Mitt liv och leverne

SKRIFTER

AV

ALBERT ENGSTRÖM

MITT LIV OCH LEVERNE

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

MITT LIV OCH LEVERNE

AV

ALBERT ENGSTRÖM

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

MEMOARER.

Jag är en gammal man. Jag har sett och erfarit

mycket och mitt liv har fört mig tillsammans med

åtskilliga intressanta figurer, ja, med samhällets

främsta.

Man har upprepade gånger bett mig skriva

mina memoarer, men min blygsamhet har hittills

förbjudit mig detta. En man som separerat från

samhället för att plocka rätt på sin egen lilla

individualitet, ser helst framåt, ej tillbaka. »Nur die

Dunkelmänner blicken zurück,» säger

Nietschschszhchehe. Kanske har han rätt häri, men om han

hade levat ett så rikt liv som jag, hade han

antagligen uttryckt sig tvärtom. Det är icke nog att

bli galen för att bli filosof. Livet självt för så

småningom de rikast begåvade andarna till denna

synpunkt.

Att vid trettiofyra års ålder skriva sina

memoarer för ens tanke direkt på döden. Plötsligt

kan en meteorsten slå en i huvudet,

lönnmördarens dolk träffa under skulderbladet eller en

förfärligt stor växel förfalla — och man ligger i sin

silverfotade likkista med svenska folkets kransar

av källor och palmblad som en erinringens och

beundrans sophög över sig. Sedan komma

likmaskarna, föryngringens symboler, till, och om ett

par år är man ett kolly, ett gödningsämne,

eftersökt av lantbrukare, men med rynkade näsor

beluktat av sina vänner skalderna och

vetenskapsmännen, som kanske till och med stjäla ens lik,

och målarna.

Mina ögon tåras. Men jag tror, att det bästa

vi tänkt, ja, även det sämsta, lever i evighet i våra

arbeten, våra tankar och ord, som vi lämnat efter

oss, och som en surdeg komma alltet att jäsa och

förändras i konsistens långt sedan vi slutat att vara

till. Vi kunna visserligen inte lägga en atom till

alltets vikt, men vi kunna åtminstone känna oss

lugna i medvetandet om, att vi under vår livstid

trott oss hava lyckats dupera en del folk,

visserligen omedvetet, men ändå! — och att vår

egenskap av personlighet på grund av sin tillvaro varit

nödvändig. Vi äro atomer i en kemisk förening av

för oss obekanta ingredienser. Låt vara att det

stundom fräser på ytan i retorten, men för en lugn

och överlägsen betraktare är det hela alldeles i sin

ordning, liv och död, mord och födelse, allt är som

en vindstilla vik. Och om Alexander erövrar

världen eller månen trillar ned och träffar Ryssland

och decimerar dess invånareantal, förefaller det

oss tänkare ungefär lika viktigt som då en fluga

kliar eller putsar sina bakben. Me voici! Skulle

något ha något av petard i sig, vore det konsten,

men jag tror inte det heller. Vi äro alla skräddare.

Vi äro något slags molekyler i en soppa som röres

om av sig själv. Vi ge fan i att resonera om livets

mening, utan ägna oss åt memoarskrivning.

Jag har ansett mig böra förutskicka dessa

anmärkningar, på det att världen skall få någon aning

om sin förnämste redaktörs synpunkter på

tillvaron. Jag tror inte ens på dem jag givit härovan.

Att skriva eller överhuvudtaget yttra sig är en

fånighet, som endast rättfärdigas av individens

oförmåga av konsekvens.

*

Hur väl påminner jag mig icke min

födelsedag, den 12 maj 1869! I Odhners Svenska

historia står om Gustav Vasa, att han var född

»troligen den tolfte maj» på gården Lindholmen i

Uppland. Det enda som skiljer mig från Gustav

Vasa är, att han är född på gården Lindholmen i

Uppland. Vi äro troligen födda den 12 maj båda

två, men jag är född på gården Bäckfall i

Lönneberga socken i Småland. Jag har alltid

sympatiserat med Gustav Vasa — inte därför att han var

gift tre gånger, utan därför att han klarade sin

hyska. Vi togo emot svenska folket ungefär på

samma sätt och under samma omständigheter, och

till vilken grad av fullkomning ha vi inte fört våra

generationer! Vi ha gjort reformation båda två.

Gustav Vasa hade sin Dackefejd — jag hade min

fejd med Lundabohemen. Vi gingo båda segrande

ur striderna. Gustav Vasa gjorde en dumhet:

Han gav sina barn hertigdömen. Jag har, varnad

av hans exempel, nästan tagit som princip att i det

längsta avhålla mig från att ge mina barn

hertigdömen. Ännu har jag lyckats undgå att falla offer

för en så nära till hands liggande frestelse.

Hur väl påminner jag mig inte min

födelsedag! (Jag återtar berättelsens tråd.) Plötsligt

befann jag mig född och innehavande största delen

av de rättigheter, som staten tillerkänner en

medborgare. Jag var visserligen befriad från en del

medborgerliga förpliktelser, men jag levde — det

var huvudsaken — och var förfärligt högljudd.

Jag var ganska fet. Inom parentes.

Jag var ett vackert barn. men far skrek.

Den barnmorska, som deltog i mina första

omsorger om svenska folket, var av gamla

stammen. Det var på denna stenålderstid sed att

under den nyföddes huvud lades en psalmbok, då

han för första gången placerades i den takfästa

korg som kallades vagga. Gumman gjorde mig

elegant och lade mig i vaggan samt ilade till en

bokhylla för att hämta den konventionella

psalmboken. Hon kom tillbaka med ett litet franskt

lexikon, som såg ut som en psalmbok. Därav min

erkända förmåga att meddela mig även med

utlandets publik.

Den därpå följande tiden vill jag kalla min

medeltid = en mörk natt med några lysande

stjärnor. Det första äventyr, jag kan påminna mig, var

ett sammanträffande med en igelkott, som låg vid

stammen av ett päronträd i trädgården. Jag

petade på igelkotten och grät. Hur ofta har jag ej

sedan träffat igelkottar, människor, som rullat ihop

sig och kommit mig att sticka mig på sina taggar!

Jag har ofta önskat att vara en räv.

MITT FÖRSTA MINNE. EN IGELKOTT

Min andra stora händelse var ett äventyr med

ett svin. Hur ofta har jag icke sedermera

sammanträffat med dylika.

Vi hade en stor so och jag sprang efter son

och kastade sten på henne. Redan då framträdde

mitt vilda småländska, allt fult hatande kynne.

Men en sten var för stor och jag var för liten. Jag

stupade på näsan. Alla läsare, som haft någon

närmare beröring med svin, veta att

barnskrik göra dem ursinniga. Jag skrek och son kom

samt började äta upp mig. Lyckligtvis hörde min

mor, som satt i vävstolen därinne, skriket, och

räddade mig ur suggans klövar. Det som återstod av

mig var emellertid tillräckligt mycket för att dana

en estetiker, en Schöngeist som den, som skriver

dessa rader.

Jag var emellertid fortfarande mycket ung.

Det kom sommar och vinter och annan växling av

årstider. Jag blev kär. Det fanns en flicka — som

antagligen nu är mormor, som jag blev kär i —

ty den mänskliga naturen tar ju alltid ut sin

efterrätt. Men hur mycket jag än letar i mitt minne,

kan jag icke påminna mig detaljerna i detta

kärleksförhållande, varför jag dröjer med det till

senare år. Jag vidrör detta endast för att påpeka,

hur vaken gossen var. Jag var knappa tre år.

Tanken emellertid efter, huru slapp den

nuvarande generationen är. Först vid 22 à 25 år

börjar man förlova sig. Tacka vill jag oss, gamla

tidens barn. Vi förlovade oss nästan genast, ehuru

förbindelserna voro av tämligen löslig art. Vi hade

ju inga inkomster, inga ämbeten, inga byxor. Vi

hade kolt, men bredvid kolten ett fast beslut att

göra en kvinna lycklig.

Jag flyttade från Bäckfall till en nybruten

bygd i Småland, stationen Mariannelund. Där var

tändsticksfabrik och en massa arbetare, som slogs

med järnvägsarbetarna vid N. O. J. om

eftermiddagarna. Knivarna gingo och brännvinsbuteljerna

yrde i luften i form av skärvor, sedan de råkat

någon okammad skalle. Vi barn gingo lugnt ibland

de kämpande och lärde oss tagen. Vi lärde oss att

kasta sten och sätta krokben. Vi ha alla sedan

haft mycken nytta av allt detta i livet.

Vid Mariannelund, där Emån rinner förbi, såg

jag för första gången Näcken. Det var en kväll —

och Näcken kom på en smal bro från en ö i ån. Jag

rusade hem och var rädd. Men sedan jag fått reda

på att Näcken bara var den s. k. paraffinkärngen,

en gumma som paraffinerade tändstickorna, miste

jag på en gång all tro på poesi.

En dag gick jag utanför arbetarkasernen och

en flicka av mina vänner, som kände min

skicklighet i stenkastning, sade till mig, i det hon pekade

på ett annat gli, en yngling av mina bekanta: Kan

du träffa Efraim med en sten härifrån?

Jag tog en sten på vägen och slungade den

med infernalisk skicklighet rakt i skallen på Efraim.

Jag var bara fem år, men samvetet vaknade, och

jag flydde. Jag tänkte först att ge mig i lag med

tattarna som stundom reste förbi. Jag sprang och

sprang och hann till Mari i porten, portvakterskan.

Jag bad henne gömma mig, ty allt var förbi. Jag

hade slagit en pojke till blods och jag vågade

aldrig mera gå hem. Jag var gummans favorit och

hon gömde mig. Men mitt onda samvete vakade,

och jag måste gå ut i fabriksgatan och titta. Där

såg jag plötsligt min mor, som spejade efter sin

förlupne son. Jag lommade i väg hem och drar en

slöja över det välförtjänta straff som mötte mig

vid min hemkomst. Men jag fattade ett fast beslut

att rymma, att skaffa mig ett svärd och en Bistol

och en pilbåge med synålspilar, och sedan ville jag

se den mans kropp, som skulle våga sig på mig,

där jag låg uppe i småländska höglandet och

spridde död och förintelse runt omkring mig.

Åtminstone ville jag se de jämnåriga pojkar, som

kunde förfoga över en sådan attiralj som jag, och

försökte mucka. Jag blev dock ingen Rinaldo

Rinaldini trots alla barndomsdrömmar.

Mitt första brott

Samtidigt gick Emån mot havet med is och

oberäknelig vad vattenhöjden beträffar.

Fabrikspojkarna brukade hoppa ut på förbifarande iskäl

och segla på dem utför fallen. Jag kom en dag vid

högt vattenstånd ned till ån. I en vak låg ett

ensamt käl roterande för strömmen, som brusade

fram under den fasta isen. Jag hoppade ut på

kälet, det välte, strömmen drog mig under och

under ett par sekunder höll jag mig fast med

fingrarna i iskanten, tills en kvinna, vår jungfru, drog

mig upp vid ena handloven. Hade hon inte varit

där just då, hade ingen fått läsa mina memoarer.

Jag antar att mänskligheten står i

tacksamhetsskuld till denna kvinna.

Jag räddas ur Emån

Mitt liv börjar egentligen, då jag på grund av

en serie omständigheter förflyttades till Bohult

station, ett par mil från Oskarshamn.

Först där utvecklade sig gossen till en

karaktär. Där var endast ödemark, kala berg och en

järnväg, som gick igenom landskapet. Min bästa

vän från den tiden är polis i Stockholm just nu och

ser till, att jag inte gör några galenskaper om

eftermiddagarna, då jag vistas där.

Gossen var mycket ung då — endast 7 år.

Bredvid stationen fanns en mosse med ett dike i.

Den mossen tog gossens hela fantasi. Det var en

småländsk mosse med porsris och hjortron och

vitmossa och en källa i kanten, den stationskarlen

tagit reda på med slagruta. Diket var minst två

alnar brett och traktens ungdom åkte skridsko på

det om vintern. Men det dikets slut förlorar sig i

mitt barndomsminnes dimmiga fjärran. Där vidtog

skogen, en jätteskog utan pitprops och i den

skogen funnos sjöar med mal i. Malen finns icke på

andra ställen nordligare än i Emån och några sjöar

där bredvid utom i Donau.

Det låg något hemlighetsfullt, just av det som

människor tycka om, i Emån och småsjöarna

därnere. Och vi hörde talas om malen, som likt ålen

gick upp i land, men målen tog får, under det ålen

endast skattade ärtåkrarna. Men av malen

fångades ibland bjässar på 10 pund, och vi barn tittade

på dem med en blandning av vidskeplig fruktan

och beundran.

Malen fångades av bönderna på jättekrok med

påhäktad död kattunge. Med huru mordlystna

blickar betraktade jag icke vår stora katt, på

vilken man väl skulle ha fått något gigantiskt i

malväg. Men det stannade vid bara avsikten, som det

oftast händer med de stordåd, som människorna

ämna företaga sig.

Vid denna tid fick jag min första kniv. Det

var ett ögonblick i mitt liv, som jag sent glömmer.

Bladet var av något järnbleckliknande ämne och

skaftet var av anilinfärgat trä.

Jag och min lille bror hade beordrats att

hämta mjölken från ett närbeläget skogstorp en

mörk höstkväll. Det var oroliga tider i Småland

just då, ty Hjert och Tektor, de båda mördarna

och stortjuvarna, hade sluppit lösa, och litet var

stängde sina dörrar väl om kvällarna. Jag gick

och talade lugnande ord med min bror, där vi

läto krukan dingla mellan oss på skogsstigen,

medan det susade hemskt i talltopparna över oss.

Det susade hemskt i talltopparne.

Jag hade kniven uppfälld, ty när som helst kunde

ju en bov rusa fram och beröva oss mjölk och

juveler och plånböcker. Jag talade mig varm och

gestikulerade och högg kniven rätt genom handen

på bror min. Det blödde förfärligt, men vi voro

övertygade om vapnets duglighet. Jag slapp dask

vid hemkomsten, ty det hela hade ju bara varit en

yttring av självförsvarskompetens.

I skogen växte lingon om höstarna. Vi

smålänningar plockade icke lingon, vi repade

dem. De hette kröson för resten. Och på fällorna

och banvallarna växte smultron och hallon.

Vad världen är stor, då man är liten! Vi

klättrade över bergen en kvarts fjärdingsväg och

inbillade oss vara fjärran från hemmet. Vi gjorde

oss stugor i bergskrevorna och sutto där tills

mörkret kom med mystik och skrämsel. Ibland

fingo vi fara med till Högsrum. Det var en

herregård, där Emån flöt förbi med lax och mal i. Det

var ett sagoland, ett sagoslott med alla

härligheter magasinerade. Gamla tapeter med riktiga

tavlor i mönstret och en trädgård med bigarrå och

allt som bör finnas i ett Schlaraffenland.

Och vi tittade undrande på engelsmännen,

som om somrarna kommo dit och metade lax på

fluga och voro klädda i knäbyxor alldeles som

barn och talade som papegojor, fast inte så

begripligt.

•

Nu kom livets allvar. Skolan började. Jag

inkvarterades hos en gammal arrendator eller

kanske hemmansägare, ett original av prima

kvalité, och till rumskamrat fick jag hans dotterson.

Barn ha stundom idéer. Vi voro rika på sådana.

Gubben sov middag med stor precision. En dag,

då han låg på sin soffa och snarkade, tog jag ett

kol, ett löst kol ur spiseln och målade om gubben

med så raffinerad försiktighet, att han ej vaknade.

Han sov visserligen som ett paket, men ändå —.

Jag förbigår scenen, då han sett sig i spegeln och

fattat situationen.

Ett annat brott var mitt tillvägagående med

hans gummas största julost. Jag kom in i skafferiet

och fick korn på osten, grep kökets största kniv,

högg in i osten och lät kniven gå några varv i

innanmätet med angreppshålet som centrum,

varefter hålet smetades igen med smör ur en

närstående smörbytta. Då gumman klöv sin ost föll den

i några dussin delar, mögel hade angripit den

inifrån och osten var förstörd. Det blev förhör och

jag erkände. Jag fick stryk, och sedan har jag

aldrig behandlat ost på det sättet. Stryk är

uppfostrande.

Sedan jag kroppsligen misshandlat min

rumskamrat några gånger, fick jag flytta. Jag var ett

elakt barn. Jag kom till skolläraren.

På den tiden gick en stark religiös väckelse

genom socknen, och skolläraren ansåg det

förmodligen comme-il-faut att ansluta sig till rörelsen.

Han var så religiös, att han vid varje sked soppa

eller varje knivblad fastare föda — ty han åt

naturligtvis med kniv — suckade: »Tack käre

Gud!»

Kanske hade jag vid det här laget varit

adopterad av Waldenström eller åtminstone varit

vinkelpredikant, om icke min sunda natur reagerat. Jag

måste gå med på s. k. böner, där någon idiot

talade. Vi skolbarn hade begåvats med var sitt

exemplar av Sankeys sånger och fingo på bönerna

sjunga i kör med bassarna. Stämningen blev

stundom så stark av suggestion och antisuggestion,

att vi gräto. Jag var visserligen bara 7 år, men jag

kan ej påminna mig ha sedan känt någon så odelat

hemsk sinnesrörelse som då. En blandning av

extas och fruktan för det okända mystiska.

En skolkamrat som var 17 år gammal - - -

Dagen efter slogos vi med varandra och voro

normala barn. En skolkamrat, som var 17 år

gammal och på grund av bristande kristendomskunskap

ej fått gå fram, hade brännvin med sig i skolan

under timmarna och flaskan gick runt under det

idioten-skolläraren med snörvlande stämma och

gråtmild ton förklarade den oförklarliga katekesen.

Man har berättat mig, att de nutida

förhållandena högst väsentligt skilja sig från de dåvarande.

Men en av de väckta drog mig under

inflytandet av den heta nästan sensuellt religiösa

extasen, som på grund av hettan i rummet, sången

och de förvirrade, klagande bönerna tog oss fångna,

så att jag måste gråta av en halvt salig, halvt hemsk

rädsla.

Han sjöng en av de populära sångerna - - -

Mannen hade stundom själv hållit föredrag

och lagt ut ordet och jag hade fått en viss aktning

för hans förmåga. Men så kom han hem på besök.

På förmaksbordet låg en almanack i guldsnitt. Den

påminde till det yttre om Sankeys sångbok. Han

tog den, slog upp den och sjöng en av de

populärare sångerna, under det att han låtsade läsa i

den. Jag smög mig fram, och upptäckte att han till

och med höll boken upp och ned.

Det var för mycket för mig, jag fattade då

först begreppet humbug. Jag har aldrig sedan

gråtit på något läsaremöte.

Tiderna voro onda där nere i Småland just

då. En mördare skulle avrättas vid Långemåla, som

låg i närheten. Jag tiggde och bad att få gå dit och

se på, men jag fick ej. Kanske var det riktigt. Jag

tror till och med, att det var riktigt.

Stundom fick jag resa till Oskarshamn. Där

såg jag för första gången havet.

Det luktade tjära vid hamnen och där

arbetades på ett helt annat sätt än det jag sett förut.

Jag beslöt att bli sjöman och segla ut till

främmande länder, där det fanns indianer att slåss med.

Jag skulle ha en bössa och skjuta caribous och

vapitis, och min gördel skulle hänga full med de

förnämsta hövdingarnas skalper.

Jag hade ett särskilt krigsrop på den tiden:

alalalalalala — la — som ofta ljöd mellan tallarna

där hemma.

Jag hade läst om indianer i Familjejournalen

och gripits av en mäktig sympati för dem. Jag

hade en båge och pilar med sylspets, som darrande

satte sig i trädstammarna. Jag hade tallbössa, ett

mordvapen, som man skaffar sig genom att vrida

ur kärnan på en tre à fyraårig talltopp, och laddar

med två pluggar av blånor, en i vardera ändan,

varpå man skjuter ut den yttersta genom att med en

träpinne pressa ihop luften mellan pluggarna. Jag

tror att ingen människa blivit dödad med tallbössa.

Jag läste min första roman. Det var Den

vandrande juden av Eugéne Sue. Jag tycker

fortfarande att alla andra romaner äro skräp emot

den. Därnäst läste jag Londons mysterier av Paul

Féval. Där finnes en liten bov beskriven, en ung

londonbohemien vid namn Snail. Hur ofta har jag

inte önskat att vara Snail och kunna begå så

många brott med så rent hjärta som han.

Jag läste Familjejournalen, som kanske mer

än andra publikationer har inverkat på den

nuvarande generationen. Den var verkligen bra. Jag

har läst om den nyligen. Kan ingen starta en

tidning som på samma sätt inverkar på kommande

generation? En blandning av populär vetenskap,

samtidens litteratur, historiska bilder, allt hopgjort

av våra bästa pennor? Vad vi haft glädje av

Gernandts journal!

Bohult

Vi flyttade från Bohult till Hult, en station en

mil från Eksjö. Jag har glömt påpeka, att jag haft

en förälskelse även i Bohult. Hon är gift nu,

antagligen korpulent och har svårt att räkna in

barnen om kvällarna. Men Gud, vad jag älskade

henne! Jag drömde mig ett hem tillsammans med

henne. Jag var världens starkaste karl och mest

lyckade författare. Jag skrev dagbok om min

kärlek. Jag friade aldrig, ty jag var feg och därtill

knappt 9 år. Men jag tror, att jag kysste henne

en gång, och min rörelse var för stark, för att jag

skulle kunna utveckla allt vad jag kände. Kanske

jag dock inte kysste henne. Jag hoppas att hon är

lycklig.

Jag kom till Hult, ett landskap av tall och gran

och fattigdom mellan skogshulten. Nya fröjder

kommo till, nya slagsmål med nya pojkar och

sammanträffande med de mystiska och socialt

högtstående individer, som satts i tillfälle att besöka Eksjö

lägre allmänna läroverk. Jag fick informator och

var ett styggt barn, ty jag läste aldrig över. Jag

tvivlade bara. Jag påstod mig en gång inte tro på

historien om bröllopet i Kana. Min lärare kallade

mig — faktiskt sadducé, och jag straffades.

Men nu först hade livet börjat. En god vän

till mig, som gick i andra klassen i Eksjö skola och

vilkens föräldrar ägde en gård i Hult med trädgård

och andra agremanger, hade under föräldrarnas

frånvaro inbjudit hela skolan att äta äpplen.

Skolan var ju inte stor, men alltid funnos tillräckligt

många alumner att plundra en trädgård.

De kommo som gräshoppor och hade portörer

med sig och inom några minuter voro träden

skalade. Värden bjöd därpå på kaffe och brännvin.

Det var min första kask. Jag fylldes av beundran

för alla dessa pojkar, som togo sin kask som gamla

män. Jag kände mig underlägsen i fråga om sprit,

men jag hade snusdosa, och så långt den räckte

lade vi in mullbänkar eller snusade allt efter behag

och förmåga. Jag började förstå vad livet var.

Min informator, som tjänstgjorde på stationen,

försökte sälja barnbiljetter åt hela sällskapet. Det

lyckades delvis, ty de flesta sågo minderåriga ut,

men han upptäcktes innan ännu för mycken

brottslighet tagit sig uttryck.

På sommaren kom fadern till värden vid den

stora festen hem, och min vän fick smörj av sina

föräldrar, och en informator, som han var

jämnårig med, och som skulle bibringa honom den

vetenskap han försummat i skolan.

Vårt förnämsta arbete var att bygga en

trampolin ut i sjön, som låg vid deras hem. Vi höggo

granar i skogen, kvistade dem och klubbade ned

dem i sjöbottnen från en på en eka byggd

ställning. Vi arbetade nakna, ty stundom kapsejsade

båten med ställning och vi måste hoppa i samt

simmande föra vår byggnadsställning i land.

Äntligen blev trampolinen färdig: en serie

granstammar två och två med en planka över

som väg.

Hemmasonens och studerandens bror, som

var vid pass 7 år, kunde inte simma, men vi

skulle lära honom det. Brodern grep ynglingen,

förde honom ut ytterst på trampolinen och slängde

honom i trots hans protester. Han sjönk som en

sten, kom upp ett par gånger medvetslös och såg

ut att gå till bottnen på allvar, då

brodern-vetenskapsmannen fann sig föranlåten att ro ut och dra

upp honom. Han låg sedan till sängs flera dagar,

under det att vattnet rann ur honom. Vi hade lätt

kunnat begå ett mord den gången. Pojken bad att

få bedja Fader vår, innan han släpptes i.

Han sjönk som en sten.

Vid denna tid började jag att snärja gäddor.

Med en glödgad mässingstrådsnara kan man göra

storverk. Vi började med smågäddor på en halv

fot — goda stekgäddor — och slutade med större.

Vi togo kräftor vid bloss. Vi blevo verkligen

skickliga i detta slags fiske och kommo hem med

säckar fulla av de trevna vattendjuren.

*

Jag blev åter kär. Det var en allvarlig böjelse,

och jag gav mig fan på att ingen människa

någonsin varit så kär i någon flicka som jag i min. Men

kvinnorna äro sig lika. De begära en social

ställning och att mannen skall ha inkomster nog att

köpa hattar av alla möjliga fasoner åt dem. Jag

var inte mer än 12 år och lagen förbjöd mig att

ingå äktenskap. Jag har ofta tänkt över denna

konflikt. Gjorde jag rätt, som lät flickan glida ifrån

mig eller borde jag med min övertalningsförmåga

förmått henne att vänta en cirka 15 år till...?

Jag ansåg mig inte ha rätt att hindra henne i

hennes utveckling. Jag gjorde rätt. Nu är hon gift

med en annan och är rätt korpulent. Hon har

flera barn och ser ganska välklädd ut på gatorna.

Kanske hade hon inte blivit lyckligare med mig.

Under tiden hade jag läst för diverse

informatorer och blivit rätt hemmastadd i diverse

skolämnen. Jag hade blivit 13 år och skulle försöka

att komma in i 5:te klassen i Norrköping.

Jag kom bara in i 4:de, ty jag kunde ingen

matematik, sades det. Hur kortsynta äro icke

understundom lärarna! Jag anser matematik vara

mitt huvudämne. Men endast därför att jag råkade

påstå att 6x8=42 blev jag underkänd. En

småsinthet utan like, ty jag kunde ju vid närmare

eftertanke multiplikationstabellen. Detta

underskattande av min förmåga blev grundläggande för min

nuvarande åsikt om det dåvarande

undervisningssystemets dåliga sidor. Jag blev hatfull mot

räknekonsten och många äro de, som sedermera fått

lida oskyldigt straff för sina försök att lära mig

den.

Mina läroår i Norrköping kräva nästan sitt

särskilda kapitel. Jag genomlevde där saker, som

få ha gjort.

Nu äro de människor döda, som jag bodde

hos — de ha inga släktingar, och jag kan utan

fara relatera, vad en yngling kan råka ut för.

*

Det är kväll och vi äro ute på kattjakt, tre

stycken pojkar, som äro i besittning av ett

salongsgevär. Vi öppna alla portluckor och spana efter

kattor. Plötsligt kommer en katt springande över

gatan. Vi se honom sätta sig på trottoaren, vi dra

lott om skottet, en skjuter och katten upphör att

vara till. Vi jagade kattor en hel termin, innan

polisen fick korn på oss. Det blev allt farligare att

jaga katt men därför alltmera lockande. Vi hade

läst i jägarförbundets tidskrift att kattor voro

skadliga, och vi decimerade kattstammen i Norrköping

så gott vi kunde. På bakgator smögo vi med

kattorna burna vid svansen ned till Motala ström och

sänkte våra offer där. Vi trodde oss bidraga till

jaktvården.

En kamrat, som numera är apotekare, gjorde

nitroglycerin. Vi deltogo livligt i utvecklingen av

hans experiment. Slutligen hade han sprängämnet

färdigt. Han vågade inte ha det inne i våningen,

utan placerade det under ett lokus, som

människorna kalla avträde. En vacker dag under

stenkastning med denna byggnad som mål sprang den

i luften. Det blev bara träflisor kvar efter den.

Vi blevo upptäckta.

En morgon med londondimma sprang jag, sent

uppkommen ur sängen, till skolan. Utanför en

krog stötte jag samman med en s. k. buse, vilken

bar en brännvinsbutelj under armen.

Jag kom springande utför en backe och gjorde

sammanstötning med individen så häftigt, att han

ramlade baklänges och förlorade medvetandet.

Trots min begränsade tid stannade jag och lyfte

upp karlen. Han vaknade och pekade på buteljen,

som låg i småbitar i rännstenen, och sade med ett

rörande tonfall: — Titta, va herrn ha gjort.

Jag tog upp min börs, som innehöll 17 öre,

och hällde dem i karlens öppnade hand och sprang

till skolan. Jag har många gånger önskat att kunna

rehabilitera mig i den mannens ögon. Men

kanske är han grosshandlare nu och förmögen och

allt.

Vi bodde på ett ställe där vi fingo dålig mat.

Men på gården fanns duvor, som stundom slogo

ner på fönsterbrädena. Vi lade ut vanliga

rännsnaror av segelgarn och strödda ut ärter på plåten

och då duvorna kommo för att äta ryckte vi till

och hade vår middag färdig. Duvstek är ganskà

god.

Vi gjorde också jodkväve för att skämta med

folkskolealumnerna i gården.

Man köper jod (kristalliserat) och häller

ammoniak över det. Resultatet blir ett pulver, som

vid minsta beröring exploderar, sedan det torkat.

Rör man vid det, gör det ganska ont vid

explosionen. Vi lade ut de halvtorra pulverna på

fönsterbläcken så att våra fiender skulle se dem.

Om en stund, sedan de torkat i solen och vi slutat

vår bevakningstjänst, kommo gossarna för att

fördärva våra experiment och sökte skrapa ned

jodkvävet med den påföljd att det exploderade och

lämnade duktiga märken på våldsverkarnas

händer. Det var vår glädje att se pojkarna hoppande

omkring på ett ben och smällande med fingrarna

under intryck av explosionens våldsamhet.

Jag gör nu ett uppehåll i mina skolminnen,

ty jag vill beskriva mitt liv på landet, både innan

jag hade ferier och sedan jag blivit nog bildad att

tillerkännas någon vila från studierna.

Feriesystemet är ganska bra. Funnes det ej,

skulle man bli för lärd och börja på att omdana

samhället enligt Marx och Bebel och andra.

Ferierna äro lättja, glädje, ett offer åt det mänskligaste

i vår natur. Ty människan bör vara så litet trist

som möjligt. Jag skulle vilja kalla denna min

tillvaro i obygden där hemma med ett något

sentimentalt namn: Mitt livs poesi. Men även

sentimentalitet är, såsom existerande, berättigad.

Förbi järnvägsstationen hemma flyter en å

med kräftor i, och gäddor, abborrar och lake,

världens härligaste fisk, på vilken man måste ta halvan,

om man inte är en ouppfostrad, hjärnlös

goodtemplare. Vi snärjde gäddorna med mässingstråd,

som vi glödgat i köksspiseln och doppat i

vattensån. På middagarna stå gäddorna, dästa av rov,

och sova under näckrosbladen fläktande i

sömnen med fenorna. Då kommer människobarnet

med snaran på ett granspö, träder den om gäddans

hals, gör ett ryck, och fisken sprattlar i

strandgräset.

