Minneapolisminnen - Kulturhistorisk axplockning från qvarnstaden vid Mississippi

Minneapolisminnen - Kulturhistorisk axplockning från qvarnstaden vid Mississippi

Minneapolis

Minnen.

KULTURHISTORISK

AXPLOCKNING

Från qvarnstaden

vid Mississippi

AF

ALFRED SÖDERSTRÖMEntered according to act of Congress, in the year 1899, by

ALFRED SÖDERSTRÖM,

In the office of the Librarian, at Washington, D. C.FÖRORD.

Fyratioåtta år liafva förflutit sedan den första svensken nedsatte sina

bopålar vid St. Anthony-fallen. Sedan denna tid bar Minneapolis växt upp

från en liten ringa bondby till en verklig metropol, genom bvilken hundra

tusentals skandinaver sedan dess passerat och der mer än ett halft hundra

tusen af dem i dag räkna sina lyckliga och fridfulla hem. Skandinaverna,

de allra fattigaste af nybyggarne, hafva med mod i barm och kraft i arm

arbetat sig upp till en icke så obetydlig ställning inom samhället. På alla

områden hafva de varit med i det stora täflingsfältet, der man i dag finner

dem talrikt representerade inom alla handelsgrenar, inom fabriker,

verkstäder, banker, kontor och läroverk. Ja, om det vore möjligt att fullständigt

beskrifva den gradvisa förändring, som egt rum från äldre tider upp till

närvarande stund, skulle det blifva en historia om flera digra volymer,

innehållande månget intressant kapitel öfver de skiftesrika ödena i

skandinavernas kulturlif. Många talangfulle män med literär förmåga hafva från

tid till annan haft eller hafva fortfarande sin verksamhet inom Minneapolis’

hank och stör. Men, ingen af dessa skriftställare har likväl slagit sig pä

försöket att skrifva en historia öfver Nordvesterns sköna drottning eller

öfver de driftiga nordbor, som här bygga och bo. Det bör medgifvas att

många svårigheter ligga till hinder i ett sådant företag, då man icke varit

med från första början och med dagboken i hand noterat de vigtigaste

episoder, som inträffat hvarje dygn af året. Våra literära hjeltar med deras

fint skurna pennor torde hafva funnit detta icke allenast ett hårdt och

otacksamt arbetsfält, utan kanske äfven räknat det för ett alltför hvardagligt

ämne att med fördel kunna behandlas.

Ett litet arbete, “Minneapolis Minnen.” ligger emellertid nu helt

oför-modadt framför den läslystna och vetgiriga allmänheten. Det är visserligen

sant att utgifvaren deraf är “gammal å gåle” samt att han i närmare trettio

år delat ljuft och ledt med landsmännen i qvarnstaden, men tyvärr saknar

jag den literära förmågan att kunna ställa mig på historieskrifvarens

anspråksfulla gebit. Detta lilla arbete må derföre ej betraktas af den ärade

läsaren såsom en historia öfver Minneapolis och dess skandinaver, utan

endast som en liten samling af lösryckta fragmenter ur dess historia i förfluten

och närvarande tid.

Beundran för Minneapolis och dess fenomenala utveckling samt intresset

för den stora framgång mina landsmän rönt härstädes ha i väsentlig mån

varit det motiv, som manat mig att i “Ord och bild” framställa detta lilla

arbete mera i form af ett litet suvenir.

De poemer, som finnas strödda här och der i boken, ha till större delen

direkt sitt ursprung i dagens händelser eller äro knutna till omgifningarnes

skönhet. Flera af dem äro osignerade, och författaren skulle känna sig stolt

öfver att kunna kalla sig deras pappa. De härröra emellertid frSn ett parpennor, dem våra läsare troligen lätt känna igen. Som fadder till dessa

poem af vännerna Ninian och Guck må jag dock kunna räknas, ity jag

med alla tjenliga medel eggat dem att stränga sina lyror för de oss kära

ämnen, som de i dem besjungit.

De få ax, som jag plockat på det historiska fältet, torde kanske

framdeles kunna få räknas med i en större skörd, då en efterträdare inom detta

område försöker att åstadkomma något mera helt och fullständigt.

Mången, som mer eller mindre hemtat kännedom om vår goda stad

genom de bilder, som tidtals varit synliga i vår skandinaviska press, torde vid

genomögnandet af detta lilla suvenir-arbete vara frestad att säga: detta är

mig redan bekant, det har jag läst någon gång förut i tidningen, o. s. v.;

men, det är ju likväl icke rätt att endast bevara historiska fakta inom den

sekulära pressen, för att sedan endast för en kort tid kunna bibehållas i

den enskildte individens minne, ty

“Hvad i tidningen står, det genast glöms,

Hvad som står i en bok, det alltid göms.”

och är det i betraktande häraf som jag hoppas att detta arbete måtte

emottagas med både öfverseende och välvilja.

Om öfver hufvud taget mitt lilla arbete eger någon förtjenst torde

denna måhända ligga deri, att jag sparat hvarken tid eller möda att samla

hvad jag kunnat komma öfver, och att jag lagt mig vinn om att korrigera

en del hittills synliga uppgifter, särskildt i hvad som gäller diverse

statistiska saker. Jag må blott beklaga att ej långt tidigare ideen att samla för

detta ändamål fallit mig in, ty då hade säkert många fler ax, som nu

söndermalts i utvecklingens jetteqvarn, kunnat uppbevarats.

ALFRED SÖDERSTRÖM.

Mlnneapolis i November, 1899.Minneapolis.

Der den fagra Mississippi

Gjuter fram sin böljeprakt,

Der kring “ Vattnens stolte fader”

Höga stränder hålla vakt;

Der “St. Anthony” med väldig

Brusning djerft sitt hemvist röjer,

Minnesotas glans och ära,

Minneapolis sig höjer.

“ Verldens qvarnstad”—så den kallas

Och det är med skäl och fog,

Ty så många jettelika

Qvarnhjul än ej bölja drog.

Fallet brusar, hjulet bullrar,

Säden krossas, mjölet rinner;

I den hela vida verlden

Bättre mjöl man icke fi?mer.

Kring Amerika det fraktas

Utan rast och utan hejd,

Öfver vida Oceaner

Skeppas det till fjerran nejd.

Engelsman, så stinn i kräfvan

Turk och ryss, tartar och neger,

Tysk, fransos, svensk,dans k och

7iorr-man,

Gläds, om Pillsburys mjöl han eger.

Mimieapolis, du växer,

Växer till en jettestad,

Der du framgångsrik dig speglar

Uti flodens friska bad.

Mildt klimat med fagra blommor

Eger du i sommardagar,

Och om vintern snö och rimfrost,

Bjellerklang, som oss behagar.

Der för trifves nordbon bättre

I våt stad än aiuiorstäds,Ingen farsot, ingen hetta

I dess säkra hägn han räds.

Derför växa här fabriker

Upp som svampar utnr jorden ;

Industriens bjerta krona

Är alltren vår stolthet vorden.

Arbetsmannen vinner välstånd,

Bygger snart ett eget bo;

För de små fins ingen bättre

Stad i ver Iden, må du tro.

Uti hvarje vrå och vinkel

Skall du goda skolor finna

Och ett universitet, der sedan

Högsta bildning du kan vinna.

Och ttär någon gång du längtar

Till naturens helgedom,

Gör en tripp till Minnetonka,

Se dig vid dess böljor om!

Fagrast ibland landets sjöar,

“Mälarns like” städs den kallas,

Der på blomster klädda stränder

Skällan pinglar, hjorden vallas.

Må?igbesjunget Minnehaha,

Invid stadens gräns sig göt,

Kastar klara vattenperlor

I den fagra parkem sköt.

Dit man färdas, der ma?i ?ijuter

Sorgfritt uti lundat friska,

När de milda sommarvindar

Ljuft om hopp och kärlek hviska.

. Nytt ett “Skandinavien” bygdes

Invid Mississippis strand;

Norrmati, dansk och svensk ses

vandra

Här så trofast hand i hand

Utan split och utan afund,

Uta?i tvister, utan fejder

-Derför kommen — för oss alla

Fi?ines rum i dessa 7iejder!GRYNINGSTIDEN

OCH

TIDIGASTE SKEDEN.

INNEAPOLIS, du sköna,

beundrade och

förhoppningsfulla framtidsstad! Att

be-skrifva din korta men

händelserika tillvaro är minsann

ingen lätt sak; men, hoppas vi

likväl att kunna göra det så, att du

å hvarje blad i denna bok något så när

igenkänner de tilldragelser, som utgöra

de förnämsta länkarne i den långa

kedja, som utgör din skiftesrika och

ärofulla historia.

Konsten är, att under försöket i

rättan tid rädda ett och annat dyrbart

minne från att spårlöst försvinna i

glömskans ocean, få alla uppgifter grundade

på sanning och verklighet, så att de

framdeles kunna blifva källor för en

fullständigare historia.

I beskrifningen af vår sköna stad

blif-ver det äfvenledes en kär pligt att

nämna ett och annat af intresse, som är

förknippadt med dem af våra landsmän,

som lefvat och fortfarande utöfva sin

verksamhet inom dess hank och stör;

äfvenledes att i få ord vidröra det

vig-tigaste af den svenska koloniens

utveckling såväl i afseende på de kommerciela

och industríela som och de sociala och

intellektuela förhållandena. Dock

kommer detta att betraktas från en mera

skandinavisk synpunkt, synnerligast

som Minneapolis kan göra anspråk på

att vara hufvudorten för våra norska

bröder i Minnesota, som den är det för

oss svenskar.

Många svårigheter äro förknippade

med försöket att skildra våra landsmäns

utkämpade strider och försakelser i en

stad som denna, i en handels- och

fabriks-stad, der allt är i ett oupphörligt

och rastlöst framåtskridande; dit

mången styr sin kosa för att söka lyckan.

Antingen man under tidens lopp

lyckats erhålla en flik af Fortunas mantel

eller ej, begifver man sig kanhända

snart derpå till en annan marknad för

att antingen i ro få njuta af sina

skördar eller — hvilket är mera vanligt —

finna ett rikare fält för sin outsläckliga

vinningslystnad. Med ett ord, den

plats, som stått under inflytande af en

lycksökande emigrationsströms

oupphörliga ebb och flod, lemnar i sanning

allt för utsinade hjelpkällor åt den efter

fakta törstande historieskrifvaren.

Der-med må nu vara huru som helst.

På botten af hvarje stormigt och

upp-rördt haf finnes troligen någon

förborgad rikedom, hvilken, om den kunde

uppdragas i ljuset, skulle utgöra en

dyrbar skatt för mången. Lika troligt är

det, att om man hos de gamle settlarne

kunde ur minnet framkalla samt troget

skildra en och annan tilldragelse

rörande våra första landsmäns öden och

besvärligheter här på platsen, det skulle

bland mången af våra efterkommande

betraktas som ett värdefullt kapitel i

skandinavernas i Minneapolis historia.

Kastar man en blick tillbaka på hvad

som tilldragit sig i Minneapolis under

mer än ett fjerdedels århundrade, tycker

man sig liksom uppvaknad ur en dröm.

Platsens förändring låter sig knappast

beskrifva. I stället för den forna öde-marken omkring de majestätiska St.

Anthony-fallen, finner man nu en stor

och ståtlig stad, prydd med massiva

fabriks- och affärsbyggnader, ståtliga

kyrkor och skolhus samt eleganta vil-

gai tagit sin början vid Fort Snelling,

sju mil längre nedåt floden, samt under

tidens lopp så småningom arbetat sig

allt högre och högre upp, och att det

kommer att fortsätta på så sätt, tills det

lor och palatser, hvilket. allt uppstått

liksom genom ett trollslag.

Vi vilja först stanna vid St.

Anthony-fallet för några ögonblick. Enligt

professor Owens åsigt har det i tidiga da

slutligen uppnått en punkt sex mil

längre upp än den plats hvarest det nu

är beläget. Detta omdöme är

grun-dadt på en geologisk undersökning, som

professorn på egen bekostnad företagit,och genom hvilken han kom till den

slutsats, att det öfversta klipplagret, som

består af en tjugu fot tjock

kalkstens-formation, hvilande på en basis af

sandsten, så småningom underminerats och

bortsköljts af den strida forsen. Utom

de ofantliga penningesummor, som här

blifvit nedlagda af de begge

kompanierna The Minneapolis Mill Company

samt St. Anthony Water Power

Company, hvilka bildats för att hämma

fallets fortskridning samt göra

vattenkraften fullkomligt brukbar i industriens

tjenst, har staden Minneapolis utbetalt

184.000 dollars. För samma ändamål

har af kongressen beviljats och utbetalts

550.000 dollars, förutom 168,500 dollars,

som blifvit skänkta af enskilda personer.

Med undantag af de senare årtiondena

har fallet, som i medeltal eger 52,000

hästkrafter (5,000 mer än de

sammanlagda fallen vid Holyoke, Mass.,

Lawrence, Mass., och Manchester, N. H.),

varit utan gagn för menskligheten.

oak-tadt det varit kändt i närmare två

hundra år. Det upptäcktes år 1680 af den

katolske missionären Louis Hennepin,

efter hvilken fransman detta county fått

sitt namn. Hennepin var utsänd af

Robert de La Salle den 28

Februari 1680 på en upptäcktsresa i

nord-vestern, från mynningen af

Ulinoisflo-den, till hvilken plats La Salles

expedition då hade genomträngt. Hennepin

var den första europe, som skådat de

sköna fallen, hvilka han gaf namn e;"ter

det katolska helgonet Sanct Anthonius

af Padua. Då Hennepin uppnådde

denna plats var han 40 år gammal. Han

tillfångatogs då af Dakota-indianerna,

bland hvilka han försökte att utveckla

kristendomens baner. Efter att

sedermera under två års tid hafva lidit och

försakat bland dessa skogens barn,

der-till manad af sitt brinnande religionsnit,

afled han i stilla frid.

Fallen kallades förut af indianerna,

som här hade en hel stad af wigwams,

för “Irrara”, eller “the curling waters”,

och voro enligt fader Hennepins uppgift

föremål för allmän dyrkan bland röd-

skinnen, hvilka betraktade fallen som

den Store Andens boning, till hvilken,

när helst de anlände, de bringade sina

ofifer.

Jonathan Carver skrifver rörande sitt

första besök vid fallen år 1766, då,

åtföljd af en Winnebago höfding:

“Knappt hade prinsen uppnått den

plats, hvarifrån vi kunde öfverskåda de

underbara fallen, förrän han började

med hög röst tilltala den Store Anden,

som han här trodde hade sitt hemvist.

Han berättade honom, att han hade rest

lång väg för att få betyga honom sin

dyrkan och ville han nu erbjuda honom

de bästa offer, som stodo i hans makt.

Han böriade derföre med att först kasta

sin pipa i den strida forsen, sedan

läderpungen som innehöll hans tobak,

armbanden som han burit rundt sina armar

och handleder, och örringarne jemte

sina halsprydnader. Med ett ord, han

öfverlemnade till sin gud hvarje del af

sin kostym, som var af något värde.

Under tiden slog han sig häftigt för

bröstet, slog ut med armarne och syntes

vara mycket upprörd. Han slutade med

att träget anhålla den Store Anden om

att ständigt skydda oss på våra resor,

att gifva oss en rent lysande sol, blå

himmel och ett klart, stilla vatten. Ej

heller ville han draga derifrån förrän vi

rökt tillsammans ur min pipa till den

Store Andens ära.”

Hur olikt mot den hvite mannen, som

dyrkar guldet mer än skapelsens Gud.

Efter att hafva beundrat fallets skönhet

går han till arbete med lod och lina för

att mäta dess djup, beräkna dess

drif-kraft, bestämma dess geografiska läge

inom handels-sferen samt att med

matematiska beräkningar spekulera på dess

framtida värde. Det torde för

närvarande vara svårt att öfvertyga en främling

vid ett första besök härstädes, att St.

Anthony-fallen en gång i tiden voro

lika så majestätiska, så storartade och

sköna som Niagara någonsin varit.

Fallen med sitt nuvarande plankverk

(apron) ha icke den minsta tillstym-CARVERS TECKNING AF ST. ANTHONY-FALLEN, 1766.

III lin

OImelse till likhet med deras iorna

storhet och prakt. Vid foten af de brusande

fallen fans det fordom en stor

urhålk-ning, och ofta, då en ända till 40 fot lång

timmerstock kom seglande öfver fallen,

hufvudstupa ned i denna kittel, kunde

den blixtsnabbt skjuta upp igen och

kastas en 10 fot upp i luften.

Fallen äro belägna omkring 2,500

engelska mil från Mississippis utlopp i

Mexikanska viken samt 500 mil från

dess källor vid Itascasjön.

Mississippifloden är här ungefär 1,200

fot bred samt delad i tvenne flodarmar,

scm omsluta den vackra ön Nicollet

Island, hvilken upptager en areal af

omkring 50 acres. Här begynner den

strida floden att tilltaga mer och mer 1

sin våldsamma fart. V?ttnet skummar

och brusar hvarhelsL det möter någon

klippa eller annat hinder, tills det

slutligen störtar sig ned för det inom en

mil 75 fot höga fallet, som upptager en

vidd af 600 fot. Man kan ej gerna

betrakta denna väldiga vattenmassa utan

att betagas af en viss hänryckning.

Intrycket ökas dessutom betydligt af den

våldsamhet och förödelse, som sceneriet

framvisar, i det stora klippmassor och

ofantliga stenblock befinnas nedanför

fallen, lösryckta samt af den mäktiga

forsen strödda omkring i den vildaste

oordning, hvilket ej kan annat än

uppfylla åskådarens sinne med fruktan så

väl som beundran för den

oemotståndliga makt, som uppenbarar sig i

natu-iens verkningar.

Något nedanför fallet ligger en liten

klippig holme, som kallas Cataract

Island, på hvilken förr växte några små

enstaka träd, som knappast voro i stånd

att uppbära sina späda grenar, hvilka

vissa tider på året voro lastade med

en otalig mängd af fogelbon. Det

syntes som om foglarnes instinktmässiga

vishet hade rådt dem att välja denna

plats, hvilken, till följd af det ofvanför

brusande fallet, var så väl skyddad från

vandaler bland såväl djur som

menni-skor. Denna lilla holme kallas äfven

Spirit Island (Ande-ön) i anledning af

en tragisk händelse, som här inträffat,

hvilken torde vara af för stort intresse

att förbigås. Historien förmäler, att för

många, många år tillbaka, då

Sioux-indianerna voro lägrade kring fallet,

satte en ung jägare af Sioux stammen

upp sitt “wigwam” på stranden af

Mis-sissippi-floden strax ofvanför St.

An-thony-fallen. Han hade endast en

hustru, hvilket är ett högst sällsynt

förhållande bland dessa herrar, som

merendels ega ända upp till tjugu hustrur.

Hon kallades Ampato Sapa och var en

qvinna af bländande skönhet, med, för

sin stam, ovanliga egenskaper.

Historien, förmäler om de mödor och

svårigheter, som hon för sin mans skull

fick uthärda. Den visar äfven att hon

var skicklig i att garfva hjorthudar samt

bereda hudarne för det tält, hvilket var

deras bostad; visar huru hon färgade

buffelhudar, skaffade bränsle och slog

eld med en stenyxa, flinta och stål och

i en kittel af björkbark kokade fisk

genom att lägga glödgade stenar i

vattnet. Alla dessa göromål verkstälde hon

utan ringaste klagan. De lefde lyckligt

tillsammans i flera Herrans år samt

hade tvenne barn, som lekte omkring

deras eidstad och utgjorde deras enda

glädje. Mannen var en utmärkt

skicklig jägare och många familjer samlades

så småningom omkring honom och

uppsatte sina “wigwams” i närheten af

hans. För att komma i en ännu

förtroligare förbindelse med honom,

före-slogo de, att han skulle taga sig flera

hustrur, emedan han derigenom skulle

vinna mera anseende samt kanhända

inom kort blifva vald till höfding af

stammen. Detta förslag behagade

honom ganska väl och i hemlighet tog

han sig en ny hustru; men för att

komma i tillfälle att bringa henne in i sitt

“wigwam” utan att uppväcka något

missnöje hos sin första hustru, modern

till hans barn, sade han till henne: “Du

vet att jag aldrig kan älska någon

annan qvinna så ömt och tillgifvet som

jag älskar dig; men jag har märkt att

de besvärligheter, som äro förenademed dina omsorger för mig och mina

barn, äro för svåra för dig, och jag

har derföre beslutat att taga en annan

hustru, som skall hjelpa dig; men du

skail bli den förnämsta i mitt hus.”

Hustrun blef mycket bedröfvad, då hon

hörde dessa ord. Hon bad honom

betänka deras förra tillgifvenhet, deras

mångåriga sällhet, deras barns framtid.

Ja, hon försökte helt vänligt öfvertala

honom att icke införa denna andra

hustru i deras boning, men förgäfves.

hon om sin hjertesorg, om sin mans

trolöshet samt om sitt beslut att dö.

Hennes vänner hörde sången och

insågo hennes afsigt, men för sent att

kunna rädda henne.

Hennes vemodsfullt gripande toner

tystades snart af fallets dofva röst.

Båten stannade för ett ögonblick på

kanten af afgrunden, men i det nästa

stjelpte den öfver och försvann i det

skummande djupet. Ampato Sapa fans

ej mer.

Nästa dag förde mannen sin nya hustru

hem i sitt “wigwam.” Ampato Sapa

kände nu att hennes lycka på jorden

var för evigt försvunnen. Derföre,

tålig och undergifven sitt öde, längtade

hon att dö, för att i ett annat land hos

den Store Anden återknyta det band,

som hennes otrogne make hade brutit.

En afton, sedan alla gått till hvila,

hördes en dödssång på

Mississippi-floden. En ung indianqvinna satt i en

liten kanot. Hon rodde båten ut i

floden i riktning åt fallet. Det var

Ampato Sapa. I en vemodsfull ton sjöng

Indianerna tyckte sedermera att de

hvarje afton efter solnedgången hörde

den vemodsfulla sången, beklagande

mannens trolöshet; och de inbillade sig,

att Ampato Sapa visade sig i det

genomskinliga töcknet, som uppstod från

forsen omkring Spirit Island.

Vår svenske Stillwater-skald, A. T.

Lindholm, har i ett längre poem velat

bevara minnet af Ampato Sapas

svanesång och finna vi det på sin plats, att

här delgifva läsaren hennes vemodsfulla

klagan:“Det var en afton. Anden bjöd

Frid åt naturen, hvarje tippi*)

På stranden utaf Mississippi,

Stod strålande i solens glöd.

Allt stilla var, ej vinden störde

Den ljufva sången som man hörde

Betagen djupt af känslans magt,

Högt ljuda i den öde trakt,

Som turturdufvan mången gång

Sitt qväde klagar uti natten:

Så ljöd utöfver flodens vatten

Den sköna men dock vilda sång—

Hvem var det? Säg! Hvem toner skapa

Så rena? Ack, Ampato Sapa,

En qvinna utaf indiskt blod,

Som här uppå den stilla flod

Uti kanoten står. Hon ber

Med tätt tillhopaknäppta händer.

Sin blick hon än mot himlen sänder,

Än till det mörka djupet ner.

O! Om den sköna bild I sågen—

Der på den silfverklara vågen,

Hon ensam och förtviflad står,

Med hennes vilda svarta hår,

Vildt fladdrande för qvällens vind;

Och blickande upp mot det höga,

En tår från hennes mörka öga

Sig smyger fram på bleknad kind—

I skullen tro att elfvens tärna,

Vilsledd af dagens klara stjerna,

Står här och sörjer, när ej mer

Sitt hem hon ner i djupet ser;

Ljuft som den underbara sång,

Hon sjunger till sin harpas toner,

Af längtan ner till djupets zoner;

Så klingar Sapas klagosång

I harmoni med vågens gång:

“Flydd är den tid, då heligt bunden

Jag var till honom denna stunden,

Den skönaste af lifvets dar,

Hans kärlek ren som himlen var;

Min lika ren gaf jag tillbaka

Åt honom, som hans trogna maka,

Och ensam uppå jordens dal

Jag var hans hjertas ideal;

Fördenskull ömt jag honom gaf

En trohet, som blott qvinnan gifvit,

Åt mannen genom detta lifvet,

*) Indiansk boning.

Blott—att honom offras skall till slaf!

Och lika fullt hur annorlunda

Är nu mot förr? Nej, ingalunda

Jag anat att en annan fans

Som tjust utaf hans ögons glans,

Har gjort att han mig arma glömmer;

Den bittra kalken nu jag tömmer,

Som bjudes mig; ty kärlekens

Utsläckta låga mer ej tänds

Uti hans bröst.—Han vet ej af

Att ensam honom här på jorden

Jag älskat har, och nu är vorden

En blomma vissnad på sin graf!

Hvi klagar jag? O, arma hjerta,

Hvi slår du så? Dölj djupt den smärta,

Som hvilar i din famn, dig gläd!

Hans kärlek får du taga med

Dig till den verld der Anden reder

Ett rum för dig bland englars leder—

Der hviskas uti rena ord

Om kärlek som ej fins på jord.”

“Du stilla flod, du lugna bölja

Som mången gång jag glad fick följa

När blott ett barn; ja mången gång

Jag lyssnat på din ljufva sång—:

När stjernan uti moln försvinner,

En skönare ändå iag finner

Ner i din trohetsfulla famn,

Ty räddadt blir ditt offers namn:”

Du sol med dina milda strålar,

Som ifrån tronen härligt målar

Båd’ berg och sjöar, skog och dal,

Med färger uti tusental:

När morgondagen skön du bådar

För jordens barn, ack, då jag skådar

Dig ej, ty när du sänkes ner,

Mitt väsen finnes här ej mer.

Dock grafven, som skall troget gömma

Den armas stoft, du vill ej glömma

Att visa honom hvar den är,

Han som mitt hjerta var så kär.”

Till er en helsning ock jag har,

I berg och dalar, som försvinnen

Vid himlens bryn, o barndomsminnen,I stån uti mitt hjerta qvar!

När ofta jag i oskuld lekte

I edert sköte, ack! då smekte

Förtroligt på min späda kind

Den svalkande, den friska vind—

Din ömma hviskning än jag hör,

0 sälla flägt, som sakta susar

1 fjerran der det evigt brusar

Från Minnehaha, nedanför

Vi mötas få—dess silfverbölja

skall troget i sin graf mig dölja—

Må öfver den du sucka matt

Min grafsång till den stumma natt.

Och när du se’n i tysthet gör

Din färd upp till den kära stranden,

Der blommor frodas uti sanden:

Min helsning då till honom för,

Och säg: fast vågen henne gömde,

Hon likväl ej i döden glömde

Den kärlek som hon till dig bar;

Ja, evigt hon dig trogen var.”

“O, älskade, fast du förskjutit

Den arma, ja, fastän du brutit

Den ed du heligt svor åt mig.

Då kärleken jag skänkte dig,

Jag gerna, gerna dig förlåter!

O! må vi se hvarandra åter

Deruppe der blott kärlek bor!

Der närd af himmelsk sällhet gror

Det gyllne frö’t i men’skans hjerta,

Förädlad, luttrad från all smärta,

Hon blir och hvilar kärleksvarm—

Uppå en huldrik faders arm.—

Hvi klagar jag derför och gråter?

Den tiden kan ej kallas åter,

När kärlek uppå jorden slöt

Mig i sitt trohetsfulla sköt,

Ty lyckans stjerna för mig snart

Försvann, dess dagar voro korta,

Men mellan molnen nyss derborta

Jag återsåg dess anlet klart.

Jag hörde nyss en sakta susning

Från vestanvind; den klara ljusning

Jag såg i vest, var solen blid

Som nickade till jorden frid;

Och när hon afskedsblicken sände

Till mig, jag såg i den, och kände

Hvad deruti på djupet låg:

En skymt jag af dess himmel såg!

Farväl, farväl, jag redo är

Att skiljas hän, nu stiernan tänker

På mig, ty hon i molnen sänker

Sin gyllne glans. Vi träffas här

Ej mer på jord, som smärta gifver

Blott åt dess barn, hvad annat blifver

I lifvet deras ödes lott,

Än lida och att offras blott?

Men borta på den fjerran stranden

Uti de stjernbeprydda landen,

Den tiden kan ej kallas åter,

Med blommor i det gyllne hår:

Der mötas vi. — Ack, re’n jag ser

Derborta uppå himlaranden

En bild, det är den Store Anden,

Som vinkar mig och himmelskt ler;—

Han mig omsväfvar re’n och bringar

Min ande uppå lätta vingar

Dit opp, der renad själ mot själ

Får träffas än, farväl, farväl!”

♦ *

*

Nu, jagad utaf strömmens lopp,

På floden båten hastigt skrider

Framåt med ökad fart, omsider

Den har sig närmat fallets topp.

Nu står hon vinkande med handen,

En blick hon kastar öfver stranden,

Se’n störtar hon i djupet ner,

Ett ögonblick—hon fins ej mer.”

När man vid midten af 1870-talet gick

öfver Tenth avenue-bron märkte man

snart, att den lilla ödsliga men

romantiska Spirit Island i den närmast

förflutna tiden varit besökt af civiliserade

menniskor, hvilka Icmnat efter sig ett

osvikligt bevis på, att vi lefva i

“puf-farnes land,” ty på de lodräta, kala

klipporna sågos några inskriptioner,

målade i stora bokstäfver. På

klippväggen å den ena sidan af ön stod till

allmänhetens upplysning att läsa:

“Gents’ Furnishing Goods—Fuller &

Simpson,” samt å andra sidan: “North

Star Shirts—Fuller & Simpson.” Denna

firma tillhörde utan tvifvel

civilisationens förstlingar i fråga om modern

annonsering.Andeväsendena kunde nu icke längre

igenkänna denna ö, som blifvit

förvandlad till ett slags skyltställ, som i

icke behöfdes i andeverlden, men

dere-mot voro alldeles nödvändiga för att

kunna erhålla ett något så när fashio-

jettebokstäfver upplyste menskligheten nabelt utseende här nere. Undras just

om, hvarest den kunde erhålla stärk- om lille Charlie Johnson, som då hade

skjortor och andra herrartiklar, som anställning hos ofvannämda firma, möj-ligen haft sitt finger med i detta

vanda-listiska verk.

Ändringarne följa i tidens spår. När

dessa rader nedskrefvos i Juni, 1899,

kunde man ej längre skylta derstädes,

och om indianmodern Ampato Sapas

ande, hvilken ansågs hafva bebott Spirit

Island för ett eller två århundraden,

hade någon besittningsrätt till ön, måste

hon då varit tvungen att göra sina

anspråk gällande eller flytta till en annan

vistelseort, innan de ödsliga klipporna

blefvo helt och hållet bortsprängda. De

då lefvande indianerna trodde att hon

gömde sig i bergsklyftorna i vackert

våder och endast visade sig, då

elemen-terna voro i strid med hvarandra.

För en kort tid sedan nedbröts en del

af fördämningarne vid St. Anthony

fallen af den för tillfället ovanligt starka

vattenforsen, hvadan en arbetsstyrka

genast beordrades att borra och spränga

bort Spirit Island för att med de

sålunda erhållna stenblocken reparera och

återställa dammen i sitt forna skick.

Den skada som denna gång vederfors

dammen blef såledeS den ursprungliga

orsaken till Spirit Islands försvinnande,

och efter det den kommit helt och hållet

ur sigte, så fins intet mer qvar af

fallets primitiva utseende. Någon vidare

skada å vattenkraftsförbättringarne vid

iallet har likväl icke egt rum, sedan

den händelserika tid, för ungefär trettio

år sedan, då tunneln mellan

Nicollet-och Hennepin-öarne bröts lös och förde

med sig ett sågverk och en mjölqvarn,

som stodo vid kanten af den senare ön.

Den första hvita qvinna, som besökte

St. Anthony-fallen, var Mrs. Goodwin,

hustru till kapten Goodwin af Förenta

Staternas femte infanteriregemente.

Hon gaf 1829 en trogen beskrifning

öfver fallets skönhet.

Fredrika Bremer, vår aktads och

frejdade landsmaninna och

novellförfatta-rinna, var troligen den första

skandinav och utan allt tvifvel det första

skandinaviska fruntimmer, som betraktade

St. Anthony-fallen, detta naturens

sublima skådespel. Det var år 1850 som

hön hedrade denna plats med ett besök.

Hon anlände med ångbåt till St. Paul,

som då knappast var aderton månader

gammalt, men icke desto mindre hade

en befolkning af 2,000 innevånare. Så

fort som ångbåten hade lagt till,

emot-togs hon af territoriet Minnesotas

guvernör, Alexander Ramsey, och hans

unga fru, hvilka vänligen inbjödo henne

att gästa deras hem. Hon stannade hos

dessa gästfria menniskor, och efter att

hafva tillräckligt sett sig omkring på

platsen företog hon i sällskap med Mr.

Ramsey en resa till det tio mil aflägsna

St. Anthony för att beskåda de

storartade vattenfallen. Mr. North, jemte

flera andra, som skulle visa henne alla

de märkvärdigheter, hvarpå platsen har

ett sådant öfverflöd, hade de största

svårigheter, att på en flytande bro, som

bildades af de i floden förbiseglande

stockarne, hjelpa henne öfver till

Nicol-let-ön. Detta var då det enda

kommunikationsmedel, som stod till buds

för att kunna komma öfver till ön.

Färden var äfventyrlig, men Fredrika,

van att se faran stint i synen, lät icke

förskräcka sig. Allting gick också

lyckligt. Hemkommen om aftonen till

Mr. North, hos hvilken Fredrika

Bre-mer gästade, beslöt sällskapet efter

dagens mödor och besvärligheter förströ

tiden med musik och sång, och då

Fredrika Bremer anmodades spela och

sjunga, svarade hon, att hon sjöng

“endast för Gud och små barn.”

