Mästerlotsen. Roman

Mästerlotsen. Roman

MÄSTERLOTSENMÄSTERLOTSEN

ROMAN

AV

ERNST D

STOCKHOLM

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGStockholm

Åhlén & Åkerlunds

Boktryckeri

1926INNEHÅLL:

I. Kvinnans list .................................................. 7

II. Bekännelsen .................................................... 31

III. Utan frestelser ................................................. 55

IV. I tjockan ...................................................... 75

V. Rättegången ................................................... 107

VI. Majorens bragd ................................................ 136

VII. Arvet ......................................................... 156

VIII. Flickan med gröna plymen ...................................... 175

IX. Dyningar ...................................................... 204

X. Lek och allvar ................................................ 221

XI. Den enda visdomen ............................................. 255I.

KVINNANS LIST

Fyrplatsen på Svenska Högarna slumrar ännu. Inte

en vindfläkt rör sig i januarimorgonen. Det höga

pe-lartornet av järn på krönet av klippan står och sover

med gråa skynken kring linsapparatens cyklopöga. Allt

är sömn och tystnad under himlens jättekupa av isblått

glas, där månskäran hänger blek i väster och en blygrå

molnbank smälts in längst ned vid underkanten mot

öster. Härs och tvärs över molnbanken sträcka sig

smala, hårfina, gula strimmor liksom om den vore

insprängd med guldtrådar. Där bakom finnes solen.

Under den stora glaskupan vila i djup, lugn frid

havet, skären och öarna. Havet återger molnbanken

upp och nedvänd i sin omätliga isspegel så tydligt att

de insprängda trådarna ligga där som ett gult

spindelnät på det blygrå molnet. Skären utåt till sova mellan

vita lakan, men inåt land står öarnas mörka grönska

med snöhättor.

En liten svart punkt rör sig långsamt framåt i den

isblå luften mot molnet, en fågel, som försvinner, när

han når det blygrå. Ibland hörs en säl snarka i något

andhål ute på isen, när han kommer upp för att hämta

andan, men annars är allt tystnad och sömn, en

vindlös, stelnad värld.

Då rusar den första solstrålen fram genom en

molnspricka. Som en gyllene gnista studsar den mot havetsisspegel, tänder ett ögonblick eld i fyrtornets lanternin,

kastas uppåt och försvinner i den isblå oändligheten.

Men andra solstrålar bryta fram och famna den sovande

världen ute vid havet. En aning av värme sprider sig

i luften. De röda stugväggarna börja glöda. En dörr

knarrar.

Albert Sjöberg trädde ut ur lotsstugan. Han

stannade på förstukvisten och såg mot fyrmästarns. De

voro inte uppe ännu. Nej nej; det var just ingenting

att fjäska med den bär tiden. Sjön malde icke längre

klapperstenarna. Vågorna brusade icke mer.

Horisontlinjen ut mot havet stod alltid stilla. Det var annat än

under höststormarna, när linjen därborta kunde kröka

sig som i plågor veckorna i ända. Nu fick man vara

i fred. Albert nickade upp mot fyrtornet: »Eller hur,

du ? Och sova ?»

Fyrtornet såg fullständigt oberört ut.

Albert skrattade till. »Nå, så värst språksam har du

aldrig varit, järnklump», sade han.

Han stod en lång stund och såg på det. Nattfrosten

hade nysockrat det från ovan till ned. På sina ställen

sågo järnkramporna ut som om det växt ut vitt

skäggstubb på dem sedan dagen förut.

Albert skakade till och spände igen tampen i

skinntröjan bättre. Bistert kallt var det. Men vädret lovade

bättring. Den stora molnbanken, som fyrmästarn spått,

att den skulle ge snö, hade åtrat sig under natten och

såg ut som om den ville krypa ned bak horisonten igen.

Det blev bestämt vackert.

Albert gick upp till fyrtornet och tittade, inåt land.

Det var en fin sikt. Han såg ända bort till Stora Möjan

och Grålöga. Vitskären tyckte han sig kunna räkna

stugorna på, och Rödlöga Storskär avtecknade sig så

skarpt att han trodde sig se kumlet uppe på toppen med

blotta ögat.Albert Sjöberg hade alldeles särskilda anledningar

att vara tidigt uppe just denna morgon och ta vädret

i noga betraktande. Han hade fått hemlängtan till

Tallholmen och till barnen. Han inbillade sig inte

längta så mycket efter hustrun. De sista tre åren hade

de icke gjort annat än talat om skilsmässa var gång de

träffats. Ändå blev Albert aldrig riktigt klar på om

Anna ville ökiljas från honom. När han for ut till

Högarna, hade hon hakat sig fast vid honom i

avskedsstunden som om hon aldrig ville släppa honom. Hon

hade stirrat djupt in i hans ögon liksom för att läsa

vad som rörde sig i hans hjärta. Han hade haft

riktigt svårt att lämna henne. Härute hade den känslan

hängt i länge, men när lotsningarna började på

allvar tog arbetet bukt på den. Först nu, sedan vintern

kommit, sjöfarten slutat, fyrarna släckts och

ensamheten börjat spöka, steg hemlängtan åter upp i honom.

Den andra lotsen hade redan för över en månad

tillbaka, medan det ännu var öppet vatten, rest hem till

Tallholmen, men själv kunde Albert icke förmå sig till

att följa med. Han var en smula rädd för att Anna

skulle tycka det se för angeläget ut. Hon kanske rent

av skulle tro, att han var kär i henne ännu trots alla

hennes snedsprång. Så hade han stannat kvar på

Högarna, skyllt på att han ville fiska med fyrmästarn och

klubba säl, när isen kom. Han bad den hemvändande

lotsen hälsa Anna och säga, att han skulle komma efter

hem till Tallholmen fram på nyåret.

När Albert blev ensam i lotsstugan, tänkte han minst

av allt på fiske och sälklubbning. Några gånger foro

fyrmästarn och han ut med skötarna, innan havet frös

till, och en dag när isen lagt sig utåt hade fyrmästarn,

fyrvaktarn, fyrbiträdet och Albert, det vill säga alla

männen på Högarna, ränt på skridsko ända långt ut

på Ålands hav och lyckats klubba ett tiotal duktiga grå-sälar, som de släpat hem på kälkarna. Men detta hade

skett utan att Albert brydde sig vidare om saken.

Strömmingen kunde vara bra att salta ned och

sälskin-nen blevo präktiga till västar och handskar, men någon

liknande hänförelse som fyrfolket visade inför det

lyckade resultatet av sälklubbningen kunde Albert icke

åstadkomma med bästa vilja.

Skillnaden i betingelserna för fyrfolket och för

Albert att känna sig nöjda med livet därute vid

Högarna vintertid var också betydlig. Både fyrmästarn

och fyrvaktaren voro gifta och hade sina hem några

meter från fyrtornet. Fyrbiträdet fick som ungkarl både

äta och sova hos fyrvaktarns som barn i huset.

Fyrfolket inbördes bildade i övrigt en sluten krets, som

gärna höll sig tillbaka från lotsarna, som förlagts till

Högarna. Dessa voro mer att betrakta som flyttfåglar,

som slogo sig ned under den vackra tiden ute vid

havet men sträckte hemåt, när vinterstormarna började.

Fyrfolket däremot var rotfast i klippan. Det hade

flätat sega trådar under åratal in i granitsprickorna, det

hade växt fast på urberget, blivit ett med det. För dem

var fastlandet avskyvärt. Där stod luften så tjock att

man knappt kunde andas. Nej, här ute på Högarna,

där stormen sopat bort all växtlighet, där sjöfågeln kom

störtande i tusental mot ljuset i fyrtornet under mörka

nätter och man bara hade att plocka upp dem på

morgonsidan, här där Gud välsignade stranden med

präktig drivved, här där sälarna höllo serenad i

månskenskvällar och ålar stora som jätteormar halkade in i

ryssjorna, där var härligt att leva. Här fanns hav och

himmel, luft och rymd. Hade man bara provianterat

och vistboden full, så kunde man leva kräseligen på

biffstek av malen torsk och på kåldolma av sjöfågel.

Och om vintern hade man inte ens fyren att tänka på.

Man kunde njuta och vila i sitt trygga hem.Albert Sjöberg däremot kände sig hemlös ute på

Högarna. Anna hade flera gånger skämtat med honom

och frågat, om han inte tänkte ta en hushållerska med

sig ditut, men han hade alltid svarat, att han hade det

för trevligt på Högarna för att förstöra det med

kjoltyg. Han spelade sin roll väl.

Så som i dag hade Albert aldrig känt

ensamhetskänslan, där han stod vid fyrtornet och stirrade inåt

skärgården. Där långt borta bakom Grålöga låg Solö

och Tallholmen. Själva Solö syntes inte annat än om

man klev upp på fyrtornet, men den gamla kvarnen på

Solö kunde han dock ha sett, om han ville gå in efter

tuben.

Han måste in efter den. Mycket riktigt. Kvarnen

var knappt så stor som en mygga, men syntes gjorde

den. En god tub. Jaha, vad fin sikt det var i dag!

Tallholmen kunde han inte urskilja, men han visste

precis på pricken var den skulle ligga. Två streck väst

om Grålögas udde. Vad gjorde Anna nu? Hon låg

väl ännu och drog sig. Hon tyckte inte om att stiga upp

tidigt. Och barnen? Georg satt nog och hängde över

en bok som vanligt i köket. Elvira hade säkert gått

till skolan.

Anna ligger med huvudet på kudden. Det gula

håret ser mycket ostyrigt ut. Ögonlocken har hon fällt

igen. Hon sover. Det står en svag pust genom

hennes raka lilla näsa. Jag känner det ända hit.

Tuben måste ha blivit immig, ty Albert tog ned den

och torkade okularet med näsdukssnibben. Det hjälpte

icke mycket. Imman satt i Alberts egna ögon.

Jag tror rent av jag står här och lipar, gamla karln,

tänkte han. Det är fånigt. Varför kan jag inte ge mig

av hem till Tallholmen med detsamma? Isen ligger fin

inåt. Mycket snö är det inte. Glanskis nästan hela

vägen. Där borta vid Vitskären ser det litet drivisartathopfruset ut, men jag kan åka söder om Vingelskär och

sedan hålla rätt på Grålöga. Det hela är gjort på fem,

sex timmar. Varför i Herrans namn skall jag gå här

och pina mig i ensamheten? Fyrmästarns är hygglig,

men inte går det i längden. Och britsen därnere i

lots-stugan är inte så tilldragande. Hård och otäck. Och

tänka sig att jag kunde ligga i min egen sköna säng med

Anna och ha glädje av barnen till på köpet. På det

här viset glömmer de alldeles bort sin far. Jag ger mig

av med detsamma. Skridskorna ny slipade jag, när vi

var ut till havs sist efter sälarna. Några smörgåsar

kan jag ta i fickan. Jag måste ändå hem med sjöfågeln

och allt ejderdunet jag plockade i somras på Lillön.

Tänk, vad Elvira var förtjust sista vintem, när jag

hade en hel säck ejderdun med mig. Vädret håller sig

säkert.

Albert tittade runt horisonten. Inga vindgallror

nå-gonstädes. Det skulle absolut hålla sig.

Han gick ned i lots stugan och rustade sig i ordning.

Innan han gav sig av, kokade han kaffe och drack. Det

satte riktigt fart i honom.

Han snörde fast den stora påsen med ejderdun på

ryggen och knöt sjöfågeln ovanpå, kastade

träskridskorna över axeln, beväpnade sig med ispiken för

säkerhets skull och gick nedåt. När han passerade förbi

fyr-vaktarns, vaknade Alberts samvete. Han kunde inte

gärna ge sig av utan ett ord till någon av fyrfolket.

Han bultade på rutan hos fyrvaktarn. Om några

ögonblick veks rullgardinen åt sidan och Gustafssons stora,

röda rävmustascher blevo synliga mellan

frostblommorna på fönsterrutan.

»Jag åker hem till Tallholmen», skrek Albert och

pekade inåt skären. »Hälsa fyrmästarn!»

Rävsvansarna försvunno hastigt. När Albert hunnit

några steg längre ned, slogs fyrvaktarns stugdörr ha-stigt upp, och Gustafsson steg ut i bara skjortan på

farstubron, där morgonsolen nu låg på fullt.

»Vad säger Sjöberg?» frågade fyrvaktarn och rev

skjortan mot magen för att hålla den varm. »Skall han

hem till gumman?»

Albert svarade inte. Han bara viftade till avsked med

handen. Han, som drivit omkring på Högarna

sysslolös under nära en månad, hade plötsligt fattats av en

våldsam brådska.

När han kom ned.till stranden, gav han sig dock tid

att spänna fast träskridskorna omsorgsfullare än

vanligt. Han stampade i skoklackarna ordentligt i

stålpiggen bak och snörde lädret samman över tån. För

hårt fick det inte sitta, ty då domnade foten.

Remmarna kring vristen hade han redan prövat uppe på

lotsstugan. Nu drog han till dem stadigt över

vrister-na. Så tryckte han ned skinnluvan bättre och sträckte

med snabbt glidande skär ut på isen. Han iddes inte

knäppa upp skinntröjan för att se efter vad klockan

kunde vara. På solens ställning gissade han, att hon

gick på elva. Tre, fyra timmar kunde han räkna på

solsken och full dager. Om allt gick bra, borde han hinna

Tallholmen i skymningen. Det gällde blott att se upp.

Brunnar eller onor, som fyrmästarn kallade dem, fanns

det alltid i isen. Sjön kunde bjuda på överraskningar

antingen den låg öppen eller frusen. Det kände man

till.

Albert visste inte hur det kom sig, men för hans

minne stod plötsligt helt klar synen av fadern, som

seglade bort sig i lönnbrottet just därutanför Högarna.

Han såg båten komma vräkande på vågorna, fadern

sitta med skotet i hand, såg båten ställa sig på näsan

och så köra rakt ned och bli borta. Bara ett vitt skum,

ingenting mer.Jag kanske åker ned mig efter jag har sådana där

syner, tänkte Albert.

Det gick bättre än han trodde. Vid Ut-Fredal höll

han visserligen på att åka ned sig i en lång, lömsk

ränna täckt med lössnö, som tvingade honom att ge sig

in bland den knottriga, hopfrusna drivisen uppåt

Vitskär, men han kom gott fram även där och njöt

obeskrivligt av att se deras gamla fiskstuga ligga

någorlunda välbehållen ännu. Han funderade ett slag att ta

i land för att titta på den, men övervann frestelsen

och fick snart finfin is. På en knapp timme sträckte

han över till Ängsskär. Vid tvåtiden strök han förbi

Grålöga södra udde och fick syn på bror Karl, som

höll på med ståndkroksfiske samman med några

gubbar inne i viken. Han hojtade åt dem och nödgades

av brodern att ta i land och få en kopp kaffe i sig. Det

blev icke mer tid än att Albert hann klappa om den

duktiga svägerskan Maria, skämta med den lilla

brorsonen Anders och få sig litet varmt till livs. Sedan bar

det i väg med detsamma. Solölandet i väster drog allt

starkare honom till sig. När han fick se Tallholmens

lätt igenkännliga förtoning sticka fram bakom Solö,

ökade han farten. Ena vristremmen skavde. Men

Albert gav sig icke tid att stanna. Det var bara att åka.

Solen hade för länge sedan gått ned. Det manade

honom att raska på. Inåt började snöfläckarna bli allt

talrikare. Skridskorna skuro allt tyngre genom dem.

Ibland var isen så knottrig att tänderna skall rade i mun

på Albert. Timmarna runno snabbt undan. Allt värre

blev det.

Stjärnorna hade redan varit tända länge, när Albert

Sjöberg åkte in i sundet mellan Solö och Tallholmen.

Först då han satte sig på bryggan nedanför den egna

stugan för att spänna av sig skridskorna kände han hurgränslöst trött han var. Det värkte i fotlederna, och

han dröp av svett. Han måste vila några minuter.

Han satt och tittade på de uppdragna, kullstjälpta

båtarna med nedsnöade träkapell. Bergklacken bar ett

harnesk av is, som såg helt fantastiskt ut i natten. Det

blänkte då och då hemlighetsfullt till i det. Kanske av

stjärnorna.

Albert Sjöberg tog fram klockan. Nära halv nio.

Jo, det var annat än han tänkt sig. Inte underligt, att

det inte brann några ljus längre uppe i stugorna på

Tallholmen. Inte ens i hans egen. De hade nog lagt

sig redan. Man kojade tidigt på Tallholmen under

vintermånaderna.

Borta på Solö höll man sig längre vaken. Det lyste

ännu hos bror Erik. Han satt väl och räknade pengar

som vanligt. Honom hade det gått bra. Han ansågs

redan för rika karlen. Om det nu skulle vara någon så

stor lycka. Barn hade han inga.

Men jag har, skrek det jublande inom Albert.

Däruppe trettio steg uppe i backen. Där ligga de och sova

som bäst. Synd att jag skall behöva väcka dem, men

jag hade aldrig tänkt mig, att jag skulle komma fram

så sent. Vad jag är trött! Skjortan sitter fastklistrad

på mig. Jag fryser.

Han reste sig med ansträngning. Påsen på ryggen

kändes som om den varit full med bly i stället för dun.

Nåja, fågeln vägde också.

Uppe i stugan var det mörkt i alla fönster och dörren

låst inifrån. Det var inget tvivel, att de lagt sig. Han

skämdes nästan, när han varligt knackade på fönstret

till kammaren, där han visste, att hustrun alltid låg med

barnen, när de voro ensamma hemma. Anna brukade

vara lättsövd. Hon skulle säkert höra det före barnen.

Han knackade en, två, flera gånger på rutan. Ingen

i stugan gav något tecken till ljud från sig att de hörde.Albert blev helt ängslig. Det måtte väl icke ha hänt

något? Hade de spjällat kakelugnen för tidigt?

Han bultade hårt på dörren. Det dröjde inte mer än

några sekunder så hörde han Georgs röst innanför:

»Vem är det?»

»Det är jag. Far!» tilläde han ännu högre för att

undanrödja alla tvivelsmål.

Dörren öppnades, och Albert trädde in. En ljuv

värme slog emot honom. Georg fick brått in i köket

för att tända fotogenlampan, som han sedan kom ut

med i förstugan, där fadern höll på att plocka av sig

påse, skinnluva och tröja.

»Sover de?» viskade Albert.

»Elvira sover», svarade pojken.

Albert drog pojken till sig, tog lampan från honom

och kysste honom. »Gå nu och lägg dig, barn, annars

förkyler du dig», viskade Albert.

Han förstärkte uppmaningen genom att smälla

pojken helt vänligt i stjärten. Georg försvann hastigt in i

kammaren.

Albert steg in i köket och satte lampan på bordet.

Det kändes något till rart att komma in. Det gällde

bara att gå tyst så inte Anna och Elvira vaknade. Tänk,

sådana sjusovare, som inte hört ens, att han bultat!

Annat var det med Georg, men han hade naturligtvis

suttit uppe och läst som vanligt, sedan de andra lagt

sig. Ögonen sågo röda ut på pojken.

Jag tar av mig i strumplästen härute, sade Albert

sig. Och sen smyger jag mig in till dem och tar dem

på sängen. Han kände sig riktigt glad och uppsluppet

pojkig trots tröttheten i benen.

Han hade det rätt besvärligt att få av stövlarna.

Fotterna hade svullnat av skridskoåkningen, och ena

vristen kändes rackarns så öm. Han fick av strumpani en hast. Det var ett otäckt, rött skav mitt på efter

remmen, såg nästan ut som det ville gå hål.

Medan Albert satt och betraktade det noggrannare

i skenet av lampan, öppnades dörren mellan köket och

kammaren, och båda barnen rusade ut. De hade kastat

på sig kläderna i största hast, och Elviras gula hår såg

1 högsta grad sovrufsigt ut.

»Nej, men far!» ropade Elvira och sprang fram och

vräkte sig i famnen på Albert utan att ta hänsyn till

vare sig lampa eller skoskav.

Det blev kyssar i långa banor. Man pratade i mun

på varann.

»Nå, men var är mor?» frågade Albert. »Sover hon

ändå, fast ni lever på det här viset?»

Båda barnen blevo helt tysta. Elvira, som tagit

faderns ena knä i besittning och ännu höll armarna om

halsen på honom så att han måste hålla sig nedböjd

över henne, släppte taget kring faderns hals och antog

en missbelåten uppsyn. Hon trutade med läpparna men

sade ingenting. Hon föreföll att skämmas och sänkte

huvudet.

Georg, som stod på andra sidan om fadern, såg

honom rätt in i ögonen och sade helt lugnt:

»Mor är hos patron Åberg på Lervik. Hon skulle

komma hem till kvällen men har inte kommit än.»

Albert satte ned flickan och reste sig upp. Han ville

inte visa barnen hur besvikelsen tog makt med

ansiktet. Han gick ut i förstugan och tog in sjöfågeln och

ejderdunet. Han gjorde det fullständigt meningslöst,

ty båda delarna lågo lika bra om inte bättre ut i

förstugan. Men han fick tid att hämta sig från

överraskningen att icke träffa hustrun hemma.

»Så kommer hon väl snart», sade han tröstande.

Georg måste nödvändigt ha reda på vad det var för

två stora fåglar. Jo, den ena var en fiskgjuse och den

2 Mast erlotsen.andra en lom. Nya skollärarn skulle få dem till att

stoppa upp. Han visste ju inte bättre än pilla in blånor

i skinnen och sätta glaspärlor i huvudet på sjöfågel.

Elvira tog hand om påsen med ejderdunet. Hon

tryckte den till sitt bröst som om den varit det käraste

på jorden samt förklarade, att hon ovillkorligen måste

ha påsen hos sig i sängen i natt.

Albert letade under tiden i skafferiet efter någon

mat. Han hittade ett avgnagt köttben, en ålderstigen

grönaktig ostbit, en halv sötlimpa och några flaskor

svagdricka. Smör fanns det gott om. Och

snapsflaskan stod på sin gamla plats väl fylld. Albert tog

sig genast en styrketår.

Elvira ville leka husmor och duka fram, men fadern

försökte köra henne i säng under påstående, att hon

hade det mycket trevligare där med dunpåsen. Georg

fick också tillsägelse att gå och lägga sig. Klockan var

mycket och det dröjde kanske länge, innan mor kom.

»Ja, men far sa ju nyss, att hon skulle komma snart»,

envisades Georg.

»Kan vi inte få sitta bara några minuter?» försökte

Elvira. »Vi ha inte sett far på så länge.»

Det kunde Albert inte motstå. De höllo honom

sällskap medan han åt. Han måste berätta om livet ute

på Högarna, om sälklubbningen och fyrtornet. Och

om den korta visiten hos Karls på Grålöga och lilla

kusinpojken Anders.

Georg fick nåden att dra upp en butelj svagdricka

åt fadern. Elvira hugnades med att få bita i

limpsmör-gåsen.

I gengäld för vad han berättat måste barnen ut med

hur det gick för dem i skolan. Georg gjorde ingen

hemlighet av att han var bäst av alla pojkarna och skulle

sluta i vår, men Elvira blev på en gång så förfärligt

sömnig, att hon föredrog att gå i säng, när det blev talom skolgången, varvid fadern och G-eorg sågo

menande på varann och logo stilla.

»Du kommer väl och säger godnatt riktigt, far?»

sade Elvira, där hon stannat i dörröppningen med

dunpåsen i famn. Påsen och hon voro ungefär lika stora.

Albert nickade. De båda manfolken blevo ensamma.

Georg kände sig också helt stolt över att sitta kvar.

Det gjorde honom jämbördig och likåldrig med fadern.

Flickungen kunde gärna gå och lägga sig.

Pojken satt och tittade på fadern. Han hade allt

blivit bra gammal sen sist. Håret hade grånat i

tinningarna, och pannan hade fått djupa fåror. Stackars

far, han hade nog inte haft för roligt därute på

Högarna.

Albert måtte omedvetet ha känt pojkens tankar, ty

han fäste blicken på sonen och sade :

»Nu går du och lägger dig också. Ögonen äro

alldeles röda på dig. Godnatt!»

Georg reste sig och gick fram och kysste fadern.

Därpå försvann han in i kammaren.

När Albert slutat att äta, satt han länge och stirrade

mot lampan med huvudet lutat mot ena handen. Den

lekamliga hungern hade stillats, men inte var det

därför han åkt fem, sex mil, inberäknat alla krokar, från

Högarna till Tallholmen. Gott att barnen voro friska,

men han hade heller aldrig tänkt annat. Nej, det var

Anna han hungrat efter hur mycket han än inbillat sig

därute på Högarna, att känslan för barnen drog honom

starkast hem.

Jaså, hon var hos patron Åberg på Lervik. Hade

han nu också fått tag i henne, då kan jag lika gärna

uppge alltsammans på en gång. Den fulingen med

silverröret i strupen vet nog hur han skall fånga

kvinnorna. Jag minns väl hur det gick för syster Beda i

världen. Hon fick sig en knäck för livet och sen försvannhon inne i huvudstaden. Och Anna har inte hälvten av

Bedas motståndskraft. Hon är svag för karlarna. Det

är bäst att skiljas ordentligt, så vi få slut på det. Det

här är meningslöst. Här kommer jag hem om kvällen

efter att ha varit borta nära tio månader i sträck från

henne och så just den kvällen är hon borta. Vem vet

hur många kvällar hon varit hemma under den tiden?

Jag kunde ha frågat Georg. Varför gjorde jag det

inte? Inte kan man draga in barn i sådana

förhållanden. Tids nog få de veta det. Jag kunde lika gärna

stannat kvar på Högarna. Där var lugnt och gott,

sedan havet frusit till och fyrarna släckts. Ens dumma,

dumma hjärta, som driver en till det man aldrig skall

göra. Jag visste det förut. Vem var det, som talade

om, att Anna hade något förhållande med patron för

längesedan? Och vad sade mor? Mor hade rätt. Mor

kände människorna. Hon varnade mig för att gifta

mig med Anna. Jag skulle lydit henne den gången för

femton år sedan. Man inser alltid för sent hur dumt

man betett sig. En skall inte ge sig in i krångliga

farvatten utan att loda. Jag har gått på grund ohjälpligt.

Där sitter du allt fast.

De sista orden sade Albert så högt för sig själv att

han spratt upp ur sina tankar.

Han hade ju barnen. Var det inte tillräckligt att leva

för?

Jag går och lägger mig. Jag är trött, dödstrött. Det

värker i ryggen. Jag är inte någon ungdom längre.

Nära fyrtio år. Jag har rätt att vara trött, sova efter

en sådan färd.

Han tog lampan och gick in i kammaren. Barnen

hade redan somnat, åtminstone Elvira, ty hon låg på

rygg med slutna ögon och såg överlycklig ut i sömnen

över att få hålla dunpåsen i famn. Georg hade vänt

ryggen till så fadern visste inte, om han sov.Albert stod en stund och tittade på Elvira. Ju längre

han såg på henne, desto mindre tyckte han om

uttrycket i hennes ansikte. Det var inte bara lycka där, där

fanns också något av detsamma som Anna kunde ha i

sitt ibland, något av vällust. Kanske flickan blev

likadan som modern? Kyssa henne måste han likväl. Hon

var hans eget barn.

Albert kände sig för trött att grubbla längre över

framtiden. Han klädde av sig, men innan han kröp

ned i den stora sängen, måste han in i köket igen och

slänga ut fåglarna i den kalla förstugan för att de inte

skulle ligga och ruttna i värmen.

Han somnade nästan genast så fort han kom i säng

och sov tungt. En enda gång på natten vaknade han

vid att höra stora pendylen slå inne i salen bredvid.

Han räknade till fyra. Anna hade inte kommit hem

ännu. Albert suckade till men somnade igen.

Vid första gryningen vaknade han efter gammal vana

och steg upp för att koka kaffe. Anna hade

naturligtvis blivit övertalad att ligga kvar på Lervik. Hon var

nog inte heller så livad för att ta sig hem ensam över

isen om natten. Hon trodde alltid, att hon skulle

drunkna på ett eller annat vis. På den här isen, där

man kan köra med kanoner, tänkte Albert, när han

smög sig ut i köket på strumpfötterna för att inte väcka

barnen.

Det fanns nätt och jämnt så mycket ved inne att det

räckte till att få kaffepannan i kok. Albert måste ut i

vedboden och hugga mera. Men sedan brassade han på

ordentligt i köket. Natten hade säkert varit hemskt kall.

Så där bortåt tjugu grader minst. Undra på att Anna

inte velat hem, när hon kunde få ligga kvar hos —.

Jag ger tusan i var hon ligger. Vi skall skiljas,

muttrade Albert, där han satt och kolkade kaffe i sig vid

fönstret.För hettan inne i köket började isblommorna att

smälta. Albert hjälpte till att få glaset klart genom

att stryka med rockärmen. Det slog honom med en

gång, att inte innanfönstren voro isatta. Inte

underligt, att kylan slog in. Visst var Anna förfärligt

opraktisk, men nog kunde hon ändå satt i innanfönstren. Och

knappt en matbit i huset. Allt i förfall. Hon

intresserade sig inte för hemmet. Vi skall skiljas.

Denna återkommande slutsats gav en viss

trygghetskänsla åt Albert. Han överraskade sig själv med att

sitta och smånynna vid fönstret. Solen stod i

beredskap att gå upp över Solö mitt emot på andra sidan

sundet, och snön låg vit och fin överallt. Man visste

inte var landet slutade och isen tog vid. Rart var det

också att se något annat än det evinnerliga fyrtornet

och fyrfolkets små stugor, som hukade sig ned mellan

klipporna därute på Högarna rädda för att blåsa bort.

På Solö funnos ordentliga hus i flera våningar. Tänk

bara på tullarnas stora röda byggnad, vad den tog sig

ut. Och där uppåt Lervikshållet såg riktigt ståtligt ut

med nya ångbåtsbryggan och stora hotellet. Just

därborta åkte en släde ut på sjön, en släde med två hästar.

Hästar, som han inte sett på tio månader. Ute på

Högarna fanns det bara en ko, som kallades kon, och en

katt, som kallades katten. Så fattig var den fyrfota

djurvärlden. Och här kom det två hästar på en gång.

Vem kunde det vara, som skulle köra utåt så tidigt på

morgonen ?

Albert kunde ännu inte urskilja figurerna i släden.

Den for först fram efter land, där skuggan av skogen

föll, men när den svängde utåt Tallholmen och kom

frafn i solljuset såg Albert tre personer i släden

förutom kusken och hundsvotten. Herrskapsfolk! Med

slädnät. Jag tror min själ det är Gustaf Brinkman påGrönö, som är på hemväg. Visst är det Johan, som

kör. Det sitter en kvinna mellan dem.

Albert reste sig och tryckte näsan mot rutan. Nu

kände han alldeles tydligt igen Brinkman på Grönö.

Och så var det klockarn på Solö i päls. Men vem hade

de med sig? En kvinna bestämt. Hon satt nedkrupen

mellan Brinkman och klockaren som om hon frös

ohyggligt eller också ville göra sig liten, osynlig.

Det är Anna, sade Albert sig. Hon skäms. Hon

vill inte visa sig för lotsarna på Tallholmen. Visst är

det hon. Nu svänger Johan hästarna ännu mer. De

stäva rätt på mig. Hon anar inte vem som står här

och väntar på henne. Bra insvept är hon. Men

nästip-pen syns. Visst är det Anna.

Nu försökte Johan sakta farten på hästarna för att

stanna nere vid bryggan, men Brinkman vände sig om

mot honom och skrek något och pekade mot släntan

vid bryggan, där man gott kunde köra upp, fast det var

litet brant. Själv höjde Brinkman käppen han haft

nedstucken under fällen och rappade till vänsterhästen.

Den vrenskade, och nästan i fullt sken satte hästarna

i väg över isvallen vid stranden så det yrde om dem,

upp för backen, gjorde en sväng runt husen och

stannade flåsande och löddriga med släden framför Albert

Sjöbergs stuga.

Både Brinkman och klockar Bergstrand voro mer

rödsprängda i ansiktena än vad som betingades enbart

av vinterkylan. Dan Åberg på Lervik hade säkerligen

haft en ordentlig skräll. Brinkman i synnerhet

föreföll onödigt högröstad, och Albert, som dragit sig

tillbaka från fönstret, såg bakom gardinen med en viss

ilska hur närgånget han tog i Anna, när han lyfte henne

ur släden. Klockarn skrattade bullrande och länge.

Skrattet förgick i en hast, när Albert öppnade dörren

och trädde barhuvad ut på trappan.Anna såg honom inte. Hon stod med ryggen mot

stugan och hade fullt arbete med att slita sig lös från

Brinkman, som höll henne i armen.

»Vad fan, är mästerlotsen hemma!» ropade han till

och släppte i förvåningen Anna. »Nej, nu har jag

aldrig sett på maken! Och här kommer vi åkande hem

med lilla frun på morgonkröken. I all oskuld, Sjöberg!

I all oskuld! Det är inte tiondelen så farligt som det

ser ut.»

Anna hade genast vänt sig om. Först såg hon häpen

ut, men medan Brinkman pratade om oskulden fick hon

tid att lägga om sitt ansikte i ett uttryck av något som

skulle föreställa den allra ljuvaste glädje. Hon

nickade uppmuntrande till Albert och sade: »Ja, nu

kommer jag. När kom du? I natt? Och så skrattade hon

och Brinkman och klockarn i korus, alldeles som om

hon sagt något särskilt roligt.

»Jag kom i går kväll», svarade Albert en smula

kylslaget.

»Ve dig, Desdemona! Svartsjukan rasar i honom!»

skrek klockarn.

»Åh, han kan väl inte misstycka, att jag hjälper till

att servera hos patron Åberg, när han skall ha

främmande», snäste Anna till. Glädjen blåstes med ett bort

ur hennes ansikte, och hon såg helt stridslysten ut.

»Något annat har jag inte gjort», tilläde hon

förklarande.

»Neej då, neej då, mästerlots!» skrockade Brinkman

som om han menat motsatsen.

Albert, som tyckte, att hustrun och han kunde göra

upp sina mellanhavanden på lämpligare plats än ute på

förstutrappan i närvaro av Brinkman, klockarn och

kusken, lyckades frampressa ett svagt leende.

»Låt bli att kalla mig mästerlots! Jag är bara lots.»»Han behöver inte se ut som ett åskväder för det,

mästerlots», envisades Brinkman.

»Har jag sagt något?» frågade Sjöberg helt milt.

»Nej, men han tänker, mästerlots, och det skall han

akta sig för. En har bara besvärligheter med tänkandet.

Frun har varit storartad. Utan henne hade patrons

supé gått i putten. Han kan aldrig ha några

fruntimmer kvar i huset. Utom tjocka Allida, köksan, men

hon klår honom, när han bråkar, så henne respekterar

han. Leve fru Sjöberg! Fyra hurra! Leve hon!»

Och så hurrade han och klockarn. Kusken bakpå

hundsvotten grinade gott.

»Nästa gång skall mästerlotsen med själv så får han

se. Jag skall ta mig tusan stöta på Åberg om det.

Åberg är min vän, fast han inte tror det. Klyftig är

han inte, och inte blir det något av med badorten så

länge han skall ha hand om det. Nej du, klockare! Den

där unga pojken, brorson hans, Talbot eller Josafat,

eller vad sjutton han hette.»

»Herbert», rättade klockarn, »Herbert Åberg.»

»Kör för Herbert! Inget knussel! Den var

amerikansk ut till fingerspetsarna! Gifter sig naturligtvis

med Dans vindögda dotter. Han kommer att sätta fart

på det, när farbror Dan slutat att väsa med

silverröret. Och så tänka sig, att han envisas att kalla badorten

för Lerviksbaden. Det är för fnåskigt! Solöbaden

skall den naturligtvis heta. Namnet är halva födan.

Det sade jag åt den där Josafat —.»

»Herbert», rättade klockarn igen.

»Hut!» sade han. »Det vet jag. Det är bäst jag åker

hem med dig. Du märker ord. Kör!» skrek han.

Hästarna sprattalade till, stegrade sig, men Johan

fick ner dem, svängde och körde. I svängen kastade

Brinkman en slängkyss till de båda på trappan. Alberttog den inte åt sig, men Anna skrattade och kysste på

fingret tillbaka.

»Kom och hälsa på ute på Grönö», ropade Brinkman,

när släden brakade iväg nedför backen mot sjön.

»Han är galen», sade Anna och skakade till av kyla.

Albert sköt henne utan ett ord in genom dörren.

När Anna fått av sig ytterkläderna, ville hon kasta sig

om halsen på Albert. Han höll henne tillbaka.

»Är du svartsjuk nu igen?» frågade hon och strök

med händerna ned den svarta klänningen över höfterna.

De troskyldiga, blå ögonen sågo forskande och nästan

en smula förolämpade på honom.

»Tror du mig inte, kan du fråga Erik, din egen bror.

Han var med på supén. Husan hos patron hade fått

förfall och så skickade Allida, köksan, bud över till

mig i går förmiddag och frågade, om jag ville hjälpa

dem med serveringen. Pastorn var med, så den kan

du också fråga, om du inte tror på Erik och mig.»

»Varför skulle jag inte tro dig?»

»Därför det gör du aldrig. Det ser jag på dig. Jag

har legat hos Allida i natt, det vill jag bara säga dig.

Så mycket du vet det.»

Annas ton lät onödigt sårad. Den skvallrade om ont

samvete, om vilja att genast slå ihjäl alla uppstigande

tvivel hos Albert.

»Du borde inte ta i så häftigt. Barnen kan höra dig.»

Han visade mot kammaren.

»Om jag begrep, varför du kommer mitt i natten och

försöker överraska en», sade hon en smula lugnare. Hon

ställde sig framför den lilla köksspegeln ovan skänken

och burrade upp det gula håret. Hon tyckte själv, att

hon såg hemskt utvakad ut, när köldrosorna började

försvinna från kinderna.

»Jag längtade efter barnen.»

»Varför kom du inte hem förr då? Vesterberg, lot-sen därute från Högarna, var inne här med hälsningar

från dig långt före jul och sade, att du snart skulle

komma efter hem, men du har inte gjort dig någon

brådska.»

»Vill du ha kaffe?» frågade Albert och rörde om med

spiskroken i glöderna i spiseln.

»Nej — tack skulle jag väl säga. Herrarna skulle

ha sillfrukost, innan de for. De satt uppe och spelade

kort hela natten. Jag fick kaffe med dem, så jag

behöver inte något.»

Hon gick bort och satte sig vid fönstret och tog upp

en liten svart portmonnä ur klännings fickan. Hon

viftade stolt med två tiokronssedlar.

»Här kan du se själv! Det var väl bra betalt för att

servera en supé. De var inte mer än nitton stycken.

Patron är alltid schangtil, när han druckit. Ja, du får

verkligen ursäkta mig, att jag behöver förtjäna mig en

slant själv också. Även en kvinna kan ha sina utgifter,

och du är inte värst rundhänt av dig.»

Albert tänkte säga något om att det syntes mer än

väl på vad som fanns i huset. Han hade nästan lust

att dra in den gröna ostbiten och det avgnagda

köttbenet i samtalet men besinnade sig i tid. Men försvara

sig måste han.

»Du får nästan allt vad jag förtjänar. Lotspengarna

också. Mer kan jag inte ge.»

»Då får du också finna dig i att jag försöker

förtjäna på mitt håll.»

Hon stoppade in sedlarna, reste sig och gick honom

alldeles in på livet. Han ryggade några steg, när han

kände tobakslukten av henne, men hon rusade på

honom, slog armarna kring hans hals och kysste honom

mitt på mun. Han såg solar snurra och kände jorden

skälva. Han kramade henne till sig vilt.

»Ja, värm mig!» viskade hon. »Jag fryser!»Hon slöt ögonen och log. Men när han blev för

närgången vaknade hon till fullt medvetande och ville inte

låta honom triumfera för tidigt. Åhnej, något skulle

han ändå straffas för att han vågat tro något fult om

henne.

Hon slingrade sig ur hans omfamning.

»Jag går och lägger mig. Jag måste sova en stund.

Är så förfärligt trött. Välkommen efter!» Hon neg

för honom och gick.

Albert stod där ensam och såg helt handfallen ut. Nu

hade hon lurat, överrumplat honom igen. Han skulle

ju skiljas från henne, och så lockade hon honom till

att kyssas och galnas alldeles som förr. Varför skulle

hon sova, när hon legat hos Allida, patrons köksa?

Hon har naturligtvis inte sovit alls. Hon har härjat

hela natten med herrarna borta på Lervik. Hon

formligen stank av tobak. Sprit luktade hon också. Det

var bara frågan om vem av herrarna, som fått hennes

gunst.

Albert skakade till av olust. Han måste ut i vedboden

och hugga ved för att få någon sysselsättning. Han

hyste ingen längtan till kammaren. Var det meningen,

skulle hon allt få vänta. Och barnen voro troligen

vakna. Kanske de hört alltsammans? Nå, förr eller

senare måste Anna och han få fullt klart mellan sig.

När han stod ute i vedboden, varseblev han genom

dörren, som han öppnat för att kunna se att hugga, hur

Brinkmans släde kom susande från Solö ned på isen

igen. Nu var det bara två personer. Klockarn hade

blivit avlastad.

Hästarna travade undan friskt utåt havet.

Bjällrorna skallrade muntert, och seltyget lyste. Rak i

ryggen stod Johan på hundsvotten och körde. Gustaf

Brinkman, galningen och kvinnojägaren, for ut till sitt

Grönö, som var intecknat upp till takåsen.Vad betydde den där slängkyssen han kastade till

Anna? frågade sig Albert. Kanske det var han?

Blodet sjöd i en svallvåg upp mot huvudet på Albert,

och handen knöt sig hårdare om yxskaftet, där han

stod och tittade efter släden. Han önskade i sitt

innersta varmt och innerligt, att den skulle köra ned i

något strömdrag så att den rackarns kvinnojägarn

aldrig mer skulle få tillfälle att förvrida huvudet på

svaga kvinnfolk.

Det är icke många förunnat att se sina varmaste

önskningar uppfyllda.

Hästhovarna därute dansade muntert över isen i ett

siiverregn av gnistor, bjällrorna klingade allt svagare

i den morgontunna luften, och snart var Gustaf

Brinkman försvunnen i solröken utåt Grönö.II.

BEKÄNNELSEN

Livet på Tallholmen berördes föga av Alberts

hemkomst eller Annas slädfärd med galna Brinkman på

Grönö. Alla hade redan sitt omdöme om Sjöbergs klart.

Vad lotsfolket tänkte om andra slog förr eller senare

även rot på Solö. Så stadgat var lotsarnas anseende.

I hela skärgården gällde de som adelsfolk. Kom man

i land vid Sandhamn, Landsort, Husarö eller Dalarö,

alltid nämndes lotsarna med större aktning än andra i

de små samhällena, där avundsjukan och förtalet

annars kunde göra sig breda nog. "

Det berodde icke endast på att lotsarna tjänade

Kunglig Majestät och kronan och buro uniform. Den

äran delade tullarna med dem, men ingen skulle

någonsin kommit på den befängda idén att anse tullarna som

något slags adelsfolk, något som stod över de andra.

Var gång däremot, då det blev tal om lotsarna, nickade

man alltid menande på huvudena och ansiktena fingo

ett riktigt belåtet uttryck, när det mumlades: ja, se

lotsarna, det är ett folk, det.

Likadant var det vid Tallholmen. Lotsarna sattes

några pinnar högre på samhällsstegen. Tullarna på

Solö mitt emot funno sig med ett jämnmod, som

vidmakthållits under sekler, att betraktas underlägsna

lotsarna i social ställning. Det berodde inte bara på att

lotsarnas stugor sedan gammalt hade rykte om att varaså fina och putsade att man kunde slicka dem om man

nödvändigt ville. Aldrig såg man kopparkärlen så

glänsande, aldrig förstutrappans granris så morgonfriskt

och aldrig båtarna så fina som hos lotsarna. Hos många

av dem funnos kosteliga ting, grunkor av allehanda

slag, som de haft med sig utifrån som minne av

världs-omseglingen. Ofta kunde man hos dem hitta gammalt,

mörknat silver från århundraden tillbaka. Den

sirliga kaffekannan hade farfars far haft, och den stora

soppsleven hade mormors mor fått med sig i

bröllopsgåva, när hon gifte sig med långlotsen.

Hos lotsarna fanns det tradition. Släktled efter

släktled ägnade de sig åt att lotsa fartygen till rätta. När

farfar myllades ned under någon av de små, gröna

kullarna med buxbomshäcken omkring på Solö kyrkogård,

var det ungefär lagom tid för sonsonen att träda in som

lotsläring. Så ärvde de generation efter generation på

Tallholmen befattningar, hedersbegrepp, lugn och mod.

Många av dem blevo under årens lopp borta på sjön,

långt innan de voro mogna för döden. Det tog man

med filosofisk ro. Havet skulle också ha sin del av

allt dött eller levande, som färdades på det. Ibland

seglade lotsarna bort sig, när de skulle ut i sina små,

öppna båtar, medan alla andra gingo in. Man törnade

på ett skär eller fick en by över sig i tjockan, och så

var det gjort och en befattning blev ledig i lotsverket.

Ibland behövdes det bara, att en lejdare sprang, när

man skulle borda fartyget. Gamla, ruttna don ombord

på främmande fartyg, och man störtade baklänges i

sjön och gick till botten genast med storstövlar,

oljerock och tunga vinterkläder.

