Mazepa. Historiska bilder från Ukraina och Karl XII -s dagar

Mazepa. Historiska bilder från Ukraina och Karl XII -s dagar

MAZEPA.

(Efter kopparstick av den franske målaren Norblin.)

ALFRED JENSEN

MAZEPA

HISTORISKA BILDER FRÅN UKRAINA

OCH KARL XII:s DAGAR

MED 33 ILLUSTRATIONER

LUND

C. W. K. GLEERUPS FÖRLAGLUND

BERLINGSKA BOKTRYCKERIET 1909INNEHÅLL.

Sid

Förord ................................................. V

I. Ukrainas land och folk .................................. 1

II. Den politiske lyckoriddaren ........................... 32

III. Kärleksnarren.......................................... 52

IV. Förrädaren»............................................ 79

V. Karl XII:s olyckskamrat............................... 116

VI. Till Bender.......................................... 154

VII. Den stora efterräkningen ............................. 174

VIII. Mazepa i konsten och i dikten......................... 201

1. Mazepa i konsten.

2. Mazepa i folkpoesien.

3. Mazepa i konstpoesien.

FÖRORD.

Våren 1909 företog jag — delvis med välvilligt

understöd av svenska statsmedel — en studieresa till lillryska

språknäjder [Galizien och de ryska guvernementen Kiev, Poltava

och Tjernigov]. Härunder riktades min uppmärksamhet på

de lokala traditioner och litterära minnesmärken, som erinra

om Karl XII i Ryssland, och det intresserade mig att, vid

sidan av de egentliga litteraturstudierna, i arkiv, bibliotek

och museer samla material rörande detta ämne.

Frukten av dessa efterforskningar är föreliggande

arbete, en serie historiska bilder från Ukraina och Karl XII:s

tid, grupperande sig kring den lillryske hetmanen Mazepa,

som så ödesdigert ingrep i Sveriges historia vid ett kritiskt

tillfälle och vars levnadshistoria erbjuder mycket av intresse. Och

vad jag fann i det avlägsna landet vid Dnjeper, kompletterade

jag sedermera genom studier i svenska riksarkivet.

Denna kulturhistoriska monografi av Mazepa gör

ingalunda anspråk på att lösa det omstridda problemet om Karl

XII:s ryska fälttågsplaner och kan ej heller lämna något

väsentligt nytt bidrag till den rika litteratur, som vi redan

äga om slaget vid Poltava, dess förutsättningar och

värkningar. De strödda detaljer, som här förekomma av

krigshistorisk art, äro av föga betydelse för den historiska

vetenskapen. Men genom att giva en så trogen och fullständig bild

som möjligt av Karl XII:s kosackiske bundsförvant tror jag

mig indirekt hava gagnat även den svenska

historieforskningen och belyst åtskilligt, som hittills varit oss okänt eller

förefallit dunkelt.

Denna monografi tillhör ej heller den s. k.

facklitteraturen, ty den vänder sig till den stora allmänheten — icke

minst till den bildningssökande ungdomen, för vilken Mazepa

och Ukrainas kosacker helt visst kunna vara en lika lockande

lektyr som någon äventyrsroman, men med det stora

företrädet, att det här är verklig historia, som står i samband

med våra största fosterländska minnen. Särskilt i år, då

det 200-åriga minnet av Poltava-slaget firas, torde boken

om Mazepa kunna hitta väg till alla vänner av Karl XII:s

historia långt utom den trängre kretsen av våra många speciella

kännare av detta krigfyllda tidevarv. Och Mazepas historia är

därjämte skildringen av ett helt folks politiska undergång.

Denna i bästa mening populära plan utesluter dock

ingalunda, att mitt arbete — såsom jag vågar hoppas —

får ett verkligt historiskt värde, enär jag efter bästa

förmåga sökt tillgodogöra mig det rika material, som på tre

slaviska språk (lillryska, ryska och polska) har stått till

mitt förfogande, varjämte jag antydningsvis också begagnat

mig något av den stora litteratur, som vi på svenska redan

äga — tack vare våra många forskare i Karl XII:s historia.

Den stora allmänhetens ögon skola lätt halka förbi

namnen på mina slaviska sagesmän, och inga »lärda» noter

tynga den berättande stilen. Men dess mer kärkomna böra dessa

flyktiga hänvisningar kunna bliva för dem, som vilja vidare

fullfölja dessa undersökningar i ena eller andra riktningen.

För att så mycket som möjligt bevara den historiska

tidsfärgen har jag vid återgivandet av äldre svenska

sagesmän bibehållit det ursprungliga stavningssättet, och vid

tolkning av brev eller citat ur slaviska källor hava de utländska

låneorden mestadels fått kvarstå, men försetts med

översättning inom klammer, så att de kunna förstås av vem som hälst.

Tillägget om Mazepa i konsten och i skönlitteraturen

torde ock kunna påräkna en tacksam publik utöver de

jämförande litteraturkännarnas krets, och de inströdda

illustrationsproven må tala för sig själva.

Stockholm, september 1909. A—d J.

*

I.

UKRAINAS LAND OCH FOLK.

»Ukraina! Var finnes en jord mera bördig och vacker?

Där finns det ej herrar, där är det ej judar, ej heller polacker.»

(Lillrysk visa från sjuttonde årh.)

Det är till den stora floden Dnjeper i Ryssland som

läsarens historiska fantasi förflyttas i denna bok. Det största

rinnande vattendrag i Europa näst »moder Volga» och »fader

Donau», tävlar Dnjeper, forntidens Borystenes, med den förra

i landskapets storslagenhet och med den senare i historisk

ryktbarhet. Ty Dnjeper är den ryska kulturens källflöde;

här grundades Kiev, »de ryska städernas moder», och utför

denna segelled sökte sig varjagerna, våra uppsvenska

väringar, som lade det statsbildande fröet i den

nordöstslaviska jorden, väg till Svarta havet och Miklagård

(Konstantinopel, Bysans) för att skörda guld och ära i främmande

land. Och en underbar historiens skickelse fogade så, att

Karl XII, själv en gengångare från den gamla vikingatiden,

en krigisk äventyrare i bästa mening, med svärdet banade

sig väg ända till dessa avlägsna näjder, för att vid Dnjeper

sluta sin eller åtminstone det svenska storhetsväldets lysande

hjältesaga och inhösta en omtvistad ära, men en

obestridlig ruin.

Dnjeper är, näst Dunaj (Donau), den av den slaviska

folkfantasien mest omhuldade floden, och själva ordet,

säkerligen av tatariskt ursprung och besläktat med flodnamnen

Don, Donets, Dnjester, Donau m. fl., torde betyda vatten.

Detta vatten har besjungits av tre slaviska tungomåls

skalder: det lillryska, det polska och det storryska. »Underbar

är Dnjeper — lyder en skildring på poetisk prosa — då

han fritt och lätt rullar sina vågor mellan skogar och kullar.

Vid åsynen därav vet man ej, om hon rör sig eller icke,

denna majestätiska yta, och man häpnar, som om allt vore

av glas och som om denna spegelklara blåa väg utan gräns

på bredden, utan slut på längden, flöte och välvde sig över

hela den grönskande världen. De grönlockiga träden jämte

ängarnas blomster tråna efter böljorna, luta sig fram och

blicka ned på dem, utan att kunna se sig mätta därpå, och

vinka åt dem med grenarna. Men mitt i Dnjeper våga de

icke titta ner, ty dit tränger ingen blick, utom solens och

den blå himlens ... Underbar är ock Dnjeper i den ljumma

sommarnatten, när allt sover — både människor och djur

och fåglar, och Gud allena majestätiskt överskådar himmel

och jord och majestätiskt skakar sin mantel. Därifrån strös

stjärnor ut; de brinna och lysa över världen och alla

återspegla sig i Dnjeper, ty han håller allt i sitt mörka sköte.

Ingen enda stjärna kan undfly honom, med mindre än att

hon slocknar på himlen.»

Men när blåsvarta moln — heter det vidare i denna

poetiska naturmålning — såsom berg torna sig på himlen,

när den mörka skogen skakar ända till rötterna, när ekarna

skälva, och ljungeldar, som urladda sig ur molnen, med

ens belysa hela omnäjden, då är Dnjeper förfärlig.

Vattenkammarna dåna, slående mot bergen, rusa med stönande

och blänkande tillbaka och gråta och flyta isär. Så grämer

sig den gamla kosackmodern, när hon ledsagar sin son till

hären: Munter och hurtig rider han på den svarte hästen,

med den käckt tillknycklade mössan neddragen på sidan.

Men modern springer snyftande efter honom, söker

kvar-hålla honom vid stigbygeln, griper betslet, vrider sina

händer över honom och gjuter bittra tårar......»

Denna ståtliga bild av Dnjeper är hämtad ur en avOogols berättelser från Ukraina, och en historiens ironi

ville, att denne Gogol, det storryska litteraturspråkets

möderne grundare, hade till fader en lillrysk författare och var

en äkta son av Ukraina, vars nationella och språkliga

säregenheter dess storryska bröder i det allra längsta sökt

förneka och undertrycka. Ty i de näjder, genom vilka

Dnjeper med sina bifloder glider fram under hela sitt nedre

lopp, talas huvudsakligen på landsbygden lillryska — ett

slaviskt tungomål, vars ursprungliga självständighet vid

sidan av storryskan vetenskapen nu mera satt utom allt

tvivel.

Detta lillryska eller ukrainska folks historia är ännu

dunkel i många stycken, liksom ock den allmänna

uppfattningen av »Ukraina» (ordet betyder egentligen utmark,

gränsland och begagnades närmast om Dnjeper-landet

omkring Kiev) länge varit mycket svävande. Ursprungligen

användes det skandinaviska låneordet Rus såsom

beteckning för det furstendöme, som bildade sig med Kiev till

huvudstad, och det lider intet tvivel, att de ryssar, om

vilka Nestor talar i sin krönika, till större delen voro

lill-ryssar, under det att Rossija (Ryssland) blev den

gemensamma benämningen för hela det ryska rike, som längre

fram spirade upp i Moskva. I äldre skrifter förekommer ock

den latiniserade formen ruthenicus, som sedermera

bibehållit sig i ordet ruten, nu mera huvudsakligen liktydigt

med den i Österrike befintliga delen av det lillryska folket.

Termen Lill-ryssland (Malaja Rossija) i motsats till

Stor-ryssland (det moskovitiska tsardömet) kom i allmännare

bruk på 1600-talet efter de båda ländernas förening och har

sedan dess bibehållits såsom gemensam beteckning för de

tre guvernementen Tjernigov, Poltava och Charkov öster

om Kiev. 1 våra dagar hava lillryssarna själva antagit, det

poetiskt populära, men geografiskt något svävande namnet

Ukraina såsom beteckning för hela språkområdet.

Huru stor den lillryska folkmängden är, därom äromeningarna ännu delade. Den obestridligt ypperste

kännaren av Ukrainas folk och historia, professor Michail

Hru-sjevskij i Lemberg-Kiev, uppger totalsiffran till 31—32

miljoner, därav 5 Va milj. i Österrike och Ungern. Även om

det skulle ligga någon överdrift i denna uppgift, trots

professor Hrusjevskijs vetenskapliga auktoritet, gör den i alla

händelser ofantliga folkmängden dock lillryssarna till det

talrikaste slaviska folket näst efter storryssarna, framför

polackerna, och redan denna omständighet kunde vara till

fylles att åt lillryssarna tillförsäkra en uppmärksamhet, som

deras mestadels undanskymda historia i flere avseenden

förtjänar.

Det etnografiska rike, som lillryssarna representera

och som i världshistorien endast undantagsvis har låtit tala

om sig politiskt i enstaka fall, sträcker sig på ömse sidor

av Dnjeper över det vida stepplandet norr om Svarta havet

och har följande naturliga gränser: i norr Dnjepers bifloder

Pripet, Desna och Sejm; i väster Karpaterna, Dnjester, San

och Bug; i söder Svarta havet och i öster Don. Härtill

komma smärre språkområden på nordöstra kusten av

halvön Krim, i Kaukasien mellan Don och dess biflod Manytj

samt Kuban. De nordligaste städerna i detta på tre stater

delade rike äro Brest, Pinsk och Tjernigov; de största i

väster äro Lemberg (Lviv, Lvov) och Cholm [i ryska Polen];

den sydligaste Novorossijsk på Svarta havets östra kust.

Såsom redan antytts, var det kristna furstendöme, som

i slutet av det första årtusendet efter vår tideräkning

bildades i Kiev, till sitt väsen lillryskt, något som dock ofta

förbises i den ryska historieskrivningen. Den andliga

litteratur, som från Bysans utbredde sig över Dnjeper-landet,

hade mer originalitet och ljus friskhet än den torra, mörka

dogmatik, som genom Moskva tryckte sin stela prägel på

Rysslands äldre litteratur. Den ridderliga anda, som

genomgår den berömda dikten om Igors fälttåg mot polovtserna,

var alldeles främmande för Moskva, och när Peter den storeskulle begynna sitt väldiga omdaningsarbete, skulle han ha

rett sig klent, om han ej bland sina andliga föregångare

och medhjälpare räknat de för sin tid utmärkta språk- och

religionslärare, som uppammats av den lärda skolan eller

akademien i Kiev och som genom sin lillryska nationalitet

slogo den brygga, som förmedlade den österländska

kulturens inträde i det då ännu barbariska storryska tsardömet.

Men illa lönades lillryssarna för dessa kulturella

tjänster. När tatarerna i början av det trettonde århundradet

inträngde i östra Europa från Asien, vart »Ukraina» det

närmaste offret för deras ödeläggelser, som kröntes med

Kievs förstöring (1240). Och landets naturliga läge, med

bristen på bestämda gränskonturer, försvårade upprättandet

av ett nytt lillryskt rike, hälst som lillryssarna själva i högre

grad än andra slaver tyckas ha saknat förmågan av en

målmedveten politisk statsbildning. Ukraina hemföll till större

delen åt Litauen, och endast i Volynien och Halitsch kunde

lillryska furstar ännu en liten tid hålla stånd mot den

politiska upplösningsprocessen. Genom Polens personalunion

med Litauen (1386) fick det polska elementet överhand i

Ukraina och gjorde sig nästan allsmäktigt efter unionen i

Lublin] 1569, varigenom Litauen och Rus (Vita Ryssland

jämte Ukraina) fullständigt uppgingo i det mäktiga polska

konungariket.

Skenbart tycktes detta vasallskap icke göra något

intrång på lillryssarnas nedärvda frihet. Sigismund August

bekräftade 1572 lillryssarnas »likställighet» med polackerna,

och 24 år senare stadgades det genom den kyrkliga

unionen mellan Polen och Ukraina, att de grekisk-ortodoxa

visserligen skulle stå under påvens överhöghet, men

åtnjuta fullständig religionsfrihet. Ja, ännu så långt fram i

tiden som år 1621 kunde det förekomma, att en

Sahaj-datjnyj — den förste lillryss, som antog den officiella titeln

av hetman (det tyska Haupmann, kapten) — i slaget vid

Chocim hjälpte polackerna mot turkarna.Men detta samförstånd var endast skenbart och

nöd-tvunget, ty de båda folken voro till sin natur varandra

fullkomligt olika. För båda hägrade visserligen ett mer eller

mindre regeringslöst frihetsideal; men under det att

lill-ryssarnas politiska mål var ett demokratiskt, kommunistiskt

färgat samfund, bildade det polska adelssamhället med

kunglig etikett (Rzeczpospolita, Res publica) ett

högaristo-kratiskt fåmannavälde. Den religiösa unionen hade endast

till följd, att jesuiterna innästlade sig i Dnjeper-landet för

att med våld och list göra katolsk propaganda, och den

politiska unionen inskränkte i själva verket lillryssarnas

fri-och rättigheter genom att göra dem beroende av den

hetman, som polska kronan stadfästade, och av de polska

tjänste- och adelsmän, som förtryckte lantbefolkningen dels

direkt genom skattebördor, dels indirekt genom judiska

arrendatorer. Bönderna måste erlägga en mängd avgifter

under allehanda förevändningar: för fiskafänge och bete, för

plöjning och målning, vid giftermål och barndop m. m.

Det är också från dessa tider som den latinska

smäde-dikten förskriver sig:

»Clarum regnum Polonorum

Est coelum Nobilitorum,

Paradisus Judeorum

Et infernus rusticorum.»

(»Polackernas lysande kungadöme är ett himmelrike

för adelsmännen, ett paradis för judarna och ett helvete för

bönderna.»)

Det politiska missnöjet fick ökad näring genom nya

stadganden, t. ex. förbud mot försäljning av salpeter och

krut åt kosackerna samt förordningen att alla kosacker, som

icke voro »registrerade», d. v. s. officiellt inskrivna i

rul-lorna och av polska staten besåldade krigare, skulle bliva

jordbrukande trälar under de stora godsägarna. Lillryssar-nas växande motstånd mot polackerna var sålunda av både

politisk, religiös och — framför allt — social-ekonomisk

art och tog sig från slutet av 1500-talet uttryck i våldsamma

resningar, som krävde stränga repressalier från polackernas

sida. Historien och dikten bevara namnen på flera

¿rebeller», som med livet fingo plikta för sin lillryska

folkvänlighet. Bland de första nämnes Semeryj Nalivajko från

Ost-rog, där brodern Damjan var präst hos den ädle

bildnings-främjaren furst Konstantin Ostrozjskij, som lät trycka den

första slaviska bibeln på sitt slott i Volynien. Nalivajko

blev omsider besegrad, tillfångatagen och avrättad i

War-schau 1594. Enligt en vida spridd och länge gängse

uppgift skulle han ha blivit levande stekt i en glödhet

koppartjur — en »historia», som, enligt vad den lillryske

forskaren Ivan Franko i Lemberg påvisat, endast är ett fantastiskt

eko av forntida sägner om den feniciska Molochkulten och

den antika sagan om tyrannen Ealaris i Agrigent. En

annan lillrysk folkhövding var Taras Trjacilo, som

avrättades 1632 — den historiska förebilden för kosackhjälten i

Gogols ypperliga, även på svenska översatta berättelse

»Taras Bulba», det kanske vackraste äreminne, som Gogol i

den storryska litteraturen rest över Ukraina och Dnjepers

krigiska romantik.

Under trycket av olidliga förhållanden, då Ukraina å

ena sidan utplundrades av tatarerna och å den andra sidan

utsögs av den polska adeln, så att befolkningen måste fly

från de härjade stepperna till städer och befästade gömslen,

utbildade sig efterhand en institution, som hör till de

intressantaste samhällsföreteelserna i östra Europa: det var

den /:ösad:-republik, som så småningom uppstod vid

Dnjepers nedre lopp. Sannolikt var den av en

ursprungligt social art, ehuru den genom omständigheternas tvång

utvecklade sig till ett krigiskt kast-väsen. Häri fick det lill-ryska folkets anarkistiska individualism och kommunism sitt

mest karaktäristiska uttryck.

Ordet kosack (kozak, kazak), till betydelsen något

besläktat med det i Ungern och hos sydslaverna brukliga,

ävenledes asiatiska låneordet hajduk (kringstrykande

legoknekt), omnämnes först i ryska krönikor i samband med

tatariska angrepp, något som ju ock bekräftar ordets

tata-riska ursprung, och i ett brev av år 1492 från den krimske

khanen Mengli-Girej till tsar Ivan III talas det om ordynska

kosacker. Sedan omnämnas de flerestädes i västra och

södra näjder av det nuvarande Ryssland, och betydelsen

växlade något allt efter vistelseort. På halvön Krim

utgjorde kosackerna den lägsta samhällsklassen, som saknade

jord och avlönades med krigsbyte; i västra Ryssland voro

de skattefria jordbrukare, och vid floderna (Dnjeper, Don,

Volga) livnärde de sig huvudsakligen med fiske.

Efterhand fingo kosackerna längs mellersta och södra

Dnjeper en avgjort krigisk karaktär, enär de frihetsälskande

lillryssarna i dessa avlägsnare näjder med vapen i hand

sökte icke blott sin utkomst, utan ock sin personliga frihet,

och till dem sällade sig mer och mer diverse hemlösa och

äventyrliga element, som av ena eller andra skälet ville

trygga sig för både tatarisk-turkiska och polska övergrepp.

Den polska regeringens politik gick därför ut på att så

mycket som möjligt reglera denna nya stat inom staten och

vinna en del av dessa fribytare genom att åt dem upprätta

en skattefri militärgräns gent emot de asiatiska horderna,

men så småningom tvinga de övriga såsom jordbrukare in

i den polska samhällsordningen. Det senare misslyckades

grundligt, såsom vi redan sett; men det förra lyckades så

mycket bättre, och därigenom smiddes ett nytt vapen, som

snart nog skulle riktas mot den polska adelsrepubliken

själv. Redan 1506 utfärdades en polsk förordning, att

kosackerna skulle delas i »nizovtser» (zaporoger) och

»goro-dovyer» (i Ukrainas städer), och under Stefan Batory upp-rättades en besåldad kosack-armé av 6,000 man i polsk

tjänst, varemot de övriga — det stora flertalet —

hänvisades till jordbruk, fiske, hantverk och fritt krigaryrke vid

södra Dnjeper. Det är just de senare, som under namnet

zaporoger kommo att spela en så betydelsefull och

glänsande, om ock kortvarig roll i östra Europas historia.

En blick på kartan visar oss, att Dnjeper vid Kievs

höga strand gör en stark svängning åt vänster för att

kringgå de östligaste utlöparna av Karpaterna, som floden

icke mäktat bryta sig igenom. Men för att nå fram till

Svarta havet har Dnjeper i sitt nedre lopp sedermera

besegrat kullarnas hinder och söndersmulat klippväggarna.

Härigenom uppstodo de s. k. porogerna, d. v. s. trösklarna

eller forsarna, som än i dag göra flodfarten omöjlig (utom

för enstaka roddbåtar under ledning av beprövade lotsar),

och det var dessa trösklar, över vilka våra svenska

roddsmän från vikingatiden snavade, så att de måste släpa sina

lätta farkoster över landtungorna för att kunna fortsätta

vidare till havet. Inalles finns det på en sträcka av c:a 70

kilometer söder om staden Jekaterinoslavl 11 »trösklar»

(poro-ger) och 6 »stängsel» (zaborer), och av de förstnämnda

kände den höglärde medeltidsgeografen, kejsar Konstantin

den purpurfödde, de ursprungliga svenska namnen på sex:

Essupi (»sov icke!»), Ulvorsi ( holmfors»), Gelandri (»den

ljudande»), Aifor (»alltid forsande»?), Baruforos (»böljefors >),

Leanti (»den leende»?) och Strukun (»stråk»?).

Dessa flodkatarakter erbjödo sålunda en naturlig

skyddsmur mot fientliga angrepp till sjöss, och där bakom

byggde de zaporogiska kosackerna sitt hart när

oåtkomliga rövarnäste på öar och holmar. Detta befästade läger

kallades Sitj (betyder egentligen uthuggning, skogsglänta),

och det flyttades efter omständigheterna från den ena ön

eller holmen till den andra. Inalles känner man 8 sådana

Sitji, av vilka de viktigaste voro på Chortitsa och vid

mynningen av Tjertomlyk. Konung Sigismund I (d. 1548) gavkosackerna »i evig besittning » näjderna kring porogerna på

båda sidor av Dnjeper såsom en vall mot tatarer och

turkar, och hit samlade sig alla, som voro »redo att för den

kristna tron bliva steglade och som ej räddes döden för

det kristna korset. Sitj var »kosackens mor», och Velikij

Lug, den stora steppen väster om Dnjeper mitt emot

Chortitsa, var hans far, och när en sultan sporde, huru

många zaporogiska kosacker det fanns, fick han till svar:

Bakom varje buske en kosack; i varje klyfta hundra

kosacker.»

Detta egendomliga krigarsamhälle rekryterades

oupphörligt genom frivillig tillströmning av den lillryska

befolkningen och diverse andra folkelement, varpå det sydöstra

Europa är så rikt, ty Sitj stod öppet för varje vapenför

man utan hänsyn till nationalitet. De flesta voro

naturligtvis från Ukraina, men det förekom dock, att tyskar,

italienare, fransmän och till och med engelsmän förirrade sig

dit. Fordringarna för inträde i denna krigiska munkorden

voro, att den nykomne var »fri» (icke bonde-träl) och att

han var ogift eller åtminstone levde såsom ogift, ty det var

vid dödsstraff förbjudet att föra med sig kvinnor till Sitj,

även en moder eller syster. Alla måste bekänna sig till

den grekisk-ortodoxa läran, och om en katolik,

mohame-dan, jude eller luteran anmälde sig, måste han döpa om

sig. År 1632 fattades ock ett formligt beslut, att alla

katoliker skulle avlägsnas från Sitj. Men för resten frågade

man varken efter pass, börd eller antecedentia, och

vanligtvis antog den nybakade zaporogen ett nytt namn för att

så mycket bättre dölja sin värkliga person.

Tröttnade någon på detta vilda friluftsliv, stod det

honom fritt att lämna Sitj och begiva sig vart som hälst.

Alla kunde naturligtvis icke oavbrutet få tillfälle att slåss

och öva sig i vapnens bruk, och därför delade sig

zaporo-gerna i två klasser: sizevyer, som bildade ett slags

krigar-adel och ständigt levde kasernliv i Sitj, och zimovnyer, sombodde i omnäjden och under fredstid sysslade med fiske,

boskapsskötsel, jordbruk och hantverk, men vid förefallande

behov inkallades till krigstjänst.

Det inhemska namnet på detta flyttbara läger var kosj,

korg. En kosj [tatariskt låneord] bestod av 38 kureny,

träbaracker eller kaserner, flätade med ris och taktäckta med

vattentäta hästhudar. Varje sådan barack med eldstad

(kuren kommer av ett ord, som betyder röka) inrymde 150

man, så att ett zaporogläger sålunda i regeln bestod av

inemot 6,000 man, som ögonblickligt voro redo att slåss.

Men om ett större krigsföretag tillärnades, kunde

zaporog-hären genom uppbåd av zimovnyerna uppbringas ända till

50,000 ryttare. Sedermera utbyttes dessa kureny mot s. k.

palanki, befästningar, fyra på vardera sidan av Dnjeper.

Den zaporogiska krigarrepubliken var grundad på

de-mokratisk-kommunistisk självstyrelse. Varje nyårsdag

skiftades alla inkomster av land och vatten genom jakt och fiske

medels dragning av lotter, som lades i en mössa, och i

krigstid fördelades bytet så jämnt som möjligt på alla

deltagare. Rådplägningarna skedde under bar himmel på det

sandade torget i lägrets mitt, och alla voro då barhuvade.

Valen försiggingo med allmän, öppen omröstning och

avlöpte sällan utan träta eller slagsmål. De kraftigaste

struparna och de grövsta nävarna avgingo ofta med segern.

Presidenten i denna republik hette kosjevoj ataman. Då

han valdes, borde han för skams skull krusa och säga nej

två gånger, innan han åtog sig denna förtroendepost.

Därpå bugade han sig åt alla fyra väderstrecken, och

zaporo-gerna ropade åt honom: »Gud give dig svanens ålder (vik)

och tranans skrik (krik)!■» Till ceremonierna hörde ock,

att det ströddes sand eller gneds smuts på hans rakade

hjässa, för att han inte skulle förhäva sig över sin

upp-höjelse, utan inse sin intighet gent emot den suveräna

folkviljan. Zaporogerna voro nämligen slätrakade på huvudet

och hade blott på hjässan en dinglande hårtofs, chochol,Zoporoger dikterande ett smädebrev till turkiske sultanen.

(Efter oljemålning av ryske målaren Rjepin).

som för moskoviterna blev en spefull benämning på

lill-ryssen i allmänhet.

I krigstid hade kosjevojen oinskränkt myndighet, men i

fredstid låg all makt hos folkförsamlingen eller det folkvalda

rådet. Vid slutet av varje år skulle han avlägga räkenskap

för sin förvaltning, och om han då befanns skyldig till

missbruk, blev han ögonblickligen avsatt, stundom till och

med straffad med döden. Därför förekom det också

oupphörliga ömsningar av atamaner eller kosjevojer. Till tecken

på sin värdighet hade han bulava, en spira eller kort,

klubblik stav, vanligtvis försedd med en klotrund prydnad

i toppen. Någon särskild bildning utöver det praktiska

krigaryrket fordrades ej av honom, och det förekom till

och med, att mången f. d. seminarist, som från Kiev

hamnat i Sitj och valts till kosjevoj, rent av förnekade sin

läs-och skrivkunnighet för att ej väcka misstankar, och denna

brist, värklig eller låtsad, hade dessutom den fördelen, att

kosjevojen slapp skriftligt binda sig genom kontrakt eller

dokument.

Den ryske konstnären Rjepin har målat en vida bekant,

även i Stockholm förevisad tavla, framställande zaporoger,

dikterande ett smädebrev till turkiske sultanen — ett

konstverk, som utom sitt historiska intresse även mästerligt

framhåller olika skiftningar av skrattet och hånlöjet. Att

professor Rjepins komiskt-burleska teckning icke är överdriven,

därpå äga vi historiska bevis. När t. ex. sultanen Mohamed

IV i en övermodig skrivelse till zaporogerna, med

framhållande av sina många titlar såsom »solens och månens

broder, Guds ättling och ståthållare, härskare över

Macedo-niska, Babyloniska, Jerusalemska och Egyptiska riket» etc.

etc., ville tvinga de uppstudsiga kosackerna till ödmjuk

underkastelse, svarade dessa med ett brev, varav en kopia

föreligger från senare delen av det sjuttonde århundradet.

Detta kostliga dokument, på vars relativa äkthet kännare ej

tvivla, är av följande lydelse:»Du turkiske satan! Den förbannade djävulens

broder och kamrat och själva Lucifers sekreterare! Vad är du

för en avgrundsriddare? Hin onde spyr ut, vad din här

slukar. Du är inte värd att ha kristna söner under dig.

Din här frukta vi icke; till lands och vatten skola vi slåss

med dig, du babyloniske köksmästare, macedoniske

tunnbindare, jerusalemske bryggare, alexandrinske

getabocks-tjuv, Stora och Lilla Egyptens svinaherde, armeniske galt,

tatariske bagge, Kamieniec’ slaktardräng, Podoliens

missdå-dare, själva djävulens ättling, all världens och den undre

världens tokstolle, svintryne och hästsvans, rödhåriga hynda,

odöpte skalle, måtte den onde taga dig! Så svara kosacker

dig, hedning. Ovärdig är du sanna kristnas moder. Datum

känna vi icke, ty vi ha ej kalender. Måne på himlen, året

i boken och för rästen samma dag hos oss som hos er.

Kosjevoj atamanen Ivan Sirko med hela sin

zaporogiska här.»

Såsom verkställande och rådgivande myndighet hade

kosjevojen vid sin sida åtskilliga höga förtroendemän: en

general-åse«/ eller jesaul, som kommenderade hären i

kosjevoj atamanens frånvaro och hade uppsikt över trupperna i

fredstid, en domare, som förvarade silversigillet, och en

sekreterare eller skrivare (med penna och bläckhorn av

silver). Dessutom hade varje kuren en underataman, som

hade en mindre käpp till tecken på sin rang.

Den bäste kännaren av zaporogernas historia, D. I.

Evarnitskij, direktör för det etnografiska museet i

Jekateri-noslavl, lämnar i sina många arbeten intressanta

upplysningar om zaporogernas seder och bruk. Det var i

fredstid ett lättjefullt, enformigt liv, som synes mig något erinra

om montenegrinernas — det enda europeiska folk i

nutiden, som i någon mån skulle kunna jämföras med de

lill-ryska kosackerna.

De stego upp med solen, tvättade sig i rinnande vat-Spelande och sjungande zaporog.

(Efter målning från 1700-talet, kopior i Kievs och Tjernigovs museer).

ten, och efter morgonbönen satte de sig till en varm

frukost. Förmiddagarna tillbragte de med att se om sina

hästar, putsa vapnen, laga kläder och — att röka. Klockan

tolv slog kocken i varje kuren (kasern) på en kittel, till

tecken att middagen var serverad. Den bestod vanligtvis

av en fisk- eller mjölrätt med vatten och kvas (»dricka»).

För kött måste de betala extra åt kocken. Vid högtidliga

tillfällen vankades hirs- eller majskaka med saltad fårost

eller med pastrema (soltorkat fårkött) samt teterja (på kol

gräddade pannkakor). Till soppan använde de skedar, men

den fasta födan inmundigades med fingrarna. Såväl före

som efter måltiden lästes en bön. Kvällarna fördrevos med

sång, musik och dans. De vanligaste instrumenten voro

kobza (bandura, en åttasträngad gitarr eller luta), fiol,

cymbal och rörpipa.

Strängt ortodoxa, iakttogo zaporogerna noggrant så

väl fastorna som firandet av den grekiska kyrkans

hälg-dagar, och då tog man rikligt skadan igen. Visiter

avlades, det sköts med bössor, det röktes och dracks först och

sist. Om >ljuljka» (pipan) heter det i en gammal lillrysk

folkvisa:

»Pipan skänker själen ruset.

Hjärnan friskas upp av snuset».

Under krig höllo de sig i allmänhet nyktra, och det

lär ha hänt, att en full ataman under en sjöfärd kastats

överbord. Men hemma i Sitj överlämnade de sig allt för

gärna åt »vinets» njutningar. Dryckenskapen frodades på

krogen, som de poetiskt kallade »knjagina» (furstinnan),

och de kunde ej leva utan okovyta (aqua vitae). När en

hetman vid namn Apostol år 1733 i Gluchov invigde sitt

nya stenhus, gav han en »bankett», där den 75-årige

värden själv söp sig värst full och fick slag i vänstra sidan,

så att man måste skicka bud till Moskva efter »recept».

Rättskipningen hos zaporogerna var lika enkel som

kraftigt verkande. Förnärmelser mot överheten straffades

med att den skyldige bands vid en kanon på torget och

sedan vanligen sönderslets av mängden; en tredskande

gäldenär fjättrades i kedja vid en kanon, och en tjuv näpstes

med knut under en galge. Den vanligaste bestraffningen

bestod i prygel vid skampålen på torget, där det alltid fanns

till hands torra ris med blyklumpar i ändan, och stundom

upprepades exekutionen flera dar å rad, någon gång med

dödlig verkan. För mord och svårare förbrytelser, såsom

olovligt umgänge med kvinnor, stadgades dödsstraff än i

form av levande begravning, än i en galge, i vars järnhake

brottslingen fästades, sittande på en häst, varpå hästen

rycktes undan. Även spetsning på påle hörde till den

tidens barbariska straff, och härutinnan hade lillryssarna

helt visst goda föredömen både i Moskva och i Polen.

Så förflöt detta liv, tidtals enformigt, men dessemellan

avbrutet av vilda fäjder och djärva plundringståg. På

ålderdomen gingo åtskilliga kosacker i kloster för att

försona sina synder. Men de flesta stupade, försvunno

spårlöst eller begravdes utanför Sitj i full rustning. En

slovakisk präst, som råkade följa Karl XII genom Ukraina, har

skildrat en dylik begravning, till vilken vi längre fram

återkomma. Och på kosackgraven sattes stundom ock en

flaska med »okovyta», för att zaporogen ej skulle törsta

ihjäl, innan han slapp in i sitt himmelrike.

Detta lillryska folk, som koncentrerade sig i Dnjepers

kosacker, hade sålunda i brokig blandning de dygder och

laster, som pläga känneteckna s. k. naturfolk. De kunde

vara grymma, vilda, sluga, trolösa, omåttliga; men de

visade också vackra prov på öppenhjärtighet, barnslig

godhet, enkelhet i levnadsbehov, gästfrihet och personlig

hederskänsla, och alla dessa egenskaper återspegla sig mer

eller mindre hos deras hetmaner och atamaner. Men

framför allt voro de besjälade av en häjdlös frihetslust, som i

förening med kallblodig tapperhet och dödsförakt drev dem

långt på krigets bana. Redan på 1570-talet företogo de

plundringståg till Moldau [Wallachiet] och Krim; på sina

lätta »måsar» (tjajki, farkoster, var och en rymmande 60

man) plöjde de Svarta havets vågor, brände Sinope och

hotade själva sultanen under Konstantinopels murar.

Ukraina och zaporogerna voro näppeligen kända i

den svenska litteraturen förr än Karl XII gjorde sin

ödesdigra bekantskap med båda delarna. Petrus Petrejus, vår

förste ryske kulturskildrare, har i sitt vid början av Gustav

II Adolfs regering utgivna arbete mycket sant och osant

att förtälja om tatarerna, men intet om lillryssarna och

visste blott om kosackerna, att »det är ett frijmodigt Folck

uthi Krijgh, alla til Häst och bruka Bogar och Pijlar,

Sablar och temligen långa Glafwer och Spiut. The som

grentza närmest thet Moskowitiske Regemente, haffva uthi

alla punckter then Ryska Religion.»

Det är emellertid förundransvärt, huru pass väl Karl

XII:s fältpredikant Nordberg tog reda på och visste att

bedöma denna för en svensk präst så främmande och helt

visst motbjudande värld. Hans skildring av zaporogerna i

Karl XII:s historia» är ännu läsvärd och överensstämmer i

huvudsak med verkliga förhållandet. Låt oss höra, vad

Nordberg skriver:

>Zaproverne äro ett folck som uppehålla sig på öarna

uti Niepern, 50 mihl nedan för Kiow. De blifwa så

kallade af Porohi, det är forssar eller fall, hwilke å de orterna

skola vara uti strömmen på 13 eller flere ställen. Deras

första ursprung och början skall hafwa warit af förlupna

bönder utur Wolhynien, Podolien, Reussland och andra

orter, hwar til allehanda sladder sig sedermera slagit, at de

blifwit starcke till några 1,000 man. De nära sig med

jagande och fiskande, men mäst med ströfweri på sina

grannar. I begynnelsen hafwa de stadigt legat i håret påTurckarne och Tartarerne, dem de både til lands och siös

på swarta hafwet gjorde mycken skada».

»Deras mackt war ej alltid lika stor. Om sommaren

växte hon ofta til 30,000 man, hvilke lupo tillsammans utur

Ukraine och nästgräntzande orter, ty aldenstund man hölt

dem för de stridbareste af alle Cossaker, så hade de uti

hela Ukraine det anseendet,1 at när de reste sig op, föllo

gemenligen alle inwånarena dem til. De ledo inga

qwin-folck hos sig. Då de ifrån Pohlen eller andra orter

röf-wade och bortförde några qwinfolck, sålde de dem genast

till Turckarne eller Tartarerne. Imedlertid om någon besof

en sådan fånge eller trälinna, som han hade, blef han utan

nåd fördränckt. När en ung Cossak kom til dem,

lemna-des honom frihet att föda sig med fiskande och skiutande,

så länge årstiden wille det tillåta. Sedan mot wintern gaf

han sig hem igen och gifte sig, om han hade lust. De

äter, som ej wille gifta sig, bedrefwo öfwer wintern så

mycket större lösacktighet som Cosackerne höllo til den

ändan uti städerne lättferdiga kohnor fahla. Wid första

Wåhredag begofwo de sig til Zaporoverne igen. Elliest

hållas hustrurna i Ukraine mycket strängt.»

Vidare omtalar vår stränge sedeskildrare, att 4,000

man alltid måste vara i Sitj. På den största holmen funnes

30 hus, så stora och rymliga att 400 till 500 personer

kunde ligga i vart och ett. I Poltava avyttrade kosackerna fisk,

pälsverk och salt, men tillhandlade sig viktualier, tobak,

brännvin, bly, krut och järnredskap. Dessutom fodrade

de sina hästar i staden över vintern, enär det ej fanns hö

hemma.

Adlerfelt, Karl Xlhs kammarherre under fälttågen,

vilken stupade vid Poltava, efterlämnande den värdefulla

dagbok, som 1740 utgavs av hans son, fick i likhet med de

flesta utlänningar en ofördelaktig uppfattning av de

zapo-rogiska kosackerna. I en not säger han: >De bo ännu i

dag blott i jordkulor eller ock i tält, gjorda av filt, för attlätt kunna flytta dem från en ort till en annan, och de

livnära sig endast av sin boskap, av villebråd och fiske.

Härav kan man lätt förstå, varför detta härliga land hittills

förblivit obebott norrifrån, och varför det alltid skall vara i

detta skick, om man tar i betraktande de omgivande

folkslagens anlag, särskilt tatarernas.» — Men när Karl Xll

hade sårats i foten omedelbart före Poltavaslaget, kunde

Adlerfelt icke låta bli att giva dem ett visst erkännande för

deras skjutskicklighet: Dessa stackare ha långa bössor,

som de kalla Tourk och som ha en skottvidd av ända till 500

fot. Med dem ha de gjort oss nog mycket ont. men aldrig

mer än i denna trakt, som rågat måttet av våra olyckor.»

De karolinska dagboksanteckningar, som professor

Aug. Quennerstedt sedan 1901 begynt utgiva och som av

honom försetts med en inledning om Ukrainas natur och

folk, innehålla åtskilliga notiser om det intryck, som det

bördiga landet med dess underliga befolkning gjorde på de

svenska krigarna. Så t. ex. skrev löjtnant Joachim Lyth den

12 nov. 1708: Wi kommo nu in utj landet Ukraina eller

Ukrain, fältherren Maseppa tillhörigt, som uti sig sielf är

ett ymnigt, frucktbart land på säd, fruckt, tobak och boskap,

men skog finnes där litet eller intet, utan består mäst uti

stora flacka fälten; ett elackt och swinacktigt folk är här

att finna, honung, lin och hampa är till öfverflöd ock

för-säljes för en ringa pening, och bo desse ukrainer

merendels wid små strömmar för watn skull, som till myckenhet

där i landet finnas, de bränna mästa delen halm ock torf,

hwar wid de både koka ock baka.»

Ett halvt århundrade före Karl XII företogs en

forskningsresa genom Ukraina av en fransk ingeniör Guilleaume

le Vasseur de Beauplan, som tillbragte 17 år i Polen och

under ständiga resor hade rika tillfällen att lära känna även

Lill-ryssland. Det intryck, som han år 164ö fick av det sociala

tillståndet i Ukraina, var högst nedslående. Ur hans

»Dé-scription d’Ukranie» (tryckt 1663, 73) må följande citat anföras:

»Bönderna i detta land äro alldeles eländiga,

nödsakade som de äro att arbeta tre dagar i veckan med sina

armar och sina hästar för sina herrar och att betala dem,

alltefter den brukade jordens storlek, ett visst antal

spanmålsskäppor, kapuner, höns, gåsungar och kycklingar,

nämligen vid påsk, pingst och jul; vidare måste de köra

timmer för sina herrars räkning och göra tusen andra

dagsverken, som de ej borde vara underkastade, utom att det

utprässas pängar av dem, likasom ock tionden av får, svin,

honung, frukter och var tredje oxe vart tredje år.

Korteligen, de äro nödsakade att giva sina herrar allt, vad dem

lyster, så att det ej är underligt, om dessa stackare icke

kunna samla något under så hårda villkor. Och icke nog

härmed — deras herrar ha ock oinskränkt makt ej blott

över deras egendom, utan ock över deras liv, ty så stor

är friheten hos den polska adeln, vilken lever såsom i

paradiset, under det att bönderna äro som i skärselden, att

om dessa fattiga bönder råka i händerna på dåliga herrar,

är deras belägenhet ömkansvärdare än galerslavarnas. På

grund av detta slaveri rymma många, och de djärvaste av

dem fly till »le Zaporoüys», som är tillflyktsorten för

Dnjepers kosacker. Efter att ha tillbragt någon tid där och

gjort en färd på havet betraktas de som zaporogiska

kosacker, och genom dylika missförhållanden växa deras

legioner alltjämt övermåttan.»

När lillryska flyktingar på 1690-talet kommo från Sitj

norrut, beskrevo de »porogernas» krigare sålunda: »Det

är sådana människor, som ej våga släppa tungan lös, när

de vistas i Ukraina. Men så snart de komma tillsammans

i Sitj, framkläcka de lasteliga tal och hitta på historier,

eggande till uppror. En pratar i fyllan och villan; en

annan andas hätskhet, även fast han inte super, och skäller

inte bara på hetmanen och panerna (herremännen), utan till

och med på monarkerna.»

*

Detta underbara samhälle, som dels bestod av krigiska

äventyrare, vilkas politiska ideal voro lika svävande

som den ändlösa steppens konturer och lika nyckfulla som

vindens fläkt eller fågelns flykt, dels kompletterades av

biltoga främlingar och förlupna bönder, för vilka friheten var

liktydig med laglöst självsvåld, saknade ju alla betingelser

för att bliva en stat med varaktigt bestånd. Men varken

från Polen eller Turkiet, som vid 1600-talets början visade

tecken till inre förfall eller avmattning, lurade den värsta

faran: den kom från ett hittills föga beaktat håll, från det

moskovitiska tsardöme, som höll på att samla Ryssland till

ett politiskt helt och inom kort skulle komma att övertaga

den ledande rollen i östra Europa icke blott på Polens

bekostnad, utan ock i strid mot de svenska

stormaktsintressena. Härigenom råkade Sveriges storpolitiska historia i

någon mån bliva förknippad med Ukrainas och den lilla

zaporog-republikens öde.

Sveriges första förbindelse med Ukraina går tillbaka

till »den stora oredans» dagar i Ryssland, då Karl IX tog

verksam del i den moskovitiska tronföljdens förvecklingar.

Petrus Petrejus (Per Person), som då vistades i Moskva

för diplomatiska värv, hade bland annat även i uppdrag att

utverka tillstånd för några tatarer att från Sverige återvända

över Ryssland till Krim och torde väl då hava fått en smula

kännedom om södra Ryssland. Men det var först Gustav II

Adolf, som med sitt politiska snille, under förberedelserna

till sitt deltagande i det stora religionskriget, fick

uppmärksamheten riktad på sydöstra Europa och insåg

nödvändigheten av att söka bundsförvanter mot papismen och mot

det svenska östersjöväldets rivaler i öster och söder, från

Dnjepers och Dnjesters okända näjder.

Redan år 1626 kommo den svenske adelsmannen [?]

Georg Bernhart och Alexander Ljubim Rubtsov, en rysk

fånge, som befriats från Marienburgs fästning, till Moskva

för att å svenske konungens vägnar anhålla om tillstånd

att fritt få färdas till Zaporozje genom det ryska tsardömet.

Men tsaren, som icke utan skäl misstänkte en diplomatisk

avsikt bakom denna reseplan, vägrade med hänvisande till

Stolbova-fredens bestämmelser, vari det icke var tal om lov

för svenska sändebud att släppas fram till Lillryssland. Och

kort därpå knöt Gustav Adolf direkta förbindelser med sin

frände, Betlen Gabor av Siebenbürgen, genom sitt ombud

Paul StrassburgMånne besläktad med den Hans v. Strassburg, som var

assessor i Dorpat och adlades 1658?, som förut vistats å greve Thurns vägnar

vid detta hov och kunde inhämta upplysningar om

kosackerna och tatarerna.

Dessa underhandlingar blevo ej heller alldeles

fruktlösa. År 1629 kom till Moskva från Krim khanens

sändebud Chalberdej med ett följe av nio man och bad att få

fara vidare till Sverige. Detta beviljades, och de återvände

jämte det svenska sändebudet Bernhart från Stockholm

följande år, medförande ett förbundsfördrag mellan Gustav

Adolf och khanen av Krim mot käjsaren och konungen av

Polen. Även 1630 fick det svenska sändebudet Benjamin

Baron lov att genom Ryssland färdas till Krim, och han

återkom 1632 med beskedet, att tatarerna, för tillfället

upptagna av krigiska förvecklingar med Persien, icke kunde

lämna någon hjälp genast, men att de längre fram skulle

ställa 30,000 man till förfogande.

Även med zaporogerna sökte Gustav Adolf komma i

omedelbar beröring, men detta försök strandade på

kosackernas misstrogenhet och vankelmod. Kaptenen Peter

L"Amiral och fänriken Jakob des Greves fingo genom

Rous-sels bemedling audiens hos tsaren i Moskva 19 juli 1631

för att utverka sig tillåtelse att uppsöka zaporogernas

ata-man. De kommo också till atamanen Jan Kulaga, som då

vistades i Kanev (Kaniow) vid Dnjeper, och överlämnade

åt denne en kunglig skrivelse, som lovade kosackerna

dubbel lön och såld mot vad de fått av polackerna, om de

»för sin nedärvda tro ville stå emot polackerna och vara

i samdräkt och gott förhållande med svenske konungen,

men aldrig tillsammans med polske konungen tåga i krig mot

någon». Men zaporogerna brydde sig ej ens om att läsa

skrivelsen, utan skickade sändebuden till den polske

hetmanen Koniecpolski i Bar. De sluppo med knapp nöd över

Warschau hem till Stockholm, men deras tolk Ivan Jaganov

(Johansson?), förut anställd vid utrikeskansliet i Moskva,

fängslades av polackerna och sattes på fri fot först år 1634.

Dessa framsynta planer hämmades visserligen genom

Gustav Adolfs död, men upptogos med fördubblad kraft

av Karl X Gustav, den värdige arvtagaren av Gustav Adolfs

snillrika politik. Och samtidigt med honom hade Ukraina

och zaporog-republiken fått en statsman och härförare, som

för en liten tid fyllde hela Europa med häpnad, beundran

och skräck — det var Chmielnitskij.

Bogdan Chmielnitskij hade år 1610 blivit tagen

tillfånga av turkarna i slaget vid Cecora, där fadern Michail

stupade. Återkommen till Ukraina, ärvde han efter fadern

gården Subotov och gifte sig med Anna Samkovna från

Perejaslavl. Men han rönte stora motgångar i hemmet, ty

en viss Tjaplinskij tog egenmäktigt hans gärd och

enleve-rade hans hustru. Han stämde Tjaplinskij inför polska

riksdagen, men den avvisade hans klagomål. Det var

sålunda närmast personliga oförrätter, som väckte hans

oförsonliga hat mot polackerna; men på samma gång var det

kärleken till Ukraina, som drev honom att ställa sig i spet-

sen för ett nationalkrig mot Polen år 1648, och detta

kröntes med en stor seger vid den lilla floden Zjolte Vody, där

det mäktiga Polens lysande här blev grundligt slagen av

en kosackhövding i förbund med de tatariska horderna. Från

denna stund var Chmielnitskij i folkuppfattningen »blodets

ande, jätten som på miljoner människor hämnades sina egna

oförrätter», såsom Sienkiewicz uttrycker sig i den gent

emot kosackerna något ensidigt orättvisa romanen »Med

eld och svärd». Men Chmielnitskij var något vida mer:

han var en viktig politisk faktor i östra Europa och

hyllades såsom en okrönt monark, t. ex. av Cromwell, vilken i

en latinsk skrivelse hälsade zaporog-hetmanen såsom »den

grekisk-österländska kyrkans överhuvud av Guds nåde,

anföraren för alla zaporogiska kosacker, det polska

adelsväldets skräck och störtare, erövraren av fästningar, det

romerska prästerskapets förintare samt hedningars, judars och

antikrists förföljare».

