Marthas barn

Marthas barn

MARTHAS BARN

AF

BERTHA von SUTTNER

FÖRF. TILL »NED MED VAPNEN!» M. FL.

ÖFVERSÄTTNING FRÅN TYSKAN

AF

KARL LUNDIN

STOCKHOLM

J. LOOSTRÖM & KOMP:S FÖRLAG.EHURU EN SJÄLFSTÄNDIG ROMAN ÄR DETTA ARBETE TILLIKA

EN FORTSÄTTNING AF

”NED MED VAPNEN!”

STOCKHOLM

VICTOR PETTERSONS AKTIEBOLAGS TRYCKERI

1905.»Lefve framtiden» — med dessa ord afslutade grefve

Rudolf Dotzky sitt tal. »Och», tillade han, i det han

slungade glaset i golfvet, sä att det krossades i bitar, »ur detta

glas skall ingen dryck mera tömmas; och i dag, på min

förstföddes dopfest, skall ingen annan skål utbringas än denna:

Lefve framtiden! Vi skola icke, som den gamla frasen lyder,

trakta efter att göra oss värdiga våra förfäder, utan i stället

våra efterkommande . . . Men mamma», afbröt han sig, »hur

är det med dig?... jag tror du gråter.. . Hvad ser du

därborta?»

Friherrinnan Martha Tilling hade sina stora, mörka ögon,

hvilka bildade en så sällsam kontrast till det hvita håret,

oaf-vändt riktade utåt trädgården, som utbredde sig framför den

öppna glasdörren; och just nu runno två tunga tårar utför

hennes kinder.

Det hon såg därborta var en fantasibild, som hon ofta

sett i sina drömmar: en gammal man — hennes egen make

— som i solnedgången går och beskär rosenbuskar med en

trädgårdssax.

Som lyckliga unga äkta makar hade de en gång talat

om sin aflägsna framtid: »Vet du, Martha, när jag en gång

har tillryggalagt de sjuttio och ej längre orkar vara med ivärldsvimlet, då skall jag hänge mig åt min kärlek till

blommorna, då skall jag drifva trädgårdsskötsel.» — »O, jag ser

dig så tydligt; en liten mössa — ej virkad af mig, jag gör

aldrig sådana ohyggliga arbeten — en liten mössa på de

silfvergrå lockarna, i handen en trädgårdssax, hvarmed du

klipper af de vissna blommorna.» — »Ja — och du sitter på

trädgårdssoffan — en nätt liten spetsmössa har du smakfullt —

kokett kommer du alltid att förbli — fästad i ditt likaledes

redan bleknade hår; i handen har du således ej en virkning,

utan en ännu sluten bok, ur hvilken du sedan ämnar föreläsa

för mig, och så betraktar du leende mitt arbete ... Vi komma

att bli ett lyckligt gammalt par, Martha!»

Denna föreställning hade så djupt inpräglat sig i hennes

sinne, att hon ofta i sina drömmar brukade upplefva densamma

som en verklighet. I aderton år hade hon redan varit änka,

och ännu alltjämt kunde hon, när hon drömde om sin

bortgångne Fredrik, med lefvande tydlighet se honom framför sig;

för det mesta så som han varit under förlofningstiden, men

mången gång äfven så som han endast förefunnits i bägges

fantasi.

I dag, på hennes barnbarns dopfest, hade Rudolf yttrat i

sitt tal: »Ja, mamma, denna skål utbringar jag för minnet af

din evigt älskade och evigt saknade make, hvilken jag har

att tacka för allt, hvad jag tänker och är» —• och då hade

hon blifvit så sällsamt sorgsen till sinnes. Hon satt midt emot

den öppna glasdörren. Solens nedgående strålar förgyllde med

sin skimrande glans en rosenbuske, och mot denna aftecknade

sig — hennes drömbild:, hon ser trädgårdssaxen glimma, det

hvita håret glänsa. . . »Inte sant», säger han och småler emot

henne, »vi äro ett lyckligt gammalt par?»

Förskräckt genom Rudolfs fråga, torkade hon sig hastigt

i ögonen och reste sig.s

Hon tog sin högre granne, riddaren och f. d. ministern

v. Wegemann, under armen. Denne var i hemmet känd

under öknamnet: minister »Allerdings» — eller på grund af

ett ord, som han nyligen börjat använda mycket ofta —

minister » Andrerscits.»

Man gick in i salongen bredvid. Det hade endast varit

ett fåtal gäster: Förutom de redan nämnda Rudolfs halfsyster

Sylvia — moderns lefvande afbild som ung; grefvinnan Lori

Griesbach, Rudolfs svärmor; doktor Bresser, gammal vän i

huset, och hans son Hugo Bresser; grefve Anton Delnitzky,

den nydöptes unge gudfar; öfverste Schrauffer, en gammal

till-bedjare till grefvinnan Lori, och traktens pastor, fader Protus.

Sylvia serverade det svarta kaffet i kopparna och

öfver-räckte dessa åt gästerna.

Hvarje rörelse af den slanka, smidiga gestalten andades

behag ; på det blomstrande ansiktet låg ett skimmer af sällsam lycka.

Martha och Lori togo plats på en liten hörnsoffa;

herrarna däremot stannade i Sylvias närhet.

»Alltså har verkligen Toni Delnitzky friat?» sade

grefvinnan Griesbach; »i så fall får jag gratulera..., och kanske

man redan högt får . . .?»

»Nej, för all del! ... Sylvia har talat om saken för mig

på vägen från kyrkan — först i morgon ämnar han hos mig

anhålla om hennes hand. Först då, när jag gifvit mitt

samtycke, kan förlofningen eklateras — om jag samtycker...»

»Du har väl ej något däremot? En af Österrikes störste

’epouseurer’! Att han varit lättsinnig — nåja, det är ju

hvar och en af dem, mer eller mindre — sådana unga män

som Rudolf får man ej ofta se.»

»Och äfven om jag skulle ha något att invända ... jag

tror verkligen, att de båda karaktärerna icke passa för

hvarandra . . ., men Sylvia är ej längre något barn ...»»Du synes mig mycket obeslutsam; först yttrar du: "om

jag samtycker’ och sedan, ’afven om jag skulle ha något att

invända, så tjänar det till intet 1’»

»För att säga sanningen — det tjänar till intet. Ge blott

akt på hur hon strålar af lycka, och med hvilken ifver

Del-nitzky nu tilltalar henne ...»

Lori suckade. »Det är dock härligt att vara ung! ...»

»Jag tycker egentligen, att äfven du är ung ännu, Lori...»

»I förgår var det min fyrtioåttonde födelsedag ...»

»Hvad det yttre beträffar, så har du ej förändrats mycket

under de sista tjugo åren, och hvad ditt inre beträffar, inte

alls. — Du är ännu lika smärt, lika blond, lika liflig (lika

ytlig, tillade hon för sig själf) och lika — förlåt — lika

behag-sjuk som alltid . . . Denna praktfulla, granatröda toilett —

därtill blicken, som du riktar på vår minister Andrerseits» —

hvad kommer Schrauffer att säga om den saken?»

»Och du städse mörkklädd och städse allvarlig — du ger

dig sken af att vara mycket äldre än du är.»

»Ack, kära vän, när man har erfarit sådan sorg som jag

— en så outsäglig olycka efter en så outsäglig lycka —, då

borde man redan vara fullständigt bruten . ..; jag är det icke,

emedan jag har mina barn ...»

Ministern närmade sig damerna och slog sig ned i en

fåtölj vid sidan af grefvinnan Lori.

»Jag har just nu disputerat med grefve Rudolf och

tillkallar er som domarinnor. Den ton, han anslog i sitt tal,

tyckte jag ej om ... ett anfall gent emot fäder och förfäder!

Utan tvifvel, så ligger ju tanken på de efterkommande nära

till hands, just när man firar ett lindebarn — men å andra

sidan bör man ej glömma, att det endast finnes en enda

förutsättning till sann lycka (i all synnerhet, hvad oss beträffar)

och det är traditionen. Hvad tycker ni, fru grefvinna?»Lori hyste egentligen ej någon som helst åsikt angående

denna fråga, men då hon i alla händelser måste svara något,

sade hon: »Ni har rätt, fullkomligt rätt.» Det är en åsikt,

som de, hvilka densamma afser, anse mycket förståndig.

»Jag måste ge min son rätt», invände Martha. »Det

är bättre att göra sig förtjänt af deras tack, hvilka komma

efter oss, än af deras, hvilka lefvat före oss. Att vårda en

redan lagd väg är nog bra — bättre är dock att bryta en ny.»

De nyförlofvade kunde nu utbyta några ohörbara ord:

»I morgon kommer jag alltså att tala med er mor,

Sylvia . .. jag är en smula ängslig...»

»Ni tror väl inte, att mamma ...»

»Nej, hon kommer ej att afvisa mig — det är jag inte

rädd för, men det högtidliga däri — ovanan ...»

Sylvia skrattade: »Jag hoppas verkligen, att ni är ovan!

Hvem kan skaffa sig öfning i att fria? För öfrigt känner

äfven jag mig förskräckligt ovan . . . jag förstår inte alls, att

jag med ett kort »ja» har gifvit bort hela mitt lif. . . har

jag ej öfverilat mig? Jag känner er egentligen så litet och

ni — känner mig kanske alls inte...»

»Om jag känner er: den mest naturliga, glada, täcka

lilla varelse ...»

»Kort sagdt, ett mönster för en väluppfostrad grefvinna,

eller hur? Någon annan sida af min karaktär har jag ju ej

heller haft tillfälle att visa under de fem eller sex kotiljonger,

vi dansat med hvarandra. Det finnes dock verkligen inom

mig åtskilligt, hvarom ni förmodligen ej har den minsta aning.»

»Till exempel?»

»Oerhörda anspråk på lifvet och på människorna och i all

synnerhet på den man, med hvilken jag skall framlefva mitt lif.»

»Måste han kanske vara en halfgud?»»Nej, men en fullkomlig människa. Så som han

därborta», tillade hon och pekade på brodern.

Rudolf närmade sig. »Hvarför peka ni på mig?»

»Du blir prisad som ett mönster för fullkomlighet»,

svarade Delnitzky. »Du motsvarar det ideal, som din syster har

bildat sig för en — hur var det nu hon uttryckte sig —

fullkomlig människa.»

Rudolf skakade, med en suck, på hufvudet:

»Då måste jag ännu en gång upprepa motivet för mitt tal —

lefve framtiden — den skall frambringa fullkomliga människor...;

nu finnes endast fjärdedelen, åttondelen, hundradelen ...»

»Du går ej ens in på, att det finnes halfva?»

»Ack, halfhet i en annan betydelse, det påträffar man

endast alltför ofta. För att tala allvar, så har du en alltför

god tanke om mig, Sylvia. Du vet dock min uppgift, och

vet äfven, hur ringa förmåga jag hittills haft att fylla

densamma, du vet —.»

»Det är icke förmågan», afbröt Sylvia, »utan tillfället

som har fattats dig.»

»Också det. Jag hoppas, att det skall gifvas större,

vidare möjligheter, när min Fredrik vuxit upp. Hans

verksamhetsfält kommer att bli det tjugonde århundradet, och af

detsamma väntar jag mig mycket.»

»Du lefver i dag helt och hållet i framtiden, Rudi», sade

Delnitzky, »dit följer jag dig ej, ty det närvarande är mig

alltför skönt.»

Sylvia gaf honom en blick, hvilken hindrade honom att

fortsätta. Tydligen önskade hon icke, att Rudolf i detta

ögonblick skulle få veta, hvad det var, som så förljufvade

nutiden för Delnitzky.

I ett annat hörn stodo öfverste v. Schrauffer, doktor

Presser och pastorn och samtalade,»En vacker yngling, er son, herr doktor,» sade pastorn,

»honom skulle uniformen passat bra — hvarför har ni icke

låtit honom gå den militära banan?»

Fader Protus hade en tid varit fältpräst och hade bevarat

en stor förkärlek för allt, hvad som hörde till det militära.

Minnet af de stunder, som han tillbragt i muntra officerares

sällskap, hörde till hans käraste minnen. Trettiotvå år,

begåfvad med ett vaket förstånd, vetgirig och lefnadsglad,

var han fri från all sektanda, all skenhelig stränghet. Såsom

sällskapsmänniska var han allmänt omtyckt. Han förstod sig

lika väl på skämt, som han kunde deltaga i vetenskapliga

diskussioner. Naturligtvis hade hans vänner den takten gent

emot honom, som präst, att under skämtet aldrig anslå en

alltför frivol ton och vid diskussioner aldrig yttra något för

religionen sårande. Lika hänsynsfull var fader Protus själf;

i sällskapslifvet anslog han aldrig en lärd moraliserande ton.

Afven om han själf i sitt inre brutit mot åtskilliga dogmer,

framgick detta aldrig af hans yttranden; dock låg det i hans

sätt gentemot notoriska fritänkare ett drag af stum aktning.

»En vacker ung man, er son,» sade han till doktor

Bresser, »honom skulle uniformen passat bra; hvarför har ni

ej tillåtit honom gå den militära banan?»

»Tillåtit? Jag? Han har själf valt sitt yrke. Han är

skriftställare.»

»Så-å», sade öfversten, »är det egentligen något yrke?»

»Enligt min åsikt ett af de mest härliga yrken, som

finnas», anmärkte fader Protus.

»Och jag återigen anser författarskap endast som en

bisyssla; det är ju ingen karrier — med regelbunden befordran,

med säker förtjänst.»

»Visserligen icke, men som min son af sin mor ärft en

tillräcklig, egen förmögenhet, så , , ,»»Jag förstår», afbröt öfversten, »så lefver han som

privatman.»

»Nej, tvärtom — den bana, han valt, är bland de mest

offentliga; han är skriftställare och journalist.»

»Journalist? — Med andra ord de människors kallelse,

hvilka — jag tror Bismarck har benämnt det så — hvilka

ha förfelat sin kallelse?»

»Jag anser, att journalistiken är en mycket vacker

lefnads-bana», inföll pastorn lifligt. »En kär, af mig högt skattad vän

skrifver konst- och musikreferat i ’Neue freie Presse’.»

»Det förvånar mig ... ni, som är präst. . . och den

bekanta judetidningen ...»

»Åh, jag är ej antisemit, herr öfverste. Nå i hvilken

tidning skrifver er son, doktor Bresser?»

»I tio olika; men från och med nästkommande Oktober

månad kommer han att inneha plats som fast redaktör för en

ny politisk tidning.»

»Jag hoppas, det är en tidning med god hållning... I

alla händelser skulle jag hellre sett er son som löjtnant. . .

nu kunde han dessutom redan vara premierlöjtnant — än som

— förlåt mig — pennfäktare. Om ni i god tid skickat honom

till en militärakademi. . . Men ni är ju en gammal vän till

friherrinnan Tilling — alltså en afsvuren fiende till militärer.»

»Fiende till militarismen», förbättrade Bresser.

»Det är detsamma. Om någon ej tål en sak, så fogar

han till namnet ett förhatligt ’ism’. Icke sant, herr pastor,

kyrkans fiender säga likaledes, att de icke ha något emot

religionen eller emot de klerikala — de äro endast fiender

till klerikalismen.»

»Jag uppfattar dock skillnaden däri», svarade fader Protus.

Sedan fortsatte han vändande sig till doktor Bresser:

»Er son förefaller mig i dag mycket tystlåten och

melankolisk. Ar han ofta så?»»Han är vanligen allvarlig; men äfven jag har märkt,

att han i dag synes mer än vanligt nedstämd.»

Den unge mannen i fråga satt vid ett bord och

bläddrade i illustrerade tidskrifter. Men hans blick var endast då

och då riktad på planscherna; åter och åter irrade den

omkring i den riktning, hvarest Sylvia och Delnitzky stodo

bredvid hvarandra.

Redan sedan flera år tillbaka hade Hugo Bresser hyst en

svärmisk böjelse för Sylvia. Visserligen var han fullt

medveten om hopplösheten däri; ty han tilltrodde sig icke att

någonsin kunna anmäla sig som friare till denna firade, rika,

aristokratiska dam. Men det, han i dag märkt af det unga parets

uppförande och minspel, hade väckt hans svartsjuka.

Att själf afstå från en lycka är redan svårt nog, men att

se en annan njuta af densamma är förfärligt. .. »Om jag har

gissat rätt», sade han för sig själf— »så kommer jag att

undvika detta hus — jag skulle ej kunna vara vittne därtill. Och

dessutom är han henne icke värdig . . . Jag skulle endast unna

henne den mest fullkomlige, förståndige, ädle man . . . men

denna dussinmänniska! ... Ar det icke redan beklagligt nog,

att den präktige Rudolf valde en så liten obetydlig grefvinna».

Under tiden hade de båda äldre damerna gått in i den

unga fruns sängkammare för att aflägga besök därstädes.

Beatrix Dotzky, inhöljd i en lång, spetssmyckad nattrock,

låg i sängen med den lille Fritz på armen. Kammarjungfrun

och sköterskan stodo bredvid.

Grefvinnan Lori skyndade fram till sin dotter:

»Nå, Trixi — hur står det till? Ge mig ett ögonblick

den lilla varelsen ... Ett så’nt litet rart kryp. Mamma upp

i dagen — och du liknar mig; alltså mormor upp i dagen

— jag vill dock icke påstå, att jag är vidare förtjust i denna

titel...»»Ja, den passar dig inte heller, käraste mamma ...»

»Men mig passar den dock, inte sant Beatrix», sade

Martha. »Ge mig den lilla, Lori.»

Grefvinnan Lori lät ej säga sig detta två gånger; utan

lade barnet på Marthas arm.

»Och hör nu på . . .» De satte sig vid sängföttema, och

i en oafbruten ström af ord berättade hon, hur det hade gått

till vid dopet i kyrkan, hvad pastorn hade sagt, hur den lille

hade skrikit, hvilka tal man hållit vid middagen. Öfverste

v. SchraufFer hade talat så vackert om de framtida stordåd,

som den lille Fritz skulle komma att utföra i fäderneslandets

tjänst, om han i likhet med sin farfar och stamfar Althaus

komme att bära kejsarens rock. Därifrån öfvergick samtalet

utan vidare till den granatröda damastklädningen; »hos Spitzer

vet du —, där får man dock det mest moderna ...» —; så

talade man om olika slags mjölksurrogat, med hvilka man bäst

uppammar småbarn; om de obehag, som man sedermera har

af guvernanterna; om förhållningsregler för den unga modern.

»Inom sex veckor», så slutade Lori, »måste du, ja, måste du

fara till »Mariazell» för att tacka Guds moder för gossens

födelse (jag är så glad, att det är en pojke — för majoratets

skull). Jag har redan vallfärdat till »Mariazell» — nej,

»Maria-taferl» var det ju — innan din nedkomst, och, som du ser,

har det bragt dig lycka ...»

Martha satt tyst vid andra sidan af sängen och såg

eftertänksamt på barnet, som hon höll i skötet. Tankar, känslor,

fantasibilder genomströmmade hennes inre —; de voro ej klara,

ej fullt tydliga, utan de flöto samman och framkallade hos

henne en stämning af djupt vemod.

Hennes sons son . . . kanske skulle också han i sin

ordning alstra söner . . ., och så går lifvet, obekymradt om döden,

från den mest fjärran liggande forntid till den mest aflägsnaframtid — alltjämt lidande, strid, ålderdom, död — och hvar

är målet? Hvar vägen? Då och då ser man väl äfven glädje,

kärlek, hänförelse; det är ju i och för sig själf redan ett

resultat. Men slutmålet kan endast vara: större glädje, större

kärlek, större hänförelse ... O, du lilla hjälplösa varelse, hvad

skall en gång bli af dig — om du får lefva? Hur mycken

smärta skall väl du lida, hur mycken smärta skall väl du

förorsaka? Endast ett vet du säkert; förr eller senare: döden

— den eviga frånvaron . . . Ack, min förlorade make 1 . . .

Och åter framstod Tillings bild för hennes inre öga. Men

icke den af ålder böjda gestalt, som visat sig i drömmen, utan

så som han varit, då han — ännu i sin fulla mannakraft — föll

för sina bödlars kulor.Grefve Rudolf Dotzky, född år 1859, några månader före

utbrottet af italienska-österrikiska kriget, i hvilket hans far fann

döden, var nu trettio år. Ägare till det utvidgade Dotzkyska

fideikommisset, hade han ingen annan praktisk sysselsättning

än förvaltningen af sina gods. Men dessutom hade han äfven

valt sig en ideal kallelse, åt hvilken han ägnade sin kunskap,

sina tankar och sin sträfvan; han ville fullfölja den uppgift,

som utgjorde Fredrik Tillings testamente; han ville bekämpa

krigsinstitutionen. Den egentliga arfvingen till detta testamente

var visserligen Tillings änka, men Rudolf hade frivilligt

utbildat sig till sin mors medhjälpare. Det under Fredriks lifstid

påbörjade »protokollet» — en skrifbok, i hvilken fredsidéns

och fredsrörelsens framsteg voro införda, fortsattes först af

Martha, sedan af Rudolf. Det af föräldrarna samlade

biblioteket i natur- och socialvetenskap fann i honom en ifrig läsare

och förökare.

I alla händelser måste äfven det obligatoriska studiet af

de officiella skolämnena afslutas; äfven hade han måst tjäna

ett år som »frivillig». Så kom arfvet af det Dotzkyska

fideikommisset; härigenom blef han tvungen — såvida han

ville bli förtrogen med en stor godsägares plikter — att bedrifvaIS

allvarliga studier i jordbruk. Allt detta hindrade honom mycket

i uppfyllandet af nyssnämnda ideala kallelse.

Afven kom en tid, då han genom umgänge med

jämnåriga blef indragen i en hvirfvel af världsliga nöjen och sport;

äfven då blef sysselsättningen med hans lifsuppgift mycket

försummad. Till och med de åsikter, som utgjorde grundvalen

för denna uppgift blefvo — under inflytande af den alldeles

motsatta, feodala, chauvinistiska och reaktionära uppfattning,

som var rådande bland hans omgifning — så småningom

vacklande; och troligen skulle de fullständigt ha förändrats,

såvida de ej varit så djupt förankrade i hans inre, och om ej

det innerliga, aldrig helt och hållet afbrutna, förhållandet till

modern erinrat honom om de ideal, för hvilka han ville sträfva

— senare, senare, då han kommit i lugn och ro.

Och detta lugn kom snart. Den »gyllene ungdomens»

innehållslösa lif med ständiga dryckeslag, ständiga nöjen; med

enformiga samtal om jakter, kapplöpningar och aktriser ingaf

honom snart afsmak. Det drog honom tillbaka till hans böcker

och hans plikter som godsägare. Redan vid tjugofyra års ålder

hade han lösslitit sig från sina kamraters sällskap. Han drog

sig tillbaka till Brunnhof — den största och vackraste af hans

egendomar — och bjöd dit sin mor och syster.

Här ägnade han sig åter med fördubblad ifver åt sina

båda kall — det ena utöfvade han, det andra förberedde han

sig till. Enda afbrottet i detta ensliga landtlif var några resor

till Paris, London och Italien. Ty han insåg mycket väl, att

man — för att kunna uträtta något i det offentliga lifvet —

måste ha sett sig omkring i världen.

Utan att han själf märkt det, hade området för hans

uppgift betydligt vidgats. Ursprungligen hade endast Tillings

idé — krigsinstitutionens bekämpande — föresväfvat honom

som mål. Men så småningom kom han till den öfvertygelsen,att hvarje tillstånd, hvarje funktion på mångfaldigt sätt är

beroende af alla andra tillstånd och funktioner; och då började

han att fördjupa sig i andra problem och att med intresse

följa andra rörelser; öfverallt sökte han upptäcka en ny anda,

som kunde spränga de gamla formerna. Ju längre han trängde

framåt, desto vidare blef fältet för hans forskning. Det rika

förråd af tankar, som stormade in på honom, och de kunskaper,

som väcktes till lif, hindrade honom att koncentrera sin

uppmärksamhet på något visst. Först måste han lära och åter

lära, först måste hans jäsande ande vinna klarhet, innan han

kunde komma därhän att med handling ingripa i det offentliga

lifvets urverk. »Senare, senare!» sade han till sig själf och

afstod från att nu uppträda som publicist eller politiker. Han

eftersträfvade ej någon plats i riksrådet, till hvilken ställning

dock hans stora domäner skulle berättigat honom; han slöt

sig icke till någon förening och offentliggjorde inga uppsatser;

han nöjde sig med att studera och tänka, att ge akt och

observera. Att han — för att kunna fullfölja den uppgift, som

han erhållit genom Tillings testamente — skulle bli tvungen

att verka i det offentliga lifvet, det förstod han väl — men

senare, senare.

Då han var 28 år gammal, beslöt han att gifta sig.

Inne-hafvaren af fideikommisset och på samma gång den siste

manlige ättlingen af huset Dotzky var helt enkelt förpliktad att

draga försorg om förmögenhetens och namnets bestånd och

att välja sig en jämbördig maka.

Från barndomen hade han gång på gång — hälft på

skämt, halft på allvar — fått höra, att grefvinnan Griesbachs

enda dotter, den lilla Beatrix, borde bli hans 1 m. Mödrarna

voro ungdomsväninnor, barnen lekkamrater, tken, att de

en gång skulle bli ett par, fick så småning ,.eg såväl hos

Rudolf som Beatrix; man ansåg det själfklart, alls inte som enkänslans sak eller som höjden af lycka, men i alla händelser

mycket glädjande.

Utan mycken kurtis från hans sida; utan mycken

öfver-läggning från hennes sida; utan öfverraskning för släkt och

vänner framfördes och antogs Rudolfs frieri, och sex veckor

senare tillkännagafs vigseln. Beatrix hade ett täckt och elegant

utseende; i andligt afseende var hon ej mycket mer utvecklad

än modern. Rudolf hade ej heller gjort minsta försök att få

henne att deltaga i hans andliga intressen — i detta afseende

var och förblef modern hans förtrogna. Hos sin lilla hustru

ville han icke finna väckelse till sitt arbete, utan vederkvickelse.

Han ville hvila ut hos henne; hon skulle muntra upp honom.

Hon ägde ett gladt humör och kände sig fullkomligt lycklig

genom den glänsande lefnadsställning, som hennes vackre och

angenäme make erbjöd henne. Och då kunde hon väl genom

gladt humör och uppriktig ömhet skänka honom denna glädje.

Beträffande det andliga lugnet, så var hennes fullständiga

oförstånd en borgen därför; man kom egentligen aldrig i

tillfälle att med henne utbyta några djupare tankar eller öfverväga

några viktigare planer — kort sagdt: hon förorsakade ej mycket

hufvudbryj i hennes sällskap måste man låta det andliga

arbetet hvila.

Martha hade ej satt sig emot detta äktenskap. Hon ansåg,

att Rudolfs lifsuppgift och lifsinnehåll låg utom de husliga

förhållandena, ungefär såsom fallet är med en präst, som går helt

upp i sitt kall. Rudolfs öde var ej beroende af förhållandet

till en älskad hustru — nej, det hade ett vidare falt. Och

här var modem , hans förtrogna och hans rådgifverska; det

skulle kanske till och med varit henne smärtsamt att nödgas

öfverlåta en sådan ^ roll åt en annan. Den unga grefvinnan

Dotzkys stora behag1 jämte hennes barnsliga glädtighet gjorde,

att man bortsåg från hennes klena andliga begåfning och ytligakaraktär. Många ansågo henne förtjusande, och Rudolf höll

henne innerligt kär.

På så sätt kände sig Martha fullt lugn och tillfredsställd

med sonens äktenskapliga lif. Annorlunda var förhållandet

med dotterns förestående giftermål. Härvidlag kände hon sig

outsägligt ängslig. Hon hade städse närt den förhoppningen,

att Sylvia i ett harmoniskt äktenskap skulle finna samma lycka,

som hon själf funnit vid Tillings sida. Och för något sådant

erbjöd den unge Delnitzkys karaktär föga garanti.

*

Det var samma afton som dopfesten. Sylvia satt vid

fönstret i sitt rum. Skymningen hade redan sänkt sig. Fönstret

stod öppet, och den ljumma, doftmängda nattluften strömmade

in. Bakom trädens toppar höjde sig månens blodröda,

onaturligt stora skifva. Fjärran från hördes grodornas sakta

kväkande ; från det närmaste buskaget ljöd en näktergals drill.

Sylvias hufvud var tillbakalutadt mot länstolens ryggstöd,

och hennes händer hängde ned öfver armstöden. Hennes

andedräkt gick hörbar och hastig öfver de halföppna läpparna;

hon kände hur hennes hjärta slog.

Kär . . .! Denna visshet var ej endast en inre lycka,

utan äfven en fysisk sådan. Hon kände en så behaglig värme,

en så salig beklämning i sitt inre, en så sällsam bedöfning i

hufvudet.

Vid afskedet — de stodo osedda af de andra i ett hörn

af den mörka vestibulen — hade han tryckt en kyss på hennes

läppar. Den första kärlekskyssen i hennes lif. Nu satt hon

där och sökte att i minnet återkalla denna tilldragelse, denna

känsla. Hon var så upprörd, så rik — med ett ord: förändrad;

hon var ej mer samma Sylvia som hon varit för några timmar

sedan.Dörren öppnades.

»I mörker, mitt barn?» sade Martha och tryckte på den

elektriska knappen. Glasampeln i taket upplyste nu rummet

med ett svagt rosafårgadt sken, och man såg nu de

hvit-lackerade möblerna, de blommiga tygerna och tapeterna i den

trefliga, enkla jungfruburen.

Sylvia sprang upp.

»Har jag skrämt dig?»

»O, nej, mamma . . . väl, att du kom ... i annat fall

hade jag gått till dig . .. Sätt dig här i soffan . . . och låt

mig ... så på denna pall...» Och Sylvia satte sig vid sin

mors fötter och lade hufvudet i hennes knä.

Martha strök smeksamt med handen öfver den unga

flickans hjässa.

»Det är ju samma ställning, som när vi berätta sagor»,

sade hon leende, »endast rollerna äro ombytta: nu måste du

berätta för mig. Hur kommer sig detta?... I morgon ämnar

Delnitzky hos mig anhålla om din hand . . . Skall jag . . .

skola vi säga ’ja’. Är du öfverens med dig själf?»

»Ja, jag är lycklig, mycket lycklig ...»

»Frågan är, om du kommer att förbli lycklig ... I längden,

menar jag . . . ett helt, långt lif. . . Passa ni äfven för

hvarandra? . . . Känner du honom som en man, till hvilken du

förtroendefullt kan se upp; är du öfvertygad om att hans

förstånd, hans godhet, hans karaktär öfverensstämmer med ditt

eget väsen?...»

»Jag sade honom själf detsamma för några timmar sedan:

’Vi känna icke hvarandra’. Liksom du, mamma, så hyste

äfven jag tvifvel. . . Men nu är det borta . . . Kärleken kan

ej misstaga sig så — och är ej kärleken i och för sig själf

en borgen för lycka? Om det är så för ett helt lif?. . .

Hvem kan väl genast fordra så mycket? Är det ej redan nog,att man öfver hufvud taget — om också endast ett ögonblick

— får bli delaktig af lyckan, denna gyllene frukt och får

vederkvicka sin själ därmed?. . . Kommer du ihåg, mamma,

— du har ej endast berättat mig sagor, du har äfven förtalt

mig historier ur ditt eget lif — kommer du ihåg hur du

ingick ditt äktenskap med Rudolfs far? En kotiljong på en

kasinobal — och hans och ditt öde var besegladt. Var icke

du lycklig samman med honom?. . . Visserligen också inte

för lifvet — ty efter ett kort år rycktes han bort från dig. . .

Men var ej detta år härligt?»

»Men, mitt barn, det är något helt annat... jag var så

ung då, så outvecklad till förstånd och karaktär . . . under det

att du Sylvia ...»

»Men äfven jag är ung. . .»

»Dock redan 22 år . . . jag var då sjutton år gammal.

Men åren betyda intet —. Du är en allvarlig flicka, en

själfständigt tänkande kvinna —; du ställer stora anspråk på

människorna ...»

»Ja, detsamma har jag i dag sagt min fästman...

uttryckt samma tvifvel...»

»Ser du?»

»Jag har visserligen yttrat så, men jag tviflar ej i mitt

inre — åtminstone icke nu. Den lycka, som uppfyller mig

är starkare än allt — allt annat —; jag kan ej fatta det. . .»

»Du har redan gifvit så många "korgen’, och bland dina

afvisade friare finnas dock de, hvilka jag sätter mer värde på

än på Delnitzky; men du kunde ej kritisera, ej tadla nog

mycket. Den ene hade ej nog allmänbildning, den andre var

ej tillräckligt storsinnad —; en annan saknade andlig

begåf-ning; en fjärde ädel mildhet — kort sagdt, man skulle kunnat

tro, att du endast ville anförtro din framtid åt ett ideal af

fullkomlighet, och nu» —»Om nu känner jag inom mig, att det i hela världen

ej finnes någon annan människa, som jag skulle kunna

tillhöra, än Delnitzky; jag skulle ju berätta sagor för dig, mor?

Där har du enl! Ett ljust under, helt och hållet oberoende

af alla kloka "hvarför" och ’hvartill’. Det finnes ingen

förklaring och behöfs ingen. Jag är så lycklig; det synes mig,

som vore allting förtrolladt, som vore jag själf en annan, än

den jag förut var. Det jag förr tänkt och gjort är borta nu,

skingradt åt skilda håll; något nytt omger mig, genomtränger,

höjer mig —»

»Barn, barn — du talar som i ett rus —»

»Ja, mor, men det är ej champagnen, som stigit mig åt

hufvudet — jag vet nu hvad ordet lyckorus betyder.»

»Men berättelsen är du mig ännu skyldig. Hur har det

gått till?»

»På vägen från kyrkan har han friat.»

»Nej — jag vill veta orsaken till, att han kunnat eröfra

ditt hjärta. Har det skett så småningom, plötsligt? — Hvilken

särskild egenskap har du upptäckt hos honom?»

»En särskild egenskap? Någon viss dygd, som har bragt

mig till detta öfverlagda beslut: "Denna människa är värd

kärlek — jag vill älska honom?’ Nej, något sådant har icke

ägt rum. Visserligen hade jag städse föreställt mig saken så.

Då hittills alla mina bekanta och ifrigaste tillbedjare ha lämnat

mig oberörd, sade jag till mig själf: "Ingen har ännu visat

sig äga så älskvärda egenskaper, som jag skulle fordra af min

blifvande make; om det finns en man, som öfverensstämmer

med mitt ideal, skall jag skänka honom min kärlek; som om

en sådan gåfva vore villkorlig! . . . Nu har jag erfarit, att

kärleken är oberoende af en sådan viljans riktning — lika lätt

kunde man af fri vilja skaffa sig nervfeber, som —.»»Som kärleksfeber? Min Sylvia anser sin af ödet

af-gjorda känsla såsom en sjukdom?»

»Som en härlig, berusande, farlig sjukdom —»

»Hvarför farlig?»

»Emedan jag dör, om nu något hinder —»

»Å, man dör ej så lätt af ödets slag och af hjärtesorg —

därpå är jag själf ett exempel. Men nu vill jag lämna dig

ensam, mitt älskade barn ... gå till hvila — ungdomens långa,

ostörda sömn skall vederkvicka och lugna dig — du är så

upprörd nu — jag vill alls inte plåga dig med vidare frågor.

Tidigt i morgon skall du bättre kunna berätta mig, hvad jag

ytterligare vill veta. God natt, mitt barn.»

Martha böjde sig ned öfver sin dotter och strök

smeksamt med ena handen öfver hennes hår, medan Sylvia förde

den andra till sina läppar:

»God natt, mor, väninna — min enda, goda, käraste

mamma, jag är så lycklig ...»

*

Åter ensam, gick Sylvia tillbaka till det öppna fönstret;

lutad mot fönsterbrädet och med hufvudet stödt mot den

till-bakalagda armen, stod hon och såg upp mot natthimlen. Nu

stod månen redan högt på firmamentet och göt ett mildt,

blå-hvitt sken öfver buskagen och trädgårdens grusgångar. Den

sakta svepande vinden var mängd med doft af ros och jasmin.

Denna nattluft och dessa dofter; hur ofta hade ej Sylvia

känt deras tjusningsförmåga; men då denna tjusning förr var

ett löfte — var den i dag ett fullbordadt faktum. Ja, lifvet

är skönt. . . ja, våren med sina blomsterskatter, sina månljusa

nätters hemlighetsfulla glans bebådar och skänker tjusning, som

andas kärlek . . .»Hur det har gått till?» Denna fråga framstod nu för

Sylvias inre.

För fjorton dagar sedan — flädern stod ännu i blom,

det var en lika ljum, ljus vårnatt som nu — hade stadens

ungherrar anordnat en bal i »Praterns» rättegångssal. I

säll-skapslifvet gällde Delnitzky som den vackraste och mest

elegante af alla ungherrar. Minst tio grefvinnor svärmade för

honom, och nästan alla mödrar önskade i tysthet, att deras

döttrar skulle kunna eröfra honom — ty han var ett af

landets bästa partier.

På de tre eller fyra föregående baler, där Sylvia varit

närvarande, hade den unge mannen i anmärkningsvärd grad

bringat henne sin hyllning, hvarigenom hon — icke utan en viss

tillfredsställelse — kände sig vara föremål för mångas afund.

Men aftonen före nyssnämnda bal — på en soiré hos franska

sändebudet — hade han däremot hållit sig på fullständigt

af-stånd från Sylvia och hade på ett i ögonen fallande sätt gjort

en äldre diplomats maka sin uppvaktning. En känsla, midt

emellan förödmjukelse och harm, klargjorde för Sylvia, att

Delnitzky icke var henne likgiltig.

Helst hade hon afstått från meromnämnda bal, som var

den sista under säsongen. Att under sådana förhållanden återse

Delnitzky skulle ju endast förorsaka henne smärta. Men det

blef annorlunda. Genast vid hennes inträde i salen skyndade

den unge mannen henne till mötes och bad om kotiljongen.

Ett ögonblick var hon frestad säga, att hon lofvat bort

den, men, innan hon hunnit fatta detta beslut, hade hon redan

ofrivilligt sagt ja.

Den nyssnämnda unga frun var äfven närvarande, men

Delnitzky växlade nu ej tio ord med henne. Under en paus

mellan danserna kom en af Sylvias väninnor fram till henne

och lade sin arm i hennes:»Kom, låt oss promenera en smula fram och tillbaka —

jag har något att tala om för dig —»

»Och det skulle vara?»

»Jag har förut varit utkorad till en förälskad persons

förtrogna. Visserligen är det icke något vidare trefligt ämbete

— man är i sådana angelägenheter hellre föremålet. . men,

då det gäller dig — som man vet är min käraste väninna . . .

kort sagdt, jag är icke afundsjuk. Har du sett, med hvem jag

dansat den sista kadriljen?...»

»Ja, med Delnitzky . . . och jag såg honom ifrigt tala

med dig —»

»Hvad han så ifrigt sade mig var, att han var dödligt

kär i dig; men han anser dig kall och af böjande. I går lär

han i sin förtviflan försökt att göra en annan sin uppvaktning

. . . han hade föresatt sig att undvika dig — men i dag var

denna föresats åter rubbad; han. kunde ej stå ut därmed...

Och han bad mig utforska dig, klokt och omärkligt taga reda

på, om han fick hysa något hopp. Jag fullgör nu detta

uppdrag . . . visserligen ej klokt och omärkligt — men det gör

ju också detsamma. Du kommer i alla fall att vara uppriktig

emot mig? Nå?»

Sylvia tvekade med svaret. Då föll orkestern in med

en berusande valsmelodi, och flera unga herrar trädde bugande

fram till de båda flickorna och. bjödo upp till dansen.

»Glädjen er åt lifvet» — hette valsen och Sylvia följde

verkligen af hela sitt hjärta denna — af mästaren Strauss i

trefjärdedels takt gifna — uppmaning, där hon nu lät sig föras

bort genom salen af sin kavaljer.

Kotiljongen, denna härliga balnatts »clou», medförde

visserligen ej någon formlig förklaring, men i alla händelser ett,

genom blickar och tonfall, otaliga gånger upprepadt frieri

och ja.Om han formligen skulle ha friat, hade Sylvia utbedt sig

betänketid, ty hon hade i alla fall ej beslutat att bli

Delnitzkys-hustru — hon måste först lära känna honom bättre — men

på hans stumma, af kärlek glödande blickar, gåfvo hennes

ögon — utan att hon kunde hindra det — ömma svar; och

hans af lidelse darrande stämma — äfven då han talade om

de mest likgiltiga saker — väckte gensvar hos henne.

Efter kotiljongen kom supén vid hans sida — och sedan

uppbrottet i den gryende vårmorgonen; det var" han, som

svepte kappan kring henne, som lindade spetsduken om hennes

hufvud, som förde henne till vagnen och hjälpte henne upp i

densamma — med långa, skälfvande handtryckningar.

På allt detta tänkte Sylvia tillbaka. Nu var allt afgjordt;

han hade anhållit om hennes hand, och hon hade sagt ja;

han hade kysst henne, och hon hade besvarat hans kyss . . .

Och alltså hade det gått med Sylvia som med den första

bästa, lilla grefvinna, hvars hela andliga horisont ligger i

begreppen: »Bal, kurtis, passion, glänsande parti». Och dock,

huru annorlunda var icke hennes karaktär! Hennes intressen

omfattade en hel värld af idéer, vetenskaper och tidsfrågor;

hon hade städse tagit allvarlig del i sin mors och brors

sträf-vanden och planer. Ehuru af dessa båda icke uppfordrad till

verksamt deltagande, hade hon dock fått inblick i deras tankar

och känslor; och äfven hon hade blifvit ett allvarligt

människobarn med höga ideal. Framtiden drömde hon sig vid

sidan af en framstående make — lärd eller politiker —

hvilken skulle trycka sin stämpel på tiden, och som skulle kunna

forma denna stämpel så, att hans samtida skulle förflyttas ett

steg högre på lyckans och förädlingens skala.

Och nu? Nu var hon beredd och besluten att dela sitt

lif med en man, om hvilkens karaktär hon egentligen ej visste

någonting alls; hon hade ingen garanti, att han skulle kunna.förverkliga hennes drömmar och komma att någonsin intaga

en framskjuten och inflytelserik ställning, att han öfver hufvud

taget var — en ädling. Detta af Tilling inpräglade ord

yttrades mycket ofta i hemmet. Och i sin broder ägde Sylvia

en förebild, utrustad med alla de egenskaper, som berättiga

till denna titel. Af Toni Delnitzkys egenskaper kände hon

egentligen endast, att han förorsakat henne salig, orosfylld

hjärtklappning, att han syntes mycket förälskad, och, att han

var den enda man — den ende på hela jorden — efter

hvil-kens kyss hennes läppar längtade. Men hon var ej bländad;

hon tilldelade honom icke alla möjliga dygder som fallet

vanligen är med naivt förälskade personer. Hon erkände, att hon

hemfallit under förtrollningen af en lidelse. Men denna

förtrollning var så stark och behaglig, att hon alls icke ville

försöka kämpa däremot. Och hvarför skulle hon så gjort? Ingen

plikt band henne, hon svek icke sin tro till någon; — hon

satte endast en sak på spel — sin egen lycka, framtida års

lycka. Nå, denna insats kunde hon våga. Hon var ju säker

om sin lycka, hvad den närvarande stunden och den närmaste

framtiden beträffade; hon kände ju dock, att hon beredde en

annan den högsta lycka, att hon skänkte den älskade friaren

en saliggörande gåfva med sitt »ja», medan hennes »nej» skulle

tillfogat honom en outsäglig smärta. Hon kände, att hon

genom denna förlofning blifvit höjd ur hvardagligheten till en

oanad högtid — till en lifvets söndagsstämning, ur hvilken hon

■ej godtyckligt kunde slitas förrän de festnummer voro utförda,

som skimrade på det rosafärgade programmet. . .

Än stod Sylvia länge vid det öppna fönstret och insög

•den balsamiska nattluften. Hvarje andedrag innebar glädje,

hvarje pulsslag lefnadsnjutning.Martha hade skickat bud till sin son och bedt honom

komma upp på hennes rum, ty hon önskade tala med honom.

Rudolf följde genast betjänten, som uträttat uppdraget:

»Hvad vill mamma?»

Friherrinnan Tilling satt i en rund utbyggnad, som

gränsade till hennes skrifrum. Det lilla rummet innehöll endast

en mindre soffa vid vänstra väggen och ett lågt skåp vid den

högra. Midt emot ingången stod Marthas fåtölj, framför denna

ett vridbart bord och till höger ännu ett bord. På detta

senare funnos dagens tidningar, en arbetskorg, solfjäder,

luktflaska, en vas med blommor och en fotografiram med Tillings

förbleknade porträtt. På väggarna hängde ytterligare flera

porträtt af den aflidne maken, i olika ställningar och storlekar.

Däribland fanns äfven ett knästycke i naturlig storlek, måladt

af en berömd fransk konstnärs hand. Men detta porträtt var

icke fullbordadt. Påbörjadt sommaren 1870, några veckor

före krigets utbrott, kunde det ej afslutas, emedan målaren

måste ställa sig under fanorna. Dock — ofullbordadt som det

var — visade det redan en påfallande likhet.

Det låga skåpet, konstnärligt snidadt i ebenholz och

in-lagdt med elfenben, var betäckt och fylldt med minnen af

Tilling. Där stodo två skrin af oxideradt silfver med de in-graverade årtalen 1864 och 1866. Däri förvarades de bref,

som Tilling skrifvit till sin hustru från de danska och

böh-miska slagfälten; och i ett litet gyllene skrin låg det första

bref, som hon någonsin erhållit från honom — det var skrifvet

vid hans mors dödsbädd. I nyssnämnda skåp förvarades äfven

de blå häften — det s. k. »protokollet» — hvari makarna

gemensamt skrifvit fredsidéns krönika.

I denna lilla vrå uppehöll sig Martha flera timmar

dagligen; här läste hon sina böcker och tidningar eller satt och

broderade och tänkte då på den bortgångne.

Med orden: »Hvad vill du?» kysste Rudolf sin mor på

handen. Sedan satte han sig i den lilla soffan.

Med välbehag betraktade Martha sin son — en bild af

hurtig och förnäm manlighet. Han bar en ljus, sval kostym,

hvilket gjorde, att hans solbrända hy syntes ännu mörkare.

Han hade kolsvart, kortklippt hår, som i tre spetsar gick ned

i pannan, små svarta mustascher, som lämnade den vackert

tecknade munnen fri, svart, svagt krusadt pipskägg samt mörka

ögonbryn. Endast ögonen voro blå. Han hade fint skuren

profil, smidig och slank, nästan sex fot hög gestalt och

aristokratiska händer och fötter. — Med rätta gällde Rudolf Dotzky

att vara en af de vackraste herrarna bland den österrikiska

högadeln," hvilken dock är allt annat än fattig på vackra

manliga individer. Ungefär så hade den unge husar sett ut, som

ögonblickligen hade eröfrat den sjuttonåriga Martha Althaus’

hjärta. Dragen voro i alla händelser lika, endast mer

markerade. Och hvad språk och tonfall beträffar, hade Rudolf i

hög grad tagit intryck af sin styffar; flera af dennes rörelser,

hans sätt att skratta, några nordtyska talesätt hade gått i arf

till styfsonen.

»Jag önskar tala med dig angående två viktiga saker,

Rudolf.»»Jag har också, något, som jag vill tala med dig om.

Men sedan . . . Först du ...»

»Jo, för det första, så har Delnitzky anhållit om Sylvias

hånd.»

»Har just tänkt mig något sådant.»

»Hon älskar honom och är besluten att taga honom till

make. Visserligen har jag drömt mig min tillkommande

svärson annorlunda — hvad tycker du?»

»Ja, jag känner ju till Toni så litet... jag har ej något

ondt att säga om honom, och har ej heller hört något

ofördelaktigt om honom... Och om hon tycker bra om honom så...»

»Jag anser honom vara ytlig, oförmögen att sätta sig in

i de idéer och tänkesätt, som mina barn hysa.»

»Kanske Sylvia kan inverka på honom.»

»Så var också min tanke i första ögonblicket. . . Jag

har redan länge lagt märke till, att de hyst böjelse för

hvarandra — i synnerhet på den där balen i Pratern . . . och

Delnitzky är ju en älskvärd och god människa, en gentleman.

Men sedan saken blifvit afgjord, började det uppstå tvifvel hos

mig . . . Min oförliknelige Fredriks barn unnar jag ej åt någon,

som ej är som han . . . Men finnes det en sådan man?. . .

Och vi komma att förlora henne ...»

»Jag tror ej, att Sylvia kommer att bli oss mer

främmande då än nu. Vi tre äro förenade med alltför många

hjärtats och själens band, för att något skulle kunna rycka oss

från hvarandra. Icke ens äktenskapet skulle kunna det. . .

jag är ett exempel därpå ...»

»Ja, du, min Rudolf! . . . Låt oss nu tala om dig. Det

är den andra saken, jag har på hjärtat. Du har i går, vid

dopfesten, uttalat ord, som ha gjort ett starkt intryck på mig;

de ljödo som hade de kommit från en kär, längesedan

förstummad stämma.»»Och därför föll du i gråt?. . . Hvad yttrade jag då?

Jag kommer ej ihåg det.»

»Desto bättre kommer jag ihåg det — hvarje ord har

inpräglat sig i mitt minne ... ’Så länge vi hålla fast vid det

gamla, skola vi förbli vildar’ — sade du —. "Men redan

stå vi vid ingången till en ny tid — blicken är riktad framåt.

Allt trängtar mäktigt till en annan, högre gestaltning —; redan

börjar den uppfattningen gripa omkring sig, att rätten skall

vara grundvalen till allt socialt lif, och genom denna

uppfattning kommer mänskligheten att blomstra — den ädla

mänskligheten . . .’ Men, Rudolf, för att framtiden skall kunna bli

en annan, måste »nuet» användas till förberedande handling.

Ämnar du ej handla?»

»Jo, det ämnar jag, och det var just om den saken, jag

ville tala med dig. Hvad jag ser för mig är detta: En plats

i riksdagen, bildandet af ett nytt parti och kanske ledningen

däraf; dessutom publicistisk verksamhet... I Bressers tidning

kommer hvar vecka en spalt att stå till min disposition.»