Lotsarnas guld på rockärmarna blevo på detta vis

ofta dyrt betalt. Det visste befolkningen, och det gav

anseende åt lotsverket. Uppgiften att lotsa folk och

fartyg rätt tycktes också sätta sin prägel på lotsarna.Det gav ansvar, pliktkänsla, allvar och trygghet åt

individen. Tullarna däremot med sin uppgift att snoka

och lukta och passa på människornas dåliga sidor fingo

vanligen en helt annan prägel på sig. Det gav dem ett

drag av småkitslighet. Lotsarnas karaktärer blevo

stål-satta, enhetliga, tvättäkta, men tullarnas trasades

sönder i den mycket vanliga konflikten ute i havsbanden

mellan den lagliga rättigheten å ena sidan att ta fast

varje smugglare och den medfödda skyldigheten å andra

sidan att låta släktingar och vänner komma undan vid

kritiska tillfällen, när det småsmugglades.

Albert Sjögerg hade genast han inträdde i det

lotsande adelsfolkets led blivit väl mottagen trots han icke

hörde till det rätta fårahuset genom några lotsanor.

Hans far, gubben Anders Sjöberg, var inte allra bästa

rekommendationen för sonens yrke. Man beundrade

gubben för hans duktighet på sjön och för hans

båtbyggnadskonst, men karaktären i övrigt lämnade en del

övrigt att önska. Lotsarna visade sig emellertid kunna

uppskatta en person efter hans eget värde. Albert

gjorde sig snabbt omtyckt på Tallholmen. Hans

andliga vakenhet fanns inget fel på, säker i tjänsten visade

han sig alltid och aldrig skonade han sig, när det

gällde att ta en svårt lotstur i hårt väder för någon bland

kamraterna. På det viset kom Albert att framstå som

en av spetsarna bland lotsfolket på Tallholmen. Man

tog gärna råd av honom. Lotsålderman Eriksson höll

särskilt styvt på honom och hade för länge sedan lovat

Albert, att han skulle komma bort från Högarna så

snart som möjligt.

En svart fläck fanns det dock på den ljusa tavlan.

Det var Anna. En och annan av de gifta lotsarna,

som passat på att krama henne, när mannen var borta,

berömde hennes ögon och hennes skönhet så mycket de

vågade för sina hustrur, men lotsfruarna själva hädadeoch smädade Anna Sjöberg grundligt. Hon var en

visa för hela Tallholmen, sade de. Och för Solö också.

De mest fantasirika karlarna antydde gärna, att de

haft roligt med Anna Sjöberg. Albert var ett kräk,

som inte lät sig skiljas från henne. Hon bedrog honom

mitt för näsan utan att han brydde sig om det. Höjd

av skam! Men se, hon visste inte vad skam betydde!

Kom hon inte hem härom morgonen åkande i

Brink-mans släde efter att ha varit borta hela natten hos

patron Åberg? Tror ni mannen sade någonting åt henne,

fast han tog emot henne själv på förstutrappan?

Normans såg henne, när de kom körande. Men tror ni hon

rodnade ens, när hon fick se mannen stå där? Nej,

inte så mycket som så, fast hon trodde honom vara ute

på Högarna. Ett fräckt stycke, det är vad hon är! Det

har vi alltid sagt.

Så kalfratrade lotshustrurna Anna Sjöberg, när de

kommo åt. De ogifta lotsarna grinade i mjugg, men

lotsålderman Eriksson, som levde samman med sin ej

alltför ålderstigna hushållerska och under hela sitt liv

icke föraktat varken sprit eller flickor, läste inte så

sällan lagen för de mest moraliskt upprörda bland de

gamla.

»Sjåpa er inte, gummor! Ni är svartsjuka, det är

hela saken. Avundsjuka för ni inte själva får vara

med i dansen längre. Ni har väl kyssts och smekts ni

också, om jag inte minns galet. Hon har hetare blod

än ni, det är hela saken. Vänta bara skall ni se! Hon

surnar nog hon också och blir till filbunke som ni med

tiden. Hon kommer att himla sig som ni, hon med,

och gå i bönehuset och be om förlåtelse för sina synder

samman med de andra waldenströmarna. Vad har ni

med henne att göra, när mannen inte säger något? Det

är väl hans sak och inte er att klara upp affären. Är

3 Mästerlotsen.det ni eller han, som är gift med henne? Jag frågar

bara.»

Gummorna brukade sällan ge svar. Dels tyckte de

flesta, att lotsålderman var en smula tokig, och dels

ville de inte stöta sig med honom. De modigaste bland

gummorna brukade dock muttra något om att det var

synd både om Sjöberg och hans barn, något som

alltid besvarades av lotsålderman med en ettrig replik

om att de skulle sköta sina egna män och ungar och

sopa rent för egen dörr först.

Däri hade lotsålderman på sätt och vis rätt.

Det lotsande adelsfolket på Tallholmen var nog

mänskligt att ha andra ömma punkter än Anna Sjöberg.

Ett par av lotsarna hade blivit dömda för vållande av

grundstötning, en hade blivit avskedad för onykterhet

i tjänsten, och den argaste av Annas kvinnliga, gifta

vedersakare drogs med en oäkta pojke, som aldrig i

sitt liv gjort annat än rackartyg.

Som helhet betraktat måste man dock säga, att

lots-folket på Tallholmen stod högt. Anna Sjöberg kände

trycket av den allmänna kvinnliga opinionen, men hon

struntade i det som hon uttryckte sig. Hon visste, att

hon av olika anledningar hade stöd av männen på

platsen. Vintern på Tallholmen blev därför inte så

påkostande för Anna och Albert. Man uteslöt henne från

en del kaffebjudningar, där kvinnligheten var ensam

representerad, men på de större tillställningarna med

dans och bastantare mat och vira och priffe hos

lotsålderman och mästerlotsarna eller hos tullförvaltarn på

Solö tog Anna skadan igen. Kort spelade hon bra,

tillräckligt slugt för att förtjäna en slant, dansade

gjorde hon utmärkt, och med sin naturliga begåvning hade

hon alltid nöje av att kollra bort karlarna.

Dagarna och månaderna rusade i väg för henne,

tyckte hon. Innan hon visste ordet av, hade vintemgått. Kanske var det för att Albert gjort det så gott

för henne och för att hon blev delaktig av den vänskap

och beundran man ägnade Albert. Nattgroggarna hos

lotsålderman blevo täta och långa. Hos patron Åberg

hade de flera gånger varit bjudna tillsammans med

honoratiores på Solö, pastorns och klockarns och

doktorns och tullförvaltarns och länsman och

häradsskri-/arn och några godsägare, bland andra Gustaf

Brinkman. Då var det icke längre tal om att Anna skulle

servera. Hon satt själv som gäst vid patrons bord.

De hade även varit bjudna hos Erik, Alberts bror,

som hann med att sköta sin halta hustru, sin

handelsbods alla hemligheter och kyrkvärdskapet på Solö och

ändå fick tid över att bestrida mindre ficklån till

behövande fiskare och bönder mot en ej alltför blygsam

ränta samt upprätthålla en intim och ömtålig

förbindelse med alla frireligiösa på Solö för att efter vad

det viskades man och man emellan därigenom så

småningom glida in i landstinget och genom landstinget i

riksdagens första kammare.

Albert var inte så värst förtjust i bror Erik. Erik

var honom för knivig, för utspekulerad, för mycket

full av hin. Det gjorde inte så mycket, att Erik var

nästan ännu skickligare än den gamla numera avlidne

handlarn att hjälpa till med pekfingret till sin fördel,

när det skulle vägas i handelsbon på Solö, där vågen

alltid befann sig i det mörkaste hörnet. Den

äktenskapliga sällheten hade aldrig tagit säte hos Eriks trots

gemenskapen i att ha begåvats med lyten redan tidigt.

Eriks puckelrygg och hans hustrus något för korta

vänstra ben gav något visst ojämnt och haltande åt

familjen Erik Sjöbergs framträdande. Erik visade

alltid ett ovanligt gott humör för att vara puckelryggig

och avundades icke sina medmänniskor en smula lycka

och glädje som puckelryggar annars hava för sed. Hu-strun däremot såg ständigt ättiksur ut. Endast när hon

kom i närheten av barn, i synnerhet flickebarn, kunde

hennes ansikte lysa som en smörblomma i solsken av

idel förnöjsamhet. Hennes oläkliga sorg bestod i att

hon inte fick några barn. Det ämnet förde också till

ilskna ordväxlingar mellan Erik och henne, varvid

ingendera försummade att dra fram den andras lyte som

den enda förklarande orsaken till att Gud missunnat

dem avkomma.

»Jag t vår mina händer», slutade alltid Erik, när saken

kom på tal. Mitt fel är det inte. Vill du kan jag ju

styra om bevisföring för den saken på annat håll?»

»Du menar du har satt barn i världen utom

äktenskapet?» frågade Klara Sjöberg. »Ta hit dem med

detsamma! Jag skall inte säga ett ord.»

Då tystnade alltid Erik och beslöt att lägga på några

ören på sockret för att trösta sig över livets

besvärligheter.

Mot svägerskan Anna Sjöberg visade sig Klara

alltid vänlig trots allt pratet och skvallret. Hon ville så

gärna se barnen hos sig. Elvira helst. Det gav Klara

illusion av egna ungar. Hon var aldrig lyckligare än

när Elvira fått löfte att stanna kvar över natten, då

hon kom på besök till Eriks. Hon stoppade åt henne

bästa chokladbitarna med fyllning i, ty det tyckte

Elvira om, och hon hade alltid en burk med extra hårda

pepparkakor för flickungen så att denna skulle få ett

riktigt varaktigt minne av vistelsen hos faster.

Både Anna och Albert voro naturligtvis tacksamma

för Klaras vänlighet även om Albert gruffade över att

Elvira alltid fick magen förstörd hos faster. Något

vidare kärt förhållande mellan Eriks och Alberts

kunde det dock icke bli. Albert avskydde läsare, och Erik

visade beklagliga ansatser i den vägen. Anna hadeingenting emot Eriks så länge hon kunde få låna en

slant då och då. Hon hade ständigt behov av pengar.

»Jag vet inte, vart pengarna ta vägen här i huset»,

sade Albert ofta.

En vårkväll kom det till stor uppgörelse mellan dem.

»Varför för du inte bok över inkomster och utgifter

liksom Johanssons? Eller kanske du tror jag stjäl?»

fräste hustrun av.

Albert, som aldrig fäste sig vid Annas ofta

hysteriskt formade uttalanden, svarade bara på den första

frågan.

»Jag kan inte gärna föra bok annat än när jag är

hemma. Det är jag inte så ofta.»

»Åh, du har varit hemma flera månader nu. Jag

har inte sett, att du visat någon falienhet för

bokföring.»

»Jag vet inte hur det skall gå, när jag reser igen.»

»Du brukar inte ge mig så mycket att jag får

tillfälle att slösa. När skall du resa förresten?»

»Kanske redan om en vecka.»

»Om en vecka?»

Annas ton gick upp i diskanten som alltid, när hon

blev häftig eller förvånad. Den här gången kom det

sig mest av förvåning. Hade tiden flugit bort?

»Men vi har ju knappt hunnit över mitten av april.»

»Sjöfarten kan öppna när som helst. Vi får tidig

vår, fast isarna lade sig långt ut. Har du inte märkt,

att det regnat snart i fjorton dar i sträck? Sånt

fräter. Vid Kapelskär lär det redan gå öppet vatten. Jag

kan få resorder när som helst, bara någon båt bryter

upp rännan till stan.»

»Högarna igen förstås?»

Annas röst lät försmädlig.

»Det vet jag inte. Överlotsen har inte bestämt för-delningen än. Kanske det blir Måsklubb den här

gången.»

»Skall det vara trevligare där?»

»Där bor åtminstone flera lotsar. Man behöver inte

känna sig så ensam som på Högarna.»

»Är det för att locka mig med?»

»Det har jag aldrig tänkt mig.»

Albert, som satt vid fönstret och tittade helt

förströdd ut på de vattentäckta isarna i sundet mellan

Tallholmen och Solö, tilläde efter en stund: »Aldrig.»

»Du har sällan några goda tankar om mig, Albert.»

Han brydde sig inte om att svara. Han såg sig

redan ute på Måsklubb liggande på någon av de åtta

britsarna i lotsstugan. Utanför slog sjön. Stormen

visslade i springorna så luftdraget fläktade kring

honom. Han visste på pricken hur det såg ut därute på

Måsklubb, ehuru det var länge sedan han legat där.

Inte var det trevligare där än på Högarna. Flera

lotsar? Än sen? Om de inte voro ute på lotsning, lågo

de och sovo på britsarna fullt påklädda. Någon höll

kanske på att koka på järnspisen. Luktade stekt fläsk

som vanligt. Fotogenlampan i taket osade. Ingen iddes

skruva ned den. Glaset var sotigt ända upp. Lampan

dinglade sakta fram och tillbaka för vindfläktarnas

drag, så klämde stormen sig in genom brädfodret. Från

vaktrummet bredvid låg en fantastiskt och jättelikt

missbildad skugga fram över golvet. Lotsförman satt

troligen och läste någon ålderstigen tidning därinne

eller också förde han journalen. Det fanns nog ingen

seglare att se. Ingen som blossade efter lots. Det var

bara att sova och läsa, om man hade något. Storm,

mörker och ensamhet ute på ett skär. Vesterlund hade

det bra. Han var den enda, som hade hustrun med sig.

En duktig kvinna. De bodde i egen stuga. Vesterlund

slapp ligga i lotsstugan. Karlberg också. Han medsin nygifta hustru. Hade de fått någon liten ännu?

Storm och mörker. Bara en fyr, som klippte vitt ut

mot mörkret.

Albert suckade till alldeles omedvetet. Han ryckte

upp sig. Vad satt han och fånade över? Fyrarna voro

inte tända än, och han själv befann sig hemma på

Tallholmen med hustru och barn omkring sig. Barnen hade

redan lagt sig. De sovo inne i kammaren.

Anna slamrade till med något borta vid spisen. Det

förde Alberts tankar tillbaka till samtalet, som

självdött. Han väckte det till liv igen, tog vid där de slutat.

»Skulle du ha lust att följa med dit ut?» försökte

han.

»En kan aldrig veta», svarade hon med en antydan

till skratt.

»Tycker du det vore så muntert?»

»Varför inte? Som omväxling. Vill du gärna ha

mig med?»

»Så du frågar!»

»Ja, för ibland vet jag inte, om du skulle vara så

glad åt det.»

Anna kom fram till bordet där mannen satt.

Vårkvällen spred ännu ett grönblekt ljus in i köket. Anna

såg hemlighetsfull ut där hon stod mitt emot honom

på andra sidan bordet. Ena hälvten av hennes ansikte

låg nästan i mörker, men den andra hade något

underligt spökligt, genomskinligt över sig av vårkvällsljuset

genom fönstret. Det ser ut som om hon hade två

ansikten, tänkte Albert.

»Hur kan du fråga? Det är inte roligt att vara

ensam jämt», sade han.

»Det vet jag bäst», svarade Anna och satte sig helt

sakta ned mitt emot honom. »Jag är mer rädd för

ensamheten än du», tilläde hon.

»Du?» kom det från mannen förvånat.Anna svarade inte på en lång stund. Hon hade vänt

ansiktet utåt sjön så att hela ansiktet fick det

grön-bleka ljuset över sig. Ögonen stirrade stora och stela

utåt. Det ryckte smärtsamt kring munnen. Händerna

på bordet skälvde.

»Kära barn», sade Albert och strök över hennes

händer. Han blev så full av medlidande och ömhet

för henne som han inte varit på länge. Så hade han

aldrig sett henne. Nog kunde hon skifta uttryck, oftare

än andra människor, men detta var något alldeles nytt.

Hon såg ut som om hon kämpade en svår, inre strid.

»Kära, vad är det åt dig i kväll? Jag förstår inte —.»

»Nej, du förstår inte», sade hon bittert. Men hon

höjde inte tonen och hon tog inte ögonen från

västerhimlens grönblekt kalla skymning.

»Varje gång våren kommer, får jag det så

märkvärdigt», fortsatte hon. »Jag vet inte vad det är. Jag

längtar, längtar! Till något, som jag själv inte begriper. Så

har det alltid varit, så länge jag minns. Så var det

ute på Grålöga hos far ooh mor. Så har det

varit här. Det går aldrig över. Det sitter långt inne,

i själva hjärtat och gör så ont, så ont. Ibland inbillar

jag mig, att jag skall dö snart och att det är det

jag inte vill. Jag känner det mindre, när du är hemma,

för du är god mot mig, alltför god. Jo!» sade hon,

när han gjorde en rörelse som för att neka till det.

Hon såg honom rätt in i ögonen.

»Visst är du god, Albert. När du är hos mig,

känner jag mig lugn och stark. Var gång du lämnar mig,

kommer det som en skräck över mig. Jag blir rädd

för mig själv, för mina egna tankar, mina känslor.»

Hon talade fortfarande helt lågt, men det kom

något så ängsligt i rösten att Albert reste sig och gick

fram till henne och lade armen om hennes hals.

»Det har du aldrig sagt något om förut.»Hon lutade huvudet mot honom där hon satt, tog hans

hand och kysste den. Han drog den undan.

»Nej», sade hon och höll den kvar.

Han rörde på sig men kom inte lös från henne. Han

kände hur hennes kropp började skälva och hur hon

grep hårt i hans hand som för att hålla sig kvar vid

något hon var rädd att förlora.

»Nej, stå kvar där du står», bad hon. »Förr eller

senare måste du höra det. När jag inte ser dina ögon,

kan jag lättare.»

Så kom bekännelsen om det, som Albert anat men

aldrig vågat att spörja om. Det blev ingen bekännelse

med tårar och hysteri, utan den kom enkel och rörande

som om hon berättat något, till vilket hon själv knappt

hade skuld. Rösten blev så svag och tunn som om den

kom från fjärran, från en människa, som knappt levde

mer. Det var något overkligt i allt vad hon berättade

om hur hon den gången, när Nordenskiöld kom hem

med Vega, träffat Gustaf Brinkman ombord på

ångbåten hon farit till staden med för att se på

festligheterna. Han hade varit så förfärligt vänlig mot henne

och bjudit henne på mat ombord, och när de kommo till

stan på kvällen hade han lagat så hon fått se allting

så utmärkt, både illumination och fyrverkeri. Åh, vad

det var vackert med alla raketerna och ljusen och de

snurrande solarna! Det var en annan värld än ute i

mörkret i skären. Somliga raketer hade stigit ända upp

till månen och sedan hade de gungat så sakta, riktigt

seglat ned mot jorden så stilla, alla de stora, röda, blå

och gula stjärnorna. Och sen när de kommit i land i

stan, för båten gick inte alls utåt skärgården på natten

som hon trott, så hade han bjudit henne på supé på en

förfärligt fin lokal med mycket guld och där det var

en så förfärlig trängsel att hon trodde, att hon aldrig

skulle komma levande därifrån. Det blev rysligt sent.Han gick med henne från hotell till hotell runt hela

stan för att hon skulle få ligga någonstans. Det fanns

inte ett rum att få. Allt var upptaget. Så mycket

resande, som kommit till stan för att se på Vega. I flera

timmar hade de gått gata upp och gata ned. Många

gånger hade han bett henne att gå med hem till

honom. Han hade ett rum i stan, var mindes hon inte,

men hon hade sagt nej, nej, nej. Till slut, när hon inte

orkade längre, hade hon följt med honom--------------.

De sista orden uppfattade Albert knappt. Hon

viskade fram dem. När hon slutat, hakade hon fast

sig vid honom som om hon höll på att drunkna. Han

stod där som en påle utan att röra sig, men inom honom

bubblade det av allehanda tankar, onda och goda,

dömande och förlåtande om vartannat.

Slå henne, mörda henne! Stryp henne! Händerna

äro lagom högt för hennes hals. Dumheter!

Barnsligheter! Det är inte hennes fel. Det är Gustaf

Brink-mans. Jaså, det var han ändå, den rackarn, den

kvinno-jägarn! Skjut honom! Inte gör man sånt.

Nordenskiöld och Vega, det var längesedan. Flera år sedan.

Och det hade hon kunnat hålla hemligt, bära det inom

sig ända tills nu. Därför hade Brinkman skrattat och

skojat med henne, när de kommo åkande från patrons

den där vintermorgonen för några månader sedan. Vem

vet vad de haft för sig där borta under natten? Det

är icke svårt att veta. Det förstår vem som helst, som

kan lägga ihop. Mor skulle ändå få rätt till sist. Men

varför talade hon om det just nu? Vad ville hon med

det? Hon var rädd, stackare! Jaså, den gången med

Vega! Då var jag på lotsning, det minns jag. Hade

nyss farit- Åh, det är nog inte bara den gången. De

ha säkert träffats många gånger sedan. Och en sådan

står jag här och ömkar mig över? Stackare! Hon är

visst inte någon stackare. Det är snarare jag, som ärdet, jag som inte kan skiljas från henne. Hon håller

hårt om mig. Kramar mig om livet riktigt. Inte kan

jag stå här hela kvällen. Jag måste ut och röra på mig.

Jag kvävs annars. Luft!

Albert gjorde sig sakta men bestämt loss ur hennes

grepp. Han gick bortåt dörren.

»Vart går du?» frågade hon. Han svarade inte.

Då sprang hon efter honom och vräkte sig ned för hans

fötter.

»Slå mig, sparka mig, men gå inte ifrån mig!»

jämrade hon sig.

Han tog henne i armarna och reste upp henne. Hon

lutade sig mot hans bröst gråtande högljutt.

»Väck inte barnen», varnade han med en blick mot

kammaren.

»Gå inte, gå inte!» viskade hon.

Båda liksom vacklade i själsstormen, där de stodo och

höllo varandra fast slutna. Anna hämtade sig först.

Hon förstod, att han förlåtit henne. Det lättade i

hennes hjärta. Han hade tänkt på barnen, inte på sig

själv.

Väl att jag sade det till honom just nu. En annan

dag kanske det inte slutat så väl. Men jag borde sagt

honom hela sanningen. Varför gjorde jag inte det?

Nu törs jag det inte. Han darrar i kroppen ännu. Och

vad hans hjärta dunkar därinne! Det bultar i örat på

mig. Jag känner det genom rocken. Vad skall han nu

göra? Han har ingenstans att ta vägen. Jag måste

hålla honom kvar. Han får inte gå. Det skulle kunna

hända, att han gav sig ut på isen och gick ned sig.

Hon tittade i smyg upp till honom. Hans ögon voro

slutna, så mycket kunde hon se i halvmörkret inne i

köket. Köksklockan slog åtta.

»Skall vi tända?» viskade hon.

Han lät henne glida ut ur famnen.Jag måste få honom att sätta sig, att tänka på något

annat. Hon förde honom fram till bordet igen och tände

lampan. Han grinade illa mot ljuset och vände sig bort

där han satt. Det blev en lång pinsam tystnad, som

Anna försökte att bryta genom att sätta fram maten

till kvällen. Det var aldrig annat än smör, bröd och te.

Barnen fingo sin mjölk och sina smörgåsar klockan sju

redan, strax innan de gingo till sängs. Albert höll

strängt på att de skulle lägga sig tidigt, något som

Georg i synnerhet ogillade.

När maten var framdukad, började Albert och Anna

äta. Ingen av dem sade något. De undveko till och med

att se på varann. Albert höll blicken envist fäst vid sin

tekopp. Först då Anna började duka av, sade han:

»Det kanske ändå är bäst, att vi skiljs.»

Anna fäste sig genast vid det lilla ordet kanske. Det

gav henne hopp. Det hade sett illa ut under de sista

minuterna. Han hatade henne visst.

Med sin drivna förmåga att leda honom dit hon ville,

svarade hon bara:

»Som du vill. Du har skäl, det medger jag.»

»Det var snällt av dig», sade han.

Det klack till inom henne. Han är inte alls ond. Han

kan skämta.

»Jag skulle aldrig talat om det», försökte hon.

Hon slamrade till med kopparna borta vid skänken.

Det skulle föreställa, att hon var ond.

»Jo, det skulle du visst. Det är bara det, att du skulle

gjort det för längesedan så hade vi kunnat lufta ut

tidigare.»

»Så du vill inte förlåta mig?» frågade hon bortifrån

andra sidan köket.

»Nog kan jag förlåta, om jag visste det tjänade

någonting till.»

Anna beväpnade sig med hela sitt mod.»Men om jag nu följer med dig ut till Högarna eller

Måsklubb vilket det nu blir, kan det då inte bli bra igen ?

När jag har talat om allt för dig.»

»Har du talat om allt för mig?»

»Ja, allt», svarade Anna. Hon såg honom trovärdigt

i ögonen. Hon såg redan förlåtelsen vinka mot sig och

ville inte stänga den sköna synen genom att bekänna

mer. Du ljuger, ropade en röst inom henne — barnet?

— det bryr jag mig inte om — jag kan inte — inte nu.

»Är det enda villkoret?» frågade hon. »Att jag lovar

det icke skall hända mer?»

»Ja. Och att du talat hela sanningen.»

»Jag har sagt allt vad jag har att säga dig», envisades

hon. Därmed ljuger jag inte, för jag kan inte säga dig

mer, tilläde hon tyst för sig själv.

»Gott», sade Albert. »Då stryker vi ett streck över

allt vad som varit. Ett grovt, brett streck över

alltsammans. Jag vill aldrig höra talas om något av det,

som ligger bakom oss. Jag kan inte döma människor,

men jag kan begära att få vara i fred. Du har sagt allt.

Du har således ingenting mer att säga. Det du sagt

sänker vi i havets djup. Jag skall inte försöka hämta

upp det därifrån, om inte du gör det själv. Vad det

beträffar, att du erbjuder dig att följa med ut till

lots-platsen, är det vänligt av dig, men har du tänkt på

barnen? Georg kan gott reda sig därute. Fyrmästarn på

Måsklubb har flera kistor med gamla böcker, så nog

kan pojken få läsa, efter han är så begiven på det. En

annan sak är det med Elvira. Sommartiden går väl,

så länge det är vackert, men när höststormarna börjar,

då är det just inga vaggvisor för små flickor, som

sjungas därute.»

»Elvira kan bo hos Eriks. Klara skulle bli

stormförtjust över att få ha henne hos sig. De har inga barn

själva.»»Ja, om hon vill låta bli att stoppa så mycket

sötsaker i flickan.»

»Det kan vi säga till henne. Klara älskar barn. Och

Eriks har gott råd, så Elvira behöver inte fara illa på

något vis hos dem.»

»Fasligt vad allt går lätt nu», skämtade Albert.

Han har redan glömt vad jag berättade, tänkte Anna.

Hon vågade sig fram till bordet igen, och satte sig mitt

emot honom.

»Vill du eller vill du inte, att jag följer med dig ut?»

frågade hon.

»Visst vill jag.»

»Gott, då är det avgjort.»

»Men om du ångrar dig? Du vet inte vad man kan

få vara med om därute.»

»Jag är född på Grålöga.»

»Grålöga är ett himmelrike mot Högarna eller

Måsklubb.»

»Det vet jag.»

»Och det är inte sagt, att du kan komma därifrån när

som helst, om anden skulle komma över dig och du

ville hem hit till Tallholmen igen.»

Inför dessa motskäl tappade Anna humöret. I ett

nu glömde hon sin klokhet och försiktighet för kvällen

och bröt ut:

»Vart det tar vägen med mig bryr du dig tydligen

inte om! Jag ber dig rädda mig från mig själv — och

jag är svag, det har jag sagt dig inte en gång utan

tusen — jag kan inte stå emot, när män är vänliga mot

mig, det vet du lika väl som jag. Här har jag blottat

mig för dig hur det hänger ihop med Brinkman, och

du vill ändå inte hjälpa mig. Då får du också ta

ansvaret själv. Jag har bett att få följa dig. Du vill hindra

mig. Du drar fram stormar och sådana där

barnslig-heter. Är det bättre jag förgås här hemma än där-ute? Men du vill inte ge mig tillfälle att rädda mig,

att resa mig! Det är hela sjukan. Du vill se mig sjunka,

gå under! Och det gör jag, om du lämnar mig ensam

här igen. Tror du jag någonsin skulle fallit för

Brinkman, om du varit hemma? Jag bara frågar, tror du

det ?»

Hon var fräck nog att sätta sig i knät på honom.

Albert dröjde med svaret. Hennes sätt att nu tala

om Brinkman förbluffade honom. Hon behandlade det

nästan som om det redan hörde till historiska

händelser, något som icke angick henne längre. Det var nu

inte alldeles Alberts mening. Han mulnade till och

sade:

»Det tror jag visst du skulle gjort.»

Det kom som en kalldusch över henne. Hon förstod,

att hon gått för långt, att hon återigen rivit ifrån sig

för vilt, för obehärskat. Hon drog genast in klorna

cch började spinna kärvänligt som en katt, där hon satt

i hans knä.

»Fy, Albert!» viskade hon. Hon kysste honom,

flätade sig intill honom så att han alldeles förlorade

förståndet. Han glömde Brinkman och alltsammans i det

förflutna och nöjde sig med vad nuet gav.

Dagen därpå gjorde Anna ett besök hos Eriks. Det

var den enklaste sak i världen att få Klara att ta hand

om Elvira. Hon såg överlycklig ut, den stackars halta,

barnlösa kvinnan. Anna tyckte rent av att Klara blev

vacker, när hon fick höra, att Elvira kunde få stanna

där ända framåt jul kanske. Denna tidrymd av nio

månaders uteslutande lycka att rå om Elvira för sig

själv, att få leka med henne och proppa henne full med

sötsaker från boden, syntes Klara oändlig. Hon måste

genast ut till Erik i handelsboden och tala om nyheten.

Han kom in och såg inte alls missbelåten ut.

Tvärtom, han lovade till och med att Elvira skulle må hosdem som pärlan i guld. Med sin vanliga snabbhet i

att framkalkulera resultat av ett handlingssätt, som

kunde medföra kostnader för honom, räknade han

genast ut, att det skulle stärka hans sociala ställning på

Solö, att han tog sig an flickan. Den ekonomiska

uppoffringen skulle hjälpa honom i andra hänseenden. Ja,

se handlarn, det är en hygglig karl, skulle folket säga.

Han har hjärta på rätta stället. Han tar ett av

brors-barnen till sig för att rädda det undan moderns

fördärvliga inflytande. Honom skola vi göra till

riksdagsman. Han hör till Guds barn själv.

Erik såg i tankarna så långt att han avböjde varje

slags betalning för Elviras vistelse. Det kunde aldrig

bli fråga om att bror Albert skulle betala något för

flickan. Maten kostade inte mycket. De hade varorna i

första hand, och även om det drog några kronor mera

i månaden att ha flickan, hade han råd att kosta på sig

det.

Han lät antyda, att han inte var alldeles barskrapad

och att Anna säkert behövde spara pengarna.

Anna rodnade lätt, men slog bort saken och tackade

varmt. Hon framförde dock en antydan om att det inte

var alldeles säkert, att Albert mottog Eriks erbjudande

att ta hand om Elvira gratis. Erik tröstade henne med,

att om bror Albert verkligen var så dum, kunde alltid

saken ordnas på det viset, att Anna fick behålla för

sig själv de pengar, som Albert nödvändigt ville

erbjuda.

Klockan i boden ringde. Det kom en kund.

»Det kommer aldrig i fråga, att jag tar ett öre för

att ha flickan här», förklarade Erik och gick ut i

boden för att tjäna pengar.

Anna och Klara rådgjorde med varandra. Båda voro

stormglada. Anna var fullt övertygad om att Albert

nödvändigt ville betala för Elvira. Det kunde bli engod slant för Anna under nio månader. Minst tio

kronor i månaden. Mindre kunde han inte gärna erbjuda.

Klara tänkte bara på hur hon bäst skulle ordna för

flickan. Hon hade massor av frågor att framställa,

om vad Elvira bäst tyckte om och hur hon skulle vara

klädd, om hon hade maggördel, om hon behövde

riktigt tjocka yllestrumpor, om hon brukade korta ärmar

på lintyget, om hon gick med strumpeband, om hon

skulle bada varmt var morgon, om hon var van vid

att gå med galoscher, när det regnade och om allt sådant

som ett darrande hjärta, som plötsligt fylles med

modersomsorg, kan hitta på i en hast.

Anna skrattade åt henne och tröstade henne med att

flickan visst inte var så bortskämd som det kunde

se ut.

»Ja, men tänk nu, om hon inte skulle komma att

trivas här», sade Klara i all blyghet. »Om hon börjar

längta efter far och mor?»

»Det gör hon visst inte. Hon har aldrig varit

förtjust i sjön. Lika litet som jag.»

»Och ändå följer du med ut till Högarna?»

»Det har sina skäl. Man skall inte lämna karlfolken

för mycket ensamma. De får så många griller i

huvudet. Kanske det också blir Måsklubb. Man måste

offra sig för sin man.»

Efter att på detta sätt ha givit Eriks hustru intrycket

av att det var för Alberts skull och icke för sin egen

som Anna följde med ut till lotsplatsen och var beredd

att lämna till och med sitt eget barn i sticket, övergingo

de båda kvinnorna till kaffedrickning.

Erik kallades in och gav sig tid att undvara tio

minuter från »släpet» i boden.

Anna, som var alldeles säker på att Eriks ville ha

Elvira hos sig, gjorde sig riktigt dyrbar med att

förklara, att naturligtvis kunde de lämna Elvira till svåger

4 Mästerlotsen.Karl ute på Grålöga. Där hade hon jämnåriga att leka

med. Och Karls skulle säkert bli stormglada. Det sades

förstås, att Karls hustru, Maria, var på det viset, men

det var man alltid så kvick med att säga därute,

antingen de voro gifta eller ogifta. Karl höll förfärligt

mycket av släkten, och han hade nog råd han också att

ha Elvira hos sig. Han hade haft flera tusen dollars

med sig, när han kom hem så där oförhappandes.

Både Erik och Klara togo sig nära av denna antydan.

Nej, se det skulle då aldrig komma i fråga, att flickan

skulle behöva fara ut till Grålöga! Hur skulle det gå

med skolan för Elvira. Omöjligt! Ja, nu hade man

äntligen fått lärarinna ute på Grålöga, men ändå —!

»Tror du inte vi kan sköta Elvira tillräckligt bra?

Hon är väl ingen ädelsten heller», bröt Erik ut. »Har

vi inte gott nog åt henne?»

Han tycktes resa puckeln i vädret av kränkt fåfänga.

Anna böjde genast undan. Hon kunde bli riktigt rädd

för svågern ibland. Han såg ut som en tjur, som ville

stångas. Ögonen gnistrade i grönt.

»Kära Erik», urskuldade hon sig, »det var aldrig min

mening att —»

»Vill du vi skall ta flickan eller inte?» avbröt Erik.

»Ja eller nej?»

»Visst vill jag, kära ni —»

»Avgjort. Hon får allt gratis här. Och hon skall

inte behöva fara illa. Eller hur du Klara?»

Hustrun bara nickade. Hon var för lycklig att

kunna tala. Himmelriket stod för dören.

När Anna kom hem till Albert och berättade om

utgången av besöket hos Erik, såg han inte vidare

förnöjd ut. Han motsatte sig genast, att Elvira skulle få

allt gratis hos dem. Han skulle absolut betala. Han

ville inte stå i tacksamhetsskuld till läsare, även om det

vore hans egen bror.»Ja, de tar inte emot några pengar, det vill jag bara

säga.»

»Jag har aldrig sett folk, som inte tar emot pengar.

Allraminst Erik. Och han skall ta emot!»

»Då kan du likaväl lämna dem åt mig», försökte

Anna.

»Vi talar inte mer om det», förklarade mannen.

Knappt en vecka efteråt fick Albert besked om vart

han skulle fara. Det blev Måsklubb. Albert var glad

åt det, eftersom Anna och Georg skulle följa med. Där

var dock något bättre än på Svenska Högarna. Och

lotspengarna kunde också bli betydligt högre.

Anna sjöng och trallade dagarna i ända, medan hon

packade. Albert hade aldrig sett henne så glad.

»Jag begriper inte vad det är åt dig», sade han.

»Inte jag heller», svarade hon och kysste honom mitt

på mun.

Albert skakade på huvudet. Ja, se kvinnorna, vem

förstod sig på dem.

»Att du inte ens bryr dig om flickan», förebrådde

han.

»Strunt! Hon får det ännu bättre än jag.»

Anna kände sig glad därför att hon gjort upp med

Erik samma dag, att Albert skulle betala för Elvira

men att Erik skulle lämna tillbaka pengarna till Anna.

Det var en liten sammansvärjning bakom Alberts rygg,

som var tillräckligt uppiggande för henne att tralla,

medan hon packade kläder och mat och vad de skulle

ha med sig ut till lotsplatsen. Hon gjorde sig inga

skrupler över att på detta vis föra Albert bakom ljuset,

när han nu äntligen ville rent kasta bort pengarna. Gud,

vad han var dum, tänkte hon. Det är allt väl att han

fått mig. Och jag har sannerligen användning för

varenda slant jag kan spara.

Men när hon tänkte det blev hon helt allvarlig ochtyst. Vad skulle Albert sagt, om han fått veta det

också? Att hon hade årliga avbetalningar att fullgöra?

Uppbrottsdagen kom. Fyra av lotsarna hade slagit

sig tillsammans för att göra sällskap ut till Måsklubb.

Albert Sjöbergs stadiga storöka, som fadern byggt ute

på Grålöga för många år sedan och som Albert lyckats

köpa efter en död lots, var fullastad med

svagdricks-fat, bröd, mjöl, kaffe, socker, margarin och allehanda

matnyttigt. Sängkläderna skrymde mest. Två nya

järnsängar, som Anna i sista stund mot Alberts vilja

borgat hos Erik, måste placeras tvärs ökan midskepps,

så man måste pika storseglet högre än vanligt. Ett par

av lotsarnas små segelbåtar togos på släp.

Det var en nyckfull aprildag med sol och

regnskvättar om vartannat. Lotsarna hade ifört sig oljerockar

och Anna hade fått låna en gul sydväst så hon såg ut

som en riktig sjöman och blixtrade värre med ögonen

för att visa hur käck hon kunde vara på sjön. Albert

hade redan tidigt på morgonen tröstat henne med att

vinden skulle hålla sig skaplig hela dagen och att det

inte var den ringaste fara. Glädjen var allmän ombord.

Lotsarna trivdes sällan med att ligga i land. Nu hade

de vilat sig nära fyra månader. Nu skulle de ut på

arbete igen och förtjäna grova lotspengar. Sjöfarten

spådde bli lovande. Två av dem voro ungkarlar. Den

tredje hade lämnat hustrun hemma på Tallholmen,

därför att hon väntat en liten, men inte ens han såg vidare

ledsen ut. Albert var stor förnöjd, och vad Georg

beträffar hade han redan förklarat sig vilja sköta focken,

något som nådigt beviljats honom.

En hel del av Tallholmen var nere för att säga adjö.

Det hade alltid sin spänning att se lotsarna fara. Klara

hade kommit över från Solö för att hämta Elvira, som

nödvändigt ville stanna till det sista för att se far och

mor och Georg ge sig av. Flickan hade hela tidenvisat sig karsk till och med när far och mor kysste

henne till avsked nere på bryggan. Klara grät av

rörelse, men Elvira fällde inte en tår. Hon talade bara

om hur rolig mor såg ut i den gula sydvästen, hur

förfärligt många tåg Georg hade att ordna med framme i

fören, och bad i det sista, att far inte skulle glömma

att ta hem mer ejderdun. Och så mumsade hon

godsaker.

»Ät inte för mycket choklad, du!» varnade Albert.

»Nej, då», svarade Elvira och stoppade en ny

chokladbomb i mun. Hon skrattade belåtet.

Men när förändan lossades och ökan föll av utåt

segelleden, glömde Elvira bort att tugga. I båten viftade

man och på bron viftade man. Klara snöt sig i och

slängde omväxlande med näsduken.

»Herre Gud», suckade hon. Hon klämde hårt

flickans hand, där de stodo sida vid sida och tittade efter

båten.

Elviras ögon började fyllas med gråt. Hon stcd

fortfarande alldeles stilla, men så helt plötsligt började

hon skrika: »Jag vill med! Jag vill med!»

Klara lyfte upp henne i famnen och kysste henne,

men Elvira skrek högljutt, sträckande armarna ut efter

båten:

»Mor! Lilla mor! Mor! Jag vill med!» Hon

sparkade vilt med fotterna för att komma loss.

»Släpp henne inte, för då kastar hon sig i sjön»,

varnade lotsålderman.

»Tullullull!» sade han, nickade glatt och

uppmuntrande till flickan och satte pekfingret lekande i

maggropen på henne. Hon ville inte förstå det dumma

skämtet.

»Nej! Nej!» skrek hon. »Mor! Mor!»

Men då hade båten redan hunnit bortom udden. Mansåg bara ett stycke av masten med vimpeln, som visade

utåt havet.

»De kommer snart igen», tröstade Klara och

försökte stoppa en ny chokladbit i munnen på flickan, men

hon spottade ut den.

»Nej! Nej!» ropade hon gråtande. »Mor!»

Klara förstod på en gång, att moderskapet inte var

så lätt.III.

UTAN FRESTELSER

Ute på Måsklubben började Anna för första gången

i sitt liv få ro i sin själ. Redan från början kände

hon det, och det ökades för var dag.

Hon förstod inte själv varifrån det kom. Måsklubb

gick inte på långa tag upp mot Grålöga eller

Tallholmen och ändå kunde inte Anna minnas, att hon

någonsin känt sig så nöjd. Måsklubb var inte annat än en

stor, kal klippa med tio, elva stugor, fyrtorn och

signalmaster. Kargheten kunde knappt vara fullständigare.

Granit överallt, tillslipad av havets slickande genom

århundradens århundraden och här och där spräckt av

isen i långa, nyckfulla sprickor. Den smula jord, som

så småningom samlat sig i skrevorna, hade flitiga och

ömma händer burit upp kring flera av stugorna så

mycket att man kunde få litet grönt och några blommor

på sommaren. Här hade man lärt sig hålla av och älska

det, som fanns sparsamt av, och när första crocusarna

började sticka fram sina gula och violettblå huvuden

i den jordsmula, som gick under det stolta namnet

»fyrmästarns rabatt» på den allra soligaste sidan av

dennes stuga, måste Måsklubbs beboare dit och titta

varenda en på livets uppvaknande härlighet.

Den stuga Albert lyckats få för sig och de sina efter

en av fyrfolket, som flyttat till Solö, bjöd icke på

någon rabatt utanför, men inuti var den riktigt hemtrev-lig. Solen kunde skina ljuvligt in genom de låga

fönstren, och redan i maj kom det så varma dagar att man

inte behövde elda.

Anna och Georg behövde icke vara mycket ensamma.

Som lotsförman hade Albert sällan anledning att gå till

sjöss själv. Han satt visserligen i lotsstugan

västeröver större delen av dagarna, men Anna visste dock,

att hon hade honom på samma granitklippa. Inget

vatten skiljde dem, och på nätterna kunde han för det

mesta sova hemma, eftersom han icke ålade sig själv

nattvakt oftare än vad som behövdes, när det var brist

på lotsar. Ett par tre gånger på försommaren hände

det verkligen, att han måste ge sig ut och lotsa, men

det berodde på att det kommit för många båtar på

ingående så lotsarna inte hunno tillbaka.

Georg hade gjort sig god vän med fyrmästaren

genast. Denne såg tung och butter ut med ett

nötknäc-kareansikte, hårt som skuret i trä, men Georg hittade

förunderligt snart en spricka i fyrmästarens sträva yta

och dök rätt in i hans själ. Båda hade samma kärlek

till böcker, och fyrmästarns samling var ingalunda

föraktlig. Fyrmästarn brukade alltid kälta på lotsarna, att

de skulle köpa åt honom allt vad böcker de kunde

komma över på auktion, när de voro i land över vintem.

På det viset hade ett kostifikt bibliotek samlats hos

fyrmästarn på Måsklubb. Där fanns språk och historia,

filosofi och naturvetenskap, billiga, slitna, oinbundna

handböcker av ringa värde och fullständiga rariteter

på latin och grekiska i av tiden fläckade gamla

skinnband, rariteter, som troligen släpats hem under

trettioåriga kriget av några bokälskande slagskämpar för att

pryda de gamla gårdarna i skärgården och sen drivit

omkring för alla livets vindar från auktion till auktion

för att slutligen hamna ute hos fyrmästarn på

Måsklubb.Georg slukade allt i bokväg, som han kom över.

Fyrmästarn var ingen oäven läromästare. Han hade, sedan

han slutade i första ringen på gamla gymnasium i

Stockholm, underhållit kunskaperna så mycket att han

kunde hjälpa Georg in genom lärdomens första

labyrinter. Vad som innerligast förenade den sexioettårige

fyrmästaren och den fjortonårige pojken var

matematik och fysik. Det var rent av komiskt att höra dem

knäcka algebraiska nötter tillsammans. Albert, som

ibland fick nåden att närvara, kunde inte följa med,

när det började att knastra av integraler och

differentialer. Och Anna fick svindel.

»Vad skall det där egentligen tjäna till?» frågade hon

ibland, när Georg gått sin väg.

»Pojken skall lära. Hade jag bara fått hålla på i

skolan, skulle ni sett på hin. Jag skulle slutat som

professor minst. Hade inte far min dött, Gud signe honom,

hade jag säkert fått ta studenten och blivit något. Nu

blev jag bara fyrmästare. På Måsklubb!»

