Människor

Människor

f

MÄNNISKOR

AF

ELLEN KEY

MÄNNISKOR

AF

ELLEN KEY

STOCKHOLM.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

STOCKHOLM.

ALU. BONNIERS BOKTRYCKERI 1893.TILL

I ISA

MEV MITT HELA LIFS ALLTJÄMT

VÄXANDE VÄNS K Al",FÖRETAL.

Med afseende å dessa essayer vill jag meddela

att Två människor icke är samma studie, som jag

1879—80 offentliggjorde* med titeln Elisabeth Barrett

Browning, århundradets skaldinna, en studie af

hvilken här endast ett tiotal sidor äro medtagna.

Skildringen Från Goethes Värld är nu dubbelt större

än den ursprungliga — 1895 i Ord och Bild —

meddelade. Genom titeln har jag angifvit att min

synpunkt icke varit den litteraturhistoriska. Om verken har

jag talat endast så mycket, som varit nödvändigt i

samband med människorna. Och dessa har jag — så

vidt möjligt — sökt känneteckna med deras egna ord,

hvilket synes mig vara rätta sättet att skildra den

personlighet, man vill lära andra älska med sin egen

kärlek.

Det är som stora typer för några individuella

lifs-former jag sammanfört dessa människor, hvilka såsom

* I Tidskrift för Hemmet under signaturen E—N, den enda jag

någonsin begagnat.sådana i betydelse vida öfverträffa sina betydande verk

— göra det genom att lia sett lifvet på ett för deras

tid nytt sätt och genom alt hafva lefvat det i en för

alla tider skön gestalt.

Stockholm i november 1899.

Ellen Key.TVÅ MÄNNISKORI.

Elisabeth Barrett.

0, lyric loye, half-angel and lialf-bird...

B. Browning.

Elisabeth Barrett var dotter af en rik västindisk

godsägare, som bosatt sig på landet i England. Hon

löddes den 6 mars 1809 på Coxboe Hall, där

föräldrarna voro på besök, men hennes barndom och första

ungdom förflöto på faderns egendom, Hope End nära

Ledbury i Herefordshire. Inom barnaskaran, hvilken

slutligen utgjordes af åtta söner och ännu två döttrar,

förblef Elisabeth faderns gunstling. Modern var en

mild och svag, af fadern helt och hållet kufvad natur,

hvilken ej ägde stort inflytande på dottern och hennes

död tyckes ej heller hafva lämnat djupare spår i den

då nittonåriga flickans känslolif. Fadern däremot

betydde mycket för hennes utveckling. Själf begåfvad och

mångsidigt bildad, ägnade han sin äldsta dotter all den

ömhet, hans hårda natur var mäktig af, men detta

1. — Key, Människor."2

MÄNNISKOR.

hindrade ej att hon som hela familjen stod under det

ständiga trycket af hans despotism.

Elisabeth Barrett skildrar sig själf i barndomen som

våldsamt häftig och »hufvudstupa» i alla sina företag.

Hennes ett år yngre bror, Edvard, var och förblef hennes

käraste vän, äfven sedan deras späda ålders lekar

utbyttes mot gemensamma studier. Det var han som, innan

han kunde tala rent, gaf henne det smeknamn Ba, hvilket

hon sedan alltid behöll; han, som följde henne ej blott

vid de ridter och körturer, hvilka stundom afbröto

hennes studier, utan äfven in i drömmarnas värld. Men

allra lyckligast var hon i sina gömslen. Hon fick tidigt

sitt eget lilla rum, grönt som en löfsal inuti och än

grönare genom de stora träden utanför. • Här läste och

diktade hon och härifrån kunde hon osedd smyga sig

ut om morgnarna på sina ströftåg i nejden. I naturen

förde hon, som hon säger i en af sina senare dikter,

»ett lif som blommornas och biens . . . Grönskande

fager var min barndoms bygd, med dalar, där

äppelblom-morna strödde sin snö och hjordarna betade på

blomrika ängar, skuggade af kullar, längs hvilka löfrika

skogar klättrade upp till de soliga topparna. Trädens

grönska flätade sig samman till täta väggar innanför

hvilka fåglar jublade, ostörda äfven när jag trängde

genom de blommande snåren på mina upptäcktsfärder,

under hvilka mina tankar flögo från Rolands

skogsbedrifter till Chaucers skogsidyller, från dryaderna till

älfvorna och från eremitlegender till sagorna om denELISABETH BARRETT.

3

sofvande prinsessan eller Aladdins äfventyr. Rundt

omkring stodo kullarna slutna intill hvarandra, som

syskon kring samma fadersknä, och högt öfver dem

drogs blicken till Malverns blånande berg.»

Fadern iakttog med stolthet dotterns ovanliga

begåfning och gaf henne de bästa tillfällen till utbildning,

genom undervisning i hemmet och fritt tillträde till

husets stora bibliotek. Hon rimmade redan som baby

och hennes kunskapsbegär var, från medvetandets

första vaknande, gränslöst. Ingen sökte heller begränsa

det och, mot kvinnliga anförvanters bannor öfver att

non sydde dåligt, ägde hon sin fars beskydd. Redan

vid nio år var hon förtrogen med Pope"s Homer och

många andra diktverk: Agamemnon och den svarta

ponyn delade hennes drömmar; hon offrade åt den

blåögda Athene och prydde sin trädgård med en af torf

danad Hector! I Aurora Leigh skildrar hon huru en

ny bok kunde hålla henne vaken, endast genom

väntans glädje; huru hon kastade sig »soul-forward,

headlong» i böckernas haf. Rousseau och Voltaire, Hume

ocli Mary Wollstonecraft, »Werther» och Tom Paine

gjorde henne till skeptiker och hon slutade alla sina

böner med orden: »O Gud, om det finns en Gud, fräls

min själ, om jag har en själ!» Framför allt var det

skalderna hvilka uppskakade hennes innersta, »såsom

jorden när den remnar för de ur dess inre

frambrytande eldmassorna». Men ehuru hon läste allt,

studerade lion äfven grundligt. Homer lockade henne in i"4

MÄNNISKOR.

grekiskan och grekiskan in i latinet. »Jag läste»,

berättar hon, »grekiska under träden lika träget som

någon Oxfordare; jag fick syner genom Plato och

dramaturgerna; ja, jag åt och drack grekiska tills mitt

hufvud värkte!» Senare följde franska, tyska, spanska

och italienska, så att hon i original tillägnade sig de

olika litteraturernas tänkare lika väl som diktare. Men

grekiskan förblef alltid hennes älsklingsstudium, hvari

hennes far under några ungdomsår skaffade henne den

framstående, blinde hellenisten Boyd"s ledning, i en

af sina yppersta dikter, Wine of Cyprus, har hon

skildrat dessa

.... long mornings

Which my thought goes far to seek,

When, betwixt the folio"s turnings,

Solemn flowed the rhythmic Greek:

Past the pane the mountain spreading,

Swept the sheep"s-bells tinkling noise,

When a girlish voice was reading,

Somewhat low for ais and o«s,

Och det finnes icke någon af Hellas

. . . cup-bearers undying,

Of the wine that"s meant for souls,

som hon ej här frammanar och med några väsentligt

karakteristiska ord betecknar. Det är detta grundliga

studium af den klassiska litteraturen, jämte de innerliga

naturintrycken och det ensliga ungdomslifvet, som framför

allt afgöra hennes poetiska utveckling.

För denna var äfven den samtida litteraturen

bestämmande. Ända sedan Shakespeare"s tidehvarf —ELISABETH BARRETT.

5

om hvilket hon själf yttrat att det var så fullt af äkta

skalder som sommardagarna af fåglar — hade den

engelska litteraturen icke ägt en mer lysande tid än

den, som inföll under hennes barndom och ungdom.

Och skaldernas nya arbeten — vare sig de hälsades med

hänförelse eller afsky — voro då ännu stora händelser.

Klisabeth Barrett uppväxte sålunda under känslan af

skaldskapets härlighet och betydelse och poesien blef

det mål, för hvilket hon läste och lefde och »vid tio år

drömde drömmar, ärelystnare än Napoleons». Byron och

(!oleridge efterträdde snart Pope i hennes gunst.

Wordsworth och Southey, Scott och Moore, Keats och Shelley,

Lamb och Landor diktade alla under hennes uppväxt.

Och många andra, kvinnliga som manliga, diktare ägde

ett vunnet eller gryende rykte. I Aurora Leigh får

man en bild af Elisabeth Barrett"s eget själstillstånd under

diktardrömmarnas första tid, liksom en kritik af hennes

egen första poetiska produktion. Hon erkänner villigt sin

delaktighet i unga diktares vanliga svaghetssynder: den

upparbetade lidelsen, den osjälfständiga härmningen, de

slarka orden för svaga ingifvelser och den naiva tron att

sånggudinnan slösar med sin gunst i den mån man

anropar henne med stora ord! Elisabeth Barrett har själf

berättat, att hon redan som småbarn diktade om dygden

med stort D och suckade: »O, sånggudinna!» Före tio år

hade hon skrifvit tio sorgespel på engelska och franska,

af hvilka ett hade Regulus till hjälte och vid elfva år

var hon färdig med ett »homeriskt» epos, Slaget vid"6

MÄNNISKOR.

Marathon, som hennes far lät trycka i femtio exemplar!

Till hennes sjuttonde år hade fadern nästan ensam varit

hvad hon — i sin tillägnan af 1844 års diktsamling —

kallar honom: my critic and my public. Men 1826

utgaf hon An essay on mind and other poems — en

essay i hvilken hon bedömer all världens stora tänkare

på ett sätt, som ger henne fullgoda skäl att senare

kalla sitt opus dåligt, pedantiskt och näsvist! Ur

psykologisk synpunkt är det dock af intresse, ty det visar

sjuttonåringens otroliga beläsenhet och allvarliga grubbel

öfver lifvets allvarliga frågor. Dessa hade allt mer

gripit henne sedan hon, femtonårig, genom oförsiktighet

vid en ridt ådrog sig en skada, som — i förening med

en envis hosta — utestängde henne från ungdomens

vanliga förströelser, så att hon redan om denna tid af

sitt lif kunde säga: att hennes flesta händelser och

intensivaste nöjen varit i tankarna.

Under en tids vistelse i Frankrike vann hon den

förtrogenhet med dess språk och folk, ur hvilken sedan

en djup sympati utvecklade sig. Vid hemkomsten fann

hon ändrade förhållanden genom de stora förluster,

fadern led på grund af slafveriets upphäfvande i

kolonierna. Själfva saken fröjdade Elisabeth, som alltid

af-skytt tanken att hafva slafägarblod i ådrorna, men dess

mer sörjde hon öfver en af dess följder för henne

personligen, nämligen att fadern måste lämna Hope End,

hvilket hon sedan aldrig återsåg. Ty alt ånyo stå inför

de älskade kullarnas skuggor och dagrar, föreföll henneELISABETH BARRETT.

7

lika naturvidrigt »som att sticka en afbruten blomma

ned i dess stjälk igen».

Från 1832 vistades familjen i Sidmouth i Devonshire

där Elisabeth Barrett lärde sig älska hafvet och Milton"s

»hedgerow elms and hillocks green». 1833 utgaf hon en

öfversättning af Aeshylos ett företag, hon sedan kallar

en ungdomssynd, hvilken ej lämnade henne någon ro

innan hon försonat den genom en omarbetning. Och

denna anses af kännare i flera afseenden mästerlig.

1835 flyttade familjen till London, som Elisabeth

Barrett genast och alltid hatade, och där hon länge ej kände

en skymt af hemkänsla, utom när hon matade de dufvor

hon lockade till sitt fönster eller satt hopkrupen vid sin

brasa; för öfrigt kände hon där ingen »identitet med

något annat än sina egna tankar». Landtlifvet kunde

för henne alis ej ersättas genom den nya och rika

andliga värld, i hvilken hon blef införd, tack vare sin

släkting, den älskvärde och rike mecenaten och

världsmannen Kenyon — il magnifico, som Browning senare

kallade honom. Mr Kenyon sammanförde med

storartad gästfrihet betydande personligheter inom den litterära

och artistiska världen; han förmedlade bekantskaper

och beredde genom sin fina förståelse och sin äkta

välvilja alla slags möjligheter för unga förmågor. Med

stor sympati omfattade han sin kusin, lånade henne

nya böcker, placerade hennes dikter och införde henne

i sin krets, där hon nu fick se många af de storheter

* Prometheus bound mid other poems."22 MÄNNISKOR.

hon beundrat på afstånd och där hon själf väckte ett

lifligt intresse. Genom författarinnan Miss Mitford har

man från denna tid en lefvande bild af Elisabeth

Barrett, hvilken miss Milford skildrar som i hög grad

intagande, skygg, blyg och anspråkslös, trots sin sällsynta

lärdom och sin redan uppmärksammade diktning.

Hennes gestalt var-späd och fin, med utsökta, små händer

och fötter; ansiktet sällsynt uttrycksfullt, med en ädel

panna, en stor men skönt formad, rörlig mun med

djupröda läppar, jämna, hälsofullt hvita tänder och ett

leende som en solstråles. Stora, ömma ögon skuggades

af svarta ögonhår, så långa, att de hvilade långt nere

på kinden då de voro sänkta, och nådde ögonbrynen

då de lyftes. Den brunetta hyn hade en rosig friskhet

och ansiktet omgafs af ett rikt, lent, mörkt locksvall.

Hennes dräkt var smakfull och dyrbar men mycket

enkel. »I umgänget, säger Miss Mitford, gjorde behaget i

hennes väsen och samtal, hennes lifliga lynne, hennes

tusen älskvärda egenskaper ett sådant intryck, att man

nästan glömde hennes lärdom och snille för känslan af

att hon helt enkelt var den mest intagande kvinna, man

någonsin träffat. Jag njöt ofta af hennes sällskap, och

trots skillnaden i år fattade vi för hvarandra en förtrolig

vänskap, underhållen genom en länge regelbunden

brefväxling. Äfven hennes bref voro just, hvad bref böra >

vara: den skrifvandes samtal satta på papperet.» För

Elisabeth Barrett — den så ojämförligt större

personligheten — blef vänskapen med miss Mitford mindre enELISABETH BARRETT.

9

utveckling än en hjärteglädje, genom den ömhet och

stolthet med hvilka den äldre kvinnan omfattade den

yngre, just vid den tid då denna började känna tomheten

efter moderskärleken, som hon så tidigt förlorat.

Under denna tid skref Elisabeth Barrett en del af de

dikter hvilka utgåfvos 1838 *. Hon säger senare, att

hennes egen individuella röst för första gången här hördes,

men att dikterna för öfrigt hade samma svagheter som

andra unga böcker. Hennes bok framträdde emellertid

under ett jämförelsevis fattigt skede — de största

engelska diktarna från århundradets början voro döda, de

kvarlefvande äldre hade redan gifvit sitt bästa och

Tennyson"s och Browning"s stjärnor voro nyss uppgångna.

Och därför blef den mer bemärkt än den förtjänade,

ehuru där verkligen funnos några dikter som berättigade

till det redan då uttalade omdömet: att deras författarinna

var en äkta och genial skaldenatur.

Den bröstsjukdom, hvilken började i Elisabeth

Barretts första ungdom, försämrades genom Londonluften

och 1837 brast ett blodkärl. På hösten 1839 flyttades

hon, som en sista möjlighet, från Wimpole Street — där

familjen sedan det föregående året hade sitt hem — till

Torquay,-på Englands sydkust. Där återvann hon

genom det miida klimatet småningom sina krafter och på

sommaren 1840 kunde hon från sina fönster fröjdas åt

hafvet. Hennes älsklingsbror var hos henne och, ehuru

ogärna, lät fadern honom alltjämt stanna, emedan man

* The Seraphim and other poems."10

MÄNNISKOR.

föreställde honom att Elisabeth ej skulle utstå att nu

skiljas från brodern. I ett annat fall, en sonens

giftermålsplan, hade fadern visat ett lika hårdt som

oresonligt motstånd och, då den unge Barrett var ekonomiskt

beroende af fadern, måste han böja sig. Elisabeth, som

kort förut genom en-farbrors testamente fått en enskild

förmögenhet, ville göra brodern fri genom att skänka

honom denna — men äfven detta hindrade fadern.

Detta blef första anledningen att dotterns varma

hängifvenhet för fadern svalnade. Hon misskände ej den

djupa känslan under den hårda ytan, ej heller det stora

i faderns karakter, men hon insåg att själfva hans

förtjänster gjorde honom orubblig och otillräknelig i tron

på det berättigade — och för hans barn lyckliggörande —

i en patriarkalisk allenastyrelse. Hon ansåg därför att

man var skyldig sig själf att »ej sätta en knif i hans

hand» genom att meddela honom några lifsafgörande

planer innan de voro utförda. Och på denna

genomtänkta visshet handlade hon sedan själf.

Genom att brodern för hennes skull fått stanna,

kom hon snart att känna sig själf som en medelbar orsak

till sitt lifs största sorg. Den 11 juli seglade brodern ut

med några vänner — och de återkommo icke. »I tre

dagar väntade vi,» skrifver hon senare. »Jag hoppades

så länge jag kunde — oh — de dagarnas ångest! Och

solen sken, som den gör i dag och hafvet var jämnt

som ett pappersblad — mina systrar drogo undan

gardinerna, så att jag själf kunde se hur ofarligt det var —"ELISABETH BARRETT.

11

och jag såg andra båtar vända tillbaka...» När så

vissheten kom att brodern drunknat, kunde hon icke

tala eller gråta en tår, utan Jåg under veckor och

månader halft omedveten.

Denna skildring ger Elisabeth Barrett i ett bref till

Robert Browning fem år senare och detta var första

gången, hon för någon kunnat berätta denna händelse 1 Ännu

sedan hon varit gift i flera år, hade hon ej haft styrka

att med honom muntligen beröra denna sorg, efter hvilken

hon länge kände att »the spring of life was broken.»

Hos naturer, hvilka med denna intensitet känna

sorgen, kan längtan efter ro, framför allt efter dödens ro bli

en lidelse. Och så blef den nu för Elisabeth Barrett, så

mycket mer som kroppen saknade styrka att uppbära

själens tyngd. Redan tidigare hade hon trånat efter

den eviga hvilan och nu blef dödstanken den för henne

mest ljuft förtroliga af alla. Det är under den närmast

föregående och närmast följande tiden som

kristendomen hos henne var personligt lefvande, i sin af

tvifvel orubbade, ortodoxa form. Men inom hennes

sålunda begränsade synkrets uppstiga äfven djupa tankar

från en vidare rymd. Och dessa tankar möter man

vanligen i hennes intressanta brefväxling med den henne

personligen okände diktaren R. Horne. * Så talar hon

t. ex. om deras aldrig förverkligade plan att tillsammans

skrifva ett drama, Psyche Apocalypté, hvars innehåll

lion sålunda änger:

• Letters of E. B. Browning to R. H. Horne 1876, 2 vol."12

MÄNNISKOR.

»Min idé, den skräck, som följer det själiska

medvetandet — människans fasa för sin egen själ — har

mig veterligt icke förut blifvit, använd i poesien. Detta

själsmedvetande, som slår upp i tillfälliga, heta flammor

ur konventionalismen klyftor, har under min

själf-iakttagelse gripit mig genom sin högtidlighet: det är ett

stort naturens mysterium och alldeles skildt från det

vanliga medvetandet. Detta senare har att göra med

våra handlingar — och hvarje tanke är ju en andlig

handling — men icke med vår abstrakta tillvaro. Hvad

jag menar är: att stunder finnas, då vårt eget väsens

fotsteg förfära oss mer än Guds åskor.»

Nu har just detta själsmedvetande blifvit ett af

diktningens ofta brukade — nästan missbrukade —

ämnen. Det anförda är af intresse, emedan det ger ett

nytt exempel på huru geniet går före tiden i sina

förnimmelser, men framför allt emedan man känner att

denna själ, hvilken skrämde sig själf genom sina

rörelser, icke var en, som skulle komma att höra till de

stillastående 1

På hösten 1841 kunde ändtligen Elisabeth Barrett

flyttas tillbaka till London och, intill sitt giftermål,

lämnade hon sedan ej Wimpole Street, mer än för några

timmar åt gången.

Genom Elisabeth Barretts brefväxling med olika

vänner* erhåller man en bild af hennes lif under de följande

* The letters of E. B. Browning cd. l>y F, G, Kcnyon, London

1897. 2 vol.ELISABETH BARRETT.

13

åren och de djup af saknad, hvilka doldes under några

stilla ord. Sålunda berättar hon t. ex. att hon i en trälåda

har murgrön och några andra slingerväxter och bakom

deras gröna förhängen drömmer sig i skogen,

isynnerhet när ett vinddrag kommer de större bladen att slå

emot rutan... »Men tro nu ej,» fortsätter hon, »att

detta innebär en klagan. Man har ej rätt att klaga, när

man har ömhet hos sina närmaste, samt böcker, tankar

och drömmar — ehuru dessa numera äro allt för

medvetet drömda och illusionen således nästan är slut!» Det

dystra sjuklingslifvet framträder äfven i dikten till Flush,

en liten king-charles-hund, som Miss Milford skänkt henne

och af hvilken man sedan i deras brefväxling får liffulla

ögonblicksbilder. Miss Mitford, som ofta reste flere mil

blott för ett kort besök hos Elisabeth Barrett, fann

henne läsande hvarje läsvärd bok på nästan hvarje språk

— men Elisabeth Barrett själf medger, att hon slukade

en massa, allt utom läsvärda, böcker, nämligen »alla

romaner som andra människor varit så vänliga att

skrifva åt henne»; läste dem endast med barnets

sagolystnad för att »se huru det gick» och därför: ve den

människa, som berättade henne tredje delens innehåll!

I hennes sjuklingslif voro romanernas händelser de enda

hon upplefde — så ursäktar hon sig under denna tid.

Men äfven senare, när hon stod midt i lifvets rikedom,

förblef hennes romanhunger lika omättlig och lika litet

väljande som ett barns bärlystnad. Men dessemellan

läste hon grekiska och filosofi och gamla testamentet på"14

MÄNNISKOR.

grundspråket, så att Kenyon med fullt skäl kunde kalla

henne sin allätande kusin! Själf medgaf hon villigt att

hon läste utan ali princip och vann sin andliga enhet,

icke genom urval, utan genom amalgamering.

Men hon fann numera böckerna vara en ringa

ersättning för den verkliga världen. Hon började känna

tomheten af att äga nästan alla sina erfarenheter —

utom sorgens — endast i drömmen. Redan innan

sjukdomen skapade ökenstillheten omkring henne, hade hon

lefvat i en grön ensamhet, »tät och hög som gräset

kring hennes barndomshem och det yttre lifvet hade

hon förnummit endast som bisurr i gräset». Hon var

från födelsen en af de undantagna, dessa hvilkas lif

aldrig kan bli likt andras. Och ingen diktare har djupare

skildrat undantagsmänniskans säregna sorg än hon, i

sin fullkomligaste dikt, A musical instrument, där den

stora guden Pan bland vassrören väljer ett, hvilket han

danar till flöjten, som ljuder

Piercing sweet by the river!

Blinding sweet, O great god Pan!

The sun on the hill forgot to die,

And the lilies revived, and the dragon-flv

Came back to dream on the river.

Yet half a beast is the great god Pan,

To laugh as he sits by the river,

Making a poet out of a man:

The true gods sigh for the cost and pain, —

For the reed which grows nevermore again

As a reed with the reeds in the river.ELISABETH BARRETT.

15

Redan som barn hade Elisabeth Barrett känt att

hennes sympatibehof »föllo till marken som ouppbundna

rankor». Och, sedan hon förlorat brodern, upptäckte

hon allt mer af den lifvets hvardagstragik, som består

däri att »våra närmaste ofta älska oss blindt utan att

förstå oss; att de känna oss blott konventionelt och på

sin höjd se vår profil, endast någon gång af en

tillfällighet blicka in i våra ögon!»

Till denna ensamhetskänsla kom, med återvändande

krafter, längtan efter lifvets okända härligheter.

Människorna voro för henne nästan endast namn

och så voro jordens stora skönhetssyner. Hon kände sig

»som en döende, hvilken ej skulle ha hunnit läsa

Shakespeare», och hon insåg att hon diktade under samma

slags begränsning som en blind. Hvad hon omedelbart

visste om människonaturen, det hade endast, analysen

af hennes eget själslif lärt henne.

Gärna ville hon utbytt bokkunskapen om

människorna mot dem själfva; fått känna lifvets fullhet i

alla sin varelses fibrer och icke som nu lefva

lidelsefullt och fröjdefull endast när hon gaf sig i sin sång,

en fröjd, som dessutom endast varade i själfva

diktan-dets ögonblick. Ty trycksvärtan släckte genast ali

hennes glädje; nedslagenhet och förödmjukelse öfver

huru föga hon nått sitt mål voro då så stora, att, säger

hon, det icke fanns en af hennes dikter, som hon inte

kunnat förmås att förstöra, ifall man intalat henne det

i rätta ögonblicket. . ."16

MÄNNISKOR.

Under ett lif och en förskola som hennes skulle hvarje

medelmåttig begåfning tonat bort i matt efterklang. Men

sådan var styrkan i denna diktarindividualitet, att hennes

lyrik tvärt om — och just under denna hennes mest

isolerade tid — allt mer blef ett nytt uttryck för en ny

människas sätt att känna tillvaron.

Redan en 1839 utkommande diktsamling* visaren

fullt utpräglad personlighet, och. man känner att det

endast behöfdes en stor upplefvelse för att denna sång

skulle stiga på den högsta ingifvelses vinge.

Sorgen öfver brodern satte äfven ett djupt märke,

i hennes poetiska utveckling, och resultatet däraf blef

■A drama of the Exile, ett som helhet misslyckadt,

men genom sina enskildheter beundransvärdt, poem.

Hon fördjupade sig där i problemet om dödens och

lidandets inträde och uppgift i världen; hon utfyllde med

sin fantasi den hebräiska poesiens bilder af

mänsklighetens morgontimmar och hennes hjärta ställde på sitt

sätt frågorna om lifvets ursprung och mål, frågor hvilka

hon, liksom de österländska diktarna, under ett

oaflåtligt sökande efter svar, med lidelsefull tro riktade till

lifvets ursprung. Liksom hon i barndomen trott på sina

grekiska gudars verklighet trodde hon nu på Lucifers,

Adams och Evas. Men Elisabeth Barrett var redan då —

genom sitt eget tänkande — skild från såväl den kyrkliga

som den pietistiska kristendomen och stod, utan att veta

det, Svedenborg mycket nära. Då hon långt senare —

* The Bomaunt of the page and other poems.ELISABETH BARRETT.

17

under ett besök i England 1851 — börjar studera hans

skrifter blef hon djupt gripen, just därför att hon —

utan att i allo öfverensstämma med honom — redan i

så många fall mött honom och varit »svedenborgsk i

sina dikter långt innan hon läst honom». Hon hade

länge haft samma kätterska tro om Kristi gudom och

försoning, samma frigjorda syn äfven på andra kyrkoläror,

och hon hade i alla härmed sammanhängande ämnen

genomlefvat en utveckling, hvilken hon redan 1845 själf

sammanfattade sålunda: »Jag ser nu världen mycket

vidare än jag förr trodde den och Guds kärlek mer

omfattande än jag engång såg den ... I motsats till vissa

kristna ville jag utropa: rör, smaka, handtera allt, ty

alla ting äro rena.. . Det är ej kristendomen ensam

som uppenbarar Gud: ali sanning, ali skönhet, ali

tillvarons musik höra Gud till: han är i allt, och då vi tala

om allt tala vi äfven om honom! Jag ville icke förlora

en enda ton från lifvets lyra och allt, hvad Gud

inneslutit i sin skapelse, är för mig ett heligt, icke ett

profant ämne ... Sanningen, som Gud ser den, måste vara

något absolut annat än teologernas meningar om sari

ningen.. . Jag tror endast på gudomligheten i det, som

står öfver alla stridande teologier, ty det verkligt

gudomliga förenar själarna i stället för att skilja dem och

tenderar alltid till enhet...

Hon var och förblef djupt likgiltig för »dogmer

och doxier»; hon hatade djupt de kristnas inbördes

strider och hon gaf senare sin trosbekännelse med de

•2. — Key, Människpr."18

MÄNNISKOR.

sköna orden: »Min själ har eld nog för att brinna

med alla själar," inom kyrkan eller utom henne. Jag

tror blott på en ^räst och ett tempel, där otaliga

allvarliga dyrkare knäböja och detta tempels väggar äro

genomskinliga, så att ingen skall kunna taga deras

mått...» Då man från den katolska reaktionens håll

gör gällande den satsen: att kvinnan utan religiositet är

andligt steril och att hon därför bör återgå till

katoli-cismen, då uttalar denna — med sin himmelshöga

öfverlägsenhet, äfven i psykologiskt djupsinne, öfver hvarje

annan kristen tro — en stor halfsanning. En kvinna \ v*

utan religiositet har verkligen aldrig danat något stort —

men ingen man heller! Ty religiositet är icke

begränsad vid en kyrklig eller sekterisk religionsform: den är

själens förmåga att dyrka, hängifva sig och förtäras af sin

egen eld! Ateisten som påfven äro enligt sitt skaplynne

religiösa — eller de äro det icke. Och just de kvinnor

hvilka under detta århundrade varit främst bland de

andligt skapande — Elisabeth Barrett Browning, George Eliot,

systrarna Brontë, George Sand, M:me Stael — hafva, i

min mening, varit djupt religiösa, men, i vanlig mening,

fritänkare af olika pieningsskiftningar. Det vill säga:

de hafva med brinnande hjärtan omfattat den sanning,

de själfva åt sig valt som den högsta, denna har för dem

blifvit lidelse, och lidelseär — enligt Meredith"s djupa ord

— endast noble strengM on fire. Hvad helst en sådan

lidelse omfattar, det blir religion. Och som Elisabeth

Barrett med denna lidelse omfattade hela tillvaron, vardtELISABETH BARRETT.

19

också hela tillvaron hennes religion. Det är från denna

synpunkt hon bedömer konsten lika väl som människorna.

Hon kallar"sig "»en litterär latidunarian», hvilket

Ke-nyon härleder ur hennes »omoraliska sympati för styrkan

hvar den än fanns». Fullt oberoende af sin nations

och sin omgifnings fördomar — vare sig känslans eller

konventionalismens — älskade hon med hvarje år allt

mer den franska litteraturen, framför allt George Sand

ocli Balzac, på hvilkas »i England högst opassande men

odödliga oanständigheter jag lefvat», skrifver hon; senare

tjusar Stendahl henne. Hon skänkte Harriet Martineau

sin mogna ålders djupa sympati och bevarade för Byron

sin barndoms stora entusiasm; hon beundrade i hög grad

Shelley och Landor och ägnade sitt stora hat åt den

engelska »rättrogna och sedliga» själfrättfärdighet, som

bland annat hade Byrons blod på sitt hufvud. Hon

ansåg sina landsmän som »sociala barbarer» och drogs

allt mer af sina sympatier till kontinenten, »där lifvet

har tunnare hud och lifligare safter».

Denna hennes utveckling möjliggjorde en

ögonblicklig förståelse af Brownings diktning, och hon samstämde

med dess lifsåskådning som med ingen annan samtidas.

Då han mötte oförstående af kritiken, plågades hon å

hans vägnar, men gladdes att dock veta honom läst och

högt skattad i en liten utvald krets, till hvilken Kenyon

hörde. Af denne gemensamme vän fick hon veta att

»Browning var stor i allt», hvilket ingaf henne en ökad

sympati för »the king of the mystics», poeten och profe-20

ten, som hon »kände danad att nå de högsta höjder».

Hon »knäböjde i andäktigt lyssnande vördnad för Pippa

Passes» och medgafwisserligen »att man lätt kunde finna

en mer felfri författare men ej lätt ett större geni...

Svårigheten i hans språk hindrade tyvärr människorna

att tillägna sig det djup, den makt, ordgåtorna

inne-slöto; han måste studeras och därtill ge människor sig

ej tid numera... Men hans odödlighet är viss, ty han

har lifsprin"cipen i sig» . ..

Hvad hon därmed menar har hon flerestädes, i bref,

i dikter och essayer uttalat. Hon skref under denna

tid några litterära studier öfver grekiska och engelska

författare* hvilka ej blott visa vidden i hennes

synpunkt och friheten i hennes uppskattning utan äfven

hennes ypperliga, innehållsmättade och sammanslutna, klara

och kraftiga prosastil. Öfver allt, där hon har

anledning att tala om poesien, är det med den djupa känslan

af att poesi är uppenbarelse, icke lättflytande diktion

eller vacker språkbehandling... »Ingen diktare blir

verkligt stor, som icke ser djupen bakom tillvaron: den

diktare hvilken ej mäktar detta, är som en urmakare

hvilken endast förstår urtaflan och visarna, icke hjulen . ..

Skillnaden på nutidens och forntidens diktare är icke

att de senares intelligens var större men deras själars

höjd var större.. . Att alltid på ett stort sätt vara sig

själf, det" är det svåraste af allt, men det är den äkta

* I Atheneum och i den af K. Horne utgifna A new spirit of the

age; särskildt utgifna 1863.ELISABETH BARRETT.

21

storhetens oafvisliga villkor. .. Konst utan ett ideal är

hvarken natur eller konst... Det är fantasiens väsen

att förstora och förhärliga tillvaron.. . Det finnes intet

tommare prat än (leras, som skilja handlingens värld

från diktens, som om icke Shakespeares »handlingar»

vore större än Cromwells 1... Konsten — om den

alis är konst — är framför allt ett uttryck af

mänskligheten, koncentrerad i en individuell tillvaro. Geniet ger i

konsten aldrig uteslutande en reflex af sin egen tid.

Geniet går före, tar initiativen.-,. Det är geniet, som

ger en tidsålder dess karakter, påtvingar den sin egen

färg» . .. Och i sin ovilja mot dem, som i dikten sågo

en lediga stundens lek, utbrister hon att hellre ville hon

att hvarenda rad hon skrifvit skulle förgås, än att en

enda rad skulle bidraga att sänka människornas syn

på konsten som en hög, ansvarsfull lifsuppgift,

ettsträngt allvarligt lifsarbete, hvilket kräfver en hel

människa och människan helt... Det är med berättigad

själfkänsla hon — i företalet till sin 1844 utgifna

diktsamling — om sig själf yttrar: »Mina dikter äro fulla

af fel, men mitt hjärta och mitt lif äro i dem; de äro ej

tomma skal... Poesien har för mig varit en lika

allvarlig sak som lifvet själf och mitt lif har varit mycket

allvarligt. ..

Det var endast med svårighet Elisabeth Barrett

lyckats att hos diktarnas förläggare, Moxon, få sina två

band antagna, ty han förklarade sig förlora på alla"22 MÄNNISKOR.

poeter utom Tennyson. Elisabeth Barrett blef det andra

undantaget, ty hennes på senhösten 1844 utkomna bok

blef en ögonblicklig och - storartad framgång. Visser-

\

ligen var den största af dikterna, det ofvan nämnda

A drama of the Exile ej lyckad som helhet;

visserligen voro de berättande dikterna svaga i

konstruktionen ; visserligen framträdde ännu en benägenhet att

göra onödiga tillämpningar; visserligen funnos

svagheter i rim >och meter och oklarhet i bilder, men.. .

Men det fanns så öfvernog af oändligt mycket större

egenskaper än felfrihet, att icke ens den mest förstockadt

konventionelle granskare undgick att utbrista i ett

glädjerop öfver att här möta en stor och en född diktare.

Ty Elisabeth Barrett var ej en af dem som »bli

skalder genom att dikta», än mindre en af dem hvilka

dikta outtröttligt utan att någonsin bli skalder. Hon

var gripen af det »inusernas vanvett» utan hvilket Plato

med sanning säger att ingen konst skaffar skalden

inträde i templet. Och det var ej blott i England man

hänfördes af denna, den äkta ingifvelsens, yra. Reoue

des Deux niondes uttalade sig i en lång entusiastisk

artikel om det nya diktarsnillet. I Amerika blef E. A.

Poe utbredaren af E. Barrett"s rykte och tillägnade

henne, the noblest of her sex, ett af sina egna

arbeten. Harriet Martineau, den enda med Elisabeth

Barrett andligt jämbördiga af Englands dåvarande

författarinnor, var strax färdig att hälsa henne som den främsta

bland kvinnor och hennes bok som det yppersta kvinn-ELISABETH BARRETT.

23

liga verk inom världslitteraturen. Och männen instämde

utan tvekan i samma omdöme. Ingen kvinna, utropade

de, har " skrifvit med liknande styrka och ingen skald

tagit diktandet med djüpare allvar.

Man har ofta framhållit det egendomliga däri att —

då den subjektiva känslans innerlighet är kvinnans

liksom den lyriska poesiens utmärkande drag — kvinnorna

dock oftast äro svaga just i den subjektiva lyriken. Jag

tror att orsaken dels finnes däri, att när kvinnans

känslo-lif är djupt, då förenas detta ofta med en känslans

skygghet, hvilken försvagar dikten genom tysta

förbehåll och ängsliga försiktighetsmått. Eller också är

kvinnans känslolif så opersonligt eller så splittradt eller så

helt hänsmält i de föremål det omfattar, att de lyriska

uttrycken för detsamma bli alldagliga eller formlösa.

Men det är modet att storsinnadt gifva sig i dikten — i

stället för att delvis stanna utanför densamma — det är

eld och enhet, intensitet och koncentration hvilka

känneteckna ali stor lyrik. Elisabeth Barrett kallade på

manligt sätt tingen vid deras rätta namn och trodde ej att

dikten blef andlig därför att den blef blodlös. Hon

tuktade ej likt andra kvinnor sina känslor till tamhet,

och om hon därigenom förlorade en del beundrare af

fikonalöfsskolan blef hon i stället, hvad få kvinnor varit,

en skald för män, ej blott för kvinnor. Det är emedan

Elisabeth Barrett framför hvarje annan kvinnlig lyriker

ägt personlighet och modet att ödsla med den, ägt eld

och enhet, intensitet och koncentration, som hon, en-"24

MÄNNISKOR.

ligt min mening, står öfver äfven dem, G. Brandes

t. ex. anser som de enda kvinnor, hvilka kunna

nämnas jämnsides med henne, M:me Desbordes-Valmore,

Anette Droste-Hülshàff och den nu på italienska

diktande Annie Vivanti.

Jag sade här ofvan atL Elisabeth Barrett var född

diktare och därmed menar jag att poesien var hennes

oumbärliga och omedelbara uttryck. Hennes snabbaste

förnimmelse och hennes djupaste känsla behöfde sången

såsom hjärtat behöfver ådrorna. Hon ägde den äkta

lyriska konstitutionen, hvilket innebär att intryck, som

på vanliga människor verka som en ytlig beröring,

genombäfva en dylik organism som elektriska stötar; att

tankar, hvilka för andras syn långsamt breda en

strimma af dager, för dessa bli blixtrar, hvilka komma fästet

att remna och ali himlens klarhet att utgjutas; att

lidanden, för andra en hudrispa, för dessa bli sår af hvilka

de förblöda; att fröjder, för trögare sinnen ett välbehag,

ger dessa en råga af gudars salighet.

Denna fina organisation hade hos Elisabeth

Barrett erhållit en lika fin kultur. Hennes fantasi hade —

genom omfattningen i hennes tanke- och

kunskapsområde — en stor vidd att röra sig i och därtill hade hon

vunnit sin bildning i djup ro från allt skolpedanteri.

De liknelser och hänsyftningar, med hvilka hennes

lärdom förser hennes dikt, växa därför fram, liffulla som

gullvifvor om våren. Ingen annan kvinnlig skald har

ägt ett så rikt och på samma gång rörligt bildnings-ELISABETH BARRETT.

25

material; af ingen kvinna har den klassiska litteraturen

varit så personligt tillägnad. Också väljer Elisabeth

Barrett bland sina tillgångar med den säkerhet som den

fulla äganderätten skänker. Hiir finnes ej den

kvinnliga oron att gripa miste, det osäkra trefvandet, som

fruktar att stöta möt en gräns. De flesta kvinnliga

diktare röja mycket snart allt hvad deras författarinnor

veta, tänka och känna och därjämte att detta allt är —

ganska litet. Elisabeth Barrett inger den trygga

vissheten att hon vet, tänker och känner många gånger mer

än hon uttalar; ja, att det är en outtömlig rikedom ur

hvilken hennes bilder och ideer hämtas. Till detta

kommer den sammanpressade fullheten, den explosiva

styrkan i hennes ingifvelse. Det är tankemod och

kulturellt öfverflöd, hvilka gifva Elisabeth Barretts

diktning dess manliga förnämhet; det är kvinnohjärtats

rödaste, renaste blod, hvilket ger den dess ädlaste

ingifvelse; det är Elisabeth Barretts egnaste

personlighetsdrag — det lodräta försjunkandet i känslans glödande

djup — hvilket gör att den bild, den skildring, det

utrop med hvilka hon sedan tolkar stämningen, höjer

sig som en tunga af eld, hvilken sedan för alltid

brinner öfver det föremål den vidrört.

*

Men »den heliga yran» innebär ej blott lyrikerns

styrka utan äfven möjligheten till hans svaghet. En

skald, som medfödt äger och vidare utbildat formkänslan,"26

MÄNNISKOR.

offrar lätt innehållet för den rent språkliga musiken,

medan frestelsen blir den motsatta för en diktare med

ett rikt tankestoff men ett svagt formsinne. Detta

senare blef fallet med Elisabeth Barrett, hvars lätthet att

uttrycka sig i bunden form ej motsvarades af instinkten

för skön form, hvilken alltid hos henne blef mer eller

mindre lyckträff, trots hennes allvarliga ihållande arbete

på den språkliga fulländningen. Hon saknade syn för

den svårbestämbara linie hvilken skiljer hänryckningen

från hejdlösheten; hennes berättigade och medvetna

sträfvan att vidga det engelska språkets uttrycksmedel

nådde ej säkert sitt mål, emedan hon saknade det fina

öra hvilket gör dylika vågstycken till vinningar för

litteraturen. Men framför allt berodde hennes formella

svagheter därpå att hennes frambrytande tanke- och

bildström stundom var så het och så hejdlös, att den

lika litet kunde formas som lavan, när den i glödande

prakt flödar ur vulkanens inre, och att den, lika väl

som lavan, i den kallare luften stelnade i en form som

äger intresse endast som vittne om sitt ursprung från

ett djup af eld. Och i detta fall är ju styrkan så ett

med svagheten, att diktarens själfförsvar gent emot

angreppen på den senare vanligen är fullt berättigadt.

När en granskare en gång rådde Browning att med

mer själfbehärskning följa sin individualitet, utbrast

Elisabeth Barrett: »Hvilka ateister dessa kritici äro,

utan aning om de gudomliga gåfvornas väsen, detta om

hvilket redan de gamle hedningarna visste fullt besked!»ELISABETH BARRETT. 27

Och en annan gång omtalar hon att kritiken mot henne

varit i den grad vänlig att den berömt äfven hvad den

oj förstått; den hade endast bedt henne — ändra sin

stil, men detta föreföll henne tyvärr lika svårt som om

man bedt henne ändra sin personlighet!

Naturligtvis hade hon innerst rätt. Den

roman-liska åsikten att individualiteten är det enda

betydelsefulla, man i konsten har att uttrycka, och att detta,

man vill uttrycka, är oändligt höjdt öfver

uttrycksmedlen — denna åsikt, som är roten till alla strider inom

gamla och nya skolor — har alltid rätt i sak, ehuru

ofta orätt i det sätt på hvilken den fullföljer sin sak.

En konstnär kan bevisa sin rätt till individualitet

endast i den mån, han äger det suveräna väldet öfver de

underordnade medlen. Och det var detta välde

Elisabeth Barrett liksom Robert Browning aldrig ägde i

jämförligt förhållande till genialiteten i hvarderas begåfning.

Men denna säkra skönhetsinstinkt kan af vår tids

konstnärer så mycket mindre umbäras, eftersom man

ju håller på att befria sig från föråldrade och »säkra»

uttrycksmedel, för att skapa nya. Dessa medel blifva

först då färdiga när, som en granskare träffande

påpekat, hela den moderna vetenskapliga forskningens

resultat ingått omdanande i det allmänna medvetandet

och där, liksom en gång de gamla föreställningarna,

blifvit kött och blod. Att både Elisabeth Barrett och

Robert Browning ofta misslyckades vid sina nydaningar

betyder mindre, än att de redan så ofta lyckades"28

MÄNNISKOR.

och man kan endast önska att de, som efter dem

med finare öra brukat de nya tonverktygen, haft samma

heliga eld som de. Först när konsten åter blir hvad

den för dem var —- det högsta uttrycket af deras

gudstjänst — då skall den individualismens konst komma,

inför hvilken alla andra »ismer» försvinna; en

världsmusik, för hvilken nutidens alla konstriktningar äro ett

stämmande af instrumenten.

*

Elisabeth Barrett var emellertid villig att inse och

rätta sina poetiska svaghetssynder. Och när

brefväxlingen med Browning började bad hon därför om hans

kritik, för hvilken hon var lika villig att böja sig som

hon mot kritiker i allmänhet kände sig benägen till

motsägelse.

Upptäckten af denna likhet i deras poetiska

konstitution gladde båda. Hvardera sågo i den stora,

snabba populariteten ett bevis på medelmåttighet,

emedan samtidskritiken alltid visar sig hel- eller halfblind

för den storhet, framtiden upphöjer. Hvardera kände

att den konstnär är förlorad, som rättar sin produktion

efter kritiken eller publiken, gent emot hvilka Brownings

enda ärelystnad var att man skulle köpa hans dikter så

pass mycket att — han sluppe betala sina förläggare för

deras utgifvande! Hvardera var då och framgent höjd

öfver alla den sårade fåfängans små förargelser och

afundsjukor, hvilka ej ens snuddade vid deras sjä-ELISABETH BARRETT.

29

lar. Båda erkände tvärtom fullt, gladt och tacksamt

hvarje framgång; båda upptogo med jämnmod den

kritiska granskning, som var dem värdig, och båda

afvisade med stolt själfkänsla dumdristighetens eller

orättvisans domslut. »Okunnigheten anses ju hafva rätt att

bedöma konsten», säger Elisabeth Barrett med en af

sin brefstils snabba, humoristiska vändningar, »ehuru

det på alla högre områden — t. ex. whist och polka

— anses att man behöfver veta något innan man

uttalar sig!» Båda hade den sällsynta egenskapen, att

djupt uppröras öfver orättvisor äfven mot andra författare

än sig själfva, att varmt glädjas åt framgångar för

andra än sig själfva. Båda hade slutligen samma

ofördragsamhet mot författarömtålighetens jämmer öfver

bristande förståelse eller erkännande. »Aldrig,» skref

Elisabeth Barrett, »har jag kunnat fatta diktares klagan

öfver sitt hårda öde, ty för mig har hänryckningen att —

diktande — förlora mig själf och uttrycka mig själf varit

verklig lycka! En diktare bör i skapandets glädje hafva

nog för nuet och därtill har han ju vissheten att, om hans

verk äga lifskraft, erhålla framtidens uppskattning.»