Men Chmielnitskijs och Ukrainas olycka var att

bundsförvanter voro nödvändiga i den ojämna kampen mot det

ännu övermäktiga Polen, och dessa bundsförvanter gjorde

inga offer för lillryssarnas skull. Redan 1650 hade han

kastat sina blickar på den svenska stormakten för att där finna

understöd i sina planer mot Polen. Två kosacker i tatarisk

förklädnad anlände då till Stockholm, och samma år begav

sig Johan v. Meijer från Stockholm till Krim. Såsom

mellanhand tjänstgjorde den polske underkanslärn Radziejowski,

vars sändebud till Chmielnitskij dock uppfångades på

vägen. Efter slaget vid Batog [1652] sände Chmielnitskij till

Stockholm för underhandling två kaptener, svenskar till

börden, som tjänat i polska armén, men tagits tillfånga, och

1653 anlände en igumen (kloster-abbot) från Aten vid namn

Daniel de Graecani (adlad 1657 under namnet Oliveberg),

enär drottning Kristina »intresserade sig för det grekiska

språket».

Detta var ju också sant, men Gustav Adolfs dotterintresserade sig så mycket mindre för krigiska

angelägenheter, och förhandlingarna mellan Sverige och

kosackrepubliken sköto fart först efter hennes tronavsägelse. Karl

Gustav skickade till Ukraina — enligt historikern

Kostoma-rovs monografi över Chmielnitskij — en general Wilhelm

Karlus, som begav sig dit över Moskva med köpmanspass,

samt sedermera från Lemberg en armenier Gamotski, som

i sin ungdom hade vistats i Sverige, med nya förslag.

Chmielnitskij å sin sida sände den svenske konungen tre

turkiska hästar med rik mundering, tre janitjarbössor, tre

buffelhorn och tre kosackuniformer med sammet, guld och

pärlor. — I det svenska riksarkivet bevaras åtskilliga

skrivelser mellan Radziejowski och Chmielnitskij samt

zaporog-härens kanslär Ivan Wyhowski från åren 1654 — 56 samt

rapporter från residenten Daniel Oliveberg och ablegaterna

Gotthard Wellingk, borgmästare i Riga, och den blivande

presidenten Gustav Lilljecrona. Och i Danzig hade svenska

regeringen två ombud, Pelz och Koch, som skulle lämna

löpande underrättelser om kosackerna.

Men Chmielnitskijs storslagna plan att få till stånd ett

tremaktsförbund Ukraina —Sverige —Moskva mot Polen

förfelades, därför att tsardömet ej ville veta av något krig med

Polen, så länge Ukraina icke erkände Moskvas överhöghet.

Med sin diplomatiska slughet sökte kosackdiktatorn gå en

medelväg genom en >personal-union» med tsardömet, som

skulle tillförsäkra hela Ukraina jämte Sitj full autonomi och

en egen här av 60,000 man. Men denna personal-union

vart ödesdiger för Lillryssland; det var lammets förbund

med vargen. Ukrainas demokratiska självstyrelse var

oförenlig med det tsariska Moskvas centralisationspolitik, och

man var redan inne på ett sluttande plan, som förr eller

senare måste sluta med Ukrainas politiska undergång.

Förbundet med Moskva var från Chmielnitskijs sida ej heller

allvarligt menat, fast han i Perejaslavl 1654 besvor de s. k.

Bogdanska artiklarna, ty det dröjde ej länge, förrän hanarbetade på ett nytt tremakts-förbund med Sverige och

Transsylvanien. Men döden bortryckte honom plötsligt

år 1657, och ingen var mäktig att upptaga hans mantel.

Näppeligen hade han dock kunnat ana, att hans ståtliga

ryttarstaty skulle resas på Kievs förnämsta torg såsom en

symbol av det »enda, odelbara Ryssland», samtidigt med

att detta Ryssland sökte kväva all andlig individualitet och

självbestämningsrätt hos det lillryska folk, för vilket

Chmiel-nitskij var och skall förbliva den största hjälten och

fosterlandsvännen.

De tre årtionden, som följde efter Chmielnitskijs död,

hava i Ukrainas historia fått namnet: ruina, det politiska,

sedliga och materiella förfallets tröstlösa period. Det var

en kaotisk tid av hjälplöshet och principlöshet, av

trång-bröstad egoism, kortsynt intressepolitik, trolöshet och svek,

och det hette med rätta: »Nu har den Chmiel (=

Chmiel-nitskij) dött, som svor tsaren trohetsed, och med honom

dog ock trohetseden». Och nu gällde det icke längre krig

och allianser mot Polen, utan själva livsfrågan för

Lillryss-land, som blev en lekboll i ryska och polska händer.

Genom freden i Andrusovo 1667 avträdde Polen åt Ryssland

hela det lillryska landet öster om Dnjeper jämte Kiev, och

enligt fördraget i Bachtjisaraj 1681 skulle det västra (högra)

Dnjeper-landet lyda under Turkiet.

Det moskovitiska tsardömet förfor i förstone mycket

hänsynsfullt mot det genom »personalunionen» införlivade

Lillryssland, väl vetande, att ett rike, som söndrat sig

inom sig självt, ej var svårt att styra. Den lillryske

hetmanen skulle väljas av starsjinan (»de äldstes» råd), och

tsaren hade endast att stadfästa valet. Jämte fullständig

avtonomi utlovades frihet i militära och diplomatiska

angelägenheter, utom gent emot Polen och Turkiet. Men vid

sidan av hetmanen inrättades ett generalkrigskansli, och

det vänstra Dnjeper-landet indelades i tio »regementen»eller militärdistrikt, vilkas överstar efterhand började införa

rysk militärdisciplin hos de »fria» kosackerna. Kotosjichin,

den märklige ryss, som hamnade i Stockholm under Karl

XI:s regering, beskriver Lillrysslands statsrättsliga

förhållanden sålunda i den samtida svenska översättningen:

»Den samme Boiarin som förwaltar det Galetske

Qwarteret (i guv. Kostroma), sitter och uti Pricas (= kansli)

Malvoi Rossi tillijka medh een Diak (= sekreterare). Det

lilla Rysslandh, Saporoske Casaker Armadan sampt städerne

Kief och Zernigoff med deras Towarisse eller Adhaerenter,

lyda under detta Pricaset, alt ifrån den tijden sedhan dhe

blefwe åthskilde från Kongen j Påhlen och kommit under

Tzarens devotion. Af samma lilla Rysslandh inkomma inga

intrader, derföre at då Tzaren hade bekommit dem j sitt

wåldh och bracht dem till sin hörsamhet, hafwer han

ut-fäst och förplichtigat sigh, at de skole ewinnerligen blifwa

hans Undersåthare, effter dhe privilegier och frijheeter som

dhe hafft hafwa j förtijden under Kongen i Påhlen, intet

derpå förandrandes, eller dheras frijheet dem afskährandes,

uthan war medh dem förafskedat at de skole hålla altijdh

een Armé j parat af 60,000 man emoot Tzarens fiender och

till städernas defension: Hwilken Armé skulle blifwa

underhällen af dhe Räntor och uthlagor som af den

Landsohr-tens inbyggare faller. »

»Ruinen» i Ukraina nådde sin höjdpunkt under den

grymme, vinningslystne hetmanen Bruchovietskij. Med en

svit av mer än 500 man for han 1665 till Moskva för att

»reglera» förhållandet mellan Lilla och Stora Ryssland, i

själva verket liktydigt med att främja sina personliga

intressen genom att gynna det moskovitiska inflytandet. Han

gifte sig med en dotter till furst Dolgorukov, lät tsariska

vojevoder slå sig ner i lillryska städer och överflyttade

kosackernas bränvinsmonopol — ett av deras dyrbaraste

privilegier! — till den tsariska statskassan. Då han med

starka skäl misstänktes för att avfalla från Moskva ochövergå i turkisk tjänst, men ej godvilligt ville lämna från

sig bulavan, hetman-staven, blev han av Dorosjenko

bunden vid en kanon och sönderslets av kosackpöbeln 1668.

Under det att den vänstra Dnjeper-stranden allt mer kom

i Moskvas ledband och den högra oupphörligt slets

mellan polska och turkiska intressen, hade zaporog-republiken i

Sitj en sista glansperiod under sin tappre kosjevoj ataman

Sirko, som i fejderna mot tatarer och turkar upplivade

minnet av Sahajdatjnyjs och Taras Trjacilos segersälla dagar.

Det berättas om denne Sirko, att han föddes med tänder,

och hans aptit lär ha varit fruktansvärd. Konsten att läsa

och skriva lärde han sig aldrig (jmfr det med hans namn

undertecknade smädebrevet till sultanen!), men dess

skickligare blev han i stridskonsten. Han deltog i femtio

drabbningar och hade sålunda gjort sig högeligen förtjänt av

den eviga saligheten, ty — säger ett kosackiskt ordstäv —

ju fler busurmaner man dödar, dess säkrare slipper man

in i himmelriket. I sin politik var han en äkta kosack med

typiskt vankelmod: än stod han på ena sidan, än på den

andra, allt eftersom det lämpade sig, och ansåg sig aldrig

bunden av edliga försäkringar till Moskva eller Polen, ty

»nöden bryter lagen».

Hans oroliga livs största bragd timade år 1675, då

Mohamed IV utsände 15,000 janitjarer, vilka i förening med

40,000 krimska tatarer skulle angripa Sitj. Khanen själv

lyckades tredje julnatten smyga sig fram till en väktare,

som övermannades och yppade, att zaporogerna nu höllo

på att sova ruset av sig. Men de angripande upptäcktes

i allra sista ögonblicket av en kosack, som händelsevis stod

på utkik, och bredvid honom vakade ännu några, som

spelade kort. Alla baracker (kureni) alarmerades, och en

häftig eld öppnades från alla fönstergluggar. Men då den

anfallande massan glesnade, hotade skotten de motliggande

fönsterna, och zaporogerna övergingo därför till

handgemäng med bösskolv, spjut, sabel och klubba. Av de 15,000

janitjarerna undslapp knappt halvannat tusen med livet, och

khanen själv flydde hals över huvud tillbaka till Krim.

Den oerhörda mängd av lik, som hotade att förpesta

luften i Sitj, vållade zaporogerna huvudbry. Några

föreslogo, att de skulle brännas på busurmansk sed, men

flertalet tyckte att det gick åt för mycket bränsle på så

värdelösa föremål. Andra tyckte, att janitjarkropparna kunde få

ligga kvar på marken och bli byte för rovdjur och fåglar;

men även detta billiga och osvikliga medel förkastades,

enär vargar och örnar därigenom kunde få blod på tand

och bli vådliga för kosackerna själva. Ej heller kunde liken

begravas i jorden, ty ingen ville gräva gratis i den frusna

marken, och det toge för mycken tid. Slutligen beslöts

med acklamation, att liken skulle vräkas i Dnjeper för

vidare befordran till ursprungslandet. Och så skedde.

Efter tacksägelsegudstjänst och glädjesalut företogs

genast ett hämndetåg av 20,000 kosacker till Krim, och

khanen hann med knapp nöd rädda sig från Bachtjisaraj,

tatarernas Alhambra, upp på bergen. Efter hemkomsten

firades det lysande fälttåget med en »bankett», d. v. s.

dryckesorgier, som varade i två dygn, och en allmän

utdelning av ox- och fårkött från Krim ägde rum.

Sirko, som under sin skiftesrika levnad även fått pröva

på förvisning till Sibirien, dog 1680 och begrovs i

Tjortomlytska Sitj. Men dessförinnan avhöggo zaporogerna

hans högra hand för att ha den med sig i nya strider. Nu

hjälpte dock ej en dylik amulett eller talisman längre. Det

var oåterkalleligt förbi med den kosackiska

frihetsrepubliken. På östra Europas politiska horisont tedde sig de

mäktigt växande skepnaderna av två giganter, Peter den

store och Karl den tolfte, och deras kamp avgjorde för

långliga tider framåt icke blott Lilla Rysslands, utan ock

hela det stora Europas politiska öden.

Utgångspunkten för denna tingens nya ordning

betecknas av år 1687, då Ukraina fick en utomordentligt

skicklig och förslagen administratör i den av Moskva

nyutnämnde hetmanen Ivan Mazepa. I samvetslös egoism och

politisk karaktärslöshet överträffade han till och med

Bruchovietskij; såsom statsman och krigare var han en parodisk

vrångbild av Chmielnitskij. Även han upptog i den stora

frestelsens stund tanken på ett förbund med Sverige mot

den slaviske länsherren; men förhållandena voro nu helt

annorlunda än på »Chmiels» tid.

Denna katastrof i Sveriges och Ukrainas historia skall

utförligt belysas genom Mazepas i flera hänseenden högst

intressanta levnadsöden.

Om ej saken vore så ytterst allvarsam och bedrövlig,

kunde man frestas att le åt den genom den skärande

kontrasten groteskt löjliga sammanställningen av sådana

bundsförvanter som Karl XII:s tröga, rätlinjiga, genomhederliga

och nyktra »bussar» och Mazepas hetlevrade, vankelmodiga,

baksluga och ofta onyktra zaporoger.

Och icke minskas det hemskt komiska i denna tragik,

om man jämför Karl XII:s kyska, envisa och rättrådiga

karaktär med Mazepa.

*

II.

DEN POLITISKE LYCKORIDDAREN.

Ivan Stepanovitj Mazepa-Koledinskij tillhörde en

ortodox, lillrysk adelssläkt. Stamfadern fick av polske

konungen Sigismund år 1544 godset Mazepince i distriktet

Bialacerkiew (i det nuvarande guvernementet Kiev), med

skyldighet att göra rusttjänst hos starostan (slottsfogden) i

Bialacerkiew. Dennes son Michail fick denna förläning

bekräftad av Sigismund August 1572 och Stefan Batory 1578

samt av Henrik av Anjou nyttjanderätt till byn Pasotjna

vid Liubomir. Dennes son, regementsdomaren Fedor,

deltog i den redan omnämnde Nalivajkos resningsförsök mot

polackerna, utlämnades av kosackerna i Solnica och

avrättades jämte Nalivajko 1594.

Denne dog barnlös, men hans broder Nikolaj hade

en son med dubbelnamnet Stepan Adam. Det ovanliga

förhållandet med tvänne förnamn har man endast kunnat

förklara därmed, att han såsom grekisk-ortodox döptes till

Stepan, men sedermera genom polsk-katolsk påtryckning

antagit namnet Adam. För mord på en polsk adelsman

Zielenski dömdes han 1638 till »infami» (ungefär

motsvarande vårt »förlust av medborgerligt förtroende») och till

döden, men lyckades genom mutor slingra sig undan

snaran och återinsattes 1659 av Johan Kazimir i sina forna

rättigheter och fick titeln »undermunskänk» (podstoli) av

Tjernigov, vilken värdighet också överflyttades på hans ende

son Ivan, den blivande hetmanen. Han dog i mitten av

1600-talet.

Hans hustru tillhörde släkten Mokiewski och blev

efter hans död abbedissa i Frolo-Voznesenska nunne-klostret

i Kiev under namnet Maria Magdalena. Då hennes son

blivit hetman, flyttade hon till Moskva och förestod en tid

även klostret i Gluchov. Hon dog 1707, sålunda blott två

år före den ålderstigne sonen. Förutom sonen Ivan hade

hon en dotter, som ingick tre äktenskap: det första med

Obidovskij, vars son blev överste och gifte sig med den

lillryske generaldomaren Kotjubejs äldre dotter Anna; det

andra med en viss Vitoslavskij, och i detta äktenskap

föddes en dotter (Marianna), som ock blev nunna i Kiev; det

tredje med Vojnarovskij. Det sista äktenskapet blev

mycket olyckligt, ty den tredje gemålen, som var änkling,

medförde icke blott tre döttrar från sitt förra gifte, utan ock

starka sympatier för katolicismen. För att slippa övergå

till den romerska läran rymde hon från hemmet till sin mor

och dog såsom nunna, måhända i Poltava, där hon skulle

ha vistats år 1709. I detta äktenskap föddes sonen Andrej

Vojnarovskij, vilken sedermera blev överste i svensk tjänst

och såsom laglig arvtagare av Mazepas kvarlåtenskap

vållade den svenska Frihetstidens regeringar mycket besvär,

såsom vi längre fram skola få se.

En annan gren av släkten Mazepa kallade sig

Vasiutinski (till skillnad från Koledinski) och förekommer i

kosackregister från 1600-talet. Överhuvud tyckes namnet icke

hava haft någon god klang i Polen; när t. ex. en viss

Kasian Sakowitj år 1644 avföll från ortodoxien till

papismen, kallades han i en smädeskrift för en »kättersk

mazepa».

Mazepas födelseår är okänt. Ett dylikt årtal kan ju

synas oväsentligt, men onekligen vore det av stort intresse

att med bestämdhet veta, huru gammal Mazepa var, då

han år 1708 kom till det svenska lägret. Den främste

Mazepa-kännaren, N. I. Kostomarov, uppger i sin stora

Mazepa-monografi (1885) födelseåret till 1629, och en annan

Mazepa-forskare, den lillryske författaren F. M. Umanec,

söker i sin stora studie (Petersburg 1897) bevisa, att

födelseåret ej kan förläggas senare än till 1633. Men fältet

har stått öppet för gissningar och lösa antaganden. Den

historiska kalendern »Die Europäische Fama» för år 1709

uppgav hans ålder ända till 83 år — en siffra som man

så mycket mindre kan lita på som denna tidskrönika var

ganska illa underrättad om förhållandena i östra Europa.

På en fotografi efter Norblins kopparstick av Mazepa (från

slutet av 1700-talet) läses: »Ætatis 78», vilket lika litet är

att bygga på. Däremot måste man tillmäta en viss

betydelse åt uppgifter, lämnade av Mazepas samtida, som varit

i hans personliga närhet, och därav framgår, att

födelseåret knappt kan ha varit tidigare än 1638 och ej senare än

1645, det förra dock troligare. Adlerfelt anger visserligen

hans ålder till 64 år (år 1709), men Nordberg nämner

siffran 70 år, och den slovakiske pastorn Krmann, som också

var med då, skriver »inemot 70 år». Yngre än c:a 65 år

kunde han näppeligen ha varit, eftersom hans mor levde

ända till år 1707, och eftersom han själv redan år 1689

beskärmade sig över sin »höga ålderdom och dess

krämpor», även om man alltid med stor misstro bör upptaga

Mazepas uppgifter om sig själv. En ålder av inemot sjuttio

år är i alla fall högst aktningsvärd, om man besinnar, att

han då inlät sig på det dumdristiga företaget att »förråda»

tsar Peter och att han endast några få år förut hade haft

ett av sina kollrigaste kärleksäventyr.

Här må redan anföras, vilket intryck de båda

ovannämnda fältprästerna fingo av den svenske kungens

tvetydige bundsförvant. Det heter i Nordbergs historia:

»Elliest war denna Mazeppa til sin härkomst en

Pohlnisk Adelsman; hade i ungdomen, i Konung Johan

Casimirs tid, warit Camar-page wid Hofwet. Längre fram, då

ett buller warit i Pohlen, skall Pohlniske Fältherren welat

skicka sina meubler i säkerhet och gifwit Mazeppa

Commission at föllja dem ät, men hade ej bättre lyckats än at

Saporowerne kommit deröfwer, tagit bort altsammans och

fördt Mazeppa till Ukraine, der han så insinuerat sig hos

alla, at då warande Cosackiske Fältherren brukat honom

hemma såsom sitt förtrognaste Råd. Efter några år, då

hans Herre förfallit i Czarens onåd och blifwit skickad til

Sibirien, hade Cosackerne med enhälliga röster walt honom

til sin Hettman eller Fältherre. Sant är det, at han i yngre

åren måste hafwa haft både lif och hierta såsom en braf

karl, ty ännu då han kom til Kongl. Hög-quarteret och

war redan 70 år, hade hans ögon en brinnande eld, och

talet förstånd med mycken beskedlighet. Han war

dage-ligen hos Konungen, ibland at de woro allena, ibland at

Gr. Piper war tillstädes, och skedde alla deras discourser

på Latin». — Det var väl efter denna icke oävna

karaktäri-stik som Voltaire i sin historia om Karl XII beskrev

Ma-zepa såsom »en modig, företagsam och otröttlig man,

än-skönt gammal till åren».

Krmann skriver: »Mazepa var en man av inemot 70

år, med allvarsam uppsyn, utbildad efter kosackiska

sedvänjor, kunnig i latin, polska och ryska, égaré av en stor

förmögenhet, som han hade samlat genom olika underhåll av

tsaren och polske kungen samt genom egna rika inkomster

och årsintäkter av sina underhavande. Ty hela Ukraina

var beroende av sin dux (hetman) ända till slutet av hans

liv, och han utvalde ansvariga bland sina hovmän och gav

dem städer och byar i underhåll; men av andra

underhavande samlade han själv pängar, och av varje jordbrukare

tog han i årlig skatt två eller flera polska gyllen i mån av

deras skatteförmåga. I alla städer och större byar hade

han egna gårdar, rörlig egendom, bryggerier och

bränne-rier..... Polsk till sinnelaget, gynnade han polacker ochsvenskar mer än moskoviterna, men dolde detta så mycket

som möjligt.»

Och den polske historieskrivaren Erazm Otwinowski,

som i sin krönika om August II:s regering skildrat

tilldragelser, tillhörande författarens egen tid, säger om Mazepa,

att han var en man »av förtjänst med stora egenskaper,

levde i stor lycka, var hos hela folket in amore venerativo

et adorativo timore, och att han dristigt kunde säga om

sin lycka: Nil felicitati mece deest nisi moderatio ejus (Intet

fattas i min lycka, utom en måttfull begränsning därav) >.

För Otwinowski framstod Mazepa nämligen såsom en polsk

ädling, den där ville befria sitt land från tsaren genom att

övergå till Polen!

Vi skola i det följande se, huru pass riktiga dessa

omdömen voro.

Mazepas ungdom är likaledes höljd i dunkel.

Emellertid fick han en god uppfostran, förmodligen vid

seminariet i Kiev och vid något jesuitkollegium i Warschau

eller möjligen i Polotsk. Man vet också, att han tillbragt

ett par studieår i utlandet, troligen Frankrike och Holland,

med anslag av Krakau-akademiens mecenat Nowodworski.

I sällskap hade han den blivande artilleriöversten Marcin

Katski, och enär denne redan deltagit i 1655 års krig med

svenskarna, låter detta förmoda, att Mazepa själv då var

tämligen hunnen till åren. Att hans lättsinniga natur redan

tidigt tog ut sin rätt, tyckes framgå av faderns råd, att

sonen »måtte lära sig umgås med folk i den polske

konungens omgivning och icke bedriva ofog på krogarna».

Det äldsta samtida vittnesbördet om Mazepa

föreligger i polacken Paseks memoarer. Jan Chryzostom Pasek

efterlämnade i handskrift högst intressanta memoarer om

sina upplevelser i krig och fred (han hade bland annat

följt Czarnieckis trupper till Danmark år 1659 — se den

förträffliga danska översättningen av Stanislaw Roszniecki:»Polackerne i Danmark »), och däri nämnes Mazepa vid två

tillfällen. Denne var då såsom kammarherre eller adjutant

anställd vid det polska konungahuset sedan 1659 och

tyckes ha tillvunnit sig sympati, att döma av Johan Kazimirs

ord: »På grund av hans färdigheter kunna vi hoppas, att

fosterlandet i sinom tid skall få gagn

första tillfället, år 1661 (då Pasek var 31 år gammal), hade

Mazepa, som då befann sig hos konungen i Grodno,

beskyllt Pasek för förräderi, och denna anklagelse var icke

ogrundad, ty Pasek hyste verkligen planer att övergå från

Czarnieckis kungliga trupper till de konfedererades

motparti; men då de erbjödo honom kanslärsposten, vägrade

han att avlägga eden, och hela saken förföll. På Mazepas

angivelse häktades han i Grodno. Han blev visserligen fri

och fick till och med 500 dukater av kungen. Men Pasek

hyste sedan dess groll till Mazepa, »den nyadlade

kosacken», och lurade blott på lägligt tillfälle att få betala för

gammal ost.

Ett sådant tillfälle erbjöd sig redan året därpå, då de

båda hetlevrade herrarna träffades på kungliga slottet i

Warschau. Vi återgiva här ordagrant Paseks dråpliga

skildring av detta möte, enär den lämnar en intressant

kulturbild från det dåtida hovlivet, kryddad med Paseks kärva

och mustiga humor.

»Mazepa hade redan bett kungen om förlåtelse för

det elaka spratt, han spelade mig i Grodno, och återvände

till hovet. Vi gingo dagligen vid varandras sida, ty denna

enda förnärmelse hade ej vållat mig skada, utan fastmer

skaffat mig bröd och gott rykte, som till och med de

kon-federerade avundades mig och som andra lyckönskade mig

till. Men jag hade ändå ett horn i sidan till honom,

särskilt då jag var drucken, ty då pläga ju alla oförrätter stiga

åt huvudet.»

»En gång gick jag genom ett rum, gränsande till det

sista, där kungen befann sig. Jag fann honom där, menför rästen voro där blott några av hovfolket. Jag gick då

fram, något beskänkt, och sade åt denne Mazepa: Czolem,

panie asawula!*) Och eftersom han var en morsk herre,

svarade han genast: Czolem, panie kapral! Utan att

besinna mig gav jag honom med näven ett slag på truten

och tog några steg tillbaka. Han grep med handen om

svärdsfästet; jag likaså. Man rusade till och skrek: Stopp!

Stopp! Kungen är där bakom dörren! Men ingen ställde

sig på hans sida, ty de sågo snett på honom för att han

var en smula kältring och till på köpet kosack, som nyss

adlats. De kände också till det agg, som jag med rätta

hyste mot honom, och de respekterade mig, ty jag hade

redan förbrödrat mig med dem utan att dock svansa för

dem.»

»Nu uppstod stor rörelse. En hovman gick in i det

andra rummet och sade: Stormäktige konung! Herr Pasek

har örfilat Mazepa! Men kungen gav honom då genast

ett slag på munnen: Du skall vara tyst, tills du blir åtspord.

— Biskopen blev förfärad, då han fick höra talas om detta

capitale (förbrytelse), och fruktade, att jag skulle lida någon

insultus (straff). Han gick därför fram till mig och sade:

Jag känner ej ers högvälborenhet, men jag ber för Guds

skull: gack hädan, ty det är ett stort brott att i konungens

gemak örfila någon av hans hovmän. Men jag svarade:

Ers högvördighet vet ej, vad den skurken är mig skyldig.

Då återtog biskopen: Därmed må vara huru som hälst, men

på detta ställe höves det icke att förgå sig på det viset.

Gack hädan, medan det ännu är tid, innan kungen får

vetskap därom. Men jag svarade: Nej, det gör jag icke.»

»Mazepa gick nu ut med gråten i halsen. Slaget

smärtade honom icke så mycket som harmen att

hovmännen ej hade tagit hans parti som för en kollega. Jag

berättade då för biskopen originem praetensionis (orsaken till

x) Mjuka tjänare, herr asaul! — en föraktlig anspelning på

Ma-zepas kosackiska härkomst.grollet), då en kunglig kammarherre kom in och meddelade

biskopen, att han nu kunde få företräde hos kungen.

När han gick, räckte han hotfullt långnäsa åt mig, och jag

trodde, att saken redan var bekant. De gingo in till

kungen, men jag gick till värdshuset. Dagen därpå var en

lördag. Jag gick dock ej till slottet ty jag hyste mina

farhågor, och särskilt i nyktert tillstånd har människan en

annan recollatia (stämning). Jag frågade på omvägar, om

saken rapporterats för kungen, och det svarades mig, att

kungen visste om det, men att han icke hade blivit ond,

utan givit kammarherrn, som inberättat detta, en örfil med

orden: Vad angår det mig? Det har ju ingenting hänt!

Tala inte om sådant strunt för mig!»

»På söndagen gick jag till kammarherren och sporde,

om jag tordes visa mig för kungen. Han svarade, att

kungen ej hade en skymt av vrede och att han till och

med sagt: Jag förundrar mig ej över detta, ty denna

calumnia (smälek) gör mer ont än ett sår. Men det var en

lycka, att de ej träffades ute, och det var också bra att

Mazepa slapp undan så lindrigt med denna läxa, på det

han en annan gång skall veta, hur det går, när man

falske-ligen förvränger saker. — Jag trädde alltså in, just som de

kungliga höllo på att spisa. Då kungen fick se mig, sade

han: Gud förlåte, har ni blivit stursk, eftersom jag icke sett

er på tre dar. Jag märker, att ni måste uppföra er strängt

mot herrar sändebud, ty ni skall ofta presentera i

audiensrummet. Jag svarade: Men ändå beklaga de sig, nådig

konung, fastän de åtnjuta både humanitet och traktament

av ers kungliga höghet. Om man behandlar dem mer

subtilt, skulle vi ej kunna umgås med dem. >

> Därpå konverserade jag med andra i olika ämnen.

Jag var glad och tänkte ej mer på den där Mazepa. Då

kringbjöds desserten. Där var en björn, alias in forma

människa, circiter 13 år gammal, som blivit inringad i

Litauen och som Marcin Oginski låtit infånga i nät till storförtret för jägarna, ty björnarna försvarade honom

ursinnigt, särskilt en stor hona, som måtte ha varit ungens mor.

Hon fälldes snart, och vi infångade ungen, som var nästan

som en människa, särskilt på händer och fötter fanns det

icke björnklor, utan mänskliga naglar. Men det var den

differentia, att den var bevuxen med långt hår, till och med

på hela munnen, och ögonen lyste bara. Meningarna voro

delade: somliga trodde, att det måste komma sig ex semine

viri cum ursa; andra höllo före, att björnhonan snappat åt

sig och vårdat ett mycket litet barn, som, då det ubera

suxit (diat), därigenom också assumsit similitudinem

anima-lis. Men denna unge hade varken mänsklig talförmåga eller

mänskliga sedvänjor, utan blott djuriska.»

»Nu räckte drottningen honom ett päronskal, som

hon sockrat. Med välbehag stoppade björnen det i gapet;

men så fort han smakat därpå, spottade han ut det, rakt i

synen på drottningen. Kungen brast då ut i gapskratt.

Drottningen sade något på franska, men kungen skrattade

ännu mer. Ludwika (Maria Luisa av Gonzaga) steg upp

från bordet, synbart förtörnad. Men kungen befallde oss

alla att dricka en skål för denna furie, bjöd på vin och

musik och lät hämta fraucymer (fruntimmer), för att vi skulle

roga oss. Först nu lät han tillkalla Mazepa och befallde

oss, att vi skulle omfamna och be varandra om ursäkt.

Förlåten varandra av hjärtat, ty I ären båda lika skyldiga.

Så blev det äntligen försoning och vi sutto sedan vid

varandras sida och drucko.»

Mazepas vistelse vid det polska kungahovet vart av

stor betydelse för hans karaktärsutbildning, ty han lärde

sig där den diplomatiska smidighet, som sedermera kom

honom så utmärkt till pass i brydsamma lägen, och hans

medfödda lättsinne fick god näring i den njutningslystna

kungastaden vid Weichsel. Men denna polska fernissa på

den råbarkade kosackhuden bidrog ock i hög grad till attgöra honom impopulär bland Ukrainas oslipade kosacker,

och gång på gång sökte han längre fram rentvå sig från

misstanken att vara polsk szlachcic (adelsman). Efter

utnämningen till lillrysk hetman ursakade han sig sålunda:

»Man lägger mig till last, att jag i min ungdom har

varit kammartjänare hos den förre konung Johan Kasimir

av Polen och att jag har en syster bosatt i Polen. Därför

misstänker man mig för polska sympatier. Visserligen är

det sant att min far skickade mig vid unga år till det

polska hovet, men detta får ej göra mig misstänkt. Ehuru

jag varit vid polska hovet, gick jag på mitt samvetes bud

över till denna (vänstra) sidan av Dnjeper, där jag vann

ynnest och allehanda förmåner, och jag är nu i tsarens

tjänst, ej i den polske konungens. De forna hetmanerna

tänkte annorlunda, men det fingo de plikta för, och det

har jag oavlåtligt i minnet.»

Och vid ett annat tillfälle yttrade han: »Jag träder i

tsarens tjänst med mörk uppsyn, ej glättig, ty det

uppdiktas elaka rykten om mig, att jag skulle vara polack. Men

min farfar och min far föddes i Ukraina och hava tjänat

storgosudaren.»

Till Ukraina begav sig Mazepa för att å Johan

Kazi-mirs vägnar överlämna bulavan (hetman-staven) åt den nye

hetmanen över det polska Dnjeper-landet, Pavel Tetera.

Så hette det åtminstone officiellt. Men att även

personliga motiv till denna avresa, vartill vi återkomma på tal om

Mazepas galanta äventyr, spelat in, framgår väl bäst därav

att han aldrig återvände till det polska hovet, utan stannade

kvar i det polska Ukraina, d. v. s. på högra stranden av

Dnjeper. Här fick Tetera till efterträdare den kraftfulle,

hänsynslöse och personligt äregirige Peter Dorosjenko, som i

sin djärva politik sökte fullfölja Chmielnitskijs planer och i

ett förbund med turkarna — kristenhetens arvfiender —

såg enda möjligheten att bevara Lillrysslands självständighet

gent emot både Polen och Moskva.Samojlovitj, Mazepas företrädare såsom lillrysk hetman.

(Efter oljemålning från 1700-talet).

Mazepa blev 1669 anförare för Dorosjenkos livvakt

och skickades 1673 till Krim för att åt khanen överlämna

några fångade zaporoger. Men zaporogerna kommo Mazepa

på spåren, befriade sina kamrater och förde honom själv

till Sitj, där de ämnade avrätta honom. Men den redan

omnämnde kosjevojen Sirko lade sig ut för honom: Her-

rar bröder! Döden icke denne man! Han kan framdeles

komma oss och vårt fosterland till pass.» Mazepa slapp

sålunda undan med livet, men Dorosjenkos brev till khanen

skickades till den vänstra Dnjeper-strandens hetman

Samoj-lovitj, som redan stod helt och hållet under Moskvas

inflytande, och denne befordrade brevet vidare till tsaren,

som befallde att Mazepa skulle utlämnas av zaporogerna.

Såsom fånge kom Mazepa sålunda till det vänstra

Dnjeper-landet, men sattes efter några år på fri fot, upptogs bland

Samojlovitj’ hovmän och fick i förläning byn Mali Sambor.

Mazepa var då ännu så pass medellös, att han enligt

grannarnas utsago ej ens hade fyra par oxar att spänna för

plogen, utan själv jämte två kosacker måste hjälpa till att

draga lasset.

I Ukraina kulminerade då ruinens sorgliga skede.

Samojlovitj’ företrädare såsom lillrysk hetman, Demjan

Mnoho-hrisjnyj, hade för hemliga stämplingar mot Moskva förvisats

till Selenginsk i Sibirien 1672, och till hans efterföljare

utsågs med Moskvas goda minne popsonen Samojlovitj, en

högfärdig, vinningslysten despot. Hans dotter blev

förmäld med bojaren Sjeremetev och fick i hemgift en by,

ett hus i Moskva, ädelstenar till ett värde av 750 rubel,

kläder och pälsverk för 1,000 rubel samt 5,000 rubel

kontant. Men då hon dog, skickade Samojlovitj Mazepa till

Moskva för att återfordra allt detta av svärsonen. Att

Mazepa skulle ha varit lärare för Samojlovitj’ barn är icke

bestyrkt; men utan tvivel fick han ett stort personligt

inflytande i hetmanens hus. Samojlovitj rönte samma öde som

sina föregångare: jämte sonen Jakob förvisades han tillöstra Sibirien, och hans andre son halshöggs i Sievsk.

>Så — heter det i den apokryfiska krönika om kosackerna

från 1648 till 1702, som till författare hade psevdonymen

Samovidets [>det åsyna vittnet», sannolikt hette han Fedor

Korobka] — straffar Gud dem, som i sin högfärd

ringakta andra: i stället för gods och skatter stort armod, i

stället för dyrbara kareter moskovitiska bondkärror och

forvagnar, i stället för livréklädda tjänare en vakt av strjeltser,

i stället för strängaspel daglig gråt och jämmer över egen

inbilskhet, i stället för lyx ömklig ofrihet».

Det var år 1687 som Samojlovitj fängslades och

avsattes. Till hans efterträdare såsom vice konung över Lilla

Ryssland valdes — Ivan Mazepa. Men gratis klättrade

han icke upp på denna vacklande tron. För att Golitsyn

skulle värva anhängare åt uppkomlingen inom starsjinan

(kosackernas rådgivande krigskansli) måste Mazepa åt

Golitsyn betala 10,000 rubel, som — åtminstone delvis —

togos ur Samojlovitj" konfiskerade förmögenhet. Och en

gång uppe på denna svindlande höjd, blev Mazepas hela

återstående liv ett mästerligt balanserande och vinglande,

tills det oundvikliga fallet var inne.

Det kan ju vara av något intresse att taga del av den

trohetsförklaring, som Mazepa avlade till Moskvas tsar

omedelbart efter valet den 25 juli 1687. Den visar bäst de

faktiska konsekvenserna av Chmielnitskijs »personalunion»

med Moskva.

Jag, Guds träl, lovar härmed vid det heliga

Evangeliet inför Herren Gud den Allsmäktige, en person i den

Heliga Trefaldigheten, att jag, hos de mest lysande och

mäktige Storgosudarerna, Tsarerna och Storfurstarna Ioann

Alexejevitj, Peter Alexejevitj samt Storgosudarynjan den

rättrogna Tsarevnan och Storfurstinnan Sofia Alexejevna,

hela Stora, Lilla och Vita Rysslands självhärskare, arvtagare,

Gosudarer och härskare av många riken, stam- och

arvegods i öster, väster och norr, skall vara trofast och stän-digt i evig underdånighet hos deras tsariska lysande

Majestät och hos dess tronarvingar; men med polske

konungen, turkiske sultanen och krimske khanen skall jag ej

hava förrädiska förbindelser eller skriva till dem om något

utan deras tsariska Majestäts ukaz och befallning och icke

lägga råd med dem; samt att de av deras tsariska Majestät

och härskare åt mig, Ivan, samt åt starsjinan och hela

zaporogiska hären och det lillryska folket på denna

sammankomst, i krigslägret vid floden Kolomak [en biflod till

Vorskla] uppställda och givna punkterna i allo hålla fast

och beständigt enligt deras tsariska Majestäts och härskares

ukaz; till uppfyllande av allt detta lovar jag och kysser detta

Heliga Evangelium och Herrens undergörande kors.

Ivan Mazepa, hetman över deras Tsariska Majestäts

zaporogiska armé.»

I övrigt bekräftades formellt Chmielnitskijs statuter

rörande kosackernas skattefrihet, rättighet att välja hetman

och att mottaga utländska sändebud [utom det polska och

turkiska]. Efter installationen i Moskva undfägnades

boja-rerna och starsjinan rikligt av Mazepa, och enligt Gordon,

den skottske ingeniören, som kommit till Ryssland 1661

och blev en av den unge tsar Peters första praktiska lärare,

dracks det vid invigningsfesten många önskeskålar under

avlossande av glädjesalvor.

Redan från det första ögonblicket röjde Mazepa sin

politiska karaktärslöshet. Han visste, att han hade fiender

och avundsmän på alla håll, särskilt bland Samojlovitj’

anhängare; men på samma gång som han sökte köpa och

vinna motståndarna på sin sida, försummade han ej att i

smyg förtala och göra dem misstänkta i Moskva, likasom

de ock använde samma lömska metod gent emot honom.

Men det måste oförbehållsamt erkännas, att Mazepa

visade sig vara en utomordentligt skicklig omdanare av

det lillryska lydlandet och att han med beundransvärddiplomatisk takt sökte jämka mellan Moskvas och Ukrainas

vitt skilda intressen. Och svårigheterna voro ofantliga.

Själv yttrade Mazepa en gång om sina lillryska landsmän:

»Bland de vanliga lillryssarna finns det sådana, som önska

oreda och revolt. Fattiga stackare vilja få sin utkomst på

de rikas bekostnad. Av samma härkomst som

zaporo-gerna, taga de zaporogernas handlingssätt till mönster för

sig hällre än att foga sig i en regelrätt samfundsordning i

städerna. Och huru mycket de än lida genom zaporogerna,

äro de dock i sitt vanvett alltid redo att sälla sig till dem. >

Det var särskilt två reformer, en politisk-militärisk och

en ekonomisk, som gjorde kosackerna avogt stämda mot

den nye hetmanen, »den sluge räven och Macchiavelli»,

såsom de kallade honom. Regeringen i Moskva beslöt

nämligen att befästa Kiev och några orter vid floden

Sa-mara för att hava en säker försvarslinje mot tatarerna, och

då detta på omvägar blev bekant i Sitj, hade Mazepa stor

möda att lugna brushuvudena. Dessutom voro de för stolta

och lata att deltaga i dessa befästningsarbeten, ty sådant

grovarbete som att gräva löpgravar eller forsla kalk och

lera var naturligtvis ovärdigt en »fri» kosack. Den andra

reformen gällde brännvinsmonopolet, kosackernas ögonsten.

I början tillät Mazepa de lillryska bönderna att själva »röka

vin» (tillverka snaps) vid »bröllop och för husbehov» och

att köpa mindre fat brännvin, rymmande 10 »kvarter» till

pris av 2 kopek pr kv. Men snart indrogos dessa

privilegier och »arrenden» helt och hållet, i det att

brännvinsnä-ringen blev statsmonopol.

År 1689 var betydelsefullt både i Mazepas och

Rysslands historia. Den 10 augusti kom den lillryske

hetmanen med en svit av 300 personer åkande till Moskva i en

gammalmodig tysk vagn, en sådan som utländska

sändebud plägade färdas i. Hans avsikt var att bli presenterad

för tsarevnan Sofia, men hennes dagar på tronen voro

redan räknade, ty brodern Peter Alexejevitj stod just i be-grepp att våldsamt övertaga regeringen. Mazepa med sitt

fina politiska väderkorn uppfattade genast den nya

situationen, och den 9 sept. var han redan i Troitska klostret för

att hylla den unge monarken. Dagen därpå fick han

audiens hos tsar Peter, och den utföll till hans stora

belåtenhet — ett lysande bevis på hans diplomatiska

smidighet och personligt vinnande sätt. Han var vid detta

tillfälle iklädd en präktig kaftan och omgiven av

kosack-star-sjinan; efter följde kosacker med gåvor: ett guldkors, besatt

med ädelstenar, och en sabel med dyrbar inläggning. Åt

tsarens höga moder förärade han tio alnar förgylld

sammet och åt tsarens höga gemål ett halsband av diamanter.

I sitt svarstal på statssekreterarens nådigt lovordande

hälsning hänvisade Mazepa till sitt ämbetes svårigheter, sin

höga ålder och svaga hälsa, lovade att tjäna tsaren troget

till sista blodsdroppen och inneslöt det lillryska folket i

tsarens ynnest.

Ett följande möte med tsaren 1696 efter det andra

fälttåget till Azov befästade det goda förhållandet mellan

suveränen och vasallen. Mazepa förärade tsaren en

turkisk sabel, besatt med guld och ädelstenar, samt en sköld

prydd med diamanter, hyacinter och rubiner. Själv mottog

han av Peter tolv stycken sammet, moiré och atlas, fem

stycken damast och ett par sobelskinn, varjämte varje kosack

fick en rubel. Men ett ännu större bevis på tsarens

förtroende fick Mazepa, då han 1700, näst efter Golovin,

utnämndes till den förste riddaren av S:t Andreas-orden, under

det att monarken själv åt sig förbehöll det sjette rummet,

och denna ordensutmärkelse följdes 1703 av den Vita örn,

som August II förlänade honom. Kronan på dessa yttre

nådesbevis sattes år 1707, då kejsar Josef I, för att behaga

tsaren, gav »den ryske generalen, riddaren och värkliga

geheimerådet» Mazepa värdigheten såsom furste av det

heliga romerska riket. Diplomet undertecknades Wien d.

1 sept. 1707, men förseddes med anteckningen: >ingenexpedition». Han blev sålunda icke »introducerad» eller

officiellt erkänd såsom tysk riksfurste, men vapenskölden

upptogs i de heraldiska böckerna, och Mazepa var ej sen

att sätta furstemärket på sina vapen och övriga

värdeföremål.

Mazepas vapen som romersk riksfurste».

(Efter Siebmachers Allgem. grosses Wappenbuch.)

Detta bevisar emellertid till fullo, att Mazepa ända till

1707 var tsarens trogne tjänare, och hans administrativa och

diplomatiska förmåga bestod

ypperligt de många svåra prov,

som sattes på hans person

och höga ämbete. Redan år

1698 kunde han icke utan

skäl skriva till Moskva:

»Under loppet av mina elva år

såsom hetman har jag utfört 11

sommar- och 12 vinterfälttåg,

och det är ej svårt att inse,

vilka vanskligheter, förluster

och skövlingar zaporog-hären

och hela Lillryssland nödgats

lida under dessa oupphörliga

tåg». Hans kännedom om

Ukrainas stepper och om

tatarerna kom tsar Peter lika bra till pass som när han

sedermera skulle visa den flyende Karl XII vägen genom öknen

till Bender. Han ingav tsar Peter planen till den nya

expeditionen mot Azov, och när en lillrysk äventyrare från

Poltava vid namn Petrik, skrivare hos zaporogerna, sökte

uppvigla Ukraina till krig mot Moskva (1692), stod Mazepa

orubbligt på tsarens bästa för »det enda odelbara

Ryssland», och till sist vart Petrik dödad av en kosack.

Många orter i Ukraina erinra ännu i dag om denne

märklige mans stora makt och den därmed vunna

rikedomen. I födelsebyn Mazepince finnes det en kurgan

(gravkulle), en väg och en källare, som bära hans namn. Vid

Ljubetj, 190 verst från Kiev vid Dnjeper, står det s. k.

Mazepa-berget (Mazepina gora) med traditionen av det slott,

som Mazepa där byggde, och som tsaren år 1708 skänkte

åt översten Pavel Polubotok. Sitt stadiga hemvist hade han

i Baturin vid floden Sejm, grundat av Stefan Batory och

efter 1669 anvisat som residens åt lillryska hetmaner; men

därav finnas nu mera inga spår kvar efter den förstörelse,

varmed tsaren hemsökte »förrädarens huvudstad. 1 gott

skick bevaras däremot det vid Desna vackert belägna,

prydliga stenhus i Tjernigov, nu mera länsarkiv, som enligt

traditionen skulle ha tillhört Mazepa. Och redan 1696 hade

han fått Jampol (i Podolien) såsom arvegods.

Att Mazepa förvärvade sig en stor förmögenhet lider

intet tvivel. Tsar Peters gunstlingar förstodo att förena de

fosterländska intressena med de personligt materiella, och

Mazepa var lika vinningslysten som de andra lillryska

het-manerna. Någon större frikostighet utövade han däremot

icke, utom mot den ortodoxa kyrkan — förmodligen var

han mån om att skaffa ur världen ryktena om hans

polskkatolska sympatier och »jesuitiska uppfostran». Han skänkte

betydande summor till utvidgning och förskönande av

Grottekyrkan (Lavra) i Kiev, vars gårdsmur av sten han

bekostade 1698, och byggde Allhelgona-kyrkan där

bredvid; han grundade två kloster: Kamenskij-Uspenskij vid

Klinov och Domnitskij-Rozjdestvenskij nära Makosjin vid

Desna och en kyrka i byn Digtiruvka, som ännu bär hans

namn.

Mazepas underbara skicklighet att reda sig i varje

dilemma — bland polska adelsmän, zaporoger och bojarer

— röjer icke blott en stor diplomatisk förställningskonst,

utan ock en ovanlig förmåga att med sin personlighet vinna

sympatier. Och hans lysande karriär skulle näppeligen ha

varit möjlig, om ej den yttre turen varit grundad på en

ovanlig intelligens. Mazepas begåvning har ej heller

förnekats på något håll. Men om han ändock icke blev någon

Jensen, Mazepa. 4värklig statsman av rang eller en stor historisk

personlighet, kom sig detta av två stora fel i hans karaktär, vilka

hindrade en varaktig framgång i hans förehavanden och

som dessutom satt en outplånlig fläck på hans minne.

Det ena felet hade han ärvt av sina hetmanska föregångare:

den totala bristen på en ledande princip i sitt

handlingssätt, frånvaro av en politisk, målmedveten karaktärsfasthet.

Och denna moralisk-politiska hållningslöshet drev han ända

därhän, att han kunde vara svekfull även mot sina

närmaste anhängare och att han knappt längre hade

förstående av rätt och orätt, av sanning och lögn, värklighet och

dikt. Med Mazepa triumferade »ruinens- trångbröstade,

vinningslystna egoism.

Mazepas namnteckning

(I svenska autografsällskapets tidskrift 1888 en annan faksimile efter original

i svenska riksarkivet.)

Med detta lyte sammanhänger ock det andra

grundfelet i hans komplicerade väsen: fegheten. Det skönjdes

redan vid tvisten med Pasek, då han icke besvarade dennes

örfil med samma mynt, och det framskymtade gång på

gång under hela hans liv. Ehuru han såsom högsta chef

för den zaporogiska hären ledde flera krigståg, t. ex. mot

Azov, har man sig aldrig bekant att han personligt utmärkt

sig i en drabbning. När han skickades till Volynien 1705

för att bistå August II, har krigshistorien intet att tälja

om hans bedrifter där, och vi veta redan, vilken ömklig

roll han spelade i krigshändelserna omedelbart före och

efter Poltava, även om han då redan var bruten av

ålderskrämpor.

Och Mazepa hade ännu ett fel, som är kanske det

värsta av alla för en politisk person — han gjorde sig

narraktigt löjlig, och det förlåta människorna ingen, som vill

gälla för stor i gott eller ont. Detta visar sig bäst i hans

många kärleksäventyr, som bilda ett kapitel för sig. De

hava visserligen föga med historien att skaffa, allra minst

den svenska; men de ha förtjänsten att vara mycket

underhållande, och denna förtjänst förringas ingalunda därav, att

dessa »romantiska» kärleksöden äro faktiska kulturbilder ur

det östra Europas vilt oroliga liv på Karl XII:s tid.

*

III.

KÄRLEKSNARREN.

Redan under tjänsten hos Dorosjenko gifte sig Mazepa

med en förmögen änka, befryndad med överste

Horlenko i Priluki. Hon var dotter till Semen Polovets,

överste i Bialacerkiew, hade varit gift med en viss Samoji

Fridrichovitj, som dog 1660, och med honom hade hon

en son Krisjtov. Själv avled hon 1702, och det enda

barnet i hennes äktenskap med Mazepa — en dotter — hade

dött före henne.

Detta är allt vad historen och traditionen ha att

förkunna om Mazepas äkta maka och hans äktenskapliga liv.

Men dess mer hava hans erotiska snedsprång låtit tala om

sig både i historien och i dikten.

Vår tidigaste sagesman är även i detta fall Pasek, som

i sina memoarer avslutar kapitlet om Mazepa med följande

nätta historia:

»Redan nästa år (1663) måste Mazepa med skam

lämna Polen av följande anledning. I Volynien hade han

en lantegendom och till granne en viss Falbowski, med

vilkens hustru Mazepa rogade sig, ty han kom ofta dit, då

Falbowski reste bort. Härom fick husbonden nys genom

tjänarna, särskilt av dem, som gingo med biljetter och voro

conscii (vittnen) till deras samspråk. En gång tillärnade

Falbowski en lång resa, tog avsked av sin hustru och for

sin väg. Men han stannade i den trakt, där Mazepa

Porträtt av Mazepa(?).