»Och då kommer du att uppträda som målsman för

freds-och afväpningsidén? Så lycklig du gör mig! Du vet ju, att

det har bildats en interparlamentarisk förening — då kunde

du försöka att äfven inom österrikiska parlamentet bilda ett

sådant parti.»

»Jag har ett ännu vidlyftigare program i sikte. För att

kunna baria väg för en stor omdaning, måste man på samma

gång sträfva för tio andra stora omdaningar.»

Martha skakade på hufvudet.

»Helt visst», sade hon, »hvarje omdaning förutsätter och

orsakar andra; men om en person riktar sin uppmärksamhet

åt alla möjliga olika håll, hur går det då med ledningen af

arbetet?»

»Det finnes saker, som ej låta sig delas, som äro ettenda stort helt; exempel härpå är en världsåskådning. Ju

större inblick jag får i det offentliga lifvet, desto bättre inser

jag, att det som behöfves just är detta: en ny världsåskådning

— en ny tingens ordning. Det är ej propeller och master,

man bör ändra, för att ett skepp skall segla bättre — det är

kursen, som måste bli en annan. Ty med sin nuvarande

riktning glider det in i en malström, som kommer att draga ned

detsamma i djupet.»

»Och, min son, ämnar du verkligen ensam vara den

lots, som skall åstadkomma en sådan ändring i kursen? Din

äregirighet är stor.»

»Äregirighet?» — Rudolf gjorde en afvärjande rörelse

med handen — »nej, någon sådan hyser jag icke. Jag vet

mer än väl, att det, man nämner ära och värdigheter, ej går

att vinna på den väg, som först måste banas.»

»Och af hvilken anledning har du beslutat att handla

just nu?»

»Mitt trettionde år är tilländalupet — lärotiden är slut...

och kanske äfven gårdagens fest... Då jag yttrade, att vi

måste visa oss värdiga våra barn och barnbarn, då erinrade

mig mitt samvete, att jag själf ännu ej uträttat något. Hur

skall jag kunna hoppas, att min son en gång skall fullfölja

mitt arbete, när jag ej själf fyllt den uppgift, som jag

öfver-tagit efter min far.»

»Efter din far?»

»Ack, förlåt — min verklige far har jag ju aldrig känt,

och i mitt hjärta har jag ju städse kallat denne» — han

pekade på porträttet på väggen — »så».

»Det har han äfven förtjänt...»

»Nå, gillar du mitt beslut?»

»Jag har redan sagt att det gör mig lycklig. Blott det

enda fruktar jag: — att du ämnar odla ett för vidt falt ochkanske därigenom just kommer att försumma den planta, hvars

vård han» — med en blick på porträttet — »öfverlämnat åt

oss. Jag åsyftar denna bestämda, fullt begränsade rörelse ...»

»Jag vet, hvad du menar: Skiljedomstol — världsfred...

och detta kallar du begränsadt? Det betyder hvarken mer

eller mindre än en omhvälfning af gängse uppfostran, politik,

moral, samhällsordning — kort sagdt en fullständig revolution.

Och märker du ej, att vi lefva i en tid, som på alla områden

är revolutionärt sinnad? Sedan ungefär tio år tillbaka har i

Tyskland härskat en litterär revolution; den bildande konsten

kallar sin rörelse »secession»; kvinnan ger sin namnet

emancipation och proletärerna — socialdemokrati, och så vidare...»

»Den, som längtar efter en ny tid, behöfver ej alltid

arbeta på alla områden. Hvar och en hjälper sin nästa på

bästa sätt, om han väl fyller sin egen uppgift.»

»Mor, du intresserar dig egentligen endast för en enda

fråga — och icke för växlingarna inom litteratur och konst

— icke för kvinno- och arbetarerörelsen, eller hur?»

»Om jag intresserar mig? Helt visst. Den som tager

del af tidens förändring, hör och ser öfverallt med spänning

framåt. . . men kämpa och verka, det vill jag endast i en

riktning —; och som du ju vet, har jag ju äfven — så långt

mina krafter räckt till — försökt så genom att nedskrifva mitt

lifs historia ... På andra områden fattas mig förstånd —

omdömesförmåga. Så t. ex. erkänner jag, att den nya konsten

i många afseenden är mig motbjudande ... att jag ännu hänger

fast vid allt, som jag i min ungdom lärt mig känna och

beundra som skönt och godt... jag har ej sökt att fostra

Sylvia till en nutidskvinna; jag är för gammal att...»

»Kanske detta är skillnaden mellan oss två», afbröt

Rudolf. »Jag är ung ... jag har vuxit upp i den jäsande

atmosfären, i det modernas stormande tid . . . Visserligen ha i deflesta fall dess fläktar blåst mig till mötes endast från böcker

och tidningar —; ty de människor, med hvilka vi äro

samman, lefva ännu så mycket efter gamla åskådningssätt och

sedvänjor; de veta icke alls, att världen utvecklas. På sin höjd

märka de, att ett obehagligt skämt söker störa den gamla

tref-liga ordningen — och detta afvisa de med förakt. Med

undantag af gamle grefve Kolnos känner jag bland vårt umgänge

ingen enda människa med moderna idéer. Det finns

säkerligen ett par dussin sådana som han, men jag känner dem ej.»

»Jag har i dag fått ett kärkommet bref från Kolnos»,

sade Martha. »Han är verkligen en märkvärdig och härlig

typ, men ej enligt min mening modern; han har intet af

dekadensnatur, af raffinerad öfvermänniska, intet af hädisk

natur.»

»Mor, du skall ej draga fram just den moderna andans

sjukliga symptom.»

»Helt visst, du har rätt; de flesta missförstånd orsakas

också däraf; hvarje sak har så olika synpunkter —; två

människor, som egentligen skulle vara af lika mening, strida ofta

om en sak, för hvilken de endast ha ett och samma namn,

men som de betrakta från vidt skilda synpunkter . . . Hvarom

rörde sig egentligen vårt samtal?»

»Om Kolnos.»

»Ja, alldeles riktigt. . . Hvar har jag nu hans bref? —

Där är det ju . . . han har sändt mig sin senaste dikt... läs

där —; han känner min svaga sida; som du ser, är hans

dikt riktad gent emot kanonerna.»

Rudolf tog pappersarket och ögnade igenom det. Dikten,

som bestod af tretton strofer, skildrade, under titeln:

»Tiotusen år härefter», en scen i en aflägsen framtid, då man i det

af is öfvertäckta Europa utgräfver gamla fynd och anställer

efterforskningar för att utröna kulturutvecklingens gång:»De lärda skrifva digra böcker

och strida, fyllda utaf hat,

om det antikas skönhet, värde

och nyttan af dess resultat.»

Så finner man ett gåtfullt instrument, angående hvars

användning man slår sina kloka hufvuden samman. Det är ett

groft metallrör. Skall det vara en jättestor orgelpipa, ett

förhistoriskt flöjtstycke eller ett dryckeshorn för giganter? Eller

månne en mystisk symbol från de mörka tider, då man till

och med trodde på afgudar? Ändtligen uttyddes en sten, i

hvilken förklaringen var inristad. En sådan förklaring skulle

man aldrig själf kunnat finna på: man använde röret till

massmord eller — med ett mildare uttryck — i krig:

»Och massmord är ju fullt kanoniskt

(ty medlet helgas af dess mål);

kanon man därför nämnde röret,

på ovän blåste krut och stål.»

Rudolf återlämnade papperet och sade:

»Nå, var det icke det, jag nyss sade; denne sextioåring

är en modern människa; hans blick är riktad mot det

tillkommande, han vet, att vi äro stadda i utveckling. Han ser med

erkänsla och längtan framtiden emot, medan mina ärade

umgängesvänner, om de ens ha några ideal, alltid se dessa endast

i det förflutna. Men de flesta se också ej längre än näsan

är lång.»

»Men det oaktadt äro dessa människor på sätt och vis

kanske lika kloka som du, min käre gosse. Det kommer

endast an på i hvilken tankesfär, på hvilket kunskapsfält, man

för tillfället råkat komma. Uppfostran är allt. Och ej endast

uppfostran som barn — äfven som vuxen. Först vid fyrtio

års ålder började Tilling studera vissa saker, hvilka sedan ju

visade sig äga en så vid horisont.»»Du tanker verkligen jämt och ständigt på honom», sade

Rudolf i mild, vördnadsfull ton.

Martha höjde blicken mot himlen:

»Alltid. Jag är stolt öfver att själf ha erfarit, att det

finnes en kärlek, som är starkare än döden.»En het eftermiddag i Augusti. Värmen hindrar

emellertid ej Brunnhofs gäster att roa sig med tennisspel.

Spelplanen är belägen i en del af parken, som denna

tid på dagen helt och hållet är skyddad för solen. Man ser

slottets baksida med dess till parterren förande terrasser. I

midten en stor bassäng, från hvilken en springbrunn stiger

upp; rundtorn mångfargade, konstnärligt ordnade

blomsterrabatter. Just nu riktar en trädgårdslärling vattenslangen mot

dessa rabatter; af vattnet väckta till lif utsända blommorna än

starkare dofter, hvilka af den kvafva luften föras ända bort till

tennisplanen. Särskildt framträdde den något bedöfvande doften

från ett par i närheten stående vaniljbuskar. Ett egendomligt

skimmer låg öfver trädens och gräsmattornas grönska; det var

af en sådan där lackerad, teaterliknande färg, som brukar

föranleda utropet: »Nej, men titta dål... hvilken underbar

belysning ...»

Det var händelsevis samma sällskap, som varit församladt

vid dopfesten, endast ytterligare ökadt genom närvaron af den

unga värdinnan; hon var redan fullkomligt återställd och hade

redan gjort den vallfart till Mariazell, som hennes mor så

enträget hade påyrkat.Man satt vid sidan af tennisplanen och åsåg de fyra

spelarna: Sylvia och hennes fästman, Rudolf och unge Bresser.

Denne hade blifvit otrogen sin föresats att, såvida Sylvia

förlofvade sig, undvika detta hus. Det hade blifvit honom

en alltför kär vana att umgås med denna familj, hvars äldste

vän hans far var. Samvaron med friherrinnan Tilling, de

förtroliga pratstunderna med Rudolf och tillfället att åtminstone

få se den i tysthet tillbedda Sylvia, från allt detta kunde han

ej i längden afstå. Denna dumma afund måste dock bekämpas.

Han hade ju aldrig hoppats att kunna eröfra flickan, och då

måste han äfven finna sig i att se henne vid en annans sida.

Att denne andre ej var någon idealmänniska, beredde honom

egentligen föga tillfredsställelse, något som han visserligen icke

tillstod, men som han därför icke dess mindre kände. Då

han själf ej ansåg Delnitzky värd någons kärlek, så hängaf

han sig åt den tanken, att Sylvia ingick ett konvenansparti,

i hvilket hennes hjärta endast hade ringa del. På detta sätt

förjagade han åtminstone den ena af sina afundsjuka känslor.

»Game — play — out» ljödo orden från spelplanen, men i

lugn, sansad ton; bollarna flögo hit och dit, eller stötte de

mot nätet och föllo till marken; allt försiggick ljudlöst utom

när bollen oskickligt uppfångades med handtaget på racketen;

då hördes vanligen från åskådarna utropet: »Trä — trä!» De

spelandes rörelser voro ej häftiga; man sprang och hoppade

ej; tvärtom röjde spelet — i synnerhet herrarnes — en viss

bekväm vårdslöshet.

Martha, som satt något afsides från de andra, höll en

tidning i handen; men hon läste icke utan följde med blicken

sina barns behagliga gestalter.

Hon hade nu försonat sig med Sylvias förlofning. Den

unga flickan upprepade dagligen för henne, att hon kände sig

fullkomligt lycklig. Då och då uppstego visserligen tvifvelhos henne; mycket i hennes blifvande svärsons sätt och

yttranden inverkade på hennes nerver ungefär som när ett knifblad

glider emot en porslinstallrik, eller som när man skrapar mot

en sidentapet med en spetsig nagel; men sådana känslor

förjagade hon genast.

Beatrix och hennes mor sutto bredvid hvarandra,

fördjupade i ett ifrigt samtal angående småbarn. Den nye

invånarens och arfvingens tillvaro var för hans unga mor den

mest underbara och för hans mormor den mest viktiga

företeelse i hela världen.

De fyra herrarne, öfverste von SchraufFer, minister

»Aller-dings», fader Protus och doktor Bresser underhöllo sig med

hvarandra.

»Jag förstår icke detta spel», sade pastorn. »Det är ej

alls något lif däri" — se endast hvilka lugna rörelser, intet

spring hit och dit — tvärtom ... i all synnerhet herrarne —

synas så bekväma, nästan vårdslösa. Men roligt måtte de ha;

i motsatt fall skulle de väl ej vara så ihärdiga; hvarhelst tennis

spelas, använder man racketen dagligen, som om man därmed

uppfyllde en kär plikt. Det gör mig ondt att det trefliga

kägelspelet mer och mer börjar att komma ur modet.»

»Sådan är världen, högvördige herre —; allt gammalt

tränges undan af nytt.»

Pastorn skakade på hufvudet. »Endast bland oss,

nyhets-trängtande människor, herr doktor, se endast i naturen, städse

samma träd, samma bärg —»

»Ack nej, icke samma», utropade doktorn.

»Förändringarna försiggå i naturen endast långsammare, så att vi ej

kunna iakttaga dem; är ej ni kanske af den åsikt, att denna

trakt sedan tertiärperioden undergått mycket större förändringar

än från kägelbana till tennisplan ?»

»Helt visst», bekräftade ministern. »Men de största ochmest vanliga förändringar kunna vi redan konstatera i vår

politik. Redan där är det omöjligt att uppnå den minsta

stabilitet, och detta oaktadt de konservativa aldrig upphöra med

sina försök . . . För att tala om politik, så vet ni väl, mina

herrar, att vår Rudolf önskar sig ett riksdagsmandat?»

»Jag vet det», sade doktor Bresser. »Friherrinnan Tilling

är förtjust däröfver.»

»Å ena sidan», svarade ministern, »förstår jag, att så

måste vara. En mor bör ju alltid bli glad, när hennes son

vill utmärka sig i det offentliga lifvet — å andra sidan medför

riksdagsmannens yrke mycken förtret och många svårigheter.»

Öfversten ryckte på axlarna: »Ah, svårigheter! Med

Rudolfs namn och förbindelser . . . Intet kan hindra honom

att ernå en framstående ställning — först ett par år i

parlamentet, sedan en ministerportfölj —»

»Jag har ej riktigt klart för mig», sade fader Protus,

»hvilken roll grefve Rudolf kommer att spela i politiken. Efter

hans samhällsställning att döma måste han sluta sig till det

konservativa partiet —»

»Helt visst», sade ministern och nickade bifallande.

»— Men om jag känner honom rätt, lutar han åt det

liberala, för att ej säga — radikala partiet.»

»I alla händelser är hans politiska uppfattning ej fullt

som sig bör», sade öfversten; »jag kan ej glömma det

anti-militära tal, han höll vid sin arfvinges dopfest, vid hvilket

tillfälle ni, herr doktor, dessutom understödde honom . . .; om

jag ej missminner mig, så har ni en gång yrkat afslag på

utgifterna till krigshären. Tänk om Rudolf kommer att

uppträda som målsman för en sådan åsikt —»

Ministern gjorde en lugnande rörelse med handen:

»Varen lugna — den, åt hvilken Gud ger ett ämbete —

den ger Han också förmågan att rätt sköta detsamma. Detvill med andra ord säga: om man har nått en viss ställning

eller kommit in i en viss samhällsklass, blir man så

genomträngd af denna ställnings skyldigheter och denna

samhällsklass’ vanor, att gamla idéer och böjelser försvinna som dimma,

man gör och låter det, som denna nya ställning kräfver.»

»Då fordras det», återtog Bresser, »att man är en så

stark personlighet, att omgifningen tvingas att rätta sig efter

en själf och icke tvärtom —»

De spelande hade slutat sitt parti. Rudolf gick fram till

gruppen:

»Hvad är det ni tala så ifrigt om, mina herrar?»

»Om er och er kanditatur till riksdagen —»

»Då ha ni väl ej haft mycket godt att säga; ty ni intaga

— med undantag kanske af doktor Bresser — en helt annan

politisk ståndpunkt än jag —»

»Det kan helt visst finnas olika nyanser», sade ministern,

»men beträffande grundfärgen är hvar anständig människa af

ungefär samma åsikt: Trohet mot lagen, kejsaren och foster-

landet ...»

»Trohet, trohet...», upprepade Rudolf och skakade på

hufvudet. »Det är nog mycket bra att vara i besittning af

denna vackra egenskap gent emot det bestående, såvida detta

sistnämnda är godt. Men hur bör den vara, som vill tjäna

kommande generationer?»

Bresser svarade:

»Djärf måste han vara.»

»Ja», sade Rudolf, »men äfven trogen, trogen sig själf.»

Sylvia och Delnitzky gingo tillsammans fram och tillbaka

i en af parkens alléer; de voro inom synhåll, men utom

hörhåll för de andra.

Under de sex veckor, som förflutit sedan förlofningen,

hade den unga flickan genomlupit de mest olika känslostäm-ningar. Den öfversvallande lycka, hon känt den aftonen, då

hon gifvit sin första kyss och sitt »ja»-ord, hade ej kommit

åter; hon kunde minnas det hon då känt, likväl utan att nu

känna detsamma. Det kan ju omöjligt förekomma två första

kyssar och två ögonblick, då man fattar ett så bestämdt, för

hela lifvet afgörande beslut. Det hade till och med mer än

en gång händt, att hon känt sin kärlek försvagas. Liksom

modern hade äfven hon känt sig obehagligt berörd af

Del-nitzkys samtalsämnen och af hans sätt att uttrycka sig. Men

det varade ej längre än en minut; ögonblicket därefter ägde

hon åter vissheten att vara en kär, lycklig fästmö.

Tysta hade de gått några steg. Delnitzky bröt först

tystnaden:

»Så vacker, så vacker du är!» Ordet »du» fick endast

användas, när de voro téte-å-téte. I sällskap med andra kallade

de förlofvade hvarandra för »ni». Och just detta gjorde ordet

»du» till ett slags smeknamn. »Jag tycker mer om dig så

här, i sommartoalett —; och jag tycker, att du är mycket

mer graciös, när du spelar tennis, än när du dansar.»

I sin korta, hvita piquetklädning med ett läderskärp kring

den slanka, ej för smala midjan, erbjöd Sylvia verkligen

bilden af en frisk och täck flicka; de små, smala fotterna voro

instuckna i gula skor utan klackar; på det kastanjebruna håret,

som var hopfäst till en stor knut i nacken, och på hvilket

solen tecknade bronsfårgade skuggor, bar hon en enkel

matroshatt. Det ungdomliga lilla ansiktet var som öfvergjutet af ett

ljust skimmer; skära rosor på kinderna, mörkröd färg på

läpparna, blixtrande ögon och ett ljust, gladt leende. Fästmannen

hade verkligen alla skäl att säga: »Så vacker du är!»

»Tycker du det? Är då mitt utseende det, du mest

älskar hos mig?»»Allt hos dig är mig kärt... Du är en gudomlig tös . . .

äkta ras . . .»

Ett moln gled öfver Sylvias ansikte. Detta var åter ett

af dessa uttryck, som förargade henne. Hon förblef tyst.

Del-nitzky fortfor:

»Intet är mig så motbjudande som affekterade och koketta

manér eller för att säga rent ut, dumma blåstrumpeidéer. Du

är enkel, naturlig . . . visserligen äfven förbaskadt slug, men

det urartar ej till öfversitteri... I början var jag verkligen en

smula rädd för ditt goda hufvud ... Du har rykte om dig att

städse studera allvarliga saker och att flera timmar i sträck

läsa lärda böcker tillsammans med Rudolf och din mor. Men

det tycks ej vara så farligt. . .; jag har ej hört dig tala om

några pedantiska ämnen.»

»Min käraste Toni, vi ha ju hittills egentligen endast

varit tillsammans på baler; där har jag naturligtvis ej kunnat

inleda några allvarligare samtal . . .; och alltsedan vår

förlof-ning språka vi nästan alltid om vår kärlek; — äfven detta

samtalsämne kan ej ge anledning till något pedanteri . . . men

du måste göra dig beredd på, att jag, när vi en gång äro

gifta, kommer att tala om mer djupgående saker —»

»Om Schopenhauer eller Nietzsche eller kanske till och

med om kyrkomötenas historia? Nej, jag tackar —»

»De båda tänkare, som du nu nämnde, höra ej till mina

favoriter, så djupt och underbart deras språk än är —»

»Har du då öfver hufvud taget läst dem?»

»Nå än du då?» — Anton gjorde en nekande rörelse

med hufvudet — »och beträffande kyrkomötena, så känner jag

föga till deras historia —»

»Så gör jag det i stället så mycket bättre. Som du väl

vet, var jag två år hos jesuitisterna på Kalksburg —»

»Hos jesuiterna.»Toni ryckte otåligt på axlama. »Nåja, förlåt, hos

jesuiterna — och där studeras mycket noga allt, som hör till

kyrkohistorien. Mer än två år skulle jag i alla händelser ej ha

kunnat uthärda; jag hade dock aldrig blifvit en rätt lärjunge

till jesuiterna.»

»Gud ske lof! Men det, jag nyss ville ha sagt, var, att

jag hoppas vi komma att stå i innerlig, andlig gemenskap;

att vi kunna tala med hvarandra angående allt det vi beundra,

allt det vi förvånas öfver i denna underbara värld —»

»Jag förvånas öfver din underbara skönhet —»

Nu ryckte hon på axlarna. »Återigen?»

»Blir du nu ond öfver, att jag beundrar dig, att jag är

galen i dig?»

Nej, därför var hon ej ond; men det började inge henne

en viss bäfvan, att han ej var i stånd att tala om någonting

annat.

Han tryckte hennes arm tätt intill sig, böjde sig ned

öfver henne och sänkte sin glödande blick djupt i hennes

ögon —; det var en blick, som fyllde hennes inre med en

bemsande känsla. Kunde det väl i hela världen finnas något

mer underbart än just detta . . . ?

Båda voro tysta. I den kvalmiga luften kändes en svag

doft, som tillkännagaf det annalkande regnet. Den underbara

belysningen blef alltmer onaturlig; man skulle ej kunnat tro,

att marken var täckt af gräs utan af grön metall. Man hörde

åskans aflägsna mullrande.

»Barn, barn», ropade de andra, »det blir oväder — kom,

gå vi in ...»

Om något skulle kunna höja Sylvias, till hälften af fröjd,

till hälften af bäfvan bestående sinnesstämning, så vore det

just utsikten, att ett duktigt oväder skulle bryta löst; regnets

smattrande, blixtarnas bländande sken, åskans dundrande bådelängtade hon efter och — fruktade. Och verkligen. Knappast

hade några få minuter förflutit, förrän en skarp vind böjde

trädens grenar och jagade hvirflar af damm och blad genom

luften; regnet föll i tunga, varma droppar; den gulgröna

belysningen gaf vika för ett plötsligt inbrytande mörker; svarta

molnmassor närmade sig och hängde djupt ned öfver jorden.

En bländande blixt tecknade en glödande sicksackformad linie

från zenit ända ned till marken; strax därefter hördes en häftig

åskskräll —; den måste ha slagit ned i närheten.

Hela sällskapet skyndade så fort som möjligt in i slottet.

De nyförlofvade voro något längre bort än de andra, hvarför

de än mer måste påskynda sina steg, så framt de i rätt tid

ville komma under tak. Hugo Bresser skyndade emot dem

med ett paraply i handen.

Nu kom ett formligt skyfall nedstörtande; Sylvia började

att springa; då hon var föga mer än ett steg från Hugo,

snafvade hon öfver en sten och föll omkull. I rätta

ögonblicket uppfångade den unge mannen henne i sina armar.

Han höll armarna tätt slutna kring henne. Midt i denna

elektricitetsmättade atmosfär, i denna storm af lössläppta

element brusade det vildt äfven i hans ådror. Och hans länge

återhållna lidelse kunde ej tillbakahållas i detta enda

ögonblick, då ödet kastade den tillbedda flickan i hans famn; —

han kunde ej annat, han tryckte henne tätt till sitt bröst.

Och uttrycket i hans ansikte bevisade på det mest tydliga sätt

hans glödande kärlek.

Äfven Sylvia stod under denna stormande minuts

inflytande; denna plötsligt uppenbarade kärlek liknade ju också en

blixtstråle . . .

Hon kände ej något samvetsagg; hvad hon kände var

snarare en återverkan af den elektriska ström, som

genomströmmade det bröst vid hvilket hon låg.Endast tre sekunder, och Delnitzky hade sprungit fram

och befriat henne. Han hade ej märkt något annat af det

skedda, än att hennes fot snafvat och den händelsevis erbjudna

hjälpen.

»Ni har väl ej skadat er?» frågade han oroligt.

Sylvia andades tungt.

»Nej, nej — alls inte, alls inte . . .», framstammade hon

och slöt ögonen.Denna afton kvarstannade ej Sylvia i salongen.

Strax efter middagen, vid hvilken hon lät rätterna nästan

orörda gå sig förbi, drog hon sig tillbaka till sitt rum under

förevändning af häftig hufvudvärk.

Hon ville bikta sin synd; först utforska sitt samvete och

sedan aflägga räkenskap inför sig själf. Säkerligen måste hon

äfven ålägga sig någon botgöring —; den synd, hon fruktade

finna under detta förestående utforskande af samvetet,

försonades ej utan vidare genom egen absolution.

Under middagens lopp hade samtalet en gång antagit en

lifligare ton än vanligt. Rudolf och Hugo, som sutto midt

emot hvarandra, hade råkat in i en så liflig ordväxling, att

alla andra samtal snart förstummades, och hela sällskapet

lyssnade till dessa båda unge män.

». . . Och jag, käre Bresser, påstår, att handlingen är det

förnämsta.»

»Grefve Rudi, jag håller fast vid min åsikt, att tanken

står högst, redan därför att den kan vara ensam, kan sväfva

öfver gletschernas toppar. Jag känner i historien ej någon så

kallad handling, genom hvilken mänskligheten har blifvit rikare

och ädlare —; sådant har alltid varit resultat endast af stora

tankar.»»Det första trappsteget kan dock ej ligga högre än det

andra. Först tänker man, sedan handlar man. Man måste

förkroppsliga ordet, ge idén lif, gestalt. Det tänkta måste

bekräftas, utföras, fullgöras; med ett ord, det måste

förverkligas ; på ett beslutsamt, kraftigt, fullödigt sätt.»

»Dessa ord erinra om knytnäfsslag, om våldshandlingar

öfver hufvud taget. Det förvånar mig, att just ni, fredsidéns

målsman, säger så.»

»Just emedan jag är målsman för en idé, längtar jag att

få omsätta densamma i handling, förkroppsliga den i

institutioner. »

»Det går af sig själft, endast idén först hunnit bli stark

nog. En institution blir ej lifskraftig, om den framtvingas för

tidigt. . . Hvad menar ni för öfrigt med institutioner? Lagar,

författningar, politiska partier, anstalter och föreningar? Hvilken

bisak är ej allt detta; hur obetydligt är det icke gentemot den

värld, som tillhör anden, den hvar dag växande människoanden,

som städse sträfvar mot ljusare höjder . . .?»

»Men hur många människor äro så danade! ...»

»Massorna följa långsamt efter.»

»Men de följa endast den synbara d. v. s. den

förverkligade tanken —»

»För öfrigt! — än mer värdefull än såväl tanke som

handling är känslan. Känslan är lifvets höjdpunkt. . .; den är

äfven regulator för alla s. k. institutioner; känslan och icke

massornas öfvertänkta omdöme är det, hvilket gäller som

kulturens gradmätare. Endast inom känslans område utvecklas

själens skönaste blommor: medlidande, hänförelse, fromhet och

— det högsta i lifvet — kärlek; kärleken skänker konstnären

skaparförmåga, gifver oss möjlighet att rätt njuta af konsten . . .

Samma är förhållandet i naturen; det är ej rosens egen doft,

som hänför oss, utan de med hvarandra förknippade föreställ-ningar och minnen, som uppstå inom oss, när vi inandas denna

doft; ackord och tonföljd äro för vårt öra endast buller; först

när vi uppfatta desamma med känslan, blir det musik. . .»

»Hvad för öfverspända dumheter pratar den där?» hviskade

Delnitzky till sin fästmö. »Hör ej på honom, låt oss hellre

tala om —»

Sylvia gjorde en afböjande rörelse med handen, vände

sig ännu mer bort från sin granne och såg med spänd blick

på talaren. Denne fortfor:

»Genom det man känner — inspiration, aning, lidelse —

växer man utom sig själf. Just i de ögonblick — det är endast

ögonblick, ej dagar, ej ens timmar —, då känslan flödar öfver

— är det som människan själf blir Gud . . . Den som diktar,

den som tyder stjärnornas gång, den som älskar, vet huru

sådana ögonblick äro . . . Den som erfarit detta är helgad . . .

han gifver ej bort minnet däraf för de största, skatter . . . För

ett sådant minne» — Hugo tog sitt glas i handen och reste

sig — »för ett sådant minne — jag äger det endast sedan i

dag — höjer jag nu mitt glas, och må hvar och en, som

genomlefvat ett ögonblick, som höjt honom öfver allt jordiskt,

med mig dricka denna skål!»

»Med andra ord», sade öfverste v. Schrauffer, som satt

bredvid Hugo och nu följde den gifna uppmaningen, »lefve

våra vackra minnen 1»

Härigenom blef den unge skriftställarens uttalande lättare

begripligt för hvar och en, och glasen klingade mot

hvarandra. »Lefve våra minnen!» ljöd det rundt kring hela bordet.

Delnitzky fann ett för en fästman mer lämpligt uttryck

och sade:

»Lefve i än högre grad våra sköna förhoppningar!»

Sylvia hade druckit med Hugo; — Antons skål

besvarade hon ej.Då de gingo in i salongen, frågade Delnitzky sin fästmö,

som han förde vid armen:

»Hvarför drack du ej först med mig?»

»Låt mig vara», svarade Sylvia nervöst, »jag har ondt

i hufvudet.»

Och denna hufvudvärk blef henne en förevändning att

ofördröjligen draga sig tillbaka.

*

Inkommen i sitt rum, slog hon först upp alla fönster.

Tjänstfolket hade försiktigtvis stängt öfverallt, när ovädret

bröt löst; men nu var detsamma redan förbi, och Sylvia

längtade ifrigt efter frisk luft. Solen hade redan gått ned, men

det var ännu dager. Afkyld, fuktig af regnet inströmmade

den doftmängda luften. Från träd och buskar droppade det

ännu; här och där vid horisonten syntes ännu blixtar —

formliga kaskader af ljus . . .

Sylvia lät några minuter den fläktande vinden svalka

sin heta panna; sedan gick hon fram till dörren och

sköt för regeln. Det skulle varit henne oangenämt att nu

få besök af sin mor. Skulle hon möjligen komma dit, men

finna dörren låst, kanske ginge hon sin väg i tanke att

Sylvia sof.

Den unga flickan kastade sig på chäslongen och slöt

ögonen: »Alltså nu: bikten... Jag är skyldig... Flyktig

— och . . . hur skall jag nu benämna det?. . . Säga namnet

rent ut; i biktstolen får man ej ljuga, ej försköna en sak; —

— jag är sinnlig. Min kärlek till Toni, som ju uppflammade

så mäktigt vid hans första kyss, — är det öfver hufvud taget

kärlek? Nej, egentligen ej, då han nu så ofta synes mig

misshaglig, då så mycket af hvad han yttrar berör mig somen stråle kallt vatten. Och detsamma, som jag då kände i

Tonis armar — vid den där första kyssen, det har i dag —

men än häftigare genombäfvat mig, när Hugo Bresser —

Hugo älskar mig ... jag har tydligt märkt det. . . Han sade

ju också, att han först i dag upplefvat det ögonblick, som

gjorde honom till en Guds like . . . Det var det ögonblick,

då han tryckte mig — jag gjorde intet motstånd — till sitt

bröst. . . Jag skålade med honom . . . sade jag ej därmed:

"Jag förstår dig?’ Hvad har han nu rättighet att hoppas, hvad

skall jag väl vara tvungen att frukta?»

Någon rörde vid dörrlåset.

»Mitt barn, det är jag . . . har du gått och lagt dig?»

Sylvia tvekade. Borde hon öppna för modern? Borde

hon för denna uppriktiga väninna tillstå, hvad som rörde sig

i hennes inre? Ack, visste hon det då själf?. . . Nej, först

måste hon komma öfverens med sig själf.

Hon gaf intet svar, och Martha aflägsnade sig åter.

Sylvia stängde nu fönstret, rullade ned gardinerna och

tände lampan. Hon satte sig vid skrifbordet och tog

Del-nitzkys fotografi, som stod där, i handen. •

Länge betraktade hon porträttet; hon erinrade sig de

veka, lyckliga känslor, som för så kort tid sedan hade

be-mäktigat sig henne vid åsynen af dessa drag. . . detta måste

dock vara kärlek . . .

Men ögonblicket därefter uppstod åter samma tvifvel

som förut:

. . . Men är jag då äfven värdig en sådan kärlek, som

den jag nu sett bevis på?, . . och håller den icke till och

med på att försvinna, då en annan man ett ögonblick kunnat

väcka samma känslor inom mig?. . . och då jag insåg hur

högt denne andres tankar och känslor stodo öfver min

fästmans? Hvilken hänförelse det låg i Hugo Bressers ord! OchToni kallade det »öfverspända dumheter». Nåja, i själfva

verket... det lät ju litet exalteradt — och hvem vet om

hans ord voro uppriktiga, — om det ej var hans mening att

söka fascinera mig, om det ej var ett slags uttalad fortsättning

af hans djärfva omfamning i trädgården?. . . Kanske endast

ovädret var orsak till, att jag ett ögonblick bäfvade liksom

under intrycket af en elektrisk ström . . . jag älskar ju ej denne

herr Bresser —; mitt hjärta har jag skänkt till Toni . . . mitt

hjärta ? Eller är det... ? Det må vara hur som helst; jag

är ju som hvarje ungt människobarn en sammansättning af

kropp och själ, — varmt blod har jag . . . Men äktenskapet

— o min Gud, äktenskapet, denna lifslånga samvaro . . . tänk,

om själen då kommer till kortal .. . Och då hjälper ej att

söka bedraga sig själf; hundratals egenskaper, som jag under

sista tiden upptäckt eller saknat hos honom, ha så

småningom liksom utsläckt min kärlek; visserligen har den då

uppflammat på nytt. . . men när dessa ögonblick inträffa

allt oftare och bli allt längre... Ännu är det tid att träda

tillbaka...

Hon utmålade nu för sitt inre bilden af en bruten

för-lofning. Var det icke en plikt, om också en smärtsam sådan,

ty tanken därpå gjorde henne ondt. . . Dock, var hon icke

skyldig såväl sin egen som hans framtid att lösa ett band,

hvilket, efter hvad som nu visade sig, var beroende af en

tviflande och ångerfull sinnesstämning . . . ? —

Beslutsamt öppnade hon sin portfölj för att skrifva ett

afskedsbref.

I portföljen låg en liten biljett, som en gång varit

instucken bland blommorna i den första bukett, hon som fästmö

fått af Delnitzky.

Hon hade ej vidare tänkt på denna lilla biljett; hon skötden nu åt sidan och lade fram ett ark papper. Då föll hennes

blick på innehållet — äfven detta hade hon glömt.

»Min lycka öfver att ha erhållit ’ja’ är så stor, att den

ej kan mätas med något mått. Endast en sak kunde ha varit

ännu större: min förtviflan, om jag erhållit ’nej’.»

Dessa ord trängde sig in i Sylvias inre som ett bönfallande

rop: »För Guds skull förverkliga ej din afsikt; störta mig ej

i förtviflan I»

Hon utmålade nu för sig den sorg, som hon stod i

begrepp att tillfoga den älskade — ja, trots allt älskade — mannen.

Därtill knöt sig äfven en hel rad af andra pinsamma tankar; det

förargelseväckande uppseende, som en uppslagen förlofning skulle

framkalla, moderns sorg, Rudolfs och de andras förebråelser och

— något som var värre än allt annat — Hugo Bressers triumf.

Hennes beslut kunde föranleda honom till falska slutsatser och

förhoppningar. Fullständigt falska. Om hon nu bröt med

fästmannen eller ej, så var hon dock skyldig sin egen

värdighet att hålla den unge skriftställaren på afstånd.

Hon hade åter blifvit helt tveksam.

Endast på prof ville hon sätta upp brefvet — under

förbehåll att ej afsända det.

Hon doppade pennan. Då blixtrade på hennes hand

briljantringen, hvilken var den första gåfva, hon erhållit af sin

fästman. Hur hade hon icke då gladt sig öfver denna vackra

juvel, öfver dess hemlighetsfulla och viktiga betydelse; det var

ju förlofningsringen, panten på det för lifvet bindande löfte,

som de gifvit hvarandra. . . För att få stenen att blixtra

rörde hon handen sakta fram och tillbaka.

Och är det icke en dålig handling att bryta sitt ord?

I sanning, hon visste ej hvad som var hennes plikt. . .

Hon kunde ju i alla händelser skrifva brefvet. Hon

doppade för andra gången pennan i det violetta bläcket:»Min käre grefve Delnitzky ...»

Besynnerligt, så hennes hand darrade; detta var ju inte

alls hennes stil. . .

»Förlåt mig detta beslut, till hvilket jag efter moget

öfvervägande kommit —; hvarken ni eller jag kunna bli

lyckliga —»

Hon öfverkorsade återigen alltsammans. Hur matta voro

ej dessa ord . .. Att stöta en dolk genom ett människohjärta

och sedan helt höfligt be om ursäkt för denna moget

öfver-vägda handling ... så kunde hon ej göra . . . hon kunde öfver

hufvud taget ej göra någonting 1

Hon sprang upp från skrifbordet och fram till sängen,

föll på knä bredvid densamma och begrof ansiktet i kuddarna;

hon ville bedja och — gråta.

Hon suckade djupt: »Toni, Toni älskar jag dig då ej

längre? Och dock, jag kan ej, jag kan omöjligt säga dig

farväl. Allt är så förskräckligt sorgligt; antingen måste jag

uppoffra min lyckokänsla, mitt kärleksrus eller — taga afsked

af dig!»

Den smärtsamma sinnesrörelsen framkallade tårarna. Nästan

en timme låg hon kvar på knä och snyftade, först häftigt,

sedan alltmera sakta.

Hon kände sig så trött; hennes brännande ögon föllo

sömndruckna ihop. En sällsam, slapp känsla af välbehag

genomströmmade hennes lemmar. Hon reste sig hastigt och

gjorde toalett för natten. Hon längtade efter bäddens stilla

ro; hon ville ej tänka längre, endast sofva.

Hon kände sig ej längre olycklig ... En varm våg af

vek ömhet genomströmmade hennes hjärta vid tanken på

Toni. Hvarför hade hon begråtit honom, som vore han

död? Han lefde ju, och hennes kärlek fanns ju ännu kvar. . .

Lifvet, — det stora, rika lifvet, — har ju så mycket skönt,så mycket godt att bjuda — bland annat sömnen .. . hur

härligt vore det ej nu att förlora medvetandet, att försjunka

i djup, djup slummer.. . Hon sjönk ner i den svala

bädden, släckte ljuset och begrof hufvudet i kuddarna. Inom

några minuter somnade hon, i det hon hviskade: »God

natt, Toni.»»Ar det sant, Rudi? — Amnar du verkligen låta

uppställa dig som riksdagskandidat? Så glad jag är!»

Rudolf såg upp från tidningen och betraktade förvånad

den talande:

»Hur har du fått reda på den saken, och hvarför gör

den dig så glad?»

Beatrix, som ännu ej slutat sin frukost och just höll på

att breda sig en smörgås, gjorde en förargad rörelse med

hufvudet.

»Hur jag fått reda på det? Främmande människor ha

talat om det för mig, du ansåg mig naturligtvis ej värdig ett

så viktigt meddelande. Och jag gläder mig öfver äran — en

politiker kan ju uppnå en framstående ställning. . . Kanske

du kan bli minister...»

»Det skulle jag ej tycka illa om, ty i en sådan ställning

kunde jag utöfva inflytande i den riktning, som alltid varit

föremålet för min dröm . . . Men det är mycket lång väg

från riksdagsman till minister. Hvarför jag ej till dig nämnt

någonting därom? Ack, Trixi, du intresserar dig väl i alla

fall ej för politiken, eller hur?»

»Nej, Gud ske lof, den saken intresserar mig inte alls;

men, när du en gång kommer att sysselsätta dig därmed,

kommer den nog att roa mig.»»Roa dig?»

»Nåja, när det t. ex. kommer att heta: »Riksdagsmannen

grefve Dotzky har hållit ett storartadt tal om ... ja, hvad talar "■

man om vid sådana tillfällen?. . . om salttullar eller om nya

gevär —; det kommer väl att låta lustigt.»

»Lustigt?»

»Naturligtvis ämnar du sluta dig till de konservativa.»

»Hvad nu då, har du äfven reda på de olika partierna?»

»Det har mamma talat om för mig, och herr v.

We-gemann —»

Rudolf log i det han sade: »Ack, denne minister

’Aller-dings’ . . .! Men denna gång har han orätt.»

Beatrix fortfor: »En person i vår samhällsställning — och

för öfrigt allt fint folk — bör alltid efter hvad mig synes,

tillhöra det konservativa partiet.»

»Jag är slagen med häpnad —.»

»När du skall hålla ditt första tal, måste du skaffa mig

en riktigt bra plats på läktaren; — det kommer att bli

roligare än på teatern.»

»Jag är ej vald ännu.»

»Men jag vet — likaledes genom herr v. Wegemann —

att du som stor godsägare är berättigad till...»

»Ja, såvida jag ansluter mig till ett af deras partier, något

som jag emellertid ej vill göra. Min afsikt är . . . men det

är väl åter något, som du ej förstår; angående mina tänkesätt

och planer har väl minister »Allerdings» ej kunnat ge dig

upplysning, ty de ligga utom hans politiska horisont. Jag talade

en gång antydningsvis med honom därom, men då gaf han

mig en så oförstående blick, som om jag talat japanesiska.

Om jag nu ville förklara för dig. . .»

»Nej, det behöfs icke; allt det, som afhandlas däruppe i

riksdagen, är japanesiska äfven för mig. Jag läser aldrig tid-ningarnas politiska artiklar —; sådant är ingenting för oss

kvinnor. Då man ej läst latin och grekiska — det bildar ju

tankeförmågan, och äfven det kunna ju endast ni män . . .

Och öfver hufvud taget är allt, som hör till politiken, så

intresselöst . . . Kanske ej för en man, men han har ju så olika

andlig begåfning...»

»Af allt att döma, skulle du i kvinnofrågan ej stå på dina

väninnors sida!»

»Jag tål ej någon slags emancipation, med undantag af

cigarrettrökning. . . Skulle du vilja ha en emanciperad hustru?»

»På inga villkor en sådan som du därmed menar. För

öfrigt önskar jag mig alls ej någon annan hustru ... Du är

en rar liten tös . . . Men en sak vill jag be dig om: förblif

din motvilja mot politiken trogen, och detta äfven, om jag

skulle kasta mig in i densamma! Försök ej inverka på mig

— som nyss beträffande fint folks konservatism . . . Hvad gör

vår lille Fritz? Har jungfrun burit ut honom i trädgården?»

»Ja, under linden . . . kom, gå vi dit.» Beatrix reste sig.

»Gå dit du! — jag måste arbeta.»

»Aha, där spåras redan statsmannen», sade Beatrix leende.

Hon gick bakom Rudolfs stol, lade armen om hans hals och

kysste honom på pannan. »Han måste arbeta —, länka

Österrikes öde, men försummar hustru och barn —; adjö då,

sönderbråka nu ej din hjärna, min älskling! ... Ge mig en kyss!»

Han lade bort tidningen och tryckte sin hustru tätt

intill sig.

»Två till, Trixi... på bägge de små groparna i

kinderna . . . Adjö, jag ber om min hälsning till vår kronprins.»

»Jag skall dikta en ny vaggvisa åt honom:

"Sof, gossen min, så rar!

Du grefven har till far.”

»Den är icke synnerligen ny . . ,»»Än den här då:

’Sof, barn af arisk stam!

Din far är riksdagsman.’»

Med lätta steg skyndade hon genom den öppna dörren

ut i trädgården. Den hvita spetsvolangen på hennes

morgonrock fladdrade för vinden, och morgonsolens strålar gåfvo en

gyllene glans åt hennes lockiga, blonda hår.

Leende följde Rudolf henne med blicken:

»Käraste lilla fågel. . . lilla söta kolibri.. . man får väl

ej begära, att en kolibri skall vara danad på samma sätt som

en örn ...»

Sedan reste han sig och gick ned till sitt arbetsrum.

Detta rum kallades i hemmet harlekin-salen. Liksom

denne komediernas hjälte hade sin kostym tecknad i två

färger, hade slottshern sitt arbetsrum deladt i två symmetriska

hälfter, som voro hvarandras motsatser. Vid hvardera ändan

funnos djupa, breda fönsternischer, hvarifrån man såg trädens

grönska. Såväl i den högra som i den vänstra afdelningen

af rummet stod ett stort skrifbord så placeradt, att ljuset ej

föll emot handen. I bägge afdelningarna funnos bokskåp,

väggprydnader. Men i den ena hälften var allt i ljusa färger, i

den andra allt i mörka. Ena hälften var ett kansli; den andra

motsvarade hvad man i engelska hem på landet kallar »studio».

I denna anordning afspeglade sig tudelningen af Rudolfs

lif och kallelse. I ena afdelningen funnos böcker i

landthus-hållning, jordböcker, affärsbref, uppbördssedlar,

jordbrukstidningar, priskuranter från maskin- och spannmålsaffärer,

försäk-ringshandlingar, profver af träd- och stenarter, ett helt

bibliotek rörande jordbruks- och trädgårdsskötsel, fruktodling,

ladugårds- och mejeriskötsel, skogshushållning m. m. På

väggarna såg man hjort- och råddjurshorn, fotografier af till godset

hörande arrendegårdar, afbildningar af hästar med mera dylikt.— I den andra afdelningen däremot var arbetsbordet betäckt

af månads- och veckotidskrifter af social-politiskt innehåll; under

brefpressarna lågo de ännu obesvarade bref, som Rudolf

erhållit från berömda vetenskapsmän och skriftställare, med hvilka

han stod i regelbunden korrespondens. På skrifbordet lågo ett

bokpaket, som han i dag erhållit »till benäget påseende» från

sin bokhandlare i Wien, samt alltid de viktigaste nyheterna

inom den vetenskapliga litteraturen. Där fanns nu Nietzsches

sista arbete »Götterdämmerung», »Looking backward» af

Bel-lamy, »Etikens grundlagar» af Herbert Spencer, »Gammal och

ny världsåskådning» af Carus Sterne, »Vägen till lycka» af

Cameri. I bokskåpet funnos arbeten af Marx, Lassalle, Engel,

Henry George, Auguste Comte, Litré, Ernst Hæckel, Stuart

Mill, Huxley, Buckle, Strauss, Virchow, Berthelot, Alfred

Fouil-lée, Guyeau m. fl. På en öppen bokhylla bredvid skrifbordet

funnos en mängd uppslagsverk, lexikon och ordböcker, på en

annan bokhylla alster af Rudolfs älsklingsskalder: Goethe,

Byron, Viktor Hugo, Anastasius Grun, Shelley, Plåten, Musset,

Longfellow och äfven af de då yngre såsom Liliencron, Henckel,

Hart. Dessutom funnos prosadikter såsom Tolstois »Krig och

fred», Zolas »Germinal». På väggarna stjärnkartor och

fotografier samt taflor, målade af berömda ännu lefvande

konstnärer såsom Gabriel Max, Böcklin, Klinger, Pilgheim,

Were-schagin. Äfven några porträtt af Darwin, Ibsen, Richard

Wagner.

Rudolf hade uppsökt sitt arbetsrum i afsikt att uppställa

ett program för sin riksdagskandidatur. Men som han ej ville

binda sig vid något af de dåvarande partierna, måste han äfven

afstå från anslutningen till de stora godsägarna; han ämnade

låta välja sig i Wien på grundvalen af de åsikter, som

utgjorde hans eget politiska ideal.

Han ville nu göra ett utkast till sitt program, ännu ickeuppställa något definitift sådant, afsedt att tryckas och utdelas.

Han måste först för sig själf klargöra, hvilken form han skulle

ge de mål, som föresväfvade honom. Och detta fordrade

duktigt, allvarligt arbete.

Innan han satte sig ned vid skrifbordet, gick han fram

till fönstret. Det var en vacker tafla, han härifrån såg.

I skygd af den gamla linden stod hans sons rosafärgade

vagga och bredvid densamma sköterskan, iklädd rysk

bond-dräkt; från en sidoallé kom Beatrix just springande i sin

fladdrande hvita dräkt. Nu var hon framme och böjde sig ned

öfver vaggan. Rudolf stod vid fönstret och åsåg denna lilla

familjescen. Helst hade han velat gå dit ned för att

fullständiga den genom sin närvaro. Men han var ju här för att

arbeta.

Långsamt lämnade han fönsternischen; då föll hans blick

på landtbrukarens arbetsbord, som stod i andra ändan af

rummet; där låg ett paket, hvars innehåll han ej visste; — det

måste han undersöka; kanske det var något viktigt.

Han gick dit, tog det lilla paketet, som nyss kommit från

posten, i sin hand, öppnade detsamma och fann däri några

små modeller af trösk- och såningsmaskiner, som han hade

beställt. Dessa små tingestar uppväckte hans lifligaste intresse.

Han stod redan i begrepp att ringa för att tillkalla förvaltaren;

men i rätt ögonblick erinrade han sig, att han nu hade annat

att göra. Han skulle ju ingenting mindre än uppställa ett

program, hvilket skulle tjäna som utgångspunkt för hans

offentliga karriär.

Tankfull gick han tillbaka till skrifbordet i

»studio»-rummet. För första gången uppstod inom honom följande tanke,

hvilken sedermera skulle ofta återkomma: »Man kan ej tjäna

två herrar». Och hur vore det då möjligt att tjäna tre: fa-

milj, landtbruk och ämbete? Därtill kommo de sällskapslifvetsförpliktelser, som tillhörde en man i hans ställning. Han

måste idka umgänge med sina ståndsbröder, såväl deltaga i

grannarnas jakter, som anordna sådana på sina egna gods, vid

hvilka senare tillfällen Brunnhof var fullt af gäster, som ej

gjorde annat än idkade sport eller spelade biljard och kort. I

korthet sagdt: Rudolf måste vara tillsammans med människor,

hvilkas intressen och begrepp voro vidt skilda från dem,

hvilka förestafvade hans eget lifs kallelse.