Under stenarna i det lilla fallet lågo lakarna,

urtidsfiskar i släkt med målen, och under

strandbräddens gungande tuvor bodde kräftorna i sina

labyrinthålor, och då vi oroade dem genom att

hoppa på åkanten, kommo de baklänges ut ur sina

kamrar.

Lyckliga tid, då man iddes kläda av sig för

att fånga en tvåtumskräfta. Men vi voro lätt

ekiperade, hoppade ur våra linnebyxor och höggo,

dykande om så behövdes, vårt rov.

Den primitiva människan är på samma sätt

som barnet jägare och fiskare. Låt oss återvända

till det tillståndet!

Men om kvällarna blevo vi verkliga fångstmän.

Vi klättrade upp i tallar, vilkas kronor torkat,

skattallar, och höggo töre. Kådan sipprade ut ur träet

och det behövdes endast en tändsticka för att

få en eldsvåda i gång. Vi hade en lykta av

järnband, där det kluvna töret låg som bränsle. En

av sällskapet bar lyktan, en säcken med ved och

en fångade kräftor. Endast den som varit med om

den förbjudna kräftfångsten vid bloss, kan förstå

dess stämning och känna hur vacker en natt kan

vara.

Vi gå på åbottnen i trasiga skor för att vattnet

skall rinna ur. Kräftorna krypa runt omkring oss,

och med instinktiv skicklighet ta vi 2, 4, 6 i taget

och stoppa dem i säcken, som vi bära på bröstet.

Stundom fördjupar sig ån till dyhålor i krökarna.

Där gå de stora kräftorna och vi måste dyka och

treva under strandtuvorna efter de flyende

vidundren.

Kräftfångst

Så se vi ett bloss framför oss. Någon annan

fackman tar kräftor. Vi ha också sett, hur vattnet

grumlats under de sista minuterna. Vi släcka

blosset, springa in i skogen, snava över tuvor och

trädrötter och gå ned i ån en bit ovanför våra

föregångsmän, kanske ägarna till fiskvattnet. Vi

stampa i gyttjan, grumla upp vattnet och ha snart

tillfredsställelsen att se blosset släckas och

konkurrenterna gå hem. Sådant är livet. Man går

nämligen alltid mot strömmen.

Och att sedan lastad med kräftor, då dagen

börjar rodna, gå in i en hölada, borra ned sig i

höet och under syrsornas musik, medan ångan från

de genomvåta kläderna står som en rök ur höet

och kräftorna prassla i korgen eller säcken, somna

in, det är värt mera än plikten på att ta kräftor

vid bloss.

*

I varje småländsk sjö finnes den stora gäddan.

I ån hemma fanns den stora gäddan också.

Jag kom en dag efter ett abborrmete och passerade

åbron. Där strax bredvid i vassen stod den stora

gäddan. Hon var lång som en karl och jag tyckte,

att hon tittade på mig med. baksluga ögon,

gulbrunrött glittrande och så rovgirigt som endast en

gädda kan titta. Jag tycker, att tigern är en diakon

visavi gäddan. Jag kastade ut min krok med

daggmask på. Hon gick fram, såg på masken,

vände och gick ut i ån full av värdighet och kraft.

Vassen viftade då hon gick ut. Hon hittades

sedermera död med ett ljuster i ryggen. Hon var två

och en halv aln lång.

*

Det finnes en sjö där nere, om den icke blivit

sänkt än. Eller var det snarare en göl. Stränderna

voro gungfly med porstuvor och Ledum palustre

och Andromeda polyfolia. Det fanns rudor i den

sjön. Där såg jag också sjöns stora gädda. Jag

gick ut på gungflyt med min snara, och hon kom

ut under tuvan, gjorde helt om och såg på mig.

Jag satte snaran om hennes hals, hon ryckte mig

framstupa och försvann med snara och spö. Där

fanns abborrar så gamla, att de hade löss på

huvudet. Detta är ingen fabel.

Vi snärjde gäddor.

*

Mitt i en milsvid hjortronmosse var ett hål med

svart vatten, och i det fanns sutare. Den mossen

skall en gång få sin särskilda historia. Sutarna

voro blinda och täckta av grönt slem. Det

gungade en halv mils lång väg runt omkring det svarta

hålet. Där hade en torpare drunknat en gång

under hjortronplockning. Vid högsommartiden var

mossen nästan farlig. Porslukten fyllde ens lungor

och den våta värmen steg upp från de

tranbärsfyllda tuvorna. Man blev tokig i skallen och ville

sova. Myggen dansade mellan de manshöga

martallarna, och man gick som på ejderdunskuddar.

Jag återkommer senare kanske till den mossen.

*

Vi togo fisk vid bloss också. Gäddorna och

lakarna sovo i lä av bottenstenarna i ån. Med ett

särskilt, inlärt tag höggo vi dem med blotta

händerna. Vi togo andungar, som vi jagade in i någon

återvändsgränd och tvungo att ge sig. Vi voro

skinnstrumpor i miniatyr.

*

Prästen hemma i socknen har dille och dricker

eau-de-cologne i förskräckliga kvantiteter.

Kanhända därav min tämligen minimala religiositet.

Den gamle klockaren är även försupen, men de

båda herrarnas socialt olika ställning gör, att de

måste supa i var sin umgängeskrets. Då jag är

hemma, vågar jag ej besöka prästen, ty han kunde

ju se mig dubbel och jag kunde komma i tvivel om,

vilken av de båda som är jag själv. Fortfarande

undrar jag över den statsprincip, som tillåter en

präst ha flugan. Jag inbillar mig, att

sakramenterna lida därav. Jag skall väl resa ned en vacker

dag och reda ut det där, ta prästen i kragen,

vilken han för längesen borde ha mistat och tilltala

klockaren med den vox humana, som finns i

hans orgel också, samt ge honom in en moralisk

spärrventil.

Hur mycken poesi ligger ej över de fattiga

markerna där hemma trots den försupne prästen

och den lika försupne klockaren! Jag ville ta den

decimerade skogens stackars kvarstående trän i

famn och dricka brorskål med enbuskarna och

lägga ut stryknin åt träpatronerna. Min gamla

vackra skog är mastspiror och skeppsbjälkar och

min unga vackra skog ligger begraven i Englands

kolgruvor. Men fan kommer nog och tar

träpatronerna en dag. Jag skall stå bredvid och

hånskratta, ja, just hånskratta, då han ger sig i väg

med dem.

Nu lämnar jag den försupne prästen och den

lika försupne klockaren åt ödet och återvänder

till mina sympatier.

*

Tre fjärdingsväg hemifrån ligger

Skurugata. Ett berg är kluvet mitt itu och sprickan är

en halv mil lång. Bergväggarna äro på sina ställen

100 fot höga och nere i djupet bland granitblocken

ligger isen kvar hela sommaren. En vandring där

är som en vandring i ett förhistoriskt landskap.

Jättegranar skygga över gången, klipporna äro

gröna av mögelsvamp och örterna som växa där

äro vitgröna av brist på sol. Under klipporna

porlar en bäck. Ormbunkar spira i rämnorna, mossor

och lavar droppa av fukt. Stundom blixtrar en

bergkristall från väggen och stalaktitartade tappar

hänga ned från de gröna väggarna.

Skurugata

Under en överhängande bergvägg ligger

kantad av gungfly en källa, källan till Myckaflon,

Försjön, Skedesjön och Solgen, säger folket. Kasta

ned en sten i den och du får vänta en kvart innan

bubblorna komma upp. Det är djupt som fan —

och medan du funderar över djupet, gripes du av

en ödemarkskänsla, en ensamhetskänsla, icke

hemsk, utan lugn och vacker. En falk går

bredbent och pampig på randen av klyftan över dig

och du ser dig om efter hans bo. En tjäder flyger

över och du hör honom bullra bland träden där

uppe.

Du klättrar upp på Skuruhatt, bergets högsta

höjd. Under dig ligga skogarna som en

flossamatta. Du ser nio kyrkor från Skuruhatt, om du

har goda ögon, och så länge det klerikala härskar

är det ju en fördel att se kyrkor — åtminstone

bättre än att se flugor! — — — fastän kanske inte!

Där uppe finns ljung och hallonfällor, orre,

tjäder och hare, ty skogen finns kvar än. Ekorrarna

betrakta dig från trädstammarna, ovissa om de

skola vara rädda eller ej. Rätt som det är, luktar

det grävling i skogen. Du har väl skrämt upp

någon.

Varför fick jag ej jaga, då jag var barn?

Och Hässlåsa damm — vilken mäktig

stämning gav den mig icke! Mitt inne i skogen mellan

ett par bergåsar, långt borta från människors

boningar låg en gammal kvarndamm övergiven sedan

hundra år. Där försökte jag första gången måla

efter naturen, som det heter. Vattnet låg svart

mellan näckrosorna och en bäck letade sig ut, där

den gamla kvarnrännan legat. Kanske känner jag

något av romantikens sentimentalitet nedärvt i min

själ, då jag ser gamla kvarndammar, men den

sentimentaliteten är i så fall berättigad. Och under

stenarna i bäcken lågo jättekräftor och lakarna

stodo gömda med huvudet under trädrötterna.

Stundom längtar jag tillbaka till Hässlåsa damm.

*

Förr i världen dansade man på landet. Jag

vet få människor, som dansat så mycket som jag.

Vi flirtade inte alls, åtminstone inte jag. Vi bara

dansade och gjorde lekar och svettades och voro

kära i varandra, fast vi inte låtsade om det. Kanske

är det den schangdoblaste kärleken, som inte låter

sig märkas utan lider i tysthet. Vad vet jag?

Gud vad jag var kär på den tiden — 14 à 15

år — i en flicka, som bodde några stationer längre

ned på banan. Jag nästan upplöstes i känsla och

bad till Gud om kvällarna att förbindelsen en gång

skulle bli legitim. Jag hade ännu intet av den don

Juanskaraktär, som sedermera vid mognare år gjort

mig så farlig och eftersökt av kvinnorna. Jag

drömde bara i all enkelhet om en koja och ett

hjärta. Jag tror aldrig att jag tänkte på att barn

bli en följd av en hygglig förbindelse. Ty jag var

själv barn och min känsla i all sin skära nobless

grep mig så helt, att jag såg framför mig endast

det mer eller mindre uppnästa och osnutna

individuum med hängande fläta och nippertippsfasoner,

som för tillfället bodde i mitt hjärta.

Få människor ha varit så kära som jag och

få så älskade. Ty detta obeskrivliga något, som

finnes hos mig och som kommer kvinnorna att

darra, då jag nu med min chapeau-claque under

armen, klippt och nyrakad och i blankskinnsskor

svävar i en salong med ett skeptiskt leende på

läpparna, och, sedan jag kysst värdinnan på kardan,

börjar fixera kvinnorna med min halvt satiriska,

halvt medlidsamma blick, gör mig, man påstår det,

oemotståndlig.

Men minnet av segrar, som kunde ha vunnits,

gör mig vemodig — —

Jag har kommit ifrån ämnet, min barndoms

förälskelser på landet.

Ytliga förbindelser förekommo ju också.

Vanligen friade flickorna själva, något som hela könet

verkligen fortfarit med även sedan jag blev mogen

man. Jag har egentligen ingenting haft emot detta,

men det alstrar en viss lättja hos föremålet för

passionen. Man ligger på sin kanapé och låter

slavinnorna befläkta en:

Jag blev en gång i min barndom — jag var

gymnasist — osynlig åhörare till ett gräl mellan två

flickor i Norrköping. De äro gifta nu och ha

embonpoint och hundratals barn:

Emy: — Gud vad jag tycker om Albert

Engström!

Ida: — Ja, där får du ingenting, för på sista

gymnasistbalen så sa han, att haø tyckte om mej!

Dä, du!

Emy: — Gud, så nedrig du kan va! Just på

sista gymnasistbalen så kysste han mej i

korridoren och sa, att han var galen i mej, sa han!

Ida: — Ja, men mej kysste han, när vi

dansade vänstersväng i polka alldeles mitt för där

rektorskan satt, så jag tror att hon såg"et, och

så sa han, att han inte kunde leva utan mig, sa

han!

Emy (snyftande): — Du bara skojar med mej!

Han har bjudit mej på konditoriet tre gånger, och

en gång då vi gick Drottninggatan utför och du

kom över bron, så sa han: Emy, nu smiter vi in

i gränden här, för där borta kommer Ida, å hon

ä så efterhängsen, så!

Ida (snyftande): — Ja, men — — —

Tora (instörtande): — Gud, flickor, Albert

Engström älskar mej. Han kysste mej så i går

kväll, när han följde mej hem från bjudningen

hos Berglunds. Gud, ni har aldrig varit förlovade

någon gång! Det är nedrigt stiligt, ska ni tro!

Men vi kan inte byta ringar förrän jag har gått

och läst. Tänk så nedrigt att man ska behöva gå

och läsa! — — Men va lipar ni för, flickor? — —

Sådan var jag. Men felet var icke uteslutande

mitt eget utan också försynens, som begåvat mig

med ett utseende, vida överträffande flertalets.

Vilken annan som helst skulle i mina kläder blivit

olycklig för sin skönhet, men jag klarade min

hyska. Det moraliska modet har aldrig fattats mig.

Nu då jag åldrats under arbete och studier kan

jag med jämnmod se tillbaka på min ungdoms

extravaganser. Jag var för vidlyftig.

Men lämnom för en stund flirten och alla

krossade kvinnohjärtan! Ur barnet växer ynglingen

fram, livet kommer med sitt allvar och drömmaren

på skolbänken påminnes allt oftare om sin

tillvaro.

De varje termin återkommande

sjukmönstringarna voro gossen en källa till en blandning av

glädje och fruktan. Ty på de dagarna slogs man

med de s. k. kalvarna, stadens folkskolebarn,

och spolpinnarna, arbetarna i

bomullsspinnerierna, samt surbullarna, arbetets andra söner.

Bakom skolhuset ligger exercisfältet, och där

utkämpades vilda strider, medan en klass höll på

med mönstringen och återstoden ägnade sig åt

gruffet. Med daggar av kastanjer, vackert flätat

läder eller i bästa fall säckstämplar av bly

bearbetade vi och proletariatet varandras ryggar. Med

gatsten, käppar och knytnävar i händerna kastade

vi oss in i stridsvimlet och slogos på båda håll som

lejonungar.

Jag har sedan dess fått en kolossal förkärlek

för slagsmål och går stundom ännu och längtar,

att någon skall bråka med mig. Det fanns en ung

buse i Norrköping, vilkens blotta namn uppfyllde

mig med en blandning av beundran och fasa. Han

hette Skackelkalle och har vid det här laget nått

långholmarens föga avundsvärda ställning. Men

hur kunde icke den pojken slåss! Poliser, borgare,

alla voro utan åtskillnad föremål för hans

hårdhänta omsorger. Hans styrka låg huvudsakligen i

hans mod. Han hoppade upp på polisernas nackar,

vred om deras näsor, gav danska skallar, sparkade

dem under hakan. Han var med ett ord en

föresyn för oss.

Det var han som lärde mig tjuvmeta lax med

fluga. Jag är honom tacksam därför.

Motala ström bildar enligt Dahms geografi på

sin väg genom fabriksstaden åtskilliga fall. Mellan

dessa stod laxen. Med uppmärksamheten delad

mellan polisen och fisken stodo vi vid järnbron och

drogo våra laxar, färdiga att genom Schwarzens

valv försvinna i gränderna, då ordningens väktare

nalkades. Man var aldrig så välkommen på sitt

inackorderingsställe som då man kom hem med en

lax, och jag undrar ej på det. Och det var en

egendomlig tjusning att begå lagbrott i

Skackelkalles sällskap. Umgänget hade för övrigt sina

sidor. Det kunde hända, att man helt plötsligt

och omotiverat fick stryk av honom. Han var —

för att citera Runeberg — »en vild unge, hatade

att leva och fruktade intet». Ingen kunde fläta en

läderdagg som han och ingen kunde sätta in en

knytnävsstöt mellan magen och bröstet med bättre

effekt.

Frid över Skackelkalles minne!

Med stöd av hans lärdomar och ständigt med

hans föredöme för ögonen utbildade vi oss till

tjuvfiskare av rang. Mången mörk natt lågo vi

strax ovanför Oskar Fredriks bro i någon »lånad»

eka och pilkade fisk med våra hemmagjorda grejor,

krokar fastsurrade utefter en fiolbas och en

blytyngd i linan. Och då stadens laxfiskare gjorde sin

inspektionsrond och plasket av deras åror

plötsligt bröt igenom bruset av fallen, läto vi båten

följa med strömmen, tills vi kommo i den djupa

skuggan av ett brovalv, och hållande oss fast i

räddningskättingen väntade vi där att luften skulle

bli ren.

Jag påminner mig (inom parentes) att vi en

dag på fluga, jag och en kamrat, fingo en lax på

21 skålpund efter en timmes styvt arbete med

spöet. För att fredade kunna gå hem med vårt

byte, vilket vi fångat utanför staden, skuro vi

laxen i två skivor, stoppade ned den i var sin byxa

och traskade på så sätt förbi de tjänstgörande i

poliskåren.

Jag kan lugna ordningsmakten med, att jag

numera aldrig tjuvmetar lax. Egendomligt nog

har jag aldrig känt samvetskval över det där fisket.

Människans samvete måste vara av bästa material,

nötstarkt och med gott virke.

I en staden tillhörig skogspark jagade jag för

första gången i mitt liv. Av en bagargesäll hade

jag lånat en bössa av något livsfarlig

beskaffenhet. Pipan var fastsurrad vid stocken med

mässingstråd och skottet brann av först efter ett par

sekunders fräsning i krutkammaren. Vårt

villebråd var oftast kaniner tillhörande skogvaktaren.

Det klokaste var att avlägsna sig med bytet så fort

sig göra lät. Kaniner voro också ganska välkomna

som bidrag till hushållningen hos den ölutkörare

jag bodde hos.

Vid samma tid målade jag min första tavla, ett

stilleben med punschbutelj, cigarrlåda och

brinnande och förskräckligt rykande cigarr. För att få

pengar till krut och hagel lottade jag bort tavlan.

Den inbragte hela 9 riksdaleros, vilken

förmögenhet gav anledning till en förfärlig orgie efter

lottdragningen, en orgie på s. k. äppleöl, en soppa

som jag antagligen skulle reagera högljutt emot

numera, då Uam Var och finkel ingå som viktiga

näringsämnen i den mognade mannens diet.

På eftermiddagarna, då intet viktigare

sysselsatte mig, roade det mig att hjälpa ölutkörarens

pigor att korka buteljer. Karlen, en hedersman av

gamla stammen, hade nämligen tappningsaffär. Det

är ganska intressant att lära sig använda

korkmaskinen. För varje hundratal korkade flaskor,

fingo jag och pigorna var sin halva öl. Då vi

korkat tusen buteljer hade vårt humör stigit i

mycket hög grad. Inga moln förmörkade vår

horisont, ty ölet innehåller som bekant några procent

alkohol.

*

Studierna upptogo egentligen intet av min tid,

men med den lätthet att fatta som jag fortfarande

besitter och den motvilja för läxläsning som ännu

är min huvudegenskap, klarade jag mig

jämförelsevis bra. Kanske bidrog till det goda resultatet en

i hög grad utvecklad kunnighet i fuskandets

konst. Det här bör läsaren icke visa för sina

talrika, i skolåldern varande barn. Kanske är det

oriktigt av mig att säga det, men man kan reda sig

ovanligt bra genom att fuska, om man endast gör

sig tid att sätta fuskandet i system. Man får icke

slarva med det, utan utveckla det till en vetenskap

av strängt logisk byggnad. Jag vet ingen

människa, som fuskat så mycket som jag, men därför

kan jag också någonting.

Staten borde i varje läroverk hålla en lärare

i fusk. Såväl lärare som lärjungar skulle vinna

därpå, och vårt land skulle så småningom

befolkas med ett släkte av förslagna prissar, som

skulle höja vår kultur och bräcka närliggande

folkslag.

Den som varit lärare, vet ju hur trevligt det

är, då disciplarna kunna sina saker. Och hur lätt

vore det icke att uppnå detta resultat, om man

bekvämade sig att tillåta lärjungen läsa innantill,

vilket han ju i alla händelser gör ändå, fast läraren

icke ser det.

Jag påminner mig en gammal lärare i svenska

och teologi, vilkens minne jag välsignar, ty han var

en första klassens hedersgubbe, och ett original,

vars intressen gingo åt helt annat håll än att

undervisa en massa tjuvpojkar. Vi läste aldrig över vår

Norbeck utan läste innantill.

En vintermorgon, då lektionen skulle börja,

befallde lektorn ordningsmannen släcka gasen.

Han släckte.

— Engström!

Jag reste mig upp.

— Beskriv det ontologiska beviset för Guds

existens!

Jag tog min Norbeck, klev fram till fönstret

och stavade vid morgongryningens bleka och

börjande ljus igenom det idiotiska och småfnoskiga

beviset för Guds existens.

— Läser Engström innantill?

— Ja, jag står vid fönstret, för det är så

mörkt, så — —!

— Ordningsman, tänd gasen igen!

Och gubben drog en lång suck, fortsatte

lektionen och slutade den, som om ingenting hänt.

Han tyckte antagligen som jag, att det ingenting

gjorde att läsa innantill ett sådant bevis.

Lärdomens rot är bitter, men dess frukter äro

ljuva. Trots fuskandet och de därpå följande

straffen fortsatte jag med min sport och lyckades

dymedelst grundlägga det övermått av kunskaper

av olika slag som sätter mig i stånd att den dag

i dag är på ett så utmärkt sätt sköta världens bästa

tidning. Stundom upptäcktes jag och fick så kallad

pinnei min anmärkningsbok, stundom för oskick,

stundom för ouppmärksamhet. Visserligen

lyckades jag ibland genom ymniga krokodiltårar och

falska löften om bättring få pinnen annullerad,

men återföll ständigt.

Jag kommer vid tanken härpå till

övertygelsen att människan som barn är oförbätterlig.

Jag skulle naturligtvis kunna lämna en

volym intressanta detaljer om livet inom

klassdörrarna, men en lätt förklarlig pietet förbjuder

mig det. Mina anteckningar om skolans lärare,

deras karikatyrer och en noggrann framställning

av deras egenskaper i ord och bild äro

överlämnade till Kungl. Biblioteket för att öppnas om 50

år, då väl allas vår lidelse lagt sig. De bilda

— så mycket kan jag säga — en kulturskildring

av rang och kommande tiders hävdatecknare skola

ur dem hämta både hugnad och pekuniär förtjänst.

Ty vilken kulturskildrare skulle skriva något, om

han inte finge betalt därför?

Vår förströelse på rasterna utgjordes

huvudsakligast av slagsmål klasserna eller individerna

emellan. Vi älskade isynnerhet snöbollskrig.

Gymnasium slogs med de fem outsägligt mycket

tarvligare lägre klasserna. Och då klockan ringde till

ny lektion, kramade vi snöbollar, vilka vi i

klassrummets värme under timmen bearbetade till is för

att de skulle träffa så mycket hårdare. Med

fickorna våta och glödande av stridslust tyckte vi

tiden släpa sig fram. Att få en fråga under verkligt

snöbollsväder var ett intrång i vår

tankeverksamhet. Och att plåga en pojke med Euklides eller

latin är faktiskt lönlöst, då han drömmer om

Dexippos och statens räddning genom gossar.

»Goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren

knappt en dagsled, ve oss! Ve oss! Knappt en dagsled från Aten.»

Det är något att tänka på för oss alla! Låtom

oss gömma snöbollar i fickorna under sommaren!

*

Jag vill av nyss antydda skäl förbigå, hur jag

listade mig igenom svårigheterna, hur jag på ett

fullkomligt oförklarligt sätt smet igenom

studentexamen och vart mogen som genom ett åskslag,

köpte mig en snobbig käpp och utan fruktan rökte

de största maggördlade cigarrer som staden kunde

prestera, drack punsch som en svamp och i min

konversation började inblanda ett manligt

tamejfan!

Jag lämnade Norrköping klädd i de mest

åtsittande byxor någon någonsin burit, en ask

cigarretter i överrocksfickan

och följd av alla

flickornas tårar och

avskedsskrän. Var och en hade

naturligtvis väntat att bli

hemförd som maka av

mig, men jag gjorde slag

i saken genom att smita

från hela bunten. En del

dog av sorg med

detsamma, en del förtvinade

långsamt och en del

resignerade samt började

se sig om efter nya

förbindelser med den kalla

beräkning som är

somliga kvinnor egen. Av

dessa är flertalet gift eller

religiöst — ty saknad av

manligt umgänge övergår

ofta i en stark faiblesse

för Ordet. De som varken äro det ena eller

andra, äro rödnästa, fnasiga i ansiktet och magra,

passerade och flänga omkring på baler

fortfarande för att lura någon idiot, som inte vågar

fria själv. De gifta ha embonpoint samt ha i hög

grad bidragit till den folkökning vårt land kan

glädja sig åt. Detsamma skulle med all säkerhet

även de religiösa göra, om någon ville gilja

till dem.

Detta om mina kvinnliga förbindelser, vilka

jag önskar allt möjligt gott, var och en efter behag,

om dessa rader skulle falla under deras ögon.

Förlåten mig.

*

Jag kom på landet och var mycket elegant,

stod på stationsperrongen och lät beskåda mig

av plebs som reste förbi med sina

brännvinskuttingar. Jag dansade, drömde om sommarkvällarna,

skrev förskräckligt med idiotisk vers och blev nu

första gången allvarsamt kär.

Ack, min läsare, när jag såg henne, klädd i

vitt pälsbräm i en kappsläde med björnhud över,

tygla sin eldiga travare, då förstod jag att min frid

var slut. Och fick jag då sitta på hundsvotten,

öppnade sig himlen och sfärernas musik ljöd

vackrare än det vackraste handklaver i mina öron. Jag

erinrar mig, att jag efter en sådan åktur,

beväpnad med ett jättelikt gammalt familjeparaply från

århundradets början, steg upp på ladugårdstaket

och med paraplyet som fallskärm slungade mig

ut i rymden för att ännu en gång få erfara samma

hisnande känsla som i hennes närhet. Till lycka

för oss båda, jag menar läsaren och mig, slog jag

inte ihjäl mig.

Jag stal hennes näsdukar och småsnattade

litet av varje av hennes tillhörigheter, tills mina

fickor sågo ut som påssjukan själv. Det enda som

jag icke gillade, var att hon ej dansade bra, men

jag inbillade mig, att min kärlek skulle göra henne

till sylfid bara vi väl blivit gifta. Och så skrev jag

en dag följande vers:

Jo, jag tackar jag! Det var just vad jag inte

kunde! Ty jag vågade inte fria, utan hon gifte sig

med en annan, kanske emedan jag bara gått och

fånat och suckat och talat om Rigel och Vega och

den strålande Aldebaran och gnott igenom hela

Vintergatan. Jag hade för resten inga pengar, inte

ens en koja, kanske knappt ett hjärta, ty jag var

bara 20 år.

Det sista jag skrev till henne var detta:

Jag har glömt resten, men den var med all

säkerhet minst lika idiotiskt sentimental som

början, vilket bevisas därav att den inte tog skruv.

Och för övrigt hade jag skvallrat om hemligheten

för en massa.

*

Emellertid kom livet med sitt allvar. Jag

skulle bli informator, och förvisades med blödande

hjärta till det innersta av Småland, 4 mil från

närmaste järnvägsstation. Utom min discipel bestod

mitt umgänge där av en soldat vid Kalmar

regemente och en vävskedmakare. Det var dessa båda,

som lärde mig livets mening.

Vävskedmakaren var en ung man och skötte

sitt utdöende yrke med fabelaktig skicklighet alla

dagar utom lördagar, söndagar, måndagar och

tisdagar, och stundom inte heller på onsdagarna, om

han var sängliggande till följd av delaktighet i

något slagsmål. Jag har aldrig träffat någon

människa som varit så livad för slagsmål som

vävskedmakaren, och sällan någon som med sådant

jämnmod tog stryk för sin kärleks skull om

lördagskvällarna, då traktens tärnor lustvandrade på

landsvägarna.

Full av medömkan över hans öde slöt jag

mig till honom och han omfattade mig snart med

vänskap, sedan hans lantliga misstänksamhet väl

gått över. Jag täljde stickor till vävskedar åt

honom. Jag köpte en dag en liter 75-öres-konjak

— konjaken var billig på den tiden — samt inbjöd

soldaten Sköld, en jättelik dräng på en egendom

i närheten, att deltaga i vår orgie, ty vi,

vävskedmakaren och jag, anade blodiga skallar

senare på kvällen.

I närheten låg nämligen en fabrik, där man

tillverkade något i ylleväg — eller kanske det var

bobiner — och den fabrikens arbetare hatade oss

båda, isynnerhet vävskedmakaren. Jag hade

nämligen på en auktion köpt en kappe cigarrer. Där

hade varit tobaksfabrik, fabriken gick omkull och

lagret av kålblad och cigarrer såldes till det ganska

höga priset av 25 öre kappen. Dessa cigarrer

voro av de mest välgjorda jag sett vad formen

beträffar, men lämnade åtskilligt övrigt att önska

visavi kvalitén. Man tände den som vanligt

sedan man bitit av en tum av den i gammal

pipolja doppade spetsen och rökte under en

halvtimme utan att det syntes på cigarren. Han bara

krökte sig något. Sedan fick man elden i munnen

och slängde bladpipan med en förfärlig hädelse

ifrån sig.

Cigarrer av detta slag hade varje bonde i

socknen förvarade i sin källare, för att de skulle

hålla sig, och av dem rökte deras söner.

Jag hade en söndag efter kyrkan bjudit två

av bobinarbetarna på var sin cigarr, den ena

laddad till hälften med krut, och den andra

genomdragen med hästtagel och nästan fylld av sådana.

Mannen med tagelcigarren märkte ju

ingenting nämnvärt, fast han tyckte att den smakade

underligt. Men då skottet brann av för mannen

med krutcigarren, och detta under det han

lustvandrade med en fästmö, var måttet rågat.

Vi anade detta och jag engagerade därför

soldaten vid Kalmar regemente Sköld att deltaga

i det blivande slagsmålet. Han var som krigare

genast villig.

Vi tillbragte lördagsaftonen med

toddydrickning, rökning av de härliga cigarrerna och

täljning av vävskedstickor, och då den särla månen

rann upp på sin dunkla päll, dillade vi ut för att

deltaga i den vanliga dansen på bron över Emån

och avvakta en eventuell kalabalik.

Vi kommo, dansade och segrade hos

kvinnorna, men plötsligt kommer en träsko singlande

genom luften och träffar vävskedmakaren i ryggen.

Uppmanande våldsverkaren till ridderlighet — eller

kanske jag skällde på honom, om jag tänker efter

— får jag träskon n:r 2 mitt på näsan och rusar

blödande mot mina angripare.

Men dessa voro minst tjoget fullt och inom

en halv minut låg jag på rygg i diket försvarande

mig med en bit av en gärdsgårdsstör och mina

bastanta skor, tills jag ej orkade längre, utan

halvt avsvimmad lät mig behandlas som vilket

kolly som helst.

