Medan det jäser

SKRIFTER

AV

ALBERT ENGSTRÖM

MEDAN DET JÄSER

FÖRRA DELEN

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

MEDAN

DET JÄSER

AV

ALBERT ENGSTRÖM

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

EDENS BETYDELSE.

En mil söder om Stenskärs lots- och tullstation

ligger Kullerön. Till den hör en hel arkipelag och

den nöjer sig icke med de i skärgården vanliga 365

öarna, utan den är i själva verket några öar styvare.

Kullerön — huvudön — är som genom ett bilhugg

delad i två delar. Och bilhugget markeras genom

ängsmarker, där bortåt sju kor — eller åtminstone

6 1/2 efter skärgårdsräkning — kunna få näring och

trevnad. Sårkanterna på båda sidor om hugget äro

granit med skog på. Där finns idegranar av

vördnadsvärd och mystisk ålder. Enar ligga som mattor,

där stormen fått gå fram, och högst uppe stå

stormvridna tallar som hålla att ta i. Harar trycka i

snåren. Orrar spela om vårarna. Och utanför — i

havet — sjunger alfågeln, gudingarna ropa ut sitt

vilda parningsläte och ådorna konstatera kärleksfullt

och kokett faktum. Gäss häcka där. Pilgrimsfalkar

stå som fastlåsta i rymden och studera terrängens

matnyttiga vilda, burna av darrande vingar som hålla

dem kvar just där de vilja stå. Tornfalkar slå efter

småfågel. Där är liv och rörelse. Och när vårsolen

kommer riktigt het, krypa huggormarna ut, yrvakna

och lättjefulla. Jag skulle vilja vara en huggorm

om våren. Jag skulle vilja ligga vackert hoprullad

på en solbelyst sten och räcka ut en tudelad tunga

åt en hel del folk och vara lugn i medvetandet om

att äga två gifttänder — om de skulle behövas.

Ungefär sådan är Kullerön nordöver. Södra delen

är mera steril, men icke mindre vacker för det och

där ligger hamnen, Hemviken, med en brygga och

några små stugor, av vilka ett par äro hus för

människor och ett annat par är smedja och skötbod och

kanske en femte något annat.

Där finnas båtar och andra skärgårdsgrejor och

stranden är garnerad med underbara strandvrak —

plankbitar, skötmärken, svablar, trallar, gammal

rundhult, ektofter, årämnen, gamla friholter, korkflöten —

allt med ett ord.

Där bodde gubben Österlund, benämnd Långkalle,

i en av stugorna. Han ägde hälften av ön från början.

Men den som ägde andra hälften, gubben Karlsson,

hade genom en serie ekonomiska tricks fått gubben

Österlund i sina klor. När en rospigg fått en annan

rospigg i sina klor, suger han ut honom som en

spindel suger ut en fluga.

Dessa båda gubbar voro väl värda att man dem

anammade.

Österlund — Långkalle — var 86 år, då jag lärde

känna honom, tre alnar och en tvärhand hög,

bockskägg, borstiga ögonbryn över örnögon, kloka och

skarpa — en stormtall på yttersta skäret, alltid iklädd

sälskinnssockor med det gula späcket kvar inåt

närmast strumpan, hopdragna med en bit märling. Han

förekom vinter och sommar med en flintskallig

sälskinnsmössa neddragen över öronen. Själv var han

icke flintskallig, utan hans hår verkade ståltråd —

han reste borst och ingen makt i världen skulle ha

kunnat tvinga håret att lyda en kam.

Klädd i islandströja och blaggarnsbyxor av

obestämbar ålder och färg gick han omkring och såg ut

som en förhistorisk gud. Ögonen sutto som pilskott,

ljusblå pilskott med okuvlighet därinne och rättvisa

allra innerst. Om någon varit sjöögd, var det farbror

Österlund. Han tycktes famna och fatta havsvidderna

i ett enda svep med en enda blick och samtidigt

förstå, hur eländiga kryp människorna äro, då de icke

begripa sin egen begränsning. Jag har sällan träffat

en så hel människa som farbror Österlund. Han var

njutningslysten — men nu på äldre dar bestodo hans

njutningsmedel uteslutande — såvitt jag kunnat

utröna — av kaffegök och tuggtobak i långa och saftiga

flätor. Han var bland de ofegaste människor jag

sett. Sade alltid sin mening rätt ut och rent ut och

späckade sina omdömen med eder, vilkas must borde

ha kommit en troende statskyrkopräst att slå en hel

serie volter baklänges. Hans humor var äkta och

hans skratt liknade en skrockande ejderhonas. I

allmänhet satt han tyst och avvaktande fast han gärna

talade själv. Och då han fick ordet — eller rättare

tilltvang sig ordet efter några kaffegökar, knuffade och

boxade han ideligen sin granne i soffan för att

tilldraga sig åtminstone dennes uppmärksamhet.

När han hade något av vikt att föredraga, tog han

av sig sälskinnsmössan, lade den bredvid sig,

lämpade sedan ut en tobaksbuss av ett trutäggs storlek,

lade den i mössan och spottade sedan fördomsfritt

tobaksstrålar, som liknade lakritsstänger mera än något

annat, vart som helst i alla riktningar. Han hade sin

egen religion och sin egen rättsuppfattning. Ingen

kunde ändra någon av dessa fasta ankarplatser.

Gubben Karlsson som ägt andra hälften av ön

och genom konstiga och lömska tricks roffat åt sig

det mesta, var en liten obehaglig, smutsig figur, en

sork som fräcknade till, ju hyggligare gubben

Österlund visade sig. Jag glömmer aldrig, då jag en gång

seglade ned till vårskyttet på Kullerön. Vi voro två

kamrater som efter många om och men fått en

tullvaktmästare att befordra oss i en liten öppen båt till

vår bestämmelseort. Nu veta alla att det lättaste är att

runda ballongpricken utanför Stenskär och sedan styra

rakt sydväst — då kommer man efter kompass rakt

in i gattet mellan Kullerön och kobbarna utanför.

Men man kan också gå inomskärs och ta Kullerön på

västkanten. Tullvaktmästaren ville det och vi följde

hans instinkter. Det var i början av april och kallt.

Vi sutto i pälsar och hade en matlåda och en

spritlåda ombord. Det hade emellertid blivit sent, innan

vi kommo i väg — på grund av många och långa

överläggningar om äventyret att ge sig ut i öppen båt.

Vi fingo storm på oss, akterlig och svår. Sjön

växte och det mörknade. Så småningom blev det

svart med vita självlysande brott på sjön som jagade

oss. Det gick — utan att skräna om livsfara — så

långt att min kamrat, som var segelvan,

kommenderade: — Av med pälsarna! För snart behöva vi

kanske simma!

Vi sågo ett högt land om babord — det måste

vara Kullerön! Men hur hitta in i Hemviken? Den

som satt till rors, bredde ut sin rock och tog emot

brottsjön med ryggen. Det gick med rasande fart.

Tullvaktmästaren grät. Plötsligt sågo vi ett hak i den

svarta Kullerökonturen och styrde in där. Endast

Guds välvillighet gjorde att vi hittade rätt. Vi kommo

rakt på gubbarnas brygga, genomvåta och lyckliga.

Stolta kanske också!

Nu gällde det att lämpa ur lasten, som bestod av

mat- och spritlådor, kläder, gevär och ammunition.

Kamraten och tullvaktmästaren hoppade upp på

bryggan och gjorde fast. Jag lyftade på tämligen spänstiga

armar upp spritlådan, lutade den mot mitt svenska

bröst, högg tag med den lediga handen i bryggans

översta planka och skrek, fåfängt försökande att

överrösta stormen: — Hugg i här!

Men ingen hörde. Det tjöt och röt och

kamraterna hade något att göra med förtöjningsändan.

Då märkte jag att båten gled undan.

Jag vrålade: — Hugg i här! Båten glider undan

och jag måste hoppa i sjön!

Ingen hörde mig, allt var kolsvart, stormen ven,

båten gled och jag klev långsamt i sjön med vänstra

handen hållande lådan mot bröstet och med den andra

fastnaglande mig vid bryggan, jag var i vattnet till

halsen, då de andra upptäckte min belägenhet.

Det var den femte april och just ingen sommar.

Det var ungefär tvärtom.

När jag hjälpts upp på bryggan och grejorna

kommit på torra landet började jag skälva. Det gällde

att komma under tak så fort som möjligt. I becksvarta

natten kröpo vi över klipporna inåt land. Och

tullvaktmästarens spanande öga upptäckte snart gubben

Österlunds stuga. Vi knackade på och det dröjde inte

länge förrän Långkalle öppnade.

Jag stötte emot honom i förstugan.

— Dä va mej en våt faen! Va ä du för en?

— Jag har varit i sjön.

— Då behöver du en kask å torra kläder —

go-kväll föräxten — jasså ä dä du? — å du tullsnok ma

— ja nu sir en att vår Herre ä di dårars förmyndare!

Såg ni inte att han gick över på osten å att dä skulle

bli väder, dårar?

Det dröjde inte länge förrän vi sutto i torra

kläder framför en brasa med en kaffekokare på, jag i

Långkalles sjöpäls och sälskinnspjäxor.

Livet började arta sig gott och ljuvligt.

Då öppnas dörren och en liten man kommer in

— Karlsson!

— Ä dä folk i sjönöd, Österlund? frågade han.

Eller ä dä dom som ska jaga fågel? Ja hörde just

som ett buller utifrån å klädde på mej å kom ner te

brygga! Men där va ingen, å då så gick ja hit!

Ljuset från brasan fladdrade över både onda och

goda. Gubben Österlund satt vid spiseln jättelik och

bra och spottade tobak i glöden. Men han svarade

icke på Karlssons tilltal.

— Kalson vill ha en kaffegök, förstås! sade

tullvaktmästaren vanvördigt. Dä ä nordlig, å han luktade

spriten, förstås! D"ä märkvärdigt, va Kalson har för

en lukt! För kokar di kaffe nånstans mellan Landsort

å Arholma så har Kalson alltid god vind dit. Där dä

finns nåt kvar på botten i en putelj. Men inte var dä

väl för å rädda liv som Kalson steg opp och klädde

på sej?

— Dä va inte för brännvinets skull, eller

kunjakens, ja steg opp, men en ska väl vara människa!

sade Karlsson icke utan en viss ilska i rösten.

— D"ä rätt, Karlsson, en ska vara människa och

i åthävor funnen som en människa — å dä ä just va

du ä, Karlsson! sade gubben Österlund och växte

där han satt.

— Vem ä dä som äger ön? Sej dä! Svara mej

på dä! Ä dä du eller ja? Säj dä!

Karlsson fräste och såg lömsk ut.

— Seså, gräla inte, gubbar, utan ta er en gök!

sade min kamrat, som kände till schäsen och fattade

galoppen.

— När en bor två stycken karar på en sådan

här ö, borde en väl hålla komsams å leka ihop,

fortsatte tullvaktmästaren.

— Ska man komma hit mitt in i ett gräl, så är

det bäst att kryssa tillbaka med detsamma, sade jag.

Annars hade jag tänkt, att vi skulle ha livat och sitta

i skåre ihop ömsom med Karlsson och ömsom med

Österlund! Mat finns det och sprit finns det och fågel

ska vi skjuta, så vi behöver varken svälta eller frysa.

Nu var kaffet färdigt och gökarna gjordes i

ordning.

— Men den som har nånting, ska väl vara

förmer än den som inte har nånting! illfänades

Karlsson.

Då reste sig Österlund.

— En gök ska du få, men stuga ä min å kaffet

ä mitt å käften ä min, så länge ja kan tugga palt,

hör du dä, din dåre!

Och Österlund slog Karlssons kopp full till

brädden och upprepade: — Kom ihåg att käften ä min!

Å stuga ä min! Ä brännvinet ä mitt, så länge dä

varar!

Karlsson teg. Österlund rörde sig jättelik runt

omkring med flaskan i handen och skvättade i våra

koppar med eller mot vår vilja. Och hans tobaksspott

fräste i straridvraksbitarna som sände ilskna lågor högt

upp i rökfånget.

Dagen därpå vilade vi länge och rodde ut med

vättarna först på eftermiddagssträcket. Jag satt i

Österlunds båt och jag fann mig sitta ansikte mot

ansikte med en verklig filosof.

Där långt ute i havsbandet fanns på den tiden

folk som bara vann på obekantskap med det vi kalla

kultur. Jag vet knappast om gubben Österlund kunde

läsa, åtminstone gick det icke med ledighet. Han

frågade mig, vad jag egentligen var för en kurre,

och vad jag livnärde mig av. Jag svarade att jag

skrev böcker.

— Romaner? frågade Österlund.

— Nja — berättelser, paschaser och sådant.

— Fy fasen, gosse, ty han kallade alla med

tilltalsordet du, låt bli sånt där! Ja läste en sån där

roman en gång, men den var bara lögn! Dä var en

jäkla massa hål di måste krypa igenom, innan di fick

varandra! Tror du de går te så här i skärgården?

Nehej, du gosse! Här slår en till me en levande

gång å präster å leviter får komma efteråt å läsa

ordet. Di pratar om förlovningar och tocke skräp

å om folk som går förlovade, tess de växer mögel

på dom. Men om en dåre går förlovad ett år å inte

får barn, så blir de nog aldrig nåra barn heller!

Österlund hade aldrig läst en tidning och på de

sista tjugu åren hade han endast en gång varit i

Stockholm. Ett par unga läkare hade jagat sjöfågel

på Kullerön, blivit förtjusta i gubben, bjudit honom

med sig till stån och visat honom dess härligheter.

Den tiden var det varieté i Berns och Österlund

placerades på diplomatläktaren med en kaffegök framför

sig. På estraden skreko och sprattlade tyska pigor,

jonglörer utförde märkliga konster, amerikanska

excentris med självlysande näsor och lappade kläder

buro sig åt som stoliar, akrobater och atleter

arbetade som för livet och gubben Österlunds förvåning

växte. Hans ögon blevo mer och mer vidöppna och

käften stod på så vid gavel att han glömde spotta

tobak. Men då en ormmänniska slutligen satte sig

på sitt eget huvud, blev det för mycket för Österlund.

Han steg upp, slog näven i bordet så att flaskor och

glas ramlade om varandra och skrek:

— Nehej, detta ä djäven anamma lögn!

Efter den dagen vart Stockholm gubben Österlund

en styggelse och en galenskap.

Alltnog, vi jagade några dagar med växlande lycka

och Österlund växte mer och mer i vår aktning. Sjön

och vad därtill hörer förstod han sig på som ingen

annan och en båt kunde han sköta. De åttisex åren

hade gjort honom vis och god och överseende —

from skulle man kunna säga, och de förfärliga

beckederna verkade i hans mun som hymner till skaparen,

sånger av glädje att ha fått leva så länge och ha

hälsan. Han närde intet hat till gubben Karlsson —

han såg och hörde på honom med den vises

godmodiga förstående och beklagande — på sin

höjd. Och när han under hiskliga svordomar tillrättavisade

honom eller gav honom råd låg tydligen ingen

bitterhet under, fast han kunde haft anledningar nog.

Men hur ädel en människa än är, bär hon inom

sig fröet till något som ej har med moral att skaffa.

Gubben Österlund var vad man kallar full av hin!

Han var inte rospigg för inte. Ty rospiggar ha denna

egenskap i högre grad än annat folk. Hos de flesta

är den medveten men hos Österlund var den naiv.

Han ägde den på samma sätt som han ägde sitt hår

och sitt skägg. Hår och skägg kan rakas av, men

rötterna sitta kvar. Och drar man ut stråna med

roten, finns alltid något kvar av det som gav stråna

näring.

Till rospiggarnas största fröjder hör att lura tullen.

Jag har sett roslagsfödda tullvaktmästare lura sig

själva. Det är inte så noga med en och annan planka

som flyter i land, eller många plankor från någon

däckslast som sjön tagit bort, när vaktmästarn vill

bygga ett svinhus eller bättra på en vedbod.

Jag minns en gång när jag kom ned till

Marviken, för att se efter min båt. Jag visste att jag

hade lämnat fem flaskor pilsner i ruffen, den jag

låtit stå olåst. Ty stöld i grov mening är sällsynt

hos oss.

Flaskorna voro emellertid borta vid inspektionen.

Vid en sjöbod sysslade en tullvaktmästare och en

fiskare med betning av nät. Jag anmärkte i

förbigående: — Det är då märkvärdigt att man inte kan

få ha sina grejor i fred. Nu är fem flaskor pilsner

borta.

— Engström tror väl inte att vi har tagit dom?

sade vaktmästaren.

— Nej, det vet jag, svarade jag, ty jag var

övertygad om deras hederlighet.

— Lotsarna från Alskärsfyren var här i går, å

di ä hälsinges begivna på dricka, sade fiskaren.

— Ja, för rexten, tillade vaktmästaren, de

skulle allt villa te bra mycke pilsner,

innan vi skulle röra"t!

Detta är den äkta, oförfalskade roslagsmoralen.

Efter denna utvikning återvända vi till gubben

Österlund.

En middag låg jag i min fållbänk och vilade efter

morgonens jakt, då Österlund stegade in, spottade en

ny tobaksrosett på golvet och satte sig på

sängkanten.

— Hör du Engström, ä de farligt å begå eden?

— Hur menar farbror?

— Å begå eden — hör du inte, gosse? — å svära

sej fri ve tinget, förstår du!

— Nej, inte är det något farligt, om farbror har

rent samvete, förstås.

— Samvete — va menar du me samvete? —

Samvete hör inte hit! De ä inge orätt, förstår du, annars

hade ja inte frågat dej, gosse! Inte hade ja talt

ve dej, om de vore någe jäkelskap.

— Nå, hur är det då, farbror?

— Joho, sir du! Österlund spottade en

tumstjock tobaksstråle tvärs över rummet, sir du, de va

härom året å de hade blåst en jäkla styv ostlig i

många dar — storm, ska du veta, å Gud välsigna

kusten å vi bärga bra me vrakgods — plank å bräder,

förstår du. De va skönt trävirke te bygge, förstår du,

å allt gick så bra i långliga tider, tess Krokviksskärarna,

de packet, fick lukt om"et å avensjukan — si

avensjukan, de ä en svår drift de, du gosse, när hon sätter

te — å då varskodde di tullen, förstår du, å så

blev de misstänklighet å undersökning, vart

strandvirket hade tagit vägen. Å så kom tulljakten å

snokarna, den ena stramare å oppkäftigare än den andra

å i ungeform, förstår du. Du skulle ha sitt dom,

Engström — Herr Jösus, såna sillmjölkar — di trodde

förstås di skulle få gamla Långkalle fast — jo de fick

dom. De finns många sorts människer i världen, men

va vår Herre menar mä den sorten, de förstår ja

inte!

Di frågte, var ja hadde trävirket som ja hadde

bärgat. Ja ba dorn si ätter å frågte om dom va

frusna eller törstiga, men de va di inte, förrän di fått

tag i vrakgodse — di ville förstås inte supa me en

oregelbunden förrän efteråt — di dårarna! Så snodde

di i väg över hemlande å kobbarna å snoka som

mullsorkar i vartenda tjyvhål, men, förstår du, gosse, där

va inte trävirket inte. De var annorstädes, di kalladt.

Så kom di tebakars slokna som regnkråker å ja

frågte var di hadde strandfynde nånstans — då såg

di rumphuggna ut å sa att ja var en gammal

skärgårdsräv, sa di, å rätt hadde di nog i de, för nog ä

ja slugare än alla di där ungeformsdårarna ihop, å

de vill inte säja mycke ändå.

Så frågte ja, om de passa bättre nu me

trakteringen å så gick vi in i storstugan å söp gladeligen

å ja tacka dom för besväret å uppmärksamheten å

då såg di genanta ut. Å så drack vi kaffegökar

tills vi blev rörda och goa vänner — de förstås —

di, men inte ja, för ja kunde inte svälja deras

avsikter, förstår du.

Å så hissa di på å gav sej i väg å lova å hålla

ett gott öga på mej — gott öga, sa di — di

kronhantlangare!

— Nå, men var i Herrans namn hade farbror

strandvirket då?

— Förstår du inte de, gosse? Ä du lika

obegåvader som Kongli Majestät å Kronans hejdukar!

Di leta överallt, sir du, där de inte fanns, men sen

gick di in å satte sej å söp i stugan som

ja byggt åv strandvirket, förstår du!

Men nu har di nog fått väder åv, att ja har lurat

dom ändå, di vrakena, för nu vill di ha mej te å

begå eden, å de ä emot min natur, å ja vill ifrån"et,

förstår du!

Säj mej nu, du gosse, som ä mera me i allt

sattyg, hur en ska sköta om"et å klara åv"et på ett

hedersamt sätt. Si, om di beslår en, så att inte eden

stämmer överens, så lär de kunna gå rakt åt hälsike.

Hur dä än bär te, så ä de i alla fulla fall ja, som

har rättast, å inte tullen — för de va ja, som hitta"t

å bärga"t å den som egentligen äger"t, de ä den som

har förlorafet från början. Men stugan flyttar di inte!

— Ja, sade jag, om di kommer, så är det nog

bäst att farbror försöker dra ut på tiden och säger

att farbror inte förstår edgången. Då blir det uppskov

och farbror skall undervisas om edens betydelse.

— Va i Jösu namn säjer du, gosse? Ä

du skör eller skojar du me mej? Ska di

undervisa mej? Vem ska undervisa mej?--Ja blir så

arg så ja blir oförmögen — neej, du gosse! Mej

låter di bli å nån slags relion blir de inte åv!

Men dra ut på tiden ä ja me om, för nu ä ja

86 år å drar vi bara ut på tiden me ordning, så ä

di välkomna på begravningskalaset — di jäklarna!

År 1908 kvitterade gubben Österlund det

jordiska. Kort förut hade han fått reda på, att det icke

längre var Karl XV som satt på Sveriges tron.

Underrättelsen grep honom djupt, ty han var god rojalist.

Kanske var det sorgen efter den avhållne landsfadern,

som lade honom på sotsängen.

ORGIER.

Då jag i går med en kamrat efter en enkel

middag delade den lika spartanska punschkvartingen, rann

mig i minnet den första fest jag arrangerat.

Jag gick i femte klassen i skolan och hade

stolt inhåvat honoraret för den gedigna undervisning

jag som informator meddelade två mindervärdiga

individer i andra. Det var 20 kronor, en svindlande

summa, och jag överlade med mig själv om jag skulle

draga mig tillbaka som rentier för att tillbringa mina

återstående dagar i olympiskt lugn på någon vackert

belägen herrgård eller genast förslösa pengarna på

nöjen värdiga en man i min ställning. Det senare

alternativet segrade. Jag skulle ställa till ett gästabud

och inbjuda några likasinnade. Vi skulle äta och dricka

det bästa som kunde uppbringas i staden, och den

bästa drycken var naturligtvis punsch, men den bästa

maten var hummer i burkar. Nur Scheren und

Schwänze.

Hur ljuvligt syndiga kände vi oss icke, då vi i

den mörka senhöstkvällen smögo till spritbolaget och

förvärvade oss fyra halvor punsch à 50 öre stycket!

Luften var full av faror och lärare med utpräglade

detektivegenskaper smögo förklädda i gathörnen och

lurade på oss. Men med vårt överlägsna snille

överlistade vi dessa våra naturliga fiender, dem vår fantasi

gjorde allestädes närvarande. Men så hade vi också

lärt elementartaktikens grunder av mästaren Cornelius

Nepos trots dennes ytliga vidrörande av ämnet.

Med vilken stolt självkänsla tillhandlade vi oss

icke hos hökaren fyra stora hummerburkar!

Att äta vanligt bröd till denna överlägsna

delikatess skulle varit ett grovt brott mot gastronomiens

enklaste lagar, varför vi köpte en påse gräddbakelser

med vanilj, och fyra svarta cigarrer försedda med

de då nyuppfunna maggördlarna blevo kulmen på det

hela, pricken över it.

I min och min brors enkla studiekammare gick

festen av stapeln. Min kamrat Birger var med och

J.—A. Den förre ligger nu på Uppsala kyrkogård

och den andre spolades för några år sedan överbord

från en kustångare utanför Kalifornien.

Alltnog — vi frossade. Med bakelsen i ena

handen och gaffeln i den andra angrepo vi energiskt var

sin hummerburk, då och då smuttande på den söta

och starka punschen. Vi voro gurmeter som drogo

kvadratroten ur jordelivets fröjder och njöto dess

quinta essentia och föga olika gudar eller

åtminstone halvgudar tände vi slutligen mätta och saligt

omtöcknade våra sköngördlade oscuros.

Men då kom det! Vi hade glömt att vi

egentligen voro små, små människobarn.

»Saligheter som förlängas,

härda endast gudar ut!

Mänskohjärtat skulle sprängas,

toge ej dess tjusning slut!»

Det glada skämtet tystnade och svettpärlorna

trängde fram på våra rena ynglingapannor. Ryggarna

började gå i vågor, det gick runt i våra hjärnor, det

susade för öronen och jordens undergång tycktes oss

nära förestående.

Vad vi ställde till! Jag drar hänsynsfullt en slöja

över detaljerna.

Men — infandum! En olycka kommer aldrig

ensam. Makterna hade sammansvurit sig mot oss för

att övertyga oss om vår begränsning.

Min fruktade klassföreståndare, som hade en

stövares väderkorn och hade för vana att göra oväntade

besök hos sina disciplar, befann sig just denna kväll

på en dylik inspektionsvandring.

Till mig kom han i rätta ögonblicket och det var

just då vi matta och glåmiga efter eruptionen sutto

i soffan och stirrade ut i universum, eländiga, tomma,

sönderslitna i anseende till inälvorna och ännu icke

riktigt klara i anseende till hjärnorna.

Han höll på att slå baklänges redan på tröskeln

— av många orsaker. Men han återkom snabbt till

sig själv och höll ett tal som i avseende på frånvaro

av humor och vänligt förstående icke lämnade något

övrigt att önska. Vårt förfall var helt enkelt

förfärande. Våra instinkter voro brottsligare än de mest

förhärdade bovars och intet straff vore för strängt

för oss. Åtminstone skulle han bli mannen för att

skollagen tillämpades så att vi skulle bli en varnagel

för de hederliga och rättsinniga kamraterna som vi

annars naturligtvis skulle försöka dra ner till vår

usla nivå.

— Och du, Engström, som sjunker allt djupare

och djupare, utan hänsyn till föräldrar, lärare och

sedelagens enklaste bud, läs nu upp den definition

på begreppet orgie som jag förra veckan lärde er!

Läs upp den och blygs!

Hickande och skallrande med tänderna knäppte

jag av gammal vana ihop händerna och läste: Orgie

är — ett — ett — alltför yppigt —

gästabud, ett överdådigt och — och sedeslöst

— nattligt dryckesgille — präglat av

vild hänförelse.

RULLE.

En natt i The Bowery hade jag träffat en verklig

buse som tiggde. Jag har sällan sett en så förfallen

individ. Han var sotsvart som en neger och något

berusad. Trasorna dinglade om honom. Jag gav

honom några småslantar och han öppnade

språklådan.

Efter ett par minuters samtal blev det klart, att

han var svensk och bar ett klingande namn — nå,

det gör detsamma! Han kan i alla händelser inte

upprättas. Men jag kom överens med honom om ett

sammanträffande, bestämd tid och plats. Sedan skulle

han visa mig något av det underjordiska New York.

Men jag fick inte vara klädd så där bloody snobbish

— jag måste ta på mig något gammalt. Resten skulle

han sköta.

Alltnog — jag tog på mig en något ruggig och

opressad reskostym, beväpnade mig med mitt goda

spanska rör och gav mig ut i världsvimlet. Det var

lunchdags och Broadway en myrstack. Solen brände

och människorna svettades.

Men vad nu då? Vem kommer därborta

lotsande sig fram mellan automobiler och spårvagnar?

Är det inte min gamle vän Rulle, Uppsalakamrat och

allting? Han ser något dekisartad ut och har

oborstade skor. Således har han inte klarat sig — men

det var också ingen som trodde, när han gav sig i

väg från det gamla landet.

— Hallå, Rulle!

Rulle vände sig blixtsnabbt om.

— Goddag på dej! Ska vi inte ha oss en bägare

och skåla för gamla tider?

— Beg your pardon, but I dont know you — —

Han gjorde min av att fortsätta sin väg. Men

det måste vara Rulle! Visst fan är det Rulle, fast

om möjligt något pussigare. En sådan vårta på

ögonlocket har ingen annan i universum.

— Sjåpa dig. inte, Rulle! Visst känner du igen

mig! Seså, kom nu bara!

Jag högg honom resolut i armen.

— Är det — — är det Engström? Du har lagt

dig till med glasögon sen sist — å så — å så får

man vara försiktig i den här hålan. Jo, nu känner

jag igen dig.

Han underkastade min person en hastig

mönstring och tycktes gilla kostymen och gårdagskragen.

— Är du också ute och tittar efter jobb? Jag är

själv hard up, som du kanske ser! Har inte en cent!

Men det har väl du, efter du vill bjuda på ett glas.

Kan du vigga mej några dollars, så säger jag inte

nej! trevade han sig fram.

— Åja, ett par dollars kan jag möjligen avvara.

Men först slinker vi in här.

Vi gingo in på närmaste saloon.

— Det gick åt hälsike med måleriet, kan jag

förstå, började Rulle. Och i krigstider prenumererar väl

ingen på några skämttidningar! jo jo, sådant är livet!

Eller har du — — — ja, varför är du här

egentligen? Blev det varmt under klövarna? Säj ut, gosse

lilla, och genera dej inte.

— Ånej — jag ville bara se mej om, ut och titta

ett slag, förstår du!

Han gav mig ett prövande ögonkast med en god

portion slughet i.

— Ja, jag ville inte göra några närgångna frågor.

Men jag ser dressen, förstår du — är van att titta på

folk — man lär sig sådant här. Ah, det var skönt!

Han tömde sitt ölglas i ett hastigt, törstigt drag.

— Du bjuder väl på ett till? Men jag vill ha

whisky i bärsan, annars stoppar det inte. Och så tar

jag mig några smörgåsar. Har inte ätit ett dugg

i dag.

— Ät du, Rulle, och var inte blyg!

— Blyg!! Jag?? Nej, så ta mej-----Men

vad tänker du slå dig på? Samma jobb som hemma,

va? Omöjligt, min far, här är tjockt med artister som

arbetar på subway"n — det lönar sig bättre än att

krottla grinollar på papperslappar. Hur mycket pengar

har du?

— Å — inte så mycket — —

— Men hur mycket? Jag kan ge dej directions,

min far! Visa mej hur mycket pengar du har!

— På mig har jag inte så mycket, för jag skall

ned i Bowery — — —

— Men hemma har du! Var bor du?

— På Biltmore.

Rulles ögon öppnade sig på vid gavel.

— Bi — — Biltmore!? Va faen — driver du

med mej? Med den där dressen bor du inte på

Biltmore.

— Ser du, jag tänker mig ner i Bowery, och där

duger väl inte att vara uppriggad.

— Vad skall du göra där?

— Studera, naturligtvis!

— Ä, hörru, studera mej hit och studera mej dit!

Nu när vi två gamla kamrater har träffats, kan vi

väl vara tillsammans.

— Nyss ville du så lagom — — —

— Försiktigheten är en dygd, min far — men

känner du till Bowery?

— Ånej, inte vidare, men jag skall träffa G*** där.

Rulles ölglas stannade på halva vägen till munnen.

— Nej, nu förbanne mej, känner du honom? Akta

dig för den! Inte för att han själv är så farlig, men

går du på samma ställen som han, kan du bli

sandbaggad eller få dig en torvare så du aldrig vaknar.

Fan vad ölet smakar bra i dag! Hör du, för att

återgå till penningfrågan — kan du vigga mig 10

dollars? Jag har bra jobb i kikarn och behöver du själv

ett handtag någon gång så är gamla Rulle inte den

som glömmer en gammal vän. Eller kanske vill du

öka din godhet med att låna mig 20? Va?

Plötsligt gjorde Rulle helt om, skuffade undan ett

par individer och rusade ut i toaletten.

— Nej, men är du i stån? Nå då ska vi väl vara

tillsammans. Hur länge stannar du? Blir du här

för alltid?

Ännu en gammal vän från ungdomen stod

framför mig. Världen verkar bra liten ibland.

— Nu följer du med mig, förstår du! Jo, jag

har det bra, mycket bättre än hemma, fast nog känns

det litet konstigt ibland. Kan du inte följa med

genast? Varför? Jaså Rulle! Nej du, var lugn, han

smet när han fick se mig — han stod vänd mot

ingången? All right — då dunstade han. Men du har

honom som i en liten ask i morgon på ditt hotell,

om han vet vilket.