Fredrika Bremer besökte äfven

Min-nehaha, fransmännen i Little Canada

samt indianerna i deras wigwams. Vid

ett af dessa besök i Black Dogs by

aftecknade mamsell Bremer höfdingen

Mazah-rota (Grå Jernet) och en ung

qvinna, Moch-pe-da-ga-wen

(Fjädermolnet), öfver hvars skönhet Fredrika

entusiastiskt utbrister: “Hon är så

strålande, så ovanligt skön att hon

bok-slafiigen sagdt upplyste hela rummet när

hon inträdde.”

När Fredrika Bremer betraktade det

vilda och obebygda landet, der den

ves-tra delen af det kosmopolitiskt bullrandeMinneapolis nu är beläget, skulle hon

då, liksom ingen annan dödlig, ej

kunnat ana att tjugonio år fram i tiden en

af hennes så allmänt omtyckta romaner,

“Grannarne,” skulle på samma

vildmark i dramatiserad form framställas å

en fashionabel teater, inför en

njutnings-lysten och anspråksfull publik.

Dramatiseringen af ofvannämda roman

uppfördes under namnet “Mother and Son”

å Academy of Music i Mars månad,

1879, då den utmärkta skådespelerskan

Janauschek utförde grefvinnan

Mans-felts rol.

Efter att som hastigast hafva sett sig

omkring 1 den poetiska vildmarken,

Mississippis barndomsregion, återvände

Fredrika Bremer till St. Paul, der hon

endast vistades ett par dagar. Om

staden St. Paul säger hon sjelf bland annat:

“Den 25te Oktober, 1850, lade vi till

vid den nedre delen af staden St. Paul.

Derifrån till den öfre klifver man upp

på trapprader, alldeles som vi göra det

på de södra bergen vid Mosebacke i

Stockholm. Längs strandgatan sutto

eller spatserade indianer. De gingo

insvepta i långa filtar och med stolta steg,

några rätt ståtliga figurer. Midt

framför båten sutto på trappsteg utanför

husen några unga indianer, grannt

utpyntade med fjädrar och band; och rökte

ur en lång pipa, hvilken de läto gå från

den ena till den andra, så att hvar och

en blott rökte några få tag.

“Vi hade ej länge legat vid stranden,

då guvernören af Minnesota, Mr.

Alexander Ramsey, och hans vackra unga

fru kommo ombord och inbjödo mig

till gäst i deras hus.---Staden är

en af den stora vesterns yngsta ‘babies,’

bara aderton månader gammal, men har

på den tiden växt till en befolkning af

två tusen personer, och kommer väl

inom få år att räkna två och tjugu

tusen, ty läget är ypperligt, så för

skönhet och sundhet som för handel.---

Men ännu är staden i barndomsskick

och man hjelper sig med nödtorftiga

boningar. Förmaket i guvernör

Ramseys hus är tillika hans ‘office,’ och

indianer, arbetsfolk, damer och herrar

komma in om hvarandra.”

Det berättas att en norsk emigrant för

lång tid tillbaka hade tagit “claim” på

den vackra Nicollet-ön, men att han var

nog tanklös att sälja den för $500. Att

finna namnet på denne man är nästan

omöjligt, synnerligast som han sålde

landet långt innan detsamma hade af

regeringen blifvit upplåtet för allmän

bebyggning.

En egendomlig händelse inträffade år

1853 i det att en man störtade

hufvud-stupa utför St. Anthony-fallen utan att

tillsätta lifvet. Så vidt man vet var han

den ende som gått utför fallet och

kommit helskinnad undan. Icke en gång ett

hår på hans hufvud skadades. Äfven

en flaska whisky, som han vid tillfället

hade i sin ficka, hade icke ens gått

sönder. Denne mans namn var Michael

Hickey. Han arbetade för Anson

Northrup å Boom Island. Hickey

brukade hvarje morgon gå öfver floden på

kapten Tappers färja och återvände

hvarje afton till Mr. Northrups hem.

Han var tidtals särdeles böjd för att

kröka på armen och tog sig ibland ett

glas whisky, dito två, dito tre — ja,

till och med ett halft dussin, eller mer.

En Lördags qväll, då han var på väg

hem och passerade förbi en krog i St.

Anthony, fick han hastigt den ideen att

han borde skaffa sig en flaska whisky

för att taga med sig hem till

Minneapolis och förpläga sig med öfver

Söndagen. Ju mera han tänkte på saken,

ju mera beslutsam blef han att göra så,

och besökte krogen för att sätta sin

idee i verket. Whisky’n blef köpt,

betald och stoppad i fickan. Krögaren

trakterade Mike för det han besökt

honom. Sedan bjöd Mike krögaren och

drack sjelf med. Andra kommo in vid

detta tillfälle. Mike bjöd dem och de

bjödo Mike. Vid midnatt, då Mike

skulle begifva sig hem, var han

temli-gen påstruken. Då han anlände till

färjan, fann han att kapten Tapper var

hemgången. Han visste derför intet

annat råd än att taga en af kapten Tap-pers småbåtar och sjelf ro sig öfver

floden. Han sköt ut båten, men i stället

för att landa på den motsatta stranden

gick han hufvudstupa öfver fallet.

Nästa morgon upptäckte några

Winne-bago-indianer en hvit man eller hans

vålnad på Spirit Island. De

underrättade genast Mr. Northrup och Col.

Stevens om sin upptäckt. Kapten Tapper

hade kort tid förut underrättat Stevens

om, att någon under natten hade stulit

en af hans båtar. Alla tre begåfvo sig

nu ned till fallet. Der stod Mike helt

oskadd på stranden af Spirit Island. De

skaffade sig ett långt tåg och kastade

ena ändan deraf öfver till ön. Mike

fastgjorde tågändan omkring sitt lif och

halades han sedan lyckligt i land. Efter

det han landat, tänkte han på sin

whiskyflaska, som han hade i fickan.

Han hade icke, under det han var

fängslad på ön, tänkt på att han hade

en sådan lyxartikel på sig. Under det

han tog flaskan ur fickan och tog ur

korken för första gången, sade han:

‘‘Wasn’t it lucky the cratur (menande

whiskyflaskan) recaived no harm in

making that bloody trip!” tydligt

sättande sin egen räddning i andra

rummet. Stackars Mike! Han är nu länge

sedan död.

I sammanhang härmed vilja vi äfven

berätta ett par andra pittoreska

flod-äfventyr:

En dotter af Reuben Bean befann sig

en dag ute på floden i en liten kanot,

hvilken hon manövrerade med särdeles

stor färdighet. Helt oförmärkt blef hon

ai forsen förd emot färjans kabellina

med sådan fart att kanoten kantrade och

hon blef hängande qvar på kabeln.

Edgar Folsom, som då (1848) skötte

färjan, skyndade till flickans

undsättning, och efter att hafva befriat henne

från den obehagliga situationen,

begärde han den unga damens hand som

ersättning för sin ridderliga handling;

men flickan tyckte att anspråken voro

för höga och utropade: “Put me back

on the ferry rope.”

KAPTEN TAPPERS FÄRJAEn annan händelse, som inträffade

under den tid, då kapten Tapper skötte

färjan, var helt nära att kosta mer än

ett menniskobarn lifvet. I detta fall var

det Simon Stevens och kapten Tapper,

hvilka räddade en liten sju års pojke,

som var ensam i en båt, den der hastigt

sköt ned mot fallet. Det syntes som så,

att då en äldre pojke steg ut ur båten,

förlorade han sitt håll på densamma, och

försatte ovetande den lille pojken, som

han hade i sin vård, i stor fara. Den

äldre pojkens högljudda rop fäste

räd-darnes uppmärksamhet på den lille, som,

i allsköns oskuld, fann nöje i båtens

rörelser. De räddade honom, ehuru

sjelfva nödsakade att ro så nära kanten

af fallet, att det för ett ögonblick var

tvifvel om, hvilken som skulle segra,

den strida strömmen eller deras starka

armar. Deras bästa bemödanden

tycktes i början vara fåfänga, men slutligen

drogo de sig tum för tum ur sin farliga

belägenhet.

Den lilla pojken i berättelsen blef

sedermera en af denna stads affärsmän,

nemligen vagnsfabrikören I. H. Pottle.

Efter det St. Anthony-fallen

upptäcktes förflöto 158 år innan någon hvit man

härstädes nedslog sina bopålar.

Franklin Steele bygde år 1838 ett litet

stockhus i närheten af det nuvarande

Edwards Block på Main street, östra

Minneapolis, och var detta vid den tiden det

enda hus mellan St. Croix- och

Missis-sippi-floderna. Samma år bygdes

ytterligare tvenne andra stockhus.

Franklin Steele föddes i Chester

county, Pennsylvania, 1813. Han kom

till Fort Snelling 1838, samma dag

traktaten med Chippewa-indianerna om

landafträdelse blifvit afslutad, då han

genast skyndade till St. Croix Falls, der

han tog “claim,” förhyrde en större

arbetsstyrka, lät bygga sågverk och

vidtaga förbättringar. Sedan han blifvit

proviantmästare vid Fort Snelling,

sålde han sina egodelar vid St. Croix och

flyttade till St. Anthony Falls, der han

sedan oafbrutet hade sitt hemvist. Han

dog den iode September, 1880. Mr.

Steele visade sig städse vara en god vän

af nybyggarne i Hennepin county, och

ehuru de flesta hitkommo fattiga,

be-höfde de aldrig två gånger bedja honom

om hjelp. Lyckan gynnade honom

dock, så att fastän många familjer hafva

orsak att vara tacksamma för hans god-

het och frikostighet, förtjenade han sjelf

alltid pengar. Steele, som uppehöll sig

vid St. Croix Falls för uppbyggandet

af ett sågverk, beslöt att passa på i tid

och taga “claim” vid St. Anthony, så

snart traktaterna med indianerna

blifvit godkända i Washington.

Förhyrande en kanot med besättning färdades

han utför St. Croix till Prescott, der

han efterfrågade om posten från östern

ännu anländt och erhöll till svar, att

postförarens kanot just nyss passerat på

väg till Fort Snelling. Steele sade intet,

utan uppmanade sin besättning att

skynda efter. Vid Pine Bend hoppade han

i land, lemnade kanot och manskap

samt skyndade till fots de femton milen

fram till Fort Snelling, der han anlände

femton minuter efter postföraren. Han

erhöll det väntade brefvet från

Washington med underrättelse om

traktaternas antagande. Men som han fruktade

att officerarne vid fästet äfven erhållit

underrättelse härom, smög han sig

obemärkt upp till byn, der halfindianerna

bodde, och hyrde sig en annan kanot

och besättning, med hvilka han

skyndade uppför floden till St.

Anthony-fallen, dit de ankommo klockan två på

morgonen. Månen sken klart öfver detvackra landskapet, och Steele förde sitt

folk till en plats midtför det lodräta

fallet å östra sidan, der de genast

började fälla timmer och uppresa en

stockhydda. Medan hans folk var sysselsatt

härmed, mätte Steele vid månskenet ut

sin “claim,” hvars gränser utmärktes

genom skåror i träden. Den landsträcka

utmed floden, som utgjorde hans

“claim,” kan bäst anges såsom

begränsad af två sedermera uppförda broar,

nemligen den vid Tenth avenue south

och den å Great Northern-banan, som

leder öfver Nicollet Island.

I daggryningen var arbetet

fullbor-dadt och ett halfblod sysselsatt med att

tillaga en magisk indiansk

morgonmåltid. Vid soluppgången stod Steele i

dörren till sin hydda och såg en liten

trupp blårockar med en kanot på en

oxkärra anlända till motsatta stranden.

Det var kapten Martin Scott med ett

dussin soldater från Fort Snelling,

hvil-ka snart rodde öfver floden ofvanför

fallet och närmade sig den nye

settla-rens hydda.

“God morgon, kapten Scott!” helsade

Steele.

“God morgon,” svarade kaptenen.

“Ni kommer just lagom till frukost,

kapten,” fortsatte värden, med

gästfrihet pekande på den rykande steken.

“Nej tack, inte för mig,” svarade

Scott, tilläggande: “Jag tycker ni är

tidigt uppe.”

“Ja, jag steg upp litet tidigare än

vanligt denna morgon och har märkt

ut en farm åt mig och byggt ett hus,”

förklarade Steele.

“Ni är på min ‘claim,’ herre!”

försäkrade Scott; “jag tog den för några

månader sedan och skall visa er hvar

jag här satt potatis på backen derborta.”

“Ah! När det var en

indianreservation! Ni måste vara helt enkelt en

inkräktare då!”

“Jag skall taga denna ‘claim’ i

besittning,” röt den rasande Scott.

“Gör det,” svarade Steele, “ni kan

drifva bort mig med våld, emedan ni

har tolf beväpnade soldater och jag en-

dast tre halfblodsindianer, men frivilligt

går jag ej.”

Härpå började en lång underhandling,

hvarvid Scott måste erkänna rättvisan

af Steeles “claim” och åtnöjde sig med

att märka ut en ny “claim” åt major

Plympton och en åt sig sjelf, den ena

ofvanför och den andra nedanom

Steeles.

År 1845 anlände Pierre Bottineau, som

hade stort anseende scm tolk bland våra

första settlare. Han uppköpte efter

hand flera värderika “claims.”

Om vi undantaga Franklin Steele,

hvilken uppträdde mest som en

landspekulant, kunna vi bland de första

settlarne i St. Anthony, år 1847, räkna:

R. P. Russell, S. Findley, Pierre

Bottineau, Wm. A. Cheever, Ard Godfrey,

Caleb D. Dorr, John McDonald,

Robert Wm. Cummings, Daniel Stanchfield,

Capt. John Tapper, Calvin A. Tuttle,

Judge Atwater, J. W. North, John

Rollins, Luther Patch och hans son

Edward, Sumner W. Farnham, Charles W.

Stimpson, Samuel Ferrald, Joseph och

Wm. R. Marshall, med flera. Luther

Patch förde med sig sin hustru och

tvenne döttrar, hvilka voro de första

hvita fruntimmer, som bosatte sig i St.

Anthony. Calvin Tuttle medförde äfven

sin familj. Under dessa gynnsamma

omständigheter är det icke besynnerligt

att Amor genast sköt sina pilar och det

blef “love at sight,” ty

giftermålsanna-lerna förkunna att Mr. Russell och Miss

Patch förenades till ett den 3dje

Oktober, 1848, hvilket var det första

bröllopet i St. Anthony.

R. P. Russell hade äran af att vara St.

Anthonys första köpman, i det han år

1847 etablerade en handelsbutik i ett

tvåvånings stockhus, hvarest han i fem

eller sex års tid dref goda affärer med

såväl de hvita som indianerna.

Den 3ode Maj, 1849, föddes det första

hvita barnet. Det var Harriet, dotter

till Ard Godfrey.

År 1849 hade St. Anthony redan öfver

300 invånare. Dess första skola öppna-des i ett stockhus, och några butiker

och ett postkontor etablerades.

Under de nästkommande två åren

bygdes flera kyrkor och uppmätningen

af staden fullbordades af William R.

Marshall, sedermera guvernör af

Minnesota. Mr. Marshall utstakade några

år derefter äfven den första stadsdelen

af Minneapolis.

Col. John H. Stevens begaf sig, efter

att en kort tid ha uppehållit sig i St.

Anthony, sedermera, år 1849, öfver till

vestra sidan af fallet, och efter att hafva

erhållit tillåtelse af krigsminister Marcy,

gifter som att bygga ett "frame”-hus,

då stockhus kunde byggas så mycket

billigare.

De första settlare, som slogo sig ner

på vestsidan efter Col. Stevens, voro

C. A. Tuttle och J. P. Miller, år 1850,

doktor A. E„ Ames i Oktober samt

John Jockins och Warren Bristol i

December, år 1851; doktor H. Fletcher,

Col. E. Case, Edward Murphy, J. B.

Bassett, J. H. Canney, år 1852. De

efterföljdes sedermera af Charles Hoag,

D. M. Coolbaugh, R. P. Russell, Geo.

E. Huy, Anson Northrop, Calvin

DET FÖRSTA HUSET I MINNEAPOLIS - PÄ VESTRA FLODSTRANDEN - 1850

tog han “pre-empticn” ä 160 acres af

reservationen. Han valde då den plats,

inom hvars område vi nu finna City

Hall, Center Block samt Nicollet

House. År 1850 bygde han sig ett litet

trähus på sin “claim,” som då allmänt

kallades för Ferry Farm, tåligt

afbi-dande den tid då regeringen skulle

upplåta landet till spekulativa köpare. Då

Col. Stevens hade byggt “det första

huset,” hvilket nu förvaras som ett

historiskt minne i Minnehaha-parken, ansågs

han som litet högfärdstokig af några af

sina grannar, hvilka icke kunde inse

hvarföre man skulle gå till sådana ut-

Church, Edwin Hedderly, John L.

Ten-ney, Alex. Moore med flera, hvilka alla

kommit hit för att utstaka sig ett stycke

af den sköna jorden. Strax derefter

blefvo nybyggarne i tillfälle att köpa

det land, hvarpå de hade slagit sig ned,

och emigrationen begynte att strömma

in allt mer och mer. Col. Stevens

ingick, den 10 Maj 1850, äktenskap med

Miss Frances Helen Miller från Oneida

county, New York, och införde han sin

unga fru den 6te Augusti samma år i

sitt nybygda, men enkla, trähus, vid

foten af en kulle, ungefär der Union

Depot nu står.Pioneer-hushållningen var intet nytt

för honom, men för hans unga fru, som

alltid varit van vid österns

beqvämlig-heter, var det helt annat. De sågo

ibland inga hvita menniskor på flera

veckor: deras enda besökare voro

indianer. De som likväl mest höllo dem i

vänlig hågkomst voro moskiterna. De

svärmade omkring deras stuga i sådan

mängd, att det var omöjligt att ens

kunna röka ut dem. Dörr- och

fönsteröppningar voro öfvertäckta med

myggnät, äfvenså sängarne, men detta var

icke tillfyllest. Trots allt skydd var

kapten Tapper, som då bodde hos Stevens,

så besvärad af myggorna, att han en

gång, efter en hel natts ständiga plågor,

just före daggryningen, samlade några

filtar och tog sin tillflykt till öfre

kanten af kullen, strax bakom huset, i hopp

att kunna få åtnjuta litet sömn före

frukosten. Han rullade in sig i filtarne

och hade just inträdt i drömmarnes

land, då han kände i ansigtet den heta

andedrägten af ett vilddjur, hvilket

gjorde fullkomligt slut på hans böjelse

till sömn. En stor varg med åtskilliga

kamrater i närheten sökte i arla

morgonstunden efter en välsmakande

frukostmåltid. Med ett skri, som till och

med öfverröstade fallets dån, rusade

kapten Tapper upp, skakade filtarne — hans

enda vapen — mot vargarne, hvarpå

han med några väldiga skutt rusade in

genom dörren till huset, fullt öfvertygad

om att vargarne voro hack i häl efter

honom. Lyckligt och väl kommen ur

faran förklarade kapten Tapper, att han

hellre ville bli blodsugen af moskiter än

uppäten af vargar.

Den 3ode April 1851 inträffade å

Ferry Farm en så att säga historisk

tilldragelse i det att Stevens’ familj

välsignades med en första arfvinge, ett

litet flickebarn; det första hvita barn,

som sett dagens ljus i Minneapolis, det

vill säga på vestra sidan fallet. Mary,

som dottern kallades, upplefde endast

en ålder af sexton år. Veckan derpå

kom den första hvita pojken, en

fidei-kommissarie till Stevens’ dåvarande

enda granne, C. A. Tuttle. Äfven han

for redan i unga år öfver den tysta

floden, derifrån ingen återvänder.

Den 8 Oktober 1853 är den

anmärkningsvärda dag, då vestsidans

handels-verksamhet grundlädes. Det var nem-

ligen på den dagen, som Thomas

Chambers öppnade den första handelsbutiken,

“The Pioneer Store.”

År 1854 bygdes mer än hundra hus;

nio butiker öppnades och Col. Stevens

utlade en del af sin farm i stadstomter,

hvilka inbringade från $25 till $150

stycket, allt efter som de voro afsedda att

bebyggas med affärshus eller privata

bostäder.

“The Ferry Farm” upptog allt det

land, som ligger mellan floden och

nuvarande Tenth street samt Third avenue

north och Fifth avenue south — den

del som nu innesluter Minneapolis’

förnämsta affärshus, med ett ord hjertat

af staden. Gatorna blefvo numererade,

som de äro i dag; men avenuerna

kallades med namn. Hennepin och Nicollet

avenues, uppkallade efter de franska

resenärerna, äro de enda avenuer, som i

närvarande stund bibehålla sina

ursprungliga namn.

Under året 1855 stego stadstomterna

i värde från 50 till 500 procent. Goda

bostadstomter kunde då köpas för från

$50 till $100 stycket under det att

affärs-tomter såldes vid vissa tillfällen så högt

som för $500. År 1856 deremot blef

det en veritabel “boom.”

Bostadstomter stego då i somliga fall till det fabu-lösa priset af $500 per tomt (en qvarts

acre), under det att affärstomterna

verkligen såldes för $2,500 stycket (30x165

fot i storlek).

Tomten i nordöstra hörnet af

Washington och Hennepin avenues, alltid

ansedd som en af de bästa i staden, köptes

1858 af W. W. McNair för $1,500 — en

liten del kontant och resten på lång tid.

Ofvannämda år, 1856, bygdes

“Washington School,” det första skolhus

bygdt af tegel. Det var beläget på en

hög kulle, å samma ställe der vårt

nuvarande $3,000,000 till $4.000.000 rådhus

nu tronar.

Med transportmedlen stod det likväl

qvarnen och det började att blifva allt

mera lif och rörelse i Col. Stevens’

nya stad.

Col. Stevens’ vän general R. W.

Johnson säger angående sitt första möte

med Stevens, då han anlände till Fort

Snelling: “Ett inventarium af hans

bagage och jordiska egodelar, då han

kom till Minnesota, torde vara af

intresse att taga ad notam. Innan han

lemnade Illinois försedde han sig med

följande proviantering, hvilken han

köpte af B. H. Campbell i Galena: En

tunna fläsk, $9.50; 200 pund rökt skinka,

$8; 10 pund kaffe, $1; 1 pund tee, $1;

14 pund socker, $1; en fjerdedels säck

MINNEAPOLIS AR 1S57.

(Vy af Second Avenue South och Washington mot norr )

illa till i dessa tider, ty då R. J.

Mendenhall, vår allmänt bekante blomsterkung,

anlände till Minneapolis år 1856 kunde

han icke finna någon åkare att köra

hans koffert, utan blef han nödsakad att

gå och låna en skottkärra och sjelf köra

upp sitt bagage.

Ar 1858 hade befolkningen stigit till

ett antal af 2,000; fyratiotvå affärshus

funnos på platsen; ett rådhus och en

dyrbar skolbyggnad voro under

uppförande; en handelskammare

etablerades; två sågverk voro i full gång och

fyra läkare och tio lagkarlar

praktiserade sina respektiva professioner.

Året derpå bygdes den första mjöl-

salt, 50 cents; 1 pund peppar, 30 cents;

4y2 pund tobak, $1.67; 1 tunna whisky,

$6.84.” Just tänk derpå, 38 gallons

whisky för 18 cents per gallon! Denna

fraktsedel är intressant nog i flera

afse-enden. Den visar huru de första

sett-larne hade att lita på sig sjelfva, de

slags födoämnen vår “Caesar” frossade

på samt skilnaden i priserna nu och då.

Qvantiteten af whisky synes något stort

tilltagen, men man måste komma ihåg,

att det icke fans någon kommunikation

med den yttre verlden under hela hösten

och vintern, förrän navigationen

öppnades på våren. För att göra historien

sanningsenlig, bör det kanske tilläggasatt Stevens var en måttlighetsperson,

som aldrig tog sig en “dram” en gång.

Han förde whisky med sig för att hafva

ett läkemedel till hands i händelse han

skulle blifva ormbiten samt för att vara

i stånd att visa den ovanliga gästfrihet,

som i så hög grad betecknat vårt folk

här i staden.

Huru många af våra nuvarande

husmödrar, som ofta klaga öfver att icke

allting finnes till hands, skulle vilja

byta plats med våra första

pioneer-qvinnor på 1850-talet?

Deras vinterförråd utgjordes

merendels af en lår salt fläsk, torkad kabeljo,

makrill, hvita bönor samt litet rökt

oxkött, då man slog riktigt på stort.

Mjöl, “cornmeal” samt kaffe och tee

fullbordade listan på husförråden,

undantagandes hos de få lyckliga familjer,

hvilka anlände tidigt nog på våren för

att kunna anordna sin egen lilla

köksträdgård med diverse grönsaker.

Pum-por växte i öfverflöd, men ack! det

fans ju hvarken mjölk eller ägg för att

kunna göra någon pie.

En värdinna, hvilkens gäst

orimligt-vis yrkade på mjölk till kaffet, lyckades

verkligen att försäkra sig om tre qvarts

mjölk i veckan efter 50 cents per quart.

Innan floden frös till kunde man

tillfälligtvis erhålla ett litet lager af färskt

kött, och omtänksamma husmödrar

togo då alltid tillfället i akt att tillreda

ett förlag af “mince meat” för vintern,

ty med en liten “mince pie” till hands

kunde man ju räkna sig riktigt till

societeten.

Någonting färskt i köttväg kunde

sedan icke erhållas förrän i slutet af

Februari, då någon vågsam och

företagsam handlande körde upp från La

Crosse med ett slädlass af färskt fläsk,

korf och hjortkött med mera---

men det var många och långa veckor

innan dess, som man snart sagdt med

leda betraktade det kokta, salta fläsket.

Men oaktadt den tidens besvärligheter

voro alla nöjda med sin lott och friska

som nötkärnor. Ingen enda person var

sjuk under hela vintern — den ende

MINNEAPOLIS 1898.

(Sedt från samma punkt.)vacker. Snön smälte bort i Februari

och några dagar efter mediet af Mars

tillkännagaf ånghvisslan, att den första

en laddning af sättpotatis, som såldes

för $1.50 till $2 per bushel. Följden

blef att nästan allt land i och omkring

på platsen bosatte läkaren hade rest till ångbåten för säsongen hade anländt till

östern för att bevista vissa föreläsningar. St. Paul. Denna båt förde med sig,

Våren 1851 var ovanligt tidig och förutom andra lifsförnödenheter, äfven

OO

C*

°<

£

Ph

Ti

¡2

Ti

in

£

w

u

wSt. Anthony blef planteradt med

potatis, hvilket moderjorden vedergälde med

300 bushels per acre af rotknölar af

allra finaste qvalitet. Men alldenstund

alla hade planterat potatis, så fans det

nästan inga köpare, och \2l/2 cents per

bushel var det högsta pris, som

betaltes för dem som blefvo sålda.

Lefnadsförhållandena förbättrades

likväl år efter år allt eftersom

ångbåts-kommunikationerna tilltogo. År 1857

blef det annat ljud i skällan. Ej mindre

än 52 ångbåtar anlände med passagerare

lingar. — Vårvaror anlända och

upp-packas öfverallt. — Alla damer ute för

att göra det första urvalet. — Ständigt

rassel och skrammel af maskiner. —

Nya byggnader skjuta upp till höger

och venster. — Hvar och en har brådt

om. Sådant är lifvet just nu i St.

Anthony och Minneapolis.”

Omstående vy af St. Anthony och

Minneapolis framställer en ångbåt, som

ligger vid Cheevers ångbåtsbrygga,

och en annan som går ned för floden

med full ånga, midtför universitetet.

ANKOMST AF ANGAREN MINNEAPOLIS.

och varor under ofvannämda års lopp,

och lastades båtarne sedan med trävaror

och spannmål att medföras på återresan.

Den anda, som ingöts i den unga,

ärelystna staden af denna ovanliga

aktivitet, reflekteras i en paragraf i

tidningen “Republican” af den 7de Maj

1857: “Business. — Aldrig förut hafva

gatorna i vår dualistiska stad företett

en sådan verksamhet inom affärslifvet

— ångbåtshvisslor ljuda vid båda ändar

af staden — ett oändligt antal

lastvagnar och ekipager. — Trängsel af främ-

Men ångarne fortsatte icke alltid att

plöja Mississippis vågor lika flitigt som

då. Alldenstund man icke uteslutande

kunde bero af den handelstrafik, som

under sommarsäsongen egde rum

medelst flodångare, hade

kommunikationerna till lands betydligt förbättrats.

År 1862 fullbordades den första

jernvä-gen till St. Anthony’ från St. Paul.

Ångbåtstrafiken hade under tiden så

af-stannat, att man till sist ansåg det som

en riktig gala-dag, då man under

sommaren 1870 fick höra ångaren Minne-apolis’ hvisselpipa å nedre Mississippi.

Alldenstund det var den första signal,

som man hört från det hållet på flera

år, väckte det åter en stor entusiasm.

Ångarens ankomst hade telegraferats

från La Crosse samt öfriga stationer,

och då gångplankan lades ut till

bryggan, .nära Krauslein & Muellers

bryggeri, helsades båten välkommen af ett

stort antal stadsboar med en musikkår

i teten. Stadens damer förärade

ångbåtens befäl en utmärkt vacker flagga,

hvarefter man egnade tiden åt musik,

dans, tal och festande. De gamla

settlarne påmintes nu om tiden 1857-8-9,

då ångare kommo och gingo dagligen

på nedre Mississippi med passagerare

och fraktgods. Då Minneapolis sedan

lemnade staden, medförde den ett stort

antal lustresande på sin resa till St.

Louis.

Vi vilja nu åter för några ögonblick

egna vår uppmärksamhet åt östsidan

och, innan vi gå vidare, företaga en liten

promenad i St. Anthony på

1857-58-talet.

Efter att hafva sett oss omkring en

stund fråga vi hvarandra med

förvåning hvad det är för en galgapparat,

som på afstånd reser sina tinnar högt

upp mot skyn.

Allas ögon äro vända mot

det utpekade föremålet — ett

tornlikt sparrverk af 90 fots

höjd, rakt framför oss. På

framsidan af “galgen” synes

i väldiga bokstäfver

inskriptionen: “Pay your dime and

climb.” År 1857 var Cheevers

torn ett af St. Anthonys mera bekanta

råmärken. Det bygdes af grofhuggna

stockar år 1852 af fransk-kanadensaren

A. C. Cheever. Halsbrytande stegar

ledde från platform till platform upp till

toppen, som var omgifven af ett

bräckligt staket. Från spetsen af detta

säregna observatorium hade man en härlig

utsigt ej allenast öfver fallet utan äfven

öfver hela den kringliggande nejden.

På kort afstånd från tornet reste sig

fyra tegelväggar kanske 20 fot högt,

på hvilka åtskilliga murare och arbetare

ännu voro sysselsatta. Detta var

stats-universitetet sådant det såg ut år 1857

eller rättarq en ofullbordad flygel af

detsamma. Af flera anledningar, af

hvilken den vigtigaste var brist på

penningar, framskred arbetet ej stort längre

under detta år.

Sedan vi passerat denna

vetenskapernas blifvande boning, anlända vi snart

till “The Jarrett House,” ett något så

när skapligt hotell, beläget nära den

plats, der Pillsbury A qvarnen nu står.

De äldsta hotellen i St. Anthony voro

Tremont House, å en af de tomter som

nu intagas af besagda jetteqvarn, och

Union Hotel, ett stycke längre ned å

Main street, å den tomt, hvarest

Salisbury & Satterlees storartade

sängklä-desetablissement nu är beläget.

Ett sågverk användande tretton

klin-gor låg ett stycke ofvanför fallen nästan

midt emot Jarrett House. Brädstaplar

upptogo största delen af gatan mot

floden till. En anspråkslös byggnad nära

sågverket begagnades till kontor, och

ett kyffe tolf fot långt och nio fot bredt

med väldiga brädstaplar på båda sidor

begagnades af doktor J. S. Murphy

såsom kontor.

Invånarantalet i St. Anthony vid

denna tid har beräknats från 3,000 till

3,500 och i Minneapolis från 1,000 till1,500, men då ingen census någonsin

blifvit tagen, var detta endast

gissningar.

Äfvenså å Main Street, men ett

qvar-ter söder om den nuvarande Pillsbury

A qvarnen stod en träbyggnad halfan-

nan våning i höjd, i hvars nedre del

guvernör John S. Pillsbury hade

jern-kramhandel, under det den öfre halfvå-

ningen begagnades till kontor åt

tidningen “St. Anthony Express,” som då

utgafs af skräddaren E. Tyler och

redigerades af domaren Isaac Atwater. Den

började utgifvas den 3iste Maj 1851

och var den första tidning som utgafs

norr om St. Paul.

Staden var ännu allt för ung att

kunna uppvisa några platser, vid hvilka

historiska minnen voro fästade, så framt

vi ej ingå på kapitlet vidskepelse, ty

då fans här på den höga kullen vid

floden en slottslik byggnad, hvilken

gif-vit upphof till lika många mysterier,

som något af de gamla Alhambra-slot-

ten. Denna byggnad var fem våningar

hög, inneslöt 260 rum och var känd

under namnet Winslow House. Den

betäckte en yta af nära en half acre eller

16,250 qvadratfot och uppfördes år 1857.

Den kostade öfver ett hundra tusen

dollars, var från början afsedd till hotell

och uppehölls under sydstaternas

blom-stringsperiod väsentligast af söderns

aristokrati, då hundratals skämtsamma

och glädtiga gäster fylde dess lysande

salar. Mr. McLane visste också, som

det anstår en god värd, att ställa hvarje

lyx och njutning till sina gästers

förfogande. Hvad skulle icke detta slott

kunnat vara i dag om icke Abraham

Lincolns proklamation hade slagit ned

ibland gästerna, som en blixt från en

klar himmel! Dess glans var snart förbi.

Hvarje försök att återbringa detta hotell

i sitt forna skick misslyckades. B. B.

Trall, doktor Jewel, med flera, gjorde

sitt bästa att begagna byggnaden för

något välgörande ändamål, hospital och

dylikt, men hvar och en fick af

ogynnsamma förhållanden röna motgångar,

som omöjliggjorde deras försök,

åtminstone hvad företag inom denna byggnad

beträffar.

