Månansiktet (Norden)

JACK LONDON

MÅNANSIKTET

ÖVERSÄTTNING

––––

BOKFÖRLAGET NORDEN MALMÖ

Månansiktet

John Claverhouses ansikte påminde om fullmånen.

Ni känner säkert igen typen: kindbenen vitt åtskilda,

hakan och pannan går i ett med kinderna och bildar

tillsammans med dessa en rund cirkel, och näsan sitter

mitt i det hela, bred, knubbig och tillplattad som en

degklump, som kastats mot taket. Det var kanske på

grund av detta hans månansikte, som jag hatade

honom, ty han hade blivit mig en nagel i ögat, och jag

kunde inte förstå, vilket existensberättigande han hade.

Kanske har min mor varit månsjuk, som man kallar

det, och i ett olyckligt ögonblick kastat en blick på

mångubben och därigenom gett mig denna aversion i

arv.

Hur det än förhåller sig med den saken, faktum

var, att jag hatade John Claverhouse. Inte så att han

gjort mig något ont eller spelat mig något spratt, långt

därifrån. Antipatin satt djupare och var av en

säregen och oförklarlig art, så gäckande och obestämd,

att den ej kan förklaras med ord. Vi råkar alla ut

för något dylikt någon gång i vårt liv. Vi ser en

person för första gången, en person, om vars existens

vi ej har en aning, och dock säger vi oss själva då vi

möter honom: ”Den mannen tycker jag inte om”. Varför

tåler vi honom inte? Ja, vi kan inte förklara det,

vi vet blott, att det förhåller sig så. Vi har fått

antipati mot honom. Så var det också med mig och John

Claverhouse.

Vad rätt har en sådan man att vara lycklig? Och

inte desto mindre var han optimist. Han var alltid

vid strålande humör, skrattade alltid. Allt var i hans

ögon alltid som det skulle och borde vara. Måtte tusan

ta honom! Åh, vad det retade och plågade mig, att

han alltid var så tillfreds! Andra människor kunde

skratta, utan att det generade mig. Ja, jag kunde till

och med själv skratta — tills jag träffade John

Claverhouse.

Men hans skratt! Det retade mig och gjorde mig

rasande som intet annat under solen. Det förföljde

mig, grep mig och ville inte släppa mig. Det var ett

väldigt gargantuanskt skratt. Både i sömnen och när

jag var vaken förföljde det mig, rev och slet som en

fil på mina nerver. I gryningen kom det skallande

över ängarna och störde mina behagliga

morgondrömmar. Under den pinsamma middagshettan, då alla

växter slokade med bladen och fåglarna gömde sig i

skogens djup och hela naturen dåsade, steg hans ”Ha!

ha!” och ”Ho! ho!” mot rymden och utmanade själva

solen. Och under natten hördes hans odrägliga

gapskratt från vägkorset, där han vek av ned mot sitt eget

hus; det väckte mig ur min ljuva sömn och kom mig

att vrida och vända mig och borra naglarna in i

handflatorna av ilska.

Jag gick på natten helt försiktigt ut och släppte loss

hans kreatur på hans åkrar, men hörde likväl på

morgonen hans skallande skratt, då han drev dem ut

igen. ”Det gör ingenting”, sade han, ”man kan inte

förtänka de stackars oskäliga nöten, att de söker sig

in på bättre bete.”

Han hade en hund, som han kallade Mars, ett stort,

praktfullt djur, hälften stövare, hälften blodhund; i

varje fall liknade den båda raserna. Mars var hans

kelgris, och de var ständigt tillsammans. Men jag

passade på, och en dag fick jag tillfälle att locka bort

djuret och gjorde slut på det tack vare stryknin och

biffstek. Men det gjorde inte något intryck på John

Claverhouse. Hans skratt lät lika hjärtligt och hördes

lika ofta som någonsin, och hans ansikte liknade

fullmånen precis som vanligt.

Då stack jag fyr på hans höstackar och på hans

lada. Men nästa morgon, det var för övrigt en söndag,

gick han där lika glad och nöjd som alltid.

— Vart ska ni gå? frågade jag honom, då han

passerade korsvägen.

— Efter foreller, svarade han och ansiktet sken

som en fullmåne. Jag har en viss svaghet för foreller.

Kan man tänka sig en omöjligare människa? Hela

hans skörd hade gått upp i lågor. Den var oförsäkrad,

det visste jag. Och dock gick han, trots utsikten att

få svälta under vintern, glad och belåten för att meta

foreller bara därför att han hade en viss svaghet för

dem! Hade det blott funnits en aning av nedslagenhet

i hans min eller hans dumma ansikte visat litet

mera allvar och varit litet mindre fullmånelikt, är

jag säker på att jag förlåtit honom och försonat mig

med hans existens. Men något sådant kunde inte

märkas. Motgången gjorde honom blott ännu muntrare

och kavatare.

Jag förolämpade honom. Han stirrade dumt och

leende och förvånat på mig.

— Jag slåss med er? Varför? frågade han dröjande.

Och så brast han ut i skratt. Ni är så lustig!

Hi! hi! Ni blir en spik i min likkista! Ha, ha, ha!

Oh! Hi, hi, hi!

Ja, vad skulle jag göra med en sådan man? Det var

outhärdligt. Du gode gud, vad jag hatade honom!

Och så till på köpet detta namn — Claverhouse. Ett

sådant namn! Var det inte meningslöst? Claverhouse!

Milde himmel, varför just Claverhouse? Den frågan

gjorde jag mig gång på gång. Jag skulle inte haft

något emot Smith eller Brown eller Jones — men

Claverhouse! Ja, vad tycker ni själv. Upprepa för

er själv — Claverhouse. Lyssna bara till den löjliga

klangen i det — Claverhouse! Hade en man med ett

sådant namn rätt att leva? Jag frågar bara. ”Nej”,

säger ni. Och ”nej” sade jag också själv.

Men jag kom att tänka på hans inteckningsskuld.

Sedan skörd och lada gått upp i rök, var jag säker

på, att han inte skulle kunna klara den. Jag fick

därför en slug, diskret och girig ockrare till att köpa upp

hans inteckningar. Jag framträdde inte själv, utan

genom honom som bulvan framtvingade jag utmätning

och John Claverhouse fick blott några få dagars frist

(var säker på, inte flera än lagen medgav) för att

flytta sin kreatursbesättning och sitt lösöre från

egendomen. Jag gick därpå dit för att se hur han tog det,

ty han hade dock bott tjugo år på platsen. Men han

kom emot mig med muntert klippande ögon, stora som

tekoppar, och med ett brett leende, som till sist bredde

sig över hela ansiktet och kom det att skina som en

fullmåne.

— Ha, ha, ha! skrattade han. Min son är dock

en skojig pojke! Har ni hört på maken? Nu ska ni få

höra. Han gick och lekte nere på flodstranden, då

plötsligt ett stycke av sandstranden rasade och stänkte

honom dyvåt. Pappa! ropade han, en väldig fisk slog

med stjärten och stänkte ned mig.

Han höll upp och väntade på att jag skulle delta i

hans förtjusning.

— Jag kan inte se något lustigt i det, svarade jag

kort och tvärt, och jag kände att jag såg sur ut.

Han betraktade mig förvånad, och i detsamma kom

detta förbaskade leende och bredde ut sig, tills hans

ansikte sken som en augustifullmåne, och till slut brast

han i skratt: — Ha! ha! Det är lustigt! Ni kan inte

se det? Hi! hi! Ho! ho! ho! ho! Han kan inte se

det! Hör på då. En stor fisk . . .

Men jag gjorde helt om och gick min väg. Måttet

var rågat. Jag kunde inte uthärda längre. Nu skulle

det bli ett slut, tänkte jag. Måtte tusan ta honom!

Världen skulle bli förskonad från honom. Medan jag

gick uppför backen, kunde jag höra hans avskyvärda

skratt.

Jag smickrar mig med att jag kan spela mina kort

fint, och då jag beslöt att göra slut på John

Claverhouse, beslöt jag därför också att göra det på ett

sådant sätt, att jag inte senare, när jag tänkte på det,

skulle behöva skämmas. Jag hatar fusk och jag hatar

brutalitet. Det är mig rent av motbjudande att slå en

man med bara nävarna — usch, det är motbjudande.

Att skjuta, dolka eller fälla John Claverhouse (oh,

detta förskräckliga namn) med en klubba kände jag

mig inte heller hågad för. Det var inte bara besvärligt

att göra det bra och ordentligt, det gällde också att

utföra det så att ingen misstanke föll på mig.

Med detta mål i sikte gnuggade jag geniknölarna,

och efter en veckas djupsinnigt funderande framkläckte

jag planen. Jag satte genast i gång med att verkställa

den och köpte mig en hynda, en fem månader gammal

fågelhundstik, samt ägnade mig helt och hållet åt att

dressera den. Om en eller annan hade lurat på mig,

skulle han ha lagt märke till, att denna dressyr

uteslutande bestod i — apportering. Jag lärde hunden,

som jag kallade ”Bellona”, att hämta käppar ute i

vattnet, men jag lärde den inte blott att hämta dem

utan också att hämta dem utan att leka med dem och

utan att skälla. Det gällde för mig att lära den att

hämta käpparna så snabbt som möjligt utan att låta

försinka sig av något. En av övningarna bestod i att

jag sprang så fort som möjligt och lät hunden följa

efter mig med käppen i munnen, tills den hunnit upp

mig. Det var ett klokt djur, som visade sig så ivrigt

under övningarna, att jag kände mig belåten.

Efter att ha uppnått detta resultat förärade jag

John Claverhouse Bellona vid ett lägligt tillfälle. Jag

visste vad jag gjorde, ty jag kände en av hans små

svagheter och hade kommit underfund med en liten

lagöverträdelse, som han i all hemlighet regelbundet

gjorde sig skyldig till och knappast kunde avhålla sig

ifrån.

— Nej, sade han, då jag stack ändan av repet i hans

hand. Nej, det kan väl inte vara er mening. Och han

öppnade munnen på vid gavel och flinade med hela

sitt förbannade månansikte.

— Jag — jag hade liksom fått det intrycket, ja,

jag vet inte riktigt varför, att ni inte tyckte om mig,

sade han. Var det inte komiskt, att jag kunde ta så

grundligt fel? Han måste vid blotta tanken härpå hålla

sig för magen för att inte explodera av skratt.

— Vad heter den? frågade han mellan två

skrattanfall.

— Bellona, svarade jag.

— Hi, hi! fnissade han. Ett så skojigt namn!

Jag skar tänder, ty hans munterhet drev mig till

raseri, och morrade:

— Bellona var, som ni kanske vet, Mars maka.

Månskenet började i samma ögonblick breda ut sig

över hans ansikte, och till sist utbrast han:

— Det var min andre hund. Nåja, då är hon änka

nu. Aah! Hi! hi! Ho! ho! ho! skrattade han efter mig,

då jag fortast möjligt gjorde helt om och flydde.

Veckan gick och på lördagskvällen sade jag till

honom: — Ni reser ju på måndag, inte sant?

Han nickade och skrattade.

— Då är det slut med forellfisket, som ni har en

liten ”svaghet” för.

Han märkte inte alls ironin.

— Å, jag vet inte, sade han och kluckade av skratt.

Jag stiger upp i morgon och gör ett sista energiskt

försök.

Jag blev sålunda dubbelt säker på min sak och

gottade mig medan jag gick hem.

Tidigt på morgonen följande dag såg jag honom gå

förbi med ett nät och en linnepåse och med Bellona i

hälarna. Jag visste, vart han tänkte sig, och tog en

genväg över betesfälten och klättrade genom buskagen

upp på toppen av berget. Jag följde, samtidigt som

jag såg till att jag ej blev sedd, bergryggen en halv

mile, tills jag kom till ett slags naturlig amfiteater

mellan bergen, där den lilla floden störtade sig ned

genom en djup klyfta och längre ned stoppade upp i

en liten fjällsjö liksom för att vila sig och dra andan.

Det var där, han brukade fiska. Jag satte mig ned på

bergkammen, från vilken jag kunde se allt vad som

tilldrog sig, och tände min pipa.

Det dröjde inte många minuter, förrän John

Claverhouse kom traskande upp längs flodbädden, Bellona

trippade runt omkring honom, och de var tydligen

båda vid strålande humör; Bellonas korta, skarpa

skall blandade sig med hans djupa brösttoner. Då han

kom till fjällsjön, lade han nät och påse ifrån sig och

halade upp ur bakfickan någonting som liknade ett

stort, tjockt ljus. Men jag visste, att det var en stång

”Gigant”, ty det var på det sättet han fångade foreller.

Han dödade dem med dynamit. Han gjorde fast

stubintråden vid stången genom att vira in den i ett

lärftskynke. Därpå antände han stubintråden och kastade

”bomben” ut i fjällsjön.

Bellona hoppade ögonblickligen i vattnet för att

hämta sprängladdningen. Jag kunde ha skrikit av

glädje. Claverhouse ropade högljutt på henne, men

förgäves. Han bombarderade henne med jordklumpar

och stenar, men hon simmade lugnt vidare, fick

”Gigant”-stången mellan tänderna, vände och simmade

mot land. Då gick det plötsligt upp för honom, i vilken

fara han svävade, och han gav sig till att springa allt

vad han kunde. Som jag planerat och förutsett, nådde

hunden stranden och satte efter honom. Åh, det var

storartat att se! Som jag förut sagt, låg sjön i ett slags

amfiteater. Upptill och nedtill kunde man komma

över floden genom att använda sig av en rad flata

stenar, vilka stack upp ur vattnet. Och Claverhouse

och Bellona hoppade omkring i sicksack från sten till

sten. Jag hade aldrig trott att en så klumpig man

kunde springa så fort. Men sprang gjorde han, och

Bellona, som sprang efter honom, vann på honom.

Och så med en gång, just som hon nådde honom och

sprang bakom honom med nosen alldeles invid hans

knän, kom en blixt, en röksky och en fruktansvärd

knall, och där för ett ögonblick sedan man och hund

hade befunnit sig, syntes nu ingenting annat än ett

stort hål i marken.

”Död genom olyckshändelse under utövandet av

olagligt fiske.” Så löd juryns utlåtande vid likbesiktningen,

och därför är jag inte så litet stolt över att jag

lyckades göra mig av med John Claverhouse på ett så

fint sätt. Det var intet fuskverk, ingen brutalitet,

ingenting att skämmas över, vilket ni säkert ger mig

rätt i. Hans förbannade skratt genljuder inte längre

mellan bergen, och hans feta månansikte visar sig

aldrig mer och retar mig. Dagarna går nu lugnt och

stilla för mig, och min nattsömn är djup och god.

*

Leopardtämjarens historia

Det var ett drömmande, fjärrskådande uttryck i hans

ögon, och hans sorgsna, släpande röst, som var blid

som en flickas, tycktes förråda en djupt rotad

melankoli. Han var ”leopardmannen”, men såg inte ut till

att vara det. Han förtjänade sitt levebröd genom att

uppträda i en bur med dresserade leoparder inför en

talrik publik och därvid komma kalla kårar att löpa

längs ryggraden på dessa åskådare genom att utföra

vissa dumdristiga tricks, för vilket han erhöll en lön,

som stod i direkt förhållande till den nervspänning,

han kunde framkalla.

Som sagt, han såg inte ut att vara domptör. Han

var smal över höfterna och axlarna samt bleksiktig,

och han tycktes inte lida så mycket av tungsinthet som

av ett saktmodigt och stilla vemod, vilket han bar på

ett lika saktmodigt och stilla sätt. Jag hade en hel

timme försökt övertala honom att berätta en eller annan

upplevelse, men han tycktes fullständigt sakna fantasi.

Det låg i hans ögon intet romantiskt i vad som hänt

honom på hans strålande bana, han hade inte utfört

några dumdristiga vågstycken, inte upplevt något

spännande — utan alltid blott känt samma grå enformighet

och oändliga tråkighet.

Lejon? Ja, han hade haft en dust med dem också.

Men det var ju ingenting. Det gällde bara att vara

lugn och vaken. Vem som helst kunde med en vanlig

käpp tvinga ett lejon till lydnad. Han hade en gång

varit ihop med ett i en halv timme. Man skulle bara

slå det över nosen, varje gång det gjorde en ansats till

anfall, och då det blivit lömskt och gick till attack med

sänkt huvud, ja, då skulle man bara sträcka ut benet.

När det snappade efter benet, drog man det bara till

sig igen och slog djuret över nosen. Det var det hela.

Han visade mig sina ärr, fortfarande med denna

fjärrskådande blick i ögonen och med ett blitt

saktmodigt ordflöde. Det fanns en hel del ärr, ett ännu

jämförelsevist färskt, märket efter en tigrinna, som

huggit honom i axeln och bitit ända in till benet.

Jag kunde se de omsorgsfullt stoppade revorna i

rocken, som han hade på. Hans högra arm såg från

armbågen och nedåt ut som om den dragits genom en

tröskmaskin, så tilltygad var den av klor och

huggtänder. Men det betydde ingenting, de gamla såren

generade honom blott, när det var dåligt väder.

Plötsligt kom han att tänka på något och hans

ansikte ljusnade, ty han var i grund och botten lika ivrig

att få berätta mig en historia som jag att få höra en.

— Jag förmodar, att ni hört talas om lejontämjaren,

som en annan man hatade? sade han.

Han teg och såg tankfullt på ett sjukt lejon i en

bur mittemot.

— Det har tandvärk, sade han förklarande. Nåväl,

lejontämjarens stora publiknummer bestod i att han

stack in huvudet i lejonets gap. Mannen, som hatade

honom, bevistade föreställningen i hopp om att en gång

få höra lejonet krasa till med tänderna. Han följde

menageriet över hela landet. Åren gick och han blev

gammal och lejonet blev gammalt. Så en vacker dag

hörde han sent omsider, då han satt på främsta

bänkraden, det ljud han väntat på. Lejonet krasade till med

tänderna, och det var lönlöst att sända efter läkare.

Leopardmannen kastade en flyktig blick på sina

naglar, en blick, som man skulle kunnat kalla kritisk,

om den inte varit så melankolisk.

— Det kan man kalla tålamod, fortsatte han, och

det är i min stil. Men annorlunda var det med en

kamrat, som jag hade. Han var en liten mager,

hopsjunken fransk svärdslukare och trollkonstnär. Han

kallade sig de Ville och hade en vacker hustru. Hon

arbetade i trapets och brukade hoppa ut högt uppe

under kupolen och ned i ett nät, varvid hon under

vägen slog en elegant volt.

De Ville var häftig. Han var nästan lika häftig

som snabb i handen, och hans hand var lika snabb

som en tigertass. En dag då cirkusdirektören kallade

honom ”din franske fan” eller något liknande, kanske

värre, trängde han honom upp mot den mjuka

furuplanka, som han använde vid sitt knivkastningsnummer.

Han gjorde det så hastigt, att direktören inte

fick tid att tänka sig om, och där, inför alla åskådarna,

lät de Ville sina knivar blänka genom luften och

slungade dem in i plankan på båda sidor om

direktören, så tätt intill honom, att de gick genom hans

kläder och de flesta rispade honom i skinnet.

Clownerna måste dra ut knivarna för att få honom

löss, ty han var formligen naglad fast. Sedan den

dagen löd parollen, att man skulle se upp med de

Ville, och det fanns ingen som vågade vara mer än

nätt och jämnt hövlig mot hans hustru. Hon var för

övrigt blott en liten vanlig slinka, men alla var rädda

för de Ville.

Det fanns dock en man, Wallace, som inte var rädd

för någonting. Han var lejontämjare och han brukade

också använda sig av tricket att sticka in huvudet i

lejonens gap. Han kunde sticka in det i gapet på dem

allesammans, men han föredrog att använda sig av

Augustus, ett stort godmodigt lejon som man alltid

kunde lita på.

Som jag nämnde, Wallace — ”kung” Wallace

kallade vi honom — var inte rädd för varken levande

eller döda. Han var en kung. Det är både säkert och

visst. Jag har sett honom gå berusad in i en bur till

ett lejon som blivit retat, blott för att vinna ett vad,

och piska det till rätta till och med utan att använda

käpp. Han gjorde det genom att endast använda sin

bara hand på dess nos.

— Madame de Ville ...

Det hördes plötsligt oväsen bakom oss, och

leopardmannen vände sig hastigt om. Bakom oss stod en bur,

som var delad, och en aphanne, som fingrat på gallret,

hade fått sin hand fasttagen av en stor grå varg, som

nu av alla krafter försökte dra handen och armen till

sig. Armen gav efter och blev liksom längre och

längre, precis som ett gummisnöre, och den stackars

apans kamrater förde ett rysligt oväsen. Det fanns

ingen vaktare i närheten, varför leopardmannen tog ett

par steg fram och gav vargen ett kraftigt rapp över

nosen med sin tunna käpp, som han hade i handen,

samt återvände därpå med ett melankoliskt leende och

fortsatte sin avbrutna mening, precis som om ingenting

hänt.

— ... hade ett gott öga till kung Wallace och

kung Wallace till henne, medan de Ville gick och

såg lömsk ut. Vi varnade Wallace, men det hjälpte

inte. Han skrattade åt oss, precis på samma sätt som

han skrattade en dag, då han klämde de Villes huvud

ner i en klisterburk, då denne ville ställa till bråk.

De Ville såg hemsk ut — jag hjälpte till att skrapa

honom ren; men han tog det med största lugn och kom

inte med några hotelser av något slag. Jag såg dock

en glimt i hans ögon, en glimt, som jag ofta sett i

rovdjurens ögon, och jag gick bort för att ge Wallace en

sista varning. Han skrattade, men han såg inte så

långt efter Mme de Ville från den dagen.

Åtskilliga månader förflöt. Det hade inte hänt

något, och jag trodde, att det rådde fred och ingen

fara hotade. Vi voro i Västern den gången och gav

föreställningar i Frisco. Så en dag vid

eftermiddagsföreställningen — det stora tältet var fullt av kvinnor

och barn — gick jag ut för att finna Röde Denny,

ledaren för truppen, som gått sin väg med min

pennkniv.

Då jag kom förbi ett av påklädningstälten, kikade

jag in genom ett hål i duken för att se, om jag kunde

få syn på honom. Han var där inte, men strax framför

mig stod kung Wallace i trikå och väntade på entré

tillsammans med lejonen. Han stod och roade sig åt

ett gräl mellan några trapetsartister. Alla andra i

påklädningstältet var upptagna av detsamma med undantag

av de Ville, som, efter vad jag lade märke till,

stirrade på Wallace med en otvetydigt hatfull blick.

Wallace och de övriga var alltför upptagna för att

lägga märke till detta eller till det som följde.

Men jag såg det genom hålet i tältduken. De Ville

tog upp sin näsduk ur fickan, gjorde en rörelse, som

om han ville torka svetten ur pannan (det var en varm

dag) och gick samtidigt förbi Wallace bakom honom.

Han stannade inte utan gick, samtidigt som han slog

ut med näsduken, rakt mot dörröppningen, där han i

det han gick ut, vände på huvudet och kastade en

hastig blick tillbaka. Denna blick oroade mig genast,

ty jag läste inte blott hat utan också triumf i den.

”De Ville tänker ställa sig på lur”, sade jag till

mig själv och drog onekligen ett lättnadens andetag,

då jag såg honom gå ut genom ingången till cirkustältet

och hoppa upp på en elektrisk spårvagn, som

körde in till staden. Ett par minuter senare befann

jag mig i det stora tältet, där det lyckades mig att få

tag på Röde Denny. Kung Wallace utförde sitt nummer

och publiken satt i andlös spänning. Han var vid

särskilt dåligt humör och retade upp lejonen, så att de

till slut morrade alla, det vill säga alla med undantag

av gamle Augustus, som ju var alltför fet och lat och

gammal för att låta reta sig av någonting.

Till sist slog Wallace det gamla lejonet över knäna

och fick det i ställning. Gamle Augustus blinkade

godmodigt, öppnade gapet och Wallace stack in huvudet.

Plötsligt smällde käkarna igen. Kras sade det. —

Leopardmannen log milt och tankfullt och hans ögon

fick ånyo detta fjärrskådande uttryck.

— Tja, så slutade Kung Wallace, sade han med

sitt sorgsna dämpade tonfall. Sedan upphetsningen

lagt sig, fick jag ett tillfälle och böjde mig ned och

luktade på Wallaces huvud. Och i samma ögonblick

nös jag.

— Det .... det var ...? stammade jag spänt och

nyfiket.

— Snus — som de Ville strött i håret på honom i

påklädningstältet. Gamle Augustus gjorde det inte med

vilje. Han nös bara.

*

Lokalfärg

— Jag förstår inte, varför ni inte gör bruk av

denna ovanliga rikedom på vetande, sade jag till

honom. I motsats till de flesta, som äro utrustade med

liknande kunskaper, har ni förmågan att uttrycka er.

Er stil är . . .

— Är tillräckligt — hm — journalistisk? avbröt

han i blid ton.

— Just det! Ni skulle kunna skriva en utmärkt

artikel för ett veckomagasin.

Men han flätade blott tankfullt ihop fingrarna,

ryckte på axlarna och avvisade tanken:

— Jag har försökt. Det betalade sig inte.

— Den jag skrev blev publicerad och betald, tillade

han efter en paus. Och jag fick dessutom i honorar

60 dagar i hobon.

— Hobon? sade jag frågande.

— Ja, hobon —. Han fäste blicken på min Spencer

och lät den glida över titlarna, medan han gav

följande definition: Hobon, käre vän, är namnet på den

särskilda finka i stads- och landsfängelserna, där man

stuvar in landstrykare, fyllbultar, tiggare och alltsköns

pack, som gjort sig skyldigt till småförseelser. Ordet

är i sig själv vackert och har sin historia. Hautbois

är dess franska form. Haut betyder hög och bois

skog. På engelska blir det Hautboy, ett

musikinstrument med två pipor eller med andra ord en oboe. Ni

minns säkert från Henrik den IV:

En tredubbel oboes låda

för honom var ett palats.

Härifrån och till ho-boy är steget inte långt, och

engelsmännen använda verkligen båda uttrycken

varierande. Men —— lägg noga märke till det, hoppet är

förbluffande —— då ordet passerat oceanen blir det i

New York under formerna hautboy eller ho-boy namnet

på nattmannen. Man förstår visserligen att detta

härleder sig från det förakt, som man hyste för

kringvandrande gycklare och musikanter. Men lägg märke

till finessen! Brännmärket och den svarta stämpeln!

Nattmannen, parian, den eländige föraktade mannen

utan stånd. Och i nästa inkarnation sättes det

konsekvent och logiskt av sig själv på den amerikanske

utstötte, på landstrykaren. Och liksom andra ha

förvanskat dess betydelse och förvanskat dess form, så

förvanskar också landstrykaren den, och ho-boy blir

helt enkelt hobo. De stora sten- och tegelstensceller,

vilka längs väggarna äro försedda med dubbla eller

tredubbla kojer ovanför varandra och i vilka rättvisan

brukar inspärra landstrykaren, har denne kallat hobo.

Intressant, eller hur?

Jag lutade mig bakåt och förvånade mig i tysthet

över detta levande konversationslexikon, denne Leith

Clay-Randolph, denne helt vanlige landstrykare, som

gjorde sig hemmastadd i min kula, förtrollade de

vänner, vilka samlades vid mitt enkla bord,

fördunklade mig själv med sin kunskap och sitt sätt,

förbrukade mina fickpengar, rökte mina bästa cigarrer

och med smak och kultiverad vana valde bland mina

slipsar och bröstknappar.

Han gick tankspritt bort till bokhyllorna och slog

upp i Lorias "Samhällets ekonomiska grundvalar".

—— Jag tycker om att prata med er, anmärkte han.

Ni har fått en god utbildning. Ni har läst böcker,

och er ekonomiska uppfattning av historien, som ni

behagar kalla det (detta sades i spefull ton), gör er

synnerligen skickad att få en intelligent livsåskådning.

Men edra sociologiska synpunkter lida av bristen på

praktisk kunskap. Ser ni, jag, som känner till

böckerna —— ursäkta jäg säger det —— inte så litet bättre

än ni, känner också till livet. Jag har levat det, så

att säga hållit det i mina händer, betraktat det och

smakat på det, smakat både dess kött och blod, och

då jag är en utpräglad förnuftsmänniska, har jag inte

låtit påverka mig varken av lidelser eller fördomar.

Allt detta är nödvändigt, då det är fråga om klara

begrepp, och allt det där saknar ni. Ah, här är en

verkligt genialisk bit. Hör på!

Han började läsa högt för mig på sitt egendomliga

sätt, ledsagande texten med kritiska anmärkningar och

kommentarer, använde en mängd klara och bländande

ord och vände upp och ned på meningarna, belyste

ämnet från olika sidor, anförde vissa fakta som

författaren hade förbisett, tog upp tappade trådar och

slog ned på en motsättning, skapade om den till en

paradox och förvandlade den till en sammanhängande

och helt kort sanning —— lät med ett ord sin strålande

genialitet sprida sitt bländande ljus över sidor, som

förut varit tråkiga, tunga och livlösa.

Det är länge sedan Leith Clay-Randolph (lägg

märke till bindestrecket) knackade på bakdörren i

Idlewild och kom Gundas hjärta att smälta. Gunda

var i grund och botten kall som sina norska fjäll, även

om hon, då hon var på sitt bästa humör, kunde

tilllåta en vacker landstrykare att sitta på köksverandan.

och äta gamla skorpor och överblivna kotletter. Men

att en trasig landstrykare, som kom direkt från

landsvägens mörker, fick lov att beträda hennes köksrikes

helgedom och försinka middagen, medan hon gjorde

plats åt honom i det varmaste hörnet, det var något

så märkvärdigt, att Tusensköna måste ut och se på det.

Ack, Tusensköna med sitt lättrörda hjärta och sin lätt

väckta medlidsamhet! Leith Clay-Randolph erövrade

henne under loppet av femton långa minuter, medan

jag satt och filosoferade över min cigarr, och sedan

kom hon tillbaka och talade i dunkla ordalag om en

avlagd kostym, som jag aldrig skulle komma att sakna.

—— Nej, säkert kommer jag inte att sakna den, sade

jag, ty jag tänkte i mitt stilla sinne på den mörkgråa

kostym, vars fickor var illa åtgångna av alla de böcker

jag stoppat i dem —— böcker, som hade fördärvat mer

än en dags sportfiske för mig.

—— Jag vill dock råda dig att laga fickorna,

tillfogade jag.

Men Tusenskönas ansikte förmörkades.

—— Neej, jag menar, sade hon, den svarta kostymen.

—— Den svarta! Jag vågade knappast tro mina

öron. Jag använder den ju så ofta. Jag —— jag hade

nästan tänkt ta den på i kväll.

—— Du har två bättre kostymer, och du vet ju,

älskling att jag aldrig tyckt om den, skyndade sig

Tusensköna att invända. Dessutom är den ju blanksliten ...

—— Blanksliten!

—— Den —— den blir det i varje fall snart, vilket är

ungefär detsamma, och mannen är verkligen

aktningsvärd. Han är vacker och bildad och jag är säker på

att han...

—— Sett bättre dagar.

—— Ja, och vädret är rått och otäckt och hans kläder

är luggslitna. Och du har så många kostymer ...

—— Fem, svarade jag korrigerande, den mörkgrå

fiskekostymen med de trasiga fickorna medräknad.

—— Och han har ingen, intet hem, ingenting...

—— Inte ens en Tusensköna, sade jag och lade armen

omkring henne, och därför förtjänar han att få allt

möjligt. Ge honom den svarta kostymen, min älskling

—— nej den bästa, den allra bästa. Låt oss, som lever

under en blå och hög himmel, göra allt vad vi kan för

att avhjälpa en så trängande nöd.

—— Du är en raring! sade Tusensköna, i det hon gick

mot dörren och gav mig en förförisk blick. Du är en

förfärligt rar man.

Och allt detta trots sju års äktenskap, sade jag

undrande för mig själv, men en stund senare kom hon

tillbaka och sade i ängslig, ursäktande ton:

—— Jag ... jag gav honom en av dina vita skjortor.

Han hade en förskräcklig av bomull på sig, och jag

tyckte, att det såg löjligt ut. Och så var hans skor så

nedkippade, att jag gav honom ett par av dina, de

gamla med de smala tåhättorna.

—— Gamla!

—— Nåja, de klämde ju så rysligt, det vet du väl

själv.

Tusensköna ursäktade sig alltid på detta sätt. Och

så gick det till när Leith Clay-Randolph kom till

Idlewild och blev boende där, hur länge drömde jag den

gången inte om. Jag drömde inte heller om hur ofta

han skulle komma, ty han var som en oregelbundet

återvändande komet. Det hände, att han kom frisk

och hurtig, ren och välklädd från förnäma vänner,

vilka var hans vänner på samma sätt som jag, men det

hände också, att han kom trött och krypande uppför

de törnbuskkantade stigarna från Montana eller

Mexico. Och då vandringslusten grep honom, gav han sig

utan att nämna ett ord och försvann i den stora

mystiska undre värld, som han kallade "landsvägen".

—— Jag kunde inte förmå mig att gå, förrän jag

tackat er, ni med den öppna handen och det goda

hjärtat, sade han den kväll han iförde sig min fina

svarta kostym.

Och jag måste erkänna, att jag blev överraskad,

då jag kikade upp över kanten på min tidning och såg

en herre med hög panna och ovanligt respektabelt

utseende, en herre, som förde sig käckt och obesvärat

och föreföll som om han kände sig hemma.

Tusensköna hade rätt. Han måste ha sett bättre dagar, då

den svarta kostymen och den vita skjortan kunde

förändra honom så. Jag reste mig ofrivilligt och kände

mig tvungen att möta honom på samma sätt. Och så

kom det sig, att Clay-Randolph tjusade också mig.

Han sov på Idlewild den natten och den följande och

många nätter. Han var en man, som man inte kunde

undgå att tycka om. Anaks son, även kallad Rufus

Blåöga och dessutom känd under det mera plebejiska

namnet Tot, tumlade om med honom från rosengången

till. den avlägsnaste fruktträdgården, skalperade

honom i höstackarna under barbariska tjut och var en

gång nära att i fariseisk iver korsfästa honom under

vindskammarens takbjälkar. Tusensköna skulle ha

älskat honom för Anaks sons skull, om hon nu inte

älskat honom för hans egen. Och vad mig själv angår,

ja, det kan vi låta Tusensköna berätta, hur ofta jag

under de perioder, då han föredragit att försvinna,

undrade, när Leith skulle komma tillbaka. Leith den x

älskvärde.

Och dock var han en man, om vilken vi inte visste

någonting. Bortsett från det faktum att han var född

i Kentucky, var hans förflutna höljt i mörker. Han

talade aldrig om det. Och han var en man, som satte

en ära i att kunna skilja mellan förnuftets och hjärtats

röster. Jag beskyllde honom en gång för att ha låtit

hjärtat ta överhanden, då han härjade runt i huset med

Anaks son på axlarna. Men så var inte fallet, påstod

han. Kunde han inte hänge sig åt en glad känsla för

problemets skull?

Det var inte lätt att bli klok på honom. Han

blandade in oåtergivbar slang och mångstaviga tekniska

termer i sitt språk, och ibland föreföll han som en

riktig bandit både i tal, ansikte, uttryck och allt; vid

andra tillfällen var han den kultiverade och polerade

gentlemannen och ibland filosof och vetenskapsman.

Men det glimtade då och då fram något hos honom,

som jag inte riktigt kunde få tag på —— glimtar av

uppriktighet, av verklig känsla, tänkte jag för mig själv;

glimtar, som försvann, innan jag hann fånga dem;

möjligen ett återsken av vad han en gång varit eller små

antydningar av mannens verkliga jag bakom masken.

Men själva masken lyfter han aldrig, och hans

verkliga jag lärde vi aldrig känna.

—— Men de sexti dagar, som ni fick som belöning

för er journalistik? frågade jag. Låt Loria ligga.

Berätta i stället om det.

—— Nåja, om ni så nödvändigt vill. Han kastade

det ena knäet över det andra och log svagt. — I en

stad, vars namn jag inte skall nämna, började han,

en stad på 50,000 invånare, en ljus och vacker stad,

där män slavar för dollars och kvinnor för kläder,

fick jag en idé. Jag hade ett jämförelsevis tilltalande

yttre och mina fickor var tomma. Jag kom att tänka

på att jag en gång hade tänkt skriva en avhandling, i

vilken jag skulle låta Kant och Spencer gå upp i

varandra. Detta får naturligtvis inte tolkas så, att jag

anser det möjligt att få deras ståndpunkter att

sammanfalla, men de möjligheter en sådan avhandling

skulle bereda mig till vetenskaplig satir ...

Jag vinkade otåligt med handen och han höll upp.

—— Jag ville bara sätta er in i mitt andliga

tillstånd, för att visa er hur det hela började, sade han

förklarande. Jag fick alltså en idé. Hur skulle det

vara med en tidningsartikel om landstrykarna i de

dagliga tidningarna? En skiss t.ex. om oförsonligheten

mellan polisen och landstrykaren! Jag slet asfalten

—— asfalten, käre vän, är blott ett annat namn för

gatan —— för att finna ett tidningskontor. Elevatorn

slungade mig upp mot himmeln och Cerberus i

skepnad av en bleknosig kontorspojke stod på vakt vid

dörren. Lungsot, det såg man strax vid första

ögonkastet; tapper, irländsk seghet, men död inom ett år.

"Bleke yngling," sade jag, "jag ber dig visa mig

vägen till det allra heligaste, till den allerhögste

överljusspridaren."

"Gå ned och tala med portvakten. Jag har

ingenting med gasen att göra."

"Nej, min vita lilja, jag önskar tala med

redaktören."

"Vilken redaktör?" morrade han som en

bulldoggsvalp. "Teater?Sport?Societet?Söndagsnumret?