Rulle kom naturligtvis inte. Och den sistkomne

följde, mig till subwaystationen. I nästa minut var

jag en i massan i det skakande, dånande

underjordiska New York på väg till ett annat slags

underjord.

EPILOG.

I gryningen gå vi ut för att ta upp kräftburar och

mörtnät. Mörkret står ännu över Smålandshöjderna

i väster, men åt öster ligga bergen som öar i ett

grått dimhav, vilket snart skall torkas ut av solen och

morgonbrisen. Lunden, där Kellgren enligt sägnen

skrev sin dikt till Lydia, väter våra skor med sitt

daggiga gräs. Men det bekymrar oss inte, lika litet

som det något prosaiska faktum att Kellgrens Lydia

är översättning efter dansken Baggesen. Och

möjligt är ju att skalden gick här och knåpade med

detta arbete.

»Skön, som Cyperns Herskarinna,

Ljus och mild som Cynthia,

Kysk, som Vishetens Gudinna

Är min unga Lydia.

— — — — — — — —

— — — — — — — —

— — — — — — — —

Lasten, vid dess fötter fången,

Krossad af des ögonkast,

Såg sig; och för första gången

Blygdes vid at vara Last.

När jag trycks til hennes hjerta

Trycks til hennes läppar — — — Gud!

Sakna dödarne sin smärta,

Åskan, stormarne sit ljud.

Töm då utan ali försköning,

Öde, mot mit bröst din harm!

Zembla, Zara, Djeflars boning,

Blifva Himlar vid des barm.

Men et fel, et fel allena

Hennes lof fördunkla vill:

Denna sköna, Änglarena,

Ömma Lydia — — — är ej til.»

Och så gott var det, ty både Baggesen och

Kellgren hade säkerligen blivit uttråkade redan efter en

mycket kort umgängelse med denna alldeles för

exemplariska flicka.

När vi komma ned till sjön förnöjas våra ögon

av en ståtlig syn. Tio storlommar simma

majestätiskt ut ur mynningen av ån, där de ätit sin frukost.

En and lyfter ur vassen. Solen stiger, höjderna blåna.

Höstens första hardrev går för fulla muggar inne på

Smålandssidan.

Vi ösa båten och börja ta upp kräftburarna.

Minst ett tjog kräftor i varje bur försäkra oss om

fortsättning på våra orgier vid middagarnas

smörgåsbord, och mörtnätet ger utom mört till bete även

småabborrar till den delikata fisksoppan. Men

långrevens tvåhundra krok ge bara ett par småålar, ty

kräftorna passa på att äta upp daggmasken, innan

fisken hinner besluta sig för att sluka.

Medan min värd i båthuset med mätsticka skiljer

agnarna från betet i kräftkorgen, tar jag metspöt och

ror upp i ån för att försäkra mig om några

stuv-abborrar. Jag ror in stäven i vassen mitt emot den

stora videbusken, maskar på, spottar och slänger ut.

Ån är kantad av vass, näckrosor och pilar, under

vilkas dunkel näcken stundom dyker upp, slemmig

och gyttjig och med underliga gröngula ögon, sorgsna

och hatfulla på en gång. Så skall jag måla honom

innan verkligheten lägger beslag på min själ — — —

men det gör den nog inte. När den inte har gjort

det ännu, så är min ålder en garanti att den aldrig

gör det.

Och nu skall jag snart lämna de här trakterna,

där jag tyckt mig leva igenom min ungdom i

tankarna. Nu skall jag tillbaka till havet lagom tidigt

att möta de första höststormarna.

Och det kan vara stil på dem också, fast idyllen

här inte är mycket besläktad med dem.

*

En östgötapräst har låtit utgå ett påbud att

genom bön och åkallan göra slut på kriget. Ty Gud

är fridens och kärlekens Gud!

Jag undrar om han är bara det. Han tycks ha

många strängar på sin luta. På sista tidén har han

visat sig vara en riktig dundergud.

Men pastorn kan måhända lägga sina ord på

något särskilt knepigt sätt. Lycka till!

STUDENTSTRECK.

Vi voro pampar. Jag hade tenterat i en del av

latinet för gubben Hägg. Birger hade gjort

detsamma och vi hade dessutom genomsträvat ett

kollegium i sanskrit för Piehl, kollegialt undervisats i

jämförande språkforskning av Kalle Ljungstedt och i

Carolina under Sam Wide studerat Eoskulten. Vi hade

till och med på statens bekostnad rest till Stockholm

och med Montelius som lärare bekikat grekiska urnor

och andra ålderdomligheter.

Vi voro alltså pampar. Våra själar längtade efter

fördjupning i vetenskapen och vi levde i forntiden

— vår framtid.

Men i samma drag fick Johan Agust ett arv

på 500 kronor. Det borde han aldrig ha fått.

Han var skyldig dessa pengar många gånger om

och hans ärliga avsikt var att en gång med den

vansinnigt stora lön, som en lektor i grekiska åtnjuter,

göra sig oskyldig. Men att få 500 kronor på en

gång av en gammal moster, som till på köpet var död

— det blev för mycket. Det hade ingenting att göra

med hans skulder. Dessa 500 voro en gest av de

odödliga gudarna och predestinerade att supas upp.

Aldrig skall jag glömma honom då han störtade

in i Birgers och mitt rum och viftade med de fem

hundralapparna och skrek: — Vi reser till Sigtuna!

Birger och jag lyftade våra av visdom och

studier trötta kranier ur deras eftertänksamma ställning

och stirrade på arvingen: — Äst du förbannad?

Nej, han var vid Zevs icke förbannad. Han var

tvärtom en benådad yngling med nyvunnen och till

övertygelse stegrad avsikt att blöta dessa 500 goda

riksdaleros så intensivt att mostern i sin sandiga grav

nere i Småland skulle börja vända sig så ofta och

hastigt att hon kunde ta anställning som smärgelskiva.

Vad var naturligare än vår omedelbart företagna

resa till Sigtuna?

Det är bra tråkigt för historieskrivaren, att denna

resas detaljer så fördunklats av omständigheterna och

åren, att han knappt erinrar sig dem. Jag erinrar

mig oredigt ett intensivt sammanträffande med två

läkare, en apotekare och en bankkamrer, ett

misslyckat försök att klättra upp på S:t Lars"

kyrkoruin och ett ännu mera misslyckat att ringa i

klockstapelns obefintliga klockor. Jag kommer dunkelt ihåg

ett gruff med stadens enda poliskonstapel, vilket

resulterade i allmän titelbortläggning. Den från

stadskällaren medhavda punschen konsumerades emellertid

bland ruinerna och en historisk känsla grep oss. Vi

blevo lyriska och höllo serenader. Senare tillkommo

revolutionära känslor. Vi byggde en barrikad av

kärror, tunnor, stegar och av annat inne på gårdarna

anträffat material. Vi skränade marseljäsen och lupo

till storms mot vår egen barrikad. Vi höllo tal för

ungdomen och idealet.

Men morgonsolen steg allt högre. Människorna

kommo fram ur sina lyor och tittade förvånat på

oss, bildningens vitmössade representanter. Det var

söndagsmorgon. Vi beslöto att gå in i kyrkan.

Vi ockuperade en bänk på orgelläktaren.

Klockaren spelade och vi sjöngo fanatiskt — men vackert.

En och annan av oss somnade under predikan,

reagerande efter mer än ett dygns oavbrutet festande.

Efter predikan hände det som står klarast för

mitt minne. Det kom en kyrkstöt med en håv för

att ta upp kollekt. I samma ögonblick han sträckte

fram håven, vaknade Ernst Konjak och kände sig

må illa, rusade upp och förbi kyrkstöten. Det var

då Johan Agust ropade de förlösande orden: — Ä

du förbannad, Ernst Konjak, tänker du

smita från betalningen?

Kanske vi blevo utvisade, eller gingo vi

självmant — det kommer jag inte ihåg, men säkert är att

vi gingo till gästgivargården och åto frukost. Där

började den allvarliga överläggningen om vilka mått

och steg vi närmast borde ta. Det blev en frukost!!!

Och vi kommo överens om att gå till närmaste stad.

Vi köpte upp så mycket punsch vi orkade bära. Det

var andra tider då än nu — fast jag försvarar inte

våra åtgöranden — jag bara relaterar dem. Om vi

felade, så var felet statens, som icke givit oss bättre

uppfostran i folk- och elementarskolorna.

Vi gingo till den stad vi ansågo närmast. Det

blev en vandring! Vi sjöngo, vi ropade ut vår unga

glädje mot solen och de vita vårmolnen. Vi drucko

punsch i torparstugor och bjödo och voro ärade

gäster. Vi badade i sjöarna, vi sprungo nakna och

jagade varandra som unga satyrer. Och lärkorna

sjöngo högt, högt uppe och den gamla bygden var

vår, vi voro arvtagare till dess mångtusenåriga

kultur. Vänliga bönder som vi mötte på vägen vände

sig om efter oss och skrattade. Och gamla gummor

skakade på huvudena, ty det var deras uppgift.

Och så småningom mot kvällen kommo vi till

staden. Jag säger icke dess namn. Ty kanske lever

någon där som inte gillade vår framfart.

Vi voro vid humör!! Vi voro hungriga och gingo

direkt in i stadens förnämligaste restaurang, sjungande

och skrattande — det var fest, det var vår — livet var

oss underdånigt och fogade sig mjukt efter vår vilja!

Framtiden var vår — och så var det dessutom vår

med vita moln och lärkor i luften.

Herregud — jag tror att jag glömt berätta att

vi voro jämnt 10 stycken ungdomar. En av oss hade

ärvt 500 kronor. Alltså 50 kronor per man. Har det

någonsin funnits så verkligt förmögna millionärer?

För visso icke!

Vi tågade sjungande in i matsalen och åto —

sjöngo och åto med den aptit en tremils vandring

kan skänka unga friska studenter. Folk vid de andra

borden logo åt oss, skålade med oss, och vi hurrade

för alla goda och glada människor.

Men plötsligt kommer källarmästaren in, vit i

ansiktet av vrede. Han ville inte ha några

skränfockar i sin matsal. Han ville ha tyst.

Vi tystnade.

Vi tittade på honom och kände igen honom.

Han hade varit kypare i Uppsala och sedan

hovmästare någon annanstans. Han hade alltid visat

motvilja mot studenter, ty han hade tjänstgjort på en

restaurang, där mest borgare gingo. Vi kände igen

honom alla. Johan Agust och Ernst Konjak hade

varit i gruff med honom.

Vi tystnade, det är klart! Men vi talade högt

med varandra och skrattade. Vi nonchalerade

källarmästarn, måhända ungdomligt avsiktligt.

Vi gingo ut i kaféet och drucko punsch. Under

punschens inflytande kommo kanske skrattsalvorna

något högljuddare än de bort. Vårt tal var unga

glada studenters och jag försäkrar att vi icke störde

någon annan än källarmästaren, vilken vi icke kunnat

störa, om han haft någon humor.

Vårt bord stod mitt emot ingången till kaféet

och ingången var en lång korridor med en matta

som täckte gångens hela bredd och längd.

I denna korridor gick källarmästaren nervöst

fram och tillbaka och fixerade oss närgånget var

gång han promenerade emot oss. Han väntade

tydligen att vi skulle förgå oss, att vi skulle dricka för

mycket punsch och börja skräna. Han tycktes till

och med längta efter detta för att kunna ingripa

på allvar.

Men vi voro i alla fall föremål för de

kringsittande borgarnas sympatier. Studenter spelade en

större roll då än nu.

Och plötsligt skilde sig en herre från sitt

sällskap och kom fram till vårt bord.

— Skulle inte herrarna vilja sjunga en glunt?

Om vi ville! Ernst Konjak och Nisse Prillén voro

mästare på det området.

De började omedelbart:

»Här är gudagott att vara!»

Källarmästaren kom som ett skott.

— Här får inte skrånas! Om herrarna tar en

ton till, blir herrarna utkastade.

De tystnade naturligtvis. Men från de andra

gästerna hördes ett ogillande mummel.

Vi mulnade till. Men vi fingo in mera punsch

och glömde snart stämningens ogemytlighet.

Källarmästaren gick fortfarande fram och tillbaka i

korridoren och såg ut som en ilsken basilisk.

Men Johan Agust och Karl Fredrik lutade sina

huvuden ihop och överlade sakta om något. Så sade

Johan Agust: — Hör du, Albert, här har du pengar.

Gå fram till flickan därborta och betala hela kalaset

och köp några helor och gå och stoppa i våra

överrocksfickor. För inom några minuter ska vi gå!

Jag handlade efter anvisning och gick och satte

mig igen.

Johan Agust och Karl Fredrik reste sig och

gingo fram till korridoröppningen mötande

källarmästarens ilskna blickar med muntra löjen. Han

gjorde helt om och fortsatte sin vandring. Men när

han hunnit nära bortre ändan av korridoren, grepo

de på en gång tag i mattan och ryckte till.

Källarmästaren ramlade omkull. Blixtsnabbt rusade de fram

och kastade sig över honom, fångade ändan av mattan

och rullade trots hans högljudda protester in honom

i mattan, i hela dess längd fram till kafétröskeln.

Så ställde de rullen med källarmästaren i mot väggen

och, ropade: — Nu går vi, pojkar!

Den djupa tystnad, som härskade i kaféet, och

det vansinniga skratt som följde på denna tystnad

och som ljöd i våra öron då vi stegade ut på gatan

skall jag aldrig glömma.

Vi gingo till nästa stad. Ty städerna ligga tätt

i den ängden.

MANNEN FRÅN HAVET.

Jag har varit långt ute i havsbandet på

sjöfågeljakt och sett alfåglarna förmörka luften. Jag har gått

över farliga vårisar, där det gick öppet några timmar

efteråt. Jag har varit med om fyra dagars nordlig

snöstorm och frusit icke så litet.

Men därom i en senare artikel.

Emellertid — då jag kommer hem, utfrusen,

nykter som en traktat och längtande efter värme i

koncentrerad form, har man allmänt spritförbud i landet,

ett förbud som till och med lär skola räcka över den

12 maj, min födelsedag. Har jag förtjänat ett sådant

mottagande? Nej, för visso icke.

Men myndigheterna ha i alla händelser gjort

klokt, i det de befrämja den allmänna

husbehovsbränningen, denna ädla hemsysselsättning, som snart är

det enda nöje som återstår en familjefar. Min panna

står färdig och blänkande hemma i min ateljé i

Grisslehamn, och jag äger potatis. Här i stån måste

jag nöja mig med druvsocker, av vilken sympatiska

vara jag i tid förskaffat mig 100 kilo, men min retort

är liten — det börjar saknas apparater i handeln, ity

att de äro uppköpta av omtänksamma husfäder —

och det tar tid. Men ändamålet är väl värt litet

åsidosättande av det löpande arbetet. Dessutom kan

man få brygden praktiskt taget så stark man vill,

en fördel, som mellanhavandet med systemen hittills

icke medfört.

Jag måste med anknytning till detta faktum

berätta en historia, som jag hörde i Amerika, där livet

som bekant är ett sammelsurium av restriktioner och

den mest obegränsade frihet. Nu brygges det i

Kentucky en dryck, som kallas Moonshine, emedan

den måste tillverkas om nätterna för att man icke

i onödan skall stöta sig med myndigheterna. Den

är något av det starkaste som finns.

En man i New York var känd för att kunna dricka

whisky i så stora kvantiteter, att alla som kommo

i beröring med honom förvånade sig högeligen.

Ingenting märktes på honom. Han steg upp från

samkvämet lika oberörd som han slagit sig ned där.

Jag träffade honom av en händelse en kväll på Astor.

Jag baxnade verkligen och kunde till slut inte låta

bli att säga, att jag, om icke precis beundrade hans

kapacitet, dock måste betrakta den som fenomenalt

enastående.

— Är ni immun? frågade jag. Har ni verkligen

aldrig känt whiskyn inverka på er?

— Inte den här whiskyn, försäkrade han, tömde

sitt dricksglas Old Methusalem (rye whisky) och

fyllde det på nytt. Men en gång nere i Kentucky

drack jag Moonshine — — — man måste vara

Kentuckyman för att kunna tåla den whiskyn — — —

men jag skall berätta! Jag kom dit till en liten

stadshåla och tog in på det bästa hotellet, åt en bit och

gick ner i baren. Där satt en man, som såg

sympatisk ut, och inom kort hade vi bänkat oss

tillsammans. Jag beställde min vanliga whisky, men

Kentuckymannen sa:

— Främling, drick inte sån där smörja! Ni

måste dricka landets vin — ni måste dricka

Moonshine! Och så beställde han drycken. Nåväl, vi

började dricka. Han drack som en svamp och inte

som en människa. Men redan vid andra glaset

började jag märka något, som jag varken förr eller

senare märkt: jag kände att jag snart skulle bli berusad,

om jag fortsatte. Som jag måste resa följande

morgon klockan sju, tog jag avsked av mannen och gick

upp på mitt rum, sedan jag sagt till om väckning

klockan sex.

Nåväl, jag vaknar, men klockan är redan åtta. Jag

blev ursinnig, ty jag hade gått miste om en lukrativ

affär. Jag ringde på uppassaren och förebrådde honom

i mycket indignerade ordalag, att han inte väckt mig

klockan sex. När jag själv kunde vakna klockan åtta,

borde han väl för fan ha kunnat väcka mig på

överenskommen tid, särskilt som jag inte alls är hårdsövd.

— Det var alldeles omöjligt att få liv i herrn.

Vi försökte, alla i hotellet från direktören till minste

springpojken, men det var lögn — det gick inte.

— Det är högst konstigt! Hon är åtta nu och jag

är alldeles utvilad. Ni måste ljuga, era jäklar!

— Ja, men det var tre dar sen! — — —

Sådant är Moonshine.

Vänta nu, kära myndigheter, att svenska folket

börjar brygga Moonshine. Då finns det

åtminstone förhoppning att ibland för några dagars tid få

somna ifrån restriktioner och eventuellt hungersnöd.

Det skall bli en ljuvlig vila.

Hade jag anat, vad man skulle företaga sig under

min frånvaro, hade jag stannat kvar ute på den vackra

ön, där solen just började lysa och värma upp

klipporna samma dag jag måste resa. Luften var full

av musik och annat liv. Där skreks och älskades på

vattnet, må ni tro. Den som aldrig har känt den

känsla, som genombrusar jägaren och betraktaren, då

några tusen alfåglar under klingande spel slår ner

bland ens vättar, så att sjön ligger som en bro, han

är fattigare än vi, som upplevde den synen många

gånger.

Två uttrar sköto vi, två praktexemplar, värdiga

att så småningom pryda någon flickas hals.

En dag satt en örn på ett berg och betraktade

båten med sublim överlägsenhet.

Ejdrarna börja bli hemtama därute efter några

års förståndig skötsel, eller frånvaro av sådan, om

ni förstår vad jag menar.

Och havet låg när vi reste så blått att — — —

att fågeln som låg därute i massor, lyste som om

man kastat ut stjärnor att simma.

För övrigt önskar jag er en vacker maj. Hur god

den blir, är inte gott att säga, eller hur glad den

skall arta sig. Viktigt är emellertid att man håller

humöret uppe, klingar med sina vattenglas och

säger hej!

KANINEN.

Jag var som ung student informator i en obygd

— en vacker obygd, långt ner i landet och hade

obeskrivligt tråkigt bland annat därför, att jag inte fick

piska upp mina elever efter det mått de förtjänade.

Deras far var häradshövding i domsagan och var en

av de mest självgoda människor jag råkat. Kanske

jag som 19-åring icke var honom vidare underlägsen

i detta karaktärsdrag, men kanske också detta gav

anledning till en serie konflikter, som nu stå för mitt

förstånd som betydelselösa, men för mitt minne som

allvarliga händelser i mitt liv. Jag var emellertid

ganska raffinerad och avgick rätt ofta med segern,

vilket gjorde min principal ursinnig, särskilt då jag

i våra debatter använde mig av latin, som han icke

förstod, fast han väl någon gång måste haft det som

ämne. Jag vill minnas, att han var en av de få

dåtida jurister som tagit studenten som realister och

sedan fått komplettera. Han var alltså redan av det

skälet och särskilt för mig en kuriositet.

Otrevligheterna började redan min första dag på platsen, då

jag efterskickades till middagen, först sedan

häradshövdingen ätit sitt smörgåsbord med helan och

halvan. Jag såg framför mig en serie tråkiga

middagar utan några agremanger.

Jag sade: — Jag ber om ursäkt, att jag

kommit för sent, men det är väl någon av tjänarnas fel,

som inte sagt till i god tid.

Smörgåsbordet stod för sig själv vid ett fönster

och dignade av just det som jag beräknat skola

förgylla upp en informators tämligen grå tillvaro, och

häradshövdingen torkade sig just vid mitt inträde

förnöjt om munnen efter sin privatnjutning.

Han blev verkligen svarslös att börja med. Men

sedan han hämtat sig, replikerade han: — Är

kandidaten van att äta smörgåsbord från föregående

konditioner?

— Ja, jag har alltid deltagit i familjernas

måltider! svarade jag försiktigt.

— Jaha, nu sätter vi oss till bords! — Det är

så olika med det, tillade han.

Måltiden fortgick under en tämligen beklämmande

tystnad och avslutades med bön av den yngste av

mina disciplar. Kaffe serverades och tidningarna

kommo in i stället för konjak, ty posten kom i

samma veva. Häradshövdingen läste upp en politisk

artikel för sin fru, men stötte på ett konstigt ord:

deus ex machina, vilket han uttalade dävs ex

machîna. Under tiden sysselsatte jag mig med mina

blivande elever i ett annat hörn av rummet, vadan

häradshövdingen förutsatte, att jag icke

uppmärksammat, att frun frågat, vad det konstiga uttrycket

betydde.

Han gick fram till en bokhylla och tog ned ett

konversationslexikon, studerade en sida mycket

uppmärksamt och vände sig sedan till mig: — Hör nu

kandidaten, som ju enligt uppgift är klassiskt bildad,

vad betyder döss ex machina?

— Det betyder ingenting, för det finnes inget

sådant uttryck. Men det finns ett som heter deus ex

mâchina. Detta är ett till ordspråk övergånget,

uttryck ur den antika tragedien, där det ofta hände,

att man just mitt i katastrofen medelst

teatermaskineriet firade ned någon Gud, som hjälpte upp saken

och räddade situationen. Nu betyder deus ex

machina i överflyttad bemärkelse en person som genom

ett oväntat och plötsligt ingripande räddar en

situation.

Häradshövdingen stirrade på mig. En tillfällighet

hade gjort att jag kunde hela denna ramsa. Jag hade

nämligen en gång i Norrköpings högre allmänna

läroverk känt mig lika okunnig om dei ex machina

betydelse inför lektor Hugo Bergstedt och slagit i

mig saken. Häradshövdingen var bräckt, vilket gjorde

att jag icke fick smörgåsbord på lång tid trots min

tydligt markerade insinuation vid middagens början.

En tråkig tid började för mig. Jag pikades för

min ungdomliga säkerhet och mitt intresse för

andliga ting. Supen och smörgåsbordet hägrade

oupphinnliga för min själ och min kropp. Jag blev en

ensittare på mitt rum och fördjupade mig i Brandes"

Hovedströmninger, tills jag säkert kunde ha tenterat

för dem. Litet omväxling blev det då de båda

notarierna anlände efter någon tids bortavaro. De fingo

smörgåsbord, men om kvällarna firade jag orgier hos

dem på deras rum. Jag började se mig om efter

kvinnligt umgänge. Jag blev inbjuden till traktens

patroner som ägde dansanta döttrar. Jag jagade med

sonen till en magnat, en brännvinsbrännare och stor

hederspamp, och mitt liv började så småningom få

något av rosenskimmer över sig, men hemma var

jag av den lägsta kasten, en paria, utstött och

mindrevärdig, men ilsken och en replikens man, när jag

blev anfallen.

Häradshövdingen ansåg sig vara en stor jägare,

fast han aldrig sköt något. Då jag vid en middag

berättade att jag dittills skjutit två harar, gjorde han

mig till föremål för en drift, som jag inte kunde

bemöta utan måste smälta i närvaro av traktens

honoratiores. Samtidigt pikade han mig, emedan jag

umgicks med lantpatronerna och särskilt med

brännvinsbrännarens son.

Men hämnden vakade. En dag kom

häradshövdingen hem med en hare. Det blev stor

uppståndelse, ty det måste ha varit en enastående händelse

i hans liv. Han kom till och med in i vårt skolrum

och uppvisade djuret för mig och sönerna. Jag sade,

att jag aldrig sett en sådan hare. Han var något

skäckig och hade icke den nordiska harens

karaktär, vilket jag icke dröjde med att framhålla. Han

skrattade överlägset och hoppades att jag, som

undervisade hans barn i zoologi, en gång praktiskt skulle

bli i tillfälle att skilja en hare från en älg eller ett

lejon. Det blev som sagt ett stort och bullrande liv

på gården. Haren hade ett så ovanligt vackert skinn,

att det måste bevaras åt eftervärlden.

Häradshövdingen flådde själv haren begapad av gårdsfolket och

oss andra. Pojkarna fingo lov och följaktligen jag

också. Jag begagnade mig av tillfället och tillbragte

eftermiddagen hos brännvinsbrännarens son, vilken jag

fann arg som ett bi vid min entré. Han var ursinnig

och detta med skäl:

Han hade haft kaniner på en liten ö i den vackra

insjö, av vilka hans far ägde en del. Men kaninerna

fingo icke vara i fred för pojkar och andra lymlar

utan hade så småningom decimerats så att endast

en, den vackraste, återstod.

Men just i dag, då han gjort sin vanliga roddtur

till ön, hade kaninen varit borta. Han hade sett blod

och märken efter ett hagelskott i marken och undrade

vem den faen var som inte lät hans sista kanin på

hans egen egenhändiga ö vara i fred. Här skulle

stämmas, här skulle bli rättegång, här skulle jäkeln etc.

bli liv i luckan.

Jag fattade naturligtvis galoppen, men tyckte synd

om häradshövdingen, varför jag teg och deltog endast

genom skålande i hans smärta och indignation.

Dagen därpå skulle häradshövdingen bjuda på

middag, harstek naturligtvis. Dit kommo löjtnanten

och kaptenen och en adlig godsägare, en gammal

jägare och hedersman, vilka tre utgjorde umgänget.

Före middagen förevisades skinnet, som var uppspikat

på ett bräde, jakten och dess underbara detaljer

demonstrerades. Jag observerade den gamle

godsägarens min, men han rörde inte en ansiktsmuskel. Ty

han var gentleman i varje tum. Så kom middagen

och häradshövdingen återupptog ämnet när haren

serverades. Nya detaljer kommo fram, harens fart när

han fick dödsskottet och stövarens utmärkta

egenskaper.

Så ville värden ge ett nyp åt mig i det illustra

sällskapets närvaro. Han sade: — Nå, kandidaten

som har skjutit två harar — ty kandidaten har

verkligen två på sin skottlista, mitt herrskap, enligt vad

han försäkrat; berätta nu, kandidaten, hur det gick

till, när kandidaten sköt sin första hare!

— Ja, den första sköt jag inte! Jag kastade en

knölpåk på den, där den satt under en buske, dit den

gjort avhopp, för jag var verkligen inte med i jakten

utan passerade händelsevis på landsvägen och fick

lika händelsevis syn på haren som såg alldeles slut

ut efter en lång jakt. Det var ju ren tur, att jag

träffade med kastet. Om en stund kommo jägarna,

dar jag gick med haren, och jag som bara gick i

sjätte övre måste lämna tillbaka honom. Men apropå

harar, så träffade jag patron Anderssons son i går,

och han berättade att han haft kaniner på en holme

i Siksjön. Dom kaninerna ha försvunnit en efter en

och i förrgår hade han bara en kvar. I går rodde han

dit för att hämta kaninen och då var den bort. Han

sade, att han skulle ställa till rättegång, för han

misstänkte vem som skjutit dom.

Det blev tystnad vid bordet. En pinsam tystnad,

som varade ett par pinsamt långa sekunder.

Häradshövdingen var eldröd i ansiktet, men den gamle

ädlingen sade: — Ja, det finns ju en massa pojkar som

springer med bössa och di låter ju inte något liv vara

i fredl. Får jag skåla med kandidaten? Mitt

herrskap, det behövs verkligen en smula mod av en så —

hm — så ung man — förlåt! — som kandidaten, att

erkänna, att kandidaten slog ihjäl sin första hare!

Därför skålar jag med kandidaten, skål kandidaten!

Och det behövs — hm — behövs mod att berätta

det också, inte bara att erkänna det! Skål kandidaten!

Alla utom häradshövdingen skålade med mig. Jag

kände mig socialt upprättad och jag blev det.

Dagen därpå fick jag äta smörgåsbord med

häradshövdingen och notarierna. Mitt återstående liv på

gården blev en behaglig idyll, och jag minns särskilt

att den sista middagen i familjen blev en festmiddag

med flera vinsorter, som jag då icke kunde uppskatta,

men självbelåtet gav mig sken att kunna uppskatta.

AVSKED TILL MIN BLINDTARM.

STOCKHOLMSSTÄMNING.

Jag vaknar klockan fem och befinner mig i

Stockholm. Jag är icke så alldeles nöjd med faktum, ty

jag känner innerst inne i själen, att jag borde befinna

mig fjärran från alla en storstads frestelser, bo på

landet och vara absolut oberoende av husväggar och

telefon för att kunna arbeta med det som jag anser

vara min och Vår Herres mening med min tillvaro.

Men jag har blivit så pass senil, att jag böjer mig

under faktum, kliver ur sängen och klär på mig för

att stiga in i arbetets sele. När jag drar upp jalusin,

möter mig något som knappast kan kallas vackert

— en utsikt över några hustak med halvsmutsig snö

på, och ljud möta mitt öra — den vaknande stadens

morgonljud. Omornade människor som skaka

omkring på kärror som äro belastade med det som

staden vill sluka till frukost, sena nattvandrares steg

med det dåliga samvetets speciella ljud. Och min

väckarklockas lugnt förebrående takt hörs hela tiden

som ackompanjemang till det växande bruset. Det

är gråkallt ute och inne, möblerna i mina rum se

snopna ut, och etsningarna på väggarna komma icke

till sin rätt. Det hela verkar meningslöst eller som

en förebråelse för att jag kan sova, när det är krig

i världen och när hela min tillvaro är fylld av plikter.

Stämningen är alltså ogynnsam för det arbete man

fordrar av mig: att skriva något lustigt som kommer

min tidnings läsare att för några ögonblick glömma

sina privathelveten och det stora gemensamma

Gehennat med levande köttslamsor och varmt blod.

En man som sysslar med aktuella ting har det

ganska lätt. Men jag har det inte. Jag skriver ju

aldrig om politik — ty om jag någon gång

behandlar en riksdagsman, är det nästan alltid med varm

och förlåtande hand jag för pennan. leke heller yttrar

jag mig om det den övriga pressen lever på och

betraktar som härliga fynd. Jag menar lustmord och

eldsvådor och rån och flottistslagsmål. Och ett och

annat misstag av dem som leva av kriget,

salvarsanynglingar och andra tullmotståndare.

Det är svårt att skriva om något som passar för

var situation. Alltså måste jag bli egoist och bara

tänka på det som passar mig själv.

Morgonen är gråkall. Jag vill icke väcka flickorna

för att få eldat i mina kakelugnar med dyr

björkved. Några glädjeämnen kan jag inte hitta på i

kylan. Därför är det klokast att jag serverar en

allvarlig berättelse om en människa som likt mig själv

just nu vid ett tillfälle sökte uppfylla situationens

krav och göra just det som krävdes av henne. Och

den människan var till råga på allt en kvinna som

var kär, uppfylld av längtan efter den man, med vilken

hon ville dö av den passion som trots allt tills vidare

tycks åstadkomma att nativiteten oberoende av kriget

fortfar att vara nativitet. Några millioner människor

mer eller mindre spela ingen roll. Jag tycker till

och med att jordens befolkning just nu håller på

att visa den flotthet, som är människans styrka och

företräde framför de andra djuren. Vilket kanske

beror på att vi, skapelsens mästerverk, äro det djurslag,

som fortplantar sig och förökas i högre grad än alla

andra varelser just nu. Inberäknat baciller och fan

och hans mor. Detta är åtminstone vetenskapens

modernaste åsikt.

Det var en bal i Stockholm för många år sedan.

Den ägde rum hos en grosshandlare, och ungdomen

skulle få dansa efter behag. Det var unga löjtnanter

och unga jurister som voro kära och dansade som

ungt folk för resten skall göra. Det var vinter som

nu och ovanligt kallt. Det var närmare 40 grader.

