Marx' värdeteori och den borgerliga nationalekonomien

Marx' värdeteori och den borgerliga nationalekonomien

PAUL FISCHER

MARX’ VARDETEORI

OCH

DEN BORGERLIGA

NATIONALEKONOMIEN

ÖFVERSÄTTNING

Jämte lefnadsteckning och porträtt af Karl Marx

KARL MARX.

EN KORT LEFNADSTECKNING

AF

HINKE BERGEGREN.

Människorna göra sin egen

historia, men de göra den icke på fri

hand, icke under s j elf valda, utan

under omedelbart föreliggande, genom

utvecklingen gifna förhållanden.

Karl Marx: Der Achtzehnte

Brumaire des Louis Bonaparte.

Ide länder på kontinenten, där den socialistiska

arbetarerörelsen för ett kraftigare lif, brukar det

klassmedvetna proletariatet hvarje år i mars samlas till

stora möten för att fira de revolutionära händelser, som

denna månad har sett. Då drar man sig till minnes

resningen år 1848, parisarnes strid (Kommunen) 1871;

men — bland mars-minnena glömmes ej heller den 14

mars, Karl Marx* dödsdag. Marx, som den moderna

arbetarerörelsen har så ofantligt mycket att tacka för;

han, som har smidt så månget vapen, egnadt att stå

de förtryckta i deras befrielsestrid till buds; han,

hvilkens ord: Proletärer i alla land, för enen eder!

hafva blifvit heia den kämpande arbetareklassens

krigsrop.

Vid sin död år 1883 var Marx 65 år. Han är

nämligen född 1818 i Trier, en tysk stad, som då var

halft fransk. Hans fader hette Mordechai,

härstammande från ett långt led af rabbiner. Det var i det

protestantiska dopet, som fadern år 1824 tog namnet

Marx.

Sonen Karl studerade efter aflagd

maturitetsexa-men i Bonn och Berlin juridik enligt faderns önskan, enligt

egen lust historia och filosofi; särskildt tilltalades han

af den hegelska filosofien, ”revolutionens algebra”, såsom

den kallades i Ryssland. Meningen var, att Karl Marx

skulle gå den akademiska vägen; men den politiska

rörelse, som allt sedan Fredrik Wilhelm den 3:djes död

upprört Tyskland, kastade honom in på en annan bana.

Han blef journalist och redigerade år 1842 — således

vid 24 års ålder — ”Rheinische Zeitung”. Han

råkade nu i polemik med ett annat blad om den franska

socialismens principer; och märkte Marx därvid snart,

att hans studier och kunskaper i detta hänseende

be-höfde betydligt utvecklas. Han utträdde ur tidningens

redaktion, och — nu begynte hans ”vandringsår”.

Först reste han till Paris, som den tiden var,

liksom London i våra dagar, en fristad för alla politiskt

förföljda. Här var det som han och Friedrich Engels

för första gången möttes, två af socialismens främste

kämpar, de där knöto ett vänskapsförbund för hela

lifvet.

Från Paris utgaf Marx tillsammans med sin

landsman Arnold Rüge “Deutsche-fransösische Jahrbücher”, en

tidskrift, hvaraf dock blott två häften utkommo, ty

Marx’ artiklar förargade så den preussiska regeringen,

att den fick honom utvisad från det ”fria” Frankrike.

Marx begaf sig då till Brüssel, där han och Engels

åter träffades, fortsättande sitt gemensamma arbete.

Friedrich Engels var ett par år yngre än Marx.

Han var född i Barmen och uppfostrades till köpman.

Vid 22 års ålder inträdde han i sin fars affär i Man-ehester, där han dock ej stannade längre än omkring

ett år. Äfven Engels hade ryckts med af tidens stora

sociala idéer och sjelf debuterat med en genialisk

artikel *), som betraktas såsom det första försöket att grunda

socialismen på den politiska ekonomien och hvilken artikel

oförtydbart inverkat mycket starkt på Marx* egen

nationalekonomiska uppfattning.

I Brüssel, där Marx kom att stanna i tre år (1845

— 1848), utarbetade han en afhandling om frihandeln

samt skref sitt hvassa svar på den franske socialisten

Proudhons arbete ”Eländets filosofi” — hvari Marx’

världsåskådning och nationalekonomiska system redan

skönjas i sina konturer.

Men Marx och Engels började nu äfven egna sig

åt praktisk agitation. ”Vår afsikt var ingalunda”,

skrif-ver Engels årtionden senare, ”att i tjocka volymer

till-hviska endast den lärda* världen de nya vetenskapliga

resultaten. Tvärtom. Vi voro båda redan starkt

med-intresserade i den politiska rörelsen, hade många

anhängare bland de bildade, isynnerhet i vestra Tyskland,

samt stodo i närmaste beröring ined det organiserade

proletariatet. Vi voro förpliktigade att vetenskapligt

bevisa vår mening; men lika viktigt för oss var det

att vinna det europeiska och närmast det tyska

proletariatet för våra åsikter. Så snart vi voro klara med

oss sjelfva, gingo vi till arbetet.”

De bildade alltså en tysk arbetareförening, satte

sig i förbindelse med de proletariska rörelserna i andra

land, med den revolutionära delen af de engelska

char-tisterna såväl som med de franska socialdemokraterna

o. s. v. Och så hände, att det af tyska flyktingar i

Paris stiftade ”Bund der Gerechten” (De rättrådiges

förbund) och dess centralråd, hvilket numera var

för-lagdt till London, uttalade en liflig önskan, att det

måtte komma till en sammanslutning mellan deras och

den Marx-Engelska organisationen. Detta lyckades ock-

*) I ofvannämda af Marx och Ruge utgifna tidskrift.

Paris 1844. 1 o. 2 häft. S. 81.så. Hösten 1847 hölls en förbundskongress i London,

där det bekanta “Kommunistiska manifestet”, skrifvet

af Marx och Engels, bief efter flera veckors debatter

godkändt. Den nya associationen antog namnet

”Kommunisternas förbund”, hvars första programpunkt lydde:

”Förbundets ändamål är bourgeoisiens störtande,

proletariatets herravälde, upphäfvandet af det gamla, på

klasskilnaden hvilande borgerliga samhället och

grundandet af ett nytt samhälle utan klasser och utan

privategendom”. Marx bief dess samhållande kraft och

hans ställning som ledare af de klassmedvetna

arbetar-nes parti var därmed grundad.

Emellertid framkallade februarirevolutionen 1848

äfven en folkrörelse i Belgien. Regeringen lät då häkta

den farliga tyska agitatorn och utvisade honom. Marx

for öfver Paris tillbaka till Tyskland, där han (i Köln)

jämte Engels och Freiligrath, den berömde

frihetsskal-den, samt andra vakna andar grundade ”Neue

Rheinische Zeitung“, en tidning, som var kanske den första,

som för arbetarne framhöll, att de hade till fiender

alla möjliga slags borgerliga partier, de må kalla sig

moderata eller konservativa, demokrater eller liberaler.

Sedan Marx emellertid vid ett par tillfällen blifvit

anklagad för revolutionärt skriftställeri och särskildt för

att hafva uppmanat till allmän skattevägran, samt då

man med anledning af hans slående och rättfärdigande

försvarstal ej lyckades få honom fäld, så undertrycktes

tidningen och Marx bief helt enkelt landsförvist. Det

var i maj 1849.

På nytt vände han till Paris, där arbetarne

förberedde ett anfall på den borgerliga republiken. Några

förmoda, att Marx tagit del i denna rörelse, andra

bestrida detta; vare därmed hur som hälst, ett är visst:

utvisad blef han — den fjärde utvisning Marx fick

vara med om.

Då fann han en trygg tillflyktsort i London, där

han sedan bodde till sin död.

Marx egnade sig nu med den största ihärdighet åt

studier, i historia, i nationalekonomi o. s. v., hvarafförsta frukten visade sig år 1859, då ”Kritik af den

politiska ekonomien” utkom, som innehåller den första

sammanhängande framställningen af hans mervärdeteori

och hvari tillika antydes den materialistiska (eller

ekonomiska) historieuppfattningen: att produktionen af de

omedelbara materiella lifsmedlen i alla tider bildar ett

folks utvecklingsgrad eller grundvalen för ett tidsskede,

hvarifrån statsinrättningar, rättsuppfattningar, konsten,

ja t. o. m. människornas religiösa åskådningar hafva

utvecklat sig, och hvarifrån de därför också måste

förklaras.

Dock glömde han ej för sina trägna studiers skull

den praktiska propagandan. ”Kommunisternas förbund”

hade visserligen så att säga sprängts, då dess

centralstyrelses medlemmar år 1851 häktades och efter åtta

månaders falsk och skändlig ransakning inför domstolen

i Köln dömdes till fängelse i 3 à 6 år *). Men Marx

uppgaf därmed ingalunda sin stora tanke, som det sägs

att en fransk dam skulle ha väckt hos honom, nämligen

att få till stånd en internationell förbindelse af arbetare

i alla land. Marx såg, huruledes regenterna, konsten,

vetenskapen, de stora affärsmännen och industrifurstarne

hämta sin styrka genom internationella förbindelser, och

han förstod, att om arbetarne skulle kunna nå en högre

och bättre existens, då måste deras syn utvidgas, de

måste bryta med de nationella fördomarna. Så länge

de maktegande, menade han, kunna få folken att i

hundratal och tusental slå ihjäl hvarandra utan någon

orsak, så länge skola dessa maktegande också begagna

detta medel, så snart det inre missnöjet öfver de

orättvisa sociala förhållandena vuxit fram starkt och okufligt.

För den skull omfattade Marx entusiastiskt den tanken,

att få alla civiliserade länders arbetare att sluta sig

samman i ett internationellt förbund, och då ett

gyn-samt tillfälle därtill yppade sig, var han strax beredd

och villig att med energi gripa in.

*) Det bör måhända anmärkas, att hvarken Marx eller

Engels var inblandad i denna process.Det är bekant, att Frankrikes menedskejsare,

Napoleon III, på flera sätt sökte locka arbetarne på sin sida.

Ett af sätten var att låta arbetareföreningar rundt om

i landet utse representanter, som på statens bekostnad

fingo resa till 1862 års världsutställning i London.

Engelska arbetare togo kamratligt emot dem. Härvid

är att märka, det England och Frankrike ju sedan

århundraden betraktat hvarandra såsom dödsfiender; men

under den fraternisering, som nu uppstod, insågo snart

både de ena och de andra, att de icke hade något otaldt

med hvarann, ja, att arbetarne i alla länder hade

gemensamma intressen. Detta sammanträffande var så

att säga första anslaget till Internationalens grundande.

Visserligen hyste nog ingen af deltagarne minsta tanke

i den vägen, men man hade nu lärt känna hvarandra

och fått ögonen upp för, att alla tillhörde de samma

förtryckta klass.

När det olyckliga Polen hotades af Rysslands

förtryck och härar, och de tappra polackar ne stredo för

sin frihet, samlades därför åter franska och engelska

arbetare — det var i juli 1863 — i afsikt att afgifva

sympatiuttalanden för Polen. Men därjämte diskuterades

äfven sociala frågor, hvilka .diskussioner fortsattes än

lifligare på det stora mötet den 28 september året

därpå i St. Martins Hall *). Åter var det en deputation

franska arbetare, som rest öfver till London; och den

internationella arbetareassociationen uppstod, i det mötet

utsåg en komité på 50 personer af olika nationer, som

skulle utarbeta program till kongressen i Brüssel

följande år.

Karl Marx, som blifvit vald till korresponderande

sekreterare för Tyskland, föreläde redan i november för

komitén ett utkast till manifest, som också blef antaget.

Inledningen är tydlig nog; den lyder:

”Arbetarnes ekonomiska underordnande under dem,

som tillegnat sig arbetsmedlen, d. v. s. lifvets källor,

är den första orsaken till träldomen i alla dess former,

En stor samlingslokal i London.till det sociala eländet, till den intellektuella förnedringen

och det politiska beroendet. Arbetsklassens ekonomiska

frigörelse är det stora mål, som hvarje politisk rörelse bör

underordnas såsom medel. Alla de bemödanden, som syfta till

detta mål, ha hittills misslyckats af brist på

sammanhållning mellan arbetarne af olika yrken i samma land samt

af brist på broderlig enighet mellan arbetarne i skilda

länder. Som arbetets frigörelse icke är ett lokalt eller

nationellt, utan ett socialt problem, omfattar detta

problem alla de länder, i hvilka det moderna samhället

existerar, och behöfver för sin lösning alla länders

teoretiska och praktiska samverkan.”

Internationalen utbredde sig med mycken styrka.

Marx såg sin älsklingstanke förverkligad. Det var också

han, som stod i spetsen för och var själen i detta

förbund, som under flera år satte en sådan skräck i hela

Europa.

Men sedan också denna internationella organisation

strandat eller splittrats, tyckes Marx ej vidare hafva

tagit någon personlig del i den praktiska proletärrörelsen.

Han egnade nu hela sin tid åt studier och skriftställeri,

sände flitigt korrespondensartiklar till amerikanska

tidningar och tidskrifter, hvilka ofta väckte ofantligt

uppseende och aftrycktes i engelska blad; men framför allt

arbetade Marx på sitt förnämsta vetenskapliga verk:

Das Kapital, “Kapitalet”, af hvilket dock blott första

delen hann utgifvas under hans lifstid ; två delar hafva

sedan utkommit, så att säga redigerade af hans vän och

stridskamrat Engels.

Dessa hastigt skisserade, spridda bilder ur den store

revolutionsmannens lif kunna ty värr blott gifva en

svag föreställning om den roll, han spelade och som

hans läror efter hans död spelat i den moderna

arbetarerörelsen.

Naturligtvis har därvid ”Det kommunistiska

manifestet”, såsom det mäst populärt hållna, för visso verkat

kraftigast, åtminstone bland de djupa leden. Det ärockså en undervisande agitationsskrift, hvars make

näppeligen finnes, spridande en hänförelsens eld vid t och

bredt i världen, kallande, väckande det i förtryckets

dådlösa, tunga sömn försänkta proletariatet till

medvetande om sin ställning och sin makt; afsedt var det att

verka som ett maningsrop, för att i alla land värfva

anhängare till kommunismen och, som sagdt, för att

väcka dem, som ännu äro likgiltiga, manande de

lifak-tiga till fortsatt kamp, — sådant är ”Det kommunistiska

manifestet”.