Veckobladet? Dagliga upplagan? Telegram?

Lokalnyheter? Reportage? Ledarna? Redaktören för vad?

Vilken av dem?"

Jag visste inte vilken.

"Redaktören förklarade jag myndigt,

chefsredaktören."

"Ah, Spargo!" fnös han hånfullt.

"Naturligtvis Spargo," svarade jag. "Vem eljest?"

"Ge mig ert kort," sade han.

"Mitt... vad?"

"Ert kort. —— Men vad vill ni för resten?"

Och den bleknosige Cerberus mätte mig med en så

oförskämd blick, att jag räckte ut armen och lyfte

upp honom ur stolen. Jag knackade på hans insjunkna

bröst med pekfingerknogen och fick honom att hosta

och dra efter andan; men han såg likväl oförskräckt

på mig, ungefär som en trotsig sparv, som man håller

i handen.

"Jag är indrivaren Tiden," dundrade jag med

gravlik röst. "Pass på att jag inte bankar för hårt."

"Åh, det vet jag," fnös han föraktfullt.

Då knackade jag så hårt, att han storknade och blev

blodröd.

"Nå, vad vill ni då?" väste han, då han kunde tala.

"Jag vill tala med Spargo, chefen Spargo."

"Släpp mig då, så ska jag kila upp och se efter."

"Nej, det ska du inte, min bleka lilja." Jag tog

ett kraftigt tag i hans krage. "Inga slingerbultar här,

förstår du! Jag följer själv med."

Leith betraktade drömmande den långa askan på

sin cigarr och vände sig mot mig.

—— Vet ni vad, Anak, ni förstår inte det roliga i att

spela pajas. Ni skulle inte kunna göra det, även om

ni ville. Edra små futtiga konventionella teorier och

er dygdiga uppfattning av vad som är korrekt och

passande, skulle göra det omöjligt för er. Detta att

utan vidare hänge sig med hela sin själ åt varje lustigt

infall, att spela pajas utan att vara rädd för följderna,

det kräver en man, som är något mer än blott

husfader och laglydig medborgare.

— Nåja, förtsatte han, jag fick, som jag förut sa,

träffa chefen Spargo. Han var en stor, fläskig,

röd-brusig herre med väldiga käkar och dubbelhaka och

satt och svettades vid sitt skrivbord i skjortärmarna.

Det var i augusti. Han talade i telefonen, då jag kom

in, eller rättare sagt svor i telefonen, medan han lät

blicken granskande glida upp och ned åt mig. Då

han lagt luren, vände han sig förväntansfullt mot mig.

"Ni är en mycket upptagen man," sade jag.

Han nickade och förhöll sig avvaktande.

"Är det egentligen mödan värt," fortsatte jag. "Är

livet värt att svettas för? Kan ni anföra något skäl,

varför man skall svettas? Se på mig. Jag sliter och

arbetar inte, jag spinner inte heller ..."

"Vem är ni? Vad är ni?" vrålade han med en

plötslighet, som var —— nåja, brutal, han slungade ut orden.

"En högst befogad fråga, min herre," medgav jag.

"För det första är jag en man; för det andra en

förtrampad amerikansk medborgare. Jag lider under

förbannelsen att varken ha något yrke, någon affär eller

några framtidsutsikter. Liksom Esau står jag berövad

min grynvälling. Min bostad är här och där och

överallt; himmeln är mitt sängtäcke. Jag hör till de

utstötta, jag är en sansculotte, en proletär eller —— enklare

uttryckt och på ett för er mera förståeligt språk —— en

landstrykare.

"Vad i helvete ... ?"

"Nej, ädle herre, en landstrykare, en man, som

färdas på irrande vägar, bor i märkliga logier och

lever av växlande ..."

"Sluta!" röt han. "Vad vill ni?"

"Jag vill ha pengar."

Han flög upp och började redan räcka ut armen mot

en öppen låda, i vilken det måtte ha legat en revolver,

men betänkte sig och muttrade:

"Detta är inte någon bank."

"Jag har heller inte några anvisningar att lyfta.

Men jag har, min herre, en idé, som jag med er

tillåtelse och hjälp kan få pengar ut av. Kort och gott,

vad säger ni om en landstrykarartikel efter studier i

fältet? Kunde ni tänkas ha användning för en sådan?

Hungra era läsare efter en sådan? Törstar ni efter en

sådan? Kan ni leva lyckligt utan att få den?"

Jag trodde ett ögonblick, att han skulle få slaget,

men han lyckades lugna sig och sa att min fräckhet

tilltalade honom. Jag tackade och sa att den också

tilltalade mig själv. Så bjöd han mig en cigarr och

förklarade att han trodde att vi skulle kunna göra

affär.

"Men kom ihåg," sade han efter att ha stuckit en

bunt manuskriptpapper i handen på mig och försett

mig med en blyerts ur sin västficka, kom ihåg, att jag

vill inte ha något högtravande och fantastiskt,

filosofiskt snack, jag har en liten misstanke, att ni har

tendenser i den riktningen. Ge det ni skriver

lokalfärg, massor av lokalfärg, och kanske litet

sentimentalitet på köpet, men kom inte med rappakalja och

ekonomisk politik eller sociala lagar eller dylikt. Gör

de realistiskt, träffande, med schvung och fart, friskt

och sprakande och intressant —— är ni med på

galoppen?"

Jag förstod honom och lånade en dollar.

"Glöm inte lokalfärgen," ropade han efter mig

genom dörren.

Men ack, Anak, det var lokalfärgen, som fällde

mig.

Den bleknosige Cerberus flinade, då jag åkte ned

med hissen.

"Blev utsparkad, inte sant?"

"Nej, bleke yngling," sade jag och log invärtes,

medan jag viftade med mitt manuskriptpapper, "inte

sparken utan beställning på en liten berättelse. Jag

blir lokalredaktör inom loppet av tre månader, och då

ska jag få dej att hoppa."

Och då hissen stannade en trappa längre ned för att

ta upp ett par flickor, steg han ur och gav mig och

min beställning tusan utan krus och komplimanger.

Men jag tyckte bra om honom. Han hade kurage och

var inte rädd, fastän han lika väl som jag visste att

döden slagit sina klor i honom.

—— Men Leith, utbrast jag och såg den lungsiktige

pojken framför mig, hur kunde ni behandla honom så

barbariskt?

Leith skrattade torrt.

—— Käre vän, sade han, hur ofta ska jag förklara

för er, att ni rör ihop begreppen? Ni behärskas helt

av ortodox känsla och stereotyp sentimentalitet. Och

ert temperament sedan? Ni är i verkligheten

oförmögen att döma rationellt. Cerberus? Pytt! En

döende glimt, en liten slocknande gnista, en döende

organism med avtagande puls —— bah! En knäpp med

fingrarna, en pust och så är det gjort. En bonde i

livets schackspel. Inte ens ett problem. Ett dödfött

barn eller en död gosse är intet problem. De ha på

sätt och vis aldrig börjat tillvaron. Det hade inte heller

Cerberus. Nej, ett verkligt problem ...

—— Jamen, lokalfärgen? sade jag för att få honom

tillbaka till utgångspunkten.

—— Det är riktigt, svarade han. Återför mig till

ämnet. Alltså, jag begav mig med mitt

manuskriptpapper direkt ned till bangården —— för att få

lokalfärg ——, satte mig och lät benen dingla i dörren på

en sidodörrs- Pullman, eller med andra ord en

godsvagn, och kastade ned artikeln. Jag gjorde den

naturligtvis spirituell o.s.v. och lade in mina små

ovedersägliga snärtar åt staten och mina sociala paradoxer

samt gjorde den dessutom tillräckligt konkret för att

misshaga alla kälkborgare. Sett från

landstrykarsynpunkt var stadens poliskår synnerligen rutten och jag

försökte därför öppna folks ögon. Det är givet —— det

kan bevisas med siffror —— att det kostar samhället

mer att arrestera, döma och inspärra sina landstrykare

i fängelse, än det skulle kosta att ha dem liggande

som gäster på det bästa hotell under samma tid. Och

detta utvecklade jag närmare, framlade fakta och

siffror, drog fram polisens avlöning och respengar

samt rätts- och fängelsekostnaderna. Det var

överbevisande och sant; och jag gav det hela en lätt

humoristisk form, som lockade till ett leende men samtidigt

efterlämnade en tagg. Huvudinvändningen mot

systemet var, framhöll jag, att man bestal landstrykaren.

Alla de pengar samhället offrade på honom var nog

för att han skulle kunna leva i lyx i stället för att

ruttna i fängelsehålorna. De siffror jag kom med var

så fint uträknade, att de inte bara tillät honom att

leva på det bästa hotell utan också att röka 25-cents

cigarrer och kosta på sig en 10-cents skoputsning varje

dag och likväl inte kosta skattebetalarna mer än vad

de nu betalte för hans dömande och underhåll i

fängelset. Men som det senare visade sig, kom detta

skattebetalarna att voja sig.

En av poliserna tecknade jag livs levande, och jag

glömde inte heller en viss Sol Glenhart, en av de mest

ruttna polisdomare i världen. Samtidigt som han var

sorgligt beryktad inom landstrykarkåren, var hans

borgerliga synder inte blott allbekanta utan också en

nagel i ögat på borgarna. Jag undvek naturligtvis att

nämna namn och stad och gjorde porträttet

någorlunda opersonligt och sammansatt av från alla håll

hämtade drag, vilket dock inte hindrade, att gud och

var man hade klart för sig lokalfärgens riktighet.

Då jag själv var landstrykare, var den röda tråden

i artikeln helt naturligt en protest mot landstrykarens

dåliga behandling. Genom att klämma skattebetalarna

på deras portmonnäer, gjorde jag dem mottagliga för

vekare känslor, och i slutet av artikeln ryckte jag fram

med sentimentaliteten, öste massor av sentimentalitet

över dem. Tro mig, det var ypperligt gjort och

vältaligt .... Så här lydde avslutningen:

"När vi sålunda smyga oss genom gatorna ängsligt

spanande efter fru Justitia, kunna vi inte undgå att

tänka på, att vi stå utanför samhället; att andra

människors sätt att leva livet är annorlunda än vårt och

att fru Justitias sätt att behandla oss skiljer sig från

det sätt, på vilket hon behandlar andra människor.

Vi stackars förtappade själar, som jämra oss i

mörkret av längtan efter en brödskorpa, vi ha fullt klart

för oss vår hjälplöshet och vår nesa. Vi kunna som

en slagen broder på andra sidan oceanen säga: "Det

är vår stolthet att inte känna någon stolthet".

Människorna ha glömt oss, Gud har glömt oss, vi ihågkommas

blott av rättvisans harpyor, vilka draga fördel av vårt

elände och slå blanka skinande dollars av våra suckar

och tårar." ——

Mitt porträtt av polisdomaren Sol Glenhart var i

förbigående sagt bra. Det hade en slående,

omisskännlig likhet och åtföljdes av sådana fraser som

dessa: "denna kroknäsiga, lunsiga harpy", "denne

privatsyndare, denne domarkårens bandit med en moral

som tjuvarnas moral bringar på skam", "som avgör

frågan om skuld tillsammans med skojare och

industririddare och expedierar de olyckliga och obemedlade

att avsona straff i ruttna fängelseceller" —— o.s.v., en

bombastisk stil utan värdighet som man inte skulle

använda i en avhandling om "Mervärde" eller om

"Marxismens bedrägliga förespeglingar", men som

just är vad den kära publiken tycker om.

"Hm!" grymtade Spargo, då jag stack manuskriptet

i handen på honom. "Ni är inte sen i vändningarna."

Jag riktade en hypnotiserande blick på hans

västficka och han tog upp en av sina bättre cigarrer; jag

rökte den, medan han läste igenom artikeln. Två eller

tre gånger såg han undersökande upp över pappret på

mig, mén sade ingenting förrän han var färdig.

"Var har ni arbetat förut, ni snabbskrivare?"

frågade han.

"Det är mitt första försök," svarade jag blygsamt,

skrapade med foten och låtsade som om jag var lite

generad.

"Första försök, det är så fan heller! Vad begär ni

i lön?"

"Nej, nej," svarade jag. "Ingen lön här, eljest tusen

tack. Jag är en fri, i stoftet nedtrampad amerikansk

medborgare och ingen ska komma och säga att min tid

är hans."

"Utom fru Justitia," sade han och småskrattade.

"Utom fru Justitia," svarade jag.

"Hur visste ni, att jag just höll på med att stjälpa

polisdepartementet?" frågade han plötsligt.

"Jag visste det inte heller, men jag visste, att ni

förberedde er på det," svarade jag. I går morse

förärade en välvillig kvinna mig tre kex, en bit ost och

en sorgligt liten bit av en chokladkaka, alltsammans

insvept i ett av de sista numren av "Trumpeten", i

vilket jag lade märke till en djävulskt hänryckt

artikel med anledning av att "Koskällans" kandidat till

polismästarsysslan fallit igenom. Jag lade också märke

till att de kommunala valen stod för dörren och lade

för övrigt två och två samman. En ny borgmästare av

den rätta sorten betyder nya polistjänstemän, nya

polistjänstemän dra med sig en ny polismästare och

en ny polismästare betyder Koskällans kandidat; nu

är det alltså er tur att spela ut."

Han reste sig och skakade min hand och tömde sin

svällande cigarrvästficka i den. Jag stoppade undan

dem och rökte vidare på den jag redan hade.

"Er kunna vi ha bruk för," sade han förtjust. "Det

här," sade han och klappade mitt manuskript, "blir

fälttågets första och bästa salva. Ni kommer att fyra

av många sådana till, innan vi är färdiga. Jag har

sökt efter en man som ni i många år. Kom med in på

chef redaktionen."

Men jag skakade på huvudet.

"Kom nu!" sade han ivrigt. "Inga dumheter!

Koskällan måste och skall försäkra sig om er. Den

formligen hungrar efter er, begär att få er och blir inte

lycklig förrän den fått er. Vad säger ni?"

Han gjorde allt för att övertala mig, men jag var

ståndaktig och efter en halv timmes dragkamp gav

chefen Spargo upp.

"Kom ihåg," sade han, "att när helst ni ändrar er,

är jag redo. Likgiltigt var ni befinner er, telegrafera

till mig och jag skall sända er dukaterna omgående."

Jag tackade och bad om honoraret för mitt

manuskript —— eller giftdroppar, som han kallade det.

"Åh," sade han, "låt oss använda oss av den

44

vanliga affärsmetoden. Första torsdag efter artikelns

offentliggörande kan ni lyfta pengarna."

—— Då måste jag besvära er med att låna ihig några

få dollars, tills.....

Han såg på mig och log.

"Säg hellre rent ut vad ni vill ha."

"Nåja, då jag inte känner någon, som kan bestyrka

min identitet, vill jag helst ha pengarna i kontanter,"

svarade jag.

Och kontanter fick jag också, tretti trissor —— trissa

är en dollar, min käre Anak ——; jag tog betalningen

och försvann.

"Bleke yngling," sade jag till Cerberus, "jag har

fått sparken. (Han flinade förtjust.) Men mottag som

tecken på min uppriktiga högaktning detta lilla ——

(hans ögon blixtrade och hans ena hand flög upp

liksom för att skydda huvudet mot ett väntat slag) detta

lilla minne.

Jag hade tänkt sticka till honom en femdollar, men

trots överraskningen, var han för snabb i vändningarna

för mig.

"Å, behåll er smörja," fräste han.

"Jag börjar tycka allt mer om er," sade jag och

lade till ännu en femdollar. Ni kommer att bli

fullkomlig så småningom. Men ni måste verkligen ta emot

det här."

Han gick brummande baklänges, men jag fick tag

om hans nacke och ruskade nästan ur honom den smula

luft han hade samt lämnade honom nästan

dubbelviken, men med två "femmor" i fickan. Hissen hade

dock knappast kommit i gång, förrän de två

silvermynten klingande föll ned på taket och rullade ned

mellan hisskorgen och trumman. Lyckligtvis var

dörren inte stängd, så jag sträckte ut handen och snappade

upp dem. Hisspojkens ögon stod på skaft.

"Det är en vana jag har," sade jag och stoppade

dem i fickan.

"Det måste vara någon som tappat dem ned i

trumman," viskade han.

"Det är klart," svarade jag.

"Jag ska gärna ta hand om dem," erbjöd han sig.

"Prat!"

"Det är bäst att ni lämnar dem," sade han hotande,

"annars stoppar jag hissen."

"Pytt!"

Men han stoppade minsann hissen mitt emellan två

våningar.

"Unge man," sade jag, "har du en mor? (Han såg

betänksam ut, som om han ångrade, vad han hade

gjort, och för att göra ytterligare intryck på honom

kavlade jag mycket omsorgsfullt upp min högra

skjortärm.) Är du beredd att dö? (Jag hukade mig som till

språng och satte fram ena foten.) Blott en minut till,

en kort minut, och du vandrar in i evigheten.

(Samtidigt sträckte jag fram den andra knytnäven och

beredde mig till anfall.) Unge man, unge man, ropade

jag, inom loppet av tretti sekunder ska jag riva ditt

bloddrypande hjärta ur bröstet på dig och böja mig ned

och höra hur du skriker i helvetet."

Detta gjorde intryck på honom. Han utstötte ett

skrik, hissen susade ned, och ett ögonblick senare stod

jag på gatan. Som du ser, Anak, jag kan inte lägga

bort vanan att lämna någon utan att efterlämna hos

vederbörande ett mycket levande minne av mig. Man

glömmer mig aldrig.

Jag hade knappast hunnit runt hörnet, förrän jag

hörde en bekant röst bakom mig:

"Hallå, Kolstybb! Vart ska du ta vägen?"

Det var Chi Slim, som jag varit tillsammans med en

gång, då jag blev avfockad från ett godståg i

Jacksonville. —— Jag kunde inte se honom för bara

kolstybb, beskrev han det, och den monican fick jag

behålla. Monica? Det kommer av monos, landstrykarens

öknamn.

"Sydpå," svarade jag. "Och hur har du det, Slim?"

"Dåligt. Tjurarna äro besvärliga."

"Var är klabbet?"

"På lokus. Jag ska nog klara dina begrepp."

"Vem är första spruta?"

"Jag, kom ihåg det."

Denna märkliga slang strömmade från Leiths

läppar, men jag hejdade honom.

—— Var snäll och översätt det. Kom ihåg, att jag är

utlänning.

—— Gärna, svarade han muntert. Slim betyder en

som har otur. "Tjur" betyder polis. Han berättar

alltså, att poliserna börja bli närgångna. Jag frågar

var "klabbet" är, det vill säga det band han reser

tillsamman med. Med orden "klara begreppen" menar

han, att han nog skall visa mig var bandet håller till.

Med första spruta menas anföraren, och Slim gör

anspråk på denna förnäma titel.

Slim och jag smög oss ut till ett skogsbryn utanför

staden, och där fann vi bandet, ett tjog trasiga

landstrykare, pittoreskt grupperade på stranden vid ett litet

porlande vattendrag.

"Kom fram pojkar," ropade Slim. "Opp med er!

Här är Kolstybb och vi måste ta emot honom lite

högtidligt."

Vilket allt betydde, att kamraterna gav sig iväg för

att i en hast tigga ihop medel för att fira min återkomst

till fållan efter ett års bortvaro. Men jag tog fram mina

pluringar och Slim sände några av de yngre för att

köpa dryckesvaror. På min ära, Anak, det blev en fest,

som man den dag i dag minns i landstrykarvärlden.

Det var rent förvånande, hur mycket dryckesvaror man

kunde få för tretti dollars, och det är lika

häpnadsväckande hur mycket fluidum tjugo stöddiga karlar

kan inmundiga. Öl och billigt vin förutom brännvin

för de särskilt behövande hade anskaffats. Det blev

en orgie, en härlig orgie under bar himmel, en tävlan

mellan dryckeshjältar, en studie i primitiv djuriskhet.

Det är i mitt tycke något bedårande hos en full man,

och vore jag universitetsrektor, skulle jag införa

psykologiska föreläsningar i praktisk supning. Det

skulle slå böckerna ur brädet och konkurrera med

laborationerna.

Men allt detta rör egentligen inte saken, ty då vi

hade festat i 16 timmar, blev hela bandet tidigt på

morgonen infångat av en övermäktig trupp poliser och

införpassat i kurran. Efter frukost, vid tiotiden, blev

vi matta och modfällda förda upp i rätten alla tjugo.

Och där satt Sol Glenhart i sin purpurkåpa som en

napoleonsk örn och med små vassa pepparögon.

"John Ambrose!" ropade sekreteraren, och Chi Slim

reste sig med den otvungenhet, som kommer av en lång

övning.

"Lösdriveri, ers välborenhet," sade polisen, och hans

välborenhet, som inte bevärdigade fången med en blick

fräste: "Tio dagar", och Slim satte sig igen.

På samma sätt gick det med ett urverks enformighet

med de övriga, femton sekunder för var man, fyra

man i minuten, medan pojkarna reste sig i tur och

ordning som mekaniska dockor. Sekreteraren ropade

upp, polisen nämnde förseelsen, domaren avkunnade

domen, och så satte mannen sig igen. Det var hela

proceduren. Enkelt och bekvämt, inte sant?

Chi Slim knuffade mig i sidan med armbågen.

"Skoja litet med honom, Kolstybb. Du kan göra det."

Jag skakade på huvudet.

"Sätt igång," sade han ivrigt. "Duka upp en

lögnhistoria för honom. Pojkarna ha ingenting emot det,

och du kan kanske slippa undan och förtjäna till

tobak åt oss, tills vi kommer ut.

"L. C. Randolph!" ropade sekreteraren.

Jag reste mig upp och plötsligt uppstod en paus i

rättegången. Sekreteraren viskade till domaren och

polisen log.

"Ni är så vitt jag förstår medarbetare vid en tidning,

mr. Randolph?" sade hans välborenhet sockersött.

Det kom som en överraskning för mig, ty jag hade

alldeles glömt Koskällan, tack vare sinnesrörelsen till

följd av de senare händelserna, och jag såg mig själv

nu stå vid randen av den grop jag grävt åt andra.

"Det är något för dig. Stå på dig!" viskade Slim

uppmuntrande.

"Spelet är förlorat," viskade jag stönande till

honom, men Slim, som inte kände till artikeln, begrep

inte ett dugg.

"Ja, ers välborenhet, det är mitt yrke, när jag kan

få arbete."

"Ni är mycket intresserad av lokala förhållanden,

ser jag. (Med dessa ord bredde hans välborenhet ut

morgonnumret av Koskällan och lät blicken glida upp

och ned längs en spalt, som jag visste, att jag skrivit.)

Lokalfärgen är god, förklarade han med ett

erkännande i blicken; porträtten äro utmärkta, uppskisserade

med bred pensel å la Sargent. Men denne ... denne

domare, som ni har skildrat .... ni tecknar efter

levande modell, antar jag?"

"Sällan, ers välborenhet," svarade jag. "I detta fall

har jag lånat drag från alla håll, skildrat ideal eller

—— hm —— typer, borde jag kanske snarare säga."

"Men ni förstår att få färg över er skildring, min

herre, en färg som man inte kan missta sig på,"

fortsatte han.

"Den är påsmetad efteråt," förklarade jag.

"Denne domare är alltså inte, vilket man frestas att

tro, tecknad efter levande modell?"

"Nej, ers välborenhet."

"Jaså, jag förstår, han skall alltså blott uppfattas

som en typ för juridisk spetsfundighet."

”Nej, han är mera, ers välborenhet,” sade jag fräckt,

”ett ideal.”

”Påsmetad med lokalfärg efteråt? Ha! Utmärkt!

Och får jag ta mig friheten att fråga, hur mycket ni

har fått för detta lilla arbete?”

”Tretti dollars, ers välborenhet.”

”Hm, bra.” Hans ton bev plösligt en annan. ”Unge

man, lokalfärg är ett svårt brott. Jag finner er skyldig

till det brottet och ådömer er tretti dagars fängelse

eller, om ni föredrar det, tretti dollars böter.”

”Ack,” svarade jag. ”Jag festade upp mina tretti

dollars.”

”Så får ni tretti dagar till för att ni förslösat era

tillgångar. — Nästa mål!” tillade hans välborenhet till

sekreteraren.

Slim satt som lamslagen.

”Brrr!” viskade han. ”Brrr!” Klabbet får tio dar

och du får sexti. ”Brrr!”

Leith strök en tändsticka och tände sin slocknande

cigarr samt öppnade boken, som låg på hans knä.

— För att återvända till vårt ursprungliga

samtalsämne, tycker ni inte, Anak, att Loria, fastän han

behandlar egendomens fördelning med den största

grundlighet, likväl glömmer en viktig faktor, nämligen ....

— Jo, sade jag frånvarande, jo.

Amatöraftonen

Hisspojken log som den kännare han var. Då han

gick upp med henne, hade han lagt märke till hennes

strålande ögon och friska kinder. Hans lilla bur

liksom fylldes med värme av hennes glödande iver och

otålighet. Nu på nedturen var det däremot isande kallt

i den lilla hisskorgen. Ögonens glans och kindernas

friska färg hade försvunnit. Hon rynkade pannan, och

ögonen, som han nätt och jämnt kunde skymta, var

kalla och stålgrå. Ah, han kände symtomen alltför

väl. Han hade iakttagelseförmåga och visste om det,

och en vacker dag, när han blev tillräckligt stor, skulle

han bli journalist. Tillsvidare studerade han livet i

den form det i hans hisskorg flöt upp och ned genom

en aderton våningars skyskrapa. Han sköt full av

medlidande dörren åt sidan för henne och följde henne

med ögonen, medan hon med små, fasta steg gick ut

på gatan.

Det var något kärnsunt över hela hennes hållning,

som kom en att mer tänka på det fria landet än på

storstadens stengator. Men det var en friskhet av

finare art än den vanliga. En förening av kraft och

finhet kanske man skulle kunna säga, som gjorde ett

nästan manligt intryck samtidigt som det kvinnliga

inte saknades utan fanns i full måtto. Hennes hållning

vittnade om medärvd ras, ett arv från förfäder, vilka

stritt och kämpat, ett arv från folk, som arbetat tappert

med hand och hjärna, gestalter från en dunkel forntid,

som skapat henne och format henne till en

handlingskraftig människa.

Men hon var en liten smula ond och inte så litet

sårad.

— Jag kan gissa, vad ni har att säga mig, med

dessa ord hade redaktören älskvärdigt men bestämt

avbrutit hennes långa inledning under det just avslutade

samtalet, vilket hon så länge sett fram emot. Och ni

har sagt mig tillräckligt, hade han tillfogat (hjärtlöst,

tyckte hon, medan hon i tankarna upplivade samtalet).

Ni har inte tidigare utfört journalistiskt arbete. Ni

är oövad, odisciplinerad, har ännu inte funnit någon

riktig form. Ni har fått högre skolundervisning och

möjligen avslutat den med lärarinneutbildning eller

vistelse på ett seminarium. Ni har fått bra betyg i

engelska. Era vänner ha alla pratat i er, hur bra ni

skrev, hur vackert o.s.v. Ni tror därför att ni duger

till journalist och vill, att jag ska ge er arbete. Det

gör mig ont, men det går inte. Om ni visste hur

överfylld banan är ....

—— Jamen, då det inte går att få börja, invände hon

och avbröt honom för en gångs skull, hur har då alla

de som redan är antagna sluppit in? Hur ska jag

kunna visa, att jag är värd att komma in på banan?

—— De andra har gjort sig oumbärliga, löd det

fyndiga svaret. Gör er oumbärlig.

—— Men hur ska jag kunna det, då jag inte får någon

chans?

—— Skaffa er chansen.

—— Men hur? ivrade hon och fann samtidigt i sitt

stilla sinne, att han var en synnerligen orimlig man.

—— Hur? Det blir er sak och inte min, sade han och

reste sig till tecken, att audiensen var slut. Jag kan

upplysa er om, min unga fröken, att här har varit minst

aderton andra framåtsträvande unga damer i denna

vecka, och att jag inte har tid att berätta dem alla,

hur de ska bära sig åt. Min uppgift här vid tidningen

är ju inte att vara instruktör i en journalistskola.

Hon tog en spårvagn ut till förstadskvarteret och

innan hon steg av, hade hon åter och åter repeterat

samtalet. "Men hur?" upprepade hon för sig själv,

medan hon äntrade upp för de tre trapporna till det

rum, där hon och hennes syster hade sitt gemensamma

lilla hushåll. "Men hur?" Och så fortsatte hon att

fråga sig själv, ty det flöt energiskt skotskt blod i

hennes ådror, ehuru det var många generationer sedan

hennes förfäder lämnade Skottland. Det var dessutom

alldeles nödvändigt för henne att få veta hur. Hennes

syster Letty och hon själv hade kommit från en mindre

stad inne i landet till storstaden för att bryta sig en

bana och för att komma fram i världen. John Wyman

var en fattig lantbrukare. Misslyckade affärer hade

kommit inteckningarna i hans gård att stiga till

skorstenarna och tvungit hans döttrar, Edna och Letty, att

se sig om efter ett självständigt arbete. Efter ett års

skolundervisning och efter att under samma tid genom

nattarbete ha lärt sig stenografi och maskinskrivning

trodde de sig kunna realisera sin plan att bege sig in

till storstaden och tillräckligt rustade våga sig på

företaget, vilket emellertid inte tycktes slå så väl ut.

Staden tycktes vara överfull av ovana stenografer och

maskinskrivande damer, och de hade ingenting annat

att bjuda på än sin oerfarenhet. Det hade varit Ednas

hemliga, äregiriga plan att bli journalist, men hon hade

beslutat att först söka sig en kontorsplats för att få

tid och tillfälle att bestämma sig för vilken art av

journalistik hon skulle ge sig på. Det hade emellertid

inte lyckats henne att få någon kontorsplats varken åt

sig själv eller åt Letty, och deras lilla sparkapital blev

dag för dag allt mindre och mindre, samtidigt som

hyran var densamma och kakelugnen slök kol med

oförminskad glupskhet. Det fanns därför nu blott en

mycket anspråkslös summa kvar.

—— Det finns t.ex. Max Irwin, sade Letty, medan de

satt och talade om situationen. Han är en journalist,

som är känd över hela landet. Gör en visit hos honom,

Ed. Han vet, hur man ska ta fatt på sådant, han kan

säkert råda dig.

—— Men jag känner honom inte, invände Edna.

—— Nej, inte mer än du kände den redaktör du

besökte i dag.

—— Ne—ej (det kom långsamt och liksom efter

långt övervägande), men det är också skillnad.

—— Inte ett dugg skillnad. De män och kvinnor, som

du en gång ska intervjua, när du väl kommit

underfund med, hur det låter sig göra, kommer ju att vara

lika obekanta för dig, sade Letty uppmuntrande.

—— Jag har inte sett det från den synpunkten,

medgav Edna. Vad är det för övrigt för skillnad mellan

att intervjua Max Irwin för en eller annan tidning eller

att intervjua honom helt privat? Det blir ju dessutom

lite övning. Jag ska gå ned och slå upp honom i

adresskalendern.

—— Letty, jag vet, att jag kan skriva, om jag blott

får en chans, förklarade hon ett ögonblick efteråt i

bestämd ton. Jag känner just, hur jag ska skriva, om

du kan förstå, vad jag menar.

Letty nickade och förstod henne så väl. —— Jag

önskar, jag visste hur han är, sade hon sakta.

—— Det skall jag nog närmare undersöka, försäkrade

Edna henne; och jag ska ge dig besked inom 48 timmar.

Letty klappade i händerna. —— Utmärkt! Det är den

riktiga journalistandan! Men säg 24 timmar, så är du

en pärla!

——... men jag är så ledsen att behöva besvära

er, med dessa ord avslutade hon framställningen av

saken för Max Irwin, den berömde

krigskorrespondenten och gamle beprövade journalisten.

—— Det ska ni på intet sätt vara, svarade han med

en ursäktande handrörelse. Om ni inte själv talar för

er sak, vem skulle eljest göra det? Nu förstår jag er

situation till punkt och pricka. Ni önskar anställning

vid "Kuriren", ni önskar börja genast och ni är utan

tidigare erfarenhet. Först och främst: Har ni

inflytelserika vänner, som kan sätta sig i rörelse? Det finns

här i staden ett tiotal män, från vilka en

rekommendation skulle verka som ett Sesam öppna dig. Hade ni

bara en sådan, berodde det sedan på er egen

duglighet, om det skulle bli knall eller fall. Det finns t.ex.

senator Longbridge och Claus Inskeep,

spårvagnskungen, och Lane och McChesney .... Han höll upp

och såg på henne.

—— Jag känner ingen av dem, det vet jag bestämt,

sade hon modfälld.

—— Det behövs inte heller. Känner ni inte någon,

som känner dem? Eller någon som känner någon som

känner någon av dem?

Edna skakade på huvudet.

—— Så får vi finna på något annat, sade han muntert.

Ni blir tvungen att själv prestera ett eller annat. Låt

mig se.

Han teg och tänkte ett ögonblick med slutna ögon

och rynkad panna. Hon satt och iakttog honom,

studerade honom spänt, tills han med en plötslig rörelse

öppnade ögonen och sken upp.

—— Jag har det! Fast, nej —— vänta ett ögonblick.

Och under detta ögonblick studerade han henne.

Och så grundligt studerade han henne, att hon kände

sina kinder blossa under hans blick.

—— Ni kan användas, tror jag, men nu får vi se,

sade han gåtfullt. Det kommer att visa, vad det är för

gry i er, och det kommer att göra mer intryck på

Kurirens redaktion än tusen rader från all världens

senatorer och krösusar. Det ni ska göra är att deltaga

i en amatörafton i Tivoli.

—— Jag ... jag förstår inte riktigt, sade Edna, ty

hans förslag lät som hebreiska i hennes öron. Vad är

"tivoli" och vad är en "amatörafton"?

—— Jag glömde, att ni kom från det inre av landet.

Men så mycket bättre, om ni blott har det rätta

journalistiska greppet. Det kommer då att för er bli ett

första intryck, och de första intrycken är alltid

opåverkade, opartiska, friska och levande. Tivoli ligger

i utkanten av staden, i närheten av parken —— det är

ett nöjesetablissement. Där finns ett slags järnväg, på

vilken man åker genom natursköna landskap, en

vattenrutschbana, en orkester, en teater, vilda djur, biografer

o.s.v, o.s.v. Allmänheten kommer för att se på djuren

och för att roa sig, och andra kommer för att se

allmänheten roa sig. Kort sagt, Tivoli är ett demokratiskt,

muntert friluftsetablissement.

Men det som angår er är teatern. Där är en varieté.

Det ena numret avlöser det andra —— taskspelare,

akrobater, ormmänniskor, elddansöser, negersångare,

vanliga konsertsångare, skådespelare, skådespelerskor,

romanssångerskor o.s.v., o.s.v. Dessa människor är

professionella artister. De förtjänar sitt uppehälle på

det sättet. Många får utmärkt bra betalt. Några är

kringstrykande artister, som uppträda, där de kunna

få engagement, hos Obermann, i Orpheus, Alcatraz,

Louvre o.s.v., o.s.v. Andra flacka runt och beresa hela

landet. Det är ett intressant liv, och betalningen är så

hög, att den lockar många aspiranter.

Men nu har emellertid Tivolis direktion som ett led

i sin strävan att bli populär infört något, som kallas

"amatöraftnar", d.v.s. två. gånger i veckan överlåtes

scenen, sedan de professionella artisterna har utfört

sina nummer, till de aspirerande amatörerna.

Publiken stannar för att kritisera. Publiken blir alltså

konstkritiker — eller tror att den blir det, vilket kan

komma på ett ut; den betalar sina pengar och är

belåten med sig själv. Amatöraftnarna är en givande

affär för direktionen.

Men det egendomliga med dessa amatöraftnar är

—— lägg väl märke till det —— att dessa amatörer inte

äro verkliga amatörer. De få betalt för att uppträda.

De kan i bästa fall betecknas som "professionella

amatörer". Det är klart, att direktionen inte kan få folk

att ställa sig ansikte mot ansikte med en oförsynt

publik, och vid vissa tillfällen blir publiken vild. Det är

ett ypperligt skämt —— för publiken. Men vad ni nu

ska göra, och det kräver mod, är att gå dit ut och

träffa avtal om att uppträda två kvällar (onsdag

och lördag, tror jag), uppträda de avtalade två

gångerna och sedan skriva om det i Kurirens

söndagsnummer.

—— Men .... men, sade hon med bävande stämma.

Jag ...jag ...det var besvikelse i rösten och en aning

gråt.

—— Jag förstår, sade han vänligt. Ni hade väntat

något annat, något bättre. Det gör vi alla i början.

Men kom ihåg amiralen i drottningens flotta, som själv

sopade däcket och putsade dörrhandtaget på

salongsdörren. Ni måste djärvt kasta er ut i lärotidens slit

eller också ge upp strax. Vad säger ni om det?

Det överraskade henne, att han ville, att hon så

snabbt skulle fatta sitt beslut. Då modet svek henne,

såg hon att hari kände sig besviken.

—— På ett sätt måste det ju betraktas som ett prov,

tillfogade han uppmuntrande. Ett svårt prov, men så

mycket bättre. Nu har ni tillfället. Vågar ni?

—— Jag vill försöka, sade hon med svag röst, men

lade dock märke till det kärva, brådskande sättet hos

dessa storstadsmänniskor, som hon nu kommit i

beröring med.

—— Bra! Då jag började, fick jag de mest torra

och tråkiga uppdrag man kan tänka sig. Och sedan

måste jag under en lång ledsam period sysselsätta mig

med polis- och skilsmässoreferat. Men jag hade nytta

av det, och till sist ljusnade det ju. Ni har mer tur

som börjar med söndagsnumret. Det är ingen särskilt

imponerande uppgift. Men vad gör det? Lös den.

Visa vad ni duger till, och sedan får ni bättre arbete

—— arbete av högre kvalitet och med högre betalning.

