Maria Stuart

Maria Stuart

"MATHILDA MALUNG

/AARIA STUARTPublished October 2, 1907

Privilege of Copyright in the United States reseiyed under

the Act approved March 3, 1905,

by

Mathilda Mailing.MARIA STUART

AF

MATHILDA MALLING \

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FORLAG)A

STOCKHOLM

Al.B. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907After all — history is the histovy of human nature u^)å Jacob V Stuart efter nederlaget vid Solway

Moss, bruten till kropp och själ, låg sjuk till

döden på Falklands slott och man underrättade

honom om, att hans drottning födt honom en

dotter, svarade han ur djupet af sin hopplösa

förtviflan och förödmjukelse:

»Djäfvulen anamma alltihop. Adjö! Farväl!

Det kommer att sluta som det började: kronan

kom till oss genom en kvinna, och genom en

kvinna skola vi åter mista den.»

Den kvinna, som skänkt konunganamnet

åt huset Stuart, var Robert Bruces dotter

Marjory, som i början af det 14: de

århundradet äktade Walter Stuart och sålunda

blef släktens stammoder. I mörk och tröstlös

bitterhet förutsåg hennes ättling, den nu döende

kungen, förrådd och slagen, de svårigheter och

det tragiska öde, som ända från vaggan låg i

beredskap för hans späda dotter. Ty hur skulle

en liten hjälplös flicka vara i stånd att behållaoch försvara den krona, hvars ägande redan kostat

nästan alla hennes förfäder lifvet?...

För hundra år sedan hade de upproriska

herremännen mördat Jacob 1 i Perth. Jacob II

hade under hela sitt korta lif fört krig på knifveti

med sina oefterrättliga och okufliga undersåtar,

de svarta Douglasarna. Jacob III dräptes af de

sammansvurna lorderna vid Bannockburn. Jacob

IV faller vid Flodden mot samme fruktansvärde

och oförsonlige arffiende, som nu vid Solway

Moss har drifvit hans son i döden. »Olyckor

och elände lura på detta arma rike,» mumlar

vidare den sjuke kungen, som nu, då han ej

längre har något hopp om att lefva,

hänsynslöst ger luft åt sina farhågor och mörka tankar,

— »kung Henrik ger sig ingen ro, förrän han

med vapenmakt eller genom ett giftermål har

lagt Skottland under England» ... Och han »vände

ryggen åt herrarna och sitt ansikte mot väggen»

— och dog. Maria Stuart — sju dagar gammal

— var drottning.

Den lilla prinsessan på Linlithgovv sades

strax efter födelsen vara »ett svagt barn, som

icke hade mycken utsikt att lefva». Var detta

sant och ej uppdiktadt af dynastiens många

fiender, tycktes hon emellertid fort ha tagit sig,

ty redan ett par månader efteråt kunde hennes

moder, Maria af Guise, med stolthet visa henne

»naken och utan kläder» för den engelske am-bassadören, Sir Ralph Sadlier, som å sin sida

försäkrar Henrik VIII, att den lilla drottningen

var »ett vackert barn och så duktig och

försigkommen för sin ålder, som han någonsin sett

något barn vara».

Detta var i mars 1543 och faderns

spådom: »Kung Henrik ger sig ingen ro, förrän

han genom ett giftermål o. s. v.» hade redan

delvis börjat gå i fullbordan. Flickan var knappt

fyra månader gammal, då de första brickorna

började flyttas i det ändlösa giftermålsintrigspel,

som hädanefter, nästan till hennes sista dag,

beständigt skulle spelas omkring Maria Stuart.

De fångna skotska herrar, som segraren från

Solway fört med sig till England, hade nämligen

där redan undertecknat en petition till Henrik

VIII, att han måtte »under sitt hägn taga

Skottlands unga dotter och hela dess rike», — hvilket på

ett mera rättframt och mindre känslosamt språk

betydde så mycket som att de med hull och hår

voro vunna för den engelske kungens planer

angående ett giftermål mellan Edward, prins af Wales,

och deras egen späda drottning. Samtidigt

intrigerades det i Edinburgh af Hamiltonarna —

de efter Stuartarna närmaste arfvingarna till

tronen — för att försäkra sig om arftagerskan:

man ville, att hon skulle förlofvas med jarlens

af Arran son, den unge James Hamilton, men

religiösa betänkligheter, misstro till änkedrott-ningen och fruktan för hennes bröders,

Guiser-nas, inflytande drefvo snart dessa naiva

intrig-makare, som äfven kände sig för svaga att för

egen räkning sätta sina planer i verket, öfver

i kung Henriks starka armar. Emellertid ha de

fångna skotska lorderna, som nyss så ödmjukt

»petitionerat» hos kung Henrik angående Marias

framtid, återkommit hem, och med den

obrottsliga konsekvens, som i allmänhet utmärker

skotska lorder under detta århundrade, känna de

sig icke väl fria och på egen botten, förrän de

genast energiskt taga parti emot de engelska

planerna och mer eller mindre öppet sluta sig till

Frans I, som trogen Frankrikes månghundraåriga

politik naturligtvis ej på villkor vill släppa

Skottland ur sina händer—denna ovärderliga och

bekväma »bakdörr», från hvilken en slug fiende alltid

är i stånd att falla det nu för hvar dag mer oc,li

mer farliga och fruktade England i ryggen.

Den lifslånga kampen emellan de båda evigt

täf-lande kungarna, Henrik Vill och Frans I, gäller

nu under deras sista år förnämligast, hvem af

dem som skall lyckas att bemäktiga sig den lilla

Maria Stuarts person, och efter allt att döma

tyckes äfven hela Skottlands öde bero på utfallet

af denna kamp. Blir den lilla drottningen gift

med den protestantiskt uppfostrade prinsen af

Wales, betyder det seger för reformationens sak,

hvilken redan med fanatiskt allvar omfattas afså många skottar; går hon — eller rättare

lorderna — in på ett franskt äktenskap, får den

katolska reaktionen naturligtvis åter vind i seglen.

Schackbrickorna flyttas flitigt mellan de

spelande höga herrarna, och det första partiet

vinner Henrik. Genom brutala hotelser och

lockande löften lyckas han nämligen förmå de skotska

stormännen, samlade till rådplägning om saken,

att (1 juli 1543) underteckna en formell

öfverens-kommelse angående giftermål mellan Edward

Tudor och Maria Stuart, enligt hvilken flickan,

då hon uppnått tio år, skulle öfverlämnas åt

England och, då hon fyllt tolf, giftas med prinsen.

Så stå sakerna, då den permanenta

spänningen mellan England och Frankrike ånyo

bryter ut i öppet krig, och Britanniens folk få

sålunda snart nog tillfälle att visa, hur pass

varaktig den nyss beseglade vänskapen mellan dem

är. Men Skottland hade ju sedan århundraden

vant sig att i alla fejder mot den gemensamma

grannen beständigt taga Frankrikes parti, och

allmänna opinionen i riket reser sig därför genast

mot Arrans och de andra ledande herrarnas

politik. Den gamla trons förnämsta representant,

kardinal Beaton, änkedrottningens vän — några

säga hennes älskare — förstår genast rådsnart

att begagna sig af folkstämningen: den svage

Arran ger tappt och med åsidosättande af alla

nyligen ingångna öfverenskommelser med Eng-land, krönes Maria — nio månader gammal —

enligt katolsk ritual högtidligt i Stirlings kapell.

Under sådana förhållanden — med Maria

af Guise och kardinalen vid rodret — är det en

gifven sak att Frankrike vinner i nästa drag.

Sändebud komma från kung Frans med begäran

att den gamla alliancen åter må förnyas, och

några dagar efter att drottningen firat sin första

födelsedag, undertecknar kardinal Beaton i

hennes namn det fördrag, som ånyo — och denna

gång definitivt — förenar Skottland med

Frankrike. Omedelbar följd, naturligtvis: krig med det

narrade och rasande England.

Så länge Henrik VIII lefde, uppgaf han

emellertid ej, trots alla hinder, det skotska giftermålet,

och efter hans död gjorde protektorn Somerset

hvad han kunde för att återvinna åt unge

Edward VI hans förlorade barnbrud. Men krig

och gränshärjningar åstadkommo blott, att det

svaga, af många sår blödande Skottland

beständigt närmare och närmare slöt sig till Frankrike,

och 1548 — kung Henrik II :s första

regeringsår— fattades ändtligen definitivt beslut om

drottning Marias förmälning med Dauphin"en Frans,

samt att hon — genast — för detta ändamål

skulle sändas till Frankrike. Till och med Arran

som längst hållit stånd mot Valoishofvet och af

själfviska orsaker (han var ju närmaste arfvingen

till kronan) motarbetat drottningens giftermål,gaf slutligen vika och belönades för sin

eftergivenhet med en fransk hertigkrona.

Under alla dessa inre och yttre oroligheter,

hvilka antingen föregå eller åtfölja de många

skiftande förhandlingarna om hennes öde, lefver

den lilla drottningen, oberörd af alltsammans,

ett friskt och lifligt barns muntert sorglösa lif

— på Linlithgow, på Stirling, på Dunkeld, på

Inchmahome, på Dumbarton — hvad nu alla

slotten hette — lyckligt omedveten om, att hon

öfverallt gömmes bakom fästningsvallar,

bemannade med tartanklädda eller järnsmidda krigare.

Senare i iifvet har hon väl nog dunkelt kunnat

minnas, hur ofta hon under dessa första barndomsår

varit med om plötsliga uppbrott från hemmet och

långa resor: kanske om natten blifvit väckt af

gråtande och förskräckta sköterskor och därefter,

halfsofvande hopkrupen i armarna på en ryttare,

öfver besvärliga och branta bergvägar blifvit förd

från den ena af sina befästade borgar till den

andra. Hon har väl också från denna tid bevarat

vissa särskildt våldsamma och gripande intryck:

såsom t. ex. då det vid hofvet blef bekant, att den

myndige kardinalen, hennes mors gode vän,

blifvit mördad i S :t Andrews — eller festligt

högtidliga: såsom då de på slottet mottogo

besök af höga utländska herrar i gyllene kedjor och

juveler, sändebud från främmande kungar, hvilka

— liksom hennes egna lorder och undersåtar —böjde knä, när de sågo henne. Och när hori

sluter ögonen, kan hon alltid, hvar hon än är,

oredigt återkalla i sitt minne det larmande ljudet

af säckpiporna, de många brokiga färgerna i

klanernas tartanpläder, den rödbruna ljungheden,

soldaternas och folkets högröstade

hyllnings-rop... Till hennes allra tidigaste minnen höra

äfven hennes faster Lady Fleming, som

öfver-vakade hennes första A-B-C-läsning och första

stvgn med nålen, hennes alltid närvarande

beskyddare Erskine och Livingstone, hennes

half-bröder och lekkamrater, och hon vet mycket väl,

att hon redan på den tiden hade sina

fostersystrar, sina »fyra Marior» hos sig: Mary

Fleming, Mary Livingstone, Mary Beaton och

Mary Seton. Också sin moder minns hon

förstås från sin tidigaste barndom mycket väl,

ty det tyckes verkligen, som om änkedrottningen,

trots alla statsgöromål, intriger, brefskrifveri och

bekymmer, dock alltid har haft tid till öfvers för

sin lilla flicka, som hela sitt lif igenom — fastän

de så tidigt skildes åt och senare blott sällan

träffades — uppriktigt höll af och i ett

tacksamt, kärleksfullt minne bevarade sin moder.

Och angående Marias af Guise känslor för

dottern är följande lakoniska och naivt ironiska

antydning i ett bref, dateradt den Q augusti 1548

(dagen efter det Maria Stuart lämnat sitt

hemland), från en af protektorn Sornersets handt-langare till denne, väl tillräckligt målande. Det

heter:

»The old Queen doth lament the young

Queen’s departure and marvels that she heareth

nothing from her»... »Hon undrar!» Hur

oresonligt, hur oförnuftigt, tycker den främmande

herrn, hur likt en kvinna! Barnet är ju ännu

knappt utom synhåll från Skottlands kust...

Redan i november 1547, strax efter ett

allvarligt nederlag mot engelsmännen, hade lorderna

på ett möte rådslagit om att så snart som möjligt

sända den unga drottningen i säkerhet till

Frankrike. Underhandlingarna därom pågingo under

hela första hälften af 1548, och i början af augusti

låg en fransk eskader i Clydebukten redo att föra

Dauphin’ens blifvande gemål till hennes nya

hemland. Afresan var ej utan fara, ty engelska

fartyg kryssade jämt längs kusterna i ändamål att

till hvad pris som helst förhindra den. Och blott

genom att segla norr om Skottland till Dumbarton

hade fransmännen hittills undgått Somersets folk.

Och nu randas alltså den sommardag, på

hvilken drottning Maria enligt förut tagen

bestämmelse för så lång tid skall lämna sitt hem

och sitt rike. Hvem som vill kan se henne för sig,

där hon i afskedsstunden står på det främmande

skeppets däck, fin och smyckad, med det

rödgyllene håret instoppadt under den pärlstickade

hufvan och de klara ögonen oafvändt riktademot stranden. På bägge sidor om henne stå

hennes mörka halfbröder, »de svarta Stuartarna»,

Lord James, Lord Robert och Lord John,

hennes franska och skotska hoffolk samt de

fyra små Mariorna, som småleende och

half-gråtande vifta och vinka till sina föräldrar

och lekkamrater. Medan vattenstrimman mellan

stranden och det stora skeppsskrofvet mörknar

och djupnar, långsamt blir bredare och bredare,

ända tills galéren sakta och försiktigt lotsas bort

emellan Skottlands skär och öar...

På Bretagnes kust väntas hon med längtan

och vänlig nyfikenhet af de många höga herrar och

damer, kung Henrik II sändt sin blifvande

svärdotter till mötes. Alla äro på förhand beredda

att hålla af henne, att skämma bort henne, att

visa henne ömhet. Hon stiger i land — »le

beau paijs de France» hälsar henne leende i

augustisolsken: Maria Stuarts lyckligaste tid

begynner.*^)en uppfostran Maria Stuart erhöll i

Frankrike vid Valoishofvet inverkar bestämmande på

hela hennes andliga och fysiska utveckling. Den

första förutsättningen för att kunna förstå

drottningen af Skottland är att lära känna la

Reine-Dauphine.

Från sitt ännu rätt okultiverade

hemland kom hon till kontinenten midt under en af

dessa i Europas historia med långa mellanrum

återkommande, sällsynta perioder af intensiv

andlig lifaktighet, då de ledande klasserna tyckas

oemotståndligt gripna af estetiska och

intellektuella intressen. Till och med enligt n u gällande

standards var den skolbildning, som på

1550-talet kom Henrik II :s barn och unga svärdotter

till del, ovanligt grundlig och mångsidig.

Sålunda förstod och läste Maria Stuart redan tidigt

flera europeiska språk och brukade vid tolf års

ålder dagligen adressera latinska epistlar till sin

lilla kamrat Elisabeth af Valois. Så styf blef honi detta de lärdas eget språk, att hon vid tretton

års ålder var i stånd att hålla ett längre latinskt

föredrag inför kungaparet och hofvet, i hvilket hon

pläderade nödvändigheten och fördelen af en

högre bildning för sitt kön. Troligen har den

galante kung Henrik och hans artiga hofmän

funnit, att hon själf på ett lysande sätt illustrerade

sin conférence. Hon var ju nämligen också i

besittning af många andra fullkomligheter: hon

dansade t. ex. ovanligt graciöst, ägde en väl skolad

röst, spelade både cittra och harpa och skref —

enligt både Ronsards och Brantömes utsago —

högst intagande vers. Den bildning hon sålunda

förvärfvade var icke blott någon yttre fernissa,

ty hela sitt lif igenom fortfor hon — påverkad

som hon från början blifvit af Frankrikes i detta

hänseende mest betydande förmågor — att vara

i hög grad litterärt och musikaliskt intresserad.

Under sin uppväxt har hon nog — om man får

tro åtskilliga anekdoter — varit en smula

pedantisk och »viktig», men den societet, i

hvil-ken hon som ung flicka tidigt blef införd, tog

nog snart pedanteriet och précieuse-aktigheten

ur henne. Hon hade också från sin fars släkt

ärft vissa egenskaper, hvilka just här — i det

italieniserade och eleganta Frankrike, vid den

kulturhärd Pariserhofvet trots allt var — fingo

just den speciella näring, som behöfdes, för att

pä ett lysande och i ögonen fallande sättutveckla sig. Hennes sinne för poesi, hennes

medfödda talang att uttrycka sig skriftligen

t. ex. voro egenskaper direkt ärfda från

Stuar-tarna, af hvilka ju Jacob I varit en fin diktare;

hennes af naturen så intagande och

förbindliga sätt, hennes nyckfuila egendomliga charm

voro äfven Stuartsgåfvor. Mer än en gång

kommer man under samtidas omtalande af

drottning Maria att tänka på hennes far, som på

dödsbädden, strax innan han drog sin sista

suck, förtärd af feber och själskval, »looked up

and beheld all his nobles about him and gave

a little smile of laughter, then kissed his hand.»

Liksom han glömde hon aldrig, icke ens i sin

sista timme, att vilja behaga.

Naturligtvis har hon redan tidigt känt och

förstått sin egen politiska förgrundsställning och

möjligen — ehuru detta var svårt nog —

öfver-skattat sin personliga betydelse. Från den första

dagen hon kom till Frankrike kände hon sig

nämligen som midtpunkten i intrigspelet vid

hofvet, där Guiser och Bourboner skiftesvis

täflade om hennes gunst. Från sin tidigaste

ungdom var hon också — tack vare morbrödernas

lärdomar och sina egna goda ögon — initierad

i allt, som försiggick omkring henne, har

troligen aldrig någonsin, trots sin främmande börd,

känt sig som en outsider. Ehuru själf ännu

så ung och oskyldig, har hon säkert merän väl förstått sedeslösheten i kung Henriks

gård — på vanligt flickvis varit mycket

nyfiken på och fariseiskt skadegladt road af de

samma snedsprång och förvecklingar, som några

år senare så lifligt intresserade hennes svägerska

Margot. Och fastän hon beundrade kungen och

lät sig protegera af Diane de Poitiers, har hon

fullständigt förstått att gifva förhållandet dem

emellan dess rätta namn, liksom hela hennes korta

historia som regerande drottning af Frankrike

tyder på, att hon aldrig låtit sig illudera af den

till det yttre så respektabla Katharina af Medici.

Hon var alltid ytterst mottaglig för intryck, och

under de år hon tillbragte vid Valoishofvet,

hennes egentliga lärotid, utvecklade hon sig säkert

precis så, som hennes morbröder och hennes

moder önskade, att hon skulle utveckla sig:

blef världsklok, cyniskt och öfverlägset förstående,

»tres fine», svår att i något afseende föra bakom

ljuset, aldrig rädd för att egoistiskt betjäna sig

af andra, säker på sina egna rika personliga

resurser och alltid förberedd på att »tjusa till»

dem hon för sina egna planer behöfde. Hon

fick en systematiskt absolutistisk uppfostran och

tränades ända från början att betrakta sig som

drottning af Guds nåde, oansvarig, oantastlig,

samt att anse sitt fäderneärfda rike som sin

personliga egendom. »(Juaiit a uous dire ce jc fais

uuec mes Écossois» — skrifver hon till sin mor påsin bröllopsdag —... fen ai å peu prés fait toui

cequejevoulois». Såsom regent är alltså hennes

personliga ståndpunkt denna, ytterst primitiva:

»Jag gör hvad jag vill» — hvilket emellertid inte

utesluter, att hon jämt och ständigt låter leda

sig af dem hon för ögonblicket mest tror på

eller älskar. Sålunda underskref hon på egen

hand, lättsinnigt, egenmäktigt, konventionen i

Fontainebleau, i hvilken hon utan vidare

förband sig att »lier, joindre,annexer etunir le royaume

d"Ecosse å la couronne de France» — men hon

gjorde det därför att Henrik II sade, att »hon

skulle göra det»! Ty trots all suveränitet, alla

härskarinnefasoner och all diplomatisk träning var

det hennes innersta natur att lyda — lyda blindt.

Både som kronprinsessa och drottning hjälpte hon,

utan att resonera öfver saken, sina älskade

Guiser att hålla tummen på ögat på Katharina af

Medici. Denna, som själf inte visste, hvad hjärta

ville säga och inte begrep att hjärtat var Maria

Stuarts svaga punkt, öfverskattade henne som

politisk motståndare, och det var af fruktan för

henne och hennes inflytande på Frans II som

änkedrottningen på sin tid, strax innan kungens

död, gjorde denna halfva vändning mot

Chå-tillonerna och det protestantiska partiet,

hvilken sedan för Frankrike hade så vidtomfattande

följder.

Henrik II, som hatade sin gemål och troligen

2. — Mailing.icke hyste särdeles stor ömhet för de sjukliga,

underligt excentriska och perversa barn hon

skänkt honom, visade alltid stor förkärlek för sin

unga svärdotter och var mycket stolt öfver henne.

Och denna halft faderliga, halft ridderliga

hyllning, som den ännu ungdomlige kungen ägnade

Maria Stuart, bestämde naturligtvis hans

kavaljerers och följeslagares hållning gentemot henne.

När man därtill ihågkommer den härskande

galanta tonen vid hofvet (jfr Brantöme o. a.), kan

man göra sig en föreställning om den atmosfär af

smicker, skvaller och mer och mindre

förblom-merade kärleksförklaringar, hvari den unga flickan

växte upp. Dock tycks det icke ha varit någon

allvarlig fara för att hon någonsin under denna tid

skulle ha glömt hvad hon var skyldig sig själf och

sin höga ställning. Hon var nog kokett — hennes

sätt gentemot de franska beundrare, framför alla

Chåtelard, hvilka ett par år efteråt följde henne

till Skottland — lämnar en inga illusioner i

detta afseende; men trots allt sitt — efter våra

begrepp högst vågade — koketteri, som tidens

sätt att vara ursäktade och auktoriserade, tyckes

hon ännu fullkomligt ha förstått att hålla den

tillbedjan, som ägnades henne, inom tillbörlighetens

och det passandes gränser. Hvarken hennes

hjärta eller hennes sinnen ha, innan hon kom

hem till Skottland, ännu talat — hon kunde ännu

lita på sig själf och andra kunde lita på henne.Kardinalen af Lothringen, hennes morbroder

Charles, beundrade henne högeligen — han

såg intet annat fel hos henne än att hon »åt

för myckeb. Detta fel följde henne alltid —

hon var icke i stånd att lägga band på sin

aptit, och det mystiska onda i sidan, hvilket

hela hennes lif plågade henne, uppträdde gärna

strax efter en måltid. Kanske berodde det på

att hon var så starkt snörad; liksom sin mor

var hon mycket robust, och tidens mod fordrade

ju en midja, som nästan omöjliggjorde

tillfredsställandet af en ung persons i allmänhet friska

matlust. Hon var mycket fåfäng — liksom hon

på det hela hade alla en ung flickas vanliga

svagheter: hon älskade smicker och

komplimanger, hon var tokig i parfymer och smycken

och vackra kläder. Trots sin säkert alltid

uppriktiga religiositet, trots alla finare kulturella

intressen var hon ytterligt världslig: »of the world

— vvorldly».

Oaktadt alla porträtt och beskrifningar på

Maria Stuarts utseende, är det numera rätt svårt

att bestämma, hvari hennes från hennes

tidigaste ungdom så högt beprisade skönhet

egentligen bestått. Hon var lång, yppigt och

kraftigt byggd och hade Guisernas starka

kroppskonstitution på samma gång som deras

»mobilité nervense». Ansiktet var fint, blekt och

långlagdt med lång haka och lång rak näsa, håretrödbrunt (»/or/ rousse» kallar Michelet henne),

ögonen bruna och smala, »smala som pilar», halft

dolda af ögonlocken, dunkla och svåra att bli

klok på. Från porträtten ser hon oftast på en

från sidan — den alltid hos henne omtalade

sidelong glance» — och hennes blick är tankfull,

varm, ibland slug och skälmsk, ibland vemodigt

smäktande och tung. Hennes mun var ljuf och

röd, hennes röst frisk och gäll, hennes skratt

alltid tillreds, hennes rörelser hastiga och djärfva.

I motsats till blickens svårtydda uttryck stodo

alltid hennes meddelsamhet och öppenhet, hennes

otålighet, hennes muntra och orädda lynne.

»She sheweth a disposition to speake much, to

be bold, to be pleasant and to be very familyar»,

beskrifver henne några år efteråt Elisabeths

sändebud Knollys i ett förtroligt bref till Cecil.

Och detta senare — tvetydigt berömmande,

tvetydigt tadlande — ord »familiére» kommer

beständigt alla hennes skildrare på tungan, målar

antagligen tydligast hennes egendomliga sätt att

vara. Alla funno henne pikant: kontrasten mellan

hennes stolta prinsessehållning, då hon teg, och

hennes vårdslösa, naturliga förtrolighet, blott hon

öppnade munnen, blott hon kom till att skratta,

har verkat förtrollande och eggande. Hon var

en outtröttlig ryttarinna, var smidig och stark,

tog sig ut i nästan alla dräkter, kunde bära

bröstharnesk och tartan lika väl som siden och spet-sar, och den långa änkeslöjan klädde henne lika

bra som den käcka plymbesatta baretten.

Samtiden är enstämmig uti att prisa hennes ovanligt

vackra händer —»vostre longue, greslc et délicate

main», säger Ronsard — och Brantome skildrar

dem som »så fint formade, att ej en gång den

rosenfingrade Auroras kunde vara skönare». Likaså

berömmes hennes små fötter, hennes vackra skuldror

och fina, genomskinliga, klara hy. »La blancheurde

son visagecontendait avec la blancheur de son uoile»,

säger Brantome. Men med allt detta har hon

dock näppeligen varit den bländande regelbundna

skönhet, som eftervärlden så gärna föreställer

sig. Hvad själfva de yttre dragen angår, har

hon säkert ej varit vackrare än många andra af

sina samtida — åtminstone e n af hennes »fyra

Marior» var vackrare än hon — men det som

utmärkte henne och gaf henne hennes förrang

framför andra kvinnor var hennes enastående,

allt besegrande »tycke» — den obestämbara, rent

fysiska attraktion, den förtrollande ijufva värme,

som, när hon höll af någon eller ville vinna någon,

utstrålade från hela hennes väsen. Elisabeth af

Valois, hennes svägerska och fostersyster, var på

sätt och vis en långt finare skönhet än Maria —

förnämare och mera stilfull med sitt regelbundna

aristokratiska ansikte, de sorgmodiga ögonen och

den smala pannan, intill hvilken den lilla

pärl-prydda hufvan under den juvelbesatta barettenså tätt slöt sig. Men Maria Stuart fördunklar

henne dock alldeles: hos henne lågar alltid

lifvets glöd, man anar blodets värme, pulsarnas

fart, och kring hennes läppar skälfver det leende,

som låter en man gissa lidelsens salighet och

smärta, hemligheternas hemlighet. Ecce femina

— se kvinnan!^Den 20 april 1558 firades med stor ståt »les

fianzellis» mellan Frankrikes unge Dauphin och

den blott femtonåriga drottningen af Skottland,

vid hvilket tillfälle Maria Stuart underskref den

förutnämnda handfästningen, hvarigenom hon så

naivt hänsynslöst förrådde sitt folk. Och den

därpå följande söndagen vigdes det unga paret

af kardinalen af Bourbon — Charles af

Loth-ringen hade förrättat den mera viktiga

»fianzellis»-ceremonien — i Notre Damekyrkan i Paris »med så

stor värdighet och högtidlighet som möjligt».

Efteråt superades det med »so great magnificence,

pomp and triumph», att »ingen sett maken därtill»,

och aftonen slutade med, att kung Henrik

högtidligt utnämnde sin son till Roi-Dauphin, liksom

hans brud hädanefter skulle föra titeln

Reine-Dauphine.

Efter denna dag är det förbi med Maria

Stuarts jämförelsevis fredliga och bekymmerslösa

tillvaro: icke blott att hoflifvet och repre-sentationsplikterna för hvarje dag lägga mer och

mer beslag på henne, men under den närmaste

tiden inträffa äfven i hastig följd åtskilliga

händelser, hvilka komma att ha den största betydelse

för hennes framtida öde.

På hösten 1558 dör drottning Maria I af

England och Elisabeth bestiger sin fars tron. Vid

detta tillfälle lät den oförsiktige Henrik II, för

att såra och reta »bastarden» samt accentuera

sin svärdotters arfsrätt till Tudorernas krona,

Frans och Maria antaga titeln »Rex dc Regina

Franciie, Scotice, Anglice et Hibernice», samt därtill

föra Englands vapen. En omständighet, som

senare skulle få ej ringa inflytande på Marias

förhållande till sin »goda syster», sin fars kusin.

I juni 1559, strax efter freden i

Cateau-Cambrésis och midt under

förmälningsfestlig-lieterna för hans dotter och kung Filip, faller

Henrik II under riddarlek och turneringskämt

för Montgommerys lans. Elfva dagar efteråt

bestiger Maria Stuart vid sin mans sida Valoisernas

tron.

Som bekant var Frankrike vid kungens död

mer än någonsin deladt i två läger:

protestanternas, till hvilket hörde de flesta af rikets stormän,

konnetabeln af Montmorenci, Coligny och hans

bröder, Anton af Navarra och prinsen af Condé,

samt katolikernas eller rättare Quisernas.

ÄnkedioUningen hade ingen religion och — justnu — icke heller något parti. Men hon hade sin

son och gjorde desperata ansträngningar att

genom honom behärska bägge partierna. Här

möter hon emellertid Maria Stuart upptagen af

samma tanke, påverkad af Guiserna och af sin egen

äregirighet, fullt rustad för kampen mot

svärmo-dern. Ej utan skäl frågar Michelet bittert, hvartill

den saliska lagen nu gagnade Frankrike: landet

var för ögonblicket »en republik af ammor, mödrar

och sjuksköterskor» och den knappt fullvuxne

kungen en leksak ömsevis i händerna på »/a

Florentine» och »/’Écossaise». Den finansiella

ställningen efter de två första Valoiskungarnas

många krig och slösande hofhållning var

för-tviflad; — den kungliga skattkammaren så

uttömd, att man för att afvärja de första

svårigheterna tillgrep det primitivt brutala medlet att

på slottsporten i Fontainebleau uppspika ett så

lydande anslag: »Tout demandeur sera pendu»

— »den, som inkräfver sina fordringar, blir hängd.»

Hvad den utrikespolitiska ställningen angår, var

riket, ännu omedvetet om sin egen styrka, sina

ofantliga moraliska och materiella resurser, helt

och hållet i fickan på Filip af Spanien, hvars

servila handtlangare Guiserna voro.

1 Skottland uppväckte Frans’ tronbestigning

och fruktan för drottningens nu allsmäktiga

morbröder ögonblickligen oroligheter och

uppror mot regentinnan Maria af Guise. Katolicis-men hade nämligen här under de senare åren

förlorat fler och fler anhängare, och nyligen

hade de egenmäktiga lorderna genom att

under-skrifva the National Covenant definitivt sökt

ordna de religösa förhållandena till fördel för

det stora protestantiska partiet.

Änkedrottningen-regentinnan var för svag att motsätta sig

nationens med ovanlig enighet framställda fordringar.

Lorderna, öppet understödda af Elisabeth, hvars

soldater belägrade den franska garnisonen i

Leith, nekade helt enkelt att längre erkänna henne

som sin dotters ställföreträderska, hvarför hon —

ifall hon ännu ville ha något inflytande — såg sig

ställd inför den hårda nödvändigheten att ingå

på den för hennes politik så förödmjukande

kompromiss, som senare fick namnet af konventionen

i Edinburgh, och hvari engelsmännen fordrade

att drottning Maria skulle afstå från alla

anspråk på Englands tron samt gifva sitt samtycke

till att de franska trupper, man för att kväfva

upproret sändt till Skottland, lämnade landet på

samma gång som den engelska styrka, hvarmed

Elisabeth understödt insurgenterna. Döden allena

räddade Maria af Guise att se detta fördrag

undertecknadt af lorderna.

1 Frankrike hade under årets lopp Guisernas

regemente snart drifvit de terroriserade och jämt

trakasserade huguenotterna till att ändtligen sluta

sig samman till systematiskt motstånd. MenMontmorencis och prinsarnas ljumma

oföretagsamhet, Chåtillonernas samvetsgranna trohet

mot kungahuset, folkets okunnighet och

vacklande hållning gjorde att sammansvärjningen i

Amboise totalt misslyckades och blott gaf

Gui-serna en välkommen anledning att med eld och

svärd förfölja sina fiender. Det berättas att

hofvets damer, äfven den unga drottningen och

kungens minderåriga syskon om aftonen efter

supén som ett slags förströelse brukade åse de

hårresande exekutionerna. Men den unge

kungen, som trots allt kände ansvaret för all

denna grymhet hvila på sig, fann sig skrämd

och djupt upprörd. »Hvad har jag gjort mitt

folk?» kunde han stå och mumla för sig själf,

blek, halfgråtande. »Hvad har jag gjort mitt

folk?... Hvad drottningen vid hans sida tänkte,

omtalas ej, men troligen har hon ej delat hans

känslor. Knollys nämner som hennes »lifligaste

önskan» hämnd öfver hennes fiender, och säger

ett ■»for Victories’ sake payne and perylls seemeth

pleasant unto her». För ögonblicket ansåg hon

morbrödernas motståndare för sina och njöt

sannolikt af »segern» utan att reflektera stort

öfver offren. Och enligt tidens uppfattning borde

ju en suverän kunna tåla att se blod.

I juni 1560 förlorade drottningen sin moder,

Maria af Guise; och i början af december,

medan hofvet var i Orléans, upptaget af öfver-läggningar om, hvad som skulle företagas mot de

protestantiska prinsarna af blodet — dog Frans II.

Detta plötsliga, om än ej alldeles oväntade

dödsfall försatte den unga änkan i den yttersta

bestörtning och i den djupaste, mest uppriktiga

sorg och förtviflan. Inte för det att hon hade

älskat sin make — han var vid sin död för henne

detsamma som han alltid varit: en outvecklad

pojke, ful, melankolisk, skygg och trubbig i sitt

sätt — men han hade älskat henne, och genom

honom hade hon sett sig lyftad till den högsta

eller näst högsta af de värdigheter en kristen

prinsessa på den tiden kunde ernå.

Näst högsta. Ty huru strålande

drottningens af Frankrike och Skottland dubbelkrona

än syntes, så fanns dock i Europa ett ännu mera

eftertraktadt diadem. När prinsessan Elisabeth

efter freden med Spanien 1559 blef Filip II :s

gemål, är det icke otroligt, att hennes svägerska

afundades väninnan »ce beau mariage». Spaniens

drottningkrona var för det 16:de århundradets

giftasvuxna furstinnor detsamma som Englands

under det 20:de förmodligen anses vara: den

utan all gensägelse mest eftersträfvansvärda. Men

efter Spanien kom Frankrike, och i sin

ungdomliga egoistiska äregirighet värderade Maria

Stuart sin gemål precis lika högt som hon

värderade hans krona: d. v. s. oändligt högt.

Den unge kungen hade däremot å sin sidaälskat sin drottning med en brådmogen lidelse

(il était éperdument épris, säger Brantome, som

naturligtvis ofta såg dem tillsammans), hvilken,

efter allt att döma, blef en medverkande orsak

till hans död. Throckmorton, som vid den tiden

i egenskap af Elisabeths sändebud efter freden

i Cateau-Cambrésis uppehöll sig i Frankrike

och alltså borde veta godt besked om allt, som

angick det unga, från engelsk sida så noga

observerade kungaparet, låter tydligt påskina, att

det förtidiga äktenskapet tog lifvet af den sjuklige

ynglingen, och hertigen af Alba säger rent ut:

»Han dog af Maria Stuart.»

Allt tyder på, att den unga drottningen under

den korta tid hon var gift med Frans II, så vidt

hon förstod, varit sin gemål en trofast och

hän-gifven maka, och det är långtifrån omöjligt, att

hon — ung och oerfaren som hon var och i högsta

grad smidig — öfvertalat sig själf att i honom

se något mera och annat än han i verkligheten

var. Valoisväldets nimbus bländade henne ju

länge efter att hon för alltid lämnat det bakom

sig, och i le Roi Trés-Chrétien såg hon alltid

— hvilket förnamn han än måtte bära, och hur

ung och svag han än måtte vara — en af världens

förnämsta furstar, för hvilken allt vore möjligt.

Kung Frans’ gosspassion smickrade henne och

hon har troligen, innan hon visste bättre, inbillat

sig, att hon delade hans känslor. Han hadevarit hennes barndoms lekkamrat och ständige

följeslagare, hade sett upp till henne och låtit

sig leda af henne, så länge hon kunde minnas,

därför höll hon af honom. Därför klingar också

då och då en omisskännlig ton af verklig smärta

genom den akademiskt känslofulla sorgedikt hon

skref öfver den döde, ehuru den i det stora och

hela blott uttrycker medlidande med henne själf:

»Fut-il un tel malheur

de dure destinée,

ny si triste douleur

de dame fortunée,...

Qui en mon doux printemps

et fleur de ma jeunesse

toutes les peines sens...

o. s. v. o. s. v.

Men:

Si en quelque séjour,

soit en bois ou en prée,

soit sur Taube du jour

ou soit sur la vesprée,

sans cesse mon coeur sens

le regret d’un absent.Si je suis en repos,

sommeillant sur ma couche,

j’oy qu’il me tient propos,

je le sens qu’il me touche...

Det tyckes mig, att man midt under hennes

banalt sentimentala, konstnärligt rimmade klagan

här i dessa sista strofer spårar en uppriktig

saknad, hör en bedröfvad ung flickas halfkväfda

snyftning. Men hon anar ej själf, hur ljum och

sval den känsla är, som hon finner tillfredsställelse

i att omsätta i dessa nätta franska vers. En annan

man skulle, när hennes timme slog, lägga andra

ord i hennes penna, lära henne skrifva ett annat

språk än de parisiska hofpoeterna någonsin

kunnat lära henne.f^ela den första sorgtiden, under hvilken

naturligtvis alla yttre former med största sorgfällighet

iakttogos (sålunda fick en fransk änkedrottning

»under fyrtio dagar hvarken skåda sol eller

måne»), var uppfylld af nya och oupphörligt

växlande giftermålsplaner. Konungen dog den 5:te

december 1560, och redan den 6:te omtalar

Throckmorton i bref till Elisabeth, att den unga

änkan och hennes närmaste spekulerade på ett

annat politiskt äktenskap. Den nye kungen, Carl

IX, sjukligt brådmogen som alla Henrik II :s och

Katharinas barn, sades redan vara mycket intagen

i sin vackra svägerska. »Aldrig hade han (om

han varit litet äldre) låtit henne fara sin väg»,

säger Brantöme —»et résolumcnt il leustépousée».

Och han tillägger, att den unge fursten

afunda-des brodern: »tenait le fen roi son frére par trop

heureux d"avoir joiuj d"une si belle princesse.»

I slutet af december fantiserade man i

Skottland, där man var utom sig af glädje öfver attdrottningen så snart förlorat sin katolske gemål,

om ett giftermål mellan henne och Fredrik II

af Danmark. Samtidigt berättas det äfven, att Erik

XIV ämnar fria till henne. Filip II, som själf

gått miste om Elisabeth Tudor, tänker genast

på att förmäla Don Carlos med hennes närmaste

arfvinge, och härigenom från ett annat håll

realisera sina planer på England. Kardinalen af

Lothringen var naturligtvis på Marias vägnar lika

ifrig för en dylik förbindelse och beklagar sig

inför den spanske ambassadören menande och

pointeradt öfver sin systerdotters förlust »y del

poco remedio que tiene de hallar partido iqual».

Arran, James Hamilton, hvilken, då fadern blef

hertig af Chåtelherault, erhöll hans gamla titel,

ser genast en »Guds skickelse» i kung Frans’

död och försöker strax, trots Englands motstånd,

sätta sig i förbindelse med den unga änkan.

Navarra tyckes däremot vara i hemligt förstånd

med Throckmorton och Elisabeth angående en

ny, mera acceptabel kandidat till Marias hand

(det har senare förmodats, att han själf, ehuru

han redan var gift, ämnade fria till henne.

Brantome antyder ju också något sådant). Luften

är så full af de mest motstridiga rykten —

det talas också vagt om Condé och om Elisabeth

Tudors friare, ärkehertigen af Österrike —, att

den engelske ambassadören till slut blir så

förvirrad och nervös, att han känner sig ordentligt

3. — Mailing.uppskrämd, då prinsens af Oranien syster

kommer på besök till änkehertiginnan af Guise.

Man får nästan intryck af att hela Europa

under våren och sommaren 1561 icke har något

annat och viktigare att sysselsätta sig med än

denna brännande fråga: h v e m skall nu bli

drottningens af Skottland gemål? — till den grad

absorberar hon det allmänna intresset. Långtifrån

att ha förlorat sin betydelse vid Frans II: s död

tyckes Maria Stuart plötsligt mer än någonsin vara

medelpunkten för alla politiska kombinationer och

beräkningar. Skottland har åter blifvit tungan

på vågen: de kontinentala makternas

förhållande till Skottland afgör nämligen deras

förhållande till England, och England är under

Elisabeth det rike, kring hvilket världsintressena

ovillkorligt gruppera sig.