Och ju mer hennes eget rykte nu gick ut öfver

vnrlden, dess mer insåg hon ryktbarhetens ringa värde

I or sig själf — liksom för andra kvinnor, hvilka som

hon nödgades att

.... sit alone

On winter nights by solitary fires

And hear the nations praising them far off.. ."30

MÄNNISKOR.

Det finnes kanske så underligt danade kvinnor, att

äran för dem kan vara en ersättning för lyckan. Men

till dessa hörde åtminstone icke Elisabeth Barrett. Hon

led af sin ofrivilliga själfkoncentration, emedan hon var

skapad att älska och älskas. Och trots sitt snabbt vunna

världsrykte var det således ej i någon segerglad stämning

hon befann sig när hon — med anledning af sina

nyutkomna dikter — mottog det första brefvet från Robert

Browning.II.

Robert Browning.

I am made up of an intensest life...

B. Browning.

Den 7 maj 1812 föddes Robert Browning i London.

Men det fanns ej blott engelskt utan äfven skotskt, tyskt,

kreolskt — somliga anse äfven judiskt — blod hos

hans närmaste förfäder och detta bestämde honom redan

af naturen till den kosmopolit han sedan blef. Både

från fäderne och möderne ärfde han konstnärsanlagen.

Fadern hade som helt ung — i afsky för slafveriet, en

afsky, hvilken sedan fortlefde mot hvarje form af

förtryck — lämnat Västindien. Han hade därigenom

förstört goda framtidsutsikter och råkat i oenighet med

sin familj. Detta gjorde att han, i stället för att kunna

utbilda sina målaranlag, nödgades försörja sig genom

att taga anställning vid Englands bank. Men på lediga

stunder sysslade han — och med betydande begåfning

— som tecknare, poet och konstkritiker och skaffade"32

MÄNNISKOR.

sig dessutom verklig lärdom på flera områden. Han

var därför i sällsynt grad lämpad till ledare för sin

ende son och hade därjämte den lynnets mildhet, som

hindrade alla slitningar mellan den äldre och den yngre

Robert Browning, när sonen senare inom litteratur och

konst började dyrka andra gudar än fadern. Denne

tröttnade aldrig på barnets sällskap. Det var vid

Anakreons sånger den lille gossen på faderns armar

nynnades till sömn; det var på faderns knä han upplefde det

trojanska kriget. Från modern, hvars sällsynt

känslodjupa, stilla och ömhetsfyllda natur sonen ägnade en

tillbedjande kärlek, ägde han sin religiösa och

musikaliska anläggning. Vid hennes artistiska pianospel grät

han af hänryckning under sina spädaste år. Redan

vid fem år diktade han ett poem i ossiansk stil, som •

gömdes i ett länstolsöfverdrag; vid åtta öfversatte han

Horatii lättare odén, och mätte med handen ut homeriska

versmått längs salsbordet; vid tio skref han — under

ingifvelse af en olycklig kärlek (!) — Byronsk

världsföraktar-poesi. Men framförallt var det den homeriska tonen,

som rådde i den diktsamling, han redan vid tolf lämnade

sin mor, som förelade den en ansedd granskares

bedömande och sålunda erhöll bekräftelse på sin egen tro

om sonens poetiska begåfning.

I detta hem, prägladt af en fin och mångsidig kultur,

omgifven af en ömhet, hvilken aldrig nekade honom

en önskan, möjlig att uppfylla, eller en frihet, rimlig att

gifva, växte gossen upp under de gynnsammaste villkorROBERT BROWNING.

33

för sin individuella utveckling. Fadern bevarade honom

alldeles oberörd af det vanliga skol- och

universitets-lifvet. Den enda tid han undervisades utom hemmet

var mellan 10 och 14 år, då han i en helt liten privat

skola i närheten erhöll en ypperlig undervisning, hvilken

han väl tillgodogjorde sig. Af kamratlifvet förblef han

oberörd, försjunken som han var i sin egen värld. I

hemmet delade han sin tid mellan studier — under faderns

och privatlärares ledning — samt musik, vetenskapliga

rön, trädgårdsskötsel, ridt och andra kroppsöfningar,

gynnade af att familjen ständigt bodde i någon landtlig

utkant af London. Till utelifvet medförde han, utom en

vaken naturkänsla, äfven en fäderneärfd, ypperlig

kroppskonstitution. Längre fram idkade han sina fria studier

i British Museum och National Gallery och vid tjugu

år blef, som han själf brukade säga, Italien hans

universitet. Tack vare denna härliga, fria uppfostran ägde

han redan då en rik och djup kultur och icke en tanke

hade han behöft ägna åt något som helst brödstudium.

Fadern, som bevarat sin ungdomskänslas ovärldslighet,

sitt hat till den engelska förvärfsfebern, hade lärt sonen

den själfvalda fattigdomens ära, när fattigdomen är

villkoret för troheten mot sitt eget bästa medvetande.

Robert Browning hade aldrig i sitt hem hört ett ord om

att han borde skaffa sig en ställning, endast att han

borde utbilda sig för sina egna mål. Föräldrarna och

sonen kände sig ömsesidigt lika lyckliga öfver att han

till sitt giftermål — han var då öfver 34 år—stannade

3. — Key, lläuuiskor."34

MÄNNISKOR.

i hemmet och det var alltid med djup tacksamhet Robert

Browning talade om huru fadern sålunda gifvit honom alla

betingelser för att utföra det bästa möjliga arbete.

Trots sin mångsidiga begåfning kände Robert

Browning ingen egentlig ovisshet om sin bana. Visserligen

utöfvade både musiken och målningen en stark lockelse, men

poesiens förblef dock den mäktigaste. I sina drömmar

under några1 stora almar — från hvilka han om dagen i

gyllene dimmor såg S:t Pauls kupol och Westminster

Abbeys torn och om natten ljusskimret från London,

medan han på afstånd hörde bultandet af världsstadens

pulsar — hade han redan börjat ana djupen under

människolifvets brusande yta. Men själfmedveten om

sin diktarsjäl blef gossen först den oförgätliga majkväll,

då han under en guldblommande laburnum och en

blodbok, i hvilken tvenne näktergalar höllo sångartäflan,

läste Keats och Shelley! Allt sedan han sett den senares

obekanta namn i ett bokstånd — och fått veta att det

tillhörde en ej längesedan död diktare — hade han

tiggt sin mot att skaffa honom Shelley. Hon hade

med mycken möda — ty de flesta bokhandlare kände

ej ens namnet — fått fatt i Shelleys dikter och blifvit

öfvertalad att också taga ett par häften af den än mer

obekante Keats. Och sålunda kom Robert Browning under

det inflytande, som blef det framför hvarje annat lifs-,

afgörande. Med faderns beundrade Pope var han redan

färdig, Byron bleknade nu; Wordsworth, Coleridge och

Southey betydde aldrig mycket för honom. Men i KeatsROBERT BROWNING.

35

och framför allt i Shelley försjönk han för alltid.

Välljudsströmmen från Shelleys violin väckte hos Browning

sångens ande; åt honom — the suntreacler — ägnade

Browning sin ungdoms första diktarhyllning; åt honom

sin mognare ålders enda — och utmärkta — kritiska essay.

De stora olikheterna i hvarderas diktarlynne betingade

varaktigheten, medan likheterna betingade djupet af

Shelleys inflytande på Browning. En af dessa likheter var

bådas panteistiska naturkänsla. Många dagar och äfven

nätter tillbragte Browning i omgifningarna kring sitt hem,

där man då ännu i Dulwichskogen eller på Wimbledon

Common kunde njuta skogsensamhetens eller

viddernas hela tjusning. Där kunde Browning ligga" under

träden eller i gräset, så orörlig, att fåglarna slogo ned på

honom och med sinnen, vakna som en indians, iakttaga

enskildheterna på samma gång han försjönk i

helhetsintrycket af naturen. Fåglarnas och insekternas,

blommornas och gräsens rörelser och lefnadsvanor blefvo

honom lika förtroliga som skyarnas och dimmornas

färgskiftningar, åskans och regnets stämmor, nattens och

dagens olika dofter och ljud. Lika törstigt drack han intryck

från människolifvet i hvarje dess okonventionella

framträdande. Zigenarsällskap och vandrande teatertrupper,

kroglif och separatistpredikanter intresserade honom lika

lifligt"—•" han, som blef »varm endast af att höra orden

purpur och skarlakan» tjusades af allt, som gaf färg åt

hvardagen! Med sanning kunde Browning om sig säga:

»Tillvaron har ej undgått mig och det skall den heller icke"36

MÄNNISKOR.

framdeles göra — förr än jag har fått nog af den ... Se

med själens ögon och du skall få tillräckligt att se.

Har du slutat att undra öfver kvinnorna, så återstår dig

männen — lefvande och döda — att undra öfver. Har

du slutat att undra öfver människorna, då har du Gud

ännu att undra öfver» ... yttranden, hvilka innesluta hela

Brownings diktarindividualitet: lifsberusning och

lifs-iakttagelse. Det är den lidelsefulla styrkan i båda hvilka

— i hans första dikt * gör honom — då ännu ej

tjuguårig — till upptäckare af aldrig förr hörda, sinnligt rika

bilder, i hvilka hans förnimmelser af sin egen själ och

af människosjälen, af naturen och af lifsmysteriet tolkas

med en redan så utpräglad och egenartad genialitet,

att D. G. Rosetti många år senare upptäckte Browning

som författare till den lilla anonyma boken, hvilken så

hänfört Rosetti, att han på British Museum ord för

ord afskrifvit den, emedan den icke kunde erhållas i

bokhandeln. Browning skildrar här själf sin eldiga,

blodfulla, intensiva natur, hvilken han kände innebar

den sällsynta möjligheten att kunna lefva ut sitt eget

lif i omedelbar styrka, samtidigt med att han på

analysen af själen riktade hela sin intellektuella kraft.

Redan i sin första bok är Browning själstillståndens

diktare. Och därigenom blef han ej blott en ny skald,

till de många andra under samma tidsskede, utan^en

ny, förut ohörd stämma inom den engelska littera-

* Pauline, tryckt anonymt nyåret 1832 på en kvinnlig slüktinges

bekostnad.37

turen, nämligen: the noblest asserter of soul in song.

Samma betydande granskare, hvilken upptäckt geniet

i tolfåringens diktsamling, skref vid Pauline"s

framträdande att England fått en ny diktare och ett par

andra röster nämnde honom redan bredvid Wordsworth

och Coleridge. Inom den lilla, långsamt vidgade grupp,

hvilken från början gaf Brownings diktning den

beundran, den stora engelska publiken var så sen att

skänka, märkes J. S. Mill. Han fällde det träffande

omdömet, att han aldrig hos någon normal människa

funnit ett mer utprägladt själfmedvetande än hos den

anonyme författaren till Pauline. Vårt »själfmedvetande»

brukas oftast i en inskränkt betydelse och Mills mening

tolkas därför bättre med själsmedvetande, den djupa

förnimmelsen af sitt eget och andras själslif, hvilket redan

nu gjorde den unge diktaren — ännu Shelleys och de

helleniske skaldernas lärjunge — medveten om ett för

sig nytt poetiskt mål, det mål han några år senare

uttryckte med de orden: att han ansåg föga annat än

händelserna i en själs utveckling vardt att studeras.

Browning gjorde nu sin första resa till Italien, som

sedan förblef icke blott hans sinnens och hans själs

valda fosterland utan äfven den rikaste ingifvelsen för

hans diktning. Människornas öden hafva där, liksom

naturen, rikare färg och fastare kontur, de gifva — med

undra ord — det artistiskt »komponerade», i en enda

ruination samlade intryck, som Browning framför allt

iilHlcado, på samma gång som människornas sorglösa"38

MÄNNISKOR.

konstnärslynne ägde både hans lynnes och hans

öfver-tygelses sympati.

Hemkommen brukar BroAvning de närmaste åren

att fullborda Paracelsus, genom hvilken Browning första

gången uttrycker det pathos, hvilket för honom är lifvets

största och till hvilket hans dikt sedan så många gånger

återvänder, nämligen en orubblig sträfvan mot ett ideelt

mål. leke blott att nå målet, utan äfven att gå under

för detsamma frälsar människans själ, som växer under

bemödandet att ge idealen rum genom att spränga

tillvarons begränsning. Browning låter Paracelsus ■—

naturvetenskapsmannen med Faust-typen — representera

tankens och Aprile — diktaren af Shelley"s typ — hjärtats

sorg öfver deras otillräckliga makt gent emot tillvarons

andra makter, men tillika visa tankens och hjärtats

triumf midt under det yttre misslyckandet.

I denna dikt utbrister Brownings naturkänsla i en

majestätisk, världsfamnande syn på hela lifvets

evolution — hvilken han här och flerstädes såg med sin

diktaraning långt innan teorien blifvit antagen af

vetenskapen. Och han uttrycker sin hänryckning öfver

lifvets skönhet i en lyrik, till hvilken litteraturen icke

bjuder någon annan jämförelsepunkt än i gamla

testamentet. Browning hade äfven under arbetet med Paracclsus

varit så försjunken i den hebräiska poesien att nian

funnit honom barhufvad i skogarna, deklamerande Esaias!

Men ehuru dessa stora intryck i någon mån påverkade

Brownings eget uttryckssätt, är det dock helt och hålletROBERT BROWNING.

39

ur hans egen själ den underbara tonström framväller,

hvilken stundom verkar så intensivt att den kännes som en

smärta, än svällande ut med en orgels breda brus, än

Bligande som en soldarrande lärkdrill, än bortsugen af

oändligheten som violinens sprödaste ton.

Genom Paracelsus blef den tjugutreårige diktaren

inom Londons vittra krets tveklöst sammanställd med

och välkomnad af stormännen Wordsworth — för hvilken

lirowning hvarken som person eller diktare ägde verklig

sympati — och Landor, för hvilken däremot hans

beundran och tillgifvenhet varade lifvet ut. I denna

litterära krets, inom hvilken Browning hade sitt egentliga

umgänge, öfvertygade man honom att han borde

försöka sig med ett arbete för teatern. Brownings

Strafford spelades också i maj samma minnesrika dag, som

(lurlyle i London började sina föreläsningar och samma

Ar 1837 — som den elektriska telegrafen och

drottning Victorias regeringstillträde invigde en ny aera.

•SVraIförd, hvilken för det engelska dramat hade samma

betydelse som Hernani för det franska, blef en

framgång, men ej så stor, att den kunde locka Browning

Irån hans verkliga område, hvilket icke var

teater-dramat utan, som Walter Pater träffande kännetecknat

(Irl, »the poetry of situations». I sådana dikter, hvilka

utan att vara afsedda för scenen — ägde den

dra-innliska form som möjliggör att vissa själstillstånd

komma till ett samladt utbrott i ett stort moment, ägde

lirowning sitt egentligaste uttrycksmedel. Och han har"40

MÄNNISKOR.

därigenom, liksom Almqvist, hvilken med Browning

erbjuder så många jämförelsepunkter* blifvit en

föregångare till det framtidens drama, på hvars Shakespeare

vi ännu vänta, ett drama, som blir det inåtvända i

stället för det utåtvända lifvets spegel.

Nu följde slag i slag de verk till hvilka Browning

finner motiven i sin »vingård, jorden», där han skördar

man"s thoughts and loves and hates.

Urbilden till Sordello** —• den typiska »poet-själen»

— fann Browning hos Dante och i de italienska

krönikorna. Men han har icke utformat typen till en

lefvande gestalt —endast insvept den i ordmassor hvilka

gjorde en del litterära människor fullkomligt ursinniga

öfver de fruktlösa försöken att begripa hvad de dunkla

orden skulle innebära! Oaktadt härliga dikteriska ställen

har ingen granskare — allra minst Browning själf —

tvekat att förklara Sordello som helhet misslyckad och

dikten bidrog att hos publiken stadga den meningen att

»Browning icke kunde läsas».

Redan året efter Sordello kom dock Pippa Passes

— hvilken icke blott är en af Brownings men en af

den engelska litteraturens yppersta dikter. De yttre

* Se min studie: C. J. L. Almqvist, Sveriges modernaste diktare.

** Sordello 1840. Pippa Passes 1841 (N:r I af Bells and

Pomegranates) King Victor and king Charles 1842. Dramatic Lyrics 1842.

The return of the druses 1841. A blot in the "Scutcheon" 1843.

Go-lombe"s birthday 1844. — Dessa utgöra de fera nästa, under don

gemensamma titeln Bells and Pomegranates utgifna dikterna. Titeln iir hämtad

från öfversteprästens klädnad, där klockorna och granatäpplena

symboliserade enheten af glädje och allvar.ROBERT BROWNING.

41

intrycken till dikten hade han fått i den lilla italienska

staden Asolo, men den egentliga ingifvelsen i sin kära

skog, där han en dag under sin ensamma vandring greps

af tanken på den ena människans omedvetna och

hemlighetsfulla inflytande på den andras öden, en tanke

hvilken han sedan utformade till dikten om den lilla

italienska silkesarbeterskan, hvilken en helgdag sjungande

går förbi några af henne osedda människor, i hvilkas

öde hon afgörande ingriper genom sin — »som trastens

sång i en belägrad stad» omedvetna — sång.

Pippa Passes äger det klara djup, hvilket alltid

kännetecknar den fulländade konstskapelsen. Tanken

uttryckes icke här genom tal utan genom konkreta

gestalter och situationer, skälfvande af den praktfullaste

lidelse, uppenbarad med den högsta konst. Själfva tanken,

enkel som den är, erhåller sin betydelse genom att

vara ett uttryck för Brownings djupa — och då inom

litteraturen nya — känsla af lifvet som mysterium, af

denna undran öfver tillvaron om hvilken en granskare

träffande sagt, att den är den djupaste ingifvelsen inom

den nyare poesien.

För Browning var ännu tillvarons mystik, själslifvets

under en personlig upptäckt, en ny och flödande

diktar-ingifvelse. Hans genialitet är den djupa intuitionen för

de hemlighetsfulla processer, hvilka leda själen till dess

högsta höjd eller lägsta förnedring och den vakna blicken

för de själens praktstunder, då en stor känsla slår ut"42

MÄNNISKOR.

som en stor eld och bränner alla konventioner och

själfbedrägerier till aska.

Under de fem, sex föregående åren hade Browning

umgåtts flitigt inom Londons konstnärliga kretsar »för

att icke gå miste om något okändt godt» genom att

lämna denna sida af lifvet oförsökt. Men nu var han

led vid sällskapslifvet, mättad af böcker och längtade

»efter den verkliga världen och konstens taflor af

världen». Han hade därför börjat planlägga en längre

vistelse i Italien, där »hans hjärta lefde», Då hände sig

en af de sista dagarna 1844 att, genom deras

gemensamme vän Kenyon, Elisabeth Barretts två band dikter

kommo i hans hand. Browning läste och hänfördes af

»denna nya musik, detta utsökta pathos, dessa modiga,

själftänkta tankar». Men framför allt var det en dikt,

Lack] Geraldine"s Courtship, i hvilken han ej blott

i

förnam sitt eget medelbara inflytande, utan om sin

diktning läste den, i sin korta innehållsrikedom ypperliga,

karakteristiken att hans Pomegranates ...

.... cut deep down the middle,

shows a heart, within blood-tinctured of a veined humanity.

Detta yttrande, hvilket gick rätt som en pil på

Brownings dikteriska mål, stegrade hans sympatiska

intresse för diktarinnan och han frågade Kenyon om

han skulle våga tillskrifva henne? Svaret blef i hög

grad tillstyrkande och så afsände Robert Browning den

10 januari 1845 sitt första bref till Elisabeth Barrett.III.

Robert Browning och Elisabeth Barrett.

"Dust to dust and soul-secrets to humanity,

the natural heir to all these things" ....

E. Barrett.

Om Robert Browning, när ban före sin död brände

hela sin öfriga brefväxling, förstört också innehållet i

det lilla skrin, där han omsorgsfullt ordnat sina och

Klisabeth Barretts bref* — då skulle, enligt den högre

räknekonsten, mänskligheten hafva förlorat mera än om

hela Englands bank blifvit aska! Ty på Robert

Browning och Elisabeth Barrett kunna med full rätt tillämpas

hans egna ord om Luria:

Such man are you and such a time is this

That your sole fate concerns a nation more

Than its apparent welfare.

och detta därför att

A people is but the attempt of many

To rise to the completer life of one.

And those who live as models for the mass

Are singly of more value than they all ...

* Af sonen utgifna 1899 under titeln: The letters of B.

Brow-ning and E. B. Browning. Smith Elder, & C:o. 15 Waterloo Place,

London. Two volumes."44

MÄNNISKOR.

Denna nyss utgifna brefväxling uppenbarar

möjligheten af högre känslor än ens de flesta

undantagsmänniskor ännu drömma om. Den visar ett stort och

i hög grad manligt snille, som kunde älska så, som

vår tids själfullaste kvinnor önska att bli älskade; ett

stort och i hög grad kvinnligt snille, som både kunde

ingifva, besvara och bevara en sådan kärlek.

Breflittera-turen äger några bref, som uppenbara den stora

kvinnosjälens erotiska höghet, såsom den portugisiska nunnans

fem bref, Mille de Lespinasse"s och ännu andra kvinnliga

bref. Man har brefsamlingar hvilka visa ej blott kvinnans

utan äfven mannens känsla från dess största sida, såsom

till exempel Abelards och Heloisas, Varnhagens och

Rahels, Diderots bref till Sophie Voland, Goethes till

fru von Stein. Men Robert Brownings och Elisabeth

Barretts bref visa oss det enastående: tvenne stora

snillen, hvilka tillika varit tvenne äkta fullblodsmänniskor,

hvilka hvardera voro hvarandras första och enda stora

kärlek och hvilka båda, under ett samlif af den högsta

ömsesidiga lycka, bevisande äktheten i sin känsla.

Därför blir deras brefväxling själfva uppenbarelseboken

för alla dem, hvilka tro på möjligheten af en

fullkomligare mänsklighet genom en själfullare kärlekslycka.

Brefven sträcka sig mellan den 10 januari 1845

och den .18 september 1846 eller dagen innan

makarna Browning lämnade England, hvarefter de aldrigKOBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT. 45

en dag voro skilda under sitt nära femtonåriga

äktenskap.

Det var med glädje Robert Browning senare

påminde Elisabeth Barrett att han redan i sitt första bref

sagt att han älskade" — ej blott »hennes stora lefvande

poesi hvilken strax slagit rot i hans hjärta för att växa

där» — utan äfven henne själf. Han omtalade sin

ledsnad att ej tre år förut hafva begagnat sig af mr

Kenyons förslag att föra honom till miss Barrett. Det

föreföll honom nu som hade han i en kyrka försummat

att draga undan det förhänge, som i ett sidokapell dolde

ett af världeris under! I sitt svar uttryckte hon ej blott

sin glädje öfver hans sympati för hennes diktning, men

sin djupa beundran af hans, hvars manliga styrka hon

väl visste sig aldrig kunna uppnå: han behärskade ej

blott den mänskliga lidelsen i dess högsta intensitet men

äfven tanken i dess största djup och hon var glad att

få lära af honom. Han svarar med att lika uppriktigt

sätta hennes poesi öfver sin egen. Så som i början

förblef det sedan under hela deras samlif. Hvardera

älskade att från sina egna axlar lyfta den kungliga

diktarpurpurn öfver på den andras. Hvardera

missunnade sig själf hvarje loford, han eller hon erhöll på

den andras bekostnad, och blott för hvarandras räkning

kunde de med otålighet vänta på den rättvisa, de för

sig själfva »lugnt kunnat afvakta i tre hundra år»!

Deras brefväxling, som själfklart innehåller en hel

del intressant tal om litteratur och litterära personlig-"46

MÄNNISKOR.

heter, är den raka motsatsen till de

författarebrefväxlin-gar, som vända sig kring egna framgångar eller

nederlag och yrkeskamraters förföljelser eller svagheter. Här

finnes icke ens skuggan af en oädel själsrörelse, men

tvärtom den vackraste ifver att göra alla rättvisa, att

icke ens genom ett för strängt omdöme till hvarandra

nedsätta någon i den andras tanke. Ensamt ur denna

synpunkt är brefväxlingen det förnämaste andliga

umgänge man kan önska sig.

Elisabeth Barrett bad genast att Browning vid

brefväxlingen skulle behandla henne lika enkelt som en

god kamrat, en »hederlig karl»; att han aldrig skulle

skrifva af artighet utan endast följa sin egen håg.

Härpå svarade han att »af en del skäl, han kunde

utgrunda och af andra, dem han trots allt tänkande ej

kunde utgrunda, hade mer hjälp och glädje af att

bref-växla med henne än af att råka någon annan människa.»

Det personliga intresset absorberade redan från början

det litterära, och han bad snart att hon i hvarje bref

skulle säga honom om hon var bättre, emedan hon lofvat

att, ifall hon alltjämt återvann sina krafter, skulle

han på våren få besöka henne. Och han litade på att

det skulle ske »ty aldrig hade lifvet ännu nekat honom

något, han af allt hjärta önskat». När hon framhåller

öfverdriften i hans ifver svarar han, att han alltid mycket

noga analyserade sina känslor och sällan bedrog sig

genom att gifva någon känsla större betydelse än den

ägde. Han hade aldrig förr behöft någon vän; men47

hon, som var a deep wonder oj a creature —

henne behöfde han!

Men hon skulle ej oroa sig öfver att han ej kunde

vänta; han hade till och med nekat sig nöjet att gå

fram till n:r 50 WimjDole Street, efter som hon ännu ej

lofvat honom att få komma! När hon i ett bref talar

om huru trånande hon längtar bort från lifvet, svarar

han: att nu måste hon stanna där, när hans fot redan

var på hennes trappa! Hon hade »förstorat hans lifs

harpa med hela oktaver af gyllene strängar» och han —

om hvilken hon träffande sade att han druckit lifvets

bägare öfverfylld, med solen skinande på densamma —

ville få ge henne en del af sin lifsglädje; han skulle

dock »ha kvar dubbelt mer än hvad som med rätta

tillkom honom själf!»

De utbyta sina tankar om diktandet, dess mål och

dess medel, de meddela hvarandra sina arbetsplaner,

och han undrar öfver att ban till henne kan uttala

hvad han . ännu knappt vågat säga sig själf. När

Elisabeth Barrett slutligen utsätter en dag för hans besök

är hon så fylld af aningsfull oro och omedveten fruktan

att han i verkligheten skall känna sig besviken i sina

förväntningar om henne, att tårarna strömmade, medan

hon skref brefvet. Hon bad honom minnas »att hennes

bästa jag var i hennes poesi; själf var hon intet, blott

en rot, som växte djupt nere i mörkret!» Hon kände

att hans bref gripit henne som inga andras och därför

hade han blött behöft säga ett ord, för att hon skulle"48

MÄNNISKOR.

lofva honom det personliga sammanträffande som andra

ej genom långa vältalighetsprof kunnat uppnå. Men

hon väntade medvetet ingen annan följd af hans besök

än glädjen af en förtroligare vänskap, genom hvilken

hon ännu mera skulle kunna få del af hans andliga

rikedomar hvilka — i synnerhet vid hans unga år —

syntes henne allt mer förundransvärda. Hon fann att

han icke blott hade en ofantlig erfarenhet af det yttre

så väl ,som af det inre lifvet — af böcker, konst,

musik, människor och världen — men att han, jämte sin

omfattande allmänbildning, äfven hade djup insikt i flera

ovanliga kunskapsområden. Och oaktadt allt detta fann

hon att »han ej spred sig öfver en yta utan arbetade ur

djupet af sin egen själ».

Under ömsesidiga förväntningar gick tiden till den

20 maj 1845 — den dag, Browning sedan kallade sin

verkliga födelsedag. Ett par veckor förut hade han fyllt

trettiotre år, och Elisabeth Barrett två månader tidigare

trettiosex. Men tärd af sjukdomen föreföll hon äldre,

ifall man öfverhufvud tänkte på ålder inför denna

okroppsliga varelse, om hvilken Browning sedan sade

att hon, då och alltid, fyllde honom med undran öfver

att hon alis värdigades andas på jorden och ej helt

ägde sin tillvaro i luften! Det lilla, bleka anletet, som

i halfdunklet mötte honom från soffan där hon låg, fick

ljus af den själfulla pannan och ën än hvitare färg

genom det mörka locksvallet, som tycktes böja hufvudet

och hängde långt ned på bröstet. När de svarta ögon-ROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

håren lyftes förklarades ansiktet genom den underbara

blicken ur de stora, blågrå ögonen. Det enda jordiskt

kraftiga intrycket gaf den hvitglänsande tandraden, när

ett leende någon gång bröt fram och förvandlade det

rörande uttryck af > behärskad smärta och vemodig

mildhet, som munnens fina linier vanligen ägde.

Motsatsen var stor mellan denna — som hon själf

och hennes närmaste trodde — för hela lifvet innestängda

sjukling och den man med hvilken, henne ovetande,

lifvet och lyckan denna majdag trädde inom hennes

dörr. Robert Browning stod nu i sin mannaålders fulla

skönhet. Hyns varma blekhet, det tjocka, svarta hårets

skulpturala vågor, de finskurna dragen, det rörliga

uttrycket, det soliga leendet gjorde att han ofta togs för

italienare. Den ytterst finkänsliga öfverläppen och

ögonbrynen röjde, genom snabba höjningar och sänkningar,

hvarje själsrörelse; de härliga ögonen, skiftande mellan

mörkgrått och grönt hade ett uttryck som Elisabeth

Barrett strax fann vara the most serene spiritual

hon någonsin sett. Öfver rörelser som anlete låg ett

spelande lif och den oemotståndliga tjusning, som en med

försynthet buren lycka utstrålar. Hans väsen hade »en

vindthundslik snabbhet» hvilken, i förening med ett

sällsynt behag, kom den medelhöga gestalten att synas

längre" än den var; därtill bidrog äfven en egendomlig

lyssnande höjning på hufvudet. Fulla af söderns plastik

voro de talande handrörelserna, full af söderns musik

den inträngande, mjukt klara stämman, i hvilken samma

4. — Ket/, Människor."50

MÄNNISKOR.

intensitet vibrerade, som i den ytterst liffulla banden,

hvars tryckning förnams som en elektrisk stöt.

Denna strålande unge man — dessutom Englands

störste samtida diktare — var det som så ifrigt bedt

att få besöka henne — Elisabefh Barrett — och nu tiggde

om lyckan att få återkomma till hennes mörka sjukrum 1

Det var ej underligt att hon svarade honom att

tacksamheten blef hennes, hvar gång han, från sin soliga,

lysande höjd, ville nedstiga i hennes skuggvärld — ett

bref, som, redan efter det första besöket, framkallade

ett svar-, i hvilket han sade henne: att hans kärlek och

hans lif voro hennes, om hon ville mottaga dem.

Men huru skulle hon strax kunnat tro på denna

lifvets sång utanför den grafkammare, där hon känt

sig lika färdig med sin personliga tillvaro som vore hon

redan död? lion såg i hans ord endast diktarfantasiens

egenart att »gripa ett nytt intresse med båda händerna»

för att lika snart lämna det — och hon ville hindra honom

att uttala flera obetänksamma ord, hvilka ban redan om

en vecka skulle ångra! Hon bad honom därför aldrig

mer vidröra detta ämne, ifall han ej ville tvinga henne

att — för hans egen skull — afbryta det vänskapsfulla,

utbyte af hvilket hon hoppats en lifslång glädje. Detta

bref besvarade Robert Browning med — som han sedan

sade — det enda bedrägeri, han någonsin begått mot

henne. Han lät henne nämligen tillsvidare tro att han

verkligen brukat för starka ord för sin beundran,

emedan han fruktade att hon annars skulle neka honom51

att förnya sina besök. Som hon grundat sitt svar endast

på hänsyn för honom, insåg han ädelmodet i hennes

motiv och var nöjd att nu tillhöra henne endast i den

egenskap hon tillät, viss att framdeles kunna öfvertyga

henne om allvaret i sin känsla.

Brownings biografer hafva antydt att hans

lidelsefulla och djupt erotiska natur ledt honom in i åtskilliga

förhållanden, innan han lärt känna Elisabeth Barrett.

Själf däremot upprepar han lika energiskt som

opåkal-ladt att hon var hans första, enda och sista kärlek;

att han redan anat henne i de tidigare tycken, hvilka

gått lika fort som de kommit och att, innan han såg

henne, aldrig någon mänsklig varelse fyllt eller

tillfredsställt hans själ. Unga damer hade han ej funnit

tilldragande, och öfverhufvud hade kvinnorna ej förefallit

honom bättre än han själf, hvilket just hindrat honom

att älska dem, »ty endast uppöfver sig själf kan man

älska».

Men nu stod han — forskaren i själens djup —

ändtligen inför en stor kvinnonatur, och, hänryckt som

en törstande jord regnet, drack han detta väsen, som

för honom gjorde the masterpassion of life till en

upplefvelse, fullkomligare än alla hans drömmar om

densamma. Och han stod där såsom en hvilken icke

förslöat sitt eget själiska medvetandes finhet, icke

upphäft integriteten mellan sina ideal och sina

handlingar. Med vaken, medvetenhet hade han, i stora och

små ting, aktat på sina impulser och valt sina upp-"52

MÄNNISKOR.

lefvelser, så att de ena som de andra förstorat hans själ

och skärpt hans instinkter. Därför undgick han nu

det öde, hvilket blifvit så många andra diktar- och

tänkarnaturers: att ha talat stora ord om de stora

känslorna och de stora människorna, men att sedan ba

gått blinda förbi undantagsmänniskan och undantagsödet,

när de i verkligheten mött dem. Eller också att, om de

sett dem, själfva ha saknat ett innehåll att i det lefvande

lifvet utfylla sina stora ord med. Inga af de berättigade

farhågor eller de små bihänsyn, hvilka i ett fall som detta

skulle gjort flertalet män tveksamma, hindrade Browning

att med hela sitt väsens fullhet och kraft hängifva sig

åt sin ögonblickliga kärlek till den bräckliga varelse,

hvilken han — då han första gången uttalade sin känsla

för henne — trodde dömd till en så ohjälplig sjuklighet,

att han aldrig ens skulle få se henne stående utan för

alltid bunden vid sitt hviloläger! Och inga af hennes

otaliga betänkligheter och tvifvel kunde någonsin

förvilla hans syn på hennes natur, i hvilken han genast

såg själfva grunden: den barnaklara, från ali världslighet

rena, enfalden, den hafsdjupa och spjuträta intensiteten

— ett medeltidshelgons intensitet — drag, hvilka just

ensamheten bevarat och fördjupat. Han såg huru hennes

känslas rikedom som en daggfrisk, ehuru ej fullrundad

drufva gömdes under afskildhetens bladskugga och huru

spänstigheten i hennes lyckomöjligheter endast af

förhållandena, ej af hennes lynne voro nedtryckta. Själf hade

ho» aldrig egenvilligt slutit handen för en lifvets gåfvaROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

och inga bittra erfarenheter hindrade henne att alltjämt

förtroendefullt hålla den utsträckt mot människorna.

Sjukdomen, som brutit kroppen, hade endast fastare

sammanslutit den högresta, rakvuxna själen. Strålande

ren från svek och flärd, med stålfast vilja i hvarje

beslut, med blixtsnabb ovilja då hon djupt ogillade, hade

hon i hvardagslifvet en fin humor, en jämn mjukhet,

en fördragsam mildhet, en ärlig fordringslöshet, som

rörd mottog den minsta vänlighet. Hennes naturliga

häftighet fanns endast kvar som het ifver för ett

intresse, som snabb fart i en impuls, som naiv

hejdlös-het i sådana fall, där andra visa världsklokhet. Af

konstnärslynnet hade hon förnimmelsens eld och styrka,

men ej dess vanliga svaghet att omvandla tillvarons —

framför allt människornas — värden efter sina egna

stämningar. Hon var äfven alldeles fri från sjuklingens

— och skaldens — håg att låta tillvaron rotera

omkring sina tillfredställda eller otillfredställda anspråk på

densamma. Tvärtom ägde hon en sällsynt rättvisa,

äfven i sin dom öfver handlingar, som sårat henne själf.

Den försynta ärlighet och fasthet, med hvilka hon värnade

sin individuella frihet, gåfvo henne dessutom en

ädelmodig syn på yttringarna af andras, från hennes egen

afvikande naturer. Den höstlikt klara och stilla luft, som

omgaf henne, var renad från alla personliga önskningar,

från ali lifvets heta oro. Men Robert Browning såg det

oaktadt att denna . kvinnosjäl ännu skulle kunna

hvit-glödgas. Och i väntan därpå stannade han i ordlös hän-"54

MÄNNISKOR.

ryckning inför de underbart fullkomliga linierna hos denna

psyche, hvars skönheter just voro de, han hos hvarje själ

skattade högst och hvilka nu fyllde honom med samma

outsläckliga lidelse som den sinnesberusande skönheten

väcker hos andra män. Men äfven hvarje drag i den

yttre företeelsen tjusade honom och blef oupplösligt ett

med kärleken till hennes andliga gestalt. Plan berättade

henne sedan, att han under denna tid stundom gick

tidigare från henne, endast, af längtan efter det ögonblick

då han skulle få taga hennes lilla, genomskinliga hand

i sin. Hon åter bekände senare att, sedan han en gång

kommit, lämnade han henne aldrig, ty hon behöll

alltjämt en förnimmelse af hans närvaro; hon kände att

han ägde en makt öfver henne, som han ämnade bruka,

och att hon hvarken skulle kunna andas eller tala

annorlunda än han ville, ja, att ban läste alla hennes

tankar som han läste sin tidning! Andra män hade

visserligen i hennes ungdom talat till henne om kärlek,

och sådana ord hade äfven trängt in i hennes nuvarande

ensamhet, men de hade aldrig ens krusat ytan af hennes

själ, hvars djup nu däremot rördes.

Browning visade i sitt väsen en sträng

självbehärskning, ty han ville icke »vinna» hvad som för honom

endast som en fri gåfva ägde sitt fulla värde. Han

hatade själfva ordet eröfring, liksom den af detta

begrepp födda kvinnliga instinkten att dölja sina känslor

och egga mannen genom låtsad köld; »detta,» säger han,

»som männen ännu kalla äkta kvinnlighet men jag heltROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT. 7 1

enkelt kallar djuriskhet». I hvarje bref och vid hvarje

besök gaf han henne däremot den tigande ömhetens

hyllning, hvilken, alltid rörande för en äkta kvinna, blef

dubbelt betagande från denne lifsberusade lyckoprins.

När han åter varsamt nalkas framtidsfrågan blir han

väl icke tystad, men ej heller genast trodd.

Öfvergången ur svarta natten till det hvita solflödet var ännu

för plötslig. Hon sluter, bländad, ögonen och plågar sig

själf och honom genom att ej kunna se verkligheten.

Hennes naturliga anspråkslöshet, var sjukligt stegrad

genom hennes långa isolering, under hvilken hon kunnat

vara så föga för andra och därför vant sig att af dem

vänta intet. Men framförallt blef den stora ödmjukhet,

hvilken alltid följer den stora kärleken, hos henne så

.stark att den skulle tyckes onaturlig, ifall den icke blefve

förståelig genom känslan af den ytterliga motsatsen mellan

en hjälplös sjukling som hon och en ung gud som han.

På hans ljusa väg kunde hon ej låta sin skugga falla.

Ingendera uttalar ännu sin känsla men den talar ur allt.

Mon läser manuskripten till hans dikter och han ber

henne lära sig hemligheten af den utsökta musiken i

hennes egen lyrik, ty han — som fordom njutit af att

trotsa andras smak — kunde nu ej tycka om sina egna

dikter, ifall hon ej gjorde det! Hon svarar att hon är

född her o-icor shipper och ämnar förbli det; därför ber

hon att få slippa lära honom något, endast få lära af

honom, se upp till honom och tjäna honom på alla

andra sätt.. Det enda hon kunde lära honom vore"70

MÄNNISKOR.

smärtan — eller just det hon allra minst ville bibringa

honom! Han försäkrar henne att hennes poesi är honom

så mycket mer värd än hans egen, att han oroar sig

för den tid hon tar från sitt arbete för att ge honom,

medan hon däremot gärna skulle få tända eld på hans

manuskript, om hon behöfde det för att hålla sina

fingerspetsar varma! Han påminner henne om hennes löfte:

att bruka hvar solig stund för att stärka sina krafter,

men han ber henne däremot att icke — som hon äfven

lofvat — en dag plötsligt gå honom till mötes, ty då

kan han ej svara för hvad han i sin glädje tar sig till!

Robert Browning säger om sig själf att han ej blott

noga profvade hvarje sin känsla, innan han gaf den

namn, utan att han äfven var mycket väljande i

uttrycken för sina känslor, så att orden ej skulle bli större

än känslorna. Också är motsatsen påfallande mellan

hans invecklade diktarspråk och hans brefstil: den

trovärdiga, knappa enkelheten i denna ger ett djupare

intryck af äkta känsla än de största vältalighetsutbrott

skulle förmå. Som diktare liknar han sig med fullt skäl

vid blänkfyren, som ömsom lyser fram, ömsom

försvinner i mörker. Som älskare gaf han däremot ett solflöde,

hvilket aldrig skymdes af ett enda stämningens moln.

Då ingen omskrifning kan göra rättvisa åt den

känsla, som talar ur bådas bref, kommer jag nu att —

i starkt sammandrag och fri gruppering — meddela en

del af deras skriftliga utbyte.ROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT. 7 1

När Browning vid slutet af sommaren 1845

beslutsamt och öppet återupptog det en gång förbjudna

ämnet skref han:

Jag tror på er absolut och lielt. Men jag tror

också att, när ni första gången bad mig vara tyst i detta

ämne — och jag tystnade — ni dock kunde veta

hvilken själf behärskning, jag måste utöfva för att sedan sitta

ocli tala och lyssna så som jag gjort. Låt mig nu säga

— denna enda gång — att jag älskade er redan då af

hela min själ och gaf er mitt lif, så mycket af det, som

ni ville taga. Detta har redan skett och kan icke

ändras; det var då och är alltjämt alldeles oberoende af

om ni besvarar min känsla. Den vänskap, den

förtrolighet ni redan nu tillåter mig äro mitt lifs djupaste,

största glädje, och jag är viss om att den skall vara

lifvet ut, efter som jag vet att jag aldrig afsiktligt kan

misshaga er och hvad jag oafsiktligt felar skall ni med

godhet rätta . . . Vore ni lik andra kvinnor, jag känt,

skulle jag säga mera. Men mitt första och sista ord

är att jag tror på er och vet att hvad ni kan och vill

ge mig, det skall ni ge mig enkelt och ädelt — och, hur

aflägsen den möjligheten än må vara, ser jag dock i

den min högsta lycka . . .

Hon svarar att hon skyndat sig att tysta honom

för att han ej sedan skulle känna sig bunden af några

förhastade ord. lion måste både för honom och sig

själf fasthålla möjligheten af en ändring i hans känsla.

Liksom ingen varelse nu stod högre och renare i hennes

ögon än han, kunde han vara viss att han äfven den

dag, då han sade henne att, hans kärlek upphört, skulle"58

MÄNNISKOR.

stå lika högt och lika helt förbli hennes vän. Hon

fortsätter:

Era handlingar ha varit bestämda af de mest

generösa impulser, men ni har dock haft den lättare delen,

ty för en generös natur är ali slags ädelhet lätt. Men

min uppgift har varit svårare och jag har åter och åter

dignat under den, hvilket har måst gifva er ett intryck

af vankelmod, som varit er — eller oss båda — ovärdigt.

Dock har det varit endast rättvist att ni trott på mig . . .

Om ni har rätten att taga ett för er lycka vågadt

steg, har jag ej rätten att tillåta er förspilla ert lif . . .

Jag trodde att er ädelmodiga impuls snart skulle gå

öfver. Det rör mig djupt att den fortfarit Men ni är

en man och ni kan därför, omedvetet, misstaga er om

er känslas styrka och det vore lyckligare för er om ni

funne att ni så gjort. . .

Inga ovärdiga kvinnliga motiv skulle — däri har

ni rätt — kunna hindra mig att säga er livad ni har

rätt att höra — men allt jag kunde säga skulle göra er

orätt! Ert lif — om ni gaf mig det — skulle genom

mig fyllas af en oro ocli sorg, ni icke är född till, och

hvad skulle jag kunna ge er, som icke vore oädelt att

gifva?

I det bref, hvarmed han besvarar detta, säger han

bland annat:

Det var icke i går, ej för tio, ej ens för tjugu år

sedan jag började tänka öfver mitt eget lif, dess mål

och dess kraf . . . Och jag vet, så visst någon kan veta

något, att om ni låter mig göra mitt lif till ert, låter

mig förstora mitt lif genom ert, skulle ni göra mig

outsägligt lycklig. . . Jag slutar nu. Ty äfven om jagROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT. 7 1

kunde öfvertala, ville jag det icke. Jag litar lielt på

er . .. Hvad ni än har att säga mig, förblir er vänskap

min lycka och min stolthet. Äfven om ni säger mig

att ni älskar en annan, skall det förbli min lycka och

stolthet att äfven i detta afseende tjäna er — så vidt

jag kan . . .

På detta svarade hon att hon ej förstår huru han

i samma andedrag kan tala om sin lit till henne och

hennes möjliga känsla för en annan? Ty hade hon

hyst en sådan, då skulle han med skäl kunnat förebrå

henne bristande ärlighet. Och hon fortsätter:

Låt mig nu en gång för alla säga er, att ingen man

någonsin för mig varit hvad ni är. Och vore jag själf

en annan, då skulle jag med glädje, stolthet, tacksamhet

låta er lägga ert lifs lycka i mina händer. Nu kan jag

blott främja den genom att hindra er att skada er själf.

Jag skulle kunna glömma min egen ovärdighet, i hoppet

att min kärlek skulle göra mig något mindre

värdelös. Men min obotliga ohälsa är nu det oöfverstigliga

hindret. . .

Han svarar att, ehuru ban ej erkänt för sig själf

att han hoppats vinna hennes kärlek, han dock — drifven

af en oemotståndlig känsla, hvilken stått öfver både

hopp och fruktan — stannat hos henne. Han böjde sig

för hennes visshet att hindren nu voro oöfvervinneliga,

men han litade på att hon skulle säga honom när de

ej mer voro det.

Jag befinner mig, fortsätter han, ej längre i min

tidiga ungdom och det är redan många år sedan jag

var viss att aldrig kunna älska någon kvinna — hvilket"60

MÄNNISKOR.

jag först undrade öfver och kämpade emot icke så litet,

men fann mig slutligen i omöjligheten och var snarare

stolt än sorgsen öfver dec. Men när den äkta kärleken,

— hvilken genast lät förnimma sig som sådan —

slutligen uppenbarade sig, då öppnade jag strax mitt hjärta

för den med ett jubelrop 1 Jag brydde mig icke om att

den kullkastade alla mina teorier eller störde den

sinnesro, jag trodde mig ha vunnit för mitt återstående lif.

Ej heller fruktade jag att det nya elementet skulle skada

något af det, som redan förut utan dess hjälp,

organiserat sig inom mig. leke heller har jag gjort mig

skyldig till den mer förlåtliga dårskapen att behandla

min nya känsla^ på människors vanliga sätt. Jag har

hvarken bedt eller öfvertalat eller försäkrat... Ty jag

tror att ni tror på mig ... Er tillgifvenhet för mig är

redan mycket — och hvad det andra angår så skall ni

— då ni vill säga mig att hindren ej längre finnas —

om tio år, ifall jag lefver, finna mig väntande alldeles

som nu . . .