Gå ni bara ut till Tivoli redan i eftermiddag .och

engagera er att uppträda två kvällar.

—— Men vad ska jag utföra för ett nummer? frågade

Edna med tvivel i rösten.

—— Utföra? Det går lätt nog. Kan ni inte sjunga?

Det gör ingenting, ni behöver inte sjunga. Skrik, gör

blott någonting —— det är ju därför ni får betalt, betalt

för att väcka munterhet, för att prestera dålig konst,

som publiken kan vissla åt. Men när ni ska uppträda,

tag då med en eller annan beskyddare. Var inte rädd

för någon. Sjung ut. Gå runt bland amatörerna, som

stå och vänta på entré, pumpa dem, studera dem,

fotografera dem i er hjärna. Få tag på atmosfären, färgen,

använd starka färger och många färger. Gräv med

båda händer i materialet och försök få ut essensen,

själen, doften av det. Vad betyder det alltsammans?

Försök att lista ut vad det betyder. Det är ju det, ni är

där för. Det är det läsarna av Kurirens

söndagsnummer önskar få veta.

—— Och kom så ihåg, fröken Wyman, om ni är

äregirig, att detta slags kåserier inte är journalistens

huvuduppgifter. Undvik den jämnade vägen. Kåserier

av detta slag är bara trick. Behärska genren, men låt

den ej bli herre över er. Men behärska den måste ni

kunna, ty går ni inte i land med sådant arbete, har ni

inte stort hopp om att kunna åstadkomma något bättre.

Kort sagt, lägg in hela ert jag i detta, men se

samtidigt till att ni står utanför, förbliv er själv, om ni

vill följa mitt råd. Och så, lycka till!

De hade kommit bort till dörren och tryckte

varandras händer.

—— En sak till, och han avbröt henne i hennes

tacksägelser, låt mig se ert manuskript, innan ni lämnar

in det. Det är ju möjligt jag kunde gé er en vink här

och där.

Edna fann, att Tivolis direktör var en korpulent

herre med väldiga käkar, buskiga ögonbryn och krigiskt

utseende, med ett frånvarande och bistert uttryck i

ansiktet och med en svart cigarr i munnen. Han hette

Symes, hade hon fått veta, Ernst Symes.

—— Som vad vill ni uppträda? frågade han, innan

hon hade kommit till hälften av sitt inledningstal.

—— Som romanssångerska, sopran, svarade hon

raskt, i det hon erinrade sig Irwins råd att vara djärv.

—— Vad heter ni? frågade mr. Symes, som knappt

bevärdigade henne med en blick.

Hon tvekade med svaret. Hon hade råkat så

huvudstupa in i äventyret, att hon alls inte hade skänkt

namnet en tanke.

—— Har ni inte något namn? Artistnamn? röt han

otåligt.

—— Nan Bellayne, svarade hon med en ögonblickets

ingivelse.

—— B-e-l-l-a-y-n-e. Ja, nu har jag det. Han skrev ned

det i sin anteckningsbok. Gott, sjung på onsdag och

lördag.

—— Hur mycket får jag? frågade Edna.

—— Två och en halv per gång. För två gånger fem

dollars. Får era pengar första måndagen efter andra

uppträdandet.

Och utan att iakttaga den ringaste hövlighet och

bekväma sig att säga "adjö", vände han henne ryggen

och fördjupade sig i den tidning, han varit upptagen

av, när hon inträdde.

Edna infann sig tidigt onsdag afton tillsammans med

Letty och med sin kostym i en flat korg; kostymen var

ytterligt enkel. Den bestod av en rutig schal, lånad av

tvättgumman, en trasig arbetskjol, lånad av

skurgumman, och så en grå peruk, som hon hyrt hos en

kostymateljé för 25 cents per kväll. Edna hade nämligen

valt att uppträda som en gammal olycklig irländsk

kvinna, som sjöng sorgliga visor om sin i främmande

land kringflackande son.

Fastän de kommit tidigt, fann de allt i full gång.

Själva huvudföreställningen hade börjat. Orkestern

spelade och allt emellanåt klappade publiken.

Amatörerna, som strömmade in, störde arbetet bakom

scenen, fyllde korridorerna, omklädningsrummen och

kulisserna samt åstadkom en fruktansvärd röra. Detta

förargade särskilt de professionella artisterna, vilka

uppträdde som det anstod en högre kast och vilkas

uppträdande gentemot amatörerna präglades av

överlägsenhet, för att inte säga brutalitet. Edna, som

knuffades och puffades, höll krampaktigt fast sin korg,

medan hon sökte efter ett omklädningsrum och

samtidigt iakttog allt.

Långt om länge fann hon ett omklädningsrum, som

redan var upptaget av tre andra amatörer, vilka

anlade krigsmålning under väldigt oväsen, i det de med

gälla röster kivades om rummets enda spegel. Hennes

egen utstyrsel var så enkel, att omklädnaden fort var

verkställd och hon lämnade de tre damerna, vilka slöt

vapenstillestånd, medan de kritiserade henne. Letty

höll sig i hälarna på henne, och med litet tålamod och

uthållighet lyckades de finna en krok mellan

kulisserna, varifrån de kunde överblicka scenen.

En liten mörk, livlig och vänlig man i frack och

med hög hatt valsade runt på scenen med små, sirliga

steg och sjöng med svag stämma någonting, tydligen

mycket patetiskt, om ett eller annat. Då han med

svikande stämma nalkades sångens slutstrofer, strök en

ouppfostrad tjock kvinna med en ovanligt rik blond

hårmassa förbi Edna, trampade henne kraftigt på

tårna och knuffade henne föraktfullt åt sidan.

"Förbaskade amatörer!" väste hon, medan hon gick förbi;

ett ögonblick senare stod hon på scenen och gjorde en

behagfull böjning på huvudet för publiken, medan den

mörke herrn snurrade runt på tåspetsarna på ett

egendomligt tillgjort sätt.

—— Hallå, små flickor!

Denna hälsning, som framläspades rakt i örat på

Edna med obeskrivbar smekande klang i varje stavelse,

kom henne att förskräckt göra ett litet hopp. En ung

man med ett slätrakat månansikte stod och log

godmodigt mot henne. Av hans kostym framgick det

tydligt att han var variténs vagabondtolkare, ehuru han

saknade de oumbärliga polisongerna.

—— Åh, dem sätter jag på mig på en minut, sade han

förklarande och viftade med de nämnda prydnaderna,

då han gissade orsaken till hennes sökande blick. De

kommer en att svettas så, förklarade han vidare. Kort

därpå frågade han: —— Vad uppträder ni som?

—— Sopran —— romanssångerska, svarade hon och

försökte att låta obesvärad och karsk.

—— Varför gör ni det? frågade han rakt på sak.

,67

—— För det roar mig, varför eljest? sade hon

parerande.

—— Det antog jag också, strax jag såg er. Ni arbetar

väl inte för någon tidning?

—— Jag har blott träffat en redaktör i mitt liv,

svarade hon undvikande, och jag, han —— nåja, vi kom

inte så väl överens.

—— Ni ville ha arbete av honom?

Edna nickade vårdslöst, fast hon inom sig var orolig

och funderade skarpt för att finna något annat ämne

att leda över samtalet på.

—— Vad sade han?

—— Att det redan varit aderton flickor uppe hos

honom den här veckan.

—— Han räckte er en iskall hand, inte sant? Den

unge mannen med månansiktet skrattade och slog sig

på låren. Jag ska säga er, att vi äro litet

misstänksamma, ty söndagstidningarna har stor lust att skoja

med dessa amatörkvällar, ge dem en liten humoristisk

anstrykning, men det passar inte direktören precis.

Han blir vild vid blotta misstanken.

—— Och vad uppträder ni som? frågade hon.

—— Vem? Jag? Åh, jag uppträder som landstrykare

i kväll. Jag är Charley Welsh, förstår ni.

Hon förstod, att han genom att nämna detta namn

lämnat tillräckligt uttömmande upplysningar om sig

själv, men det enda hon kunde finna på att svara var

att i en hövlig ton säga: —— Ah, är ni verkligen det?

Hon var nära att brista i skratt, då hon såg det

kränkta och besvikna uttrycket i hans ansikte, men

behärskade sig.

—— Näh, vet ni vad, sade han bryskt. Ni ska inte

inbilla mig, att ni aldrig hört Charley Welshs namn!

Ni måste vara mycket ung. Min kära dam, jag är en

unik, den ende amatören inom den genren. Ni måste

verkligen ha sett mig. Jag uppträder överallt. Jag

kunde vara professionell, men jag får bättre betalt

genom att uppträda som amatör.

—— Men vad menas då med en "unik", frågade hon.

Det skulle jag gärna vilja veta.

—— Så gärna, sade Charley galant. Jag ska upplysa

er om det. En "unik" är detsamma som en enastående,

en oförglömlig gestalt, en som utför ett visst nummer

bättre än alla andra. Han är en "unik", förstår ni?

Jo, Edna förstod.

—— Fråga ut mig, om ni vill veta något mer om

saken, fortsatte han. Jag är den ende allsidige

amatören. I afton ska jag dupera folk som landstrykare.

Det är svårare att bluffa som landstrykare än att rätt

och slätt vara det, men till gengäld är det konst,

skådespelarkonst. Förstår ni? Jag åtar mig allt, från

Sheeny-monologen till duetter och dans och rena

gycklet. Jo, jag är Charley Welsh, den enastående Charley

Welsh, det är då säkert.

Under detta samtal gav Charley Welsh, medan den

magre mörke dansören och den tjocka blonda damen

sände sina drillar ut över scenen och de andra

professionella artisterna avlöste varandra i olika nummer,

Edna upplysningar om mångt och mycket; en del var

helt överflödiga, men mycket lade hon på minnet för

att använda det som stoff i Kurirens söndagsupplaga.

—— Nå, tra, la, la, sade han plötsligt. Där är hans

höghet för att få tag på er. Ni står först på listan.

Bry er inte om oväsendet, när ni börjar. Genomför

ert nummer som en verklig dam.

Edna kände i detta ögonblick sin journalistiska

äregirighet försvinna och önskade sig många mil därifrån.

Men direktören spärrade vägen för henne som den

hemske busen. Hon kunde höra de första takterna av

den sång hon skulle sjunga intoneras av orkestern och

oväsendet från "salongen" som dog bort och

efterföljdes av en förväntansfull tystnad.

—? In med dig nu, viskade Letty och tryckte hennes

hand, och från andra sidan hördes Charley Welshs

bestämda: —— Ge inte upp!

Men hennes fötter var som fastvuxna vid golvet och

hon lutade sig mot en kuliss. Orkestern började från

början på nytt och en röst från "salongen" skrek med

förvånande skärpa:

—— Fixeringsbild! Var är Nannie!

Skämtet hälsades med ett tjut av skratt, och Edna

vek tillbaka. Men direktörens starka hand föll på

hennes skuldra och med en snabb kraftig knuff

förpassade han henne in på scenen. Hans hand och arm

syntes ett ögonblick helt tydligt, och publiken, som

förstod situationen, hälsade händelsen med dånande bifall.

Orkestern drunknade i det fruktansvärda oväsendet,

och Edna kunde se stråkarna glida över strängarna,

som det tycktes utan att frambringa ett ljud. Det var

omöjligt för henne att börja på rätt ställe, och medan

hon stod lugnt med armarna i sidan och spänt väntade

för att uppfånga musiken, bröt oväsendet i "salongen"

ut på nytt (det var, fick hon senare höra, ett omtyckt

trick för att få amatörerna att bli förvirrade genom

att förhindra dem att höra orkestern).

Men Edna blev snart herre över sig själv. Hon såg

framför sig från parkett till "hylla" ett väldigt hav

av skrattande ansikten och hörde skrattsalvor, den ena

efter den andra; hennes skotska blod blev plötsligt

kallt av vrede. Den ivrigt arbetande orkestern gav

henne tonen, och utan att frambringa ett ljud började

hon röra läpparna, sträckte ut armarna och rörde

kroppen som om hon verkligen sjöng. Åskådarna

fördubblade oljudet för att dränka hennes stämma, men

hon fortsatte kallblodigt med sin pantomin. Detta

pågick en stund, som föreföll henne oändligt lång, tills

publiken plötsligt, trött på skämtet, fick lust att lyssna,

slutade upp med oväsendet och upptäckte hennes

stumma spel. Ett ögonblick var det alldeles tyst,

bortsett från orkestern, och hon fortsatte att röra läpparna

utan att frambringa ett ljud; så gick det upp för

publiken, att hon hade lurat den, och oväsendet bröt ut på

nytt, men denna gång blandat med uppriktigt bifall,

som ett erkännande av hennes seger. Hon valde detta

gynnsamma ögonblick för sin sorti, och efter en

huvudböjning mot publiken gick hon baklänges ut från

scenen och sjönk i Lettys armar.

Det värsta var över och återstoden av aftonen rörde

hon sig bland amatörerna och de professionella

artisterna, pratade med dem, lyssnade och iakttog, sökte

att finna meningen bakom det hela och lade det på

minnet. Charley Welsh utnämnde sig själv till hennes

lärare och beskyddare, och så väl skilde han sig från

detta uppdrag, att hon, då det hela var slut, kände sig

tillräckligt underrättad för att skriva sin artikel. Men

avtalet var, att hon skulle uppträda två gånger, och

tack vare sitt medfödda mod kände hon sig förpliktad

att hålla avtalet. Hon kom under de mellanliggande

dagarna också underfund med att det fanns åtskilliga

saker, som hon inte fått riktigt reda på och som därför

behövde undersökas på nytt. På lördagen infann hon

sig därför åter med sin flata korg och åtföljd av

Letty.

Direktören hade, tycktes det, sökt efter henne, och

hon såg ett uttryck av lättnad i hans ögon, då han fick

syn på henne. Han skyndade sig fram till henne,

hälsade och bugade sig med verklig respekt som lustigt

kontrasterade mot hans tidigare uppträdande. I det

han bugade sig för henne, såg hon över hans axel

Charley Welsh blinka skälmskt.

Men det väntade henne fler överraskningar.

Direktören bad sålunda att bli presenterad för hennes syster,

pratade med dem och försökte göra sig så angenäm

som möjligt. Han gick till och med så långt, att han

gav Edna eget omklädningsrum, vilket fyllde de tre

andra damerna, med vilka hon tidigare stiftat

bekantskap, med en omisskännbar avundsjuka. Edna förstod

inte, vad som gick åt honom, och det var först då hon.

stötte på Charley Welsh i korridoren, som hon fick

mysteriet uppklarat.

—— Hallå! ropade han. Man har visst kommit på

grön kvist nu, eller hur? Allt går galant för er.

Hon skrattade muntert.

—— Han tror, att ni är en kvinnlig journalist. Jag

höll nästan på att kikna av skratt, då jag såg honom

anstränga sig för att vara söt och behaglig. Ärligt

talat, det är väl inte ert yrke?

—— Jag har ju berättat för er om min upplevelse

med redaktören, sade hon parerande. Och ärligt talat,

det var också sanning, det jag berättade er.

Men den enastående Charley Welsh skakade på

huvudet tvivlande.

—— Det angår ju inte mig ett dugg, sade han. Men

om ni är journalist, ge då mig åtminstone ett par rader,

litet reklam, förstår ni. Och är ni inte journalist, nåja,

så är ni lika bra ändå. Ni tillhör bara inte vår klass,

så mycket är säkert.

Efter sitt uppträdande, som hon denna gång skilde

sig från med en tränad veterans kallblodighet, infann

direktören sig igen och efter att ha sagt några

älskvärda fraser och varit artigheten själv, gick han rakt

på det som för ögonblicket intresserade honom.

—— Ni vill säkert behandla oss väl, hoppas jag, sade

han insmickrande.

—— Å, nej, svarade hon oskyldigt. Ni kan inte

övertala mig att låta engagera mig igen; jag vet nog, att

det föreföll som om jag gjorde lycka och att ni gärna

vill ha mig, men jag kan med bästa vilja i världen

inte.

—— Ni vet mycket väl, vad jag menar, sade han, med

litet av sin tidigare brutalitet i rösten.

—— Nej, jag vill och kan verkligen inte, sade hon

envist. Varietélivet är alltför ... alltför nervpåfrestande,

i alla fall för mina nerver.

Han såg villrådig och tvivlande på henne, men lät

bli att vidare fördjupa sig i ämnet.

Men då hon måndag morgon infann sig på hans

kontor för att lyfta sin betalning för de två kvällarna,

var det han som gjorde henne förvirrad.

—— Ni måste bestämt ha missförstått mig, sade han

och ljög utan att blinka. Jag minns, att jag sade något

om att jag ville betala era spårvagnspengar. Det gör vi

alltid, som ni kanske vet, men vi betalar aldrig, aldrig

amatörer. Det vore ju att beröva hela idén hela dess

originalitet och särskilda dragningskraft. Nej, Charley

Welsh har lurat er. Han själv får ingenting för sitt

uppträdande. Ingen amatör får betalning. Idén är

löjlig. Här är emellertid 50 cents. Det är tillräckligt

för att täcka era omkostnader för spårvagn för er och

er syster. Och (det kom särskilt sockersött) tillåt mig

så på Tivolis vägnar tacka er för er älskvärdhet att

med sådan framgång ställa era talanger till vår

disposition.

Samma dag överlämnade hon, trogen sitt löfte till

Max Irwin, sitt maskinskrivna .manuskript till honom.

Medan han ögnade igenom det, nickade han gång på

gång och avfyrade den ena berömmande anmärkningen

efter den andra:

—— Utmärkt! Precis så ska det vara! Psykologin

har ni klarat utmärkt! Ni har fångat precis det rätta!

Utmärkt! —— Här har ni skjutit litet vid sidan av målet,

men det kan gott passera! Det här är kraftigt! Starkt!

Levande! Sådana bilder! Utmärkt! Alldeles utmärkt!

Och då han kommit till den sista sidans rad, räckte

han henne handen:

—— Kära fröken, jag gratulerar er. Jag får erkänna,

att ni överträffat mina förväntningar, vilka dock, det

kan jag försäkra er, var stora. Ni är journalist, den

födda journalisten. Ni har det rätta greppet och ni

kommer säkert att slå igenom. Kuriren vill säkert ta in

det här och anta er på köpet. Gör de inte det, kommer

säkert en av de andra tidningarna att göra det.

—— Men vad är detta, frågade han ett ögonblick

senare med betänksam min. Ni talar inte alls om, att

ni fått någon betalning för att uppträda två kvällar,

och det är ju en av de viktigaste punkterna i det hela.

Det sa jag ju uttryckligt till er, som ni kanske minns.

—— Det duger inte, sade han och skakade

olycksbådande på huvudet, då hon hade förklarat saken för

honom. Ni måste verkligen på ett eller annat sätt

inkassera ert gage. Låt mig tänka efter. Låt mig tänka

ett ögonblick.

—— Det kan vara detsamma, mr. Irwin, sade hon.

Jag har besvärat er tillräckligt. Var vänlig och låt mig

använda er telefon, så ska jag tala med Ernst Symes

igen.

Han lät henne sätta sig i sin stol vid skrivbordet,

och Edna tog luren.

—— Charley Welsh är sjuk, började hon, då hon fått

förbindelse. Vad? Nej, jag är inte Charley Welsh.

Charley Welsh är sjuk, men hans syster vill gärna

fråga, om hon kan komma ut i eftermiddag och lyfta

hans honorar åt honom:

—— Säg Charley Welshs syster, att Charley Welsh

var här i förmiddags och lyfte sitt honorar, hördes

direktörens barska och bryska röst svara.

—— Bra! fortsatte Edna. Men nu önskar också Nan

Bellayne att få veta, om hon och hennes syster också

kan komma ut i eftermiddag och lyfta Nan Bellaynes

honorar?

—— Vad sa han? Vad sa han? utbröt Max Irwin

ivrigt, medan hon hängde upp luren.

—— Att han inte kunde mäta sig med Nan Bellayne

och att hon och hennes syster kunde komma ut och

lyfta hennes honorar och till på köpet få fribiljetter

till Tivoli.

—— En sak till, sade han och avbröt hennes

tacksägelser borta vid dörren liksom under hennes första

visit. Nu, då ni visat, vilket gry det är i er, skulle jag

betrakta det som . . . hm . . . ett privilegium att själv

få ge er ett par rekommenderande rader till Kurirens

redaktion.

*

Midas’ män

Wade Atsheler är död — död för egen hand. Det

vore inte sant att påstå, att meddelandet kom oväntat

för den lilla klick, som kände honom; och dock hade

vi, hans närmaste vänner, aldrig dryftat en sådan

möjlighet. På sin höjd var vi undermedvetet förberedda

därpå. Före självmordet hade ingen av oss ägnat en

sådan utgång en tanke, men då han väl var död, var

det som om vi alla likväl hade anat och väntat oss det.

Detta lät sig förklara av den själskris som vi voro

medvetna om, att han genomlidit. Jag använder med

avsikt uttrycket själskris. Ung och vacker och med en

säker ställning som Eben Hales, den store

spårvagnskungens, högra hand hade han ingen orsak att

beklaga sig över att lyckan inte log mot honom. Icke

desto mindre hade vi sett hans släta panna bli fårad

och rynkad som under trycket av en eller annan

frätande sorg. Vi hade sett hur hans tjocka, svarta hår blev

tunt och grått, och vem kan glömma den djupa

tankspriddhet och det djupt deprimerade humör, som

kunde komma över honom mitt under de muntra

tillställningar han mot slutet av sitt liv allt mera kastade

sig in i? Vid sådana tillfällen, då glädjen var som

störst, kunde hans ögon plötsligt och utan påvisbar

orsak bli glanslösa och pannan rynkad, medan han med

knutna händer och ansiktet krampaktigt förvridet av

själskval brottades vid randen av en avgrund med

någonting okänt, som hotade honom.

Han talade aldrig om sina bekymmer, och vi voro

diskreta nog att inte fråga ut honom. Men det var

lika bra, att vi ej gjorde det, ty om vi gjort det och

han lättat sitt hjärta, skulle vår hjälp och våra

ansträngningar likväl ej ha kunnat rädda honom. Då

Eben Hale dog, Eben Hale, vars förtrogne sekreterare

han var —— ja, snarare adoptivson och likställde

kompanjon —— visade han sig inte mera bland oss. Inte

därför att vårt sällskap var honom motbjudande ——

det vet jag nu —— utan därför att hans bekymmer blivit

så stora, att han inte kunde dela vår glädje och inte

tillsammans med oss kunde finna någon lisa i sin sorg.

Varför kunde vi då inte förstå, ty då Eben Hales

testamente öppnades, fick man veta, att han var ensam

arvinge till sin chefs många miljoner, och det uttalades

tydligt i testamentet, att detta stora arv tillföll honom

utan några villkor och stod till hans fria disposition.

Inte en enda aktie, inte ett öre hade testamenterats till

den avlidnes släktingar. Vad den avlidnes närmaste

släktingar beträffar, förordnade en klausul i

testamentet helt överraskande, att Wade Atsheler till Eben

Hales hustru, söner och döttrar blott skulle utbetala

summor, som han själv fann passande, och vid

tidpunkter, som passade honom. Hade det inträffat en

eller annan skandal inom den avlidnes familj eller

hade hans söner varit vilda krabater, kunde det ha

funnits ett spår av mening i denna högst egendomliga

bestämmelse, men Eben Hales husliga lycka hade

nästan blivit till ett ordspråk, och man fick färdas

länge för att finna en skara sundare söner och döttrar.

Vad hans hustru beträffar, så blev hon av dem som

kände henne med beundran kallad "Gracchernas

moder". Det är överflödigt att anmärka, att detta

testamentet väckte stort uppseende, men den förväntansfulla

allmänheten kände sig besviken över att det ej kom till

process.

Det är blott några dagar sedan Eben Hales stoft

bisattes i det pompösa marmormausoleet. Och nu är

Wade Atsheler död. Dödsfallet stod i

morgontidningarna i morse. Jag har just emottagit ett brev från

honom, tydligen avsänt blott en timme innan han gick

in i evigheten. Detta brev, som ligger framför mig,

är en berättelse som, skriven med hans egen handstil,

fogar samman talrika tidningsurklipp och

brevavskrifter till en sammanhållande kedja. Originalbreven

har han, meddelar han mig, överlämnat till polisen.

Han ber mig dessutom att varna samhället mot en

förskräcklig och djävulsk fara, som hotar själva dess

existens, att offentliggöra den fruktansvärda rad av

tragedier, i vilka han utan skuld var inblandad. Jag

framlägger här texten i dess helhet:

Det var i augusti 1899 strax efter min hemkomst

från sommarsemestern, som slaget föll. Vi anade det

inte då; vi hade ännu ej tränat våra hjärnor att sätta

sig in i så fruktansvärda möjligheter. Mr. Hale

öppnade brevet, läste det och kastade det leende bort på

mitt skrivbord. Då jag hade läst det, skrattade jag

också och sade: "Något ohyggligt skämt, mr. Hale,

men allt annat än smakligt." Du finner här, käre

John, en exakt avskrift av det nämnda brevet:

M.M:s kontor,

17 augusti 1899.

Till penningbaronen Eben Hale.

Ärade herre. Vi anmoda Eder att av Edra oerhörda

tillgångar realisera det nödvändiga för framskaffandet

av 20 miljoner dollars kontant. Denna summa anmoda

vi Eder att utbetala till oss eller vår befullmäktigade.

Ni torde observera, att vi icke angivit någon bestämd

termin; vi önska nämligen icke påskynda Eder i denna

affär. Ni kan till och med, om det passar Er bättre,

betala oss i tio, femton eller tjugo avbetalningar; men

vi vilja icke mottaga någon avbetalning å mindre

belopp än en miljon.

Tro oss, bäste mr. Hale, då vi säga att då vi

beslutat oss för detta tillvägagångssätt, beror detta

ingalunda på några ovänliga känslor gentemot er. Vi äro

medlemmar av det intellektuella proletariatet, vars

tillväxt är så betecknande för det nittonde århundradets

sista år. Vi ha, efter grundliga nationalekonomiska

studier, beslutat oss för att slå in på denna

affärsmetod. Den har många fördelar, bland vilka vi först

och främst skola nämna den, att vi kunna inlåta oss

på omfattande och inkomstbringande affärer utan att

behöva driftskapital. Vi ha tills dato haft ganska stor

framgång, och vi hoppas, att vår affärsförbindelse

med Eder må bliva angenäm och tillfredsställande.

Vi bedja Er skänka oss uppmärksamhet, medan vi

närmare utveckla våra åsikter. Grunden för det

nuvarande samhällssystemet är äganderätten. Och denna

individuella rätt att besitta egendom vilar, vilket de

senaste undersökningarna visat, uteslutande på makt.

Vilhelm Erövrarens harneskklädda adelsmän delade

och skiftade England mellan sig med dragna svärd.

Detsamma kan, vilket vi tillåta oss tro, att Ni vill

medgiva, sägas om alla feodala besittningar. Efter

ångmaskinens uppfinning och efter den därigenom

uppkomna industriella revolutionen skapades

kapitalistklassen i ordets moderna betydelse. Dessa

kapitalister lyfte sig raskt över den gamla adeln. Industrins

fältherrar ha faktiskt undanträngt den gamla

krigaradelns avkomlingar. Hjärnkraft och icke muskelstyrka

segrar i våra dagar i striden om tillvaron. Men detta

förhållande vilar på alldeles samma sätt på makt.

Förändringen har varit kvalitativ. Forna tiders

feodala baroner härjade världen med eld och svärd; de

moderna penningbaronerna utsuga världen genom att

behärska och utnyttja världens ekonomiska krafter.

Hjärnkraft och icke muskelkraft segrar i kampen, och

de som överleva striden äro de intellektuellt och

kommersiellt starkast.

Vi, M.M., nöja oss icke med att vara löneslavar. De

stora trusterna och affärssammanslutningarna (med

vilka Ni måste jämställas) förhindra oss att nå den

plats vid Er och Edra likställdas sida, vilken plats vår

intelligens kvalificerar oss till att intaga. Vi tillhöra

proletariatet, men skilja oss från genomsnittspöbeln

genom att våra hjärnor höra till de bästa, och vi hysa

inga etiska och sociala skrupler. Som lönslavar kunna

vi icke, även om vi arbeta bittida och sent och föra

ett nyktert och förståndigt liv, under loppet av sextio

eller fyra gånger sextio år samla en förmögenhet,

som är tillräckligt stor för att med framgång kunna

konkurrera med de stora mängder av hopat kapital,

som nu existera. Icke desto mindre ha vi vågat oss in

på arenan. Vi kasta nu handsken i ansiktet på

världskapitalet. Vare sig det vill eller inte vill upptaga

kampen, skall det bli tvunget att slåss.

Mr. Hale, våra intressen bjuda oss att begära tjugo

miljoner dollars av Er. Samtidigt som vi äro så

hänsynsfulla att bevilja Er en rimlig frist, inom vilken Ni

kan utföra den Eder påvilade transaktionen, bedja vi

Er dock att icke dröja för länge. Inför, när Ni har

accepterat våra villkor, en lämplig notis i

"Morgonrodnadens" korrespondentavdelning. Vi skola då

underrätta Er om våra planer för det nämnda kapitalets

överförande. Ni gör bäst i att göra detta ett par dagar

före den l:e oktober. Gör Ni det icke, döda vi denna

datum en man på Östra 39:e gatan för att visa, att vi

mena allvar. Det blir en arbetare. Ni känner icke

denne man; det göra vi ej heller. Ni representerar en

makt inom det moderna samhället; vi representera

också en makt — en ny makt. Utan att vara besjälade

av vrede eller ondska ha vi börjat fälttåget. Som ni

snart skall komma underfund med, äro vi affärsmän.

Ni är den övre, vi den undre kvarnstenen; denne man

söndermales mellan oss. Ni kan rädda honom, om Ni

går in på våra villkor och handlar i tid.

Det var en gång en kung, som led under

förbannelsen, att allt vad han rörde vid blev guld. Vi ha

upptagit hans namn och begagna det som vår officiella

signatur. Vi ha för avsikt, att vid tillfälle försäkra oss

om lagligt skydd för namnet för att skydda oss själva

mot konkurrenter.

Med största högaktning

Midas’ män.

Du medger säkert, käre John, att vi voro i vår goda

rätt, då vi skrattade åt detta brev. Idén var, det måste

vi medge, bra påhittad, men den var för grotesk för

att tas allvarligt. Mr Hale sade, att han ville gömma

brevet som en litterär kuriositet och gömde det i en

låda i skrivbordet, och så glömde vi snart helt och

hållet bort dess existens. Men inte långt därefter ——

den 1 :e oktober —— läste vi, då vi gingo igenom

morgonposten, följande:

M.M:s kontor,

1 oktober 1899.

Herr penningbaron Eben Hale.

Ärade herre. Ert offer har mött sitt öde. För en

timme sedan blev en arbetare på Östra 39:e gatan

stucken genom hjärtat med en kniv. Redan innan Ni

läser dessa rader har hans lik förts till bårhuset för

identifiering. Gå dit och betrakta Ert offer.

Den 14:e oktober komma vi, för att visa hur

allvarligt vi mena i denna sak, att döda en polis i

hörnet av Polkgatan och Clermontavenyen eller i dess

närhet, förutsatt att Ni icke dessförinnan giver efter.

Högaktningsfullt

Midas’ män.

Mr. Hale skrattade också denna gång. Hans tankar

voro starkt upptagna av en affär, som han väntade sig

kunna avsluta med ett Chicagokonsortium angående

försäljningen av alla hans spårvagnslinjer i denna stad,

och han började därför strax diktera för sin stenograf

och tänkte inte vidare på brevet. Men av en eller annan

orsak, jag vet inte varför, kände jag mig mycket illa

berörd. Om det nu inte var skämt, sade jag till mig

själv och tog ovillkorligen morgontidningen. Där stod

händelsen omtalad, men som det rörde sig om en okänd

person av den lägre klassen, hade på händelsen blott

offrats några få rader, och notisen var placerad i ett

hörn vid sidan av annonser om humbugsmedicin.

Notisen löd:

Klockan något över fem i morse blev en arbetare,

Per Lascalle, som var på väg till sitt arbete, stucken

genom hjärtat av en bandit på 39 :e gatan i Östra

kvarteret; gärningsmannen lyckades undkomma. Polisen

har icke kunnat finna något motiv till brottet.

"Omöjligt"! blev mr. Hales svar, då jag hade läst

upp notisen för honom. Men händelsen plågade honom

tydligen, ty på eftermiddagen bad han mig, efter att

ha påpekat hur löjligt det var, att sätta polisen in i

saken. Jag hade nöjet att bli utskrattad på

polisinspektörens kontor, men gick dock därifrån med en

försäkran, att man skulle undersöka saken närmare och

att trakten kring hörnet av Polkgatan och

Clermontavenyen skulle avpatrulleras med dubbla styrkor den

angivna kvällen. Därmed fick saken bero i fjorton

dagar, tills vi genom posten mottog följande biljett:

M.M:s kontor,

15 oktober 1899.

Herr penningbaron Eben Hale.

Ärade herre. Ert andra offer har fallit vid planlagd

tidpunkt. Vi ha ingen brådska, men för att öka vår

press på Er, ha yi nu för avsikt att döda varje vecka.

For att skydda oss själva mot polisen, komma vi

hädanefter att underrätta Er först omedelbart innan eller

samtidigt som dråpet äger rum. I förhoppning att

dessa rader träffa Eder vid god hälsa teckna vi

Högaktningsfullt

Midas" män.

Denna gång tog mr. Hale tidningen och läste, efter

att ha funnit notisen, följande:

En feg förbrytelse.

Joseph Donahue, som i natt skickats i ett särskilt

patrulleringsuppdrag i 11:e kvarteret, blev vid

midnatt skjuten genom huvudet och dog ögonblickligen.

Tragedien utspelades i full belysning, i skenet av

gatlyktorna i hörnet av Polkgatan och Clermontavenyen.

Vårt samhälle är verkligen dåligt skyddat, när till och

med ordningens upprätthållare öppet och utan vidare

skjutas ned. Polisen har hitintills icke funnit det

svagaste spår.

Han hade knappast läst detta förrän polisen infann

sig —— inspektören själv och två av hans dugligaste

spårhundar. Deras ansikten förrådde oro och

nervositet, och de voro, vilket var lätt att se, starkt

uppskrämda. Ehuru de föreliggande fakta voro få och

föga komplicerade, talade vi länge tillsammans och

dryftade gång på gång saken i alla detaljer. Då

inspektören tog avsked försäkrade han oss tillitsfullt, att

allt nog skulle bli uppklarat och mördarna gripna.

Under mellantiden ansåg han det bäst, att två poliser

skyddade mr. Hale och mig och han lät flera andra

ständigt bevaka huset och trakten däromkring. Efter

en veckas förlopp ingick kl. 1 eftermiddagen följande

telegram:

M.M:s kontor,

21 oktober 1899.

Herr penningbaron Eben Hale.

Ärade herre. Det gör oss ont att konstatera, hur

komplett Ni missförstått oss. Ni har ansett Er böra

omgiva er själv och hela ert hus med väpnad vakt, som

om vi voro vanliga förbrytare, vilka voro i stånd att

bryta sig in hos Er och med våld fråntaga Er de 20

miljonerna. Tro oss, detta är långt ifrån vår avsikt.

Ni skall, om Ni tänker en liten smula nyktert på

saken, snart förstå, att Ert liv är oss dyrbart. Ni skall

inte vara rädd. Vi vilja på intet sätt göra Er illa.

Vår politik går ut på att skydda och värna Er mot

varje övergrepp. Vi ha intet intresse i Er död. Om vi

hade det, skulle vi icke —— var övertygad därom ——

tveka ett ögonblick att röja Er ur vägen. Tänk på

detta, mr. Hale. När Ni har betalt vårt pris, blir Ni

tvungen att inskränka Er. Avskeda strax Ert

vaktmanskap och bringa ner Edra utgifter.

Tio minuter efter det Ni mottagit dessa rader, skall

en barjungfru strypas i Brentwoodparken. Liket

återfinnes i ett buskage, som sträcker sig längs den stig,

som viker av åt vänster vid musiktribunen.

Högaktningsfullt

Midas" män.

Mr. Hale flög ögonblickligen till telefonen och

underrättade inspektören om det förestående mordet.

Inspektören avbröt med en ursäkt samtalet för att strax

ringa upp förstadsstationen F. att sända polis till det

uppgivna stället. En kvart senare ringde han upp oss

och meddelade, att man funnit liket, ännu varmt, på

den angivna platsen. Kvällstidningarna voro denna

gång späckade med feta överskrifter om Jack

Stryparen; de fördömde det brutala dådet och klagade över

polisens slöhet. Vi hade ett samtal mellan fyra ögon

med inspektören, som bad oss att till varje pris hålla

saken hemlig. En lycklig utgång berodde, sade han,

av fullständig tystnad.

Som du vet John, var mr. Hale i besittning av en

järnvilja. Han avböjde att ge efter. Men, åh John, det

var förskräckligt, nej, hemskt —— detta förfärliga, som

man inte visste vad det var, denna hemliga makt i

mörkret. Vi kunde inte bekämpa den, inte finna någon

utväg mot den utan blott lägga armarna i kors och

vänta. Och vecka efter vecka visste vi, lika säkert som

att solen gick upp, att vi skulle få meddelande om en

eller annan persons död, en man eller kvinna, som intet

ont gjort, men som på detta vis dödats av oss, nästan

som om vi skulle ha mördat dem med våra egna

händer. Ett ord från mr. Hale och mördandet skulle

upphöra. Men han gjorde sig hård och väntade, och

under tiden blevo fårorna i hans panna djupare,

munnen och ögonen strängare och fastare och han

åldrades för varje timme som gick. Jag behöver inte tala

om i hur hög grad jag själv led under hela denna

fruktansvärda period. Läs här M.M:s brev och

telegram och tidningsurklippen om de olika morden.