Bland de många porträtten af drottningen

vi ännu äga kvar finns en skizz af Janet från

sommaren 1561 : Le Deuil Blanc. Hon är klädd

i djup »hvit sorg» —

»L’on voit sous blanc atour

en grand deuil et tristesse,»

som det heter i den samtidiga gamla hofvisan

om henne — men under hufvan lysa ögonen

af själfmedvetenhet och en egen stolt

skalk-aktighet; uttrycket kring munnen är sökt

värdigt, litet sippt; hon har blifvit mycket fetoch ser hvad man skulle vilja kalla något

»dryg» ut. Och är det underligt, om hon

under dessa förhållanden, då hela Europa låg

på knä för henne, blef en smula inbilsk? Till

på köpet märkte hon mer än väl, att hennes

fortsatta närvaro i Frankrike — ja, hennes blotta

existens i denna världen — nästan skrämde vettet

ur Katharina af Medici, och naturligtvis

smickrade det henne att känna sig så fruktad. Hon

insåg också snart, att svärmodern ej gaf sig

någon ro, förrän hon genom sina motintriger

förstört chancerna för—eller åtminstone fått

uppskjutet — det projekterade spanska giftermålet.

Och änkedrottningen var icke ensam om dessa

bemödanden: för England innebar en eventuell

förening af Spanien och Skottland minst lika stor

fara som för Frankrike, och Elisabeth gjorde

alltså i denna fråga af hela sitt hjärta gemensam

sak med Katharina. Utsikten att bli

kronprinsessa af Spanien tilltalade emellertid i hög grad

Marias fantasi, och hon kände sig därför bittert

besviken, när hon efter hand såg sina

förhoppningar gå om intet. Men som vanligt kunde

hon ej genomdrifva något i strid med

Elisabeths eller Katharinas vilja — möjligen tog hon

ej sin métier så allvarligt som dessa två farliga

kollegor. Därtill kom, att hon af naturen hade

ovilja emot att hyckla och sällan utom i yttersta

nödfall nedlät sig till det. Hon var alltid förstolt och öfvermodig, kände sig för säker på sin

egen makt och blef därför lätt — som vid detta

tillfälle — öfverlistad och besegrad.

Medan sålunda alla Europas krönta hufvuden

och högst betrodda diplomater, såväl hviskande

och i chifferskrift som öppet och i officiella

depescher, lidelsefullt diskuterar hennes framtid,

söker Maria Stuart — ehuru starkt upptagen af

dessa internationella förhandlingar — nödtorftigt

ordna sitt personliga förhållande till sitt eget

rike. Ty ehuru Skottlands tron numera för henne

blott är ett pis-aller, en reträttpost, hvilken hon

endast med yttersta motvilja förbereder sig på

att bekläda, inser hon dock klart, att det under

de förändrade förhållandena icke i längden för

henne låter sig göra att stanna i Frankrike och

låter därför nådigt lorderna veta, att hon i frågan

om ett nytt äktenskap ej utan att rådgöra med

dem vill träffa något definitivt beslut.

Det är vid denna tid som drottningens äldste

broder, Lord James Stuart, priorn af S:t Andrews

— som han då kallades — på allvar träder in

i hennes lif.

Såsom befullmäktigadt ombud från de i

Edinburgh samlade skotska ständerna hade han

i april 1561 ankommit till Frankrike och uppsöker

genast sin syster. Efter att i sällskap med sin

mormor, Antoinette de Bourbon, ha tillbragt den

djupaste sorgtiden i Fontainebleau, hade honfrån midten af mars vistats hos sin moster, Renée

af Guise, som var abbedissa i Rheims, och vår

just stadd på resa därifrån till släktingarna i

Joinville, då Lord James upphann henne. Maria

var förberedd på hans ankomst, ty hon hade

dagen förut mottagit de skotska katolikernas

sändebud, prästen John Leslie, som allvarligt

varnat henne för brodern, i hvilken drottningens

tros-bröder först och främst sågo det fientliga

protestantiska partiets hufvudman. Varningen tycktes

emellertid ej i första ögonblicket ha gjort vidare

intryck på henne — tvärtom. Hon hälsade sin

broder hjärtligt, systerligt ömt, visade sig glad

och rörd öfver att träffa honom, i det hon vemodigt

betonade sina egna förändrade förhållanden, sin

värnlöshet och öfvergifna ställning. Man menar,

att kardinalen af Lothringen vid detta tillfälle gifvit

henne instruktion om hur hon skulle uppföra

sig, men ifall han verkligen gjort det, hade han

troligen kunnat spara sig besväret. Ty säkert

lydde hon helt och hållet sin egen dramatiska

instinkt, då hon vid första mötet med den store

starke brodern, hvilken knäböjande hyllade henne

som sin suverän, på samma gång som han i deras

gemensamma folks namn beklagade hennes

förlust, strax söker göra intryck på honom i

egenskap af en svag, ömtålig och hjälpbehöfvande

kvinna, en stackars, hvitklädd änka.»qui en mon doux printemps

et fleur de ma jeunesse

toutes les peines sens ...

oändligt ömkansvärd, oändligt pittoresk! Det

låg i hennes natur att alltid vilja göra det

starkaste och bästa möjliga intryck på en man, och

att James Stuart var hennes egen broder gjorde

i detta fall rakt ingenting. Framför de flesta

andra människor ägde drottning Maria förmågan

att kunna sentera den romantiska charmen, det

pikanta och spännande i sitt eget förhållande till

denne kloke och äregirige äldre broder, hvilken

velat ge sin högra hand och hälften af sitt lif

för rätten till den krona, hon för ögonblicket

kände sig rik nog att leka med.

Som vanligt gick hon i sitt behof att tjusa

längre än hon behöfde och lofvade honom mer

än det var nödvändigt att lofva — bland annat

regentskapet i Skottland under hennes eventuella

frånvaro. Lord James var underdånigt tacksam

för all hennes vänlighet och alla hennes löften

men gaf själf inga — och syskonen skildes

åt som de såtaste vänner. Men han var icke väl

borta, förrän hon plötsligt slog om och utan

ringaste yttre anledning visade sina kort: hon

ämnade uteslutande, när hon kom hem till

Skottland, hålla sig till katolikerna och deras chef,

jarlen af Huntly, lät hon hälsa honom.Har en gynnsam vändning i de ännu

pågående spanska giftermålsunderhandlingarna

(såsom några författare antaga) ett ögonblick

låtit henne tro sig så säker på Don Carlos, att

hon kunnat tillåta sig denna tvära och opåkallade

frontförändring? Eller har hertiginnan af Guise,

Christina af Danmark, Christian II :s dotter,

kung Filips kusin, hos hvilken hon nu var

på besök, blott förespeglat henne det för att

omintetgöra Fredrik II :s planer på hennes

hand? — Den danska friareambassaden ankom

just i april månad till Paris. Eller har hon

helt enkelt — som så ofta senare — plötsligt

icke kunnat uthärda att längre förställa sig?

Nog af — genom detta nästan pojkaktigt

oförsiktiga tillkännagifvande af hvilken politik hon i

Skottland ämnade föra förnärmade hon dödligt

sin farlige broder, på samma gång som hon i

högsta grad uppskrämde det redan så vaksamma

och misstrogna England, ja, allt hvad protestanter

i Storbritannien hette. Från detta ögonblick, då

hon under loppet af några få dagar utan tvingande

nödvändighet gaf och återtog sitt kungliga ord,

litade säkert James Stuart icke längre på henne.

Och bakom James Stuart, protestantismens

försvarare, stod åtminstone hälften af hennes folk.

Men till detta folk måste hon nu vända

sig — hon måste återvända till sitt eget rike,

det fanns ej annan råd. Ty genom änkedrott-ningen-regentinnans markeradt ovänliga hållning

blef vistelsen i Frankrike för hvar dag mer och

mer obehaglig, isynnerhet som ingen af de många

lysande giftermålsplanerna för ögonblicket tycktes

kunna realiseras. Hon uppsköt afresan så länge

som möjligt, hela sommaren gick, augusti stod

för dörren. Brantome talar vidt och bredt om

hennes ångest, ju mera tiden för afresan närmar

sig. »Hon hade icke den ringaste lust att resa

— ofta har jag sett henne värre än döden frukta

denna resa.» Elisabeth nekar ogint sin släkting

tillåtelse till att styra färden genom hennes

område eller — hvilket kommer ut på detsamma

— fordrar som villkor för sitt samtycke

ratifikation af det för Maria så förhatliga fördraget

i Edinburgh. Genom allt hvad hon i Frankrike

har hört om sitt hemland känner sig drottningen

stämd emot det. För fransmännen — aldrig

hågade att lära känna och utforska främmande

länder — var det nämligen ännu alltjämt samma

»Écosse la Saiwage», som för hundra år sedan

sändt dem deras första skotska Dauphine,

Margaret Stuart — Jacob I :s dotter, Ludvig XI :s

gemål — det hade, efter allt hvad de kunde

förstå, ej undergått ringaste förändring. I alla

fall icke till det bättre, eftersom det nu icke

blott var ett barbariskt land utan äfven ett

protestantiskt land. Maria Stuart grufvade sig för

infödingarnas omtalade brist på civilisation, fördet långa afståndet från Frankrike, där hon hade

alla sina vänner, för språket, som hon visste

i utländingarnas öron lät rått och oartikuleradt,

för det hårda och besvärliga klimatet, »fort

éloigné du grand soleil du ciel,» kunde hennes

lärde vän Brantome berätta henne. Hon har

säkert också läst Froissart och ofta hört

skämtas öfver hvad han berättar om hennes stackars

rike: »man har svårt att där finna järn att sko

sina hästar med, eller läder till seltyg, sadel och

tömmar. De hämta sina förnödenheter färdiga

(toutes faites) öfver hafvet ifrån Flandern, och

när de ej ha råd till att göra det, ha de ingenting.

»Ils n"ont nul chose»! Det var hufvudsakligen

denna världsberyktade, förtviflade fattigdom, som

den förfinade unga drottningen, van vid lyxen i

S:t Germain och Fontainebleau, så bittert

fruktade och skämdes för.

Så har då den länge med ångest emotsedda

afskedsdagen kommit: »Med båda armarna på

relingen (berättar Brantome, som åtföljde henne)

satt drottningen framåtlutad på däcket med stora

tårar i ögonen, som oafvändt voro riktade mot

den kust hon lämnade, — prononcant toujours

ces tristes paroles: Adieu, France . . . Adieu,

France...»Det var om aftonen; och när solen nästa

morgon steg upp öfver hafvet och åter belyste

den smala strimma land, som ännu var synlig,

satte sig drottningen upp i sängen, som hon

låtit bädda åt sig på själfva däcket, och sträckte

sina armar ut mot Frankrikes kust:

»Adieu, France! Adieu, France!»

Detta är utan tvifvel melodramatiskt, och

dock har säkert ingen läst det utan att på ett

eller annat sätt känna sig rörd öfver den

uppriktiga sorg och ångest, som möter en i dessa

tårfulla ögon, i dessa framsträckta armar och

detta vemodigt snyftande: Farväl.

Omkring bädden stodo hennes »fyra Marior»,

hvilka som små hade vid hennes sida lämnat

Skottland, hennes morbröder Guise, hennes

broder, hennes vänner Brantöme och Chåtelard samt

»många franska och skotska adelsmän». Bland

dessa fanns en, som några mena, att hon redan

flyktigt fäst sig vid, andra, att hon knappt ännu

gifvit akt på: den unge James Hepburn, fjärde

jarl af Bothwell.

Det kan ej anses tillfälligt, att Maria Stuarts

saga oftast och med förkärlek blifvit sceniskt

framställd: uppträdena och tablåerna äro ju

på förhand arrangerade — diktaren behöfver,

så att säga, blott sträcka ut handen efter dem.

Så här. Grupperade rundtomkring de förnämsta

Dramatis Personae — Maria, James Stuart,Bothwell, Chåtelard o. a. — finner man åtskilliga

af dem, som sedan i stycket spela en mindre roll.

Bakom drottningen, symboliseradt genom den

ännu svagt synliga strimman af Frankrikes kust,

ligger hennes lif vid Valoishofvet — framför

henne, höljdt i den tidiga höstdimman, reser sig

Skottland, framtiden. Det stora skådespelets

första scener äro redan utspelade: tragedien kan

begynna.en augustidag drottning Maria — »a tall bit

lassie to stand by Bruces chair» — efter tretton

års frånvaro ånyo satte foten på Skottlands jord,

kom hon som drottningen af Guds nåde. I

Frankrike hade hon insupit idéer om konungamakten,

hvilka voro fullkomligt inkommensurabla med de

föreställningar ett brittiskt folk och brittiska

statsmän sedan gammalt gjorde sig angående samma

sak — tyvärr alldeles inkommensurabla med

hennes författningsmässiga ställning, som till på

köpet var betydligt svårare än andra

konstitutionella monarkers. En skotsk regent hade det

nämligen allt annat än lätt: nästan inga säkra

inkomster, ingen stående här, hela krigsmakten

liksom rättskipningen beroende af de stora

herremännen. Parlamentet bestod af endast e n

kammare och behärskades af hufvudmännen för de

förnämsta släkterna. Enda möjliga sättet att

regera — och detta hade alla Stuartar före henne

pröfvat — bestod naturnödvändigt uti att för-söka väcka ofrid emellan de skilda klanerna

samt bruka den ena emot den andra. »Ils

(kungarna af Skottland) ne faisaient, poar ainsi

dire, que changer d"antagonistes», så karaktäriserar

träffande en fransk historiker deras ställning.

Och när Maria Stuart i sin tur öfvertager släktens

ödesdigra arf, är till på köpet tillståndet i riket

förvärradt genom årslång anarki samt en just

då högt uppblossande förtviflad troskamp.

Hit till detta vilda land, som, utan att

hon har minsta aning därom och utan att

hon har förutsättningar att begripa det,

genomgår den allvarligaste kris för sin utveckling

kommer Maria Stuart — en flickaktigt osäker

kvinna, i högsta grad upptagen af sitt eget

intimaste jag, en dumdristig drottning, fylld af

allehanda absolutistiska föreställningar om att

Skottlands rike är hennes egendom, att

Skottlands folk är hennes underhafvande, att hon

icke allena äger makt, men — i följd af

ärftlighetens lag och Guds nåde — äfven rätt

att i alla angelägenheter råda och handla som

hon för godt finner, utan att någon dödlig,

hvar-ken som enskild person eller som representant för

statsmakten, är berättigad att afkräfva henne

något slags räkenskap. »Gud har befallt

undersåtarna att visa lydnad mot sin furste», sade

hon själf och innesluter i denna enkla formel

alla sina begrepp om förhållandet emellan regentoch folk. Också förutsåg den klarsynte

Mait-land af Lethington, som kände Skottland utan och

innan och utan att någonsin ha sett henne anade,

hurdan Maria var, att hennes ankomst skulle

— som han sade — förorsaka »wonderful

tra-gedies».

Hon var icke välkommen hos sina

landsmän, och med sin vanliga fina, nästan intuitiva

förståelse af hvilket intryck hon gjorde på

människor, har hon säkert redan vid landstigningen

i Leith, innan hon kom till Edinburgh, märkt det.

Också de yttre omständigheterna vid hennes

emottagande, som var allt annat än festligt, enär

man ej var förberedd på att ankomsten skulle

ske så tidigt, nedstämde henne. Hon grät, när

hon såg de raggiga bondhästar man lät hennes

franska kavaljerer rida på, och uttalade

okonst-ladt högljudt sin saknad öfver de »montures

superbes» hon alltid i Frankrike hade haft till

sitt förfogande. Allt hvad hon såg —

människornas klädedräkt, boningar, lefnadssätt, allting —

tycktes henne förödmjukande futtigt och tarfligt,

afskräckande dystert, och man kan föreställa sig,

att hon — ännu med öronen fulla af det franska

hofsmickret — nästan har känt sig som en

pärla kastad för svin. Därför kunde hon heller

inte, huru älskvärdt förbindlig hon annars i

allmänhet var (Brantome säger, att hon »usait

de fort doux, mignard et fort agréable langage»),

4. — Mailing.låta bli att visa skottarna den otåliga missaktning

hon hyste för deras brist på fint vett och

europeiskt civiliserade lefnadsvanor. Den första

natten hon sof på skotsk botten, gåfvo borgarna

sig till att sjunga kalvinistiska psalmer utanför

hennes hus och störde därmed hennes och hennes

vänners sömn. Denna malplacerade yttring af

bigotteri bidrog naturligtvis äfven att sätta henne

i dåligt humör, i det den ju ej lämnade henne i

tvifvel om, med hvilka ögon man i hennes

fädernesland betraktade hennes romersk-katolska

trosbekännelse. När hon senare närmare lärde

känna förhållandena i Edinburgh, kunde hon icke

från sin ståndpunkt annat än anse det för en

tämligen oförtjänt olycka, för hvilken hela världen

var henne medlidande skyldig, att just hon, så

korrekt rättrogen, skulle vara tvungen att jämt

befatta sig med dessa småaktiga protestantiska

hårklyfverier, med hvilka man ända från första

dagen envisades att uttråka henne.

Till den första katolska mässa drottningen

lät fira i sitt kapell i Holyrood infann sig ingen

utom de franska gästerna och medlemmarna af

hennes egen hofstat, medan den skotska adeln

och Edinburghs borgare i stället flockades kring

John Knox, hvars röst — enligt det engelska

sändebudet Randolphs ord — satte mera mod

i hans gudfruktiga landsmän än »femhundra

trumpeter». Engelsmannen, hvilken liksom Mariasjälf var främling i Edinburgh, såg således genast

tydligt, i hvem hon hade att söka sin farligaste

och mäktigaste motståndare. Så skarpsinnig var

hon troligen inte själf, ehuru hon, trots ganska

taktlösa utmaningar från Knox och hans

anhängare, ända från första dagen visade stor

hofsamhet mot sin tros fiender och tydligen (så

länge intet angående ett nytt katolskt giftermål

ännu var beslutadt!) ämnade låta kalvinisterna

sköta sig själfva och dyrka Gud efter sitt eget

hufvud — förutsatt att hon själf och hennes

trosförvanter erhölle samma rättighet. Men

drottningens protestantiska omgifning nöjde sig

ej med att blott likgiltigt och öfverlägset tolereras,

utan arbetade på att åvägabringa en närmare

förståelse mellan henne och John Knox. För

detta ändamål bragte Lord James till stånd ett

möte emellan dem. Försöket slog emellertid illa

ut: drottningen, som enligt sin vana börjat med

att söka »tjusa till» den nye Johannes Döparen,

förlorade humöret, när hon upptäckte hur

hopplöst ointaglig han var, och kunde inte öfvervinna

lusten att motsäga och reta honom. Han å sin

sida var naturligtvis så oförsonlig och hvasst

fanatiskt, som han vid detta tillfälle, öga mot öga

med ärkefienden, ansåg det för sin prästerliga

plikt att vara, och lade inte fingrarna emellan,

när det gällde att bevisa, hur djupt sjunken

»den romerska skökan» var. Det hela slutademed, att drottningen — som vanligt, när hon

märkte att hon icke hade flera argumenter —

brast i gråt, och Lord James, som kom i en

obehaglig ställning, måste försöka trösta sin

syster.

Marias ankomst blef sålunda signalen till,

att religionsstridigheterna, som länge fortgått, nu

antogo en våldsammare karaktär än någonsin,

och hon led själf af den tvedräkt hennes närvaro

uppväckte. De af hennes närmaste rådgifvare,

som försökte medla mellan de olika parterna —

först och främst Lord James och statssekreteraren

Lethington —, hotades och förföljdes från bägge

hållen, under det att förvirringen i landet genom

de ledandes eviga trätor och dispyter beständigt

ökades. Rikets förste adelsman, den alltid

för-siktige och ängslige Chåtelherault, hade redan

dragit sig tillbaka från hofvet och med sin son

Arran förskansat sig på sitt fasta slott Dumbarton.

Den mäktigaste af de stora höglandshöfdingarna,

Huntly, låg i ständig fejd med drottningens

broder Lord James, hvilken emellanåt hotade med

att öfvergå till handgripligheter, medan den unge

jarlen af Bothwell, som, ehuru protestant, ej

ville ha något med det engelska partiet att göra

och heller icke önskade tillhöra det

spanskfranska, jämt höll sig i drottningens omedelbara

närhet och sökte upphäfva sig till hennes

personlige riddare och — om så skulle påfordras —försvarare. Tyvärr vet man inte mycket om

Marias förhållande till Bothwell under detta första

år efter återkomsten från Frankrike, utom det,

att de jämt voro tillsammans, och att den

half-tokige Arran, som ännu envist fasthöll sin

föresats att äkta henne, på nyåret 1562 försökte mörda

honom (h varför?), samt att Bothwell ett par

månader senare — ungefär samtidigt med Erik

XIV :s frieri — aftalade med samme idiotiske

Arran, att de i gemenskap skulle bortföra henne

(h varför?). Har Bothwell — såsom många

gissa — redan på den tiden varit förälskad i sin

drottning och, då han icke själf såg sig i stånd

att täfla med hennes furstliga friare, velat tvinga

henne till ett giftermål med den komplett ofarlige

Arran, hvars plats han sedan själf ämnade taga0

Har han fått nys om Marias outtröttliga hemliga

bemödanden att ändtligen bringa affären med

Don Carlos i ordning? Eller har han plötsligt

blifvit rädd för att Erik, hvars uppträdande i

London väckte allvarsam förskräckelse, skulle

bortföra det omtvistade priset? Hvilket motiv

han haft är nu omöjligt att med säkerhet afgöra,

men faktiskt är att han gjorde allt för att egga

bägge Hamiltonarna (ty Chåtelherault var också

medveten om planen) till enleveringen, och kanske

hade hans djärfva anslag lyckats, om ej den

oberäknelige och fånige Arran tappat

koncepterna och i ett anfall af ånger bekänt alltför drottningen. Hon blef i första ögonblicket

ytterst uppbragt och lät genast gripa och fängsla

Bothwell. Men hon tycktes icke taga sig det

synnerligen nära, då han efter ett par månader

flydde till England, och då hon nästa gång kom i

knipa tänkte hon ögonblickligen på honom och

återkallade honom genast — förlät honom allt.

Har hon ej hyst någon varmare känsla för honom

på den tiden, är det väl i alla fall sannolikt,

att han, som liksom hon själf var uppfostrad i

Frankrike, där han sannolikt haft ett befäl vid det

skotska gardet, ofta genom sin beläsenhet och

bildning*, sina vågade »galliska» kvickheter, sin

muntra öfverlägsenhet och

condottiere-oafhängig-het — så länge han någorlunda höll sig i skinnet

- varit henne till ej ringa tröst och förströelse.

De oroliga och sinsemellan stridande

adelssläkterna förorsakade drottningen ända från

början många bekymmer, och det är

karaktäristiskt för henne, att hon, som i Frankrike med

hänsyn til! ett eventuellt regentskap så lättsinnigt

och nyckfullt behandlade sin bror, nu, när det

kom till stycket—trots hon ju själf var tillstädes

i riket — utan vidare nästan helt och hållet

öfverlämnade myndigheten åt honom. Leslies

* Andrew Lang gör uppmärksam på, att Bothwell skref

både franska och sitt eget språk *in a finn yet delicate

Italic hand of singular grace and clcarness». Flan ägde

äfven vackra, sällsynt väl och smakfullt inbundna böcker, af

hvilka ett par ännu finnas kvar.varningar i Lothringen tycktes fullkomligt glömda

— hon litade naivt på honom och öfverhopade

honom med privilegier och värdigheter (han

blef sålunda jarl af Mar och strax efteråt äfven

af Moray), blott för det han — stående

utanför den egentliga adeln och kronan närmare —

skulle åtaga sig besväret att hålla styr på de

täflande klanerna.

Att hon själf personligen under första tiden

hufvudsakligen slöt sig till huset Qordon, hvars

hufvudman jarlen af Huntly var, är helt naturligt.

Dels stod familjen på samma religiösa ståndpunkt

som hon själf, dels tyckte hon om och hyste

respekt för gamle Huntly och en viss, ytterst

kvinnlig förkärlek för hans son, den vackre och

ståtlige John Oordon. Denne beundrade henne

nämligen betydligt mera än det egentligen var

passande för en undersåte, men så länge hon

icke kände sig komprometterad, tog hon aldrig

en mans hyllning illa upp. Då emellertid Lord

James erhöll grefskapet Moray — hvilket

Gor-donarna gjorde anspråk på — och samtidigt

tillika med Lethington, såsom de båda mäktigaste

advokaterna för en protestantisk engelskvänlig

politik, under året 1562 mer och mer började

träda i förgrunden, drog sig Huntly, sårad och

ond, tillbaka från hofvet, på samma gång som

den vildsinte John Gordon gjorde sig omöjlig

i Edinburgh, råkade i kif med ordningsmyndig-heterna och måste rymma därifrån. Maria

hade just vid samma tid aftalat ett möte med

Elisabeth vid gränsen, men fick i sista minuten

återbud från sin nyckfulla »goda syster», och

det var i mycket dåligt humör som hon i sin

brors sällskap i stället företog ett slags

inspek-tionsresa till sina norra provinser. Moray hade

ju alltid ett horn i sidan till Qordonarna

och hade nu, då tillfället var gynnsamt, beslutat

att stuka dem. Därför fick Huntly order att

icke visa sig för Hennes Majestät med flera

än hundra man i sitt följe, och när han, trotsande

förbudet, i Aberdeen mötte henne med mer än

tusen klansmän bakom sig, blef drottningen ond.

Hon lät honom väl också höra det, ty när hon

strax efteråt kom till Inverness — också ett

Gordonfäste — nekade man henne helt enkelt

tillträde till borgen. Detta blef henne för starkt

— som rikets suverän kände hon sig djupt

kränkt. James Stuarts fiender hade spelat sina

kort illa — det återstod honom numera nästan

bara att fåta sin uppretade syster höra sin

mening om dem — att de voro förrädare, att de

voro värda att hängas o. s. v. — för att få henne

att dela den. Och från detta ögonblick är det

krig på knifven mellan Stuartar och Gordonar,

hvilka nu också angripas af sina många

hög-landsfiender. 1 träffningen vid Corrichie

besegrades den upproriska klanen i grund, nedgjordesoch togs till fånga, medan chefen och hans söner

straffades på det hårdaste. Maria Stuart var

annars icke grym — icke efter den tidens standard

— men den hämnd hon tog på den gamle Huntly

(eller rättare på hans döda kropp) och på John

Gordon visar att, när det gällde att straffa en

uppstudsig eller försvara hvad hon ansåg för

sin »värdighet», hade hon ej större respekt

för döden och lidandet än de flesta andra af

sina samtida. Känslosam eller förfinad enligt

våra begrepp var hon naturligtvis aldrig: kom

ihåg, hur hon som drottning af Frankrike dag

ut och dag in under hösten 1560 kunde uthärda

att se kättarbålen brinna i Amboise, och hur

hon senare i Orléans kallblodigt hjälpte sina

morbröder att locka prinsarna af blodelt i fällan.

Och hon var i hög grad robust anlagd, allt

annat än nervös, när det gällde att »se blod».

»She repenteth nothing (säger sändebudet

Randolph i ett bref till Cecil under denna hennes

razzia i högländerna), but vvhen the lords and

others came in the morning from the vvatche,

that she vvas not a man to know what life it

was to lye all night in the fields or to vvalk

upon the causeway with a jack and knapschall

(hjälm), a Glasgowbuckler and a broadsword.»

Det är under den första tiden liksom om

Skottlands råa höga fjälluft berusar henne, som

om Stuartracens mest primitiva instinkter — sålänge bundna och kufvade i ett europeiskt

hoflifs former — plötsligt under detta hennes

första fälttåg vakna i all sin styrka, till den

grad lidelsefullt hänger hon sig åt krigets

blodsutgjutelse och strapatser.»Jill this wynter Chatelett vvas so familiare

in the queenis cabinet, aire an laytt, that scarsly

culd any of the nobility have acces unto hir.

The queen wold ly upon Chattelets shoulder

and sometimes prively she wold steal a kiss

of his necke: and all this was honest yneuch,

fort it was the gentil entreatment of a stranger.»

(Nästan hela denna vinter var Chåtelard tidigt

och sent så husvan i drottningens enskilda rum,

att nästan ingen af adeln kunde få tillträde

till henne. Drottningen kunde luta sig mot

Chåtelards skuldra, och ibland kunde hon

förstulet stjäla en kyss från hans nacke. Och allt

detta i all ärbarhet — det var blott en särdeles

vänlig behandling af en främling.»

Sålunda relaterar den gudfruktige och stränge

Herr John Knox på sitt rättframma vis allt

det skvaller, som vintern 1563 efter det

drottningen kommit tillbaka från Högländerna, i den

goda staden Edinburgh utkolporterades om henneoch hennes gästvän, den franske adelsmannen

Chåtelard.

Ehuru utan förmögenhet och ett slags

protégé af huset Montmorenci, var Chåtelard af

hög och förnäm börd, i andra ledet nevö till

själfva Bayard, som han enligt Brantöme sades

likna — »till växten», tillägger denne

förklarande, »ty han var af medellängd, väl vuxen och

spenslig.» Och Brantöme, som tyckes varit en

vän till honom, tillägger, att han var »gentil

Cavalier et homme de bonne espée», hvilket ju

väl är möjligt, men någon riddare utan fruktan

och tadel å la Bayard var han i alla fall icke.

Den unge mannen syntes tvärtom ha utvecklat

sig till en af de värsta typerna för det

Mignon-släkte, som nu växte upp vid Valoishofvet.

»Quant ä lame il lavoil aussi trés-belle»,

fortsätter vidare Messire Pierre de Bourdeille sin

välvilliga beskrifning af vännen och förklarar

denna »vackra själ» bestå däruti, att Chåtelard

»talade och skref väl, till och med på vers

lika bra som någon adlig herre i Frankrike.»

Redan i Paris hade den unge Chåtelard

varit en af drottning Marias eldigaste tillbedjare

och senare i sin beskyddare d’Anvilles sällskap

följt henne öfver hafvet. På hösten 1562 kom

han, drifven af sin längtan att återse henne (eller

kanske af Katharinas och hennes protestantiska

vänners intriger), för andra gången till Skottlandoch stannade där öfver vintern som drottningens

gäst. Att han var välkommen törs man väl efter

Knox’ beskrifning sluta sig till.

Chåtelard skref vers i Ronsards och Du

Bellays stil — de diktare Maria beundrade högst

— samt ägde i det hela liksom drottningen själf

sin samtids bästa litterära kultur. Trots sin

ungdom hade han stor aplomb, var fullkomligt

hemma i stora världen och visste att turnera en

vacker komplimang, »un gentil mot». som

Brantome säger. Såsom då han på resan från Calais

sade, att »fyrar och lanternor icke behöfdes för

att upplysa hafvet: drottningens ögon kunde göra

det mycket bättre — ja, icke blott upplysa det,

men, om så skulle vara, sätta det i brand.»

4 I eftervärldens ögon förekommer denna

»vackra själ» betydligt mindre tilltalande än i

samtidens. Enligt hvad vi veta om honom, tyckes

han ha varit en tidigt fördärfvad pojke,

pjun-kigt känslosam, sensuell och brutal, hvilken

Maria Stuart, då hon denna vinter kanske leddes

mera än vanligt — John Gordon var död och

Bothwell i landsflykt — begick det felet att visa

alltför stor förtrolighet och ynnest. Hon behöfde

roas och Chåtelard kunde underhålla henne med

hofskvaller från Paris och skandalhistorier om

la reine-mére, med tillfällighetsvers, servilt

smicker och tokiga kärleksförklaringar. Och så

länge han roade henne, föll det henne förståsinte in att bli ond på honom, eller att förändra sitt

sätt emot honom, hvilket troligen heller inte var

det ringaste annorlunda, än damerna vid

Katha-rinas hof tilläto sig. Att han emellanåt också

tog sig några friheter emot henne, brydde hon

sig icke om. Hon kände sig så oändligt

upphöjd öfver den lille fransmannen och visste ju

dessutom med sig, att allt detta — som Knox

säger — i det stora hela var »honest yneuch».

Men så en vacker dag gick det dock för

långt: Chåtelard, som drottningen i djupet af

sitt hjärta sannolikt, då han ju var beroende

af hennes vän d’Anville, ej ansåg stort bättre

än en tjänare, visade plötsligt att han fullständigt

missförstått hennes tanklösa vänlighet — han

visste icke längre sin plats, ville framtvinga ett

afgörande, fann sig icke längre i att vara en

menlös lekboll för hennes sentimentala nycker.

Så gick det till, att drottningens damer en mörk

vinterkväll, då hon ända till sent på aftonen

varit upptagen af statsgöromål och först vid

midnattstid kom in i sofrummet, till sin förfäran

funno den franske herrn under Hennes Majestäts

säng. Maria blef ond, förargad — och förlät

syndaren; men ett par aftnar efteråt, då den

unge mannen var säker på att drottningen var

allena, upprepade han attentatet och var så

närgången, till slut så desperat, att drottningen, som

nu för sent fick ögonen upp för sin egen dår-skap och säkert helst från början velat hålla

saken tyst, till slut blef tvungen att ropa på hjälp

och skicka bud efter sin bror. När Moray kom,

hade hon fått tid att inse det oerhörda i Chåtelards

framfärd och var till den grad utom sig, att

hon bad och befallde brodern genast på fläcken,

inför hennes egna ögon, döda den förmätne.

James Stuart talade henne till rätta, men var lika

indignerad — eller låtsade åtminstone vara det

— som systern: han tillkallade ögonblickligen

vakten och gjorde processen kort. Några dagar

efteråt försonade Chåtelard på stupstocken sitt

brott att ha velat förgripa sig på »Drottningens

Majestät». Knox tillägger illasinnadt, att »han

förlorade sitt hufvud, för att hans tunga ej

skulle yppa vår drottnings hemligheter».

Men med den skyldiges straff var historien

icke förbi. Skandalen växte och bredde sig

långt utanför Skottlands gränser. Man talade

icke om annat, och alla Marias fiender både

hemma och utomlands fingo vatten på sin kvarn.

Randolph skref långa, indignerade och

skenheliga bref om saken till Elisabeth och Cecil,

så att, när Lethington strax efteråt kom till

London, hörde han aldrig annat än förebråelser

och pikar öfver sin härskarinnas uppförande.

Och då det åter blef tal om Marias giftermål,

kände sig Elisabeth öfverlägsen nog att vårdslöst

föreslå sin egen älskare Dudley som kandidattill hennes hand. Hittills hade Maria Stuarts

rykte — trots hennes oförsiktiga och »familjära»

sätt — varit fläckfritt, men efter Chåtelards

oförlåtliga tilltag var det det icke längre. Hon

märkte det genast själf och kände det utan tvifvel

bittert. Därför straffade hon också brottslingen

såsom hon menade, att det anstod en högboren

furstinna att straffa »so abject a varlet» (som

Randolph kallar honom), och hoppades säkert,

att det eklatanta sätt, hvarpå hon visade sin

vrede, skulle öfvertyga världen om hennes oskuld.

Men världen ville icke öfvertygas och lät alltså

icke af något öfvertyga sig: Diana kunde från

sin höga Olymp rasa så mycket hon ville mot

den stackars eländige Actaeon — han hade dock

i alla fall en gång för alla dragit henne ned

därifrån, och alla människor trodde sig hädanefter

veta, att gudinnan i själfva verket ej vore annat

än en vanlig dödlig kvinna.

Under dessa första år på 60-talet släpa sig

för öfrigt de vanliga olika

äktenskapsförhand-lingarna med kontinentens furstar långsamt fram

och tillbaka, beständigt utan resultat. De bägge

protestantiska nordiska kungarna, Fredrik och

Erik, tyckes Maria Stuart aldrig ha betraktat med

synnerligt intresse, däremot önskade hon ännu

alltjämt ifrigt förbindelsen med Spanien och

arbetade ihärdigt därför. Men kung Filips

vanliga långsamhet och obeslutsamhet förstörde efterhand alla hennes chancer i detta afseende —

han visste aldrig hvad han ville, betänkte sig

så på det ena, så på det andra, och drog sig

slutligen rätt hufvudstupa tillbaka: till fördel,

sade han, för sin kusin, ärkehertigen. Mot

hösten 1654 kan man sålunda anse, att frågan

om Don Carlos’ kandidatur definitivt fallit.

Drottningen af Skottland kände sig bittert

besviken och dessutom ganska stött öfver denna

Filip II: s ljumhet och obesiutsainhet samt

afske-dade helt kort ärkehertigen under uppgift

att han var »det minst fördelaktiga parti hon

med hänsyn till förhållandena i England och

Skottland kunde göra». Och efter denna tid kan

det ej anses troligt, att hon längre allvarligt

funderat på att förmäla sig med någon utländsk

furste.

Mer och mer under dessa år träder Elisabeth

Tudor — som hon aldrig sett och aldrig någonsin

får se — fram i förgrunden af Maria Stuarts

lif, blir småningom den mest betydande faktor,

som hon i sin politik har att räkna med.

Förnämligast utmärkes under första tiden förhållandet

mellan de båda drottningarna af Marias

oupphörliga försök att tigga eller truga sig till ett

officiellt erkännande af sin — för öfrigt solklara

— arfsrätt till den engelska kronan. Efter Frans

II :s död har hon nämligen gentemot England

helt och hållet förändrat sin taktik: hon upp-

5. — Mailing.träder icke mera som Elisabeths rival eller

mot-stånderska — det är numera hvarken fråga om

att föra Englands vapen eller kalla sig Regina

Anglice — hela hennes diktan och traktan går

nu ut på att hos den nio år äldre »jungfruliga

drottningen» få intaga en dotters eller en systers

plats. Elisabeth snodde och vred sig, var ibland

affabel, visade ibland tämligen tydligt tänderna,

men på det hela var förhållandet — åtminstone

till det yttre — absolut bättre än det någonsin

förut varit. Men midt under de ömsesidiga

vän-skapsförsäkringar, som så ofta växlades mellan

London och Edinburgh, förstod Elisabeth att på

ett mycket effektivt sätt förhindra alla Marias

friare att komma till målet därigenom att hon —

klumpigt eller fint, allt som det kunde falla sig —

erbjöd sig själf i stället, och hur hon än

manövrerade, uppnådde hon alltid ofelbart sin afsikt:

att hoptrassla eller förstöra Marias chancer.

Nu skulle man trott, att Maria Stuart under

sina morbröders ledning och i kampen mot

Katharina genomgått en betydligt bättre

diplomatisk skola än Elisabeth kunnat göra på

Wood-stock eller Hatfield, men i den duell, som vid

Maria Tudors död begyntes mellan de båda

brittiska drottningarna och sedan utan afbrott

fortsattes i trettio år, var det dock drottningen

af Skottland, som gång på gång måste bita i

gräset. Ty icke blott var Elisabeth i behändig-het och energi sin motståndarinna fullkomligt

vuxen — ja, till och med betydligt öfverlägsen

— utan alla hennes egenskaper, också de

sämsta: såsom hennes obeslutsamhet, hennes

lögnaktighet, hennes fåfänga, hennes hjärtlöshet,

gjorde henne speciellt ägnad för hennes en gång

gifna plats, medan — som så ofta blifvit anmärkt

— just Maria Stuarts dygder mest bidrogo

att störta henne. Hennes uppriktighet, hennes

trofasthet och passionerade värme — hennes

wholeheartedness, med ett engelskt ord — gjorde

henne tidtals (men blott t i d t a 1 s) till ett lätt byte

för sina fiender. Trots allt sitt skarpsinne och

all sin behändighet är hon under vissa perioder,

då tillfredsställelsen af hennes hjärtas begär för

henne är det viktigaste — det enda i världen — så

ytterligt hänsynslös, så oerhördt dumdristig, så

fantastiskt godtrogen, att det ibland nästan

gränsar till dumhet. Hon är i regeln en slaf af sina

första intryck och handlar ständigt efter impulser

— efteråt kommer hon och ber om råd. Hon

är lidelsefullt våldsam och egenmäktig men blott

sällan verkligt viljestark, och när reaktionen

kommer, blir hon slö — antingen melankoliskt

eftergifven (som så ofta gentemot Moray) eller

barnsligt envis (såsom hvar gång

Edinburgh-konventionen bringas på tapeten: »Det jag har

sagt, har jag sagt».) Hennes franska uppfostran

liksom själfva hennes temperament gjorde henneytterst olämplig att under denna nationella

växt-tid och Knox’ reformationsperiod vara

Skottlands drottning, medan däremot Elisabeth är

som klippt och skuren att just under då rådande

politiska konjunkturer och kyrkliga strider fylla

sin plats på Englands tron. Hon — Elisabeth

— var å sin sida heller icke oemottaglig för

manligt inflytande, tvärtom, men det kunde aldrig

falla henne in att låta sina hjärteaffärer, eller

rättare: nöjen, influera på sitt rikes

angelägenheter, och hon förstod att så väl dressera sina

älskare, att det icke ens väckte uppseende, då

hon, trött af leken, kastade bort sina leksaker.