I Kievs Lavra (Grottekyrka).

plägade färdas fram, tills den karl kom, som vanligen

tjänstgjorde som ablegat, och denne lämnade en biljett åt sin

husbonde. Han tog brevet och läste, huru hon inviterade

Mazepa till ett kärleksmöte och upplyste om att hans nåd

rest bort etc. Falbowski återlämnade biljetten åt

budbäraren och sade: Gå och bed honom om svar och säg, att

nådig frun befallt honom skynda sig. Denne gjorde så,

och Falbowski väntade tåligt, tills han kom med respons

(svar), ty han hade två mil att löpa. Men snart var

ärendet uträttat; han kom rusande tillbaka och lämnade sin

husbonde en biljett, vari Mazepa deklarerade sin

tjänstvillighet och lovade att genast infinna sig.»

»Efter en stund kom Mazepa ridande. De möttes. —

Tjänare! — Tjänare! — Vart reser ni? — Mazepa svarade,

att han ämnade sig åt ett visst håll. — Får jag lov att

göra sällskap? — Mazepa ursäktade sig med att han hade

bråttom: Ers nåd skall ju också resa åt sitt håll. —

Ingalunda, svarade Falbowski och grep honom om strupen.

Vad är det för biljett? — Mazepa kippade efter andan och

sade, att han för första gången begav sig dit och att han

aldrig hade varit där förr. Falbowski kallade nu på

budbäraren: Hur många gånger har han varit där i min

bortovaro, karl? Denne svarade: Så många gånger som det

finns hår på mitt huvud. — Nu blev Mazepa tagen

tillfånga, och de redo vidare. — Du får välja dödssätt! Mazepa

bad, att man ej skulla döda honom, och erkände sig

skyldig till allt. Falbowski blev ursinnig och beslöt att pina

honom. Han klädde av honom naken, band honom vid

hans egen häst utan sadel, med munnen vid svansen och

huvudet bakåt, händerna fjättrade, fötterna fastbundna

under hästbuken. Hästen, som av naturen var nog yster

ändå, skrämdes duktigt genom snärtar med knutpiskan,

betslet lossades, och skott avlossades till och med ett par

gånger över honom. Såsom rasande satte den tatariske

springaren i väg hemåt, men vägen gick alltjämt genom

täta busksnår av hagtorn, hassel, päronträd och

törnbuskar, och det bar av — icke på den breda landsvägen,

utan på smala stigar, som hästen kände till.»

»Hästen hade nämligen ofta trampat dessa stigar,

såsom vanligt är, då man går på lömsk stråt och undviker

stora landsvägen. Då måste man ju ofta gömma sig och

med tyglarna i handen bana sig fram på besvärliga, täta

ställen, där kvistar skrubba mot ansiktet och slita sönder

kläderna. Men när nu den nakne låg baklänges på en

yster, skrämd häst, som av smärta och fruktan flög blint

fram, dit nosen pekade — vilka helvetiska njutningar måste

Mazepa ej ha känt, innan han kommit igenom dessa

vidsträckta skogssnår! Men hans sinnesnärvaro svek honom

ej under den 2 — 3 timmar långa ritten, i hopp att någon

skulle rädda honom. När han stelfrusen kom hem till sin

port, skrek han: ’Väktare!’ Denne kände igen rösten och

öppnade. Men när han fick se detta spöke, slog han igen

porten och sprang sin väg, ropande på gårdsfolket. De

tittade ut genom porten och korsade sig av förfäran.

Mazepa förklarade, att han var deras rätte husbonde, men de

trodde honom ej, och det var nära att de hade lämnat

honom i sticket, stelfrusen och sönderslagen.»

»Då Falbowski kom hem till sin hustru, hittade han

på ett knep. Han knackade på fönstret, genom vilket

Mazepa brukade krypa in. Det öppnades, och han mottogs

som en efterlängtad gäst. Men det lämpar sig ej att

beskriva alla detaljer, allra minst hurusom Falbowski med flit

bundit sporrarna på sina knäskålar. Sufficit (vare det nog

sagt), att det var ett präktigt exempel att näpsa fräcka

karlar och ge dem en minnesbeta. Mazepa kom knappt

med livet därifrån; med nedsmort namn lämnade han

Polen av blygsel. Jag vet ej, vart kosacken tog vägen, och

om det blev folk av honom eller ej. Men jag har hört, att

han hade skickats i lära hos fransmännen och kunde tala

språket ganska bra.»

Är denna kostliga historia i alla delar

överensstämmande med värkliga förhållandet? Vi veta redan, att

Mazepa lämnade Polen för alltid under sken av ett officiellt

uppdrag till Ukraina, men detta utesluter naturligtvis icke, att

den sluge »kosacken» sökte första bästa förevändning att

lämna en mark, där det började bli hett under fötterna.

Pasek var visserligen Mazepas ovän och allt annat än ett

helgon i sanningskärlek — hans memoarer vimla av starkt

kryddade »skepparhistorier»; men å andra sidan får det ej

förbises, att han icke stack under stolen med sina egna

svagheter, t. ex. i dryckjom, och även de forskare, som ha

velat framställa Mazepa i så fördelaktig dager som möjligt,

måste erkänna, att en viss benägenhet att begära sin nästas

hustru ingalunda stred mot Mazepas moraliska principer

och att den originella bestraffningsmetoden ej var

främmande för den tidens seder. En kärna av sanning kan

sålunda hava legat till grund, ehuruväl Pasek, som aldrig

skämde en god historia, tydligen »brett på», särskilt vad

slutet beträffar.

Ett sannolikhetsbevis härför ligger i det sakförhållande,

att historien om Mazepas ömkliga kärleksritt var vida känd

redan under hans livstid, varemot utdrag av Paseks

handskrivna memoarer utkommo först 1821 och 1835

(fullständigt först 1843), och i Polen var under 1700-talet ett

ordstäv gängse: »Du är ju nedsmord som en Mazepa». I den

historiska årskalendern »Die Europäische Fama» för 1704

talas det visserligen icke om detta äventyr, ty där heter det

blott: »M. var en polsk adelsman från Ukraina och

uppvuxen som page vid Kasimirs hov. Ett slughuvud som

han var, hade han där det bästa tillfälle att lära sig många

viktiga statsmaximer och att tillgodogöra sig dem för

framtida bruk.» — Samuel Velitjko, f. d. krigskanslist hos

zaporogerna, avsatt 1708, nämner ingenting om saken i sin

krönika om tilldragelserna i Ukraina från Chmielnitskij intill

år 1702. Och att vår hederlige Nordberg ej har ett ord

härom, beror kanske på att han såsom präst ej ville

befatta sig med en slik skandalkrönika, som var så

förklenande för Karl XII:s bundsförvant. Men vi hava andra

samtida sagesmän, vilkas uppgifter icke få lämnas

obeaktade, i främsta rummet den franske markisen de Bonac.

Jéan Louis d"Usson, marquis de Bonac (d. 1738),

ackrediterad såsom franskt sändebud hos Karl Xll och

konung Stanislaus från 1701 till 1710, skrev i sina memoarer

följande: »Mazepa hade fästat sig vid en dam av stort

anseende. Hennes man, som märkte denna kärlekshandel,

lät Mazepa veta, att han måste upphöra med sina besök,

men denne föraktade detta råd och föll i händerna på sin

fiende, som tog en löjlig hämd för denna skymf, som man

eljes antingen hämnas mycket grymt eller också icke alls.

Han lät avkläda Mazepa alldeles naken, och efter att ha

insmort honom med honung och betäckt honom med

fjäder band han honom på en häst och lät honom löpa.

Den blygsel, som Mazepa hade av att se sig i detta skick,

hindrade honom att återvända hem och visa sig för sina

vänner. Han begav sig skyndsamt till Ukraina.»

Här är historien sålunda utpyntad med ytterligare en

raffinerad detalj, som icke ens Pasek kände till eller har

hittat på. Samma uppgift om den befjädrade insmörjningen

— väl bekant från den amerikanska lynch-justicen mot

negrer — upprepas av Otwinowski i hans polska krönika:

Mazepas häst förde honom till en by, där det var

marknad. Nedtjärad och fullklibbad med dun, togs han av folket

för hin onde, och prästerna gjorde korstecknet, tills banden

sletos av hästen under dennes språng över lassen, så att

han blev fri. » (Enligt denna källa skulle skådeplatsen ha

varit vojevodskapet Belz, och namnet Falbowski är utbytt

mot Kacki, som sedermera blev vojevod av Kiev och

borggreve av Krakau.)

Även Krmarm, den redan omnämnde slovakiske

pastorn i det svenska krigslägret 1708 — 09, hade reda påsaken: »Mazepa hade i yngre år tjänat vid polske

konungens hov hos någon ansedd kunglig minister. Denne grep

honom för äktenskapsbrott med sin hustru, stoppade

honom i en stor kittel full med flytande tjära, drog upp honom

och gned in honom med fjädrar. När de hade klibbat

riktigt fast på hela kroppen, bands han på hästen mot

svansen och med fotterna under hästbuken. Såsom ett

vidunder färdades han så nio mil. Hästen förde honom till en

bekant adelsman, av vilken han fick kläder. För skams

skull lämnade han Polen och flydde till »Cosackia», men

enär han var mycket talangfull (»generosos spiritus

gere-bat»), blev han hetman av tsarens nåde.»

Det var på dessa något lösa grunder, som Voltaire i sin

historia» om Karl XII (1731) konstruerade den historiska

legend, som sedan blev tongivande i konsten och

litteraturen: En kärleksaffär, som Mazepa i sin ungdom hade

haft med en polsk adelsmans maka, blev upptäckt. Den

äkta mannen band honom splitternaken på en vild häst

och lät honom löpa i detta skick. Hästen, som var från

Ukrainas land, återvände dit (!) med Mazepa, halvdöd av

trötthet och hunger. Några bönder kommo till hans hjälp.

Han stannade länge hos dem och utmärkte sig i många

drabbningar med tatarerna. Hans överlägsna begåvning

förlänade honom ett stort anseende bland kosackerna. Hans

rykte växte med hvarje dag och föranlät tsaren att göra

honom till furste av Ukraina.»

Slutligen må det nämnas, att den ryske historikern

Nik. Markevitj, som i sin otillförlitliga Lillrysslands

historia» (Moskva 1842) är ensidigt orättvis mot Mazepa,

uppger, att han vid 25 års ålder av »den förförda kvinnans

fader kastades i fängelse, piskades naken och insmord med

fjäder bands på hästen, sannolikt vid Dnjeper».

Emellertid stod historien fullt färdig och upprepades

oupphörligt. När den polske jesuiten Nikodem Musnicki»Mazepas vilda jakt».

(Efter oljemålning av Horace Vernet.)

i Polotsk skrev sin långrandiga hjältedikt »Pultawa» (1803),

glömde han icke heller den vilda jakten:

»Det fanns en man, vars fräjdade namn var Mazepa,

vars hjärta hade pöst av förblindande högfärd,

en man med äventyr från sin ungdom förtrogen,

från polska näjder jagad för olovlig kärlek,

en ömklig hämndens lekboll. Ett rykte förtäljer,

att han med tjära vart över kroppen bestruken

samt därpå rullad kring uti klibbande fjäder

och på en vildhäst bunden vid fladdrande manen.»

Ingen rök utan eld! Något måste hava legat till

grund för denna från flera håll uppdykande historia, och

att Mazepa i yngre år icke hade varit främmande för den

olovliga kärlekens fröjder och lidanden framgår av ett fall,

som icke är byggt på en Paseks lösa prat, utan

konstaterat genom de rättegångshandlingar, som numera förvaras i

Warschaus arkiv. Av dessa torra handlingar framgå

åtskilliga intressanta fakta, som bilda grundstommen till en

mycket »spännande > äktenskapsprocess.

1 Volynien fanns på 1660-talet en domare Zagorovski,

tillhörande en av landets förnämligare ätter och redan

gammal till åren. I sitt andra gifte hade han fått till maka

den unga och vackra Jelena Kovalevska. Åtskilliga unga

ädlingar uppvaktade henne nitiskt, däribland Dimitri

Wisz-niowiecki, en broder till den berömde fältherren Jeremij,

och han förärade henne tio dukater av renaste guld samt

tre pärlband såsom bevis på sin ömma tillgivenhet. Till

dessa kavaljerer sällade sig nu kvinnotjusaren Mazepa, vars

syster var gift med Jan Vojnarovskij, under-starosta i den

volyniska staden Wladimir. Han hälsade ofta på i den

gamle domarens hus, dansade med den unga frun och

promenerade med henne i trädgården.

Detta var ju ännu inte så farligt, men betänkligare blevdet, när Mazepa och fru Jelena utsträckte promenaderna

till skogen. Hennes sällskapsdam Szczepanowska var

visserligen med, men när man av rättegångshandlingarna

erfar, att Mazepa gav henne en mössa av sammet och sobel

samt några blanka dukater, tyder detta på vissa tjänster

såsom »förkläde», och fru Jelena själv fick av Mazepa en

toalettask av förgyllt silver, en diamantring och några

turkiska dukar — Mazepa kände nogsamt kvinnokönets

svaghet för ögonfägnad!

Överväldigad av lidelse, skrev han till slut ett brev

till den unga frun och bad henne övertala sin man att fara

till byn Reusjka, där domaren skulle dödas i ett bakhåll.

Men detta brev uppsnappades av Zagorovski, vilken försköt

sin otrogna maka och flyttade till Wladimir. Gripen av

ånger, sökte hon återvinna domarens kärlek, men när detta

ej lyckades, tog hon sin tillflykt till »häxmedel» för att

döda honom. Han blev värkligen så sjuk, att han måste

fara till Lemberg, som då nyligen lyckliggjorts med läkare,

perukmakare och »exorcister», och de gåvo honom

botemedel, så att han repade sig. Kovalevskas släktingar sökte

då mörda honom och hotade att döda hans vän, furst

Sta-nislaw Massalski. Den stackars domaren måste lämna

Lemberg och begav sig till Ljublin, där han begärde

formlig skilsmässa och stämde frun och hennes älskare för

mordförsök. Processen drog långt ut på tiden, och en

mängd vittnen inkallades. Då hon fann sin ställning

ohållbar, flydde hon till föräldrahemmet och återtog sitt

flicknamn.

Om domarens hämnd på Mazepa tälja protokollen

intet. Säkerligen var han för gammal och svag att

uppträda lika energiskt och handgripligt som Falbowski i

Pa-seks skildring. Men omöjligt är ju icke, att han lät en

hantlangare utföra det raffinerade straffet på den brottslige,

och en lillrysk forskare (Kamanin) anser till och med att

det är denna faktiska historia, som Pasek fått reda på ochbroderat ut på sitt vis. Vare därmed huru som hälst,

Mazepa var onekligen »nedsmord» i den polska

allmänhetens ögon.

En lillrysk dvärginna höll ock på att bringa hetmanen

Mazepa på fall. Bojaren Lev Kirillovitj Narysjkin hade i

sitt hus i Moskva en lillrysk dvärginna, som av

hemlängtan rymt till Ukraina och ej ville återvända. Bojaren var

ursinnig och fordrade, att den lillryske hetmanen skulle

återskaffa henne. Här tog emellertid Mazepas ridderliga

patriotism ut sin rätt, och han gav följande besked:

»Om denna dvärginna varit ett föräldralöst hittebarn,

som icke hade haft ansedda och förtjänta kosacker till

fränder, skulle jag, för att behaga hans nåd bojaren,

änskönt jag därmed skulle ha sårat mitt kristna samvete (enär

det är syndigt att skänka bort någon kvinna såsom ofri,

om hon icke är busurmanska [muselmanska] eller trälinna),

ha befallt, att denna dvärginna skickades till hans nåds

gård i Moskva och sattes såsom fånge på en släde. Men

ehuru hon är dvärginna, en nolla i växt och utseende, är

hon dock av god kosackbörd, emedan hennes far stupade

i monarkens tjänst, och därför är det mig motbjudande att

förfara våldsamt mot hennes frihet, varigenom jag skulle

åsamka mig ömkliga klagomål från hennes släktingars sida

och klander av det fria folket.»

Dvärginnan togs dock med våld tillbaka utan Mazepas

vetskap eller medgivande. Moskva har alltid fått rätt gent

emot Ukraina.

***

Mazepas näst sista och mest ödesdigra kärleksäventyr

har ett särskilt intresse genom sin politiska bakgrund, mot

vilken Peter den stores jätteskepnad tydligt avtecknar sig,

under det att Karl XII:s skugga skymtar fram på avstånd.

Generaldomare i Ukraina under Mazepas hetmanskap

var Vasilij Leontevitj Kotjubej. Släkten härstammade från

en förnäm tatarisk ätt, som i sextonde århundradet

inflyttade till Ukraina och med Andrej Kotjubej antog den

ortodoxa läran. Dennes sonson Vasilij tjänade hos Dorosjenko

samtidigt med Mazepa och skickades till Turkiet med

viktiga papper. Men när dessa blevo stulna från honom på

vägen, tordes han ej återvända till Dorosjenko i Tjigerin,

utan övergick till Samojlovitj, hos vilken han avancerade

till generalskrivare (sekreterare). Han var en av dem, som

undertecknade anklagelsen mot Samojlovitj. För sina goda

tjänster utnämndes han av Mazepa till generalskrivare vid

ungefär 60 års ålder och fick 1700 i Moskva stolnik-titel.

Då han på grund av sin höga ålder ville avsäga sig

ämbetet, valdes han enhälligt till generaldomare i Ukraina, och

den hittillsvarande domaren måste med eller mot sin vilja

avgå. Av Mazepa fick han byarna Jaroslavets, Rudovka

och Dikanka (i guvernementet Poltava), delvis ännu i den

furstliga släkten Kotjubejs ägo, och ansågs mycket rik.

Själv ville han låta påskina motsatsen: »Mången håller mig

för rik utan att besinna, att jag har saknat tillfälle att samla

pängar. Inte har jag sålt oxar på Danzig och inte har jag

destillerat så mycket brännvin, att jag kunde sälja 30—50

fat i gången. Det har aldrig lyckats mig att sälja mer än

fem fat i stöten. Min snaps har blott sålts i krogarna, och

inkomsterna slukades av utgifterna, ty jag måste kläda både

barn och husfolk.»

Hans hustru, Ljubov, var dotter till den förnäme

Poltava-översten Fedor Zjutjenko. I allmänhet voro Ukrainas

dåtida kvinnor modiga, energiska och inflytelserika, och

»Pani Vasilevaja», såsom hon kallades, utgjorde ingalunda

ett undantag från den regeln. Såsom bevis på hennes

manhaftighet anföres, att hon handgripligt tuktade sina

drängar, om de tredskades, och vid ett tillfälle hade hon

låtit ge en karl stryk därför att han ej ville dricka det

brännvin, som hon bjöd.

Makarna Kotjubej hade två söner, Vasilij och Fedor,

samt två döttrar, Anna och Motra, av vilka den äldre blev

gift med Mazepas systerson Obidovskij. Men på den yngre,

åt vilken Mazepa stått fadder 1684, kastade den gamle

hetmanen själv sina lystna blickar, sedan han blivit änkling

(1702), och friade formligt år 1704 — trots den stora

skillnaden i ålder. Den ukrainska tärnan var då ännu icke

tjugo vårar, under det att Mazepa efter en ganska stormig

levnadssommar hunnit ett gott stycke in på livets höst och,

lågt räknat, vid detta laget måste ha haft åtminstone ett

par och sextio år på sin syndiga nacke. Men Motra

tyckes ej ha varit obenägen för det ojämna partiet — även

det lillryska kvinnohjärtat har sina fördolda kammare, och

Nordberg hade nog rätt i sitt påstående att Mazepas ögon

hade »brinnande eld och hans tal förstånd med mycken

beskedlighet.»

Men giftermålet strandade på den ortodoxa kyrkolagen

och på fru Ljubovs energiska motstånd. Och herr

Kotjubej, som givetvis stod under toffeln, vädrade däri »satans

funder» och gav sin förman-friaren korgen eller »svarta

soppan», såsom det heter på polska. Den grekiska

kyrkan förbjuder nämligen giftermål mellan gudfader och

guddotter. Mazepa tog då sin tillflykt till list och lyckades

värkligen göra flickan så kollrig, att hon rymde från

föräldrahemmet och uppsökte hetmanen. Han bodde i

Ba-turin, under det att Kotjubej då vistades i det två verst

därifrån belägna Oontjarovka. Såsom postillons d’amour

tjänstgjorde drängen Demjan och pigan Melasjka, vilken

spionerade hos Kotjubejs. En gång skickades Demjan till

Gontjarovka med färsk fisk för att fägna svärföräldrarna in

spe, och han hade därvid i hemligt uppdrag att säga åt

Motra i enrum: Kom och träffa hetmanen, ty han längtar

att få se dig och han förgås av trånad. Du skall få fem,ja om du så vill, tio tusen blanka dukater. Han är en rik

herre och kan förgylla dig. Vad är du rädd för? Det kan

ju ej hända dig något farligt.» Men om hon vägrade,

skulle Demjan bedja att få åtminstone skära av en hårlock

för sin herres räkning. Och så arrangerades hemliga

möten i en öppning mellan pålarna vid Kotjubejs

omgärdade gård.

Men när Motra formligt rymde hemifrån och sökte

skydd under Mazepas tak, tyckes han ha blivit orolig för

följderna, även om hans lidelse ej slocknat — livet hade

redan givit honom nog bittra erfarenheter av kärlekens

faror och snaror. Han skickade därför henne hem igen med

översten Annenkov, som tröstade Kotjubej med dessa ord:

» Hetmanen är nog mäktig att icke blott ta din dotter, utan

kunde ock beröva dig din hustru.» Emellertid tyckes Motra

efter den betan ha tagit sitt förnuft till fånga och svalnat

i sina känslor — förmodligen fann hon den ålderstigne

friaren för narraktigt senil eller feg. Hennes vidare öden

äro obekanta. Uppgiften att hon blev gift med Semen

Tjujkevitj och med honom nödgades dela den sibiriska

förvisningens fängelse, torde vara oriktig, sannolikt beroende

på förväxling med hennes äldre syster Anna, förmäld med

Obidovskij *), så framt det ej funnits en tredje syster. Det

antages, att hon slutade sina dagar som nunna i

Pusjka-rovska klostret nära Poltava.

Från det sista skedet av denna kärlekstragedi

föreligga åtskilliga brev, som den lidelsefulle Mazepa genom

Melasjka lät smuggla till Motra; däremot vet man ej av

några biljetter från henne, kanske av det enkla skälet att

generaldomarens dotter icke kunde skriva. Alla Mazepas

papper till familjen Kotjubej blevo visserligen 1708 åter-

’) Detta uppger ock Kostomarov, som dock längre fram i sin

monografi motsäger sig själv, i det han låter Kotjubejs syster Anna

vara gift med Obidovskij, och i hennes ställe såsom K:s äldre dotter

nämner en Praskovia.

Jensen, Mazepa. 5lämnade åt Mazepa och förstördes av honom. Men greve

Golovkin var nog omtänksam att taga en avskrift därav,

som ännu förvaras i utrikesdepartementets arkiv i Moskva,

och det lider intet tvivel, att dessa kopior äro fullt äkta.

I den halvt polska stiliseringen känner man igen något av

den chevalereske pagen vid Johan Kazimirs galanta hov.

Såsom ett litet bidrag till det dåtida känslolivet må dessa

kärleksutgjutelser här återgivas, även om de på sin höjd

endast bekräfta, att kärlekens språk» är sig ganska likt i

alla tider och på alla tungomål, och att den kärleken, den

kärleken kan göra även gubbar fjolliga.

N:o 1.

»Mitt hjärta lilla! Min blommande ros! Innerligt

beklagar jag, att du är så långt borta ifrån mig, att jag ej

kan se dina ögon och ditt lilla ansikte. Genom denna

biljett hälsar jag dig och kysser kärligt båda dina små kinder.»

N:o 2.

»Mitt hjärta lilla! Jag bedrövades, då jag erfor av

jungfrun, att Nådig Fröken tänkte illa om mig för att jag

inte höll Nådig Fröken kvar hos mig, utan skickade er

hem. Men betänk själv, vad det skulle ha blivit av detta!

För det första: dina föräldrar skulle ha skrikit ut för hela

världen, att jag nattetid tagit deras dotter med gewalt och

höll henne hos mig såsom frilla. Den andra orsaken är,

att om jag kvarhållit Nådig Fröken hos mig, skulle jag ej

kunnat lägga band på min åtrå, och inte Nådig Fröken

heller. Vi skulle blivit tvungna att leva såsom äkta

makar, men därigenom vållat att kyrkan förbannat, ej

välsignat oss. Och vad skulle jag dä ta mig till? Och det

skulle gjort mig ont, om Nådig Fröken sedan hade gråtit

för min skull.»N:o 3.

»Mitt hjärtas älskling! Jag besvär och ber dig: var

god och möt mig för ett personligt samtal! Om du älskar

mig, så glöm icke! Men om du ej älskar mig, så hav mig

ej mer i minnet! Jag ber upprepade gånger och

hundra-fallt: bestäm blott en enda minut, då vi kunna träffas för

vårt gemensamma bästa, framför allt så som det dig täckes.

Såsom ett stumt bifall beder jag dig skicka mig ditt

korall-halsband!»

N:o 4.

»Mitt hjärta lilla! Redan har du förtrollat mig med

ditt röda anlete och dina löften. Jag skickar nu Melasjka

till Nådig Fröken för att hon skall språka med Nådig

Fröken om allt. Var inte ängslig för henne, ty hon är Nådig

Fröken och mig trogen i allo! Omfattande Nådig Frökens

fötter, beder jag mycket, hjärta lilla, att du ej sviker ditt

löfte. >

N:o 5.

Mitt älskade hjärta! Själv vet du, huru vanvettigt

och innerligt jag älskar Nådig Fröken. Ännu har ingen i

världen älskat så. Det skulle vara din och min lycka och

glädje, om du kunde komma och bo hos mig. Men jag

måste besinna, vilken ände det kunde få, särskilt med

hänsyn till dina föräldrars stora, samstämmiga elakhet. Jag

ber dig, min älskling, förändra dig icke! Du har ju flera

gånger givit mig ditt ord och din lilla hand, och jag å min

sida skall, så länge jag lever, icke förgäta dig. »

N:o 6.

»Mitt hjärta lilla! Utan visshet om Nådig Frökens

tillstånd, om man redan har slutat att pina och plåga

Nådig Fröken eller icke, avreser jag nu på en vecka till någrastäder och skickar Nådig Fröken genom Karl *) en skänk,

som jag ber er hålla till godo med. Bevara mig i din

orubbliga kärlek!»

N:o 7.

»Mitt hjärta lilla! Jag är mycket bedrövad att jag ej

själv kan få tala utförligare med Nådig Fröken och göra

något för att hugsvala Nådig Fröken i den nuvarande

bedrövelsen. Säg åt flickan allt, vad Nådig Fröken fordrar av

mig. Om för rästen dina fördömda (föräldrar!) inte längre

vilja kännas vid dig, så gå i kloster ...»

N:o 8.

»Mitt hjärtas älskling! Svårliga bedrövades jag, då

jag erfor, att den där trollpackan (= Mazepas tilltänkta

svärmor!) ej upphör att pina Nådig Fröken, såsom hon

gjorde senast i går. Jag vet själv inte, huru man skulle

förfara med det odjuret. Det är min olycka, att jag,

stackare, ej har tid att samspråka med eder om allt. Mer kan

jag inte skriva av sorg, men så länge jag lever, skall jag,

huru det än går för dig, älska dig och önska dig allt gott,

men allt ont åt mina och dina fiender.»

Inalles finnas tolv sådana brev bevarade. Han erinrar

i ett av de följande om hennes löfte, då hon »lämnade

hans rum av sten» och då han gav henne en diamantring.

I den näst sista episteln utbrister han: »Lyckligare äro

mina brev, som komma i dina händer, än mina stackars

ögon, som ej få skåda dig.» Och med det sista brevet

sände han henne sötsaker, »en liten bok» och ett

diamantarmband. — Av skrivelserna tyckes det dock framgå, att

Mazepa överhuvud uppfört sig ganska hänsynsfullt mot

l) Detta svenska namn tyckes bekräfta Krmanns uppgift att

Mazepa hade i sin tjänst en svensk, som han ofta gjorde sig lustig över.

Under kampanjen med Karl XII skänkte han den kanske något

trögtänkte svensken en bägare att dricka ur »till svenske kungens ära .Motra och att det ej kan ha varit tal om en våldsam

en-levering. Men även denna ridderlighet kom sig kanske

blott av Mazepas feghet och vankelmod.

Domaren Kotjubej sökte med böner få hetmanen att

ta reson och sände följande ödmjuka böneskrift till honom:

> Kännande det visa ordet, att döden är bättre än ett bittert

liv, skulle jag velat vara död långt före detta hellre än att

i livstiden fördraga allt, som nu vederfarits mig. Jag är

lika usel och eländig som en kreperad hund. Tungt

klappar och svider mitt hjärta att vara i ett sådant register

(dilemma), som nödgar mig att utlämna min egen dotter

till mänskligt självsvåld, förvisning och vanära, värd ett

svårt straff och att dömas med lagens stränghet. O ve

mig, olycklige! Haver jag under mitt ej ringa arbete i

krigiska värv och i helig gudsfruktan under Ers Höghets

lysande regemente kunnat vänta, att jag måste lida en sådan

förödmjukelse? Haver jag förtjänat en slik skymf, som

betäcker mig med smittosamma sår? Haver något dylikt

vederfarits någon av dem, som före mig levat och tjänat i

regementena (— de lillryska militärdistrikten)? O ve mig,

eländige och av alla bespottade, som rönt en så olycklig

ändalykt! Till sorg har förvandlats min tröstefulla

förhoppning om min dotters framtid, till gråt har förvänt sig min

fröjd, och till jämmer min glättighet. Jag är en av dem,

som ljuvt skulle mottaga dödens skugga; jag skulle vilja

irra kring bland deras gravar, vilka varit olyckliga i sitt liv,

om det funnes andra människor, vilkas hjärtan dödligt

sårats lika mycket som mitt. Mina ögons ljus har

fördunklats, en frostig köld griper mig; jag kan ej se folk rakt i

ansiktet eller visa mig för mina egna fränder och mitt

husfolk. Bitter skam och skymf höljer mig. I denna min

stora bedrövelse alltid gråtande jämte min arma maka och

lidande min hälsas svåra nedbrytande, kan jag ej själv

komma till Ers Höghet för att på trälavis vid edra fötterböja mig för er, och därför ber jag ödmjukligast om

nådigt överseende och förlåtelse.»

Men när Mazepa besvarade dessa utgjutelser av ett

synbarligt förkrossat fadershjärta, blev tonen en annan, ty

gent emot underordnade kände han sig sadelfast såsom

Lillrysslands hetman och tsarens ställföreträdare. Det morska

och fräcka svar, vari han lyser med sin bokliga lärdom och

får ett tillfälle att utösa sin ilska på fru Ljubov, var av

följande lydelse:

Herr Kotjubej!

Du frambär till oss någon bedrövelse som du har på *

hjärtat. Men hellre borde du beskärma dig över din sturska,

pratsamma hustru, vilken, såsom jag märker, du inte kan

eller förstår att hålla i styr och lära henne begripa, att man

måste lägga samma betsel på ett sto som på en hingst.

Hon och ingen annan är skulden till din bedrövelse, om

någon sådan verkligen finnes i ditt hus. Hon flydde, den

heliga martyren Barbara, från sin fader Dioskor, icke till

en Hetmans hus, utan till den eländigaste ort bland stenarna

och fårastallen, för sin dödliga skräck. Sanningen att säga

skall du aldrig bliva fri från bekymmer och känna dig

riktigt säker på din hälsa, så länge du ej spyr ut ur ditt

hjärta den upproriska ande, som du, så vitt jag kan

förstå, har inom dig icke så mycket av naturlig skröplighet

som av din hustrus uppblåsthet. Och om nu, genom

Guds misshag, dig och hela ditt hus vederfares någon

ofärd, så klaga och jämra dig ej över något annat än över

din och din hustrus förbannade stolthet, fräckhet och

stursk-het! I sexton år haver jag haft misskund och överseende

med edra många och stora förseelser, döden värda; men

jag finner, att mitt tålamod och min välvilja ej kunnat

uträtta något gott. Men om du i ditt paskillartade brev

syftar på något osedligt, så vet jag intet därom och fattar det

icke, om icke att du själv handlar osedligt, då du lyssnartill en kvinnas råd. Ty ett polskt ordstäv säger: Där

svansen får råda, kommer huvudet i våda 1).»

Ända fram till tronen i Moskva trängde Kotjubejs

klagolåtar över den husliga skandalen. » Knappt har Mazepa

— heter det i en skrift till tsaren — antvardat åt graven

sin hustru, förrän han hittar på en ny elakhet mot mig, i

det han lockar och skrämmer och med hotelser om död

ber att få äkta min andra dotter, en ung flicka, för vilken

han stod fadder vid det heliga dopet. Vilken sorg han

vållat mig genom sina djävulska dåd för att jag inför all

världen skall stå som en brottslig fader, en klentrogen

kristen, och huru han sökt tvinga mig för att få sin

önskan uppfylld, det kan jag ej beskriva. Nattetid smyger han

sig lönligt på min dotter såsom ulven på lammet i

fårastallet. Han förför min dotter i illasinnat uppsåt genom

sina handskrivelser, skickar henne allehanda gåvor, såsom

åt en av sina frillor, så att jag av sorg måste mista livet.

Besinningslöst har jag ringt i stormklockan, så att alla

fingo se mitt elände. Men icke nog med förförelse, har

han ock tagit sin tillflykt till häxeri och trolldom och

genom lömska funder vållat, att min dotter blivit från vettet

och löper hemifrån, spottande på sin fader och moder.»

Sedan Motra återkommit till föräldrahemmet i mer

eller mindre oskadat skick och låtit sina planer på Mazepa

fara, tycktes det goda förhållandet mellan Ukrainas hetman

och dess domare återvända i yttre måtto. De hälsade på

varandra ganska förtroligt och »benketterade» stundom

tappert. Men det var endast lugnet före stormen; värkligt

intima hade de aldrig varit, och makarna Kotjubej — särskilt

fru Ljubov — sökte endast efter tillfällen att få hämnas på

sin dotters »förförare . Och sådana erbjödo sig från och

med år 1707, då stora politiska tilldragelser voro i

görningen. Mazepas »förräderi» kastade redan sin skugga

framför sig.

’) »Gdzie ogon rzadzi, tam pewne gloxva bladzi.»I sept. 1707 kom den första angivelsen från Kotjubej

till ett. statskansli, Preobrazjenskij prikaz, i Moskva genom

en munk Nikanor vid Spasska klostret i Sievsk, och denne

hade följande att tälja:

Jämte en annan munk, Trifilij, och en bonde hade

han på hemvägen från en vallfärd till Kiev rastat på torget

i Baturin och av en kosack förts till domaren Kotjubejs

hus, där frun gav dem mat och nattkvarter. Även dagen

därpå undfägnades de av den vänliga värdinnan och fingo

vardera två dukater, ett stycke polskt lärft, en silverpenning,

två rubel för allmosor åt kloster och var sin stora pirog

(kaka) som resekost, varjämte Trifilij fick 7 altyner (— 21

kopek) extra i form av lån. På tredje dagen hade det varit

ett hemligt samtal i trädgården, varifrån tjänstfolket

avlägsnats. Domaren Kotjubej och hans hustru hade börjat

smäda den gudlöse, bovaktige Mazepa, och sedan Ljubov

skickat bort sin man, hade hon i förtroende yppat, att

Mazepa vid ett besök hos dem på domarens namnsdag den

första januari låtit antyda, att det hade förekommit någon

hemlig korrespondens mellan Mazepa och khanen av Krim.

Vid avskedet hade Kotjubej bett Nikanor komma igen med

arkimandriten, men han återkom ensam den 26 augusti,

enär arkimandriten var förhindrad av tjänsteresor. Inom

stängda dörrar hade fru Ljubov gråtande kysst korset och

sagt: »Likasom Gud led för oss på korset, höves det ock

oss att dö för Storgosudaren.» Därpå hade Nikanor fått

höra, att Mazepa vore förrädisk mot tsaren och ärnade taga

Ukraina i besittning för egen räkning. Slutligen hade

Nikanor fått 7 dukater till skänks och 12 thaler som långlån,

för att han skulle inrapportera allt detta till Moskva. Ivan

Alexejevitj Musin-Pusjkin borde oförtövat häkta Mazepa och

sörja för att Kotjubejs liv skyddades mot mordiska anslag.

Med anledning av denna angivelse inleddes en

undersökning, som dock icke ledde till något för Mazepa

komprometterande resultat. Men i början av år 1708 skockadesig ett nytt moln över Mazepas kala hjässa. Furst D. M.

Oolitsyn, vojevoda av Kiev, skrev till Golovkin i Moskva,

att översten Fedor Osipov anmodats att komma till den

f. d. Poltava-översten Ivan Iskra. Denne Iskra, som

deltagit i kriget och både vid Pskov och Erestfer i Livland

utmärkt sig mot svenskarna, hade dä sagt, att Kotjubej för

honom yppat följande hemlighet:

»Mazepa ärnar i samråd med Wiszniowiecki och

konung Stanislaw Leszczinski förgripa sig på

Storgosudar-ens liv och hälsa och antvarda honom åt döden. Han hade

redan gjort ett sådant attentat, i det han med tsaren

förväxlade Kikin, då denne kom till Baturin. Och ett angrepp

av Mazepa på storryska städer hade gjorts om intet endast

därigenom att Dnjepers is blivit för svag genom töväder.

Men nu har han för avsikt att i förening med Leszczinski

eller Wiszniowiecki överskrida Dnjeper (Desna) och

förhärja tsarens land. Han uppviglar kosackerna och utsuger

landet. Starsjinan och överstarna våga ej yppa saken för

tsaren — somliga av fruktan, andra av trohet mot sin

het-man.^

På sådana lösa grunder, skvallerhistorier och

ovederhäftiga rykten byggde Kotjubej upp sin väldiga anklagelse

med 33 olika punkter, och i detta dokument figurerar

namnet på Mazepas sista Dulcinea, den polska furstinnan

Dolska — en episod, som dock var av mer

diplomatisk-politisk art än rent erotisk. Kotjubej talade först om att

Mazepa i Minsk 1706 hade skrutit med sin förbindelse med

denna furstinna: han hade blivit bekant med henne på en

kristningsfest i Biala Krinitsa (Volynien) och av henne fått

>en kostbar säng samt musikanter med instrument.» Då

det i Baturin förspordes, att konung August hade lämnat

Polen och begivit sig till Karl XII i Sachsen, hade Mazepa

blivit mycket glad och sagt: Nu behöva vi inte längre

vara rädda för det, som vi fruktat för.» När litauiska

soldater under Sinitski (1707) hade upprivit en rysk trupp-styrka, skulle Mazepa ha skrattat muntert, druckit mycket

och tömt en skål för furstinnan Dolska med orden: Hon

är en präktig och klok fru, min lilla duva!»

Vid ett annat tillfälle skulle Mazepa ha sagt åt

Kotju-bej, att den svenske kungen ärnade sig från Sachsen till

Polen och sedan rakt på Moskva med en sådan imprezia

(impression, häftighet), att Storgosudaren måste vika undan.

I Moskva skulle en ny tsar utropas, och konung Stanislaw,

med vilkens trupper general Resjelfs (Rehnskölds) division

skulle förenas, tåga till Kiev. »Då bad jag — sade

Mazepa — att tsaren skulle ge mig en här för att försvara

Kiev och Ukraina; men tsaren svarade mig, att det där

fanns nog av kosacker och moskovitiska trupper.» Och i

Mazepas närvaro hade jesuiten Zalenski yttrat högt: I,

herrar kosacker, behoven ej oroa er vad svensken beträffar,

ty han styr ej sin kosa mot er, utan på Moskva. Ingen

vet, var elden döljer sig och pyr; men om den en gång

blossar upp, blir den kanske inte så lätt att släcka.»

Slutligen anförde Kotjubej såsom en högst graverande

omständighet, att den polske fältherren Sieniawski enligt

ett vittnes utsago hade sagt åt Mazepa d. 7 september 1707:

»Låt oss se, vad som försiggår i Ukraina, särskilt huruvida

kosackerna äro för eller emot oss. Ty vi veta med

säkerhet, att Storgosudaren ej kan stå emot svenskarna, och då

skola även kosackerna förgås.» Mazepa skulle då ha svarat:

»Gud är mitt vittne! Må Han ge mig krafter och styrka

i min svaga hälsa, att jag må vara herrar polacker bevågen.

Jag vore ej en adelsman, en kronans son, om jag ej

önskade den polska kronan allt gott. Jag ser själv, hurusom

Gosudaren förfördelat Polen. Själv vet jag ej, vad jag

skall göra, när det kommer till avgörande. Jag kan ej hålla

kosackerna tillbaka, på vilken sida de än ställa sig.

1 ett tillägg av den 21 april 1708 skrev Kotjubej till

tsaren: »Mazepa har sagt: Vi måste ställa oss under

polackerna, ty om vi ej godvilligt göra det, skola de besegraoss, och vi måste till slut komma under dem.» Dessutom

citeras utdrag ur ett »visst brev», att svenske konungen

ärnade över Dnjeper intränga i Ukraina, samla kosackiska

trupper och tåga med dem rakt på Moskva.

Voro Kotjubejs anklagelser befogade eller icke?

Härpå kan man svara både ja och nej. Helt visst hade

Ma-zepa sin egen baksluga politik, och hans samvete var

aldrig rent. Men lika så visst som Kotjubejs anklagelser

och skvallerhistorier innerst voro framsprungna av rent

personliga hämndemotiv, lika säkert torde det vara, att Mazepa

före våren 1708 ännu icke hade begått något egentligt

förräderi mot sin suverän och välgörare.

Frågan om Mazepas stora förräderi eller avfall —

kärnpunkten i hans levnadshistoria — skall utförligt

behandlas i nästa kapitel, enär den är av betydelse för vår svenska

historia och domen över Karl XII. Men innan vi övergå

till detta viktiga ämne, vilja vi se Kotjubejs slutliga öde.

På de hopade anklagelserna svarade Mazepa i ett brev

till tsaren från Chvastov den 24 febr. 1708. Han

beskärmade sig naturligtvis först över sin höga ålder och dess

krämpor samt över »sorger, som närma mig till dödens

port». Men han hoppades, att hans minne skulle gå

fläckfritt till eftervärlden, och därför böjde han sitt »sjuka huvud

för majestätets fötter för att utgjuta sitt av många

bekymmer kvalda hjärta i sin yttersta olycka. » Med förakt

avvisade han beskyllningarna, bedyrade vältaligt sin trohet och

bad om rättslig undersökning för att få sin oskuld lagd

ådaga.

Tsar Peter trodde ännu blint på sin lillryske hetman,

och i själva verket hade han ännu ingen reell anledning

att skänka allvarlig misstro åt en mångårig trotjänare, som

varit honom till ovärderlig hjälp i Ukraina och som

faktiskt redan motstått många frestelser att svika tsaren. I

sitt svar av den 1 mars 1708 skrev Peter mycket välvilligt,

att han visserligen hört talas om saken, men på grund avsitt tåg till Polen skjutit den åsido. Men »det onda får

icke ligga orört», och därför borde Mazepa med list locka

till sig de båda skälmarna Kotjubej och Iskra, men låta deras

budbärare vara oantastade för att så mycket lättare få dem

båda i sitt våld. Sedan skulle de föras till tsaren. Till sist

lugnade tsaren Mazepa med löftet att oförtövat sända honom

två regementen, som hittills kvarhållits i Smolensk i

händelse av svenskarnas antågande. Och efter ett nytt brev

från Mazepa skrev tsaren omgående (den 11 mars) att de

»falska angivarna» skulle föras till Kiev för rättslig

undersökning, något som på den tiden var liktydigt med tortyr.

Kotjubej och Iskra hade frivilligt begivit sig till

Smolensk för att undkomma Mazepa och ställa sig under

tsarens hägn. Där fängslades de och fördes till Vitebsk för

»förhör. Under grym tortyr avprässades dem äskade

upplysningar om deras ägodelar och om Mazepas förmenta

underhandlingar med polackerna och svenskarna. Kotjubej

satte upp en lång lista på sina värdesaker och reda

pän-ningar, och i likhet med Iskra tog han under tortyren

tillbaka sina beskyllningar mot Mazepa. Även efter förhöret

fingo de 3 — 6 slag. Den 24 april skrev tsaren till greve

Golovkin: »Enär Kotjubej är mycket gammal och ofanligt

skröplig, får man inte pina honom med frågor mer, för att

han inte måtte dö i förtid.» För sin »lögnaktighet»

dömdes Kotjubej och Iskra till döden; tsarens order lydde:

Halshuggning eller hängning — vilket som hälst.» En

tredje angivare, popen Ivan Svjatajlo, förvisades till

Solo-vetska klostret i Norra Ishavet.

Dödsdomen värkställdes meddels halshuggning den

15 juli 1708 i Borstjagovka nära Bialacerkiew. Liken lågo

under gudstjänsten ute till allmänt beskådande och fördes

sedan med båt till Kiev, där de begravdes i Grottekyrkan.

Kotjubejs blodiga skjorta bevaras ännu i Pokrovska kyrkan

i byn Zjuki (guvernementet Poltava). Dagen efter

avrättningen skrev Mazepa en rapport om sin tilltänkta svär-svärfaders ändalykt. I krypande ordalag smickrade han »tsarens

heder, som älskar rättvis dom», och låtsades som om det

skett ej för hans personliga bästa, utan för tsarens skull,

enär de avrättade skulle ha uttalat sig lögnaktigt och

smädande även om tsaren.

Vid ingången till förhallen i Grottekyrkans trapeza

(refektorium) fanns en numera försvunnen vit gravhäll, varpå

Kotjubejs och Iskras namn voro inristade jämte följande

verser:

»O vandringsman, som gångar förbi denna stenen

och icke känner namnen på förmultnade benen!

Vi genom dödens marter ha tvungits att tiga.

Men viskningar och suckar från stenhällen stiga:

För trohet mot monarken och för sanning vi dömdes,

och lidandets och dödens pokal till botten tömdes.

Allsmäktige Gud! För Mazepas svek och list

vi båda under bilan våra huvuden mist.

Men vilorum oss vart hos Guds Moder här givet;

Hon skänker sina trälar det eviga livet.»

Även i byn Bejev (guvernementet Poltava) finnes ett

föremål, som erinrar om denna tilldragelse, den kanske

mörkaste punkten i Mazepas liv. Det är en madonna-bild,

på vars omgivande metallplåt några kyrkoslaviska verser

äro inristade. De hade skrivits av den lillryske

krigskanslisten Ivan Tjernysj, som var slottsfogde i Baturin och av

Mazepa ofta användes som sändebud till tsaren. Han blev

invecklad i Kotjubejska målet, fördes i bojor till

Bialacerkiew och skulle troligen ha delat Kotjubejs öde, om han

ej hade räddats genom bemedling av sin hustrus styvfar,

generalasaulen Ivan Skoropadskij, som snart nog blev

Mazepas efterträdare. Själv var Tjernysj övertygad om att han

frälsades genom den heliga jungfruns förböner och skänkte

därför till kyrkan en ikona jämte verserna, vari han liknade

Mazepa vid ett grymt vilddjur och skildrade en drömsyn,

hurusom Guds moder tett sig för hans i tårar försänkta

hustru med löfte, att han skulle återfå friheten.

Och Kotjubej fick ändå rätt allt för snart, ty endast

ett par månader efteråt var Mazepa stämplad såsom

förrädaren. Nu blev situationen helt annorlunda. Mazepa gick

en hastig och ynkelig undergång till mötes, lämnande åt

eftervärlden ett skuldbelastat namn, och hans ätt utdog med

honom. Men fru Ljubov, som suttit fängslad, återfick

friheten, och Mensjikov skrev ett smickrande brev till sonen,

att tsarens nådesol åter lyste, och att familjen skulle återfå

sina ukrainska egendomar samt den devis, som den

furstliga släkten Kotjubej fortfarande bär i sin vapensköld:

Elevor, ubi consumor.

Den mördade Kotjubejs och hans beklagansvärda

dotters vålnader togo en fruktansvärd hämnd.

*

IV.

»FÖRRÄDAREN».

Varuti bestod Mazepas »förräderi»? Vilka voro

bevekelsegrunderna för hetmanens svekfulla övergång till

svenskarna och vad hade han för syftemål därmed? När

och huru knötos hans förbindelser med Karl XII? Se där

frågor, varmed den historiska forskningen ännu länge

kommer att sysselsätta sig och som äro av stor betydelse för

den svenska historien vid bedömandet av Karl XII:s

omstridda fälttåg till Ukraina.

Innan vi inlåta oss på dessa svårlösta frågor, torde

det vara av intresse att erfara, vad de dåtida sagesmännen

hade för tanke om Mazepa och hans avfall från tsaren.

Början göres lämpligast med våra svenska krönikörer.

Nordberg skriver i sin historia härom: »Man hade redan

åtskilliga prof, at det sällskapet (Mazepa och kosackerna)

var icke påliteligt, utan satte sig gärna i säkerhet och

lemnade sina medfölljare i sticket, när det smälde med alfvar.

Men nu begynte Hans Maj:t alt mer och mer låta sig

förmärcka, at det ej torde vara orådeligt til at taga Mazepas

anbud emot och altså wända marchen neder åt Ukraina . . .

Mazeppa hade märckt, at Czaren wille ophäfwa alla

Contract och gifna Privilegier, efter han i Ryssland tog Adelen

til Soldater och matroser; betungade deras Gods med

svåra Contributioner; inskränckt de Donska Cossakernas

och Tartarernes Privilegier; twingade folcket i landet med

wåld at anlägga främmande kläde-drägter och gjordt det

vid en förändring i Religion. Derutaf stälde sig Mazeppa och

hans underhafwande före at om Czaren finge genom detta

kriget friare händer än han ännu hade, torde ock ordningen

komma til dem; fördenskull vore nödigt at täncka på medel

och utwägar, huru sådant måtte förekommas. >

Adlerfelt, mer sakligt refererande än den

resonne-rande fältprästen, skriver kort och gott: »Om Mazepa då

(1708) hade haft mer ståndaktighet, skulle konungens tåg

kanske ha blivit lyckligt. Men enär denne gubbe började

vackla, sannolikt i den tron att han kunde återvinna tsarens

ynnest, lät han den svenske kungen någon tid vara i

Se-verien utan att tyckas vilja besluta sig för att mottaga honom

i Ukraina.»