Under tiden stod Sköld och betraktade scenen

med av toddyn dävna tinningar. Men så uppger

han ett bölande och rusar in i högen, får fatt i

en pojke och begagnar den som tillhygge. Man

rullade i dikena runt omkring, och efter en minuts

arbete voro jag, vävskedmakaren och Sköld samt

tillhygget de enda på platsen. På något avstånd

stodo flickorna och betraktade oss beundrande.

Bobinisternas språngmarsch förtonade i fjärran vid

kyrkvägen.

Och sedan dansade vi hela natten, och när

morgonen randades, daggig och friskt kylig, såg

solen oss i Skölds trevna kammare vid

morgontoddyn. Vid den åldern kunde man tillåta sig en

liten extravagans. Nu äter man gröt om

mornarna i stället.

Vävskedmakaren, som fått en hel rockärm

bortriven, rev nu bort den andra också och satt

som i väst. Sköld sjöng visor från Hultsfred, och

kyrkfolket, som sedermera fann oss liggande och

skrålande i det höga gräset, betraktade oss med

ursinniga blickar.

Men vävskedmakaren blev sentimental och

utvecklade sin levnadsfilosofi, ackompanjerad av

Sköld som skrek eller vrålade fram sin. Båda voro

skeptici och trodde inte på fan. D. v. s.

vävskedmakaren hade sett honom en gång då han var

liten, men han var nu som karl icke riktigt säker

på om han sett rätt eller ej. Sköld trodde däremot

på fan, men han var major och hade satt in Sköld

på 4 dygns arrest och därför skulle han ...rrrr!

...snart få se vems ande han hoppade bock mä!

För ingen smålandspojk tog arrest av någon

smörbuk till major inte, nä, så ... rrrr...

— Ja, men du tog ju arrest i alla fall, sade jag.

— To ja?! Arrest! Nä, så — — — hör du

säj om dä en gång te så trär ja opp dej på

gärdsgårdsstörn. Men majorn ska ha igen"et —

— — rrr! För resten ä han en regäl karl å den

som säjer nåt om honom får — — — rrr! — —

gunga lätt som en attanskilling å tig sen!

Men vävskedmakaren var fortfarande

skeptiker. Han trodde inte på kärlek, d. v. s. på

flickor och när han gjort sitt nästa dussin skedar

färdigt skulle han hoppa i Emån. Jag trodde inte

heller på flickor, men så länge det fanns cigarrer

till 25 öre kappen, var det ingen nöd.

Och vi rökade under slagsmålet söndertrasade

cigarrer och föraktade mänskligheten.

Ett oupplösligt vänskapsband för en sommar

var genom detta slagsmål och dess nachspiel

knutet mellan oss tre. Sköld, som var stor

fruntimmerskarl, var ofta bortbjuden på dans och

körs-bärskalas och han tog mig alltid med, ofta

väv-skedmakaren. Sköld åt rubb och stubb, bären med

kärnor, blad och smärre grenar, och där han gått

fram i ett träd grinade förödelsen mot betraktaren.

Och sedan han ätit till dess kvistarna stucko ut ur

munnen på honom, lade han sig att sova ett par

timmar, varefter han dansade så att stugan

knakade, tills han kollrat bort bondens vackraste

dotter. Och på hemvägen fick den kärlekskranke

vävskedmakaren gå mellan oss för att icke få det

kok stryk av rivalerna, som annars var

obligatoriskt. Det var en härlig tid. Och min discipel

förkovrades under min ömma tillsyn och kom upp

i 3:dje klassen i något läroverk i Småland.

Förmodligen välsignar han mitt minne.

Tiden var inne, då fosterlandet krävde min

inställelse på Hultsfreds slätt.

I sällskap med en hop tappra ynglingar hade

jag underkastats okularbesiktning från topp till tå

i bara mässingen och befunnits ovanligt välväxt

samt i hög grad lämplig att ingripa, om krigets

åskor skulle börja mullra över våra ängder. Jag

hade infösts i en boskapsvagn och under skrål

och dryckenskap sett hemsocknens tallar jaga förbi

tåget, jag började få en aning om vad kriget är.

Jag befann mig äntligen på slätten. Iförd en

kostym, som väl från början omslutit någon

veterans från Leipzig och Norge ärriga hjältelemmar,

betraktade jag mig i min snusdosas

mönjeomramade spegellock. Min mössas rakt utstående

skärm var sprucken och klädet grönt av ålder.

Om jag hastigt gjorde heltom, vägrade

huvudbonaden i vändningen, ty den hade ursprungligen

varit avsedd åt något förhistoriskt djur av

obegriplig storlek. Rockärmarna voro en halv aln för

korta, under det att de ärorika byxorna, vilkas

pådragning fordrade mod, voro av den då för

tiden icke ovanliga konstruktionen, att man kunde

gå rätt länge, innan de visade böjelse att följa med.

Men mitt gevär var blankt och jag brann av

längtan att få spänna vådor och peta ut med

bröstet, och jag kände i min själ ett börjande

och rättmätigt förakt för de civila, och jag begrep

ej, hur jag kunnat ha självkänsla så många år utan

uniformen.

Man frågade mig, om jag ville exercera eller

skriva om dagarna, en fin uppmärksamhet

förorsakad av min bildningsgrad. Jag ville exercera.

Och jag fick exercera. I »långsam marsch» släpade

vi oss fram över den brännande, darrande slätten.

I språngmarsch hastade vi mot fingerade dödar

under vilda hurrarop. Vi lärde oss hövlighet mot

befälet i »Undervisning för infanteristen», denna

djupt anlagda bok, som väl nu är antikverad. Om

mornarna sjöngo vi Din klara sol går åter

opp, om också regnbågens tecken visade

betänkliga avsikter att bli humbug.

Vi kröpo i skyttelinjer och klickade hastig

eld, vi tuggade snus och åto sluring. Jag lärde

känna n:r 64, Klas Alfrek.

I vår militära utvecklingshistoria kommer han

säkerligen aldrig att göra sig ett namn, då det en

gång smäller, men ändå vilar jag mig stundom vid

hans minne.

Klas Alfrek var till längden en jätte på 3

alnar och 5 tum, men smal och s-formig. Hans

profil var en äldre vit fåras. Rött hår, vita

ögonbryn och ljusblå ögon förlänade hans ansikte ett

obeskrivligt okrigiskt uttryck trots den största

mullbänk, Jönköpings s. k. 8-tumsnus, som troligen

någonsin inlagts i vårt land. Han njöt av att

vara militär, ty så god och närande kost som

bestods på slätten hade han aldrig fått förut. Då

vi anföllo den halvkanna feta ärter, simmande i

flott, som bestods oss varannan middag, och jag

med möda satt i mig ett tum ur kopparflaskan,

hade Klas Alfrek för länge sedan slukat sin portion

och fått påfyllning, vilken ävenledes försvunnit.

Han visste att jag ej orkade mer.

— Får ja dia arter? var då hans vanliga bön,

och han fick dem. Vi beräknade, att han dagligen

satt i sig halvannan kanna ärter eller sluring. Det

oaktat tuggade han ankarstock vid varje på stället

vila, medan han klädde sig om mornarna och innan

han somnade på kvällen. Och då vi om söndagarna

efter predikan stodo försänkta i en kort och tyst

men innerlig bön, var ankarstockens knastrande

mellan Klas Alfreks käkar det enda ljud som

genombröt stillheten.

Vi sutto en dag i baracken och njöto under

korpral Storms ledning av undervisning för

infanteristen. Storm föreläste andaktsfullt:

»För att förekomma fotsvett bör

soldaten ofta ombyta strumpor samt, så

ofta därtill tillfälle gives, tvätta sina

fötter.»

— Nå, Klas Alfrek, va va dä som föreskrevs

i detta hära monumentet? Va nu inte blyger, för

här är du ju iblann goa vänner å kammerater å

ett högglit å humant befäl!

Klas Alfrek teg.

— Tänk nu ätter! Va skulle din gamle far

säja, om han finge veta, vilket hälsikes

spettalshjon han mä smärta fött te världen? Om de inte

vore förbjudet i krisslagen så skulle ja järtar i

min lever ta å rita opp hela Hulsfreslätt mä

baracker å loschamenter på bakvagnen på dej mä

läskstången, din hundra fasen, å vore dä inte

förbjudet i krisslagen, skulle ja skälla ut dej, så du

inte vore värd mer än sillpåsen, din — — —

Sjöng ut nu, i annat fall kommer du i mörk

å bler arkebuserad å halshoggen!

Varpå Klas Alfrek reste sig upp, knäppte

händerna och läste med katekeston:

— Om suldaten tvättar sia fötter å byter bort

sia strumpor, så förekummer skoskav.

Klas Alfrek är koncentrationen av mina

minnen från Hultsfreds slätt. Han representerar med

all säkerhet det släkte, som fostrar en Sven Duva.

Olyckligtvis ha Sven Duvor nu för tiden sällan

tillfälle att utmärka sig genom annat än sin naivitet,

och det är synd. Ty nog är det mera riktigt och

sympatiskt att slåss man mot man än att ligga

och skjuta på en halv mils avstånd på andra

hederskulor, som man inte kan se vitögat på.

Nej, tacka vill jag förr i världen, då varje

karl fick ett kvarter brännvin, innan han gick att

slåss, då gevären brände i händerna, då gossarna

slängde gevären, när det ej fanns tid att ladda

och rusade fram med blodsprängda ögon och

längtan att mörda de främmande skäggiga männen,

som kommit att ta deras kor och deras

åkerlappar, Ty det måste väl finnas ett höjdmoment

i varje kamp, då individen vill ta ut sin rätt och

bli vilddjur. Jag tror nära på, att, då människorna

kommit till det status, att de icke ens med kikare

på siktena kunna upptäcka

varandra, de tröttna på modern

krigföring och återgå till

knytnävarna. Men det dröjer väl

kanske 1000 år än. Jag skulle

vilja stiga upp ur min grav då,

om jag är död, och skallra med

knotorna och gräva upp mina

kamrater ur högarna och plocka

reda på bitarna av Sverige.

Sedan skulle slagsmålet börja.

Jag ber läsaren förstå, att detta

är ju endast önskemål.

Min entré i Vimmerby

Jag kommer ej ihåg andra

årets beväringstid. Möjligen

slutet av densamma, då jag

efter en stormig natt med

kamrater och officersvolontärer,

vilka väl äro majorer nu — minst — eller kanske

löjtnanter — kom på fel tåg från Hultsfred och

kom till Vimmerby i mycket glad sinnesstämning.

Jag kommer ihåg, att jag ej hade någon krage.

En spännhalsduk avslutade min smokingkostym

upptill — ty jag var redan då en för mitt yttre

svag människa. Ett vänt skjortbröst gjorde mig

fruktansvärt elegant för resten.

Jag kom till Uppsala. Det var året innan jag

fullgjort andra årets värnplikt. Jag påpekar detta,

på det att historieskrivaren icke må göra några

misstag, men jag vill gärna ta alla hophörande

händelser på en gång.

Jag kom till Uppsala. Jag kommer ihåg, hur

min strupe hopsnördes, då jag från tåget fick se

slottet på höjden och domkyrkan och studenterna,

som latades på perrongen. Det var, som om jag

skulle ha stigit in genom en dörr i ett öde, ljust,

stort rum med vita väggar och en röd fris överst

vid taket. Just det intrycket fick jag. Kanske det

var slottets färg och vintern, som gjorde det,

men det intrycket kan jag aldrig glömma.

Kamrater voro nere och mötte mig. De hade

cigarrer i mun och käppar i händerna och verkade

mogna män.

Vi gingo till Gästis. Jag hade aldrig sett något

sådant förr. Ett rökfyllt rum, där ögonen värkte

och där det luktade punsch och där ett par hundra

unga människor skreko så mycket de orkade.

I ett hörn hade de examensfäst och där voro

vi inbjudna. Någon hade tagit teologikofilen och

han skränade av glädje och berättade ideligen,

hur han var absolut okunnig i sina ämnen, men

han hade ändå fått non sine, och nu skulle

vi dricka punsch. Vi drucko punsch och voro

glada allesammans, att inte professorn genomskådat

honom, ty i annat fall hade vi gått miste om

aftonens högtidlighet.

Vi började sjunga fosterländska sånger och

jag började sjunga med. Jag beundrade honom,

som tagit examen och ställde upp ett dystert

horoskop för mig. Jag kunde nog aldrig ta någon

examen.

Jag hyrde mig ett rum och köpte mig en

kardus tobak, samt lyckades verkligen taga

examen stili latini pro gradu

philosophico. Jag har alltid ägnat mig åt latin, varför

jag utan vidare svårighet listade mig igenom samt

lyckades till och med hjälpa ett par äldre män.

Jag hoppas att uppmärksamheten hos vakterna

nu är större. Men i fuskandets konst var jag,

som jag redan påpekat, en bjässe, och jag tror,

att jag ännu har bevarat något av den vakenhet

den kräver för min ålderdom. De båda gamla

männen voro naturligtvis teologer. Jag har aldrig

haft någon vidare sympati för teologer. Undantag

finnas dock, ehuru i ett så försvinnande fåtal, att

jag nästan ångrar att jag omnämnde dem.

Min ärliga och uppriktiga föresats var

verkligen i början att ägna mig åt studier, speciellt

filologiska. Jag köpte böcker och antecknade mig

till kollegier. Min dröm var att inom en ej alltför

avlägsen framtid som rector magnificus leda

universitetets öden, medan mitt rykte som världens

största auktoritet i jämförande språkforskning

skulle stadgas alltmera, till dess jag mätt på

lagerbärsblad och dignande under utmärkelser på min

100-årsdag skulle avvisa den deputation från

jordens alla hörn, vilken skulle komma och uppvakta

mig med en borduppsats i platina och koh — i

— noorer, med en vräkigt avmätt handrörelse och

säga: — Ställ"en i tamburen och gå och ät middag

på Rullan. Jag bjuder!

Sedan skulle jag peta undan några lik i

domkyrkan och låta begrava mig på något extra fint

sätt.

Nobel muss die Weit zu Grunde gehn!

Allt det där skulle nog kunna ha realiserats,

om jag inte ansett det nödvändigt att först

orientera mig i staden och studentlivet, innan jag lade

grundstenen till min pyramid. Att lära känna

poliskåren och dess sinnelag låg mig särskilt om hjärtat.

Jag släckte därför en lykta en kväll. Den

konstapel, som högg mig, var tydligen ingen vän

av dylika oskyldiga förströelser. Jag fick plikta

och blev uppkallad till inspektor för att erhålla

varning.

Det första steget på brottets bana är det

svåraste. Med darrande knän och ett rov för de

stridigaste tankar, med schavotten hägrande för

min inre blick eller åtminstone en förstörd

framtid som lindrigaste resultat av mitt pliktförgätna

beteende trädde jag in till vår avhållne inspektor,

han som förstod sig på pojkar, allas vår farbror

Fritiof Holmgren.

Han fixerade mig en stund med rynkade

ögonbryn.

— Farbror tycker väl, att jag är ett fint

nummer, sade jag.

— Du har släckt en lykta och det tycker jag

inte passar oss studenter, som ska arbeta i

upplysningens tjänst. En förmildrande omständighet är,

att du bara släckte en. I min ungdom brukade vi

släcka alla lyktorna. Vill du ha ett glas punsch?

Om jag ville!

Detta var både första och sista gången jag var

uppkallad till varning. Efteråt släckte jag

visserligen lyktor, men på ett mera förslaget sätt. Jag

fick ofta springa för livet, men snabbfotad som

jag var hade jag alltid tillfredsställelsen att inom

kort höra den förföljande polismaktens stånkanden

förtona i mörkret bakom mig.

Gamle Abraham Böckman, kommer du ihåg,

hur vi hyrde vagnar och åkte bakpå fjädrarna?

Kusken var vidtalad. Poliserna skreko hela

Drottning- och Vaksalagatan utefter: — Slå bak! Dom

hänger bak!

Men kusken körde på, döv för allt utom våra

löften om dricks och glögg på Grindstugan.

Och du, gamle Birger, kommer du ihåg i

din himmel, hur vi en dimmig natt buro bort 14

grindar från Luthagen och ställde dem i en

förstuga i Fjellstedtska skolan? Hur det kunde

lyckas, är mig ännu en gåta. Vårt oskyldiga nöje

förminskades icke av att dagen därpå i sällskap

med en skara likasinnade promenera på Luthagen

och se på, hur konstaplarna buro grindar och

provade in dem. Allt på sin rätta plats! Att

gymnastisera i bagarkringlor och mödosamt byta

skyltar var en omtyckt sport. Att med

ansträngande av alla sina krafter förflytta centnertunga

portluckor till en annan stadsdel satte vi en ära i

— och du »Fyris» annonstavla uppe i Fjärdingen,

nog förde du en ganska nomadiserande tillvaro,

så länge jag bodde i det hus, vars långsida du

prydde! Gamle Ernst Konrad, kommer du ihåg

— — — men mitt hjärta blir för fullt!

Varje ålder har sina förströelser. Nu skulle

det inte falla mig in att realisera sådana där idéer,

om jag också stundom får dem ännu, ty hur det är,

vill inte pojken maka åt sig riktigt.

Hur månget gruff på torget har jag ej deltagit

i! Upplopp, där upprorslagen förelästes från

poliskammartrappan, ringdans kring torget och vanliga

allvarsamma gåsmarscher torget runt! Jag vet inte,

hur man gör nu för tiden, men det förefaller mig,

som om tonen i Uppsala vore allvarligare nu och

jag skulle nästan vilja tillägga elegantare. Till och

med de yngsta studenterna verka målmedvetna.

Man läser tidningar och följer med i politiken, har

åsikter. Jo, jag tackar jag!

Vi voro mera burschikosa, men vi hade

bestämt mera entusiasm. Och att vi läste mindre

berodde säkerligen på det dåvarande

examenssystemets opraktiska sidor, vilka nu sägas vara

avhjälpta till stor del. Vad det berodde på, att

vi drucko mera pünsch, vill jag inte yttra mig

om. Kanske det berodde på starkare nervsystem.

Jag blev emellertid klubbmästare i nationen, den

viktigaste av alla ämbetsmän. Strängt taget är

denna befattning viktigare än man tror. Det är

smörgåsbordet och nachspielet som förenar,

förbrödrar, avslipar kantigheter och jämkar ihop

åsikter överallt, där två eller tre äro församlade.

Och om inte helan och halvan vinkade en bit

inne i perspektivet, skulle alla förhandlingar i alla

sällskap draga ut i oändlighet och sluta som polsk

riksdag med ovänskap för livet, mord och

likbegängelsen

Stundom slog mig det s. k. samvetet. Jag

gick hem, omvärvde mig med stinkande piprök

och studerade Horatii satirer, Iliaden och Οιδιπονς

ßασιλενς. Eller också gick jag på kollegiet i

nordiska språk och njöt, verkligen njöt av Kalle L:s

utmärkta utläggningar. Så kunde det gå en vecka

eller så. Då gick man i Filologiska föreningen

och talade en hisklig latin, stundom tåligt åhörd

av gubben Häggström. (Undrar om föreningen

finns kvar och om man talar latin än?) Och på

biblioteket övade man sig i forskning om

Äoskulten.

Så fick man plötsligt ett så förbaskat gott

samvete, att man gick ned på Gästis och uppgav

gärdet. Efteråt började man skyltflyttningen och

gruffena, och dagen därpå måste man ha

sillfrukost, entrén till flera dagars kringirrande på

näringsställena vid det mest molnfria humör.

Jag var vid denna tid en yngling med ovanligt

sympatiskt utseende, jag vill icke säga vacker

precis, men nära ögat var det. Mustascherna

utvecklades till min och alla dansanta och flirtoyanta

damers tillfredsställelse. Jag hade ett. sätt att se

på flickorna, som kom dem att darra av blygt

hopp. Jag dansade gudomligt och efter alla

kotiljonger liknade jag förvillande en ut- och invänd

vinternatthimmel. Jag använde de högsta kragarna

i Uppsala. Min frack var visserligen något för liten,

och om man rörde vid den aldrig så försiktigt

med nageln, blev det ett kritvitt streck. Jag undrar

än, vad detta kunde bero på.

Men min hållning och min statur voro

oklanderliga, och när jag med den eller den

baldrottningen svävade genom salen, hördes sorl av

beundran. Till och med förklädena ville upp och

flänga kring väggarna. Att jag allt detta oaktat

kunnat bibehålla min klädsamma blygsamhet och

ej blivit bortskämd är oförklarligt. Jag var

naturligtvis filokorist. Vi gjorde en turné, ja, två turnéer

genom landet. Det var huvudsakligen under dessa

jag skaffade mig min bekanta världsvana genom

frotteringen med folk av alla samhällsklasser och

vistelsen på de flesta näringsställen i mellersta

och södra Sverige.

Jag var naturligtvis kär också — — — Uppe

vid slottet fanns och kanske finnes än ett hål i

jorden, genom vilket man kunde krypa ned i ett

halvt igenrasat valv. Där nere gjorde jag och en

likasinnad den mest hänförande lyrik ibland om

nätterna. Vi hade ved och näverbitar med oss och

vid de fladdrande lågorna föddes våra dikter. Vi

tyckte, att vi arrangerat stämningen så

genom-skaldiskt, att endast mästerverk kunde bli

resultatet. Men likt Fenix fingo skaldefostren förtäras

av lågorna, sedan vi nyktrat till efter våra

diktarorgier.

I största hemlighet började jag på en roman,

naturligtvis om kärlek. Den höll mig inne nästan

en vecka, efter vilkens förlopp jag eldade med den.

Men jag skrev novelletter till vissa tidningar för

1,50 à 2 kr., ja, stundom 3 kr. stycket. De voro

visserligen icke värda mera, men jag tyckte att

det var bra litet. Och det tycker jag än, isynnerhet

då man betänker, att Kipling åtminstone en gång

fått 1 skilling ordet för en hel bok.

Jag insåg, att skriftställarens bana var

törnbeströdd. Nej, hellre då studera till Rector

Magnificus!

– – – Jag tröttnade emellertid inom kort på

att hänga över böckerna. Jag ville skriva böcker

själv eller måla. Redan i skolans femte klass hade

jag sett en tavla, en vidrig kopia efter en ännu

vidrigare tavla av Hellquist från hans akademitid,

ett brunt snölandskap med brun luft, en stuga

med eldsken ur fönstret och, som jag tror mig

minnas, den oundvikliga gumman med risknippet

på ryggen. Denna tavla kopierade jag och en

likasinnad, som nu är artillerikapten och i likhet med

mig har annat att göra. Våra kopior blevo om

möjligt sämre. Min gav jag bort till en vän till

familjen som julklapp med gyllene ram. Han har

underligt nog överlevat denna jul och flera till,

vilket bevisar den småländska rasens seghet.

I Uppsala utförde jag även på mina få lediga

stunder konstverk, om vilka det tillkommer en

eftervärld att yttra sig. Jag tiger blygsamt. En

dag sade en man, som är målare, till mig att jag

borde bli målare. Lättledd som jag är, reste jag

genast från staden och slängde mig in på den nya

banan.

Det var rätt tungt att lämna Uppsala med

dess härliga och dansanta kvinnor, dess krogar,

dess filologiska förening och dess Grindstuga.

Men med ett hastigt ryck slet jag hjärtat ur mitt

bröst och förtonade i fjärran.

Tillåten mig, mina damer, säga ett uppriktigt:

fy fan! då jag tänker på hur det kändes.

Men liksom pastor Josef Rosenius i sin

österländska reseberättelse citerar och sjunger andra

skalders dikter, då något osedvanligt eller rörande

möter honom, må det av samma skäl tillåtas min

gamle vän Goethe att med några få rader uttrycka

vad jag kände:

Men det som nu följer tillhör en tid, som ännu

ej är historisk. Jag fick tillfälle att träffa alla

människor som jag velat träffa, vilket till en tid

är den högsta lycka en människa kan råka ut för.

Jag köpte fina kläder och kragar, som mera liknade

fabriksskorstenar än något annat, och reste till

södern. Jag såg Vesuvius utspy den särskilt för

yrkesmålare nyttiga pimstenen, jag frotterade mig

med skuggorna på Romas forum, besåg Moulin

Rouge och Bal Bullier och genomströvade med

detektiver Paris och Londons mördarhålor. Jag

drack kopiöst med öl i München och stoppade en

gång lyxkurirtåget mellan Paris och Berlin genom

att av misstag dra i alarmklockan.

Genom en serie av nödvändiga tillfälligheter

hamnade jag i Grisslehamn, som nu håller på att

bli badort med villastad, ett svenskt Monte Carlo

med en riviera av ganska otuktad granit, mera

ägnad för råbockar än människor. Här framlever

jag en lugn tillvaro, blott då och då störd av

sommargäster, som med Stockholmarens på landet

finkänslighet trots förbud trava på mina hällar,

ja, komma in på min gård och gapa på mig. Vore

jag Louis XIV, skulle de få hjälpa mig vid min

lever och organisera något slags livvakt. Men jag

är endast skald och är van att hjälpa mig själv.

Min sista resa är den till Lappland, vilken skall

göras om snart nog.

De sista åren äro kanske de händelserikaste,

men min finkänslighet förbjuder mig att göra mer

än ovanstående antydningar. Sekelslutets

historiografer skola tvinga edra barn att subskribera på

gottköpsvolymer om min enkla livsgärning och

nästa sekels början skall se en vacker hoptiggd

minnesvård resas på den gård, som en gång var

min. I dess skugga skola framtidens sommargäster

spilla sina äggskal och slänga sitt tidningspapper

och för barnen hopstava den halvt obegripliga

inskriften om någonting som är onödigt att ha

reda på.

Mina memoarer äro ej avslutade. Om det finns

någon trasa kvar av mig om 20 år, skall jag

närmare utveckla det som nu möjligen kan tyckas

ofullständigt. Med den glada förhoppningen om

detta böra de få åren löpa snabbt för läsaren.

MITT FÖRSTA PERSONLIGA

SAMMANTRÄFFANDE MED

KOLINGEN OCH BOBBAN.

Ett år bodde jag på Söder i Stockholm —

Fjällgatan 12 B, alldeles över stadsgårdstrapporna,

hörnet av Renstjärnasgatan, en av dessa mystiska

södergator, som börja, man vet ej var, och sluta

bland stenbrott och andra skådeplatser för andra

brott. Varje morgon då jag inte sov, hade jag

tillfälle att se mina skötebarn tåga förbi på väg

till Stadsgården. Jag såg, hur

gatläggningsarbetarna, huttrande i vinterkylan, kilade nedför

trapporna för att få sig morgonnubben, då klockan

slog åtta. Jag hörde talas om en dylik, som om

mornarna vanligen fann tiden lång i det

redskapsmagasin, där han stal sig in varje kväll, och som

redan klockan sex troget befann sig på sin post

utanför utskänkningen, fast han genom lång

erfarenhet visste, att den ej öppnades före 8, men

närheten värmde redan, och på det hela taget tyder

ju det raffinerade i att pigga upp sin längtan så

där medvetet på en ganska höggradig modern

kultur.

Jag kom en kväll vid niotiden från Norrmalm

och jag gjorde mig ingen brådska, där jag strävade

uppför Götgatan. Hur det var, kom jag i tankarna

att gå förbi Högbergsgatan, där jag bort vika av,

och om några ögonblick fick jag syn på en skylt

över ett så kallat Trillin i jordvåningen av ett hus.

Där stod med röda bokstäver i en transparang

ett enda, men lockande ord: Ringkastning.

Jag beslöt mig ögonblickligen för att gå ner.

Klockan var ju bara barnet och hustru min var

på teatern, vilken parentes hör till historien. Jag

såg efter i min portmonnä och fann en ensam tia,

vilken ju här med fördel skulle kunna växlas. Jag

klev alltså in.

En samling människor av tämligen lika

kvalité utanför en disk. Innanför en herre med sitt

levebröd, en träskiva, fullsatt med pinnar och där

bredvid en hög mässingsringar. Vinsterna funnos

där också: cigarrmunstycken, tändsticksställ,

kammar, blyertspennor, fickspeglar, snusdosor,

notesböcker och som högsta vinst en väckarklocka.

Jag observerade, medan jag väntade på att få

kasta, att högst få av de närvarande spelade, utan

endast hängde på disken och koncentrerade sitt

intresse på utgången av de andras kast. 5 öre

kastet, 6 ringar för 25 öre.

Jag började spela. Jag växlade min tia, en

säkerligen ovanlig pjäs på lokalen, och jag började

vinna. Jag vet inte vilken gud, som styrde mina

fingrar, men jag kände, att om jag den kvällen

varit i Monaco, så hade fursten fått slå igen

butiken. Framför mig hopades knivar, dosor,

tändsticksbehållare, blyertsetuin och andra underliga

ting. Jag studerade mellan kasten krupiärens,

eller vad jag skall kalla honom, ansikte, och jag

såg, att det mulnade allt mer för varje dyrgrip,

som bytte ägare. Och då jag vunnit bortåt 50

föremål, styrde han sina steg på min person, lutade

sig över disken och viskade med något av supplik

i rösten: Kan herrn verkligen tycka, att det är roligt

längre?

— Visst fan är det roligt, så länge jag vinner!

Jag har beslutat mig för väckarklockan också, och

så länge jag har en kopek i min plånbok, skall jag

spela.

Han drog sig lömskt skelande tillbaka och

återgick till sitt värv att flytta vinsterna över till

min hög och ersätta de tomma nummerna med nya

juveler.

Jag vann fortfarande. Då högen framför mig

började genera mina rörelser, bad jag mannen

flytta undan dem.

— Herrn kan ju stoppa på sig vinsterna,

sade han bistert. Han såg på klockan och tänkte

på sitt lager. Hans ansiktsuttryck gingo i vågor

mellan ilska och resignation, något sådant hade

han inte varit med om, att en »herre» gjorde

intrång och tillskansade sig vinster, dem eljest mer

eller mindre knäckta kunder gingo miste om.

Folkmassan omkring jublade för varje lyckat kast

och jag ville ej blamera mig med ett försök på

väckarklockan, vilken jag ämnade spara till sista

kastet, d. v. s. min sista femöring.

Äntligen hade jag endast denna. Jag blev

naturligtvis nog nervös av spänningen och kastade

fel. Jag måste sluta.

Herrn bakom disken drog en djup suck av

belåtenhet, då jag tillkännagav min avsikt. Folket

började troppa av.

— Men hur skall jag få hem allt det här?

frågade jag med avsikt att skänka tillbaka hela

rasket.

— Tag av sej brallorna och knyt ihop dem

nedtill, men akta sej för bylingen, då herrn smiter

om hörn, svarade ringmannen på äkta söderslang.

Jag lät tanken på återlämnandet fara och såg

mig villrådig omkring.

Då nalkades två individer, som hela tiden

under livligt minspel och uppmuntrande tillrop hade

åskådat mina segrar. Den ene strök av sig mössan

med en elegant handrörelse och talade.

— Skulle hänn liksom behöva en expressbyrå,

så finns här jäklar å slå alarm muskler hos mej

och kamraten.