»Bara», frågade Albert. »Jag undrar om

professorerna gör mer nytta.»

»Ni skulle låta pojken fortsätta. Han är ett geni»,

rådde fyrmästarn.

»Gud bevare oss», sade Anna. »Dom går det alltid

galet för.»

»I sommar, ja, så länge han är härute skall han få

följa med ut och lotsa», sade Albert. »Det skadar aldrig,

att han får ansvarskänsla. Jag talade med lotsålderman,

innan jag reste. Han hade ingenting emot det. Från

och med första juli tar jag honom på vaktlistan som

extra lotslärling. Han är duktig på sjön.»

Anna blev inte glad åt Alberts avgörande, men fann

sig i det. Härute på Måsklubb slocknade hennes

motsägelselusta. Det bättre i hennes mycket tilltrasslade

natur höjde sig allt mer, och det sämre sjönk som grumsned i djupet. Hennes blåa, stora ögon blevo vackrare

dag för dag alldeles som om den fria rymden och havet

gjutit något av sin stora klarhet och skönhet i dem.

Hon fylldes av en ny, säregen lycka. Hennes gång blev

spänstigare och bröstet höjde sig mer. Blodet liksom

pulserade kraftigare i ådrorna. Ansiktets alltid förut

så bleka färg började skimra i skära rosor. När Albert,

hon och sonen ibland foro ut med näten om

sommarkvällarna och havet låg speglande blankt och horisonten

stod landlös och fri utan en molnskugga, kunde Albert

långa stunder sitta och dyrka henne. Den fina näsan

och det gyllene håret gjorde henne till ett slags

madonna, där hon satt i aktern på båten och log mot

honom, medan han själv rodde. Då önskade han ofta, att

så skulle livet alltid förbliva, så skulle de glida fram i

en stilla lycka mot oändligheten, evigheten, bort från

alla andra människor.

Dagarna gingo i frid för dem. De hårda orden, de

bittra utgjutelserna hördes aldrig mer av. Anna var

lycklig.

Visst röto stormarna då och då, och visst såg det

ängsligt ut med lotsarna understundom, när de stucko

ut genom vita bränningar för att borda fartygen, men

ängslan gick över med ovädret. Det behövdes bara, att

sjön lugnade sig igen. Där stannade aldrig kvar något

av den rolösa, gnagande känsla, som både Albert och

Anna hade, när de voro skilda åt. Nu bodde de på

ett klippfäste, som havet försvarade mot alla slags

brinkmänner.

Anna hade aldrig trott, att de yttersta skären kunde

vara så vackra. Hon satte sig många gånger uppe på

högsta klippan bara för att titta på hav och moln.

Mången julinatt, när Albert hade tjänst i lotsstugan

och Georg lagt sig, kunde hon tassa ut i bara linnet föratt ställa sig och titta på stjärnorna. Att det fanns så

mycket vackert på jorden!

Ensamhetskänslan därute blev inte svår ens, när

kvällarna mörknade tidigare. Då hade man fyrarna att se

på. Där blänkte Högarna med vitt och rött söder över.

I öster stod Svenska Björns fasta vita sken och inåt

land mot väster tindrade ledfyren i växlande vitt och

rött. Det var som om alla ropat till varandra genom

nattmörkret. Här är jag! Var är du? Och då nickade

Anna ibland riktigt som ett glatt barn: »Här är jag!»

Fyrfolket ställde inte heller till några ledsamheter för

henne. Hon var frikostig med kaffetåren för de tre

kvinnor, som förutom henne själv funnos på Måsklubb.

Vad karlarna därute beträffade, lämnade de henne i

fred. De hade sitt arbete med fyren och fisket.

Dessutom bildade både Albert och pojken en skyddsvakt

omkring henne, som ingav respekt.

En och annan lustseglare kom väl och tog i land och

slängde vältaliga blickar åt den tusan så stiliga flickan,

som hon en gång hörde någon säga, när hon gick förbi,

men hon tog det inte åt sig.

En augustimorgon, när det hårdnat till storm under

natten, sökte svåger Karl från Grålöga nödhamn vid

Måsklubb, men han var ofarlig för hennes hjärta. De

noj sade om gamla dagar. Han hade varit över till

Mariehamn med sin präktiga storbåt i ett ärende, som

han inte riktigt ville redogöra för men som i alla

händelser förledde både byfolket och lotsarna till allmän

cigarrettrökning.

»Jaså, du smugglar, din fuling», sade Anna till

svågern.

Hur hade man det på Grålöga? var en bland Alberts

första frågor, när bröderna träffades.

Jo, fint värre. Vesterman hade fått två

sommargäster, och själv spekulerade Karl på att bygga envilla på bergsklacken bredvid fars och mors gamla stuga.

Maria hade nyss fått en liten knubbig pojke, så

sjöber-garna på Grålöga skulle inte dö ut de heller. Ett par

av de gamla gubbarna hade knallat sig hädan och vilade

nu på Solö, men se Malena hon levde ännu, fast hon

tappat sista tandgadden.

»Jaså, du har verkligen fått gumman med dej ändå

till sist», fortsatte Karl. »Men till Högarna ville hon

inte!» Och så skrattade han, den fulingen, riktigt gott.

»Och skilsmässan torkade in?»

Anna gav Albert en smällande kyss för att visa hur

lysande förhållandet mellan dem blivit.

»Bäh», sade hon och sträckte ut tungan mot

svågern. »Era spådomar slog aldrig in, fast ni så gärna

ville det», hånade hon.

»Inte jag åtminstone», försvarade sig Karl.

»Nej, för du var inte hemma på många år, men du

skulle hört hur skvallret gick.»

»Bröllopet var jag i alla fall med på. När Albert

fick bära dej ombord, då ni skulle segla hem! Minns

du det?»

»Jag har alltid varit rädd för sjön», sade Anna och

såg tankfull ut. Det var som om en slöja skulle

dragits över ögonen.

»Hon har ständigt inbillat sig, att hon skulle

drunkna», förklarade Albert. »Men här ute har hon blivit

käckare. Hon törs gå ensam i båt, och Georg och hon

far ofta ut och vittjar långreven, när jag inte har tid.»

»Får ni någon fisk då?» frågade Karl.

»Inte mycket.»

»Nej, de goda fisktiderna är slut. Minns du, när vi

var ute med far vid Vitskär. Då kunde vi få! Det var

andra tider!»

Bröderna sågo fundersamma ut. Minnena strömmade

på. När stormen bedarrat — sommar stormarna varasällan länge ute i havsbandet — tryckte bröderna

ovanligt varmt varandras händer nere vid bryggan, då Karl

steg ombord.

Karls besök hade fört Annas tankar tillbaka till de

gamla tiderna ute på Grålöga. När hon gjorde

jämförelser med förr och nu, insåg hon snart, att hon hade

Albert att tacka för allt. Hon lovade sig själv, att hon

aldrig mer skulle tokas med någon annan karl.

Frestelserna därute blevo i det fallet inte heller

särskilt farliga. Förutom några vinddrivna sjömän från

en finsk ångare, som förlist långt utanför Svenska

Björn, kom det endast en karl till i land på Måsklubb.

Han var egendomlig nog för att väcka intresse hos

Anna, men någon kärlek ingav han inte. Av högst

naturliga skäl.

Han kom slörande i en liten, grön sump inifrån

skärgården en augustidag på eftermiddagen. Han tog i land

strax nedanför stugan där Albert bodde. Som Anna

hade fyrvaktarns hustru inne hos sig på kaffe, fick hon

genast svar på sin fråga vad det var för en underlig

figur.

»Det? Det ä’ majorn. Känner inte Anna honom?

Nej, det ä’ sant. I har inte varit här på Måsklubb nå’n

sommar förut. Han ä* god vän med fyrmästarn och

kommer hit en gång var sommar lika säkert som

lots-båten från Tallholmen. Han ä* visst inte riktig

häruppe.»

Hon pekade menande på sitt eget huvud och skakade

beklagande på det.

Majoren, som ovetande om denna hårda dom tog

ned seglen och masten under tiden alldeles som en

klok karl, nynnade sakta för sig själv. Han kände sig

mer än belåten att äntligen ha kommit fram. Brisen

hade stått klen hela dagen, och sumpen var just ingen

snabbseglare. Men den var skön att ha, när gäddan vi-sade sig pigg på slantmörten eller aborren på den feta

daggmasken. Då kunde det plaska muntert under

sump-luckan, och när han tittade ned i hålet kunde aborrarna

stå feta och gula därnere.

Majoren hade tidigt förälskat sig i skärgården.

Redan som artillerilöjtnant på Vaxholm hade han fått

smak för grynnor och aborrar. Under

kaptensbeställningen hade den ytterligare närts som en välbehövlig

omväxling i mässkvällarnas eviga vira samman med

kamraterna, och när den stora kraschen kom, hade han

kastat sig i skärgårdens försonande famn för att glömma.

Major Renströms historia berättades ofta i

officers-mässen, i synnerhet av de äldre officerarna, de yngre till

skräck och varnagel. Den som berättade den bäst, var

hans argaste vedersakare, major Bergman. »Visst var

det en duktig karl, Renström. Jag beundrade honom

alltid. Ingen människa kunde ballistik bättre än han.

Han kunde förresten allt på jorden. Han var ett

universalgeni. Mekanik, fysik, kemi, naturhistoria. Man

behövde aldrig titta i något konversationslexikon, när

han fanns närvarande. Han var själv en fullständig

realencyklopedi. Översten försökte en gång sätta

honom på en fråga om hur Hippokrates’ halvmånar såg

ut, men det gick inte. Han ritade upp dem med

detsamma. Och tror ni inte han stukade en professor i

grekiska, som vi träffade hos översten härute på

middag en gång för några år sedan med att tala om att

frågan om cirkelns kvadratur tuggades redan i

Aristo-fanes* »Fåglarna», som jag för min del aldrig hört

talas om förut, det erkänner jag öppet och ärligt. Jag

minns ännu hur professorn gruvade sig. Han var

absolut ett geni, Renström. Han borde naturligtvis fått

majorsbeställningen, som jag fick, om han inte varit

så förbannat indisciplinär. En militär måste lyda. Det

är A och O i tjänsten. Renström kunde inte det. Ochså hade han en odräglig vana att säga sin mening om

allt och alla. En gång, när vi hade stridsövning härute

med vaxholmarna och en hel del av Stockholms

garnison, påvisade han helt ogenerat ett manöverfel, som

general Gyllenstjärna begick. Renström hade

visserligen rätt, men sån’t säger man inte. Inte till en

general. Undra på, att en så’n inte blir befordrad till

regementsofficer ! Fast han fick majors avsked. Det

fordras andra egenskaper än att bara vara ett geni, mina

herrar! Det fordras disciplin!»

Och så sträckte major Bergman på sig, glad i det

trygga medvetandet om att inte vara något geni.

Det verkliga, indisciplinära geniet stod nu ute vid

Måsklubb och plockade i ordning sina grejor i sumpen.

Han var iförd en gammal av vind och väder

grönfär-gad uniformsmössa med tre ränder, som man nästan

kunnat svära på aldrig haft guldets glans, så urblekta

voro de. Mössan måtte antagligen från början varit

för stor eller också måtte majorens huvud krympt

alltefter som rändernas guldglans förgick. Hur det nu än

hängde ihop, majorens ansikte såg förunderligt litet ut

under den stora kaptensmössan, som på väg ned till

halsen lyckligtvis fastnat på de stora, utstående

öronen. Under mösskärmen stack en smal, vass höknäsa

fram liksom beredd att hugga till, och på den lysande

blicken från de stålblå ögonen kunde man utläsa den

allra högsta grad av naturlig indisciplinäritet. Det var

rovfågelns skarpa, genomträngande blick, som bara

tittade efter något att slå ned på. Den blicken tänkte inte

på majorsbefordran. Hakan höll sig något för mycket

tillbaka för att riktigt passa i stil med ansiktets djärva

drag, men stubbmustaschen i grått såg i hög grad

taggigt stridslysten ut.

En gammal, urblekt militärkappa satt något för vid

omkring hans lilla magra, men raka figur. Livremmen,som såg ut att någon gång förr i tiden ha tjänstgjort

som sabelkoppel, knep ihop midjan jungfruligt smal. Ett

par grå spetsbyxor voro instoppade i höga snörkängor.

Allt som allt gjorde han icke något särdeles

sjöman-namässigt intryck. Mången log i förstone åt honom,

när han landade med sumpen vid öarna, men sedan de

lärt känna honom så pass bra man kan bli klok på ett

original försvann leendet och han hälsades med en viss

aktning.

»Där kommer majoren», sade man i yttersta skären.

»Då har vi snart hösten här.»

Majoren började sällan sin rundsegling i havsbandet

förrän i medio av augusti. Hela sommaren höll han

till i den inre skärgården, kände alla öarna mellan

landsort och Grisslehamn och gjorde strandhugg på de flesta.

Överallt hade han vänner. Aldrig kom någon brådska

i fråga. Blåste det för nedrigt, låg han över en vecka

eller så, inte för att han var rädd för att seglg, i vad

slags väder som helst, men" därför att han alltid

predikade om dåraktigheten att ge sig ut i rackarväder, när

man inte behövde det. Vart han kom, hade han alltid

med sig en ren handduk, två fina lakan, nål och tråd,

en butelj konjak, en butelj brännvin, en butelj punsch

och en liten ljusbit förutom tobak och andra nödiga

grejor. Var han furnerade, visste ingen människa.

Alltid hade han samma förning med sig.

Så hade han även nu, när han tog i land vid

Måsklubb. För säkerhets skull granskade han först

innehållet i den gråa ryggsäcken. Det stämde. Allt fanns

där. Till och med ljusbiten. Han slängde ryggsäcken

över axeln och steg upp på bron nedanför Alberts. Han

lade fast förändan med ett ordentligt pålstek och satte

kurs rätt upp till fyrmästarns.

Där var han alltid en välkommen gäst. Fyrmästarn

och han hade varit skolkamrater i gamla gymnasium iStockholm och följts troget åt, tills ekonomiska skäl

tvungo fyrmästarn att sluta i första ringen medan

Renström fortsatte mot ärans höjder. Sedan sågo de

icke varann på många år, då Renström döpts om till

majoren och for runt i »mina» skär som han sade.

För fyrmästarn blev det alltid en omväxling.

Atmosfären ute på Måsklubb var icke så övermättad av

andlig kultur att den plågade. Majoren tillförde några

fläktar av högre bildning, vari de gamla skolkamraterna

mojade sig var gång de träffades. En smula provning

av de tre flaskornas innehåll skadade inte heller.

Inne hos fyrmästarn satt Georg och tuggade algebra.

»Nej, se goddag, kära major!» bullrade fyrmästarn

till, när Renström trädde in och gjorde ställningssteg

och honnör för att visa hur disciplinär han kunde vara

om han ville.

»Pojke! Vems?» frågade han med torr

kommandostämma. Han älskade icke långa meningar. Kort och

rakt på sak skulle allt vara.

Människor, som talade med varann, voro att likna

vid två punkter, som åsyftade förbindelse. Det

kortaste avståndet mellan två punkter var en rak linje,

alltså —.

»Åh, det är lotsen Sjöbergs», svarade fyrmästarn.

Hans hårda nötknäpparansikte lystes upp av ett

leende.

»Han är ett geni», tilläde han och klappade Georg

på axeln.

»Genier skall lära. Annars idioter. I livsgärning.

Vilken Sjöberg? Sjöbergs på Tallholmen? Anders

Sjöbergs på Grålöga son, för detta styrman, gift med

den farliga kvinnan med blå ögonen ?»

»Känner du dem?»

»Nix. Man har väl öron att höra med.»

Därmed lyfte majoren av mössan. Georg hade aldrig

5 Mästerlotsen.sett så litet hår och så stora, utstående öron på ett

huvud. Majoren måtte ha utmärkt hörsel.

»Pinnsoffan ledig?» frågade majoren, innan han lyfte

av ryggsäcken.

»Den här tiden vet du ju —»

»Bra.»

Majoren tog försiktigt av ryggsäcken. Det kluckade

trevligt inne i den. Han öppnade den och plockade

fram rariteterna.

»Lakan har jag själv», sade han.

»Jo, det vet jag», småskrattade fyrmästarn.

När majoren satt sig, kallade han på Georg.

»Få se på dig, pojk!» kommenderade han. Georg

gick oförfärat fram till honom. Han var inte ett dugg

rädd för den lilla bistra mannen.

Majoren mönstrade honom noga från topp till tå och

slutade med att spänna ögonen i honom.

»Långskalle. Initiativrik. Viljekraft. Bra ögon. För

kort näsa. Panna, för mycket fantasi. Vänd!

Georg lydde order. Majoren kände honom i nacken

och på huvudet. »Inga farliga geniknölar ännu»,

skrockade han. »Ajö!»

Georg tyckte mannen var besynnerlig men lydde och

gick hem för att berätta vilken märkvärdig besökare

fyrmästarn fått.

Under den vecka majoren stannade på Måsklubb

blevo Georg och han goda vänner. Fiske och matematik

förenade dem. Det slutade med att majoren i allvarliga

ordalag föreställde både Albert och Anna

nödvändigheten av att pojken fick studera.

Det gav föräldrarna en del att grubbla över. Det

hjälpte icke, att majoren förespeglade att, om han slog

sig ned på Tallholmen för resten av sitt liv, vilket han

var starkt betänkt på, eftersom där fanns hederligtfolk, han skulle läsa med Georg. Det var för löst att

bygga på.

När majoren packat sina lakan, ljusbiten och

spritbuteljerna, alltsammans i något mer brukat skick än

när han kom, och stuckit i väg i den gröna sumpen

nedåt Rödlöga, började Annas oro leva upp igen.

Det kom sig icke enbart av majorens ord. Kanske

var det höstvarningarna i luften, som började ängsla

henne. För Georgs skulle behövde hon icke oroa sig.

Han trivdes storartat på Måsklubb och yttrade inte ett

ord om att han ville studera på något annat ställe än

hos fyrmästarn, antingen nu denne satt uppe i tornet

eller nere i sin stuga. Som lotslärling redde Georg sig

bra. Han hade lätt för att fatta praktiska saker och

hade till och med på egen hand lotsat en finsk skonare

från Måsklubb till Tallholmen, där lotsbyte alltid ägde

rum. Anna kände sig nästan sjuk, innan han kom

seglande tillbaka ut till Måsklubb.

I början av september fick han en svensk ångare och

klarade den också grant.

»Han blir bra, pojken, med tiden», sade Albert. »Han

har rätta tagen i sig.»

»Tänker du verkligen låta honom bli lots?» frågade

Anna.

»Jag är glad så länge han inte ger sig till sjöss

riktigt och blir borta som bror Karl sjutton år.»

Anna brydde sig inte om att fortsätta samtalet den

gången, men hon gick och mältade och vände på orons

och ängslans frön, som plötsligt visat sig ha stark

gro-kraft.

Skulle hon nu få två att plågas för? Var det inte

nog med att hon haft Albert ifrån sig så många många

månader och år? Blev pojken lots, kunde hon när som

helst bli av med honom. Mer sällan hände det, att

någon drunknade, men han kunde bli dömd till tjänst-göring ute i skären, sitta ensam på Högarna, han som

Albert, det skulle då aldrig ske! Hon hade visserligen

Elvira kvar, men pojken var ändå kärast. Underligt,

att hon inte alls brydde sig om Elvira! Åh, hon hade

det bra! En och annan gång hade de fått några små

rörande brev från henne, om hur snälla farbror Erik

och faster Klara voro och om hur mycket godsaker,

som funnos i boden. Albert kunde nätt och jämnt läsa

hennes roliga kråkfötter, men Annas modershjärta

hjälpte skrifttolkningen.

En kväll, när en av de återvändande lotsarna

medfört en skrivelse från Elvira, en skrivelse, vari

bokstäverna sågo alldeles sjösjuka ut, som Georg vanvördigt

yttrade, gick Anna till första angreppet mot Albert,

när han kom från vakten och frågade vad hon satt och

läste.

»Åh, det är bara litet klotter från Elvira», sade Anna

med väl spelad likgiltighet. Hon sköt ett papper åt

honom, där han satt sig och börjat äta.

Albert ansträngde sig att tolka. Det var inte därför

han blev fuktig i ögonvrårna. Han harklade sig.

»Stackars liten», mumlade han och suckade.

»Jag kan ju fara tillbaka till Tallholmen, om du vill»,

sade Anna.

Albert såg prövande på henn. Fara tillbaka?

Något sådant hade aldrig varit hans mening. Elvira hade

det riktigt bra hos farbror och faster. Inte kunde han

hjälpa, att han suckat efter flickan.

»Inte för min del», svarade Albert.

»Jag trodde du tyckte, det var synd om flickan. Det

är inte sagt, att det alltid är så roligt att vara hos

främmande människor. Och Eriks är knappt annat.

Åtminstone är de inte som far och mor.»

Mer talades inte den gången om saken, men Anna

såg hur de små giftorden »främmande människor»verkade på Albert. Han blev tystare och fåordigare

under de närmaste dagarna. Till slut kom han själv

med förslaget, att det vore nog bäst, om hon fore

tillbaka till Tallholmen. Snart skulle de riktiga

höststormarna börja. Då kunde det mycket väl hända, att hon

inte kunde sticka näsan ut genom dörren. Han

skildrade vältaligt hur sjön kunde bryta i ett vitt skum över

hela Måsklubb nästan och hur lotsarna knappt kunde

ta sig ut.

»Tror du jag är rädd?» frågade hon med ett

underligt uttryck i ögonen. Hennes hjärta skälvde av glädje

över att hon lyckades få honom att själv föreslå, men

samtidigt sade hon sig tyst, att hon aldrig skulle resa

ensam tillbaka. Georg skulle absolut med. Men ännu

var det för tidigt att komma med det förslaget. Albert

skulle få tid att mjukna mer. Han skulle själv få

framföra det. Då trodde han, att han hittat på det. Det

skulle göra honom glad. Han tyckte om att visa sig

ädel, uppoffrande. Man behövde bara ge en liten knutf

åt hans välvilliga själ. Gud, vad karlarna voro lätta att

leda, bara man förstod sig på att ta dem!

»Tror du jag vill överge dig nu, när det börjar bli

ruskigt härute? Jo, det vore just skönt! Vem skulle

laga mat åt dig och hålla kaffet varmt, när du kommer

från lotsstugan? Jag tyckte du sa’, att det blåser mitt

igenom den ibland.»

»Du är ändå rar, Anna.» Han klappade hennes

kind.

»Det enda skulle vara, om Georg skulle börja ledsna.»

»Det har jag inte hört.»

»Nej, han säger inte mycket.»

På detta vis underminerade Anna mannen i rätt

riktning. Ibland tyckte hon själv, att hon betedde sig lågt

och uselt och att hon hellre borde säga honom rent ut,

att hon inte kunde stanna längre på Måsklubb, att honlängtade vansinnigt efter Tallholmen och Solö och att

hon tiil och med drömde om Brinkman. Hon vågade

icke. Trots att Albert sagt, att de skulle draga ett brett

streck över det förflutna, hade hon en känsla av att

det förflutna ändå kunde lysa fram igen, om den

ringaste skugga av misstanke vaknade hos honom.

Ofta låg hon vaken om nätterna vid sin sovande mans

sida och grubblade sig dödstrött över hur hon skulle

göra. Hon hade lovat honom att stanna hos honom

tills fyrarna släcktes och lotsarna drogos in för

vintern. Det var hon själv, som yrkat på att få följa med

dit ut för att rädda sig ur frestelserna. Nu hade hon

haft frid inom sig i snart fem månader, en ljuvlig,

stilla frid, utan några onda tankar. Varför skulle de

nu dyka upp igen? Varför kunde hon inte hålla dem

nere i djupet? Var hon svagare än andra människor?

Eller ledo också andra på samma sätt som hon, fast de

aldrig talade om det ? Gud, vad hon längtade! Det

kändes som hunger. Ropade, skrek i henne. Nu hade nog

festerna hos patron Åberg på Solö börjat igen. Tänk,

vad roligt hon och Brinkman haft den natten! Han

hade varit för tokig. Men med betalningen för flickan

gick det knalt. Då gned han på slantarna. Det var

skillnad mot i kortspel. Nå, han hade nog inte så gott

om det heller. Han hade säkert flera oäkta ungar att

dra försorg om. Och de riktiga sönerna hemma på

Grönö voro lika goda kålsupare som fadern. Härjade

och levde fast de inte hade ett öre och fast gården var

intecknad till skorstenarna. Vackra pojkar var det!

Alldeles som fadern. Jag måste tillbaka till Tallholmen,

annars dör jag! Tänk bara på att stanna här ute tre,

fyra månader till! Det blir ohyggligt. Varför reser jag

inte? Han har själv erbjudit mig. Ja, det är något

besynnerligt med mig. Jag både vill och inte vill.

Anna kunde icke reda upp sina egna tilltrasslade tan-kar och så förföll hon till ren slöhet. Hon kunde sitta i

timtal vid fönstret ut mot havet och bara stirra på den

gungande oändligheten, där seglarna och ångarna

kom-mo och gingo. Ibland blåste ångarna efter lots. Hon

hörde det knappt. Hon visste endast, att hon var dömd

att sitta där och stirra dag ut och dag in.

De vackra dagarna hade försvunnit. Glömda voro

de stilla sommarkvällarna, när havet speglade

guldkantade moln, glömda fisketurerna mellan kobbarna, när

Georg skrek av förtjusning, då de kunde få torskar på

fyra, fem skålpund på pilk, glömt var allt det ljusa som

gått, krokusen i fyrmästarns rabatt, som sedan följts

av penséer och eldröda kejsarkronor. Nu var det bara

regn och mörker, storm och höst. Havet hävde sig

tungt som om det hade svårt för att andas, och

bränningarna gingo vita från morgon till kväll. Regnet

rann efter rutorna. Vilket liv! Vilket liv!

Georg höll nu mest till hos fadern i lotsstugan. Han

hade blivit fanatiker på allt vad lotsning hette. De

gamla, stadiga lotsgubbarna hade ogement roligt åt den

säkra pojken, som kunde tala om krängningsdeviation

och magnetisk bäring. De nya lotsarna anade en

farlig medtävlare men höllo god min.

Albert hade fullt upp att göra jämt. Nattvakterna

började bli allt tätare. Sjöfarten fick liksom feber på

slutet av seglationstiden. Man spådde tidig vinter. Det

gällde att hinna lossa och lasta så mycket som möjligt.

Lotsarna fingo inte långa stunder i land på Måsklubb.

Ibland hunno de knappt byta sina sura kläder förrän

de måste ut på nytt med lotsbåten. Ju stormigare och

oroligare vädret blev, desto svårare fingo också lotsarna

att ta sig ut till Måsklubb igen. Blåste det nordost,

kunde det dra fyra, fem dagar, innan de kunde ta sig

tillbaka till Tallholmen, där lotsarna växlade tjänst, till

Måsklubb. Det började mer och mer bli ett spel omliv och död. Kom inte någon båt, som passade och

skulle ha lotsning ut, måste lotsarna ta sig ut till

Måsklubb på vad sätt som helst, stundom i sina egna ökor,

men lika ofta i andras. Mången gång såg det riskabelt

ut, redan när de lämnade Tallholmen, men det värsta

kom längre ut, där havssvalgen öppnade sina breda,

hungriga käftar för att sluka allt, som kom i vägen.

Vid flera tillfällen hände det, att Albert var enda

lotsen på Måsklubb. De andra hade givit sig ut på

lotsning eller inte kommit tillbaka. Då fick Anna inte

se skymten av honom hemma i stugan. Han vaktade

dygnet runt i lotsstugan, tog sig en slummer på britsen

någon stund, men satt annars och spanade runt

horisonten oavbrutet. Anna fick bära ned maten åt honom.

Han unnade sig inte ens tid att gå hem och äta.

Det där var naturligtvis överdriven pliktkänsla.

Anna frågade honom också varför han skulle vakta

där, när det inte fanns några lotsar hemma. Han

kunde inte gå ut han också! Lotsförman måste väl i

Guds namn stanna hemma! Och inte kom det väl

båtar var minut heller! Man kunde se dem i timtal förut.

Albert svarade inte mycket på Annas frågor. Han

rörde sig mest med några allmänna fraser om plikt

och förordnanden och att man skulle vara på sin post

jämt. Han tänkte visst inte lotsa själv, för så vitt inte

det kom någon, som var i sjönöd. Men ännu så länge

hade de bara signalerat efter lots, och då kunde han

inte hjälpa, när ingen fanns att få. Det var

lotsver-kets fel. De snålade på lotsarna.

Anna brydde sig inte om lotsverket det ringaste, men

hon gjorde en mycket berättigad invändning.

»När du skall sitta här hela dagarna och jag nere

hos mig ensam, så tycker jag verkligen jag lika gärna

kunde fara hem till Tallholmen. Där kan jag åtmin-stone få tala vid någon människa. Georg har varit

borta en vecka snart. Jag står inte ut längre.»

Albert såg en smula förvånad på henne. Hon hade

varit så stilla och lugn den sista tiden och nu bröt hon

ut riktigt häftigt.

»Jag föreslog själv du skulle fara hem», urskuldade

han sig.

»Det gör jag också. I morgon redan. Var säker på

det.»

Hon gick ut ur lotsstugan och slängde igen dörren

hårt efter sig. Hon var mest ond på sig själv därför

att hon brusat ut. Men nu var det i alla fall sagt. Hon

skulle hem.

Det blev inte så lätt som hon trodde. En hel vecka

efteråt blåste det så hårt att hon inte vågade ut på sjön.

Georg och ett par av lotsarna hade kommit tillbaka,

och hon hade mycket väl kunnat få följa med en av

dem, när han tog ut på ny lotsning med en ingående

ångare. Hon började också packa, när Albert skickade

bud, att en ångare signalerade efter lots, men när hon

såg hur ångaren dök upp och ned i de väldiga vågorna,

kände hon redan på landbacken försmak av sjösjukans

kval och uppgav tillfället.

»Jag kommer aldrig härifrån», jämrade hon sig för

Albert.

»Du skulle farit i tid som jag ville. Så här kring

höst-jämningen är det alltid en smula snurrigt i luften.»

En smula snurrigt! Det kallade han snurrigt, när

det blåste, så det skallrade i tegelpannorna på stugorna

och man knappt kunde ta sig fram över klipporna, inte

ens till det nödvändigaste. Hon uttryckte också sin

förvåning över hans milda utlåtande om vädret.

»Ja, kära barn», svarade han, »det här är väl

ingenting. Då skulle du höra på, när det blåser riktigt. Dethär är inte en sjua ena. Vänta tills det kommer #n

tolva, orkan, då du —!»

Han såg riktigt förnöjd ut med tanke på hur trevligt

det då skulle bli ute på Måsklubb.

»Du vill inte jag skall komma hem! Du vill hålla

mig kvar — döda — mörda mig!» skrek hon och

skakade händerna rätt in i ansiktet på honom.

Det skulle hon icke ha gjort. För ovanlighetens skull

blev han ond, ursinnig. Ögonen sprutade gnistor.

»Jag skall segla dig till helvetet, om du vill, bara jag

blir klok på vad du vill», röt han. »Nog skall du

komma hem, om jag också skall segla dig själv i första öka,

som blir ledig.»

Han gick ut och smällde igen dören alldeles som om

han därmed ville bekräfta, att nu gick han direkt ned

och gjorde ökan i ordning. Anna såg en smula häpen

efter honom, men så började hon småskratta för sig

själv. Det var riktigt rart att se att han också kunde

bli ond en gång och förlora jämnvikten.I TJOCKAN

Anna tog fasta på hans löfte. Hon bad till Gud,

något som hon sällan annars gjorde, att han skulle låta

stormarna sluta och i stället sända en liten snäll bris,

lagom för att segla hem till Tallholmen. Gud

bön-hörde henne inte. Tvärtom. Det blev alldeles som

Albert spått. Vädret vart värre och värre. Vinden sprang

kompassen runt, hoppade fram och tillbaka utan mål

och mening mellan ost och syd, nord och väst. Sjöarna

vräkte så långt blicken räckte, och så kom det tjocka

var dag till på köpet.

Båtarna skreko och tjöto om hjälp inne i allt det

virvlande grå. För lotsarna var det bara att gå ut och

söka rätt på gaphalsarna. På dagarna gick det väl an,

då lättade i allmänhet tjockan en smula, men framåt

kvällarna tätnade den åter. Lyckades också blåsten

under dagen riva ett hål så man kunde skymta en flik

av den blå himlen, som man trott vara försvunnen,

kunde man vara säker på att tjockan svullnade till

framåt kvällen och stod ogenomtränglig på

morgonsidan.

Anna trodde hon skulle bliva tokig. Hon började

inbilla sig, att hon levde i en annan värld, tiofallt

förskräckligare än allt vad hon någonsin drömt om.

Fyrens mistlur tjöt som en vansinnig dag och natt.

Fyrtornet självt såg man knappt. Allt var dis, väta, dimma,en fuktig, slemmig spökvärld, full av faror, med brus

av osynliga störtsjöar och ett hemskt skrikande ute på

sjön som från drunknande.

Det var inte tal om att Anna vågade fara. Hon

längtade inte alls efter döden, och det var döden, som

härjade och levde därute kring kusten. Det syntes inte

minst på de massor av vrakgods, som vräktes i land på

Måsklubb. Fyrfolket hade fullt arbete med att bärga

på var ledig stund.

En kväll, då det klarnade något, såg Albert ett sken

rätt ut över Hummelgrund, när han var på väg till

lotsstugan. Han och Georg voro de enda

hemmavarande lotsarna, men Engström väntades när som helst.

Georg hade fått sig anförtrodd vakten, medan fadern

gått ned för att äta.

»Det står visst en skuta österöver bortom

Hummelgrund», sade Albert, när han kom tillbaka.

»Jag har redan sett den», svarade Georg, som satt

med nattuben och såg genom fönstret ut mot havet.

»Hon blossade nyss», tilläde han, »men jag är inte

säker om det är en ångare eller seglare.»

»Hon har nog stått inne i tjockan förut, så det är

därför vi inte sett henne», förklarade Albert. »Låt mig

se», bad han och fick tuben.

»Inte ser du något härinne. Fönstren äro ju

hop-kladdade av diset.»

Båda två gingo ut på backen. Albert tittade länge

genom tuben. Blåsten tjöt om dem.

»Det är en bark», avgjorde han. »Hon ligger för

babords halsar norrut. Inte kan hon väl inbilla sig, att

hon får lots härifrån med den kursen.»

»Nu blossar hon igen», sade Georg. »Hon kan knappt

vara mer än tre minuter härifrån.»

»Vi får se tiden an», menade Albert. »Skulle hon

in här, borde hon väl hålla kurs häråt. Men kanske honinte törs länsa. Sjön går grov därute. Hon rullar

ordentligt. Jaså — ajö—!»

De sista orden kommo sig därav att skutan försvann

i tjockan igen. Längre fram på natten hördes en

ångare, som med omväxlande korta och långa rop skrek

på lots med en mörk, dov röst. Både Albert och Georg

voro ute och tittade, men ingenting syntes. Fyrtornets

ljus drunknade utanför lanterninen i tjockan och natten.

»Jag kan ge mig katten på», sade Albert, »att det är

någon engelsman, som är och luktar bland grynnema

söder över. Han har tillräckligt grovt målföre. De

kan väl inte inbilla sig, att vi ger oss ut mitt i natten i

sånt här väder och lotsar. De får hålla sjön tills det

blir så mycket dager att man ser att ta sig ut.»

Den osynlige därute i mörkret gav sig icke. Han

bölade och tjöt hela natten. Ibland lät det som om

ljudet kom norrifrån, ibland från söder. Ett var säkert.

Den var illa däran. Det blev ännu tydligare framåt

morgonsidan, när den slutade med de korta och långa

ropen och började tjuta oavbrutet.

»Vad tror du det är, far?» frågade Georg, som aldrig

varit med om något dylikt.

»Antagligen har hon törnat eller också har hon

sprungit läck.»

Albert såg mycket fundersam ut, när han svarade.

Det hade kommit så pass mycket dager att de kunde

släcka fotogenlampan. Det lilla lotsrummet blev ännu

kallare. Och det eviga, dova tjutet därutanför gjorde

stämningen ännu kusligare. Georg kände, att det

försiggick något mycket allvarsamt inte bara ute på sjön

utan också i faderns själ. Det var tydligt, att

någonting gnagde och plågade honom mer än vanligt. Han

flyttade sig oupphörligt fram och tillbaka på stolen,

trummade med fingrarna på bordet, tog bläckpennanoch ritade långa stunder fullständigt meningslösa

krumelurer på det gamla nedfläckade läskpapperet.

»Underligt, att inte Engström hörs av? Han borde

varit tillbaka för flera dagar sedan», tänkte han högt.

Georg förstod också, att det endast var en tanke, som

inte avsågs att bli hörd. Han svarade ingenting.

Albert reste sig och ställde sig vid fönstret. Han

ruskade på huvudet åt det evinnerligt tjutet.

»Du får visst gå ned och väcka mor», sade han till

sist, »och be henne koka litet kaffe åt mig och göra

iordning matsäcksskrinet.»

»Tänker far ge sig ut?» frågade pojken.

»Ja, det är just vad han gör.» Albert skrattade åt

sonen.

»I det här vädret?»

»Det är inget farligt. Värre har en varit med om.»

»Far har inte ens en ordentlig båt! Engström tog

sin med sig.»

»Åh, jag har fars gamla storöka, som vi segla hit i

på vårsidan, se’n jag fick ruff i den. Den duger bra.

Har du blivit rädd för sjön, pojke?»

»Jag är rädd om er, far!» ropade Georg varmt.

Det var mycket sällan Georg visade hur mycket varmt

det bodde under det lillgamla, snusförnuftiga skalet.

Därför tog det så mycket starkare, när den

underjordiska elden i sonens själ slog fram så där häftigt.

»Det skall du ha tack för, min gosse», sade fadern

och sträckte fram handen. Georg tryckte den hårt. Han

bet ihop tänderna och pressade ned de nästan

frambrytande tårarna. Han var karl. Han fick inte visa

sig blödig. Han, extra lotslärlingen Georg Sjöberg ute

på Måsklubb, han som själv lotsat in fartyg ensam.

Fadern och sonen sågo varandra rätt in i ögonen. De

voro jämnbördiga ättlingar av ett segt släkte gamla

grålögare, som aldrig vetat vad fruktan ville säga.Georg nådde fadern inte längre än till axeln, men

annars voro de som stöpta i samma form vad beträffar

ansiktet. Georg var fortsättningen av hans eget jag,

arvtagaren. j i ; t \

Albert kände det och drog pojken till sig samt tryckte

honom fast mot sitt bröst.

»Gå nu ned till mor och säg till henne, är du snäll.

Säg åt mig, när det är färdigt.»

Georg gav sig genast av. Det dröjde inte mer än en

kvart högst så kom Anna upprusande till lotsstugan,

yrvaken och rufsig i håret. Som en vindstöt for hon

in genom dörren och rätt på Albert. Det blev ett

mycket livligt samtal.

Var han alldeles galen! Tänkte han dränka sig! Ut

i sånt Herrans väder? Vem skulle han ut till? Fanns

det någon som såg båten, fanns det någon som visste

var den låg? Jaså, den blåste! Nej, verkligen! Trodde

han inte, att hon hört det hela natten? Höll den på

att förlisa? Hur visste han det? Det hördes på tjutet.

Nej, kors! Tänk, att man kunde stå här på Måsklubb

och höra att en båt, som man inte såg, höll på att

förlisa! Georg sa’, att det inte fanns en enda båt inne,

som dög att segla med i det här vädret och att

storökan kunde far inte sköta ensam. Georg begrep saken.

Han var mycket klokare än gamla karlar. Han hade

inget ansvar för hustru och barn? Eller kanske han

nödvändigt ville ta livet av sig? Plikt? Ja, det var en

skön plikt! Att dränka sig själv. Fanns det någon

paragraf i kungliga förordningen om lotsverket som

föreskrev, att lotsarna skulle dränka sig av ren

pliktkänsla? Då skulle han vara snäll att visa henne den

med detsamma. —

Albert avbröt ordsvallet med att lugnt fråga, om hon

hade kaffet färdigt.

Nej, det hade hon visst inte! Och inte tänkte honlaga något åt honom heller. Hon hade inte lust att

understödja honom i sådana där vansinnigheter som att

ge sig ut i full orkan för att rädda en båt, som man

inte såg var den låg ens.

»Nå, orkan», menade Albert.

»Ja, det är det. Full orkan! Det måtte väl höras.»

»Jag skall ner och titta på sjön. Det tycks alltid

svårare uppifrån land. Kommer man bara ut, är det

inte hälften så farligt som det ser ut. Gå nu och sätt

på kaffet under tiden är du snäll, så kanske också

dimman lättar. Det tunnar redan över havet.»

Anna följde honom så långt hon kunde utan att bli

genomvåt av sjöstänket. Hon grälade på honom

ordentligt för dumhet, för okänsla för familjeplikten, för

hårdhet, brist på ömsinthet och överflöd av elakhet och

envishet. Alltsammans halkade av honom. När hon

till sist ville ta fast i honom för att han inte skulle gå

längre ut på klipporna, gjorde han sig milt, men

bestämt loss och försvann i dimman nedåt sjön.

Hon stod ensam kvar och frös. Gud, vilket väder!

Inte ett dugg såg man. Hörde bara havet, som rasade

därute runt omkring inne i tjockan, flåsade och dånade.

Och så det rysliga ideliga tjutandet från den osynliga

båten och fyrens mistlur, som bölade till då och då.

Aldrig låter jag honom ge sig ut, tänkte hon. Då

skall jag med själv åtminstone.

En skugga i dimman tätnade till en människa. Det

var fyrbiträdet, en ung, kraftig karl i skinntröja.

»Har Eriksson hört på maken till blåsande?» frågade

hon och drog till koftan bättre om sig.

»Det blir värre fram på dagen», tröstade han leende.

Hon hatade honom. Tänk, att kunna skratta!

»Såg Eriksson min man? Han gick ditåt.»

»Nej, man ser inte så värst mycket än. Men det

lättar nog vad jag tänker, om vinden friskar.»»Vad tror han, att det är för en båt, som lever på

det viset ut på sjön?» -

»Åh, det är troligen en ångare, som inte hittar in.

Han får väl hålla sjön till det klarnar.»

»Skulle Eriksson våga sig ut, om det gällde?»

Fyrbiträdet svarade inte med detsamma. Han tycktes

lyssna och överväga skälen för och mot.

»Nog tror jag man kunde klara sig. Nej, ajö, frun,

jag skall upp till mäster, annars blir han förbannad.

Han har vakten och tycker inte om att vänta på

avlösning.»

Eriksson gick in i dimman, blev till en otydlig skugga

och löstes upp i intet.

Strax efter kom Albert tillbaka.

»Herre Gud, står du kvar!» var det första han sade.

Han slog armen om livet och drog henne med sig nedåt

deras stuga.

»Du är ju drivandes våt!» ropade hon. »Du får inte,

Albert! Du får inte! Lova mig det!»

Hon skakade i hela kroppen av kyla och ängslan.

Men när hon kom in i köket, satte hon i alla fall på

kaffepannan, medan Albert själv gjorde i ordning

matsäcksskrinet.

När kaffet inmundigats, började verkligen tjockan

lätta en smula. Märkvärdigt nog saktade stormen av.

»Det blåser inte så hårt längre», sade Georg, när

han kom in med ett fång ved och kastade framför

spisen.

»Han drar sig över på nord», svarade Albert. »Han

hårdnar nog igen.»

Åh, de karlarna, tänkte Anna. Aldrig är det annat

än tal om att det mojnar, klarnar, hårdnar!

Människorna betyder ingenting. Åtminstone inte jag. Men

se, ensam skall han då aldrig fara! Både Georg och

jag skall med. Hellre skall vi segla i kvav tillsammans

fl Mästerlotsen.alla tre, än han drunknar och pojken och jag blir

kvar.

Med det beslutet kom det lugn över henne. Tanken

på att få dö tillsammans förekom henne välgörande.

Hela hennes gamla skräck för sjön och för att drunkna

försvann alldeles. Det var endast detta att dö ensam,

som förskräckte henne. Hade man bara sällskap, kom

det genast ett försonande drag över eländet. Vetskapen

om att andra syndare samtidigt skola hängas på samma

gren har alltid förljuvat den livdömdes sista stunder.

Hon började med att hjälpa Albert packa

matsäcksskrinet, men kall och otillgänglig förhöll hon sig. Gjorde

han några frågor, svarade hon nätt och jämnt. Han

skulle straffas för sin trilska att vilja ut, när han inte

behövde. Hon hade inte lust att visa något

tillmötesgående i onödan. Ännu skulle han inte heller ana

vilket hjältemodigt beslut hon fattat. Det skulle komma

som en överraskning. Han kanske åtrade sig i sista

ögonblicket. Mat för tre skulle dock med i skrinet.

»Det var förfärligt mycket mat du lägger ned?»

sade Albert. »Tror du jag tänker bli borta en månad?»

»Nej, men för alltid», fräste hon till. Tårarna ville

fram, när hon tänkte på vad som stundade, men hon

höll dem tillbaka. Han skulle inte få tillfälle att kalla

henne stackare, som han gjort en gång nyligen, när

hon inte tordes ut med näten. Det glömde hon inte.

Framåt tiotiden kom det bud uppifrån fyrtornet, att

Eriksson siktade en ångare nordost med nödflagg.