Den redan nämnde markisen de Bonac, en vaken, men

för Stanislaw partisk iakttagare av de diplomatiska

förvecklingarna under fälttåget, har ej mycket, men nästan

uteslutande förmånligt om Mazepa att säga: »Han hade

värdighet av kosackgeneral, samlade en ansenlig rikedom, var

fruktad och respekterad av de folkstammar, som voro honom

underdåniga, hade gjort sig oumbärlig för tsaren, som icke

längre kunde hålla dem i styr utan honom, och han var

fruktad av polackerna och ansedd bland turkarna. Det

fanns i dessa avlägsna näjder knappt en enskild man, som

kunde mäta sig med Mazepa i rikedom. Han stod

därigenom över många furstar och ännu mer genom sina

själsegenskaper. Men kärleken till fosterlandet och denna

hemlängtan, som nästan aldrig slocknar i människans hjärta,

drogo honom från detta lyckliga tillstånd. Han tröttnade

på en överhöghet, blandad med avhängighet, och fann

det bättre att vara rådsherre i ett fritt land än att under

moskoviternas myndighet förbliva ledaren av hela

förvaltningen i Ukraina. Han trädde därpå i diverse förbindelser

med flere herremän i Polen, och då han såg, att den svenske

kungen beslutat sig för kriget mot Moskva, erbjöd hanhonom sina tjänster och begärde hans skydd. Mazepa

försummade helt visst intet för att tjäna honom, men han

hade för sent inlåtit sig på detta företag och förlorade sin

förmögenhet utan att ha varit den svenske kungen till

något gagn.»

Den brittiske militäringeniören Gordon skrev i sin

dagbok: »I förlitande på Mazepas löfte företog Karl XII

1708 tåget till Dnjeper för att rycka in i Ukraina. I glädjen

över denne berömde krigares avsikt att infalla i Ryssland

uppäggade storvisiren Tjoprili-Ali-pasja den krimske khanen

Kaplan Girej att lämna Mazepa understöd, förespeglande

honom, att den starka turkiska armén stode redo att också

infalla i Ryssland och bistå svenskarna. »

Feofan Prokopovitj, tsar Peters berömde medhjälpare

i det andliga omdaningsarbetet, tecknade sin lillryske

landsmans karaktär sålunda: »Mazepa hade stigit så högt i

förtroende och värdighet, att han endast såg Gosudaren över

sig. Men icke nöjd med all annan lycka, önskade han även

skaffa sig oavhängighet, och för att nå detta mål ämnade

han begagna den svenske konungen såsom medel... Han

var i själ och hjärta polack och katolik och hatade Ryssland,

men ingen kunde märka dessa känslor hos honom, ty han

visade alltid för Ryssland hängivenhet, kärlek och aktning.

Hans skarpsinnighet följde noga människornas handlingssätt;

han gav akt på varje ord, sökte genomskåda andras tankar

och var alltid försiktig och sluten, ända därhän att han ofta

föreföll tvetydig. Stundom spelade han drucken, fast han

icke var det; han berömde andras uppriktighet, var på sin

kant mot de sluge, tjusade dem, som han språkade med,

och avlockade dem deras hemligheter». — Även Antonij

Katifora i sin historia om Peter den store*) ansåg, att

x) Denne författares historia om tsar Peter, som citeras både

av Rigelman och Kostomarov, är mig alldeles okänd, likasom

författarens personlighet, så att jag icke har kunnat kontrollera denna

uppgift.

Jensen, Mazepa. 6Mazepa ville begagna Karl XII såsom ett medel att

för-värkliga sina egna planer och att han lockade kosackerna

med sig genom att säga, att den svenske kungen enkom

sänts av Gud till deras befrielse.

I senare delen av 1700-talet levde i Lillryssland en

fortifikationsofficer, Alexander Ivanovitj Rigelman (d. 1789),

vars släkt inflyttat till Ryssland med tsarevitj Alexejs brud

Charlotta Sofia. Han slog sig efter avskedet från

statstjänsten ned på en egendom nära Tjernigov, där han

utarbetade ett märkligt arbete om Lillrysslands historia. Däri

förekommer följande omdöme om Mazepa: Han inlät sig

under det ihållande kriget i förbindelser med svenske

konungen för att få en utväg att slippa ifrån den ryske

gosu-darens överhöghet och i lillryska näjder trygga sin ställning

såsom självständig furste med tillhjälp av Karl XII, i vilkens

skydd han anförtrodde sig, i början dock hemligt. Hans

förräderi var likväl icke så fördelaktigt som han inbillat sig,

ty ehuru konungen på hans inrådan tågade till Lillryssland,

höll konungen honom nästan under bevakning. Och då

Karl XII icke fann lillryska anhängare där, trodde han, att

han var bedragen av hetmanen eller — såsom ock verkliga

förhållandet var — att lyckan hade svikit honom.»

Dessa kortfattade karaktäristiker, som hava ett visst

värde såsom uttryck för den dåtida uppfattningen inom

olika läger, äro icke alldeles oriktiga, ehuru de naturligtvis

endast delvis innehålla sanningen om Mazepa. Att få den

fullt sanna bilden av Mazepa låter sig näppeligen göra —

därtill var hans karaktär för komplicerad och källorna för

vårt vetande om honom och hans oroliga tid för grumliga

och för otillräckliga, ty det ges djup i människosjälens

gömslen, över vilka inga arkivforskningar kunna sprida ljus.

Men närmast sanningen kommer man väl, om man såsom

de innersta drivfjädrarna till Mazepas avfall från tsaren

betecknar de båda huvudegenskaperna hos Mazepa: personlig

maktlystnad och feghet.Det har funnits och finnes väl än åtskilliga, som i

Mazepa vilja se en ny Konrad Wallenrod, den genom Adam

Mickiewicz’ ståtliga dikt *) förhärligade tyske ordensriddaren,

som vigde sitt liv åt svek och förställning för att i

dödsstunden få avkasta masken och triumfera över arvfienden,

som han bragt till undergång. Ingenting kan gärna vara

oriktigare, ty Mazepa hade intet av en Wallenrods oböjliga

viljestyrka, och ännu mindre hade han glädjen att omedelbart

före sin ömkliga död få njuta av den moskovitiske fiendens

nederlag. Mazepa var helt enkelt en lekboll, ett verktyg

för de båda stora personligheter och makter, som då

utkämpade den stora striden om det östra Europa. Han

föll, därför att hans svaga position i längden var ohållbar

och därför att han ej var skarpsynt nog att inse, hurusom

Karl XII under de förhållanden, som faktiskt voro rådande i

Ukraina, förr eller senare måste vika för den moskovitiska

segheten och numerära övermakten. Att han i denna sitt livs

värsta konflikt bröt sin trohetsed mot tsaren, det betyder

härvidlag föga. Härutinnan upprepade han blott sina

föregångares karaktärslösa politik, och mened hi.de blivit hans

andra natur. Den, som redan hade lämnat Johan Kazimir

för den turkvänlige Dorosjenko och svek Dorosjenko för

den moskovitiskt sinnade Samojlovitj — den behövde ej

göra sig synnerliga samvetsskrupler för att han efter

upprepade frestelser vände tsar Peter ryggen, i hopp om en

ännu mäktigare gynnare.

Men vi vilja ej förhasta oss i vårt omdöme, utan låta

fakta tala sitt objektiva språk. Tyvärr äro dessa

sakförhållanden mycket ofullständiga och delvis icke bevisligt

konstaterade. Karl XII:s fältarkiv är som bekant försvunnet.

De dokument, som utgivits av Bantysj-Kamenskij och

Evar-nitskij, innehålla få brev av och till Mazepa från 1706 till

1710. Överhuvud hade Mazepa de zaporogiska atamanernas

) Svensk översättning i Polska skalder, I (1899).nedärvda obenägenhet att binda sig genom skriftliga

handlingar, och hans egna papper förstördes dels av honom

själv, dels av ryssarna. Det enda arkiv, som skulle kunna

bringa klarhet över många dunkla punkter, är Stanislaw

Leszczinskis papper; men även de äro skingrade eller

förstörda och i alla händelser ha de hittills varit oåtkomliga

för den historiska forskningen. Såsom bevis på den sluga

försiktighet, varmed Mazepa handlade bakom tsarens rygg,

behöver endast påpekas, att inga slaviskt skrivna dokument

meddela något om den mystiske sydslaviske ex-biskop

(hans namn lär ha varit Rufim), som tjänstgjorde såsom

underhandlare med Karl XII och Stanislaw Leszczinski,

så att de ryska historieforskarna i denna dunkla punkt varit

uteslutande hänvisade till svenska och andra utländska

sagesmän.

Lyckligtvis hava vi i det ryska statsarkivet en källskrift,

som bringar åtskillig reda i detta kaos av lögner, ränker

och stämplingar. Det är den mycket utförliga redogörelse,

som Orlik den 1 Juni 1721 skrev till Stefan Javorskij, den

mäktige metropoliten av Rjazan, då han efter freden i Nystad

gjorde ett fåfängt försök att försona sig med Peter I. Orlik,

den lillryske hetmanens »generalskrivare» eller sekreterare,

var visserligen part i egen sak, och hans minne kunde

naturligtvis svika vid skildringen av tilldragelser, som lågo

femton år tillbaka i tiden. Men den ångerfulla, frimodiga

omständlighet, varmed han återgiver sin förmans yttranden

och åtgärder samt sina egna reflexioner, gör ett mycket

trovärdigt intryck, oavsett att Orlik synes mig ha varit

den mest sympatiska och hederligaste i det blandade sällskap

av zaporoger, äventyrare och legoknektar, som samlade sig

kring Mazepa och seglade i hans grumliga kölvatten.

Ända till Kotjubejs avrättning i Juni 1708 var

förhållandet mellan tsar Peter och Mazepa synbarligen det

bästa. Vi veta redan, vilket gott intryck den unge tsaren

fick i Troitska klostret hösten 1689 av sin lillryske hetman,då denne med sin kameleontartade snabbhet skiftade politisk

färg och lämnade den fallna tsarevnan Sofia i sticket för

att tillbedja den uppgående solen. Mazepas ovanliga karriär

bevisar, att han måste hava haft ett mycket vinnande sätt

och en ovanlig förmåga att tjusa — icke blott svaga

kvinnor, utan ock män allt ifrån den galante konung Johan

Kazimir till den brutale, häftige och misstrogne tsar Peter,

och det faktum, att Mazepa i tjugo år — ofantligt mycket

längre än någon lillrysk hetman före eller efter honom —

kunde behålla sin svåra position, skulle icke hava varit

möjligt, därest icke Mazepa hade varit en lika trogen som

nitisk ledare av Ukrainas angelägenheter i tsardömets tjänst.

Tsar Peter, äljes icke utan skäl mer eller mindre misstrogen

mot sina rådgivare och undersåtar, sviktade ju icke ens

i sin goda tanke om Mazepas ärlighet vid Kotjubejs

anklagelser, och man känner endast ett fall, då tsaren på sitt

vanliga skämtsamma sätt lät hetmanen förstå, att även hans

huvud satt löst på axlarna. Det var vid ett gästabud hos

Mensjikov, där tsaren gjorde en antydan om sin avsikt att

ombilda kosackerna till reguliära ryska trupper. Då Mazepa

invände, att man ej borde oroa kosackerna i otid, hade

Peter ryckt honom i knävelbårarna, kallat honom förrädare

och skrikit: Nej, nu är det tid för mig att ta itu med er.»

I samband med Mazepas personliga feghet och

bakslughet stod utan tvivel hans misstro till zaporogerna

och lillryssarna i allmänhet, och denna ringaktning

underblåstes genom hans polska uppfostran. I detta avseende

uttalade han sig själv mycket oförbehållsamt inför tsaren.

»Mina föregångare — yttrade han en gång till honom —

voro antingen odugliga människor eller alltför bundna vid

gamla traditioner och bruk, och regeringen misskrediterade

dem även i kosackernas ögon. En hetman måste handla

så, att han främjar tsarens intentioner utan att därför mista

förtroendet hos de sina. Detta ernås, om han i de minsta

saker står på kosackernas bästa, så att de i honom se enstadig beskyddare och förespråkare inför tsaren. På sådant

sätt förvärvas deras gunst; han får lätt veta alla deras

förhoppningar och farhågor, sympatier och antipatier, och de

ha inga hemligheter för honom». Och vid ett annat

tillfälle skrev han till tsaren: »Vårt (lillryska) folk är dumt och

obeständigt; det känner ej polskt uppförande och har ej

förstående för sitt förfall och fäderneslandets ständiga

förluster, särskilt när zaporogerna ställa till oreda. Må den

store Oosudaren därför ej sätta för mycken lit till det lillryska

folket! Må han ofördröjligt täckas sända till Ukraina en

god armé och tappra, disciplinerade soldater för att hålla

det lillryska folket i lydaktighet och undersåtlig trohet.

Men det är nödvändigt att umgås med vårt folk humant

och milt, ty om ett så självsvåldigt, men enkelt folk

förbittras, skall det sedan bli svårt att genom stränghet bringa

det till trohet.»

När Mazepa med sina trupper ryckt in i Polen på

nådig befallning, skrev han d. 4 okt. 1705 till Golovin ett

brev, som tydligt avspeglar hans feghet och misstro mot

sitt eget folk: »Give Gud, att de rykten ej måtte besannas,

som uppstodo, så fort jag kom in i Polen, att ej en enda

kosackfot skulle komma från Polen! Hoppoms allena på

den ende Guden, ty Storgosudarens kraft är fjärran, och

hos kronreferendaren finns blott föga härstyrka, halvtannat

tusen man. Och det är ej heller att hoppas på våra trupper,

ty de äro vana att antingen fly eller utlämna hetmanen med

starsjinan i polackernas händer. De gjorde så vid Vtjorasje(P),

när de utlämnade sin hetman Nalivajko och starsjinan åt

polackerna; de gjorde sammalunda vid Kumejki, där de

utlämnade hetmanen Pavljuk, och tredje gången förforo de

på samma sätt vid Borowica för att undslippa belägring

av polackerna.»

Ända till 1707 var Mazepa emellertid en uppriktig

anhängare av tsarens krigspolitik mot Sverige. Redan vid

krigets utbrott skrev han till kanslärn Golovin: »Ett sålägligt ögonblick som det nuvarande skall aldrig återkomma,

och vi behöva ej hysa några skrupler, ty det (Sverige) är

en orolig granne, som roffat åt sig många städer runt

omkring och detta mer genom listigt förfarande än medels

krigisk Fortuna». Och man har ingen anledning att tro —

såsom det från visst håll uppgives — att Mazepa redan nu

ville avleda tsarens uppmärksamhet till Östersjön för att

själv få så mycket friare händer i södern. Då Golovin bad

Mazepa ej fästa sig vid alla överdrivna rykten om

nederlaget vid Narva, skrev Mazepa till svar: »Jag vet själv, att

folk gärna överdriver, när det gäller sjöresor och krig.

Slaget vid Narva måste tillskrivas Guds vilja och lyckans

obeständighet. Hon växlar med varje år, månad och dag,

särskilt i krig. Jan Kazimir förde krig med svenskarna under

Warschaus murar och nödgades fly till Schlesien, men

fördrev plötsligt svenskarna och besteg åter tronen . — Och

när tsaren den 28 mars 1701 skickade sin djak

(statssekreterare) Michajlov till Mazepa för att höra hans mening,

huruvida högra Dnjeper-stranden borde formligt avträdas

till Polen för att få polackerna till bundsförvanter mot

Sverige, bugade han sig tre gånger mot jorden och bedyrade,

att han »i hela sitt liv skulle tjäna Gosudaren och offra sitt

huvud för hans bästa».

Ännu under fälttåget 1707 — 1708 till Mazepas förening

med Karl XII tycktes förhållandet mellan suveränen och

vasallen lämna intet övrigt att önska. Mazepa skickade

tsaren läckerheter från Ukraina: älg och rådjursstek, päron,

äpplen och körsbär, och denne besvarade artigheten med

att förära Mazepa levande fisk från Neva och Ladoga. Efter

slaget vid Ljesna gratulerade Mazepa tsaren till segern,

sände honom 2,000 dukater och önskade, att han

»förskräckligt måtte krossa sina fiender». Och i sina

skrivelser våren 1708 (från Baturin, Chvastov, Bialacerkiew)

redogjorde han samvetsgrant för sitt utförande av tsarens

strategiska order. Den 30 juni gratulerade han från lägret vidfloden Roska tsaren till hans namnsdag och uttalade sin

förhoppning, att »vårt tsariska majestäts vapen, denna

tro-nes sten, måtte ofta vässas för att krossa fiendeskarorna

och förgöra den övermodige svenske Goliat.»

1 sin sista rapport till Peter, daterad lägret vid

Rusa-novka den 18 aug., meddelade han, att han enligt order

tågat från Kiev till Njezjin och fattat posto mitt i Ukraina, 18

mil från Kiev, samt vidtagit åtgärder mot det fientliga

anfallet (»vilket Gud förbjude!»). I ett universal (kungörelse)

hade han befallt befolkningen att bortföra säden från

åkrarna, tröska och gömma den samt befästa städerna. »Jag

skall — heter det till sist — ha ett vaksamt öga och öra

på alla fientliga lockelsebrev, om några skulle skickas

hit ... .»

Men då detta skrevs, var det icke längre hyckleri,

utan uppenbar lögn från den gamle rävens sida. Han hade

redan fallit för den stora frestelsen efter att i det allra

längsta hava visat den ifrån sig. Genom svek hade han

ernått sin höga värdighet och med svek lämnade han den.

Mellan dessa båda ändpunkter låg en enda kedja av

tjugoåriga ränker, intriger och sanna eller uppdiktade

beskyllningar och angivelser.

Redan 1687 angav en munk i Putivl, att Mazepa hade

hemliga underhandlingar med polackerna, men Golitsyn

brydde sig ej om denna skvallerhistoria. Men ett par år

efteråt uppsnappades en smädeskrift, att Mazepa »sålde

rättrogna kristna i Ukraina till de hedna turkarna» och att

han till och med hade förbindelse med strjeltserna mot

tsarens liv. Denna skrivelse hade Mazepas mor fått av

Frolovska klostrets abbot, och därför misstänktes en viss

munk. Mazepa bedyrade i ett långt brev från Baturin »år

7199 efter världens skapelse» (= 1691) sin trohet för

tsaren och hela dynastien med dess långrandiga titlar,

stämplade upphovsmannen såsom »djävulen, lögnens fader» och

förklarade sig redobogen att »icke blott utgjuta sitt blod,utan ock offra sitt huvud för tsaren». Den misstänkte

munken avrättades i Baturin efter tortyr i Moskva.

I nov. 1702 skrev furst Grigorij Dolgorukij, den

tsa-riske residenten i Warschau, till Mazepa: »Den svenske

kungen har, på inrådan av polska förrädare, som slutit sig

till honom, genom listiga påhitt låtit utsprida ryktet, att

tsaren skulle ha skickat 20,000 man för att hjälpa de mot

Polen rebelliska kosackerna på högra Dnjeper-stranden och

sålunda underblåste kosackrevolten. Därför vore det

nödvändigt att vederlägga dessa falska rykten och att släcka

denna eld, som hindrar Polen att rikta sina vapen mot

svenskarna.» Kort därefter inlämnades en angivelse mot

Mazepa för hemliga förbindelser med den svenske

konungens anhängare i Polen. Mazepa — den förföljda

oskulden — jämrade sig övermåttan: »Jag anfäktas ständigt av

sorg och bekymmer, gråt och suckan, så att icke blott min

kropp försvagas och förtvinar, utan ock mitt lilla förnuft

bringas till vansinne, så att jag icke kan tänka redigt».

Men Golovkin tröstade honom: »Månget slikt löst prat

sprides icke blott om er, utan ock om hans tsariska

majestäts övriga tjänare. Ingen tilltro sättes därtill, ty våra

fiender vilja alltid till sin fördel blanda lögn i det sanna

för att därmed fägna sina liktänkande.»

Men år 1705 förelåg en faktisk grund till angivelse.

Mazepa, som då befann sig i Zamosc, fick nämligen besök

av en viss Franciszek Wolski, som kom med hemliga förslag

från Stanislaw Leszczinski. Mazepa lät då överste

Annen-kov ställa Wolski under bevakning, utfrågade honom med

tortyr om fiendens förehavanden och höll honom fängslad

i tre år. Till tsaren skickade han Leszczinskis

»lockelsebrev» jämte följande såsom en syndabekännelse klingande

självförsvar:

»Redan är detta den fjärde frestelsen under mitt

hetmanskap — icke så mycket av djävulen som av fientliga

vettvillingar, som med illfundiga knep söka pröva minoföränderliga underdåniga trohet mot Ers Majestät och

lösrycka mig jämte den zaporogiska hären från Ers Majestäts

stormäktiga hand. Den första frestelsen kom från salig

konung Jan Sobieski av Polen, vilken till mig sände

adelsmannen Domoratskij med sina lockelsebrev; men jag

skickade både honom och hans brev till det lillryska kansliet

(Prikaz Malyja Rossii). Den andra av krimske khanen,

som på återvägen från Perekop med furst Vasilij Golitsyn

skickade till mig en kosack med ett brev, vari han sökte

övertala mig, att jag antingen skulle förena mig med

honom eller åtminstone skilja mig från Edra trupper och ej

lämna dem något bistånd. Detta brev lämnade jag då åt

furst Golitsyn. Den tredje frestelsen kom från den donska

esaulen, som sökte tubba mig till hans lömska plan, att

jag med de donska kosackerna skulle rusta mig mot Eder

storryska stat, med löfte att även khanen av Krim med

sina horder skulle ansluta sig till oss. Jag sände då

esaulen till Moskva för rättsligt förhör. Och nu är detta den

fjärde frestelsen av den svenske konungen och av den

olaglige polske kungen Leszczinski, som från Warschau

sänt till mitt läger adelsmannen Wolski. Jag lät utfråga

honom medels tortyr och skickar hans avtvingade

bekännelser till Ers Majestäts hov, men honom själv skickar jag

ej, enär vägen är farlig: jag fruktar, att man kunde rycka

honom från oss. Och jag, hetman och Ers Majestäts

trogne undersåte, som enligt plikt och löfte, bekräftat på

det gudomliga evangeliet, har tjänat Eder fader och

broder, arbetar nu lika uppriktigt för Er, och likasom jag

hittills i alla förhållanden framhärdat såsom en

okullrun-kelig pelare och oförstörbar diamant, så lägger jag ock

denna min lilla tjänstaktighet för edra monarkiska

fotter ... .»När och huru begynte Mazepas hemliga förbindelser

med svenskarna eller, rättare sagt, med de svenskvänliga

polackerna? En viss tidpunkt kan näppeligen fixeras, men

alla sannolikheter tala för att polackerna mycket tidigt

under krigets lopp riktade sina blickar och förhoppningar på

den mäktige och inflytelserike hetmanen av Lillryssland.

Den ryske arkivforskaren N. N. Bantysj-Kamenskij uppgiver

i sin översikt av Rysslands utrikes förbindelser, att ett den

25 september 1705 av greve Piper skrivet brev till

Stanis-law Leszczinski (detta brev uppsnappades på vägen av

ryssarna) innehöll en uppmaning att på alla sätt övertala

och förmå hetman Ivan Mazepa att övergå på svenska

sidan. Den ena kroken efter den andra utlades — däribland

Wolskis misslyckade försåt — och den, som samlade

intrigernas trådar i sin hand, var den polska fustinnan

Dolska, med vilken vi redan flyktigt gjort bekantskap i

galleriet av Mazepas älskarinnor. Hon var ju »den lilla

duvan», som förärade gamle Mazepa den där kostbara sängen

och ett helt musikkapell! Mazepa, som själv lagt ut så

många giller för kvinnor, fastnade slutligen i det fina nät

av frestelser och intriger, som en kvinna spann till hans

fördärv.

Anna Chodorowska, dotter till en starosta i

Win-nitsa Krzysztow Chodorowski, hade redan varit gift två

gånger, första gången med Konstantin Wiszniowiecki,

wo-jewoda av Belz, och andra gången med Jan Sobieskis

gunstling, kronmarskalken furst Jan Karol Dolski, som dog 1695.

I det första äktenskapet hade hon sönerna Janusz och

Michail Wiszniowiecki och var befryndad med Stanislaw

Leszczinski. 1 det svenska riksarkivet bevaras hennes brev

av den 7 sept. 1704, vari hon på latin tackar Karl XII för

Leszczinskis kungliga upphöjelse. Hennes namnteckning

är återgiven i Svenska autografsällskapets tidskrift (1888),

som ock återger en facsimile av Mazepa, daterad den 25/ie

augusti 1704. Hon torde vid detta laget ha varit åtmins-tone fyrtiofem år, ty hennes yngre son Michail var född

1680; men hon måtte ännu haft kvar så mycken

kvinnofägring, att hon kunde tjusa den lättantändlige Mazepa,

och Orlik beskriver henne rent av såsom »förförisk». Men

framför allt måste hon ha haft ett intagande sätt och en

ovanlig diplomatisk smidighet, som alls icke var oförenlig

med hennes djupa katolska religiositet.

Den ödesdigra bekantskapen knöts julen 1705 eller

på nyåret 1706 i Biala Krinitsa (Volynien), dit Mazepa, som

då befann sig i Dubno, inbjöds som fadder för att närvara

vid hennes sonbarns döpelseakt — Michail Wiszniowiecki

var gift med Elisabet Ostroroga. Efter två dagars festande

på polskt manér for Mazepa med den nya väninnan i släde

till Brody, och det var väl då eller vid något annat tillfälle

som Mazepa lånade henne 10.000 dukater mot inteckning

i godset Czarny Ostrow, varom Vojnarovskijs i svenska

riksarkivet befintliga testamente talar.

Rörande arten av Mazepas förhållande till furstinnan

Dolska, likasom ock hans slutliga fall för de ihärdiga

frestelserna, äro vi nästan uteslutande hänvisade till Orliks

utförliga redogörelse för Stefan Javorskij. Om tilldragelserna

i Biala Krinitsa yttrade han sig dock mycket tveksamt:

»Huruvida Mazepa, innan han kom till Polen med trupper i

hans tsariska majestäts tjänst, och innan djävulen genom

fadderskapets förbund förde furstinnan Dolska till hemliga

konferenser med honom dag och natt, hade haft någon

in-klination åt motsatta sidan eller ruvat på förräderi, därom

vet endast Gud, som rannsakar hjärtan och njurar. Jag kan

ej genomtränga och undersöka det inre. Men med hänsyn

till hans i det yttre uppenbarade oböjliga trohet mot ers

tsariska Majestät och hans rådgivande tjänster tror jag, att

han dittills var fullt fast i sin trohet och hade en uppriktig

kärlek till Ers Majestät. Gud ensam vet, huruvida

furstinnan Dolska med sina lockelser persvaderade honom tillförräderi. Men av allt att döma förstod denna förförerska

att göra honom kollrig.»

Efter återkomsten till Dubno från Volynien, där de

polska ungdomsminnena och känslorna flammat upp,

tycktes Mazepa nyktra till och lät Orlik skriva ett hövligt

tacksamhetsbrev till den gästfria furstinnan. Men hon släppte

icke taget. År 1706 fick Mazepa en chifferskrift med

nyckel. Han tog saken skenbart lugnt och sade skrattande åt

Orlik: »Dumma käring! Hon vill genom mig lura hans

tsariska höghet, för att han skall lämna konung August i

sticket, taga Stanislaw i sin protektion och förhjälpa honom

till tron-successionen! Och hon lovar att skaffa sådana

medel, varigenom hans tsariska majestät lätt kan besegras

och bli slagen av svensken! Jag talade om hennes tokerier

för gosudaren, och han skrattade däråt.»

Men det frö, som kvinnan nedlagt i Mazepas själ,

kunde icke utrotas, utan grodde omärkligt mer och mer.

Åt Orlik yttrade han en gång: »Hur kan man hädanefter

vänta något gott för sina trogna tjänster, hälst om man

var så dum som jag och icke genast gick över till andra

sidan på sådana propositioner, som Leszczinski sände mig!»

Och förbindelsen fortsattes. Då Mazepa med tsarevitj

Alexej hade lämnat Zjolkva, där han hade haft ett hemligt

samtal med Stanislaws utskickade, jesuiten Zalenski, rektor

vid skolan i Vinnitsa, bad han tronföljaren fara före och

vek själv av till en furstinnan Dolska tillhörig gård, där

han med en munk i trinitar-orden hade ett för Orlik

obekant samtal.

Efter någon tid kom från furstinnan, som då befann

sig i Lemberg, ett nytt brev till Mazepa, i vilket hon

berättade en episod från en middag vid ett dopkalas hos

fältmarskalken Boris Sjeremetev. Då hon med lovord hade

bragt Mazepas namn på tal, skulle general Rönne ha sagt:

»Må Gud förbarma sig över denne gode och intelligente

herre! Den stackarn vet ej, att furst Alexander Danilovitj

gräver en grop åt honom för att själv bliva hetman i

Ukraina.» Sjeremetev bekräftade detta, och då Dolska sporde,

varför ingen av Mazepas goda vänner ville varna honom,

skulle Sjeremetev ha svarat: »Omöjligt! Vi lida själva

mycket, men äro tvungna att tiga.» — Den fina listen förfelade

ej sitt mål: Mazepas misstrogenhet och rådvillhet ökades,

och han sade åt Orlik: »Jag vet själv bäst, vad de ha i

sinnet mot mig och mot er alla: Mig vill man avspisa med

ett furstendöme i Romerska riket, utrota hela starsjinan,

böja edra städer under sin makt, inlägga i dem sina

vojevoder eller guvernörer, och om de våra sätta sig till

motvärn, förjaga dem bortom Volga samt befolka Ukraina med

sina egna.»

Kronan på förförelseverket sattes år 1707, då Mazepa

i Kiev fick från henne ett nytt chifferbrev, som han lät

Orlik tolka. Det innehöll en uppmaning från konung

Stanislaw att »slå in på den tillärnade vägen». För att

Mazepa skulle övertygas om att hela den svenska hären snart

skulle komma honom till hjälp från Volynien och att alla

hans önskningar skulle bliva uppfyllda, ställdes i utsikt

kung Stanislaws assecuracia (försäkran) och den svenske

kungens garantia. Mazepa sprang då, enligt Orlik, upp

från sängen, där han legat, och skrek:

»Fördömda, vettlösa käring! Först bad hon mig, att

hans tsariska majestät skulle ta Stanislaw i sin protektion;

men nu skriver hon helt annorlunda. Hon vill lura mig,

den erfarna, fullfjädrade fågeln. Jag vore förlorad, om jag

läte lura mig av en käring. Är det möjligt att lämna något

levande för att söka ett dött, att simma ut från en strand

utan att nå den andra? Stanislaw är själv ej säker i sitt

kungarike. Polska adelsrepubliken är splittrad. Vilket

fundament kunna denna kärings vanvettiga lockelser erbjuda? Jag

har grånat i trogen tsarisk tjänst både hos den nuvarande

tsaren och hans fader och broder. Mig förförde varken

den polske kungen Jan eller khanen av Krim eller de donska

kosackerna och skulle då, vid slutet av mitt liv, en enda

käring kunna lura mig?»

Härpå fick Orlik befallning att skriva följande svar:

»Jag ber ers furstliga nåd upphöra med denna

korrespondens, som kan fördärva mig både till liv, honor och

sub-stantia. Och ers furstliga nåd bör ej hoppas eller tro, att

jag på min ålderdom skulle bliva otrogen mitt tsariska

majestät, i vars tjänst jag varit allt ifrån mina yngre år och

vari jag önskar dö, ty icke vill jag att i livet eller efter

döden ett ärelöst, förrädiskt vanrykte skall falla på min

person, och därför upprepar jag min bön, att ers furstliga nåd

måtte lämna denna korrespondens och ej skriva till mig

om sådant mer.»

Men detta brev fick Orlik icke avsända. Den ömkligt

surrande flugan satt redan fast i det sega spindelnätet.

Den 16 okt. 1707 råkade Mazepa för sin sekreterare

yppa sina lönliga planer. Ehuru den scen, som då

utspelades, redan finnes tryckt på svenska (i C. Silfverstolpes

sammandragna översättning av Kostomarovs monografi,

Historisk tidskrift 1883), är den så viktig och intressant,

att detta utdrag ur Orliks brev här förtjänar återgivas

oavkortat. Orlik var den dagen sysselsatt med att skriva ett

långt brev. Mazepa kom några gånger in i hans rum och

frågade, om det inte var färdigt snart. När Orlik slutat,

lade han skrivelsen på bordet. Mazepa satt med ett litet

förseglat brev i handen och sade:

»Furstinnan Dolska har genom en wallach skickat

mig denna biljett, insydd i budbärarens mössa. Jag vet på

förhand, att hon skriver om ett och detsamma, och hin

tage henne för denna korrespondens! En gång kommer

den förryckta käringen att göra mig olycklig. Det heter ej

för ro skull: kvinnan har långt hår och kort förstånd. Kan

det vara möjligt, att en käring med sitt dumma förstånd

skulle lura mig? Bryt detta brev och läs det högt!»

Orlik närmade sig ljuset, som med en skärm skug-gade Mazepas ögon, öppnade kuvertet och tog fram ett

chifferbrev av furstinnan Dolska. Men inuti låg en mindre

förseglad biljett. I tro att även den härrörde från henne

och utan att se närmare på sigillet, bröt Orlik även det

och märkte först då på sigillet orden: Stanislaw kröl

(konung). Han sade intet åt Mazepa, men genomögnade det.

När Mazepa märkte, att Orlik dröjde med uppläsningen,

sade han:

»Varför sölar du så länge? Du är ju van att läsa

chifferbrev utan översättning, och du har ju nyckeln.»

Ja, även utan nyckel kan jag läsa furstinnans

chifferbrev. Men här är en biljett från Stanislaw, och för den

behövs ej nyckel.»

»Från Stanislaw! Det är omöjligt», utbrast Mazepa.

Jo, mer än möjligt. Här är både hans

namnunderskrift och sigill.»

»Giv hit det», sade Mazepa och läste det tyst. Han

såg förfärad ut och släppte biljetten på bordet: »O

förbannade käring! Du fördärvar mig.»

Därpå satt han länge tyst, och även Orlik teg.

Slutligen vände sig hetmanen till sin sekreterare och frågade,

om han skulle skicka biljetten till tsaren eller behålla den.

Orlik svarade: »Ers höghet täckes med sitt upplysta

förstånd själv inse, att den bör sändas till hans tsariska

majestät. Härmed betygar ni er orubbliga trohet och

förvärvar er hans majestäts stora bevågenhet».

Mazepa teg åter och satt länge försjunken i tankar.

Därpå befallde han Orlik läsa upp chifferbrevet från Dolska.

Däri meddelade hon, att hon till Stanislaws hov i Sachsen

skickat en katolsk präst av trinitar-orden, som begivit sig

därifrån samma dag som den svenska hären inryckte i

Polen. Prästen förde med sig ett brev från Stanislaw till

Mazepa, att denne borde gripa sig det tilltänkta verket an,

innan svenskarna närmade sig Ukrainas gränser. Han hade

också med sig ett förslag till en traktat med Mazepa ochhela zaporoghären. Orlik erinrade sig därvid, att det var

denne präst, som Mazepa träffat på furstinnans egendom

nära Zjolkva.

»Bränn upp denna biljett i min åsyn!» sade Mazepa.

Orlik gjorde så. Mazepa, som åter försjunkit i tankar,

utbrast slutligen: »Jag är i val och kval, om jag skall skicka

hennes brev till hans tsariska majestät eller ej. Vi skola

överlägga därom i morgon bittida. Gå nu hem till dig och

bed Gud, att Han ordnar denna sak, såsom Honom för

gott synes! Kanske är din bön täckeligare än min, ty du

lever på ett kristligt vis. Men Gud vet, att jag ej

handlar för mig själv, utan för er alla, för edra kvinnor och

barn.»

Då Orlik kom hem, tog han två rubel och gick ut

för att fördela dem bland tiggare och stackare, som lågo i

tältkojor på gatan och i Grottekyrkans härbärge för fattiga

pilgrimer. »Jag gjorde detta i avsikt att den allsmäktige

Guden skulle befria mig från de omgivande olyckorna och

avvända Mazepas hjärta från ett svekfullt företag. De

fattiga, som vältrade sig på gatan, skällde på mig, då jag i

natten smög kring deras kyffen, ty de väntade sig ej

allmosor av mig, utan misstänkte en tjuv. Men när de hörde

mig tala, förstodo de, att det ej var en tjuv, och togo emot

allmosorna». Så förflöt natten.

Tidigt morgonen därpå kallades Orlik till hetmanen;

han satt vid bordet, varpå låg ett kors och ett litet stycke

av det undergörande trädet. Mazepa höll då följande tal:

»Hittills har jag ej vågat i förtid yppa för dig min

avsikt och den hemlighet, som för dig blottades i går av

en slump, icke därför att jag har hyst någon tvekan om

din trohet till mig, alldenstund jag aldrig kan vara av en

sådan mening om din hederlighet, att du skulle löna min

myckna nåd, kärlek och välgörenhet mot dig med

otacksamhet och bliva min förrädare. Men i betraktande av att

du, änskönt en förståndig människa med hederligt sam-

Jensen, Mazepa. 7vete, dock är ung och har i sådana cirkumstansier

(omständigheter) en ofullständig experientia (erfarenhet), hava vi

befarat, att du i samspråk både med storryssar och med våra

landsmän av olika stånd läte någon sekret undslippa dig,

varigenom du kunde störta både mig och dig själv. Men

enär det nu för dig ej längre kan förtigas, så intygar jag

vid den allvetande Guden och avlägger inför dig ed, att

jag icke för min privata fördel, icke för yttre honores, icke

för ökad rikedom och ej för några andra intressen, utan

för er alla, som stå under min makt och myndighet, för

edra kvinnor och barn, för min moders, den ukrainska

fosterjordens allmänna bästa, för höjande och utvidgande av

truppernas fri- och rättigheter vill med Guds hjälp laga så,

att I med hustrur och barn samt fosterlandet och de

za-porogiska trupperna icke skölen bringas i fördärv vare sig

från moskovitiskt eller svenskt hålJ. Men om jag djärvdes

göra detta för några privata intressen, så må Gud, den

ende i den heliga treenigheten, och Kristi oskyldiga pina

drabba min själ och kropp!»

Mazepa kysste korset och fortfor:

Jag litar fast på dig och hoppas, att varken ditt

samvete eller din ståndaktighet eller heder eller ditt nedärvda

adelsblod skall tillåta dig att bliva din herres och

välgörares förrädare. Men för större säkerhets skull, på det ej

minsta tvivel måtte finnas kvar, skall du, liksom jag nyss

svurit, inför den på det livgivande trädet korsfäste Kristus

svärja mig, att du förblir mig trogen och ej yppar

hemligheten för någon.»

Orlik gick eden och kysste korset, som Mazepa höll

fram emot honom. Hittills hade Orlik varit tveksam om

Mazepas innersta avsikter, men nu kände han sig

övertygad och sade: »Ers högvälborenhets ed visar ert innerliga

nit och er faderliga omtanke om fosterlandet och oss alla.

Men ho kan utrannsaka Guds domslut? Vilken ände skall

det nuvarande kriget få, och var skall vicioria stanna? Omhon blir på svenskarnas sida, skola ers högvälborenhet och

vi alla bliva lyckliga. Men i motsatt fall skola vi alla gå

under och fördärva folket.»

Mazepas hus i Tjernigov.

(Nu mera länsarkiv.)

Härpå Mazepa: »Skall ägget lära hönan värpa? Eller

skulle jag såsom en dumbom i förtid rymma fältet, så länge

det inte är en tvingande nödvändighet och jag märker, att

tsaren ej skall vara i stånd att värna ej blott Ukraina, utan

icke ens sitt eget rike från svensk potentia. Redan i Zjolkva

föreslog jag tsaren, att om den svenske kungen och

Stanislaw Leszczinski skildes med sina trupper, så att den

förre tågade till moskovska riket, men den andre till Ukraina,

så kunde vi med vår svaga, genom talrika marscher och

krig upprivna och glesnade här ej hålla stånd mot både

svenskar och polacker, och jag bad därför tsaren i Zjolkva,

att han skulle ge oss åtminstone 10,000 man av sina

reguliära trupper till sikurs (bistånd). Men tsaren svarade

mig: ’Icke blott icke 10,000, utan icke ens 10 man kan

jag giva. Försvaren eder själva bäst I kunnen!’ Detta

förmådde mig att skicka trinitar-prästen, furstinnan Dolskas

kaplan, till Sachsen, för att man där, på grund av min

inklination (böjelse) för henne, ej skulle förfara fientligt mot oss

och ödelägga vårt arma Ukraina med eld och svärd. Men

icke dess mindre skall jag ovillkorligt framhärda i min

trohet mot hans tsariska majestät så länge, tills jag inser, med

vilken potentia Stanislaw tågar till Ukrainas gränser och

hurudan de svenska truppernas progress i moskovska riket

skall bliva. Ty om vi ej se oss i stånd att värna Ukraina

och oss själva, varför skulle vi då rusa i fördärv och göra

vårt fosterland olyckligt? Gud själv och hela världen skall

inse, att vi av tvång beslutit oss för att göra detta för att,

såsom ett fritt och obetvingligt folk, med alla medel söka

bevara vår självständighet. Utom i yttersta nödfall skall

jag ej svika min trohet mot tsaren. Därför har jag

ädelmodigt beslutat mig för att skriva till hans tsariska majestät

och att medsända Stanislaws biljett såsom bevis på min

trohet.»

Orlik fick order att skriva ett brev till tsaren och ett

annat till G. I. Golovkin. Mazepa tog dem och sade, att

han genom en pålitlig, på långt håll besläktad person skulle

lämna dem åt sin mor, den gamla abbedissan, som skulle

befordra dem vidare genom Vojnarovskij. Men även nu

bedrog han Orlik, ty långt efteråt yppade han för denne,

att modern ej hade lämnat breven åt Vojnarovskij, utan

omedelbart före sin kort därpå inträffande död givit dem åt

sin dotterdotter Marianna Vitoslavska för vidare

återbefordran till Mazepa.

Dagen efter detta viktiga samtal fick Orlik befallning

att skriva ett brev till Stanislaw Leszczinski med ursäkt för

resningens långsamhet under diverse förevändningar: Kiev

och andra befästade orter i Ukraina vore fulla av moskovitiska

garnisoner, under vilka »kosackerna ej kunde lyfta huvudet

liksom vakteln under höken»; några tusen storryska

soldater befunne sig hos hetmanen, bevakande alla hans

rörelser, och hela tsarens huvudarmé låge i Polen nära Ukrainas

gräns. »Hos oss i Ukraina sakna både över- och

underordnade, såväl andliga som världsliga, all enhetlig

samstämmighet såsom omaka hjul. Några gynna den

moskovska protektionen, andra den turkiska, och somliga

fraternisera med tatarerna av medfödd antipati mot polackerna.»

Därför borde hären och hela folket i Ukraina på båda

sidor av Dnjeper först bringas till endräkt. Dessutom vore

ju även Polen tudelat och söndrat, och alla borde först

erkänna Stanislaw såsom konung. Men Mazepa lovade i

brevet att icke skada hans och de svenska truppernas

intressen.

Det största hindret för Mazepas principlösa planer

låg kanske hos lillryssarna och zaporogerna själva.

Kosackerna voro av gammalt misstrogna mot sina hetmaner,

hos vilka de misstänkte strävanden efter personlig makt

och intriger med Moskva eller Polen för att inskränka

Ukrainas »privilegier», och särskilt var detta fallet gent emot den

»polskt smidige» Mazepa, som alltid hade varit än tvetydig

än förbehållsam mot sin starsjina. Mazepa svävade också

i ständig farhåga att dela Samojlovitj’ öde och måste

genom den ena intrigen efter den andra stödja sin i själva

verket svaga position. Kosackerna voro visserligen också

föga vänligt stämda mot det moskovska tsardömet, ty de

hade redan vid det nordiska krigets början fått en

förkänning av tsar Peters lillryska reformpolitik, då han fordrade,

att Ukraina skulle deltaga i fälttågen mot svenskarna och

skicka kosackregementen till Ingermanland och Livland,

under det att storryska trupper började skjutas fram i

Lillryssland. Kosackerna sleto ont, voro illa utrustade och

behandlades ovänligt av moskoviterna. Under de tunga

arbetena vid Nevamynningen klagade de över att de varken

fingo sin favoriträtt, gröt, eller socker och att de blott

erhöllo halv ranson bröd. Många rymde redan nu, och 1702

utfärdade Peter till lillryska starsjinan och överstarna ett

cirkulär, som »vid dödsstraff och förbannelse» förbjöd

kosackerna att övergå till svenskarna. Men å andra sidan

voro de ännu mindre benägna för en allians med

polackerna, vilkas överhöghet de allt för väl kände till.

Ännu mer oberäknelig och opålitlig såsom

bundsförvant var den zaporogiska republiken i Sitj, vars politik

bestämdes av dagens vindpustar. Zaporogerna hatade Moskva

i själ och hjärta; särskilt den 1701 nyvalde kosjevojen

Konstantin Hordienko var en svuren fiende till tsaren. För att

vinna dem på sin sida lät Peter, efter den första framgången

över svenskarna vid byn Erestfer i Livland, genom Mazepa

utdela åt de zaporogiska trupperna ett tusen dukater,

klädesstycken och sobelskinn. Men zaporogerna brydde sig

föga därom och vände till god del hem till Sitj eller

stannade i Polen på Leszczinskis sida. Deras krigiska

stämning lade sig lika hastigt och nyckfullt, som den blossade

upp. Och lika förträffliga som zaporogerna voro i sina

plundringståg och skärmytslingar med de asiatiska horderna,

lika olämpliga och odugliga voro de i en reguliär krigföring

vid sidan av Europas yppersta här, Karl XII:s segervana

och stramt disciplinerade krigare, i kampen mot tsar Peters

strategiska snille och hans ur »den svenska skolan»

utgångna regementen.

När det storryska elementet började få fast fot i Ukraina,

hade överste Horlenko yttrat åt Mazepa: »Likasom vi alltid

bedja Gud för Chmielnitskijs själ och välsigna hans namn

för att Ukraina genom honom befriades från polackernas

ok, så skola vi och våra ättlingar i eviga släktled förbanna

dina ben, om du vid din död lämnar oss i en dylik

ofrihet». Vad Mazepa därvid följde för politik, lät han aldrig

sina närmaste veta, men sökte i kritiska ögonblick ställa så

till, att det såg ut som om starsjinan, generalrådet, hade

tagit initiativet och drivit honom till det avgörande steget,

för att han skulle kunna fritaga sig från ansvaret för

följderna, och Umanec söker i sin Mazepa-biografi, ehuru med

svaga grunder, bevisa, att Mazepa snarare var ett verktyg i

starsjinans händer än tvärtom.

Efter slaget vid Ljesna, då Mensjikov i Starodub fick

befallning att tåga med kavalleriet söderut för att möta

Mazepa, sammankallade Mazepa överstarna av Mirgorod,

Priluki och Lubny till rådplägning hos

generalkvartermästaren Lomikovskij. Alla avstyrkte då enhälligt Mazepas tåg

mot Starodub, och denne bragte då på tal förslaget att

man skulla anhålla om den svenske kungens protektion för

att hindra storryssarnas inryckande i Ukraina. När

Lomikovskij och de andra ville ha klarhet om hetmanens

planer och på vilka fundament han tänkte sig en allians med

svenskar och polacker, svarade han harmset: »Varför

behöver ni veta detta i förtid? Förliten er på mitt samvete

och småsluga förstånd, som ej skall föra er på villovägar!

Av Guds nåd har jag ensam mer klokhet än ni alla

tillhopa. Du, Lomikovskij, har redan ett gubbfjolligt huvud!

Du, Orlik, har ännu ett barnsligt, oerfaret förstånd. Jag

vet själv, när jag skall skicka bud till svenske kungen.»

[Vid ett annat tillfälle sade han åt Orlik: »Se till att du

förblir mig trogen. Du vet själv, i vilken gunst jag befinner

mig. Mig skall man icke utbyta mot dig. Du är fattig,

jag är rik, och Moskva tycker om slantar. Mig skall intet

ont vederfaras, om du går under.»] Därpå tog Mazepa

fram ett skrin och befallde Orlik läsa upp det av Zalenski

medförda universalet till lillryssarna. Alla förklarade sig

nöjda därmed.

Mazepa sökte emellertid slingra sig undan ordern att

tåga norrut till Starodub, hänvisande till »det oroliga

tillståndet i Ukraina». Mensjikov gjorde då en ny skriftlig

påstötning, och då Mazepa läst upp brevet, sade hans

överstar: »Om du reser dit, störtar du både dig och oss

och hela Ukraina». Mazepa skickade då till Mensjikov sin

systerson Vojnarovskij och ursäktade sig med att han för

en svår, dödlig sjukdom » måste resa till Borzna för att få

sista smörjelsen av metropoliten av Kiev. Överstarna

härmades över hans söl och vankelmod och läto genom Orlik

än en gång fråga honom, när bud skulle skickas till Karl

XII: varför töva längre, då svenskarna redan stode dem

inpå näsan»?! Mazepa blev då ursinnig och kastade

skulden på den »flintskallige räven» Lomikovskij: »Ni ger inga

ordentliga råd, utan söker blott prata omkull mig.»

Men så lugnade han sig och invigde Bystritskij i sina

hemligaplaner», och Orlik satte upp åt honom en latinsk

sändebudsinstruktion till greve Piper. Den översattes på tyska

av hetmanens apotekare, men förseddes ej med underskrift

eller sigill. Såsom Bystritskijs tolk medföljde till svenska

lägret en fången svensk. I denna skrivelse uttryckte

Mazepa sin stora glädje över hans kungliga höghets ankomst

till Ukraina, utbad sig hans protektion för sig, zaporogerna

och hela det lillryska folket och hoppades på »snar

befrielse från det tunga moskovitiska oket». Enär Mazepa

befunne sig i stor fara, borde svenska hären skyndsamt

komma till undsättning, och för detta ändamål skulle färjor

hållas i beredskap vid Makosjin (nu mera en viktig

handelsort nordöst om Tjernigov, enär den segelbara Desna här

korsas av den stora järnvägslinien från Krementjug till

Libau).

Detta var samme Mazepa, som — enligt Orlik — vid

underrättelsen om att Karl XII verkligen styrde kosan till

Ukraina yttrade åt sin omgivning: »Djävulen för honom

hit. Han fördärvar alla mina planer och drar efter sig hela

den storryska hären för att till det sista ruinera Ukraina

och störta oss alla.» Hycklade Mazepa och ljög han även

den gången, eller undslapp honom ofrivilligt hans innersta

mening? För min del är jag böjd att tro det senare, ty

Mazepa var ingen vän av stora krigiska avgöranden, och

hela hans beteende sommaren och hösten 1708 tyder på

att han i sin rädsla och tvekan alldeles tappat sin di-plomatiska rådighet och knappast visste ens, vad han

själv ville.

Vilka voro då de villkor, på vilka Mazepa grundade

avtalet med Karl XII och Stanislaw? Ett formligt

dokument, som bekräftar denna traktat, finnes icke i behåll, och

först några år efteråt uppgavs det, att Ukraina skulle bilda

ett självständigt rike [jämte Kiev, Tjernigov och Severien]

under svenske konungens protektion; Smolensk skulle

tillfalla Polen, och Mazepa skulle bliva herre över

vojevod-skapen Polotsk och Vitebsk med furstetitel och samma rang

som härtigen av Kurland. Men detta papper, som den

bulgariske prästen skulle ha överbringat, fingo kosackerna

aldrig se, ty Mazepa visste, att de inte skulle vilja veta av

någon förlikning med eller ett vasallskap under Polen.