Efter doktor Jewels död upptogs pu-

WINSLOW HOUSE.blikens uppmärksamhet af ett bedrägeri,

liknande de tragedier, hvilka äro så

ymnigt sammanknippade med sagorna om

den gråa forntidens gamla slott. Några

spekulanter uppförde för en tid

spöksce-ner i afsigt att minska värdet af

egendomen, men blefvo slutligen afslöjade

för allmänheten samt utsatte för dess

hat och afsky.

Doktorinnan Tralls plötsliga död,

tilllika med hennes mans och familjens

hastiga aflägsnande, allt inom loppet af

trettiosex timmar, gaf sedermera

anledning till nya mysterier, och det

intygades ofta, att den döda Mrs. Tralls

oroliga gestalt visade sig i rummen, öfver

hvilka dessa förskräckliga mysterier

hänga.

Flera våningar uthyrdes till folk af

olika yrkesgrenar och nationaliteter och

många af de vackra och rymliga

rummen och salarne råkade så småningom i

förfall utan någon sympatiserande

åskådare att betrakta verkan af tidens

frätande tand. Lif och död, glädje och

sorg, fattigdom och rikedom, lyx och

nöd, hafva på en och samma gång

gästat denna byggning. Professor Neil

höll här under flera år en skola under

namn af Jesu College. Byggnaden

begagnades sedan till kallvattenshospital

och ännu senare till medicinsk

läroanstalt, men dessa liksom alla föregående

företag inom dess murar strandade på

det oblida ödets klippiga kust.

Flera svenska familjer bebodde en

längre tid några af rummen på nedra

botten och voro fördomsfria nog att

icke oroas af de många hårresande

spökhistorier, som blifvit berättade om

denna deras bostad. De hemska och

förskräckliga gastar, som fordom

grasserade inom dessa murar, störde ej

i minsta mån deras hvila.

Om Mr. Winslow, som bygde detta

hus, har äfven en mängd fabelaktiga

rykten varit i omlopp, en del påstående,

att han medelst en pistolskula skulle

hafva förpassat sig sjelf in i evigheten,

andra återigen, att han flyktat till

Spanien, der han skulle hafva fört en äfven-

tyrares lif. Dessa rykten voro likväl

ogrundade, ty mannen var ännu vid lif

år 1877 och vistades då i San Francisco,

California. Hemlighetsfulla orsaker

måste utan tvifvel legat till grund för dessa

rykten, hvilka han kanhända sjelf gifvit

anledning till genom att hafva haft

någon att utbasuna hans död för alt

derige-nom kunna slippa ur klorna på en

mängd efterhängsna kreditorer. Hans

ståtliga byggnad, som under långa tider

var bekant under benämningen

“Wins-lows dårskap,” nedrefs år 1887 för att

lemna plats för vår praktfulla

exposi-tionsbyggnad.

Den förnämsta affärsgatan i St.

Anthony följde i gamla dagar flodens lopp

och när floden gjorde en krökning

följde gatan efter.

På hörnet af Main Street och Second

avenue stod 1857 en vacker

tvåvånings-byggnad af tegel, i hvilken Pomeroys

jernhandel var belägen. I huset näst

invid å Second avenue var Southworth

& Hemiups apotek. Huset står ännu

qvar, men med sin nuvarande omgifning

tar det sig naturligtvis icke så ståtligt ut

som i forna dagar. Strax nedanför låg

ångbåtslandningen, och här var det som

“Alex. Ramsey” och “H. M. Rice,” de

två första ångbåtarne som bygdes

of-vanför fallen, brukade intaga sina

laddningar af timmer, spannmål och andra

handelsvaror för de sparsamt befolkade

settlementen uppåt floden. Ångaren

“Alex. Ramsey” bygdes så tidigt som

1850 och gjorde sin första tur den 18

Juli samma år.

I Juni 1850 landade härstädes den

första ångbåten, Anthony Wayne, förd af

kapten Dan Abel. Den gick upp mot

den strida strömmen så långt som tre

mil nedanför St. Anthony-fallen.

Orths bryggeri var en af

hufvudplat-serna i norra St. Anthony på denna tid.

Det ligger fortfarande qvar på andra

sidan gatan ungefär midt emot den

plats, der det nuvarande bryggeriet är

beläget. James Nudik egde samtidigt

ett bryggeri en half mil längre uppåt

floden. Några år efteråt blef han dö-dad af fiendtliga indianer under en resa

till California.

Ed Patch, som då var postmästare i

St. Anthony, bodde på sin “claim” nära

Fridleys farm, som sedermera blifvit så

mycket utbasunad såsom “Fridley’s

addition.” En träbro var bygd öfver

floden i närheten af den nuvarande

Twentieth avenue-bron, men den blef några

år senare bortförd af en öfversvämning.

Advokat Day var på denna tid en

mycket bekant om just ej särdeles för-

delaktigt känd personlighet både i St.

Anthony och Minnesota. Om honom

berättas många tokroliga historier, af

hvilka en torde få anföras såsom prof.

Ett antal medborgare, uppgående till

flera hundra, sände honom ett cirkulär

öfver sina egna namnteckningar, i

hvil-ket de uttryckte sitt oförbehållsamma

ogillande af hans person och uppförande

på ett språk, som öfverflödade af

smädeord och kraftuttryck, och till slut

uppmanades han under grymma hotelser

att oförtöfvadt försvinna från orten. Mr.

Day lät sig emellertid icke förbluffa.

Han skref en mycket vacker ansökning

om att blifva utnämd till postmästare i

St. Anthony, utmålade vidt och bredt

sina förträffliga meriter och klippte

derefter ifrån de många

namntecknin-garne på hotelsebrefvet, hvilka han så

klistrade under ansökningen och

afsän-de alltsammans till Washington.

Affären blef snart bekant, och hans fiender

blefvo föremål för ett åtlöje,

som aldrig tycktes vilja taga

slut.

Tidigt på sommaren 1858,

endast några få veckor efter

det Minnesota blifvit upptaget

såsom stat i Unionen, egde en

batalj rum mellan Sioux och

Chippewas nästan inom

Shak-opees bygräns.

Hole-in-the-Day, den store

Chippewa-höf-dingen, passerade genom St.

Anthony under natten i

spetsen för 160 krigare. Ett stort

band Sioux låg söderut just

utanför Shakopees bygräns.

Chippewas gömde sig utmed

stranden af Minnesota-floden

före dagbräckningen, medan

de intet ondt anande Sioux

voro på andra stranden. En

Sioux kom tidigt på

morgonen ned till floden för att fiska,

men en i försåt liggande

Chip-pewa sände honom strax en

pil, som blef hans bane. Den

döende krigaren hade dock

kraft att utstöta ett kraftigt

varningsrop innan han drog sin sista

suck, och med ens var bataljen i full

gång “utefter linien.” Invånarne i

Shakopee voro intresserade åskådare af

striden, som nästan egde rum vid deras

trösklar, men de blandade sig ej på

något sätt deri utan läto vildarne afgöra

sina tvister på sitt eget sätt. Bland

dem som sålunda voro i tillfälle att

åskåda det vilda och bizarra uppträdet

befann sig en svensk, herr C. A. Blom-

HOLE-IN-THE-DAY.qvist, före detta Carver-bo, nu sedan

flera år bosatt i Minneapolis.

Vi omnämna denna strid endast på

det att läsarne skola kunna bilda sig en

föreställning om den skilnad, som några

decennier ha åstadkommit i vår stad.

Chippewa-indianerna blefvo besegrade

af Siouxs, och de drogo sig tillbaka

under skydd af nattens mörker. Nästa

morgon var St. Anthony fullt af

indianer. De hade fört sina sårade med sig

och buro dem till ångbåtsbryggan för

att skeppa dem till Sauk Rapids.

Hvar-je gata patrullerades med största

noggrannhet af desperata vildar i full

krigs-skrud, som ängsligt spejade efter de

segrande Siouxs. I händelse Chippewas

blifvit förföljda, var det deras mening

att förskansa sig på Nicollet Island och

der bjuda fienden spetsen. Men inga

Siouxs syntes till, och de sårade blefvo

inskeppade i lugn, hvarefter

Hole-in-the-Day och hans trupper tågade uppåt

östra sidan af floden.

År 1857 gestaltade sig import och

export i St. Anthony och Minneapolis som

följer:

IMPORTS. EXPORTS.

Oats, bu ...... 300 Saw logs, ft...500,000

Wheat, bu ____ 700 Sawed timber,

Corn, bu ......1,100 ft...........800,000

Green apples, Ginseng, lbs... 1,400

bbls ......... 7

Rye, bu ....... 408

Live Stock—

Horses ....... 280

Cows and ox-

en ......... 140

Mules ........ 20

Fowls ........ 240

Saw mills ma-

chinery ...... 4

Flouring mills

machinery ... 1

Detta inbegriper naturligtvis icke

vanliga köpmannavaror, af hvilka stora

qvantiteter kommo från Östern till

navigationens slutpunkt, hvilken vid denna

tid var St. Anthony Falls. Ej heller

hade Minnesota blifvit ryktbart såsom

en hveteproducerande stat, och

hvar-ken “No. 1 hard” eller “No. 1 north-

ern” bestämde då skalan af verldens

marknadspriser.

Minneapolis började likväl efterhand

att taga lofven af sin förr så mäktige

granne på östra sidan floden. Flere af

affärsmännen på östsidan flyttade snart

öfver sina affärer, och då mjölqvarnarne

förstördes genom eldsvåda, upphörde

för flera år intresset för

miölfabrikatio-nen på östsidan, hvarest denna industri

först blifvit etablerad. En annan

orsak var också den omständigheten, att

stora sträckor af det kringliggande

landet var uppköpt af utom platsen

boende spekulanter, hvadan folk, som

strömmade in, fann det omöjligt att köpa

tomter eller farmar till något så när

re-sonligt pris. Dessa, så väl som många

gamla settlare, tittade derföre med

läng-tansfulla blickar öfver till den vackra,

parklika prairien på andra sidan, hvarest

det snart uppstod lif och rörelse.

De begge städerna St. Anthony och

Minneapolis förenades den 9 April 1872

till en stad under den senares namn.

Många af St. Anthonys medborgare

stretade visserligen emot allt hvad de

kunde, men förening blef det likväl.

Staden Minneapolis’ första namn

(innan någon förening med St. Anthony

ännu hade egt rum) var All Saints,

der-efter erhöll den namnet Lowell,

sedermera Albion och slutligen dess

nuvarande namn, Minneapolis, hvilket är en

sammansättning af det Sioux-indianska

ordet Minne, som betyder vatten, samt

det grekiska ordet Polis (stad), hvilket

följaktligen skulle blifva detsamma som

“vattenstaden.”

Charles Hoag är namnet på den gamle

settlare, som fick hedern af att ha gifvit

vår stad detta poetiskt klingande namn.

Det är ett mycket vackrare namn än

om båda hade blifvit tagna från

grekiskan, i hvilket fall namnet kanhända

hade blifvit Hydropolis.

En liten jemförelse mellan

befolkningen i St. Anthony och Minneapolis upp

till 1871 torde nu icke vara utan sitt

intresse:D. S. St. Minne-

census. Anthony. apolis.

1850 ................. 530 0

1860 .................. 3,285 2,536

1870 .................. 5,013 13,074

Våra små härliga insjöar tycktes på

1850-60-talet ligga utom all heder och

Ingen resa till Minnesota ansågs

fullständig, så framt ej fallet besöktes. Ett

litet ‘shanty” stod just ofvanför fallet,

der såväl den trötte resanden som den

rike turisten kunde erhålla förfriskning

i fast eller flytande form. Intet annat

redlighet. Den enda plats som ofta

besöktes var Minnehaha Falls, hvilken då

liksom nu var en stor dragningskraft

för turister.

hus fans i grannskapet, men det lilla

vackra fallet var då ungefär i samma

skick som nu, och folk brukade slå upp

sina tält i nejden och stanna qvar i fleradagar insupande naturens skönhet och

stridande med muskiter. År 1852 eller

’53 var det som Alexander Hesler, en

berömd Chicago-artist, besökte

Minne-haha och med sin portativa camera tog

många förtjusande vyer såväl af fallet

som dess omgifningar. Då han

återvände hem, sände han några af dessa

till skalden Longfellow, som just då

arbetade på sitt stora poetiska verk

“Hiawatha.” Longfellow föll i

hänryckning öfver vyerna och sände Hesler ett

egenhändigt bref, hvari han varmt

tackade för dem, och hvad mera är, han

gaf Minnehaha dess verldsvida rykte

genom att besjunga det i sitt odödliga

skaldeverk. Det är dock

anmärknings-värdt, att en man kunnat så glödande

och på samma gång så korrekt besjunga

ett ställe, som han i verkligheten aldrig

skådat. Alexander Hesler, som var

Chicagos förste fotograf, afled vid hög

ålder derstädes den 5te Juli 1895.

Lake Calhoun och Lake Harriet hafva

tillerkänts historisk ryktbarhet, emedan

de tidigaste missionsanstalterna i denna

del af staten voro förlagda ibland

Da-kotä-indianerna derstädes.

Missionsan-stalten vid Calhoun etablerades år 1834

och den vid Lake Harriet året derpå;

den förstnämda af Rev. Samuel W. och

Gideon H. Pond och den andra af

missionärer utsända af presbyterianska och

kongregationalist samfunden, och år

1836 öppnades en skola för indianska

barn vid Lake Harriet.

Trakten kring Lake Calhoun var då

en fullständig vildmark och en perla af

underskön natur. Den som då besökte

sjön fick alltid tillfälle att bevittna en

indiansk krigs- eller andedans, eller

hvad det nu var. Sedan föreställningen

var slut, kom alltid “den ädle röde

mannen” omkring och tiggde pengar och

visade sig mycket tacksam då han

erhöll en “dime.” Ja, en och annan af

samma band kom strax derpå och

frågade om man hade whisky eller tobak

på sig. De voro alltför mycket

civiliserade.

Färdades man så vidare, kom efter

några minuters förlopp Lake Harriet i

sigte, och med undantag af en eller två

dåvarande förstadshem, hvaraf vi här

lemna en afbild, var allt såsom naturen

hade bildat det. Personer från St.

Anthony och Minneapolis brukade då köra

ut till Lakes Harriet och Calhoun för

att fiska eller njuta af naturens skönhet,

men ej den vildaste fantasi kunde då

föreställa sig att dessa sjöar efter några

tiotal af år skulle befinna sig inom

Minneapolis’ stadsgräns.

Stadens gator sträcka sig nu ut till

Lake Calhoun, tätt bebygda med det

ena fina boningshuset efter det andra,

så att man kan med skäl säga liksom

Yankee Doodle, att man icke kan se

sta’n för de många husens skull.

Stränderna kring Lake Minnetonka

voro för 45 år sedan en fullständig

ödemark. Några få djerfva settlare hade

tagit “claims” vid Excelsior, men längre

upp och på båda sidor om sjön var

allt i sin fullständiga vildhet. Man

kunde vara der en hel dag utmed stränderna

utan att möta andra lefvande varelser än

möjligen en hjort eller någon annan af

skogens åbor.

Keegan’s Lake var ett paradis för

andjägare, och flera af vår stads nu lefvande

invånare kunna omtala vidunderliga

berättelser om alla de änder, de nedlagtvid den lilla sjöns sumpiga stränder.

Ett par af den tidens jägare från

tvillingstäderna voro 1856 sysselsatta med

denna sport vid Keegan’s Lake (sjön

hade då icke ens ansetts värdig att hafva

ett namn) när ett litet band

Sioux-indianer under befäl af Little Six tog

dem till fånga och bortförde dem till

ett indianläger vid stranden af

Minne-sota-floden. Indianerna voro något

under inflytande af den hvite mannens

eldvatten, och sedan de hållit sina fångar

öfver natten, frigåfvo de dem under

tillsägelse att gå hem, hvilket råd följdes

med största skyndsamhet. De båda

snopna andjägarne kunde sedermera

aldrig omtala denna händelse utan att

begagna profant språk, så mycket mera

som indianerna behagade konfiskera alla

änder, de skjutit.

Hvem har ej hört gamla settlare

beklaga sin kortsynthet att ej hafva

qvar-stannat i Minneapolis och förvärfvat fast

egendom der? För en kort tid sedan

beklagade sig en gammal settlare

sålunda:

“Det var allt för stilla och dödt här

för mig, och jag beslöt derför att sälja

min ‘claim’ nära Lake Harriet,

bestående af 160 acres. Jag fick $1,000

derför och ansåg mig hafva gjort en god

affär. Icke så lång tid derefter föll det

mig in att gå ut der och se hvad jag

kunde köpa platsen tillbaka för. Hvad

tror ni egaren begärde derför? Jo, ej

mindre än $160,000 — ett tusen dollars

per acre — och han påstod att det ändå

var mycket billigt pris.”

Vi kunna nu se tillbaka i tiden och

undra hvarföre män, som egde lite

penningar i dessa förflutna dagar, icke

nedlade dem i hörntomter och behöllo dem

tills de blefvo värda en stor

förmögenhet.

Trettiofem år från nu skall folket, som

då bor i Minneapolis, troligtvis se

tillbaka till denna tid och undra hvarföre

vi icke följde en liknande kurs.

Skomakaren Nils Nyberg var den

förste svensk som bosatte sig härstädes.

Han kom hit på våren 1851, då han slog

ned sina bopålar i St. Anthony. Han

var den förste svenske fastighetsegare

samt den förste af sin nation, som här

på platsen öppnat egen verkstad.

Nils Nyberg dog den 23dje Februari

1890. Med undantag af några af de

äldste settlarne, var det ganska få af dem,

hvilka sågo hans dödsnotis i de dagliga

tidningarne, som visste att han var den

förste svensk, som gjorde Minneapolis

till sitt hem. Nils Nyberg var född i

Christianstad, Skåne, den 8de Januari

1827. Hans fader var skomakare och

lärde han ut sitt yrke till sönerna Nils

och Ole. Utsigterna för framtiden sågo

ej ljusa ut för Nils, hvadan han, och

brodern likaså, emigrerade till Amerika.

Efter att hafva vistats en tid i Chicago

och St. Paul, kom Nils år 1851 till

Minneapolis, eller hvad som då kallades St.

Anthony, och erhöll der anställning hos

pioneer-skohandlaren Wensinger. Efter

en kort tid flyttade han öfver till

vest-sidan och öppnade skomakareverkstad

för egen räkning å Hennepin avenue,

mellan Washington avenue och Second

Street. Han egde land i Pence Opera

House qvarteret; sålde detsamma och

köpte sig en egendom i hörnet af

Washington och Fourth avenue north, der

han i många år fortsatte med sin

sko-makeriaffär. Han var fader till sju barn,

af hvilka en son och två döttrar samt

hans hustru ännu äro i lifvet. Döttrarne

bo fortfarande i Minneapolis. Enkan

och hans son, Henry, vistas för

närvarande på hans förra farm vid Medicine

Lake, sex mil från staden.

Ehuru Nyberg bodde här stadigt i

närmare 40 års tid, var han mycket litet

känd bland skandinaverna, med

undantag af några få äldre settlare. Han var

en utmärkt skicklig skomakare, skötte

troget sina göromål och efterlemnade

vid sin död en icke så obetydlig

förmögenhet.

Efter Nils Nyberg kommo år 1854

filosofie kandidat C. A. Widstrand och

smeden Andrew Matteson, hvilken

sist-nämde var den förste norrman som

bosatte sig härstädes och lade sig tillmed fast egendom. Året derpå, 1855,

anlände den danske urmakaren B

Thompson.

Andrew Evenson med familj bosatte

sig härstädes år 1864.

Dessa voro de första skandinaver, som

bodde i Minneapolis före och under den

tid, då det borgerliga kriget pågick. De

förtjente med lätthet sitt dagliga bröd

och i deras hem, om än enkla och

torftiga, bodde frid och lycka.

En svensk eller en “skandinav” var,

huru otroligt det än må låta för oss i

närvarande tid, en riktig kuriositet, som

fäste allmän uppmärksamhet under den

förra hälften af sextiotalet. Före 1862

funnos här visserligen flera invånare,

som härstammade från främmande

nationer, men de voro få och spridda och

kallades i klump för “foreigners.”

Ingen nationalitet var representerad talrikt

nog för att kunna vara känd vid namn.

En vacker dag påträffades en uttröttad

och trasig pilgrim, som hade satt sig

att hvila nära intill den plats, hvarest

Hennepin avenue nu korsar

Washington. Ingen visste hvar han kom ifrån.

Han hade blå ögon och ljusgult hår,

och hans Saratoga-koffert bestod af en

rödrutig bomullsnäsduk; med andra ord,

han var en verklig Yon Yonson numro

ett. John Wilson, en smed i närheten,

tog den uttröttade vandraren in i sin

smedja, men kunde ej göra sig förstådd

af honom. Wilsons idee om utländingar

var, att de voro fransmän, så han sände

genast efter Mousseau på östsidan.

Mousseau kom, men “Parlez-vous” var

grekiska för främlingen. Sedan kom

Farrant, en annan “utlänning,” som i

villervallan lät uppdaga att han var

tysk. Men han hade icke bättre tur än

fransmannen, och en folkhop skockade

sig med förvåning omkring denne

oresonlige främling, som nekade att förstå

någotdera af två respektabla och

moderna språk. Ett tredje försök

misslyckades också, då John Broderick från

Irland närmade sig främlingen med en

adress på gaeliskt tungomål. Slutligen

kom någon att tänka på att en skoflic-

kare vid namn Nils Nyberg var någon

slags utlänning, och han blef skyndsamt

kallad till platsen. Denna sista ledtråd

förde till ett lyckligt resultat. Nyberg

talade till mannen på svenska, och

främlingen gjorde genast ett hysteriskt

hopp från stolen, då han hörde sitt eget

modersmål. Från den tiden blef Nils

Nyberg alltjemt kallad “a Swede.”

Benämningen “Swedes” tilltog sedermera

allt efter som befolkningen tillöktes,"

och fick man framdeles, sorgligt nog,

äfven tillfället höra mången okunnig

“Yankee,” tillhörande

“Knownothingis-men,” samtidigt begagna sig af ett

tem-ligen starkt adjektiv.

Det var först efter krigets slut som

skandinaverna började flytta in hit i

större mängd.

Under året 1865 anlände J. B.

Chil-ström med familj, Otto Johnson,

Andrew Bergström, John West, Ole

Hanson, Erick Peterson (vanligen kallad

“Stor Erik”), bröderna Klingenberg,

C. W. Vanstrum, August Johnson, Even

Newman, L. Erickson samt George H.

Johnson och hans broder.

På våren 1865 öppnade Chilström

stadens första skandinaviska

‘boarding”-hus och följdes hans exempel af L.

Erickson på hösten samma år.

Våren 1866 anlände A. E. Rice och

på hösten E. M. Titterud med familj.

Vid slutet af detta år uppgick den

norska befolkningen till ungefär 25.

Den svenska var ej stort större.

Någon norsk tjenstflicka fans ej på den

tiden, deremot ett par svenska. Nu

återigen uppgår bådas antal till legio.

På samma gång som våra landsmän i

allmänhet igenkännas på sitt lugna och

stilla väsen, utmärka de sig äfven för

sin religiositet. En lång tid förflöt

likväl innan de fingo någon prest eller

kyrka. Oaktadt detta hinder

försummade de icke att långt skilda från ljudet

af någon kyrkklocka i all enkelhet

helga den fridfulla sabbaten. De svenska

familjerna plägade samlas stundom hos

C. W. Vanstrum, stundom hos August

Johnson med flera, för att i deras gäst-fria hem, medelst läsandet i någon

välkänd Postilla, samt genom afsjungandet

af några psalmer, egna sabbaten till Den

Högstes pris.

År 1867 öppnade E. M. Titterud en

skomakareverkstad, hvilken var det

första “shop” af något slag, som härstädes

öppnats af någon tillhörande den norska

nationaliteten. Under detta år

inströmmade så många skandinaver, att det var

omöjligt att vidare kunna hålla någon

ordning derpå. Ja, de kommo till slut

så talrika, att amerikanarne betogos af

allmän fruktan, att, om emigrationen

sålunda fortsatte, skandinaverna helt och

hållet skulle få öfvermagten här i

staden.

År 1870 utgjorde skandinavernas

antal 2,193, och enligt folkräkningen 1875

finna vi:

Svenskar................. 2,676

Norrmän.............. 2,263

Danskar.................. 153

Summa skandinaver— 5,092

Ett stort antal svenskar strömmade

sedan in för hvarje år.

Under tidens lopp egde betydliga

förändringar rum inom det skandinaviska

elementet i Minneapolis och var det

framför allt glädjande att se, det så

många af våra landsmän, hvilka kommo hit

som fattiga emigranter, efter att först

hafva genomgått motgångens och

försakelsens bittra skola, slutligen

lyckades förvärfva sig en trygg och

oberoende ställning inom samhället.

De stora framsteg som skandinaverna

uppnått redan under år 1877 tydliggöras

bäst genom att framhålla skilnaden

mellan åren 1870 och 1877, och vilja vi

derför uppsätta en liten

miniatyrkalender .innehållande namnen på de

landsmän, som hade egna handelsbutiker;

tillika med de handtverkare, som voro

arbetsgifvare och hade egna verkstäder.

Vintern 1870-71 räknades bland våra

landsmän härstädes ungefär sju

handtverkare samt än färre affärmän,

nemli-gen:

B. Thompson, urmakare och

juvele-rare; Newman & Co., kryddkrämare;

Bundy Bros., apotekare.

Under året 1877 deremot finna vi

följande fördelning på affärer och

professioner:

TYSK-SKANDINAVISK BANK:

John F. N. DeFlon, kassör.

BOKHANDLARE:

P. Engberg & Co.

SKOHANDLARE:

P. J. E. Clementson, A. Johnson,

Bröderna Johnson.

APOTEKARE:

Alfred Backdahl, L. Damm.

KLÄDESHANDLARE:

Bruce & Erickson, kapten J. A.

Vanstrum.

MÖBELHANDLARE:

A. H. Edsten, K. Olson.

URMAKARE OCH JUVELERARE:

M. Q. Lindqvist, P. Elmqvist, F. G.

Sundberg.

FASTIGHETSMÄKLARE:

Charles Honnette.

KRYDDKRÄMARE:

A. C. Haugan, John N. Berg, N. H.

Giertsen, M. Mark, H. Hedlund, O. S.

Parson, Bröderna Petterson, O. H.

Peterson, A. Tharalson, Bröderna

Thompson, E. A. Linscott & Co.

VINHANDLARE EN GROS:

P. Mark, J. P. Granstrand.

PORSLINSHANDLARE:

Bröderna Johnson.

DIVERSEHANDLARE:

John Ofstie.

KALK-HANDLARE:

G. A. Carlson. (Hufvudkontoret i

Red Wing.)

VEDHANDLARE:

Anderson & Co.

HÖKARE:

O. Byorum, C. Halstead.

FRUKTHANDLARE:

Frank Rosenberg, P. O. Ringström.RESTAURATÖRER:

Bröderna Blixt.

HÅRFRISÖRSKA:

Miss Anna Mattson.

MODEHANDLERSKOR:

Mrs. J. Engelin, Mrs. S. Madson, Mrs.

C. Holm.

MJÖLKFÖRSÄLJARE:

Christ Jensen & Co., A. Johnson, P.

H. Frandsen, Nils Smith, Aug.

Anderson, Charles Anderson, O. Olson,

Martison, Peter Grim, Fred Peterson &

Co., Carlson med flera.

ADVOKATER:

P. O. Chilstrom.

DOKTORER:

Karl Bendeke, L. Damm, P. Nelson,

E. N. Falk.

PROFESSOR VID MINNESOTA

STATSUNIVERSITET:

J. H. Lundeen, professor i

krigsvetenskap. (Vid ofvannämda universitet

fun-nos då endast tvenne skandinaviska

studenter, nemligen P. P. Bodeen och A.

Holt.)

PROFESSORER VID NORSKA

AUGSBURG SEMINARIET:

George Sverdrup, Sven Oftedal, Swen

Rud, L. Gunnersen, B. B. Gjeldaker.

YRKEN:

BYGGMÄSTARE:

John W. Anderson, Williams &

Erickson.

SNICKERI-FABRIKÖRER:

Hanson & Co., P. Simonson.

VAGNMAKARE:

Frisk, Howard Swanberg, Iverson

& Erickson, Bröderna Lund.

SMEDER:

Lars Knudson, F. Peterson, A. F.

Jackson.

PUMPMAKARE:

P. Osander & Co.

SLAGTARE:

Bröderna Aune, Simmons & Jacobson,

Rydberg & Co., Brohaugh & Sather,

Swan Nordström.

SKRÄDDARE:

O. Throbeck, J. O. Breading, E. J.

Aase, A. M. Newman, Apelgren &

Nordqvist, M. Mattison.

För att visa huru talrikt våra

landsmän då representerades inom

skräddareyrket här i staden, må nämnas, att bland

de 56 medlemmar, som tillhörde

“Tail-ors Union,” voro alla skandinaver, så

när som föreningens sekreterare,

Mc-Gurk, hvilken var irländare. Det var ej

stort mer än 15 yrkesbröder härstädes

som då ej tillhörde ofvannämda

förening.

SKOMAKARE:

N. Nyberg, E. M. Titterud, O.

Chri-stopherson, R. P. Dahl, C. J.

Hamnström, P. W. Rosenqvist, J. N.

Rydberg, Christianson, N. J. Young, E.

Thorson, Erickson & Petterson.

MÅLARE:

P. Clausen, A. J. Beckman,

Christian-sen & Co., C. P. Enstad, G. Gunneson,

Hogan & Dahl, T. B. Johnson, N. P.

Liljengren.

FÄRGARE:

M. Mikkelson.

FOTOGRAFER:

John H. Olson.

TEGELSLAGARE:

Peterson & Swenson.

MATTVÄFVARE:

Hans Anderson.

CIGARRMAKARE:

J. Jorgeson, Math. Kindley.

BARBERARE:

Peter Rönne.

Så såg den skandinaviska handels- och

handtverkskalendern ut år 1877.

Skulle en liknande kalender nu sättas

upp tillika med adresserna på alla de

svenskar endast, som nu utöfva sin

verksamhet i Minneapolis, så skulle vi

tör-hända få trycka en lika stor

stadskalen-der som den, som för närvarande

utgif-ves för tredje staden i ordningen i

Svea rike.

Våra skandinaviska pioneerer inom

handelsverlden började sina affärer påWashington avenue, hvilken sedermera

blef skandinavernas förnämsta

handels-gata.

Närstående teckning visar huru det

första skandinaviska handelsqvarteret,

beläget mellan Third och Fourth ave-

Backdahl samt A. H. Edsten med flera

voro att anträffa.

Om allting till det yttre var

anspråkslöst, jemfördt med nutidens fordringar,

så var det likväl här, som hvar och en

af våra första köpmän lade grunden till

DET ÄLDSTA SKANDINAVISKA HANDELSQVARTERET.

nues south, å Washington avenue, midt

emot nuvarande MiKvaukee depot, tog

sig ut år 1872.

De på småstadsmaner utstående

skyl-tarne visade våra landsmän den tiden

hvarest P. J. E. Clementson, Alfred

sin efter hand förvärfvade förmögenhet.

Detta qvarter har äfven fått vidkännas

tidens vexlingar. Allt det gamla är för

länge sedan försvunnet, så när som

Alfred Backdahls apotek, hvilket ännu

finnes qvar på sin gamla plats.Sant är att mången då knogade i sitt

anletes svett hvarje dag och förtjenade

sina modiga kontanter, men då det var

fråga om själens njutningar, så stodo

icke många tillfällen till buds på den

tiden.

För att kasta ännu en blick på den

gamla tidens skandinaviska

handels-centrum, vilja vi förflytta våra läsare

rerna i teckningen äro allt för små att

kunna igenkännas, men representera de

ej mindre personligheter än A. H.

Edsten (sittande i vagnen), hans trenne

arbetare: Louis Peterson, Ole Hanson

och Petter Gunerius; Arelius Olson,

“Dry Goods-Olson,” P. J. E.

Cle-mentson och hans skopliggare, Larson,

samt Alfred Backdahl i cylinderhatten.

“EDSTEN’S BACK YARD.”

til! bakgrunden af qvarteret, så framt de

vilja följa med till “Edsten’s back yard,”

bakom hans butik, hvilken återfinnes å

teckningen å andra sidan, äfvenledes

kopierad efter fotografi, taget samma år,

1872. Här samlades, i brist på annan

förströelse, qvarterets samtlige köpmän

och handtverkare hvarje afton vid

“klubbhuset” för att diskutera sina

kom-merciela och politiska intressen. Figu-

Att det icke alltid var politik, som

dryftades vid deras reguliära

sammankomster, kan intygas ännu i dag af de

personer som åhörde de många, lustiga

landsmåls- och skepparehistorier, som

berättades af de nu hädangångna

vännerna Backdahl och Clementson.

Den största tioårs-förökningen i

folkmängden egde rum åren 1880-1890, då

invånareantalet tillökades med närmaren8,ooo själar, i hvilket antal

skandinaverna figurera till en icke obetydlig del.

Från och med 1880-talet började

skandinaverna att lägga i dagen en särdeles

lifaktig verksamhet och företag af alla

slag började att tränga sig så hastigt på

hvarandra, liksom förhållandet är i

hvarje snabbt uppväxande stad, att man

ej längre kunde följa med händelsernas

gång. Vi hade önskat att kunna

framställa skandinavernas verksamhet så

fullständigt som möjligt, men fruktan

förflytta oss derföre omedelbart till

Washington avenue under året 1869.

Närstående vy af Washington avenue

är tagen från hörnet af First avenue

south och visar den äldre hälften af

Nic-ollet House tillika med de närliggande

affärshusen. På “Dime

Museum”-hör-net stod Sidles gamla residens och den

dam, som synes å hörnet, lär vara Miss

Sidle. De vagnar, som synas på gatan,

äro några af de “prairie schooners,”

tillhörande den expedition som med

VY AF WASHINGTON AVENUE ÅR 1869.