Troligen var det den, som tjutit så gott som hela natten.

Albert och Georg gåvo sig genast ut ur stugan. Strax

utanför knuten hade de fritt åt nordost. Mycket

riktigt. Båda två urskiljde en svart ångare, som låg och

stampade några distansminuter till havs. Den höll

tydligen sjön i väntan på hjälp att ta sig in i segelleden.

Albert började genast bära ned grejorna till bryggan.Sjön vräkte och sög runt Måsklubb, och storökan

guppade bra, där den låg förtöjd i den smula lä, som fanns

mellan bergsklackarna. Både Anna och Georg hjälpte

till, Anna med ett nästan förstenat ansiktsuttryck.

När allt var stuvat i lillökan och Albert ville ro ut

till storökan, erbjöd sig Georg att följa med ut och

hjälpa till att hissa på.

»Då kan jag gärna följa med också», sade Anna.

Albert tittade till på dem. Både hustrun och sonen

voro ordentligt klädda så för den saken kunde de gärna

följa med. Han hade inte tid att närmare spekulera

över, varför Anna hade knutit en tjock yllehalsduk om

huvudet, hon som annars gick barhuvad ute på

Måsklubb. Inte heller visste han, att hon tagit ett extra

ylleliv på sig, medan Albert och Georg voro ute för

att titta efter ångaren. Georg hade en av faderns gamla

sydvästar på sig och en gulfläckig sälskinnströja, som

fyrmästarn skänkt honom för länge sedan.

När de kommit ombord på storökan, kröp Anna

genast ned i ruffen. Den var inte så hög att hon kunde

stå rak i den, men den bjöd alltid skydd för blåsten

och skvättet. Hon hörde hur Albert och Georg

trampade på taket, hur blocken skreko och gnällde och hur

tågvirket slog och klatschade. När de hållit på en god

stund, såg hon genom ruffluckan det nya fyrbiträdet,

som hon talat vid i dimman, komma roende ut till dem.

»Skall I ha hjälp?» frågade han, när han lade till.

»Åh, vi reder oss nog», förklarade Albert.

»I kan inte borda i den här sjön», menade fyrbiträdet.

»Det tänker jag inte heller. Jag får segla före och

visa kurs.»

»Jag följer gärna med. Mäster själv bad mig hjälpa

er, så vad det anbelangar —.»

Fyrbiträdet svängde sig utan vidare ombord och tog

i med arbetet. Albert gjorde inga invändningar. Detskadade inte att vara två ombord i det vädret. När de

tagit in bottenrev och fått alla onödiga grejor

undan-stuvade, drog Albert på sig oljerock och sjöstövlar.

Fyrbiträdet fick låna oljekläder. Det fanns gott om

sådana i reserv ombord på stora lotsbåten bredvid.

»Ja, nu är det bäst, att ni ger er i land», sade Albert

åt Anna och Georg. Ingen av dem gjorde en min av

att lyda honom. Georg stack lugnt upp

fockskotslad-den i en fin bukt.

»Så’na där grannlåter har vi ingen användning för i

det här vädret», skrattade Albert. »Ro i land nu! Vi

måste ge oss av. Han har fått vänta länge nog,

ångaren därute. Ingen vet, hur länge sikten står. Tjockan

kan komma tillbaka när som helst.»

Till följd av sjöarnas dunkande mot storökan måste

han skrika för att göra sig hörd. Både Anna och Georg

ställde sig stendöva.

»Hör ni inte vad jag säger?» vredgades Albert.

»Jo», sade Anna.

»Nå, ge er av då så fort som möjligt.»

»Nej, vi stannar. Både Georg och jag. Vi följer

med.»

Albert blev helt blek av sinnesrörelse. Han såg från

den ena till den andre och förstod, att deras beslut var

oryggligt. Han kände sig lurad, vilseledd, men

samtidigt spred det sig liksom en aning av tillfredsställelse

inom honom. De trodde tydligen på honom, annars

skulle de inte velat följa med. I synnerhet inte Anna.

Eriksson grejade redan med att lossa förändan och

såg sig frågande om. Roddbåtarna hoppade och slogo.

»Dem hämtar mäster», tröstade fyrbiträdet. »Han är

där redan!»

Fyrmästarn kom nedåt bryggan.

»Tar mäster hand om båtarna?» skrek Albert allt vad

han förmådde.Fyrmästarn vinkade tröstande med handen, men vad

han sade tog stormen bort, ty vinden låg emot.

Albert fick i största hast fram en pljerock till Anna

också. Den var svårt hopklistrad, men på kom den.

»Bäst du håller dej i ruffen ändå», rådde han. Men

hon trängde sig ut.

»Jag kvävs därinne», sade hon.

»Skyll dig själv, om du blir våt. Loss!» ropade han.

Eriksson slängde bojlinan. Albert lade ned rodret

och skotade lätt. Så bar det i väg ut genom hålet

norröver, där de hade full nytta av vinden och en smula

lä av kobbarna för brottsjön.

Fyrmästarn stod länge och såg efter dem. Båten

med sin röda, breda duk längs storseglet stampade tungt

och tog den ena sjön efter den andra över sig så fort

de kommit om udden, men det såg inte värre ut än

annars, när lotsarna stuckit till havs. Sjöberg var säker

på sjön och Eriksson inte föraktlig heller. Pojken

kunde gott gälla för en hel karl. Värst blev det nog för

Sjöbergskan. Jojo! Det är gropigt på sjön i dag.

Fyrmästarn måste skratta, när han såg hur hon klamrade

sig fast vid ruffen. Inget väder för fruntimmer!

Ökan girade, stampade och levde i kryssen ut.

Albert måste parera sjöarna, för att inte båten skulle gräva

ned sig alldeles. Det gällde att lirka med rodret jämt,

falla och lova. Eriksson skötte storskotet och Georg

focken. Det blev inget latmansgöra. Anna fällde inte

ett ord, där hon huggit sig fast med klorna i

ruffluckan. Sittrummet stod redan halvt med vatten, och de

hade fått lov att bomma igen ruffen för att inte fylla

hela båten. De tre seglarna talade inte heller mycket.

De skötte var och en sitt. Det behövdes knappt några

kommandoord från Albert. De tycktes känna och leva

med båten. Någon gång hände det, att Georg tittadetill på fadern, när fören grävde ned sig allt för mycket,

och då släckte han kvickt focken.

För det mesta stod det vitt skum omkring dem och

båten. Upp och ned gick det, halvt sidlängs sjöarna.

När de voro uppe, sågo de ångaren öster över ligga

och rulla den också, men när det bar ned var det som

det mörknade. Sjön kom icke så förskräckligt grov men

den kokade ojämt till minne av de snurriga stormarna

under sista veckan.

»Vi får allt ta och pumpa ett slag», sade Albert, när

vattnet inombords började skvalpa allt för högt.

»Det kan jag», erbjöd Georg.

»Sköt du focken! Eriksson tar nog pumpen så

klarar jag storskotet.»

Albert grep redan efter det, men Anna tog utan

vidare i fockskotet, som Georg höll. De skrattade till

varann och skötte det tillsammans.

Erikssons pumpning blev inte till stor nytta.

Tillflödet sinade aldrig, men han lyckades åtminstone hålla

vattnet nere till Annas kängskaft. Hon kände, att det

klafsade vått inne i skorna men var allt för upptagen av

sin nya ansvarsfulla befattning som skotsköterska för

att fästa sig vid obehaget. Ibland pinade nog henne

tanken om att nu, i nästa ögonblick, när den där

väldiga vågen bryter, då går vi under, men ju längre det

gick utan att något hände, desto mindre rädd blev hon.

Kanske de ändå skulle komma undan med livet.

Kanske de inte behövde drunkna därute. Då ilade

tankarna till Gud, till den höge däruppe ovan töcknen, han som

sände storm och stiltje, och då bad hon en mycket snabb

men innerlig bön, att han skulle rädda dem ur allt

detta vilda, kokande, vita skum och låta henne komma

fram till Tallholmen.

Storökan frustade vidare genom sjöarna. Den

tumlade och krängde, men framåt gick det. Fyra gångerfick man göra slag, men femte gången lågo de upp så

nära ångaren, att de kunde göra begripligt för dem, att

den endast hade att följa efter för att gå klar

inseg-lingen.

Det var en stor, svart ångare med röd botten, som

den visade otäckt i sjöarna då och då. Albert gick den

så nära, att han urskiljde anletsdragen på folket på

bryggan. Tre människor stodo där. De sågo helt glada

ut. En av dem gjorde sig till och med besvär att ta

av sig sydvästen och vinka med den för att visa sin

tillfredsställelse med att lotsbåten tagit sig ut.

Strax efter slutade ångaren med sitt fasansfulla

tjutande. Den föll av och satte kurs mot lotsbåten. Anna,

som kände sig som om hon blivit av med den allra

rysligaste tandvärk, när ångaren tystnade, tyckte, att nu

var allting undangjort. Nu var det bara att vända och

segla hem.

Hon hade icke tagit den farliga manövern att vända

en storöka i storm och sjö med i beräkningen. Hon gav

till ett gallskrik av förfäran, när de gingo över stag

och föllo på helt så att sjön sög ner hela aktern så att

det såg ut som om den aldrig skulle komma upp igen.

»Det hängde på håret», sade också Eriksson, när

faran var över. Georg bara skrattade.

»Åh, när far sitter till rors i ökan —.»

»Anders sjöberg har byggt henne», sade Albert med

sonlig stolthet. »Hon går aldrig i kvav. »Hon har en

tolvskilling i masthålet.»

Men Anna hade fått sig en skräck så att hon kastade

upp.

Den otäcka rullningen, när de seglade undan vind,

bidrog också.

»Jag dör, jag dör», jämrade hon sig. Det var ingen

som hade tid att passa henne. Seglingen gav de

andra tillräckligt att göra. Det gällde inte bara attse till att man inte gick i kvav utan att man höll ut

långt nog från grynnor och bränningar för att den

stora ångaren, som följde troget efter, skulle gå klar.

Bommen vippade och slog fram och tillbaka så att hela

riggen höll på att gå över bord. Det knakade otäckt

uppe vid gaffelklon och fallen stodo spända som

stålsträngar. Den vitblåa lotsflaggan på nocken

smattrades trasig i kanterna.

Anna ångrade bittert, att hon givit sig med. Man

fick inte ens dö på en gång. Tum för tum skulle man

lämna livet från sig, gallsprängt, surt. En gång gjorde

hon ett försök att skjuta undan luckan för att se efter

om det var mycket vatten i ruffen, men den hade svält

så hon orkade inte röra den. Så mycket förstod hon,

att hon inte kunde öppna ruffluckan för då skulle

vattnet i sittrummet genast rusa in. Det stod tillräckligt

högt. Det var bara att tiga och lida.

Aldrig mer skall jag med på sjön! Aldrig! Skulle

de då aldrig komma in under skären så den kunde få

lä! Hur många timmar hade de varit ute? Det

började redan mörkna. Gud i himmelen! De skulle inte

hinna fram, medan det var dager. Natt och storm och

hav. Då hoppar jag i sjön. Det blir värre och värre!

Varför säger inte karlarna någonting?

Hon lyfte sitt förgråtna och förstörda ansikte för

att titta efter Georg. Till och med han såg underlig

ut. Han skrattade inte längre som förut. Oupphörligt

såg han mot lovart, där sjön grovnade för stormen.

Eriksson och Albert hjälptes åt att ta in på

storskotet.

»Sjöberg fick rätt. Hon kantrar på nord.»

Albert hann aldrig svara. En brottsjö, som kom allt

för tvärs, höll på att begrava dem.

I två timmar höllo de på, innan de kommo i lä av

skären. Då hade Måsklubbs fyr redan lyst dem länge.Nu tog den svåra inseglingsleden vid. Mörkret

tätnade. Ångaren med ett rött och grönt öga följde dem

troget genom sjöarna.

»Jag måste ombord på ångaren. De kan aldrig klara

sig in själva i det här vädret så pass långt, att de

finner en plats där de kan ankra.»

När Anna hörde det, vaknade hon till liv. Skulle

Albert lämna dem, skulle hon med, skrek hon.

»Det är nog bäst I kommer med alla tre, tänker jag.

I den här sjön tar ni er inte tillbaka till Måsklubb.

Frågan är bara om vi kan borda, utan att bli slagna i

småsmulor. Vi måste försöka. Ångaren får inte

riktigt lä förrän vi kommer innanför Fejan och Tjockö.

Och dit tar den sig inte in utan mig.»

Han lade ned rodret och gick upp i vind. Båten

högg otäckt i sjöarna.

Alberts röst hade fått en underlig, sträv klang, som

hon inte hört förut, men det kom sig kanhända av att

hon aldrig förr varit med honom en stormnatt ute på

sjön. Det var som det rasande ovädret krävde hårda

röster. Runt omkring dem skrek och väsnades det

värre än förut. Nu var Anna fullt beredd på

undergången. De skulle aldrig ta sig ombord på ångaren

eller komma hem till Tallholmen. Döden, som hon

alltid fruktat, slog efter dem med våta jättearmar

genom mörkret. Där gavs ingen misskund längre. Anna

glömde bort sjösjukan och stirrade vettskrämd

omkring. Hon kunde ej urskilja de andra ombord, fast

sittrummet var så trångt, men ångarens lantärnor för

över blevo klarare och större. Snart såg hon den stora

kolossen helt nära. Det sprutade ett regn av gnistor

ur skorstenen. Allt närmare och närmare kom ångaren.

Den blev allt jättelikare, blev till ett rullande,

vaggande femvåningshus, som höll på att falla över dem och

begrava dem.Hon hörde Albert vråla fram ett rop, hörde

dunkandet av propellern, såg den röda babordslantärnan

tätt över focken och kände hur ökan åter vände och

föll på i sjön genom skumvirvlar jämnsides med det

stora, vaggande svarta huset med några små, runda gula

fläckar här och var. Det brusade och sjöd omkring

dem. Någonting ormlikt, svart singlade från ångaren

ned över dem och slog sönder focken. Eriksson

kastade sig snabbt raklång framåt över ruff taket och högg

fatt i ormstjärten.

»Fast!» hörde hon Albert skrika. Storseglet rusade

ned. Sedan hörde hon ingenting mer, mindes bara, att

båten sögs in mot ångaren och att den ramlade över

dem och att hon fick ett förfärligt slag i bröstet.

Därpå drog någon henne uppåt, uppåt. Hon famlade med

fotterna på en stege, som gungade fram och tillbaka,

men bakom sig hade hon en mjuk kropp, som skyddade.

Sedan försvann även den känslan, och hon seglade in

i det okända.

När hon återvände från den seglatsen och vaknade

till liv, var Georg den första hon såg framför sig. Hon

förstod, att de voro räddade. En lykta gungade fram

och tillbaka i taket. Eriksson stod och synade sitt ena

knä med byxen uppkavlad.

»Var är vi», frågade hon.

»Ombord på ångaren.»

»Var är far?»

»På däck.»

Hon slöt ögonen igen. Intet på jorden intresserade

henne mer. Hon märkte inte ens, att Georg och

Eriksson hjälptes åt att få av henne de genomvåta kläderna

och sedan flytta över henne till kojen mitt emot, där

de stoppade om henne med filtar och turade om att

hålla henne för pannan, när hon kastade upp.

Både Albert och fyrbiträdet hade kommit någorlundahelskinnade ombord. Några skavsår här och några slag

där räknade de för intet. Eriksson hade stött ena knät

svårt, när han skulle lämna lotsbåten och lejdaren

dängde i för rullningen mot ångaren. Albert hade

försträckt ena armen, när han hjälpte upp hustrun, men

livhanken hade de räddat. Georg ensam hade kommit

alldeles helskinnad undan och genast fått sträng

befallning att ta hand om modern.

Männen, som tog emot dem vid lejdaren, visade dem

genast under däck, medan Albert föredrog att gå upp

på bryggan, där förste styrman och rorgängaren hade

fullt arbete med att parera de värsta girarna i sjön.

Det var mer än tur, att Albert kunde engelska så bra.

I några få meningar fick han klart för sig läget.

Ångaren hade sprungit läck natten förut, när de lågo och

höllo sjön i tjockan utanför Måsklubb. Den var på

sju tusen tre hundra tons och hade last av stenkol från

Sunderland till Stockholm. Varken vid Landsort eller

Sandhamn hade de vågat gå in för tjockans skull utan

bara länsat för sydstormen uppåt tills man i kvällen

förut siktat Måsklubb fyr en kort stund och beslutat

hålla sjön tills gryningen. Svenska Högarna hade de

inte sett skymten av, svarade styrman på Alberts

förfrågan. Kapten satt och söp i kajutan. Han hade vakat

tre dygn så man borde förlåta honom. Ångpumpen gick

oavbrutet. Tjugutre man ombord, förutom kocken.

Sedan Albert fått klart för sig, att kompassen var

justerad med avseende på deviation, gav han kurs.

Styrmannen, en käck, ung engelsman från Liverpool,

ville nödvändigt bjuda på whisky. Albert vägrade och

bad om kaffe i stället. Han kände faran av att supa

på sjön. Han frös hemskt nu, när värsta spänningen

var över. Rorgängaren stack genast i väg efter kaffe,

glad att slippa rorsarbetet för en stund. Styrman och

Albert övertogo giringarna tillsammans. När kaffetkom, sväljde Albert det nästan kokhett. Nu kände han

på sig, att han skulle ta in skutan i lä innanför Fejan

så den kunde ankra och möjligen täta läckan, innan

man gick vidare.

Ångaren gick tungt i sjöarna. Det märktes, att den

hade extra last av vatten förutom stenkolen. Albert

måste ha reda på hur djupt den låg. Han fick siffran

på måfå. Ingen visste det nu, sedan den fått läckan.

Nå, det går väl ändå, tänkte Albert. Bara inte

tjockan kom tillbaka. Ännu så länge hade man god

natt-sikt.

Timme efter timme gick. Ångaren gjorde inte många

knop. Största farten kom visst av medsjön och

stormen fast man hade den sista litet mer på sidan.

Ka-pelskärs växlande tindrande vita och röda ljus syntes

nu tydligt i VSV så där mellan 60 och 70° allt

eftersom girarna togos.

Albert höll just på att läsa av kursen, då kaptenen

uppenbarade sig i styrhytten, barhuvad, med gråa

lockar, och rödflammig i ansiktet. Han var så full

någon gärna kunde vara, när man har ansvar för en stor

kolångare, och hans av nattvak rödkantade ögon lyste

ettrigt gula. En stank av vin slog ut från honom.

»Go to hell!» var hans första vänliga hälsning till

Albert. Han var synbarligen i högst dåligt humör och

högg tag i styrratten för att få ett stöd i universum,

medan han samtidigt böjde sig ned över nakterhuset

för att låtsas få en inblick i kursen. Styrman och

ror-gängaren hade fullt göra med att få honom att inte

drilla ratten allt för vansinnigt bara med

kroppstyngden.

Albert kände gott igen typen. Det var inte första

gången, som han på lotsningar träffat på fulla

kaptener, i synnerhet när vädret hållit sig hårt några dagar.

Engelsmän brukar inte vara Guds bästa barn. Denhär kaptenen såg inte värre ut än de andra, fast

axelbredden tydde på obehaglig kroppsstyrka.

Kaptenen blev inte klok på kursen. Han röt en

förfrågan om den till styrman. När han fick svaret,

slog han till ett gapskratt och raglade bort till sjökortet,

som han flängde upp framför sig på bordet och låtsades

begripa ännu.

Syrman, som kände kaptens svagheter, upplyste om

att de hade lots ombord. Han pekade på Albert, som

gått ut på bryggan och genom det öppna fönstret till

styrhytten angav kursen. Kaptenen spottade föraktligt

och mumlade några otidigheter om lotsar i allmänhet.

Han raglade mot fönstret och slet i ett oväntat grepp

upp oljerocken på Albert just som denne böjde sig in

för att ge kursändring. Mässingsbrickan med

»Krono-lots» fanns där mycket riktigt på Alberts bröst

hängande utanpå kavajen. Det knäckte kaptenens

oposi-tionslystnad för en stund. Han satte sig i ena vrån

av soffan i styrhytten och tycktes försjunken i sälla

drömmar. Men bäst det var, rusade han upp och vräkte

undan styrmannen och ville drilla ratten efter sina egna

fantasier. De sletos om ratten, tills kaptenen gav

styrmannen ett våldsamt slag med knytnäven rätt i bröstet

så denne åkte i golvet. Han var genast uppe igen och

högg åter tag i ratten.

Albert, som stått och stirrat ut i mörkret mot fyren,

märkte hur båten girade till våldsammare än förut och

vände sig om.

Han sporde dem genom fönstret, om de voro galna

och om de tänkte sätta skutan på grund. Styrmannen

bad honom hjälpa. Albert tvekade. Det såg otäckt ut

med de två brottande in i styrhytten, som ville vrida

åt var sin sida, och så den stackars rorgängaren, som

försökte hålla kurs efter Alberts anvisning.I detta kritiska ögonblick uppenbarade sig Eriksson.

Han ville bara säga, att Anna äntligen somnat.

»Är di galna?» frågade han Albert, när han såg

bråket i styrhytten.

»Kapten är full», svarade Sjöberg. »Håller han på

så här åker vi på, innan vi vet ordet av. Vi har

Ler-skärsgrynnan strax om babord.»

»Surra honom», föreslog fyrbiträdet, som också

seglat på utländska skutor och fått lära sig praktiska

medel mot bråkmakare ombord i hårt väder.

Kaptenen ledsnade snart på kampen inne i

styrhytten. Han hade så mycket förnuft kvar i hjärnan att

han insåg, att det fanns en högre makt än hans, som

gav order och styrde, och att denna befann sig

utanför styrhytten klädd i en gul rock, av vilken man då

och då såg en ärm skymta i fönstret.

Kaptenen tumlade ut i mörkret och överföll den

hatade makten, förkroppsligad i Albert Sjöberg, med de

rysligaste hädelser, vilka denna åhörde fullständigt

lika oberörd som av stormens vrål i natten omkring.

Ibland insköt han ett och annat ord, när den fulla

galningen blev för fräck i sina påståenden, men i övrigt

höll han noga öga på kursen efter fyrljusen både för

och akter över.

Kaptenen hade huggit tag i bryggräcket och slungade

förbannelser över lotsen.

Han skickade honom till underjorden. Han hade

inte på skutan att göra. Vem fan hade bett honom

komma ombord ? Jaså, hade det blåst i ångvisslan hela

natten ute i tjockan. Ja, det hade de för de tyckte det

var roligt. Varför hade han inte kommit ut i tjockan

och räddat dem? Varför hade han låtit dem ligga där,

tills skutan sprang läck? Förbannade lumpna, fega

kräk, som man kom med kol till för de inte skulle frysa

ihjäl! Visste han inte vem som var kapten på skutan?Vem ägde befalla? John Griffins från Sunderland, en

äkta engelsman eller en stövel, en svensk stövel, som

kallade sig lots och hade bricka på bröstet men inte

tordes sticka näsan i tjockan utanför stugknuten bara

det fläktade en smula. En engelsman, en äkta

engelsman, John Griffins från Sunderland, han kan ligga ute

i storm i dagar och veckor, men en förbannad

svensk —.

Det tog Albert. Han bad kaptenen på god,

oförfalskad, kraftig engelska hålla mun. Bråkade kapten, så

avsade sig Albert Sjöberg allt ansvar för ångaren. Han

var svensk kronolots och visste sin plikt. Han tänkte

inte låta skymfa sig i tjänsten. De hade blåst hela

natten efter hjälp, nödsignal hade de haft hissad. Ingen

människa kunde gå ut i tjocka. Ingen visste, att

ångaren låg nedåt Storgrund. Den kunde lika väl legat

utanför Tjärven. Skulle han eller kapten ge anvisning

om kursen?

»Go to hell!» röt kaptenen igen. Han skulle

naturligtvis styra skutan och inte en förbannad lump till

svensk. Han hade sjökort och det behövdes ingen

lotsstrunt. Men det var naturligtvis bara för att

förtjäna grova lotspengar. De dyraste i världen! Det

visste John Griffins från Sunderland, för han hade

seglat runt jorden, innan andra snorgersar hunnit

utanför diskbaljan.

Han knöt näven tätt framför Alberts näsa.

Albert svarade kort och gott, att om kapten John

Griffins från Sunderland inte ville styra skutan efter

Alberts anvisning så avsade han sig allt ansvar för

skutan, men då skulle kapten också anteckna det på

lots-sedeln. Eriksson kunde tjänstgöra som vittne, att

Albert avsade sig ansvaret, om kapten bråkade.

John Griffins hånskrattade och skulle vid alla svarta

och röda små djävlar anteckna på lotssedeln, att inteSjöberg vågat sig ut att lotsa i tid och att John

Grif-fins, som var sin egen redare, därför skulle stämma

honom. Han skulle betala, att Mary sprungit läck!

Svenska hund!

Styrmannen, som genom fönstret till styrhytten,

uppfattade det mesta av vad som försiggick utanför på

bryggan, rådde Albert kort och gott att ge kapten fan

och inte överge dem. Tjockan visade redan tecken att

komma tillbaka. Fyren för över bleknade. Ingen visste,

om inte läckan blivit värre i sjöarna.

Albert lovade att hålla ut. Han hade förut lagt

märke till att Kapelskärs fyrljus började att försvagas.

Bråkade kapten nu till på köpet, kunde det bli trevligt.

Efter sitt senaste utbrott rullade kapten in i

styrhytten på nytt och förföll i grubbel över sjökortet

med huvudet stött mot båda händerna för att bära upp

dess sprittyngd och nattvak.

Några minuter efteråt körde de in i tjockan. Albert

lät genast minska ångarens fart. Kapten var inte

djupare försjunken i grubblet över sjökortets för tillfället

ofattbara mysterier än att han uppfattade, att ångaren

saktade. Det gav en kär anledning till nytt bråk.

Varför saktade skutan? Vem hade givit befallning

om det? Visste de inte, fårskallarna där vid ratten, att

skutan var läck och att det gällde komma i hamn så fort

som möjligt. Full fart!

Ingen lydde honom. Hade inte allt bråket ombord

stört Albert, skulle han bättre vetat var ångaren

befann sig. Att de voro inom Boveteskär begrep han.

De farligaste hålen i segelleden hade passerats, och nu

kunde man säkert hålla upp mot Fejan tills man fick

lä för att ankra. Riskabelt var det alltid att köra i

tjocka, i all synnerhet när man inte kunde lita fullt på

kompassen i sådan sjö som det gick, men ett försök

måste göras. Loda kunde man alltid. Han rådde styr-man att sätta kursen nordvästligare och att börja loda.

Då vart kaptenen fullt bindgalen.

Hur i alla småsvedda vågade man ändra kursen!

Kände inte den svenska hunden stora farleden ens fast

den stod prickad på kortet? Hit, fähund! Look here!

Han slog ilsket med knytnäven på sjökortet. Albert

fäste sig icke vid den vänliga uppmaningen utan vidhöll

kursändringen och nödvändigheten av att loda, annars

kunde han inte ansvara för skutan.

Kapten John Griffins var inte alldeles utan logik.

Om lotsen gav order om att loda, visade det ju bara,

att han började bli rädd och att han kommit ur kursen.

Det blev ett livligt meningsutbyte, om man skulle hålla

babord eller styrbord.

Styrmannen och rorgängaren började luta åt

kaptenens mening och lirkade sakta rodret mer väster över.

Kapten lät så överväldigande säker, där han satt

under lampan och slog näven i sjökortet och pekade ut

kursen med fingret.

Albert höll på sin åsikt. De måste absolut söka upp

under Fejan för att komma i lä och ankra. Det enda

sättet att komma dit var att hålla rätt nordväst, tills

de kände, att Fejan läade för sjön. Och så loda! Loda!

Och ta till pipan igen, om det fanns andra skutor ute.

De tre engelsmännen förenade sig alltmer. De borde

allt hålla leden efter kortet. Eriksson, som blev

inkallad av styrman för att yttra sig, vågade inte uttala

sig. Han var en försiktig amiral. Ingen människa

kunde hitta i tjocka och mörker, men fanns det någon,

som skulle göra det konstverket, så var det Albert

Sjöberg. Han kunde skärgården på sina fem fingrar.

Albert Sjöberg hade gått ut på bryggan igen. Ville

de inte lyda hans råd, kunde ingen hjälpa. Trilskades

de, åkte de på förr eller senare. Han hade sagt sin

mening. Mer kunde han inte göra. Vilket sjöfolk! De

7 Mästerlotsen,brydde sig inte ens om att blåsa liksom det inte skulle

funnits andra skutor i stora segelleden in till

Stockholm. Bara de nu höllo kurs!

För säkerhets skull tittade han in genom fönstret på

den av girarna och sjön skälvande kompassnålen i

styrhytten. I ett ögonblick såg han på den ljusa, upplysta

skivan, att de inte styrde rätt. Vid ratten stodo kapten

och rorgängaren.

John Griffins från Sunderland och Albert Sjöberg

stirrade varandra i ögonen.

»Northwest!» skrek Sjöberg. »Annars svarar jag

inte för hur det går.»

Kapten vräkte ett gapskratt in i ansiktet på honom

och föll av ändå mer väst, ja, åkte till och med in på

syd ett slag.

Albert Sjöberg började åter trampa bryggan fram

och tillbaka. Nu visste han, att allt var förlorat.

Ångaren körde tungt genom natten. Sjöarna brusade

omkring i mörkret. Det dånade och slog i det stora

järnskrovet. Det lät som om döden själv knackat på och

ville in. Han tänkte på Anna nere under däck men

sköt tanken från sig. Blåsten levde lika ilsket som

förut i bardunerna, och ur skorstenen sopades

gnistorna och röken bort av stormens kvast som ett eldregn in

i det svarta.

Om han bara kunde få syn på Kapelskär ett enda

ögonblick. Men ingenting, bara mörker runt omkring.

Inte ens en stjärna att se. Himlen måtte vara alldeles

igengrodd, den också. På sidorna föröver darrade två

osäkra, spöklikt röda och gröna reflexfantom av

ångarens lantärnor. Var det en inbillning eller började man

få lä av Fejan? Det kändes som om ångaren efter

hand saktat rullningen. Albert Sjöberg stannade i

trampet på bryggan.

Han luktade sig för i natten. Var det land han kän-de, lukten av skog? Visst var det land på

styrbordssidan för över. Han vädrade som en hund efter spår.

Land fanns där absolut.

Han böjde sig in genom fönstret än en gång och

kommenderade sakta maskin. Ingen fäste sig vid vad

han sade. Då hastade han in genom styrhyttens dörr.

Antingen måste de sakta, eller också gingo de på

inom tjugu minuter! Fejan hade de om styrbord, det

kändes pä den minskade sjön. Förut låg Kolkan så

säkert som två gånger två var fyra.

Kaptenen röt till svar, att han kände vägen och gav

hin i dumma svenska lotsar, som inte begrepo sig på

sjökortet mer än en oxe begrep sig på pickles. Albert

försökte komma till talröret för att kommendera stopp

till maskinisten. De vräkte undan honom. Han bad

och besvor dem för skutans skull, för de sovande

döds-trötta männen i skansen att stoppa och låta ankarna gå.

Nu hade man kommit i lä. Bra vatten var det.

Sten-blandad lera. Man kunde rida ut stormen, tills det blev

ljust. Han satte både sitt eget och svenska lotsverkets

heder i pant på att det gick galet om de höllo på som

de gjorde.

Eriksson, som varit ute och luktat i mörkret ett tag

kom in igen och förenade sig med Albert. Man hade

alldeles tydligt kommit i lä. Eriksson var inte så slängd

i engelska som Albert Sjöberg, men gjorde ändå allt

för att få dem att begripa, att man hade land om

styrbord och Kolkan föröver.

Kaptenen svarade inte längre. Han var envisheten

förkroppsligad. Tjurig och grov stod han där vid

ratten och höll oåterkalleligen rätt väst.

Sjöberg förklarade, att han för sista gången avsade

sig allt ansvar. Han tog Eriksson till vittne. Kaptenen

skrek till rorgängaren att sparka ut åsnorna, något somrorgängaren inte behövde. Både Eriksson och Sjöberg

drogo sig frivilligt ut på bryggan.

»Visst tror jag på Sjöberg och det känns ju på sjön,

att .vi kommit under land, men kapten är också fasligt

säker.»

»Om en kvart högst törnar vi någonstans vid Kolkan.

När vi törnar, får Eriksson springa ner till hustru min

och hjälpa upp henne. Vi får söka komma i lotsbåten

och ta oss i land, om det går. Jag stannar på bryggan.

De två männen stodo och stirrade för över i natten.

Nu var Eriksson fullt övertygad om att Sjöberg skulle

få rätt. Han funderade redan över hur de skulle få

ned Anna Sjöberg i ökan. Sjön var inte så svår som

förut, men ändå — en halvdöd människa, halvdöd av

sjösjuka.

»Satans tjurskallar!» ropade han till Sjöberg för att

riktigt höras.

Sjöberg svarade icke. Han kände sig alltför plågad

av den mänskliga dumheten inne i styrhytten. De

inbillade sig styra stora segelleden. I stället för att sakta

farten ökade de. Nyss hade kaptenen kommenderat

full fart. Det var likt engelsmännen. Alltid full fart!

Hur många gånger hade han inte ombord på

-amerikanare fått väja för galna engelsmän, som bara körde

på utan att fråga efter sjöfartsreglerna. En gång hade

de i Medelhavet fått lov att skjuta skarpt framför

bogen på en engelsk ångare, som skar kursen, ehuru han

hade väjningsskyldighet. Den gången blev det väj ning

tvärt på skivan.

Jag har gjort mitt, tänkte Albert Sjöberg. Men nog

var det ändå onödigt, att jag skulle ge mig ut från

Måsklubb för att försöka rädda sådana här

tjurskallar. Ett försök till måste jag ändå göra med

galningarna inne i styrhytten.

Nu kände han tydligt inom sig, att land låg för över.»Stopp!» skrek han allt vad han orkade in i

styrhytten.

Kapten John Griffins från Sunderland räckte i ett

anfall av gott humör ut tungan åt honom. Allt gick

ju bra. Vad fan gol den där tuppkycklingen för igen?

Trodde han det var morgon?

»Bäst att Eriksson går ned och hjälper Georg att ta

hand om Anna. Vi har inte många minuter kvar, innan

vi törnar. Försök att få fram ökan på babordssidan.

Det går nog nu, när inte sjön är så grov. Vi kan

behöva den när som helst, om vi åker av igen.»

Eriksson skyndade bort men kom tillbaka inom några

minuter med det dystra budskapet, att det inte fanns

någon öka kvar, bara en ända, som hängde slak akter

över. Båten hade naturligtvis slagits sönder mot

ångaren och dränkts som en kattunge i sjön.

»Jaså», sade Albert lugnt. »Ajö med fars gamla

präktiga öka! Nå, de har väl livbåtarna klara, hoppas

jag.»

Eriksson hade knappt hunnit ned och väckt Anna

och Georg fått Anna att klä på sig kjolarna, som

Eriksson varit nog omtänksam att låta torka i

maskinrummet, förrän ångaren gick på.

Först kom det ett svagt skrapande, därpå en törn, som

gick likt en skälvande darrning över båten, och sedan

brakade en åskskräll, som fortplantade sig med ett

doft mullrande genom ångarens hela inre.

»Håll fast!» skrek Eriksson. De tumlade om ända

om varandra, och över dem regnade skärvorna av

lampglaset, som krossats.

Anna, som kastats mot Eriksson och krampaktigt

huggit fast i honom, vart likblek. Lampan började ryka

svart mot taket. Långsamt lade sig båten över på sidan

liksom den nu vore trött och ville sova efter att ärligt

ha kämpat i det sista.Vi sjunker, tänkte Anna. Hon vart märkvärdigt nog

nästan matt lycklig. Nu var allt över. Hade inte

Eriksson hållit henne uppe, skulle hon glidit från

honom. Hon sträckte varligt ut handen efter Georg. De

skulle följas åt i djupet.

»Inte rädd, mor», viskade han och hjälpte till att

hålla henne uppe. De stodo stilla alla tre, väntade på

någon ny rörelse av båten, någon ny omvälvning. Det

kom ingen. Men utanför i gången trampade fötter

brått och ljödo förvirrade rop. Georg tittade ut. Det

var maskinpersonalen, som räddade sig upp. Ett stort,

vilt fräsande hördes bortifrån maskinrummet och ånga

vältrade fram i gången.

»Vi måste på däck med henne! Ångpannorna

kanske springer!» ropade Eriksson. De togo henne mellan

sig och lyckades få henne upp.

Ångaren hade otäck slagsida. Däcket reste sig brant

som en backe mot styrbord, och sjön slickade in på

babords reling.

Georg klättrade iväg bortåt styrhytten. Fadern hade

redan fått lödningen i gång runt båten. Det tycktes

inte vara någon ögonblicklig fara. Skutan hade kört

långt upp på grundet och låg gott fastkilad efter vad

man kunde döma i nattmörkret. Albert hade inte tid

att växla många ord med sonen. Han bad honom bara

se om mor och vänta en stund ännu, tills läget blev

klart.

»Lugn framför allt, lugn!» rådde han. »Hjälp mor

framåt förn!»

Eriksson, Anna och Georg sökte skydd av styrhytten,

där de hakade sig fast på sätt de bäst kunde för att

inte åka utför däcket ned i lä. Maskinmästaren, som

hörde till dem som icke tappat huvudet, förklarade för

kapten, att det inte var någon fara för explosion. Det

hade inte varit så storartad eld under pannorna förutatt det gjorde något vidare, att vattnet trängde in. Det

spottade och fräste nere i maskinrummet förstås, och

ångan därnere stod mycket tätare än tjockan på sjön.

Huvudsumman var, att eldarna hunnit rädda sig upp,

innan de blivit skållade. Han tog hela historien med

engelsk, god humor och skrek åt eldarna, att de kunde

min själ vara glada att de fått tillfälle att svalka sig

ordentligt och slippa bråket med ångpumpen, som sista

timmarna hostat som en döende. Mäster fick även på

otroligt kort tid uppriggade ett par stadiga lantärnor

med vitt ljus nere i lä på bardunerna till skorstenen

så att man åtminstone kunde urskilja att sätta

livbåtarna i sjön.

Den ena hängde redan klar i däverterna med tre,

fyra karlar i, däribland andra styrman, som

kommenderade manövern. Man var ännu inte riktigt säker på

att djupet i lä räckte till för att sätta båten i sjön.

Såsom ångaren stod på, tog den av för sjöarna bra, men

man ville inte gärna ha botten i livbåten inslagen.

Sedan första skräcken förgått, tog man saken lugnt. Man

låg inte till havs längre. Man hade skär och öar runt

omkring, förklarade kapten. Det syntes på sjökortet.

Alltid skulle man ta sig i land någonstans. Hade inte

den där förbannade lotsen kört på bara!

Det steg en samstämmig kör av eder över lotsen från

alla männen på läsidan, men det hindrade inte, att man

i nästa ögonblick skrattade gott åt kockpojken, som

åkte kana utför däcket.

Den förbannade lotsen samt första styrman hade

lodat runt. Akteröver hade man tolv meters vatten och

för över fyra. Styrbord lågo stenarna nästan i

vattenbrynet. Babord midskepps nära sju meter.

På grund av dessa upplysningar hölls allmänt

krigsråd i onödigt arg ton. Sjöberg fick tydliga anvisningar

om vems felet till sammanstötningen var, och kaptenskrek, att nog fan skulle lotsen få sota för det. Det

skulle bli stämning så fort man kom i land.

Albert Sjöberg iddes inte bemöta de orimliga

anklagelserna. Han visste, att Eriksson i värsta fall kunde

vittna. Allt det där var dessutom en senare fråga.

Kommo de undan med livet, kunde man börja tala om

stämning.

I krigsrådets virriga skrikande överröstade kapten

både stormen och folkets oväsen. I den besynnerligt

gungande belysningen från de två lantärnorna såg det

hela fantastiskt skuggspelsartat ut. Utanför lä reling

dinglade livbåten med karlarna. Ingen ombord

uppfattade deras inlägg i krigsrådet. Det vräktes bort av

stormen och in i tjockan, men man hade inte så lite roligt

åt deras livliga gester, som avsågo att tolka det

ohörbara.

När man grälat slut, sammanfattade kaptenen

diskussionen. Nu verkade han nästan nykter, där han

stod nere vid lä reling och talade till folket, som intagit

de mest konstiga ställningar på det sluttande däcket

framför kapten. Sjön i lä skvalpade fram och tillbaka

över kaptens stövlar, medan han talade. De gråa

lockarna fladdrade kring det väldiga huvudet med

röd-sprängda ögon och sömntyngda ögonlock.

Bäst att göra båda livbåtarna i lä klara men låta

dem hänga i dävertarna tills vidare. Skutan stod på

ordentligt. Sjön ofarlig härinne. Man kunde gott vänta

tills det dagades. Visade skutan tecken till att åka av,

kunde man alltid hinna gå i båtarna. Själv tänkte han

gå ned och sova. Första styrman skulle hålla vakt

och purra ut, om det behövdes. Alla andra kunde ta

frivakt och törna in i skansen. Kocken skulle koka

kaffe åt dem, och två flaskor whisky skulle de också

få. Vad den förbannade lotsen angick, kunde han sättasig i styrhytten och lära sig sjökortet. Det behövde

han! Godnatt, gossar!

Sedan kapten John Griffins från Sunderland

levererat dessa väl valda ord och i synnerhet det lilla nypet

åt lotsen med ett säreget välbehag, kravlade han sig

uppför däck och törnade in. Allt manskapet med

kockpojken i spetsen följde snart efter under skratt och

skrik och i längtan efter de utlovade gudadryckerna.

Snart fanns det bara maskinmäster och Albert Sjöberg

kvar.

Maskinmäster frågade vart kvinnan tagit vägen.

Albert pekade mot styrhytten, där Anna och de andra

höllo sig fast. Maskinmäster tog dem alla med sig

under däck. De kunde gott få hans hytt. Den låg

styrbord över och där fanns nog inte en droppe vatten

så som skutan nu låg. Kaffe skulle han skicka ned med

kockpojken. Och lotsen skulle inte se så fördömt

ledsen ut! Vem som helst kunde sätta på i slikt väder.

Inte värt att hänga läpp, rådde han, när han tänt en

ljusstump i hytten.

Inne i mästers hytt slumrade Anna in genast så fort

de lagt henne i kojen. Det var inte värt, att de sedan

försökte fresta henne med matsäcksskrinets rikliga

innehåll, som hon själv stuvat ned på Måsklubb. Hon såg

alldeles för lyckligt själsfrånvarande ut för att vilja

befatta sig med så lumpet jordiska intressen som att

stilla hungern.

»Hon är dödstrött», sade Albert och höljde över

henne mästers egna filtar ännu bättre.

»Här behöver hon inte bli sjösjuk», menade Eriksson

och fördjupade sig sedan i matsäcksskrinets lockande

innehåll.

Georg, som fiskat upp en kaka grovt bröd och belagt

den med stora skivor stekt fläsk, satt vid moderns

fötter i kojen och njöt. Allting såg snett och skojigt utinne i hytten. Ångaren måtte lagt sig i minst

fyrtiofem graders vinkel. Eriksson hade det besvärligt med

att klara matsäcksskrinet och hindra alla godsakerna

åka ned mot Annas koj. Georg satte till sist fotterna,

som lågo ungefär i jämnhöjd med huvudet, till stöd

mot skrinet för att hålla det kvar på det sluttande

planet. Bäst det var stjälpte hela skrinet och hasade ned.

»Det är allt väldigt livat ändå att stranda», skrattade

Georg.

När kockpojken givit dem kaffe och de ätit, gick

Albert upp på däck ett slag för att se hur skutan låg.

Allting var sig lika. Stormen höll i. Tjockan stod tät

fortfarande. De båda lantärnornas ljus i bardunerna

gungade sömnigt och blekt utan att förmå lysa upp

annat än den allra närmaste omgivningen. Sjön brusade

genom natten. En evighetens vaggsång, stigande och

fallande i styrka men entonig och mörk som

världshem-ligheten själv. Ibland lät det som våta händer klappat

mot ångarens läsida och som det viskat genom bruset

och stormen-------------ligg där!----------Ligg där! Nu

ligger du gott!

Men Albert såg syner av sjunkande fartyg ute på

havet, av fastbundna människor i riggen, av allt som

går under i kampen för något obegripligt, för något

mycket större än bara brödfödan, för något osynligt,

som fanns däromkring ute i natten och tjockan och som

de alla styrde efter utan att känna den rätta kursen.

Varthän ? Varthän ?

Han ryste till. Natten var kall och våt. Det är långt

till dagningen ännu, tänkte han och gick åter ned

under däck. Det fanns ingenting annat att göra. Alltid

kunde man försöka sova några timmar.RÄTTEGÅNGEN

Strandningen väckte stort uppseende i skärgården

och i stockholmstidningarna, mest därför att kapten

John Griffins från Sunderland, som var sin egen redare

för ångaren »Mary», omedelbart efter sjöförklaringen

och sjöförhöret angav till åtal kronolotsen Albert

Sjöberg, som satt ångaren »Mary» på grund den beryktade

stormnatten, då till och med stockholmarna hört

rökhuvarna skrika ilsknare än vanligt och skyltar och

tegelpannor dansade ned över gatorna.