De högst egendomliga omständigheterna vid

hennes födelse gjorde, att hon alls inga

familje-förpliktelser — hvilka ju i det 16:de århundradet

spelade en stor roll — ägde gentemot andra

europeiska hof. Hon var olösligt bunden vid

England liksom vid sin fars kyrkopolitik — och,

såvida England ville behålla sitt andliga och

materiella oberoende, var det bundet vid henne.

Därför blef hon en integrerande del af sin tron,

medan Maria Stuart, som var skapad till

queen-consort, aldrig blef annat än ett

prydnadsföremål på sin.

Den engelska regeringens många

undanflykter angående arfsföljden och påtagliga ovilja

att i detta afseende binda sig ingaf några af

Skottlands katoliker idén till ett motdrag, hvari-genom den på ett ganska skickligt sätt blef

kringgången. Och det egendomliga i historien är,

att Elisabeth, som icke fruktade någon fara från

den kanten, ursprungligen själf var behjälplig

att föra den nya pjäsen fram på det redan tätt

besatta schackbrädet, i det hon gaf den unge

mannen i fråga tillåtelse att besöka Skottland

och öppet nämnde honom tillika med Leicester

som en af de engelsmän Maria finge välja emellan.

Sålunda kom det sig, att den unge Henry Stuart,

Lord Darnley, son till jarlen af Lennox, och genom

sin moder — halfsyster till Jacob V och

systerdotter till Henrik VIII — näst efter Maria Stuart

själf arfsberättigad till England, plötsligt ställer

sig bland friarnas led och uppträder som

pretendent till drottningens af Skottland hand.T rots rikets sönderslitna inre tillstånd och

dess genom den ena giftermålsplanens

misslyckande efter den andra högst osäkra

förhållande till främmande makter fördes under dessa

år ett mycket muntert hoflif omkring den unga

drottningen. Det är ganska egendomligt att se,

hur fort hon egentligen acklimatiserar sig i

Skottland och finner sig till rätta i de för henne

rätt ovana förhållandena. Först och främst

tyckes hon i sitt hemland fysiskt befinna sig

oändligt mycket bättre än hon någonsin gjort

i Frankrike, hvarest hon under hela sin uppväxt

och första ungdom jämt led af indigestioner och

svimningsanfall. Känslan af att slippa tvånget

af den ständiga samvaron med en henne så

genomantipatisk person som Katharina af Medici

samt befrielsen från Guisernas omedelbara

förmyndarskap har kanske äfven bidragit till att

framkalla den nästan barnsligt uppsluppna

munterhet — ja, rent af ysterhet — som under dessaår, mellan 1561 och 1565, utmärker henne. Hon

är så friskt nöjeslysten som en af sina egna pager:

maskerader, sportslekar, jakt- och ridpartier höra

vid hofvet till ordningen för dagen. Och

framför allt dans — hon dansar så mycket, att hon

ibland blir sjuk däraf och måste ligga till sängs.

Sorgen öfver Frans’ af Guise död och den

årligen firade mässan öfver Frans II åstadkomma

blott korta afbrott i festligheterna, och att

kalvinisterna se surt på henne, tar hon sig inte

när, ehuru Randolph vid ett tillfälle dock uttalar,

att »Mr Knox är så hård emot oss, att vi nästan

ha måst lägga bort att dansa». Men för dessa

mera banala nöjen försummar Maria icke de

mera förfinade, intellektuella njutningar hon i

Frankrike lärt sig skatta så högt. Hon älskar

poesi och musik, spirituella samtal och

djupsinniga diskussioner; hon älskar smicker — men

icke i den råa och bombastiska form, i hvilken

Elisabeth höll till godo därmed — utan insvept i

fina, väl valda, smakfullt turnerade fraser. Men

mera än intressant konversation och ljuft smicker

älskar hon den stumma, passionerade tillbedjan

hon mycket väl märker att hon som kvinna —

fullständigt oberoende af sin drottningsvärdighet

— väcker hos de flesta af de män, som

vid hennes hof komma i omedelbar beröring

med henne. Och hvar gång hon på nytt

upptäcker att en man älskar henne, är denna upptäckten hemlig glädjekälla för henne, och hon kan

icke låta bli att till gengäld visa honom ett slags

tacksam ömhet, att ge större och större prof

på sin tjusningsförmåga, att fresta honom, tills

han icke längre är sig själf mäktig. Aldrig låter

hon varna sig — hvarken af John Gordons

framfusiga hänsynslöshet eller af Chåtelards plumpa

öfverfall eller af Bothwells dumdristiga

enleve-ringsplaner eller af hans frändes, kapten

Hep-burns förolämpande kärleksdikter — inte heller

af Morays förnuftiga föreställningar eller John

Knox’ dundrande straffpredikningar. Af sin

oemotståndliga nyfikenhet och käcka

äfventyrs-lust drifves hon ur den ena obetänksamheten i

den andra, och själfva hennes ridderliga

generositet, själfva hennes öppenhet och renhet —

ty i jämförelse med t. ex. Elisabeth och de damer

hon i Frankrike umgåtts med var Maria Stuart,

hvars natur ställde större fordringar än deras,

ren — utsätta henne för beständiga missförstånd

och förödmjukelser.

Brodern James är under dessa år hennes

högra hand, hennes närmaste rådgifvare och —

ibland — beskyddare. I gengäld tillvällar han

sig naturligtvis både gods och guld och statens

högsta värdigheter och nästan all verklig makt

i riket. När Maria Stuart gaf, gaf hon alltid

med fulla händer — så länge hennes intressen

eller hennes hjärta föranledde henne att visagifmildhet, visste hon icke hvad snålhet eller

småaktig sparsamhet ville säga. Mot Moray var

emellertid hennes frikostighet ännu så länge

fullkomligt på sin plats, ty han sparade sig icke i

hennes tjänst och var — jämte Lethington —

under dessa sextiotalets första år den dugligaste

och verksammaste tjänare hon någonsin under

hela sin regeringstid hade.

Lord James Stuart, nu genom systerns nåd

jarl af Mar och Moray, var Jacob V:s äldste

son med Lady Margaret Erskine. Ända från sin

tidigaste ungdom hade han gjort sig bemärkt

såväl genom framstående intelligens som genom

sin klokt behärskade ärelystnad och utvecklade

sig under sin korta bana till en af de mest

remarkabla personligheter inom den på dylika

så rika Stuartsläkten. Han var betänksam —

till och med väl betänksam — uthållig,

snarrådig och modig, mycket smidig, omöjlig att

hålla utanför, omöjlig att hålla i skuggan. Han

var samvetslös och visste dock alltid — till och

med vid tämligen ruskiga transaktioner — att

behålla skenet af respektabilitet. Lethington

yttrade till Morton, då de en gång diskuterade

de olika herrarnas hållning till ett planlagdt mord,

att hvad Moray anginge, komme han att »se

genom fingrarna», och detta uttryck har för all

evighet karaktäriserat honom. Så länge det lät

sig göra, såg han alltid genom fingrarna —men Gud nåde Skottland, när han tog händerna

undan!

Liksom systern var James Stuart inställsam

och insinuant, men han var det på ett helt annat

sätt än hon. Hon önskade alltid att behaga

— likgiltigt hvem och likgiltigt om det lönade

mödan — han däremot gjorde sig aldrig besvär

för ingenting. Med nykter och fullständigt

riktig uppfattning af de speciella förhållandena i

sitt fädernesland hade han från början klart insett

protestantismens vitala betydelse för folket och

beräknat dess ändtliga seger. Därför — kanske

äfven af verklig öfvertygelse — slöt han sig tidigt

öppet till den nya läran och höll alltid

hård-nackadt fast därvid. Dock var han aldrig, som

så många andra af sina landsmän, någon

trång-bröstadt fanatisk kalvinist, och att drottningen

för sin personliga räkning åtnjöt trosfrihet och

i fred fick fira mässan, kunde hon tacka sin bror

för. Möjligen har han beräknat, att denna

»af-gudadyrkan» midt i Knox’ hufvudstad skulle till

det yttersta uppreta folket — hvilket det också

ofta gjorde —, och att han då skulle vara i stånd

att med större lätthet fiska i det grumliga vattnet.

Dock är väl detta — när alla omständigheter

tagas i betraktande — knappt sannolikt. Hade

Maria Stuart funnit sig i att alltjämt vara en

docka i hans händer, att i allt lyda hans råd, blott

sköta sina nöjen och låta honom vara riketsöfverste styresman, hade han kanske ej

eftertraktat mera och aldrig förrådt sin syster. Att

hon å sin sida — åtminstone tidtals — starkt

kände släktskapsbandet emellan dem och gång

på gång personligen kände sig dragen till brodern,

tyckes mig framgå af hela den del af hennes

historia, som är närmast sammanväfd med hans.

Sålunda vänder hon sig i sin ångest och

rådlöshet efter Chåtelards attentat genast impulsivt

till brodern, och när hon under samtalet med

Elisabeths sändebud, Sir Henry Sidney, mottager

Hepburns kränkande bref, lämnar hon det

oöpp-nadt förtroendefullt till Moray, och i sin första

förtviflan efter mordet på Riccio är det i hans

armar hon kastar sig.

Står Moray sålunda i början af Marias

regering på den högra sidan af hennes tron, så står

William Maitland af Lethington samtidigt på den

vänstra. Denne Skottlands främste statsman var

begåfvad med en sådan tolerans, en sådan

vidsynthet, en så fint utvecklad intelligens och skarp

politisk uppfattning, att han i de flesta fall höjer

sig milshögt öfver sina samtida landsmän. Han

var säkert lika äregirig, om än icke på långt när

så maktsjuk, som Moray, men hans ärelystnad var

af en betydligt finare och högre halt. »Denna

händelse» (skrifver han en gång till Cecil

angående bägges älsklingsprojekt: föreningen af

England och Skottland under en krona) »skulle till-försäkra oss ett mera ärorikt minne hos

eftervärlden, en mera oförgänglig tacksamhet (a more

glorious memory, a more unfading gratitude)

än den, hvilken kom de män till del, hvilka tapprast

tjänade kung Edward I, då han eröfrade riket, eller

kung Robert Bruce, när han återupprättade det».

Samvetsgrann angående sitt val af medel var han

sällan, och trolös var han ofta — dock aldrig mot

grundtanken i sitt lifs alla sträfvanden:

Britan-niens enhet och storhet. Men han var så nervös,

rädd och vankelmodig, att hans personliga feghet

under svårare trångmål nästan neutraliserade

hans enastående egenskaper såsom politisk

medlare och instigator.

Ända från början insåg Lethington klarare

än någon annan i Skottland Marias farliga och

isolerade ställning — icke blott därför att hans

ögon af naturen voro ojämförligt mycket bättre

inrättade än de andras, utan också därför, att

han var fullkomligt inne i engelska förhållanden

och engelsk tankegång. Andra kunde kanske

låta narra sig af officiella vänskapsförsäkringar,

men han visste, att Maria icke blott var förhatlig

för Elisabeth personligen, hvilken aldrig förlät

henne vare sig hennes öfvermodiga försök att

efter freden i Cateau-Cambrésis taga hennes titel

från henne, eller hennes hållning angående

Edinburghkonventionen, eller hennes fängslande

skönhet och hennes tjugu år, utan äfven attsjälfva hennes existens var en nagel i ögat på

alla framsynta engelska statsmän. Planen till ett

Storbritannien lefver redan lika fullfärdig i Cecils

hjärna som i Lethingtons egen, och

föreningstanken, antingen man gynnar eller bekämpar

den, är under hela sista hälften af 16: de

århundradet den röda tråd, som går igenom all brittisk

politik. Det hade varit Henrik VI11: s

älsklingsidé — hans sista år hade ju varit i hög grad

upptagna af projektet om Edwards förlofning

med Maria — liksom det blef hans yngsta dotters.

Maria Stuart är det förnämsta hindret för

genomförandet af denna stora plan, hvilken redan, om

hon icke funnits, varit nära att förverkligas. Ty

då Maria af Quise, jagad till döds, året innan

dotterns återkomst afled, var den skotska

regeringens ställning så förtviflad, att om icke

hänsynen till den frånvarande drottningen gjort

sig gällande, den säkert gått in på allt hvad

England fordrat. Och hvad Marias närmaste arfvinge

Chåtelherault angår, var han en sådan nolla, att

Elisabeth ej ens behöfde räkna med honom. Men

så länge drottningen af Skottland tillika var

regerande drottning i Frankrike och måste antagas

äga till sitt förfogande hela detta lands inflytande,

var hennes ställning som sina förfäders, de gamla

nationella kungarnas, arftagerska nästan

oangrip-lig. Ännu efter Frans II :s död och hemkomsten

till Skottland är hennes position, så länge honalltjämt äger stödet af Frankrikes sympati och

utsikten till en närmare förbindelse antingen med

dess nu regerande konung eller med tronföljaren

i Spanien, ganska stark. Men då kung Filip

uppgifver sin sons frieri och nästan samtidigt,

efter ihärdigt intrigerande från Englands sida,

den kortsynta franska förmyndareregeringen

— för att vinna Elisabeths hand åt en af de

minderåriga Valoisprinsarna — släpper sitt tag

i Skottland och på allvar vänder sig från det rike,

öfver hvilket det i tvåhundrafemtio år ständigt

vakat som sin viktigaste bundsförvant, då offrar

det i och med detsamma äfven Maria Stuart. Från

detta ögonblick är Skottland definitivt utestängdt

och dess drottning prisgifven — England har

fria händer.

Det är under dessa förhållanden ingen

sine-kur att vara Marias utrikesminister, och

Lething-tons ställning är dubbelt tragisk, därför att hans

egen innersta öfvertygelse beständigt ligger i strid

med hans suveräns och hennes politik, hvilken

han dock — svag som han är — så länge

han uthärdar därmed, tvingar sig själf att tjäna.

Han gör sitt bästa för att få det spanska

giftermålet till stånd, för att kvarhålla Frankrike —

och hela tiden vet han, att han rullar en

Sisyphussten: blott på andra sidan om Tvveed,

hvarest hans drottning icke kan och icke vill

och efter sin kodex icke bör söka hjälp ochtillflykt, blott där finnes lösningen på det

politiska problem, som gör honom gråhårig.

Skottland kan icke häfda sin plats utan England, och

England kan ej göra sig fullt gällande i Europa

utan Skottland — Lethington vet det och han

törs icke säga det till den kvinna, hvars lif allena

är hindret för en förening, som för hvart år

blir de bägge rikenas mer och mer nödvändiga

lifsbetingelse.«på man från skotsk-katolsk sida först

allvarligt börjar tänka på Darnley som kandidat

till den lediga platsen bredvid Maria, är det

säkert från flera än ett håll man med en viss

lättnad ser en genuin britt af kunglig börd med

— som det tyckes — alla förutsättningar att

kunna försona engelska och skotska intressen

ändtligen uppträda på marknaden.

Henry Stuart, Lord Darnley, tillhörde genom

sin far Mathew Stuart, jarl af Lennox, en

sidogren af den skotska konungaätten, medan hans

mormor, den engelska prinsessan Margaret

Tudor, Jacob IV :s änka, var Elisabeths köttsliga

faster såväl som Maria Stuarts farmor.

Darn-leys mor var denna furstinnas enda barn i hennes

andra äktenskap med Archibald Douglas, jarl

af Angus, och genom henne, som näst efter

Maria Stuart var närmaste arfvingen till

Englands krona, var han alltså äfven befryndad med

den mäktiga, vidtutgrenade Douglas-släkten.Vid Elisabeths hof hade unge Darnley rang som

förste prins af blodet, och han fick redan tidigt

lära sig representera i denna egenskap. Han

var några år yngre än sin kusin, drottningen af

Skottland, men till gengäld ovanligt tidigt

utvecklad i fysiskt afseende, lång och ståtlig. Den

skotske diplomaten Melville, som var en af

Marias bästa vänner, berättar, att det första

drottningen hade att säga om sin unge släkting var,

att han var »the lustiest and best proportioned

long man» hon någonsin sett, och detta yttrande

visar genast hennes ärliga vilja att hos honom

prisa det som öfverhufvud kunde prisas.

Hans figur var nämligen hans starka sida —

ansiktet var ej något anmärkningsvärdt: platt,

ljuslätt och intetsägande med obetydlig näsa och

alltför utstående ögon. Och hvad hans andliga

egenskaper angick, gjorde den i Frankrike

förvanda och fint bildade Maria Stuart ej ens af

höflighet något försök att låtsa sig imponerad

af dem. Men den unge mannen ägde ett visst

yttre »sätt», han hade hållning och förde sig

väl, och hans tunga slöhet kunde kanske äfven vid

första anblicken passera för värdighet. Till

sinnelaget var han rå och obildad, utan ädlare intressen

och utan minsta vilja eller förmåga att tillägna

sig sådana. Men Maria Stuart såg hos Darnley

ända från början blott hans yttre — ville

troligen ej se något annat. Då han — med undan-

6. — Mailing.tag af Arran och den lille kungen af Frankrike

— var den ende af hennes många friare hon

någonsin personligen sett, och han vid första

bekantskapen genast gjorde ett godt intryck på

henne, är det helt naturligt, att han — då äfven

tages i betraktande hans höga börd och nära

förhållande till den engelska kronan —

ögonblickligen distancerar alla öfriga pretendenter.

Sedan Filip dragit sig tillbaka och de båda

granndrottningarna genom sina oupphörliga

intriger efterhand lyckats tillintetgöra eller

bortblanda alla Marias chancer för en mäktig

utländsk giftermålsallians, var hon ju — ungefär

vid tiden för Darnleys ankomst till Skottland

faktiskt tvingad, att, ifall hon öfverhufvud

ville ha sig en man, blott söka honom inom

Britanniens gränser. Härmed tycktes Elisabeth

till att börja med vilja vara henne af hjärtat

behjälplig. Men efter att först ha föreslagit

Maria att äkta hennes egen älskare Dudley och

därefter skenbart välvilligt ha uppmuntrat de

första stadierna af Darnleys frieri, motsätter sig

plötsligt drottningen af England — då hon märker

att det tycks bli allvar af saken — detta för hennes

»goda syster» nu nästan enda möjliga parti.

Elisabeth blir nämligen skrämd, då hon ser,

huru önskvärdt detta giftermål tyckes vara för

katolikerna i England såväl som för de flesta

brittiska unionister, som ju strax räknat ut, i

fhuru hög grad tronföljden i England därigenom

förenklades. För Maria Stuart själf var

naturligtvis i detta hänseende äktenskapet ytterst

fördelaktigt, emedan hon nu med sina egna

rättmätiga anspråk på att bli erkänd som

Elisabeths arfvinge äfven kunde förena Darnleys. De

politiska skälen för denna förbindelse voro alltså

i och för sig mycket tungt vägande, äfven om

därtill ej kommit den fysiska dragningskraft unge

Henry Stuart genast från första stund af deras

samvaro utöfvade på den kvinna han kommit

för att vinna.

Ty drottning Maria blef — märkvärdigt nog

nästan vid första anblicken, förälskad i

Darnley, och denna känsla var troligen ända från

början sammansatt af ganska skilda element.

Man har ju ofta — icke minst bland högt

uppsatta personer — sett en ung flicka nästan genast

vid första åsynen låta sig fängslas af den i socialt

afseende bäst kvalificerade af hennes beundrare,

den, som hennes närmaste redan utpekat såsom

det i alla afseenden mest fördelaktiga partiet.

1 Frankrike är som bekant alla äktenskap —

eller rättare chancerna för att de skola bli lyckliga

— baserade på detta förhållande. Att Maria,

böjlig, sangvinisk och fantasifull som hon var,

utledsen och förödmjukad efter sina

diplomatiska nederlag, vid Darnleys frieri gripit första

bästa anledning till att gifva sig själf ett slagsupprättelse och omedvetet suggererat sig till att

känna en starkare känsla för sin vackre kusin, än

hon — mera fritt situerad — hade kunnat erfara,

är väl ej otroligt. Ty när hon nu så villigt strax

vänder sin håg till »this fair and jolly young

man», har hon ju hela tiden det angenäma

medvetandet att verkligen för en gångs skull göra

det klokaste, hon i sin prekära ställning kan

göra, på samma gång som hon följer sitt hjärtas

maning.

För att undersöka stämningen och förbereda

förhandlingarna hade först Lennox allena

be-gifvit sig till Skottland, men lät snart — fram på

nyåret 1565 — kalla sonen till sig. Det var på

Wemyss Castle, där drottningen någon tid i

februari uppehöll sig som gäst, som unge Darnley

först gjorde henne sin uppvaktning. Därefter

följde han henne hem till Edinburgh. Marias

påtagliga intresse väckte naturligtvis genast

uppseende och oro vid hofvet och förvirrade

isynnerhet det engelska sändebudet Randolph, som icke

visste annat än att det var Robert Dudley, som

skulle bli den lycklige. Också kommenterar han

i hvart bref han skrifver hem till London Marias

vänlighet mot »Lady Lennox’ son»; ehuru han

till en början tröstar sig med, att den blott är ett

uttryck för hennes »courteous naturo och ei

behöfver betyda mycket, är han dock hela tiden

på sin vakt. Moray, som ju var protestant ochnaturligtvis ej invigd i Lennoxfamiljens och det

katolska partiets planer, anade också genast oråd,

då han såg, hur upptagen af den unge Stuart hans

syster från första stund visade sig vara. Och då

han måste ha vetat, att det omöjligt kunde vara

Elisabeths mening att stärka Marias ställning

genom att tillåta ett populärt katolskt giftermål,

söker han strax slå mynt af sina och Randolphs

gemensamma iakttagelser, i det han ber

engelsmannen för Guds skull försöka få sin

härskarinna att erkänna Marias arfsrätt och så fort som

möjligt skicka Leicester, hvilken åtminstone ej

var papist, till Skottland, så att denne kunde

intaga Darnleys plats.

Randolph får påminnelser från flera håll:

»You know her years, you see the lustyness of

her boddie,» heter det sålunda — och: »det

tillkommer oss att tillse, att hon får den, som bäst

passar för henne och sorn erbjuder den största

säkerheten för rikeb>.

Maria Stuart låter dem ängsla sig, köpslå

och pruta, hon är för sin del för ögonblicket

väl tillfreds och gör sig inga bekymmer. När

hon i sällskap med Darnley kom tillbaka till

Edinburgh från Wemyss, gaf man akt på, att hon

såg gladare ut än när hon reste. Och

iakttagelsen bekräftade sig, då man under de nöjen, sorn

nu arrangerades vid hofvet, jämt såg henne

tillsammans med den unge engelske prinsen.Det är ganska egendomligt att iakttaga,

huru Maria Stuart, som i teorien så strängt håller

på sin drottningvärdighet, i verkligheten griper

hvart tillfälle, som erbjuder sig, för att så ofta

som möjligt slippa ifrån denna börda. I olikhet

med tidens flesta andra högtstående damer är

hon, ehuru förfinad i sina dagliga vanor, alldeles

ingen vän af pråliga och skrytsamma ceremonier.

Hon är tvärtom i själfva verket enkel och

påminner ofta i det koketta, okonstlade sätt, hvarpå

hon inrättar sitt hemlif, om Marie Antoinette

under Trianon-perioden. När Randolph sålunda

under denna vinter — 1565 — besöker henne i

S: t Andrews, där hon »bodde i en köpmans hus»,

anmärker hon själf: »how like a bourgeoiswife I

live with my little troop». Och det finns en

intagande beskrifning på hur hon en dag i mars

samma år, då det snöat så starkt, att hofvet

nästan var insnöadt på Holyrood, och Moray

gjorde ett litet gille i sin våning, plötsligt icke

längre kan bära sin kungliga ensamhet, utan sans

fa^on skickar bud ner till brodern och frågar,

hvarför hon inte är inbjuden, och om hon inte

får vara med. Det svarades gladt, att då huset

ju var hennes eget kunde hon väl komma

objuden: »but princes ever used to dine alone». Man

kan nästan se henne komma in genom den höga

dörren i sin svarta klädning, som hon ännu bar

efter kung Frans, och med den hvita slöjan öfveraxlarna — småleende och »courteous», hyllad

af det glada sällskapet. Det var just under de

dagarna hon höll på att förälska sig i Henry

Darnley. Efter festen hos Moray samlas alla gästerna

hos drottningen, och här inbjuder hon plötsligt

hela sällskapet att komma och äta middag hos

henne »nästa söndag», då Mary Livingstone — en

af hennes »fyra Marior» — skulle hålla bröllop

med Lord Semple. Samma kväll talade Randolph

ännu en gång med henne om hennes giftermål —

det var då ännu officiellt frågan om Leicester —

och Elisabeths minister sade till henne: »jag ber

till Gud, att ert val må blifva lyckligt.» »Den

jag väljer, är väl den Gud ger mig,» svarade

Maria blidt. Och när hon sade det, tänkte hon

säkert på Darnley.

Lethington såg naturligtvis också, hur

landet låg och blef till en början betänksam. I

alla fall — det insåg han — måste de katolska

makterna vinnas för Marias val, och han använde

därför hela sitt inflytande och sin diplomatiska

skicklighet för att förmå drottningen att icke

handla alltför öfveriladt. Med sin

statsmanna-blick såg han mer än väl, att detta äktenskap,

väl förberedt och förståndigt

arrangera d t — d. v. s. med tillbörlig hänsyn till

de olika religiösa partierna och till Elisabeth

— kunde blifva mycket fördelaktigt för

Skottland. Men han fruktade — ej utan skäl, ty hanhade ofta sett Maria tillsammans med sin

ungdomlige tillbedjare — att drottningen, innan

man hunnit köpslå med alla parter och samla

tillräckliga garantier, skulle förstöra alltsammans

med sin häftighet och otålighet. Då hon därför

i början af april skickade honom till London

för att sondera terrängen såväl i Whitehall som

i den spanska ambassaden, tog han högtidligt

löfte af henne, att hon ej före hans

återkomst oåterkalleligen skulle binda sig. Och

då han i London genast möttes af Elisabeths

harmsna förvåning öfver, att den hjärterknekt,

hon själf i vårdslöst öfvermod spelat ut på bordet

bland andra hackor, plötsligt blifvit det kort,

som nu gaf hela spelet — öfver hvilket hon på

samma gång miste all kontroll — en ny och

oväntad vändning, besannades hans mörka

aningar, och han förmådde ej mera se saken

till den grad i rosenrödt, som hans drottning

själf gjorde och fordrade, att äfven hennes

vänner skulle göra.

1 Skottland hade emellertid unge Darnley

gått och fått mässling, och Maria visade så stor

ängslan öfver hans plötsliga sjukdom, att hon

själf vårdade honom och knappt förmådde hålla

sig borta från hans rum. Han fick ofta besök af

»the greatest and fairesb heter det menande,

och hennes oro och ömhet, som hon nu ej

längre förmådde dölja, väckte så djup anstöt idet sedligt rigorösa Skottland, att det nästan i

lika hög grad som på sin tid Chåtelardskandalen

skadade hennes rykte och äfven framkallade

förargelse vid de europeiska hofven.

För familjen Lennox’ planer kom denna

barnsjukdom ytterst lägligt, ty den hade den

verkan, att den knöt drottningens hjärta fastare

till Darnley än flera månaders kurtis kunnat göra

— under hvilken tid hon kanske till på köpet

fått tillfälle att genomskåda honom och

upptäcka hans brister. Men hos den långe, vackre

pojken, som nu låg där hjälplös och feberhet,

beroende af hennes vård och ömhet — ja, som

kanske hade henne att tacka för sitt lif — kunde

Maria Stuart, som ägde alla en kvinnas djupaste

instinkter, naturligtvis ej se några fel. Det är

till och med troligt, att hans otålighet, brutalitet

och orimliga anspråksfullhet under denna tid

gjorde honom ännu mera dyrbar för henne. Hon

älskade honom mera än någonsin, och den fysiska

attraktion hans utseende ända från början

ut-öfvat på henne, den beundran han genom sin

ryttareskicklighet och öfriga »ridderliga»

egenskaper förstått ingifva henne, adlades nu, dä

hon stod vid hans sjukbädd och kanske mer

än en gång fruktade att förlora honom, af

en vårdarinnas ömma medlidande och af en

moders lust att beskydda och skämma bort

honom. Hur sammansatt denna känsla var —som kanske aldrig rätteligen kunde kallas

verklig kärlek — var den i alla fall för

ögonblicket mer än stark nog att böja hennes vilja in

under hans och att drifva henne hufvudstupa in i

giftermål. Hon hade sett Henry Stuart för första

gången midt r februari och knappt ett par

månader därefter — utan att afvakta något definitivt

resultat af de underhandlingar Lethington förde

med Spanien och England, utan att ha

tillförsäkrat sig någon af de fördelar, hvartill detta

parti berättigade henne — var hon redo att

oåterkalleligen binda sitt öde vid hans.Elisabeths sändebud, Randolph, som

visserligen ofta rapporterat hem högst oroväckande

bevis på den höga ynnest, hvari »vår Lord

Darn-ley» stod hos drottningen af Skottland, hade dock

i det längsta sökt trösta både sig själf och sina

korrespondenter med det fasta hoppet, att Marias

»noble stomcicke» dock, när det komme till

stycket, aldrig skulle förnedra sig så djupt som

»to marrie in placeinferior to herself». Nu var det

emellertid slut med alla illusioner i den vägen.

Elisabeth finge rasa hur mycket hon ville: Maria

hade emanciperat sig och det med en

beslutsamhet och en éclat, som ovillkorligt lät förmoda,

att hon hade de katolska makterna bakom sig.

Därför tordes drottningen af England i första

ögonblicket ej heller riktigt ge luft åt sin harm.

Att Maria alltjämt stod i förbindelse med Filip

II, visste man nämligen mycket väl vid det

engelska hofvet, och i den första

förskräckelsen, som underrättelserna från Skottland fram-kallade, antog man att denna entente cordiale

mellan Spanien och Skottland var betydligt

hjärtligare än den i verkligheten var. Ovissheten om

hur långt Filip ville sträcka sig för att hjälpa

Maria, band till en viss grad Elisabeths händer

hon beklagar sig högljudt men törs ej öppet

bryta med regeringen i Edinburgh, och söker

genast så godt hon kan parera den stöt hennes

politik fått genom att ånyo kokettera med den

stackars så ofta narrade ärkehertigen. Men

där-mot afskedar hon definitivt den ungdomlige

kungen af Frankrike, för hvilken alltså Maria

nu icke längre kan anses farlig*.

Men den, som kände sig ännu mera

förgrymmad öfver detta giftermål än själfva Elisabeth,

var Moray. Ända från första stund Darnley kom

till Wemyss, hade han varit nervös för att Marias

tycke för pojken skulle sluta på det viset och

var nu — enligt Randolphs ord — »the

sorrovv-fullest man that may be». Det är troligt att han

skulle känt ovilja mot hvilken man som helst hans

syster valt, emedan en »konung» naturligtvis

* Dä Castelnau de la Mauvissiére (Katharinas sändebud

hos Maria) på sin resa genom London i maj detta Ar

uppvaktade Elisabeth, underhöll hon 8ig på sitt bizarrt förtroliga

och framfusiga sätt med honom om Carl IX. Hon vore icke

värdig en så mäktig furste, suckade hon sentimentalt — hon,

»som ingenting annat hade än sitt lilla rike, sin dygd och

sin kyskhet. Men i afseende på dygd, det visste hon då med sig

själf, behöfde hon ej truda i skuggan för någon annan jungfru

i världen.»alltid skulle hotat eller inskränkt hans makt, men

det som i hans ögon gjorde Darnley farligare

och mera förhatlig än t. ex. Leicester, var först

och främst hans egenskap af katolik. Både för

Skottlands och sin egen del fruktade han, ifall

systern finge sin vilja fram, ett återvändande till

regentinnans och kardinal Beatons kyrkopolitik

samt förutsåg genast — såsom han själf sade

— »mischief’ sedition and debate at home». Ty

ehuru han visserligen i lika hög grad som sin

själasörjare Knox alltid hade tviflat på att

drottningen någonsin »kunde komma till Gud», hade

han dock vågat hoppas, att hon — ifall hon

för-blefve ogift eller finge en protestantisk gemål

— icke mera än hon hittills gjort skulle lägga

hinder i vägen för den framåtskridande

protestantiska utvecklingen i sitt rike.

Då därför Maria vid ett stort adelsmöte på

Stirlings slott den 13: de maj såsom ett slags

förberedelse till bröllopet utnämde Darnley till

skotsk jarl och samtidigt diplomatiskt försökte

tillförsäkra sig de närvarandes gillande af hennes

val, begärde Moray genast djärft såsom pris för

sitt samtycke, att hon högtidligt skulle förbinda

sig att afskaffa mässan i Skottland. Hvilket

hon naturligtvis strax bestämdt och indigneradt

vägrade. Förhållandet mellan syskonen var alltså

mycket spändt, men brytningen var dock ännu

ej fullständig, ty då Throckmorton, som Elisabethsändt att hjälpa Randolph med att förhindra

giftermålet, ungefär samtidigt träffade Maria,

var Moray såväl som flera andra höga

protestantiska adelsmän tillstädes vid audiensen.

En omständighet, som under denna kritiska

tid äfven bidrog att i hög grad uppreta

puritanerna mot drottningen, var det utmanande

katolska sätt, hvarpå hon detta år vid hofvet lät fira

påskhögtiden. »Större ståt och mera ceremonier

förekommo ej ens under den påfviska tiden,»

rapporterar Randolph till Cecil. Vid detta

tillfälle var det äfven — annandag påsk, troligen —

som hon och hennes damer klädda som

borgarkvinnor till fots företogo den så ofta omtalade

promenaden genom Stirlings gator, då de hos

hvar karl de mötte »took some pledge for

money towards the banquet».

Med en viss fruktan för puritanernas

stränghet hade drottningen, då hon först kom till

Skottland, bedt sin gamle vän James Melville

vara snäll ge akt på och säga henne, när hon

gjorde något, som enligt skotska seder ej

ansågs passande, och han berättar själf i

memoi-rerna att han emellanåt djärfdes begagna sig

af detta privilegium. Säkert hade hon aldrig

behöft sin mentor bättre än under denna vår, då

brodern öfvergifvit henne och Lethington för

det mesta var frånvarande i diplomatiska

beskickningar.Frampå sommaren försämrades ännu

ytterligare förhållandet mellan Moray och Maria, och

det talas till och med om att brodern hade planer

på att med våld skilja henne från Darnley och

bortföra henne till S:t Andrews, där han själf

uppehöll sig. Å sin sida klagar Moray för

Elisabeths minister, att han ej, af fruktan för att

bli fången eller mördad, törs inställa sig vid det

möte i Perth, hvartill drottningen i juni — såsom

ett sista försök att få tvistepunkterna afgjorda

i godo — instämt honom och hans vänner. De

andra missnöjda herrarna, Argyle, Chåtelherault

o. a., vågade heller inte komma. Oron växte,

öfver hela Skottland brunno vårdkasarna och

det brända korset bar hotande bud om

kommande ofrid mellan klanerna. Hamiltonarna

och Cambellarna samlade sig till mönstring,

och drottningen hördes mer än en gång säga,

att hon, »dödligt hatade» Argyle, och att hon

misstänkte Moray för att vilja sätta hennes krona

på sitt eget hufvud.

Under denna oroliga sommar, då Moray höll

till i fiendernas läger och hennes vanliga

råd-gifvare och hjälpare voro spridda som agnar

för vinden — Lethington och Melville för det

mesta i England — börjar Maria, troligen

därtill drifven af nöden, för första gången på allvar

begagna sig af sin privatsekreterare David

Riccio som sin högra hand och ett slags ministerför de utrikes ärendena. Genom en tillfällighet

— tack vare sin vackra sångröst — hade han,

som till börden var piemontesare och kommit

in i landet i en utländsk ministers svit, först fått

tillträde till drottningens närmaste omgifning. När

den franske sekreterare, Maria hittills användt

för sin privata korrespondens, snart därefter —

i slutet af år 1564 — erhöll orlof och drog hem

igen till sitt land, fick Riccio den lediga posten

och förvärfvade sig i denna underordnade

ställning rätt snart mera inflytande hos sin

härskarinna än de höga herrarna vid hofvet kunde

skryta med. Uppgifterna angående hans ålder

öfverensstämma ej riktigt, men sannoligt var

han, då han kom till Edinburgh, redan en

medelålders man — i alla fall öfver trettio år — med

en troligen rätt äfventyrlig bana bakom sig.

För Maria var han just vid den tiden mycket

nyttig, ty han var slug, snarrådig, rätt kunnig

och naturligtvis mycket bättre bevandrad i

romanska språk än de öfriga herrarna i hennes

omgifning. Då han därtill var en angenäm

arbetskamrat — flitig och underhållande — samt

kemiskt fri för de patriotiska och religiösa

skrupler, hvilka emellanåt gjorde födda Skottar,

som Moray och Lethington, till blott ovilliga och

obekväma verktyg för hennes i allmänhet

ensidigt spanska politik, vande hon sig snart vid

att mer och mer gifva honom sitt förtroendeoch lita på hans alltid redebogna hjälp. Då

han nu till på köpet stod på hennes sida

angående giftermålet med Darnley, hvilket han

varmt förordade, steg han ännu högre i

drottningens gunst, och under den besvärliga tiden

före och efter Darnleys sjukdom visade hon

»sekreteraren» ett så obegränsadt förtroende, att

det ofta väckte både hennes broders och många

andra höga och högmodiga herrars harm.

Genom sin kompläsans i allmänhet och sin

entusiastiska villighet att ingå på Lennoxarnas planer

hade Riccio emellertid också vunnit Darnley,

hvilken ungefär vid tiden för bröllopet äfven

slöt sig intimare till italienaren.

I början af juli fick Maria den med längtan

motsedda underrättelsen att kung Filip ställde sig

vänligt till hennes projekterade förmälning, och

då någon tid efteråt påfvens dispensation (hvilken,

såsom man emellertid nu menar, aldrig erhölls)

sades ha anländt från Rom, fann hon ingen

anledning att längre uppskjuta den efterlängtade dagen.

Så fort som möjligt (några påstå — och

antagligen ha de rätt — att en hemlig vigsel redan

fjorton dagar förut ägt rum) lät drottningen

lysa för sig och hertigen af Albany — hvilket

nu var Henry Stuarts officiella titel — i

Canon-gates kyrka i Edinburgh. Redan söndagen

därpå firades bröllopet.

Sent på lördagskvällen hade Hennes Majestät

7. — Mailing.låtit sina härolder under trumpetstötar

högtidligt utropa den förestående ceremonien från

Edinburghs torg och på samma gång

tillkänna-gifva sin afsikt, att »den illustre prins Henry»

hädanefter skulle »nämnas och betecknas konung

af detta vårt konungarike». Dock erhöll han

ej vid detta tillfälle — lika litet som någonsin

senare — trots alla ansträngningar den

»matri-moniala kronan», som Frans II innehaft.

Darnleys konungatitel var aldrig annat än ett tomt

namn och ända från början så opopulär bland

folket, att ingen vid hyllningen dagen efter

bröllopet — berättar Randolph — utom Lennox

själf kom sig för att ropa »Qud bevare Hans

Nåde».

Den 29 juli, innan klockan ännu var sex på

morgonen, trädde Maria, förd af jarlarna af

Lennox och Athol, in i kapellet på Holyrood,

hvarest ett par minuter senare Darnley mötte

henne. Hon var ännu klädd i djup sorg med

svart klädning och änkeslöja, medan

brudgummen däremot uppträdde praktfullt smyckad, »så

stolt och trotsig, att han snarare tycktes vara

herre öfver hela världen (»a Monarch of the

World») än den person vi för icke länge sedan sett

och känt som Lord Darnley» ... »Alla utmärkelser

och värdigheter (heter det vidare i samma bref

från Randolph), hvilka det står i hennes makt att

bortgifva, har hon redan beklädt honom med».Den engelske ministern vet också att berätta,

att »hon fullständigt låter sig leda och regera

af honom (Darnley) och i allt blott lyder hans

vilja». Randolph anmärker ofta öfver denna

Marias passionerade, rent kvinnliga trängtan att

i allt underordna sig den älskade, hvilket säkert

i hög grad förvånade honom, som hemma var

van vid sin egen drottnings maktlystnad,

obeveklighet och tyranni gent emot dem, som i hennes

privata lif stodo henne närmast.

Vigseln mellan de båda furstliga personerna

företogs af två präster och naturligtvis enligt

katolsk ritual, ehuru Darnley — för att icke

helt och hållet förlora fotfäste hos protestanterna,

hvilkas kyrkor han emellanåt brukade besöka —

afstod från att höra mässan efter ceremonien.