Omedelbart efter Napoleon den 3:djes statskupp

(1852) skref Marx sin skarpsynta och djärfva bok ”Louis

Bonaparte’s 18 Brumaire”, och följande år utkom hans

högeligen intressanta ”Afslöjanden från

kommunistprocessen i Köln”.

Dessa liksom Marx föregående arbeten ignorerades

fullständigt af den borgerliga pressen. Först hans

uppträdande i den internationella arbetareassociationen samt

första bandet af ”Das Kapital”, hvilket utkom 1867,

bröto denna ihjältigandets sammansvärjning, som hade

pågått i nära 15 år.

Nu blir hans namn i stället världsbekant; hatadt

såsom kanske intet annat, men också äradt och älskadt

”af millioner revolutionära medarbetare, ända från de

sibiriska bergverken, öfver hela Europa och Amerika

till Kalifornien” *). Han betraktas nu som den s. k.

vetenskapliga socialismens teoretiker. ”Kapitalet” blir

socialisternas lärobok, d. v. s. detta strängt

vetenskapliga inlägg för arbetets rätt är nog alltför svårläst och

tungt för den stora publiken, men denna begagnar sig

i stället af en bland de många populariseringar, som

verkställts i arbetareklassens tjänst.

En af dessa populariseringar är det som här

föreligger i svensk dräkt. Dess författare, den tyske

socialdemokraten Paul Fischer, söker lämna en kortfattad och

dock klar och lättfattlig framställning af Marx’ så

epokgörande och så omtvistade värdelära samt bifogar en kort

*) Ur Friedrich Engels tal vid Marx’ graf.resumé af vissa invändningar och förvanskningar, som

från den officiella vetenskapens sida blifvit gjorda däremot.

Just emedan den svenska allmänheten så litet känner

Karl Marx, bör detta lilla arbete för visso blifva

välkommet, såsom ett populärt försök att införa den

oinvigde i den store nationalekonomens och tänkarens verk.

*

I.

DEN MARXISTISKA VÄRDETEORIENS

SVÅRFATTLIGA PUNKTER.

Förståendet af Marx’ värdeteori utgör förutsättningen

för förståendet af Marx’ ”Das Kapital”; och just

värdeteorien är det, som bjuder den, hvilken vill

intränga i studiet af detta hans hufvudarbete, de största

svårigheterna. Framställningen af denna teori må för

den skull föregås af en kort sammanfattning af dess

svårfattligaste punkter.

Dessa förefinnas såväl i innehållet som i formen.

Men då innehåll och form äro på det innerligaste

förbundna med hvarandra, innehållet bestämmer formen,

så är omvändt förståendet af innehållet beroende af

förståendet, behärskandet af formen.

Formens svårtydheter bestå emellertid väsentligen

dels i den använda terminologien, d. v. s. den åt de

enskilda begreppen och uttrycken gifna, inom bestämda

gränser hållna betydelsen, — dels i den använda

metoden, d. v. s. i framställningens sätt, i tänkandets

helt och hållet egendomliga yttre former, hvari

utvecklingen sker.

Den af Marx använda terminologien afviker

betydligt såväl från den borgerliga ekonomiens

uttryckssätt som ock från det dagliga lifvets. Denna företeelse

erbjuder emellertid intet nytt, underligt, vilkorligt. Om

man ville följa de enskilda ekonomiska begreppens

lefnads-historia genom alla dess skilda epoker, så skulle man

finna, hur ofta de likt ormar bytit om skinn. Man skulle

lära känna, huru samma företeelse ofta har funnit en

annan beteckning och å andra sidan samma beteckning

användts på en annan företeelse. Nationalekonomien

är ingalunda den enda vetenskap, som vederfarits detta

öde. I kemien t. ex., som genomgått en synnerlig snabb

utveckling, har terminologien förändrats hvartannat

årtionde; den har städse måst rätta sig efter den

framåtskridande vetenskapens ståndpunkt och behof.

Marx har öfverändakastat den klassiska storborgerliga

ekonomiens terminologi, ej endast därför att den stred

emot den nya världsåskådning, som kommit till genombrott

hos honom, utan äfven emedan nationalekonomien hade

i användandet af sin egen terminologi gått inkonsekvent

tillväga. Särskildt gälde detta värdeteorien, och i

högre grad för Smith *) än Ricardo **). Om den

förvirring, som härskade och ännu härskar inom

vulgärekonomien, är naturligtvis här icke tal.

Ehuru Marx’ produktiva ande skapat en hel följd

af nya ekonomiska uttryck, så har han dock bibehållit

många gamla. Visserligen döljer sig inom det gamla

skalet en annan kärna, och båda hafva sammansmält

till en ny enhet. Hos ingen annan nationalekonom

påträffa vi denna skärpa och detta konsekventa

genomförande af terminologien. De ur de faktiska ekonomiska

förhållandena härledda begreppen hafva genom

mästerlig analys på det skarpaste begränsats i sin omkrets

samt på det noggrannaste bestämts beträffande sin

betydelse. Men uttryckets specifika bestämdhet, denna

*) Adam Smith, f. i Skottland 1728, död 1790. Med

anledning af arbetet “Om nationernas välstånd“ har han

erhållit tillnamnet “nationalekonomiens fader“.

**) David Ricardo, f. 1772 död 1823, var den främst©

bland dem, som i England utvecklade Smiths lära. Hans

förnämsta verk “Nationalekonomiens och beskattningens

grunder“ har haft ett afgörande inflytande på den s. k.

engelska frihandelsskolan. „

Ofvers. anm.

Fischer: Marx.det marxistiska systemets glänsande, beundransvärda

egenskap är tillika å andra sidan en anledning till talrika

misstag för den, som för första gången, utan vidare

förutsättningar, ger sig in på studiet af mervärdeteorien.

Det går denne liksom syndaren vid ingången till

paradiset, när han ej gjort bot i säck och aska och icke

kan uppvisa en kvitterad aflatssedel såsom obligatorisk

inträdesbiljett: han släppes icke in. De synder, som

häfta vid vår syndare, äro visserligen icke hans skuld,

men de trycka icke dess mindre tungt på honom. Han

är underkastad en arfsynd, sin uppfostrans synd, de

lefnadsförhållanden, i hvilka han vuxit upp och hvari

han ännu lefver, kort sagdt: samhällets synd. Må man

icke missförstå oss; vi rikta ingen moralisk beskyllning

mot samhället, vi visa blott på orsaken till en viss

företeelse. Som den i värdeteorien obevandrade är en

medlem af det nu bestående samhället, så är hans

uppfattning — han må sjelf vara hur kysk och oskyldig

som hälst — intet mindre än ren. Han är uppammad

med kälkborgerliga åsikter och förblir, äfven om han

icke är en vanlig dussinmänniska, fången i vissa,

allmänt gängse uttrycks- och tänkesätt. I det dagliga

lifvet har han vant sig vid en trivial, utnött användning

af en massa uttryck, som tillika spela en roll i den

teoretiska ekonomien. Ord som vara, värde, pangar,

kapital brukas i hundratals alldagliga vändningar och i

en betydelse, som icke kan hålla streck vid en

vetenskaplig betraktelse. Den fånge, som efter tio års straff

lämnar tukthuset, bär länge tydliga spår däraf. Lika

svårt är det att utplåna de spår, som en liknande

inrättning, det borgerliga samhället, har inpräglat samt

ännu inpräglar i sina medlemmars hjärna. Hvad som

är produkten af en mångårig inverkan kan icke utrotas

på några timmar; det är seglifvadt och sammanväxt

med personen. Dess utrotande kräfver bittra

erfarenheter och allvarlig eftertanke.

I stället för att underordna sig de nya lärdomarna,

inympar t. o. m. den hederligaste människa på dem

sina gamla fördomar — omedvetet; det är just det löm-ska i den samhälleliga arfsynden. Följderna äro

missförstånd på missförstånd, och man kommer in i en

återvändsgränd. Den, som har tålamod, börjar från

början, den otålige springer ifrån alltsamman.

Det kunde tyckas, som om Marx vid uppställandet

af sin terminologi hade hängifvit sig åt sitt subjektiva

godtycke.

Detta är på intet sätt händelsen. Han härleder

några grundbegrepp ur faktiska ekonomiska företeelser

och händelser, som han har lärt känna såsom typiska

grundformer i det bestående samhället, och framställer

alla andra former såsom ledande tillbaka därtill. Däraf

följer, att de ekonomiska begreppen stå i ett visst

intimt förhållande till det följda tänkesättet, och att deras

innehåll först bestämmes af det senare. De förklaras

således icke från början genom en för beständigt

gällande definition; ej heller komma de tågande i gåsmarsch,

paragrafvis, alldeles oberoende af hvarandra, liksom i

”Hand- och uppslagsböcker för köpmän och studerande”,

hvari den alfabetiska ordningen ännu fattas. De

uppstå tvärtom under förloppet af en utveckling.

Och detta är den grundläggande karaktäristiska

egendomligheten ej blott för Marx* värdeteori utan äfven

för hans betraktelsesätt af de ekonomiska företeelserna

samt deras sammanhang, ja öfverhufvud för den

vetenskapliga socialismens af Marx och Engels grundlagda

tänkesätt.

Man har kallat denna metod den dialektiska, i

motsats till den förut härskande metafysiska metoden.

Enligt denna senare voro nämligen tingen i den yttre

världen en gång för alla gifna, fasta, stabila, i sig sjelfva

förklarliga, alltså af hvarandra oberoende företeelser,

och begreppen “eviga idéer”. I filosofien, i

naturvetenskaperna, i den politiska ekonomien nådde den sin

höjdpunkt i undersökningen af det enskilda, i

materialets hopande och klassificering; men åsidosättandet af

det inre sammanhanget satte en gräns för dess under-sökning: den blef fastsittande i sin egen stelhets och

orörlighets hårda is.

Den dialektiska metoden däremot, utgående från

insikten om skilnaden mellan det skenbart

oföränderliga, uppfattade alla företeelser från första början i

deras sammanhang och rörelse, följde dem i deras

tillkomst och utveckling, påvisade vilkoren för deras

uppkomst samt lagarne för deras utveckling och undergång.

Framträdande i en bestämd period, äro de underkastade

en viss utveckling, de klättra uppför en skala af

historiska faser, för att, när de hunnit till en viss punkt,

åter försvinna. På samma sätt förhåller det sig med

begreppen, hvilka icke framställa något annat än bilder

af de verkliga tingen och deras ömsesidiga förhållande

i den mänskliga kunskapens spegel. Men därmed har

man också uttalat det historiska beroendet icke endast

af de ekonomiska utan äfven politiska, rättsliga och

moraliska begreppen samt dess sammanhang med de

skiftande materiella lifsförhållandena.

Dessa synpunkter förde till en ny historia om

naturen och till en ny historia om det mänskliga

samhället; dess utförande i enskildheter påbörjades tillika.

Denna epok inom vetenskapen knyter sig väsentligen till

namnetn Lamarck och Darwin å ena sidan samt Marx,

Engels och Morgan å den andra.

I denna nya världsåskådning inträder ”Kapitalets”

läsare, och det kostar honom en del besvärligheter att

orientera sig i densamma. Den är nämligen ny för de

flesta, enär hvardagslifvets tänkesätt, det s. k. ”sunda

förnuftet” är alldeles stridande däremot. ”För det är

ett ting så eller så, antingen det existerar eller det icke

existerar;” ett mellanting finnes icke. ”Det sunda

förståndet, en så aktningsvärd kamrat i det hembakade

området inom sina fyra väggar” (Engels), är ännu

fullständigt fånget i -det metafysiska tänkesättet. Med

en viss rätt. Då det i sina beräkningar vill utgå ifrån

en viss verklig grundval, så uppfattar det naturenligt de

omgifvande lefnadsförhållandena på kälkborgerligt vis

såsom möjligast stabila, ehuru dess optimism — genomaffärsstockningar, kriser, bankrutter och liknande

institutioner — fått mången omild stöt. I synnerhet har

förhållandenas stabilitet blifvit en chimär för proletären,

hvadan man också hos honom finner den största

mottagligheten för den nya världsåskådningen.

Detta tänkesätt utgör grunden för den socialistiska

kritiken och dess slutsatser.

Logikens lagar äro de i det mänskliga

medvetandet öfversatta lagarne för det verkliga lifvets rörelse.

Den logiska fortsatta utvecklingen af de ur de

ekonomiska förhållandena abstraherade grundbegreppen måste

för den skull motsvara samhällets faktiska ekonomiska

utveckling. Är detta händelsen och sammanfalla den

logiska och den historiska utvecklingen, så blir

framställningens riktighet obestridlig. Se där orsaken till

det marxistiska systemets oangriplighet. Den väg, som

Marx slagit in på i och för undersökningen, är den,

som numera hvarje allvarlig vetenskaplig historia —

äfven ekonomien är en väsentligt historisk vetenskap

— måste slå in på.FRAMSTÄLLNING AF TEORIEN.

a). Varuproduktion; arbetets delning;

privategendom.

Ställa vi till den storborgerliga ekonomien frågan,

hvad den menar med kapital, så svarar den följande:

“Kapitalet består af råämnen,

produktions- och lifsmedel af alla slag, som

användas till att frambringa nya råämnen,

nya produktions- och nya lifsmedel.

Alla dessa dess beståndsdelar äro

arbetets skapelser, arbetets produkter,

sam-ladt arbete.

Samladt arbete, som tjänar såsom

medel till ny produktion, är kapital.“

Detta är den korta, bevisande förklaringen af

begreppet kapital enligt den borgerliga ekonomiens läror.

Alltså ”samladt arbete, som tjänar såsom medel

till ny produktion, är kapital.” I enlighet därmed vore

redan den första plogen, den första pilen och bågen,

den första stenyxan, ja det första mänskliga verktyget

öfverhufvud kapital, ty de innehöllo alldeles

otvifvelak-tigt ”samladt arbete, som tjänar såsom medel till ny

produktion.“

Om du, värde läsare, skulle ha inbillat dig, att

kapitalismens tidsålder blott räknar några hundra år,

så får du lära dig något annat och bättre af de bor-gerliga nationalekonomerna och deras moderna

efterföljare. Enligt deras påståenden har det i alla tider funnits

kapitalister. I urtidens historia vimlar det af sådana.