Dock den tanken, att man ej kan tjäna två herrar, sökte

Rudolf skaka bort; man har ju en hel massa plikter och måste

ju kunna rätt uppfylla hvar och en af dem . . . hvar sak måste

ha sin tid ...; man vill ju också njuta af lifvet. .. jag skall

väl ej behöfva afsäga mig all glädje, som familje- och

säll-skapslifvet erbjuder . . .; kanske man än mindre får uraktlåta

den hänsyn, man är skyldig sitt närmaste umgänge, när man

verkar i det offentliga lifvet. Endast under de timmar, man

ägnar sig åt en viss sak, måste man helt gå upp i densamma...

Nu till arbetet 1

Han lade fram ett hvitt ark papper och fattade

blyertspennan. Med pannan stödd mot vänstra handen satt han länge

försjunken i tankar. Mekaniskt ritade han med den högra

handen slingor på det oskrifna arkets öfre kant. Vida gingo

hans tankar. De voro en sammanfattning af hans omdömen,

slutsatser och förhoppningar. Själfva grundvalen utgjordes af

medvetandet att vara i besittning af vissa stora sanningar,

hvilka ännu inom det politiska och sociala lifvet voro alldeles

nya. För att teoretiska sanningar skola kunna omsättas i

politiska institutioner och sociala seder, måste såväl ledaren som

den stora massan vara genomträngda däraf; en enskild

riksdagsman äger ej makt att realisera vidtgående idéer . . . någon

verkstad är ju parlamentet ej; det är en talarstol. Till

predikanten i kyrkan lyssnar endast ett fåtal; ett riksdagstal där-emot relateras i alla tidningar och blir kändt öfver hela landet,

ja, till och med utom dess gränser. . .

Och nu började han skrifva; enskilda substantiv, skilda

från hvarandra genom punkter; det var på sätt och vis motiv,

hållpunkter.

Samhällets bästa. Rättvisa. Försoning. Och en massa

andra uttryck i samma stil. När han åter genomläste denna

lista, tyckte han, att dessa ord, alla dessa stora, löftesrika ord,

som vid nedskrifvandet uppfyllt hans inre med en hel kedja

af begrepp och fantasibilder, nu liknade utnötta mynt eller,

ännu sämre, falska spelmarker, ty vid hvarje nytt programtal,

vid hvarje ny valförrättning hade man ju sedan åratal tillbaka

användt samma eller liknande ord . . . Hur skulle då detta nya

och storartade, som föresväfvat honom, på ett värdigt sätt

uttryckas? Äkta gyllene guld var det han velat skänka sina

medmänniskor; men om nu äfven han gåfve dem endast dessa

gamla, nötta messingsmarker, hur skulle de då kunna känna

förtroende — lära känna den skatt man lofvat dem?

Visserligen kunde ju ett folkets ombud ej lofva något vackrare än

att verka för rättvisa, försoning och samhällets bästa; men det

sorgliga är, att detta äfven utlofvas af alla dem, hvilka göra

motsatsen, hvilka främja våldet i stället för rättvisan, hvilka

anstifta hat människor emellan i stället för försoning, hvilka

sätta sitt eget partis väl öfver allt annat. För de flesta är

politik intet annat än en strid för egna klassintressen. Eller ock

en språngbräda för personlig äregirighet, ett gynnsamt tillfälle

att ernå egna fördelar. Och den lösen, som alltid höres, är:

»Rättvisa, samhällets bästa.»

Rudolf sökte efter ett annat ord. Hvad som behöfves är

icke de fraser, som finnas i alla moralpredikningar, katekismer

och festtal, hvad som behöfves är — ja, nu hade han ordet

— förverkligandet.Han drog ett djupt andetag. Liksom en varm våg hade

dådlust och energi genomströmmat hans inre. Han sprang

upp och gick fram och tillbaka i rummet. Nu hade hans

tankar en annan riktning. Handla, handla? Hvad kan en

enskild riksdagsman egentligen uträtta inom sin så trånga

maktsfär? Jo, han kan uppställa fordringar. De vackra, men

innehållslösa löften och fraser, hvilka förekomma i hvarje

regeringsprogram, hvarje furstes trontal, hvarje riksdagskandidats

programtal, kan man taga vara på och göra sitt till för att

förverkliga.

Just så var det. Hur skulle ej klangen i dessa stora ord,

hvilken nu blifvit så tom och betydelselös, då svälla ut till

en härligt brusande harmoni, när man tog reda på deras

innebörd och omsatte dem i handling 1 En ljusglimt genomträngde

ett ögonblick Rudolfs inre. Liksom när ett landskap nattetid

upplyses af en blixt — lika tydligt, men äfven lika hastigt,

såg han för sin inre blick en hel massa förverkligade ord.

Välstånd, frihet, fred, rättvisa — dessa fyra ord smälte

samman till det härliga begrepp, som heter lycka. Och det var

ej endast löften; hvar och en hade verkligen fått del af detta

välstånd, denna sanna frihet, denna omutliga rättvisa, denna

betryggande fred.

Sedan blef det åter mörkt. Men han kände inom sig,

att han sedermera åter skulle kunna framkalla detta

ljusskimmer, han behöfde endast samla sina tankar, göra en kort

själs-ansträngning, och denna bländande skatt af idéer skulle åter

vara där; det var endast att taga — pärla efter pärla, diamant

efter diamant. . . Alltså genast till arbetet!

»Herr grefve — ett telegram.»

Rudolf var missnöjd öfver att bli störd. Men när det

var fråga om ett telegram, hade betjänten naturligtvis när somhelst tillträde till arbetsrummets helgedom; telegrammet skulle

ju kunna innehålla något, som ej fick uppskjutas.

Detsamma innehöll underrättelse, att Brunnhof dagen därpå

komme att erhålla inkvartering. Årets manöver ägde rum på

endast några få mils afstånd. Kvartermästaren skulle komma

två eller tre timmar efter telegrammet. En general, en öfverste

och flera andra officerare skulle bo i själfva slottet.

Man måste alltså vidtaga förberedelser, utdela befallningar.

Nu var det slut med Rudolfs arbete med programmet. Och

ej endast därmed; äfven sinnesstämningen var försvunnen.

Hans egentliga uppgift var att söka åstadkomma ett sådant

förhållande folken emellan, att desamma kunde befrias från

krigets kostnader och fasor — och nu var det hans plikt att

på ett i allo gästvänligt, hjärtligt och förekommande sätt

mottaga dessa militärer, hvilka kommo direkt från krigsöfningar.

— »Man kan ej tjäna två herrar ...»

VII.

Hugo Bressers lidelse hade genom den omtalade

oväders-dagens intermesson, slagit ut i full låga. Först det saliga

ögonblick, då han höll Sylvia i sina armar; så den exalterade

sinnesstämning, han under middagen kommit i genom sina egna

ord; han hade sett hur den tillbedda flickan haft sin blick

riktad på honom, och han hade lagt märke till hennes

minspel, då hon drack honom till, och så slutligen hennes flykt

ur salongen; — det tycktes honom som funnes nu ett

samförstånd dem emellan. Han kände inom sig, att något nytt

kommit in i hans och hennes lif. De älskade hvarandra, de

måste tillhöra hvarandra trots alla hinder . . . Förlofningen måste

hon slå upp ...

Redan klockan åtta påföljande morgon var Bresser

tvungen att lämna Brunnhof, emedan han på förmiddagen måste

öfvervara ett sammanträde med förlagsmännen för den nya

tidning, hvars följetongsafdelning han skulle redigera.

Naturligtvis kunde han ej få träffa någon af husets damer

så tidigt på morgonen, men till Sylvia sände han en stum

hälsning i form af en bukett, som han själf plockat i

trädgården; han gaf Sylvias kammarjungfru i uppdrag att lägga

den på hennes toalettbord. Det var en liten bukett af endast

röda blommor, hvilka ej voro ordnade med någon synnerligsmak. En ros, ett par fuchsior, tre vallmoblommor och ytterst

en krans af umbellater; denna sista anordning skulle betyda

»brinnande kärlek». Hon skulle nog förstå, meningen därmed.

Han steg upp i en tom kupé. Hans tankar flögo från

gårdagens tilldragelser till det förestående sammanträdet och

så åter hastigt tillbaka till Sylvia. Tidningens grundande

intresserade honom nu i dubbel måtto; det var mycket lämpligt

för honom att just nu kunna erhålla en säker ställning som

journalist och skriftställare. Kärleken uppeggar äregirigheten.

Han ville med sin penna uträtta något stort, något stort som

diktare, kanske något ännu större som publicist. Han ville i

dagspressen införa en ny, friare anda, verka för den sociala

utvecklingens mål, skänka offentlighetens stöd åt Rudolfs —

hennes brors — ideella sträfvanden, hjälpa honom genom att

i denna nya tidning utveckla de åsikter, hvilka Rudolf

representerade i riksdagen.

Ty jämte ledningen af följetongsafdelningen skulle äfven

en spalt i den politiska afdelningen stå till hans förfogande.

Detta var ett slagfält, där stora segrar kunde vinnas. Och han

ville segra. Han ville, att hon skulle kunna känna sig stolt

öfver honom. Hvem vet, kanske kunde han äfven eröfra

scenen? En hel massa, ännu ofödda — dramatiska stoff hvirflade

omkring i hans upprörda hjärna; ej endast ära, äfven

förmögenhet skulle han vinna. Hans penna skulle vara hans

svärd, spira och trollstaf. . .

Vid en mellanstation kom en äldre herre in i kupén;

det var tillfälligtvis en bekant, en af hans fars ämbetsbröder.

Hugo hade mycket hellre sett, att han fått vara ensam.

Han kände sig störd liksom en person, hvilken blir afbruten

under räknandet af sina skatter.

»Ah, god dag, Bresser — det var roligt att få träffa er.

Ni ser kry ut — och så strålande glad!»Detta utrop var berättigadt. Det låg en sådan glöd i

den unge mannens ögon, hela hans ansikte uttryckte något

så segervisst, att man måste uppmärksamma det.

»Kommer ni från en kallvattenkuranstalt, eller ämnar ni

er till Wien för att lyfta högsta vinsten i något lotteri?»

frågade den andre skrattande. »Man skulle kunna tro så väl

det ena som det andra.»

Borta voro nu hans härliga tankar och drömmar;

återstoden af resan upptogs af ett intresselöst samtal.

Anländ till Wien, gick han till ett kafé, där han åt

frukost och läste dagens tidningar. Nyheterna såsom sådana

intresserade honom icke; han granskade uppställningen,

kritiserade stilen och tendensen och jämförde i sin fantasi dessa

tidningar med den idealtidning, som i dag skulle grundas.

Och där han satt och genom det stora fönstret såg alla

dessa unga kvinnogestalter — butiksfröknar, som nu gingo

till sitt arbete — skynda förbi på gatan, var det ej för deras

egen skull han observerade dem; han jämförde dem med den

idealiska flicka, hvars bild han redan länge burit i sitt hjärta,

men som först sedan i går för honom blifvit den enda kvinna

på jorden.

När Hugo kom in i den lokal — en stor bankfirmas

kontor — där sammanträdet skulle äga rum, voro redan några

af herrarne där. Efter ytterligare tio minuter hade alla

kommit: bankiren själf och jämte honom tre andra finansiella

storheter, två advokater, flera riksdagsmän, däribland en f. d.

minister, en f. d. redaktör och några yngre skriftställare.

Bland dessa senare var Bresser den, som mest intresserade sig

för företaget. Vid de förberedande öfverläggningarna hade

man haft honom att tacka för de flesta idéerna, och han hade

formulerat de prospekt, hvilka man sändt omkring för attvärfva medlemmar till den kommitté, som skulle besluta om

affärens grundande.

Några af de grundsatser och synpunkter, som detta

prospekt innehöll, hade man vid sammankomsterna strukit och

ersatt med nya.

I dag gällde det att nå ett afgörande beslut och komma

på det klara med de ekonomiska förhållandena. Från flera

olika håll hade bidrag tecknats, men det var egentligen de

närvarande kapitalisterna, som hade afgörandet i sin hand, ty

det, som tecknats af andra, utgjorde ej ens tiondedelen af hvad

som. fordrades för att göra företaget lifskraftigt. Ett eller,

ännu bättre, två år måste man kunna drifva affären utan att

räkna på någon vinst; snarare måste man vara beredd på —

att i början sätta till större summor. Tidningen måste en tid

gratis utdelas och inlämnas på alla kaféer, så att publiken fick

vänja sig vid densamma.

Såddens tid måste först gå till ända; sedan kunde man

räkna på skörd. Hvad angick den litterära afdelningen, måste

man, genom att bevilja större honorar än någon annan

tidning, försäkra sig om bidrag från de förnämsta författarne.

Äfven inom den politiska afdelningen måste då och då synas

artiklar, signerade af framstående publicister i in- och utlandet.

Nyhetsafdelningen måste tillgodoses genom privattelegram; man

måste ha egna korrespondenter i alla hufvudstäder — och

till allt detta fordrades mycket penningar. Men när tidningen

väl fick namn om sig att vara den mest rikhaltiga,

själfstän-diga, bäst underrättade och i litterärt afseende finaste — kort

sagdt det ledande organet, då kunde man genom att höja

dagspressens andliga nivå, ej endast fylla en stor kulturell

uppgift; då kunde man ej endast utöfva ett förädlande och

välgörande inflytande på folkets tänkesätt och på in- och

utlandets politiska förhållanden — äfven i ekonomiskt hänseendeskulle man då erhålla riklig vinst. Redan med ett antal af

trettiotusen prenumeranter skulle kapitalet bli räntebärande, och

kunde man hålla ut endast under dessa två år, så måste

prenumeranternas antal bli vida större.

Sådana voro de idéer, hvilka lågo till grund för det stora

tidningsföretaget.

Och nu skulle det afgörande sammanträdet börja. Bresser

kände sig högtidligt stämd. Här erbjöd sig ett stort fält för

hans verksamhet. Han tänkte äfven på de röda blommorna,

som Sylvia redan nu måste ha erhållit. Och om hon också

skulle bli grefvinna Delnitzky. . ., sitt hjärta kunde hon dock

inom några år skänka den framgångsrike diktaren . . .

Men nu var ej rätta ögonblicket att tänka på kärlek.

Detta ögonblick tillhörde det praktiska arbetet, hans lifs kallelse.

Det var en viktig, för hela framtiden afgörande vändpunkt i

hans lif.

Som ordförande fungerade bankiren själf. Han öppnade

sammanträdet med att ställa sakens ekonomiska sida under

diskussion; på samma gång meddelade han, att han nyss

erhållit bref från två kapitalister, hvilkas medverkan man hittills

säkert räknat på; de hade nu under olika förevändningar tagit

tillbaka sina löften. »Hvad mig beträffar», tillade han, »så

står jag naturligtvis fast vid mitt ord. Hundra tusen gulden

är jag villig ställa till företagets disposition, men jag måste

uppställa ännu ett villkor, något som emellertid ej kommer

att orsaka några svårigheter; vi skola afhandla detsamma först

i sammanhang med föredragningslistans nästa fråga, som berör

programmet. — Baron Glasschild har nu ordet.»

Denne sistnämnde var en välmående man på omkring

femtio år med utprägladt orientaliska drag. Han hostade lätt,

klämde fast pincenezen på näsan och yttrade:

»Äfven det, jag har att anföra, rör programmet. Somsaken emellertid är af stor vikt för mig, vill jag nu genast

bringa den på tal. Först i dag har jag noggrant genomläst

prospektet och har då där funnit något, som ovillkorligen

måste strykas ...»

Han tog ett af de på bordet liggande exemplaren i

handen. — »Här står det: Antisemitismens bekämpande.»

De andra betraktade honom förvånade. Baronen, som

själf var jude, kunde väl ej ha något emot denna del af

programmet? Men denne fortfor:

»Vet ni, mina herrar, man bekämpar väl dock endast

sådant, som tages på fullt allvar — som innebär någon fara.

Men antisemi-semitismen (själfva ordet är mig förhatligt; man

bevisar det en alltför stor ära endast genom att uttala det)

är ju en rörelse, som håller på att dö bort. Ett påfund af

pastor Stöcker, förirrade den sig hit från Tyskland; den kan

emellertid aldrig få fast fot här. . . därtill är wienaren för

gemytlig och för glad; sådana dystra läror passa ej för honom

■— han är för passiv, för bekväm. Tro mig — jag känner

vårt folk; de högre samhällsklassernas åsikt beträffande denna

fråga behöfver jag ej ens vidröra — jag umgås ju själf inom

den högsta aristokratien ... Ja, och småborgarne, de ägna ej

en tanke åt hela saken. Det finns visserligen några sådana

där agitatorer, men dem oskadliggör man lättast genom att

helt enkelt tiga ihjäl dem . . . Kort sagdt, jag förklarar

härmed, att om tidningen ämnar befatta sig med eller ens

antydningsvis nämna sådana dumma frågor, drager jag mig

tillbaka. Har man någonsin hört på maken? Antisemitism . . .

Galenskaper, ingenting annat — och den bör också behandlas

därefter d. v. s. icke alls behandlas i en allvarlig publikation.

Dixi.»

Bresser begärde ordet:

»Eftersom det är jag, som är upphofvet till denna delaf programmet, måste jag väl meddela de skäl, som

före-stafvat min uppfattning och anföra något till dess försvar.»

»Ni må säga, hvad ni vill», af bröt baronen, »jag viker

dock ej från mitt en gång fattade beslut. En tidning, som

helt öppet förklarar, att den i sina spalter ämnar behandla

sådana dumheter, lämnar jag på inga villkor mitt understöd.»

Ordföranden af bröt: »Den tvisten är lätt att bilägga.

Jag gillar till fullo, att ordet antisemitism strykes i vårt

prospekt. Men ni, herr baron, har väl ej något att invända, om

vi formulera saken på följande sätt: Alla reaktionära åsikter

böra bekämpas.»

»Nej.»

»Nå, på detta sätt har äfven ni, herr Bresser, fått rätt.

Ty dit hör äfven den medeltida rörelse, som ni vill bekämpa;

om densamma fortfarande skulle gripa omkring sig, måste

man naturligtvis bringa den på tal i en daglig tidning.»

»Jag är nöjd», sade Bresser.

»Men icke jag», invände Glasschild. »Ju tydligare de

andra söka påvisa ofoget, med desto större konsekvens måste

vi söka tiga ihjäl detsamma. Efter ett par månader kommer

man i alla händelser ej att tala därom mera.»

En af riksdagsmännen begärde ordet.

»På tal om de betänkligheter, som uppstått beträffande

programmet för vår nya tidning, så kan jag ej dölja, att de

synas mig visa en påfallande brist på sammanhållning. Vi

äro ense om att afstå från regeringens understöd. Godt. Vi

ämna ej heller beträffande vår ståndpunkt till respektive

politiska frågor låta binda oss af några som helst föreskrifter från

högre ort. Äfven detta är godt och väl. Men just därför

måste vi själfva ålägga oss vissa förhållningsregler, utstaka en

bestämd väg; i annat fall komma vi att så småningom glida

öfver till de reaktionära eller revolutionära partierna. Vårhufvudsakliga uppgift är väl att verka för den liberala

principens framgång, eller hur? Alltså är det nödvändigt, att vi i

våra ledande artiklar målmedvetet företräda det liberala partiets

åsikter och försvara dess handlingar.»

»Men detta partis åsikter och handlingar stå ofta i strid

med hvarandra», inföll Bresser.

»Då gäller det att rätt kunna begagna sig af de gifna

omständigheterna.»

»Opportunism!» mumlade Bresser.

»Kalla det opportunism, om ni så vill. Men man måste

väl räkna med realiteter. Den, som önskar intaga en ledande

ställning för att på så sätt lättare kunna drifva sina åsikter

igenom, får ej ställa sig i opposition mot allt; offervilligt

måste man bevilja vissa regeringens fordringar — så t. ex.

beträffande den militära frågan — om ej för annat, endast

för att visa sig. lojal, för att icke låta något tvifvel uppstå

angående ens patriotism. I korthet sagdt, man måste för att

ej ledas vilse, för att kunna understödja vårt så

välsignelse-bringande parti, orubbligt hålla fast vid detsamma.»

»För den sakens skull hade man ej behöft grunda någon

ny tidning», anmärkte en af journalisterna. »Vi ha ju i Wien

ett världsblad, hvars åsikter i allt öfverensstämma med edra.»

Bresser stod flera gånger i begrepp att yttra sig, men

han — teg. En obehaglig, bitter känsla af vrede bemäktigade

sig honom. — För att kunna genomdrifva något stort, något

nytt måste man ovillkorligen ha makten i sin hand och vara

allena, tänkte han inom sig själf; — i stället för alla dessa

dryga kapitalister, politiker och pennfäktare han ensam med

ett par millioner till sitt förfogande, och tidningen skulle,

uppställd enligt prospektets anda, inom fjorton dagar flyga

världen rundt. Likatänkande medhjälpare skulle nog sedan

infinna sig. Men detta företag skulle — det förstod han redannu — antingen stranda på de hvarandra så motsatta

meningarna eller ock glida in i de gamla, nötta hjulspåren.

Mången förening vill nog verka för framåtskridandet här i världen,

men försiktigtvis endast på — förut banade stigar. Bryta en

ny väg, det vågar endast den enskilde.

Efter en lång debatt, i hvilken Bresser icke deltog,

framlades och antogs ett förslag, som gick ut på, att man bland

de närvarande skulle välja en mindre kommitté. Denna skulle

utöfva . en högsta, dömande censur öfver redaktionen och

antaga eller förkasta insända artiklar.

Detta val uppsköts till nästa sammanträde, ty

middagstiden var redan inne, och hungern är starkare än kärleken, i

all synnerhet kärleken till tankeansträngningar.

»Alltså», sade ordföranden, »uppskjuta vi väljandet af

nyssnämnda kommitté till nästa gång; då skola vi äfven

definitivt lösa den ekonomiska frågan. Och således ...»

»Innan sammanträdet upplöses anhåller jag att ännu en

gång få ordet», af bröt Bresser med upprörd stämma.

Några af herrarne, som redan stodo i begrepp att resa

sig, satte sig åter.

»Alltså, herr Bresser, var så god!» sade ordföranden.

»Jag vill endast anmäla mitt utträde. Den vändning,

förhandlingarna tagit i dag, visar tydligen, att vår

ursprungliga plan helt och hållet kommer att lämnas åt sitt öde.

Det, som ersatt densamma, är af den beskaffenhet, att det är

mig omöjligt att kvarstanna. Förlusten kommer ej att bli

synnerligen stor för de andra; det enda, jag fört med

mig, hade varit arbetslust och hänförelse för vissa idéer.

Arbetslusten har försvunnit, ty just de idéer, som i mina

ögon borde utgöra denna nya tidnings mål och mening, skulle

ju bli offer för den nu beslutade censuren. Redan själfva

begreppet censur omintetgör allt, hvad jag af denna tidninghoppats. Man skall verka för friheten och icke själf vara

fri! Men i dag äger jag ännu min fulla frihet! jag begagnar

mig af densamma — jag upprepar det än en gäng — för

att draga mig tillbaka från företaget.»

Talade, tog afsked och gick.

VIII.

Brunnhofs slottskapell var vackert smyckadt med grönt

och blommor. Man hade plundrat orangerierna och i stora

krukor omplanterat alla palmer, oleander- och orangebuskar,

hvilka man sedan placerat kring altaret. I kyrkstakar af silfver

brunno höga vaxljus, virade med hvita slöjor, kamelior och

rosor. Dessa senare hade man erhållit från Wiens

blomsterhandlare, ty på Brunnhof voro de redan — man skref nu den

tolfte november — utblommade. Trappstegen, som ledde till

altarringen, voro äfven beströdda med rosor. Från ingången

till kapellet och ända fram till brudparets vigselpallar var golfvet

täckt af en tjock, röd matta; de främsta bänkarna voro belagda

med rödt kläde.

De bakre bänkraderna började redan fyllas af byns folk.

Slottsuret slog just nu elfva; inom en kvart måste

bröllopsgästerna komma. I sakristian väntade, iklädd full ornat, stiftets

biskop, hvilken, assisterad af fader Protus och ännu en präst,

skulle förrätta vigselakten. På orgelläktaren stodo sångarne,

framstående förmågor från Wien, beredda att börja.

Emellertid hade bröllopsgästerna samlats i en af slottets

salar; endast bruden och hennes mor felades ännu.

Alla grannar voro inbjudna och dessutom släktingar från

Wien och andra håll, inalles sextio å sjuttio personer. Mansåg där en mängd unga flickor, Sylvias väninnor från senaste

vintersäsongen och hland dem brudens fyra tärnor, klädda i skärt.

Damerna buro hatt och ljusa, höghalsade klädningar med släp

samt smycken, herrarna paraduniform eller frack, de flesta

med ordensband i knapphålet. Man stod här och där och

samtalade, och ett virrvarr af röster fyllde rummet.

Dörrarna till bredvidliggande gemak stodo öppna, och

här voro brudgåfvorna utställda; två långa bord voro

full-plockade med juveletuin, toalett-, bords- och téserviser af silfver,

vaser, solfjädrar, spetsar, lampor, skärpspännen och

parasollkryckor i guld och ädelstenar samt andra dyrbarheter. Allt

detta hade gästerna beundrat redan för en timme sedan; endast

två unga flickor stodo ännu kvar framför dessa hopade skatter;

i sin ytliga lilla själ kände de en stilla afund, som dock något

mildrades genom hoppet, att framtiden en gång komme att

skänka dem detsamma. Tänk, äga sådana förtjusande saker,

bära sådana briljantsmycken i håret, sådana pärlband kring

halsen! — Ack, hvilken gränslös lycka att i egen salong servera

té ur sådana kannor, låta kamma sig framför sådana speglar,

kallas för »fru», ha eget ekipage, egen loge på operan och

Burg-teatern och så dessutom en kär make! Ja, så underbara saker

finns det här i världen. I dag hade allt detta tillfallit Sylvia;

snart skulle deras tur komma. Alla societetens döttrar ha ju

på sätt och vis rätt att af ödet fordra detta. . .

Herrarnas samtal rörde sig nästan uteslutande om jakt.

Det var just nu den tid på året, då man reste från slott till

slott för att fälla harar, rådjur och fasaner; man talade såväl

om gårdagens som morgondagens jakter och berättade hur

mycket man skjutit än här, än där. En och annan var nog

lycklig att kunna tala om forna eller -kommande jakter hos

kejsaren eller någon af ärkehertigarna. Som värd inbjöd Rudolf

gästerna till de jakter, som från den tjugoförsta till den tjugo-tredje november komme att äga rum på Brunnhof. Äfven i

damernas samtal blandade sig ofta ordet: »jakt». Om också

endast ett fåtal af dem aktivt, med bössa öfver axeln, deltog

i denna sport, så spelade densamma likväl en så stor roll i

sällskapslifvet höstetid, att den var föremål äfven för damernas

tankar och samtal. Husmodern, som ju skall sörja för

gästernas rikliga förplägning, anser detta ämne lika viktigt som

jaktherrarna själfva. »Hur mycket har skjutits?» är första

frågan, en artig värdinna ställer till de hemkomna jägarna, då

de före middagen äro samlade i salongen; på ett sätt, som

röjer det lifligaste intresse, tillfrågas därpå hvar och en enskild,

hur stort hans byte är. »Hur många har ni skjutit? Och

hur många ni?» Fransmannen och engelsmannen frågar man:

»Hur många har ni dödat?» Den sistnämnde tillägger helt

artigt, då han nämner antalet: »Oh, it was excellent sport.»

Sport? Alltså endast ett nöje? Nej, ingalunda. Man

uppfattar saken nästan såsom en plikt, såsom något, hvilket

man — på grund af ömsesidig rang och rikedom — är skyldig

sig själf och sina jämlikar. »Den första råbocken» gör ej

endast den unga grefvinnan strålande glad — äfven modern

berättar med stolthet för sina väninnor, att Gusti eller Fredi

nyligen skjutit sin första bock. När något sådant hände i

Marthas närvaro, blef hon tyst. Det stackars rådjuret 1 tänkte

hon då och äfven: Den stackars gossen! — ty om förintelsen

af ett oskyldigt lif skall anses utgöra målet för en mans

äregirighet, då . . .

*

Plötsligt tystnade alla samtal. I en hvit sky af sidensars, tyll

och myrten trädde Sylvia öfver rummets tröskel. Två små

gossar i pagekostym buro hennes släp.

På samma gång visade sig äfven friherrinnan Tilling.Hon hade emellertid i dag aflagt sin vanliga, djupa sorgdräkt

och bar i stället en ljusgrå toalett. De båda damerna sågo

bleka och förgråtna ut. De andra funno detta helt naturligt.

Den högtidliga sinnesstämningen, afskedet vid denna vändpunkt

i lifvet — allt detta är ju tillräckligt att framkalla tårar. Men

dessa båda — mor och dotter — hade gråtit ej endast af

denna orsak. En smärtsam orosfylld känsla, något liknande

fruktan och ånger, hade gripit dem båda.

Nu skyndade de fyra tärnorna fram till bruden och

omfamnade henne häftigt; från alla sidor handtryckningar, kyssar,

gratulationer, bugningar . . . Sylvias bäfvan vek för den åter

vaknande känslan att veta sig vara den mycket afundade,

mycket beundrade hufvudpersonen vid denna lysande, viktiga

fest. Och då hon fick se sin vackre fästman, som med

glädjestrålande ögon kom emot henne, kände hon en varm våg af

lidelsefull lycka genomströmma sitt inre.

Efter ytterligare ett par minuters hälsningar och samtal

började man att under Rudolfs ledning ordna processionen.

För att komma till slottskapellet måste man passera två

trappor och en lång korridor. Hela denna väg var mattbelagd

och beströdd med grönt och blommor. Man kände en doft,

som erinrade om Kristi lekamens fest. Klockklang och

orgelbrus hördes redan från den lilla kyrkan.

Vid brudsvennens — en ung kusin, grefve Althaus —

arm skred Sylvia långsamt fram; bakom henne gingo de små

pagerna, som buro släpet. Alltsammans föreföll henne till

hälften som en dröm, till hälften som en teaterföreställning,

och alls icke som en verklighet.

När hon trädde in i kapellet och såg alla dessa otaliga,

brinnande ljus, som skimrade mellan bladväxterna där framme

vid altaret, då greps hon af en känsla, liknande den, man

erfar vid åsynen af en tänd julgran. Afven nu skulle ju gåfvoroch öfverraskningar komma henne till del, en splitterny

frutitel, en mängd intressanta plikter — och dessutom förut

förbjudna smekningar... i öfverflöd.

Denna julstämning vek snart för en annan, när hon

knäböjde på bönpallen vid sidan af Toni Delnitzky. Prästerna

kommo in från sidodörren och ställde sig framför altaret. Från

rökelsekaret, som svängdes tätt framför brudparet, uppsteg en

kvalmig, begrafningsliknande doft. För evigt begrafna voro

ju också Sylvias flicktid, friheten, möjligheten att finna den

stora, sällsamma lyckan af en kärlek, som aldrig tviflar . . .

Hos den man, hon nu hade jämte sig, skulle hon aldrig kunna

finna huld och skydd. Så hade han i går, kvällen före

bröllopet, sagt saker, hvilka väckt hennes största misshag —

ibland skulle hon nästan kunnat hata honom . . . Till all lycka

blef efter sådana ögonblickliga sinnesrörelser hennes kärlek

ännu varmare än förut, men det fulla förtroendet fattades;

den ljufva, trygga känslan af att ha någon att smyga sig intill,

någon åt hvilken man kan anförtro allt, denna känsla kunde

hon ej erfara vid denne mans bröst.

Den lilla kyrkan var fylld till trängsel. Där framme, vid

sidan af altaret och i de främsta bänkarna, sutto släktingar

och öfriga gäster i lysande uniformer och toaletter, där bakom

ämbetsmännen och byns andra invånare i helgdagsstass; allas

ansikten röjde en högtidlig sinnesstämning. Endast Marthas

ansikte uttryckte sorg och smärta; man var emellertid van vid

att se henne så vid högtidliga tillfällen. När hon var rörd,

vallfärdade alltid hennes tankar till den käre döde — det visste

man, och man visade äfven vördnad därför.

Biskopen började sitt tal till brudparet. Om fader Protus

fått detta uppdrag sig anförtrodt, hade han förstått att anslå

en mera hjärtlig och varm ton. Den främmande, mycket

klerikale prelaten höll en predikan, som snarare syntes gälla»pro domo» än det unga paret. »Äktenskapets heliga

sakrament», började han, »är instiftadt af Gud, ty detsamma utgör

en sinnebild af Kristi förbund med den katolska kyrkan.

Äktenskapets ändamål är att ömsesidigt stärka de äkta makarna i

tron och understödja dem i uppfyllandet af deras religiösa

plikter; de skola grunda en familj, hvilken, uppfostrad i den

sanna tron, skall söka att mer och mer utbreda kyrkans välde.

Ett äktenskap kan vara lyckligt endast när båda makarna

uppriktigt bedja och följa kyrkans föreskrifter; orsaken till så

många olyckliga äktenskap är att söka i den, tyvärr, alltmer

tilltagande indifferentismen. De motgångar, sjukdomar och

andra olyckor, hvilka intet människoöde undgår, äro dels straff

för bristande sann religiositet, dels kärleksfullt ålagda pröfningar;

hvar troende, from kristen luttras härigenom och dör så en

Gud behaglig död, efter hvilken de trogna äkta makarna i

evig salighet återförenas i himmelen.»

De närvarande brydde sig emellertid mindre om

innehållet i detta bröllopstal; hufvudsaken var, att man höll ett

sådant tal, och att detsamma hörde till den ceremoni, hvilken

oupplösligt, för ett helt, långt lif band dessa båda unga

människobarn samman. Tro och kärlek skulle de svära hvarandra;

aldrig, vare sig i fattigdom eller nöd, skulle de öfverge

hvarandra, förrän en gång döden skilde dem åt. Det är detta

prästen med sitt ord beseglar, hans svada må sedan vara hur

stor som helst.

Och att växla ringar och därvid uttala sitt »ja» har ju

samma magiska innebörd; två för några minuter sedan fullt

fria människor bli därigenom fastkedjade vid hvarandra, och

den ena parten förlorar till och med sitt hittills buma namn

och erhåller i stället ett nytt.

Denna förändring, som ju egentligen endast är af ideel

natur, föreföll Sylvia som en rent mekanisk handling. När honuttalat sitt »ja» och kände ringen på sitt finger, framstod

plötsligt för henne denna tanke: »Nu är jag Sylvia Delnitzky.»

Från läktaren ljöd nu högtidlig, andaktsfull sång. De

latinska orden förstod man icke, men i denna vackra melodi

låg liksom en from bön om välsignelse för detta unga par.

Allesammans kände sig rörda. När sångarna tystnat, lästes ett

»Credo», tre »Fader vår» och tre »Ave Maria».

När ringarna växlats, hade man aflossat skott därute, och

äfven nu, när ceremonin var öfver och släktingar och vänner

trängdes kring brudparet för att framföra sina lyckönskningar,

lät byns ungdom glädjeskotten smattra.

Sedan det unga paret och vittnena skrifvit sina namn i

kyrkboken, var allt klart. Man lämnade kyrkan, äfven nu i

procession, men ordningen var nu en annan. Främst gick

Sylvia vid sin makes sida.

Alla festligheter gå ju ut på att äta, dricka och hålla tal,

och så äfven här. Nu började bröllopsfrukosten; taffeln var

öfversållad med hvita blommor.

Biskopen föreslog den första skålen, naturligtvis för de

nygifta. En blombukett hade han bundit samman åt dem.

Där fanns hvit fläder som sinnebild för den täcka brudens

oskuld, blåklint, den äktenskapliga trohetens färg, en röd

ros, kärlekens symbol, och som den högsta välsignelsen ej

finge saknas, sammanhöllos dessa blommor med en tagg ur

den heliga törnekronan. Den bukett, han nu gaf dem, skulle

de medtaga på vägen genom lifvet. Och under förhoppning

att denna väg skulle skänka dem flera rosor än törnen, bad

han att få utbringa ett »lefve» för grefve Anton och grefvinnan

Sylvia Delnitzky.

Alla ropade nu: »Lefve» och reste sig för att dricka med

dessa båda. Det fanns bland gästerna mången, hvilken för

flera eller färre år sedan genomlefvat detsamma, för hvilkenslycka lika stormande lefverop utbringats som i dag, men hvilken

dock blifvit allt annat än lycklig. Sylvia kände sig liksom

till hälften bedöfvad af all denna sinnesrörelse, af allt detta

bråk. Lycka! — från alla håll hörde hon detta ord . . . Men

är då denna trötthet, denna spänning, denna på samma gång

starka nyfikenhet och skälfvande fruktan för det nu snart

förestående: »Ändtligen ensamma!»—är då denna bäfvan för en

lifslång framtid vid — en främlings sida, detta afsked från

hem och anförvandter — är då detta lycka?

Hon tänkte också, kanske mer än hon borde, på ett bref,

som hon för några dagar sedan erhållit och som hon i dag

på morgonen bränt upp . . .

Efter två timmar var måltiden öfver, och efter ytterligare

en timmes förlopp steg det unga paret upp i den vagn, som

skulle föra detsamma till järnvägsstationen. En kall

novemberdimma sänkte sig, men bröllopsresans mål var ju solens land,

rivieran.Strax sedan de nygifta rest, hade friherrinnan Tilling

dragit sig tillbaka till sina rum. Hon var ej hågad att nu visa

sig älskvärd mot främmande människor. Denna skyldighet

måste Rudolf och Beatrix uppfylla; hon ville ha lugn och ro.

Men fram mot aftonen längtade hon att få meddela sig

med någon och lät då skicka efter sin son. Rudolf villfor

gärna hennes önskan. Om han ej fruktat störa sin mor, skulle

han redan förut själf uppsökt henne; äfven han bar outtalade

saker på hjärtat, saker, hvilka han ej kunde yppa för någon

annan än henne.

Martha, som utbytt sin praktfulla bröllopstoalett mot en

bekväm nattrock af svart sammet, låg på en chäslong, hvilken

var framdragen till den flammande brasan; genom lampans

spetsskärm föll ett dämpadt sken öfver det hemtrefliga, af

blomdoft fyllda rummet. Denna doft härrörde från

orangeblommorna i brudbuketten, hvilken Sylvia kvarlämnat, när hon

tog afsked af sin mor.

»Här är jag», sade Rudolf i det han steg in. »Önskar

du något af mig, mor?»

»Endast ditt sällskap, kära barn ... jag kände en sådan

ängslan . . . Kom och sätt dig här . . . Har jag stört dig genomatt bedja dig komma hit? — Du spelade kanske kort med

gästerna där nere? Jag vill ej uppehålla dig så länge ...»

»Ack, jag hyser alls ingen längtan att gå dit ner igen.

Pastorn har öfvertagit min plats vid »tarok»-bordet; du har

visat mig en stor tjänst genom att låta hämta mig... Ar

allt detta telegrafiska lyckönskningar?» Rudolf pekade på en

massa telegram, som lågo på det lilla bordet.

»Ja, jag har just nyss läst igenom dem — öfver

tvåhundra . . . nästan öfverallt samma ord. Från hög och låg,

från hennes forna guvernanter, från ärkehärtigar — somliga

vemodiga, andra nedlåtande. Alla önska Sylvia lycka. . . Och

vet du hvad jag fruktar, Rudolf?.. . Hon kommer icke att

bli lycklig. Jag har i dag åter kännt det med en förfarande

tydlighet. Och jag tycker, att det är min skuld, min skuldI ...»

Hennes stämma darrade. Rudolf lade lugnande sin hand

på hennes arm.

»Gör dig ej några själfförebråelser, morl — Den tid är

svunnen, då barnens öden lågo i föräldrarnas händer. Af fri

vilja har Sylvia gjort sitt val. . . och när allt kommer omkring,

är Toni ej sämre än dussintals andra. . .»

»Men vår Sylvia — min Fredriks Sylvia — borde väl

ej tillhöra någon dussinmänniska . . . Sedan någon tid tillbaka

förefaller det mig, som skulle jag öfver hufvud taget ej handla

så som jag är skyldig minnet af min döde make. När jag

skref mitt lifs historia, kände jag inom mig, att jag hade en

uppgift att fylla. Nu när detta arbete är färdigt, tycker jag,

att jag borde göra något annat, utföra något nytt, men jag

gör ju ingenting...»

Rudolf sprang häftigt upp från stolen och gick några steg

fram och tillbaka. Så stannade han framför modern och sade:

»Det är jag som ingenting gör. Och det tynger ditt

samvete likaväl som mitt. Du har ju uppfostrat mig att fort-sätta den strid, Tilling började; och hvad har jag hittills

åstadkommit? Alltjämt endast uppskjutit och uppskjutit. . .

alltjämt endast planer och åter planer . . . Men har jag väl

någonsin handlat? Nej, aldrig.»

»Nå, om du söker att i riksdagen ...»

»Ja, det är ju också en af mina planer, en af mina

uppskjutna föresatser. Men jag börjar frukta, att ej heller den

saken kommer att leda till något resultat. . . Allting går ju

om intet — så t. ex. den Bresserska, tidningen . . . Den

skulle ju blifvit mitt organ; där skulle jag utförligare behandlat

det, jag i riksdagen endast kunnat antyda. Men hvem vet,

om jag alls kommer in i riksdagen? Jag drages än hit, än

dit; man vill jag skall ansluta mig än till det ena, än till det

andra partiet; men när jag så säger min uppriktiga mening,

säger saker, som ligga utanför det fastställda programmet, då

möter jag ingen förståelse, då tror folk, att jag är egoistisk;

det märker jag nog. Valmännen förstå mig allra minst. Du

skall få se, jag kommer ej alls att bli vald. Min

motkandidat träder så förtroendeingifvande i de gamla vanliga

hjulspåren; han lofvar så vidt och bredt att representera alla små

lokalintressen, medan jag däremot pratar om det allmännas

intressen . . . Finnes det då någonting allmänt i politiken? Aro

ej människorna städse af den tanken, att det ena partiet måste

besegra det andra, att det kan gå bra för A., endast B. blir

öfverlistad och C. tillintetgjord? Du skall få se, att min

motkandidat kommer att erhålla tio gånger fler röster än jag. Och

jag skall ej ens känna mig sårad däraf; ty de dumma

människornas antal är öfverallt tio gånger större än de klokas . . .

Finnes det väl något farligare, något mer vanvettigt än att

låta flertalet bestämma lagar och regering?»

»Sättet må vara dåligt, Rudolf. Men när det ej finnes

något annat, hur skall du då kunna spela din melodi?»»Min melodi! Ack, om densamma endast ville klinga klar

och fyllig i mitt eget inre och där ljuda öfver allt annat. . .»

»Den gör ju så. När jag tänker på de hänförelsens ord,

som du uttalade vid Fritz’ dop . . . det var äkta klang.»

»Ack, ja några enstaka stora klocktoner kan jag nog

höra genljuda ur mitt innersta, ur djupet af min själ. . . men

så kommer lifvet med allt bråk, allt hvardagligt prat och

bringar dem till tystnad ...»

»Jag tycker om att se dig så vred . .. Sådana

själfankla-gelser äro mig en borgen för uppriktigheten i det du vill.»

»Du visar mig för mycket öfverseende, mor. Jag

förtjänar egentligen ditt klander, dina förebråelser. Hvilka

resultat har jag hittills uppnått? Har jag ens försökt att fylla den

stora uppgift, Fredrik Tilling gaf mig i arf? Jag känner i dag

något liknande ånger ...»

»Våra tankar mötas, mitt barn. Äfven jag har en

förnimmelse af att ha försyndat mig mot Fredrik.»

»Du! Hur så? Hvad kan du ytterligare göra åt saken?»

»Jag menar icke fredssaken. Jag menar ... jag har så

svårt att förklara mig ... Du har ju läst min

lefnadsbeskrif-ning? Däri afspeglar sig något, hvilket blott alltför sällan

förekommer här i lifvet, nämligen ett fullt lyckligt äktenskap.»

»Ja, jag har märkt det i din bok. Dessutom såg jag ju

själf som barn, hur lyckliga ni bägge voro, och hur kära ni

hade hvarandra. Men jag har äfven bevittnat, att din kärlek

och trohet räcker bortom grafven och än i dag ägnas detta

minne —. .. Hvaröfver kan du då känna ånger?»

»Att jag, som ju just genom honom lärt känna lyckan

och välsignelsen af sann kärlek, af en kärlek, hvilken hade

sin grund i vårt inres fullständiga harmoni, att jag ej handlat

så, att äfven hans Sylvia blir lika lycklig. Jag borde allvarligt

förmanat henne att skänka sin hand endast åt den man, hvil-ken hon tillika kunde skänka sin odelade aktning och sitt

oinskränkta förtroende ... Jag har ej gjort min plikt, Rudolf —

de planer, min Fredrik hyste för världens välgång, hans

tankar och idéer, dem har jag vårdat, öfverlämnat åt

offentligheten — men det, han personligen genom sitt hjärta

åstadkommit, den sanna, husliga lycka, han skapat, allt detta hade

jag äfven bort vårda som en dyrbar gåfva och öfverlämnat

detsamma åt hans barn. Hans sociala och politiska åsikter

har jag låtit gå vidare, men de idéer, som lågo till grund

för hans enskilda lif, äro spårlöst försvunna, och det är min

skuld — min skuld — min skuld ...»

Och i det Martha upprepade detta ord, betäckte hon

ansiktet med händerna och brast i gråt.

Rudolf böjde sig kärleksfullt ned öfver henne, sägande:

»Nej — nej, mor! Du är endast så öfveransträngd . . .

det är nerverna. Det är ju helt naturligt; skijsmessan från

vår Sylvia — det afgörande steget. . . Men Toni är ju ingen

dålig människa. Hur kan du veta, om hon blir lycklig

eller ej . . .?»

Martha torkade tårarna. »Hennes egen aning säger henne

det. Du skulle sett hur hon i dag före vigseln gråtande föll

mig om halsen ...»

»Nå ja, — afskedets smärta.»

»Nej, det var ieke sorg öfver det hon lämnade — det

var bäfvan för det, hon gick till mötes. Nej, Rudolf, sök ej

att fritaga mig. Ångra sig är det bästa, man kan göra, när

man felat.»

»Det tycker icke jag, i all synnerhet om saken ej mer

låter sig ändras. Endast den ånger bär frukt, som har till

resultat nya föresatser, nya handlingar. Låt oss därför

återkomma till min själfanklagelse. Jag kan ju godtgöra hvad

jag felat. . . Och jag vill det. Jag skall ... De äro glada därnere»- — afbröt han sig själf. Rummet låg öfver salongen,

och tonerna från en straussvals ljödo nu hit upp.

Martha ryckte på axlarna: »Låt dem hållas —

bröllopsstämning . . .! Hvarför skulle icke ungdomarna dansa? — Hör

du, Rudolf, hvarför kom ej unge Bresser hit?»

»Jag vet tillfälligtvis orsaken; han var kär i Sylvia ...»

»Hvad är det du säger?» utropade Martha häftigt.

»Du behöfver icke oroa dig. Min vackra syster har

förvridit hufvudet på mer än en . .. Hugo är en klok karl —

han har aldrig gjort sig några förhoppningar ... Nu har han

rest bort...»

»Hvem vet? Kanske han skulle gjort henne lyckligare?»,

sade Martha eftertänksamt. »Som människa står han i alla

fall högre än Delnitzky . . . Men dessa dumma

ståndsfördo-mar . . .; jag kallar dem dumma och hyser dem dock själf...

Jag tror nämligen, att förflyttningen från den samhällsklass,

man är van vid, till en annan, lägre sådan, förorsakar

mycket obehag. . . Man gifter sig ju på sätt och vis äfven

med sin makes släktingar och vänner och måste afsäga sig

sina egna — det är hårdt.»

»Att nödgas afstå från föreningen med den, man älskar,

är kanske ännu hårdare», anmärkte Rudolf.

»Helt säkert. . . Hade Sylvia hyst någon djupare böjelse

för Bresser, hade jag ej satt mig däremot. Jag gaf mitt

bifall till giftermålet me

sig vara så innerligt kär i honom.»

»Må vi hoppas, att detta förhållande alltid kommer att

fortfara.»

»Ack, jag tror, att hon redan i dag icke är. . .»

Rudolf fattade Marthas hand:

»Hör på, mor, om din dotter orsakar dig bekymmer,

skall åtminstone din son söka godtgöra dig det. Jag ämnarnu energiskt gripa mig an vår sak. Det skall ej bero på

utgången af valen eller andra tillfälligheter . . . Jag måste frigöra

mig. Jag måste helt öppet bryta med det gamla, äfven med

min närmaste omgifning. Hela den miljö, i hvilken jag

lefver, hela vårt umgängeslif är grundadt på det, jag bör

bekämpa — på våldssystemet. Därmed menar jag ej endast

militarismen, emot hvilken Tillings sträfvanden särskildt voro

riktade — därmed menar jag våldet i alla dessa former.

Man våldför sig på rättvisan, på förnuftet...»

Martha tittade förvånad upp: »Så lidelsefull trodde jag ej,

att du kunde bli.»

»Om du ser lidelsen upplåga inom mig, mor, så försök

ej att dämpa densamma. Felet är just, att jag hittills varit

alltför kall och lugn. Man måste helt hänge sig åt sin upp-

gift — först då kan man uträtta någonting. Man misslyckas

måhända — det beror på yttre omständigheter — man

intager kanske ingen enda af de fasta platser, man anfaller —

men man har åtminstone försökt och därigenom visat vägen

för dem, som komma efter.»

»Hvad ämnar du alltså göra?»

»Jag skall framför allt sätta mig i förbindelse med de

män, som stå i spetsen för skiljedomsrörelsen, med

engelsmannen, hvars bref du infört i din bok».

»Hodgson Pratt?»

»Ja, sedan i Paris med Fréderic Passy, Jules Simon . . .

I Ryssland — jag skall skrifva till Tolstoi. Den som

författat »Krig och fred» måste vara en våldets svurne fiende.»

»Och med hvem skall du här . . .?»

»Här ämnar jag själf hissa baneret —- det hvita baneret.