Randolph omtalar, att det »sades många böner

öfver dem» och att hon blef fäst med tre ringar,

»den mellersta en diamantring». Allt detta

för-täljes ytterst utförligt i det ofvan citerade brefvet

till Leicester, hvilken förmodligen — då han ju

egentligen själf enligt Randolphs mening borde

ha varit den lycklige — kan anses ha intresse af

att höra alla detaljerna. Efter vigseln kysste

Darnley sin brud och gick till hennes kammare. När

hon senare uppsökte honom där, emottogs hon af

sina vänner, som bevekande bådo henne nu lägga

bort änkesorgen (»those sorrovvful garments») och

»give herself to a pleasanter life». Först nekadehon och gjorde undanflykter — »mest emedan

det passade sig» — men därefter gaf hon med

sig och tillät hvar och en af de tillstädesvarande

herrarna taga bort hvar sin nål ur den svarta

klädningen, hvarpå hon öfverlämnades åt

damerna och ikläddes en annan gladare dräkt.

Sedan — de hade ju hela dagen för sig — följde

»vanlig muntration och dans». »Hela adeln»

konvojerade dem till det festligt dukade

middagsbordet, hvarest höga jarlar, såsom Athol,

Morton, Cravvford och Glencairn serverade och skuro

för. Det musicerades och blåstes på trumpet

uppe på slottet och enligt god gammal sed

kastade man ut pengar till folket, medan

härolderna ropade: »Largesse! Largesse!-» Efter

middagen dansades det på nytt, superades och

dansades igen — »and so they went to bed».^)e ängsliga och missnöjda protestanterna,

med de genom detta giftermål ytterligt uppbragta

Hamiltonarna i spetsen, hade redan för länge

sedan, i början af sommaren, grupperat sig på

Morays sida, och i Knox, hvilken icke drog sig

för att från predikstolen öppet förnärma

drottningen och hennes unge gemål, i det han liknade

dem vid Achab och Jezabel, hade de missnöjda ett

mäktigt moraliskt stöd.

Men drottningen visade sig situationen

vuxen. Strax efter bröllopet hade hon gifvit

Moray lejdebref för att han skulle komma till

henne och rättfärdiga sig, men då han blef borta,

>ihe Queen put the Earl to the Horm — d. v. s.

förklarade drottningen honom fågelfri. Knox lät

hon kalla upp till sig på slottet och hotade

honom strängt, att om han ej upphörde med sin

förföljelse af kungen och henne, skulle hon låta

stänga hans kyrka. Och de föreställningar ochmer eller mindre dolda hotelser Englands

sändebud vågade komma fram med — öppet

understödja de upproriska tordes Elisabeth för

exemplets skull och af fruktan för Spanien ej göra

— mötte drottningen af Skottland med oböjligt

trots och öfverlägsen värdighet. De funno henne

»marvellous stoub>, måste de sannerligen

schackmatta bekänna.

Den 26 augusti tågade Maria från Holyrood

på vägen genom Stirling västerut för att möta sina

fiender. Men Morays styrka var ej på långt när

så stor som hennes, och i det han skickligt

undgick att möta henne, vände han sig genast

mot det under hennes frånvaro blottställda

Edinburgh, på hvars hufvudsakligen

protestantiska befolkning han trodde sig kunna lita. Men

borgarna i hufvudstaden voro vana att hålla sig

till sina kungar, och dessutom var Maria ännu

trots allt personligen populär. »God bless her

pretty face!» brukade det ännu heta, när hon

småleende och vänlig visade sig på gatorna.

Morays ryttare fingo blott ett kyligt mottagande,

kommendanten på det starkt befästa slottet

var drottningen trogen och de upproriska

började redan så smått förlora modet. Medan

ledarna sköto skulden för de bristande

dispositionerna på hvarandra och grälade om, hvad

som borde göras, hörde de, att Marias armé

gjort helt om och i ilmarscher återvände tillEdinburgh. Denna underrättelse demoraliserade

fullständigt rebellerna — hären upplöste sig och

Moray tillika med flera af sina förnämsta

anhängare flydde till England.

Men Maria har fått blod på tand,

lejonungen har vaknat — nu är hon i krigshumör.

Vapenklädd, i pansar förföljer hon utan att tveka

rebellerna (»the Run about Chase» kallades

populärt detta uppror), visar sig outtröttlig som en

man, orädd och modig under strapatser och faror,

alltid främst ibland de främste. Och liksom

hon till det yttersta söker hämnas den skymf

man velat tillfoga hennes kungliga värdighet,

är hon mån om att häfda sin gemåls ära. Då

Randolph skrifver hem till England, bekräftar

han ännu en gång, hur hon — som »för Darnleys

skull bragt sitt rike i fara» — fortfarande

öfver-hopar sin man med hedersbevisningar och

värdigheter samt berättar att »Drottningen för

sin del intet önskar af de loford man här ger

Darnley». Sålunda visar hon ännu alltjämt i

förhållande till honom den ridderliga och ömma

generositet som är grunddraget i hennes kärlek,

den mest bedårande och kanske mest

utmärkande egenskap hennes rika natur äger. Intet

är godt nog åt den hon älskar: må hennes tron

vara hans fotapall, må hon tåla misshandling

och hån för hans skull, må svärdet

genomborra henne, förrän det träffar honom. Så harhon älskat Darnley under den korta tid han

ännu nådigt lät henne behålla en enda af de

illusioner hon gjort sig angående honom (»the

poor muddled wretch», som en engelsk historiker

utan förbarmande karaktäriserar denne »illustre

prins»), och så har hon älskat denne andre,

hvars skugga redan gång på gång fallit öfver

hennes väg, och som nu — stark och axelbred,

rå och klok, med sina muntert tindrande, varma

ögon, sitt tvetydigt beundrande, vårdslösa smicker

på tungan och sitt käcka, öfvermodiga

lands-knektsleende — på allvar rider upp vid hennes

sida.

När drottningen den 8: de oktober 1565,

efter att ha satt dödlig skräck i rebellerna och

varit nära att taga till fånga sin broder och

hans förnämsta män för andra gången, red ut

från Holyrood, följde henne, såsom hennes

främste rådgifvare och personlige skyddsvakt, James

Hepburn, jarl af Bothwell.

Hon hade ju — som förut omtalats — känt

honom länge, kanske såg hon honom redan i

Lothringen under le Deuil Blanc. Under och

efter den gemensamma hemresan och ända tills

hans galna komplott med Arran hade de —

kanske nästan dagligen — varit tillsammans

vid hennes hof. Han hade inte alltid visat henne

skyldig vördnad, hon visste många stygga saker

han sagt om henne och hennes damer, mentroligen tillskref hon det — såsom de flesta andra

gjorde — blott sårad fåfänga och svartsjuka och

blef ej alltför stött öfver att han ej unnade henne

åt någon annan. När han efter Arranaffären

kom och kastade sig på knä för henne och

bad henne om förlåtelse (det tordes han!),

hade hon rasat och stormat och låtit sina knektar

fängsla honom. Men inte varit alltför ond, när

han rymde sin väg. Och nu, när hon kände

behof af att ha en verklig man vid sin sida,

räckte hon ovillkorligt åter ut handen efter

James Hepburn och kallade honom genast hem.

Och han kom. Troligen med ett ironisk

leende i ögonvrån, när han mindes, hur onådig och

ond och kränkt hon varit den där sista gången

de träffades. Hon mindes det nog också och

förstod hans leende — och skrattade. Det

egendomligt förtroliga förhållande emellan dessa två

— från början en väpnad fred med beständiga

utfall — blef nu under lifvet i fält dagligen

intimare, då de under hösten tillsammans jagade

rebellerna öfver mossar och hedar och hon

frågade honom till råds om allting. »Bothwell takes

great things upon him and promises much»,

skrifver Randolph till Cecil redan i oktober 1565

— och ungefär vid samma tid föreslår Maria

— mycket emot Darnleys vilja — att utnämna

jarlen till den höga värdigheten af

Lieutenant-general of the Realm.»Den illustre prinsen», kung Henry Stuart,

skjuter drottningen från denna tid allt mer

och mer åt sidan — för hvar dag mer och

mer föraktfullt trött på hans skryt, enfald,

dumheter och pretentioner. Lethington mister

dagligen mer och mer hennes förtroende genom

den osäkra och ängsligt afvaktande hållning

han under dessa farliga tider för sin egen

del anser klokast att intaga. Han blir mer och

mer passiv, tyckes ej längre ha något verkligt

intresse vare sig för Marias eller rikets affärer

— det är en lätt sak för Riccio att bemäktiga

sig hans plats vid rådsbordet i drottningens

kabinett. Och när krisen är öfver och upproret

lyckligen besegradt, tyckes hon knappt sakna

Lethington: genom sina soldaters tapperhet,

genom Bothwells dristighet och vaksamhet,

genom sin egen oförfärade rådighet har hon

vetat att häfda sin ställning och undgå sina

fienders anslag. Hon vet, att hon — kanske för

första gången under hela sin regeringstid — nu

har flertalet af sitt folk bakom sig och känner

sig så stark, att hon för ögonblicket icke

be-höfver taga alla de diplomatiska hänsyn till

England hon alltid under de sista åren varit

van att taga. Därför är Lethington just nu

öfver-flödig — Hennes Majestät afgör allting allena

med bistånd af »Seigneur David».

Ända sedan bröllopet hade det väckt ond

blod hos adeln, att denne utländing af ringa börd— hans far var musikant — stod så högt i

drottningens ynnest, och man underlät ej, allt

efter som tiden led, att mer och mer »undra»

däröfver. Det första skvallret angående honom

och Maria (hvilkas förhållande, fullkomligt i

tidens anda, genast illasinnadt förmodas vara

ett brottsligt kärleksförhållande), kan spåras så

tidigt som i augusti, då Moray, utom sig

af harm öfver sin systers egenmäktiga

giftermål, icke blygs för att framkasta tvetydiga

vinkar i detta hänseende. Naturligtvis har

intet någonsin kunnat bevisas angående detta

skvaller, och till och med Marias argaste

fiender anse det numera mer än otroligt, att

hon, som på sommaren var så starkt upptagen

af sin känsla för Darnley samt senare af sin

grossess och sina mer och mer invecklade

politiska kombinationer, i sitt högmod ens har tänkt

på att sänka sig ned till sin privatsekreterare,

som ju dock blott var »a stranger and a varlet»,

till och med i yttre afseende snarast obetydlig

och — eftersom flera författare omtala honom som

gammal — redan till utseendet litet åldrad.

Men för Elisabeth, som gjort ett så stort nummer

af Chåtelardaffären, var detta prat naturligtvis

en välkommen godbit och vid det engelska hofvet

verserade de otroligaste historier om drottningen

af Skottland och »Seigneur David». Detta hade

emellertid i mera förståndiga och opartiska män-niskors ögon ej skadat henne stort mera än de

många andra anekdoter om hennes oförsiktighet

och »familiaritet» man visste att berätta, ifall ej

sedermera Darnley i sin tanklösa, druckna

svartsjuka, underblåst af enfaldiga släktingars och

intriganta vänners insinuationer, upptagit och

ännu mera utbredt detta ovärdiga förtal af

hustrun. Den dramatiska och våldsamma

afslut-ning historien fick genom det brutala mordet på

Riccio i hans härskarinnas närvaro, gaf ändtligen

i både samtidens och eftervärldens ögon denna

episod i Marias lif en tragisk éclat och långt

större betydelse, än den någonsin annars fått,

samt gjorde den italienske sekreteraren från

att vara en politisk medhjälpare och favoriserad

tjänare till en af de mest framträdande

hufvud-personerna i hennes lif.

Redan så tidigt som i oktober hade man

vid hofvet börjat hviska om äktenskapliga trätor

och scener mellan drottningen och kungen.

Han jagar och dricker och roar sig med

kvinnfolk, i det han för hvem som vill höra på honom

beklagar sig öfver sin hustru och hennes

envishet att ej vilja dela sin kungliga makt med

honom. Hon arbetar, korresponderar, intrigerar,

regerar — nu ändtligen fri och i sitt esse efter

sin mentor Morays landsförvisning och

Lething-tons frivilliga passivitet. Tillsammans med

den intresserade och flitige »Davy» — såsomde afundsjuka skotska herrarna alltid kalla

sekreteraren — sitter hon uppe till långt in på nätterna

öfver chifferbrefven, utreder och återtar trådarna

i de hemliga politiska förhandlingar hon så länge

fört tillsammans med Lethington, och hvilka hon

nu mer än någonsin hoppas snart skola föra

henne till hennes mål: seger öfver Elisabeth och

Britanniens katolisering med Filips hjälp. Att

hon med dessa sträfvanden förråder två

protestantiska och konstitutionella länder: icke blott

England — som hon för resten också nästan

till hälften ansåg för sitt — utan äfven

sitt eget rike åt ärkefienden Spanien, generar

henne ej ett ögonblick. Ty hon hade hvarken

då eller senare minsta begrepp om hvad ett

folks rättigheter ville säga och erkände ej någon

annan myndighet än furstens. Hon ser, att hon

gång på gång genom sin ensidiga spanska politik

ådrager sig mängdens ovilja — men trots

allmänna opinionens beständiga tryck, trots senare

tvångsåtgärder och våld från undersåtarnas sida

uppger hon aldrig under hela sin regering, icke

heller under sin fångenskap — sin ursprungliga,

redan i Frankrike förvärfvade ståndpunkt:

undersåten skall lyda sin furste. Någon har sagt

att sin envishet hade hon från Tudorerna — i

så fall är det emellertid nästan den enda

egenskap hon ärft efter dem. Elisabeth, så

härsklysten hon var, öfverlämnade sig aldrig en timmepå allvar åt den illusionen, att hon oberoende

af sitt folk ägde någon verklig makt.

Drottningen af Skottland, som säkert i andra

af-seenden var minst lika väl begåfvad — ja, bättre

— än sin kusin af England, ägde till sin

olycka icke i ringaste mån dennas blixtsnabba

intuitiva uppfattning af hur långt en monark,

när det gäller att genomdrifva sin egen vilja,

kan gå utan att riskera sin ställning.

I december, då man öfverallt visste, att

drottningen inom fem månader väntade en

arf-vinge, hade osämjan mellan de kungliga makarna

vuxit till en riksskandal. Hon, som på våren

af kärlek till sin kusin hade — såsom Randolph

då skref — »brought her honour in question,

her estate in hazard and her country to be torn

in pieces», kan nu knappt uthärda hans närvaro

i sitt hus och nekar hårdnackadt — hvilket

Len-noxarna och han själf högljudt utbasuna — att

vidare lefva tillsammans med honom. Darnley

tituleras numera högst sällan »kung» och omtalas

— äfven vid hofvet — blott som »drottningens

man». De, som vilja hålla sig väl med henne,

söka så mycket som möjligt undvika honom.

Sålunda öfverlämnad åt sig själf och sina egna

stallbröder förfaller stackaren mer och mer till

utsväfningar och dryckenskap, och med hans

svaghet växer hustruns ovilja: hon återkallar de

mynt, på hvilka finnes hans bild och namnet»Henricus» bredvid hennes eget; hon har icke

längre tålamod med hans pratsamme, högfärdige

och enfaldige far; hon upptager åter i sin

ynnest hans arffiender, de högförrädiska

Hamil-tonarna. Och allt efter som tiden för Marias

nedkomst närmar sig, växer Darnleys svartsjuka

till monomani — skickligt underblåst af Morays

gamla anhängare, de missnöjda protestantiska

lorderna, hvilka genast fiffigt inse, att de i den

ömklige prinsgemålen ha funnit ett ovärderligt

verktyg för att hämna sig på Maria och hennes

hatade utländske rådgifvare. Ändtligen ha alla

deltagarna i den sammansvärjning, hvilken, sedan

Morays uppror misslyckades, så att säga legat

i luften, funnit hvarandra, och dokumentet —

»the Bond» — det oundvikliga dokumentet,

hvarigenom dessa pedantiska skotska protestanter

bruka specificera och legalisera sina förbrytelser,

kan när som helst behörigen uppsättas och

undertecknas. Allt är förberedt, allt är i

ordning: den 9: de mars står för dörren.V*å lördagen den 9 mars 1566 strax efter klockan

sju på kvällen satte drottningen sig till sin

afton-vard på Holyrood i sällskap med sin halfsyster

Lady Jane, grefvinnan af Argyle, sin bror Lord

Robert, Robert Beaton, Laird of Creich,

gardes-kaptenen Arthur Erskine och sekreteraren Riccio,

»som hade sin mössa på hufvudeb>. Det var en

kall, blåsig afton med mörker och snörusk

utanför. Drottningen gick i sin sjätte månad

och för bekvämlighetens skull hade hon låtit

duka i ett litet kabinett nära sin sängkammare.

Hon var i godt humör, ty kungen var borta;

hon var glad och mild och skämtsam och

vänlig, som hon alltid var, när hon fick vara

sig själf och var tillsammans med vänner. Hon

hade alltid god aptit och åt och drack och

berömde nog också rätterna och det franska vinet,

som hon förstod sig på att bedöma, och pratade

och lät de andra prata och smålog med sina

smala bruna ögon, när hon upptäckte tvetydig-heter och undermeningar och dylikt, hvilket alltid

roade henne.

Henry Stuart, kungen, kom plötsligt

oför-modadt in i rummet, och det var väl för det de

nu alla blifvit så muntra och högljudda omkring

bordet, som de icke samtidigt hörde bullret af

andra steg, skramlet af vapen och harnesk ute

från det yttre mörka rummet, där han låtit sina

följeslagare stanna, medan han själf gick in.

Han ställde sig bakom sin hustrus stol, och när

hon vände sig om, böjde han sig ner och kysste

henne *.

Ett ögonblick senare stod den sjuke Lord

Ruthven på tröskeln — likblek, flåsande och

böjd under sin tunga rustning. Och bakom

honom igenkände drottningen, som genast

sprungit upp från stolen, äfventyraren George

Douglas, den vilde Ker af Fawdonsyde och

Pat Bellenden. Hon vände sig strax till

Ruthven och frågade honom högdraget, hvem som

gifvit honom lof att på detta sätt intränga i

hennes enskilda rum, hvarpå han — utan att

direkt besvara hennes fråga — visade på

»yonder man David», som »alltför länge», sade han,

hade varit i hennes kammare. Hon såg

pistolerna och de dragna dolkarna — Riccio såg

* Samtiden var mycket intresserad af alla dessa detaljer

och man återfinner dem i alla berättelserna. »II re si poso

dietro la sedia della Reina» etc. heter det sålunda i

rapporten till Cosmus I i Toskana.

8. — Mailing.också och förstod. Utom sig af fasa sprang

han upp från sin plats och kom därvid att

välta bordet och ljusen — Lady Argyle hade

sinnesnärvaro nog att gripa det ena, innan det

hann släckas, och stod och höll det i handen.

Riccio kastade sig bakom drottningen : »Madama,

io son morlo. Giustizia ! Giustizia /» ... Han

kröp ihop i den djupa fönsternischen bakom

henne och klängde sig krampaktigt fast vid

hennes kjol, medan mördarna, som Lord Robert och

Erskine fåfängt sökte hejda, brutalt trängde sig

förbi henne. Då — midt under kampen — hördes

genom hela slottet, i trappor och gångar, ett

skrän, ett rytande, Douglasarnas gamla stridsrop:

A Douglas! A Douglas! Beväpnade män, den

ene bakom den andre, flera och flera, trängde

sig in i rummet, stodo vakt vid dörren, besatte

trappan. Darnley ref med våld drottningens

klädning ur den eländige, af dödsångest nu halft

vanvettige Riccios händer och höll sin hustru

fast intill sig, medan mördarna släpade

italienaren, redan blödande af många sår, ut i

trappgången, där de slaktade honom. George

Douglas stötte till slut kungens egen juvelprydda

dolk i den dödes bröst.

Maria, som så länge det ännu varit hopp om

att rädda stackarn hållit sig tapper — talat,

förmanat, hotat, bedt och försvarat sig —

svimmade nu i Darnleys armar. När hon återfickmedvetandet, såg hon öfver sig Mortons

skäggiga ansikte och Ruthven, som dödsblek och

utmattad hade sjunkit ned på en stol. De

började genast förklara hvarför de deltagit i mordet,

försvarade Darnley, förebrådde henne rått hennes

förtrolighet med italienaren. Hon hörde inte på

dem, befallde blott högdraget och häftigt, att

man ögonblickligen skulle bringa henne

sekreterarens schatull, hvari den utländska

korrespondensen förvarades. Redan, medan hon gaf denna

befallning, tänkte på denna korrespondens, måste

hon ha förstått, att det nu för alltid var förbi

med alla hennes planer på att genom Filip och de,

engelska katolikerna vinna England och

hegemonien i Britannien. Darnley hade aldrig

be-höft göra annat än hålla sig passiv, roa sig, gå

i mässan och låta henne och Riccio arbeta: nu

hade han i sin oförlåtliga enfald med ett streck

korsat alla hennes beräkningar, slutit sig till

de upproriska lorderna — till

protestanter-n a. För en sådan kung af Skottland, det kunde

hvem som helst förstå, drog Filip icke svärdet!

Det var nästan med hat hon nu vände sig

till sin man: »Ye have taken the last of me, and

so, farewell» — ropade hon till honom, gråtande

af raseri och förödmjukelse. Ruthven orerade

ännu om hennes äktenskapliga plikter — hon

svarade honom bitande och hårdt, vände honom

ryggen. Han, som var i allra sista stadiet aflungsot, var nu fullständigt förbi af sinnesrörelse

och utmattning. Det blef plötsligt svart för hans

ögon, han sjönk ihop och bad ömkligt om

ett glas vin eller vatten. Darnley stod öfver

sin hustru — urskuldade sig den ena minuten,

hotade den andra, talade passioneradt om sin

svartsjuka, om hennes köld emot honom, grät

nästan, tiggde henne om hennes kärlek. Hon

svarade hånfullt: hon var ju hans, det visste

ju alla människor, han kunde ju få henne, när han

ville. Och under allt detta stanna de alltjämt kvar i

mordrummet, sitta och stå bland de stjälpta, huller

om buller kastade möblerna, medan golfvet flyter

af vin och blod och dörrarna, vid hvilka

Douglasarna, Mortons män, hålla vakt, stå

vidöppna.

Drottningen var nu fånge i sitt eget

Holy-rood, strängt bevakad och systematiskt

förhindrad att på något sätt meddela sig med sina

anhängare eller med invånarna i Edinburgh. Af

hennes vänner, som bodde på slottet, hade Athol

och Lethington (om han i detta ögonblick

kunde kallas hennes vän) tillika med ett par

andra personer fritt fått gå sin väg; Bothwell

och hans svåger Huntly — George Gordon,

Johns äldre broder, hvilken efter Morays

landsförvisning åter kommit i ynnest och återfått

faderns titel — hade, efter att förgäfves ha sökt

komma drottningen till hjälp, flyktat genom ettfönster och undkommit. Det var möjligt att

de ville samla en här och göra sitt bästa att

komma henne till undsättning. Men detta kunde

ju draga länge ut, och ville hon inom

någorlunda öfverskådlig tid återvinna sin frihet, var

hon därför hänvisad till sig själf och sina egna

resurser. Hon hade också efter en sömnlös

och ångestfull natt redan nästa morgon sin plan

färdig i hufvudet.

Dagen efter mordet red Moray åtföljd af

sin vän Kirkcaldy of Qrange och de andra

landsflyktige herrarna in i borggården på Holyrood och

bemäktigade sig naturligtvis genast ledningen af

situationen. Lorderna beslutade, att drottningen

skulle interneras på Stirling, tills hon försonat sig

med sakernas nya läge och beviljat full amnesti åt

alla dem, som deltagit i upproret under hösten

och i mordet på Riccio. Men hon förekom dem:

redan samma dag lofvade hon full förlåtelse till

höger och vänster, tog vänligt, nästan med

ömhet emot sin broder, kastade sig i hans armar,

grät i hans famn, drog Lethington till sig, bad

honom nyttja sitt inflytande för att aflägsna

vakterna från hennes privata rum: hvad skulle

det tjäna till att postera alla dessa karlar i

hennes närhet? Var hon kanske icke redan

hjälplös nog? Kunde väl ännu någon frukta

henne...? Darnley kollrade hon bort om kvällen

inne i sin sängkammare — hon talade för-stånd med honom och varnade honom för de

blodhundar, hvilkas redskap han varit. Kunde

han verkligen vara så naiv att tro, att det icke

nästa gång var deras mening att vända sig mot

honom? Stod han henne icke tusen gånger

närmare än David? Var han icke därför dem

mera i vägen, hvilka ville åt makten, än

någonsin italienaren varit?... Och för första gången

gaf hon honom hela sitt förtroende angående

de politiska planer hon med Riccios hjälp

utarbetat, förespeglade honom Spaniens, Flanderns

och det katolska Nord-Englands bistånd i

kampen mot Elisabeth. Hon eggade hans själfkänsla

som man, hon tiggde, hon smekte, hon grät,

brukade alla vapen, tills hon fick honom på knä

för sig, ödmjuk som en page, utom sig af kärlek

och ånger: hon kunde göra med honom, hvad

hon ville — visste hon inte, att hon alltid kunnat

det? Han var som vax i hennes händer, hennes

tjänare och slaf, såsom han alltid hade varit...

Och sålunda kom det sig, att Darnley, som dagen

förut och ännu samma morgon varit mycket hög

och kaxig, antagit kunglig myndighet,

förbjudit hufvudstadens borgare att nalkas

drottningen, upplöst det sammankallade parlamentet

och gifvit lorderna (hvilka nu intet anande, glada

öfver fullbordadt dåd sutto till bords i Mortons

hus) sitt hedersord på att hans hustru ej skulle

undkomma — att han samma natt flyktade medhenne genom Holyroods källrar. Arthur Erskine

och en af drottningens egna Stuartar, Stuart af

Traquair, hade skaffat hästar och väntade på

dem i skuggan af muren. Tidigare på dagen hade

hon genom ett hemligt bud hört från Bothwell

och Huntly, att de redan ifrigt samlade trupper

samt hölio allt i beredskap för hennes flykt,

ifall hon kunde komma utanför portarna. Vägen

gick först till Seton, drottningens vanliga

hållplats, och därifrån, utan att hon unnade sig rast

eller ro, utan att hon ville höra talas om sitt

ömtåliga hälsotillstånd, red hon hela den

månljusa natten till Dunbar slott. Ännu en gång

var hon drottning af Skottland, ännu en gång

hade hon undgått »lorderna», ännu en gång

kunde hon med Bothwell och Huntly och Athol

vid sin sida — för att icke tala om Hans Nåde,

kung Henry Darnley — förklara Moray och hela

hans anhang för högförrädare och rebeller.

Men när James Stuart, Morton och de andra

vaknade på tisdagsmorgonen den 12: te mars

och funno sig öfverlistade och bedragna, tordes

de, när det kom till stycket, ej bjuda henne

spetsen. Hon hade redan många klaner bakom

sig och de vågade ej lita på krigslyckan, som

under hösten visat sig dem så föga bevågen.

Därför sände de genast ödmjukt drottningen bref

och bud, att de åter voro hennes trogna tjänare

och i allt underkastade sig hennes vilja. Och hon,

som väl för tillfället icke kände sig fysiskt starknog att möta ett nytt uppror, lät tills vidare

hämnden sofva. Moray blef åter upptagen i sin

systers förtroende och närmaste omgifning och

likaså svågern, jarlen af Argyle. Men

Lethington, som ej till fyllest kunde bevisa sin oskuld

i frågan om Riccios mord och under den långa

overksamhetstid, som föregick detta, hade haft

många egoistiska ränker och intriger för sig,

ville hon ej se, ehuru han tilläts att ostraffadt

stanna i Skottland. Morton och Ruthven däremot

tillika med de öfriga vid mordet mest

komprometterade herremännen, af hvilka några såsom

George Douglas och Ker af Fawdonsyde äfven

handgripligen förbrutit sig mot »drottningens

majestät», vågade ej längre stanna i riket utan

flydde vid de första underrättelserna från Dunbar

hals öfver hufvud till England.

Aldrig hade Maria Stuart visat sig käckare,

beslutsammare, mera snabb att handla. Efter

blott några få dagar hade hon åter med sådan

fasthet gripit regeringstyglarna, hvilka man nyss

så brutalt rifvit ur händerna på henne, och med

så stor bestämdhet klargjort sin personliga

ställning till hvar och en af de fientliga herrarna,

att hon kände, att hon ej längre behöfde

Dunbars murar emellan sig och sitt folk. Redan

den 17: de mars — hon hade flyktat från

Holyrood den 11: te på kvällen — red drottningen

åter in i sin hufvudstad.5U aria hade förut varit utledsen på sin gemål

— nu föraktade hon och afskydde honom. I

en offentlig proklamation utfärdad i Edinburgh

den 20: de mars hade nämligen Darnley frånsagt

sig all andel i mordet på David och »vid sin heder,

sin trohet och sitt furstliga ord» svurit inför

drottningen och hennes råd, att han aldrig vetat det

ringaste därom. Hvarpå hans förtörnade

med-brottslingar naturligtvis genast lagt papperen på

bordet och visat Maria hans namn under

samman-svärjningsdokumentet. Fåfängt försökte James

Melville, drottningens pröfvade och kanske ende

pålitlige vän, medla emellan de båda kungliga

makarna och föreställde henne, hvilket dåligt

intryck det öfverallt, både hemma och utomlands,

skulle göra, om hon ej nu — strax innan barnets

födelse — åtminstone till det yttre hölle sig väl

med sin man. Hon upptog det ytterst onådigt —

tålde icke att höra ett ord till hans ursäkt. Om

Darnley berättar Melville, att han »alltid varallena» och att det i drottningens ögon var ett

»brott att visa sig tillsammans med honom».

Den stackars karlen fann sig också, hvart

han nu vände sig, fullkomligt öfverflödig. Moray,

som alltid hatat honom, såg honom efter sin

återkomst hånfullt öfver axeln, de främmande

sändebuden, hofdamerna och kavaljererna följde

exemplet ofvanifrån och ignorerade honom.

Ett kort ögonblick hade han sökt sluta sig till

jarlen af Bothwell — drifven af bägges

gemensamma ovilja mot Moray — men denne, som

alldeles icke trifdes i hans sällskap och icke behöfde

honom, fann honom snart mera besvärlig än

någon af de andra och kastade honom

hänsynslöst åt sidan. Till råga på sina dagliga

förödmjukelser och obehag lefde Darnley i ständig

fruktan för att Maria skulle ge efter för

Morays enträgna föreställningar och förlåta

Riccios mördare, hvilka han narrat, desavouerat

och förrådt. Och kommo Morton och George

Douglas någonsin tillbaka till Skottland, visste

sig Darnley vara en dödsdömd man.

Emellertid nalkades sommaren och därmed

tiden för drottningens nedkomst, som hon tänkt

sig säkrast böra försiggå på det fasta Stirlings

slott. Det tycktes dock som om hon rätt snart

ändrat mening och stannat i Edinburgh. Med

klokhet och värdig omtanke gör hon alla sina

förberedelser till den förestående viktiga hän-delsen, skrifver sitt testamente, utnämner, ifall

hon skulle dö, en förmyndarregering, disponerar

öfver sin egendom. De närmaste släktingarna

Moray och Argyle med sina fruar, Lady Agnes

Keith och Lady Jane Stuart, skola stanna på

Holyrood hos drottningen och vaka öfver hennes

och den nyföddes säkerhet, Bothwell — »the

Border-Earh — på hvilken hon för hvar dag

mer och mer litar, skickas ännu en gång till

gränsen för att, om nödvändigt skulle vara,

försvara portarna till hennes rike. Hon skrifver

själf egenhändigt till Elisabeth angående

mordsaken och mördarnas utlämnande, i det hon

samtidigt artigt och diplomatiskt ber sin »goda

syster» bli gudmoder vid det stundande

fadder-skapet.

Den 19: de juni 1566 födde drottningen sitt

och Darnleys barn — *too much his child». som

hon själf bittert sade om den lille, då Darnley i

sin galna svartsjuka ifrågasatte sin andel i honom.

Samma sak har ofta senare varit på tal, och

ehuru Marias fiender under en tid lefde högt

på alla möjliga skandalösa rykten, och hennes

svåger Henrik IV af Frankrike sedermera ofta

roade sig med att säga åtskilliga skabrösa

kvickheter angående det brittiska Majestätets

stam-tafla, kan säkert Darnleys paternitet betraktas

såsom höjd öfver allt tvifvel. Såsom den stackarsmodern strax sade: Jacob var »blott alltför

mycket sin fars son».

Redan midsommarafton visste Elisabeth

genom James Melville, som nästan samma minut

han hört nyheten från Mary Beaton kastade sig

i sadeln och på fyra dagar tillryggalade afståndet

från Edinburgh till Greenwich, att Skottland —

och England — hade fått en kronprins. Hon

gick genast ifrån dansen, i hvilken hon efter

supén deltog med sitt hoffolk, och kastade sig

upprörd ned i en länstol: »The Queen of Scots

is mother of a fair son and I am but a barren

stock...»

Maria hade hittills med stor viljestyrka och

en viss spänstig fysisk seghet uthärdat hela

detta års pröfningar, förödmjukelser och svikna

förhoppningar. Hon hade om icke just tåligt

så åtminstone tappert burit alltsammans — sitt

olyckliga äktenskap, broderns affall och förräderi,

fälttåget mot insurgenterna, den första

grosses-sens svårigheter, den rysliga chocken vid

Ric-cios mord, kullkastandet af den

spansk-brittisk-katolska alliansen, som hon så länge arbetat för.

Under de sista månaderna efter återkomsten till

Holyrood hade hon till och med sorgfälligt

försökt att åter lappa ihop sin utrikespolitik, sitt

förhållande till Moray och lorderna, till Elisabeth

— ja, till och med, trots sin växande antipati

emot honom, tålt Darnleys närvaro. Hon hadefunnit sig i barnsängens och konvalescensens

besvärligheter, i ceremonielet, som åtföljde

hennes nya värdighet — nu — plötsligt — kunde

hon icke uthärda mera. Det är på en gång

liksom om hennes vilja brister, som om hon

gripes af en oöfvervinnelig vedervilja för sin

omgifning, för sitt hem, för hela detta Edinburgh,

hvarest hon genomgått och lidit så mycket —

hon kan icke mera. Och den droppe, som får

bägaren att flöda öfver, är troligen (att döma af

några ord ur jarlens af Bedford rapport till

Elisabeth) ett samtal med Darnley — dock vet man

intet säkert därom. Huru som helst: plötsligt,

i slutet af juli, utan vidare förberedelser bryter

drottningen upp från Holyrood, och utan att ens

medtaga sina vanliga följeslagare reser hon

sjövägen från Newhaven till slottet Alloa, äfven då

i Erskinesläktens ägo, hvarest hon tills vidare

stannar. Men då hennes man uppsöker henne

där, blir han ej mottagen.

Fartyget, hvarmed hon reste från Newhaven,

var »bemannadt med Bothwells män». Har han

i hemlighet — ty redan nu skrifves det till

Elisabeth, att »Bothwell carries all the merit and

countenance at court» — uppsökt henne i Alloa

och där tillbragt dessa hvilodagar tillsammans

med henne? Samtiden tycks, trots Buchanans

indignerade skvallerhistorier från denna vistelse,

ej veta något bestämdt därom. Emellertidhar han säkert — om också blott i sin

egenskap af »Storamiral» — varit medveten om hennes

plan och troligen tillstyrkt den, eftersom ju h a n s

folk konvojerade henne dit.

Redan innan drottningen var fullt återställd

från sin barnsäng, började man vid hofvet prata

om och undra på hennes intima förhållande till

»gränsjarlen», hvilken hon nu — som det tycktes

— i högre grad än någonsin, nästan odeladt,

skänkte sitt förtroende, och åt hvilken hon redan

lofvat Dunbars stora slott och län. Också kan

Bedford sanningsenligt inberätta till kabinettet

i London, att »Bothwell nu är den mest hatade

mannen vid hofvet», och att »hans öfvermod är

så stort, att David aldrig varit mera afskydd

än han nu är». Och det är strax efter

återkomsten från Alloa som skandalhistorien om

hennes hemliga möten med Bothwell i »the

Exchequer-House», förmedlade af den illa

beryktade Lady Reres och af jarlens tjänare Chalmers,

börjar utspridas. Att drottningen ungefär i

mid-ten af september verkligen hade flyttat från

Holyrood till det angifna huset och i ungefär

fjorton dagar bodde där, är faktiskt och

bevittnadt af samtida trovärdiga personer. Något

annat eller mera veta vi ej. Men att hon

under eftersommaren och hösten så ofta som

möjligt söker vara tillsammans med Bothwell— eller han med henne — framgår tydligt af

alla berättelser.

Några författare ha »undrat» öfver Marias

passion för James Hepburn och på bekostnad

af sanningen med förkärlek skildrat honom såsom

redan äldre (Skelton säger, att »han kunde varit

hennes far»!), grymt ful, ett monster af plumphet,

råhet och last. Denna fabel har nu — tack vare

nyare och mindre fördomsfulla forskare — blifvit

fullständigt gendrifven. Man vet nu alldeles

be-stämdt, att han var född 1536 eller 37 och alltså

blott var fem eller sex år äldre än drottningen

själf. I ett bref till Elisabeth af 1560 beskrifver

honom den samvetsgranne Throckmorton såsom

»a giorious (kanske: vainglorious), rash and

hazardous goung man» och till och med den

granntyckte fransmannen Du Croc beundrar

honom i vissa fall — framför allt hans

öfver-lägsna kallblodighet och käckhet. Med sitt

tättklippta rödbruna hår, sin stora näsa, stora

mun och väldiga haka har han dock näppeligen

— trots Marias förälskade ord om hans ibeauté»,

och trots Leslies yttrande, att han såg bra ut

— varit någon Adonis. Men till gengäld var

han välvuxen, bredaxlad, smidig, tränad i all

idrott och hade — nämnes det uttryckligen —

ovanligt vackra händer och fötter. Han var

ett godt hufvud, språkkunnig, till och med

klassiskt bildad (hvilket vi veta genom en anekdot,som Du Croc berättar) och — trots sin för en

skotsk jarl på den tiden ganska ovanliga

bildning — allt annat än pedantisk. Att han ägde

starkt sinne för humor framgår af flera hans

yttranden, likaså att han var ironisk, själfsvåldig

och oförskämd mot både män och kvinnor, när

han talade om dem, samt icke sparade någon.

Han var berest och världserfaren och kunde, när

han ville, antaga en hög herres förnäma hållning,

liksom han kunde prata och skämta med

drottningen på det sätt, hvarvid hon sedan sin tidiga

ungdom var van. Men framför allt har väl hans

oförvägenhet, hans personliga styrka, det krigiskt

äfventyrslystna, det våldsamma och hänsynslösa

i hela hans natur och uppträdande tjusat henne,

och vid beröringen med hans »ardeur» — detta

är det ord hon själf brukar — har den hittills

slumrande lidelsen i hennes egen själ plötsligt

blossat upp i full låga.

Efter sonens födelse blef drottningens

förhållande till Darnley mer och mer outhärdligt.

Han var emellanåt, när de träffades, alldeles

utom sig, rasande af svartsjuka och oregerlig;

— höll sig emellanåt undan och gick bara och

grubblade och grämde sig, missnöjd med sig

själf och alla, olycklig öfver sin egen förnedring

och Marias föraktfulla köld, ömkligt gråtmild

och dåraktig i sin förtviflan. Drottningen hade

nu genom klokhet och skicklighet — smickerhär, hot där — lyckats försona alla sina

sinsemellan stridande lorder: Moray och Bothwell,

som inte kunde tåla hvarandra, voro nu i stånd

att åtminstone i hennes närvaro hålla frid;

Athol och Huntly och Mar (Erskine) kunde

sitta till bords med Argyle, och när hon själf

beslutat sig för att åter taga till nåder Lethington

— som hon aldrig länge kunde undvara — hade

till och med Bothwell funnit sig i att räcka

»herr Sekreteraren» handen. Darnley allena

brydde hon sig ej om — hvar han fanns, hvad

han företog sig, om han ägde vänner eller fiender

— det var henne alltsammans ända till

ytterlighet likgiltigt.

En gång lyckades han emellertid skrämma

henne upp ur hennes öfvermodiga glömska: det

var då han, ur stånd att längre kunna uthärda

vistelsen i Skottland och förödmjukelsen i sin

nuvarande ställning, beslöt sig för att rymma till

Frankrike eller Flandern. Ögonblickligen lät

drottningen vid underrättelsen härom

sammankalla lorderna samt bad äfven den franske

ambassadören Du Croc vara tillstädes vid mötet.

Inför dem alla ställde hon så till stor scen med

sin oefterrättlige gemål. Vore han missnöjd

med något? Han skulle säga henne ärligt och

öppet, om han hade något att beklaga sig öfver?