Krupp och Rotschild kunna således blicka tillbaka på

ett stoltare stamträd, ett längre släktregister än någon

som hälst furste af guds nåde eller än en junker, som

ännu i dag sitter på sina fäders slott. Och då en gång,

när solen har mist sin värme, den sista eskimån fryser

" ihjäl vid ekvatorn, så kommer han att göra det i det

höga medvetandet, att han slutar sin tillvaro såsom

kapitalist, ty under sitt lif, hur eländigt det än har

varit, måste han dock ha ”samlat arbete”, för att

använda det till fortsatt produktion.

Ofvan anförda förklaring är helt och hållet värdig

den storborgerliga ekonomiens inskränkta tänkesätt, som

dessutom för med sig den kärkomna praktiska

anledningen, att proklamera våra dagars samhällsinrättningar

såsom eviga institutioner.

Kapitalet består af produktionsmedel etc.,

följaktligen äro produktionsmedlen kapital. Det är samma

bevisföring, som Schopenhauer förhånar på följande

sätt: ”Hvarje gås har två ben; du har två ben, alltså

är du en gås.”

Hvad är en negerslaf? En människa af den svarta

rasen. Den ena förklaringen är den andra värd.

”En neger är en neger. Först i vissa bestämda

förhållanden blir han slaf. En bomullsspinnerimaskin

är en maskin för att spinna bomull. Under vissa

bestämda förhållanden blir den kapital. Lösryckt ur

dessa förhållanden är den lika så litet kapital som guld

i och för sig är pängar eller socker är sockerpriset.” *)

Alla andra begrepp inom den politiska ekonomien

undergå samma öde som kapitalet. Liksom det enligt

den har ständigt funnits kapitalister, så har alltjämt

varuproduktion existerat.

Alla varor hafva uppenbarligen det gemensamt, att

de äro arbetsprodukter. Ting, som icke äro arbetspro-

*) Marx: “Lönarbete och kapital“.dukter, kunna öfver hufvud taget icke blifva varor.

Likväl äro arbetsprodukter ingalunda nödvändigtvis

varor. Lika litet som en neger af naturen är en slaf,

lika litet som en människa af naturen är en

lönarbetare, lika litet som en kvinna af naturen är en

prostituerad, därför att hon under vissa bestämda

samhällsförhållanden bjuder ut sig, — ja, lika så litet är en

arbetsprodukt af naturen en vara.

Det är endast den storborgerliga ekonomien som ej

känner någon timlig gräns för arbetsprodukternas

förvandling i varor, enär den icke känner det förflutnas

historia; och om den också har kunskap därom, så

begår den icke desto mindre de vildaste anakronismer

just till följd af, att den är insnärjd i de specifikt

borgerliga föreställningarna, i enlighet med hvilka den

borgerliga ekonomien fantastiskt konstruerar ihop de

ekonomiska förhållandena mellan forntidens människor.

Då ”ekonomien ej känner något annat värde, än

värdet af varor” och värdets fenomen således är

för-knippadt med varans fenomen, så må vi först och främst

betrakta de historiska förutsättningar, vid hvilka

varornas uppkomst är bunden.

Såsom historien lär, har utan undantag kommunism

varit rådande i de älsta mänskliga grupper, hvilkas

samhörighet berodde på den naturliga härstamningens

och den outvecklade produktionens föreningsband.

Produktionen var gemensam, fördelningen af de vunna

produkterna lika och afpassad efter de enskilda

med-lemmarnes behof. Tillfredsställandet af behofvet fann

sina naturliga gränser i arbetsproduktionens

jämförelsevis låga utvecklingsgrad. Arbetets delning förekom ej

eller blott i ringa omfattning samt då hufvudsakligen

mellan man och kvinna, motiverad af könsskilnaden.

Dessa grupper lefde från hand i mun. Gemensamt

delade de resultatet af sitt arbetes afkastning. Att

skaffa sig sitt uppehälle var mer eller mindre osäkert.

Beroendet af naturen, men också den ovilkorliga

bestämmanderätten öfver sitt arbetes resultat

karaktäriserar deras existens.Om byte kan här naturligtvis icke vara tal.

Ty det är ju alldeles uppenbart, att byte icke kan

uppkomma inom ett samhälle, som är grundadt på

gemensam egendom. Ett varubyte förutsätter två mot

hvarandra sående konkurrenter, som ega uteslutande

dispositionsrätt och fullständig privateganderätt till sina

varor. En tredje kan således icke hafva någon rätt

därtill. Men endast stammarne såsom sådana besitta

här oinskränkt egendomsrätt, och blott stammarne

såsom sådana kunde här sins emellan utföra byte.

Först därmed är emellertid dess möjlighet, fast

ingalunda dess nödvändighet gifven. Därtill måste flera

vilkor vara uppfylda. Byte är otänkbart bland

människor, hvilkas arbete är jämförelsevis improduktivt och

endast afkastar det för lifsuppehället nödiga. Det

kräfves följaktligen en viss utvecklad och vinstgifvande

produktion, som uppnår ett öfverskott utöfver det

omedelbara behofvet. Det är den första förutsättningen.

Men detta öfverskott af produkter kan dock först

under vissa bestämda förhållanden leda till byte. Mellan

stammar, som stå på fullständigt lika utvecklingsgrad

samt producera detsamma, kan det icke bli fråga om

något varubyte. Det är därför endast möjligt antingen

mellan sådana, för hvilka den naturliga beskaffenheten

af den plats, där de bo, erbjuder ett öfverskott af

olikartade produkter, eller mellan sådana, som öfver hufvud

taget stå på olika utvecklingsstadier, såsom t. ex. mellan

nomadiserande herdefolk och högre stående

åkerbrukande stammar. Här hafva vi den andra förutsättningen

för varubyte.

Således är förekomsten af en viss samhällelig

rikedom och en viss arbetsdelning grundvilkoret för

varubyte.

Om vi kasta en blick på människosläktets

förhistoriska utveckling, så påträffa vi relativt betydande

rikedom först hos de barbariska folkslag, hos hvilka

boskapsskötsel utgör den förhärskande formen för

uppehällets erforderliga produktioner. Man ser däraf, hur

absurdt det är, då Adam Smith samt äfven Ricardolåta människor, som ännu stå på vildars ståndpunkt,

på hvilken hufvudsakligen fiske och jakt lämna de

nödvändigaste lifsmedlen, helt lustigt drifva bytesaffärer.

Men med hopandet af samhällelig rikedom är också

första steget taget till upplösning af dessa på

egen-domsgemenskap grundade samhällen. De närmaste

betydelsefulla följderna af den framskridande produktionen

äro uppkomsten af slafveriet och privategendomen.

Produktionens långt utöfver det personliga behofvet

stigande afkastning möjliggjorde slafveriet; men å andra

sidan skapade den hastigt tillväxande rikedomen^ i

synnerhet af hjordar, som kräfde flera arbetskrafter än

samhället var i stånd att lämna, slafveriets

nödvändighet. Vidare medgaf stegringen af rikedom dess

förvandling till privategendom, utan att det helas eller

någon enskild medlems intresse behöfde kränkas, medan

den omständigheten, att underhållandet och ökandet

af hjordrikedomen fann sin naturliga gräns i en gifven

landsträckas begränsade fruktbarhet och utsträckning,

nödvändigt måste medföra ett sönderfallande. Vi

finna därför redan hos de äldsta herdefolken

privategendom till djur och människor. Däremot uppstår

privategendom till jorden först i en långt senare tid.

Arbetets första delning leder således till byte

mellan skilda stammar, till sönderdelandet af sjelfva

samhället i klasser — förtryckare och förtryckta —, samt

slutligen till den lösa samhällsegendomens förvandling

till privategendom.

Vi förbigå här den återverkan, som dessa nya

moment utöfvade på de samhälleliga inrättningarnas

form. Hvad som dock måste betonas är, att

uppkomsten af varubytet är bunden vid en bestämd utveckling

af arbetets produktivitet, som framträder såsom

arbetsdelning.

Och likaså är den fortsatta utvecklingen af bytet

och af varuproduktionen bunden vid den stegrade

utvecklingen af arbetsdelningen, alltså beroende af

samhällets ekonomiska struktur. ”Sålunda kunna i stora

drag asiatiska, antika, feodala och modernt borgerligaproduktionssätt betecknas såsom den ekonomiska

sam-hällsdaningens progressiva perioder.” *)

Att betrakta dessa skilda perioder från

varuproduktionens synpunkt, skulle här föra för långt. Det

må blott anmärkas, att det, som vi nu betrakta såsom

varuproduktion, är af mycket ungt datum. Det är klart,

att varubytets ursprungliga tillfälliga karaktär och dess

beroende af arbetsvinstens stigande utöfver det

nödvändiga lifsuppehällets mått icke medgifver

frambringandet af produkter direkt för utbyte såsom en väsentlig

form af produktion. Först sedan bytet hade skapat

varaktiga behof samt blef regel, först då blef den

direkta produktionen för detsamma en nödvändighet.

Bytet utåt återverkade inåt; det uppstod ömsesidiga

förhållanden, som gjorde produktionen af varor till en

samhällets särskilda funktion samt förde till en

beständig utsträckning af densamma. Så frambragte

arbetsdelning mellan skilda samhällen arbetsdelning

inom dessa sjelfva. Den bildar den nödvändiga

förutsättningen för varuproduktionen, **) medan denna med

naturnödvändighet återverkar på arbetsdelningens vidare

utveckling.

Den primitiva varuproduktionen tog en

jämförelsevis ringa del af det samhälleliga arbetet i anspråk;

produktionen för det egna behofvet var dess

hufvud-uppgift; den utgör det väsentliga kännemärket icke blott

i det antika, utan ock i det medeltida feodala

samhället. Nu, i vår tid däremot påträffa vi i länder med

utvecklad industri nästan uteslutande varuproduktion,

skapandet af produkter för främmande behof\

Utvecklingen består i den gradvisa omgestaltningen af

produktion för det egna behofvet till produktion för

främmande behof, i den fortskridande förvandlingen af alla

arbetsprodukter i varor.

*) Marx: “Kritik af den politiska ekonomien“. Sid. Yl.

**) Varuproduktion förutsätter nödvändigt arbetsdelning,

men den senare förutsätter icke ovilkorligen varuproduktion.

Jmfr Marx: “Das Kapital“. I. Sid. 9.Så till vida som de skilda, härofvan anförda

perioderna framställa stadier i det mänskliga samhällets

ekonomiska utveckling, regleras därinom både

varuproduktionen och dess motsvarande bytesförhållanden af

särskilda lagar, som sins emellan likaledes bilda en

utvecklingskedja. Då den epok, som nämnes det

storborgerliga samhället, hvars grundval vi funnit vara det

kapitalistiska produktionssättet, är varuproduktionens

allra högst utbildade form, så äro också de lagar, som

härska i den, högst utbildade och af allmännaste

betydelse.

Ehuru vi således hafva dess klassiska form i det

nutida samhället framför oss, så är det dock

fördelaktigt för studiet af dess lagar att gå tillbaka till

tidigare, mera outvecklade men på samma gång mindre

invecklade former. Förståendet af ekonomiska

företeelser fordrar att där observera dem, hvarest vi kunna

komma öfver dem i den klaraste gestalt, minst bemängd

med främmande, oväsentliga företeelser; å andra sidan är

det fråga ^om att konstatera de fenomen, hvilka nutiden

uppvisar såsom det nödvändiga resultatet af en rad af

sammanhängande utvecklingsformer, hvilka tillhöra det

förflutna.

b). Vara och värde; bruksvärde och värde.

Ett föremål, som tillfredsställer ett eller annat

mänskligt behof, vare sig direkt såsom lifsmedel eller

indirekt såsom produktionsmedel, blir bruksföremål eller

egendom.

Härvid är det likgiltigt, om nyttan, som denna sak

gör, är inbillad eller ej. Att afgöra den frågan, skulle

t. o. m. kunna förorsaka en yrkesfilosof ansenligt

huf-vudbry. Men här i ekonomien är det ej fråga om att

bevisa i fall ett behof är förnuftigt eller oförnuftigt.

För suputen är hans bränvin, för bönesystern hennes

bönbok af en likaså otvifvelaktig nytta för dem, som

ett rikligt mål mat för en hungrande arbetslös. Såsnart ett ting, sak samma om det är i form af

himmelsk eller jordisk manna, tillfredsställer ett verkligt

varande behof, så är det för honom, som förnimmer

det och betraktadt från hans ståndpunkt, alldeles

obestridligt af nytta, alltså bruksföremål.

Ett behof skaffas icke ur världen genom

fornuftsgrunder, eller därigenom att vår filosof skulle från

allmän mänsklig ståndpunkt icke vilja erkänna det som

berättigadt. Hvad han menar vara den allmänt

mänskliga ståndpunkten visar sig senare kanhända, att icke

vara annat än hans egen klass-ståndpunkt. Likasom

allt annat äro äfven de mänskliga behofven relativa;

hvad som är ett behof för den ena, är det icke för den

andra; hvad det förut var, behöfver det icke vara i

dag, och omvändt kunna i dag saker vara nyttiga, som

icke voro det förr i tiden.

Ett tings förmåga, att genom bestämda materiella

egenskaper vara till nytta, stämplar det såsom

bruksföremål eller bruksvärde. Det däri uttryckta

förhållandet är ett människans förhållande till naturen, ett

naturligt, så att säga fysiologiskt. En länstol t. ex. är

bekväm, ej därför att man har rekvirerat den från en

stor mekanisk fabrik, eller fått den förfärdigad på

beställning hos en liten handtverksmästare, ej häller

därför att den är dyr eller billig, utan emedan den är en

länstol, en stoppad stol med fyra ben samt ryggstöd.

En stekt dufva gör mig samma tjänst, om den flyger

"gratis i munnen på mig eller oin jag på restauranten

får betala en krona för den. För min mage är det

alldeles likgiltigt.

Ett tings bruksvärde består således allenast i dess

naturliga egenskaper. Men i det nutida samhället är

dess innehåll därmed icke uttömdt. Inom bestämda

samhällsförhållanden uppnår ett ting den förmågan, att

kunna utbytas mot ett annat i viss mängd, att blifva

bytesvärde och följaktligen vara. Bytesvärdet är alltså

något rent yttre, något utifrån tillkommande, icke en

naturlig egenskap, som tillhör ett ting i sig sjelft.