Tag åter fram dina röda häften 1 Jag skall — så långt min

förmåga sträcker sig — söka skaffa dig nytt stoff till dina

anteckningar.»Tidigt på våren 1892. Hugo Bresser hade ej

återkommit hem från sin plötsliga afresa. Några dagar innan Sylvias

bröllop hade han rest till Berlin och där bosatt sig. I det

förut omnämnda brefvet, som Sylvia uppbränt på sin

bröllopsdag, hade han i de mest glödande ord, på vers och prosa,

tolkat sin kärlek till henne. Hur han i åratal hopplöst älskat

henne, hur först de senaste dagarnas händelser — särskildt

ovädersdagens tilldragelse — trots hennes förlofning hos

honom väckt förhoppningar. . . Han hade varit nog vanvettig

att tro, det hon skulle slå upp sin förlofning . . . Hans

förhoppningar blefvo besvikna. Och då gick han i frivillig

landsflykt ; det var honom omöjligt att kvarstanna i ett land, där hon

lefde vid en annans sida. Måtte hon bli lycklig — lika

lycklig som han var djupt olycklig 1 Han var dock ej så olycklig,

att han önskade dö — nej, han ville lefva; han ville med

glödande ifver arbeta för att en gång kunna visa, att det icke

var en ovärdig, som vågat hysa kärlek till henne, som ett

par timmar varit lycklig i den tyvärr falska förhoppningen

att äga hennes hjärta.

Nu, efter två och ett halft år, höll Sylvia åter ett bref

från Bresser i sin hand. Det var endast några få rader; hanfrågade, om han under sitt förestående, korta besök i Wien

fick äran göra fm grefvinnan sin uppvaktning.

Sylvia satt jämte sin man vid frukostbordet, när detta

bref anlände. Det unga paret bebodde första våningen i ett

palats vid Ringstrasse. På Delnitzkys önskan hade man redan

i oktober flyttat in från landet till Wien. Han hade gripits

af ett särdeles stort intresse för operan. Två eller tre gånger

i veckan intog han sin abonnerade plats på andra parkett.

Det var mer än en, som observerade, att grefve

Del-nitzky städse syntes på operan just de dagar, då en viss, för

sin skönhet och begåfning mycket firad primadonna

uppträdde.

Antingen märkte Sylvia det icke — eller låtsades hon

ej märka det. Under den korta tidrymden af två och ett

halft år hade hennes kärlek till Delnitzky helt och hållet

slocknat. Redan under bröllopsresan hade denna kärlek

betydligt svalnat. Den unge maken gjorde sin rätt som äkta man

gällande på ett sätt, hvilket saknade hvarje spår af

finkänslighet och poesi. Han var lidelsefullt förälskad i hennes skönhet,

men denna lidelse yttrade sig i en till brutalitet gränsande

häftighet. Den af blyg bäfvan och kysk stolthet dämpade

eld, hvilken brann i Sylvias unga sinne, kväfdes fullständigt

genom detta råa behandlingssätt. Någon sällhet hade han ej

förmått uppväcka hos henne — snarare då afsky; den

afvi-sande, i bästa fall öfverseende hållning, hon iakttog vid

utbrotten af hans erotiska våldshandlingar, gaf honom anledning

att förargadt utbrista: »Åh, en så tillgjord, kall, känslolös

varelse 1»

Då den rent fysiska känslan ej längre kunde utöfva någon

trollkraft på Sylvia, försvann också snart all psykisk kärlek; vid

närmare eftertanke insåg Sylvia till fullo bristerna i sin makes

karaktär; det, som förr endast stundtals enerverat henne, blefhenne så småningom vedervärdigt. Och som hon icke var i

stånd att dölja dessa sina känslor, som hon ej kunde hyckla

en vänlighet, hvilken hon ej kände, fick hon uppbära

ytterligare förebråelser af Delnitzky. »O, hvilken nyckfull, gnatig

människa du är 1» brukade han utropa.

Dessa misshälligheter ledde emellertid aldrig till någon

öppen förklaring, till några ömsesidiga förebråelser.

Förhållandet de båda makarna emellan präglades endast af en allt

större likgiltighet, blef mer och mer matt och kyligt,

samtalen mera korta och sakliga; de ömma smeknamn, hvilka

förekommit under förlofningstiden, användes alltmer sällan och

föllo slutligen i fullständig glömska. I stället för att hvar dag

mer och mer — som förhållandet varit i Tillings och Marthas

så sällsynt lyckliga äktenskap — bort närma de unga

makarna till hvarandra, blef afståndet dem emellan allt större,

blefvo de mer och mer främmande för hvarandra.

Första året föddes dem ett barn. Men äfven

modersglädjen förnekades den unga frun. Under förfärliga smärtor

och lifsfara födde hon sitt barn till världen för att fyra

månader efteråt nödgas se detsamma dö i plågsamma konvulsioner.

Hon önskade sig ej ett andra barn. Ensam kände hon

sig icke. Hennes kärlek till modern och Rudolf var lika stor

som under flicktiden — kanske om möjligt ännu större;

intresset för broderns sträfvanden och idéer hade tilltagit; hon

slöt sig till modern innerligare än någonsin förut. Hon

hemlighöll ej för denna sin bästa väninna de missräkningar,

äktenskapet erbjöd henne, men hon talade därom utan att beklaga

sig. Lycklig var hon ju icke — men ej heller olycklig.

Flögsta vinsten hade hon visserligen ej vnnnit i

äktenskaps-lotteriet — men niten gjorde henne ej till tiggerska. De

själfförebråelser, Martha plågade sig med, sökte Sylvia förjaga;

hon kastade hela skulden på sig själf, på sin egen halsstarrig-het. Ingenting, ej ens den moderliga myndigheten, hade

kunnat hindra henne i hennes beslut — och därför blef hon

nu straffad. Men hvad mer? Finnes det ej tusentals kvinnor,

som stå i samma likgiltiga förhållande till sina män? Och

otaliga flickor, som aldrig gifta sig och dock finna njutning i

lifvet? För öfrigt — fortsatte hon att filosofera — är väl

njutning och ogrumlad lycka något, som hvar och en kan ha

rättighet att fordra. Hvarför skulle just hon finna ett paradis,

där så mången funnit en skärseld, ja, till och med ett helvete?

Man måste vara nöjd med, hvad man har, och hon ägde

verkligen ganska mycket: en förträfflig mor och en omtyckt

bror, i hvilkas lifsuppgift hon fick medverka — dessutom

hälsa, rang, rikedom. — »Nej, nej, mor, beklaga mig ickel»

Med dessa ord brukade hon städse trösta Martha, när denna

förebrådde sig att alltför hastigt ha gifvit sitt samtycke till

dotterns giftermål.

*

Då Sylvia kände igen stilen på brefvet från Berlin,

bleknade hon.

»Från hvem då?» frågade Anton och såg upp från

tidningen. Han läste sportunderrättelserna i »Neue Wiener

Tageblatt.»

»Från Hugo Bresser . . . Han ämnar komma hit på ett

kortare besök . . . Det kommer att glädja hans far —»

»Hör du, är icke den äldre Bresser, som ju så mycket

umgås i ditt hem, en så’n där döpt jude?»

»Det är ju möjligt — det har jag inte reda på.»

»Alltså, kanske till och med odöpt?»

»Säkerligen icke — men hvarför frågar du? Hvad skulle

det göra?»»Jo, jag tål icke judar — det börjar också bli mer och

mer ’mal porté’ att umgås med dem.»

»Äfven det!» tänkte Sylvia, suckande. Intet var henne

så motbjudande som den antisemitism, hvilken alltmer började

taga öfverhand inom sällskapslifvet och bland Wiens

småborgare. Högt yttrade hon endast:

»Fader Protus har då mycket humanare åsikter?»

»Ah, den där! Han hör ju också till de frisinnade . . .

Nåja, jag är ju icke heller någon bigott hycklare . . ., men

vore jag präst, skulle jag nog också hålla på de klerikala

åsikterna och rätta mig efter mina förmän. För öfrigt är mig

alltsammans fullkomligt likgiltigt. . . Kommer unge Bresser att

kvarstanna här och på hederligt vis försörja sig?»

»Som jag ju nyss nämnde, ämnar han sig hit endast på

ett kortare besök.» Hon räckte brefvet öfver bordet,

sägande: »Läs själf!»

Anton gjorde en afböjande rörelse. »Det intresserar mig

icke . . . Hela den där människan intresserar mig icke med

sin så kallade litterära kallelse, om hvilken hans far så vidt

och bredt ordar.»

Familjen Tilling hade genom doktorns meddelande städse

varit i kännedom om unge Bressers öden. Man visste, att

Hugo kommit in i de litterära kretsarna i Berlin samt att han

med stor ifver arbetade; han hade vunnit stor framgång så

väl med en roman, hvilken stått intagen i en ansedd tidskrift,

som med ett drama, hvilket just nu gjorde sin rond öfver

samtliga tyska scener.

»I alla händelser», sade Delnitzky, »kan du ju bjuda

honom hit till middag, när han kommer ... Jag går nu. . .»

Sylvia frågade icke: »Hvart?». »Hon nickade endast ett

kort: »Adjö!»När hon blifvit ensam, genomläste hon ytterligare ett

par gånger de få rader, Bresser skrifvit. Det var stilen, som

fjättrade henne; den återförde i hennes minne det där

uppbrända brefvet och de, allt annat än oangenäma, känslor, som

detta bref då uppväckt inom henne. Det var egentligen djärft

af Bresser att nu anmäla sitt besök hos henne, alldeles som

om ingenting händt. . . Borde hon taga emot honom?...

Hvarför icke? Hans gamla svärmerier voro helt säkert glömda.

Hon hade ju själf erfarit, hvilka stora förändringar tiden —

och det en ganska kort sådan — kan åstadkomma i ens känslor.

Och hur skulle ej då förhållandet vara med en ung man —

en firad författare?. . . Helt säkert hade han i Berlin haft mer

än en kärleksförbindelse; troligen ägnade han ej ens en tanke

åt den där obetydliga händelsen . . . Och om hon icke mottoge

honom, sonen till familjens gamle vän, skulle det väcka

uppseende. Och han själf kunde kanske tyda det som ett uttryck

för rädsla — och det var sannerligen något, som låg henne

fjärran.

Hon satte sig vid sitt skrif bord och svarade, att det skulle

bereda henne och hennes man ett stort nöje att få återse herr

Bresser och höra honom berätta om sina resultat; han kunde

gärna komma dit och äta middag nästa torsdag klockan sex;

man kunde då språka mera gemytligt; hon väntade äfven sin

bror då; han skulle säkert bli mycket glad öfver att få träffa

herr Bresser.

Torsdagen därpå, tio minuter före den angifna tiden,

infann sig Hugo Bresser i Delnitzkys våning. Han kände

hjärtklappning, när han inträdde i vestibulen. En betjänt hjälpte

honom af med öfverrocken. Framför spegeln drog han den

hvita halsduken till rätta och öfvertygade sig om, att

blomman satt riktigt på frackuppslaget.

Betjänten gick förut och förde gästen genom två stora,endast svagt upplysta gemak till en tredje mindre salong, där

värdinnan satt — ensam.

Sylvia, som bar en enkel, ljus toalett af tunnt siden, gick

emot Hugo ett par steg och räckte honom handen, hvilken

han vördnadsfullt kysste.

»Hjärtligt välkommen, herr Bresser! Men hvad ni

förändrat er! — Till er fördel», tillade hon leende.

Hon sade sant. Hugo, som nu bar spetsigt, kortklippt

helskägg och benadt hår, hade verkligen undergått en

fördelaktig förändring. I hans ansiktsuttryck, i den eleganta

säkerhet, med hvilken han förde sig, låg något nytt, något,

som hade sin orsak i de framgångar, hvilka gjort honom till

Berlinersocietetens förklarade gunstling; han hade fått mera

själfförtroende.

Sylvia var till sitt yttre oförändrad. I den första blicken

och i de först utbytta orden återfann Hugo detta vissa något,

som han så mycket älskat; det låg en sällsam förtrollning i

hela hennes väsen. När hon talade och log, visade hon de

små pärlhvita tänderna.

Bägge sökte dölja den inre rörelse, detta återseende

framkallade, genom att med konstlad ifver tala om de mest banala

saker. »När kom ni hit? — Hur länge stannar ni? — Hur

trifs ni i Berlin?» — Och han: »Hur står det till med grefve

Delnitzky? — Hur mår den vördade friherrinnan Tilling? —

Hade fru grefvinnan roligt under sin vistelse vid rivieran? —

Ämnar ni snart företaga någon ny resa?» Så började Sylvia

tala om Hugos litterära produktion. Samtalet blef nu mindre

ytligt; tonen mera personlig.

»Ni är nu en erkänd — man får väl säga berömd

författare, herr Bresser! Det måste dock vara en stolt, behaglig

känsla, eller hur?»

»Diktkonstens behag ligger ej i allmänhetens erkännandeutan i själfva arbetet. Att skapa är att frigöra sig . . . är att

taga drömda skatter i besittning. Hvilka missräkningar, hvilka

sorger, lifvet och världen än må erbjuda — ens inre kan ej

kväfvas, ej kufvas däraf.. . Man griper dem, man ger dem

form, man kläder känslorna i ord — så stå de där, lösryckta,

lågande, skälfvande — men man är fri från dem. Och

glädjen, sällheten, de stora segrarna, allt detta, som lifvet icke

erbjuder, manar man fram från fantasiens värld och ställer det

inför sig, ildädt språklig skrud —- det är ens tillhörighet;

man är ju dess skapare.»

»Med hvilken hänförelse ni talar om diktkonsten!»

»Jag tager min kallelse på allvar, fru grefvinna; jag går

helt upp i densamma. Ni vet ju, att min förhoppning städse

varit, att få verka med pennan. Journalistiken var det falt,

där jag ville strida min strid ...»

»Ja, jag kommer ihåg. Den där tidningen, som ju

äfven skulle blifvit ett språkrör för Rudolfs politiska och sociala

åsikter ...»

»Den gick om intet...»

»Liksom Rudolfs politiska karrier», inföll Sylvia.

»Jag vet. . . För mig var det bra. Kanske också för

honom?. . . Jag blef tvingad in på ett annat område af

litteraturen, och där har jag vunnit de mest oväntade framgångar.»

»Då ha vi skäl att välsigna den där förolyckade tidningen.»

»Det var ej endast af denna orsak, jag öfvergaf

journalistiken för att ägna mig åt diktkonsten. Det var en

tilldragelse, som upprörde mitt inre, som inom mig uppväckte

en storm af känslor, åt hvilka jag aldrig kunnat ge uttryck i

ledande artiklar och följetonger.»

»Utan i romaner och dramer? Jag måste till min skam

erkänna, att jag ännu icke känner edra verk. Har ni

begagnat egna erfarenheter som stoff?»»Nej, i mina försök har jag endast gett uttryck åt de

stormande tankar och känslor, hvilka framkallats af vissa

händelser i mitt lif. Jag säger försök, när ni säger verk, fru

grefvinna — ty, ehuru jag haft tur i början, vet jag väl, att

det, jag hittills åstadkommit, endast äro svaga försök . . .

»Mitt verk, mitt lifs konstverk — återstår mig ännu att

skrifva. Ni får ej anse mig anspråksfull, oförnöjd. Jag tror,

att hvarje äkta konstnärsnatur inom sig känner ett helt kaos

af spirande stoff, som längta efter form ...»

»Får be om ursäkt. . . Har jag försenat mig?» — Det var

Delnitzky, som inträdde. »God dag, Bresser! Jag får

gratulera. — Ni är ju en tusan till karl. . . Ert skådespel måtte

ge er goda inkomster, eller hur? — Hör du», vände han sig

till sin fru, »Rudi kan ej komma i dag; Beatrix är sjuk.»

»Ack den arma människan, återigen? Min kusin har

äfven sagt återbud; vi få väl reda oss ensamma ...»

»Det blir ju helt gemytligt», sade Delnitzky, »men se

till att det snart blir i ordning 1 — Jag ämnar gå på operan,

och af Carmen hör jag gärna första akten.»

Under middagen rörde sig samtalet nästan uteslutande om

hågkomster från tiden före Hugos afresa och Sylvias

giftermål. Man talade om tennis-partierna på Brunnhof, om fader

Protus, om lille Fritz dop och dylika saker. Angående sig

själf och sina arbeten berättade Hugo ingenting; han sökte

till och med undvika några frågor, som Delnitzky gjorde

angående saken. Hugo visste mer än väl, att ingen förståelse

var att vänta från detta håll.

När man steg upp från bordet, såg Delnitzky på klockan.

»Snart sju... jag ber om ursäkt... får afstå från kaffet;

annars kommer jag verkligen för sent. . . Jag lämnar ju er

båda i godt sällskap . . . Ungdomsvänner . . . Alltså farväl 1 . ..

Har gjort mig ett stort nöje ... ni stannar väl kvar i Wienännu en tid? . . . Godt I . . . Alltså farväl — till härnäst! Adjö!»

Och i detsamma var han försvunnen.

Sylvia och Hugo gingo åter in i salongen.

»Stör jag er ej, fru grefvinna? Kanske ni också ämnat

er på teatern?»

»Nej, nej, jag stannar hemma. Jag är till och med

tvungen — mina vänner vänta att finna mig hemma på

torsdagsaftnarna.»

»Hon slog i kaffet och räckte honom en kopp, och i

det hon pekade på en bägare med cigarretter, sade hon: »Om

ni önskar röka — var så god!»

Sylvia kände sig beklämd, ängslig. Hon var rädd, att

Hugo skulle börja tala om det bref, hon bränt upp på

bröllopsdagen. Hon kände något liknande blygsel; den unge mannen

måste ha lagt märke till, att hennes äktenskapliga förhållanden

ej voro som de borde.

Bresser kände åter den gamla lidelsen uppflamma inom

sig. Han glömde nu den unga skådespelerska, som i Berlin

varit hans älskarinna; det föreföll honom, som skulle han

aldrig tänkt på någon annan än Sylvia, som vore hon åter

för honom den enda kvinnan på hela jorden.

Men han vågade icke förråda sig. Han sökte i sitt

samtal anslå samma banala ton som vid middagsbordet. Sylvia

märkte detta, och det sårade henne, att Bresser icke fortsatte

det samtal, de fört innan Delnitzky kom. Kanske trodde han,

att hon icke stod på samma andliga nivå som han själf, att

hon endast fann behag i de fadda hvardagligheter, som voro

föremål för Delnitzkys samtal? En diktare — en man, som

en gång älskat henne, borde icke hysa en sådan tanke. När

han åter gjorde en dylik intetsägande anmärkning — han

jämförde byggnaderna i Wien och Berlin, temperaturen där

och här — gjorde hon en otålig rörelse och sade:»Ack, det där intresserar mig icke... Tala icke om

sådana saker med mig! . . .

Hur var det Toni sade? Att vi vore ungdomsvänner . . .

Vänner kunna väl ha annat att tala om än om arkitektur och

meteorologi.»

»Men vi voro icke ungdomsvänner, fru grefvinna. Mellan

oss båda fanns ett socialt svalg — jag såg upp till er som

till en stjärna . .. Endast en gång — ett par timmar, ett par

dagar, — glömde jag afståndet oss emellan. Men jag kanske

hvarken bör eller får tala därom?»

»Nej, nämn ingenting!»

De sutto tysta en stund — egentligen hade ju bägge

talat därom.

»Låt oss återkomma till er litterära karrier — den

intresserar mig verkligen på det lifligaste. Jag märker, att ni

har en uppgift i lifvet, att ni sträfvar mot höga mål —

liksom min bror. Det var synd, att han ej kom hit i dag.

Ni kanske återupptagit den där gamla tvisten angående

tankens eller handlingens företräde ...»

»Verkligenl Ni kommer ännu ihåg det? Som ni ser

har jag blifvit min åsikt trogen — jag har ställt mig i

enbart tankens tjänst. Och denna tanke är ej ens riktad mot

några som helst praktiska mål; den sväfvar fritt öfver molnen.

Rudolf hyser väl fortfarande samma politiska, världsförbättrande

idéer? Ack, jag fruktar, att det är omöjligt att åstadkomma

någon afsevärd förbättring här på jorden . . . Åtminstone skulle

jag ej kunna det — möjligen försköna något litet; det skulle

vara genom konsten eller genom — kärlek.»

Den ton, i hvilken Hugo uttalade ordet kärlek,

förorsakade den unga frun en sekunds beklämning. Hon kunde

ej själf klargöra denna sin känsla. — Längtan? Afund? Hon

andades tungt:»Hvad håller ni nu på att skrifva?» frågade hon.

Han fick ej tid att svara. Betjänten anmälde nya gäster.

Snart var salongen fylld af ett dussintal människor. Bresser

tog afsked af värdinnan.

»När får man återse er?» frågade hon och räckte honom

handen att kyssa.

»Så snart ni befaller.»Rudolf Dotzky hade fallit igenom vid

riksdagsmannava-len. Han hade icke låtit uppställa sig som de stora

godsägarnas kandidat, emedan han i så fall nödgats ansluta sig till

ett af de existerande partierna; han hade i stället sökt erhålla

ett mandat i Wien. Vid valmötena hade han i vältaliga

ordalag utvecklat sitt program och äfven rönt mycket bifall —

men röstöfvervikt hade han ej erhållit.

Hans motkandidat hade uppställt ett af dessa gamla,

be-pröfvade program med alla dess vanliga löften och därigenom

vunnit allmänheten på sin sida. Det är ju alltid bekvämast

att vandra den väg, där man möter minst motstånd, med andra

ord den gamla vanliga vägen. De nya, förut aldrig uttalade

idéer, hvilka Rudolf burit fram, hade dels orsakat missförstånd,

dels bäfvan.

I all synnerhet fick han uppbära förebråelser af sina

jämlikar. De äldre herrarna gåfvo honom välvilliga råd. De

voro ju erfarna politiker — "realpolitiker’; de måste ju förstå

saken; de försökte också på det mest enträgna sätt öfvertala

honom att frångå sina opraktiska åsikter. I och för sig kunde

de ju vara riktiga — det erkände de —, delvis till och med

obestridliga, men det oaktadt finge man ej framlägga dem inför

offentligheten, ty detta kunde på vissa håll väcka misnöje.Man måste framför allt söka skaffa sitt eget parti makten

— först då kunde man vinna något. Att underkasta sig

partiintressena är därför den viktigaste politiska principen. Man

måste själf göra vissa medgifvanden; då skulle motståndaren

göra detsamma.

»Med andra ord», afbröt Rudolf städse sådana visa

lärdomar, »den "heliga kompromissens’ princip — nej, jag tackar.»

Mest motstånd mötte Rudolf — från det håll, han minst

väntat — hos sin fru och hennes mor. De uppträdde icke

direkt mot hans principer, ty däraf förstodo de ingenting; han

hade heller aldrig talat med dem angående desamma. Nej,

deras motstånd var af indirekt natur; de sökte på allt sätt

framhålla sin uppfattning af den politiska kallelsen, hvilken i

deras ögon ej var annat än en häfstång för erhållandet af egna

fördelar. De ansågo, att det var en riksdagsmans oafvisliga

plikt, att hans egentliga uppgift bestod i att genom sin

politiska verksamhet söka göra karrier. Alltså städse handla enligt

ministrarnas önskan och framför allt söka göra sig omtyckt på

högsta ort. »Därför, icke sant, Rudi, bör man städse söka

försvara tronen, kyrkan, armén?. . . Vårt hof är ju mycket

fromt. . . Och fredsälskande är ju äfven kejsaren — men

han tycker om sin armé och gör så mycket för densamma...

Fredrik Tillings afsikter voro ju mycket vackra, men man

får på inga villkor angripa armén ... Ju starkare och ju bättre

rustad hären är, desto mindre orsak har man att frukta ett

anfall från de andra . . . Och hur skulle det gå med adelns

alla söner, om man ej hade användning för så många

officerare? . . . Och dessutom är det icke alls passande, icke

patriotiskt att fara ut mot militarismen. Så göra ju alla dessa

s. k. »röda», hvilka vilja undergräfva all ordning. . .»

Rudolf afvisade visserligen otåligt alla dylika inblandningar,

men i en eller annan form ljödo de åter städse i hans öron.Han kände det därför nästan som en lättnad att icke bli vald,

ty till striden i riksdagen skulle sällat sig striden mot hans

närmaste. Han skulle dock ej ryggat tillbaka för denna strid.

Han var också fast besluten att vid närmaste tillfälle åter

uppträda på skådebanan.

Den plan, han för länge sedan meddelat sin mor att

sätta sig i skriftlig och personlig förbindelse med fredsidéns

förnämsta målsmän, hade han nu satt i verket. Han

korresponderade med Hodgson Pratt och Randal Cremer i London,

Frédéric Passy och Simon i Paris, Franz Wirth i Frankfurt

a. M., Virchow i Berlin, professorn grefve Kamarowsky i

Moskwa, Teodoro Moneta i Milano, Ruggiero Bonghi och

Beniamino Pandolfi i Rom, Frederik Bajer i Köpenhamn och

general Turr i Budapest. Af denne sistnämnde erhöll han en

detaljerad redogörelse angående freds- och skilj edomsrörelsens

ställning i de olika europeiska staterna. Det fanns således åter

mycket nytt att skrifva in i det bekanta protokollet. Om

Rudolf tillhört riksdagen, hade han sökt ställa sig i spetsen

för en österrikisk afdelning af den interparlamentariska

föreningen. En sådan förening bildades på den

interparlamentariska konferens, som sammanträdde i Rom i november 1891,

och Rudolf hade då på allt sätt sökt väcka intresse för saken.

För öfrigt var och förblef han en fiende till

förenings-väsendet. Martha hade lagt honom på hjärtat, att bästa sättet

att förverkliga Tillings idéer vore att till Österrike söka

öfver-flytta den internationella rörelse, med hvars förkämpar han så

ifrigt korresponderade. Han borde försöka att äfven i Wien

bilda en förening, hvars medlemmar sedan kunde deltaga i de

årliga kongresserna. Men för något dylikt kunde han ej

bestämma sig. Han var icke — som så många människor bli

efter flerårig vana — trött på föreningsväsendet, ty han ägde

ingen erfarenhet däri; nej, han hyste endast en viss misstrotill detsamma. När det är fråga om konkreta saker såsom i

»Röda korset», räddningssällskap, djurskyddsföreningar och

dylikt, då kan det nog vara fördelaktigt att organisera sig, men

abstrakta idéer, sedliga ideal, filosofiska sanningar, dessa kunna

icke förverkligas genom en bureau med ämbetsmän, genom

sammanträden och protokoll eller genom kongresser och

resolutioner. Nej, för att kunna förändra det offentliga lifvet, måste

de bana sig väg in i hemmet, in i skolan; de måste med

intresse omfattas af dem, hvilka länka kyrkans och statens

öden. »En världsåskådning,» brukade han säga, »låter ej

organisera sig. Till ett samhälles förbättring erfordras icke

ordförande, sekreterare och kassaförvaltare; därtill behöfves en

apostel.»

»Och vill icke du bli apostel?» hade Martha frågat honom.

»Om jag vill — är det beroende af viljan?» frågade han

då tillbaka. »Likaväl kunde man föresätta sig att bli ett geni.

Storleken af den kraft, man ställer till en uppgifts förfogande,

kan man aldrig på förhand bestämma; endast ett kan man

föresätta sig: att tjäna troget — med all den kraft, man öfver

hufvud taget äger.»

Då riksdagsmannabanan blifvit stängd för Rudolf, riktade

han blicken åt ett annat område för att kunna offentliggöra de

tankar och planer, som fyllde hans inre. Det, som låg

närmast, var att skrifva tidningsartiklar. Han gjorde ett försök.

De idéer och grundsatser, hvilka ej funnit nåd inför hans

valmän, nedskref han nu i form af essayer. Men han rönte lika

liten framgång hos de stora politiska tidningarna. Där

härskade ju samma trångbröstade partianda, som mött honom i

de politiska kretsarna där ute i lifvet, endast nu öfverflyttad

på papperet. Det, som låg utom de vanliga slagorden, de

vanliga fraserna, ville tidningarna icke taga emot. Men det

»aktuella» duger ju alltid till spaltfyllnad. När därför telegra-fen hösten 1891 meddelade, att under officiell medverkan

en fredskongress och en interparlamentarisk konferens skulle

sammanträda i Rom, uppmärksammade redaktionerna saken i

fråga; en stor Wienertidning offentliggjorde då en af Rudolf

Dotzky insänd uppsats af ungefär följande innehåll:

»Millionarméer, delade i två fientliga läger, stå med vapen

i hand beredda att vid första vink sammandrabba. Darrande

af ångest, motser man å ömse sidor detta förfärliga, hotande

utbrott, och häri ligger på sätt och vis en garanti för dess

uppskof.

Men gömdt är icke glömdt.

Fredens så kallade välsignelser (som vore ej den väpnade

freden själf en förbannelse) tillförsäkras oss endast år från år;

man »hoppas», att de skola fortfara ännu någon tid. Men

att afskaffa kriget, att fullständigt upphäfva det internationella

våldets princip genom att inrätta en domstol de olika staterna

emellan, därom vilja makterna ej höra talas. De ingå med

hvarandra förbund för att upprätthålla freden, men kriget är

dem heligt, naturnödvändigt; man har ej rättighet att söka

af-skaffa detsamma, och på grund af den räckvidd, det under

nuvarande förhållanden nödvändigt kommer att erhålla, är det

äfven farligt, oförsvarligt. Alltså får man ej börja krig.

Men hvad är det för en onaturlig sak, som man aldrig

kan afskaffa och ej bör begynna, som man hvarken får önska

sig eller icke, hvarken får förneka eller bejaka? En ständig

förberedelse till det, som man vill undvika genom just denna

förberedelse — söka undvika något, som man förbereder

genom att undvika det.

Detta motsatsernas monstrum låter förklara sig på

följande sätt.

Den förebild från den historiska forntiden, som man söker

vidmakthålla — denna forna tiders hurtiga och trefliga krig-foring, hvilken förändrade gränserna och maktförhållandena,

men endast tog en ringa bråkdel af befolkningen i anspråk,

denna krigföring har nu på grund af kulturens utveckling

blifvit en moralisk och fysisk omöjlighet.

En moralisk omöjlighet, emedan människorna förlorat för

mycket af sin forna råhet och sitt dödsförakt för att med

samma glada mod kunna börja slaktandet. »Blodsarbetet är

mig förhatligt», skrifver Fredrik III i sin dagbok, »en fysisk

omöjlighet, emedan förstörelsetekniken under de sista tjugo

åren nått en sådan grad af utveckling, att densamma komme

att gestalta nästa fälttåg de stora militärstaterna emellan till

något alldeles nytt, något helt annat, till något, hvilket

hvar-ken till karaktär eller ändamål kan innefattas i det vanliga

begreppet krig.

Se här ett exempel: Om man använder flera timmar för att

göra ett bad i ordning, oupphörligt värmer vattnet tills det kokar

och sjuder öfver, skulle då det som återstår, det som slutligen

kvarstannar i karet, ännu kunna kallas tillbehörigheten för ett bad?

Man behöfver endast ytterligare några år på detta sätt

söka upprätthålla freden, öka arméerna, uppfinna mordvapen

— elektriska minor, ekrasitladdade torpeder — och samtliga

deltagarna skola kort efter krigsförklaringen vara fullkomligt

förintade.

Hvilket ögonblick som helst kan explosionen inträffa. De,

hvilka ha luntan i sina händer, äro till all lycka

uppmärksamma. De veta, att det med ett sådant krutförråd skulle bli

förfärliga följder, om de af oförsiktighet eller kanske till och

med af illvilja kastade dit den tändande gnistan. Alltså, för

att öka sin försiktighet, ökar man krutförrådet. Vore det då

ej enklare att frivilligt komma öfverens om att kasta bort

luntan, med andra ord att afväpna? Att införa ett

internationellt rättstillstånd, att smälta samman alla dessa skilda element,hvilka städse svära hvarandra att vid första angrepp kämpa

sida vid sida — att sammansluta Europas civiliserade stater

till ett enda förbund?»

Dessa två postulat — grundandet af en internationell

fredsdomstol och ett europeiskt statsförbund — hade enligt Rudolfs

uppfattning utgjort målet för Fredrik Tillings sträfvan. Det

tredje postulatet — afväpning — måste anses som en naturlig

följd af de båda andra. Liksom två stater, hvilka hysa

fiendskap och misstroende mot hvarandra, nu visa detta genom

att vidtaga rustningar, skulle man då afväpna och afgöra

eventuella tvister genom en skiljedomstol.

Rudolf hade undertecknat denna artikel, och följden var,

att han från skilda lager af befolkningen erhöll en mängd

sympatiska skrifvelser. Men en andra följd var, att han af

sina umgängesvänner blef ansedd som en exalterad människa.

Många af hans vänner ansågo hans öfverspända åsikter

skadliga och farliga. Några ingaf det rent ut vedervilja, att en

aristokrat, sonen till en officer, gaf uttryck åt idéer, hvilka så

betänkligt erinrade om de militärfientliga socialisternas, och

hvilka så skakade det bestående. Dessutom något så

opraktiskt, outförbartl — »Utopier», sade de höfliga. Detta ord

passar så bra, när man vill kritisera en annans åsikter. Man

medger, att det ju är en mycket vacker och önskvärd sak,

men — ungefär som att öfvervinna döden — helt enkelt

omöjlig. Att alla nutida, tekniska och sociala förbättringar —

järnvägarna och slafveriets afskaffande — i allmänhet gällt

som utopier och att därför detta ord som en röd tråd af

förödmjukande misstro genomlöper hela kulturhistorien — därpå

tänka ej alla dessa moderna människor, hvilka städse föra

ordet utopi på tungan.Af Rudolfs umgängesvänner var grefve Kolnos den ende,

där han mötte förståelse och sympati. Den gamle herm hade

diktarnatur, och diktare äro ju alltid i viss mån siare. Deras

blick drager fram romantiska drag ur den mest aflägsna forntid

eller når utan bäfvan ända till den fjärran liggande framtid,

hvilken skall förverkliga deras skönhetsideal; att bekvämt

anpassa sig efter nutida, alldagliga förhållanden lämpar sig

ej för diktare. Dagen efter förutnämnda artikel synts i

tidningen uppsökte Rudolf sin vän Kolnos.

Den våning, den konstälskande adelsmannen bebodde vid

Kokrwratring, utgjorde i och för sig nästan ett poem. De

höga, rymliga gemaken voro fyllda med en massa konstskatter —

målningar af berömda mästare, statyetter, antika möbler,

dyrbara tyger, mattor och väggbonader, praktfat och vapen,

hundratals saker i porslin, ädla metaller, elfenben och brons, preciösa

och smycken i emalj och blixtrande stenar, medeltida

manuskript med färglagda initialer — vid sidan af dagens ännu

ouppskurna litterära nyheter. Men allt detta var ej

musei-mässigt uppradadt i montrer; man märkte, att det var ämnadt

att pryda ett bebodt hem.

Grefve Kolnos kom med framsträckta händer sin gäst

till mötes.»God dag, Rudolf! Roligt se, att du ej glömt bort

mig!»

Trots den stora skillnaden i ålder »duade» de båda männen

h varandra.

Till det yttre tillhörde Kolnos samma typ som Dotzky.

Samma långa, smidiga figur, samma ädelt skurna profil och

till och med samma spetsiga helskägg, endast med den skillnad

att det ena var svart, det andra hvitt som snö.

»Bra, att jag träffar dig ensam», sade Rudolf, »jag vill

nu åter för dig lätta mitt hjärta och bedja dig om råd.»

»Helt och hållet till din tjänst, min gosse. Kom och

sätt dig . . . här i mitt lilla arbetshörn — där är det trefligast.

Alltså, du önskar mitt råd för att återigen icke följa det ?. . .

Åh, protestera icke. Du kommer nog ihåg, att jag afrådde dig

från riksdagsmannakandidaturen — och hvem gick väl dit för

att få det tvifvelaktiga nöjet att sedan nödgas säga ja och

amen till allt, hvad partiet önskar . . . Din goda tur har räddat

dig ...»

»Förlåt! Jag hade ej låtit draga upp mig som en

speldosa — min egen melodi hade jag spelat. Denna plan har

emellertid tills vidare gått om intet. Och nu har jag försökt

ett annat medel för att göra mig hörd ...»

»Ja, genom tidningen — jag har läst din artikel af

gårdagen. Allt hvad du där yttrar är ju sannt, men ...»

»Sanningen bör man alltid säga — då får det ej finnas

något ’men’ ...»

»Du har rätt. Mitt ’men’ var ej heller riktadt mot dig

utan mot samhället; man vill aldrig lyssna till sanningar,

hvilka kunna rycka en ur ens bekväma ro.»

»Dessa ökade militära skatter, denna ständiga osäkerhet,

denna allmänna värnplikt, detta världskrig, hvilket hänger öfver

oss som ett Damoklessvärd — allt detta kallar du bekvämt?»»Det, man är van vid, är alltid bekvämt. Man har

inrättat sig därefter; man har sina intressen knutna därvid...

I vårt på krigets idé grundade samhälle är fredspredikanten

den värsta fridsstörare. Men — redan återigen säger jag ’men’

— du har handlat rätt. Din artikel gjorde mig glad. Och ju

mer de andra kritiserade densamma, desto gladare blef jag.

Om du vill lyssna till mitt råd: Håll fast, håll fast på den

väg, du slagit in på! Detta är väl alltid svårast. . . men jag

väntar mig denna kraft af dig.»

»Tack. Det blir i alla händelser ej lätt att vara

ståndaktig. Det var därför jag ville beklaga mig.»

»Hvem eller hvad beröfvar dig modet. . . Tviflarna?»

»Icke andras tvifvel — utan mitt eget.»

»Hur? — Du tror icke själf fullt och fast på, hvad du

säger?»

»Jo, min öfvertygelse är lika djup som klar. Jag tviflar

endast på möjligheten att väcka massorna ur deras apati. Dessa

massor ser jag ligga framför mig som klippor. I handen

håller jag en lansett — och därmed skola nu dessa berg

förflyttas? Äfven om jag i stället för lansetten höll luntan till

en mina i handen — hvarest skulle man anbringa densamma?

Utan bild: Hvar skall man börja för att kunna öfvervinna

världens fördomar — de ha ju vuxit så fast samman med

hvarandra. Och hvar skall man börja för att kunna förjaga

världens olycka? Denna olycka innefattar ju ej endast krig, utan

allt slags elände, andligt mörker, hjärteråhet, last — dessa

tre fördelade bland alla samhällsklasser. Därför kan man aldrig

hoppas på någon befrielse genom klasskamp. Jag menar,

att...»

Rudolf blef af bruten. Betjänten anmälde en ny gäst:

»Hofrådet herr doktor Bland».

»Bed honom stiga in!»Kolnos reste sig och skakade vänligt hand med den

inträdande, en välmående, allvarlig man på omkring femtio år.

Sedan presenterade han: »Riksdagsmannen doktor Bland —

grefve Dotzky. Herrarne äro ju kolleger. .. d. v. s. icke

heller kolleger, utan, hvad mer är: meningsfränder.» Kolnos

förtydligade detta sitt uttalande genom att hänvisa på, att doktor

Bland — en af det liberala partiets ledare — anslutit sig till

den afdelning af freds- och skiljedomsföreningen, hvilken

nyligen bildats i österrikiska riksdagen, samt att han som dess

representant komme att besöka den förestående konferensen i

Rom. »Och», tillade Kolnos, »i grefve Dotzky ser ni

författaren till den antimilitära artikel, hvilken ...»

»Ah», af bröt doktorn, »är ni samme grefve Dotzky, som

vid valen . . .?»

»Föll igenom? Ja, det är jag, herr doktor, kan därför

tyvärr ej göra några anspråk på titeln af kollega. Desto mer

intresserar det mig, att vi äro meningsfränder ... Ni ämnar

alltså på nyssnämnda konferens bekämpa militarismen?»

De tre herrarna satte sig nu, och Kolnos pekade med en

inbjudande rörelse på ett bredvidstående rökbord. Bland tackade

och tände en cigarett. Därvid riktade han genom de

guld-bågade glasögonen blicken med intensiv uppmärksamhet på

Rudolf, och hans redan förut allvarliga min antog nu ett än

strängare och viktigare uttryck.

»Hrn . . . alltså, ni har skrifvit den där artikeln?. . . jag

kommer nu ej riktigt ihåg innehållet. . . men den fråga, ni nyss

ställde till mig, visar, att ni hyser en något oriktig uppfattning

angående min tillämnade resa till Rom. Mot militarismen,

sade ni, eller hur?. . . Nej, för all del . . .»

»Hvarför i all världen ämnar ni då deltaga i

konferensen?»

»Ack ja, — om jag skall säga sanningen, så har jagredan länge önskat att få se Rom — likaså min fru . . .

Konferensen blir dessutom helt säkert ganska intressant. . . Och

för fred kan man ju alltid ifra —, men man måste

naturligtvis alltid strängt hålla på fosterlandets beväpning. . . Det

kan ju för en allvarlig politiker aldrig bli tal om evig fred

och dylika galenskaper ...»

»Hvad i all världen, skulle nu äfven jag vilja fråga»,

inföll Kolnos, »har ni då på en fredskonferens att göra?»

»Åh, man kan uträtta mycket... I all synnerhet måste

man, om några farligare frågor, såsom t. ex. den

elsass-lothringska eller den irredentistiska, skulle komma före, i rätt

tid söka hindra de politiska agitatorernas eventuella

uppvig-lingsförsök. I fråga om gränserna de olika staterna emellan

måste »status quo» bibehållas. Den, som önskar upprätthålla

freden — och det gör väl i allmänhet hvar förnuftig

människa och i synnerhet vårt parti — måste vaka öfver att

staternas områden icke förändras, att nationerna afhålla sig

från all eröfringspolitik och endast vidtaga de militära åtgärder,

som erfordras för att kunna segerrikt afvärja de andras angrepp.

Vore trippelalliansen ...»

»Hvilka andra?» afbröt Kolnos. »Om nationerna afhålla

sig från eröfringspolitiken, hvar finns då angrepp att afvärja?»

Men Bland låtsades ej märka denna invändning, utan

af-slutade den påbörjade meningen:

»Vore trippelalliansen icke så stark, skulle fransmännen

genast börja krig; äfven mot kosackernas stridslystnad måste

man hålla sitt krut torrt.»

»Och med dessa åsikter» — utropade Rudolf — »är ni

medlem af den interparlamentariska föreningen för fred och

afväpning?»

»För fred och skiljedomstol — icke afväpning. DettaDet är opatriotiskt, illojalt och

ord få vi ej ens nämna,

orimligt.»

»Men», inföll Kolnos, »om man låter en skiljedomstol

afgöra alla mellanfolkliga tvister, hvarför behöfvas då dessa

öfverdrifna rustningar? Aro icke dessa då snarare orimliga?

Öfverensstämma desamma med de s. k. liberala ideerna?»

Bland blef icke svaret skyldig.

»För det första ligger ju inrättandet af skiljedomstolar

ännu i framtidens sköte — desamma skulle dessutom aldrig

komma till användning, då det gällde staternas ära och

lifs-intressen — och hvad beträffar dessa öfverdrifna rustningar,

ja, där ha ni fullkomligt rätt, mina herrar: de ruinera

nationerna — däremot måste man protestera. Vi liberaler äro

också alltid redo att med all kraft bekämpa desamma. Vi

fordra städse noggrann redovisning öfver därtill anslagna medel;

vi söka reducera dem så mycket som möjligt för att skona

ekonomin. Och vid de årliga budgetdebatterna höjer städse

en af oss sin röst för att fördöma militarismens osunda

utveckling. Ordet militarism betecknar ju just — i motsats till

militär — en utväxt, en otillbörlig maktställning ... på samma

sätt som klerikalism i förhållande till kyrka eller religion. Vårt

parti bekämpar därför också klerikalismen, men icke kyrkan

eller religionen. Denna är lika nödvändig för folket som

militären för staten.»

Kolnos var nära att säga: »I all synnerhet, närman har

den ene sonen i krigsskolan i Wiener-Neustadt och den andre

i Weisskirchen.» Denna idéassociation visade sig endast i

hans fråga:

»Hur står det till med edra båda söner, herr hofråd?»

»Jo tack, de må bra. De gläda sig i alla händelser redan

mycket åt sin portepé .. .; de skulle minsann ej vilja höra

talas om antimilitarism 1 Den äldste utexamineras redan in-stundande sommar — det blir en något till stolt känsla, i

synnerhet för hans mamma.»

Rudolf reste sig.

»Käre vän», sade han till värden, »jag måste nu tyvärr

taga afsked.»

Kolnos höll honom emellertid kvar. Man språkade

ytterligare en kvart om skilda saker, hvarvid Rudolf visade sig

ytterst tillbakadragen och ordkarg; så reste sig hofrådet för

att taga afsked, och Kolnos sökte ej kvarhålla honom.

Då Bland gått, vände Kolnos sig till Rudolf sägande:

»Min käre Rudolf, jag märkte nog, att du blef ond.

Men hvarför bemötte du icke hans yttranden?»

»Just därför? Ingenting kan så tillsnöra strupen som

vrede. Och skulle jag väl kunnat förmå mannen att öfverge

sina inrotade åsikter? Inför ett stort auditorium eller i

riksdagen kanske jag för de andras skull svarat honom; kanske

jag äfven då talat för döfva öron. . . Men här — hvartill

skulle det tjänat? Jag skulle dock aldrig fått honom att inse,

att han är en af dessa så vanliga naturer, hvilka säga sig vara

framtidsmänniskor men i själfva verket söka hämma all

utveckling — dessa s. k. liberaler, hvilka förneka friheten och

städse söka kompromissa. Det är afskyvärdt. . . Nej, tacka

vill jag då de afgjordt konservativa — de vandra åtminstone

den väg, de stakat. Men dessa andra, de utbasunera, att de

gå åt vänster, men snegla åt höger och röra sig egentligen

ej ur fläcken; de söka till och med hålla tillbaka de verkliga

vänstermännen . .. Och så kloka de tycka sig vara sedan,

dessa frihetshjältar, hvilka så väl förstå att vända kappan efter

vinden och underkasta sig allehanda fjättrar och ok . . . De

taga nog filen i sin hand, men de använda den icke; bullret

skulle kunna inverka störande på högsta ort, och dessutom,

fjättrar och ok äro ju under nuvarande omständigheter ganskanyttiga saker . . . Kanske man skulle kunna göra dem något

lättare — men tillsvidare äro desamma nödvändiga för folket.»

Kolnos skrattade. »Så ifrig du är! . . . Jag vill ju ej

taga Bland och hans meningsfränder i försvar, men du får väl

medge, att man, äfven om man uppriktigt vill framåt, dock

bör iakttaga en viss försiktighet. Utveckling är — det lär

oss naturen — en mycket långsam process ...»

»Som om vi icke visste det. Men vi veta också, att

det helas omärkliga utveckling är en följd af hvar enskild

liten dels hastiga förändring. — För öfrigt, jag kan ej anpassa

mig efter alla dessa nutida förhållanden — jag måste bryta,

öppet bryta med människorna 1»Ur Marthas dagbok.

Januari 1892.

»När sol gått ned, är dagens saga slut.» Det var med

anledning af dessa ord, jag meddelat Rudolf mitt beslut att ej

fortsätta min lefnadsbeskrifning.

Men det oaktadt har jag nu återigen tagit fram ett häfte

för att göra nya anteckningar. Det är ju icke mitt eget, utan

mina barns öde, som egentligen bör utgöra föremål för de

samma; det är deras själslif, jag vill söka skildra. Jag fruktar,

att mina barn icke äro lyckliga. Då jag afslutade min bok,

hade vårt lif inträdt i det skede, som i romaner och

skådespel anses kunna garantera en lugn, välsignelserik framtid, en

lysande ställning, en arfvinges födelse, en förlofning. Jag blef

själf dårad däraf; jag yttrade mången gång, att mina barns så

säkra lycka skulle förljufva mitt lifs afton.

Ack, det är ju icke fråga om min afton. Jag beklagar

endast, att deras lifs middagshöjd icke blef så klar och

molnfri, som jag en gång hoppades.

Min stackars Sylvia . . . hennes man är henne otrogen;

hela sta’n vet det. Han har köpt sin älskarinna en egendom;

han söker ej ens hemlighålla sina besök hos henne. Och

Sylvia visar sig icke det ringaste svartsjuk — ett bevis, attDelnitzky är henne fullkomligt likgiltig, ja, kanske till och med

förhatlig. Alltså ensam, ensam! Hon har icke anförtrott sig

åt mig, emedan hon icke vill bereda mig sorg. Tror hon då

verkligen, att jag icke märker hur glädjelös hennes tillvaro ärr!

Och så Rudolf... han bär på ännu större bekymmer;

han har — »denne olycksalige Atlas» — tagit hela världens

olycka på sina skuldror. Vår tids elände smärtar honom; dess

laster uppröra honom; dess oförstånd förargar honom; dess

råhet inger honom afsky. »Men», yttrade jag i går till honom,

»lägg då i andra vågskålen allt detta ljusa, vackra, goda, som

äfven finnes och hvilket dagligen når en allt större

utbredning! "Framtiden tillhör det goda’, brukade Tilling säga . . .

och du bidrager ju att förverkliga denna framtid. Bör du

icke då känna dig tillfredsställd?» Han skakade på hufvudet:

»Hittills har jag icke uträttat någonting — jag kommer ju

aldrig från förberedelse till handling — en slåtterkarl, som

städse blott slipar lien, en tecknare, som aldrig gör annat än

formerar sitt ritstift...»

Han öfverdrifver; han har redan handlat. Men han har

mött yttre hinder, de andras passiva och aktiva motstånd. Så

var det med hans kandidatur... de valde honom icke; likaså

med hans resa till Berlin, hans samtal med Bismarck . . .

Järnkansleren afvisade honom, liksom han förut gjort med

riksdagsman Biihler och prinsen af Oldenburg: »På afväpning finge

man ej tänka, allraminst i Tyskland, där man måste försvara

sig åt två håll.»

Emellertid har jag äfven antecknat glädjande saker i mitt

»protokoll». Ack, hvarför kunde ej Fredrik få upplefva allt

detta? Han hade helt säkert anslutit sig till fredsföreningarna

och kongresserna. Det vill Rudolf icke göra. Men genom

den korrespondens, jag för med meningsfränder i alla länder,

står jag emellertid städse i förbindelse med fredsidéns förnämstamålsmän; mitt »protokoll» återspeglar också de olika

växlingarna inom denna framåtgående, men af samhället så

förhånade eller ignorerade rörelse.