I sjöförhöret påstod kapten uttryckligen, att Albert

Sjöberg genom felaktiga anvisningar varit uteslutande

orsaken till att Mary strandat på skären sydväst om

Kolkan. Besättningen hade i dagningen räddat sig i

land på Tjockö, närmaste bebodda plats. Likaså lotsen,

hans hustru, fyrbiträdet Eriksson och lotsens pojke.

Ångaren blev troligen vrak, eftersom den stod för hårt

på för att kunna dragas av grundet. Härom kunde

dock varken kapten eller besättning yttra sig närmare.

Det berodde även på om man kunde lossa stenkolen

inom närmaste tiden. Neptunbolaget hade redan

skickat ut bärgningsångare och pråmar. Skadeersättningen

skulle framdeles bestämmas.

Marys styrmän och besättning bestyrkte

strandnings-förloppet.

På Tallholmen tog man saken lugnt. Albert Sjöbergvisste med sig, att han handlat efter bästa förstånd

och att endast kaptens onykterhet och tjurskallighet

hade förorsakat strandningen. Lotsarna på Tallholmen

togo allmänt parti för Sjöberg, dels av rättskänsla, dels

av yrkessamhörighet. Lotsålderman försäkrade, att han,

ehuru han var pensionerad, gärna själv skulle fara

in och hjälpa, om det knep i några facksaker, för de

där juristerna hade inte den blekaste aning om hur en

skuta såg ut eller vad man skulle ta sig till i hårt

väder. Det visste nog lotsarna bäst, när de hade satt en

skuta på grund och det blev åtal. Nog för att de också

kunde dumma sig, de liksom andra människor, men

det skulle gå långt, innan Albert Sjöberg, som visste

var alla grynnor lågo ända ut till Måsklubb, satte en

skuta på grund.

Albert gjorde inte mycket väsen av att han gett sig

ut i storm för att rädda ångaren, fast han inte behövt

göra det enligt reglementet. Det hade hänt

mångfaldiga gånger förut att lotsarna värderat den

oreglemen-terade plikten högre än sitt eget liv. Det behövdes ingen

särskild tack för.

Händelsen fick dock icke dö i tystnad. Anna och

Georg upphörde icke att prisa Albert. Eftersom de

voro partiska, fäste man sig icke så mycket vid deras

utgjutelser. Vida mer intryck gjorde Eriksson, när

han, innan han for ut till Måsklubb igen, förklarade,

att om inte Sjöberg stuckit ut till ångaren den

morgonen utanför Måsklubb så skulle Mary gått till botten

som en gråsten innan kvällen med en sådan läcka, som

hon hade.

Anna, som repade sig förunderligt snabbt på några

dagar efter det tjocköborna seglat hem dem till

Tallholmen, gick omkring i full extas och höjde Albert till

skyarna för alla, som orkade höra på. Då det annars

inte brukade vara hennes vana, framkastade flera avlotsgummorna en förmodan om att Anna Sjöberg visst

blivit litet konstig i huvudet av skräcken på sjön.

Mycket talade för att de gissade rätt. Annas stora, blå ögon

kunde se märkvärdiga ut. Bäst hon satt och pratade,

tvärstoppade hon och stirrade liksom för att söka

fast-hålla en fjärran syn. När hon började besöka

missionshuset på Solö, där en waldenströmare utlade

bibeltexterna efter den store profeten Paul Petters egen

åskådning, sade till och med ålderman, att nu såg det mörkt

ut för Anna Sjöberg. Men lotsålderman hade också

ett stadgat rykte som oförbätterlig hedning.

Anna sade flera gånger öppet och ärligt ifrån att Gud

talat till henne. Det förstod många av kvinnorna på

Solö och Tallholmen. En mäktig ström av frireligiositet

gick för tillfället fram därute, och den alltmer

grånande pastorn i Solö kapellförsamling såg med bitterhet och

besvikelse hur Paul Petter Waldenströms angrepp på

försoningsläran värvde anhängare och förmådde gamla

säkra och pålitliga kyrkobesökare i Solö

månghundraåriga vita stenkyrka att avfalla och i stället vända sina

dåraktiga steg mot nya missionshusets röda trähus.

Patron Dan Åberg, som gärna drev med pastorn, när

han kunde komma åt, kastade alltid fram Waldenströms

beryktade fråga: »var står det skrivet?» då pastorn

försvarade den av kyrkan stadfästa försoningsläran och

rätten att från nattvarden utesluta ovärdiga.

På Solö liksom på de flesta ställen i Sverige hade

den religionsintresserade menigheten spruckit i två

partier — för eller mot Waldenström.

Anna Sjöberg gav sig beslutsamt in bland

walden-strömarna. Den rörelsen tilltalade henne mer än

statskyrkan. Där kunde en lekman få tala till menigheten

och även en ovärdig som hon kunde få komma i

åtnjutande av nattvarden. Solöprästen hade icke vägrat

henne att gå till nattvard, men Anna hade alltsedanstormnatten ombord på ångaren intalat sig, att hon var

ovärdig därtill. I friförsamlingen räknade man inte

så noga med syndarna. Dess famn öppnade sig vidare

och mer försonande mot dem än statskyrkans. Den

mis-sionsrörelse, som Paul Petter själv satte sig i spetsen

för, tilltalade i hög grad folket ute på Solö och även

på öarna längre ut i skärgården. Brottningen med

döden, som ständigt lurade på fiskarna, när de foro ut

med sina bragder, gav en förklarlig blandning av

skräckkänsla, undergivenhet och religiositet åt de

hemmasittande kvinnorna. Blev mannen eller sonen borta på

havet, böjde kvinnorna sitt huvud och mumlade: »ske

Guds vilja!» Aldrig visste de vad hemskt, som stod

för dörren. Morgonen kunde börja klar och vacker.

Karlarna drogo ut under skämt och glam med sina

bragder. Solen dansade över glittrande hav. Och så

på några timmar hade man stormen och undergången

där, kullstjälpta båtar och rop från drunknade. Ske

Guds vilja!

De orden gåvo en tröstkänsla i lidandet. Man böjde

sig under den stora eviga makten upp i skyn, han som

gav och tog, han, som härskade över storm och stiltje,

liv och död, heder och ära, gods och guld.

Anna tyckte sig mer och mer glida in i det ljusa,

himmelska riket. Allt fult och mörkt lämnade hon bakom

isig. Det liksom sjönk i djupet. Ofta kände hon sig

sväva uppåt. Det var mest, när de sjöngo i

missionshuset. Ja, hon upptäckte till och med, att hon själv

kunde sjunga och följa med i sången.

Svåger Erik, handlanden på Solö, som balanserade

sig fram mellan statskyrkan och missionshuset med den

överklokes sinnesnärvaro, rosade Anna högt för att hon

fattat sitt beslut att bli Guds barn. Det förenade dem

mer, och Eriks fick till och med rätt att behålla Elvirahos sig ännu en tid. De pengar, som Albert givit Erik

för Elviras vistelse och som Erik enligt löfte återställde

till Anna i hemlighet, skänkte Anna lika

hemlighetsfullt till hednamissionen i Afrika. Hon glömde alldeles

bort, att hon haft en helt annan avsikt med dem, när

hon for ut till Måsklubb med Albert, glömde, att de

pengarna skulle gått till ett vitt barn i Stockholm och

inte till några svartingar under ekvatorn. Brinkman

var också glömd. Han hade sjunkit med allt det fula,

gamla. Hon reflekterade aldrig över varför han

försvunnit ur hennes tankar. Någon gång, när hans namn

nämndes, kunde hon lystra till vid det som till en sång

hon hört men inte längre mindes vad den handlade om.

På det viset lämnade hon, utan att kunna redogöra för

sig själv hur det gått till, sitt gamla liv.

Albert Sjöberg hade av Lotsstyrelsen beordrats att

hålla sig kvar på Tallholmen och icke fara tillbaka ut

till Måsklubb. Rättegången om strandningen hade

utsatts att äga rum den 20 november, och då måste han

infinna sig i Stockholm.

Albert var glad åt att få stanna på Tallholmen. Anna

ingav honom allvarliga bekymmer. I hemmet höll hon

sig mest stilla och tyst. Aldrig fällde hon ett enda ord.

Någon gång kunde han höra henne gnola på en

religiös sång. Han hade ingenting emot att hon gick i

missionshuset var stund hon hade ledigt. Det unnade han

henne gärna. Kvinnorna hade nu starkare sinne för

det än männen. Men han blev mer och mer osäker på

om hon var riktigt klok längre. Han hade gärna velat

haft hem Elvira till sig men dröjde i det längsta, när

han märkte, att Anna ställde sig fullständigt likgiltig

för det. Bara det verkade misstänkt. Det var

onaturligt, att en mor inte ville ha hem sin lilla flicka, som

hon varit borta ifrån många månader. Inte för att det

gick någon nöd på Elvira hos Eriks, så snälla som devoro mot flickan, men ändå såg det underligt ut med

Annas svala moderskänsla.

Albert anförtrodde sina bekymmer åt lotsålderman,

när han gick till honom för att tala om resan till

Stockholm.

»Tror farbror jag törs lämna Anna ensam? Hon är

så besynnerlig.»

Den urgamla lotsålderman skrattade åt honom.

»Alla kvinnor äro besynnerliga. Mer eller mindre»,

tröstade han. »Jag ser väl på min husa.»

Albert Sjöberg kunde inte gilla en så enkel,

allmängiltig tolkning av Annas underliga uppträdande.

Lotsålderman var känd som hedning, kvinnohatare och stor

spefågel. Honom kunde man icke lita på i det fallet.

Han såg allting för ensidigt. Så lätt löste man inte

kvinnornas gåtor. Allraminst Annas.

Lotsålderman, som märkte, att Sjöberg inte såg

tröstad ut, fortsatte:

»Hon kanske är i kritiska åldern?» Då blir de

alldeles stolliga och tror sig vara Kristi brud hela bunten.»

Sjöberg skakade på huvudet. Nej, så gammal var hon

inte.

När Sjöberg tillsammans med Eriksson, som kallats

ända utifrån Måsklubb som vittne i

strandningshisto-rien, skulle fara in till Stockholm, ålade Sjöberg på

skarpen sonen Georg att hålla noga öga på mor.

»Far kan vara lugn. Vad skall det hända mor?»

»Det vet man aldrig.»

»Skall inte Elvira hem snart?»

»Jo, när jag kommer tillbaka.»

»Hur länge blir far borta?»

»Vet inte. Ett par dagar, kanske också flera veckor.

Det beror på hur länge rättegången drar ut.»

»Jag skall se efter mor. I blir naturligtvis frikänd,

far. Kanske mor ängslas för att I skall bli dömd?»Då Albert tog adjö av Anna, såg han henne djupt

i ögonen. Där fanns ingenting särskilt att se. Det

var som om hon inte märkt honom utan stirrat på något

bakom honom.

»Du är väl inte rädd för, hur det skall gå?» frågade

han.

»Visst inte», svarade hon. »Du blir fri, det vet jag.

Det har Gud sagt.»

Han kysste henne för hennes trosvisshet. Hon

kanske ändå inte var så tokig. Han kunde icke märka,

att hon besvarade hans kyss. Hon föreföll kall,

oberörd, sval. Han erinrade sig vad lotsålderman mer

hånfullt sagt om att hon blivit Kristi brud.

»Jag kommer strax igen, Anna.»

»Det vet jag. Vem skulle behålla dig?»

»Längtar du efter Elvira, kan du ta hem henne. Det

kunde förströ dig.»

»Jag längtar inte efter någonting på jorden», sade

hon med tindrande blick.

Därmed skildes de.

Rättegången i strandningsmålet drog flera dagar.

Tidningspressen, som blivit intresserad av lotshistorien

redan från början, tog nu upp kampanjen på nytt. En

del höll med engelsmannen, kapten John Griffins från

Sunderland, och gav lotsverket huden full för

undermåliga lotsar och dåligt prickade farleder.

Seglarspe-cialister passade på tillfället att framföra i talrika

insändare sina åsikter om det i Sverige brukade tokiga

systemet att pricka. De voro alla ytterst snillrika och

påvisade den kroniska, svenska dumheten, att man

måste ha reda på farledens huvudriktning för att kunna

klara prickarna.

Andra tidningar prisade lotsen Albert Sjöberg,

framför allt sedan Eriksson vittnat om att Sjöberg gått ut

i full storm och försökt rädda ångaren, fast inte

regle-8 Mästerlotsen.mentet påbjöd det. Man himlade upp den vardagliga

historien till ett hjältedåd, något som således bara

berodde på att hjältedådet åtalats i sina konsekvenser.

Hade ångaren »Mary» kommit helbrägda i hamn, hade

aldrig någon människa talat om hjältedåd.

Hjälten Albert vSjöberg föreföll lugn och oberörd

under hela rättegången. Inom sig tänkte han nog tyst ett

och annat om hur lätt det går att komma inför

domstol, anklagad för brott. Ofta sjöd det till inom

honom, när allmänna åklagaren tog i för ovetande och

barskt som om saken redan varit avgjord till Sjöbergs

nackdel. En gång brusade Sjöberg ut på fullt allvar.

Det var, när kapten John Griffins genom tolken lät

framföra den beskyllningen, att lotsen inte förstått sig

på de engelska styrorderna babord och styrbord, som

på engelska hade motsatt innebörd mot på svenska.

Sjöberg gendrev det lätt med att svara, att han seglat

som styrman både på engelska och amerikanska skutor

och kunde engelska lika bra som kapten Griffins.

Efter flera dagars förhör med alla parter, vittnen

och sakkunniga, såg lösningen ändå mycket dunkel ut.

Det hela tycktes vilja gå upp i rök. Ingen av åhörarna

blev klok på målet. Och dock var åhörarbåset

fullpac-kat var dag. Många sutto där för att det lät skojigt

att höra på engelsmannen. En gammal sjöman med

blåankare tatuerade på nävarna, som hängde fram över

båsskranket, utstötte svordomar då och då, när

engelsmännen blevo för påstridiga, och hälsade Sjöberg med

uppmuntrade tillrop att stå på sig. En svartklädd dam

med slöja för ansiktet satt orörlig bredvid honom de

två sista dagarna. Sjökapten sänka, tänkte Sjöberg.

Sista stridsdagen uppe i rätten blev det ett ihärdigt

skjutande med fackord och sjömanstermer, värre än

förut. Försvarsadvokaten, som tydligen för tillfället

pluggat skeppsteori, sköt sönder kapten John Griffinssäkra påståenden i småsmulor. Det hindrade icke, att

Griffins bleka rättegångsombud reste sig ur skräphögen

och gav motparten en frän salva om nödvändigheten

av att se till att internationell sjörätt hävdades vid svensk

domstol även om en lots sattes fast. Ej heller borde

man förbise vådan av att bibringa England åsikten, att

en engelsman icke var lika god som en svensk.

Kommersiella intressen stodo på spel. Ävenså politiska.

Saken var långt ifrån så enkel som motparten inbillade

sig.

Allmänna åklagaren blev kollrig av alla fackorden

och såg bortkommen ut. Den enklaste grunden för

hela rättegången, strandningen, hade fördunklats av

advokaternas ordrök. Jag begriper ingenting, tänkte

åklagaren men aktade sig för att säga det. Han kände

dock, att han måste ta till ordet. Vad han skulle yrka

på, hade han inte den avlägsnaste aning om.

I detta pinsamma ögonblick räddades han av

försvarsadvokaten, som böjt sig fram mot rättens

ordförande och viskat något. Ordföranden såg förvånad

ut, överläde med bisittarna och nickade till svar.

Advokaten gjorde ett tecken, och från vittnesbänken reste

sig lotsålderman ute på Tallholmen med

spanskrörs-käpp i hand och guldmedalj på bröstet.

Det gick ett ryck genom alla i rättssalen. Litet var

liksom kände med sig att nu skulle det avgörande ske.

Lång och rak stod lotsålderman där stödd på käppen

mitt framför domaren. Ansiktet var härjat av slit och

stormar och skepparkransen kring hakan lyste snövit.

Han kunde mycket väl tjänstgjort som modell för den

viktigaste bland de tolv apostlarna, Petrus själv, om

inte där glimmat en viss skalkaktighet i de gråblå

ögonen under ögonbrynens borstiga skugga och om inte

ansiktets högröda färg skvallrat om en något kraftigare

diet än vad som Petrus i vardagslag bestod sig.Sedan de vanliga frågorna av domaren om födelseår,

födelseort o. s. v. besvarats av lotsålderman, tittade sig

denne omkring i rättssalen, innan han började. Han

såg ut som en vikingahövding, som betraktade några

underliga människovarelser från främmande land utan

att kunna hitta något samband med mer än en. Vid

denne ende, Albert Sjöberg, som stod där i sin blåa

kavaj med den gula kronolotsbrickan på bröstet,

hakade lotsålderman fast blicken med ett uttryck, som

om han äntligen fått ankaret i god botten. Så började

han. Domaren och bisittarna i rätten glömde det

vanliga rättegångssystemet. De frågade icke. De läto

honom tala obehindrat, mot alla vanliga regler. Han måtte

ha imponerat på dem.

Lotsålderman hade ett säreget sätt att tala. Han

gjorde snedsprång och avvikningar, som lockade åhörarna

att lystra bättre än förut. Den stilla men spefulla och

genomträngande rösten fångade genast intresset.

»Jag är ingen skriftlärd», började han. »Jag

begriper inte juristen och advokatyr. Men skutor förstår

jag mig på antingen de har segel eller propellsnurror

bak eller på sidorna. Skär och grynnor känner jag

också. Jag är snart åttio år. I sjuttionio av dem har jag

levat på sjön. I det våta elementet. Första året

till-bragte jag i vaggan. Där kunde också vara vått ibland,

efter vad mor min berättade, så vad det anbelangar,

kan vi gott säga jag varit åttio år där det skvättat.

Jag vet inte hur många gånger jag lotsat mellan

Måsklubb och Tallholmen. Kanske hundra, kanske tusen.

Det spelar ingen roll. Jag har aldrig satt en skuta på

grund. Kommer inte att göra det heller, för jag är

pensionerad.

Nu säger engelsman där och hela besättningen har

svurit på det, jag har nog hört det, fast jag inte suttit

på vittnesbänken förrän i dag — de andra dagarna harjag hållit mig i åhö rarbåset därborta bland de andra

oförstående kreaturen — nu säger engelsmannen,

kapten John Griffins, och hela hans besättning, att lotsen

satte skutan på grund. Fyrbiträdet Eriksson har

vittnat motsatsen. Advokaterna har sagt många

förträffliga saker, som man säkert kan läsa sig till i böcker,

men jag tycker sannerligen vi åkt på grund

allesammans i den här historien. Och där står vi. Quite still.

I tjockan.»

Lotsålderman gjorde ett kort uppehåll för att

framhålla att allt stod stilla. Domaren, som vilat huvudet

tankfullt mot ena handen, begagnade tillfället att torka

sina guldbågade glasögon. Någon hostade till, och från

de tatuerade händernas ägare borta i åhörarbåset kom

det ett uppmuntrande: »Go on, sir! Här finns

världs-omseglare!»

Han ville visa, att han också kunde engelska.

»Tyst därborta!» varnade domaren. »Fortsätt,

lotsålderman !»

»Det är det jag skall göra», sade lotsålderman och

log flyktigt.

»Visst kan en lots sätta på. Ingen är ofelbar, gunås.

Jag känner Albert Sjöberg, sedan han var så här liten.»

Lotsålderman böjde sig icke ned utan mätte med

käppen en fot över golvet.

»Hans far, Anders Sjöberg, kände jag också. Han

visste på pricken var varenda sten i skärgårn fanns.

Han kunde segla med förbundna ögon i becksvarta

natten och ändå nosa sig fram mellan grynnorna. Sådant

där har man i blodet. Det föds man med. Albert

Sjöberg har precis detsamma.»

Låt oss nu se efter hur det hela gick till. Det är

inte alls så konstigt som man vill göra det. Jag skall

visa er här på golvet.»

Lotsålderman makade med käppen undan advokater-na och de andra så att han fick en stor öppen plats på

golvet. Domaren böjde sig fram över det upphöjda

domarbordet för att se bättre, och bisittarna lade sig

på mage helt gemytligt över skranket.

»Här ute ligger ångaren "Mary’», sade lotsålderman

och satte käppens doppsko på ett spikhuvud i golvet i

riktning mot åhörarbåset. »Här har vi Måsklubb.»

Han pekade på ett annat spikhuvud. »Hård ostlig

storm, härifrån» — han följde ena golvspringan med

käppen, »sådana som vi kallar för tia ute hos oss.

Tjocka så man inte ser hand framför sig. Sjön lever

tokig. Albert Sjöberg är ensam kvar av lotsarna på

Måsklubb. Ångaren tjuter om hjälp ute till sjöss. Skön

’Mary’ med stenkol och tjugufem man ombord har fått

läcka. Hon vill ha lots in. Sjöberg behöver inte gå

ut. Inte enligt Kunglig Majestäts nådiga förordning

angående lotsverket given Stockholms slott den 15

februari 1881. Det finns ingenstädes förordnat, att en

lots har skyldighet att dränka sig i tjänsten. Inte ännu

åtminstone.»

Någon skrattade till borta i åhörarbåset.

»Albert Sjöberg går ändå ut. Med hustru och son.

Och fyrbiträdet. Sonen hjälper till att sköta fockskotet.

Sjöberg tar in skutan förbi bränningarna norr om

Måsklubb. Jag vet vad det vill säga. Vädret är så hårt

att han inte ens kan borda skutan i öppen sjö utan

måste segla före och visa väg. Han klarar in skutan

vidare. Innan de kommer till det farliga

Lerskärs-hålet tar han sig ombord. Med hustru och son och

fyrbiträdet. Sedan slås lotsbåten i spillror. Bara

fånglinan hänger kvar.

När Sjöberg kom ombord — nu är vi här», sade

lotsålderman och satte käppen på ett nytt spikhuvud i

riktning mot domaren — »satt kapten och söp i kajutan.

Jag förstår det. Jag skulle gjort detsamma. Han vartrött av tre dygns oavbruten vaka. Så länge kapten

höll sig där gick allt väl. I natt, mörker och storm

lotsar Sjöberg skön Mary med läcka i skrovet genom

den knottriga leden förbi Lerskären och Botveskär.

Inte lätt att hitta fram i slikt väder, må ni tro.

Gryn-nor både till höger och vänster. Tätt som svinborst på

ömse sidor om rännan.»

Lotsålderman stötte bekräftande i golvet upprepade

gånger för att visa hur krångligt det hela tedde sig.

»Kapelskärs fyr började redan tindra där i väst» —

han visade mot domaren — »alldeles som domarens

glasögon. Kursen var klar och landet i norr började

läa. Men så kom tjockan tillbaka som den brukar mot

natten. Sjöberg ville ta upp skutan mot nordväst för

att ankra under Fejan i god lä. Han påyrkade att sakta

farten och börja loda, precis som man skall göra i

sådana fall.

Kapten gav honom hin och styrde väst. Häråt.»

Den gamle pekade åter mot domaren, som såg ut

som om han tänkte ingripa mot lotsåldermans påtagliga

frispråkighet.

»Sjöberg sade, att de skulle gå på land på Kolkan,

om de styrde den kursen. Kapten hånskrattade. Han

tyckte det var en livad lots, som inte begrep sig på

sjökortet. Sjöberg, som kan sina papper och

förordningar, befallde, att de skulle stoppa skutan genast

eller också avsade han sig allt ansvar. § 22 Kunglig

Majestäts nådiga förordning angående lotsverket, given

Stockholms slott den 15 februari 1881 lyder så här:

handlar fartygsbefälhavare vid något tillfälle mot lotsens

anvisning, äge lotsen, till fredande, i annan persons

närvaro frånsäga sig allt ansvar för följderna därav.»

Någon i åhörarbåset flinade respektlöst igen.

Tydligen någon, som inte tyckte om Kungliga förordningen.

Lotsålderman låtsades inte höra det utan fortsatte.»Sjöberg gjorde allt vad en lots kan göra. Han blev

inte åtlydd. Och så gick skön Mary på grund vid

Kolkan alldeles som Sjöberg sagt. Där står hon ännu.

Det hela är rasande enkelt för den, som förstår sig på

skutor, sjö och väder och vind. Inte begriper jag hur

Sjöberg skall kunna bli fälld. Vad kommersiella och

politiska intressena med England beträffar, som

kapten Griffins advokat talade om för en stund sedan,

tycker jag i min salig enfald, att det har mycket mindre

att betyda om en engelsk skuta sättes på grund än om

gammal, god klar svensk lag själv strandar. Sjöberg

har aldrig förut satt någon smuts på lotsverket eller på

Sjöbergska namnet. Inte nu heller!»

Lotsålderman, som höjt rösten skarpt på slutet,

stötte bekräftande i golvet med käppen utan att den

här gången måtta efter något spikhuvud. Sedan han

på detta vis satt en ordentlig punkt efter sitt yttrande,

gick han bort och återtog sin plats bakom vittnena.

Från åhörarbåset steg ett frenetiskt jubel.

Sjömannens tatuerade nävar dundrade segerrevelj mot

skran-ket. Domaren hotade att låta utrymma salen.

När stämningen blivit normal igen och domaren fått

klart för sig, att ingen av parterna hade mer att

an-draga i saken, överlämnades målet. Salen utrymdes

för att rätten skulle överlägga.

I den långa korridoren utanför rättssalen

omfamnade Albert Sjöberg lotsålderman och tackade honom.

»Strunt i den saken. Jag tyckte något borde sägas,

fast jag inte själv var med ombord. De krånglar bara

till allting.»

Försvarsadvokaten försäkrade, att Sjöberg absolut

skulle bli frikänd. Kapten Griffins med sina styrmän

och Marys besättning bildade en dyster grupp borta vid

utgången. De anade nederlag. Deras advokat såg blek

och medtagen ut.Rättegången, som börjat klockan tio på förmiddagen,

hade dragit ut till nära tre. Ute på Rådhustorget började

det mörkna. Lyktorna brunno redan. Små, eländiga,

gula fläckar.

Rätten tog sig en grundlig överläggning i

ensamheten. Lotsålderman iddes inte vänta längre på

avgörandet. Han var så övertygad om att Sjöberg inte

skulle fällas att han i segeryra inbjöd Sjöberg och

försvarsadvokaten att äta en bit mat med honom klockan

fem på Skeppsbrokällaren. Advokaten föreslog

klockan sex för säkerhets skull, vilket gillades, varefter

lotsålderman avlägsnade sig.

Vid ett av korridorfönstren stod den svartklädda

kvinnan fortfarande med slöjan framför ansiktet. Då

och då vände hon huvudet mot Albert. Advokaten, som

inte kunde undgå att lägga märke till henne och sett

henne sitta de två sista rättegångarna i åhörarbåset,

framkastade en skämtsam anmärkning till Sjöberg om

att han förvärvat sig en okänd, skön beundrarinna nu,

när han blivit en berömd man, som alla läst om i

tidningarna.

Sjöberg, som inte var så alldeles säker på en lycklig

utgång av rättens överläggning, föreföll inte glad åt

uppmärksamheten. Visst hade han i ungdomen haft

sina heta äventyr han liksom andra karlar, i synnerhet

sjömän, i hamnstäderna, när de togo i land, men det

var mest när man legat länge till sjöss och köttet

pockade på tillfredsställelse. Anna hade han varit trogen,

sedan han kom hem och gifte sig med henne. Endast

en gång, vid en lotsning med en finsk passagerarbåt,

hade han fallit för en farligt vacker uppasserska, men

sedan hade han aldrig sett henne och glömt hela

historien med den utomordentliga naturliga fallenhet för

att glömma dylika tilldragelser som utmärker männeni allmänhet, under det att sådana händelser för

kvinnorna ofta ge märken för livet.

När dörrarna till rättssalen åter öppnades,

strömmade folket in. Albert Sjöberg kände sig illamående

av spänning. Försvarsadvokaten, som såg hur lotsen

bleknade, viskade, att domaren såg nöjd ut och att

rätten komme att frikänna.

Albert Sjöberg hörde som i en dröm den långa och

juridiskt invecklade formuleringen läsas upp. Alldeles

som när han en gång slogs över bord utanför Kap Horn

och sedan vräktes in igen av motsjön såg han bitar

av sitt föregående liv draga förbi sin inre syn på några

minuter.

Där satt mor vid spisen och band skötar i gamla

stugan på Grålöga — de bruna, varma ögonen lyste, när

hon såg på honom — hon talade om hur han skulle bli

olycklig med Anna —; där satt Anna blek och

förgråten men underbart vacker med sitt gula hår och de

stora blå ögonen — han lade armen mycket försiktigt

om hennes liv och drog henne till sig och kysste henne

— det var den gången han kom hem och tänkte läsa

på kaptensexamen —; där traskade far i sjöstövlar

med näten på axeln ned till sjöboden och nya

sjö-skumspipan i mun —; där stod bror Karl med tuben

som han fått och tittade inåt Solö efter sin hjärtans

kär, och där pallrade lille bror Erik, puckelryggen,

omkring och vevade på sin speldosa. — Men var fanns

syster Beda ? Åh, det var sant! Patron på Solö! Och

Beda, som kom hemroende den där förskräckliga

natten, som mor talte om. Åh, mor hon, som alltid ville

vi skulle stiga! Stiga! Alltid uppåt.

Och nu står jag här inför domstolen. Gott, att inte

mor ser mig. Ttänk, om jag blir fälld? Får fängelse!

Blir avsatt!

Albert skakade till i frossa. Den återförde honomtill verkligheten, till rättssalen och till människorna

omkring, till domarbordet och den entoniga rösten, som

utan spår av mänskliga känslor eller lidelser avkunnade

hans dom med ett lugn, som meddelade sig även åt den

anklagade.

När slutklämmen i utslaget föll och kronolotsen

Albert Sjöberg frikändes från allt ansvar i vållande till

grundstötningen med ångaren Mary, tyckte Albert, att

det hela var helt naturligt och att utgången aldrig

kunde ha blivit en annan. När han knappt fem minuter

efteråt stod ensam utanför rådhuset och hörde

kyrkklockorna slå fyra och inte visste var han skulle göra

av sig de nära två timmar, som återstodo, innan han

skulle träffa lotsålderman och försvarsadvokaten på

Skeppsbrokällaren, hade han endast en längtan,

någonting att fukta den hoptorkade strupen med.

Det lyste lockande i det välkända kaféet snett över

Rådhustorget. Han kunde gärna gå in och få sig en

blandare. Bara man inte glodde för mycket på honom

där inne. Flera av männen, som kommo ned för

rådhustrappan, ströko alldeles förbi honom och kilade

över till kaféet. Ett par av dem kastade en blick på

honom i förbifarten. Sjömannen med de tatuerade

nävarna tiggde en slant av honom och höjde till tack ett

hurra för »mästerlotsen». Några kvinnor vände sig om

och skrattade, när de passerade. Domaren gick förbi

och nickade glatt.

Tar det då aldrig slut, tänkte Albert. Jag går. Han

steg ut på gatan. Borta i hörnet åt riddarhuset till stod

den svartklädda kvinnan stilla under gaslyktan. Hon

stod vänd mot honom alldeles som om hon väntade just

på honom.

Albert Sjöberg fortsatte. En besynnerlig och för

honom sällsynt känd äventyrslust flammade upp inom

honom. Något av galenskap, vildhet, tokeri, Han gjor-de sig icke reda för vari det bestod, men han märkte

dock att kinderna hettade och hjärtat bultade

starkare och snabbare än annars.

»Dumheter», tänkte han. »Jag, en gammal karl.»

Han gick fram till henne och stannade vid hennes

sida. Ovan som han var vid dylika situationer, visste

han inte hur han skulle börja. Hennes klädsel tydde

också på att hon inte hörde till dem, som jagade

sjöfolk och deras likar på gatorna. Men hennes ögon lyste

genom det mörka floret. Och gott luktade det om

henne. En riktigt fin doft av parfym.

Sjöberg låtsades titta efter körande för att ta sig

över gatan. Vid den här tiden var det stark trafik över

den nya Vasabron. Det såg rätt naturligt ut, att

Sjöberg stannade. Han hade icke behövt vidtaga detta

försiktighetsmått, ty plötsligt tilltalade kvinnan honom.

»Goddag, Albert. Gratulerar till frikännandet!»

Det klack till i Sjöberg. Han både kände och inte

kände igen den litet gäckande rösten. Han hade hört

den för länge, länge sedan, men var? För säkerhets skull

lyfte han på mössan.

»Tok där», sade rösten. »Känner du inte igen mig?»

Hon slog undan floret. Albert ville knappast tro

sina ögon. Det var syster Beda, hon som varit

försvunnen i huvudstaden i många år. Albert blev nästan

glad över att det inte dolt sig någon främmande under

floret. Jag var allt bra dum, sade han sig. Fånigheter,

jag, gamla karln! Det skulle bara fattats, att jag

trasslat in mig i några förhållanden! Och till på köpet

samma dag jag blivit frikänd. Det hade varit ett skönt

sätt att fira rättvisans seger. Gudskelov för att det var

Beda!

»Vad i Herrans namn har du gjort i alla dessa år,

Beda, efter du inte låtit höra av dig? Var har du

varit ?»Han stack broderligt sin arm under Bedas.

»Här naturligtvis. I stan.»

»Och det säger du helt lugnt, fast du vet, att du

aldrig lämnat ett livstecken från dig ut till oss. Inte

till någon av bröderna. Varken till Karl eller Erik eller

mig.»

»Vad skulle det tjäna till? Ni ville nog inte veta av

mig.»

Bedas röst lät en smula bitter.

»Du pratar! Varför skulle vi inte det?»

»Åh, den där historien med patron glömde ni inte

så snart, om jag känner er. Försök inte neka! Du må

inte tro, att jag släppt er ur sikte ändå. Jag vet precis

hur ni har det därute. Karl har kommit hem och är

gift ute på Grålöga och har två pojkar. Erik tog

handelsmans halta dotter till äkta och fick hela

förmögenheten och boden och alla strutarna på köpet och har

slagit sig på religiositet och politik. Och vad dig

beträffar lär du inte ha det alltför trevligt med Anna

Eng-man. Mor varnade dig, det minns jag. Mor var klok

och god. Hon var den enda, som höll av mig.»

Beda hade sänkt rösten vid de sista orden. De båda

syskonen gingo tysta över Vasabron fördjupade i

gemensamma minnen. Albert måste i sitt innersta ge

henne rätt. Historien med patron var en otrevlig affär,

men det förklarade inte allt.

»Du brydde dig inte om att komma hem till

begravningen ens», förebrådde han.

»Mor hade legat i jorden en månad minst, innan jag

fick veta om det.»

»Vet du, att far seglade bort sig ute på Högarna?»

»Det vet jag.»

»Jag stod på klipporna och såg det.»

»Gjorde du?» Hon tryckte hårt hans arm intill sig.

Det föreföll Albert som om hon snyftat till. Han kändedet som om de två gått igenom en främmande stad,

med vilken de icke hade något gemensamt. Deras liv

hade sina rottrådar annorstädes. Ute vid havet, vid

sjöarnas brus och ensamhetens mörker och inte inne

bland broar och hus och åkdons skramlande och rader

av gaslyktor.

Det började småregna, när de kommo bortåt Röda

Bodarna.

»Vart skall du ta vägen i eftermiddag?» frågade

Beda.

»Jag skall på middag med lotsålderman på

Skeppsbrokällaren.»

»Hur dags ?»

»Klockan sex.»

»Då har du god tid på dig. Hon är inte mer än

halv fem än. Är det allt du har att göra?»

»Jag tänkte gå in på kaféet vid Rådhustorget, när

jag stötte på dig. Jag var så törstig.»

Ringlinjens spårvagn skramlade just förbi in på

Rödbotorget fullproppad med folk. De stackars

hästkrakarna framför den trängdes i kurvan, och

svettmolnet stod om dem så som de fingo släpa på

köttlasset.

»Du kan gärna följa med hem till mig. Det var

därför jag väntade på dig», sade Beda. Jag bor inte

långt härifrån. Jag sa’ till att du skulle komma hem.»

Innan Albert hann besinna sig, hade hon ropat an en

droska, som körde förbi. Hon gav adressen. De stego

upp.

»Jag kan inte säga hur roligt det var, att jag fick

träffa dig», började Beda. »Genast, när jag läste

grund-stötningen i tidningarna och såg, att du hade lotsat,

tänkte jag: det är inte möjligt att Albert gått på. Och

så när rättegången kom, måste jag med för att lyssna.

Jag tycker det alltid är så intresssant att höra på rätte-gångar. Den här gången hade det särskilt intresse. Jag

satt där båda sista dagarna, men du kanske inte såg

mig.»

»Jag trodde det var någon sjömansänka, uppriktigt

sagt.»

»Jag tänkte gå fram till dig ute i koridoren, men jag

var en smula rädd för lotsålderman. Far sade alltid,

att lotsålderman till och med hade värre tunga än jag.

Och jag tänker, att de har sagt en del vackra saker

om mig därute, både på Grålöga och Tallholmen och

Solö.»

När nu Albert satt där vid sidan av Beda i droskan

och kände parfymdoften, erinrade han sig, att han hört

en hel del mystiskt prat om Beda och vad hon levde

av inne i Stockholm. Somliga hade antytt, att hon

levde på herrar, andra, att hon hade underliga

inackorderingar. En av lotshustrurna hade till och med

anförtrott Anna, att hon hört från fullt trovärdig

person, att Beda Sjöberg hade ett förhållande med en

förfärligt högt uppsatt herre, vars namn man inte ens

tordes nämna annat än i viskande ton och helst med den

skvallrande munnen tätt intill örat på den, som man

betrodde denna förskräckliga hemlighet.

Albert hade skrattat gott, när Anna framförde

rysligheten till honom, men så här i droskan bredvid Beda

föreföll det honom inte alls osannolikt, att Beda höjt

sig över den enkla åskådningen och det anspråkslösa

livet ute på Grålöga och Tallholmen. Både kläder och

parfymdoft tydde på förnämare vanor än vad lotsar

och fiskare bestodo sig. När Beda stigit upp i droskan,

hade han tydligt hört något, som lät likt frasandet av

siden.

I denna stund hade Albert icke hjärta att uppträda

som moralpredikant. Han var för glad över sitt eget

frikännande för att vilja döma andra. Det kunde gunåshända litet var mycket lätt att sätta egen skuta på grtind

i livets trassliga farled. Patron Åberg ute på Solö hade

ett tungt ansvar för att ha lett Beda fel från början.

Hon hade tagit skada till sin själ den gången, det hade

mor mer än en gång framhållit. Icke så mycket genom

eget förvållande som genom de otäcka karlarna. «Vad

skall jag förresten bråka med syster min för? Anna

har inte varit stort bättre, och henne har jag förlåtit.

Människor äro människor. Alla har vi fel. Kanske

Beda är gift. Rikt gift. Vad vet jag?

Albert Sjöberg kände inte Stockholm så väl att han

kunde säga vart de foro. Droskan körde förbi Gustaf

Adolfs torg, svängde upp på Regeringsgatan, så mycket

såg han, och ned i en tvärgata samt ytterligare en.

Den stannade utanför en upplyst butik med handskar,

tvålar, parfymer, kammar och borstar i fönstret.

Hanna Englunds Handsk- och Parfymaffär stod det

i guldbokstäver på dörrens vita glasruta.

Albert ville betala droskan men hann icke. Det gjorde

Beda. De stego in i butiken, Beda först. En ung, söt

flicka, som satt och sydde på en handske, reste sig upp

och neg.

»Har det varit någon här?» frågade Beda.

»Nej, fröken, men jag har tänt redan inne hos

fröken som fröken sa’ till, innan fröken gick.»

Albert Sjöberg kände sig både skamsen och

förbryllad. Det svävade något mystiskt i butiksluften. Det

var inte bara parfymdoften, som kom honom att känna

sig en smula sinnesomtöcknad. Glas, speglar och silver

glittrade i butiken. Det kan inte vara Bedas. Det är

inte möjligt. Vem är Hanna Englund?

Han blev ännu mer förbryllad, när Beda öppnade

dörren till ett stort inre rum i fonden av butiken. En

stor glaskrona med slipade prismor brann med många

vita ljus. Det skimrade regnbågsfärger i fasetterna.över hela golvet en tjock, röd matta. En soffa och

stolar med blommigt rött siden. Tavlor, konstsaker, inlagt

bord och fin byrå. Broderade kuddar framför

kakelugnen med spegel.

Albert Sjöberg stannade alldeles innanför dörren.

Vart i Herrans namn hade han kommit?

Öeda tog av sig hatten och kappan, som hon gick

bort och hängde in bakom en dörr till vänster. Hon

burrade upp det ljusa håret framför spegeln i

kakelugnen och kom sedan fram till brodern.

»Är du rädd?» frågade hon och log satiriskt.

Albert tittade till ett tag inne i hennes gråblå ögon,

som inte hade det avlägsnaste släktdrag med syskonens

mörka bruna. Han såg hennes svarta sidenliv med vita

spetsar omkring och tänkte: hon är lika^ mager och

gänglig ännu.

Högt svarade han: »Nej! Varför det?»

Beda kastade armarna om hans hals och kysste

honom.

»Kära bror Albert!» viskade hon. I detsamma

försvann all den förbryllande och mystiska känslan. Hans

stora, starka hjärta fylldes av något, som gjorde

honom underligt vek och rörd.

Han hostade till och klappade henne i ryggen

far-broderligt. Hon var ju ändå bara hans lilla syster. De

gingo framåt rummet. Hon tog hans mössa för att

lägga bort den, men han höll systern kvar och

betraktade henne noga.

»Du har inte blivit gammal just», sade han med ett

leende.

»Tycker du?» Hennes ansikte sken upp. »Ja, det

finns så många knep nu för tiden, som ni inte har en

aning om därute på Grålöga och Tallholmen.»

»Jag är ändå snart fyrtio år», sade hon och

betraktade sig på nytt i spegeln.

9 Mästerlotsen.»Det syns inte.»

»Du ser inte värst gammal ut du heller, Albert»,

genmälde hon för att vara artig.

Albert såg sig omkring. Han visste inte var han

skulle sätta sig. Det liknade ett museum, ett rum, som

varit van vid andra gäster, ett rum, som glömt sig kvar

från en förnämare tid. Beda såg också mycket

förnämare ut. Det var inte längre fiskarflickan ute på

Grålöga, som låg i ökan och skulle föda den där

natten, som mor berättade. Hon ser ut som en prinsessa,

tänkte Albert. Bara hon vore rakare i ryggen, tilläde

han för sig själv. Den enda prinsessa han hade sett

hade varit ovanligt rak i ryggen.

Han mindes fars ord om att Beda var snarvacker.

Det höll i sig än. Ja, hon hade nästan blivit vackrare

men också bräckligare.

Kors, vad du står och glor», sade Beda, när hon kom

fram till bordet framför soffan med en karaffin och

glas på en bricka, som Albert genast anslog till silver.

»Sitt!» sade hon och puffade ned honom i sidensoffan

samt satte sig själv bredvid.

»Du dricker väl portvin», sade hon och slog i glasen.

Jag har inget annat för tillfället. Skål! Vi dricker för

den frikände lotsen Albert Sjöberg från Grålöga —

nej, Tallholmen, menade jag.»

De drucko i botten båda två. Sedan satte Beda sig

till rätta i soffan med benen uppdragna under

klänningen och började korsförhöra brodern om allt vad

som hänt ute på Grålöga och Tallholmen och Solö.

Albert försökte undkomma med att säga, att hon visste

ju allting förut, men det tarvliga knepet misslyckades.

Beda skulle nödvändigt ha reda på det, framför allt om

barnen Georg och Elvira, hur de sågo ut och vad de

tänkte bli och om de hade några särskilda anlag.

Albert tinade upp av vinet. Han började tala ingå-ende om vad hon ville veta, främst om Georg, som han

berömde så mycket hans blygsamhet tillät. När han

betonade, att Georg blivit lotslärling men hade utmärkta

anlag för att studera fastän det inte kunde gå för sig

ute i skärgården, erbjöd sig Beda genast att låta honom

bo hos sig.

Albert betraktade hennes fint putsade naglar, som

inte alls liknade lotshustrurnas, och började i sin tur

förhöra systern.

»Det är nog gott och bra, men jag vet ingenting om

dig själv. Du ser ut att ha fått det bra, men en far

har ansvar, det förstår du. Vad är du, vad gör du?

Är du gift eller ogift? Eller kanske du är änka efter

du är klädd i svart? Nej, det var sant. Flickan

därute kallade dig fröken.»

Beda tittade till på honom med en viss humoristisk

blink i ögat. Hennes överläpp krökte sig en smula

spotskt, alldeles som i gamla dar, när hon kunde komma

fram med sina giftigheter.

»Du menar, att jag inte är god nog för Georg?»

Albert skakade på huvudet.

»Det förstår jag så väl», fortsatte Beda. »Du skall

gärna få höra romanen. Den är inte märkvärdigare

än andras. Jag skall varken göra mig sämre eller bättre

än vad jag är.»

Hon satte sig till rätta i soffan.

»När jag och Johanssons flicka från Svartlöga for

in till Stockholm efter den där historien jag haft med

patron Dan Åberg på Lervik, slog vi oss ned som

sömmerskor. Vi slet förfärligt ont. En vacker dag gick

det på sned för Johanssons flicka. Jag hade blivit

varnad av patron så jag aktade mig. När hon kom ut från

barnbördshuset, förbarmade sig en lantbrukare vid

Huddinge härutanför staden över henne och tog henne till

sig. Sedan gifte han sig med henne. Jag har inte setthenne på ett tiotal år minst. Jag slet och arbetade.