Landåerna voro beställda till klockan två, men

ungdomen var sig lik och tänkte icke på kuskarna som

trots pälsar och vana frösö utanför grosshandlarens

palats tills klockan blev sex. De frösö ohyggligt. En

tillfällighet — eller kanske Gud — gjorde att en av

pigorna, som passade upp, älskade en av kuskarna

i ovannämnda landåer. Hon skulle gärna ha velat

meddela sig med sin käraste, men något allvarligt

närmande under Eros" skygd var ju otänkbart, därför

att hon måste servera. Men hennes kvinnliga

uppfinningsrikedom och förstående av situationen

segrade. Hon passade på i ett obevakat ögonblick och

sprang ner på gatan och serverade sin älskade kusk

en portion av det hon själv tyckte bäst om av all

mat, nämligen en portion vaniljglass.

Själv har jag aldrig frysande i 40 graders kyla

ätit glass. Men jag har längtat efter en sup med all

den intensitet en människa kan prestera. Och jag är

övertygad om att kusken trots den passion, med

vilken hon serverade honom denna sin favoriträtt i 40

graders köld, skulle ha föredragit en sup renat.

Stundom kan kärleken, fast den är livets mening,

ta sig former som icke passa in i alla situationer.

EN RESA TILL LONG BEACH.

En vacker och för varm dag kom en gammal

skolkamrat och sökte upp mig på mitt hotell. Jag led

förfärligt av hettan och jag dolde icke mitt lidande.

Han sade: — Jag tar dig i min automobil och kör dig

ut till Long Beach! Där har du i varje fall

Atlanten och dess dyning och någon frisk fläkt österifrån!

Jag blev glad. Min vän bankdirektören och hans

son blevo våra reskamrater. Vi startade från Hotel

Biltmore och störtade ut i det helvete av hetta som

New York just då representerade. Jag som tycker

om läskedrycker sökte hejda min gamle skolkamrat

ibland, då vi passerade krogar. Men han satt lugn

vid ratten och ansåg, att även jag kunde lugna mig

tills vi kommit fram till Long Beach.

Pang!!! Vi hade hunnit kanske 10 miles utanför

begreppet Brooklyn, då en ring sprang. Lyckligtvis

fanns en krog i närheten och jag störtade ditin för

att släcka min egentligen osläckliga törst. Jag satte

mig på en veranda och drack det goda ölet. Förbi

mig och krogen passerade tusen biler — minst —

under det min vän ingenjören satte in en ny och dyr

gummiring i stället för den exploderade. Under det

han inmonterade gummit, försäkrade han, att något

sådant aldrig hade hänt vare sig honom eller hans

automobil. Jag beklagade honom och oss alla. Jag

drack ett glas öl till.

Trakten var ointressant, men vägen var bra. Vi

passerade vassjöar, där änder lyfte ibland. Vi

passerade småstäder, byar, små dumma städer med någon

liten krögare, som stod på trappan utanför sin krog

med armarna i kors och talade irländska: Hello Mike!

Hello old chap! Hello you bloody old damned son

of a gun!

Jag stannade vanligtvis vid någon av dessa

småstäder och drack öl.

Landet blev alltmera storstilat med något slags

popplar, som stodo som vackra vakter i landskapet.

Samtidigt kände vi, att vi nalkades havet. Långa

och stora dyner passerade vi. Änder lyfte ur polarna

på båda sidor. Ibland reste vi igenom lustiga byar,

där verkliga knölar stodo i söndagsdress med

händerna i fickorna och skrattade åt sina ungar som

krälade omkring i något slags gräs. Lustiga negrer bodde

där. Vi viftade åt dem och de viftade åt oss.

Pang!! Halt!!

En allvarligt sinnad polisman hejdar oss med en

handrörelse. Vi stanna. Det utspinner sig ett samtal.

Mannen är i sin fulla rätt. För tillfället härjar

en epidemi av poliomyelit i New York. Inga barn

få lämna staden. Han vill se efter om vi smuggla

något barn med i vår auto. Jag ber honom titta noga

efter i bilen. Jag förklarade, att jag själv är ett av

världens yngsta barn. Han tycker jag är en rolig och

lustig figur och skrattar med hela käften vidöppen,

så att jag måste be honom skratta en gång till för att

se efter om han inte har några

barnförlamningsbaciller gömda i sina trasiga visdomständer. Skratt

och öl.

Allt det här, som vi nu resa igenom, har jag

själv sett på en karta för 30 år sedan. Men då funnos

här icke dessa små byarna och krogarna. Då

markerades denna ängd som träskmarker.

Men nu!!

Livet tycks utveckla sig. Nu resa tusentals

automobiler i samma riktning som vår. Vägen är nästan

förstklassig. Nästan något av oförfalskad natur vill

jag kalla trakten. Jag intresserar mig mest för

fåglarna, som lyfta och fälla. Spovar känner jag igen,

men änderna kan jag inte ge namn åt. Små jäklar

med färg i luften då de flyga. Denna trakt ville jag

äga och göra något av.

Inte fan är jag i Amerika just nu! Jag är nere

hos en vän hemma i Sverige och på väg till hans

jaktmarker! Gud vad världen är liten!

Men ju längre jag reser, ju mera amerikansk blir

nejden. En underbar saltmättad luft fyller mina lungor.

Vi passera byar och kåkstäder. Nakna ungar springa

ur vägen för oss. Negrer visa tänder ur fönstren ur

billiga hus — — — Pang!!!

— Hör du, säger min kamrat. Nu bråkar

automobilen igen. Tänk dig, att han inte har bråkat på

två år. Just nu, då jag ville göra dig en tjänst och

samtidigt snobba litet med min maskin, bråkar han.

— Bara inte du bråkar — — —

Vi styrde åt sidan och läto de tusen

automobilerna passera och monterade in en ny ring.

Träden i landskapet blevo lägre, och vi nalkades

tydligen havet. Värmen mildrades av något annat

än vår fart. Vackert tecknade trädgrupper passerade

vi. Vi reste över små bäckar med vass i, där jag

skulle ha velat snärja gäddor. Broar passerade vi

och andra, märkvärdiga ting, men det viktigaste för

mig var närheten till havet, till Atlanten. Jag luktade

havet innan jag såg det. Med litet starkare doft än

var gång jag reser hem till Grisslehamn. Mina

glasögon blevo dimmiga av vindens salt. Och jag tänkte

fortfarande: Herregud, vad världen är liten! Nu är

jag, en liten bondpojke från Småland, på väg till en

av världen största badorter, och jag kan — nom de

dieu — ändå inte bli imponerad. Samma slags änder

lyfta ur samma slags vassar. Framför mig växer Long

Beach ur sanden och verkar en misslyckad badort!

Det enda, som imponerar på mig är det

oomkullrunkliga faktum, att jag är på väg till Long Beach

i sällskap med tusen biler, bemannade med ännu

styvare milliardörer än jag.

Under tiden — medan Long Beach växer vid

horisonten och varder en stad, blir min törst ännu

fruktansvärdare än förut, och jag hejdar vår vilda

framfart, stannar och går in i en stuga, som endast

av en vacker majsplantering skiljes från vår väg. En

neger möter mig i dörren. Han förstår min vilda

längtan efter läskedrycker, men han begriper icke,

att det är vatten jag vill åt, utan kommer med ett

glas fruktansvärd whisky från Kentucky. Jag tömmer

glaset och skrattar hemskt. Han skrattar ännu

hemskare med sextiofyra tänder i en violett käft och säger

något, som jag icke begriper. Jag ger honom 50 cents

och han skrattar ännu vanvettigare. Jag berättar, att

jag är smålänning, fast jag låg som student i Östgöta

nation i Uppsala.

Jag inbillar mig, att han ännu undrar på allt

detta. Jag tror att han icke begrep ett dugg. Men

min tacksamhet äger han fortfarande.

Vi åka in i automobilparken utanför Hôtel

Nassau. Kanske tusen automobiler stå där, kanske flera,

men hotellet verkar ogemytligt och upptaget. En

negerpojke sticker mig i handen ett kort, där det

står, att jag måste gå med på en välgörenhetssupé,

som är arrangerad av bland andra Theodore

Roosevelt, som bor på Hôtel Nassau.

Jag tror mig vara föremål för en mystifikation.

Jag ber att få tala med hovmästaren. En elegant och

förbindlig herre möter mig och jag ber såsom

inbjuden att få tala med mr Roosevelt.

Hovmästarn svarar: — Vem är ni?

Jag: — Jag är den herrn som vill tala med

mr Roosevelt.

Han: — Mr Roosevelt sover nu. Han tar för

övrigt icke emot besök.

Jag: — Men varför skickar han negerpojkar att

skaffa folk till hans välgörenhetssupé? Jag vill ha

en förklaring. Jag anser mig förolämpad. Jag

representerar neutraliteten i Europa! Väck ögonblickligen

mr Theodore Roosevelt och hälsa från mr Engström,

ett av de mest representativa ombuden från de

neutrala staterna!

Vad var att göra? Hovmästarn som plötsligt

befann sig i en dyster politisk situation gick upp och

väckte mr Roosevelt, vilken kom ner gäspande och

yrvaken.

Det som hände oss emellan bör tills vidare vara

en hemlighet. Det enda jag kan ha rättighet att

berätta är att Roosevelt inte är den store jägare han

ävlas att vara. Hans lille son Kermit är minst lika

så bra. Kermit är för övrigt gift nu, så att han är

just out of the play.

Min ställning förbjuder mig att fortsätta denna

berättelse, såvida icke den politiska situationen

förändrar sig. Till dess förbliver jag er vänlige

Albert Engström.

JÄRTECKEN.

Stora ting stunda. Jag vet ej om de bli

omstörtande för hela världen, men säkert är, att något

förestår härnere i Ydre.

Ett märkvärdigt djur har visat sig i våra skogar

och bönderna ha ögon både fram och bak, då de om

kvällarna återvända till den äktenskapliga sängvärmen

från sina små baggbölerier. Vad vi närmast behöva är

en behjärtad zoolog för att bestämma djurets latinska

namn. Skulle inte Einar Lönnberg kunna lämna sina

uppstoppade vertebrater för ett ögonblick och komma

hit ned för att på jaktstigen hjälpa oss avslöja gåtan,

innan vi knycklat till våra hjärnvindlingar för mycket

genom gissningar åt olika håll?

Djuret har blivit sett av flera personer, vilkas

trovärdighet är höjd över alla tvivel. Men deras

beskrivningar på djurets utseende äro så motsägande

och fantastiska, att jag hittills endast kunnat

konstatera att det har fyra ben.

När jag i går var inne i handelsboden för att

köpa mässingstråd till en gäddsnärja, sammanträffade

jag med en bonde, som gav mig sin beskrivning och

allvarligt ville inspirera min värd och mig att

ommedan det jäser

gjorda våra länder och ge oss ut med gevär och

hundar. Ty ett sådant djur har aldrig tillförene blivit

sett åtminstone i Ydre härad.

Det är svart och lågbent, har svans som en räv,

obegripligt lång hals ungefär av samma skepnad som

en hägers och i ena ändan försedd med ett litet

katthuvud i vilket lysa ett par ögon stora som en oxes.

Det skjuter rygg som en katt och tar an träden, då

människor nalkas. »Det är så fult att man kan få

näsblod, då man ser det.»

Jag sökte utforska flera detaljer, men med dåligt

resultat. Huvudintrycket var och förblev det sagda

om också färgen vid närmare eftertanke kanske inte

var så svart och halsen kanske inte riktigt som en

hägers.

Skulle möjligen ett lodjur ha förirrat sig hit ned?

Det ser nästan så ut. Eller är det bara en vildkatt?

Traktens terräng är lämplig och skogen är ännu inte

slut. Tills vidare får djuret tjänstgöra som järtecken.

Skola vi komma med i kriget? Eller skall det bli

kort på snus? En med makterna mera förtrogen

individ än jag borde här lämpligen inskrida och lyfta

på slöjan som tills vidare är upphängd mellan oss

och verkligheten.

*

Jag sitter just och väntar på en härlig

soluppgång med dimma som skingras, en renässans med

våldsamma fenomener. Sjöarna skola lysa under solen

med vit eld och ett drömlandskap skall skälva av

romantik.

Det är absolut stilla och de gamla träden stå

milshögt förstorade med förenklade konturer som

mystiska kulisser i ett väldigt skådespel.

Morgonfåglarnas enstaka rop ljuda som avlägsna jaktsignaler.

Jag väntar Phæbi intåg på scenen med smattrande

fanfarer, böljande fanor, solvagnen, dragen av

vrenskande, blänkande fålar.

EN KÄRNKARL.

Vi lågo vid Ängskär med Hellas och fiskade

sik och njöto av oktobers något kyliga skönhet. Vi

voro jag och xylografen och Bernhard och Kalle, de

båda sista ett par sjöögda vikingar som hittade lederna

bland de tusen kobbarna och kände varenda kanna

vatten i hela skärgården. 20 nät hade vi och levde av

vår fångst plus en och annan val strömming förvärvad

mot ersättning, ty gubben Blomquist låg i trakten

med sina skötar.

Vad är strängt taget härligare än ett sådant liv?

Gott om strandvrak till ved, halstrad och gravad sik,

sikrom, abborre, sötare, nubben, bärsan och kaffe.

Och var kväll stort fyrverkeri, ty sedan åratal var jag

van att ha med en oklanderlig och rikhaltig samling

pjäser från Törner, och de gjorde sig mot

höstkvällarnas mörka bakgrund och alla lustiga historier vid

kvällsbrasan, som ständigt matades med knastrande

ljung och doftande enris, som lät som avlägsna

infanterisalvor, när den blev aska.

Om bara inte myggen hade varit, men himlen

tillstädjer icke ett fullständigt paradis härnere på

jorden.

En morgon, när vi vaknade, låg John förtöjd

bredvid Hellas, och dess skeppare, gubben Johan

Söderman, då 80 år gammal, dröjde icke att påminna

om sin tillvaro. John och Johan Söderman äro

årsbarn, lika gamla, grå och nötta, med lika lappad rigg

och lika god sjövärdighet — nå, sanningen att säga,

är skepparens sjövärdighet större än båtens. De leva

för resten ännu och äro nu 84 år gamla. Men ännu

går Söderman till väders, om göslinan har skäggat

sig uppe i masttoppen och ännu styr han den gamla

sumpen genom stormarnas och nätternas farligheter

ensam och oberoende, fast han måst sätta upp en

staketliknande barriär längs sidorna för att inte gå

över bord, när båten lägger sig mer än vanligt på de

vida fjärdarna utåt Svenska Högarna till, ty där har

han sina fiskevatten.

Alltnog, gubben Söderman kom och mottogs med

jubel. Kaffepannan fick eld under sig och

strömmingarna började snart kröka sig på halstret.

Södermans språklåda slogs upp och hans epikureiska

levnadsfilosofi blev även vår. Vad säger ni om en

gammal skärgårdsfiskare som reciterar Bellman och förstår

honom? Bellman och Wadman äro världens största

skalder, försäkrar Söderman. Och kommer han i farten

med dem, kan ingen makt i världen avbryta honom.

— Tyst du bara!

För övrigt torde många av dem som läsa detta

känna igen Johan Söderman. De som om somrarna

frekventera Furusund och Rådmansö ha säkert mött

den originelle mannen. Det finns icke många sådana

på dussinet. Han och jag äro så goda vänner, att jag

vet att han icke blir rasande, om jag nu berättar hur

det gick till, då vi kapsejsade med min jolle.

*

Min jolle var ett oting, en likkista, ett monstrum

av rankhet och jag förstår numera icke hur jag kunde

ha tålamod med den så många år. Men slutligen blev

man van att manövrera den och satte en ära i att

klara sig trots dess farlighet. I alla händelser drog jag

verkligen en lättnadens suck då jag slutligen förlorade

den i en storm utanför Arholma. Den hade god plats

för tre personer men man måste sitta mitt i båt och

hålla tungan rätt i mun.

En kväll vid Ängskär skulle vi lägga några

siknät. Det var vanligen Bernhard och jag som skötte det

arbetet, men den kvällen ville Johan Söderman följa

med och anvisa en ny plats. Vi hade fördröjt oss

något och det var nästan nermörkt, då vi gåvo oss i

väg medhavande fem nät, en flaska whisky att ta till,

då det blev för kallt om fingrarna och en raket av det

största slaget, ty xylografen och Kalle, som höllo till

i land skulle få njuta anblicken av raketen uppsänd

direkt ur havet.

Jag satt i aktern med raketen, gubben Johan

midskepps och Bernhard som roddare i förn. För att

sittande kunna tända raketen hade jag skurit av stången

så pass mycket att jag nätt och jämnt nådde upp till

stubinen med min cigarr. När vi rott ett bra stycke

ut ansåg jag ögonblicket inne.

— Håll er nu stilla, när raketen går! Och du,

Johan, bliv inte rädd när det börjar fräsa om öronen

på dig!

— Var lugn för mej, min käre hedersvän Albert!

sade Johan.

Jollen gick runt blixtsnabbt.

Det var så mörkt att vi nätt och jämnt kunde

urskilja landkonturen.

— Nu tänder jag! Sitt lugna!

Jag närmade cigarrglöden till fnösket och den

obligatoriska fräsningen började. Så fräste det till

våldsamt.

— Kors i Jösse namn! ropade gubben Söderman

och vände sig om på toften. Men det skulle han

aldrig ha gjort.

Jollen gick runt blixtsnabbt.

Fnysande och spottande kommo vi upp till ytan.

Vi sågo icke ett dyft och visste icke åt vilket håll vi

skulle börja simma. Oroligast var jag för 80-åringen.

— Lever du, Johan? Kan du hålla dig oppe?

— Var lugn för mej, min käre hedersvän Albert!

Simma bara efter mej! Ja sir land! Men för faen,

whiskyflaskan!!

— Bry dej inte om whiskyflaskan, utan tänk bara

på dej själv.

— Nehej, min käre hedersvän Albert, inte låta

någonting förfaras! Vänta lite, ska jag ta pejling!

Och gubben ställde sig att trampa vatten. Med

sina falkögon, oförsvagade av åren, redde han ut

strandkonturen och fick två punkter i land.

— Ål räjt, klart ä dä, nu simmar vi!

Vi simmade några minuter, under tystnad. Men

plötsligt ropade gubben:

— Var lugna, pojkar, ja känner botten! Ingen av

oss hade tänkt på botten på en lång stund.

Stapplande bland tång och hala stenar larvade vi mödosamt

i land. Kvällsbrisen kylde otäckt och nu gällde det att

samla strandvrak till en jättebrasa i fiskarstugan för

att torka våra kläder, de enda vi hade med oss.

Rysande av kyla hade vi slutligen glädjen att se

hur brasan började ta sig. Bernhard och jag klädde

av oss och hängde våra paltor väl urvridna på ett

snöre framför spiseln.

Men att få av gubben Söderman kläderna var

omöjligt.

— Dä torkar mycke bättre på kroppen! var hans

recept. Jag föreställde honom alla eventualiteter med

lunginflammation och dylikt som närmaste perspektiv.

— Lunginflammation! ja är väl ingen fröken heller!

En sådan brasa som denna hade antagligen aldrig

brunnit i den hundraåriga spisen i Ängskärs

fiskarstuga. Men vi hade lagt på för mycket. Spiskransen

var av snustorrt furuvirke och plötsligt började det

brinna i densamma.

Nu voro goda råd dyra. Det gällde att släcka

ögonblickligen. I annat fall skulle hela stugan ha

brunnit ned på några minuter. Bernhard fick tag i

en gammal handkanna av bleck och rusade ut. Jag

tömde ut min stora tobaksburk, som rymde några liter

och följde honom för att hämta vatten vid stranden.

Vi ramlade omkull i beckmörkret, svuro, kröpo,

stapplade och bråkade, tills vi äntligen togo oss ned till

stranden och fyllde våra käril, jag åtminstone, ty

Bernhards handkanna befanns vid närmare tillsyn sakna

botten.

Men när vi äntligen kommo in i stugan igen,

stod gubben Söderman och släckte elden i

spiselkransen med sina våta byxor, som han tagit av sig,

sedan han rakat ut bränderna för att minska lågan på

härden. Det gick utmärkt. Det fräste hemtrevligt

om byxorna som då man steker strömming.

— En får aldrig tappa huvet, min kära

hedersvän Albert! Hade ja nu tagit å mej byxorna å vridit

ur dom å hängt opp dom som ni, era tokar, så hade

stugan varit uppbrunnen vid de här laget. Så ni

sir, att gammal ä äldst!

Naturligtvis hade Söderman rätt.

Men natten som följde, skall jag glömma sent.

Vi voro ju nakna och elden måste underhållas tills

våra kläder torkat. Nakna måste vi ut på jakt efter

strandvrak, och oktobernätterna äro icke ljumma. Vi

måste alltså dricka kaffekask för att hålla livsandarna

vid makt.

Men myggen! Man var hjälplös fullkomligt och

efter någon timme voro vi knöliga som potatissäckar

och röda som tomater.

Det fräste hemtrevligt om byxorna.

Under allt detta låg gubben Johan och sov på

bara golvet med sin våta rock till huvudgärd. Han

kunde ju ha rott ombord på sin John, men han

ville inte bryta laget, den gamle hedersmannen med

pojksjälen.

Varför dör hans släkte till synes ut? Är det

verkligen dömt till undergång? Eller skall den unga

tiden med idrottens hjälp fostra lika hårdföra män

än en gång? Låt oss hoppas det!

Hur många gånger har jag icke sett gubben Johan

genom kikaren ta upp näten ensam i storm och sjö!

Det är ett konststycke som måste ses för att förstås.

Då tar han tänderna till hjälp, ror sakta men

obevekligt säkert mot sjöarna och sköter sin sak. Han

slarvar inte. Näten skola ligga ordentligt i båten

också. Den sega kraften i de gamla armarna räcker

gott till, ty den nyttjas klokt och ekonomiskt. Mager

är han — inte ett uns fett för mycket. Och var skulle

han för resten få sådant därute på de magra

kobbarna.

Vi lågo med en ånglustjakt långt ute i

Norrskärgården, då Johan Södermans John kom kryssande

för bottenrev i en styv nordostlig kuling. Han sökte

tydligen samma hamn som vi. Genom Zeisskikaren

följde jag hans åtgöranden. Vid varje vändning måste

han fram och hjälpa över focken. Vi sågo honom

hoppa fram som en tätting så snart han gjort lä, ordna

grejorna där framme och hoppa tillbaka till rodret

med samma lätthet, i en situation, där de flesta andra

skulle ha måst hålla sig fast mycket energiskt för

att icke gå över bord. Som en gammal mager gud

satt han och klarade sjöarna.

Så småningom tog han sig upp till oss och kom

naturligtvis ombord, sen han kastat kroken. Det blev

middag och gubben Johan var vår hedersgäst. Efter

middagen blev det naturligtvis kaffe och punsch och

historier på akterdäck. Men så började det regna

och vi flyttade oss ned i salongen.

Efter en stund sade plötsligt någon: — Men var

ä Söderman?

Vi tittade på varandra.

— Han blev väl kvar på däck.

Jag rusade upp. Mörkt var det visserligen men

dock inte så svart att jag ej skulle ha kunnat urskilja

Johan. Jag ropade. Då svarade något, men

utom-bords ifrån. Jag sprang till relingen.

— Johan!! skrek jag.

— Goddag igen min kära hedersvän Albert! Tar

ni inte opp m.ej snart, så simmar jag till John!

Kors i Herrans namn! Jag gjorde alarm. Alla

kommo upp och nu gällde det att få ut livbåten. Det

blev litet krångel med taljorna så det tog tid. Under

tiden underhöll jag mig med Johan som simmade

energiskt mot den krabba sjön.

— Fan, va ni dröjer! Får ni inte ut båt snart

så simmar jag i land.

Emellertid fingo vi upp gubben. Han hade halkat

på det av regnet hala däcket och ramlat över den låga

relingen. Han hade skrikit i början — men en tröttar

bara ut sej, när en skriker, så de ä bäst å hålla

käften. Alltid är de väl någon som kommer ihåg

mej! Så ja höll mej lugn.

Omöjligt att få honom att byta kläder.

— Nehej — de torkar bäst på kroppen.

Nu när jag skriver detta, längtar jag till

sommaren och Johan Söderman, kärnkarlen, gubben med

pojksjälen, svensken Johan Söderman. Han ämnar

bli jämnt 100 år.

KALLE ANDERSSON.

Det är längesen jag meddelade svenska folket

något om Kalle Andersson. Men jag kan berätta

att han lever och är sig lik. Vi ha slutat att segla,

ty livet kräver så mycket andra saker. Men om

kvällarna, då Roslagens dysterhet lägger sig över våra

själar, gå vi till varandra för att tala om vettiga ting.

Det är egentligen inte många som gå fria för kritik.

Vi ha nått den ålder, då man lugnt kan bedöma

människor. Rätt ofta skrika vi högt om kriget och tycka

illa om att det gör veden och sockret och smöret

dyrare. Men vi veta samtidigt att vi, om det gäller

allvar, kunna reda oss utan både socker och smör

och ved. Vi ha något som kallas kroppsvärme, och

den kunna vi behålla på tusen olika och utmärkta

sätt.

Grisslehamn är en viktig militärpunkt. Utanför

oss skjuta U-båtar våra hederliga kontrabandslastade

bondskutor i sänk. Jag har själv en stor sympati

för detta slags sjöröveri. Men jag tycker icke om

lösa minor. Jag blir förbannad om jag plötsligen

seglar på natten och sjön går hög och jag stöter på

en flytmina och måste simma i land, vilket har hänt

många gånger. Jag blir våt och blir ursinnig. När

jag våt och ruggig kommer in i min hamn och går

hem till mig själv och byter om kläder, svär jag

hemska eder och förbannar kriget. Jag fick nyligen

en förfrågan från Daily News. Den frågade mig,

hur länge jag tror kriget skall räcka! Frågan är dum.

Jag hoppas att kriget skall räcka i oändlighet. Ty

ju längre kriget räcker, desto längre räcker den efter

kriget följande freden. Alltså böra vi hoppas, att

kriget varar i oändlighet.

Gud, vad människorna äro dumma just nu! Kriget

kan slutas av bankdirektörerna. Men bankdirektörerna

äro icke mogna än. De vilja förtjäna litet mera

pengar. Och då de ha hunnit bliva litet mera osams än

just nu och ha hunnit förtjäna ungefär lika mycket

allesammans, just då slutar kriget.

Då vill jag leka med. Jag som under hela kriget

har hållit mig lugn och sökt uppmana alla till lugn,

jag, Marquis de Moi Même, begär en livränta, bara

några tusen dollars om året, bara för att jag skall

hålla käften. Men han får inte vara så säker. Jag

vaknar kanhända och börjar skälla. Jag kanske skriker

högt Och frammanar andar, svarta djävlar, ur vilkas

käftar skallerormar sticka fram och ur vilkas stjärtar

hemska piskormar komma med död och förintelse.

Ty jag har dock menat väl med hela mänskligheten.

Men mänskligheten har inte begripit min välvilja. Den

är dum. Dum!

Där tror jag mänskligheten fick så att den teg!

Då jag tycker, att mänskligheten är för korkad,

går jag hem till Kalle Andersson. Jag ser på hur

han målar. Han trollar fram Muhammeds

favorithustrur i deras sinnligaste och skönaste danser. Han

lockar fram min och min samtids ljuvaste och

hemskaste livskänsla. Salome och Johannes virvla om

varandra i de skönaste färger. Nakenheten kommer

till sin rätt. Tro icke, att vi här långt ute i

skärgården äro utan känslor. Vi äro förfärligt passionerade.

Våren lugna i det fallet!

Jag har ritat Kalle Andersson, målande en exotisk

skönhet. Jag tror att den teckningen är bra. Jag har

sedermera målat honom med svullna händer, sittande

i gungstolen. De flesta skola icke begripa händerna.

Meri det ligger flera timmars arbete bakom dem. Till

slut fick jag fram den svullna karaktären. Han har

förkylt kardorna. Jag garanterar att de äro just Kalle

Anderssons kardor.

Jag bryr mig inte vidare om kriget. Men ofta

går jag hem till Kalle Andersson och ritar av honom.

Mina porträtt av honom bli allt bättre och bättre. Jag

är glad över att verkligen kunna rita en människa.

Jag kan hans exteriör. Nu håller jag på med det

underbara arbetet att få fram hans interiör, en absolut

ensam och av alla andra oberoende människas psyke.

Men det där begripa ni inte, bondpojkar.

GÅRBOTTEN.

Sedan min tidigaste ungdom har jag intresserat

mig för alla slags idrotter, fast jag gunås aldrig blivit

överdängare i någon. Jag har nämligen icke kunnat

specialisera mig. Det skulle då möjligen vara i

bondtolva med åtföljande slagsmål, en sport, som flitigt

odlades i den trakt av Småland, där jag tillbragte de

två första oskyldiga tiotalen av mitt liv. I skolan

skaffade jag mig befrielse från gymnastiken genom att

hyckla en allmän svaghet, ty jag behövde

gymnastiktimmarna för läxläsning. Jag försvarar icke detta mitt

handlingssätt — tvärtom! Jag bara relaterar faktum

och uppmanar lärarna att icke obetingat lita på en

ynglings även med den mest trohjärtade min avlagda

försäkringar, men både läkaren och gymnastikläraren

stodo på gravens brädd och hade för länge sedan

glömt hur en pojksjäl är inrättad med möjligheter till

ont och gott. Jag blev emellertid, trots antydda brister

i moralen, frisk och stark, vilket var huvudsaken,

och de ständiga striderna med folkskolepojkar och

fabriksarbetare gjorde mig orädd och ersatte till fyllest

alla systematiskt ordnade kroppsövningar.

Den, som känner Norrköping, de lustiga

näsornas stad, har säkert hört talas om stadsdelen

Saltängen, vilken under min skoltid bestod av gamla,

halvt fallfärdiga trähus och ödsliga magasinsområden.

Hamnens närhet gjorde, att Saltängens rykte icke var

det bästa. Mystiska figurer skymtade i de smutsiga

gränderna och i de illaluktande små gårdarnas mörka

prång krälade osnutna ungar och grälade megäror

med varandra och sina män, som arbetade vid

hamnen och i magasinen. Ofantliga skeppsråttor slogos

om matresterna i sophögarna, ostörda av kattor och

människor.

I en sådan gård bodde jag.

I samma gård bodde också hamnarbetare Gårbotten.

Jag överlämnar namnets härledning åt

etymologerna. Antagligen var det ej ett familjenamn, och i

den tidens almanacka förekommer det ej, vadan det

torde ha varit ett öknamn. Emellertid var det känt av

var Saltängsbo och det fanns med all säkerhet ingen

poliskonstapel i staden, som icke någon gång haft

anledning att ingripa på grund av Gårbottens i ett

samhälle mindre lämpliga uppträdande,

Den som läst Huckleberry Finn, erinrar sig

förmodligen denne sympatiske lösdrivarynglings fader.

Sådan står Gårbotten för mitt minne. Höljd i trasor

och alltid med ert butelj i fickan, vare sig han sjåade

vid hamnen eller icke, var han en bild av den mest

koncentrerade förnedring.

Men han var idrottsmannen par préférence.

Försedd med en jättefysik, som inga utsvävningar kunnat

bryta och med en galghumor, som de ständigt

återkommande interneringarna ej kunde nedslå, var han

ett slags ideal för oss pojkar, som tillbragte det mesta

av vår ledighet vid hamnen och satte en ära i att

kunna balansera på skutornas kaltoppar. Han skulle

kunna ha varit en prydnad för vilken idrottsförening

som helst, om man kunnat göra folk av honom, men

denna möjlighet var utesluten. Han slog frivolter

— jag tror bättre än någon cirkusartist, han lekte

med mjölsäckar som andra med korkar, han slogs

som en gud, han kunde slå blixtsnabba volter med

ena handen i backen, under det han tömde en

helbutelj öl, som han höll med den andra.

Undra på att han var hamnens gunstling, om

man undantar hamnpolisen!

*

Jag satt en kväll i min enkla kammare och läste

för en gångs skull över mina läxor, då dörren rycktes

upp och Gårbotten rusade in. Jag var en av hans

favoriter och blev därför varken rädd eller förvånad

över besöket.

— Du måste gömma mig, Albert, för grisarna

ä efter mej!

Ordet byling var, som jag tror, ännu icke

uppfunnet. Åtminstone hade det icke trängt till

Norrköping.

Jag hade ingen garderob och fann i hastigheten

intet lämpligt gömställe. Men Gårbotten var

snarfyndig. Han ryckte det stora, vita överdraget från

sängen, bredde det som duk över mitt läsbord och

kröp under bordet. Knappt var detta gjort förrän det

bullrade i förstugan. Jag satte mig och återtog

läsningen. Två konstaplar kommo in utan hälsning,

brutalt och brådskande.