Lägg också märke till de brev, i vilka mr. Hale

varnas för vissa intriger från affärsfienders sida och

för hemliga börsmanövrer. M.M. tycktes hålla ett

finger på affärslivets och den finansiella världens puls.

De förstodo att sätta sig i besittning av upplysningar,

som våra agenter inte kunde uppsnappa, upplysningar,

som de sedan läto gå vidare till oss. En biljett från

dem i rätt tid räddade i ett kritiskt ögonblick i en viss

affär 5 miljoner för mr. Hale. En annan gång sände

de oss ett telegram, som med all sannolikhet hindrade

en vansinnig anarkist att mörda sin chef. Vi grepo

mannen, då han infann sig, och överlämnade honom till

polisen, som fann honom inneha ett så stort förråd av

sprängämnen, att det skulle ha varit tillräckligt att

sänka ett slagskepp.

Vi gåvo inte efter. Mr. Hale utvecklade en rastlös

energi. Han utbetalte omkring 100,000 dollars i

veckan till den hemliga polisen. Pinkertons och otaliga

andra privata detektivbyråer kallades till hjälp, och

dessutom stodo tusentals personer på vår

avlöningslista. Våra agenter funnas överallt och i alla möjliga

förklädnader och borrade sig in i alla samhällsklasser.

De följde tusentals spår; hundratals misstänkta

anhöllos, och vid. olika tidpunkter voro tusentals

misstänkta personer under polisuppsikt, men ingenting kom

i dagen. Vad breven beträffar växlade Midas’ män

ständigt metod för avlämnandet. Varje bud, de sände

oss, blev ögonblickligen arresterat. Men det visade sig

alltid, att de voro oskyldiga personer, och de

beskrivningar de lämnade över sina uppdragsgivare

överensstämde aldrig. Den siste december mottog vi följande

skrivelse:.

M.M:s kontor,

31 december 1899.

Herr penningbaron Eben Hale.

Ärade herre. Fullföljande vår politik, vilken vi

smickra oss med att vara välbekant för Er, tillåta vi

oss att meddela Er, att vi akta utställa respass från

denna jämmerdal för polisinspektör Bying, med vilken

Ni, tack vare den uppmärksamhet vi ägnat Er, kommit

på så förtrolig fot. Han brukar vara på sitt privata

kontor vid detta klockslag. I det ögonblick Ni läser

dessa rader, håller han på att draga sin sista suck.

Högaktningsfullt

Midas" män.

Jag kastade brevet ifrån mig och sprang till

telefonen. Det föll en sten från mitt hjärta, då jag hörde

inspektörens kraftiga röst. Men i samma ögonblick

han började tala, dog hans stämma bort i en rullande

suck, och jag kunde svagt höra ett dovt ljud som av en

kropp som föll. En främmande röst ropade en sekund

senare hallå till mig, sände mig en hälsning från M.M.

och ringde av. Jag alarmerade ögonblickligen

centralpolisstationen och bad dem att genast skynda till

inspektörens hjälp. Jag begärde att förbindelsen ej

bröts och några minuter senare fick jag meddelande

om, att han blivit funnen badande i blod och dragande

sin sista suck. Inga ögonvittnen funnos till mordet och

intet spår efter mördaren.

Mr. Hale utökade efter denna händelse den hemliga

polistjänsten, så att i slutet av varje vecka utbetaltes

en kvarts miljon av hans kassa. Han var fast besluten

att segra. De av honom utlovade större eller mindre

belöningarna uppgingo till över 10 miljoner. Du vet

ju ungefär hur stor hans förmögenhet var och du

förstår, varför han offrade av den. Det var på grund av

principen, påstod han, och han kämpade för denna

och inte för pengarna. Och det måste erkännas, att det

inte råder det minsta tvivel om hans oegennyttiga och

nobla motiv. Alla storstäders polis samarbetade; till

och med Förenta staternas regering ingrep, och hela

affären utvecklade sig till att bli ett av de största

statsproblem. Vissa nationella hjälpfonder ställdes till

hans disposition för fälttåget mot Midas’ män, och

varenda polis var på jakt. Men allt var förgäves.

Midas" män fortsatte oförhindrat sin verksamhet. De

genomförde sitt krig, och deras slag föllo med aldrig

sviktande säkerhet.

Men samtidigt som han kämpade till det yttersta,

förmådde mr. Hale dock icke att avtvätta det blod,

som klibbade vid hans händer. Utan att i egentlig

mening vara mördare och ehuru ingen jury

sammansatt av hans ståndsbröder någonsin skulle ha förklarat

honom skyldig, var. han dock skuld till varje individs

död, därigenom att, som jag tidigare sade, ett ord från

honom kunde ha gjort slut på mördandet. Men han

nekade att uttala detta ord. Han gjorde gällande att

samhällets integritet blev angripen, att han inte var

så feg, att han ville överge sin post, och att det tydligen

var rätt att låta några bli martyrer, om man blott

därigenom kunde säkra de mångas lycka och välfärd. Icke

desto mindre kom detta blod över hans huvud, och

han försjönk allt mer i djup melankoli. Jag kände det

på samma sätt som hans medbrottsling. Nyfödda

dödades obarmhärtigt, barn och gamla, och dessa

mord voro icke blott lokala utan begingos över hela

landet. En afton i mitten av februari, då vi sutto i

biblioteket, knackade det hårt på dörren. Då jag gick

för att öppna, fann jag följande brev ligga på mattan i

korridoren:

M.M:s kontor,

15 februari 1900.

Herr penningbaron Eben Hale.

Ärade herre. Gråter icke Er själ över den blodiga

skörd, som går över landet? Vi ha kanske varit för

abstrakta i våra affärsmetoder. Låt oss nu vara litet

mera konkreta. Fröken Adelaide Laidlow är en

begåvad ung dam, och så vitt vi veta lika god som vacker.

Hon är dotter till Er gamle vän, domaren Laidlow,

och det är oss icke obekant, att Ni bar henne på Edta

armar, då hon var barn. Hon är Er dotters bästa

väninna och gästar henne för närvarande. När Ni läser

dessa rader, är hennes besök slut.

Högaktningsfullt

Midas" män.

Gud skall veta, att vi ögonblickligen förstodo den

fruktansvärda meningen! Vi rusade genom

vardagsrummet och kabinetten —— där fanns hon inte —— och

vidare till hennes rum. Dörren var låst, men vi slogo

in den genom att kasta oss emot den. Där låg hon, just

färdigklädd för att gå på operan, kvävd med kuddar

från schäslongen; livets rosor syntes ännu på hennes

kinder och kroppen var ännu böjlig och varm. Låt

mig förbigå detta ohyggliga. Du minns säkert, John,

tidningarnas berättelser.

Mycket sent samma kväll sände mr. Hale bud efter

mig och bad mig högtidligt lova honom att stå vid

hans sida och icke gå på ackord ens om släkt och

vänner röjdes ur vägen till sista man.

Följande dag blev jag förvånad över hans munterhet.

Jag hade trott, att han skulle vara djupt skakad av

denna sista tragedi —— hur djupt skulle jag snart få

erfara. Han var hela dagen upprymd och munter, som

om han till sist hade funnit en utväg ur den svåra

situationen. Följande morgon funno vi honom död i

hans säng med ett fridfullt leende i sitt härjade

ansikte. Han hade tagit livet av sig. Med polisens och

myndigheternas medgivande meddelades det, att han

dött av ett slaganfall. Vi ansågo det bäst att förtiga

sanningen, men vi hade ingen nytta av det, vi ha inte

haft någon nytta av någonting.

Knappt hade jag lämnat dödsrummet förrän —— ack

för sent —— följande brev anlände:

M.M:s kontor,

17 februari 1900.

Herr penningbaron Eben Hale.

Ärade herre. Vi hoppas, att Ni förlåter oss vår

närgångenhet så tätt på den sorgliga händelsen i förgår,

men det vi önska meddela kan möjligen vara av den

största betydelse för Er. Vi tänka oss möjligheten

av att Ni skulle kunna göra ett försök att undgå oss.

Som Ni kanske länge haft klart för Er finnes det

blott en utväg. Men vi vilja upplysa Er om, att även

denna väg är spärrad. Ni kan dö, men Ni dör som en

slagen man och erkänner själv att Ni förlorat spelet.

Lägg märke till följande: Vi utgöra en integrerande

del av Edra tillgångar. Vi övergå med dem till Edra

arvingar eller vem Ni än må överlåta den på.

Vi äro det oundvikliga ödet. Vi äro kulmen av

industriell och social orättfärdighet. Vi vända oss

emot det samhälle, som skapat oss. Vi, som nu ha

vind i segeln, äro en produkt av tidsålderns hela

förfelade sociala system, vi äro en vansläktad civilisations

gissel.

Vi äro resultatet av ett felaktigt socialt urval. Vi

möta makt med makt. Blott den starke kan överleva.

Vi tro på de bäst utrustades seger. Ni har trampat

Edra lönslavar i stoftet och blev själv den överlevande.

På Er order har militär skjutit ned Edra arbetare som

hundar i ett tjugotal blodiga strejker. Ni har med hjälp

av sådana medel hållit Er uppe. Vi skola inte tadla

resultatet, ty vi erkänna själva samma naturlag och

ha den att tacka för vår tillvaro. Men nu uppstår den

frågan: Vem av oss skall segra under de nuvarande

sociala förhållandena? Vi tro själva, att vi äro de

bäst utrustade. Ni tror, att det är Ni. Vi överlämna

avgörandet åt tiden och naturlagarna.

Högaktningsfullt

Midas" män.

John, förvånar det dig, att jag avskydde nöjen och

undvek mina vänner? Men det lönar sig inte nu att

komma med förklaringar. Denna berättelse skall

uppklara allt. Det är tre veckor sedan Adelaide Laidlow

dog. Sedan dess har jag väntat med fruktan och bävan.

I går blev testamentet öppnat och offentliggjort. I dag

fick jag ett varningsbrev, som meddelade, att en kvinna

av medelklassen skulle bli mördad i

Golden-Gate-parken i det avlägsna San Francisco. Kvällstidningarnas

telegram bringade detaljer om den brutala ogärningen

—— detaljer, som helt motsvara dem jag erhöll före

mordet.

Det är lönlöst. Jag kan inte kämpa emot det

oundvikliga. Jag har varit trogen och lojal i mitt

förhållande till mr. Hale och har arbetat hårt. Varför min

trohet lönats på detta sätt, förstår jag inte. Likväl kan

jag inte visa mig opålitlig och svika mitt ord genom att

gå på ackord. Och dock har jag beslutat att jag icke

skall få flera dödsfall på mitt samvete. Jag har

testamenterat de många miljonerna till deras

rättmätige ägare. Låt Eben Hales käcka söner själva kämpa

för deras räddning. Innan du läser dessa rader, har

jag vandrat hädan. Midas" män äro allsmäktiga.

Polisen är maktlös. Jag har genom polisen fått veta, att

även andra miljonärer på liknande sätt blivit dömda

att utbetala stora belopp —— hur många vet man icke,

ty när en man höjt sig över Midas" män, är hans mun

från den stunden sluten med sju sigill. De som inte

ha givit efter, inhösta nu sin blodiga skörd. Den

blodiga kampen har genomförts. Förenta staternas

regering kan ingenting göra. Så vitt jag förstår, ha

liknande filialorganisationer dukit upp i Europa.

Samhället är skakat i sina grundvalar. Furstendömen och

stater äro som torra risbunkar, som blott vänta på att

antändas. I stället för massorna emot klasserna står

här en klass emot alla klasser. Vi, som vaka över

mänsklighetens framåtskridande, ha blivit slagna. Lag

och ordning existerar icke mera.

Myndigheterna ha bett mig att hålla detta hemligt.

Det har jag också gjort, men nu kan jag inte göra det

längre. Det har blivit en fråga av offentlig betydelse,

innebärande de förskräckligaste följder, och jag vill

göra min plikt, innan jag lämnar denna världen, genom

att underrätta om den fara som hotar den. John, du

måste offentliggöra detta. Låt dig ej skrämmas.

Mänsklighetens öde vilar i dina händer. Låt pressen

utspy miljoner exemplar; låt telegrafen sprida det

jorden runt; låt det gå så långt, att var helst människor

mötas och samtala, tala de om saken med ångest och

bävan. Och låt så samhället, när det blivit tillräckligt

vaket och skakat, resa sig i all sin makt och befria sig

från denna vederstygglighet.

Med ett sista farväl på lång och obestämd tid

din

Wade Atsheler.

*

Skugga och ljus

När jag tänker tillbaka, förstår jag, vilken

egendomlig vänskap det egentligen var. Där var först

Lloyd Inwood, lång, smärt, spänstig, nervös och mörk,

och så Paul Tichlorne, lång, smärt, spänstig, nervös

och blond. De liknade varandra i allt utom i färgen.

Lloyds ögon var svarta, Pauls blå. När blodet vid

sinnesrörelse steg dem åt huvudet blev Lloyds ansikte

olivbrunt, Pauls purpurrött. Men bortsett från denna

olikhet i färg liknade de varandra som två bär. De

var båda nervösa, i stånd till ytterlig kraftanspänning

och uthållighet, och de levde båda i samma exalterade

stämning.

Men denna vänskap omfattade också en tredje

person, och denne tredje var liten, tjock och lat, denne

tredje var, skam till sägandes, jag. Lloyd och Paul

tycktes skapade till att rivalisera och jag till att stifta

fred mellan dem. Vi växte upp tillsammans alla tre,

och jag har ofta måst mottaga de slag, som de båda

ämnat åt varandra. De konkurrerade alltid och

försökte alltid överträffa varandra, och hade de väl givit

sig in i en sådan strid, var det ingen gräns för deras

kraftansträngningar och passionerade häftighet.

Denna rivalitet gjorde sig gällande både i deras

studier och deras lekar. Om Paul lärde sig en sång

av "Marmion"En berömd dikt av Walter Scott, övers. anm. utantill, lärde Lloyd sig två, Paul kom

sedan med tre och Lloyd åter med fyra, tills de båda

två kunde hela dikten utantill. Jag erinrar mig en

händelse, som tilldrog sig vid badstället —— en händelse,

som var ett tragiskt exempel på deras rivaliserande.

Vi pojkar roade oss stundom med att dyka ned till

bottnen av en fem alnar djup damm och hålla oss fast

vid trädrötterna för att se, vem som kunde hålla sig

längst under vattnet. Paul och Lloyd bestämde sig

efter en dispyt för att dyka samtidigt. Då jag såg

deras hårda och bestämda ansikten försvinna under

vattnet, anade jag, att något hemskt skulle inträffa.

Sekunderna gick, ringarna på vattnet försvann,

dammens vattenspegel blev åter lugn och stilla, men varken

det ljusa eller det mörka huvudet dök upp igen. Vi,

som stod däruppe, började bli ängsliga. Det

tidsrekord, som satts av den duktigaste pojken, hade för

länge sedan blivit slaget, men fortfarande syntes ingen

av dem. Några luftbubblor visade sig på ytan och

vittnade om att deras lungor höll på att tömmas på luft,

och ett ögonblick därefter upphörde även

luftbubblorna att stiga upp. Varje sekund tycktes som en

evighet, och till sist störtade jag mig i vattnet, då jag inte

längre kunde uthärda spänningen.

Jag fann dem nere på bottnen, krampaktigt

klamrande sig fast vid rötterna; deras huvuden var inte en

fot ifrån varandra, och de stirrade varandra rakt in i

ögonen. De led förskräckliga kval och vred sig under

sina frivilliga kvävningsförsök; ingen av dem ville

först ge upp och erkänna sig besegrad. Jag försökte

slita loss Pauls händer från trädroten, men han gjorde

kraftigt motstånd. Så höll jag själv på att tappa

andan och kom ytterst andfådd upp till vattenytan. Jag

förklarade snabbt situationen för de andra pojkarna

och ett tiotal av dem dök ned och ryckte dem loss med

våld. Då vi fick upp dem på land, var de båda

medvetslösa, och först efter att ha rullat och gnidit och

bearbetat dem lyckades vi att väcka dem till liv. De

skulle ha drunknat, om ingen kommit dem till hjälp.

Då Paul Tichlorne började studera vid universitetet,

lät han sin omgivning förstå, att han skulle kasta sig

över nationalekonomin. Lloyd Inwood, som började

sina universitetsstudier samtidigt, valde samma ämne.

Men Paul hade hela tiden bestämt sig för att i

verkligheten ägna sig åt naturvetenskaperna med kemi som

specialämne och i sista minuten kastade han om. Ehuru

Lloyd redan planerat sina studier för det kommande

läsåret och bevistat de första föreläsningarna, följde

han ögonblickligen Pauls exempel och började att

studera naturvetenskap med kemi som huvudämne.

Det dröjde inte länge, förrän deras rivalitet blev det

allmänna samtalsämnet vid universitetet. De sporrade

varandra och trängde djupare in i kemins

hemligheter än studenter tidigare gjort —— så djupt, att de,

redan innan de tagit sin examen, kunde ha stukat vilken

kemiprofessor som helst vid universitetet med

undantag av "gubben" Moss, fakultens dekanus, och till och

med honom satte de mer än en gång på det hala.

Lloyds upptäckt av "dödsbacillen" hos

spindelkrabban förde hans och universitetets namn ut över

världen. Paul var emellertid inte många steg efter, i det

han lyckades i sitt laboratorium framställa geléartade

organiska föreningar, som visade amöbaliknande

livsfunktioner, och dessutom kastade han nytt ljus över

befruktningsprocessen genom sina förbluffande

experiment med enkla klornatrium- och magnesiumlösningar

använda på lägre former av havsfaunan.

Det var emellertid under deras studenttid, medan de

som bäst var mitt uppe i den organiska kemins

mysterier, som Doris Van Benschoten dök upp i deras liv.

Lloyd träffade henne först, men Paul ordnade det

genast så, att han inom 24 timmar också gjort hennes

bekantskap. Givetvis förälskade de sig båda i henne,

och hon blev för dem det enda i livet, som det var

värt att leva för. De uppvaktade henne med samma

glöd och iver, och deras strid om henne blev så

häftig, att snart sagt varannan student började slå vad om

utgången. Till och med "gubben" Moss lät en dag, sedan

han sett Paul utföra ett förbluffande experiment på

laboratoriet, förleda sig till att hålla en månadslön på

att Paul skulle bli Doris Van Benschotens man.

Till sist löste hon problemet på sitt sätt och till

allas belåtenhet, Paul och Lloyd undantagna. Efter att

ha fört dem samman en dag sade hon, att det i

verkligheten var alldeles omöjligt för henne att välja mellan

dem, då hon höll lika mycket av dem båda; och då

det olyckligtvis inte var tillåtet att ha flera män i

Förenta staterna, såg hon sig nödsakad att avstå från

äran att gifta sig med någon av dem. De gav varandra

ömsesidigt skulden till detta beklagliga resultat, och

bitterheten mellan dem växte.

Situationen tillspetsades snart ytterligare. Det var

i mitt hem efter det de tagit sin examen och försvunnit

för världens ögon, som början till slutet inträffade.

De var båda förmögna och var inte tvungna och kände

för övrigt inte heller någon lust att ägna sig åt

lärarkallet. Min vänskap och deras ömsesidiga fiendskap

band dem samman. Ehuru de mycket ofta besökte mig

i mitt hem, försökte de envist att undvika varandra

vid sådana tillfällen, trots att det på grund av

omständigheterna var så gott som omöjligt.

Den dag, jag tänker på, hade Paul Tichlorne hela

morgonen suttit fördjupad i ett just utkommet nummer

av en vetenskaplig tidskrift på mitt studentrum. Jag

hade därför haft tillfälle att sköta mina egna

angelägenheter och var sysselsatt med mina rosor, då Lloyd

Inwood infann sig. Medan jag med munnen full av

småspik klippte och beskar och fäste upp klängrosorna

vid entrén, följde Lloyd efter mig och gav mig då och

då en hjälpande hand. Vi kom så småningom in i en

diskussion om sagovärldens osynliga väsen, dessa

mystiska varelser, som ännu leva i sagorna. Lloyd kom i

tagen och pratade på sitt nervösa, ryckiga sätt och

började snart diskutera de fysiska möjligheterna för

osynlighet. En fullständigt svart gestalt skulle,

påstod han, gäcka den skarpaste syn.

—— Färg är ett sinnesintryck, sade han. Utan

objektiv realitet. Utan ljus kan vi varken se färgerna eller

föremålen. Alla föremål är svarta i mörker, och i

mörker är det omöjligt att se dem. Faller det inte ljus

på dem, kastas inte heller något ljus tillbaka från dem

till ögat, och vi får således ingen synbékräftelse på

deras existens.

—— Men vi ser dock svarta föremål i dagsljus,

invände jag.

—— Mycket sant, fortsatte han ivrigt. Och det är

för att de inte är fullständigt svarta. Vore de

fullständigt svarta, absolut svarta så att säga, kunde vi

inte se dem. Ja, vi skulle inte ens se dem, om de

befunne sig i ljuset av tusen solar! Och därför påstår

jag, att med de rätta färgämnena i den rätta

sammansättningen måste man kunna åstadkomma en absolut

svart färg, som skulle göra allt som var överstruket

med den osynligt.

—— Det skulle bli en märkvärdig upptäckt, sade jag

reserverat, ty det hela föreföll mig för fantastiskt för

allt annat än spekulativa experiment.

—— Märkvärdigt! Lloyd slog mig på skuldran. Ja,

det vill jag lova. Gamle gosse, kunde jag måla över

mig med den färgen, kunde jag med detsamma lägga

hela världen för mina föter. Kungarnas och hovens

hemligheter skulle avslöjas för mig, diplomaternas

och politikernas ränkspel, börsjobbarnas manövrer,

trusternas och korporationernas planer. Jag skulle

kunna hålla min finger på tingens hemligaste puls och

bli den största makten i världen. Och jag .... Han

höll plötsligt upp, men tillade litet senare: —— Nåja,

jag har börjat mina experiment, och jag kan lika gärna

berätta det för dig nu. Jag står inför lösningen.

Vi ryckte till vid ett skratt från dörren. Det var

Paul Tichlorne, som stod där med ett hånleende på

sina läppar.

—— Du glömmer något, käre Lloyd, sade han.

—— Glömmer vad?

—— Du glömmer, fortsatte Paul — du glömmer

alldeles skuggan.

Jag såg, att Lloyd blev lång i ansiktet, men han

svarade spotskt:

—— Jag kan gå med parasoll, min vän. Så vände

han sig plötsligt häftigt mot honom och sade: —— Nu

ska jag. säga dig något, Paul. Stick inte din näsa i det

här, det är bäst för dig.

En större scen syntes oundviklig, men Paul log

godmodigt:

—— Det skulle inte falla mig in att röra vid dina

smutsiga färger. Men även om du har tur utöver dina

djärvaste förhoppningar, ska du alltid stånga pannan

mot skuggan. Den kan du inte komma ifrån. Jag

tänker använda rakt motsatt metod. Enligt mina

försök ska skuggan bortelimineras.

—— Genomskinlighet! utbröt Paul ögonblickligen.

Men det är ouppnåeligt.

—— Åh nej, visst inte. Paul ryckte på skuldrorna,

vände sig om och försvann nedför rosengången.

På detta sätt började det. De gav sig båda på att

lösa problemet med all sin energi och med ett agg och

en bitterhet, som kom mig att ängslas för att någon av

dem skulle lyckas lösa problemet. De hade båda den

mest obegränsade tillit till mig, och under de många

och långa av experiment upptagna veckorna måste jag

lyssna till deras teorier och övervara deras

demonstrationer. Jag gav aldrig med vare sig ord eller

tecken någon av dem den minsta vink om den andres

framsteg, och de respekterade mig för min tystnad.

Lloyd Inwood hade, då hans själs- och kroppskrafter

efter långvarigt och oavbrutet arbete hotade att inte

kunna uthärda spänningen, ett egendomligt sätt att

förfriska sig på. Han bevistade boxningsmatcher. Det

var vid en av dessa brutala uppvisningar, som han

släpat mig med sig för att berätta om sina senaste

resultat och att hans teori på ett slående sätt blivit

besannad.

—— Kan du se mannen där med det röda hakskägget?

frågade han och pekade över arenan på femte

bänkraden på motsatta sidan. Och kan du se den som sitter

vid sidan av honom, han med den vita hatten. Nåja,

det är ju liksom ett mellanrum mellan dem, inte sant?

—— Ja, svarade jag. De sitta en plats ifrån

varandra. Mellanrummet är en tom plats.

Han böjde sig fram emot mig och sadeu högtidlig

ton:

—— Mellan den rödskäggige mannen och mannen

med den vita hatten sitter Ben Wasson. Du har hört

mig tala om honom. Han är den duktigaste boxaren i

sin viktklass här i landet. Han är dessutom karibisk

neger, den svartaste negern i Förenta staterna. Han har

en svart tillknäppt överrock på. Jag såg honom, då han

kom in och satte sig på platsen. Så snart han satte sig

ned, försvann han. Passa väl på, det är ju möjligt att

han skrattar.

Jag väntade och stirrade ditöver, tills mannen med

det röda skägget vände sitt huvud på ett sätt, som om

han vände sig till den tomma platsen. I samma

ögonblick såg jag på den tomma platsen vitan av ett par

rullande ögon och två vita tandrader, och just i det

ögonblicket skymtade jag ett negeransikte. Men då

leendet försvann, blev han åter osynlig och platsen

föreföll åter vara tom.

—— Om han vore fullständigt svart, kunde du sitta

vid sidan av honom utan att se honom, sade Lloyd; och

jag måste tillstå, att detta exempel var så slående, att

jag var nära att låta mig övertygas.

Jag besökte Lloyds laboratorium många gånger

efter detta och fann honom alltid fördjupad i försök

att finna det absolut svarta. Hans experiment

omfattade alla slags färgämnen, lampsot, tjäror,

förkolnade vegetabilier, kimrök från förbrända oljor och

fettämnen och olika förkolnade djuriska substanser.

—— Vitt ljus består av sju grundfärger, förklarade

han för mig. Men det är själv, i sig själv, osynligt.

Blott genom att återkastas från föremål blir det och

föremålen synliga. Men blott den del av det som kastas

tillbaka blir synligt. Här är nu t.ex. en blå

tobaksask. Det vita ljuset faller på den, och med ett enda

undantag absorberas alla de färger, av vilka det är

sammansatt —— violett, indigo, grönt, gult, orange och

rött. Det enda undantaget är blått. Denna färg

absorberas inte utan kastas tillbaka. Tobaksasken gör

därför intryck av att vara blå. Vi se inte de andra

färgerna, därför att de absorberats. Vi se blott den blå.

Av samma orsak är gräs grönt. Det vita ljusets gröna

vågor kastas tillbaka till ögat.

—— När vi målar våra hus, bestryker vi dem inte

med färg, sade han en annan gång. Vad vi gör är

följande: Vi bestryker dem med vissa substanser, som

har egenskaperna att från vitt ljus kunna absorbera

alla färger utom den med vilken vi vill att vårt hus

ska framträda. När en substans kastar tillbaka alla

färger till ögat, uppfatta vi den som vit. När den

absorberar alla färgerna, är den svart. Men som jag förut

sa, vi har inte den fullständigt svarta färgen. Alla

färger absorberas inte ännu. Det absolut svarta ska

bli totalt ock absolut osynligt.

Han pekade på en palett, som låg på hans

arbetsbord. Den var påstruken med olika nyanser av svart

pigment. Särskilt en av nyanserna var nästan omöjlig

att se. Den åstadkom liksom dimfläckar för mina ögon,

och jag gned dem och stirrade åter på den svarta

nyansen.

—— Det här, sade han med verkningsfull patos, är

det svartaste svarta du och alla andra dödliga

någonsin sett. Men vänta bara, jag ska frambringa svart,

som blir så svart, att ingen dödlig skall kunna

betrakta det —— och samtidigt se det.

Å andra sidan brukade jag finna Paul Tichlorne

lika fördjupad i studiet av ljuspolarisation, diffraktion

och interferens, enkel och dubbel refraktion och alla

slags organiska blandningar.

—— Genomskinlighet: därmed förstås, att en kropp

befinner sig i ett sådant tillstånd eller är utrustad

med sådana egenskaper, att alla ljusstrålar gå igenom

den. Så definierade han begreppet, för mig. Det är

ett sådant tillstånd, sådana egenskaper, som jag söker

finna. Lloyd klabbar och söker och stångar ständigt

pannan mot problemet skuggan med dess fullständiga

ogenomskinlighet. Men jag undviker den. En

genomskinlig kropp kastar ingen skugga, den återkastar inte

heller några ljusstrålar —— det vill säga den

fullständiga genomskinligheten gör det inte. En sådan kropp

kommer inte, om högt sidoljus undvikes, att kasta någon

skugga och den kommer också, eftersom den inte

återkastar något ljus, att vara osynlig.

En annan gång stod vi tillsammans vid fönstret.

Paul var sysselsatt med att polera några linser, som

stod på rad i fönsterkarmen. Efter en paus i samtalet

sade han plötsligt:

—— Åh jag har tappat en lins. Stick ut huvudet och

se efter var den blev av.

Jag försökte genast att sticka ut huvudet, men en

stark stöt i pannan kom mig att fara tillbaka. Jag

gned min ömma panna och såg förebrående och

frågande på honom. Paul stod och skrattade muntert som

en pojke.

—— Nåå? sade han.

—— Nåå? upprepade jag.

—— Varför ser du inte efter? frågade han. Jag såg

efter. Innan jag stack ut huvudet hade mina sinnen,

vilka fungerade rent automatiskt, gett mig intryck av

att det inte fanns något emellan mig och luften utanför,

att fönsteröppningen var alldeles tom. Jag sträckte

fram handen och kände något hårt, glatt, kallt och

slätt, som mitt känselsinne på grund av tidigare

erfarenheter sade mig var glas. Jag såg efter ännu en

gång, men kunde absolut inte se någonting.

—— Vit kvartssand, sade Paul och fortsatte i

uppräknande ton: Natriumkarbonat, släckt kalk,

glaspulver, mangansyrad superoxid —— där har du det,

finaste franska spegelglas, fabricerat av det stora Saint

Gobain-bolaget, som framställer det finaste

spegelglaset i världen, och stycket där, är det finaste de

någonsin framställt. Det representerar lösensumman

för en kung. Men se nu riktigt på det. Du kan inte

se det. Du har ingen aning om att det finns där, förrän

du kör huvudet emot det. —— Hm! Gamle gosse! Det

är blott åskådningsmaterial —— vissa element, som i

sig själv är ogenomskinliga, ha blandats samman på

ett sådant sätt, att de som slutresultat bilda en kropp,

som är genomskinlig. Men det faller inom den

oorganiska kemin, vill du invända. Mycket riktigt.

Men jag vågar påstå, lika säkert som jag nu står här

på två ben, att jag inom den organiska kemin kan

prestera precis detsamma som inom den oorganiska.

—— Se här! Han höll upp ett provrör mellan mig och

ljuset, och jag såg, att det innehöll en oklar eller

grumlig vätska. Han hällde över innehållet i ett annat provrör

och det blev nästan ögonblickligen klart och gnistrande.

—— Eller se här! Han sökte med snabba, nervösa

rörelser mellan sina provrör, och förvandlade en vit

lösning till en vinfärgad vätska och en ljusgul lösning

till en mörkbrun. Han doppade en bit lakmuspapper

i en syra; det blev ögonblickligen rött, och efter att ha

fuktat det i en alkalisk vätska, blev det genast blått.

—— Lakmuspappret är fortfarande samma bit

lakmuspapper, sade han i formell och docerande

föreläsningston. Jag har inte förvandlat det till något som

helst annat. Men vad har jag då gjort? Jag förändrade

blott dess molekylers inbördes ordning. Då det första

gången absorberade alla färger från ljuset utom rött

förändrades sedan dess molekylers ordning så, att det

absorberade alla färger utom blått. Och så går det i

det oändliga. Vad jag nu tänker göra är följande. ——

Han gjorde ett ögonblicks paus. —— Jag tänker söka

efter och också finna just de reagenser, som, då de

inverka på den levande organismen, kan frambringa

molekylära förändringar, som är analoga med dem

du själv just sett. Men dessa reagenser, som jag ska

finna och som jag för övrigt är mycket nära att finna,

ska inte förvandla den levande kroppen till blå eller

röd eller svart utan till något genomskinligt. Allt ljus

ska gå rakt igenom den. Den kommer att bli osynlig.

Den kommer inte heller att kasta någon skugga.

Ett par veckor senare gick jag en dag ut på jakt

tillsammans med Paul. Han hade redan länge lovat

mig, att jag skulle få nöjet jaga med en underbar

hund —— i verkligheten den mest underbara hund en

man någonsin jagat med, så försäkrade han i varje

fall, och han höll på med sina försäkringar så ivrigt,

att jag verkligen blev nyfiken. Men den nämnda

morgonen blev jag besviken, ty det fanns ingen hund att se.——

—— Syns han ingenstans? sade Paul obekymrad, och

vi sträckte ut och sneddade över fälten.

Jag kunde den morgonen inte förstå, vad som

fattades mig, men jag hade på känn, att en eller annan

sjukdom var i antågande. Mina nerver var angripna,

och att döma av de spratt de spelade mig tycktes alla

mina sinnen vara i olag. Då och då hörde jag

besynnerliga ljud som skrämde mig. Ibland hörde jag

prasslet av gräs, som sköts åt sidan, och en gång

trampet av fötter över stenig mark.

—— Hörde du något, Paul? frågade jag en gång.

Men han skakade på huvudet och fortsatte att trava

på.

Då jag klättrade över en gärdsgård, hörde jag en

hund ivrigt gnälla tydligen blott en aln från mig, men

då jag såg mig omkring kunde jag inte upptäcka

någonting.

Jag kastade mig ned utmattad och skälvande.

—— Paul, sade jag, vi måste gå hem igen. Jag är

rädd för att jag blir sjuk.

—— Prat, gamle gosse! svarade han. Solskenet har

stigit dig åt huvudet liksom vin. Det går nog över.

Det är ju strålande väder.

Men då vi kom in på en smal stig, som förde

genom en dunge popplar, strök ett eller annat föremål

mot mina ben, så att jag snubblade och var nära att

falla. Jag såg plötsligt förskräckt och rädd på Paul.

—— Vad står på? frågade han. Snubblar du över

dina egna ben.

Jag teg och traskade vidare, fastän jag var mycket

förvirrad och alldeles säker på att en eller annan

mystisk sjukdom hade angripit mina nerver.

Hitintills hade det inte varit något fel på mina ögon, men då

vi åter kom ut på öppna fältet svek ögonen mig.

Egendomliga ljusglimtar av olika färger och liksom med ett

regnbågsskimmer kom och gick på stigen framför mig.

Det lyckades mig dock att bibehålla

självbehärskningen, tills de mångfärgade ljusglimtarna visade sig

i hela tjugo sekunder och samtidigt började fladdra

och dansa framför mig på stigen. Då satte jag mig ned,

svag och darrande.

—— Nu är det alldeles slut med mig, stönade jag

och höll händerna för ögonen. Det har angripit mina

ögon, Paul, följ mig hem.

Men Paul skrattade blott högt och länge.

—— Vad sa jag dig? Den mest märkvärdigt hund,

inte sant? Nåja, vad tycker du själv?

Han vände sig till hälften bort från mig och började

vissla. Jag hörde trippandet av fötter, ett upphettat

djurs flåsande och otvetydiga skall. I samma ögonblick

böjde Paul sig ned och smekte synbarligen —— tomma

luften.

—— Här! Räck mig din hand!

Och han gned min hand över en hunds kalla nos

och käkar. Det var utan tvivel en hund, efter formen

och den släta hårremmen att döma en pointer. Jag

återvann fort min självbehärskning och mitt goda

humör. Paul knäppte ett halsband om hundens hals och

band en näsduk i dess svans. Ett ögonblick därefter

upplevde vi den egendomliga synen av ett tomt

halsband och en fladdrande näsduk, som förflyttade sig

fram över fältet. Det var märkvärdigt att se detta

halsband och denna näsduk göra stånd för en flock

vaktlar i en akasiedunge och stå alldeles stilla, tills

vi fått fåglarna på flykt.

Då och då utsände hunden de mångfärgade

ljusglimtar, som jag beskrivit. Det var det enda,

förklarade Paul, som han inte hade förutsett och som han

tvivlade på kunde övervinnas.

—— Det är en stor familj, sade han, de där

bisolarna, regnbågarna och halofenomenen. De

uppkommer vid ljusets brytning mot mineral och

iskristaller, dimma, regn, vattenstänk och allt möjligt; och

jag är rädd, att de är det vederlag jag måste betala

för genomskinligheten. Jag slapp undan Lloyds skugga,

men jag stötte i stället på regnbågsglimtarna.

Ett par dagar senare slog en vedervärdig stank mig

till mötes vid Pauls laboratorium. Den var så stark,

att det var lätt nog att upptäcka varifrån den härledde

sig —— nämligen från en på tröskeln liggande massa,

som till sina konturer påminde om en hund.

Paul blev högst förvånad, då han undersökte mitt

fynd. Det var hans osynliga hund, eller rättare sagt,

det som en gång varit hans osynliga hund, ty nu var

den sannerligen synlig. Den hade några minuter

tidigare sprungit omkring och inte fattats någonting.

Vid en undersökning visade det sig, att dess hjärnskål

krossats genom något kraftigt slag. Det var redan

märkvärdigt nog att hunden blivit dödad, men det var

fullständigt oförklarligt, hur den så snabbt undergått

förruttnelse.

—— De reagenser, som jag sprutade in i den, var

oskadliga, förklarade Paul. Men de var verksamma,

och det ser ju ut som om de, när döden inträder,

förorsaka praktiskt taget ögonblicklig upplösning.