Tomahawken är ju för indianen ett nyttigt, värdefulltvapen, således bruksvärde, men i allmänhet icke något

bytesvärde. Hvilket ytligt, öfvergående ting bytesvärde

är, visar den omständigheten, att det kan hafva varit

bytesvärde, men är det ej längre i denna stund, fastän

dess naturliga egenskaper icke förändrats. En prima

donnas falska tandgarnityr är för henne ett bruksvärde

både i estetiskt och hygieniskt hänseende, enär det är

fördelaktigt för hennes utseende såväl som för hennes

matsmältning. Men t. o. m. hennes rikaste beundrare

skulle råka illa ut, om han, skramlande med sitt guld,

ville göra sig underrättad om hennes tänders

bytesvärde.

Ett ting behöfver ingalunda hafva bytesvärde,

därför att det har bruksvärde. Bruksvärde och bytesvärde

framträda för oss närmast såsom fullständigt skilda

sidor hos ett ting, hvilkas enda förhållande består däri,

att det, för att öfver hufvud taget kunna utbytas,

sjelf-klart förutsätter, att det är nyttigt och således i stånd

att tillfredsställa ett mänskligt behof.

Bytesförhållandet mellan tvänne varor är i hvarje

gifvet fall ett kvantitativt bestämdt. En viss mängd af

den ena varan kan utbytas mot en viss mängd af den

andra varan. Båda bestämmas genom bytet såsom lika

storheter: de hafva samma bytesvärde, likgiltigt af hvad

materia det än består eller med hvilket slag af

bruksvärde det är förknippadt. Det är ett enkelt faktum.

Men för att gälla såsom lika storheter, måste tvänne

varor tydligen innehålla något likartadt, gemensamt,

eller, matematiskt uttryckt: de måste vara

kommensu-rabla. Det är öfver hufvud taget vilkoret för att de

skola kunna vara jämförliga.

Men jämförliga, likstälda och bytesmöjliga, kunna

de icke vara på grund af sina materiella egenskaper,

eller såsom bruksvärden. Ting af lika bruksvärde äro

icke bytesmöjliga: bröd utbytes icke mot bröd. Bytet

förutsätter just en skiljaktighet mellan två varors

bruksvärde. Bröd och kol utgöra i bestämda kvantiteter lika

bytesvärde, dock icke med hänsyn till deras särskilda

naturliga egenskaper, då kol ju tjänar till alstrande afvärme och bröd tjänar såsom lifsmedel. Detta vore

lika så orimligt, som om man gåfve ett barn den

uppgiften att summera tre päron och tre äpplen. Päron

och äpplen äro ju inkommensurabla *). Emellertid kan

man göra dem kommensurabla. Om man bortser från

deras säregna, skiljaktiga egenskaper, så kan man

sammanräkna dem, i det man säger: Tre päron och tre

äpplen utgöra tillsammans sex frukter. Men äpplena

gälla härvidlag icke mer som äpplen, och päronen icke

mer som päron, icke såsom frukter af ett särskildt slag,

utan rätt och slätt som frukter. Såsom sådana äro de

kommensurabla.

En liknande process försiggår vid bytesvärdets

fenomen. Såsom vi hafva sett, är det just bortseendet

ifrån, ”abstraherandet från deras bruksvärden, som

uppenbarligen karaktäriserar varornas bytesförhållanden.*

Vid det kvantitativa jämställandet af fullständigt skilda

ting bortser man just från deras kvalitativa

skiljaktigheter.

Afkläda vi nu varorna deras särskilda

egendomligheter, deras specifika bruksvärde, ”så återstår hos

dem blott en egenskap, arbetsprodukternas”, men ej af

produkter af arbetets ena eller andra form, — såsom

snickeri- eller måleriarbete, ty det är dessa, som skapa

bruksvärdets särskilda nytta, — utan af produkter af

arbetet rätt och slätt, af arbetet öfver hufvud taget,

af lika, oskiljaktigt och allmänt mänskligt arbete.

Såsom förkroppsligande detta arbete, såsom

materiella uppenbarelser af allmänt mänsklig arbetskraft äro

varorna värde.

Men varorna ega icke blott värde öfver hufvud

taget, utan värde af viss storlek, som bestämmes af det

kvantum arbete som döljer sig i dem. Detta återigen

mätes sjelfklart efter den tid af dagar, timmar o. s. v.,

som det. kräft.

*) Kommensurabel == mätbar efter samma mått.

Inkommensurabel = som ej kan mätas med något gemensamt mått.Det ekonomiska värdebegreppet skiljer sig sålunda

ganska väsentligt från hvad man i dagliga lifvet förstår

med värde. Enligt storborgarens mening t. ex. har

icke endast hans till försäljning uppstaplade varor ett

”värde”; det fina vinet i hans källare, hans

havannacigarrer och morgontidningen på hans kaffebord finner

han likaledes ”värdefulla”. Med sådana definitioner kan

man icke komma någon hvart i ekonomien; och icke

desto mindre spöka ännu den vulgära storborgarens

jargon och oredighet i vulgärekonomien.

c). Arbetet såsom värdeskapare; “samhälleligt

nödvändigt arbete“.

Vi hafva klargjort, hvad värde i strängt ekonomisk

mening är; att det är mänskligt arbete, som ligger till

grund därför och hvarmed dess storhet mätes.

Denna förklaring bör dock icke uppfattas så, som

om hvarje enskild varas värde bestämmes af det

kvantum arbete, som producenten i hvarje särskildt fall

användt på dess tillverkning. Ty då skulle ju t. ex.

det värde, som en oskicklig eller lat skräddare skapat

på två dagar vid förfärdigandet af en rock, vara dubbelt

så stort som det af en skicklig skräddare skapade värde,

som denne frambragt genom att på en enda dag sy en

fullständigt likadan rock. Det är ingalunda händelsen.

En varas värde bestämmes icke af den arbetsmängd,

som användes af en enskild arbetare, utan af den

arbetsmängd, som under produktionens normala

genomsnittsbetingelser nödvändigt utföres af en arbetare med

genomsnittsgrad af skicklighet och med

genomsnitts-arbetsintensitet.

I hvarje visst samhälle äro dessa vilkor gifna;

för-blifva de sig lika, så blir också den på en varas

produktion nedlagda arbetsmängden lika: ändrar sig de

förra, förändrar sig den senare likaledes. Ty arbetets

produktivitet är beroende af summan af de samhälleligabetingelser, under hvilka produktionen eger rum. Till

dessa vilkor höra arbetarens eventuella utbildning,

teknikens ståndpunkt, de sätt hvarpå produktionsorganen

samverka, samt naturförhållanden af mångahanda art:

såsom jordens beskaffenhet, meteorologiska inflytanden

o. s. v. Alla dessa omständigheter äro underkastade

förändring och därmed också vinsten af det

samhälleliga arbetet.

Men på samma gång växlar äfven arbetsmängden,

som är nödvändig för att frambringa samma produkt

och följaktligen också dess värde.

Tvänne varors värden stå sålunda i samma

förhållande som kvantiteterna af det samhälleligt

nödvändiga arbete, som deras produktion kräft. Minskas den

arbetsmängd, som är erforderlig för framställandet af

en vara, till hälften, t. ex. i följd af införandet af

maskiner i handarbetets ställe eller genom förbättrade

maskiner i de gammalmodigas ställe, — så sjunker

äfvenledes varuvärdet till hälften. En stålpennas värde

har på 60—70 års tid sjunkit till ännu mindre än

hundradelen af sitt ursprungliga värde.

I detta afseende är alltså begreppet ”samhälleligt

nödvändigt arbete” klargjordt. Emellertid kan samma

nödvändiga arbetstid hafva blifvit använd på en produkt

och produktionsvilkoren kunna hafva förblifvit

fullständigt desamma, under det att produktens värde likväl

har fallit. Denna företeelse förklaras på följande sätt.

Det samhälleliga totalbehofvet af något särskildt slag

af produkter är i en viss tidpunkt begränsadt och

be-stämdt; det kräfver därför i och för sitt normala

tillfredsställande den mängd, som den behöfver, af varan

i fråga. Vi antaga, att produktens tillverkning

visserligen bedrifves precis på det gamla sättet, men i större

skala än förr, medan det samhälleliga behofvet förblir

konstant. Artikelns totalprodukt öfverstiger sålunda

mängden, som totalbehofvet kan absolbera i normala

fall och som ”marknadsmagen” kan fördraga. En del af

produkten ingår därför icke i förbrukningen och är

alltså öfverflödig och utan nytta. Följaktligen är äfven

Fischer : Marx.det arbete, som nedlagts därpå gagnlöst; det skapar

icke bruksvärde och för den skull icke heller något

värde. Verkan af denna process är helt enkelt den,

att värdet, som förut inneslutits i den för totalbehofvets

betäckande nödvändiga mängden af produkter, nu

fördelar sig proportionerligt på hela produktmängden, d.

v. s. verkan är densamma som om den arbetstid, som

är nödvändig för framställandet af hvar och en af de

olika varorna, hade blifvit motsvarande förkortad.

Det varuproducerande samhällets producenter skapa,

liksom hvarje samhälles producenter, bruksvärden, men

bruksvärden icke för sin egen del, utan för andras,

icke för eget, utan för främmande, kort sagdt, för

samhälleligt behof, hvars storlek är olika vid olika

tidpunkter. Däraf följer, att äfven i detta hänseende

måste ”samhälleligt nödvändigt arbete“ ligga förborgadt

i varorna.

Samhälleligt nödvändigt arbete är sådant, som

skapar samhälleligt bruksvärde och som verkställes

under produktionens samhälleligt normala betingelser,

samt som slutligen uppenbarar sig i omfånget af sina

produkter, som motsvarar totalbehofvet. Samhälleligt

nödvändigt arbete i denna mening är tillika — inom

det varuproducerande samhället — värdebildande arbete.

Då vi redan betraktat de inflytanden, som

frambringa värdeförändring, så förutsätta vi numera varor,

som innehålla samhälleligt nödvändigt arbete.

Det arbete, som alstrar varor, bör därför betraktas

från två synpunkter: dels såsom skapande bruksvärde,

dels såsom frambringande värde.

Såsom skapare af bruksvärden d. v. s. ”såsom

nyttigt arbete är arbetet en beständig

naturnödvändighet, ett af alla samhällsformer oafhängigt lifsvilkor för

människan, för att förmedla ämnesväxlingen mellan

människa och natur, således det mänskliga lifvet.” *)

Men värdeskapare kan det blott vara i ett samhälle med

systematisk arbetsdelning och oberoende producenter.

*) Marx: “Das Kapital“ I. Pag, 9.Ur bytesförhållandets faktum lärde vi känna det

arbetes natur, som ligger till grund för värdena. Detta

arbetes egenskap bestod däri att vara egenskapslöst,

icke kvalitativt bestämdt, konkret, nyttigt arbete, utan

kvalitetslöst, lika, allmänt mänskligt arbete. För

frambringandet af skilda bruksvärden kräfvas arbeten af de

mest olika slag. Såsom värdebildande arbeten ställas

alla i en bestämd mängd i jämbredd med hvarandra,

bondens arbete med fabriksarbetarens, stenhuggarens

med sömmerskans, det mest komplicerade med det allra

enklaste. De reduceras sålunda samt och synnerligen

till lika mänskligt arbete. Att denna reduktion ständigt

försiggår, bekräftar erfarenheten. Produkter af de mest

skilda slag framställa såsom varor i vissa kvantiteter

lika värde. Hvad verkligheten städse stadfäster, synes

vid första ögonkastet orimligt. Betänka vi emellertid,

att fordomdags, vid arbetets outvecklade delning, väfde

en person den ena dagen, den andra dagen tillskar han

af det väfda tyget en dräkt; att sålunda skilda slag af

arbeten blott framträda såsom variationer af samma

arbetskraft, samt att i det nutida samhället fördelas

den samtliga arbetskraften, afpassad efter behofvet,

i ofta växlande proportioner på de olika arbetsgrenarna

och att således de särskilda slagen af arbete äro blott

att uppfatta såsom skilda slag af samma mänskliga

arbetskraft i form af hjärna, muskel, närver, så blir

detta fenomen (alla skilda arbetens reduktion till

genomsnittsarbete såsom deras enhet) lätt begriplig.

För öfrigt, begripligt eller ej, fenomenet sjelft påverkas

icke däraf. Det försiggår genom en produktionsorganen

omedveten lag ”bakom ryggen på producenterna”.

En vara såsom helhet af bruksvärde och värde

innehåller alltså arbete af dubbel karaktär,

bruksvärdebildande och värdebildande. Det förra är konkret,

nyttigt, ändamålsenligt arbete, det senare abstrakt,

obestämbart, allmänt mänskligt arbete. Det förra är

underkastadt produktivkraftens förändring, men det är

ej det senare. En viss arbetsmängd framställer städse

alldeles samma kvantum af värde, hvilket kvantum afprodukter den också förmår att skapa. Denna

förvånande företeelse förklaras genom den olika arten af

det i varorna liggande arbetet.

d). Värdeformen och dess förvandling till

Ränningar.

Under det att det arbete, som nedlagts på en varas

frambringande, åter uppstår såsom dess värde, så

kommer den enskilda varans värde, hvilket icke kan synas,

kännas eller förnimmas på varan såsom sådan och

följaktligen framställer så att säga en abstrakt egenskap,

att träda i dagen i bytesförhållandet, i det samhälleliga

förhållandet mellan tvänne varor. Bytesvärdet bildar

således den form, hvari en varas värde framträder.

Den enklaste formen för bytesförhållandet mellan

tvänne varor är: x vara A = y vara B eller 15 meter

lärft = 1 rock. Den ena varans värde uttryckes

påtagligen i en annan vara, eller med hänsyn till en annan

vara, således relativt, under det att denna senare utgör

ämnesgrunden, materialet för den förras värdeuttryck,

dess ekvivalent. Den förra varan befinner sig i relativ

värdeform, den senare i ekvivalentform. De spela tvänne

skilda roller, som ömsesidigt utesluta hvarandra.

Visserligen kan såväl lärftets värde uttryckas i rocken

såsom ock omvändt rockens värde i lärftet, men dock

icke samtidigt. Tvänne pojkar, som leka polis och ”full

karl”, kunna icke på samma gång uppträda i båda

rollerna, utan de kunna endast efter öfverenskommelse

omväxlande utföra den ena eller den andra rollen. Tvänne

varors relativa värdeform och ekvivalentform utgöra

likaså oskiljaktiga som oförenbara motsatser.