— Dä bra! Plocka på er det som finns och

följ med. Jag bor här i närheten.

— Ja, om hänn också logera i Kaknässkogen,

så klarar vi nog åv den här bylan — mot en liten

kova förstår sej!

Jag studsade — ty jag kom ihåg, att jag spelat

bort hela min förmögenhet.

— Dä bra! Följ med bara!

Vi avtågade.

— Ser ni, gubbar, började jag ute på gatan,

jag har spelat bort 10 stolpar och har inte ett

korvöre, men vill ni följa med hem och ta ett par

jamare, så är det välment. För resten kan ni

få hela den här fallerallan att öppna handel med,

så ni kan köpa er lite nytt i klädväg.

Deras kläder voro verkligen bland de minst

ändamålsenliga jag sett. Trasorna dinglade om

dem och skjortorna lyste genom sin frånvaro.

— Nej, för höge faen, vi törs inte göra pengar

åv dom här kortvarorna. Dä bleve bara brak å

förhör å rannsakningshäkte, å i såna här affärder

har bylingen ett jäkla övertag. En byling kan få

ett nyfött barn fällt för rån å hemgång å motstånd

mot polis, så hänn får allt försöka å kursa bort

grunkorna själv.

Vi knogade uppför mina trappor och jag

visade mina hjälpare in i salongen, tände ljus och

hämtade en liter konjak. De ville först inte sätta

sig, bländade som de voro av den orientaliska

prakten i rummet med dess jättedivan och

draperier, tavlor och dylikt jobb.

— Menar hänn allvarsamt, att vi ska slå oss

ner här mä dom här söndagsgåbortkostymerna?

— Visst ska ni slå er ner, spotta och vara

trevliga! Här ä cigarrer.

Jag hällde upp konjak och de drucko med

ett rörande välbehag. Spriten gav dem säkerhet

och de satte sig försiktigt på divankanten. Vi

började tala om livet och jag måste erkänna, att

de gåvo mig synpunkter, som jag måste bocka

mig för. Ett slags galghumoristfilosofi, som kan

försvara sin plats mycket bättre än den väl nu

avdankade Boström. Under samtalet och inverkan

av nitnaglarna, som kommo allt tätare och tätare,

kom även säkerheten. Blygheten försvann och

båda vräkte sig sybaritiskt på kamelsäckkuddarna.

Jag var verkligen litet orolig, att de skulle

lämna levande spår efter sig, men jag kunde ju

inte delge dem mina farhågor.

Plötsligt reste den ene sig och började en

sorts tal, vari han tackade för att jag inte var »hög»

och »kymig» och »onoslig» som andra snobbar —

(tackar så mycket) — och slutade så här: — Å

eftersom hänn exmerar oss å för resten slänger in

nubben i ansiktet, som han vore dagligt brö, så ska

ja be att få lägga bort titlarna!

Vi blevo alltså bröder och samtalet fortsattes

till den grad ogenerat, att jag inte gärna kan

referera något ur det.

En idé! Jag hade ett par kostymer som jag

ej behövde. Jag frågade dem, om de ville ha

vars en.

— Plocka bara fram paltorna, du! Juden ska

ha sitt också!

— Nej, dem får ni inte pantsätta. Ni kan ju

behöva dem själva, och då ni kan dra er fram

med de där trasorna, går det väl lika bra med hela

och varma kläder.

— Nu ska du få si, Ludde, att vi kommer

å si ut som riktiga nattvardsbarn. Ä dä verkligen

din mening, så tack å skål, din kväsiga jycke!

Såna träffar vi inte te vardags!

Snart hade jag hämtat in allt som hör till två

fullständiga gentlemannakostymer. En redingote

med ett par gamla frackbyxor, en gul

sommarkostym, skor, kragar med söndagsblad, halsdukar

och manschetter, och i en handvändning hade de

bytt, vilket de ville göra genast.

De sågo efter metamorfosen nästan makabra

ut. I alla händelser kom det fram något hemskt

rörande ur konflikten mellan de orakade, oklippta,

otvättade huvudena och de snygga kläderna. De

gingo av och an i rummet och rörde sig som

skådespelare i något klassiskt drama, de kråmade sig

framför spegeln och sökte ordna håret och draga

undan mustaschgardinerna från munnen och

bockade sig för mig och varandra, då de skålade.

De – – –

Då öppnas dörren och min hustru står där

med hela scenen för ögonen. I en blick fattade

hon det yttre av situationen, hon kände igen min

gula kostym, såg den tomma litern på bordet, såg

de ruskiga ansiktena, över vilkas miner nubben

redan brett sitt skimmer av dåsig lass gehen.

Och hon förstod, att jag återigen gjort en dumhet.

Möblerna och deras okammade hår och vad däruti

var etc. etc., och hon sträckte med en majestätisk

åtbörd ut sin hand och pekade stumt på dörren

med ett så energiskt uttryck i ansiktet, att mina

gäster ögonblickligen förstodo. Själv skulle jag

nog aldrig kommit mig för att köra av dem, ty

jag är så artig, ser herrskapet!

Jag följde dem nedför trapporna, under det

jag bad om ursäkt för det hastiga avslutandet av

vår lilla orgie.

— Jag förstår skivan, sade den ene.

Äktenskapet, äktenskapet! Akta dej för kitt, sa Glas-Kalle!

Och försvann med kamraten i nattmörkret.

DALARNE.

Underligt, att jag aldrig förut varit i Dalarne!

Det är en försumlighet, som jag inte kan förklara.

Men när jag nu reser över de vida fälten och

igenom de folkrika byarna och söker förstå den

sjungande kraftiga fornsvenskan, får jag ett intryck

av att detta är Sveriges hjärta.

Här ligger ett allvar över de blå bergen, som

jag aldrig känt annorstädes, och då jag betraktar

den av tvåtusenårig kultur modellerade bygden

tycker jag mig förstå, varför Moramännen måste

höras först av alla, då fara var å färde och

pälsklädda bågskyttar skidade genom skogarna för

att mötas på kyrkvallarna.

Allvar är just ordet. Bergen, som några mil

längre bort övergå till fjäll, ha redan här en aning

om fjällets form och färg över sig. Gesundabergets

buckla visar de andra bergen, att något i den stilen

måste göras för att kunna höja hjässan så att

skogen blir efter.

Och i luften ligger det historia på samma sätt

som jorden gömmer pilspetsar och järnsvärd.

Vi äro på väg till Färnäs stora by. Siljans is

lyser under luckorna i de dragande snömolnen och

Sollerön svartnar under ett jättemoln. Vägen

slingrar mellan gråa bodar och härbren. Släden svänger

in på en gård och om några ögonblick äro vi gäster

i en gammal stuga, där en vänlig brasa sprakar i

en gammal spis och lyser på vänliga människors

ansikten. Men mest lyser den på ett rött förkläde,

en gitarr, ett vitt linntyg och en ung flickas ansikte.

Bakom flickan famna skuggorna ett hörn av

rummet, och ur dunklet där låter en fiol. Och ännu

en fiol.

Skuggorna löpa efter brasans ebb och flod

och färgen lever och talar till mig. Skuggan slukar

ett ansikte här, en gest där för att i nästa ögonblick

förvandlas till ljus och hela denna symfoni av

livsyttringar, ljusets och människornas, kommer

mig att känna den renaste av alla fröjder,

målarglädjen.

Hur mycket vill herr konsuln och riddaren

betala mig för cirka en kvarts timme av den varan?

Jag vill gärna avstå en del av min, ty den räcker

till, om jag får lov att säga det själv.

Medan fiolerna låta sitter jag bakom en stor

duk. På andra sidan duken står Zorn och målar

och talar sitt hemlands tungomål. Jag förstår

ännu inte ett dugg, men det ger mig en smak av

blod och hedendom i munnen, då jag härmar det.

På en gång fylles stugan av sång och musik

och jag gläder mig åt flickans omedvetet vackra

grepp på gitarren. Hon sjunger »om sommaren

sköna, när marken hon gläds» och den visan sätter

mig in i några ögonblicks stark stämning av en art,

som jag inte känt sen jag var barn. Och åter får

jag en känsla av att jag sitter mitt i Sveriges hjärta.

Och jag kan inte tröttna på att höra omkvädet:

I skymningen äro vi åter i Mora.

6, — Eneström, Mitt liv och leverne.

KRÅNGDALEN.

Den främling i Dalarne, som icke kommer

under Anders Zorns behandling, får icke se mycket

av det som är värt att ses.

Jag har att minnas vänliga, vackra ansikten,

jag gömmer på melodier och minns hjärtliga,

kraftiga handslag. Jag skall söka minnas dem så

länge jag lever.

Nu ha vi också varit i Krångdalen. Jag kan

icke beskriva vägen dit så noga. Jag minns bara

att det snöade tätt och fint och att vi kommo till

Gopshus by efter ett par mils färd utmed Dalälven.

Till vänster gömde Gopsberget sin skogiga hjässa

i ett snömoln och där såg ut att vara björnmark,

vilket det också varit. Vid Gopshus mötte oss

vägvisaren, Stikå-Anders, en jägartyp i lappskor

och med kunskap om ödemarken, vilket kunde

behövas, ty från byn till Krångdalens fäbodar skulle

vi ha ännu ett par mil att färdas på igensnöade

timmervägar genom skogarna. Stikå-Anders. står

bakpå släden.

— Jag såg ett färskt rävspår i dag! sade han

plötsligt. Jägarintresset rann till mig och inom kort

var Stikå-Anders i berättartagen. Under vintern

hade han tagit två mårdar levande och skjutit tre

uttrar i saxen. En flock på trettio stycken tjädrar

höll till omkring Krångdalen och järpe var det

också gott om. Men de voro förbjudna nu, så

det — — —

Anders Zorn rustad för expeditionen

Hur han kunnat ta mårdarna levande? Å,

man räcker bara fram vanten åt dem, där de sitta

i hålet, och drar tillbaka fingrarna tämligen fort.

Se, mården är av det slaget, att käften går i lås

när han biter och sen är det bara att ta honom

om nacken. Man kan också sticka in tummen i

halsen på honom och klämma till om strupen med

de andra fingrarna. Det hade han gjort flera

gånger. Se, mården har så liten munhåla, att

den blir alldeles fylld av tummen och då kan

han icke bitas. — Hm!

Vi möta en gammal man, ett barn och en

ung kvinna. Hon har svarta ögon och svart hår

och ser ut som hon hade tattarblod. Hon slår ned

ögonen och ler, då vi hälsa. O, min ungdom!

Vägen slingrar fram mellan berg och över

tjärnar, där martallar vrida sig i stränderna, medan

höjderna runtomkring taggas av torrfuror, som

höja sig över den friska skogen. Det mörknar,

snön faller alltjämt. Bergen sluta högt uppe bland

tunga, snödigra moln.

Det blir kväll och vägspåret försvinner.

Stundom springer Stikå-Anders framför hästen och

söker i snön. Ibland gör han en lov inåt en

tjärnkant och ropar något som jag icke förstår. Men

Zorn förstår honom, och plötsligt blixtrar ett ljus

därborta, svagt och ibland försvinnande. Det är

Krångdalens fäbodar. Men än är det ett bra stycke

väg dit.

Zorn talar om sin fiskarstuga, som han håller

på att bygga vid älven. Den skall bli färdig till

våren. Stikå-Anders faller in: — Då fåmi nug nid

prisä å sildn, då du byrå a lådim! Vilket betyder:

Då få vi nog ned sillpriset, när du börjar i vår!

Vi tala om vägen och om en del upplysningar

vi fått om dess längd, vilka ej överensstämma

med verkligheten. Och Stikå-Anders filosoferar:

— Vet an int nod sjov, int ä värt fråg nån eller!

Alldeles min filosofi!

Nu svänga vi uppför en backe, förbi några

härbren och stanna framför en stuga, där en vänlig

eld lyser ur fönstren. Vi äro i högkvarteret för

timmerdrivningen omkring Krångdalens fäbodar.

Vad skall jag berätta mera? Hur människor

kunna äta, vet ni, men jag vill berätta om

Drändj-Karls fiol. Drändj-Karl är en Färnäspojke, som

äger en riktig fiol och en konstnärs förmåga att

sköta den. Han märker timmer häruppe om

dagarna, men på kvällen kommer fiolen fram. Och

han spelade för oss.

Nu vet ni, att på dåliga fioler ljuda endast

strängarna. En sådan fiol har ingen själ. Men

Drändj-Karls fiol hade det. Medan strängarna

ljödo, lät det inne i fiolen som sus i talltoppar,

fast det klang samtidigt. Vårt svenska furusus

håller för resten på att bli omodernt. Skalderna

ha glömt det medan de hållit på att dyka omkring

i sina egna grumliga själar. Ånej, inte alla

skalderna. Lite rättvis skall man väl vara!

Det är som sagt skillnad på fioler. Somliga

äro bra nästan genast då man köpt dem på

Österlånggatan, men sådana äro räknade. Somliga

äro förstås gamla och gjorda av virke ur gamla

klockstaplar, där klockringningen och darrningen

gjort det omöjligt för trämask att frodas. Andra

äro beskaffade som Orsapojkens fiol. Var gång

han spelade blev det slagsmål, och vad var då

naturligare än att han dängde fiolen i skallen på

den närmaste. Den gick sönder och limmades ihop

igen och efter varje slagsmål kom det bättre ljud

i honom. Men när Orsapojken blivit en gammal

man och fiolen så småningom hoplimmats av

många hundratusen bitar, spelade gubben en kväll

en långdans. Och då slagsmålet började, drev han

fiolen i huvudet på närmaste gubbe, men då vart

det bara sågspån av fiolen. Ty det finns en gräns

även för fioler. För människor finns det också

gränser.

Drändj-Karl spelar. Jag kan inte påminna mig

ha njutit av några europeiska trollkonstnärers spel

så mycket som av hans. Det var några gamla

polskor, där rytmen tvingar till dans, medan

melodin gömmer skogarnas hela melankoli. Jag tycker

att våra gamla polskor äro så beskaffade. Det

klang i fiolen, men när han vid något stråkdrag

rörde vid fiolens själ, klang det också i stugans

furuväggar. Zorn sade: — Det är, som om man

sutte i en tunna!

Och han frågade Drändj-Karl: — Om du

skulle komma hit i morgon kväll och finna stugan

tom och fiolen borta, vad skulle du tänka då?

— I far full emat a di då! Då far jag väl hem

till dig!

Varför finns det så mycket musik i Dalarne?

Det finns nog musik i hela Sverige, men det tyckes

vara en självklar sak häruppe, där alla spela och

dansa vackert och som jag inbillar mig att musik

och dans böra göras.

Vad överträffar en kväll med musik och visor

och muntra historier? Jag tänkte nu närmast på

kvällarna däruppe i fäbodarna. Fjärran från

konstlade människor och växlar och telefoner, medan

snön faller över stugor och härbren, på vilkas

dörrar jag läser namnen på kullorna som levde

häruppe för 400 år sedan.

Nu är det natt. Elden har slocknat i spiseln

och mina kamrater sova. Jag kliver ned från min

sängplats under taket och går naken ut på

förstubron. Fäbodarna äro tysta och timmerkarlarna

sova efter sin arbetsdag. Endast från en stuga

lyser det. Jag ser icke fönstret, men bakom en

svart knut fladdrar ett sken ut över snön och

gnistorna ur skorstenen irra omkring några

sekunder som husvilla stjärnor, innan de drunkna i

det blå mörkret. Men snön kyler vasst under

fötterna och jag går in. Nirvana.

Nu är det morgon och solen kastar gnistor

på snön och luften är hög och blå. Nu kokar snart

potatisen och medan vi vänta på den ta vi vars ett

par av de vackert svängda skidorna som stå mot

väggen och vars ett par av de vackert skulpterade

stavarna och glida över snön ned mot härbrena

och läsa de vackert skurna årtalen på dörrarna

och söka tyda minnena som generation efter

generation lämnat efter sig på de ännu friska

stockarna. Och när vi ätit vår sill komma slädarna

fram. Färden går genom skogen ut på tjärnar,

där det gula timret ligger vackert i den blå snön

och där märkningen pågår. Låt vara att det är

något galet med timmerdrivningen och att skogen

försvinner, men vackert är det och liv att se på.

Jag tror för resten att våra barnbarns barnbarn

få igen skog nog för att kunna avverka den.

Ifall det kan vara en tröst. Skogen kan nog inte dö.

Uppe i en backe ligger en timmerkoja. Där

äta karlarna just middag och där leva de det liv

jag föreställer mig att våra förfäder levde, då

Ansgarius kom hit och predikade omanlighetens

religion. På ungefär samma sätt måste de ha

legat omkring härden och sett röken stiga genom

fånget. Där på väggen hängde bågarna och

yxorna och där uppe på britsen lågo kvinnorna

med tvillingar vid brösten och grälade eller

skrattade högt, så att de starka tänderna lyste i

eldskenet, medan ögonen glänste genom det vilda

håret.

Nu sutto bara karlarna omkring härden och

stekte kålbullar och drucko kaffe och dricka. Elden

och röken och de fladdrande skuggorna i stocktaket

göra det hela till en syn för gudar och konstnärer.

Vi gå ut i skogen och se på hur torrfurorna

falla. Dånet ger eko bland stammarna, då furan

når marken. Det doftar härligt av tjära och hälsa

— ty tjära är min bästa symbol för hälsa — och

då en fallande fura skrapar mot en granne, går

där en fläkt av barrlukt genom luften. Inom några

minuter är furan stockar, en häst kommer med en

kälke, karlen lassar på och i nästa ögonblick

släpas stockarna i väg mellan träden och det doftar

åter av hälsa och tjära i en lång strimma efter det

bortdragande lasset.

En källbäck sorlade djupt under snön och en

dryck ur skogvaktarens hattkull kom oss för ett

ögonblick att förakta alla andra drycker.

Nu äro vi åter i slädarna. På myren möta

vi två andra slädar och mellan karlarna i varje

släde sticker en lodbössa fram. Ty här äro alla

jägare och tjädern nog inte säker på vilken gren

som helst, fast jakttiden är förbi. Förra vintern

satt man i en timmerkoja några mil härifrån och

pratade en kväll och en av märkarna sade: — Nu

skulle det allt smaka med lite älgkött som

ombyte med allt det amerikanska fläsket. En av

karlarna svarade: — Är det så att ni verkligen vill

ha älg, så skall ni få. På morgonen tog han sin

bössa och gick ut, på kvällen var älgen vid kojan.

Kronojägarn var där i trakten och kom till kojan

dagen därpå. Men han var den enda, som inte

fick smaka, tillade berättaren.

Sol över Krångdalens fäbodar, då vi komma

ur skogen och hem till stugan! Vi äta och efter

hand kommer kvällen med stjärnor mellan drivande

snömoln. Bjällror klinga. Folket samlas hem ur

skogen. Vi gå in i en stuga, där man naturligtvis

äter. Karlen som just står vid kaffekvarnen är

Vengbergs-Matts, björnjägaren. — Jag har inte

skjutit mer än tre björnar, fan anamma om jag har

skjutit flera! säger han. Men en dag för nio år

sen fick han en kula genom höften av en som

tog honom för en älg. Kulan gick igenom

snusdosan och stannade i ryggskinnet och sedan värkte

det ut mässingsbitar i mängd och såret går öppet

än. Man kan se att Vengbergs-Matts är jägare.

Vengbergs-Matts

Åter en kväll med Drändj-Karls fiol och sådant

som ger livet värde. Nirvana. Natt med snö.

Morgon med sol och kallt.

Nu äro vi på hemväg, en annan än ditvägen.

Skogvaktaren tar med skidorna och skall följa oss

en mil, ty det finns ingen väg. Slädarna gå

sjögång över sten och stock tills vi komma ut på

tjärnarna. Där står ett morgonfärskt utterspår från

ett bäckhål i tjärnkanten. En tjäder susar över

oss. Ett rävspår står rakt in i skogen från en

förfallen timmerkoja och ett skidspår från i går

skvallrar som jag hoppas om en lycklig jakt.

Utterspåret följer oss tills det försvinner söderut.

Plötsligt förklarar skogvaktaren, att han anser oss vara

kapabla att ta oss fram på egen hand och lämnar

oss. Han ställer sig på skidorna och ser helt

Cooperaktig ut där han ränner i väg söderut med

yxan instucken inom skärpet. Jag hoppas, att han

tog an utterspåret.

Nu lämna vi tjärnarnas och myrarnas region

och det bär utför en igensnöad timmerväg. Utför

och utför tills vi komma ut på Brändan, där elden

gått fram. Där går landskapet i mäktiga linjer

och i fjärran möter ögat Siljanom.

Snart äro vi i Läde fäbodställe och rasta där.

Sedan bär färden på kända vägar tillbaka till Mora.

— Detta är strängt taget ingen

resebeskrivning, och ingen torde heller med ledning av min

berättelse kunna ta sig fram till Krångdalens

fäbodar. Men jag själv skulle med all säkerhet hitta

tillbaka dit och jag skulle göra det med nöje.

Jag upprepar det: Vad överträffar en kväll med

fiolspel och sång och muntra historier? Och var

vilar man sig bättre än i Krångdalen? Var är man

mera fjärran från allt som gör människor onda och

elaka och små och giriga?

Då jag tänker på Krångdalen, blir staden

med dess trånga gator ett fängelse med trista

korridorer, dit ingen sol når och där folk springer

omkull varandra för att komma först till något

vederstyggligt.

I Krångdalen är jämlikhet och broderskap och

gud vet om inte en god del av Dalarne har en

läggning åt det hållet.

Ett vill jag minnas: Människornas ansikten

som lyste upp för var gång Drändj-Karl rörde vid

fiolens själ!

LOFOTEN.

Commonwealth backar ut från den

väldiga Narvikskajen, vrider sig bullrande babord

hän, glider mellan pråmar och malmbåtar ut på

fritt farvatten, så full speed, och med 11 knops

fart svänga vi ut på Ofotenfjorden. Ty gudarna

äro vid gott humör, järtecknen äro gynnsamma

och jag skall få se Lofoten.

Det är en strålande vintermorgon och de vita

bergjättarna som på båda sidor om vår väg resa

sig ur fjorden, då och då gömmande hjässorna i

solbelysta moln, glänsa och blända. Vilda och

sönderrivna, taggiga, förvirrande i sin formlöshet,

försvinna de i ett kaotiskt blått och

purpurskimrande dis, som består av topp vid topp med evig

snö och moln och glaciärer och sol och skuggor

— var slutar verkligheten, var börjar sagan? Borta

är det befriande lugnet jag nyss njöt bland

Lapplandsfjällen inför ödeviddernas mäktiga allvar och

stora linjers tigande skönhet. Här tyckas sprängda

kraterväggar och stup och obestigliga, spetsiga

klippor skrika ut en historia om revolutioner, som

ägt rum långt innan människor började flotta sig

fram på fjordarna och krypa som löss utmed

fjällsidorna. Visserligen vet jag, att vetenskapen

lämnat de katastrofistiska teorierna åt sitt värde och

att allt detta kaos av granit bildats genom

jordskorpans sammankrympning på samma sätt som

ett äpple blir skrynkligt, och jag tycker att detta

är en mycket ståtligare och vackrare förklaring än

även den mest poetiska, men det behöves ändå

litet arbete för att helt och hållet kunna frigöra

sig från skaldernas fördärvliga inflytande.

— A real hell of toothpicks, is"nt it? säger den

engelske kaptenen som för första gången är här

uppe efter att förut ha nöjt sig med bogsering

mellan Tilbury och London. Hur han tog

Commonwealth långt in i Vestfjorden utan lots,

är en annan historia, men hans lugna min förklarar

det.

Vid horisonten i väst till syd resa sig två

violetta stöder ur havet. Det är öarna Store och

Lille Molla utanför Vaagö, och därinnanför ligger

Svolvær, resans närmaste mål. Utanför Bærö möter

oss Atlantdyningen, och en del av sällskapet

bleknar av efter hand. Jag kan inte hjälpa det,

men en sjösjuk gör alltid ett komiskt intryck på

mig. Hans blick blir alltmer profetisk, han ser

in i den fjärde eller en ännu högre dimension,

tills han plötsligt känner sig kallad och störtar

till relingen. Även den lustigaste anekdot gör intet

intryck på honom. Jag har stått vid sidan av

sjösjuka, och medan deras inälvor efter hand

slukats av det giriga havet, har jag sökt ge dem

en liten ersättning och en ljusare blick på livet

genom att servera dem historier som det verkligen

varit humor i, men utan resultat. Det ser snarare

ut som om humor skulle äckla dem. Men sådant

är förlåtligt häruppe, där till och med glaciärerna

kalva.

Medan sjösjukan härjar nere på fjorden, stå

fjällen oberörda av de små människornas kval.

Där stå Tötta och Skjomtind och Stetind och

Tiltornet och många andra Jättar så där mellan

2- och 5,000 fot. Trots sina modiga 6 fot känner

man sig tämligen liten till växten. Man känner

sig nästan tillhöra turisternas fördärvliga och

gapande kategori, om man också inte njuter med

ledning av röda böcker. Jag vill inom parentes

tillägga, att innanför Commonwealths reling

fanns ingen turist. Vi voro endast engelska sjömän

och folk med hemortsrätt i Nordlanden och

Lofotenbor och jag som verkligen har andra än

turistintressen. Jag ville se nordlandsbåtarna arbeta

i det hav som skapat deras nobla linjer,

emedan jag själv äger och värderar en nordlandsbåt.

Dessutom ville jag se folket i båtarna.

Commonwealth behärskades dessutom av sina

passagerare, under det att turister behärskas av båten

och traden och tiden och lära sig lika mycket,

vare sig de stå på kommandobryggan och störa

mannen vid ratten eller man slår en ända om deras

magar och låter dem släpa i kölvattnet.

Det är ebb. Ur havet stiga tångbevuxna grund

med silverränder omkring, och mot den

svartgröna klibbiga grunden lysa de vita ejderhannarna.

Skarvarna sitta där också som silhuetter och verka

hedendom och fornnordiska ornament. Tejstar

nicka och grisslor surra omkring båten. Allt är

liv och härlighet och för en man som är van

vid Östersjön och tycker om ejdern, är Lofoten

ett himmelrike. Motvilligt simma paren ur vår

kurs eller lyfta för att slå ned bland flockar på

hundratal, som ligga i säkerhet några alnar längre

bort. Norge har skött om sin ejder.

Nu äro vi vid Vaagö och gå in i Svolværs

hamn. Hela Svolvær är nere på bryggan. Bland

hopen av fiskare stå några sjölappar, en

bleklagd degenererad ras, som saknar våra lappars

intelligenta drag och vackra kroppar. Svolvær är

vackert mot Vaagekallens bakgrund med dess

fantastiska klippformationer. Det är en hel liten

stad med grå och gula och gröna hus och är

centralpunkten i Lofoten.

Dit ha målare kommit och sökt måla Lofotens

karaktär. Bäst har Gunnar Berg lyckats, ty han

var född där och förstod folket och båtarna. För

att kunna måla Lofoten är det nödvändigt att vara

sund i själ och kropp och stark och förstå vad

som menas med en nordlandsbåt, vilket är

detsamma som att kunna sköta den. Man måste

älska dess linjer och förstå varför man älskar dem.

Och därtill måste man förstå fjällens historia för

att fatta deras karaktär, ty skönt blir endast det

förstådda, ej det märkvärdiga. Gunnar Berg

förstod det där, men hans liv blev kort och Lofoten

kräver ånyo sin man. Lofoten består av fjäll och

nordlandsbåtar och fisk och blonda starka

människor och det är vid gud inte lätt att reda ut

allt det där.

Nordlandsbåten ja! Den har mycket av en

vacker löpskidas karaktär. Dess bord äro tunna

och den går snabbt och följsamt som en orm i

sjön, då den länsar för sitt råsegel. Så voro våra

vikingaskepp inrättade, då vi erövrade England

och Frankrike och hela Europa (för att tala

skrytsamt). Den kan också kryssa, men den farten

är farlig, och man lär sig icke handgreppen och

allt det invecklade maskineriet på en dag. Men

vacker är seglingen och nordlandsbåten är ädlingen

bland båtar, där den snabbare än vilken båt du

vill klyver sjön för akterlig vind. I aktern sitter

hövitsmannen och styr och för honom gäller det i

storm att icke låta seglet slå back, ty det betyder

stjälpning. Du förstår att det icke var fega män

som sökte sig över till Island och Grönland och

Vinland det goda med de båtarna. Förstäven

verkar som då en man med av självkänsla höjt

bröst går fram mot en fiende och vet att han skall

segra.

Havsfisket kräver en serie storlekar av båten

för olika ändamål, från den minsta — kjæxen —

till den största — femböringen. Mellan dessa ligga

halvtredjerummingen, trerummingen,

halvfjärderummingen, firerummingen, halvfemterummingen

och ottringen allt efter antalet tofter och årtullar.

Jag räknar upp detta, emedan det intresserar mig

själv.

Men i Svolvær mötte oss också ett annat

slags kultur. I stället för fisklevertran flöt

champagne och bordeaux i stora floder, och där jag

hade väntat att en karg natur skulle medföra

försakelser och umbäranden av alla slag, föllo ripor

och torsktungor (delikatess) och sydfrukter ned

som från himlen. Och älskvärda kvinnor talade

om Ellen Key och kåserade om Strindberg,

Heidenstam, Hamsun, Ibsen, Björnson, Aanrud, Kinck

— — — medan torsken, kulturbäraren, stimmade

runt omkring Vaagö, omedveten om att det i alla

fall är han som sätter oss i stånd att äta så,

dricka så och tala så.

Och en timme senare somnade jag under en

ejderdunsbolster vid läsningen av Lofotpostens

underrättelser om fisket:

Reine: Smaagarn 120 — 700 — 300, tonætters Storgarn

150 — 700 — 250, Natliner 40 — 400 — 180, Dagliner optil

200, Skøiter 150 — 600, Fiskedampskibe 800 — 1,500. Fisk

25 — 27, usløjet 32, Lever 20 — 23.

For Risvær skal der efter Forlydemle være fisket rigtig

gott optil 400.

Jag begrep inte ett dyft.

Följande dag ångade vi i väg längre mot

sydväst, förbi Vestvaagö med sin Himmeltind och

sin Urtind, som gömde topparna i moln, till

Flakstadö, där vi lade oss ett par timmar i hamnen

vid Sund för att köpa fisk och livnära oss. Runt

omkring båten simmade ejder i hundratal, trängdes

mellan bryggornas pålar eller klevo ovigt omkring

på strandklipporna. Ångbåtar med agn och mat

ombord kommo och gingo. Måsarna skreko. Ejder

och skarvar flögo omkring nästan inom räckhåll.

Två korpar kretsade över en bergudde. Båtar i

hundratal kommo hem från fisket länsande med

sina bruna segel förbi Commonwealths akter

och karlarna i gula oljekläder vinkade hälsningar

åt oss. Där var liv och där låg hälsa i luften.

Vi lättade ankar med Reine på Moskenesön

som mål. Horisonten var taggig av segel, ty

därutanför låg fiskeflottan i fullt arbete, 1,200 båtar

med 5,000 man, och fiskade torsk.