Hade hon gjort honom något? Hade någon af

hennes vänner förfördelat honom?... Darnley

9. — Mailing.stod där trumpen och dum och teg och skämdes

och hatade henne för hennes oförskämda

säkerhet. Och älskade henne kanske på samma gång

mera nu, än han gjort, då hon så ömt vårdade

honom under hans sjukdom före bröllopet och

lydigt och lycksaligt böjde sig för hans nyckfulla

och barnsliga infall. »En ce désespoir (sans

occasion comme il déclara) il s’en alla et dist

adieu å la Reine», berättar senare Du Croc

i det bref till Katharina af Medici, hvari han

för henne karaktäriserar ställningen, »som

den unge mannen (Darnley) ej tyckes kunna

bedöma». Den kloke franske diplomaten

genomskådar nämligen fullständigt stackars Henry

Stuart och vet precis hvar skon klämmer: »il

vou-drait que la Reine le redemandast». När

prinsmålen efter scenen i drottningens gemak

kommer och beklagar sig för honom, har han

emellertid intet annat att trösta honom med än sundt

förstånd och världskloka reflexioner. Troligen

såg Du Croc tydligen, att Darnleys saga redan var

all och hans öde besegladt — det lönade sig

icke mera att ha något med honom att skaffa.»U ppå den sjunde dagen i oktober, år 1566» —

heter det i »Diurnal of Occurrents in Scotland»

— »red vår höga drottning, åtföljd af detta rikes

adel, från Edinburgh till Jedburgh för att där

hålla ting och skipa lag och rätt»...

Det var de alltid oroliga klanerna i södern

— Elliotarna, Armstrongarna o. a. — som gaf

Hennes Majestät anledning att företaga denna

resa. Hon var, när hon vid sin broder

James’ sida, åtföljd af Lethington och Huntly,

lämnade Holyrood, frisk och munter, i godt

humör som alltid då hon hade utsikt att tillbringa

några dagar i sadeln. Hon, som »aldrig önskade

något högre än att vara en man och veta hvad

det ville säga att ligga lägrad på heden och

marschera på landsvägen med slagsvärd och hjälm»!

Denna gång måste det dock förmodas, att hon

kanske önskade något annat högre, och hade

äfven ett annat ändamål med sin färd än att

blott sitta till doms öfver gränsmarodörer ochkreaturstjufvar. Hon hoppades nämligen att i

Jedburgh träffa sin ståthållare öfver de södra

provinserna, »gränsjarlen», som, innan hon själf

lämnade hufvudstaden, i förväg begifvit sig

ned till Liddesdale för att förbereda hennes

ankomst

Drottningen hade emellertid ej hunnit långt

utanför Edinburghs närmaste grannskap, förrän

det tvärt blef slut med hennes glädje. Först

under form af ett rykte, men inom kort brutalt

bekräftadt till ett otvifvelaktigt faktum, erhöll hon

oförmodadt underrättelse om att jarlen af

Bothwell, samma dag som hon red från Holyrood,

under ett försök att gripa och arrestera några

orostiftare, blifvit hårdt sårad i tvekamp med den

beryktade våldsmannen Elliot of the Park. Det

hette, att han i medvetslöst tillstånd genast

blifvet buren till sitt närbelägna slott, »the

Her-mitage», men att det var osäkert om han kunde

lefva.

Drottningens uppförande vid detta tillfälle

har alltid blifvit mycket kommenteradt och af

olika författare skildradt på olika sätt. Buchanan

säger, att hon »like a mad wornan» trots »den

svåra årstiden och faran att på vägen bli

öfver-fallen af röfvare» ögonblickligen lämnade

sitt hus i Jedburgh och under en ringa eskort

så hastigt som möjligt ilade till sin sårade älskare.

Detta är emellertid enligt senare forskningarknappast korrekt: Maria uppehöll sig åtminstone

fem dagar, kanske en hel vecka, på Jedburgh,

innan hon företog sitt besök på Eremitaget, men

var under denna tid (säger en samtida) »so

highly grieved in heart, ihat she took no repose

in body, until she saw him».

Hon såg honom först den 15 oktober, då

han själf, buren på en bår, kom till Jedburgh, och

då han troligen var högst medtagen af färden,

tyckes han ha stannat i drottningens hus öfver

natten. Följande dag red Maria i sin broders och

andras sällskap med jarlen till Eremitaget, men

stannade blott några timmar, eftersom hon redan

samma afton återvände till Jedburgh. Efter att

sålunda ha varit tillsammans med Bothwell två

dagar i rad kände hon sig säkert något lugnad,

ty Du Croc, som äfven följt henne till Jedburgh,

kan den 17: de rapportera att »drottningen nu

åter är väl till mods». Samma dag — den 17: de

— blef hon emellertid häftigt sjuk: troligen af

trötthet, öfveransträngning och sinnesrörelse —

anfallet, som var ytterst allvarligt, tyckes ha haft

en hysterisk karaktär — och måste nära en månad

hålla sig i sängen på Jedburgh; under några dagar

var hon nästan uppgifven af läkarna och man

väntade hvart ögonblick hennes död. Att hon under

dessa förhållanden åter önskat se Bothwell —

eller han henne — ligger nära till hands att

förmoda, ty redan den 21 oktober återvändedenne (liksom vid sitt första besök buren i en

bår) till Jedburgh och tyckes ha tillbragt resten

af sin konvalescens i drottningens närhet.

Buchanan, som är indignerad öfver denna

samvaro, vet berätta, att han »fick ligga i rummet

på nedre botten, alldeles rakt under den kammare,

där hon låg sjuk».

Antingen de samtida, som allesammans

skaka på hufvudet och hviska och äro djupt

chockerade öfver denna drottningens och

gränsjarlens samtida vistelse på Jedburgh,

ha rätt i sina förmodanden eller icke — säkert

är, att efter denna tid Marias förhållande till James

Hepburn antar en ännu mera våldsam och

glödande karaktär. Förut hade de för skam skull —

äfven Bothwell var ju liksom drottningen nyligen

gift: hans hustru var Lady Jane Gordon, gamle

Huntlys dotter — lagt någorlunda band på sig,

det göra de knappt numera. Och i proportion

med Marias lidelse för sin älskare växer hennes

aversion för Darnley. Hennes numera ständige

ledsagare Lethington skrifver sålunda i ett bref

från denna tid: »Det är hjärtslitande för henne

att tänka, att han skall vara hennes man, och

hon ser ej någon utväg att bli fri från honom.»

En gång under hennes sjukdom kom Darnley

till Jedburgh men blef som vanligt illa mottagen

och tyckes ej ha stannat länge. Ehuru

prinsgemålen sålunda otvifvelaktigt på alla sätt blir illa be-handlad, är det dock lätt att märka att så godt

som alla sympatier under denna konflikt — äfven

den korrekte Du Croc’s — äro på drottningens

sida: stackars Henry Stuart var för olämplig

som King-Consort. Alla — icke blott hans

personliga fiender, af hvilka han hade många —

började så smått önska honom ur vägen. Han

gjorde ingen lefvande själ någon nytta,

komplicerade blott onödigtvis en redan besvärlig

situation.

Mot slutet af november kände drottningen

sig ändtligen frisk nog att lämna Jedburgh och

begaf sig till slottet Craigmillar strax utanför

Edinburgh. Känslan af att vara bunden vid

Darnley förföljer henne under tillfrisknandet

beständigt — beröfvar henne allt mod och hopp om

framtiden — ja, gör henne tidtals så utom sig

af förtviflan, att hon rent af emellanåt tänker

på själfmord. »Drottningen är icke frisk,» skrifver

Du Croc till Marias sändebud i Frankrike,

biskopen af Glasgow, »men jag tror att hennes

sjukdom hufvudsakligen består i en djup sorg

(chagrin profond) som det är henne omöjligt att

glömma. Oupphörligt upprepar hon: ’jag önskar

att jag vore död’.» Då hon i Kelso, medan hon

var på resa från Jedburgh till Craigmillar, en

dag fick bref från Darnley, grät hon och sade

högt till Lethington och Moray, att hon aldrig

kunde tänka på att äga en dags frid, så längehan var hennes man. Det tyckes isynnerhet ha

varit till Lethington Maria under denna sin bittra

nöd och nuvarande exalterade sinnesstämning

oftast och med största förtroende vändt sig.

Ty han var icke blott den mest erfarne, mest

förstående och skarpsinnigaste af hennes

rådgifvare, han var genom sitt mera förfinade

och komplicerade väsen henne äfven

personligen mera sympatisk än de flesta andra af

hennes skotska herrar. Och då Lethington,

som troligen redan länge på egen hand tänkt

öfver saken, lugnade henne med sitt

öfver-lägset tvärsäkra: »Madam, let us (ridderskapet

och adeln, menar han) guide the matter amongis

us», har hon ej kunnat underlåta att förstå,

hvilken utväg han häntydde på, och kanske ett

ögonblick med en rysning af skräck och en

känsla af befrielse slutit ögonen för den utsikt

hans ord öppnade för henne. Ty om skilsmässa

— hvarom man ofta under denna tid vid hennes

och lordernas konferenser på Craigmillar talade

— ville drottningen för sin sons skull aldrig

höra talas. Hon menade — och väl ej utan skäl

— att en skilsmässa i framtiden skulle kunna

bringa frågan om hennes gosses legitimitet under

debatt och göra hans arfsrätt till kronan

omtvistad. Det hjälpte inte, att James Hepburn

såsom exempel på motsatsen framhöll sin egen

historia: hade icke hans föräldrar blifvit skildaåt, och var han icke lika mycket jarl af Bothwell

för det? Hvem hade någonsin bestridt hans rätt

till hans fars gods och titel?... Men drottningen

vågade ej löpa risken, man måste finna ett annat

medel. Hon erbjöd sig att lämna Skottland och

residera utomlands — blott hon kunde bli fri...

blott hon kunde bli fri!... Och de höllo alla

med henne: både Lethington och Argyle och

Huntly, till och med jarlen af Moray (som

uttryckligen af Lethington nämnes närvarande

vid åtminstone ett af dessa samtal) — det var,

sade Lethington, nödvändigt både för drottningen

och för landets skull — »for Darnley troubles

Her Grace as us all» — att bli af med honom.

Och medlet därtill låg också nära till hands,

när hon blott kunde besluta sig för att tillgripa det.

Julafton 1566 undertecknade omsider Maria

Stuart det dokument, genom hvilket hon

beviljade full förlåtelse åt den landsförviste jarlen

af Morton och de flesta andra af Darnleys

med-brottslingar i mordet på Riccio.

Samma dag flyktade Darnley, gripen af

dödlig skräck vid denna underrättelse, från slottet

på Stirling, där han sista tiden hufvudsakligast

uppehållit sig, till sin fars residens i Glasgow.

Men han hade »knappt hunnit en mil från

Stirling, förrän alla hans lemnar värkte af smärta»,

och när han ändtligen kom fram till faderns

hus, hade han öfver hela kroppen ett utslag af»vissa svarta blåsor», hvilka Buchanan icke tvekar

att tillskrifva »svart förräderi» — förmodligen

menar han med detta »förräderi» gift. Detta

är emellertid inte sant — den sjukdom Darnley

fått var smittkoppor, och den uppträdde så

våldsamt, att man under en tid verkligen trodde,

att den skulle spara mördarna besväret.

Ty de utsedda mördarna voro redan

innanför gränserna. Att gifva Morton och hans

Douglasar fri lejd förutsattes nämligen af de

sam-mansvurna — och utan tvifvel äfven af Darnley—"

vara detsamma som att gifva dem rättighet —

eller ännu mera exakt — tillåtelse att hämna

sig på den, som efter den 9: de mars förrådt och

förnekat dem. Att Morton, som var fiffig nog

att inse, hvarför Bothwell (själen i den

nuvarande regeringen) absolut ville ha honom hem

igen, icke visade sig mera ifrig att betala priset

för den nåd drottningen visade honom, var ett

stort streck i räkningen. Ty sannolikt hade

gräns-jarlen hoppats, att Douglasarna allena skulle

åtaga sig bödelsarbetet, och att skulden —

liksom det skedde vid Riccioaffären — nästan

uteslutande skulle falla på dem. Allra helst

borde naturligtvis Morton haft den takten att

förstå halfkväden visa. Att han ej gjorde — eller

icke ville göra detta, framgår af Bothwells och

Lethingtons besök på Whittinghame i januari.

Ehuru jarlen af Bedford i början af nyåret1567 vet berätta för Cecil, att drottningen skickat

sin egen läkare till Glasgow, tyckes hon dock

under första tiden knappt ha fäst någon vidare

uppmärksamhet vid sin gemåls sjukdom. Efter

sonens dop midt i december, då Darnley

visserligen befunnit sig på slottet men hvarken tagit

del i festligheterna eller ens hälsat på

representanterna från de främmande hofven, var

förhållandet mellan de båda makarna om möjligt

sämre än någonsin. Efter jul, medan Moray på

hennes vägnar festade för Elisabeths ombud

vid fadderskapet, jarlen af Bedford, drog sig

drottningen — som väl nu tyckte sig ha uppfyllt

alla sina skyldigheter — åter tillbaka från sitt

hof och från Edinburgh. Hon stannade några

dagar på Drummond Castle och sedan på

Tulli-bardine — öfverallt åtföljd af den man, som

numera är den ende som för henne existerar i

världen: James Hepburn.

Hvar är nu den högförnäma och öfvermodiga

grande dame, stolt öfver sin andliga bildning

och sina yttre företräden, som Brantöme

beskrif-ver? Hvar är nu den blida och värdigt

borgerliga Maria Stuart, som vi minnas från Randolphs

skildring af henne i S:t Andrews för knappt

två år sedan — strax innan Darnley kom till

Wemyss — hon, som hade varit så »förnuftig

och hederlig»? Hvar är den skälmska och

oskyldigt muntra unga drottningen, som underMorays middag på Holyrood ej förmådde sitta

ensam i sin furstliga kammare, medan de andra

lekte och roade sig hos brodern? Redan då hon

fattade så häftigt tycke för sin kusin Henry,

hade Throckmorton, som — ehuru Elisabeths

tjänare — alltid hade sympati för Maria och

säkert ibland förstod henne, halft ironiskt yttrat,

att »Majesty and love can sit ill on the same

seat». Han skulle blott ha sett henne nu!

Hon har nu fullständigt förlorat hufvudet

— blottställer i alla sina handlingar, i alla sina

ord sin värdighet som drottning, sin heder och

sitt rykte. Ty för första och enda gången i sitt

lif älskar Maria Stuart med hela sin häftiga,

djupt kvinnliga naturs lidelse och

underdånighet. Denne rödhårige, bredaxlade och

hård-händte skotte, hvilken hon på det mest primitiva

kvinnovis tillber, är för henne — som hon sedan

öppet sade — mera än »Frankrike, England och

hennes eget land», och hon tyckes sätta en

stolthet i att visa hela världen, hur hänsynslöst hon

njuter hans kärlek. Under besöken på Drummond

Castle och Tullibardine lefver hon nästan öppet

tillsammans med honom och — säger »the Book

of Articles» — »många funno fel med

inkvarteringen (in what order they were chambered)

men vågade ej komma fram med något klander».

Man finner under dessa dagar hennes och

Both-wells uppförande»lasciuious*och jämför det medkungens »grievous infirmitij». Hon kan ej undgå

att märka de ogillande minerna omkring sig,

den tvungna hållningen, de tvetydiga löjena, och

dock kan hon icke — icke ens för skenets skull —

förmå sig att slita sig från hans närhet blott

så länge, att hon kan göra ett kort besök hos

den sjuke Darnley. Denne, som väl ej kunde

undgå att jämföra hennes likgiltighet nu med

den ömma oro hon visat under hans första

sjukdom, kände sig naturligtvis bittert sårad och

lät menande hälsa henne, att han »önskade

Stirling vore Jedburgh och Glasgow Eremitaget,

och att jag, som ligger här, vore jarlen af

Bothwell. Ty då tviflar jag ej på, att hon snart

skulle vara hos mig, utan att jag behöfde bedja

henne.»

»Madam, care ge not», hade Lethington —

man kan nästan höra hans breda, trohjärtade

skotska — tröstat sin drottning, då hon under

resan från södern dagligen förtviflad klagade

öfver att vara bunden vid Darnley. »Här äro

vi, de förnämsta af Ers Majestäts råd och adel

— vi skola nog finna utväg att befria er från

honom utan skada för er son»... Men

drottningen ville ingenting vidare höra — hon ville

ingenting veta angående denna »utväg»,

ingenting se. Och »lorderna», lierade mot Darnley

såsom de för ett år sedan varit lierade mot»Davy», förstodo att de måste vara mera

grann-laga, att de måste hålla drottningen utanför hvad

de nu hade i sinnet att företaga sig och handla

i eget namn. Blott Morton, med landsflyktens

färska erfarenheter bakom sig, yrkade småaktigt

försiktigt på skriftliga garantier. Midt i januari,

efter att Bothwell och Lethington på det gamla

Douglasslottet Whittinghame haft en afgörande

sammankonst med Morton, sände denne naivt

sin frände Archibald Douglas till drottningen

för att begära hennes namnteckning.

(Archibald tillåter sig under en senare period i ett

bref, hvars äkthet är oomtvistlig, utförligt

påminna Hennes Majestät om denna transaktion

och är sålunda i denna fråga ett viktigt vittne

emot henne.) Naturligtvis nekade Maria

be-stämdt att inlåta sig på någon diskussion af

ämnet. Men att hon lika väl som de

samman.-svurna har vetat besked angående de anslag

mot Darnleys lif, hvilka nu (dec. 1566—jan. 1567)

planerades, är — då man betänker hennes

rådplägningar med Lethington och andra på

Craig-millar, hennes ödesdigra beslut att hemkalla

Morton och nu slutligen hennes samtal med

Archibald Douglas, hvilken hon ej hindrar från

att fritt resa frän Edinburgh tillbaka till

Whittinghame — utom allt tvifvel. Hon slår ej alarm,

hon varnar icke sin man, hon söker ej före-komina brottet genom att bemäktiga sig de

sam-mansvurna, som äro i hennes makt — hon träder

blott ett steg åt sidan och lägger händerna på

ryggen.J anuari 21* 1567. Drottningen reste till

Glasgow, och jarlarna af Huntly och Bothwell

följde henne till Callendar, Lord Livingstones

gods.»

Så låter ett utdrag af »Morays journal» i

enlighet med den kopia, som man vet har varit i

Cecils händer.

Alltså: kort efter samtalet med Archibald

Douglas begaf sig drottningen ändtligen på väg

västerut för att besöka den sjuke Darnley. Då

hon ju företog en del af färden i sällskap med

två af de sammansvurna, är det väl ganska

sannolikt, att hon på vägen hörde mera om den sak,

i anledning af hvilken Archibald Douglas på

Mortons vägnar nyss uppsökt henne. Mer än

sannolikt, ty under denna tid hade hon och

* Två borgare i Edinburgh, som hvar för sig höllo

dagbok: en man vid namn Birrel och den förut citerade förf. af

»Diumal of Occurrents*, nämna bägge den 20 jan. såsom

den dag, på hvilken drottningen lämnade Edinburgh. Enligt

allt att döma ha dessa bägge rätt och Moray orätt. Ang.

frågan om kassettbrefven är näml. denna dato af vikt.jarlen af Bothwell inga hemligheter för

hvarandra.

Aftonen innan (eller troligen rättare: samma

dag) hon lämnade Edinburgh hade drottning

Maria till sin minister i Paris, ärkebiskopen af

Glasgow, skrifvit ett — då man betänker sakernas

dåvarande läge — ganska kuriöst bref. Hon

talar om sin man och beklagar sig vidt och

bredt öfver honom. »Gud och hela världen», säger

hon, ser hans uppförande emot henne, hvilket

själfva hennes undersåtar — det betviflar hon ej —

fördöma. »Alltid se Vi honom nyfiket upptagen af

Våra affärer (busy enough to have inquisition of our

doings), hvilka, om Gud vill, alltid skola skötas

så, att ingen skall ha anledning att klandra

Oss eller tala annorlunda än ärofullt om Oss»,

o. s. v. o. s. v. Såsom man ser: hon söker

diplomatiskt på förhand gardera sig bakom

Darnleys fel och göra sig själf så ren och

oskulds-hvit som möjligt.

Redan samma afton drottningen ankommer

till Glasgow påbörjar hon och skrifver första

hälften af det berömda »långa brefvet». Att

ingå på någon närmare redogörelse för den strid,

som beständigt rasat angående äktheten af detta

bref (hvilket i regeln kallas det andra men

numera af många i verkligheten — och med

allt skäl — anses vara det första af de famösa

åtta), är här onödigt. Frågan kan nämligen helt

10. — Mailing.enkelt aldrig fullständigt afgöras, såvida vi ej

genom något underverk åter skulle finna

originalen. Dessa anses emellertid med rätt stor

säkerhet, såsom alltför komprometterande för

hans mors minne, vara förstörda af Jacob I, i

hvars händer de troligen efter Govvries död 1584

hamnade. De flesta moderna forskare — och

efter min mening de ovedersägligen mest

skarpsinniga —häfda den åsikten, att det är en

psykologisk omöjlighet, att detta bref, så ytterst

individuellt, så egendomligt feminint, så oroligt

passio-neradt, öfver hufvud kan vara förfalskadt. På sin

höjd — som Andrew Lang och några andra tro

— *tampered with». Buchanan var visserligen ett

godt hufvud och Lethington var såsom teoretisk

statsman ett geni, men det är otänkbart att någon

af dem (för att skaffa ett handgripligt bevis

för Marias delaktighet i mordet på sin man)

skulle ha frambragt denna spontana, kvinnligt

fint nuancerade, osammanhängande och

lidelsefulla utgjutelse. Inte ens Shakespeares snille

hade varit i stånd därtill. Maria skrifver här

såsom en kvinna ännu i dag skrifver, hvilken

nyss skilts från den hon älskar och känner ett

oemotståndligt behof att i tankarna fortsätta

samvaron med honom. Hon kan inte sluta, hon

berättar löst och fast, hon vänder ut och in på

sig själf; och när slutligen handen nästan

domnar af trötthet, skickar hon bort brefvet, utanatt ha tid — kanske utan att våga — läsa igenom

hvad hon skrifvit.

Det har ofta väckt förundran och

mångahanda gissningar, att detta bref i den punkt,

som handlar om mötet med Darnley, nästan

ordagrant öfverensstämmer med dennes tjänares

Crawfords efter mordet aflagda vittnesmål.

Men — såsom kassettbrefvens försvarare aldrig

tröttna att påpeka — dessa papper hade då

redan länge varit i händerna på Marias fiender,

och intet är troligare än att Crawfords vittnesmål,

när hans minne svek honom, blifvit

kollatione-radt med drottningens egen skrifna framställning.

Ofta har man invändt (alla »bevis» ha ju först och

sist sin grund i de stridandes olika individuella

uppfattning af Maria), att det är »psykologiskt

omöjligt», att en kvinna med drottningens

fina natur och fina bildning kunnat skrifva detta

bref. Hvarför? Är det icke mera omöjligt, att

hon, så »fin» som hon var, nästan utan att blinka

kunde åskåda gräsligheterna i Amboise och vara

vittne till John Oordons och Chåtelards

afrätt-ning? Eller är det icke långt mera omöjligt,

att hon (hvilket ingen någonsin bestridt) samma

natt Riccio blifvit mördad inför hennes ögon i

ett hänsynslöst utbrott af hånande trots lofvar

sig själf åt Darnley, som hon hatade, och som hon

visste vara sölad i blod?... Några ha på grund

af brefvets ovanliga längd funnit anledning atttvifla på dess äkthet. Men drottningen skref

ju alltid mycket gärna och — det nämnes

uttryckligen i förteckningen öfver hennes

kunskaper — »ovanligt fort» (»Her penmanship was

clear and, vvhat is rare in a vvoman, swift»).

Genom brefvets innehåll veta vi dessutom, att

det påbörjades den ena dagen och afslutades först

den andra. I fall det ej varit äkta, hade det

troligen varit kortare. »Lorderna» hade ju blott

intresse af att åvägabringa ett skriftligt bevis

på hennes brottslighet, hvilket naturligtvis lättast

kunde göras i en kort, komprometterande biljett,

lämpad att uppläsas inför rätta — ju tydligare,

ju bättre. Men detta bref är allt annat än tydligt,

innehåller egentligen intet påtagligt bevis för

den skrifvandes skuld, och lämpar sig alldeles icke

att uppläsas inför någon större församling.

Jag har här nämnt de oftast förekommande

invändningarna mot kassettbrefvens äkthet och

i all korthet, med stöd af de nyaste forskningarna,

sökt vederlägga dem. 1 sista instans måste

emellertid naturligtvis hvar och en, som har

intresse för dessa bref, taga sin tillflykt till W/ic*

internal evidence», och hvad speciellt det

viktigaste af dem beträffar, tyckes mig hufvudbeviset

för dess äkthet vara själfva dess existens

i den form det har. Ty mer eller mindre

förgäfves kan man söka Maria Stuart genom

alla litteraturens irrgångar, i diplomaternas arkiv,på målarnas dukar — när man kommer till det

förgyllda silfverskrinet med de krönta F’en och

bland de öfriga papperen, som det innehöll, finner

detta lidelsefullt betviflade och lika lidelsefullt

trodda »långa bref», da har man funnit henne,

då är man henne ändtligen så nära, att man

kan känna hennes andedräkt och höra hennes

hjärta slå.

Drottningen kommer alltså till Glasgow den

21 januari och berättar nu i sitt bref om resan dit

och mötet med Crawford, Lennox »gentleman»,

som blifvit sänd att emottaga henne, samt

därefter om sitt sammanträffande med Darnley.

»Han sade, att han var så förvånad och glad öfver

att se mig, att han trodde, att han skulle dö.

jag gick min väg för att äta kvällsmat han

bad mig komma igen». Därefter följer

redogörelsen för det långa samtalet med Darnley

(den del af brefvet, som så ofta på grund

af likheten med Crawfords vittnesmål blifvit

kommenterad). Darnley ursäktar sina fel med

sin ungdom och brist på erfarenhet, beklagar

sig öfver hennes »grymhet» och talar om sin

kärlek: »Gud vet, att jag blifvit tillräckligt

straffad för att ha gjort dig till min Gud och icke

ha tänkt på något annat än dig. Jag svarade

honom, men det blir för långt»...

Hon talar om att föra honom till Craigmillar

för att han skall vara närmare henne själf ochkronprinsen, som hon nu hade hos sig på

Holy-rood. Därpå kan hon ej — ehuru hon vet, att

han icke tål det — låta bli att reta honom med

ett par frågor angående något, han skulle ha

sagt (en plan att bortföra sonen) till ett par

af sina anhängare, hvilkas namn hon nämner...

»Han ville inte låta mig gå utan ville, att

jag skulle vaka hos honom. Jag låtsade, som

om jag trodde allt (hvad han sade) vara sant

och sade, att jag skulle tänka på det och

ursäktade mig, att jag ej kunde sitta uppe hos

honom i natt, ty han säger, att han inte kan

sofva. Du har aldrig hört honom tala bättre»

(hon menar förmodligen »förståndigare») »eller

med mera ödmjukhet. Och om jag inte visste,

att hans hjärta är som vax och mitt såsom en

diamant, hvilket intet skott utom det som kommer

från din hand kan genomborra, då skulle jag

nästan hysa medlidande med honom. Men var

inte rädd, fästningen skall hålla sig intill döden.

Men kom också till gengäld ihåg, att d u ej låter

fresta dig af denna falska ras» (en häntydning

på Bothwells hustru, Lady Jane Oordon, hvars

förhållande till mannen hon ofta jämför med

sitt eget till Darnley).

---»Detta är min första dag (journay—

dagsarbete). Jag vill sluta (brefvet) i morgon.

Jag skrifver om allt, af hur ringa vikt det än måtte

vara, så att du må veta allt och kunna bedöma det.Jag gör här ett arbete, som jag hatar, men nu har

jag börjat därmed. Har du inte lust att skratta

öfver att se mig ljuga så fiffigt (lie sa weill) och

ändå emellanåt säga honom sanningen?...»

»Vi äro bägge bundna vid falska människor.

Må vi blifva fria från dem (den skotska

öfver-sättningen har: »the devil sinder us», och den

engelska: y>tlie good yere sänder us») och må

Gud för evigt förena oss till det mest trogna

par han någonsin har sammanfogat. Detta är

min trosbekännelse: jag vill dö i den.»

»Ursäkta mig om jag skrifver illa. Du måste

gissa hälften, men jag kan inte hjälpa det, ty

jag är icke frisk» (eller möjligen: illa till mods —

ijll at ease) »och glad öfver att få skrifva till

dig, medan andra människor sofva, då jag dock

inte kan göra som de, utan att jag finge göra

det såsom jag ville: det vill säga i dina armar,

min älskade (that is in your armes, my deir lufe),

som jag ber Gud bevara från allt ondt»...

---»Jag är trött och jag är sömnig, och

ändå kan jag inte låta bli att skrifva så länge det

finns papper. Fördöme den koppärrige karlen*,

* En ofta såsom »foo coarse» betviflad sats. Litet naivt,

tyckes det mig, ty hvem vet icke, att damerna ända in i det

19:de århundradet brukade krydda sina ord med eder och

kraftuttryck. Dessutom är det ju allmänt bekant, hur en

brefskrifvare nästan omedvetet rättar sin stil efter adressatens.

De karlavulna och råa uttryck, som Maria jämt hör Bothwell

bruka och hvilka hon säkert, smått imponerad, förstulet

beundrar hos sin »manlige» älskare, falla henne nu ovillkorligt

i pennan, då hon skrifver till honom.som gör mig så mycket bekymmer, ty om

han inte vore, hade jag roligare saker att

tala med dig om. Han är icke mycket vanställd,

om än tämligen illa åtgången. Jag trodde, att

han skulle tagit lifvet af mig med sin andedräkt,

ty den är värre än din onkels, och ändå satt jag

inte närmare honom än i en stol vid fotändan

af sängen»...

Här vänder drottningen papperet, på hvars

baksida hon förut åt sig själf skrifvit ett slags

promemoria — för hvilket hon senare ber om

ursäkt — och fortsätter omedelbart under denna,

hvars sista paragraf är:

Of Monsiure de Livingstoun.

»Jag hade nästan glömt Lord Livingstone»

(börjar hon — å propos hans namn, som hon

alltså här påträffar), »att han under kvällsmaten *)

sakta sade till Lady Reres, att han drack för

de personer jag visste, om jag ville "pledge

them’. Och efter kvällsmaten sade han tyst till

mig, när jag lutade mig emot honom och värmde

mig vid elden (was lenand upon him, warming

me at the fyre): ’Ni kan gärna resa och

besöka sjukt folk, men aldrig kan ni bli lika

välkommen hos dem som ni blir saknad af en,

* Man måste bär komma ihåg, att hon enligt Morays

dagbok lät Huntly och Bothwell ledsaga sig till Callendar,

tillhörigt Lord Livingstone, en gammal god vän till

drottningen och fader till hennes väninna Mary Livingstone. På

Callendar låg Maria alltså natten mellan den 20 och 21 jan.af hvilken ni i dag tagit afsked, och som inte

blir glad, förrän han ser er igen/ Jag frågade

honom, hvem det var. Han tog mig om lifvet

och sade: ’en af dem, som ha lämnat er i dag’.*

Resten må du själf gissa.»

Denna passus i brefvet har alltid väckt

mycken anstöt, och Maria Stuarts apologister

ha ofta indigneradt häfdat, att hon aldrig kunnat

skrifva något så oanständigt. Det förekommer

dock ganska oskyldigt, att hon »framför elden»

(utelämnadt i den eng. öfvers.) lutar sig mot

Lord Livingstone, en äldre man, som hon känt

hela sitt lif, och att han ett ögonblick skämtsamt

trycker henne intill sig. Men engelsmännen ha

betraktat denna scen med senare, mera »passande»

tiders ögon — liksom de gjort med de

föregående uttrycken »in ijour arms» och »cnrsed be

this pocky fellow.» Dock är det svårt att tro,

att de, som uttrycka sin indignation öfver denna

»otroliga råhet», någonsin läst de historier Marias

synnerligen gode vän Pierre de Bourdeille,

Seigneur de Brantome, brukade uppvakta sin samtid

med. Elisabeth, »the virgin Queen», har ju ofta

* Här äro alla öfversättningarna (af det förlorade franska

orig.) olika. På latin heter det: Respondit: unus eorum qui

te reliquerunt, — och på franska därmed öfverensstämmande:

Respondit: c"est Vun de cenx qui vous ont laissée. Men den

engelska öfvers. låter: One of his folke, that has left you

this day och den skotska — mycket mera utförligt — *that

sum of his folkis had sene zoiv in fasclierie».begagnat minst lika vågade uttryck, hvilka aldrig

betviflats. Absolut mera betänkligt tyckes det

mig vara, att Lord Livingstone kan tillåta sig att

under för handen varande omständigheter öppet

»bry» Maria för Bothwell. Lord Livingstone, som

senare, då brefven i denna form framlades inför

rätten var en af drottningens »commissioners»,

har emellertid själf aldrig desavouerat denna

punkt lika litet som någon af de andra. För

min del har jag alltid särskildt uppehållit mig

vid detta ställe; icke den fiffigaste förfalskare

hade nämligen funnit på att bruka det en g*ång

såsom promemoria använda papperet — låtsa

sig öfve.rraskad däröfver — finna på detta

graciösa, målande å propos och ändtligen sluta med

det skälmskt koketta: »Ze may ges at the rest».

I fortsättningen af brefvet omtalar hon nu

en liten present hon förfärdigat åt Bothwell, ett

armband (bäraren af brefvet, Hubert Nicholas,

den s. k. »Paris», omtalar äfven mycket riktigt i

sitt vittnesmål denna gåfva), hvilket hon hållit på

med »ända till klockan två». »Jag hade så ondt om

tid, att det är mycket illa gjordt, men jag skall

göra ett annat som är vackrare.» Och hon ber

honom ändtligen låta bli att visa det för någon

af hennes omgifning, då de ju alla sett henne

ha brådtom med det.

Därpå återvänder hon ånyo till ämnet

Darnley (»the fascheous pnrpois») »Du låtermig hyckla så mycket, att jag tänker därpå med

afskv, och låter mig nästan spela en förrädares

roll. Kom ihåg, att om det inte vore för det

att jag vill lyda dig, ville jag hellre dö; mitt

hjärta blöder därvid! Kort och godt: han vill

inte komma »(från Glasgow, menas det, där han

var i säkerhet, till Craigmillar eller — såsom det

senare bestämdes — till Kirk o’ Field) »utan på

det villkor, att jag lofvar dela bädd och bord med

honom som förut och att jag aldrig öfvergifver

honom... Men han har bedt mig stanna hos

sig till i morgon.» (Den franska öfvers. har

encore deux jours.)

Darnley berättar henne under samtalets lopp,

att han mer än väl vet, hvad hennes bror (Lord

Robert) »har sagt på Stirling» och tyckes

angelägen att bestrida det. Maria lugnar den sjuke

angående »lordernas» anslag emot honom:

»For to mak him traist me, it behovit me to

fenze (feign) in sum thingis with him.*

Hvar-efter han säger *verray joyfully», att han är

glad öfver, att hon själf börjat tala om lorderna

(hans fiender) ty nu tror han, att det är hennes

önskan, att de alla skola lefva tillsammans i frid.

Och han lofvar, att han skall göra allt hvad hon

vill och älska dem hon älskar, till och med om

de »söka efter hans lif». Hvad Darnley för öfrigt

sagt, har hon bedt bäraren af brefvet muntligen

framföra till Bothwell: »för jag har alltför mycketatt skrifva, och det är sent, och jag tror honom

(Paris, budbäraren) på ditt ord».

Åter börjar samvetskvalen, där hon i nattens

tystnad sitter ensam och skrifver, röra på sig:

»Ack, jag har aldrig bedragit någon, men jag rättar

mig helt och hållet efter din vilja. Låt mig veta

hvad jag skall göra, och hvad som än händer, så

vill jag lyda dig. Tänk också öfver, om du ej

kan finna något mera hemligt medel genom

medicin (any mair secret inventioun bij medecine),

ty han skall taga medikamenter och bad på

Craigmillar» ... *

Ännu en gång talar hon om Darnleys

misstänksamhet och sin egen motvilja att förråda

någon, som tror på henne (»I willnever rejoyce

to dissaive (deceive) ony body thet traistis in me»).

»Men du må befalla öfver mig i allt och haf inte

sämre tankar om mig för den skull, ty du är ju

själf orsaken till (att jag gör det, uteglömdt).

För min enskilda hämnd (my awin particular

revenqe) ville jag inte göra det.»

Hon har sonderat Darnley angående hans

tankar om Lady Reres (hvilken ju under

Exche-qucr-House-episoden misstänkes ha gått Both-

* Ett ej oviktigt bevis pil brefvets äkthet är detta

drottningens ständigt återkommande tal om Craigmillar — ett ställe,

som ju, när allt kom omkring, aldrig kom att spela någon roll

vid utförandet af dådet. Att det redan varit tal om ett annat

hus, kan ses af en kort punkt i brefvet, men hon vet tydligen ej

ännu något bestämdt angående de sammansvurnas planer att

föra sitt offer till Kirk o" Field.wells ärenden hos Maria), och han har kyligt,

försiktigt svarat: »Gud gifve att hon må göra dig

ära» (serve zow for your honour). »Men efter

att jag hade sagt honom två eller tre vänliga

ord (gude wordisj blef han åter glad och

till-litsfull.»

»Jag har inte sett honom i afton, ty jag ville

sluta ditt armband, men jag kan inte finna något

lås till det. Annars är det färdigt, men jag fruktar,

att det skall bringa dig otur eller olycka. Låt

mig veta, om du bryr dig om det, och om du

vill ha mera pengar» (drottningen sände äfven

pengar till Bothwell med Paris, enligt dennes

vittnesmål) »och när jag skall återvända och hur

mycket jag får säga.»

Här följer nu en af de mest omstridda

punkterna i brefvet, hvilken ej finnes i den skotska

öfversättningen jag — då det uttryckligen säges,

att den blifvit utförd ordförord —

hufvudsak-ligen följt, men som iden engelska låter: »Now so

farr as I perceive I may do much without you;

guesse you withir I shall not be suspected.»

I marginalen på detta manuskript (den första

engelska öfversättningen, alltså) läses skrifna

med Cecils handskrift de troligen i originalet

förekommande franska orden: »J"ai bien la vogue

avec vous» — ett uttryck som Maria ofta brukade.

Det ligger nära till hands att förmoda, att den

skotte, som för lordernas räkning öfversatt bref-vet, ej vetat hur han skulle öfversätta denna sats

och därför helt enkelt utelämnat den.

»Han» (hon börjar här åter tala om Darnley)

»blir rasande, när han hör talas om Lethington

och om dig och min broder. Om din bror (svåger)

säger han ingenting, men han talar om jarlen af

Argyle»...

Därpå öfvergår hon att berätta om

svärfadern Lennox, som stannar på sitt rum och

hvilken hon ännu ej sett, samt om

Hamil-tonarna, som »verray honorabilly» ha uppvaktat

henne i Glasgow. Återkommer därefter ånyo till

Darnley och omtalar, att han bedt henne

komma och se honom stiga upp nästa morgon.

Säger ännu en gång, att budbäraren skall berätta

resten för Bothwell och lofvar att skrifva upp

hvar afton allt hvad hon upplefver (eller får veta:

»learne>). Paris skall också berätta Bothwell

hvarför hon stannar i Glasgow. Och hon slutar

på äkta fruntimmersvis: »Bränn detta bref, ty

det är alltför farligt.» Hvarpå hon tillägger —

hon var ju alltid en smula fåfäng öfver sin

litterära färdighet: »Och ingenting är bra skrifvet i

det (and nothing weillsaid in it), ty jag tänker

ej på annat än ledsamheter (fascherie). Om du

är i Edinburgh när du får det, så svara mig

snart.»

Hon kommer åter tillbaka till sin svartsjuka

mot Bothwells hustru och hennes släkt (den»falske» svågern) och kallar sig själf »den mest

trogna älskarinna — (the maist faithful luifer —

lover) — som du någonsin har haft eller

någonsin får».

»Se inte till henne, hvars låtsade tårar du

icke borde taga hänsyn till i jämförelse med

det trofasta arbete jag utför (eller uthärdar:

sustane) för att förtjäna hennes plats. Ty för

att vinna denna bedrager jag emot min natur dem,

som tro på mig. Gud förlåte mig, och Gud gifve

dig, min enda älskade, all den lycka och framgång,

som din ödmjuka och trogna älskarinna önskar

dig. Hon som önskar att snart bli något annat

för dig (d. v. s. hustru) såsom belöning för mitt

tunga (irksome) arbete.»

»Det är sent. Jag önskar, att jag aldrig

kunde upphöra att skrifva till dig, men nu, när

jag kysst dina händer, vill jag sluta mitt bref.

Ursäkta att jag har skrifvit så illa, och läs

det två gånger. Ursäkta det där, som jag skrifvit

(that thing, that is scriblit), ty i går hade jag inte

något rent papper, utan måste taga det, hvarpå

jag skrifvit promemorian (that of ije memoriall).

Kom ihåg din vän och skrif till henne och det

ofta. Älska mig såsom jag alltid älskar dig.»

Här slutar brefvet. På baksidan af

originalmanuskriptet till den engelska öfversättningen

står: »The long letre written from Glasgow from

the Q. of Scotts to the Erle of Bothwell». I dennaöfversättning saknas emellertid följande

instruktioner för budbäraren, hvilka finnas i den skotska

öfversättningen, och hvilka måste antagas

ursprungligen ha stått utanpå brefvet:

»Kom ihåg att tala om Lady Reres.