Hvad de världsliga angelägenheterna angår, så

finnes det ett enda litet offer, jag gladt kunde göra för

er: offret af mitt ljufligt sorglösa lefnadssätt, mitt

absoluta oberoende, som mitt hjärta skulle hungra efter

och som jag kämpat mången god kamp för att bevara.

Det lättsinnigt visa lif, jag fört — och fört med afsikt

—- skulle jag icke kunna lämna för något mindre än er!

Men nog med ord för det närvarande! Jag kysser era

händer nu. Och vill ni mottaga min ännu outtryckta

känsla, då skall mer och mer af den bli uttalad — eller

förstådd — det vill säga om vi båda lefva. — Ni skall

då bättre veta hvad det var, som gafs er i ett enda

litet ord . . .ROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

Och i ett senare bref:

Min önskan i lifvet är att lefva och att skrifva ut

något af det som är i mig och att sålunda »frälsa min

själ». Jag skulle försöka göra detta äfven om jag lefde

bland lejon — men jag skall göra det bäst om jag

lefver lugnt tillsammans med mig själf och er. . . Och

utom den oaflåtliga tröst, styrka och eggelse, ni

därunder skulle vara mig, blefve det äfven en särskild och

oväntad lycka att kunna bruka den tid, jag icke

arbetade, för att omhulda er. -

När brefväxlingen nått denna punkt — i slutet af

september 184-5 — inträffade en händelse som blef

afgörande. På grund af Elisabeth Barretts redan

förbättrade hälsa hade hennes läkare och några vänner

föreslagit henne att tillbringa vintern i södern, ett

förslag hvilket hon för egen del — men i synnerhet för

Robert Brownings — med ifver omfattat. Men

förslaget väckte hos fadern samma järnhårda motstånd som

hvarje annat barnens försök till personlig rörelsefrihet.

Ekonomiskt oberoende som Elisabeth Barrett genom

farbrodern var — hon ägde mellan 4—500 £ i räntor

— kunde fadern ej hindra henne att resa, men han

förklarade, utan att ge skäl, att det i allra högsta grad

skedde mot hans vilja. Hon vidhöll dock sin plan, men

svårigheterna med fadern hade fördröjt de nödiga

anordningarna och, då hon således ej i rätt tid kunde

komma åstad, måste hon stanna vintern öfver i England.

Med anledning af hennes fars beteende tillskref

henne Robert Browning ett bref, hvilket innehöll samma"62

MÄNNISKOR.

individualistiska trosbekännelse, som ban tidigare

sammanfattat i raden

no man is strong before he stands alone.

Han sade henne att, -enligt hans mening, hvarje

människa som böjer sig under någon som helst yttre

auktoritet — en individs som en kyrkas — förfelar sin

mänskliga uppgift, som är att handla efter sin egen

bästa öfvertygelse. Elisabeth Barrett hade således ej

blott rätten utan plikten att, oberoende af fadern,

besluta för sitt eget bästa. Han säger henne att, då han

första gången bad henne dela sitt lif, trodde han henne

vara obotligt sjuk och därtill ekonomiskt beroende af

fadern, så att han strax förebrått sig sin egen

själf-viskhet, som ville låta henne med honom löpa risken

af en oviss framtid. Men efter som han nu genom

henne själf visste att hon alltid skulle äga nog för sina

personliga behof, medan han var viss att kunna sörja

för sina egna och han dessutom fått en inblick i det

tyranni under hvilket hon lefde — då bad han henne

förlåta att han ännu en gång återkom till det ämne,

hon ej ville lyssna till 1 Genom att stanna kvar under

faderns myndighet blef hon ju hindrad att bruka sina

möjligheter att återvinna hälsan, men genom sitt

giftermål skulle hon kunna förverkliga dessa möjligheter. . .

Och han fortsätter:

Nu, när jag drömmer, låt mig fortsätta för en gångs

skull I Jag ville få gifta mig med er redan nu och så-ROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

lunda kunna komma när ni tillät och gå när ni ville;

jag skulle icke begära att vara mer för er än en af era

bröder. . . men när ert hufvud värkte kunde jag ju

få sitta hos er! Jag väljer, med klart medvetande,

förverkligandet af denna dröm — att få vara en timme

om dagen hos er —• hellre än hvarje annan lycka, som

jag skulle kunna finna i denna eller någon annan

tillvaro. Och dock blir också detta kanske blott en dröm!

Detta bref — och hur skulle det varit möjligt annat?

— öfvervann ändtligen hennes tvekan och blef för

henne »en öfverflödande ersättning för hennes lifs

lidanden, hvilka alla smälte bort i lyckotårar».

Och — fortsätter lion — så måste hvarje kvinna hafva

känt — som alis kunde känna —• vid att höra sådana

ord af en sådan man ... Ni har rört mig djupare än

jag ens trodde att ni kunde! Och hädanefter är jag er

i hvarje afseende, utom de, som kunde skada er. ..

Huru än framtiden gestaltar sig: tag nu mitt löfte, som

endast Guds och er egen vilja kan upphäfva. Om Han,

inom en rimlig tid, löser mig ur ohälsans boja, då skall

jag för er bli hvad ni vid den tiden själf önskar — vän

eller mer än vän — i alla händelser en vän till det sista . . .

Men under tiden är ni fullkomligt fri — obunden,

som det kallas; icke ens skuggan af en tråd håller er!

Och om jag icke visste att ni ansåg er så, ville jag nu

aldrig se er mer, hur mj"cket detta än skulle kosta mig.

Ni kan tvinga mig att känna — men inte att tänka

annorlunda än jag först tänkte: att det vore bäst för er att

glömma mig i hvarje annat afseende än som en vän.

Och det, som vore bättre för er — kunde väl detta

vara illa för mig ? . . ."64

MÄNNISKOR.

Han svarar bland annat:

Min egen — ändtligen! Frukta icke att jag

känner mig »bunden»! Jag vet att mitt lifs krona sitter

löst på mitt hufvud — den" är ej fastspikad där — min

pärla ligger i min hand — och jag kan återgifva den

åt hafvet om jag vill! . . . Förstå då att mitt lif är

bundet vid dig — du min första och sista kärlek . . . Jag

beundrar det beundransvärda, älskar det älskvärda, vill

af dig lära, hvad endast du kan lära mig; jag är stolt

öfver så mycket, lycklig öfver så mycket hos dig — men

jag kommer icke till dig hvarken för att beundra eller

känna stolthet eller mottaga lärdomar — jag kommer

endast, endast för att lefva samman med dig, vara med

dig — och detta är kärlek I — Det andra vet jag. Jag

känner hela rikedomen af dina egenskaper, men dem

kan jag nå på många andra sätt; jag har ju dina böcker,

dina bref, du kunde besvara mina frågor, äfven om jag

vore i Pisa! Nåväl: allt detta, som jag har, vore mig

intet om jag ej kunde få sitta hos dig och se dig. . .

vid detta kan jag stanna så länge! Om min känslas

verkliga art har jag sagt dig mindre än intet — ja, hade

jag velat hålla mig själf »obunden» och icke blottställa

mig genom ord, jag ej sedan kunnat infria, då hade jag ej

handlat mycket annorlunda än jag nu gjort. . . Visserligen

innesluter ett ord allt. . . men jag har icke sagt och vill

ej heller nu säga, hvad du en gång skall få veta . . .

Men hon hade för länge lefvat i hopplöshet för att

icke frammana nya orosämnen. Han hade kanske

kommit till henne med den förutfattade tanken att finna

någon att älska och således ej varit alldeles fri, utan

bedragen af sin föresats? Eller hans ridderliga naturROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

hade blifvit rörd af hennes öde och nu tog sitt

medlidande för kärlek? Eller kanske hade hans beundran

för hennes diktning, hans intellektuella sympati

vilseledt honom? Hon försöker förmå honom till

själfpröf-ning i alla dessa afseenden och ber honom meddela

resultatet utan alla hänsyn till henne. Han hade redan

gjort hennes fattiga lif rikt nog; han visste ju huru

det varit innan han trädde inom fängelsets portar? Hon

fortsätter:

Af alla mina brefpackor från människor, hvilka

skrifvit vänligheter till mig, emedan jag varit kvinna

och emedan jag diktat, har jag aldrig för mitt

personliga lif fått ens en så bred solstrimma som min hund

behöfver att värma nosen i . . . Så fattig har jag varit,

att jag känt mig smickrad och tacksam när han föredragit

mitt sällskap framför de andras . . .

Han tröttnar aldrig att svara — på detta eller

liknande sätt:

Jag älskar dig emedan jag älskar dig; jag råkar

dig en gång i veckan emedan jag icke kan få vara hos

dig hela dagen; jag tänker på dig hela dagen emedan

jag icke kan göra det en timme mindre I . . . Tror du att

jag, innan jag träffade dig, gick omkring och sökte hvem

jag uppsluka månde i skepnad af en hustru? ... Tror

du jag"ens drömde om giftermål? Fanns det ens någon

rimlig möjlighet att finna hvad jag ville finna? Det är

en mycket ringa kontingent af Shakespeariska kvinnor,

som detta land frambringarl 1 Hvad den lycka i öfrigt

angår, som du skulle hindrat, så kan du ju icke för ett

ögonblick se den med världsliga ögon och tänka på

rike-5. — Key, Slünniskor."66

MÄNNISKOR.

domar m. m. sådant? Hvad finner du således, under

din tankes flykt efter »mitt bästa», annat än just —

dig? . . . Du skall aldrig hos mig möta den själfviskliet,

hvilken så många kvinnor och män kalla stor lidelse, den

som säger: »blif min, huru det än må gå med dig själf».

Jag hor att vi skola se Italien tillsammans... Men äfven

fyra väggar med dig vore mig en oändlig rymd .. .

Jag som hvarje annan man har, med afseende å min

lycka, sunda instinkter, hvilka utveckla sig så snart de

äga frihet därtill. En man t. ex., som vill vinna rikedom

och inflytande i världslig mening, finner man vanligen

på rätta vägen att nå dem . . . För att jag skall nå hvad

min instinkt säger mig vara min lycka, behöfves nu

endast det sista steget — och detta är det lättaste! Ty

först och främst fordrades det ju att du skulle födas

och för det andra födas i min tid och vidare finnas till

vid Wimpole Street och icke i Timbuktu — och så att

en hög häck kring Törnrosas slott hållit hela den öfriga

världen utestängd tills jag fann vägen dit.. . Och då,

just som jag trodde att mina svårigheter skulle börja,

hade jag redan nått fram ett långt stycke! ... Ty skulle

du äfven fortfara att endast ge mig så mycket plats

att jag nätt och jämt får stå i din närhet, var viss att

jag stannar där! Jag har då i alla fall minnet af dig,

vetskapen om dig, begreppet du intryckta i mitt hjärta

och min hjärna — och på detta kan jag lefva hela mitt

lif. Men det anstår dig, du helt ädelmodiga, att ge mig

mera, mycket mera än bara lifvet — du kan utvidga

mitt lif och fördjupa det — som du redan gör och allt

jämt kömmer att göra. Huru jag älskar dig, när jag

tänker på den fulla ärligheten i din gåfva — huru ädelt

du gaf, när du en gång var villig att gifva! Tror duROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

ej jag sett huru småsinnadt äfven älskande kvinnor ge

sina skänker? Jag vill ej ens försöka uträkna huru

mycket af sådana oädla tillsatser, din kärleks rena guld

skulle kunnat komma mig att fördraga. Ty jag fick

den ju nu som oblandadt guld — för att fullkomna

min lycka!... Jag har lyckligtvis intet »vunnit» (o, det

förhatliga ordet och den franska tanken!)... Att säga

att jag kunde dö för dig med glädje är föga; jag hoppas

jag kunde dö för ännu två, tre andra människor. Men

jag vet icke något enda afseende i hvilket jag icke

obetingadt skulle hängifva dig hela mitt jag — att brukas

eller icke brukas. Detta kan icke utsägas — låt mig

lefva det i bevis, älskade! . .. När jag tänker på att få

lefva med dig, åldras med dig, då ser jag ljus äfven i

natten, så långt jag kan se in i don . . . Sedan jag älskar

dig, vet jag att, om äktenskapet icke varit uppfunnet,

då skulle jag nu ofelbart hafva uppfunnit det.. . Inga

ord, inga känslor göra rättvisa åt min själs förvissning,

min religion! Om också ett moment af min känsla helt

fyller mig den ena minuten, så blir just känslans lidelse

och fullhet i den minuten en orätt mot de andra, icke

representerade momenten, mot djupet och vidden af min

kärlek i ett annat ögonblick! Och därför måste jag

kunna få bruka mitt hela lif för att bevisa och

åskådliggöra, om icke på det ena så på det andra sättet —

och jag måste ha den enkla, påtagliga makt att göra

detta, den trygga tid för allt detta, som äktenskapet

ger...

Med afseende å hennes farhåga att han kommit

med föresatsen att förälska sig, svarade han:

Jag hade visserligen en aning att det skulle ske,

men långt ifrån en önskan. Tvärtom hoppades jag att"68

MÄNNISKOR.

den känsla, du strax ingaf mig, skulle visa sig vara

endast sympati, vänskap, vördnad — men intet som

skulle komma i vägen för mina planer att då återvända

till Italien . . .

Och på hennes farhåga att hans medlidande för

sjuklingen eller hans beundran för diktarinnan förvillat

honom svarade han: att det från första stunden varit

kvinnan som fyllt hans själ, hans bjärta och hans

sinnen genom de härligheter dem hvarje bref, hvarje ord,

hvarje blick uppenbarat. Denna uppenbarelse var redan

stor nog för att, om han också nu skulle förlora henne,

göra honom rik för alltid. Och en annan gång:

Att du var ett stort snille, en strålande stjärna,

det visste och beundrade jag innan du blef mitt lifs

ljus. Men nu, sedan jag äger alla ditt väsens skatter,

kan jag ej vända mig ifrån dem för att beundra ditt

snille — ehuru jag af allt hjärta önskar att du skall

kunna lyfta mig med den ena handen och kröna dig

själf med den andra; att din diktnings rosenträd skall

blomma i hela sin fullhet. . . Din ovetenhet om din egen

gåfvas värde är ett utsökt nytt behag, som gör dig än

kärare för mig . . . Det är jag, som hel och hållen fylles

af tacksamhet, när jag tänker på hvad du är. Men dessa

mina innersta tankar äro de enda du ej kan dela, de

tankar, som komma när jag återupplefver allt du säger

och gör och jag försöker att för mig själf utgrunda hvad

det är, som utgör själfva förtrollningen. Du skall icke

få veta huru du beter dig för att så hänrycka mig:

endast fortsätta därmed! ... Under dina ögon skall jag

kunna arbeta och vinna ditt bifall. Jag vet att när du

ännu var endast den stora diktarinnan och icke min,ROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

skulle jag föredragit ditt beröm framför hela världen.

Och nu, när jag sätter diktarinnan å sido och du

endast (hvilket »endast»!) är min älskade — med det där

håret och de där ögonen och händerna och stämman

och alla de fullkomligheter du i går lät mig sluta i

mina armar — då känner jag att om du icke skrifvit

en rad, om du ej alis vore »miss Barrett», utan endast

min och sade mig: »Jag är nöjd med hvad du diktat» .. .

jag dock vore öfverlycklig då.

Och senare:

Din oro att jag älskade dig för din diktning har

kommit mig att tala mest om kvinnan i dig — men

isynnerhet därför att jag älskar henne mest. Jag ser din

genialitet i ljuset och värmen från ditt hjärta och

kysser dina läppar för deras egen skull, icke därför att de

sjunga! Men detta innebär ej att jag förlorat glädjen

i någon af dina härligheter, ehuru jag föredrar somliga.

Jag kunde innesluta mig med dig och dö för världen

och lefva femtio långa lif i lyckan af din närhet, men

detta hindrar icke att det blir en ljuf stolthet att låta

världen veta att just du utvalt mig, att just din hand

ger mig mitt lifs underbara krona . . .

Hon svarar:

Äx det möjligt att du kan älska mig så? Då finnes

ej mer någon brist, något kval i lifvet och då äger du

mig helt — intill den gräns där jag kunde bli ett hinder

för dig.

Och nu lofvar hon honom att, om hon under

vintern fortfar att tillfriskna, då skall hon nästa höst som

hans hustru följa honom till Italien. Men viss som hon

var att fadern mot detta, som alla andra giftermåls-"70

MÄNNISKOR.

förslag för sina barn, skulle sätta sitt monomaniska

motstånd, fordrade hon att deras planer skola förbli en

fullkomlig hemlighet för alla, äfven för gemensamma

vänner, såsom t. ex. Kenyon. Hon ville ej torteras

genom att från sina vänner höra de betänkligheter, hon

själf såg klarare än någon, men framför allt ville hon

ej att fadern framdeles skulle kunna ställa någon till

ansvar för vetskap om hennes planer eller att han skulle

kunna omintetgöra dessa genom att erhålla ens en aning

om dem.

Det är ej, skref lion, min vilja, min känsla jag är

oviss på, endast min fysiska styrka. Att kämpa ut

denna kamp med min far skulle döda mig. Endast af

att bevittna en dylik — mellan min far och en af mina

systrar — blef jag sanslös i flera timmar och yrade i flera

dagar. Och hans motstånd skulle förbli lika hårdt: han

såge mig hellre död än att ge vika. Äfven om jag

öfverlefde det, skulle han hindra allt muntligt eller skriftligt

utbyte mellan oss. Jag — som älskat honom mest af

hans barn, emedan jag sett den lefvande källan djupt

inne i denna klippa — vet nu, efter hans sätt att

upptaga resan till södern för min hälsas skull, hur föga han

dock älskar mig. . . Jag hoppas att han endast skall

vredgas, icke lida . . . Jag har icke den ringaste tvekan

om min plikt att handla så. Jag har alltid förbehållit

mig rätten öfver mina egna känslor, den mest afgjordt

personliga af alla rättigheter, och den innebär

grundsatser och följdsatser af oändlig betydelse. Nu är

tillfället inne att taga dessa konsekvenser. Och jag skall

aldrig ett ögonblick tveka i valet mellan min far ochROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT. 7 1

dig, har aldrig gjort det. Sedan jag började tro på

möjligheten af din kärlek har jag äfven sett din rätt. ..

Jag har alltid haft antipati för det slags

hjälte-modigt-dygdiga varelser, hvilka offra hvad de kalla sin

kärlek, för hvad de kalla sin plikt. . . jag lyssnar med

ett visst förakt till dessa bevis på styrka — eller

svaghet! Man brukar ju inte annars berömma folk för att

do svika sin religion, bryta sina eder eller vanhelga sina

helgedomskar — så länge de ännu tro på sin religion

och sina sakrament! Men, å andra sidan, har jag

alltid fullt förstått att äfven de allvarligaste och mest

trofasta män —- och kvinnor — kunna misstaga sig på

sina känslor och i elfte timmen träda tillbaka, när de

funnit sanningen om sig själfva. Dessa män, som

modigt bekänna sanningen, äro de manligaste och i stället

för att klandra dem ger jag dem alltid min aktning . . .

Medan hon på detta och hundra andra sätt tryggar

hans frihetskänsla, antyder hon ej ens att hon genom

att följa honom bokstafligen måste våga sitt lif. Hon

skrifver bland annat:

Det är endast för din, aldrig för min lycka jag

fruktar, när jag fruktar — och vore du mindre för mig

— vore din lycka mig endast så dyrbar som min egen

— skulle jag väl frukta då?... Men du behöfver ej

rädas att min fruktan skall korsa en din önskan eller

att den hindrar mig att känna att du är mer för mig än

hela världen, såsom jag nu ser den — ja, mer än hvad

jag tog för hela världen i mina tidigaste drömmar!...

Jag har stundom tänkt, när jag tänkt endast på mig

själf, att jag skulle vilja dö i vinter — innan du i något

fall känt dig bedragen på mig. Men emedan du är"72

MÄNNISKOR.

bättre och dyrbarare för mig än jag själf är, så yill jag

det icke, ty jag icke kan vilja din smärta, äfven om jag

tror att du sålunda kunde sparas den större, att jag

blefve en börda för hela ditt lif ... Jag kan, ej"klagande

men med djup öfvertygelse, bruka m:me Staëls ord:

»Jag har aldrig blifvit älskad så, som jag själf är i stånd

att älska». Förmågan att älska är min största förmåga

— jag visste det redan förut. Och ehuru hvarje kvinna

måste ha älskat dig — så tror jag dock att ingen kunde

gjort det som jag. För andra kvinnor kunde du blifvit

den högsta lyckan i deras öfriga lycka; för mig är du

hela lyckan . . . Från grufyans mörker ser man stjärnorna

praktfullast och de prof un dis amavi. .. Om du lämnade

mig nu — emedan du fann det bäst för dig — skulle

jag dock aldrig ångra att jag känt dig och älskat dig

— under intet förhållande kan jag för min del komma

att ångra något, endast för din . . . Jag älskar dig med

min naturs största djup, med hela mitt väsens-fullhet.

—-Hela världen är mig intet bredvid dig — och det, som

är sä dyrbart, är icke långt ifrån att vara förfärande! . ..

Det synes mig som kunde en man aldrig förr hafva

varit för en kvinna hvad du är för mig. Ty fullheten

kännes ju i förhållande till tomheten förut. Och jag

vet hvad som var bakom: den stora öknen med min

naturs möjligheter för lycka som ett svart gapande

tomrum, innan dessa silfverfloder fyllde det! Är det

underligt om jag tror mig drömma, när min skönaste

ungdomsdröm — gömd under långa, mörka år — med ens

står för mig som en verklighet ute i solen? . . . Ja, jag

vågade ej ens drömma om att, ifall den man kom, som

jag kunde älska, också han skulle kunna älska mig!

Jag har sett hur litet det är, som människor kalla kärlekROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT. 7 1

och jag har därför aldrig hoppats, att det stora, jag

menade med det ordet, skulle komma mig till del.

Undra ej på att jag ej diktar. Jag är försjunken i

åsynen af min soluppgång och aHa diktarkronor äro mig

likgiltiga bredvid den kronan att vara något för en enda!

Förstå att jag misstror — icke dig, men ödet. Har

någonsin någon ur ett mörkt fängelse plötsligen blifvit

förd upp på ett högt berg utanatt hans hufvud svindlat

och hans hjärta skälft? Och du -älskar mig mer än förut

säger du? . . . Hur skall jag någonsin kunna visa dig

hvad som finnes i mitt hjärta för dig? . . . Haf så mycket

tro till mig, du enda älskade, att du brukar mig helt

enkelt för ditt gagn, din lycka, dina mål utan en tanke

på mig . . . En salig ande som öfver grafven ser tillbaka

på jordelifvet, kan ej finna större förändring än jag nu . . .

Hvad var jag, innan du kom, hvad var världen för mig,

hvad var lifvets mening?... Du har gifvit mig den

största gåfva en människosjäl kan gifva den andra: du

har gjort mitt lif nytt. . . Jag har älskat dig hela mitt

lif ovetande, det vill säga föreställningen om dig.

Kvinnor börja ju alltid med ett »ideal», som de sedan lämpa

efter omständigheterna! Att till allt annat du helt är

just hvad jag drömt, detta synes mig som en så

underbar godtgörelse för många års lidanden att jag fruktar

detta som något allt för mycket. . . fruktar att du skall

öppna dina ögon och se ali min ovärdighet. . . Men helt

förstå hvad du är, detta kan jag, emedan jag aldrig

dyrkat falska gudar och jag skulle ge dig min själ att

stå på, om detta kunde komma dig att stå högre!. . .

Det var kanske därför mitt lif skulle härjas, för att du

skulle finna min själ alldeles fri och mer helt kunna

besitta den, än du kunnat äga någon annan, lyckligare"74

MÄNNISKOR.

kvinnas! Som den döende tänker på himlen, som fångar

på friheten, så tänker jag på dig . . . Att dö utan att

hafva sett och älskat dig, det skulle ha varit att ha

gått med förbundna ögon under stjärnhimlen — bort

från oanade härligheter . . . Och dock, när jag fruktar

att bli en sten på din väg, ett moln på din himmel, så

kan jag till och med önska att jag aldrig sett dig, aldrig

hört dig — och detta är det yttersta offer jag kan bringa

dig, du som för mig är mer än lifvet, ja, mer än döden,

så som döden syntes mig innan jag kände dig. . .

Hon förebrår. sigx att hon i sin skälfvande oro ej

kan låta bli att plåga honom med sina tvifvel; att hon

så ofta »låter hans blommor falla ur sina, vid

blomsterfång ovana, händer». Men han ber henne i detta som

allt annat endast vara sig själf, inte för hans skull dölja

något, tv han har rätt att få hennes väsen i alla dess

stämningar och han kan aldrig få nog af henne:

»Jag ser aldrig objektivt pä dig — hvarken för att

upptäcka, loforda eller lämpa mig efter dig .. . Jag

inandas din personlighet med samma nödvändighet som

luften och du ifrågasätter om jag ej vill umbära luften!

Om jag hade en oändlighet af lif skulle jag bygga

dem alla på dig. Just sådan du är, är du för mig

alltid tryggt densamma och alltid underbart ny. Tanken

på att du kanske genom samlifvet med mig i Italien —

eller Nova Zembla om du hellre vill! — skall vinna

något för din hälsa, ditt lif, något som i någon mån

kan motsvara det oändliga goda, jag hoppas af samlifvet

med dig, detta liksom försvarar min oändliga lycka i

mina egna ögon.ROBF.RT .BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

75

Du främjar och fullkomnar min lifsplan i hvarje

enskildhet . . . Jag behöfver dig för att glädjen skall bli

glädje, hvilan hvila, arbetet arbete . . . Jag skulle kanske,

någon tid kunna umbära Shelley och Beethoven men

aldrig dig, ty så mångfaldig som du själf är, är mitt

behof af dig . . . Jag började älska dig mer än hela

världen, nu älskar jag dig mer än till och med dig själf,

som jag först såg dig . . . Jag har i allt funnit dig som

jag anade dig och allt jag funnit har varit fullkomligt.. .

Fullkomlig, fullrundad, pärlren gaf du mig slutligen din

ömhet...

Jag kunde iippräkna alla de egenskaper, som göra

dig värd kärlek och dock går min känsla mycket

djupare än dina egenskaper . . . Jag älskar dig helt enkelt

emedan jag älskar dig . . . Hela mitt lif har jag

omedvetet saknat dig; jag var skapad att vänta på dig, finna

dig och bli din för alltid . . . Och ett helt lif skulle icke

kunna stilla min törst efter att helt och evigt innesluta

dig i mig . . . Men det skall kanske behöfvas många

års ^samlif innan du nå^ af ljuset från min kärlek,

liksom det behöfves många år innan vissa stjärnors

strålar nå till jorden . . . Men du, hvars natur är att

gifva, att välsigna och vara lycklig därigenom — blir

du icke själf varm redan af det ljns, du till mig

utstrålar? Hur skall jag annars kunna göra dig lycklig? . . .

Ditt väsens gudomliga godhet fyller mig redan nu med

en salighet så djup, att den nästan är en smärta . .

Redan af hvad du nu ger — detta som kommer mina

innersta hjärtesträngar att darra af salighet — kunde

jag lefva och vänta på dig till lifvets slut . . .

Och hon svarar:

Jag gömmer alla dina ord i mitt . hjärta, så djupt"76

MÄNNISKOR.

att ingen pärlfiskare kuncle nå dem . . . Du vet ej att

du är lika omedvetet — lika omanligt — ädelmodig

som andra män äro omedvetet själfviska och omedvetet

oädla — det vill säga när det gäller kvinnor . . . Du

visar ditt ädelmod bland annat genom att alltid

framställa dig själf som den mottagande . . . Och just emedan

du är så olik andra män, måste jag ihärdigt varna dig

mot mig själf, medan andra män skulle bli varnade af

sin egen själfviskliet . . . Men dock börjar jag nu se mot

möjligheten att kunna göra dig lycklig någon gång

bortom de blå kullarna hvilka, underbart nog, synas

mig mer blå ju närmare jag nalkas dem! . . ■ Bäst

lugnar du mig, när du säger att du icke vet hvarför

du älskar mig. Ty jag har alltid trott att den verkliga

kärleken var oresonlig, utan alla goda skäl för sig!

Och" just emedan din känsla för mig är i högsta grad

orimlig, tror jag därför mer på dess verklighet, än om

du stödde dem på goda grunder ... Då jag trodde att

du älskade mig för några egenskapers skull, önskade

jag alltid att du skulle varit mer klarseende! Nu

däremot gör det mig lycklig att du älskade mig strax

du såg mig, att dina ögon aldrig kallt iakttagande hvilat

på mig ...

*

Dessa från hela brefväxlingen fritt sammanställda

citat visa guldtrådarna i den lifsväf, som dag för dag

sammanfogas. Men endast brefväxlingen i dess helhet

kan ådagalägga de otaliga fina trådar genom hvilka

deras tillvaro allt närmare sammanslutes.

Båda äro lika ifriga att uppfånga hvarje skymt afROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

den andres personlighet. Båda räkna sina skatter och

särskildt är han en noggrann bokförare. Så och så

många bref; så och så många besök; så länge har

hvarje besök varat och i slutet af 1845 kan han räkna

hop timmarna till — två hela dagar!

»Och tro ej,» skrifver han, »att ett enda besök

är sammanblandadt med ett annat: jag njuter dem alla

i minnet, med hvartderas särskilda stämning». Båda

gräma sig öfver de minuter, tillfälligheten beröfvar dem

och vid en öfverstruken rad i hennes bref klagar han

att hon undansnillat honom ett af hans guldstycken!

Hon säger honom att. hans bref genast bli blod af hennes

blod och att mer vitala bref aldrig funnits, hvarpå han

svarar: »Jo, dina egna».

I ingenderas finnes en författad rad: alla äro

omedelbara, samtalade, planlösa, med den största enkelhet i

det högsta pathos och den ömmaste innerlighet i det

lättaste skämt. Man förstår hans förslag att de under

sitt äktenskap skola instifta brefhelgdagar för att

omläsa dem. Han försäkrar henne att han — som aldrig

förlorat en tidigare glädje i en senare — ännu efter

åratals äktenskap skall känna samma darrande lycka som

nu vid ett bref från henne. Och hon säger honom att

hvarje hans bref för henne är en guldlampa, som hon

ställer i en af sitt tempels nischer för att där lysa

henne till lifvets slut!

Båda äro i lika sällsynt grad djupa och enkla i

sitt känslolif., Alla de erotiska förvecklingar, dem mer"78

MÄNNISKOR.

grunda eller mer sammansatta naturer framkalla, voro

för dem okända. Det fullkomliga förtroendets klara

dager skymmes aldrig af en maktlustens, misstrons,

grymhetens eller svartsjukans skugga. Hvarje möjlighet till

missförstånd, hvarje skymt af förstämning uppfattades

af båda med den snabbaste vakenhet och undanröjdes

med den ömmaste ifver. Båda möta hvarje önskan hos

den andra med öppna armar och hvarje kärleksuttryck

med böjda knän. »Endast den högsta styrkan är

fullkomligt god» — detta Elisabeth Barretts djupa ord

gäller äfven om den erotiska känslan. Så länge denna

är svag — det vill säga innehåller en rest af brutalitet

eller världslighet — är den endast en makttäflan, som

utesluter godheten, men däremot när den —som här —

nått sin högsta styrka innebär den äfven den

fullkomligaste godhet.

, Det innehållsrika är icke högtrafvande och det

finnes ej heller en skymt af något uppskrufvadt i deras

bref. Det är för båda en allvarlig glädje att finna huru,

i de djupaste ämnen, den ena uttalar den andras tankar.

Men det är dem äfven en leende glädje att, medan

deras vänner tro dem afhandla höga ämnen på

grekiska, " de i stället äro upptagna af alla kärlekens visa

barnsligheter. De byta ringar och hårlockar. Han klagar

att hon aldrig lyft sina ögonhår sedan deras första

möte och ber henne åtminstone någon gång unna

honom att återse hennes blick! Han berättar att hans

förnamn blifvit förvandladt, sedan hon en gång uttalatROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

det. Hon betviflar att hon kan ha gjort detta, »ty du

har för mig endast varit HAN, den ende, inför hvilken

alla namn falla tysta till marken». Han svarar: Ännu

hör jag ljudet af mitt namn med din röst djupt under

alla andra jordiska ljud! Jag glömmer aldrig en mindre

gåfva i en större och hur många pärlor, som än

upplöstes i min bägare, kände jag dock den oblandade

dryckens första friskhet!» Sedan skymtar någon gång

Robert — ett för henne »alldeles hvitt, hittills obrukadt

namn» — skyggt i hennes bref, medan han på alla sätt

leker med och smeker hennes smeknamn.

Emellan barnsligheterna läser hon manuskripten

till hans båda nya delar af Bells and Pomegranates*

i hvilka hon med allt skäl finner både reason and

passion and plastic power. Han nådde äfven med

dem sin första stora-framgång efter Pippa Passes.

Utom Landors dikt — som Browning besvarade

* Dramatic romances and lyrics 1845 och Luria. A soul"s

tragedy 1846.

Med anledning af den första delen skref Landor till Browning:

Shakespeare is not our poet but the world"s,

Therefore on him no speech! and brief for thee,

Browning! Since Chaucer was alive and håle

No man has walked along our roads with step

So active, so enquiring eye, or tongue

So varied in discourse. But warmer climes

Give brighter plumage, stronger •ning: the breeze

Of Alpine heights thou playest with, borne on

Beyond Sorrento and Amalfi, where

The Siren waits thee, singing song for song.

De sista raderna blefvo sedan ofta af Browning anförda till

Elisabeth Barrett som en omedveten profetia om deras framtida lif."80

MÄNNISKOR.

med att tillägna honom Luria — fick Browning nu

en mängd entusiastiska bref och kritiker, hvilka Elisabeth

Barrett ber att få se, emedan hon ej endast vill »dyrka

honom i sitt eget allraheligaste utan äfven i

tempelförgården med de andra». Och ju mer dessa hylla

honom, dess mer undrar bon att hon kan vara allt för

honom, medan han försäkrar henne att hon ej blott är

hans »verkliga publik utan äfven, när han sluter henne

i sina armar, hans verkliga, påtagliga, bevisade

framgång». Han skrifver;

Mitt lif, min dikt gåfvo mig intet, förr än du fann

mitt lif och min dikt och välsignade båda . . . Med din

hand i min från början skall allt bli bättre . . . Men om

dig kau jag ej dikta. Hade jag aldrig brukat poesiens

språk förut, skulle jag uppfunnit det för att tala det

till dig! Nu afhålles jag just genom mitt bruk däraf:

jag vill ej att ett enda af mina ord skall kunna tagas

för »endast poesi».

Brefven och besöken — ehuru de förra ofta kommo

ett par gånger om dagen, och de senare nu äga rum

ungefär tre gånger på fjorton dagar och förlängas till tre

timmar •— förefalla båda allt mer otillräckliga, ju mer

Elisabeth Barretts återvändande krafter visa möjligheten

af ett helt samlif. Hon hade börjat med att gå

omkring i sitt rum, så i nedra våningen, så åkte hon ut

-— och fick se de för henne nya synerna af en järnväg

och af London i gasljus. Slutligen steg hon ur vagnen

och besåg några sevärdheter men framför allt njöt hon

allt oftare den så länge saknade fröjden att gå omkringROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

i gräset och stå under trädens gröna skuggor. 1846 i

maj — som Browning kallade sin lyckomånad — kunde

hon sända honom den första kvist, hon själf plockat,

till gengäld för alla de blommor, han bragt henne.

Under sommaren oroas de allt mera genom

begynnande misstankar hos hennes bröder, mr Kenyon

och andra vänner och båda plågas dessutom af

förställningen, som så illa passade deras naturer. Bobert

Browning kände huru hans »oskattbara ädelsten hängde

vid ett hår öfver en afgrund» och han visste dessutom

att endast samlifvet kunde stilla hennes oro för hans

lycka. Sålunda, när han talat om giftermålet, talar hon

om ett nytt dröjsmål. Han svarar då:

Visserligen ville jag hellre lefva ett lif som det sista

årets trots ali dess halfhet, än vinna någon annan lycka,

kärlek eller ryktbarhet i hvilka du ej hade del; ja, jag

ville ej byta sorgen att sakna dig mot någon tänkbar

glädje dig förutan ... Är det således för ditt bästa, du

vill uppskof, då väntar jag gärna i tjugu år till, endast

vi nu åtminstone vigas, så att jag kan få komma till

din sjukbädd, om så skulle behöfvas . . . Men är det åter

för min skull du föreslår uppskofvet, då vill jag säga

dig: att jag lefver i en knappt uthärdlig oro och

öfverätning och att ett onödigt vänteår vore olidligt — ty

jag älskar dig och är icke af stock eller sten . . . Hvad

som var fest förr är svält nu, så växer min hunger

efter dig . . .

Hon svarar att hon ifrågasatt dröjsmålet uteslutande

för hans skull, emedan hon tänkt sig möjligheten att

C. —■ Key, Människor."82

MÄNNISKOR.

han nu, med det verkliga afgörandet så nära, blifvit

mer klarsynt.

I så fall, skref han, skulle jag sagt dig det.

Det kunde icke falla mig in att begå det brottet mot

mig själf att gifta mig på en slocknad känsla . . . Hvad

jag behöfver är den hela, dagliga och stundliga

hängifvenheten ocli sympatien . . . Låt oss därför resa till

Italien och vara så lyckliga som dagen är lång!

När de nu, utan vidare tvekan å hennes sida, börja

afhandla de praktiska anordningarna, så finna de sig

äfven i dylika frågor öfverensstämma med a tremblingly

exquisite exactment. Båda hyste det mest oengelska

hat till alla världsliga klokhetssynpunkter; båda se idealet

i ett sorgfritt zigenarlif utan hvarje hänsyn till andra

människors sätt att inrätta sig; hon skulle »vågat gifta

sig med honom på 100 £» och det är endast med stor

tvekan hon föreslår att taga sin mångåriga

kammarjungfru, • Wilson, med sig. Hvarpå han svarar att det

enda, han kunnat bli ond öfver, vore om hon icke unnat

sig denna, för hennes vård och arbete oumbärliga lyx.

I alla andra afseenden anse båda enkla lefnadsvanor

som de förnäma och förakta djupt den konventionalism,

hvilken, som hon säger, »i England omsluter en så

tätt att själen intet ser genom, öfver eller bortom den».

Wilson, Flush, klassikerna i duodes, hvarandras bref

och helt litet kläder •— detta var bådas maximum af

hvad som borde medtagas!83

Äfven om båda ej lika mycket afskytt »den

barbariskt råa seden att hålla bröllop» skulle dock deras

förhållanden nödvändiggjort en vigsel i hemlighet. För

båda var vigseln endast en form, eniga som de voro

att, om ej allt inifrån varit bestämdt, kunde den intet

afgjort och att, om allt inifrån ändrades, borde den

intet sammanhålla. Hon skref sålunda:

Jag kan aldrig betrakta vigseln som någon slags

säkerhet för mig. Den betyder intet för ens hjärta eller

ens lycka, tj" illusioner kunna skingras lika väl före som

efter den . . . Mitt äktenskapsprogram är: att du skall

försöka mig en vintor och om du då tröttnar (hvilket jag

vet utan att du säger mig det) låter jag min mulåsna

galoppera med mig till Grekland . , . Tro ej att jag

skämtar: det är mitt djupaste allvar . . . Jag skulle aldrig

kunna gräla med dig, men af samma skäl heller aldrig

lofva med dig, om du ej längre älskade mig. Vi skola

icke föra andra gifta människors afskyvärda lif — du

vet att vi ej kunna det — åtminstone kan jag det ej,

just emedan jag älskar dig så högt . . . Hvad är det i

äktenskapet, som gör att alla dessa människor, hvilka

också börjat med att tala om kärlek, nu se snedt på

hvarandra under silkesmasken och faktiskt hata

hvarandra genom den enas tyranni, den andras hyckleri? . . .

Nom barn hörde jag två kvinnor tala om att den

svå-ninto tiden i äktenskapet var den, då älskaren småningom

förvandlas till äkta man. Barn som jag var, lyssnade

Jng med både ögon och öron, och tänkte redan då: att

doli måste vara förfärande att få en man genom en

nädmi procedurl Nu synes det mig ännu förfärligare. . .

Männen välja sina hustrur af alla andra skäl än att"84

MÄNNISKOR.

harmoniera med sig. En sympatiens fullhet, ett

ömsesidigt deladt andligt lif, det väntar sig ingendera annat

än i den trånga, konventionella mening enligt hvilken

kärleken och äktenskapet — till kvinnornas förnedring

— realiseras öfverallt i världen . . .

Långt ifrån att hennes »program» framkallar hans

motsägelse svarar han:

Du skulle handla alldeles rätt i att lämna mig ifall

min kärlek slocknade. Jag afskyr lika djupt som du

äkta makars ömsesidiga »vänskaps- och

aktningsförhållanden»; när ditt namn ljuder i mitt öra som hvarje

annat, din röst som alla andras; när vi hänsynsfullt »gå

ur vägen» för hvarandras sysselsättningar och

»respektera» hvarandras smak och så vidare — må då allt vara

slut emellan ossl Men — jag tror icke att det går så

med min känsla för dig! Ännu aldrig har ett ord, en

rörelse nått dig," hvilka ej framkallats af min lefvande,

omedelbara kärlek, men otaliga rörelser ha blifvit

undertryckta, emedan jag försmått bruka dem som uttryck

för min känsla. Män hafva ju en del erotiska

beteenden, dem de stå ut med, därför att de äro afsedda för

så kort tid. Sedan de »vunnit» sitt mål tillåter dem

den »verkliga tillgifvenheten och den ömsesidiga

aktningen» — att bruka mycket färre omständigheter! Men

allt jag känner är så skildt från detta som himlen från

jorden! Jag hoppas finna allt fler medel och ord

(kanske ej talade ord) för den kult med hvilken jag

alltjämt skall dyrka dig ... I andra fall, då en man

»eröfrar» en kvinna under eggeisen af oro, hopp och fruktan,

slutar helt naturligt hans intresse för henne med

bröllopsdagen. För mig är den kärlek jagjredan af dig äger,ROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

intet, mot clen jag hoppas »eröfra». Jag vill hos dig

finna kärleken vid lifvets slut, kärleken efter profvet,

kärleken till min kärlek, då den haft tid och tillfälle att

bevisa sig själf . . .

Elisabeth Barrett var emellertid icke färdig med

sin magna charta förr än hon lofvat honom äfven

hvardagslifvets frihet. Så skrifver hon:

leke ett grand får du ändra i dina vanor, ty då

skulle jag känna mig i vägen för dig I Ditt lif behöfver

ju icke störas af att du har mig i närheten? Jag är

mycket stillsam, mycket lätt nöjd, ej svår att göra i

lag och icke ens i småsaker bortskämd genom något

slags öfverflöd. Blott du är lycklig, då blir allt bra för

mig. Umgås därför liksom du nu gör; gå ut när du

vill, utan att säga ett ord; bruka all den rörelsefrihet

du redan har; var herre öfver portnyckeln som öfver

alla andra ting! ... •

Och han svarar:

Men jag har ju ej en enda vana, som kan störas

genom mitt nya lif? Jag önskar dikta, och lära en del

;if böcker, af naturen och människorna ... I Pisa ämnar

jag fortsätta med detta och där som öfverallt blir det

min stolthet att kunna arbeta med minsta möjliga

apparat.. . Hvad kan nu genom dig ändras i allt detta?

()ch hvarför skulle jag låtsa att af dig mottaga en

frihet, som det vore mig en olidlig plåga att behålla, efter

Horn jag gifter mig med dig emedan jag endast på det

Hiittet kan få nog af dig? ... Så långt ifrån ati ditt

behof af stillhet och tillbakadragenhet skulle bli mig ett

|lindor, främjar det tvärtom min lifsplan . . . Endast att

du kan gå omkring och se, njuta och le kommer ju nu"100

MÄNNISKOR.

att förvissa mig om att du äger en för dig ovan glädje,

medan en annan kvinna med mig skulle nödgas finna

sig i ett lugn, en ensamhet, en enkelhet vid hvilka hon

kanske ej varit van . , . Utom dig själf har du aldrig

gifvit mig något dyrbarare, än vissheten att du gärna

reser med mig. Kärleken uppväger ju allt och, när jag

trodde att du ej ville lämna England, ville jag också

stanna där. Men att nu i stället få resa med dig, få

lefva det lif, vi tänka lefva 1 .. . Du ensam bland alla

kvinnor kan skapa min lycka, ty du ensam ser i samma

riktning som jag, känner på samma sätt som jag, lefver

för samma mål som jag och dessutom ser du med samma

ögon som jag den mest naturliga och omedelbara vägen

att nå dessa mål, d. v. s. genom ett enkelt,

tillbakadraget lif, utanför världen (men icke ur den verkliga

världen) genom resor och allt det andra! Och dock vet

jag, att under allt detta blir samlifvet med dig det

innersta i min lycka, och att om du en gång komme att

önska dig ett helt annat slags lif, skulle det bli mig

en glädje att lära mig hvad du då af mig önskar...

Under utbytet af sådana framtidstankar ordnade de

sina resplaner och andra angelägenheter. De hade redan

afgjort att gifta sig i september, den för henne bästa

restiden, men dagen framflyttades hastigt genom familjen

Barretts planer att taga Elisabeth med till landet.

Bland Elisabeth Barretts bref finnes ett, som Robert

Browning påtecknat:

Lördagen sept 12 1846 \ 11—11 £ f. m. (91).

Detta betyder att det var den 91:sta gången han

såg Elisabeth Barrett när de den dagen, följda af endastROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT. 7 1

hvar sitt vittne, vigdes i Marylebone-kyrkan. — Till denna

återvände Robert Browning sedan vid hvarje besök i

London för att kyssa tröskeln, Elisabeth Barrett beträdde

den dag hon — ensam och »mer död än lefvande» —

gick till honom ur sitt hem, fullt viss att snart bli

utestängd från detta. Omedelbart efter vigseln återvände hon

till Wimpole Street och återsåg Robert Browning först

den 19 september, då de tillsammans lämnade London.

Under tiden växlades ännu några bref, i hvilka han tackar

henne för det stora kärleksbevis hon, genom sitt

beslutsamma mod, gifvit honom. »Komma hvad komma vill,»

skrifver han, »så har mitt lif nu burit blomma och

frukt.» Och hon svarar;

Af alla de kvinnor, som vigts i den kyrkan, har

kanske ej en enda haft så starka skäl som jag för min

fullkomliga tro och hängifvenhet. Detta var min

ersättning för att jag saknade, hvad andra kvinnor i en sådan

stund vanligen äga, sina närmaste i sin närhet. Men

jag behöfde dem så mycket mindre än andra, ty min

lycka är så mycket fullkomligare . ..