Snart lågo vi mitt i fiskeflottan, i ett virrvarr

av nordlandsbåtar, listerbåtar och ångbåtar, och

om några minuter befann jag mig ombord i

Nikolai Pedersens fra Roglen, Harstad, ottring,

sysselsatt med unionspolitik. Det var verkligen

den gode Nikolai, som började, ty jag skulle

aldrig ha hittat på det samtalsämnet. Vårt samtal

är min hemlighet, men jag kan berätta att vi

kommo utmärkt överens. Och under det vi talade

om nordens framtid drog Nikolai in torsklinan,

medan en annan Roglenbo högg fångstkroken i

torskarna som duggade tämligen glest för tillfället.

Så småningom gledo vi ifrån politiken och jag

fick en lektion i fiske med storgarn och smågarn,

dagliner och natliner och dybsagn, vilken jag

belönade med historier om Östersjöålen och vad

Grisslehamnsfisket kan inbringa sina utövare.

Vad man kan förälska sig i alla grejorna på

en båt och i en båt. När de använts en tid, verka

de självväxta genom nötningen och få samma färg.

Hela Nikolais båt med årtullar och åror och

manskap och tinor och allt såg ut som ett enda redskap

blekt av saltvatten och vind och nött till en

ändamålsenlig form, och verkade som en skulpterad

krok av ben. Sådant är konst, sådant är liv.

Farväl, Nikolai!

Vi gå in i Reine hamn, dit alla båtarna samlas

i kvällningen. Men där har också samlats en massa

slödder, parasiter som suga ut arbetarna och sälja

kram, som köpes då akvaviten börjar verka. Där

finnas bodar med leksaker och plyschalbum och

vykortsalbum. Ägde jag Reine skulle jag förbjuda

denna kommers, ty det är fattiga fiskare som bli

lidande på den.

Reine är vackert, och där koncentrerar sig

fisket och handeln just nu. Allt är torsk och

torsklukt. Torskslem och tran ligger som en hinna

överallt, man halkar och vadar i torskavfall. Inne

på telegrafen luktade det torsk och i den enda

salong jag besökte i Reine luktade det torsk. Båt

efter båt lägger till vid bryggorna med torsk upp till

relingen och karlarna diskutera lastens värde. Där

är rop och glam och skratt, mäns djupa bas och

pojkars diskant. Pojkarna se helt stolta ut i sina

oljekläder, ty den uniformen likställer dem med

fäderna och i den fostras de till hjältar på havet.

Kvinnor ser man ej. De sitta hemma och vagga

de sista tvillingarna. Det är gott om barn i

Lofoten, 10 till 15 barn av samma mor är icke

ovanligt. Vad beror detta på? Månne på

Golfströmmen, ty den inverkar nästan på allt i Norge.

Jag besöker fiskoljefabriken och trankokeriet

och inspekterar torkningen av torsken, den saltade

klippfisken och den osaltade stockfisken, som

hänger i hundratusental på sina torkställningar.

Jag förstår att livets mening delvis är torsk. Allt

är stort tilltaget här under de vita fjällen. Bara

skillnaden mellan ebb och flod är 5 meter.

Vi lämnade Reine och ångade hem till Svolvær.

Jag läste Lofotposten en gång till och somnade vid

fisketelegrammen.

Vaknade åter och vi satte kurs på Narvik,

sedan vi först gjort en titt in till Kabelvaag, som

en gång var Lofotens huvudort, där det levdes

Klondykeliv under fisket. Där dansades cancan

och spelades kort. Akvaviten flöt och båtlaster

bytte ägare.

Havet låg vitt som mjölk under den bleka

solen. Och då ejdrarna lyfte och slogo ned,

sprutade det som av silver i mjölkhavet. Vi gingo

in i den beryktade Troldfjorden, »det styggeste

sted i Lofoten», säga en del Lofotenbor. Det tycker

icke jag. Möjligen hemskt vackert. På en fjällsida

stod ett färskt utterspår, om det kan intressera.

Och små snöskred stodo som skidspår från

fjälltinnarna ända ned i havet.

Strax innan det mörknade passerade vi

Skjærvö, ty vi gingo en annan väg hem än bort.

Man berättade mig att på Skjærvö ligger en skatt

nedgrävd. Den kan upptäckas endast Sankt

Hansnatten och endast av en 40 års jungfru. Den blir

nog aldrig bragt i ljuset.

Snart glimma ljusen i Narvik, och med

ljuskastaren söka vi oss väg till kajen.

Lofoten har tagit mig och jag måste se det en

gång till!

HOS LAPPAR.

Med snöglasögon på näsorna och liggande

på rygg i våra vargskinnspälsar hade vi åkt ut

till lapparna, som höllo till en mil norr om

Kurravaara. Det blev liv och rörelse utanför kåtorna,

när vi pinglade uppför fjällsluttningen.

Solen sken klart och snön bländade och som

glada färger på en vit palett lyste och skimrade

lapparnas dräkter. Hundarna skällde, våra hästar

stegrade sig och skakade bjällrorna, man ropade

hälsningar, barnen pulsade omkring i drivorna.

Där var liv och lustighet.

Vi skulle köpa torrkött och ett par färska

renstekar. Handeln var snart uppgjord och ett

par pojkar gåvo sig av för att hämta en ren. Vi

hade passerat hjorden på andra sidan sjön. Under

tiden skulle vi vara gäster i kåtorna, där maten

just kokades och det starka, gröna kaffet stod på

elden. Om några ögonblick lågo vi bekvämt

utsträckta på renhudarna bland hundarna, som

motvilligt makade åt sig.

Det var i gubben Sarris kåta. Sarri är gammal

och rik och hans gumma, som är mörkbrun och

har tusen rynkor i sitt kloka ansikte, där ett par

svarta, glänsande ögon slugt betrakta främlingarna,

rör om i grytan med doftande renkött och renben.

Så småningom fylles kåtan alltmera med lappar

från andra hushåll. Där rökes och skrattas och

vår finske tolk får hundra frågor att besvara. Men

han frågar också tillbaka. En av flickorna i kåtan

är 25 år gammal och ogift. Hon säger att hon

törs inte. Skoj och skratt bland oss och lapparna.

En unge kryper omkring på björkrismattan, där

snön skiner igenom. Han är naken om ben och

måge, men han skrattar och leker som om ingen

köld funnes.

Middagen är färdig. Renkött och rentunga,

renben och renbuljong! Jag undrar just hur den

av oss mår just nu på jaktstigen efter de tre liter

buljong han satte i sig utom de kilo kött och de

meter renben han lät försvinna. Men härligt är

det och passar bland fjällen och buljongen är icke

alls gjord på Liebigs köttextrakt eller några slags

kapslar, utan är den enda riktiga buljong i världen.

Så 4 koppar kaffe och fram med piporna. Mätta

luta vi oss bakåt på de mjuka renfällarna och se

på hur röken stiger blå genom fånget mot

solbelysta moln.

När vi kommo ut ur kåtan, var renen hämtad

och stod bunden vid en björk. Litet ackorderande

om priset, ett par pojkar draga omkull honom,

den ena sticker sin kniv mellan hans framben,

tar ett par steg åt sidan och låter honom sköta

sig själv, fast han håller fast i grimman. Renen

springer upp, gör några kast, vacklar och faller

tungt åt sidan. Han är död och om några minuter

är han styckad. Sådant är livet.

Ännu dröja vi ett par timmar hos gubben Sarri.

Kaffet flödar åter och språklådan är öppen. Men

när solen börjar sjunka ta vi avsked, ta på pälsarna

och äro inom kort på återvägen.

Moln dragas ihop i söder. Snart börjar snön

falla. Det mörknar och i kolsvarta natten åker

jag sovande in i Kiiruna. Dess elektriska ljus

väcker mig, och vit som en snögubbe stiger jag

ur släden. En smak av renben och buljong sitter

kvar i munnen, men inom 5 minuter är den borta.

Minnet är varaktigare.

ÅTER HOS LAPPAR.

För några dagar sedan fick jag ett brev från

Luleå. Där stod att solen höll på att komma och

att isarna hade gått och att allt var härligt.

Nu när jag sitter på mitt ägande hemman i

Grisslehamn, där havet är sommarblått och träden

ännu ha vårens unga gyllene grönska, där

hundkaksen växer mitt yngsta barn över huvudet och

man önskar att man vore oxe för att riktigt kunna

njuta av det kraftiga gräset, kommer jag att tänka

på Lappland, där snön ligger kvar än. Förra

gången jag var där, snöade det midsommaraftonen

i Kiiruna, så att landskapet några timmar verkade

vinter. Men solen är kraftigare där än här nere,

och dagen därpå var det vår igen.

Över myrar, som ångade i solhettan, genom

våta drivor på fjällens nordsidor, över bäckar med

skvalande isvatten hade jag tagit mig fram till ett

lappläger och var gäst i en kåta.

Jag kommer ihåg, hur jag genast kände en

stark hemkänsla i tältet. Det föreföll mig som om

jag varit borta i främmande land hela mitt liv och

först nu kommit hem. Jag njöt så som jag aldrig

förut njutit av livet. Ett stort och starkt,

medvetet lugn kom över mig, och jag kände som om

musklerna knötos hårdare och kraftigare ,av hälsa

och lycka. Det var just lyckokänslan jag kände.

Luften var som kyligt vin, och människorna bland

vilka jag satt verkade upphöjda över småaktigheter

och futtighet. Jag fick klart för mig att denna

min känsla av lycka måste bero på någon släktskap

med fjällfolket. Jag känner inte till min släkt så

värst långt tillbaka i tiden, men med all säkerhet

har någon lapp eller annan nomad varit framme

och tittat.

Nu, när jag kom upp till Lappland igen i

vintras och kom in i en kåta, kände jag denna

hemkänsla om möjligt starkare. Jag skulle vilja

följa med fjällapparna och leva mitt återstående

liv med dem. Jag känner visserligen att jag borde

ha tänkt på detta förut och att det är för sent nu,

men jag känner samtidigt, att jag har gått miste

om den verkliga lyckan i livet, därför att jag icke

bröt nog tidigt med den så kallade kulturen.

Det här artar sig tydligen till ett kåseri om

mig själv. Min avsikt är emellertid att skriva något

om lapparna.

Jag var i Jukkasjärvi på ett stort möte mellan

landshövdingen och en massa lappar. Lapparna

ha också sin norska fråga. Norrmännen klaga

över att renarna göra skada på deras odlingar,

då de komma över fjällen ned mot havet. Så snart

en norsk bonde hittar en tuss renhår på sina ägor,

begär han skadeersättning. Odlingar, som skulle

kunna inhägnas, inhägnar han ej, ty då kan han

ej begära skadeersättningen, vilken han betraktar

som en inkomst. Lapparna, som följa sina renar

över gränsfjällen, äro svenska undersåtar. Därav

följa konflikter naturligtvis. Men lapparna borde

naturligtvis också vara norska undersåtar, ty de

måste ju följa sina renar, då dessa gå till Norge.

Frågan är svårlöst, men min åsikt är, att vi i det

längsta böra undanröja svårigheterna för det folk,

vars land vi erövrat och dragit järnvägar igenom

och som vi underminera med gruvhål. Lappland är

lapparnas land och vi äro inkräktarna. Vi böra

åtminstone låta lapparna dö ut så smärtfritt som

möjligt, om de nödvändigt måste gå under för den

annalkande kulturen.

Om allt detta pratade vi i gubben Sarris kåta,

medan kaffepannan sjöng över elden och vi

bolmade vår norska tobak. Det var festdag i

Jukkasjärvi och solen strålade med värme och glädje över

de vita fälten och de grå stugorna. Framför

skolhuset hade man slagit upp två kåtor och vi frossade

på kaffe med torkad renmjölk i. Vi voro gäster

hela dagen. Vi köpslogo med finnarna om bonader

och ryor och gjorde storartade affärer med

lapparna i knivar och skor. Jag köpte ett par

bandskor av min väninna, gumman Prosti, som

är absolut säker på att jag har ett stort hus i

Stockholm och är en av Skandinaviens rikaste män.

Nå, man uppträder ju stundom så! Gumman Prosti

och jag kallade varandra du efter landets sed.

Jag fick undervisning i lapparnas sätt att

märka sina renar. Jag misstänker att få svenskar

söder om Jämtland ha reda på det. Renmärkena

inregistreras, och myndigheterna i Lappland ha

måst göra studiet av dem till en särskild och

ganska besvärlig vetenskap. Om det roar skall jag

här nedan lämna ett litet schema över märkningens

grundtyper och några prov på renmärken. Mig

intresserar detta, och möjligen kan någon annan

bli intresserad.

Man påstår, och jag anser det ganska troligt,

att en lapp bland sina hundra renar genast

upptäcker om någon med en annans märke kommit i

hjorden. Han går upp på någon höjd, så att han

får en överblick över djuren, och om något har

ett hak mer eller mindre i ena örat än hans egna,

kommer lasson fram och främlingen avlägsnas.

Vid den femte koppen kaffe börja

jakthistorierna. Niia är en stor jägare. Han har skjutit

6 björnar. Vargarna har han inte räknat, och

järvarnas antal har han glömt. Men hans svarta

ögon lysa, då han talar om, hur han skidat efter

vargen, tills han måst slänga av sig alla plaggen

utom byxorna och hur svetten blev ispärlor på hans

bröst, innan han fick knäcka ryggen på fienden.

I Jukkasjärvi kyrka är det gudstjänst, och

det är en stor händelse, ty det är endast en gång

om året lapparna kunna komma dit. Då viges det,

döpes och begraves. Då är där liikutuksia, den

læstadianska extasen med gråt och omfamningar.

Framme vid altaret stå kistorna och prästen läser.

Lapparna gråta i kör, rytmiskt med stigande och

fallande styrka, en underlig låt som av vilsna

hundars tjut och skall. De döda i kistorna ha kanske

legat där i månader, och sorgen bör ha trätt i

bakgrunden, men anständigheten fordrar högljudd

klagan.

Jag går in i sakristian och läser på en träplatta

verserna av de tre fransmän som år 1681 besökte

Jukkasjärvi och Torneträsk:

Vi lämna kyrkan och gå på stor fest hos

gubben Sarri. Renbuljong, renkött, renben. Vi

äta såsom de där aldrig ha ätit, och anständigheten

fordrar att vi äta mer än vi behöva. Flottet breder

ut sig från mungiporna över ansiktet och vi skina

av tillfredsställelse, där vi hugga in med

slidknivarna på de väldiga köttbitarna. Renmärg med

renlever, salt och peppar är en mat för de odödliga

gudarna.

Men det börjar skymma och risslorna med

sina fällar äro i ordning. Hästarna frusta vit rök,

ty på kvällen smäller kölden till. Utanför stugan,

där vi ha kvarter, står en säng halvt begravd i

snön. Ty en finne dog i den sängen för 14 dagar

sen och hans ande kommer varje natt och vilar

sig i den. Han kommer inte ensam utan följd av

andra dödas andar, och man vill naturligtvis inte ha

allt det följet inomhus. Därför skall sängen stå

ute minst tre veckor. Efter den tiden komma

andarna inte dit. Om man slår någon i ansiktet

med den trasa, varmed liket tvättats, får han

förmågan att se andarna, både den sist dödes och

andra begravdas.

Nu resa vi från Jukkasjärvi i den mörknande

kvällen. Det är kallt och vi tala med varandra ur

molnstoder. Då det svartnar till natt fara vi över

Luossajokki, vars vatten sorlar dovt under snön,

och om ett par timmar få vi till ledstjärnor de

elektriska ljusen på Kiirunavaaras sluttning.

Tvärs över himlen, från horisont till horisont,

står ett norrsken i fyra böljande blåvita band. Det

knarrar under medarna och kölden biter i

ögonlocken. Hästarna äro vita av rimfrost och min

högra mustasch har frusit fast vid

vargskinnspälsen, men nu äro vi hemma.

REVAL.

Reval den ³⁰/₇ 05.

Söndagsstillhet nere i MEJTS salong. Gastarna

spola däcket över mitt huvud och en av dem

sjunger:

Genom springan under skylightet ser jag ett

virrvarr av master mot den varmblå luften och

längst borta Reval med gamla svenska murar och

torn.

Men över den gammalvärdiga stadens grå och

röda silhuett skrika Alexander-Newskijkatedralens

fem barbariskt gyllene lökkupoler, att det gamla

svenska Reval vid vårt gamla svenska hav nu är en

av trösklarna till Orienten. I väldiga slupar passera

ryska matroshopar på väg till staden. På piren

mitt emot oss hojta vodkastinkande kuskar, höljda

i lumpor av orientaliskt snitt med pärlstickade

skärp och låga, på mitten åtsnörda stormar.

Estniska bönder med vilda skägg och obarmhärtiga

ögon hänga över vedskutornas relingar och bekika

de ryska bönderna i röda blusar som ro stenlastade

båtar, besläktade med nordlandsbåten och

dschonken. På kajen bakom vår blågula fladdrande duk

stå Yachtsmän och tala tyska, ryska, estniska och

beundra vår båt, ty den är ren och fin, ädlingen

bland yachterna i klubbhamnen. Ville jag, som

jag nyss gjorde, klättra upp i klubbhusets

flaggstång, skulle jag kunna se en rysk eskader ute på

redden, farlig att skåda som ett rövarband på en

sekundateater, och bakom den utanför

sandrevlarna en kappsegling — ty det är söndag och

frisk bris.

Sådan är ögonblickets situation.

Det ligger en viss tjusning i att okänd, utan

idiotiska guider ströva igenom en gammal stad av

Revals valör. Och dess valör är mycket hög. Jag

ville smeka de gamla husens buktiga, av

århundradena adlade linjer. De växa ej brutalt upp ur gatan

utan deras väggar äro en omärklig fortsättning av

den. Det nyas, det oanvändas stelhet är borta och

hemmets värme och åldringens överseende slår

emot dig i varje hörn. Deras kanter äro rundade

som i avsikt att ej skada dig. Och gotikens längtan

uppåt stämmer dig till poesi. Tag bara kärleksfullt

i de gamla dörrhandtagen som nötts av

generationer och stig aktsamt på trappstegen, dem

århundraden ha slipat med alla slags steg, rädda,

djärva, värdiga, sorgsna.

Du stiger in på gamla gårdar, där varje

kvadratfot är en dikt, en historia om allt av himmel

och helvete som kan rymmas i en själ. Bry dig

inte om soporna, om stanken, om trasorna och

fattigdomen. Men se in genom något litet fönster,

om ditt öga hittar genom geranierna och

Kristiblodsdropparna. Bakom vart och ett sitta

människor i de små rummen och vänta på döden.

Strumpstickorna klirra mot varandra, man älskar,

man äter, som man älskat och ätit därinne i många

hundra år. Det är som då jag står i skogen och

ser på en myrstack, som halvsover. Det sysslas

därinne, man släpar på ett gammalt nött barr, en

takbjälke eller en gammal kär möbel, alldeles som

du flyttar en länstol i ditt rum.

Jag hör icke bullret på gatan bakom mig,

där jag står med ansiktet tryckt mot rutan. Jag

bryr mig ej om de fulla kuskarna eller

småstadseleganternas sladder eller kvinnornas fnitter på

trottoaren. Jag lyssnar till tystnaden i själva

muren, och till sorlet av skuggorna som jag älskar

att skapa därinnanför. Kanske dog någon av min

egen släkt därinne. Han slogs som en djävul under

den tappre grev Pontus och roffade åt sig så

mycket av bytet att han blev en välbesutten man,

och blev kär i en halvvild estnisk bondflicka och

gifte sig och lade bort soldatmaneren och dog som

jämförelsevis hederlig borgare just i den här

kammaren. Requiescat in pace!

Med mössan i hand går jag in i den gamla

domkyrkan. Under de nötta golvstenarna sova

våra gamla slagskämpar, ädlingarna från 1500-talet,

som voro gentlemän av sin tid utan näsduk, ty de

snöto sig i fingrarna och ströko av på de vackert

stickade skörten, medan de höviskt konverserade

med sina ädelborna damer, på vilkas spetskragar

lössen kröpo i väldiga processioner. Sådan var

tiden. Jag tänker mig den gamle fältöversten Karl

Horn och hans gemål, som okunniga om vår tids

ondska sova under stenen som jag trampar på

med mina moderna gummiskor. Jag tänker mig

honom med dödmannens stränga och

hemlighetsfulla min och de uttorkade ögonhålorna skådande

in i det som ännu är gåtor för de nu levande, med

handen på det vackra värjfästet och rocken gulnad

och skör som fnöske. Och i kistan bredvid hans

gemålen, ur vars sköte en ny gren på det gamla

stamträdet växte fram, frisk och grönskande. Jag

vet ej, varför jag vill stryka hennes döda stenpanna

med min levande varma hand — det är ett slags

hälsning både till de döda och de ännu ofödda

släktena — kanske också en hälsning till min egen

mor — vad vet jag?

Här ligger Pontus de la Gardie med kung

Johans dotter vid sin sida på sarkofagen. Hon är

vacker och mild, han är hård och obeveklig, men

med knäppta händer vänta de på samma förintelse.

Över dem skymmer det i de grå valven. På

väggarna hänga vapensköldar av ätter, vilkas

namn nu äro halvt bortglömda i det gamla

fosterlandet. Luften är tung av minnen och dammet

som virvlar i solskenet är som om det vore

upprört av mäktiga vingslag från de gamla seklernas

jätteörnar, som osynliga kretsa omkring däruppe

under taket med kronor om halsarna och svärd

och äpplen i klorna.

Jag är ingen Bædeker och min mening är icke

att föra någon staden runt och slösa med gamla

minnen, dem jag helst behåller för mig själv.

Jag vill endast upplysa om att i

Schwarzhäupterhaus finnas goda porträtt av våra svenska regenter

från Gustav Vasa till och med Ulrika Eleonora.

Två porträtt finnas av Karl XII, av vilka det ena

föreställer någon engelsk barnkung. Jag skulle

kunna beskriva vaktmästarens suveränt överlägsna

min, då jag förklarade att det ena icke är äkta.

Men äkta var hans vaktmästarlogik, då han

invände: Wenn das Eine echt ist, muss auch das

Andere echt sein.

Han var tydligen ein echtes Schwarzhaupt.

Jag går på måfå in genom en vacker

femtonhundratalsport i ett vackert hus och går uppför

en trappa. Det är kanske ingen trappa, utan en

stege, som man slagit sönder och satt ihop igen

och vridit i spiral. Det stinker av smuts, det är

kolsvart. På små dörrar i våningarna läser jag

estniska, gamla svenska, tyska och ryska namn.

Sopor fylla hörnen, blecksaker, buteljskärvor,

trasor, ben, träbitar, och själva skymningen luktar

snusk. Jag har föresatt mig att gå ända upp på

vinden, om också en bov står bakom varje dörr.

Jag kommer in i en familj, som inte kan mer än

estniska utom husmodern, som kan litet tyska.

Och genom att använda min tyska och blanda upp

den med finska lyckas jag förvärva mig så mycket

förtroende, att jag icke blir utkastad. Jag blir till

och med bjuden på öl av husfadern, ty jag är

svensk, och husmoderns mormor var svenska.

Varifrån? Visste icke!

Jag reser ut ur staden till Katharinenthal för

att äta middag. Där finns Peter den stores lilla

hus och jag beskådar hans sängkammare, där han

sov med sina kvinnor och sina tre adjutanter. Jag

gråter nästan, icke av rörelse, ty jag är icke ryss,

men något av storhet låg i alla fall över sängarnas

enkelhet och hans tofflor, som han glömt att taga

med sig i graven. Jag skulle gärna ha velat träffa

honom personligen.

Jag åt middag med vodka, stäppgräsvodka,

som egentligen bör slås på kläderna, ty det luktar

av stäppens hö och något masurka, jag åt

Borschtschxstswsch, en härlig soppa, och ryska gurkor,

med vilka änglarna borde livnära sig. Jag drack

kaukasiskt vin och talade ryska med slavarna.

Jag har nu varit i Reval i tre dagar och i natt

segla vi till Wormsö.

Jag tror mig ha studerat Revals karaktär

tillräckligt för att bilda mig ett omdöme.

På kvällarna, när allt flyter ihop i skuggor

mellan husraderna och skymningen lägger sig över

de ryska skyltarna och butikfönstrens kram och

allt är tyst, kan jag lätt drömma mig sexhundra

år tillbaka i tiden. Samma hus som då peka med

sina spetsiga gavlar mot stjärnorna, fast ett annat

släkte klättrar i deras trappor. Men jag kan, när

jag vill, låta fantasin befolka gator och torg med

gubbar i snabelskor och uddskörtade rockar och

ställa till ett litet medeltidsbråk mellan en vildsint

estnisk fiskarpojke och en tungrodd dansk

lansknekt.

Vill jag ha sagan tillbaka, går jag upp på

Slottsberget, där Lindanissa, esternas gamla

fästning, en gång stod, och där dannebrogen föll ned

från himmelen. Djupt nere i berget sover Kalev,

sagohjälten Kalevipoegs fader, en sömn som

kanhända icke kommer att vara i evighet.

ODENSHOLM.

Så länge jag lever, skall jag minnas en liten

havsvik med solbelyst sandstrand, där små ilskna

vågor krossas till skum bland lösryckt tång och

glattslipade kalkstenar. Utanför en rad klippor

och grund, där vita bränningar dåna, rullar Finska

viken mörkblå med fräsande toppar. Det blåser

storm, men luften är ljum och på stranden, där

havsvinden brett ut enbuskarna som gröna

mattstumpar, springa tre män omkring som vilda och

glada barn, Zorn och Gallén och jag. Vi ha badat

och dricka solen och dofterna från havet med våra

munnar och kroppar. Och när vi lägga oss på rygg

på den torrbrända marken där små tvinande

blommor dofta, sveper blåsten om oss som böljande

silke och vi spänna och knyta musklerna i glädje

över att vara till. Vi känna oss i släkt med ejdrarna

som kretsa utanför näthusen och i släkt med de

vita stormmolnen som jaga varandra in mot

Estland.

I går kommo vi hit i den börjande skymningen.

Under långa timmar av stiltje hade vi sett den

lilla öns kapell och fyrtorn hägra i vår kurs från

Baltischport, där barbarer i gendarmuniform sökt

göra vårt liv surt.

Alltnog — vi närmade oss Odensholm. Ön är

skyddad av fästningsverk, byggda av istidens

ingenjörer, en ringmur av grund med små kryphål

emellan, där inseglingen är hasard, om man inte

är i besittning av de hemliga korten, och det voro

vi icke. Kvällsbrisen gav fart åt skutan, och

plötsligt gulnade vattnet. Mellan de ljusa bottenstenarna

vaggade tångruskorna och vi beredde oss på en

liten grundstötning, då vi upptäckte en fiskarbåt

på väg ut till havs. Vi hissade lotsflaggen, vi

varsnade grund överallt. Vi sökte gå ut samma väg

vi kommit. Då vänder fiskarbåten, man svänger

armarna och pekar. Vi falla av, skutan får fart och

vi tro oss klara, då fiskarbåten, rodd av kraftiga

armar, är alldeles inpå oss, och en man ropar

på svenska: — Fall mera! Det ligger en stor sten

framför er! Vi föllo förbi ett grund som annars

skulle ha skaffat oss nattarbete, och voro räddade.

Båten lägger till längs MEJT, och lotsen stiger

ombord. Hans gång på vårt däck är stolt som

en vikings och med sina nakna fötter går han

säkert som på sitt eget stugugolv. Lova, falla, lova,

falla, och under det han lotsar oss in i hamnen,

lär han oss vägen ut därifrån, vårt nästa behov.

— Här på stranden ser ni tre stora stenar.

Då ni seglar ut, skall kapellet vara i linje med den

mellersta stenen. Strax till vänster om kapellet står

en rönn. Tar ni den rönnen i linje med stenen, så

går ni på grund.

Så säger han plötsligt: — Är ni svenskar?

— Ja.

— Vi äro av samma stam. Gud välsigne!

Och han räckte fram handen åt oss. Det var,

som om vi skulle ha hälsat på någon av våra

förfäder tio släktled tillbaka i tiden. Hans tal flöt

lugnt och klart utan onödiga ord, värdigt och

vackert, och då vi äntligen lågo i hamn och han

gått ombord på sin skötbåt, kände vi att vi voro

hela öns välkomna gäster.

Det var sent, men vi gåvo oss ej tid att vänta

till följande morgon. Vi rodde i land vid ett litet

hus med livräddningsstationernas allvarliga röda

kors på dörren och vandrade upp mot byn, vars

gråa tak skymtade bland gröna träd på halvannan

värsts avstånd. Vägen gick över en sandslätt med

låga enbuskar och här och där små sävkantade

gölar, där ejdrar, måsar och småspovar orädda

simmade omkring eller gravitetiskt spatserade på

stränderna. Vi komma till det lilla kapellet med

sin kyrkogård, över vilkens port en gammal

galjonsbild, föreställande en präst i 1700-talets

dräkt, tronade.

Kapellet verkar blankslitet av stormarna och

gravstenarna se ut som tvinande växter av

förhistoriskt ursprung. Det torra gräset frasar under

våra steg och jag tänker på de döda gamla

svenskarna som trötta av brottningar med havet slumra

härnere.

Vi fortsätta vägen och snart äro vi i byn.

Askar skugga de grå, sävtäckta husen, och medan

skymningen sänker sig får jag en stämning av

medeltid. Så här ungefär bör det ha sett ut hemma

Odensholms kapell

för 500 år sedan, och jag är viss om att det gjorde

det. Ur en ladugård kommer en kvinna tassande i

sälskinnsskor och vi tilltala henne. Hon svarar på

en underlig gammalsvenska, och medan vi prata,

kommer folk till. Om några minuter äro vi

förstådda, välkomna, och gäster i en stuga, som snart

fylles av byns män och kvinnor. Ty vi äro svenskar,

riktiga svenskar från det gamla Sverige och blodet

binder.

Varför får jag icke bli sentimental? Låt mig

vara omodern och för några ögonblick känna, hur

tårarna fylla mina ögon, tårar av glädje över att

ha fått komma hit.

I den stora, svartrökta, rena stugan dukas vår

kvällsvard upp av kraftiga blåögda kvinnor. På

bänkarna bredvid oss sitta våra gamla blonda

vikingar med vackert skurna ansikten och fråga

oss om Sverige, men vi överväldiga dem med

frågor om Odensholm.

Över dörrposten läser jag årtalet 1905 och

frågar, varför just det årtalet står där. Varje nyår

målas det nya årtalet dit i varje stuga för att

öborna skola komma i någon slags kontakt med

tiden, som flyr. Ty faktiskt är deras liv inrättat

på samma sätt som vårt för ett halvt årtusende

sedan.

Sedan många århundraden har Odensholm

varit befolkat av svenskar, men för 600 år sedan

kom pesten och gjorde ön till en öken. Sedan kom

en man från Sandhamn dit med sin familj. Vår

värd pekar på en liten pojke och säger: — Den där

pojken är tionde ledet från den Erik, som seglade

hit från Sandhamn. Vi kalla oss Erkas efter honom.