Om engelsmännen.

Om hans mor.

Om jarlen af Argyle.

Om jarlen af Bothwell (alltså om adressaten

själf).

Om huset i Edinburgh.»

Denna sista punkt: »om huset i Edinburgh»

är den enda häntydning till att drottningen hört

något om Kirk o’ Field, hvilken öfver hufvud

finnes i brefvet.

Detta i>the long lelre» måste — såsom redan

anmärkt — enligt de nyaste forskningarna

betraktas såsom det först skrifna, och det, som

i allmänhet kallas »Letter /» såsom det andra

i ordningen. På det sättet blir följden nämligen

riktig och bägge brefven lätt förståeliga. Också

data komma på så sätt att öfverensstämma med

gifna fakta — t. ex. med Bothwells resa till

Liddesdale.

I det följande brefvet (alltså det, som oftast

oriktigt går under namnet »Letter /») är

drottningen ond på sin älskare för det att han ännu

ej låtit höra ifrån sig. »Det tyckes» — börjar

hon abrupt — »som om med din frånvaro ocksåföljde glömska, ty du lofvade, när du reste, att

låta mig höra ifrån dig. Jag väntade i går

för-gäfves på det, som nästan skulle göra mig lika

glad som din återkomst, hvilken du också

fördröjt längre än du lofvat mig.»

Det är tydligt, att hon ännu ej hunnit få

något definitivt svar angående Kirk o’

Field-projektet, ty i nästa punkt säger hon — på

samma korta och liksom förtörnade sätt — att,

ifall hon ej hör något ifrån honom, ämnar hon

enligt aftal (according to my commission, som

hon ironiskt uttrycker det) »på måndag» föra

Darnley till Craigmillar, där han då kan vara

på onsdagen. »Och jag vill fara till Edinburgh

för att låta åderlåta mig, ifall jag ej hör något

annat ifrån dig.»

»Han (Darnley) är gladare än du någonsin

har sett honom och påminner mig beständigt om

allt, som kan komma mig att tro, att han älskar

mig. Kort sagdt, man skulle nästan kunna antaga,

att han vore förälskad i mig, hvilket jag finner

så mycket nöje uti» (alltjämt ironisk!), »att jag

aldrig kommer in till honom utan att få ondt i

sidan.» (Marias vanliga onda.) »Om Paris

kommer tillbaka med det jag skickat honom efter»

(ett slags läkemedel förmodligen, eller kanske

bref från Bothwell?) »hoppas jag, att det skall

bringa mig lindring.»

11. — Mailing.I sin otålighet var Maria här som vanligt

alldeles orimlig mot sin älskare. Utan att

invänta Paris, hvars återkomst måste ha ägt rum

samma dag — den 25: te — och hvilken

medförde bref till henne från Bothwell, en »diamanb

(antagligen ett öfverenskommet kärlekstecken)

och en muntlig hälsning, har hon på nytt

skrif-vit. I det sjätte brefvet — skrifvet ett par månader

senare från Stirling — ha vi ett annat exempel på

hennes under denna period alldeles hysteriska

oförmåga, att när det gäller honom »ta reson».

Inte under att det blef scener dem emellan, ifall

han å sin sida blott var hälften så galen.

»Jag ber dig» — fortsätter hon vidare —

»skrif utförligt till mig och (säg) hvad jag skall

göra, om du icke kommit tillbaka när jag är

där» (i Edinburgh?) »Ty om du inte går

försiktigt till väga, förutser jag att hela ansvaret

för detta kommer att falla på mina skuldror.

Sörj för allt och betänk väl allt. Jag sänder

denna gåfva till Lethington *, hvilken du kan

lämna Beaton.» (Marias kammarherre, med

hvilken hon, då Paris ju ännu var frånvarande,

sände detta bref)... »Jag vill inte säga mera till

* Denna sats är ett af de mest ovedersägliga bevisen

för brefvens äkthet. Ty om Lethington (och ingen annan kan

komma i fråga) varit med om att förfalska eller uppdikta

dem, hade han naturligtvis aldrig tillåtit sitt namn att

förekomma i de mest kriminella af de papper skrinet innehöll.

Äfven i »det långa brefvet» talas ju om Lethington.dig, men jag ber Gud sända mig goda

underrättelser angående din resa.

Från Glasgow denna lördagsmorgon.»

Jag har här sysselsatt mig så utförligt med

dessa bägge första bref — de viktigaste af de

åtta, som jämte sonetterna och

giftermålskon-trakten funnos i kassetten — emedan de vid sidan

af sin enastående psykologiska betydelse äfven

gifva en oöfverträffligt målande skildring af det

första mötet mellan Maria Stuart och Darnley

efter det de före jul brutit med hvarandra.

Likaledes får man veta hvad som passerade emellan

de båda makarna i Glasgow, innan kungen beslöt

sig för att lämna denna säkra tillflyktsort hos

fadern för det sammetsklädda rummet öfver

krutkällaren vid Kirk o’ Field.Och nu rullar stenen mycket fort. Redan

den 11: te (eller 10: de) februari kunde

drottningen af Skottland skrifva till sin minister i

Frankrike — den samme, inför hvilken hon

strax före resan till Glasgow beklagat sig öfver

Darnleys uppförande:

»Vi ha i morse genom Vår tjänare Robert

Dury mottagit edra bref af den 27: de januari,

innehållande bland annat (in one part) en

underrättelse*, som Vi genom erfarenhet finna mer

än sann (by effect over true). Fastän utgången

ej blifvit precis sådan som upphofsmännen till

detta skändliga dåd velat, enär Gud i sin nåd

* I ett bref, dateradt Paris 17:de januari, meddelar

ärkebiskop Keaton varnande Maria, att han genom den spanske

ambassadören hört vissa oroande rykten ang. *80tne surprisc

to be trafjicked in your country> och anropar henne > right

humbly» vaka öfver att kaptenerna för hennes lifvakt äro

på-passliga i sin tjänst. Den spanske ambassadören i Paris hade

således redan i januari (troligen genom rapporter från sin kollega

i London) en aning om attentatet. Man kan härigenom se, hur

öppet de sammansvurna, som kände sig skyddade af

drottningen, ha arbetat.bevarat Oss, för att — såsom Vi hoppas —

Vi må blifva i stånd att strängt hämnas denna

missgärning. Ty hellre ville Vi förlora lif och

allt än att något sådant skulle förblifva ostraffadt.

Det, som har skett, är rysligt och så

underbart, att Vi tro dess like aldrig hörts i något

land. Förra natten, som var den 9: de februari,

lite mer än två timmar efter midnatt, sprang huset,

i hvilket kungen bodde, helt plötsligt i luften,

medan han låg sofvande i sin bädd... Det

måste ha skett med krut och det tyckes ha

funnits en mina. Hvem, som gjort det, eller

på hvad sätt är ännu ej klart... Men hvem

det än är, äro Vi öfvertygade om, att detta varit

tillämnadt Oss lika väl som konungen, ty Vi lågo

i samma hus största delen af hela förra veckan

och voro där samma natt vid midnattstid i

sällskap med de flesta lorder, som nu finnas i

staden. Genom en slump kommo Vi ej att dröja

hela natten, eftersom det skulle vara en "masque’

på slottet, men Vår tro är, att detta icke berodde

på en slump, but God that put it in Our head»...

Så har det alltså tillgått. Så är det

meningen, att detta mord, som skedde med så

onödigt buller och bång, skall taga sig ut för

världen, för att till gagns bevisa, hur nära den

oskyldiga, intet ondt anande drottningen var att

dela sin mans öde. Halfva Skottlands adel är

invecklad i affären, medan Moray — såsomLethington förutsåg — »har sett genom fingrarna»

därmed och de utländska sändebuden redan flera

veckor i förväg ha vetat besked om hvad som

var i görningen. En nolla skulle strykas —

ingenting vidare! — Men skenet borde dock till

en viss grad bibehållas och om möjligt borde

man i utlandet tro, att protestanterna planerat

detta attentat mot både kungen och drottningen,

hvarför Maria alltså dagen efter katastrofen med

många kalla och stora ord i sitt eget namn

annonserar den olycka, som träffat henne.

Jämför man emellertid den tvungna och oäkta

indignationen i detta bref med den passionerade

harm, som flammar ut ur den berättelse hon

knappt ett år förut sändt samma ärkebiskop af

Glasgow angående mordet på David Riccio samt

det våld Fawdonsyde och George Douglas då

försökte mot henne själf, måste man ovillkorligt

känna sig slagen af den stora skillnaden i hennes

ton och hållning då och nu.

»Jag gör här ett arbete, som jag hatar,»

hade hon skrifvit till Bothwell från Glasgow. Det

enda, som gör detta bref till ärkebiskopen (ifall

hon själf skrifvit det och ej — hvilket är

troligast — låtit Lethington göra det) någorlunda

mänskligt, äro de tafatta och tillfälliga ord,

hvarmed hon börjar det. Men sedan spelar

hon sig upp i rollen och brukar sitt pluralis

majestatis med stor aplomb. Det låg icke förMaria Stuart att ljuga — det pinade henne alltid,

och hon kunde aldrig länge uthärda att hålla

på därmed. Det är detta karaktärsdrag — hennes

öppenhet, hennes stolta ovilja emot att förställa

sig — hvilket på allvar gör henne underlägsen sina

motståndare, af hvilka de flesta funno nöje och

en viss stimulation i lögnens under detta

århundrade ända till virtuositet drifna konst.

Men hård kan Maria Stuart vara. Lika hård

som Elisabeth, ty denna vacklade ofta i sista

minuten och hade icke sällan en viss nervös

motvilja för att se sina egna anslag verkställda.

Drottningen af Skottland biter ihop tänderna och

gör det som hennes älskare har befallt henne

att göra, till och med om det är henne till

ytterlighet förhatligt: »Kom ihåg, att vore det

inte för att lyda dig, ville jag hellre dö.»

Det är denna lojalitet mot den hon älskar,

som pansrar hennes hjärta mot alla andra

känslors kraf och gör det — såsom hon själf säger

— till »diamant». Liksom hon i Frankrike som

helt ung flicka så blindt rättade sig efter Henrik

II, att hon utan betänkande förrådde sitt rike

åt honom, och liksom hon senare under sina

första år i Skottland nästan utan gensägelse

lät brodern och Lethington leda sig, lyder hon

nu såsom fullt utvecklad kvinna, undergifvet

som en slafvinna, endast och allenast den herre

hon valt sig — James Hepburn.Den 30: de januari ankom drottningen med

kungen till Edinburgh och jarlen af Bothwell

mötte dem på vägen — »keeping trust», heter

det (hänsyftande på mottot i Hepburns vapen:

Kiip Trest) elakt skämtsamt i Cecils dagbok.

Darnley fördes genast till den nya boning, som

de sammansvurna efter många öfverläggningar

låtit iordningställa åt honom. Detta hus, som

tillhörde en af Bothwells vänner, en Balfour,

var tämligen ensamt beläget ett stycke utanför

staden helt nära Hamiltonarnas palats och den

gamla kyrkan St. Mary-in-the-Fields, från hvilken

det hade sitt namn. Det var litet och trångt och

bestod blott af två egentliga boningsrum, det ena

beläget omedelbart ofvanför det andra, samt af en

hvälfd källare inunder. Darnleys sängkammare i

öfre våningen hade man emellertid arrangerat så

komfortabelt som möjligt med gobeliner på

väggarna — tagna från de konfiskerade

Gor-donska egendomarna, menas det —

sammets-stolar och kuddar samt en präktig svart

sammets-säng, hvilken dock (enligt Darnleys

kammartjänare Thomas Nelsons vittnesmål under

processen) dagen före mordet utbyttes mot en

äldre och mera tarflig. Drottningen befallde det

själf, i det hon såsom skäl angaf, att den fina

bädden ncdsolkades genom närheten af badkaret,

öfver hvilket låg ett primitivt, i hast anskaffadt

lock bestående af en gammal dörr. Liksomhon sålunda — husmoderligt omsorgsfullt och

skotskt småaktigt — ej nändes låta den fina

svarta sängen bli förstörd, sände hon äfven

omtänksamt Paris att hämta hennes eget stora

dun-bolster, hvilken hon begagnat de nätter hon själf

legat i rummet under Darnleys. Så noga var

hon, att denna befallning blef ordentligt utförd, att

hon på söndagskvällen, efter supén hos biskopen

af Argyle »då hon stod och tvättade sina händer

efter maten», ännu en gång frågade Paris, om

han hade gjort hvad hon befallt honom. Under

den vecka den sjuke bodde i det dömda

huset var drottningen ofta hos honom både dag

och natt — hvilket hon ju heller ej försummat

omtala i brefvet till ärkebiskopen af Glasgow.

Hennes bröder — säkert i alla fall Lord Robert

— och andra herrar, till och med Bothwell,

besökte honom också.

På söndagskvällen, då allt var färdigt för

explosionen, lämnade Maria Kirk o’ Field. Hon

påminde sig, att hon lofvat bevista en »masque»,

som samma afton i anledning af hennes betrodde

tjänare Sebastians bröllop gafs på Holyrood.

Sekreteraren Nau berättar, att då drottningen

efter att ha lämnat huset steg till häst, fick hon se

den under dessa kritiska dagar allestädes

närvarande Paris och ropade — »så att flera lorder

hörde det» — »Jesus, Paris, så svart du är!»

Hvarför leder hon på detta sätt de närvarandesuppmärksamhet hän på den stackars Paris (»som

rodnade», heter det i samma beskrifning) ? Han

var Bothwells franske kammarsven — enligt

några författares utsago vid denna tid i hennes

egen tjänst — och under dessa dagar de

sam-mansvurnes faktotum och förnämste

handt-langare samt »svart» just därför, att han kom

från sina bestyr med det nyss i hennes eget

rum på nedra botten placerade krutet. Allt

tyder på att drottningen om någon måste ha

vetat detta. Är hon då en sådan hycklerska,

att hon med flit inför alla de närvarande uppger

detta okonstlade utrop för att ge sig min af

oskyldig förvåning öfver karlens utseende? Jag

tror det icke. Jag tror, att hon i denna stund,

då tärningarna äro kastade, och hon kommer

från sitt sista godnatt med Darnley (»after she

liad tarried long and entertained the King vereg

familiairliet, säger tjänaren Nelson i sitt

vittnesmål), verkligen har varit i stånd att

obetänksamt utkasta dessa ord, emedan hon — onaturligt

uppskakad och hysteriskt uppspelt inför denna

tragiska fars, förtvifladt hänsynslös som en

soldat före slaget — funnit något oemotståndligt

komiskt i stackars Paris’ förstörda utseende.

*.Iesii, how begrimed gon are!» — jag tycker

mig kunna höra hennes ton: det halft föraktliga

medlidandet med den lejde stackarn, som så

innerligt ogärna velat vara med om denna vågadehistoria och till och med tagit sig friheten predika

en smula försiktighet för Bothwell (jfr. Paris’

vittnesmål: »Tu veux prescher?»), löjet, som hon

en kort sekund omöjligt kan undertrycka, ehuru

hon troligen i nästa ögonblick med ett styng

i hjärtat har känt hur bittert malplaceradt det är.

»Familiere et soudaine*, karaktäriserar henne

Mignet mycket rättvist i två ord på en fransmans

säkra och skematiska sätt. Men han ser icke de

många fina schatteringarna i hennes familiarité

och hennes soudaineté.

Företrädd af fackelbärare och åtföljd af sina

lorder, återvänder drottningen i den kalla

februarinatten genom Canongate till Holyrood. I de

s. k. »Lennoxpapperen» häfdas det, att hon —

munter och vänlig som hon hela aftonen visat

sig mot sin gemål — före afskedet låtit ett par

flyktiga ord undfalla sig om, att det nu snart

vore ett år sedan Riccios mord. Har hon gjort

det tillfälligtvis? Hon brukade annars aldrig tala

om sin mördade tjänare. Eller har hon velat

låta Darnley förstå, att det impulsiva löftet öfver

Davids graf: %ere a twelvemonth a fatter than

lie shall lie beside him» icke är glömdt? Har

hon genom en påminnelse om, att hon har rätt

att hämnas, velat ursäkta sig inför sitt eget

samvete? Eller tvingar blott en oemotståndlig

idéförbindelse henne att just nu yttra dessa ord,

som i denna stund få en så dyster klang?...Och hon är icke väl borta, förr än det är

förbi med Darnleys goda lynne. Han känner

sig orolig, melankolisk, tung till sinnes och innan

han går till sängs, slår han upp i sin bibel en

af Davids psalmer, i hvars ord han tycker sig

finna uttryck för en liknande stämning som den,

hvilken nu behärskar honom. Ändtligen, efter

att ha druckit en bägare vin, går han till sängs

tillika med kammarsvennen William Taylor, som

delar hans rum. Och för sista gången släckas

ljusen i det lilla huset i Kirk o’ Field.

När midnattsklockan ringer, lämnar Bothwell

festen på slottet. Han tar af sig sin svarta

sammetsdräkt med silfverborder »and put on an other

pair of black hoise and onc doublet of canwes

and took liis side riding cloack about him*.

Och snart är han ute i mörkret på trappan —

nere i drottningens trädgård — ute på gatan...

Gång på gång har man sökt rekonstruera det

som nu följer, och sannolikheten talar för, att

man någorlunda lyckats. Medan Bothwell med

sina följeslagare* från Black Friars närma sig

Darnleys boning, ha lejda lönmördare —

sannolikt Douglasar, kanske Gordonar — brutit sig in

i den sofvande kungens kammare och kväft

honom och Taylor. Liken buro nämligen inga sår

då man efter explosionen — tillika med Darnleys

* Jfr Powries och Dalgleishs vittnesmål, hvilka voro

två nf dem, som denna natt följde jarlen.pälsrock och tofflor samt Archibald Douglas" ena

tappade sammetssko — fann dem på ett fält

i närheten. Först efteråt har man antändt

luntan.

Spänningen hos deltagarna i dådet höll dem

sannolikt under de väntans tysta minuter, som nu

följde, orörligt fängslade i närheten af den farliga

platsen. Därpå kom den våldsamma knallen som

i ett ögonblick skrämde hela Edinburgh vaket.

Mördarna spredo sig skyndsamt åt alla håll,

medan andra ilade till stället. Ändtligen i

säkerhet hemma i sitt rum på Holyrood begärde

Bothwell genast något att dricka. Han kastade

sina kläder af sig och gick ögonblickligen till

sängs.

En halftimme efteråt bultar någon häftigt på

dörren och en af slottets tjänare störtar in »as

black as any pik and not one word lo speik».

Jarlen frågar: »Hvad står på, karl?» Mannen

berättar stammande och skräckslagen, så godt

han kan, allt hvad han vet om explosionen: »Och

jag tror, att kungens hus är sprängdt i luften,

och jag tror, att kungen är mördad»... iAnd

my Lord cryet: Fy treason!»

Därefter stiger jarlen upp och går in och

talar med sin svåger George Qordon, Lord Huntly

— hvilka några mena äfven nyss varit tillstädes

vid Kirk o’ Field — och de begifva sig bägge

in i drottningens våning.Här upphöra vittnesmålen. Och ingen

historiker har försökt att rekonstruera det möte,

som denna natt i drottningens sängkammare äger

rum emellan henne och James Hepburn.JVästa morgon, efter det han ännu en gång

och denna gång i spetsen för

räddningsmanskapet har besökt skådeplatsen för mordet, finna

vi åter jarlen af Bothweli hos drottningen.

»Måndag morgon mellan nio och tio, säger

denne Paris,* att han kom in i drottningens

kammare, där hennes säng stod öfverdragen med

svart till tecken på sorg och ljuset var tändt.

Därinne gaf fru Bryant henne ett nyvärpt ägg

till frukost och jarlen af Bothwell kom och talade

hemligt med henne under sparlakanen

(secrete-ment soubz courtine)» . . .

På detta sätt tillbringar alltså den mördades

hustru morgonen efter mordet, medan folkets

mummel och hämndskrik redan höras under

Holyroods murar. Fåfängt ha de många, som

sökt ursäkta och försvara Maria Stuart, häfdat,

att det påfallande passiva och eftergifna sätt,

hvarpå hon ända från början utan att själfvilligt

göra ringaste försök att hämnas honom, bar

* Jfr. fransmannens egen bekännelse under processen

mot honom.våldshandlingen mot sin make, må tillskrifvas

de sammansvurnas hotelser. »De tvungo och

skrämde henne», menas det. Som om hon

öfver-hufvud kunde skrämmas eller tvingas! Kunde

man någongång ens i yttersta nöd, och då hon

kanske kunde vunnit oberäkneliga fördelargenom

eftergifvenhet, tvinga henne att t. ex.

underskrif-va Edinburghkonventionen ? Förmådde någon

skrämma henne efter Riccios mord, då hon

förrådd af alla, hotad till lif och hälsa, afstängd

från hvar vän hon ägde, satt som en värnlös

fånge på Holyrood Hus? Skrämma henne!

Nej, lika gärna hade lorderna kunnat tänka på att

tvinga eller skrämma det rinnande vattnet i

Tweed som henne.

Naturligtvis hade hon, trots de storståtliga

fraserna i brefvet till ärkebiskop Beaton, icke den

aflägsnaste tanke på att hämnas — till och med

barnen i Edinburgh kunde se, att hon inte hade

det. Lennox’ harmfyllda, nervöst förbittrade

uppmaningar till henne att förfölja och straffa sonens

mördare undviker hon, så länge det på något sätt

kan låta sig göra, att taga minsta hänsyn till.

Hon är döf för alla angifvelser, den allmänna

indignationen hos befolkningen blundar hon för.

Genom uppstyltade, konventionella redogörelser

till de främmande hofven söker hon vis å vis

utlandet nödtorftigt värja sig mot de alltför

närgångna kommentarier hon vet, att hennes slappahållning gentemot de förmodade mördarna måste

uppväcka i hennes eget rike. Ty redan dagen

efter dådet har den upphetsade folkmeningen

med stor bestämdhet obarmhärtigt utpekat

Both-vvell såsom den skyldige. På vägen till och ifrån

Kirk o’ Field har han två gånger den ödesdigra

natten blifvit sedd och igenkänd, och från de

anonyma anklagelseplakaten på gathörnen stirra

redan de ominösa bokstäfverna J. H. (James

Hep-burn) — någongång i förbindelse med M. R.

(Maria Regina) — ut öfver sorlet och pratet på

gatorna.

Ty för hvar dag solen går ned öfver de

slottsmurar, bakom hvilka den mördades likgiltiga

och overksamma änka sitter med händerna i

kors, och mot hvilka hvarje timme så många

förväntansfulla och skandalhungriga ögon vända

sig, växer den fientliga stämningen mot

»äkten-skapsbryterskan». I gator och gränder, i kök och

kamrar, i källarstugor och i kyrkornas vapenhus

talas det högt och vredgadt om drottningens

märkvärdiga uppförande: huru hon — efter att

ändtligen ett par dagar efter illgärningen lamt

ha utlofvat en belöning åt angifvaren af den

skyldige — öfverlåter allt efterforskningsarbete åt

Lethington. Lethington, som redan vet allt och

sålunda ser sin fördel uti att intet efterforska!

Och medan den stackars unge kungens lik (han

är nu icke längre för menige man »the young

12. — Mailing.fool and proud tirrane»!) ligger glömdt i ett

skjul utanför Edinburgh, visar sig drottningen två

dagar efter mordet fräckt på Margaret Carwoods

bröllop, hvilket icke en gång blifvit uppskjutet.

Bar hon sig kanske på det sättet åt efter kung

Frans’ död? Nej, då visste hon ännu hvad

som passade sig och höll sig vecka efter vecka

innanför sina fyra svartklädda väggar. Och

när ändtligen Henry Stuarts lik den 15: de

februari utan alla öfliga ceremonier, utan tecken

till de hedersbetygelser, hvilka — hurdant hans

lif än måtte varit — i döden rätteligen borde

tillkommit den, som kallats konung af Skottland

och Englands förste prins af blodet,

bråd-störtadt nedgräfdes vid Riccios sida, då

mindes också hopen (liksom den stackars döde

själf några dagar förut kommit ihåg det)

drottningens hämndlystna löfte: »ere a twelvemonih

a fatter than he shall lie beside him.» Och

hvar-för blef förrädaren Sandy Durham, som allmänt

troddes söndagsnatten ha visat mördarna vägen

till kungens rum, innan veckan ännu var slut,

utnämnd till tjänare hos den lille prins Jacob?...

Och hvarför hade plötsligt Sebastian och Joseph

Riccio och Signor Frangois, alla drottningens

utländska tjänare, som utan tvifvel visste besked

om allting, så brådtom att resa ur landet?... Och

jarlen af Bothwell lämnade aldrig mera

drottningens sida. Hade man gifvit akt på det? —Jarlen af Bothwell var bittida och sent i

drottningens kammare. Jarlen af Bothwell befallde

som herre på Holyrood.

Så pratades och resonerades i Edinburgh,

medan kyliga skrifvelser kommo från släktingarna

i Frankrike, och medan den upprörda Elisabeth,

som knappt ville tro sina ögon, högt lamenterade

öfver sin »mördade frände», under det jarlen

af Lennox skref bref på bref till sin svärdotter

och drog ihop sina anhängare omkring Glasgow.

AAen drottning Maria rörde ännu icke ett finger.

Trots den ringa uppmuntran han röner,

tröttnar Lennox dock ej att söka framtvinga

rannsakning och dom öfver sin sons mördare, och

kring denne djupt förolämpade fader fylka sig nu

äfven de upprörda och förbittrade

presbyteria-nerna, glömska af att Darnley varit katolik och

att Bothwell ännu alltid räknas för en trogen

protestant. Explosionen i Kirk o’ Field har äfven

sprängt partiramarna i Skottland och delvis

åstadkommit en ny gruppering. Det ses nu

tydligare än förut, att det protestantiska partiet

är det enda verkligt nationella, och att

katolikernas samlingsfana närmast är drottningens

person. Mordet på prinsgemålen — hvartill

samtiden nästan utan undantag trodde henne

medskyldig — kan väl nog hos hennes politiska

vänner framkalla ogillande och misstämning men

influerar ej synnerligen på deras förhållande tillhenne. Att detta är fallet framgår rätt tydligt

af de skotska och nordengelska katolikernas

vänliga hållning gentemot henne. Och ehuru man

både i Frankrike och Spanien genom skvaller

från Edinburgh och London tyckes tämligen

öfver-tygad om drottningens brottslighet, är dock

indignationen ingenstädes så stark, att hon därigenom

förlorar sitt personliga anseende eller sin politiska

betydelse. Den spanske ministern i London

Guzman de Silva — som för visso icke trodde på

hennes oskuld — skrifver sålunda midt i februari

till Filip II: »Frågan om hvem hon nu kommer

att gifta sig med är af flera skäl af stor vikt,

och när hennes sändebud kommer hit, ämnar

jag försöka få riktigt reda på hvad som händt,

så att jag kan råda Ers Majestät att söka påverka

drottningen af Skottland att ej angående denna

sak taga någon bestämmelse förrän Ers Majestät

fått tala med henne om saken. Naturligtvis

komma fransmännen att göra hvad de kunna för

att få henne att gifta sig efter deras tycke.»

Detta är skrifvet åtta dagar efter det ännu

outredda mordet på Darnley, medan ryktena om

Marias delaktighet i brottet dagligen tutas i

öronen på den skrifvande. Men drottningen af

Skottland, antingen hon är en mörderska eller ej,

är ännu drottning af Skottland och som sådan

från vissa håll precis lika eftersträfvansvärd,

som då hon för sex år sedan satt i sin mormorsträdgård i Joinville och skälmskt öfvermodigt

ratade den ene efter den andre af sina

kunglige och kejserlige friare.

Efter att det värsta är förbi och Darnleys

lik ändtligen sänkts i Riccios graf, tyckes

drottning Maria — liksom efter sin barnsäng i juli

och all den representation och humbug, som

åtföljde det stora fadderskapet i december — ha

dukat under för ett af dessa anfall af på en gång

trötthet och hänsynslöshet, hvilka så länge de

varade gjorde henne fullkomligt känslolös för

den yttre världen omkring henne. Hon k a n

icke mera, hon uthärdar helt enkelt icke

mera — hon vill ha frid, hon vill ännu en gång

veta, att hon lefver. Och med den nervösa

beslutsamhet, som alltid under stora kriser utmärker

henne, lämnar hon — för ögonblicket komplett

likgiltig för livad någon kan finna på att säga

om henne — dagen efter Darnleys begrafning

sin hufvudstad och begifver sig till Seton, sin

gode vän Lord Setons gods. Argyle och

Lethington — två af de sammansvurna — ledsagade

henne dit, och dagen efter följde henne Huntly

och Bothwell.

Här andas Maria Stuart ändtligen ut efter

de sista förfärliga veckor hon genomlefvat.

Och i feberaktigt begär att glömma allt det

rysliga hon måst vara med om, hänger hon sig

nästan med lidelse åt de mest våldsammanöjen hon själf och hennes följeslagare kunna

uttänka. Hon spelar golf, hon rider och skjuter

till måls — ja, man påstår till och med att hon,

knappt fjorton dagar efter mannens död, tillåter

sig att dansa. Och Bothwell är hela tiden hos

henne. Hvad betyder just nu allt annat i

världen — hvad Skottland tänker om henne, hvad

man säger om henne i England och i Frankrike,

när blott Bothwell hela tiden är hos henne?

Well is me.

Since I am free . . .

Det är jarlen af Lennox, som harmset

berättar, hur hon själf här på Seton en dag gaf

musiken order att spela denna gamla välkända

melodi. Det är nu mer än troligt, att han har rätt.

Ty trots allt hvad hon har bakom sig och allt hvad

som väntar henne — hon kan med sitt goda

hufvud icke vara i tvifvel om, att framtiden

numera för henne är ytterst osäker — är det

henne under dessa dagar omöjligt att lägga band

på sig, och sålunda har det kanske varit ett

ögonblicks tillfredsställelse att på detta primitivt

bokstafliga sätt låta säckpiporna utbasunera den

berusande förnimmelse af lättnad och jubel hon

känner öfver att vara fri igen. Fri att åter kasta

bort sig själf.

Men i Edinburgh och ute i hela landet växer

under dessa dagar förvåningen, harmen och dendygdiga förtrytelsen till en så formidabel höjd,

att till och med drottningens halfslutna ögon ej

längre kunna undgå att se det. Och väl hemma

på Holyrood nyktrar hon åter till, lägger åter det

officiella oket öfver skuldrorna — sålunda mottog

hon den 8: de mars i mörkt rum »very dolful»

Elisabeths representant Killigrew — samt griper

sig åter tåligt an med sitt eviga, besvärliga,

omöjliga arbete: att försona sitt folk.

Sent i mars bestämmer hon sig ändtligen för

att låta mordsaken komma före i det parlament,

som i dagarna skall öppnas. Den anklagade,

jarlen af Bothwell, skall dömas af sina pärer —

d. v. s. af sina medbrottslingar. Lethington har

gjort alla nödvändiga förberedelser för processens

lyckliga utgång och Argyle presiderar öfver juryn.

Rättegången påskyndas — vittnena äro redan

spridda åt alla håll och kanter, omöjliga att i

en fart få reda på. Utanför Edinburghs portar

få Lennox’ män bli stående, medan High Street

vimlar af Hepburnar. Och när på den utsatta

dagen drottningen tillsammans med sin kusin

Mary Fleming, nu Lady Lethington, från sitt

slottsfönster småleende nickar ned till den

järn-klädde jarlen af Bothwell, som på Darnleys

präktiga gångare, omgifven af sina klansmän,

djärft rider upp att möta sina domare, veta både

hon och han, att han kan vara trvgg för utgången

af saken.Såsom det heter i det anonyma

utmanings-brefvet till Bothwell efter hans frikännande den

12:te april:

It is nocht aneuch the puir king is cleid,

But the mischand murthar is occupand his steid

And doubell adulterie has all this land i" shainit.»j?Lnd doubell adulterie» — »och dubbelt

äktenskapsbrott»! Så ljuder alltså ropet från

Edinburghs gator upp emot Holyroods klippa, hvarest

Maria Stuart och James Hepburn nu tillsammans

trotsa Guds och folkets dom. Det är jarlens

förhållande till sin unga grefvinna, Lady Jane

Gor-don, hvilket nu efter den lyckligt öfverståndna

processen blir den mest brännade punkten i

diskussionen man och man emellan angående

drottningens framtid.

Och det är icke första gången vi höra talas

om »Jeannie Gordon». I bägge de två första

brefven från Glasgow nämner henne drottningen

med svartsjuka och en viss fruktan, kallar henne

upprepade gånger »fals k» och härstammande

från »en falsk släkt». Blott ungefär ett år hade

hon varit Bothwells hustru — drottningen hade

själf på sin tid arrangerat partiet, antingen af

statsskäl, därför att hon ansåg en förening mellan

de norra och de södra klanerna önsklig, eller af*

den mera sentimentala orsaken, att hon önskade

ett oöfverstigligt hinder mellan sig själf och den

farlige jarlen. Lady Jane själf hade, tyckes

det, blott motvilligt gått in på äktenskapet, enär

hon (såsom också antydes i drottningens bref)

hade en annan kär*. Skvallret ville veta, att

Bothwell under sin förbindelse med drottningen

antingen af älskarpolitik låtsade föredraga eller

verkligen föredrog sin lagvigda hustru framför

sin höga älskarinna. Därmed vare hur som helst,

han uppgaf i alla fall sin fru gladligt och lätt

nog, när det kom till stycket. Hon var mycket

ung, när hon blef gift, och det troligaste är nog,

att hon för denne förvande världsman och

själfs-våldige äfventyrare ej var stort mera och annat

än så många kvinnor varit före henne — än

Janet Beaton, än Lady Reres, än Anna

Thronds-dotter och alla de andra fruar och flickor han

sysselsatt sig med. Paris häntyder på att

Bothwell var mycket nervös för att Maria (detta var

dock före skilsmässan och sålunda fullständigt

* Denne »andre» var en adelsman kallad Ogilvie of

Boyne. Han blef senare gift med drottningens väninna Mary

Beaton. Efter skilsmässan från Bothwell gifte Lady Jane sig

med jarlen af Sutherland, och efter att denne såväl som Mary

Beaton bägge gått hädan, återfunno ändtligen de bägge

ung-domsälskande, Ogilvie och Jane Gordon, hvarandra. Hon

lefde till 1029, ända in i Carl l:s tid. »Their convcrsations

must have been rich in curious reminiscencrs», anmärker

sardoniskt Andrew Lnng på tal om detta äktenskap. »De andras

passionerade hjärtan (fortsätter han) — Marias, Bothwells,

Mary Beatons — hade för längesedan upphört att slå, och

dessa båda voro lämnade allena i en ny värld.»i sin ordning) skulle få veta, att Lady

Bothwell var med honom i Edinburgh — något

som är mycket begripligt, då vi nu genom brefven

få veta, hur orimlig hon var. Och samtidigt ber

han samme Paris hälsa till drottningen, att han —

jarlen — ej »ville sofva» (finna hvila, menar han

väl), förrän han fullbordat mordet på Darnley:

»ivere I to Irail a pike all my life for love of her».

Men antingen drottningen hade orsak till sin

svartsjuka eller icke, så låg det i alla fall i hennes

omättliga och passionerade natur att hysa en

sådan känsla, och Bothwells rykte i fråga om

kvinnor var sådant, att hon onekligen var

fullkomligt ursäktad, ifall hon gjorde det.

Att drottningen — oberoende af det faktum

att Lady Jane var Bothwells hustru — alltid

hade en viss fördom mot Gordonarna och

beständigt hyste misstro till dem, framgår af flera

hennes yttranden. Hon kunde icke glömma hvad

som händt vid Inverness och Corrichie under

hösten 1562, den nesliga behandlingen af den

redan aflidne Huntly samt sonen Johns afrättning,

och hon tviflade ovillkorligen på att Huntlys barn

någonsin kunde glömma eller förlåta det.

Därför varnar hon alltid oroligt Bothwell för

svågern lika väl som för hustrun, ehuru — såsom

naturligt var i hennes ställning — hennes ton

mot denna senare alltid är betydligt bittrare, ofta

rent af hatfull och obarmhärtigt elak. Beständigtgör hon redan i brefven på ett allt annat än

ädelmodigt sätt häntydningar på Lady Janes

förmodade svaghet för en tidigare tillbedjare, och

ännu oftare och i en ännu mera lidelsefull och

obehärskad form gör hon detsamma i sonetterna.

Sonetterna (äfven, eftersom de tillika med

brefven funnos i det berömda skrinet, i analogi

med dessa stundom kallade »det nionde brefvet»)

bestå af 160 verslinjer, elfva hela sonetter,

sannolikt skrifna på Stirling mot slutet af april (från den

21: ste till den 23:dje) efter processen och före

bortförandet till Dunbar. Liksom de öfriga

skrif-velserna i kassetten ha sonetterna nagelfarits

både på kors och på tvärs, och mer än en gång

ha akademikerna påstått dem vara alltför

realistiska, »alltför råa», för att kunna tillskrifvas en

så klassiskt bildad dam som Ronsards och

Bran-tömes väninna. Få, till och ined bland de mest

fanatiske anhängarna af hennes oskuld, våga dock

numera betvifla att dessa vers kunna vara skrifna

af någon annan än Maria själf. Isynnerhet som

de, tillkomna efter Darnleys död, icke

innehålla ett enda ord om det »som skulle bevisas»

nämligen hennes delaktighet i mordet. Det

är väl också — till och med för den mest

förblindade fanatiker — alltför omöjligt att antaga,

att någon af de i saken implicerade »lorderna»

under de bråda tiderna strax efter Carbery Hill

skulle kunnat finna pä att af pur malice sättasig ner och skrifva elfva (eller rättare: elfva

och en half) kärlekssonetter till Bothwell.

Dessa »fond ballads» — som de kallades

af de skotska herrar, som funno dem — äro

emellertid för oss, som önska förstå drottningen,

på sitt sätt nästan lika ovärderliga som brefven,

emedan de — vers efter vers — gifva en

enastående uppriktig skildring af Marias

sinnestillstånd under den kritiska månad, som föregår

hennes bröllop med Bothwell — hennes fruktan

för framtiden, hennes förtviflade beslutsamhet,

hennes sista strid med sig själf och sin stolthet.

Och ingenstädes, icke ens i brefven — om än

naturligtvis den bundna formen delvis beröfvar

dem »det långa brefvets» bedårande,

oefterhärmliga spontaneitet— finna vi drottningens ohejdade

lidelse för sin älskare mera påtagligt direkt, mera

slafviskt ödmjukt, mera hänsynslöst dristigt

uttryckt än just i dessa sonetter.

Dock var det icke lutter dufvokutter, med

hvilket Maria Stuart här sökte smeka James

Hepburns öron. Hon var — som sagdt —

svartsjuk som en varginna: gaf hon allt, ville hon

sannerligen också ha allt. Och Bothwell var,

trots hennes obegränsade hängifvenhet, också

jaloux — »brutally jealous» kallas han jämt i

förhållande till henne. Den första sonetten

börjar patetiskt otåligt:O dieux, ayez de moi compassion,

Et m’enseignez quelle preuve certaine

Je puis donner qui ne lui semble vaine

De mon amour et ferme affection ... *

Och hon frågar honom halft klagande halft

harmset stolt, om han då icke redan äger både

hennes kropp och hennes själ, om hon icke redan

underkastat sig vanära nog för hans skull:

»Pour lui tous mes amis j’estime moins que rien.

J’ai hazardé pour lui et nom et conscience:

Je veux pour lui au monde renoncer.

Je veux mourir pour le faire avancer.

Que reste il plus pour prouver ma constance?

I nästa sonett skildrar hon i lika lidelsefull

ton, till hvilken grad hon öfverlämnat sig åt

honom, gifvit sig på nåd och onåd:

Entre ses mains et en son plein pouvoir

Je mets mon fils, mon honneur et ma vic,

Mon pays, mes sujets, mon åme assujettie

Est tout å lui.

Och det är tydligt, att hon långt ifrån är

omedveten om risken, ty:

* Jag har ändrat den gammalmodiga franskan i

Cam-bridgemanuskriptet till modern.Suivre je veux, malgré tout Tennin

Qu’issir en peut...

Och han skall tvingas att veta, hur trogen

hon är honom i allt, i alla skiften:

Non par mes pleurs ou feinte obéissance

Comme autres ont fait — mais par divers

épreuves.

Hvilka »autres»? Först och främst Lady

Jane, förstås.

»H o n lyder dig för sin äras skull,» heter det

— Elle pour son honneur vous doit obéissance —

»men när jag lyder dig kan det blott lända mig

till tadel, då jag tyvärr icke är din hustru, som

hon är»... Och hvad vet väl hustrun om den fara

i hvilken Bothwell sväfvar efter det brott han

begått?

Elle de votre mal n’a 1’appréhension,

Moi, je n’ai nul repos tant je crains 1’apparence.