Och med de enkla orden: »Det är förfärligt —

förfärligt att nu för första gången i mitt lif vålla smärta

i mitt hem genon^ en frivillig handling» — står hon

färdig att följa honom. Hennes aning, att hennes far

aldrig skulle förlåta henne, besannades. Alla hennes

\

bref till honom återkommo oöppnade till henne efter

hans död 1857 och hennes namn nämndes ej ens i

hans testamente. Men hennes visshet att faderns stolt-"88

MÄNNISKOR.

het led mer än hans hjärta gjorde att hans obeveklighet

aldrig kastade någon varaktig skugga öfver hennes nya

lif. Till systrarna förblef förhållandet oförändradt —

de hade vetat allt, utom det sista steget — och med

bröderna blef det framdeles återknutet. De vänner, om

hvilkas ogillande Elisabeth Barrett varit så viss — både

på grund af hennes egen »galenskap» och hennes

handlingssätt mot fadern — klandrade henne ej, ty de kände

alltför väl mr. Barretts tyranniska monomani, som

framträdde vid alla barnens giftermål. Utgången visade ju

dessutom att dessa båda poeter haft rätt i att anse sitt

»eget vansinniga giftermål som det enda kloka i

världen!» Carlyle, Brownings vän — allt sedan denne

hejdat den ridande Carlyles häst på Wimbledon Common

för att omtala sin beundran för den honom då

personligen obekante tänkaren —, var hänryckt öfver deras

handling. Och den gode vännen Kenyon, gent emot hvilken

de båda haft det sämsta samvetet, skref till sin kusin:

Du har åfoentyrat ditt lif och du har gjort

alldeles rätt! ... 1 stället för det allmänna ogillande

Elisabeth Barrett väntat, fick hon således talrika bevis på

sympati från dem, hvilkas omdöme hon skattade. Hvad

åter världens välvisa meningar angick, så voro de mot

dem fullkomligt skyddade genom sin likgiltighet.

Nu ■— jublade bon — kunna inga människor skilja

oss. Nu har jag rätt att öppet älska dig — ja, det

kommer ju till och med att kallas min plikt, medan jag

vet att, vore det ocksä en synd, skulle jag lika fullt

göra detlROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT.

7 1

Robert Browning och Elisabeth Barrett visa sig

genom dessa bref genomträngda af den tanke som —

sedan den tid brefven skrefvos — långsamt arbetat sig

fram under det nu slutande århundradet, den tanken:

att äktenskapets enda sedliga grund är den fullt

ömsesidiga och fullt sympatiska kärleken. De erkände med

klar följdriktighet: att kärlekens fortvaro liksom dess

början hör till frihetens område och att kärlek således

hvarken kan utlofvas eller, på grund af några löften,

kräfvas och att — efter som kärleken utgör

äktenskapets enda sedliga grund — så är äfven dess

upphörande å endera eller båda sidor ett berättigadt skäl

till äktenskapets upplösning. Men —• och detta är denna

sannings andra följdsats — de visste tillika: att när

kärleken betraktas, såsom de själfva betraktade den, ej

som ett öfvergående lifsmoment, men som lifvets

väsentliga innehåll, som en religion, hvilken kräfver hela

varelsens hängifvenhet under alla tillvarons ögonblick,

då blir äktenskapet — i mening af ett frivilligt, Iifslångt

samlif — en oafvislig nödvändighet, icke ur etiskt-social

men ur individuellt-psykologisk synpunkt. Först när den

fria kärleken, i makarna Brownings mening, blir den

enda stiftaren af äktenskap och denna fria kärleks fulla

förverkligande blir äktenskapets enda ändamål — då skall

man få se, i djup mening, oupplösliga äktenskap. Eller,

med andra ord: det oupplösliga äktenskapet är sedligt

endast för de människor, hvilka fullkomligt kunna

umbära äktenskapets lagliga band. Men kärleken kan icke,"90

MÄNNISKOR.

som för makarna Browning, blifva lifvets stora innehåll,

förr än människorna blifva hvad dessa båda voro,

lef-nadskonstnärer hvilka med klart medvetande bevarat —

och bevarat sig själfva för — sitt erotiska ideal och

hvilka, oberörda af alla andra hänsyn, välja de

lifsför-hållanden, hvilka tillåta dem att på det fullkomligaste

sätt utforma sitt stora lifsinnehåll. Och

lefnadskonst-närer åter blifva endast de hvilka likt dessa hafva en

stark själfkänsla och ingen fåfänga. Det är denna

senare, som försvagar människorna och bindrar dem att

stå ensamma; det är den förra, som ger dem styrkan

och makten att, trots alla slags hinder, förverkliga sitt

eget väsens lag.

Jag har ofvan framhållit att Browning ej hörde till

de, särskildt i våra dagar talrika, individualister, hvilka

föra stora ord om öfvermänniskan och hennes

lefnadsvishet på läpparna, men hvilkas handlingar äro mer

råa och fula och små än ens de föraktade

hjordmänniskornas. Brownings lidelse som människa var ett

med hans lidelse som diktare, nämligen enhet och

helhet, trohet mot sin egen själs högsta mål och ihärdig,

daglig själfkultur för att i små som stora ting

förverkliga dessa mål. Och samma lidelse var hennes. Sålunda

bevisade båda under sitt samlif: att icke ett. af de

förut anförda orden varit ett öfverord; att deras kärlek,

vårdad med andakt, verkligen växte i stället för att

vissna och alt den till det sista hos båda motsvarade

Elisabeth Barretts egen karakteristik:ROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT. 7 1

How do I love thee? Let me count the ways.

I love thee to the depth and breadth and height

My soul can reach, when feeling out of sight

For the ends of being and ideal grace.

I love thee to the level of evervday"s

Most quiet need, by sun and candle light.

I love thee freely, as men strive for right;

I love thee purely, as they turn from praise.

I love thee with the passion put to use,

In my old griefs, and with my childhood"s faith.

I love thee with a love I seemed to lose

With my lost saints, — I love thee with the breath,

Smiles, tears, of all my life! — and, if God choose,

I shall but love thee better after death! *

Då jag vid tretton år första gången läste denna

dikt mottog jag som lifsafgörande aning, hvad sedan

lifvet gjort till afgörande visshet: att detta är den stora

kärleken och att allt annat, som — sedan mans och

kvinnas skapelse — blifvit kalladt kärlek, i jämförelse

med denna endast är tidspillan eller tidsfördrif.

* Sonnets from the Portuguese. (Se nedan.)IV.

Robert och Elisabeth Barrett Browning.

Love — ali lovc — is but a passionalo drawing closer.

Robert Browning till Elisabeth Barrett.

Till Brownings framtidsförhoppningar hörde äfven att

»ingen post skulle finnas på sirenernas ö» och — som

jäg redan nämnt — voro makarna Browning under hela

sitt nära femtonåriga äktenskap ej heller en enda dag

skilda. Det blir" nu endast genom bref till vänner och

genom den samtida engelskamerikanska bref- och

memoarlitteraturen, man kan iakttaga deras

äktenskapliga lif.

Elisabeth Barrett Brownings bref till sina vänner*

äro lika enkla, personliga, liffullt berättande som hennes

kärleksbref. Hon förblir alltjämt samma blygsamma,

naturliga varelse, full af medkänsla för andras sorger

och fröjder, äfven sedan hennes eget lifs fullhet kunde

kommit henne att förbise dem. Om sitt arbete med-

* Letters of Æ. B. Brozvning edited by F. G. Kenyon. London

1897. 2 vol.ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING.

93

delar hon endast hvad andra önska få veta; men brefven

skildra däremot hennes hvardagslif med den åskådlighet

och färgrikedom, som är den kvinnliga brefstilens tjusning.

Båda hade samma stora, sunda förmåga af hel och

omedelbar lifsnjutning. De uppskatta hvardagstrefnaden

lika andäktigt som helgdagsstunden; de sätta hvilans

glädje lika högt som arbetets och de ägde den förmåga

att leka och latas utan hvilken Elisabeth Barrett

Browning med sanning säger att intet stort uträttas. Hon

gjorde aldrig sin sjukdom till anledning för anspråk,

tvärtom fyllde hon i högsta grad hvad hon själf kallat

villkoret för ett godt lynne: generositet i småsaker. Och

äfven han ägde denna generositet i öfverflöd. I sitt

föräldrahem njöt han af att låta de sina för sig

bestämma alla småting och han bad sin hustru fortfara

därmed. »Det. vill säga när jag kan gissa din önskan,

skall du ej omtala den, ty då är det en särskild glädje

att uppfylla den outtalad! Men annars skall du välja,

ty om två vägar varit för mig lika bra, blir den du

valt strax för mig den bästa.»

Så storsinta lynnen äro mycket mer ovanliga än

storsinta själar. Och detta är orsaken hvarför så mången

annan stolt kärlekslycka strandat på låga bankar af

otaliga sandkorn. Äfven från andra, det hvardagliga

lifvets små eländen, blef deras lycka räddad genom det

sunda förstånd, hvaraf särskildt han hade en, för en

diktare ovanligt rik, fond. Deras vänners farhågor att

dessa »båda diktarhufvuden och diktarbjärtan» skulle"94

MÄNNISKOR.

intrassla sig i alla slags praktiska svårigheter besannades

icke: de lefde klokt efter sina tillgångar, och ingenderas

fantasi hqde några dyrbara nycker.

Slutligen hindrades de genom"själfva storheten och

styrkan i sin kärlek att nöta ut den genom öfverspändhet

eller dualistisk egoism. Deras samlif fylldes genom

gemensamma andliga intressen, framför allt intresset för

alla mänsklighetens stora frågor. Dessutom voro båda

så helt konstnärer, att de förstodo och vårdade

hvarandras behof af ensamhet, liksom så helt ömma i sin

kärlek att ingendera — vare sig för sina egna

diktar-intressen eller för sitt eget kärleksbehof —• själfviskt

förbrukade den andras tid och krafter.

Deras första mål var Pisa, dit de reste öfver Paris

och Avignon. Vid Vaueluse och Petrarcas källa bar

Browning sin hustru öfver den grunda, klargröna

strömmen till en tronliknande klippa midt i, vattnet, hvilket

sålunda för andra gången blandade sitt stilla sorl med

en diktares kärleksord. I Pisa blef Elisabeth Barrett

Browning ej blott »friskare utan förvandlad». De lefde

där i den fullkomligaste ensamhet, utan annat umgänge

än domen och Campo Santo, Vasari och minnena från

Byrons och Shelleys vistelse där. Hon skildrar deras

lif på följande sätt:

Pisa är fullt af ro och skönhet och omgifvet af

purpiirskiftande kullar, hvilka locka oss djupare in iROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. 95

landet. Här är molnfri, solig himmel och vårlikt väder.

Vi göra dagliga promenader, under hvilka guldgula oranger

titta ned på en öfver murarna. När jag är trött sitter

jag på en sten och betraktar ödlorna och bergen, den

klara lilla sjön och pinjeskogen . . . Mitt hufvud går rundt

af lycka — jag, som aldrig varit lycklig förr i mitt lif! . ..

Roberts geni är intet i jämförelse med hans personlighet,

hans mer än kvinnliga ömhet, hans outtröttliga godhet,

hans stundliga sträfvan efter den högsta fullkomning.

Hans temperament, hans hvardagslynne, hans sätt —

allt är fullkomligt! Hvar timme binder mig fastare till

honom. Han kan tala visdom om allt mellan himmel

och jord och dessemellan visa ett ständigt godt lynne

och en munterhet full af tokeri ... Vi skratta som om

vi voro tjugu personer tillsammans . . . Vår middag få

vi från en trattoria och bli fullt mätta af fågel och

cbianti; vi supera. på kastanjer och drufvor. Elias och

„liljorna på marken hade ej färre matbekymmer! Jag

slipper till och med ordinera middagen och äfven att

slå i kaffet är ett deladt arbete. När jag endast är så

god att låta mig bäras uppför trappor och änglalik nog

att ligga stilla på soffan — då anses mina plikter fyllda

med tillbedjansvärd fullkomlighet! . ..

Bland deras visa grundsatser för samlifvet var äfven

den, att hvardera skulle arbeta alldeles för sig själf och

aldrig visa den andra hvad de höllo på med — förr

än det var färdigt, en regel, som han någon gång bröt,

men hon aldrig. När han en gång, 1846, i sin oro att

hon för honom försummade sin diktning, frågade om

hon alis intet skref, svarade hon: »jo, jag har verkligen"96

MÄNNISKOR.

något, men det blir först i Pisa du får se det». En

dag på nyåret 1847 stod Browning i fönstret, då ban

hörde hustruns steg bakom sig; hon grep honom i axeln

för att hindra honom vända sig om, då hon stack till

honom ett manuskript, »som han skulle läsa och rifva

sönder, ifall han ej tyckte om det; det var helt och

hållet hans tillhörighet» — hvarpå hon flydde ur rummet.

Sålunda — sparade till lyckans fullhetsstund —•

fick Browning i sin hand de fyrtiofyra sonetter i hvilka

hans hustru under deras förlofningstid uttryckt de

känslor, dem de redan anförda brefutdragen omedelbart

skildra. Hela Nden upplefvade verkligheten ler, rodnar,

strålar genom tårar i dessa dikter, hvilka med

lidelsefullt sammanpressade tonfall förtälja diktarinnans

kärleksoro och kärlekslycka. Bakom orden anar man en

känslans styrka, som orden ej mäkta bära. Och dock, hur

starka äro icke här äfven orden I Nu samsmälte allt,

hvad Elisabeth Barrett Brownings poetiska stil vunnit

i kraft, med en känsla hvars" hvita glöd brände bort

hvarje oformlighet och skingrade hvarje oklarhet. Denna

formella öfverlägsenhet i Elisabeth Barrett Brownings

mest subjektiva lyrik visar att det fulla gifvandet af

personlighetens lif i dikten endast stegrar dennas

klarhet, liksom den största värmes källa äfven är det

starkaste ljusets. När den personliga känslans öfvervälde

försvagar diktens konstnärlighet, är det endast därför,

att känslan ej varit stark nog för att stiga upp som en

flamma.97

Sonetterna äga en sådan formens fulländning att

man alldeles glömmer formen för innehållet. Där finnes

den manliga ärligheten och den kvinnliga finheten i

känslans uttryck; den moderliga ömheten och

älskarinnans hänryckning; den erfarna kvinnans

innerlighetsdjup och ungmöns skygga skärhet. Det har blifvit sagdt

att den, som ej älskat, här kan lära kärlekens konst

och att den, som älskat, här finna ordets högsta uttryck

för sin känsla. Och har någonsin på jorden sång blifvit

anammad som sakrament, då var det när Robert

Browning sålunda smakade fullheten af den drufva, hans

eget väsens sol purprat och mognat, en drufva, hvars

must räcktes honom i denna med ädlaste konst danade

bägare.

Elisabeth Barrett Browning hade ämnat sonetterna

endast för sin man. Men han ansåg sig »ej äga rätt att

undanhålla världen de skönaste sonetter, som skrifvits

sedan Shakespeare» och utgaf dem därför först som

handskrift för en del vänner, sedan (1850) offentligt

under den af honom valda förklädnaden Sonnets Jrom

the Portuguese, en hänsyftning till Elisabeth Barrett

Brownings tidigare poem Catharina to Camoëns,

hvilken var en af Brownings älsklingsdikter.

Om dessa sonetter har aldrig funnits mer än en

mening. Så som de i tidens äga sin plats, äga de den

äfven i granskares värdesättning, nämligen som

enastående mellan Shakespeares och D. G. Rossettis kärleks-

7. — Key, Människor."08

MÄNNISKOR.

sonetter; det enda exempel i världslitteraturen sedan

Sapfos dagar, att en kvinna inom den erotiska lyriken nått

den manliga konstens högsta höjd och genom känslans

skönhet öfverträffat den. Min tro är äfven att när allt

hvad vårt århundrades kvinnolitteratur frambragt, kanske

sjunkit i glömskans flod, då skola ännu dessa

lotusblommors kalkar i oförgänglig skönhet höja sig ur

densamma.

*

På våren 1847 lämnade makarna Browning Pisa

för Florens, som Browning velat undvika af skräck för

de resande engelsmännen, hvilkas ansikten och röster vid

hans första besök nästan fördärfvat Florens för honom.

Men Florens utöfvade nu på båda sin oemotståndliga

tjusning. Och det blir här de sätta bo, först i

möblerade rum, sedan — när de finna sig kunna lefva billigare,

ifall de hyra några fler omöblerade rum än de

egentligen behöfva — från 1848 i den af dem själfva ordnade

våningen i Casa Guidi,

Casa Guidi, ett af de vanliga grågula, räta och

släta florentiska husen med gröna spjäl-luckor, ligger

strax till vänster på Via Maggiore några steg från

Palazzo Pitti, och äges nu af makarna Brownings son.

Det enda, som i det yttre skiljer detta hus från andra

liknande, är den öfver dörren af Florens" municipaliat

uppsatta marmortafla hvars guld bokstäfver på italienska

förtälja att:ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING.

113

Här diktade och dog

ELISABETH BARRETT BROWNING

i hvars kvinnohjärta enades den lärdes vishet och

diktarens vältalighet; och som genom en kedja af

gyllene sånger sammanband

Italien med England.

Det tacksamma Florens

uppsatte detta minnesmärke.

(A. D. 1861.)

I det inre voro rummen palatslikt höga, stora och

svala. Boningsrummen vette åt en vid terrass, med

utsikt åt kyrkan San Felices gråa murar, en terrass som

Drowning fyllde med vinrankor, myrten, oranger och

andra plantor, dem han vårdade med det intresse han

ägnade allt lefvande. De möblerade rummen endast

småningom ty, skref hon, »Robert har lyckligtvis den

mest opoetiska skräck för skulder; han kan ej sofva

med en obetald räkning i huset och, när han hör talas

om en konkurs, är hela hans sympati hos slaktaren

och bagaren I» Bosättningen ger dem anledning till alla

slags glada kompromisser. Hon medger att de

fullkomligt kunna nöja sig med sex skedar och att det

väsentliga verkligen, som Robert menade, var prae-giottiska

taflor, gamla gobeliner och sidenstycken från forna

kardinalers sängar, rococostolar och bokhyllor,

smyckade af renässansskulpturer; deras käre Balzac får

sålunda i ensam storhet sin plats på en praktfull hylla

från — ett kloster I Utom de fyra rummen åt terrassen

hade de åt andra sidan hvar sitt sofrum. Redan under"100

MÄNNISKOR.

förlofningstiden skref Browning: att hans ideal skulle

varit att som George Sand lefva med sin älskade på

ett vindsrum, ifall han icke måst be om ett eget sofrum,

ty han hade aldrig kunnat klä sig ens i sin fars

närvaro och, när han nu ej ens kunde ta af sig rocken i

hennes, insåg han ej hvarför han framdeles skulle kunna

det? Som Elisabeth Barrett Browning äfven i detta fall

delade hans känsla, införde de redan från början det

enkammarsystem, hvilket — då endast ett lifsbehof för

dessa erotiskt högst stående af sin tids människor —

blir ett allt oafvisligare kraf i samma mån som den

individuella frihetskänslan jämte den idealistiska

kärlekskänslan utvecklas hos både man och kvinna.

Från deras lif i Florens får man många skizzer i

Elisabeth Barrett Brownings bref. Man ser deras

vandringar på sin terrass i aftonsvalkan eller under de djupa

skuggorna mellan de täta häckarna i Boboliträdgården,

där de ägde fritt tillträde. Eller aftnar vid Bellosguardo,

då kullarna purprades och cypressernas spetsar stucko

rätt in i himlens glöd medan stjärnorna tändes; eller

andra aftnar då de vandrade längs Arno för att se dess

flytande guld under Trinità och de andra broarna, eller bort

till loggian, där Perseus glänste i månljuset. Elisabeth

Barrett Browning älskade ögonblickligt och för alltid Florens,

»som den skönaste stad människor danat, natur och

konst sammansmälta till den rikaste fullhet». Och

dessutom fann hon här och" öfverallt lika mycket trefnad

i de italienska lefnadsvanorna som vantrefnad i deROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. 101

engelska. Här och i Frankrike, skrifver hon, »förstå

människorna konsten att lefva och att skapa en verklig

»comfort», långt öfverlägsen den vi erhålla i våra dragiga

obekväma, engelska hus» ... Båda njöto dessutom här

som i" Paris, med hela styrkan i sin demokratiska

känsla, af jämlikheten klasserna emellan .. .

Här — säger hon — tyckes hvarje unge vara

naturlig arftagare till sin drufva och sin bit vattenmelon! . ..

De fattiga och de rika höra här samma musik, gå i

samma trädgårdar och se på samma taflor ... Jag lefver

som i en förtrollning och medan andra kvinnor ofta

förlora mycket genom äktenskapet, har jag vunnit allt. . .

Ingen har någonsin varit lyckligare än jag. Och Robert

är — utom det att vara sig själf! — dessutom ett lika

stort mönster som någon herr Smith: ban dricker så

litet som en kvinna, han röker inte, han är aldrig

skyldig någon fem shilling! På mig kan han endast bli

ond, när jag inte äter nogl Under femton månader

har jag inte kunnat få honom ut en enda afton! Vi

hyra piano, hafva tagit boklån och dagarna flyga bort

under musik, läsning och arbete ...

Och senare:

Robert är i sig själf och mot mig den fullkomligaste

af alla mänskliga varelser! Efter två års oafbrutet

samlif, själ intill själ, under det. förtroligaste utbyte, står

han nu för mig mycket högre än t. o. m. min första

idealbild af honom! Vi blifva lyckligare för hvar stund och

när lian äfven talar om sin lycka — då öfversvämmas

min själ af känslor, hvilka ej kunna uttryckas!

Och än senare skrifver han:"102

MÄNNISKOR.

Jag kunde hafva en del att berätta om hennes helt

änglalika natur, om hennes hjärta, det mest gudalika

Gud skapat! Jag lär känna nya sidor hos henne för

hvar dag — jag, som ändå trodde att jag redan för

fem år sedan visste en hel del om henne!

Den 9 mars 1849 —? några dagar efter att hon

själf fyllt fyrtio år — blef Elisabeth Barrett Browning

mor till en son. Midt under Brownings lycka öfver att

hustrun lefde och gifvit lifvet åt ett präktigt barn,

erhöll han underrättelsen om sin mors död. »Och nu,

skref hans hustru senare, ser jag nästan alltid Robert

gråtande. Hans förmåga att älska är mycket djupare

och lidelsefullare än andra mäns och det är naturligt,

ty styrkan i en mans hjärta står i. förhållande till

styrkan i hans öfriga begåfning.» En teori, hvilken är

öppen för diskussion hvad mannen angår, men nästan

ofelbar i fråga om kvinnan!

Långt ifrån alt moderskapet blef en

kraftnedsätt-ning för Elisabeth Barrett Browning stegrade det

tvärtom hennes styrka som hennes lycka. Gossen hade efter

far och mor kallats Robert Barrett — det senare var

nämligen äfven Elisabeth Barrett Brownings dopnamn,

hvarför hon som gift behöll det. Men den lille fick

också namn efter Brownings tyska morfar Wiedemann

och det var detta gossen själf ändrade till Pennino,

under hvilken benämning han senare förekommer i

moderns bref. Det finnes knappt ett, i hvilket hon ej gerROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. 103

någon förtjusande skymt af barnet liksom af sin mans

och sin egen öfverlyckliga föräldrakärlek, hvars

barnsligheter hon humoristiskt skildrar under försäkringen

att hon dock är den lugnare af dem båda: ty hon

brukar endast — halfva dagen för att beundra honom 1

Redan från början och allt jämt får man äfven i

hennes bref impressionistiskt snabba och karakterfulla

landskapsbilder från olika delar af Italien. T. ex.

Vallom-brosa, där de upplefde »öfvernaturligt tysta dagar i

gräset under kastanje- och bokskogarna, hvilka tyckas

af sin egen tyngd falla ned i de djupa klyftorna, medan

bläcksvarta, stilla pinjeskogar stolta stiga uppför

branterna och hvita vattenfall störta ned för stupen; där

kulle bortom kulle göra »världen lefvande full af berg,

hvilka tyckas andas och bygga upp sin stora tillvaro

genom en viljeyttring, som kommer dem att glöda under

sin möda».. . Från klosterkyrkans orgel sände

Browning stundom en tonström ut i stillheten. Eller också

ser man dem upprepade gånger vid Bagni di Lucca,

»där vinet mellan acaciaträden slår porthvalf af daggig

grönska från träd till träd, där stora olivskogar skugga

marken med sina tält af silfvernät, och kastanjeskogarna

klättra mellan bergen, som alla äro olika hvarandra, utom

när gyllene dimmor förklara dem alla i cn härlighet.»

Elisabeth Barrett Browning var nu stark nog »att hjälpa sin

man att gå vilse i skogarna», hvilka för Browning —

liksom hela naturen bär — voro fyllda af Shelleys ande.

Ty det var här denne en tid lefde med sin hustru och"104

MÄNNISKOR.

åt henne öfversatte Platons Symposion; här som han

ensam och naken invid ett vattenfall ömsom badade och

ömsom läste Herodotos i solen! I denna bygd, där

naturen och kärleken inspirerat Shelley, hämtade äfven

Browning ur samma källor några af sina härligaste ingifvelser

under de heta sommardagarna, då allt var orörligt stilla,

endast luften darrande af solvärme och cigalernas

stråkdrag, eller under de ljumma aftnarna, då himlen

glimmar af stjärnor och luften af eldflugor. Det var

sålunda bär han diktade In a Balcony. Eller också

finner man dem i Siena, i ett trädgårdsomslutet hus på

en vindsvalkad kulle, tätt omgifven af fikonlundar,

olivdungar och vingårdar, i hvilka Pennino senare under

skörden står som en liten Dionysos i en kärra af antik

form, lastad med vindrufvor!

Det är föräldrarnas glädje att gossen blef helt

italienare, med vakna, heta skönhetsinstinkter, med ali sin

fosterlandskänslas stolthet »samlad i medvetandet att

vara florentinare».

Ty hvarje fiber i deras hjärtan — framför allt i

hennes — hade rotat sig i det nya fosterlandet. Under

hela den tid, Elisabeth Barrett Browning lefde i London,

hade hon djupt lidit af dess klimat, hvilket större

delen af året endast är drägligt genom ett öfverflöd af

»animal spirits». Men hennes själ hade äfven lidit af

den rastlösa, osköna äflan efter rikedom, hvilken hon

afskydde lika mycket som det skenheliga och

själfrätt-färdiga i den engelska samfundsandan. Hon hade redanROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. 105

1844 genom sin dikt The cry of the children med

den högsta indignations och den varmaste medkänslas

pathos riktat sig mot en af industrialismens skamfläckar,

barnarbetet i grufvor och fabriker, sådant det då blifvit

framställdt i en officiell rapport.

Dikten väckte oerhördt uppseende — naturligtvis

äfven ovilja hos arbetsherrarna — och påverkade

allmänna meningen i den grad, att den bidrog till det

parlamentsbeslut hvilket snart väsentligt inskränkte

barnarbetet. Samma anda, hvilken drifvit henne till denna

handling, gjorde henne brinnande för hvarje form af

maktmissbruk. Hon följde sålunda med hela sin själ

kampen mot negerslafveriet i Amerika, men var

»ofosterländsk» nog att samtidigt visa på Englands skamfläck,

den irländska politiken!

Hon var i hvarje fråga så långt före sin tid, att

hon i England alltid befann sig i minoriteten, och

dessutom i hvarje känsla så intensiv och så fritalig, att

hon i hemlandet ådrog sig det omdöme, hvilket alltid

riktas mot en kvinna, som brinner af hat till förtryck

och kärlek till frihet, att hon är — hysterisk, medan

hos en man samma egenskap kallas heroism! Vid sina

besök i England efter sitt giftermål kände hon sig

numera hemlös där — till hvilket faderns oförsonlighet

naturligtvis bidrog — och längtade alltid åter till Italien.

I norden anses styrkan i en konstnärsnaturs känslolif

som tillgjordhet eller sjuklighet. Därför blir Italien så

snabbt för sådana människor det land, där de framför"106

MÄNNISKOR.

allt känna sig hemma, det vill säga förstådda och

förstående, älskade och älskande.

We all love Italy.

We all have sent our souls out from the north,

On bare white feet, which would not print nor bleed,

To climb the Alpine passes and look forth...

säger Elisabeth Barrett Browning. Och när bon nådde

det ej blott i fantasien utan i verkligheten, då blef lifvet

där lika frigörande och fruktbart för hennes

diktarpersonlighet under dess senare skeden som den helleniska

litteraturen varit för dess tidigare. Nordbon — ifall han

öfver hufvud är organiserad för lycka — erhåller först

i Italien med alla sinnen, med hela sin själ och allt sitt

bjärta vissheten: att lifvets mening är salighet, en

salighet, som berusar genom den dittills okända harmonien

mellan alla intryck, minnenas och nuets, naturens och

konstens. Hela Elisabeth Brownings varelse öppnade

sig för dessa intryck, genom hvilka hennes yttre tillvaro

blef den synliga motsvarigheten till hennes inre lycka.

Af konsten tilläto hennes krafter henne visserligen

en-iast att mottaga de yppersta upplefvelserna, men dessa

blefvo dess djupare.

Hon som hennes man älskade italienarnas

skönhetssinne, den vackra rörligheten i det italienska folklynnet,

hvilken förbinder detta med skaldens och konstnärens

temperament, som alltid har något af barn — eller

italienare — i sig. De älskade lidelsen, hvilken läggerROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING.

107

snabba ord af hat, kärlek och beundran på de läppar

öfver hvilka orden strömma i ett språk, där äfven

grof-heterna ljuda som musik; de älskade alla den italienska

natnrens lynnen och former; de älskade solen, med

hvilken hälsa och lifsberusning genomströmmade dem.

Robert Browning införde sin hustru ej blott i den

italienska konsten och litteraturen utan äfven i politiken.

Båda voro republikaner och genomlefde 184-8—49 med

det lifligaste intresse händelserna i Frankrike, för

hvilket land isynnerhet hon hade en »verklig mani»

och hon kände med klarheten i sin diktarintuition att

Frankrike, tvärt igenom alla sina förvillelser, dock sökte

ett högre ideal än den engelska nationen under detta

tidskede gjorde. Men snart erhöllo de på närmare håll

näring för sina politiska intressen, genom de händelser

hvilka satte äfven Italien i rörelse. Under de följande

åren vann Elisabeth Barrett Browning ej blott i Firenze,

utan äfven under de resor, som makarna företogo i

Italien och annorstädes, en allt mångsidigare utveckling

genom sambandet med det europeiska lifvet och umgänget

med flera af tidens främsta personligheter. Många af

de lysande andar, Italien ägde som barn eller gäster,

samlades kring makarna Browning, hvilka voro mer

italienska än italienarna själfva i sitt intresse för Italiens

politiska öde. Elisabeth Barrett Browning kunde på

afstånd från Englands samhälle göra detta mera rättvisa

än på nära håll. De i England nära förbundna

begreppen frihet och ordning, rätt och plikt, upplyste"108

MÄNNISKOR.

henne om svagheterna i det italienska folklynnet, men

detta minskade dock ej hennes medkänsla med det

söndrade, trälbundna Italien, som hon älskade med

skaldens lidelse för dess minnen och skönhet, med

kvinnans ömhet för sin lyckas hem. När slutligen alla

de nya intrycken samlades i en stor ingifvelse, framstod

en dikt, som är det främsta poetiska minnesmärket af

Elisabeth Barrett Brownings sympati för Italiens

frihetsstrider. Denna dikt är Casa Guidi Windows,

utgifven 1851, men börjad tre år tidigare, under intrycket

af de frihetsrörelser i Toskana, till hvilka hon då var

vittne. Den yttre ingifvelsen till dikten fick hon, då hon

i sitt fönster från gatan hörde ett barn så

himmelstormande jubla frihetshymnen: O bella libertà, o bella,

att hon greps af tanken:

. . . that the heart of Italy must beat,

When such a voice had leave to rise serene

Twixt church and palace of a Florence street!

A little child too, who not long had been

By mothers finger steadied on his feet.. .

Genom denna dikt går — jämte det glödande nitet

för hennes andra fädernesland — en stark strömning från

1830—50-talets frihetsdrömmar, då de europeiska

samhällenas åskdigra luft urladdade sig i blixtrande dikter

från en skaldeflock, hos hvilken oviljan mot det

bestående blef lidelse, och lidelsen sång. Dessa, hvilka som

vår Talis Qvalis stamma från den »Byronska gruppen»

i Europas litteratur, äro barn af den första franskaROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. 109

revolutionens genom Julirevolutionen återväckta idéer,

och själsfränder till de män, hvilka ända från den heliga

alliansens dagar inom politiken bekämpat förtrycket och

ägnat friheten sitt lif; denna riktnings representanter

bland Englands sångare vände sig modigt äfven mot

sin egen nations kallt förtryckande själfviskhet inom

egna och andras landamären. Ledaren för denna

skara var vid tiden omkring 1848 Mazzini, makarna

Brownings själafrände; länken mellan den Byronska

tidens frihetsrörelse och nutidens, var den åldrige

republikanen Landor, deras förtrogne vän.

Elisabeth -Barrett Brownings frihetssinne omfattade

samma, världsborgarens och republikanens, frihetsidé,

som Mazzini — den att alla förtryckta nationer skola

lösas från främmande tvång, för att sedan lösa sig från

inre ofrihet och utveckla de folkliga egendomligheter,

hvilka utgöra hvarje nations bidrag till den mänskliga

utvecklingen och den slutliga förbrödringen, hvilken ej

sker genom nationaliteternas upphäfvande utan genom

deras höjande till den rikaste lifskraft. Denna frihetsidé

uttalas från första raden till den sista i Casa Guicli.

I utförandet gör sig gällande den på konkreta fakta

syftande »Retfærdighedstrang», i hvilken — enligt Brandes"

ord* — det engelska lynnets politiska och praktiska art

ger sig tillkänna äfven hos skalderna. Elisabeth Barrett

lirowninghar icke i Casa Guidi sjungit en elegi eller

en frihetshymn; hon har omsatt sin lidelse för de

* Se G. Brandes: "Naturalismen i England".110

svunna, närvarande och framlida Italien i ett poem,

som är ett af tanke- och bildrikedom fylldt blad af

förtids- och samtidshistorien, och tillika ett stridsupprop.

Först och främst vänder hon sig mot den modlösa

klagan Italiens skalder låta ljuda kring den bår, där

»nationernas drottning» hvilar, en klagan, i hvilken hon

säger sig icke vilja deltaga, utan i stället sjunga om

hoppet, »med fåglarna, med barnen, med de män, som

icke rädas morgondaggens heliga dop»! Därefter vänder

hon sig mot den fega underkastelsen för det bestående,

som under ett dådlöst prisande af den flydda

storhetstiden ger sig namnet vördnad. I dessa sidor är hvarje

rad en gnista; deras hufvudtanke är, sammanfattad,

denna: Vi äga ej rätt alt träla i de dödas tjänst,

glömmande att lefva själfva därför att andra lefvat före oss.

Vi må tacka dem, som öppnade dörren, men ej stanna

tackande på tröskeln, utan modigt gå vidare. På det

att äfven vi af kommande släkten skola hedras som dé

stora döda, låtom oss föra vårt tidehvarf framåt; låtom

oss blomsterströ deras grafvar, som sådde de skördar

vi bärgat; men när vi bärgat, må vi hämta plogen,

odla nya tegar i morgonsvalkan och utså framtidens

frön i nuet! Sådan är mänsklighetens väg framåt, och

alla män af sann storhet hafva böjt sina hvitnade

hufvuden för de nyskapare, om hvilka de anat, att de

skulle förverkliga idealer dem de själfva icke nått, men

ännu med lidelse älska. Oin vi kunde träda fornROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

tidén under våra fötter, skulle framtiden icke stå; vore

grafvarna färre, vore åkrarna det äfven, och göra vi

oss faderlösa, varda vi äfven arflösa. Men vi hedra

våra fäder mest, när våra handlingar vittna om, att

deras icke varit förgäfves; vi begrunda den flydda

storheten bäst, när vi i dess ljus utforska hvad stort som

återstår oss själfva att göra!

Efter denna inledning skildrar Elisabeth Barrett

Browning de förhoppningar frihetsrörelserna i Toskana

ingåfvo henne, medveten som hon var, att »nationerna

varda hvad de vilja», och hon uttrycker hoppet, att

regeringarna skulle tyda ordet folk, som nu ljöd från alla

håll, i dess rätta betydelse: Majestät. Hon vill ingen

omstörtning; vill ej tända lidelser men väcka samveten

och påminner om att friheter icke nödvändigt äro

frihet, att hopen icke är ett folk, förr än hvarje

medlem i densamma är människa och alla hvarandra

jämlika — därigenom att de andligt fullvuxna, som

själfva kunna plocka sina drufvor, böja vinrankorna till

jämnhöjd med barnens läppar!

Diktens andra afdelning skrefs tre år senare, under

det i Italien rådande djupa missmodet öfver det felslagna

befrielsehoppet. Här säger Elisabeth Barrett Browning,

att hon böjer sig djupt »i det stoft af tempel och städer,

som kallas Italien», för att afbedja, att hon trott några

kungliga eller påfliga löften om frihet, att hon glömt

»det historiens luft hållits het af furstliga meneder»,112 -

MÄNNISKOR.

att hon hoppats, att friheten kunde vinnas af ett folk,

som ännu hvarken ägde vishet eller tålamod. Men

med oböjd trosvisshet tolkar hon trots folkets fel dess

rätt till frihet och säger dess förtryckare, att ett folks

lif icke kan trampas till döds under enväldets häl, ty

för hvarje afhugget hufvud uppväxa nya!

Visserligen är jag, säger hon, en vän af freden, men

jag jäfvar Englands högljudda rop om fredens

välsignelser som de enda eftersträfvansvärda. Jag skrifver ej

fredens heliga namn på galgar, fängelser och fjättrar.

Jag vill hellre se världshafvets böljor skumma af blod,

än freden sitta vid det ena folkets själfviska härd, medan

det andra suckar under oket. »Har mitt England ingen

hand att räcka de förtryckta bland folken och bland

dess eget folk?» Slutligen vänder hon sig till

kämparna från det italienska frihetskriget och hälsar dem

som såningsmannen af den framtidsskörd, på hvilken lion

ännu hoppas. Under den tid, som förflutit mellan

diktens början och slut, har hon erfarit den lifsmakt, som

ej blott fullt utdanat hennes kvinnlighet, utan, som följd

däraf, kommit henne att mer än någonsin känna sig

förbunden med sitt släkte, medborgarinna i samtidens

lif, medansvarig i sitt folks framtid. Hon ägde sin son,

och af denna lycka hämtar hon den styrka, som gör

henne till hoppets sångare för en sak, som få män i

den stunden kunde tro på och än färre besjunga.

Hennes dikt med dess allvarsfulla grundfärg slutar som

den börjar med ett barnaleende, och gör sålunda in-ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

trycket af ett åskmoln, guldkandadt både ofvan och

nedan! *

»Casa Guidi Windows» blef en lösen för alla den

italienska frihetens vänner och den första starka tonen

i den följd af sånger, i hvilken hon ända till de sista

veckorna af sitt lif sjöng ut Italiens bästa känslor.

* The sun strikes, through the windows, up the floor:

Stand out in it, my own young Florentine,

Sot two years old, and let me see thee more!

It growes along thy amber curls to shine

Brighter than elsewhere. Now, look straight before,

And fix thy brave blue english eyes on mine,

And from thy soul, which fronts the future so,

With unabashed and unabated gaze,

Teach me to hope for, what the angels know,

When they smile clear as thou dost---

Now shake the glittering nimbus of thy hair,

And be God"s witness that the elemental

New springs of life are gushing everywhere.

That earth"s alive, and gentle or ungentle

Motions within her, signify but growth.

However the uneasy world is vexed and wroth,

Young children lifted high on parent souls,

Look round them with a smile upon the mouth,

And take for music every bell that tolls.

Who said we should be better if like these?

And we — despond we for the future, though

Posterity is smiling at our knees,

Convicting us of folly? Let us go —

We will trust to God. The blank interstices

Men take for ruins, He will build into

With pillared marbles rare or knit across

With generous arches, till the fane"s complete.

This world lias no perdition, if some loss.

8. — Key, Människor.114 -

MÄNNISKOR.

Det tomma talet att diktaren icke har med politik

att skaffa, föraktade Elisabeth Barrett Browning djupt.

Hon visste att detta tal ej upphöjer utan förnedrar

diktaren, ty det ställer honom utanför hans lands nutid

och framtid, efter som dagens historia är forntidens

politik, och dagens politik blir framtidens historia. Hon

kände att konstens rötter bli starkare ju djupare de

tränga in i samtiden, och att skaldens rätta ställning

till tidens politiska lif icke är den förnäma

likgiltighetens, utan deltagandets, hvarigenom han lyfter det

förvirrade upp i klarhet, och samlar det splittrade till en

stor sträfvan. Och sådan var Elisabeth Barrett

Brownings egen politiska diktning, hvilken därigenom blef

förbunden med en af århundradets stora frihetsbragder.

Hon var ingen skarpsinnig dagspolitiker, därtill var hon

för mycket skald. Men det är ej heller ögonblickets

statsmannavishet folken hos sina skalder behöfva, det

är profetians gåfva.

*

På hösten 1851 anträdde makarna en långresa. Först

till Venedig, där Elisabeth Barrett Browning fann allt

liksom enkom skapadt för sig och där till och med den blott

tvåårige Pen »i förtjusning öfver San Marcos skönhet(?)

kysste sin sköterska», och vidare öfver Parma — där

Elisabeth Barrett Browning framför allt beundrade

Coreg-gios urskillning »att ha gjort alla sina änglar och ungar

alldeles efter hennes baby» — samt Milano och italienskaROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING.

Ill

sjöarna till England. De sammanträffade där med

gamla vänner och vunno nya. Mr och mrs Carlyle —

för hvilken senare Elisabeth Barrett Browning hade

stor sympati — Landor, Kingsley, Ruskin, Mazzini,

Tennyson och andra hörde till deras umgänge. Och det

var i denna krets som Tennyson — under ett annat

besök af »the Brownings» i England — höll den ofta

omtalade uppläsningen af sin Maud, vid hvilket tillfälle

Rossetti ritade sitt berömda porträtt af Browning*.

Vintern tillbragte de hos Brownings far, hvilken fått

pension från Englands bank och slagit sig ned i Paris,

där Elisabeth Barrett Browning nu fann »att man lefver

som ingenstädes i världen, medan man i Florens

drömmer som ingenstädes». De eftersträfvade icke mycket

umgänge i de litterära kretsarna; endast hos George

Sand aflade Elisabeth Barrett Browning ettiiesök »emedan

hon måste kyssa den hand, hvars verk hon så djupt

älskade». Framför allt njöto båda af teatrarna och

Elisabeth Barrett Browning grät öfver Kameliadamen så

alt hon var sjuk i två dagar! »Jag fann den i hög

grad mänsklig och moralisk, skrifver hon, »men mina

engelska vänner anse den i lika hög grad osedlig och

förvånas att Bobert tillät mig se den — som om det

någonsin fallit honom in att säga ett ord mot hvad jag ville!»

På våren 1852 återvände de till Florens, men

följande vinter tillbragte de i Rom. Han arbetade på

* Browning hade 1850 utgifvit sin dikt Christmas Eve and Easter

day och arbetade nu med sin Introductory Essay till Shelleys href (1852).116 -

MÄNNISKOR.

Men and Women och hon på Aurora Leigh. När

Browning hade sitt — i min mening yppersta — verk*

färdigt, gaf han det åt sin hustru med den tillägnan —

One wprd more — hvilken är en af de skönaste i

denna samling af underbart sköna dikter. Det var ej

hans sed att skrifva vers till sin hustru; han ville att

poesien skulle näras af kärleken, ej denna förtunnas

till »endast poesi». Båda läto blott sällan något af sin

känslas guld formas af konsten i stället för af lifvet.

Men sker detta, då bildas det till några af deras

diktnings härligaste smycken.

I denna tillägnan talar Browning om huru hvarje

människa, då hon älskar, önskar sig ett alldeles nytt

uttrycksmedel för sin kärlek och att denna önskan enligt

sägnen förmådde Rafaël att en gång dikta och Dante

att en gång rita en ängel.

Ett sådant särskildt uttrycksmedel skulle äfven han

vilja äga. Men det oaktadt utbrister han:

God be thanked, the. meanest of his creatures

Boast two soul-sides, one to face the world with,

One to show a woman when he loves her!

This I say of me, but think of you, love!

This to you — yourself my moon of poets!

Ah, but that"s the world"s side, there"s the wonder,

Thus they see you, praise you, think they know you!

There, in turn I stand with them and praise you.

Out of my own self, I dare to phrase it.

But the best is when I glide from ouL them,

Cross a step or two of dubious twilight,

* Men and Women 1855.ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING.

Ill

Come out on the other side, the novel

Silent silver lights and darks undreamed of,

Where I hush and bless myself with silence.

0, their Rafael of the dear madonnas

0, their Dante of the dread Inferno

Sang one song — and in my heart I sing it

Drew one angel, born, see, on my bosom 1

Det finnes i denna samling ännu ett par för

Brownings känslodjup betecknande dikter. Den ena — Two

in the Campagna — skulle för en ytlig läsare kunna

tydas som ett vittnesbörd om en ofullkomlig lycka, medan

den tvärtom är ett uttryck för den sorg, som endast den

mest fullkomliga kärleken känner, sorgen, att

personlighetens begränsning hindrar den älskande att helt stilla

sin längtan efter själarnas absoluta enhet; sorgen att

endast kunna vidröra, aldrig oupplösligt blifva ett med

den älskades själ och att således äfven i den högsta

hänryckningens Ögonblick dock fortfarande känna

Infinite passion and the pain

Of finite hearts that yearn.

Den andra dikten är By the Fireside, där ban

sammanfattar sin kärlek och sin lifsåskådning i strofer

som dessa:

Worth how well, those dark gray eyes,

That hair so dark and dear, how worth

That a man should strive and agonise

And taste a veriest hell on earth

For the hope of such a prize 1

A moment after, and hands unseen

Were hanging the night around us fast;118 -

MÄNNISKOR.

But we knew that a bar was broken between

Life and life: we were mixed at last

In spite of the mortal screen.

How the world is made for each of us!

How all we perceive and know in it

Tends to some moment"s product thus,

When a soul declares itself — to wit,

By its fruit, the thing it does 1

I am named and known by that moment"s feat;

- There took my station and degree;

So grew my own small life complete,

As nature obtained her best of me —

One born to love you, sweet!

And to watch you sink by the fire-side now

Back again, as you mutely sit

Musing by fire-light, that great brow

And the spirit-small hand propping it

Yonder, my heart knews how!

Bredvid denna hembild, som kärleken och konsten

gjort oförgänglig, finnas andra från samma tid, tecknade

af deras vänner. Dessa voro ofta amerikanare, ur den

andligt aristokratiska krets, som Amerika då ägde och

inom hvilken makarna Brownings diktning erhållit en

entusiastisk uppskattning, hvilken vida öfverträffade den,

som mötte dem i England. Brownings hade hvarken lust

eller råd att deltaga i det engelska sällskapslifvet i

Florens. Och det var icke så ofta deras egna landsmän

uppsökte dem på grund af beundran för deras poesi! Bland

deras således mindre engelska än amerikanska umgänge

voro författarna Hillard, Nathanaël Hawthorne — ochROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING.