Många gånger tänkte jag uppge alltsammans, gå i sjön

eller fara tillbaka till Grålöga. Det är inte gott att vara

en ensam flicka i den här staden. Men vi måtte ha

något i oss vi sjöbergare, som tvingar oss att hålla ut.

Först bodde jag uppe i ett kyffe uppe på

Ladugårdslandet, strax vid kyrkan. Trälade nätterna i ända.

Både hemma och borta. Sydde i familj. Fina

familjer. Slet så fingrarna värkte och jag knappt kunde

hålla i nålen till sist. Då såg de inte så här fina ut,

må du tro, Albert!»

Hon tittade på sina fingrar och gned dem nästan

ömt.

»Visst hade jag mina frestelser jag som andra. Det

fanns mycket, som lockade. En gång lade sonen till

ett justitieråd ut sina krokar efter mig, när jag sydde

hos hans mor. En annan gång var det en major, herrn

i huset själv. Jag försäkrar dig, Albert, jag kände det

ofta som om jag försökte gå på gamla ägg. Så

ömtåligt var det. Och ruttet! Mångenstans.

För fem år sedan satte en väninna till mig upp den

här affären. Hon erbjöd mig komma till sig. Hon var

från Karlskrona. En ståtlig flicka. Gott huvud. Nå,

det gjorde jag. Hon hade en god vän, en högt uppsatt

man för övrigt, gift och med barn. Han hjälpte henne

med att sätta upp affären. Han var alldeles tokig i

henne, öste pengar på henne. Ville nödvändigt skiljas

för att gifta sig med henne. Men hon sade nej. Hon

var klok. Hon behöll honom bättre på det viset Så

är nu karlarna en gång för alla.

En aprildag i våras — det är nu jämnt sju månader

sedan — sjuknade Hanna. Hade förkylt sig troligen.

Det blev lunginflammation. Hennes vän sprang här

var dag. Han var förtvivlad. Han grät som ett barn,

gamla gifta karln. Nå det hjälpte inte, för Gud hadebeslutat annat. Inom en vecka var hon död. Jag

vårdade henne till det sista. Hon ville inte på sjukhus.»

Beda gjorde ett kort uppehåll och skålade tyst med

Albert. Nu hade det spotska draget kring hennes mun

försvunnit. Det ryckte i mungiporna som av gråt, och

hon blinkade tätt.

»Jag vill inte uppleva det en gång till, inte för allt

i världen. Jag har aldrig sett en människa sörja som

han. Han var nästan tokig. Var dag efter det hon

dött, kom han hit och satt och stirrade. Flera nätter i

somras hörde jag honom vandra här rastlöst fram och

tillbaka, medan familjen hans var på landet. Jag

ligger därinne. Det är sängkammare där. När

bouppteckningen efter Hanna skulle ske, visade det sig, att hon

inte hade några släktingar. Det var för övrigt hans

alltsammans. Han frågade mig, om jag ville ta det som

en gåva, alltihop, och behålla affären till tack för att

jag skött Hanna, bara jag lovade honom, att han när

som helst kunde få komma hit och sitta en stund. Och

här kommer han ännu, en stackars bruten man, som

hade sin lycka här och inte kan glömma det. Hans

bästa tröst är att få tala om Hanna, hur härlig hon

var, hur god hon var, hur trogen. Han kan utbreda

sig i timtal över hennes underbara egenskaper. Varför

skulle jag beröva honom den tron? Hanna var bra,

men inte märkvärdigare än andra, varken i det ena

eller andra fallet. Nu vet du vad jag tagit mig till och

om jag är värd att ta hand om Georg. Varför jag bär

svart kanske du också förstår. Det är efter Hanna.

Annars har jag ingen orsak att sörja. Jag har det

gott. Inte gör det mig något, att den där stackars

gubben springer här. Han är inte farlig för mig. Och

när han nu inbiilar sig det här rummet vara någon slags

helig plats må han göra det. Skulle han bli kär i mig

också, får jag försöka bära även det. Ibland visar hanfarliga symptom. Men det är nog för han inbillar sig,

att jag är Hannas ande, som går här och spökar i

något avmagrad gestalt. Inte fullt så ståtlig!»

Beda skrattade till hädiskt.

»Nej, skål, Albert! Hade du inte satt på grund skön

Mary, som lotsålderman uttryckte sig, hade jag

kanske aldrig fått se dig. Men nu skvallrade tidningarna

om vilken broder jag hade, vilken hjälte! Och så får

väl det försona, att han har en sådan slarva till syster.»

Hon gick bort till spegeln för att spegla sig igen

som Albert trodde, men hon torkade i hemlighet sina

ögon. Hon var helt rörd själv, fast hon inte ville visa

det för brodern. Hon plågade sig dock ännu mer.

»Du har aldrig smutsat det sjöbergska namnet.

Lotsålderman hade rätt», sade hon och såg på brodern med

ett uttryck av beundran.

Albert ruskade avvärjande på huvudet. De började

tala om annat, om likgiltiga ting. När det blev tid för

Albert att gå till lotsåldermans fest på

Skeppsbrokällaren, frågade han, om inte Bcda tänkte fara ut och

hälsa på släkten någon gång.

»Jag tror inte jag passar där längre», sade hon

giftigt. »De vill säkert inte veta av mig.»

»Nej, du är väl för fin för oss», svarade han något

hårt.

»Nu skall vi skiljas som vänner, Albert!»

»Har inte bättre begärt.»

»Du svarade mig inte något om Georg.»

»Jag måste först fråga Anna, det förstår du. Tack

skall du ha för erbjudandet i alla fall.»

»Det gjordes av gott hjärta.»

»Det tror jag. Adjö med dig!»

Hon följde honom ut i butiken och klappade honom

ömt på axeln.»Glöm inte bort mig, om du kommer till sta’n någon

gång.»

»Det blir nog inte förrän vid nästa grundstötning.»

»Åh, vi stiger, Albert, vi stiger!» skämtade hon.

När Albert kom ut på gatan, såg han en man stå

mitt emot på andra sidan alldeles under lyktan med

paraply över sin höga hatt som för att skydda sig, både

för regn och för att bli igenkänd. Sjöbergs skarpa blick

urskiljde dock tydligt, att mannen hade långt grått hår

och helskägg.

Det är han, tänkte Albert och fortsatte. Vad angår

den saken mig?

Men efter en stund såg han sig om nästan

omedvetet. Mycket riktigt. Herrn i höga hatten och

para-plyn gick över gatan direkt in i Hanna Englunds

Handsk- och Parfymaffär.

En gammal gift man, med hustru och barn! Ja, de

människorna, sade Albert sig. Hur de trassla till sitt

eget liv. Allramest i den här staden.

Han vek upp kavaj kragen som för att skydda sig

mot smittan. I verkligheten var det för duggregnet.

När han kom fram till gathörnet, tog han märke på

gatan. Jaså, det var där. Alldeles bredvid

Norrmalms-torg. Där hade han Berzelii park. Nå, då kände han

kursen till Skeppsbrokällaren. Han satte full fart.

Klockan var strax sex.

I sitt stilla sinne undrade han över vad Anna skulle

säga om förslaget med Georg. Det vore en lösning,

men —.MAJORENS BRAGD

Albert Sjöbergs frikännande hade oväntade följder

även i andra avseenden. Han beordrades att kvarstanna

på Tallholmen som t. f. överlots av andra grad, och

på nyåret utnämndes han till ordinarie

befattningshavare i samma tjänst.

Genom utnämningen gick han förbi några av de äldre

kamraterna, men de voro nog rättsinniga att erkänna

Sjöbergs större meriter för tjänsten. Albert Sjöberg

fick tre guldstreck på kavaj ärmarna. Det var en

ständig anledning till förargelse hos en av de förbigångna

som hade magkatarr. Varje gång Sjöbergs utnämning

kom på tal, även i Sjöbergs närvaro, antydde den

mag-sure att bästa sättet att bli befordrad var nog att sätta

en skuta på grund.

Numera kallades Sjöberg aldrig annat än

mäster-lotsen. Det var en titel med god, förnämlig, gammal

klang ute på Tallholmen. Ett par av gummorna

började till och med att niga för mästerlotsen. Han hade

blivit en mäktig man, Sjöberg, som hade deras söners

framtid i hand.

Anna tog utnämningen lugnast. Hon liksom barnen

hade glatt sig åt frikännandet, men befordran

imponerade mindre på henne. Löneökningen välkomnade hon,

men annars var det hela idel fåfänglighet, både

befordran och guldränder. Det hörde till denna världen.Elvira, som genast måst lämna farbror Eriks och

handelsbodens alla läckerheter av karameller och

choklad, när Albert Sjöberg fått utnämningen, gick

omkring och trutade sur de första veckorna. Det var inte

tiondelen så livat hemma som hos farbror Eriks. Där

fick hon göra precis vad hon ville, vända upp och ned

på allting och riktigt leva rövare. En tröst i eländet

var det förstås, att hon åtminstone fick ta dockan med

sig hem, den stora dockan med röda kinder, gula

lockar och himmelsblå ögon och som kunde blunda

riktigt, när man lade henne på rygg. Farbror Erik hade

nog givit förfärligt mycket pengar för den, när han

var in i stan sist. Faster Klara hade hjälpt Elvira med

att sy kläder till dockan så att den blev väldigt fin.

Elvira vart missnöjd med detsamma hon flyttade

hem, därför att alla frågade henne varför dockan hette

Östergren.

»Därför den heter det», svarade Elvira.

»Ja, men kära flicka, inte kan en flicka heta

Östergren, dockan är ju en flicka.»

»Heter inte ja’ Sjöberg då?»

»Ja du, det är en annan sak. Du heter Elvira också.»

»Ja, men det finns bara en Östergren och därför ska

dockan heta Östergren.»

Usch, vad de voro dumma hemma! Bäst var far, för

av honom fick hon åtminstone så mycket ejderdun hon

ville för Östergrens säng. Mor däremot brydde sig

inte om någonting. Hon gick bara i missionshuset. Och

Georg hade blivit så stur sk, sedan han börjat sitta i

lotsstugan och vakta och inbilla sig, att han var något.

Albert Sjöberg dröjde med att framföra Bedas

anbud om att Georg kunde få bo hos henne, om han

skulle studera i Stockholm. Själva faktum att han

träffat Beda hade Sjöberg däremot strax efter hem-komsten framfört. Anna tycktes inte fästa sig vid det.

Hon svarade ett kort »jaså, hur har hon det då?»

Hennes likgiltighet för dylika värdelösa ting hade

sin förklaring icke endast i den religiösa frid hon

vanligen befann sig i utan även däri, att hon fått något

mycket viktigare att tänka på.

En dag hade postbudet från Solö kommit över med

ett brev till henne. Det innehöll kort och gott en

an-maning från snickare Johansson i Stockholm att genast

skicka de felande årsbetalningarna för flickan, annars

så skulle han vända sig till mästerlotsen själv.

I sina religiösa grubblerier hade Anna förgätit sina

åtagna förpliktelser mot hennes och Brinkmans barn,

det levande minnet av Veganatten. Hon blev inte det

ringaste förskräckt över snickarens hotelser. Hon var

förvissad om att de nog skulle akta sig för den

utvägen. Hon hade en gång för alla sagt ifrån, när hon

lämnade Jenny till snickaren, att om de någonsin läto

undfalla sig ett knyst om det till Albert Sjöberg, så

gick hon själv, Anna Sjöberg, i sjön och snickaren och

hans gumma skulle aldrig få ett öre ens.

Snickarns hotelsebrev gjorde dock, att Annas

tankar samlade sig ännu mer om henne själv. Hon skulle

nog skaffa pengar. Kunde alltid spara en slant bättre

nu, när Albert fått löneförhöjning. Hon hade bara

glömt bort saken. Inte var det någonting att bråka

om. Svåger Erik var alltid villig att försträcka henne

pengar mot ett litet papper, om det behövdes. Utan

någon som helst ränta.

Anna skaffade också de nödiga pengarna och

skickade snickarn. Därmed ansåg hon sig ha uppfyllt

allan rättfärdighet. Men hon fick agg till

stockholmarna och den syndiga huvudstaden mer än förut. Det

var utsvävningarnas näste och alla lasters håla. Därom

vittnade även missionspredikanten ofta i bönehuset påSolö. Han varnade så ofta han kunde de frireligiösa

för stadens frestelser och satans arga nät, som låg

särskilt förföriskt utbrett över huvudstaden.

Albert i sin okunnighet om det psykologiska

förloppet i Annas själ råkade illa ut, när han framförde Bedas

erbjudande att ta Georg till sig för att han skulle få

fortsätta att läsa i Stockholm.

Anna fick ett återfall av sitt gamla stridshumör. Hon

slog från sig med både ord och gester.

Hos den varelsen! Var han galen, som tänkte sätta

deras son i händerna på en så’n? Det visste väl hela

Tallholmen och Solö vad Beda hade för sig därinne.

Det var bara han, som efter vanligheten inte visste

något, därför att han var godtrogen och dum och

alltid trodde folk om det bästa.

Albert försvarade systern. Hon hade slitit och

kämpat för brödet mycket mer än andra. Och ville han,

så skulle han kunna berätta Bedas hela historia alldeles

som hon själv berättat den.

»Och det tror du på! Du är verkligen dråplig.»

»Jag tror vad jag sett. Hon har en handsk- och

parfymaffär strax bredvid Norrmalmstorg.»

»Handsk och parfymaffär!» hånade Anna. »Ja, jag

tycker sannerligen jag känner den sköna lukten ända

hit! Åhnej, du! Georg skall minsann inte komma till

någon parfymaffär av den sorten så länge jag lever.

Det skulle bli en skön uppfostran! Läckra studier!

Beda med sitt söta leverne och sin vassa tunga. Jag

minns henne nog, må du tro, se’n Grålöga.»

Albert tyckte, att Anna inte hade så särskilda

förutsättningar att fördöma Beda men ville inte bråka. Han

tog utbrottet som ett tecken till att man nu måste vara

ännu försiktigare med Anna. De blevo besynnerligt

överspända och hysteriska i missionshuset, en hel del

av kvinnorna. Anna menade ingenting med det.»Så talar vi inte mer om det», förklarade Albert.

»Jag trodde, att du skulle bli glad åt förslaget. Det är

du och inte jag, som ständigt framhävt, att det var

synd, att Georg inte fick fortsätta att läsa. Jag kan

gott nöja mig med att han går i mina fotspår och blir

lots.»

Anna svarade ingenting. Hon såg på mannen och

gick fram och kysste honom.

»Förlåt», sade hon stilla och blygt.

Så glömdes saken bort. Georg själv gjorde aldrig

några påstötningar om att han ville studera. Han

lånade böcker hos skolläraren, när han kom åt och

arbetade med sina matematiska problem för sig själv.

Det gick ett par år, innan frågan blev brännande

igen. Det sammanhängde med att majoren en

septemberdag uppenbarade sig på Tallholmen med sin gröna

sump. Två dagar gick han omkring på Tallholmen och

luktade och sökte för att finna sig en lämplig plats att

bo. Han var noggrann värre. Än var det för stort

och än för smått, än för dyrt, för mörkt eller för

mycket folk omkring den erbjudna lägenheten. De flesta

av Tallholmens bebyggare drogo sig också för att hyra

ut till den lilla, kostliga mannen med den vassa

örnnäsan och den eldiga blicken. Sommargäster kunde

man nog ta emot en och annan. De bodde endast där

några månader, men att få en halvtokig major inpå

sig hela året lockade inte.

Majoren gjorde sig ingen brådska med att välja. Han

hade aldrig förr gästat Tallholmen på sina

vikingafärder med sina tre buteljer spritvaror, sin ljusstump och

sina rena lakan, men ryktet i skärgården hade alltid

utpekat Tallholmen som bästa platsen att bo. Där fanns

bara hyggligt folk. De flesta lotsar. Mitt emot på

andra sidan det smala sundet hade man Solö med

handelsbod, kyrka, telegrafstation, telefon, tullare och enuppspirande badort med hotell. Solnedgången hade

man intill det sista och ute på vallarna funnos både en

Tro jaborg och historiska vallar, som byggts mot

ryssarna för länge sedan. På högsta berget hade man

utsikten fri utåt havet mot öster. Tallholmen var således

det gyllene lagom för en skärgårdsentusiast som

majoren. Kultur och natur i omedelbar närhet av varann.

En bland de första bekanta majoren stötte

tillsammans med på Tallholmen var Georg. Platsen var icke

så stor att man kunde undgå att mötas. Återseendet

blev om icke stormande så dock glatt.

»Är majoren här?» utbrast Georg.

»Onödig fråga efter som du ser mig. Brist på

omdöme. Felaktigt yttringssätt. Slentrian. Mycket

vanligt. Känner du något att hyra, passande en gammal

knekt? Ej dyrt, ej mörkt, ej stort, ej smått, ej

bråkigt. Något mitt emellan. Aurea mediocritas —

gyllene medelvägen.»

»Jag kan fråga far eller mor.»

»Gör det. Vi ses sedan. Bor i gröna sumpen min

nere vid stora bryggan. Träffas mellan tolv och ett.

Frukosterar. Med snaps. I båten.»

Det glittrade till i de pigga ögonen under den djupt

neddragna uniformsmössan.

»Rekognoscerar terrängen så länge. Ser inte

otrevligt ut här.»

»Här är härligt!» utropade Georg.

»Ungdom, entusiasm, förstår. Går över med tiden.

Nil admirari — ingenting är värt beundran, min gosse.

Det visste redan de gamla romarna. Härligt, alltså!

Med prutmån betyder det drägligt. Frid!»

Han vände Georg ryggen något tvärt och gick. Georg

kunde inte låta bli att skratta. Det var allt en kuriös

figur. Precis likadan som för ett par år sedan, då de

träffades ute på Måsklubb. Kanske en smula ännumagrare och tunnare. Med snörkängor och kappa mitt

i sommaren.

När Georg kom hem och talade om att majoren

anlänt och ville hyra på Tallholmen, Logo både Albert

och Anna. Elvira blev förfärligt pigg på att se

majoren, när Georg beskrev hur han såg‘ut.

Elvira hade numera övergivit den kära dockan

Östergren och var en stor och allvarlig dam på hela tio år.

När hon hörde talas om majoren, såg det ut som om

hon fått ett återfall och tänkte sig möjligen att få en

docka »majoren» att leka med. Hennes ögon lyste

skälmskt.

»Han måtte se väldigt skojig ut», sade hon. »Den

får far lov att ta hit så snart som möjligt så vi kan

få skratta.»

»Det är ingenting alls att skratta åt», tillrättavisade

Albert.

»Ja, men både far och mor drog på mun nyss. Det

såg jag. När Georg härmade majorn.»

»Jag härmade honom inte. Jag visade bara hur han

bär mössan och hur han går», urskuldade sig Georg.

»Det är du för gammal till», sade Albert. »Tänk på,

vad han var snäll mot dig ute på Måsklubb. Han har

haft sina sorger. Det kan vi få litet var. Och

underliga kan vi alla bli.»

Majoren lyckades få hyra en gammal sjöbod, i vars

ena ända man inrett ett rum med järnspis. Den andra

ändan stack ut ett stycke över vattnet, så man hörde

sjön klucka tydligare där än i andra rum, som majoren

besett. Det tilltalade majoren särdeles. Kluckandet gav

intryck av att han låg i båten samtidigt som han hade

ett ordentligt rum, där han både kunde elda och sova.

Genom fönstret mot väster hade han solnedgången och

stora farleden. Där såg han ångare och seglare komma

och gå. Alldeles vid sjöboden gick en gammal, fallfär-dig träbrygga ett stycke ut i sjön. Den dugde till att

förtöja majorns gröna sump vid.

Majorn var mer än nöjd. Här störde ingen. Sjön

hade han inpå sig. Hyran ställde sig billig. Femtio

kronor om året begärde den gamla lotsänkan, som

rådde om sjöboden. Sjöbergs fann det syndigt dyrt,

när majoren kom och hälsade på och talade om vad

lägenheten kostade.

»Det är sommargästerna här, som förstör priserna»,

menade Albert.

»Ja, allt blir dyrare», suckade Anna med tanke på

alla utgifter.

Majoren hörde snart till de dagliga besökarna hos

Sjöbergs. Den första tiden sov han på golvet i den

omöblerade stugan han hyrt, insvept i sin kappa, med

mössan neddragen till och med över öronen och med

de tre literbuteljerna konstfullt lagda på varandra och

täckta av de hoprullade lakanen till huvudkudde.

Anna Sjöberg, som genom Georg fått höra talas

om denna något hårda bädd, erbjöd sig genast att sätta

ned en pinsoffa med sängkläder till majoren. Majoren

skrattade och förklarade, att han föredrog att leva på

fältfot tills vidare. Det gällde, att alltid hålla sig

beredd, leva spartanskt och vänta uppbrottsorder.

Allt det där lät förfärligt karskt, och hela Tallholmen

hade snart reda på majorens privata liv. Det gav ett

visst skimmer av viking över majoren. Tyvärr

förgick det inom inte fullt fjorton dagar. Då medförde

ångbåten majorens hela flyttning från hans föregående

bostad längre in åt Vaxholm. Flyttningen var inte

särdeles imponerande, men där fanns dock både en

tältsäng, ett brunt klaffbord, fyra stolar med rottingsitsar,

en kommod av ek, ett mahognyrakbord med oval

spegel, två vita bokhyllor, fem lårar, tre stora kistor ochen massa rullar, som sågo ut att innehålla mattor,

kartor eller dylikt.

Majoren höll sig osynlig flera dagar efter det att

flyttgodset slukats av det tomma rummet i sjöboden.

När Sjöberg äntligen jämte lotsålderman och några

andra av honoratiores på Tallholmen fingo inbjudan

att dricka invigningskaffe hos majoren, häpnade litet

var.

De brokiga så föga sammanhörande möblerna hade

majoren icke lyckats förläna större enhet, men annars

hade han trollat. Bokhyllor med fina böcker,

bronskrona i taket, hemvävda trasmattor i varma, läckra

färger över hela golvet, granna kartor på väggarna och

skinande kopparkastruller på hyllan vid spishuven. Det

enda, som såg strängt enkelt ut var tältsängen med en

grå filt, vita lakan och snövit örngottskudde, bäddad

till liggning.

»Älskar ordning, avskyr trassel», förklarade

majoren och gned belåtet sin smala höknäsa. Han öppnade

en skrubb och visade flera kostymer och en uniform.

»Stor parad», sade han. »Om det behövs.»

»Han får väl skaffa sig hushållerska», försökte

värdinnan, som trots den oskäliga hyran också

inviterats till öppningsfesten.

»Avskyr hushållerskor. Bränner bara vid, slår

sönder, träter.»

»Majoren skulle gifta sig», föreslog lotsålderman

ironiskt. »Här finns vackra flickor att välja på mellan

tjugu och åttio år. Med eller utan löständer.»

»För indisciplinär att gifta mig», svarade majoren

med bitter självkänsla. »Älskar icke att lyda.

Kommenderar helst själv.»

»Varför skall det behövas kommando i äktenskapet?»

inpassade Albert.»Där det är mer än en behövs alltid kommenderas»,

klippte majoren av.

Majorens kvarblivande på Tallholmen medförde, att

han efter ett år tog kommandot i alla kommunala

angelägenheter. Lotsarna hade inte tid mer än några

månader om året att beblanda sig med slika ting.

Dessutom saknade de allt intresse. På lediga stunder

fiskade de eller skötte sina ärvda hemmansdelar på

Tallholmen. Någon gång, när storfrågor kommo före på

kyrko- och kommunalstämmorna på Solö, under vilken

kommun de hörde, hände det, att lotsarna infunno sig

i samlad trupp för att mota skattehöjningar eller

dylika tokerier, men i vanliga fall lämnade de åt

Solö-bönderna att sköta om uttaxeringen på sitt sävliga,

lugna sätt.

Med majorens ankomst blev det fart på Tallholmen.

Majoren födde planer och ideer jämt. Här skulle

vägen nivelleras, där skulle man lägga ned avloppsrör,

här skulle borras gemensam brunn och där skulle man

ta upp diken. Han var besvärlig med alla sina

projekt. Ångbåtsbryggan behövde nya stockar. Flaggstång

borde resas på högsta berget. Ingen fick kasta soporna

på backen utan i sjön.

De flesta av folket på Tallholmen skrattade åt

honom. Inte var det någon brådska. Man hade rett sig

i så många lotsgenerationer utan avloppsrör, och var

och en skötte bäst sin egen lilla brunn. Inte behövde

det kommenderas att kasta soporna i sjön. Det gjorde

man sedan urminnes tider. Även om man någon gång

slarvade.

Majoren hade envishetens förmåga att trumfa

igenom det viktigaste av vad han ville. På några år hade

han format om Tallholmens yttre efter sin skalle. En

ordentlig väg ledde ned till bryggan och på

utsiktsber-get reste sig en jättestång, där ett helt signalställ

flag-10 Mästerlotsen.gade vid högtidliga tillfällen. Då hade lotsarna inte

varit snåla. Flaggor förstodo de sig på.

Majorens energi fann utlopp även på andra håll. I

kommunalnämnden på Solö borrade han sig in med

lotsarnas hjälp och satte förskräckelse i de dåsande

sammanträdena. Han verkade som en ettermyra, som

ramlat ned bland daggmaskar, bet och sprutade gift.

Inom kort gjorde han sig omöjlig med alla sina

reformförslag. De frireligiösa elementen kunde icke förlika

sig med hans karga och cyniska sätt att tala. Hos

pastorn och patron på Lervik blev han en välsedd gäst,

även om de mest togo honom som en slags narr från

en annan värld än de voro vana vid.

Majoren tog däremot allt på fullt allvar. Hans

hjärna befann sig ständigt i brinnande tillstånd. Av

böcker hade han slukat det mest läsvärda. Ofta hade

han icke hunnit med mer än att skumma ytan, men i

några fall hade han gått på djupet.

Den första och helt naturliga följden av majorens

bosättning på Tallholmen blev den, att Georg började

upptaga sina studier på nytt. Majoren hade i ett

anfall av särskilt lysande lynne och medfödd

högfärds-galenskap sagt åt Albert och Anna, att han skulle göra

pojken till student på två och professor på tio år, om

Georg slapp annat arbete. Det blev en livlig diskussion

mellan föräldrarna. Albert tyckte, att Georg redan

kommit så bra i tagen med lotsningen, att det var synd att

rycka in honom på en annan bana.

»Det var märkvärdigt», sade Anna, »förut ville du

att han skulle läsa och nu på en gång håller du emot.»

»Jag gör det för hans egen skull.»

»Vi har kanske inte råd?»

»Det kunde vi väl ha. Det var inte så många år,

sedan jag erbjöd dig, att han skulle få bo hos Beda

i Stockholm. Då ville inte du!»»Det var en annan sak. Syster din var inte bästa

skyddsvakten för vår gosse. Han skall åtminstone inte

gå under genom hennes förvållande. Han skall uppåt.»

»Jag tror du talar alldeles som salig mor. Stiga!»

»Det är var mors känsla. Det var inget särskilt

betecknande för din mor, inbilla dig inte det.»

»Gärna för mig får han bli både student och

professor, om han kan det. Enklast är att tala med honom

själv. Han är gammal nog att kunna välja.»

Georg gick med förtjusning in på majorens förslag.

Han avfördes ur lotsverket som lotsläring och började

läsa. Det blev ingen vanlig skolläsning med visst

kvantum läxor per dag, fritid och lekar. Han pluggade så

han blev gröngul i ansiktet. Majoren var icke den, som

lät någon ligga på latsidan. Själv hade han behov av

ytterst litet sömn. Högst fyra, fem timmar per natt.

Han förförde Georg till samma dåliga vana.

Närhelst Albert eller Anna kommo in till majorens,

sutto de båda galningarna och läste eller diskuterade.

Majoren behandlade Georg som fullständig jämlike i

andligt hänseende och hade stora skäl till det, fast Georg

kallade majoren för farbror.

Elvira, som av nåd fått tillstånd att ibland åhöra

undervisningen inne i majorens stuga, höll i början god

min. Hon tyckte det var väldigt livat att höra bror

Georg och majoren disputera. Hon begrep inte

mycket, ehuru hon hade liksom brodern lätt att fatta.

Åldersskillnaden gjorde dock, att hennes vetande låg långt

efter brodern. Det var rysligt spännande, när den lilla

majoren med sitt blankskinande huvud utan ett

hårstrå struttade omkring på golvet och ögonen gnistrade

och höknäbben liksom högg till, när han slungade mot

Georg vissa frågor, som denne stilla och lugnt

besvarade.

»Jag begriper inte, att Georg kan sitta där så lugn,vet du mor», sade Elvira. »Jag skulle bli tokig av att

höra majorn. Han är så ond, så ond, och Georg sitter

där som en filbunke.»

»Det har han efter far. De har inte vårt blod. De

är inte heta som vi», sade Anna och kysste flickan.»

»Pojken förstör sig, förvrider kroppen på allt

läsande», spådde lotsålderman, som hört talas om

eländet. »Synd på pojken!»

I ett visst avseende fick lotsålderman rätt. Georg

tog inte svår skada till sin kropp genom pluggandet.

Därtill var han allt för sund natur, härdad i frisk luft

och uteliv. Det fordrades mycket för att bryta ned en

så bra kropp. Han tog skada till sin själ. Något som

var mycket värre.

Majoren var cyniker, pessimist, världsföraktare.

Hans egen sammanstötning med livets vidrigheter hade

gjort honom till det. Den svåra chock hans fåfänga,

ärelystnad och högfärdsgalenskap fått genom att han

blivit förbigången i befordran hade förbittrat hans

livsuppfattning. Livet hade spottat på honom, därför skulle

han bespotta livet. Hämnd!

Det dagliga umgänget mellan majoren och Georg

inverkade menligt på den yngre såsom den mer

mottagliga, den mjukare själen, i vilken majoren hade endast

att trycka stämpeln av sin förbittrings starka ord.

Georg blev laddad med historia, geografi, språk,

filosofi, naturkunnighet, matematik, allt vad som

behövdes i studenten, men han fick som påbröd en massa

meningar och idéer, som smakade pikant genom

framställningssätt men som i mångt och mycket voro

livsfarliga för själens hälsa.

Det värsta var, att dessa påbrödssentenser brände sig

lika fast i minnet som de för studenten behövliga

lärdomarna. Han fick i sig småbitar av Hartmanns

smärtfilosofi med det allmänna självmordet som det mesteftersträvansvärda. Det njöt majoren särskilt av. Man

borde utveckla kulturen för att alla skulle begripa hur

ruttet allting var. Hjälpa världsprocessen så den

fortare nådde sin yttersta mening.

Det var en skön soppa, som på detta vis serverades

ynglingen. Majoren försummade inte att späda på med

vishet ur egen fatabur, när det passade. En gång, när

Georg var oförsiktig nog att säga, att både far och

mor visst innerst ville, att han skulle stiga, komma

fram, upp, och yttrade tvivel om att han hade några

anlag för det, sade majoren:

»Man kan stiga hur högt som helst, bara man

anpassar sig efter omständigheterna och dem som makten

haver och inte är belastad med för stor idealism, eller

sanningsbehov samt inte är notoriskt idiot. Ibland kan

till och med en idiot bli generaldirektör eller minister.

Det finns historiska exempel. Misströsta aldrig, min

gosse!»

Den gamla historien om satyrens svar till kung

Mi-das, när denne frågade om vad som var bäst för

människorna, försummade majoren heller icke att framföra.

Det roade honom att se Georg förlora sitt vanliga lugn,

när majoren en dag, då de talade om livets mening och

mål, smattrade ut satyrens svar:

»Usla lump, slumpens och slitets fä! Det bästa är

ouppnåeligt för dig — att icke vara född, att icke

finnas till, att vara intet! Det näst bästa för dig är att

snarast möjligt dö!»

Både Albert och Anna tyckte, att Georg förändrade

sig snabbt. Den livsglada ynglingen, som visserligen

alltid varit en smula kärv på ytan, blev mörk och

tungsint. Pannan fick onödigt djupa veck, och från

näsroten började två farliga linjer gå ned mot

mungiporna.

»Vi skulle aldrig låtit honom läsa», sade Anna, sombörjade bli allvarligt rädd. »Jag förstår mig inte på

gossen.»

»Hors, märker du det också. Jag trodde du knappt

hade tid till det, så mycket som du går i

missionshuset.»

Anna förstod, att det stod illa fatt, när Albert

började dra in missionshuset i samtalet. Det hade han

aldrig gjort förr.

»Jag kan sluta att gå där, om du vill.»

»För all del! Inte för min skull. Jag unnar dig det

så gärna, om du kan finna någon tröst i det.»

»Det gör jag, Albert. Om inte du och Gud varit så

goda mot mig, vet jag inte var jag hamnat till slut.

Det vore gräsligt sorgligt, om Georg skulle förta sig

på läsningen.»

»Det tror jag nu inte, fast han ser dyster ut.»

»Han kanske misströstar om att kunna ta studenten ?»

framkastade Anna.

»Tvärtom. Han försäkrade mig härom dagen, att

han skulle ta den inom ett år.»

»Han kunde gärna förblivit lotslärling. Jag är

riktigt rädd för hur det kommer att gå nu. Kan du inte

tala vid majoren, fråga honom riktigt ingående om vad

han tror?»

Jo, det hade Albert tänkt själv. Majoren tröstade

honom. Allt gick bra. Pojken såg en smula tungsint

ut, men det gick nog över. Det kunde ta på vem som

helst att behöva proppa sig full med en massa smörja,

som behövdes för examen men icke för livet.

»Jag skall nog klara pojken. Var inte rädda. Nästa

vår går han upp som privatist.

Majoren höll ord. Frampå vårsidan fick Georg på

ansökan om att undergå studentexamen svar, att han

skulle avlägga de skriftliga och muntliga proven i en

småstad i landsorten. Majoren försökte genom en lek-tor, som han kände, få det ändrat till Stockholm, men

det gick inte.

Anna grät av rörelse, när Georg for in till Stockholm

med en av de stora finnbåtarna, vars tur passade.

Albert omfamnade pojken och rådde honom att vara lugn

och tänka på att den, som klarat sig i storm på havet,

den klarade nog av en examen. Elvira var mest

nervös av alla och ville nödvändigt fara med för att se

efter brodern.

»Skriv så fort de skriftliga proven är förbi», ropade

hon åt honom, när Albert och majoren lade ut med

ökan för att sätta Georg ombord på ångaren. »Och

glöm inte att ta vita mössan med dig ut, när du

kommer tillbaka!»

Georgs dystra ansikte lyste upp. Han kysste på

fingret åt systern.

»Vill! Vill! Så går det. Allt i livet är vilja!» skrek

majoren, när Georg klättrade uppför lejdaren.

Georg nickade tillbaika. Nog skulle han vilja.

Efter en vecka kom första brevet från honom. Det

var ställt till fadern och öppnades med spänning, när

Albert kom ned från vaktstugan, dit han gått för att

se till journalen. Hela familjen församlades kring

honom. Elvira trampade fötter oroligt, innan Albert

hunnit att läsa utgången. Allt klart. Fina betyg i

skrivningarna.

Majoren fick genast veta nyheterna genom Albert.

»Ingen hemlighet», svarade majoren. »Fick också

brev med posten. Vill Sjöberg höra ett stycke? Det

bästa ?»

Jo, det ville Sjöberg gärna.

»Krafset om examen och sånt där hoppar vi över»,

förklarade majoren. »Tvivlade aldrig på att pojken

skulle klara sig i skriftliga. Han är inte fullständig

idiot. Muntliga skrämmer mig mera. Han kan tappahumöret. Då går det inte. Ännu så länge står det på

höjdpunkten. Hör bara vad han skriver!

Iakttagelseförmåga saknas inte.

Törst kom svenska skrivningen. Vi burades in i en

stor sal. Två lärare vaktade oss som bandhundar. Från

gula pulpeten framför svarta tavlan med en karikatyr

i vit krita av någon okänd mästare lästes ämnena.

Historiska, kemiska, fysiska och andra. Ett lydde: Ten

slöja, som för mänskligheten tädker det tillkommande,

är vävd av barmhärtighetens hand/ Det var skada, att

slöjan inte räckte till att täcka den nattstol, som man

placerat strax framför mig inne i salen. Lyckligtvis

besteg ingen den tronstolen. Barmhärtigheten tycks i

alla händelser icke sträcka sig till de syndare, som skola

avlägga skriftliga prov i studentexamen —/

Hehe!» gnäggade majoren. »Det är det jag alltid har

sagt. Människorna är några fän. Ingen hänsyn. Ingen

takt. Ingen finkänsla. Tänk nu att placera en nattstol

inne i skrivsalen! Kulturen efterlyses här i landet.

Fräckheten, dumheten och misstroendet styr.»

»Nånå, ta inte i så häftigt», varnade Sjöberg. »Värre

har man hört. Jag begriper inte, att Georg ids skriva

om det ens.»

»Det är just bra. Han skall lära sig att se sakerna

som de är. Cynismen är det enda, som består.»

»Då borde nattstolen passa dig bra alltid, tycker jag»,

sade Sjöberg och gick.

Georg kom hem till Tallholmen med vita mössan och

laudatur, högsta betyget. Det blev en hej dundrande

fest hos Sjöbergs. Släkten utifrån Grålö, Karl Sjöberg

med blomma och barn, två pojkar hade också inbjudits.

Eriks voro naturligtvis självskrivna. Såsom handlande

bidrog Erik till anskaffande av godsaker för rimliga

priser. Man åt, drack och höll tal. För studenten, för

föräldrarna, för majorens bragd att läsa upp Georgtill studenten. Till slut höll man tal för vad och vem

som helst. För framtiden, för lotsarna på Tallholmen,

för Karl Sjöberg och hans familj, varvid man särskilt

tackade Karl för att han efter sjutton års irrfärder

vänt tillbaka till Sverige, för Erik Sjöberg, den

blivande riksdagsmannen i första kammaren, som alla

borde ena sig om att välja. När till sist lotsålderman höll

ett för honom ovanligt svassande tal för Elvira och

spådde, att nu skulle hon snart också träda ut i livet

och göra föräldrarna heder, började Anna storgråta och

bad dem hålla upp med alla mänskliga spådomar,

eftersom människan spår och Gud rår.

Georg fick många förfrågningar den kvällen vad

han tänkt bli. Han visste ingenting. Han hade måst

skåla med alla människor, så jorden gick runt mer

påtagligt för honom än vanligt. En del av gästerna sutto

utanför Sjöbergs stuga och groggade.

»Han skall in i tulln!» dekreterade majoren, som

vart allt högljuddare ju längre det led och till och med

kunde prata långa, sammanhängande ramsor utan att

klippa av meningarna i småbitar som annars. »Jag

känner generaldirektörn! Han var min bäste vän i

skolan. Jag skall skriva till honom i morgon dag.

Kammarskrivare i Kungl. generaltullstyrelsen, det duger

väl!»

»Fy tusan», bröt lotsålderman ut. »Inte tullare! Det

passar inte .sonen till en mästerlots. Han skall in i

lotsstyrelsen. Det skall jag dra försorg om. Så får

vi se honom som lotskapten en gång. Ja, inte jag, för

jag går på gravens bredd, men ni andra —.»

»Kom inte med gravens bredd klockan tolv en

sommarnatt på Tallholmen!» väsnades majoren. »Låt oss

vara unga och glada, evigt unga. Livet är till för att

leva. Hej, lotsålderman! Aftonrodnan ännu brinner,när du morgonrodnan hinner», deklamerade majoren

vers av egen tillverkning.

För tillfället hade han glömt alla filosofiska teorier

om självmordet som det högsta eftersträvansvärda.

Grogglaset utgjorde nu livets högsta potens.

Karl Sjöberg utifrån Grålöga förhöll sig mer tyst

och sluten. Han besvärades icke själv av eller

besvärade andra med talträngdhet, men när man frågade

honom om vad det skulle bli av hans pojkar gav han svar,

att de nog kommo att förbli fiskare.

»Ja, men Herre Gud, karl, han skall väl låta pojkarna

slippa hundlivet därute!» utbrast majoren, som työkte

sig ha fått svart på vitt på att även skärgårdspojkar

kunde bli något annat än fiskare. Har de inga

talanger ?»

»Anders skall ha sådan begåvning för mekanik»,

sade mästerlotsen Sjöberg, som kände släktkärleken

starkare än vanligt.

»Ja, han knåpar med vädersnurror, men inte vet jag,

om det betyder något.»

»Då gör vi honom till ingenjör», förklarade majoren.

»Och den andra, han med drömmande ögonen och

blekansiktet, vad skall det bli av honom?»

»Det vete gudarna», svarade Karl. »Han knäpper

på farfars fiol mest hela dagarna och filar och drar på

strängarna.»

»Sese! Då gör vi honom till fiolist i hovkapellet i

Stockholm med tiden», skojade lotsålderman för att

härma majorens högfärdiga framtidsspådomar.

»Fy tusan!» bröt majoren ut. »Musiker! Fiolist!

Då är det bättre han hänger sig i sina egna tarmar.

Musik kan ingen leva på. Bizet, han som skrev

Oarmen, ja, det vet ni väl knappt vad det är, svalt ihjäl

på en vindskammare.»»Ja, se majoren han kan då allting», skämtade

lotsålderman, »till och med svälta ihjäl musikanter.»

Maria Sjöberg kom nu lyckligtvis och avröt

samtalet. Hon ville de skulle fara hem till Grålöga. Det

var redan sent. Det lyckades inte. Fruntimren

plockades ut en efter annan trots deras motsträvigheter och

tvingades att insvepta i filtar slå sig ned hos karlarna

i det fria. Anna, som majoren narrade att smaka på

punschen, fick ett anfall av gamla sjukan och blev öm

och kärleksfull. Hon kände sig så innerligt glad över

att Georg sluppit lotsyrket. Allt, som hörde samman

med sjön, hatade och fruktade hon av någon

besynnerlig instinkt.

När den nådiga solen gick upp och tittade fram

genom det nyutslagna bigarråträdet hos Sjöbergs, såg

den majoren stå på bordet och orera om livsglädjen

inför den glada församlingen kring bordet i det fria.

Men inne i kammaren hade Georg och barnen gått

i syskonbädd på golvet för länge sedan och sovo en

drömlös, lycklig sömn.ARVET

Georg fick stanna hemma hela sommaren för att

vila sig efter de ansträngande studierna. Varken han

eller föräldrarna kunde bestämma sig för vad han skulle

bli. Majorens anbud om kammarskrivaretjänsten i

tullen lockade, men Georg själv tycktes icke vidare

hågad att komma i statens tjänst. Helst hade han velat

bli astronom. De matematiska förutsättningarna hade

han, men det fordrades studier vid något universitet,

och till det hade mästerlotsen icke råd. Hushållet

hemma på Tallholmen blev allt dyrare år för år,

allteftersom barnen växte upp. Anna kunde inte sköta

pengar. De runno bort mellan fingrarna på henne, sade

Albert. I synnerhet sista tiden.

Anna skyllde på Elviras kläder. Flickan kunde inte

längre se ut som en skråpuk. Hon måste ha anständiga

klänningar och skor, som passade hennes ålder. Hon

var snart femton år. Pojkarna började redan titta

efter henne, så bra som hon såg ut. Mästerlotsens

dotter måste hålla sig snygg, helst nu på sommaren, när

badgästerna började komma.

»Ja, det är en förbannelse med dessa

stockholms-damer. De förvrider alldeles huvudet på våra

ungdomar, både manliga och kvinnliga», sade mästerlotsen.

Men Anna fick pengar till Elviras kläder.

Anna hade rätt i att Elvira måste se snygg ut. Mä-sterlotsens flicka blev snart känd bland sommargästerna.

Många vände sig om efter den vackra, långa flickan

med de strålande, blå ögonen, som tindrade likt

stjärnor. En hy hade hon också, som väckte den

uppriktigaste avund hos stockholmsdamerna. Brun var hon

inte. Inte röd heller. Hon hade en underbar blekgul,

intressant hy, nästan sydländsk. En gammal dam, som

bott i södern, frågade henne direkt om hennes pappa

var italienare eller kanske syd fransman, för där kunde

man ofta se just blåa ögon och blekgul hy.

Tallholmsungdomen for ofta över till Solöbaden på

dans. Elvira hörde till de mest uppmärksammade. Gustaf

Brinkmans söner utifrån Grönö slogo vilt för henne,

så ofta de kommo seglande in till Solöbaden. Elvira

tog det som en frisk störtsjö av livsglädje. Hon hade

velat famna hela världen. Den log mot henne.

Ungdomsblodet svallade. Härligt var det att svänga runt

i dansen. Hon hade oskuldens varma, rena blick på

allt. Ingenting hade ännu smutsat hennes sinne.

Flickorna på Tallholmen pratade naturligtvis sinsemellan

om kärlek och kyssar och pojkar, men Elvira hörde

till dem, som icke inlade något upplevat eller

verkligt i orden. En gång skulle hon nog få en stilig pojke

att hålla av, helst någon som bröderna Brinkman, fast

inte så bråkiga och besvärliga som de.

De, som försökte kyssa henne någon gång i

dansen när hon svängde om med slutna ögon i hemlig

inre lycka, misstogo sig grymt, om de begagnade

tillfället. Hon kunde bli topp tunner rasande och dansade

aldrig mer med dem, som försyndat sig. En av

lots-lärlingarna på Tallholmen gick med dödlig förälskelse

i hjärtat. Hon visste icke om det.