— Nej, här finns han inte, sade den ene. Du har

väl inte sett till en sjåare, som di kallar Gårbotten?

— Nej, det har jag inte! För resten heter jag

herr Engström, tillade jag med gymnasistens

självkänsla.

— Nosiga ä di valparna också! bekräftade

konstapeln, gick ut, stängde och försvann med kamraten.

— Tack ska du ha, Albert, för handtaget! Här

ska du si har varit vischomhej å liv i luckan. Kastade

ut 22 man ur Tullkrogen för en halvtimme sen! Kunde

aldrig tro, att grisarna skulle söka mig här i gården.

Klart, att ja åker in för de här, fast de passade mej

inte precis i da. Å nu tar ja på skubben neråt Gröna

stugan, för där har ja tumme me käringen å chalanger

har ja!

»För resten heter jag herr Engström.»

Och Gårbotten sträckte fram en smutsig näve och

skakade min med en hjärtlighet, som kom mitt bröst

att svälla av ungdomlig stolthet över att ha gjort mitt

ideal av styrka och vighet en verklig, fast väl

tillfällig tjänst.

— Behöver du ett handtag, om du kommer i

krakel me kalvar (folkskolepojkar) eller spolpinnar

eller surbullar (fabrikspojkar) så skuffa på mej bara!

Och Gårbotten försvann.

Nästa dag stod en utförlig redogörelse i

Norrköpings tidningar över Gårbottens bedrift. Den lät

fast otrolig, men befanns vara sann. Han hade på

grund av bristerna i sin klädedräkt vägrats servering

på Tullkrogen och i ilskan lyftat ut alla de andra

gästerna, varvid åtskilliga blodviten uppstått. Två

konstaplar, som ville anhålla honom ombord på ångaren

Stockholm av West Hartlepool, hade han kastat i

sjön, varefter han springande avlägsnat sig.

Dagen därpå fick en avsevärd del av

Norrköpingsborna bevittna en snabblöpning av Gårbotten. Fyra

konstaplar hade beordrats att infånga honom,

anträffade honom mycket riktigt vid hamnen lämpande kol

och lade tunga händer på hans axlar.

— Ja följer me, bara ni inte tar i mej! förklarade

brottslingen.

— Se så, bråka inte, utan följ med! och de fyra

grabbade var sitt fasta tag i Gårbotten.

I nästa sekund var han fri och de fyra lågo

svärjande och krälande i stoftet.

— Sa ja inte att ni skulle lätta va mej. Å vill

ni mjuka opp lederna, så börjar vi löpningen.

Och Gårbotten började. De promenader, som nu

omgiva staden voro redan då färdiga eller under

anläggning. Följd av allt flera poliskonstaplar och en

växande, skrikande folkmassa löpte Gårbotten två

gånger runt staden och vann alltmera försprång, tills

han försvann ur sikte. Då konstaplarna utmattade

sökte honom i hans lya i vår gemensamma gård,

fann han sig redan i polisen, där han frivilligt anmält

sig. Han var i god form och andades lugnt som

efter vanlig promenad i maklig takt.

*

En dag kom cirkus Schreiber till staden. Det

blev högtidskvällar för oss pojkar. Med cirkusen följde

den beryktade och berömde brottaren Johansson,

kallad »Nordens Ek», obesegrad både i Sverige och

Tyskland, en jätte med tjurnacke och armar och ben som

trädstammar. Hundra riksdaler utlovades i belöning

åt den som kunde lägga honom.

Vad var naturligare än att vi pojkar

ögonblickligen erinrade oss Gårbotten? Jag fick i uppdrag att

övertala honom att anmäla sig. Hundra kronor hade

han användning för. Då skulle han inte behöva sjåa

på åtminstone en vecka, utan få ägna sig åt sitt

fria liv med dess olika agremanger.

— Men inte kan ja gå å slåss i dom här

fraserna! invände Gårbotten. Å för rexten kan jag bryta

sönder karlen! Å dä ä plikt på sånt! Men skaffar

du mej en kavaj som sir någesånär hyggli ut, så må

dä vara hänt!

Jag lyckades anskaffa en något luggsliten kavaj,

som, om än bristfälligt, dolde skavankerna i

blåskjortan och byxbaken. Byxor och skor stodo

däremot icke att uppbringa.

Men Gårbotten skulle gå till vattenledningen och

vaska av sig det mesta av kolstybben, lovade han.

Kvällen kom och med den cloun, framträdandet

av »Nordens Ek». Vi pojkar bildade ring omkring

Gårbotten för att han icke i sista stund skulle få

andra intressen, ty han var alltid den oberäknelige

bohemienen.

Men då »Nordens Ek» vederbörligen

presenterades för publiken, klev Gårbotten in på arenan.

»Kom an bara.»

— Tjänis! sade han. Ä de verkligen sant me

den där hundralappen?

— Naturligtvis, försäkrade direktören.

— Pengarna på bordet först! förklarade

Gårbotten. Direktören langade fram en hundrakrona

och viftade omkring med den i luften.

— Nå då så! Kom an bara, Nordens Ek, eller

va faen du heter, men inga tjyvtag, för då får du

skylla dej själv. Kom an! Ä du rädd, eller vill du

att" ja ska börja, så bara säj ifrån. Will you box or

rough and tumble, så bara säj ifrån! Tror du inte

ja ha vari på sjön — — — jasså ä dä bara vanlit

livtag. Här har du mej!

Och i nästa ögonblick låg »Nordens Ek», den

väldige, på arenans ammoniakdoftande beläggning.

Publiken tjöt och stampade. Men när jublet lagt

sig, befanns det att brottningen ej avlupit regelrätt,

då »Nordens Eks» båda axlar icke samtidigt berört

marken.

— Nå för faen, säj bara ifrån hur ni vill ha"t!

sade Gårbotten. Var inte orolia, pojkar! skrek han

åt vårt håll. Kom igen, gubben lilla! Bara ja får

veta hur de ska va så klarar de nog opp sej. Kom an!

Och efter ett par väldiga tag låg »Nordens Ek»

ånyo, men denna gång regelrätt besegrad.

— Ligger du nu som du vill? Nå då så! De va

då för väl!

Gårbotten sprang upp, och »Nordens Ek» ville

skummande av raseri rusa på honom, men

cirkuspersonalen kastade sig emellan.

— Ro nu hit me hundralappen, lilla gubben! Å

ajöiss me dej, Nordens Ek! Så ja, så ja, stilla, stilla!

ja vill dej inget ont, men ä du oppkäfti så gör ja

om"et för en å femti!

Vi jublade. Det ville aldrig taga slut med

applåderna, då Gårbotten lugn och med normal

andhämtning håvade in sin hundralapp och återvände till sin

ståplats.

Nu var han icke blott Saltängens, utan hela

stadens förklarade gunstling. En mängd försök att

upprätta honom gjordes, men utan resultat. Han

kläddes upp gång på gång, fick pengar och löfte om fast

anställning vid cirkusen om han ville hålla sig uppe.

Men hans liv vid hamnen tilltalade honom allra mest

och han förblev den gamle, oförbätterlige Gårbotten.

Han tålde inte pälsvärmen.

Tills hans öde en dag mötte honom i form av ett

arv på 10,000 kronor.

Livet är stundom, kanske alltid, rätt underbart.

Gamle Gårbotten, rikedomen passade dig ej!

En vacker dag överraskades hamnfolket av en

sällsam syn. Gårbotten nykter, rakad, klippt, iförd

nya kläder, hela skor, päls och cylinder. Det hela

såg något makabert ut, men Gårbotten uppbar stassen

med en viss nedlåtande värdighet. Nu blev han icke

mera utvisad från krogarna, där han uppträdde som

gentleman, bjöd sina gamla kamrater och viggade ut

pengar åt dem som behövde. Men han överdrev på

intet vis. Det var bara som om hans nya egenskap

av rentier tagit bort hans bohemlynne.

Efter någon tid spred sig ryktet att Gårbotten

kommit på sjukhus och något senare konstaterades,

att han stilla avlidit i lunginflammation.

— Han tålde inte pälsvärmen, sade sjåarna, när

de diskuterade Gårbottens levnadssaga.

YDREFANTASIER.

Jag trivs här i Ydre härad. Jag går omkring i

ett landskap som Carl XV älskade och Marcus

Larsson förstod och gudarna äro mig gynnsamma. De

hälla sol ur sina ymnighetshorn över skogklädda berg

och över min egen själ. Jag blir sentimental och.

stämd som en gammal fiol, kådig och mörkröd av

känsla och hemsk till mods av gottbefinnande.

Detta är min gamla bygd, som jag älskar med

det lilla jag har kvar av ursinne. Himlen välver sig

över mig och det fagra landet med särskilt välbehag

och jorden möter med vällustiga sköten gudarnas

guldregn och välsignelser. Furor sträcka röda armar mot

en girig himmel och blåa sjöar ligga vitt utslagna

och vänta på under från ovan.

Just nu tittar jag i den vaknande morgonen ut

över en välsignad sjö och mina blickar måste vika

undan för vildvin och gamla träd för att kunna suga

i sig ali den vitblå känsla som en källsjö kan bjuda

under morgonsol.

Natten har varit lugn, fast det spökade nog litet

i mitt rum. Jag befinner mig nämligen på Ydredrottens

gubben Rääfs gamla stamgård och just i detta rum

plägade han vid festliga tillfällen placera sin

järnlikkista som eljest i vardagslag stod i fest- och

matsalen.

Jag låg och stirrade ut eller in i mörkret och

besvor väggarna i det gamla huset att intala mig

sömn. Men jag kunde inte glömma rummets historia

och tänkte på likkistan med gubben i. Hur det är

lever man i det som varit, och den gamle Rääf med

sin utpräglade karaktär borde väl kunna ha något

att säga åt den senfödde smålänningen, som låg och

tänkte så intensivt på hans storvulna personlighet.

Det blåste ute och vildvinet slog sakta och

målmedvetet på rutorna. Jag försökte med självhypnotism

och lyckades. — jag hörde snart min egen snarkning

och började gå in i Nirvana.

I samma ögonblick jag somnade, inträdde gubben

Rääfs gamle inspektor, Gyllenhammar, i rummet. Jag

satte mig upp i sängen, yrvaken, och gnuggade mig

i ögonen.

— Gomorron, Engström, vi skulle ju jaga i dag!

Jaga! Kanske det! Kanhända. I detsamma var

Gyllenhammar försvunnen och jag låg i en engelsk

järnsäng och stirrade på Tiréns tavla »En

Jämtlandssägen», en elektrisk lampa i taket och gula tapeter

med ankor och moln och landskap.

Var var Gyllenhammar?

Borta som alla drömgubbar! Jag är ju på

Forsnäs och har just i går fått höra historien om

Gyllenhammar, inspektören, gårdens faktotum.

Just hit i rummet, där jag ligger, flyttade den

gamle Rääf in i sin mäktiga järnlikkista, då han hade

främmande, och här stod den långa tider.

Gyllenhammar, inspektören, var stark som fan och den ende

på gården som kunde lyfta på likkistans lock. Han

nubbade friskt, men kände sig och var bevakad, och

fann slutligen, att husbondens likkista var den plats,

där han lugnast kunde gömma sina brännvinsflaskor.

Ty ingen annan kunde ju lyfta på locket. Men en

dag, då han som vanligt lagt ett vedträd mellan locket

och kistan och hämtat upp en flaska, överraskades

han av husföreståndarinnan, som icke kunde låta bli

att berätta om det hon sett för gubben Rääf.

Det var ju ett helgerån, att Gyllenhammar söp

ur Rääfs likkista och inspektören fick respengar till

Amerika. Där tillbragte han många år och kom

tillbaka till Sverige som en bruten man. Rääf

träffade honom en gång, varkunnade sig över hans elände

och tog honom tillbaka till gården, där han slutade

sitt liv långt efter husbondens död.

Jag vet knappt varför jag berättat historien om

Gyllenhammar. Men det beror kanske på att han

hade något slags sund vildhet över sin personlighet,

något av kavaljer, och var stark, vilket alltid

imponerar på mig. Han brukade besöka traktens

marknader och ägnade sig särskilt åt västgötarna,

skålknallarna, som gjorde trakten osäker med sin handel.

Hans glädje bestod i att mucka gräl med någon

dylik, fatta honom i bröstet, lyfta honom ur hans stånd

och kasta in honom till någon annan skålknalle.

De voro sådana i Ydre på den tiden.

Morgonen har framskridit under mitt skriveri,

solen står tämligen högt, och jag känner ett stort behag

i att se ut över sjön, som morgonbrisen gör levande

och mörkblått glad.

MIN FARLIGASTE SITUATION.

Jag var ung, jag var glad och hade en egen

tidning. Jag borde ha känt mig som rentier och med

en dyliks soliditet markerad i allvarliga drag och

självmedvetna åthävor. Men jag hade tillräckligt länge

varit bohemien och var på långt när icke vuxen min

nya och krävande ställning.

Det var 1897 och det var cirkus i stan.

Cirkusmänniskor intresserade mig då mer än nu, ty jag

kände en viss släktskap förena mig med dem. Dessa

konstiga individer som ogenerat levde sitt fria liv och

riskerade det var kväll på arenan med gudomligt (som

jag tyckte) lättsinne, tilltalade mig, och jag blev

habitué. Jag formligt hängde på cirkus vid matinéer och

kvällsföreställningar, umgicks med atleter,

skolryttarinnor, clowner m. m. och åt med dem. Tyska, franska,

engelska och italienska sorlade i luften på lilla

Hasselbacken. Man levde i en hög atmosfär av exotiska

och delvis overkliga idéer, intriger, vild kärlek med

åtföljande hat, och på allt detta satte var kvälls

livsfara en för mig särskilt behaglig smak. Det vill säga

jag själv var ju bara åskådare, men, men jag levde

i fantasien med så intensivt att jag trodde mig höra

till de uppträdande.

Jag gjorde bekantskap med en underskön kvinna,

en tyska, som uppträdde som tandatlet. Hon

kunde hänga i en trapets i knävecken och hålla mellan

sina oklanderliga tandrader en bit läder, modellerad

efter gommens och tändernas form. Men i denna

läderbit hängde ungefär 1,000 kilo järn i form av

vikter och kulor. Så lät hon hissa sig upp ända till

cirkustaket och utförde där en del sköna arm- och

benrörelser. Hon sjöng inte, ty hon kunde inte skilja

tänderna åt — det skulle blivit fiasko. Stundom följde

i stället för järnbitarna med upp i taket en del av

cirkusfolket och hon höll kvar det med samma

orubbliga målmedvetenhet. Jag kan icke neka till, att jag

högeligen beundrade denna kvinna. Svenska folkets

tänder började redan då försämras. Här fanns inget

fel. Jag bjöd henne på supé i sällskap med en

rumänisk man som kunde sitta på sitt eget huvud. Vad

det skall tjäna till att sitta på sitt eget huvud har

jag verkligen aldrig begripit, men han var konstnär

på sitt område. Han satt där som om han skulle ha

varit född på sitt eget huvud. Vi superade på Lilla

Hasselbacken efter föreställningens slut.

Jag hade sett flera tandatleter och misstänkte

att en man med normala tänder skulle kunna utföra

en stor del av de tricks hon visade. Hon medgav

också, att det var lättare än publiken tror, men man

måste också ha kraftiga halsmuskler — i annat fall

kan man faktiskt bli hängd d. v. s. det kan klicka i

halskotorna och märgen kan bli skadad.

— Jag vill göra det där, sade jag. Var skall

jag få en läderbit som passar mina tänder?

— Vi följs åt i morgon, svarade hon älskvärt.

Jag skall skaffa er en riktig apparat.

Under tiden satt rumäniern och fixerade mig med

en blick av tjur på köttmånglare. Jag fäste mig

icke vidare vid uttrycket i hans ögon, ty en man

som var kväll sitter på sitt eget huvud, måste få

något främmande i blicken och kanske därtill något

icke vidare sympatiskt i den.

Jag avhämtade den sköna och sympatiska

tandatleten påföljande morgon och vi följdes åt till en

underbar affär på söder, där jag verkligen fick en

tjock läderbit formad efter min tandgård. Hon kände

på min nacke och mina halsmuskler och fann dem

förstklassiga. Jag hade möjligheter att gå långt.

Vi åto en lätt frukost på Lilla Hasselbacken och

gingo till cirkus. Ett par betjänter tillkallades och

en tunn lina av wirerope åkte ner från mitten av

taket. I en syskonhake hängde jag min läderbit och

var beredd att pröva styrkan av halsmusklerna. Jag

medger, att jag var något osäker, men min manlighet

måste ju ta sig riktiga uttryck inför kvinnan. Hon

visade mig hur jag skulle placera lädret i munnen,

hur jag skulle hålla händerna på ryggen, hur jag

skulle koncentrera min själ på att hålla mig kvar —

och för resten, här gäller det ju bara att höja sig

några tum från golvet — men vem hjälper till? Ingen

fanns i lokalen. Betjänterna hade gått, sin väg,

antagligen till frukost.

Divan ilsknade till som endast divor kunna och

störtade fram till en ringledning. Rumäniern kom in.

Jag skall alltid — hela mitt liv minnas lukten i

cirkus. Hästgödsel och vansinne. Flickan

utvecklade för rumäniern att jag bara ville pröva min

förmåga att hålla mig kvar med tänderna några

sekunder.

— Jo, han begrep! Joo då! Då man inte är

expert — jo, han fattade hela galoppen.

Då hände det — divan slog sig för pannan och

skrek något om en sömmerska — adje Heber Herr

Engstrem, i hab wos vaagessen — amusieren sie sich

— wir treffen uns wieder —

Och jag var plötsligt ensam med rumäniern.

Han utvecklade en myckenhet av älskvärdhet och

sade sig kunna behärska linan till min belåtenhet.

Jag medger, att jag var dum, men samtidigt ville

jag visa att jag kunde genomföra det, jag givit mig

in på.

Jag placerade läderbiten riktigt, tog ut den igen

och sade: — Ni förstår, att jag kommer inte att ägna

mitt liv åt detta! Alltså höjer ni mig några tum

från golvet, så att jag kan få tillfälle att släppa med

tänderna, om jag inte anser mig ha krafter nog!

—- Verstanden!

Mannen gick bort till en utgång, där hjulet fanns,

med vilket han kunde dirigera linans höjning och

sänkning. Jag placerade läderbiten all right och väste

mellan tänderna: — Los!

Det gick sakta, oändligt sakta. Idiotiskt nog

släppte jag icke mitt tag, då jag kunde inbilla mig

vara en eller halvannan meter från golvet. Detta var

ju min begränsning. Men samtidigt intresserade det

mig, att jag hade tillräckligt bra halsmuskler.

Och plötsligt befann jag mig vara mitt i cirkus,

halvvägs till taket. Något av fasa grep mig och jag

kunde ju icke skrika. Det av morrning jag kunde

prestera hördes väl knappast. Jag kunde icke heller

se mig om. Jag var dömd att stirrande i ett

cirkustak domna i käkarna tills jag måste släppa, ramla

och bli en blodig massa i den övriga gödseln på

golvet.

Så småningom var jag framme och tilläts att

stanna ungefär en meter från taket.

Min själ rasade. Jag sökte få tag i linan, inen

den var för tunn för mina fingrar. Det gjorde ont!

Jag blev rädd. Jag började förstå, att rumäniern

var svartsjuk, och detta begripande gjorde mig icke

gladare.

Jag var en ensam smålandspojk, som hängde i

en skinnlapp och en stållina uppe i ett cirkustak utan

föräldravård och utan vänner.

Då ljöd rumänierns röst, ekande mot glastaket,

fyllande cirkusen med ljud och min själ med fasa —

på ett språk som var en blandning av alla språk och

kraxande av hat:

— Du kan hänga där några minuter — jag går

in och dricker en flaska pilsner!

Men det var som om min käft skulle fått

förökade krafter. Jag hängde kvar med blodsprängda

ögon och en spirande ilska i min hjärna. Det var, som

om denna ilska skulle ha givit mig mod och hopp

att särskilt få tag i rumäniern och förvandla honom

till hästgödsel och sågspån och cirkusatmosfär.

Några betjänter kommo in och hörde min

morrning. Jag firades ned försiktigt. Jag lade mig och

försökte röra mina käkar. När jag efter några minuter

kunde röra dem och fick reda på att rumäniern satt

ute i gången och verkligen drack pilsner, började

jag en maratonlöpning, där rumäniern var den

snabbare. Han lämnade cirkusen.

YDRELIV.

Ett åskväder har rensat luften, jorden har druckit

vatten och jag tog helan och halvan till kräftorna

i går, följande Anakreons visa råd:

Η γη μελαινα πινει etc.

Ty i denna välsignade ängd behöver man icke

försaka, om man använder de naturliga resurserna.

Vilken tankegång just nu praktiskt tillämpas av

en pojke, som begagnar sig av den tidiga timmen och

stjäl äpplen i trädgården. Jag ser honom genom

fönstret och minns min egen ungdoms expeditioner i

liknande syfte.

Men ärlighet varar längst och jag följer den av

lagen utstakade vägen. Det är mycket lugnare att

tillsammans med ägaren av alla dessa härligheter dra

abborrar och kräftor ur sjön.

Ty nu är den behagliga tiden. På kvällen läggas

kräftburarna ut och vittjas i den tidiga

morgonstunden, varefter metningen börjar. Abborren är en

intressant fisk, kannibal, gurmet och till synes nyckfull,

men i verkligheten mycket nogräknad på arten av bete,

vilket för var särskild gång måste undersökas. Ena

dagen går han oberörd förbi den mest lockande och

livade daggmask, ty han föredrar mört- eller

abborrgli. Andra dagen äro daggmaskar hans enda åtrå.

Men det han framför allt tyckes sentera är kräftor,

som nyss fällt skalet, fällkräftor. Och naturligtvis

hugga endast stora exemplar på detta slags bete.

Det målmedvetna nappet, icke en liten abborres

nervösa och ryckiga hugg, tilltalar fiskaren. Det är icke

en föraktlig tillvaro att sitta förankrad vid en väse,

där glistimmet står tjockt som gröt, och dra abborrar,

som närma sig kilot i vikt. Att äta dem stuvade är

inte sämre.

Men två tjog kräftor per man till middagens

smörgåsbord, njutna under idligt och vällustigt

smuttande ur väldiga slipade glas, immiga av

sädesbrännvinets kyla, med pilsners svalka i perspektiv och

räckhåll, är dock denna välsignade ängds och månads

största ljuvlighet och krona.

*

Tiderna äro onda och vi bönder klaga också

mellan måltiderna, då vi ta vår siesta med cigarren

eller snuset i mun. Är det icke en upp- och nedvänd

värld, där smöret är den billigaste vagnssmörjan, vilket

nu är fallet? Och de något ålderstigna tidningar, ur

vilka vi i denna avlägsna bygd hämta vår visdom,

göra oss icke mycket glada.

Nu kvider och suckar det liberala partiet, emedan

Karl Starbäck tagit avstånd från detsamma och

motiverat sitt handlingssätt. Jag kan ej förstå annat än

att han handlat som en bra karl. Liberalernas

löjliga försök att ironisera och bedja honom ägna sig

åt annat än politik förefalla ungefär som när en

läsarförsamling i början våndas och pustar, då den

förlorat en själ, för att sedan skälla ut själen.

Vi behöva många så hederliga politici som Karl

Starbäck.

*

Vi behöva skottpengar på samvetslösa jobbare.

Pil på gulaschen! Vi behöva flera maximipris på

nödvändighetsartiklar. Och vi behöva raka ryggar

och gott humör i allt eländet.

Skål på er för resten! Jag ser till min glädje att

husbehovsbränningen börjat på allvar. Måtte den

fortfara alla goda avnämare till fromma! Måtte varje

hem lysa av välskurade kopparpannor! I värsta fall

reder man sig med en kaffekokare och en bösspipa.

Det drar jag mig fram med.

*

Nu strålar solen åter över det nytvättade

landskapet och molnens skuggor fara mäktiga över de

skogbeklädda bergen, mellan vilka sjöarna blänka och

glittra och blåna. Nu är tid att ta upp mörtnäten för

kräftburarnas skull och att pröva om abborrarna i

dag vilja ha daggmask, gli eller fällkräftor. Eller

om uttern är dagens redskap och gäddorna äro i

taget.

Sedan läser man gäspande krigstelegrammen,

medan bordet dukas med kräftfat, prydda med

grönskande dillkronor, och flaskorna fyllas i den svala

källaren.

ATT FLYGA.

För våra barn är flygning och trådlös telegrafi

lika självfallna saker som automobiler och telefoner.

När jag förra hösten kom hem från Amerika, där jag

sett så mycket underbart i den vägen, och frågade

min sjuårige son — med tanke på kriget och den

livliga trafiken utanför Grisslehamn — om han sett

något märkvärdigt, svarade han som det tycktes litet

blaserat: — Neej — jo, det flög en Zeppelinare förbi

för en tid sen — jo, å så har det varit en U-båt

innanför Loskäret — jo, å så har farbror Krokstedt

flugit hit från Furusund ett par gånger.

— Aja, det är ju märkvärdigt nog! sade jag.

— Äsch, dä var mycke skojigare i vintras när

farbror Krokstedt kom och flög ner på isen och gjorde

en så stilig vol plané!

Nej — på våra barn imponerar ingenting, men

på oss som endast långsamt bli moderna, imponerar

nästan allt. Jag minns när jag utanför Paris 1909

var med om La grande Quinzaine

d"Aviation och fick tårarna i ögonen av helig rysning

utefter ryggraden, då Paulhan lyckades höja sig en

bra bit i luften och gick ned utan missöde, och det

var inte utan att jag också kände en viss beundran

för Delagrange, vilkens maskin bara hoppade fältet

runt som ett mellanting mellan velociped och

känguru.

Men nu är det annat. Nu vänta vi att få tillägna

oss de erfarenheter och uppfinningar som gjorts på

flygteknikens område under kriget. Vi vänta alltså

på freden för att få njuta av krigets välsignelser —

många äro de kanske inte, men vem vet?

Nu har skolungdomen i Sverige samlat ihop

pengar till ett splitter nytt och så modernt

hydroplan som möjligt. Detta skulle demonstreras av

kapten Krokstedt. I fredags åtta dar sen flög han med

en dam som passagerare. Hela mitt inre uppreste sig

mot detta feministiska övergrepp mot min suveräna

maskulinitet, ty kapten Krokstedt har sedan länge

sagt sig vilja flyga med mig, ehuru alltid en del

hinder kommit emellan — fel på motorn,- dåligt väder,

dåliga grejor. Och jag har alltid respekterat hans

skäl mot en uppstigning med mig som uttryck av

vänskap.

Men nu var hydroplanet förstklassigt etter våra

förhållanden. Jag vände mig alltså till kapten

Krokstedt och bad att få flyga så snart som möjligt. Jo,

han skulle på högre ort söka utverka tillstånd. Det

lyckades och på lördagskvällen fick jag veta att jag

skulle få flyga på söndagen kl. 1/2 2 om vädret

möjliggjorde en uppstigning. Jag började en fanatisk bön

till vädrets makter — — —

— Så skojigt att pappa ska flyga! sade min son.

Hans och mina önskningar gingo i samma riktning.

Gudskelov!

Med automatisk punktlighet möttes kapten

Krokstedt och jag på överenskommen tid och plats. Vädret

var bra och ganska lugnt. Solen sken igenom molnen

litet varstans. Från Skeppsholmen roddes vi av några

flottans matroser över till Galärvarvet, och där i en

av verkstäderna förvandlades jag med kapten

Krokstedts hjälp till flygare — åtminstone vad den yttre

anständigheten beträffar. Jag fick yllehuva, flvghjälm

av skinn, halsdukar och en flytrock, det sista för det

fall att vi skulle komma i vattnet. Och sist av allt

placerades ett par flygglasögon på min panna. Ett par

flyghandskar fick jag också och var färdig. Vi tågade

alltså till slipen där det nya hydroplanet stod

glänsande vackert och ändamålsenligt att skåda. Där

väntade några intresserade vänner, framför andra Carl

Cederström naturligtvis som vår förste expert — d:r

Nordenmark och några kvinnliga gynnare som med

ängslan beredde sig att genomleva den oroligaste

timmen i sina unga liv.

Med hjälp av en stege klättrar jag upp i mitt

sittrum. Jag sitter som i den bekvämaste lyxautomobil.

Mekanikern knäpper skyddsremmen över mina knän

eller om livet, hur man vill kalla det, för att hindra

att jag i vidrigt fall skall kunna slungas ur maskinen.

Kapten Krokstedt placerade sig i förarrummet, ett

tecken åt matroserna där nere, en viftning åt vännerna

på stranden, vi glida utför slipen, tull fart på motorn,

och om några sekunder rusa vi med 50 knops fart

framåt på vattnet. Stränderna äro svarta av viftande

människomassor. Jag ser på deras öppna gap att de

hurra också, men surret av motorn omöjliggör varje

uppfattning av denna sympatiska bifallsyttring. Jag

lyfter min handskprydda näve och viftar tillbaka, men

med svårighet, ty den våldsamma farten driver

handen bakåt. Jag drar glasögonen ned över

korpgluggarna för att kunna studera naturen på båda sidor

om vindskyddet.

Färden går förbi Beckholmen, Valdemarsudde —

jag undrar för mig själv om inte prinsen lägger

penslarna ifrån sig för en stund för att se på vår vilda

fart, som han i varje fall måste höra, om han är

hemma — Blockhusudden och ut på Lilla Värtan.

Det tyckes mig som om farten blir alltmera rasande,

fast fortfarande jämn och behaglig.

Men tänker då Krokstedt aldrig höja sig? Hur

länge ska vi, luftens fria söner, släpa oss fram på

vattenytan, om också med nog så trevlig hastighet

Jag ser ut över kanten — å, vi äro ju redan uppe —

väl 50 meter — och jag har ingenting märkt!! Och

ändå föresatte jag mig att med raffinerad

uppmärksamhet notera ögonblicket då vi lämna vattnet!

Å herregud! Nu förstår jag vad som menas

med att flyga. Måtte detta sluta sent — ja, aldrig!

Mellan Djurgården och Lidingön bär färden. Allt

högre stiga vi. Jag ser landet sänka sig på båda

sidor om Karl Gustaf Krokstedts atletiskt

förtroendeingivande och lugna rygg. Jag observerar stundom

en rörelse av hans högra arm, då han sysslar med

något av instrumenten framför sig, men för övrigt sitter

han sfinxartat orörlig. Ingen vickning på hydroplan et!

Vingarna tyckas mig absolut parallella med

horisonten — en ståtlig syn med mycket av obeveklighet i

sig. Nu äro vi så högt att jag knappast på annat än

det väldiga luftmotståndet märker att vi röra oss

framåt. Jorden tycks långsamt, ytterligt långsamt röra

sig bakåt.

Men jag känner ju inte igen var vi äro! Här

äro proportioner och perspektiv helt andra än där nere

på jorden där människorna gå två och två och flera

tillsammans och göra livet surt för varandra och bedra

varandra i kärlek och på pengar. Här är det som

bara en enda känsla av storhet skulle fylla en själ.

Vi svänga babord hän. Denna svängning sker så

högt uppe att maskinen tyckes rotera ytterligt

långsamt kring sin egen medelpunkt. Men när jag ser

fram på sidan om glasskärmen, fyllas mina lungor

våldsamt med en luft som icke är av världen där nere.

Det är som om man skulle få en kraftig, men icke

illvillig, en behagligt mäktig och stark stöt av

atmosfären, då man vågar luta sig utom det lilla rum, i

vilket makterna givit oss tillstånd att erövra rymden.

Men jag kan icke orientera mig. Och ändå är

jag gammal seglare och är van att navigera. Jag

ser på kompassen bredvid mig. Jo visst, där långt

borta nalkas oss staden. Staden mellan broarna,

Norrmalm och Östermalm och Kungsholmen. Men staden

är alldeles för liten. Slottet ser ut som en liten,

mycket liten ask, mindre än en tändstickslåda. Och

hela stan ser ut som en bröllopstårta, ordentligt

sockrad — det är av frosten i dag — och tillskuren i

ganska rättvisa fyrkantiga bitar åt många, ovanligt

många gäster. Färgerna äro orange och blek

cinnober och kobolt och caput mortuum och vitt med

svagt violett. Men sjön är grönblå med en

mikroskopisk oändligt skön och regelbunden vattring. Och

skogarna verka som håriga skinn av förhistoriska

djur

Och skärgården! Hur mäktigt vacker är den

inte. Här ligger den verkligen som ett geologiskt

och geografiskt faktum, översiktligt och klart som

ett vetenskapligt föredrag av någon välvillig gud som

vill avslöja och inte dölja. Flyg och se! Stig och

beundra! Stig högre och bliv tacksam!