(Nicollet House i bakgrunden.)

att detta lilla suvenirarbete skulle

komma att växa till allt för stort omfång,

har nödgat oss att inskränka, ja, rent

af utesluta många saker och ting. På

det att det hela likväl ej måtte blifva

allt för knapphändigt, vilja vi i

efterföljande skildringar lernna några

anspråkslösa revyer öfver hvad som varit

mest anmärkningsvärdt i våra

skandinaviska invånares lif.

Vi fortsätta nu emellertid med några

fler ämnen af en mera allmän natur och

George A. Brackett i spetsen hösten

1869 återvändt hem. Mr. Brackett var

en gammal pioneer, hvars anseende som

gränsbo gjorde honom i högsta grad

passande som ledare för den första

expeditionen till den okända vestern.

Förhållandet var, att William Windom, vår

aflidne finansminister, år 1869

uppmanade George Brackett att föra ett

sällskap af kapitalister omkring i

vildmarkerna för att utforska huruvida det vore

möjligt eller praktiskt att bygga en jern-väg genom den okända Nordvestern.

Mr. Windom var vid denna tid direktör

af en organisation, som sedermera

förenade sig med Northern Pacific-bolaget.

taget. I Juli månad begaf sig derföre

sällskapet likt en stor karavan vester ut

under Bracketts ledning, väl försedt

med proviant och ammunition. Tre

a

O

Bankirerna Jay Cooke & Co. erbjödo

sig att utfärda obligationerna för

företaget, om de kunde öfvertygas om att

landet var af tillräckligt värde för att

man skulle kunna gå i land med före-

representanter för Jay Cooke & Co.

del-togo i expeditionen. Denna begaf sig

så långt norr som till Georgetown, ett

stycke ofvanför den plats, hvarest Fargo

nu är beläget. Härifrån återvände deflesta af sällskapet, under det att några

begåfvo sig än längre åt vester till

Mis-souri-floden. Flera gånger råkade de

illa ut för Sitting Bulls blodtörstiga

an-hang. Lyckligtvis kommo de

helskinnade undan i hvarje batalj med

indian-flockarne. Endast en soldat blef sårad.

Brackett hade i sitt sällskap 38

körsven-ner, alla väl beväpnade med

winchester-gevär, en hel mängd spejare samt ett

kompani infanterister.

Då de kommo hem, lemnade Jay

Cookes representanter mycket

gynnsamma rapporter angående den

projekterade jernvägsanläggningen, hvadan

Jay Cooke genast grep sig an företaget.

Arbetet börjades redan nästa vinter

(1869-1870) och banan fullbordades till

Bismarck våren 1872. Arbetet utfördes

af tvenne konstruktionskompanier, bland

hvilkas medlemmar vi finna sådana

välkända personligheter som Col. W. D.

King, senator W. D. Washburn,

Dori-lus Morrison, John L. Merriam

(ex-guvernör Merriams fader), George A.

Brackett, ex-mayor P. B. Winston och

hans bröder, jemte andra personer, som

sedermera blifvit framstående män i

allmänna ärenden här i Nordvestern. Då

Jay Cooke 1872 gjorde konkurs var han

skyldig konstruktionskompaniet

omkring $300,000 och tog detta i ersättning

för sina anspråk skogland efter $7 och

$8 per acre hellre än att taga Red River

land efter 60 och 70 cents per acre.

Detta visar huru litet förtroende äfven

dessa män på den tiden hade för

åkerbrukets utvecklingsmöjligheter här i

Vestern.

Till George A. Brackett står

Minne-apolis och hela Nordvestern genom

detta företag i en stor tacksamhetsskuld,

hvilken de aldrig kunna återgälda.

År 1819 beordrade regeringen

öfverste Leavenworth att uppföra en skans

vid Minnesota-flodens utlopp i

Mississippi. En befästad träbyggnad reste sig

snart på vestra stranden af Mississippi,

söder om Minnesota-floden, hvilken

befästning fick namn “Cantonment

Leavenworth.” De ofta upprepade öfver-

svämningarne gjorde att man snart

måste välja en annan plats, och fästet

flyttades upp på höjden vid motsatta sidan

om Minnesota-floden. År 1820

öfver-tog öfverste Snelling befälet, och under

hans öfverinseende bygdes den

nuvarande fästningen, hvilken fullbordades 1824

och af Snelling benämdes Fort St.

Anthony. Under en inspektionsresa

besökte general Scott den nya fästningen,

hvars solida byggnad och

ändamålsenliga konstruktion så behagade honom,

att han, byggmästaren till ära, gaf fästet

namnet Fort Snelling.

Öfverste Snelling afled i Washington

år 1828.

Det var vid Fort Snelling som den

första ångbåten på Minnesotas vatten

visade sig. Ångbåten Virginias ankomst

till Mendota den iode Maj 1823 var en

anmärkningsvärd händelse i

Dakota-indianernas historia. De säga, att

deras heliga män natten förut drömt om

ett förfärligt stort vattendjur, hvilket

skrämt dem ganska mycket. Då

ångbåten närmade sig stranden stodo män,

qvinnor och barn stilla af bestörtning,

troende den vara en ofantlig vattenande,

som hostade och utblåste het andedrägt

samt kastade vatten kring alla håll. När

den vidrörde stranden tog deras rädsla

öfverhand och de skyndade undan, men

då ångan utsläpptes, blefvo de alldeles

förfärade. Mödrar, förgätande sina

barn, sprungo af alla krafter att söka

gömställen i skogen, och gamla

höfdin-gar, förglömmande sin lugna värdighet,

rände i väg likt skrämda harar.

Bland passagerarne ombord å

Virginia var en italienare, grefve

Constan-tin Beltrami, som för någon politisk

förbrytelse blifvit landsförvist från sitt

hemland. Han medförde

rekommendationer från öfverste Snellings vänner i St.

Louis och emottogs i dennes hus, der

han qvarstannade i flera månader.

Under sitt vistande vid fästet samlade han

en del indianska kuriositeter, och om

ett af hans försök i den vägen berättas

följande anekdot: En dag införde han

i Mrs. Snellings rum en Sioux-höfding,som kring sin hals bar ett halsband af

fint polerade björnklor, sägande: “Jag

kan ej förmå denne höfding att skiljas

från sitt halsband. Var god försök

hvad ni kan göra. Han nekar troligen

ej er.” “Han bär det,” svarade damen,

“såsom ett hederstecken och en seger-

ligt åt detta höfdingens påfund för att

slippa från vidare envishet.

Under första vintern militären var

förlagd vid Fort Snelling utbröt skörbjugg

bland trupperna och rasade så svårt att

under några dagar militärisk ordning

måste uppgifvas. Det säges att sjukdo-

d

g

J

j

u

z

tn

oi

O

b

trofee, men jag skall försöka.” Efter

att Mrs. Snelling en stund försökt sin

öfvertalningsförmåga svarade Vanata:

“På ett vilkor vill jag gifva med mig.

Om ni vill klippa af ert hår, fläta det

och låta det taga platsen af mitt, skall

ni få halsbandet” Alla skrattade hjert-

men angrep så hastigt att soldater, som

till utseendet friska gingo till hvila på

aftonen, påföljande morgon funnos

döda i sina sängar. En man, som aflösts

från vaktgöring, lade sig på en bänk,

och då han fyra timmar derefter åter

skulle kallas till tjenst, befans han död.Regementsläkarne kunde icke göra

någonting för botandet af sjukdomen,

hvilken slutligen kurerades af

spignet-rot*), som de erhöllo af indianerna,

först efter det fyratio män hade blifvit

dödens offer.

Sjukdomen förorsakades utan tvifvel

af osund föda, isynnerhet fläsk, hvilket

förstördes af skurkaktiga kontraktörer

och deras agenter, hvilka tappade

saltlaken ur tunnorna vid afsändningen från

St. Louis för att göra dem lättare att

frakta, och sedan åter påfylde dem med

vsttcn före aflemnandet vid fästet.

Soldaterna voro nödsakade att förtära

denna skadliga föda under en längre tid,

innan bedrägeriet upptäcktes.

Skilda hundratals mil från all

civilisation och utestängda från alla

kommunikationer hade soldaterna många

svårigheter att uthärda.

Den gamla fästningen har aldrig varit

scenen för någon drabbning mellan de

hvita och indianerna, men deremot fingo

soldaterna bevittna många blodiga

strider bland de sins emellan fiendtliga

Sioux- och Chippewa-indianer, som om

nätterna ströfvade omkring och

upp-fylde luften med sina förskräckliga

krigstjut.

Följande är en intressant skildring

från Fort Snellings första dagar, som

lär vara skrifven af Wm. J. Snelling,

en son till öfversten och dåvarande

kommendanten, hvilkens namn

fästningen ännu i dag bär. Berättelsen

förekom första gången omkring 1830 i en

af Österns förnämsta tidsskrifter under

rubrik “Running the Gauntlet.”**) Mrs.

*) Aralia racemosa.

**) Gauntlet betyder egentligen stridshandske,

men skall också eget nog, kunna öfversåttas med

gatlopp. Med gatlopp menades ett straff som

fordom var brukligt inom krigshärar och tillgick

sålunda: Soldaterna uppstftlda på två led med

ansigtena vinda mot hvarandra, hvar och en

beväpnad med ett spO. I den gata ePer gång. som

bildades mellan leden, skulle brottslingen springa

så fort att ej de uppstälda so"daterna hunno slå

till den springande; och år det troligen med

anledning deraf som författaren kallat det "springa

gatlopp.”

Van Cleve, sedermera bosatt i

Minne-apolis, var äfven ett ögonvittne till

händelserna och har derom likaledes

skrif-vit en berättelse.

För att bättre kunna förstå dessa

tilldragelser borde kanske upplysas om att

så långt tillbaka man minnas kan, hade

mellan Sioux- och Chippewa-indianerna

rådt ett dödligt hat och en ständig fejd;

att det land, å hvilket fästningen var

anlagd, var köpt af Siouxs och att

med-lemmarne af denna stam för det mesta

uppehöllo sig vid och omkring fästet,

hvadan de nästan ansågo ett besök af

deras dödsfiender Chippewas till stället

för en sorts intrång å deras land och

rättigheter.

Sommaren 1826 kom ett litet sällskap

Chippewas till Fort Snelling under

förevändning att ha affärer med deras

“fader,” agenten, men egentligen för att

tigga ammunition, kläder och framför

allt brännvin. Beväpnade Siouxs

samlades snart kring platsen och visade

tydligen sitt missnöje med främlingarnes

visit. Det oaktadt vågade sig två af

Chippewamännen att göra ett besök å

American Fur Companys handelsplats,

som var belägen ett par mil från

fästningen. Medan de voro der, erforo de

att fara hotade dem från deras fiender,

Siouxs, hvarföre de anmodade två hvita

män att följa dem tillbaka. Under

vägen, då de passerade en liten

skogsdunge, framrusade tre Siouxs och

aflos-sade sina gevär mot den först gående

Chippewa, hvarefter de genast flydde.

Gevären måste ha varit dubbelt laddade,

ty mannens hufvud bokstafligen blåstes

bort från hans skuldror, och de hvite

följeslagarne öfverstänktes med blod

och hjerna. De andra nådde fästet i

säkerhet. Indianen begrafdes på

platsen, och på hans graf upprestes en påle,

hvilken allt sedan kallades

“mördarepålen.” Mördarne skröto sedan ej så litet

öfver sin bragd, och deras stam tyckte

att de tillfogat dödsfienden ett stort

nederlag. Det sades att Toopunkah Zege

och de två andra mördarne, hade hvar

för sig förvärfvat rättighet att bäraskunkskinn vid hälarne och örnfjädrar i

håret.

Vintern gick utan att den mördade

Chippewan blef hämnad.

Tidigt på morgonen den 28de Maj

1827 visade sig Chippewa-höfdingen

Kee-wee-zais-hish, af engelsmännen

kallad Flat Mouth, åtföljd af sju krigare

samt några qvinnor och barn, inalles 24

personer, utanför fästningen. Han

förde sin lilla trupp direkt till porten, der

han utvecklade den amerikanska

flaggan och begärde ett samtal med

kommendanten.

Så snart Siouxs fingo höra om

besöket samlades de till ett stort antal kring

sina fiender. Strax derpå visade sig

kommendanten och tillsade Chippewas

att komma in i fästningen.

‘Blif ej vred, fader,” sade E^Jat Mouth,

“men jag vill säga någonting här innan

jag går in i din wigwam eller äter ditt

bröd. Jag önskar att dessa Siouxs skola

höra det.”

Öfverste Snelling skickade efter

Chip-pewa-tolken och så snart denne kom,

fortsatte chefen:

“Fader,” sade han, “du vet att det är

mera än ett år sedan vi gjorde fred med

dessa Siouxs, emedan du önskade det.

Vi hafva hållit denna fred och lyssnat

till dina råd, såsom vi alltid göra, ty

våra amerikanska fäder äro visa män,

som alltid tillråda oss att göra det rätta.

Dessa män veta om de hafva gjort

detsamma eller ej. Jag talar med ett sjukt

hjerta. Vi äro blott några få här och

dessa män vilja ej hålla freden med oss.

Vi begära ditt skydd, såsom vi vilja

skydda dig, om du kommer till vårt

land.”

Öfversten svarade, att han ej ville ha

något att göra med deras stridigheter.

Om de slogos å andra platser kunde han

ej hjelpa det, men så länge de förblefvo

under hans flagga voro de skyddade,

förutsatt att de ej ofredade andra. Han

bjöd dem uppslå sina tält inom

gevärs-skotthåll under vallarne, och der sade

han att de skulle vara säkra. Han ville

göra deras sak till sin egen, ifall någon

skada tillfogades dem der. Då detta tal

uttyddes för Siouxs utropade de:

“Hachee! Hachee! Hacheetoo!” —

“Det är så! Det är så!”

På eftermiddagen kommo Toopunkah

Zege och åtta andra Sioux krigare till

Chippewa-lägret. De gingo direkt till

det största tältet, der nio personer för

tillfället voro samlade. De emottogos

der på ett vänligt sätt, och en fest af

hjortkött, majs och lönnsocker

tillreddes, i hvilken alla deltogo. Efter

intagen måltid framtog Toopunkah Zege en

fredspipa, grant utstyrd med

piggsvins-taggar och rödfärgadt hår, hvarur alla

rökte, hvarefter samtalet blef allmänt

och förhållandet mellan gäster och

värdfolk tycktes vara det allra bästa.

Chip-pewaqvinnorna koketterade med

Sioux-ynglingarne och tycktes på intet vis

betrakta hvarandra såsom fiender. En

Sioux krigare är tillåten att bära en

örnfjäder i sitt hår då han har dödat en

man. Toopunkah Zege bar en sådan för

den Chippewa han så lömskt hade

mördat året förut. En af

Chippewa-flic-korna observerade detta och sade: “Du

är ung att bära en sådan,” hvarpå han

svarade: “Jag skall hafva en till innan

jag blir mycket äldre.”

Efter så mycken visad vänskap och

förtrolighet anade naturligtvis ingen att

någon elak afsigt låg under detta besök.

Vid solnedgången togo gästerna

af-sked och aflägsnade sig, men komna

utom dörren, som med foten hölls

öppen af den sistgående, vände de sig om

och aflossade sina gevär på de i hyddan

innevarande, hvarefter de uppgåfvo ett

tjut och flydde likt hjortar. Två af de

innevarande dödades och sex sårades.

Skotten hördes af vakten på fästet, som

gaf allarm och strax efter, kommo

Chippewas med sina qvinnor till portarne,

skrikande och gestikulerande. Flat

Mouth påminte öfverste Snelling om

hans löfte om skydd, och denne afsände

genast kapten Clark med hundra

soldater för att fånga fredstörarne. Strax

utom fästet påstötte denna trupp ett

större band Siouxs, beväpnade ochordnade till strid, hvilka dock ej

upp-togo kampen utan vände ryggarne till,

men förföljdes af soldaterna, som

till-fångatogo och till fästet återförde 30 af

dem, hvilka sattes i arrest.

Det var jemmer och gråt i

Chippewa-lägret den natten. Qvinnornas

högljudda klagan och tjut störde garnisonens

hvila, men soldaterna respekterade

deras sorg och ingen bad dem vara tysta.

Männen svärtade sina ansigten, men mot

vanan sargade de ej eller skuro sin

kropp. Då en af de hvite frågade dem,

hvarföre de denna gång afveko från

denna eljest i deras nation brukliga sed,

svarade en af Chippewa-krigarne, Little

Soldier kallad: “Måhända vi behöfva

använda våra gevär i morgon och

der-för få vi ej förlora något blod, fastän

våra hjertan blöda, ty vi måste kunna

se rätt öfver bösspipan.”

Little Soldier hade rätt i sin

förmodan. I dagningen följande morgon

besökte kommendanten de sårade

Chip-pewas och frågade dem om de kunde

igenkänna sina angripare. Härtill

svarade de genast jakande. Han frågade

dem derefter hvarföre de ej varit mera

på sin vakt utan låtit öfverrumpla sig,

hvarpå en dödligt sårad krigare

svarade: “Vi respekterade och förlitade oss

på din flagga och trodde att våra

fiender skulle göra detsamma.” Öfversten

frågade dem vidare om de på något sätt

förolämpat Siouxs, hvarpå krigaren

svarade: “Vi gåfvo dem ingen

förfördelning men ledo mycken.” Han

visade fredspipan, som Siouxs hade

medfört, och sade att det hår hvarmed den

var prydd hade tillhört ett Chippewa

hufvud. Det var vanligt hos en indian

då han visades en skalp att med största

säkerhet kunna säga, hvilken stam den

tillhört.

Fångarne framfördes och visades för

de sårade Chippewas, hvilka igenkände

två af dem såsom delaktiga i föregående

aftons våldshandling. “Jag

öfverlem-nar dem i edra händer,” sade öfversten

till Chippewa-krigarne. “De hafva

för-tjent döden och ni må döda dem eller

ej, hvilket ni för godt finner. Om ni

ej gör det, måste de förhöras och

straffas efter amerikansk lag. Jag har ej

rätt att straffa dem. Ni kan låta dem

gå om ni vill. Jag tvår mina händer

i detta fall.”

Dessa ord öfversattes noggrant för

Chippewas, hvilka dock ej svarade ett

ord härtill, men väl noga undersökte

fängkrut och flinta på sina gevär. Little

Soldier tog fram en några fot lång rem,

skuren ur en elghud, hvarmed han

sammanband de båda brottslingarne vid

armbågarne. Offren utfördes derpå på

slätten framför fästet och placerades 30

yards från de sex friska

Chippewa-kri-garnes bössmynningar, samt tillsades att

springa för lifvet. De voro ej sena att

efterkomma denna order och rusade i

väg likt nyljur, men Chippewas kulor

flögo hastigare och innan många steg

voro tagna lågo de liflösa på marken.

Nu visade sig den vilda naturen i all

sin gräslighet. Qvinnor och barn

dansade af glädje, och stickande fingrarne

i de bloddrypande hålen efter kulorna,

slickade de dem med stor begärlighet.

Männen afskuro skalperna och tycktes

finna sin högsta njutning uti att sticka

sina knifvar i de liflösa kropparne.

Bland de Siouxs, som fångats qvällen

förut och qvarhöllos under bevakning å

fästet, var en gammal man vid namn

Khoyapa eller Eagle’s Head, en onkel

till en af de två krigare, som sålunda

blifvit afrättade af Chippewas. Under

hela tiden för dessa uppträden visade

han stor oro, och då knallen af den

mördande gevärssalvan hördes, sände

han bud efter den kommenderande

officeren, till hvilken han sade:

“Fader! Batture aux Fievres*) är ett

dåligt folk. De förorsaka alltid

förargelse och andra få lida för dem. Det

var orätt att skjuta Chippewan förlidet

år, men de gjorde det och nu kanhända

att ett af mina barnbarn blir skalperadt

för det. Hvad de nu hafva gjort är en

Namnet ft det band, hvilket mrtrdarne

tillhörde.stor dumhet. De öfvertalade min nevö

att följa med, och nu är han död. Låt

dem denna gång sjelfva lida följderna

af sina handlingar. Jag vet hvar jag

skall finna två andra af dem; om du

släpper mig ut skall jag föra dem till

dig och du må döda dem såsom de

för-tjena, eller befria dem om du behagar.

Om du dödar dem, blir jag glad, om du

låter dem gå, blir jag ledsen. De borde

ej tillåtas att bringa hela nationen i

vanrykte och besvärlighet.”

Öfverste Snelling, som hade stor tillit

till Sioux-karakteren, biföll förslaget

och frågade:

“Hur snart kan du vara tillbaka med

mördarne?”

“Vid solnedgången i morgon qväll,”

svarade Örnhufvudet, “vill jag föra dem

till din dörr, och om jag kommer

ensam får du gifva min kropp till

Chip-pewas.”

Solen stod högt på himlen då

Örnhufvudet med bössan i hand, knif och

tomahawk i bältet begaf sig i väg. Det

var 60 mil mellan fästet och Batture aux

Fievres, dit han ankom tidigt påföljande

morgon, efter att hafva hvilat en eller

ett par timmar i skogen. Han gick

direkt till den hydda, i hvilken

Sagando-shee eller The Englishman, som han

äfven kallades, fader till Toopunkah

Zege, bodde. Familjen var redan

uppstigen och mördarne höllo just på att

med glädje och stolthet omtala sina

bragder, då Khoyapa inträdde.

“Du har handlat som en hund,” sade

den gamle till Toopunkah Zege, “och

så har du,” tilläde han, vänd till den

andre mördaren, som äfven befann sig i

hyddan. “Andra måste dö för hvad ni

hafva gjort, och det är bättre att edra

lif tagas än andra skola dö för edra

dårskaper. Det finnes ej uslare män än

ni i vår nation. Jag säger eder: Ni

måste dö! Stigen upp och följen mig

som män, eljest dödar jag eder som

hundar der I sitten!”

Så sägande spände den gamle hanen

på sin bössa och drog tomahawken ur

bältet. Qvinnorna skreko och bannade

4—

och The Englishmans panna mulnade,

men ingen vågade göra motstånd, ty

Örnhufvudets anseende inom hans

nation var stort. Toopunkah Zege sjelf

visade ej ringaste tecken till olydnad.

Han steg genast upp och gaf

Örnhufvudet ett rep och framsträckte sina armar

för att bindas. Sedan han bundits,

tillsade han sin fader att sticka hvassa

eksplintar genom den muskulösa delen af

armarne på det att amerikanarne måtte

se att han ej fruktade smärta. Fadren

uppfylde hans begäran utan att säga ett

ord.

Den andre brottslingen deremot var

darrande och blek samt tycktes helt

upp-gifven af förskräckelse och lät sig

un-dergifvet bindas.

“Nu,” sade Örnhufvudet, “marsch!

Gån före mig och det fort, ty ni måste

dö vid det amerikanska fästet före

solnedgången, och det är lång väg dit.”

På aftonen samma dag anlände

Khoyapa enligt löfte till fästet med

fån-garne.

“Fader, här äro de,” sade han till

öfversten, “tag dem och döda dem, och

om det ej är nog för mitt folks säkerhet,

tag äfven mitt lif; jag är villig att gifva

det.”

Den hvite höfdingen svarade

Khoyapa, att från den stunden var han fri,

och förärade honom en frikostig gåfva,

hvarefter den gamle drog sig tillbaka.

Chippewas tillkallades genast och

fån-garne öfverlemnades till dem, dervid

höfdingen Flat Mouth uti ett tal till

öfversten yttrade bland annat, att

all-denstund endast två af hans folk blifvit

dödade och två af mördarne redan fått

umgälla detta med lifvet, och deras sed

ej fordrade mera än lif för lif," och

all-denstund Siouxs voro en stor och

mäg-tig stam, af hvilken han fruktade hämd,

ville han ej fordra mera blod.

Då reste sig Little Soldier med

gnistrande ögon. Han var en liten man

till växten, nästan dverg, men väl bygd,

qvick, stark och storsinnad, samt

ansågs för den tappraste och oförvägnaste

krigare vid Sandy Lake. Hans brodervar det som dödades föregående år vid

“mördarepålen.”

“Vår fader med den flata munnem

säger att han är nöjd,” sade Little

Soldier. “Det är ej jag. Vi hafva fått lif

för lif, som han säger, men jag är

ändock ej tillfredsstäld. Denne man

(pekande på Toopunkah Zege) sköt min

broder förlidet år och solen har ännu

ej gått ned två gånger sedan ha/n äfven

sköt min hustru. Den andre var

honom behjelplig. De förtjena att dö,

och dö skola de.” “Hoh!” tillropte han

fångarne, menande att de måste dö.

Toopunkah Zege var genast färdig

och började sjunga sin dödssång. Den

andre fången, kallad Split Lip, emedan

han var harmynt — en man med ett

vederstyggligt, motbjudande utseende,

känd af de hvite som en stor tjuf och

skälm — var deremot en feg stackare,

som började gråta och ömkligt bönfalla

den kommenderande officeren att rädda

hans lif, ty han hade ej dödat någon

eller gjort något ondt, sade han.

Toopunkah Zege upphörde med sin

sång och afbröt honom med harm:

“Du ljuger, hund! Fege stackare!

gamla käring! du vet att du ljuger. Du

vet att du är lika skyldig som jag. Var

lugn och dö som en man. Dö som jag.”

Hvarefter han bortvände sitt ansigte

med största uttryck af förakt samt

återtog sin sång och gick stolt framåt,

släpande ynkryggen, med hvilken han var

sammanbunden, med sig. Toopunkah

Zege var en ung man, ej mer än 20 år

gammal, en hjelte på sitt vis, med ett

ståtligt och fördelaktigt utseende, hvars

öde väckte medömkan bland de hvite.

Ankomne till afrättsplatsen tillsades

fångarne af Chippewas att springa för

lifvet. Gevären aflossades och Split Lip

föll död på stället. En kula afklippte

repet med hvilket de voro

sammanbundna och Toopunkah Zege, fastän

genomborrad af en kula, sprang som

om han varit oskadd. Ett glädjerop

hördes från de i buskarne gömda

Siouxs. Ett ögonblick till och deras

hjelte var räddad. Little Soldier, hvars

bössa första gången klickat, spände åter

hanen, sigtade, och en kula från hans

välrigtade gevär sträckte Toopunkah

Zege på 150 yards’ afstånd död till

marken.

Den fege Split Lips döda kropp

betraktades med förakt af såväl Siouxs

som Chippewas, men den modige

Toopunkah Zeges deremot bevisades

aktning och vördnad och hans lik

öfver-höljdes af hans fiender med en ny filt.

Öfverste Snelling sökte förhindra alla,

öfver hvilka han egde någon myndighet,

att deltaga i dessa vederstyggliga

scener, men han lät indianerna hafva sin

fria vilja och handla efter eget

godt-finnande, såsom deras sed bjöd. Han

tillsade Chippewas att de döda

krop-parne måste bortskaffas, hvarpå de

fattade liken i hälarne, släpade dem till

branten och nedkastade dem i den

närbelägna floden från en höjd af 125 fot.

För en längre tid efter dessa hämdelser

visade sig inga Siouxs vid fästet. De

voro högst förbittrade på agenten och

kommendanten; det talades mycket dem

emellan om att hämnas, och man

fruktade en tid allmänt ett indiankrig. Men

antingen de insågo det rättvisa i hvad

som skett, eller visste att de hvites magt

var allt för stor, nog af, indianerna

för-höllo sig lugna.

Öfverste Snelling har äfven blifvit

skarpt klandråd af åtskillige hvite för

att han denna gång begick ett stort

misstag i det han uppoffrade fyra Siouxs

lif för två Chippewas, ett misstag som

uppväckte ett dödligt hat hos Siouxs,

såväl mot Chippewas som mot

soldaterna vid fästet, och som sedermera

kräfde blod. Det antages att för denna

fästningskommendantens blunder

mången Chippewa-skalp fick lemna sin af

försynen bestämda plats, och att

mången soldat, som troddes hafva rymt eller

deserterat från fästet, i stället blifvit

dödad af hämdfulla Siouxs och liket

un-dangömdt.

En del af befästningarne äro för länge

sedan nedrifna och de gamla baracker

som ännu stå qvar äro tomma, förfallnaoch mossbelupna, men likväl är det

många som fortfarande vallfärda till

denna plats för att beskåda Minnesotas

mest historiska relik.

Det nya, moderna Fort Snelling med

sina många ståtliga kasernbyggnader

ligger ungefär en mil ifrån det gamla

fästet, och begifva sig många äfven dit

för att vid vissa tider beskåda

exercis-öfningarne af våra gossar blå.

Innan vi orda om Minneapolis’

nuvarande naturskönheter, vilja vi låta

tanken flykta tillbaka till den tid, då

staden ej ännu hade några offentliga

parker, men i stället sitt lilla förtjusande

Chalybeate Springs, hvarest både gamla

och unga efter dagens eller veckans

vedermödor sökte en behöflig

vederqvic-kelse.

Denna på sin tid så populära

vistelseort var belägen vid kanten af St.

An-thony-fallen, å den östra flodstranden,

midt för den plats, hvarest den stora

Pillsbury “A” qvarnen nu fäster

allmänhetens uppmärksamhet.

Nedför den träd- och buskbeväxta

sluttningen begaf man sig å branta

trätrappor. Vid första afsatsen fans en

liten paviljong, i hvilken förfriskningar

serverades och hvarest gubben Noawk,

Minneapolis’ pioneer-fotograf, hade en

liten atelier., der han roade sig med att

“slå gubbar.” Vid denna paviljong voro

utbygda platformar samt ytterligare

trappor, som ledde till det skummande

vattenbrynet. Här å den jemna

marken slog man sig ner å beqväma

träd-gårdsbänkar eller luftade sig i den höga

sväng-gungan.

I den höga, branta klippan vid södra

ändan af löfdungen var en större

vattengrotta, dit man kunde ro in med båt.

Man antog att denna grotta sträckte sig

två eller tre hundra fot in i den hvita

sandstensklippan.

Vidstående illustration visar endast

långsidan af den platform som ledde till

paviljongen.

Ville man lätta sinnet samt beundra

en stolt natur, begaf man sig alltid till

Chalybeate Springs, ty

Det var så ljufligt alltjemt att spatsera,

Svalkas af Fallets gudomliga fläkt,

Och att i gungan sin kropp motionera,

Rulla i gräset bland blommor helt käckt.

Titta på räfvar, som leka i sanden,

Dito på fogeln med ett ben på stat.

Dit gingo många ganska tidigt om

morgnarne för att dricka merg i benen.

Vattnet i de små porlande källorna var

i hög grad jernhaltigt, och då man

druckit en tid deraf kände man sin temligen

stålsatt. Man kunde äfven bada i

samma vatten i särskilda badrum, inredda i

den lilla paviljongen.

Det bästa af allt var att

brunnsdrick-ningen var ofantligt billig. Den

rubbade ej en enda fyrk i ens fickor.

Det på platsen så mycket eftersökta

vattnet var analyseradt af den

framstående kemisten S. Dana Hayes från

staten Massachusetts, hvilken förklarade

detsamma vara ett verkligt

helsogifvan-de mineralvatten. Pettengill Co., som

hyrde denna plats för en längre tid,

sålde detta vatten gallonvis för billigt

pris till kunder i staden, men på platsen

var vattnet fritt för alla.

Skulle floden stiga för högt, som den

ofta gjorde, så hade det här ingen fara.

En på platsen biträdande person sade

en gång, att

Skulle floden af nyck öfversvftmma

Vår syndiga stad efter hand,

Så vill jag i förtrolighet nämna,

En ark bygger “Noawk" vid strand.

Men, i afvaktan på vattnets stigning,

kunde Noawk ej göra annat än

filosofera, profetera och fotografera.

En tid gåfvos här konserter af

östsidans “Cornet Band” hvarje

lördags-qväll, fritt för alla som uppförde sig

ordentligt. Under dessa aftnar var

platsen oftast illuminerad med kulörta

lyktor. Chalybeate Springs, detta Tivoli i

miniatyr, var i sanning “ganz

wunder-schön,” och om sinnet var aldrig så

trögt eller upphetsadt blef man ändå af

St. Anthony-fallcts brusande vaggsång

ljufligt lullad i ro på naturens sköna

armar.Här var tillhåll för ungdomen,

synnerligast om söndagarne. Augusti

månsken attraherade mer än ett älskogspar,

ty litet hvar var frestad att derstädes

niuta af de månljusa och svala aftnarne.

Nere vid stranden såg man alltid en

mängd enstaka grupper som sökt friden.

och der drogs man till följd af de kyliga

aftnarne närmare intill hvarann.

Huru många af dem torde icke hafva

erinrats om sanningen i dessa ord:

“Hvad det är ljuft när forsen larmar

Att tryckas af små hvita armar.”

Denna härliga tillflyktsort har nu i

snart tjugo års tid varit spårlöst

försvunnen, och få torde de vara som nu

med säkerhet kunna utpeka stället der

Chalybeate Springs fordom var beläget.

Sådana äro tidens verkningar.

En annan liten naturskön plats, Bridal

Veil Falls, som förr i tiden ofta besöktes

och beundrades af främlingar såväl som

Minneapolisboar, finnes nu endast till i

rrinnet. Den var belägen längre nedåt

fioden, nära intill universitetet. Det

lilla vattenfall, som här störtade sig

öfver en 20 fots hög sandstensklippa,

bildade ett litet förtjusande, glittrande

fall, hvars tunna, genomskinliga

vatten-väfnad gaf det namnet “Bridal Veil

Falls” (Brudslöjan). En spekulativ

stenhuggare, mera praktisk än poetisk,

har huggit itu sandstensklippan och

förstört fallet.Tvenne andra små förtjusande

vattenfall, belägna ej långt från hvarandra,

nemligen “Fawn’s Leap” och “Silver

Cascade”, hvilka äfven störtade sig

öf-ver lodräta klipphällar till stranden ne-

danför, ett afstånd af från 50 till 70 fot,

halva af liknande orsak fått dela samma

öde som “Bridal Veil Falls”. De

tillhöra numera de försvunna råmärkena.KURIOSA.