Märkvärdigt! Högst märkvärdigt! Nåja, det gäller alltså

blott att inte dö. De är oskadliga så länge man är i

livet. Men jag skulle vilja veta, vem som har krossat

hans skalle.

Det blev emellertid utrett, då en jungfru kom med

den underrättelsen, att Gaffer Benshaw samma morgon

för inte en timme sedan blivit sinnessjuk och haft ett

raserianfall. Nu låg han infångad och bunden hemma

i jaktstugan och fantiserade om en kamp han haft med

ett glupskt och jättestort odjur, som han stött på på

Tichlornes äng. Han påstod att väsendet, av vad slag

det än var, var osynligt och att han med egna ögon sett

att det var osynligt. Hans gråtande hustru och döttrar

hade, då han berättat om det, skakat på huvudet, vilket

blott hade gjort honom ännu mera rasande, så att

trädgårdsmästaren och kusken måst spänna in ännu ett

hål i remmarna, som fängslade honom.

Medan sålunda Paul Tichlorne med synbar framgång

hade löst osynlighetsproblemet, hade Lloyd inte

heller legat på latsidan. Han hade sänt bud efter mig

—— att jag skulle komma över till honom och se hur

det gick för honom. Jag gick därför dit en dag. Hans

laboratorium låg ensligt mitt på hans vidsträckta ägor.

Det var byggt i en tilltalande liten glänta och på alla

håll omgivet av skog, och man kom dit längs en

slingrande och villsam stig. Men jag hade vandrat denna

stig så ofta, att jag kände varje tum av den. Döm

därför om min förvåning då jag nådde gläntan och inte

såg något laboratorium. Den underliga, om en lada

påminnande byggnaden med sin röda sandstensskorsten

var borta. Det såg till och med ut, som om den

aldrig funnits där. Inga ruiner syntes till, inga rester

efter byggnadsmaterial.

Jag gick bort till den plats, där laboratoriet en gång

legat. "Här ungefär", sade jag till mig själv, "skulle

stället vara, där trappan förde upp till dörren." Orden

hade knappast kommit över mina läppar, förrän jag

stötte tårna mot ett eller annat hinder, föll framåt och

stötte huvudet emot någonting, som i högsta grad

gjorde intryck av att vara en dörr. Jag sträckte ut

handen. Det var en dörr. Jag fick tag i dörrhandtaget

och vred om det. Och i samma nu som dörren

svängde inåt på sina hängslen visade sig hela det inre

av laboratoriet för mig. Efter att ha? hälsat på Lloyd,

stängde jag dörren och gick ett par steg baklänges

nedåt stigen. Jag kunde inte se det minsta av

byggnaden. Då jag vände tillbaka och öppnade dörren blev

möblerna och varje liten detalj av det inre synliga.

Det var verkligen förbluffande denna övergång från

det tomma intet till ljus och form och färg.

—— Nå, vad tycker du? frågade Lloyd och kramade

min hand. Jag beströk huset utvändigt ett par gånger

med absolut svart i går eftermiddag för att se hur

det verkade. Hur är det med ditt huvud? Du stötte

det visst ganska kraftigt?

—— Åh, det är ingenting att tala om, sade han och

avbröt mina lyckönskningar. Jag har något bättre i

bakfickan åt dig.

Medan han talade, började han klä av sig, och då

han stod naken, stack han en målarpyts och en pensel

i handen på mig och sade:

—— Varsågod, måla över mig en gång med det där.

Det var ett oljigt, shellackliknande ämne, som fort

och lätt spred sig över huden och torkade hastigt.

—— Det där är blott en förberedelse och ett

försiktighetsmått, förklarade han, då jag var färdig; nu

ska vi fortsätta med det riktiga, det egentliga

färgämnet.

Jag böjde mig ned och tog en annan målarpyts, som

han pekade på; jag tittade i den men kunde inte se

någonting.

—— Den är tom, sade jag.

—— Stick ned ditt finger i den.

Jag gjorde så och hade en förnimmelse av, att jag

rörde vid någonting svalt och fuktigt. Då jag drog

tillbaka handen såg jag på mitt pekfinger, som jag stuckit

ned i pytsen, men fingret var försvunnet. Jag rörde

på det och visste, eftersom jag kunde känna hur

musklerna ömsom sträcktes och slappades, att jag rörde det,

— men se det, kunde jag ej. Det såg alldeles ut, som

om jag fått ett finger avklippt. Jag kunde inte se det,

förrän jag höll upp det mot ljuset och såg dess skugga

avteckna sig mot golvet.

Lloyd skrattade smått.

— Måla nu över mig och håll ögonen väl öppna!

Jag doppade penseln i den synbarligen tomma

pytsen och strök ett långt drag över bröstet. Den levande

huden försvann under penseldraget. Jag målade över

hans högra ben, och han förvandlades till en enbent

man, som gäckade alla tyngdlagar. På samma sätt

målade jag över lem efter lem, och Lloyd Inwood blev

till intet. Det var en ohygglig upplevelse, och jag var

glad, då det inte fanns mera kvar att se än hans svarta

brinnande ögon, som tycktes sväva fritt i luften.

— För dem har jag en raffinerad och oskadlig

lösning, sade han. Nu rör jag mig litet omkring, och

berätta så för mig, vilka intryck och förnimmelser du

får.

— Jo, först och främst kan jag inte se dig, sade

jag, och jag kunde höra hans glada skratt från

någonstans. Givetvis kan du inte, fortsatte jag, undgå din

egen skugga, men det var ju heller inte annat att vänta.

När du glider emellan mig och ett annat föremål,

försvinner föremålet för mig, men dess försvinnande är

så obegripligt, att jag liksom får förnimmelsen att det

har försvunnit inför mina ögon. När du rör dig hastigt

dansar det liksom en rad förvirrande dimfläckar för

mina ögon. Känslan av att allt flyter samman och

slätas ut, tröttar mina ögon och gör mig tung i huvudet.

— Har du på något annat sätt en känsla av att jag

är närvarande? frågade han.

— Både ja och nej, svarade jag. När du är i

närheten av mig, smyger det sig över mig en känsla, som

påminner om de förnimmelser man har i fuktiga

packhus, dunkla kryptor och djupa gruvschakt. Och liksom

sjömän under mörka nätter kan märka närheten av

land, tycker jag att jag märker din kropps atmosfär.

Men det allt blott mycket vagt och obegripligt.

Vi talade länge tillsammans denna sista morgon i

hans laboratorium, och då jag skulle till att gå, lade

han med ett nervöst grepp sin osynliga hand i min

och sade:

— Nu ska jag erövra världen! Jag hade inte mod

att berätta för honom att också Paul Tichlorne med

avgjord framgång löst problemet.

Då jag kom hem, fann jag en liten biljett från Paul

med anmodan att strax komma över till honom. Det

var just vid middagstiden, då jag på min cykel susade

upp för inkörsvägen. Paul ropade på mig från

tennisbanan, och jag steg av och gick dit bort. Men

tennisbanan var tom. Medan jag stod där och gapade, råkade

en tennisboll mig på armen, och då jag vände mig

om susade en annan förbi mitt öra. Fastän jag inte

kunde se min angripare, kom bollarna susande emot

mig från tomma rymden. Jag blev ordentligt

bombarderad. Men då de bollar, som redan kastats mot mig,

började komma igen och slog ned omkring mig med

nya smällar, förstod jag situationen. Jag grep en

räcket, och då jag spärrade upp ögonen, såg jag hastigt en

regnbågsliknande ljusglimt, som kom och försvann,

fara fram över banan. Jag slog efter den, och då jag

med racketen gett den ett par eftertryckliga slag, hörde

jag Pauls stämma:

— Nog! Nog! Stopp! Kom ihåg att du slår mig på

bara skinnet. Aj! A-aj! Det räcker! Jag ville bara visa

dig min förvandling, sade han i ynklig ton, och jag

hade en känsla av att han stod och gned sig på de

ömma ställena.

Ett par minuter senare började vi spela tennis. Jag

var för min del starkt handikappad, då jag inte hade

någon aning om var han befann sig», utom då alla vinklar

mellan honom, solen och mig stod i rätt inbördes

förhållande. När detta var fallet utsände han

ljusglimtar, eljest inte. Men ljusglimtarna var mera

strålande än regnbågen — av det renaste blått, det mest

delikata violett, det klaraste gult och av alla

mellanliggande nyanser, gnistrande som diamanter,

bländande och spelande.

Men plötsligt medan vi spelade kände jag en

köldrysning, som påminde mig om djupa gruvschakt och

dunkla kryptor, en köldrysning av samma slag som

den jag känt samma morgon. Ett ögonblick senare

såg jag en boll i närheten av nätet vända mitt i luften

och tomma rummet, och i samma ögonblick sköt en

regnbågsfärgad ljusglimt ut från Paul Tichlorne ett

tiotal alnar längre bort. Det kunde alltså inte vara

han, som hade kastat tillbaka bollen. En pressande

ångest kom över mig, ty det gick plötsligt upp för mig,

att Lloyd Inwood hade dukit upp på tennisbanan. För

att få visshet spejade jag efter hans skugga, och ganska

riktigt, där var den, som en formlös fläck, som

motsvarade hans kropps storlek (solen stod högt) och som

rörde sig bort över banan. Jag kom att tänka på hans

hotelse och kände mig övertygad om att de många

årens rivalitet nu skulle kulminera i en hemsk strid.

Jag ropade en varning till Paul och hörde ett

morrande som från ett vilt djur från ett annat håll. Jag

såg den mörka skuggan röra sig hastigt över

tennisbanan och en lysande glimt av mångfärgat ljus, som

med samma hast skyndade fram för att möta den. Ett

ögonblick därefter tornade skuggan och ljusglimten

samman och jag hörde ljudet av slag, som jag inte

kunde se någon mottaga eller utdela. Nätet föll till

marken inför mina förskräckta ögon. Jag sprang bort

emot de stridande och ropade:

— För Guds skull .... !

Men deras sammanslingrade kroppar stötte mot mina

knän och jag blev omkullslagen.

— Blanda dig inte i det här, min gosse lilla! hörde

jag Lloyd Inwood ropa från luften.

Och strax därefter hörde jag Paul ropa:

— Ja, vi har haft nog av din fredsmäkling.

Av ljudet av deras röster förstod jag att de hade

släppt varandra. Jag visste ungefär var Paul var, och

gick därför bort emot den skugga, som angav var Lloyd

stod. Men plötsligt fick jag från andra sidan ett

förlamande slag rakt på käkspetsen och hörde Paul ropa

vredgat:

— Nå, kan du hålla dig undan?

Nästan i samma ögonblick gick de löst på varandra

igen. De våldsamma slagen, stönandet och flämtandet

och den hastighet, varmed både ljusglimten och

skuggan rörde sig, vittnade tydligt om att det var en kamp

på liv och död som utkämpades.

Jag ropade på hjälp och Gaffer Bedshaw kom

störtande in på tennisbanan. Jag kunde då han närmade

sig se, att han underligt stirrade på mig, men han

stötte samman med de båda kämpande och kastades

huvudstupa till marken. Han utstötte ett förtvivlat

skrik och ropade: — Å, Gud nu har jag honom!

störtade upp som en vanvettig och rusade bort från

tennisbanan.

Jag kunde ingenting göra, varför jag satt rätt upp

och ned och följde spänt deras kamp. Middagssolen

kastade sina bländande strålar över den tomma

tennisbanan. Tom var den nämligen. Det enda jag kunde

se var skuggfläcken och de regnbågslika ljusglimtarna,

dammet, som virvlades upp under de osynliga

fötterna, och ståltrådsnätet, som då och då böjdes utåt,

när deras kroppar slungades emot det. Det var det

hela, och efter en stund upphörde också detta. Inga

flera ljusglimtar syntes och skuggan hade blivit lång

och stillastående. Jag erinrade mig plötsligt deras

hårda, förvridna pojkansikten den gången, då de

klamrade sig fast vid rötterna på bottnen av den kalla djupa

dammen.

Man fann mig en timme senare. Tjänstefolket fick

nys om vad som hade hänt och lämnade alla som en

det Tichlornska huset. Gaffer Bedshaw övervann

aldrig sin andra chock och lever nu inspärrad som

obotlig på ett hospital. Hemligheten rörande Pauls och

Lloyds upptäckter följde dem i graven, och båda deras

laboratorier revs ned av deras sörjande släktingar. Vad

mig själv beträffar bryr jag mig inte mera om kemiska

undersökningar, och vetenskapliga ämnen vidröras

aldrig och få inte dryftas i mitt hus. Jag har återvänt

till mina rosor. Naturens färger är goda nog för mig.

*

Guldklyftan

Det fanns en punkt mitt i den gröna floddalen, där

fjällsidorna liksom vek tillbaka och mildrade klyftans

hårda, skarpa linjer genom att bilda en liten skyddad

vrå, där allt var lugnt och stilla. Här var allt i vila.

Till och med den lilla bergbäcken stannade ett

ögonblick i sitt larmande brus och bildade en lugn göl. En

brunröd, mångtaggig kronhjort stod med nedböjt huvud

och halvslutna ögon och dåsade i vattnet till knäna.

På ena sidan sträckte sig från gölen en liten äng,

ett svalt, grönt täcke, som sträckte sig ända till den

dystra fjällväggens fot. På andra sidan av gölen höjde

sig en jämn ås upp mot fjällsidan. Sluttningen var

bevuxen med fint gräs — gräs med blommor här och

var, som bildade orangefärgade, purpurröda och

gyllene fläckar. Nedanför slöt sig klyftan och stängde

utsikten. De branta fjällväggarna lutade sig emot

varandra, och klyftan slutade i ett kaos av mossbelupna

klippblock, som doldes av ett grönt draperi av

vinrankor, klängväxter och grenar. Långt borta vid

klyftans övre ända reste sig avlägsna bergstoppar och

fjällspetsar, de stora barrskogsbevuxna randbergen.

Och långt bortom dem, som skyar på himmeln, stack

vita minareter upp, där Sierras eviga snö gnistrade i

ljushavet.

Det fanns intet damm i fjällklyftan. Bladen och

blommorna var rena och jungfruliga. Gräset var som

sammet. Tre popplar lät sitt snövita dun dala genom

den stilla luften ned över gölen. På sluttningen fyllde

manzanitrankornas blommor luften med vårdoft,

medan bladen — visa av erfarenheten — redan började

ställa sig på kant för att kunna möta den kommande

sommartorkan. På sluttningens öppna fläckar, dit inte

ens manzanitrankornas långa skuggor kunde nå, reste

sig mariposaliljor som svärmar av juvelgnistrande

nattfjärilar, liksom hejdade i flykten och redo att åter

sväva bort på fladdrande vingar. Här och där fyllde

skogens Harlekin, madronträdet, vars ärtgröna stam

just började skifta i krapprött, luften med vällukten

från sina stora blomklasars vaxbleka klockor. Dessa

blomklockor hade ett gräddfärgat skimmer, påminde

till formen om liljekonvaljens och utandades vårens

ljuvliga doft.

Icke en fläkt förnams. Luften var fylld av

vällukter, och all denna söta doft skulle ha verkat

tryckande, om luften varit tung och fuktig. Men den var

hög och frisk. Den var som stjärnljus förvandlat till

luft, genompyrd och värmd av solsken och mättad av

blomsterdoft.

Då och då fladdrade en fjäril fram och tillbaka

över fläckarna av ljus och skugga, och från alla håll

hördes bergbinas dämpade och sövande surr — ett

ljud som från festglada sybariter, som godmodigt

knuffades kring kalasbordet men som inte hade tid till

kiv. Den lilla bergbäcken porlade och risslade så

lugnt fram genom sin canyon, att man blott då och då

hörde dess kluckande. Bäckens röst var som en dåsig

viskning, som gång på gång dog bort och tystnade

men åter och åter vaknade och lät höra sig på nytt.

Det var ett dämpat, glidande tempo över allting här

i canyons hjärta. Fjärilar och solstrålar gled ut och

in mellan träden. Binas surrande och backens

viskning bildade ett långdraget glidande ljud. Och de

glidande ljuden och glidande färgerna vävdes samman

till en spröd overklig vävnad, själva platsens själ. Det

vilade en stämning av frid över platsen, en frid som

inte var dödens utan den frid som skapas av livet,

när det flyter lätt och sorglöst fram, präglat av en

ro, som dock icke är tystnad, av en rörelse, som icke

är handling, och av vila, full av liv men utan kampens

och arbetets våldsamma oro. Platsens själ bar en

prägel av livets frid, litet dåsig av sin sorglösa tillvaro

och alldeles ostörd av alla rykten om avlägsna strider.

Den brunröda kronhjorten med sin mångtaggiga

krona behärskades av ställets frid och dåsade till knäna

i vattnet i den svala, skuggiga gölen. Det fanns

tydligen inga flugor som generade den, och den stod

försjunken i djup„ njutande vila. Öronen klippte

emellanåt, när bäcken vaknade upp och började viska, men

den rörde sig dåsigt, då den var väl medveten om

att det blott var bäcken, som, efter att ha upptäckt att

den sovit, plötsligt blivit lite pratsam.

Men det kom ett ögonblick, då hjorten spänt och

ivrigt lyssnade med spetsade öron. Den vände på

huvudet och såg ned genom klyftan. Dess känsliga,

vibrerande näsborrar vädrade i luften. Blicken kunde

inte genomtränga det gröna draperiet, under vilket

bäcken risslande försvann, men öronen uppfångade

ljudet av en mänsklig röst. En enda gång hörde hjorten

klangen av metall mot sten. Den fnyste, då den

uppfattade ljudet, och tog ett språng ur gölen upp på

ängen. Klövarna sjönk ned i den mjuka mattan, den

spetsade åter öronen och vädrade på nytt. Så gick

den lugnt bort över den lilla ängen, stannade då och

då för att lyssna och försvann ur klyftan som en ande,

lättfotad och utan minsta ljud.

Det klirrande ljudet av järnskodda stövelsulor mot

sten blev så småningom starkare, och mansstämman

blev högre och tydligare. Den steg till ett slags

nynnande och blev, efter hand som den kom närmare, så

tydlig att orden kunde uppfattas:

Vänd dig om och lyft ditt öga

emot bergen, töcknigt höga.

— Syndens makt du hånar nu. —

Se dig om och klicka ut.

Syngens makt nu tagit slut.

— Snart för Herren ståndar du. —

Sången åtföljdes av ett rasslande ljud, och platsens

frid flydde samma väg som hjorten. Det gröna

draperiet revs åt sidan, och en man kikade spejande ut

över ängen, gölen och fjällsluttningen. Det var en

försiktig och lugn man. Han kastade en snabb blick

över hela omgivningen och lät därpå sina ögon

forskande granska alla detaljer liksom för att få

bekräftelse på det första intrycket. Sedan, men inte förr,

öppnade han munnen och sade på en gång i livlig och

gillande ton:

— Se på tusan! Se bara här! Skog och vatten och

gräs och en fjällsluttning! En fröjd för varje

guldgrävaröga och ett paradis för en prärieponny! Svalt,

grönt gräs, en lisa för trötta ögon! En enslig, lugn

betesmark för trötta guldgrävare och utsläpade åsnor;

det var ett lyckligt fynd!

Han var mycket ljus i hyn och det mest iögonfallande

draget i hans ansikte tydde på en viss livlighet och

humor. Det var ett ansikte med mycket rörligt och

skiftande uttryck. Att tänka tycktes för honom vara

en nästan synlig process. Tankarna kunde så att säga

avläsas i hans ansiktsuttryck som vindfläktar över

ytan på en sjö. Hans hår, som var tunt och rufsigt,

hade samma obestämbara, bleka färg som hans hy.

Det såg ut som om all färg hos honom hade samlat sig

i hans ögon, som var förbluffande blå. Det var

dessutom ett par leende och glada ögon, som hade bevarat

inte så litet av barnets naiva och förundrade uttryck

men samtidigt lyste på ett sällsamt omedvetet sätt av

lugnt självmedvetande och fasthet, vilket man kunde

ana bottnade i personliga erfarenheter och kunskap

om världen och livet.

Från det täta snåret av rankor och klängväxter

halade han ut en hacka, en spade och en vaskpanna

och kastade sakerna framför sig. Därpå kravlade han

sig själv fram och gick ut på den öppna platsen. Han

var klädd i en urblekt overall och en svart

bomullsskjorta, hade grova spikbeslagna smorlädersstövlar på

fötterna och på huvudet en hatt, vars form och fläckar

visade att vind, regn, solsken och lägerrök farit illa

fram med den. Han stod rätt upp och ned och

betraktade med uppspärrade ögon den tysta och lugna

platsen och inandades med vidgade näsborrar

canyonvegetationens blomsterdoft. Han drog ihop ögonen till

leende små springor och ansiktet avspeglade glädje, då

han leende utbrast:

— Anfäkta, det här är en doft som jag tycker om!

Låt andra få behålla sina rosenolje- och

eau-de-colognefabriker! Det här är något helt annat!

Han hade vanan att tala högt för sig själv. Hans

växlande ansiktsuttryck röjde varje tanke och

stämning, men icke förty måste tungan följa med och

upprepa dem som en annan Boswell.

Han lade sig ned vid gölen och drack djupt och

länge.

— Det smakar gott, mumlade han och lyfte

huvudet och stirrade upp längs fjällsluttningen medan han

torkade sig om munnen med baksidan av handen. Han

granskade, fortfarande liggande på magen,

bergformationerna länge och noggrant. Det var ett övat och

vant öga, som undersökte sluttningen ända upp till den

förvittrade fjällväggen och ned igen till gölen. Han

reste sig upp och undersökte ännu en gång sluttningen.

— Ser bra ut, så vitt jag kan se, sade han till sist

och tog sin hacka, skyffel och vaskpanna upp från

marken.

Han gick över bäcken nedanför gölen, i det han lätt

hoppade från sten till sten. Där bergsluttningen

gränsade intill vattenspegeln grävde han upp en skyffel

grus och lade det i vaskpannan. Han satte sig på huk

med pannan i händerna och doppade den till hälften

ned i bäcken. Så satte han pannan i en rask

cirkulerande rörelse, som kom vattnet att strömma fram

och tillbaka över jorden och gruset. De större och

lättare partiklarna arbetade sig upp till ytan och genom

behändiga doppande rörelser med pannan fick han

dem att glida ut över kanten. Då och då höll han

pannan stilla och plockade för att påskynda vaskningen

bort stenar och flisor med händerna.

Pannans innehåll minskades snabbt och till sist

fanns blott fin sand och de allra minsta

gruspartiklar kvar. Han började nu arbeta mycket försiktigt.

Det var en försiktig vaskning nu, som så småningom

blev allt försiktigare. Han såg noga efter och rörde

pannan med små, varsamma rörelser. Till sist tycktes

den blott innehålla vatten, men i det han med en snabb,

halvcirkelformad rörelse slungade vattnet ut över

pannans kant, visade sig ett lager av svart sand på

bottnen av den. Detta lager var så tunt att det såg ut

som en färghinna. Han undersökte det noga. I mitten

var det en liten guldgul fläck. Han lät litet vatten

sippra in över kanten. Med en snabb rörelse lät han

vattnet spola över bottnen och sätta de svarta kornen

i rörelse. En ny liten guldgul fläck blev lönen för hans

möda.

Vaskningen hade nu blivit mycket noggrann —

mycket noggrannare än vanlig guldvaskning behöver

vara. Han arbetade med den svarta sanden, tog litet

i taget och undersökte den på pannans böjda kant.

Varje liten portion undersökte han så noga, att han

granskat varje litet korn innan han lät det försvinna

över kanten. Blott korn för korn lät han glida bort,

allt under det han noga såg till, att det bara var den

svarta sanden som försvann. Ett gyllene korn, som inte

var större än en knappnålsspets, visade sig på kanten,

men med en liten handrörelse fick han vattnet att

spola det ned på bottnen igen. På detta sätt

upptäckte han ett nytt guldkorn och ännu ett. Han passade

mycket noga på dem. Som en herde vaktade han sin

hjord av gyllene korn, så att intet gick förlorat. Till

sist fanns intet annat kvar i pannan än hans gyllene

hjord. Han räknade noga kornen och slungade dem

så med en avslutande vattenpåfyllning ut ur pannan,

trots allt det arbete han haft med dem.

Men hans blå ögon strålade av begär, då han reste

sig upp.

— Sju, mumlade han högt med hänsyftning på det

antal guldkorn han arbetat så hårt för att utvinna och

som han så vårdslöst åter kastat bort. — Sju,

upprepade han och lade vikt på antalet, som om han

riktigt ville inpränta det i sitt minne.

Han stod stilla en stund och betraktade

fjällsluttningen. Det var ett uttryck av nyväckt, brinnande

nyfikenhet i hans ögon. Det var något av triumf i hela

hans hållning, något av ivern hos ett jagande djur

som fått nytt väderkorn på ett villebråd.

Han gick ett par steg längre nedåt bäcken och fyllde

på nytt sin vaskpanna med grus.

På nytt vaskade han omsorgsfullt ut gruset och

vakade svartsjukt över sina gyllene småkorn och

kastade dem åter utan vidare i bäcken, då han räknat dem.

— Fem, mumlade han och upprepade åter: fem.

Han kunde inte låta bli att undersöka

fjällsluttningen ännu en gång, ty han fyllde åter sin panna litet

längre ned längs bäcken. Hans gyllene skörd

minskades i antal. — Fyra, tre, två, ett, upprepade han för

sig själv, i det han gick längs bäcken. Då endast ett

guldkorn blev resultatet av en vaskning, höll han upp

och gjorde upp ett litet bål av torra grenar. Han

kastade vaskpannan på bålet och lät den ligga i

flammorna tills den blev helt svartblå. Så tog han upp

den och undersökte den kritiskt. Mot bakgrunden av

denna färg kunde inte ens det allra minsta lilla

guldkorn undgå hans uppmärksamhet.

Han gick längre nedåt bäcken och vaskade en ny

panna. Resultatet blev ett enda guldkorn. Pannan

nummer tre innehöll inte något guld alls. Han nöjde

sig dock inte härmed, utan vaskade tre pannor och

lät det inte vara mer än tre fot mellan varje plats,

där han tog sin skyffel jord. Det fanns intet guld i

något av proven, men detta tycktes inte slå ned hans

mod utan snarare tillfredsställa honom. Hans

segerstolthet växte varje gång vaskningen gav negativt

resultat, och till sist reste han sig upp och utbrast

glädjestrålande:

— Om inte detta här är något extra fint, så må

vår Herre krossa skallen på mig med ruttna äpplen!

Han återvände till sin utgångspunkt och började ta

prover uppåt bäcken. Hans gyllene korn växte till att

börja med i antal — ökades förbluffande. — Fjorton,

aderton, tjugoett, tjugosex, upprepade han för sig

själv. Strax ovanför gölen vaskade han ut sitt rikaste

fynd — trettiofem guldkorn.

— Nästan tillräckligt för att ta vara på, sade han

i beklagande ton, medan han lät vattnet spola bort

dem.

Solen steg så småningom högt på himlen. Mannen

fortsatte att arbeta. Han gick upp längs bergbäcken

och vaskade den ena pannan efter den andra, och

resultatet blev allt sämre och sämre.

— Det är rent av storartat, så det gradvis avtar,

utbröt han triumferande, då en skyffel grus visade

sig icke innehålla ett enda guldkorn.

Och då till sist flera pannor inte uppvisat något

guld, rätade han på sig och kastade en

förhoppningsfull blick upp mot sluttningen.

— A-ah, mr Pocket!Pocket=ficka, en liten urholkning eller ränna i ett berg, där

guld avlagrats, sedan det av flod- och regnvatten vaskats ut ur

de förvittrade bergarterna. utbrast han som om han

vände sig till en åhörare, som låg gömd någonstans

under fjällsluttningens yta. Ah-ha, mr Pocket! Jag

kommer, jag kommer och jag skall nog få tag på dig,

lika säkert som två gånger två är fyra!

Han vände sig hastigt om och kastade en

undersökande blick på solen, som stod rakt över honom på

den azurblå molnfria himmeln. Så gick han ned

genom klyftan längs den rad hål han grävt med

skyffeln varje gång han fyllt sin vaskpanna. Han gick

över bäcken nedanför gölen och försvann bakom det

gröna draperiet. Platsens frid återvände dock icke,

ty mannens röst, som gick över i en trallande visa,

ekade fortfarande i klyftan.

Efter en liten stund återvände han, och nu hördes

det en starkare klang av järnbeslagna fötters tramp

mot sten än tidigare. Det gröna draperiet sattes i

våldsam rörelse. Det böljade fram och tillbaka liksom

under en våldsam strid. Ett starkt klingande och ett

klirrande ljud av metall hördes. Mannens röst blev

gällare och fick en skarp befallande klang. En tung

kropp hördes falla, och man hörde ett stönande och

pustande. Från busksnåret hördes ett brak och ett

knastrande ljud, och under en skur av fallande blad

bröt en häst plötsligt igenom den grönskande väggen.

På ryggen bar den packning och efter den släpade

avrivna rankor och klängväxter. Hästen stirrade högst

förvånad på de omgivningar den så plötsligt kommit

in i, men sänkte ögonblickligen huvudet mot gräset

och började beta nog så belåten. En ny häst

tumlade plötsligt ut ur snåret, gled på de mossiga

berghällarna, men kom på benen igen, då dess hovar sjönk

ned i ängens mjuka matta. Den hade ingen ryttare,

fastän den på ryggen hade en mexikansk sadel, som

var repad och urblekt av långvarigt bruk.

Sist kom mannen själv. Han kastade av sadel och

packning, såg sig om efter en lämplig lägerplats och

lät hästarna gå fritt omkring och beta. Han packade

upp sin proviant tillsammans med en stekpanna och

en kaffepanna. Därpå samlade han ihop en famn full

torrt bränsle och byggde sig med tillhjälp av några

stenar en eldstad.

— Du gode gud! sade han, vad jag är hungrig.

Jag skulle kunna sluka järnbitar och hästskosöm och

det till och med i flera portioner.

Han rätade upp sig och lät, medan han rotade i

byxfickan efter en tändsticksask, sin blick glida ut

över gölen och upp längs fjällsluttningen. Hans

fingrar hade redan tag på tändstickorna, då han släppte

dem igen, och då han tog upp handen ur byxfickan,

var den tom. Han stod tydligen villrådig. Han såg

på sina förberedelser för matlagningen och han såg

upp på berget.

— Jag tror att jag ska göra ett försök till här,

sade han till sist och började gå över bäcken.

— Det är fånigt jag medger det, mumlade han

liksom ursäktande. Men jag tror inte att det skadar,

om jag skjuter upp middan en liten stund.

Några få fot bakom den rad hål, där han hade fyllt

sina första vaskpannor, började han gräva en ny rad

provhål. Solen sjönk i väster och skuggorna blev

längre, men mannen fortsatte att arbeta. Han började

på en tredje rad. Efter hand som han kom uppför

bergsluttningen lade han rad efter rad av provhål

tvärs över sluttningen. Mittelhålet i varje rad gav

det rikaste resultatet, men vid sluthålen i varje rad

fick han inte ett guldkorn. Allt eftersom han kom

högre och högre upp blev också raderna märkbart

kortare. Den regelbundenhet, varmed de avkortades,

visade, att någonstans uppe på sluttningen skulle den

sista raden bli så kort, att man över huvud taget inte

kunde tala om längd, och att den till sist måste sluta

i en punkt. Planritningen bildade nu ett upp och

nedvänt "V". De sammanlöpande linjerna i detta V

bildade gränserna för det område, inom vilket det

guldförande gruset var att finna.

Spetsen av detta V var tydligen målet för mannens

grävande. Han lät ofta blicken glida längs de

konvergerande linjerna och vidare längs sluttningen för

att gissa sig till, var spetsen av detta omvända V, den

punkt där den guldförande jorden skulle upphöra, var

belägen. Där bodde "mr Pocket" — ty så tilltalade

mannen förtroligt den imaginära punkten på

sluttningen. Han ropade bl.a.:

— Kom bara fram mr Pocket! Var nu hygglig och

kom hit ned!

— Nå ja-ja, sade han en stund senare i en

resignerad men bestämd ton. Nå ja-ja, mr Pocket, jag

märker nog, att jag blir tvungen att komma ända upp

till er och dra ut er vid öronen. Men det ska jag nog

vara man till. — Var säker på det! tillade han efter

en liten paus.

Varje panna tog han ned till vattnet och vaskade

ut den, och efter hand som han kom högre upp på

sluttningen blev vaskpannans innehåll rikare och

rikare, så att han till sist började att gömma guldet i

en tom bakpulverask, som han vårdslöst stack i

bakfickan. Han var så upptagen av sitt arbete, att han

inte lade märke till att skymningen började falla,

förebådande kvällen. Först då han inte längre kunde se

guldkornen på bottnen av pannan, gick det upp för

honom, att tiden lupit ifrån honom. Han rätade sig

plötsligt upp, och med ett lustigt förvånat och

förskräckt uttryck i ansiktet sade han i långsam ton:

— Gud sig förbarme, har jag inte alldeles glömt

middagsmaten!

Han stapplade över bäcken i mörkret och tände sin

länge bortglömda eld. Kvällsmålet bestod av

pannkakor och fläsk samt uppvärmda bönor. Efteråt

rökte han en pipa vid det slocknande bålet, lyssnande

till nattens ljud och gladde sig åt månskenet. Till

sist bredde han ut sina filtar, drog av sina tunga

stövlar och svepte in sig i filtarna. Hans ansikte lyste

vitt i månskenet och påminde om ett liks. Men det var

ett lik, som kunde stå upp av sig själv, ty plötsligt

reste mannen sig upp på ena armbågen och stirrade

upp mot fjällsidan:

— God natt, mr Pocket, mumlade han sömnigt, god

natt!

Han sov hela natten och under de första grå

morgontimmarna, och först då solens nästan lodräta strålar

föll på hans slutna ögonlock, vaknade han med ett

ryck och såg sig omkring, tills det gick upp för

honom, vem han var och var han var.

Hans påklädsel bestod nästan uteslutande i att han

drog på sig stövlarna. Han såg på eldstaden och

därifrån upp på fjällsluttningen, var tveksam en stund,

men övervann frestelsen och började tända upp eld.

— Ta det med ro, Bill, ta det med ro, sade han

förmanande till sig själv. Vad tjänar allt detta jäkt

till? Det är inte bra att hetta upp sig och bli svettig.

Mr Pocket väntar nog på dig. Han springer minsann

inte sin väg, medan du äter frukost. Vad du behöver,

Bill, är lite nytt på matsedeln. Så du blir väl tvungen

att se dig om efter nånting.

Han skar sig ett kort spö vid brädden av gölen och

drog upp en bit metrev och en ramponerad fluga,

som sett bättre dagar, ur fickan.

— De nappar kanske tidigt på morgonen, mumlade

han och kastade ut reven. Ett ögonblick senare utbrast

han glädjestrålande: — Sa jag inte det? Sa jag kanske

inte det?

Han hade ingen rulle till reven, och för att inte

försumma mer än nödvändigt, drog han hastigt in den

med bara händerna. En glänsande tio tums forell

blev hans fångst. Den och tre till, som han fångade

tätt efter varandra, utgjorde hans frukost. Då han

var på väg upp mot sluttningen och kom till

vadstenarna i bäcken, slog en tanke honom plötsligt och

han stannade.

— Jag gjorde kanske bäst i att göra en liten tur

ned längs bäcken, sade han. Man kan aldrig veta, om

det finns en eller annan, som luskär omkring här i

grannskapet.

Men han gick vidare över stenarna och med ett: — Jag

borde ju egentligen göra en liten undersökningsexpedition,

slog han ett streck över sina försiktighetsskrupler

och började arbeta.

Då det mörknade rätade han på sig. Hans ben var

styva av att arbeta i framåtböjd ställning och medan

han lade handen på ryggen på de värkande

musklerna sade han: — Nu har jag förbaske mig glömt

bort middan igen! Om jag inte ser upp, blir jag en

sådan där småfjantig tok, som nöjer sig med två

måltider om dagen.

— Pocketar ha en ovanlig förmåga att göra en

tankspridd, sade han till sig själv på kvällen, då han

rullade in sig i sina filtar. Han glömde inte heller att

ropa till sluttningen:

— God natt, mr Pocket! God natt!

Han steg upp med solen, åt i en hast sin frukost

och gick tidigt till sitt arbete. Han var som gripen av

feber, och det faktum att provvaskningen gav allt

rikare och rikare resultat; gjorde honom inte mindre

febril. Hans kinder blossade på. ett sätt, som inte

kunde skyllas på solen, och han glömde både trötthet

och tid. När han fyllt en panna med grus, sprang han

ned längs sluttningen för att vaska ut den; och han

kunde inte bärga sig för att andfådd och snubblande

återvända uppför sluttningen för att fylla pannan på

nytt.

Han var nu cirka hundra meter från vattnet, och

det omvända V-et började antaga sina konturer. Det

guldförande gruslagrets bredd avtog alltjämt, och

mannen förlängde i tankarna det omvända V-ets sidor till

skärningspunkten högt uppe på sluttningen. Spetsen

av detta V var hans mål och han vaskade ut många

pannor för att fastställa dess läge.

— Precis två meter ovanför den där

manzanitabusken och en meter till höger, sade han till sist.

Plötsligt grep frestelsen honom. — Det är ju så

solklart, sade han och gav upp arbetet med grävandet

av hålrader tvärs över sluttningen och klättrade upp

till den punkt, där han ansåg, att det omvända V-ets

spets skulle ligga. Han fyllde sin vaskpanna och bar

den nedför sluttningen för att vaska ut den. Den

innehöll inte ett enda guldkorn. Han grävde djupt och

han grävde just i ytan, fyllde och vaskade ut ett tiotal

pannor, men fick inte så mycket som ett enda litet

guldkorn som belöning för alla sina ansträngningar.