Ill

dennes hustru — samt bildhuggaren Story och det är

hufvudsakligen ur deras skildringar från Casa Guidi jag

sammanställt följande bild af lifvet där.

Alla mötas i det intrycket att de aldrig sett ett

fullkomligare äktenskap, ej heller två människor hvilka

med hvarandra så harmoniskt sammansmält sina, hvar

för sig sällsynta, egenskaper och därigenom ömsesidigt

stegrat dem. »Browning gaf ett lika starkt intryck af

manlighet och kraft som hans hustru af förfinad och

djupt känslig kvinnlighet. Hennes lärdom och snille

trädde i skuggan bredvid hennes lynnes älskvärdhet,

hennes hjärtegodhet och själsrenhet, hennes flicklika

enkelhet och lättrördhet. Ingen kunde vara mer sann,

mer ädelt fri från lusten att göra effekt; ingen mer

intensiv och orubblig i sin egen öfvertygelse, ingen mildare

mot andras. lion hade det snabbt uppfattande och

uppskattande intresse, hvilket uppmuntrar samtal och

vid dessa gjorde sig hennes egen, aldrig ordrika,

originalitet väl gällande. Hennes geni kunde stiga som en stråle

från en springbrunn, men hennes tal flöt lika naturligt

som klart, i solskenet gnistrande vatten och hennes

ansiktsuttryck var då ej blott geniets utan lyste äfven af

en utsökt spirituell kvinnas vakna, glädtiga liffullhet» ...

»Det mest förvånande var att en så sjuklig, så sällsynt

och så skarpsinnig varelse framför allt gaf ett intryck

af välvilja, då en million möjligheter funnits att hon

kunde blifvit bitter och retlig», säger Hawthorne. Den

besökande mötte först hos henne en granskande och120 -

MÄNNISKOR.

genomträngande blick, sedan ett förvånande fast

handtag från den tunna, lilla handen och en rättfram

vänlighet, som snart gjorde gästen hemmastadd vid hennes

tebord. På den ene gjorde hon intryck af »ett väsen,

hvilket nöjt sig med det minsta möjliga mått af jordisk

substans, af hvilken dessutom hvar partikel var

genomträngd af själ och hjärta»; en »eldsjäl i ett pärllikt hölje,

det mest genomskinliga, som någonsin omslutit en stor

ande».^ 1 hennes tärda anlete lyste den flicklikt jämna

pannan af ärlighet och geni och hennes »vibrerande,

spröda stämma skälfde öfver hennes ord som en döende

flamma öfver en veke». Story, en förtrogen

hvardags-vän, säger:

»En hvar, som känner henne, måste älska henne, ty

hennes karakter är nästan fullkomlig. Hon talar aldrig

om sin sjuklighet annat än då andra vidröra ämnet och

då utan någon klagan. Hon dömer aldrig annat än i

stora principfrågor, men för dem kunde hon offra sig själf

på rättfärdighetens altare! Hennes sympati är alltid

vaken och med verkligt intresse tar hoti del i äfven

obetydliga människors angelägenheter. Full af omtanka

för andra in i de minsta småting, tänker hon mycket

litet på sig själf och tror så fast på allas godhet, att

lion aldrig känner något småsinnadt misstroende. Hennes

samtalsgåfva kommer till sin fulla rätt endast mellan

fyra ögon; hon äger ingen förmåga af lysande kvickhet

eller snabba svar, men lion har en lugn, behagfull, för

sig egendomlig, humor och hennes anmärkningar äro

originella och slående. Hon yttrar aldrig obetydligheter:

hvad hon säger är alltid värdt att höras och hon är denROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

bästa lyssnare: med hela sin själ, sitt hjärta och sin

underbara, magnetiserande blick, hvilken talar sitt eget

liffulla språk, medan hennes ord komma långsamt, alltid

på sak och i hög grad koncist. Detta, jämte hennes

ojämförliga intensitet och allvar, är det mest betydande

draget i hennes konversation liksom i hennes karakter.

Då man ej afhandlar ^n offentlig person eller då det ej

är fråga om att berömma en vän —■ hvilket Elisabeth

Barrett Browning gärna åtar sig — talar hon aldrig

om personer och ingen drömmer om att i hennes

närhet komma fram med struntsaker eller skvaller. Böcker,

mänsklighetens stora frågor, framför allt de politiska,

stora handlingar — detta är främst i hennes tankar

X)ch därför äfven på hennes läppar. För henne är allt

religion. Kristendom betyder ej för henne någon kyrkas

lära utan civilisation. Man blir bättre af att vara

tillsammans med Brownings om än aldrig så kort. Mellan

de båda makarna tyckes gå en oaflåtlig magnetisk

ström af poesi och kärlek. Hvarderas hängifvenhet för

den andra ger dem ännu en tjusning mer och olikheten

i deras naturer gör deras förening än rikare» . . .

Browning skildras som en sällsynt hänförande

sällskapsmänniska: redan .hans handtag var så varmt

att det tycktes ge lifvet ett nytt värde, och det röjde

en genomärlig natur. Hans samtal voro sällsynt liffulla,

snabbtänkta, klara och sakliga äfven i hvardagsämnen;

men glänsande genom humor, lärdom, energisk

öfvertygelse, skarpsinniga tankar och inträngande sympati

när de rörde högre frågor.

Ett af de ämnen, hvilket särskildt med deras

amerikanska vänner ofta kom på tal, voro de då mycket gängse122 -

MÄNNISKOR.

spiritistiska experimenten. Svedenborgs skrifter hade

afgjort Elisabeth Barrett Brownings tro på

andeuppenbarelser, ehuru hon för egen del afvisade tanken »att

låta sig ledas af andras andar, vare sig dödas eller

lefvandes». Browning åter var ihärdigt misstrogen. Men

»att han spelade Mefistofeles» kunde ej rubba hennes

öfvertygelse, hvilken dessutom gick djupare än de

spiritistiska fenomenen, genom vissheten »att mänskligheten

nalkades ett skede af en ny och stor utveckling för den

andliga naturen».

Hennes djupa känsla af det tragiska i själarnas

isolering från hvarandra kom henne att se ålderdomen

som en ökad isolering, emedan den gjorde masken,

hvilken alltid döljer själarna för hvarandra, än tätare.

Hon ansåg därför som en kvinnas plikt mot sig själf och

andra att vårda och i dräkt som väsen bevara sin

ungdomlighet, och bon ville med full rätt. att människors ålder

ej skulle räknas efter åren men efter själens och hjärtats

ungdom. Denna starka förnimmelse af personlighetens

oberoende af yttre omständigheter, var ett moment i

hennes liksom i hennes mans genomfördt spiritualistiska

världsåskådning, enligt hvilken döden endast var en

tillfällighet, ett kanske ej ens märkbart afbrott i själens

tillvaro, eller endast jämförlig med den inre revolution,

en ny kunskap t. ex. åstadkommer. Hennes fasta tro

var att äfven vetenskapen slutligen skulle bevisa, att

»döden endast är ett ombyte af dräkt och lifvet endast

ett segment, en klyfta, hvilken förutsätter den fullrundadeROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

\

frukten». Hon trodde ej på någon hvila i grafven utan på

ett oafbrutet fortgående lif. Och just denna åskådning

gaf för dem "-båda en omätlig betydelse åt den jordiska

tillvaron, hvilken de ville se fylld af ett allt rikare lif,

medan de ansågo indifferentismen gent emot lifvet som

en sjukdom. Hvarje steg, hvarje penndrag i denna

tillvaro står i verklig förbindelse med ett resultat i ett lif

efter detta. Lifvet är icke en dröm; allt godt är värdt

att göras — icke för straff eller lön i den andra

världen men därför, att allt i denna tillvaro står, som

Svedenborg kallar det, i korrespondens med den andra världen,

x Sådana voro de tankar, Elisabeth Barrett Browning

utvecklade under samtal i dessa ämnen. Och att de

ofta kommo på tal syntes naturligt inför en så andelik

varelse som hon, hvilken när som helst tycktes färdig

att försvinna, ja, om hvilken man alis icke kunde förstå

huru bon öfver hufvud utstått tillvaron! En kvinna

fällde om henne det fina yttrandet, att det endast var

hennes mäktiga, stora kärlek, som till en tid kvarhållit

henne på jorden.

De besökande i Casa Guidi funno där först ett

stort rum med piano, där gossen brukade leka och

spela; en mindre matsal med gobeliner och medaljonger

af Carlyle och Tennyson; ett långt rum med

gipsafgjut-ningar och studier och slutligen ett idealrum. hvilket,

var en förening af förmak och arbetsrum. Där kunde

man om vinteraftnarna bredvid brasan se en liten

svartklädd gestalt uppkrupen på soffan med barnet bredvid124 -

MÄNNISKOR.

sig, medan mannen gick fram och åter och alltid med

gosselik ifver iakttog hustrun eller närmade sig henne.

Bredvid sin länstol — »djup och mjuk som ett moln» —

hade hon ett litet bord, fullt af böcker och tidningar, samt

några ytterst små och anspråkslösa skrifdon. Hon

svärmade för diminutiva ting till dagligt bruk och hade

bland annat en miniatyrupplaga af klassikerna i hvilken

hon — som i alla sina böcker — med en tillägnan

in-skrifvit mannens namn öfver sitt eget. Rummet hade

dörrar till terrassen med dess plantor och utsikt, men

inom detsamma voro skuggorna mörka och ljuset

däm-padt. Gobeliner på väggarna, gamla helgontaflor i

antika, svarta, florentinska träramar, stora snidade

bokhyllor, fyllda med lärda folianter, gåfvo rummet dess

karakter. Lättare tillgängliga, rundt om på borden, lågo

dedikationsexemplar från samtida diktare. Från

väggarna nedblickade Dantes och Keats" anleten och

Penninos små tafvelskizzer. Dessutom funnos länstolar,

soffor och en spegel, nästan allt gammaldags; en mängd

artistiska småsaker och blommor öfverallt fulländade

rummets hemlika prägel.

Båda makarna ägde en hellenisk känslighet för de

dem omgifvande tingens »själslif», och de ordnade böcker,

husgeråd och taflor, framför allt blommor, med hänsyn

till dessa tings känslor af välbefinnande i sin omgifning!

Browning trodde t. ex. att en renässanstafla led djupt om

den måste sitta bredvid en Ostade! Och det var denna,

till den högsta potens utvecklade »altruism» — hvilken\

ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

också kan kallas smak — som åt deras omgifning för

lånade dess originella och behagfulla karakter.

Den, som under djupa samtal tillbragt en afton i

detta rum — där man kände blommornas doft från

terrassen, hörde musiken från San Felice och såg

stjärnorna tändas på himlen, medan den själfulle

Pen-nino, elflik som modern, hvilken han äfven i öfrigt

liknade, gled omkring likt en Ariel, lyssnande eller

bjudande förfriskningar — denna gäst kände sig hafva

upplefvat ett af de sällsynta, fullkomliga ögonblick, hvilka

äro det stora människolifvets andaktsstunder.

*

1856 slutade Elisabeth Barrett Browning sin Aurora

Leigh under ett sommarbesök på landet i England hos

Kenyon, hvilken hon tillägnade sin dikt. Några

månader senare dog denne — efter att hafva tryggat sina båda

diktarvänners framtid genom ett testamente på 10,000

g. Kenyon hade till någon del hunnit bevittna den

stora seger, Aurora Leigh blef och om hvilken han

varit fullt viss. Från de mest betydande domare

hördes den mest odelade beundran. Sålunda skref Landor

flere hänryckta sidor öfver att »här hafva funnit en

Shakespearisk fantasi» och fortsatte: Jag hade ingen

aning om alt någon i vår tid var mäktig af en sådan

poesi, jag är halft rusig af den!

Att försöka ge en aning om de skönheter hvilka

öfverfylla Aurora Leigh från första till sista sidan1-26

vore meningslöst, eftersom en hvar själf lätt kan

upptäcka dem,* Och äfven svagheterna — ifall man är i

lynne till detta, sedan man låtit skönheterna

genomströmma sin själ! Jag vill här endast framhålla

tankarna i boken, emedan jag sedan ungdomen i den grad

lefvat i densamma, att jag är ur stånd till ett objektivt

omdöme om dess litterära värde.

Elisabeth Barrett Browning säger själf att hon i

Aurora Leigh gifvit sina högsta åsikter om lifvet och

konsten. I detta afseende har hon först och främst

förverkligat den tanken: att konsten helst bör spegla

samtidslifvet. Redan under den tidigare brefväxlingen

med Browning talar lion om att hon planlagt en dikt,

hvars fabel hon emellertid först måste uppfinna: en dikt

i hvilken hon ämnade röra sig bland konventionerna

i samtidens lif, för att om dem säga sanningen, och där

hon ansikte mot ansikte ville möta århundradets

mänsklighet. Hon ansåg att skaldejämmern öfver den

opoetiska nutiden endast visar skaldernas vanmakt. Ty

den äkta skalden bryter sig genom tidsförhållanden och

konventioner fram till det rena och oförgängliga i

människonaturen, han finner nya former i de föråldrade

konstidealens ställe för att på nytt uppenbara detta

oförgängliga. I denna sin tro på lifvet själf, på dess

makt att i nya gestalter uttrycka sitt eviga innehåll, •

* Aurora Leigh liksom Poetry at" Elisabeth Barrett Browning (i ett

af Kobert Browning gjordt urval) finnas som hvar sin del af Tauchnitz

Edition.ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

blef Elisabeth Barrett Browning nästan blind för det

sakförhållandet att nutiden, genom den materiella

makt-utvidgningen, i högre grad än någonsin beröfvat

människorna ro och tid och rum för skönheten. Eller rättare

sagdt: hon såg än längre bort, långt öfver det

närvarandes osköna äflan.

Finnas då, frågar hon, inga andra verkligheter, med

djupare rötter än de materiella? Hafva vi förlorat

hemkärleken, fosterlandskärleken, frihetskärleken,

sanningskärleken? Men om vi ännu älska, bedja, lida och offra,

står då nutiden lösryckt från det förflutnas och från

framtidens poesi? Har icke vår tid, som hvarje annan,

»ett dubbelt anlete blickande tillbaka och framåt», mot

heliga minnen och mot en ljusare framtid; är icke ali vår

oroliga äflan ett förklädt hopp om denna framtid? Är

det yttre arbetet ensamt handling och det andligas

uttryck, poesien, dådlöshet? Kan då mänskligheten

ens för detta yttre arbetes utförande umbära idealens

bärkraft, och är det icke denna, som lyfter tidehvarf

öfver tidehvarf? Hvad betyda de former, dessa

tidsförhållanden ikläda sig, när de dock danas af samma

lidelser, förhoppningar och krafter, som evigt förblifva

poesiens ingifvelser? Har icke poesien alltid haft till

uppgift att genomtränga ytan, för att finna enheten i

mångfalden? Och är verkligen vår tid mer orolig, mer

sammansatt än någon annan, så innebär detta blott

högre uppgifter för skalden, som skall kunna ana hvart

de eviga makterna i människan drifva henne genom128 -

MÄNNISKOR.

nutidens oro. Tiden är icke kall: »inom ett

afton-samkväms. tidsmått förbrukas ofta af oss mer sann

lidelse än af Roland och alla hans kämpar». Tiden är

icke endast nyttans träl; den som påstår detta, saknar

själf skaldens syn för den närliggande verkligheten

och för dennas sanna mått, sedt på afstånd, En sådan

skald »skulle funnit själfva kung Arthurs borg ledsam,

såsom dennes hofskalder otvifvelaktigt gjorde»!

Elisabeth Barrett Browning erkänner att skalden,

som går före sin tid, ofta måste känna sig ensam i

denna. Men denna ensamhet är hans storhet och hans

kallelse: han skall-stå högre än sin samtid för att kunna

lyfta den upp till sig, han skall gå några steg före sitt

folk för att gå framtiden till mötes. När han fått »sina

ögon klargjorda af en rättfärdig harms tårar, skall han

kunna profetera fram sanningen ur en synd».

Elisabeth Barrett Brownings poetik är, som man

finner, den byronska: poetry is but passion och med

skäl har en granskare sammanställt henne just med

Byron som typisk för det ideala skaldetemperamentet: den

skälfvande känsligheten och det starka, personliga

själslifvet. Detta är för henne, som för hela den byronska

diktargruppen, diktens enda verkliga ingifvelse. »Det

fordras lidelse för att varda en människa och för att en

bok skall varda — hvilken också är en människa, men

en människa af högre växt,... i hvarje profetisk bok

måste strömma mänskligt blod» — endast sålunda, menar

hon, kan man om skalderna med rätt säga att de äroROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. 129

-A.-----• ■.:—.-------- -

— — — the only truthtellers left to God

The only speakers of essential truth

Opposed to relative, comparative,

And temporal truths — — —

Denna åsikt kom henne att varna skalden för

konventionella konstteorier och mana honom att lita på sin

ingifvelse, hvilken säkrast skapar formen — men på

samma gång, som hon uttalar dessa romantikens åsikter,

fastställer hon den realistiska grundsatsen: att den mot

sinnligheten mest trogna form också fullast skall

uppenbara anden.

Det är i kraft af denna tro, Elisabeth Barrett

Browning i nämnda dikt gjorde hvad St. Beuve anmärkt

som så ytterst sällsynt hos kvinnliga skalder: ett försök

att skapa sig en egen diktart. Genom denna ville hon

göra en insaga mot poesiens ställning till

romandiktningen. Kommer realismen till sin rätt i den bundna

dikten, då behöfver heller icke, menade Elisabeth Barrett

Browning, poesien öfvergifva den bundna formen för den

obundna, såsom den enda i hvilken vår sammansatta

tids mångfald kan rymmas. Då det närvarande dock i

så väsentlig grad är stoffet till skaldens ingifvelses att

icke ens de största skapande diktare kunnat hindra sin

egen tid att tala genom forntidsmänniskorna, hvarför,

säger Elisabeth Barrett Browning, icke taga steget ut och

låta versen lika väl som romanen gifva nutidsidéerna

ordet genom nutidsmänniskor? Det är feg eftergift af sin

rätt, som kommit dikten att smyga sig fram som prosa,

9. — Key, Människor.130 -

MÄNNISKOR.

i stället för att fortfarande tala sitt modersmål och taga

sin lott af verkligheten, lika väl som romanen. »Äfven

vår tid kräfver ett epos,» säger hon, och hon har sökt

förverkliga denna tanke i Aurora Leigh. Den

berättande dikten, menar hon, behöfver icke afstå från

namnet hjältedikt, därför att striderna flyttas till själens

område och gälla tidsandens frågor, deras segrar och

nederlag inom en tanke och i ett lifs händelser, eller

rättare i ett tankelifs, ty nu om någonsin äro tankar

händelser. leke kring nya fabler skall det nya epos

danas, utan kring nya idéer; icke fängsla genom det

underbara i uppfinningen utan genom den allt rikare

uppenbarelsen af allt det evigt underbara i

människonaturen.

Men Aurora Leigh, denna unga dotter af det

gamla epos, innebär egentligen ingen ny grundidé, utan

densamma som forntidens främsta hjälteepos och

nutidens främsta familjeepos, den idé Geijer på tal om

Iliaden och Herrman und Dorothea kallar »häfdandet

af familjen som den moraliska världens grund». Men

denna tanke är sedd genom ett nytt temperament och

har ingifvit en ny poesi, så mäktig, att man i trots af

diktens brister ryckes med från dess första rad till den

sista, in i den rikaste verklighet, med det mest

mångskiftande lif, nämligen den andes, med hvilken man

strider, lider och jublar. Det är sant att i denna

händelsedikt man ser få händelser hända; men man

har sett nog då man har sett en hel människa; det ärROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

sant att det icke är en romanintrigs trådar intresset

spännes af, men det hänger andlöst vid en själs

utveckling.

Den yngre engelska litteraturkritiken har äfven

i Aurora Leigh sett ett förebud till en ny

konstriktning, hvilken redan med denna dikt var så utpräglad

att Aurora Leigh kan anses som ett af samtidens mest

originella och representativa verk, en dikt hvilken blifvit

äkta poesi, just genom den lidelsefulla känslan för det

nutida lifvets verkligheter. Därför brände den ej blott

in sig i sin samtids fantasi utan bevarar åt framtiden

en bild af denna tid. Mycket af hvad Elisabeth Barrett

Brownings samtida ansågo som poetiska fel i Aurora

Leigh har den yngre granskningen redan erkänt som

ypperliga medel att återge tidens lif med dess skarpa

motsatser, dess bländande dagrar och djupa skuggor,

dess lidelsefulla oro, dess rastlöst arbetande och

sökande ande. Alla de drufvor, diktarinnan under

sitt diktarlif skördat i lifvets, i tankens, i vetandets,

i skönhetens vingårdar, har hon med ifriga händer

pressat till en ädel och eldig dryck, full af sötma och

styrka — kanske styrka mer än sötma — och iskänker

den åt sin samtid med Aurora Leigh. Drycken har

en egendomlig, berusande doft. Denna doft är stilen,

en af de rikaste poesien äger, en stil af idel bild.

Taine — som läst Aurora Leigh tjugo gånger med

ständigt stigande hänförelse — säger att dess stil skapas

i hvarje ögonblick, för hvarje ämne, och är sådan »att132 -

MÄNNISKOR.

man aldrig märker orden utan ställes ansikte mot

ansikte med den lefvande tankens flamma, ser dess

skakningar, dess språng, dess snabbt återstudsande

spänstig-het, dess oerhördt starka vingslag ... ett underbart språk,

sant in i de minsta enskildheter, det enda som kan

spegla det inre lifvets djup och höjder, ingifvelsens

flöden, dess anlopp och dess tummel, den häftiga

koncentrationen af ideernas massor, de oförutsedda

utbrotten af bilder och af ljusströmmar, som likt

norrskensflammor utbreda sig i en lyrisk skaldesjäl.. . Poesren

så fattad . . . har blott en stil: det triumferande eller

segrande hjärtats skri.

Bland hennes landsmän kallade redan Leigh Hunt

Elisabeth Barrett Browning, också, hvad poesien angick,

Brownings bättre hälft, och bland de yngre har t. ex.

Swinburne tillerkänt henne the sovereign gijt oj a

wonderful lyric genius. Hennes sätt att tänka var

helt och hållet skaldens, som icke steg för steg nalkas

idéerna, utan genom plötslig intuition ser dem i

konkreta gestalter, och hon uttömmer deras innehåll, medels

korta, aforistiska uttryck, där en enda strof stundom

är så rik af tankeguld, att den skulle räcka till att

förgylla en hel bok skrifven öfver den. Styrkan och

snabbheten af denna inre åskådning, lika kännetecknande

för det kvinnliga lynnet som för skaldens, ger hennes

dikt samma egenskap som Brownings, den egenskap,

engelsmännen skatta så högt hos sina skalder, nämligen

»suggestiveness», det vill säga att den för tanken ochROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

känslan öppnar nya vägar dem läsaren, sedan han ett

ögonblick sett dem belysta, sedan på egen hand och

med sitt eget ljus får beträda. Den diktning, som äger

en dylik idérikedom, blir städse danande för folkanden,

äfven om den ej genom formelt mästerskap blir

nydanande för den poetiska konsten.

Denna egenskap står i närmaste samband med hvad

ofvan nämndes, som hufvuddraget i Elisabeth Barrett

Brownings stil, det nämligen att bon tänker i bild eller

snarare i bildserier. Bilderna äro aldrig för starka, ty

känslan är alltid starkare, och äfven när de äro ganska

aflägsna från. ämnet har fantasien med ett språng närmat

bild och tanke. Än mindre äro bilderna mödosamt

hopletade eller till sista droppen utpressade. Elisabeth

Barrett Brownings som Robert Brownings bildspråk har

något af österlandets skaplynne, hvilket särskildt i den

hebräiska poesien gör intryck af hafvet, som rytmiskt

sänder samma bölja med slag på slag mot samma strand.

Denna fantasiens österländska ihärdighet följes äfven af

en österländsk innehållsrikedom, hvilken gör att en bild,

som omedelbart verkar med naturintryckets

omedelbarhet, sedan också kan genomtänkas, hvarvid man finner

dess innerliga samband med idéen. För en sådan

glödande intensitet blir en önskan en skakande

förbannelse eller en flödande välsignelse; en klagan

söndersliter alla känslans strängar och längtans eller lyckans

littryck blifva storm, blifva hymn!

En sådan fantasi ler icke. En af de finaste tolkar134 -

MÄNNISKOR.

af humorns väsen, Börne, kallar känslighet och hån

humorns tilldragande och frånstötande pol, mellan hvilka

nollpunkten — kärleken — befinner sig, den där båda

blifva till humor. Hos makarna Browning finnas polerna,

men icke nollpunkten. Deras världsåskådning

kännetecknas af kärleken som grundidé. Men denna är, dem

själfva omedvetet, ej kristlig: den omfattar med sin sympati

framför allt det stora och sköna och deras optimistiska

hopp om mänskligheten dröjer vid den slutliga

harmonien mera än vid den närvarande disharmonien.

Isynnerhet för Elisabeth Barrett Browning var ofullkomligheten

en sorg och hon kunde ej på en gång sörja och le;

hon afskydde lika allvarligt som hon älskade; hon ville

nedkalla eld från himlen för att förbränna

orättfärdigheten, en eld hvilken också brinner i hennes egen

diktning. Den elden har härdat hennes satir, men hon leker

aldrig med detta vapen; lion har intet nöje af att se

det blixtra i luften; hon lyfter det endast för att träffa.

Browning har däremot, genom sitt djupa psykologiska

intresse, en mycket mer objektiv syn på själslifvets

förvillelser och förvecklingar, men äfven han skildrar dem

aldrig med humor i ordets egentliga mening. Den är då

åtminstone i den grad specifikt hans egen, att den icke

passar in på några vanliga kännetecken för den

egenskap, hvars frånvaro gjorde makarna Brownings

diktarlynne i viss mening oengelskt. Dess mer engelsk är

särskildt hennes subjektiva känslighet, under hvars

vibration hela personlighetens innehåll framväller i dikten.

*ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

Aurora Leigh uttalar icke blott Elisabeth Barrett

Brownings åsikter om konsten utan äfven om lifvet.

Och bland de stora tidsfrågor, hvilka framför allt trängt

sig på hennes uppmärksamhet, stod främst kvinnofrågan.

Med afseende å denna var hon djupt öfvertygad

att i kvinnans natur, icke i förhållandena, låg

anledningen till kvinnans underlägsenhet på de produktiva

områdena. Hon ansåg att kvinnans intelligens

visserligen är rörligare än mannens, men alt den har mindre

kraft och mindre djup och att i hela världshistorien

endast George Sand kunde jämföras med de stora

manliga snillena. Hon menade att kvinnorna behöfde kultur,

enhetlighet och allvar, innan de kunde bruka nya

rättigheter. Och ehuru hon medgaf att de visserligen

ledo under stora orättvisor, ansåg hon dock ej att

dessa borde rättas i den riktning eller på det sätt, som

kvinnosakens ytterlighetsparti hoppades. Elisabeth Barrett

Browning fann dessutom det höga jubilerandet öfver

kvinnosakens framsteg — genom till exempel en Florence

Nightingales verksamhet inom sjukvården -— mycket

naivt. Ty ingen har, skrifver lion, bestridt kvinnans rätt

att sköta sjuka och att hon nu gör det offentligt, i stället

för endast enskildt, betyder intet för hennes verkliga

frigörelse. »Men låt en kvinna endast försöka frigöra

sin egen personlighet genom att gå en tum från den

trampade vägen, då kallas detta icke längre frigörelse

utan fräckhet och dock äro sådana försök mer nyttiga för

mänskligheten än alla världens bandager!»136 -

MÄNNISKOR.

Elisabeth Barrett Browning angaf med dessa ord

den enda djupa synpunkten på kvinnosaken: den, att

hvar enskild kvinnas individuella frigörelse är oändligt

mycket viktigare, än kvinnornas kollektiva frihet genom

nya rättigheter. Och ehuru hon själf var den enda

kvinna, hvilken — då hon skref de ofvan anförda

orden — af samtiden ställdes bredvid George Sand, var

och förblef hon lika viss att kvinnans högsta begåfning

ligger inom känslans, icke inom skaparkraftens område.

Det är denna grundtanke, hon åskådliggör genom

Aurora Leigh. Hon har för sin hjältinna haft en

bestämd förebild, nämligen Corinne. Liksom denna

är Aurora barn af en engelsk far och en italiensk mor

och därigenom har Elisabeth Barrett Browning, utan

att hämta de yttre dragen ur sitt eget lif, fått tillfälle

att i sin dikt sammanställa båda sina fosterland. Det

är egendomligt att ännu en- gång denna förening af

England och Italien förekommer i den nyaste

kvinnliga litteraturen, nämligen hos Annie Vivanti hvilken,

född och uppfostrad i London, har en italiensk far och

skrifver på hans språk.

Som Corinne är Aurora "Leigh född i Italien och

älskar detta land som sin själs hem, medan hennes

uppfostran — under trycket af det engelska lynnets sämsta

förträffligheter — för henne som för Corinne gör faderns

land till ett fängelse. Liksom Corinne går Aurora Leigh

sedan sin ensamma väg och når sitt mål som diktare,

under det att hon förfelar det som kvinna. Men ickeROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

ohjälpligt som Corinne. Ty hon och hennes kusin Romney

Leigh återfinna hvarandra, ehuru de i den första

ungdomen skildes emedan lion, helt upptagen af sina

diktardrömmar, förbisåg hans kärlek och emedan han,

upptagen af sina sambällsreformatoriska ideer, förbisåg

hennes rätt till full utveckling af sin individuella

begåfning och af hennes geni sökte endast en hjälp för

sin egen lifsgärning. Aurora uttalar vid återseendet de

ord, hvilka innefatta bokens innersta tanke:

—----— passioned to exalt

The artist"s nature in me at the cost

Of putting down the woman"s, 1 forgot

No perfect artist is developed here

From any imperfect woman. Flower from root,

Spiritual from natural grade by grade

Is all our life.....

Art symbolizes heaven, but love is God

And makes heaven. I, Aurora, fell from mine.

I would not be a woman like the rest:

A simple woman, who believes in love

And owns the right of love because she loves.

Aurora är i sina själfanklagelser — som den stolte

alltid blir, när han slutligen ödmjukar sig — villig att

taga hela skulden på sig. Men äfven Romney Leigh har

lärt sig inse hvad han felat i sin ensidighet, och båda

kunna nu tillsammans, dubbelt starka genom kärleken,

återtaga hvardera sin lifsuppgift, men på en bredare

mänsklig grundval.

Redan i alla Elisabeth Barrett Brownings tidigare

kvinnotyper var hängifvenhet grundtonen. Antingen det138 -

MÄNNISKOR.

är stolt eller ödmjukt, hennes kvinnor gifva sitt lif,

alltid är det helt. Och hon ställde dem helst i

förhållanden, där de offra skenet för väsendet och genombryta

yttre eller inre hinder för att förverkliga sin kärlek.

Som hos alla central-lyriska diktare ger hon åt

sin fantasis skapelse sina egna drag. Och ehuru själfva

utvecklingshistorien icke var hennes egen, har hon i

Aurora Leigh ej allenast skildrat sin egen barndoms

och ungdoms inre upplefvelser, utan äfven omedvetet

gifvit en samlad bild af sin egnaste personlighet

genom Aurora. Denna är så barnatroende på sin

diktar-kallelse, så sann, så skönhetskär, så förnäm och stolt,

så viljestark och modig i sitt lidelsefulla

själfständighets-begär; så eldig och kysk, så impulsiv och trofast; så ovillig

att erkänna sig besegrad, men så hel, så ärlig när hon

ger sig. Mycket nog skulle Elisabeth Barrett Browning

riktat litteraturen endast genom denna nutidskvinnotyp,

med en skulptural karakter och en själ af musik!

Emedan Elisabeth Barrett BroAvnings lyriska

temperament — med dess snabba känslighet och starka

hänförelse, dess djupa aning och dess brinnande

sanningslidelse — förenades med ett fullt modernt medvetande

om sig själf, blef hon en upptäckare af

personligheten. Och genom denna subjektiva anläggning gaf hon

slutligen genom Aurora Leigh ett typiskt uttryck

för skaldens, särskildt den kvinnliga skaldens, inre lif,

ett verk genom hvilket den engelska poesiens

individualistiska riktning funnit en af sina högsta uppenbarelserROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

i en stor nutidspersonlighet, diktarinnans egen, och i

den profetiska synen att inom konsten »själarnas tid

nu är kommen».

Elisabeth Barrett Browning har dessutom genom

Aurora Leigh ej endast fört kvinnosaken framåt

genom att dana ett kvinnligt snilleverk — hvilket betyder

mer för »kvinnosaken» än allt århundradets tal om

kvinnans rättigheter — utan hon har äfven genom

detta verk återfört kvinnorna till sig själfva.

Det var en gammal sanning, Elisabeth Barrett

Browning i Aurora Leigh uttalade rörande kvinnans natur

och uppgift. Men en sanning kan så länge bli uttalad

i föråldrad mening, att den slutligen för det. bästa

tidsmedvetandet ter sig som falsk. De återhållande

krafterna vilja bevara den föråldrade tolkningen; de

nydanande förbise eller förkasta, i oviljan öfver denna

tolkning, sanningen själf, tills ett snille — poetiskt eller

religiöst eller filosofiskt — knäsätter den förbisedda

sanningen, då alla i dess drag återfinna de höga anorna!

Men dessförinnan har snillet måst omkläda sanningen

i ett nytt och högre tidsmedvetandes dräkt.

Detta var hvad Elisabeth Barrett Browning gjorde

mod kvinnofrågan. Och hon kunde det därför, att

hon själf personligen känt makten både af det

allmänt-mänskliga i kvinnans väsen och af de

undantagsförhållanden, som bestämma snillets. Hon har ur sin erfarenhet

sagt tviflarna: att naturen äfven hos det kvinnliga snillet

vet att af sig själf finna sin gräns; att man därför icke140 -

MÄNNISKOR.

behöfver rädas onalur som följd af kvinnans

intellektuella och sociala frigörelse, sedan hon lärt sig — och

hon lär snabbt — att våld på ena sidan af hennes

väsen hämnar sig med ofrihet äfven för den andra.

Elisabeth Barrett Browning har å andra sidan i en tid då

kvinnan, isynnerhet den intellektuellt arbetande kvinnan,

tviflar på äktenskapets värde förkunnat dettas

oföränderliga betydelse. Men hon har därjämte insett att, med

den nya insats i äktenskapet, som den i vårt århundrade

vaknade kwinnVigt-mänskliga personligheten gifvit, är

äktenskapets harmoni mindre trygg och enkel än förr;

oändligt mycket svårare, vunnen men också oändligt

mycket rikare då den vinnes. Och hon har därför lärt

andra sin egen lyckas hemlighet: den, att om .äktenskapet,

sedan kvinnan vaknat till andlig själfkännedom, skall

förverkliga hennes lycka öch hennes utveckling, då måste

äfven mannen vara — hvad den själfulla kvinnans kärlek

alltid söker inom mannen — en mänsklig personlighet,

som medvetet älskar — hvad hans kärlek ännu sällan

ser hos kvinnan — hennes mänskliga personlighet.

Elisabeth Barrett Browning skref en gång till en

kvinna, som begärt hennes råd: att hon ansåg

äktenskapet i den grad väsentligt, att alla yttre skäl borde

vika, framför allt de ekonomiska, hvilka hon ansåg

gudlösa gent emot kärleken! »Är man viss på sin egen

och sin älskades känsla, då betyder allt annat intet och

jag gifte mig om än hela världen sprutade eld i mitt

ansikte... Men utan kärlek däremot hämmar gifter-

jROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

målet kvinnans individuella utveckling, som hon då bäst

främjar genom att förblifva ogift... Minst af allt kan

jag förstå de kvinnor, hvilka framför sin personliga lycka

sätta ärelystnaden efter tomma, kalla segerpris!»..".

Det har alltid förefallit mig egendomligt att man

under debatter om kvinnofrågan ej i främsta rummet

lyssnat till århundradets yppersta kvinnliga snillen, hvilka

gifvit mer bindande bevis om verkligheten af kvinnans

andliga begåfning än alla försvarsskrifter tillsammans!

Det visar sig då att M:me Staël och George Sand genom

saknaden kommit till samma svar, som Elisabeth Barrett

Browning genom ägandet, nämligen att dén stora

kärleken för dem skulle varit mer än alla deras snilles

skapelser. Men olikheten i erfarenheter göra äfven de

slutsatser, de genom sina verk uttala, olika Elisabeth

Barrett Brownings. Då Corinne — genom mannens

fördomsfulla syn på kvinnligheten — blir ett, offer för det

kvinnliga snillets frigörelsekamp och hennes författarinna

genom henne säger: att det kvinnliga snillet är dömdt

till olycka som kvinna; då George Sand företrädesvis

är den undertryckta kvinnliga personlighetens befriare

med de väldiga slag, som drabbat ej blott tvånget, utan

stundom idealet och hon själf genom sönderslitande

erfarenheter tillkämpade sig tron på kärleken i äktenskapet ;

då slutligen George Eliot, — med sin Dorothea Brooke —

ställt den frågan till tidsmedvetandet: om en stor

kvinnlig personlighet kan nå sin fulla höjd i äktenskapet? — en

fråga författarinnan, trots sin egen lyckliga erfarenhet,142 -

MÄNNISKOR.

synes böjd att nekande besvara — då ljuder från

Elisabeth Barrett Browning som svar på samma fråga genom

Auroras läppar segervisshetens ja. Så har den kvinna

vittnat, som själf i en aldrig förr sedd harmoni

sammansmält skaldinnans och kvinnans uppgifter, som själf

i ett lif af helgjuten skönhet uppenbarat: att hjärtat

och snillet hos kvinnan icke behöfva ligga i strid med "

hvarandra, när båda äro fullvuxna!

H:

Elisabeth Barrett Browning hade ännu ett vitalt

intresse, nämligen den sociala frågan. Med vakenhet

hade hon följt den sociala rörelse, hvilken i hennes

ungdom ägde rum i England och Europa, och hvilken, på

teoriens område mest liflig omkring 1820—40-talet,

alltjämt fortsatte sina verkningar på det engelska

sam-fundslifvet. Det var då som Benthams med fleres nya

åsikter i deri politiska ekonomien och samhällsläran vidare

utvecklades af Stuart Mill och hans meningsfränder,

hvilka i vissa fall bekämpade, i andra närmade sig de

socialistiska lärorna i England och Frankrike. Det var

ideer, väckta af denna rörelse, som omedelbart togo sig

uttryck i Harriet Martineau"s, i några af Dickens" och

andras tendensromaner. Och i senare diktverk — t. ex.

Middlemarch och Felix Holt — får man ett

intryck af huru lifligt de sociala frågorna redan under

denna tid sysselsatte den tänkande d^len af Englands

ungdom. Till denna hörde Elisabeth Barrett, och långtROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

innan hon diktade Aurora Leigh hade hon med

by-ronskt mod slitit hyckleriets höljen från den engelska

samhällskroppen och visat huru den vanställdes »genom

börds- och penningegoismens spetälska». Ej blott i The

cry of the children, äfven i The cry of the human

hade hon redan, som nu i Aurora Leigh, vändt sig

mot de arbetsvillkor, hvilka göra människan till en blott

maskinkraft "som en gång, blindt likt denna, skall

träffa det samhälle, hvilket nedtryckt henne i icke

människovärdiga förhållanden. Hon hoppas på en nv och

ädlare samfundsordning men — och häri skilde hon

sig afgjordt från alla sociala utopister — hon trodde

icke att denna samhällsordning kunde vinnas endast

genom omstörtning af de yttre förhållandena. Hon såg

denna nya ordning som en demokratisk, men

förverkligad tillsammans med samhällets, i bästa mening,

aristokratiska krafter. När hon låter sin samhällsreformator,

Romney Leigh, tillhöra det engelska samhällets högsta

lager gjorde hon därmed endast rättvisa åt dessa. Byron

och Shelley — alla förtrycktas kämpar — tillhörde båda

aristokratien. Och på reformförsök, liknande Romney

Leighs, hade Brownings vän, diktaren och adelsmannen

Landor i verkligheten offrat 70,000 pund af sitt

fäderne-arf — samma offervillighet, som senare Ruskin visade

med bättre resultat. Detta för att endast nämna några

af de många insatser, med hvilka eliten af den engelska

nationen sökt försona den öfriga delens synder.

Då Elisabeth Barrett Browning såg den nya sam-144 -

MÄNNISKOR.

;bäl]sordningen som en demokratiskt-aristokratisk, vill

detta säga: att hon såg den som individualistisk. Hon

insåg värdelösheten i sin tids mekaniska, oorganiska

socialistiska teorier, de genom hvilka

människonaturens andliga lifsmakter skulle förlora rörelsefriheten

och bindas i tvångsformer, hvilka skulle hindra safternas

fria omlopp inom samhällsorganismen och slutligen med-"

föra döden för allt samhällslif, sedan den låga

själviskheten förlorat sin motvikt i familjen och hemmet, på

samma gång som afskaffandet af dessa icke skulle

kvar-lämna högre mål för människans lyckokraf än kroppens

välmåga och förståndets utveckling! Med djup sanning

säger Elisabeth Barrett Browning »att en Fourier och

andra grepo miste, emedan de icke voro skalder nog

att inse huru lifvet börjar inifrån; huru det fordras en

själ ,för att lyfta hopen, om också blott till en renare

stia!»... Elisabeth Barrett Brownings sociala program

var således icke att — som den tidigare socialismen

ville — grusa det bestående, för alt af dess stoft skapa

en ny samhällsorganism, i hvilken den sedan hoppades

inblåsa en lefvande anda. Hon trodde tvärtom, som

nutidens individualistiska och evolutionära socialister,

att det nya tillståndet organiskt måste framväxa ur det

gamla. Elisabeth Barrett Browning ville inga utopiska

lycksalighetstillstånd, ty hon insåg stridens och lidandets

betydelse för utvecklingen. Och hon — individualisten,

hvilken om sig kunde säga att hennes bästa egenskap

var att se med egna ögon och känna med sin egen själROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

— ville minst af allt ett tillstånd, där »individen skulle

malas samman med massan och samhällets framsteg

återhållas, emedan geniet, som leder framstegen, blefve

tillbakahållet». Den politik, den samfundsordning, hvilken

skulle kunna få fram individualiteten öfverallt, var för

henne den bästa, medan hon däremot »fruktade en

socialistisk utjämningsstat värre än tsarens spira».

Det är dessa tankar, Romney Leigh uttalar som sin,

genom sina misstag vunna, öfvertygelse i bokens

slutscen. Aurora, som är berättaren i boken, skildrar först

hänryckningen i deras möte, vid hvilket alla

missförstånd upplösas i lycka och sedan deras samtal i den

florentinska månskensnatten . . .

While we two sat together, leaned that night

So close my very garments crept and thrilled

With strange, electric life, and both my cheeks

Grew red, th.kn pale, with touches from my hair

In which his breath was ...

Under detta samtal brukar Elisabeth Barrett

Browning samma bild som vår Almqvist för lifvets fullhet:

the human, vital, Jructuous rose, hvars innersta är

the love of wedded souls

jnen hvilken i sin blomma äfven

holds the multitude of leaves

genom .hvilka mångfalden bildar en enhet.

10. — Key, Människor.146 -

MÄNNISKOR.

När Elisabeth Barrett Browning reste till England

för att sluta Aurora Leigh kom kofferten, där

manuskriptet låg, bort under resan. Hon återfick den först

efter en tid under hvilken hennes egentliga oro dock

gällt — Penninos, i samma koffert packade, nya

sammetsblusar, med hvilka han skulle eröfrat England!

Och då han senare på hösten varit illa sjuk men åter

tillfrisknade skref hon: »Han är mig mer än tjugu

Auroror, äfven sedan själfve Leigh Hunt berömt den».

Lika minnesvärdt är hennes svar till Buskin, då denne

kallat hennes bok det skönaste poem, hvilket skrifvits

på något nutidsspråk: »Hvarför berömmer ni mig och

icke Bobert, mitt rätta jag, ban som är värd tjugu

sådana som jag?» . .. Samtidigt skrifver hon om honom :

»Bobert — g o Id en hearted Robert — är mycket

gladare åt min framgång än någonsin åt en egen..

Själf yttrade hon om sin bok att den visst icke blifvit

hvad hon velat, men att den dock, med alla sina

svagheter och luckor, var närmare hennes mål, var

fullare, starkare, mer genomförd än hennes tidigare.

Och hon fröjdades åt att — när mammorna i England

förbjödo sina döttrar att läsa den — döttrarna icke

lödo, liksom åt de uttryck af sympati hon erhöll från

unga vackra kvinnor, hvilka voro omgifna af ali the

temptations qf%nglish respectability!

Slutligen gladdes hon öfver att boken »väckte hat

hos de människor hvilkas meningar icke befinna sig i

det växande tillståndet och som därför afsky att störasROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

i sina fasta positioner» ... Med afseende å samhällets

korruption ansåg Elisabeth Barrett Browning att

kvinnorna, långt ifrån att stänga fönster och dörrar, borde

släppa in ljus och luft; att emedan s. k. hederligakvinnor

velat vara okunniga om verkligheten, hafva andra

kvinnor fått lida genom den. Hon hade själf fullt medvetet

genom Aurora Leigh ådragit sig dessa »hederliga

kvinnors» fördömelse.

Hennes bok var, hvad hon själf ville att hvarje äkta

dikt skulle vara: en handling, en àf dem om hvilka hon

sagt att de fordra mer kraft och mod än att hugga af

femtio hufvuden!

Och när hon utfört denna handling, tycktes i själfva

verket hennes egen kraft, både andligt och kroppsligt,

vara förbrukad. Det blef endast i ett par kortare dikter

hennes sång sedan steg till den höjd, hon här nått, och

hennes tillvaro blef under de följande åren en långsam

aftyning. Äfven Brownings produktion befann sig nu

i en ebbtid. Han lefde nämligen i en ständig oro

för sin hustru, som han med den ömmaste omsorg

skötte. Hon berättar i sina bref huru han under kalla

vintrar genomvakade flera nätter för att hålla henne

varm genom att elda i hennes sofrum och koka kaffe,

och hon skref:

Om iute kärleken vore, vore det inte mycket värdt

att lefva, när man ställer till så mycket bråk. Kobert

skämmer alldeles bort mig. Men vore jag icke så orolig,148 - MÄNNISKOR.

att han skulle fara illa, då vore det en mycket ljuf

njutning att vara sjuk och känna sig så dyrbar! .. .

En annan gång talar hon om huru han under tre

veckor vakat om nätterna och dygnet om vårdat henne

med änglalik ömhet. Äfven i elt annat förhållande

visar Browning under denna tid sin hjärtegodhet,

nämligen mot det gamla lejonet Landor, som — i fejd med

alla de sina — lefde i Italien, och med hvars rasande

lynne endast Browning hade tålamod. Han ordnade på

bästa sätt för den gamle och var outtröttlig i sin

omvårdnad; ja, kände sig glad och stolt ifall Landor blott

lät en någorlunda rimlig tid förflyta mellan hvar gång

han kastade ut servisen genom fönstret!