Utmed södra stranden af

Mississippi-floden, några hundra fot nedanför

Washington avenue bron, nästan i

hjer-tat af staden, finnes en ofantlig grotta.

Få känna till densamma; men ännu

färre hafva reda på, att i denna grotta,

som sträcker sig 400 fot in under

jorden, bodde för några år sedan en man

med sin hustru, sina hästar och sin

hund. Ingen tyckes rigtigt känna till

historien om grottan.

Traditionen förmäler att för 150 år

sedan, då indianer och vilda djur trifdes

som bäst der Minneapolis nu står, ett

sällskap af upptäcktsresande, som for

utefter Mississippi, nyttjade denna

grotta som sitt vinterqvarter — ett varmt

och säkert skydd från Minnesotas

dåvarande stränga vintrar.

Något yngre traditioner förtälja att

tullsnokar, under “moonshiners”

tide-livarf, nyttjade hålan som sitt gömställe.

En båt kunde i dessa dagar ros rätt in i

“förmaket” af hålan. Grottan är

konstgjord. Menniskohänder ha gräft detta

hål, 400 fot genom sandstensklippan;

menniskohänder konstruerade " dess

hvalf, dess olika kamrar, långt borta i

dess innersta gömställen, hvarest man

måste krypa på händer och fötter genom

trånga passager in till en kammare tolf

fot hög — ett säkert och skyddande

gömställe.

I flera år beboddes denna grotta af

Yellowstone Bill, en äkta typ af den

vilda- Vesterns gränsbor. Hans rätta

namn var Martin Frank Walker.

Mången torde hafva i friskt minne denna

underlige man och hans lika intressanta

hustru, der de bodde i grottan

tillsammans med sin hund och sina

favorithästar, alltid glada att emottaga besökare.

Martin Walker hade alltid mycket att

berätta om sina äfventyrliga resor i

Amerika, Europa och Asien, samt

framför allt fann han ett stort nöje uti att

visa sina i grottan förvarade,

märkvärdiga samlingar af mineralier,

Colorado-diamanter, agater och andra stenarter,

dyrbara skinn, som man sällan får se

maken till; förstenade djurarter samt

bergskristaller och formationer af

ovanlig skönhet.

En med dörr försedd skilj ovägg af

bräder afsöndrade boningsrummet från

den öfriga delen af grottan. Nästa rum

nyttjades som magasin. Till venster

passerade man genom ett hvalf till en

ofantligt stor kammare. Här hade

Yellowstone Bill sina favorithästar, en gång

ej mindre än sex till antalet, hvilka

måste passera in och ut genom det med

bräder golfbelagda boningsrummet.

Bill påstod att han fångade dessa hästar

vilda i Arizona samt att han hade sjelf

tämt dem.

På en stång, tvärs öfver ett af

hvalf-ven, hängde Walkers

bockskinnsko-stym, hans sadel och lasso samt hans

beryktade skjutväska, hvilken tillhört

den gamle Wounded Knee, en af de

indianhöfdingar, som figurerade i Black

Hills-upproret. Der fans äfven den

träsked, som den gamle höfdingen nyttjat,

samt perlband och andra indiankrigets

byten. Walker fann lika stort nöje uti

att visa besökare sina hästar, sin hund

och sin hustru som sina samlingar.

Martin Walker hade en broder vid

namn Fred. I tjugotvå års tid voro

dessa bröder förlorade för hvarandra,

tills de af en händelse möttes på

Minneapolis’ gator.

År 1893 reste Martin Walker vesterut,

och beboddes grottan sedermera af hans

broder, Fred Walker, hvilken väl torde

ihågkommas af mången Minneapolisbo

i förbindelse med det sorgliga faktum,n

Den första statsutställningen (State

Fair) afhölls i Minneapolis den 5te

Oktober 1859. Det var en kombination af

state- och county-fair. Minneapolis,

äfven på den tiden stolt i själen, betalte

Mable och tjenstflickan dogo i rysliga

plågor. Efter flera veckors svår

sjukdom tillfrisknade likväl Mrs. Walker,

och hon och hennes man lemnade

genast Minneapolis, modfälda och

förtvif-lade. Året derpå kom Martin Walker

tillbaka till Minneapolis och sporde att

hans broder afrest till okänd ort, och

ingen vet om bröderna träffats eller

hört af hvarandra sedan dess. I de små

trähusen, som ligga ofvanpå “bluffen,”

nära intill grottan, bo ännu i dag några

norska familjer, hvilka voro väl

bekanta med Martin Walker, och hafva de

många underbara saker att berätta om

dessa “Cliff Dwellers” och deras

romantiska lefnadssätt.

alla 7 eliminära utgifter. Platsen för

utstähningen var belägen å First avenue

south, nära Hiddens hus.

Året derpå, den 26-29 September,

afhölls nästa utställning vid Fort

Snell-ing.

att hans lilla dotter, Mable, hans hustru

samt deras tjenstflicka blefvo alla tre

förfärligt brända af en gasolinexplosion

år 1896 i deras dåvarande hem å

Sev-enth avenue south, nära Fourth Street.

"YC.ll.O"cysTOf"-e. B*«.!. "De voro båda mycket anspråkslösa

företag i jemförelse med nutidens

utställningar; men för den tiden och den

generationen ansågos de likväl som

“grand and glorious successes.”

Hennepin County Fairs hafva länge

sedan upphört, under det att State Fair

nu afhålles årligen första veckan i

September vid Hamline, midt emellan

Minneapolis och St. Paul.

Minnesota Agricultural and

Mechanical Association organiserades år 1877

med Wm. S. King som president och

Charles H. Clarke som sekreterare.

Denna organisation höll ‘Fair” hvarje

år i Minneapolis ända till 1882. Den

framgång denna organisation rönte kan

med skäl tillskrifvas Col. King eller

“Old Thaumaturgis” (den gamle

undergöraren), som man på skämt vanligen

titulerade honom. Han var också på sin

tid en verklig Barnum. Aldrig i

Minneapolis’ historia, vare sig förr eller

senare, har det varit så många främlingar

närvarande på en gång här i staden för

att bevittna liknande tillställningar.

Säsongen 1880 var glansperioden af dess

tillvaro. Den tjugo mil långa

kapplöp-ningstäflan till häst mellan Bell Cook

från California och Emma Jewett

(svenska) från Litchfield, Minrv., var en

af attraktionskrafterna; äfvenså den

journalistiska ballongfärden gaf

anledning till allmänt samtal både när och

fjerran i två månaders tid före

utställningen.

Det var tillkännagifvet att ballongen,

i händelse af god vind, skulle göra en

tur till Boston eller New York.

Representanter från åtskilliga af Österns och

Vesterns tidningar voro passagerare,

och på den bestämda dagen seglade

ballongen bort. Men, ack! om några

timmar nedsteg den sju mil från

utställ-ningsplatsen i Knapheides kohage i

Ramsey county, hvarest den qvarblef för

fem dagar, då gasen försvann, och

detsamma gjorde journalisterna.

* • *

Vi vilja här återgifva några få karak-

teristiska drag ur lifvet vid en af

stadens jernvägsstationer.

Klimatförhållanden samt mångfalden

af de alster, som Minnesotas rika jord

frambringar, hafva lockat Nordens

söner och döttrar att framför någon annan

stat välja Minnesota till sitt nya hem.

Angående dessa pilgrimers landstigning

i Amerika yttrar sig derföre Philip L.

Baker på följande komiska sätt:

“When the sound of creaking cordage

Ceases and the gangway’s down,

O’er it troop the folks from Sweden

To a land to them unknown.

Ask what place they want to go to:

‘Vanta—gota—Minne—sota!’

“Smiling girls with yellow hair,

Dash of red In either cheek.

Blue-eyed, plump and very fair.

Scarlet-lipped, expression meek—

Lord! Since Sweden’s sent her quota,

I ‘vanta—gota—Minne—sota!’ ”

Minneapolis är statens ingångsport.

Alla skola in genom densamma,

antingen de ämna att stanna i staden eller

begifva sig vidare.

I Union Depot hade man förr i tiden

bästa tillfället att kunna göra sig ett

begrepp om emigrationsströmmens ebb

och flod.

Hvad lif och rörelse rådde icke förr å

denna plats. Midt i den alldagliga

folkströmmen märktes emigrationens

mäg-tiga pulsåder, den stora tillströmningen

af Skandinaviens ädla söner och döttrar.

Hvilken tafla af sorg och glädje kunde

man icke här skåda i ett enda

ögonblick, hvar gång man gjorde en “titt in”

i det smutsiga och dystra rum, som i

Union Depot var afsedt för

emigranternas bruk. Nordvesterns skandinaviska

befolkning ökades en tid betydligt

hvarje dag efter morgontågens ankomst å

Soo- och Burlington-jernvägarne.

De sågo i allmänhet ganska belåtna

och frodiga ut, dessa emigranter, som

anlände i sina varma, grofva kläder,

tunga läderskor med tjocka sulor,

hem-väfda sjalar och hattar i alla möjliga

fasoner. Det var detta kärnfriska folk,

som kom för att öka värdet af vår unga

och blomstrande stat, eller någon af

dess ännu yngre grannstater.Vi vilja låta några af dessa scener

passera revy.

Se här sitter en ung qvinna på en

mängd fraktgods i djupa funderingar.

Hon hvilar hufvudet i sina händer och

en och annan tår tycks ofrivilligt smyga

sig utför hennes kinder. Hvad tänker

hon på, som kan frambringa denna

svår-modighet, om icke på sitt gamla hem i

Dalarne, der hon hade hela sin

vänskapskrets, der hon upplefvat sina år

som barn, flicka och hustru, och dit hon

nu så innerligt längtar åter, trots de

lockande beskrifningarne i “Real

Estate”-cirkulärer och trots försäkringarne af

den nordiske yngling, som gått förut

för att bereda henne ett hem i Vestern,

att det skall blifva “bättre i

Minnesota.”

Här synas emigranter af alla åldrar,

gamla män några af dem, som tysta och

stilla sitta och röka sin pipa, allt under

djupa funderingar. De yngre männen

sitta i gruppvis. De hafva en frisk hy

och äro starkt bygda, vanda vid hårdt

arbete hvarenda en af dem, samt färdiga

att möta alla hinder, som ställa sig i

deras väg. De unga flickorna deremot

skratta och pladdra liksom den

obestämda framtiden för dem hade mera

behag än fasa, hvilket den troligtvis

också har.

Barnen äro de mest intressanta i hela

samlingen. Hvilket buller föra icke

dessa små pojkar i sina långa byxor, korta

jackor eller långa lifrockar samt

ofantligt stora mössor! Det fans ljud i alla

dessa strupar, ja, till och med

musikaliska ljud. Hör bara på denna lilla

gosse, som af sin fader, en gammal

soldat i svenska armeen, fått lära sig att

slå på trumma samt sjunga sitt lands

nationalsånger.

Han sjöng också ett par verser af

Runebergs “Vårt land,” så att det

väckte allmän beundran, och entusiastiska

åhörare placerade den lille parfveln på

ett bord, från hvilken upphöjda

ståndpunkt han uppmanades att sjunga hela

sången, och sjöng gjorde han med

sådan patriotisk känsla och dito gester att

ögonen fuktades på Sveas söner och

Noras män och qvinnor lyssnade i stum

förtjusning till

“Vårt land, vårt land, vårt fosterland,

Ljud högt, o dyra ord!

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,

Ej sanks en dal, ej sköljs en strand.

Mer ålskad ån vår bygd i nord,

Än våra faders jord.”

“Utmärkt!” “Bra! bra! pojke!” “Väl

sjunget!” ropades från alla håll och kan-

ter, under det den lille sångaren

pause-rade ett ögonblick för att sedan fortsätta

med de öfriga verserna, efter hvilkas

slut han hoppade ner från bordet under

stormande applåder.

En märkvärdig tilldragelse vid Union

Depot, som icke allenast betecknar ett

oförmodadt sammanträffande af broder

och syster, utan på samma gång

illustrerar det slarfviga sätt hvarpå biljetter till

emigranter förr i tiden utfärdades å

olika orter i det gamla landet gifves

härmed.

John Iverson, bosatt i North Dakota

och försäljare af åkerbruksredskaper för

en Minneapolis-firma, anlände en

morgon till Minneapolis från Casselton,

North Dakota. Han kom hit till

Amerika för många år sedan och hade gjort

det ganska bra, hvadan han beslöt att

sända efter sin syster, Christina Iverson.Han sände henne penningar jemte

instruktion att köpa biljett från

Stockholm direkt till Casselton, North

Dakota. Först ett år derefter, sedan

hennes föräldrar dött, blef Christina

Iverson färdig att resa. Hon köpte biljett

och anlände ordentligt till Minneapolis.

Vid denna tid förstod hon ej ett ord

engelska, hvadan den omständigheten,

att på hennes biljett stod “Minneapolis

till Fargo” i stället för till Casselton,

icke det ringaste bekymrade henne.

Christina visade sin biljett för

sta-tionsagenten vid Union Depot, hvilken,

i öfverensstämmelse med biljettens

föreskrift, förde henne ombord på

Fargo-tåget, och hade han naturligtvis dermed

gjort sin skyldighet.

Flickan lemnade tåget i Fargo, der

hon upptäckte att hon hade förlorat ett

paket med alla brefven ifrån sin

broder, i hvilka funnos den enda utvägen

att finna hans vistelseort. Hon märkte

likväl icke på en lång tid, att hon var i

en orätt stad. Hon frågade ständigt

efter brodern, som hon hade kommit

för att möta, men ingen syntes känna

honom. Namnet på orten, hvarifrån

han hade skrifvit, kunde hon icke

komma ihåg, och resultatet blef, att hon efter

en lång resa befann sig strandsatt på

främmande ort, tusentals mil från

hemmet, med endast några få dollars i sin

ficka.

Den unga qvinnan var förståndig nog

att under dessa omständigheter taga

tjenst hos en svensk farmare vid namn

Hanson, nära Fargo. Annonser insattes

i de flesta tidningar i North Dakota i

afsigt att finna den eftersökte brodern,

men" de lyckades icke falla under hans

ögon.

Mr. Iverson anlände till Minneapolis

för att möta sin syster dagen efter hon

hade afrest till Fargo. Några pålitliga

underrättelser om henne kunde han icke

erhålla, ty så många flickor,

motsvarande beskrifningen på hans syster, hade

passerat genom stationen samma vecka.

Han väntade flera dagar, men slutligen

antog han att systern måste ha anländt

före honom. Han återvände derföre till

Casselton, men fann derst.ädes inga

nyheter angående henne, hvadan han skref

till slägtingar på andra sidan hafvet,

underrättande dem om förhållandet.

Miss Iverson skref också till sina

vänner, hvilka följaktligen sände henne de

åstundade underrättelserna angående

broderns vistelseort, men orefven som

hon skref till honom blefvo återsända,

ty han hade redan lemnat platsen på

grund af dåliga affärskonjunkturer.

En lång tid förflöt och efter att hafva

uppgifvit allt hopp om att finna sin

broder, John, lemnade hon Dakota och

reste till Minneapolis, der hon tog tjenst

ho? en svensk familj, A. J. Österholm.

En vacker morgon kom hon af en

händelse att gå in i Union Depot. Hon

såg då en skäggig, bredaxlad ung man,

som fäste hennes synnerliga

uppmärksamhet. Efter att noga hafva tittat på

honom, blef hon snart öfvertygad om

att hon hade funnit sin broder, som hon

förgäfves s< kt under det förflutna året.

Hon tilltalade honom och

ögonblickligen igenkände John sin systers röst.

Det sista man såg af det lyckliga paret,

var då de gingo upp Nicollet avenue,

förklarande för hvaiandra huru allting

hade inträffat.

På förfrågan om liknande händelser

ofta inträffa vid Union Depot, svarade

dervarande emigrationsagenten, John R.

Groetbum, att många af emigranterna

till Dakota hade felaktiga biljetter och

skulle aldrig kunna uppnå sin

bestämmelseort om det icke vore för

stations-agenternas vaksamhet.

Bland unga resande, som på ensam

hand företagit den långa resan från

Europa till Minneapolis, må nämnas en

liten fyraårig pys, Julius E. Olsen, som

i Augusti 1895 ensam tillryggalagt den

4,500 mil långa vägen från Köpenhamn.

Han kom som fraktgods och på

adresslappen stod: "Frakt betald, befordras

till doktor Carl Essen, 312 Eiglith Street

south, Minneapolis, Minn., U. S. A.”

Den lille resenären var den yngste

passagerare, som anländt ensam hit tillstaden. Han var vid godt mod och

berättade att han erhållit god vård på

resan och öfverallt träffat vänliga

men-niskor, som hjelpt honom. Hans för-

äldrar hade dött och han skulle

adopteras af sin moster, som var gift med

doktor Carl Essen.

Ofvanstående teckning är en trogen

bild af “den lille päne dreng.”

* • *

Vi hafva många vackra stadsdelar,

men förvisso äfven några högst

egendomliga, liksom till exempel “Bohemian

Flats,” som den lilla strandstaden under

Washington avenue-bron så oriktigt

kallas.

När man reser å

Interurban-spårvag-nen från Minneapolis till St. Paul öfver

den höga Washington avenue-bron,

varsnar man i afgrunden under sig en

hel liten stad utefter den låga

flodbrädden. Man kan icke undgå att tänka,

det detta måste vara Lilliputernas stad,

ty allt ser så ovanligt smått ut. Husen

te sig som små hundkojor, och “midt i

byn” ligger en liten kyrka.

I Bergshammars socken i

Södermanland finnes en af de minsta kyrkor i

Sverige. När en resande en qväll for

der förbi, sporde han körsvennen hvar

kyrkan fans; han kunde icke se henne.

“Ja, si ho’ ä’ så lita, att di tar in’na

om nättera,” svarade den finurlige

körsvennen.

Detta infall skulle med än större skäl

kunna tillämpas på kyrkan i den lilla

stad vi här tala om, ty hon är betydligt

mindre än Bergshammars kyrka, ja, så

liten, att man kan stå vid kyrkväggen

och räcka till taklisten med handen.

Emellertid ger det hela, med sina

re-guliära gator, intrycket af en riktig liten

stad.

Hvilka äro då de, som här slagit sig

ned? De, som vilja bo sålunda, kunna

ej ha stora anspråk på lifvet, och

dessutom svämmar floden understundom

öfver, så att gatorna fyllas med vatten,

hvarvid man måste befara dem i båtar,

liksom man i Venedig färdas i gondoler.

“Båtar” var väl dock för mycket

sagdt.

En känd visa lyder sålunda:

‘Uti Helsingland ror di med trög,

För di kan inte vända med båtar.”

Och detta bör väl ock här tillämpas.

Bifogade träsnitt visar vyer af staden

under öfversvämningsperioden våren

1894, den största öfversvämning, som

inträffat derstädes på fjorton års tid.

Invånarne i denna högst kuriösa stad

äro ursprungligen “squatters.” De fingo

förr bygga sina hyddor nere vid

flodbrädden utan att betala någonting för

tomter. Och på detta sätt grundlädes

staden. Nu äro emellertid dessa gyllene

tider förbi. De, som nu bo der, måste

betala omkring $10 eller $15 per år för

borätten, allt efter som tomten är stor

till.

Till nationaliteten äro de flesta

slavo-ner, och kyrkan, öfver hvars dörr

följande ord läsas:

: SLOVANZKA EVANGE. LUTH. :

i IMMANUELS CIIiKEY. :

: 1889. :är också slavonisk. Omkring 400

sla-voniska familjer hafva sin varelse i

denna stad på sandbankarne i Mississippi.

Af de öfriga äro 40 af skandinaviskt, 15

af irländskt samt en del af böhmiskt

ursprung. Den slavoniske presten, som

grundläde församlingen, hette C.

Hau-ser, men han har afdunstat till Pennsyl-vania och en annan har upptagit hans

mantel.

De som bo dernere ha dock flera

fördelar. Först och främst få de all sin

ved fritt. De behöfva endast gå ut till

Wood Street och hala in så många af de

förbiflytande timmerstockarne de

behöfva, så ha de “plenty” af bränsle. Ett

storartadt vedförråd finnes ock i staden.

Till och med utefter kyrkväggarne ligga

kolossala vedfamnar uppstaplade, och

gårdarne vid Cooper Street äro

äfven-ledes fulla af ved.

Af fisk fins ock ett outtömligt förråd.

Man fiskar dagligen vid flodbrädden, så

att det räcker för hela “stadens” behof.

Vi begåfvo oss en vacker dag utför

den väldiga backen ner i den lilla

staden för att samtala med presten och

af honom erhålla några upplysningar

om platsen. Men detta hade vi

ingalunda gjort, om vi vetat, huru mycken

uppståndelse detta vårt besök skulle

åstadkomma bland invånarne, som icke

äro vana vid att se några främlingar

dernere.

Ur alla de små husen, af hvilka några

voro ganska snygga, kommo invånarne

ut och begapade oss, som om vi varit

de leda skogstrollen, eller Necken, som

med följe uppstigit ur Mississippis djup.

Man syntes rent af vilja äta upp oss

med ögonen, och vi kände oss djupt

generade.

Gummor och gubbar, pojkar och

flickor (många af de sistnämda voro riktiga

skönheter, snarlika zigenerskor)

beskådade oss under fasansfull tystnad. Ja,

till och med hundarne gjorde allt för att

riktigt skälla ut oss, och vi hade all

möda att befria oss från deras angrepp.

Till sist framsändes en deputation af

unge män, som under mörka ögonkast

sporde oss, om vi voro de ingeniörer,

som skulle beordra husens borttagande

och platsens omreglering till park.

Vi tröstade dem emellertid med att så

ingalunda var förhållandet, och sedan

slutade äfven hundarne upp med att

skälla.

De flesta vi talade med begrepo hvar-

ken engelska eller tyska, utan tecknade

endast. Till sist träffade vi dock en

gammal norrman, som visade oss till en

svensk vid namn Gustafson. I det lilla

huset, som bestod af två rum och kök,

allt ytterst litet, var det rent och snyggt.

Gumman stod i köket och strök. Vid

hennes sida på strykbrädet syntes en

tallrik med afätna fiskben. Och

der-inne i “parlorn” satt Gustafson sjelf vid

sitt arbetsbord. Gustafson, som led af

galopperande lungsot sedan elfva år

tillbaka, var föga konversabel. Vid ena

sidan hade han en fiol och vid den

andra en guitarr. På väggen hängde ett

porträtt af general Booth och på bordet

låg en af frälsningsarmeens sångböcker.

Gustafson var nemligen “kapten” i

Booths brigad.

Menniskorna dernere sågo i

allmänhet belåtna ut, och barnen svärmade

omkring som bi i en kupa. Utan tvifvel

är det väl dock med dessa stadsboar

som med

“Komministern i Möja,

Som får med litet sig nöja.”

Dock — “vara gudelig och låta sig

nöja är vinning nog.”

* * *

Några af våra gamla råmärken torde

förtjena ett omnämnande. Vid sidan af

de stora palatsen finna vi ännu gamla

bebodda eller öfvergifna ruckel ifrån

forna dagar, hvilka snart torde komma

att “rulla på trissor,” ty

Evigt kan ej bli det gamla;

Hvad förmultnadt ftr skall ramla.

Och det nya vftxa upp----

Oaktadt Minneapolis framvisat

ständiga scenförändringar och månget

gammalt råmärke försvunnit, kunna likväl

de indianer, som i gamla dagar gästade

staden, ännu finna många välbekanta

ställen, om de endast kunde återvända

från de “sälla jagtmarkerna” och göra

en tur omkring staden. De skulle

naturligtvis blifva förvånade öfver de

många stora förändringarne på alla håll och

kanter, men de skulle också blifva gladaatt få se ett och annat välbekant

“residens.”

Allt efter som åren rulla undan,

försvinna nu dessa råmärken, och det

kommer icke att dröja länge förrän “de

första husen som bygdes i Minneapolis”

komma att räknas till de ting, som varit.

Det första “frame”-hus som bygdes i

St. Anthony finnes ännu qvar. Det upp-

sprungliga plats tills dess

grundgräfnin-gen för byggandet af Union Depot

påbörjades. Den gamla byggnaden

flyttades då till Washington avenue north,

nära Turner Hall, hvarest den ännu

bibehåller sin gamla yttre form med

undantag af “piazzan.” som numera

saknas. Huset nyttjas för närvarande till

slagtarbutik.

DET FÖRSTA

7^ *. apr ~

‘FKA ME”-HUSET I ST. ANTHONY,

Uppbygdt iir 1848.

fördes år 1848 af R. P. Russell, hvilken

följaktligen hade all rätt till att räknas

for den äldste invånaren. Huset är af

historiskt intresse i dubbel mening, då

man betänker att det trävirke, som

nyttjades för att uppföra detsamma, var det

första som sågades i St. Anthony. Dess

takspån importerades från Stillwater och

fördes hit med båt, ty dylika tillverkades

ej härstädes på den tiden. Detta gamla

hus, som i många år trotsat tidens

verkningar, står ännu qvar på sin

ursprungliga plats vid öfre sidan af North Main

Street, på tredje tomten norr om Great

Northern-jernvägens spår.

Det första föremål, som helsade

fotgängaren välkommen i tidigare dagar,

då han passerade öfver hängbron från

Nicollet Island till vestra sidan, var

Snyder & McFarlanes “Real

Estate”-kontor. Byggnaden uppfördes af P. S.

Snyder år 1853 och förblef på sin ur-

Ett gammalt boningshus, som håller

på att förblekna med åren, är det som

står å University avenue nära Second

avenue north. Det bygdes af John

Healy och eges nu af kapten O. C.

Merriman. Byggnaden uppfördes på

den tid då hela (hvad man nu kallar)

östra Minneapolis var en vild prairie,

som endast beboddes af jettestora klock-grodor. Det var ett riktigt palats på

sin tid och var allmänt kändt under

namnet “The Castle of Frogmore,”

hvilken benämning det erhöll på den

grund att huset stod vid kanten af ett

stort träsk eller groddam.

På University avenue northeast, helt

nära Central avenue ,står en liten

envånings träkåk, som om sommaren är

öfvertäckt med slingrande vinrankor och

ser ytterst hemtreflig och inbjudande ut.

Detta hus är äfven ett af de äldsta i

staden och får troligtvis stå der ännu i

många år för att ge tak öfver hufvudet

åt man och hustru, som nu bott der så

länge, att de troligtvis ej skulle känna

sig lyckliga på någon annan plats.

Hvarje främling här i staden

betraktar med förvåning det lilla hvita hus,

som ligger till hälften undangömdt af

träden å hörnet af Hennepin avenue och

Fourth Street, ty det är icke ofta man

får se ett gammalt “homestead”

beva-radt i all sin enkelhet på en af de mest

centrala hörntomterna i en stor

affärs-stad. När Levi M. Stewart bygde detta

hus samt förvandlade hörnet till en park,

kunna icke “the oldest inhabitants” nu

komma ihåg. Det var så länge sedan

att 999 af hvarje tusen af våra gamle

invånare här i staden skulle säga, att

det fans der, då de kommo till

Minneapolis. “Mount Zion” — så kallar Mr.

Stewart sitt hem — är en af

sevärdheterna här i staden och kommer

troligtvis att förblifva så i många år, ty

“Elder” Stewart vill lika ogerna upplåta

sitt hem för något affärsqvarter som

han vill försumma att gifva

Courthouse-flickorna sin vanliga ration af karameller

hvarje lördag.

Bakom Bank of

Commerce-bygg-r.aden qvarstår ännu Gales gamla

“homestead” å hörnet af First

avenue south och Fourth street. Detta

gamla stenhus var troligen det mest

pretentiösa och beqvämaste på sin tid och

ännu har det icke öfverlefvat sin

bruk-barhet. I forna tider var huset scenen

för många briljanta sällskaper och

soci-?la tillställningar; men allt har för länge

sedan förändrats och byggnadens värde

förringats af dess senare innehafvare.

Det måste likväl snart flytta på sig, ty

tomten som det upptager är allt för

värderik för att icke nyttjas för

affärsända-mål. Redan denna sommar har det

varit på tal att nedrifva huset och i dess

ställe uppföra en större affärsbyggnad

för att deri inrymma den

svensk-ameri-kanska banken.

På hörnet af Eighth avenue south och

Fourth street, midt emot det gamla

rådhuset, är Ames’ forna “homestead,”hvilket var “långt, långt ut på landet,”

då domare E. B. Ames bygde

detsamma. Stället kallades förr i tiden “The

Elms,” emedan det var beväxt med

al-mar, hvilka fortfarande finnas qvar.

Allt sedan domaren Ames flyttat in i en

ny och mera elegant bostad har detta

gamla “homestead” bebotts af enskilda

hyresgäster, tills det slutligen blef ett

“boarding”-hus. För flera år sedan var

platsen befästad af den hjortögde Evert

Nymanöver, som var “boardinghusbas”

derstädes; men tvingades han snart på

grund af sig sammanhopande

omständigheter att retirera. Platsen har för

länge sedan erhållit det utnötta och

förfallna utseende, som är så karakteristiskt

för gamla byggnader, som i längre tid

varit “vårdade” af andra personer än

egaren sjelf.

I sammanhang härmed vilja vi

omnämna ett annat råmärke, som för

länge sedan försvunnit, men som på sin

tid utgjorde stadens stolthet, nemligen

den 275 fot höga elektriska masten å

Bridge Square. Denna “lyktstolpe” var

i sitt slag en af de första samt den allra

högsta, som någonsin blifvit uppförd.

Den tillverkades här i staden år 1883 af

den politiske kopparslagaren och

ång-pannefabrikören M. W. Glenn, som då

var medlem af City Council. För

åratal utgjorde den förnämsta föremålet för

Minneapolisboarnes stolthet och var

alltid beskrifven i all den literatur som

utgafs för att annonsera staden. Hela

sta’n var på fotterna första

illumina-tionsqvällen och Col. W. S. King, Col.

M. W. Glenn och Tom King — den

senare var skaparen af denna idee —

förklarades som offentliga välgörare.

Den elektriska masten var likväl en

dyrbar lyxartikel och efter att hafva trotsat

väder och vind i tio års tid, nedtogs den,

den I9de Augusti 1893, rostig och

väderbiten, innan dess egna fall fick

tillfälle att göra någon skada.

* * *

Närstående träsnitt är en trogen

af-bildning af en liten flat grafsten,

omkring tolf tum hög och sex tum bred,

som är inmurad i tegelväggen i Bank

of Commerce-byggnaden, hörnet af

Fourth street och First avenue south.

Många, många gånger har man sett

personer stå på gatan långa stunder för

att betrakta detta egendomliga

monument och sedan gått sina färde,

okunniga om de mysterier, som äro

förknippade dermed. Historien härom är kort

och lyder sålunda: Då Samuel C. Gale

för långa tider tillbaka bodde å sitt

gamla “homestead,” huset intill

bankbyggnaden i hörnet af Fourth Street och

First avenue south var detsamma

om-gifvet af en vackert grönskande och

blomsterrikt besådd plan, som i sakta

sluttning sträckte sig ner till Fourth

Street, hvarest den stora bankbygnaden

nu är belägen.

På denna plan lekte fordomdags

Samuel Gales fem barn och en favoritkatt,

som kallades Thomas. Men Thomas

dog en vacker dag och blef af de

sörjande barnen under högtidliga

ceremonier begrafven i ett skuggrikt hörn af

gräsplanen och blef ofvannämde sten då

placerad öfver grafven. Edward Gale,

äldste sonen, som på den tiden var

mycket fördjupad i Caesar och Cicero, läti stenen inrista följande inskription:

“Requies-Cat,” hvilket skulle vara en

slags ordlek på det latinska ordet

“Re-quiescat” (må han hvila i frid), som så

ofta förekommer på grafstenar. Allt

efter som tiden passerade förbi blef

grat-ven försummad och grafstenen slutligen

helt och hållet förlorad ur sigte, tills

man år 1887 började gräfva grunden för

den nuvarande Bank of

Commerce-byggnaden, då Stephen Jones, förman

för inureriarbetarne, händelsevis fann

stenen i jorden och, utan att någon enda

medlem af Galeska familjen visste

någonting derom, lät han inmura

densamma på denna i ögonfallande plats i

nord-vestra hörnet af byggnaden.

Låtom oss hoppas att denna sten

måtte länge “Requiescat” på denna

plats icke allenast till minne öfver

Thomas-cat, utan äfven öfver de glada

stunder, som fordomdags egt rum å

Gales gamla ‘‘homestead.”

* * *

Många skyltar hafva blifvit uthängda

och “dragna in” under tidernas lopp;

men ingen har tilldragit sig

allmänhetens uppmärksamhet så mycket, som

den skylt, hvilken vi här nedan

uppvisa. När man för många år sedan

passerade Washington avenue north, blef

man snart varse en kolossal, svartmålad

trästöfvel, som gnisslade på sina rostiga

hakar i stormen, sannskyldigtvis för

att draga allmänhetens uppmärksamhet

på följande egendomliga inskription,

som i hvit färg afstack mot den svarta

bottnen: “In God We Trust” samt

“Shoemaker Joe. A. G. and ?” För att

bättre tydliggöra skyltens utseende

hafva vi låtit vår speciele artist troget

af-teckna densamma. Att döma af den

förstnämda inskriptionen, skulle man

frestas tro, att vår hedervärde

skomakare med den stora stöfveln vore af ett

ytterst religiöst sinnelag. Huru dermed

förhöll sig, har varit svårt att finna reda

på, ty mannen i fråga, som bär namnet

Joseph A. Gluba, sig till heder och

ingen skam, har alltid varit ytterst sluten

och lemnade ej, trots alla möjliga och

5—

omöjliga försök, några upplysningar,

som vidrörde hans egen personlighet.

Att några roliga sällar förr i tiden

brukade drifva sitt ofog med gubben Gluba,

kunde man lätt sluta deraf, att på

förfrågan, om han hade någon

kompanjon, eftersom det stod “Joe A. G. and

?” på skylten, han svarade: “Nej, det

satte jag dit för att jag ej skulle bli

oroad af banditer. Om de tro, att det

fins två härinne, ha de litet mera

respekt.”