Han var förargad över att han givit efter för frestelsen

och rasade och svor över sig själv på det mest

gudsförgätna och anklagande sätt. Till sist gick han

nedför sluttningen och återupptog arbetet efter sin

ursprungliga plan.

— Långsamt men säkert, Bill, långsamt men säkert,

mumlade han. Det ligger ju inte för dig att gå

genvägar efter lyckan, det borde du ju veta. Var

förnuftig, Bill, var förnuftig. Den långsamma och säkra

metoden är den enda du förstår dig på, använd du

den och håll dig till den.

Efter hand som tvärlinjerna blev kortare och visade,

att det omvända V-ets sidor konvergerade, växte detta

V på djupet. Det visade sig att guldkornen låg på

allt större och större djup. Han fick inga guldkorn i

sin panna, om han inte grävde sig ned trettio tum

under ytan. Tjugofem tum från ytan fann han

vask-gruset och på trettiofem tums djup fick han

ingenting i pannan. Vid V-ets bas vid vattenbrynet hade

han funnit guldkorn mellan gräsrötterna. Ju högre

upp på sluttningen han kom desto djupare fick han

gräva efter guldet. Det var ett ganska besvärligt

arbete att gräva tre fot djupa hål för att blott få en

provpanna fylld och emellan honom och V-ets spets

skulle det grävas många sådana hål. — Och ingen

vet, hur mycket djupare det senare blir, suckade han

under ett ögonblicks paus, medan han masserade sin

värkande rygg.

Feberhet av spänning, öm i ryggen och med

värkande muskler slet mannen med hacka och spade i

den mjuka bruna jorden och arbetade sig uppför

fjällsluttningen. Framför honom låg den släta sluttningen

brokig av blommor och insvept i dess doft. Bakom

honom var ödeläggelse. Det såg ut som om

sluttningens släta yta hade varit föremål för vulkaniska

utbrott. Hans långsamt framåtskridande arbete

påminde om snigelns.

Den på allt större djup liggande guldådern ökade

hans arbete, men han fann en tröst i pannornas allt

rikare innehåll. Värdet av guldet i pannorna växlade

mellan 20, 30 och 50 cents, och då han vid mörkrets

inbrott vaskade sin sista panna, gav den honom guld

för en dollar i blott en enda skyffel grus.

— Jag slår vad om, att det kommer en eller annan

inkräktare och jagar på min mark, mumlade han

sömnigt, då han den kvällen svepte filtarna om sig.

Plötsligt satte han sig upp. — Bill, utbröt han i

skarp ton. Hör nu på, va jag säger, Bill. Du blir i

morron tvungen att ströva omkring litet och se om du

kan upptäcka någon. Förstår du? I morgon bitti,

glöm inte det!

Han gäspade och kastade en blick på sin

fjällsluttning. — God natt, mr Pocket! ropade han.

På morgonen var han uppe före solen, ty då dess

första strålar föll på honom, hade han redan ätit

frukost och höll på att klättra uppför fjällklyftans

vägg på ett ställe, där detta var möjligt tack vare att

klippan förvittrat och erbjöd fotfäste. Då han nått

toppen och spejande stod och såg sig omkring, fann

han, att han var ensam mitt i en ödemark. Den ena

bergskedjan reste sig bakom den andra så långt han

kunde se. Hans blick, som svävade ut över de

milsvida och talrika bergskedjorna, stannade mot öster vid

Sierras vita topp — huvudbergskedjan, Västerns

ryggrad, som reste sig högt mot himlen. Mot norr och

söder såg han tydligare de bergskedjor, vilka gick på

tvären över detta ändlösa hav av berg. Mot väster

blev bergskedjorna allt lägre, och till sist gick de över

i de mjuka randbergen, som åter sänkte sig ned mot

den stora dal, som han inte kunde se.

Men inom hela detta väldiga område såg han intet

spår av människor eller människors arbete — med

undantag av den uppgrävda bergsluttningen nedanför

honom. En gång föreföll det honom, att han såg en

svag antydan av rök långt nere i en fjällklyfta. Han

stirrade med skärpt uppmärksamhet på fenomenet och

kom till det resultatet, att det var canyonväggen

bakom honom som med sin skugga gjorde det violetta

diset mörkt och böljande som en rökspiral.

— Hej där nere, mr Pocket! ropade han ned i

klyftan. Kom fram där nere! Nu kommer jag, mr

Pocket! Nu kommer jag!

De tunga smorläderstövlarna gjorde att han föreföll

tung och ovig, men han svingade sig inte desto mindre

lätt och behändigt som en stenbock ned från den

svindlande höjden. Ett klippblock, som vid kanten av

avgrunden gled under hans fot, kom honom att förlora

balansen. Han tycktes precis veta, när den kritiska

tidpunkten var inne, och begagnade sig under

mellantiden av det vikande underlaget som stödjepunkt för

att komma i säkerhet. Där sluttningen var så brant,

att det var omöjligt att stå upprätt en sekund, tvekade

han inte ett ögonblick. Hans fot berörde blott under

bråkdelen av en sekund den farliga ytan, men

tillräckligt för att ge honom möjlighet till ett språng, som

förde honom vidare. Där fotfäste ens under bråkdelen

av en sekund måste anses ödesdigert, svingade han

sig vidare genom att blixtsnabbt gripa tag i en

framspringande klippkant, en rämna eller en rotfast buske.

Till slut tog han ett väldigt språng och hasade utför

ovanpå åtskilliga ton glidande jord och grus.

Han första prowaskning denna morgon gav honom

för över två dollar grovt guld. Grusen togs mitt i

centrum av det omvända V-et. På båda sidor om denna

punkt avtog guldmängden hastigt. Hans rader av hål

tvärs över sluttningen blev allt kortare. De

konvergerande sidorna av V-et var nu blott några meter från

varandra, deras skärningspunkt blott en meter

ovanför honom. Men det guldhaltiga materialet måste

sökas djupare och djupare ned. Tidigt på

eftermiddagen måste han göra hålen fem fot djupa, innan

proverna visade spår av guld.

Guldstänken hade för övrigt blivit mera än stänk.

Gruset var i sig själv tillräckligt guldhaltigt och han

beslöt sig för att vända tillbaka, sedan han väl funnit

guld-"fickan". Men pannornas stigande guldhalt

började förarga honom. Sent på eftermiddagen hade

pannornas guldinnehåll stigit till ett värde av tre till

fyra dollars. Han kliade sig betänksamt i huvudet

och lät blicken glida några fot uppåt sluttningen till

den manzanitabuske, som ungefär markerade var det

nämnda V-ets spets var. Han nickade med huvudet

och sade i orakelmässig ton:

— Det finns två möjligheter, Bill, två möjligheter.

Antingen har mr Pocket strött ut sig själv över hela

fjällsluttningen, eller också är mr Pocket så rik, att

du inte ens kan föra honom med dig på en gång. Och

det skulle ju vara en förbaskad historia, inte sant?

Han log invärtes och gladde sig vid tanken på att

möjligen råka i ett sådant dilemma.

Då mörkret föll på, satt han vid bäcken och höll

på att stirra sig fördärvad genom att i den tilltagande

skymningen försöka vaska ut en panna, som innehöll

för fem dollars guld.

— Jag önskar jag hade elektriskt ljus att arbeta

vidare vid, sade han.

Han hade svårt att sova den natten. Gång på gång

lade han sig till ro och slöt ögonen för att falla i

sömn, men blodet bankade för vilt och feberaktigt,

och gång på gång öppnade han ögonen igen och

mumlade trött: Bara solen snart ville gå upp.

Slutligen föll han dock i sömn, men då de första

stjärnorna började blekna, slog han upp ögonen, och

då den grå gryningen kom, hade han redan ätit frukost

och höll på att klättra uppför bergsidan åt def håll,

där mr Pocket höll sig dold.

I den första raden av hål han grävde denna dag

blev det plats för tre, så smalt var det guldhaltiga

bältet här och så nära hade han kommit den gyllene

strömmens källa,, som han sökt efter i fyra dagar.

— Var lugn, Bill, var lugn, sade han förmanande

till sig själv, då han gav sig till att gräva det sista

hålet på den punkt, där det omvända V-ets sidor skar

varandra.

— Nu har jäg fått er i lasson, mr Pocket, och ni

blir inte av med mig, sade han gång på gång, medan

han gjorde hålet djupare och djupare.

Fyra fot, fem fot, sex fot grävde han sig ned. Det

blev svårare och svåraré att gräva. Hans hacka

klirrade till slut mot berggrunden. Han undersökte

klippan. —- Vittrad kvarts, förklarade han, medan han

med skyffeln rensade hålets botten från grus. Han

bearbetade den vittrade kvartsen med hackan, och för

varje slag lossnade bitar av berggrunden.

Han satte skyffeln ned i den lösa massan. Ögonen

uppfångade en gyllene glimt. Han kastade skyffeln

och satte sig plötsligt på huk. Och liksom en bonde

stryker vidhängande jord från nyuppgrävd potatis,

gav han sig till att skrapa gruset från ett förvittrat

kvartsstycke, som han höll i med båda händerna.

— Du gode gud! utropade han. Här finns ju hela

klumpar av det. Bokstavligen hela klumpar.

Blott hälften av det han höll i handen var kvarts.

Den andra hälften var rent guld. Han lät det falla ned

i pannan och undersökte ett annat stycke. Det såg inte

vidare gult ut utanpå, men med sina starka fingrar

smulade han sönder den förvittrade kvartsen, tills

båda händerna var fulla av glänsande guld. Han gned

jorden av den ena biten efter den andra och kastade

dem i pannan. Det var en riktig skattkammare i hålet.

Kvartsen hade förvittrat till den grad att det fanns

mindre kvafts än guld. Då och då fann han ett stycke,

som var helt fritt från kvarts — ett stycke rent guld.

En stor klump, som hackan till hälften hade splittrat,

blixtrade som en handfull gula ädelstenar, och han

lade huvudet på sned och beskådade den, medan han

långsamt vred och vände på den för att iaktta ljusets

strålande spel i den.

— Folk talar om den där inmutningen. "För mycket

guld", sade han hånfullt. Mot det här fyndet är de

rena bagateller. Detta är ju rent guld. Därför döper

jag också här på fläcken och i detta heliga ögonblick

denna canyon till "Guldklyftan".

Han blev sittande på huk och fortsatte att

undersöka kvartsstyckena samt kastade dem i pannan.

Plötsligt fick han en känsla av att en eller annan fara

hotade honom. Det var som om det fallit en skugga

över honom. Han hade liksom fått en klump i halsen

och höll på att kvävas. Ett ögonblick senare liksom

stelnade blodet i hans ådror och han kände sin svettiga

skjorta klibba vid kroppen.

Han sprang inte upp och såg sig inte heller

omkring. Han rörde sig inte. Han övervägde, vad det

var för slags varsel han mottagit och försökte fundera

ut, varifrån den mystiska kraft kom, som hade varnat

honom, och försökte förnimma det osynliga väsens

närvaro, som hotade honom. Fientliga makter utstråla

en aura, som ger sig till känna genom så eteriska

sändebud, att de vanliga sinnena inte förmå urskilja

dem. Han hade på känn, att en sådan aura var i

närheten av honom, men han var inte klar över, på vilket

sätt han kände och märkte det. Han hade en känsla

liknande den man erfar då en sky döljer solen. Hans

förnimmelse var av samma förstämmande och hotande

art; det var som om något mörkt, hotande, kvävande

hade kommit mellan honom och livet och förde med

sig döden — hans död.

Varje fiber och nerv i honom var spänd och redo

för den händelse han bestämde sig att springa upp och

ansikte mot ansikte möta den osynliga faran, men

han hade själsstyrka nog att betvinga den paniska

skräcken, och han blev sittande på huk med en

guldklimp mellan händerna. Han vågade inte se sig

omkring, men han visste nu att det fanns något bakom

och ovanför honom. Han låtsade som om han var

upptagen av guldet i handen. Han undersökte det kritiskt,

vände och vred det och gned gruset av det. Men han

kände hela tiden, att någon över hans skuldra

betraktade guldet.

Han lyssnade spänt, allt under det han fortsatte

att låtsa sig var ivrigt upptagen av guldklimpen; han

hörde någon andas bakom sig. Hans blick for sökande

över marken framför honom för att om möjligt finna

något vapen, men den fann endast det uppgrävda

guldet, som var utan värde för honom i hans nuvarande

situation. Det fanns visserligen en hacka, som han i

vissa situationer hade kunnat använda som vapen men

som inte var användbar i denna. Det gick plötsligt

upp för honom hur farlig hans ställning var. Han

befann sig i ett trångt hål, som var sju fot djupt. Hans

huvud nådde inte upp till markytan. Han befann sig

i en fälla.

Han blev sittande på huk. Han var helt kall och

behärskad, men hans förstånd, som övervägde alla

möjligheter sade honom, att hans ställning var

hopplös. Han fortsatte att gnida gruset av kvartsstyckena

och kastade guldet i vaskpannan. Där var intet annat

att göra. Och dock visste han, att han förr eller senare

måste bli tvungen att resa sig upp och ansikte mot

ansikte möta faran, som hotade honom bakom hans

rygg. Minuterna gick, och för varje minut som

försvann, visste han, att han nalkades den tidpunkt, då

han skulle bli tvungen att resa sig eller — hans våta

skjorta klibbade vid kroppen vid tanken — eller möta

döden, medan han satt där nedlutad över sin skatt.

Han fortsatte att sitta nedhukad och att gnida gruset

av guldet och övervägde samtidigt, hur han skulle

resa sig upp. Han kunde resa sig upp med ett ryck

och arbeta sig upp ur hålet och möta det som hotade

honom. Eller han kunde resa sig långsamt och låtsa

som om man tillfälligtvis upptäckte den som andades

bakom hans rygg. Hans instinkt och varje stridslysten

fiber i hans kropp sade honom, att han borde välja

den desperata lösningen och med händer och fötter

fortast möjligt arbeta sig upp ur hålet. Hans förstånd

rådde honom dock till att långsamt och försiktigt närma

sig sin motståndare, som han inte kunde se. Men

medan han dryftade allt detta för sig själv, hördes

plötsligt en brakande knall. I samma ögonblick kände

han en kraftig stöt i vänstra sidan av ryggen och en

svidande smärta. Han flög upp, men sjönk i samma

ögonblick ihop innan han kommit halvvägs på benen.

Hans kropp krympte ihop som ett blad som vissnar i

i plötslig hetta; han föll med bröstet mot sin

vaskpanna och med ansiktet nedborrat i grus och stenar

och med benen vridna och hopvikta under sig på grund

av det trånga utrymmet i hålet. Hans ben darrade

krampaktigt flera gånger. Kroppen skakade som under

en svår frossbrytning. Lungorna vidgades och en lång

suck hördes. Så andades han ut långsamt, mycket

långsamt och kroppen slappnade och föll samman.

Ovanför kikade en man, som höll en revolver i

handen, ned över hålets kant. Han stirrade länge på

den utsträckta och orörliga gestalten. Efter en stund

satte den främmande sig ned på kanten av hålet, så att

han kunde se ned i det och lät samtidigt revolvern vila

på sitt knä. Han stack handen i fickan och drog upp

en bit brunt papper. Han lade litet tobak i pappret

och rullade det till en kort cigarett. Han stirrade

härunder oavbrutet ned på den utsträckta gestalten

på bottnen av hålet. Han tände cigaretten och insög

med välbehag röken i lungorna. Han rökte långsamt.

Cigaretten slocknade en gång, men han tände den

igen. Och hela tiden satt han och stirrade på den

orörliga kroppen därnere.

Till sist kastade han bort cigarettstumpen och reste

sig upp. Han ställde sig vid öppningen och tog spjärn

med en hand mot vardera kanten och sänkte sig ned

på armarna, fortfarande med revolvern i högra

handen. Då fötterna var en meter från bottnen, släppte

han taget och lät sig falla ned.

I samma ögonblick hans fötter nådde bottnen såg

han guldgrävarens arm flyga ut och han kände hur

det togs ett fast grepp om hans ben och ryckte till så

att han föll. Den hand, i vilken han höll revolvern

var på grund av hans ställning vid nedhoppet lyftad

över hans huvud. Men han sänkte den blixtsnabbt i

samma ögonblick han kände taget om benen, och ännu

medan han hängde i luften avfyrade han skottet. Knallen

var öronbedövande och röken fyllde hålet, så han

inte kunde se. Han föll ned på bottnen på ryggen,

och guldgrävaren kastade sig som en katt ovanpå

honom. I samma ögonblick guldgrävaren kastade sig

över honom, höjde främlingen högra armen för att

skjuta, men i samma ögonblick stötte guldgrävaren

med en snabb armbågsstöt till hans handled.

Revolvern slogs åt sidan, och kulan slog med en smäll in i

hålets vägg.

I ungefär samma ögonblick kände främlingen

guldgrävarens hand gripa tag om hans handled. Striden

gällde nu revolvern. Båda försökte de att vända den

mot varandra. Röken i hålet började skingras, och

den främmande, som låg på ryggen, började att kunna

skymta. Men plötsligt förblindades han av en

handfull grus, som hans motståndare kallblodigt kastade i

hans ögon. Under den chock han därvid blev utsatt

för, slappades hans grepp om revolvern. I nästa

sekund kände han ett kolsvart mörker breda sig i sin

hjärna, och mitt i mörkret upphörde själva mörkret.

Men guldgrävaren sköt gång på gång, tills revolvern

var tömd. Då kastade han den ifrån sig och satte sig

starkt andfådd ned på den dödes ben.

Guldgrävaren storknade och kippade efter andan.

— Usla skurk! flämtade han. Du smög dig efter mig

och lät mig göra arbetet och skjuter mig så till sist i

ryggen!

Han var nästan gråtfärdig av förbittring och

utmattning. Han stirrade undersökande på den döde

mannens ansikte. Det var överdraget av lös jord och

grus och det var svårt att urskilja anletsdragen.

— Har aldrig sett honom förr, sade guldgrävaren,

tjuv, måtte tusan ta honom! Och så sköt han mig

bakifrån! Han sköt mig i ryggen!

Han knäppte upp sin skjorta och trevade på sig

själv på vänster sida.

— Den har gått rakt igenom, men har inte gjort

någon skada, utbrast han triumferande. Jag slår vad

att han siktade riktigt nog, men han darrade på handen,

när han tryckte av, den skurken! Men jag grejade

honom! Åh, han fick betalt!

Han kände på det hål kulan gjort i hans vänstra

sida, och det gled en skugga av bekymmer över hans

drag. — Det kommer att göra mig helvetes styv, sade

han. Och det är nog bäst, att jag får det förbundet

och ser att komma härifrån.

Han kravlade upp ur hålet och gick nedför

fjällsluttningen till sin lägerplats. En halv timme

därefter kom han tillbaka med sin packhäst. Under hans

öppna skjorta syntes det primitiva förband, varmed

han förbundit såret. Han rörde sig långsamt och

besvärat, men det hindrade honom inte från att använda

sin arm.

Med tillhjälp av ett rep, som han lade under den

döde mannens axlar, lyckades det honom att få liket

upp ur hålet. Sedan började han samla samman sitt

guld. Han arbetade flitigt i flera timmar, men höll

ofta upp för att vila sin styva axel, medan han

mumlade:

— Han sköt mig i ryggen, den usle skurken! Han

sköt mig i ryggen!

Då han samlat upp sin skatt och packat in den i

sina filtar till en mängd bylten, gjorde han ett

överslag över vad den kunde vara värd.

— 400 pund eller också må jag vara skapt som

en nors, förklarade han. Låt oss säga, att det finns

200 pund i kvarts och grus — så blir det likväl 200

pund guld över. Bill! Vakna! Två hundra pund guld!

40.000 dollars! Och de är dina — allesamman dina!

Han rev sig förnöjt i huvudet, och hans fingrar

stötte plötsligt på en fåra, som han inte kände igen.

De gled undersökande flera tum längs den. Det var

en fåra i skallen, som kulan nummer två plöjt.

Han gick vred och förbittrad bort till den döde.

— Du skulle bra gärna velat ha mig död, inte

sant? sade han triumferande. Skulle du inte det?

Men jag gav dig, vad du behövde och jag skall till på

köpet ge dig en vacker begravning. Det är mer än

du skulle unnat mig.

Han släpade liket bort till kanten av hålet och lät

det falla ned. Det slog emot bottnen med ett dovt

ljud, föll på sidan och med ansiktet vänt upp mot

ljuset. Guldgrävaren såg ned på det.

— Du sköt mig i ryggen! sade han anklagande.

Med hjälp av hacka och skyffel fyllde han hålet.

Sedan lastade han guldet på sin häst. Det var för

tungt lass för djuret, och då han nådde lägret lastade

han något över på sin ridhäst. Men efter att ha gjort

det, blev han tvungen att lämna kvar en del av sin

utrustning — hacka och skyffel och vaskpanna,

extraproviant och kokkärl samt olika småsaker.

Solen stod i söder, då han drev hästarna genom det

gröna draperiet av rankor och klängväxter. För att

klättra upp över de stora rullstenarna och

klippblocken måste djuren resa sig på bakbenen och i blindo

bana sig väg genom den kaotiska massan av grönska.

Ridhästen störtade en gång tungt till marken, och han

måste befria den från dess börda för att få den upp

igen. Då den åter satte sig i rörelse stack guldgrävaren

ut huvudet genom lövverket och såg ännu en gång upp

mot fjällsluttningen.

— Den usle skurken! sade han och försvann.

Det hördes ett prassel och brakande av sönderrivna

rankor och grenar. Träden vajade fram och tillbaka

och markerade hästarnas väg mellan dem. De

järnskodda hovarna smattrade mot berggrunden, och då

och då hördes en ed eller ett skarpt, genomträngande

rop. Till sist höjde mannen sin röst och sjöng:

Vänd dig om och lyft ditt öga

emot bergen, töcknigt höga.

— Syndens makt du hånar nu. —

Se dig om och blicka ut.

Syndens makt nu tagit slut.

— Snart för Herren ståndar du. —

Sången blev svagare och svagare, och ställets frid

smög sig åter tillbaka genom tystnaden. Bäcken dåsade

och viskade igen. Bergbinas sövande surr hördes åter

och popplarnas snövita dun dalade ned genom den

doftfyllda luften. Fjärilarna fladdrade fram och

tillbaka mellan träden, och över det hela flammade det

tysta solskenet. Blott spåren av hästarnas hovar i

ängens mjuka matta och den uppgrävda

fjällsluttningen erinrade ännu om att livets våldsamma dyningar

en gång brutit platsens frid-och sedan fortsatt sin väg

vidare.

*

Psykografen

— Jag har rätt att få veta allt, sade den unga

flickan. Hennes röst var fast och bestämd. Det fanns

inte ett spår av något bedjande tonfall i den, och dock

var den fasthet den röjde av det slag som blott uppnås

efter en tids långa böner. Men för hennes del hade

det inte rört sig om muntligt uttalade böner, utan

hela hennes person hade så att säga varit en enda bön.

Hennes läppar hade alltid varit stumma, men hennes

ansikte och ögon och hela hennes väsen hade varit

talande och frågande nog. Detta hade mannen mycket

väl känt, men han hade aldrig svarat; nu begärde hon

i klara och tydliga ordalag, att han skulle svara.

— Jag har rätt att få veta allt, upprepade hon.

— Jag medger det, svarade han förtvivlat och

hjälplöst.

Hon satt avvaktande och riktade under den tystnad

som inträdde sina ögon på det ljus som silade ned

genom de högtsittande grenarna och insvepte de stora

furornas stammar i ett mjukt och varmt skimmer. Det

såg ut som om detta dämpade ljus utstrålade från

stammarna själva, så starkt mättat var det med deras

färg. Flickan såg det och såg det inte, pä samma sätt

som hon både hörde och inte hörde bäckens kluckande

djupt nere på kanjonens botten.

Hon såg ned på mannen. — Nåå? sade hon med

samma bestämdhet, som vittnar om en viss tro på att

motparten skall ge efter.

Hon satt med ryggen mot en kullvräkt trädstam;

han låg tätt intill henne, på sidan, med ena armbågen

mot marken och handen under kinden.

— Kära, kära Lute, mumlade han.

Hon ryckte till vid ljudet av hans röst — inte därför

att hon kände sig obehagligt berörd av den utan därför

att hon kämpade emot den förtrollning, som dess

smekande och milda klang utövade på henne. Hon

hade så småningom kommit underfund med mannens

lockmedel och vilka rika löften om lugn och frid det

låg i hans smekande tonfall, i den blotta beröringen

av hans hand eller hans andedräkt mot hennes hals

och kind. Mannen kunde inte uttrycka sig varken

genom ord, blickar eller beröring utan att på ett

förstulet och hemlighetsfullt sätt smyga in något särskilt

i uttrycket, liksom en känsla av en smekande hand,

som lugnade och tröstade när den smekte. Denna

ständiga smeksamhet var dock inte sådan att den blev

obehaglig genom alltför mycket sötma, den var inte

heller varken sjukligt sentimental eller våldsamt

berusande. Det var något visst kraftigt, tvingande och

manligt i den. Den var för övrigt hos mannen

omedveten. Han anade blott svagt, att det förhöll sig så.

Smeksamheten var liksom en del av honom, så att säga

hans själs andedräkt, ofrivilligt och oöverlagt.

Men nu gjorde hon sig hårdhjärtad och desperat.

Han försökte se på henne, men hennes grå ögon mötte

hans med en fast blick under de kalla, släta

ögonbrynen. Hennes hand strök helt lätt över hans hår,

och hennes ansikte fick ett bekymrat uttryck. Men

då han såg upp igen, var blicken i hennes grå ögon

åter fast och hennes ögonbryn släta och lugna som

förut.

— Vad mer har jag att säga dig? sade mannen.

Han lyfte huvudet och mötte hennes blick. Jag kan

inte gifta mig med dig. Jag kan inte gifta mig med

någon kvinna. Jag älskar dig — det vet du ju — högre

än mitt eget liv. Väger jag dig mot allt annat här i

livet, uppväger du allt. Jag skulle vilja offra allt vad

jag äger för att få äga dig, och dock är det omöjligt.

Jag kän inte gifta mig med dig. Jag kan aldrig gifta

mig med dig.

Hon knep ihop läpparna under sina försök att

behärska sig. Hans huvud höll på att sjunka ned igen i

hennes knä, då hon hejdade honom.

— Du är kanske redan gift, Chris?

— Nej, nej! utbröt han häftigt. Jag har aldrig varit

gift. Jag vill inte gifta mig med någon annan än dig,

men jag kan inte.

— Såå .....

— Åh, låt bli! sade han avbrytande. Låt bli att

fråga mig.

— Jag har rätt att få veta allt, upprepade hon.

— Ja, det vet jag väl, sade han och avbröt henne

igen. Men jag kan inte berätta dig det.

— Du har inte alls tänkt på mig, Chris, fortsatte

hon milt.

— Det vet jag, det vet jag, inföll han.

— Du kan inte ha tänkt på mig. Du vet inte, vad

jag måst utstå från min familjs sida för din skull.

— Jag visste inte, att de var så ovänligt stämda mot

mig, sade han bittert.

— Nej, kanske inte. Men de kan knappt tala om

dig. De visa dig det inte, men de nästan hata dig.

Och allt detta har jag måst bära. Men det har för

resten inte alltid varit så. I början höll de av dig,

liksom ... liksom jag höll av dig. Men det var för

fyra år sedan. Tiden gick — ett år, två år; så

började de vända sig emot dig. Man kan inte förtänka

dem det. Du sa inte ett ord. De kände att du skulle

komma att förstöra mitt liv. Det är nu fyra år sedan,

och du har under hela denna tid inte en enda gång

talat med dem om äktenskap. Vad skulle de tro?

Det de trodde och ansåg, nämligen att du höll på att

förstöra mitt liv.

Medan hon talade, lät hon fingrarna smekande

glida genom hans hår, bedrövad över att behöva göra

honom ont.

— De höll verkligen av dig i början. Vem kan låta

bli att hålla av dig? Du förstår ju att vinna allt

levandes kärlek, nästan liksom träden suga fuktighet ur

marken. Du är född med det. Tant Mildred och onkel

Robert tyckte inte, att någon kunde jämföras med dig.

Du var deras A och O. De ansåg att jag borde vara

den lyckligaste flickan i världen, sedan jag vunnit en

så förträfflig mans kärlek. "Och det ser nästan ut

som om du vore det", brukade onkel Robert säga

medan han skälmskt skakade på huvudet. Tant

Mildred brukade sucka och se spjuveraktigt på onkel och

säga: "När jag tänker på Chris, är jag ofta nära att

önska, att jag själv vore yngre". Och då svarade

onkel gärna: "Det kan jag inte förtänka dig, min

flicka." Och så överöste de mig med lyckönskningar

båda två.

De visste ju också, att jag älskade dig lika högt.

Hur skulle jag kunna dölja det? Detta stora

underbara mirakel, som kommit in i mitt liv och som helt

fyllde mina dagar! I fyra år, Chris, har jag levt

uteslutande för dig. Varje ögonblick har varit ditt. När

jag var vaken, älskade jag dig, när jag sov, drömde

jag om dig. Varje liten sak jag företog mig, hade dig

till upphov, dig och tanken på dig. Till och med mina

tankar formade och präglade du genom din osynliga

närvaro. Jag hade intet mål, varken stort eller litet,

utan att du var infattad i det.

— Jag anade inte, att jag pålade dig ett sådant

slaveri, mumlade han.

— Du pålade mig ingenting. Du lät mig alltid

ha min fria vilja. Det var du, som var den lydige

slaven. Du uppvaktade mig utan att förnärma mig.

Du gissade alla mina önskningar utan att låta märka

att du gissade dem, så naturligt och självfallet var

allt vad du gjorde för mig. Jag sade: utan att

förnärma mig. Du var nämligen inte någon marionett.

Du gjorde inte stor affär av någonting. Förstår du

inte, vad jag menar? Det var liksom om du över huvud

taget inte gjorde något alls för mig. Men å andra

sidan gjorde du det dock alltid, och jag upptäckte

plötsligt, att nu hade du gjort det och det, men som

en alldeles självklar sak.

Slaveriet var ett kärlekens slaveri. Det var min

kärlek till dig som gjorde att du så att säga upptog all

min tid. Du trängde dig inte med våld in i mina

tankar. Du smög dig in i dem, alltid, och du var

alltid i dem — i hur hög grad kommer du aldrig att få

veta.

Men efter hand som tiden gick började tant

Mildred och onkel Robert att tycka mindre om dig. De

började bli ängsliga. Vad skulle det bli av mig? Du

höll på att förstöra mitt liv. Min musik? Du vet själv

hur alla mina drömmar i fråga om den bleknat och

flyktat. Den vår, då jag första gången träffade dig

— jag var tjugo år och skulle just resa till Tyskland

för att studera på allvar. Det var för fyra år sedan,

och jag sitter fortfarande här i Californien.

Jag hade andra friare. Dem jagade du bort ....

Nej, nej, det var inte så jag menade. Det var ju jag

själv, som jagade bort dem. Vad brydde jag mig om

kavaljerer, när du var i närheten? Men som jag förut

sade, tant Mildred och onkel började bli oroliga.

Folk började prata — vänner, beställsamma själar

o.s.v. — tiden gick. Du sade inte något. Jag visste

inte, vad jag skulle tro. Jag visste, att du älskade mig.

De började tala nedsättande om dig, först onkel,

sedan också tant Mildred. De var ju för mig i fars

och mors ställe. Jag kunde inte säga något till ditt

försvar. Å andra sidan tog jag inte heller till orda

emot dig. Jag nekade att diskutera dig med dem. Jag

slöt mig inom mig själv. Det började bli ett kyligt

förhållande i hemmet — onkel Robert gick omkring

med likbjudarmin och tant Mildreds hjärta höll på att

brista. Men vad skulle jag göra, Chris. Vad kunde

jag göra—?

Den unge mannen, som åter vilade huvudet mot

hennes knä, stönade, men svarade inte.

— Tant Mildred var mig i mors ställe. Men det

var inte möjligt för mig att anförtro mig åt henne.

Min barndoms bok var igenslagen. Det var en härlig

bok, Chris. Jag får ofta tårar i ögonen, när jag

tänker på den. Men det gick väl an. Jag har ju varit

mycket lycklig. Jag är glad, att jag kan tala öppet

och rent ut om min kärlek till dig, och det, att jag

så småningom kommit till denna frimodiga öppenhet

gentemot dig, har gjort mig mycket lycklig. Jag

älskar dig, Chris. Jag älskar dig — jag kan inte

förklara hur mycket. Du är allt för mig och mera ändå.

Minns du barnens julgran? Hur vi lekte blindbock?

Och du grep mig i armen — så här — och knep mig

så hårt att jag skrek för det gjorde ont? Jag har aldrig

talat om det för dig, men jag fick mörka blånader

på armen. Du kan inte tro, hur jag likväl njöt av det.

Där satt de svarta och blå märkena efter dina fingrar

— dina fingrar, Chris. Din beröring hade liksom blivit

synlig. Märkena satt där en hel vecka, och jag kysste

dem — åh, ofta! Jag var ledsen, då de försvann;

jag fick lust att knipa mig i armen igen för att få

märkena att bli kvar litet längre. Jag iakttog nästan

svartsjukt, hur det vita kom tillbaka och trängde

undan de mörka fläckarna. Hur det nu var — åh, jag

kan inte förklara det, men jag älskade dig så

gränslöst. —

Under den följande tystnaden fortsatte hon att smeka

hans hår, medan hon frånvarande betraktade en stor

grå ekorre, som livligt hoppade fram och tillbaka en

bit längre bort uppe i furorna. En hackspett med

högröd nacke och kam, som energiskt bearbetade en

kullfallen trädstam, fångade hennes uppmärksamhet

och drog hennes blick ifrån ekorren. Den unga

mannen lyfte inte huvudet. Han pressade tvärtom sitt

ansikte tätare och tätare mot hennes knä, och på hans

axlar, som höjde och sänkte sig, kunde hon se hur

tungt han andades.

— Du måste berätta mig allt, Chris, sade hon milt.

Detta mysterium — håller på att ta livet av mig. Jag

måste få veta, varför vi inte kan gifta oss. Skall det

alltid förbli på det här sättet? Blott hålla av

varandra, mötas ofta, visserligen, men dock med långa

mellanrum emellan varje gång? Åh, det är härligt att

bara älska, det vet jag nog — du har gjort mig så

otroligt lycklig, men man längtar, törstar stundom efter

något mera och annat! Jag begär att få mera, ännu

mera av dig, Chris, jag vill ha dig helt och hållet. Jag

längtar efter att få vara tillsammans med dig alltid.

Jag längtar efter det samliv, det kamratskap, som vi

nu inte kan föra, men som kan bli vårt, då vi blivit

gifta. — Hon drog plötsligt häftigt andan. — Men

det är ju sant, vi skall aldrig gifta oss. Det glömde

jag. Men nu måste du säga mig orsaken.

Den unge mannen lyfte huvudet och såg henne i

ögonen. Det var en vana han hade att alltid se folk

rakt i ögonen, vem han än talade med.

— Jag har tänkt på dig, Lute, började han häftigt

och bestämt. Jag tänkte med bekymmer på dig redan

från början. Jag borde inte ha låtit det gå så långt.

Jag borde ha dragit mig tillbaka i tid. Jag kände det

och tänkte med oro på vad det skulle bli av dig, och

dock — drog jag mig inte tillbaka. Jag kunde inte

förmå mig att resa bort. Jag kunde inte. Jag

stannade. Jag beslöt att resa, men utförde inte mitt beslut.

Jag var som en berusad man. Jag var berusad av

dig. Jag var svag, jag vet det nog. Jag kunde inte

resa bort. Jag försökte. Jag reste — du minns det

säkert, fast du då inte visste, varför jag reste. Nu

vet du det. Jag reste bort, men jag var inte stark

nog att stanna borta. Fast jag visste, att vi aldrig

kunde gifta oss, kom jag tillbaka till dig. Och nu

är jag här tillsammans med dig. Skicka bort mig,

Lute. Jag har inte kraft att resa bort av mig själv.

— Men varför skulle du också resa bort? frågade

hon. Jag måste ju veta orsaken, innan jag kan skicka

bort dig.

— Fråga mig inte.

— Berätta mig allt, sade hon. Hennes ton var öm

och inträngande.

— Åh, Lute, tvinga mig inte, sade den unge

mannen bönfallande.

— Du måste berätta det, vidhöll hon. Så mycket är

du skyldig mig.

Den unge mannen tvekade.

— Om jag berättar dig det ..... började han.

Kort därpå fullbordade han meningen och sade i en

bestämd och avgörande ton: skulle jag aldrig förlåta

mig själv. Nej, jag kan inte berätta det för dig.

Försök inte att tvinga mig, Lute. Du skulle bli lika

bedrövad som jag.

— Om det är något ..... om det finns hinder,

som .... om denna gåta verkligen är ett hinder

för, att vi ... Hon talade sakta, gjorde långa uppehåll

för att uttrycka sina tankar så skonsamt som möjligt.

Chris, jag älskar dig. Jag älskar dig så högt, som det

är möjligt för en kvinna att älska. Om du nu i detta

ögonblick sade till mig: "Kom", så skulle jag följa

dig. Jag skulle följa dig, vart du än förde mig. Jag

skulle vara din page, på samma sätt som fruar och

jungfrur i gamla dagar följde sina riddare till fjärran

länder. Du är min riddare, Chris, och du kan inte

göra något orätt. Din vilja är min lag. Jag var en

gång rädd för världens dom och kritik. Men nu, då

du kommit in i mitt liv, är jag inte rädd längre. Jag

skulle skratta åt världen och dess dom för din skull

— och också för min egen. Jag skulle skratta, om jag

blott ägde dig, ty du betyder mera för mig än hela

världens gillande och välvilja. Om du säger "kom",

vill jag ......