Enligt Orliks uppgift skulle Mazepa ock, i händelse av

Karl XII:s slutliga seger, ha ämnat skriva till tsaren, att

Ukraina såsom ett fritt folk ville leva i ro under den svenske

konungens protektion. Förmodligen hade Mazepa räknat

på att Karl XII i förening med Lewenhaupt skulle tåga

direkt på Moskva, Lybecker skulle samtidigt angripa

Petersburg och Stanislaw jämte en svensk här under

Rehn-skölds befäl rycka in i Lillryssland.

Efter det krigsråd, som tsaren i april 1707 hållit i

Zjolkva (där Mazepa i hemlig audiens mottog jesuiten

Za-lenski), hade hetmanen av någon anledning icke blivit

inbjuden till tsarens taffel, vilket högeligen förtretade honom.

>Om jag hade tjänat Gud så troget och nitiskt, skulle jag

ha fått den största belöning. Men här på jorden — om

jag ock förvandlade mig till ängel, skulle jag blott röna

otack.» Han var också missbelåten med utsikten att tjäna

under »bagaregesällen» Mensjikov i Volynien och hyste ett

särskilt groll till den mäktige uppkomlingen, enär han å

sin systerson Vojnarovskijs vägnar friat till Mensjikovs

syster och först fått dennes samtycke, men sedan ett av-slag, enär »tsaren själv möjligen ville taga Mensjikovs

syster till gemål».

Vid jultiden 1707 hade Mazepa fått ett nytt besök av

Zalenski i byn Olenovka nära

Baturin, men dit skickade han

Orlik för att ej själv bliva

misstänkt. De träffades dock

sedermera personligen två

gånger i Gontjarovka nära

Baturin, då Zalenski

redogjorde för »de svenska truppernas

talrikhet och goda utrustning»

samt antydde fälttågsplanen att

Karl XII från Litauen skulle

gå rakt på Moskva och

Sta-nislaw till Kiev för att förena

sig med tatariska horder.

Mazepas sabel.

(Förvaras i Tjernigovs museum.)

Emellertid förfor Mazepa

hela vintern 1707 -08 mycket

fintligt för att avvända alla

misstankar från tsariskt håll

och sökte i stället rikta dem

på Sieniawski, som i själva

verket ej var mycket att lita

på. Denne svarade med att

beskylla Mazepa för hemliga

stämplingar, enär Mazepa ej

lytt ordern att med sina

trupper bege sig till Dubno och

ej lämnat Ukraina åt

Sieniaw-skis trupper. Mazepa beskärmade sig naturligtvis åter över

att han på gamla dar ej fick vara i fred för bakdantare och

över att hetmanskapet blott vållade plåga. Ännu i början

av 1708 kom en ny angivelse. En ryttare Miron, som

efter befrielsen ur turkisk fångenskap färdades genom Krim,

hade fått höra, att en överste Drozd i Braila skulle såsom

busurmanskt sändebud till konung Stanislaw året förut ha

fått del av ett brev, som en munk lämnat Stanislaw från

Mazepa med innehåll, att kosackerna jämte polska och

ta-tariska trupper skulle bekriga tsaren. I själva verket

underhöll Mazepa hemliga förbindelser med Bender genom

en grek vid namn Zgura. Även denna angivelse skickades

till tsaren. Denne fäste ej någon vikt därvid, men befallde

sträng undersökning och räfst med alla, som kommo med

hemliga skrifter eller lögnaktigt uppviglande proklamationer,

tryckta i Danzig med ryska bokstäver.

Slutligen må nämnas, att Leszczinskis anhängare. Tarlo,

den 9 juni 1708 i ett brev till Mazepa sökte förmå honom

att övergå till Stanislaw och Karl XII och i de båda

konungarnas namn försäkrade, att zaporogerna och hela det

lillryska folket skulle få behålla sina gamla fri- och

rättigheter samt erhålla nya, om hetmanen blott »befriade sig

från det tyranniska oket». Även detta brev visade Mazepa

med fräck öppenhjärtighet för Golovkin, och enligt dennes

anvisning skrev han den 23 juli till Tarlo, att han omöjligt

kunde svika storgosudaren och att lillryssarna aldrig skulle

förena sig med polackerna. Han framhöll därvid

polackernas syndaregister, deras våldsamma framfart, huru »judiska

arrendatorer fingo förfoga över det kristliga mysteriet

(= brödet och vinet i nattvarden), och huru polackernas

»gyllene frihet» i själva verket var detsamma som ett

järnhårt självsvåld.

Emellertid inträffade det, som man redan länge fruktat

— »djävulen förde Karl XII:s steg till Ukraina», för att

använda Mazepas eget uttryck. Tsar Peter, aldrig rådvill,

skyndade sig att giva Mazepa strategiska förhållningsorder.

>Enär fienden — heter det i ett brev från Gorki d. 8 augusti

1708 — överskridit Dnjeper och tågar till Propoisk, måste

ni skyndsamt bege er från Kiev till ert Ukraina för attpassa på, ty fienden står redan vid våra gränser». Och i

ett nytt ilbrev från Mstislav (d. 16 aug.) meddelades, att

fienden brutit upp från Mohilev och gjort halt, sex mil

därifrån. Mazepa borde hålla vakt mellan Kiev och Tjernigov,

ty »det är osäkert, vart fienden tågar. Tågar han till Ukraina,

bör ni handla efter föregående order och eget gottfinnande.

Men om kosan styres till Smolensk, bör ni med edra

trupper gå över Dnjeper till Bialacerkiew för bevakande av våra

intressen, ty de mot oss välvilligt stämda polackerna bedja

oss mycket därom».

Desnas högra strand vid Choromki,

där Karl XII övergick floden, en verst från staden Mezin. (Originalfotografi.)

I ett brev från Ulanowicze (d. 6 sept.) upplyser tsaren

om att Karl XII ändrat sin tilltänkta marsch till Ukraina

och i stället ämnar sig till storryska gränsen, varför Mazepa

oförtövat borde bryta upp till Bialacerkiew, och samma

order upprepas från Latro åtta dar senare. Men i en

skrivelse av d. 20 sept. från lägret i Mogutov befallde tsaren

sin hetman att med alla sina trupper tåga till ryska hären

för att hålla utkik efter fienden och avhålla honom från

storryska gränsen. »Men om fienden verkligen ärnar sig

till Ukraina, vill jag icke blott låta de lillryska trupperna

återvända, utan ock själv tåga till Ukraina med hela hären,

både infanteri och kavalleri, för att skydda Ukraina. Ty

det är oss bekant, att fienden ändrat sin marsch i riktning

mot floden Sozj och befinner sig nära Kritjev.»

Den motsatta, vänstra stranden av Desna.

På holmarna i floden hade Peter uppfört ett batteri, som skulle hindra övergången,

men förstördes av svenskarna. (Originalfotografi.)

Emellertid sammandrog sig allt mer det fruktansvärda

stormmolnet över Ukraina och över dess hetmans huvud.

Då Mazepa hade fått klart för sig, att Karl XII, segraren

vid Holoftsin, var i antågande för att få löftena infriade,

blev han ett rov för en olidlig ängslan, och det var nog

icke uteslutande »skolsjuka», som gjorde att han bäddade

sig mellan filtar och svårliga anfäktades av podager för att

slippa bryta upp till ryska hären. I Borzna mottog han

faktiskt sista smörjelsen av den nyinstallerade metropoliten

av Kiev, Joasaf Krokovskij, och till Golovkin skrev den

gamle syndaren, att hans tillstånd var hopplöst, ty på tio

dar hade han ej kunnat äta och sova.

Tolv verst från Novgorod-Sieversk i byn Degtiruvka

finnes en kyrka, som bär Mazepas namn, enär den blivit

byggd av honom. Enligt en lokal legend skulle han här

ha svurit Karl XII trohetsed! Emellertid erbjöd kyrktornet

en förträfflig utkik, och det är ej osannolikt, att hemliga

signaler härifrån kunde åstadkommas till Baturin och

Sta-rodub.

Den 21 okt. återkom Bystritskij från det svenska

lägret till Borzna med muntlig hälsning från den svenske

konungen att svenskarna skulle vara vid Dnjepers biflod Desna

dagen därpå. Men de hördes ej av den 22 okt., och

följande dag kom Vojnarovskij med muntligt besked, att

Men-sjikov var på väg till Borzna för att träffa den »döende»

hetmanen. Vojnarovskij hade i smyg avlägsnat sig från

Mensjikov, sedan han hört några tyska officerare säga

sinsemellan: »Gud förbarme sig över dessa människor! I

mor-. gon bli de slagna i fjättrar.» Mazepa rusade med en

ynglings vigör upp från sotsängen »som en stormvind» och

skyndade samma kväll till Baturin. Dagen därpå ilade han

över floderna Sejm och Koropets till Desna, där han

natten till den 25 okt. träffade på det första svenska

dragonregementet.

I förväg hade han skickat till Orlovka Ivan

Lomikov-skij, som sedan föijde sin herre till Bender och dog tre år

senare i Jassy. Själv infann han sig i Gorki [10 verst från

Novgorod-Sieverskij] den 28 okt. med en rätt obetydlig

truppstyrka — uppgifterna växla mellan ett och två tusen

man — och dagen därpå blev han föreställd för Karl XILVid skildringen av denna historiska scen har Kostomarov

endast haft Adlerfelts redogörelse att tillgå. Hetmanen hade

med sig insignierna på sin höga värdighet: bulava (»Le

Båton de Grand Général») och buntjuk

(»La queue de Cheval»), och efter sitt

korta, men »väl svarvade» tal på latin,

vari han tackade konungen för hans

protektion och Gud för denna befrielse från

den moskovitiska träldomen, kysste han

Karl XII:s hand och fick sätta sig.

Adler-felt beskriver Mazepa vid detta tillfälle

sålunda: »Han var en man av 64 års

ålder, medelstor till växten, mager, med

allvarsam uppsyn och mustascher på

polskt sätt. Han har dock ett mycket

glättigt lynne, tycker om att skratta och

att säga kvickheter för att roa. Han

lägger sina ord väl, och det ligger mycket

sunt förstånd i hans ord.»

En Mazepa tillhörig sked.

(Förvaras i Tjernigovs museum.)

Men vi hava även andra åsyna

vittnen, som återgivit detta märkliga

ögonblick. Krmann skriver i sin latinska

dagbok: »Han kom till kungen med ett

litet krigsfölje, som i stället för fana bar

en stång, vars topp var prydd med en

gyllene korp och en väldig hästsvans.

Det var furstestandaret. De andra

ståndaren voro mindre, dels försedda med

kronor, dels av nanking; på dem var

korsets tecken anbragt, och de saknade

svans. Efter audiensen satte han sig

till bords med konungen, som ensam

upptog en sida av det långa bordet, På andra sidan,

till höger om kungen, satte sig Mazepa med sina

magnater, kanske tio till antalet; bland dem Mazepas syster-

son, fältmarskalken Vojnarovskij, på kungens vänstra sida,

mitt emot Mazepa. Middagen varade knappast en timme.

Kungen sade ej ett enda ord, fastän det blev ett lätt

sorl vid bordet några gånger. Där funnos många

svenska överhetspersoner, som voro nyfikna att se Mazepa.

Efter middagen lät kungen hämta till sig Mazepas standar, som

intresserade honom. Mazepa gick till sina trupper i

grannskapet, och där samlades mycket svenskar. Men ehuru han

med knapp nöd och stor fara hade rymt från moskoviterna,

var det tydligt, att denne sluge räv ej lätt skulle låta fånga

sig i snaran.»

1 Robert Petrés dagbok (Quennerstedt: Karolinska

krigares dagböcker, I) står antecknat den 23 oktober 1708:

»Om affton ankom Saporowiska Fälltherrn Masseppa i ägen

persohn till Hans Kungl. Maij:tt, hafwandes med sig en

swite af några förnehma Ukrainska Cossaker och bad om

nåd hoos Hans Kungl. Maij:tt, att han wille förskona de

Ukrainska jnnewånarena och intet utgiuta sin wrede öfwer

dem, så wehl som honom sielf, för det de till den dagen

warit wåra fiender, hwilken ock effter erhollen audientz

och nåd samma affton reste härifrån byn Camin med hela

sin suite.»

Och då Vojnarovskij under sin fängelsetid i

Petersburg (omkring 1720) avprässades bekännelser om Mazepas

synder, yttrade han om detta möte: »Morbror åkte i karet.

Framför, bakom och på vardera sidan redo fyra svenska

kavallerister, och på sidorna voro trupper uppställda till

parad. Den svenske kungen mottog morbror och dem,

som voro med morbror, mycket vänligt . . . .»

* *

*

Tärningen var kastad. Karl XII och Mazepa, de båda

ytterligheterna, hade funnit varandra och skulle ej skiljas

förrän den gamle giktbrutne hetmanen efter nära ett årssvåra prövningar ljöt döden i Bender. Och Rubikon var

överskriden: Desna passerades av de svenska trupperna och

den kosackiske bundsförvanten vid Mezin den 5

november 1708.

Och nu kunna vi till sist möjligen besvara frågan:

Varuti bestod Mazepas så hårt bedömda förräderi? Vem

blev offret därför? Han förrådde sig själv och sina

närmaste, och därför var han vida mer brottslig i moraliskt

än i politiskt hänseende.

Men näppeligen kan man påstå, att han förrådde

Ukraina eller den zaporogiska kosackrepubliken.

Lillryssar-nas flertal stod främmande för alliansen med ett avlägset

land, om vilket de blott visste, att det då regerades av en

ovanlig härförare, och Ukrainas införlivande med det

storryska riket, vartill grunden redan lagts genom

Chmielnits-kijs personalunion», påskyndades visserligen genom

Mazepas avfall från tsaren, men var i det stora hela blott en

tidsfråga, enär det lillryska folket tydligen icke var av det

politiska virke, varmed solida statsbyggnader timras upp.

Och vad zaporog-republiken beträffar, var den redan en

anakronistisk företeelse och hade överlevt sig själv.

Att Mazepa svek sin tsar och välgörare efter mer än

tjugoårig trogen och rikligt belönad tjänst sätter visserligen

en outplånlig fläck på hans karaktär, men sveket skulle

hava kunnat politiskt ursäktas, om Mazepa vid sitt

»förräderi» drivits av en stor och ädel idé, ty i politiken gäller

det förvisso, att medlen helgas genom ändamålet. Men

denna idé — hela Ukrainas frihet och statliga

självständighet — saknar man i Mazepas handlingar, som nästan

uteslutande förestavades av den egna självbevarelsedriften, huru

mycket han på sistone än ordade om kosackfrihet och

»moskovitisk träldom».

Om Mazepa hade lyckats genomföra denna idé, skulle

han helt visst hava räknats som en av det östra Europas

ypperligaste statsmän för alla tider, och historien skulle

Jensen, Mazepa. 8knappt ha lagt honom till last, att han vid ett lägligt tillfälle

svek den tsariske länsherre, som det lillryska vasallskapet

påtvingat honom. Chmielnitskij föregick därvidlag med

gott exempel, och Ukrainas historia dömer honom icke

för det.

Men om den skarpsynte tsar Peter i två årtionden

kunde låta föra sig bakom ljuset av Mazepa, kan man då

förundra sig över att Karl XII fastnade på den krok, som

den polska diplomatien lade ut för honom? Då han med

sin kända egensinnighet var besluten att fullfölja kriget till

det allra yttersta, hade han endast att välja mellan två svåra

ting, varom de krigslärda alltjämt tvista:

Scylla = Smolensk—Moskva eller Charybdis = Ukraina—Poltava. Och om vi,

som nu mera känna rätt bra till Ukrainas topografi, historia

och folkkaraktär, ändå hava svårt att bilda oss ett

slutgiltigt omdöme om Karl XII:s sydryska fälttåg — huru

mycket ursäktligare är det då icke, om Karl XII misstog sig

om lillryssarnas och zaporogernas verkliga art och betydelse!

Människorna rätta ofta sina omdömen efter de yttre

resultaten. Hade Karl XII:s ukrainska plan lyckats, skulle

han i hävderna hava prisats som en av dåtidens störste

statsmän, likasom han är framstående i krigshistorien, och

då hade kanske Gustav II Adolfs och Karl X Gustavs stora

tanke blivit en verklighet.

Men för mig står det som en av de underbaraste

bilderna i vår historia: synen av Karl XII och Mazepa hand

i hand vid Desna — två de största karaktärsmotsatser, som

kunna tänkas, men genom historiens skickelse

oupplösligt länkade samman. Å ena sidan den bleke, allvarlige,

rättframme unge hjältekonungen från norden med sin

vacklande krona, och å den andra sidan den gamle lättsinnige,

baksluge hetmanen från Ukraina med sin sköra hetmanstav.

Och när de båda försvunno vid det kristna Europas

sydöstra synrand, var det något mer än två märkliga män, som

lämnade den ryska krigsskådeplatsen. Skingrad var den

poetiska drömmen om den lillryska fristaten och avslutad var

det svenska stormaktsväldets hjältesaga.

Men i det vimmel av lycksökare, äventyrare,

ränksmidare, bakdantare, skvallermakare, överlöpare och

avfällingar, vilka bilda de handlande figurerna i den

tragikomedi, som kallas »Mazepas förräderi», framstår en stum

person, högre än de andra, och den enda i denna ömkliga

fars, vars karaktär var ren och klar, även om hans politiska

personlighet var gåtfull.

Det var Karl den tolvte.

*

V.

KARL DEN XII:s OLYCKSKAMRAT.

Mazepas levnadsbana var i själva verket avslutad i och

med »förräderiet». Vad som sedan följde var endast

ett tämligen snabbt, ärelöst avtynande. I historien

undantränges hans gestalt nu mera totalt av jätteskepnaderna

Peter och Karl, och hävden har intet att tälja om den

svenske bundsförvantens bragder. Det var en andligt och

kroppsligt bruten gubbe, som kom till Karl XII:s bistånd.

Det ligger ej inom detta arbetes ram att upprepa

något av det myckna, som skrivits om Poltava—Bender allt

ifrån en Adlerfelts och Nordbergs krönikor till de ingående

studierna av våra nyaste Karl XII-forskare: Hjärne, Westrin,

E. Carlson, Hallendorff, Quennerstedt, Stille m. fl. Vad

jag här kommer att meddela är endast några spridda drag

ur källor, som hittills torde ha varit okända eller obeaktade

i den svenska litteraturen, huvudsakligen ur lillryska.

***

Genom Mensjikovs upptäckt, att den »fullfjädrade och

erfarne fågeln», såsom Mazepa själv kallade sig, då

furstinnan Dolska sökte locka honom på limstången, flugit sin

kos, blev situationen med ens klar. Kanske har man intet

bättre tillfälle att beundra tsar Peters raska beslutsamhet

och praktiska förslagenhet än omedelbart efter Mazepas

avfall.

»Vi hava — skrev han till Mensjikov samma natt som

han mottog dennes förkrossande nyhet om hetmanens flykt

— med stor bestörtning erhållit ert brev om hetmanens

oerhörda förräderi. Man måste sörja för att detta onda

undgås, och att kosackhären ej tillätes överskrida Desna

enligt hetmanens lockelser. Oförtövat skola några

dragonregementen skickas till dessa trakter! Sammankalla

överstarna och starsjinan och säg dem så vänligt som möjligt,

att de genast komma hit för att välja en ny hetman.»

Och till greve F. M. Apraksin skrev den outtröttlige

tsaren: »Jag nödgas låta er veta, vad den nye Judas,

Ma-zepa, har gjort. 1 tjugoett år var han trogen i sin tjänst;

men nu, vid gravens brädd, har han blivit förrädare och

svikit sitt folk. Men den rättrådige Guden, som aldrig låter

sådan ondska gå i fullbordan, skall ej tillstädja hans avsikt.

Enär hans liv, efter vad vi hört, har varit ogudaktigt, är det

vårt hopp, att han skall åsamka sig ett större ont än det,

som han önskade andra, och härtill bidrager Samujlovs

(Sa-mojlovitj) blod.

Och redan den 28 okt. 1708 — samma dag som

Ma-zepa stod ansikte mot ansikte inför Karl XII — hade Peter

i lägret vid Desna sin proklamation till det lillryska folket

färdig: »Oss, Storgosudaren, är det veterligt, att hetman

Mazepa förgätit fruktan för Gud och sitt med kyssande av

korset bekräftade löfte till oss, Storgosudaren, samt att han

övergått till vår fiende, den svenske kungen, efter avtal

med den av svensken till polska kungatronen valde

Leszcz-inski för att i gemensamhet med honom förslava den

lillryska jorden, såsom förut under polskt herravälde, och

överlämna Guds kyrkor och härliga kloster åt (katolska)

Unionen. Dessutom giva Vi tillkänna, att den f. d.

hetmanen genom sin listighet, utan vår order, lagt arrenden

och många andra skattetungor på det lillryska folket, under

förevändning att därmed besålda hären, men i själva verketför att rikta sig själv, och dessa pålagor vilja vi hädanefter

lyfta från det lillryska folket.»

Den första hämndeåtgärden bestod i erövringen av

Baturin med vandalisk skövling av Mazepas ägodelar, och

detta blev ej utan menliga följder för svenskarnas

operationer. Förrädarens namn skulle utplånas från den ryska

jorden, och metropoliten av Kiev jämte två biskopar

kallades till Gluchov, dit den nye hetmanens residens skulle

förläggas, för att lysa Mazepa i bann. Överste Tjetjen

och Mazepas övriga anhängare, som tagits tillfånga i

Baturin, avrättades, och då man ej kunde komma åt honom

själv, roade man sig med att hänga honom in effigie. Om

detta råa gyckelspel skrev tsaren själv med synbart

välbehag:

»I dag (d. 6 november) ställde man ut en persona

(figur, docka), föreställande den där förrädaren Mazepa, tog

av honom ordensbandet och antvardade honom åt bödeln,

som band honom vid ett rep, släpade honom på gatan

och sedan hängde honom i galge på torget.»

Och en vecka efter denna barnsliga vidrighet ringde

det i Moskvas kyrkklockor, som om landet hade vunnit

en stor seger eller blivit befriat från en landsplåga. I

Uspenskij-katedralen hölls i tronföljarens närvaro en

tacksägelsegudstjänst av Stefan Javorskij, som slöt sin predikan

med orden: »Oss, samlade i Guds Faders, Jesu Kristi och

de heliga apostlarnas namn. är det av Herran själv givet

att binda och lösa, och om vi binda något på jorden, vare

det ock bundet i himlen! Åt förrädaren Ivan Mazepa för

löftesbrott och förräderi mot storgosudaren anatema,

anatema, anatema!»

Den nästa åtgärden bestod i att utse en ny hetman,

och detta val utföll naturligtvis efter tsarens önskan.

Po-lubotok, den unge översten av Njezjin, hade goda utsikter,

men Peter fann honom »allt för duglig» och befarade i

honom en ny Mazepa. I stället utsågs den gamle överstenSkoropadskij, Mazepas efterträdare såsom lillrysk hetman.

(Efter oljemålning från 1700-talet.)

av Starodub, Skoropadskij, som var »trogen hans tsariska

majestät, framstående i den lillryska hären och förfaren i

allmänna värv». Han sökte fåfängt avsäga sig med

hänvisning på sin höga ålder. I sin trohetsed måste han

uttryckligt svärja att anföra den lillryska hären mot Mazepa

och att ej ha några förbindelser med honom. Tsaren kände

sig nu tämligen lugn på detta håll och skrev den 7 nov.

(dagen efter valet): »Den fördömde överlöparen och

skurken Mazepa har endast tillfogat sig själv men, och folket

vill icke längre höra hans namn ens».

Slutligen gällde det att lugna det lillryska folket

genom svassande löften, lockande förespeglingar och

lögnaktiga försäkringar: »Det är — heter det i manifestet från

Gluchov d. 9 nov. — oss bekant, att vår fiende, den

svenske kungen, inseende sina truppers avmattning och

saknande förhoppning att med vapen motstå och besegra sina

talrika motståndare, de tappra stor- och lillryska trupperna,

i sitt övermodiga uppsåt att erövra såväl edra som våra

städer, efter mycken förlust av trupper vid gränsen till

Smolensk nödsakad att vända och under ett snabbt, listigt

tåg till Lillryssland försökande förekomma vår här, på

inbjudan och kallelse av förrädaren Mazepa har intagit de

mest betydande städer, inlagt besättningar däri samt genom

tunga pålagor och skatter, genom plundring och

fängslande ödelagt landet, såsom han gjort i Polen, Litauen och

Sachsen, under sken av att värna landet, men i själva

verket för att utlämna det åt det polska oket och till träldom

under Leszczinski, den av honom olagligt valde kungen,

som lovat att åt svensken avträda Kurland, Samogitien och

det polska Livland mot att Lillryssland utlämnas till honom

och Mazepa göres till självständig furste.» Efter denna

väldiga harang omnämnas Lewenhaupts förluster [»Av 16,000

man kommo knappt 3,000 undan med livet; alla kanoner,

fanor och 8,000 trossvagnar blevo tagna ] samt Lybeckers

motgång i Ingermanland. (Detsamma upprepas ock iSkoropadskijs universal till det lillryska folket av den 8 dec.,

och han tillägger, att Karl XII:s huvudarmé »i flera viktiga

drabbningar» minskats med hälften.) Omständligt beskrives

slutligen, huru svenskarna i Minsk, Borisov och Mohilev

rövat kalkar och helgonbilder, gått in i kyrkor med sina

hundar under gudstjänst och i Mohilevs katedral »kastat ut

på marken det heliga sakramentet, Kristi lekamen, ryckt åt

sig kalken och druckit upp vinet». Karl XII pinar och

uthungrar sina fångar utan att utväxla dem med ryska,

hugger av fingrar, pryglar lillryska fångar till döds» o. s. v.

I den svenske kungens lugnande försäkringar till den

lillryska befolkningen döljer sig hans illvilliga avsikters

dödliga gift.»

Av liknande innehåll var tsarens proklamation till

za-porogerna, vilka fingo löfte om 1,500 gulden för varje kuren

(kompani) om året utöver den vanliga sålden. Den som

utlämnade en fången fientlig general skulle få 2,000 rubel;

på en fången överste sattes ett pris av 1,000 rubel och på

varje soldat 3 — 5 rubel. Ytterligare framhöllos svenskarnas

ogärningar, huru de gjort ortodoxa kyrkor till stall och

förvandlat dem till lutherska och unionistiska kirchi. »Vi

kunna utan blygsel säga, att intet folk under solen kan

berömma sig av sådana friheter, privilegier och skattelindringar

som det lillryska av tsarens nåd, ty ej en enda slant ha vi

tagit från Lillryssland till vår statskassa.

Svenskarna å sin sida voro ej heller sena med

lugnande försäkringar åt den lillryska lantbefolkningen. Samma

dag som Karl XII och Mazepa möttes, utfärdade det

svenska krigskommissariatet ett kungligt manifest, att den

inryckande hären ej ärnade förhärja Ukraina, om blott dess

invånare förbleve lugna och ej gjorde de svenska trupperna

något förfång, utan fastmer för reda pengar sålde alla

ätbara förråd, som kunde erfordras. Och i ett av Piper

kontrasignerat manifest på lillryska, daterat Romny d. 16dec. 1708, tävlade svenskarna med tsaren i bombastisk

vältalighet:

»I skåden redan våra segerrika vapen glänsande på

edra fält och Moskva vikande tillbaka härifrån utan att våga

hålla stånd mot oss, huru ofta vi än erbjudit tillfälle till

kamp-----» Så uppräknas en mängd krigiska framgångar:

vid Koljablin, Mieskowice, Napa (där 2,000 dödades och

sårades), vid Miltjev, Subotin, vid övergången av Sozj, vid

Gorki (»där 4,000 ryssar, som skulle försvara bron över

Desna, måste fly för 600 svenskar») samt vid Smjeloje, där

»tre ryska dragonregementen besegrades». Därpå

vederläggas de lögnaktigt överdrivna ryktena om Lewenhaupts

förmenta nederlag vid Ljesna och Lybeckers motgång i

Ingermanland. »Varför allt detta tomma skryt av

moskoviten, om icke för att med skymfliga ord skyla sin egen

nesa? Men det är längesedan allom bekant att

moskoviterna i fråga om lögnaktiga påfund förlorat all skam.» Som

exempel anföres tsarens lömska förklädnad under visiten

hos Dahlberg i Riga, och med förakt avvisas

beskyllningarna för grymhet, helgerån o. d. Men härpå svarade Peter

i ett nytt upprop av den 3 febr. 1709, att han berömde

sig av att ha avhållit sig från »alla dylika fruktlösa och

bland alla politiska och kristna folk, särskilt gent emot

krönta huvuden, ovanliga smädelser såväl i brev som i

tal», men att han med klara bevis skulle kullslå kungens

lögner.

Karl XII:s manifest gjorde i själva verket föga intryck

på folket i Ukraina. Bönderna gömde undan sina förråd

i skogarna, snattade hästar och vad annat de kunde komma

åt. I allmänhet mottogos svenskarna ingalunda såsom

»befriare från moskovitisk träldom >, utan snarare ovänligt, utom

i Atiusja, där de hälsades med salt och bröd. Och

svenskarna å sin sida voro misstrogna mot Mazepa och hans

följe. Hetmanen själv hade en svensk »hedersvakt», som

i själva verket spionerade på honom; överste Zelenskij ochgeneral-asaulen Maksimovitj bevakades av 50 man, och för

varje medlem av starsjinan voro två man kommenderade.

Mindre sträng var man mot kosackerna, när de fingo

besök av sina hustrur i det svenska lägret.

Den respekt och välvilja, varmed Mazepa mottogs av

Karl XII, tycktes krya upp gubben en smula, och han skrev

den 30 okt. 1708 till Skoropadskij följande omedvetna

sanningar och medvetna lögner:

»Den mot oss fientliga moskovitiska makten har

sedan många år tillbaka i illasinnade avsikter föresatt sig att

utrota våra sista fri- och rättigheter. Nu söker han bringa

detta i fullbordan, vilket tydligt framgår därav att han utan

någon som hälst viktig orsak börjat tillägna sig lillryska

städer; han utdriver därur vårt folk, till det yttersta

utarmat och förslavat, och fyller dem med sina trupper. Må

detta ske i Starodub, Tjernigov och Njezjin under den

osanna förevändningen, att man måste värna sig mot

svenskarna — men varför göra så i avlägsna städer, dit

svenskarna ej ha en tanke på att tåga? Varför, till exempel,

skicka regementen till Poltava?.... Den kraftlösa

okrigiska moskovitiska stridsmakten, flyende för de

oövervinner-liga svenska trupperna, räddar sig blott genom att utrota

vår befolkning och bemäktiga sig våra städer. Därför ha

vi, hetman, med enhälligt medgivande av generalstarsjinans

paner, överstarna och hela hären ställt oss under den högt

lysande svenske kungens oövervinnerliga protektion, vilken

alltid har varit en allsmäktig värnare för de förorättade,

älskar sanningen och hatar lögnen, i det otvivelaktiga

hoppet att hans svenska majestät skall skydda vårt kära

fosterland och vår här med sina oövervinnerliga vapen från det

tyranniska moskovitiska oket samt ej blott bevara vår frihet

och våra rättigheter, utan ock utvidga dem, varom han har

övertygat oss ej blott genom sitt oförytterliga konungsliga

ord, utan ock genom skriftlig assecuracia.»

Men efter Baturins förstöring kom åter den vanligagnällande tonen, och han urskuldade sig inför Orlik:

»Olyckliga och dåliga äro våra förehavanden, och jag ser, att Gud

ej har välsignat mitt verk. Men Herren är mitt vittne, att

jag icke har önskat kristna blodsutgjutelser, ty jag tänkte

som så: När jag kommer till Baturin med den svenske

kungen, skall jag till hans tsariska höghet skicka ett

tacksamhetsbrev för hans protektion; däri skildrar jag alla våra

forna och nuvarande oförrätter, förlusten av fri- och

rättigheter, den totala förstörelse och det fördärv, som beretts

hela vårt folk, och slutligen framhåller jag, att vi, likasom

vi frivilligt för den enda österländska ortodoxiens skull givit

oss i tsarens hand, även nu, såsom varande ett fritt folk,

självmant frigöra oss från dessa förpliktelser och tacka hans

tsariska majestät för protektionen. Vi vilja ej utsträcka våra

händer till blodsutgjutelse, men skola under den svenske

kungens protektion avbida vår fullständiga befrielse. Jag

Ruin av Mazepas hus i Baturin.

(Från mitten av 1800-talet.)

hoppades att få friheten icke genom krig, utan på fredlig

väg medels traktater. Jag trodde, att jag genom allehanda

medel skulle kunna böja den svenske kungen till en sådan

fred med hans tsariska majestät. Men nu har det gått

annorlunda. Ukraina, förskräckt genom Baturins öde, skall

frukta för att hålla ihop med oss.»

År 1707 hade Mazepa skrytsamt försäkrat Stanislaw

Leszczinski, att det fanns endast 7,000 moskaler

(moskoviter) i Ukraina, och med deras kroppar skulle han »slå en

brygga över Dnjeper åt svenskarna». Men i ett brev av

d. 5 dec. 1708 från Romny till den polske kungen talar

han om huru svårt det är att i den brydsamma

belägenheten nå målet ( >in hoc turbido rerum statu suum adire

Corinthum»). Därför ber han med upprört hjärta och

enligt hela Ukrainas publico voto, att Stanislaw täckes gripa

till vapen (»movere manum») för att de samfällt måtte kväva

draken i gräset (»unitis armis et animis in herba sopire

draconem»), särskilt nu när Moskva med sina skrivelser

börjat uppvigla lantbefolkningen och anstifta civile bellum,

inbördeskrig. Därför bidar han kungens ankomst såsom

»salvator, likasom Patres in Lymbo» (skärselden), och

»betäcker med tusen kyssar hans krigiska hand». Detta brev

uppsnappades av ryssarna.

Intet bevisar väl tydligare Mazepas fega vankelmod

och falskhet än det faktum att han i slutet av år 1708

gjorde ett försök att återknyta förbindelsen med tsaren.

Till det ryska lägret kom översten av Mirgorod, Danila

Apostol, som med Mazepa övergått till svenskarna, och

förklarade, att Mazepa var villig att åt tsaren utlämna Karl

XII och de svenska generalerna, om Peter återgav honom

värdigheten såsom hetman och garanterade, att han

erkändes såsom sådan av de europeiska hoven. Den sluge

Peter lät verkligen Golovkin träda i underhandlingar, men den

lömska planen var nära att stranda på tsarens bestämda

motstånd mot villkoret rörande garantien. Slutligen gickhan dock — åtminstone skenbart — in på denna punkt.

Då Apostol dröjde med svaret, skickade Mazepa först sin

barberare, som tjänade hos Vojnarovskij, och sedan

överste Galagan med liknande förslag. Härigenom tycktes

tsaren övertygad om Mazepas ångerfullhet och lät Golovkin

den 22 dec. skriva ett jakande, nådigt svar.

Men det vart intet av hela saken, om den äljes varit

allvarligt menad. Apostol och Galagan stannade kvar i det

ryska lägret, där den senare användes såsom spion och

tolk. Och Apostol yppade hemligheten, att Mazepa visat

honom ett brev av Leszczinski, enligt vilket Ukraina skulle

förenas med Polen på samma villkor som Litauen, och

Leszczinski skulle med Mazepa och en svensk truppstyrka

under befäl av överste E. D. v. Krassow stanna i

Lillryss-land, under det att Karl själv skulle tåga mot Moskva.

Detta nya förräderi av Mazepa begagnade Peter till en

ny kungörelse åt lillryssarna av den 3 febr. 1709 från Sumy:

»Vi hava visat er, att den gudlöse har lockat svenskarna

till Ukraina för att åter bringa landet i polsk träldom och

tvinga Guds kyrkor in i unionen (med påvedömet), ehuru

han i sina paskiller svurit, att han gjorde detta till förmån

för det lillryska folket, som skulle bliva fullkomligt

oavhängigt både av oss och av Polen. Men nu har hans

skändliga lögnaktighet avslöjats. Han kallar sig

Leszczin-skis trogne undersåte och Ukraina dennes arvedel. Av högt

uppsatta personer har det sagts oss, att han av

Leszczinski redan fått ett vojevodskap i Polen och titeln furste av

Severien. Men av vilken gudlös elakhet mot det lillryska

folket av både andligt och världsligt stånd förrädaren är

genompyrd, framgår av följande: En spion, som tagits

tillfånga, yppade vid förhöret, att han var skickad av Mazepa

med brev till biskopen av Tjernigov och några andra. Men

under tortyren bekände han, att han med flit hade blivit

sänd av Mazepa till Gluchov och fått löfte om pängar motvillkor att han, om han bleve fångad, skulle säga, att han

hade vissa brev att avlämna. »

Till god del berodde utan tvivel Karl XII:s fiasko i

Ukraina därpå att den stora förstärkning, som utlovats från

zaporoghären, uteblev. Tiderna voro nu helt annorlunda

än då Chmielnitskijs krigarsnille samlade zaporogerna och

alla kosacker på vänstra Dnjeperstranden till ett

nationalkrig mot polackerna och papismen.

1 Sitj, som allt sedan 1652 var förlagt till mynningen

av ån Tjertomlyk, där nu mera byn Kapulivka är till

finnandes, rådde som vanligt anarki och självsvåld. De äldre

stodo på »laglig» grund och ville erkänna tsar Peters

överhöghet, men de yngre brushuvudena, anförda av den tappre

Konstantin Hordienko, som ursinnigt hatade Moskva, fingo

överhand. De togo visserligen emot de pängar, som

tsaren skickade dem: 12,000 rubel för hären, 500 dukater åt

kosjevojen och 2,000 rubel åt starsjinan, men hans

sändebud förolämpades. En av tsarens utskickade hotades med

att bliva dränkt, om han inte packade sig i väg, och

munken Irodion Zjurakovskij var nära att bli levande bränd i

en tjärtunna såsom spion. I sitt svar hånade de tsaren,

likasom de förut gjort med sultanen, och uppställde dessa

fordringar: Inga storryska överstar skulle tålas i lillryska

städer; de befästade platserna Kamenij Zaton och Samara

skulle grusas och kosackerna skulle få fri brukanderätt till

kvarnarna vid Psel och Vorskla samt obehindrad sjöfart

vid Perevolotjna. Då Skoropadskijs standarbärare, Tjernjak,

ville resa till khanen av Krim för att officiellt underrätta om

hetmanskiftet, blev han kvarhållen i Sitj, och ett annat

sändebud från Lillrysslands nye hetman dödades.

Dessa skarpa konflikter utbröto i öppen fäjd, då

Hordienko — den krigslystne kosjevojen — bröt upp med

tusen zaporoger för att förena sig med Mazepa. Han

anföll nattetid en rysk trupp och lyckades fånga några

moskoviter, som med jubel fördes till det svenska lägret i Bu-distje. Tsaren, som då befann sig i Voronezj, blev

allvarligt bekymrad för en allmän resning i Ukraina, men även

nu gynnades han av sin sällsynta Fortuna. Zaporogerna

blevo slagna av Boltin och av Rönne vid Sokolno, och

Hordienko hade måst överlämna den zaporogiska

kommandostaven åt Sorotjinskij, som tillhörde det äldre,

konservativa partiet. Men tsaren misstrodde även honom, troligen

icke utan skäl, och nu var domen fälld över de

fruktade frihetsbröderna på andra sidan om Dnjepers fruktade

»trösklar».

Överste P. Jakovlev beordrades dit med tre regementen.

Han sökte förgäves storma Sitj, som vid vårflödet var

alldeles omgivet av vatten, så att det endast kunde angripas

med båtar. De ryska fångar, som befunno sig i Sitj, blevo

grymt avlivade, och en kosack, som Jakovlev skickade till

dem med ett brev från Mensjikov, dränktes som en hund.

Men ryssarna fingo förstärkning av furst Volkonskijs

dragoner och av överlöparen Galagan, som kände de lokala

förhållandena. Sitj överrumplades och förstördes, för att,

enligt Mensjikovs ord, »detta förrädiska näste skulle

grundligt utrotas». De zaporoger, som överlevde blodbadet,

föllo i rysk fångenskap.

Emellertid hade Hordienko i början av det ödesdigra

året 1709 skickat en deputation av 80 man till Mazepa med

besked, att zaporogerna ställde sig på hans sida, sedan de

erfarit, att de pängar, som tsaren skickat dem, fråntagits

dem av en kosack vid namn Fljak (förmodligen identisk

med den, som Nordberg kallar Hluk, ty / och h växla

stundom i lillryska namn, t. ex. Fastov och Chvastov).

Själv bröt Hordienko upp från Sitj den 1 mars med ett

tusen man och skrev den 15 mars till Stanislaw

Leszczin-ski och bad om trupper och hjälp för det kära

fosterlandet Ukraina. Men detta brev uppfångades av Sieniawskis

förposter och lämnades till A. Dasjkov, den ryske

residen-ten i Warschau.

Väderkvarn i byn Dikanka (guv. Poltava).

Den 26 mars träffades Hordienko och Mazepa i

Dikanka, och där hölls samma dag det sista vältalighetsprov,

man känner av den store frasmakaren och skrymtaren:

»Jag tackar er, zaporoger, för ert förtroende till mig och

prisar er nitiska önskan att göra fosterlandet väl. Gud är

mitt vittne, att jag, anförtroende mig i den svenske

konungens hand, icke har handlat lättsinnigt eller av privata

hänsyn för mig själv, utan av kärlek till fädernejorden. Jag

har varken hustru eller barn; jag skulle kunna draga mig

undan till Polen eller annorstädes för att där lugnt tillbringa

mina återstående dagar. Men efter att så länge hava styrt

Ukraina med omsorg och trohet, så mycket det i min

förmåga stått, kan jag, av hedersplikt och innerlig kärlek, icke

lägga armarna i kors och lämna detta land till godtycke åt

en orättfärdig förtryckare. Mig är det allt för väl bekant, att

tsaren ärnat förflytta oss till andra näjder, göra er,

zaporo-ger, till dragoner och förstöra ert hemvist till grunden.

Om I, zaporoger, ännu haven bevarat eder frihet, haven I

därför att tacka endast mig — Mazepa. Men om tsarens

avsikt förverkligades, skullen I alla bli bundna, fängslade

och skickade till Sibirien. Mensjikov har redan satt sig i

rörelse med förfärande styrka (mot Sitj), och det måste

betraktas såsom en särskild försynens omvårdnad om oss,

att den svenske konungen i samma stund tågar till vårt

land och ger alla rättsinnade människor hopp om befrielse

från förtryckarna. Jag har ansett som min plikt att vända

mig till den svenske kungen och hoppas, att Gud, som

nyligen befriat oss från farlighet, skall hjälpa oss avskudda

det nesliga oket. Hållom samman, zaporoger! Jag

för-pliktigar mig edligen åt er, och I skolen å er sida svärja

mig orubblig trohet och vänskap. >

Efter detta festtal hölls »bankett >. Enligt gamla

vanan togo de druckna zaporogerna bordskärl med sig, då

de stego upp från taffeln. När Mazepas hovmästare, själv

drucken, märkte detta, började han skymfa dem.

Zaporogerna togo humör, och det var nära att de sadlat sina

hästar och lämnat Mazepa åt sitt öde. Mazepa måste lugna

deras upprörda känslor genom att utlämna den stackars

hovmästaren åt deras lekfulla raseri: de kastade honom

såsom en boll mellan sig och stucko sedan ihjäl honom

med kniv.

Dagen därpå visade Mazepa Hordienko vägen till det

svenska krigslägret i Budistje (57 verst från Poltava). Denne

hade med sig 50 zaporoger, 115 fångade ryssar och

lill-ryska kosacker. Hordienko tackade på latin Karl XII för

hans beskydd och strävan att befria dem från den ryske

tsarens förfärliga ok och förklarade, att hans kamrater voro

villiga att -offra livet och gripa sig det heliga verket an i

full förtröstan på en lycklig utgång». Å konungens vägnar

svarade statssekreteraren Hermelin med ett latinskt tal, som

översattes på slaviska av krigskommissarien Soldan. Härpå

utdelades gåvor åt de zaporoger, som deltagit i strider med

ryssar — inalles ett tusen dukater, och Mazepa försträckte

sextio tusen dukater åt den svenska krigskassan. Såsom

vi längre fram få se, uppstod det efter Mazepas död stora

tvistigheter, huruvida han tagit dem av egna medel eller,

såsom ock faktiskt var, ur den lillryska krigskassan.

Dessutom lovade kungen till julklapp åt varje kosack 4 rubel

och en kaftan. Efter audiensen undfägnades de av

Rehn-sköld, och i det svenska lägret voro de mycket lustiga,

enligt Krmanns uppgift. »Det festades i tre dagar, så att

Mazepa blev sängliggande.» Vid avskedet skulle tio

kosacker åter få företräde hos Karl XII på det villkor, att de

ej drucko något före middagen, enär »konungen ej tål

druckna».

Då de stridslystna zaporogerna begärde att genast få

slåss med moskoviterna, berömde Karl XII deras krigiska

nit, men sade, att de måste ge sig till tåls och förbereda

sig på kamp i avbidan på det lämpliga tillfället. De

kastade då sina mössor i luften, svängde sablarna och skreko

av vild förtjusning.

Sålunda voro dessa zaporoger fastlänkade vid den

svenska hären och måste deltaga i de svåra strapatserna

före slaget vid Poltava och i de följande olyckorna. Härom

heter det i en storrysk folkvisa från guvernementet Saratov:

Skrytsamt de berömde zaporoger

redde sig att taga Platav-staden.

Tidigt upp på morgonen de stodo

och på goda hästar lade sadlar.

Men vid kvälln berömde zaporoger

alla råkade i fångenskapen.Zaporoger, fräjdade, berömde!

Varest han I edra säkra bössor?

»Våra bössor laddades förträffligt,

men i fängsel ha vi blivit satta.» —

Och var äro edra goda hästar?

»Våra hästar blevo sammanfösta;

vi kosacker själva äro fångna.» —

Zaporoger, fräjdade, berömde!

Varest äro edra vassa lansar?

»Våra lansar blevo tagna från oss,

kastades i Donau, i floden.»

*

»Jag tror ej, att denna vinter skall förflyta utan

generalbatalj; men detta spel är i Guds händer, och ho vet,

vem lyckan skall tillfalla», så föllo sig Peter den stores

ord. Hans förmodan besannades dock icke så snart; men

svenskarna och Mazepa råkade i stället ut för en fiende,

ännu farligare än moskoviterna — det var den

fruktansvärda vinterkölden, som anställde så stor förödelse i de

svenskes leder. Våra svenska krönikörer från denna tid —

allt ifrån kanslipresidenten greve Pipers brev till sin maka

ned till den simple soldatens lakoniska notiser — hava

åtskilligt att tälja om dessa tysta lidanden, och det mannamod,

varmed Karl XII:s krigare buro dem, synes mig vara deras

största berömmelse och bästa hjältegloria.

Ty när vi särskilt i år tänka tillbaka på karolinerna,

fira vi icke minnet av dem, som med Lewenhaupt

nödgades gå in på en för dåtidens svenskar okänd dagtingan

och förödmjukande fångenskap i Sibiriens isiga häkte. Och

de många, vilkas förmultnade ben vila i Poltavas närhet

under de båda oansenliga kurganerna (gravkullarna) vid

Pobivantsy och förmodligen annorstädes vid Vorsklas

stränder, tämligen långt borta från den pompösa ryska

gravplatsen med det vilseledande namnet »Svenska graven»,

förtjäna ej större berömmelse än deras förfäder, som med

samma osvikliga soldattrohet blödde och stupade »på

Lützens kullar och Leipzigs slätter».

Det finnes nämligen något ännu större än den av

skalderna besjungna döden på slagfältet. Soldaten i kamp

livas av den allmänna stridsfebern och går vid skrällande

trummor och smattrande trumpeter, blint lydande

kommandoorden, framåt mot en okänd fara, som antingen bringar

seger med ära och byte eller en kanske ögonblicklig död

för en osynlig kula. Men vad är detta mot de faror och

lidanden, som en av årslånga strapatser utmattad, sliten

och avtärd här hade att genomgå under långa, stränga

vintermånader i ett främmande land i kamp mot de vilda

naturelementen? Dessa svenska soldater, födda bönder, men

uppfostrade och härdade till krigare, kämpade för en idé,

som för deras begränsade förstånd måste vara ofattbar

eller kanske rent av motbjudande, och avlägsnade sig med

varje dag allt längre från hembygdens röda stugor, dem de

flesta aldrig skulle få återse. Och ändå knotade de i regeln

icke. I sanning bevisar detta tysta hjältemod tu ting: för

det första att Karl XII ändå måtte ha varit en säregen

människa och utomordentlig härförare, och för det andra att

svenskarna ej äro ett vanligt folk, när de vilja visa världen

sina bästa sidor.

Ur de karolinska dagboksanteckningar, som utgivits

av professor A. Quennerstedt, må det tillåtas mig avtrycka

de rader, som löjtnant Joachim Matthiæ Lyth nedskrev den

1 okt. 1708: >Wårt arma manskap fatigerades oupphörligen,

nu på ett, nu åter ett annat sätt, med wackter, arbete ock

commenderingar, som wi ingen stund säkre woro för

fienden, ock därtill med en almän klagan ibland oss: hwad

skole wi äta? hwad skole wi dricka? hwad skole wi emot

instundande wintrens skarpa kiöld skyla oss med? att man

här jämte icke utan we-klagan ock hiärtans compassion se

måste, huru mången bra soldat uthungrad lade sig neder

på jorden, gnagandes barken af trän för hunger skull,

mången åter igen med en onaturlig spis sökte att stilla

den utswultne magen tillfredz ock således där wid eländigt

af somnade. » Och den 24 december heter det i hans

dagbok: »Wid hwart ock ett compagnie woro intet ringare än25 à 26 man förfrusne befundne, af hwilka beklageligen

händer fötter och been omsider afstympades ock afsågades,

att det war mer än ömka ock jämer att anse.............. Det

var icke utan stor admiration att anse, huru ifrån luften

foglarne ihiälfrusne till jorden nederföllo; de små tama

crea-turen, såsom höns och giäss, lågo jämwäl i husen döde

af kiölden, ock kunde wi ej heller hästarne kiölden

résistera, af hwilken mången creverade ock falla måste________»

Med Karl XII följde under tåget genom Ukraina en

slovakisk präst, den flerestädes redan omnämnde Daniel

Krmann. Född år 1663 i Ungern av en tysk släkt

(Ger-mann, Hermann), hade han studerat filosofi och teologi i

Breslau, Leipzig och Wittenberg och blev 1706

superintendent för den luterska kyrkan i det slovakiska Ungern. För

att få hjälp åt sina förtryckta trosfränder i Ungern hade

han uppsökt den svenske konungen under fälttåget i

Polen, träffade honom i Mohilev den 16 augusti (nya stilen x)

1708 och måste med eller mot sin vilja följa det svenska

krigslägret ända till Bender. Hans mission förfelades dock

icke alldeles, ty han fick av Karl XII under vägen 1,000

thaler och 20,000 thaler för återuppbyggande av det

nedbrända prästseminariet i Prjasjeva. Om den besvärliga

resan skrev han på latin en dagbok, som förvaras i Wiens

Hofbibliotek och 1894 publicerades av den ungerska

vetenskapsakademien i »Monumenta Hungariæ histórica» (B.