En vacker dag försvann likväl skylten,

och man såg den ej på flera år.

Troligtvis hade den ej den af Gluba åsyftade

verkan. Nej, nej! den kanhända snarare

hade samma verkan som en annan

skomakareskylt, förr i tiden, hvilken lydde:

“Gå inte till någon annan plats för att

bli lurad. Gå då lika gerna in här med

detsamma.”

Den företagsamme affärsmannen lät

likväl icke sin skylt stå länge och skräpa

på bakgården. Den stora stöfveln dök

åter upp i dagen, ommålad och med

helt och hållet nya inskriptioner. Hvar

och en, som gjorde sig besvär att

vandra åt norr öfver Washington

avenue-viadukten, kunde finna den strax intillett litet envånings träruckel (No. 414

Washington avenue north) på hvars

tak-kant den stora stöfveln intill helt

nyligen tronade och “stumt tilltalade”

den förbivandrande på latin. Man skulle

vara frestad tro, att den lämpligaste

inskription å en skomakareskylt vore:

“Ne sutor ultra crepidam”

(“Skomakare, blif vid din läst!”). Men denna

inskription finnes ej å den åsyftade

stöfveln. Det står i stället: “Salus populi

suprema lex esto” (“Folkets välfärd

skall vara den högsta lagen”).

Derun-der läses: “Shoe shop by Joe!” och å

andra sidan: “The World has made

Itself. Shoemaker Joe A. G—.”

Låtom oss begifva oss in för att få

återupplifva gamla minnen och samtala

på de gamle romarnes språk med den

store latinaren och skomakaren. Den

yttre skrubben — det står också på

markisen utanför: “Shoemaker, Barber

& Co.” — är en rakstuga; skrubben No.

2 är skomakareverkstaden och skrubben

No. 3 är köket. Med spannremmen

kring knäet och blötbaljan bredvid sig

tronar der bland beck och lästar den

märklige mannen, hvilken i likhet med

den verldsberyktade filosofen Böhme,

som också var skomakare, utan tvifvel

är en ovanligt intelligent person.

Mycket artigt mottager han de

besökande. Hans stora, klara ögon skåda

undrande och spörjande hvad man

möjligtvis kan hafva för ärende.

“Talar ni tyska?”

“Ja vvohl!” Den lille skomakaren

talade nog tyska. Men den var betydligt

bruten, så att man väl märkte hans

polska härkomst.

“Talar ni latin också?”

“Nein, meine Herren! Största delen

af det latin, jag kunnat, har nu fallit mig

ur minnet.”

Joseph A. Gluba (det lär ha funnits

ett “von” framför namnet fast

adelsmärket bortkastats i detta jemlikhetens

land) är född 1 Sarbinowa vid Znin nära

Bromberg i Polen. Han har varit här i

tjugo års tid, och hans lilla affär föder

godt sin man.

“Vet ni om att Polen och Sverige en

gång voro förenade?”

“Ja, under Sigismund, Johan 111 :s

son, ja; det vet jag nog.’£

Ja, allting tyckes den lille

skomakaren med det intelligenta ansigtet ha

reda på.

• När vi aflägsna oss och trycka hans

hand, tackande för godt sällskap, säger

han alltid på god svenska:

“Adjö, adjö, mina herrar! Titta in

när ni tittar ut!”

“Hvad för slag? Kan ni svenska

också?”

“Ja, ser ni, jag har mycket umgåtts

med svenskar, och polacker ha, såsom

ni vet, mycket lätt för att lära sig

språk.”

* • *

Det gamla ordspråket säger:

“Sanning är underbarare än dikt,” hvilket

tydligen bekräftades i November 1880,

då en sensation af mindre vanlig natur

inträffade. I sex månaders tid vistades

här i staden en yngling, som uppgaf sitt

namn vara Leon A. Belmont och som

påstod sig vara en nära slägting till

bankiren Aug. Belmont i New York.

Han bodde hos en familj Watts, hvars

dotter snart förälskade sig i den vackre

ynglingen, som äfven besvarade hennes

ömma låga och talte med längtan om

den dag, då kyrkans heliga band skulle

göra dem till ett. Vår yngling hade

under samma tid vunnit bekantskap med

en Miss Brackett, som äfven råkade att

bli kär i honom. Att på samma gång

ega, besitta och på ett tillfredsställande

sätt sköta tvenne älskarinnor står ej i

mensklig magt och detta fann vår hjelte

snart till sin stora ledsnad vara rena

sanningen. Svartsjukans mörka demon

bemägtigade sig snart hans

älskarinnors hjertan och de började att lägga

planer för hans förderf. Hotande moln

samlade sig öfver den stackars

lättsinnige ynglingens hufvud. Dessa moln

urladdade sig on vacker dag i form af

en arresteringsorder, kallande

ynglingen att stånda till svars för — löftesbrott

eller försök till månggifte? — Nej, menför att vara ett fruntimmer i

“onämnbara,” eller med andra ord, för att

uppträda på allmänna platser i en drägt ej

passande för den anklagades kön. Vid

den undersökning som egde rum befans

den anklagade ej vara efter vårt lands

lagar berättigad att rösta vid andra mö-

LEON A. BELMONT.

ten än skolmöten, ej kunna prestera

några gällande anspråk på att tillhöra

skapelsens herrar och följaktligen ej

berättigad att bära de plagg, hvilka

dessa i trots af Woodhull, Chafflin &

Companys bemödanden äro uteslutande

berättigade att uppträda uti.

Stadslagen säger, att “person som

uppträder på publika platser i en drägt

ej motsvarande dess kön, skall åläggas

en plikt ej öfverstigande $100, eller 90

dagars fängelse.” Den godhjertade

domaren, Mr. Cooley, som troligen såg

saken från dess komiska sida, dömde

Mary Belmont — icke Leon A.

Bel-mont, den fryntlige älskaren — att böta

$50 eller undergå 60 dagars fängelse..

Af orsaker, bäst kända af henne sjelf,

nekade flickan att betala böterna och

sändes derför till fängelset, der hon

vistades, alltjemt iklädd sin mansdrägt.

Att denna sak skulle väcka ett ofantligt

uppseende faller af sig sjelf och den

diskuterades med ett spännande intresse

vid alla kafferep i staden. Som ett

resultat af dessa öfverläggningar fram-

gick, att alla mödrar med giftasvuxna

döttrar ingått ett heligt förbund att ej

i sina familjer intaga någon yngling,

som ej kunde prestera läkareattest på,

att han tillhörde slägtet “homo, genus

masculinum.”

Den anklagades lefnadshistoria, sådan

som den skildrades af henne sjelf, torde

vara intressant nog att få följa efter

be-skrifningen af denna episod: Hon sade

sig vara född i Sydstaterna och att

hennes fader bodde här i landet. I sina

tidigare år fördes hon af sin moder, en

färgad amma och en betjent öfver till

det inre af England, der de under flera

år vistades och förde ett afskildt och

ensligt lif. År 1874 sjuknade hennes

moder och för att återvinna helsan reste

de öfver till södra Frankrike och senare

till Florens i Italien, der hon dog. Hon

hade före sin död strängt ålagt amman

och betjenten att föra barnet öfver till

New York och der uppsöka vissa

personer, som skulle lemna det skydd och

hjelp. Barnet skulle enligt moderns

önskan alltid vara klädt i gosskläder. De

anlände till New York på våren 1876,

der flickan låg sjuk en längre tid i följd

af sjösjuka. Efter många fruktlösa

försök lyckades det slutligen amman att

finna reda på de af modern anvista

personerna,’dock utan att från dem erhålla

något understöd. För att undgå att lida

nöd, reste de till ammans son, som

bodde i Kansas och der egde en stor

landtegendom. Här tillbragte flickan,

iklädd en nybyggares bockskinnsdrägt,

de lyckligaste dagarne af sitt lif och

hon sade sig bittert ångra den dag, då

hon lemnade denna plats.

Kringströf-vandet på den ändlösa prairien styrkte

hennes helsa och hon blef snart

fullkomligt återstäld från sin sjukdom.

En dag under ett af sina ströftåg

kastades hon af hästen och skadade sig så

illa att hon låg sanslös i tjugofyra

timmar. Några herdar, som påträffade

henne, förde henne till närmaste

farmhus, der hon med mycken ömhet

vårdades af en Mrs. Wolcott. Under

sjukdomen upptäcktes hennes kön och Mrs.Wolcott tillrådde henne att anlägga

fruntimmerskläder, hvilket hon också

gjorde för första gången i sitt lif, men

det lyckades ej bättre än att då hon en

dag kom ridande som fruntimmer blef

hon arresterad för förklädnad.

Sheriffens hustru öfvertygade sig om hennes

kön och hon blef frigifven. Hon

skyndade då hem och anlade sina karlkläder,

hvilka hon sedan ej lemnat. Hon

tröttnade slutligen vid farmen och

öfverta-lade amman att låta henne resa till

Östern. Hon gjorde resan i sällskap

med en man, hvars namn hon ej ville

uppge, till Leavenworth. Komna till

denna plats öfvertalade mannen henne

att göra honom sällskap till Leadville,

der han hade en broder, som han ville

helsa på. Mannen erhöll af amman

$1,500 af de penningar, som modern

hade efterlemnat. Dessa penningar

behöll mannen jemte $100, som han erhöll

för en häst, som tillhörde flickan. Han

misshandlade henne äfven och hon

försökte att rymma, men ertappades och

tvingades att göra honom sällskap. De

anlände slutligen till Leadville. Här

gjorde hon bekantskap med en familj

vid namn Watts, hos hvilken hon

umgicks mycket, och med hvilken hon

flyttade till Minneapolis. Allting gick väl

och hon gälde för en städad och

exem-plarisk yngling. Grace M. Watts

fattade tycke för den vackre ynglingen och

detta tycke mognade snart till kärlek.

Sådan var i korthet den lefnadsteckning,

som hon sjelf lemnade.

Det synes otroligt att hon skulle

kunnat vistats i Minneapolis i hela sex

månader utan att blifva upptäckt. Att hon

på samma gång hade tvenne

älskarinnor, hvilka båda voro verkligt

förälskade i henne, är fullkomligt sant, ehuru

det låter sagolikt.

* * *

Morske män finnes det godt om i

Minneapolis, men det finnes också en

och annan qvinna, som vet att morska

sig ibland. Bland dessa står en viss

landsmaninna i främsta rummet. För

allmänheten är hon föga bekant, men så

mycket mer för polisen, der hon är känd

under namnet “Swede Pete.” Under

de senare åren har hon oupphörligt

anammats af konstapel Battong och

fått plikta derför att hon gått klädd i

karlkläder. Hennes hela lefnad

om-gifves af en mystisk slöja, som få torde

haft tillfälle att genomskåda. Förutom

det att hon så ofta paraderat i

karlkläder och derför blifvit sänd till

arbetshuset, vet man ej att något brott eller

vidare ondt varit förknippadt dermed.

En gång arbetade hon som en hel karl

i skogarne i Wisconsin och sof i

baracken ibland de andra arbetarne, utan

att hennes kön upptäcktes. Hon

känner sig aldrig riktigt kurant, då hon ej

har byxor på sig, och i karldrägten

liknar hon på ett hår en vanlig

arbetskarl. För att kunna lemna en utförlig

beskrifning öfver hennes äfventyrliga

lif, försökte vi för några år sedan att få

ett personligt sammanträffande med

henne, men detta var ingen lätt sak; ty,

hvar hade hon sitt hem? Adressen

erhölls slutligen af polisen. Vi styrde

kosan till den uppgifna platsen, men

träffade ingen Mrs. - der.

(Polisen underrättade oss om, att detta var

hennes dåvarande namn, ty hon hade

gift sig för en kort tid sedan.) En till

utseendet mycket städad grannqvinna i

samma hus underrättade oss om, att

Mrs. - bodde “up stairs,” men

var mycket sällan hemma. Då jag först

frågade efter personen i fråga, visste

hon ej hvem det var, men då jag nämde

“Swede Pete,” så gick ett ljus upp för

henne. Hon underrättade mig då, att

jag troligtvis kunde träffa henne hos

ett grannfolk några qvarter derifrån,

om jag frågade efter Mrs. L-, ty det

var det namn under hvilket

grannqvin-nan egentligen kände henne. Aha!

tänkte jag, här kommer att blifva ett

tillfälle att få förena många mystiska

länkar och vinna intressanta ämnen för

en liten roman, och jag gnodde genast

i väg, som en riktig detektiv. Men

för-gäfves, hon fans ej der heller. Efternågra dagar försökte jag på nytt å den

gamla platsen, och blef då af den

hyggliga grannqvinnan underrättad om, att

hon just var hemkommen. Jag gick

genast en trappa upp. Dörren till ett

stort, elegant rum stod öppen på vid

gafvel. Jag steg in och frågade den

unga damen som satt och sydde, om

det var Mrs. -, men hon kände

inga grannar med ett sådant namn. Jag

nämnde då “Swede Pete” och den unga

damen pekade genast på dörren å andra

sidan farstun. Jag måste följaktligen

göra en ny frontändring. Jag

knackade på, steg in och fann att jag ej

längre var på villospår. Derinne var

“Swede Pete,” som vid detta tillfälle

ovanligt nog ej bar några byxor. Jag

uträttade mitt ärende, omtalade att iag

var tidningsman och önskade att få

“in-terviewa” henne. Ett dystert moln

spred sig genast öfver hennes panna

och jag märkte tydligt att sådana herrar

hos henne ej rönte något särdeles godt

mottagande. Bäst är nu att ta’ saken

lugnt, tänkte jag, och på så sätt fick

jag till att börja med reda på, att hon

var född i Helsingland år 1862 (således

34 år gammal) samt att hon anlände till

Amerika 1882. Då jag sedermera

sporde henne, om de romantiska händelser,

som hon genomgått i sitt lif, började

hon brumma på ett högst karlavulet sätt

samt gick in i nästa rum efter sin hatt

och kappa. Under denna korta paus

fick jag tillfälle att titta mig omkring i

rummet. Der fans endast ett tomt bord,

en stol på fyra ben utan ryggstöd samt

en rostig och kall jernspis utan några

kokkärl. Då hon åter inträdde,

upptog jag ämnet på nytt, men hon svarade

endast: “Det skall katten berätta sina

lefnadsöden för att sedan blifva

utskriken öfver hela Sverige, Norge,

Danmark och Amerika. Jag har blifvit

be-skrifven i tidningarne nog förut och

dessutom är min lefnadshistoria så lång,

att den räcker ända från Minneapolis

till New York.” Det var således

ingenting annat att göra än att ombyta

samtalsämne och låta läsaren gå miste om

den intressanta roman, som kunnat fylla

flera sidor af denna bok. På tal om de

hårda tiderna var hon särdeles bitter i

sitt omdöme. “Nu återstår snart intet

annat än att svälta ihjel,” sade hon, “ty

en ‘lassare’ i skogarne får nu arbeta för

$10 mindre per månad, än de förut varit

vana att erhålla.” På allt hennes

reson-nemang märktes det tydligt, att hon var

mera hemmastadd med de manliga

gö-romålen än med de qvinliga. Hon är

kort till växten, groft bygd, har kort,

ljust, stripigt hår och med den “Chewing

Gum” eller tobaksbuss, som vältrades i

hennes venstra kind liknade hon

fullkomligt en äkta Helsinglandspojke.

Hon lär vara lika stark som två vanliga

karlslokar och är väl bevandrad i

pugi-lismens knep. Efter ett kort och

otillfredsställande besök aflägsnade jag mig,

medveten om, att jag träffat en qvinna,

som ej var vid särdeles godt humör.

Att jag ej tog fel häri, fick jag strax

bekräftelse på från ett annat håll, då det

berättades mig, att flickan nyligen gift

sig med en man vid namn John -.

En eftermiddag hade John stuckit näsan

för djupt i glaset, och när han kom hem,

började han träta på sin manhaftiga

hustru, som dervid på det kraftigaste

opponerade sig. Ett slagsmål följde

och Petes ögon voro snart lika blå

som himmelens fäste; men då gjorde

hon plötsligen en “schock” och

lyckades kasta ut mannen på köksgolfvet.

Så snart hon hunnit draga andan till sig

efter kalabaliken, lyfte hon dock upp

sin John, grep honom vid örat, ledde

ut honom på gatan och förde honom

fram till patrullskåpet, der

poliskonstapeln John Olson stod.

“Polisman,” sade hon, “tag den här

göken, kalla hit patrullvagnen och låt’en

få en körtur i den vagn, som jag sjelf

så ofta åkt i!”

Sedan polismannen fått sakens

sammanhang klart för sig, tillkallades också

patrullvagnen, hvari mannen fick åka.

Dagen efteråt uppenbarade hon sig i

polisrätten, tog plats i vittnesstolen och

lagade så, att hennes herre och manfick åka i “Black Maria” till

arbetshuset, der han skulle vistas tio dagar, så

att hon åtminstone så länge fick njuta

sitt sorgfria väsen i hemmet. Detta är

hela skildringen om besöket hos “Swede

Pete,” hvilken under gynsammare

förhållanden skulle varit lång och ytterst

intressant.

* * *

Nason Carmen är namnet på den mest

brokige eller mångfärgade tramp, som

af poliskammaren i Minneapolis

någonsin erhållit sin dom.

Polismannen Czaias skarpa blick

observerade denna sällsamma varelse i

Juni 1893 patrullera på gatorna här i

staden och med beundransvärdt kurage

grep han detta under och förde det till

finkan. Han trodde att han hade funnit

“den felande länken.” Då denna

uppenbarelse visade sig för fångvaktaren

Bradley, blef hans högvördiga person

helt och hållet stum af förvåning,

hvil-ket vill säga ganska mycket.

Carmen var klädd i en kostym

liknande Rip Van Winkles ehuru att döma

af utseende och lukt den måste varit

mycket äldre. Hvad man för

artighets skull skulle kunna kalla för hans

rock, en kombination af alla möjliga

fabrikater, hade alla tänkbara kulörer,

och hans halsbeklädnad var en gammal

vinterhalsduk, slagen i en stor knut.

Det öfriga af hans beklädnad var

artistiskt så till vida, att det passade

tillsammans med rocken. Med ett ord

sagdt, han såg ut som en personifiering

af dåliga tider.

Inför rätten förklarade denne kung af

lump och trasor, hvars ansigte

öfver-träffade till utseende vida den

kroppsliga hyddans lumpna beklädnad, att han

var en farmare från Nebraska. Han

hade populistiska åsigter angående

pen-ningefrågan, men detta räddade honom

icke från arbetshuset. Hans dom blef

60 dagar. Han var omkring 55 år

gammal och syntes vara alldeles oskadlig.

Polisen ansåg honom likväl säkrast i

arbetshuset, ty i det fria kunde han

lätt skrämma ihjäl både qvinnor och

barn samt “turn milk sour,” som

amerikanaren säger.

* * *

Ämnet för denna skizz och originalet

till bifogade fotografiporträtt, har gjort

sig bemärkt på ett särdeles

karakteristiskt sätt. Endast under de sista tre

eller fyra åren har han varit känd

såsom “Senator Swanson,” och är det på

dessa år som han vunnit den ryktbarhet,

hvilken lofvar att vidhänga honom tills

hans hår blifvit hvitt och ålderdomen

tryckt sin pregel på hans anlete.

År 1894, under det striden om valet

af Nelson eller Washburn till senator

pågick i St. Paul, visade sig ständigt

i hotel-korridorerna och i

kapitolie-byggnaden en som man antog

oförfalskad svensk. Han sade sig komma

från landet och vara en passionerad

beundrare af Knute Nelson. Han

förlorade aldrig något tillfälle att möta enlegislaturmedlem för att underrätta

honom om, att folket öfver hela staten

önskade att se Nelson sänd till senaten.

Ingen kunde ana att han var D. L.

Smith, en infödd amerikanare och

“SENATOR SWANSON.”

Minneapolis-bo. Hans svenska

brytning var fullkomlig och de som hade

reda på rätta förhållandet hade, liksom

Smith sjelf, rolighet i långa banor. Det

var under denna senatorsstrid som

Smith utförde sitt första och mest

omfattande dialektarbete, hvilket gaf

honom ofvannämda titel. Han har sedan

dess nyttjat sin dialektoriska

qvaliflka-tion till sin egen fördel samt för att

roa sig sjelf och många andra.

Han besökte St. Louis under

republikanska konventionen i 1896 i sällskap

med Minnesota-delegationen och blef

der presenterad som senator Swanson

till Mark Hanna, Platt, Depew och

flera personer af nationel ryktbarhet.

Presenteringen åtföljdes naturligtvis af

åtskilliga kommentarier. Smith är

fortfarande Minneapolis-bo. Han är till

yrket byggmästare, har till specialitet

att uppföra “elevators” och har kontor

å Third Street south. Han var född i

Rome, Wisconsin, 1861. År 1886

flyttade han till Redfield, South Dakota,

och i Oktober 1893 till Minneapolis.

Smith är af tysk härkomst, hans farfar,

John Smith, och hans moders föräldrar

kommo till Amerika från Tyskland.

* * *

Redan i äldre tider gjordes åtskilliga

försök att förena de båda

tvillingstäderna till en enda stor stad, under en

gemensam stadsstyrelse, men alla

försök att uppnå detta mål strandade på

omöjlighetens blindskär, der

Minneapo-lis-patrioters motvilja utgjort de

farligaste bränningarne. Den i alla fall

sublima tanken att förena Minneapolis och

St. Paul till en stor stad under namnet

“Paulipopolis” (?) eller “Minneapaulis”

(?) framträdde likväl som starkast i

början af år 1879, då tidningen

“Pioneer Press” erhöll en massa “bref” och

“uppsatser” rörande denna fråga. Bill

King, som alltid förfäktade

Minneapolis’ enskilda intressen, tyckte då att

bästa sättet att lösa problemet vore att

flytta kapitolium i St. Paul och

universitetet i Minneapolis till en punkt midt

emellan de båda städerna och sedan

skulle resten nog gå af sig sjelft.

Senaste försöket att förena de tu till

en stad under namnet “Minnepaul” (?)

egde rum i Januari 1898, då

handelskammaren i St. Paul författade

resolutioner, som förklarade att tiden nu var

inne för att åstadkomma en

sammanslutning och komiteer tillsattes å

hvar-dera platsen för att dryfta frågan i

gemensam konferens. Resultatet blef

likväl det gamla.

På samma gång som denna sak

gif-vit anledning till mången allvarlig

betraktelse, så har den äfvenledes varit

upphofvet till skämtsamma reflexioner,

synnerligast från våra mest egenkära

Minneapolisbor. Till och med vår lille

poetiska “Otto” (Otto Anderson) har

ej kunnat låta bli att drifva lite smått,

ty i sin visa om “Minnie och Paul”

sjunger han till sist:"Ja, gamla gubbar kan mången gång kallas tokar

för unga flickor de lägga ut sina krokar,

och mr, Paul har också vågat mång’ brottning

att fånga få Minnesotas skönaste drottning.

Ja, ån i dag lär den gamle på henne tänka;

ty när som solen sig bort i vester ses sänka,

på knä han faller och se’n han blottat sin hjessa

för sköna Minnie han högt och tydligt hörs messa.

På telefon de med hvarandra nu språka,

och uppå spårvagnar till hvarandra de åka.

Det synes tydligt, att båda två äro kära

samt att de båda nu stå hvarandra helt nära.

Vid Mississippi, i skogens lummiga sköte,

St. Paul och Minnie nu många år ha stämt möte,

och när från floden det blåser vindar så friska,

om evig kärlek de båda två höras hviska.

Och månget ryckte det uti staten hörts drifta,

att herr St. Paul skall med skön Minnie sig gifta.

Ja, hvarför icke? han kan ej henne förderfva,

snart gubben dör och då får ju flickungen ärfva!”

Att en förening med tiden kommer

till stånd, trots allt slit och split, torde

någon af oss törhända blifva gammal

nog att få upplefva.

H= * *

Alla forna profetior om

Minneapolis’ storartade framåtskridande hafva

från tid till annan gått i fullbordan.

Redan då systerstaden St. Paul var i

sin spädaste ungdom, förutspådde den

Minnies framtida storhet. På

nyårsdagen 1850 profeterade “Pioneer” i St.

Paul, då endast en ett års gammal

tidning, redigerad af Mr. Goodhue,

hvil-ken krystade ur sin hjerna en poetisk

utgjutelse, beskrifvande de städer som

voro och de städer som skulle komma

att anläggas vid Mississippis stränder.

I denna utgjutelse förekommer följande

profetia angående Minneapolis, som då

icke fans till på kartan ens:

The third will be where rivers confluent

flow,

From the wide-spreading North through

plains of snow;

The mart of all that boundless forests

give,

To make mankind more comfortably live.

The land of manufacturing industry,

The workshop of the nation It shall be;

Propelled by this wide stream you’ll see

A thousand factories In St. Anthony.”

Det måste erkännas att de St.

Paul-boar, som kunde se in i framtiden, re-

dan då i dessa tidiga år skådade med

förståndets öga Nordvesterns framtida

stora metropol. Det St. Anthony som

förekom i Goodhues fantasi blef

inför-lifvadt med vår tids Minneapolis, med

dess bullrande maskinerier, dess

nätverk af jernvägar och den dagliga

handelsrörelsens id. De “thousand

fac-tories at St. Anthony” var helt enkelt

en profetia, och att våra hedersvärda

St. Paul-boar lefde i en stark

öfverty-gelse om den kommande stadens

fördunklande storhet visar sig tydligt af

en annan händelse.

En vacker morgon i April 1850 steg

guvernör Ramsey, med en hel mängd

St. Pauliter, åtföljd af officerarne vid

Fort Snelling och Sjette regementets

musikkår, ombord på den gamle

ångaren “Anthony Wayne” i St. Paul och

passerade under sång och jubelrop,

trumpetstötar och trumhvirflar, uppför

floden förbi Fort Snelling, till staden

St. Anthony, landstigande strax

nedanför fallen. Denna tilldragelse var helt

inspirerande. St. Anthony-boarne

hänförde denna tribut till storheten af deras

stad, hvilken en vacker dag skulle

utgöra endast några få “wards” af den

stora staden Minneapolis,

hufvudpunk-ten för Nordvesterns industri.

Hvad man antog i 1850 har nu sedan

dess allt mer och mer förverkligats. De

“thousand factories of St. Anthony”

surra och larma. Staden är

hufvud-punkten för navigationen å Mississippi

och skall inom några få år, under det

verksamma arbetet af Förenta

Staternas ingeniörer, erhålla en djup och

öppen farled till Mexikanska viken, öfver

hvilken skall föras rikligt lastade ångare

och flodbåtar, representerande en städse

stigande affärsverksamhet. Redaktör

Goodhues profetia har gått i fullbordan.

Vid firandet af den 4de Juli 1851

föreslogs åtskilliga skålar, och kom det på

Rev. E. D. Neills lott att besvara skålen

för St. Paul och St. Anthony. Rev.

Neill, på den tiden en af våra mest lärde

män inom staten, yttrade då helt

sarkastiskt:“St. Paul and St. Anthony,—the first

shall be the last, and the last first.”

Denna profetia, som yttrades på

skämt, har sedan blifvit ett historiskt

faktum.

På tal om profetior, kunna vi icke

neka oss nöjet att meddela följande

högst kuriösa utdrag ur ett tal som vid

något tillfälle hölls härstädes af

socialisten Evert Nymanöver:

“Det fans på Kristi tid tre underbara

städer, som i sjelfva verket regerade den

då kända verlden. De voro: Rom,

Athen och Jerusalem. Den nya verlden

har samma trio af märkbara städer:

New York, Chicago och Minneapolis.

Det skulle icke förvåna mig om

Minneapolis i en icke så aflägsen framtid

skulle bli sätet för Nordamerikas

regering och sjelfva centerpunkten för

amerikansk magt, rikedom och odling.

Hvad betyder detta förhållande för oss

skandinaver? Jo, oändligt mycket!

Vi äro ibland de fattigaste emigranter

som ankommit till detta land. Vi få

arbeta hårdt och ihärdigt och ‘bära

dagens tunga och hetta.’ Vi äro ett ärligt

folk och önska blott rum att vända oss

på. Försynen, som styrer allting här i

verlden, har ordnat det så att vi,

skandinaverna, skulle komma att bebygga

den fruktbaraste staten i den mest

bördiga trakt af jorden. Vi, som

protestanter, skulle få Minneapolis på vår del,

medan New York föll irländarne och

Chicago tyskarne till del. Jag talar här

naturligtvis om hvad som utgör det

öfvervägande folkelementet i dessa

verldsbeherskande städer. Om, för att

begagna ett bildrikt uttryck, New York

är Rom, så är Minneapolis Jerusalem.

Ty förunderligt nog ha skandinaverna

en stor likhet med det judiska folket på

Kristi tid. Det fans bland dem ett

Judea, ett Samarien och ett Galileen.

Skandinaverna äro indelade i svenskar,

norskar och danskar. Kanske det är

skandinavernas stora historiska öde att

ingå i den nya verlden såsom det

judiska folket ingick i det romerska

verlds-riket.”

Till de mest värdefulla profetiorna

torde kunna räknas den, som stadens

grundläggare, Col. Stevens, på begäran

godhetsfullt lemnat som bidrag till våra

“Minneapolis Minnen.” Hans gamla

erkända tjenstaktighet förnekade sig

icke, trots hans svaga och darrande

hand (på grund af förlamning i ena

sidan af kroppen), gjorde det svårt för

honom att verkställa det kära

uppdraget. Det troliga är, att denna hans

egenhändiga skrifvelse torde komma att

räknas till ett af hans allra sista

penn-streck. Det återgifves här i facsimile,

åtföljdt af en öfversättning deraf:

Minneapolis, Minn., April 29, 1899.

Till Alfred Söderström, Esq.

Käre herre.

Förliden vecka var det femtio år

sedan jag kom till livad som nu är

Minneapolis, då en ouppodlad vildmark å

den vestra stranden. Jag bodde ensam

bland indianerna till en början. För att

döma framtiden efter det förflutna, tror

jag att staden är bestämd att blifva ett

stort kommercielt centrum i en nära

framtid, och att äfvenså allt, som gör

lifvet njutbart, skall då finnas i vår krets,

att konst och vetenskaper skola

uppmuntras, skolor blomstra och kyrkor

understödjas. Vi kunna vänta, att

staden skall antaga jetteproportioner rätt

snart. Det barn är, tror jag, redan

födt, som vid mogen ålder skall se den

bebodd af en million själar.

Eder vän,

JOHN H. STEVENS.

Gamlingen fylde 79 år den I3de

sist-lidne Juni. Af de 160 acres, som

utgjorde hans farm, hvilken nu utgör

hjer-tat af staden, eger han för närvarande

ej en tumsmån jord. Han bor i sitt

eget lilla, snygga och anspråkslösa hus

å 527 Tenth street south och är, enligt

sitt eget påstående, glad öfver att det är

fritt från inteckning. Han är hvarken

fattig eller rik, ehuru han, om han haft

anlag för att sko sig, skulle kunnat vara

egare till millioner. Sin största förmö-A. W. LATHAM, Secretary,

“The Minnesota Horticulturist.“

2C7 ZA:0TA BLOCS. imnTEAFOLlS. Klirtt.

JOJHN Ji STEVENS, Vice Presided,

r /" //

"7?^

^ Ji)—t__ ¿f"

fa*

$X J

■U *" y^l~ /f

*& %£^r? ^z7,, ^ Vii

£Sä3iri£-‘

^ ifefi

- ^V"*r"7X^ ^ JSrt~ //. Pé^Z- "" ; *< "

genhet förlorade lian på misslyckade

tidningsspekulationer.

Trots sin knappt öfverståndna

förlamning är han kry och liflig samt lyssnar

med intresse till allt som rör stadens

angelägenheter. Hans förnämsta nöje

är likväl att tala om sina gamla minnen.

Hell dig, du skftggige, gamle patriark,

Som kom hit mera ensam ftn Noak i sin arki

Nu skftdar du omkring dig sftvftl palats som park.

Ty grunden som du laae, var bottenlast och

stark!

Vid den tid, då rivaliteten och

afund-sjukan mellan St. Paul och Minneapolis

voro som mest utpreglade, gåfvo de

båda städernas lokaltidningar hvarandra

många dräpande pikar. En del voro

affattade i en allvarsam anda, men de

flesta i en skämtsam stil, hvilken likväl

icke förfelade att ytterligare uppegga

jalousien. Här ett exempel, en gammal

fabel i ny form:

En St. Paulgroda och en

Minneapolis-groda föllo i olika mjölkkärl. St.

Paul-grodan jemrade sig, “Jag drunknar, jag

drunknar.” Minneapolisgrodan ropade:

“Knoga på, knoga på!” På morgonsi-dan började St. Paulgrodan återigen

jemra sig, “Jag drunknar, jag

drunknar,” men Minneapolisgrodan svarade

fortfarande, “Knoga på, knoga på.” Vid

daggryningen hördes St. Paulgrodan

åter med ett svagt, suckande läte

frampressa ett ytterligare, “jag drunknar,”

men Minneapolisgrodan skrek

fortfarande, “Knoga på, knoga på.” När

mjölkflickan på morgonen tittade i

mjölkkärlen, såg hon den stackars St.

Paulgrodan ligga död, men

Minneapolisgrodan satt helt lugn på en liten

guldgul smörklimp.

Följande lilla anekdot, som var

mycket i svang på den tid telefon-systemet

först infördes i Minneapolis, lägger

tydligt i dagen den höga tanke, som mån-

gen af våra äldre settlare hyste om

Minneapolis, som för dem verkligen syntes

vara jordens medelpunkt:

En gammal Minneapolisbo hade

förlorat sin hustru. Så snart

telefonkommunikation blifvit öppen mellan

Minneapolis och paradiset, ringer han upp

telefon och ropar:

“Hallå!”

“Hallå!”

“Är det du, Jenny?”

“Ja!”

“Hur mår du deruppe, min älskade

vän?”