Och jag märker hur den åsikten, att våld måste vika för

rätt, blir allt allmännare, tränger in i allt högre kretsar.

»Böljorna måste slå högt», yttrade nyligen Björnstjerne Björnson

vid ett folkmöte i det fria inför en åhörareskara af tiotusen

personer; »fredstankens böljor måste slå så högt, att skummet

äfven yr in i våningen en trappa upp.»

Huruvida de kunna nå in i kungaborgen? Man påstår,

att det är omöjligt, emedan dynastierna hvila på den väpnade

makten. Men »man påstår» ju så mycket här i världen!

Till det nyaste, jag infört i mitt »protokoll», höra

sammankomsterna i Rom: den interparlamentariska konferensen i

Rom (med beundransvärd energi iscensatt af riksdagsmannen

B. Pandolfi) och den tredje världsfredskongressen. Officiellt

mottagande på Kapitolium. De båda föreningarna ha beslutat

att inrätta hvar sin centralbureau i Bern. Tanken förverkligas

mer och mer. De enskilda sluta sig samman; man så att

säga förtätas. Så bildas planeter och likaså — institutioner.

Kolnos, hvilken jag nyligen visade mitt »protokoll»,

yttrade: »Min kära optimistiska väninna, ni sammanför där alla

de framgångar, er älsklingsidé rönt i världen, men nämner

intet om motgångarna. Er samling omfattar endast en

tusendel af hvad man verkligen tänkt, talat och gjort. Angående

de öfriga 999 tusendelarna ger ert "protokoll’ ingen

upplysning — och de bestämma resultatet.»

»Ja, i dag — men sedermera? — Millioner snöflingor

begrafva den första lilla marsviolen . .. Hvem vinner till slut?

Fråga våren, och den skall svara: Violen.»

» Optimist!»

»Ni sårar mig icke med denna benämning.»»Det var ej heller min afsikt.»

»Men detta namn passar ej heller in på mig. Detta ord

innebär, att man endast ser det goda, men är blind för allt

ondt, som finnes. Jag ser bäggedera — Ormuzd och

Ahri-man. Striden dem emellan fortfar ju ännu. Men i denna

lilla bok äro endast Ormuzds segrar upptecknade — och detta

endast på ett område . . . Han segrar ju äfven på så många

andra. Så har han till exempel jagat bort grottmänniskorna

och i stället gifvit oss sådana som Kolnos.»

»En klen vinst», var min väns skämtsamma svar.

*

Böcker ha städse spelat en stor roll i mitt lif. Hur

mäktigt ha ej i min ungdom Darwin och Buckle inverkat på

mig och nyligen äfven Tolstoi med sitt arbete »Guds rike

är inom er» ! Dylika böcker äga för mig värde, icke endast

som vetenskapliga och litterära nyheter; facklor likna de,

facklor, hvilka plötsligt sprida ljus öfver stora, förut mörka

områden. Och de, hvilka svänga desamma: helgjutna karaktärer

med ljusfylld själ. . .

För en tid sedan kom jag händelsevis att läsa en broschyr,

hvilken gjorde mig förvånad — gladt förvånad. Det som

väckte min uppmärksamhet var egentligen icke hvad

författaren skrifvit, utan att han vågat skrifva sådana ord, att det fanns

en, som var nog ädel, nog modig att — äfven om det skulle

kosta honom hans ställning — öppet uttala det, som fyllde

hans efter sanning trängtande inre. Endast ett litet tunnt

häfte: »Allvarstankar» af Moritz von Egidy. Boken väckte

stort uppseende. Egidy, öfverstelöjnant vid preussiska

husarerna, har nu erhållit afsked. Och nu — kommer han att

äga kraft nog därtill? Ämnar han helt ägna sig åt sin

uppgift att söka omdana sig själf och samhället, att söka för-verkliga innebörden i dessa ord: »Religion icke endast i lifvet

— själfva vårt lif religion.» Den första broschyren

efterföljdes snart af flera. Han fullföljer nu med allt större

konsekvens sina första idéer. Tankens horisont vidgar sig.

»Viljans allvar» blir allt större. Det är en lust och glädje, att

sådana människor finnas. Jag skulle vilja jubla . . .

Glädje, jubel? Har jag, den sköflade, skrifvit dessa ord?

Är det då möjligt, att något numera kan uppväcka min glädje?

Mänger sig ej i hvarje glad känsla denna sorgtyngda tanke:

Han finnes icke mer, han kan ej dela min fröjd. . . Världen

må gestalta sig hur härlig som hälst, rikedom och lycka må

flöda liksom ur ymnighetshorn — detta svarta intet, hvilket

gömmer det käraste, jag ägt, blir dock städse för mig tomt

och mörkt... en bottenlös afgrund. Liksom man kastar en

sten i djupet för att höra när den når botten, så låter jag

mången gång mina känslor — sorg och glädje — stiga ned

i grafvens djup och står sedan och lyssnar . . . »Fredrik —

hvad säger du om denne Egidy?» — Intet. Stum — för evigt.

>.Kära Martha», sade mig nyligen en gammal kusin, »jag

förstår dig icke . . . Städse finner jag dig fördjupad i tidskrifter

och böcker, och allt nytt, som dyker upp i världen.

Litteratur, uppfinningar, politiska och sociala rörelser — allting

känner du till, allting intresserar dig, det må vara aldrig så

illusoriskt. — Men på samma gång påstår du, att du gjort upp

räkningen med lifvet. Hvadan denna motsägelse? Vid vår

ålder har man ju också mycket riktigt gjort upp räkningen

med lifvet, äfven om man ej erfarit sådana sorger som du.

Då står ju endast ett intresse åter: barnen och barnbarnens

öden.»

Min kära kusin är 70 år gammal, och jag hör verkligenallt annat än gärna, att hon säger, »vid vår ålder»; jag är ju

omkring tjugo år yngre än hon. För öfrigt intresserar hon

sig lifligt — utom för sina barn och barnbarn — äfven för

en hel massa andra saker såsom små negrers och kinesers

omvändelse, underverken vid Lourdes, återställandet af påfvens

världsliga makt och dylikt. Jag antydde detta i mitt svar.

»Ja», sade hon, »relichionen (våra särskildt fromma uttala

ordet så), det är någonting helt annat.»

»Tycker du det? Jag tycker, det är samma sak . . . Det

är ju denna samma längtan att kunna känna, kunna verka för

något större, något högre än för sina egna och sina barns

närmast liggande intressen.»

»Men kära barn (å la bonne heure, det hör jag hellre

än »vid vår ålder»), hur kan du endast jämföra — denna

jordens fåfänglighet och flärd och den eviga saligheten?»

Jag talade om någonting annat. På samma sätt brukade

jag i min ungdom göra, när tant Marie började variera sitt

gamla tema om »bestämmelsen». Min kusin skulle i alla

händelser ej förstått mig, om jag för henne sökt klargöra, att de,

hvilka intressera sig för idéer, uppfinningar, politiska ocb

sociala strömningar, äfven äro besjälade af denna samma längtan

efter salighet, lycka och »frälsning»; de hoppas att redan på

denna sidan grafven nå paradiset eller åtminstone att kunna

öfvervinna all den nöd, hvilken för så mången skapar ett

helvete på jorden. Detta är väl i lika hög grad »relichion».

Ack, att ett och samma ord så ofta skall beteckna så vidt

skilda saker! Det orsakar så ofta missförstånd; det är skuld

till, att vi så ofta bedöma hvarandra orätt. Religion kallas

äfven detta: att känna det som en inre plikt att uppträda till

det godas, det rättas, det heligas försvar. Att med hela sin

själ hålla fast vid allt, som är fylldt af evig skönhet,

himmelsk glans, vördnadsbjudande storhet. Och att städse på alltsätt söka bekämpa motsatsen till allt detta, allt fult, allt mörkt,

allt lågt och särskildt människomas råhet. Om man då till

på köpet afgifvit ett heligt löfte (jag har ju svurit att fullfölja

Fredriks uppgift 1), bör man vara dubbelt religiös, liksom en

af ett klosterlöfte bunden troende måste vara dubbelt from.

Och så följer jag alla fredsrörelsens växlingar och är jämte

Rudolf och genom honom i ständig beröring med alla krigets

bekämpare — det är min mission.

*

Jag erhöll i dag med posten följande bref:

»Berlin 12.x. 92.

Ni närnnes bland målsmännen för den rörelse, hvilken

skall föra mänskligheten uppåt, hvilken skall förverkliga

kristendomens ideal. Jag anser det vara min plikt att

vördnads-fullt närma mig er och be er räkna mig till dem, hvilka med

hela sin kraft sträfva mot de högsta mål. Flela mitt lif ägnar

jag åt den uppgiften att söka upprätta ett gudsrike på jorden,

att söka förverkliga kristendomen. Därmed förstås goda

människors alla sträfvanden.

Jag är genomträngd af idealismens sanningar, men är

ingen fantast. Ni har att göra med en »människa». Utan

fruktan skall jag vandra den väg vidare, som jag stakat. Ju

mäktigare vårt framryckande är, desto verksammare; ju mer

målmedvetet, desto mer välsignelsebringande; ju mer liktidigt

utefter hela linien, desto mer genomgripande blir resultatet.

Nu alltså måste »något hända». Jag är fullkomligt

öf-vertygad (ordet »tro» vore mig icke tillräckligt) om, att vi

stå framför den port, hvilken både skiljer oss från och en

gång skall föra oss in i fullkomlighetens tidsålder. Att medkraftig hand fatta tag i dörrklinkan, synes mig vara en

uppgift för alla dem, hvilka Gud gifvit förmågan.

M. v. Egidy,

f. d. öfverstelöjtnant.

Detta oväntade budskap gjorde mig mycket glad. Ja,

det måste, det kommer att hända något. Det gäller endast

att kraftigt gripa fast i den där dörrklinkan, och porten går upp.

XIV.

Två dagar efter förut omtalade middag sammanträffade

Sylvia åter med Hugo Bresser. Denna gång i Marthas lilla

m ottagningssalong.

När hon steg in i afsikt att, som hon ofta gjorde, prata

bort en stund af förmiddagen med sin mor, fann hon denna

i Rudolfs och Hugos sällskap. Den sistnämnde reste sig hastigt

och bugade sig för Sylvia. Hans häftiga yttre uppträdande

uttryckte en viss förvirring; hans ansikte skiftade oupphörligt

färg. Eller var det endast Sylvia, som tyckte så — och

detta kanske just därför, att hon själf kände något liknande

förvirring? Det var ingen oangenäm känsla — tvärtom . . .

Hon omfamnade sin mor, skakade hand med de båda

unge männen och satte sig. Bresser gjorde nu min af att gå.

»Nej, nej, för all del, min käre vän», motsatte sig

friherrinnan Tilling, »stanna kvar! Vi tre äro så ofta ensamma,

och Sylvia deltager säkerligen gärna i det samtal, som nyss

blef af brutet.»

»Så? Hvad var det ni talade om?»

Hugo slog sig ned på sin förra plats och svarade:

»Vi talade om diktarens kall. Man har varit nog vänlig

att leda samtalet in på mitt område.»»Ni framställer saken orätt, Bresser!» utropade Martha,

»Rudolf ordade vidt och bredt om världens politiska och sociala

tillstånd, om sin längtan att där verksamt kunna få ingripa,

och det var ni, som däremot uppställde det påståendet, att

världen icke går att omdana, förrän den är omdiktad, och på

detta sätt kom samtalet in på skaldekonsten.»

»Det är ju i grund och botten», anmärkte Sylvia, »samma

samtalsämne, som den där ovädersdagen ...»

Rodnande tystnade hon. Hade hon bort tala om

nyssnämnda dag och därigenom visa, att hon så noga erinrade

sig allt, som då händt? Hade hon bort utsätta sig för den

tacksamhetens blick, som nu mötte henne ur Hugos ögon?

Hon drog sin hand ur muffen och luktade på en halfvissnad

violbukett, som låg däri.

Nu tog Rudolf till ordet:

»Jag svarade, att konsten icke kan åstadkomma några

omhvälfningar i kulturen. Ett landskap förändras genom

vulkaniska utbrott, genom öfversvämningar — men icke genom

blomsterodling.»

»Blomsterodling!» utropade Bresser, »som om konsten

endast vore en oskyldig lek — som om icke äfven den då

och då liksom glödande lava framströmmar ur

människosjälens djup ...»

»Ni är verkligen ganska exalterad», inföll friherrinnan

Tilling skrattande, »i all synnerhet, när jag tänker på, hvilken

naturlig, prosaisk, nästan ’torr’ karaktär min gamle vän, er

far, är.» — Med afsikt sökte hon på detta sätt af kyla Hugos

häftiga temperament. Hon hade lagt märke till, med hvilket

intresse hennes dotter betraktat honom och hon erinrade sig nu,

att Rudolf på Sylvias bröllopsdag ju omtalat, att Hugo då

rest, emedan han älskat Sylvia.

»Ni tycker, att jag är öfvcrspänd, ärade fru friherrinna?Får då en man i min ställning vara fullt prosaisk? Min far

är läkare, och jag är däremot — att det då icke skall finnas

någon blygsam benämning på vår konstgren 1 Utan att synas

anspråksfull, kan man säga: "Jag är bildhuggare, musiker’ . . .,

men "Jag är diktare’, det låter så egenkärt — ty detta ord

innebär icke endast själfva verksamheten utan äfven, att man

fullkomligt behärskar densamma . . . Och då jag ännu befinner

mig så långt, ack, så gränslöst långt från detta mål, har jag

ej rättighet att kalla mig diktare — nej, låt oss i stället säga:

ordciselör, drömtämjare ...»

»Tämjare är också ett segervisst begrepp», sade Sylvia.

»Nå, äfven denna benämning tager jag tillbaka. Det är

ju sant, drömmarna behärska snarare mig än jag dem. . .

Idéer, tankar tränga sig på mig... de ropa efter form —

de lämna mig ingen ro, förrän jag tvungit dem fram på

papperet...»

»Och på detta sätt söker ni "omdikta’ världen?»

»Med afsikt? Planmässigt? Nej. Kulturens genius

omdanar af sig själf världen — den endast tvingar konstnären

att — utan att denne själf märker det — ditfoga några

bygg-nadsstenar.»

»Ingenting sker af sig själft», inföll Rudolf. — »När jag

ännu var publicist och hoppades att få redigera en stor

tidning, hyste äfven jag sådana planer som ni, grefve Dotzky;

då ville äfven jag medverka till världens reformering. Denna

min önskan har fullständigt försvunnit, sedan jag börjat ägna

mig åt lyrisk och dramatisk skaldekonst. Kanske också

därför, att jag aldrig numera läser dessa tråkiga tidningar, icke

alls intresserar mig för dagens händelser, utan i stället

fördjupar mig i gamla och nya tiders skaldeverk. Kring mig

har bildats en fullständig fantasiens värld, befolkad af tusentals

olika gestalter: Gudar, hjältar, konungar, féer, helgon —gestalter, hvilka väckts till lif i en Homerus’, Dantes,

Shake-speares, Corneilles, i en Goethes hjärna. För att icke tala

om de nyare och nyaste författarne — och jag har läst all

modern litteratur, äfven den ryska och skandinaviska. Och

det är icke endast dessa diktade karaktärer, hvilka fängslat

mig — det är äfven diktens tekniska sida, stiliseringen,

språ-kets musik, ordets konstnärliga behandling. . . Det är detta,

som hänför mig. Att kunna tillägna mig detsamma, fyller mitt

inre med nägot af konstnärens glödande äregirighet. —

Skönhet, skönhet! Du synes mig vara högsta uttrycket för vår

genius . . . Det, man förmår frånkämpa skönheten, riktar,

förädlar oss själfva och hela vårt släkte ... På detta sätt kan

äfven den enskilde konstnären — endast han ger sig helt hän

åt sitt kall, endast han däri inlägger kraften af sin kärlek —

verkligen öka kulturens skatter, höja sig själf och samhället

och sålunda medverka i människoandens omdaningsarbete

bättre än genom alla dessa politiska, ekonomiska och sociala

åtgärder och spekulationer. Jag kan icke ens uttrycka, hvilken

likgiltighet, för att icke säga ringaktning, jag hyser för all

denna småaktighet... Se endast i det så kallade offentliga

lifvet — hvilka begränsade intressen, hvilken ytlighet, hvilket

fult och uselt stridssätt. I politiken kunna möjligen de

väldiga karaktärerna verka estetiskt. Därför dyrkar man en

Napoleon eller en Bismarck ...»

Rudolf slog sig för pannan.

»Ni har öppnat en ny synvidd för mig, Bresser. . .

Politiker och konstnärer ringakta hvarandra ömsesidigt. De

förstå hvarandra icke. Deras områden äro alltför vidt skilda.

Men nu förstår jag, att de borde smälta samman. Skönheten

bör erkännas som grundprincip, icke endast inom all s. k.

skön konst, utan äfven för konsten att lefva, konsten attregera, och de, hvilka länka folkens öden, böra äfven ledas

af hänförelse — icke af beräkning.»

Martha gaf sin son en tacksam blick.

Nu anmäldes en ny gäst.

Det var grefve Kolnos. Sedan han hälsat på alla, slog

han sig ned och yttrade:

»Jag har kommit hit för att — nej, ännu icke för att

taga afsked, men för att tillkännage mitt snara försvinnande.

Den gamla reslusten har åter vaknat inom mig.»

»Ack, så ledsamt!» utropade Martha. »Då försvinner ni

spårlöst från oss och blir borta ett eller två år. — Edra resor

äro ju alltid så långvariga. — Jag saknar er städse så mycket

. . . Hvarthän denna gång?»

»Denna gång till Indien — där har jag ännu icke varit;

kanske jag äfven gör en afstickare till Japan.»

Sylvia skrattade. »Afstickare, mycket bra!»

»Vill du följa med?» vände han sig till Rudolf. Denne

skakade på hufvudet. »Men hvarför frågar jag? När man

har hustru och barn, mor och syster, känner man aldrig denna

sällsamma längtan, denna längtan till fjärran länder, hvilken

då och då griper mig och detta till och med nu på gamla

da’r. När jag blifvit riktigt trött på allt detta enahanda här

hemma, på sällskapslivets sladder och politikens kannstöperi,

känner jag ett behof af att få vederkvicka mig i en

fullständigt främmande natur, bland människor, hvilka veta lika litet

om mig, som jag om dem. Då läser jag aldrig någon

europeisk tidning; jag lämnar aldrig min adress. Då skulle man

ju genom bref kunna meddela mig nyheter hemifrån.»

Kolnos kvarstannade endast en kort stund. Han lofvade

emellertid återkomma på aftonen och då supera téte-å-téte med

Martha.»Jag måste riktigt njuta af ert sällskap nu, innan ni

lämnar Europa», hade hon sagt honom. »Ni tillhör de få

människor, med hvilka jag sympatiserar. Jag kan städse säga

er allt, hvad jag har på hjärtat.»

Strax sedan Kolnos gått, kom andra personer på visit;

det var grefvinnan Ranegg med fyra döttrar.

Bresser begagnade sig af detta tillfälle att å nyo taga

afsked, och nu sökte Martha icke kvarhålla honom.

Raneggs hörde till Brunnhofs närmaste grannar, och

familjerna umgingos mycket. Då Sylvia firat sitt bröllop, hade

grefvinnan Ranegg varit ute och rest i Italien tillsammans

med sina fyra döttrar; i annat fall hade helt säkert de fyra

vackra systrarna varit brudtärnor. Det var en sann estetisk

njutning att se dessa flickor. Alla fyra hade lång, smärt figur;

i deras sätt låg ett visst förnämt, naturligt behag. Den äldsta,

Cajetane, tjugutre år gammal, hade fint skurna, regelbundna

drag, mörkt hår och mörka blixtrande ögon. Den andra,

Christine var tre år yngre; hon hade kastanjebrunt hår. Det låg

något lifligt, något skälmskt öfver hela hennes väsen. De båda

yngsta, de adertonåriga tvillingarna Ella och Bella, voro blonda;

bägge hade milda blå ögon och små madonnaliknande

ansikten samt voro i öfrigt förvillande lika. Alla fyra voro

mycket enkelt klädda; tvillingarna buro lika, de båda äldre

däremot olika toaletter.

Grefven och grefvinnan Ranegg, som åtnjöto stort

anseende inom sällskapslifvet — han innehade en af de

förnämsta befattningarna vid hofvet, och hon var född furstinna —

hade, utom dessa förtjusande döttrar, äfven två lofvande söner,

bägge i militärtjänst. Den äldre, ännu ej fyllda trettio år, var

redan ryttmästare vid ulanerna, den yngre, utexaminerad

sistlidna sommar, löjtnant vid dragonerna.

I Wien träffades de båda damerna — Martha och gref-vinnan Ranegg — egentligen endast sällan, ty under det den

förra lefde mycket tillbakadraget, deltog den senare för sina

döttrars skull i stora världens alla nöjen — såsom hofbaler,

utflykter, danstillställningar hos ärkehertigarna och den högsta

aristokratien, amatörföreställningar och välgörenhetsbasarer —

men desto oftare var man tillsammans på landet. Martha

kände sig städse innerligt glad, när hon fick träffa denna familj,

i all synnerhet i dess eget hem.

Lifvet där erbjöd i hvarje afseende en bild af sann lycka

och harmoni. Tillräcklig rikedom, en lysande social ställning,

ömsesidig tillgifvenhet; man hade regelbunden omväxlande

sysselsättning: musik, läsning, brodering, målning, ridning,

gemensamma promenader och spel. Flickorna, så unga de än

voro, föredrogo detta landtlif framför vistelsen i Wien.

Systrarna Ranegg ansågo det snarare som en plikt än som ett

verkligt nöje att deltaga i vinterns festligheter. I Maj, när

eftersäsongen stod i sitt högsta flor, voro de alltid otåliga

att få lämna Wien och återvända till sitt kära Raneggsburg,

hvars fläderbuskar och blommande kastanjer utöfvade en så

sällsam dragningskraft på dem. Och när det närmade sig

vintern, sökte de så länge som möjligt uppskjuta inflyttningen

till Wien. De tyckte om att åka skridsko på den tillfrusna

slottsdammen och att, sysselsatta med hvar sitt handarbete,

prata bort dessa långa vinterkvällar. Före jul ville de på inga

villkor afresa; denna högtid måste firas på Raneggsburg med

den stora julgranen i biljardsalen; man trakterade då byns

barn och skänkte ortens fattiga tyger och varma, hemstickade

underkläder.

Martha var mycket gärna tillsammans med grefvinnan

Ranegg, med hvilken hon var jämnårig. I sin ungdom hade

de känt hvarandra mycket litet, ja, nästan icke alls; först sedan

några år tillbaka hade de på grund af grannskapet mellanBrunnhof och Raneggsburg kommit i närmare beröring, men

det oaktadt talade de med förkärlek om gamla tiders

händelser, om de seder och åskådningssätt, som härskat när de voro

unga. Grefvinnan Ranegg var till sina åsikter mycket mer

konservativ än Martha, men i alla händelser mycket mer liberal

än flertalet af sina jämlikar. De möttes på halfva vägen;

Marthas kanske något väl djärfva idéer, berörde den andra

sympatiskt, och den fullkomliga jämvikten i grefvinnan Raneggs

gedigna, toleranta, förnäma väsen utöfvade på Martha en

sällsam dragningskraft — trots den stora skillnaden i åsikter.

Det låg öfver hela hennes väsen något så lugnande, något så

harmoniskt — liksom i allt, hvilket är gjutet i samma, ädla

metall.

Med uppriktig glädje gick Martha de inträdande till

mötes:

»Ah, får man ändtligen återse er, mondäna varelser!»

De fyra flickorna kysste Martha på handen.

»Ja, vi äro verkligen mondäna», suckade grefvinnan

Ranegg, »i går bal hos Pallavicini, i dag hos ärkehertig Ludvig

Viktor, i morgon hos utrikesministern. . . Det är verkligen

ett ansträngande dagsarbete.»

»Nå, nå, men det roar er ju», sade Martha, »det vill säga

barnen . . . Mödrarna ha verkligen på balen en allt annat än

afundsvärd lott.»

Flickorna hade jämte Syivia och Rudolf gått till ett annat

hörn af rummet och samtalade nu högt och ifrigt; de båda

äldre damerna kunde därför språka med hvarandra utan att

höras.

»Jag kan verkligen försäkra dig», sade grefvinnan Ranegg,

»att icke endast mödrarna, utan äfven döttrarna ha föga roligt

nu för tiden.»

»Ja», instämde Martha, »detsamma har jag erfarit be-träffande Sylvia . . . Den moderna tidens ungherrar äro

verkligen så . . . Ja, jag vet ej riktigt hur jag skall säga ...»

»Använd deras eget älsklingsord: tråkiga! Kommer du

ihåg i vår ungdom, hvilken skillnad! — Hur kurtiserades icke

då de unga flickorna, något som ju dock — låt oss vara

uppriktiga — ger lifvet dess behag. Man måste »flirta» eller,

som man förr sade, passionerna måste brinna ut. . . Allt detta

har försvunnit. Våra unga män förälska sig icke numera —

åtminstone icke i våra flickor.»

»Nej, utan i stället i aktriser», inföll Martha.

Grefvinnan Ranegg fortfor: »Och att dansa — därtill

måste man ordentligt tvinga vår tids ungdom. Dessutom äro

de flesta, man träffar på, så ointresserade, så tråkiga, så

bortkomna ... De dansa några hvarf, därför att de äro så illa

tvungna, och en stor del dansar icke alls. Och på några

soiréer infinna de sig helt enkelt icke. Hur många sådana ha

icke vi redan varit med om, och hur ofta har det icke händt,

att sällskapet bestått af endast damer samt några gamla

diplomater och generaler! På] balerna finnes det ju visserligen

manlig ungdom, men den ditkommenderas. Flertalet

dansörer äro riktiga pojkar, gymnasister, theresianister. Fäder,

mödrar, döttrar och ynglingar, som knappast fått fjun på hakan

— se där de, hvilka synas i våra balsalonger. Afven unga

fruar ser man sällan där — de ha sina middagar och

spelpartier — där umgås också hellre vår herrar ...»

»Kanske kommer dansen helt och hållet att dö ut!»

sade Martha. »Det är nu en gång så — världen förändras

och vi med den.»

»Tyvärr!»

»Jag säger icke tyvärr. Plats åt allt nytt. . . Och

alltså ha dina döttrar tråkigt?»

»Tråkigt?, Nej, visst icke . . . Hör du icke hur de skämtadär borta med dina barn? — De äro, Gud ske lof, alltid vid

ett så strålande gladt humör.»

»Hur mår din mor?«

»Tack, hon är icke riktigt kry; hon har känningar af

sina åttiofem år . . . Vi äro mycket ofta hos henne. Hvarje

afton är någon af flickorna där, och ofta gnabbas de om,

hvems tur det är att gå till mormor; de gå hellre dit än på

bal. Men nu», — grefvinnan Ranegg reste sig — »måste

vi säga adjö . . . Barn, kom nu!»

»Det var ett kort besök.»

»Vi måste ytterligare aflägga öfver ett dussin visiter. —

Det kan man väl kalla ett ansträngande dagsverke, eller hur?

Jag skall emellertid snart komma och stanna en hel

eftermiddag hos dig — så få vi oss en riktig pratstund.»

»Välkommen! Vi ha ju så mycket att språka om.»

Sedan dörren stängts efter dem, utropade Rudolf: —

»Denna familj är mitt kors — det är riktigt sorgligt!»

»Men, men», sade Martha förebrående, »hur kan du

säga något sådant? Jag känner knappast några mer älskvärda,

mer aktningsvärda människor.»

»Ja, det är just det sorgliga i saken . . . Skall jag

be-höfva förklara det för dig?»

»Ja, jag är verkligen mycket nyfiken.»

»Jo, jag gaf en gång trädgårdsmästaren befallning att fälla

ett träd, hvars stam var murken. Vid nästa storm kunde det

falla omkull och kanske anställa någon skada; alltså var det

bättre att genast hugga ned detsamma. Men i detsamma jag

uttalat denna dödsdom, riktade jag blicken upp till kronan och

fick då där se ett fågelbo, ur hvilket ungarna tittade ut; de

äldre flögo oroligt rundt kring detsamma. "Vi låta det stå

kvar’, sade jag till trädgårdsmästaren, "kanske kan detsamma

motstå äfven denna sommars stormar.’ — Förstår du, hvadjag menar? I samma förhållande stå vi s. k. reformatorer

till alla dessa ruttna samhällslagar. Vi vilja sätta yxan till roten,

men i löfverket, som kröner den ihåliga stammen, ha kära,

lyckliga små fåglar byggt bo. Deres hela existens är beroende

af trädets existens. Hvad bry de sig om trädets inre

ruttenhet, så länge gröna blad smycka dess grenar? De bo och

sjunga här och fostra sina små. Och, ser du, samma intryck

erfar jag vid åsynen af en sådan familj som Raneggs . . . Hela

dess lycka, hela dess värde beror på tillfälliga förhållanden —»

»Jag förstår», fullständigade Martha, »på förhållanden,

hvilka till sitt inre äro ruttna och hvilka du vill bekämpa ...»

»Ja, och så försvåras denna min kamp. Om endast alla

grenar vore förtorkade, om det i stället för dessa älskliga

sångfåglar endast funnes vidriga maskar, då behöfde man icke

tveka att fälla trädet. Vore aristokratien fullständigt fördärfvad,

vore våra soldater vilda röfvarnaturer, hur mycket lättare skulle

det då icke vara att afskaffa adelsprivilegier och militarism!

Men när man ser en sådan familj som denna, hvilkens hela

tankevärld hvilar på gamla traditioner — liksom fågelns bo

på grenen — hvilkens söner med stolthet och glädje ägna

sig åt det militära yrket, hvilkens döttrar bygga bo på grenen

bredvid och hvilkens medlemmar dessutom äro så älskvärda,

så utmärkta som dessa flickor Ranegg (jag erkänner, att vore

jag fri, kunde Cajetane förhäxa mig), då förlorar man all håg

att förstörande eller endast störande ingripa och ...»

»Och» — inföll Sylvia — »då säger man till

trädgårdsmästaren: "Låt det stå kvar!’ I all synnerhet», tillade hon,

»om man liksom vi egentligen hör till samma fågelart.»Samma afton gick Sylvia på operan. På programmet

stod »Profeten», och häri uppträdde icke Antons älskarinna.

Sylvia brukade aldrig besöka teatern, när denna sångerska sjöng.

Hon var ensam i sin loge; hennes man hade visserligen

följt henne, men hade sedan under förevändning af ett viktigt

sammanträde åter lämnat teatern. Enligt hans åsikt var intet

så tråkigt som dessa föreställningar, i hvilka hans »älskling»

icke deltog; först genom hennes närvaro fingo de något

intresse för honom.

Försjunken i tankar satt Sylvia och njöt af det välljud,

hvilket flödade från scen och orkester. Men det var en

sorg-blandad njutning, ty hon kände sig på samma gång olycklig

— djupt olycklig. »Blott den, som längtan känt, vet hvad jag

lider», det var grundtonen i hennes stämning.

Längtan — efter hvad? Efter något nytt, efter. . . Hon

visste det icke själf; hennes tillvaro var så förfärligt

innehållslös .. . För alltid bunden vid en man, hvilken hon icke mer

kunde skänka sin kärlek, hvilken helt öppet bedrog henne . . .

Hvarför hade icke ödet beskärt henne en make med samma

vida vyer, samma djupa karaktär som t. ex. hennes bror

eller begåfvad med samma skapande, eldiga själ som — ack

nej, det var nog bäst att icke tänka på Hugo. Denne mankunde bli henne farlig. . . Det skulle bara fattas, att hon

blef kär . . .

Ridån gick ned efter första akten. Salongen upplystes.

Efter ett ögonblick öppnades dörren till Sylvias loge; det var

Bresser.

Sylvia kände sig beklämd, bragt ur fattningen. Endast med

en stum böjning af hufvudet kunde hon besvara Hugos

hälsning; hon förstod nu, att den fara, hon nyss haft i tankarna

af möjligheten att bli kär, var större än hon någonsin trott.

Med solfjädern pekade hon på en fåtölj. Hugo tackade

och begagnade sig af den på detta sätt gifna tillåtelsen.

Hon märkte mycket väl, hvilken beundrande blick han

riktade på henne, och hon ägde detta — för hvarje ung kvinna

— angenäma medvetande, att just nu se särdeles bra ut —

att vara »en beauté», som det så betecknande heter. Hon

kände sina kinder glöda; hon visste, att hon här mot logens

bakgrund i sin svarta något urringade sammetsdräkt, med dessa

blixtrande diamantstjärnor i det vågiga, vackra håret, utgjorde

en vacker tafla.

»Det förvånar mig», sade hon, »att ni icke föredragit att

gå på Burgteatern.»

»Därför att jag själf skrifver dramer, menar ni, eller hur?

För att lära mig?»

»För att hämta hänförelse, inspiration för er konst.»

»När jag önskar samla sådana intryck, går jag på operan

— musiken väcker i mitt inre en mycket högre poetisk lyft-

ning än någonsin ett skådespel. I dag har jag för öfrigt

kommit hit, emedan jag visste, att jag skulle få se er här . . .

Betrakta er på afstånd, ty jag trodde er loge skulle vara så

full af folk, att jag icke skulle vilja tränga mig på — men

ni är ensam ...» ..

»Ja — mycket», svarade Sylvia med en ofrivillig suck.»Mycket ensam?» upprepade Hugo. »Dessa båda ord

sammanför eljest icke språkbruket — lika litet som mycket

död. Och dock — det är så riktigt — det kan förekomma

olika grader af ensamhet. Icke alltid när man sitter för sig

själf — midt bland mängden kan man ofta känna sig mest

ensam. Och motsatsen till att vara ensam är att vara — på

tu man hand ...»

»Under förutsättning att de tu äro — ett.»

»Det var just hvad jag ämnat säga.» Ett ögonblicks

tystnad.

Sedan fortfor Sylvia:

»Jag skulle vilja göra er en fråga, käre Bresser. Är ni

lycklig? Är ni glad öfver edra resultat? Och har ni i Berlin

funnit någon — ledsagarinna?»

»Det är icke en, utan tre frågor, fru grefvinna. Lycklig?

Nej, jag känner mig icke lycklig. — Resultat? Ack, i mitt

yrke kan man aldrig så att säga, hvila på sina lagrar . . . Det

är liksom att klättra uppför en brant stege; man gläder sig

aldrig öfver den väg man tillryggalagt. Full af ängslan sträfvar

man högre och högre, och i hvarje ögonblick kan man riskera

att ramla ned. Och den tredje frågan ...»

»Den tager jag tillbaka — den var indiskret.»

»Nej, visst icke, men för er utan intresse. Jag vill i

alla händelser besvara den: mitt hjärta är icke i Berlin.»

Åter öppnades logedörren: — minister von Wegemann.

Sedan han växlat några ord med Sylvia, hälsade han

mycket nedlåtande på unge Bresser:

»Jaså, ni har verkligen åter kommit hem! Det var

roligt . . . Nu stannar ni väl här?... En äkta österrikare kan väl

inte jämt och ständigt flacka omkring i Preussen.»

»Jag har kommit hit på endast ett kort besök, ers

excellens.»»Tyskland och Österrike äro dock allierade», inföll Sylvia.

»Hvarför uttalar ni ordet Preussen i så hatfull ton?»

»Alldeles riktigt, vi stå i förbund, men jag kän å andra

sidan aldrig helt och hållet glömma år sextiosex, och oafsedt

politiken, hvilken jag nu kommit ifrån, vet jag af egen erfarenhet,

att man ingenstädes kan trifvas så bra som i vårt gamla Wien

och att hvar och en, som icke är tvungen att lefva utomlands,

bör stanna hemma . . . Hur mår Toni? Ar han icke här?»

»Tack, han mår bra. Han är på ett sammanträde ...»

»Ah? Och hvad gör Rudolf? Hör nu, Sylvia», tillade

han och sänkte rösten, »skulle icke ni som syster kunna afråda

er bror från hans griller?... Jag menar ju väl. . . Han

börjar väcka anstöt hos många — han kan lätt göra sig alldeles

omöjlig...»

»På hvad sätt — hvad menar ni?»

»Med sina besynnerliga idéer... I kasinot, där endast

statsmän och militärer voro närvarande, anföll han nyligen allt

bestående, alldeles som vore han den värsta socialist... Ni

kanske ej förstår mig . . . men jag stod som på nålar . . . Varna

honom!» Sedan vände han sig åter till Bresser:

»Ni har ju skrifvit ett skådespel, hvilket uppförts i

Berlin — har er far nyligen berättat mig. Jag vill hoppas det

icke är i denna moderna, naturalistiska stil — eller hur? — som

en viss kapten.»

»Om», svarade Bresser, »den vissa kapten, ni menar, har

anlag att bli en mycket framstående författare — jag gör icke

anspråk på att jämställas med honom.»

»Skulle ni verkligen vilja likna denne pennfåktare?»

»Nej, jag söker öfver hufvud taget icke att likna någon

annan. Jag säger som Alfred de Musset: "Jag dricker ur min

egen bägare, oaktadt den är liten.’»

När ridån åter gick upp, aflägsnade sig herr von Wege-mann. Hugo stannade kvar, därtill uppmanad genom ett

tecken af Sylvia.

Utan att yttra något, riktade de blicken mot scenen. I

stigande vågrytm ljöd musiken genom salongen. Denna

ömsom veka, ömsom heroiska sång, denna harpklang, dessa

brusande ackord uttryckte just hvad dessa båda unga

människobarn hade att säga hvarandra; det var en slags melodisk

tankeförening.

Under nästa mellanakt kommo andra gäster in i logen,

och nu reste sig Hugo för att gå.

När han tog afsked från Sylvia, frågade han, om han

finge äran i morgon göra henne sin afskedsuppvaktning,

emedan han som i öfvermorgon skulle resa tillbaka till Berlin.

Denna underrättelse gjorde henne ledsen; den unge

diktarens vistelse i Wien hade för henne varit liktydigt med ökade

lifsintressen.

»Verkligen? Redan så snart?» utropade hon och skakade

hand med honom. »Alltså, i morgon! Klockan half fem»,

tillade hon tystare — det var onödigt, att de andra hörde det.

*

Dagen därpå vid nyss angifna tid träffade Hugo den unga

frun ensam.

När han trädde in i hennes lilla salong, reste hon sig

från pianot; på notstället stod partituret till »Profeten»

uppslaget.

Hon hälsade på honom med tilltvingad lugn vänlighet.

Sedan de tagit plats, sade hon:

»Alltså, verkligen — ni ämnar lämna oss?... Ni tyckes

först i går afton beslutat denna plötsliga afresa?»

»Ja, fru grefvinna i går afton.» Det var tyst ett ögonblick.

»Det kommer att göra er far ledsen.»»Min far är mycket ledsen däröfver.»

Efter ytterligare en paus sade Sylvia:

»Äfven jag. . . Er bild återför i mitt minne längesedan

svunna dagar — som barn lekte vi ofta med hvarandra och

nu — jag erkänner, att jag blef mycket glad öfver att återse

er. . . och finna er så — gedigen. Allt, hvad ni berättat

mig om edra litterära försök och framgångar, intresserar mig...

Jag har fått inblick i en konstnärssjäl. . . kort sagdt, det gör

m ig ledsen, att ni reser ...»

»Om ni befaller, stannar jag.»

»Ah, jag har ingen rättighet att befalla öfver er»,

svarade hon hastigt.

Hon blef förskräckt öfver att samtalet fick denna

vändning. Kanske vore det bättre, om han reste . . . Hon gissade,

att orsaken till hans beslut just var samma fara, som nyss

föresväfvat henne.

»Ni har rättighet att befalla mig till allt! — Men, om

jag gåfve er inblick icke i en konstnärssjäl, utan i ett fattigt

människohjärta, kanske ni skulle ålägga mig icke endast att

nu afresa, utan att öfver hufvud taget aldrig mer återkomma.

Ni förstår nog hvad jag menar . . . men jag uttalar det icke,

emedan jag ej har rätt att göra så . . .»

Förargad skakade Sylvia på hufvudet.

»Ni har dock redan sagt det. . . Låt oss tala förstånd,

herr Bresserl Att ni en gång varit förälskad i mig, det vet

jag ju genom ett dåraktigt bref, som jag erhöll på min

bröllopsdag. Sedan dess ha nästan tre år svunnit... Ni har

kommit in i en helt och hållet ny omgifning; gamla

hjärte-sår äro, om också icke glömda, dock läkta . . . Försök icke

att skaka på hufvudet! Ert arbete och — hvad vet jag, det

intresserar mig icke — kanske äfven nya ömma förbindelser

taga nu er tid i anspråk. Låt oss alltså, jag ber er därom,låtsa, som vore nyssnämnda bref aldrig skrifvet, som hade ni

aldrig gjort denna antydan om forna dagar... Ni måste för

alltid glömma alltsammans . . . och för att en gång för alla få

saken slutbehandlad, förklarar jag nu på det bestämdaste, att

ni aldrig, aldrig någonsin kan hoppas något af mig. Två

ungdomsvänner äro vi och kunna fortfarande stå i samma

hjärtliga förhållande till hvarandra som förr, men intet mer.

Res således till Berlin, om er sysselsättning eller ert hjärta

kallar er dit . . . men fly icke, det ber jag. . . Det skulle såra

mig. Detta är mitt sista ord angående denna sak. Jag

kommer aldrig mer att nämna något därom. Jag förbjuder

äfven er att någonsin återkomma till densamma. Berätta mig

nu om ert senaste arbete 1»

Hon hade talat mycket fort och gång på gång rodnat.

Hugo hade icke försökt att afbryta henne. Hennes ord

— hon talade ju om hans kärlek — väckte ljufva känslor i

hans bröst; de verkade så sällsamt rogifvande — nästan som

en smekning 1

Skymningen hade fallit på. En betjänt kom in och

tände lamporna och rörde om i elden. Sedan aflägsnade han

sig åter. Lampornas sken dämpades af stora, röda skärmar;

brasan spred ett rödt fladdrande skimmer öfver mattan — en

sällsam förtrolig stämning hvilade öfver det praktfulla lilla

gemaket.

Bresser reste sig och lutade sig mot kaminen; därigenom

kom kan något närmare den unga frun.

»Jag skall lyda er i allt, grefvinna Sylvia», sade han i

vek, öm ton.

»Det är rätt.»

»Tills vidare stannar jag i Wien; här kan jag i lugn

och ro fullborda det arbete, jag börjat och angående hvilket ni

frågade mig. 1 Berlin lämna mina kamrater mig aldrig i fred.»»Hvad är det för ett arbete?»

»Ett sagodrama på vers. Första akten är färdig — jag

skall läsa upp den för er — ni skall sedan bedöma, om jag

träffat den riktiga tonen.»

»Har ni manuskriptet med er?»

»Nej, men jag skall taga hit det nästa gång, om jag

får lof.»

»Ja, i morgon.»

»I morgon, så vänligt dessa ord ljuda för mig — sedan

jag själf redan dömt mig att i morgon resa all världens väg.

Jag känner mig som en benådad.»

*

Och han kom. I skymningen liksom dagen förut.

Men nu voro lamporna redan tända, och Sylvia var icke

ensam. Friherrinnan Tilling satt bredvid henne.

När Sylvia såg den unge mannen inträda, svek rösten

henne, och hon kände hur blodet steg upp på kinderna. Hon

var glad att icke vara ensam, men hon kände sig pinsamt

berörd af den forskande blick, modern riktade på henne.

Kanske hade denna märkt, hur häftigt hon växlat färg.

»God afton, herr Bresser!» sade hon slutligen med något

osäker röst. »Har ni tagit med ert manuskript?» Hon pekade

på en pappersrulle, som hän höll i handen.

»Ja, här är det,» Han lade pappersrullen på ett bord.

»Jag lämnar den här — till benäget påseende.» Sedan gick

han fram till friherrinnan Tilling och kysste vördnadsfullt

hennes hand.

»Ert senaste arbete?» frågade denna.

Sylvia tog emellertid manuskriptet för att ge honom det

tillbaka.

»Det lyckas ej. Ni lofvade mig att själf läsa upp det.»»Jag vet icke, om friherrinnan ...»

»O, jag vill oändligt gärna höra något, som ni skrifvit

. . . Om ni lofvat min dotter att läsa upp någon af edra dikter,

låter ni väl äfven mig njuta däraf. . .?»

Men så hade han icke tänkt sig saken. Han hade hoppats

att få vara ensam med den unga frun och då genom dessa

verser få utgjuta sitt hjärtas innersta tankar. . . »Two is

company, three is none» — sanningen af detta engelska ordspråk

syntes honom ännu en gång bevisad. Att nu sätta sig ned

och för dessa båda damer föreläsa sitt nyaste dramatiska försök,

det ville han icke. Det skulle se ut, som ville han

tillfredsställa sin egen fåfänga eller önska deras kritik och råd.

Verkligheten förhölle sig till den innerliga andliga gemenskap,

han en gång drömt sig, som ett positiv till sfärernas musik ...

»Jag är en dålig föreläsare», sade han, »om grefvinnan

får tid, så kan hon ju bläddra igenom detta fragment.»

»Endast ett fragment?» frågade Martha.

»Ja, det är första akten af ett drama. Mer har jag icke

färdigt.»

»Men ni har dock gjort upp en plan till nästa akt,

eller hur?»

»Nej, den är ännu obestämd.»

Sylvia tog pappersrullen.

»Om ni icke vill läsa upp det, skall jag göra det.»

Hon satte sig och rullade upp manuskriptet.

Vid åsynen af Hugos stil erinrade hon sig återigen med

bäfvan det glödande kärleksbref, han en gång skrifvit till

henne . . . Och denna kärlek var icke död, det visste hon,

blott dömd till evig tystnad. Och på sätt och vis icke ens

det; en diktares tunga kan man aldrig binda. Det, han icke

vågar säga direkt, kan han uttala i sina dikter; alla kunna

läsa det, men endast en förstår det. Hon kände inom sig,att hon nu i detta uppslagna häfte skulle finna många tankar,

hvilka voro riktade till henne, att dessa blad till henne skulle

hviska ord om glödande varm kärlek . . .

»Ja, läs ni, fru grefvinna!» sade Hugo. »Det skall bli

egendomligt och — lärorikt att från er mun höra dessa mina

verser; jag skall då bättre kunna bedöma ordens klang, än om

jag själf läser dem . . . Alltså, om ni icke tycker det är för

tråkigt, fru friherrinna...»

»Jag?» utropade Martha lifligt. »Tvärtom, jag är mycket

intresserad — läs, mitt barn!»

Sylvia satte sig närmare lampan och började att läsa.

Hugo lutade sig tillbaka i fåtöljen, så att han satt med

huf-vudet i skuggan af lampskärmen; hans blick var oafbrutet

riktad på Sylvia, hvars minspel noga och uttrycksfullt följde

röstens olika skiftningar. Hennes melodiska stämma antog

ibland en vek skälfvande ton och höjde sig ibland till

lidelsefull styrka, men hennes framställningssätt var icke

deklamatoriskt utan afspeglade en naturlig, väl behärskad rörelse.

Med stort intresse lyssnade Martha till styckets innehåll;

med ännu större intresse observerade hon sin dotter.

Sylvia fann icke — som hon trott — i dessa verser

några särskildt till henne riktade ord, ty kärlek och dylika

saker förekommo icke, men hon fann ett språk af högre

lyftning och större skönhet, än hon någonsin väntat.

Än var detsamma kraftigt och malmrikt som klang af

trumpeter, sedan åter mildt och söfvande som vattnets

skvalpande från en af månens glans begjuten springbrunn, än

yrande gladt som mainadernas dans, än tungt och dystert som

begrafningsklockornas klämt; så växlade rytmer, så var den

ena strofen fogad till den andra i sällsamma nya

ordsammansättningar; än var skildringen af djupt glödande färg — än af

matt skimrande glans. Och denna lysande språkliga dräkt var

iouttryck för ädla vackra tankar, för den mest djärfva fantasi

och för lidelsefulla känslor. Hon kände en beundran så djup,

som endast fullödiga konstverk brukade hos henne framkalla.

— Hon kände sig högtidlig och lycklig. När hon läst sista

ordet och lät handen sjunka, med hvilken hon höll häftet,

drog hon ett djupt darrande andedrag. Hon älskade en skald

— en stor skald.

Afven Martha var hänryckt.

»Underbart!» utropade hon. »Ni har en stor framtid,

Bresser, det måste jag säga. Och du Sylvia — du läser

verkligen mycket vackert.»

De båda andra sutto stumma. Efter en stund tog Martha

ånyo till orda och frågade, hur handlingen i nyss upplästa

drama komme att utveckla sig.

»Min ursprungliga plan har jag förkastat, medan jag skref

denna akt — därför kan jag icke med bestämdhet säga hur

handlingen kommer att gestalta sig. Genom en enda versrads

tillfälliga inspiration har en hel här af nya tankar trängt sig

på mig — och dessa måste nu först mogna, innan jag kan

tänka på att fortsätta mitt arbete.»

»På detta sätt skapas alltså en dikt?» sade Martha

eftertänksamt.

»Jag tror», återtog Bresser, »att hvar konstnär har sitt

sätt att gå till väga.»

Sylvia teg fortfarande. Hon kände sig försatt liksom i

ett tillstånd af dröm, ur hvilket hon icke genom klangen af

sin egen stämma ville slita sig lös. En varm våg af lycka, men

på samma gång ängslan, genomströmmade hennes hjärta; hon

visste, att hon framför sig hade en människa, hvars hjässa var

krönt med det högsta på jorden — snille, och hon ägde

denne mans kärlek... Att få älska honom tillbaka var detmest ljufva tvång. Hans dikt hade bragt henne ur fattningen;

hennes inre befann sig i ett rus af beundran.

Plötsligt inträdde Delnitzky. Nu var förtrollningen bruten.

Sylvia for upp som väckt ur en dröm; det var som hade en

kall luftström berört hennes panna och förjagat hennes rus.

»God dag, god dag, mina vänner! ... En kyss på hand,

mamma . . . Ah, herr Bresser ... det gläder mig. — Ännu kvar

i Wien? Jag trodde ni redan gifvit er i väg till ert älskade

Preussen . . . Hör du, Sylvia, jag har i dag bjudit två vänner

till middag. . . Felsegg och Milovetz.»