Rock och lärft äro emellertid blott jämförliga

såsom delar af samma samhälleliga enhet, såsom värden.

Men deras värde kommer först fram ur denna synpunkt.

En vara, betraktad i och för sig, är visserligen värde,men uttrycker ännu intet värdeförhållande. Den kan

icke i sig sjelf framhäfva sitt värde. Det är hvarken i

varan sjelf kroppsligt förnimbart, ej heller förmår den

att uppenbara sitt eget värde. Den kan icke vara sitt

eget värdeuttryck, eller göra sig sjelf till uttryck för

sitt eget värde.

Vidare uttryckes ej den ena varans värde i den

andras, lärftets värde ej i rockens, utan i rocken såsom

sådan. ”1 detta förhållande gäller rocken såsom

existensform för värde, såsom värdeting”. En varas värde

uttryckes därför i den andra varans bruksvärde. Ett

bruksföremål, som tjenar såsom ekvivalentvara, gäller

för den skull blott såsom värdekropp. Då en varas

värde måste framträda såsom ”verklighet”, så kan detta

blott ske i och genom det kompakta bruksvärdet af dess

ekvivalentvara, som således framställer förkroppsligandet

af mänskligt arbete.

Trots sin stora lärdom kunde Faust icke upptäcka

något särskildt hos pudeln. Hur besynnerlig pudeln än

föreföll, var han dock en pudel. Faust kunde ej tyda

pudelns gåta. Men då hunden gömt sig bakom spiseln

och plötsligt trädde fram som en kringresande studiosus,

då förstod Faust sammanhanget. Han insåg å ena sidan,

att främlingen visserligen bar en students skepnad, men

blott var ett förkroppsligande af den diaboliska anden;

å andra sidan märkte han af likheten mellan

hundsjälen och studentsjälen, att äfven i pudeln dolde sig den

diaboliska anden. Här gäller således den kringresande

studenten blott såsom existensform för den diaboliska

anden.

* *

*

Vi hafva sett, hvilka vilkoren äro, hvarunder en

vara kan gifva uttryck åt sitt värde. Nämligen att för

det första dess värde icke kan blifva synligt i varan

sjelf. En vara är ett naturföremål af hvilket som hälst

slag med olika egenskaper, hvaribland dock ej dess värde

befinner sig. Man kan icke se på en sockertopp, onxden öfver hufvud taget har värde. — För det andra

kan man icke uttrycka värdet af en sockertopp i en

annan sockertopp. Det vore en tavtologi, som blott

bestyrkte, att lika mängder af en vara ha samma värde.

— För det tredje kan man ej heller uttrycka en

sockertopps värde i värdet af en annan vara t. ex. järn.

Man skulle därmed endast konstatera, att båda

innehålla något likartadt; men den kvantitativa bestämdheten

skulle fattas i ett sådant förhållande. Det återstår blott

ett: sockertoppen uttrycker sitt värde materiellt, i

järnets förkroppsligade bruksvärde.

Men järn gäller här icke som järn, utan blott såsom

mängd af en sak. Det framställer intet annat än ett

förkroppsligande af värde, värde som så att säga

förtätats till järn, så att en viss bestämd mängd järn alltid

representerar en bestämd mängd af värde. I denna

järnets funktion ligger ekvivalentens väsen.

Hvilken roll järnet härvid spelar — och liksom

järnet hvarje annat ting såsom ekvivalentvara —

framstår synnerligen klart genom ett exempel af Marx. En

sockertopps vikt lika litet som dess värde står prägladt

på den; dess vikt uttryckes för den skull genom

järnstycken af bestämd tyngd. Järnet gäller icke heller här

som järn, utan som vikt, som representant för tyngd,

såsom kropp som intet annat framställer än tyngd;

dess öfriga egenskaper äro likgiltiga.

Samma roll, som järnet spelar beträffande

viktförhållandet mellan sockertoppen och vikterna, spelar det

beträffande deras värdeförhållande, om man bortser

därifrån, att tyngden är en naturlig egenskap hos båda,

medan deras värde är allt annat, ja snarare något ”rent

samhälleligt”. Icke dess mindre betraktar människan

ekvivalentvarans egendomliga funktion, så snart den en

gång är faststäld, såsom framsprungen ur dess inre

natur, i synnerhet då den befinner sig i sin högsta

utvecklingsform, som pängar. Denna illusion bedrager

«ock nationekonomerna, hvilka ofta utan vidare pläga ur

en företeelses tillvaro härleda dess naturlighet,

nödvändighet och eviga bestånd.På samma sätt som ekvivalentvarans kropp blir

uttryck för värdet, så blir bruksvärdebildande arbete

uttryck för värdeskapande, d. v. s. särskildt, konkret,

nyttigt arbete för abstrakt, allmänmänskligt. Och

slutligen framträder enskildt arbete på samma gång såsom

samhälleligt arbete, alltså såsom sin motsats.

En varas bytesförhållande till en annan vara är

tydligtvis den mest outvecklade värdeformen. Det är

den ursprungliga formen, hvari arbetsprodukter på ett

tidigt historiskt stadium först blefvo varor i och genom

öfvergående byte. Med varuproduktionens utveckling

förändrar sig värdeformen. Som ekvivalentvaran blott

har den uppgiften att föreställa värde, så är det

likgiltigt, vid hvilket bruksvärde denna funktion är häftad.

En varusort låter därför utbyta sig mot flera andra,

hvilka först genom sin olikhet fullt bekräfta, att de här

endast gälla såsom representanter för värde. Denna den

”utvecklade värdeformen“ träder i verksamhet där, hvarest

hufvudsakligen en arbetsprodukt utbytes mot flera andra

varor, t. ex. hos Nordamerikas indianer, som utbyta

pelsverk mot allt möjligt.

I denna andra form ligger redan den tredje

utvecklingsformen fördold. Utbytes nämligen å ena sidan en

vara mot flera, så utbytas å andra sidan flera varor

mot en enda. Därmed uppstår den ”allmänna

värdeformen”, hvilken otvetydigt uttalar, att det arbete, som

ligger förborgadt i alla varor, utan skilnad gäller lika,

och att åt den allmänna ekvivalenten anvisas rollen

att fungera såsom allmänt förkroppsligande af

omedelbart samhälleligt arbete. Liksom Kristus är den

mänsko-blifna guden, så är ekvivalentvarans kropp det

förkroppsligade värdet, ”allt mänskligt arbetes synliga inkarnation”.

En vara, som uteslutes såsom allmängiltig

ekvivalent från den öfriga varuvärden, gör tjänst som pangar.

Under tidernas lopp hafva skilda ting uppträdt i

denna roll, t. ex. boskap, slafvar, vapen o. s. v.;

slutligen ädla metaller. Varans pänningform förutsätter

redan en utvecklad varuproduktion, ett omfångstrikt

varubyte. Metallpängarnes företeelse framvisar utantvifvel något mystiskt. Den ytliga iakttagaren ger sig

till freds, då han erinrar sig, att andra varor hafva

förut spelat samma roll, och att ädla metaller, som förut

varit varor liksom alla andra, blott genom sina särskilda

egenskaper (såsom oföränderlighet, delbarhet) definitivt

eröfrade sin ställning. Emellertid är pänninggåtan

därmed ingalunda löst. Den består icke i pängars funktion

såsom allmän ekvivalent. Denna senare är blott den

vidare utvecklade formen af den enkla ekvivalenten.

Pänningens gåta består sålunda i sin ekvivalentform

öfver hufvud taget.

Att pängar äro varor, är lätt att inse. De

storborgerliga ekonomerna bruka därför med förkärlek denna

nötta fras till sin käpphäst. Men däri ligger ingen

svårighet. Icke insikten om, att pängar äro varor, utan

huru en vara kan förvandlas till pängar, lämnar

förklaringen af pänningens väsen. Att säga, det pängarne

förekomma först på en bestämd höjdpunkt af

varuproduktionen, är detsamma som att blott konstatera ett faktum.

Man kan först förklara detta genom förståendet af det

enkla förhållandet mellan vara och vara, hvilket redan

i sig innebär fröet till pänningarnas tillblifvelse. Marx

är den första, som löst detta problem.

e). Samhället och varans väsen.

Ett bruksföremåls naturliga förhållanden till

människan äro ofantligt enkla. Alla naturprodukter bli

omedelbart eller först efter att ha blifvit omformade

genom sin verksamhet ett nyttigt ting. Äfven varan

är ett sådant; såsom bruksvärde uppvisar den således

intet underbart. Lika litet ligger det något obegripligt

däri, att till dess produktion kräfves mänskligt arbete

och det i bestämd mängd, eller däri, att produktionen

är samhällelig. Det oförklarliga ligger i sjelfva

förhållandet mellan vara och vara, i den omständighetenatt på någon viss samhällets utvecklingsgrad, som

ut-märkes genom arbetsdelning och privata producenter,

antaga arbetsprodukterna den egendomliga formen af varor.

Vi hafva här ofvan sett, att det finnes

samhällstillstånd, där arbetets produkter ej blifva varor,

nämligen i tider då mänskligheten ännu gick i barnskorna

och ännu var ociviliserad, likasom äfven i nyare tiden

t. ex. hos de gammalindiska familjekommunerna och

Amerikas indianer. Producerandet af det för samtliga

medlemmar nödvändiga lifsuppehället sker planmässigt.

Af den till buds stående totalarbetskraften användas

behofvet motsvarande mängder i och för producerandet

af skilda bruksföremål. Det samhälleliga arbetets

resultat fördelas på häfdvunnet sätt mellan alla. Hela

produktionsapparaten är enkel och genomskinlig.

En patriarkalisk bondefamilj framställer en liknande,

i sig afslutad produktionsorganism, hvari emellertid en

viss arbetsdelning förefinnes. Allt efter köns- och

åldersskilnad blifva medlemmarne satta till de skilda

funktionerna i arbetet, hvilket är riktadt på det för

familjens egna behof nödvändiga. Ej heller här äro

arbetsprodukterna varor. De olika slagen af arbete

såsom åkerbruk, boskapsskötsel, spinnande, väfvande

o. s. v. gälla endast såsom familjearbetets särskilda

samhälliga funktioner.

Tänka vi oss så till sist ett samhälle, som är

grundadt på egendomsgemenskap beträffande alla

produktionsmedel. Det samhälleliga totalbehofvet låter

sig här fastställa i öfverensstämmelse med erfarenheten,

både behofvet af direkta bruksartiklar och af föremål,

som tjena till fortsatt produktion. Då arbetets

produktivitet samt totalbehofvet äro gifna, så vet samhället,

i hvilket omfång det måste fördela den likaledes gifna

arbetskraften på de skilda produktionsgrenarna. Arbetets

produkter skulle här lika litet vara varor som i de

förra exemplen. Arbetetstiden toges blott med i

räkningen i och för reglerandet af sjelfva produktionen;

om tillika såsom måttstock för fördelningen, det är

oväsentligt och beror lättbegripligt på yttre omständigheter.I alla dessa samhällsformer är produktionen

jämförelsevis tydlig och öfverskådlig. De produktiva krafternas

rörelser ingripa där planmässigt i hvarandra, hvadan den

ekonomiska organismens lif är af en viss trygghet och

öfverskådlighet. Arbetsdelningens samhälleliga system

kunde vara än så kompliceradt, men så länge samhället

sjelft funktionerar såsom produktionens samfälda ledare,

såsom alla frambragta bruksföremåls omedelbara

upp-hof och moder, kunna de samhälleliga förbindelserna

icke träda, hemlighetsfulla och hotande, såsom

främmande makter människorna till mötes. Sådana samhällen,

som de anförda, utmärka sig för producenternas makt

öfver sina produkter, hur rikligt eller otillräckligt

lifs-källorna än må flöda.

Må vi nu kasta en jämförande blick på ett samhälle

med varuproduktion. Dess mest utvecklade form är

våra dagars kapitalistiska samhälle. Här finna vi en

komplicerad arbetsdelning, hvars lemmar utgöra den

samhälleliga produktionskroppen; men hvad vi genast

sakna, det är dess planmässiga samverkan, dess enhetliga

sammanfattning till ett känd t, förut bestämdt resultat.

Ty då privategendom är rådande i ett samhälle med

varuproduktion och följaktligen de särskilda arbetena

uppträda såsom af hvarandra oberoende privatarbeten,

hvilket vilkor just har till följd arbetsprodukternas

förvandling till varor, — så är hela

produktionsorganismen splittrad i ett stort antal sjelfständiga faktorer,

hvilka skenbart icke äro underkastade något gemensamt

sammanhang, utan öfverlämnade åt sitt eget suveräna

godtycke. Vi säga skenbart, enär i sjelfva verket de

samhälleliga sammanhangen alltjämt bestå, fast

förborgade och hemliga, omedvetna för producenterna,

men därför icke mindre verksamma.

Varuproduktion är produktion för anclras behof;

hvar och en producerar, hvad han icke har behof af,

och förbrukar hvad han icke producerar. Därmed är

ett slags ömsesidighetsförhållande skapat, som fast

sammanfogar samhällets skenbart sönderfallande element.

De enskilda producenterna bilda därför detsammas nöd-vändiga organ; men icke dess mindre är det förborgadt

för dem, i hvilket sammanhang de sjelfva stå till

hvarandra. Men då ett sådant existerar, så måste det visa

sig någonstädes, komma i dagen, och det måste

tydligen just ske där, hvarest producenterna framträda ur

sina skilda, hvar för sig bestående produktionssfärer

samt komma i beröring med hvarandra. Detta är fallet

vid utväxlandet af deras produkter, i bytet.

Här ligger språngbrädet för förståendet af varans

väsen.

Då sammanhanget, som består mellan

producenterna sjelfva såsom produktionsorganismens nödvändiga

beståndsdelar, framträder beständigt och regelmässigt i

bytet, i deras produkters förhållande till hvarandra

såsom varor, så förskrifver sig i deras ögon detta

sammanhang från varorna. Producenternas samhälleliga

förhållanden förvandlas i deras ögon i deras

arbetsprodukters samhälleliga förhållanden.