“Åh, jo, ganska bra; men, kära du,

man må nu säga, hvad man vill—inte är

det Minneapolis i alla fall.”STADENS OMGIFNINGAR.

MINNETONKA.

Din vreda våg med skummig kam

Bjärt skymtar mellan snår och stam;

Små hvita segel deruppå

Som svanor gå.

Och lummig uddes arm så grön

Ljuft famnar dyningen vid ön —

O, Minnetonka. huru skön

Du är ändå!

I vassen leker fisken gladt,

Och flickor bada under skratt

Vid holmen, der ej någon är

Dem till besvär:

Snabbt snor en ångbåt med musik

In i Rosanders täcka vik —

O, Minnetonk , huru rik

Din fröjd du bär!

Du skänker oss en trogen bild

Af Mälarn, långt ifrån oss skild,

Med dina friska vågors lek

Och vindars smek;

Med dina fagra fjärdars längd,

Med trefna hus i grönklädd ängd,

Skön Minnetonka, doftbemängd

Bland björk och ek.

Men skuggan breder sig så tyst

Kring strand, som solen nyss har kysst —

O, afton, efter dagens strid,

Hur ljuf och blid!

Se, månei s guldklot, stjernors här

Strö strålig glans kring lund och skär —

Du fagrast, Minnetonka, är

I qvällens frid!

Denna, den vackraste af Minnesotas

tio tusen sjöar, är belägen io mil

syd-vest från Minneapolis och 20 mil från

St. Paul. Dess längd är omkring 11

mil och varierar den i bredd från en

till sex mil. Dess areal är 25

qvadrat-mil och dess strandväg är

beräknad till närmare 100 mil. En blick

på kartan tyckes ange hvilken

omvex-ling af scenerier den måste erbjuda på

grund af dess oregelbundna form.

Stränderna och öarne äro betäckta med

skog, undantagandes å några få

platser, der smärre städer blifvit bygda eller

der några farmare för många år

tillbaka utstakat sina farmar. Det finnes

tre smärre städer vid Minnetonka,

nem-ligen Excelsior, Wayzata och Mound

City.

Excelsior grundlädes år 1852 af en

koloni från staten New York och erhöll

sitt namn efter den titel, som

organisationen antog, innan den lemnade

hemmet. Byn, som inkorporerades

omkring år 1879, är belägen på en rad af

vackra kullar vid södra stranden af

Minnetonka, hvarifrån man har en härlig

utsigt. Excelsior är beläget 18 mil från

Minneapolis och har en befolkning af

omkring 750.

Ett annat gammalt settlement vid sjön

är Wayzata, på norra stranden, 10 mil

från Minneapolis. Namnet Wayzata är

en förvrängning af indianska ordet

Wy-ze-a-ta, betydande norra stranden, eller

norra sidan. Byn har omkring 300

invånare och drifver god handel med

landtboarne.

Det finnes åtskilliga storartade

hoteller vid sjön, hvilka motsvara om icke

öfverträffa de ryktbara hotellen vid de

östra badorterna. De förnämsta äro

Lake Park Hotel, Hotel St. Louis och

Excelsior House.

Tjugo jernvägståg anlända dagligen till

Minnetonka sommartiden och

ångbå-tarne göra sina reguliära turistturer.

Det finnes öfver 500 privata villor vid

sjön, och äro de bebodda af omkring

2,500 personer.

De 26 hotellen, klubbhusen och hyrda

villorna rymma 2,400 personer, och

uppgå i värde, inberäknadt tomterna, till

öfver $1,000,000.

Det finnes 35 ångbåtar, som äro i

stånd att föra 5,300 passagerare, 160

segelbåtar samt 730 roddbåtar, af hvilka

450 äro privata och 280 att hyra.ORONOVintertiden finnes det derute något

öfver 20 isjakter.

Det tillhör det fashionabla lifvet att

tillbringa sommaren vid Minnetonka

Stadens småfolk återigen, de som icke

hafva annat än en mager plånbok samt

ondt om tid, vidtaga helt andra

åtgärder. En, två eller flera familjer slå sig

och många Minneapolisboar, som icke

hafva sina egna villor, blanda sig här

samman med österns nobless vid något

af de många hotellen.

tillsammans, hyra några tält och slå

läger någonstädes i en behaglig nejd, der

“fiskvattnet icke är allt för grumligt.”

När man sitter i sin lilla båt ute påsjön och låter blicken fara stränderna

rundt, förvånas man öfver den mängd

hvita tält, som belamra strandlinien. De

likna jettesvanor, som försöka att

klättra upp i trädtopparne.

I dessa tältläger föras vanligtvis ett

lustigt lif bland de gladare kretsarne.

Man seglar, fiskar, simmar, äter, dric-

der sin vistelse vid Solberg’s Point, var

vid särdeles godt humör och berättade

en mängd “fiskhistorier,” yttrade han

bland annat, att “man var nödsakad att

behålla skjortan på kroppen tills den

blef utnött, emedan det var omöjligt att

taga den af på grund af alla de fiskben,

som stucko ut genom ryggen.”

ker och sofver, och änskönt man ej

lef-ver så kräsligt som Phil Scheig gjorde

i sin “camp” i det soliga Mexico, så

lefver man godt ändå.

Minnetonka är om sommaren ett

paradis för fiskare, hvilka här alltid

belönas med en riklig fångst. En gång

då vår nuvarande Förenta Staternas

senator, ex-guvernör Knute Nelson, un-

En välbekant “campare,” som legat

och plaskat en vecka i det stora vattnet

(Minnetonka betyder “Stort vatten”),

skref en gång följande visa om sitt

SOMMARNÖJE.

Om jag blott Jyckas väcka löje

Vill jag har teckna utan joint

Små skizzer från vårt sommarnöje

Vid Minnetonka, Solbergs Point.Det räckte blott en enda “vicka;”

Men kanske rum man än der hyrt,

Om vatten funnits till att dricka;

Ty — ölet det blef ganska dyrt.

Der redde hvar och en sitt läger

Ifrån den runda, mjuka stack;

Men, när som fånget togs, jag säger,

Att mången byxetamp då sprack.

Se’n slumrade man in så sakta,

Precis som i en paulun,

Och englar små oss syntes vakta,

Och Bruce blåste dragbasun.

Der syntes fiskaren i stöket

Hvar morgon, innan hanen gol,

Och der låg fisken uti köket,

Förrn frun fått på sin första kjol.

Men jag försäkrar, herren vete,

Hvad som den fisken nappa’ på;

Ty de, som funno drägligt bete,

Var endast — hästarne, you know.

Fast der ej hölls på etiketten,

Så möttes vi ibland med krus,

Och den, som plågades af svetten,

Sig störtade i sjön burdus;

Men en der fans, som gick och stånka’

Och aldrig badade en gång;

Ty han var rädd för Minnetonka,

Liksom Olander är för sång.

Der lekte våra små vid stranden

Så lyckliga med glädtig håg.

De togo snäckor uti sanden,

Och när uti den stilla våg

Den lilla såg sin spegelbild ren,

Så skrattade en röst så frisk;

Men Charlie ropte: “Keep still children,

Ni annars skrämmer bort vår fisk!”

Der åt man, när man äta ville.

Och drack, när man för godt så fann,

Der speltes priffe, knack och kille,

Och gumman Petterson, hon vann,

Men Martin N., den trogne maken,

Fick sällan sofva lugnt en blund;

Ty oftast fick han ligga vaken.

Då lian för “Rover” slet en hund.

Musik och sång var dagens lösen

Samt äfven nattens mången gång.

Der dansade båd’ frun och tösen

Och Mecken spelade så bon.

Dock sjöngo vi ej några psalmer,

Ej ens när söndagsqvällen kom;

Men soare chantant gaf Palmer,

Och litet hvar tog en svängom.

Men allting hafver ju en ände,

Så äfven sommarnöjet vårt.

Och hem till sta’n vi alla vände,

Fast vädret ruskigt var och svårt,

Och vi i gyttjan måste vada,

Och slut var vår lifselixir. ----

Nu återstår af allt det glada

Blott minnet och — en kagge bier,

Ett stort antal skandinaver tillbringa

sommarmånaderna reguliärt vid

Minnetonka, der de vid olika delar af sjön

byggt sig egna eleganta

sommar-bo-städer. Vid norra sidan af “West Arm”

finna vi dem likväl samlade i större

kolonier, såsom vid “Saga Hill” och “Fair

View Park.”

Norrmännen äro talrikast församlade

vid “Saga Hill.” Denna koloni

grundlädes år 1885.

Bland kolonisterna derstädes räknas

förnämligast: Odin Moe, A. P.

Anderson, professor Gustavus Johnson, John

Blichfeldt, professor John Blegen,

professor Buckman, P. M. Dahl med flera.

Den svenska kolonien vid “Fair View

Park” bildades år 1892 och öfverstiger

redan i nummerantal den norska

kolonien vid “Saga Hill.” Bland de

svenskar som här tillbringa sommaren i sina

prydliga och förtjusande sommarvillor

räknas synnerligast: Pastor E. A.

Skogsbergh, Claus Lindell, Olof

Lin-dell, Andrew Anderson, Sven Anderson,

Mrs. Nils Bcrgquist, C. Wicklund, John

Bergquist, Gabriel Peterson, Ellen

Johnson, A. Nordin och Emil Larson.

Omkring aderton svenskar hafva detta

år köpt land vid “Fair View Park,” der

flertalet af dem nästa sommar ämna

bygga och bo.

Vid “Solberg’s Point” vid “Lower

Lake” finnes äfven ett gammalt norskt

settlement, der några af våra äldsta

norrmän i Minneapolis slå sig i ro om

somrarne. Bland dessa nordens

vikingar finna vi A. H. Edsten, Andrew

Tharalson, J. Johnson, C. Frogner, med

flera.

Har man varit vid Minnetonka en

dag, så vet man också hvilka de två

mest kända personerna derute äro. Det

är två norrmän, Anders Pedersen och

kapten Johnson. Den sistnämde är den

duktige och omtyckte bestyraren förångbåtsbolaget ‘‘Lake Minnetonka

Transportation Company.”

Säga hvad man vill, så lemnar man

mycket skönt efter sig, då man lemnar

Minnetonka för att åter inträda i det

bullrande karusellika stadslifvet och

med vemodsfulla känslor vinkar mången

farväl med handen åt det storartade

panorama, som här upprullas för ens ögon,

vinkar farväl till alla de i zig-zag

utskjutande, löfbeklädda uddarne, till alla

fjärdarne med deras vackra

grönskimrande vatten, till de segelbåtar och ån-

För många, många år sedan, innan

detta sköna land hade blifvit beträdt af

någon hvit.mans fot, bodde i norden en

indianstam som kallades

“Minneton-kans.”

Männen af denna nation voro kända

vidt och bredt för sin tapperhet i krig

och jagt, under det att qvinnorna voro

lika så beryktade för sin skicklighet i

huslig slöjd som för sin mörklagda

skönhet.

De omkringliggande stammarne

observerade, att, under det månarne till-

ANGAREN ST. LOUIS PÄ MINNETONKA.

gare, som korsa hvarandra i hundratal,

till holmarne med deras indianska namn,

hvarest Sioux indianerna hållit sina

“medicindanser,” till “Spiritwood,” der

en Sioux-flicka offrades af sin egen

stam; ja, till hvarje vik, hvarje ö, hvarje

klippa vid stranden, som har sin egen

¿aga att förtälja.

Bland de många legender, på hvilka

Minneapolis och dess omgifningar äro

så rika, vilja vi berätta om “Den

magiska källan,” en legend om sjön

Minnetonka:

—6

och aftogo, inga tecken af tidens flygt

voro synliga ibland Minnetonkans; de

stapplande stegen och ålderdomens

hvithåriga hufvuden voro okända.

Det hviskades, att det fans en

“ungdomlighetens källa,” som endast var

känd af detta folk, och att den, som

drack af dess vatten, skulle aldrig

känna någon ålderdomssvaghet, utan, att då

tiden var inne för honom att förena sig

med sina fäder i de lyckliga

jagtmar-kerna, skulle han lemna det jordiska

lif-vet full af styrka och lifskraft.Åren försvunno. Upptäckten af den

Nya \erlden åtföljdes af de hvites

in-kräktningar å alla delar af kontinenten.

Rykten om den magiska källen spridde

sig äfven till Spanien och Don Marico,

en kamrat till Ponce de Leon på hans

resor till detta land, lemnade sina

kamrater i Södern och styrde kosan ut

allena för att uppsöka de

helsobrin-gande vattnen.

Den tappre soldaten emottogs med

mycken artighet af Minnetonkans, men

då han frågade efter den fördolda källan,

bemöttes han med tystnad. Hvarken

guld eller mutor af något slag voro till

någon nytta. Don Marico var en allt

för slug smickrare för att visa någon

harm. I synbar glömska af hvad han

sökte, fördref han tiden med jagtnöjen

eller lifligt samtal med den gladlynta

Minnetonka, höfdingens dotter. Hon,

ovan vid den civiliserade verldens

sedvanor, lät snart bedåra sig af den

ståtlige riddaren, hvilkens älskvärda

smicker kunde ha vunnit ett kallare hjerta

än hennes. Hon blef hans hustru och

han emottogs med stora högtidligheter

inom stammen samt visades den plats

der “ungdomlighetens källa” var

fördold.

Några månader gingo lyckligt förbi,

hvarefter Don Marico lemnade den intet

ondt anande Minnetonka,

tillkännagif-vande för henne, att han nu måste fara

till sitt eget land; men att han snart

skulle återvända för att icke mera skiljas

från henne, förrän kallad hädan till de

lyckligas jagtmarker.

Med beklämdt hjerta såg hans

mörklagda hustru honom afresa. Veckorna

förlängdes till månader, månaderna till

år, och ändå kom han icke tillbaka.

Hvarje afton, efter att hafva lemnat den

fridsamma dalen, i hvilken hennes folks

“wigwams” lågo gömda, uppsökte

Minnetonka den högsta toppen, att hon

måtte kunna se långt öfver den vida

slätten. Nära intill porlade vattnet i

källan, den magiska fontän, ur hvilken

hon och hennes frånvarande älskling i

flydda dagar ofta hade druckit.

Slutligen belönades hennes

mödosamma vaksamhet. Långt borta såg hon

något som liknade en ensam resande.

Vid närmare annalkande syntes Don

Marico, men icke allena, ty vid hans

sida red en dam, så vacker som vinterns

snö och hvars gyllene hår täflade med

morgonsolens strålar i klarhet.

Minnetonka gömde sig bland träden.

Don Marico styrde kosan direkt till den

magiska källan. Efter att helt varsamt

hafva hjelpt sin vackra följeslagerska

att stiga af, erbjöd han henne en dryck

af det svalkande vattnet, sägande:

“Drick, min kära, att vi må tillbringa

de lyckliga åren tillsammans oberörda

af tidens grymma hand.”

Helt hastigt skötos grenarne åt sidan

och framför dem stod källans väktare,

Minnetonkas fader. Han hade också

sett de resandes ankomst och hade

skyndat till platsen.

“Förstörare af mitt hems och min

nations frid,” utropade han, “den Store

Anden skall hämnas och nu är

vedergällningens stund inne. Alldenstund du

och din följeslagerska hafva druckit af

detta lefvande vatten, så kan icke

ålderdomen vidröra eder; men, genom

förvandling af eder kroppsliga gestalt skall

ni försmäkta här till dess den Store

Anden behagar att befria eder från eder

fångenskap.”

Vändande sig till Minnetonka bad han

henne att fly med honom, sägande:“Kom, mitt älskade barn, vårt folk

har allaredan lemnat den lyckliga dalen,

hvilken har varit ditt barndomshem.

Vi vilja uppsöka ett nytt land och

glömma våra sorger.”

Men alla hans böner voro förgäfves.

Den djupt bedröfvade Minnetonka

vägrade att följa honom.

“Du kan gå, fader,” ropade hon, “men

för mig finnes intet nytt land, intet nytt

hem. Jag stannar här, hvarest mitt

hjerta är begrafvet.”

Man hörde ljudet af ett

öfversväm-mande vatten. Höfdingen sökte sin

räddning genom att taga till flykten.

Källan blef en ström, strömmen en flod,

och floden en stor sjö. Minnetonka, den

falske Don Marico och hans vackra

föl-jeslagerska sköljdes bort och syntes icke

mera.

Hvarje år, då vårsolen återvänder och"

bringar med sig glädje och munterhet,

synes i djupet af sjön en blomma växa

upp med snöhvita kronblad och

guldgula ståndare, hvilkens drottningslika

skönhet kommer en att tänka på den

vackra spanska damen; nära intill, men

nästan gömd af bladen, som omgifva

hennes rival, är en liten kopparfärgad

planta, hvilken säges vara den olyckliga

Minnetonka. Ständigt sväfvande

deröf-ver är en vacker svärmare i grön drägt,

trollsländan, fordomdags Don Marico,

hvilken vid denna tid utan tvifvel på

ett tillfredsställande sätt förklarat sitt

uppförande till dem båda.

Och det försäkras i förtrolighet, att

hon, som dricker af vattnet i sjön,

hvil-ket leder sitt ursprung från den

magiska källan, förlorar de lidanden, till

hvil-ka köttet är arftagare, och återfår sin

ungdom på nytt.

Så lyder legenden om Minnetonka,

om hvilken vackra sjö många sägner

och mysterier kunna förtäljas.

Der borta flyr en nymf, här spelar näcken

Der simma svanor, fogeln sjunger här.

Det sorl, som tvckes komma ifrån häcken.

Är elfvans sång —; hon sjunger nu vid bäcken,

Om tid som kommer, tid som gången är.

Kring ‘P.-P.-villan”*) smyger vestanvinden

*) “P.-P.-villan” vid Orono station,

Minnetonka, eges af vår populäre landsman, kapten P.

P. Swensen.

Och sprider sina ambradofter ut. —

Han leker barnets lek med stolta linden

Och kysser skämtfullt hvarje ros på kinden.

Men slumrar in hos en ändå til. slut.

Rosanderborgen sträcker lagrad panna

Mot stjernarmeers manövreringsfält.

Men bjuder dock åt vandrare som stanna

Fornnordiskt mjöd ur walmokransad kanna,

Om nota bene mjödet blef bestäldt.

Då vi namngåfvo de större hotellen

vid sjön, saknade mången troligtvis det

historiska Lafayette. Detta, det största

och kostbaraste hotellet, beläget vid

Minnetonka Beach, der Österns

aristokrati sammanträffades hvarje sommar,

nedbrann till grunden de 4de Oktober

1897.

Lafayette uppbygdes för en enorm

kostnad af jernvägsmagnaten J. J. Hill

eller Great Northern-jernvägsbolaget

åren 1880-82.

Hotellbyggnaden, som inrymde ej

mindre än 300 sängkammare, var 745

fot lång, 95 fot bred samt 90 fot hög.

Hotellet låg på en 34 fot hög platå å

en halfö, upptagande 150 acres, så att

detsamma var nästan helt och hållet

omgifvet af vatten, erbjudande den mest

imponerande utsigt åt alla sidor.

Här var det som den rina verlden

från Östern tillsammans med

Minneapolis’ “creme de la creme” i närmare

femton år förde ett lysande karneval-lif,

så att allting var ej så Iandtligt vid

Minnetonka, som naturen ville bjuda på.

En del menniskobarn från fåfängans

marknad kunna icke njuta af lifvet med

oblandad glädje; derför tillställa de

större hotellen hvarje vecka soareer,

konserter och lysande baler, der

gästerna täfla om att öfvertäffa hvarandra med

sina eleganta och dyrbara toaletter. Der

återspeglas stadslifvets prakt i sin fulla

glans. Har ni i dessa hotell någonsin

åsett “stadslifvet på landet,” hvars

minnen ännu ej förbleknat? Har ni

någonsin bevistat

EN BALNATT VID LAFAYETTE.

För ungdom fins glädje af vexlande slag.

Som kan njutas hvar natt, som kan njutas hvar

dag— _

Ack, vi taga ju lifvet så lätt!

Men det bästa, som fins och som aldrig blir

glömdt.

Är att trycka den hulda så kärligt och ömt

Under dansen vid Lafayette.Når den solvarma dagen har slutat sitt lopp,

Når rodnande måne bak’ vågen går opp,

Och man blifvit på mödorna mätt,

Hur njuter man ej, hvilken sållhet och fröjd,

Når tonerna ljuda mot himmelens höjd

Vid svalkande Lafayette!

Liten fot trippar sirligt i sidensko klädd.

Och tärnan hon blickar sä blyg och så rädd,

Så dårande ljuflig och nätt.

O, hvad löften som gffvits, hvad eder som togs

När man smyger sig tyst efter valsen till skogs

Vfd det skuggiga Lafayette!

Ack, hur ofta vi vandrat med älsklingen der,

Som varit vårt allt och som hållit oss kår,

Och fördröjt oss helt rått och slätt!

Men mamma sin ängslan vid tårarne gaf:

“Hvad har väl i qväll utaf son’ blifvit af?” —

Far mumlar till svar: “Lafayette!”

intill 1892 har han dag och natt burit

ett hundhalsband kring sin hals.

När Brooks var 36 år gammal råkade

han och hans tvillingbroder i en bitter

strid om en ung qvinna, hvilken ingjutit

kärlekens glöd i de båda brödernas

hjer-tan. De bodde då i New Haven,

Connecticut. Efter många heta strider tog

broderskärleken likväl ut sin rätt, och

man beslöt att skiljas utan hätskhet.

Innan dess fäste emellertid hvar och

en af bröderna kring den andres hals ett

jgiagS2S

"Xj

» I»iv

Vm

- 1 «* ■" “r‘1

IIOTEL LAFAYETTE.

Når dansen är slutad, och ungdomen flytt,

Och hela vår fröjd sig i minnet förbytt,

Som glänser af tårarne vätt.

Då drömma vi stilla 0111 framfarna da’r.

När hela vår fröjd och vårt önskningsmål var ,

En balnatt vid Lafayette.

Originaler finnas såväl på landet som

i de stora städerna och Minnetonka är

alls intet undantag härifrån, ty nära

invid Breezy Point finnes ett af de

största original, som man någonsin

kunnat leta efter, nemligen den

fantastiske båtbyggaren, kapten John B.

Brooks, det tjugonde århundradets

“Harald Hårfager.”

För 31 år sedan aflade han en dyr ed

på att aldrig klippa sitt hår och allt

hundhalsband af gediget silfver, hvars

nyckel, sedan halsbandet väl var

igenlåst, kastades i floden. Hundhalsbandet

skulle bibehållas i ett visst antal år, och

ingen af bröderna skulle klippa sitt hår

förrän han eröfrat sin hjertans kär eller

glömt sin kärlek till henne.

Kapten John Brooks begaf sig sedan

till New York, der han af en fackman

lät tatuera hela sin kropp från hjessan

til! fotabjellet med en mängd målningar

i blått, rödt och gult, hvilka aldrig

försvinna. Kaptenen är af medellängd och

bär äfven långt ljust skägg. Ett par

blå vänliga ögon lysa skälmaktigt framur det solbrända ansigtet. Näsan är

majestätiskt böjd. Kring halsen synes

en krans af löf tatuerad i blå färg. På

ömse sidor synes en hund och ett lejon,

äfven i blått. På bröstet synes en tistel,

och öfverallt på armar och ben

qvinno-hufvuden och djur etc.

Kapten Brooks kom till Minnetonka

år 1884, hvarest han organiserade ett

båtbyggeri. De bästa segeljakter, som

freqventera sjön äro bygda af honom,

och han lär ha samlat en icke obetydlig

förmögenhet genom sitt arbete. Hans

gamla kärlek har likväl icke rostat

under de många åren, och man har aldrig

sett exempel på att han närmat sig en

qvinna.- Men han är till ytterlighet

barnkär, och alla barn tycka om den

gamle “Enslingen på Johannes-skäret.’"

Håret binder han upp i en knut med

en metref och sedan sticker han en lång

spik genom knuten i stället för hårnål.

I November 1892 blef kapten Brooks

förvissad om, att hans broder hade för

flera år tilibaka utgått ur det jordiska

lifvet, och alldenstund det var en af

öfverenskommelserna, då bröderna

skildes åt, att när endera af dem dog, skulle

den efterlefvande blifva berättigad att

taga halsbandet från sin hals, filade

kapten Brooks af haspen på låset och

förstörde sitt silfverband, som omslutit

hans hals i 25 års tid. Sitt långa hår

ville han likväl icke förlora, utan

begagnar det fortfarande upplagdt i

samma coiffure som förut.

Denna berättelse låter besynnerlig,

men är dagens sanning.

För främlingar undviker kapten

Brooks att tala om detta ämne, men de

som bebo Breezy Point, och personer

som känt kapten Brooks allt sedan han

anlände till Minnetonka, och hvilkas

trovärdighet är utom allt tvifvel, intyga

med bestämdhet sanningen häraf.

Sent omsider gjorde kapten Brooks

bekantskap med en af Maplewoods

fagra döttrar med den påföljd att han

dukade under för det oundvikliga ödet

och påtog sig det äktenskapliga oket.

Den manhäftige och behjertade

kaptenen ingick den 2ode Juni 1894

äktenskap med Miss Sarah Boyce, en

likaledes välkänd personlighet, och

upphörde kapten Brooks dermed att längre

vara “Enslingen på Johannesskäret.”

WHITE BEAR LAKE.

Den vackra sjön White Bear, belägen

12 mil från St. Paul och 18 mil från

Minneapolis, är en stor favoritplats

bland besökare från Östern. Sjöns

vattenyta upptager öfver 3,000 acres, och

dess strandväg utgör 32 mil rundtorn.

Tjugo “rods” från den vestra stranden

sträcker sig en aflång ö ut i sjön,

upptagande omkring 64 acres. Denna ö

reser sig på de flesta platser 24 fot öfver

vattenytan och är betäckt med kanske

den mest omfattande skogen af

sockerlönn i hela Nordvestern, med en liten

uppblandning af ek, ask och alm. Om

denna ö förkunnar sagan:

Under århundraden, eller så länge som

det funnits en nation af rödskinn,

besöktes denna ö hvarje vår af ett sällskap

indianer, som gingo dit för att bereda

lönnsocker. Traditionen förmäler äfven

att för många vårar sedan, då de voro

på denna ö, en ung krigare älskade

och friade till en höfdings dotter, och

det säges äfven, att den sköna jungfrun

besvarade hans kärlek. Han hade fler-faldiga gånger af hennes föräldrar

blif-vit vägrad hennes hand; den gamle

höf-dingen påstod, att han var icke tapper

nog, och hans gamla följeslagare kallade

honom för en käring! Solen hade åter

gått ned öfver “sockerskogen” och den

klara månen vandrade högt på den blå

himmelen, då den unge krigaren tog

med sig sin flöjt och gick ut allena för

att ännu en gång sjunga sitt

kärleks-qväde. De vackra fjädrarne i hans

huf-vudbonad svajade sakta för de milda

brisarne, och då han steg upp på

stammen af ett nedlutande träd föll den våta

snön tungt från hans fötter. Då han

höjde flöjten till sina läppar, gled den

stora filten ned från hans välformade

skuldror och låg nu delvis på snön

nedanför. Han började nu sjunga sin

romantiska och hemlighetsfulla

kärlekssång, men kände sig snart frusen, och

då han sträckte sig bakut för att nå

filten, lade någon osynlig hand den

sakta på hans axlar; det var hans

älsklings hand — hans skyddande engel.

Hon tog plats vid hans sida och för

ögonblicket voro de lyckliga; ty

indianen har ett hjerta fullt af kärlek, och i

denna sin stolthet är han lika ädel som

i sin egna frihet, hvilket gör honom till

ett naturens barn. Legenden påstår

vidare, att en stor, hvit björn, som

be-stämdt trodde att nordpolens snö och

dystra vintrar sträckte sig öfverallt,

hade begifvit sig på en resa söderut.

Han närmade sig slutligen norra delen

af den sjö, som nu bär hans namn,

love-rade i sakta mak ner för stranden, och

smög sig ljudlöst genom den djupa och

tunga snön fram till ön. Det var

samma vår som de älskande möttes. De

hade lemnat sin första tillflyktsort och

hade nu slagit sig ned bland grenarne

af en stor alm, hvilken sträckte sig

långt ut öfver stranden (samma träd står

ännu qvar och väcker allmänt intresse).

Af fruktan för att blifva upptäckta hade

de talat till hvarandra endast i en eakta

hviskning, och för att komma tillbaka

till lägret i god tid och derigenom

undgå misstankar, reste de sig upp för att

begifva sig hem, då den unga qvinnan

helt plötsligt upphäfde ett våldsamt

skri, som hördes öfver till lägret. Hon

tumlade af förskräckelse tillbaka till den

unge riddaren, fattade tag i hans filt,

men snafvade med foten och föll,

dragande filten med sig, i den stora famnen

på det okända vidundret.

Ögonblickligen voro hvarje man, qvinna och barn

af den strax intill lägrade

indianstammen nere vid stranden, men alla

obeväpnade. Skrik och ångestrop utgingo

från hvarje mun. Hvad var att göra?

Det hvita odjuret höll den af fasa

half-döda qvinnan i sin jettestora famn och

lekte med sitt sköna byte, precis som

om han varit van vid liknande

händelser. Ett döfvande skri från den

äl-skogsfulle krigaren hördes öfver

hundratals rop. Han rusade genast i väg

till sin “wigwam,” grep sin stora

vapen-knif och återvände med några få språng

till den fasansfulla scenen, rusade fram

genom nedböjda träd till den plats, der

hans dyrbara skatt föll, och med en

uppretad panters raseri slog han ner på

fridstöraren. En stöt af hans hvassa

knifblad öppnade dödens

karmosinfär-gade slussar och tvingade den döende

björnen att genast lossa på sitt djerfva

famntag. Den natten blef det icke

mycket sömn af inom lägret eller för de

båda älskande, och under det att både

gamla och unga dansade omkring den

döde bestens lik, dekorerades den unge

krigaren med en ny fjäder, och innan

en ny måne hade gått in hade han en

lefvande skatt sluten till sitt hjerta.

Deras barn lekte under många år på

den hvita björnens beredda skinnpels,

och den tappre krigaren och hans

skyddande engel glömde aldrig den

förfärliga tilldragelse och den underbara

räddning, som gjorde dem till ett.STADENS STYRELSE, INSTITUTIONER

OCH PARKER.

Stadsstyrelsen omhänderhafves för

närvarande af borgmästaren och 26

“aldermen” (stadsfullmäktige), tvenne

från hvart och ett af stadens tretton

“wards.”

Följande äro namnen på dem, som

innehaft borgmästarebefattningen i St.

Anthony och Minneapolis:

MAYORS OF ST. ANTHONY:

1855.... Henry T. Welles.....

1856.... Alvaren Allen........

1857.... William W. Wales... . .Rep.

1858—59 Orrin Curtis.........

i860____ R. B. Graves........

I86I—62 O. C. Merriman..... .. .Dem.

1863— Edwin S. Brown..... ... Dem.

1864____ O. C. Merriman.....

1865.... William W. Wales... .. Rep.

1866—67 O. C. Merriman..... ... Dem.

1868.... Winthrop Young.....

1869—70!W. W. McNair...... ... Dem.

1871____ Edwin S. Brown..... Dem.

MAYORS OF MINNEAPOLIS:

1867---- Dorilus Morrison....

1868.... Hugh G. Harrison... ... Rep.

1869____ Dorilus Morrison....

1870—71 Eli B. Ames.........

Efter det de båda städerna förenats till

en hafva följande medborgare tronat i

mayorsstolen:

1872____ Eugene M. Wilson...

1873.... George A. Brackett..

1874-..• Eugene M. Wilson...

1875-... O. C. Merriman.....

1876.... Albert A. Ames......

1877.... John De Laittre..... ... Rep.

1878—82 Alonzo C. Rand...... .. .Rep.

1883—84 Albert A. Ames...... .. . Dem.

1885—86 Geo. A. Pillsbury. ... . . . Rep.

1887—88 Albert A. Ames......

1889—90 E. C. Babb.......... .. iRep.

1891—92

1893—94

1895—98

1899—..

Philip B. Winston.......Dem.

William Henry Eustis... .Rep.

Robert Pratt............Rep.

James Gray.............Dem

Således inalles 17 demokratiska och 15

republikanska borgmästare.

Minneapolis är liksom staten

republikanskt, men ofvanstående lista visar

likväl att man i afseende på lokala val,

synnerligast borgmästarebefattningen,

icke så mycket tagit hänsyn till

parti-principerna som till den bäst passande

kandidaten.

Stadens borgmästare hafva alla varit

amerikanare.

Skandinaverna i Minnesota hafva haft

den stora tillfredsställelsen att bland de

sina räkna en norrman—Knute Nelson

—och en svensk—John Lind—på

guver-nörsstolen; skulle det då vara något

hinder i vägen att skandinaverna i

Minneapolis, som utgöra en femtedel af

stadens befolkning, framdeles kunde

påräkna en af de sina på borgmästaresätet.

De amerikanska demokrat-tidningarne

hafva vid ett tillfälle omnämt

norrmannen Lars M. Rand för platsen i fråga,

men med hvad auktoritet vilja vi låta

vara osagdt. Man kan naturligtvis icke

så hastigt få allt hvad man vill, men vi

komma väl dit “bye and bye.”

Minnesota har aldrig haft någon

demokratisk guvernör, ty ingen kan med

fog kalla vår nuvarande guvernör, John

Lind, för demokrat, oaktadt han först

blifvit uppsatt å deras valsedel och

sedermera vald med tillhjelp af

republi-kanarne.

Förr i tiden ansågs republikansk

no-mination liktydig med val.

Förhållandena äro nu mera tvifvelaktiga.

Ändringen inom staten i sin helhet har till ochmed varit så betydlig, att de Östra

staterna, under de två sista kampanjerna,

före valet betraktat Minnesota som “a

doubtful state.”

Hennepin county—Minneapolis—gaf

förlidet år John Lind 19,633 röster.