Browning glömde, som han under förlofningstiden

skref, aldrig någon god gåfva. Och med hans beundran

för hvad Landor i sin krafts dagar varit, enades

tacksamheten för Landors storartade erkännande af

Browning under en tid, då jämförelsevis få fått upp ögonen

för dennes betydelse. I England var denna ännu ej

allmänt insedd. Elisabeth Barrett Browning berättar

att — på samma tid, som man i Boston höll

»Brow-ning-evenings» — trodde en bildad engelska att

Browning var en amerikansk poet, hvarpå en amerikanare

svarade henne: att i hvar by i hans hemland visste

man att det var England, som hade rätten att vara

stolt öfver Browning!

Elisabeth Barrett Browning ger tillika den

intressanta upplysningen alt det i England endast var a smallROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

knot of pre-Raffaëlite men, hvilka gjorde Browning

rättvisa. Vid samma tid skapade dessa pre-Rafaëliter

en ny konst under samma slags oförstående som det

hvilket mötte Brownings. Senare har man i England

ägnat en kult både åt Browning och pre-Rafaëliterna,

d. v. s. sedan hvardera längesedan gifvit sitt bästa! Det är

den eviga gamla historien om hånet mot styrkan innan

den segrat och hyllningen af ryktet, sedan styrkan

försvagats: en historia, mänskligheten snart borde kunna

utantill och börja blygas att ständigt återupprepa!

Browning själf skildras under denna tid af sin

hustru som ännu mycket vacker och ungdomlig i trots

af tidiga silfverstrimmor i hår och skägg... I min

mening, säger hon, är han oändligt mycket vackrare och

mera tilldragande än när jag såg honom för sexton år

sedan . .. Hon kände emellertid — hon som är on the

inside of him and hear hirn breathe — att han

lefde i ett oproduktivt skede och blef nervös ifall han

ej fick utlopp för sin oerhörda vitala energi. Hon

uppmuntrade därför hans ifver att rida om somrarna och

modellera om vintrarna, af hvilka de — för hennes

hälsas skull — tillbragte de båda sista hon lefde i Rom,

eftersom klimatet där är mildare än i Florens.

Hon fullbordade nu sina Songs before Congress,

hvilka från England framkallade häftiga angrepp för

bristande patriotism. Elisabeth Barrett Browning hyste

— och uttalade — den riktiga tanken : »att patriotism,

i ordets trängre mening, är en utsliten dygd och att —150

om kristendomen någonsin utvecklas enligt sitt verkliga

väsen — då kommer den icke att respektera några

gränser!» lion kände sig sålunda — ehuru barn af

England — i sin fulla mänskliga rätt att se äfven sitt

lands fel. Och gent emot Italiens frihetsstrid fann hon

att England nu betedde sig lika oädelt som Napoleon

III ridderligt. Hon var så gripen af dennes första

handlingar, att icke ens Villafranca gjorde henne klarseende.

När hon en gång gifvit sin tro till någon, kunde den

ej rubbas. Och ehuru man, i fråga om Napoleons

oegennytta, i England var mer skarpsynt än hon, hade man

där inga bättre skäl för alt bemöta hennes anklagelser

emot Englands egoistiska likgiltighet än ömklighèter

sådana som dessa: att hon ej borde sitta i utlandet och

tala illa om sitt eget land; att Napoleons artigheter gjort

henne yr i hufvudet*; att hon — det upptäckte man

nu — hade osedliga tendenser och verkligt djäfvulska

ingifvelser... Om det senare påståendet skref hon: Hellre

vill jag vara förledd af djäfvulen än af Napoleon, tv det

förra vore more grand and of superior honesty!

Och hon utbrister:

Om jag suttit i England och talat illa om andra

folk, då hade man lofordat min patriotism ! . . . Det skall

dock icke nu vara lätt att peka på hvari Englands

öfverlägsenhet öfver alla andra land består! Vi hafva ett

* lion hade icke haft någon personlig] beröring med honom och

afsände ej ens det bref, hon skref till honom for att be honom återkalla

Victor Hugo ur landsflykten.ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

par lyckade organisationer: posten och »society» — i

hvilken klasskillnaden dock är allt för fullkomlig att

vara — mänsklig! Så hafva vi en del ytterst hårda och

osympatiska välgörenhetsinrättningar! . . . Englands

politik under det italienska som under Krim-kriget är

afskyvärd och det behöfves a besom of destruction, a good

revolution för att rensa England från dess själfviska politik,

dess korrumperade partiväsen. Själfkärlek är Englands

sjukdom och den statsnian blir odödlig, som sliter sönder

dess slöjor och ger en vidare horisont åt folksjälen. ..

Och slutligen yttrar hon några ord, hvilka gälla

icke blott för henne själf utan för hvarje äkta kvinna —

liksom för hvarje äkta diktarnatur — hvilken träder

fram i en dagens strid, nämligen att hon därtill varit

drifven af sitt samvetes nödtvång:

Allt hvad jag sagt mot England, har skett för att

lätta min själ . . . Allt jag skrifvit är en öfvertygelse.

Jag har aldrig sökt behaga någon, ej ens min man.

Hvarje äkta konstnär — hvilken grad han än må ha"

inom konsten — kommer till himlen som sanningsägare

— och för att nå den saligheten behöfver man ej afkläda

sig köttet!

Allt oftare får man nu höra att hon endast i Italien

känner sig hemma, endast där lefver:

»Vi äro italienare,» skrifver hon, »och allt mer växa

vi ur den engelska barken! Vi älska Italien med the

blind, stupid, respectable, obstinate love, som andra hafva för

gitt fädernesland,»152 -

MÄNNISKOR.

Det var denna kärlek, som påskyndade Elisabeth

Barrett Brownings död. Som personliga sorger

uppskakade henne hvarje motgång under den italienska

frihetsstriden och — medan hon fröjdades att höra sin

gosse deklamera revolutionär italiensk poesi för

vingårdsarbetarna •— fann hon själf under ingifvelsen af

denna strid ännu tonfall så sköna, att de stå på höjden

af allt hvad hennes sång uppnått. Såsom Mother and

poet, — kanske det högsta uttryck moderssorg och

fosterlandskärlek äga inom dikten — Parting Lovers

och ännu några andra. För hennes egen känsla

betecknande är den dikt, hon kallat A tale from Villajranca,

där hon för sin son berättar Italiens förlorade hopp och

slutar sålunda:

The tale is ended, child of mine

Turned graver at my knee.

They say your eyes, my Florentine

Are english; it may be:

And yet I"ve marked as blue a pair

Following the doves across the square

At Venice by the sea.

Ah, child, ah child! I cannot say

A word more. You conceive

The reason now why just to day

We see our Florence grieve.

Ah child, look up into the sky!

In this low world, where great Deeds die,

What matter if we live?

— ett hos henne nästan enastående utbrott af

lifs-trötthet.ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill

Hennes sista år voro en själfförbränning: själens

feberglöd förtärde den bräckliga kroppen, men dock

omslöto benne ej dödens skuggor förr än hon sett

gryningen af Italiens frihetsdag. Hennes sista dikt var

till H. C. Andersen, vid en fest i Rom i maj 1861.

I denna nämnde hon, under en växelsång mellan

norden och södern, bådas bästa gåfvor till människorna,

hvarigenom hon kanske omedvetet sammanfattade de

inflytanden hvilka bestämt hennes egen diktning. Kort

därefter återvände hon med de sina till Florens där,

genom en förkylning, hennes krafter snabbt sjönko utan

att hon själf trodde sitt tillstånd oroande. Ännu sista

aftonen tröstade hon sin gosse med att hon var bättre.

Hela natten mellan den 28 och 29 juni satt hennes man

vid hennes bädd och höll hennes hand, medan hon log

åt hans oro. Han har själf skildrat dessa sista timmar

sålunda:

Hon sof illa och hvar gång hon vaknade sade

hon mig outsägligt sköna ord. Klockan fyra på

morgonen vände hon sig till mig och då kom något, som

mitt hjärta skall gömma tills jag återser henne och

ännu längre: det mest fullkomliga uttryck af kärlek,

som hon någonsin gifvit mig under hela den tid jag

känt henne. Alltjämt lyckligt leende, och med ett

anlete som en ung flickas, dog hon några minuter senare

i mina armar med sitt hufvud mot min kind. Ingen

plåga, ingen medvetenhet om skilsmässa 1 Hennes

allvar i ömhetsuttrycken till mig kunde kanske tydas som

en sådan aning, ifall lion icke varit fullt medveten ocli154 -

MÄNNISKOR.

dock intet sagt om Pennino, som sof i rummet bredvid.

Därför tror jag ej att bon kände huru nära döden hon

var. Hennes sista ord — då jag frågade henne huru

lion kände sig — var: Beautiful I

Aldrig har väl döden gifvit ett så fullkomligt skönt

lif ett mer fullkomligt skönt slut. Och när Browning

jordade henne under cypresserna på den lilla

protestantiska kyrkogården, hade han i sin sorg trösten af den

visshet, han några år därefter uttryckte i sin sköna

dikt Prospice, vissheten att, när döden nalkades honom

själf, dess mörker då

Shall change, shall become first a peace out of pain,

Then a light, then thy breast,

O thou soul of my soul I I shall clasp thee again,

And with God be the rest!V.

Robert Browning.

... lic at least believed in Soul, was very sure of (iod!

Robert Browning.

Det var endast genom sina — förut med sin hustru

delade — omsorger om sonens undervisning och

uppfostran, Browning kunde komma igenom ensamhetens

första år. De kortare dikter, som voro de enda han

mellan 1855—64 skref och det senare året utgaf* höra

emellertid till hans fullkomligare, kanske just därför att

de midt igenom oron och sorgen tvingade sig fram med

oemotståndlig nödvändighet.

En åsktung junidag 1865 stod Robert Browning

vid ett bokstånd på Piazza San Lorenzo, då en liten,

gammal pergamentbok föll honom i hand. Det var en

italiensk brottmålshistoria hvilken handlade om grefve

Guido Franceschinis process på grund af hans mord på

sin hustru Pompilia, som han antog varit honom

otrogen, emedan hon flytt undan hans tyranni med hjälp af

* Dramatics Personce 1864,170 -

MÄNNISKOR.

en ung präst, Caponsacchi. Browning köpte boken och

berättar sedan huru han läste den i Gasa Guidi samma

afton...

When flame fell silently from cloud to cloud

Richer than that gold snow Jove rained on Rhodes,

The townsmen walked by twos and threes and talked,

Drinking the blackness in default of air —

A busy human sense beneath my feet:

While in and out the terraceplant, and round

One branch of tall datura, waxed and waned

The lamp-fly, lured there, wanting the white flower.

1 denna stämning blefvo den italienska

brottmålshistoriens människor för honom hallucinatoriskt lefvande,

samtidiga, genomskådliga och han fick hela dikten i en

af dessa ingifvelsens fullhetsögonblick hvilka —■ om

deras stämning under utförandet kan bevaras — skapar

mästerverken. Tyvärr anlade Browning dikten med en

bredd, som ämnet icke kunde uppbära. Han låter

nämligen alla de olika medspelande i handlingen hvardera

på sitt sätt berätta den. Flera af dessa tolf

afdelningar verka endast som ypperliga rättegångsreferat på

flytande vers. Browning har alldeles samma brist på

smak och måtta i meddelandet af ämnet ovidkommande,

skarpsinniga funderingar eller lärda utredningar som

Almqvist. Likt denne kan han dessemellan skapa

sådana skönhetens underland, att de komma en att glömma

öknen bortom och framom desamma. Ett sådant

underland är här de tre huvudpersonernas bekännelser. Öfver

den unge prästens och Pompilias ord sväfvar kärleken såROBERT BROWNING.

157

som våren sväfvar öfver jorden en solig senvinterdag,

endast förnimbar genom luftens obeskrifliga renhet och

klarhet — en vår ännu utan färg eller form eller ton,

meddelande sig endast åt de känsligaste sinnen och

ingifvande endast outsägliga känslor.

Pompilia är Ringens skönt skimrande opal, Bokens,

med ett änglahufvud sirade, knäppe! leke Shakespeare,

icke Goethe, icke Turgenjeff — de diktare, hvilka

djupast sett och säkrast gestaltat det ideala kvinnoväsendet

— ha öfverträffat Brownings teckning af detta barn,

som vaknat till kvinna genom kärleksaningen och

moderskänslan. Med en hand, varsam som rörde den

en darrande fjärilsvinge, har diktarn omfattat denna

jungfrumoders själ, en af sig själf osedd själ, hvars

dagghvita klarhet bländar till tårar, då den uppenbarar

sig som den högsta oskulds majestät, den renaste

naivitets enkelhet och den djupaste ömhets styrka.

Intet diktarintuitionens djup räcker till att

frammana en sådan varelse: det kräfves äfven ett oändligt

diup af ömhet, det djup, som Brownings enskilda historia

uppenbarat.

Medan Browning arbetade med detta sitt största

verk vistades ban en tid på franska kusten vid Loires

utflöde, hvarunder ban i minnet genomlefde de dagar,

då han med sin hustru såg samma flod, när de begåfvo

sig till sin lyckas land.

Minnet af lyckan kom sorgen att brista ut i den158 -

MÄNNISKOR.

underbara åkallan med hvilken han ställer sitt. verk i

hennes hägn:

0 lyric Love, lialf-angel and half-bird

And all a wonder and a wild desire, —

Boldest of hearts that ever braved the sun,

Took sanctuary within the holier blue,

And sang a kindred sonl out to his face, —

Yet human at the red-ripe of the heart —

When the first summons from the darkling earth

Reached thee amicl thy chambers, blanched their blue,

And bared them of the glory — to drop down,

To toil for man, to suffer or to die, —

This is the same voice: can thy soul know change?

Hail thou, and hearken from the realms of help!

Never may I commence my song, my due

To God who best taught song by gift of thee,

Except with bent head and beseeching hand —

That still, despite the distance and the dark,

What was, again may be; some interchange

Of grace, some splendour, once thy very thought.

Some benediction anciently thy smile:

— Never conclude, but raising hand and head

Thither where eyes, that cannot reach, yet yearn

For all hope, all sustainement, all reward,

Their utmost up and on, — so blessing back

In those thy realms of help, that heaven, thy home

Some whiteness which, I judge, thy face makes proud,

Some wanness where, I think, thy foot may fall!

Med detta några år senare fullbordade dramatiska

poem* nådde Brownings diktning ej blott sin

hvit-strålande alpspets: den förirrade sig äfven in i de

ofruktbara stenrös, dit den sedan alltför ofta återvände.

* The Ring and the Book 1868—C9.ROBERT BROWNING.

1(159

Reflexionens skärpa och teknikens färdighet måste där

ersätta känslans eld, fantasiens syner, siaraningens

uppenbarelser. Det blef — utan ali jämförelse i öfrigt

— en liknande företeelse, som den Ibsens diktning under

dess senare skede erbjudit, liknande äfven däri, att

intrycket af skaparkraftens afmattning då och då

mot-väges af ett stort ögonblicks ingifvelse.

Att här följa Brownings senare produktion ligger

utom planen för denna studie.* Lika litet hos Browning

som hos hans hustru hade det helleniska inflytandet,

ens då det var som starkast, i någon djupare mån berört

den formande förmågan. Båda Brownings voro allt för

individuella, för modernt subjektiva för att ej söka sig

egna uttrycksmedel, och antikens måttfulla,

genomskinliga form ägde för dem motsatsens icke frändskapens

tjusning. Men äfven hos makarna Browning förnyades

— när deras dikt nådde högst — konstens eviga under:

att ordet blir kött, medan den mattade ingifvelsen alltid

röjer sig därigenom att af ord blir endast — flera ord!

Browning, hvilken redan i sin ungdom vände sig från

de utslitna uttrycken och ville skapa nya tankesymboler,

ord med nya valörer, ord genom hvilka han som Alm-

*-Denna rika produktion innefattar: Balustion"s Adventure och"

Prince Hohenstiel Schwangau båda 1871; Fifine at the fair 1872;

if ed Cotton Night-Cap Country 1873; Aristophanes Apology och The

Inn Album 1875; Pacchiarotto and other poems 1876; The Agamemnon

of Æschylos 1877; La Saisiaz m. m. 1878; Dramatic Idyls 1879—80.

Jocoseria 1883: Ferishtah"s Fancies 1884; Parleyings ivith certain

people 1887 ocli den på hans dödsdag utkomna Asolando hvilken, liksom

de fyra närmast föregående, utgör en samling kortare dikter.160 -

MÄNNISKOR.

qvist ville återgifva färger, former, dofter, gifva intryck

åt alla sinnen och icke blott åt örat — han slutade med

att i många af sina dikter ej ens gifva något åt örat

och än mindre åt känslan, ja ej ens åt tanken, så

förlorade han sig i ordskrammel i stället för ordmusik,

i begreppsakrobatism i stället för diktarflykt. Tack vare

människonaturens aplikhet har det blifvit just det

skedet i hans diktning, hvilket — liksom det

motsvarande i Ibsens produktion — af blinda beundrare framför

allt uttolkas med en ifver, hvilken karakteriseras genom

Brownings eget dyrbara svar till en person, som frågade

honom ifall han menat detta eller detta med en viss

dikt: »Det bar jag ingen aning om — men fråga

Browning society*: den kan alldeles säkert ge er

besked!»

Inom Brownings senare diktning finnas tvenne

verkligt betydelsefulla, dramatiska poem. Det ena är Fifine

at the fair, en skildring af den sida i kvinnans väsen,

hvars tjusning Browning äfven förstod, den animaliska

men själlösa fullkomlighetens. Den andra är The Inn

album, ett förhärligande af den stora, hänsynslösa

kärlekslidelsen. För öfrigt kan man bland de lyriska

dikterna finna några tiotal af verklig skönhet, icke minst

bland de sista, efter hans död utkomna, och mycket

märklig är äfven den längre dikten La Saisiaz, .där

Browning ger odödlighetstanken ett stort dikteriskt

uttryck. Men återstoden af Brownings senare produktion

* Stiftad 1881.ROBERT BROWNING.

1(161

kan man med lätthet umbära och stundom endast med

stor möda komma igenom — *

Då Brownings far 1866 dog — efter ett lif af

obruten hälsa och utan en dags sjukdom.— flyttade

Brownings syster, Sarianna, till honom och följde honom

äfven ofta på hans resor. Dessa företogos vanligen

inom Italien, Frankrike, Schweiz och några gånger på

Medelhafvet. Men syskonen voro äfven ofla bofasta i

London, hvarest man såg dem öfverallt, där värdefull

musik eller konst var att finna och, säger en biograf,

Browning tycktes alltid göra rummet mera lefvande

genom sina med stadig, lugn glans strålande ögon och

sina som af outtalade ord rörliga, läppar. Han bevarade,

liksom Goethe, genom hela ålderdomen sin intensiva

lifskärlek, sin salighetskänsla endast öfver att vara till.

Denna stördes ej af hans sorg. Och hvarför skulle

han icke ha kunnat njuta solnedgångens färger, ehuru

han längtade till det stjärnblå ögonblicket efter

solnedgången, i hvilket han skulle återförenas med sin älskade?

Browning behöll intill det sista ej blott alla sina

intressen, utan äfven det omedelbart hjärtevinnande väsen,

hvilket gjorde att — som hans hustru påstått — »alla

kvinnor dyrkade honom mer än anständigt»! Kvinnorna

fortsatte därmed — eftersom Browning visade sig mycket

tacksam och känslig för alla slag af kvinnlig

älskvärdhet, utan att. han dock någonsin fann en kvinna, »som

* Af Brownings poesi finnes ett ganska godt urval i i delar af

Tauchnitz Edition.

11. — Key, Människor.MÄNNISKOR.

kunde uppbära bördan af de känslor, han ägnat sin

hustru.» Han vann emellertid män och barn och djur lika

väl som kvinnor. Hans enkelt manliga väsens hjärtlighet

och flärdfrihet kunde icke af den sent vunna, oerhörda

populariteten förstöras. I alla sina beteenden förblef

han, säger en personlig vän, »den ideala gentlemannen,

som aldrig var af världen ehuru han lefde i världen».

Oaktadt hans stora produktion och vidtomfattande

läsning af allt läsvärdt på engelska, tyska, franska och

italienska, hann han i London äfven med ett mycket

stort umgängeslif. Under detta försummade han ej att

hos de unga inprägla sitt eget lifs stora visdom: att

hänsynslöst följa rösten i sitt eget inre vid danandet af

sitt lif som af sina verk! Aldrig stelnade han i

ålderdomens likgiltighet för de stora lifsfrågor, hvilka

framför allt upptagit hans själ. Han bevarade tvärtom

oförminskad, ej blott sin andliga nygirighet utan äfven

sin andliga mottaglighet gent emot tidstankarna. Han

ompröfvar oaflåtligt inför tidens tvifvel sina egna

djupaste öfvertygelser, hvilka han dock alltid slutar med

att besvara — i enlighet med den optimism för hvilken

hans underbart lyckliga lif gifvit honom så många

skäl.

Sonens framgångar som målare och bildhuggare

och hans lyckliga giftermål hade utgjort Brownings stora

personliga glädjeämne efter hustruns död. Och det

var i sonens hem, Palazzo B.ezzonico i Venedig — den

stad, hvilken först vann Brownings hjärta åt Italien —ROBERT BROWNING.

1(33

som hans harmoniska lif erhöll sitt slut i en död, lika

mycket som hans hustrus i öfverensstämmelse med bådas

känsla af döden som »en nästan omärklig händelse».

Browning sade ofta alt han ej trodde på döden och

bad de sina aldrig kalla honom »död» — detta de

kortsyntas »kyrkogårdsord för växt»!

Liksom fadern förblef Browning vid god hälsa

intill det sista och det var endast genom försvagandet af

hans — aldrig starka — hjärtverksamhet, han upphörde

att lefva. En af denna anledning orsakad trötthet hade

den 12 december 1889 förmått honom att förblifva liggande

i ett stort rum, där han från sin bädd såg en af sonen

utförd takmålning, hvars motiv var hämtadt från en af

hans älskade Shelleys dikter. Han hade just talat med

de sina om sin sista bok och, vid meddelandet af ett

telegram från London om dess säkra framgång, yttrat

sitt sista, för honom så betecknande ord: How

gratifying! just när San Marcos klocka började slå tio.

Och innan det sista slaget ljöd hade han leende lätt

dragit sitt sista andedrag.

Först i Venedig och sedan i London blef hans

likfärd till Westminster Abbey ett storartadt uttryck af

landssorg. Öfver hans bår stego tonerna af jordens

skönaste dödspsalm, He giveth His beloved sleep,

den dikt, i hvilken Elisabeth Barrett uttryckt sitt trötta

hjärtas längtan efter ro, innaii ännu Robert Browning

lärt henne att lifvet kunde vara skönare än döden.

Dot var icke i Westminster Abbey Bobert Browning104 -

MÄNNISKOR.

tänkt sig sin graf, när han själf författade dess

inskrift sålunda:

ROBERT BROWNING

till hvilken Elisabeth Barrett sagt: att hon

blef friskare sedan hon sett honom I

t

Och om det än annars kan vara likgiltigt, hvar en

graf bäddas, så synes det mig som om Englands folk

borde hafva haft den känslan att Robert Browning icke

efter döden fick skiljas från sin älskade eller den jord

om hvilken han skrifvit:

Open my heart and you will see

Graved inside of it, »Ilaly».

*

Liksom Carlyle och Ruskin — de båda engelsmän,,

med hvilkas inflytande Brownings erbjuder de flesta

likheterna — upplefde han själf höjdpunkten af sin

in-verkan på samtiden. Han som dessa två »gaf en ny

gestalt ål sin tidsålders tankelif och en ny lifskraft åt

dess människor». Omdanaren af tankar blir äfven en

omdanare af karakterer — och därigenom af

människoöden — och sålunda en i det oändliga verkande

skaparkraft. Dessa tre män voro de hvilka, före den

Darwinska æran, i England föranledde den teoretiska

Um-werthung aller Werthe, hvilken föregår hvarje

mänsklighetens praktiska sträfvan att inom tillvaron

förverkliga nya och högre mål. De tillhörde alla tre — lika

väl som Elisabeth Barrett Browning — hvad en gran-ROBERT BROWNING.

1(165

skare kallat den transcendentala riktningen i England, en

riktning, hvilken visserligen hade sin dolda rot djupt nere

i upplysningstidehvarfvet, men dock tedde sig som en

reaktion mot detta. Denna reaktion blef emellertid af

motsatt slag till den katolska reaktionen, hvilken genom

undret, uppenbarelsen och den yttre auktoriteten ville

stilla människoandens törst etter andliga upplefvelser och

flertalets behof af andliga stöd. Transcendentalismen —

som hos oss närmast motsvaras af Viktor Rydbergs

ståndpunkt — såg däremot det gudomliga visserligen

öfver men äfven inom den jordiska tillvaron och den

naturliga människan. Den innebar i grunden just den

lifssyn, som stundom kallas hellenism, stundom

renässans — eller hedendom och köttets förhärligande —

alltefter den olika synpunkten!

Hos hvarje stor konstnärsnatur ligger

transcendentalismen i blodet. Han sänder sin aning eller längtan

bortom denna tillvaro, men känner därjämte lidelsefullt

människonaturens höghet och skönhet äfven inom dess

nuvarande gränser. Han ser i människans beroende af

sinnevärlden icke en förnedring eller en förbannelse utan

ett lyckligt villkor för jordelifvet, hvilket för konstnären

ter sig i oförstörd och oförstörbar fägring. Ty äfven

niir hans tanke ej tvekat framför det svalg, den kristna

dualismen öppnat mellan den andliga och sinnliga

naturen, så öfverspännes dock detta svalg af hans glada

aning om enheten.

Ilos hvarje stor konstnärsnatur ligger äfven indivi-166 -

MÄNNISKOR.

dualismen i blodet. Det var denna hvilken hos makarna

Browning — liksom hos den transcendentala riktningens

flesta representanter — tog sig uttryck i den satsen,

att människan, ohämmad af hvarje yttre myndighet,

själf bör söka och själf kan finna sin väg till

gudsgemenskap. Den personliga friheten var för dem det

absoluta villkoret för att kunna förverkliga en naturs

gudomliga möjligheter. Och ehuru de i kristendomen

funnit den högsta uppenbarelsen af Guds väsen, ansågo

de att denna uppenbarelse alltjämt fortgår i naturen

liksom i kulturen.

För denna pantheistiskt-kristliga syn på tillvaron

äger hvarje människa ett värde, som hellenen och

renässansmannen endast tillerkände den sköna och stora

människan, men den återger tillika åt den naturliga

människan den höghet, kristendomen frånkänt henne.

I Robert Brownings som i hans hustrus dikter

öfver-strömmar känslan af gudomens närvaro: i mannens och

kvinnans kärlek, i födelsen, i barnets lek som i hjältens

bragd, i lifsberusningen som i själfuppoffringen, i

hvar-dagsiden som i konstskapande. »Folkens

frihetssträfvanden skälfva af Guds eget lif... konsten klättrar

barna-likt upp till Guds faders knä... hvarje man har i sig

möjligheten till en hjälte och hvarje sanningsökare i

naturens eget ljus en ledning till sanningen...»

Pantheismen, omedelbart från Spinoza genom

Coleridge införd i engelska litteraturen, tog mandom i

Shelley, Brownings ungdomsingifvelse. Och pantheismenROBERT BROWNING.

1(181

har djupsinnigt blifvit karakteriserad som demokratisk

genom sitt förhärligande af människan. Den

pantheistiskt-kristliga transcendentalismen blef ett betydelsefullt

ferment i den engelska sociala rörelsen och den blef det

äfven — sig själf ovetande — i den mänsklighetens

absoluta själfständighetsförklaring, hvilken innebäres i

den evolutionistiska monismen. Makarna Brownings —

liksom transcendentalismens — humanism låg djupare än

vare sig kristendomens, socialismens eller hellenismens.

Den var fördjupad genom lifsglädjen, individualismen

och den nya mänsklighetskänsla, som kristendomen gaf

"världen genom fastställandet af kärleken som lifsprincip.

Men kärleken i en oändligt mycket vidare mening än

kristendomens! Browning uttryckte bådas känsla med

de ord hvilka framsprungo ur hans lycka, när han i

Fånö »med sitt lifs ängel vid sin sida» såg Guercinos

berömda ängel:

O World, as God has made it: all is beauty

And knowing this, is love, and love is duty

What further may be sought for or declared?

Att humanisera människorna genom att gifva dem

frid och frihet att allsidigt fördjupa sig i tillvarons

härligheter — detta var för makarna Browning den stora

»frälsningsplanen».

Deras romantiska åsikt om konsten och skönheten

såsom ett med religionen ledde dem ej — lika litet som

den ledde Almqvist — tillbaka i tiden utan i stället

framåt. Sålunda, när Elisabeth Barrett Browning i The168 -

MÄNNISKOR.

dead Pan skildrar den antika världens skönhet klagar

hon ej som Schiller i Die Gotter Griechenlands

eller som Swinburne i Hymn to Proserpine att denna

värld svunnit. I Swinburnes dikt talar den fullblodiga

hedningen, som med hvar strof frammanar bilden af

den helleniska skönhetsvärlden. IJr versens hänförande

musik stiger och sväller i okufligt trots den hedniska

gudsdyrkarens visshet: att, så länge naturen lefver,

lefva, trots kristendomen, ännu antikens gudar.

Elisabeth Barrett Browning åter såg i kristendomen

lifs-modets och hoppets religion för hela naturen; antiken

fullbordar ej dess motsats, ett nytt glädjeämne till lifvets

fullhet/ej ett afdrag däri.

För den omättliga konstnärsanden, som suger

näring af allt, förefaller det som om den försoning mellan

antiken och kristendomen, hvilken är en ännu olöst

uppgift — framtidens största uppgift — redan vore

vunnen. Men konstnärens lifsåskådning är aldrig

betydelsefull genom ett strängt följdriktigt tänkande utan

genom den aningsstyrka, hvilken undgår alla abstraktioner

och störtar sig in i den outtömliga, oändligt sammansatta

helheten. Där samlar den med heta hungriga händer

en hel sommarskörd af rosor, ur hvilka det tunga

tänkandet sedan pressar en enda idcens oljedroppe!

Makarna Brownings metafysik blef sålunda lika litet

följdriktig som originell. Det för dem egendomliga var

däremot den intensa, alltid lefvande visshet med hvilken

de kände Guds närvaro i sitt eget lif och evighetensROBERT BROWNING.

1(169

närvaro i hvar stund af detta lif. Browning upptog

icke de nya ideer hvilka, under senare delen af hans lif,

genomträngde mänsklighetens medvetande. Och ehuru

en vetenskapligt intresserad iakttagare, var han allt utom

vetenskaplig i sina slutledningar. Han nöjde sig hela

sitt lif med att mot vetenskapens agnosticism ställa

sin egen Pippas glada tro:

God is in his heaven

All"s right with his world I

och den lika barnsligt optimistiska vissheten:

What is all our failure here but a triumph"s evidence

For the fulness of the day?

Brownings etik och metafysik äro lika

motsägelsefulla som den svenska diktares, med hvilken

jämförelsepunkterna vid hvarje steg erbjuda sig, nämligen Almqvist.

Makarna Brownings filosofi erbjuder äfven likheter med

den — liksom Almqvist och Elisabeth Barrett Browning

— af Swedenborg starkt påverkade målaren-diktaren

Blake, hvilken Browning mycket beundrade. Hos dem

alla stå nämligen deras rester af kristliga föreställningar i

påtaglig motsats till deras innersta, själfskapade

världsförklaring. Denna innebar det kroppsliga och andliga

lifvets enhet; den sinnliga lika väl som andliga naturens

helighet; vissheten att den jordiska tillvarons alla

moment äro symboler af och en nödvändig genomgång

till det högre lifvet, där den fysiskt-psykiska utvecklingen

sedan i oändlighet fortsättes från mörker till klarhet

och från klarhet till klarhet.170 -

MÄNNISKOR.

Men om man följdriktigt — hvilket de själfva ej

gjorde — tillämpar denna åskådning, då leder den till

den evolutionistiska monismen.

Som det är i konsten oeh i kärleken, enheten mellan

ande oeh sinnen tillsvidare når sitt högsta uttryck, så

är det själfklart att alla de nyssnämnda enhetstroende i

konsten och i kärleken skulle finna sin religions högsta

andakt. Liksom för Swedenborg ägde för dem kärleken

mellan man och kvinna en allt annat öfverträffande

betydelse för människonaturens lycka, harmoni och

fullkomning i tiden som i evigheten. Och det var

vissheten att själen för evigheten bestämmes genom

litenheten eller storheten i dess jordiska känslor, hvilken

ledde dem till en åskådning, som i viss mening står i

strid med deras demokratiska tänkesätt: den att individen

är så stor som hans lidelse är och som hans styrka

att nå sin lidelses mål. Visserligen räddade de sin

demokratiska öfvertygelse genom vissheten om hvar

människas perfektibilitet. Men denna är ju begränsad

till att uppodla de naturgåfvor, man äger och förmågan

att känna djupt kan man lika litet hos sig skapa som

man kan skapa sig till genil När därför Browning

värdesätter människorna efter deras känslors intensitet,

då har han visserligen alldeles rätt. Men han har

därmed ställt sig icke på demokratens utan på

själsaristokratens ståndpunkt.

Och denna genomför han följdriktigt. Han ställer

individen mot samhället, hvilket sträfvar alt uljämnaROBERT BROWNING.

1(171

genom att tämja impulser och lidelser. Och — som

romantiken, som Almqvist, som Blake — ger han

individen rätten att mot samhället förverkliga sina egna,

högsta mål. Browning hade visserligen anat

evolutionen. iVIen tanken på släktets långsamma utveckling —

bland annat genom samfundslagarnas uppfostrande

inflytande — sysselsatte honom knappast. Det var större

personligheter, högre människor — öfvermänniskor — ban

ville. Och för honom som för de ofvannämnda diktarne,

fanns hans Jenseits von Gut und Böse i en

öfver-jordisk, gudomlig synpunkt, inför hvilken alla vedertagna

begrepp om ondt och godt blifva meningslösa, och t. ex.

driftmänniskans kärlekslek ej blott ter sig lika oskyldig

som fjärilens utan som denna är af betydelse för

naturens stora sammanhang.

Och denna öfverjordiska synpunkt kan, enligt dem

alla, vinnas redan här af den människa, hvilken icke —

i lydnad för konventionella lagbud eller asketiska ideal

— undertrycker sin natur. Ju flera konventionens höljen

själen aflägger, ju mer närmar den sig sin urgrund,

Gud, inför hvilken »hvar människosjälens instinkt är en

änglarnas lag, och hos hvilken en tillvaro uppgår, »där —

enligt Brownings egna ord — lag, lif, fröjd, impuls äro ett».

Och det blir i full enhet med denna uppfattning, Browning

låter hvar människa bevisa sin själ eller frälsa den

genom sitt mod och sin makt att — för uppnåendet af

sina mål — öfvervinna alla konventionella hinder. Alt

låta sig besegras af världslighet, materialism, feghet eller172 -

MÄNNISKOR.

trälande under samfundsmoralen är för honom synden

mot den heliga ande. Och för Browning som för

Almqvist blir »det artistiska sinnelaget» kärast, just emedan

detta minst frestas af denna synd och oftast visar modet

»att taga sitt öde på sig och förgås». Det är därför

båda framför allt älska de ovanligaste, mest på

ytterligheter ställda själslägen och situationer, — de då

själen flyger ur alla samfunds- eller jordelifvets höljen

som ett bart, blankt svärd ur sin skida I Så t. ex. när

människan i ett stort ögonblick väljer döden för sin

kärlek eller frihet eller plikt — såsom In a balcony,

In a gondola, i Luria, i Caponsacchis historia —

eller när själen bevisar sin styrka genom att till det

yttersta kämpa för sitt mål och för att nå detta mål

ej ens skyr brottet, ty till och med

.... a crime will do

As well, I reply, to serve for a test . . .

utbrister Browning. Och med denna replik har han

djärft tagit den yttersta tankekonsekvensen af sin

öfver-människeteori!

#

Det är — inför denna teori—• af särskild betydelse

att minnas Brownings eget lifsmål och huru han

realiserade detta.

Hvarken Elisabeth Barrett Browning eller Bobert

Browning diktade någonsin ett poem, som i fullkomlig

skönhet kan- jämföras med deras fullt förverkligadeROBERT BROWNING.

1(173

kärleksideal. Och när den dag kommer då deras en

gång nya syn på tillvarons värden ickejängre är ny, utan

allmän egendom; när andra tider finna sitt uttryck

i andra sånger, mot hvilka makarna Brownings skola

förefalla åldrade -— då skall dock deras kärleks

underbara dikt lefva, oberörd af tiden. Deras två förenade

själars hvita stråle skall lysa människorna på vägen till

den ideala könskärleken, så som en gång en annan, af

tvenne himlaljus danad, stjärna lyste ökenvandrarna

fram till den ideala människokärleken i ett nyfödt barns

gestalt.FRÅN GOETHES VÄRLD,Goethehaus i Frankfurt.

Wer den Dichter will verstehen

Muss in Dichters Lande gehen.

Goethe.

1.

Ett besök i Frankfurt am Main blir ett mål för

Goethe-älskaren, ej blott emedan slumpen där ställde

hans vagga — en mycket prydlig vagga af valnöt med

elfenbensinläggningar! — utan emedan han där mottog

de lifsafgörande intryck, han skildrat i sin Dichtung

unci Wahrheit, en bok, som alla bekännare af

individualismens och själfutvecklingens religion räkna bland

sina heliga skrifter.

Tyvärr har det nya Frankfurt ej mycket kvar af

alla de egendomligheter, hvilka så fast präglade sig i

diktarbarnets själ. Bland dem, som lyckligtvis bevarats,

är emellertid Goethes föräldrahem, sådant det blef efter

dess ombyggnad, till hvilken den lille Wolfgang — klädd

i murarförkläde — i maj 1755 lade grundstenen. Och

12. — Key, Människor.178

människor.

när jag stod framför detta, frammanades bilden af det

sköna barnet, som belyst af aftonsolen genom fönstret

kastade massor af lergods och porslin ut på gatan, under

det hans unga mor njöt gossens tindrande jubel vid

skärfvornas glada klirrande, i stället för att — som en

vanlig mor skulle gjort — bestraffa den dyrbara odygden.

Redan i det yttre ger det höga, grå huset det. intryck

af solid och enkel smak, som väl harmonierade med de

tidigt medvetna skönhetsbehofven hos det barn, hvilket

för etthundrafemtio år sedan föddes i detta gamla

patricier-hus, som då var ett af den fria riksstadens förnämsta

och ståtligaste. Porten är massiv och mässingsbeslagen;

prydligt svängda järngaller skydda bottenvåningens

fönster, och proportionen är god mellan de utskjutande

öfre våningarnas höjd och nedre delen af huset, hvilket

äfven genom sin på trottoaren utgående trappa ger

intryck af att med lugn själfkänsla fylla sin plats.

Medan huset ombyggdes utgjorde det en lekplats för den

på ställningarna mellan bjälkar och bräder klättrande

gossen, och när huset blef färdigt fröjdades han åt det

rymliga, ljusa och glada intrycket. Man känner huru

han njöt af denna stora, höga, rymliga förstuga med

dess svarta och hvita marmorgolf, dess ljusa väggar med

brunmålade panel, dörrar och väggskåp, väggar som

alltjämt prydas af de »romerska prospekter» fadern

hemfört — stora kopparstick, hvilka gjorde Peterskyrkan,

Piazza del Popolo och Colosseum till mål för barnets

första längtan ut i världen. Denna närdes äfven genomGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

179

faderns berättelser om Italien, för hvilket land riksrådet

CiOöthe — trots ali sin torrhet i öfrigt — bevarat sin

ungdoms entusiasm. Och den lille Wolfgang fick höra,

nil, han först då borde resa till Italien sedan han sett allt

öfrigt, ty hade man en gång varit i Italien, fann man sedan

intet annat sevärdt! Med sin lilla leksaksgondol i handen

öller vid ljudet af de italienska visorna, som sjöngos

vid moderns klaver, drömde barnet skönhetsdrömmar

om skönhetslandet. Och när mannen slutligen ser det i

verkligheten blir denna för honom ett återupprepande af

de syner, barndomshemmet och barndomsfantasien

framlockat och faderns minne står rörande och lefvande för

hans själ. Hur ofta och hur lätt ilade ej gossen och

ynglingen uppför den fria, ovanligt breda trappan, med

de låga stegen och det vackra, konstsmidda järnräcket —

en trappa, som han i ynglingaåren också helt tyst smög

sig utför, sedan föräldrarna gått till sängs, men han

."själf ville tillbringa natten i någon glad kamratkrets!

Den första våningen en trappa upp var festvåningen,

i hvilken gossen således endast kom vid högtidliga

till-filllon. Detta förhöjde än mer hans njutning af alla de

ulndu intrycken där: slucktaken, ljuskronorna och

lam-peltenia, de venetianska speglarna, de sidenklädda

möblerna och bukiga byråarna i stilfull och måttfull rococo

och do glada tapeterna, där den ljusa grunden är fylld

iihmI iiu"tngfärgade kinesiska eller andra fantastiska

blom-linn- och fåglar. Men allt detta, som förtjuste barnet,

biol" uf ynglingen kritiseradt, när han kom hem med sin180

MÄNNISKOR.

klassiskt renade syn och började tvista med fadern om

»smaklösheten» i denna rococostil, hvilken nu åter i

våra ögon just gör dessa rum så intagande!

Två trappor upp är åter en rymlig förstuga —

under sommaren hade familjen ofta sitt tillhåll i dessa

salslika förrum — och innanför denna ligga

hvardagsrummet Studerkammaren — i hvars vägg ännu det lilla

fönster finnes, hvarifrån fadern Goethe kunde hålla utkik

öfver sonens utflykter till Gretchen i vinstugan — är

klädt med böcker i hel- eller halffranska band. I faderns

utsökta Elzevirupplagor af de latinska klassikerna och de

italienska diktarna lärde den unge Goethe tidigt känna

dessa och dessutom voro här äfven resebeskrifningar

och tysk litteratur rikligt representerade. Mellan detta

faderns rum och moderns gula rum ligger det stora

tafvel-rummet, hvars gröna väggar fyllas af oljemålningar i

solida svarta ramar med guldlister. Flertalet äro af samtida

Frankfurtermålare — Junker, Seekatz och andra, hos

hvilka det konstälskande »rådet» gjorde frikostiga

beställningar. Flere af artisterna voro aktade umgängesvänner i

huset, och sålunda — liksom genom besök i deras atelier —

lärde den unge Goethe tidigt vörda och förstå konsten,

ehuru själfva konstverken icke ägde något högre värde.

Från det gröna tafvelrummet kommer man in i det

nyss nämnda gula rummet, som med sina enkla vackra

möbler bildar en 1700-tals-interiör af det behagfulla slag,

som Chodowiecki"s kopparstick från tidens borgarhem

gjort oss förtrogna med. Här står den blekgröna knyppel-GOliTHEHAUS I FRANKFURT.

181

dynan, där arbetsbordet; och ännu andra ting hvilka

medverka till bilden af den tid, då dessa rum voro

Goethes hela värld. Från det gula rummet träder

man in i den lilla sängkammare, där man antar att

Goethe föddes »den 28 augusti 1749 på slaget tolf

förmiddagen» — således i årets och dagens

fullhetsögon-blick — och där hans födelse- och dopattest på väggen

gifva det starka samtidighetsintrycket af den

föräldra-glädje med hvilken en förstfödd son alltid hälsas, under

fullkomlig ovetenhet om hvad han en gång kan komma

att bli för mänskligheten. Därinne greps jag af den

ångest, som ingen själfironi kunnat utrota, den som

uppstår hvar gång jag minnes att Goethe kom som död

till världen, och att det först var efter stor oro hans

unga mor fick höra glädjeropet: att hennes förstfödde

lefde! Men bemödandet att väcka honom till lifvet

kunde ju hafva misslyckats — och världen sålunda fått

vara utan Goethe. Hvad i ali världen skulle man då

halva tagit sig till?

Det var i det gula rummet, Goethes mor helst

vistades med sonen och dottern, hvilka i henne hade

win bästa lekkamrat. Hon ägde endast en pedagogisk

roKi"l: barn behöfva kårlek! Kringstrålad af hennes

liiiila.sirika solskensnatur växte den lille Wolfgang upp;

lii"iiium hänryckta förståelse af hans undantagsväsen

vär-iillilo detta från att genom fadern förtryckas, lion

sko-iindn lians retliga skönhetssinne, som redan i spädaste

Alt-Ii tf jorde honom ovillig att leka med andra barn,182

MÄNNISKOR.

ifall de icke voro mycket vackra, ja, som kom honom

att vid tre år falla i en lång tåreparoxysm öfver en ful

lekkamrat! Hon närde hans diktargry med otaliga

sagor — dem hon ypperligt återberättade eller med sin

barnsliga fantasi diktade — och hans verksamhetslust

genom att tidigt låta honom hjälpa sig i husliga sysslor

och dessemellan stoppa fickorna fulla med godsaker ur

den stora, väl fyllda handkammaren!

Omedvetet njöt han redan som helt späd af den

renlighet och ordning, den rymlighet och klarhet, som

rådde i hela huset, ända från vinden till den stora

vinkällaren med dess ekdörr och fat, fulla af ypperliga

årgångar. Och som yngling var det fullt medvetet, Goethe

hos sin mor älskade ej blott de drag, han af henne tog

i arf — Frohnatur und Lust zum fabulieren —

utan äfven det naiva medeltidslynnet, den sunda, enkla

kraften i ihrer tüchtigen, geraden Art. Det är också

ett smeknamn från medeltiden, han finner åt henne:

Frau Aja — moderns namn i Die vier

Haimons-kinder, den rörande saga Goethe älskade framför alla.

En majdag, när han med några unga vänner talade om

friheten och om tyrannernas undergång, kom nämligen

modern med den slipade kristallflaskan fylld af

flammande rödt vin, nyss hämtadt ur källaren och sade

leende: Detta är det äkta tyrannblodet; med detta

kunnen I släcka er törst, så att ni upphöra med andra

mordiska tankar! — och från den dagen kallades alltid

i Goethes hem det dyrbara vinet Tyrannenblut ochGOETIIEHAÜS I FRANKFURT.

183

modern Jrau Aja, emedan denna i Haimonssagan på

liknande sätt lät sonen dricka sig otörstig.