— Säg inte mera, säg inte mera! utbröt han. Det

är omöjligt! Äktenskap eller inte, jag kan inte säga:

"Kom". Jag vågar inte. Jag skall visa dig varför.

Jag skall berätta dig allt.

Han satte sig upp vid sidan av henne, resolut och

bestämt. Han tog hennes hand i sin och höll den fast

omsluten. Hans läppar rörde sig och han skulle just

säga någonting. Allt det mystiska trängde sig

skälvande fram för att bli utlöst i ord. Luften dallrade

av det. Flickan gjorde sig hård för att lyssna till det

som skulle komma, som om det var ett oåterkalleligt

dekret. Men den unge mannen teg och stirrade stelt

framför sig. Hon kände att hans hand slappnade i

hennes, och hon tryckte den deltagande och

uppmuntrande. Men hon kände att hans spänstighet försvann

och kände att själ och kropp slappnade samtidigt.

Hans bestämdhet höll på att ebba ut. Han skulle inte

berätta henne det — hon visste det, hon kände det,

och hon kände också med den visshet, som tron skapar,

att det var för att han inte kunde.

Hon stirrade förtvivlad framför sig med en isande

känsla i hjärtat, som om hopp och lycka för alltid

vissnat. Hon såg, hur solskenet silade ned mellan de

glödande furustammarna, men hon iakttog det

mekaniskt och frånvarande. Hon såg på allting liksom

på långt avstånd, utan intresse, som om hon själv varit

en främling och ej längre haft någon del i jorden och

träden och blommorna, som hon älskade så högt. Hon

tycktes vara så långt borta, att hon liksom kändé ett

egendomligt opersonligt intresse för hela sin

omgivning. Genom en öppning mellan de närmaste träden

betraktade hon ett kastanjeträd, som stod i full blom,

som om hon sett det för första gången. Hennes blick

stannade och dröjde ett ögonblick vid en klunga gula

Diogeneslyktor, som växte vid kanten av en glänta.

Blommor brukade alltid komma henne att darra

av glädje, men hon kände ingen glädje nu. Hon

såg tungsint och grubblande på blommorna, som en

haschischätare, rusig av giftet, stirrar på en blomma i

sin fantasi. Flodens röst ljöd i hennes öron — en hes

och sömnig gammal jätte, som mumlade halvt i sina

drömmar. Men hennes lust att drömma vaknade ej

som vanligt; hon visste att ljudet icke var något annat

än vattnet, som brusade fram över klippblocken i den

djupa dalbottnen, och hennes blick gled vidare förbi

Diogeneslyktorna till den ljusa gläntan. Två hästar

betade på sluttningen i den vilda havren, som räckte

dem till knäna, två kastanjebruna fuxar, alldeles lika,

guldblanka i solskenet; deras blanka vårpäls var

liksom insprängd med ljusa skiftningar, vilka gnistrade

som juveler. Hon ryckte nästan till, då det gick upp

för henne, att den ena av dem var hennes eget sto,

Dolly, hennes barndoms och ungdoms trofasta

ledsagarinna, mot vars hals hon gömt sitt huvud, både

då hon snyftat av sorg och glädje. Hennes ögon fylldes

av tårar vid synen, och hon vaknade åter till

medvetande och visste, att hon nu som förr hade andel i

världen, dess lidanden och sorger.

Den unge mannen sjönk framåt, föll fullständigt

samman och lät huvudet tungt som en sten sjunka ned

i hennes knä. Hon böjde sig ned över honom och

tryckte mjukt och länge sina läppar mot hans hår.

— Kom, låt oss gå, sade hon nästan viskande.

Hon kvävde en snyftning och knep ihop läpparna,

då hon reste sig. Hans ansikte var likblekt, så

uppskakad var han av den strid han utkämpat med sig

själv. De såg inte på varandra utan gick direkt ned

till hästarna. Hon lutade huvudet mot Dollys hals,

medan han spände till sadelgjordarna. Sedan samlade

hon tyglarna i sin hand och väntade. Han såg på

henne, i det han böjde sig ned, och det var en liten

bön om förlåtelse i hans ögon; hennes ögon gav honom

svar i samma ögonblick. Hennes fot vilade i hans

hand och hon svingade sig upp i sadeln. Utan att säga

något, utan att se mera på varandra, vände de hästarna

och slog in på den smala stig, som slingrade sig ned

mellan furornas dystra rader och över de öppna

gläntorna till betesmarkerna längre ned. Stigen blev en

kreatursväg och sedan en skogsväg, som förde ut till

en väg, på vilken man under höskörden körde in hö.

De red mellan de låga, brungula kaliforniska kullarna

till en punkt, där ett led förde ut till landsvägen, som

gick längs dalbottnen. Den unga flickan höll in sin

häst, medan han steg av och lyfte av stängerna i ledet.

— Nej, vänta lite, utbrast hon, innan han fick

avlägsnat de två nedersta stängerna.

Hon drev fram sitt sto några steg, och djuret satte

med ett elegant språng över hindret. Den unge

mannens ögon strålade och han klappade i händerna.

— Du härliga djur! Du härliga djur! utbrast den

unga flickan och lutade sig ofrivilligt framåt i sadeln

och tryckte sin kind mot stoets hals, som glänste i

solskenet.

— Låt oss byta hästar och rida i kapp på

hemvägen, föreslog hon, då han hade fört sin häst igenom

ledet och fått upp stängerna igen. Du har aldrig

uppskattat Dolly tillräckligt.

— Nej nej, sade han och skakade på huvudet.

— Du tror, att hon är för gammal och sävlig,

envisades Lute. Hon är bara 16 år, och det finns

knappast en på tio hästar, som är snabbare än hon. Men

hon är aldrig yster. Hon är för stadig för dig, och

du bryr dig inte om henne — nej, neka inte, min

herre. Jag vet det. Men jag vet också, att hon kan

springa fortare än din berömda Washoe Ban. Nåväl,

jag utmanar dig! Och vad mera, du får gärna rida

henne själv. Du vet ju vad Ban kan prestera, rid nu

Dolly och övertyga dig själv om vad hon förmår.

De bytte hästar och sadlar, glada över denna

avledning i samtalet och med föresats att riktigt utnyttja

den.

— Jag är glad över att jag är född i Californien,

sade Lute, då hon svingade sig upp på Ban. Det är

en skam för både häst och ryttarinna att använda

damsadel.

— Du liknar en ung amason, sade den unge

mannen beundrande, medan han med en öm blick såg på

flickan, då hon svängde om hästen.

— Är du färdig? frågade hon.

— Ja — klart!

— Till den gamla kvarnen, ropade hon, i det

hästarna satte iväg. Det är knappt en mile.

— Vi skonar dem väl till strax före upploppet?

sade han.

Hon nickade och hästarna, som kände tyglarna,

förstod strax att det gällde en kapplöpning. Dammet stod

i skyar bakom dem, medan de flög fram längs den

jämna vägen. Då de passerade krökarna, bildade

hästar och ryttare skarpa vinklar mot marken, och mer

än en gång måste ryttaren böja sig ned för att

undvika trädens grenar. De dundrade över de små

träbroarna, så att det skallrade i de lösa järnstängerna.

De red sida vid sida och sparade hästarna för

upploppet, men lät dem dock springa så snabbt, att djurens

krafter och uthållighet sattes på prov. Då de svängde

runt en dunge vitekar, låg vägen snörrät framför dem,

och vid slutet av densamma såg de den förfallna

kvarnen.

— Nu gäller det, ropade den unga flickan.

Hon tvingade hästen framåt genom att plötsligt böja

sig fram och samtidigt ett ögonblick ge den slaka

tyglar och en klapp på halsen med vänster hand. Hon

låg lite före den unge mannen.

— Klappa henne på halsen! ropade hon.

Då han gjort det, kom stoet upp vid sidan av flickan

och började så småningom ta ledningen. Chris och

Lute såg på varandra, men stoet ökade ständigt

avståndet, så att Chris måste vända på huvudet för att

se på henne. Kvarnen var ännu ett hundratal meter

borta.

— Ska jag ge den sporrarna? ropade Lute.

Chris nickade och flickan sporrade sin häst kraftigt

och snabbt för att få den att göra sitt bästa, men såg

samtidigt, att hennes egen häst fick försprång.

— Slagen med tre hästlängder, ropade Lute

strålande och triumferande, i det hon lät sin häst gå över

i skritt. Erkänn nu, min herre, erkänn nu bara! Du

trodde säkert inte, att det fanns sådant gry i det gamla

stoet.

Lute lutade sig ett ögonblick åt sidan och lät sin hand

vila på Dollys våta hals.

— Ban är en trögmåns bredvid henne, erkände

Chris. Dolly är bra, även om man besinnar att hon är

i sin indiansommar.

Lute nickade bifallande.

— Det var vackert sagt — i sin indiansommar.

Det är träffande. Men hon är inte lat. Hon är full

av liv och iver, men har lämnat dårskaperna bakom

sig. Hon är mycket klok tack vare sin ålder.

— Det är därpå det beror. Hennes dårskaper

försvann med hennes ungdom. Hon har nog vållat dig

många svåra stunder.

— Nej, svarade Lute. Jag har aldrig sett henne

riktigt istadig. Jag tror, att det enda bråk jag haft

med henne var då jag lärde henne öppna grindar.

Hon var rädd, när de svängde tillbaka emot henne —

det var kanske djurets medfödda fruktan för fällan.

Men hon klarade det utmärkt till sist. Och hon

konstrade aldrig. Hon blev aldrig istadig, durkade

eller slog bakut — aldrig, inte en enda gång i hela

hennes liv.

Hästarna fortsatte att gå i skritt och flåsade häftigt

efter loppet. Vägen slingrade sig längs dalbottnen och

korsade då och då floden. På båda sidor hördes

slåttermaskinernas sömniga surrande och då och då höga

rop från folk, som stackade hö. På västra sidan av

dalen höjde sig kullarna gröna och mörka, men på

ostsidan var de redan bruna och brända av solen.

— Där är sommar, här är vår, sade Lute. Åh, du

härliga sommardal!

Hennes ögon lyste och hennes ansikte strålade av

kärlek till hemtrakten. Hennes blick gled bort över

fruktträdgårdarna och de vidsträckta vinplanteringarna

och stannade vid de purpurröda skuggorna, vilka som

en svag rök låg över kullarnas sänkor och de avlägsna

floddälarna. Långt bort, mellan de höga bergen, vars

branta sluttningar var klädda med manzanitabuskar,

uppfångade hon en skymt av en liten slätt, där gräset

ännu inte förlorat sin grönska.

— Har du någonsin hört talas om den hemliga

betesmarken? frågade hon, fortfarande med blicken

fäst på den avlägsna gröna fläcken.

En ångestfylld fnysning bakom henne kom henne

att vända på huvudet. Dolly, som hade rest sig på

bakbenen med uppspärrade näsborrar och vilda ögon,

slog ursinnigt i luften med frambenen. Chris kastade

sig framåt mot hennes hals för att förhindra henne

att gå över baklänges och sporrade henne samtidigt

för att tvinga henne ned på frambenen och låta sig

sporras framåt.

— Men Dolly då, det här var högst besynnerligt,

började Lute förebrående.

Men till hennes förvåning sänkte stoet huvudet,

krökte ryggen samtidigt som hon gjorde ett språng

och kom ned på styva ben.

— Ett regelrätt försök att kasta av mig, ropade

Chris, och i samma ögonblick gjorde stoet ett nytt

försök att kasta av honom.

— Lute såg på, förvånad över stoets otroliga

uppförande, men full av beundran över sin fästmans

ridskicklighet. Han var alldeles lugn och njöt tydligen

av föreställningen. Gång på gång, väl ett tjugotal

gånger, gjorde Dolly sina bocksprång. Så började hon

plötsligt att lyfta huvudet och resa sig på bakbenen,

svänga runt och slå med frambenen i luften. Lute

vände blixtsnabbt sin häst och red i säkerhet, varvid

hon uppfångade en skymt av Dollys ögon, vilka hade

ett uttryck av blind, djurisk ilska och rullade som om

de ville tränga ut ur huvudet. Den svaga ljusröda

skiftningen i ögonvitorna var försvunnen och hade

efterträtts av en marmorvithet, som glödde liksom av

en inre eld.

Ett dämpat, ångestfullt skrik, som dock

undertrycktes nästan i samma ögonblick, trängde över Lutes

läppar. Stoets ena bakben tycktes vilja ge efter och

hela den skälvande kroppen, som stod upprest och

lodrätt, svajade ett ögonblick fram och tillbaka, och

det var osäkert, om den skulle falla fram- eller

baköver. Den unge mannen lutade sig halvvägs ut ur

sadeln och åt sidan för att kunna falla och gå klar

för stoet, om detta skulle gå baklänges, och pressade

samtidigt hela sin tyngd framöver på hennes hals.

Genom denna taktik lyckades han förhindra, att hon

tog överbalansen bakåt, och hon satte åter frambenen

i marken.

Men någon paus var det inte tal om. Dolly sträckte

huvudet så att noslinjen nästan blev en fortsättning

av halslinjen; genom denna manöver fick han

herraväldet över betslet och visade detta genom att sätta av

i fullt sken nedåt vägen.

Lute blev för första gången rädd på allvar. Hon

gav Washoe Ban sporrarna och satte efter, men han

kunde inte ta upp striden med det vanvettiga stoet och

sackade så småningom efter. Lute såg Dolly stanna

och åter resa sig på bakbenen och nådde fram just

som hon åter började skena. Då Dolly jagat runt en

vägkrök, stannade hon plötsligt på styva ben. Lute

såg sin fästman lyftas ur sadeln; genom den plötsliga

stöten hade han förlorat fästet med skänklarna. Men

fast han lyftes ur sadeln, kastades han dock inte av,

och då stoet galopperade vidare, såg Lute honom

klänga sig fast vid sidan med den ena handen i manen

och ena benet tvärs över sadeln. Med en snabb rörelse

svingade han sig i sadeln på nytt och fortsatte att

försöka få håll på stoet. Men Dolly vek av från

vägen och for nedför en gräsbevuxen sluttning, som

var alldeles gul av otaliga mariposaliljor. En gammal

gärdsgård nedanför hejdade henne inte. Hon bröt

igenom den, som om den varit spindelväv och

försvann bland buskarna. Lute följde utan dröjsmål efter,

drev Ban igenom öppningen i gärdet och galopperade

vidare in bland buskarna. Hon lutade sig tätt ned mot

halsen för att inte bli riven av trädgrenarna och

rankorna. Hon märkte att hästen gled ned genom

lövrika grenar och hamnade i ett flodläges svala grus

Från ett håll hörde hon plaskandet av vatten och hon

såg en glimt av Dolly, som for uppför den smala

strandbrinken och in i en dunge dvärgekar, mot vars

stammar hon försökte gnida av ryttaren.

Lute var nära att hinna upp dem mellan träden,

men sackade hjälplöst efter på den angränsande

trädesåkern, över vilken stoet flög fram i rasande fart

utan att det ringaste bry sig om det tunga väglaget

och de förrädiska mullvadshålen. Då hon böjde av i

en tvär vinkel och for in i den buskbevuxna terrängen

på andra sidan, tog Lute den långa diagonalen, red

runt buskaget och höll in hästen på andra sidan. Hon

hade kommit först. Inifrån buskaget kunde hon höra

det våldsamma knakandet och brakandet av knäckta

kvistar och grenar. Strax efter bröt stoet igenom, kom

ut på öppna fältet, men sjönk utmattad på knä på den

mjuka marken. Hon reste sig och vacklade framåt,

men stannade strax efteråt, svag och matt. Hon var

löddrig av skum och stod och skakade ynkligt.

Chris satt ännu på hennes rygg. Hans skjorta var

sliten i trasor. Händerna var rivna och sargade och

ansiktet nedsölat av blod från ett sår nära tinningen.

Lute hade hittills hållit sig tapper, men kände sig nu

nära att svimma.

— Chris, sade hon så dämpat att det nästan lät

som en viskning. Och strax efteråt suckade hon: Gud

vare lov.

— Mig felas det ingenting, ropade han till henne

och gjorde rösten så munter som möjligt, vilket inte

lyckades vidare, då han själv fått sina nerver inte så

litet skakade.

Då han hoppade ur sadeln, förrådde han själv hur

starkt hans hårt anspända nerver reagerade. Han

började med en duktig muskelprestation genom att svänga

benet över, men måste inte desto mindre, då han väl

kommit ned på marken, luta sig mot Dolly för att inte

falla. Lute hoppade ögonblickligen av hästen och slog

armarna om honom i ett utbrott av tacksamhet.

— Jag vet, var det finns en källa, sade hon strax

efteråt.

De lät hästarna stå, som de stod, och hon förde sin

älskade in i buskagets svalka till ett ställe, där

kristallklart vatten porlade fram ur klippgrunden.

— Vad var det du sa om att Dolly aldrig gjorde

sig bångstyrig? sade han, då blodflödet stillats och

han åter var herre över sina nerver.

— Jag är alldeles häpen, svarade Lute. Jag kan

inte begripa det. Hon har aldrig uppfört sig så någon

gång förut i hela sitt liv. Och alla djur tycker ju om

dig — så orsaken är inte att söka där. Hon är ju en

barnhäst. Jag var bara liten flicka, då jag red henne

första gången, och ända tills i dag ....

— Ja, i dag var hon allt annat än en barnhäst,

inföll Chris. Hon var en riktig satan. Hon försökte

att skubba av mig emot trädstammarna och slå in

skallen på mig mot grenarna. Hon använde sig av de

allra trängsta passagerna hon kunde finna. Du skulle

ha sett henne pressa sig igenom. Och såg du hur hon

sköt rygg.

Lute nickade.

— Uppförde sig som den värsta halvvilda

präriehäst.

— Men vad vet hon om att skjuta rygg och att

kasta av? frågade Lute. Hon har aldrig förr gjort

det — aldrig.

Han ryckte på axlarna.

— Det är kanske en bortglömd instinkt, som efter

en lång slummer vaknat till liv igen.

Den unga flickan reste sig med en energisk min.

— Jag vill ha klarhet i det, sade hon.

De återvände till hästarna och undersökte Dolly

grundligt, men undersökningen bragte ingenting i

dagen. Hovar, ben, betsel, mun, kropp — allt var

som det skulle vara. Sadeln och sadeltäcket var

kemiskt fria från kardborrar och allt annat stickande;

ryggen var slät och oskadad. De sökte efter märken

efter ormbett, flugstyng eller insektbett, men fann

ingenting.

— Vad det nu än kan ha varit, något subjektivt har

det varit, så mycket är säkert, sade Chris.

— Förhäxning, föreslog Lute.

De skrattade båda åt tanken, de var båda två barn

av tjugonde århundradet, sunda och normala till

själen; de var roade av idealisternas fjärilsjakt, men

stannade alltid inför den avgrund, där vidskepelsen

tog vid.

— En ond ande, skrattade Chris, ja, men vad har

jag väl gjort för ont, som förtjänar ett så strängt straff.

— Du har för höga tankar om dig själv, min herre,

svarade hon. Det är snarare något ont som Dolly

har gjort, jag vet inte vad. Det var blott en

tillfällighet, att du red henne i det ögonblicket. Det skulle

ha hänt precis detsamma, om jag suttit på ryggen av

henne.

Medan hon talade, tog hon tag i stiglädret och

började korta av det.

— Vad är det du gör? frågade Chris.

— Jag tänker rida Dolly hem.

— Det gör du inte, förklarade han. Det skulle

vara att bryta ned disciplinen. Efter vad som hänt

är jag tvungen att rida hem henne själv.

Men det var ett svagt och mycket sjukt sto han red.

Hon snubblade och stannade, plågad av återvändande

muskelkramp — efterverkningar av den våldsamma

rörelse, hon varit i.

— Jag längtar efter en diktsamling och en

hängmatta efter allt vad som hänt, sade Lute och red in i

lägret.

Det var ett sommarläger för stadströtta människor,

anlagt i en lund av höga furor, mellan vilkas

högtsittande grenar solstrålarna silade ned fläckvis och

dämpat, så att en ljus och sval skugga uppstod. En

liten bit därifrån låg "köket" och tjänstefolkets tält,

och mitt mellan dem den stora "matsalen" inhägnad

av levande furupelare, där det alltid var friskt och

svalt och där det inte behövdes någon konstgjort

solsegel för att utestänga solen.

— Stackars Dolly, hon är mycket medtagen, sade

Lute på kvällen, då de återvänt från "stallet", där de

undersökt stoet ännu en gång. — Men du tog ingen

skada Chris, och det är nog för att göra en liten kvinna

djupt tacksam. Jag trodde jag visste, hur mycket du

betyder för mig, men det gick egentligen riktigt upp

för mig först i dag. Jag kunde inte höra annat än

det våldsamma oväsendet inne i buskaget. Jag kunde

inte se dig och visste ju inte, hur det gått med dig.

— Mina tankar gällde dig, svarade Chris och han

kände, att hennes hand, som vilade på hans arm,

tryckte armen till svar. Hon vände upp sitt ansikte

mot hans och mötte hans läppar.

— God natt, sade hon.

— Kära Lute, kära lilla Lute, sade han och smekte

henne med klangen i sin röst, medan han försvann

mellan skuggorna.

———————————

— Vem hämtar posten? ropade en kvinnoröst inne

mellan trädstammarna.

Lute slog ihop boken hon läst i och suckade.

— Vi har ju bestämt oss för att inte rida i dag,

sade hon.

— Låt mig ge mig av, föreslog Chris. Så kan du

stanna hemma. Jag kan ju rida dit och vara hemma

på ett ögonblick.

Hon skakade på huvudet.

— Vem hämtar posten, ropade rösten igen.

— Var är Martin? ropade Lute till svar.

— Det vet jag inte, svarade rösten. Jag tror, att

Robert tagit honom med sig — för att köpa hästar,

fiska eller jag vet inte vad. Här är ingen annan

hemma än Chris och du. Det skulle förresten ge dig

god aptit till middan. Du har ju legat och vilat dig

i hängmattan hela dan. Och onkel Robert måste ha

sin tidning.

— Ja, ja, tant, vi ger oss av, ropade Lute och

hoppade ur hängmattan.

Ett par minuter senare stod de iförda riddräkter

och sadlade sina hästar. De red ut och slog in på

landsvägen, som badade i solsken, och tog därefter

vägen mot Glen Ellen. Den lilla byn låg och sov i

solskenet och den sömnige handlanden och

postmästaren orkade knappt hålla ögonen öppna så länge

som det tog för att packa samman breven och

tidningarna.

En timme senare vek Lute och Chris av från

landsvägen och red för att vattna hästarna, innan de red

hem, nedför en kreatursstig, som slingrade sig utför

den höga sluttningen.

— Dolly ser ut som om hon glömt allt från i går,

sade Chris, i det de red ut i det brusande vattnet, som

gick hästarna till knäna. Se bara på henne.

Stoet hade lyft huvudet och spetsat öronen, då hon

hörde en vaktel inne i buskaget. Chris böjde sig fram

och smekte henne kring öronen. Dolly njöt tydligen

av det och lade sitt huvud över bogen på hans egen

häst.

— Kelen som en källing, sade Lute.

— Jag kommer dock aldrig mer att lita på henne,

sade Chris. Inte efter hennes vanvettiga nycker i går.

— Jag har också på känn, att det är bäst för dig att

rida Ban, sade Lute leende. Det är egendomligt, men

min tillit till Dolly är lika orubbad som någonsin.

Jag är lugn för min egen del, men jag skulle inte gärna

se dig på ryggen av henne mera. Vad Ban beträffar,

är min tro på honom orubbad. Se på hans hals! Är

han inte vacker! Han kommer att bli lika klok som

Dolly, när han kommit till hennes ålder.

— Jag har precis samma känsla, sade Chris leende.

Det skulle aldrig falla Ban in att svika mitt

förtroende.

De red upp ur vattnet. Dolly stannade för att jaga

bort en fluga från knäet med mulen, och Ban trängde

sig förbi henne på den smala stigen. Denna var så

smal att det skulle varit besvärligt att vända och Chris

lät därför sin häst gå vidare. Lute, som red bakom,

lät blicken vila på sin älskades rygg och gladde sig åt

den bara halsens kraftiga linjer, vilka fortsatte i ett

par muskulösa skuldror.

Plötsligt höll han in sin häst. Hon kunde inte göra

något annat än att se på, så hastigt försiggick det som

nu hände. Nedanför och ovanför reste sig den nästan

lodräta branten. Själva stigen var inte bredare, än

att hästarna nätt och jämnt kunde få fotfäste på den.

Icke desto mindre reste Ban sig plötsligt på bakbenen

och svängde runt, vacklade och störtade baklänges

utför branten.

Det hela kom så oväntat och snabbt, att ryttaren

drogs med i fallet. Han hade inte hunnit kasta sig

av på stigen. Han föll, innan han anade det, och

gjorde det enda som var att göra — släppte

stigbyglarna och kastade sig ut i luften åt sidan men

samtidigt nedåt. Det var tolv fot till klipporna

inunder. Han höll kroppen rak och huvudet lyftat och

ögonen fästa på hästen, som var ovanför honom och

hotade att falla över honom.

Chris föll som en katt på benen och sprang genast

åt sidan. Nästan i samma nu hamnade Ban vid sidan

av honom. Djuret gjorde knappast något försök att

resa sig utan utstötte det fruktansvärda skri, som

hästar stundom upphäva, då de blivit dödligt sårade.

Han hade fallit nästan rakt på ryggen och i denna

ställning blev han liggande med huvudet till hälften

vridet in under ryggen och med slappa orörliga

bakben. Frambenen slog däremot förgäves i luften.

Chris nickade lugnande upp mot Lute.

— Jag är snart van vid det, svarade Lute och log

uppmuntrande ned mot honom. Jag behöver

naturligtvis inte fråga dig om du slagit dig. Är det något jag

kan göra?

Han log upp mot henne och gick bort till den

nedstörtande hästen, spände upp sadelgjorden och drog

huvudet till rätta.

— Ja, jag tänkte det, sade han efter en flyktig

undersökning. Jag anade det strax. Hörde du inte

det knäckande ljudet?

Hon rös.

— Ja, det var slutet på Bans dådrika liv. — Han

gick i en båge för att komma upp till stigen. — Jag

har suttit på hans rygg för sista gången. Låt oss gå

hem.

Uppe på toppen av branten vände Chris sig om och

såg ned.

— Farväl, Washoe Ban! ropade han. Farväl gamle

kamrat!

Djuret arbetade för att lyfta huvudet. Det var tårar

i Chris" ögon, då han hastigt vände sig om, och tårar i

Lutes ögon, då hon mötte hans blick. Hon var tyst i

sitt deltagande men tryckte hans hand kraftigt, medan

han vid hennes sida gick nedåt den dammiga vägen.

— Det gjordes med avsikt, brast det plötsligt ut ur

Chris. Utan varning. Han kastade sig avsiktligt

baklänges.

— Ja, det kom helt plötsligt, medgav Lute. Jag

såg på er. Jag såg honom göra det. Han snurrade

runt och kastade sig själv baklänges i samma

ögonblick, alldeles som om du själv förorsakat det genom

ett kraftigt ryck i betslet.

— Det var inte min hand som ryckte till, det vågar

jag svära på. Jag tänkte inte en gång på hästen.

Medan den gick uppför stigen, höll jag tömmarna

ganska lösa, det var ju så självklart.

— Jag skulle också ha lagt märke till det, om du

hade ryckt till, sade Lute. Men allt var över, innan

du kunde göra någonting. Det var inte din hand, som

ryckte till, inte ens omedvetet.

— Då måste det ha varit en osynlig hand, som

sträckts ut från jag vet inte var.

Han såg skälmskt upp mot himmeln och log åt sitt

eget infall.

Martin kom emot dem, för att ta emot Dolly, då de

kom till det hörn av dungen, som tjänstgjorde som

stall, men hans ansikte uttryckte förvåning över att

se Chris komma tillbaka gående. Chris stannade ett

ögonblick bakom Lute.

— Kan ni skjuta en häst? frågade han.

Stallkarlen nickade och tillade: — Ja, mister, med

en ny och kraftigare nick.

— Hur går ni då till väga?

— Jag drar en linje från ögonen till öronen —

jag menar till öronen på den motsatta sidan. Där

linjerna skära varandra.....

— Ja, det är bra, sade Chris avbrytande. Ni vet

var vattningsstället vid andra vägkröken är. Där

finner ni Ban, som knäckt ryggen.

———————

— Jaså, där är du, min herre. Jag har sökt efter

dig överallt ända sedan middag. Din närvaro önskas

ögonblickligen.

Chris kastade sin cigarr och gick sedan bort och

trampade med foten på den glödande stumpen.

— Du har väl inte talat om det för någon? Det

där om Ban? frågade han.

Lute skakade på huvudet.

— De få ju veta det tids nog. Martin berättar det

ju för onkel Robert i morgon. — Tag det nu inte för

hårt, sade hon och smög sin hand i hans.

— Det var min egen häst, sade han. Ingen har ridit

på honom utom du. Det var jag själv som red honom

i döden. Jag har känt honom, ända från han blev

född. Jag kände honom utan och innan, jag kände

varje hans trick och krumsprång, och jag skulle vågat

mitt huvud på att det skulle varit omöjligt för honom

att göra vad han gjorde. Det kom helt plötsligt, och

han hade inte försökt ta betslet och inte visat några

tecken på bångstyrighet. Jag har gått igenom det hela

i tankarna gång på gång. Det var alltså inte betslets

skull. Ban var varken oregerlig eller olydig. Det var

helt enkelt inte tid till något sådant. Det var en

plötslig ingivelse och den följdes blixtsnabbt. Jag är nu

efteråt häpen över den snabbhet varmed det hela

skedde. På mindre än en sekund for vi båda utför

branten.

Det var överlagt — överlagt självmord. Och

mordförsök. Det var en fälla. Jag var offret. Han hade

mig i sitt våld och han kastade sig själv tillsammans

med mig. Och dock hatade han mig inte. Han älskade

mig ... så högt som en häst kan älska. Jag står som

fallen från skyarna. Jag kan lika litet förstå det som

du kan förstå Dollys uppförande i går.

— Ja, men hästar kan ju få koller, Chris, sade

Lute. Det vet du ju. Det är bara en tillfällighet, att

två hästar under loppet av två dagar fått det medan

du red dem.

— Ja, det är den enda förklaringen, svarade han

och följde med henne. Men varför önskar man min

närvaro just nu?

— Psykografen.

— Åh, det var sant. Den har ju nyhetens behag

för mig. Av någon anledning fick jag inte göra

bekantskap med inrättningen, då den för många år sedan

var så på modet.

— Det gjorde ingen av oss, svarade Lute, med

undantag av mrs Grantly. Det är hennes hobby att

exprimentera med den, tycks det.

— Hon är en trolsk liten varelse, anmärkte han.

Ett nervknippe och ett par svarta ögon. Jag slår vad,

att hon inte väger 45 kilo, och då är det ändå mest

magnetism.

— Hon är riktigt hemsk .... ibland. Lute rös

ofrivilligt. Jag ryser, när hon är närvarande.

— Ja, så går det när något sunt och något sjukt

mötes, sade han torrt. Lägg märke till att det är

alltid den sunde, som ryser. Den sjuke gör det åldrig.

Framkallar rysningarna hos andra. Det är den sjukes

uppgift. Var har för resten din familj lärt känna

henne?

— Jag vet inte — jo, jag tror att tant Mildred

träffat henne i Boston — nej, jag vet det inte säkert.

I varje fall kom mrs Grantly till Californien och skulle

givetvis besöka tant Mildred. Du vet ju hur gästfria

vi är.

De stannade framför två stora furustammar, vilka

markerade ingången till matsalen. Mellan

sammanflätade grenar kunde man se stjärnorna. Det av

trädstammarna omslutna rummet var upplyst av

stearinljus. Vid bordet satt fyra personer och

undersökte psykografen. Chris" blick gled över dem och

han kände sig skuldmedveten och kände liksom ett

styng av smärta i hjärtat, då han ett ögonblick lät sin

blick vila på Lutes tant Mildred och onkel Robert,

vilkas åldrande drag var så milda och älskvärda och

tydligt visade, att de inte haft några större sorger.

Han betraktade med ett leende flyktigt den svartögda,

späda mrs Granly och lät blicken stanna vid den fjärde

personen, en stor man med kraftigt huvud, vars

gråsprängda hår starkt kontrasterade mot ansiktets i

övrigt så ungdomliga och fasta drag.

— Vem är det? viskade Chris.

— En mr Barton. Tåget var försenat, därför såg

du honom inte vid middagsbordet. Han är bara en

— kapitalist, intresserad i vattenkraft och

kraftledningar eller något sådant.

— Han ser inte ut att ha uppfunnit krutet.

— Det har han inte heller. Han ärvde sina pengar,

men har dock förstånd nog att hålla på dem och att

engagera andra mäns hjärnor. Han är mycket

konservativ.

— Ja, det kunde man ju vänta, anmärkte Chris.

Hans blick gled åter till det åldrade paret, som varit

både far och mor för den unga flickan vid hans sida.

— Vet du vad, sade han, jag fick nästan en chock

i går, då du berättade mig, att de inte längre tyckte

om mig, ja, knappt nog kunde tåla mig. Jag träffade

dem sedan i går, skuldmedveten och rädd — och i dag

också. Men jag kunde omöjligt märka någon

förändring i deras sätt mot mig.

— Käraste, sade Lute med en suck. Gästfrihet är

för dem något lika naturligt som att andas. Men det

är likväl inte så. Den vänlighet de visa dig är äkta

nog och kommer direkt från deras älskvärda hjärtan.

Hur strängt de än döma dig, då du inte är närvarande,

vekna de och bli idel älskvärdhet och vänlighet, så

snart de är tillsammans med dig. I samma ögonblick

de se dig, väller deras tillgivenhet och kärlek för dig

upp. Du är nu en gång sådan. Du älskas av allt och

alla. Alla djur tycker om dig. Alla människor håller

av dig. De kan inte hjälpa det och du kan inte hjälpa

det. Det bästa av det är, att du vet inte själv om det. Du

vet det inte nu, i detta ögonblick. Till och med nu,

när jag står och talar om det för dig, kan du inte

förstå det, du vill inte förstå det — men det är just

denna brist att förstå det, som är en av orsakerna till

att du är så älskad. Ja, du står där och vill inte tro

det och skakar bara på huvudet, men jag, som är din

slavinna, vet det, liksom alla andra vet det, därför att

de också är dina slavar.

Käraste, inom loppet av en minut går vi ju in och

sluter oss till dem. Lägg då märke till det nästan

moderligt ömma uttryck tant Mildreds ögon plötsligt

får. Lyssna till klangen i onkel Roberts röst, när han

säger: "Nå, Chris, är du där, min pojke?" Se hur

mrs Grantly smälter, bokstavligen smälter, som en

daggdroppe i solen.

Och så Barton här till exempel. Du har aldrig

träffat honom förr. Du kommer att be honom röka

en cigarr tillsammans med dig, när alla vi andra gått

till sängs — du, som ännu inte är någonting och trots

att han är en man på många miljoner, en man med

makt och stort inflytande, en man som är dum och

slö som en oxe; och han kommer att följa med dig

och röka, han kommer att följa dig i hälarna som en

liten hund, som din lilla hund. Han kommer inte att

upptäcka, att han gör det, men inte desto mindre

kommer han att göra det. Tror du inte jag vet det, Chris?

Åh, jag har så ofta, så ofta lagt märke till dig och

älskat dig för det, älskat dig för att du var så

förtjusande omedveten och alls inte visste vad du gjorde.

— Jag håller nästan på att spricka av stolthet över

allt vad du säger, sade han leende, i det han lade

armen omkring henne och drog henne intill sig.

— Ja, viskade hon, och till och med i detta

ögonblick, då du skrattar åt allt vad jag sagt, drar du till

dig — din känsla, din själ, kalla det vad du vill —

drar du till dig hela den kärlek som finns inom mig.

Hon lutade sig tätare intill honom och suckade

liksom litet trott. Han tryckte en lätt kyss på hennes

hår och omfamnade henne ömt.

Tant Mildred gjorde plötsligt en livlig rörelse och

såg upp från psykografen.

— Kom låt oss börja, sade hon. Det blir snart

kyligt. Robert, var bli barnen av?

— Här är vi, ropade Lute och gjorde sig fri.

— Nu står den på köldrysningar, viskade Chris i

det de gick in.

Lutes spådom om det sätt, varpå hennes älskade

skulle bli mottagen, slog in. Mrs Grantly, som var

eterisk, sjuklig och liksom gnistrande av magnetism,

tinade upp och smälte bort, som om hon verkligen

varit en daggdroppe och han solen. Mr Barton lät sitt

stora ansikte skina över honom och var

överströmmande vänlig. Tant Mildred mottog honom med

ovanlig värme och moderlig ömhet och onkel Robert sade

i älskvärdig och hjärtlig ton: — Nå, Chris, hur gick

ridturen, min pojke?

Men tarit Mildred svepte schalen tätare omkring sig

och skyndade på dem för att de skulle kunna börja.

På bordet låg ett ark papper. På papperet var

placerat ett litet på tre ben vilande bräde. Två av benen

hade lätt rörliga trissor. Det tredje, som var anbragt

i triangelns spets, var försett med en blyerts.

— Vem skall börja? frågade onkel Robert.

Det uppstod ett ögonblicks paus, så lade tant

Mildred sin hand på brädet och sade: — Någon ska ju

göra sig till narr för att roa de andra.

— Tappra kvinna, sade hennes man erkännsamt.

Nå, mrs Grantly, gör nu ert bästa eller värsta.

— Jag? sade hon frågande. Jag gör ingenting.

Kraften eller vad ni nu tror att det är, finns utanför

mig, liksom den är utanför alla de närvarande. Vad

slags kraft det är, vågar jag inte uttala mig om. Men

det finns en sådan kraft. Jag har sett bevis på det.