Som ett bevis på Minnesotas

republikanska öfverlägsenhet förr i tiden vilja

vi citera en liten händelse, som tilldrog

sig före valet 1879. Demokraterna

försökte då göra djupa försänkningar i vår

stat, och bland andra importerade

“stump-speakers” befann sig äfven Mr.

Locke, utgifvaren och redaktören af

“Toledo Blade,” bättre känd under nam-

skar bara att jag vore härifrån så snart

som möjligt. Jag kommer aldrig att

tänka på denna stat utan att gråta.--

“Ert val har ännu icke försiggått, men

snart kommer den dagen, och hvad

kunna vi då vänta här? — ingenting —

här har inte varit några gräshoppor i

år. Man har fått 30 bushels hvete per

acre, och farmarne få en dollar busheln.

Här råder bara välstånd, och hvad ha

då demokraterna för utsigter? Om

farmarne fått gräshoppor och frostnätter;

om de inte kunnat betala sina skulder

och 0111 de inte hade penningar att

köpa varor och tocke der, så

skulle jag med nöje resa

omkring och hålla tal—men nu

tjenar det ingentig till.

Demokraterna ha ingen chance, ty

välståndet är för allmänt.

Ingen tycks vilja ha någon

förändring. Hvad kunna

demokraterna göra? Hvad tjenar

det till att kämpa mot

elemen-terna? Jag reser tillbaka till

Kentucky och afvaktar bättre

tider. Möjligen kunna vi bli

välsignade med rost i hvetet,

potatis-skalbaggar och

svinkolera,och då kommet nog

men-niskorna att bli så förtviflade,

att de rösta den demokratiska

valsedeln; men nu går det inte

—tjenar inte till att försöka.

Jag reser som sagdt tillbaks. Skicka

snart min andel i gulltunnan till

Con-fedrit X Roads. Der är det ingen fara

för demokratien, ty som vi förlorat allt

negerarbete, så ha vi ingen skörd, och

inte få vi någon heller.”

Att amerikanska republikaner ej alltid

haft för vana att troget understödja sitt

partis valsedel hafva vi här i staden haft

varit fråga om skandinaviska kandidater

till några af de mera betydande

county-embetena, såsom till exempel hösten

1892, då Alfred Söderström, nominerad

till kandidat för county-kassör, på

valdagen blef “Left stuck in the mud!”

trots den skandinaviska pressens och de

net Petroleum V. Nasby, en af

Amerikas qvickaste humorister.

I mediet af Oktober 1879 var Nasby

på besök i Minneapolis, och före sin

afresa inlemnade han till “Pioneer

Press’ ” kontor följande opus, som i

öfversättning meddelas. Den

sarkastiska uppsatsen var skrifven under form

af ett bref till författarens synnerligen

gode vän Sam Tilden. Något som vi

icke kunna återgifva är det kostliga

staf-ningssätt, som utgör icke det minst

roliga i Nasbys litterära alster. Brefvet

lydde sålunda:

“Jag tycker inte alls om Minnesota.

Jag har varit i Minneapolis och jag ön-röstberättigade landsmännens ifriga och

fulltaliga understöd. Resultatet

uppväckte en storm af ovilja och de

skandinaviska tidningarne i och utom staten

voro fulla med kritiserande referater öf-

referat, som var synligt i en

Chicago-tidning. Det lyder sålunda:

“Fy skam, Minneapolis! Du har

sedan Söderströms fall betydligt sjunkit i

vår aktning. Förr kallade vi dig qvarn-

ver valets sorgliga utgång. Många af

tidningarnes kommentarier innehöllo

allvarliga fingervisningar åt det

republikanska partiet, hvilket utrymmet icke

tillåter att här repetera, vi vilja derföre

endast återgifva slutklämmen eller

snarare sagdt det kortaste och mest pikanta

staden; nu får du heta mjölby så

länge du lefver.”

Orsaken till Söderströms nederlag

kom från andra, fjerde, femte och

åttonde warden, inom hvilka det puritanska

Yankee-elementet är förherskande.

Söderström är likväl ej ensam omSECOND AVENUE VIO GUAKANTY LOAN BlilLDING.

Måtte dessa vara skandinavernas sista

sorgliga erfarenhetsrön här i stadefl, ty

skulle ett sådant politiskt drama

åter-uppföras, blef det förvisso en spik i det

republikanska partiets likkista i

Hennepin county.

denna erfarenhet. Det var från

ofvan-nämda wards som sedermera Sheriff

John Holmberg och County Attorney

James Peterson erhöllo ett dolkstygn i

ryggen af sina amerikanska

meningsfränder.STADENS BEFOLKNING.

Efter inbördeskrigets slut var det som

skandinaverna först började att

strömma in hit i större mängd och ha sedan

oafbrutet tillväxt i antal. Att från den

tiden specificera deras antal år från år,

skulle som resultat endast lemna en

något så när proportionerlig tillökning

af totalsumman. Vi vilja derföre endast

stanna vid år 1880, då det rådde en

särdeles stor lifaktighet inom den

skandinaviska kolonien. Skandinaverna

utgjorde då ej mindre än en sjettedel af

stadens befolkning. De trenne

nationerna voro sålunda representerade:

Personer födda i Sverige____ 3,048

Personer födda af svenska

föräldrar................... 1,042

- 4,090

Personer födda i Norge...... 2,567

Personer födda af norska

föräldrar..................... 1,049

-- 3,616

Personer födda i Danmark... 234

Personer födda af danska

föräldrar.................... 116

- 350

Summa skandinaver................8,056

I förstäderna funnos dessutom 98

skandinaver, hvadan totalsumman

uppgick till 8,154.

År 1895 räknade Minneapolis, enligt

nämda års folkräkning, 192,833 invånare.

Angående sammansättningen af denna

befolkning hade statens sekreterare,

Albert Berg, synnerligen vinnlagt sig om

att klassificera antalet skandinaver inom

de båda städerna Minneapolis och St.

Paul.

Vid genomläsandet af nedanstående

bulletin får man ej lemna ur sigte det

faktum, att statssekreteraren i

totalsumman endast har fäst afseende vid

“födelseorten.” Om man ej så gör, blir

rapporten lätt vilseledande.

Rapporten uppgifver till exempel att

vi ha 21,170 svenskar i staden. Detta

innefattar ej alla de tusentals svenskar,

som åro födda här i landet af svenska

föräldrar, och hvilka, enligt Bergs åsigt

— och det är den rätta — äro

amerikaner. Rapporten visar att 64,064 invå-

nare i Minneapolis, eller 33.22 procent,

äro hit från främmande land inflyttade.

Nordens tre folk är det förherskande

elementet. Endast i två wards, det

första och trettonde, faller deras antal

under 1,000-märket, under det att i de så

kallade skandinaviska wards, det sjette

och elfte, går antalet upp till 6,437 i det

sjette och 5,558 i det elfte. Vi ha två

svenskar på hvarje norsk, eller rent ut

sagdt: vi ha 21,170 svenskar, 12,275

norskar och 1,515 danskar; således 34,960

skandinaver i Minneapolis. Närmast

skandinaverna komma tyskarne med

8,933 och kanadiensarne med 7,748.

Det tredje wardet är det så kallade

tyska wardet, med en tysk befolkning

belöpande sig till 2,434. Första wardet

har 1,572 tyskar. I intet annat ward nå

tyskarne upp till 1,000-märket. Fjerde

wardet har 807 och sjette 835. Dessa

fyra ward ha 5,648 af hela stadens tyska

befolkning — 8,933. Samma ward ha

9,219 skandinaver och i det tredje

wardet finnes der tusen skandinaver fler än

tyskar.

Endast 508 irländare finnes det i

första wardet; det tredje wardet har 792

och det fjerde 613 invånare af irländsk

börd. I dessa tre wards finnes det alltså

1,914, eller närmare tre fjerdedelar af

stadens hela irländska befolkning —

3.876.

Af stadens i England födde

invånare, till antalet 2,264, äro 1,312, eller

mer än hälften, bosatta i tredje, fjerde,

femte och åttonde warden.

De i Nordens tre land födde äro

fördelade på olika wards på följande sätt:

Första, 898; andra, 1,548; tredje, 3,609;

fjerde, 2,552; femte, 3.150; sjette, 6,437;

sjunde, 2,188; åttonde, 1,538; nionde,

3,414; tionde, 2,146; elfte, 5,558; tolfte,

1,529: trettonde, 393.

I det sjeite wardet utgöra

skandinaverna omkring en tredjedel af

befolkningen; i det elfte, en tredjedel; i det

sjunde, en femtedel; i det nionde, en

femtedel; i det tionde, en fjerdedel.

Procenten faller i åttonde ned till en

tiondedel och i andra till en sjundedel;i första utgöra skandinaverna omkring

en sjundedel af hela befolkningen.

Följande tabell visar antalet

invånare i de olika warden, samt huru

många af dem äro födda här eller i

främmande land:

Wards—

M

W

o <2,

e p

(r?

c _

B “

. <8

Första ..............| 13,915| 8,378| 5,537

Andra...............| 11,324| 8.472| 2,852

Tredje.............| 26,75S| 16,928| 9,830

Fjerde.............| 24,043| 17,993| 6,050

Femte ..............| 23,256| 17,3881 5,863

Sjette .............| 15,519| 7,172| 8,347

Sjunde ............| 11,404| 8,072| 3,332

Åttonde............| 16,440| 13,3671 3,073

Nionde.............| 15,777| 10,018| 5,759

Tionde.............| 8,450| 4,990| 3,460

Elfte..............| 15,5971 8,710| 6,887

Tolfte .............| 6,976 4,641| 2,335

Trettonde..........| 3,374| 2,640| 734

I-1-1---

Summa ..........1192,833| 128,769] 64,064

Om barn, födda af invandrande

föräldrar, lades till föregående tabell, blefve

resultatet ett helt annat och totalsiffran

skulle utan tvifvel bli närmare 100,000

än 64,064, och procenten bli närmare 50

än 33.2-2.

Skandinaverna hvar för sig inom de

olika warden äro fördelade på följande

sätt:

Wards.

Sven-

skar.

Norr-

män.

Dan-

skar.

Första.............| 5641 261|

Andra .............j 1,043| 466|

Tredje ............| 2,098| 1,439|

Fjerde ............| 1,623| 844|

Femte .............| 2,090| 929

Sjette............................4,056| 2,186

Sjunde ............| 1,3051 762

Ättonde............| 1,126| 361

Nionde ............j 2,120| 1,176

Tionde ............| 1,362| 758

Elfte ..............| 2,747"| 2.484

Tolfte........it____| 7631 528

Trettonde..........j 273| 81

I-1-

Summa ...........| 21,170| 12,275

73

39

72

85

131

195

121

51

118

26

327

238

39

1,515

Följande tabell visar födelseorten för

Minneapolis’ invånare:

England .................. 2,264

Irland .................... 3,876

Skotland .................. 930

Wales ................... 215

Från de britiska öarne..........7,285

Tyskland ....................................8,933

Frankrike ....................................235

Sverige ...................21,170

Norge .....................12,275

Danmark ................. 1,515

Från Skandinavien ..................34,960

Ryssland ....................................2,626

Canada........................................7,748

Andra land ................................2,277

I främmande land födde.... 64,064

Infödde ........................................128,769

Finnarnes antal belöper sig till

omkring 900, mest flickor. Af dessa äro

på sin höjd 100 svensktalande.

Inom parentes vilja vi omnämna, att

skandinavernas antal i tvillingstaden,

St. Paul, vid samma tid visade sig vara

10,190 svenskar, 2,966 norrmän och 1,350

danskar, hvilket är betydligt mindre än

det var år 1S90.

Huru stor tillökning, som kommit

Minneapolis’ befolkning samt

skandinaverna till del under de sista fem åren,

kan endast Förenta Staternas

folkräkning nästa år gifva oss ett fullständigt

begrepp om.

Efterföljande parallel visar

befolkningens tillväxt i Minneapolis i jemförelse

med folkmängden i St. Paul upp till

1895. (Se sidan 91.)

Tjenstflickornas antal här i staden är

ganska stort och man kan icke låta bli

att undra, om de verkligen äro

inbegripna inom de vanliga menskliga

la-garne eller ej, ty ingen vet med

säkerhet huru många som finnas här i staden,

ej heller hvarifrån de komma eller

hvarthän de gå, mer än man kan hålla

reda på sparfvarne som flyga omkring

på gatorna. Eva McDonald Valesh,

som egnat sin mesta tid åt

arbetarrörelsen här i staden, beräknar att det är

inemot 4,000 tjenstflickor i Minneapolis.

Af dessa äro omkring 2,000 af svensk

eller norsk härkomst. Ungefär 1,000

äro tyskar, ej fullt 500 Fransyskor och

ett par hundra irländskor. Häraf kan

man lätt sluta till, huru svårt det skulle

bli för de amerikanska husmödrarne atti 865.

1870.

1S75.

1880.

1885.

MINNEAPOLIS.

5,821

8,106

18,087

32,721

46,887

129,200

164,738

192,833

ST. PAUL.

10,401

12,976

20,030

33,170

41,473

111,397

133,156

140,292

få tjenstflickor i händelse emigrationen

från de skandinaviska länderna skulle

upphöra.

Af ofvannämda antal arbeta omkring

1,500 i hotellen och resten i de privata

husen. De skandinaviska

tjenstflickor-na äro allmänt eftersökta här i staden.

De arbeta också flitigt från morgon till

qväll.

Ingen nation älskar sång mera

innerligt än den svenska och till och med

den svenska tjenstflickan, som gjort den

Nya Verlden till sitt hem, har icke

förlorat något af denna förkärlek på resan

öfver hafvet, och då hon som vanligt

slår till en liten drill, går allt arbete så

lätt som en dans. Om man derföre

liksom Sara står bakom köksdörren och

lyss, så hör man henne ofta glädtigt

sjunga:

\

“Jag är helt rätt och slätt en tjensteflicka,

Som sträfvar ifrån morgon och till qväll;

Dock kan jag, om det höfves, mig nog

skicka

Så prydligt som den finaste mamsell,

Jag dagligen får koka, diska, damma

Och laga månget slag af ‘paj’ (pastej);

Men bråkar frun, så gör det just

detsamma;

Ty det kan inga fruar stuka mej.”

Den första adresskalender öfver St.

Anthony och Minneapolis utkom år

1859 och innehöll 1,265 namn för St.

Anthony och 942 namn för

Minneapolis; tillsammans 2,207 namn.

C. A. Widstrand och Geo. H.

Johnson hafva hvardera ett exemplar af

denna bok qvar i sin ego, och betrakta de

den nu som en verklig klenod, ehuru

densamma, liksom flera af dess

efterföljare, ej innehåller någon Olson och

Petterson eller andra “söner.”Af dessa finna vi i stället så många

fler i innevarande års kalender, hvilken

utkom i slutet af Juli månad.

Kalendern för 1899 innehåller 97,800

namn och genom att använda den låga

multipeln 2.25, skulle Minneapolis’

folkmängd för närvarande uppgå till 220,000

själar.

Om man gnor igenom boken, så

finner man ej mindre än 2,388 Johnsons.

Genom att multiplicera detta nummer

med 2.25, så skulle antalet Johnsons här

i staden således vara 5,373.

STADENS GATOR, BELYSNING,

KLOAKER OCH BROAR.

Den första uppmätning af gator i

Town of St. Anthony och Town of

Minneapolis verkstäldes af William R.

Marshall, sedermera guvernör i

Minnesota. Gatorna löpa från norr till söder

och avenyerna från öster till vester. De

förnämsta gatorna äro 80 fot breda,

förutom Hennepin, Washington,

Minnehaha och Park avenues, som hvardera

¿i ro 100 fot breda. De längsta gatorna

SYNDICATE ARCADE A NICOLLET AVENUE.

Det finnes 1,212 Olsons, 1,886

Andersons och 1,275 Pettersons.

Alla dessa “sons” hafva ökats i antal

sedan förlidet år, med undantag af

Pet-tersönerna, som äro ett halft hundra

mindre till antalet än i fjor.

Mr. Davison, utgifvaren af stadens

adresskalender, presenterar allmänheten

i år med sin tjugosjunde årsupplaga,

och kan han med skäl betraktas som en

“namnkunnig” man.

äro Lyndale avenue och Lake Street.

Den förstnämda går från Camden Place

(som förut kallades Shingle Creek) i

norr till Minnesota River i söder, öfver

sexton mil. Den senare går från

Mis-sissippi-floden till norra ändan af Lake

Calhoun, ett afstånd af fem mil.

Washington avenue har ungefär samma längd

från Cedar avenue till norra

stadsgränsen.

På båda sidor om Mississippi äro degator, som löpa parallelt med floden,

betecknade med nummer, räknadt från

floden. Hennepin avenue på vestsidan

samt Central avenue på östsidan äro

gränslinien mellan norr och söder,

hvar-ifrån avenyernas nummerordning tager

sin början. Avenyerna genomskära

gatorna i rät vinkel. I äldre tider hade

avenyerna namn i stället för nummer,

och om det skulle intressera någon

Minneapolisbo att veta hvad hans

“mammas gata” kallades förr i tiden,

så uppgifves härmed den gamla

benämningen å våra avenyer:

VESTRA SIDAN AF FLODEN.

Minnetonka street—First avenue south.

Helen street—Second avenue south.

Oregon street—Third avenue south.

California street—Fourth avenue south.

Marshall street—Fifth avenue south.

Cataract street—Sixth avenue south.

Russell street—Seventh avenue south.

Ames street—Eighth avenue south.

Rice street—Ninth avenue south.

Smith street—Tenth avenue south.

Pearl street—Eleventh avenue south.

Huey street—Twelfth avenue south.

Hanson street — Thirteenth avenue

south.

Lake street—Fourteenth avenue south.

Vine street—Fifteenth avenue south.

Clay street—Sixteenth avenue south.

Avon street—Seventeenth avenue south.

Utah street—First avenue north.

Kansas street—Second avenue north.

Itasca street—Third avenue north.

Dakota street—Fourth avenue north.

Nebraska street—Fifth avenue north.

Harrison street—Sixth avenue north.

Lewis street—Seventh avenue north.

Seward street—Eighth avenue north.

Marcy street—Ninth avenue north.

Benton street—Tenth avenue north.

Fremont street—Thirteenth avenue

north.

Clayton street—Fourteenth avenue

north.

Bingham street — Fifteenth avenue

north.

Breckenridge street—Sixteenth avenue

north.

ÖSTRA SIDAN AF FLODEN.

Bay street—Central avenue.

Mill street—First avenue southeast.

Pine street—Second avenue southeast.

Cedar street—Third avenue southeast.

Spruce street—Fourth avenue

southeast.

Spring street—Fifth avenue southeast.

Maple street—Sixth avenue southeast.

Walnut street—Seventh avenue

southeast.

Aspen street—Eighth avenue southeast.

Birch street—Ninth avenue southeast.

Willow street—Tenth avenue southeast.

Elm street—Eleventh avenue southeast.

Linden street—First avenue northeast.

Oak street—Second avenue northeast.

Dakota street—Third avenue northeast.

Todd street—Fourth avenue northeast.

Dana street—Fifth avenue northeast.

Wood street—Sixth avenue northeast.

St. Paul street—Seventh avenue

northeast.

St. Anthony street—Eighth avenue

northeast.

St. Peter street—Ninth avenue

northeast.

St. Martin street—Tenth avenue

northeast.

Genevieve street—Eleventh avenue

northeast.

Förändringen å dessa namngifna

gator till numrerade avenyer egde rum år

1873-

Numreringssystemet på våra gator

och avenyer erbjuder en beqväm metod

för husnumrering. Hörnnumret af

hvarje qvarter begynner med ett nytt

hundratal, hvilket korresponderar med

gatunumret. Husnumret

tillkännagif-ver således huru långt man har till

målet. Här ett exempel: Numro 823

Seventh street south är beläget på

Seventh street, söder om Nicollet avenue,

mellan Eighth och Ninth avenues.

Den sammanlagda längden af alla

gator inom den inkorporerade

stadsgränsen är ungefär åtta hundra mil.

Den första affärsverksamheten i

Minneapolis var koncentrerad omkring det

nuvarande Bridge Square, hvarefterdenrriMFVi"1

baUilii........(“3

Ui

u

q

3

z

o

H

w

O

«

X

O

o

tn

-

O

a*

<

w

z

z

2

Cti

O

¡*J

z

OQ

Q

W

S

H

a

Di

H

t/)

a

p4

sedermera drog sig upp till Washington

avenue, hvilken egentligen från första

början och i långliga tider var pulsådern

i stadens affärslif, tills att de större

firmorna slutligen efter hand började dra

sig uppåt Nicollet avenue, den nu för-

nämsta affärsgatan i staden. Här ligga

nu de stora dambutikerna, och

qvinno-verlden i Minneapolis tränges här

dagligen på de gatubreda trottoarerna för

att i tid komma i åtnjutande af de

många olikartade “Bargain Sales,” som härdagligen äro på tapeten. När qvällen

faller på har denna gata ett nästan

sagolikt utseende. Då stråla butikerna i

tusentals elektriska lågor och lysa upp

gatan långa vägar. De kulörta ljusen

brinna i alla möjliga former samt i

långa ramper längs husfasaderna.

Allt eftersom affärerna dragit sig

uppåt Nicollet avenue har Washington

avenue, stadens äldsta affärsgata, fått

en helt annan karakter. Den har nu,

med några få qvarters undantag, blifvit

en riktig judegata. Här ser man snart

ej annat än “de gyllene kulorna,”

pant-lånarnes skyltar, krogar, “Dime

Museums,” auktions- och “Second Hand

Stores,” klädesstånd samt en mängd

“hotel,” hvilka bjuda på 15 och 25 cents

logi.

Enligt hvad krönikan förmäler, måste

det vara på någon af dessa platser som

C. A. Tolleen, den putslustige

Denver-korrespondenten, tog in, då han en gång

under den kalla säsongen gästade vår

stad. Han skildrar sin erfarenhet på

följande roliga vis:

“Jag kunde ej sofva en blund

I nattens ensliga, tysta stund:

Ty vinterns kyliga vind gjorde allt

Så bistert, bitande kallt.

“Då hörde jag tätt vid min säng

Ett gräsligt, gnisslande, gnidande fläng;

Det lät som när John S. Johnson går

På skridskor och verldsrekord slår.

“Och upp jag for och jag såg

En syn, som aldrig går ur min håg.

Två ‘Bugs,’ som täflade om ett pris

På skridskor å tvättfatets is.”

Om hyran är billig på sådana platser

så är ohyran så mycket obilligare, och

det rådligaste är för hvarje landsman,

som besöker staden, att undvika dessa

billiga, orenliga och på samma gång

kanske farliga platser.

Den förnämsta af våra fashionabla

gator är Park avenue. Här ser man

dagligen den förnäma och rika verldens

ekipager rulla fram med noblessens

damer i eleganta toiletter, samt

fotgängare och bicyklister i oändlighet.

Upplysningen i Minneapolis bestrides

för närvarande af 810 elektriska lampor,

4,781 gaslampor och 1,941

gasoline-lampor, inalles 7,532 gatlampor.

Innevarande års kostnad för hvarje

gasoline-lampa per år är $7.50 och för hvarje

elektrisk lampa $108.50 (beräknadt att

brinna alla nätter, 3,500 timmår å 3.10

cents per timme) eller $90 per lampa,

enligt månskens-schemat (2,250 timmar

å 4 cents per timme). Kostnaden för

hvarje gaslampa för hela året är $11.20;

fyra dollars per år betalas då för

underhåll och tändning af hvarje lampa samt

$1 för hvarje 1,000 kubikfot gas; hvarje

gaslampa skall bränna fyra fot gas i

timmen samt brinn,a i,8co timmar.

Enligt denna reglering har staden anslagit

för innevarande år $161,000, på det att

vi icke måtte vandra i mörkret.

Be-lysningsomkostnaderna hafva blifvit så

pass reducerade, att ofvannämda anslag

är $9,000 mindre än för år 1898.

En af guvernementets agenter

uppgjorde förliden Juli månad en rapport

öfver Minneapolis och St. Paul och

enligt de paralleler, som han uppdragit,

kan man se att “Minnie” i många

afse-enden betydligt tagit lofven af “Paul.”

De båda städernas skulder äro

ungefär lika, enligt denna rapport.

Minneapolis är skyldig $8,315,000, under det

att St. Paul har att betala $8,211,000

innan staden blir “square” med denna

verlden. De två städernas inkomster

äro ungefär i samma

proportion—Minneapolis tar in från alla källor

$4,505,-481.60, St. Paul $4,430,072.42. Under

det att Minneapolis har större

inkomster, visar hon bättre affärstakt genom

att icke slösa bort så mycket som sin

granne. St. Pauls utgiftskonto för ett

år stiger till $3,856,004.62, under det att

Minneapolis’ utgifter för samma tid

belöpa sig till $3,796,589-39-

När det kommer till frågan om

uppfostran kommer St. Paul så långt bort,

som om man såge på staden genom den

orätta ändan af kikaren. Minneapolis’

allmänna biblioteker innehålla 106,020

volymer, under det att St. Paul endast

har 47,151. Det finnes fyra högskolor i

Minneapolis med 108 lärare. St. Paulhar samma antal skolor, med endast 53

lärare.

Enligt samma statistiker står

Minneapolis långt framför i nummerantal och

förluster vid eldsvådor. Minneapolis

brände upp $521,268 värde af egendom

mot St. Pauls $159,958 under förlidet år.

Dödsfallen i Minneapolis öfverstiga dem

i St. Paul. I Minneapolis dogo 2,052

personer och i St. Paul 1,985, hvilket

gör dödsproportionen 9.09 för

Minneapolis och 8.51 för St. Paul.

Fastigheterna i Minneapolis röna

bättre efterfrågan än de i St. Paul. De

relativa värdena äro $88,113,676 emot

$78,-523,015, och skatterna här voro $23 per

$1,000 och i St. Paul $21.

I fråga om gatuläggning är St. Paul

mera inne för sandsten. Der har man

närmare tre gånger så mycket

sand-stens-sättning som i Minneapolis, under

det att Minneapolis har omkring fem

gånger så mycket granit-, fyra gånger

så mycket tegel- och två gånger så

mycket cedar block-sättning som St.

Paul eger.

Statistikern jemför sedan gatorna.

Minneapolis har 12,188,844 qvadrat yards

mot St. Pauls 8,983,900. St. Paul rengör

3,385,000 yards gatyta hvarje vecka,

under det att Minneapolis rengör 3,200,000.

Minneapolis tar in $307,000 från

krogskatter under det St. Paul tar in $283,000

från samma inkomstkälla.

Denna statistik gäller till alla delar

för förlidet år och kan gifva en hvar

ett bättre begrepp om vår stads hurtiga

framåtskridande i förhålllande till dess

äldre broder, St. Paul.

Huru många af de tusentals personer,

som dagligen promenera utmed

“Newspaper Row,” på Fourth Street, kunna

göra sig en föreställning om, att mer

än ett hundra fot under gatan flyter cn

ström, och kanske i detta ögonblick en

båt med en liten arbetskår glider fram

på densamma. Besynnerligt som det än

må synas, finnes det en sådan flod och

på dess vatten en sådan farkost, ehuru

det varit förunnadt få, ja ganska få, att

se denna underbara scen. Dröm nu icke

0111 några elfvagrottor eller inbilla eder,

att någon har upptäckt en underjordisk

flod och en okänd grotta att täfla med

Kentuckys “hole in the ground.”

Floden är helt enkelt en kloakström.

Minneapolis har kloaker stora nog och med

vatten nog för att göra dem trafikabla

och vissa äfventyrslystna personer hafva

åtskilliga gånger företagit en båtfärd

eller vandring till fots i underjorden.

Tag som exempel North

Minneapolis-tunneln, som börjar på Fifth street

north, nära Bassett’s Creek. Den går i

diagonal riktning under staden och

under alla andra kloaker, och uttömmer

sitt innehåll vid foten af Eighth avenue

south. Denna tunnel är åtta fot bred

och åtta fot hög och utefter dess botten

flyter beständigt tio till tolf tums djupt

vatten, eller mer än nog att föra en

ordinarie båt. Vissa tider håller

tunneln tre eller fyra fot med vatten, men

då är det bäst för båtpartier att stanna

hemma, ty annars skulle de lätt gå

förlorade i forsen. Detta är den största

och djupaste kloaken i staden. Ungefär

vid Hennepin eller Nicollet avenue

ligger den 140 fot under jordytan. Det är

också den vigtigaste, ty den dränerar

icke allenast hela norra Minneapolis,

utan äfvenledes distrikten omkring

Lor-ing Park och Lowry Hill. Stadens alla

kloaker skulle, om de vore utsträckta i

en enda linie, utgöra en väglängd af

152 mil, eller så långt som härifrån och

till Duluth. För detta arbete hafva våra

hederliga Minneapolisboar betalt den

lilla nätta summan af $4,345,528.

En liten “sewer outing,” eller

“inning,” hvilket det snarare borde kallas,

i någon af dessa större kloaker, är

särdeles intressant, vare sig resan företages

i båt eller i ett par voluminösa

gummi-stöflar. Den allmänna tanken är att en

“sewer” är gömstället för all slags

vedervärdig och motbjudande stank,

farliga gaser och en oändlig mängd af

deles intressant, vare sig resan företages

lumpsamlare icke skulle kunna motstå.

Detta är helt och hållet en

missuppfattning. Det är sant, att en hel del oren-lighet passerar igenom dessa kloaker,

men rännstenarne på Nicollet avenue

under en regnstorm, och lukten från de

halfruttnade cederträblocken i

gatläggningen en varm dag äro lika vämjeliga;

så grundlig är ventileringen i

kloaksystemet. Tidningsrapportörer och

åtskilliga smärre sällskaper, deribland en

välkänd damfotograf, hafva flerfaldiga

gånger på inbjudan af vår landsman,

kloakingeniören, Carl Ilstrup, företagit

ett par timmars underjordisk resa, och

befunno de sig mesta tiden mer än 100

fot under jorden, oaktadt de skredo

framåt beständigt. De funno

naturligtvis alla en sådan färd nymodig och

intressant. Men, någon torde ropa:

“Rats!” Ja, råttor finnes det

visserligen dernere, stora och grymma nog att

utan tvekan våga sig på en stor

vildkatt. De anfalla äfven menniskor, om

de äro många nog samt tro sig vara i

fara; men en man med ett par långa

gummistöflar och en käpp i handen ståt

utom all fara. Norra Minneauolis

tunneln är icke den enda af ofvannämda

storlek. Den nya tunneln på

Twenty-sixth street, som dränerar åttonde

war-det, är af samma storlek, och så är

äfven den på östsidan, men den norra

tunneln är den längsta, två mil.

Förutom kloakledningarne, äro gatorna

underlagda med ett inveckladt system af

pipor för vatten, gas, elektriskt ljus,

elektrisk spårväg, brandalarm-,

telegraf-och telefontrådar.

I stadens tjenst äro flera skandinaver

anstälda inom

kloak-konstruktions-de-partementet, nemligen Carl Ilstrup

(norrman), hufvudingeniör; N. J. Lund

(norrman),“transit-man”; August Rydh

(svensk), bokhållare; L. E. Ström

(norrman) och S. Johnson (svensk),

ingeniörer, samt A. Anderson, Wm.

Anderson, C. Adamson och A. Dahlgren

(alla svenskar), förmän för

konstruktionsarbetet. Alla dessa, med ett par

undantag, hafva tjenstgjort inom detta

departement i elfva upp till aderton års

tid.

Bland de arbetare, som voro med om

att bygga den första kloakledningen

under året 1S71, finna vi irländaren

Larry Broderick. Vi kunna icke gerna

undvika att gifva honom ett särskildt

omnämnande, alldenstund han är en af

de få så kallade civiliserade menniskor,

som icke har reda på sin egen ålder.

Han är ett af de original man läser

om i böcker, men sällan träffar i

verkligheten.

Då han kom till Förenta Staterna år

1844, for han direkt till Washington och

stannade der tills efter kriget. Hur

gammal han var, då han anlände hit till

landet visste han icke och tycks ej fråga

rnycket derefter.

Hans argument är rätt och slätt detta:

“Hvad är det för nytta till att hålla reda

på hur gammal man är? Om man är

vid god helsa och kan utföra ett

dags-arbete, det är allt hvad man behöfver.

Jag bryr mig icke om antingen jag är

50 eller 100 år. Jag känner mig

fortfarande ‘all right’.”

Broderick var i Washington vid den

tid då president Lincoln blef mördad,

och var en af de fyra män, som lyfte

lönmördaren Wilkes Booths lik ner uti

den grofva brädlår, i hvilken han"blef

begrafven under fängelsegolfvet.

Broderick kom till Minneapolis år

1866. Han bor fortfarande med sin

hustru och familj i ett litet trähus, No.

616 Eighth avenue south, hvilket låg i

skogen i utkanten af staden, då han

flyttade in deri för 33 år sedan. Han

har bott i samma hus hela tiden och

gif-vit akt på huru staden vuxit upp rundt

omkring. Hans moder dog vid 99 års

ålder. Han sjelf tror sig vara omkring

80 år. Broderick har endast varit en

simpel arbetare allt sedan han kom till

Minneapolis, och är för närvarande

an-stäld i stadens tjenst, under Street

Commissioner Cole i femte wardet.

De båda settlementen på ömse sidor

om floden kände redan i tidigare dagar

behofvet af beqvämare

kommunikationsmedel, och St. Anthony förenade

sig med Minneapolis endast på det

vil-kor att (.venne tullfria bryggor skullebyggas öfver Mississippi-floden, den

ena ofvanför och den andra nedanför

hängbron.

Det första transportmedlet under

ter-ritorie-tiden var den färja som Franklin

Steele lät bygga och som sedan sköttes

af kapten Tapper, hvilkens fria och

skämtsamma konversation samt stora

ras damer att passera öfver bron. Ett

tillfällighetsgolf af plankor lades öfver

golfbjelkarne och det lilla sällskapet

passerade öfver den stora floden på den

första hängbro, som någonsin byggts

öfver Mississippis vatten, under

jublande hurrarop från den åskådande

folkmassan.

DEN FÖKSTA HÄNGBRON (1857.)