Bland allt det vackra, af hvilket den lille Wolfgang

njöt i föräldrahemmet, voro också de för den tiden stora,

klara glasrutorna. Och det blef en för hans

lifsåskådning afgörande dag, när dessa slogos sönder af en

våldsam bagelby, hvilken äfven skadade möblerna och

fyllde rummen med vatten. Redan förut var barnets tro

på en gudomlig försyn skakad genom Lissabons

jordbäfning och denna än mer omedelbara erfarenhet ökade

nu hans tvifvel. Det var ofta i sådana allvarliga tankar

den lille gossen försjönk under den ensamhet, han redan

tidigt älskade. Han hade också lyckan att finna denna

inom föräldrahemmet, i de stora, ljusa vindskuporna,

där han hade sitt sofrum och sitt arbetsrum. Man står

i denna helgedom med underliga känslor. Här var det

som först barnet lekte och lärde — lärde kanske mest

när det lekte! Här finnes den dockteater, hvilken var

hans barndoms största glädje, allt sedan den julen 1753

»omskapat det gamla huset till en ny värld». När

Goethe sedan i Wilhelm Meister skildrar dessa

upp-lelvelser, ser man den första föreställningen af David

och Goliath; gossens gradvisa upptäckande af

marionett-teaterns hemligheter; hans fynd af texten i den, af

idel goda saker doftande, handkammaren — en doft,

som stannade kvar i bokens blad och ytterligare

förljufvade dem; moderns häpnad, när han med

själf-gjorda vaxdockor spelade hela dramat utantill, mario-184

MÄNNISKOR.

netternas öfverlämnande i hans egna händer och sedan

den fortsatta utvecklingen af den lilla teatern, tills

marionetterna lades åsido och barnaskaran själf utförde de

skådespel, dem den unge Goethes fantasi eller faderns

bibliotek försåg dem med.

Här uppe var det äfven som barnet under sina

religiösa kontemplationer ur sin fars mineraliesamling

hemtade de stycken, hvilkas sköna kristallformer och färger

redan nu hemlighetfsullt tjusa honom; af detta ämne

bygger en pyramid och med sitt solglas på den antänder

ett välluktande rökoffer till Guds ära — en panteistisk

barngudstjänst vid hvilken kristallerna voro en symbol

af naturen och flamman af människoanden!

Vid Goethes födelse var redan Hirschgraben —

ensamt namnet satte senare hans fantasi i rörelse —

omdanad till den gata vid hvilken fädernehemmet låg.

Men från husets baksida såg man den tiden en

oändlig följd af trädgårdar, där man nu ser idel

hustak. Och från ett fönster här i öfre våningen kunde

gossen ej blott titta in i alla dessa trädgårdar, utan

äfven bortom stadsmuren se den stora, fruktbara

slätten! I detta fönster läste han sina läxor; där njöt

han åskvädren, där försjönk han i solnedgångens

färgprakt. Men föllo hans blickar ned i grannens trädgård,

där han såg blommor vårdas, barn leka, käglor rulla,

då greps han ofta af den ensamhetskänsla hvilken, jämte

naturintrycken, stegrade det allvarligt aningsfulla i hans

barnasjäl. Här var det också han blickade efter deGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

185

stjärnbilder, under hvilkas tacken han var född och

undrade om de skulle hålla de löften, de gåfvo vid

hans vagga? Och på moderns invändning, att andra

finge nöja sig utan stjärnornas skydd, gaf barnet det

betecknande svaret: Hvad andra nöja sig med, är ej

nog för rnig! I dessa rum där han drömde, började

han äfven dikta. Första uttrycket af skapande fantasi

voro de sagor eller berättelser om underbara

upp-lefvelser med hvilka ban underhöll sin syster och andra

lekkamrater och hvilka han nästan själf trodde. Men

redan vid 12, 13 år skrifver han med blixtrande lätthet

vers och genomlider häruppe sina första diktarkval,

när han märker alt hans kamrater anse sina vers

bättre än hans, medan ban själf anser sina vara de

bästa, hvilket inger honom oron att han ju lika väl

som de kunde bedraga sig på sin begåfning? Och i

detta rum genomled han äfven sin första kärlekssorg:

på dessa tiljor strömmade hans tårar, när han kastade

sig ned på golfvet i sin hejdlösa, femtonåriga förtviflan

öfver den förlorade Gretchen — den upplefvelse

omkring hvilken Faust slutligen kristalliserar sig. Dessa

väggar hörde sedan ljudet af andra kvinnonamn —

Kätchen, Fredrikke, Lotte, Maxe, Lili — hvilka

inspirerat de kärleksdikter, han gömde i samma bord på

hvilket Götz, Werther, C/aoigo, de första utkasten

till Faust, till Egmont nedskre[vos. En af Goethe själf

i ungdomsåren gjord teckning af arbetsrummet visar

det som det nu står: med det enkla, men stora och186

MÄNNISKOR.

bekväma skrifbordet, ett staffli med ett utkast, fullt

af Goethes egna teckningar och silhuetter på väggarna

men mycket tomt på möbler.

Goethe undslapp lyckligtvis både skola och

barnböcker! Utanför husdörren kunde han hos en

bok-krämare köpa medeltidens härliga sagor och — när

han läst sönder de små häftena — skaffa sig nya.

Han lärde sig den antika mytologien i Ovidius och

Telemak; han lefde i de nya världar Robinson och

det Befriade Jerusalem öppnande; han trotsade den

Gottsched-beundrande faderns smak och svärmade med

modern för Klopstock, sedan han redan lärt sig en

massa af 1700-talets äldre tyska dikter utantill. Den

bibliska världen öppnade sig först för honom med Merians

kopparstick och sedan — likaledes vägledd af modern

— i bibeln själf, där han med hänryckning fördjupade

sig i de österländska nejder hos hvilkas herdefolk han

fann »den största ensamhet och det största sällskap».

Hans kärlek- till bibeln ledde honom senare till studiet

af grekiska och hebräiska, men här, som i fråga om

latinet och de lefvande språken, hade han stor

svårighet för grammatik och lärde sig genom den nästan intet;

däremot ägde han den största lätthet för språkens anda,

hvilken han inhämtade genom läsande och talande.

En rimmad latinsk lärobok, liksom en rimmad geografi,

förljufvade mycket hans mödor på dessa

kunskapsområden. Italienska lärde ban genom att lyssna till de

lektioner fadern gaf systern; engelska inhämtade han af enGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

187

engelsman på samma gång som fadern och systern;

franska lärde han genom sin förtrolighet med de franska

inkvarteringarna under det sjuåriga kriget och genom

sina då dagliga besök på den franska teatern, hvilka

snart gjorde honom i stånd att ej blott deklamera Racine

och Corneille, men att själf skrifva franska pjeser, som

nu också af honom och hans vänner uppfördes på teatern

i mansardrummen. Genom faderns och moderns intresse

för teckning och musik började han öfva båda delarna

mycket tidigt. På de många kartorna i faderns rum

reste far och son i tankarna, och modern lyssnade lika

ifrigt som sonen till husfaderns omständliga skildringar

af märkvärdigheterna i främmande land eller af berömda

resandes äfventyr.

Faderns uppfostrande ifver sträckte sig ända ned till

danskonsten, och det var vid ljudet af hans flöjt Goethe

och hans syster först rörde sig i gavott och menuett!

Rådet Goethe var en af de fäder, hvilka en son lär

sig uppskatta först när han ser tillbaka på hans

inflytande. Under barndomen insåg han ej ömheten under

faderns pedantiska yta och led af det efter klocka

reglerade hemlifvet — utmätt genom samma väggur, hvars

klara klang sedan så innerligt fröjdade den åldrade, då

han 1825 väcktes af den på sin jubileumsdag, till hvilken

uret blifvit honom sändt som gåfva af en beundrare.

Han frös under det mulna missnöjet i faderns anlete

vid minsta oordning eller pliktförgätenhet och fördrog

endast med inre motstånd faderns despotism. Men,188

MÄNNISKOR.

själf åldrad, insåg han alt fadern hos honom grundlagt

något för lifvet ovärderligt: den plikttrogna omsorgen i

allt, hvad han företog sig, en omsorg, hvilken bland

annat inpräglades genom faderns kraf på den yttersta

prydlighet i enhvar af de sonens skrifböcker eller

ritningar, hvilka sedan med rörande noggrannhet

gömdes. Men medan fadern i allt sträfvade att göra om

sonen — den singularen Menschen, som han senare

kallade honom — efter sitt sinne, frigjorde sig den unge

Goethe med geniets suveräna lätthet och maktkänsla

från trycket och behöll af den faderliga uppfostran jämt

så mycket, som han hade godt af för sin oerhördt

impulsiva natur.

Den Goethe, hvilken ännu i sena ålderdomen kunde

brusa ut på många sätt, t. ex slita sönder eller kasta

i väggen böcker eller taflor, som misshagade honom —

lugnare var ej »hofmännen» Goethe! — skulle kanske

fått ett helt annat öde, ifall icke faderns stränghet åt

gossens explosiva natur gifvit en tidig vana vid

själfbeherskning, medan hans mors klarseende ömhet

värnade hans spänstighet och frihet.

Tills vidare erbjöd den lifliga fädernestaden — med

sina stora mässor, sitt tillopp af främlingar, sitt då ännu

medeltida utseende — en mångfald af intressen. Redan

som helt späd älskade gossen den ståtliga, gamla

Main-bryggan, hvars längd och fasta byggnad han beundrade,

liksom den breda, snabbt glidande floden öfver hvilken

den ännu är spänd. Han älskade att se skeppen180

fara på floden och var mycket intresserad af de lifliga

marknaderna — framför allt vinmarknaden — med deras

fester, af bodarna och torgdagarna. Han vandrade därför

gärna omkring i den gamla stadsdelen, där nu blott

några smala gator, några gamla gafvel- och korsverksbus

ge en bild af det Frankfurt., Goethe ur minnet skildrar,

det af hvilket hans vidvakna sinnen än njöto, än pinades

— isynnerhet genom smutsen och slaktarborden! De

skymtar, han såg af den trånga, mörka, slingrande

Judcn-gasse, fyllde barnets fantasi med tjusande hemska aningar.

Och han lyckades sedan som yngling tränga in där, ej

blott när han hjälpte till vid en rasande eldsvåda, utan

äfven för att besöka skolorna och bevista några judiska

högtidligheter. Andra gripande intryck voro offentliga

exekutioner — t. ex. brännandet af en bok! — och

den ständiga åsynen af en på Mainbryggan uppspikad

dödskalle, hvilket allt försatte gossen i den medeltid om

hvilken han drömde, i synnerhet när han vandrade

på Römerberg — den öppna, sakta sluttande platsen

framför der Römer — men framför allt när han

ströfvade omkring i der Römer själf, med dess stora salar,

dess vackra arkitektoniska enskildheter, dess minnen

från kejsarval och andra historiska ögonblick, eller i

domen, hvars skulpterade grafstenar och höga, mörka

hvalf gåfvo honom rysningar af en mystiskt högtidlig

stämning. Han tjusades af det medeltida i de

hemlighetsfullt slutna klostergårdarna, de då ännu kvarblifna

tornen, portarna, vallarna, grafvarna och murarna och100

MÄNNISKOR.

dessemellan fördjupade han sig i samma tid under

läsning af Gottfrieds krönika. Men hans vandringar

väckte äfven hans sinne för nuet, för det lefvande

lifvet omkring honom, för »de rena mänskliga tillstånd,

hvilka framträdde i mångfald och naturlighet, utan några

anspråk på särskildt intresse eller skönhet.» Framför

allt älskade han att stiga upp på stadsmuren och vandra

längs den rundt omkring staden för att sålunda blicka

ned i trädgårdar, gårdar, verkstäder, i fattigare och rikare

hem, i fabriker och kyrkogårdar, en under en kort stund

mångfaldigt växlande värld, som nu är alldeles borta.

Borta äro äfven de landtliga platserna utanför staden,

från hvilka Goethe hade så kära barndomsminnen. På

Pfingstweide, där Goethe såg herdarna vid brunnen under

de stora lindarna, är nu en elegant stadsdel. Sådana

hafva äfven vuxit upp där fadern hade sin äng med

fruktträden och sitt vinberg, ställen där barnen —

isynnerhet vid skördetiden — tillbragte glada dagar hvilka

fylldes af drufvor och jubel, liksom sedan natten af

raketer! Inne i staden saknade Goethehaus en trädgård;

där fanns endast en gård med en vacker brunn, som

ännu är kvar, och en hasselbuske. Men Goethes

morfar hade en härlig trädgård, som var barnens paradis,

med massor af blommor, bärbuskar och fruktträd. Och

här i morföräldrarnas hem njöt den lille Wolfgang icke

endast af all den ömhet, hvilken omgaf honom som det

äldsta barnbarnet, utan äfven af den värdighetens glans,

som omstrålade morfadern, der Stadtschultheiss Textor.GOliTHEHAUS I FRANKFURT.

191

Senare blef den kultiverade naturen ej nog för gossen,

som då sökte ensamheten i omnejdens djupaste skogar

eller glidande på flodens vatten.

Redan som helt liten sällskapade han helst med

sig själf eller med de vuxna, mera sällan med

jämnåriga. Han hade en tidig och medveten värdighet i sin

hållning; och när hans mor frågade honom hvarför han

gick så rak — öfver hvilket andra gossar ofta skämtade

— svarade han: Med detta bara börjar jag —

småningom kommer jag att skilja mig från andra på andra

sätt... Han klädde ofta om sig ett par gånger om dagen

med stor omsorg i fråga om renlighet och prydlighet

och, liksom han skickade sig i sällskapsrummen som cn

vuxen, lyssnade han äfven med det djupaste intresse

lill de vuxnas samtal i juridiska och politiska, litterära

och konstnärliga ämnen. Hans far hade tidigt upptäckt

de sällsynta anlag, han klokt och planmässigt — ehuru

pndiuiliskt,— utvecklade. Men äfven alla husets vänner

lOrvAnudos snart öfver denna vetgirighet, detta

oerhörd» minne, denna snabba uppfattning. Sitt

verklig-li< i inne utvecklade gossen framför allt under besök

hum| Indern i atelierer och verkstäder. Hos guldsmeden

II" t linn veta ädelstenars värde; hos målaren färgers

|||||||||||||r|i||g, hos kopparstickaren huru radernålen föres,

linn v ille Ini noga besked om allt och lärde småningom

t......o iirbeliirne, genom att se dem vid deras sysslor,

I "i"ni hein, i deras fröjder och sorger. »Sålunda,»

"lU".oi Inni, vande jag mig att se det allmänmänskliga192

MÄNNISKOR.

i alla förhållanden och upptäcka att lifvet själft, att

tillvarons enklaste grundvillkor allestädes äro det väsentliga,

allt annat endast tillfälligheter.»

Hela denna uppfostran — genom verkligheter för

verkligheten, midt i lifvet för lifvet — var den

diametrala motsatsen till nutidens. Och dock" var det icke

den planlösa tillfälligheten, som rådde vid" Goethes

uppfostran I Hans far var ju från hufvud till fot den

regelbundet noggranna ämbetsmannen, och hans

arbets-energi, metod och ordning grundlade som sagdt samma

egenskaper hos sonen.

Om fadern vid sonens uppfostran gaf den

bestämda teckningen, gaf modern däremot färgen. Själf

nästan ett barn vid sin förstföddes födelse, utvecklades"

hon samman med sina barn. Hennes liffulla gestalt

är det man öfverallt — jämte sonens — tycker sig

möta här inom Goelhehaus. Det är af henne han lär

»att med seende blickar uppfatta allt i tillvaron»; det

är hon som gör honom »lifsduglig, full af vilja och för

måga att njuta nuet», som han själf yttrar. Modern

var en af de sällsynta naturer, hvilka taga af lifvet

lika generöst som de gifva. Det är endast dessa

naturer, hvilka icke blott själfva äro rika, men lyckliggöra

andra genom sin rikedom. Junkers pastell här i

Goetbehaus visar ej frau Rath i hennes fagra- ungdom

utan som en redan medelålders kvinna med

bindmössa på det vackra hufvudet. Det ligger ett värdigt

behag i hufvudets hållning, en viss, för tillfället däm-GOliTHEHAUS I FRANKFURT.

193

pad, skalkaktighet i uttrycket. Men framför allt kan

man i detta anlete se det viljestarka och dock milda

temperamentet, den breda och dock innerliga

moderligheten, hvilken ej blott flödade ut öfver den

dyrkade sonen: fru Aja hade famnen och handen öppen

för alla, njöt af att smeka och trösta, att gifva och

hjälpa. Från henne utstrålade ett så omedelbart

lifs-jubel, en så oförbrännelig ungdomsfriskhet, ett så

tindrande godt lynne, en så sinnrik lefnadsvishet att allt

ungt trifdes och växte i hennes närhet. Hvar gång

hon framskymtar i den åldrade Goethes Dichtung und

Wahrheit får man intryck af att sonen bokstafligen

solat sig i detta varma hjärta, bokstafligen sugit in i

sig denna ljusa vishet, hvilka han som yngling

förhärligade i Götz, som man i Herrnian und Dorothea,

på ålderdomen i Aristeia. Men hans mors kloka, glada,

ömma drag möta oss äfven hos många andra af hans

gestalter såsom den ideala kvinnlighetens.

Det, som framför allt gjorde Goethes mor till en

egenartad och sällsynt personlighet, var det djupa

verklighetssinne och den sprudlande, hälsofyllda

omedelbarhet hvilka sonen med fullt skäl framhåller som hennes

yppersta inflytande och hvilka äfven blefvo hans yppersta

arf, själfva hans naturgrund. Därmed gaf hon honom

äfven sitt hat till allt tomt sken, allt löst fantasteri, alla

ihåliga fraser. Hon tackar Gud som låtit hennes själ

slippa snörlif så att den fått växa och frodas af hjärtans

lust och vidt utbreda sina grenar, icke likt träden i

13. — Key, Människor.194

MÄNNISKOR.

prydnadsträdgårdarna bli stympad och klippt! Denna

starka, ofördärfvade naturkänsla, som hon långt in i

ålderdomen inser vara sin sprudlande ungdomskälla,

gjorde henne under hela lifvet ifrig att tillvarataga alla

fröjder, att aldrig försmå ens de minsta. Som åldrad,

kan »en solstråle, ett snöfall, ljudet af ett posthorn» vara

nog för att fylla henne med rika stämningar och hennes

lefnadsvishet bestod i att »fröjda sig åt tillvaron, att

inga törnen uppsöka, att böja sig i låga dörrar, att

lyfta undan den sten, som kunde lyftas, annars gå

omkring den». Hon säger själf att två af hennes

karakters-grunddrag voro kärlek till ordning och lugn, och med

hela sin viljestyrka hade hon omkring sig skapat

ordning och lugn genom att hon lärt sig väl sköta sitt hus,

ehuru hon som ogift i den grad afskytt husliga sysslor

att systrarna kallat henne »prinsessan». För att nå

hvad hon innerst ville, lärde hon sig att »raskt arbeta

undan, att göra det oangenämaste först: att svälja

djäfvulen utan att alltför mycket begapa honom» — och

hon ägde samma orubbliga mod och strålande

frimodighet äfven i farliga eller ovissa situationer.

Drag för drag igenfinnas alla dessa egenskaper hos

sonen och från henne har han äfvetl den sunda själfkänsla,

som utmärker honom. Fru Aja menade med full rätt

att den som inte ser sina fel blir outhärdlig,, vore han

ock det största geni, men att den, som ej vet hvad han

duger till, som ej känner sin egen kraft, ej har någon

själftillit, den blir en stackare i alla sina dagar!GOliTHEHAUS I FRANKFURT.

195

Det är denna sunda själfkänsla, som räddar henne

från att, genom sin godhet, blifva alltför medgörlig gent

emot sin omgifning, särskildt mannen, och som ger

henne en alldeles bestämd ståndpunkt, en fullt

själfständig plats i det sällskapslif, där hon var en lifvande

och ledande makt. Man kan få höra henne yttra lika

starka ord som sonen om die gute Gesellschaft:

människor, som kräla omkring henne men ej lefva,

eftersom det hos dem ej finnes »den allra lilla minsla gnista

med hvilken man skulle kunna tända så mycket som

en svafvelsticka — människor, som uppspärra sina gap

öfver hvar tanke som ej står i a-b-c-boken!»

Man önskar nästan att Goethe endast haft denna

härliga mor och inte någon far alis! Ty från modern

har Goethe allt det evigt tillbedjansvärda i sin natur,

medan han däremot från faderns borgerligt

ämbets-mannamässiga skaplynne fick det stoff hvaraf sedan

den yttersida af Geheimerath und Kunstgreis

danades, hvilken omslöt hans verkliga, stora jag. En

yttersida, som man visserligen lätt kommer igenom, men

hvilken, innan man gjort det — isynnerhet i ungdomen

— alltid vilseleder blicken på den verklige Goethe. Det

ligger en sanning i hans eget ord: att i den gestalt,

man lämnar människorna, fortlefver ens minne ibland

dem. Den åttioårige Goethes stillnade puls och stelnade

värdighet ha sålunda kommit människorna att glömma

ynglingen Goethe, ja, äfven att förbise huru ung den

gamle Goethe förblef under den kallnade ytan.210

MÄNNISKOR.

Huru lifligt ser man ej här i Goethehaus bilden af

hans mor sedan sonen börjat lämna hemmet för kortare

eller längre tider: huru hon lefver i tankarna på sonen

under hans bortovaro, huru hon längtar att åter se

honom träda in i den stora förstugan för att göra

hemmet strålande genom uppenbarelsen af alla

ungdomens och alla geniets naturliga härligheter! För hvar

gång han återkom, fann hon att dessa härligheter erhållit

en ny utveckling. Men genom föräldrarnas förenade

vishet, var det med en sällsynt harmonisk, af

verkligheter mättad bildning, som den unge Goethe redan första

gången - -1765 — lämnade hemmet för högskolan i Leipzig.

2.

Volk und Knecht und Überwinder

Sie gestehn zu jeder Zeit:

Höchstes Gliick der Erdenkinder

Ist nur dio Persönlichkeit.

Jedes Lehen sei zu führen

"Wenn man nicht sich seihst vermisst:

Alles^könne man verlieren

"Wenn man bliebe, was man ist.

Goethe.

1 Leipzig möttes Goethe af samma lycka, som så

ofta förr och senare i sitt lif, den att han just i rätta

ögonblicket erhöll hvad han bäst behöfde — eller

kanske lycka endast är ett annat uttryck för hans underbara

förmåga att taga vara på allt, att bruka allt för sin

utveckling? Nu studerade han Lessing och Winckelman;GOliTHEHAUS I FRANKFURT.

197

(ick genom Oesers ledning och genom dennes samlingar,

liksom genom Dresdenergalleriet, ögonen öppna för den

stora konsten, i synnerhet antikens, i hvilken den

cymbalspelande faunen var hans första invigning.

Ungdomens älskling Geliert var mycket sträng mot Goethes

poesi likaväl som mot hans prosa, och under de däraf

väckta tviflen på sin diktarkallelse mottog Goethe första

impulsen till de naturvetenskapliga studier, hvilka

förblefvo ett af hans lifsintressen. Han återkom till

föräldrahemmet efter en blodstortning, som ett stormigt

studentlif och en oförnuftig härdning — en beredelse

för att återgå till det af Rousseau anbefallda

naturtillståndet — ådragit honom. Och modern får nu svåra

dagar mellan den missnöjde fadern och den retlige och

sönderslitne sonen.

Sjuk till själ och kropp, full af oro, otålighet, Streben,

Foijchen, Suchen, Sinnen und Schwanken

genom-lefver denne nu i hemmet den period under hvilken

moderns vän, fräulein von Klettenberg — skildrad i

Bekenntnisse einer schönen Seele — får så stort

inflytande. Hon riktar honom åt Herrnhutismen och

dessutom fördjupar han sig i Svedenborg, kabbalism, alkemi

och dylika studier under hvilka hans vindsrum äga stor

likhet med doktor Fausts studerkammare! Denna

kristligt-mystiska stämning aftog lyckligtvis i samma mån som

krafterna tilltogo, och fröken Klettenberg visade »det

milda sinne, det sköna lugn, den vida fördragsamhet och

det sunda förstånd», som Goethe hos henne beundrade108

MÄNNISKOR.

genom att — längre fram — icke blott medgifva att

hennes omvändelseförsök strandat, utan att Goethe som

hedning var henne kärare än när han brukade en kristlig

terminologi, som alis inte passade honom. Ja hon förlät

honom till och med när han tog de hedniska vildarnas

parti mot de kristna missionärerna, då han för henne

läste högt någon af hennes missionsberättelser!

Huru allvarligt Goethes inre arbete under detta och

de närmaste åren var, förstår man bäst genom hans

eget yttrande: att han aflägsnar sig alltmer från

kristendomen just emedan han med så djupt allvar försökt

att bli kristen. Det är i högsta grad betecknande att

läran om syndafördärfvet blef utgångspunkten för detta

Goethes aflägnande från kristendomen. Han var full

af tro på sin egen kraft, af visshet att denna kraft

räckte till ej blott för människans egen moraliska

utveckling utan ock för ett lif till andras gagn; full af

den ansvarsfullt stolta känslan att människan alltid —

ytterst och innerst — är hänvisad på sig själf. Ur

denna själfkänsla framgår sedan följdriktigt hela

Goethes evolutionära och individualistiska lifsåskådning.

Naturen och människolifvet äro fulla af sin egen

härlighet och behöfva icke frälsas eller helgas genom

kristendomen — detta är den jublande visshet, som från denna

tid gör Goethe till ein deciclirter Nicht-Christ i fråga

om alla lärosatser och han upphör att gå i kyrkan och

i till nattvarden, ty han kan ej ljuga. Men detta hindrar

honom ej att alltjämt med fullaste uppskattning ösa urGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

213

bibelns poesi och vishet, att med djup vördnad tala om

Kristi person och om symbolerna för den kärlekslära,

hvars förverkligande i människornas sinnelag och

handlingar förblef Goethes, som alla djupa humanisters,

förhoppning. Och denna relativa syn på kristendomen

ansåg han ej blott i hela lifvet som den rätta utan som

den enda, genom hvilken man som människa känner

sig stor och fri.

é

När Goethe med förnyade kropps- och själskrafter

åter lämnade fädernehemmet och sin mors hängifna

omsorger, var det för att 1770 fara till Strassburg, där

han upplefver Herder, Miinstern, Sesenheimeridyllen, de

engelska romanförfattarna, Ossian, Homer men framför

allt Shakespeare — allt inflytanden, hvilka på det

djupaste ingrepo i hans utveckling. Herder — som denna tid

fann Goethe vara ein guter Junge, aber etwas zu leicht

und spatzenhaft — förde honom till folkpoesien och

blef dessutom i många andra fall en väckare af Goethes

slumrande krafter. Men Shakespeare uppenbarade för

honom en ny poesiens värld: de stora verkligheternas.

Han börjar dessutom på allvar studera

naturvetenskapen — hvilken ban redan då framför alla andra

fann i stånd att leda människan till »hennes egentliga

uppgift: das Staunen» — och slutligen får han genom

gipsafgjutningar nya inblickar i antikens konst. När

han nu kommer hem, börjar han göra sina vindsrum

till ett litet museum för gipsafgjutningar och i jämförelse200

MÄNNISKOR.

med den skönhetsvärld, om hvilken han nu drömmer,

linner han Frankfurt vara en ledsam håla ur hvilken

han flyr för att i dess omgifningar hängifva sig åt

diktarplanerna. Stundom kommer han hem till fru Aja

med besvärligare ting än gipsafgjutningar. En dag har

han sålunda åtagit sig en vacker, harpspelande gosse,

hvilken hans mor — den ständiga medlarinnan mellan

sonens oberäkneliga och mannens regelrätta natur —

hastigt fick anbragt på annat håll, innan fadern ens

hann märka den nye familjemedlemmen. Ett ständigt

omhändertagande af alla yngre var ett påfallande, drag

hos Goethe, hvilket redan i spädaste år yttrade sig

bland annat som ömma omsorger om den femton

månader yngre systern. Under ungdomsåren var han allas

förtrogne, men ville ogärna besvära andra med sina

angelägenheter, ty redan nu var hans högsta

lefnads-regel den att »visa den största oegennytta i kärlek som

i vänskap». Redan i tidiga år visade sig sålunda den

egenart, hvilken till och med Schiller först uppfattade

som egoistisk själftillräcklighet.

Från Strassburg hade Goethe hemfört

juris-doktors-graden, och nu ligga de juridiska handlingarna bredvid

hans manuskript på hans arbetsbord i vindsrummet, och

modern har många brydsamma stunder för att intala

fadern, att det är med de förra sonen sysslar eller för

att afvända faderns missnöje öfver sonens växande håg

att spela violoncell och alltjämt växande olust att spela

rättslärd!GOETHKHAUS I FRANKFURT.

201

Undèr dessa år bevittnade Goethes lilla vindsvåning

många stunder af allvarlig själfpröfning. Han litade

ju till sin egen kraft att besegra sina fel — men

därför gjorde dessa honom ytterligt otålig när de,

trots ali möda, ändå stannade kvar. Han ville »kunnat

upprycka dem med ett tag som ett ogräs», och det var

först senare han insåg att »just medan vi utbilda våra

dygder bygga vi äfven på våra fel... ty de förra hvila

på de senare som på sin rot. I vårt väsens hemliga

djup äro de sammansatta och förgrenade.»

Men det var icke blott själfpröfningens nedslående

utan äfven själfkänslans jublande erfarenhet, som de

gamla vindsrummen bevittnade. Här afhandlade han

sina diktarplaner med sin bästa vän, systern Cornelia;

här var det hon först hörde honom läsa Göts och

genom sina tvifvel på hans uthållighet eggar honom

att fullborda den.

Det behöfves nu blott några timmar för att från

Frankfurt komma till det gamla Wetzlar, som ännu

ligger med sina höga torn och mörka korsverksbus i

den breda, leende dalen, där åkrar, ängar och fruktträd

bilda ett landskap, hvars skaplynne liknar den kvinnas,

Goethe älskade under sommaren 1772, som han kallat

en af de gladaste i sitt lif. Lotte Buff hade det sunda

väsen, Goethe redan hos sin mor lärt sig älska, det som

gjorde »luften fröjdefull i hennes närhet». Goethe lekte

med Lottes syskon och berättade sagor för dem, medan

han med henne själf vandrade omkring i hennes träd-202

MÄNNISKOR.

gård eller i den vackra nejden, ostörd af ali svartsjuka

från hennes fästman. Ty Goethes känsla för den verkliga

Lotte ägde ej mycket af det djup, som sedan Werthers

i dikten. Det var många olika upplefvelser och

själstillstånd — således bland annat hans nya känsla för

Maximiliane Brentano — hvilka slutligen utformades

till Werther.

Intet af hvad Goethe senare diktat är i och för sig

så underbart som att ban vid tjugutre år eröfrade världen

med Werther — hvilken ensamt den, nästan berättigar

Taines omdöme: att Goethe är le père et lepromoteur

cle toutes les idëes modernes. Det är en ny

människas själ, den moderna människans, hvilken här

uppenbaras, starkare— emedan mer enkelt och koncentreradt —

än i La Nouoelle Heloise. Den moderna människans

grunddrag äro den starka själfkänslan och den fördjupade

känsligheten, som ytterligare fördjupas genom den

reflekterande medvetenheten. I Werther är tragiken ej,

som hos dess otaliga efterföljare, att känsligheten blifvit

sentimentalitet, d. v. s. en sjuklig omvandling af

tillvarons verkligheter och medveter$‡t£ta analyseringslust,

d. v. s. ett sjukligt undergräfvande af tillvarons värden.

Werthers tragik är helt enkelt den nödvändiga följden af

en olycklig kärlek — det vill säga för en född erotiker,

hvilken tillika är en absolut karakter, eftersom en sådan

människas öde afgöres i och med hennes kärleks. Werther

är fullt frisk, fullt äkta i sitt fullt moderna sätt att

försjunka i naturens lif och i sitt eget själslif, att betraktaGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

203

individen och dess känslor som själfändamål, suveräna

gent emot samhället och dess vedertagna moral. Han

är fullt frisk, fullt äkta i sin fullt moderna förnimmelse

af den stora kärleken, såsom på en gång den demoniskt

starka lidelsen och den religiösa tillbedjan, den alla

sinnen genomträngande och den bela personligheten

förädlande känslan, i hvilken den fysiskt-psykiska

valfrändskapen, den individuella sympatien få en betydelse,

sådan de förut endast undantagsvis ägt inom erotiken

och erotiken själf en betydelse, sådan den aldrig före

Rousseau och Goethe fått sig tillerkänd vare sig i lifvet

eller i litteraturen. Det är själfva hälsan — den

harmoniska fullheten i hans känsla — som gör att Werther

brister sönder genom den yttre disharmoni i hvilken

denna känsla nödgas lefva.

Werther blef det mäktiga vårliga genombrottet för

den moderna andens individualism, emedan Goethes

mäktiga unga själ helt lefde i boken. Och emedan han

själf med realistisk vakenhet och vibrerande

stämningsrikedom uppfattade tillvaron, hade han i Werther gjort

ännu en annan af den moderna människans upptäckter:

den att hvardagslifvets enklaste småting, dess stillaste

fi?

stunder för en lefvande själ blifva bräddfulla af

skälfvande innehåll, omflutna af darrande stämning.

Det finnes för det rätta förståendet af Goethes

ställning till själfmordsproblemet i Werther ingen

dyrbarare anekdot än hans egen berättelse: att han sökte

själfmörda sig en smula, det vill säga endast helt lätt204

MÄNNISKOR.

sticka sig med en dolk, men då han ej ens kunde förmå

sig till detta, insåg han hela ytligheten i sin egen

lifs-leda och diktade sig frisk genom att dikta Werther, i

hvilka andra — mot hans afsikt — sedan läste sig sjuka!

Efter utgifvandet af Göts och Werther — 1.773

och 1774 — är det som patricierhuset i Frankfurt med

ens blir ryktbart genom sonens rykte och de, som på

grund däraf besöka det, igenkänna lätt i fru Aja

urbilden till Elisabeths härliga gestalt.

Medan Wer^/ier-inflytandet utbredde sig öfver lifvet

ocb litteraturen började dess unge upphofsman »åter taga

liflig del i alla naturliga ting» och äfven under sina

ensamma ströftåg i Rhenlandet var han numera alltid

gegen die offene Welt und freie Natur gerichtet.

Han var en lidelsefull ryttare och älskade äfven att

i solglansen eller i månskenet fara fram på skridskor

öfver frusna vatten och ängar. Förgäfves söker man

nu vid Main den rätta omgifningen till den af fru Aja

skildrade taflan, då den unge Goethe, just under tiden

för Werthers tillblifvande, nere på den frusna floden

flög fram och åter med Maximiliane Brentano som

åskådarinna, den stackars Maxe, som hennes högst

romantiska mamma högst oromantiskt gift med den

gamle Brentano 1

Lika förgäfves skulle man nu i Frankfurts omnejd

söka efter vingården, där Goethe — då förlofvad med

Lili — en gång tillbragte hela natten under stjärnorna

och kände sig så saligt glad att väckas af solent.tillGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

205

fanken på henne, som ännu sof där nere i staden.

Ingen vet nu med visshet hvilka de landtliga

omgifningar voro dit han, tillsammans med sin trolofvade —

den firade sextonåriga skönheten från ett rikt

patricier-hem — och annan glad ungdom gjorde de utflykter,

under hvilka han kände sig både lycklig och olycklig

genom den växande vissheten att han, trots sin djupa

förtrollning af Lili, ej ägde någon själens sympati med

henne men framför allt hyste den djupaste motvilja att

genom giftermål binda sig i fädernestaden och vid ett

ämbetsmannalif i dess borgerliga kretsar.

Men från en senare tid i Goethes lif finnes — eller

fanns åtminstone för ej längesedan — ett minne kvar

i omgifningen af Frankfurt, nämligen Die

Gerbermühle som Hans Thoma bevarat i en tafla, hvilken jag

i München sett i enskild ägo, en tafla fylld af den finaste

stämning. Ett enkelt hvitt landthus i en äng vid floden,

omgifvet af några popplar och träddungar, en mild idyll

i hvilken Goethe älskat och diktat. Stället ägdes 1815

af det rika Frankfurter-geheimerådet von Willemer,

hvilken gjort en vacker och själfull ung skådespelerska från

Linz till sin andra hustru och sina barns nästan

jämnåriga styfmor. Denna Marianne, som Goethe här

besjöng som Zuleika, som han älskade och var älskad

af, gaf honom en lyckokänsla så fullkomlig, att han

väntade sig möjligheten af en »ny sådan upplefvelse

endast så som man väntar ett godt vinår: in

Hoffnung und Demuth». Goethe var då ej längre den vid220

MÄNNISKOR.

Mains stränder drömmande ynglingen, som beredde sig

för lifvet: han var sextiofem år, när han mötte den

liffulla och sköna kvinna, som var själfull nog att hos

honom älska geniets eviga ungdom och att under sin

kärleks ingifvelse själf dikta härliga sånger, dem världen

länge ansett vara Goethes, inflätade som de — med

hennes tillstånd — blefvo i hans Divan.

Sedan kärleken öfvergått i vänskap underhölls den

genom en förtrolig brefväxling, hvars sista bref å Goethes

sida var det, med hvilket han en månad före sin död

återsände alla hennes jämte uppmaningen att hon borde

gömma dem, ty de skulle gifva henne — liksom de gifvit

honom — »den glada känslan af att vi lefvat».

Endast ett par timmar från Frankfurt har man

Heidelberg, dit den unge Goethe flydde under

vinskördetiden, samma år som hans fantasi var fylld af Egmont

och hans sinne af misstämningarna mellan sig och Lili,

men där han senare med Marianne upplefde de

lyckligaste dagar. När jag vandrade omkring i

sommarsolen mellan de röda murarna af den gamla härliga

renässansbyggnaden — som ligger på höjden inbäddad i

parkens och botaniska trädgårdens löfmassor och genom

dem blickar ned öfver Neckardalens mjuka flodlinier

och höjder — mindes jag att just i den trädgården

Bilobaträdet var deras förtrogne i den känsla, hvars

hela historia inneslutes i den enda raden

Hier war ich glücklich, liebend unci geliebt...GOliTHEHAUS I FRANKFURT.

207

3.

Wie sehn" ich mich, Natur, nach dir,

Dich treu und lieb zu fühlen!

Ein lustiger Springbrunn, wirst du mir

Aus tausend Köhren spielen!

Wirst alle meine Kräfte mir

In meinem Sinn erheitern

Und dieses enge Dasein hier

Zu Ewigkeit erweitern.

Goethe.

I själfva Rhendalen äro Goethe-minnena många.

Särskildt tankte jag, medan ångaren gled mot Koblenz,

på Goethes fotvandring längs högra Rehnstranden, då

lian drog lott om han borde bli målare eller icke genom

alt slunga sin pennknif! JNådde den floden, då hade ödet

afgjort saken i jakande riktning, men om den stannade

bland videbuskarna i nekande. Men den slutliga utgången

kunde han ej fullt utröna, och tveksamheten fortfor också

Unda tills han kom till Italien. I Koblenz har man

blund annat minnet af hans besök hos familjen de la

Hoche i dess hem invid Ehrenbreitstein och hans

vaknande känsla för den unga Maximiliane — då ännu

t"j bortgift med Brentano — en känsla, af hvilken Goethe

n|ol dubbelt, emedan kärleken till Lotte BufT ännu inte

np|iliört, ty, försäkrar han, »en döende och en gryende

|i||nn||| lillHiimman bereda samma njutning, som när

innu ser månen gå upp under solnedgången». Men

lnniiloi iilll har man ett lifligt intryck af Goethes

Im ^||r| e|i|||n lUienresa med Lavater och Basedow, med208

MÄNNISKOR.

Profelu rcchls, Profeto links

Das Wultkind in der Mitte .. .

Under denna resa är det han med Jacobi samtalar

om Spinoza. Af alla de lifsintrvck Goethe skildrat är det

knappt något, som lifligare inpräglat sig hos mig än

aftonen efter en af dessa Spinozadagar, då månskenet

lade sin dallrande silfverbro öfver den breda Rhen och

Goethe stod vid fönstret, hänryckt försjunken i stillheten

utom och inom sig, medan han kände att hans sjudande,

sökande ande nu börjat finna ro i sin egen värld.

Spinozas Etik blef Goethes uppenbarelse. Den

åldrade Goethe betonar, att hans lärjungaskap till

Spinoza — som hvarje äkta lärjungaskap — var ett

villkorligt, ett genom personlighetens egenart begränsadt,

eftersom den ena människan af ett och samma ord får

en helt annan bild, ett alldeles annat begrepp än den

andra. Spinozas pantheism utvecklades af Goethe till

en lifsglad, klar, fri, alllfamnande naturåskådning. Men

medan Goethe påminner om det betingade i sin

anslutning till Spinoza, framhåller han tillika med

eftertryck, àtt denne för honom öppnat de vidaste syner

öfver den sinnliga och den sedliga världen och att

från denna tid för Goethe »del personliga gudsbegreppet

var en barnahjärnas fantasi».

Spinozas grundtanke: att naturen verkar genom

eviga, nödvändiga, lagar i hvilka gudomen uppenbarar sig

och i hvilka den intet kan ändra; att människan är en del

af denna natur och således äfven hennes fel och hennesGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

209

dygder lika nödvändiga — den tanken behärskar

sedan hela Goethes lif och diktning. Ingen kan

omprägla sig själf, ingen undgå sitt öde — den vissheteb

ger Goethe den stillhet hvilken sedan fåvitskt blifvit

kallad kyla. y/s superba? formæ är hvad han

tillbeder; lifvet — det evigt nyskapande och evigt samma

— är för honom det högsta heliga, och uppgiften »att.

öfverallt främja lifvet» hans outrotliga lidelse.

Ögonblicket blir för honom allt och »konsten att lefva är

den, att skapa det största möjliga antal af lyckliga och

förnuftiga ögonblick». Att väcka höga själsrörelser hos

andra var, säger han, min mest oemotståndliga drift; att

iakttaga dem hos mig själf och andra min största glädje.

Ty — i motsats till den vanliga ytliga

uppfattningen af nödvändighetens begrepp — innebar detta för

Goethe, liksom för alla verkliga tänkare öfver

evolutionens idé, den högsta möjliga utveckling af den med

nödvändighet gifna naturgrunden — en utveckling,

hvarvid det först och främst gäller att med,,andakt studera

naturens egna drifter för att gifva dem den enda kultur,

hvilken kan bära verkliga frukter, den individuella.

Donna förädlande omvandling sker så som utvecklingen

i naturen, långsamt och lugnt, omedvetet afsiktligt.

Inom naturen som inom människolifvet hänryckes

Goethe af den lagbundna ordningen, den organiska

utvecklingen.

Utvecklingen — med detta ord utsäger man den

liuilte, nom skiljer vårt århundrade från alla föregående.

I -I. Keyt Människor.210

MÄNNISKOR.

leke sålunda att tanken skulle vara ny. Redan före

Lucretius uttalades den ju af den helleniska filosofien,

men med kristendomen stöttes denna tanke — liksom

hela den antika kulturen — tillbaka i mörkret. Och om

den än glimmade fram i en och annan medeltidshjärna,

kunde den dock ej arbeta sig fram emot undertron, som

afgjorde medeltidens åskådning. Med den nya tiden

har den gamla tanken vuxit. Den var redan under

1700-talet mer än anad, framför allt af Diderots

framsynta snille; och för Goethes blef den visshet, långt innan

vetenskapen bevisat den. Redan nu i sin tidiga

ungdom insåg Goethe att panteismen icke kunde förenas

med den kristna världsförklaringen. Han fullföljde därför

den bestämda skilsmässan dem emellan och fortsatte

uppbyggandet af sin lifsåskådning på samma grund som

hela århundradet efter honom. Han var som ung och

som gammal djupt likgiltig för metafysiken, hvars

begrepp syntes honom som tomma ord . . . »endast faten

men alis icke maten» ... Lifvet, erfarenheten, naturen,

säger han, äro mina kunskapskällor. Och ur dessa

hämtade han en, med hvarje nytt skede i sin

bildningsgång, allt mer genomförd panteistiskt-vetenskaplig,

evolu-tionärt-monistisk världsförklaring.

Den Gud, hvars namn man ofta möter i Goethes

verk — i unga som i gamla dagar — är det

imma-nenta icke det transcendenta gudsbegreppets uttryck, den

för människan ofattbara världsviljans beteckning,

uppenbarande sig i det vardande liksom i det varande. GoetheGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

211

trodde ej att människans förstånd kunde utgrunda hvad

han kallade universums handlingar, men han ville att

människan alltjämt skulle söka lösa allt fler af

gåtorna. Det var denna sträfvan efter det högsta, denna

hänvändning mot det stora okända, Goethe kallade

fromhet. ATil admirari var för honom synden mot

den heliga anda; den undrande vördnaden däremot det

godas och skönas ursprung. Ur vördnaden härledde

han senare mänsklighetens tre religioner: hedendomens,

som lärt oss vörda oss själfva, filosofiens, som lärt den

högt stående att vörda sina likar och kristendomens, som

lärt oss vörda äfven det, som står under oss. Och Goethe

uppdrog mänsklighetens framtidsväg med de djupa orden:

att af dessa tre religioner tillsammans skall den verkliga

religionen bildas. lian är genomträngd af den egna

naturkraftens, af egoismens betydelse — ty »den enskildes

fullföljande af sina syften kan ej stå i strid med utan

måste främja det helas» — och han är genomträngd af

själfuppfostrans betydelse. »Det vi njira i oss, det växer

i oss», och det är sin redan i ungdomen började,

oaflåtliga sträfvan uppåt, hvilken han slutligen hos sin Faust

gör till utvecklings- eller »frälsnings»-principen.

För denna sträfvan ansåg Goethe den kristliga

syndasorgen som ett hinder. Hvar dag borde behandlas

som ett helt för sig och själen hvar morgon känna sig

befriad från ånger öfver den föregående dagens fel.

Den sjukliga samvetsoron hindrar den sunda

verksamhet genom hvilken vi bäst visa vår fromhet och hvilken212

människor.

inom sig bär odödlighetsprincipen. Ty Goethe ansåg

odödlighetstanken väl förenlig med utvecklingsläran och

som en förnuftig följd däraf att verkningarna af hvarje

verksamhet redan här fortgå, i det oändliga. Men,

han-trodde ej på odödligheten" för alla människor, endast

för de själfulla. Och dem han helst ville slippa råka i

ett annat lif voro — alla de hvilka här varit förvissade

om detsamma, emedan han ej skulle kunna utstå

triumfen af deras rätthafveri gentemot honom och alla andra,

hvilka i detta ämne intet velat påstå! L

Och eftersom han var djupt öfvertygad att man i

dessa ting ej kunde komma längre än till tro, ville han

att man lugnt skulle lämna dem och samla ali sin kraft

för att verka i detta lifvet, vårt enda vissa.

Goethe säger om sig själf det djupa ord, som gäller

för alla djupa människor: Jag har ej nog af ett

tänkesätt, jag behöfver flera. Och i samband här-^

med förklarar ban sig vara polyteist som diktare oöh

konstnär, men panteist som naturforskare —- ett

yttrande, öfver hvilket ensamt en hel bok kunde skrifvas!"

Men visst är att utvecklingstanken, ehuru icke i den

"omfattning vi ge den, förblir den för Goethes tänkande

centrala.

Denna tanke är vårt århundrades stora idé. Alla

andra idéers värde afgöras ytterst genom deras ställning

till denna. Men till dess anhängare räknar jag ej dem,

hvilka söka bevisa evolutionslärans och kristendomens

öfverensstämmelse! Det verkliga tänkandet och denGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

213

verkliga " tron — som båda äro fria från den lutherska

eller den reformerta half-förnuftigheten — inse att

världsstriden, som under detta århundrade pågått och under

det nästa kommer att afgöras, gäller denna fråga:

Antingen är människan i denna tillvarelseform sig

själf nog eller är hon det icke.