(Detta är den enda häntydning som i

sonetterna finnes på jarlens och drottningens

gemensamma skuld och för en oinvigd alldeles

oigenomskinlig).Elle a remis sa maison en honneur,

Elle a joui par vous de la grandeur,

fortsätter hon i nästa sonett sina bittra

jämförelser. Ty har icke Lady Jane Gordon, som

tillhörde en proskriberad och ruinerad familj,

genom sitt giftermål med Bothwell återvunnit

heder och yttre storhet? Och hvad har hon

väl genom detta giftermål kunnat förlora —

— — — Sinon la jouissance

D’un fåcheux sot qu’elle aimait cherement?

Stackars Ogilvie af Boyne!

Det är alltså icke så underligt, om denna

hustru lärt sig älska

Celui qui n’a en sens, ni en vaillance,

En beauté, en bonté, ni en constance

Point de second ...

Och efter detta heta utbrott af beundran, i

hvilket hon kallar sin älskare — som så många

då och sedan smädat — både »vacker och god»,

och i hvilket hon prisar hans goda hufvud lika

högt som hans tapperhet, tillägger hon, efter

att ha talat om hans »constance», liksom för att

själf befästa sin tro på denna egenskap: »./e vis

ne celte foi.» Denna försäkran, som hon kanskeofta för att trösta sig öfver hans kända lättsinne

har upprepat för sig själf, återfinnes äfven i

nästan precis samma form i »det långa brefvet».

I den femte sonetten, som nu följer, ger hon

åter sitt hat till Lady Bothwell luft, hånar henne

och anklagar henne för beräkning (eller kanske

för att ännu älska Ogilvie). Det heter nämligen,

att när hennes man sökte vinna henne, visade hon

sig alltid kall — »riayant plaisir de votre grande

ardeur» . . .

Men n u börjar hon förstå — utbrister

drottningen därefter triumferande — hur oklokt det

varit af henne att ej värdera en sådan älskares

ömhet. »Och ville gärna vinna min vän tillbaka

genom sina uppstyltade lärda bref (par les escrits

tout fardés de savoir), som hon inte själf finner

på, men som hon lånat från en eller annan berömd

författare, i det hon låtsar smärta utan att känna

den»...

»Du tror henne! Ack, alltför väl märker

jag det. Och du tviflar på min beständighet!

O, min enda älskade och mitt enda hopp! (O,

mon seul bien et ma seule espérance!) — och

jag kan inte öfvertyga dig om min trohet. Du tror

mig lättsinnig (Vous m’estimez légére) — jag ser

det»...

Genom Marias lidelsefulla försäkringar kan

man här tydligt se, hur rätt samtiden hade, när

13. — Mallivg.den talade om Bothwells outhärdliga svartsjuka.

Kanske låtsar han sig också mera misstänksam

än han verkligen är för att på detta sätt uppnå

ännu varmare, ännu mera komprometterande

ömhetsbevis. För detta ändamål begagnar han

sig säkerligen också af sin hustru och (för att

bruka ett engelskt uttryck) »spelar ut den ena

mot den andra», i det han i sina förebråelser

mot älskarinnan jämt upphöjer den bedragna men

trots allt trogna makan.

1 den nionde sonetten, som börjar: »mången

tår har jag fällt för hans skull», resumerar Maria

i några korta satser det hufvudsakliga förloppet

af hela sin tragiska älskogshistoria ända från

den stund, då han:

»— — — se fit de ce corps possesseur

Du quel alors il n’avait pas le coeur.»

Dessa ord tyda ju onekligen på att det

gängse skvallret om, hur Lady Reres i

Exchequer-House först hade hjälpt Bothwell att tränga in

i drottningens kammare mot hennes vilja (in

cubiculum Regina? introductus, eam invitam vi

compressit, säger Buchanan), ej varit fullständigt

gripet ur luften.

Nästa rad:

»Piiis me donna une autre dare alarme >

måste syfta pä det farliga sår jarlen kort efteråtfick i Liddesdale, medan Maria var på vägen

till Jedburgh. En händelse, som ju förorsakade

henne så stor smärta, att den nästan hotade

att beröfva henne lifvet — »qui men pensa öter

la uie». Vi påminna oss hennes häftiga sjukdom

i Jedburgh, sannolikt, efter hvad hon här själf

tillstår, ursprungligen förorsakad af den

våldsamma sinnesrörelsen.

Yttrandet:

»Pour lui depuis j"ai méprisé Ihonneur»

kan både förklaras därmed att hon, trotsande

skammen, alltjämt fortsatt att lefva tillsammans

med honom utanför äktenskapet, eller — såsom

de flesta äro böjda att tro — därmed att hon

för hans skull gifvit sitt samtycke till mordet

på Darnley.

I de bägge sista sonetterna skildrar

drottningen slutligen exalteradt och ödmjukt, hur

nödvändig hennes älskare är för henne, hur intensivt

hon lider af att vara skild ifrån honom:

Car c’est le seul désir de votre chére amie,

De vous servir et loyaument aimer,

Et tous malheurs rien que moins estimer,

Et votre volonté de mon inieux suivre.

Mon coeur, mon sang, mon åme et mon souci,

Las, vous m’avez promis qu’aurais ce plaisirDe deviser avec vous å loisir

Toute la nuit, ou je languis ici

Ayant le coeur d’extréme peur transie

Pour voir absent le but de mon désir.

Crainte d’oubli un coup me vient å saisir:

Et Tautre fois je crains que rendurci

Soit contre moi votre aimable coeur

Par quelque dit d’un méchant rapporteur.

Une autre fois je crains quelque aventure

Qui par chemin détourne mon amant,

Par un fåcheux et nouveau accident,

— som den i Liddesdale, menar hon. Och slutar

plötsligt i ångest:

Dieu détourne tout malheureux augure!

I detta lidelsefulla och obehärskadt förtroliga

utbrott af längtan, hvarest hon ömsom —

liksom i Glasgowbrefvet — sträcker ut armarna

emot den man, som har förstått att göra sig

till herre öfver hvar droppe blod i hennes kropp

och hvar tanke i hennes själ, ömsom, i plötslig

oförnuftig fruktan för hans lif — hon, som, när

det gällde henne själf, alltid var så modig —

sluter ögonen och trycker de hopknäppta

händerna mot hjärtat, ha vi hela Maria Stuart.ipen 19: de april 1567 var en bråd och viktig

dag i Edinburgh. Parlamentet, som blifvit

sam-mankalladt i anledning af kungens mord, och som

nyss så lättvindigt afgjort hela denna stora

hög-förräderisak genom att genast på hans blotta ord

frikänna den anklagade jarlen af Bothwell, hade,

innan det upplöstes, äfven sysselsatt sig med flera

andra höga herrars affärer. Sålunda hade det

denna dag högtidligt återgifvit Huntly —

Both-wells svåger — de konfiskerade Gordonska

godsen samt bekräftat drottningens nyligen åt sin

broder Morav gifna förläningar. För det —

menade några kannstöpare — att denne

gud-fruktige och aktningsvärde herreman gifvit

mördarna fria händer och passivt funnit sig i att

hvarken »meddle nor hinder». Äfven åt andra

hade hon gifvit jord och län — sålunda åt jarlen

af Morton (ty för Bothwells skull måste Maria nu

finna sig i att belöna Riccios mördare) samt åt

lorderna Rothes, Semple, Herries och Lethington.

För att lugna och söka vinna det upprörda folkethade drottningen äfven beslutat sig för att

stadfästa och ordna den presbyterianska kyrkans

ställning. Hvar och en hade alltså fått sin del af

bytet, och nu fordrade Bothwell — efter att ha

blifvit formellt frikänd af sina ståndsbröder och

af Hennes Majestät öfverhopad med gåfvor, såsom

juveler, präktigt pälsverk, broderade mässkåpor,

ja till och med den döde Darnleys hästar och

kläder — sitt stora pris. Han fordrade af adeln

det drottningen själf redan för fjorton dagar sedan

(giftermålskontraktet i kassetten är dateradt den

5: te april) före processen och domen lofvat

honom: Maria Stuarts hand.

Samma afton, då alla dessa affärer blifvit

undangjorda och alla drottningens mutor till

rikets högst betrodda män blifvit utdelade —

den 19: de april alltså — inbjöd jarlen af

Both-vell de öfriga herrarna till en festlig aftonvard

i »Ainslies källare». Ty en Hepburn var, när det

gällde, en lika god och försiktig skotte som

någonsin en Stuart eller en Douglas, och denna

gången hade gränsjarlen, innan han företog sitt

lifs största vågstycke, beslutat att — både för

drottningens och sin egen skull — ha sina papper

i ordning. Vid Riccios mord hade ju de

sam-mansvurna med Darnley och Morton i spetsen

underskrifvit en »bond», som detta i Skottland

oundgängliga kvasijuridiska dokument kallades.

När det senare gällde att rödja kungen ur vägenhade Lethington och Bothwell förmått sina

med-brottslingar att göra detsamma. Dessa papper

ansågos ovärderliga »pour se donner une

con-tenance.» Och hvad Bothwell nu önskade var att

af hufvudmännen för klanerna samt rikets öfriga

ledande herrar erhålla en dylik formell

auktori-sation, som å priori rättfärdigade de

föranstalt-ningar för framtiden han snarast möjligt hade i

sinnet att företaga. Han fick också samma afton

i behörig ordning de fordrade underskrifterna —

blott jarlen af Eglinton lyckades smyga sig bort

utan att underteckna, och Moray hade med vanlig

framsynthet förfogat sig bort från Edinburgh, i

det han för ett par dagar sedan företagit en resa

till kontinenten. Dock mena några, att han

dessförinnan låtit öfvertala sig att underteckna

förbindelsen. I alla fall lämnade han Skottland i

bästa förstånd med systern, som grät när hon tog

afsked af honom och önskade (skrifver Drury

till Cecil) att han y>were not so precise in

religion». Troligen lämnades de flesta

underskrifterna i Ainslies källare långt ifrån godvilligt (man

vet sålunda, att Marias vän Lord Herries, efter att

ha tecknat sitt namn, sökte varna drottningen),

men det var ej rådligt, ja, nästan ej möjligt att

just nu neka jarlen af Bothwell något. Alltsedan

processen var hufvudstaden full af hans klansmän

och gränsknektar, jarlen af Mar hade måst

öfver-lämna kommandot öfver Edinburgh slott åthonom och parlamentet hade godkänt, att

drottningen gjort honom till härskare på Dunbar.

»I betraktande af hans hus’ adel och ålder,

hans företrädares och särskildt hans egna stora

tjänster mot vår öfverhet» (såsom det i

inledningen till denna famösa »Ainslies Bond» heter)

vågade alltså ej lorderna annat än lofva honom

»upon our Faith and Honours and Truth in

onr bodies, as we are noblemen, and will answer

to God» bistånd i hans lofliga förehafvande att

försöka »röra Hennes Majestät till att sänka sig

själf och taga en af sina födda undersåtar till

man». Men »ifall någon skulle drista sig direkt

eller indirekt, öppet eller under någon

förevändning att hindra, fördröja eller störa detta

giftermål», då skulle de undertecknade anse och

estimera hindrarna och motståndarna såsom sina

gemensamma fiender och i>evil willers».

Detta papper var underskrifvet af sju jarlar

och elfva baroner. Förmodligen ha alla dessa

herrar ej varit synnerligen hemlighetsfulla, ty

redan dagen efter tyckes Kirkcaldy of Orange,

Morays anhängare och ifrig protestant, som icke

själf varit med om saken, veta ganska godt besked

angående Bothwells planer. I ett bref till en

af Elisabeths betrodde män, Bedford, skrifver han

nämligen, att det efter allt att döma ser ut som

om drottningen nu ämnade äkta Bothwell, och

att man äfven talar om att hon vill försöka tagasin son från hans guvernör jarlen af Mar och

göra den »som mördade hans far» till gossens

vårdare. Samtidigt frågar han Bedford, hvilken

hjälp protestanterna, ifall det skulle komma till en

kris, kunna påräkna från Elisabeth. Ett par dagar

efteråt (24: de april) vet han att berätta, att

Bothwell står i begrepp att skilja sig från Lady Jane.

Men i samma bref har den hederlige och

vaksamme Kirkcaldy en ännu mycket större nyhet

att berätta för sin korrespondent, en nyhet, hvars

omnämnande på denna tidpunkt fullkomligt

omintetgör alla illusioner någon tilläfventyrs ännu

kunde hysa angående Marias icke-delaktighet i

Bothwells förehafvande. Han skrifver:

»Drottningen red till Stirling i måndags och kommer

tillbaka på torsdag. Jag undrar, om ni har

hört, att Bothwell har samlat många af sina

män. Några säga, att det är för att rida till

Liddesdale. Men jag tror det inte, ty han ämnar

möta drottningen på torsdag och fånga henne på

vägen (take her by the way) och föra henne till

Dunbar. Döm nu om detta» (utropar den

indignerade Kirkcaldy) Ȋr med eller emot hennes

vilja! Men ni skall få höra mera utförliga

underrättelser på fredag eller lördag.»

Marias egen goda vän Melville berättar, hur

han en gång vid denna tid — för att varna henne

— tog sig friheten visa drottningen ett bekymradt

bref han fått från en skotte i England angåendede gängse oroväckande ryktena om Bothwell

och henne — om ett förestående giftermål dem

emellan o. s. v. Efter att ha läst det, räckte hon

genast — utan att hvarken visa sig förvånad eller

indignerad — papperet åt Lethington, i det hon

blott sade: »Här är ett underligt bref, som

Mel-ville har visat mig.» — »Hvad kan det betyda?»

frågade Lethington osäkert. »Å, det är väl bara

en af edra egna konster», sade drottningen hårdt,

»för att komma åt att skada jarlen af Bothwell.»

Men hvarför var Maria just nu så ovanligt bitter

och ovänlig mot Lethington, som sedan

Craig-millars-konferenserna varit hennes stöd och troget

stått vid hennes sida efter mordet, som hjälpt

henne att förklara saken inför de främmande

hofven, ordnat processen mot de anklagade

o. s. v.? Hans intressen voro ju — så

komprometterad som han själf var — hädanefter de

samma som hennes. Ja, men icke desamma som

Bothwells, hvilken hatade och misstrodde honom,

till och med stod honom efter lifvet. Ty

Lethington insåg — och har väl mer än en gång

sagt det — att det icke var i drottningens

intresse att disponera öfver sin nyvunna frihet,

såsom hon ämnade göra. Namnet William

Mait-land finnes ej heller under »the Ainslie Bond>.

»Och uppå den 24: de dagen i april, som

var S:t Markus’ afton, då vår höga drottning

red från Stirling» — berättar den påpasslige för-fattaren af Diurnal of Occurrents — »mötte henne

James, jarl af Bothwell, med sju eller åtta hundra

män och vänner»... Och när jarlen red fram

till drottningen och grep hennes häst vid tygeln,

hviskade en af hans följeslagare till Melville,

som red i hennes sällskap, att det icke var värdt

att göra motstånd: det var alltsammans

öfverens-kommet på förhand, och drottningen följde i

själfva verket godvilligt hans herre. Detta hände

på ett ställe kalladt »the Bridges» ej långt från

Edinburgh. Och troligen blef hvarken

Kirk-caldys väl underrättade korrespondent i England

eller någon människa i Skottland särdeles

öfver-raskad, när nyheten om detta gränsjarlens sista

vilda tilltag spred sig. Alla gissade naturligtvis,

att han — eller de — på detta sätt önskade

framtvinga ett tidigare bröllop samt att ett sådant

kanske för Hennes Majestäts egen äras skull

vore ganska önskvärdt...

Drottningen och hennes lilla sällskap (»a few

number»), åtföljda af Bothwells åttahundra

ryttare, kommo till Dunbar vid midnattstid. Nästa

dag frigaf jarlen de herrar, som följt Maria från

Stirling, bland hvilka utom Melville äfven

be-funno sig Lethington och Huntly. Men sin

drottning behöll han tillsvidare hos sig på Dunbar.

Och hon var glad att få stanna. Här har hon fått

hvila sig, här ha de fått tala ut och här ha de

väl tillsammans läst sonetterna, hvilka man me-nar att hon under de två föregående dagarna,

medan han samlade sitt folk och gjorde de

nödvändiga förberedelserna till enleveringen, skrifvit

på Stirling. Och när de läst dem, har han gömt

dem i silfverskrinet, som hon också gifvit honom

— »divers fond ballads», som lorderna kategoriskt

kallade dem; sentimentalt tidsfördrif emellan

de våldsamma hufvudscenerna i dramat, och

medan publiken utanför Dunbars murar sjöd och

fradgade af indignation, nyfikenhet och raseri.

Den spanske ambassadören i London

berättar för kung Filip, att då Marias folk vid mötet

med Bothwells skara försökte försvara henne,

lyfte hon handen och hejdade dem : hon vore villig

att följa Lord Bothwell, hvart han ville, sade hon

— intet blod skulle få utgjutas för hennes skull.

Och spanjoren tillägger kallt: »Man säger, att

hon vill gifta sig med honom.» Han framkastar

också — liksom Kirkcaldy och de andra — den

förmodan, att hela denna enlevering blott varit

en komedi, för att giftermålet fortare skulle kunna

gå för sig och för att drottningen ej skulle ha

något val. Han tillägger, att Elisabeth själf

berättat historien för honom och varit i högsta

grad moraliskt indignerad öfver affären — hvilket

naturligtvis ingen betviflar! 1 England visste

man också, att Maria Stuart under vistelsen på

Dunbar slott sändt bud både till Edinburgh och

till sin besättning i Dunbar stad om att befriahenne; — för att sauvera apparencerna, antog

man, ty i verkligheten visste nog drottningen

mycket väl, att borgen, som Bothwell höll, var

ointaglig. Dessutom visste hon äfven — innan

hon inlät sig på äfventyret — att den skotska

lagen var sådan, att hon i sin egenskap af

suverän efter Bothwells kränkning af hennes

person var i stånd att juridiskt skydda honom.

I fall hon kunde förmå sig att förlåta honom

detta brott, som en kvinna aldrig annars

förlåter, fritog hon honom genom sin benådning

samtidigt från alla förseelser han förut gjort sig

skyldig till — alltså äfven frän mordet på Darnley.

Det är sådana paragrafer Andrew Lang kallar

»the sublimities of Scots law». (»A pardon for

the abduction would cover the murder.»)

Under den korta stund Bothwell på

Dun-bar hade tid att sysselsätta sig med sina öfriga

gäster (eller fångar), talade han med James

Melville och svor på, att han skulle äkta

drottningen »antingen folk ville det eller ej — ja,

antingen hon själf ville det eller ej». Om detta

skulle vara ett slags bryskt ridderligt försök

att skydda drottningen, i det han låtsade sig

vara osäker på henne, var det förgäfves: icke

ens hennes bästa vänner trodde, att hon ville

ha jarlens dåd ogjordt.

I ett bref, skrifvet strax efter giftermålet

och ämnadt att inför hofvet i Frankrike för-klara detta vågade steg, berättar hon för att

ursäkta sig först om sin friares våldsamhet,

»per-suasions and importune suit», men slutar med

att försvara honom. Han talade ömt till henne,

säger hon (his words were gentle), > och sade,

att han ville hedra och tjäna Oss samt på intet

vis göra Oss skada. Han bad om tillgift för

den dristighet han visat, drifven därtill af sin

kärlek, hvars häftighet hade kommit honom att

glömma den vördnad han var Oss skyldig». Att

Maria här efter sitt eget tycke en smula

romantiserat hvad som försiggick mellan henne och

hennes älskare på Dunbar, är väl — då man

känner förhistorien till denna enlevering och

jämför denna sippa framställning med de

sonetter hon under sina sömnlösa nätter på

Stirling skref och med hennes egna uttalanden i

det sjätte kassettbrefvet — ej tvifvel underkastad!

Af detta bref (Hatfieldkopian är endosserad:

»Prufs her mask of Ravishing») får man nämligen

ifall man öfverhufvud accepterar kassettbrefven

absolut säkerhet för, hur rätt samtiden hade,

när den ansåg bortförandet till Dunbar för en

öfverenskoinmen komedi. Hon skrifver här till

Bothwell, att Huntly (ännu en gång kallad »din

falske svåger») predikat för henne, hvilket

»dåraktigt företag» det hela var — »seeing that being

married you did carry me away», att Gordonarna

aldrig komme att tåla det, och att lorderna baraväntade på tillfälle att förneka sin delaktighet

(>unsaye themselves»j. »Men jag sade honom,

att när jag gått så långt, så skulle, om inte d u

droge dig tillbaka, intet öfvertalande, inte ens

döden själf, komma mig att bryta mitt löfte»...

Alltsammans har emellertid gjort henne ytterligt

nervös: »Jag är sjuk» — heter det — »jag önskar,

att jag vore död.» Och plötsligt regnar det

förebråelser öfver Bothwell, som hon nu plötsligt i

det afgörande ögonblicket finner ljum och

obeslutsam. »Frånvaron har makt öfver dig» (de

kunna omöjligt ha varit åtskilda mera an tre eller

fyra dagar och han hade då gränslöst mycket

att göra), »du, som har två strängar på din båge.»

(Lady Jane igen!) »Och tro ej på din bror

(Huntly) angående detta företag. Ty^ han har

sagt mig, att han är emot det.» Och så plötsligt

ömt: »God give ijou good night.»

Den 3: dje maj återvände Maria Stuart till

Edinburgh. Vid sidan af henne gick James

Hep-burn, obeväpnad, barhufvad, ödmjukt ledande

hästen vid tygeln, medan — till tecken på hans

djupa underkastelse — hans knektar på bägge

sidor om vägen slungade sina lansar på marken

framför drottningen. Sålunda drogo de bagge

tillsammans in genom portarna pa Edinburghs

slott, hvarest jarlens vän och tjänare James

Bal-four under dessa dagar förde kommandot.«£jen 3:dje maj,* samma dag som Bothwell vid

drottningens sida åter visade sig i Edinburgh,

förkunnades här hans och hustruns lagliga

skilsmässa : »discerning and ordaining Jean Gordon

vara fri att gifta sig igen, när hon för godt

funne, och den nämnde jarlen af Bothwell att

vara en äktenskapsbrytare.»

Den 11: te maj lyste det för Maria Stuart

och James Hepburn i Knox’ kyrka (Knox själf

hade efter Riccios mord lämnat Skottland) af

prästen John Craig, hvilken själf berättar: »Jag

tog himlen till vittne på, att jag afskydde och

ryste föi detta giftermål såsom syndigt och

förhatligt. Och då jag såg, att de högsta i riket

gillade det eller tigande läto det ske, bad jag

* För all säkerhets skull hade saken blifvit förd b&de

inför protestantisk domstol (den s. k. Conmtissary Court) och

inför det katolska konsistorium. Äktenskapet var ej svårt

att upplösa, enär kontrahenterna voro släkt och försummat

erhålla dispensation. Också lär Bothwell cyniskt ha yttrat,

att han »aldrig äktat» Lady Jane »ef lavais toujours tenue

pour concubine.»de trogna allvarligt bedja till Herren, att han

till Rikets bästa måtte vända detta, som nu skedde

i strid mot allt förnuft och allt samvete.»

Den 12: te maj mellan sju och åtta pä

kvällen och »medan få elier ingen af adeln var

tillstädes», blef James, jarl af Bothwell, högtidligt

af drottningen kreerad till hertig af Orkney- och

Shetlandsöarna.

Den 15: de maj tidigt på morgonen vigdes

i Holyroodkapellet drottning Maria och

hertigen af Orkney efter protestantisk ritual.

Blott fä gäster voro vittne till ceremonien och

»atthis marriage» (heter det uttryckligen i Diurnal

of Occurrents) »thcre was neither pleosnrc nor

pastime used, as use was want to be used, when

Princes were married». Bothwell hade —

antingen af diplomatiska eller religiösa skäl —

tvungit drottningen till denna eftergift för den

härskande protestantiska kyrkan, och hon har

säkert känt sig förtviflad öfver att i denna fråga

nödgas foga sig efter honom. Henderson lägger

stor vikt vid detta moment och tvekar icke att

till-skrifva hennes så mycket kommenterade dåliga

humör och öfverspända nervositet på själfva

bröllopsdagen den känsla af själfförakt och

samvetskval, hvilken hos en sådan natur som hennes

måste ha åtföljt detta »affall» från katolicismen.

Redan medan drottningen var på Dunbar,

14. — Mailing.hade flera adelsmän, hvaribland Lethingtons

intime vän Athol, Argyle och Morton, samlat sig

på Stirlings slott, hvarest prins Jacobs guvernör,

jarlen af Mar, vaktade sin skyddsling så noga

att han under moderns sista besök ej ens tillåtit

henne vara allena med sin son. Att man —

såsom Kirkcaldy berättat Bedford — allmänt

misstänkte Maria för att vilja öfverlämna sin son

åt Bothwell, är säkert. Och att hon gjort det,

om ej Mar vetat förhindra det, intygar hennes

egna ord i den 2: dra sonetten, skrifven under

de dagar hon besökte Stirling:

»Entre ses mains et en son plein pouvoir,

Je mels mon fils etc.»

De herrar, som nu, strax innan bröllopet, på

Stirling diskuterade de förtviflade förhållandena

och i en ny »Bond» (ett par af dem —

åtminstone Morton — hade undertecknat alla de

föregående dokumenten!) högtidligt förbundo

sig, pro primo: att med eller mot hennes vilja

befria drottningen från Bothwell, pro secundo:

att beskydda prinsen, hennes son, pro tertio:

att straffa Darnleys mördare, visste redan, att

de hade största delen af landet bakom sig och

försummade ej att så fort som möjligt försäkra

sig om Englands sympati. Men hvad de först

och främst genom denna nya sammansvärjningåstundade — ehuru denna punkt naturligtvis

icke var så energiskt formulerad — var att bli

af med Bothwell. Att han varit med om att

mörda Darnley, kunde de förlåta — det hade de

själfva också varit med om, i alla fall Morton

och Argyle — men att han nu, som drottningens

och snart Skottlands herre, skördade hela

belöningen för denna bragd, kunde de ej finna

sig uti. Och sedan de genom »Ainslies Bond,»

som han tvungit dem att underteckna, fått

fullständig visshet om hans planer, hade de alla

blott en tanke: att så fort som möjligt skaffa

honom ur vägen.

Medan under den närmaste tiden före och

efter bröllopet sammansvärjningen emot

drottningen för hvar dag växte och bredde sig och

ilbud på ilbud om hjälp skickades öfver gränsen

till Cecil och Elisabeth, förberedde sig å sin sida

Maria och Bothwell att möta lordernas angrepp.

Under de första tre veckorna efter bröllopet

bodde de alltjämt på Holyrood, men deras hof

— om det ens kunde kallas så — var ytterligt

trist och ensamt. »Drottningen brukar ofta rida

ut med hertigen (heter det i en rapport från

midten af maj till Cecil) och till det yttre visa

de sig glada och nöjda, men ingen annan

adelsman synes vid hofvet än de, som voro

närvarande vid vigseln.» Och ett par dagar senare:

»Hertigen visar alltid stor vördnad för drottningenoch blottar vanligen hufvudet i hennes närvaro.

Men hon vill ha det annorlunda och tar ibland

själf hans mössa och sätter på honom.»

Detta låter ju ännu ganska idylliskt, men

Du Croc, den franske ministern, är ytterst

pessimistisk angående drottningens framtid och har

blott bedröfliga och skandalösa saker att berätta

Katharina om de nygifta. »I torsdags» — säger

han sålunda i ett bref, och den torsdag han

menar är själfva bröllopsdagen, den 15: de maj —

»skickade drottningen efter mig, och jag märkte,

att hon och hennes man hade ett besynnerligt

sätt emot hvarandra. Hon försökte att ursäkta

dem bägge och sade: ’om ni ser mig

melankolisk, så är det för att jag inte vill vara glad;

jag kan aldrig blifva det mera, och jag önskar

bara att dö’. I går, när de bägge voro inne i

ett rum tillsammans med grefve d’Aumale»

(AAelville säger, att han hört detsamma och

nämner äfven som vittne Arthur Erskine), »ropade hon

högt, att hon ville ha en knif och taga lifvet af

sig. De, som voro i förmaket, hörde det.»

Hvarför är nu Maria under den första tiden

efter den 15: de maj så förtviflad? Är det

alltjämt religiösa skrupler, som plåga henne? Är

hon ännu svartsjuk på Lady Jane, som så

tillmötesgående och mot en större ersättning funnit

sig i skilsmässan, men som skvallret påstår attBothwell dock ännu har en viss faible för?*

Eller är det emedan hennes man, drifven af sitt

eget svartsjuka temperament (»he is held the

most jealous man that lives», skrifver Sir William

Drury till England), gör lifvet outhärdligt för

henne med sin misstänksamhet, sina ständiga

fordringar och förebråelser? Eller är det

förnämligast de yttre förhållandena i riket — den

oundvikliga kampen hon måste utkämpa mot sina

undersåtar, den ovilja mot sig själf, det hat mot

Bothwell hon öfverallt spårar — är det detta, som

kommer henne att så djupt misströsta? Är hon

kroppsligt sjuk ? Drury berättar just i dessa dagar

för Cecil, att han hört, att drottningen är »the

most changed wornan of face that in so little

time without extremity of sickness they have

seen.» Är det hennes andra grossess, som redan

förändrar hennes humör och under dessa osäkra

förhållanden gör henne hysterisk? Under sin

fångenskap pä Lochleven några veckor senare

berättade hon själf för Throckmorton, att hon

* Lady Jane erhöll i betalning för sitt samtycke

Both-wells gods NetherHales och fortfor alltså att bo i hans

hus. Troligen ligger förnämligast denna omständighet: the

maintaining of his oth.er wife at home ai his house — som

det heter — till grund för antagandet att han ej afbrutit

förbindelsen med henne. Efter Lady Janes senare lif att döma

tyckes hon nämligen ha varit en betänksam, allvarlig person

med principer och själfaktning, hvilken ej kan antagas

haft lust att för sin trolöse äkta man (som hon ju ej ens

älskade) offra sin heder och sitt anseende.väntade ett barn, och ett sådant föddes ju äfven

mycket riktigt frampå vintern.

Faktiskt är att alla vittnesbörd angående

hennes nervösa oro och djupa nedslagenhet strax

efter bröllopet öfverensstämma. Man kunde ju

möjligen tro, att hon, när hon på bröllopsdagen

»skickade efter» Du Croc, spelade komedi för

honom för att få det franska hofvet att tro på

historien om, hur hon mot sin vilja blifvit tvungen

till detta opassande giftermål, samt att Bothwells

»besynnerliga sätb> var för tillfället påtaget. Att

han liksom Maria, när det gällde, kunde förställa

sig och uppträda dramatiskt, veta vi ju från

Darnleys mord: »Fy treason!» Emellertid säger äfven

Melville, som ju var en af hennes närmaste

vänner och såg henne oftare än Du Croc,

att hon den första tiden föreföll öfverspänd

och sorgsen. Men att häraf sluta sig till —

såsom så många gjort — att Maria

omedelbart efter vigseln ångrat sitt giftermål med den

man hon så passioneradt älskade och offrat så

mycket för, tyckes mig i högsta grad förhastadt.

Hennes vänner trodde det — men de trodde ju

också, att Bothwell brukat trolldom och hemliga

medel för att få henne i sin makt. Alltså

bevisar deras »tro» ingenting. Då mot slutet af

maj de forcerade rustningarna mot lorderna togo

drottningens energi och tankar i anspråk, höra

vi heller icke någonting vidare om hennes dåligahumör; och de sista farliga veckorna, de voro

tillsammans, tyckas de båda makarna ha lefvat

i det innerligaste förhållande och — öfvergifna

som de voro af alla — ha varit allt för hvarandra.

I alla fall höllo de troget ihop, då det för dem

bägge varit högst fördelaktigt att gifva vika för

det starka trycket utifrån och gå hvar och en sin

väg. Och då Maria ändtligen gifvit efter för

lorderna och skickat jarlen ifrån sig, var det

ju under en lång tid hennes enda åstundan att

åter få komma tillsammans med honom —

likgiltigt under hvilka förhållanden. Enligt

Melville var det ju det bref, hon på aftonen

efter Carberry Hill skref till Bothwell, som

föranledde lorderna att fängsla henne på Lochleven.

Detta tyckes mig just icke tyda på att hon

»ångrade» sitt äktenskap. Men en annan sak

är, att dessa båda heta och våldsamma naturer

— i synnerhet så länge de ännu hade tid till

scener och trätor — haft ovanligt svårt att finna

sig till rätta i ett dagligt borgerligt samlif.

En af de få herrar, som stannade kvar hos

drottningen under de tre veckor hon ännu

resi-derade pä Holyrood, var Lethington. Han hade

alltså icke — ehuru han förmodligen lika väl som

den försiktige Moray, som redan innan supén

hos Ainslies lämnat Skottland, kunde se in i den

närmaste framtiden — haft tillfälle eller mod att

vända hofvet ryggen. Och det, trots han redanunder vistelsen på Dunbar haft ett så våldsamt

uppträde med Bothwell — som alltid afskydde

honom — att det, ifall icke drottningen själf

kastat sig emellan dem, nästan kostat honom

hans lif. Möjligen har denne trötte och erfarne

diplomat, som alltid drömde om att lägga

England under Skottland, ännu trott på Marias stjärna

— liksom han lång tid efteråt, efter att ha förrådt

henne och igen återvändt till hennes sak,

förklarade sig beständigt tro på den. Att han emellertid

hela tiden han var tillsammans med drottningen

stod i hemlig förbindelse med de upproriska

lorderna, bland hvilka hans bästa vän Athol

befann sig, är så godt som bevisadt. Den dagliga

samvaron med Bothwell från den 15: de maj till

den 6: te juni — då han ändtligen tog sitt parti

och flydde till insurgenterna — måste för en man

med Lethingtons sensitiva och nervösa

temperament ha varit ett helvete, och måhända har hans

följande bittra obarmhärtighet emot Maria sin

rot i de lidanden han under denna tid genom

hennes rnan fått utstå. Ty hatade Bothwell

Lethington och trodde honom om allt ondt, så

hatade sannerligen Lethington också Bothwell,

hvilken nu genom att förleda Maria till alla detta

sista års galenskaper för alltid dragit ett kors

öfver alla de stora och ärelystna politiska planer,

som denne hennes frainsynte utrikesminister så

länge arbetat på att genomföra.Att Lethington hyste någon egentlig

personlig tillgifvenhet för Maria, är väl — när man

tager hela hans förhållande till henne i

betraktande — knappt sannolikt, ehuru det ibland kunde

se så ut. Dels lågo dylika känslor icke för

en statsman af Cecils skola, dels hade

drottningen aldrig för sin sekreterare ägt den

egendomliga personliga dragningskraft, som — utan

att det egentligen kunde kallas kärlek —

bestämde hennes förhållande till så många andra

män. Och ehuru Lethington hade mycket att

tacka henne för — sålunda hade han under

tidernas lopp mottagit icke så litet gods och

guld ur hennes händer samt nu på slutet sin

brud, hennes egen kusin, Mary Fleming, den

vackraste af alla hennes Marior — är det väl

tvifvelaktigt, om han ett enda ögonblick kände

sig stå i ringaste tacksamhetsskuld till sin

suverän. Han visste ju med sig, att han nästan slitit

ut sig i hennes tjänst och att, om någon af hennes

närmaste omgifning gjort sig förtjänt af betalning,

så var det han. Nej — om personliga känslor i

förhållandet mellan dessa båda någonsin spelat

en roll, så funnos de troligen helt och hållet på

Marias sida. För det första var Lethington en

af de få, som — trots skiljaktigheten i religion

och temperament — tack vare sin fina intelligens

alltid förstod sin drottning och under många

år, innan giftermålet med Darnley öppnade denförsta breschen emellan dem, troget delat hennes

politiska förhoppningar och sträfvanden. Och

efter det hon förlorat sin medhjälpare Riccio och

samtidigt bördan af samlifvet med Darnley blir

henne för tung, vänder hon sig åter helt

naturligt till Lethington. Det är nu han, som tröstar

henne, lägger upp råd, finner utvägar: »Madam,

care ye not»... Sällan kunde hon länge undvara

sin sekreterare, och för hans skull icke allena

trotsade hon Bothwells vrede (såsom på

Dunbar) utan gick till och med i sin fruktan för

den mans lif, hon en gång räddat, så långt, att

hon för hans skull midt under sin hetaste kärleks

tid rent af hotade sin afgud: »om han krökte

ett hår på Lethingtons hufvud» — ropade hon en

gång i sin ångest till Bothwell — »så skulle det

kosta honom län och gods och lif». Därför var

det också — bland alla dem som i olyckans

stund förrådde och förnedrade henne — alltid

Lethington hon mest hatade och aldrig

någonsin förlät. Själf tyckes han också haft en

känsla af det oförlåtliga i sin hållning gentemot

den afsatta och fångna drottningen, ty då han

första gången efter förräderiet vid Carberry Hill

återsåg henne, var han (berättar Nau) »in such

shame and fear, that he never dared to lift his

eyes to her face, while he spoke with her». Men

ehuru Maria aldrig förlät honom — icke ens

när han i hennes saks tjänst fann döden — ärdet dock denna »shame and fear», denna nervösa

känslighet, som, ehuru han alltid enligt sin tids

katekes offrade medlen för målet, gaf honom

förmåga att känna själfförakt och samvetskval,

detta »video meliora proboque, deteriora sequor»

— det är detta, som i eftervärldens ögon

absolverar Maitland of Lethington och till och

med gör honom sympatisk för oss.^L)en franske ambassadören Monsieur Du Croc

var sannerligen högst bekymrad. Han hade hela

tiden gjort sitt bästa för att förhindra en kris.

Till och med efter öfverfallet vid »the Bridges»

och drottningens bortförande till Dunbar — då

han såväl som andra säkert ändå tyckt, att affären

var irreparabel — hade han försökt förmå Hennes

Majestät att desavouera Bothwell och åtminstone

ej gifta sig med honom. För detta ändamål

hade han skrämt henne med alla hennes franska

släktingar, först och främst med Katharina af

Medici och Carl IX, och sagt, att hon omöjligt

kunde vänta, att det allra kristligaste majestätet

skulle finna sig i en dylik protestantisk mesallians.

Fåfängt! Förgäfves! Hon ville »inte ens höra

på honom», berättade han missnöjd för lorderna.

När man har läst hans bref, kan man tänka sig,

hur han på detta stadium ryckt pä axlarna åt

alltihop. Korrekt som alltid, nekade han att

öfvervara vigseln, och då följande morgon enokänd hand på slottets portar skrifvit »Mense

malum majo nubere vulgus aii» (folket säger, att

giftermål i maj bli olyckliga), menade han säkert,

att man ej behöfde taga sin tillflykt till gammalt

skrock för att förutsäga, att detta äktenskap

skulle bli olyckligt. Men då han på sitt vis

— liksom Throckmorton — höll en smula af

Maria och egentligen tyckte, att det var

bitter-ligt synd om henne, lägger han öfverallt i brefven

till Paris, då han skildrar, hur olycklig

drottningen för närvarande känner sig, hela skulden

på Bothwell, framför allt på hans tyranni och

oresonliga svartsjuka: »et il scavait bien, qu’elle

aimait son plaisir et å passer son temps aultant

que aultre du monde». Hvarför kan karlen

åtminstone inte unna henne de oskyldiga förströelser,

som ännu stå henne till buds, tycker han. För

hvar dag tillspetsas situationen, och drottningen

känner sig mer och mer isolerad. Den ene efter

den andre af hennes skotska vänner vända sig

ifrån henne, medan de katolska makterna plötsligt

kyligt förnämt ignorera »cette princesse», som

en gång haft en värld af furstar för sina fötter

och nu efter protestantisk ritual gift sig med

en kättersk undersåte. Många krokodiltårar

utgjutas i London och Paris, och Elisabeth är

mer än någonsin ärbart indignerad. Och ytterligt

skadeglad. Ty hittills har ingen helt och hållet

kunnat krossa Maria Stuart, men nu har MariaStuart själf gjort det. Hon har kommit sina

fiender i förköpet och med detta giftermål

förstört sitt rykte, sin prestige, alla sina återstående

politiska chancer.

Drottningen af Skottland känner sig ej

längre säker i sin egen hufvudstad, hvarest

hätskheten emot henne beständigt växer. De, som

förut, när de mötte henne på gatorna, välsignade

hennes ljufva ansikte (»God save her sweet

face!»), vända nu bort hufvudet, när hon kommer

— ja, hälsa henne med hånande och grofva

glåpord. Icke blott Knox’ profetia, som han

för knappt två år sedan kastade henne i

ansiktet: »Såsom kungen för att förnöja

drottningen har hädat Herren Gud» (genom att höra

den katolska mässan), »så skall Han i Sin

Rättfärdighet göra henne till ett verktyg för kungens

undergång», har gått i fullbordan, utan äfven det

troligen underförstådda: »Och hans undergång

skall varda drottningens egen.» Detta äktenskap

är odiöst för folket — icke, såsom för hennes

kungliga gelikar, emedan hon sänkt sig till en vanlig

undersåte, utan därför att hon valt den man,

som allmänna opinionen — trots juridiska

konstgrepp och köpta parlamentsbeslut — med

orubblig bestämdhet fortfarande enhälligi utpekar som

stackars Darnleys mördare.