Efter pesten hade estniska sjörövare sitt

tillhåll här, men Gustav II Adolf lät befolka ön med

svenskar för att få ordning i trakten. En gång

länge efteråt kommo kapare från fastlandet för

att röva och plundra. Men dimma kom från sjön,

och Odensholmsborna togo sig före att dunka på

sina kokkärl, varpå kaparna blevo rädda och

lämnade ön. De hade satt sina båtar i land vid ett rev,

som därefter kallas Kaparevi.

Sagans ande fyller stugan, och det berättas

den ena historien efter den andra.

Brus" gård

Ön har privilegier från Gustav II Adolf eller

Kristina och lämnar i skatt sedan urminnes tider 4

tunnor salt fisk och 4 tunnor torkad, sammanskott

från de 7 familjer med tillsammans omkring 100

medlemmar, som bo där. Men nu vet man icke,

till vem det där skall lämnas. En estländsk baron

sades ha köpt ön och kom för att förändra

villkoren, men öboarna betrakta sig fortfarande som

svenskar och i sin goda rätt på grund av de

månghundraåriga privilegierna och underkasta sig ingen

förändring.

Vi sågo deras ögon glöda, då de talade om

baronens försök. De talade om sina sälbössor och

försäkrade att de skulle ha gått man ur huse och

skjutit så länge krut och bly fanns.

Min själ blev varm.

Vi åto kvällsvard. Brunt bröd, smör, flundra,

stekt i svinflott, rökt torsk, Odensholms specialité,

rökt flundra, filbunke, hembryggt öl, mjölk —

som man ser mat för gudar och hyggliga

människor. Sällan har jag njutit av något så mycket

som av den rökta torsken och det goda brödet. Så

snart ett glas var tömt, påfylldes det genast av den

vaksamma värdinnan, ända tills man insåg, att man

måste vända det upp och ned. Svensk

uppmärksamhet.

Under tiden talades om Odensholm och om

Sverige. Med oss talades en noggrant

grammatikalisk högsvenska, inlärd ur svenska tidningar och

svenska böcker, men sinsemellan och till kvinnorna

talades gammalsvenska, vårt och deras fäders

språk, fast på en särskild dialekt.

Nu vill jag översätta lotsens, som seglade oss

in i hamn, samtal med oss på Odensholmsvenska.

Eller kanske det närmar sig Runösvenska. I varje

fall är det intressant:

— Fall maira! En storan stain er frafere!

Här oba stråndi sen I tri stor stain. Tåtå ni

gå segol, tå ska kappli bli uti räsa mä

mittmillastain.

Oba vinstursia kappli står en rauni braiver.

Om ni tova hon raunia uti räsa mä han stain, så

gå ni på grunne.

Bara uti hit hamne hövan I inga räddoa fer

inga vär! (Men här i hamnen behöver ni inte vara

rädda för någon storm.)

Mitt i natten gå vi ombord igen för att sova.

Skummet ryker över jöllen och stormen tjuter i

vanterna. Men vi bara längta till morgondagen och

våra släktingar i land.

*

»Um Geesa givor en vikar, så ska skrävlinga

bli tiner!»

Detta är ett ordspråk som användes då man

vill underskatta en karl, och betyder fritt översatt:

— Om gud låter mej få en säl, ska du få

framfötterna!

Framfötterna äro nämligen intet värda. Men

Odensholmarna visade oss de riktiga framfötterna,

för att nu för en gångs skull göra en ordlek.

Deras stugor stodo öppna för oss, och vid

måltiderna bullades allt upp. Vi drucko

tremännings öl ur trästånkor, där träet hade insupit ölets

själ så att kanten kändes stark och god att suga på.

Torsken doftade och brödet doftade.

Vägg om vägg med oss röktes torsken, där

den hängde på sina takstänger, jag måste sätta mig

där och teckna interiören och låta mina kläder

supa in den hälsobringande röken som sedan

generationer trängt in i takbjälkarna och gjort dem

svarta och vackert blanka.

I stugans fönster står en underlig växt i en

kruka. Jag frågar, och får veta att det är

kajennpeppar — »för att ha i brännvinet, när karlarna blir

livsjuka».

De karlarna, de äro sig lika, till och med på

Odensholm! Kvinnan som upplyste mig om

kompositionen verkade stenålderskvinna och hade

antagligen fått klart för sig att endast karlars

sjukdomar kräva brännvin och kaienn!

På utkik

Vi gå omkring på gårdarna. Plötsligt se vi en

levande silhuett mot luften. Det är en pojke som

är uppe på stegen för att se efter i havet om någon

behöver livräddning. Då får jag reda på, att

Odensholmarna i år ha räddat 4

skeppsbesättningar utan att få en kopek för besväret. Det är en

herr Gut i Reval, som tydligen kan lämna

upplysningar om, vart pengarna tagit vägen.

— Inte begär vi pengar för sådant, men då

det betalas ut pengar, varför skulle vi inte få dem?

Jag lovar att påminna herr Gut. Jag hoppas

att han får läsa det här.

På väggen i en stuga läser jag följande

nyårsgratulation med teckningar:

1905

»Ett gott nitt år, att fiskar får som ingått år.

Gud må giva lick och hels åt folk å kriar te

trivas i år: och än själar och alar mä vintån fås.»

Jag går omkring och njuter av allt detta liv.

Jag beundrar takens drakhuvuden, som påminna

mig om vikingafejder och allt vårt svenska

bohemeri som lever kvar hos oss än trots allt.

Jag går upp till fyren och beundrar ryssen

som vaktar den och som går omkring ensam och

oförstådd och skrämmer urinvånarnas ejdrar

genom att spruta hagel över de små gölarna i

månskenet.

jag beundrar kvinnorna som jag möter,

magasin för hälsa och sundhet. Jag ser ut över havet

och gläder mig åt landskapets fina och förnäma

färg, fina grå och gröna och violetta toner. Jag

går in i en stuga och beundrar barometern som

hänger i taket. Materialet till den har måst

hämtas på fastlandet. Jag beundrar de friska barnen

och kvinnorna och förvånar mig över att det icke

har blivit inavel på en så avsides liggande ö.

Magnus Brus′ skötmärke med bomärkets sista streck utvecklade till M.

Odensholmarnes barometer: skalade späda talltoppar med en kvist som stiger o faller.

Odensholms 7 familjers namn och deras bomärken: Brus, Grejs, Nibondas, Marks, Erkas, Nigårds, Stavas.

— Men vi tar från fastlandet. Sade man mig.

Då kan jag förstå.

Vad skall jag säga mera? En gång skall jag

komma tillbaka till Odensholm och bo där. Jag

hoppas att de sju familjerna, Brus, Grejs,

Nibondas, Marks, Erkas, Nigårds och Stavas icke

betrakta mig som främmande.

Jag ber mina läsare skicka svenska böcker till

dem. Adressen är t. ex.

EN JULAFTON I UPPSALA.

Jag ämnade tentera i grekiska i februari och

måste tillbringa julen i Uppsala för att icke förlora

tid hemma på landet genom festande, dans och

slädpartier.

Endast den, som fjärran från sitt hem julat

i den staden, kan sätta sig in i stämningen. Mellan

husraderna lyser det tröstlösa vemodet ur lyktorna,

och inne i de små studentlyorna ligger det ännu

hemskare och dystrare. Stjärnorna, som gnistra på

den svarta himmeln över den lilla staden, ha intet

att göra med barnens muntra och sprakande

julstjärnor, som tindra över lustiga julbloss och

rykande hästar, medan bjällrorna klinga i en rytm,

som bådar dans. Och den vida slätten runt

omkring är arktiskt öde och full av mörker. De få

ljusen äro som lanternor på infrusna fartyg.

Men inne på Gästis sitta de stackars hemlösa

i de skummaste hörnen, en och en, och drömma

vid sina fattiga toddar om lackdoft och

julgransglitter.

Jag skulle alltså jula i Uppsala. Vi voro två,

som skulle dystra till tillsammans, den gamle Ernst

Fridolf och jag.

Jag kinesade hos honom, ty jag vågade ej gå

till min egen lya, där en arg städerska, krävde

pengar, och där ved varit en okänd lyxartikel sedan

flera dagar. Jag kinesade på Ernst Fridolfs soffa,

ty i Uppsala ligger värden i den bästa sängen.

Vi hade ingen ved, men lampan hade olja och

värmde på sitt vis. Jag fick hölja in mig i Ernst

Fridolfs virkade sängöverdrag, en vintergata av

bomullsstjärnor med mellanrum stora nog att få

en hand igenom, men det räckte två gånger omkring

min magra juniorkropp, och var turen god, täckte

yttersta lagrets stjärnor det inres mellanrum.

Det enda som kom mig att se livet i ett

någorlunda rosenrött skimmer var, att jag ägde

en femma, vilken skulle räcka för oss båda under

vilo- och festdagarna. Tobak hade vi. Frukost,

biffstek och porter, fingo vi på krita på det lilla

Concordia. Resten skulle nog vår herre sköta

om, och under mellandagarna skulle vi hälsa på

farbror Yxlöv.

Farbror Yxlöv kräver sitt särskilda kapitel.

Han var avlägsen släkting till Ernst Fridolf,

mjölnare i goda omständigheter och bodde ungefär

en mil utanför staden. Han var ett gammalt

original, som på sin väg genom livet listat ut en hel

del saker. Han kunde allt och var traktens

faktotum, finsmed, finsnickare, kvacksalvade litet och

kunde sätta trädgårdar i gång som ingen annan.

Hans enda huvudfel var, att han tyckte om ett

glas ibland, men detta är ju en allmäntmänsklig

egenskap. Mot följderna av överdrivet festande

hade han ett medel, som ej bör undanhållas

läsaren. Innan han tågade till kalaset, drack han litet

olja, ty han hade listat ut, att oljan på grund

av sin lätthet alltid måste ligga i ett tunt lager

ovanpå det han förtärt och dymedelst hindra

spritångorna att stiga upp i knoppen. Han försäkrade,

att medlet var probat och osvikligt.

Nu bör ni känna farbror Yxlöv till en viss

grad.

Julaftonen kom, och efter en stadig frukost

på Concordia gingo vi hem till vårt rum för att

överlägga om, hur vår femma lämpligast skulle

användas.

Det var smällkallt både ute och inne. Frosten

satt vit på dörrlås och fönster, och man märkte

ej, då en pipa slutrökts, ty andedräkten förvillade.

Att vi skulle köpa punsch för tre kronor, var

en självklar sak. Resten skulle användas till

julklappar, och dessa skulle tillfalla pigorna, som

tjänade hos baningenjören, ty med dem hade vi åkt

karusell på Feitska tomten, och de voro världens

skönaste kvinnor. De brukade nicka åt oss från

köksfönstret, då vi flanerade utanför

järnvägsstationen, och sådant intresse måste ju belönas.

Vi gingo ut i julmarknaden. Ernst Fridolf

köpte en sidenschalett för 1,25 och jag en s. k. bild

att sätta på spegeln under den pighimmel jag

förmodade vara draperad över den enkla byrån.

Bilden var en porslinsdocka, klädd endast i en

dansöskjol. Jag tyckte själv, att det var djärvt

köpt, men studenter äro nu en gång för alla

upplagda för lättare skämt. Det hör till ungdomen, och

jag antar, att det är normalt.

Vi avlevererade dyrgriparna, sedan vi slagit in

dem i mystiska jättepaket och försett dem med

oändligt kvicka deviser. Baningenjören tog själv

emot dem i tamburdörren. Hans panna lade sig i

veck, och hans blick gick genom märg och ben, och

vi rodnade ynglingens rodnad. O, du heliga

ungdom!

Nu skulle vi fira vår ensamma julafton och

köpte två liter punsch, Ulanders Fin de Siècle.

Det började skymma, då vi väl installerat oss i

vårt kalla wigwam.

Vi hällde upp vars ett glas och drucko under

tystnad. Piporna glimmade. Mörkret smög sig

in i rummet. Vi tänkte på dem där hemma, som

saknade oss i kväll, och något snörde till våra

strupar och hjärtan. Och vad skulle det bli av oss,

lata som vi voro? Den lilla flik av luften, som vi

sågo över bakgårdens snöbetäckta hustak, lyste

giftigt blågrön av solnedgångens rester, och

frosten på rutorna gnistrade.

Vi tände lampan. Vi eldade i spiseln med

alla de tidningar vi ägde. Det var en kort fröjd.

Om vi skulle offra en stol? Vi kunde gärna offra

den där, vars ryggstycke alltid hoppade ur, då man

lutade sig emot det. Det var ju en idé, och vi

drucko för idén och plockade stolen isär. Vi

måste spänta stickor ur sitsen, och efter

uppoffrande av en halv tändsticksask flammade julbrasan.

Ett dricksglas fotogen gjorde den till en lusteld.

Det dånade i den spruckna kakelugnen, och den

blev en tredje kamrat, en glad fyr som berättade

historier och skrattade ett bullrande, smittande

skratt.

Men vi borde allt gå ut och titta på folklivet.

Vi gingo ned på gatan för att vika ut på torget

— och där i hörnet sågo vi en figur, som vi kände

igen.

Det var farbror Yxlöv! Han såg något

beskänkt ut. Han hade tydligen glömt oljan.

— Goddag, farbror! Farbror är inne och

köper julklappar, kan jag förstå!

— Skulle just börja på nu! Jag har varit i

stån hela dagen, men jag träffade på vaktmästar

Svensson och han bjöd på frukost, och förbaska

mej den har blåst av än.

— Vill inte farbror dricka ett glas punsch hos

oss? Enkelt och flärdfritt! Farbror har ju hela dan

på sig.

— Nåja, ett glas då! Men sen får jag lov att

uträtta mina kommissioner. Kommer ni ut

mellandagarna?

— Säkert som i en ask! Vi ha skickat återbud

till en hel massa ställen bara för farbrors skull.

— Ho, ho, ho — ni har väl inte så många att

gå till kan jag tro!

— Joo då! Vi ä bjudna till inspektor och till

den och den! men helst vill vi förstås ut på landet.

Kom nu, farbror, så tar vi ett glas!

Farbror Yxlöv följde med upp. Brasan höll

på att falna ned, och kylan började åter härska i

rummet.

— Det var fan, vad ni har kallt! Kan ni inte

sätta in några trän?

— Nej, den förbaskade städerskan har

strejkat, ingen människa är hemma, och fan vet, var

nyckeln till vedboden hänger. Men vi kan ju elda

på med punsch. Skål, farbror! Skål, skål!

Farbror Yxlöv tycktes vara särskilt upplagd

för festande. Han drack den ena bottenfocken efter

den andra, han började sjunga och berätta

historier, sluddra på målet och skrika. Klockan blev

mycket, och vi vågade påminna om hans

kommissioner. Men det borde vi aldrig gjort!

— Jaså, ni vill att jag skall gå? Jag är inte

nog fin åt herrarna? Det är heller inget nöje att

sitta i en iskällare med ett par oförskämda

pojkvalpar. Ingen skall säga, att jag snuggar, ingen!

— ta mej fan. Yxlöv kan gå! Han går på fläcken!

Där hörde ni! Han går, han går, men stick inte ut

näsan till mej, för då bussar jag hund på er,

lymlar där!

Han tömde ilsket sitt glas, fyllde på ett nytt

och tömde det.

— Bli generad av såna där barnungar i

stormhattar, gubbevars, som ni inte har betalt. Ni rider

mej på näsan, för ni kan tala latin och hebreiska

och engelska, men vet ni va jag kan? Vet ni dä?

Jag kan be er —. Nu tar jag det sista glaset hos

er, snobbyngel — åja! — slå opp nästa flaska, jag

kan betala om det kniper!

Gubben Yxlöv var tydligen rakt på snusen.

Vi slogo upp nästa flaska och hällde i gubbens

glas. Han tömde det och reste sig vinglande från

soffan.

— Trodde jag var i sällskap med bildat folk

— kräk ä ni! Dä ä just va ni ä! Stick inte

näsan hem till mej! Gör"et inte! Ja bussar hund

på er!

— Får vi inte följa farbror till skjutsen och

hjälpa till med kommissionerna?

— Ja, ja ska gå, men jag behöver inte bli

utmotad. Ja går — gå — hår — sir ni inte, att

ja ä på vä — häg? Jäklar, vad ä min luva —

hadde en skinnluva — eller ä dä katten, som

ligger i hörnet där? — Han riktade en spark in i

kakelugnshörnet och tog en överhalning.

— Dä min luva! Dä ä dä! Ni grinar,

gröngölingar, för ni tror ja ä sned, men ingen har varit

så nykter, som jag ä nu! Ingen, hör ni!

Han påtade i hörnet och fick tag i mössan.

— Men får vi inte följa farbror?

— Följa mej! Den, som följer mej, får sej en

torvel, så han aldrig vaknar mer! Jag har rett mej

utan hjälp i 55 år, och såna där jäklar som driver

med gammalt folk — —

— Ja, men farbror — —

Gubben Yxlöv sparkade upp dörren och var

ute i trappan. Hans stövelsinkor smällde mot

trappstegens järnskoningar.

— Vi måste se efter honom. Vi stå inte till

svars!

Vi rusade ut och ned på gatan. Yxlöv var

försvunnen i folkvimlet.

Vad skulle vi göra? Vi hade fördärvat

utsikterna för oss, men Yxlöv var ju också

oefterrättlig. Vår framtid under mellandagarna såg hotande

ut, och ingen kamrat fanns kvar att vigga av. Men

vi hade druckit några glas punsch och punsch,

måttligt njuten, föder idéer.

Jag fick en djärv sådan.

— Vi gå upp i poliskammarn!!

Ernst Fridolf betraktade mig frågande.

Vi hade haft en del att göra med polisen, flyttat

skyltar, ställt till gruff, släckt lyktor och dansat

ringdans omkring den fruktade konstapeln n:r 9

Morin på torget en natt under de beryktade

oroligheterna, då upprorslagen lästes upp från

poliskammarens trappa av Raaben själv. Vi hade listat

in ett halvt dussin båtshakar i polismästarens

trappuppgång, anspelande på en gängse

lögnhistoria om den riksbekante hedersmannen. Vi

voro inom poliskåren icke betraktade som guds

bästa barn.

— Jo, vi går dit och bjuder konstaplarna på

punsch. Du förstår, att i kväll måste de vara

vekhjärtade — julafton och frid i ali naturen. Tror

du, att några studenter förut ha bjudit

konstaplarna på punsch i poliskammarn? Nej, var lugn

för det! Och vi kunna få fördelar av det i en

framtid.

Ernst Fridolf var med om saken, jag stoppade

litern i fickan, och om några minuter stegade vi

in i gemaket, där vi många gånger förut stått som

syndare, anklagade för brott mot nattfriden och

ordningsstadgan.

Konstaplarna tittade förvånade på oss. Jag

harskade mig.

Jag höll ett tal, där jag påpekade julhögtidens

betydelse. På en dag som denna borde vi glömma

allt groll. Visserligen vore studentkåren på grund

av vissa sorgliga tillfälligheter sedd i ogynnsam

dager av polismyndigheten, och stundom,

beklagligt nog, vore förhållandet vice versa, men i denna

strid vore den ädlast, som räckte handen eller

rättare litern till försoning. Vi hade tänkt oss de

vakthavande konstaplarnas känslor på

julaftonskvällen, en kväll då ingen bråkar i staden, då en

vakt är obehövlig, ty kärlekens och fridens ande

svävade ju över all ängden, liksom stjärnan för

närmare två tusen år sedan stod still över krubban.

Låt oss tömma en fridens, en förståendets, ja, en

kärlekens bägare i Ulanders utmärkta Fin de

Siècle-punsch till ett tecken på en varaktig och

efterlängtad försoning. Bakom oss stod hela

studentkåren, hela universitetet från rector

magnificus till vaktmästaren i skånska nationen, en

nation som i Uppsala var så obetydlig, att den icke

ens existerade. Med ett ord hela det Sverige, som

en gång skall bekläda alla ämbeten, från

statsministerns till — vad skall jag säga? Med ett

ord, skål och tack för den tid som varit! Måtte

vi få uppleva många liknande julaftnar

tillsammans!

Jag räckte litern till vakthavande

överkonstapeln — och si! — han grep den. Det fanns bara

ett dricksglas, det på kommissariens bord, och man

vågade icke röra det, ty vederbörande kunde ju

möjligen komma på inspektion. Vi drucko alltså

fyrmännings ur buteljen, och julens ängel svävade

med fridfulla vingslag över hela scenen. Den var

enastående. Vi kände oss ha uppfyllt en mission.

Klirrr! Telefon! En konstapel sprang till

apparaten.

— Ursäkta, herrarna, men dom telefonerar,

att en karl ligger full nere i järnvägsparken. Vi

måste hämta honom.

— Jag vet, vem det är, förklarade jag

divinatoriskt. Det är farbror Yxlöv! Inte behöva

herrarna båda gå och hämta honom! En är

tillräcklig — jag följer med! Sedan kan vi ju dricka ur

resten — det är tråkigt att behöva skiljas så här

brådstörtat!

Jag förstår ännu inte, hur julstämningen

kunde gripa konstaplarna till den grad, att de

gingo in på mitt förslag. Ernst Fridolf stannade

kvar, och jag begav mig med en konstapel

springande ut i den smällkalla kvällen nedför

Vaksalagatan och in i järnvägsparken. Efter en stunds

sökande funno vi karlen. Det var farbror Yxlöv.

Det blev ett sorgligt tåg tillbaka till

poliskammaren. Konstapeln och jag buro den gamle

mannen i gullstol, och han sov och drog timmerstockar.

Ostörda av vandrare passerade vi hela vägen. Jag

talade med konstapeln om mitt dåliga samvete.

Gubben hade fått punsch av oss.

— Åja, det är ju inte så farligt så här vid

jultiden! Vi kan ju lägga in honom och låta

honom nyktra till, så får han gå i morgon.

— Slipper han plikta då?

— Å, på sin höjd en femma — men vi kan

ju för resten låta honom gå. Herrarna ha ju varit

så trevliga och gemytliga, så för herrarnas skull

— — och i natt blir det nog ingen inspektion.

Det är alltid så lugnt i stan såna här kvällar.

Vi placerade farbror Yxlöv i arresten. Han

sov som en kappsäck, tillsnörd och polletterad och

inställd i ett magasin.

Vi återgingo till punschen, det, som fanns

kvar, nämligen, ty Ernst Fridolf hade skålat

tämligen ordentligt med sin konstapel under vår

frånvaro. Vi fingo i oss historier om äventyr från det

nattliga Uppsala, vi skålade, vi lade bort titlarna.

Jag försökte sjunga, men det påstods, att sång ej

passade på vaktkontoret. Ernst Fridolf sjöng ändå

och utvecklade allt det gemyt, som var honom

eget, så att sången fick passera.

Jag undrar, om någon julafton någonsin

bragts så hemtrevligt av några vakthavande

konstaplar. Och då vi bröto upp, sedan vi vridit ur

de sista dropparna Fin de Siècle-punsch, tryckte

vi våra gamla fienders händer hjärtligt och länge

och önskade, att de snart måtte bliva avlösta för att

få ägna sig åt det trevna familjelivet, hustrurna

som väntade, och barnen som ropade på polis.

Denna julafton är den enda jag icke tillbragt i

mitt hem. Lyckan har gynnat mig, och jag önskar

samma lycka åt alla dem, som läst detta

ungdomsminne till slut.

P. S. Vi vågade icke hemsöka farbror Yxlöv

under mellandagarna. Vi hade ju våra skäl, och

för övrigt kom räddningen som vanligt i

överraskande och oanad form. Alles geben die Götter

ihren Lieblingen.

LUSKUNGEN.

Det artade sig till hunger och dyr tid i

Småland. Det är inte länge sedan. Man behöver inte

vara 50 år för att minnas det.

Det hade knappt kommit någon vårflod, och

sen snön hade gått sin kos, kom torkan. Vägarna

sprucko, åkrarna sprucko, och gräset, som trängde

sig upp med små tvinande strån, brände solen

brunt. Vattnet sjönk i sjöarna och bäckarna

torkade ut. Emån letade sig fram bland

bottenstenarna med ljumt vatten och gölarna stodo

stinkande av ruttnande gräs och bubblande

strandgyttja. Och solen stod röd och förfärande och

obarmhärtig och tycktes dröja i sin bana för att

stråla ned ofärd över marken.

I kyrkorna läste prästerna upp psalmbokens

trollformler mot torka och bönderna gnällde

trollsånger för att nedkalla regn, men det kom intet

regn. Deras gud ville straffa det vrånga och

horiska släktet, ty måttet var äntligen rågat.

Smålänningarna framhärdade i synden, de voro slappa

i tron, och det hade de för resten varit sedan många

hundra år. De hade visserligen fått en duvning

då och då i form av missväxt och kolera, men de

kunde inte förstå att de syndat mer än vanligt på

sista tiden. Bönderna tyckte sig behandlade

orättvist och började tvivla. Men tvivlet är den

farligaste synden, sade prästerna, som hade sina grova

löner och inte behövde vara rädda för att maten

skulle ta slut i deras visthusbodar. Bedjen och

åkallen, sade de och vibrerade med rösten och

slogo i predikstolarna, som de hade lärt sig av

andra präster. Men tvivlen icke!

Under tiden brann solen allt hetare.

Brunnarna torkade ut och kreaturen råmade efter vatten

och föda, ty vinterfodret var på upphällningen.

Det sjöngs och bads i gårdarna, men himlen

lyssnade icke.

Folket gick som i en dröm. Man såg tecken

och under i luften. Hägringar syntes i skyn med

krigshärar och moln av underlig skapnad.

Allt flera började tvivla på prästernas ord och

bönens makt. Om vår otro och synd är orsaken

till allt detta, sade de, varför förhindrar inte Gud

vår synd och otro, då han är allsmäktig? Inte kan

den allgode Guden vilja att något ont finns till,

om han är barmhärtig och vill endast det goda. —

Gud tillstädjer stundom det onda, svarade prästerna,

för att pröva människorna. — Är det barmhärtigt?

frågade bönderna. — Vi förstå inte Guds rådslag,

svarade prästerna, men han vill alla människors

frälsning. — Varför tillstädjer han då prövningen,

där lite var kan gå under? frågade bönderna åter.

— Vi människor förstå intet av det Guds ande

tillhörer, svarade prästerna.

Sådana samtal rubbade trosstyrkan i

församlingarna och ledde till många misshälligheter,

Trons pelare vacklade oroväckande i Emådalen,

och det hände att prästerna fingo ordentligt med

stryk, då de gingo hem från kalas hos

länsmannen eller socknens kapten. Ty jorden skulle förgås

i alla fall, och prästerna visste intet. Det var en

förfärlig tid.

Jorden skulle förgås. Många tecken förebådade

en sådan katastrof, som i det stora hela inte hade

betytt så mycket i universum, åtminstone inte

ekonomiskt.

Men smålänningarna voro intresserade, ty de

hade dåliga samveten och voro inte riktigt säkra

på att inte prästerna ändå trots sin oförmåga av

logik hade rätt i mångt och mycket, fast nog var

det jäkligt att de skulle ha det bra, mat och dricka

fullt upp, under det man led nöd i stugorna runt

om prästgårdarna. Kanske var det i alla fall bäst

med bön och åkallan, då prästen ordinerade

sådant.

I en socken långt inne i Småland, inte så långt

från Emåns källor, bodde en tiggare i en förfallen

backstuga. Han var en riktigt gammaldags trasig

och barfotad tiggare och kallades Smugen, och

han levde i sin koja med sin käring och en get.

Varken han eller gumman tvättade sig någonsin,

och Smugens tiggarpåse var om möjligt trasigare

än hans paltor. Jag har själv sett Smugen då jag

var 4 år gammal och minns honom rätt bra. Han

hade blivit ett inventarium i Emådalen och gick

icke ohjälpt ur något kök.

En dag vandrade Smugen och käringen tysta

sin väg fram emellan ett par byar under den

brinnande solen, Smugen först och käringen några steg

efter, ty tiggare bjuda sällan sina fruar armen och

gifta män tala ännu mera sällan med sina fruar

— om dessa båda nu voro gifta — jag vet det

inte. Då upptäckte Smugen något underligt vid

vägkanten.

Det kan knappt beskrivas. Det var en

kompakt spolformig massa som rörde sig framåt vid

dikesrenen. Smugen stannade och såg. Den var

en aln lång och bestod av millioner löss — och

runt omkring var marken betäckt av tusentals löss,

som rörde sig i samma riktning som den stora

kroppen. Smugen petade i kroppen. Den var löss

alltigenom, löss som lågo på varandra och hängde

tillsammans och rörde sig. Det var hemskt och

underligt.

Smugens käring kom fram, och hon visste vad

det var.

Det var Luskungen, ofärden som gick fram

över Småland, sakta men säkert. Det hade hon fått

veta av sin mormor, att när Luskungen visade sig,

skulle det bli en vinter som man ej sett maken till.

Folk skulle frysa ihjäl och mat skulle fattas, och

tiggarnas död var given, då inte bonden hade en

brödkaka i taket. Än var det sommar men snart

blev det höst och sedan kom det förfärliga, att

jagas från gård till gård och ligga i lador, där det

inte fanns ett strå hö och så somna i en driva

utanför en stugudörr.

I nästa gård berättade Smugens käring om

Luskungen. Det var hemskt att höra och Guds

straffdom låg över Emådalen.

Folk gick och såg på vidundret, där det kröp

framåt. Det var grått och olycksbådande och gick

så sakta, sakta, och efter några dagar hade det

hunnit till korsvägen vid kyrkbyn — ty det kom

bara en aln framåt om dagen. Där såg det ut som

om det ville vika av inåt kyrkan, men en kväll togo

några drängar halm med sig och lade den omkring

Luskungen och tände eld.

Det sprakade och smällde, som då man tänder

eld på en enrisbuske, men han rörde sig framåt

ändå. Då hämtade de mera halm och täckte honom

fullständigt. Det blev ett bål och underligt var att

lössen, som kröpo runt omkring, styrde kurs in i

elden och förgingos där.

Luskungen förde med sig en religiös väckelse

i socknarna. Folket delade sig i två läger, mot och

för Luskungens betydelse. De klokare prästerna

läto företeelsen verka utan att ge sig in på

vetenskapens hala fält, de fåvitska nedsatte Luskungen

till en naturhistorisk egendomlighet och blevo

misstrodda. Smugens käring var den som segrade över

alla partier. Det skulle bli en förskräcklig vinter,

och det blev det.

Hösten kom utan gröda och folket längtade

efter åska och svarta moln. Åska blev det också

i en socken, då adjunkten var ute i socknebud, och

blixten slog ned mellan hästen och vagnen. Hästen

segnade ned på knäna, men ingen skadades.

Vintern blev den hårdaste i mannaminne. Allt

Sverige hade lidit av sommarens torka, så att tiggare

översvämmade landet och förtvivlade strykare

rånade folk på kyrkvägen. Barn kommo bort under

snöstormarna och folk hittades ihjälfrusna i drivan.

Men nästa vår kom med flod och regn och

grön brodd och alla jordens dolda krafter levde

upp, och Emådalen fick mångfalt igen efter det

hårda året.