»Jaså», sade hon.

Han slog sig ned i en fåtölj:

»Hvad roa ni er med? Kanske jag störde er?»

»Sylvia läste högt för oss ett drama — af herr Bresser.»

»Jaså, då har jag gått miste om något. . . Nå, kanske

vi en gång få se ert stycke uppföras på Burgteatern, eller

hur? Det är roligare än att höra det uppläsas . . . Det kan

jag icke uppfatta, eller också saknar jag tålamod.»

Hugo tog nu afsked. Då han kysste Sylvias hand,

sade han:

»Ni har icke med ett enda ord låtit mig få del af ert

omdöme, fru grefvinna. Skall jag uppfatta det som ett stumt

klander?»

Hon tryckte hans hand och såg honom rätt in i ögonen,

i det hon sade:

»Ni vet, att det är motsatsen.»

Ja, han visste det. Läsningen hade hos dem begge

framkallat en slags magnetisk växelverkan. Han hade i sitt inre

tydligt känt, att hon på sångens vingar nått samma höga grad

som han själf under sitt arbete. En förening på toppen af

Parnassen —; de hade samtidigt svalkat sina läppar i den

kastaliska källans evigt rinnande vatten . . .Dessa något öfverspända tankar sysselsatte hans hjärna,

när han nu med raska steg skyndade hem. Han ville, han

måste, det var honom ett behof att — redan i dag, hela

aftonen igenom — få skrifva. Att nu, sedan han nyss hört

första akten uppläsas af sådana läppar och med en sådan

betoning, att nu, under intrycket af denna stämning, få börja

den andra akten . . . Han ville skrifva något annat, en dikt

till — henne. Hans kärlek hade nu slagit ut i full låga;

han visste, att den var besvarad, och då hans dikt framkallat

denna förtrollning, så ville, så måste han nu i glödande ord

ge luft åt sina känslor. Han längtade att få besjunga henne,

liksom vore detta ett sätt att smeka henne, smycka henne —

i stället för med kyssar och pärlor — i rytm och rim.

Friherrinnan Tilling åt middag hos Delnitzkys. Strax

efter middagen aflägsnade sig Toni och hans två vänner för

att gå på klubben; mor och dotter blefvo nu ensamma.

Sylvia hade hela tiden varit tankspridd och tystlåten.

Afven nu måste Martha flera gånger upprepa samma fråga,

innan hon fick svar, och hennes svar voro då mycket korta

och aldrig rakt på sak.

»Kom, mitt barn — gör som under din flicktid — tag

en pall och sätt dig vid mina fötter! . . .»

»Ack, mor, den tiden är svunnen ...»

»Och äfven ditt förtroende för mig. . . ?»

»Hvad menar du .. .?»

»Jag tror, att du för mig döljer dina innersta tankar och

känslor. Det var en gång annorlunda... du brukade säga

mig allt — liksom till din bästa väninna. Din make skulle

ju nu kunnat undantränga mig; han borde nu vara din för-trogne och din rådgifvare ... I så fall skulle jag gärna draga

mig tillbaka, men ack, det är tyvärr icke så.»

»Nej, det är icke så», mumlade Sylvia bittert.

»Ser du — och detta säger du mig först i dag ...»

»Du har ju i alla fall genomskådat mig ...»

»Jag har genomskådat ännu mer . . . Kom Sylvia, gör

mig till viljes och sätt dig — här! Lägg ditt hufvud i mitt

knä! Var nu uppriktig, fullt uppriktig! — Jag ber dig så

innerligt.»

Något motvilligt lydde den unga frun; modern hade

fortfarande stort inflytande öfver henne.

»Här är jag alltså. . . min gamla plats. Kommer du

ihåg sista gången jag satt så här? Det var samma dag

som jag hemligt förlofvat mig ...»

»Ja, jag kommer ihåg — du aflade då något slags bikt

för mig.»

»Ja, bikt. Min kärlek var icke ren ...»

»Det är den icke nu heller, Sylvia. . .»

»Ack, jag älskar ju honom icke längre. Nu vet du hur

det är . . . Jag antog, att du redan länge vetat det, men jag

ville bespara oss båda obehaget af en dylik förklaring.»

»Jag varnade dig då . . . Du ville icke lyssna till mina

ord; du lät narra dig af din lidelse, du var blindt förälskad

— ’une grande amoureuse’ som det heter i alla franska

romaner. Men, jag upprepar det, din kärlek är icke ren ...»

»Och jag upprepar det: den är död.»

»Ja för Toni — och det kan jag så väl förstå. Men ...»

Sylvia ryckte häftigt till under moderns hand, som

hvi-lade på hennes hufvud.

»Du har alltså anat äfven detta?» sade hon darrande.

»Ja. . ., och jag ber dig vid allt hvad heligt är, mittbarn att icke mer mottaga denne unge man... Du är Fredriks

dotter ... I kyskhet måste du vandra din väg genom lifvet.»

Den unga kvinnans inre kom i uppror. Var hon icke

först och främst sig själf — och först i andra rummet dotter

till den eller den? Men hade äfven hon själf — om hon

också hyste den mest djupa beundran för denne unge diktare

— hade hon därför någonsin tänkt att uppoffra sin kyskhet?

Bli Bressers älskarinna — ? Denna tanke uppsteg nu för första

gången i hennes inre. Hon kände förvirring, blygsel. Det

var en tanke, som måste förjagas, som icke fick tänkas till

slut . . .

Martha fortfor:

»Din far är död — men hans lifs gärning fortlefver.

Vi tre, Rudolf, du och jag, äro arfvingar till densamma och

böra sorgfälligt vårda den. Ingen skugga får falla på vårt

namns heder, ty en sådan skugga skulle äfven fördunkla vår

sak. Men icke på grund häraf, utan för din egen skull

anropar jag dig att i kyskhet vandra genom lifvet».

»Det vill jag ju», svarade Sylvia med högburen panna.

XVI.

Tiref från Martha till grefve Kolnos.

Brunnhof medio juni 1893.

Käre vän !

Tillfälligtvis känner jag till er nuvarande vistelseort och

er adress. Ni är redan på hemväg och kommer väl nu snart

hit. Efter halftannat års frånvaro!

Ni vet icke, hvad som timat under tiden. I mitt hem

ha sorgliga, mycket sorgliga saker inträffat, och jag vill vara

den förste som meddelar er dem — därför skrifver jag nu

till er. Ni är min och Rudolfs vän — jag är säker om

ert deltagande.

Döden har hemsökt oss. Två gånger. Först min sonson

— Fredrik. Den lille var sjuk endast två dagar. Ett hårdt

slag för oss allal När ett barn dör, jordas icke endast den

älskliga lilla varelsen själf, utan äfven alla de drömmar, man

drömt om hans framtid . . . Skulle icke han, arfvingen till det

Dotzkyska fideikommisset, äfven i andligt afseende ha blifvit

min sons efterträdare och fullföljt det verk, som utgör Rudolfs

lifsuppgift? Och allt detta har på grund af några konvulsioner

strukits ur framtidens krönika!Rudolf var mycket olycklig. Beatrix, som just väntade

sin andra nedkomst, var alldeles förtviflad. Och så kom det

andra slaget. Ett missfall och — äfven Beatrix är död.

Ni kan nog föreställa er min sons sorg. Han höll sin

lilla hustru så innerligt kär — hon var ju också en liten

rar, söt tös — han begråter henne djupt. Dessa båda så

snart på hvarandra följande förluster ha gjort honom mycket

tungsint.

Men han kommer att repa sig. Hans allt var icke

Beatrix. Han är ung; jag tror att han en gång kommer att

grunda ett nytt hemlif. Men när jag nyligen yttrade något i

den vägen, afvisade han mig häftigt.

Ja, min gamle vän, nu vet ni att ni i oss kommer att

finna ett par mycket nedstämda, dystra människor. Min käre

sonson, som bar det för mig så dyrbara namnet Fredrik,

hade vuxit så fast i mitt hjärta. . . Döden, döden . . . hvilka

grymma förändringar åstadkommer den icke bland oss. Den

bryter vår lyckas fagraste blommor . . . Det dödens lie för mig

sköflat — jag tänker ännu alltjämt på år 1871 —har

egentligen härdat mig mot dess hugg, Den gången var det icke

ens hans hugg; det var icke han som lyfte armen — den

mänskliga råheten förde lien åt honom. Denna lie är ju ett

alltför dåligt, obekvämt instrument. . . Den duger ju endast för

handkraft — men det mänskliga snillet uppfinner då

skördemaskiner, hvilka tillverkas hos Krupp och konsorter. Ve öfver

denna förfärliga, grymma dårskap, som kallas krig! Den

måste besegras . . .

Åter har jag ju talat om min fixa idé. Men det är ju

ni van vid, min dyre vän. När man känner sig mycket glad

och kanske än mer, när man känner sig djupt sorgsen, flykta

ens tankar så gärna till det, som man anser högst.

Ni kommer icke att träffa Rudolf vid er återkomst. Hanhar på sin läkares inrådan rest bort — för att förströ sig, för

att söka glömma, som doktor Bresser sade. Ack, jag

fruktar, att han fått sin sorg i ressällskap. Sylvia är ännu kvar i

Wien. Äfven hon gör mig bekymmer — det skall jag

muntligen berätta er. Jag är ensam på Brunnhof. Hoppas, ni

besöker mig.»

*

Rudolf Dotzky satt på en trädgårdsterrass utanför ett hotell

i Bern; han betraktade tankfullt det af aftonsolens strålar

begjutna alplandskapet.

Rundt omkring honom utvecklade sig ett rörligt lif. En

del af hotellets gäster sutto vid småbord; andra promenerade

af och an under ifrigt samtal eller lutade sig mot balustraden

— en brokig samling från alla världens länder.

Rudolf, som vistats här sedan en vecka tillbaka, hade

icke formerat någon bekantskap. Han hade rest hort för att

få vara ensam en tid, och ensam hade han också förblifvit.

Han hade nu besökt nästan alla städer i Schweiz; Bern var

sista hvilostället innan hemresan.

Ändamålet med hans resa hade varit att söka förströ sina

tankar, men han hade snarare gjort motsatsen — samlat dem.

Den tanke, som genomkorsat, hans hjärna samma dag han

sett sin hustrus och sin sons stoft nedsänkas i grafven, denna

tanke hade under hans resa icke lämnat honom någon ro och

så småningom mognat till ett fast beslut: han ville afsäga sig

fideikommisset.

Att vara fri, fullständigt fri, att icke som nu nödgas

tjäna två, ja, till och med tre herrar: familj, umgängesvänner

och samhälle 1 Nej, hädanefter skulle han endast ha en

uppgift: att tjäna mänskligheten. Fri för framtiden, fri från det

förflutnas bojor!Fri ?. . . Som om en man någonsin kan kalla sig fri

under nuvarande förhållanden! Och dock, hur ofta nämnes ej

detta ord 1 Rudolf visste mycket väl, att fjättrar bundo honom,

från hvilka han aldrig skulle kunna frigöra sig. Han var ju

— som hvarje frisk medborgare i en militärstat — soldat.

Visserligen endast tjugoåtta dagar på året, men i alla fall —

soldat. Och i händelse af krig var han städse förpliktigad att

rycka in. »Förpliktigad» är icke ett lämpligt uttryck — att

uppfylla en plikt är ju att frivilligt utöfva en rätt handling.

»Tvingad» voro det riktiga ordet. Man har ju intet val —

man måste. Och man må af hvilka orsaker som helst hata

krigstjänsten — man måste dock fullgöra densamma. Om

man vägrar, följa fängelse och död. Och då vågar man tala

om större eller mindre frihet ? Lifegenskap och slafveri — det

var förr en del människors öde. Nu, i den allmänna

värnpliktens tidsålder, är det allas lott.

Men han ville söka lossa så många band som möjligt.

Afsäga sig fideikommisset, det vore att med ens frigöra sig

från alla förvaltnings- och representationsskyldigheter, från

bördan af alla dessa plikter, hvilka hans hittillsvarande ställning

ålagt honom och hvilka hindrat honom att ge sig helt hän

åt sin stora lifsuppgift, åt uppgiften att uppträda som lärare,

stridsman och apostel. I tal och skrift ville han söka

intressera sina medmänniskor för sitt nya samhällsideaL Det,

han själf visste, ville han söka klargöra för dem och på de

områden, hvilka ytterligare måste utforskas, ville han

åtminstone visa dem vägen. Man kan icke genast finna — man

måste först lära sig att söka.

Att afsäga sig fideikommisset — det var ingen liten

föresats. Men han kände det icke alls svårt — snarare då som

en lättnad. Som att kasta ut ballast för att kunna nå högre

rymder. »Hela konsten är», säger Goethe, »att kunna afståfrån sin (inskränkta) existens för att kunna existera (på ett

högre sätt).»

Han skulle i alla fall på sin återstående förmögenhet

kunna föra ett bekymmerfritt och bekvämt lif. De stora

summor, Dotzkyska fideikommisset afkastade, åtgingo dessutom

till att betäcka alla de förvaltnings- och

representationskostnader, som följde med egendomen, en hel stab af tjänare,

ett elegant stall, en massa festliga tillställningar o. s. v. Den

förmögenhet, han afsade sig, skulle dock aldrig kunnat

befordra hans afsikter, tvärtom, endast fysiskt och moraliskt

hindra honom att uppnå desamma. Fysiskt, emedan den tog

hans tid och krafter i anspråk, moraliskt, emedan det är

omöjligt att framgångsrikt kunna verka för sociala omhvälfningar,

för afskafFandet af medeltida institutioner, när man bygger sin

egen tillvaro på en så feodal inrättning som

fideikommissrätten.

Om Rudolf fritt disponerat öfver samma stora

förmögenhet, skulle han icke afsagt sig densamma; han skulle ju då

på lämpligt sätt kunnat använda den till förmån för sina

planer och idéer; han skulle t. ex. kunnat grunda

folkbibliotek, en stor tidning och dylika saker. Men en förmögenhet,

som oafkortad måste öfvergå till hans efterkommande — den

kunde icke gynna, endast hämma hans verksamhet.

Att det steg, han ämnade taga, skulle väcka förargelse

bland hans omgifning, och att hans jämlikar — med undantag

af den gynnade kusinen — skulle klandra detsamma, därpå

var han mer än väl beredd. Han kunde redan nu föreställa

sig hvilka anmärkningar, man komme att göra: »Har alltid

varit en öfverspänd natur, denne Dotzky. Jag har aldrig

kunnat förstå mig på honom . . . Det är i grund och botten

ej endast en dumhet — det är att svika de plikter, hans

ställning ålägger honom. — I stället för att söka fylla denplats, där ödet ställt honom, ger han sig ut i världen för

att predika revolutionära läror liksom den förste bäste

folkledare — det är i sanning en skandal!» Och andra dylika

variationer af den gamla uppmaningen: »Korsfäst honom!»

Att predika revolution var för öfrigt icke alls hans afsikt, —

man skulle endast tyda den så. Han var öfver hufvud taget

beredd på att i mångt och mycket bli missförstådd. Hans

mor var den enda, hos hvilken han var öfvertygad att möta

förståelse och sympati. Dagen därpå ville han skrifva till

henne.

Han ämnade förlänga sin vistelse i Schweiz två eller tre

månader. Här kunde han i lugn och ro fullborda det arbete,

hvilket han — liksom Egidy gjort med sina »Allvarliga

tankar» — ville offentliggöra, innan han gick ut för att

muntligen uppträda som målsman för sina idéer.

Det var icke äregirighet, som dref honom — fromhet

var det. Att veta, att man nppfyllt den högsta plikt och

därigenom lyckliggjort sig själf och andra, det är detta

medvetande, som besjälar hvar djupt religiös natur, som kunnat

förmå t. ex. en Frans af Assisi att från en rik världsman bli

asket. Sådana beslut bero icke alltid på naturliga anlag; de

vakna ofta — som ju också förhållandet .var med

Franciskanerordens stiftare — först sedan man fört en alldeles motsatt

vandel. Rudolf hade visserligen sedan sin barndom varit

medveten om, att han måste öfvertaga den uppgift, hans styffar

efterlämnat, men han hade icke på långt när varit helt

genomträngd däraf. Han betraktade alltjämt verkställandet af denna

uppgift endast som en framtidssak; nuet band honom med

hundratals andra intressen. Först så småningom, på grund af

vissa studier och genom beröringen med fredsidéns förnämsta

målsmän, greps äfven han af en allt häftigare längtan att få

ge sig helt hän åt det kall, som för honom blifvit liksom ettreligiöst behof. Han ville gå ut och predika sin tro och söka

bekämpa det, han ansåg vara fördömligt kätteri. Han ville

uppoffra sig; han kände sig fylld af andakt, hänförelse och

kärlek för detta gudaborna, som föresväfvade honom; han

af-skydde allt ondt, lågt och eländigt, som öfverallt mötte

honom; han var hvad man inom religionen brukar benämna

med ordet fromhet. Denna samma fromhet genomträngde

äfven Marthas inre.

*

Rudolf satt försänkt i djupa tankar. Men dessa sina

tankar skulle han aldrig kunnat i ord uttrycka; de voro snarare

som ett inre medvetande. Det var ingen idé — snarare då

en känsloassociation, en massa olika, med hvarandra

samordnade intryck.

Man hade just slutat »table d’hoten», i hvilken Rudolf

aldrig deltog; en massa hotellgäster strömmade ut från den

till terrassen gränsande matsalen. De flesta slogo sig ned på

en midt emot Rudolfs plats belägen, glastäckt veranda och

läto där servera sig kaffe och likörer. Särskild

uppmärksamhet tilldrog sig ett sällskap amerikanare, mest ungdomar af

bägge könen, hvilka voro ganska upprymda och bullersamma.

Dörren till salongen stod öppen, och därifrån ljöd härlig

pianomusik — det var tydligen en konstnär, som satt sig vid

instrumentet. Allt detta afbröt Rudolf i hans funderingar,

ryckte honom ur hans tankevärld. Här var ett litet stycke af

verklighetens värld, ett stycke af det verkliga nuet i motsats

till hans drömmar om framtiden, eller — med andra ord, till

hans planer för att söka åstadkomma en bättre sådan. Dessa

människor tycktes nöjda med nuet; de tycktes icke längta

efter någon bättre morgondag . . . Voro de icke kanske

förståndigare än han? Verkligheten tillhörde dem, där trifdes de;där hade de gjort det trefiigt och bekvämt för sig. . . Alla

missnöjdas planer och sträfvanden gå dock endast ut på att

söka åstadkomma en framtid med nya människor — andra

än de, hvilka nu bebo jorden — och att för dessa nya

individer dana denna fjärran framtid till en angenäm nutid . . .

Rudolf reste sig. Denna plats var för liflig och orolig;

han ville nu i ensamheten fortsätta sin tankegång. När hans

tankar voro riktade mot hans stora lifsmål: »att verka för

mänsklighetens bästa», störde ingenting honom så mycket, som

åsynen af många människor. Enskilda individer kunde han

älska, men den stora mängden ingaf honom i mångt och

mycket motvilja; alla dessa fula ansikten, dessa disharmoniska

figurer, dessa gnällande stämmor, all denna småaktighet, denna

enfaldiga sorglöshet, detta tomma prat — voro verkligen dessa

massor värda, att man för deras skull ansträngde sig,

uppoffrade sig?. . . Men han behöfde endast bortse från alla dessa

människor för att åter för sitt inre framkalla bilden af

mänskligheten som ett helt, bilden af enskilda, ädla människobarn,

och på samma gång väcktes åter en önskan att kunna få se

dessa massor befriade från olycka och elände, en önskan att

söka dana sitt eget och andras lif allt skönare och högre.

»Grefve Dotzkyl» utropade plötsligen en bekant

fruntimmersröst.

Rudolf såg upp. Grefvinnan Ranegg och hennes dotter

Cajetane stodo framför honom.

»Ah — mina damer, hvilken öfverraskning!» utropade

han. Alla abstrakta tankar och idéer voro som bortblåsta;

verklighetens värld, hans egen värld hade åter med ens trängt

i förgrunden.

»Jag däremot är icke öfverraskad att träffa er här», sade

grefvinnan. »Genom er mor visste jag, att ni var i Bern.»

»Och ni?»»Vi göra en liten rundresa genom Schweiz . . . Tidigt i

dag på morgonen ha vi anländt hit och ämna i afton åter

fortsätta vår resa. Ni stannar väl borta ännu en längre tid,

eller hur?. . . Det är ju sant. . . ack, det var så förfärligt!»

Grefvinnan Ranegg hade icke sett Dotzky sedan hans

förlust; hon inlade i sina ord denna skygga känsla af

deltagande, som griper en, när man möter människor, hvilka

man förut sett lyckliga, men som sedan träffats af någon

djup sorg.

Cajetane yttrade ingenting, men hennes blick och

minspel uttryckte samma känsla. Hennes vackra mörka ögon

voro oafbrutet riktade på Rudolf med ett uttryck så sorgset,

att det nästan var ömt. Den unge mannen kände denna blick,

som vore den en mild smekning. Han hade hittills alltid

sett Cajetane strålande glad, fylld af den mest oskyldiga

ungdomsglädje. Han tyckte, att hon med detta fullständigt nya

sorgsna uttryck var ännu vackrare än vanligt.

Grefvinnan Ranegg beledsagade sina sista ord med en

handtryckning; äfven Cajetane tryckte varmt hans hand — för

att på detta sätt bekräfta det, hennes ögon uttalat.

Rudolf var medveten om, att de båda damerna ansågo

hans olycka större, än han själf kände densamma; de trodde

säkerligen, att han förlorat det högsta och enda i lifvet, att

han icke tänkte på något annat än på sin förlust.

Alla tre slogo sig nu ned vid det lilla bord, där Rudolf

nyss suttit. Grefvinnan Ranegg fortsatte att i deltagande ton

tala om nyssnämnda tilldragelse, om den förskräckelse, som

underrättelsen därom förorsakat, och gick äfven in i detaljer.

Men då hon märkte, att Rudolf endast gaf enstafviga och

af-böjande svar, bytte hon om samtalsämne och började berätta

om sig och de sina.Slottet Ranegg var för tillfället öde. Christine, som nu

gift sig, befann sig för närvarande jämte sin make i

Kon-stantinopel; han var attaché vid beskickningen. Tvillingarna

Ella och Bella voro på besök hos en tant i Böhmen; Ranegg

ledsagade kejsaren på en jaktresa i Tyrolen; bägge sönerna

voro i Wien. Den yngre låg vid krigsskolan därstädes —

äfven han hade i utsikt en hastig, lysande karriär. Den äldre

hade förlofvat sig med en dotter till en ungersk magnat. . .

»En förtjusande flicka — och i hemgift ett gods på

femtusen plogland . . . det skadar icke — men han kommer att

fortsätta sin tjänst. . . Ärkehertigen — ni vet ju, han är

adjutant hos ärkehertig Wilhelm och hans synnerlige

gunstling — han skulle taga mycket illa upp, om han tog afsked.

Det önskar han heller icke alls; han är ju med lif och själ

soldat.»

»En lycklig familj!» sade Dotzky.

»Ja, det äro vi nog egentligen», medgaf grefvinnan

Ranegg. Och desto mer smärtar det mig, käre Dotzky, att

ödet så grymt hemsökt er . . . Men hvar och en har ju sina

bekymmer», tillade hon i gråtfärdig ton. »Så förorsakar mig

min mors lidande mycket bekymmer — min svåger

Hall-stein måste nu opereras — och så en hel mängd annat...»

Det såg ut, som ville hon söka dämpa hans afund.

Men Rudolf var icke afundsjuk. Han kunde icke alls

sätta sig in i deras ställning, hvilkas fröjder och lidanden helt

och hållet voro begränsade till egna, närmast liggande öden

och förhållanden, hvilka aldrig känt denna stora oro, denna

stora sällsamma längtan, som besjälar dem, hvilka söka lösa

de sociala gåtorna, varandets gåta. . . Redan samma afton

fortsatte de bägge damerna sin resa. Dotzky följde dem till

stationen. Cajetane hade hela tiden varit mycket tystlåten.

Men när hon yttrat något, hade hennes stämma darrat af medmöda undertryckt medkänsla. När mor och dotter från

kupéfönstret tagit afsked af grefve Dotzky, som stod ocb vinkade

på perrongen, och tåget satt sig i rörelse, sjönk Cajetane

tillbaka mot kuddarna och brast i gråt.

Grefvinnan betraktade henne öfverraskad.

»Hvad går åt dig, Caji? Jag tror, att den unge

änklingen förhäxat dig ...»Tre månader senare återvände Rudolf hem från sin resa.

Dessa tre månader hade han tillbragt i en stuga, belägen

i en liten grön däld midt bland bärgen. Hit hade han dragit

sig tillbaka från människor och umgängeslif. Och här hade

han fullbordat den skrift, som innehöll hans trosbekännelse

och programmet för hans verksamhet. Denna skrift ville han

först skicka ut i världen; sedan ville han muntligen utveckla

sina åsikter och söka ytterligare sprida dem. Han kände sig

i besittning af en saliggörande lära och därför liksom

förpliktigad att offentliggöra densamma. Hela sin lära innefattade

han i följande motto: »Med i stället för mot hvarandra.»

Enligt hans uppfattning var ju civilisationens historia endast

historien om en allt större samverkan och på samma gång

historien om råhetens besegring.

All den oöfvervunna råhet, som härskar ännu i dag, var

ämnet för den lilla broschyrens längsta kapitel. Ett annat

kapitel sökte påvisa, hur man skulle kunna öfvervinna

densamma; de goda människorna skulle handla; de, som kände

sanningen, skulle säga densamma. Fullkomligt god är

visserligen ännu ingen — allt vet ännu ingen; men det ädelmod,

det förstånd, som dessa särskildt begåfvade individer äga, måste

de söka göra fruktbara i striden mot allt oädelt, som möterdem, äfven bland de högsta samhällskretsarna, i striden mot

all dumhet, den må döljas bakom den mest lärda, heliga mask.

Att civilisationens gång endast skulle bestämmas af

elementära, ekonomiska och tekniska faktorer, oberoende af

individens vilja och handling — det bestred han. Idéer och

handlingar äro jämställda med kulturens element; de äro icke

de enda krafterna, men medverka i alla händelser. Helt visst

förändra upptäckter och uppfinningar världens gång, men stora

karaktärer — såväl goda som onda — inverka icke mindre

på densamma.

Och framför allt: allmänna omdömet, som beror på

individens kunskaper, reglerar samhällets inrättningar och seder;

den, som vunnit klar kännedom om något — i många fall

kommer det som en upplysning — han bör föra ut det i

lef-vande lifvet, så att summan af dessa kunskaper ökas. Rudolf

hade kommit till följande klara åsikt: Eländet — i dess olika

yttringar — kan bortskaffas ur världen och måste därför

bortskaffas ur densamma. Att söka ernå salighet åt alla är hvar

människas plikt (äfven religionerna säga så). Men på hvad

sätt? Enligt hvilka lagar och dogmer? Det bör — när det

är fråga om den jordiska lyckan — nationalekonomien söka

utforska och meddela oss. Några af dessa lagar ha varit

kända redan sedan långt tillbaka; äfven våra gamla

religions-stiftare kände till dem. Så t. ex. denna gyllene regel: Det

du icke vill andra skola göra dig, det göre icke heller du

dem; vidare: du skall icke dräpa, icke stjäla, icke bära falskt

vittnesbörd! Men en ny åsikt och en ny plikt är, att dessa

regler likaväl böra gälla inom det politiska och internationella

lifvet som för den enskildes vandel.

Och hvilka dogmer? Den sociala trons viktigaste dogm

är evolution . . . När man tror — nej, när man vet (möjligheten

att kontrollera vetenskapens resultat skapar visshet, icke för-modan) — alltså, när man vet, att världen och allt som i den

utvecklas — trots enskilda organismers förvandling och

förintelse — antager allt högre, allt finare, allt fler olika former,

så skall man upphöra med detta ständiga motstånd mot allt

nytt, som vill gripa omkring sig, och som härigenom orsakar

lidande, förtryck och förföljelse i stället för glädje och vinst.

Att lära känna utvecklingens lagar och därefter inrätta

sam-hällslifvet och det sedliga förhållandet: — det är vägen till lycka.

*

Rudolf hade under sin frånvaro nästan dagligen skrifvit

till sin mor och meddelat henne alla sina arbeten och planer.

Underrättelsen, att han ämnade afsäga sig fideikommisset,

tillfogade henne ett lindrigt slag. Hvilken mor skulle med lätt

hjärta erfara, att hennes ende son ämnar afstå från den glans

och rikedom, som är hans rättmätiga egendom? Martha hade

låtit den stilla förhoppningen få insteg, att Rudolf efter någon

tids förlopp skulle försona sig med den förlust, han lidit genom

de sinas död, att han skulle gifta om sig — kanske med en

kvinna, som i andligt afseende vore honom mer jämbördig

än den stackars Beatrix varit. . . Men hans beslut häntydde

på, att han aldrig någonsin tänkte grunda ett nytt hem, utan

att han ville frigöra sig från alla fjättrar — äfven

familjelif-vets — för att kunna ge sig helt hän åt sitt kall.

Storheten och offervilligheten i denna handling fyllde henne

nu äfven med stolt beundran. Det var ju hennes Rudolf, som

ville göra sådana uppoffringar, sådana försakelser för det, som

utgjort målet för hennes Fredriks sträfvanden och som dennes

föredöme och dennes minne inplantat i gossens själ. ..

Redan före Rudolfs återkomst lämnade hon Brunnhof för

att bosätta sig på sin ärfda egendom Grumitz i Mähren. Ditöfverflyttade hon alla dessa kära minnen från sin aflidne make

— taflor, böcker, möbler — med hvilka hon städse omgaf sig.

I ett afseende var det henne till och med kärkommet

att få resa från Brunnhof. Denna plats erinrade henne för

mycket om den sorg, hon sist upplefvat, om den stackars

unga fruns och hennes käre lille sonsons död. Hon hade så

innerligt fäst sig vid gossen; hon hade krönt hans hjässa med

så vackra framtidsförhoppningar. Hans ungdom och

mannaålder skulle tillhöra det tjugonde århundradet, han skulle lefva

i nyare, bättre tider. Han — arfvingen till Fredriks och

Rudolfs idéer — skulle väl få bevittna deras seger; han skulle

fullborda det hans far begynt. Dessa drömmar hade skingrats,

förintats . . . Hvarje plats i trädgården, där den lille lekt, hvarje

rum i huset, där hans klara lilla stämma genljudit, hela

Brunnhof, hvars framtida herre han skulle blifvit, var fylldt med

smärtsamma minnen. Hon lämnade det icke ogärna.

*

Grefve Max Dotzky, Rudolfs kusin och närmaste arfvinge

till fideikommisset, var anställd vid handelsministeriet. Utan

all förmögenhet var han hänvisad att lefva på sin lön, och

endast genom den största sparsamhet lyckades det honom att

hålla sig fri från skulder. Sina ämbetsplikter fullgjorde han

med det största nit; målet för hans äregirighet var att kunna

avancera hastigt, att efter några år uppnå en ställning, hvars

inkomster gjorde det möjligt för honom att som brud kunna

hemföra den flicka, han älskat sedan åratal tillbaka. Elsbeth

von Rels, dotter till änklingen, generalfålttygmästaren baron

von Rels, var å sin sida fast besluten att vänta — skulle det

också dröja i tio år — till dess Max avancerat till

afdelnings-chef eller åtminstone till hofråd för att då bli hans hustru.

Under nuvarande förhållanden kunde man icke hoppas på detfaderliga samtycket, och de unga insågo själfva, att det nu

var omöjligt att grunda sig ett hem.

När Rudolf återkommit hem, gällde hans första besök

denne kusin. Han uppsökte honom på hans ämbetsrum i

handelsministeriet. De båda unge männen kände hvarandra

endast helt litet; de hade helt flyktigt varit tillsammans, på sin

höjd fem eller sex gånger. Max blef därför mycket förvånad,

när vaktmästaren anmälde fideikommissinnehafvarens besök.

Max var ensam i sitt ämbetsrum. Han hade just granskat

en mängd särskildt tråkiga handlingar och kände sig trött.

På grund af sällsynt tjänstenit hade han i år afstått från sin

sommarsemester; stadsluftens värme gjorde honom nedstämd.

Arbetet skred endast mödosamt framåt. Han befann sig i en

dyster, fysiskt och moraliskt obehaglig sinnesstämning.

Vid kusinens inträde gick han honom några steg till mötes.

»Hvad förskaffar mig äran af ditt besök?» frågade han

och räckte Rudolf handen.

Ehuru i samma ålder som Rudolf, såg han dock mycket

äldre ut; några hvita hårstrån syntes redan i det blonda skägget

och vid tinningarna. Ansiktsdragen afspeglade — trots den

tillfälliga misstämningen — stor godmodighet — i det hela

ett sympatiskt utseende.

»En viktig angelägenhet, min käre vän», svarade Rudolf.

»För all del — står till din tjänst. . . Vill du icke sätta dig?»

Själf slog han sig åter ned framför skrifbordet och sköt

handlingarna åt sidan.

»Jag är idel öra.»

Därigenom att Rudolf förlorat sin son, var Max nu åter

närmaste arftagare till fideikommisset, men denna sak var af

föga betydelse, ty för det första var Rudolf icke så gammal,

för det andra var det endast alltför troligt, att han skulle gifta

om sig och åter få söner. Emellertid är denna fideikommiss-rätt alltid en betänklig inrättning. En blifvande

fideikommis-sarie kan vid åsynen af ägaren icke alltid förjaga denna tanke:

Om du plötsligt dog, skulle jag bli en rik man . . . Nej,

därpå hade Max icke tänkt! Men dock — det var icke utan

en svag känsla af afund, som han tänkte på Brunnhof och

alla öfriga rikedomar, som den andre kallade för sina, medan

han . . .

Rudolf hade slagit sig ned i en vid sidan af skrifbordet

stående länstol och satt bekvämt tillbakalutad; ett sällsamt

leende hvilade öfver hans läppar.

»Jag vill tala med dig angående fideikommisset», började

han, liksom hade han gissat kusinens tankar.

»Jaså! Och hvad då?» Max antog, att det var fråga

om någon affärstransaktion, till hvilken fideikommissarfvingens

samtycke vore nödvändigt.

»Du vet ju, hvad detsamma består af? Godset Brunnhof

i Österrike, godset Nagykyral i Ungern, palatset vid

Wall-nerstrasse, samlingar, familjeklenoder. . . Kort sagdt det hela

har ett värde af. . . Nå, du vet det väl?»

»Ja, och dessutom äger du en betydlig privat

förmögenhet och kommer äfven att erhålla ett stort arf efter din mor...

Du står dig icke dåligt i ekonomiskt hänseende.»

»Nej. Och du?»

»Jag? Jag äger min lön och — som arf efter min far

— några tusen guldens skulder, som jag förpliktigat mig att

så småningom afbetala.»

»Det är vackert handladt af dig. Hur är det med dina

giftermålsplaner?»

»Det kan dröja ännu tio år, innan de kunna förverkligas.»

»Det är en lång tid . . . Fröken von Rels, som väl nu

bör vara tjugoåtta år, kommer då att vara något vissnad ...»

»Min käre Rudolf, du har aldrig förr besökt mig,och om du nu kommit hit för att säga mig sådana

obehagliga saker ... för att skryta med hur rik du är och håna min

fattigdom, så är det dock —»

»Nej, förlåt 1 Skryt och hån äro icke mina motiv,

men med afsikt söker jag framdraga kontrasten. Det bereder

mig glädje ...»

»Tack så mycket!» mumlade Max.

»Och det kommer att glädja dig ännu mer. Hör på

mig! Jag skall tala om något märkvärdigt för dig. ..Jag

vill...»

Han gjorde ett uppehåll. Han hade redan länge gladt

sig åt det ögonblick, som nu skulle komma.

»Alltså? Hvad vill du?»

»Jag vill afsäga mig fideikommisset; du kommer att få

öfvertaga min ställning.»

Max Dotzky sprang upp och grep med bägge händerna

om hufvudet.

»Är jag galen — eller du?»

»Var snäll och sätt dig igen! Jag äger mitt fulla

förstånd och talar allvar. Och jag njuter af denna situation . . .

Jag vet, att jag gör dig oerhördt lycklig. Visserligen är icke

heller detta orsaken till min handling; den ligger djupare.

Jag gör det icke för din, utan för min egen skull, för att

främja mitt lifsmål, men jag gläder mig dock öfver din lycka.

Att se en människa vansinnig af glädje — ditt första intryck

var ju, att du blifvit galen — är en så ovanlig och så

storartad anblick, dubbelt angenäm, om man själf är upphofvet

därtill. . . Till din förmälning inbjuder jag mig som

bröllopsvittne. Naturligtvis gifter du dig redan i år och flyttar

då genast till Brunnhof... Du är ju alldeles orörlig af

förvåning och yttrar ingenting?»

Max, som åter kastat sig ned i länstolen, satt orörlig.»Och det tillfredsställer mig också»’ fortfor Rudolf, »att

jag vet, att du är en hederlig, aktningsvärd människa och att

du i egenskap af den Dotzkyska familjens öfverhufvud

kommer att göra densamma heder. När du och Elsbeth Rels föra

spiran på Brunnhof, så vet jag, att min forna egendom råkat

i goda händer.»

Max var till mods, som hade han fått ett slag för

pannan. Tankarna gingo rundt i hans hufvud; hur mycket han

än försökte, kunde han icke begripa det sagolika, han nyss

hört. Om det var sant och han uppfattat saken riktigt, måste

det ju göra honom outsägligt lycklig, det visste han. Men

denna lyckokänsla kunde icke undertrycka den oerhörda, med

tvifvel blandade förvåning, som fyllde hans inre. Slutligen

fann han ord:

»Rudi. . . underbara människa . . . ryck mig ur denna

dröm! — Svär, att det är verklighet — eller erkänn, att det

var skämt, ett förbaskadt dåligt skämt!»

»Du har rätt, det vore en dålig kvickhet. Men det är

icke skämt — det är fullkomlig sanning — här har du mitt

handslag. Ytterligare några formaliteter, och du är ägare till

det Dotzkyska fideikommisset.»

»Ack, min Gud, min Gud!» utropade den andre. Sedan

begrafde han ansiktet i händerna och andades häftigt. Rudolf

betraktade honom under tystnad och fröjdade sig åt hans djupa

rörelse. Detta var alltså en af glädje ■ öfverväldigad

människa! . . . För Rudolf, som orsakat denna glädje, var det en

njutningsrik stund. Det skänkte honom — liksom ju allt stort,

allt fulländadt, allt öfvernaturligt — en estetisk känsla af

hänförelse.Alla till öfverlåtelsen hörande juridiska och ekonomiska

transaktioner voro klarerade.

För att högtidligt öfverlämna egendomen anordnade Rudolf

en liten fest på Brunnhof; det var på samma gång en

afskedsfest, vid hvilken han för sista gången samlade kring sig

släkt och vänner på det gamla herresätet.

Taffeln var dukad i stora matsalen. Det var en bitande

kall dag på senhösten; i den stora spiseln brunno väldiga,

sprakande furukubbar. Ett klart sken flödade från takkronans

fyrtioåtta vaxljus; dessutom stodo mellan bordsuppsatserna sex

silfverkandelabrar (som utgjorde en del af det till fideikommisset

hörande familjesilfret); talrika lampor på borden vid

fönsterpelarna fullständigade belysningen. Dyrbara gamla gobeliner

på väggarna; konstnärligt snidade ekmöbler i gotisk stil.

Serveringen sköttes af en hofmästare i frack och hvit halsduk,

två lifjägare med epåletter och bantler af silfver och fyra

lakejer i galalivré, knäbyxor och låga skor. Måladt på

matsedlarna, inbrändt på porslinet, ingraveradt i bordsilfret och

glasen, inväfdt i duktygets damast, öfverallt såg man det

Dotzkyska vapnet. (Detta vapen var på snedden deladt i två

fält; i det nedre tre blå stjärnor, i det öfre en rättvänd

silfver-nyckel; det kröntes af en hjälm; dennas öfverstycke var tillhöger måladt i silfver på röd botten, till vänster i guld på

blå botten samt pryddes med en tudelad plym af

påfågelfjädrar i röd och silfverglänsande färg). Kort sagdt, allt

var utstyrdt med all den prakt och ståt, som brukar

förekomma i rika gamla adelsfamiljers slott.

Öfver fyrtio personer i soarédräkt sutto kring bordet.

Martha innehade värdinnans plats; Rudolf var värd. Till höger

om friherrinnan Tilling satt Max Dotzky och vid Rudolfs

högra sida — fröken Elsbeth von Rels. Martha hade placerat

fältmarskalken von Rels vid sin vänstra sida; dennes andra

granne var Sylvia Delnitzky. Familjen Ranegg hade

man-grant infunnit sig med undantag af dottern Christine, som

vistades i Konstantinopel. Af husets gamla vänner voro

dessutom närvarande: minister Wegemann, grefve Kolnos, öfverste

von SchraufFen, gamle Bresser och fader Protus.

Middagen, bestående af åtta rätter, var nästan slut; man

höll på med desserten. På ett tecken af värden fyllde

betjänterna ännu en gång champagnebägarna och lämnade sedan

salen. Rudolf knackade i sitt glas; det lifliga, orediga

bordssamtalet förstummades ögonblickligen.

Utan att resa sig, men med höjd, tydligt hörbar stämma

började Rudolf tala:

»Mina kära vänner och ärade gäster! Ni veta alla, att

vår samvaro i dag har en alldeles särskild anledning ... en

ovanlig sådan. Mången här vet nog, hvad frågan gäller —

för de andra kommer det att bli en öfverraskning.

Innan jag tillkännager saken, skulle jag vilja kasta en

kort återblick på det förflutna. Törhända gifves där delvis

en förklaring öfver det, som ni nu komma att få höra .. . Jag

minnes — och äfven flera bland er torde minnas — en fest,

som en gång förr samlat oss kring detta samma bord. Det

var min stackars lille Fritz dop ...»Rörd gjorde Rudolf ett ögonblicks uppehåll, och denna

hans rörelse meddelade sig äfven till åhörames krets; man

hörde ett sakta mummel af beklagande.

Han drog ett djupt andedrag och fortfor: »’Lefve fram-

tiden!’ yttrade jag då i ett tal. Men den framtid, som min

son skulle representera, har sjunkit i grafvens djup . . . Det

var en stor sorg, så stor, att min Beatrix icke kunde

öfver-lefva densamma . . . Hela min husliga lycka har gått i kvaf.»

(Samma mummel af deltagande hördes åter; några af damerna

förde näsduken till ögonen.) »Men när jag då drack för framtiden,

afsåg jag icke mitt hems, utan hela vårt släktes,

människosläktets framtid, denna framtid för hvilken vi alla, frivilligt

eller ofrivilligt, arbeta. Själf vill jag frivilligt och målmedvetet

medverka till densamma. Och därför vill jag ha fullkomligt

fria händer... Utan vidare omsvep: Jag har afsagt mig det

Dotzkyska fideikommisset och öfverlåtit min rätt på närmaste

arftagaren till densamma, min kusin Maximilian.»

Det uppstod ett ännu högre sorl, denna gång af

förvåning, men det förstummades åter genast, när Rudolf reste

sig och höjde sitt glas, sägande:

»Jag ber er alltså att i grefve Maximilian Oskar Dotzky

af Donaschits, herre till Brunnhof och Nagykyral, se min

efterträdare. Jag ber er förena er med mig och dricka för

hans och» — han bugade sig för sin högra granne — »hans

fästmös, fröken Elsbeth von Rels’ välgång.»

Höga utrop följde. Alla hade rest sig; man drack med

de förlofvade och önskade dem lycka. Man klingade äfven

med Rudolf. Men då förändrade sig de gratulerandes miner

nästan till ett beklagande.

Rudolf var den förste, som åter slog sig ned; han gaf

ånyo tecken, att han önskade tala. Då satte sig äfven de

andra, och snart hade allmän tystnad inträdt.»Mina vänner, jag ämnar icke utbringa någon ny skål,

icke hålla något tal; jag vill endast säga er meningen och

ändamålet med denna min afsägelse . . . Han öfverseende med

mig! Att hålla föredrag hör till mitt framtida program; detta

skall bli mitt jungfrutal. . .

När jag en gång stiger upp på estraden för att tala inför

en församlad folkmassa, kommer jag naturligtvis icke att välja

samma ämne, som jag nu ämnar behandla för er, nämligen

orsaken till mitt affall. En dylik förklaring tror jag mig

emellertid vara skyldig just denna krets, släktingar,

ungdomsvänner, jämlikar... "Människan är galen!’ — i dessa ord

kan väl det omdöme sammanfattas, som en del af de här

närvarande och de flesta af mina öfriga umgängesvänner komma

att fålla öfver mitt beslut — det vet jag väl. Nå, så vill

jag åtminstone förklara metoden i min galenskap.»

Sedan han ett ögonblick samlat sina tankar, fortfor han:

»Det är två krafter, som bestämma och reglera den

mänskliga kulturens gång: en framåtdrifvande och en

hämmande kraft — trängtan till utveckling och uppehållelsedrift.

1 politiken benämnas dessa båda strömningar liberalism och

konservatism, men därmed betecknas endast en helt trång sfar

af det område, där dessa krafter visa sig. Deras yttringar har

från begynnelsen danat hela såväl den sinnliga som den

osinnliga världen och kommer i all framtid att göra så.

Så starkt och målmedvetet som i vår tid ha — synes

det mig — dessa motsatser aldrig förr framträdt, och därför

gäller det att bekänna färg.

Man kan ju också ställa sig helt och hållet utom allt

detta, icke alls bekymra sig om det som försiggår och endast

lefva sitt eget, begränsade lif; så göra äfven ganska många.

Men dessa hjälpa dock — utan att veta det — en af dehvarandra motverkande krafterna; ett af tröghetskraftens mest

verksamma element är ju trögheten.»

Med den aldrig svikande instinkt, hvilken meddelar

talaren auditoriets känslor, märkte Rudolf, att en viss stämning

af ledsnad, af missmodig oförståelse hvilade öfver

bordssällskapet. Men han visste äfven, att det fanns några, däribland

hans mor, hvilka helt förstodo honom och med spänning

lyssnade till hans ord. För dessa fortsatte han utan vidare sitt tal:

»Jag ställde mig icke utanför; jag lyssnade till stridens

larm och greps då af längtan att själf taga verksam del i

densamma. Min rang, min ställning, mina personliga fördelar

och intressen skulle kräff, att jag ställt mig på deras sida,

hvilka försvara det bestående. Men det kunde jag icke; mitt

inre, hela min uppfattning af lifvet och (med en blick på

modern) en i arf öfvertagen mission dref mig öfver till det

• andra lägret. För att kunna vara uppriktig och fri återstod mig

alltså intet annat än att uppoffra min ställning och mina personliga

fördelar — och det har jag gjort. Till de gamla institutioner,

som jag afskyr, hör till exempel äfven

fideikommissinrättningen. Det var därför förklarligt, ja, än mer, nödvändigt för

mig att afsäga mig fideikommisset — och det har jag gjort.»

»Bravo 1» utropade Max. Och baron von Rels instämde.

Denna yttring af Rudolfs galenskap var i alla fall sympatisk

såväl för hans efterträdare som för fadern till Brunnhofs

blif-vande härskarinna. Äfven Elsbeth von Rels skulle gärna

deltagit i detta bifall, men hon var alltför blyg. Hon sam i ett

haf af drömlik lycka — det var ju som en dröm, att nu

plötsligt allt tillfallit henne; fästmannen, detta härliga gods,

all denna lyx, som omgaf henne . . . Hon skulle velat böja

knä för Rudolf och tacka honom. En narr? Det är för mycket

sagdt; nej, en svärmare, en ädel svärmare var han — och

Gud vare lof, att han icke var mer förståndig! . . .»Ers excellens», vände sig Rudolf till herr von Rels,

»ert bravorop kommer ni måhända att taga tillbaka, när jag

säger, att till dessa samma af mig afskydda saker äfven hör,

nej, icke äfven, utan framför allt hör militarismen. Och icke

endast, som våra slappa liberaler låta påskina, det militära

systemets utväxter och öfverdrifter, utan öfver hufvud taget

allt detta organiserade mördande som rättsmedel. Det vill jag

hädanefter helt öppet uttala, utan omsvep — äfven till en

generalfålttygmästare. Fri är endast den, som säger, hvad han

tänker. Genom min afsägelse har jag köpt mig en viss frihet.

Jag begagnar mig nu af densamma.»

»Bravo!» ropade Kolnos och Bresser. Herr von Rels

sprang upp: »Förlåt...» började han med upprörd stämma.

Men de andra ropade: »Af bryt icke 1» Och generalen slog

sig åter ned på sin stol.

»Det är jag, som bör be om förlåtelse, ers excellens»,

sade Rudolf; »det var icke min afsikt att såra er. Det, man

yttrar om en institution, är icke ämnadt dess särskilda

representanter. Glöm icke, att allt, hvad jag så i ord som handling

verkar för krigets bekämpande, öfverensstämmer med en tapper

soldats, Fredrik Tillings, sista vilja. Det jag gjort bevisar

tillräckligt, hur allvarligt jag tager min uppgift, min förestående

strid. I densamma får man icke rygga tillbaka för

nödvändigheten att anfalla motståndaren. Mitt vapen är ju endast det

talade och skrifna ordet. Frimodigt och uppriktigt vill jag

begagna detsamma. Med andra ord: jag vill städse endast säga

det, jag själf anser sant — men utan all hänsyn, utan allt

öfverseende. Att man skulle dölja sin verkliga åsikt endast

för att skona andra — det är vanligen endast en

förevändning. Man vill skydda sig själf för obehag, skona sig själf;

man vill icke förtörna de andra, icke för att bespara dem

vrede, utan för att icke själf nödgas utsätta sig för denna vrede.Det är med ett ord: feghet. En feghet, som jag själf erfarit,

när jag på samma gång skulle representera framåtskridandet

och vara en förståndig godsägare, artig värd och älskvärd

kusin. Nu vill jag icke vara något annat än en

medmänniska, som frivilligt och oförfäradt söker bidraga till

mänsklighetens utveckling.

Det ligger en sällsam njutning i en sådan verksamhet.

Framför allt medvetandet att ha fyllt sin plikt. Alla förstå

icke denna plikt, men de, hvilka fått inblick i tidens

strömningar, hvilka se allt ondt, som hotar och alla rika

möjligheter till räddning, de kunna icke annat; de måste medverka.