Arbetsprodukter äro i och för sig ting, som lämna

hvarandra alldeles oberörda. Det existerar inga

hemliga samhälleliga förbindelser dem emellan. De hafva

icke den minsta orsak att personligt föreställa sig för

hvarandra såsom värden. Människan är det, som först

sammanför vissa förbindelser hos dem. Varor äro

således så att säga lefvande vordna, besjälade

arbetsprodukter; men deras själar spöka endast i

producenternas hjärnor. De rörelser, som deras arbetes

skapelser utföra i bytet, tyckas dem härstamma från

dessa skapelsers eget initiativ och inre natur; likasom

ett barn menar om dansande marionetters rörelser.

Samhällsförhållandenas band, som omsluter

varuproducenterna, omskapa dessa, till följd af sitt inbillade

individuella oberoende, till ett sina arbetsprodukters

verkliga samhälleliga band. Byte, värde, värdestorhet

betrakta de såsom gifna, naturliga, så att säga i blodet

inträngda egenskaper. Det på varornas frambringande

nedlagda arbetet förefaller såsom deras eget inneboende

värde, arbetenas likhetsförhållanden såsom varornas

verkliga värdeförhållande, de frambragta arbetenas be-stämda mängder och tidrymd såsom varornas

värdestorheter, de bytesförhållanden, som producenterna ingå,

såsom deras arbetsprodukters förhållanden, kort sagdt

personernas förhållanden såsom sakernas.

Denna sällsamma fördom, som är egen för

människorna såsom varuproducenter, måste anses beroende

af det varuproducerande samhällets form. Då dess

medborgare äro privata producenter, så går öfverblicken

öfver den samfälda samhälleliga produktionsorganismens

spel nödvändigtvis förlorad för dem. De obevekliga

lagar, som de vid utöfvandet af sina samhälleliga

funktioner äro underkastade, stå därför icke sjelfskrifna i

deras medvetande. De komma i dagen i varubytet; de

synas följaktligen icke såsom människornas lagar, utan

som tingens lagar, hvilka människorna dock måste lyda.

Människornas beroende af hvarandra är således förklädt

i ett människornas beroende af tingen. Hvad som

styrker dem i deras föreställning är, att varubytet och

icke samhällets medvetna vilja utgör produktionens

synliga regulator, och därtill en mycket våldsam

regulator, såsom den t. ex. gör sig gällande vid plötsligt

varierande bytesförhållanden, i produktionskriser o. s. v.

Varuproducenten står alltså under sin egen produkts välde.

Den slöja, som för medborgarne i ett samhälle

med varuproduktion döljer deras egna förhållanden,

döljer för dem tillika den sanna karaktären hos deras

egna tjänsteandar, varorna. De utsmycka för den skull

sina produkter med samhälleliga naturegenskaper, med

öfvernaturliga förbindelser, som äro alldeles främmande

för dessa produkters väsen. De likna de ociviliserade

såväl som de civiliserade fetischdyrkarne, hvilka pådikta

de afgudar, de med hand eller hufvud sjelfva hafva

skapat, växelförhållanden såväl till hvarandra som till

dem, hvilka egna dem dyrkan, — afgudar, under hvilkas

herravälde de ej endast förmena sig stå, utan verkligen

stå. Hjärnspöken äro icke mindre verksamma än

verkliga makter, de äro blott deras maskerade former.

Samma fenomen visar sig vid en undersökning af varans

karaktär. Marx talar därför om dess fetischism.Den klassiska ekonomien har icke upptäckt varans

fetischkaraktär. Den har visserligen funnit värdet såsom

varuinnehållet, men icke afkastat den helgongloria, som

sväfvade öfver arbetsprodukterna i deras värdesgestalt,

utan låtit den lungt fortfarande bestå. Detta märkliga

fenomen är grundadt i ett samhälle med varuproduktion

och oupplösligt förenadt därmed. Det kan först

försvinna i ett samhälle, i hvilket arbetsprodukterna glida

ut ur varornas slöja, d. v. s. i ett samhälle, som är

byggdt på egendomsgemenskap.MARX VÄRDETEORI OCH DEN

OFFICIELLA VETENSKAPEN.

Det är icke vår mening att afslöja de otaliga

missförstånd, som den storborgerliga nationalekonomiens

försvarare i våra dagar hafva gjort sig skyldiga till vid

sin kritik af den marxistiska värdeteorien. Vi vilja

blott uppehålla oss vid några ofta återupprepade

invändningar samt blotta en del mera betydelsefulla

missförstånd, som ligga till grund för dessa.

De storborger]iga nationalekonomerna hafva förklarat

Marx’ värdeteori vara det egentliga bålverk, hvarmed

socialismen står och faller. De åberopa sig härvid icke

endast på uttalanden, som hafva gjorts i den

socialistiska pressen; nej, de påstå helt ogeneradt, att, om

den marxistiska värdeteorien är helt och hållet riktig,

så kan icke en enda invändning mera höjas emot

socialismen, att dess seger då är oundviklig. Sedan de med

högtidlig patos förklarat, att värdeteorien är den

”archi-mediska punkten”, hvarmed socialismen vill ”lyfta det

storborgerliga samhället ur dess gängor”, gå de till sitt

verk. Med deras kritiska svärds skarpa ägg blir

värdeteorien efter några sammandrabbningar i grund slagen:

socialismen är tillintetgjord och — samhället räddadt.I nästan alla kritiker öfver det marxistiska

systemets grundval tillspetsar sig frågan om riktigheten eller

oriktigheten af värdeteorien i följande alternativ:

antingen förkastande af Marx värdeteori eller samhällets

omstörtning! Man ser, att det rör sig om den

marxistiska värdeteoriens betydelse. Det torde alltså vara

lämpligt, att här närmare belysa denna fråga, då just

om den härskar inom vulgärekonomien en upprörande

förvirring. För ängsliga kälkborgare, som ej gärna vilja

stå inför ett antingen-eller, må här genast anmärkas,

att detta alternativ är formellt falskt och framsprunget

ur ett virrvarr af missförstånd, som vi vilja göra oss

mödan att söka bringa klarhet uti.

Att värdeteorien är af stor betydelse, därom äro

Marx-kritikerna eniga. Så t. ex. säger prof. Knies:

”Denna fråga (nämligen om värdeteorien) är måhända

den viktigaste detaljfrågan i våra dagars

nationalekonomi”. Det är ej heller tvifvel underkastadt; men Knies

tillägger: “och den betydelsefullaste för det sociala

lifvets förestående utveckling“.*) Dock, förhåller det sig

verkligen så? Är frågan om värdeteorien den

betydelsefullaste för samhällets utveckling? Herr professor Knies

säger ja och hans akademiska kolleger likaså.

Denna sin mening öfverflytta de sans façon på

Marx. Emedan de inbilla sig, att en värdeteori kan

vara af direkt inflytande på samhällets utveckling,

förutsätta de utan vidare samma inbillning hos Marx.

Läggande sitt eget vulgärekonomiska åskådningssätt som

måttstock för Marx’ teori, göra de sig skyldiga till den

kolossala villfarelsen, att betrakta värdeteorien icke

endast såsom utgångspunkten för hans kritik af^den

storborgerliga ekonomien, utan ock såsom grundvalen för

hans socialistiska fordringar. De missförstå således

fullständigt den roll, som värdeteorien spelar.

Hvad är då värdeteorien? Huru kom Marx till

värdeteorien? Hvilken ställning intager den i hans kritik

*) Prof. K. Knies: Die polit. Oekonomie vom

geschichtlichen Standpunkt.af det nutida samhället, och i hvilket förhållande står

den till socialismens positiva fordringar? Att besvara

dessa frågor, det är detsamma som att kort öfverskåda

den teoretiska utveckling, Marx sjelf följt.

* *

*

Marx utgick från Tföreteelserna i det bestående

samhället; de fakta och verkliga händelser, som det

uppvisar, äro de mest omedelbart gifna; de utgöra

undersökningens naturliga utgångspunkt. Men ett

iakttagande af fakta är ingalunda ett förstående, en

förklaring af desamma. Det gälde alltså, att utfinna lagarne,

som alla dessa företeelser äro underkastade, samt att

klargöra sammanhanget, som slingrar sig i uppenbara

och förborgade trådar omkring samhället och bestämmer

alla dess rörelser och yttringar. Marx märkte tydligt,

att det storborgerliga samhället var stadt i en

upplösningsprocess, i formandet af motsatser, som trädde allt

mäktigare, sjelfständigare, allt mera medvetet emot

hvarandra. Men endast ur sin tillvaro kunde samhället med

sina motsatser icke förklaras. Det gälde sålunda ej blott

att lära känna hvad samhället är, utan äfven hvarifrån

det utvecklats och hvarthän det går. Marx riktade för

den skull sin blick på de samhällets skilda

utvecklingsstadier, som han ännu såg omkring sig i lefvande

verksamhet: England, redan i stor utsträckning industriellt,

andra länder såsom Frankrike och Tyskland stadda i

öfvergång från feodalism till industrialism, och åter

andra nästan fullständigt i feodalismens fjättrar.

Utvecklingens rörelse eller riktning låg dock i öppen dag.

Men huru nu förklara denna utveckling? Hvilka lagar

lågo till grund för den? Den verkliga

förvandlingsprocessens orsaker voro, det märktes vid första

ögonkastet, ekonomiska. Följaktligen gälde det, att uppsöka

lagarna för det sig ungdomligt utsträckande och

utbredande borgaresamhället. Härvid kunde Marx taga

den engelska ekonomien till utgångspunkt. England,

landet med den mest utvecklade industri, storborgare-samhällets klassiska säte, hade också frambragt de män,

som bäst hade förstått och uttalat dess eget väsen,

dess egna lagar. Ricardo hade analyserat det borgerliga

samhällets ekonomiska företeelser samt, i tillslutning

till sina föregångare, fastställt såsom dess grundlag den

teorien, att mänskligt arbete och det allena utgör

varuvärdets orsak och måttstock och att alla ekonomiska

företeelser i samhället äro att föra tillbaka till denna

lag. Men medan Ricardo ansåg densamma såsom en

evig naturlag för hvarje mänskligt samhälle, insåg Marx,

att den blott framstälde grundlagen för ett samhälle i

en viss historisk fas, nämligen för det nutida samhället,

och att den, med några väsentliga modifikationer i

Ricardo’s formulering, just i våra dagar är i full

verksamhet samt erbjuder nyckeln till förståendet af de

ekonomiska företeelserna i det nutida samhället.

Bildade å ena sidan värdelagen slutpunkten i den

tankegång, som kom till klarhet hos Marx, och så att

säga höjdpunkten i hans insikt om den borgerliga

världen, så var den å andra sidan den nödvändiga

utgångspunkten för en detaljerad kritik af densamma, för

fastställandet af de borgaresamhället behärskande

ekonomiska lagarne, deras rörelse och tendens, hvilka, såsom

Marx påvisade, äro att härleda och historiskt bevisa ur

värdeteorien. Så blottade han det borgerliga samhällets

samtliga pulsådror och påvisade samtidigt symtomerna

för dess skeende förvandling, dess sammanstörtande, som

ohäjdadt går framåt, och i hvilken utveckling

proletariatet är kalladt att spela den afgörande rollen.

På denna faktiska, för alla seende märkbara

förvandlingsprocess, som utspelas i det nutida samhällets

midt, baserade Marx sina socialistiska fordringar. Detta

är också den grund, hvarpå det tyska arbetarepartiet

nu står och som bestämmer riktningen för dess

politiska aktion.

Hvilken roll spelar följaktligen värdeteorien? Den

är det bestående samhällets ekonomiska grundval och

utgör alltså för Marx utgångspunkten för kritiken af

detta samhälle. I hvilket förhållande stå sålunda socia-

Fischer: Marx.lismens positiva fordringar till värdeteorien? I intet

som hälst förhållande ! De ha icke det minsta med den

att göra!

Man må härefter värdera dessa vulgärekonomers

illusioner, som inbilla sig, att Marx’ värdeteori är den

grundval, hvarpå ett nytt samhälles byggnad skall

uppföras. Hundratals exempel skulle man kunna anföra,

som visade, att nästan alla Marxkritiker äro fångna i

detta rent otroliga missförstånd. Det är detta

grundmissförstånd, hvarifrån de utgå vid sin kritik af teorien.

Nu skulle man åtminstone kunna tro, att Marx dock

någon gång har fällt ett yttrande, som berättigade dessa

herrar till deras uppfattning. Eller att de dock

åtminstone anförde ett ställe ur Marx’ skrifter, hvarpå

de kunde stödja sin mening. Men intet af allt detta,

icke ett citat!

Detta har dock till sist något gått upp äfven för

dem. Professor Kleinwächter i Gzernowitz försökte

därför att draga sig och de sina ur affären på följande

mera löjliga än retsamma sätt. Han säger: *) ”Arbetet

skapar (bytes-) värde — det är den första sats, från

hvilken Marx utgår”. Här må anmärkas, att Marx

aldrig har uppställt en så allmän sats. Hvad han

visar är just hvilket arbete och huru det skapar värde.

Prof. Klienwächter fortfar emellertid:

”Den andra satsen, som Marx lägger till grund för

sin argumentation och som han visserligen icke

framställer i denna precisa form, men dock förutsätter såsom

något sjelfklart, lyder: ”Hvar och en är enligt den

naturliga rätten egare af det, som han frambragt genom

sitt arbete” — eller mera precist: ”af det värde, som

han skapar genom sitt arbete.”

Kleinvächter säger alltså: Marx, han är en slug

karl; han uttalar visserligen icke den där satsen ”i

denna precisa form”, han uttrycker den icke heller i

oprecis form, ja han säger den öfver hufvud taget icke

*) Kleinwächter : Die Grundl. u. Ziele d. sogen.

Wissenschaft. Sozialismus.alls, utan han förutsätter den såsom sjelfklar. Jag,

Friedrich Klienwächter, professor i politisk ekonomi,

försäkrar eder på min professorsära, att Marx förutsätter

den satsen.

Men — denna sats är ingenting annat än en

oerhörd förfalskning. Marx är i alla sina skrifter en

prononcerad principiel motståndare till den uppfattning,

som Kleinwächter falskeligen tillskrifver honom.

Den värde professorn fortsätter emellertid:

”Häraf framgår af sig sjelf den slutsats, som Marx,

om också åter igen ej precist, likväl formulerar såsom

något sjelfklart: Följaktligen tillhör arbetets hela

af-kastning — hela det värde, som arbetaren frambringar

genom sitt arbete, — rättvisligen honom såsom lön för

hans arbete.”