Åter vet jag inte var vi äro. jag ser på

kompassen igen. Det där borta är väl åt Rådmansöhållet

och det där som försvinner längst i NNO är väl

Arholma och Grisslehamn. Det är något disigt däråt.

Men det där måste vara åt Sandhamnshållet med

Bullerön och alla härligheter.

Dock — jag får inte fördjupa mig i gissningar om

något! Jag är kommen hit upp för att njuta och

denna stund är bestämd just åt mig sedan världens

skapelse. Det är alldeles nödvändigt och riktigt och

oundvikligt att jag är här uppe just nu.

Vi gå norrut. Plötsligt höjer Krokstedt vänstra

handen, troligen ett tecken att jag skall observera

något framför mig. Det enda tecken vi kommit

överens om är att jag skall dunka honom i ryggen, då jag

vill gå ned.

Men det tecknet skall han vid Gud inte få

uppleva.

I nästa ögonblick äro vi över ett molnlager.

Jorden försvinner eller skymtar endast flyktigt som något

mörkt genom revor i det vita vaddtäcket. Om några

sekunder finnas inga revor mera. Allt under oss är

vitt, mjukt, slätt, oändligt. Det påminner mig om

något av Doré ur Dante, men är mycket större,

viktigare för mig, vackrare. Och över oss är luften klar

och blå mellan nästa molnlagers flockar. Nu tänka

kvinnorna där nere på jorden: Nu kommer han aldrig

ner igen! Nu har han gått direkt in i härligheten, dit

han hör! Men Carl Cederström tror inte detsamma.

Han vet säkert att Karl Gustaf Krokstedt skall vända

och inom kort komma fram över molnet, medhavande

mig fortfarande fastbunden. Ty mina egna vingar äro

för små ännu.

Mycket riktigt! Vi vända och skåda åter staden

som en liten by långt under oss och skärgården som

om någon strött ut en näve sand över ett papper. Vi

göra ett par svängar över staden och åt det håll jag

bett om, ty jag vet att i ett fönster står min pojke

och tittar nyfiket åt norr och vill ha skojigt åt pappa

som flyger!

Krokstedt stannar av motorn några sekunder och

tänder igen. Jag beundrar Södra bergen och skogarna

i Södertörn. Den svaga höstsolen leker bedårande

med allt där nere. Med skären och havet. Å, vad det

är vackert! Vi styra ut över Lilla Värtan igen.

Jag förstår att det härliga snart är slut. Min

förare slår av tändningen och vi gå ned.

Utan en känsla av hisning. Bara behagligt,

förnämt, storartat.

Motorn stoppades på närmare 800 meters höjd

och vi glida till synes sakta, mjukt och tryggt den

blågröna sjön till mötes.

Vi ta sjön utan en skakning. Jag vrålar ett tack

och Krokstedt svarar med ett leende. Vi ha varit uppe

ungefär 3/4 timme.

I gång med motorn igen, och efter några minuter

äro vi vid Galärvarvet, där filmare och andra

fotografer veva och knäppa. Jag kliver ur och lyckas

leta mig fram genom det besvärliga virrvarret av

stag för att utan att ha klivit igenom duken hamna

på den ena av is hala flottören. Krokstedt är redan

nere på en flotte och räcker mig handen för att över

de frosthalkiga bräderna hjälpa mig i en båt som

väntar oss.

— Det var bra gropigt mellan bergknallarna innan

vi kom upp tillräckligt högt! säger han.

Jag hade inte känt ett dyft! För mig hade resan

från början till slut varit absolut lugn, absolut behaglig

och absolut storartad.

Nästa gång får jag flyga längre och högre. Jag

vilar min tanke vid det löftet.

Och nu ett tack till skolungdomen, som samlat

ihop till det vackra hydroplanet! Det manar till

efterföljd i rikt mått.

Karl Gustaf Krokstedt har jag tackat — fast

kanske inte tillräckligt.

VATTENTANKAR PÅ ATLANTEN.

Jag medger att denna överskrift är idiotisk, men

den kan vara förlåtlig ombord på ett fartyg med

tusen ton färskvatten i tankarna och mot slutet av

en lång resa. Jag är trött på att höra skeppsmusiken

skrälla La Paloma och alla andra gamla slagdängor,

att se den evinnerliga onestepen dansas från morgon

till kväll, att höra kriget diskuteras, att höra prat i

alla dess mest ihåliga former, att höra officerarna

bestormas med de vanvettigaste frågor om vädret

i morgon.

Och just nu, när jag satt mig i skrivrummet för

att vara ensam med mig själv, börjar en grammofon

i damsalongen och en engelska sjunger till melodin

långt bak i gommen. Jag lider — men just nu

slutade både hon och grammofonen, varför jag tackar

makterna. Lyckligtvis börjar sjögången bli

intensivare, vilket brukar betyda frid här uppe och ökat

städningsarbete för betjäningen. Och just nu kom

ett par in hit, tydligen för att flirta, men vid

upptäckten av mig dök det ut slokörat. Stackars

människor! Jag minns min egen ungdom! Men hade

jag stigit upp och lovat att icke ägna dem ens ett

ögonblicks uppmärksamhet utan anse dem som luft,

hade de säkert uppfattat min vänlighet som höjden

av ogrannlagenhet.

Det är svårt att vara folk till lags.

Genom fönstret ser jag, hur man plötsligt rusar

till relingen och studerar horisonten. Även jag får

massans hjordegenskaper — sådan har jag hunnit bli

om bord! — och går ut för att skåda. Det är bara en

ångbåtsrök.

Jag går runt promenaddäcket ett par gånger och

återvänder till skrivrummets ofrid. Den har ökat under

ticfren.

En rysk unge skriker i rümmet bredvid, men det

är just musiksalongen och jag kan icke säga till om

tystnad. Och en rysk furste som ser ut som en chaufför

— och för resten gör automobilaffärer — för också

väsen på franska med tatarisk accent med en dam av

obestämbar ålder och nationalitet. Så att det är icke

mycket bevänt med friden.

Men genom fönstren strålar solen in. Havet är

blått och sjöarna långa och vackra. Mer är väl icke

att säga om detta, som jag beskrivit så många gånger.

Vi ha lämnat Newfoundlandsbankarna bakom oss och

tjockans farligheter med dem. Höllo på att gå tvärs

igenom en fiskebåt — det fattades bara några meter,

då utkiken hann varsko. Inga isberg ha vi sett.

Springare och valar ha varit sällsynta. Jag tycker

mig ha bott om bord i några människoåldrar, och

den långa sjöresan har fått vardaglighetens tråkiga

karaktär.

Vi ha en man med ombord, som var med, när

Lusitania gick till botten.

Då fartyget började lägga sig på sidan och han

lyckligen med ett 40-tal olycks- eller kanske rättare

lyckskamrater (förlåt den olycksaliga och ofrivilliga

vitsen!) kommit i livbåten och nian rodde för livet

från det farliga grannskapet, kom plötsligt någonting

uppifrån luften och lade sig tvärs över båten. Det

var någon av luftanordningarna, tillhörande den

trådlösa telegrafen. Man försökte fåfängt att befria sig

från hindret, som hotade att sänka båten. Då sprang

en lina, och man var räddad för att i nästa ögonblick

komma i närheten av en av de väldiga skorstenarna,

vars öppning just nått sjön och började ta in vatten.

Det blev en väldig sugning, och det var på ett hår

nära att livbåten följt med. Det hade blivit en resa,

från vilken ingen av deltagarna skulle ha kunnat

berätta något — att sugas in i en skorstenstunnel så

stor, att ett järnvägståg skulle ha kunnat passera den,

och hamna i maskinen — går det inte en ilning genom

ryggraden på läsaren? Jag känner ilningen just nu

då jag berättar.

Den som inte är hemfallen under spelraseriet

eller alkoholdjävulen har ingenting annat att göra

än att arbeta, och det är för övrigt inte den sämsta

sysselsättningen. Men så snart jag sätter mig att

teckna, komma finkänsliga kvinnor och titta över min

axel. Stundom får jag en livlig åstundan att rita

något fult för att få vara i fred — men jag är inte

riktigt säker att effekten skulle bli den åsyftade. Ty

mycket av den yttre anständigheten värker bort under

en sådan här resa. Man blir som en enda stor familj

eller rättare som ett samhälle med tendens att slänga

ifrån sig alla lagar och låta det faunistiska och

nymfistiska, som ligger och ruvar på botten av själarna,

slå ut i blomning — antingen som enkla bondrosor

eller som underbara orkidéer.

Det är intressant att iakttaga detta. Själv är jag

naturligtvis på grund av ålder och stadgad moral

endast betraktaren. Jag hoppas att de angenäma

läsarinnorna tro mig — eller hur?

Man får icke skriva vad man vill i dessa

allvarliga tider. Först då jag kommer hem kan jag få

följa mina intentioner och säga ut.

Adjö!

KRISTID.

Det festas vilt i Stockholm. Pengar finnas i

hittills oanade kvantiteter, lättförtjänade, lättförlorade.

Men nöden går i lyxens spår och den hemskaste nöden

är den välklädda, ämbetsmännens med begränsade

inkomster, de verkliga pauvres honteaux.

Om restriktionerna inte snart upphöra, super det

burgna Stockholm ihjäl sig. Man dansar på en vulkan

med gulaschen i spetsen. Jag har själv ehuru

motvilligt förtjänat på kriget. Jag är rätt förmögen nu

emedan man prackat på mig några hundra

Stanniolaktier i utbyte mot ett par teckningar som man funnit

i min papperskorg. Den som fick teckningarna köpte

genast ett par hus vid Strandvägen och hyrde ut alla

bekvämligheterna mot en svindlande summa, ty han

är själv van att slippa bada och använda W. C. Han

var nämligen förut springpojke hos en lump- och

benhandlande på Söder och hans vanor visavi

kroppshygien voro de tänkbarast enkla.

Men min nya ställning som rentier har icke stigit

mig åt huvudet. Visserligen köpte jag hos Jean

Jahnsson en klackring åt min portvakt, en ring med en

halvstor sydafrikansk svart diamant i. Men detta kallar

jag välgörenhet. Jag tyckte att mannen saknade något.

Naturligtvis borde han äga det saknade. En rent

etisk känsla! I allmänhet sakna de nykläckta

millionärerna känsla för det etiska. Jaj gjorde en gest —

voilà tout!

*

Men jag har inte umgåtts med gulaschen förrän

just nyligen. Jag är nämligen en gammal herre med

vanor och trivs endast i sällskap med äldre, solida

herrar med något så när liknande vanor — helst

gamla studenter, ämbetsmän med behärskade låter och

helst humoristisk syn på tillvaron. Vi sitta icke och

åja oss över tidens ondska, utan avvakta bättre tider

vid vår snålt tillmätta motbokspunsch och låta gammal

vänskap regera i stället för missnöjet. Vi äro de kloka,

de avvaktande, de som till sist få rätt. Därför att vi

mena väl med vår tillvaro och tycka dessa vansinniga

penningkrigande åsnor likna nyfödda, kesande kalvar

från någon vanskött lagård.

Men jag kommer kanske på sidan av ämnet.

Jag märker att jag med åren blivit något

omständligare i mitt sätt att berätta. Men jag vill vara klar och

redig.

Alltnog — jag kom från min enkla frukost, som

bestått av kokt saltströmming med mjölksås, potatis,

krisöl och maskroskaffe, och stegade Sturegatan utför.

Jag stannade först vid Nordquists och tittade på hans

ungerska vinbuteljer och konservburkarna i fönstren.

Så gick jag in hos en tobakshandlare, som är

hovleverantör och köpte en äkta Gula Febern, tände den

och gick vidare, stolt i medvetandet att vara iklädd

persianpäls och dito mössa, spanskt rör med

guldbeslag, glasögon och en plånbok i fickan, däst av

sedlar, förvärvade på ärligt sätt genom målmedvetet

arbete. Man blir svag för den yttre anständigheten vid

äldre år. Och man inbillar sig att kvinnorna se på en

med åtrå i sina digitalisblickar. Man är en ung gud

med många påsar guldregn i fickorna. Och man

försöker se likgiltig ut, då de unga chinchillabrämade

fruarna avsiktligt högt viska till mannen som är deras

sällskap, legitimt eller ej: — Det var Albert

Engström — Gud, vilken förtjusande karl!

Likgiltig för dylika utbrott av obehärskad, om

ock begriplig passion vandrade jag vidare och kom

så småningom till Kungsträdgården. I denna ödevidd

kom törsten över mig på grund av den till frukosten

tärda saltströmmingen. Den kom obeveklig och

befallande. De inre kraven ger jag obetingat efter för.

Jag vandrade alltså in på Operabaren och rekvirerade

ett glas krisöl. Oskyldigt, eller hur?

Där sutto fyra unga män, mycket unga. Och en

av dem kom fram till mitt ensliga bord och sade:

— God dag, farbror!

Jag reste mig nästan genast och svarade : — God

dag, min gosse, men vem är du egentligen och vilket

vapen för du i skölden?

Han nämnde ett namn, ett vanligt, och jag

började tänka efter. Det ljusnade. Ynglingen var

sonson till en av mina gamla skolkamrater. Han hade

excerserat och var nu rentier. Han inbjöd mig till

en julfest på Cosmopolite, en förberedande dito.

— Det kommer några likasinnade. Det blir

Reymersholm och helstekt unggris och ali upptänklig

julmat — inga restriktioner — festvåningen — skum —

— Kostym?

— Frack eller smoking — vilket farbror behagar!

— Jag väljer smoking!

Jag tänkte: Jäklar anagga! Jag skall gå med

och se efter hur ungdomen lever nu för tiden, nu då

fattigdom och rikedom gå hand i hand och

rikedomen ger fan i fattigdomen.

Och jag sade: — Alltså kommer jag trots min

egenskap av gammal herre. Jag trivs med ungdom.

Nå — hur är det med din fru (ty ynglingen var

naturligtvis gift, hade motorbåt, automobil och

aeroplan — vilket senare dock på grund av bensinbrist

vilade tills vidare i sin eleganta hangar på Lidingön.

Han hade fått tvåhundra kronor av en välvillig och

på grund av kaffedrickande halvgalen moster, därför

att han klarat sig så fint vid sin konfirmation i

Vasakyrkan. Dessa tvåhundra kronor hade han förvaltat

så väl att han nu, sedan han slutat skolan, var ägare

av ungefär tre millioner.)

Jag upprepade: — Jag skall sätta som min

närmaste uppgift att närvara vid din julfest. Jag trivs

med intelligent ungdom. Jag kommer.

*

Jag kom på angiven tid — Punkt Uhr — klockan

åtta. Jag är mycket noga med tider. Mina vänner

och ovänner känna det.

Jag var den förste i festvåningen på Cosmopolite.

Jag kände mig ensam. Jag gick ut i tamburen och

rökte en cigarrett och pratade med min gamle vän

tamburvaktmästaren. Äntligen kom en gäst till. Det

var en äldre, vithårig herre, som jag ögonblickligen

döpte till operasångare.

Jag frågade tamburmajoren om jag inte hade rätt.

Jo visst, det var en operasångare, som direktören hyrt

för kvällen, en Bellmansexpert, en styv karl.

Jag frös och gick in i festvåningen och rökte

cigarretter. Operasångaren kom också dit. Vi sågo

på varandra. Men vi nordbor äro så kyliga i

temperamentet att det dröjer länge innan vi presentera

oss. Sen dricka vi brorskål vid första glaset. Något

sådant hände emellertid icke.

Tiden gick. Jag såg på klockan. Ingen kom.

Jag undrade, om jag varit föremål för någon

mystifikation, något barnsligt skoj.

Men så småningom kom folk. Små förvuxna,

undernärda jannar, bleka, avtärda, med spår av —

— — ja, kalla det vad ni vill — — — i sina

ansikten, men eleganta! I frack eller smoking.

Presentation! Det var unga reservlöjtnanter, unga

direktörer, unga läsbarn — och så kom en kvinna!

Jag hade hunnit bli ganska ursinnig, därför att

inte värden kom.

Jag hade väntat och varit hövlig och konverserat

med dessa unga herrar tre kvarts timme och

funderade på att gå hem. Ty man bjuder inte en äldre

bättre herre på en tillställning klockan åtta utan att

själv vara där.

Men så kom kvinnan! Jag frågade en ung

direktör: — Vadan denna kvinna? Av vad slag är hon?

Är det värdens fru?

Han log ett överlägset leende. Jag kände mig

som idiot. Han svarade: — Hon är vid hessiska

legationen!

— Kommer det flera fruntimmer?

Han ryckte på sina smala axlar och log ett

frågetecken.

Jag undrade för mig själv: Vem är jag, att jag

stannar kvar? Visserligen är jag en stor och äldre

Don Juan, men man bör dock underrätta mig om det

kommer kvinnor till en fest, dit jag blivit inviterad

som farbror eller som äldre bättre herre. Men, o

Herre, låt mig hålla mig lugn och bara studera!

Låt mig lära mig, huru dessa gossars njurtalg är

beskaffad!

Vi väntade alltså på värden. Efter en timme

kom han, nygift och ung, och åtföljd av sin

älskarinna. Och han åtföljdes av en annan ung, nyss

konfirmerad bolagsdirektör, som också medhade sin

speciella Venus.

Dessa Veneres voro välklädda, ehuru

dekolleterade. De talade utländska språk och uppförde sig

städat. Men de tillhörde för mycket de unga

direktörernas åldersklass för att kunna dölja sin egenskap

av demimond.

Festen började. Där fanns en julgran med

elektriska lampor i och ett julbord! Ett julbord med

svinhuvud med äpple i munnen och syltor och korv

och alla härligheter. Och mellan rätterna sjöng den

gamle operasångaren, vilken jag av hjärtat beklagade,

med falsk patos Bellman, min avgud, skaldernas

skald. Och mellan smörgåsarna dansade den unga

gulaschen onestep med de tre damerna i dunklet

bakom julgranen. Champagnen flödade.

— Plocka hit några flera flaskor! ropade den

unge värden, min skolkamrats sonson, så snart det

saknades något på något hörn.

Jag tänkte på alla fattiga och på värdens unga

hustru. Jag skulle ha velat rusa upp och slå hälften

av alla dessa unga vettvillingar på nosen. Jag skulle

ha besegrat dem ty de voro alla små löjliga klenvuxna

magra dumbommar. Jag, som är van att umgås med

vetenskapsmän och skalder, grät innerst i min själ,

fast jag icke lät tårarna komma i dagen.

Är detta vårt framtidsfolk, äro dessa

fruktansvärda idioter svenskar? Är denna typ framalstrad

av kriget eller äro våra barn så degenererade? Är

felet mitt — vårt?

Jag blev hemsk till mods.

Flera av dem kände icke varandra från början

utan presenterade sig:

— Gummi!

— Salvarsan! Tillåt mej skåla!

— Jodkväve!

— Gränges! Tar vi ett glas?

Jag satt hela tiden och beundrade. Och deras

dyrt dekolleterade kvinnor studerade jag också.

Tiden gick. Så småningom växte jag in i

stämningen och släppte ilskan som jag som äldre bättre

herre hade rättighet att känna på grund av värdens

nonchalans att icke infinna sig i rätt tid och på grund

av hans oförskämdhet att ta med demimond utan

att rådföra sig med mig förut.

Värden gick ut i tamburen åtföljd av sin

hessiska legationsdam, som antagligen var född i något

portvaktshem i Altona. Där ute stod en sparbössa

med inskrift: Tänk på de gamla!

Han rörde omkring i sin havsutterpäls och fick

tag i några hundralappar. De flesta tappade han på

golvet. Han petade ner en sedel i sparbössan.

Flickan från den hessiska legationen plockade upp

resten från golvet och sade: — Hörru, ru tappa en

sedel — här har"un!

— De ger jag fan i — nu gå vi! sade den unge

direktören.

— Sätt fram några flaskor till åt dom som ä

kvar! Hönnu vackmästan, gör dä! Men va fan, här

ha vi ju en sparbössa, här ska vi lägga ner nåt!

— Du hast ja schön zu viel gegeben, Schatz!

Gehn wir mal!

— Dä ger ja fan, men vi ska tänka på dom

fattiga! Hönnu pojkar, höjom ett fyrfaldigt leve för

dom fattiga! Leve de! Hurra, hurra, hurra, hurra!

ETT NATTLIGT DÅD — ELLER TVÅ.

Det led mot slutet av min första termin i

Uppsala och jag var ganska acklimatiserad. Jag hittade

i staden. Jag hade för länge sedan fått mitt elddop

i den ljuvliga skärseld av rök, musik, vrål och punsch

som kallades Gästiskaféet. Jag hade deltagit i

nattliga ringdansar kring ensamma poliskonstaplar, gått

i obrottsligt tysta gåsmarscher runt torget, medverkat

i gruff och lärt mig förakta brackorna enligt den

gängse och djupsinniga definitionen: Bracka är en i

ekonomiskt avseende betryggad lushund.

Jag var med ett ord en fri student.

Jag bodde i det hus vid Övre Slottsgatan, där den

fruktade konstapeln Folkjern var vicevärd och jag

var personligen bekant med den ännu fruktansvärdare

n:r 9 Morin, vilket ingav mig en viss tryggshetskänsla.

Men ack! Förliten eder icke uppå konstaplar!

*

Det var en festkväll på Gästis, ty en av prissarna

hade tenterat i ett ämne till teologikofilen. Vi hade

ätit middag och samvetsgrant förtärt innehållet i de

båda karafferna Falu och Renat, vilket hörde till god

ton. Det rikliga smörgåsbordet hade avätits under

stigande stämning, vilken ej stördes av ett par flaskor

Beaune till köttet och en halv sherry till desserten och

nådde sin kulmen efter intagandet av de två

avgudahus som prydde bordet i kaféet. Som värdens kassa

efter denna kraftyttring var lika med noll och våra

egna ytterligt litet skilde sig från de negativa

kvantiteternas sorgliga förmögenhetsvärde, funderade vi vid

12-tiden på att bryta upp och tåga var och en till sin

ensliga lya, ehuru vi fullväl insågo att denna idé var

emot naturen.

Ty just nu lockade livet eldigare än någonsin och

våra tänder voro lagom blodade. Genom rökmolnen,

skratten, hurraropen och glasens klang trängde enstaka

toner från Ignaz Boerecz fiol fram till vårt hörn längst

borta till vänster i den avlånga sälen. Och vid bordet

bredvid oss satte man just nu fram tre nya avgudahus,

och vid det; bordet sutto Mante och Calle Hej, som vi

kände — — — men de sutto bland för oss obekanta

och äldre — —. Om vi skulle försöka vigga av Mante?

Sagt och gjort! Ett kärleksbrev på vers

författades på ett visitkort. I sorgliga rytmer beskrevo

vi vår ställnings ohållbarhet med avseende på aftonens

ekonomi och underläto icke att framhålla den

medfödda men i anseende till detta specialfall ovanligt

akuta törst, som åsynen av de tre nya avgudahusen

på deras bord framkallat hos oss.

I nästa ögonblick voro de två borden

sammanskjutna, behövliga brorskålar undanstökade och livet

log åter sitt strålande löje mot oss, mot mig,

tjuguåringen, mot oss alla!

Och det blev en fest!! Förebrå oss icke, du gamle

med magsyrans trista blekhet över dina förgrämda

drag, ty du har själv varit ung!

Skaka gärna ditt åldriga huvud, du sedernas

väktare, men gör det med en glimt i vänstra

ögonvrån! Ty

narratur et prisci Catonis

sæpe mero caluisse virtus.

*

Avsjungande en hymn uttågade vi med av vin

dävna tinningar på Drottninggatan. Birger var med

och Klarinaiken och Massa och Winter, den allvarlige

teologen, som nu fått hälsans rosor på sina eljest

gråa kinder, och medikofilaren Pelle och Ernst

Konjak, som väl nu är kyrkoherde i någon fjärran

obygd. Något måste företagas och gudarna voro oss

gynnsamma, ty en ovanligt tät dimma låg utbredd över

lärdomsstaden. Man kunde icke se tvärs över gatan.

Nu var tillfället inne att förverkliga en av mina

blygaste drömmar, den att sätta den stora plåthatten,

hattmakareskylten vid Svartbäcksgatan, på Geijers

Tankes huvud.

Jag var icke okunnig i detta slags arbete. Genom

användande av mer än vanlig förslagenhet hade det

redan lyckats mig att flera nätter å rad flytta en skylt

med den till synes oskyldiga inskriptionen: Mjölk

till Hämtning, från dess blygsamma plats över

ett obetydligt mjölkmagasin till den mera framskjutna

över ingången till »Magdeburg», högre flickskolan.

Detta i vår tanke dräpande skämt hade vunnit anklang

i intresserade kretsar och, jag medger det, i min unga

själ alstrat ett visst övermod, vilket nu tog sig uttryck

i den av mig föreslagna och med sköna skrän av

kamraterna gillade promenaden till Svartbäcksgatan.

Under sånger av blandat innehåll avtågade vi till platsen

för det blivande dådet och beredde oss till dess

utförande genom utställande av vaksamma och

behjärtade poster.

Jag hade just genom användande av Birger som

stege lyckats få tag i den mäktiga järnstång, som

uppbar den eftertrådda hatten och gick nu i

målmedveten armgång ut mot densamma, då den

överenskomna visslingen ljöd. Jag släppte mig ned på gatan,

dök in i dunklet vid motsatta husväggen och

avvaktade där vad som komma skulle. Steg närmade sig i

språngmarsch. Jag hörde en del av mina kamrater

avlägsna sig i samma takt. Två konstaplar stannade

ungefär där jag dumpit i mark. De hade hört den

kraftiga smällen av mina skosulor mot gatan.

— Dä va naturligtvis hatten som dom jäklarna

ville åt som vanligt, sade den ene.

— Ja, d"ä märkvärdigt att han har fått hänga

där så länge! Men te slut kniper vi er allt, era

jäklar! ropade den andre ut i dimman.

*

Vi hade bestämt Dombron till mötesplats och

inom kort träffades vi där. Inte skulle vi ge oss,

inte! Men medan luften så småningom åter vart ren

i trakten omkring hatten, kunde vi ju företaga oss

något annat.

Nere på den då sparsammare än nu bebyggda

Luthagen låg i en mot Fyris sluttande gränd ett parti

plank, av vilket vi för några nätter sedan byggt ett

hus, visserligen icke dragfritt men fullkomligt

användbart till sommarbostad och förlustelselokal. Det

hade ordentligt golv och tak och två ingångar, den ena

reservdito vid eventuella överrumplingar av de

illasinnade sbirrerna. O, du underbara Uppsalapolis anno

dazumal! Fullkomligt ostörda hade vi hållit på mer

än två timmar med anläggningen av detta primitiva

tusculum och dessutom under ganska högljudda

glädjeyttringar där inne förtärt medhavd punsch vid skenet

av ett medhaft stearinljus, innan den pliktförgätne

passbevakaren-konstapeln äntligen infann sig. På

inrådan av den äldste i vårt lag, en gammal överliggare

och sträng logiker, hade vi icke flytt vid polisens

ankomst. Efter ett högstämt och allvarligt bestraffande

tal med utgångspunkt från och citat ur Senecas

Epistulæ morales hade vår talman lyckats övertyga

konstapeln om det kloka i att låta oss gå oantastade

var och en till sitt. Han fick till och med den sista

bottenfocken ur vår sista punschhalva, fast vi

egentligen bort överlämna honom i händerna på den

rättvisa han så slappt och rättsvidrigt representerade. Vi

erforo följande dag den stilla inre glädje ett väl utfört

värv medför, då vi intresserat åskådade tre konstaplars

arbete med nedrivandet av vår så kärleksfullt uppförda

tillflyktsort.

Vi gingo alltså utåt Luthagen. Men taktfasta steg

utanför vår gränd med plankupplaget bevisade att

vi gått förgäves och att platsen bevakades.

Långsamt drogo vi oss uppför skolpromenaden.

Vår verksamhetslust var oförminskad och det vore

ju löjligt, ja brottsligt att icke använda natten och

den välsignade dimman.

Vid passerandet av en sömnig lykta blev

dådlösheten mig för äcklig. Vi kunde ju medan

viktigare beslut mognade i våra hjärnor släcka den tills

vidare — — —

Och jag började klättra upp för den av fukten

hala järnstolpen. Kamraterna stannade och åskådade

gillande mitt förehavande.

I samma ögonblick lyktan slocknade hördes den

varnande visslingen. Jag överantvardade mig åt

tynglagen, gled till marken och greps av två par händer.

En grov röst sade: — Nå, nu är då en fast åtminstone!

Herrn följer med till vaktkontoret!

Vid Orcus! Det var Folkjerns stämma.

Jag gjorde en vild ansträngning för att slita

mig lös.

— Håll sej bara lugn, kandidaten, annars blir det

motstånd mot polis också!! Följ med godvilligt bara,

annars ha vi medel att — — — såja, såja —

Tjugu grova fingrar med påsittande naglar trängde

in i mina armmuskler och jag kände att allt motstånd

var fruktlöst.

Jag lät mig alltså ledas in på min första via

dolorosa. Vid nästa lykta kastade jag en blick på

mina båda plågoandar. Vid avgrunden! Det var

Folkjern och till råga på allt den fruktansvärde och

hatade Morin.

— Jaså, d"ä kandidat Engström, sade Folkjern.

Va ska nu detta tjäna till? Och kandidaten som

aldrig har varit ute i såna här ärenden förut utan

hållit sig stilla och hygglig som annat folk! Han

bor hos mig, tillade han, riktande sig åt n:r 9 Morin.

— Ja om han så bodde hos själva fan, så skall

han med! väste Morin.

— Kan inte herrarna åtminstone släppa mig? Jag

lovar följa med godvilligt.

Folkjern släppte genast, men Morin tog om

möjligt hårdare tag.

— Hör du, Morin, sade Folkjern, d"ä första

gången han ä ute på sånt här. Kan vi inte släppa honom

— låta"n gå? Han gör nog inte om"et. Jag

ansvarar för"en.

— Neej så faen ja släpper! Ja känner ullen.

Ska alla som bo i ettan Övre Slottsgatan gå fria för

att du ä värd? Ånej! Si så bråka inte, utan följ med!

— Jag följer ju med, sade jag. Men konstapelns

naglar skär in i köttet på mig och det gör ont.

Håll lika gärna i rockkragen. Jag lovar att inte

springa min väg.

— Ja håller hur å var ja vill, sade Morin. Följ

med bara!!

Hastiga steg hördes bakom oss. Det var

kamraterna, som enligt tidens sed skulle följa med för att

»vittna» och nu började bestorma konstaplarna med

böner och föreställningar om mitt frigivande. De

åtogo sig att se till att jag kom hem ordentligt. Jag

var ju inte berusad, inte glad en gång! Ä, konstapel

Morin, som är så hygglig annars, ä, släpp honom!

— Bråka inte, för då kan dä gå illa för herrarna

också!

— Ä, konstapeln!

— Om inte herrarna går sin väg anhåller jag

herrarna också!

— Ja vars, gör det! För vad?

— Dä får herrarna höra, när vi kommer in på

kontoret!

— Ä vi alltså anhållna?

— Ja, bråka inte!

— Bravo, vi ä anhållna också! Nu tar vi »Över

fjällarna grå»! Nu börjar vi! A — — — ett, två,

tre — — —

Över fjällarna grå

är det natt hallå!

Sömnlöst blott Eko hörs tråna,

silvernemåna

oss lyser förut där i skogen vi gå!

— Om inte herrarna håller tyst, så blir ni

anhållna! gnisslade Morin.

— Vi ä ju redan anhållna, va fan! Och vi ska

väl göra något för att förtjäna denna n:r 9:s

välvilja.

— Bråka inte!

— Det är ju n:r 9, som bråkar!

Den allvarlige teologen Winter upphov nu sin

stämma: — Låt oss inte bråka! Jag för min del går

hem. Nu har vi gjort allt vi har kunnat för

Engström. Jag vill inte bli anhållen — för min del!

God natt med er!

Och han försvann i dunklet.

— Låt honom gå, sade jag. Det här tar ju bara

några minuter och sen träffas vi — för ni väntar

väl på mig?

— Tyst och bråka inte!

Jag började bli arg. — Jag bråkar ju inte, man

får väl tala!

— Tyst, säger jag! skrek Morin och nöp till i

min redan tillräckligt ömma arm.

— Nyps inte, karl! ropade jag. Det skall stå

konstapeln dyrt!

— Tig, din — — —

Åtskilliga andra nattvandrande studenter hade

slutit sig till tåget och vid bron sällade sig ännu

flera till oss.