Albert Sjöberg tyckte inte om att flickan gick så

mycket på dans. Hon var alldeles för blek och klen

och gänglig för att hålla på långt in på natten.Anna försvarade henne. Flickan var ung. Vi har

varit unga också, Albert!»

»Ja, det är just därför jag vet det. Det var inte

alltid det gick bra ute på Grålöga eller på Solö.

Brink-männerna tycker jag minst om. De brås på fadern.»

Anna sänkte skuldmedvetet huvudet.

Den farliga dansen på Solöbaden fick ett snabbt och

oförmodat avbrott. Gamla patron Dan Åberg med

silverröret i strupen gick för alltid till vila en fager

julinatt. Hans trogna och feta kokerska, Allida, hade sett

honom gå in i sängkammaren på Lervik vid elvatiden

på kvällen. På morgonen, när hon kom in med

brickan för att som vanligt ge honom kaffe på sängen, låg

han död.

Källarmästarn nere på hotellet tappade alldeles

fattningen. Patron Åberg hade försträckt pengarna till hela

rörelsen. Hela företaget stod eller föll med patron

Åberg. Redan förut, medan patron på Lervik levde,

hade det varit svårt att klämma fram tillräckliga

pengar för driftkostnaderna. Patron hörde till de snåla

och försiktiga naturerna, som prövade sig fram steg

för steg. Överallt skulle prutas och sparas. Vem visste

hur länge stockholmarna trivdes på Solöbaden? Det

var ett opålitligt släkte. De skulle ha roligt. Annars

kommo de inte tillbaka ett annat år. Bättre att öka

glädjen år för år än att komma med stora nummer med

detsamma. Nästa år kan vi tänka på att skaffa oss nytt

piano! Nästa år skall vi köpa en ny segelbåt! Nästa

år skall vi måla verandan på hotellet!

Patron ville uppskjuta allt till framtiden, till nästa

år. Källarmästarn ville att allt skulle ske med

detsamma. Det var lätt sagt. Han behövde inte släppa till

pengarna.

När badgästerna gnällde över trasiga sängar, slitna

lakan eller smutsiga badkar, skyllde källarmästarn alltidpå patron på Lervik. Det var den rika drummeln, som

inte ville göra vad han han enligt kontrakt förbundit

sig.

Den rika drummeln hade nu sluppit ifrån

alltsammans genom det tarvliga tilltaget att lägga sig och dö

alldeles oförmodat. Arvingarna togo vid. Den

närmaste av dem, brorsonen Herbert Åberg, en amerikanskt

slätrakad typ med brinnande ögon och brottarkropp

fick uppdraget att sköta Solöbaden. Det första han

gjorde var att avskeda källarmästarn. Herbert Åberg

påstod, att källarmästarn var en såskopp, som förstört

hela badorten. En vecka efteråt hade Herbert Åberg

skaffat en ny källarmästare, tillräckligt fet för att

tjänstgöra som reklam för god mat. Ett musikkapell på

fyra man, fiol, flöjt, violoncell och basfiol anlände

samtidigt. Den första användningen av det fick man på

patron Åbergs begravning, då de i Solö kyrka spelade

Karl XV :s sorgmarsch på ett sätt, som kom alla

Solöborna, som annars inte just voro några varma

beundrare av den saligen avlidne, att gråta av

tröstlöshet.

Samma dags afton gav Herbert Åberg invigningsfest

på Solöbadens hotell. Av okänd anledning hade han

på en vecka hunnit förvärva sig titeln ingen jörn.

Kanske var det för de brinnande ögonens skull eller för

att han klått två rörarbetare, som trilskades med att

inte vilja laga något söndrigt vid varmbadet.

Ingen jörn bjöd på champagne och höll tal för

badgästerna. De fingo ursäkta, att det varit si och så med

förhållandena på badorten under sista veckan. Nu

skulle en ny dag randas. En ny sol gå upp. Den nya

källarmästarn, Joachim Bergström, vars hela yttre

ingav så lysande förhoppningar i kulinariskt hänseende,

skulle säkert fylla alla rimliga krav på god mat. Nya

engelska järnsängar skulle komma i dagarna frånStockholms finaste affär. Musikkapellet skulle spela

till middag och kväll. Vägar skulle anläggas och

utsiktspunkter anordnas. Ville man ta segelturer utåt

havet i nya kosterbåten, som låg nere vid bryggan redan,

kunde man nog få någon av lotsarna på Tallholmen att

följa med, så man inte stötte på grund. Allt skulle bli

förstklassigt.

»Nästa år, mitt herrskap», slöt ingenjörn, »kommer

ni inte att känna igen er här. Jag har planer, stora

planer, och hälsar er alla hjärtligt välkomna tillbaka

nästa sommar!»

Den natten kom Elvira hem sent. Albert satt uppe

och rökte och väntade på henne nere vid bryggan i

nattskymningen. Anna hade förtroendefullt lagt sig.

Elvira hade onaturligt röda fläckar på de annars

blekgula kinderna, det såg mästerlotsen trots det svaga

ljuset.

»Tycker du det är tid att komma nu?» frågade han

strängt, när hon lade till med ökstocken och han hjälpte

henne i land.

Elvira märkte, att ett faderligt oväder var i

uppdragande och kastade sig beslutsamt i hans famn och

slog armarna kring halsen på honom.

»Jag har haft så gränslöst roligt!»

»Det tycks så.»

»Inte skall du vara ond, far! Jag skall aldrig göra så

mer.»

»Har ni dansat?»

»Hela tiden. Vad skulle vi annars gjort?» Hon såg

honom öppenhjärtigt i ögonen. »Vi hade så gräsligt

roligt.»

»Du vet inte hur farligt det är, barn. Världen är full

av frestelser.»

»Åh, jag reder mig nog.»

»Det hoppas jag. Händer det en gång till, blir detslut för dig med danserna på hotellet, så mycket du

minns det.»

»Flera av Tallholmsflickorna var kvar, när jag for.»

»Det är ingen ursäkt. Du hör inte till "flera* flickor.

Du är min flicka. Kom ihåg det. Jag vill inte veta av

sånt där. En vacker dag kanske du inte kommer hem

alls. Det kan gå för de där stockholmsflickorna, men

det passar inte mästerlotsens dotter, som knappt

trampat ut barnskorna. Vi har ansvar för vad vi tar oss

till. Gå nu och lägg dig! Du ser ut att behöva

sova.»

Usch, vad han talade strävt!

Hon såg på honom med de stora, blå stjärnögonen.

Det kunde han inte stå för. Det var ingen synd, ingen

skuldkänsla, som lyste ur de ögonen, det begrep han.

Hon hade bara roat sig som andra ungdomar.

Han omfamnade och kysste henne. De gingo uppåt

stugan, medan Elvira skvallrade om, med vilka hon

dansat och vad den hade sagt och den hade gjort.

Ingenjörn själv hade bjudit upp henne. De hade dansat

gammal vals tillsammans. Han dansade som en Gud.

Men han hade otäcka ögon. Alldeles som eldkol i

huvudet. Honom skulle hon aldrig kunna bli kär uti. Men

far skulle sett så tokiga stockholmsflickorna varit i

honom och hur de myste och krumbuktade för att bli

uppbjudna.

»Säg, är han mycket rik, far? De sa’ därborta, att

han fått ärva alltsammans efter patron.»

»Inte allt, men en god del sägs det.»

»Det var väl därför de höll sig i hans kölvatten jämt.

Josef och jag hade förfärligt roligt åt —.»

»Josef? Vilken Josef?» frågade mästerlotsen.

Elvira märkte, att hon pratat bredvid mun, men

fortsatte: »Josef Brinkman förstås.»

»Jaså, han var också där. Gabriel med?»

11 Mästerlotsen.»Det vet jag inte. Honom såg jag inte.»

»Akta dig för de pojkarna, det råder jag dig. Det är

ena stora kanal jer liksom fadern.»

Mästerlotsens röst hade åter blivit sträv. Han knep

ihop munnen hårt. Han såg allt annat än god ut.

Elvira vågade inte försvara någon av brinkmännen, fast

hon gärna velat. Hon föredrog att ta god natt.

»Du är väl inte ond, far?» försökte hon först.

»Nej, jag är inte ond, men ledsen.»

Elvira måste kyssa fadern.

»Förlåt», viskade hon och gick in.

Mästerlotsen vankade länge omkring utanför stugan.

Allt det gamla med Anna och Gustaf Brinkman

började spöka omkring honom. Skulle det aldrig ta slut?

Fanns det aldrig någon ände på de dåliga

handlingarnas skugga. Skulle de räcka till graven? Jag har

förlåtit Anna, det vet jag, och ändå —. Flickan måste

jag skydda, skall jag 9kydda, så det inte går henne som

modern.

När det led mot slutet av sommaren, återupptogs

diskussionen om vad Georg skulle bli. Majoren höll

fortfarande på statstjänsten. Hans uttalanden om dem

voro på gott och ont.

»Staten», sade han till familjen Sjöberg, när de

diskuterade frågan, »är en rackare, en individmördare.

Vill man hålla sig framme, kan man likväl gå långt.

Det gäller bara att glömma sig själv, begå

personlighetens självmord. Tiga och lyda. Gör inte för

mycket, Georg! Det är viktigast. Inte lägga sig i saker,

som inte angår en. Staten är en utmärkt skola för var

och en som har självkänsla nog att inse, att man inte

passar som medborgare. Det skall man aldrig låtsas

om. Stå på tå för dina förmän! Skratta i njugg åt

deras tjockskallighet! Kritisera aldrig. Avsäg dig egna

meningar! Det har för resten så liten betydelse vad dumenar. Livet har sin egen mening. Ett gott råd kan

jag ge dig. Förbered i tysthet någon stor reform! När

lämplig tid kommer, går du till den högste och

framlägger reformförslaget. Inbilla den högste, att det är

hans eget patent. Att du fått impulsen från honom.

Att du bara velat antyda det. Då blir du stor. Så

småningom. Byråchef. Generaldirektör. Så vida du inte

blir bortkörd, borteliminerad på ett eller annat sätt.

Det ges tusen olika. Framförallt tala aldrig mycket.

Inte som jag. Pratmakare hyser man misstroende till

bland detta tigande folk. Håll dig väl med det

politiska parti, som för tillfället har makten. En gång när

du får avsked med pension, kan du kosta på dig att

vara människa fullt ut, om du inte glömt bort det. I

staten får man endast vara en pliktmaskin, styrd av

förordningar och reglementen. Ibland måste man

halshugga sin egen bror, eller sina söner. Det fick Brutus

göra, konsul Lucius Junius Brutus, när sönerna

sam-mansvuro sig mot romerska staten. Så’nt får man vara

beredd på i statens tjänst. Plikten först, människan

se’n. I morgon dag äkriver jag till generaldirektörn

och frågar, om det finns någon extra tjänst för dig.

Basta! Saken avgjord. Om fjorton da’r har vi svar.»

Georg såg inte vidare glad ut, men förhöll sig tyst.

Nu, när friheten kunde ta slut och han stod inför hotet

att stängas inne i kvava rum i staden och efter

majorens påstående bli en maskin utan egen vilja, tyckte

han, att Tallholmen, skärgården och havet voro

världens ljuvligaste platser. Han ångrade sig, att han inte

gått samma väg som fadern och blivit lots. Han fick

en försmak av att bildningen inte alltid förde till frihet,

dop eller begravning. Anna blev riktigt hjärtängslig,

Några dagar efteråt kommo pastorn och klockarn

från Solö på besök hos Albert Sjöberg. Pastorn

brukade sällan synas på Tallholmen annat än vid bröllop,när hon såg pastorn stiga in. Kanske han ville återföra

henne till statskyrkan? Hon fruktade honom inte

direkt, men alltsedan den gången han vigde henne ute på

Grålöga för många år sedan mindes hon med bävan

hans ord i bröllopstalet om att hon skulle hålla fast vid

sin man i tukt och ära.

Pastorn hade åldrats hastigt de sista åren. Den långa,

seniga kroppen hade böjts av reumatism, och

walden-strömianismen hade plockat de sista håren från hans

hjässa. Klockarn påstod alltid, att pastorn numera

liknade en romersk kejsare under förfallets tid.

Pastorns och klockarns ärende var helt oskyldigt.

Som, gamla vänner till patron Dan Åberg ville de bara

underrätta Sjöbergs om att de för flera år sedan, när

Åberg hade förtjänat så mycket pengar på skogen på

Lervik, tillkallats för att bevittna Dan Åbergs

testamente. I testamentet hade bestämts, att Albert, Beda

och Karl Sjöberg skulle ha fem tusen kronor vardera

efter patrons död. Varken Herbert Åberg eller de andra

naturliga arvingarna syntes emellertid hågade för att

lämna fram testamentet vid arvsskiftet, men patsorn

och klockaren måste fordra, att rättvisan skulle ha sin

gång, eftersom de voro utredningsmän i boet.

»Jag vet inte, att det är något rättvist i att jag ärver

patron», sade Albert. »Jag har aldrig haft något med

honom att göra.»

»Sant», svarade pastorn. »Det vet både klockarfar

och jag. Varken mästerlotsen eller bror Karl ute på

Grålöga har någon annan rätt till arv än den patron

Åberg vill ge. När vi bevittnade testamentet, sade vi

precis detsamma som mästerlotsen. Patron svarade, att

han gjorde det för Bedas skull. Han hade en synd mot

henne att försona.»

»Den gamla räven — frid med hans minne», sade

klockarn, »ville inte, att den gamla historien med Bedaskulle grävas upp på nytt. Hade han endast givit Beda

pengar, hade det sett illa ut. Därför gav han alla

Anders Sjöbergs barn lika mycket. Utom Erik, som är rik

redan. Vill inte mästerlotsen ta sina femtusen, kan han

ju ge dem åt Beda, om det är någon, som vet var hon

finns.»

»Hon är i Stockholm», svarade mästerlotsen.

»Hon har ärligt förtjänat dem», predikade klockarn.

»Patron Åberg betedde sig som ett fä både mot Beda

och föräldrarna. Anders Sjöberg hotade flera gånger

att skjuta honom.»

»Vi skall inte döma de döda», uppmanade pastorn.

»Jaså, vilka ska vi då döma?» frågade klockarn. »När

papperen är klara, kroppen myllats ned och själen

farit upp och ingen advokat kan trolla bort sanningen

längre ?»

»Jag tar inte emot några pengar efter patron», knep

mästerlotsen av. »Herrarna behöver inte besvära sig

för min del.»

»Ja, men Albert», förebrådde Anna.

»Sagt är sagt. Jag dömer inte patron, men hans

pengar vill jag inte ha. Beda och Karl får göra hur

de vill.» y

»Du skall väl tänka på barnen! På Georg och

Elvira», avbröt Anna.

»Det är det jag gör. De har ännu mindre skäl att

ta emot patrons pengar. Vi lider ingen nöd. Georg får

troligen plats i tullen, och Elvira skall jag nog dra

försorg om såvida jag får leva.»

Pastorn och klockarn fingo gå med det beskedet. De

brydde sig icke om att söka övertala mästerlotsen.

Albert Sjöberg var känd på orten. Honom ruckade man

inte så lätt. Men de togo löfte av honom, att han skulle

underrätta Karl ute på Grålöga och Beda inne i

Stockholm så snart som möjligt. Arvsskiftet brådskade.Herbert Åberg behövde pengar för sina stora

reform-planer på Solöbaden. De fem tusen kunde mästerlotsen

i alla händelser fundera på. Ville han inte själv ha

dem, fanns det andra, som behövde pengar.

Fattigkassan tog gärna emot dem. Inte tjänade det något till

att skänka dem till Herbert Åberg. Han fick nog

ändå. jf

Anna var inte god, när klockarn och pastorn

avlägsnat sig. Hon återföll i den gamla uppläxningsstilen.

Var Albert tokig, som inte ville ha pengar? Hade han

så gott om dem att han kunde vräka dem i sjön rent

av? Ville han inte ta emot dem, kunde hon ju få dem.

Hon hade sannerligen hål att stoppa i! Nu, när Georg

skulle resa till stan i synnerhet. Han behövde utrustas

med både det ena och andra, nattskjortor och

strumpor och underkläder. Han kunde inte se ut som en

landsstrykare.

Albert brydde sig inte om att svara, förrän hon kom

med förebråelsen, att han var både stolt och dum och

att Erik Sjöberg var ett snille i jämförelse med honom.

Han skulle inte ha sagt nej till ett arv, om han fått

något.

»Det är möjligt, att Erik begriper sig på pengar

bättre än jag. Det tänker jag inte tvista om. Var

tacksam, att jag är stolt och dum. Det har räddat både

din och min heder mången gång.»

Anna tyckte, att han inte var så dum längre. Hon

mjuknade vid talet om att han räddat hennes heder.

Hon slog över till motsatsen och blev öm och kärlig

och urskuldande. Hon hade inte menat något med det.

Hon tyckte bara, att de hade så ont om pengar själva,

att de inte skulle kasta bort en gåva, som kom som från

himmelen själv.

»Men du gör alltid det rätta, det vet jag nu»,

slutade hon och såg beundrande på honom.»Nånå, inte så stora ord! Jag har syndat också.»

Sedan talades inte mer om saken den dagen.

Följande morgon gav sig mästerlotsen i väg med

koster-båten ut till Grålöga för att höra efter såsom han lovat

vad Karl skulle säga om arvet. Majoren följde med

för sällskaps skull. Georg och Elvira ville nödvändigt

med för att hälsa på kusinerna och titta ordentligt på

Grålöga, farfars och farmors hem, som far talade så

mycket om, men som barnen sällan besökte. Georg

hade särskild anledning. Han ville ta ordentligt adjö

av skärgården nu, när han skulle bli kammarskrivare i

tullen och stängas inne bland luntor och damm hela

året. Så mycket visste han, att han inte hade någon

ledighet mer att räkna på om sommaren, om han kom

in i tullen. En vecka, fjorton dar högst om året, hade

majoren spått. Och det blev säkert inte om sommarn,

ty då fingo alla extra tjänstemän förordnande för de

ordinarie, som alltid höggo bästa semesterbitarna av

året för egen del.

Ute på Grålöga hälsade man tallholmarna med

glädje och kaffe. Karl hörde till de verkligt släktkära,

fast han inte gärna visade det. Maria, hans hustru,

strålade av friskhet och sundhet. Breda höfter,

hög-barmad och rakryggad, med en blick, som tycktes se

mot framtiden med full förtröstan. En smula

misstänkt rund var hon. Det sågo alla.

Karl höll på att bygga en ny stuga längre upp i

backen. Den gamla hade blivit för liten påstod han.

»Jaha, det syns på mor», sade majoren, när de stodo

uppe vid nybyggnaden. »Det behövs mer utrymme!

Föröken eder och uppfyllen jorden!»

När Albert efter kaffet ansåg att så lång tid hade

förflutit att det enligt skärgårdssed lämpade sig att

framföra det verkliga ärendet, kom han med nyheten

om arvet efter patron Dan Åberg.Både Karl och Klara skrattade. De blevo inte det

minsta förvånade eller kränkta. Det passade utmärkt

nu, när de höllo på att bygga. Det var hyggligt av

patron. Ja, han var nog inte så dålig som man sökte

göra honom till. Gummorna därute kunde ännu tala

om Vegafärden, som patron bjudit på den gången. Det

glömde de visst aldrig ute på Grålöga.

Albert framförde sina betänkligheter mot att ta

pengar efter en person, som gjort Beda så mycket ont.

»Ja, men hon får ju också ärva», sade Karl.

»Det får hon, men det hindrar inte, att det ser

konstigt ut, att vi tar emot efter patron.»

»Ja, det kan I säga, som bor inne på Tallholmen och

har era stora löner i lotsverket och stora barn. I har

er säkra utkomst, I», inföll Klara lugnt. »Det är

annat med oss. I tar ert från staten och kronan. Vi tar

det ur sjön.»

»Det vet jag», svarade mästerlotsen. »Mer än väl.

Ni skall naturligtvis göra som ni själva vill.»

»Jag förmodar de’», sade Karl och grinade till

belåtet och lade huvudet mer på sned än vanligt. »Jag

var inte hemma den där gången, när det gick på tok

för Beda, det vet ni nog, men så mycket har jag hört,

att patron hade stora skäl att tänka på henne i

testamentet, i synnerhet när han tjänat så oregerligt mycket på

skogen. Far lär ha vatt gruvligt onder den gången och

ville skjuta honom. Om nu patron på det yttersta av

sina dagar kommit till insikt om sin synd och velat låta

nådens sol skina över hela återstående delen av

familjen Sjöberg, vet jag inte varför vi ska sätta oss emot

de\»

»Bra talat», sade majoren. »Är ni alla så inpiskat

kloka här på Grålöga?»

»Jo, lit’ på de’», sade Karl. »En har väl seglat utonj-lands sjutton år. Ni skulle höra på Vesterman. Han

kan.»

»Tack, vi behöver inte Vesterman. Han ljuger som

en häst travar», avböjde Albert.

»Jaså, I tänker inte ta pengarna?» frågade Klara.

»Nej.»

»Så kan I väl ge dem till Beda.»

»Åh, hon reder sig gott.»

»Ja, det sägs ju det», sade Klara en smula

försmädligt.

Alla parterna hade nu uttömt ämnet och övergick

till att tala om fisket, solöborna och

grålögaangelägen-heter. Som vädret såg ut att vilja hålla sig vackert och

vinden stod lämplig föreslog Karl, att de skulle sticka

ut till Vitskär och försöka med noten. Albert stretade

emot först men måste ge vika för Georg och Elvira,

som förenade sig med farbror Karl.

»Jag kanske aldrig får se Vitskär mer», sade Georg.

»Prat!» röt majoren. »När du blir generaldirektör,

har du råd att ta egen båt och ledigt, när du vill.»

Albert gav med sig på det villkoret, att de skulle

segla i hans kosterbåt och inte i Karls storöka, som

han annars tänkt.

Hela familjen inskeppade sig. Karl och Klara, med

båda pojkarna samt Albert, majoren, Georg och Elvira.

Det blev en ljuvlig färd. Himlen höll sig

sensommar-blå klar. Havet glittrade. Stenvarderna på skären stodo

nästan svarta mot det luftblå. För lagom bidevind

sträckte de rätt ut till Vitskär, förbi Vingelskär,

utanför vilket Engman och Johansson blevo borta i

driv-isen, och där Anders Sjöberg sen fick springa på

skäret hela natten för att hålla kvar livhanken.

På Vitskär tog man i land och redde i ordning

middag på den slätslipade klippan utanför fiskarstugan.

Allt var sol och frid. Ungdomarna badade i lilla vikenmellan skötbräderna på ömse sidor om. Klara såg

modersstolt på sina pojkar, när majoren i full entusiasm

ropade, att Gud fader kunde inte svarvat till ett par

människokroppar bättre.

»Det är Klara upp i dagen», gnäggade Karl belåtet

utan att tänka på att hustrun för tillfället icke innehade

de normala skönhetsmåtten.

»Hm!» hostade majoren så betydelsefullt att Klara

rodnade. »Elvira är inte dålig heller», tilläde han, när

han just såg henne kravla sig upp skrattande på de

glattslipade klipphällarna och rest sig i obekymrad,

oskyldig nakenhet. Inte behövde hon bry sig om far

och farbror. Vad majoren beträffar, var han en

gammal tok, som ingen tänkte på. Men majoren njöt

likafullt.

Solstrålarna dansade lekande kring den unga,

femtonårigas harmoniska kropp, där hon vred ur sitt långa

gula hår eller hoppade på en fot i taget för att få

vattnet ur örat. Skära och höggula toner spelade och

sjöngo om hennes former i ljuset mot de djupvarma,

gröna och violetta skuggorna. Bakom henne stod den

klangblå himlen som bakgrund nästan ända ned till

fotterna, som trampade den blankt guldglittrande klippan

med ett stycke djupblått hav inflickat nere i ena kanten.

»Svensk Venus stigande ur havets skum», skämtade

majoren och såg högst belåten ut över något så

fosterländskt.

»Vad är det majoren säger?» ropade Elvira, som

fångade några av orden, som vinden bar bort till de

badande.

»Han är förälskad», svarade Karl, som gärna

uttryckte sig saftigt.

Georg höll sig påfallande tyst och tankspridd den

dagen på Vitskär. Man lämnade honom i fred. Han

gick och nosade runt på Vitskär liksom han ville sugai sig allt, som fanns gömt i sprickor och skrevor, där

stormminnena lågo kvar som tång, musslor och

vrakspillror. Han vädrade mot vinden som en jakthund

på spår, och ibland böjde han sig ned och plockade upp

några ejderdun, som ännu klibbade fast vid fläckiga

äggskalsbitar. Här fanns liv och död, sol och hav,

rymd, sälta och friskhet. Här luktade annat än hemma

på Tallholmen. Här luktade hav, frihet.

Länge stod han och såg på ängsullen i det lilla

kärret. Den böjde ödmjukt sina vita plymer för vinden.

Det såg alldeles ut som om den bugade sig för den

karska gräslökens rödvioletta huvuden, som stucko upp

mellan stenarna omkring. Tusentals knott virvlade runt

om varandra kring gistgårdens störar. De verkade små

snurrande nebulosor i världsrymden. Stjärnedans.

Trots allt detta sköna, fria solljusa, låg det något

mörkt, hotande bakom. För Georgs syn steg ur

horisonten långt borta töcken, som samlade sig till

byggnader, hus, rum, skrivbord, pappersluntor, bläckhorn,

pennskaft och linjaler. Det snörräta, det trångbodda,

det instängda med paragrafer, förordningar och lagar.

Det utstakade, linjeraka, som han måste hålla sig inom.

Det, som skulle bli hans framtid. Där satt han själv

gammal och grå, med glasögon på nästippen och

darrande händer och vände bladen i luntorna och prickade

röda bockar i kanterna.

Varför? Varför? Varför i himmelens namn skall

jag dit in i staden och bli en bit, en skruv, en liten,

liten kugg i det stora maskineriet? För att leva. Jag

kan leva lika bra här. Jag kan hyra farbror Karls

fiskarstuga. Det vete förresten gudarna, om den inte

är vår också. Far sa’ visst, att den inte gick med i

hemmansdelen på Grålöga, när farbror Karl köpte ut

oss. Jag stannar här. Fiskar och jagar. Skjuter säl

och kokar olja. Det gjorde farfar. Varför skulle intejag kunna göra det, leva av det, liksom han?

Kammarskrivare i tulln, jo, det är allt något att stå efter. Inte

det, men generaldirektör.

Fånigt! Georg spottade föraktfullt i kärret.

Ängsullen bugade vördnadsfullt.

Så där skall jag kanske också stå och bocka för

överordnade. Fy sjutton! Ja, men jag måste leva, försörja

mig. Vem har sagt, att det är nödvändigt att leva ? Och

i staden? Det kan jag väl här också.

Georg gick in i fiskarstugan. Han hade aldrig förr

tagit den så noga i skärskådande. Klara hade redan

varit inne och gjort snyggt, städat undan allt skräp,

som karlarna brukade lämna efter sig, när de lågo

härute och fiskade, tobaksaska och smörja. Britsarna voro

redan bäddade med kuddar, lakan och gråa filtar, ty

Klara hade renlighetssinne i högsta grad och hade

tagit med sig rent för natten från Grålöga. Majoren,

Albert, Georg och Elvira skulle ligga ombord på

kostern, medan Karls låg i stugan.

Under det att Georg synade stugan och dess

möjligheter som bostad för längre tid, kom Karl in.

»Jag tror du håller husesyn. Klara har gjort fint

ser jag. Ja, hon är obegripligt snäll te hålla snyggt.

Det där, som du just står och tittar på, skar jag in

för över trettio år sedan. Vi låg här och sköt fågel,

far och jag. Jag undrar, om inte datum syns ännu. Han

brukade alltid pränta dit datum, gubben. Det var en

aprildag, vill jag minnas. Spjället blåste ned och hoppa

i ansiktet på gubben. Jag glömmer inte hur han «såg ut.

Sotsvart som en nigger.»

De försökte urskilja datum och lyckades med

svårighet tyda siffran fyra ur det murknade trädet.

»Jag tyckte väl att det var i april», menade Karl.

»Tror farbror en kan leva här året runt?» frågade

Georg.»De ska" en allt akta sig för. Det blåser tvärt

genom stugan, när det kommer på de" humöret. Ho" ä’

snart hundra år.»

Georg sov oroligt den natten. Han var den förste,

som stack huvudet ur kajutan. Solen höll på att gå

upp. En skock sjöfågel plaskade redan i sundet. En

del stod på huvudet och betade på botten mellan

stenarna med gumpen i vädret. Georg kunde inte låta bli

att dra på mun.

»Kock, kock, kock!» sade ådorna, alldeles som de

ville ha hjälp med matlagning. »Ao — ao — a!»

svarade gudungarna gillande. Men prackorna uttryckte sitt

förakt med »prack, prack!» medan däremot svärtorna

snarkade lika belåtet som änderna.

Gud, tänkte Georg, vad här är härligt! Men som

däcket var alldeles vått av nattdaggen kunde han inte

kliva upp och lägga sig på det, som han först tänkt.

När Karl och han togo upp näten, fingo de rart med

fisk. Feta gulsvartstrimmiga aborrar, duktigt med

torsk och ett par präktiga sikar.

»Här ä* fiskligt värre i dag», prisade Karl. »Siken

brukar inte komma tebaks förrän i september.»

Naturligtvis kunde man inte ge sig i väg hem så tidigt

som var ämnat. Man måste ha sig ett mål nykokt fisk

på Vitskär. Karls pojkar uppförde krigsdans spritt

nakna omkring bytet, när Klara äntligen hade hjärta att

väcka dem.

Vädret höll sig lika vackert. Det lilla, som vinden

svängde mot ost, gjorde bara hemseglingen ännu

lättare. Visst bleknade det ur frampå eftermiddagen, men

sedan man satt Karls i land på Grålöga, friskade det

igen, och när stjärnorna började tändas stack kostern

in i Tallholmssundet och lade till vid bryggan.

»Nå, hur gick det?» frågade Anna, då de kommo upp.

»Han tog väl emot pengarna?»Albert bara nickade.

»Du kan inte tro, mor, vad vi haft det härligt»,

ropade Elvira. Och vad farbror Karls pojkar är söta!

Den minsta i synnerhet, Efraim.»

»Det var inte så länge sedan jag såg dem.»

»Men du skulle sett dem bada, mor!»FLICKAN MED GRÖNA PLYMEN

Georgs första lärospån i tullverket blevo inte så

farliga som han trott. Han hade lyckats hamna på

revisionsbyrån i styrelsen med detsamma. Kamraterna voro

hyggliga och vänliga mot honom och hjälpte honom

till rätta. Han framstod inte för dem ännu som någon

farlig konkurrent. När han slutat med

förmiddagsar-betet att sätta röda kråkor i kanten på de summor han

granskat, slogo flera av kamraterna sig ihop och gingo

på Runan eller något annat billigt ställe att äta. Sedan

följdes de åt till postverket, där Georg införts genom

en fattig grevestudent i tullen och som påstod, att man

kunde sno åt sig femtio kronor i månaden med att

stämpla frimärken på eftermiddagen. På kvällen gick

man på härjningståg, som varade fram på

småtimmarna. Det blev både biljard och dobbel och andra

ting, till vars avnjutande man smög i mystiska hus med

ljusstrimmor i kanten och nedrullade gardiner. Över

allt väckte Georg mer intresse än kamraterna. Han

hade varit med om stormar och lotsningar och visste

berätta om hur havet kunde ryta, när nordan eller ostan

låg på ute vid skären.

Georg invigdes på fruktansvärt kort tid i allt vad

huvudstaden hade att bjuda på. Ung och o fördärvad

som han var kastade han sig med förtjusning in i det

sällsamma och nya, men stöttes ofta tillbaka av alltrusket. Han ville dock inte visa sig ömtåligare än

kamraterna utan löpte linan ut, tills avsmaken kom efter ett

år som efter ett långt rus och han drog sig tillbaka från

kamraterna och in i sig själv.

Faster Beda hade han redan med detsamma han kom

till staden besökt för att på faderns befallning

meddela henne den stora nyheten om arvet efter patron

Åberg. Georg blev genast förtjust i faster Beda. Hon

hade något främmande och egenartat över sig. Inte alls

som ute på Tallholmen. Hon kunde tala om både

politik och konst. Hennes fina bostad innanför

parfymaffären syntes honom inte alls märkvärdig. Génom

antydningar på Tallholmen hade Georg hört ett och

annat om Beda. Han var nog klok att döma efter henne

själv. Han kunde inte se något misstänkt första gången

han var hos henne. Människor skulle alltid tala illa

om andra. Att patron Åberg en gång försyndat sig

mot henne, borde inte läggas henne till last.

En mäktig och bidragande orsak till att Georg

den gången blev förtjust i fastern var, att hon, när

arvet kom på tal, sade, att hon gärna skulle ta emot

det och att Georg skulle få tusen kronor med, eftersom

han nog hade det smått med pengar i början.

Georg gick ifrån fastern med beundran. Han gjorde

sig själv löfte att snart besöka henne igen. Det blev

inte av. Kamratlivet slukade honom. Värre var, att

det slukade hans pengar också. Han hade hyrt ett

möblerat rum på Mästersamuelsgatan så han hade tak

över huvudet, men maten blev det knappt med. På

växlarnas lättbeträdda väg föll han i rövarhänder. Man

skrev på åt varann, gjorde pengar som det hette, och

hamnade hos procentaren.

Kamraterna, av vilka de flesta voro infödda

stockholmare och bevandrade i det tekniska förfarandet att

leva på fingerade värden, blevo högst förvånade, närGeorg en dag, blek och allvarlig, förkunnade, att han

inte tänkte skriva på längre. De föraktade honom

djupt, när han sade, att han inte heller ämnade gå ut

längre. De avhånade honom, kallade honom -spisgris

och tantig och tilläde vänligt, att han nog på det viset

skulle gå långt inom verket.

Från och med detta kände Georg hur det började

pusta kyla omkring honom från kamraterna. De glada

minerna fröso bort, orden stelnade till. Ja, för all del,

man bojkottade honom inte eller gjorde det surt för

honom i tjänsten på något vis. Man lämnade honom

helt enkelt i fred som ett borttappat får.

Georg började slita ordentligt. Dag och natt. Han

tog vad arbete han kunde få, revisioner och

förordnanden. Han ville bli av med växlarna, komma ut ur

rövarhänderna, resa sig, bli fri människa. Det var ingen

lätt sak. Begären lockade. Det sjöd i hans blod. Ofta

måste han stå upp om nätterna och släcka det med en

våt handduk. Han började förstå livets kamp. Det,

som han aldrig hade läst något om i skolan och som

han därför mötte oförberedd. Ofta undrade han

varför han behövde veta, att kyrkomötet i Nicea ägde rum

325 eller syngenesisterna hade ståndarknapparna

förenade till ett rör, när hans livsuppgift ändå bara blivit

att sätta röda kråkor i kanten på sifferkolumner.

Varför lärde man inte hur man skulle strida mot världen

och sitt eget kött? Han blev så bitter, världstrött och

männi sko fientlig som man endast kan bli vid tjuguett

år. Majoren skulle varit fullt nöjd med sin lärjunge.

Mitt upp i all pessimismen kom det en dag några

rader i ett brev från Beda. Hon hade adresserat det

till tullverket, eftersom hon inte visste var han bodde.

Varför kom han inte och hälsade på? Hade han glömt

bort henne? Hon hade något viktigt att säga honom.

Georg skämdes, när han tänkte på hur han betett sig

12 Mästerlotsen.mot fastern. Han försökte inför sig själv försvara sig

med att han varit rädd för kamraterna. Han var icke

längre säker på att Bedas fina salong var så oskyldig

som den såg ut. Det skulle bara fattas, att kamraterna

snokat reda på, att hans faster hade en parfymaffär med

fin salong innanför.

Fy sjutton, vad jag har varit feg! Vilken tarvlig

stackare, sade han sig. Faster har haft det svårt, det sade

far. Och så beter jag mig så lumpet mot henne!

Nästa söndagseftermiddag gick han till faster Beda

med ångerfullt hjärta. De sågo varandra mycket

allvarligare och djupare i ögonen än första gången de

träffades. Beda ville försöka läsa ut vad som kommit

åt pojken efter han hållit sig undan så länge. Georg

ville forska efter vad som dolde sig bakom allt i den

fina salongen, där de sutto.

De misslyckades båda. Beda fick endast klart för sig,

att Georg suddat med kamraterna liksom alla

ungdomar. Georg fick stadfäst sitt intryck av att fastern

hade gott om pengar. Det bestyrktes ytterligare, när

Beda frågade honom, varför han inte kommit och

hämtat de tusen kronorna, som hon lovat honom, att han

skulle fä av hennes arv efter patron.

Det hade han glömt bort, märkvärdigt nog. Inte

hade han heller trott, att hon menade allvarligt med

det.

Hon menade alltid allvarligt, när det handlade om

pengar. Så tog hon fram en lång sedel, vars make

Georg aldrig sett. Inte ens på revisionskontoret såg

man så stora sedlar.

»Det är din», sade hon och log. »Men du måste lova

mig att försöka klara dina skulder med den först och

främst, om du har några.»

Georg kunde inte låta bli att rodna, när han tog emot

sedeln. Hon hade ändå gissat rätt.»Jag vet vad det vill säga att ha något mörkt, som

trycker en», fortsatte hon. Din far skulle minst av allt

gilla det. Hur mycket är du skyldig?»

Frågan kom så tvärt och oförberett, att Georgs svar

hoppade ut ur munnen på honom tvärt.

»Så där uppåt femtonhundra kronor», sade han och

blev ännu rödare i ansiktet. Han skämdes som han

inte gjort på länge. Varför skulle han förråda sig inför

henne ?

»Men jag betalar av månatligen, faster», tilläde han

försonande.

»Är det växlar ?»

»Det mesta.»

»Du har väl inte fallit i händerna på procentare?»

Hon såg så skämtsamt uppsluppen ut att Georg inte

ville svänga sig utan erkände, att alla växlarna lågo

hos en procentare ute på Kungsholmen.

»Kunde tänka mig det, efter du blivit så blek se’n

jag såg dig. Ja, inte nu just, för nu ser du ut som en

kokt kräfta i ansiktet, men när du kom in såg du

riktigt nerskuren ut.»

Georg hade hemma på Tallholmen hört talas om faster

Bedas slagfärdighet och rappa tunga. Nog talade hon

ett osminkat språk, fast hon såg förnäm ut.

»I morgon kommer du igen — vilken tid är du ledig?»

»Mellan tre och fem. Jag tjänstgör i posten från

klockan fem.»

»Bra. Då kommer du hit och hämtar mig, så far vi

tillsammans ut till den där farbror på Kungsholmen och

gör upp med honom på en gång. Jag vet hur de skall

tas. Var inte rädd du. De har så dåligt samvete de

flesta, att de inte vågar bråka. Är det femtonhundra

kronor med ränta?»

»Nej, räntan var extra. Två hundra kronor kanske.

Högst.»»Då säger vi två hundra», föreslog Beda. Är de på

halvår, växlarna?»

»Nej, på tre månader, kvartal. Och räntan är inte

mer än högst två hundra.»

Beda gick bort och tog upp en annotationsbok i rött

skinn ur skrivbordslådan samt skrev några siffror raskt.

»Det var en söt ränta — femtio procent! En riktigt

trevlig farbror», sade hon och knep ihop ögonen så

komiskt att Georg måste skratta. »Tycker du inte, att jag

är styv i att räkna?» frågade hon.

»Vi har visst sinne för matematik», svarade Georg.

»Du tycks åtminstone ha det för högre värden»,

skämtade hon. »Ja, då får jag ta ut mer pengar i morgon»,

tilläde hon suckande. Det gör ingenting, för det är

patron, som betalar.»

Georg hade aldrig förr känt sig så översvallande glad.

Alla bekymren slopades på en gång. Det blev ännu

mer ljust omkring honom, när fastern anförtrodde

honom, att mästerlotsen, hans far, absolut inte ville ta

emot sin andel i arvet efter patron utan skrivit till

henne och frågat, om hon ville ha det, då hon dock var

den, som egentligen hade rätt till allt. Hon hade inte

kunnat bestämma sig. Hon hade alltid tyckt bror

Albert ta för strävt och hårt på allting. Han var

förfärligt god i grund och botten. Bättre hjärta fanns inte,

men Gud vad han var raklinjad och envis. Varför

kunde han inte ta pengarna för hustruns och barnens skull.

»Men nu vet jag hur jag gör. Jag skriver i morgon

dag, att han kan låta skicka mig sin andel. Så

testamenterar jag den till dig och Elvira efter mig», sade

hon. »Eller låter dig få hälften med detsamma.»

Fastern blev så glad över lösningen att hon tog och

slängde runt med Georg i salongen och slog ned en fin

vas, något som hon sade sig strunta i.

Georg älskade henne. Ingen skulle säga något ontom faster Beda hädanefter. Kärleken stegrades till

avgudadyrkan, när fastern frågade honom, om de inte

skulle på operan och höra Lohengrin. Men kanske han

var upptagen — av någon annan?

Det glittrade till tjuvpojksaktigt i fasterns ögon.

Nej då, visst inte. Han hade ingenting att göra hela

kvällen. Det vore förfärligt roligt. Han måste bara

hem och klä om sig, ta på sig svart långrock, för han

kunde inte gärna gå i kavaj.

Fastern mönstrade honom en stund, rättade på hans

halsduk, plockade på rockkragen och drog ned rocken i

ryggen.

»Det kan du visst, det», avgjorde hon. »Det är ju

svart kostym du har på dig. Och stärkkragen är ren.

Du är riktigt söt!» Och så kysste hon honom mitt på

mun.

Jag går i döden för henne, tänkte Georg.

De fingo en förfärligt trevlig kväll tillsammans.

Georg hade bara en gång förut varit på operan. Då

hade han hamnat på hyllan på femte raden med några

av kamraterna, som gällde för att vara musikaliska och

snobbade med kontrapunkt, trioler och synkoper och

andra obegripliga facktermer. Nu satt han däremot i

andra radens fond bredvid faster i violett siden och

gnagde konfekt ur en knastrande papperspåse på lediga

stunder. Sedan bjöd faster Beda på supé på

Hambur-ger börs. Folk tittade mycket på dem, i synnerhet på

Beda, som åt, iförd en stor Rembrandthatt av svart

sammet med vit strutsplym, som vajade för varje

rörelse med huvudet. En herre med långt, grått hår och

helskägg kom förbi och hälsade artigt på henne. Hon

böjde lätt på huvudet till svar. Georg såg, att det drog

som en aning av ett leende kring hennes mun.

»Bankir Norin», sade hon förklarande.

Georg fylldes av svartsjukans glöd. Han vart hetom huvudet. Efter supén följde han henne som en

på-passlig pudel ända till parfymaffären och såg, att hon

gick in. Han var inte så litet kollrig i huvudet, när

han såg dörren stängas efter henne och gick hem till

sig i kvalfull ensamhet.

Jag måtte väl inte blivit kär i min egen faster? tänkte

han.

Han kunde inte sova utan låg i mörkret och

grubblade länge, tills han äntligen fylldes av den sunda,

förnuftiga och sömngivande idéen, att han älskade henne

icke så mycket för hennes egen skull som icke mer för

att hon ville rädda honom ur procentarens rövarhänder.

Hans matematiska sinne hade segrat över hans hjärta.

Dagen därpå gjordes hela affären med procentaren

upp på mycket lindrigare villkor än vad Georg

någonsin kunnat drömma om. Han häpnade över fasterns

förmåga att kunna ta den gamle procentar räven så

praktiskt och säkert. Hon kom med både juridiska och

ekonomiska skäl. Georg var icke myndig, när han skrev

på växlarna. Den bestämda räntan kom säkert under

ockerlagen. Hon hade en mycket god vän, som varit

justitieminister, och han hade i dag på morgonen sagt,

att ville man inte lämna ut växlarna mot skälig

räntebetalning, kunde de vända sig till polisen.

»Faster är nästan lika styv ekonom som farbror

Erik», prisade Georg henne, när de lämnade

procentaren.

»Det är det småländska blodet», svarade Beda. »Mor

var småländska, vet du. Det är ett klokt och sparsamt

folk. Far var inte heller bortkommen, när det gällde

pengar, fast han kunde slarva, när andan kom över

honom.»

Från den dagen med faster Beda tycktes idel goda

makter hägna Georg. Det kändes nästan som någon

okänd storhet beskyddat honom på alla möjliga vis itjänsten. Han fick fina förordnanden. De äldre e. o.

kammarskrivarna i tullverket började titta snett på

honom och muttra något om Georg Sjöbergs otroliga

förmåga att slingra sig fram. Somliga beskyllde

honom rent ut för att ställa sig in med vederbörande.

Han hade blivit en farlig konkurrent vid tillsättning av

lediga ordinarie tjänster.

Hela saken var, att Georg hade större förmåga än

kamraterna att koncentrera sin vilja, att bortse från

det tillfälliga och hålla sig till det väsentliga. Han

prisade ofta majorens ständiga tjatande om

nödvändigheten av att behärska och utveckla sin vilja. Det gav

ryggrad åt handlingen. Georgs fabulösa lätthet att

handskas med siffror blev snart bekant i tullverket.