Om hr Kleinwächter och de andra nattväktarne

för samhällets teoretiska säkerhet hade bättre studerat

Marx’ skrifter, så skulle de veta, att Marx i sin

stridsskrift mot Proudhon, “Filosofiens elände”, just

polemiserar mot nämda dumhet och obarmhärtigt bränmärker

den. Herr Kleinwächter utmärker sig emellertid

sär-skildt. Han skrifver: Marx har visserligen icke sagt

det, men det är dock hans mening; medan andra påstå,

att Marx faktiskt har uttryckt sig så.

Ricardo lärde, att en varas värden bestämmes af

den arbetsmängd, som den innehåller. År 1817 utkom

det verk, som redan från början uttryckte nämda sats.

Men knappast var det utkommet förr än en hel falang

af engelska nationalekonomer kastade sig öfver det och

utdrog på ett alldeles felaktigt vis socialistiska

slutledningar ur denna sats. De resonnerade på följande

sätt: Om en varas värde bestämmes af den

arbetsmängd, som innehålles i den, så måste värdet af en

särskild vara, nämligen af varan arbetet — hvars pris

är arbetslönen, — så måste, menade de, arbetets värde

motsvara dess egen mängd, d. v. s. att arbetets lön

måste vara lika stor som värdet af dess produkt (något

som ju icke är fallet) eller, såsom Kleinwächter så

vackert, men tyvärr falskeligen framhåller såsom Marx’hemligaste tankeextrakt: ”Följaktligen tillhör arbetets

hela afkastning rättvisligen arbetaren såsom lön för

hans arbete”.

Engels yttrar i förordet till ”Filosofiens elände”:*)

”Marx har aldrig grundat sina socialistiska fordringar

härpå (nämligen på Ricardo’ska teoriens “egalitära”

användning), utan på det kapitalistiska produktionssättets

nödvändiga sammanstörtande, som häftigare och

häftigare föregår dagligen inför våra ögon.”

Det som man förebrår Marx, det är meningar, som

förfäktades af de småborgerliga engelska utopisterna,

sådana som Bray, Thompson m. fl. I sin fantasi

kon-struerade de upp för sig samhällstillstånd, i hvilka dessa

fordringar skulle förverkligas. Och oberoende af dem

kommo fransmannen Proudhon och preussarer*

Rod-bertus till samma resultat.

Hvad man således ger Marx skulden för, har han

ej blott aldrig yttrat, utan han har t. o. m. varit den

första, som upptäckt det där utopisteriet i hela dess

nakenhet samt grymt hånat och bespottat det uti sin

glänsande skrift mot Proudhon, hvilken skrift den

privilegierade okunnigheten vid universiteten tydligen icke

har äran att känna till.

Men än mera, det lustigaste återstår.

Medan Marx påvisade orimligheterna af de ur

Ricardos skrifter framkonstruerade socialistiska

konsekvenserna, så erkänna vulgärekonomerna nästan utan

undantag fullkomligt riktigheten, ovederläggheten af de

ur värdelagen dragna slutsatserna under det vilkor, att

den Ricardo-Marx’ska värdeteorien är riktig; d. v. s.

att riktigheten af det, som Marx alldeles icke har

påstått utan tvärtom bekämpat, medgifva de, om endast

värdeteorien vore riktig. Produkten af sin egen fantasi

förmena de sig förinta därigenom, att de omkullstörta

värdeteorien. Se där orsaken till deras alternativ:

antingen värdeteoriens störtande eller samhällets

om-störtning.

*) Marx: “Elend der Philosophie“. Stuttgart 1885. Sid. X.Dessa ekonomers förehafvande är för den skull

meningslösare än hundens, som skäller på månen. Den

senare vill åtminstone gå något, som verkligen existerar,

in på lifvet; de förra däremot anfalla sitt eget hjärnspöke.

Vi vilja här anföra en annan af dessa

nationalekonomiska “stormän”, professor Adolf Held, som enligt

Mehrings vittnesbörd snillrikt och skarpsinnigt

vederlägger Marx, i det han tillintetgör Ricardo:

”Det är alltså den rätta konsekvensen af Ricardos

första sats, att kapital-privategendom, inkomst af

egendom och lönesystem måste fullständigt afskaffas. Detta

är den de Ricardo’ska lärornas alldeles berättigade och

rätta kritik.” Och Marx, fortsätter Held*) ”sluter sig

fullständigt till Ricardo”. Prof. Held utgjuter därför

sin vredes skålar öfver Ricardo. ”Socialdemokratien

eger i så hänseende obestridligt en förtjenst, att den

afslöjar Ricardos i sanning odrägliga sofismer. Ja, då

socialdemokraterna i de svartaste färger skildra det

hopplösa proletariatets elände, då de beklaga den döda

egendomens herravälde öfver de lefvande människorna,

såsom ett himmelskriande tillstånd, — hvad göra de

då annat än att lidelsefullt skildra, hvad Ricardos skola

öppet uttalar?”

Hvilken förvillelsernas komedi! Man kunde vid

anblicken af denna ärkekonfusion nästan förlora förståndet!

Alltså: för det första inbilla sig vulgärekonomerna,

att socialismens fordringar grundade sig på värdeteorien,

medan socialismen betecknar det såsom utopi. För det

andra rikta de häftigt sina lansar mot en produkt af

sin egen illusion och slå med dem i den tomma luften,

medan de tro sig rikta en stöt emot socialismen. För

det tredje erkänna de de föregifna konsekvenserna ur

värdeteorien såsom helt och hållet följdriktiga, medan

dessa konsekvenser endast framställa en oriktig

användning af moralen på ekonomien. Men för att likväl

förgöra dessa förmenta konsekvenser angripa de den

klassiska ekonomiens teoretiska spets, värdelagen.

*) A. Held: “Sozialismus, Sozialdemokratie und

Sozialpolitik“.Häri ligger den grundvillfarelse, hvarifrån

nationalekonomerna utgå vid sin kritik af värdeteorien. Intet

under, att denna falska förutsättning, bittert hämnar sig.

Emellertid — låtom oss t. o. m. antaga, att den

Ricardo-Marx’ska värdeteorien är falsk. Fölle därmed

socialismen? Ingalunda! Man behöfver blott med öppna

ögon betrakta den omgifvande världen eller

uppmärksamt rikta sin blick på händelserna i våra dagars

samhälle, för att med tvingande nödvändighet komma till

den slutsatsen : alla produktionsmedels socialisering.

”Ja, men hvad tusan vill ni då med er värdeteori?”

fråga våra motståndare, som äro praktiska människor.

Såsom redan är påvisadt, är värdeteorien, sådan som

den har framställts af Marx, i stånd att lämna nyckeln

till förståendet af det nutida samhällets alla ekonomiska

företeelser. De låta i sista instans föra sig tillbaka

till denna teori. Endast värdelagen förmår gifva en

tillräcklig förklaring af de ekonomiska fenomenen i

samhället, likasom atomteorien lämnar den enda

stödjepunkten för en tillfredsställande förklaring af alla

kemiska fenomen samt grundvalen för alla kemiska lagar.

Både värdeteorien och atomteorien äro lagar, som

framgått ur iakttagna fakta och abstraherade ur den

verkliga världen, lagar som äro i verksamhet, likgiltigt om

mänskoanden bekymrar sig därom eller ej.

Men människan är icke blott ett politiskt, utan

äfven ett filosofiskt djur. Så snart hon kommit att

undra öfver sig sjelf och öfver världen, begynner hon

spekulera och resonera. Äfven vulgärekonomerna

spekulera, visserligen icke därför att det filosofiska

reflekterandet uppstått hos dem, utan af synnerligen praktiska skäl.

Deras instinkt säger dem: måste det spekuleras, så

måste också framkomma något däraf. Deras

resonne-mang är från början riktadt på det, som är till deras

egen nytta. För dem står det redan i förväg klart,

hvad de vilja bevisa. De uppställa principer, på hvilka

den kälkborgerliga moralen tillämpas och därvid lämnar

sådana resultat, som förträffligt öfverensstämma med

deras klassintressen. De förutsätta stillatigande hosalla andra samma sätt att gå till väga. Så t. ex.

hålla de värdeteorien för en princip, enligt hvilken den

egendomslöses hungermoral tillämpas och därvid för

till socialistiska fordringar. Socialismen kan blott

ironiskt tillropa dem: I liknen den ande, som I begripen,

men icke mig.

Kort sagdt, värdeteorien är ingalunda någon

fram-tidsmusik; den är den bittraste nutid. Såsom dess

teoretiska uttryck är den vilkoret för dess grundliga

förstående. Men just därför skulle den kunna vara

oriktig, utan att verkligheten däraf altererades. Om

jag nämligen påstår, att värdeteorien är falsk, så skulle

jag därmed intet annat göra än konstatera, att enligt

min subjektiva mening vore detta försök att teoretiskt

förklara vissa ekonomiska fenomen och fakta misslyckad;

men därmed egde dock de där fakta, alltjämt

oförsvagade, bestånd. Så t. ex. skulle i och med värdeteoriens

upphäfvande äfven förklaringen af mervärdets uppkomst

omintetgöras, men alldeles icke mervärdet sjelft, som

ju är ett iögonenfallande, af hvarje teori oberoende,

allmänt kändt faktum. Om jag också förkastar

atomteorien, så skulle dock kväfve och syre i samma

förhållande förena sig till vatten. Fakta foga sig icke

efter något teoriens maktspråk, utan tvärtom teorierna

efter det maktspråk, som dikteras af fakta. Därpå beror

det, att vetenskapen öfver hufvud taget har en historia.

Det faller oss naturligtvis icke in, att härmed

upp-gifva värdeteorien, vi förfäkta snarare energiskt dess

riktighet. Den har framgått ur ekonomiska fakta, och

emedan den är i stånd att förklara alla dessa, så måste

vi med logisk nödvändighet erkänna den. Man fattar

således den ödets ironi, som drabbar många

Marxkritiker, i det att de, fullständigt utan aning om betydelsen

af ett sådant medgifvande, berömma det Marx’ska

systemets stränga följdriktighet och tvingande logik.

T. ex. professor v. Sy bel:*) ”Träffande och bevisande

*) H. v. Sybel: “Die Lebren d. heutig. Sozialismus u.

Kommunismus. Bonn 1872.är Marx’ framställning i allra högsta grad; den som

ingår på hans första satser, nödgas oemotståndligt

erkänna de sista slutledningarna.” Eller professor Held i

förutnämda verk: ”Den dialektiska utvecklingen

fullföljes i oangriplig följdriktighet från den första till den

sista sidan i Das Kapital”. Himmelska oskuld! Kan

en socialist framlägga ett mer tungt vägande argument

för den marxistiska värdeteoriens riktighet?

* *

*

Må vi nu vända oss till de invändningar som den

akademiska nationalekonomien har att göra mot Marx"

värdeteori. Vi skulle här kunna fatta oss vida kortare,

än vi komma att göra. Det skulle vara fullständigt

tillräckligt, om man inskränkte sig till att vid hvarje

invändning helt enkelt svara: ”Se Marx sida den och

den”; ty ingen enda invändning har ännu blifvit gjord,

som icke låter sig besvaras ur Marx’ egna verk.

Vi hafva sett, hvilken förvirring härskar i de ”lärdas”

föreställningar om socialismens grundvalar; den

okunnighet, som de visa vid vederläggandet af de af den

socialistiska kritiken uppstälda satserna, står på samma

höjdpunkt.

Den typiska, regelmässigt återvändande

hufvudin-vändningen, hvarmed man söker komma värdeteorien

på fall, består däri, att man förebrår Marx, att hans

teori ej har vid fastställandet af varornas värde tagit

hänsyn till deras bruksvärde, respektive bruksvärdets

inflytande, eller såsom Schäffle smakfullt uttrycker sig:

”den (Marx’ teori) förblir oklar beträffande

värdereflexionens *) ena betydelsefulla pol, bruksvärdet.” Denna

sats är det grundtema, som de flesta andra

Marx-kritiker i otaliga variationer återupprepa, och

härstammar från den plattaste vulgärekonomis bruks- och

kostnadsvärdeteori.

*) Schäffle: “Kapitalismus und Sozialismus“. Tübingen

1870. Sid 50.Om Marx har klargjort något, så är det just den

roll, som varornas bruksvärde spelar. Vi förbigå de

otaliga förväxlingar och förvrängningar, som de mest

elementära ekonomiska begrepp utsättas för hos

nationalekonomerna, och hålla oss blott till inkastens inre

mening.

Den praktiska afsikten med nämda invändning

inses lätt, så snart vi lära känna de bevis, som skola

stödja den. T. ex. hos Schäffle: ”Det yttre praktiska

förloppet vid egendomsbildande och egendomsupplösning

får sin riktning från inre teoretiska hänsyn och estetiska

lust- och olustförnimmelser. Denna det öfvervägande

förståndets, såväl som den lust- och olusterfarande

känslans inre afgörande dom kan vid genomförandet, af

den ekonomiska grundsatsen, således såsom ekonomisk

värdering, blott bestämmas af följande tre hvarandra

kompletterande ekonomiska synpunkter och frågor,

nämligen: huru stora äro offren af lifskraft, huru stor

är olusten vid förfärdigandet, huru mycket är nedlagdt

på detta ekonomiska ting? alltså frågan om

kostnadsvärdet; vidare: huru mycket lifskraft och lifsnjutning

skall detta ting skänka mig, hur mycken lust och

njutning kommer det att bereda mig? frågan om

bruksvärdet; samt till sist: huru ställer sig bruksvärdet till

kostnadsvärdet?” Herr v. Sybel fann detta den

estetiska herr Sehäffles finkänsliga urval i uttrycken allt

för högttrafvande för Barmer-fabrikanternas

begrepps-förmåga, då han en gång i ett föredrag framstälde

denna teori, samt populariserande den därför på följande

sätt: ”Bytesvärdet bestämmes icke af en faktor, utan

af tvänne: af den mängd lifskraft, som är nödvändig

för varornas frambringande, och af den mängd lifskraft,

som påräknas af varornas förbrukning. Den växlar

allt efter förhållandet mellan dessa båda faktorer. Den

energi, som är erforderlig för framställandet af varorna,

betecknar dess lägsta, dess minimalgräns, och den energi,

som uppenbarar sig i det ögonblickliga begäret efter

varan, dess högsta eller maximalgräns.”Kort sammanfattadt skall detta betyda, att varans

värde är resultanten af dess kostnads- och bruksvärde

samt resultatet af tvänne faktorers ömsesidiga inverkan,

af hvilka den ena utgör tillverkningskostnaderna, den

andra den motsedda nyttan. Det anmärkes mot Marx,

att han ej skulle hafva uppmärksammat denna senare

faktor.