XXXIII). Ehuru den intressanta skriften icke är okänd för

den svenska historieforskningen, om också icke närmare

utnyttjad, må några utdrag här anföras enligt ett

förträffligt kritiskt referat på lillryska av prof. Tomasjevskij i

Lemberg.

Redan vid ankomsten till Mohilev blev den slovakiske

’) Äljes ha den gamla stilens tidsbestämningar mestadels

bibehållits enligt de ryska och lillryska uppgifterna.protestanten så förfärad, att »håren reste sig på hans

huvud», ty vid stadsporten fanns en målning, föreställande

två jesuiter, med inskriften: »Vos estis lux mundi!- (I ären

världens ljus). Han mottogs i lägret av regiae majestatis

faber» (generalfälttygmästare?), som förde honom och hans

följe till doktor Malmberg, »konungens biktfader och

president för det militär-kyrkliga konsistoriet» (han var biskop

och överhovpredikant), och därpå till ministern greve Piper,

som mottog dem kyligt, men lovade dem audiens hos

konungen dagen därpå. De uppvaktade även

kanslisekreteraren Olof Hermelin, vilken på Krmanns långa tal svarade

välvilligt i konungens namn.

I likhet med många svenskar var Krmann övertygad

om att Mazepa bar skulden för det olyckliga fälttåget, och

han hyste personlig antipati både mot denne och mot

kosackerna i allmänhet. Intressant är hans skildring av en

kosack-begravning. Den döde begrovs vid altaret; på

kistan lades svärdet och på likets bröst syndaförlåtelsen

(in-dulgentice) samt ett brev från metropoliten i Kiev till helige

Michael, att den döde måtte bli insläppt i himmelriket. —

Men Krmann kritiserade också svenskarna. »Städer och

byar lät Karl XII bränna, förstöra husen ända till grunden

och döda invånarna. Endast de, som hade flytt hit från

Ukraina, släpptes hem, med befallning att de vid risk av

dödsstraff aldrig mer skulle uppträda mot svenskarna.»

Och vid stormningen av Veprik berättar han, att »några

segerrika svenskar med svärden rasade även mot kvinnor,

som kastat sjudhett vatten och stenar på de angripande».

Av vinterköldens skräckvälde lämnar Krmann följande

måleriska skildring från byn Lipovoje, vid ån Romna

natten till den 30 dec. 1708: »Vikande av åt vänster, i

riktning mot kyrkan i Lipovoje, rastade vi under bar himmel

hela natten vid en stockeld. Så förfärligt rasade den kalla

vintern, att den del av kroppen, som var vänd från elden,

blott kunde skyddas under filtar, som lades på kläderna,för att de skulle hålla sig varma. Det var varken möjligt

att äta bröd vid elden eller att värma magen med vin. Jag

lade halm i vagnen och stoppade väl om mig. Men om

jag hade överväldigats av djupare sömn, skulle jag säkert

ha frusit ihjäl. Efter två timmar vaknade jag och kunde i

första ögonblicket ej känna eller kröka på mina domnade

ben . . . . Den skytiska, häftiga och iskalla vinden blåste

så genomträngande, att några av våra forkarlar förfröso på

vägen; andra hittades sanslösa på vagnar och kärror,

särskilt de som genom omåttligt förtärande av brännvin fallit

i sömn (det var omedelbart före ankomsten till Hadjatj den

19 dec.). Hos andra smög sig den dödande kylan från

benen småningom upp i kroppen och isade livets våg. Andra

fingo ansikte, fingrar och tår förfrusna . . . . På ett ställe

(vid floden Psel) lågo två hundra lik av hästar, får, kor och

oxar, förpästande flodvattnet, som skulle smältas . . . Öl

kunde vi sällan komma åt, mjöd oftare, men för högt pris.

Brännvin var det ej brist på; det var för oss

universalläkemedlet . . . . Vi kände på denna väg en sådan köld,

som jag skall minnas i hela mitt liv. Spottet blev till is,

Lillrysk by i guvernementet Poltava.

då det föll till marken; sparvar störtade ihjälfrusna ned från

taken. Här kunde man se en karl utan händer, andra utan

händer och fötter, somliga utan fingrar eller med kinder,

öron, näsa förfrusna. Några släpade sig fram på alla fyra.

Mer än tre hundra infödingar dogo av olika sjukdomar.

Icke ens konungen själv gick fri från den farliga kölden,

ehuru han för övrigt var van att fördraga all svårighet.

Hans ansikte började vitna av frost, men greve Rensjild

(Rehnsköld) gned honom med snö, och den forna

livaktigheten återvände. Det märktes, att träden förtorkade till

roten av köldens stora kraft.» Och i Novyje Senzjary hörde

Krmann den 5 maj 1709 svenskar säga, att de hällre

önskade sig fångenskap än att längre fördraga detta elände.

Mazepas kosacker och Hordienkos zaporoger —

inalles torde de från början ha varit c:a 7,500 man — blevo

ock allt missmodigare, ju mer tiden framskred utan

avgörande batalj. I en inlaga av den 15 mars 1720 till svenska

regeringen (i riksarkivet) fordrade Orlik ersättning för 50

stora fat brännvin, som general Dahldorff under vinterlägret

i Hadjatj egenmäktigt tagit och delat ut åt sitt och åt Focks

regemente (helsingarna), varigenom kosackerna lidit stor

förlust, enär sådana fat brännvin, vartdera rymmande 600

mått eller stop, då kostade 100 dukater. Zaporogerna fingo

ej såld och hotade att övergå på Moskvas sida. Men när

det kom till kritan, voro de till föga gagn. Får man tro

en svensk officers utsago om Lewenhaupts fälttåg (i Ernst

Carlsons »Slaget vid Poltava , 1897), skulle knappt tre

zaporoger hava deltagit i själva slaget! Och Hordienko, som

under stadens belägring skrutit med att han hade 600

mästerskyttar, som på långt håll kunde sträcka en fiende

till marken, blev efter nederlaget fundersam och sade: >Jag

har nu sett på de där svenskarna och fått nog av att tjäna

hos dem. Det synes mig bättre att tjäna den ryske tsaren

såsom förut.> Lilla Vorskla fredligt glider,

fräjdad dock från forna tider,

då de svenske uti floden

färgade dess våg med bloden.

Vorskla såg, hur vid dess stränder

vite tsarens starka händer

strödde runt omkring i jorden

lik av fiender från norden.

Moskoviter och kosacker

under modiga attacker

slogos duktigt vid Poltava.

Evigt lov skall Ryssland hava. >

(En efter en folkvisa omarbetad kuplett

i Kotljarevskijs »ukrainska opera» Natalka

Poltavka, 1819.)

Ett redan från det elvte århundradet känt ortnamn i

det nuvarande guvernementet Poltava är Olta eller Alta,

och en krönika av år 1174 nämner Ltava eller Oltava vid

Vorskla; måhända var det en bäck, varav man bildat

formen »po Oltave», Poltava. Men såsom stad framträder

Poltava i historien först i början av 1600-talet, då

småstäder anlades vid stränderna av Vorskla och Orel för att

skydda befolkningen för tatariska anfall. Dnjepers vänstra

bifloder voro ock de stråkvägar, längs vilka turkiska och

krimska köpmän färdades från Perekop, Tjerkas, Kanev,

Kiev och San-Tjarovo (= Senzjary) till Moskva. Dessa

stränder voro då tätt bevuxna med skogar av ek, lind och

svartpoppel; men här och var funnos avrödda platser, där

befolkningen, huvudsakligen livnärande sig av fiske och

biskötsel, byggde gårdar, som efter hand utvidgades till byarApoteos av Poltava-slaget.

Kopparstick av den akademiske gravören Patrik Balabin (1778).

(I Poltavas biskopliga museum.)

eller »förstäder» (slobody), dit man tog sin tillflykt från

polacker och tatarer. År 1641 tillhörde Poltava Alexander

Koniecpolski och förvaltades nitiskt för hans räkning av

Sokolskij, men avträddes 1654 till Ryssland. Under

»ruinens» tid var det ständiga ömsningar av överstar, som

tävlade om makten, till dess Mazepa upphävde kosackernas

fria val av överste. Mellan Poltava och zaporogrepubliken

rådde sällan gott förhållande, och ett lillryskt ordspråk sade

om de båda samhällena, att de »levde såsom man och

hustru» (= hund och katt).

Den stad, där Karl Xlhs ryska krigarbana avslutades,

har mer än en gång låtit tala om sig i krigshistorien.

Enligt krönikan om Igor Svjatoslavitj’ härtåg mot polovtserna

förföljde den historiska diktens hjälte polovtsernas

hövdingar Kobjak och Kontjak över Vorskla vid Ltava till

Pe-rejaslavl. År 1399 blev den litauiske storfursten Vitold här

besegrad av tatarerna, och vid Poltava slog Chmielnitskijs

efterträdare Ivan Vyhorskij år 1658 sin medtävlare. Men

dessa oväsentliga tilldragelser hava alldeles trängts i

skuggan av den epokgörande belägringen och drabbningen 1709.

Från Poltavas belägring må här endast anföras den

skildring, som Krmann lämnar: »Svenskarnas ställning blev

mycket tråkig och förvärrades med varje dag. Kosackerna,

i förening med svenskar, roffade åt sig pängar och till och

med livsmedel, där de kunde komma åt. Bönderna, som

gömde sig i skogen, sökte stjäla vid varje tillfälle.

Svenskarna ville betvinga Poltava genom uthungring, men

råkade själva efterhand i hungersnöd. Från Gamla och Nya

Senzjary och från några andra byar i grannskapet tillfördes

visserligen bröd, öl, brännvin och andra födoämnen, men

hur var det möjligt att avsätta detta, till och med bland de

kungliga trupperna? I det kungliga lägret såldes en kruka

brännvin för 16 thaler. General Meyerfelt gav för en kruka

12 thaler. Ett par ridstövlar kostade 20 gulden; en tysk

slokhatt med smalt silverband 30 gulden; ett fat öl 45 gul-den; en sadel såldes för 12 ända till 20 gulden o. s. v.

Priset på bröd steg också under belägringen. Kosackerna

togo blott emot guld och präglade thaler, vars värde

stegrades av svenskarna, som ratade annat mynt. Sachsiska

groschen mottogos ej, och mycket sällan kunde kopek

avyttras.»

Kött — heter det vidare i denna bedrövliga

beskrivning — kunde visserligen anskaffas här och var, men på

grund av den stora hettan kunde det ej hålla sig mer än

två dagar. Gud skickade en otrolig mängd flugor, som

flögo i svärmar, fyllde stugor och skogar med sina döda

kroppar !) och till och med förpästade krigslägret. Själv

såg jag, då jag tittade in i mitt rum i Chvedery, huru

väggar, tak, ugn och till och med jordgolvet och hela

inredningen voro så betäckta med flugor, att det knappt fanns

en tom plats för fingret. Mitt i rummet kunde man se

svärmar av flugor, som hängde ner från taket till marken,

surrande som bin. Då man gick in, måste man bana sig

väg genom flugor, och det var nog att öppna munnen för

att blåsa ut flugor, som krupit in. Vi försökte stundom

äta på gården under träden, men ej heller där kunde vi

freda oss för de otäcka svärmarna, ej heller våra tallrikar

eller munnar. Jag är ej i stånd att beskriva, huru vi ledo

i Chvedery sex veckor och lika länge efteråt.»

I fyra veckor hade kosackerna fasta, och då kunde

vi få lamm och mjölk (ty dessa människor förtära ej ens

mjölk, ty det är nog för dem med fisk, svamp, rödbetor,

äpplen, havregrynsgröt och dylik spis); men när fastan

hade slutat, behöllo de allt kött, mjölk och ost för sig

själva.... Och när vi skulle koka färskt kött, fanns det

varken persilja, salt, lök eller flott. Äpplekart, som stektes

länge, var ätbar, men spred en hälsofarlig stank. Mjölk

’) Över denna landsplåga beskärmade sig ock Beauplan i sin

ovannämnda beskrivning av Ukraina.»Poltavskaja batalija».

Mosaikbild av den lärde poeten Lomonosov.(I Petersburgs k. konstakademi.)

kunde vi få nästan dagligen, men de pänningsnikna

kosackerna spädde ut den med vatten och sålde den mycket

dyrt, fast det fanns gott om mjölk i hela omnäjden. Osten

var, såsom man kunde vänta, i flytande form, och så fort

den torkade, smulade den sig såsom sågspån. Intet

brännvin kunde fås, fast det var mycket behövligt, så att det

dracks ständigt bara vatten.»

Under belägringen var det svenska högkvarteret en

tid i byn Oposjna, men Karl XII bodde då själv nära byn

Batki i ett hus, som fanns kvar ännu år 1869. Enligt

Bantysj-Kamenskij fick Karl XII idén att tåga till Poltava av

Hordienko, och detta förslag understöddes av Mazepa, som

ställde i utsikt »mycket proviant, pängar och kläder,

varigenom svenskarnas ställning skulle ändras till det bättre.»

Enligt prof. Hrusjevskij var det också Mazepa, som

förmådde Karl Xll att övervintra i Ukraina och att sedan

fortsätta till Vorskla. Krmann påstår, att kosackerna bådo

kungen att ej förgöra Poltava med eld, ty > där bodde

Ma-zepas köttsliga syster, och kosackerna av det poltavska

regementet, det bästa av alla, hade där sina stugor, fränder

och samlade ägodelar. Försvararna skulle helt visst böja

sig för hungerns krav, när de förlorat hoppet om

undsättning, och såge, att det blev värre för varje dag. Då skulle

de självmant kapitulera.» Denna uppgift styrkes av den

relation om belägringen, som är avtryckt i »Handlingar

hörande till konung Carl XII:s historia, II» (1820), där det

heter: »Mazeppa wille icke, att staden skulle beskiutas och

med eldkulor el. bomber förderfwas, efter han derinne skall

hafwa haft en hoop med kostbara saker.» Däri uppgives

det ock, att kosackerna under en träffning drogo sina färde,

»lemnande sin Herre Mazeppa i sticket».

Men att de 4,200 soldaterna och de 2,600 väpnade

borgarena i staden icke gåvo sig för svenskarna, härför

har man icke minst att tacka dess duktige kommendant

Ivan Stepanovitj Kellin. Den örnprydda pelare, som år1809 restes på det runda torget i stadens mitt, hugfäster

minnet av den plats, där tsaren efter segern hälsade sin

tappre officer, och i år har ryska regeringen beslutit

föreviga hans namn genom en särskild minnesvård i Poltava.

Och förvisso är han förtjänt av att bliva ihågkommen, ty

åtskilligt skulle kanske ha blivit annorlunda, om Karl XII

i Poltava hade fått en fast punkt för sitt tåg mot Moskva.

Kellins öden äro för övrigt nästan okända. Man vet blott,

att han var från Livland (måhända rent av svenskt

ursprung?!), och att han efter 1709 förflyttades till Azov.

Den ryske forskaren Kreksjin (d. 1763), som samlade

material till Peter den stores historia, citerade Kellins dagbok

i sitt arbete »År 1709 av Peter den stores regering», men

denna dagbok har tyvärr aldrig påträffats.

Ingen syntes, som icke bidade fienden med glädje»,

skriver Krmann om förberedelserna till slaget den 27 juni

1709. Alla trodde, att det skulle bliva en avgörande dag,

som omsider skulle befria svenskarna från hunger och andra

olyckor, varunder de hemfallit såsom under en långsam

död.» Men den lillryske kosackhövdingen själv, den

storordige Mazepa, som åtminstone delvis var roten och

upphovet till det misslyckade fälttåget, var nu mera såsom

bortblåst från den historiska skådeplatsen. Krmann talar

visserligen om att Mazepa den ödesdigra morgonen red ut

tidigt på en präktig häst, i en grann dräkt, men han lydde

ögonblickligt, då Karl XII i nådiga ordalag befallde honom

återvända till trossen för att »skona sitt liv och sin svaga

hälsa». Även Adlerfelt bekräftar, att han under slaget var

mycket rädd om sin egen person.

Bland de munkhistorier, som den ryska fantasien satt

i omlopp om slaget vid Poltava, om tsarens underbara

räddning från de tre fientliga kulorna o. d., är även en

legend om den helgonbild (ikona), som bars i de ryska

leden under drabbningen. Den ansågs särskilt helig, och

då Karl XII närmade sig Ukraina, fördes den från byn

Jensen, Mazepa. 10Den helgonbild, som bars i den ryska hären vid Poltava.

(Förvaras i byn Kaplunovka guv. Charkov.)

Kaplunovka nära staden Bogoduchov (i guvern. Charkov)

till Charkov. Då svenskarna kommo till Kaplunovka och

omöjligt kunde sätta eld på kyrkan, förklarade Mazepa, att

det kom sig av den undergörande ikonans makt. Då sade

Karl XII: »Om vi icke kunna förstöra kyrkan utan

helgonbilden, huru skola vi då kunna ha framgång på den ort,

där den verkligen befinner sig?» Och det var därför Karl

XII tappade spelet vid Poltava!

Med förbigående av allt gammalt och nytt, som

skrivits om slaget, må här endast återgivas den autentiska

ordalydelsen av det tal, som tsar Peter på morgonen höll

till sina trupper, enligt de undersökningar, som meddelats

i tidskriften »Russkij Archiv» (1871): Krigare! Nu är den

stund kommen, som måste avgöra fäderneslandets öde. I

skolen icke tro, att I kämpen för Peter, utan för det rike,

som anförtrotts åt Peter, för edra familjer, ert fosterland,

för vår rättrogna lära och kyrka. Ej heller bören I ängslas

för svenske kungens ära, som om han vore oövervinnerlig,

ty denna äras falskhet haven 1 själva mer än en gång visat

genom edra segrar över honom. I haven i slaget framför

edra ögon rätten och Gud, som kämpar med eder.

Förtrösten på Honom allena, den allsmäktige i kamp! Men

om Peter mån I veta, att livet icke är honom dyrbart, om

blott Ryssland får leva i sällhet och ära samt för er

välfärd.» Och lika barnsligt glad och stolt som Peter var över

segern, lika outtröttlig var han efter slaget. Redan samma

natt skrev han ju brev icke blott till sin »cesar»

Romoda-novskij och till Apraksin, utan ock till August II:s anhängare

Sieniawski, som han var mån om att ögonblickligt fägna

med budskapet, att »hela den fientliga hären rönte Faétons

öde. Men om kungen har jag ännu ej underrättelse,

huruvida han lever eller gått till sina fäder.»

I den tacksägelsepredikan, som Feofan Prokopovitj

den 15 juli höll i Kievs Sofiakatedral, blev Mazepa icke

glömd: Mig lyster att först tala om den besegrade fien-dens kraft, fräckhet och käckhet och om kampens svårighet

och vildhet, ty denna fiende var i sanning sådan, att stor

ära måste vinnas genom hans besegrande. Jag behöver ej

orda om, huruledes han genom den fördömde förrädarens

svekfulla undervisning och lönliga handledning lockades in

i Lilla Ryssland, ty av sig själv skulle han aldrig ha dristat

sig dit in ... "Hundarna bita ej sina herrar, och de vilda

djuren skada ej dem, som ge dem näring; men det vildaste

av alla djur — den fege trälen — önskar bita dens hand?

som lyftat honom till en så hög värdighet.... Och ho är

den övervunne? En stark motståndare allt ifrån gamla

tider, fräck i sitt övermod, svår mot sina grannar, förfärlig

mot folken! Här faller mig i sinnet, vad de naturkunnige

hava att förtälja om lejonets egenskaper: det kan icke

motstå starka jägares kraft, utan söker rädda sig genom flykt,

och för att ingen skall få erfara, åt vilket håll det flyr,

sopar det med nosen ihop spåren efter sig. Se vi icke något

liknande hos det svenska lejonet? Vi se, huru det flydde

med honom, förrädaren, halt icke blott kroppsligt x), utan

ock andligt genom löftesbrott; men nu måste du giva dig

under den starka armen. Banna nu den ryske krigaren

såsom okrigisk! Lär dig känna, vem som räddat sig genom

flykt! 1 profetior har det förutsagts, att den svenska hären

skulle komma till Moskva, och det är delvis sant, men

delvis osant, ty många svenskar hava redan hamnat i Moskva,

men många föredrogo att för alltid stanna i Poltavas mull.

De svenska trupperna skola aldrig mer intränga i vårt land

eller på något hav, ty de ha sjunkit i vattnet såsom bly,

och ingen skall återkomma till hembygden med budskap

härom.»

Tsar Peter blev så förtjust i denna predikan, som

trycktes i kievska Grottekyrkans tryckeri, att han befallde, *)

*) Syftar på Karl XII:s sår i foten, som tillfogades honom

omedelbart före slaget.att den skulle publiceras på slaviska och latin i Leipzig med

titel: »Panegyricus Petro primo Dei gratia totius Russiae

Regi atque monoctatori[?] de devictis universis Suecorum

exercitibus». Författaren försedde denna upplaga med ett

förord: »Alldenstund denna sak, värd all världens

förhärligande, förtjänar att av alla bliva läst och hörd, haver jag,

med Monarkens nådiga tillstånd, även överflyttat denna

panegyrik på det för hela Europa gemensamma latinska

språket. Härtill har jag ock fogat högtidliga rim till den

oerhörda victorians ära, författade av mig på tredubbelt

tungomål: latin, (kyrko-)slaviska och polska, i mån av min

ringa färdighet i verskonst.»

»Om denna stora gärning, som hävderna prisa,

skall roddaren på böljorna sjunga en visa.

På kullen trötte vandraren härom skall sjunga,

och gamla skola tälja därom för de unga.

All världen i ditt hägn skall Du fredligt beskärma.

Den ryske Mars nu ingen sig dristar förnärma.

Ja, efter segertåg till de yttersta gränser

på Zions mur det gyllene kors en gång glänser.»

Många minnesmärken i staden Poltava och dess tre

museer erinra om »den stora gärning, som hävderna prisa»,

och om man från den rätt höga ås, varpå den mycket

långsträckta staden utbreder sig, blickar ut i nordvästlig

riktning över det vidsträckta, av Vorskla genomskurna

landskapet, där en sammanbindningsbana förenar de båda från

varandra milsvitt skilda bangårdarna, får man på samma

gång en liten överblick av själva slagfältet. Där har man

vid detta års jubileum åter roat sig med att med samma

regementen, som då voro i elden, uppföra det historiska

utstyrselstycket »Bitva pod Poltavoj» (slaget vid Poltava).Redan år 1787, då Katarina II besökte Lillryssland,

arrangerade den uppfinningsrike Potemkin, »fursten av Taurien»,

ett dylikt krigsspel, som bland åskådarna räknade sådana

amatörer som Suvorov och Kutuzov, och man hade då

lyckan att få reda på en 98-årig gubbe vid namn Halajda,

som påstod sig ha varit med i slaget och kunde utpeka

vissa strategiska punkter. Samma lärorika komedi

upprepades 1817 av Alexander I, som i sällskap med

generalguvernören Repnin och fältmarskalken Barclay de Tolly

åsåg general Sacken-Ostens uppvisning, och även då hade

man den underbara turen att hitta på en 130-årig gubbe,

som hade luktat krutröken för 108 år sedan! Men när

Alexander II såsom tronföljare besökte Vorsklas strand,

anmälde sig intet åsyna vittne.

I biskopspalatsets kyrkohistoriska museum i Poltava

finnes, bland andra intressanta föremål från denna tid, det

kopparstick av den akademiske gravören Patrikij Balaban,

vilket förut var anbragt på piedestalen till den stenpelare,

som den f. d. zaporogen Pavel Rudenko, borgmästare i

Poltava, först lät resa till hugfästande av Poltava-minnet 1778.

Den av den grekiska kyrkan kanoniserade munken

Samp-son den gästvänlige [under käjsar Justinianus’ regering]

svävar fram ur skyar över slagfältet på sin namnsdag, den

27 juni och tackar Gud Fader för segern. Under läses:

»Poltavas seger här kan skådas i metall,

hur Peter bragte Karl på Sampsons dag på fall.

Till Rysslands ära här av Gud vi början hava.

Rudenko, borgare i denna stad Poltava,

vars fader ock var med i detta samma slag

och frihet återfick av tsarens välbehag,

lät resa denna sten . ...»

Men ute på steppen, bredvid den 1856 byggda

Samp-stm-katedralens höga, vita murar med gyllene kupoler, står»Svenskgraven» vid Poltava.

den jättegrav, som efter slaget uppskottades över 1,345

fallna ryssar, men icke dess mindre bär namnet Svenska

graven. Dess inre är nu mera urhålkat till en kyrka, där

ortodoxa poper som skuggor smyga kring med sina

rökel-sekäril bland mörka helgonbilder och gulnade kors. I

>Svenska gravens» närhet resa sig ett seminarium, en

folkskola och Röda korsets asyl för invalider med dithörande

tjänsteboställen; men för övrigt är det folktomt och

obebott på denna del av steppen, och den stilla ödsligheten

ger den rätta stämningen åt denna i sin enkelhet gripande

tavla med steppens majestätiska vidd runt omkring och

himlens oändliga kupol välvd över Sampson-kyrkans

guldgula lökar och »Svenska gravens» gräskulle med det

grekiska korsets sneda tvärslå.

Men våra svenska döda söka vi här fåfängt. De ligga

obemärkt två verst härifrån vid Pobivantsy, där den ryska

regeringen i år låtit uppföra ett enkelt, värdigt monument

till de stupade svenskarnas minne, och den från prunkande

jubelfäster och larmande krigslekar avlägsna orten skall

bliva ett heligt rum för svenska pilgrimer. Men icke

behöva vi leta länge i Ukrainas bördiga jord för att stöta på

förvittrade lämningar av karolinernas ben. Hvar i

främmande land — heter det vackert i Heidenstams episka

diktcykel om det stora nordiska kriget — blommar så

af-lägset ett fält, att vi icke kunna sätta oss på tufvan och

hviska: är detta månne stället, där en af de våra sofver, en

af de förblödda?

I den litauiska byn Szwed — en av de orter i

Ryssland och Polen, som bevara det svenska namnet — vid ån

Narocz’ utflöde i Wilia, blev under Karl XIl:s polska fälttåg

en liten svensk truppstyrka nattetid överrumplad och

nedgjord till sista man. Ännu i dag bevarar folktraditionen

en sägen om att varje år i denna natt en jättelik svensk,

med bössa på axeln, går igen på de stupade svenskarnasgravkulle, till straff för att han somnade på sin post och

ej varskodde kamraterna om den lurande faran.

Den av ryska regeringen uppförda minnesvården över de stupade svenskarna på Poltavas slagfält.

(Avtäckt den 27 juni 1909, gamla stilen.)

Om de döda kunde gå igen — huru skulle det då ej

spöka nattetid allt ifrån Desnas stränder till Vorsklas, i

detta arma Ukraina, varom dess nationalskald Taras

Sjevtjenko sjunger:

»Under höga kullar vila

kämpar efter striden,

och kosackers vita kroppar

ha svepts in i siden.

Höga äro dessa kullar,

svartare än träden,

och åt fältet vindar sakta

viska frihetskväden.»

*

VI.

TILL BENDER.

»Så de svenske flydde hastigt

från Poltavas slagfält.

Lönligt de försiktigt flydde —

ej på stora vägar.

Flinkt och fort de svenske flydde,

sökande små stigar,

sökande de smala stigar,

som till Bender leda.»

(Lillrysk folkvisa.)

»Det är omöjligt att uttrycka med ord, vad jag kände

efter nederlaget och huru ursinnig jag blev. Jag skar

tänderna, slog huvudet mot bärstolen och stampade hårt med

foten; men allt var fåfängt.»

Så låter den okände författaren till en rysk handskrift

av år 1720 Karl XII »i dödsriket» skildra sin stämning efter

Poltava. Och den likaledes anonyme författaren av en

lillrysk historia (»Istorija rusov» Moskva 1846), vars författare

varken var ärkebiskopen av Vita Ryssland, Georgij

Koniskij, eller någon sydrysk dekabrist, såsom man länge trott

— en mycket grumlig källa, varur Voltaire hämtat åtskilligt

av sitt ryska vetande — påstår, att Karl XII efter nederlaget

skulle ha klagat: »Ack, min Gud! Allt mitt har gått förlorat.

Blott min syndaskuld står mig åter! Själv vet jag inte, vad

jag skall göra. Jag anförtror mig åt Guds vilja och råder

er att göra detsamma. Jag ber er alla förlåta mig för de

olyckor, vari ni störtats genom mig! Men du, Mazepa,

har fördärvat mig och min armé genom dina falska

löften!...»

Vad Karl XII omedelbart efter nederlaget kände —

förutom en överväldigande trötthet, som gjorde honom för

stunden viljelös och svag, veta vi icke. Men väl hava vi

tillförlitliga vittnesbörd om att Mazepa var mycket rädd

vid blotta tanken på att han skulle kunna falla i den

förgrymmade tsarens händer, ty han visste, att ett förfärligt

straff i så fall förestod honom. Enligt Stanislaw

Poniatowskis skildring av flykten (utdrag ur det i Krakaus

Czartoryski-bibliotek befintliga och av prof. Hjärne avskrivna

manuskriptet finnes i Hist. Tidskrift B. X) var det också

på Mazepas inrådan som Karl XII sökte räddningen i

Turkiet. Bland tsarens instruktioner till Volkonskij, som skulle

förfölja de flyende, nämndes uttryckligt, att om förrädaren

Mazepa kunde fångas levande, skulle han hållas under

sträng uppsikt, så att han ej finge tillfälle att begå

självmord. Enligt en relation (avtryckt i Handlingar rörande

Carl XII:s historia) satte konungen sig upp med Mazepa i

Meyerfelts vagn och tog med sig »1500 officerare samt

8,000 cosacker, begifwande sig åth Wallachiet», varemot

taffeltäckaren Hultman i sina »annotationer öfver Carl XII:s

hjeltebedrifter» säger: »Fältherren Mazeppa med dess

Fruntimb. och stiufson Wenaroschi (=systersonen Vojnarovskij)

och många förnäma Saporover, med 3,000 gemena». I

själva verket var det högst 400 svenskar och 4,000

kosacker, som följde med över Dnjeper.

Mitt emot fiskarbyn Perevolotjna ligger på högra

stranden av den breda Dnjeper hamnplatsen Misjurin, där

ångbåtarna nu mera lägga till. Här var det som Mazepa år

1695 gick över Dnjeper för att förena sig med tsar Peter

under fälttåget mot Azov, och här färdades han åter över

Karl XII och Mazepa vid Dnjeper.

(Oljemålning av professor G. Cederström.)

floden d. 1 juli 1709 tillsammans med den flyende

konungen. Huruvida svenskarna gjorde övergången vid själva

Perevolotjna, är dock icke alldeles säkert; måhända företogs

den vid Tachtajevaja Sloboda, mitt emot den nuvarande

byn Dnjeprovokamenka, 3 verst mer åt väster och söder,

där floden ej är så djup och blott en verst bred, och där

några sandbankar i strömfåran och skogar på andra sidan

kunde underlätta flykten. Och där är marken sumpig, icke

sandigt torr såsom vid Misjurin-rog, något som mer

överensstämmer med det preussiska geheimerådet Siltmans

beskrivning på vadstället.

Vid Perevolotjna, icke vid Poltava, avgjordes den stora

östeuropeiska frågan genom Lewenhaupts kapitulation.

Några jordvallar erinra ännu i dag om svenskarnas sista

försök att försvara sig mot sina förföljare, vilkas verkliga

styrka de måtte ha betydligt överskattat. Vorskla förenar

här sina böljor med Dnjepers vattenmassa och bringar

ännu i dag under islossningen och vårflödet i dagen en

mängd föremål, som förskriva sig från år 1709 och som

förvaras i museet i Poltavas biskopspalats. Det är

kanonkulor, järnbitar, stigbyglar o. d. Bland andra krigiska

strandfynd märkes en hovtång, och den måste hava tillhört

svenskarna, enär man i Ryssland då ännu icke kände detta

enkla redskap.

För att avskära svenskarnas förbindelse med Turkiet

hade den omtänksamme tsaren några dagar före slaget

skaffat bort alla båtar från Vorskla-mynningen och bränt

den lilla staden Perevolotjna. Den redan omnämnde

Rigel-man har i sitt arbete om Lillryssland meddelat åtskilliga

detaljer, som torde grunda sig på lokala traditioner. Enligt

denne sagesman hade Mazepa med sig över floden några

säckar silver och två kaggar guld »förutom mycket annat

gods». Men då båten hotade att sjunka, kastades nästan

en tredjedel överbord. De simkunniga zaporogerna voro

svenskarna till stor hjälp vid den svåra överfarten. Ävendet kungliga bordssilvret och en karet fraktades över, med

framhjulen på en båt och bakhjulen på en annan. Enligt

samma källa lät Karl XII bränna kyrkan och vad som ännu

återstod av byggnader i Perevolotjna för att skaffa material

till en flotte.

Krmann, som beräknade, att två tusen svenskar och

lika många kosacker vadade över floden, fick bevittna

sorgliga scener, då de flyende i villervallan sökte rädda sig i

båtarna. En kvinna från Siebenbürgen med ett dibarn

visade en påse med 2,000 dukater, som hon lovade att ge,

om hon fick följa med, och enligt Krmanns påstående

stoppade befälhavaren över de kungliga båtarna ej få slantar i

sin ficka därför att han lät några köpmän slippa över bland

soldaterna.

Om själva flykten över den vilda steppen, Dikie pola,

skriver Krmann, som med konungens tillstånd fick sin plats

bland soldaterna för att vara i större säkerhet: Med fasa

sågo vi allt öde och utan varje spår av odling, och vi

fruktade de vilda näjderna på dessa ödsliga vägar. Många

svenskar måste gå till fots hela vägen. Kungen satt i en

bärvagn, Mazepa åkte i en karet, lastad med pängar.»

Så gick den bedrövliga färden över Sjvedinovka,

Re-sjetilovka, Poltavka, Peski och Fedorovka till Bug, dit man

anlände den 7 juli. Här skiljde sig en del av zaporogerna

från svenskarna. Många svenskar somnade av trötthet från

sina hästar, som gingo att söka bete, så att de blevo kvar

på steppen, till rov för vilda djur. För överfarten över

Bug fordrade paschan i Otjakov av Poniatowski två

dukater för varje man, ehuru Mazepa försäkrat, att »det var min

gamle vän, som skulle göra allt för mig >. Då pasjan ändå

gjorde svårigheter, togo svenskarna båtar med våld, ty de

visste att Volkonskij förföljde dem, ehuru han lyckligtvis

kommit på villospår. Men inemot 800 svenskar kommo ej

över till den andra stranden: en del drunknade, en del

omkom på steppen och en del togs till fånga.

Om Mazepa heter det, att han ständigt svävade i

dödlig ångest för ryssarna; han låg på kuddar i sin vagn och

kunde knappt resa sig upp på grund av ökade giktplågor.

Men i samma vagn hade han en kosackhustru, som

»tycktes fjäsa för honom». Indirekt var han dock svenskarna

här till nytta tack vare sin goda kännedom om de

rysk-turkiska stepperna, och kosackerna, som här voro i sitt

rätta element, kommo nu väl till pass. De gjorde eld

genom att i solen torka hästspillning, som blandades med

torrt gräs och säv; de kunde med händerna fånga hare,

får, snäppor och andra fåglar i det höga gräset. Huru det

förhöll sig med den plundrade saltkaravan och de

nedslaktade hästar, varom Kostomarov efter en namnlös

sagesman talar, är svårt att avgöra. Historien förefaller

misstänkt, ty de lastdragare, som tjumakernaSå kallades de nomadiserande forkarlarna i Ukraina. Namnet

kommer av ett ord, som betyder pest, enär tjumakerna smorde in sina

kläder med tjära för att skydda sig mot den smittosamma sjukdomen. använda, äro

icke hästar, utan oxar. Men väl vet man, att kosackerna

nedslaktade de odugliga hästarna och stekte köttet genom

att låta det torka i solen eller helt enkelt lägga det under

sadeln, så att det skulle bli varmt och mört. Men

svenskarna hade, trots hungerkvalen, svårt att förlika sig med

denna matlagning. Och enligt Poniatowskis skildring voro

kosackerna färdiga att göra uppror mot Mazepa och ville

rent av plundra hans trossvagn.

Om kosackerna i Bender skriver Hultman: »I den nära

liggande Wolosch (wallachiska)-byn Warnissa (Varnitza)

hade ock H. M:ts Wolosch Regemente gräfvit sina kojor,

theslikes före Fältherren Mazeppas död, och äfven väl sedan

H. M. låtit avancera och förestält Fältherren Olek (Orlik)

för de 3,000 Saporover, och Cosaquerne hade också der

alle sina kojor». Om kosackernas hustrur lämnas några

upplysningar i ett brev från Skoropadskij till kanslären

greve Golovkin den 3 januari 1712: »Några hava dött;

några ha skickats till Sibirien, några ha gått i kloster, men

alla äro i stor nöd. I Bender vistas Semen Zabjelas hustru,

som dock ej bor hos sin make, utan för ett okristligt,

lösaktigt leverne i svenska lägret hos den kunglige

marskalken kallad Limont[?]. Zabjela har därför anhållit att få ingå

nytt äktenskap.»

Den 16 augusti 1709 hade svenskarna botdag i

Bender. Predikan hölls, enligt Krmann, av Michael Eneman,

som däri även berörde de senaste tilldragelserna. Såsom

orsaker till den stora olyckan anfördes tio punkter, däribland

för mycket understöd åt polackernas politiska frihet, traktan

att utvidga rikets gränser och att återställa Ukrainas

självständighet. Samma dag kom Meyerfelt med fredsvillkoren

från tsaren, och efter honom Skoropadskij, som inför

Mazepa ursäktade sig för att han hade nödgats på tsarens

befallning antaga hetman-titeln; men han lovade att vara

Mazepa en trogen tjänare (!) och att till honom föra de

rebelliska kosackerna, så snart ett lägligt tillfälle yppade sig.

De zaporoger, som med Konstantin Hordienko följde

Karl XII till Bender, gjorde ett särskilt avtal, pacta conventa,

med sultanen Achmed III och ställde sig därigenom under

turkisk överhöghet. Vid det möte, där detta beslöts, voro

närvarande Devlet Girej såsom sultanens representant och

seraskiren Izmail pasja. För rästen var det en mycket

brokig samling av zaporoger, karoliner, janitjarer, murzor

(tatariska furstar), polacker och rumäner. Karl XII var dock

ej närvarande, ty det anstod ej hans kungliga värdighet att

intaga den andra hedersplatsen efter sultanens

ställföreträdare. Zaporogernas ataman fick rang av pasja med två

hästsvansar samt en tvåfärgad fana av siden: på det röda

fältet en nymåne av silver och på det vita ett gyllene kors.

Dessutom fick han en sibirisk sobelpels. De andra fingo

vapen, björnpelsar och skinnmössor. Efteråt dracks det

ganska tappert i Benders judekrogar, där sultanens

vängåvor omsattes i klingande mynt, som hamnade i

krögarens pung.

Hordienko grundade sedan en ny kosj vid Budjatska

viken vid sjön Jalpuch (i Bessarabien). Andra zaporoger

anlade Kamenskaja Sitj, men det förstördes på Peters

befallning av Skoropadskij och general Buturlin.

I maj 1710 skickade zaporogerna i Bender en

deputation till Konstantinopel för ingående av en formlig allians

med sultanen mot Moskva. I svenska riksarkivet förvaras

ett dokument, som innehåller namnen på deputationens

medlemmar: kosjevoj atamanen Konstantin Koscia, översten

av Priluki Dimitrij Horlenko, generaldomaren Kilim

Dolhopoly, generalasaulen Gregoire Hercig, generalskrivaren

Jean Maximovicz och överste Kyryl — ett sällskap, varav

vi längre fram skola återfinna en del i Stockholm.

Sedan Karl XII hade hunnit hämta sig från den första

förvirringen och förstämningen efter Poltava och

Perevolotjna, var han ju åter lika kamplysten som förr och

räknade därvid på den turkiska alliansen. Och även sedan

ryssarna sluppit undan för så billigt pris efter det

olyckliga fälttåget vid Prut, kände de sig icke trygga för nya

överraskningar, så länge Karl XII var den turkiske

sultanens gäst. »Ehuru dessa barbarer (turkarna) — skrev

Sjafirov till tsaren 1713 — äro både vettlösa och oordentliga,

äro de dock mäktiga, talrika och ofantligt pänningestarka

och hava sådana lärare, som känna icke blott det ryska

rikets intressen och styrka, utan ock hela Europas. Ehuru

den svenske kungen icke är klok, har han dock hos sig

några kloka ministrar och generaler.»

Om det hoppfulla förtroende, varmed Karl XII i

Bender fasthöll vid det sköra och tämligen värdelösa förbundet

med zaporogerna, vittnar vackert det brev, som han i maj

1710 skickade till deras ataman Jakim Bohusj. Det lyder:

»Av eder skrivelse den 12 augusti (1709) och av edra

utsända bröder, Lukjan och Kondrat, hava vi erfarit, att I,

mina herrar, hittills ej haven fått någon underrättelse från

oss, och att I därför av oss önsken meddelande såväl om

vår hälsa som om avsikten med det krig, som nu börjats

(av turkarna) med moskalen. Det har synnerligen fägnat

oss, att I icke blott ären hjärtligt oroade för vår kungliga

person, utan ock att I visen eder ense om att hämnas så

snart som möjligt på er och vår fiende, moskalen. Därför

vilja vi icke för eder, gode herrar, förtiga, att vårt sår (i

foten) redan av Guds nåd är riktigt läkt och att vi alla i

endräktigt samförstånd stadigt skola stånda i batalj mot

moskalen med vår största armé, och sålunda skola vi kunna

avsluta kriget, ty I, likasom vi, haven visat er redobogna

till allt och för vårt välde. Och däri ligger intet farligt, ty

Gud, den högste, vårt rättvisa vapen, välsignar alla dem,

som kämpa med oss, så att vi kunna krossa våra fiender.

Och vi skola känna oss tillfreds, om blott I, högädle

herrar, icke avstån från vår protektion . ...» x)

Rörande är också att läsa de skrivelser, som

zaporo-gerna genom sina atamaner från lägren vid Dnjeper

skickade den svenske konungen i Bender under förra hälften

av år 1710. Fyra sådana skrivelser (från Nikita Bogusch =

Bohusj och Josif Kyrilenko) förvaras i det svenska

riksarkivet. De visa, hurusom kosackerna vid Dnjepers

vattenfall, trots alla motgångar, voro besjälade av samma naiva

optimism och segervissa entusiasm som sin svenske

beskyddare. I den sista skrivelsen (av den 6 juni 1710) önska

de konungen lycka och seger mot gemensamma fiender,

på det att de själva måtte helt och hållet befrias från det

moskovitiska oket. Det är icke brukligt, att man låter

välgärningar och nyttiga ting sjunka i glömska, och därför

bringa vi i djupaste ödmjukhet ett underdånigt tack till ers

kungliga majestät icke blott för fanan, den förnäma

krigs-klenod, som skickats oss, utan ock för de oss tillsända

0 Slutet är oläsligt. Skrivelsen är avfattad på lillryska språket.privilegierna rörande våra krigsfriheter och rättigheter,

vilket i fullaste måtto har fröjdat allas våra hjärtan. >

Ja, ännu efter Karl Xll:s död bevarade dessa

naturbarn sin svärmiska tillgivenhet för sin bundsförvant i

fjärran nord och sitt bedrägliga hopp om ett fritt Ukraina. 1

breven från atamanerna Ivan Malizewitz och Vassilij

Jerof-coff (i sv. riksarkivet) kalla de sig »arma övergivna på en

främmande ort», tacka för den muntliga hälsningen genom

Feodor Nachimoffskij, lyckönska drottningen, som »måtte

triumfera över alla sina fiender», och förlita sig på Karl

Xlhs konungaförsäkran om protektion »såsom på en

oförstörbar mur och ett fast vapen». Och i en hälsning till

Fredrik I med anledning av hans tronbestigning skrevo de:

»Våra tårar ha förvandlats till glädje».

Men med Karl XII försvann i själva verket

zaporo-gernas och Ukrainas sista hopp. Chmielnitskijs stora tanke,

vanställd genom Mazepas fega hållningslöshet, gick för

alltid upp i rök vid Poltava, och av den mäktige, förslagne

kosackhetmanen var det endast en skugga kvar, då han

såsom en till kropp och själ bruten gubbe kom till sin

dödsbädd i Bender.

Lika svävande som uppgifterna äro om Mazepas

födelseår, lika oviss är man om hans dödsdag. Måhända

var det den 22 september 1709 — detta datum angiva både

Nordberg och Rigelman. Kostomarov, professor

Hrusjev-skij och Evarnitskij skriva dock: Den 22 augusti. En här

och var förekommande notis, att han skulle hava tagit gift

för att förkorta livet, är oriktig; ty efter alla själskval och

kroppsliga krämpor voro hans dagar redan räknade, då han

kom till Bender. Förmodligen påskyndades döden, då han

fick veta, att tsar Peter av turkiska regeringen begärde hans

utlämnande genom sitt sändebud i Konstantinopel, greve

Peter Tolstoj, den adlige stamfadern för den linje, vars

huvudman för närvarande är den världsbekante författaren på

Jasnaja Poljana. Denne Tolstoj, en av tsarens mest intelli-genta rådgivare, blev på sin herres befallning gift med

hetmanen Skoropadskijs dotter Uljana och utnämndes till den

förste storryske översten i Lillryssland. Han bjöd turkarna

300,000 thaler, för att Peter 1 skulle få åse, huru Mazepa

hudflängdes och hängdes i galge; men detta nöje

förunnades honom icke: Karl Xlhs bundsförvant åtnjöt orientens

heliga gästfrihet och var säkert skyddad i Bender.

Bland senare tids påhitt är den falska anekdoten om

hans sista ord på dödsbädden: »Må jag ensam bliva

olycklig, och icke de många, på vilka mina fiender kanske aldrig

tänkt eller vågat tänka. Det grymma ödet har redan

förstört allt med ett ovisst slut. Inte heller vet man,

huruvida han före döden bränt sina papper i Bender. Troligen

voro de redan före slaget vid Poltava förintade, och

Mazepa hade för rästen aldrig varit vän av skriftliga

förbindelser. I det avseendet var han en äkta kosack av den

gamla goda stammen.

Det tillförlitligaste och utförligaste aktstycket om

Ma-zepas död befinner sig i svenska riksarkivet. Det är

skrivet på tyska omkring år 1720 — utan tvivel av Olik, fast

det ej är undertecknat, och i alla händelser av en person,

som stått Mazepa mycket nära under hans sista

levnadsdagar. Enär detta papper även sprider ljus över Mazepas

ekonomiska förhållanden och hans kvarlåtenskap, förtjänar

det väl att återgivas i ordagrann översättning.

Utförlig berättelse om huru den kosackiske

fältherren Mazeppa avled och huru hans egendom efter

hans död blev disponerad.

»Då vi lågo i Bender, föll den kosackiske fältherren

Mazeppa i en dödlig sjukdom, varför han skickade bud till

hans högtsaliga kungliga majestät och lät bedja, att hans

majestät måtte förordna en pålitlig människa till honom i

hans sjukdom, på det att hans egendom, som han hade

hos sig i gyllene klenoder, icke skulle råka i främmande hän-der. Därpå beordrade hans högtsaliga majestät mig

genast, att jag skulle förfoga mig dit och stanna där hos

honom. Då jag nu kom till honom, fann jag honom

mycket svag, och så fort jag inträdde, blev han mycket glad

att jag kom till honom, emedan jag kunde tala med

honom. Därpå anmodade han mig, att jag skulle stanna hos

honom och hava ett vaksamt öga på hans saker och på

hans rum, särskilt på hans skrin och på två fjärdingar, som

voro fulla med dukater, samt ett par ridväskor, vari alla

hans juveler och ett stort antal guldmedaljer lågo.

Ridväskorna lågo under hans huvudkudde, men kaggarna med

dukaterna i stodo framför hans säng. Han bad mig också,

att ingen av hans folk skulle få bära eller taga något i

hans rum.

Hans systerson Vojnarovskij träffade jag i samma

hus apart sittande i ett annat rum. Honom sade jag, att

jag hade blivit beordrad att stanna där och giva akt på herr

fältherren och på hans saker, vilket likaledes var honom

kärt. Två å tre dagar därefter dog herr Mazeppa om

natten. Den turk, som ägde huset, skickades genast till den

turkiske cadi eller domaren för att underrätta domaren om

detta, varpå inom en timme fyra turkar kommo från

domaren och togo allt, vad de funno i Vojnarovskijs rum, och

buro det in i det rum, där den döde Mazeppa låg, stängde

och förseglade dörren, sägande att detta skedde i deras

käjsares namn och att deras rättigheter och bruk i landet

krävde detta. Därpå satte jag också mitt sigill därpå. Men

herr Vojnarovskij blev häröver mycket allarmiert och

otålig för att de också förseglade hans saker. Men han måste

finna sig häruti, sedan turkarna hade försäkrat honom, att

de åter skulle frigiva allt, så snart man fann Mazeppas rätte

arvinge.»

»Så fort dagen grydde och Benders portar öppnades,

begav jag mig till staden till hans högtsaliga kungliga

majestäts läger och rapporterade, att Mazeppa var död ochatt alla hans saker hade blivit förseglade av turkarna, varpå

hans högtsaliga majestät genast skickade mig till pasjan

i Bender med anmodan, att pasjan måtte utfärda en order,

att sigillet skulle borttagas från dörren, enär den salige

Mazeppa icke blott tillhört hans majestäts svit, utan ock stått

under hans majestäts protektion. Därpå sände pasjan bud

till domaren att sigillet skulle tagas bort. Sedan detta skett,

fick jag order av hans högtsaliga kungl. majestät att

överlämna allt åt herr Vojnarovskij. Denne lät redan samma

dag föra allt till sitt kvarter, och sålunda fick herr

Vojnarovskij fullständig dispositionsrätt till allt.»

Chmielnitskij-monumentet i Kiev.

»Men då det kosackiska generalitetet (starsjinan,

krigskansliet) erfor, att herr Vojnarovskij sökte att ärva endast

Mazeppas pängar, men icke hans tjänst, uppstod bland dem

ett stort sorl, och de började också för den skull att

högeligen besvära sig hos hans kungl. majestät, hurusom de

förnummit, att herr Vojnarovskij icke hade lust att

efterträda sin morbror, den avlidne Mazeppa, enär han icke

blott tillägnat sig Mazeppas hela skatt, utan ock alla

klenoder och regalier, som av gammalt tillhört den

efterträdande fältherren, och i händelse han ej ville bliva fältherre

i den avlidnes ställe tillhörde honom rättsligt ingenting,

enär Mazeppa ej lämnat efter sig något testamente och ej

testamenterat något åt honom. Därför lät hans högtsaliga

kungl. Majestät anordna en undersökning, och en kommitté

tillsattes, bestående av general Poniatowski, ombudsrådet

von Müllern, kammarherren Klingenstjerna och kanslirådet

von Kochen. Efter anställd undersökning fälldes också

utslag i denna sak, enligt vilket allt tillerkändes herr

Vojnarovskij. Men kosackerna höllo pä att Vojnarovskij skulle

bliva fältherre, emedan han icke blott förut beklätt posten

såsom underfältherre i Mazeppas frånvaro, utan därjämte

tagit till sig den förre fältherrens kassa. Men Kosackernas

yrkande avslogs, och fältherrevärdigheten överlämnades åt

herr Orlik, som i början ogärna ville mottaga den; men

alldenstund hans högtsaliga kungl. Majestät fasthöll

därvid, måste herr Orlik nöja sig därmed. Emellertid kom

herr Vojnarovskij och lovade Orlik 3,000 dukater, om han

ville antaga denna Charge, varpå Orlik upphöjdes till

fältherre, och herr Vojnarovskij behöll allt, vad Mazeppa

lämnat efter sig av guld, juveler och andra värdesaker.»