Ehuru endast extra tjänsteman fick han

förtroendeuppdrag i kommittéer och utredningar. Han började

glömma bort Tallholmen, friheten och havet, allt det

gamla som han trott det skulle vara så svårt att lämna.

Någon gång skrev han ditut, till far och mor eller till

Elvira, men det hela hade blivit honom något

ovidkommande, som man visserligen hade blodsband med,

men som dock man mest höll fast vid som en

ofrånkomlig skyldighet. Tullverket slukade all hans tid. Han

tuggade siffror, reglementen och förordningar dag och

natt. Ledsamma tulltaxor åt han med samma

begärlighet som en annan tog en biffstek. Han knaprade på

den historiska tullutvecklingens hårda kaka och drack

därtill nationalekonomins beska öl. Han sökte orsak,

samband och utveckling. Det nyligen genomförda

protektionistiska tullsystemet gav tillräckliga anledningar

för en hungrig hjärna att söka tyda de svåra gåtorna

om ett lands väl eller ve. Sverige hade haft en

fruktansvärd ekonomisk kris. Skulle tullarna hjälpa?

Georg räknade, kalkylerade, spekulerade om

tidsvärden och fluktationer, glömde bort människorna ochlivet. Abstraktionen tog honom, men verkligheten

glömde inte honom. Det fick han ett hårt bevis på.

Han hade icke fått tid att besöka föräldrarna ute på

Tallholmen. Minst av allt på somrarna, då högre

förordnanden in-om tjänsten strömmade ut över de extra

tjänstemännen och ingen av dem vågade att avsäga

sig sin del av det söta flödet. Några gånger hade

mästerlotsen varit i staden för lotsverkets räkning, men

då blev det bara ett kort sammanträffande på någon

restaurant för att äta middag med Georg, som alltid

hade bråttom.

När det blev sommar igen, skrev Elvira och bad

Georg att åtminstone komma ut över en söndag och

hälsa på. Nu gick det båt ut till Tallholmen fram och

tillbaka på söndagen, så nog kunde han göra sig loss

bara han ville. Men du vill naturligtvis inte, du har

det roligare i sta’n.

Georg lovade att komma en söndag, han kunde inte

säga när. Det berodde på så mycket.

Söndag efter söndag under sommaren sutto de och

väntade ute vid Tallholmen. Georg kom icke. I stället

kom något, som ingen drömt om, möjligen Anna i de

mörkaste stunderna i sitt liv.

På gröna sätet vid ångbåtsbryggan satt Anna

Sjöberg bland gummorna och solade sig belåtet i väntan

på ångbåten, som redan låg på andra sidan av

Solöbaden. Högsommarhimlen stod hög och klar med

vinden från väst. Utåt gattet låg havet komblått.

Lust-kuttrar med alla segel tillsatta började redan svepa

förbi utåt. Som stora svanor kommo de brusande i

sundet mellan Tallholmen och Solö. Lotsarna uppe i

backen kände de flesta av båtarna.

»Jaha, där är konsul Olssons — nej, jag tror han

fått ny mast — där är kommendörkaptens "Triumf"

— han har visst nystrukit henne i botten f inare än van-ligt — vad ser jag? Det är min själ rådman Dahls

gamla hederliga "Marie-Louise’, som kommer sättandes

ända inifrån Vaxholm! Tänk, hon tog första pris en

gång ute vid Sandhamn, sägs det.»

Lotsarna skrattade menande åt varann.

Gummorna på gröna bänken talte om

hushållsbe-kymmer och hur skamligt sockret stigit. De unga

flickorna nojsade med pojkarna nere vid bryggan. Alla

prålade i söndagskläder, gummorna mest i svart och

med vattenslickat hår, där man såg benan sticka fram

under schaletten finare än vanligt för att utmärka

vilodagen.

Nu lämnade ångbåten Solöbryggan och stack över

till Tallholmen. Bländande vit i solljuset kom den. Det

blänkte och glittrade i ventilerna. Röken knollrade

sig riktigt vackert efter den.

I dag kommer Georg bestämt, tänkte Anna. Jag

känner mig så underlig till sinnes.

Hon såg efter Albert och Elvira. De hade visst

uppgivit hoppet. Ingen av dem tycktes bry sig om

ångbåten. Albert stod kvar bland lotsarna uppe i backen,

och Elvira bara skrattade nere bland ungdomen.

Ångbåten hade ännu många passagerare kvar. De

stodo längs relingen på överdäck och kikade kritiskt

på Tallholmen. De flesta skulle ännu längre ut, ty på

söndagarna tog sig ångaren en extra tur på havet.

Anna reste sig och gick några steg nedåt bryggan

för att se bättre vilka som gingo i land. Nej, ingen

Georg den här gången heller. Annars var det många,

som skulle till Tallholmen, de flesta stockholmare, det

syntes. De skulle hälsa på sommargästerna. De

kom-mo med påsar och väskor, tidningar och paket och

hälsades med förtjusta dunkningar i ryggen och soliga

leenden. Arm i arm eller med armarna om livet på

varann vandrade de kvinnliga sommargästerna och denykomna uppför backen, medan barnen fingo nöjet att

knoga på farbrors eller tants tunga kappsäck och

husfadern med huld och lycklig uppsyn mottog

söndagstidningen i vängåva av den man, som han tidigt på

morgonen förbannat inför hustrun och frågat varför inte

de där fördömda stockholmarna kunde lämna en i

fred på de fattiga söndagarna, då man behövde vila

sig ute på landet.

De stadigvarande, äkta tallholmsborna fingo inte

många besökande. Den ena efter den andra gav sig i

väg hem. Anna hörde till dem, som dröjde längst

kvar. Hon stod och tittade efter ångbåten, när den

for utåt havet. Någon viftade med en studentmössa

ombord.

»Ingen Georg i dag heller, mor!» ropade Elvira, när

hon gick förbi Anna uppåt backen med flickorna, som

pratade i mun på varann och kvittrade och skrattade.

Hon tar det lätt, tänkte Anna. Albert hade inte ens

brytt sig om att gå ned till bryggan. Han hade

uppgivit hoppet alldeles om att sonen skulle komma ut.

En besynnerligt klädd ung flicka, som Anna redan

lagt märke till därför att hon bar en stor, marinblå

hatt med grön plym i och därför att hon såg bra ut,

gick liksom sökande uppåt vägen. Hon hade kommit

med båten och bar en lätt handväska. Ett ögonblick

såg det ut, som om hon tänkte gå upp till lotsarna i

backen för att finna sig till rätta i det osäkra

farvattnet, men så åtrade hon sig och styrde kurs på

gummorna på gröna bänken.

Visste någon av dem var mästerlotsen Sjöberg bodde?

Jo, det visste de. Hon kunde få bästa upplysningar

av henne därnere på bryggan, hon, som just nu kom

uppåt. Hon kände nog var Sjöbergs bodde, hon!

Gummorna logo i njugg. Den såg då riktigt tokig

ut! Ja, se de stockholmarna. De kunde spöka ut sig.Jaså, Sjöberg fick främmande ändå, fast inte den

efterlängtade pojken iddes fara ut till föräldrarna. Grön

pl vm! Oj oj!

Flickan med gröna plymen gick nedåt Anna. De

tittade mönstrande på varann.

»Kan ni säga mig, var mästerlotsen Sjöberg bor?»

frågade flickan.

»Jo, det kan jag nog», svarade Anna. »Jag —.»

Hon hejdade sig. Det liksom klack till i henne. Vad

i Herrans namn ville den där människan Albert?

»Om ni kommer med mig, skall jag visa.»

De satte sig i rörelse uppåt vägen. Gummorna på

bänken fastställde med full enighet, att Anna Sjöberg

inte såg så värst trakterad ut av besöket. De började

tissla och tassla på bänken. Anna växlade inte ett ord

med det där stockholmsspöket. Jo jo, det var inte så

roligt att få andra främmande än dem man väntade

sig. För inte tycks de känna varann. Kanske nå’n

släkting till Albert Sjöberg? Kanske det rent av var

systern, Beda, hon som skulle ha det så bra i sta’n?

Nej, hon var mycket äldre. Den här såg inte ut att

vara mer än tjugu år. Beda hade nog nått sina modiga

fyrtio. Och Beda och Anna måtte väl känna varann.

De voro ju från Grålöga båda. Nej, gröna plymen

hörde nog till mästerlotsens bekanta. Ja, se de

karlarna ! De voro alla lika.

Det stämde med verkliga förhållandet, att Anna

Sjöberg och gröna plymen inte växlade ett ord med

varann, medan de gingo uppåt.

Anna brydde sin hjärna. Hon tittade i smyg på

flickan, som gick bredvid. Hon såg bra ut. Ljust hår.

Fin näsa. Men läpparna voro onaturligt röda, stora och

tjocka, alldeles som Gustaf Brinkmans---------------.

En blodvåg sköljde uppåt huvudet på Anna. Hon

trodde hon skulle falla. Hon stannade och tog sig åthjärtat. Den gröna plymen stannade också och såg

förvånad på henne. Anna bara stirrade. Hon trodde

inte sina ögon. Gud, i himlen, att hon inte förstått

det med detsamma. Det var ju Jenny! Jennny, som hon

aidrig sett sedan den gången, när de lade flickebarnet

vid hennes bröst och tryckte det till sig i blandning av

lycka och skam. Vegafärden — raketerna -—

Brinkman — alltsammans.

Nu blev hon likblek.

»Mår ni illa?» frågade gröna plymen.

»Jag får litet ont ibland», sade Anna.

Tankarna rusade och brusade i hennes hjärna. Bort!

Bort! skreko de högljuddaste.

Hon började gå igen. Flickan följde henne tyst.

Jag måste ha bort henne, få henne undan, innan

Albert får se henne. Väl, att han står kvar därborta i

backen med lotsarna. Varför har hon kommit hit? Allt

är upptäckt, förrått. Jag går i sjön. Men flickan?

Jag måste veta vad hon vill. Hur har hon kunnat få

reda på mig? Jag var ju så försiktig. Snickarns har

naturligtvis skvallrat. Och ändå fick de så mycket jag

kunde skrapa ihop den gången. Flera hundra kronor.

Och sedan vart år. Jag vet v-äl, vad jag haft svårt att

få ihop pengarna. Hur jag fått springa här och låna

i stugorna under tysthetslöfte så att inte Albert skulle

få tag i det. Hur har jag inte fått trassla! Och så

kommer hon ändå och frågar efter mästerlotsen

Sjöberg. Jag kunde mörda henne. Mitt barn? Mitt eget

barn? Jag har betalt för det. Köpt mig fri. Det är inte

mitt endast. Det är lika mycket Brinkmans. Allt är

slut. Vad skall jag göra? Vad skall jag göra?

»Är det långt till Sjöbergs?» frågade gröna plymen.

»Ett stycke ännu. En kvarts timme kanske.»

Anna såg mycket tydligt stugan. Det var inte tvåminuter dit, men hon vek i stället av med gröna plymen

åt andra hållet. Vinna tid, tänka, besinna sig.

»Känner I mästerlotsens ?» frågade Anna.

»Nej.»

»Varför vill I träffa dem då?»

»Det vet jag inte, om jag kan säga er. Det är

egentligen fru Sjöberg jag ville träffa.

Gröna plymen måste också vinna tid, tänka och

besinna sig inför en så klar och direkt fråga. Hon visste

med sig, att hon var ute i ett ömtåligt ärende. Hon

hade alls icke lust att bara göra som snickare

Johanssons ofta rått henne, när det skar ihop sig mellan dem

och både snickarn och hans viv öste ut sin galla över

den stackars flickan, som hade svårt att fatta, att hugg

och slag skulle tilldelas henne rikligare än mat och

kläder och därför sade, att hon tänkte gå sin väg från

dem. Snickarn var värst, isynnerhet när han druckit.

»Ge dig i väg, när du vill, satunge! Far ut till din

riktiga mamma! Hon blir nog glad åt att få se vilken

juvel hon satt i världen och som aldrig tänker på

annat än på pojkar och kläder och aldrig vill ta sig till

något nyttigt utan bara ränner gatorna omkring

utspökad som en fågelskrämma.»

När flickan då en gång frågade rent ut, hur hon

skulle kunna få tag i sin riktiga mamma, och snickarn

var i extra dåligt humör, slapp hela sanningen ur

honom.

»Jo, det skall jag säga dig, horunge! Din riktiga

mamma bor på Tallholmen ute i skärgården och är

gift med mästerlotsen Sjöberg. Så nu vet du det! Far

i frid! Jag skall gärna betala resan, bara vi slipper

se dig mer.»

På det viset hade gröna plymen en söndag satt sig

på ångbåten och farit ut till Tallholmen. Vad hon

skulle säga eller hur hon skulle handla, tänkte honmindre på. Hon ville bara komma bort från snickarns.

Hennes stackars hjärna hörde icke till de klaraste. I

somliga praktiska ting såsom när det gällde att laga

mat föreföll hon normal, i fråga om att sy kläder och

montera visade hon nästan fanatisk begåvning utom i

att välja färg, men annars föreföll det som om det

fanns gott om mörka fläckar i hennes själsliv. Hon

hade svårt att dra ut konsekvenser av sina handlingar,

gjorde sig aldrig reda för följderna, lydde mest

impulser. När hon nu hade en riktig mamma, som säkert

höll av henne, föreföll det henne enkelt och naturligt,

att hon sökte upp henne. Att denna var gift med en

mästerlots betydde bara, att det var hennes far, som

kanske inte ville låtsas om henne. Hon begrep, att hon

måste vara försiktig. Det var allt. Sin riktiga mamma

måste hon dock se.

»Det var rysligt vad det är långt till Sjöbergs», sade

hon, när de gått en stund.

»Vi är snart där», svarade Anna. Hon önskade, att

Tallholmen varit många mil i omkrets så de bara

kunnat gå och gå. Ett tag funderade hon på att ro över

flickan till Solö och släppa henne där för att få henne

undan, vinna tid för ögonblicket, för att tänka. Hon

förstod, att det icke skulle gå. Flickan skulle

naturligtvis fråga i stugorna där efter mästerlotsen Sjöberg,

och så hade man eländet igen. Nej, det fanns

ingenting annat än att lämna flickan kvar på Tallholmen och

själv ge sig över till Solö och be om hjälp hos

missionspredikanten. Han måste rädda henne. Här på

Tallholmen kunde de icke hålla på att vandra runt i

evighet, upp och ner i bukter och slingringar mellan

stugorna.

Anna mötte bekanta. De tittade nyfiket på flickan

med gröna plymen. När som helst kunde det falla den

där underliga varelsen in att fråga efter mästerlotsenSjöberg. Då skulle det bli skönt. Nej, bättre göra slut

på en gång, lämna åt slumpen och ödet att ta hand om

fortsättningen och själv försvinna. Tänk, om någon

mötande hälsade henne med — goddag, mor Sjöberg!

Hur står det till ? Hur mår mästerlotsen ? Gud i

himlen ! Vilket elände!

Nu syntes Sjöbergs stuga igen med det stora

körsbärsträdet. De hade gått runt Tallholmen och

nalkades stugan från andra sidan. Nu måste det bli slut.

Nu gick det inte längre.

»Där bor Sjöbergs», sade Anna och stannade och

visade mot stugan. »Om det inte är någon hemma, så

kan hon sätta sig och vänta under det stora

körsbärsträdet, så kommer de nog snart. De brukar aldrig vara

länge borta, någon av dem. Mor Sjöberg brukar gå

i missionshuset på Solö, men hon har nog hunnit hem,

tänker jag. Mästerlotsen brukar sitta och röka pipa i

lä av huset på andra sidan.»

Anna hörde själv hur grumlig rösten blev och kände

hur ögonen tårades.

Hon stod inte ut längre.

»Jag skall den här vägen», sade hon och vände. Hon

strök sig över ögonen med förklädet. »Ajö, ajö! Jag

har litet bråttom.»

Flickan såg en smula förundrad på henne, men

nickade igen och fortsatte mot stugan. Anna vände om

och skyndade mot andra hållet. Hon visste inte hur hon

kom ned till stranden och fick loss en roddbåt nere

hos Öhmans, där ingen fanns hemma. Bäst det var

satt hon ute på sjön och rodde för brinnande livet över

sundet mot Solö.

Han kan inte se mig. Han sitter på andra sidan huset

och röker, om han inte står kvar i backen vid

ångbåtsbryggan och pratar med lotsarna. Elvira har nog gått

bort till Vestergrens med flickorna. Det brukar de.Det är bestämt Augusta Ekman, som står där och

vinkar med röda förklädet. Kanske hon vill med? Hon

tror väl jag far över till missionshuset. Undrar nog

varför jag tog Öhmans båt. Åhnej, med mig får ingen

sällskap.

Hon rodde som hon aldrig gjort förr. Bort! Bort!

Till andra sidan.

Nu hade flickan med gröna plymen säkert hunnit in

till Sjöbergs. Varför kallar jag henne inte för Jenny?

Det var ju Gustaf Brinkman som så gärna ville att hon

skulle heta Jenny, om det blev en flicka. Inte jag. Jag

ville ingenting. Att jag inte fick dö den gången! Så

hade allt varit slut. Hon har satt sig under

körsbärsträdet och väntar. Besynnerliga ögon hade hon. Och

en så förfärlig grön plym i hatten. Varför skall jag

bry mig om hurudan plym hon hade? Vad har jag

med henne att göra? Det är inte mitt barn! Det är

inte! Det är Gustaf Brinkmans. Det var han, som

narrade mig! Bedrog mig! Men han, han sitter

därute på Grönö gård och vet ingenting om det, som sker.

Att Jenny är här och jag sitter i en båt och ror som

en vansinnig för att komma från hans barn. Han

tror —.

Roddbåten skrapade mot stenarna vid Solö strand.

Hon gav sig icke tid till att landa vid bryggan nere vid

det stora, röda tullhuset utan stakade sig till strand och

drog upp båten, så mycket hon rådde. Hon började

springa genom skogen upp mot missionshuset. Hon fick

hjärtklappning och måste stanna. Gudskelov, nu såg

hon inte Tallholmen längre, och de kunde inte heller

se henne. Gud skulle nog hjälpa henne. Bara hon bad

honom länge och ivrigt, bad om nåd och

förbarmande.

Hon föll på knä bland linneor och anropade den

mäktige ovan de höga grantopparna. Hon sträckte sinahänder mot den blå himmelsbiten däruppe. Ur

skuggan av de stora träden steg den brinnande, flämtande

och varma bönen och bad om förlossning och hjälp.

Hon visste icke av orden. De strömmade ut ur hennes

eget hjärta som om ett källsprång öppnat sig i den

gröna mossan bland alla linneorna. Det sorlade från

hennes läppar om livets alla hemligheter, dem vi aldrig

våga anförtro någon annan än den mäktige ovan

molnen. Det sorlade om synd och ångest, om längtan efter

kärlek, om urskuldan över något som var starkare än

hon själv, något som tog henne i sitt våld och dräpte

hennes vilja. Hon ville icke svika Albert den gången

— nej, Herre Gud, tro det icke — jag ville det icke,

men jag måste — jag älskade .

Hon böjde ned huvudet i mossan och viskade åt

den, att Gustaf Brinkman var så vacker.

Men så erinrade hon sig Gud ovan trädtopparna igen

och bad honom förlåta, förbarma sig. I sexton år har

jag stridit mot min vilja. Herre, du vet, att jag varit

Albert trogen ända sedan den gången han kom hem

från Högarna den natten då jag var borta hos patron

Åberg för att hjälpa med serveringen! Herre, du vet,

att jag har kämpat och stridit för att resa mig ur

synden! Låt icke detta övergå mig! Låt mig slippa!

Herre! Herre! Förlåt mig! Tillgiv mig!

Hon kastade sig ned i mossan och grät bittert.

Hennes stackars kropp skälvde och skakade i våndan, tills

den äntligen föll i ro av suset från vinden genom

granskogen. Hon reste sig upp. Det tycktes henne som om

Gud själv talade till henne däruppe ovan trädtopparna.

Det var suset av hans röst hon hörde däruppe, ett

hug-svalande, blitt sus, evigt och stort som den mäktige.

Det blev så förunderligt stilla och skönt i hennes

hjärta. Hon strök hårslingorna ur pannan och gick

13 Mästerlotsen.vidare. Gud hade hört henne. Gud hade förlåtit henne.

Missionspredikanten behövde bara bekräfta det.

Nej, jag går icke till honom. Där sitter alltid fullt

med gummor inne hos honom hela söndagen. De har

ingenting med min synd att göra. Och vad skall

missionspredikanten tänka? Olsson har alltid trott det

bästa om mig alltifrån första stund han kom ut till

Solö som predikant. Han skulle icke förstå henne. Han

kände henne icke från början. Nej, gamla pastorn

skulle begripa henne bättre. Han, som vigt henne och

Albert och kände Grålögarna och fiskarlivet. Han

kunde vara hård, men rättvis var han. När Gud nu

hade hört henne, kunde han inte neka höra henne. Han

hade känt far och mor. Han hade begravt Alberts

mor. Han är den ende rätte. Olsson är för ung. Hur

skulle jag kunna säga honom det mitt i ansiktet, att

jag har ett barn utom äktenskapet? Nej, nej!

Anna glömde alldeles bort, att hon själv övergivit

statskyrkan för att sluta sig till waldenströrnarna. Det

var i detta ögonblick betydelselöst för henne.

Dogmerna sjönko i djupet. På dem kunde ingen människa

rädda sig i själanöd. Då behövdes det en människa,

en hand att trycka, en arm att gripa efter, ett hjärta,

som förstod.

Den gamle pastorn, som hon icke sett sedan han var

hemma hos Sjöbergs för att tala om arvet efter patron,

steg för hennes inbillning fram som den vördade,

åldrige, honom, som skärgårdsfolket lastade sina

synder på.

Pastorn hade nyss kommit hem från kyrkan.

Högmässan hade som vanligt varit dåligt besökt. De

frireligiösa gingo hellre till missionshuset. Det fanns

ingenting att göra åt. Den mänskliga dumheten var

obotlig.

Han hade tänt sin studentpipa, beväpnat sig medglasögon och satt sig i gungstolen i arbetsrummet för

att läsa. Genom det öppna fönstret doftade nyslaget

hö och sken solen in. Hushållerskan hade nyss burit

in kaffet åt honom. Pastorn älskade att få sig en

kaffetår efter gudstjänsten. Det stimulerade humöret, och

det kunde sannerligen behövas. Så litet folk i kyrkan

som i dag hade det inte varit på länge. Om inte några

av sommargästerna hittat dit, hade kanske klockarn

och han blivit ensamma i kyrkan.

Pastorn läppjade på kaffekoppen, som hushållerskan

ställt på bordet bredvid gungstolen. Så lutade han sig

tillbaka och tog den vanliga söndagslektyren, Platons

Politeia från bordet. Han älskade den gamle

stats-uppbyggaren, som trodde sig kunna finna lösningen till

den mest sinnrika sammanslutningen i de enkla

huvud-dygdema, visheten, tapperheten och måttfullheten.

Dessutom dyrkade pastorn grekiskan i och för sig.

Tillfällena att gnugga denna sin språkkärlek mot andra

människor på Solö voro icke särdeles talrika. Pastorn

höll därför oftast monologer på grekiska, något som

kom hushållerskan att tro, att pastorn fick ett anfall

av tokeri var söndag efter högmässan, emedan han

talade ord, som ingen begrep, då han satt där och gungade

av och an.

Pastorn var mitt inne i detta tokeri, då hans

grekiska monolog stördes av en knackning på dörren till

förstugan.

»Kom in», ropade pastorn på god svenska och tittade

över glasögonen mot dörren. Den öppnades försiktigt.

Anna Sjöberg trädde in med den svarta schaletten

djupt neddragen.

»Vad blåser det nu för vind, efter mor Sjöberg hittat

hit?» skämtade pastorn. »Har hon inte gått fel? Eller

tänker hon vända tillbaka till det rätta fårahuset! Stig

fram!»När Anna Sjöberg varken svarade eller gjorde min

av att lämna platsen vid dörren, fortsatte han:

»Tror hon jag tänker äta upp henne? Stig fram,

hon, mor Sjöberg, till varulven och låt oss språkas vid!

Jag antar, att hon har något viktigt på hjärtat efter

hon är så tyst och står därborta vid dörren. Det är

inte farligare längre fram. Seså, var inte dum nu!»

Pastorn reste sig ur gungstolen och gick bort till

henne. Han gav henne hand och förde henne med milt

våld framåt till soffan, där han så gott som tvingade

henne att sätta sig i ena hörnet, medan han själv satte

sig i det andra.

»Så där ja, nu är vi så nära varann att vi kan talas

vid utan att skrika och ändå inte så nära att vi genera

varann. Hur står det till med mästerlotsen ?»

»Jo, tack, pastorn. Albert har det bra än så länge»,

svarade hon med svag röst.

»Barnen också?»

»Joo, då! På dem är det inget fel.»

»Vem är det fel på då?» skojade pastorn. »För

något fel är det. Det begriper jag. Skall mor Sjöberg

lämna missionshuset? Har hon tröttnat på

waldenströ-marna och alla deras konster? Det skulle inte förvåna

mig. Statskyrkan är nog den kyrka, som står i längden,

vad de än säger därborta i det röda trähuset. Min

kyrka är sten. Den håller i århundraden, årtusenden.»

Pastorns röst förlorade den skämtsamma klangen.

Här fanns mitt framför honom ett av de borttappade

fåren, som tydligen ville tillbaka. Hon skulle icke

inbilla sig, att det gick så lätt. Att man bara behövde

springa ut och in som i missionshuset. Åhnej, min

gumma lilla! Först avbön ordentligt för att hon

lämnat det rätta fårahuset.

Pastorn bolmade ut ett duktigt tobaksmoln och drog

ett nytt drag. Den gamla studentpipan snarkade tillbelåtet. Hon gillade fullständigt pastorns åsikt. Visst

kunde man sjunga Gluntarna ibland och skoja, men

allvar skulle det vara i tjänsten.

»Nå, hur länge skall vi sitta här och tiga?» frågade

pastorn. »Det är väl inte det mor Sjöberg kommit hit

för ?»

»Nej, goda pastorn, det är det inte.»

»Vad är det då?»

»Det är något annat.»

»Det förstår jag med. Sjung ut bara!»

Pastorn började bli ond. Anna förstod det. Hon

kunde inte längre undkomma. Sanningen måste fram.

Den kom också, fast sönderhuggen, förvirrad, blandad

om varann i handlingsförloppet och mängd med tårar

och utrop. Pastorn satt stilla och lyssnade. Det gällde

icke alls statskyrkan. Det gällde ve eller väl för en

trasig människosjäl.

Åh, hon var så gränslöst olycklig! Jenny hade

kommit alldeles nyss med båten från stan. Nu skulle

Albert få veta allt, och hon kunde ingenting göra. Den

gamla, gamla synden! Som hon trodde, att Gud

förlåtit henne. Åh, pastorn skulle bara vetat vad hon bett

Gud om förlåtelse för den gången med Brinkman.

Albert hade varit borta på långlotsning och så hade

Gustaf Brinkman frestat henne med att följa med att

se på Vegas infärd till Stockholm. Nog mindes pastorn

den dagen?

Pastorn bara nickade.

»Jag ville det inte, pastorn! Ville inte! Jag vet inte

själv hur det gick till. Brinkman och jag vandrade hela

natten för att få ett rum åt mig. Till slut följde jag

honom hem. Han hade rum på ett hotell. När det så

skulle komma, barnet, visste jag inte till mig. Albert

låg ute på Högarna hela den vintern. Det var

blidvinter. Kanske han inte heller ville träffa mig. Kanskenågon talat illa om mig. Det fanns så många som sade

vi skulle skiljas. Så for jag till sta’n och födde

flickan. Ett snickarfolk lovade ta henne som eget barn.

Och jag måste skaffa pengar. Måste, till vad pris som

helst. Så Albert inte skulle få veta något. Jag trodde

min skuld var betald. Min synd! Och så kom hon i

dag, Jenny, med ångbåten, utan att skriva, utan att

underrätta. Åh, vilket elände! Hon kände inte igen

mig — hur skulle hon kunna det — men jag kände igen

henne med detsamma, när hon kom till mig nere vid

ångbåtsbryggan och frågade mig var mästerlotsen

Sjöberg bodde. Pastorn förstår! Jag skulle visa henne

vägen dit! Jag, hennes mor, hennes egen mor, som —.»

Anna storgrät i soffhörnet så hon inte kunde

fortsätta.

»Såja, lugna sig, mor Sjöberg! Lugna sig!» tröstade

pastorn.

»Jag trodde så visst, att allt var glömt, försonat»,

stammade hon.

»Det kan väl bli! Det kan väl bli, mor Sjöberg!»

»Nej — nej!» våndades hon. Det hela syntes henne

mycket hopplösare nu än när hon låg i skogen och bad

till Gud. »Albert förlåter mig aldrig! Det vet jag»,

jämrade hon sig.

»Man skall aldrig misströsta. Det finns ingen så stor

synd att den inte kan förlåtas, bara vi ångrar oss.»

»Ja, det säger pastorn, ja, men Albert! Albert!»

»Han är väl icke omänskligare han än andra.»

»Nej, men han trodde på mig, trodde, att jag talat

om hela sanningen för honom, och det hade jag inte.»

»Det var mycket illa gjort av mor Sjöberg.»

»Det var så svårt, pastorn! Det var så svårt. Han

hade gått ifrån mig. Det hade jag aldrig överlevat.

Aldrig!»Hon föll alldeles ihop i soffhörnet. Synden

förkrossade henne.

»Han skall aldrig förlåta mig», snyftade hon i

kudden så pastorn knappt uppfattade orden.

Pastorn reste sig upp och gick framåt rummet. Hans

röst blev mörk.

»Jag varnade dig, Anna Engman, när du gifte dig

med Albert Sjöberg. Minns du det? Varnade dig för

världen och människorna ?»

»Ja, ja! Pastorn kan inte heller förlåta», kved hon

och tittade upp mot honom, där hon stod med ryggen

vänd mot henne och såg ut genom det öppna fönstret.

»Vad vet ni, vad jag kan?» frågade pastorn och

vände sig om. Han liksom växte inför henne, blev

högre, större, väldigare mot solskenet, som strömmade

in genom fönstret.

»Vem har sagt att jag inte kan förlåta?

Missionspredikanten därborta i röda huset? Ni vet inte vad jag

har förlåtit härute på Solö i dessa snart fyrtio år jag

tjänat Herran. Vet inte vad jag förlåtit på Grålöga

och alla de andra öarna därute vid havet! Tror ni jag

är satt här för att döma? Illa känner ni då den, som

satt mig hit. Min är domen, säger Herren. Hur skulle

jag då kunna döma? Vi har alla behov av förlåtelse,

det vet jag bäst.»

Anna hasade ned ur soffan och kröp på knäna fram

mot honom.

»Hjälp mig!» ropade hon. »Hjälp mig för Kristi

skull!»

Det var något hon lärt sig i missionshuset, där man

inte så mycket tänkte på det värdiga eller de yttre

formerna, när man sörjde, ångrade eller bekände sina

synder.

Den gamle skärgårdspastorn, som stått rak i så

många livets stormar, som han både sett och hört rasakring sig, såg ned på kvinnan, som låg knäböjd

framför honom. Nu som förr var han pelaren, som de

hakade sig fast vid i bitter nöd. Han var den fasta

punkten i universum, varmed de kunde rucka sin egen lilla

syndiga och av ångest fyllda värld ur dess bana.

»Tro icke jag gillar vad du gjort, Anna Sjöberg»,

sade han. »Illa handlade du mot din man, som höll

dig kär och var dina barns fader. Du har svikit det

högsta i livet, det förtroende en människa sätter till en

annan.»

»Ja, ja», mumlade hon i tårar. Men, hjälp mig,

hjälp mig!»

»Hur vill du jag skall hjälpa?»

»Tala vid honom. Säg honom, att jag — att jag —.»

»Du får själv bekänna allt för honom. Sedan skall

jag tala vid honom.»

»När? När? I dag?»

Hon såg upp mot honom. Hela hennes ansikte var

tårdränkt och förstört.

»Åh, gör det i dag, pastorn! Gör det!» bad hon.

»Jag skall komma i eftermiddag, när jag ätit.»

»Säkert?»

»Jag brukar inte svika», svarade han mörkt.

»Nej, nej, det menade jag inte heller. Jag var bara

så rädd att —.»

»Gå nu hem direkt, mor Sjöberg, och säg honom

sanningen. Det är dock bättre han får höra den av er

än av flickan.»

»Jo, jo!» Anna reste sig hastigt upp. Hon grep efter

pastorns hand och kysste den flera gånger. Så gick hon

sin väg utan ett ord.

Pastorn vände sig mot fönstret, lyfte handen och såg

på den. Den var våt av hennes tårar. De lågo

glittrande i solskenet som sköna pärlor på pastorns hårigahand. Han lutade den sakta. Liksom pärlor föllo de

också och brusto mot fönsterplattan.

Av all världens sorg blir intet kvar, tänkte pastorn.

Varför oroa sig då människorna?

Trädgårdsgrinden smällde igen. Det var Anna

Sjöberg som gick.

Hon skyndade sig. Hon ville hem så snart som

möjligt. Pastorns ord om att flickan kanske själv skulle

berätta för Albert vem hon var drev på Anna. Nej,

det fick då inte ske. Av min egen mun skall Albert

höra det. Skulle han också gå ifrån mig, kommer ju

pastorn i eftermiddag och hjälper, förklarar. Gud, så

väl att jag gick till pastorn. Han var ändå inte så svår

som jag trodde. Nå, han kan väl inte slå mig heller.

Allt blir nog bra.

På det viset intalade Anna Sjöberg sig mod. Det

höll sig tyvärr icke länge. Hon tog upp det gamla

sargandet av sitt eget hjärta igen. Hon fördjupade sig så

i det, att hon icke märkte, att hon slog in på en annan

skogsstig.

Vore det inte bättre, att hon väntade tills pastorn

varit hemma? Tänk, att tala om allt inför både Albert

och Elvira kanske. Det var rysligt. Inför sitt eget

barn! Det skulle hon aldrig kunna. Och så ha den

där andra sittande bredvid med sin gröna plym och sin

halvtokiga blick.

Jag har ingen brådska. Jag kan gärna sätta mig

en stund. Har Jenny redan berättat det för Albert, är

det för sent för mig. Har hon inte berättat det, gör

hon det nog inte heller. Kanske hon far sin väg med

båten i kväll utan att säga något, om jag inte kommer

tillbaka. Varför skulle flickan tala ont om sin egen

mor? Det hördes ju hur försiktig hon var, när jag

frågade henne om vem hon sökte. Det är rent av bättre

jag väntar till kvällen, tills pastorn har varit där. Al-bert blir nog inte så värst rädd, om jag dröjer borta.

Han tror nog, att jag stannat kvar hos någon av

gummorna i missionen. Eller hos Eriks. Om jag rent av

skulle gå till Eriks? Elvira får laga i ordning

middagen hemma.

Hon märkte nu först, att hon kommit bort från rätta

stigen. Hon vände och slog in på den rätta. Men när

hon gått en stund, uppgav hon Eriks. De skulle genast

se på henne, att hon gråtit, och så skulle de börja fråga.

Bättre vila några timmar i skogen. Båten hade kommit

vid ettiden. Två var väl klockan, när hon lämnade

pastorn. Nu kunde den inte vara mer än tre allra

högst. Jag lägger mig en stund. Jag är så förskräckligt

trött. Det känner jag nu. Och fryser gör jag.

Hon valde ut en solig backglänta i skogen. Där var

skönt och vindstilla. Solskenet värmde rart. Uppe i

trädtopparna susade vinden. Insekterna surrade kring

de högröda tjärblomstren. Det vaggade ljuvt till sömn.

Så sjönk hon bort i det omedvetna, den lyckliga och

stilla förgården till den sista, stora lyckan utan både

sömn och drömmar.

Hon vaknade vid att hon frös. Hon satte sig upp

förvirrad. Hon måtte ha sovit många timmar.

Skuggan hade fallit över gläntan och skogen. Endast upp i

grantopparna brann det ännu rött. Det led visst mot

kväll. Hon måste hem så snart som möjligt. Nu hade

nog pastorn varit hemma och gått igen. Allt var

förklarat. Flickan rest.

Anna skyndade sig fram längs skogsstigen. Det var

redan trollskumt och otäckt kring vindfällen och

stenar, men snart började det ljusna mellan träden, och

hon kom ned till stranden. Solen höll just på att

försvinna bakom landet i väster. Brisen hade dött ut.

Sundet mellan Solö och Tallholmen låg guldblankt som

en stor spegel. På himlen seglade svagt rosenröda småmoln sakta ut mot havet för en osynlig luftström

däruppe. Stugorna på Tallholmen lågo mörka och tunga

i skuggan. Anna sökte efter roddbåten. Hon kunde inte

finna den. Kanske hon landat längre ned. Hon fick

väl sätta sig och vänta, tills det kom någon roende.

Hon satte sig på en av de stora, flata stenarna vid

stranden. Den var ännu varm av solskenet. Hon satt

där länge och väntade. Det kom ingen båt. Men

solnedgången blev allt mera gyllene.

Så småningom sipprade modet bort från henne igen.

Hon var ensam i världen. Ingen väntade henne. Ingen

brydde sig om henne. Hon kunde lika gärna försvinna.

Albert kanske skulle förlåta henne och låta flickan

stanna, men vad för slags liv skulle det bli?

Bättre jag försvinner, går bort. Så löser allt sig

själv. Det är jag ensam, som står i vägen för alla.

Bäst jag går. Gud förlåter mig.

Sakta liksom drömmande reste hon sig och gick ut i

vattnet. Steg för steg gick det långsamt och vacklande

bland de osynliga stenarna på bottnen. Hon såg icke

ned mot vattnet. Kände icke dess kyla. Hon höll

blicken fäst mot den varma, sköna solnedgången ända tills

hon förlorade fotfästet och sjönk i tvärdjupet. Då

kastade hon huvudet bakåt. Det sista hon såg var den

stora himlen med de små, ensamma rosenmolnen, som

drev för vinden mot det okända.

Så försvann Anna Sjöberg, hon som alltid fruktat,

att havet skulle ta henne, men som i det ögonblick det

skedde icke längre kände varken fruktan eller oro för

att gå bort från en värld, som icke förstod henne.DYNINGAR

Det var ett förfärligt slag för Albert. Ännu många

år efteråt kunde minnena från de förfärliga dagarna

gå igen lika starka och levande som om allt ägt rum

nyss. Varenda detalj mindes han.

Först och främst flickan med gröna plymen i

hatten, hon, som bara sade, att hon ville träffa fru

Sjöberg men som annars icke var möjligt att få ett ord

ifrån om vad hon ville Anna. Hela söndagen satt

den där halvtokiga varelsen ute i täppan under det stora

körsbärsträdet och svarade förstrött på alla frågor, som

mästerlotsen och Elvira ställde till henne. När Anna

inte kom hem till middagen, lagade Elvira den.

Varelsen undrade om inte fru Sjöberg skulle komma hem

på hela dagen. Man tröstade henne med, att hon nog

kom snart. Troligen hade mor stannat kvar en stund

hos Eriks, svågerns, handlarns på Solö eller också hos

någon av missionsfolket. Det gjorde hon ofta.

Man bjöd varelsen på middag. Hon åt

pliktskyldigast men utan större intresse. Däremot ägnade hon

mer uppmärksamhet åt ett fotografi av Anna Sjöberg,

som denna låtit ta på en av stockholmsresorna. Hon

stod så länge och tittade på det att mästerlotsen måste

fråga henne, om hon kände hans hustru, varvid hon

skakade på huvudet. Nej, hon hade aldrig sett fru Sjö-berg. Trodde hon. Hon hade bara hälsningar till henne

från sta’n och dem ville hon gärna framföra själv.

Elvira blev allt mer nervös. Märkvärdigt, att mor

inte kom tillbaka! Kanske den där varelsen skulle

stanna över natten också? Det skulle bara fattas.

På eftermiddagen kom det bud från pastorn på Solö,

att han av ämbetsgöromål — en gumma, som höll på

att dö och nödvändigt först ville ha nattvarden —

blivit förhindrad att komma som han lovat, men att han,

om han icke hann i dag, säkert skulle komma i morgon

bittida.

Mästerlotsen begrep ingenting. Vem hade bett

pastorn komma? Det måtte varit Anna. Elvira kunde

inte heller förklara sammanhanget.

»Det kan väl inte vara möjligt, att Georg ?»

Elvira skämdes själv för att fullgöra meningen. Vad

skulle Georg ha för sorts samband med den där

varelsen? Ja, ful var hon inte. Både näsa, panna och hår

togo sig bra ut, men ögonen, ögonen en hemsk

varelse, vet du far!

Ångbåten till stan kom och tog de återvändande

stockholmarna med sig från Tallholmen. Varelsen

gjorde ingen antydan om att följa med. Hon satt som

murad på stolen i täppan. Majoren kom och tittade på

varelsen på Elviras kallelse. Lots hustru, saltstoden,

kvarleva från Gomorra, avgjorde han, sedan han sett

på varelsen. Han försökte tala till henne. Hon bara

stirrade på honom med ett svagt småleende.

När det började mörkna, blev Elvira rädd över att

modern dröjde så länge. Hon rodde över med ett par

av flickorna till Solö för att höra efter hos Eriks, om

modern var där, och för att få hem henne till den där

varelsen, som satt och väntade på henne under

körsbärsträdet hemma i täppan.

Elvira kom inte tillbaka förrän långt fram på natten.Hon hade sprungit i alla stugorna på Solö, där modern

kunde tänkas ha gått. Ingenstans fanns hon. Någon

trodde sig ha sett Anna Sjöberg gå och plocka bär i

skogen bortåt pastorns. Så hade Elvira gått dit.

Pastorn hade icke kommit hem ännu. Han hade gått med

nattvarden till en av gummorna nere på södra sidan

av ön hade hushållerskan sagt. Men det stämde nog,

att mor Sjöberg varit hos pastorns strax före

middagen. Vart hon sedan gått visste inte hushållerskan.

Elvira var alldeles förtvivlad, när hon kom hem.

Mästerlotsen tröstade henne. Mor skulle nog komma

tillbaka. Han kanske hade gått ned till södra Solö

hon också. Kanske hon kände den där gumman, som

pastorn skulle ge nattvarden. Det kanske var en av

missionsgummorna, som åtrade sig i sista stund och

kallade på statskyrkans hjälp. Rätt som det är,

kommer de roende från södra sidan skall du se. I full fart

och mor vid rodret!

»Att du kan ta det så, far? Jag är säker på det

hänt mor något.»

Mästerlotsen fick till slut Elvira i säng. Hon

behövde sova, såsom hon sprungit och letat. Jag skall

vänta på mor, du behöver inte vara rädd.

Flickan med gröna plymen ville inte lägga sig, fast

Elvira bäddat åt henne. Mästerlotsen och flickan sutto

och väntade hela natten. Ett och annat ord föll mellan

dem som en regndroppe utan mening, utan betydelse.

Några stjärnor tändes i den bleka himlen, som aldrig

fick det riktiga nattmörkret över sig. En och annan

roddbåt kom plaskande ute på vattnet och lade till vid

bryggorna på Tallholmen. Ett skratt, några ord

skälvde genom stillheten. Dunkla gestalter gingo i land,

slamrade med åror och båtkedjor. Så blev det tyst igen.

Ingen Anna kom. I stora segelleden drevo skutor

ljudlöst fram för en osynlig vind. De smulto nästan ihopmed landet. Endast de blekvioletta topparna visade var

skutorna gledo förbi. Resten låg i landskuggan. Ibland

kom någon stor ångare dunkande i farleden stirrande

med ett rött eller grönt öga allt efter den var på

in-eller utgående. Med vita lantämor på förmasten och

gula, lysande ventiler. De liknade mystiska svanödlor

från forntiden, där de flåsande och dunkande gledo

förbi i natten.

Sparvarna började kyttra i körsbärsträdet. Tuppen

nere hos lotsålderman började gala. Dagen vände åter.

Vid fyratiden gick solen upp. Mästerlotsen reste sig.

Han frös.

»Ni sitter och förkyler er», sade han åt flickan. »Gå

in och lägg er! Det är ju bäddat.»

Hon skakade avböjande på huvudet. Mästerlotsen

gick ned på bryggan. Han måste sträcka på benen.

Han var stel ända upp till knäna. Borta på Solösidan

höllo två gubbar på att ta upp näten. Det var

tvillingarna Gustafsson. De fingo ligga i dygnet runt för att

leva.

Jag måste ha mig en tår kaffe, tänkte mästerlotsen.

Om några timmar ha vi säkert Anna här. Längre kan

hon inte gärna dröja hos gumman därnere på Solö.

När han efter en halv timme kom ut igen med

kaffebrickan och satte den framför flickan under

körsbärsträdet för att bjuda henne en kopp kaffe, såg han

bröderna Gustafsson komma roende över från Solö. De

höllo kurs rätt på mästerlotsens brygga. Hade kanske

fisk att sälja.

Mästerlotsen drack först ur sitt kaffe.

»Skall i ha en tår kaffe, pojkar?» ropade han neråt

dem. Det är svalt på morgonkvisten.»

Gubbarna Gustafsson svarade inte, men de stego i

land vid bryggan och kommo uppåt. Om inte den ena

varit enögd, skulle vem som helst kunnat svära på de-ras tvillingskap. Samma böjda figurer, samma

barkbruna, fårade hy, samma röda näsor med blåaktig