Först och främst inbegripes i denna

värdebestämning ett vilkor: kommensurabiliteten icke mellan två

skilda varor, utan mellan två olika sidor hos en och

samma vara, nämligen mellan dess tillverkningskostnad

och dess nytta. Vi erfara, att mängden lifskraft, som

å ena sidan förbrukas, jämföres med den mängd lifskraft

som vinnes å den andra. Utan tvifvel. ”Under alla

förhållanden”, säger Marx, ”måste den arbetstid, som

behöfs för lifsmedlens producerande, intressera

människorna”; isynnerhet jämförd med produkten. Vidare är

det riktigt, om stillatigande antages, att den mängd af

lifskraft, som vinnes, öfverskjuter den, som är utgifven.

Ty i denna olikhet ligger hemligheten i hvarje hopande

af samhällelig rikedom, vilkoret för hvarje historiskt

framåtskridande alltsedan uråldriga tider, och den

tendensen har alltjämt förefunnits, att förstora afståndet

mellan båda mängderna genom att förminska

arbetsförbrukningen. Men detta är fakta som vi påträffa i

alla samhällstillstånd; dessa ensamma förklara hvarken

värdets tillvaro, eller kunna lämna materialet till

värdebestämningen. Vi behöfva blott närmare betrakta

förhållandena, för att upptäcka den fullständiga

orimligheten i ofvan nämda värdedefinition. En vara kostar

en bestämd mängd lifskraft, den erbjuder en större

mängd lifskraft, men dess värde är hvarken det ena

eller andra, utan skall vara ett slags bastard, om hvilken

man icke vet, hur den kommer till stånd. Vi hafva

redan i afdelning II sett, att man aldrig kan komma

en varas värde på spåret, om man betraktar den i och

för sig. Att hafva värde, således att vara en vara, är

just ingen inneboende egenskap hos en vara. Ett ting

kan blott vara en vara, emedan ett annat ting äfvenär det. Deras varu- och värdenatur ligger i deras

ömsesidiga förhållande, hvilket vi förut hafva lärt känna

såsom ett rent samhälleligt. Det är också från

bytesförhållandet man måste utgå vid värdeanalysen; men då

kommer man också till varuvärdets bestämmande genom

samhälleligt nödvändigt arbete.

Än vidare: Då våra kritiker påstå, att ständigt eller

under normala förhållanden bilda en varas

produktionskostnader ett minimum, dess bruksvärde ett maximum,

och att dess värde således ligger någonstädes mellan

båda, hvad är då naturligare än ett öfverskott öfver

produktionskostnaderna? Visserligen, men nu uppstår

den frågan: Hvem skall detta öfverskott tillfalla?

Arbetaren eller kapitalisten? Det skall tillfalla den,

som skapat bruksvärdet, lyder deras utslag. Och hvem

är det som skapar det? Svar: kapitalisten.

Och nu uppstämma nationalekonomerna sina

lof-sånger till det industriella geniet och till kapitalisternas

profetiska förutseende, dessa snillen som icke endast

bestämma hvad, utan äfven huru och huru mycket som

skall produceras. Må vi unna oss det stora nöjet att

lyssna till några verser ur den psalm, som hr v. Sybel,

en modern David, prisande kväder om ”arbetsgifvarnes

tankearbete“:

Vers 1. ”Arbetets ändamålsenlighet är värdets

källa och måttstock.”

Vers 2. ”Icke arbetets tidrymd, utan dess

ändamålsenlighet är den allt afgörande punkten.”

Vers 3. ”Blott människan förlänar i sanning arbetet

dess värde, påtrycker det ändamålsenlighetens karaktär,

som fäster vid det det nyttiga ändamålet och för dess

förverkligande upptäcker de lämpligaste medlen och

låter dem verka.”

Vers 4. ”Han (arbetsgifvaren) pröfvar

konjunkturerna, han bestämmer därefter produktionens art och

omfång, han skapar maskinerna och uttänker deras

förbättrande, han anskaffar arbetare och utväljer dem”.

Vers 5. ”Fabriksegaren och kapitalisten är

ändamålets skapare och därmed alla frambragta värdens

skapare”.Vers 6. ”Eldaren, som kastar kolen under

ångpannan, hvad vet han om fabrikens uppgift och resultat?”

Vers 7. ”Fabriksegarens tankearbete är skaparen

af värdet och mervärdet”.

Och Mehring*) sjunger äfven på samma melodi:

”Ty arbetets ändamål bestämmer arbetsgifvaren ensam;

han är sålunda i ordets egentliga bemärkelse värdets

skapare; och ej blott enligt all laglig rätt, utan ock

enligt all naturlig rätt tillkommer honom allt det, som

han och han ensam har skapat”.

Och så ännu en strof ur det ode, som Schäffle

kväder: ”Kapitalisten är ingen blodsugare utan någon

social-ekonomisk förtjänst, han beräknar på ett ytterst

verksamt sätt icke blott det minsta kostnadsvärdet, utan

äfven och särskildt det, hvarom lönarbetaren icke alls

bekymrar sig, nämligen bruksvärdet, och därmed det

verkliga behofvets tillfredsställande”.

Hvilka under af allvetenhet, dessa kapitalister!

Hvilka jättetankar måste de icke bära på inom sina

tänkarepannor! Man föreställe sig endast, huru de från

sina kontor och villor skåda in i alla länders hjärtan

och läsa på folkens pannor deras behof. Hvilket

tankearbete! Men, skall man kanske fråga, hvarifrån kommer

då hungersnöden, svindlarekracherna, öfverproduktionens

permanent vordna kriser? Redan Voltaire har sagt:

”Det är det sanna geniets privilegium att ostraffadt

begå stora fel!”

Men hvarför allt detta väsen? Jo, man vill bevisa

kapitalistvinstens rättmätighet. Härvid hämnar sig

nationalekonomernas ofvan berörda illusion, att

socialismen härledde kapitalvinstens orättmätighet ur

värdeteorien, i det de nu måste gripa till de löjligaste påståenden.

Schäffle anser, att ”värdets inre karaktär” (den som

kapitalisterna gifva varorna) ”gör det ekonomiska

förnuftet till ekonomiens regulator”. Låtom oss något

närmare betrakta ”ekonomiens regulator” och ”det

ekonomiska förnuftet”.

*) Mehring: “Die deutsche Sozialdemokratie“. Bremen 1879.Så långt det moderna samhället når, hafva vi en

samhällelig produktion, som är egendomligt organiserad.

Det samhälleliga totalbehofvet bestämmes och betryggas

ej af samhället såsom sådant, utan af oafhängiga organ,

de privata producenterna. För dessa förblir därför det

samhälleliga behofvet ”en obekant storhet, såväl hvad

kvalitet, föremålens art, som deras kvantitet angår. Hvad

som i dag icke kan levereras tillräckligt hastigt, utbjudes

måhända i morgon långt öfver behofvet. Likväl

till-fredsställes behofvet slutligen så eller så, dåligt eller

väl, och produktionen rättar sig till sist i det stora hela

efter behofvet. Men huru åstadkommes denna

motsägelsens hopjämkning? Genom konkurrensen. Och hur

genomför konkurrensen denna lösning? Helt enkelt

därigenom att den nedbringar värdet på de varor, som

enligt sin art eller i följd af sin mängd äro oanvändbara

för det ögonblickliga, samhälleliga behofvet, under deras

arbetsvärde, och på denna omväg låter producenterna

känna, att de antingen hafva öfver hufvud taget

frambragt oanvändbara artiklar eller i och för sig användbara

sådana men i öfverflödig mängd”. Man ser, att

konkurrensen är produktionens regulator, om också en despotiskt

våldsam sådan.

Men nu mena Marxkritikerna, att han ej tar hänsyn

till eller alldeles förnekar det samhälleliga behofvets

inflytande. Denna anmärkning beror emellertid på ett

fullständigt missförstånd angående begreppet samhälleligt

nödvändigt arbete.

Alldeles felaktigt förstår man äfven under

samhällelig nödvändig arbetstid den mängd arbetstid som öfver

hufvud taget kräfves för framställandet af en produkt,

utan hänsyn till om totalprodukten af denna art motsvarar

det samhälleliga behofvet eller ej. Man förutsätter icke

heller härvid normala, utan växlande omständigheter;

likväl frambryter värdelagen äfven här. Marx skrifver:

”Bruksvärden utgöra det materiella innehållet i

rikedomen, hvilken dess samhälleliga form än må vara”. Och

vidare: ”För att producera varor, måste man icke blott

producera bruksvärde, utan bruksvärde för andra, sam-hälleligt bruksvärde. Slutligen kan intet ting vara värde,

utan att vara bruksföremål. Är det utan nytta, så är

det arbete, som det innehåller, äfven gagnlöst.“

På en gifven tidpunkt är det samhälleliga behofvet

gifvet och bestämdt. Produceras nu t. ex. utöfver

behofvet, eller blir det samhälleliga behofvet mindre

vid alltjämt lika totalproduktion, så är den

öfverskju-tande mängden onyttig, således äfven värdelös. Hvad

som är öfverflödigt, existerar icke såsom bruksvärde för

samhället, eller framställer, såsom Engels uttrycker det,

“i och för sig användbara artiklar i obrukbara, öfverflödiga

mängder”. Den större totalprodukten har sålunda icke

mera värde än den mindre, d. v. s. värdet, mängden af

samhälleligt nödvändigt arbete har motsvarande sjunkit

i den enskilda produkten. Teoretiskt naturligtvis, ty i

praktiken inträder röfvarkonkurrensen.

Dessa slutsatser äro alldeles tydliga. Men, invändes

det häremot, dessa slutsatser har Marx icke gjort och

de öfverensstämma icke med hans mening. Marx säger

emellertid i ”Das Kapital”: ”Antag till sist, att hvarje

stycke linne, som utbjudes i marknaden, innehölle

endast samhälleligt nödvändigt arbete. Likväl kan

totalsumman af dessa stycken innesluta öfverflödigt

nedlagd arbetstid. Förmår marknadsmagen icke

absol-bera totalmängden linneväf till normalpris af 2 kronor

per meter, så bevisar det, att en alltför stor del af den

samhälleliga arbetstiden nedlagts i form af linneväfveri.

Verkan är densamma, som hade hvarje enskild

linneväf-vare användt mer än den samhälleligt nödvändiga

arbetstiden på sin individuella produkt. All linneväf på

marknaden gäller blott såsom en handelsartikel, hvart

stycke blott såsom del af det hela”. Därmed faller den

sista invändningen.

Vida öfverlägsen dessa herrar tror d:r Georg Adler

sig vara. För Sybels, Knies’, Böhm-Bawerk’s, med fleras

invändningar har han blott ett medlidsamt leende. Han

tillintetgör dem kritiskt, för att sedan kunna ensam

göra anspråk på förtjänsten att hafva vederlagt Marx.

Något mera än sina föregångare har han visserligeninträngt i studiet af Marx’ skrifter. Men det oaktadt

vimlar Adler’s kritik *) af misstag. Han bekänner sig

vara anhängare af den materialistiska

historieuppfattningen och gör sig strax skyldig till den inkonsekvensen

att stödja sin argumentering för det första på

nationalekonomernas, för det andra på kapitalisternas auktoritet.

Adler åberopar ”flera nationalekonomer”, som skulle

hafva erkänt, att det gemensamma, som finnes i två

utbytta varor, är produktionskostnadernas summa. Adler

tillägger: ”Marx menar i sjelfva verket detsamma”, fast

han med produktionskostnader förstår något annat än

nationalekonomerna. Mycket riktigt! Å andra sidan

påstår Adler, att kapitalistens ståndpunkt lämnar den

allmängiltiga normen för bytet. ”Varornas värde

bestämmes af det för deras framställande nödvändiga

kapitaltillskottet”, om man nämligen med uttrycket

”kapitalutgift ock inberäknar den brukliga vinsten”. Man

förvånas. Kapitalisten utlägger icke blott kapital, utan

ock den brukliga kapitalvinsten”. Denna sats förskrifver

sig från den nogsamt bekanta, enfaldiga föreställningen,

att vinsten består i en värdeökning af bestämd procent

till tillverkningskostnaderna. Nå väl, kapitalisten är ej

blott säljare, han är ock köpare; precis samma sedvanliga

kapitalvinst, som han tar in vid försäljningen, måste

han utge vid det nya uppköpet, ja han har redan gifvit

ut det vid det första inköpet. Men hvar blir då vinsten

och den famösa värdebestämningen med hjälp af vinsten?

Hvarför plåga kapitalisterna sig ännu med de bråkiga

arbetarne, då de blott behöfde om och om igen

ömsesidigt sälja det som förefinnes, för att inkassera den

finaste “brukliga vinst“? Till sådant vanvett för den

teorien. Och därmed vill Adler tillintetgöra Marx’

värdeteori. Blott på värdelagens grund och utan

öfver-trädelse af denna lag är mervärdet förklarligt. Värdet

af varan arbetskraft bestämmes af den mängd

samhälleligt nödvändigt arbete, som inneslutes i den — d. v. s.

*) Adler: Die Grundl. d. Marx’ schen Kritik d.

bestehenden Volkswirtschaft. Tübingen 1887.i de till dess egen produktion nödvändiga lifsmedlen.

Den verksamma arbetskraften är tillika värdekällan och

skapar mera värde än dess egen produktion har kostat.

Däraf kommer mervärdet.

Många Marxkritiker ha uttryckt sin förvåning öfver,

att Marx sjelf aldrig fattat pennan och svarat. Orsaken

är mycket enkel. Han hade för alla ignoranter måst

ännu en gång klargöra, hvad han redan i sina arbeten

tillräckligt utvecklat. Det höll denne jätteande — det

nittonde århundradets Aristoteles, såsom en engelsk

socialist kallat honom — med rätta för att vara under

sin värdighet.