— Nu tar vi Sångarfanan! föreslog någon.

Uppifrån Drottninggatan kom folk springande. Nu höggo

vi i och jag sjöng med:

Sångarfanan åter höjes

högt mot himlens blåa salar

— alar!

Glädje i vart öga röjes,

sångens ton till hjärtat talar!

När vi kommo till torget var kören stor som

Allmänna sången och de tillskyndande poliserna stodo

maktlösa. N:r 9 Morin rasade förgäves. Han kunde

endast söka påskynda vår marschtakt, och då

vaktkontorets dörr öppnade sig för mig, roten och

upphovet till uppträdet, var torget fyllt av hurrande och

sjungande studenthopar. Förty man befann sig i en

examensvecka.

Vid bordet därinne satt poliskommissarien

Pettersson och mötte mig med en blick som kunde ha

kommit en mindre förhärdad brottsling att sjunka

genom golvet. Men jag var arg som ett bi och gned

min värkande arm. Bakom mig hade jag ju för

resten en avsevärd del av en gillande studentkår.

Fönstren skallrade av deras vilda glädjeyttringar.

— Vad har ni gjort för nånting? frågade

kommissarien.

— Det är konstaplarnas sak att upplysa om!

— Tag ingen ton här! Det passar inte! Vad

har han gjort?

— Han har släckt en lykta, sade Morin och

Folkjern med en mun.

— Vet ni inte att det är o—för—skämt gjort

att släcka lyktor? Vet ni inte det? Svara!

Min ilska steg med smärtan i min arm och

kommissariens höjda röst. Jag svarade med

självkänslan hos en tjuguårig och fri student som väl kände

de privilegier som då åtnjötos av akademiska

medborgare till skillnad från brackorna.

— Jag har inte tid att stå här och ta emot

moralkakor av er. Moralkakor ligga inte inom er

befogenhet. Ni har bara att skriva opp mitt namn

och adress.

— Jag säger: ta ingen ton, för sådant kan vi

kväsa. Vad heter ni?

— Albert Laurentius Johannes Engström,

östgöte, bostad Övre Slottsgatan 1. Nu har jag

ingenting mer att göra här. Adjö!

— Å — det — var — en — fräck — en!

Konstapel Morin, visitera honom! Han får stanna

kvar här i natt!

Jag darrade av raseri, men resonerade som så:

Nu har Pettersson förgått sig. Han vet mycket väl

att jag inte behöver stanna i kurran över natten

och att han således inte har rättighet att låta

visitera mig. Men det är klokast att låta honom göra

det så har jag ett hak på honom. Alltså:

— Var så god!

Men Morin, som ständigt uppträdde eller ville

synas uppträda som formalist, vågade invända:

— Nog för jag kan visitera honom, men ska inte

ja å Folkjern gå tebaks te våra pass? N:r 7 å 12 ä

ju därinne. Han glodde på en dörr till höger.

— Alldeles rätt, Morin, alldeles rätt! Han ringde

och två yrvakna konstaplar trädde ut gäspande och

kliande sig.

— Visitera den här herrn!

N:r 7 och n:r 12 började visitationen och funno

ingenting farligare än en silverrova och en näsduk.

Men när den ene lagade sig till att undersöka min

ena byxficka, sade jag stopp!

— Innan de undersöker min högra byxficka, vill

jag räkna mina pengar, för dom har jag där.

Kommissariens gap öppnade sig långsamt vid

denna fräckhet, medan jag drog upp några

kopparslantar och räknade dem på bordet. Det var 12 öre.

— Seså, nu går det an att fortsätta visiteringen!

— Å — å! Kommissariens ansikte blånade av

ilska. Å — å — det — var — det — fräckaste —

jag — hört! För in honom! Genast!!

Han gick upp i falsetten och väste fram det sista.

— Hör nu Pettersson, sade jag, och Anden ingav

mig att tala lugnt och behärskat och med

övertygande tonvikt på vart ord, hör nu Pettersson, gör

nu inga dumheter! Jag vet mycket väl att jag skall

följas hem av två civilklädda konstaplar! Det står

i er instruktion om studenterna. Säg alltså till

de där båda att de gå in och klä om sig så de

ser ut som folk, om möjligt, och följer med mig hem!

Jag tänker inte utsätta mig för flera olagligheter

från er sida. Jag är redan olagligt visiterad och

har hotats att bli kvarhållen. Om ni bråkar mera,

anmäler jag er för herr baron och polismästaren

i morgon. Ni är inte populär bland studenterna,

Pettersson! Men herr baron och polismästaren är

populär och rättvis och han skall inte lägga

fingrarna emellan vad er beträffar. Har jag inte rätt,

Pettersson?

Jag undrar ännu att Pettersson inte fick slag.

Han tog sig om huvudet med båda händerna och

vaggade långsamt fram och tillbaka. Så sade han:

— Gå i Jesu namn in och klä om er! Gå, gå,

säger jag, ögonblickligen!! Sölkorvar!!

Konstaplarna hastade in i sin lya.

— Får jag inte hälla opp ett glas vatten åt

herr kommissarien? frågade jag medlidsamt. Det ser

ut som om herr kommissarien inte mådde riktigt

bra — — —

— Å — å — stönade han. Och dra! Dra!

Dra!!! Dra långt in i — — —

— Så snart jag får sällskap, och till dess väntar

jag. Jag vill inte gärna lämna Pettersson ensam, om

det skulle bli något anfall. Men så långt som

Pettersson — också det olagligt — ber mig gå, går jag inte.

Jag stannar vid Övre Slottsgatan.

— Dra! Dra!! kom det i en kvidande viskning.

— Ja, vill kommissarien verkligen att jag skall

gå, så går jag väl! Adjö då!

Och jag vände mig om och tog ett par steg mot

dörren.

— Stanna!! kom det jämrande.

Med ett reste han sig, tömde ett glas vatten,

andades djupt ett par gånger och stirrade på mig med

en underlig glasartad blick. Det ryckte nervöst i hans

mustascher. Så ordnade han rockkragen, strök sig över

pannan och sade: — Kandidaten skall få höra av mig

närmare. Här skall bli — — — hm, hm — — — lagens

strängaste — — — förb — — — hm — — — jag

menar, att det är sorgligt att höra så mycken

fräckhet av en ung man. Men kandidaten skall få höra

av mig! Lita på det, kandidaten! Jag skall ha ett

öga på kandidaten och inspektor skall få en rapport,

kandidaten, som skall bli ord och inga visor,

kandidaten! Sådana som herrn bruka lyckligtvis inte kunna

hålla sig kvar länge vid akademien. Sådana röt — — —

hm — — sådana — — hm — — nå, där är

konstaplarna äntligen! För hem honom och se till att han

uppgivit rätt adress!

Jag gjorde en ceremoniös bugning för den

stackars Pettersson, som med darrande händer börjat

ordna några papper på bordet. Den kraft m.ed vilken

han plötsligt påtvungit sig självbehärskning var

verkligen beundransvärd. N:ris 12 och 7 som i sin

ordning skummade av raseri över omklädningstvånget

följde mig ut på torget, vilket nu låg tyst och öde.

Men vid bron väntade mina kamrater enligt avtal

och de följde oss trots konstaplarnas protester. Vi

gjorde hastig marsch och mina väktare måste sträcka

ut mera än de voro vana vid på sin passgång.

Då vi alla arbetat oss upp på den vind, där jag

bodde, befanns det, att ingen av oss hade tändstickor.

En av konstaplarna gick hemskt brummande nedför

trapporna och ut på gatan för att efter lång väntan

återkomma och med tillhjälp av en av passhavande

konstapeln lånad tändsticksask övertyga sig om att

mitt visitkort verkligen fanns på dörren. Följda av

våra välsignelser avtågade n:ris 7 och 12.

*

Men påföljande morgon kunde de av Uppsala

stads borgare och studenter som passerade

planteringen framför universitetet, förnöja sina ögon medelst

åsynen av två konstaplar som med mycket besvär

avlägsnade en större stormhatt av järnplåt från

huvudet på Geijers Tanke. Tillfälligheten hade gjort att

den passade precis. Med några kraftiga knytnävsslag

hade den emellertid för säkerhets skull av brottslingen

drivits ned så långt att den satt säkert.

Några dagar efteråt stod en lakonisk notis i

stadens tidningar:

»För det han av okynne släckt en lykta,

plikt-fälldes studeranden av östgöta nation A. L. J.

Engström till 15 kronor.»

Efter åhörandet av den varning som min avhållne

inspektor Fritiof Holmgren sin plikt likmätigt kort

därefter tilldelade mig i sitt trevna hem, fick jag vid

ett glas punsch reda på, att böterna i dylikt fall

vanligtvis endast uppgingo till 5 kronor.

— Men farbror, varför fick jag då betala 15?

— Jag talte med Raaben och han sa, att du hade

uppträtt för bestämt ve förhöret — — —

O Pettersson!

O du gamle hygglige Raab!

KARETEN.

Landet därnere är mycket kuperat och betäckt

med skogar, dem staten, sådan den nu är beskaffad,

decimerar. Just nu. I skogarna finnas hål djupt

nere mellan åsarna, och dessa hål kallas gölar och

äro täckta av näckrosor, och mellan näckrosorna

stiger stundom en märkvärdig varelse upp och slickar

den ensamme roddaren på kinden och dyker ner

med ett allvarligt plumsande. Det är sjöråt. Över

det hela hänga granar och tallar och göra skugga.

Vattnet blir grönbrunt och grönbruna vattenlavar

vinka nere på bottnen i strömmens riktning.

Alla gamla ekar därnere ha varit i sällskap med

åskan och äro skamfilade och kluvna. Ty landet

ligger högt och alla moln som gå däruppe, gå för lågt.

Jag har sett åskväder där. Jag har varit mitt inne

i många åskväder, där jag hemsk och hjälplös efter

ett åskslag har väntat på nästa slag, och plötsligt

befunnit mig inne i ett mörkgult moln med blå kanter

och sett gyllene piskslängar riktas mot mig och sett

alltet svartna och lösas upp i ljumt regn.

Allt det där genomlevde jag i somras. Jag kände

mig ung och god och lekte med allt som mötte mig.

Några gånger gick jag upp högst, där man kunde se

hur den småländska Ydreterrängen modellerade sig.

Jag ville gråta av glädje över allt jag såg och jag

föresatte mig att måla det jag observerade. Men

det är svårt att måla. Jag dök ned vid en å och

målade en idyll med ett kvarnhjul i. Jag tror

nämligen fortfarande på idyller. Och jag tror till och

med, att den som icke begriper dem, gärna kan börja

laga skor — n. b. om han har läder.

Därnere i Ydre härad leva mina vänner och

göra så gott de kunna av tidens ondska och

restriktioner. Fjärran från landets stora stråkvägar leva de.

Visserligen arrangera de en och annan liten

smalspårig järnväg för att dölja och pigga upp sitt

baggböleri. Visserligen umgås de med varandra och

traversen trakten med sina hundrahästade automobiler,

så snart de få en kvarts liter bensin var att leka

med. Men deras stort sedda själsdito är fortfarande

styvare än något annat. Jag trivs med dem. Jag

skall ännu en gång våldgästa dessa mitt hemlands

vilda indianer och underbart inrättade kamrater.

Varför jag började kalla denna uppsats

Kareten, vet jag knappt. Men jag vill minnas, att

jag, då jag började skriva, kom ihåg en liten historia

just från Ydre.

Jag har under min hittillsvarande produktion sökt

framhålla, att det gamla vansinnet, som är den

svenska överklassens speciella egendom, den gamla

gästfriheten, den gamla klokheten och den gamla

förnämheten som icke ger sig i diskussion med

underhuggare, är det som gör landet till vad det är. Men

kanske det gamla inodlade lättsinnet också spelar in.

Jag kom som gäst — tillfällig — in i en

gammal herrgård som ligger någonstans på gränsen mellan

Småland och Östergötland. Där fanns en gammal

trädgård och i dess avlägsnaste ända, där myren

började på andra sidan om en stengärdsgård, låg ett

skelett av något som möjligen en gång varit en vagn.

Det hela var tillplattat, ungefär som om en tung

gud skulle ha satt sig på godsherrens finaste vehikel

och velat tillintetgöra den.

Godsherren själv visade mig och förklarade

tillvaron av denna vagnruin.

— Man berättar, sade han, att den som ägde den

här gården för 150 år sedan, var en ung, glad och

galant herre, men en slät hushållare. Han hade

någonstans i Östergötland upptäckt en karet och gripits

av en vansinnig längtan att äga den, trots dess bredd

och övriga stora egenskaper. Ägaren var en klok

man och behövde därtill pengar. Genom en serie

lyckade tricks förmådde han den unge herrn att

utbyta ett halvt mantal av sin egendom mot kareten.

Men då den unge ägaren på de gamla

Ydrevägarna skulle åka hem med sin nyförvärvade vagn,

befanns den för bred. Den kunde icke ens köras in

på gården. Betjänterna måste lyfta bort den ena

grindstolpen för att få in den. Och var gång

godsherrn skulle köra ut eller in, måste hela apparaten

med flyttandet av den ena grindstolpen sättas i gång.

Så småningom tröttnade den unge och lättsinnige

godsherrn på kareten och allt som den tvingade med

sig av arrangemang.

Han lät borra två hål i baksitsen på kareten och

placerade den borta i trädgården som prevet.

Detta är det småländska herrgårdsbordet för en

plats, dit en sund människa vid behov drar sig

tillbaka för att så gott hon kan visa tacksamhet för

åtnjuten gästfrihet och uttrycka känslor, som annars

icke skulle få ord.

Har ni sett en karet? Den jag talar om är icke

längre en sådan. Mögel och mossa växa vackert i dess

vida sköte och hjulen ha vikit sig under vagnens och

årens tyngd.

Vanitas! Vanitatum Vanitas!

Förgänglighet! Fåfänglighet!

Sådana äro vi smålänningar.

NYÅRET 1880.

Jag var tio år gammal och hade fått ett par

skridskor till julklapp. Jag trotsar den mest

arriverade gulaschbaron i fråga om lyckokänslorna härvid.

Och det var småländsk höglandsvinter, som smällt till

på ett ögonblick med gnisslande snö och nattgammal,

seg, lockande och förtjusande farlig is på ån

därhemma. Visserligen var åisen förbjuden, innan den

nästan bottenfrusit, men förbud äro till för att

kringgås, och dessutom kan man icke klubba lake och

gädda, om isen är för tjock. Och den njutning, som

ligger i att åka fram över det tunna buktande

istäcket, där vattnet då och då sprutar upp vid något

för kraftigt skär med skridskon, är en sensation, som

uppväger en eventuell risbastu. Bror min hade icke

fått skridskor, emedan han var två år yngre än jag,

vadan vi turade om med noga och girigt tillmätta

tider. Detta var på juldagen.

Pang! Där bar det igenom! Jag kom ned med

halva benet. Jag kastade mig instinktivt på rygg

med utbredda armar och drog foten ur hålet, hasade

mig till säkrare plats och tog av skridskorna. Jag

tänkte icke ett ögonblick på att gå hem, utan klädde

av foten, vred ur strumpan, som ögonblickligen

började knastra av is, och drog den med stort besvär på

mig igen, medan bror min muntert ilade fram över

den falska Ran. Han var lättare än jag, och isen

buktade sig ej under honom så nervspännande och

romantiskt som under mig. Då jag äntligen fått på

mig skon, var turen min igen och jag kunde åter

njuta en stunds oblandad glädje. Så höllo vi på,

tills signalpipan kallade oss till middag och vi måste

lämna paradiset.

Men det kändes så konstigt i foten på hemvägen

— eller rättare, det kändes inte alls. Jag nöp i vristen,

slog på kängan med skridskorna, men det var som att

slå på trä.

Därhemma blev det liv och uppståndelse, ty jag

hade förfrusit foten. Efter långvarig och plågsam

frottering med snö återvände livet visserligen, men

foten såg hemsk ut. Jag blev förklarad i invaliditet,

fick omslag och gud vet vad och en galosch av min

faders att hovera mig i. Jag var out of the play.

Det enda, som tröstade mig, var att bror min inte

heller trots ivrigt anropande av makterna fick gå på

åisen.

Där gick jag och haltade och såg vinterfröjderna

i ett perspektiv så avlägset, att min tanke inte orkade

fram till dem.

Utanför våra fönster var en stor vattenpuss, som

naturligtvis också var isbelagd, och där höllo bror

min och några likasinnade till med skridskorna och

en s. k. slängkälke. Pussen var i sig själv ganska

intressant, ty stället var vattensjukt, och i stränderna

var isen osäker. Genom att bulta sönder isen där

hade pojkarna lyckats lösgöra hela istäcket och lekte

flotte, d. v. s. de kunde vrida hela isstycket runt. Det

var bedårande roligt. Ty isen måste hållas i ständig

rörelse för att ej frysa fast.

Så kom nyårsdagen, och föräldrarna skulle gå i

kyrkan. Än minns jag, hur ivrigt jag längtade, att

de skulle gë sig i väg. Och så snart de försvunnit

bakom timmerhögarna vid järnvägsövergången,

mobiliserade jag och haltade med min elefantiasisliknande

lindning i fadersgaloschen ned till kamraterna, som

redan voro i farten. Jag tog ett hopp från stranden

och kom i vattnet med galoschfoten. Genomvåt

naturligtvis! Men nästa steg förde mig upp på isen, och i

nästa ögonblick var jag en arktisk upptäcktsresande,

vars skepp förlist och som nu befann sig på ett

isstycke mitt i oceanen med några få överlevande.

Ett par härliga timmar gingo.

Då — som ett åskslag från en klar himmel —

ljöd min fars röst: — Albert!!!

Tonfallet sade volymer. Jag lommade i land. Men

det var konstigt! Jag kände inte foten. Det var

alldeles som då jag gick ner mig på ån.

Nu hade jag ställt till det fint. Först fick jag min

välförtjänta aga, och sedan kom frotteringen med snö

på den ännu långt ifrån friska foten under kval, som

överträffade mina indianböckers mest raffinerade

tortyr.

Foten hade fått en allvarlig knäck, och när den

efter flera veckors behandling ansågs mogen för

vanlig strumpa och sko, hade pektån kroknat och kunde

ej rätas ut.

I detta skick befinner den sig ännu. Den som

tvivlar, kan mot en liten avgift, som är ämnad till

grundplåt för ett ålderdomshem för kubister och

futurister, få ta fenomenet i okularbesiktning. Och skulle

någon vara specialist i den tämligen ovanliga

sportgrenen tåkrok inbjudes han — eller hon — helst

hon — till tävling.

TILL JUKKASJÄRVI.

Till Jukkasjärvi foro vi, sex man voro vi, av vilka

tre voro kvinnor. Klädda i djurhudar lågo vi mellan

fällar i behagligt ormande risslor. Ur aderton

näsborrar och nio munnar — ty vi hade också tre kuskar,

steg andedräkten som ångbåtsrök och lägrade sig

som dimma över det vita landskapet bakom oss.

Skidspår och spår efter renar korsade snötäcket — och

där — just nu — rörde sig något i skogen. I en

glänta stod en störd rentjur med högburet huvud och

ångande mule, vit som träden såg han ut. Han verkade

rengud och sagodjur, quinta essentia av myren och

fjället.

Snart voro våra ögonbryn, skägg och pälskragar

vita av frost. Himlen mörknade och man anade

stjärnor i det blå valvet. Vi mötte en rad renar med

akjor och lappar — »puorist, puorist», god dag, god

dag — de hade nyss lämnat byn, och där lågo

Jukkasjärvis grå huslängor och kyrkan och klockstapeln,

ubi deest orbis — där jorden tar slut.

Vi togo in hos Pappilas, gästgivaren, och beställde

ett renkok: renbuljong, som är Lapplands nektar,

och renben, som är dess ambrosia, och renkött och

rentunga, som är dess vad vet jag. Dock kan icke

förnekas, att vi medförde litet annan nektar söderifrån

i en brun plunta.

Ty skriften säger, att man icke skall vara en

hund mot sin egen kropp.

Medan middagen tillreddes, begåvo vi oss till

handlanden Stefanus Johansson. Men vi glömde icke

att först se efter på termometern vid Pappilas" trappa

hur kallt det var. Bara 28 grader! Rena bagatellen

för arktiska forskare av vår kvalitet.

Hos Stefanus sutto lappar och finnar. Jag köpte

knivar och vävnader till ömsesidig tillfredsställelse.

I mörkningen återvände vi till Pappilas, där

bordet redan var dukat och brasor brunno. Där satt min

gamla väninna, gumman Prosti. Jag försökte hälsa

henne med den Læstadianska omfamningen som förr i

världen. Men hon genomskådade min humbug och

var nu så kultiverad att hon föredrog att jag tryckte

hennes bruna uttrycksfulla hand. Av henne köpte

jag skor och mössa åt min pojke.

Och så började middagen, en serie smak- och

luktsensationer av hög valör. Den buljongen — jag

bara säger den buljongen!! Disponenti, vår

värd, påminte mig om en middag i en lappkåta för

många år sedan, då vår vän Soldan drack 14 liter

buljong. Min insinuation om överdrift

tillbakavisades energiskt.

Min kvällslektyr i går var Trimalkios

middag av Petronius. Jag hade inte velat byta ut vår

middag mot hans.

När vi lade oss i risslorna för att resa tillbaka

till Kiiruna, visade termometern 38 grader kallt. Så

hastigt sjunker temperaturen här uppe. Och när vi

kommo hem, visade den över 40. Stjärnorna brunno

och luften stod stilla. Jag undrade hur skatorna och

kråkorna som vi sågo på bortvägen hade det just nu.

De tycktes frysa redan vid 28 grader. Och när de

flögo, såg det formligen ut, som om de togo

åkarbrasor.

När vi pälsat av oss i tamburen till Sveriges

trevligaste blockhus, väntade oss där inne Johan Thuri,

vargdödaren och författaren till Muittalus Samid

Birra. Han dök genast in i ett lärt

språkvetenskapligt samtal med den vittberömde professorn i

lapska, som också delat dagens vedermödor. Jag

förstod inte ett ord. Men jag fick veta att loppor

och järn såsom samtida germanska kulturskänker åt

lapparna i deras språk tillhöra de första germanska

låneorden, hitkomna långt före vår tideräknings

början. Loppor uthärda emellertid inte den låga

temperaturen här. Det är av järnet lapparna haft största

nyttan.

Nu lyser månen på detta härliga land och det är

tid att sova. Godnatt!

EN DAG.

Denna förfärliga hetta kan göra en människa

galen! Jag vet inte hur en ångmaskin känner det

— kanske dess själsliv är för litet komplicerat för att

känna — men kunde den känna, vore det säkert i

samma stil som jag just nu. Kanske bilden haltar,

men jag känner mig som ett lokomotiv i fullt arbete

vid ekvatorn. Därtill sitter jag i en vagn som med

rasande fart skakar under floden mellan Brooklyn

och New York. Jag sitter inte — jag talar inte

sanning — jag står, ty vagnen är överfull. De

elektriska fläktarna snurra förtvivlat, men den svalka de

skänka är åtskilligt över 40° Celsius. Människorna

stirra slött på varandra, och svettpärlorna på deras

pannor reflektera båglampornas ljus. Detta är ingen

boplats för människor. Detta är något slags institut

för smältning. En kamrat står bredvid och jag säger

något åt honom, men han ler bara slött — det är ju

idiotiskt att tro, att man kan göra sig förstådd med

språk i detta buller. Jag ler ett kriminaldåraktigt

leende tillbaka. Jag tycker mig känna tyngden av

de oräkneliga millioner tons vatten som passera över

våra huvuden och bära på sin yta båtar fulla med

människor och gods. New York håller på att bli för

stort. Det fordras underbart klara hjärnor för att

ordna alla slag av trafik, som blivit en följd av den

alltför snabba tillväxten.

Nästan alla i vagnen äro kontorsarbetare, ty de

ha fyllfjädrar — förlåt, jag menar fyllpennor

fastsittande i rockfickorna. Det är för varmt för att bära

väst. Och de flesta av kvinnorna ha

maskinskriverskans typ. En och annan neger med överdriven

elegans svettas med de andra, och judar från Ghettot

— eller till Ghettot — läsa sina morgontidningar, som

äro tryckta med hebreiska typer. Över axeln på en

grek läser jag hans grekiska morgontidning och ser,

att de ha ett litet helvete i Aten också just nu.

Världen håller på att helvetiseras.

Och skulle det hända att tunneln genombrötes av

vattnet just nu och vi alla dränktes som kattor, skulle

det på sin höjd synas i tidningarna med litet större

typer än vanligt och dödslistan skulle stå där: Tom

Jones, 25 år, Majorie Smith, 19 år, Albert Engström,

47 år, Hannibal Cæsar Brown, 30 år etc. Och om

mycket kort tid voro vi glömda — på sin höjd skulle

någon flicka sucka en kort suck efter den vackraste

av oss — förstår ni vem jag syftar på? Det kan för

resten göra detsamma.

Vagnen skakar och bullret står mina trumhinnor

allt hårdare. Tunnelns väggar skymta genom

fönstren. De tyckas drypa av svett. Varför är jag här?

Frågan tränger sig på mig obevekligt. Vore det inte

bättre att sitta hemma i Grisslehamn och se ut över

havet och kika efter lösryckta minor. Det vore

kanske lugnare. Plötsligt faller det mig in: Alla dessa

individer som fylla dessa vagnar just nu — varför

sitta de här just nu? Är det inte meningslöst? Skulle

de inte kunna hålla sig i sina hem och sitta och vänta

på döden i lugn och ro?

Jag går av tåget i Grand Central Stations

ofantliga komplex. Min törst är — vilket för resten inte

är så ovanligt — obeskrivlig. Jag störtar in i Hôtel

Biltmores bar och dricker en flaska pilsner, en iskall

Blue Ribbon, fast jag vet, att den i nästa ögonblick

skall åka ut genom porerna och hamna på klädernas

insida. Men låt gå ändå! Jag tar hissen och åker

upp till mitt rum i nionde våningen, kastar av mig

kläderna och lägger mig i badkaret, där vattnet för

några minuter skänker mig åtminstone en illusion av

svalka. Så klär jag mig noga och elegant, ty jag

skall träffa en amerikan. Han skall köra mig i sin

automobil några milHär, liksom överallt, menas engelska mil, av vilka ungefär

sex gå på en svensk. utanför New York till Briarcliff,

världens elegantaste sommarhotell. På. dess tak lär

finnas svalka och isvatten med något gin i.

Denne amerikan förtjänar sitt eget kapitel som

den intressantaste av alla mina nya bekantskaper.

Han är initiativtagaren till världens största

banktrust och en av dess chefer. Genom hans händer

passerade förra året 9 milliarder dollars. Han börjar

sitt arbete halv fyra var morgon utom söndagarna,

röker sex cigarrer före frukosten, rider en timme och

arbetar igen till sin sena middag. På 15 år har han

aldrig tagit semester och försäkrar, att arbetet är en

vila, då det lyckas. Han kanske har rätt.

Men han blev något betänksam, då jag gjorde

ett porträtt av honom och verkligen lyckades få fram

hans ansiktes geniala karaktär. — Ser jag verkligen

så gammal ut? — Han såg sig i en. spegel och fann,

att han var äldre än han trott. Han hade icke kommit

att tänka på åldern förut, och ändå var han 55 år

gammal.

Medan han med sublimt lugn styrde sin

underbart förstklassiga automobil genom gatornas vimmel,

berättade han om sitt liv, ett liv av arbete, cigarrer

och ridning. Jag påpekade att det finns annat än

cigarrer och hästar. Jo, han hade nog hört talas

om det, men arbetet hade skymt bort alla andra

agremanger. Jag tror till och med att han verkligen

betraktade cigarrer och hästar som arbete och arbetet

som förströelse.

Ljudlöst rusade auton norrut genom New Yorks

förstäder. Det är en nästan fullkomlig njutning att

åka så. De cementblanka vägarna äro utan vank

och brist, och Hudson rivers vackra stränder lågo i

blått och fuktigt soldis. Trakten liknar närmast

ängderna omkring Firenze, ett verkligt klassiskt landskap.

Vi åto middag i Briarcliff House. Vi började

naturligtvis med en drink, en Gin Rickie, som vi

intogo i baren. Var det måhända ett utslag av det

amerikanska hyckleriet, att baren verkade kök och

var liten och halvsnuskig samt låg i skymundan, så

att man kände som om man smet in där? Men

allt det andra var storstilat, fulländat elegant. Man

bör helst vara millionär eller millionärgäst, om man

vill vistas där. Under 25 dollars om dagen är det

otänkbart att ta in i Briarcliff House.

Det är lustigt nog att vara ute för någon gång,

säger Nalle Frestadius. Han har rätt. Särskilt är

det intressant att iakttaga hennes majestät, den

amerikanska kvinnan och hennes toffelhjältar till män.

Den kvinnan är inte god att knäcka nötter med.

Jag hade anfallit hennes majestät i två intervjuer,

en i New York Herald och en i The World. Inte

som om jag precis skakade henne i hennes

grundvalar, men mina omdömen väckte uppseende och

bepryddes med stora och feta rubriker.

Männen varnade mig. Egendomligt nog använde

kvinnorna taktiken att flirta litet djärvare och mera

handgripligt med mig. Och just i Briarcliff House

flirtade de med mig — ja, detaljerna utesluter jag.

Men den amerikanska kvinnan ur de högsta

samhällsklasserna kan verkligen vara farlig genom det

sublimt ogenerade sätt, varpå hon flirtar. Man står

faktiskt och gapar av förvåning. Värmen generar

henne inte, ty hon är ganska tunnklädd, och hennes

klänningar äro mycket korta både upptill och

nedtill. Jag brukar just inte vara generad i

damsällskap, men jag blev det därute — och då kan ni

förstå att det gick långt.

Allting har emellertid en ända. Det jag minns

vackrast var det underbart vackra landskapet med

böljande blå kullar och den blåa floden och den rika

grönskan, yppigheten i hög potens.

Då natten bröt in, döko vi in i New Yorks

ljushav och hamnade som vanligt på Hotel Astors

roofgarden, där isvatten och vänligt bemötande

hugsvalade oss, medan världsstadens brus sakta och milt

steg upp till oss ur gatornas djup.

Ebbarpsgölen

En fjärdingsväg från järnvägsstationen låg

Ebbarpsgölen kantad av gungfly, mörk, trolsk och farlig.

Jag säger låg, ty nu finns det inte mycket kvar av

den efter den sista sjösänkningen. Den är ett litet

dyhål, kantat av pors och vide och dess rudor ha blivit

små som det sker då utrymmet minskas. Dess

jättegäddor äro borta och dess vackra näckrosor äro döda.

Inte susar storskogen längre på åsarna runt omkring,

och inga tjädrar eller orrar spela där längre, ty

tröstlösa fällor med stubbar och ormbunkar är det enda

som återstår av all härligheten.

Men när jag var pojke, var gölen som den skulle

vara, en sådan där sagogöl, dit det alltid var ett

äventyr att gå.

Det märkvärdigaste med den var ön i dess mitt,

Tjuvholmen, ty där spökade det och där hade tjuvarna

haft sitt tillhåll, några vilda, sagoomstrålade sällar, som

i mormors mormors mormors tid stulo silvret ur de

små kyrkorna runt omkring. Under årens lopp hade

de starriga gungflytuvorna växt nästan ända fram till

ön och mötte med bara ett par meters mellanrum dess

eget fly. Och dit hade vi pojkar med oändligt besvär

släpat en väldig planka, så att nu kunde vi gå

torrskodda ut på Tjuvholmen. Men det var icke lönt att

någon främling gjorde sig besvär, ty vägen från

stranden slingrade sig förvillande mellan tuvorna på ett

sätt som endast vi kände till och lärt oss efter otaliga

misslyckade försök. Bara en fotsbredd åt sidan och

man sjönk ned i svart, gurglande dy, och ur sådan

är icke lätt att ta sig upp. Vägen var verkligen

livsfarlig.

Men för oss voro alla faror lekverk, ty vi voro

vana att dagligen se döden i vitögat. Vi voro ädla

indianer som slagit upp vårt wigwam på Tjuvholmen,

och ve det blekansikte som vågade nalkas vårt

gömställe.

Det var en vacker sommarsöndag, och Gallé

Trenck, handlandens son, och jag metade rudor

mellan näckrosorna vid gölstranden. Därute låg

Tjuvholmen lockande och grön i solskenet, men vi väntade

på de andra pojkarna för att sedermera gräva upp

stridsyxan och låta våra krigsrop skalla kring gölen.

Plötsligt hörde vi röster ur skogen bakom oss.