Är hon det — som evolutionismen lär, så snart den

blir följdriktigt förstådd — då är människan färdig med

Iron på alla andra uppenbarelser än dem, hon under

sin egen utveckling gifvit sig själf och alltjämt kommer

att gifva sig angående lifvets ursprung och mål.

Är hon det däremot icke — som den katolska

kyrkan följdriktigt lär, utan några bibelkritiska och

evolutionära kompromisser — då bör hon åter gifva sitt

förnuft under trons lydnad. Ett tredje duger lika litet för

tanken som för tron.

Det var detta antingen-eller inför hvilket man stod

i århundradets början under den katolska reaktion, mot

hvilken Goethe med hela sin natur och hela sin

öfvertygelse kände sig fientlig. Det är inför samma

antingen-eller som de två stora andliga världsmakterna —

evolutionismen och katolicismen — i nya former under nästa

århundrade komma att utkämpa samma strid. Nu som

då linnes en möjlighet af katolicismens tillfälliga seger

lindor en »makternas skymning». Men endast för att

senare nödgas vika från en ny och fagrare jord, där

mänskligheten för alltid skall återfinna sina — i tidernas

morgon med dualismens inträde — förlorade guldtaflor, på180

hvilka enhetsmedvetandet var inristadt, innan fiendskapen

mellan »köttet» och »anden» dref henne ur det eden, hon

behöft hela utvecklingen för att i högre mening återvinna.

Under hvarje sådan strid imellan evolutionen och

kristendomen, monismen och dualismen blir Goethe — den

unge Goethe som den gamle Goethe — den lösen kring

hvilken de kunna samla sig, som erfarit något af hvad

han erfor den där underbara månskensnatten vid Rhen:

vissheten att hans själ genom de nya tankarna vunnit

en oändlig, ljusbadad rymd, hvars frid _och frihet han

icke velat byta mot tryggheten af någon tro i världen!

4."

Zum Sehen geboren

Zum Schauen bestellt

Dem Thurme geschworen

Gefällt mir die "Welt.

Ich blick" in die Ferne

Ich seh" in der

Näh"-Don Mond und die Sterne,

Den "Wald und das Kch.

/

So seh" ich in

allen-Die ewige Zier,

Und wie mir"s gefallen,

Gefall" ich auch mir.

Goethe.

Under dessa år, då tillvarons anlete för honom

förnyades, vandrade den unge Goethe omkring såsom en

af lifvet drucken, med en lycksalig känsla af

äganderätt till hela världen. I hans väsen stegras nästan dag

från dag denna sorglösa gratie, denna naiva naturlighet,GOliTHEHAUS I FRANKFURT.

215

denna tindrande friskhet, denna sunda samvetsro, denna

fulla sanningskärlek, detta själfulla i sinnligheten, denna

skönhet i berusningen, denna tacksamhet i

hänryckningen, hvilka göra honom till ett enastående jordens

fenomen: den unge Goethe, om hvilken en annan

betydande personlighet vid denna tid skref: att till den,

som ej själf sett Goethe, är det absolut omöjligt att

säga något begripligt om denna, den underbaraste af

alla Guds skapade varelser!

Goethe berättar själf att han i ungdomen led af en

feberaktig melankoli, som dref honom in i förströelser

1— en art af melankoli, som man finner hos de flesta

världseröfrare före segrarna! Men mycket mer än

förströelser var för honom det vänskapliga utbytet. Sedan^

ban helt och hållet var befriad från det kristliga

syn-digbetsmedvetandet — och endast fasthöll den

personliga fullkomningstanken — hade han vunnit en

själf-känsla, hvilken nu ingaf honom en snabb, tveklös

handlingskraft och förmågan af öfverströmmande

själfmedde-lelse i en sympatisk krets, ett af de drag, hans samtida

alltid framhålla men eftervärlden alltid förbiser vid

talet om Goethes kyla! Ett tal, som man till och

med kan få höra af personer, hvilka aldrig i sitt hela

lif haft så mycken värme som Goethe förbrukade

på ett enda aftonsamkväm med sina vänner! Dessa

skildra honom ej blott som full af sorglös glädje,

genialitet och esprit, men äfven i hög grad »öppen och

besjälad af oändlig kärlek». »Under umgänget med Goethe»,216

MÄNNISKOR.

utbrister just en af bröderna Jacobi, »var det som om

jag fått en ny själ... ban har gifvit en lefvande kraft,

en oöfvervinnelig visshet åt mina bästa ideer, mina

ensammaste, hemligaste tankar.» Och medan Goethe af

vännerna uppfattas som den oändligt gifvande, uppfattar

han sig själf lika mycket som mottagande: »Hvilken

kraft känner jag ej inom mig, då jag i en annan

omfamnar allt hvad jag saknar och därtill skänker honom

allt hvad jag äger»! utropar han och betonar härvid

ali kärleks egenart: att hvardera tror sig undfå mer af

den andra än han ger. Men på samma gång som hos

Goethe förmågan ökas att försjunka i en stämning

och i ett förhållande, bevarar han sin naturs starka

instinkt att värna sin egen, individuella utveckling —

en själfbevarelsedrift, hvilken kortsyntheten alltid kallar

själfviskhet ■— liksom sin ålders ömtåliga

själfständighetskänsla. Därtill kom en ytterligt stark, såväl sympatisk

som antipatisk instinkt. Han var lika beroende af sina

intryck från människor som från den yttre naturen.

Han behöfde ljus och värme och hatade därför

motsatsen, särskildt december månad. Och liksom han

senare under några dystra decemberveckor afundades

Herder — hvilken då blef begrafven och slapp ifrån den

gråkulna världen — sökte han bildlikt begrafva sig för en

honom osympatisk personlighet. Han blef mulen vid

hvarje obehagligt intryck. Han beklagar dessutom

redan som ung att han saknar ett öppet, lätt sätt att

möta människor och intet språk ägde för dem, när hanGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

217

ej fick vara längre samman med dem. Till denna

oförmåga af sällskaplig banalitet kom ett annat drag: att

han, äfven som ung, icke försökte öfvertyga när han

kände sig oförstådd. Och han fann snart att människor

ytterst sällan förstå hvarandra. Han tystnade blott eller

afbröt ämnet, försjönk i sig själf eller gick sin egen

väg— ungdomliga egenheter hvilka, bibehållna hos den

äldre mannen, hos denne tolkas som förnäm och afvisande

stolthet. Detta drag ägde det djupaste samband med

hela hans lifsåskådning, hans känsla af nödvändigheten

i hvarje människas personlighet. Han försökte lika litet

göra om människor och deras meningar, som han själf

tålde att bli bearbetad af dem. Ty redan i ungdomen

visste ban att ensamheten, i djupare mening, är det

oundgängliga villkoret för en stark produktion och en

personlig utveckling. Under denna ungdomstid är det

Goethe diktar, vaken om dagen och om natten i drömmen.

Dityrambisk strömmar sången öfver hans läppar i

vänkretsen vid vinet och han känner sig i stånd att »lik en

annan Prometheus ur sin verkstad befolka eh hel värld».

I denna verkstad — hvars väggar voro fyllda af

teckningar med svartkrita på gråpapper — inträdde

en dag Knebel och senare, i Knebels sällskap, Karl

August. Och resultaten af samtalen under dessa

sammanträffanden uppe i vindsvåningen i

Goethehaus, liksom nere hos föräldrarna i festvåningen, blef

att Goethe på hösten 1775 lämnar Frankfurt för Weimar.

I fädernehemmet såg man honom sedan endast på218

MÄNNISKOR.

kortare besök. Och vid dessa förde han åter med sig

ali lifvets fullhet. till modern, hvilken annars på afstånd

lefde samman med honom genom den brefväxling där,

som Goethe säger, hennes karakter talar ur hvar rad.

Med det lefvande lifvets hela makt tjusar här detta

kraftiga, kärnfulla och dock mjuka temperament som

— alldeles oberoende af att fru Aja var Goethes mor

— alltid skulle gjort henne betydande. Man möter

det glada lifsmod, den varma, fromma tro på Guds

faderskärlek, den lugna lifsnjutning, det fulla, friska,

frimodiga gemüth, den strålande godhet, den naiva

humor och skälmska själfironi, hvilket allt öfverflödar

hos den ljusa, milda själ, hvars enda önskan var att

ha kunnat göra alla människor lika glada och lyckliga

som hon själf! Med sonens rykte växte Frau Raths

själfkänsla som »Goethes mor» och med en drottnings

trygga värdighet mottog hon den hyllning, som ägnades

henne emedan hön gifvit världen den son, om hvilken

det i djupare mening gäller hvad hon själf yttrade om

Napoleon: »Er ist doch einmal derjenige, der der ganzen

Welt den Traum vorzaubert, und dafür können sich die

Menschen bedanken, denn wenn sie nicht träumten, so

hätten sie auch nichts davon und schliefen wie die

Säck" ... ett genialt ord, ensamt nog att visa hur

naturligt det var att just hon hade födt Goethe!

Sonens vänner och beundrare uppsökte henne i

Casa Santa, som Wieland kallade hemmet i

Frankfurt. Och de njöto kring det runda bordet — jämteGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

219

det härliga rhenvinet oeh de goda rätterna på

franken-thalerservisen —- fru Ajas färgrika och konstnärliga

be-rättargåfva. Denna hennes konst, som hänryckt sonen

på pallen vid hennes fötter, fortfor att tjusa den

ungdom, som växte upp vid hans verk. Fru Aja säger själf,

att så fort hon började berätta blefvo alla nöjda och

hon vet att hon är mästare, ej i att skrifva men i att

berätta böcker! Och om hennes »anlete alltid var gladt»,

hennes »berättartalent alltid briljant» som hon själf säger

— helt visst voro både blickar och ord mest strålande,

när hon för de lyssnande skildrade Sohn Wolfs

barndom och ungdom. Hon njöt af att sålunda ofta ha

»huset fullt af vittra andar från ofvan till nedan», men

dessa kära gäster kunna dock ej ersätta den alltid

saknade sonen, med hvilken hon nu egentligen endast talade

samman genom brefven, i hvilka den djupa, ehuru

ordknappa, längtan efter hans personliga närvaro är

genomgående. Det är en underlig oföretagsamhet hos båda

att hon aldrig besöker Weimar och att han, efter sin

flyttning dit, endast tre gånger kommer till Frankfurt.

Första gången var detta 1779, i sällskap med Karl

August. I fem dagar fröjdade han sin mors hjärta

genom att »vara friskare och manligare men, trots

hof-lifvet, till karakteren lika präktig som förut», som hon

glad berättar. Sedan fru Aja 1782 blifvit änka uppstod

tanken att sälja det nu alltför stora huset, tnen delta

skedde dock först 1795. Sedan var det i den vackra

bostaden Am goldenen Brunnen vid Bossmarkt hon220

MÄNNISKOR.

mottog sin sons besök. Dit kom han med sin Christiane.

Intet visar bättre hvilken stor, sund och sann natur

Goethes mor ägde, än förhållandet till Goethes

älskarinna. Medan denna af Weimars — långt ifrån

tadelfria — fina värld möttes med förakt, var Frau Rath

— som själf tillhörde sin stads förnämsta krets och

som lefvat ett lif, på hvilket ej fallit en skugga — strax

färdig att behandla Christiane som en dotter. Då Goethe

höll på att tillföra modern en sonhustru från der guten

Gesellschaft,

. . . welche zum kleinsten Gedicht keine Gelegenheit giebt

såg hon det med oro. Men däremot kände fru Aja

sig dragen till Christianes varma och äkta natur. Och

ehuru hon senare med glädje mottog underrättelsen om

förhållandets legalisering, sökte hon aldrig med ett ord

ingripa i sonens fria kärlek, genom hvilket modern

såg att han erhöll mer lycka än »i ett fatalt äktenskap».

Om man besinnar huru ännu de flesta mödrar i Frau

Raths ställning i ett liknande fall skulle bete sig, då

först erhåller man ett mått på den undantagskvinna,

som var Goethes mor! Det uppstod efter

sammanträffandet mellan fru Aja och hennes »kära dotter»

Christiane ett hjärtligt tillgifvenhetsförhållande, som

leder till ett flitigt utbyte mellan Goethes gamla och nya

hem. Christiane skickar fru Aja litterära meddelanden —

hvilka visa att brefskrifvarinnan var långt ifrån obildad

— och intressanta böcker: gute und geniessbareGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

221

Speisen für meine Geistesarmuth, skrifver fru Aja.

Och från Frankfurt komma, bland alla stora gåfvor,

äfven många slags godsaker till Goethe, ty hans mor

mindes troget hans svagheter i den vägen, framför allt

drufvor och ett slags konfekt, Frankfurter Brendl, hvilka

ännu i dag utgöra en specialitet för staden. I

utbyte mot dessa erhåller fru Aja den »konfekt, hon

gömmer för helgdagsstunderna»: sonens verk. Hon bär

dem med sig öfverallt »som en katta sin unge» och

samlar sina »lördagsflickor» omkring sig för att med

rollfördelning läsa dessa eller andra betydande diktverk.

Hon fann ej behag i hvad hon kallade »den upplysta

tiden, i hvilken ali sorg och fröjd, ali känsla af smärta

och glädje tvingas i system, och passionerna, om de

vilja uppträda i honette compagnie, måste vara iklädda

styfva snörlif.» Hon förblef t. ex. själf hela lifvet den

barnsligt betagna åskådaren af teaterns lifsbilder och

det var hennes yppersta gaudium att där, med darrande

stolthet och rörelse, njuta sonens verk och sedan sända

honom sina träffsäkra, humoristiska omdömen om spelet

och publiken. Hon var i sin teaterlidelse som i allt

annat samma oförbränneliga natur med det känsliga

skämtlynnet, den snabbt vibrerande stämningen, de

ursprungliga omdömena, »själfständig ända till slutet»

enligt sonens vittnesbörd. Hennes ungdomlighet gjorde

henne under hela lifvet alltid jämnårig med de unga.

En af dessa yttrar: Hennes egendomliga väsen, hennes

sjudande lifsström, allt rycker en med sig och ger ingen222

MÄNNISKOR.

möjlighet till nyktert bedömande. Hvarken kroppsligt

eller andligt märker man hennes ålder. Hvar hon visar

sig, framspringa lif och glädje.» Sonens vänner ej blott

älska henne men förtro sig åt henne. De unga

kvinnorna komma till henne med sina fröjder och sorger

och hon är lika tystlåten som full af förståelse gent

emot de förtroenden, hon mottager. Kärast bland

sonens jämnåriga är henne Maxe Brentano, som alltjämt

bevarar ungdomskänslan för Goethe. Fru Aja njuter at

att ungdomen roar sig hos henne eller skämtar med

henne. Hon vill som Cæsar se glada människor

omkring sig; hon hatar själfva orden död och melankoli

och tackar Gud för den gåfvan att ännu aldrig någon

gått missbelåten ifrån henne. Men hon vet också

orsaken till denna sin lycka, nämligen att hon »höll

hjärtligt af alla, unga som gamla, aldrig moraliserade

någon, alltid framletade allas bästa sidor och själf gick

sin väg fram utan några som helst anspråk!»

Utom fru Ajas mest älskade nöjen — teatern och

böckerna — voro äfven hennes klaver, hennes

knyppeldyna och hennes schackspel »kära käpphästar» på hvilka

dagarna raskt galopperade undan. De sista åren af hennes

lif tillföra henne en stor rikedom. Till det nya hemmet

vid liossmarkt kommer hennes Maxes dotter, Bettina, en

eldsjäl, bräddfylld af den möderneärfda dyrkan för Goethe.

Här sitter den unga på sin egen lilla låga stol vid den

gamlas fötter och lockar ur henne alla de anekdoter från

Goethes barndom, dem han sedan inflätar i Dichtung undGOliTHEHAUS I FRANKFURT.

223

Wahrheit. Hit ilar Bettina, efter sitt besök 1807 i

Weimar, för att hänrycka den gamla genom sina skildringar

af sonen och dennes för modern okända värld. Huru

lefvande ser man ej denna tafla: den unga flickan, fin,

snabb, behagfull som ett rådjur, med sina svarta ögon

sugande orden från fru Ajas läppar, när denna skildrar

gudabarnet och gudaynglingen, och den ståtliga fru Aja,

med sina brunblå blickar hängande vid Bettinas

glödande anlete, medan denna i sin ordning berättar sina

upplefvelserl T. ex. huru vid första mötet Goethe smekte

Bettinas kind med ett löf, han brutit af vinrankan kring

sitt fönster och sade de enkla ord, hvilka — med allt

skäl — grepo henne mer än den snillrikaste tanke kunde

gjort: »Jag är icke mycket klok, man kan lätt bedraga

mig, så däraf skulle du ej ha någon ära!» En

karakteristik, i lika hög grad tillämplig på hans mor, hvilken

som rena Guds ord upptog allt, Bettina berättade henne

— denna förtjusande Bettina, som dock tyvärr hade en

alltför liflig fantasi! Detta har förringat det faktiska

värdet i hennes betagande bok, Goethes Briefwechsel

mit einem Kincle, där man ej obetingadt kan tro

hennes meddelanden om vare sig Goethe eller hans mor.

Så t. ex. är fallet med den gudomligt roliga skildringen

af fru Ajas möte med m;me Staël. Men dessa

skildringar äro dock så geniala, så individuellt lefvande,

att man svär på deras inre sanning, äfven när

forskningen beröfvar en tron på deras objektiva verklighet!

Fru Aja behöll sitt glada lifsmod ännu då »femte224

MÄNNISKOR.

akten» — som hon kallar det — är inne. Trots smärre

krämpor är hennes »lynne alltjämt allegro» och vill

hon knota ger hon sig själf en läxa i tacksamhet, för

»alla de goda dagar lifvet gifvit henne — och därtill

hennes Wolfgang!» Med fullt medvetande och det största

lugn mötte hon den 13 september 1808 döden, hvilken

stilla och plågfritt släckte hennes sköna lif.

Från sonens födelse — då hennes svärmors rop:

Elisabeth, han lefver! väckt hennes modershjärta till lif

— hade detta »klappat i stigande hänryckning». Sonen

hade för henne varit lifvets stora innehåll: »Det lif, som

den gången berodde på en fläkt, och som sedan befäst

sig i tusentals hjärtan, hade i hennes blifvit det enda i

världen.»

Så skulle det äfven hafva varit för mången annan

mor. Men det, som gör äretiteln Goethes Mutter till

den högsta en kvinna burit, det är att denna mor ej blott

födde sonen till världen men att hon med lifvet gaf

honom sitt egnaste väsen; att hon därför alltjämt lefver

i hans personlighet och i hans verk och sålunda

medelbart blifvit till evinnerlig näring för mänskligheten!

Det hus, i hvilket hon njöt sin moderslyckas

fullhet, blef 1863 af en kulturell stiftelse återköpt ur

enskild ägo. Och sedan 1884 har man ifrigt samlat

tillbaka husets forna tillhörigheter och genom en

pietetsfull restaurering gifvit rummen den möjligast trogna

likhet med deras utseende under Goethes

barndoms-och ungdomstid.GOliTHEHAUS I FRANKFURT.

225

Till denna kunde jag således vid mitt besök

verkligen drömma mig tillbaka — under en afundsam och

vördnadsfull känsla mot de ljusa väggarna och de vackra

rococo-möblerna mellan hvilka den unge Goethe och

hans mor rört sig i lefvande lifvet 1

När jag åter befann mig ute i storstadens vimmel,

syntes mig hela dess rörelse — af stundens varelser för

stundens syften — i jämförelse med det lif, hvilket

börjat där inne i Goethehaus, såsom en myggdans inför

solen I

Vid Frankfurt — den gamle riksstaden och

handelsstaden — är ju äfven andra stora personligheters

minne fästadt. Här såg till exempel Börne dagen; här

älskade Hölderlin; här lefde Schopenhauer, här målar

ännu Thoma. Men Frankfurt blir dock egentligen aldrig

mer än det redan är, endast genom de tre små orden:

Här föddes Goethe!

15. — Key, Människor.Gartenhaus-tiden.

O Weimar! dir fiel ein besonders Loos

Wei-Bethlehem in Juda klein und gross . . .

Goethe.

En Goethebekännare, som ögnar på Thüringens

karta, sér där ortnamnen stråla, liksom stjärnbildernas

synas göra på en himmelsglob. Här skref Goethe en

dikt, elär ett kärleksbref; detta landskap besjöng, detta

aftecknade han. Kring Weimar tätna konstellationerna,

och den stilla lilla staden blir alltid en vallfartsort för

de troende af den kult, hvars omedvetne stiftare Goethe

själf är.

Några glimtar af det minnenas skimmer, som hvilar

öfver Weimar och dess omnejd, vill jag här söka

fasthålla.

1.

Alla veta, att den nyss tjugusexårige Goethe »gick

upp som en stjärna i Weimar» den 7 november 1775,

året efter Werther, och att därmed börjar den såGARTENHAUS-TIDEN.

227

kallade geniperioden, hvilken han själf betecknat som

sagolik. Han jämför sin själ under dessa år med ett

evigt fyrverkeri. Från morgon till afton gnistrar det

öfver ,de olika sysslor och nöjen, mellan hvilka han

jagar. Till allt medför han den lätthet, han senare kallat

den äkta begåfningens kännetecken, och det öfvermätt

af styrka, som kom honom att synas demoniskt wiithig,

gudalikt oförbrännelig, att vara »snille och styrka från

hufvud till fot med ett hjärta fullt af känsla, en ande

full af eld». »Detta är Goethe eller fan själf», utbrister

Gleim, när en för honom obekant ung man i grön jaktrock

under ett par timmar låtit en ström af hexameter, jamber

och knittelvers, af vilda fantasier och stora tankar, flöda

öfver sällskapet, och Wieland svarar: Båda delarna!

Patriciersonen från Frankfurt uppträdde vid hofvet

med den lugna känsla af inre förnämhet, som ej väntade

på adelsdiplomet för att veta sig mer än hoffähig.

Wieland skildrar, huru alla i deras krets strax kände att

han stod

. . . herrlich und hehr,

Ein echter Geisterkönig, daher,

Und Niemand fragte: Wer ist denn der?

Wir fühlten beim ersten Blick: »"s war Er!»

Wir fühlten"s mit allen unsern Sinnen

Durch alle unsere Adern rinnen,

So hat sich nie in Gottes Welt

Ein Menschensohn uns dargestellt.

Was macht" er nicht aus unsern Seelen?

Wer schmelzt wie er die Lust in Schmerz?

Wer kann so lieblich ängsten und quälen,

In süssen Träumen zerschmelzen das Herz?228

MÄNNISKOR.

Wer au der Seelen innersten Tiefen,

Mit solch" entzückendem Ungestüm,

Gefühle wecken, die ohne ihn

Uns selbst vorborgen im Dunkel schliefen ...

Den af Goethe härligt hånade Wieland blir snart så

betagen i denna »älskvärdaste af människor», att han

kallade sin själ »full af Goethe, som en blomkalk af en

daggdroppe». Med samma förälskade förtjusning, som

hans egen mor beskådat honom, då han med hennes

röda päls öfver skuldrorna och det bruna håret

fladdrande i vinden ilade fram på isen i Frankfurt, blef han

betraktad af änkehertiginnan Amalia, när han, med

upplöst hår, dansade vilda solodanser i hennes salong.

Samtida skildrare finna ej .ord för att beskrifva den stolta,

smidiga gestalten, den breda ljusstrålande pannan, den

fina, rörliga munnen, men framför allt de stora,

ljus-fyllda, svarta ögonen, »zaubernde Augen mit

Götterblicken», sjunger Wieland, blickar flammande af snille,

strålande af löjen, smältande af känsla. Under dessa

lifsberusningens år, dem Goethe skildrat i en enda rad:

Jugend ist Trunkenheit ohne Wein,

ödslade han sitt snille och sitt hjärta vid Weimars lilla

hof, så som Buckingham ödslade vid det franska, när

han vid hvarje steg lät diamanter falla från sin dräkt,

ett gnistrande regn, som kvinnorna trängdes kring

honom för att uppfånga. Goethe hade samma sorglösa

lycka af sina krafters blomstring, som den vårliga jorden

af sina otaliga sippor, lika liten tanke som den attGARTENHAUS-TIDEN.

243

spara till ett nästa år. Man kände i Goethes närhet, »att

han icke kunde vara annorlunda; att han måste

utveckla sin natur ur sig själf, som blomman växer, som

säden mognar, som trädet rundar sin krona»; man stod

öfverväldigad inför dimensionerna af denna naturkraft,

och Klinger gaf helt visst ordet åt mångas känslor, när

han utbrast: »O was von Goethe ist zu sagen! ich

wollte eher Sonne und Meer verschlingen!»

Men huru outtömligt ung och stark Goethe än syntes

andra, själf bar han inom sig minnet af att redan hafva

gelebt, geliebt und sehr viel gelitten, medvetandet

af att djupt behöfva såväl fäste som förnyelse. En för

honom ny erfarenhet af kärleken och hans trädgård

blifva de rottrådar genom hvilka han får båda delarna.

Goethe erhöll sitt Gartenhaus af Karl August, som

störtat mot ägaren med orden: »Jag måste ha er

trädgård; den passar Goethe; får han den inte, stannar han

inte här; det är enda sättet att behålla honom.» Saken

ordnades till ägarens fördel, och Goethe flyttade in i

sitt hus, som han bebodde från april 1776 till juni 1782.

ISyggnaden var då helt liten och knappt beboelig om

vintern. Men Goethe lät den emellertid vara tills vidare,

och började i stället strax plantera häckar, buskar och

träd. Först i mars 1777 företog han den ombyggnad,

om hvilken han skrifver: »Jag var nöjd under mitt

half-rullna tak, men nu har ödet lyft både tak och

trångmål från mitt hufvud, som man lyfter af en

nattmössa.»230

MÄNNISKOR.

Om man i Weimar från slottet går öfver

Stern-brücke kommer man till den äldsta delen af parken,

Stern, en rundel från hvilken gångar utgå åt alla håll.

En mer än en kvarts mil lång allé af jättekastanjer

leder till Belvedere, det sommarslott, dit Karl August

eller hofvets nöjen så ofta kallade Goethe. Andra vägar

föra fram till den chaussé, hvilken leder från Weimar

förbi Goethes trädgård, som skiljes från vägen endast

genom sin häck. På andra sidan vägen ligger en stor,

af Ilm genomfluten äng med rika trädgrupper; denna

äng var det stycke natur, Goethe såg från sin åt söder

och väster vettande trädgård. Ehuru staden låg endast

tio minuter från Gartenhaus, var den därifrån nu som

då fullkomligt dold af de stora, lummiga träden. Men

nu ligga flera andra hus med trädgårdar längs den mot

ängen sluttande åsen, som sakta höjer sig bakom

Gartenhaus. Detta låg däremot på Goethes tid alldeles

för sig själft i utkanten af parken, som Goethe

småningom med en så utsökt smak förstorade, genom att

anlägga gångar i de naturliga skogsdungarna omkring

Gartenhaus, samt genom att låta plantera en mängd

olika barr- och löfträd, hvilkas gruppering och mångfald

af former och färgskiftningar göra Weimars park till en

af de naturligast vackra och på samma gång mest

konstnärligt anlagda i Europa. Den öfvergår

omedelbart i åkerfält, ängsmarker och skogsdungar, af hvilka

en, Webicht, sträcker sig fram till Tiefurt, hertiginnan

Amalias lilla sommarslott och park — där Goethe enG AKTEN1 HA US-TIDEN.

231

aång fann ett mjukt, ljusgrått sandstensblock af hvilket

Ungefär en mil från Weimar ligger mellan skogiga

kullar Ettersburgs slott och park. Åt alla håll, utom

Weimar-sidan, hade Goethe således i sitt Gartenhaus

naturen i omedelbar närhet och kunde njuta den på

samma gång som ensamheten, hvilken för hans varelse

var ett lika befallande kraf, som dessemellan behofvet

af nya intryck. För att, trygga sin ro läste han ofta

grindarna till broarna, hvilka öfver Hm ledde från staden

in i parken. Den ende, han aldrig kunde vara säker

för, var Karl August, hvilken dock lyckligtvis delade sin

väns naturlidelse. I Weimars park, på andra sidan af

lim, där några låga, mossiga kalkstensklippor gifva

naturen den anstrykning af allvar, som enligt den tidens

parkstil borde vara bakgrund för ett »eremitage» ligger

en hydda af trä, täckt med bark. I detta Borkenhaus,

med sitt enda rum, bodde Karl August i veckotal och

signalerade till det, på andra sidan Ilm liggande

Gartenhaus, när han ville tala med sitt »råd» eller tumla om

ined honom i Hm, som då var klarare än nu.

Dessemellan tog Karl August Goethe med sig på sina resor;

särskildt hörde sommarresorna ,i Thüringen till de

årliga vanorna. När Goethe rider bort från sitt »älskade

näste», undrar han hvad som skall hafva gått genom

hans själ, innan han »ser det enkla taket igen». Hvar

han är, längtar han tillbaka dit och hans dyraste

försäkran är: jag kunde ge min trädgård för det! Han232

människor.

känner tanken att förlora den »värre än döden» och

ehuru han, efter inflyttningen till staden, nästan

dagligen går ut till sin trädgård, kan han på åratal ej

besegra känslan att hafva gjort en oersättlig förlust, när

ban ej längre bebor den. En gång hade hàn gått d\t

ut, med tanken att antaga ett köpeanbud, men när alla

rosorna förebrående frågade: vill du skiljas från oss?

— kom någon försäljning hvarken då eller framdeles

i fråga.

Det lilla hvita huset, som det blef efter Goethes

ombyggnad, ligger nu inbäddad!, i af honom planterade

granar, ekar, lindar och andra löfträd, hvilka å ömse

sidor om huset bildade en lummig, af smala sandgångar

genomslingrad park. Marken stiger sakta uppåt och

slutar i en gräsmatta, på hvilken några päron- och

äppelträd stå som kvarlefvor af den frukt-, bär- och

grönsaksträdgård, i hvilken Goethe arbetade så flitigt

under Gartenhaus-tiden. I spaliern på husets framsida

fläta sig ännu klängrosorna, om hvilka ban skref till

fru von Stein, att, så länge de blommade under hans

tak, trädde ingen kärare gäst än hon in under

detsamma.

Ingen vanhelgande restaurering har tagit bort den

omedelbara samtidighetens doft från Gartenhaus. Det

enligt nutidens begrepp så tarfliga huset, men som

Goethe efter ombyggnaden fann »utstofferadt långt

öfver sin önskan», är verkligen ännu Goethes »älskade

näste».GARTENHAUS-TIDEN.

233

På nedre botten låg kök, skafferi och en sal, som

är alldeles bibehållen med sina enkla hvita

trädgårdsbänkar och bord. Då man ej åt i själfva trädgården,

var det här Goethe hade sina små fester, vid hvilka

han undfägnade Karl August, Knebel, Herder eller någon

annan med sin trädgårds alster jämte en stek eller

dylika solida saker från fru von Steins kök. På golfvet

i denna sal var det Goethe bäddade åt de Steinska

gossarna, som blifvit öfverraskade af åska, när de en

påsk letat ägg i hans trädgård. Goethe, hvilken hela

sitt lif älskade barn och blef »ung och lycklig» med

dem, var särskildt fäst vid den yngste af dessa gossar,

Frilz, och under ett af de år, han hade honom hos sig,

skildrar ban, i bref till gossens mor, huru Fritz planterar

och bygger dammar i trädgården, och fortsätter: »Hans

bönor intressera mig mer än mina träd, och jag tackar

Gud alt han gifvit mig det sinnet, att jag vördar hans

akvedukter». Också fru von Stein själf bodde någon

gång när Goethe var borta med Karl August, i

Gartenhaus, och Goethe fröjdar sig, att hon i hans trädgård

ser den första grönskan och hör de första näktergalarna,

medan, om hon däremot är borta, han klagar att hon

ej med honom glädes åt »doften af trädgårdens rosor,

den nyslagna, efter regnet grönskande ängens friskhet

och de färska jordgubbarna». Han tillägnar henne sin

älsklingsplats i trädgården, som därigenom »dubbelt

blef hans». Detta skedde genom den sten, som nu,

starkt vittrad, bevaras i nyssnämnda sal, medan en234

MÄNNISKOR.

annan, alldeles liknande, intar den förras plats. Ett par

soffor och ett stenbord stå i en halfrundel af ekar,

björkar och bokar, dem Goethe planterat, och bakom

stenbordet ser man minnestaflan, där Goethe förtäljer att:

Hier im Stillen gedachte der Liebende seiner Geliebten;

Heiter sprach er zu mir: Werde mir Zeuge, du Stein!

Doch erhebe dich nicht, du hast noch viele Gesellen:

Jedem Felsen der Flur, die mich, den Glücklichen, nährt,

Jedem Baume des Walds, um den ich wandernd mich schlinge,

Denkmal bleibe des Glücks! ruf ich ihm weihend und froh.

Doch die Stimme verleih" ich nur dir, wie unter der Menge .

Einen die Muse sich wählt, freundlich die Lippen ihm küsst.

Under dystra höstdagar fann Goethe, att denna sten

var »den enda ljuspunkten» i hans trädgård; under

varma dagar sökte han där svalkan; i sommarmiddagens

stillhet älskade han ännu åttioårig att här i tystnaden

höra huru »den store Pan sof». Och ingen annan fläck

af trädgården känner den besökande så omstrålad af

glöden från de dagar, då Goethe skref, att träden ledo

at att trädgårdsmästaren var både poet och älskare,

en poet hvilken besjöng sina träd i strofer som dessa:

Sag ich"s euch, geliebte Bäume,

Dje ich ahndevoll gepflanzt.

Als die wunderbarsten Träume

Morgenröthlich mich umtanzt?

Ach, ihr wisst es, wie ich liebe

Die so schön mich wieder liebt,

Die den reinsten meiner Triebe

Mir noch reiner wiedergiebt.GARTEN HA US-TIDEN.

235

Wachset, wie aus meinen"). Herzen,

Treibet in die Luft hini&i!

Denn ich grub viel Freud" und Schmerzen

Unter eure Wurzeln ein . ..

När man genom den åt trädgården vettande

ingången träder in i förstugan, har man salen midt för.

Går man upp för en kort, smal trappa, kommer man

till fyra små rum, af hvilka endast två hafva eldstad;

i alla äro fönstren helt små, med fyra rutor, och det

är så lågt till taket, att man räcker det med handen;

trösklarna äro sneda och golfven sluttande. Det rum,

man först träder in i, kallades »det gröna» efter färgen

på väggarna; i detta som alla rummen äro de

enfärgade, med enkla, smala bårder. Stolar och bord, i

tidens hvardagsstil, äro i alla rummen af betsadt eller

måladt trä med sitsöfverdrag.

Här i det gröna rummet var det Goethe lät några

medlemmar af hofkapellet göra musik, när han kände

sig ur stånd att på annat sätt stämma sin själ att

fullborda Iphigenia. Misstämningen hade många orsaker,

bland dem nöden hos arbetarna i en närbelägen ort,

och Goethe fann det svårt att »låta kungen af Tauris

tala som om inga strumpstickare i Apolda svälte». Från

det gröna rummet kommer man in i hörnrummet, där

Goethe från sin skrifplats såg träden och ängen genom

ett fönster åt gafveln och ett åt framsidan.

I detta lilla arbetsrum var det som, utom Iphigenia,

också Faust, Eg mont, Tasso, Wilhelm Meister del-.236

MÄNNISKOR.

vis togo form; här diktade Goethe lyriska

skönhetsunder, lika naturligt lätt som rosorna knoppades vid

hans fönsterkarm eller ännu der Vogel singt i boen

bland samma klängrosor.

Och här var det som Goethe under sitt glänsande

och upprörda ungdomslif alltid fann tid att strö omkring

sig de bref, genom hvilka han med den mest

oegennyttiga ifver verkade för andra diktares bästa eller med

den mest långmodiga, finkänsliga godhet under åratal

tröstade, på samma gång som han med sina små medel

understödde obetydliga, förolyckade stackare. Här var

det han, från mars 1776 till mars 1782, nedskref sina

korta dagboksanteckningar och de lusentals, ofta

dagliga biljetterna till fru von Stein. Genom såväl de

senare som de förra kan man under Gartenhaus-tiden dag

från dag följa Goethes stämningar och vanor, genom

ögonblicksbilder af ofta betagande skönhet. De visa,

att den unge Goethe drack lika djupt vid naturens

bröst, som den späde Herakles vid Heras, och Goethe,

som Herakles, såg strålen, hvilken nyss stillat hans

törst, breda sig öfver himlen som via lactea, vägen af

eviga stjärnbilder.

Goethe prisar sin lycka att här kunna tillfredsställa

sina lidelser: att plantera och rita, till hvilka kan läggas

att bada. Än tecknar han i aftonsolen på ängen eller

i månskenet, i trädgården; en annan dag heter det: »I

ån tidigt på morgonen; arbetade i trädgården hela

dagen; badade om igen på afton». Eller: »MånskenetGARTEN HA US-TIDEN.

237

var så gudomligt, att jag sprang från ängen om igen i

vattnet». Det är ej undantag utan vanor han skildrar

i raderna

Tauche mich in die Sonne früh

Bad" ab im Monde des Tages Müh .. .

Och slutligen fick vattnets oemotståndliga lockelse form,

och Der Fischer blef det odödliga barnet af Goethes

kärlek till lim. Goethe lärde sig nu simma och en

kväll, när han sålunda »dränkte den gamle Adams

fantasier», skrämde han en bonde till vild flykt genom att

spela vattengast. Först när lim var isbelagd, upphörde

baden, men då gick han i stället skridsko på ån eller

än hellre* på SchAvansee. Skridskogång blef raseri under

Goethes första vintrar i Weimar, och hela den fina

världen beundrade, helst om kvällarna vid hornmusik

och bloss, hans vackra löpning. Ej blott i detta fall,

äfven dansande, ridande, simmande och fäktande var

nästan alltid Goethe den ypperste.

Från hans njutning vattnet till den af ljuset och

luften:

»Vårväder; alla träd i min trädgård stå fulla af

blom och doft i månskenet... Planterade ekar; härligt

månsken efter den skönaste dag... Stormigt väder;

stillhet i själen: solblinkar däremellan. Oväntadt

vårväder ; på ett par dagar grönt. Har blott vegeterat i

ro och renhet... Våraningar. Tiden flyter klar, ren,

glad som vatten .. .» En majnatt sofver Goethe på sin.238

MÄNNISKOR.

altan i sin blå kappa under storm, regn och åska, och

så godt, att sängen sedan smakade illa; en annan majnatt

njöt ban på samma altan — som nu är nedblåst — sofvande

i månskenet »alla himlens härligheter», hvar gång han

vaknade; ofta talar han om, att han sof i trädgården.

Ensamt dessa vanor voro nog, för att Goethe skulle

anses omoralisk af filistrarna, för hvilka ett par

söndagspromenader om året inneslöte ali naturnjutning, medan

Goethe, som en biograf yttrar, »hängaf sig åt vatten och

luft, som om de varit laster». Köld eller hetta gjorde

för Goethe ingen skillnad. Att sitta hela dagen till häst,

sedan hela natten ligga i skogen eller bevista ett

dryckeslag, bekom honom intet och vid alla jakter, baler eller

eldsvådor var han bland de uthålligaste.

I regeln var emellertid Goethes sofrum inte i fria

luften utan i det bortersta af de fyra små kamrarna i

öfre våningen af hans Gartenhaus. Under den vackra

årstiden var det Goethe en plåga, att hans sunda

natur som regel kräfde mycket sömn; han ville helst

gått omkring hela natten på skogsvägarna och ängarna

omkring Gartenhaus, där han, medan människorna sofvo,

såg älfvorna

......wandein und singen

Und tanzen einen Traum.GARTEN HA US-TIDEN.

239

2.

Ins Dämmerlicht der fernen, schönen Zeit

Zur Gegenwart wird die Vergangenheit.

Goethe.

Året om gör Goethe långa rid- eller fotturer i

Weimars omgifningar, umgås förtroligt med folket och lägger

deras önskningar eller nöd på Karl Augusts hjärta.

Ena dagen finner man honom i Apolda, där han i flera

timmar blir »stekt» vid en eldsvåda, vid hvars släckning

han så hejdlöst blottställer sig, att han sveder fötter

och ögonbryn; en annan dag se vi honom i storm och

regn bestiga en bergtopp och dikta Rastlose Liebe.

Från Kaltnordheim sänder han fru von Stein Meine

Göttin, och på Ettersburgs höjder sjunger han

Wanderers Nachtlied. Kring Ilmenau är det, som Karl

August och Goethe ställa till vilda nattliga ridter och

jakter, eller i bergsmansdräkter dansa med bondflickorna

och dessemellan »regera»: t. ex. bese grufvorna eller

förhöra brottslingar, efter hvilket Goethe »badar af sig

orenligheter genom att läsa en grekisk skald! Och

det kan till och med hända honom och Karl August att

väcka de goda undersåtarna genom — pisksmällar på

torget i Weimar| Ingen under att hela Tyskland

förfasas öfver lifvet där; att den gode Klopstock skrifver

sedliga förmaningsbref; att man beklagar att Goethe

förför den unge hertigen till utsväfningar — medan

Goethe i själfva verket först gjorde en kraftig yngling.240

MÄNNISKOR.

och sedan en människa af honom — en mycket

ovanlig lycka för en furste!

På Kickelhahns höjd i Ilmenauerskogarna uppfördes

en liten hydda lik Borkenhaus, där man ofta tog

nattkvarter. Från denna höjd, dit, jag ej kom, lär man

blicka ned på ett grönt haf af barrskogsbevuxna kullars

våglinier. Och en kväll, när Goethe såg ut öfver de i

septemberkvällen tigande skogarnas toppar diktades

Ucber allen Gipfeln

Ist Ruh......

Där läste han sista gången dessa af honom på hyddans

vägg nedskrifna rader, då han 1831 flytt undan

festligheterna i Weimar vid sin sista födelsedag. Han

upplefde aldrig någon 28:e augusti efter denna, då han

med minnestungt vemod upprepat

......balde

Ruhest du auch

Det några mil från Weimar liggande Wartburg och

trakten däromkring äro fulla af minnen om Goethe. I

den sägenrika gamla borgen är det många syner från

det förflutna, man skulle vilja frambesvärja: det

omstridda sångarkriget i Sångarsalen — nu mycket mer

restaurerad än stämningen kan öfverlefva; den heliga

Elisabeths väna bild, i det galleri, där Moritz v. Schwinds

härligt naiva fresker nästan försona en med sin på

denna plats olämpliga tillvaro; Luther vid sitt arbete i

det lilla rummet, med de blyinfattade rutorna, denGARTEN HA US-TIDEN.

241

gamla gröna kakelugnen, det omålade träbordet och de

kala väggarna, nu täckta af spåren från turisthjordens

framföttor! En musikus skulle nog helst vilja

framtrolla den liachslca släktens årliga familj- och

musik-fesler här uppe på Wartburg; politikern de tyska

studenternas möte 1817 i den väldiga riddarsalen, där

bui"Hchurne skulle"gjort ofrivilliga kullerbyttor, i fall golfvet

då varit spegelblankt som nu, och där ej en tum af de där

i guld och färger prunkande väggytorna då mötte deras

ögon. Helst af allt hade jag velat kunna framkalla den

kväll på Wartburg, då den unge Goethe där ställde till

— flickbjudning, för en hel skara »Misels» från Eisenach,

en bjudning, som han sedan beskrifver sålunda för fru

von Stein- die Misels sade mig alla att de älskade

mig: jag sade dem alla att de voro förtjusande!

Det är betecknande för Goethe att icke minnenas

utan det närvarandes makt griper honom, när han från

sitt rum på Wartburg njuter utsikten öfver Thüringens

skogiga höjder och grönskande kullar, frossar af dess

härliga linier i solsken och månljus, i åska och dimma,

under »luft- och molnskådespel» sådana han säger sig

aldrig förr ha bevittnat.

Mycket tidigt under dessa färder börja äfven de

naturvetenskapliga iakttagelser, den sträfvan att lära

»läsa rent i naturens bok», som hos Goethe blir en allt

ifrigare lidelse.

Om emellertid någon af sägnerna satte den unge

Goethes fantasi i rörelse, var det väl den om Hörsel-

is. — Key, Människor..242

MÄNNISKOR.

berget, hvars gröna, mjukt stigande höjd synes midt för

Wartburg, detta Hörsel, där en saga låter Tannhäuser

träda in till fru Venus. Den unge Goethe anade då

knappast, att han själf, en ny Tannhäuser, skulle träda in i

Venus" berg, men ej för att stanna där som fånge, utan

för att leda skönhetsgudinnan bort från det

underjordiska lif, där medeltidstron gjort henne till Teufelinne,

upp i solglansen att dyrkas af fria andar! Ej heller att

han skulle låta tyska sången ljuda i toner, där Wolframs

djupsinne och Gottfrieds sinnesfröjd smält samman till

aldrig förr hörda harmonier; allra minst att han skulle

lösa själarna ur ett hårdare tryck, än det Luther aflyfte.

Hvar man går i trakten kring Wartburg, har Goethe

gått före. Han vandrade ofta genom Landgrafenloch

och Annathal, trånga dalgångar, där stundom endast

själfva den smala stigen tränger sig mellan deaf fuktig

mossa och ormbunkar läckta, fantastiska svartbruna

och röda kalkstensklipporna, men där stundom

klipporna skilja sig så mycket isär, attt saftigt gröna

löfträdsdungar få rum mellan dem och vägen. På det

ålderdomliga lilla värdshuset Hohe Sonne — förr ett

slott med en sol på taket, hvaraf namnet — ville jag råda

alla besökare af Wartburg, hvilka sätta stämning före

hotellyx, att taga in. Här låg Goethe allt emellanåt

under sina vandringar; härifrån kommer man genom

Annathal på skogsvägen till Wartburg, som man- ser i

blå dis från värdshusets trädgård, genom en

uthugg-i de höga träden, hvilka som en ram infatta slottet,GARTEN HA US-TIDEN.

243

c lilt* det ligger på sitt trånga klipputsprång, omgifvet af

grönskande stup åt, alla håll. Beger man sig öfver

höjden, bakom Hohe Sonne, kommer man på några

minuter till Hirschstein, en mellan 4—500 meter hög

platå, från hvilken man genom de skogklädda

sluttningarna stiger ned i Wilhelmsthal, där Karl August

och Goethe så ofta vistades.

Inga ord kunna återgifva den fullständiga illusionen

litt vara flyttad till Goethes århundrade, hvilken grep

mig den stilla, soliga söndagsmorgon jag första gången

såg ned i Wilhelmsthal, där några hvita byggnader, i

samma stil som Goethes Gartenhaus, endast större,

ligga inbäddade i lummiga lundar på mjuka ängar invid

en liten sjö. Bundt om dalen stå bakom hvarandra de

skogbevuxna kullarna, här och där med gula sädesfält på

sina sluttningar, och slå som en trollring om dalens ro.

De fyra, fem slottsbyggnaderna likna idylliska

landt-gårdar för hundra år sedan, innan industri, järnvägar

och telefoner mördat stilla bygders sömn. Dessa

hvit-rappade byggnader, med gråstrukna knutar och

fönsterkarmar och många små rutor i fönstren, samt höga

tegeltak, liknande afskurna pyramider, äga den stil,