Att önska rädda hvarandra är en naturlig instinkt, som

vidlåder samhället.

Hvad jag ser är detta:

Trollkrafter hålla på att omdana det mänskliga samhället,

så att framtidens kultur kommer att förhålla sig till forntidens

liksom fjäriln till larven . . . Larven har redan förvandlats till

puppa — nutidens kultur är denna guldglänsande puppa.»

»Bravo!» utropade någon bland sällskapet, hvilken fann

detta sista uttryck poetiskt och som därför ansåg detta

bifallsrop lämpligt.

»De trollkrafter, jag menar», fortsatte Rudolf, »heta

vetenskap och konst. Om människorna nu stå i begrepp att bli

så konstälskande och kunskapsrika, måste de äfven vara

förnuftigt tänkande varelser med förnuftigt inrättade förhållanden.

Det är en nödvändig följd af ackommodationslagen. Men ingen

vill väl påstå, att vårt lefnadssätt och våra från forna tider

nedärfda förhållanden äro förnuftiga? För att endast framhålla

ett, det mest oförståndiga bland dem alla: man använder nio

tiondelar af alla hjälpkällor till att på bästa möjliga sätt kunna

mörda hvarandra; man sönderstyckar jorden, vårt hem, i

olika områden, om hvilka man ömsesidigt slåss i stället föratt genom ömsesidig hjälp förvandla densamma till ett

paradis .. . Hvad var det ni mumlade i skägget, vän

Wege-mann? — "Socialistiska fraser’? Ack, ofta uttalade sanningar, i

synnerhet sådana, på hvilka ett uppåtsträfvande parti grundar

sig, öfvergå alltid till fraser . . ., men jag talar icke nu i

socialdemokratisk partianda, utan i mera allmän betydelse, i social

anda. Att den sociala frågan i hög grad intresserar vår tid

och trängtar efter sin lösning — det kan väl ingen förneka?

De lägre klasserna ha tröttnat att lida, och bland oss finnas

de, hvilka tröttnat att se dem lida. Jag för min del kan icke

längre stå sysslolös och betrakta alla dessa onödiga smärtor,

laster och faror, under hvilka mina medmänniskor sucka. Tat

twam asi. . .»

Detta indiska uttryck: »Det är du» gaf nyssnämnde

poetiske person anledning till ett förnyadt bravorop.

»Ett storartadt återlösningsverk är i görningen; en stor

del af mina samtida, och säkerligen äfven många af mina

ärade gäster veta ingenting därom. Och om de möjligen

kunna förnimma något, ljuder det för dem som det fjärran

bruset från en hotande stormflod; de skrika efter fördämningar;

Men vi, det fåtal, som iakttagit allt, vi höra bruset från en

ny tid, en tid utan våld, utan elände. Äfven om vi icke

skulle få upplefva densamma — för öfrigt, hvem vet? —

skulle vi dock känna oss tillräckligt tillfredsställda att ha kunnat

påskynda dess ankomst. Detta har jag valt till min uppgift

här i lifvet. Säg icke att detta mitt beslut är förmätet eller

onödigt 1 Följ icke strömmen, som helt bekvämt anser, att

förändringarna inom kulturen försiggå af sig själfl Det skulle

dock icke falla någon in att påstå, att alla dessa framsteg inom

vetenskap och konst äga rum af sig själfva, oberoende af

tänkarens studium och konstnärens arbete. Själfva tillvaron af ett

sådant studium och arbete kan återföras till ett tvång, somhar sin motsvarighet i naturen, men detta bevisar icke, att

kulturens arbete uppstår af sig själft. Det uppstår genom

kulturarbetarens viljekraft. . . Denna viljekraft kan man äfven

kalla en naturkraft — denna personliga vilja är emellertid en

motor för utvecklingen. Men äfven kulturens fiender kunna

äga energi, och det lyckas dem då endast alltför väl att hämma

kulturens gång, ja, till och med att för ett ögonblick slunga

tillbaka densamma. . . Men att fullständigt hindra den, det

lyckas dem icke, ty kulturen går — om också i spiral —

oupphörligt framåt och uppåt; det är en naturlag. Detta är

min säkra tro. En varm tro, som i mitt inre ofta väcker en

känsla af lycka midt bland de vredgade känslor, som alla

rådande missförhållanden orsaka. Äfven om jag vet, att vrede

är något otillbörligt — vredgas zoologen öfver tigerns raseri

och ormens gift? — är det dock en nyttig känsla, ty den

eggar till motstånd . . . Utan lidelse uträttas aldrig något stort.

Äfven detta ville jag säga er — : mina handlingar bestämmas

af den mest djupa lidelse . . . Huruvida jag kommer att

uträtta något stort, det får framtiden utvisa, men all kraft jag

äger är nu koncentrerad i min vilja.»

Han gjorde ett ögonblicks uppehåll. Åter förnam han

tydligt, att auditoriet med undantag af några få icke följt

honom i hans tankegång.

Och han märkte äfven, att han icke kunde finna ord för

att till fullo uttrycka de lidelsefulla känslor och tankar, hvilka

rörde sig i hans inre.

Detta hade väl endast varit möjligt, om något af hans

eld kunnat meddela sig till dessa andra och en gnista af deras

hänförelse sedan från dem åter sprungit öfver till honom . . .

Han såg liksom i dröm en stor sal, fylld med män och kvinnor

af folket, människor hvilka i sin sorgtyngda tillvaro med längtan

lyssnade till dessa löften om bättre tider. Hur skulle icke så-dana åhörares tacksamhet och förhoppningar liksom höja honom,

bära honom uppåt! Men dessa här? — De voro födda på

samhällets höjder, njöto det beståendes alla fördelar; de

måste naturligtvis anse hvarje tanke på förändring farlig för

sitt lugn och sin lycka, om de ens lyssnade till hans ord och

desamma icke helt och hållet studsade tillbaka mot deras

oförståelse och köld.

Han hade fullt klart för sig, att han hvarken borde eller

kunde fortsätta sitt tal och sökte efter en lämplig afslutning.

»Mina vänner, att söka meddela er min öfvertygelse eller

att ens för er söka klargöra målet för min vilja — det har

icke varit afsikten med detta mitt tal, hvilket för öfrigt redan

blifvit allt för långt; dess innebörd är i korthet: Här står jag,

emedan jag icke kan annat. Nu är denna middag slut, den

sista middagen på Brannhof, vid hvilken jag varit värd.» — Han

reste sig och höjde sitt glas: »Men för att kunna sluta med

ett ’lefve’, tömmer jag än en gång min bägare för din

välgång, käre Max. — ’Dotzky est mort. Vive Dotzky!’»

De andra blefvo glada att få förjaga den något tråkiga,

ja, stundom pinsamma stämning, som varit rådande; man

klingade åter med hvarandra och ropade »lefve».

Sedan gick man in i en angränsande mottagningssalong.

Bland de kotterier, som bildades, talade man naturligtvis om

dagens händelse. Domen öfver Rudolf löd visserligen icke,

som han själf förutsagt, på galenskap, men man använde hela

skalan af ord med ungefär samma betydelse: öfverspänd —

drömmare — missledd — fantast — hm, ett original. . .Rudolf smög sig ut. Han kände sig icke hågad att

sam-talsvis utveckla det ämne, som varit föremål för det tal, han

nyss hållit. En sällsam sorgsen känsla bemäktigade sig honom;

det var afskedets smärta. Han längtade att få aflägsna sig från

detta muntra sällskap, att i någon ensam vrå få fördjupa sig

i sina tankar.

Han uppsökte sitt forna arbetsrum, harlekinrummet. Det

var redan till hälften utrymdt; de taflor och böcker, som

tillhörde honom personligen, voro nedpackade i en mängd

koffertar. Rummet upplystes endast svagt af en ampel af

matt-slipadt glas. Rullgardinen var icke nedfälld; genom det breda

fönstret såg man månens klara skimmer. Rudolf gick fram

och lutade pannan mot rutan. Hvilken magisk anblick erbjöd

icke hans vackra Brunnhofs park. . .! Nej, det var icke

längre hans Brunnhof. . . Det var ju just denna tanke, han

ville tänka till slut; det var ju just denna känsla, som nyss

smugit sig på honom: förbi!

Mellan hans gamla tillvaro och det lif, han nu gick till

mötes, hade liksom fallit en järnridå. En afgrund hade

öppnat sig mellan honom och de flesta människor, med hvilka

han varit förenad genom släktskapens och vänskapens band.

Allt kamratligt umgänge med jämlikar, alla huldrika vänskaps-

bevis från landets stormän, all hängifven vördnad från talrika

underlydande — allt detta var förbi; borta var hela denna

maktställning, som gör innehafvaren af ett adligt fideikommiss

till en liten furste. Åt allt måste han säga ett evigt »vale».

Men han greps äfven af en mera innerlig afskedssmärta.

Inom dessa murar, som han nu stod i begrepp att lämna, hade

hans husliga lycka en gång blomstrat. Hur ofta hade han

icke — bilden däraf framstod nu tydligt för hans inre öga

— under den stora linden där nere i parken sett den unga

moderns tjusande gestalt lutad öfver sonens vagga!

Denna besittning hade han visserligen icke själf afsagt

sig; den rofgiriga döden hade frånryckt honom densamma —

men det hade ju varit lätt för honom att grunda sig ett nytt

hem, att skaffa huset en ny härskarinna, fideikommisset en

ny arfvinge. Men denna möjlighet hade han nu beröfvat sig

genom sin afsägelse.

En tung suck banade sig väg ur hans bröst. Så tydligt

stakad, så verklig var den väg, han afsagt sig, och så osäkert,

så sväfvande var det mål, mot hvilket han sträfvade. Nej,

icke målet — det strålade honom klart till mötes som en

ledstjärna; det var vägen dit, som var så osäker.

Sakta lades en hand på hans skuldra. Han vände sig om.

»Du, mor?»

»Jag anade nog, att jag skulle finna dig här, min käre

Rudolf. Men måhända jag stör dig?»

»Ack, nej . . . Det gör mig så godt att ha dig, just dig

här hos mig. Du är den enda, som helt kan förstå mig —

äfven då jag känner mig modlös — förstå och uppmuntra mig.»

»Är du modlös, därför att de därnere icke förstå dig?

I fall de förstodo dig, vore det då öfver hufvud taget

nödvändigt att gå ut i världen såsom lärare och stridsman?»

»Ut, ut i mörkret, i kölden . . . För att bringa ljus imörkret. . . Men kölden — ja, du har nog rätt — från

främlingarna, från massorna blåsa isiga vindar en till mötes.

Endast ett kan skänka kraft och värme ...»

»Och detta enda är?» frågade Rudolf, då Martha ej

fullbordade meningen.

»Ens hjärta måste vara fflldt af kärlek. . .»

»För dessa främlingar? För dessa kyliga massor?»

»Nej, för en nära stående människa, hvilkens kärlek är

lika varm som ens egen.»

»Det äger jag i dig, mor.»

»Så var icke min mening. Det måste vara denna andra,

denna ömma, glödande kärlek. Den skänker äfven kraft. . .

Den oändliga lycka, som denna känsla inger, den oändliga

saknad, som förlusten af densamma orsakar, måste mana oss

att våga allt för att kunna skaffa hatet ur världen. Tro mig,

Fredrik och jag kände en så häftig längtan att kunna få befria

våra medmänniskor från hatets gissel, endast därför att vår

kärlek var så innerlig. Du har förlorat hustru och barn;

du är så gränslöst ensam, min stackars Rudolf. . . Och till

och med inom äktenskapet stod du ensam ... Jag vet väl, att

Beatrix icke var en karaktär, som kunde tillfredsställa ditt inre.

Hur mycket önskar jag icke, att. . .»

»Nej», afbröt han, »jag vill icke gifta om mig. Jag vill

vara fri, fri från alla fjättrar ...»

»För att ge dig ut i stormen? Med hur mycket större

tillförsikt kan man icke göra så, när man vet, att man hvarje

ögonblick kan komma tillbaka till hamnen? Ja, huld och

skydd och pansar — allt detta är kärleken. Min största

rikedom är än i dag minnet af min döde make. Lifvet är ännu

skyldig dig en sådan skatt, Rudolf... Du skulle behöfva en

ledsagarinna, som kunde taga del i din sträfvan, som du kunde

skänka din innerligaste kärlek ...»»Jag tanker icke på mig själf... Och det, som just

nu fyller mitt inre, är afsägelsen och den smärta, densamma

bereder mig; jag hyser inga förhoppningar om framtida tycka.

En kärlek, sådan som du ägt och nu drömmer åt mig, den

förekommer ju så sällan. Jag går icke ut i världen för att

söka mig sådana underbara blommor. Jag går ut för att

fullgöra plikter — åt andra. Och sorgsen är jag . . .»

»Ja, det hör jag på din ton. Äfven jag känner mig

manad till tårar.»

»Gråt då, mor! Det lättar ...»

Båda sutto tysta och vemodiga.

Månen förmörkades. Mörka moln täckte dess

silfverglän-sande skifva; man hörde vinden klaga i rökfånget.

Martha skälfde af köld. »Kom», sade hon, »låt oss gå

tillbaka till de andra! Försök att i dag härda ut hos dina

gäster — för sista gången!»

*

Rudolf efterkom sin mors önskan; han begaf sig tillbaka

in i salongen. Man stod här och där och språkade lifligt.

När Rudolf närmade sig, tystnade de flesta; han kände det,

som hade man talat just om honom.

Han såg minister »Allerdings», fader Protus och öfverste

von Schrauffen stå tillsammans i ett hörn; han gick fram

till dem.

»Här äro ju tre af mina närmaste vänner församlade —

"tres faciunt consilium’. Jag skulle gärna vilja höra, hvad

ni sagt.»

»Jag yttrade», svarade ministern, »att jag redan länge

sett isflaken komma . . . Ditt sätt och dina yttranden under

den sista tiden ha låtit mig ana, att det skulle komma tillnågra öfverdrifter. Men något så vanvettigt hade jag i alla

fall icke väntat mig — skänka bort sin rättmätiga egendom!»

»Och ni, herr öfverste?»

»Nå, eftersom ni frågar mig så rakt på sak och då

minister Wegemann tagit bladet från munnen, så vill äfven jag

säga min tanke rent ut. Jag tycker icke endast, att det är

en vanvettig handling; den är till och med straffbar. Hur

kan man vilja ansluta sig till dessa röda socialister? Har ni

då helt och hållet glömt, att ni är en ädling, att ni är

reservofficer?»

»I själfva verket, ’mon colonel’, i detta fall har jag endast

handlat sonp människa. Och ni, min käre fader Protus —

skall äfven ni bannlysa mig? Om jag känner er rätt,

behöf-ver jag icke från er sida frukta något sådant.»

Den unge pastorn såg Rudolf mildt och allvarligt i

ögonen och svarade:

»Ni har rätt, herr grefve — hvarje anathema ligger mig

fjärran . . . Jag skulle icke alls vilja döma i det, jag icke

förstår. Jag kan icke fullt sätta mig in i edra afsikter, i er

tankesfar, men känner jag er rätt, så vet jag, att ni endast

vill det som är godt. . . Det gör mig så innerligt ondt att

mista en sådan patronus. Ack, om den stackars grefvinnan

och den stackars lille gossen lefvat! Då skulle ni icke ha

lämnat oss.»

Rudolf lade sin arm under paterns och tog honom några

steg afsides.

»Kom, käre pastor! Jag skulle vilja tala några ord enskildt

med er. Låt oss sätta oss här i denna vrå 1 Här stör och hör

oss ingen. Jag vill icke byta flera ord med de båda andra.

Jag har skiljt mig från dem; det är en afgrund emellan oss.

Jag kan i alla händelser icke enas med dem, och hvad de

tänka om mig, måste vara mig likgiltigt. Gent emot er, faderProtus, känner jag ett behof att ytterligare få utgjuta mitt

hjärta.»

»Det låter ju som inledningen till en bikt.»

»Jag har aldrig biktat mig för er. . . och, som ni nog

vet, öfver hufvud taget hållit mig fjärran från alla kyrkliga

ceremonier ...»

»Ni, herr grefve — liksom många andra — tror, ehuru

ni icke visar det.»

»Nej . . . ni bör icke ha någon oriktig uppfattning af mig.

Jag tror icke — och antog, att ni visste det.»

»Jag har väl anat det, men ...»

»Ack, låt oss nu, denna sista stund, vara fullt

uppriktiga! ... Vi ha städse ömsesidigt högaktat hvarandra. Om vi

än förtegat mycket, ha vi dock städse vetat hvad som gömt

sig i själens innersta djup, eller hur? Jag vet, hvad ni är

skyldig ert kall och värderar i hög grad den takt, hvarmed

ni förstått att på en gång vara en plikttrogen kyrkans tjänare

och en människa med modern uppfattning.»

»Och ni, herr grefve, har haft nog takt att kunna förena

egenskapen af en kritisk skeptiker och en adlig patronus.»

»Men, fader Protus, nu har jag brutit med dualismen.

Med andra till fideikommisset hörande prerogativ har jag afsagt

mig patronatsrätten — och så har jag kunnat få fullt fria

händer. — Takt det är något som de behöfva, hvilka söka dölja

sin verkliga åsikt, hvilka söka komma fram genom att kringgå

sanningen... Jag har skakat af mig denna nödvändighet.

Därför talar jag nu helt öppet till er; den strid, till hvilken

jag förbereder mig, detta befrielsekrig mot allt, som håller

mänskligheten i bojor, äfven i andliga sådana, det riktar sig

naturligtvis äfven mot...»

»Alltså är det dock sant», afbröt pastorn, »att dessa såkallade fredsvänner — ty till dem hör ju ni — aro fiender

till religionen?»

»Det är icke sant. Helt visst fins det bland krigets

fiender många fritänkare, men äfven många troende. Och i

sin kamp mot kriget göra fritänkarne icke sina religiösa åsikter

gällande; de söka snarare ingå förbund med kyrkan, ty de

veta, hvilken makt densamma äger, och veta i hur höggrad

religionens bud öfverensstämma med fredsidéerna. Just emedan

fredsidéns organiserade målsmän underlåta att uppträda mot

vissa riktningar och institutioner, hvilka enligt min åsikt böra

bekämpas, just därför vill jag icke ansluta mig till deras

föreningar och kongresser. Jag vill i alla afseenden representera

denna nya världsåskådning, hvilken enligt min öfvertygelse

är ämnad att liksom en ny religion (ordet betyder ju ’band’)

förena kommande generationer ...»

»Ja», afbröt fader Protus med något bitter ton, »med en

dylik ny troslära måste man verkligen uppträda som fiende

till det gamla — icke som patronus.»

»Fiende? I dess betydelse af hat, att våldsamt söka

förfölja och förinta sin nästa? — Nej. Lojal motståndare? —

Ja. Ack, fader Protus, fader Protus — hvilka dunkla, sorgliga

förhållanden finnas det icke ännu i världen! Hur smärtsamt

kännes det icke, att tankar, plikter, lidelser så skola strida mot

hvarandra! Men jag ser tydligt hvar frälsning finnes . . . Man

skall helt enkelt vara god och sann; i hvilken ställning som

helst, under alla omständigheter skall man aldrig göra det ondt

är, aldrig söka försvara hvad som är orätt. . . Hvilka af

statens nuvarande institutioner försynda sig icke mot dessa två

saker — godhet och sanning?»

»Hvad är sanning? Det har redan Pilatus frågat, herr

grefve.»

»Hvad lögn är, måste han i alla fall ha vetat, ty då hanyttrade: ’Jag ar oskyldig och tvår mina händer’, ljög han —

han tvådde dem i blod. Hvad godhet är behöfver ingen fråga;

det känner hvar och en — äfven den hårdhjärtade, trots det

att han skrattar däråt. Men, käre herr pastor, min afsikt var

ju icke att filosofera med er; jag ville endast säga er farväl,

hjärtligt trycka er hand och oss emellan försäkra er, att jag

förstår och värderar er samt vet mig vara förstådd af er. Ni

kommer icke heller att fördöma min framtida väg, äfven om

jag icke mer iakttager det ni nyss kallade för takt.»

Fader Protus tryckte kraftigt den andres framräckta hand

och såg honom i ögonen: »Ja, vi förstå hvarandra.»

I Rudolf fick nu se, att grefvinnan Ranegg och hennes

dotter Cajetane stodo i begrepp att taga afsked af hans mor.

Han gick fram till dem; han längtade att få utbyta

ytterligare några ord med dessa älskvärda grannar.

»Hvad nu då, ämnar ni redan bryta upp?. . . Nej, så

lätt kommer ni icke ifrån mig — jag måste säga er, att till

det, som jag genom förlusten af Brunnhof bittert kommer att

sakna, hör äfven grannskapet med Raneggsburg.»

»Ni försvinner ju icke från jorden, käre grefve Rudi»,

sade grefvinnan vänligt. »Jag hoppas, att ni allt fortfarande

kommer att hitta vägen till vårt hem såväl här som i Wien.

Och icke alltför sällan.»

»Tack, fru grefvinnal Denna er älskvärda inbjudning visar,

att ni icke — som så många andra här — anser mig för

en stor narr.»

Cajetane inföll lifligt:

»Säg icke så! Ni är en . . .»

IHär kom hon af sig. Öfverraskad betraktade Rudolf

henne. Hennes kinder voro täckta med en flammande rodnad,

och i hennes stora mörka ögon, som voro riktade på honom,

låg ett sällsamt uttryck.Grefvinnan Ranegg lät ej längre kvarhålla sig. Hon

lämnade salen; Martha ledsagade henne. Rudolf bjöd Cajetane

armen, och dessa båda följde nu på något afstånd de bägge

mödrarna. Vägen till borggården, där vagnen stod, förde genom

flera långa korridorer, nedför en trappa och genom ett långt

galleri; man hade god tid att språka.

»Hvad ämnade ni nyss säga, grefvinna Cajetane?» frågade

Rudolf. »’Ni är en’ — började ni och afbröt er. Hvad är jag?» ;

»En ovanlig människa.»

»Det var ett mycket mildt uttryck.»

»Ni tror väl icke, att jag skulle kunna tillåta mig att

fålla någon dom . . .?»

»Dock detta vore — från er synpunkt sedt — endast

alltför naturligt. Jag är en vansläktad person, då däremot ni

är ett praktexemplar, ett mönster för de traditioner, hvilka jag

öfvergifvit. Ni måste därför döma mig.»

»Jag gör icke så. Visserligen förstår jag er icke fullt,

men jag vet, jag känner inom mig, att ni har ett stort, ädelt

mål...»

»Och tror ni, att jag kommer att uppnå detsamma?»

»Det kan jag omöjligt veta. Jag äger ju ingen inblick

i alla dessa förhållanden — är fullkomligt okunnig. Ert beslut

har på mig gjort ett mäktigt intryck, men det oaktadt kan

jag icke, hur gärna jag än skulle vilja, i minnet återkalla edra

ord. Jag kommer icke nu ihåg hvad ni yttrat, men jag skulle

ge mycket för att ännu en gång kunna få höra eller läsa

det... Jag tror, det skulle kunna skänka mig många lärdomar,

något alldeles nytt...»

»Inger er icke detta nya en viss bäfvan, grefvinna

Cajetane?, Hela er uppfostran, hela er vackra, harmoniska tillvaro

hvilar på det gamla.»

Hon skakade på hufvudet, men blef svaret skyldig. Honvar för tillbakadragen för att tala om sig själf, för att söka

försvara sig mot den åsikten, att hon endast hölle fast vid det

gamla, men hon var visst icke oberörd af nutidens aningar

och löften, denna nutid, hvilken på alla områden sträfvar mot

sin omdaning. Och denne man vid hennes sida ägde nog

mod att medverka vid denna omdaning, att för densamma

uppoffra rang och rikedom — i sanning, »en ovanlig

människa». Hur var det han nyss yttrat? Det var ett mildt

uttryck — nej, ett svagt uttryck var det. . . Hon hade velat

säga — men därtill var hon alltför tillbakadragen: »en härlig

människa.»

De yttrade intet under återstoden af vägen. Men Rudolf

kände, att denna flicka — en af dessa små fåglar, hvilka byggt

bo på ett af de träd, hvilka äro dömda till undergång — att

denna flicka var fylld af medkänsla för honom och hans

verksamhet. Ofrivilligt tryckte han sakta hennes arm till sig.Kärleksromanen mellan Hugo Bresser och Sylvia, hvilken

samma afton, som hon läst upp hans dikt, antagit en så

innerlig karaktär, var fortfarande oafgjord; man hade hvarken

aflägsnat sig från eller närmat sig till hvarandra, icke ens gjort

någon bekännelse.

I samma mån som hans dyrkan ökats, hade han gripits

af bäfvan och vördnad — han var rädd att förtörna henne,

att förlora henne, om han yttrade något. Och därigenom,

att han i dikten gjorde henne till föremål för sin hyllning,

hade hon sjunkit hän i ett molnhöljdt fjärran — i moln,

hvilka visserligen uppstego från hans eget rökelsekar, men som

dock svepte henne i en slöja af oåtkomlighet.

De dikter, han ägnat henne och där han besjungit henne,

lät han henne icke läsa. De skulle växa till ett helt band,

och först, när han nått obestridligt rykte, ville han

öfver-lämna dem. Endast något stort ville han skänka henne —

ingenting mindre än odödlighet åt hennes namn.

Och hon? Hon kom honom icke till mötes. »Vandra

i kyskhet din väg genom lifvet!» Detta hennes mors yttrande

hade inpräglat sig i hennes minne, som mången gång fallet

är med melodier, från hvilka man icke kan frigöra sig, hvilka

efteråt ljuda i ens öra, antingen man vill eller icke. Äfvensitt eget svar erinrade hon sig: »Dä vill jag ju.» Detta var

ett löfte, icke endast till modern, utan äfven till henne själf.

Blotta medvetandet att älska den unge diktaren fyllde

henne med en så intensiv känsla af lycka, att hon icke

längtade efter något mera. Det var en känsla, sammansatt endast

af beundran och ömhet — utan hvarje spår af sinnligt begär.

Det var hennes lifs andra kärlek. Hvilken skillnad mot den

första! Full af blygsel tänkte hon tillbaka på den lidelsefulla

yra, som bemäktigat sig henne vid hennes förlofning, hur

hon då råkat i eld och lågor för en människa, som aldrig

visat, om han verkligen ägde någon inre egenskap, hvilken

var värd att älska. Nu däremot var det endast det inre, en

konstnärs stora, ljusa inre, det gudaborna snillet, som inverkat

på henne. Det snara, bittra uppvaknande, som följt på hennes

rus och som orsakats af Tonis brutala sätt att visa sin kärlek,

hade ingifvit henne afsky för densammas sinnliga sida. Den

fullständiga brist på idealitet, som hennes make ådagalagt i

det äktenskapliga umgänget, fördubblade för henne värdet af

denna nya kärlek, denna enbart ideella hänförelse.

Att sann kärlek i själfva verket trängtar efter

fullkom-lighet i så väl det ena som andra afseendet, det visste hon

icke. Hon hade, hur mycket hon än af naturen var danad

till "grande amoureuse’, ingen erfarenhet i kärleksangelägenheter.

Hon kände sig nöjd med denna stilla, sorglösa lycka, denna

rena, lugna, lidelsefria kärlek, som värmde hennes hjärta.

Icke blott i bildlig betydelse kände hon denna värme, utan

nästan som något reellt, något fysiskt. Den uppsteg i hennes

bröst, när hon steg upp, när hon gick till hvila, ofta under

dagens lopp, då hon tänkte på något helt annat. Liksom en

varm våg, hvilken plötsligt vällde genom hennes hjärta, förtog

henne andedräkten — i outsäglig, ljuf lycka . . . Begär var

det icke; det var glädje öfver att äga detta allt. Som en rikinre egendom, hvilken fyllde henne med stolthet, hvilken

förädlade hennes tillvaro, kände hon denna kärlek, kände hon,

att hon älskade en stor man, af hvilken äfven hon — redan

sedan långt tillbaka — varit älskad. När hon så tänkte på

honom, såg hon icke för sitt inre hans ansikte och hans

gestalt, utan endast den abstrakta bilden af hans storslagna

själ, af hans sköna, mäktiga konst. En sådan kärlek behöfde

hon väl icke kämpa emot? Hon kände ju, att den endast

kunde höja och förädla henne . . . Hon hade skaffat sig alla

hans arbeten och njöt af hvarje vacker vändning, liksom en

törstande af en saftig frukt. Välljudet i verserna, hvilka hon

läste högt för sig själf, och som hon snart kunde utantill,

söfde henne liksom musik; hvar ny vacker tanke stärkte hans

anspråk på hennes stolta kärlek. Icke endast i renhet — nej,

i storhet kunde man vandra genom lifvet!

Yttre omständigheter medverkade att hindra denna

him-melshögt spända, i ordets egentliga betydelse öfverspända

lidelse att slå om i en mera jordisk sådan. De träffades nästan

aldrig ensamma. Nödvändiga resor — Sylvia till sin svärmor,

som insjuknat, Hugo till olika tyska städer för att öfvervara

repetitioner af sina skådespel — och en mängd andra

tillfälligheter orsakade långa skilsmässor, och så kom det sig, att

romanen ännu efter så lång tid var oafgjord — att det

hvar-ken blifvit någon brytning eller något närmande.

Delnitzkys förhållande med den vackra sångerskan fortfor.

Det hade ölvergått till en lefhadsvana. Då han icke sökte

dölja denna sin förbindelse, vare sig för allmänheten, sina

släktingar eller sin hustru — han visste, att denna senare hade

reda på alltsammans — och då de flesta icke yttrade något

om saken, utan snarare tycktes anse det hela såsom något

själfklart, kände han det till slut, som lefde han i ett slagsandra lagligt äktenskap. Att han åtminstone där visade sig

trogen och ståndaktig, det räknade han som en förtjänst.

Hans älskarinna hade för öfrigt skänkt honom en son,

och han tyckte mycket om den lille pojken; att leka med

denne beredde honom verklig glädje. Mer än en gång hade

tanken på skilsmässa från Sylvia uppstigit i hans inre. Då

skulle han ju kunna gifta sig med den andra och ge lille

Toni sitt namn. Men denna tanke hade aldrig lyckats få fast

fot; en skilsmässa nödvändiggjorde ju för en österrikisk

aristokrat så många obehagliga och omständliga formaliteter:

ombyte af religion, naturalisering i Ungern och framför allt

offentligt tillkännagifvande. Detta sistnämnda innebar för honom

något särskildt afskräckande. Hans svåger Dotzkys beslut att

afstå från sin ställning för att — såsom Delnitzky uttryckte

sig — ge sig in bland socialisterna ingaf honom en till förakt

gränsande motvilja. Naturligtvis besvärades han på klubben

och hvart han eljest kom med en mängd frågor och kritik

angående Rudolfs handling. Han skulle förklara allt detta

oerhörda, som hans svåger ställt till, och hvarför han gjort

så — och hvilka oerhörda saker han ytterligare ämnade göra.

Men han blef trött på att ge dessa ständiga upplysningar;

numera yttrade han endast med en förargad axelryckning:

»Ack, låt mig vara i fred för denne tok! Jag har icke att

göra med hans extravaganser.» — Han försökte äfven

förbjuda sin fru att vara tillsammans med Rudolf. Men detta

försök afvisade Sylvia på det bestämdaste. Den sympati och

högaktning, som hon sedan sin tidigaste barndom hyst för sin

styfbror, hade än mer ökats genom hans så ovanliga

handlingssätt. Hon såg upp till honom; hon kände sig stolt öfver

hvad han gjort och hade förtroende till hans afsikter.

Sylvia hade så småningom dragit sig tillbaka från

säll-skapslifvet. Hon fann det pinsamt, att hennes bekanta skullebeklaga henne som en öfvergifven och bedragen hustru. De,

hvilka visste, att hon egentligen icke var bedragen, alldenstund

hon ju hade reda på sin mans otrohet, dömde henne med

stränghet: »Det är omoraliskt af en hustru att finna sig i

något dylikt; det är känslolöst, likgiltigt, en föraktlig svaghet!»

Hur ofta hade icke s. k. goda väninnor sökt att försiktigt

meddela henne, att man säger ... att man hviskar. . . Hon

borde dock vara på sin vakt. . . Och om hon då ryckte på

axlarna och besvarade sådana insinuationer med orden: »Jag

vet ju allt», då bröt harmen lös: »Hvad säger du? Du vet

— och tål det? Har du glömt, hvad du är skyldig din

värdighet? Din rätt som äkta maka måste du skydda.» Mången

ansåg också, att hon helt enkelt borde hämnas . . . Lika mot

lika! — Allraminst något sådant. I kyskhet ville hon vandra

genom lifvet.

Det var nu öfver ett år, sedan hon sist såg Hugo. Men

hon hade ofta erhållit bref från honom och äfven själf

skrif-vit till honom, om också mera sällan. Det var inga

kärleks-bref, men mellan raderna klappade förnimbart för mottagaren

den skrifvandes hjärta. Det enda ämne, som behandlades i

denna korrespondens, var litteraturen. Han skref om sina

planer och resultat; han sände henne utdrag ur saker, som

han för tillfället höll på att utarbeta, men han skickade henne

äfven böcker af andra författare, hvilka slagit särskildt an på

honom, och bedömde deras innehåll. Sylvia gaf sitt omdöme,

icke i en kritiserande ton, utan helt naturligt; hon meddelade

honom sitt intryck af det eller det stället.

Sedan hon skänkt sitt hjärta åt en diktare, hade hon

börjat fördjupa sig i skaldekonstens verk, och detta hade för

henne blifvit ett njutningsrikt studium, hvilket gaf ökadt värde

åt hennes lif. Hon kunde fråssa i en vacker dikt — antingen

den var skrifven af Hugo eller endast lofordad af honom —liksom en musikalisk människa i melodier. Hon hade icke

lyckats själf producera något och skulle icke heller alls önskat

det. Läsningen af andras arbeten skänkte henne full

tillfredsställelse.

Det var först kärleken, som i hennes bröst väckt denna

passion. Den högtidliga, för att icke säga lycksaliga

hänförelse, med hvilken hon förut omnämnda afton föreläst Hugos

dikt, hade inom henne tändt en lidelse för all poesi; från och

med denna stund hängaf hon sig innerligt åt studiet af alla

det bundna ordets döda och lefvande mästare. Och — i

hennes ögon — kunde hennes diktare jämställas med

litteraturens mest berömda hjältar. Att äfven han skulle nå

konstens högsta tinnar, det betviflade hon icke. Hon såg upp

till honom med en slags vördnad. Att hon var den förnäma

damen, han en egentligen ännu okänd författare i en

obetydlig social ställning, därpå tänkte hon icke. Nej, han var den

gudaborne, hvilken komme att eröfra ryktets strålande gloria

— hon en anspråkslös, obetydlig kvinna.

*

I Några dagar efter afskedsmiddagen på Brunnhof erhöll

Sylvia ett bref från Hugo, hvari han underrättade, att han

följande dag skulle anlända till Wien.

Denna underrättelse ingaf henne på samma gång glädje

och bäfvan. Denna långvariga skriftliga förbindelse hade blifvit

henne en så kär vana, att hon nästan fruktade, att den

personliga beröringen på något sätt skulle kunna inverka störande,

skulle kunna orsaka något missljud.

Men till slut fick den känslan öfverhand, att

morgondagen med dess återseende komme att bereda henne stornjutning. Hon lagade, att hon var ensam hemma den timme,

till hvilken han anmält sitt besök.

Klockan var fyra på eftermiddagen. Därute sken en klar,

varm höstsol. Det oaktadt sprakade i kaminen en munter

liten brasa. Och på ett sidobord kokade i en samovar af

silfver tevattnet öfver en blå spritlåga. Från gatan hördes

dämpadt vagnsbuller. Från blomsterbordet spred sig doften

från en magnolia. Sylvia står framför detsamma; hon bryter

en blomma, hvilken hon fäster i sitt skärp. Flon bär en

promenaddräkt af svart sammet — hon hade nyss kommit

hem från en åktur. Hennes kinder voro täckta af en frisk

rodnad; hennes ögon strålade.

Inom en halftimme borde han vara här, men redan nu

ljöd en ringning.

Ett besök? Nå, saken var klar; ingen annan än Bresser

skulle få företräde — och Anton var bortrest.

Dörren öppnades, och betjänten öfverräckte på en

silfver-bricka ett telegram.

Säkerligen återbud från Bresser. . . Genom den bittra,

smärtsamma missräkning, som denna tanke förorsakade, insåg

hon hur mycket hon gladt sig åt det förestående besöket.

Men telegrammet var icke från Bresser — det rörde

något fullkomligt likgiltigt. Nu gladde hon sig i dubbel mån

och fullt medvetet. Hennes fruktan, att återseendet skulle

medföra något missljud, var nu borta. Full harmoni skulle

det snarare bli; hon skulle få släcka sin brännande inre törst.

Hon slog sig ned vid pianot och spelade sakta hymnen

till solens uppgång ur »Profeten». Denna melodi hade

alltsedan förut omtalade teaterafton blifvit den trollformel, med

hvilken hon städse kunde frammana bilden af sin skald,

liksom andades hon hans närhet.

Hon gick från pianot till sitt vanliga hörn, hvarest ettvridbart litet läsbord stod bredvid chäslongen. Hon satte sig

och tog en bok i banden. Det var ett band dikter af Hugo

Bresser; hon fick genast upp den sida hon önskade. Afven

där fann hon en besvärjelseformel — en viss strof full af

välljud och entusiasm.

Men hon lade åter bort boken. Han fick icke finna

henne sysselsatt med denna läsning — det skulle sett

klumpigt, afsiktligt ut. Hon lät händerna sjunka och slöt ögonen.

Icke spela, icke läsa ville hon — endast så sitta där och

njuta af denna väntan, denna ljufva bäfvan, lyssna till sitt eget

hjärtas hastiga slag — hur ljuft var det icke!

An var halftimmen icke förbi — och åter ljöd en

ringning.

Sylvia sprang upp; hon kände hur hon bleknade.

Bresser trädde öfver tröskeln och bugade sig

vördnads-fullt; hon stod en stund orörlig på samma plats.

Hans ceremoniösa hälsning och den ton, med hvilken

han yttrade: »Nådigaste fru grefvinna», bragte henne till

besinning; hon var åter helt och hållet världsdam, hvilken

mottager en välkommen främmande gäst. Hon gick honom ett

par steg till mötes och räckte honom handen att kyssa.

»Så glad jag är att få återse er, herr Bresser. Kommer

ni nu att stanna en tid i Wien? Var så god och sitt! —»

Själf slog hon sig ned på sin vanliga plats vid läsbordet. —

»Ser ni», sade hon leende, »här har jag edra dikter — men

ni får icke tro, att jag lagt fram dem, därför att jag väntade

er. Jag...»

Rösten svek henne. Bresser tycktes icke förstå vare sig

hennes cirklade eller skämtsamma ton. Han teg och intog

icke heller den erbjudna platsen; hans ansikte uttryckte djup

rörelse; han riktade en öm, förebrående blick på henne.

Hon förstod, att han kände missräkning öfver hennes sätt attmottaga honom. Det hade han äfven gjort i början, men

när hon nu kom af sig, när under hans blick äfven hennes

ögon började fyllas af ett ömt skimmer, då förstod han, att

denna konstlade likgiltighet endast var en slöja, en för honom

nu genomskinlig slöja, under hvilken hon sökte dölja den

annars alltför bjärta glansen af återseendets ömsesidiga glädje.

Efter alla de tankar och känslor de utbytt, efter all den

längtan, som under det förflutna året bemäktigat sig dem båda,

hade de ju rätteligen bort sjunka i hvarandras armar: — »O

du, du — återser jag dig då ändtligen!» — Men då detta icke

lät sig göra, var det väl bäst som det var; de visste ju dock

båda, hvad som doldes under slöjan.

Så ville han då lyda hennes outtalade befallning; han

satte sig och yttrade i tilltvingad lugn ton:

»Om jag kommer att en längre tid kvarstanna i Wien,

fru grefvinna? Det beror på omständigheterna. Burgteaterns

direktör, till hvilken jag inlämnat mitt drama, har skickat bud

på mig. Det är kanske fråga om ändringar — pjesen är

antagen — måhända om repetitionernas början. I så fall måste

jag ju stanna här.»

»Hvad? Ett stycke på Burgteatern, och ni har icke till

mig skrifvit något därom!»

»Jag ville icke säga något, förrän jag säkert visste, om

det skulle antagas.»

»Och hvilket af edra skådespel?»

»Mitt sista, hvilket ännu aldrig gått öfver scenen; ni

har läst upp första akten för oss.»

»Ah! — ’Den slocknande stjärnan’? — Ni har således

afslutat detta drama — och icke i edra bref till mig nämnt

ett enda ord?» . . .

»Det var min önskan, att ni icke skulle få bedöma de

följande akterna i manuskript, utan på scenen.»»Jag kommer att vara förfärligt orolig under premiéren.»

»Orolig? För mig?»

»För er, för pjesen, för mig själf — det skulle kännas

så svårt, om publiken icke visade något bifall.»

»Om stycket fö lie igenom, menar ni?. . . Hvem vet,

om det kommer att finna nåd för er? Måhända kommer ni

att anse dess fiasko berättigadt.»

»Kan jag då ens fålla något omdöme, när jag är orolig?

Endast om ni ger mig det hela att läsa, kan jag klargöra,

huruvida det är vackert eller icke. Tala åtminstone om hur

handlingen utvecklar sig!»

»Intet omtalar jag, grefvinna Sylvia. Jag har så länge

gladt mig åt att för er få framlägga min dikt i färdig form,

lefvande och ny. Den kommer att uppföras endast för er —

den öfriga publiken kommer icke alls att vara för mig

närvarande.»

De språkade sedan om det, som tilldragit sig i Sylvias

familj, om Rudolfs afsägelse af fideikommisset. Det gjorde

Sylvia godt att höra, hvilken ädel uppfattning Hugo hade af

saken i fråga, hur fördomsfritt han bedömde de mål och medel,

hennes bror valt.

»Ni kallar mig skald, fru grefvinna?» sade han. »Nåja,

i skrifna tankar och ord diktar jag, men Rudolf gör det i

handling, i djärfva, af hänförelse glödande bragder . . . Det, han

åtagit sig, kan bli ett storartadt poem.»

Så sutto de länge och språkade om olika saker. Men

det låg något outtaladt mellan dem, något, hvarpå båda tänkte

och hvilket båda visste, att det mer än något annat sysselsatte

deras tankar. Deras stämma skälfde; deras ögon strålade. Man

märkte det till och med under den tystnad, som då och då

uppstod, när samtalet afstannade.

Under en sådan paus möttes deras blickar och dröjdeliksom smeksamt kvar. Han var lycklig att se henne så

vacker, och äfven hon kände det som en glädje, att hans

yttre så harmoniskt öfverensstämde med hans konstnärssjäl:

ädla drag, intelligent blick och tillika i sätt och ton, i sin

klädsel och i sitt uppträdande den korrekte världsmannen.

Att älska denna människa var sannerligen förlåtligt. . . Hon

var stolt öfver honom — och nästan stolt öfver sig själf, att

hon skänkt en så värdig man sitt hjärta.

Efter en stund, som tycktes dem som fem minuter, måste

han gå. Direktören väntade på honom.

»När får jag komma åter?»

»I morgon, samma tid.»

De tryckte länge och kraftigt hvarandras händer. Utan

ord sade denna varma, skälfvande handtryckning:

»Vi återses, ljufva varelse! — Vi återses, min älskling!»

XXL

Rudolfs broschyr hade kommit ut — en anklagelseskrift.

Dess titel var »Kulturmänniskans förbrytelse». På samma

gång utgaf han en andra — en skrift fylld med löften: »Den

mänskliga kulturens rika möjligheter till lycka».

I den första utgöt han sin vredes skålar öfver det

hyckleri, den orimlighet och de grymheter, som ligga till grund

för det rådande s. k. kulturtillståndet. I den andra lämnade

han sin hänförelse och sin fantasi fria tyglar. Han skildrade,

hur jordelifvet måste gestalta sig, om man jämte den tekniska

kulturens sagolika framgångar äfven tillvaratoge de etiska

intressena, d. v. s. om man lät sanning, förnuft och godhet

reglera samhällslifvets alla förhållanden. Han hade med afsikt

icke i ett arbete smält samman dessa bägge synpunkter: hur

världen verkligen var och hur han önskade den skulle vara.

Utan han hade skiljt dem åt för att med samma glöd kunna

uttrycka sin vrede och sina förhoppningar, för att icke dämpa

deras verkan.

Det närmaste resultatet af detta offentliggörande var, att

broschyrerna så godt som icke alls lästes. Anklagelsen

förklingade ohörd och likaså det glada budskapet. Visserligen

omnämndes saken af några tidningar; från bekanta erhöll han

ett par erkännande, men äfven två eller tre klandrande bref.Från anonyma personer fick han till och med ohöfliga

skrif-velser. Men någon revolution orsakade icke skrifterna, icke

ens uppståndelse. Man hade åter sökt att med en handfull

krut spränga en bergskedja.

Men lika godt! En liten broschyr af en obekant penna

kan icke rubba världen. Afsikten med densamma var också

en annan. Rudolf hade så att säga lättat sitt hjärta genom

att nedskrifva det program, på hvilket han ämnade bygga sin

mission. Han visste väl, att det han åtagit sig fordrade

årslånga strider för att någonsin kunna lyckas. Tillsvidare hade

han utstakat planen till denna kamp. Han hade i dessa skrifter

nedlagt det, som under så mången nattlig timma föresväfvat

honom, när han liksom i vaken dröm legat och tänkt på sin

lifsuppgift. Han hade å ena sidan sökt ge uttyck åt den harm,

som all denna småaktighet, bitterhet och låghet framkallat, å

den andra åt den jublande fröjd, han kände öfver alla rika

möjligheter till lycka, till en ljusare framtid och öfver alla de

ansatser, som redan gjorts för att förverkliga densamma. Han

måste för sig själf tillstå, att hans ord, där de stodo på

papperet, endast gåfvo en mycket svag bild af de lidelsefulla

känslor och klara tankar, som nattetid bemäktigat sig honom.

»Det kommer sig däraf», brukade han säga, »att när man

skrifver har man endast tillgång till förut gifna ord, hvilka

höra hop med gamla föreställningar. Tankar och känslor

däremot röra sig med inre aningar och förhoppningar, nya

glödande begrepp, för hvilka vårt nuvarande språk saknar uttryck.»

»När jag tänker», yttrade han en gång till Kolnos, när det

var fråga om denna motsats, »bär min själ vingar, och när

jag skrifver — galoscher.»

Bland de bref, som på grund af hans publikation kommo

honom tillhanda, väckte särskildt ett hans uppmärksamhet; detvar skrifvet med förvänd fruntimmersstil och utan underskrift.

Det innehöll endast några få rader:

»Läsningen af edra bägge skrifter, hvilkas titlar äro för

långa att uttala — jag kallar dem "Helvetet’ och’ Paradiset’ —

har djupt gripit mig; jag måste säga er det. Om ni också

icke vet, hvem som skrifver dessa rader, tror jag, det i alla

fall kommer att bli er kärt erfara, att edra ord kommit en

systersjäl, en ung kvinnas mottagliga sinne att vibrera af sublim

medkänsla.

Emellertid skrifver jag detta icke för att behaga er, utan

för att stilla min egen längtan, min längtan att få säga er, att

mitt hjärta för er slår af hängifven beundran Att ha

ned-skrifvit detta och veta, att ni kommer att läsa det, gör detta

samma hjärta godt.»

Rudolf var icke oberörd af den varma ton, som talade

ur detta bref. Men sedan han skjutit det åt sidan och läste

andra med samma post anlända skrifvelser, tänkte han icke

mera därpå. Hvad som orsakade honom mera hufvudbry var

en officiell skrifvelse från krigsministeriet med order, att han

klockan tio följande förmiddag skulle infinna sig i ministerns

kansli.

Han anade väl hvad komma skulle. Det var en

oangenäm promenad, men den måste företagas. Dagen därpå infann

han sig punktligt på ofvannämnda ställe.

Krigsministern var en aflägsen släkting till hans aflidne

far; Rudolf hade ofta kommit tillsammans med honom i

umgängeslivet och hade äfven en gång mottagit honom som gäst

vid en jakt på Brunnhof. Men nu skulle han träda honom

till mötes, icke som släkting eller umgängesvän, utan å

tjänstens vägnar, i sin egenskap af löjtnant i reserven.

Ministern var ensam i sitt kabinett, när Rudolf, anmäld

af en ordonnansofficer, inträdde i detsamma.Den gamle herrn, som hade ett mycket martialiskt yttre,

antog nu en särdeles sträng min, i det han brummande yttrade:

»Ah — herr löjtnant Dotzky! Stig fram!»

Rudolf, som bugande blifvit stående på några stegs afstånd,

trädde närmare. Detta tilltal bådade icke godt. Utom tjänsten

duade de båda männen hvarandra. Detta ovänliga ni

till-kännagaf förmannen.

»Hör nu» — han tog med darrande händer från sitt

skrifbord två gula häften, hvilka Rudolf mer än väl kände

till — »har ni skrifvit denna smörja?»

»Ja, ers excellens. Jag har ju också signerat skrifterna.»

»Men, ni olycksaliga människa — vet ni då icke, hvad

följden nu måste bli?»

»Det kan jag ungefär föreställa mig. Jag måste lämna

armén.»

»Och en sådan vanära — tager ni emot så lugnt?»

»Jag har redan dyrt betalt rättigheten att få säga hvad

jag vill, i det jag afsagt mig fideikommisset. En afsägelse

mer eller mindre betyder då föga. Som en vanära anser jag

icke friheten. Man kommer att förklara mig förlustig en rang,

hvilken skulle tvingat mig tåla saker, som jag fördömer. Ert

handlingssätt är berättigadt, men det förödmjukar mig icke.

Om det varit mig möjligt att helt enkelt anmäla mitt utträde

ur reserven, hade jag gjort så, men då detta icke låter sig

göra, så ...»

»Men Dotzky, är du då alldeles galen?» af bröt

ministern och återtog det mera förtroliga »du». — »Ar historien

angående fideikommisset verkligen sann? Jag har icke velat

tro så.»

»Jo, jag vill vara fri.»

»Det är ju ingen på hela jorden. Alla äro bundna afplikter — från och med vår högste general, hvars plikttrohet

hvar och en kan taga till efterdöme.»