Detta veta lorderna mycket väl och ha

därför baserat hela sin anfallsplan på folkets otill-fredsställda hämnd- och rättfärdighetskänsla —

sublimt ignorerande, att de själfva i frågan om

kungens död äro precis lika brottsliga som

gränsjarlen. Medan på Holyrood Maria och

Bothwell uppbjuda hela sin energi för att samla

tillräckligt med vapen, män och pengar — till

och med Elisabeths dyrbara faddergåfva, den

gyllene dopfunten, smältes ned till dukater —

fabriceras i lordernas läger det groteskt

patetiska banéret, på hvilket den späde prinsen

sitter vid sidan af sin mördade fader och ropar

ut öfver hela världen till himlen: »Döm och

hämnas min sak, O Herre!»

Den 5: te juni hade stämningen i Edinburgh

vuxit sig till den grad fientlig mot drottningen

och hennes gemål, att de ej längre kände sig säkra

på Holyrood utan begåfvo sig till det närbelägna

slottet Borthwick tillhörigt en af deras anhängare.

Hufvudstaden och borgen anförtrodde de åt

Both-wells gamla kreatur James Balfour — okunniga

om, att äfven denne redan förrådt dem och nu

låg i hemliga underhandlingar med deras fiender,

underhandlingar, som omsider förde till att han

sex dagar efteråt utan svärdslag, utan att växla

ett enda skott, öfverlämnade slottet åt lorderna.

Från Borthwick red nu Bothwell in i sitt

eget Liddesdale för att söka samla sina

Hep-burnar och de öfriga honom tillgifna

gränsklanerna. Men denna gång blefvo hans orderej atlydda, och blott få af hans vanliga anhängare

inställde sig under drottningens fanor.

På tisdagskvällen den 10: de juni redo jarlen

af Morton och Lord Hume såsom anförare för

en stor skara upproriska mot Borthwick, dit

Bothwell nyss med så godt som oförrättadt

ärende återkommit Under hot och skrän samlade

de sig utanför portarna och begärde att få tala

med drottningen och hennes man. Ställningen

var kritisk, ty slottet var ej starkt nog att kunna

uthärda en belägring. Men ännu var drottningens

person okränkbar — det hoppades hon

åtminstone — och när hon hade öfvertalat jarlen,

som de sammansvurnas raseri först och främst

gällde, att flykta, stannade hon själf på den

hotade borgen och bjöd modigt sina fiender

spetsen.

Hela den 11 : te juni höll hon ut på Borthwick,

samma dag som Edinburgh föll i insurgenternas

händer. Ännu en gång sökte Du Croc mäkla

mellan undersåtarna och deras suverän: höfligt

ironiskt påminde han lorderna om, huru de

själfva under processen hade frikänt Bothwell

från all medskyldighet i kungamordet, samt om

de nyligen till hans favör fattade

parlamentsbesluten. Men de höga herrarna, som ändtligen

märkte sig ha vind i seglen, ville rakt intet

minnas af det som händt i april och vände

blott ihärdigt döförat till allt hvad fransmannensade. Och hvad Maria angick, så var hon, när

han vände sig till henne, precis lika omedgörlig

som sina bångstyrige lorder — »marvellous

stout», som hon alltid, när det kom till det

yttersta och nöden riktigt stod för dörren,

brukade vara. Hon visste hvad herrar jarlar och

baroner ville, lät hon hälsa. Det var hennes

man de ville åt, och hon önskade ingen försoning

eller öfverenskommelse med dem.

När Humes skara upptäckt, att de icke

längre kunde hoppas fånga Bothwell på

Borth-wick, och de skrikit sig hesa med hotelser och

okvädinsord mot drottningen, vände de

långsamt slottet ryggen och drogo åter mot

Edinburgh. Dit sände äfven Maria ett upprop, i

hvilket hon som en yttersta utväg — utan hopp

om att bli hörd — bad stadens borgare befria

sig från lorderna. Men ifall drottningen (såsom

hennes s. k. apologister alltid påstå) alltsedan

bortförandet till Dunbar och bröllopet alltjämt

handlat under tvång från Bothwells sida, hade

hon nu, då han flytt och hon åter var sin

egen herre, ett vtterst passande tillfälle att

undandraga sig hans makt och till sitt eget

bästa göra gemensam sak med sitt folk. Ingen

hade tadlat henne, om hon gjort det, och i

samma ögonblick hade vägen legat jämnad för

henne. Att få skilsmässa hade blott kostat henne

ett ord — det är ju tvifvelaktigt, om ens hon själf,

15. — Mailing.som på bröllopsdagen visat sig så förtviflad,

någonsin ansett detta äktenskap efter

protestantisk ritual riktigt giltigt. Men hennes svar till

Du Croc och denna af henne själf skrifna

proklamation lämna alldeles intet tvifvel om (äfven

om icke andra bevis på hennes sinnelag till

öfver-flöd funnes), att hon af hela sin själ kände sig

bunden vid Bothwell och uppriktigt ansåg hans

sak för sin och hans fiender för sina.

Och icke väl var hon fri från belägrarna och

hade sett mörkret inbryta, förrän hon i en hast

lät ikläda sig mansdräkt och så godt som allena

— omgifven som hon visste sig vara af en

fientlig här — red ut i natten för att åter möta sin

herre och husbonde, som i närheten väntade på

henne. Och nu är Maria Stuart åter i sitt element.

På landsvägen, i sadeln, i sommarnattsskymning

öfver hedar och mossar, med lurande rebeller i

snåren, den vilde gränsjarlen vid sin sida och

framför sig soluppgången och hafvet och Dunbars

fasta slott. Klädd i stöflar och sporrar, sittande

grensle på hästen, red drottningen hela natten

efter den ohyggliga och tröttande dag hon nyss

genomlefvat, utan att tröttas och utan att förlora

modet. Och det var en annan Maria Stuart, både

gladare och djärfvare, bra mycket mer gaillarde,

som Bothwell i morgongryningen lyfte af hästen

utanför sitt Dunbar, än den, som för ett

par veckor sedan på Holyrood gråtit och be-klagat sig för den sympatiske och ridderlige

Du Croc.

Sådant pjunk hade hon minsann hvarken

lust eller tid till nu. Väl i säkerhet på Dunbar,

förklarar drottningen samma dag hon kommit

dit — den 12: te juni — lorderna i akt såsom

högförrädare och rebeller och söker ännu en gång

samla omkring sig sina och Bothwells män.

Genom Balfours förräderi, hvarigenom icke blott

Edinburgh slott utan äfven det nymyntade

guldet och alla de förråd af vapen och

ammunition, man samlat där, strax föll i händerna på

de upproriska, har drottningens sak redan lidit

stort afbräck. Men i detta ögonblick, då hennes

krigiska instinkter på allvar vaknat, afficierar

det henne ej. Och möjligen är det hon, som

i sin kvinnliga otålighet förmår Bothwell, som

ju var en erfaren karl och varit med om otaliga

skotska fejder och alltså bort veta bättre, att fatta

det ödesdigra beslutet att öfvergifva fästningen

vid hafvet, innanför hvilken de åtminstone en

tid, tills den mest fanatiska oviljan emot dem

hunnit lägga sig, kunnat vara i säkerhet. En

lång belägring hade möjligen uttråkat lordernas

anhängare, och från Dunbar var ju — ifall allt

gick rent på tok och de beslutade sig för att fly

— alltid sjövägen öppen. Till och med Marias

argaste fiender — Buchanan och Knox — mena,

att om Bothwell och drottningen blott några fådagar slagit sig till tåls på Dunbar, hade

insurgenterna säkert sett sig nödsakade att upplösa

sin här. Men säger icke Knollys i det redan

så ofta citerade brefvet, hvari han för Cecil

söker analysera sina intryck af denna mycket

omtalade »Ladie and Princess», att hon »visar

stor önskan att hämnas på sina fiender och

är redo att utsätta sig själf för alla faror i

hopp om seger»? När hon var sådan år 1568

— efter skilsmässan från Bothwell, efter

kränkningarna i Edinburgh, efter Lochleven, efter

Langside — hurdan skulle hon då icke varit,

innan hon ännu erfarit nederlagets och

fångenskapens modlöshet och förnedring. Sangvinisk

och »soudaine», som hennes natur var, har hon

ej misströstat om utgången, isynnerhet som hon

ju visste sig äga vid sin sida den man, på hvars

militära egenskaper hon så fast trodde, att hon

för två år sedan under ett liknande uppror

hemkallat honom ur landsflykten för att utnämna

honom till anförare för hela sin krigsmakt, och

hvars personliga »hardiness and valiancije»

alltid så starkt tilltalat henne. Därför har hon

i sin otålighet i att få slut på saken ej kunnat finna

sig i att uppskjuta afgörandet och har troligen

förmått Bothwell — antagligen emot hans bättre

vetande, ty han hade under all sin

dumdristighet en god portion skotsk bondslughet och

försiktighet — att följa hennes önskan. Säkert harhon också, när hon var i det humöret — het, ifrig,

gnistrande af energi och mod, med tusen planer

och utvägar i hufvudet, berusad af spelets

spänning, än stolt öfvermodig och suveränt

befall-lande, än blidt öfvertalande, inställsamt

smickrande — varit alldeles oemotståndlig. Hur många

män har hon ej — både före och efter dessa

dagar på Dunbar — fått att gå i elden för

sig?...

Alltså: redan på lördagsmorgonen den 14:de

juni, efter knappt två dagars hvila på slottet —

om vistelsen där kunde kallas hvila — red

drottning Maria i spetsen för en liten här på blott

ett par tusen man vid James Hepburns sida

åter ut från Dunbar. För ej länge sedan hade

hon sagt — och mer än en hade hört henne

säga det — att hon »cared not to lose France,

England and her own country for him, and will

go with him to the world’s end in a vvhite

petticoat rather than leave him». Nu har den

dagen kommit, då ödet kanske tar henne på ordet.

Visserligen har hon en röd kjol i stället för den

hvita hon så dramatiskt föreställde sig, men

insatsen — de tre rikena — är nu i verkligheten

densamma, som hon då i tankarna vågade, och

hellre än att lyda vänners och fienders röst och

»lämna honom», väljer hon nu vid hans sida

landsvägen och valplatsen, äfventyret och faran.1 Edinburgh sutto lorderna samlade, beredda

att, kosta hvad det ville, denna gång göra slag

i saken — bryta drottningens makt och

tillintetgöra Bothwell. Eniga i sitt hat mot denne,

hade de nu uppbjudit alla sina krafter och för

en gångs skull lagt åsido allt småaktigt groll mot

hvarandra. Alla de viktigaste fästningarna i

riket, med undantag af Dunbar, voro redan i

deras händer, och prinsen — den mäktige

bundsförvant, som den döde Darnley efterlämnat åt sina

hämnare — var i säkerhet på Stirling. För

främmande makters inblandning fruktade de ej:

Elisabeth, det visste de, ville hellre än gärna

lägga händerna i kors och blunda för hvad de

skotska herrarna nu förehade gentemot sin laglige

suverän, Frankrike, som »hellre ville öfvergifva

drottningen än riket», var icke svårt att vinna,

och innan den långsamme och vankelmodige

Filip ändtligen beslutat sig för hvilket parti han

skulle taga, hoppades de upproriske för längesedan ha afgjort saken. Bakom sig hade de

den indignerade hufvudstaden och hela

Skottlands folk — klan efter klan hade villigt samlat

sig under den famösa hvita sidenfanan,

hämndens och vedergällningens heliga tecken. Allt

var i ordning: anförarna voro förtröstansfulla,

hären entusiastisk, och natten emellan lördagen

och söndagen, medan Maria och Bothwell för

sista gången på Seton House togo Lord Setons

gästfrihet i anspråk, »at two hours of the

mor-ning, their trumpet blew».

På höjderna vid Musselburgh utanför staden

lät Kirkcaldy of Grange, som af rebellerna blifvit

vald till öfverbefälhafvare, sin här taga ställning,

medan drottningens män gjorde halt på Carberry

Hill midtemot. En liten bäck, som flöt

tvärsigenom den mellanliggande dalen, skilde de båda

fientliga härarna åt. Det är i denna gruppering

något visst klassiskt enkelt, nästan

Shakespea-reskt, hvilket tilltalar fantasien och gör denna

viktiga akt i dramat så oändligt åskådlig. Öfverst

på backen håller drottningen själf till häst bland

sina män, »klädd i en röd sammetsmössa och

en röd kjol, som blott gick henne till anklarna».

Denna högst enkla dräkt var nämligen den

vanliga nationaldräkten för kvinnorna i och omkring

Edinburgh och den enda, som drottningen —

hvilken ju i manskläder lämnat Borthwick — kunde

få fatt i på Dunbar. Framför henne bäres Skott-lands kungliga standar med det upprättstående

lejonet — »In De fens», såsom där står på hennes

signetring. Vid hennes ena sida håller Bothwell

och vid den andra Seton — så godt som de

enda höga herrarna i hennes följe, ty »i vår

här», berättar en kapten Inchkeith, som var med,

»fanns hvarken grefve eller lord». Och då det

var en söndagsmorgon, måste man tänka sig,

att den aflägsna klangen af kyrkklockor då och då

blandar sig med stojet och vapengnyet från det

samlade krigsfolket.

Du Croc, hvars oro för drottningen — hon

var ju doiiciiriére de France! — i detta afgörande

ögonblick nått sin yttersta höjd, försöker i sista

minuten ännu en gång att medla. Först vänder

han sig till de upproriska herrarna, och bönfaller

dem om att försöka finna andra utvägar, innan

de draga svärdet mot sin öfverhet. De äro

mycket resonabla, de ha genast sitt svar tillreds:

drottningen vet att det står i hennes makt att

undvika all strid, ifall hon blott vill skilja sig

från jarlen af Bothwell. I så fall vilja de alla

på knä åter hylla och tjäna henne. Men går

hon icke in på att skilja sig från jarlen, måste

denne i bägge härarnas åsyn möta en af lorderna

i envig, och de äro då villiga att låta utgången

af denna kamp afgöra saken. Med detta besked

vände sig därefter Du Croc till drottningen.

Hon var stolt och sangvinisk som vanligt— »tres animéé et tres résolue» — och tog

ganska onådigt upp sina rebelliska undersåtars

villkor. Hvad förebrådde de henne? Hade de

inte själfve frikänt Bothwell och föreslagit henne

att äkta honom ? Skulle det, som de alla för så

kort tid sedan varit med om att förorda, nu anses

för ett brott? Om de ödmjukt både henne om

förlåtelse, skulle hon låta nåd gå för rätt, men

några löften ville hon alldeles inte inlåta sig

på att gifva. Lord Bothwell red nu upp till sin

hustru och Du Croc: »Är det mig de vilja åt?»

(»Is it me they spite?») frågade han högt på

sitt öfvermodiga, glädtigt vårdslösa sätt.

Fransmannen svarade formellt, att lorderna ju

alltjämt voro Hennes Majestäts trogna och tillgifna

tjänare, men — här sänkte han rösten till en

diskret hviskning — jarlen af Bothwell betraktade

de alla såsom sin dödlige fiende. Bothwell

hörde hviskningen och började öppet håna sina

herrar ståndsbröder. De vore afundsjuka på

honom — sade han — det var hela saken. Det

funnes inte en bland dem, som inte önskade sig i

hans ställe. Därpå sänkte han tonen en smula

och nedlät sig till att taga saken mera allvarligt,

i det han bad fransmannen för drottningens skull

göra hvad han kunde för att ordna denna affär.*

* *Pour mettre la Roy ne hors de la peine oii il la

voyait, de laquelle il disoit porter une peine extreme*,

relaterar Dn Croc Bothwells ord i brefvet till Carl IX.Och då har väl Du Croc (hvars bref till Carl IX

tillika med James Melvilles uppteckningar nu äro

våra hufvudsakliga källor för hvad som denna

söndag passerade) kommit fram med sitt andra

villkor — tvekampen — hvartill Bothwell genast

bekymmerslöst öfvermodigt samtyckte. »Nej,

nej!» afbröt drottningen genast i ångest — hon

ville aldrig tillåta detta... Men då hennes här,

trött af den eviga väntan, demoraliserad af den

fortsatta overksamheten och öga mot öga med

den farliga, brutalt anklagande bilden på det

fientliga banéret, för hvar timme som går

intager en mer och mer vacklande och opålitlig

hållning, ja, till slut börjar desertera, törs hon

ej längre motsätta sig utan ger dröjande och

motvilligt Bothwell lof att pröfva sin lycka.

Kirkcaldy of Qrange och Lairden af

Tulli-bardine erbjuda sig först såsom hans

motståndare; men både Maria och Bothwell själf

förkasta deras anbud — de äro bägge af för

låg börd, äga ej jarls rang. Bothwell begär att

kämpa mot jarlen af Morton, medan Lindsay

såsom Darnleys vän och tjänare fordrar att bli

föredragen. Det har emellertid blifvit sent, solen

börjar redan sjunka, men herrarna kunna ej

komma öfverens. Mellan de bägge härarna

väntar kallblodigt Morton, stödd mot sitt ryktbara

slagsvärd, ofta nedblodadt i fejderna mellan

Douglasar och Stuartar, detsamma som en afhans förfäder, Archibald Bell the-Cat, jarlen af

Angus, vid Lauder bar emot Jacob 111. Lindsay

väntar också — knäböjande framför fronten ber

han Gud om hjälp för sin rättfärdiga sak. På

andra sidan söker Bothwell ännu tala drottningen

till rätta — hon törs, när det kommer till stycket,

dock ej låta honom gå ifrån sig. Melville

påstår, att det var Bothwell själf, som i det

af-görande ögonblicket ej tordes (»his heart

cooled»), men detta låter icke vidare troligt, då

ju Bothwell — hvilket alla visste — personligen

utkämpat otaliga strider och var berömd för sin

hänsynslöshet, när det gällde att våga sitt skinn.

Man måste alltså vid denna Melvilles förmodan

taga hänsyn till, att han liksom Marias öfriga

vänner aldrig kunde tåla »gränsjarlen». Troligare

låter en annan anklagelse, att då Maria i sin

obeslutsamhet tillkallade Kirkcaldy och talade

med honom, Bothwell gaf en af sina tjänare

order att skjuta på sin fiende, medan denne

försvarslös knäböjde framför drottningen. Maria

upptäckte hans afsikt och förebrådde bittert

sin man, att han på detta sätt sökte komma

hennes gifna ord om lejd på skam. Ty han var

visserligen ingen hedersman — hvilken skotsk

lord var det år 1567? — men så skurkaktig,

som Marias både vänner och fiender hade

intresse af att skildra honom, var han ändå inte. Mot

henne såsom drottning hade han t. ex. — hvilketingen af de andra kunde berömma sig af —

alltid varit lojal, inte ens under landsflykten

hade han stämplat emot henne. Ända sedan

fejderna med England under drottningens

minderårighet hade han — trogen sin släkts valspråk:

Kiip Trest — alltid »hållit ord» gentemot sin

suverän och aldrig under denna oroliga tid förändrat

sin politiska ståndpunkt. Fortitudinis opinionem

captavit, medger till och med den hätske

Bucha-nan, och Du Croc, som ju heller inte var svag

för Bothwell, säger om hans hållning denna 15: de

juni: »// faut que je dise que fai vu un grand

capitaine parler de yrande assurance et qui

con-duisait son armée gaillardement et sagement.»

Efter denna junidag slutar hans saga helt tvärt,

och ehuru han ännu lefde i många år, fick han

aldrig — utom möjligen i sin redogörelse för

Fredrik II under fångenskapen i Danmark —

något tillfälle att återupprätta sitt namn eller

försvara sig mot de våldsamma beskyllningar, som

under de närmast följande åren från skilda håll

hopades emot honom. Hvartenda ord, de öfriga

kungamördarna — lorder, som ville åt makten, och

lakejer, som darrade för sitt lif — »bekände»

angående honom, har utbroderats och

kommenterats, hvarje beskyllning, som hans motståndare

och rivaler— medan han själf satt lefvande

begraf-ven pä Malmöhus och Dragsholm — ha riktat mot

honom, har blifvit trodd. Men var han verkligenså låg och feg och brutal, som nästan alla Marias

häfdatecknare (Henderson och Schiern äro

enastående undantag) ha skildrat honom, blir ju den

oinskränkta ömhet och passionerade tillbedjan

drottningen, som ju dock var en både stolt och

fin natur, ägnade honom, alldeles oförståelig.

Hon kunde visserligen duperas, men aldrig för

en längre tid — Darnley genomskådade hon ju

på ett par månader — och James Hepburn,

hvilken varit hennes alltför dristige tillbedjare,

hennes fånge, hennes högt betrodde tjänare och

rådgifvare, hennes föredragne umgängesvän,

hennes älskare och hennes man, hade hon känt länge

och intimt nog för att kunna bedöma honom.

Emellertid hade ingen af de båda härarna,

ännu uppställda midtemot hvarandra, kunnat

förmå sig att lämna sin fördelaktiga position för

att våga sig ned i dalen och därifrån börja

an-angreppet*. Bortåt aftonen, medan drottningen

och Bothwell beständigt väntade på

Hamil-tonarna, hvilka tycktes ha lofvat dem bistånd,

och största delen af deras öfriga soldater efter

* »Lequel estoyt contraire å lopinion de la Royne, car

elle ne désiroit autre ehose que de les faire combattre et

persuada Monsieur le Duc plusieurs fois a ce faire et se

advencer. Lequel le Conseil ne pouvait trouverbon.» (Récit

des évenements du 7 au 15 Juin 1567 par le capitaine

Inchkeith i Teulet: Papiers d’Etat etc.) Denna berättelse

tyckes mig bestyrka min uppfattning, att det var Maria, som

genom sin otålighet förmått Bothwell, att troligen mot hans

bättre vetande så snart söka en afgörande drabbning.hand deserterat, lyckades det Kirkcaldy under

pratet om tvekampen att med en afdelning af

sin här kringå Carberrybacken. Detta hade till

följd, att resten af de kungliga trupperna, med

undantag af Bothwells närmaste vänner och

klans-män, utom sig af skräck, kastade vapnen och

flydde. Öga mot öga med ett säkert nederlag,

öfvergifven af sitt folk böjer ändtligen Maria

Stuart sig för det oundvikliga och ger sitt

samtycke till att skilja sig från Bothwell. Mycket

emot dennes vilja, i det han i sista minuten lär ha

bedt drottningen söka undkomma till Dunbar och

låta honom med de soldater, som ännu

återstodo dem, utkämpa striden. »Je la priai d"adinser

ce quelle voulait faire et que par sa bonté elle ne

ce perdist, ear je cognoissais assez leur coeur

plein de trahison», skrifver Bothwell själf senare

i Danmark, och Beaton bekräftar, att det på det

högsta var jarlen emot att lämna drottningen.

Men hon var — som vanligt — envis, och utan

att fordra några garantier för sin egen del,

begärde hon blott att Bothwell skulle få lämna

valplatsen i fred, fri och oskadd. Så snart lorderna

gått in på detta, begär hon att ännu en gång få

tala allena med sin man.

Hvad ha drottningen och James Hepburn

under detta sista samtal — hvilket dock

naturligtvis ingen af dem i den stunden trodde skolabli det sista — sagt hvarandra? Beaton, som var

närvarande, påstår, att det blott var med största

svårighet drottningen förmådde honom att rätta

sig efter hennes beslut och lämna henne — »the

quilk (which) hir Majestie had persuadit to him

nocht wythout gryt (great) difficultie». Ett annat

ögonvittne — kapten Inchkeith — säger, att man

såg dem upprörda tala lågt med hvarandra »avec

grande angoisse et doulleur». Och »plus

souvente-fois» — heter det vidare — »ils s’entrebaisérent au

départir». Likaledes såg man honom gifva henne

ett papper, som han bad henne väl »passa på». —

»Slutligen,» berättar samma ögonvittne, »frågade

hertigen drottningen, om hon alltid ville hålla det

trohetslöfte hon gifvit honom. Och det lofvade

hon. Så tog han hennes hand och kysste den och

vände sig om och gick sin väg och red bort i

galopp på vägen till Dunbar.»

Ifall Maria Stuart har känt någon bitterhet

öfver, att han i denna farliga stund gick in

på att lämna henne, har hon i alla händelser

icke låtit någon märka det. Troligen tänkte hon

emellertid i detta ögonblick blott på hans

säkerhet — ty för sin egen del var hon, efter alla

lordernas försäkringar, rakt inte ängslig — och kände

sig först och främst lättad öfver att veta honom,

som just då — och ännu en tid framåt — var

den ende i världen för henne, utanför all fara.

»So shamelessly enamoured» — som Kirkcaldyen gång sagt om henne — var hon

verkligen.

I juli, då Throckmorton på Lochleven

försöker tala förnuft med henne, ville hon ännu ej

höra talas det ringaste om att bryta sitt löfte

till Bothwell »and avoweth constantly, that she

will live with him, and said, that if it were put

to her choice, to relinquish her crown and

king-dom to go as a simple damsel with him .. .

Samma romantiska idé alltså som då hon drömde

om »the white petticoat», och som då hon under

sin korta fångenskap i Edinburgh den 16: de juni

bad Lethington genomdrifva, att hon och

Bothwell blefve satta ut på ett skepp tillsammans,

hvilket så kunde drifva för vinden hvarthän det

ville.

»Och aldrig ville hon samtycka till» —

berättar Throckmorton vidare — »att han skulle ha

det sämre än hon eller lida mera ondt än hon

själf.»

Man måste alltså antaga, att, när Maria

Stuart ändå till slut har underkastat sig att

skiljas från Bothwell, det aldrig varit hennes

mening att detta afsked skulle vara evigt eller

ens för längre tid. Heller icke har det varit

hans. Såsom Henderson uttrycker det:

»doubt-less he hoped to live to fight another day». I

hans äfventyrliga lif hade ljus och mörker såofta växlat, att det säkert aldrig föll honom in,

att nu gick hans sol ned för beständigt.

När drottning Maria sent omsider — efter att

ha väntat tills Bothwell var utom skotthåll och de

flesta af hennes anhängare, som hon önskade

skydda, skingrade — rak i ryggen, ståtlig och

värdig, red nedför kullen, var hon alldeles inte

rädd. Hade hon inte alltid varit van att på ett eller

annat sätt finna en utväg ur sina svårigheter?

Hade hon ej förut varit värre situerad än nu —

t. ex. då hon strax efter Riccios mord var fången

i Holyrood? Och den gången hade hon ej behöft

mera än två dagar att bryta sig igenom nätet.

Bothwell var ju fri, det visste hon — han

samlade säkert redan på nytt hennes anhängare

omkring sig — och var hon icke detta lands lagliga

och krönta drottning?...

Kirkcaldy of Grange ledde själf

vördnads-fullt hennes häst vid tygeln och nedanför

Car-berry Hill mottogs hon på knä af Morton och

Lethington. »Här, Madame» — sade Morton -—

»är Eders majestäts rätta plats, och här äro vi

beredda att försvara och lyda Eder lika troget

som någonsin detta rikes adel lydde och

försvarade Edra förfäder.» Så talade »den röde

Douglas» till en Stuart, medan framför henne

soldaterna hotande lyfte banéret, som begärde

hämnd öfver Darnleys mördare. Men drottningen

förlorade ej ett ögonblick fattningen — många

16. — Mailing.sade, att de aldrig sett henne så kungligt stolt

som nu: »with as great a stomach as ever she

had». »Mina herrar» — börjar hon — »jag har

kommit till er icke af fruktan för mitt lif och

heller inte för det jag tviflade om seger, men

för att hindra utgjutelse af kristet blod. Jag

har kommit till er i förtröstan på edra löften,

att I viljen lyda mig som er födda drottning och

lagliga öfverhet.» Folket mumlade omkring

henne, gjorde narr, ropade upp till henne grofva

och hånande ord. Kirkcaldy tystar rasande på

dem, svär emot dem, hotar med sin knutna hand

drottningen blir icke röd, slår icke ned ögonen,

sänker icke hufvudet, hämndropen tyckas ej röra

henne. Ty hon vet, hvad detta korståg betyder

och hvad denna hämnd är värd. I sin kjolsäck

kan hon känna det papper Bothwell nyss förut

stuckit i hennes hand — det är -»the Bond»

angående mordet på Darnley, undertecknadt af

Lethington och biträdt af Morton.Jf)å solen denna 15: de juni gick ned öfver den

oblodiga valplatsen på Carberry Hill, hade

drottning Maria de facto för alltid upphört att regera

öfver sitt Skottland. De höga herrarna höllo

icke sitt ord: samma afton fördes hon som fånge

till Edinburgh och därifrån efter två dagars

förlopp till Lochleven slott.

»Men ungefär vid samma tid hände deb> —

berättar Buchanan och hans berättelse

öfverens-stämmer med Mortons beedigade förklaring

inför rätten i Westminster — »att Bothwell sände

en af sina förtrogna tjänare till Edinburgh för

att hämta åt honom silfverskrinet, betäckt med

inskriptioner, hvilket hade tillhört den franske

kungen Frans. I detta skrin lågo brefven från

drottningen»...

Det var den 19: de juni man tog kassetten

från Bothwells kammarsven George Dalgleish,

och den 21: ste bröto Lethington och Morton

i närvaro af sex andra herrar, bland hvilka voroMar, Athol och Glencairn, upp låset och

undersökte innehållet.

Redan den 25: te juni kunde den påpasslige

Drury från Berwick ryktesvis inberätta till

London, att man funnit en »box» innehållande

drottningens papper, och den 12: te juli omtalade Du

Croc, på väg till Paris, för den spanske ministern

i London de Silva utförligt fyndet af

kassett-brefven. Detta tidiga datum vederlägger —

såsom Martin Hume påpekat — några af de

viktigaste argumenten för förfalskningsteorien,

enär det är komplett omöjligt att lorderna

under denna korta tid, då de hade så många

andra järn i elden, haft tillfälle att uttänka och

i alla detaljer genomföra den nästan

öfvernatur-ligt skickliga och i psykologiskt hänseende rent

af geniala, fingerade korrespondens, som Marias

apologister vilja tillskrifva dem.

Hvarför har man så länge, så hårdnackadt,

så passioneradt envist sökt förneka Maria Stuarts

påtagliga skuld i mordet på Darnley? Hvarför

har man i öppen strid mot hennes egen hållning

både före och efter den 9: de februari, i

skrikande oöfverensstämmelse med såväl alla hennes

handlingar som hennes egna och hennes

samtidas skrifna ord, sökt göra henne till ett slags

helgon? Emedan denna uppfattning förmodligen

bäst tillfredsställde en moralisk och medlidsam

eftervärld, som i henne icke blott såg ett god-troget offer för usla statsintriger utan äfven en

hårdt pröfvad kvinna och en djupt olycklig moder.

Men skotsk religiositet, falsk nationalstolthet och

ett kälkborgerligt behof att så mycket som möjligt

idealisera en så högt uppsatt person bära nog,

tillika med en hel del outrotlig konventionell

romantism, den hufvudsakliga skulden för de i

historiskt och psykologiskt hänseende så

missledande föreställningar man i allmänhet gjort sig

och ännu gör sig om Maria Stuart. I skuggan

af schavotten på Fotheringay, mot en dimmig

bakgrund af rörande anekdoter, fanatisk

katolicism, vers och tårar har småningom den nu

traditionella bilden af den kungliga martyren vuxit upp

— skön, stolt, sammetsdraperad, pärlbehängd och

beslöjad, med radbandet i händerna och blicken

mot himlen. »A nice Mary, Queen of Scots», som

Horace Walpole alltid brukade beskrifva den

eller den hofdamen eller hertiginnan, då de på

en kostymbal valde denna beständigt populära

och intressanta mask. En skillingslitografi, ett

oljetryck — vid sidan af d e n Maria, som från

diplomaternas rapporter eller Janets porträtter

med sin dunkla, halfslutna blick från sidan ser

ned på oss.

»Ayez mémoire de Våme et de Ihonneur

de celle qui a este vostre royne» — är Maria

Stuarts sista hälsning och bön till sina landsmän.

Hon önskade minnas af eftervärlden icke sådansom hon i verkligheten var, utan sådan som en

kristen kvinna och drottning efter hennes egen

uppfattning borde vara. Och i det de närmast

följande generationerna pietetsfullt — halft

omedvetet — togo hänsyn till hennes önskan, rotfäste

sig efter hand en tradition, hvilken det blef ett

crimen laesae majestatis att söka rubba. »Ai/ez

mémoire» etc... Hvem kunde väl vara så

pedantiskt hård att motstå denna feberheta, hjälplösa,

alltid sökande hand, som ur tidernas dunkel

räcktes ut emot en? Var det underligt att de

flesta författare — både skönlitterära och

historiska — hvilka sysselsatte sig med henne, trots

skenbart påtagliga vittnesbörd om hennes skuld,

i allmänhet slutade med att bli hennes riddare

och försvarare? I döden som i lifvet hyllades

hon — som hon helst ville hyllas — på knä.

Och flertalet af hennes många biografer, som

ursäktade och beskyddade henne, blundade för

eller sökte bortförklara hennes många felsteg

och ville helst undgå att minnas, att ifall någon

varit en äkta dotter af sin hänsynslösa tid och

sin oroliga och lidelsefulla, om än högt begåfvade,

släkt — djupt och primitivt mänsklig, fint och

groft mänsklig — så var det sannerligen Jacob

Stuarts och Marias af Guise dotter.

Eller: om man medgaf hennes felsteg, uteslöt

man dock i äldre skildringar af hennes karaktär

och lif det, som måste förekomma en bildad ochkänslosam publik mest odiöst. Sålunda

öfver-såg man med att hon låtit afrätta Chåtelard och

Gordon samt ej sökt förhindra mordet på sin

man, men man tålde icke, att hon uppriktigt och

af hela sin själ hade älskat Bothwell. Visserligen

låter Schiller — hvars drama nog mäktigt styrkt

den gängse populära uppfattningen af Maria —

sin hjältinna »med kunglig frimodigheb) bekänna

sin förtid, men denna förtid är dock samtidigt

så fullkomligt utplånad, att man har en känsla

af att vara riktigt simpel och ogrannlaga, när

man tar henne på orden och trots allt kommer

att tänka på den, ty:

»Du fehltest nur aus weiblichem Gebrechen,

Dem seligen Geiste folgen nicht die Schwächen

Der Sterblichkeit in die Verklärung nach.»

Och därmed skola vi slå oss till tåls, låta

udda vara jämnt, inte bråka mer med det

förflutna. Är hon ens riktigt tillräknelig? Är hon

icke alltid först och främst den af ödet

förutbestämda martyren, den värnlösa, den groft

förorättade, tyranniets och statsbrutalitetens offer?

»Oh, diese ungliicksvolle Recht! Es ist

Die einzige Quelle aller meiner Leiden.»

Hon är genom sin olycksaliga arfsrätt till

Englands krona predestinerad till sitt öde. Manfår, då hon uttalar sig sålunda, icke intryck af,

att hon själf någonsin lyft en hand för att häfda

denna rätt. (O, Regina Francice, Scotice, Anglioe,

etc!)

Liksom för Schiller är hon för Björnstierne

Björnson i »Maria Stuart i Skottland» först och

främst undantagskvinnan, den ödesförföljda, den

tragiskt förutbestämda. Och liksom Schiller

genom att kalla henne »wohlanståndig», »ein

nngelehrtes Weib» o. s. v. danar hennes väsen

efter sitt eget lands speciella kvinnoideal, har

Björnstierne Björnson — förmodligen omedvetet

— ingjutit nordiskt blod i hennes ådror i stället

för det gallisk-keltiska, som flöt däri. Hon är

hos honom kyligt jungfrulig, ändamålsiöst trotsig

— »den evigt Brudeklaedte», som ingen får äga

— själfviskt hjärtlös. Hon är »glimrende som

Diamanten, men ogsaa saa haard», »En Slange

i Kvindekön», »Skottlands skonne Sfinx»,

»Skottlands vilde Svane». Han skisserar blott löst

hennes förhållande till Darnley, lägger tonvikten på

hennes ensamhet och hennes moderskap och törs

ej låta henne gentemot Bothwell taga steget helt

ut. Midt under hennes lifs största konflikt

lämnar han henne — besegrad, bragt ur jämvikt,

men ren. Med den passionerade och brottsliga,

till döds jagade, af tusen sår blödande Maria

Addolarata, för hvilken Maurice Hewlett har så

intensivt intresse, befattar Björnson sig alldelesicke. Heller icke med den senare grånade

kors-dragerskan, som i själfva sin resignation, sin

ödmjuka behärskning, är så egensinnig, så

intri-gant, så principlös, så världslig och så fåfäng.

Björnsons kvinnor äro ju i allmänhet

osammansatta, storslaget enkla, enfärgade. Men sådan

är Maria Stuart icke, och därför har skildringen

af henne egentligen rakt inte legat för honom.

För att hålla oss till hans egen liknelse om

diamanten (hvilken hon ju för öfrigt äfven själf i

det långa Glasgowbrefvet brukar): den var

visserligen en gång för alla färdigslipad redan på den

tidpunkt han skildrar henne, men var långt ifrån

den silfverlika, vattenklara solitär han föreställer

sig. Han ser icke facetterna, ser icke hur den

sällsynta stenen gnistrar, speglar ljuset från alla

håll och kanter, spelar i alla regnbågens färger.

Ända tills alla andra nyanser efterhand förtona

och bortdö i den glödande skiftning af blod och

purpur, hvari lidelsen för Bothwell plötsligt

kommer hennes själ att låga.

I sista delen af den stora trilogi, hvilken

allena bär hennes namn, har Swinburne behandlat

alldeles samma skede af drottning Marias lif

som Schiller sysselsatt sig med: hennes sista

dagar på Fotheringay Castle. Äfven han har

ej kunnat motstå frestelsen att med sin fantasi

genomlefva och omforma den ännu lifskraftiga

kvinnans kval och de strider hon med sig själfoch sin omgifning genomkämpat, innan hon i

galadräkt, med bönbok och krucifix, behärskad

som om hon genomgick ett hofceremoniel, böjde

sitt hufvud under bilan. Men denna Swinburnes

bedragna och fångna drottning, som från sitt

eget lidandes höjd ännu en gång stolt ser ned

på sina fiender, på den värld hon lämnar, liknar

icke mera Schillers, än en vingklippt kungsörn

liknar en af hökar söndersliten"" dufva. Långt

ifrån att beklaga sig öfver ödet, som lät henne

födas till tre kronor, behåller hon ända till det

sista sina suveräna instinkter, är in i döden

Elisabeths målmedvetna och jämbördiga rival.

Hon är ej egentligen resignerad, hon är snarare

blott ironiskt öfverlägsen gentemot sitt

obarmhärtiga öde, fullkomligt desillusionerad. Alla

lidandets ord, säger hon, har hon nu lärt utom två:

»The last is death for any soul to learn,

The last save death is patience.»

Hon är den outtröttliga, lidelsefulla

jägar-innan, den af naturen otåliga, den lifsbegärliga,

som dödsfruktan ej kan kufva, men som har

haft »enough of hope», och lämnar världen halft

förvånad öfver att hon, som så länge varit dess

medelpunkt, verkligen kan undvaras där:

»Stränge has been my life, and now

Stränge looks my death upon me.»Säsom dessa stora diktare af olika

nationalitet och olika naturell alla på olika sätt framställt

Maria af Skottland, sålunda ha äfven de många

historiker, som under tidernas lopp sysselsatt sig

med henne, gifvit henne olika drag. Så olika,

att man ibland knappt anar, att det är samma

kvinna de velat skildra. Ty hon har frestat många

och hon är svår att undgå. Genom ett halft

århundrades historia ljuder ekot af hennes stämma,

trippandet af hennes lätta, ifriga fötter, trasandet

af hennes svarta klädning, och i alla böcker om

religionskrigen, om Valoiserna, om Elisabeth står

alltid hennes namn skrifvet tvärs öfver sidorna.

Många ha gifvit henne sina tankar, många ha

dömt henne, många ha undrat öfver henne; ännu

flera ha skänkt henne sitt medlidande och sin

sympati — några ha gifvit henne hela sin själ.Det kungl. Stuartska husets släktskap med Tudorarna, Lennox-Stuartarna, Hamiltonarna och Douglasarna af Angus. .lacob II Stuart, konung af Skottland, g. m. Maria Egmont af Geldern.

Jacob III, Prinsessan Maria,

g. m. Margareta af Danmark g. in. James

(Christian I:s dotter). Lord namilton.

Jacob IV, James Hamilton,

g. m. Margaret Tudor, l:ste jarl af Arran.

Henrik VII:s dotter, prinsessa af England. Änkedrottn. 2:dra gången g. m. Archibald Douglas, Jarl af Angus.

/------* ,- —*■ Jacob V, Lady Margaret Douglas, James Hamilton,

«. m. Maria af Guise. g. m. Mathew Stu art, 2:dre jarl af Arran,

Jarl af Lennox. hertig af Chåtelherault.

Drottning Maria. Henry Stuart, James Hamilton,

Lord Darnley. 3:dje jarl af Arran. *