Jag kommer ihåg, hur Smugen berättade

denna historia innan jag ännu fyllt 5 år. Han satt

på pallen bredvid järnspiseln med sin bruna

lappade påse och hade göra med att hålla sitt grå

hår ur ögonen och klia sig, medan han åt sillen

och ordnade brödbitarna, ty de största skulle

gömmas. Marcus Larsson hade målat honom en gång

i hans stuga med gumman och geten, och den

tavlan är stulen, som de flesta av Marcus

Larssons smålandssaker, men Larsson var lättsinnig

som de flesta målare och hade mest nöje av att

skramla i fickorna med sina värdelösa medaljer —

berättar min mor, som såg honom på den tiden

han åkte med spann genom grindarna hemma utan

att öppna dem förut, och lät sin ateljé brinna,

därför att det var så vackert. Men det hör ju inte hit.

Jag har också hört historien om Luskungen,

som förvirrade Emådalbornas religiösa begrepp,

några år senare, av folk som sett den, släktingar

till mig, hederliga smålandsbönder, kyrkvärdar och

häradsdomare, som skulle ansett det under sin

värdighet att komma med något, som under någon

form någonsin skulle kunna inrangerats under

begreppet fantasi. Så att jag tror irreligiöst.

UR PORTFÖLJEN.

Vi ha alla med en viss spänning avvaktat

resultatet av konklavens arbete. Redan på

förhand visste jag att Rampollas val skulle ha mötts

av protest från Österrike, och stor var min glädje,

då jag av tidningarna erfor, att Sarto, min gamle

vän Sarto, blivit påve.

Jag erinrar mig ännu livligt mitt första

sammanträffande med Sarto. Det var år 1894 i Rom.

Jag hade tagit in på ett blygsamt italienskt hotell,

Albergo della Pace, vid en bakgata på så pass långt

avstånd från Corson, att jag kunde uppfriska mig

med en lagom promenad, innan jag började

deltaga i den långsamma processionen på

trottoarerna. Jag hade några dagar fåfängt väntat på

ett rek från Sverige, befann mig utblottad på

pengar och kände mig ensam i främmande land.

Jag gick alltså till hotellets padrone, visade

mitt pass och mina korrespondentkort, avslöjade

mitt ekonomiska bryderi och frågade, om han

trodde mitt ärliga ansikte (jag hade då ännu icke

anlagt helskägg). Han trodde mig, och jag

återtog min förra diet: livsfarliga ostron, ty det var

höst, risotto con cappe eller con fegatini,

fårkotletter i olja och ett härligt vino nostrale.

En middag fick jag en vänlig inbjudning från

min värd att deltaga i en familjesupé i hans

privata våning.

Jag infann mig kl. 8, uppsträckt så gott jag

kunde, presenterades för värdinnan, en korpulent

dam med omisskännliga spår av den speciella

skönhet som är campagnans barn egen, och jag

blev så småningom föreställd för det övriga

sällskapet, två à tre välmående lantmän, en polsk

liten dam, skinntorr och med en svada som

översteg mina djärvaste drömmar, två allvarliga

prästmän av lägre rang samt monsignore Sarto,

som livligt underhölls av fyra unga damer, kolsvarta

i anseende till håret med långa skuggande

ögonfransar, tunga ögonlock och en eld i pupillerna,

som kom mig att tänka på Pompejis sista dagar.

Vi drucko te och åto konfityrer. Plötsligt slog

sig en av de unga damerna ned vid pianinot och

spelade upp en Strauss. Värden dansade ut med sin

fru, jag bockade mig så gott jag kunde för en av

kardinalens ungdomar och valsade förtvivlat och

bra som vanligt. Jag tror att jag dansar vals bra,

men min dam kunde inte dansa. Möjligen

tarantella, men vals kunde hon inte. Hon vilade

centnertungt på min arm och såg mig in i ögonen med ett

outgrundligt leende. Jag stannade slutligen och

förde henne till sin plats vid monsignore Sartos

sida, samt frambråkade några artigheter på min

dåliga italienska. Sarto tog till ordet:

— Ni är svensk, min son? Jag hörde det av

vår värd. Ett vackert land, men öde och isigt,

säges det. Ni dansar bra.

— Ja, åtminstone gärna, ers eminens,

svarade jag bugande. Men jag hade väntat att få

se något genuint italienskt i dansväg, något

passionerat, något livligare än den moderna valsen.

— Ni är varmblodig, min son, sade Sarto.

Dansa svenskarna?

— Joo då, hambo och polska och en massa

saker med livad rytm i.

— Visa oss då något — hambo till exempel!

Jag gjorde några hambosteg solo för

kardinalen.

— Bravissimo! — — — Å! när jag var ung

dansade jag också, alldeles som ni med glöd och

passion! Hur var det igen! Man niger redan i

början av takten och svänger runt! Så skall det

dansas! Men ni borde ha en dam!

— Jag tror, efter det lilla försöket med min

nådiga här, att jag inte riktigt kommer överens

med italienskorna. Men får jag ha den djärvheten

att bjuda opp ers eminens — — —

Och vid Gudarna! — reste sig inte kardinalen

UPP> iaë lade, min arm kring hans föga smärta

midja, och vi dansade ut. Efter ett par takter var

han med, och efter tre fyra svängar kring salen

satte jag varsamt ned den andfådde prelaten på

hans stol.

Nu blev det liv i sällskapet. Man trängdes

omkring mig för att få undervisning i denna

arktiska och originella dans. Jag dansade som en

vansinnig och hade äran att ännu ett par gånger

få föra den blivande påven i virvlarna.

Men klockan blev tolv. Kardinalen drog sig

tillbaka efter att ha tagit ett vänligt avsked av sin

ungdomlige läromästare. De andra avtroppade så

småningom, och snart låg jag i mitt sovrum, vägg

i vägg med den blivande kyrkofursten — sagt i

förbigående och icke det ringaste skrytsamt.

Men min natt blev sömnlös, ty kardinalen

snarkade. Han tycktes vara s. k. konstsnarkare.

Det finns över huvud taget intet ljud i naturen,

som han icke kunde återge fullkomligt illusoriskt.

Det var intressant i början, men jag tröttnade så

småningom och avvaktade daggryningen i ett

tillstånd av höggradig nervositet.

Kardinalen avreste till Venedig med första

morgontåget.

*

Andra och sista gången jag hade äran

sammanträffa med Sarto, var kort därefter på piazzan

i Venedig. Jag stod och matade duvorna

utanför ingången till kampanilen — den gamla — och

såg plötsligt kardinalen långsamt vandra framåt

på väg till San Marco. Jag bugade mig

vördnadsfullt. Han kände igen mig.

— Ni är på hemresa, min son! Hälsa er

nordpol och hälsa Bitter! Ni känner kanske

Bitter?

— Nej, men han lär vara en utmärkt man.

— Hälsa i alla fall och farväl!

Han nickade vänligt och försvann snart i den

ärevördiga domen.

Sedan dess har jag inte träffat honom.

Kanske har han glömt mig. Eller kanske dröjer hans

minne ännu gärna vid den enkla danstillställningen

på Albergo della Pace, där han för några fattiga

ögonblick fick kasta av sin värdighets mask och

vara sig själv. Icke förrän nu har jag

fullständigt fattat, att fångenskapen i Vatikanen innebär

en försakelse av allt mänskligt, en försakelse som

icke ens tiarans guld och ädelstenar och en liten

våning på 10,000 rum kan ersätta.

GRÅSÄLEN.

Matts Ers och Östergren ha tagit in laxnätet,

ty det är hård nordost och sjön växer. I sjöboden

har Matts en liter, gömd undan gummans läseri

och onda humör. Medan den vandrar från mun

till mun efter ärliga klunkar, kommer Jan Matts

till, och litern får ytterligare en avnämare.

I lä under berget gassar solen och spriten

värmer och gubbarna bli stortaliga och mogna för

deras mandom värdiga bedrifter.

— Hä vore hinte gott hå ta sej fram, hom hen

komme hi den ’är sjön, som ’an liknar sej till hå

bli, säger Östergren.

— Den ’är sjön! Din toker, hä väl hingen

sjö! Hä ä som hå röra hom hi hen potta, varken

mer heller mindre, opponerar sig Matts Ers.

— Du hä tokug du, säger Jan Matts. Hen

bleve hyr hutåv skvalpet hå brottena hå

gungningen.

— Hyr? väsnas Matts Ers. Ja "ar hinte badat

på håtminstningen tretti hår, men hä sätter ja hopp

hen liter på, hatt ja ska simma till Loskär, bå

dit å dän, hom hä hockså fölle slagregn hå kom

flod, som skriften säjer.

— Skryta hå skräppa kan du, när du "ar fått

starkt, säger Jan Matts. Men du hä väl hinte

för mer hän vår fader Habraham, som döder här!

Då finge du hällt lära dej "alva dykarekonsten, för

du ginge till botten hå bleve hålmat, dä va du

bleve! Men hen liter vågar ja, hifall du hä lessen

ve laxfisket hå käringen din!

— Dä sagt, hå havslaget! Slå hav, du

Höstergren!

Matts Ers började med överlägsen min att

kläda av sig och stod snart i bara mässingen.

— Ska du hi hinte "a dej hen dragnagel,

hinnan du börjar svälja saltvatten? Schål!

— Schål! Matts Ers kliver i och begynner

med stadiga simtag klyva sjön.

*

Vid fönstret i sin stuga sitter Ålands-Henrik

och läser Östhammars tidning, då och då kastande

en blick utåt havet.

— Men va hi hattan "älsike hä dä där? Dä

hä hen gråsäl himellan Loskäret hå "älludden.

Titta du, Stava, hä dä hinte hen säl därute i

sjön?

Mor Stava tittar.

— Jo visst hä dä väl hen säl, fast ja tycker

"an hä liksom lite knollrig hi "uvet.

— Knollrig? Du hä tokug, ditt skrälle! Jo

visst "älsike hä dä hen säl!

Ålands-Henrik tar sin gamla lodbössa från

väggen och springer ut. Han smyger och tar

be-betäckning av strandklipporna, gör några hopp

framåt, då sälen är skymd av en sjö och står

orörlig, då den är synlig. Sälar ha ögonen

med sig.

Den här sälen gör sig ingen brådska. Han

är bestämt fel på något vis, tänker Henrik.

Så småningom har skytten nått

Köpmanholmens udde, tar stöd mot en sten och börjar

sikta.

Pang!!! Kulan slår i ett par tum framför

näsan på Matts Ers och vattnet sprutar över

simmarens ansikte. Hall spottar bara ett tag och

fortsätter, ty han har ej hört skottet för skvalp och

brus.

— Jäken anakka! säger Ålands-Henrik för sig

själv och börjar ladda om nedhukad bakom en

sten. "An hä väl fel, hefter "an hinte dyker.

Men Östergren och Jan Matts ha hört skottet

och upptäcka Ålands-Henrik. I ett fatta de, att

Matts Ers liv hänger på ett hår. Ropa duger ej.

Det hörs icke i blåsten. De börja springa, så att

tången yr dem om benen. Det tar ju litet tid

att ladda en sälbössa, och om de inte hinna fram

till jägaren, innan han kommit sig i ordning, blir

det säkert begravning i Grisslehamn.

Ålands-Henrik laddar lugnt och ordentligt

med litet större krutmått, ty sälen har hunnit

några famnar längre bort. Han stöter ned kulan

med vana och säkra tag. Så lägger han sig ner

och tar sikte igen.

— Den "är gången skall jag hällt peta "ål hi

skallen på dej, din ståte!

Men i nästa ögonblick känner han ett stadigt

tag i sin rockkrage, han rycker till, och skottet

går i stranden.

— Vem hin hi "äl — — —?!

— Hä du tokug, ska du skjuta Matts Ers?

säger Östergren. "Ar du hinte högon hå si mä?

— Hå fasen, säger Ålands-Henrik, "ar ja

skjutit på Matts Ers? Ja trodde hä var hen

gråsäl, fast Stava tyckte "an var liksom knollrig hi

"uvet. Hä var två bortkastade kulor, hä, fast hä

var ju liksom hen nåd, hatt ja sköt breve, förstås,

för räxten!

*

Matts Ers har nått Loskäret, känt botten under

fötterna och börjat återvägen. De övriga tre gå

runt viken och möta honom vid sjöboden, just då

han stiger upp ur vattnet.

— Va sa ja? säger Matts Ers. Hä var hen

lättköpt liter! Slå haldrig vad mä mej, för då

dummar du dej, Jan Matts!

— Nu hä dä du, som ska bestå den litern på

Höstergren hå mej, som "ar räddat livet på dej.

Hålands-"Enrik trodde du var hen säl hå sköt

två skott hefter dej, hå vi sprang hå varskodde

"onom.

— Hå jäken, säger Matts Ers. Men då hä dä

väl du "Enrik, som ska bestå, som slapp ifrån hå

bli olycklig!

— Bestå? Dä hä väl du, som ska bestå, hom

någon ska bestå, du, som kunde "a stått lik hi

sjöbon hi kväll, din stolle, som ger dej hi hå badar,

så hen hinte kan tro hannat, hän du hä hett

oskäligt djur. Hå mina två bortskjutna kulor kan

väl vara värda hen sup minst!

— Ja, hinte består ja, säger Östergren. För

räxten tycker ja, hatt hä vår "Erre, som "ar bestått

hi dag!

— Ja, säger Jan Matts, Höstergren "ar rätt,

hå när vår "Erre "ar bestått så mycke, som hi

dag, så kan "an nog bestå litern med, när hinte

Matts Ers vill bestå. För räxten kan hen hinte

begära, hatt hen gråsäl, som hä knollrig hi "uvet,

ska bjuda på brännvin!

JULHAREN.

VETRUSCHEFF.

Vi sutto och läste dagens tidningar i salongen,

då jungfrun kom in och sade att en karl stod ute

i tamburen och ville tala med mig.

— Låt honom komma in, sade jag.

I detsamma öppnade han själv dörren och kom

in. Han var en liten sluskigt klädd figur med det

mest osympatiska ansikte jag sett. Han skelade

med vänstra ögat, som dessutom var sårigt och

sjukt. Vänstra handen var förkrympt och föreföll

så tunn att man såg benen mot ljuset genom den,

och han sökte dölja den genom att oupphörligt

draga ned en smutsig ärmlinning så långt som

möjligt. Kostymen var för övrigt ovanlig i färg

— en färg av torra ormbunkar eller torrt enris.

— Mitt namn är Vetruscheff, sade han,

konstnär och litet av varje.

Och i det han log på ett så obehagligt sätt,

att jag kände som myror på mig, gjorde han en

akrobatgest med ena benet, böjde båda knäna

och ställde sig på tåspetsarna. Så började han

halvt nedhukad vrida sig långsamt åt vänster. Jag

tänkte just be honom gå sin väg, då han plötsligt

började snurra runt så hastigt, att jag aldrig sett

något liknande.

Jag trodde att jag fått påhälsning av någon

galen akrobat och överlade, hur jag lättast skulle

bli av med honom, då han med ens tog ett

panterskutt fram till pianot, öppnade det, sköt stolen

åtminstone en meter från instrumentet och började

spela. Under spelet hoppade han upp och ned

på stolen på samma sätt som en ryttare i skarpt

trav. Jag förstod ej hur han kunde spela med sin

förkrympta vänstra hand och i sådan ställning,

men han spelade så som jag aldrig förr hört någon

göra det, något vilt och hemskt, men genialiskt.

Så reste han sig, såg lömskt på mig och sade:

— Det var musiken till min dans!

Därpå slöt han det friska ögat, öppnade det

igen — och ögongloben var försvunnen. Det var

som om jag skulle sett in i en tom dödskalle.

— Det är någon trollkonstnär, som inte är

riktigt klok, tänkte jag och sade:

— Tack för er föreställning, den var briljant,

men jag har verkligen inte tid längre. Vill ni ta

emot något för ert besvär, så se här?

Jag öppnade min portmonnä, där jag hade

några sedlar och en massa silver, mer än man

vanligen brukar bära på sig. För att lättare kunna

leta ut den summa jag ämnade ge honom hällde

jag ut alltsammans på divansbordet, varvid ett par

kronostycken rullade ned på golvet. Jag lutade

mig ned för att ta upp dem, men råkade i

detsamma få tag i en svart garnända, vilken följde

med den ena kronan upp.

Då jag skulle kasta garnändan, kom den på ett

oförklarligt sätt om min arm, och då jag med andra

handen skulle avlägsna den, råkade jag samtidigt

kasta en blick i portmonnän. Där låg bland

pengarna en hoptrasslad garnända.

— Var fan kom garnet ifrån? tänkte jag, tog

garnändan ur portmonnän och ämnade kasta bort

den. Den trasslade sig om min vänstra arm.

— Förlåt, sade den främmande, jag skall

hjälpa er!

Han gjorde en rörelse i luften med ena

handen, tog med den andra i en av de båda på mina

ärmar liggande trådarna — och inom mindre än en

sekund var jag från hals till midja omspunnen

med en stickningsartad vävnad med tämligen glesa

maskor. Mina armar lågo innanför densamma

tryckta mot bröstet och jag kunde ej röra dem.

Jag själv och mitt sällskap stodo stela av

förvåning.

— Men hur bär ni er åt?

— Det är min hemlighet, och jag kan för

resten inte förklara den för er, om jag också ville.

Men jag skall söka ge er en antydning om det,

fast jag tvivlar på att ni blir klokare för det,

Vill ni följa mig ut?

Han löste mig ur mitt nätverk lika hastigt som

han klätt det på mig och jag följde honom med

någon tvekan.

Bakom boningshuset stod en halvt förfallen

visthusbod. Dit förde han mig och sade:

— Se nu noga på väggen där!

Han gjorde en rörelse med den sjuka

handen snett mot väggen, och i det halvmurkna

virket bildades ögonblickligen dunkelblå linjer av

samma byggnad som på en blixtfotografi. Så

grep han med den andra handen i luften och

drog till sig en mängd spindelvävstunna trådar

på samma sätt som då man drar ut osmälta

lumpremsor ur ett gråpapper.

I nästa ögonblick lösgjorde han på liknande

sätt ur väggen ett grövre gulaktigt snöre med röda

fläckar i.

— Förstår ni nu? Det röda i det här snöret

är vävt av torkade och hopspunna ådror från dina

hjärteväggar. Det andra i snöret är det som jag

icke kan tala om. Och han såg ondskefullt på mig.

— Är ni eller jag galen? ropade jag.

I stället för att svara slöt han sitt friska öga

och öppnade det igen som förut. I mörkret inne

i hans huvud såg jag något som liknade en lång

törntagg eller en blodig vass och tunn tand som

rörde sig upp och ned och i samma ögonblick

vaknade jag badande i svett och förbannade alla

drömmar. Det var mitt i natten. Jag tände ljus och

återtog läsningen av »Aus einer kleinen Garnison».

FANÉRFABRIKANTEN.

Följande typ är icke gjord; han existerar

verkligen.

Han är fanérfabrikant och hans fabrikat är

förstklassigt. Det finns kanske ingen, som kan

yttra sig så ingående om fanérets egenskaper och

om olika trädslags användbarhet till fanér. Men

fanéret fyller icke ut hans liv.

Han är icke nöjd med sin tillvaro. Han har

kommit på vilse plats, och hans längtan efter

harmoni med sig själv tar sig uttryck, som visa,

att hans tankar äro fjärran från fanéret och allt

som kan tänkas i samband därmed.

Vid första ögonkastet påminner han något

litet om målaren, professorn greve Georg von

Rosen, ehuru han naturligtvis saknar dennes

ytterst distingerade sätt att uppträda. Detta

känner han och har därför låtit göra sina skoklackar

något högre än grevens, vilket i någon mån hjälper

upp saken. Han har därtill små anlag för

målning och på somrarna händer det ganska ofta, att

man kan få se honom ute vid Rosendal framför ett

staffli, försjunken, som det tyckes, i studiet av

färgernas spel i lövverket och terrängen.

Men konsten har mycket litet att skaffa med

detta tilltag. Hans glädje och stolthet över att bli

tagen för greven överträffar vida ett erkännande av

studiens förträfflighet. Då vädret är lämpligt

och människorna lustvandra i den härliga ängden

står han således där och verkar greven, tills

middagstiden är inne, då han slår ihop sina grejor

och självmedvetet och höljd av ära vandrar till

staden.

Stundom promenerar han i torget, men då

som blott och bart fanérfabrikant, isynnerhet om

han fått någon bekant i sällskap. Då underlåter

han aldrig att hälsa på de framstående personer,

som komma i hans väg, för att imponera på sitt

sällskap.

— Vet du, vem det där var? Kors, känner

du inte igen honom! Det var baron Daelman,

belgiske ministern.

Baronen besvarar naturligtvis något förvånad

fanérfabrikantens rätt kordiala hälsning och det

uns av förbindlighet han som diplomat av gammal

vana offrar åt den obekante, kommer denne att

växa minst en tum.

— Nå, men honom känner du väl igen? Det

var konstigt! Det var generalkonsul Gjæstvang,

har du inte sett honom i automobil? Han har

persiska sol- och lejonorden bland annat.

Generalkonsuln hälsar med den utsökta

artighet, som är honom egen, fast han kanske undrar,

vad fanérfabrikanten är för en kurre.

— Herre gud, känner du inte honom heller?

Du tycks vara absolut okunnig om, vilka

storgubbar som verkligen finnas här i stan. Känner

du inte doktor Sven Hedin, utan vilken

engelsmännen nu inte skulle vara i Lhassa! Du är mej

en snygg en!

På det sättet frotterar sig fanérfabrikanten

med vår huvudstads storheter.

Under turistsäsongen älskar han att

förekomma i engelsk sportdräkt med Bædeker i

hand. Men då hälsar han varken på bekanta eller

obekanta, utan är främlingen, som tar del av

Stockholms säregna soltorkade skönhet.

Då jag sist var i staden, såg jag honom sitta

högst på mailcoachen med den röda boken

demonstrativt i handen och beundra Birger Jarlsgatans

paläer. Han såg rörd ut.

Jag vet att det som fyllde hans ögon med

tårar och kom hans hjärta att svälla av stolthet

var den fasta övertygelsen, att de flesta togo

honom för utlänning.

Har någon annan observerat honom? Mina

läsare, rannsaken edra njurar!

EN KVINNOSAKSKVINNA.

Klockan 12 på natten skulle ångbåten gå.

— Säg oss någon bra varieté, kapten, men

inte för långt härifrån!

— Varieté, tja, det beror på — har herrarna

aldrig varit i Amsterdam förut? Nå, då är saken

klar — då måste ni se Warmoe straat — vid den

gatan och vid Naess, som är en fortsättning av

Warmoe straat, finns det att välja på. Varieté i

vartenda hus, och gatan är lång som fan, och alla

klasser finns det, tag bara ingen förstklassig fröjd,

ty de ä slätstrukna, utan tag tredje, fjärde klass.

Akta er bara för slagsmål, och Herren vare med

er! Ni kan förstå: man har gjort en vits av

Warmoe straat och kallar hela stadsdelen De warme

Kwarter! Frid och fröjd!

Snart voro vi inne på Warmoe straat. Den

gode kaptenen hade inte överdrivit. Bara den

gatan skulle kunna fylla Sveriges behov av varieté!

Framför de mer eller mindre prunkande entréerna

stodo mer eller mindre gentilt galonerade

portierer, vilka då vi passerade läto dörrarna skilja

sig åt och oss ana litet av härligheten

därinnanför. Vi valde emellertid inte första bästa utan

drevo gatan framåt med folkströmmen. Där var

liv och stoj. Fulla och nyktra sjömän av alla

nationaliteter sökte efter lämpliga ställen att blöta

sina slantar på, och kvinnor med stora hattar

trängdes omkring dem. På alla möjliga språk

skrek man och köpslog. Två lindrigt nyktra

matroser ramlade ut från en port. — Ur vägen för

galna Karlson, era jäklar! skrek han på rena rama

svenskan. — Akta rej för klacken, tjö! genmälte

min kamrat. — Ä si på fan, svenskar! Kom

med and have a drink with us — varför inte

det då, ä ni strama, era bönhasar? drunknade det

i sorlet.

Elysium! strålade det grant över en port.

Dörrarna skilde sig åt. Fri entré, sade portieren.

Vi slunko in i den stora salen, som låg i

skymning, medan allt ljus var koncentrerat på en estrad,

där ett halvt dussin vitpudrade mamseller sutto i

en halvcirkel. En stol var tom och dess ägarinna

sjöng just en engelsk slagdänga, medan hon då

och då illustrerande viftade på kjolen och sparkade

i vädret.

Som en pil dök en kypare på oss. — Behagas

det bord? Två gulden, om jag får be!

Det var alltså den fria entrén.

— Ge oss vars en curaçao!

Runt om oss satt man vid sina likörer och

vid varje bord prålade en eller två vitsminkade,

djärvt blickande och plymviftande damer.

Curaçaon kom. — Vad äro herrarna för

landsmän? frågade kyparen. Vi visste att det på dessa

lokaler var chic att bjuda någon av de

uppträdande på en likör eller en stout, och som alla

damerna på estraden voro av olika nationalitet,

gavs det i de flesta fall tillfälle att få tala sitt

hemlands vilda tungomål. Men ingen av oss var vid

humör att tala annat än inbördes. Kyparen

upprepade sin fråga och jag svarade: — Turkar!

Han log överlägset. Sådant folk har

erfarenhet.

Nu kom en tysk visa. Hon som sjöng och

sparkade var en liten mörk mamsell med

uppnäsa. Då applåderna tystnat, började hon igen,

men, vad nu då?

— Vårt land, vårt land, vårt fosterland, pep

hon på så äkta Mosebacketungomål, att något

tvivel om hennes hemort var omöjligt.

Alltnog, hon sjöng, och för att göra den för

publiken obegripliga sången njutbarare, sparkade

hon och smådansade några pas efter varje vers.

Det tog sig rätt egendomligt ut.

Så fick hon sina applåder och försvann från

scenen. En negress, den enda som inte var

vitpudrad, sjöng en hisklig negervisa och efter henne

framsparkade en annan icke fullt så mörk

skönhet på syditalienska den genuina

Chiarasté, chiarasté!

Tu pecché m"abandunato?

Då öppnades en liten dörr bredvid estraden

och ut trädde vår Mosebackeflicka, nu klädd i

något litet mindre extravagant toalett och med en

väska på magen. Hon såg sig prövande

omkring i salongen. Plötsligt ilade vår kypare som

en meteor rakt på henne, gestikulerade och

pekade på oss.

Hur i herrans namn kunde karlen förstå, att

vi voro svenskar?

Den unga damen styrde likaledes med en

himlakropps säkerhet rakt på vårt bord, neg till

hälften och hälsade med oefterhärmligt tonfall på

söderdialekt:

— G"afton! Får jag lov å slå mej ner?

— Var så god!

Vi svarade utan särskild entusiasm. Kyparen

framstörtade igen. — Vad får jag lov servera

fröken?

— Giv fröken en curaçao!

— Ä, ge mej en stout, det kostar lika mycket.

Hon fick sin stout. Hon såg spörjande och

glatt på oss. Vi kände en viss förstämning i luften.

Något skulle man väl säga.

— Nå, hur trivs fröken med att uppträda

så här?

— O, jag trivs alldeles utmärt, o, jaa då!

Jag och min syster uppträder här tillsammans, vi

ha uppträtt i alla större städer, jaa då, London,

Paris, jaa då, och språk lär man sig, o, så många

språk! Engelska, franska, tyska, allt, allt, jaa då!

Pallevufrangsä? Oui, oui, mossiö. Do you speak

english? Oh yes! Aoh yes! O, maa lär sig

mycket, bara man får vara ute bland fina

människor, o, vi har så fina bekanta, jaa då, riktigt

gentilt folk, o, i utlandet finns det mycket fint folk!

Hon talade i sträck och på söderflickornas

maner, då de vilja tala elegant.

— Nå, men är det inte lite tråkigt ibland ändå?

Varför inte resa tillbaka till Stockholm?

— Ståckålm! O, neej då! O, en föskräcklig sta,

Ståckålm! Neej då! Neej, jag tycker att en kvinna

ska klara sej på egen hand utan några karar! Jag

sjunger bra å har figur å ja reder mej självandes,

aldrig skulle jag villa gifta mej, o, neej då, aldrig

i live!

En kvinnosakskvinna alltså! Det fanns således

dylika utrikes också! Hon fortsatte:

— Att vara gift med en otäck kar, o, neej då,

det passar inte mej! O, jag har klarat mig

självandes — det föstås gift kunde ja ju ha varit,

jaa då, riktigt gift! Men förlovad har ja varit,

riktigt förlovad, jaa då!

— Vem var det med?

— O, han var baron! O, en sån vacker kar,

o! Allt vad ja ville fick ja, om ja ville ta en

droska, o, ja fick"en mäsamma, jaa då — å en

bicykel! — ja sa: Ah, ge mej en bicykel! Nej,

sa han, då sa ja genast: ja, då går ja te en annan

kar! — O, då fick ja genast, vad ja ville, pengar

hur mycke ja ville, tusen, tusen, tusen, jaa då!

Å, en hel våning! — vi bodde tillsammans, man

gör alltid så här i Amsterdam, då man är förlovad

— o, en sån våning, sidenmöbler å speglar me

slipning å mahognybord å — o!!

— Nå, men varför gifte ni er inte med honom?

— O, han dog! — Ni ä från Ståckålm? O,

ja ä också från Ståckålm — min mamma hade

Flaggen å pappa hade brädgård på Söder! O, jaa

då! Herrarna ä ju grosshandlare?

— Jaa då!

— Känner ni Konrad, baron Konrad, o, sån

en trevlig kar! Han var här förra mån, o, vi hade

så trevligt, så. — — Ska vi inte äta frukost i

morgon tillsammans? O, de finns så många trevliga

reståranger, riktigt trevliga, o, jaa då.

— Kanske det! Men nu måste vi gå.

— Gå?! Nu?! Men ja ä inte ledig förrän

klockan två! Sångerskorna måste stanna kvar i

lokalen tills den stängs, jaa då! Ska ni gå nu?

Ä nej! Men ni bjuder väl på en stout till? Tänk,

att ni ska verkligen gå, o, dä tråkit, riktigt tråkigt,

så trevliga karar!

Hon fick sin stout.

— Adjö nu! Far inte illa med er. Far

tillbaka till Stockholm, det är mycket bättre.

— Ståckålm, o, neej då! O, man klarar sej

mycket bättre här, då man kan språket, o, så

många språk! Franska, tyska, engelska! Å, ja

tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand

självandes! Gifta sej! O, neej då! Man ä välan

inte fnåski, neej då! Bjuder ni på frukost i

morgon? O, ja har en bicykel, vi kan åka bicykel

ut nånstans — —

Vi voro redan ute på gatan och

kvinnosakskvinnans svada höggs av av dubbeldörrarna, som

föllo igen.

Genom den växande trängseln arbetade vi oss

ned till hamnen och en halvtimme senare sutto vi

i röksalongen vid en grogg på väg hem till Ståckålm.

GRISSLEHAMNSLIV.

Kalle Andersson och jag äro ute med snäckan

och vättarna i det brännande solskenet för att få

oss en pracka — delvis — och delvis emedan det

är omöjligt att vistas på land, ty luften som våra

lungor pumpa i sig är glödande och vinden är död.