De nalkades och snart trädde ett sällskap

söndags-firande lustresande bodherrar från Eksjö ut ur snåren

och närmade sig gungflykanten. De hade vitklädda

skrattande bodmamseller med sig som viftade med

parasoller och gjorde sig till på alla sätt. Vi kände

igen nästan alla i sällskapet från våra marknadsbesök

i den lilla staden.

En uppnäst, rödhårig bodisco från Johansson &

C:is hökeriaffär, iklädd grå byxor och bonjour, och

som tydligen var sällskapets lustigkurre och

kvickhuvud, anropade oss:

— Hör nu, kom hit, små bondbassar, så får vi

titta på er!

— Kom hit själva, era lådhuggare, om ni törs!

ropade jag.

— Ä du oförskämd, din puttefnasker, ska du få

dalj!

— Puttefnasker för dej, din sirapsprins!

— Va metar ni för nånting, små bassar?

— Så länge vi inte metar härsken sill ur din tunna,

så angår dä dej inte, ditt tegeltak!

— Stå inte å var oppkäftig, utan kom hit så får

vi talas vid; sade en annan i sällskapet.

— Ånej, oss lurar ni inte, era strutsvarvare!

Samtalet eller vad man skall kalla det, avstannade

en stund och sällskapet tycktes överlägga.

— Hör nu, säj, ropade en tredje, som tycktes vara

ledare för bandet och såg vederhäftigast ut, nu ska

vi inte bli osams, utan kom hit, så kan ni tjäna er en

tolvskilling per man!

— Ånej, då klår ni oss!

— Nej, vi lovar — — —

— Svär, så sant mig Gud hjälpe till liv och sjal!

— Ja vars!

— Svär då!

Han svor verkligen.

— Å den eden gäller för dom andra också?

— Ja, för ali del!

— Nu har ni svurit, sade jag högtidligt. Men

varför ska vi ha var sin tolvskilling?

— Jo, ni ska visa oss vägen ut till Tjuvholmen!

Kan ni den?

— Ja vars!

Tolv skilling! Det var en svindlande summa för

oss som knappt vant oss vid femöringar. Det som då

och då duggade var en och annan tvåöring eller

ettöring, då vi öppnat grinden åt någon vägfarande.

Vi stoppade våra rudor i fickorna, grepo våra

väldiga tallspön och hoppade i land på de gungande

tuvorna, fast alltjämt beredda att återta vår säkra

position, om sällskapet skulle synas vilja bryta eden.

— Va har ni metat för nånting, små bassar?

frågade den rödhårige.

— Ruder, svarade Calle Trenck och drog upp

ett slemmigt sprattlande exemplar ur sin

blaggarnsrockficka.

— Hör du, lilla basse, sade den rödhårige, om

du äter opp den där, så får du tolv skilling. Men du

ska äta opp"en som han är!

Calle Trenck mörknade. Tolvskillingen lockade.

Jag såg tårarna komma fram och rinna nedåt hans

smutsiga kinder.

— Han vill väl inte, att ja sa äta opp"en

levanes?

— Jo, just levande, din lilla fula basse!

Och han tog fram tolvskillingen och lät den

glindra framför Calles ögon.

— Gör"et inte, Calle! ropade jag indignerad och

med fasa och äckel i min unga själ.

— Du får en tolv skilling också om du äter opp"en!

Men levande ska han vara!

— Nääj, inte för en hel krona!

— Gör du det för en krona, då?

Han tog upp den stora slanten. Jag kämpade en

hård kamp, men segrade över vinstbegäret och tanken

på allt det jag kunde ha förvärvat mig för en hel

krona, ty i detsamma hörde jag Calle Trencks ruda

knastra mellan hans tänder och en vidrig känsla av

äckel kom mina inälvor att vrida sig i smärtsam

kramp.

— Nääj, inte för tie kroner!

— Nej, du är för dyr, lilla basse! skrattade den

rödhårige och stoppade ner kronan. Och

gapskrattande åsåg sällskapet den stackars Calles efter långa

och svåra ansträngningar slutligen lyckade försök att

få ner rudan.

Tolvskillingen var hans.

Ett dunkelt och dovt hat växte i min själ och

svällde tills det värkte. Detta krävde hämnd. Död

åt dessa blekansikten, dessa usla krämare som trängt

in på våra jaktstigar! Tankarna surrade i min hjärna

och trängdes tills idén plötsligt sprang fram ur

densamma fullrustad som Pallas Atene.

— Jaha, nu är du väl mätt och belåten, lilla

basse, så du kan visa oss vägen till Tjuvholmen?

Men Calle kunde inte. Ty han kastade sig

plötsligt framstupa bredvid en buske, likblek i ansiktet

och avlevererade sin ruda.

— Egentligen skulle det där inte gillas, sade

rödhåringen, men du skall väl få behålla din tolvskilling

ändå, för här har du med fint å schineröst folk att

göra! Men du, lilla andra basse, kan väl följa med

oss och visa vägen, mens kamraten rensar magen.

Jag lutade mig ned bredvid Calle och viskade

något i hans öra. Det måtte ha varit något

tillfredsställande, ty Calle kom på benen med ett språng

och en vild beslutsamhet kom färgen att återvända

på hans kinder.

— De ä väl redit sant, att vi får en tolvskelling

var om vi visar vägen? sade han och torkade sig

om munnen med sin trasiga rockärm.

— Jaa då, om ni bara lovar att ni inte super

opp dom! Lovar ni det?

— Jaa då!

— Nå, här har ni guldet!

I spetsen för tåget gingo vi den kända stigen

över bergudden, ner på stranden och ut på

gungflyet, som sträckte sig väl ett par hundra meter ut i

gölen. Lyckligt lotsade vi vårt sällskap till och över

plankan som var det enda föreningsbandet mellan

Tjuvholmen och fastlandet. Och snart spridde sig

bodherrarna med damer över den lilla holmen.

Men Calle och jag gingo lugnt tillbaka över

plankan, drogo den med oss några meter in på

gungflyet, upphävde vårt gällaste och mest triumferande

krigsrop och ilade snabbt på den slingrande stigen

tillbaka in i skogen, där vi lade oss bland

strandbuskarna och observerade sällskapet. Min idé var

genomförd.

Vårt krigsrop hade väckt följet till eftertanke

att något passerat. Snart sågo vi dem komma ned

till stranden. Och snart hade de upptäckt att

plankan var borta.

De ropade hallå, men deras rop återskallade

obesvarade av oss. Vi lågo tysta under hemsk

tillfredsställelse.

— Hör du, Albert, tror du inte dom blir argare,

om du ger opp ett sånt där djavelskt skratt, som de

står om i Röda Handen? viskade Calle Trenck.

_{Blodiga Jacks djävulska hånskratt}

Jag fann förslaget utmärkt och uppgav ett

hånskratt så djävulskt jag kunde åstadkomma med mina

unga lungor och rena barnasjäl i förening.

Men på Tjuvholmen var stor uppståndelse.

Kvinnorna gräto och karlarna ömsom hotade och bönföllo.

De lovade oss slutligen en hel tia, troligen densamma

den rödhårige nyss funnit för stor som betalning för

rudätningen.

Men Calle Trenck och jag svarade bara med

djävulska skratt — — —

Slutligen hade vi inte tid att vänta längre utan

gingo hem, överlämnande de lustresande åt sitt öde.

Men så länge vår stig gick utmed gölkanten genljödo

stränderna av våra djävulska skratt.

Så hämnas förolämpade indianer. Vi hade gjort

en den Store Anden synnerligen behaglig gärning och

våra fiender blekansiktena fingo skylla sig själva, ty

själva hade de grävt upp stridsyxan. Och sent skulle

fredspipan ryka vid vår lägereld, även om de skickade

ut kunskapare till oss för att höra efter om vi ville

inställa fientligheterna.

Hur de lustfarande Eksjöborna togo sig från

Tjuvholmen är mig obekant. Tydligen hade någon eller

några av dem fått kläda av sig och anbringa plankan

i dess förra läge. Men det var sedan på gungflyt som

farligheterna började, och när de på aftonen kommo

till stationen för att resa tillbaka till Eksjö, såg man

vad de genomgått. De voro samt och synnerligen

våta och svarta av gyttja ända uppe i hårfästena.

Damernas klänningar voro nu sorgliga, sura, dyiga

lumpor och herrarna uppträdde icke alls med den säkerhet

och överlägsenhet de använde borta vid gölen mot

två fattiga smålandspojkar.

Calle Trenck och jag vågade naturligtvis inte

visa oss på perrongen förrän tåget satt sig i rörelse.

Men då rusade vi fram till det sorglustiga sällskapets

kupé och höjde till de söndagspromenerande och

tåg-begapande böndernas undran ännu en gång

Blodige Jacks djävulska hånskratt.

NISSE ASPLUND.

Andra dagen på Atlanten. Långa sugande sjöar

hade kommit flirten i första klassens salonger att

mattas, och nu sutto bara några norrmän kvar i

kaféet och talade om tonnage och pengar och vad som

möjligen kunde komma att hända i Kirkwall.

Jag gick ned i min hytt och hämtade ulstern, ty

diset bådade regn. Så gick jag längst akterut för att

studera tredjeklasspassagerarna. En norsk sjöman

spelade handklaver och några par hade fått en

one-step i gång. Det var ryssar och rumänier och polska

judar som observerades främst. Några svenskar

funnos där också och sågo helt modstulna ut. De sutto

hopträngda och stirrade melankoliskt ut över havet

och mot ovissa öden. Jag stod lutad mot relingen

och funderade över vad som egentligen tvingar

människorna att resa. Varför reste jag själv? Jag

längtade efter min gungstol och en bok i min stuga hemma

i Grisslehamn.

Plötsligt märkte jag att en lång, svartmuskig karl

stod och fixerade mig med närgånget nyfikna och

spörjande ögon. Jag gjorde helt om och började

studera skumfigurerna i det gröna vattnet utmed

fartygets sida. Men i nästa ögonblick kände jag en

hand på min axel. Jag vände mig om.

Karlen lutade sig fram emot mig och stirrade mig in i ögonen.

Karlen lutade sig fram emot mig och stirrade

mig in i ögonen. Han stank av whisky.

— Vad vill ni?

— Är det inte Engström? Albert Engström?

— Jo, vad vill ni?

— Vad jag vill? Hälsa på dej förstås! Känner

du inte igen Nisse Asplund?

Nej, jag kände inte alls igen Nisse Asplund och

försäkrade det tämligen bestämt.

— Men tänk att jag känner igen dej, fast du

har skägg och glasögon! Kommer du inte ihåg, när

du gick i fjärde klassen i storskolan och bodde hos

kärngen Josefson vid Repslagaregatan i Norrköping?

Kommer du inte ihåg Nisse Asplund, som strök

terpentin under svansen på skräddarns katt, som du

sköt med salongsgeväret när han åkte på gården?

Kommer du inte ihåg hur vi slogs om söndagarna när

jag var ledig från fabriken? Det var fan — är du

stursk eller har du dåligt minne?

Nej, jag kom inte ihåg speciellt den katten och

inte heller de speciella slagsmålen med Nisse Asplund.

Men tydligen måste vi ha träffats som pojkar —

Asplund kom med flera detaljer, av vilka jag

verkligen kom ihåg en del, men av honom själv hade jag

intet minne.

— Ja, det går opp och ner för oss i världen,

sade Nisse Asplund. Vad har du jobbat med sen sist?

Studerat, va? Har det klimpat sig, hä? Säg ut bara

och var inte generad. Jojo, jag har varit med om

litet av varje jag med, om jag skall säga som"

sanningen är. Gått på sned, hä? Jaja, du behöver

inte bekänna kort, om du inte vill. Men är du inte

egentligen för gammal att resa till Amerika? Snart

50, hä! Och hur är det med språket — reder du

dej med engelska?

— Åja — något så när!

— Jag vill bara säga dig: Amerika är ett djävla

land. Där blir du klådd, gosse, lurad och klådd inpå

bara kroppen ända tills du blir så full i fan själv

så du kan lura andra. Jag känner Amerika — lita

på det! Vänd dig till mig, om du behöver ett råd!

Vi har många dar kvar innan vi kommer fram. Har

du pengar? Well, dom tar de ifrån dig, innan du

hinner blinka — några droppar fanstyg i din

whiskybuggla och så får du dig en jesusknäpp så du domnar

och så hittar du dig själv naken på en bakgata. Jag

känner Amerika.

— Nå, hur reder du dig själv? Vad jobbar du

med? frågade jag.

— Jag! Jag är tjänsteman ombord. Jag är

konduktör för musiken på den här båten. Jag har det

jäkla bra, bra lön och med drickspengar till, så —

Har du inte sett mig anföra? Har du inte ögon i

skallen? Men det är sant — vi ha ju inte spelat för

tredjeklassarna än — det är ju bara andra dagen av resan.

Ska vi ta en buggla tillsammans? Visst fan ska vi!

Men först skall jag spela för andra klassen. Skall

gå in och ta på mig uniformen just nu. Vill du se hur

de ha det i andra klassen, så kan du få det, om du

följer mig åt, annars är det strängt förbjudet för

tredjeklassarna att gå in på andra klassens däck.

Mfcn om du håller dig i musiken strax bakom mig,

när vi går in, så skall du slinka med in, tills vi skall

upp och spela för förstaklassarna — dit kan jag inte

ta dig med — där är för fint för såna där gökar som

du, om du också har sett bättre dagar, som det

heter, hä!

Jag hade redan hört musiken. Bandet bestod

av fem man utom anföraren. Det var helt enkelt

fruktansvärt.

— Håll dig alltså i ordning och smit in med oss,

men sen smiter du också ut med oss, annars kan fan

ta både dig och mig!

Äventyret tilltalade mig. Jag smet in i andra

klassen med bandet.

Men jag smet ut innan Nisse Asplund hunnit gå

igenom hela sitt program för andraklassarna. Han

var en obehaglig figur och jag ansåg mig icke stå i

någon obligation till honom på grund av skräddarens

katt och slagsmålen.

Jag gick upp på mitt däck och placerade mig i

min vilstol.

Om en halvtimme infann sig Nisse Asplund med

sina konstnärer för att spela för förstaklassarna.

Just som han satte esskornetten till munnen och

skulle börja fick han syn på mig. Han sänkte

instrumentet och betraktade mig med en min av

exempellös förvåning och beundran över min fräckhet att

icke nöja mig med en blick in i andra klassens

elegans utan ta steget fullt ut och spela förstaklassare

och till och med vräka mig i en däcksstol.

Nisse Asplund kom av sig. Han bara gapade

på mig, tills hans band började knuffa på honom och

han äntligen kom sig för att börja.

Men när han morgonen därpå spelade för oss

och fann mig i samma herrskapsstol, tyckte jag, att

den blick han gav mig, var full av hat.

Tjuren

Det är gudnås inte mycket jag är rädd för

numera, så vida inte försiktighet kan anses som ett

slags rädsla. Ty om man lugnt går fram och

undersöker det till synes skräckinjagande visar det sig oftast

vara av högst ofarlig natur. Människor skrämma mig

knappast längre och djur ännu mindre.

Men jag gör ett undantag för tjurar. Har läsaren

varit ute för en folkilsken tjur? Inte? Men tänk

er själv en naturkraft som får tillbringa största delen

av sitt liv i ett bås och ha en stor järnring i näsan,

fjättrad vid en vägg och omgiven av tilldragande och

ljuva väsen — ty kor äro ljuva i sitt slag. Man

kallade i det gamla Hellas Pallas Atene koögd. Man

får akta sig i våra tider att kalla en ung dam koögd,

om hon inte är klassiskt bildad, ty då bör det vara

en artighet och uppfattas också som en sådan, och

hennes klassiskt bildade kavaljer kråmar sig som en

påfågel och slår ut stjärten om hon kallar honom

tjurig i utbyte.

Men tänk er själv i tjurens vanliga situation även

på en stor herrgård. Tänk er stå bunden med ring

i näsan och en vulkan i hjärtat, medan välklädda

och högklackade änglar i båsen på båda sidor mumsa

praliner och tala om härligheterna ute i världen!

Skulle inte en viss bitterhet smyga sig in i ert eljest

stilla och angenäma sinne och komma er att hata,

hata, hata?

Ungefär så tänker jag mig sinnesstämningen hos

en tjur och beklagar djupt hans öde. Men jag

beklagar honom helst på andra sidan om ett mycket

säkert stängsel eller allra helst fyra branta trappor

upp i en väl ombonad och stängd våning. Ty att

möta honom i en hage, då han är som djupast

medveten om sitt livs tragik, undviker jag helst. Det

ser ut som om tjurar skulle kunna koncentrera sitt

hat starkare än andra varelser och anse var människa,

även den välkläddaste och oskyldigaste, vara orsaken

till anbringandet av ringen i näsan, då det i stället

alltid är hans ägare som i förening med en

lagårdskarl satt slavmärke på honom av pur

vinningslystnad och av praktiska skäl utan tanke på den avgrund

av passioner han bär i sin själ.

Tjuren på Berga gård var en fullödig

representant för de folkilskna tjurarnas klass. För en blick

ur hans blodsprängda ögon skreko herrgårdsfröknarna,

då de passerade betesplatserna, där han tjudrad vid

ett träd hämtade krafter för fyllandet av sin

livsuppgift. Och hans blickar voro alltid åtföljda av

olycksbådande skrapningar med framklövarna och ett vrål,

i vilket hela hans människohat låg lagrat. Han var,

då följande tragiska händelse utspann sig, 5 år

gammal och hade för länge sedan glömt den gyllene

tid, då han som kalv kesade omkring på betet fri

och okunnig om människornas ondska och egennytta.

I likhet med sin ägare, kammarherren på Berga, var

han premierad och dignade under utmärkelser, men

han hade ingen aning om detta sakförhållande, som

väl knappast skulle ha kommit honom att se livet i

ljusare dager. Hans enda vän var lagårdskarlen

Johan. Han var den ende som utan fara kunde nalkas

den väldige och fruktansvärde i båset och kunde leda

honom ensam ut på lagårdsplanen, då gynnsamma

omständigheter fordrade det. Eljest behövdes 4 man

att förflytta vidundret trots näsring och stång och

lockande perspektiv.

Tjuren hade det betecknande namnet Tiberius.

Vi voro några studenter som tillbragte

sommaren i närheten av Berga gård i ett pensionat med

blygsamma villkor och dimensioner. Vi lustvandrade

med pensionatets unga damer i ängden och flirtade

och släpade på kappor och filtar och voro alldeles

som studenter skola vara beskaffade innan de bli

överliggare. Berga hage var vår finaste

promenadplats. Den sluttade ned mot havet och var bevuxen

med vitstammiga björkar.

Vid havet låg ångbåtsbryggan med handelsbod,

ett par fiskarstugor och båtsman Fånglinas ställe.

Båtsmannen var vår specielle vän, ty han var glad

och hade fått sina kantigheter just lagom avslipade

av livet. Han hade varit med när knivarna gick och

kunde allt möjligt, hade en bra segelbåt,

jordgubbsland, 5 bikupor, några nät och en käft som fungerade

oklanderligt. Det mesta av hans löpande ärenden

sköttes av hans käring; en rundgattad groda från

Stora Hopargränd i Stockholm, vilken Fånglina

förälskat sig i medan han ännu hade något att göra

Båtsman Fånglina.

på Skeppsholmen. Nu var hon också gammal och

grå och hade acklimatiserat sig mer än gubben själv,

ty så går det oftast.

Har någon varit ute på promenad med damer,

då en folkilsken tjur plötsligt uppenbarar sig? Inte?

Jag tror, att människans genuinaste egenskaper

komma fortast och mest osminkade fram vid ett sådant

tillfälle. Alltnog! Tiberius uppenbarade sig helt och

hållet materiellt för oss en dag, då vi tågade ut med

matsäckskorgar för att tillbringa några timmar under

de vitstammiga björkarna med flirt och ätande. Tänk

er ett bölande behornat vilddjur med blodsprängda

ögon och vilt svängd svans göra anlopp mot ett

oskyldigt sällskap halvt förälskade studenter och

föremålen för deras ömma lågor!

Jag minns knappast vad jag själv gjorde. Men

jag vet åtminstone så mycket att jag slängde en korg

innehållande glas och tallrikar emot tjuren. Detta

måtte ha uppehållit honom något, ty han sysselsatte

sig med korgen en längre stund. I nästa ögonblick

befann jag mig på väg mot toppen av en björk, just

lagom högt för att undgå ett eljest oundvikligt öde.

Jag stannade på närmaste för Tiberius oåtkomliga

gren och överblickade situationen. Av damerna

syntes icke ett spår, men i träden runt omkring, sutto

5 andra studenter som icke utan intresse betraktade

det gräsuppsparkande och bölande vidundret, som

stört oss i vår idyll.

Tiberius gick fram till min björk, skrapade,

ruskade på huvudet och slipade hornen mot stammen,

gick baklänges under ilsket mullrande, fixerade mig

en stund och lade sig plötsligt lugnt ned att idissla.

Han visste ju att han hade oss som i en liten ask

Varför då visa sig angelägen?

Vad skulle våra älskade tänka om oss? Hade vi

icke likt toreros bort möta tjuren och som matadorer

stannat som segrare på valplatsen? I stället sutto

vi som små ynkliga fattiga studenter i var sin björk i

Berga hage, arga, rädda och nästan förbannande våra

födelsestunder. Vi kände med ett ord vår

begränsning.

Jag vet inte hur länge vi sutto där, men

timmarna skredo. Tiberius steg upp ibland och stirrade

med olycksbådande ögon på oss. Han kunde vänta

hur länge som helst. Han vandrade ju omkring i

och låg i maten. Han hade god tid.

Det blev kväll, och skymningen kom med sin

försonande blå slöja. Då hördes plötsliga steg borta

i hagen. Det var Lagårds-Johan som nalkades.

— Tebirjus! Tebirjus! Ligger han här, gubben?

Kom nu så går vi! Kom nu Tebirjus lelle! lockade

Johan. Men så fick han ögonen på oss eländiga som

dvaldes uppe i björkarnas doftande lövverk.

— Va i herrans namn? Ä de kandidaten som

har träat! Jaja, Tebirjus, han ä just inte å leka me,

sa ja säa, men si kammarherrn vell inte att I sa gå

här i hajen å skräpe ner me papper å äggaskal. De

har han sagt te på paschonatet te frua, men ho ger

hälskota i hases befallning å föreskreft. Ä däfför så

sae han te mek: Johan, sae han, släpp du" ut Tebirjus,

sae han, så vure da välla faen, om en inte sulle få ha

hajen i fre, sae han. Jae, ja släppte Tebirjus, så

harra sir hur de går, när en inte lyr kammarherrn.

Jaja, de förstås, atte frua borde väl ha varnat å

föreskrevet harra, men de har ho gett faen i förstås.

Men nu sa Tebirjus hem, för de ä som så, atte han

får så te säjanes arbeta för fodret i möra, hi hi! Men

ja har fått order å befallning å släppa hit"en så fort han

har gjort ifrå sej sitt, så de ä nog bäst att harra håller

$ej på andras äger me sia fruntimmer å papper å

äggaskal!

Tiberius, den okuvlige, den hemske, hade rest sig

och gnuggade sin mule mot Johans rockärm.

— Ja säjer de, harra, att akta sej för Tebirjus!

För ja ä den ende han kan me å äss; de sulle bli

så atte ja sulle dö, så ä de ingen som tar in an

i lagårn, för då får di löven å skjut"an. Si sådan

ä han! Men likare tjur, va tjuraffärder anbelanger,

de finns inte i hela Småland å Sverget me. Så en

få ha liksom aktning å avsky för bå honom å

kammar-herrn. Kom nu Tebirjus, så går vi! Men gack inte

ner förrän I inte hör mej, harra, ja säjer de för

säkerhetas skull!

Och med armen om Tiberii väldiga nacke

avlägsnade sig Lagårds-Johan.

Ynkliga och små och lagom pampiga, reducerade

till verklig litenhet, hasade vi oss ned ur björkarna

och lommade skamsna och försagda tillbaka till

pensionatet. Där väntade oss flickorna. De hade varit

så oroliga, så!!!

Men Berga hage var pensionatets enda

promenadplats, om man inte tog den banala landsvägen

eller ägnade sig åt havets fröjder, vilka senare som

bekant grumlas något, om man har fruntimmer

ombord.

Tjuren behärskade tydligen för hela sommaren

Berga hage och våra möjligheter blevo därigenom

betydligt decimerade. En kväll hälsade vi på gubben

Fånglina som satt på bänken utanför stugan och lät

gumman föreläsa dagshändelserna i Kalmartidningen

Barometern. Vi hade med oss en flaska punsch och

diskuterade traktens on dits med gubben, som mycket

snart tinade upp. Tjuren kom också på tal. Fånglina,

som sålde fisk till Berga gård, hade sista tiden för

Tiberii skull måst ta en lång omväg, vilken inte

passade honom. Och hans gumma hade måst lämna en

mjölkflaska i sticket och räddade sig i sista stund

över en gärdesgård som genom ett under.

— Men jag har tagit hörna av värre Belsebubar

än han Tiberius, ska jag säga, började Fånglina skryta,

sedan vi gemensamt ondgjort oss över tjuren och

kammarherren. För den som har seglat under kapten

Gyllenhöök å tagit hörna å den, han kan nog reda

opp Tiberius. För si Gyllenhöök, han var den

jävligaste skeppare som har härjat akter om någon mast,

å svor gjorde han så svavlet rök ur gapet på"n. Å

slogs gjorde han, för di fick slåss på den tidén. Men

när vi låg nere i Sydhavet för stiltje å ingenting var

att göra å gubben var förbannad å slogs å svor å

satte oss te allt möjligt skräp mä arbete å ilsknade

till så han blev blå i snoken, så var det jag som

klev fram å begärde å besättningens vägnar att han

skulle läsa ett Guds ord för oss, för vi behövde dä,

sa ja, så måste han göra det, å läsa opp en predikan

eller sånt, för dä stod i sjölagen att om ingenting är

att göra ombord såsom vid lång stiltje eller så, så har

besättningen rätt -att begära ett Guds ord då å då.

Å så fort gubben blev jäklig, var det ja, som valsade

fram å sa till om ett Guds ord, å han måste läsa.

Te slut så upptäckte han å begrep, att så fort han

svor som värst å slogs å bråkade, så måste han

alltid läsa Guds ord. Han blev«den hyggligaste

skeppare till slutet, som har hållit i en ropare. Å dä var

min förtjänst. Så nog skulle vi kunna ta hörna å

han Tiberius. Men då får ni svära, pojkar, att I aldrig

i levande tid med ords ord eller miners min eller

skrifters penna förråda vad jag nu tänker eder

uppenbara— d"ä frimurareeden, dä, å den som bryter den,

han varder utplånad ur de levandes och dödas

församling och spridd såsom stoff och aska för ost och

nord och syd och väst — ja ä själv frimurare, så ja

vet straffet. Svär på dä.

Gubben Fånglina tog en djup klunk ur sitt glas

och vi sträckte fram tummarna till edgång.

— D"ä ålrejt! Plocka då ihop en omgång kläder

ifrån topp till tå, röck å väst å byxor å skor å skjorta

å krage å nattkappa å halsduk, så ska ja jädrar i mej

göra en mackapär, så Tiberius ska ur Berga hage!

Men kom ihåg, att om kammarherrn får veta ett

knyst om"et, så får ja inte sälja nån fisk dit mer å

då kommer ja på socknen! Ni vill väl inte försänka

en gammal sjöfarande å djupvattensdelfin uti nöd och

elände på det yttersta?

Vi tummade och svuro igen.

— Kom ner mä kostymen i morron bitti å vänta

tills i övermorron, så ska ni få si på faen. Kom hit

då allihop — eller d"ä bättre att bara en kommer —

kom hit han, Engström, som ä smålänning å

kalmarlänsbo född! Han ska få bli liksom vittne å åsyn

till den största teater eller cirkus i Sverige! Klättra

kan han, dä visade han ju häromdan.

— Ska jag klättra också?

— Klättra eller springa — d"ä valfritt — dä beror

på omstänschonerna. Men gör nu som ja har sagt

— å sen får allt kammarherrn va tjur själv, om han

ska kunna hålla oss ur Berga hage!

Med dunkla aningar om gubben Fånglinas

avsikter hopsamlade vi ur våra blygsamma garderober

en kostym. En blå cheviotkavaj, ett par randiga byxor,

en gammal frackväst, en sämre stärkskjorta, ett par

utgångna lackskor, krage, röd halsduk och

manschetter. Med detta tågade vi ned till vår

sammansvurne, som högljutt gillade plaggen och deras snitt.

Han sade sig icke ha något principiellt emot att efter

det eventuellt lyckade attentatet mot Tiberius bli ägare

till dyrgriparna.

Efter ett par med flirtande på havet väl använda

dagar, begav jag mig till båtsmannen. På en stol i

hans kammare satt en uppstoppad figur iklädd våra

persedlar. Han såg helt makaber ut med sitt av

Fånglina på näver målade uttryckslösa ansikte under en

gammal skärmmössa, och med blänkande krage och

skjortbröst, på vilket den röda halsduken lyste lockande

nog för en tjur. Hans i byxorna fastsydda lackskor

förde tankarna på långt gången invaliditet.

Fånglina hälsade mig stolt över sitt arbete.

— Nu tar Engström den här mackapären å går

te Berga hage. Där smyger han sej fram till en björk

å sätter upp mackapären emot stammen å binder ett

snöre om livet på mackapären å om stammen, så

han håller sej oppe, förstår han, å sir ut som en

sommargäst som står å liksom vilar sej, sir han.

Å sen så börjar Engström böla. å härma tjuren, för si

konkurrens, dä tycker ingen om. Var lugn för att

Tiberius kommer som ett skott — å onödigt ä väl

å säja att Engström ska ge sej i väg å ta på

skubben så fort han hinner. Sir han att han inte hinner

gno unnan, så bara opp i en björk å sen blir dä

liksom ett mellanhavande eller affärd mellan tjuren å

mackapären. Ja ska följa honom på linker håll å

ge honom lärdom, var han ska binda fast mackapären.

Sen får han si själv hur dä går!

Nå, Fånglina och jag knogade ut i naturen med

den makabra mannekängen, tills gubben sade sig icke

vilja gå längre, ty om det gällde springa, ansvarade

han inte för sina stela ben. Av tjuren sågo vi intet.

Tydligen höll han till närmare Berga gård. Fånglina

gav mig anvisning på ett lämpligt träd, vände och

stultade på hemvägen.

Försiktigt spanande mig omkring stegade jag bort

till deri angivna björken. Tjuren fanns icke inom

synhåll och tämligen lugn började jag placera

mackapären. Med ett stycke sockertoppsnöre band jag fast

honom om livet och runt björkstammen. Jag hade

svårt att få honom att hålla sig upprätt, ty han var

illa stoppad, men genom att sticka en trädgren mellan

kragen och hans av en gammal potatissäck

förfärdigade stoft- eller halmhydda nedåt midjan lyckades

jag slutligen få en viss hållning på kamraten. Jag

satte hans mössa i ordning, sparkade lackskorna

åtskils och beredde mig att upphäva det överenskomna

bölandet — — —

då — — —

Herregud, när jag tänker på det!

då — — —

då ett bölande av allvarligare art höjdes bakom

mig, under det jorden skakades av en annalkande

galopp. Jag hann inte springa undan. Jag tog ett

skutt, klamrade mig fast om björkstammen och

började klättra. Faran gjorde mig snabb, stark och vig

och i sista ögonblicket kom jag så långt upp för den

svårtillgängliga stammen att jag kunde andas ut och

placera mig på en gren en meter över Tiberii hemska

huvud. Stammen var emellan tjuren och mackapären.

Tiberius bölade vilt och sparkade i vanmäktigt

raseri upp grästorvor och småsten. Stundom såg han

upp till min obetydlighet under ondskefulla

fnysanden, ruskade på sitt väldiga huvud och slog med

svansen som ett lejon. Så tog han några hopp i vansinnig

ilska, grävde med hornen i marken och skrapade med

klövarna.

Tiberius bölade vilt och sparkade i vanmäktigt raseri upp grästorvor och småsten.

Men vad var detta? Tiberius hade dittills ägnat

uteslutande mig uppmärksamheten. Men här vid

stammen, lugnt och oberört lutande sig mot densamma

stod den fräckaste och dåraktigaste mänskliga varelse

hans tjurhjärna kunde föreställa sig! Vem var denne

oförvägne dödlige, som med så oerhörd likgiltighet

i sitt ansikte tycktes absolut nonchalera Berga hages

enväldige härskare.

Här måste statueras ett exempel!

Tiberius riktade de blodsprängda ögonen på den

nye vettvillingen, skakade på huvudet, fnyste och gick

några steg baklänges. Så vägde han fram och tillbaka

ett par gånger och störtade med ett hemskt bol och

farten av ett expresståg rakt på mackapären för att

krossa honom med sin panna av järn.