»Helt visst. Men äfven jag har handlat endast af

pliktkänsla. »

»Och hvad i all världen vill du ernå med dylika

revolutionära skrifter? Jag trodde icke mina ögon, när jag

genom-bläddrade dem.»

»Jag är icke revolutionär. Jag söker påvisa nutidens

dåliga sidor och sättet att få dem att för framtiden försvinna.

Men jag påstår icke, att vägen från det gamla, dåliga till det

nya, goda leder öfver revolution. Något våld vill jag icke

alls veta af, vare sig från ena eller andra hållet. Man skall

i dessa skrifter icke kunna påvisa en enda rad, hvilken söker

uppreta till våldsamheter.»

»Och jag säger dig, det finnes från och med titeln icke

en enda rad, som icke innebär uppror. "Kulturmänniskans

förbrytelse’! Mitt ämbete hör ju äfven till de kulturella

institutionerna. Ar jag en brottsling?. . . Kort sagdt, ni har

gjort er omöjlig. Jag ansåg er mer förståndig. Vet ni då

icke, att en soldat icke öppet får kritisera sådana saker som

samhällsskicket och ännu mindre det militära?»

»Hvem får då utöfva kritik, då den allmänna

värnplikten nödgar hvarje man att vara soldat? Endast kvinnor,

barn, gubbar och krymplingar? Och dock ordar man om

frihet...»

»Du har förfärligt vridna åsikter. Men till slut — jag

vill söka ordna saken. Afgörandet ligger ju dock i min hand.

Om du verkligen kan bevisa, att din mening icke varit att

direkt såra någon eller att egga till uppror, och äfven allt

framgent...»

»Jag kommer allt framgent aldrig att uppmana någon till

våld eller att hetsa någon till hat. Det är ju just dessa båda

saker, som jag bekämpar.»

»Förhåll dig hellre alldeles lugn för framtiden!»

»Om det skall vara "villkoret för ert öfverseende, ers

excellens, torde jag be er att begagna er af er stränghet —

ty till tystnad kan jag icke förpliktiga mig.»

»Nå, vi få väl se, hur ditt framtida uppförande blir.

Anse er emellertid som varnad, herr löjtnant grefve Dotzky 1»

Och därmed var audiensen slut.

Rudolf lämnade i dyster sinnesstämning ministerns

kabinett . . . Det föreföll honom, som bure han tyngder på fotterna

och bojor på händerna. Hela den byggnad, han nu

genomvandrade med dess enkla salar, dess breda korridorer, dess

trappor, i hvilka uniformsklädda personer skyndade upp och

ned, gjorde på honom intryck af ett fängelse, och framför

porten detta svartgula staket, dessa små skyllerkurar, alla dessa

soldater, hvilka sutto på bänken bredvid porten — allt detta,

som han sett så ofta, syntes honom i dag i ett helt och

hållet nytt ljus . . . Det var liksom en erinran, att det

bestående är orubbligt, att det är fylldt af organiskt lif och att

alla försök att förändra detsamma måste gå om intet, liksom

böljorna krossas till skum mot skärets klippiga barm.

Och när han kom ut och såg den framför liggande öppna

platsen, framstod äfven detta välbekanta sceneri i en alldeles

särskild dager. Det hade regnat hela natten, den fuktiga

stenläggningen var svartglänsande; det regnade fortfarande, men

på samma gång genombröts molnen af en solstråle, hvilken

lekte kring Radetzkystatyns hufvud. Den gamle fältherren

sitter till häst; han vänder ryggen åt krigsministeriets byggnad

och tyckes med den utsträckta handen" välsigna alla dessa

månglerskor, hvilka hvar morgon stå här och sälja grönsaker.

På andra sidan af torget, midt emot nyssnämnda byggnad,ligger påfliga sändebudets palats — också en sådan skarp

klippa, mot hvilken så mången bölja krossas . . . Det var ett

bråk och vimmel; kring alla stånd stodo köksorna med sina

korgar under armen och köpslogo; man hörde vagnarnas

buller mot stenläggningen, hyrkuskvagnar, enspännare,

omni-busar, lastvagnar och äfven — det mest ömkliga af alla

fordon — en vagn med lefvande kalfvar; man såg idoga

människor skynda fram och tillbaka och stöta hop med sina

para-plyn. Det hela oroade oerhördt hans redan förut spända

nerver. Han greps af denna trötta, sorgsna känsla, som tager

sig uttryck i denna djupa suck: »Ack, vore jag död!» . . .

Den älskliga Beatrix, som i blomman af sin ungdom från

lifvets höjder rycktes bort till grafvens mörker — och hans

I stackars lille Fritz! Hur mycket skulle han icke gifva för att

ännu få äga dessa två?. . . Gråten satt honom i halsen.

Men när han åter kom hem till sig och satte sig vid

sitt skrifbord, där nyankomna bref och tidningar samt hans

påbörjade arbeten lågo, förjagades snart detta anfall af dystert

lynne. De bekymmer, som rörde hans eget öde, måste

försvinna vid tanken på den stora sak, åt hvilken han vigt sitt

lif. De bref, som anländt med sista posten bidrogo mycket

att bannlysa den känsla af nedslagenhet, som öfverväldigat

honom, när han lämnat krigsministeriet. Där hade han

befunnit sig i denna gamla värld, som syntes så stel och

orubblig, hvarest allt är som inklämdt i trånga järnband. Dessa bref

däremot bragte honom underrättelser från denna löftesrika framtid,

som mer och mer närmade sig sitt förverkligande. Signaler

från dem, hvilka kämpade för samma mål, hvilka hyste samma

förhoppningar, samma intressen. Det tycktes honom, som

ropade alla dessa till honom: »Endast mod, endast uthållighet! —

Vi se redan den förlofvade staden; vi klappa redan på dess

portar. — Hjälp till!»

t

Med Sylvias medgifvande återkom Bresser följande och

därpå följande dag.

Nästan aldrig träffade han Sylvia ensam, men om också

närvaron af ett dussin människor skilde dem åt, visste de bägge

älskande dock att genom underförstådda ord, stumma blickar

finna vägen till hvarandras hjärtan; de möttes i sina tankar

och önskningar. På tu man hand voro de snarare mer fjärran

från hvarandra; då grepos båda af en sällsam blyghet och

bäfvan. För att förjaga denna bäfvan språkade de med

konstlad köld om likgiltiga saker — liksom spökrädda barn börja

sjunga högt i mörkret.

Hugo visste sig vara älskad. Detta medvetande fyllde

honom med en så öfverväldigande lycka, att han icke ville

våga att alltför häftigt visa sina känslor och därigenom skrämma

den tillbedda kvinnan. Hans lidelse för Sylvia tog icke heller

— just nu — hela hans intresse i anspråk. Repetitionerna

af hans skådespel fortforo; han befann sig i ett tillstånd af

feberaktig spänning. Det öde, denna dikt, i hvilken han

nedlagt det bästa af sitt eget jag, skulle få, var af oändligt stor

vikt för honom. Dess framgång eller fiasko på en så

inflytelserik scen som Burgteaterns i Wien komme att inverka på

hela hans själffortroende, ty skulle detta arbete misslyckasmåste han tvifla på sin egen begåf ning, och tvärtom, mottoges

detsamma med bifall, kunde han vara viss, att hans konst

skulle gå segrande framåt. Och det viktigaste af allt: han

komme att i ena fallet för henne, för Sylvia, framstå som en

misslyckad författare, i det andra som en firad skald. Att hos

henne väcka medlidande och missräkning eller glödande

beundran! Han var närvarande vid samtliga repetitioner och

utöf-vade den mest stränga själfkritik. Mångt och mycket föreföll

honom matt och färglöst; han gjorde en hel del strykningar

och ändringar. Dag och natt hade han detta verk i tankarna.

Men Sylvia, som icke hade någon dylik afledare, stod

helt och hållet under inflytande af sin nya, dagligen stegrade

lidelse. Hon sökte dess mindre motstå dess berusande makt,

som Hugos aktningsfulla tillbakadragenhet invaggade henne i

säkerhet. »Vandra i kyskhet genom lifvet» — denna föresats

fick hon icke bli otrogen, men det var ingen fara; hennes

skald inlade ju tydligen icke själf något af sinnligt begär i sitt

hjärtas hyllning.

Afven han älskade i kyskhet.

»Sylvia, jag skulle vilja säga dig ett allvarsord» — med

detta yttrande inträdde en dag Delnitzky i sin hustrus rum.

Hon var just sysselsatt med att läsa några af Bressers dikter.

Förvånad blickade hon upp. Förhållandet de båda

makarna emellan hade på sista tiden blifvit endast ett yttre. Blott

i andras närvaro talade de med hvarandra; mellan fyra ögon

hade de intet att säga, allra minst några »allvarsord».

Hon lade bort boken. »Hvad är det fråga om?»

Anton satte sig framför bordet vid sidan af hennes

chäs-long och betraktade den bortlagda boken.

»Aha, det stämmer», mumlade han.

»Hvad är det som stämmer?»

»Denna läsning — med de dumheter, du gör.»»Jag förstår icke.»

»Du låter kurtisera dig af den där pennfäktaren — hela

sta’n talar redan därom. Och i hvilken dager måste icke jag

framstå?»

»I hvilken dager du måste framstå? — Förlåt, det vet

hela sta’n långt före detta. Det är minsann ingen hemlighet,

att du . . .»

Han lät henne icke tala till slut:

»Det är något helt annat. . . Att man bär kring skvaller

om mig, betyder mindre — jag är man. Men jag kan

icke finna mig i, att min hustru ger anledning till prat, och

jag förbjuder dig helt enkelt...»

Nu sprang Sylvia upp.

»Du — mig? Därtill har du förverkat din rätt. Jag har

intet att förebrå mig och låter icke förbjuda mig någonting.»

»Nå, nå, förifra dig icke så! Att du icke har något att

förebrå dig, tror jag ju. Känner jag dig rätt, är du alltför

väluppfostrad att någonsin — och allra minst för en sådan —

vilja uppoffra din heder. Men du komprometterar dig — och

på samma gång äfven mig... En god vän har gifvit mig en

vink. Jag antager emellertid, det är tillräckligt, att jag gör

dig uppmärksam på, att folk pratar ... Nu kommer du af dig

själf att göra slut på saken och att vara mig tacksam, att jag

i rätt tid varnat dig — ty hvad kan väl vara en kvinna mer

dyrbart än hennes goda namn och rykte? Det är redan

skandal nog i familjen, att Rudi gör sådana dårskaper och helt och

hållet förgäter hvad han är skyldig sin rang.»

»Icke ett ord mer om min bror!» utropade Sylvia vredgad.

»Det är detsamma, om jag säger något eller icke; de

andra hålla i alla fall icke inne med hvad de tänka. Man

beklagar den stackars friherrinnan Tilling därför, att hennes

son gör henne så föga heder. Då bör väl åtminstone dot-tern . . . Kort sagdt» — äfven han reste sig nu — »du

forstår mig nog — det hela är för öfrigt så pinsamt. Låt oss icke

tala mer därom . . . Tillslut ditt hem för denne preussiske

zigenare. Det är ju mycket enkelt.»

Blek och darrande stod Sylvia där. Hon sökte efter ord,

men fann inga.

Han anslog nu en mera gemytlig ton: »Var inte

förbittrad! Må hela historien nu vara glömd!» Han närmade

sig dörren.

Hon följde honom med blicken, men var fortfarande stum.

Med handen på låset vände han på hufvudet:

»Alltså afgjordt? — Intet svar? Mig gör det också

detsamma. »

»Se, där kommer ju för öfrigt mamma! — En kyss på

hand, mor! Du kommer alldeles lagom . .. Sylvia är en smula

upprörd, emedan jag gifvit henne ett godt råd . . . Hon talar

nog om det för dig. . . Känner jag dig rätt, kommer du att

hålla med mig. — Jag lämnar er nu ensamma. Adjö!»

Martha blef förskräckt öfver sin dotters ansiktsuttryck.

Det låg däri något, som hon aldrig förr sett; i hennes ögon

brann en dyster eld, och hennes läppar skälfde liksom af

till-bakahållen vrede. Hod stod orörlig. Martha gick fram till

henne och lade handen på hennes skuldra.

»Hvad har då händt? Har det varit ett uppträde er

emellan? Beträffande fröken Irma?»

»Nej, beträffande Hugo Bresser.»

»Ah, jaså», sade Martha och släpade på orden. Hon

gick fram och satte sig. »Och Toni sade, att jag skulle hålla

med honom ... Jag erkänner, Sylvia, att äfven jag i dag haft

för afsikt att språka med dig angående samma ämne.»

Sylvia andades fortfarande kort och hastigt. Hennes läpparhade icke upphört att skälfva. Nu sjönk äfven hon ned i en

fåtölj, midt emot modern.

»Låt höra!» sade hon.

»Jag skulle först vilja veta, hvad som ägt rum mellan

dig och din man. Du har ju icke låtit något komma dig till

last. . . Hvarför är du så förvirrad?»

»Emedan jag är uppretad, mycket uppretad! Denna

människa, som sedan år och dag bedrager mig — nej, icke ens

bedrager, utan helt öppet bryter sin trohet — han vågar

före-skrifva mig lagar, att jag icke skall kompromettera mig och

honom. Hans heder är alltså beroende, icke af honom själf,

utan af mitt görande och låtande ...»

»Det är ju en gång så, kära barn. En makes laster ge

icke en hustru rättighet att sätta sitt eget rykte på spel. . .

Om man därute i världen skulle säga, att denne unge Bresser...»

»Därute i världen, i världen! . . . Det är väl icke det

högsta, denna värld, där ’man säger’ — denna enfaldiga,

orättvisa värld, som är så full af motsägelser och i hvars

fördomar äfven min eljest så fritt tänkande mor är fången . . ?»

»Men, Sylvia!»

»Ja, ja — militarismen, alltså det, hvarpå hela staten

hvilar, det som är våra furstars käraste egendom och

grundvalen för våra adliga familjers existens, detta skulle du så att

säga vilja blåsa bort. — Men den himmelsskriande orättvisa,

som råder i samhället med afseende å mannens och kvinnans

plikter, den märker du icke. Då bör man foga sig; då yttrar

du ’det är ju en gång så’ . . . En man — han må ha så många

kärleksförbindelser han vill — behöfver icke ens bevara

skenet. Men en hustru bör finna sig i allt, måste förkväfva sina

känslor och tankar, afsäga sig sin lycka — endast på det

denna präktiga "värld’ icke må prata, en värld, som

dessutom icke iakttager sina egna lagar, utan dagligen i smygöfverträder dem — det måste endast vara i smyg ... Nej, mor,

inser du icke, att det härskar en orättvisa, en träldom, som

kan mäta sig med de former af slafveri och olycka, hvilka du

och Rudolf, liksom fordom min far, söka att bekämpa?»

Martha kände sig förlägen. I denna riktning hade

verkligen hennes upprorstankar aldrig gått. Hon svarade icke.

Då Sylvia fått ge luft åt sin harm, kände hon sig åter

lugnare. Hon reste sig och gick fram till sin mor.

»För öfrigt, mor», sade hon och lade armen kring

hennes hals, »var icke ledsen på mig och oroa dig icke! Jag har

verkligen icke något att förebrå mig — men af Anton låter

jag icke befalla mig.»

»Och du önskar inga moralpredikningar af mig?»

»Icke heller det, käraste mor. Jag kan och vill ensam

sköta mitt hjärta och mina plikter.»

»Alltså medger du, att du har plikter?»

»Det har hvar och en — det gäller endast mot hvilken.»

»Du menar: mot sig själf?»

»Låt oss nu tala om något annat! Hvad nytt från

Rudolf?»

Martha stannade icke länge. Hennes dotters häftiga ord

hade uppskakat henne. Att tala mer om saken, sedan Sylvia

förklarat, att hon ville sköta sig själf, skulle icke ledt till

något resultat, och hon var icke hågad att tala om något

annat. Alltså gick hon så snart som möjligt.

Hon hade icke varit borta många minuter, förrän

betjänten anmälde:

»Herr Bresser.»

Sylvia kunde med möda tillbakahålla ett anskri. En varm

våg vällde genom hennes hjärta. Efter hvad som händt kunde

intet bringa henne mer ur fattningen och på samma gång

vara henne mer kärkommet än den unge skaldens närhet. —Åt tre håll brädväggar med järntaggar och murar med

glas-skärfvor och endast en sida fri, där en af ljus öfvergjuten stig

förde ut ur allt mörker och på denna stig, redo att följa

henne — Hugo Bresser. Så kände hon i detta ögonblick.

Om han öppnat sin famn — skulle hon sjunkit däri.

"Hon skulle icke hyst minsta betänkligheter, att detta icke skett

i »kyskhet».

Men han, cirklad som alltid, bugade sig och förde

aktningsfullt den darrande lilla handen till sina läppar. Han lade

märke till hennes blekhet och ovanliga min.

»Mår ni icke riktigt bra, fru grefvinna?»

»Jo, för all del. Var god och sitt!»

Han lydde. »Mig bedrager ni icke, grefvinna Sylvia. Ni

är icke vid ert vanliga lynne . . . Men jag har intet anspråk

på ert förtroende.»

Hon svarade icke. Efter en stund yttrade han sakta:

»Ni är icke lycklig ...»

Och hon ännu tystare: »Nej, nej, nej — lycklig är

jag icke.»

» Sylvia 1»

För första gången kallade han henne så. Hon bäfvade,

men klandrade honom icke. Hon endast höjde ögonen och

betraktade honom med en djup, gåtfull blick.

Han skälfde under denna blick; han kunde icke längre

tillbakahålla sin bekännelse:

»Ni vet väl? Icke sant? Ni vet, att. . .»

Sylvia kunde af hans ansiktsuttryck, af tonen i hans

stämma gissa sig till hvad nu komma skulle. Hon afbröt honom

med en afvärjande rörelse af handen.

»Jag vet, jag vet — men jag vill icke höra det. . .

Icke i dag.»

»Att ni endast vet det, är mig nog — i dag.»Den unga frun reste sig och gick till andra ändan af

rummet, fram till fönstret och lutade pannan mot rutan. En

tryckande känsla af ångest hade kommit öfver henne. En

blandning af två hvarandra motsatta känslor genomträngde hela

hennes varelse. De hade egentligen bort upphäfva hvarandras

verkan: — hon kände sig på samma gång så olycklig och

så salig . . .

Men detta farliga uppträde borde icke förlängas. Åter

inträdde betjänten för att anmäla ett nytt besök — systrarna

Ranegg.

Hugo tog sin hatt och gick. I dag var icke hans dag.

Icke i dag, men . . . Han var icke rof för stridiga känslor —

han var endast salig.Ur Marthas dagbok.

Jag har nu åter vant mig vid att — liksom i min

ungdom — föra dagbok. Icke regelbundet. Endast, när något

ligger mig tungt om hjärtat, samspråkar jag så med mig själf.

Ack, den tid är svunnen, då jag ägde en, åt hvilken jag

kunde säga allt, allt, åt hvilken det var en glädje och ett behof

att få säga allt. Det jag genomlefvat fick först sitt värde, när

jag delat det med honom. Hvar fröjd, hvar sorg, hvarje tvifvel,

hvarje förhoppning, hvar åsikt kom först helt in i mitt

medvetande, sedan jag fått tala med honom därom och fått

inhämta hans mening. Min första tanke var städse: »Hvad

kommer Fredrik att säga därom?» Jag kände honom så väl;

jag visste nog i de flesta fall, hvad han skulle säga — men

jag längtade att få höra det af hans egen mun. Först då var

min stämning, min åsikt stadfäst. Nu har jag ingen, åt hvilken

jag så helt kan förtro mig — om icke mig själf. Det jag

känner hänger ju så samman med, hvad han skulle känt

Vi hade ju så gått upp i hvarandra. Så frammanar jag, när

jag fyller dessa blad, för mitt inre hans ande . . .

Vår Sylvia orsakar mig bekymmer. Jag ser henne stå

på ett sluttande plan, som leder till en afgrund. Och hon

gripes af yrsel — d. v. s. af kärlekens lidelse. Min Gud,jag känner icke till det. . . Äfven jag har väl älskat, men så

lugnt, så innerligt, så — lagligt, endast den egne maken,

aldrig någon annan. Hvad vet väl jag om denna förbjudna

kärleks vilda, döfvande eld? Jag kan icke bedöma saken, får

alltså icke heller döma . . . Och då jag nyligen ville söka

predika förstånd för henne, misslyckades jag fullständigt. Hon

kom i uppror. Hon slungade mig i ansiktet, att äfven ju jag

var en upprorsmakerska, att hennes far varit en

samhällsom-störtare. Ernås då icke all frigörelse från fjättrar, nöd och

kval genom uppror? De första upprorsmakarna bli visserligen

ofta martyrer för sin djärfhet, men det är just de, hvilka åt

kommande generationer förvärfva en viss obestridlig frihet. Det

förefaller mig, som hade Sylvia för mig öppnat en förlåt,

bakom hvilken en hel liten värld hittills legat dold för mig,

en massa saker, åt hvilka jag egentligen aldrig ägnat en

tanke . . .

Nyligen hade jag en liten diskussion med min väninna

Ranegg. »Nåja du», sade hon, »du har en helt annan åsikt;

du är ju en modern kvinna.»

Store Gud, hur föga passar icke denna benämning in

på mig! Det känner jag nu fullt tydligt. Rokokomänniska

är jag visserligen icke, har äfven vuxit från en Metternichs

tidehvarf och gäller bland våra reaktionära kyrko- och

militärvänliga kretsar som den mest djärfva, nyhetsträngtande

upp-viglerska — men inför dessa riktigt moderna förhållanden

står jag undrande och spörjande. Estetiker, dekadansnatur

— öfvermänniska — »the new woman» . . . Jag märker väl,

att en fullständigt ny smakflora (inom hvilken äfven en särskild

typfauna väckes till lif) börjar gro kring mig — ny konst,

ny stil, nya begrepp — men att förstå detta och sätta mig in

däri, det vill icke lyckas. Åtminstone icke så hastigt. Jag

försöker det ju, ty min tro på utveckling skyddar mig fråndetta hos äldre personer så vanliga motstånd mot allt nytt.

Men att allt nytt — som ungdomen så ofta påstår — äfven

nödvändigt skulle vara bäst, från denna tro skyddar mig min

kännedom, att så mångt och mycket, som där dyker upp,

endast är öfvergående modesaker eller sjukliga öfverdrifter.

Eller också en öfvergångsform från . . .

Så långt hade Martha skrifvit, då hon blef af bruten genom

underrättelsen, att grefve Delnitzky frågade, om fru

friherrinnan kunde mottaga honom.

Oangenämt öfverraskad, svarade Martha jakande. Toni

hade icke för vana att utan orsak besöka sin svärmor, och

på grund af ofvan skildrade förhållanden var denna orsak

sannolikt af föga glädjande natur.

Och riktigt. »Jag har kommit hit», sade han, sedan

han hälsat och satt sig, »för att i en rätt pinsam

angelägenhet. . .» Rösten svek honom. Martha kom honom icke till

hjälp. Hon såg endast upp med en frågande blick. »Sylvia

talade väl härom dagen om för dig», började han åter, »att

det kommit till en förklaring oss emellan ... Jag skulle gärna

vilja veta, hvad hon sagt dig och hvad du lyckats uträtta . . .

Du är säkerligen också af den åsikten, att det bör göras ett

slut på den där historien med den dramatiske författaren ...»

»Hvilken historia?»

»Ack, gör dig icke tilll ... Vet du då icke, att folk redan

pratar . . .?»

»Folk pratar så mycket. Äfven om dig.»

»Så har äfven Sylvia svarat mig — liksom vore det

samma sak, om en man eller en kvinna utsätter sig för prat.

Det är ju en oerhördt stor skillnad ...»

»Jag börjar inse det orättvisa i denna skillnad.»

»Det är ju så.»

»Ja, med dessa ord tror man sig kunna slå bort allamotsägelser . . . Äfven jag har tillämpat dem. Men man borde

snarare säga: det är ännu så. Dock det kommer icke att

så förbli. Hustruns anspråk på makens trohet kommer att...»

»Hvad?» afbröt Delnitzky. »Äfven du? — Du uppträder

till försvar för kvinnans "anspråk’ ? — Har du anslutit dig till

kvinnoemancipationen? Från den sidan känner jag dig icke

alls . . . Jag ansåg, att du, Gud ske lof, stod denna så

kallade rörelse fjärran.»

»Emedan man icke kan medverka öfverallt. Du vet, att

en annan "så kallad rörelse’ tager min tid och mina krafter

i anspråk.»

»Nåja, men den är såsom outförbar också oskadlig, då

däremot denna fördömda kvinnofråga redan börjar antaga

mycket betänkliga dimensioner. Nyligen har man ju till

och med promoverat en kvinnlig doktor. Men detta har ju

i själfva verket icke att göra med den sak, angående hvilken

jag ville rådgöra med dig mamma.»

»Och hvad var det?»

»Helt enkelt detta: Du måste hjälpa mig att aflägsna

Bresser från Sylvias närhet.» — Martha gjorde en rörelse. —

»Du behöfver icke oroa dig», fortfor han. »Jag tror ju icke alls,

att hon är förälskad i den där människan, men han svärmar

för henne och, som sagdt, folk hviskar — och det kan jag

icke tillåta.»

»Nå, men om hon verkligen älskade honom?»

»Men mamma — för Guds skull. . .!»

»Har du då sökt tillfredsställa en ung kvinnas anspråk

på lifvet? Har du skänkt henne kärlek? Har du själf varit

trogen?. . . Toni, jag har aldrig förr talat med dig om denna

sak. Jag anser, att en svärmor bör afhålla sig från all dylik

inblandning, men i dag är det du, som bragt detta ämne —

ert äktenskapliga förhållande — på tal, och då kan jag ickeunderlåta att säga dig min mening. Om ert förhållande är

rubbadt och hotadt, är du skuld därtill.»

Delnitzky sprang upp: »Jag märker väl, att jag icke kan

påräkna din hjälp . . . Jag måste väl själf göra upp saken

med den där snygge herrn. Det blir nog ingen svårighet för

mig att ta honom i kragen och kasta honom på dörrn.»

»Så lugna dig då! På detta sätt skulle du just väcka

den skandal, du synes frukta.»

»Nå, hur skall jag då bära mig åt? Helt lugnt åse hur

min hustrus älskare ...»

»Tyst! Du har ingen rätt att yttra så. Jag svarar för

Sylvias kyskhet. Men hon borde icke längre åse, hur du

besöker din älskarinna, denna ...»

»Ämnar du säga något förklenande?» af bröt Delnitzky.

»Kanske därför, att hon är vid teatern?»

»Nej, visst icke, men därför, att hon tillegnat sig en

annans egendom.»

»Du menar mig? Tro mig, din dotter har icke satt

stort värde på denna egendom. Du vet icke alls, hur kall

och afvisande hon var mot mig — strax efter vår

bröllopsresa. Vi passa icke tillsammans.»

»Då är bäst, att ni gå, hvar och en åt sitt håll...»

»Skilsmässa? Vi lefva i ett katolskt land . . . Man skulle

ju visserligen kunna bli ungersk medborgare ...»

»Denna tanke tyckes icke misshaga dig?»

»Ack, min Gud, det orsakar tusen svårigheter, och jag

afskyr sådana ... Du vill alltså icke göra någonting för att

leda Sylvia på pliktens väg?»

»Som du öfvergifvit? Anton, jag vill öfver hufvud taget

icke göra något — hvarken för eller emot dig. Om Sylvia

begär mitt råd, kommer jag att ge henne detsamma och säkert

i den riktning, som jag anser betryggande för er heder ochert lugn . . . Men oombedd kommer jag aldrig att tränga mig

på och predika moral. Hon har vuxit från den moderliga

myndigheten. Jag är hennes väninna — intet mer.»

»Min väninna är du icke ...»

»I all uppriktighet: Nej. Du har ej gjort mitt barn

lyckligt... Du bedrager henne inför hela världen. Hur

skall hon då kärleksfullt kunna sluta sig till dig?»

»För min skull behöfver du ju icke heller träda emellan.

Det är till hennes bästa och fromma. Om hon

komprometterar sig, blir det till hennes egen nackdel — och, om hon

glömmer sig, till hennes egen olycka. Ty jag finner mig

icke i något dylikt. Mitt namn får icke släpas i smutsen.»

Han var mörkröd i ansiktet, och ådrorna vid tinningarna

voro uppsvällda. Martha kände något liknande fruktan; denne

man där skulle vara i stånd att tillfoga hennes Sylvia något

ondt. Den nyss vidrörda tanken på skilsmässa antog nu form

af en önskan. Det är visserligen ingen angenäm lott att vara

en frånskild hustru. Men när det gäller att undfly en fara,

kan man icke först fråga, om vägen leder till en vacker ängd.

»Jag hade kunnat bespara mig detta besök», fortfor

Del-nitzky i samma vredgade ton. »Det inflytande, du äger öfver

dina barn, är sannerligen icke något att yfvas öfver. Rudi

och hans uppträdande hånar och smädar man ju tillräckligt.

Du vet väl, att han lär bli fockad från reserven?»

Martha kastade hufvudet tillbaka. »Du söker smärta mig.

Det, som ägt rum mellan Rudolf och krigsministern, vet jag

— jag har min sons fulla förtroende, och jag litar också på

honom. Hur det än går, rätt kommer han alltid att handla.

Området för hans plikter ligger högre än du vet.»

»Han är helt enkelt vriden — och det äro ni allihop.»

Hon reste sig. »Anton, jag anhåller, att du lämnar mig.

Du har ingen rätt att i mitt hem skymfa mig och mina barn.»Hon sade det med lugn och med alls icke höjd röst, men

hon hade blifvit krithvit.

»Å, jag går nog ändå», svarade svärsonen.

Och utan att säga adjö skyndade han ut genom dörren,

hvilken han häftigt slängde igen efter sig.

XXIV.

Sylvia satt i en parkettloge på Burgteatern — ensam. Hon

höll programmet i handen.

»För första gången:

Dm slocknande stjärnan.

Sagospel i ryra akter af Hugo Bresser.»

På morgonen hade hon af diktaren erhållit ett paket

böcker från Dresden. Bresser hade rest dit för att öfvervara

generalrepetitionen af sitt skådespel, hvilket samtidigt skulle

uppföras där och i Wien. Emellertid var premiéren på

Burgteatern den viktigaste; han ämnade därför återkomma i dag

med sextåget.

Ofvannämnda paket innehöll äfven diktsamlingen »Till

henne». »Jag hade icke ämnat sända er dessa sånger», skref

han, »förrän jag nått världsrykte, på det denna min hyllning

skulle bli er mer värdig. Men nej — jag vill icke vänta

så länge. Hvem vet, om jag någonsin når världsrykte ?. . .

Och icke allmänheten — er har jag utnämnt till min

domar-inna. Hvad jag i hennes ögon är, hvilken jag besjunger,

det fäller utslaget. Och hon skall icke kunna helt bedöma

mig, om hon icke känner de dikter, som framsprungit ur

mitt innersta, som jag skrifvit med mitt hjärteblod — som

jag måste skrifva.»Flera timmar af dagen hade Sylvia tillbragt med att läsa

och åter läsa dessa tjugo dikter, och när hon steg upp från

denna läsning, kom det öfver henne en sådan upprörd lidelse,

en sådan ljuf mattighet, som hade diktaren själf under dessa

timmar legat vid hennes fotter. Att vara föremål för en

sådan kärlek, så full af dyrkan, så bitter, så öm och varm —

det hade hon aldrig kunnat drömt sig.

Teatern var ännu tom — det fattades nästan tjugo

minuter i den bestämda tiden. Sylvia hade icke för allt i världen

velat försumma det ögonblick, då ridån först skulle gå upp,

då man i orkestern skulle stämma instrumenten. Hon kände

inom sig, att denna teaterafton skulle bli en bland de

viktigaste, mest ångestfulla, men på samma gång mest

njutnings-rika stunderna i hennes lif. Hon ville därför helt och hållet

begagna sig af den, äfven bli delaktig af den allra första

stämningen — på själfva valplatsen. Aldrig förr i hela sitt

lif — icke ens på sin bröllopsdag — hade hon varit så

upprörd, som denna kväll. Så måste fordom riddartidens kvinnor

varit till mods, när de från läktaren blickade ned på

torne-ringsplatsen, där föremålet för deras stumma, varma kärlek

antingen segrade eller föll till marken.

En kvart före sju. Publiken börjar fylla de sista

parkettraderna och galleriet. Ännu några minuter, och musikanterna

komma in genom den lilla orkesterdörren och sätta sig

framför sina notställ. Logerna äro ännu tomma. Sylvia

betraktade uppmärksamt direktionslogen ... Hvar kan Hugo vara?

Man ser honom icke . . . förmodligen bakom ridån . . . Ack,

om han nu kom på den idén att besöka henne ett ögonblick

— hon ville trycka hans hand och söka inge honom mod

och själf bli uppmuntrad — hon hyste måhända större bäfvan

än han . . .

Fem minuter före sju. Nu fylles parkett; äfven på denedre raderna, och i logerna börjar det bli lif. Galleriet är

fylldt till sista plats; på nedre parterr stå åskådarne tätt

samman.

Klockan är på slaget sju. Kapellmästaren ger tecken, och

orkestern faller in. Två ärkehertigar taga plats i kejserliga

logen, och i uppvaktningens loge ser man ett halft dussin

uniformerade herrar och hofdamer.

Väntansfull spänning synes hvila öfver hela salongen —

premiérestämning. Ridån går upp. Sylvias hjärta klappar,

och hon andas tungt. Den första akten känner hon ju till;

hon har ju själf läst den högt för honom; hon drager sig till

minnes, hur förtjust hon då var öfver språkets skönhet — men

skulle det här, på scenen, komma till sin fulla rätt?

Af den första scenen, under tre, fyra minuter, förstod

hon icke ett ord. Var det månne därför, att blodet bultade

så i tinningarna, eller emedan man städse först en stund måste

vänja sig vid stämmorna, hvilka ljuda från scenen, innan man

kan uppfatta orden och öfver hufvud taget sätta sig in i det

som försiggår? Och människorna rundt omkring, dessa

likgiltiga människor och dessa kritiserande recensenter, denna

Ö Ö t ’

hop, som instinktift sätter sig till motvärn mot hvar nybörjare

—- hur skulle diktaren kunna lyckas rycka den med sig, när

till och med hon, hans mest varma beundrarinna, ännu satt

där utan all förståelse, utan att kunna entusiasmeras?. . .

Men det dröjer icke länge; snart tränga skådespelarnas

frågor och svar med lefvande tydlighet ut i salongen. Sylvia

kände igen en del verser, hvilka vid hennes första uppläsning

väckt hennes uppmärksamhet; hon kände tillfredsställelse öfver,

att äfven publiken nu tycktes uppfatta de ställen, hvars

skönhet frapperat henne. Detta visade sig icke i några högljudda

bravorop, ty den kritiske åskådaren håller inne med sådana

under början af en premiére; det är endast som en knappthörbar suck. Kanske är det icke en gång ett ljud, utan

endast en sprittning af den så att säga elektriska ström, som

samtidigt framkallar en församlad människomassas bifall.

Med en lugn, alltmera säker njutning ger sig Sylvia helt

hän åt spelet. Till ordens prakt, rytmens skönhet, som redan

vid läsningen så hänryckt henne, kom nu äfven förtrollningen

af lifvets framställning på scenen. De, hvilka innehade

huf-vudrollerna, Fritz Krastel och Stella Hohenfels, voro liksom

förkroppsligad poesi. Den sällsamma, mjuka klangen i

Hohenfels’ makalösa organ förlänade verserna jämte deras inre värde

äfven välljudets sinnliga lockelse. Och därtill allt för ögat!

Stycket var ju ett sagospel; alltså hade diktaren icke behöft

sätta någon gräns för sin fantasi. Det som framställdes

erbjöd i form och färg en sådan slösande prakt, som en målare

endast i drömmen kan frammana. Efter första

scenförändringen fick man se en förtrollad trädgård. En fé, en verklig

fé, hade hjälpt regissören att framlocka en bild, som var ett

formligt rus för ögat — denna fé var elektriciteten. Man

såg sagolika ljuseffekter; scenen badade i violett, blått och

rosafärgadt sken, i silfverskimmer och gyllene glans, i städse

nya magiska ljusvågor. I denna »lyckans örtagård» frodades

en flora, hvars like intet jordiskt öga förr skådat; i

bakgrunden reste sig ett strålande tempel. Men ögats njutning

försvagade icke örats; verkan af dikten förlamades icke ett

ögonblick. Verserna blixtrade af intelligens och strålade af

patos. När ridån gick ned, hördes högljudda bifallsrop.

»Bresser, Bresser!» ropade man från flera håll. Men

Bresser visade sig icke. Regissören tackade i hans namn.

Månne han försummat tåget, eller försmådde han att visa

sig? Sylvia kände det som en lättnad, att han icke

hörsammat publikens uppmaning. Sitt alster må man prisge åt

allmänhetens bifall eller klander — icke sig själf. Endastkonstnärens anda bör sväfva öfver hans verk; personligen bör

han icke framträda. Hvarför skall han stiga fram och buga

sig för dem, hvilka från honom fått mottaga gåfvor? Hvarför

skall han tacka för deras tacksamhet?

Ur dessa sina tankar väcktes Sylvia af Hugos far, hvilken

inträdde i logen. Hon räckte honom handen:

»Jag får gratulera er», sade hon. »Det har gjort lycka.»

»Det kan man ej veta ännu», svarade den gamle herm.

»Första akten är bra — men huruvida det gjort lycka,

af-göres först vid slutet. . . Hvarför har friherrinnan Tilling icke

kommit hit?»

»Mamma är opasslig; i annat fall vore hon nog här . . .

Hon hade gladt sig så mycket åt denna föreställning.»

»Och er make?»

»Han är i afton på operan.»

»Ah — ja.» Ett uttryck af harm gled öfver doktor

Bressers drag.

»Er son skulle i dag återkomma från Dresden och nu . . .»

»Han har återkommit, och han är på teatern — sitter

Idold i bakgrunden af direktionslogen. Han vill icke visa sig.»

Direktionslogen låg snedt emot hennes; alltså kunde han

se henne — denna tanke fyllde henne med en känsla af be-

Ihag. Och att han, som hon förutsett, af blygsamhet och på

samma gång stolthet föredrog att undvika publikens hyllning

— detta tillfredsställde henne äfven.

»Ni måste dock ha stor glädje af er son, doktor Bresser.»

»Min Gud, om jag bara visste honom lycklig . . . Men

diktarkallet tyckes anstränga honom mycket. Han är ofta

så svårmodig — liksom vore kärleken till sångens gudinna

en olycklig kärlek.»

Sylvia visste väl, hvem som var orsaken till hans

kärleks-kval. Detta svårmod hade han utgjutit i några af dessa tjugosonetter, som hon i dag läst för första gången, men af hvilka

hon redan utantill kunde många strofer.

För andra gången höjer sig ridån. Sylvia var nu i större

spänning än förut, ty det som nu skulle komma var nytt för

henne. Bresser hade städse vägrat att meddela henne de öfriga

akternas innehåll, och detta endast, på det hon framdeles

alldeles opartiskt skulle kunna bedöma diktens verkan från scenen.

Hon hade en känsla, liksom skulle stycket spelas för henne

ensam —- de andra voro endast bipersoner. -Till domarinna

var endast hon kallad. Om »den slocknande stjärnan» komme

att vinna hennes gillande eller icke, om den skulle kunna

hålla hennes intresse vid makt, uppröra, lyfta, tillfredsställa

henne, det var den tanke, som helt uppfyllde författaren,

hvilken satt dold där borta i logen — det visste hon.

Andra akten var förlagd till »Sorgens örtagård». Lika

ljus och leende som skildringen af första akten varit, lika

dystert och uppskakande var det som nu tilldrog sig på scenen.

Språket höll sig fortfarande på samma höjd; handlingen

utvecklade sig i dramatisk stegring. När ridån för andra

gången gick ned, hördes åter långvariga, högljudda bifallsrop.

Men om också ingen enda i salongen rört handen, hade Sylvia

dock vetat, att denna andra akt var af en fulländad skönhet.

Men att mängdens beundran flög den älskade mannen till

mötes, det fyllde henne med en känsla af sublim stolthet.

Ja, hon var stolt öfver honom och — när hon kom att tänka

på hans tjugo senaste sånger — äfven stolt öfver sig själf.

En aldrig förr anad lyckokänsla genomströmmade hennes inre.

Teatersalongen var liksom förvandlad till en festsal, och hon

kände sig själf som festens hemliga drottning.

Hon såg sig omkring i salongen. Endast få af hennes

bekanta voro där. En stor del af högadeln befann sig ännu

på sina gods — man skref december — och intresset förlitterära tilldragelser är dessutom bland dessa kretsar icke så

lifligt, att man skulle resa in från landet för att bevista

uppförandet af ett nytt skådespel, i all synnerhet af en okänd

författare. Jo, om det varit »théåtre paré» till någon furstlig

persons ära — det hade varit något helt annat. Då hade

man nog rest in, men det är också alltför lockande: alla

dessa uniformer på parkett, alla dessa toaletter och annan

grannlåt i logerna, och så dagen därpå i alla tidningar

förteckningen öfver de närvarande; intet lysande namn, ingen

officiell personlighet fattas där. Då bör man ju vara med,

men i fråga om ett sådant här modernt skådespel, då måste

man först afvakta sina bekantas omdöme, om man öfver

huf-vud taget kan taga de små grefvinnorna med sig dit. . .

Sylvia riktade sin kikare från loge till loge. Slutligen

påträffade hon några bekanta ansikten: grefvinnan Ranegg

med sina döttrar Cajetane och Christine och jämte dessa —

Kolnos. Denne såg just åt det håll, där hon satt och

varsnade henne. Han reste sig och tog afsked — han ämnade

tydligen komma till henne. En minut senare inträdde han

också i hennes loge.

»Alldeles ensam, grefvinna Sylvia? Och er mor?»

»Hon är icke riktigt kry.»

»Det är väl inget allvarsamt?»

»Nej, en lätt förkylning. Nå, hvad tycker ni, grefve

Kolnos? Ar det icke hänförande?»

»Jo — han artar sig bra. Hvem skulle väntat sig något

sådant af lille Bresser?... Jag ser honom nämligen fortfarande

framför mig som en liten pojke.»

»Hvad säga de andra? Hvilket utlåtande fälla Raneggs?»

»De ha icke alls talat om stycket.»

»Men ni har nog redan uppsnappat en del omdömen?

Bifallet är ju stort. Är publiken icke hänryckt?»»Är ni så, kära Sylvia?»

»Ja.»

»För oss andra är detta uttryck för starkt. "Hänryckt’

öfver en dikt — det förekommer icke bland oss. Man kan

svärma för enskilda konstnärer i vissa roller — stycket är en

bisak. Beundran kan man på sin höjd visa för klassikerna;

där står man på säker grund. . . Gentemot dessa nya, nu

lefvande författare är man full af misstro.»

»Hör äfven ni till dessa ’man’?»

»På sätt och vis. Min hänförelse väckes icke heller så

lätt; jag måste först läsa verket. Det finnes däri så mycken

yttre effekt, som bländar — nästan som i en balett.»

»Och är icke det också diktarkonst att genom bilder,

hvilka härröra från den mest upphöjda, rika fantasi, kunna

försätta åskådaren i en stämning af förtrollning?»

»Jo, egentligen — men låt oss först afvakta slutet!»

»Slutet blir lika vackert som början — det känner jag

så säkert. Hugo Bresser är en stor skald.»

»Sylvia, vet ni, att folk säger, att Hugo Bresser icke är

er likgiltig? — Å, ni behöfver icke rodna och bli uppbragt.

Jag vore den siste, som skulle taga anstöt däraf, om det

vore sannt. Jag anser blott, att det icke angår folk, att man

icke behöfva märka det...»

»Aldrig förr har detta kollektivbegrepp varit mig mer

likgiltigt än i dag.»

» Hvilket kollektivbegrepp ?»

»Det ni kallar folk — folk, som äro nog vänliga att

vilja blicka in i mitt hjärta.»

»Ack, man måste ju ha något att prata om. I all

synnerhet, så länge man endast misstänker, endast vädrar en

sak, är den intressant; när man väl en gång verkligen vet

densamma, så tiger man och samtycker. Att grefvinnan X.har ett förhållande med kapellmästaren vid operan, att furst

Y. sedan flera år tillbaka är friherrinnan Z:s gynnade

upp-vaktare, allt detta är något så vanligt, att man ej ödar några

ord därpå. På sin höjd konstaterar man saken — men icke

för att baktala någon — endast för att visa, att man har

vetskap därom . . . Nu lämnar jag er, kära Sylvia. Tredje akten

börjar.»

I detsamma ridån gick upp, var Sylvia åter försatt till

fantasiens värld — en befriande motsats till den lilla del af

verklighetens värld, som afspeglade sig i Kolnos’ satiriska inlägg.

De tredje och fjärde akterna öfverträffade till och med

de båda första i dramatisk effekt och poetisk kraft. Till slut

bröt en verklig storm af bifall lös. Det var en fullständig,

en stor framgång.

Sylvia sjönk ned i den lilla soffan; med slutna ögon och

tillbakalutadt hufvud satt hon där. Hon kände sig så

uppskakad, så berusad. Hon ville icke för allt i världen nu gå

dit ut i trängseln i korridorer och trappor; hon kunde riskerat

att där träffa bekanta, hvilka, som om ingenting händt, skulle

tilltalat henne med ett prosaiskt: »God afton 1» och tillagt:

»Hvad tycker ni om pjesen? Den var ju helt nätt.»

Hon ville vänta, till dess hela publiken aflägsnat sig.

Där hon låg, återkallade hon i minnet de bilder, som dragit

förbi hennes bländade ögon, under hvilka hon glödde och

bäfvade. »Grande amoureuse» — som hennes mor en gång

kallat henne. — Ja, som sådan kände hon sig nu. En stor

kärlek — d. v. s. att den lidelse, som bemäktigat sig henne,

icke gjorde henne svag utan stark, att lyckan att få taga och

gifva allt, som stod i hennes makt, helt öfverväldigade henne,

lyfte henne uppåt, med ett ord — var full af storhet.

Hennes betjänt väntade, som han blifvit befalld, tåligt

utanför dörren, men nu inträdde logevakterskan.»Ursäkta, ers nåd! Man håller redan på att släcka.»

Sylvia reste sig och gick fram till spegeln för att vira

spetsduken kring hufvudet. Hennes egen af spegeln återgifna

bild var henne främmande; det låg något förklaradt däri; ett

drag af ljuf ömhet hvilade öfver hennes läppar, hvilka

purprades af en glöd mer dunkel än någonsin förr. En känsla, som

hon nog mer än en gång förut, men aldrig så intensivt

erfarit, en känsla af fröjd genombäfvade henne — fröjd öfver

att veta sig vara vacker.

Hon trädde ut. Betjänten svepte den med hermelin

fodrade teaterkappan kring henner skuldror. Med långsamma

steg — hon kände en så sällsam mattighet — skred hon

genom korridoren och ned för trappan; hon var verkligen den

sista. Allt var redan tomt.

Lutad mot pelaren vid sista trappsteget står en man

ännu kvar.

När hon kommit närmare, rycker han hatten af hufvudet

och träder henne till mötes: Hugo Bresser.

»Alltså dock ändtligen!» utropade han.

Utan att säga något hängde hon sig fast vid hans arm

och lät sig föras till utgången. Här stodo de nu arm i arm,

medan betjänten hämtade vagnen.

»Nå», frågade han, »ert omdöme? —Jag ville höra ert

omdöme.»

Hon tryckte sin hand ännu fastare mot hans arm.

»Härligt!»

»Det gör mig lycklig. . . men jag utber mig ännu en

dom — icke öfver stycket, utan öfver mig själf. Den gäller

lif och död för mig . . . Mina tjugo sånger?»

Åter en tryckning af den hvitbehandskade handen på den

svarta ärmen och i den mest innerliga ton:

»Min skald!»Betjänten kom tillbaka: »Nu är vagnen framme, ers nåd.»

Hugo hjälpte den dyrkade kvinnan att stiga upp.

»Får jag åka med ett stycke?»

En sekund tvekade Sylvia, men sedan hördes ett

beslutsamt:

»Nej 1»

»Och när tillåter ni, att jag i morgon . . .?»

»Afvakta bref från mig! God, god natt!»Samma vecka hade ännu en uppseendeväckande premiere

ägt rum i Wien: Rudolfs första offentliga föredrag.

Det var i musikföreningens stora sal en

söndagseftermiddag, så att — med fritt inträde — så många som möjligt af

de arbetande klasserna skulle kunna komma dit. Man hade

dragit försorg om föregående annonsering genom tidningar och

affischer. Denna stora sal visade sig också vara mycket för

liten. Några af de främre raderna vore reserverade för de

Dotzkys personliga bekanta, hvilka ville höra honom; den öfriga

delen af publiken var sammansatt ur de mest skilda

samhällslager.

När dörrarna öppnades, uppstod stor trängsel och brådska;

snart var salen fylld till sista plats. Flera måste vända om

utan att ha kunnat komma in.

Rudolf stod framför främsta bänkraden och samtalade med

sin mor och grefve Kolnos. Det sorl och brus, som

framkallades, när alla dessa människor trängdes och satte sig, gjorde

endast samma intryck på honom, som hade han från en

strandterrass hört hafvets dyningar. Ett främmande, fjärran element

denna människomassa, ingenting vidare.

Det han ville uttala gällde ju icke denna tillfälliga publik;

det gällde samtiden, offentligheten öfver hufvud taget. Enhandfull kom ville han utså, här och annorstädes, i dag och

alla dagar. Så småningom skulle väl dock på ett och annat

ställe denna tankesådd spira; enstaka själar skulle väl kunna

genomträngas af det, som fyllde hans eget inre. Han skulle få

efterföljare och medhjälpare, kanske också sådana, hvilka vida

öfverflyglade honom själf. Desto bättre! Den heliga eld,

som brann inom honom, innehöll icke en gnista åtrå efter

personligt bifall.

Ett auditorium, som applåderar och jublar mot talaren,

hade han för några veckor sedan sett i denna samma sal. En

antisemitisk demokrat hade med anledning af en katolsk

högtidsdag utslungat ett hätskt, med vanliga fraser kryddadt tal

mot »judliberaler och frimurare», mot »falsk utveckling och