Så långt denna helt visst trovärdiga skildring av

Ma-zepas ändalykt. En hjältes död! Ännu i det allra sista

märker man hans pänningsnikenhet och hans misstro även

mot sina allra närmaste. Och knappt hade han lyktat sina

ögon, förrän kivet begynte om hans kvarlåtenskap.

Emellertid fick Mazepa en ståtlig begravning, som

mången verklig hjälte skulle kunnat avundas honom, ty

trettio svenska officerare — helt visst några av sin tidsyppersta krigare — följde kistan till graven. Härom skriver

Nordberg:

»Mazeppa wardt först med wanliga Ceremonier efter

Grekiska kyrkans bruk begrafwen strax utanför Swenska

lägret, men sedermera beledsagade hans folk Liket till Jassi,

där det aldeles wardt nedersatt och de ordentelige

Själe-mässorna skedde. Begrafningsprocessen war sålunda: Först

redo alle Konungens Trumpetare och Pukslagare, med en

Sorge-Musique alt ifrån Fält-Herrens Quarter i Bender till

Graf-Platzen. Efter dem en förnäm Cossak, som förde

Fält-Herrens staf eller spira, besatt med äckta stenar och

pärlor. Därnäst kördes Liket på en vagn, med 3 par hwita

hästar; Lik-kistan war med rödt sammet och breda

guld-Galoner. På bägge sidorna gingo Cossaker, klädde i

Pant-zer-skiortor, bärande alle blåtta sablar. Så gick en hop

Cossakiska qwinfolk till fot, gråtande och tjutande, såsom

vid deras begrafningar brukeligit är. Därefter följde den

honomi sedermera succederande Fält-Herren Orlich och

Mazeppas syster-son Woinarowski til häst, och aldra sidst

30 Swenske Officerare. På sidorna utan före redo

Cos-sakerne Compagnie wis, med nedersläpta Fahnor och

Bössor. Kyrckan låg ett litet stycke från staden. Dit bars

Liket in; Prästerne tände op en myckenhet waxlius. Så

blef mässan sungen. Liket lyftes i grafwen, och i det

samma gåfwo alle Cossackerne Salwa.»

Av denna skildring tyckes framgå, att Mazepa blev

begraven i Jassy, och detta upprepas av Kostomarov.

Bantysj-Kamenskij uppger — efter Engel och andra

sages-män — att han blev begraven i byn Varnitsa vid Bender,

där han hade dött. Emellertid nämnde redan hans samtida

landsman Hertsik, att han jämte två män skickades av

Voj-narovskij för att föra kistan från Bender till Galatz, där

den sänktes i mullen av metropoliten, och i sitt år 1716 i

Breslau uppsatta testamente, varav svenska riksarkivet

besitter en kopia, anslog Vojnarovskij ett tusen thaler åt klost-ret »Gallatz i Wallachiet, där hans excellens, den

zaporo-viske fältherren Mazepas, min salige morbroders och

välgörares kropp ligger begraven».

Detta bekräftas till fullo av en samtida rumänisk

krönika av Nicola Costin, storlogofet (kanslär) av Moldau, d.

1711, publicerad av major M. Kagalnicean i Jassy 1845.

Däri heter det: »Den 18 mars 1710(!) *) dog i Bender

hetman Mazepa. Begravningsceremonien förrättades i kyrkan

i byn Varnitsa vid Bender, varpå kroppen fördes till Galatz,

där den begravdes i S:t Georgs kloster». Detta kloster

hade mycket tidigt grundats av genuesarna. Kistan

ned-sattes mitt i klosterkyrkan i ett underjordiskt valv av

tegelsten, och ovanpå, på golvet, lades en gravhäll, varpå

Mazepas namn med furstevapnet och en enhövdad örn

inristades.

Men icke ens efter döden fick den stackars Mazepa

vara i fred. Några månader efter begravningen, då turkarna

under kriget med Ryssland stormade Galatz och plundrade

klostret, öppnade de kistan i förhoppning att finna några

skatter däri, och en del av de förmultnade lämningarna lära

då ha kastats ut på stranden av Donau. Nu först fick

Mazepa ro en tid bortåt. Men när grekiska munkar år

1835 ville begrava serdaren Dimitri Derektji-pasja mitt i

kyrkan, stötte de oförmodat på Mazepas glömda gravvalv, och

det, som ännu kunde finnas kvar av hans knotor, måste

maka åt sig för serdarens ben. Några år senare flyttades

bådas jordiska kvarlevor till en annan plats utanför kyrkan,

och den gamla gravhällen ersattes av furst Michael Gika

med en ny. Härvid begick man dock det komiska

misstaget, att man försedde Mazepas tyska riksfurstevapen med

9 Uppgiften om denna dödsdag är dock mycket beaktansvärd.

Om Mazepa dött i aug. eller sept. 1709, såsom alla andra uppgiva,

har man svårt att förklara, varför valet av hans efterträdare såsom

hetman uppsköts ända till våren 1710.en tvåhövdad (österrikisk eller rysk) käjsarörn. I senare

fallet en händelse som ser ut som en tanke!

* *

*

Den 5 april 1710 hade Mazepas sekreterare, Filip

Or-lik, avlagt trohetsed såsom hetman, sedan Vojnarovskij,

trots kosackernas önskan, på det bestämdaste vägrat att

övertaga sin morbrors svåra ämbete såsom lillrysk hetman

och chef för den zaporogiska armén under svenskt beskydd

och till och med givit Orlik 3,000 dukater för att han skulle

övertaga bulavan. Denna utnämning bekräftades den 10

maj av Karl XII, som i sitt på latin avfattade

utnämnings-brev (förvarat i R. A. *)) berömmer Orlik och »det fräjdade

lillryska folket, som suckar under det vanmäktiga

moskovitiska herradömets ok>; kungen lovade därjämte att icke

nedlägga vapnen mot »Czarus Moskoviae», att söka

upprätta den forna kosackfriheten, trygga Ukrainas gränser och

försvara dem mot gemensamma fiender.

Orlik, vilken vi längre fram skola återse i Stockholm,

var utan tvivel den mest begåvade och mest sympatiske i

det blandade sällskap, som kallas mazepintser, d. v. s.

Mazepas överlevande fränder och anhängare, och ända till sin

död (omkr. 1742) förblev han de gamla kosackiska

frihets-idealen trogen med ungdomlig entusiasm och en för

zapo-rogerna mindre vanlig energi. I ett brev till drottning

Ulrika Eleonora 1719 (i R. A.) kunde han också med en viss

berättigad stolthet säga: Jag vill förtyga then trohet,

hwil-ken min Krigmacht glorieust bewijst, hwilken effter thet

pultaviske slaget, sedan Fahrkåsterne woro af fienden

borttagna, hans högtsahl. Kongl. Mayt tå han blesserat war,

öfwer Nyper-strömen öfversatte och intill Bender genom

öde och obanade marker med högsta trohet hans Mayt

*) = Svenska riksarkivet.igenombrachte och så för Konungens wälfärds skull

mycket blod invid floden Boh (Bug) utgjutit och många

glorieuse actioner utfört.»

Och om sitt förhållande till sin bortgångne förman

skrev han 1719 (R. A.): »Om det vore mig tillåtet att

sammanställa det andliga med det världsliga, skulle jag på min

företrädare, den välborne Mazepa, vilja tillämpa Evangeliets

ord: Si, vi hava lämnat allt och följt dig. Om vi sporde,

vad vi skulle få i lön därför, skulle han, om de döda kunde

tala, svara ur sin efterlämnade aska: Allt, som är mitt, är

ock ditt, likasom han under sin livstid vid sin själs

salighet ofta svor mig, att jag skulle hava alla hans ägodelar

gemensamma med honom, men fordrade av mig, att jag

skulle förbliva honom trogen, på det han icke måtte

förråda tsaren.»

Även sedan Karl XII hade lämnat Bender, betygade

Orlik i sina prydligt skrivna latinska brev (R. A.) till ko:

nungen i Demotika sin orubbliga trohet och prisade Karl

XII:s »heroiska dygd, som icke blott lärt sig att besegra

fienden med vapen, utan ock att vinna de honom

underdånigas hjärtan genom välgärningar». I ett av dessa brev

liknar han den nödtvungna vistelsen i Bender vid den

babyloniska fångenskapen; men intet sargar hans bröst så

svårt som att han ej längre får skåda konungen själv».

Den redan antydda tvisten mellan Orlik och

Vojna-rovskij rörande Mazepas kontanta kvarlåtenskap beredde

sedermera den svenska regeringen mycket obehag.

Närmast gäller det 60,000 thaler, som Mazepa redan före

slaget vid Poltava hade lånat åt Karl XII. Vojnarovskij

påstod, att hans morbror tagit dessa pängar ur sin egen

kassa och att han i egenskap av Mazepas universalarvinge

sålunda vore den rättmätige fordringsägaren. Orlik åter

försäkrade, att Mazepa hade försträckt konungen denna summa

ur den zaporogiska krigskassan. Orlik hade nämligen av

greve Piper skickats till Mazepa med anhållan att få försvenskarnas räkning låna detta belopp mot en växel på

Hamburg. Mazepa hade efter vanligheten slingrat sig

undan med att han själv ej hade pängar efter plundringen av

Baturin, men att han skulle bedja starsjinan utanordna detta

belopp, och generalmajor Lagercrona fick också 60,000

thaler i Budistje. Och Orlik anmärkte med rätta i en av sina

inlagor till svenska regeringen, att om det hade rört sig

om Mazepas privata medel, hade han ju icke behövt

inhämta det kosackiska krigskansliets samtycke till denna

pänningaffär.

Kort efter Karl Xiks avresa från Bender dog

därstädes kosacköversten Bystritskij, vilken omedelbart före

kala-baliken x) sände konungen en latinsk anklagelseskrift, varav

Orlik fick en ( i R. A. förvarad) kopia, som Bystritskijs son

lämnade honom. Med ett utdrag ur denna skrift taga vi

avsked av Mazepa, sådan han ter sig i den historiska

forskningens ljus.

>Högt lysande Konung och nådige herre.

Icke genom någon annans förvållande har jag

förlorat min fromma hustru, mina barn och min förmögenhet

än genom den saligt avsomnade fältherren Mazepa, därför

att jag icke förrådde honom, då jag två gånger skickades

med brev till ers majestät och fortsatte min tjänst hos

honom under loppet av fyrtio år. Men nu har den högädle

herr Vojnarovskij glömt detta och gäckar mig blott med

löften, änskönt min hustru var befryndad med honom, ty

1) Här må anföras en episod ur den förträffliga tidskriften

¿Kievskaja Starina» (1896) om Karl XII:s värja, som förvaras i

Moskvas rustkammare. Då kungen skulle föras till Demurtasj vid

Adriano-pel, vägrade han att taga emot sin värja, och då man två gånger räckte

den åt honom i vagnen, kastade han ut den. Den tillföll då

seraski-ren Izmail-pasja, som kort därpå förflyttades till Otjakov och med sitt

huvud fick plikta för kalabaliken den 1 febr. 1713. Denne skänkte

värjan åt general Tutjkov, guvernören i Izmail.Mazepa var hans morbror och min hustru, född

Horodisko, var herr Vojnarovskijs moster. Han lovade från

början att ge mig några hundra dukater, därför att jag hade

understött honom i besittningen av pängarna, då jag

intygade, att det icke var en offentlig kassa, utan fältherren

Mazepas enskilda medel. Och om jag ville yppa

sanningen, så vore det otvivelaktigt, att Mazepa har tagit i

besittning tre fältherrars pänningar, nämligen Bruchovietskijs,

Mnohohrisjnijs och Samojlovitj’, samt Samojlovitj’ trenne

söners rikedomar: Simeons, den av tsaren i Sievsk

avrättade Grigorijs och den till Sibirien förvisade Jakobs, vilket

allt stannat i Mazepas händer. Men även offentliga

inkomster av arrenden stannade hos Mazepa, och efter hans

död tog herr Vojnarovskij alla dessa allmänna

pänningemedel och klenoder, änskönt Mazepa icke tog dem med

sig till Ukraina. Mazepa skickades av kosjevojen Sirko

undan den yttersta dödsfara till Samojlovitj i Baturin och

därifrån till Moskva. Sedan användes han i femton år av

Samojlovitj i hovtjänst, utsågs av honom till generalasaul,

vilket ämbete han förvaltade i sex år, och sedan

Samojlovitj förvisats till Sibirien, efterträdde Mazepa honom och tog

till sig alla kassor och offentliga medel.»

Detta var domen över död man, och den, som fällde

detta omdöme, hade varit fyrtio år i Mazepas tjänst. Vad

tänkte Karl XII, då han mottog detta brev?

Ridån gick nu ned över ett av vår historias

underbaraste skådespel med alla dess växlande tablåer från Narva

till Bender. Men den epilog, som sedan följde, utspelades

icke på Ukrainas bloddränkta jord. Dess fragmentariska

scener måste hopletas från Moskva och Petersburg, från

Sibiriens snöhöljda stepper, från Skåne och Sveriges

huvudstad.

*

VII.

DEN STORA EFTERRÄKNINGEN.

Det var ett sällsynt brokigt följe, som efter Karl XII

kom från Turkiet till Sverige år 1715. Den

europeiska orientens samtliga folkslag voro här representerade —

icke minst judar och greker, och huru olika dessa objudna

turister än voro sinsemellan i språk, religionsbekännelse

och seder, hade de dock ett gemensamt: större eller mindre

pänningekrav på Karl XII och den svenska statsskassan.

Om dessa stackares och skojares öden i Stockholm läses

utförligt i Th. Westrins intressanta uppsats om Karl XII:s

orientaliska kreditorer i Hist. Tidskrift (1900). Här vilja vi

endast sysselsätta oss med de mazepintser, vilka efter det

stora skeppsbrottet vid Dnjeper och Dnjester såsom små

spillror av ett stort vrak slungades upp på skånska kusten.

Källan för dessa lillryssars passionshistoria är nästan

uteslutande det svenska riksarkivets »Cossacica» och

biografiska material.På uppdrag av Sjevtjenko-sällskapet i Lemberg publicerar

författaren de dithörande aktstyckena i det lillryska lärda samfundets

årsskrift 1909 med anledning av det 200-åriga Poltava-jubileet.

Förutom Mazepas nominelle efterträdare såsom lillrysk

hetman under svenske kungens protektion, Orlik (med

hustru och barn) samt systersonen Vojnarovskijs maka,

bestod den ukrainska kolonien i Stockholm 1716—1720 av

följande notabiliteter: generaldomaren Kliment Dolhopoli,

generaladjutanterna Grigorij Hertsik och Fedor Mirovitj,

asaulen Ivan Hertsik, »generalauditören > Fedor Tretiak,

standarbäraren Aftaman Hertsik, »bulavniken» Fedor

Nachi-movskij samt en ortodox präst vid namn Parfenij, vilka

under vistelsen i Stockholm åtnjöto ett årligt underhåll,

växlande från 672 daler silvermynt till 200. Dessutom fanns

det icke så få lillryska krigsfångar, tjänare och f. d.

soldater, som från Ukraina hade blivit vinddrivna till det avlägsna

landet på andra sidan om det baltiska havet. Och alla

gjorde de anspråk på eller tiggde större eller mindre

smulor av de två och en halv miljoner riksdaler courant (= 20

milj. kronor i nutida mynt!), som Karl XII och hans

lättsinnige finansielle medhjälpare Grotthus upplånat i Turkiet.

Den märkligaste av dessa exotiska gäster var

obestridligt Filip Orlik. Han härstammade från en tjechisk släkt,

som under hussitkrigen utvandrat från Böhmen till Polen

och Litauen, och en av hans förfäder, Stanislaw Orlik de

Lasiska (d. 1559) ligger begraven i dominikanernas

Trefal-dighetskyrka i Krakau. Filip föddes år 1672, studerade hos

jesuiterna i Vilna, Mohilev och Kiev, kom 1698 i kosackisk

kanslitjänst, gifte sig med Anna Hertsik och blev

»generalskrivare > (sekreterare eller kanslär) hos Mazepa, med vilken

hans öden oupplösligt förknippades. Man vet ock, att han

var med vid Jan Obidovskijs bröllop med Kotjubejs dotter

Anna, ty han uppvaktade då brudgummen, Mazepas

systerson, med en »panegyrik» eller bröllopskväde.

Då Orlik efter Mazepa hade blivit vald till hetman

(1710), kom han naturligtvis i en mycket vansklig

belägenhet, som både finansiellt och politiskt förvärrades, sedan

Karl XII lämnat Bender för alltid. Hans latinska skrivelser

till den höge protektorn intyga också icke blott hans

oförställda beundran för Karl XII:s hjältemod och hans

personliga hängivenhet för den man, i vilken han allt fortfarande

såg sitt eget och hela Ukrainas enda stöd, utan ock hans

förtvivlan över den svåra ställningen. Här må vara nog attanföra början på ett av hans memorial till den svenske

kungen, skrivet på hans vanliga siratliga, nästan poetiska

latinska språk:

Enär det ser ut som den Ottomanska Porten vore

betänkt på att åter gripa till vapen mot moskoviterna, måste

vi frukta, att vi i detta förvirrade sakläge störtas från det

moskovitiska förtryckets Scylla till det turkiska förtryckets

ännu farligare och fördärvligare Charybdis. På det att detta

måtte undvikas, bedja vi ödmjukligen, att hans kungliga

Majestät, vår nådigaste herre och beskyddare, måtte

bispringa vårt mellan Scylla och Charybdis skeppsbrutna

folk och på de sätt och med de medel, som honom

täckes, i denna storm föra vårt fosterland till det goda

hoppets udde.>

Från Wien kom Orlik med sina landsmän 1715 till

Stralsund, varifrån han redan skickade brev till Stockholm

med begäran om pänningunderstöd, och själv anlände han

på nyåret 1716 till Ystad. Såsom första hemvist anvisades

dem Kristianstad, och Hertsik fick sitt tillfälliga uppehälle

genom något arbete i Karlskrona. Orliks familj

kvarstan-nade i Kristianstad och led där mycken nöd. I ett brev

till drottning Ulrika Eleonora 1719 beklagade han sig över

att hans hustru och sju barn i två månader saknat alla

medel, knappt hade en bit bröd till sitt uppehälle och

nödgades taga varor på kredit, så länge sådan beviljades. Då

han själv fortsatte resan till Stockholm, måste han i

Kristianstad »till sin evärdeliga skam och nesa» hos

köpmannen Conrad Kampf pantsätta sina två »fältherrespiror», sin

kungliga fana och det feltherretecken, hvilket gemenligen

kallas Bunsiuck» (buntjuk, standaret med hästsvans) för att

få de 200 riksdaler, som resan till Stockholm krävde. I

Kristianstad satte han sig i skuld för inalles 4386 riksdaler.

Och i Stockholm måste han pantsätta sina sista klenoder,

en diamantring och ett guldkors, för 60 thaler och gjordeskulder hos general Meyerfelt, greve Crispin, v.

hovkans-Iär Höpken m. fl. till ett belopp av 1,132 riksdaler.

Emellertid utfick den stackars Orlik den 3 juni 1719

ett halvt års gage, och år 1720 anslogo ständerna åt

honom 20,000 daler s. m. Därmed avskrevs den fordran å

60,000 thaler, som Orlik i egenskap av hetman ansåg sig

ha rätt att få, enär detta belopp uttagits ur den ukrainska

krigskassan såsom krigslån åt svenskarna och icke vore att

betrakta såsom Mazepas enskilda förmögenhet, varöver

systersonen Vojnarovskij hade att förfoga. »Vojnarovskij

— heter det i en av hans besvärsskrifter — hade inne moth

all rätt och wanlighet alla publique medel genom sina til

sig köpte wänners gunst och hielp. Jag teeg härtill stilla,

fastän hela mitt Krigfolk mot detta mitt stillatigande

ropade.»

Efter Karl Xlhs död skrev han till drottning Ulrika

Eleonora ett latinskt brev, vari han vältaligt beklagade den

stora förlusten: Ho skall giva mina ögon vatten, på det

jag må kunna begråta det sorgliga och beklagansvärda öde,

som drabbat den oförliknelige hjälten, Ers kungliga

Majestäts kärälskelige broder, min synnerlige beskyddare och

mycket nådige herre?.... Min smärta tränger ända till

märg och ben» etc. Och till zaporogernas kosjevoj

Mila-sjevitj skrev han den 8 dec. 1719:

»Jag måste hjärtligt sörja över min olycka att jag, efter

hans lysande och evigt minnesvärde konungs, vår

protek-tors död, nu står alldeles övergiven och därtill är så långt

avlägsnad från eder, mina vänner, och den zaporogiska

hären. Men 1 kunnen vara förvissade, mina käre bröder,

att jag i själ och hjärta aldrig har avlägsnat mig från eder

i detta fjärran nordiska land på andra sidan Baltiska

havet.... Om döden ej hade avskurit hans majestäts

livstråd, skulle det säkert ha inträffat, att svenske kungen med

ännu starkare trupper än vid krigets början skulle hava

begivit sig över havet igen, och då hade vi åter fått träffas.

Jensen, Mazepa. 12Men Gud har i sina outgrundliga rådslag ändrat allt detta,

för att det så mycket fortare skall bli lugnt och för

förekommande av ytterligare blodsutgjutelse......... Men till så

mycket större fördärv för Moskva har den avlidnes syster

Ulrika Eleonora ingått förbund med Polen, England,

Preussen, Frankrike, Holland och käjsaren mot Moskva — hela

kristenheten, till och med Ottomanska Porten, mot Moskva,

och de skola angripa nästa vår både till lands och sjöss.»

Det var i denna naiva förhoppning om ett stort

europeiskt förbund mot tsardömet som Orlik för alltid lämnade

Sverige år 1720, och den svenska regeringen var för visso

icke missbelåten att för så billigt pris slippa den

inflytelserikaste av sina objudna gäster från Ukraina. Orlik for från

Stockholm d. 11 oktober till Ystad med sin äldste son

Grigorij och sin sekreterare, kapten de Cloirs; men

emedan det då för tillfället ej fanns något kofferdifartyg, som

låg segelklart till Lübeck, anhöll han, att den svenska

regeringen måtte beordra ett transportfartyg från Karlskrona för

hans och hans familjs räkning. Även den äldste sonen,

Grigorij Peter, upprepade nu sin begäran om

reseunder-stöd »på grund av faderns mycket svaga pänningetillstånd».

Dagen före sin avresa skrev Orlik till konung Fredrik, att

han över England ämnade sig genom Ungern till Orienten.

För att underlätta sin färd skickade han i förväg sin frände,

generalstandarbäraren» Ivan Hertsik, till khanen och

seras-kiren med konungens brev, och denne borde färdas dit

genom Polen tillsammans med sin äldste broder, som för

att undgå ryssarnas förföljelser inkognito vistades i en liten

stad nära Warschau under general Poniatowskis hägn.

På utresan från Sverige lär Orlik verkligen ha fått

med sig några skrivelser från den svenske konungen till

käjsaren, konungarna av England och Polen, till Porten och

till khanen av Krim, och då Peter I fick vetskap härom

befallde han, att inga zaporoger skulle släppas fram till

Krim och att man skulle ha ett vaksamt öga på Orlik.Dennes färd styrdes först till Hannover, och nu begynte

ett kringflackande, resultatlöst emigrantliv, som något

erinrar om de polska landsflyktingarnas på 1830- och

1860-talet. Från Hannover begav han sig över Thüringen, Prag

och Breslau till Krakau, för att undvika ryska spioner,

under det att familjen for direkt genom Preussen. Och hans

farhågor voro icke ogrundade. Det ryska sändebudet i

Wien, greve Jaguzjinski, sände den 14 mars 1721 till greve

Neithurt i Breslau en käjserlig order, att enär »förrädaren

och rebellen» Mazepas efterträdare Orlik med hustru och

barn rest från Sverige till Hamburg för att i Orienten

uppegga till krig mot Ryssland, han skulle häktas vid

ankomsten till Breslau eller åtminstone under någon förevändning

kvarhållas där tills vidare». Hans hustru, som för 800 thalers

skuld måste dröja i Breslau, blev — enligt vad Orlik skrev

till en svensk rådsherre, förmodligen v. Höpken — mitt i

natten visiterad av Jaguzjinskij d. y., utan att man dock

lyckades hitta något komprometterande, och där dog den

yngste sonen. Sedermera kom familjen dock till Krakau,

där barnen blevo omhändertagna av bernardiner-munkar. Här

träffade han ock sin svåger Ivan Hertsik.

Freden i Nystad drog ett streck över Orliks

storpolitiska planer, och i sin förtvivlan sökte han försoning med

tsaren. Genom det dåvarande holsteinska sändebudet i

Petersburg, general Stenflycht (Johan Segersten), den

äventyrlige krigaren, som sedan blev Orliks måg, skickade han

d. 1 juni 1721 till den mäktige prelaten Stefan Javorskij

det ångerfulla brev, som förvaras i ryska statsarkivet och

är ett värdefullt dokument rörande Mazepas förräderi. Men

det lämnades obesvarat, och det var kanske det bästa för

honom själv.

Efter ett besök i Frankrike finna vi Orlik hos khanen

av Krim, där han sökte uppvigla zaporogerna och Ukraina

till ett hämndekrig mot Moskva, enär »den nuvarande

situationen i Europa vore mycket lämplig härför». Och i ettbrev till Fredrik I meddelade han att han, genom sin

»generalfänrik» Ivan Hertsik skulle uppmana Turkiet att åter

angripa tsardömet dels över Astrachan, dels över Azov.

Men all vältalighet och alla ansträngningar båtade till intet,

ty situationen var i själva verket allt annat än lämplig.

Sverige hade annat att tänka på än att störta sig i ett

dåraktigt krig, och zaporogerna, som under käjsarinnan Annas

regering fingo flytta tillbaka inom Rysslands gränser,

svarade rent ut, att de voro trogna ryska undersåtar och att

de undanbådo sig hans skriverier.

År 1722 kom han till Jassy, där han återsåg Karl XII:s

tolk Alexander Amir, och fortsatte genom Bulgarien till

Salonichi. Där torde han hava stått under hemlig

bevakning och sysslade huvudsakligen med en år 1720 påbörjad

dagbok, en diger volym på 800 sidor med polsk, latinsk

och fransk text, som förvaras i Krakaus

Czartoryski-biblio-tek. Den torde snart nog komma att publiceras av

Akademien i Krakau och innehåller för visso åtskilligt av värde

för den svenska historieforskningen. De sista orden i hans

dagbok bikta den bittra erfarenheten: »Zaporogerna äro så

lumpna, att de icke mer minnas sitt förflutna och sitt gamla

anseende». Hans sista brev till Sverige (till von Höpken),

berörande den politiska situationen i Europa och planerna

mot Ryssland, är daterat den 30 maj 1741. Året därpå

dog Orlik. förmodligen i Jassy — det ukrainska

kosackväsendets siste mohikan och kanske noblaste representant

i utlandet.

Orliks familj var mycket talrik. Med sin hustru Anna,

född Hertsik, hade han åtta barn, av vilka dock ett torde

hava dött i mycket späd ålder: tre söner, Grigorij, Michal

och Jakob, samt döttrarna Barbara, Nastasia, Marta, Mary na

och Katarina. Av dessa barn voro Jakob och Marta födda

i Bender och hade till faddrar, den förre — Karl XII, den

senare — Stanislaw Leszczinski; Maryna föddes på Riigen

under Stralsunds belägring och hade till fadder Ulrika Eleo-nora, som representerades av fältmarskalken greve

Rehn-sköld. Det yngsta barnet Katarina, som föddes 1718 i

Skåne, fick nöja sig med att till gudfader hava guvernören

av Skåne. Om deras öden vet man endast, att Nastasia

blev gift med general Stenflycht. Den äldste sonen

Gri-gorij studerade ett par år vid Lunds universitet under

ledning av Andreas Rydelius, professor i metafysik.

Ekonomiska bekymmer gjorde, att fru Anna Orlik

mer än en gång måste vända sig till den svenska

regeringen med bön om understöd. I ett brev från Krakau

till kung Fredrik 1730 skildrade hon sin olyckliga

belägenhet: »Den hårda och ödesdigra nöd, vari jag har råkat:

en olycklig moder [i Ryssland] försänkt i det djupaste

elände, min make i en dyster landsflykt bland de otrogne,

och detta endast för att han offrat sitt liv, sina ägodelar

och sin frihet för sitt nit och sin orubbliga hängivenhet

för det svenska konungariket och för högtsalig konung

Karl XIl:s person, ärorik i åminnelse». Även dottern

Barbara talade i ett brev till kungen (1731) om att hennes

far i Turkiet ej kunde hjälpa familjen med en brödbit och

att modern måste göra stora skulder i Polen, så att hon

ej kunde komma från Krakau.

Av ett tacksamhetsbrev från den äldste sonen 1747

framgår, att den svenska regeringen (riksdagen) beviljade

hans mor och syskon en årlig pension av 600 plåten (1

plåt = 2 daler s. m.). Denne Grigorij, »comte d’Orlik»

såsom han kallade sig, tyckes i det allra längsta ha

fasthållit vid de gamla traditionerna och drömmarna om ett

fritt Ukraina i förbund med Sverige, att döma av hans brev

till Carl Gyllenborg åren 1739 — 41: Visserligen kan det

tyckas som om min far vore ett svagt verktyg för en så

stor plan; men om man tar i betraktande att den

kosacki-ska nationen, såsom vars lagligt valde chef under den

svenske konungens auspicier han har erkänts av den

Ottomanska Porten, ej åstundar något högre än att få ett gynn-samt tillfälle att bistå honom, och om man vidare besinnar

Portens blomstrande affärer och dess högtidliga försäkringar

åt min fader, då han sista gången träffade Stor-Visiren nära

Vidin, kan man väl hoppas, att min faders motgångar skola

upphöra och att han skall bliva i stånd att med sin nation

gagna Sveriges intressen______»

Ett ännu sorgligare öde gick Mazepas systerson

An-drej Vojnarovskij till mötes. Hans uppfostran och en

studieresa i Tyskland hade bekostats av Mazepa, som 1705

rekommenderade honom hos greve Golovin. Såsom

Mazepas närmaste frände och arvtagare gjorde han i främsta

rummet anspråk på de pänningar, som Karl XII hade lånat

av den lillryske hetmanen, och redan från Demotika 1714

framställde han till svenska regeringen sina krav. Han

reste dock icke direkt till Stockholm med Orlik och de

andra landsflyktingarna, utan lämnade sin familj i Breslau

och fortsatte ensam till Hamburg, måhända för att utfå

pängar på den växel, som utfärdats på ett bankirhus i

Hamburg. Där tillbragte han några veckor på ett — såsom

man har skäl att tro - ganska sorglöst sätt, tills den ryska

regeringens verktyg — med Hamburger-myndigheternas allt

för välvilliga medgivande — lyckades få honom i sitt våld

och utlämna honom åt den hämndlystne tsaren, som lät den

i det stora hela oskyldige Vojnarovskij umgälla, vad hans

rike morbror förbrutit.

Den 12 okt. 1716 hade Vojnarovskij i Hamburg ätit

middag hos Aurora Königsmark, för vars kvinnliga behag

den något lättsinnige Vojnarovskij helt visst var mindre

oemottaglig än Karl XII hade varit. När han på hemvägen

åkte i vagn genom den ännu så benämnda ABC-gatan, blev

han plötsligt överfallen — på ljusa dagen — av beväpnade

män och fördes fängslad till den ryske residenten Böttichers

bostad, där han kvarhölls under,’ bevakning av tolv ryska

dragoner. Under denna internering trodde han alltjämt, attsvenska regeringen skulle utverka, att han försattes på fri

fot, och i ett på polska avfattat brev, som han den 21 okt.

skrev till sin hustru i Breslau, röjer sig den äkta kosackiska

sorglösheten och optimismen. Detta brev, som av en viss

E. H. Weihmantel i Stockholm översattes på tyska 1723,

är av följande lydelse:

»Min hjärtligt älskade Annichen!

Förmodligen har du redan fått underrättelse om min

olycka, hurusom jag nyligen häktats av moskoviten i

Hamburg, i vilkens kvarter jag nu sitter redan på nionde dagen.

På grund av den svenske, den käjserlige och den franske

ministerns intervenering vilja stadsmyndigheterna icke att

jag föres bort, och jag hoppas därför att bliva fri med

Guds hjälp. Därför bör du inte vara allt för ängslig, ty

även om jag skulle bli kvarhållen till hans tsariska

majestäts ankomst, hoppas jag dock, att han skall förfara såsom

en rättrådig herre mot mig, enär han väl vet, att jag aldrig

har inlåtit mig i några consilia med min morbror. Mitt

hjärtas fru, du har ju i dina händer mitt testamente, som

jag vid min avresa [från Breslau] lät uppsätta skriftligt.

Förbliv därför i den förhoppning, att hans majestät

konungen av Sverige såsom en mycket rättvis och nådig herre

varken åt dig eller mina barn skall låta någon orätt

vederfaras, utan tvärtom, likasom högbemälta Majestät har

behållit mig i sin höga protektion, skall han också täckas

bevara dig och mina barn i densamma. Herr

Ehren-sköld har vår obligation i sina händer, och därför skall

du, så framt jag skulle stanna kvar i moskovitiskt våld,

anmäla dig hos honom och avfordra den. Mitt skrin

med papperen i är likaledes i goda händer, där de icke

skola gå förlorade. Bed blott Gud, att jag måtte slippa lös

ur arresten, så skall allt åter bli bra. Alla mig tillgivna

ber jag dig hälsa och försäkra dem, att jag framhärdar så-som deras, men i all synnerhet min hjärtligt älskade

An-nichens underdånigaste tjänare S. A. Woynarowsky.

Men den arme Vojnarovskij bedrog sig grymt både i

fråga om Karl XII:s maktbefogenhet och tsar Peters

ädelmod. Han fördes i bojor till Petersburg, i vars beryktade

fästning han tillbragte sju svåra år. Under de inkvisitoriska

förhören inlämnade han en på tyska skriven böneskrift

(förvarad i ryska statsarkivet), vari han förklarade sig oskyldig

och okunnig om Mazepas förrädiska planer: Jag fruktade

att vända mig till tsaren av bävan för hans vrede. Men

när jag fick ordern, infann jag mig godvilligt (!) *) hos

tsarens resident i Hamburg och överlämnade mig åt honom.

Jag fick aldrig vara med om hetmanens rådplägningar, ty

morbror avlägsnade mig alltid ur det rum, där han hade

möte med sina adherenter (anhängare). Kanske han, med

hänsyn till min ungdom, misstänkte, att jag skulle komma

ihåg tsarens nåd och icke sluta mig till honom. Efter

morbrors död antog jag icke hetmansvärdigheten och ådrog

mig därigenom den svenske konungens misshag, sedan

ämbetet givits åt Orlik. Jag har ej gjort något, som

strider mot ers tsariska majestät, och därför inträdde jag ej i

svensk tjänst(!?). Under morbrors livstid och efter hans

död kunde jag ej av den svenske kungen återfå mina

utlånade 240,000 thaler. Man avspisade mig med vänliga

ord; men detta hindrade mig emellertid att uppfylla min

ständiga önskan att bedja tsaren om nåd. Många gånger

tänkte jag kasta mig för tsarevitj’ fötter, men ett lägligt

tillfälle erbjöd sig icke. Jag hoppas, att storgosudaren ej skall

straffa mig, oskyldig som jag är till min morbrors synd.»

Men denna onekligen något fega och icke fullt ärliga

0 Den ryske författaren A. Bestuzjev påstår verkligen, men utan

angivande av källan, att Vojnarovskijs utlämnande till Ryssland drog

långt ut på tiden på grund av Wiener-regeringens protester, och att

han slutligen godvilligt beslöt att överlämna sig åt gosudarens nåd

eller onåd.bekännelse räddade icke Mazepas systerson från det

sibiriska livstidsfängelset.

Vojnarovskijs trotjänare Andrej Jakubovskij skildrade

i brev till sin husbondes hustru, som nu mera var bosatt

i Stockholm, huru eländigt han hade det. Han står under

så sträng bevakning, att jag knappt törs tala ett ord med

honom. Det vore bättre att vistas bland hedningar och

turkar än här, där det icke finns någon barmhärtighet. Jag

och min herre behandlas så, att hundarna hava mer frihet

än vi och icke bliva så grymt inspärrade.» Dessutom

svävade den gode Jakubovskij i ständig ångest för att

Vojna-rovskij skulle bliva utfrågad rörande Mazepas affärer».

Fru Anna Vojnarovska, född Mirovitj, gjorde

upprepade försök hos både ryska och svenska regeringen att få

hans hårda lott lindrad. Hon uppsökte det ryska

sändebudet Bestuzjev och lovade, att gosudaren skulle få

hälften av den summa, som Vojnarovskij hade att fordra av

svenska kronan, om han finge förlåtelse, och hon tycktes

vilja muta ministern själv, eftersom hon erbjöd 10,000

du-kater åt den, som kunde utverka detta. Men vid denna

anhållan fästes intet avseende. Den svenske ministern i

Petersburg, baron Cedercreutz, kunde eller ville icke göra

något i denna sak; det engelska sändebudet Camperdon

ville ej höra på Jakubovskijs jämmer, och den holsteinske

representanten Stambke avspisade honom med en allmosa

av fem dukater. Och den svenska regeringen var

vanmäktig i denna sak.

Med ett dagtraktamente av två kopek och med blott

en häst måste Vojnarovskij anträda den förfärliga resan till

Sibirien. Av Stambkes kammartjänare fick han en varm

peruk, och av sin hustru hade han fått en sändning med

linne och skodon, vilka senare dock voro för små för

honom, så att de måste säljas. Jakubovskij fick följa sin herre

till Tobolsk, men måste där vända om, under det att

Vojnarovskij fortsatte till sin bestämmelseort: Jakutsk. Därtillbragte han ännu många förfärliga år i hemsk isolering

och var knappt igenkänlig, då den tyskfödde ryske

akademikern Gerhard Friederich Miller år 1737 under sin

sibiriska forskningsresa upptäckte den en gång så

levnads-lustige och elegante översten Vojnarovskij i ödsliga näjder,

dit knappast en europé ännu satt sin fot. I sitt testamente

hade han anslagit 1,000 thaler-albert >åt den ort, där hans

syndiga kropp skall ligga begraven >. Denna önskan kunde

icke gå i fullbordan, ty ingen kristen präst jordfästade

honom, och ovisst är, var hans förmultnade ben vila i

step-pen under Sibiriens snötäcke. Hans död torde ha timat

senast 1743, d. v. s. ungefär samtidigt med olycksbrodern

Orliks. Båda föllo de offer för Mazepas politiska

brottslighet, den ene i det kalla norden i bortre Asien, den andre

slungad av ödet till Balkanhalvöns soliga näjder.

Till Sverige hann Mazepas systerson sålunda aldrig,

men hans maka, som tycks ha varit en mycket energisk

kvinna, vistades länge i Stockholm och gjorde sig därunder

mycket märkbar genom sina ständiga pänningekrav och

yrkanden. Hennes far, överste Mirovitj, hade redan 1707

blivit tagen till fånga vid Lachowice och förts till Sverige,

där han dog i Göteborg. Mellan familjerna Orlik och

Vojnarovskij rådde sedan gammalt en stor rivalitet och ett

groll, som yttrade sig på mångahanda sätt. Orliks gemål

drog sig icke ens för att i en av sina skrivelser till den

svenska regeringen insinuera: »Gud vet, vem fru

Vojna-rovska slutligen tillhör — antingen Vojnarovskij eller sin

förre man Zabila». Vi hava redan av Skoropadskijs brev

erfarit, att en Zabila (Zabjela) i Bender lät skilja sig från

sin hustru på grund av hennes lösaktiga leverne, och om

hon skulle vara identisk med den kvinna, som sedan gifte

sig med Mazepas systerson, ställer detta onekligen hennes

person i en något tvetydig dager.

För att undanröja alla obehagliga rykten försäkrade

fru Anna Vojnarovska i ett brev till svenska regeringen,att hon hade blivit lagligt gift med överste Vojnarovskij i

Bender, och till yttermera visso bifogade hon en avskrift

av sin makes i Breslau 1716 upprättade testamente, vari

han bestämde, att 50,000 thaler-albertus skulle tillfalla hans

»kära äkta maka Anna född von Mirowicz, sedan jag till

fullo försport och erfarit hennes trohet, redbarhet,

välförhållande och äktenskapliga kärlek». Åt dottern Carolina

Eleonora testamenterades en lika stor summa såsom

blivande hemgift, och sonen Stanislaw skulle vid myndig

ålder få allt det övriga av det »utlånta kapital, som befann

sig i hans majestäts den stormäktigste svenske konungens

händer».

Det var inga små summor, som det gällde.

Vojnarovskij gjorde efter sin rike morbror anspråk på 57,800

dukater, 45,000 thaler-albertus och 60,000 daler courant,

motsvarande ett belopp av en miljon kronor, och redan

från Breslau 1715 framträdde han med dessa krav. Sedan

frun över Stralsund och Lund kommit till Stockholm, fick

hon 1718 en revers av år 1713 å 1/2 miljon daler s. m.

förnyad av svenska regeringen. År 1720 anslog riksdagen

4,000 daler s. m. om året åt överstinnan Vojnarovska, men

hon lät ej avspisa sig med denna årsränta, och i ett

memorial till regeringen beklagade hon högeligen, att den

henne tilsagde bestellningen blir så aldeles tilbaka,

hwar-före hon nödgas bedia, att Hs Mt. wille låta henne få pass

at gå uhr landet samt en déclaration at man här icke welat

betala hennes fodring».

Denna förtäckta hotelse gjorde verkan. Då ärendet

föredrogs i rådet den 30 sept. 1723, yttrade greve

Cron-hielm: »Jag frucktar storligen, at om man intet på något

sätt ställer henne til freds, så lär denna saken än en gång

spucka efteråth. Hon är nu i trångmål, och jag tror, om

man wille accordera med henne, at hon torde både låta

falla en stor dehl af sin fordring och jemväl begifwa sig

at taga betalningen effter handen i 5, 6 och kan skee 10års tid. Går hon ur Landet ohulpen och transporterar sin

fordring på nogot annat Herrskap, så lär man säkerligen ei

slippa så lätt.»

Resultatet av de långvariga förhandlingarna, för vilka

Westrin redogör i sin ovannämnda studie om Karl Xlhs

orientaliska kreditorer, blev, att Anna Vojnarovska 1721 fick

fyra tunnor guld med vissa avdrag, särskilt för det henne

tillerkända godset Tynnelsö och fastighet i Stockholm (den

tomt där Svea-salen nu står). Men ännu var hon icke nöjd.

I ett brev till kungen klagade hon över att hon till

Tynnelsö hade fått endast 13 hemman i stället för utlovade 26,

enär det vore för litet för godsets underhåll, och med sin

makes svenske kammartjänare Anders Hallenberg förde hon

en lumpen process om 100 dukater, som denne Hallenberg

skulle ha lämnat hennes mor i Tobolsk för Vojnarovskijs

räkning, och som han efter hemkomsten till Sverige

återkrävde med 6 % ränta. Genom ett kungligt utslag av 1736

dömdes hon att betala denna skuld, sedan Hallenberg styrkt

sina rättsliga anspråk. På 1740-talet sålde hon Tynnelsö

till kungen och flyttade till utlandet, och först nu fick man

i Sverige lugn från det hållet.

Men hennes son Stanislaw gjorde sig ännu påmint

på ett mindre trevligt sätt. Han hade studerat vid

seminariet i Breslau och vid ett juridiskt kollegium i Linz,

varifrån han med sin informator Jean de Ring kom till sin

mor i Stockholm. Gång på gång begärde han pass för

utländska resor, och 1743 anhöll han om respass till Åbo

för att »ordna sina angelägenheter vid fredsslutet med

Ryssland»; ja, han fordrade till och med, att frågan om

Vojnarovskijs frigivande *) och om de av ryssarna konfiskerade

familjegodsen i Ukraina skulle upptagas i

fredspreliminä-rerna. Och samma år uppvaktade han konungen med en

skrivelse, vari det hette:

*) Då torde hans far redan ha dött, ehuru sonen icke synes

ha haft vetskap härom.Man måste therhos beklaga, att hos then ryska

Ministeren allt sedan förspordts en besynnerlig wederwilja

mot mig, hvilket jag enkannerligen för tu år sedan erfara

måste, då jag war i Polen och sökte komma i besittning

af min Faders ther i Landet belägna Gods, i thet bem:te

Ministere sådant icke allenast hindrade, ehuru stor

benägenhet hos Republiquen och högre wederbörande jag

annars hade att fägna mig utaf, utan äfven gaf mig nog

tyde-lig anledning att för min person befruchta samma

äfwen-tyr och medfart, som min Fader högst beklageligen måste

undergå. Ehuru nu, Allernådigste Konung, för then trohet

och oföränderliga tilgifvenhet min Fader och hela hans famille

städse visat för Sveriges Rike, thet svåra öde oss övergått,

både att se vår Fader bortförd uti ett odrägeligit fängelse,

nästan utan hopp om förlossning, och jämväl att gå qwitt

all wår egendom; ty bönfaller jag att Ers kungl. Majestät

wille mig till någorlunda soulagement för så mycken

öfver-gående bedröfwelse med heder och titel af swensk Grefwe

benåda.»

Men Vojnarovskij junior blev icke introducerad på det

svenska riddarhuset såsom greve. Likaledes lades hans

skrivelse av år 1751 med nya pänningkrav utan vidare till

handlingarna. Detta var den sista yttringen av Mazepas

förbund med Karl XII.

Överblickar man de ekonomiska efterdyningarna av

den sköra alliansen, knuten på Ukrainas stepper, kan man

ej annat än beundra den moraliska plikttrohet, varmed den

svenska regeringen och riksdagen sökte honorera Karl XII:s

förbindelser, hälst om man tar i betraktande landets

utblottade finanser efter ett tjugoårigt krig. En skuldsedel

är visserligen alltid en skuldsedel, men i krigstider

förstummas vissa lagar, och det skulle väl kunna ifrågasättas,

huruvida den nya författningens män voro solidariskt

ansvariga för alla de skulder, som en envåldskonung och hans

uppfinningsrike Grotthus så frikostigt strött omkring sig isydöstra Europa. Och framför allt kan man undra,

huruvida fru Vojnarovska hade några rättsliga anspråk på de

pängar, som Mazepa hade lånat åt Karl XII i Budistje, ty

enligt alla uppgifter voro dessa 60,000 thaler tagna ur den

kosackiska krigskassan i Lilla Ryssland och tillhörde

sålunda ett rike, som i själva verket icke längre hade

någon politisk självständighet och följaktligen förverkat sin

arvsrätt.

Men för svenskarna voro Karl XII:s efterräkningar

något mer än blotta skuldsedlar; det var för dem en

hederssak att hålla det svenska namnet fläckfritt även i de

ukrainska emigranternas ögon och att åt eftervärlden lämna en

så ljus bild som möjligt av den oförliknelige

hjältekonungen. »Älskadt vare det folk, som i sin storhets fall gjorde

sin fattigdom ärad inför världen!» lyda de vackra slutorden

i Heidenstams »Karolinerna».

* *

*

Återstår oss nu blott att nämna några ord om de

mazepintser, som med Vojnarovskij hamnade i Ryssland

och Sibirien.

Bland dem, som kommo först till Sverige, innan de

ater vinddrevos över havet, var Orliks svåger, Grigorij

Hertsik. Dennes fader, Pavel, var en lillrysk jude från

Urnan, som flyttat till Poltava, där han satt vid ett stånd

på torget och sålde nålar samt annat kram. Genom

intriger lyckades han emellertid bli vald till — överste av

Poltava. Efter denna upphöjelse skämdes han för sin låga

börd — fadern hade låtit döpa sig för att undkomma

Chmielnitskijs slaktande — och kallade sig i officiella

handlingar endast Pavel Semenovitj. Han lämnade krigstjänsten

i slutet av 1690-talet, lade i dagen en stor ortodox

fromhet och byggde i Kiev en kyrka, där han blev begraven.

Dennes son, Grigorij Hertsik, spelade en ganska fram-stående roll i Mazepas fälttåg med Karl XII, kom till

Ben-der, varifrån han förde Mazepas lik till Galatz, utnämndes

av Orlik till generalasaul och skickades i diplomatiska

uppdrag både till zaporogerna och till Konstantinopel. I

Sverige vistades han med den lilla ukrainska kolonien åren

1716 — 20 och begav sig över Malmö-Köpenhamn till Polen

med rekommendationsbrev från Orlik, i syfte att genom

konung Augusts bemedling utvärka förlåtelse av tsaren åt de

lillryska landsflyktingarna och asylrätt i Polen. I sällskap

hade han Fedor Nachimovskij och Fedor Mirovitj, av vilka

den förre fortsatte resan till Krim och till zaporogerna med

en skrivelse från Fredrik I, som underrättade om sin

tron-bestigning: kungen bad Karl XII:s gamla bundsförvanter

vara övertygade om »hans kungliga bevågenhet och

protektion» (kungligt brev av den 25 sept. 1720) och

tillönskade dem »all tänkbar lycka». Nachimovskij skrev från

Krim till zaporogerna, att de hade haft det mycket svårt i

Sverige efter Karl Xlhs död. — Nu fanns det sålunda icke

någon mer framstående man av Mazepas anhängare kvar

i Sverige, ty krigsrådet Kliment Dolhopoli dog i

Stockholm redan 1719. Utredningsman i dödsboet var Grigorij

Hertsiks broder Ivan, som av generallöjtnanten greve

Cris-pin fåfängt sökte utkräva en fordran på 120 dukater jämte

ränta.

Men hunnen till Warschau, drabbades Grigorij

Hert-sik av Vojnarovskijs öde. Han häktades på order av ryske

residenten, furst G. F. Dolgorukij, och fördes till

Petersburg, där han inspärrades i Peter-Pauls-fästningen och

underkastades »förhör» den 15 mars 1721. I likhet med de

andra mazepintserna förklarade han sig oskyldig till

Mazepas förräderi, enär han icke hade blivit invigd i dennes

hemliga planer och kom till honom, först då denne redan

befann sig hos svenskarna i Romny. Där hade han för

rästen haft det så svårt, att han hade nödgats idka

krogrörelse för att livnära sig. Bland annat bekände han undertortyren, att då Orlik hade vänt sig till greve Taube för att

få bostad i Stockholm, denne hade svarat barskt, att det

nu inte var så som under den förre konungens livstid och

att han fick skaffa sig husrum och mat bäst han gitte.

Dessutom yppade han ett knep av Orlik: Denne skulle ha

skrivit ett till sig själv adresserat smickrande brev »från

zaporogerna»; detta lät Hertsik i Breslau en lillryss

avskriva och skicka till Stockholm för att stärka Orliks

kredit!