Tjuren träffade sin fiende i maggropen, ett slag

som skulle ha förpassat vilken annan som helst till

sällare jaktmarker. För ett ögonblick blev

mackapären midskepps tunn som ett karduspapper, men

halmen var elastisk och putade fram maggropen igen.

Resultatet blev bara att han lutade sig något framåt

men med bibehållande av det mesta av sin värdighet.

Ty han var ju fastbunden. Hans själlösa, av

Fånglina med tjära målade ögon sågo med förkrossande

likgiltighet på Tiberius, som på grund av stötens

våldsamhet fick en allvarlig hjärnskakning och sjönk ned

på knäna för ett ögonblick. I nästa var han på klövar

igen, andades tungt och fixerade motståndaren, som

tydligen var honom mer än värdig. Så drog han sig

långsamt tillbaka, upphov ett ljud, som mera liknade

ett tjut än ett bölande och jagade i karriär från

platsen utan att se sig för. Det brakade i skogen, där

han for fram. Men inom kort vilade fridens ande över

Berga hage, jag vågade mig ned ur björken och gick

hem till Fånglina med mackapären på ryggen.

Han stod i sin gistgård och hans ögon avspeglade

tydligt ett mer än levande intresse under fortgången

av min rapport.

— Engström, sade han, han kan ge sej nittinie

lappsalvade stampdävertgajskänklingar på att dä går

som ja spår — tjuren kommer ur Berga hage, sanna

mina ord! Å dom här klädtrasorna gör väl herrarna

inte nåe mä, va dä anbelanger? Dä va rätt som en

bondtur att inte Engström hade den här västen på

sej när de smällde. Men ä inte mackapären bra gjord?

Han ä mest lik en socialist mä den röe halsduken,

fast han pratar inte så mycke latrin som en sån. Men

nu får Engström bestämt ha en kaffekask för ja sir

på skorstensröken att ho har kaffet på — — —

*

— Ja, nu kan harra gå så moe di vell me sia

fruntimmer i Berga haje, sade Lagårds-Johan ett par

dagar efteråt nere på ångbåtsbryggan. För nu är

Tebirjus döer — — —

— Död! Är tjuren död? Hur gick det till?

ropade vi om varandra.

— Ja si de var ett Guss under. Si Tebirjus

va de snällaste å goaste djur som Gud har skapat,

imot korna å mej, men annars va han ju folkilsken

förstår sej, så han va rent fali. Men i förrgår så

va de presis som om faen hade flöjet i an, för i stället

för folkilsken så vart han folkrädd. Han gnodde

så buska rök om en, så fort han feck si e mäenska,

så kammerherrn måtte leja sej en jägare ifrå stån, som

sköt"an. Han sprang för mek me!

Jag hade kommit något i lä om Lagårds-Johan

under hans berättelse och fann att en lukt av

medikamenter utgick ur hans snusiga gap.

— Vad är det med Johan? Är han sjuk? frågade

jag. Han luktar aptek.

— Ne, d"e bara Höppmans droppar. När en går

i lagårn dygnet om så får en löven å ta nåt för å få

dyngsmaken ur mun, å så livar de öpp för rexten.

Men i da så to jag de dubbla imot vanlit, för

Tebirjus går inte ur sinnet på mej. Bättre tjur få di inte

i Kalmars län mer, så länge Sverget står, d"emettord!

Och Johan vände sig bort och strök något ur

ögonen.

Lagaras-Johan.

VÅGBERG.

Nu skulle jag ta avsked av min gamle vän

rospiggen, sjökaptenen, examinerade styrmannen Johan

Vågberg, född av misstag på en ö, som inte ligger

så långt just från Svenska Högarna. Det hade varit

en gång under sikfisket, då hans mamma, en ung och

brun fiskarhustru, plötsligt började må illa i båten och

måste sättas i land. Vågbergs far förstod ju vad

det var frågan om, men gubben Karlsson, som lever

än för resten, fast han är över 90 år, sade: — Håll

käften, Vågberg, jag har dragit fram flera ungar än

du har fått strömming i dina dar, jag reder opp

kånkardången! För här har vi för långt te

barnmorska. Kniv har jag skarp som en rakekniv, å

tvättningen kan jag. Å tråd har jag. Flickan låg och

våndades och ville bara i land, men Karlsson sade

till henne på allvar att hon skulle lugna sig och

vänta och hålla igen, tills de hade fått opp åtminstone

nätena som låg under Örskäret. Hon höll sig tapper,

och fisk fick di och i land kom di på Örskäret, där

Karlssons fiskarstuga låg. Men just som hon hade

kommit upp i strandstenarna, så kom barnet. Det

var bara att dra ihop kjolarna, och Karlsson tog hela

rasket som i en säck och bar opp alltihop in i stugan.

Farn fick förståss ge sej ut efter strandvrak och ljung.

Eld fick di, och Karlsson klarade opp hela

faderallan som den värsta barnmoderska. Det fick han

göra på golvet, men så samlade di ormbunk och

bredde focken över och lag Karlssons gamla sjöpäls

ovanpå flickan i fållbänken. Det värsta var myggen,

sa Karlsson.

På det viset kom Vågberg till.

Nu är han gammal och jag känner något till

hans liv. Han hjälpte till med fisket i början. Så dog

hans far. Gumman mor började bli för påstridig,

och en vacker dag tog Vågberg hyra som kock på

briggen Adolfina av Rådmansö. Han gick

igenom graderna och var just bäste man ombord, då

kapten Söderbom sade åt honom att han skulle läsa

på styrman. För kvicktänkt var han och en jävel

te å räkna med siffror. Farsan var död och morsan

gav sig i väg i samma veva. Vågberg stod där

plötsligt som en rik man med ett tusenkronorsarv

och gården plus några a x i briggen. Vad var

naturligare än att han började läsa! Efter fyra år var han

kapten på skutan och nu för några år sedan, då

vår bekantskap inleddes, hade han lämnat båten

åt sin äldste son. Han hade då seglat Adolfina som

kapten under trettiofem långa och arbetsamma år.

Nu seglade Adolfina, något ryggbruten, men för

resten i gott skick en farlig trade mellan Frankrike

och England. Och förtjänade pengar som gräs.

Kriget var bara bra, så länge det inte kom hit och

Adolfina kunde hålla sig på ytan. Men pojken var

nästan lika full i fan som Vågberg själv hade varit,

och hittills hade alltihop gått bra.

Jag seglade ned till gubben Vågberg för att säga

honom ett vänskapens ord, innan jag gav mig in i

Stockholms farligheter. Inte som om jag skulle ha

tagit avsked för alltid, ty jag måste ju ibland hem

till Grisslehamn för att måla och höra minor

explodera — så vi skulle nog träffas — men ändå! Och för

att tala sanning hade gubben en gammal oljig rom,

som för en människoålder sedan tagits med på

införsel från Jamaica. Den smakade inte illa till kaffe,

och gubben funderade rent av på att gräva ner den

i åkern, ifall restriktionerna skulle spetsa till sig till

den grad att den högfärdsgalna doktorn i Stockholm

skulle påbjuda husundersökning och kroppsvisitation.

Visst är det bra med nykterhet, men den får inte

bli någon vana, och äldre folk, som tar sin grogg,

kan rent av bli liksom tokiga och galna, om de inte

får det deras kropp behöver. För gränser ska det

finnas, om inte faen rider märket, det säger sig

självt, det!

Jag seglar alltså ner till Vågberg. Fick en

nordostlig rivare som hjälp, och det stod inte länge på

förrän jag valsade in bakom hans udde och kastade

kroken utanför hans pampiga sjöbodar. Jag hojade,

men ingen kom. Min blekingseka var för djupgående

för att komma ända in i hans båthamn. Jag hojade

igen, men med samma resultat. Slutligen hade jag

intet annat att göra än att dra av mig byxorna och

med plaggen vada i land.

Efter fullbordad toalett styrde jag in i gubben

Vågbergs stuga. Jag knackade, och en matt röst

svarade. Jag steg in, och i den gamla Karl

Johanssängen låg min gamle vän.

— Jag hörde dej nog, Engström, men jag ligger

för ankar, förstår du! Käringen är oppe i byn å

skvallrar å dricker kaffe, som fruntimmer för rexten

ska göra, för dä d"ä enda di passar för. Di jäklarna!

Inte för jag har nånting emot Agusta, men nog ä

fruntimmer ett märkvärdigt djurslag. Jag har

röjmatisten, förstår du — hon har också röjmatisten,

men hennes röjmatist blir alltid liksom bättre, när

jag får en släng utåv däsamma. Ta fram rommen!

Nyckeln ligger i byxerna, som hänger där borta! Jag

har hört, att du har varit i Amerika ett slag. Jag

känner till dä landet. Det finns välan ingen hamn

ifrån Portland på ostkanten å hela vägen runt Kap

Horn ända opp till Seattle, som jag inte har varit inne

och härjat i. Akta dej för dä landet! Vill du ha varmt

vatten te rommen, så får du lägga på ved själv! Jäkla

käring! Di säjer att du ska flytta te stån! Akta dej

för den stan! Tro inte på vad någon stadsbo säger!

Tro mina ord, för jag var med när knivarna gick. Jag

är praktiserad på både dä ena å dä andra. Di ljuger

å stjäl i stan. Å om nåra dar får du ingen nubbe i

stan. Dä ska bli en trevlig jul! Dä blir som en

begravning i tysthet. Vill du sätta på kaffe, så får du gå

ut te brunnen ätter vatten! Men vatten ä då också

ett jäkla blask, om en inte behandlar"et som vatten

ska behandlas, å dä ska va mä stränga å starka saker!

— Farbror andas så tungt, sade jag. Ansträng

sej inte!

— Dä här ä väl ingen ansträngning! Nä du,

gosse, du skulle ha seglat mä Adolfina å rivi bort

naglarna på lumpen, när vi låg utanför Norfolk en

kväll å skulle ta in rev för många hundra riksdaler.

Dä va ansträngning. Vete fan, om inte käringen

skattar putelien mä!? Dä sir ut som om dä skulle ha

sjunkit i"en! Men d"ä väl ja som har slöat te! En

blir gammal mä årena, men dä ä väl för att en lever

så länge på land! Ja vill bara säja dej att du ä dum

som Gud ä vis, om du flyttar bort ifrån sjön. Du blir

klen å sjuk å uschli som en blekfis, när du lämnar

vattnet. Hur många barn har du? Tre! Dummer,

du kunne hatt femton, så länge som du har vari gift.

För dä ä ve vattnet en får barn. Titta bara hur dä

går te oppe på Island eller oppe i Norge! Jojo du!

Ja ä så märkvärdigt trött nu för tidén, va dä kan

bero på. Förr va jag som en säl så livlig eller som en

val. Har du sett en val? Ja, nå, du har sett en på

avstånd å så där ifrån en Amerikabåt! Men du skulle

ha sett på liv nere i Sydostpassaden en gång när ja

låg där å slängde mä Adolfina. Valarna höll på mä

sitt frieri, förstår du, gosse! Dä va minst tusen valar,

å di slogs som fan. Di rusa imot varandra så

vattenstrålarna stog akteröver utåv farten. Å så reste di

sej mot varandra så vattnet yrde å skummet fräste.

Dä var liv må du tro! Tror du di har sådant liv på

land? Nää du! Ge dej opp i land, får du si, å

ligg å ruttna där å skriv böcker! Mycke skriver du

väl förstås, men dä mesta ä väl tryckt förut!

— Vad menar farbror med det?

— Va jag menar? Skål på dej, menar ja! Ja

menar att du ä nära på som en idiot, när du flyttar

te stån. Tror du att du får"et bättre där? Nää du,

dyrare blir dä å ingen vila! D"ä inte dumt mä vila

heller. Sir du, vila får en göra på sjön. Som för

exempel nere i sydostpassaden! Där har ja sett

sköldpadder stora som stora matbord, som ligger å sover

i dyningen. Dä ä vila dä! Men di har också gastar

som purrar dom, om dä skulle behövas. Di har en

liten fisk som sir ut som en hajlots, som kommer å

väcker dom, när dä behövs. Ja harpunera en sån där

padda i bakfoten en gång, å vi hade ett besvär å

få henne om bord i jöllen, å hon högg ändå igenom

timmermans hand mä näbben. Vi kokte soppa på

henne sen. Nej, hör du, Engström, lämna inte sjön!

Gå inte ifrån havet! Du ångrar på det ätterpå! Dä

kan väl hända att dä blir liksom lite arbete ombord

ibland, men dä finns ju vakter å byte, å bättre sover

du inte än ombord — du sover ackurat som i en

vagga — — —

— Ja — skål, farbror! Jag vill bara säga adjö.

Jag kommer nog att jula i Stockholm i år. Tack för

allt trevligt och gott!

— Jasså; du ska jula i Stockholm. Vet du, hur

många liter du får i december? Två liter får du,

å snålt påfyllda! Ä dä jul dä!

— Ja, adjö i alla fall. Nu hissar jag på och får

mig en hygglig kryss hem.

— Va blåser han?

Gubben reste sig upp i sängen och tittade ut

genom fönstret.

— Nordnordost! Du ska få se att han svänger

östligare, så du får fin bidevind om en stund! Jasså,

du ska bli stadsbo? Jaha, dä ska finnas såna djur

också, men akta dej för polisen, ja säger bara dä!

Dä finns ingen så ilsken å småakti polis nånstans i

hela världen som i Stockholm. Dä behövs bara å ta

å vända oppåner på en sån där gyckelbock ett slag,

så blir di rent befängda! Nää, då skulle du ha varit

mä i East London en gång! Ja va pojke då å vi

var i land nåra stycken å ja to å drämde till en

negerpolis i skallen mä blydaggen, för att han såg så ful

ut. Han bara grinade mä hela käften å sa: — Have

a drink, sir? Han märkte inte en gång att ja drämde

till en. Ja ajöss mä dej, Engström, må så gott!

Jäkla käring, som inte kan passa på, när en får

främmat! Go jul! Di säjer att undervattensbåtarna

skrämmer bort fisken! Å di där zeppelinarna skrämmer

bort fågeln! Men mej finns ingen som kan skrämma

bort! För ja ä åv dä gamla slaget som kan stämma

blod mä bara oppsynen. Så dä ä bäst di håller sej

inom tremilsgränsen! Ajöss!

Luften hade blivit ren och vinden höll efter

Vågbergs recept på att svänga. Efter två slag var jag

ute och kunde sträcka rakt på mina hemkobbar. En

hel hop stora båtar med vattenlinjen högt över

horisonten stävade norröver i trygg närhet till

Väddölandet. Men långt ute syntes röken av båtar, som

egentligen icke hade något med vår kust att göra.

Snart fick jag släppa ut skotet, och när jag närmade

mig Grisslehamn efter några timmars ensam

eftertanke och fridfull segling, hade jag den allt labrare

brisen låringsvis från styrbord. I morgon är jag på

väg till Stockholm för att börja ett nytt liv!

Men hur många gånger har jag icke börjat det

nya livet! Med nya föresatser och gammaldags

julmat, glögg och målmedveten riktning. Hur skall det

bli i år? Detta vansinne, som tycks ha ätit sig in i

mänskligheten — hur länge skall det inkräkta på

klokheten? Jag börjar tröttna på att betrakta kriget

biologiskt. Vore jag mycket rik, skulle jag — — —

kanske låta människorna hålla på att föröda

varandra. Men allting blir ju så dyrt! Och jag är

icke rik.

KÄLLAREN.

Från balkongen på den herrgårdsbyggnad som

jag för närvarande gör osäker genom att tillbringa

en konvalescensperiod där, ser jag ut över en del

av det vackra Ydre med sjöar och skogbeklädda berg,

över vilka den obarmhärtiga julisolen öser så mycket

glöd hon är mäktig på denna breddgrad. Längst

borta vid horisonten blånar mitt eget Småland, men

som andlig östgöte känner jag mig lika hemmastadd

här.

Nere i sjöarna gå siklöjor och vänta på nästa

tillvarelseform som delikata sötare på ett

smörgåsbord, där det mörkt bärnstensfärgade brännvinet icke

är endast ett vackert minne, som i de flesta gårdarna

i trakten. Laxöringen och kiloabborren samt den

glupska gäddan kräva icke mindre högljutt än löjan den

härliga drycken till begravningshjälp, vadan den gamla,

slipade flaskan stundom behöver påfyllning ur ett

ärevördigt f. d. madeirafat, som förvaras i den kyklopiskt

murade källaren. Redan första dagen av min

härvaro följde jag min värd på hans expedition till denna

angenäma och behagligt kyliga Orcus för att förnöja

mina öron med det sympatiskt kluckande ljudet vid

tappningen som icke smekt mina trumhinnor på många

och långsamma veckor.

Efter att ha passerat tre långa och vederhäftigt

välvda gångar stannade vi framför en

vördnadsbjudande järndörr, vars dimensioner föreföllo onödigt

stort tilltagna även för att skydda gårdens

vinförråd. Men dörren med sitt gedigna lås tycktes ické ha

ansetts tillräckligt massiv att motstå forna tiders

inbrottstjuvar, utan märken i muren på båda sidor

skvallrade om att en mäktig järnslå en gång

kompletterat försvarsanordningarna.

— Här innanför var det fan tog gubben

Löwenflycht, sade min värd.

Jag ansåg att mot ett anlopp av denna numera

avsatta teologiska figur även den här dörren varit

otillräcklig och frågade vad för en framstående man

Löwenflycht varit, då fan själv behagat avhämta

honom. Och jag fick historien i den form den går

bland traktens bönder. Löwenflycht, som spelat något

slags politisk roll under Gustav den tredje och

sedermera innan han som överstelöjtnant och

titulärlandshövding kvitterade det jordiska i början av 1800-talet,

hade varit god vän med general Pechlin, den gamle

skojaren, men dragit sig ifrån umgänget för att ägna

sig åt skötseln av gården och plåga sina bönder.

Enligt sägnen skall han ha varit en djävul mot folket

och fört ett fruktansvärt regemente. Hans röst var

så stark, att han om morgnarna väckte de torpare

som bodde på andra sidan sjön, om de försovit sig.

Och karbasen var i jämn och upplivande gång under

arbetstiden. Av någon anledning och i en viktig

politisk situation hade general »Pekelin», rädd att

Löwenflycht skulle förråda något, kommit hit en kväll och

stängt in Löwenflycht i källaren. I Pekelins sällskap

hade befunnit sig en svartklädd herre med hemskt

utseende. Dagen därpå var Löwenflycht försvunnen.

Man bröt upp källardörren och fann intet annat än

halsjärnen och fotbojorna, som voro kvar sedan

rummet använts till gårdshäkte. Det enda spåret efter

Löwenflycht var hans vänstra stövel som hängde i

toppen av en apel i trädgården.

Vad var att göra? Släkten måste för sitt

anseendes skull simulera en begravning och under pomp

och ståt fördes landshövdingens kista i jorden. Men

vid en undersökning många år efteråt befanns den

vara full av sand och sten.

Fan hade alltså tagit Löwenflycht liksom han

troligen något senare gjorde med den gamle

»Pekelin», om vilken också många historier äro i omlopp

sedan den tid han bodde här i trakten.

Naturligtvis spökar titulärlandshövdingen i huset.

Man har flera gånger sett honom sittande i en gungstol

just i det rum jag använder till sovrum, och där jag

just nu skriver detta. Och just nu slog klockan

ljudligt elva. Väl att det inte var tolv! Gungstolen har

man flyttat ut, troligen av omtanke och av fruktan att

mina nerver ännu icke äro starka nog för ett

sammanträffande med husets forne härskare. Källaren

murades igen genast efter begravningen och varje ny ägare

fick förbinda sig att icke blotta den gamla järndörren.

Men en hypoteksförening, som en gång under

tidernas lopp blev ägare av gården, slog bort murbruket

och öppnade brutalt dörren. En hypoteksförening

behöver nämligen icke ha fantasi och lämnar icke

heller spelrum åt någon sådan.

Nu behövs bara en vridning på en elektrisk

makapär och de långa gångarna och källaren ligga i

hänsynslöst ljus.

*

Men på salongsbordet ligger Löwenflychts

Levernes Beskrivning, författad av honom själv. Den har

varit föremål för mina studier de sista dagarna,

Löwenflycht tyckes ha varit en olycklig

människa, eller åtminstone högljutt obalanserad. Äv sin

mor hade han fått ärva en mjältsjuka och en oro som

blevo hans följeslagare genom livet. Hans ammor

voro sjukliga och bidrogo väl i sin mån till den ohälsa

som också följde honom till döden.

Redan i vaggan köpte fadern, som var

ryttmästare vid husarerna, honom underofficers

indelning vid regementet, som det var vanligt i adliga

familjer. Sjuårig fick han sin första informator, en

»tyrann och galning», som slutade i ett

landsvägsdike. Under växlande informatorers ledning fortsattes

hans uppfostran, avbruten av sjukdomar och

intermittent mjältsjuka, som varade ett 10-tal år, tills den

slutligen genom Guds nåd och brunnsdrickning

övervanns. År 1771 fick han på egen hand resa till

Uppsala för första gången. Redan 1767 hade han som

underofficer gjort sin första vakt för kung Adolf

Fredrik på Malmen, där Östgöta kavalleri kamperade.

Samma år utnämndes han till kunglig livdrabant. Han

fortsatte emellertid studierna i Uppsala. Genom en

informator fick han smak för skaldekonsten och det

första poem han fick tryckt var ett ode över Adolf

Fredriks död.

»Konung Gustaf III utmärkte Sjelf på öppen

Cour 2:ne strophers préférence i denna Poëme.»

1772 bevistade han kröningen och blev under sin

stockholmsvistelse ledamot i Witterhets Sällskapet

Utile Dulci. 1774 låg han en termin i Uppsala

och blev medlem av Witterhets Sällskapet

Apollini Sacra. Av en informator fick han smak för

Botaniquen och blev bekant med Linné, som han

besökte på Hammarby. »Han gaf mig den éloge

at mitt herbarium var det vackraste han sett.» Han

var »mycket älskad af stallmästare Leven och

Fägtmästare Porath; bägge store mästare hvar i sin genre.

Min tid delades mellan dem. Ritmästare och

Språkmästare; Dessimillan afhörde jag Professoremes

föreläsningar på Academierne.»

Samma år blev han löjtnant.

1775 och 1776 var han en termin varje år i

Uppsala och gjorde sina vakter i Stockholm, där han

året därpå »drack brunn i KungsTrädgården med ett

angenämt sällskap». Gjorde vakt på Drottningholm,

där han blev illa sjuk, återfördes till Stockholm och

var länge utan allt hopp om bättring. 1778 blev han

vice Corporal vid Livdrabanterna. Samma år rymde

hans syster, som var förlovad med en officer, utrikes,

något som tydligen grep familjen i högsta grad. Hans

far började få en farlig tillböjelse för starka drycker.

Han var på vakt hos kungen samma morgon

kronprinsen föddes: »Kungens glädje var obeskriflig.

Jag följde honom kl. 8 om morgonen till

Storkyrkan, der tacksägelse och bön gjordes. Jag kysste

Kungens händer många gånger den dagen, och de

versar jag skref öfver Prinsens födelse, hvaraf jag

lät trycka 50 exemplar, enchanterade Kungen till den

grad, att han complimenterade mig på ett sätt, som

min blygsamhet förbjuder nämna. Han declamerade

själf i min närvaro dessa versar för flera af sina

HofHerrar och på hans befallning infördes de i

Stockh.-Posten med mitt hela namn utsatt och många

éloger. Detta skedde den 2 och 3 nov:br. På

Kronprinsens födelsedag d. 1 bevittnade jag en märkvärdig

scène. —- Kungen hade en tid förut hört omtalas,

at Enkedrottningen lacherat vid sitt bord på

Fredrikshof några oförsiktiga utlåtelser om Hans Gemål

och Dess grossess, hvartill hon och många andra af

flera anledningar supponerade Hofstallmäst. Munch

vara auctor. Enkedrottningen som om förmid. ämnade

sig lyckönska Kungen till en KronPrins, blef omvänd

på vägen genom sin öfverste marskalk R.R. Grefv

Schwerin, som dertill hade Kungens befallning. —

Kungen hade genast om morgonen till sin mor genom

en billét notificerat sin Gemåls nedkomst men svaret

på denna billét antogs så illa af Kungen, att han blef

sjuk. Han lämnade ut till oss Enkedrottningens svar

att läsas af hvem det ville. Prins Fredric och

Prinsessan anlände; jag såg knäfall, tårar och extaser;

dörrarne låtos igen, explicationer börjades. Kungen

intog kylande pulver och somnade. Han svarade åter

sin Mor med ett långt bref, och jag har afskrift af

denna märkvärdiga correspondance bland mina

manuskripter. Kl. 6 om aftonen vaknade han, klädde sig

och reste på assembléen, dit jag följde honom såsom

vagthafvande.»

Den äldre Löwenflycht drack på friskt under de

följande åren. Konflikter med syskonen förbittrade

den yngres liv. Han delade sin tid mellan

tjänstgöringen vid hovet och omsorgen om egendomen, som

han efter många om och men övertagit ensam. »Ack,

jag önskade, at jag kunde hölja ett täcke över denna

orättvisa, denna hårdhet, som kostade mitt bröst så

många suckar!»

Hans underhavande voro icke Guds bästa barn

och deras excesser tvungo honom att ta i med

hårdhandskarna. Han blev en hård husbonde av gamla

stilen, men förefaller ha varit mera rättvis än

motsatsen. Hans sjukdomar, framför allt »blinda

gyllenådern» ansatte honom och förbittrade hans dagar.

Politiken tar också hans tid och intresse. Han är

såsom Caput närvarande vid riksdagarna. Tiderna

äro onda och upprörda. Han faller i onåd hos

kungen. Allt detta politiska bråk är ganska utförligt

beskrivet, och man märker nogsamt, att han

kommit in på osäker grund. — Då han reser hem blir

han ej gladare av att se sin far sjuk och döende av

för mycket alkohol. Själv plågas han av »stickningar

i underlifvet»; »oerhörda obstructioner», »feber och

torsken»,. allt följd av blinda gyllenådern. Gårdens

folk hade på grund av faderns sjukdom »fallit i

sjelfsvåld och orklöshet», och han tar i med ali makt

för att hålla det hela uppe.

Han får åter nåd hos kungen. Händelserna vid

och omkring mordet 1792 äro detaljerat beskrivna.

Han vistas mycket i Stockholm och deltar i de

viktigare händelserna. Han beslutar gifta sig och taga

avsked. På grund av hans vänskap med Reuterholm

beviljas avskedsansökan.

Han gifter sig, men blir naturligtvis sjuk till

bröllopet. »Mitt illamående hindrade mig att med den

känsla af vällust fira den dagen, som jag önskade.»

Arbete med gårdens skötsel. Hustrun föder ett

barn som amman ligger ihjäl. Bråk med underlydande.

Han får efter något år en son och något år senare

en dito, som han i dopet kallar Adam Bonaparte. —

Han samlar sina underlydande, stipulerar villkor, håller

ett storvulet herremanstal, avskedar dem som ej foga

sig godvilligt. Varje års räkenskaper ingå i

anteckningarna. För alla förändringar och förbättringar på

gården redogöres noga. Mellan dessa torra

beskrivningar skjuter han då och då in utläggningar över

de politiska händelserna här hemma och i det övriga

Europa. År 1807 skriver han om politiken mot

England: »Hela fasta landet gjorde cause commune mot

denna Hafstyrann, undantagandes Kungen i Sverige,

som oaktadt bedröfliga exempel af de största makters

öde i Europa, mottog vådliga subsidier såsom

dödande giftämnen för Svenska statskroppen. Framtiden

skall visa fölgderna. — — — Kloke mäns råd höras

ej; de imponeras och aflägsnas.---— Himlen vare

vår hjelp!» (Obs.!)

År 1808 kommer som en befriande suck en kort

anteckning, som visar, vartåt den s. k. bondplågarens

sympatier egentligen gingo:

»Denna sommaren hade jag ett rart och

fägnesamt besök, neml:n CommersRådet Lenngren och

hans vittra Fru, Sveriges Uranie, som reste från Stockh.

exprès hälsa på mig. De passerade här 8 dagar, och

jag anser detta vänskapsprof så dyrbart, att jag tecknar

det till minnes i denna Bok. De reste d. 23 Jul.

härifrån. — Fru Lenngren gjorde Epôque i denna orten,

der vitterheten är en så undersam föda. — Likaså

gjorde min vän Kjellgren, när han år 1792 äfven i Jul.

månad var 14 dagar hos mig.»

Han deltar fortfarande i de årslånga riksmötena.

Hans politiska reflexioner äro fortfarande omständliga

men intressanta. Han träffar kronprinsen Carl August

och senare kronprinsen Carl Johan, hos vilken han

äter »fransk middag» i Jönköping. Ekonomiska

redogörelser t. o. m. 1811.

*

Under läsningen av dessa anteckningar vann han

nästan mitt hjärta och jag misstänker starkt att

bönderna oriktigt kalla honom bondeplågare. De ha helt

enkelt inte förstått hans omsorg både om gården, sig

själv och dem. Han var en gammaldags feodalherre,

kanske för rättvis, något som bönder sällan vilja

erkänna sig gilla, men som i längden gör djupaste och

bästa intryck på dem. Hans humör kan icke ha varit

det bästa under tyngden av alla sjukdomar och alla

privata tråkigheter. Säkerligen var han i likhet med

sin far koleriker, fast innerst välmenande.

Därför tror jag inte att fan tagit honom! Vilket

inte hindrar, att den gamla källardörren och det som

finnes innanför fortfarande intresserar mig.

ÅRSSKIFTE

31. 12. 1916.

I morgon går det nya året in ödesdigert som

intet annat år förut — kanhända i mänsklighetens hela

långa historia. Efter många år är jag åter i Kiruna

och skådar i den blå gryningen ut över en

fantastisk silverskog av frostiga björkar, snöhöljda tak och

elektriska ljus som tändas allt eftersom stjärnorna

slockna. Hur stilla, dödstyst och liksom avvaktande

är icke morgonen! Det är som skulle den vänta

på avkunnandet av någon dom av hemskt allvarlig

innebörd.

Luossavaaras vulkansilhuett vitnar allt mer, och

över Luossajärvis snöslätt ligger vit vinterrök. Från

mina fönster kan jag icke se Kiirunavaara, och jag

är nyfiken på hur mycket som är borta av den

ursprungliga profilen. När jag sist var här, var det

midsommar, och jag satt högst på bergets ås i ett

moln av mygg och målade landskapet bortåt

Kebnekaise till. Jag slogs med myggen i början men

insåg snart min underlägsenhet och nöjde mig med

den raffinerade hämnden att måla fast på tavlan så

många av mina plågoandar som behagade studera

min skiss på nära håll. Den antog slutligen

karaktären av relief.

Nu måste jag se samma landskap i

midvinterstämning.

*

1. 1. 1917.

De tre stjärnorna betyda en paus, vilken i sin

ordning betyder behaglig sammanvaro i ett

behagligt hus vid en brasa som flammar i Sveriges

vackraste spis Den betyder blystöpning och uttydning

av järtecken, spådomar och annan vidskepelse, som

frodas rikligt här uppe inom polcirkeln även i de

mest kultiverade hem. Den betyder lutfisk och gröt

också, nödvändiga och rituella ting vid årsskiftets

annalkande.

Detta begicks i kyrkan, som jag nu såg färdig

för första gången. Prins Eugens vackra altartavla

är verkligen en sak på sin rätta plats. Det

är som om man genom väggen skulle se ut över

en helig ängd med heliga träd och välsignade fält

belysta av Nådens, Fridens, Godhetens och

Skönhetens milda sol.

Och när prästen talade kloka ord och önskade

frid över landet och välsignelse under det nya året,

försvunno skyttegravarna och taggtråden och

granattrattarna, med vilka min av människornas ondska

anstuckna fantasi redan börjat förstöra landskapets

lugna harmoni.

Men det som gjorde största och djupaste

intrycket på mig — och man torde förlåta mig det —

var då vi reste till kyrkan och jag hörde den klocka

jag kallar min, den på vilken jag gjort inskriptionen,

ringa till samling från klockstapeln, som växte vackert

upp mot himlen ur silverskogen. Ni kan kalla det

författarfåfänga, om ni vill. Men det är så sällan

man får tillfälle att tala med tunga av malm.

Stig, min klang, mot sol och mot norrskens bågar vida,

väck sovande fjäll, slumrande myr och mo!

Vig åt arbete in fält som fruktsamma bida,

vig dem till sist en gång åt den eviga tystnadens ro!

*

INNEHÅLL.