Jag klär av mig utanför Loskäret och ror naken in

under Storkubben. Jag söker reda på en bra sten

och förtöjer båten. Dyningen skvalpar sakta.

Tärnorna skrika åt oss som om vi vore fiender. Taxen,

som vi ha med oss, hoppar i land och nosar efter

något i skrevorna. Kanske har någon utter varit

uppe och solat sig med sin avföda.

Vi ha geväret och kikaren, tobak och pipa,

drag och öl med oss. Vi ta en bunt märling och

knyta om några pilsner och sänka dem i havets

djup för att de skola få djupets friska kyla innan

vi höja deras temperatur till 37 grader, vilket är

vår avsikt.

Och så vänta vi tills det blir tid att äta för

att sedan lägga ut vättarna.

Tillvaron är härlig, vilket nog kan synas på

Kalle Andersson här ovan. Ingen telefon, ingen

post kan nå oss, ingen konstkritik eller annan

kritik kan äckla oss. Det kan hända vad som helst

i land, utan att det generar oss.

Kanske äro vi japaner, då vi i kväll lägga till

i posthamnen.

Då tiden är vorden fullbordad, lägga vi ut

vättarna, sedan vi klätt på oss litet som ser ut som

berget som skall bli vår bakgrund. Det kommer

en bris och en rospigg, som legat för slappa segel

ute till havs, får sig en stunds bidevind och

skrämmer till oss en flock ejder, och vi glädja oss åt

den några minuter där den simmar bland vättarna.

Men så höres ett sus av vingar — en skrak

kommer och får skottet över våra huvuden, gör en

kullerbytta, slår i sjön och stänker upp en hel

vattenkonst. Ut med båten och in med fågeln.

Fortfarande ingen telefon.

Och när kvällen kommer med sin svala bris,

bränner solen fortfarande magasinerad i våra

ansikten, halsar och händer.

Vi lägga till hemma. Stugorna tyckas sova.

Men herre gud vad grönskan är varm och vad

väggarna lysa röda ändå så länge sommarnatten

varar. Skalderna tala om mystik och se älvor och

annat, därför att de icke kunna se tydligt nog i

snåren. Men mera mystik är det med färgen. Jag

tycker riktigt att färgen glöder under nattens

täckelse, att skogen är en

kalospinterokromatokrene, fast den inte skriker ut sina hemligheter

som om dagen.

Det är sant — älvor äro ju omoderna nu.

*

Från fjärdarna smyger kvällsdimman över ängar

och gärden och för med sig en lukt av fuktig jord,

pors, barr och tång. Det skymmer, och ett

handklaver låter svagt från någon förstukvist i byn.

Det är uppfordran till dans och kärlekslekar och

ho kan stå emot? Flickorna som just kliva ut över

fäjströsklarna, och pojkarna som samlats kring

litern i drängkamrarna lyssna. Ho kan stå emot?

Snart är dansen i gång, och det jämna dunket från

loggolvet förkunnar till morgonen, att kolportören

har ett styvt arbete framför sig om han vill

försöka värva proselyter här!

Jag, som är en gammal man med börjande

flintskalle, är ute och plockar daggmask i en rostig

hummerburk. Min hatt är hemsk att skåda, mina

skor äro grova och leriga, mitt hår är oklippt och

mitt skägg växer vilt. Den ljuva sommargästande

alpstavflicka, som vill förälska sig i mig, måste bli

kär endast i min själ. Min kropp är den

otympliga puppan, ur vilken hon möjligen kan locka

fram en fjärilsvingad psyke om hon är tillräckligt

ljuv. Och tillräckligt listig. Men det är hon nog

inte.

Nattdimman strör diamanter i björkarnas hår

— enligt skalderna — och månen kommer upp

konturlös, beslöjad, som en melonskiva i färgen.

Handklaveret spelar Donauwellen med underbara

löpningar och drillar. Det hörs i fjärran, som

myggsång, men tydligt och lockande, och

dansdunket är som taktfasta slag på en puka från andra

sidan en sjö.

Jag stannar framför en hindrande dyngstack.

Ljuset i min lykta lyser matt. I dyngstackens kant

ligga daggmaskarna tätt och glansdagern på deras

kopparglänsande ormkroppar rör sig vackert, där

de söka varandra parvis. Ty inte endast på logen

utan också i åkern har man sånt där för sig. Jag

rätar på min värkande rygg och ser ut i mörkret

framför mig. Jag söker bestämma sommarnattens

färg, sordinen på grönskan och skuggorna som

leva och fläta sig tillsammans i snåren till en röra

av färg.

Plötsligt hör jag att jag icke är ensam. I

ett dike bredvid mig jagar en padda daggmask.

Jag hör då hon slår ihop munnen med ett

smackande ljud och jag lyser försiktigt över hennes

jaktmark. Tyst som Skinnstrumpan närmar hon

sig masken och hugger hans huvud i ett

blixtsnabbt tag. Så arbetar hon med framfötterna,

alldeles som om hon skulle nysta till sig masken.

Ibland kliar hon sig i huvudet med en mänsklig

rörelse. Och då masken släppt, sväljer hon den.

Hennes mage sväller, och jag antar att daggmasken

i början inte ligger stilla i sitt fängelse. Så går hon

på sned till nästa mask och hinner med en hel del,

innan hon däst av vällevnad släpar sig tillbaka

in i sitt snår, sedan hon först tagit sig en klunk

vatten ur diket.

Nu börjar Svartklubbens fyr tuta i dimman.

Den låter som om olycka vore å bane, den siar

olycka. Skulle man inte kunna stämma mistlurarna

i dur på något sätt? Strax lite gladare!

Att plocka daggmask är en konst, som icke är

sämre än någon annan konst. Jag tror att det

skulle göra de eteriska skalderna gott att för

några kvällar slita sig ifrån skaldandet om sina

egna själars dekistillstånd och ägna sig åt jakt

på daggmask. Detta inom parentes.

Då jag går hem med min hummerburk full av

daggmask, möter jag en flicka. Hon trallar en visa,

hennes hår är i oordning och schaletten ligger nere

på ryggen. Hon tystnar, då hon får se mig och

jag hälsar generat, ty min hatt är ful, mitt skägg

är vilt och jag är lerig upp till knäna. Och månen

är uppe.

At forma viros neglecta decet.

RELIGION.

Sedan långa tider var det bekant att fiskarna

och lotsarna på Ramundsö voro Guds barn. Ön

ligger långt ute i havsbandet och nymodiga och

hedniska funderingar hade icke fått rotfäste

därute. Man fick icke höra en svordom, gubbarna

läste till bords, och om kvällarna lästes högt ur

Arndts postilla. På söndagarna samlades folket hos

mästerlotsen i hans stora sal och tullvaktmästare

Erikson höll föredrag. Ty tullvaktmästaren hade

talets gåva och kunde utlägga även de mest

krångliga kapitlen i Pauli brev. Efteråt sjöngs ur

psalmboken eller ur Sankeys sånger, och det hela

avslutades med en bön av tullvaktmästaren eller

någon av lotsarna som hade nåden.

Men varannan söndag var en högtid. Ty då

kom pastor Johanson ut till Ramundsö i lotsekan

och höll föredrag. Allt vad liv hade var där,

ty pastorn var en man som i allra högsta grad var

innehavare av nåden.

Pastorn var en mörklagd och slätrakad karl,

vilkens anletsdrag talade om ett och annat.

Kvinnorna suckade i hans närhet och bönderna knöto

nävarna i byxfickorna. Man talade om, att han

giljade till mästerlotsen Evelina och somliga voro

nog lumpna att prata om, att de levde tillsammans

ute i markerna alldeles som gifta. Men dessa

ryktens upphovsmän voro pojkar och pojkar prata

smörja. Pastor Johanson var en oförvitlig man,

styv i utförandet och utläggningen av Guds ord.

Ryktena skadade icke pastor Johanson.

Ramundsö var en filial av Guds rike på jorden

och söndagseftermiddagarna voro ljuvliga

nådestunder för allt folket.

Ända till dess vintern kom, ty då kunde

pastorn icke resa dit ut. Då bodde han i

Stockholm eller irrade omkring på landsbygden

bedjande och åkallande.

Det var vår eller början till vår. Isen kom

och gick med ström och vind och längst ute på

iskälen lågo sälarna och i brunnarna mellan kålen

låg alfågeln och ejdern tjockt som gröt. Där

grälades och snattrades och putsades och de hungriga

måsarna flögo omkring utan kött på bröstbenet

och avundades de feta och rika sjöfåglarna, som

bara behövde gå ned till bottnen och ta vad de

behövde.

En fransk brigg på väg till Gävle, som trodde

att isen skulle ha gått sin väg, kom seglande

utanför Simpnäsklubb och mötte isen. Det var hård

bris och brisen växte till storm. Ålands hav växte

och isen maldes sönder till snömos. Han försökte

hålla sjön mot sydosten, och folket arbetade dag

och natt ända till dess briggen kom in bland

skruvisen och en planka brast i vattenlinjen. Det

var natt. Folket kom ut på ett iskäl som bröts

sönder och man efter man försvann i djupet. Bara

en halvvuxen pojke, kajutvakten, sprang och

simmade och hoppade och kröp, tills han kom i land

vid Svartklubbens fyr.

Dagen därpå voro Ramundsögubbarna ute och

bärgade tre konjaksfat som lågo och hackade i

dyningen utanför Vedskäret. Tre konjaksfat och

en mast med wirerope och full av grejor.

Två veckor efteråt kom pastor Johanson

seglande ut med lotsekan för att övervaka öns själar.

Han lade till vid söderbryggan under

sjöbodarna. På bryggan stod gubben Matts

Andersson.

— Frid med dig, broder, Herren välsigne din

ingång! sade pastorn.

— Va faen ä du för en jävel? Kom hit, får

ja titta på dej!

— Vad går åt dig, käre broder, känner du

inte igen pastor Johanson?

— Köss mej på flasklocket, ä dä Johanson.

Håll i mej, Johanson! Har du Guss ord mä dej?

Vill du ha dej en dragnagel, så säj till, men säj

inte nej, jäkla prästgesäll! Här finns, förstår du,

här finns.

— Men käre broder, vad tänker du på? Är

det sant, att jag skall träffa dig i ett sådant

tillstånd? Käre broder, du, som var ett av fåren, far

du vill eller vad har hänt?

— Får, sa du — en sån där jävel som inte

kan slå ett halvslag eller splitsa ett öga! För dej,

va?! Kom i land får du si mä vems ande du

guppar! Säjer du något, så får du dej en jäkel,

så du far så långt in i hälsike som dä finns hår

på hästar i sju konungariken! Får, för dej!! Får

för dej! Hi, hi, hi! Kom opp å dansa en

bagarevals, men plocka ut löständerna, annars får du

dom i halsen, jäkla Josua!!!

Pastor Johanson lade ut från bryggan. Det

behövs bara tre fat konjak för att förändra en liten

skärgårdsös religiösa begrepp. Ramundsön är nu

fullständigt hednisk. Visserligen ha inga

konjaksfat flutit i land mera, men andan är kvar, och

pastor Johanson lär nu försöka sin lycka på

Orisselön, understödd av en lotsänka och två troende

tullvaktmästare.

FRUNTIMMER.

Olagus Jonsson hade ett litet helvete

tillsammans med sin hustru, som många ha väl det. Han

hade som dräng blivit kär i hennes gula hår och

röda kinder och i hennes mun som såg ut som ett

blödande sår med en knivrispa i. Han hade frågat

fan efter tankarna som rörde sig bakom den blanka

pannan och bakom hennes blå ögon, som lyste

alldeles svarta, då hon såg över hans axel i dansen.

Nu voro de gamla. Barnen voro i Amerika och

Stockholm och litet varstans. Hon var en torr,

benig människa med skäggfinnar och knotiga

armar, som kunde ta ett tag när det gällde. Hon

hade kanske också haft ett litet helvete med

Olagus, men man vänjer sig också vid helvetet, och

nu gingo de arbetande vid varandras sida, tigande

av vana och talande endast då den ena parten ville

påskynda den andras arbete.

Skola vi röra mera i deras privataffärer?

Tänkom oss dem som två knarriga gamla

människor med livet bakom sig, fästade vid varandra

av vana och slöhet. Åldern kommer och mal

känslorna till grått mjöl, av vilket man icke ens kan

baka nödbröd.

Skall jag nu börja skämta igen? Nyss var

jag allvarlig, men min uppgift är ju att berätta

lustiga historier.

Då jag stulit mig hemifrån kom jag ofta i

närheten av Olagus stuga. Den låg fjärran från

människors boningar, i kanten av en hallonfälla

bredvid ett stalp, där det satt bergkristaller i

väggen, och under gick en fors om vårarna.

På sommarn fanns där knappt något vatten,

utom i några dyhålor, där feta kräftor kröpo

omkring. Det gick en gammal spång över forsen och

dess stolpar hade blivit lysved som lyste grönt om

kvällarna. Underliga ormbunkar kantade en damm,

där det fanns gäddor, och en och annan and hittade

också dit om höstarna.

På den tiden var jag svår på att snärja gäddor

med mässingssnara, och utmed dammens

dystränder stodo gäddorna under näckrosbladen och

halvsovo med magen full av löjor och annan

småfisk. Ibland hade den snärjda gäddan en annan

gädda i magen, så stor, att stjärten stack ut ur

munnen.

Alldeles som bland människor. Visserligen ser

man inte stjärten av den slukade, ty människors

stjärtar äro icke konstruerade som gäddors, men

den som har ögon ser tämligen bra ändå, vad

det är fråga om.

Nu kommer det humoristiska, om man så vill.

Jag gick med min nyglödgade mässingssnara

fäst på min stolthet, en härlig ung tallstam, smal

som ett bamburör och smidig och född i en

hjortronmyr, där allt vackert födes.

(Tillåt mig en parentes.) Ibland det härligaste,

som jag minns från min ungdom, äro de

småländska hjortronmyrarna med martallar

försvinnande mot horisonten och under dem en matta av

vitmossa med pors, hjortron, ängsull och odonris.

En gång låg jag på rygg i en sådan där mosse.

Det var sommar och alla slags mygg och andra

flygfän flögo över mig. Varje träd var som en

orgel full av flygfämusik. Jag låg där och sjönk

ner, tills min rygg blev våt, ty strax bredvid fanns

ett hål i mossen. Det hålet hade ingen botten, men

släppte man ner en rev med en husmask på kroken,

högg genast en sutare, en svartryggad fan med

stenålderskaraktär, som såg ut, som om han levat

där och velat vara i fred sedan många hundra år.

Det här om hjortronmyren hör strängt taget

inte hit, men lika gärna, som man i ett sällskap

förirrar sig från samtalsämnet, kan jag ju få dilla

ut på mina privata stigar, då jag skriver själv.

Alltnog! Jag gick en solig söndagseftermiddag

med mitt tallspö och min snara utefter Olagus"

damm, då jag fick höra ett skrik uppifrån torpet.

Skriket blev till en symfoni av oljud, jag trodde,

att någon mördades, och jag sprang uppför

branten. Jag stannade framför stugan. Taktfasta, snabba

steg ljödo därinnanför — dunk, dunk, dunk, tills

de slutligen stannade och ett smärtans skrän skar i

mitt öra. Jag sprang in, jag såg Olagus vridande

sig i plågor krypa bort till tvåmanssängen.

Jag sprang fram och hjälpte honom upp i den.

Bredvid stod gumman med svetten porlande

utför pannan.

— Vad är det fråga om?

— Tänk sej, herrn, en sån jävel! Ja har vatt

van sen tretti år å ta mej ett halvstop brännvin

på mornarna — å så kommer ja underfund mä,

att kärngfan blandar vatten i spriten å dä har ho

hållit på länge mä! Jesses jäklar! Gud, va ja slo

mej!

Olagus hade upptäckt gummans

försiktighetsmått och blivit ursinnig samt förföljt henne genom

rummen runt spiseln. Men Olagus hade snavat

över en av de höga trösklarna och slagit knät. Nu

låg han där.

I hans öga fanns intet spår av hans ungdoms

kärlek till hustrun. Där fanns bara hjälplöshet och

hat.

Alldeles som hos kultiverade människor.

*

År gingo. Gumman hade dött och Olagus

levde ensam så gott han kunde. Tänk er en

gammal torpare som lever ensam utan en kvinna! Han

inrättade sitt liv efter helt andra principer än vi

ha. Han blev alltmer praktisk. Han kokade varje

måndag ihop en stor gryta mjöl och ärter och

fläskbitar och kött av fåglar som han skjutit, en

olla podrida av vad landet alstrade. Och han

kokade av praktiska skäl ihop det så hårt, att han

kunde skära det med kniv och ta sig en bit, då han

blev hungrig. Inte så dumt!

En dag kom jag till hans stuga. Allt var

förfallet runt omkring. Men det stod rök ur

skorstenen och dörren var öppen. Olagus var

hemma.

I förstugan hörde jag mummel inifrån köket.

Olagus gick omkring och svor.

Jag öppnade dörren. Olagus hade blivit en

liten vithårig, krokryggig gubbe, som tittade på

främlingen med små i smuts inbäddade blåsvarta

mullvadsögon. Han höll en björkslya i handen och

uppe på spiselkransen stod en katta och sköt rygg.

Kattans ögon lyste gröna av hat eller kärlek, vad

det nu var.

— Kan han tänka sig — den jävla kattan! Hon

har fått vana att gå opp i grytan å göra ifrån sej.

Dä förstås, att dä gör mindre för jag kokar"et så

hårt, men nog ä dä faen! Ja, si fruntimmer!

Gör dä samma om di ä djur eller människor,

samma släkte ä di! Alltid ska di fördärva dä en

karlstackare behöver — men nog har en

rättighet å bli förbannad, när di ger sej opp i maten!

*

Jag vill alltid komma ihåg Olagus" stuga och

stalpet och forsen och kräftorna och gäddorna.

Där målade jag min närapå första tavla, grönt i

grönt. Färgen blev tjock som Olagus" gröt, men

jag vill påminna mig att där fanns något av

Småland i den. Åtminstone fanns där ingen teknik.

JULSEGLATS.

MAURA

MONSIEUR PERNELET.

När den stora glasbassängen med de tjugufem

krokodilerna sköts in på arenan, tystnade sorlet i

hela cirkus. Det var verkligen för en gångs skull ett

originellt nummer och den lika originelle

förevisaren, Monsieur Pernelet, måste vara en djärv

karl.

Under frenetiska applåder steg han upp i

bassängen till de krälande vidundren som hälsade

honom med att smälla ihop sina ohyggliga käkar.

Hans enda vapen var en liten käpp, med vilken

han avvisade de närgångna. Det gällde att se upp,

ty vid minsta förbiseende hade han varit förlorad.

Hade han halkat skulle han ha varit en död man

inom några sekunder, och inom några minuter

skulle icke så mycket som en byxknapp varit kvar

av hela herr Pernelet.

Nu började föreställningen. Krokodilerna

skulle matas. En medhjälpare kom med kött och

krokodilerna började kräla uppför herr Pernelet,

som slängde in bit efter bit i de vita gapen. De

höggo efter hans fingrar och ansikte, ty för en

krokodil är det icke stor skillnad mellan olika

slags kött. Med den lilla käppen parerade han

skickligt de smällande huggen av de närmaste

medan han sparkade undan dem som ville åt hans

ben.

Han kastade ett stort stycke mitt ibland

krokodilerna och vattnet i bassängen förvandlades

ögonblickligen till vitt fräsande skum. Det stänkte högt

i luften och genom de gröna glasväggarna

skymtade då och då de stridandes kroppar. De väldiga

stjärtarna piskade vattnet och smällde ilsket mot

varandra och bassängväggarna. Herr Pernelet

steg ur bassängen och ur den skummande oredan

och vimlet bände han så småningom med en stång

upp två krokodilhuvuden över vattenytan. De

beto i var sin ända av köttstycket och piskade

förtvivlat floder av vatten över förevisaren.

Emellertid var matningen slut och herr

Pernelet steg åter upp i sitt och krokodilernas element,

där han satte sig på ryggen av den största, en

hundratjugufemåring med munkorg. Denne

reagerade mot ryttaren och sökte kasta av honom.

Nå, ritten varade ju ej så långt stycke, och herr

Pernelet höll sig kvar.

Genom förmedling av cirkusens sekreterare,

kom jag att göra bekantskap med Mr Pernelet.

Jag fick tillåtelse att från nära håll betrakta

krokodilerna. Vi träffades ute i ryttargången.

Mr Pernelet kom, och vi betraktade

krokodilerna tillsammans. Han talade franska med

spansk accent, en underlig pidginfranska, en

blandning av franska, spanska och italienska och dålig

tyska.

Han bar en sombrero och hans hy var

mörkbrun. Hans kinder voro fulla av ärr och ungefär

vartannat finger var borta. Jag bjöd Mr Pernelet

på en whisky — men först måste vi betrakta

krokodilerna på ännu närmare håll. Vi gingo till

bassängen.

— Maura! attendez!!

En av Mr Pernelets väninnor kom fram med

öppnat gap och väntade på en köttbit som hon

också fick. Negro! Venez!!

Hundratjugufemåringen närmade sig, han som

bar munkorg. Näsan låg över vattnet och ögonen

lurade hemskt.

Jag stod och beundrade Mr Pernelets

krokodiler. Han visade mig, hur de kände sina namn.

Jag frågade om han inte ville komma genast som

gäst på den där whiskyn, och han kom.

Nu låter jag Mr Pernelet tala.

— Ni är artist! Jag är lycklig att träffa en

människa som er. Jag är också artist fast på ett

annat område. Jag sysslar med krokodiler — det

är också en uppgift. Skål på er!

Jag skålade med Mr Pernelet.

— Hur har ni egentligen kommit på idén att

ägna er åt krokodiler?

— Monsieur, varje människa har sin uppgift.

Jag var sjökapten, jag kom på en engelsk skuta

ned i Röda Havet. Vi strandade och jag kom i

land. jag hade pengar och rustade en expedition.

Ni förstår — att gå månadtals under tamarinder

med lianer och apor i och icke se himlen under

månader. Ormar! Och skorpioner! Vi levde på

svarta apor och leoparder — ni förstår — och i

kärren fanns flodhästar och pelikaner. Det var

där jag fångade krokodiler! Jag hade 50 stycken

från början, som jag släpade med mig genom

urskogen. Mat? Herre Gud! De levde av mina

negrer och ibland av aporna, som jag sköt.

Monsieur! Jag är själv en krokodil!

— Men monsieur ser inte precis ut som en

krokodil!

— Monsieur! Jag är en krokodil. Jag äter

allt. Jag minns i Afrika! Vi åto sköldpaddor och

pelikaner och svarta apor och rinoceros och lejon.

— Men krokodilerna äta också negrer!

— Monsieur! Jag har ätit negrer och jag vill

rekommendera dem. Fötterna äro särskilt bra.

Händerna äro inte heller illa. Ryggen är dålig —

men herre gud — man kan ju inte begära något

av en neger.

Vi drucko whisky och skålade.

— Jag är lycklig att träffa en artist, sade Mr

Pernelet. Ni är gift! Ni är lycklig? Inte sant?

Jag är gift — men min hustru förstår inte

krokodilerna. Hon går aldrig på cirkus,

— Alltså är Mr Pernelet inte lyckligt gift!

Vore jag specialist på krokodiler, skulle min hustru

vara min bästa medhjälpare i facket.

— Monsieur, sade herr Pernelet. Ni känner

inte kvinnorna!

— Monsieur Pernelet, svarade jag, jag

inbillade mig känna dem. Men kanske misstar jag

mig?

— Monsieur! Med all säkerhet!

Jag svarade indignerat: — Man måste möjligen

umgås med krokodiler för att förstå kvinnans

verkliga beskaffenhet. Menar ni verkligen det?

Monsieur Pernelet svarade: — Krokodiler äro

barn emot kvinnor! Jag går hellre obeväpnad in

i min krokodilbassäng än in i en salong. Se på

mina händer!!

Jag hade redan sett Mr Pernelets händer.

Ungefär vartannat finger var bortslitet av

krokodilerna.

— Jag går in i en salong — jag talar med

kvinnorna, jag är älskvärd, jag är man, jag är

Mr Pernelet — hur mycket tror ni jag riskerar?

Jag vill säga: Jag umgås hellre med krokodiler

än med kvinnor.

Jag svarade: — Jag umgås hellre med kvinnor

än krokodiler — kanske på grund av att jag icke

är specialist på krokodiler. Den jakten kräver

kanske också sin man — men jag har inte mod —

jag riskerar fingrarna.

Monsieur Pernelet gav mig en lång blick,

tömde sin grogg och sade: — Jag går hem!

Madame Pernelet undrar kanske var jag håller hus

i kväll.

NATTLIGA INTRYCK.

Jag sitter min ovana trogen uppe till efter

midnatt och arbetar. Havet dånar utanför —

dyningen efter stormen i kväll arbetar ännu i

stränderna. Vinden är nordost och min gardin vajar

som i takt med det växande och avtagande bullret.

Gud vet var blåsten tränger in, men nordosten

har sina hemliga vägar!

Jag tar på min fårskinnsrock, smyger utför

trappan och vrider om förstunyckeln.

Marken är ju vit!

Visst kom ett och annat korn i skymningen,

men nu är ju nästan skidföre.

Stormen har knappt bedarrat, märker jag,

men luften är klar och snön har slutat falla. Havet

ligger som svartnat bly, men brotten utanför

Loskäret blänka till ibland med en kall blåvit glans.

Och i stränderna jäser vågen vitgrön, en nyans

mörkare än klippornas blå snö.

Jag går ner till mitt utvalda berg, den yttersta

udden av mitt område, där jag snart skall ha en

liten stuga nitad fast i graniten. Då sjön går hög,

skall skummet spruta över dess fönster, och

därinne skall jag ha en kamin och ett staffli. Där må

ni tro kan gå sjö! Efter var storm driva bitar av

det vrak jag kallar mitt i land i viken bredvid,

teakträbjälkar med mässingsbultar i. Nu är väl

bara bottnen kvar med sin stenballast, ty i väl

trettio år har det legat där. Men då vintern

kommer på allvar, slå vi hål på isen och fiska teak.

Och uppfinna möjligen någon kratta att peta ur

ballasten med.

Över det blysvarta havet står himlen mörkblå

och brotten lysa visionärt, irrblosslika. Längst ute

arbetar en skuta i sjön. Jag ser endast dess

babordslanterna, hur den doppar i sjöarna, försvinner

ibland och glindrar svagt igen, som slocknande.

Men över himlen i norr vrider sig med

regelbundna mellantider Svartklubbens fyrsken, alldeles

som om en ofantlig vit vinge skulle svepa över

Ålands hav, en jättesvan som flaxar emot stormen.

Medan jag står här på berget just där min

stugas nordöstra hörn skall skruvas fast i klippan

och skummet yr över min fårskinnsrock, kommer

jag ihåg seglingar jag gjort, medan jag ännu hade

min ruttna koster kvar. Den var en likkista och

läkte på babords låring som om den varit törstig.

Jag skötte om den, stack med kniven och kittade,

men det hjälpte inte. Borden sågo friska ut —

ända tills den en dag på vårkanten där den stod

uppstöttad på stranden fick sig en knuff av den

påskjutande havsisen så att stöttorna bräcktes och

han ramlade på sidan. Då befanns det, att två

av borden i vattenlinjen på babords låring bestodo

av snus med ett tunt lager av ek och ett tjockt

lager av olja och fernissa utanpå.

— Vi sätter en blyplåt på, sade

Grisslehamns-experterna. Sjön håller nog ihop skutan.

Jag skänkte den frikostigt till experterna.

Nå, med den kostern hade jag seglat två år

i rad ända till dagen före julafton, då jag lät lägga

upp den och hade ett så kallat

båtuppdragningskalas för landets söner, som hjälpt till med

oskadliggörandet av den stolta galejan.

Den som seglat på vintern, vet vad det vill

säga. Vinden är stålhård, skummet fryser till is

på däcket, peket som doppar i sjön växer i

omfång, och stormklyvarns nedandel kan bli

alnstjock. Blocken bli allt svårhanterligare och bli

runda som barnhuvud av is. Skoten frysa fast

och man måste fram med kniven. Medan natten

faller på och stormen växer. Då undrar man

stundom, varför man givit sig ut på havet, när

man kunde ha en bekväm stol framför en kakelugn

och en bok av någon djävul att läsa i.

Jag kommer ihåg två seglingar med den där

kostern på vintern. Det blåste hård nordost och

klyvarskotet sprang. Det gällde att få in den

smattrande ändan av skotet och jag kröp föröver

för att knyta ihop grejorna. Skepparen som satt

till rors lade upp skutan i vind, men seglet slängde

så förbannat, att jag ett ögonblick befann mig

med ena benet utanför relingen. Jag lyckades hålla

mig kvar, hur, vet jag ej, men i detsamma kom

en sjö och slängde mig ner mot masten. Jag fick

tag i nagelbänken och hasade mig ned akteröver.

Mitt försök att knyta ihop ändarna hade lyckats

utan att jag visste det. Ta mig tusan jag än vet

hur jag hunnit med det. Jag kan åtminstone ej

påminna mig ett enda handgrepp själv.

En annan gång länsade jag hemåt efter en

orrjakt på en av öarna i Singöfjärden. Plötsligt

märkte vi, att vi i mörkret seglat fel och måste

börja kryssa. I den kryssningen fick babords

låring sin beskärda del, och inom kort hade vi

vatten i salongen. Det mörknade och vi förlorade

bestämt landsikte. Jag stod vid rodret, men rätt

som det var upptäckte jag att ankaret där i förn

ville ge sig i väg. Jag bad min kamrat ta rodret

och kröp föröver för att surra ankaret. Däcket

var is och kommen fram till masten slog jag ändan

av klyvarfallet om livet och begav mig asande på

magen fram till klyset. Jag minns än att min

känsla av sjövildhet icke alls var så stor som den

nu är, då jag berättar episoden. Vi kommo

emellertid hem i hamn med en alns vatten i salongen.

Och vatten är en dålig ballast.

Nu har jag passerat den naturliga utvecklingen

från koster till motorbåt och sedan reaktionen

tillbaka till kostertypen, eller rättare till den norska

livräddningssköjten av Colin Archers typ. Den

är tills vidare mitt ideal. Nu drar jag mig fram

med en plåttäckt blekingseka, som jag köpt av

Kalle Andersson. Den är 13 fot lång och indäckad

som kanot och kan trotsa vilket väder som helst,

om man bara täcker över sitthålet. Med tre rev

inne och — om man vill ha en kamrat med —

en lugn och förstklassig prisse, kan man segla

nästan vart man vill med den båten. Eller rättare:

med en större båt av den typen kan man segla

nästan vart man vill. Med litet mera järn i botten

är den okanterbar.

Allt det där tänker jag på, medan jag står

på min bergudde. Stormen tar till och vågorna

slicka min byggnadsgrund allt högre och högre.

Men luften har klarnat och jag kan urskilja

stjärnorna, och då jag kliver hemåt genom

drivorna, ser jag vintergatan välva sig över mig och

mitt hem, en driva av stjärnor, hopyrd av samma

kraft som den som täcker mina berg med snö

och kommer Ålands hav att dåna mig i sömn.

*

INNEHÅLL.