I det beryktade fängelset på Neva-holmen och i

Ami-ralitetshäktet hölls Hertsik inspärrad till 1728. Då först fick

han flytta till Moskva, där hans hustru och barn befunno

sig, men stod alltjämt under sträng bevakning. En av hans

söner, Peter, som tjänade hos furst A. V. Dolgorukij,

behandlades mycket illa och hölls sex veckor instängd i en

badstuga för någon lindrig förseelse. Då Hertsiks hustru

Anastasia dog 1732, var han så fattig, att han ej kunde

bekosta begravningen. Först 1735 blev han fri och fick

ett dagligt underhåll av 25 kopek.

Fru Anna Vojnarovskas fränder gingo i Sibirien svåra

lidanden till mötes. Hennes bror Vasilij Mirovitj, f. d.

överste av Kiev, var gift med en dalig kvinna vid namn

Anna Mokievska, som för myndigheterna angav, att hennes

make ämnade rymma frän Ryssland och därför hade

skickat sin svenske tjänare Erik Witman till sin bror i Sverige

för att underrätta honom därom. Denne Witman häktades

i Åbo, där han då tjänade hos en svensk officer i hopp

att komma hem till Sverige, och fördes till Petersburg.

Inför domstol förklarade han, att han såsom ryttare

deltagit i slaget vid Poltava och tagits tillfånga, men blivit satt

på fri fot genom Mirovitj’ bemedling. Han erkände, att

hans husbonde hade givit honom en sådan hälsning till

sin bror, men endast för att varna honom från att resa

över till Ryssland, enär »de, som återkommo från svensken,

ställdes under bevakning». Witman fördes till Moskva föratt konfronteras med Mirovitj, och denne »bekände under

tortyr ». Hans frånskilda hustru fick för sitt nesliga svek

lov att flytta till sina släktingar i Ukraina, men Mirovitj

fördes i bojor till Tobolsk jämte åldrig mor, en dotter, en

svärdotter och fem söner.

Av dessa söner blevo Dimitrij och Ivan Mirovitj

undervisade i den strängt pietistiska skola, som den redan

före Poltava-slaget tillfångatagne kaptenen vid överste

Al-bedyls dragonregemente Curt Friedrich von Wreech

upprättade för svenska krigsfångar och deras barn i Tobolsk *).

För inhämtande av »anständiga dygder» fingo de i skolan

till sällskap den rysskunnige kornetten Gustav Horn, som

läste och översatte bibeln för dem. När den 18-årige

Dimitrij Mirovitj av samvetsbetänkligheter vägrade att deltaga

i en ortodox procession, slet modern honom i håret,

kastade kull och trampade honom. Då man varken med lock

eller pock kunde avhålla honom från det luterska kätteriet,

hölls han ett halvt år instängd i en badstuga. Efteråt fick

han dock åter besöka den svenska skolan jämte sin fem år

yngre broder.

Först år 1744 fick den olyckliga familjen sin frihet

igen, men Vasilij Mirovitj, broder till härskarinnan på

Tyn-nelsö, hade dött redan 1732. En brorson till honom

avrättades 1764 efter ett dumdristigt försök att befria den

vansinnige käjsar Ivan VI ur Schlusselburg.

De övriga mazepintserna förströddes som agnar för

vinden. En ung Filemon Mazepa måste för blotta

namnlikhetens skull fly från Ukraina till Podlesien, där han

antog namnet Mazanovskij. Han dog såsom munk i Chelm

enligt uppgift av den franske residenten i Warschau de

Castera (d. 1752). Dimitrij Horlenko, översten av Priluki,

som livligt understött Mazepas plan att övergå till Karl XII,

") Se härom hans »Wahrhafte und umständliche Historie von

denen swedischen Gefangenen in Russland und Sibirien». Sorau 1728.

Jensen, Mazepa. 13kom från Bender till Konstantinopel, men fick 1715 jämte

generalskrivaren Ivan Maximovitj och »den flintskallige

räven» Lomichovski, genom Sjafirovs bemedling, lov att

återvända till Gluchov, den nye hetmanens residens. Sedan

kom han till Moskva, där han under uppsikt levde i 16 år

med ett dagligt underhåll av 10 kopek. Men alla hans

ägodelar konfiskerades av Skoropadskij och ryssarna. De

zaporoger, som föllo i tsar Peters våld, fingo sitt

dödsstraff lindrat till sibirisk deportation på livstid eller sändes

till Archangelsk. Bland dem var Mazepas under-ataman

[kompanichef], Grigorij Novitskij, som författade ett

intressant arbete om Sibirien.

Fruktansvärt hade den ryske tsarens hämnd drabbat

alla skyldiga och oskyldiga offer för Mazepas misslyckade

politik. Men den allra värsta efterräkningen återstod.

Den gällde Ukraina och hela det lillryska folket.

*

»Nu är det tid för mig att ta itu med er, lillryssar!»

Denna hotelse, som tsar Peter halvt på skämt

utslungade mot Mazepa, skulle allt för snart bliva en hård värklighet.

Likasom Mensjikov efter det stora »förräderiet» hade till »roten

förstört det zaporogiska rövarenästet» vid Tjortomlyk 1709,

krävde »det enda odelbara Rysslands» politiska intressen,

att Ukrainas självstyrelse, för vilken Mazepa varit den siste

representanten, upphävdes, och efter det stora krigets slut

följde de inre »reformerna» slag i slag: 1720 infördes i

Lillryssland ett krigskansli, som var oberoende av hetmanen

och lydde direkt under regeringen i Petersburg; år 1721

upprättades ett storryskt domstolskansli i Ukraina och året

därpå ett lillryskt statskollegium. Och de hetmaner, som

valdes efter Mazepa, voro mer eller mindre beroende av

den ryske imperatorn; den år 1727 valde hetmanen Daniel

Apostol, vars yngre dotter var gift med Kotjubejs son

Vasilij, fick vid sin sida den storryske Naumov.

Vad Peter I påbörjat, fullbordades av Katarina II. Den

lillryske nationalskalden Taras Sjevtjenko skrev också i en

av sina dikter (med hänsyftning på inskriften på

ryttarstatyn över den store tsaren: »Petro primo — Catarina

secunda»):

»Han, den Förste, vårt Ukraina

fört till korsets pina.

Hon, den Andra, lät den arma

änkan grymt förtvina.»

Den siste nominelle hetmanen av Lilla Ryssland var

greve Alexej Grigorjevitj Razumovskij, till börden en

kosackbonde vid namn Rozum, som till Katarina ll:s synnerliga

välbehag betygade »den lillryska offervilligheten» genom att

bränna upp det märkliga papper, som innehöll —

kosackens äktenskapskontrakt med käjsarinnan Elisabet.

Zapo-rogerna, som efter Poltava-katastrofen sökt sin tillflykt i

Turkiet, fingo visserligen återkomma under käjsarinnan

Annas regering 1734; men år 1775 förstördes Sitj totalt,

och kvarlevorna av denna krigarstam grundade då ett nytt

»sitj > i Dobrudzja vid Donau. De fingo visserligen

återvända och slå sig ner i Bessarabien såsom jordbrukare,

men det krigiska samhället fanns icke längre. Efter Krims

erövring (1783) hade det alls ingen betydelse, och under

Nikolaj I fullbordades det storryska nivelleringsverket

genom upphävandet av den magdeburgska statsrätten i

Lill-ryssland. Den siste zaporog-kosjevojen Peter Kalnisjevskij

förvisades 1776 till Solovetska klostret i Norra ishavet, där

han dog 1803.

Många lillryska folkvisor vittna om den förstämning,

som de nya förhållandena väckte hos det lillryska folket.

Mest harmades man kanske över de militära ändringarna

och de förordningar, varigenom de lillryska rekryterna

drevos till »linien», d. v. s. till de militärgränser, som under

Katarina II upprättades i de södra landsändarna. Några

prov på denna diktning må anföras:

1.

Upp, o Charko! Far, statt upp! Vi länge nog fått sova.

Låt oss gå till härskarinnan! Hon oss nåd skall lova:

Härskarinna, moder kära! Hav med oss försköning!

Giv oss åter våra stepper, ängens kära boning! —

»Stepperna ej zaporogen skola mer tillhöra,

ty jag låter moskoviten hela Sitj förstöra.»Uti staden Oluchov alla kyrkoklockor ringa.

Re’n kosackerna, de våra, man till Linjen tvingar.

Uti staden Gluchov häftigt med kanon man skjuter:

för kosacken mången moder bittra tårar gjuter.

Uti staden Gluchov skott ur bössor man avlossar:

många systrar då begråta sina fallna gossar.

Uti Gluchov snaror läggas, lömska näten flätas:

faderlösa barnens kinder då av tårar vätas.

Uppå insjöns klara vatten simma vita änder:

suckar efter dödad man kosackens änka sänder.

3.

Må du flyga, må du flyga,

o du svarta kaja,

hän till Don att fisk förtära!

Må du se’n från kosjevojen,

o du svarta kaja,

tidender oss bära!

Icke mera vill jag flyga

bort till Don att fisk förtära.

Ej jag kan från kosjevojen

tidender åt er bära.

O, I zaporoger,

o, I unge svenner!

Lika ären I varandra

såsom äkta bröder,

O, I zaporoger,

o, I unge svenner!Säg var äro edra hästar?

- Våra hästar

bundits inom paners stängsel.

Själva äro vi i fängsel.

Och var äro edra tyglar?

— Våra tyglar

nu av paners händer brukas.

Själva grymt vi förödmjukas.

Och var äro edra lansar?

- Våra lansar

tak i paners salar stötta.

Vi i skogen ströva trötta.

Och var äro edra bössor?

— Våra bössor

uppå paners väggar hänga.

Oss i ofrihet de stänga.

Och var äro edra bågar?

— Våra bågar

ha hajduker från oss tagit.

Oss i bojor har man slagit.

Och var äro edra dräkter?

— Våra dräkter

nu på paners kroppar skina.

Själva ömkligt vi förtvina.I stället för det forna självsvåldet och den ofta

tygellösa friheten lyckliggjordes Ukraina med den tsariska

abso-lutismens och byråkratiens »lagbundna ordning», med

censur och livegenskap och med en moskovitisk kultur, som

var avgjort underlägsen den gamla kievska. Och den

allmänna okunnigheten, som var stor nog ändå i detta arma

Ukraina, minskades visserligen icke genom den

obligatoriska storryska språkundervisningen i de lillryska

folkskolorna. I den gamla Kievska akademien blev storryskan

förhärskande, och i lillryska kyrkor predikades på storryska.

Och dock uppvisade det nittonde århundradets början en

ganska löftesrik ukrainsk renässans (med Kotljarevskij från

Poltava i spetsen), som nådde sin höjdpunkt med skalden

Taras Sjevtjenko (d. 1861).

Den reaktion, som på 1860-talet åter inbröt över

Ryssland, drabbade hårt det lillryska folket. 1 ett cirkulär av

år 1863 dekreterade inrikesministern Valujev, att det icke

fanns eller kunde finnas ett lillryskt folk eller en ukrainsk

litteratur; 1876 stängdes den sydvästra avdelningen av det

geografiska sällskapet, och snart sagt all litteratur på

lillryska förbjöds — även en översättning av bibeln, trots att

den utförts av den ryska vetenskapsakademien, och 1877

förbjöds en lillrysk grammatik, enär man ej kunde

godkänna formläran av ett språk, som saknade existens!

Lillryska folkvisor måste omskrivas med storryska texter, i fall

man inte ville nöja sig med — fransk översättning, och

lillryska teaterstycken fingo uppföras endast i förening med

storryska skådespel, som måste ha lika många akter! Först

efter 1906 har en liten lättnad försports i Ukrainas litterära

och politiska livsvillkor.

Dess olyckliga lott — förbannelsens arv efter

»ruinen» och Mazepa — avspeglar sig hos nationalskalden

Taras Sjevtjenko både i hans sorgliga levnadshistaria (i

livegenskap och i ryskt fängelse) och i hans patriotiskt elegiskadiktning, det ståtligaste monument, som den lillryska

litteraturen rest över sina historiska minnen:

»Forsar brusa, månen glänser,

som i forna tider.

Sitj är borta, och dess kämpar

hädangått i strider.

Var är Sitj? Så spörjer säven

invid Dnjepers stränder.

De ha skingrats, våra söner,

ut i fjärran länder.»

*

VIII.

MAZEPA I KONSTEN OCH I DIKTEN.

Det dunkel, som vilar över Mazepas födelseår och

dödsdag, sträcker sig även till hans yttre person, vars

utseende har varit föremål för en mängd olika funderingar.

Nordberg talar i sin historia om Mazepas ögon »med

brinnande eld», och Krmann fäste sig vid hans

»allvarsamma uppsyn». Men på dessa fåordiga utsagor

konstruerar man icke fram ett levande porträtt. En säkrare

ledning erbjuder Adlerfelts karaktäristik: »Medelstor till

växten, mager, med allvarsam uppsyn och mustascher på

polskt sätt».

På grundvalen av dessa tre åsyna vittnen kan man

sålunda antaga, att Mazepa haft ett angenämt yttre: en

välbildad, smärt figur, glänsande ögon och ett allvarsamt

utseende, som gömde på stora planer, ehuru man vet, att

han i sina gladare stunder kunde vara mycket språksam

och lustig av sig. Och Adlerfelts notis om »de polska

mustascherna» undanröjer den genom ett långt senare

kopparstick traditionella uppfattningen, att han skulle ha haft

ett par långa skäggspetsar på hakan eller rent av ett stort

skägg. Både såsom f. d. polsk hovman och såsom

lillrysk kosackhövding måste Mazepa hava prytt sig med väl

ansade knävelbårar, och om han eljes skulle ha haft

benägenhet att låta skägget växa, hade hans store välgörare

Peter I säkerligen varit den förste att låta sin

reformatoriska barberaresax göra Mazepas kinder släta. Det heter

ju också, att tsaren en gång på sitt skämtsamma vis ryckte

sin lillryske vasall i knävelbårarna för att känna efter, huru

pass säkert huvudet satt på axlarna, liksom han gjorde

med Lev Tolstojs adlige stamfader.

Den nitiske samlaren av material till Peter den stores

historia, den f. d. köpmannen Golikov (d. 1801), sökte ock

på grundvalen av äldre uttalanden göra sig en bild av

Mazepa, och den överensstämmer i huvudsak med Adlerfelts

uppfattning: »Något över medellängd, magert ansikte, smärt

figur, tankfull uppsyn och en stolt, dyster blick».

1 två hundra år hava historieforskare och

konstkännare sysslat med frågan om Mazepas utseende, och den

torde aldrig bliva tillfredsställande löst. Delvis beror detta

på den vandalism, varmed tsar Peter efter förräderiet»

sökte utplåna allt, som erinrade om Mazepas tillvaro.

Visserligen finnes i behåll från 1700-talet en mängd s. k.

Ma-zepa-porträtt, spridda i Petersburg, Moskva, Kiev, Poltava

och Tjernigov samt i östra Galizien, men intet enda har

ett autentiskt värde, och åtskilliga äro varandra så olika,

att de icke ens kunna hänföras till en och samma person.

Några förskriva sig visserligen från det första årtiondet av

det adertonde århundradet, men frånsett deras

obetydliga konstnärsvärde — tyckas de snarare vara alster av en

godtyckligt idealiserande fantasi än av ett personligt

iakttagande och återgivande.

Äldst i tiden är i dubbel mening den mycket

omtvistade oljemålning av Mazepa, som finnes i Kievs

Grottekyrka eller, rättare sagt, har funnits där, enär den vägg,

varpå han var avbildad, numera är överkalkad. Innan

denna vandaliska » restaurering» gjordes, togs år 1884 en

autotypi därav (se illustrationen sid. 53), och det uppgavs

då till och med, att bilden var försedd med underskriften:

»Ivan Stepanovitj Mazepa HetmanAtt i denne unge

man igenkänna den blivande hetmanen kräver onekligen en

stark tro eller fantasi. Såsom bevis för orimligheten av att

denna något ödmjuke och beskedlige hovman eller skrivare

skulle vara identisk med Orottekyrkans mäktige gynnare

har det framhållits — särskilt av Umanets och prof.

Laza-revskij — att tsar Peter omöjligen kunde hava skonat

bilden av sin hatade fiende i Rysslands allra heligaste kyrka.

Men betraktar man figuren närmare, finner man det

kanske ändå inte så otänkbart, att denne skenbart

blygsamme unge man med den drömmande blicken dock skulle

kunna vara den »adlade kosacken» från Jan Kazimirs hov,

som med väl spelad ödmjukhet förstod att tjusa både

tsaren och kvinnorna. En lycklig slump kunde ju från de

moskovitiska bildstormarenas raseri hava åt den skumma

väggen bevarat denna bild, i vilken tsarens män ej längre

kände igen den grånade hetmanen. Och den angivna

underskriften kunde hava tillkommit senare, då man ej längre

hade skäl att förtiga den gudlöses namn. I alla händelser

har man här framför sig en viss historisk person från slutet

av 1600-talet, och det måste hava varit en vän av den

ortodoxa kyrkan, eftersom han fick den utmärkelsen att bliva

avmålad i Lauran biand änglar, apostlar och helgon.

Någon annan lekman från denna tid kan man näppeligen rikta

misstanken på.

I den historiska årskalendern »Die Europäische Farna»

av år 1704 finnes i träsnitt en bröstbild av hetmanen —

ett rent fantasiporträtt, som dock ofta har gått igen,

särskilt i fråga om den krigiska rustningen; bland annat

reproducerades det 1835 i den polska tidskriften Przyjaciel

ludu ». Tavlan är försedd med underskriften »Cosaccorum

Zaporoviensium supremus Belli-Dux», eller på en variant:

»Veldheer der Zaporovischen Cosakken». Här är Mazepaförsedd med nedhängande mustascher, hakskägg samt kort

skägg på kinderna, klädd i pansar och stödjande bulavan

(kommandostaven) mot ett bord. På vänstra axeln hänger

en pelsfodrad mantel, och mot bakgrunden på sidan

avtecknar sig ett tält.

De vanligaste, ytterligt försämrade reproduktionerna

av Mazepas konterfej äro tagna från en i Petersburgs

konstakademi befintlig duk, som varken har historiskt eller

konstnärligt värde. Den föreställer en krigare med vulgär, vild

eller lömsk uppsyn, grova anletsdrag, knotiga kindben och

en oroligt lurande blick. Så har Mazepa helt visst icke

sett ut, ty här saknas totalt den fina, tjusande smidighet,

som var hans främsta egenskap. Men porträttet är

karaktäristiskt såsom uttryck för den officiella uppfattning, som

man i Petersburg gjorde sig av en »förrädisk lillrysk

hajduk. Bland de petersburgska konstnärerna har man gissat

Mazepa.

på Nikitin (d. 1744). I alla händelser är det icke Mazepa,

som Nikitin eller någon annan dåtida gravör tecknat, utan

snarare Polubotok eller någon annan kosacköverste från

Mazepas tid.

Mazepa.

(I Petersburgs konstakademi.)

En annan konventionell Mazepa-typ från

sjuttonhundratalets förra hälft, varav en duk även finnes i Petersburgs

konstakademi, föreställer däremot Mazepa såsom en

ganska välmående magnat med polsk anstrykning i mörkgrön

kontusj (rock) över en vit dräkt, med eller utan ordensband

och furstevapen.

I Warschaus Krasinski-bibliotek förvaras ett intressant

kopparstick av Daniel Galachowski 1708, förhärligande

hetmanen på höjdpunkten av makt och ära. Klädd i

riddardräkt, lyfter Mazepa med vänstra handen sin bulava och

Mazepa.

(Efter ett oljeporträtt ur D. J. Evarnitskijs samling i Jekaterinoslavls museum.)

stöder den högra mot en vapensköld. Här har han långa

knävelbårar och kortklippt skägg. En kvinna räcker honom

kalken, evangeliet och två nycklar. På andra sidan synas

åtskilliga kvinnogestalter — det är icke Mazepas

älskarinnor, utan allegoriska personifikationer av konster och

vetenskaper, som frodats i hans hägn. Över denna grupp

svävar den heliga trefaldigheten, och under synas städer, som

Mazepa tagit, jämte ett citat ur Horatius: »Si fractus

illa-batur orbis, impavidum ferient ruinae». !) I Poltavas

historiska museum finnes en fotografisk kopia av detta konstverk.

Besläktad med detta kopparstick är en samtida gravyr,

som akademien (den lärda skolan) i Kiev förärade Mazepa

till tack för hans kyrkliga nit. Bland kyrkor, som byggts

under hans hägn, och bland Kievs helgon med apostelen

Andreas i spetsen står Mazepa omgiven av muserna. Var

originalet hamnat, är mig obekant; men Tarnovski-museet

i Tjernigov bevarar en fotografi därav bland sina tretton

fotografiska reproduktioner av Mazepa-porträtt. Detta

berömda zaporog-museum, som i sitt porträttgalleri har

olje-porträtt av många hetmaner och Mazepas samtida,

däribland av Kotjubej (men varken av Orlik eller Vojnarovskij),

besitter också tre dukar [därav två kopior] med bröstbild

av Mazepa. Den första, som i kopia även finnes i

Poltavas museum, ger oss den Petersburgska hajduk »-typen

med uppknäppt krage; den andra, vartill ett motstycke

finnes i Kievs museum (V. N. Butovitj’ samling), framställer

den »polske» magnaten med isterhaka, svart hår och små,

svarta mustascher, och över den röda västen lyser

Andreas-ordens band med stjärna, samt vapensköld i hörnet. Den

tredje duken, något erinrande om pansar-riddaren i

»Euro-päische Farna», visar den idealiserade stridshjälten i harnesk

med röd mantel, med bulavan i högra handen och med

en liten pelsmössa på huvudet. I bakgrunden till vänster *)

*) »Om världen all i spillror sloges, orädd han bleve av raset

krossad.»skönjas konturerna av en drabbning. På baksidan är

antecknat med blyerts: »Original ur baron de Chaudoirs *)

samling, gåva till V. V. Tarnovskij».

Det ojämförligt största konstnärliga värdet har den

gravyr, som i slutet av 1700-talet utfördes i Warschau av

den franske målaren Jean Pierre Norblin de la Gourdaine

(d. 1830). Denne konstnär, som 1770 kallades till polska

huvudstaden, där han grundade en målarskola, har i sitt,

måhända av Galachowski något påvärkade kopparstick

skapat ett utmärkt »karaktärshuvud», som låter Mazepas

förnämsta egenskaper komma till sin fulla rätt: smilande

förslagenhet, vinningslystnad och maktbegär samt en av

yttre belevenhet dämpad sinlighet. De hopprässade, tunna

läpparna, den stora näsan, de små lurande och stickande

ögonen och den något teatraliska hållningen — allt ger

den inre totalbilden av Mazepas yttre personlighet.

Men att han värkligen har sett ut så som Norblin

tänkte sig honom på grundvalen av polskt material i bild

och skrift, härför har man ej det minsta sannolikhetsbevis.

Frånvaron av mustascher och tillägget av de för östra

Europa högst ovanliga skäggflikarna på hakan är allt

annat än ryskt eller polskt för denna tid, och den sällsamma

dräkten med den höga, plymprydda mössan och

medaljongkedjan kring halsen värkar ej äkta (se titelplanschen).

Detta i alla händelser ypperliga konstverk återgavs

i Kraszewskis tidskrift Atheneum i Wilna, dock icke

direkt, utan efter en reproduktion, som en viss Marcelli

Zurowski hade hittat i — Innsbruck, något som tyder på

att Norblins gravyr var tämligen känd i Europa. Men här

är den karaktäristiska bilden totalt förfuskad: av det gamla

‘) Så uttalas namnet på franska. Men på grund av ryssarnas

vana att ljudenligt återgiva utländska namn på sitt eget språk, är det

ovisst, huru det franska namnet skrives. I vanliga encyklopedier har

jag ej funnit namnet på denne förmodligen franske emigrant.

Jensen, Mazepa. 14lejonet med rävens slughet har blivit en beskedlig

getabock med ett svärmiskt, nästan lidande ansiktsuttryck.

En säregen ställning intager den kopia av ett okänt

original, som finnes på furst Sanguszkos slott Podhorce i

nordöstra Galizien. Detta slott, som på 1600-talet tillhörde

släkten Koniecpolski och sedan kom i familjen Rzewuskis ägo,

inrymmer mycket av historiskt intresse, däribland flera

målningar av bataljer, vari

svenskarna deltagit (vid

Klissow och Piotrköw).

Mazepa.

(Fotografi efter ett träsnitt i polska tidskriften »Atheneum» 1842.)

Denna oljemålning,

varav prof. Quennerstedt

i Lund har en god

kopia, utmärker sig ej i

konstnärligt avseende,

men erbjuder stort

intresse, därför att den, i

strid mot alla andra

framställningar, söker ge en

individuell, om ock för

nutida ögon en smula

karrikerad bild av den

åldrige hetmanen. Denne

nästan ömklige gubbe

med de stora ögonen

och den fårade pannan

ger i själva verket, vid

sidan av Norblins huvud,

som lägger huvudvikten på den diplomatiska slugheten och

kraftfullheten, den bästa föreställningen om Mazepas

karaktär, med starkt betonande av det sjukliga vankelmodet och

fegheten. Och alldeles omöjligt vore väl icke, synes mig,

att denne något narraktige, skröplige gubbe, som har svårt

att hålla den tunga härskarspiran i sin kraftlösa hand, ändå

vore identisk med den unge, blygsamme man, som på Kievs

kyrkovägg står i en avvaktande ställning, beredd att fånga

lyckan och utnyttja framtida möjligheter . . . . .

Mazepa.

Efter ett porträtt på slottet Podhorce i Galizien.

(Kopia i oljefärg hos professor Quennerstedt i Lund.)

Även till Sverige har en Mazepa på outransakligt sätt

förirrat sig, ty år 1823 skänktes ett porträtt av okänt ur-

sprung till Gripsholms historiska porträttgalleri (N:o 497)

av excellensen greve G. L. Cederhjelm till Säby. Att det

skall föreställa Mazepa lider intet tvivel, ty kopian är i

huvudsak identisk med den duk, som finnes i Tjernigovs

museum och påminner om harneskriddaren i »Europäische

Fama». Själva ansiktet är intetsägande, och den rödletta

medelålders mannen med de utstående öronen och de små

ljusbruna mustascherna har alls intet tilldragande. Men man

känner igen hetmanen på den med briljanter rikt sirade

bulavan och på den eldröda manteln, som med ett

präktigt knäppe är fästad över pansaret med guldränder.

Mazepa-porträttet i Gripsholms galleri.

***

Dessa skiftande uppfattningar av Mazepas utseende

gåvo konstnärerna ett så mycket friare spelrum för

fantasien, då de ville i färger framställa den vilda jakten på

hästryggen. Början gjordes i Frankrike år 1827 av målarna

Louis Boulanger och Horace Vernet, den på sin tid så

berömde batalj- och djurmålaren. Dennes otaliga gånger i

tryck reproducerade illustration till Byrons poetiska

berättelse, som blev tongivande för den allmänna litterära

uppfattningen av hetmanen, var på samma gång en personlig

gärd åt minnet av Vernets vän Gérécault, som kort förut

hade ljutit döden genom att störta från en skenande häst.

Originalduken förvaras i Avignons museum.

Ännu år 1853 behandlade den franske målaren

Chasseriau ett liknande motiv: »En kosackflicka finner den på

hästryggen nästan livlöse Mazepa», och år 1870 försökte

Devilly att friska upp det onekligen något utnötta

romantiska stoffet.

I den svenska konsten lyser professor Gustaf

Cederströms bekanta tavla »Karl XII och Mazepa vid Dnjeper»

(äges av hovstallmästaren Sager i Stockholm), varav en föga

lyckad träsnittsreproduktion förekommer i »Ny Illustrerad

Tidning» 1881. En stiltrogen historisk fantasi förnekar sig

icke heller i detta arbete av karolinernas främste skildrare i

färger, något som ingalunda kan sägas om de båda, ur

okänd, grumlig källa härflytande träsnitt, föreställande Karl

XII:s och Mazepas flykt från Poltava, som förekomma i I.

F. Pavlovskijs illustrerade bok om slaget vid Poltava

(Poltava 1909).

Härmed äro vi inne på kapitlet om Mazepa i dikten.

*

Mazepa hade utan tvivel något av poet i sig. Hans

»romantiska» liv med de underbara kärleksäventyren,

hans häftiga temperament, hans patetiska vältalighet och

skiftande känsloutbrott tyda på en stämningsmänniska med

en viss skaldisk läggning, och hans motståndare Kotjubej

anförde ju bland sina många anklagelsepunkter, att Mazepa

hade skrivit en upprorisk dikt, som uppmanade folket att

gripa till vapen. Detta poem sade Kotjubej sig ha fått av

en arkimandrit Nikon för tio år sedan, d. v. s. år 1697,

och denne hade försäkrat, att hetmanen Mazepa själv hade

»komponerat» dessa verser. För riktigheten av detta

påstående talar den omständighet att diktens patriotiska

innehåll i alla väsentliga stycken överensstämmer med ordalagen

i det brev, som han den 16 sept. 1707 skickade till

Stanislav Leszczinski. Se här några utdrag:

»Alla kunna allt ej veta.

Svårt det är att fram sig leta

över vatten. Det är våda,

om en var ombord får råda.

Styrman ensam styr och ställer,

ty han vet, vart kosan gäller.

— — — — — — — — —

1 Ukraina söndring råder.

Herre, se till oss i nåder!

Ladda bössorna för skotten!

Edra skarpa sablar blotten!

Tro och frihet mån I värna —

offren därför livet gärna!

Evig bliva skall den ära,

som oss rätt och svärd beskära. >

Mazepas något yngre samtida, översten Polubotok,

som blev föreslagen till Mazepas efterträdare såsom lillrysk

hetman, har efterlämnat en samling visor, som

upptecknades mellan åren 1710 och 1720. Bland dessa avskrifter

finnes en elegi, som anses vara författad av Mazepa. Om

detta värkligen skulle vara fallet, något som dock icke kan

bevisas, har han här givit ett uttryck för den äkta eller

hycklade fromhet, som i ensamhetens bittra stunder fyllde

hans vankelmodiga själ. Poemet, som andas ödmjuk

resignation och missmod över tidens ondsko, är av följande

lydelse:

»Ve mitt arma lilla huvud! Jag i världen ensam strövar.

Ingen far och ingen moder! Allt här nere mig bedrövar.

Jesus är min far, min moder. Jag till Honom vill mig luta

för att slippa allt elände, för att tröst och glädje njuta.

Rätt och sanning kvävs. Det ondas makt har undertryckt

det godas.

Föga rum för kärlek finnes, överallt det onda frodas.

Gud, åt oss förläna kärlek! Här ditt namn vi vilja prisa,

tills en gång på domedagen Du dig skail med fasa visa.

Låt oss komma till din himmel, där din kärleks makter råda,

att ditt anlete i klarhet vi en gång må nådigt skåda!»Mazepas bandura (luta).

(Förvaras i Tjernigovs museum.)

Men om Mazepas oroliga

liv gav honom föga tid att

utveckla de poetiska anlag, som

kunde ha slumrat inom honom,

har dikten så mycket mer

sysselsatt sig med honom, och hans

i många avseenden dunkla

personlighet med de skiftande

äventyren var ju mycket ägnad att

sätta folkfantasien i rörelse, hälst

som det tidevarv, vari han levde,

var en guldålder för den

historiska folkvisediktningen i

RysslandSe härom artikeln »Sverige i

ryska folkpoesien», Nordisk Tidskrift

1907.. Men folkets sunda

instinkt bedrog sig icke i fråga om

Mazepa, ty populär hade han

aldrig varit hos sitt eget folk,

och hans diplomatiska smidighet

och ränkfulla vankelmod voro

ingalunda egenskaper, som

lämpade sig för en naiv poetisk

hjältedyrkan. Han var i folkets ögon

först och sist förrädaren, ty han

svek icke blott sin tsariske

överherre, utan ock sitt ukrainska

fosterland. Och vid sidan av

tsar Peters ungdomliga,

obetvingliga krigargestalt måste en

Mazepa krympa ihop till en dvärg.

Han spelar sålunda en ganska

obetydlig roll i den lillryska

folkdiktningen om 1709 års

tilldragelser, ty dess intresse riktade sig närmast på de populära

zaporogerna, vilka »måste dricka Poltavas vatten» och

»råkade lika illa ut som svensken vid Poltava», såsom två

lill-ryska ordstäv lyda.

Ur denna lillryska folkdiktning, som står i samband

med Mazepas »förräderi» och dess följder, meddelas här

tre prov.

1.

Österlandets tsar ej riktigt

litar på Ukraina,

och Golitsyn dit han sänder

för att sveket hindra.

»Gå du, gå du dit, Golitsyn!

Gå av alla krafter!

Med moskalerna jag följer

dig i spåren efter. »

2.

O, I arme zaporoger!

Vetet är ej mäjat.

Kommen och beskåden fälten

för att vetet mäja!

»Om vi ock gå dit att skåda,

vi dock intet mäja.»

Så de skröto, zaporoger:

Vi Poltava taga.

Men Poltava än ej tagits,

och re’n svensken gav sig.

Kosjevojen — ve hans huvud!

-skonats än till livet.

Hos sin son, hos kosjevojen,

dog den gamla modern.

Ingen finnes nu, som kunde

honom rådslag giva.

Den förbannade Mazepa

spisar läckra kakor,

och till bords den usle sätter

sig uti Poltava.

Katolikerna ej länge

bliva kvar i staden,

ty moskovske tsaren hurrar

och som fjun dem skingrar.

Ondskans usle son, Mazepa —

säg, var du nu sitter?

Ulv, vart har du smugit undan

med ditt landsvägsfölje?

Du i Benders stad — det säges —

råkat i elände.

Har du verkligen, Mazepa,

lyktat livet ömkligt?

Ja, Mazepas ära fåfängt

har gått ömkligt under.

Busurmaners jord i Bender

gömmer din lekamen.

Den storryska folkvisan hade givetvis endast spott

och hån åt Mazepas minne. I en något senare folkdikt

om »Svenske kungen och Mazepa heter det:

Ho är den, som ej hört talas om vår stora slava (ära)?

Svenske kungen upp sig reste ända till Poltava.

För sitt bistånd till sig låter han Mazepa kalla,

på det att i sveklig grop tsar Peter skulle falla.

Båda två på framgång hoppas, jublande i gamman;

segervissa, de på förhand ändra om alltsamman.

Svenske kungen skröt: »Jag herre blir på tsarens täppa,

och till kronohetman då jag nämna skall Mazepa .

Men Mazepa sig förhävde mer än han förmådde.Han ej blott sin tro, men också härskarna förrådde.

Men vad vart av hela skrytet? Ej sitt land de hunno.

utan miste sina härar och till Tyskland svunno.

Och den ryska skönlitteratur, som började spira upp

under Peter I:s regering och på folkligt sätt prisade den

stora segern 1709, hade ej nog starka ord om den stackars

Mazepa. 1 Rjazans seminariebibliotek förvaras en

handskriven panegyrik, sannolikt författad av Stefan Javorskij

och sjungen vid triumfbågen i Moskva, då tsaren kom dit

efter Poltava-slaget. Däri liknades Mazepa vid den giftiga

ormen, en ny Herodes och Kain, den otacksamme

Absa-lon gent emot Rysslands David, med socker på läpparna

och galla i hjärtat». Guds tempel i Ryssland hade varit

stall för det svenska lejonet och ulven Mazepa. — I

februari 1710 trycktes ett allegoriskt skådespel »Guds förgörande

av de högfärdiga förgörarna», fullt av politiska anspelningar.

Avessalon [= Absalon, Mazepa], ridande på ett halt lejon,

kämpar med Davids (= Peters) krigare, men besegras,

fastnar under flykten med håret i ett träd och dödas av Joab.

Det halta svenska lejonet flyr o. s. v. En örn införes med

devisen: »Både halta och icke halta, både grymma och icke

grymma tämjer jag» o. s. v.

Den nationalhjälte, som den lillryska folkfantasien sökte

sig under denna ödesdigra tid, fann den i Palej, ett av

Mazepas många offer. Denne Palej hade av zaporogerna

fått detta namn, som betyder: förbrännaren, men hette

egentligen Semen Filippovitj Hurko (Gurko) och var född i Borzna.

År 1688 föreslog han Mazepa, att Bialacerkiew och Fastov

skulle införlivas med zaporogrepubliken; men Mazepa

avböjde detta, enär dessa städer i högra Dnjeper-landet stodo

under polsk överhöghet. Palejs politik gick, likasom

Chmiel-nitskijs, ut på att rycka hela Ukraina från Polen och

förena trakterna på båda sidor av Dnjeper under Moskvasprotektion. Mazepa blev allt mer avundsjuk över den

oförskräckte Palejs växande popularitet och inflytande bland

kosackerna; han umgicks visserligen vänligt med honom,

men följde den vanliga taktiken att göra honom misstänkt

i Moskva: »Palej är en man med obetydligt förstånd och

ofta dödfull», heter det i en av Mazepas rapporter till

tsaren. »Så fort han får sin lön, super han upp den, tar på

sig en sobelmössa och skryter med den, att alla skola se,

hur nådig monarken är mot honom.»

Greve V. V. Tarnovskis zaporog-museum i Tjernigov.

År 1704 kände sig Mazepa så sadelfast, att han

vågade fängsla Palej i Berdistjev, dit han lockade sin rival,

och året därpå förvisades denne till Tomsk. I en folkvisa

framställes han sjungande till sin banduraLillrysk luta, ital. pandora.: Bittert är att

leva i världen. Den ene, som har sålt sin själ, låter sy sig

kläder av guld; men den andre måste irra kring i Sibirien,

som i en vild skog». Först efter Mazepas avfall från tsaren

kom Peter ihåg den deporterade Palej och lät honom

återkomma till Ukraina. Han dog visserligen kort därefter

(1710), men hann dock personligen deltaga i slaget vid

Poltava på tsarens sida och gjorde Mazepa — följaktligen

även Karl XII — stor skada genom att med sin efter

martyrskapet fördubblade popularitet öka misstron mot Mazepa

och avhålla kosackerna från att sluta sig till honom.

Tarnowski-museet i Tjernigov bevarar bland andra

intressanta föremål en gammal oljemålning, föreställande ett

gästabud. I värden, som räcker ut armen för att skåla med

en gäst, igenkännes det konventionella porträttet av

Mazepa, och den, som han skålar med, är tvivelsutan Palej,

ty i dörröppningen visa sig soldater, som stå i begrepp

att fängsla hedersgästen. Det är en tidstrogen illustration

till folkvisorna om Mazepas svekfullhet mot Palej:

Varpå ruvar du, Mazepa?

Jo, på svek och avfall.

Du vill undantränga tsaren

och Moskva förstöra.

Ej blott tsaren undantränga

och Moskva förstöra:

du vill själv i huvudstaden

såsom tsar regera.

Uti staden, i Poltava

är Mazepa ofta

gäst hos Kotjubej och Iskra.

Gråtande han gnäller:

>Jag befaller svenske kungen:

han skall slå moskalen.

Jag befaller zaporogen

att Moskva förstöra. »

Och Mazepa, usle hunden,

läger slog på fältet,fägnande med gröna vinet

och med söta mjödet.

Sade så Mazepa hetman

åt sin Semen Palej:

»Säg mig öppet, Semen Palej:

Vill du mig förråda?» —

Huru skulle jag, Mazepa,

kunna dig förråda,

när du blott, Mazepa hetman,

vill det goda göra!» —

Men jag ärnar, Semen Palej,

nu Moskva förstöra,

och jag vill i huvudstaden

själv som tsar regera.» —

Förr du skall, Mazepa hetman,

stå vid skammens påle;

aldrig skall i huvudstaden

du som tsar regera.»

Ej Mazepa visste sättet

att Palej behandla.

Uslingen Mazepa inbjöd

då till fest de andra.

Kom ock du, min Semen Palej,

till mig på banketten!»

Brådskande Palienko Semen

kommer dit med trupper.

Skyndsamt uslingen Mazepa

bjuder fyllda bägarn:

O jag ber dig, Semen Palej,

bägarn töm med vinet!» —

Yrar du, Mazepa usle?

Vill du mig fördärva?»Där ock sitter Maksim Iskra.

Han Mazepa känner

och åt Semen Palej säger:

»Drick ej mera, Palej,

av den där Mazepas viner,

ty med sin karbin den usle

ärnar dig förgöra.»

Men han dricker, Semen Palej.

och sitt huvud sänker.

Då Mazepas knektar reda

bojor till åt honom.

Semen Palej dricker mera,

så att benen svikta.

Storligen Mazepa hetman

sig åt detta fägnar,

och Mazepa hetman ropar

åt hajduker detta:

Hej! Så gripen Semen Palej

medels starka händer!

Hej, så spärren Semen Palej

in i mörka tornet!»

Ej Mazepa lät den fångne

äta eller dricka,

förrän han till huvudstaden

hunnit brevet skicka:

»Dig jag hälsar, tsar — han skriver

Palej är förrädisk,

ty han vill dig undantränga

och Moskva förstöra,

och han vill i huvudstaden

själv till tsar sig göra.»Palej Semen härtill mäler,

sittande i fängsel:

»Fräckt du ljuger, o Mazepa,

för Moskva, för tsaren.

Dig jag säger, tsar rätt-trogne;

själv Mazepa sviker,

ty han vill dig undantränga

och Moskva förstöra,

och han vill i huvudstaden

själv till tsar sig göra.

Högförnäma paner säga

åt rätt-trogne tsaren:

»Må du, tsar rätt-trogne, släppa

Palej ut ur fängslet;

eljes svenskar, busurmaner

ditt Moskva förstöra.»

En så stor roll spelade denne kosack i den folkliga

uppfattningen, och därför är det ej heller underligt, att Palej

i en annan folkvisa framställes såsom den egentlige

segraren vid Poltava, för vilken Karl XII och Mazepa måste fly.

Späd står humlen än i grönska,

än ej snodd kring stången;

men re’n Palej vid Poltava

kämpade mot svensken.

Ännu humlen i sin grönska

knopparna ej böjer, —

men re’n Palej vid Poltava

krossade de svenske.

Svenske kungen skrek och ropte

— vid kanoner stod han —:

’Må vi skyndsamt fly, Mazepa,

från Poltavas slagfält!’Och så flydde alla dädan

från Poltavas slagfält.

Må vi hädanefter slippa

kämpa med kosacker!»

Många folkliga sägner på prosa om Palej och hans

hjältedater hava ock upptecknats i Lillryssland. I en

folksägen framställes Mazepa såsom kung och Semen Palej

såsom hans general; men en gång råkade de i träta, och

Mazepa lät mura in Palej. När svenskarna tågade till

Pla-tava, kunde de ej tränga genom de djupa skogarna, utan

måste hugga sig väg med yxor. Då Peter undrade, huru

man skulle kunna undsätta staden, gav en gubbe anvisning

på Palej, som lössläpptes ur fängelset. Han laddade sin

bössa med en silverkula och sköt, just då Karl XII och

Mazepa sutto till bords och åto middag. Kulan trängde

rakt in. >Nu är Palej på fri fot>, sade Mazepa ängsligt;

bägge togo till flykten och halshöggo varandra. Enligt en

variant blev Palej inspärrad av Mazepa i en ihålig

stenpelare, försedd med en glugg, genom vilken bröd stacks in

åt honom, och i en tredje sägen hämtades Palej från

Sibirien med »snabba fåglars eldiga post».

En kostlig historia förtäljer ock, att tsar Peter stod

fadder åt Mazepas son. Dä kosacken Stepan Placha spådde

tsaren, att gudsonen skulle bekriga honom inom trettio år,

fick han stryk och inspärrades i ett fängelse, där han

endast fick till kost — tobak i ett horn. Men gudsonen,

»Mazepenko», växte upp och blev så stark, att han kunde

lyfta upp en kanon och skjuta ända till en avlägsen kyrka.

Då blev tsaren rädd och släppte lös den alldeles

utmag-rade Placha. När Stepan Placha brände Mazepenko

livslevande (Palej = brännaren), blev tsaren dock vredgad och

beslöt att föra krig med Ukraina.

Denna folkpoetiska och med det historiska

sakförhållandet delvis överensstämmande uppfattning om Mazepa

Jensen, Mazepa. 15såsom den usle förrädaren mot sitt eget land, tog sig också

uttryck i den lillryska konstdikten. I Kulisj’ (d. 1897)

straffdikt över Mazepa lyder den första strofen:

»Mazepa! I ditt svek du följde fäders seder,

som då varjagen kysst med värme broders kors,

men efter löftets kyss och alla dyra eder

stack helga korset djupt i friska blodets fors.

Varthälst till skändlighet du drevs av usla drifter,

du överallt med stank ditt gift, din galla dröp:

För Polen, för Moskva, för svenskarna du kröp;

du neslig handel drev med snikenhetens gifter

och vann ditt rykte i — förrädiska bedrifter.»

*

Det ensidigt stränga omdöme, som den folkliga

uppfattningen i Stora och Lilla Ryssland fällde om

Ma-zepas politiska karaktärslöshet, slog över till en nästan

motsatt ytterlighet i det nittonde århundradets sköna litteratur,

i det Mazepa av byronismen och av romantiken i Frankrike

och Tyskland uppfattades snarare såsom en politisk martyr

för Ukrainas frihetsidé, såsom representanten för det äkta

kosackväsendet i dess ursprungliga friskhet och vildhet.

Och härtill kom det erotiska elementet: Voltaires historiska

legend om den vilda jakten på hästryggen gav vingar åt

de romantiska pegasernas flykt i det poetiska Ukraina, och

den i själva verket ömkligt löjliga roll, som Mazepa

spelade både i denna kärleksaffär och i äventyret med

Kotju-bejs dotter, adlades av mer eller mindre framstående

skalder till en nästan tragisk konflikt, där det löjliga

förvandlades till det sublima. Skaparen av denna poetiska

uppfattning var lord Byron.

Hans poetiska berättelse »Mazeppa» !), som författades

i Italien 1818, citerar Voltaires historia om Karl XII och

John Barrow: Memoir of the Life of Peter the Great, men

torde för sin litterära tillkomst ock hava att tacka Byrons

personliga bekantskap i Venedig med den polske skalden

") Strandbergs svenska översättning (1853) har den falska

betoningen: »Vid Pultava var leken slut .

Malczewski, som kanske muntligt hade givit lord Byron

uppslaget till hans dikt. Då den polska hjältinnan i poemet

kallas Theresa, har detta givit anledning till en förmodan,

att Byron i »Mazepa» skulle velat antyda sitt

kärleksförhållande till den italienska grevinnan Teresa Guiccioli,

något som dock ingalunda kan vara fallet, enär han gjorde

hennes bekantskap först år 1819.

Byrons medryckande fart i den gamle hetmanens

lidelsefulla skildring av sin ungdoms vildaste jakt och hans

mästerliga versifikation förneka sig icke heller här, och dock

synes mig »Mazeppa» vara ett av hans svagare alster på

grund av dess icke blott historiska, utan framför allt

psykologiska orimlighet, ty Mazepa var överhuvud säkerligen

den siste, som självmant rörde vid Paseks historia om den

avklädde älskogsjägaren, och under flykten till Bender, då

denna episod tänkes försiggå vid lägerelden, hade den

gamle Mazepa helt visst annat att tänka på än sin

ungdoms lättsinniga snedsprång. Dessutom kunde han ej

gärna i ett sådant fall hava haft en otacksammare åhörare

än den för allt kärleksjoller och för erotiska lidelser alldeles

oemottaglige Karl XII, och det enda psykologiskt sanna i

dikten är väl det fyndiga slutet, då Mazepa fick förklaringen

på att den svenske kungen var så tyst: han hade redan

för länge sedan somnat ifrån hela historien!

Denna dikt påvärkade utan tvivel de redan nämnde

franske målarna Louis Boulanger och Horace Vernet,

vilkas dukar i sin ordning inspirerade Victor Hugo till hans

ståtliga ode »Mazeppa» i diktsamlingen »Les Orientales»

(1828). För den franske romantikerns inbillning växte den

på hästryggen bundne kosacken till en nationalhjälte, till

en personifikation av det fjättrade Ukraina, som en gång

skall krossa bojorna, och till symbolen för det mänskliga

snillets obetvingliga strävan uppåt och ut i det okändas

näjder.»Ur lidandet fram hans storhet okuvad skall träda.

En dag skall, ståtlig, mäktig och stark, han sig kläda

I gamla hetmaners skrud.

Och när han så kommer, skall folket strömma ur tälten

Och kasta sig ned och sända vitt omkring fälten

Fanfarernas smattrande ljud.»

Så lyder ett utdrag ur den svenska översättningen av

A. J. Ling, som dock varken i den sublima tonen eller i

den jublande rytmen kan mäta sig med originalets

praktfulla strofer.

»Eh bien! ce condamné qui hurle et qui se traîne,

Ce cadavre vivant, les tribus de l’Ukraine

Le feront prince un jour.

Enfin le terme arrive.... il court, il vole, il tombe

Et se relève roi!»

* *

*

I slavernas moderna vitterhet infördes Mazepa av den

ryske poeten Kondratij F. Rylejev genom hans av

byronis-men starkt påvärkade berättelse »Vojnarovskij» [1825], till

vilken författarens kamrat, gardeskaptenen A. O.

Kornilo-vitj, fogade en kortfattad biograd över Mazepa och

deka-bristen A. Bestuzjev en dylik om Vojnarovskij.

Skådeplatsen är förlagd till bortre Sibirien, där G. F. Miller

råkade hitta den landsförvisade Vojnarovskij, vilken för den

lärde forskaren berättar sin levnadshistoria: sin ungdoms

soliga kärlekslycka, sin vanvettiga kamp för frihet mot

tsar-dömet, nederlaget vid Poltava, flykten till Bender och

mor-brodern-hetmanens begravning. Mazepas dunkla, svekfulla

karaktär är ganska väl träffad, och hans fega ängslan efter

»förräderiet», med det sjuka samvetets visioner av Kotju-bejs och hans dotters anklagande vålnader, saknar icke

psykologisk trohet. — Dessutom påbörjade Rylejev en

ly-risk-episk diktcykel om Mazepa, men därav finnes blott ett

par fragment om Palej.

Rylejev var icke en stor skald, men han var en

ädel-sinnad, känsligt vek människa och medborgare, vars hjärta

klappade varmt för alla förtryckta, icke minst för det

olyckliga Ukraina, till vilket han genom sin sydländska börd kände

sig särskilt dragen. Och i hans »Vojnarovskij» känner man

igen den ödmjukt resignerade Rylejev själv, som fick lida

grymt för sin av de ädlaste uppsåt förestavade strävan att

störta självhärskardömet genom att ansluta sig till

>deka-bristernas» sammansvärjning vid slutet av Alexander I:s

regering. I dikten låter skalden hjälten bliva tröstad av sin

maka, som frivilligt uppsöker honom i det sibiriska

vinterhäktet. Denna glädje förunnades icke Rylejev själv, men

så slapp han också dela Vojnarovskijs öde: redan året efter

denna dikt blev han av Nikolaj I hängd i galge.

Vad Rylejev påbörjat, fick sin konstnärliga fulländning