Men var nu snälla och var tysta allesammans. Rör

vid brädet mycket lätt men bestämt, mrs Story; men

ni får inte göra någonting av er själv.

Tant Mildred nickade och lade handen på

psykografen, medan de andra grupperade sig omkring

henne i en tyst och förväntansfull cirkel. Det hände

emellertid ingenting. Minuterna gick, psykografen

rörde sig inte.

— Var tålig, förmanade mrs Grantly. Strid inte

mot de krafter, som ni kanske känner arbeta inom er.

Men gör intet av er själv. Kraften ska nog själv göra,

vad som ska göras. Ni kommer att känna er tvingad

att göra vissa rörelser, och sådana ingivelser är

praktiskt taget oemotståndliga.

— Jag skulle önska, att kraften ville skynda sig

litet, sade tant Mildred otåligt, när fem minuter gått.

— Vänta litet till, mrs Story, bara ett ögonblick

till, bad mrs Grantly bevekande.

Plötsligt började tant Mildreds hand att röra sig i

ryck. Det syntes ett lätt förskräckt uttryck i hennes

ansikte, då hon upptäckte, att hennes hand rörde sig

och hörde blyertsen i psykografens hörn kratsa.

Sedan detta pågått i fem minuter, drog tant Mildred

handen till sig med en kraftansträngning och sade med

ett nervöst skratt:

— Jag vet inte om jag gjorde det själv eller inte.

Jag vet bara, att jag blev nervös över att stå där som

en idiot med alla era högtidliga ansikten vända mot

mig.

— Kråkfötter, förklarade onkel Robert, då han

hade kastat en blick på papperet, som hennes hand

rört sig fram över.

— Alldeles oläsligt, förklarade mrs Grantly. Det

liknar ju inte en gång bokstäver. Krafterna ha ännu

inte börjat verka. Försök ni, mr Barton.

Denne steg viktig men ytterst villig fram och lade

sin hand på brädet. I tio långa minuter stod han

orörlig som en staty, en stel personifikation av den

kommersiella tidsåldern. Onkel Robert började dra

på smilbanden. Han blinkade, snörpte på munnen och

gav ifrån sig dämpade strupljud; till sist kunde han

inte hålla sig längre utan brast i gapskratt. Alla, till

och med mrs Grantly, skrattade. Också mr Barton

skrattade, men litet besvärat.

— Försök ni, Story, sade han.

Onkel Robert, som fortfarande skrattade, lade på

Lutes och sin hustrus uppmaning handen på

psykografen. Plötsligt blev han allvarlig. Hans hand hade

börjat att röra sig och man kunde höra blyertsen kratsa

över papperet.

— Du gode gud! mumlade han. Det är

märkvärdigt, se bara. Det är inte jag, som gör det. Jag vet

bestämt att det inte är jag själv, som gör det. Se hur

handen går! Se bara!

— Seså, Robert, kom nu inte med dina vanliga

upptåg, sade hans hustru förmanande.

— Jag säger dig ju, att det inte är jag som gör

det, svarade han kränkt. Kraften har gjort mig

besatt. Fråga bara mrs Grantly. Säg, att hon skall få

den att stanna, om du vill, att jag skall hålla upp.

Jag kan inte hålla upp. Du gode gud! Se bara på

den här krusedullen. Den gjorde då inte jag. Jag

har aldrig i mitt liv gjort några slängar, när jag skrev.

— Försök att vara allvarlig, sade mrs Grantly

förmanande. En lättsinnig atmosfär är inte lämplig för

psykografens operationer.

— Så där, nu tror jag det kan vara nog, sade onkel

Robert och drog handen till sig. Låt oss nu se.

Han böjde sig fram och rättade på sina glasögon.

— Det är i varje fall handskrift, och det är mer än

ni andra kunde prestera. Se på det, Lute, du har unga

ögon.

— Åh, sådana slängar! utbrast Lute, då hon såg

på papperet. Och se, det är ju två olika stilar.

Hon började att läsa upp: — "Detta är den första

timman. Koncentrera uppmärksamheten på denna

mening: "Jag är en verklig positiv ande, på intet sätt

negativ." Läs vidare och koncentrera tankarna på

positiv kärlek. Sedan skall frid och harmoni vibrera

genom er kropp och runt omkring den. Er själ ..."

Här börjar den andra stilen. Där står: "Dixie 95,

Gyllene Änder 65, Guldberg 13, Jim Butler 70, Jumbo

75, Nordstjärnan 42, Rescue 7, Black Butte 75, Bruna

Hoppet 16. Järntopp 3."

— Järntopp stå mycket lågt, mumlade mr Barton.

— Robert, nu har du skojat igen! utbrast tant

Mildred förebrående.

— Nej, visst inte, svarade han. Jag har bara läst

kursnoteringarna. Men hur tusan — ja, ursäkta —

de har kommit på det där papperet, skulle jag gärna

vilja veta.

— Ditt undermedvetna jag, föreslog Chris. Du har

läst kurserna i tidningen i dag.

— Nej, inte i dag; men i förra veckan tittade jag

igenom kurslistan.

— En dag eller ett år är ett och detsamma för det

undermedvetna jaget, sade mrs Grantly. Det

undermedvetna jaget glömmer aldrig. Men jag vill därmed

inte säga, att detta kommer från det undermedvetna.

Jag vill inte säga, vad jag tror det beror på.

— Men hur förhåller det sig då med det andra som

står där? frågade onkel Robert. Det låter ungefär

som jag föreställer mig Christian science.....

— Eller teosofi, insköt tant Mildred. Ett budskap

till en nyomvänd.

— Gå vidare, läs resten, sade hennes man.

— "Detta sätter er i förbindelse med de mäktiga

andarna," läste Lute. "Du skall bli en av oss och ditt

namn skall vara "Arya", och du skall — Erövraren 20,

Empire 12, Columbia berg 18, Midlway 140" — och,

ja, det är det hela. Nej, vänta, här är ännu en släng,

"Ayr från Kandor" — det är säkert mahatman.

— Jag skulle ha lust höra dig förklara det

teosofiska skräpet på basis av det undermedvetna jaget,

Chris, sade onkel Robert utmanande.

Chris ryckte på axlarna. — Det behövs ingen

förklaring. Du har fått ett budskap, som var bestämt

för en annan.

— Kontakt på linjen, inte sant, sade onkel Robert

och skrattade för sig själv. Ett mångfaldigt andligt

telegram kunde man kalla det.

— Sådant prat, sade mrs Grantly. Jag har aldrig

sett psykografen bära sig så konstigt åt. Det måste

finnas störande krafter här. Jag har märkt det redan

från början. Det är kanske för att ni allesammans

tar det för skämtsamt och är för glada.

— Ett visst allvar bör vara förbundet med tillfället,

medgav Chris och lade sin hand på psykografen. Låt

mig försöka. Men inte en enda av er får skratta eller

så mycket som fnittra i tankarna. Om du understår

dig att fnysa en enda gång, onkel Robert, nedkallar du

kanske de hemliga krafternas hämnd över ditt huvud.

— Jag ska nog vara ordentlig, svarade onkel

Robert. Men om jag inte kan låta bli och håller på

att explodera av skratt, så ska jag gå ut helt tyst.

Chris nickade. Hans hand hade redan börjat röra

sig. Det hade inte varit några förebådande ryckningar

i den, och den hade inte gjort några famlande försök

att skriva. Hans hand hade ögonblickligen satt sig i

rörelse, och psykografen gled raskt och jämnt över

papperet.

— Se på honom, viskade Lute till sin tant. Se hur

blek han är.

Chris tycktes bli störd av ljudet av hennes röst, och

det blev därför iakttaget djup tystnad. Man hörde

bara blyertsens ihållande kratsande. Plötsligt ryckte

han handen till sig, som om han blivit stungen. Med

en suck och en gäspning steg han tillbaka från bordet

och stirrade ett ögonblick förvånad på deras ansikten,

som om han just vaknat upp.

— Jag tror, att jag skrev någonting, sade han.

— Ja, det kan man sannerligen säga, sade mrs

Grantly ytterst belåten och tog papperet och såg på det.

— Läs det högt, sade onkel Robert.

— Ja, här är det alltså. Det börjar med "Pass på"

skrivet tre gånger och med mycket större bokstäver

än det andra. "Pass på! Pass på! Pass på! Chris

Dunbar, det är min avsikt att döda er. Jag har redan

gjort två attentat mot ert liv, men de misslyckades.

Jag skall nog nå mitt mål. Så säker är jag på att nå

det, att jag vågar berätta det för er. Jag behöver inte

säga er varför. Ni vet ju själv varför. Den orätt ni

begår ..." Ja, här slutar det plötsligt.

Mrs Grantly lade ned papperet på bordet och såg

på Chris, som var föremål för allas blickar, men som

gäspade som om han var överväldigad av sömnlust.

— Det lät ju tämligen blodtörstigt, får jag säga,

sade onkel Robert.

"Jag har redan gjort två attentat mot ert liv." Mrs

Grantly läste meningen ännu en gång.

— Mot mitt liv? sade Chris frågande och gäspade

ett par gånger, Det-har inte en enda gång gjorts något

attentat mot mitt liv. Du gode gud, vad jag är sömnig.

— Du tänker på mänskor av kött och blod, min

gosse, sade onkel Robert och skrattade. Men här är

det fråga om en ande. Ditt liv har varit utsatt för

attentat från osynliga krafters sida. Möjligen ha

osynliga händer försökt strypa dig medan du sov.

— Åh, Chris! utbröt Lute ofrivilligt. I

eftermiddag! Handen, som du sa måste ha gripit tag i dina

tömmar!

— Det var ju skämt av mig, invände han.

— Inte desto mindre.....Lute teg och behöll sina

tankar för sig själv.

— Vad hände i eftermiddags? Var ert liv i fara?

frågade mrs Grantly, som genast vädrat spåret.

Chris dåsighet var som försvunnen.

— Det börjar nästan intressera mig, medgav han.

Vi ha inte talat om det. Ban bröt ryggen i

eftermiddags. Han störtade sig själv utför branten, och

jag höll på att komma under honom.

— Så underligt, sade mrs Grantly högt, men till

hälften för sig själv. Det ligger någonting bakom

detta .... Det är ett varsel ... Åh, det är sant, ni

kom ju till skada i går, då ni red miss Storys häst.

Där ha vi de två attentaten!

Hon såg triumferande på dem. Psykografen var

hämnad.

— Prat, sade onkel Robert och skrattade, men man

märkte en viss irritation i hans röst. Sådant händer

inte i våra dagar. Vi befinner oss i det tjugonde

århundradet, bästa mrs Grantly. Det ni kommer med

smakar medeltid, minst sagt.

— Jag har tidigare gjort liknande underbara rön

med psykografen, började mrs Grantly men tystnade

plötsligt och gick bort till bordet och lade sin hand på

brädet.

— Vem är du? frågade hon. Vad heter du?

Psykografen började ögonblickligen att skriva.

Alla, med undantag av mr Barton, böjde sig ned över

bordet och följde blyertsen.

— Det är Dick, utbrast tant Mildred med en svag

antydan av hysteri i rösten.

Hennes man rätade på sig och hans ansikte blev

för första gången allvarligt.

— Det är Dicks egen namnteckning, sade han. Jag

skulle känna igen den bland tusen.

— "Dick Curtis", mrs Grantly läste namnet högt.

Vem är Dick Curtis?

— Det här är sannerligen märkvärdigt, sade mr

Barton plötsligt. Bägge stilarna är desamma.

Egendomligt, mycket egendomligt.

— Låt mig se, sade onkel Robert, tog papperet och

undersökte det. Ja, det är Dicks handstil.

— Men vem är Dick? vidhöll mrs Grantly. Vem

är denne Dick Curtis?

— Dick Curtis, jo, det var kapten Richard Curtis,

svarade onkel Robert.

— Han var Lutes far, sade tant Mildred som en

ytterligare förklaring. Lute antog vårt namn. Hon

har aldrig sett honom. Han dog, då hon var några

få veckor gammal. Han var min bror.

— Märkvärdigt, högst märkvärdigt. Mrs Grantly

gick igenom budskapet i tankarna. Det har varit två

attentat mot mr Dunbars liv. Undermedvetenheten är

icke tillräcklig förklaring, ty ingen av oss visste om

olyckstillbudet i dag.

— Jo, jag, svarade Chris, och det var jag som höll

handen på psykografen. Så förklaringen är enkel nog.

— Men handstilen, insköt mr Barton. Det ni skrev

och det mrs Grantly skrev var skrivet med samma

handstil.

Chris böjde sig ned över papperet och jämförde

stilarna.

— Dessutom, utbrast mrs Grantly, känner mr Story

igen stilen.

Hon såg på honom för att få det bekräftat.

Han nickade. — Ja, det är Dicks stil. Jag vågar

avlägga ed på det.

Men Lute hade plötsligt sett en syn. Medan de

övriga diskuterade för eller emot och luften var full

av fraser — "psykiska fenomen", "självhypnos",

"residuum av oförklarad sanning" och "spiritism"

— såg hon för sig alla de bilder hon i sin barndom

frammanat av denne soldatfader, som hon aldrig sett.

Hon var ägare till hans sabel, det fanns flera gamla

dagerrotyper av honom, hon mindes mycket som sagts

om honom, historier som berättats om honom — och

allt detta tillsammans hade utgjort det material av

vilket hennes barnfantasi byggt upp en bild av honom.

— Det finns ju den möjligheten, att en själ

omedvetet kan meddela sig med en annan själ, sade mrs

Grantly.

Men Lute såg framför sig sin far ridande på sin

stora rödgrå stridshäst. Hon såg honom i spetsen för

sin trupp. Hon såg honom på ensamma spanarfärder

eller mitt ibland indianerna vid Salt Meadoows,

varifrån han kom tillbaka med endast tio procent av sitt

folk. Och hos den bild hon gjort upp för sig av

honom återspeglades hans läggning sådan hon pietetfullt

tänkt sig den — hans tapperhet, hans häftiga

temperament, hans impulsiva egenskaper som försvarare, hans

uppbrusande häftighet, då det gällde en rättvis sak,

hans ridderlighet, som påminde om medeltidens. Först

och sist dominerande allt såg hon i hans ansikte den

heta lidelsefullhet och den raskhet i att handla, som

hade förskaffat honom tillnamnet "kämpen Dick

Curtis".

— Låt oss göra ett experiment, hörde hon mrs

Grantly säga. Låt mrs Story försöka med psykografen.

Vi kan kanske få ännu ett budskap.

— Nej, nej, jag bönfaller att få slippa, sade tant

Mildred. Det är alldeles för ohyggligt. Det är säkert

också synd att så experimentera med de döda.

Dessutom är jag nervös. Nej, låt mig hellre gå och lägga

mig. Ni andra kan fortsätta era experiment. Det blir

det bästa, och ni kan ju berätta det för mig i morgon

bitti.

Bland de andras "god natt" hördes, då tant Mildred

drog sig tillbaka, mrs Grantlys protester.

— Robert kan komma tillbaka, ropade tant

Mildred, i det hon vände sig om, så snart han följt mig till

mitt tält.

— Det vore synd att ge upp nu, sade mrs Grantly.

Det är inte gott att veta, om vi inte kan få nya

meddelanden. Vill ni försöka miss Story?

Lute efterkom uppmaningen, men då hon lade

handen på psykografen kände hon en obestämd och okänd

fruktan för att på detta sätt leka med det

övernaturliga. Hon tillhörde det tjugonde seklet, och det hela

var i grund och botten, som hennes onkel Robert

mycket riktigt hade anmärkt, medeltidsaktigt. Likväl

kunde hon inte frigöra sig från en instinktiv ångest,

som fick makt med henne — människans nedärvda

ångest, minnen från forna, vilda tider, då människans

håriga, apliknande urtyp hyste rädsla för mörkret och

personifierade elementen i onda andar.

Men efter hand som den mystiska kraften

bemäktigade sig hennes hand och förde fram och åter över

papperet, försvann det ovanliga i situationen och hon

kände en viss svag nyfikenhet. Hennes

uppmärksamhet fångades nämligen nu av en ny bild, bilden av

hennes mor, den mor, som hon inte heller kunde

erinra sig ha sett i livet. Bilden var inte skarp och

levande som bilden av hennes far utan otydlig och

dimmig — ett helgons huvud omgivet av en gloria av

skönhet, godhet och saktmodighet och samtidigt med

ett drag av lugn bestämdhet, av fast vilja, som dock

inte gjort något väsen av sig utan huvudsakligen tagit

sig uttryck i resignation.

Lutes hand hade stannat, och mrs Grantly höll redan

på att läsa det budskap den nedskrivit.

— Det är en ny stil, sade hon. En kvinnas stil,

och budskapet är undertecknat Martha. Vem är

Martha?

Lute blev inte överraskad. — Det är min mor, sade

hon lugnt. Vad säger hon.

Hon hade inte som Chris blivit sömnig, men hennes

krafter och sinnen hade liksom blivit slöa, och hon

kände en behaglig och välgörande trötthet. Och medan

budskapet lästes upp, såg hon fortfarande för sin inre

syn moderns bild.

— "Kära barn", läste mrs Grantly, "bry dig inte

om honom. Han var alltid så häftig och oöverlagd i

vad han sade. Var inte någon gnidare i fråga om

kärlek. Kärlek kan inte göra dig någon skada. Att

förneka kärleken är att synda. Lyder du ditt hjärtas

bud, kan du inte göra något galet. Men tar du hänsyn

till världsliga ting, följer du stolthetens röst eller lyder

dem som försöka påverka dig att handla emot ditt

hjärtas röst, syndar du. Bry dig icke om, vad din far

säger. Han är ond nu, alldeles som han brukade vara

under sin livstid på jorden; men han kommer med

tiden att få upp ögonen för klokheten i mitt råd; det

fick han nämligen alltid, då han levde. Älska, mitt

barn, och älska på rätta sättet. — Martha."

— Låt mig se det, utbröt Lute och grep papperet

och slukade de skrivna orden med ögonen. Hon

darrade av outtalad kärlek till denna mor, som hon aldrig

sett, och detta brev från graven gav henne liksom ett

mera handgripligt bevis på att modern en gång funnits

till än själva bilden av henne.

— Det är märkvärdigt, upprepade mrs Grantly.

Har man väl någonsin sett något liknande? Tänk bara,

både er far och mor ha varit ibland oss i kväll.

Lute ryste. Tröttheten var borta, hon hade blivit

sig själv igen och bävade instinktivt för de osynliga

budskapen. Och det föreföll henne pinsamt, att hennes

föräldrars verkliga eller inbillade närvaro, skulle

besudlas av dessa två personer, vilka egentligen var vilt

främmande människor — den sjukliga mrs Grantly

och den slöe, dumme mr Barton. Hon tyckte också att

det var pinsamt, att dessa båda främlingar på detta

sätt fick en inblick i hennes och Chris" intima

förhållande.

Hon hörde onkeln närma sig, och situationen stod

med ens livs levande och klar för henne. Hon vek

hastigt samman papperet och gömde det på bröstet.

— Säg ingenting till honom om detta andra

budskap, hör ni det, mrs Grantly och mr Barton. Inte till

tant Mildred heller. Det skulle bara hetsa upp dem

och ge dem onödiga bekymmer.

Hon kände dessutom ett behov av att skona sin

älskade, ty hon visste, att det spända förhållandet

mellan honom och hennes tant och onkel skulle

förvärras, dem själva ovetande, genom psykografens

ohyggliga budskap.

— Och låt oss så inte ha mer att göra med

psykografen, tillade hon hastigt. Låt oss glömma allt det

nonsens den kommit med.

— Nonsens, kära barn? sade mrs Grantly

indignerad i samma ögonblick onkel Robert slöt sig till dem.

— Nå! sade han, vad har hänt.

— Du kommer för sent, svarade Lute flyktigt. Du

får inte flera kursnoteringar. Psykografleken är slut,

och vi håller just på att avsluta diskussionen om de

olika teorierna. Vet du, hur sent det är?

—————————————

— Nå, vad tog du dig till i går kväll, sedan vi

gått?

— Åh, jag gjorde en liten promenad, svarade

Chris.

Det kom en liten humoristisk glimt i Lutes ögon,

då hon i en osäker, forskande ton, som tydligen var

låtsad, frågade:

— Med — hm — med mr Barton?

— Ja.

— Och rökte en cigarr?

— Ja, men varför kommer du med alla dessa

frågor?

Lute brast i skratt.

— Det var ju precis vad jag sa, att du skulle

komma att göra. Är jag inte en profet? Men jag

visste, innan jag såg dig, att min spådom gått i

uppfyllelse. Jag kommer just från mr Barton, och jag

visste att du promenerat med honom i går kväll, ty

han svär vid alla sina gudar och halvgudar, att du är

en alldeles storartad ung man. Jag kunde se det med

slutna ögon. Chris Dunbar — förtrollningen har gripit

även honom. Men det är visst inte slut på mina frågor

ännu. Var har du varit hela förmiddagen?

— Där, dit jag ämnar föra dig i eftermiddag.

— Jaså, du gör upp planer utan att veta mina

önskningar.

— Jag vet mycket väl, vad dina önskningar gå ut

på, nämligen att se på en ny häst jag kommit över.

Rösten förrådde hennes glädje, då hon utbröt:

— Åh, det ska bli roligt.

— Den är en riktig skönhet, sade Chris.

Men hennes ansikte blev plötsligt allvarligt pch det

kom ett uttryck av rädsla i hennes ögon.

— Den heter Comanche, fortsatte Chris. En

skönhet, en formlig skönhet, en fulländad typ av den

kaliforniska herdeponnyn. Och dess linjer — kära, vad

står på?

— Låt oss inte rida mer, sade Lute, åtminstone

inte på en tid. Jag tror verkligen också, att jag blivit

en liten smula trött på det.

Han såg förvånad på henne, men hon mötte modigt

hans blick.

— Jag ser likvagnar och blommor för mig, började

han, och hör liktalet; jag ser världens ände och

stjärnorna falla ned från himlen och himlarna rulla upp

sig som en pergamentrulle; jag ser de levande och

döda församlade för att höra yttersta domen, fåren

och getterna, lammen och vädurarna o.s.v., och de

vitklädda änglarna; jag hör ljudet av gyllene harpor och

de förtappade själarnas jämmer och skri, när de

störtas ned i avgrunden — allt detta ser jag den dag du,

Lute Story, inte mer bryr dig om att rida en häst. En

häst, Lute! En häst!

— Åtminstone inte än på en tid, sade hon

bönfallande.

— Löjligt! utbrast han. Hur är det fatt? Är du

inte kry? Du som alltid är så otroligt och gudomligt

frisk?

— Nej, det är inte det, svarade hon. Jag vet väl,

att det är löjligt, Chris, jag vet det, men jag har onda

aningar. Jag kan inte hjälpa det. Du har alltid sagt,

att jag stod så välsignat med båda benen på marken

o.s.v. — kanske är det vidskepelse, jag vet inte — men

allt som hänt, psykografens budskap, möjligheten av

att min fars hand — hur vet jag inte — gripit tag i

Bans tömmar för att slunga honom och dig i döden,

överensstämmelsen mellan min fars påstående, att han

verkligen två gånger stått dig efter livet och det

faktum, att ditt liv de två sista dagarna två gånger svävat

i fara till följd av hästar — min far var en utmärkt

ryttare — allt detta gör att jag tvivlar och har onda

aningar. Antag, att det ligger någonting i det? Jag

är inte säker på att så ej är fallet. Vetenskapen är

för dogmatisk i sitt förnekande av det osynligas

existens. De osynliga, själsliga krafterna är möjligen så

eteriska och upphöjda, att vetenskapen inte kan

fasthålla dem, erkänna dem och definiera dem. Kan du

inte inse, Chris, att det är förnuft i själva tvivlet. Låt

tvivlet vara aldrig så obetydligt, jag älskar dig dock

för högt för att vilja löpa den allra minsta lilla risk.

Dessutom är jag ju kvinna, och det skulle ju

kunna vara tillräcklig förklaring till min tro på

vidskepelse.

— Ja, ja, jag vet det, fortsatte hon, kalla det

overkligt. Men jag har hört dig komma med paradoxer om

det overkligas verklighet — om illussionens realitet

för en själ, som är sjuk. Och det förhåller sig med

mig, om du så vill, på samma sätt; det är overkligt

och en illusion, men så som jag nu en gång är skapad,

så ar det en verklighet för mig — lika verkligt som

en mardröm, så länge man plågas av den, innan man

vaknar.

— Det mest logiska argumentet för något ologiskt

som jag nånsin hört, sade Chris leende. Det är i alla

fall ett ypperligt diskussionsämne. Du tycks omspänna

flera möjligheter i din filosofi än jag i min. Det

påminner mig om Sam — trädgårdsmästaren, som ni

hade för ett par år sedan. Jag hörde en gång på en

diskussion mellan honom och Martin ute i stallet.

Du vet vilken övertygad ateist Martin är. Nåväl,

Martin hade låtit Sam få till del en massa logik.

Sam funderade litet och sade så: "Det må vara hur

som helst, Martin, du har likväl inte så stora chanser

som jag." "Varför inte det?" frågar Martin. "Nej,

för du, Martin, har blott en chans mot mina två."

"Det kan jag inte inse", sade Martin. "Jo, Martin,

jag ska förklara för dig varför. Du har, som du säger,

blott chansen att bli mull och göda kållandet. Men

jag har också chansen att kunna höja min röst till

Herrens lov, medan jag traskar fram på de strålande

vägarna — samtidigt som jag har chansen att bli till

mull precis som du."

— Du vill med andra ord inte ta mig på allvar,

sade Lute efter att ha skrattat erkännade åt hans

historia.

— Hur ska jag kunna ta det där psykografpratet

på allvar? frågade han.

— Du kan inte förklara det — min förs handstil,

som onkel Robert kände igen — och alltsammans, du

kan inte förklara det.

— Jag känner inte till själens mysterier, svarade

Chris. Men jag är säker på att alla sådana fenomen

i en inte alltför avlägsen framtid kommer att bli

uppklarade.

— Det gör detsamma, jag har likväl en brinnande

lust att få veta något mer genom psykografen, erkände

Lute. Den finns ännu där nere i matsalen. Vi kan

försöka den nu, du och jag, ingen behöver få veta

det.

Chris grep hennes hand och utbrast: — Ja, kom!

Det skulle verkligen vara skoj.

Hand i hand sprang de nedför stigen till det av

träd inhägnade rummet.

— Lägret är öde och övergivet, sade Lute, i det

hon placerade psykografen på bordet. Mrs Grantly

och tant Mildred har lagt sig en stund, och mr Barton

har gått ut med onkel Robert. Det finns ingen som

stör oss. — Hon lade handen på brädet. — Börja nu!

Under ett par minuter hände ingenting. Chris ville

säga någonting, men hon tystade honom. De inledande

ryckningarna hade börjat att visa sig i hennes hand

och arm. Så småningom började blyertsen skriva. De

läste budskapet ord för ord, som det var skrivet:

"Det finns en visdom större än förnuftets.

Kärleken är inte en produkt av förståndsverksamheten.

Kärleken kommer från hjärtat och står utanför allt

förnuft, all logik och filosofi. Lita på ditt eget hjärta,

min flicka, och om ditt hjärta säger dig, att du bör

tro på din älskade, skratta då åt förståndet och det

kalla förnuftet och följ ditt hjärtas röst och tro på

din älskade. — Martha."

— Ja, men hela detta budskap är ju ditt eget hjärtas

diktat, utbrast Chris. Kan du inte inse det, Lute?

Tanken är ju din egen innersta tanke och ditt

omedvetna jag har givit uttryck åt den på papperet.

— Ja, men likväl är det en sak, som jag inte

förstår, invände hon.

— Och det är?

— Det är handstilen. Se på den. Det liknar inte

min stil. Den är sirlig, den är gammaldags, den är

likadan som den kvinnor för en generation sedan

använde.

— Du vill väl inte inbilla mig, att du ett

ögonblick tror på att detta är ett budskap från de dödas

värld? sade han.

— Jag vet inte riktigt, vad jag skall tro, Chris,

svarade hon tvekande. Jag vet verkligen inte.

— Det är ju absurt! utbrast han. Det är fantasier.

När man dör, så dör man. Blir till stoft. Blir

mull, som Martin säger. De döda? Jag skrattar åt de

döda. De existerar inte. De finns inte. Jag trotsar

gravens makt, jag trotsar de döda, som blivit till stoft,

som försvunnit! — Och vad kan du säga emot detta?

sade han och lade handen på psykografen.

Hans hand började omedelbart att skriva. De blev

båda två förbluffade över det. Budskapet var kort:

"Pass på! Pass på! Pass på!"

Han blev litet allvarligare, men skrattade dock ännu

åt det.

— Det är nästan som ett mirakeldrama. Döden ha

vi redan, den talar till oss från graven. Men de goda

gärningarna, var finns de? Och fränderna? Och

glädjen? Och vänskapen? Och hela det övriga vackra

sällskapet?

Men Lute deltog inte i hans skämt. Hennes ångest

stod tydligt att läsa i hennes ansikte. Hon lade sin

skälvande hand på hans arm.

— Åh, Chris, låt oss hålla upp. Jag är ledsen, att

vi började. Låt de döda vila i fred. Det är synd. Det

måste vara synd. Jag erkänner att det påverkar mig.

Jag kan inte hjälpa det. Min själ darrar liksom min

kropp. Denna röst från graven, denne döde man, som

från sin grav sträcker ut sin hand för att skydda mig

mot dig. Det måste ligga något bakom det. Det är

väl något levande mysterium, som hindrar dig att gifta

dig med mig. Om min far levat, skulle han ha skyddat

mig emot dig. Till och med som död försöker han

skydda mig. Hans hand, hans skugghand är vänd

emot dig, traktar efter ditt liv!

— Lugna dig, sade Chris blott. Hör vad jag säger.

Det är skämt alltsammans. Vi rör oss med

subjektiva krafter inom oss själva, med fenomen, som

vetenskapen bara ännu inte hunnit förklara, det är det hela.

Psykologin är ju ännu en så ung vetenskap. Det

undermedvetna jaget har ju nätt och jämnt blivit upptäckt.

Det är ännu omgivet av mystik; lagarna för dess

verksamhet är ännu inte funna och formulerade. Allt

detta hör till de ännu ouppklarade fenomenen. Men

därför finns det ju intet skäl för att genast utnämna

det till spiritism. Ännu har vi inte kommit så långt,

att vi kan förklara det, det är allt. Vad psykografen

beträffar ....

Han höll plötsligt upp, ty för att ge sina ord

eftertryck, hade han lagt handen på psykografen, och i

samma nu hade hans hand blivit liksom gripen och flög

motståndslöst över papperet och skrev liksom man

tänker sig en förbittrad människa skriva.

— Nej, jag vill inte vara med om det här längre,

sade Lute, då budskapet var avslutat. Det är som att

bevista en strid mellan dig och min far i levande

livet. Det är nästan som om jag såg striden och hörde

slagen.

Hon pekade på en mening, som löd sålunda: "Du

kan varken undkomma mig eller det rättfärdiga straff,

som väntar dig."

— Kanske frammanar jag det hela mera levande

än som är nyttigt för mig, ty jag kan se hans händer

kring din hals. Jag vet, att han, som du säger, är

död och har blivit till stoft, men inte desto mindre ser

jag honom lika levande som en man, som går omkring

här på jorden. Jag kan se vreden i hans ansikte, vreden

och hämndlusten, och jag kan se, att de båda är

riktade mot dig.

Hon kramade samman det skrivna pappersarket och

satte undan psykografen.

— Vi ska inte offra mer tid på det, sade Chris.

Jag trodde inte, att det skulle ta dig så hårt. Men det

hela är — det är jag säker på — något rent subjektivt,

möjligen litet suggestion och ingenting annat. Och den

pinsamma situation vi befinner oss i har skapat

ovanligt gynnsamma förutsättningar för fenomenet.

— Ja, med hänsyn till vår situation, sade Lute, då

de gick uppför den stig, som de en stund tidigare

kommit springande nedför, så vet jag inte, vad vi ska

göra. Ska vi låta allt förbli vad det varit? Vilket är

det bästa? Har du tänkt på något?

Han gick tyst och övervägande några steg.

— Jag har tänkt att tala med din onkel och tant.

— Och berätta dem det du inte kan berätta för

mig? frågade hon hastigt.

— Nej, svarade han långsamt, men lika mycket

som jag sagt dig. Jag har inte rätt att säga dem mera

än jag har sagt dig.

Denna gång var det hon som gick tyst och

begrundande.

— Nej, säg ingenting till dem, sade hon till slut.

De skulle inte förstå det. Jag förstår det visserligen

inte själv, men jag tror dig; de kan på grund av sakens

natur inte hysa samma obegränsade tillit till dig. Du

reser upp ett mysterium för mig, vilket hindrar oss

från att gifta oss, och jag tror dig, men de skulle inte

tro dig utan att ana något styggt och fult. bakom

mysteriet. Det skulle dessutom bara öka deras bekymmer.

— Jag borde resa min väg, jag erkänner, att jag

borde resa min väg, sade han halvt viskande. Och jag

kan också. Jag är inte någon stackare. För att det en

gång inte lyckades mig att hålla mig borta, finns det

ingen orsak att tro, att det inte skulle lyckas för mig

nu.

Hon flämtade till och sade:

— Det är svårt att höra dig tala om att resa bort

och att förbli borta. Jag skulle alltså aldrig få se dig

mera. Det är alltför svårt att tänka sig. Gör dig inga

förebråelser för att ha varit svag. Det är jag, som

bär skulden. Det var jag, som hindrade dig i att stanna

borta den gången, det vet jag. Jag längtade så efter

dig. Jag behöver vara hos dig. — Det är inget att

göra åt det, Chris, inget annat att göra än att låta det

gå som det går och på ett eller annat sätt låta det ordna

upp sig av sig själv. Ty så mycket kan vi ju i alla

fall vara säkra på: det kommer att ordna upp sig på ett

eller annat sätt.

— Men det skulle gå lättare, om jag reste bort,

sade han.

— Jag är lyckligare, när du är här.

— Förhållandena är grymma, mumlade han och bet

ihop tänderna.

— Res eller stanna — båda sätten ska bidraga till

en lösning. Men jag vill så ogärna att du reser, Chris,

det vet du ju. Men låt oss inte mer tala om det. Det

blir ju inte bättre av det. Låt oss aldrig mer tala om

det .... om inte .... om inte du en underbart vacker

dag kan komma och säga till mig: "Lute, nu har allt

ordnat sig. Mysteriet binder mig inte längre. Jag är

fri". Låt oss begrava det, tills den dagen kommer,

begräva det tillsammans med psykografen och allt det

andra och försöka få ut så mycket som möjligt av det

som återstår oss.

— Och för att nu visa dig hur parat och villig jag

är att få det mesta möjliga ut av resterna, är jag till

och med med på att i eftermiddag följa med dig och se

på den nya hästen — fast jag skulle önska, att du inte

ville rida mer — i varje fall inte under de närmaste

dagarna eller den första veckan. Vad sa du, att

hästen hette?

— Comanche, svarade han. Jag är säker på att du

ska tycka om den.

———————————————

Chris låg på ryggen med huvudet lutat mot den

kala, framskjutande bergväggen och stirrade

intresserat ut över klyftan mot den skogbevuxna sluttningen

på andra sidan. Han hörde ett knakande och knäckande

i småskogen, klirrandet av stålskodda hovar, som

slog mot stenhällarna och då och då ljudet av en

lösriven, mossig rullsten, som rullade utför sluttningen

och med ett plask hamnade i bergbäcken, som brusade

fram över ett kaos av stenblock nedanför honom. Då

och då såg han en glimt av Lutes gyllenbruna riddräkt

och av den fuxröda häst, som rörde sig under henne,

allt inramat i grönskan.

Hon red ut på ett öppet fält, vid vars slut fanns en

lös jordsluttning utan både träd och gräs. Hon höll

in hästen på toppen av slänten och kastade en

undersökande blick nedför den. Fyrtio fot längre ned

slutade slänten i en liten terrass, på vilken marken var

fast, bildad av nedrasande jord- och grusmassor.

— Här kan vi riktigt pröva den, ropade hon tvärs

över klyftan. Jag vill låta den gå nedför här.

Hästen trädde försiktigt ut på det förrädiska

underlaget, miste och återvann omväxlande fotfästet med

bakbenen, men höll frambenen säkert planterade i

marken, och lugnt och sansat, utan att visa rädsla eller

nervositet drog den upp frambenen så snart de sjönko

för djupt i den glidande jorden, som likt en våg vällde

fram framför den. Då den nådde fasta marken gick

den ut på den lilla terrassen med snabba och spänstiga

steg, vilka vittnade om en muskulös livlighet, som man

inte skulle ha tilltrott den efter dess lugna och

försiktiga rörelser på sluttningen.

— Bravo! ropade Chris över klyftan och klappade

i händerna.

— Det är den klokaste häst jag nånsin sett, ropade

Lute över till honom, samtidigt som hon svängde

djuret åt sidan och lät det gå utför en ojämn och stenig

sluttning och därefter in mellan träden på nytt.

Chris kunde följa hennes rörelser, tack vare det

oväsen hon åstadkom, medan hon red, och såg också

en glimt av henne, där lövverket var glesare. Hon red

i sicksack utför den branta och stiglösa sluttningen

Hon dök upp nedanför honom vid bäcken, lät hästen

hoppa ned från en tre fot hög bergvägg och gjorde halt

för att undersöka övergångsstället.

Fyra fot ute i bäcken stack ett smalt klipprev upp

ur vattnet. På andra sidan om revet kokte och brusade

vattnet häftigt. Men till vänster om revet och några

fot längre bort fanns en liten sandrevel. Ett jättestort

klippblock hindrade tillträdet till sandreveln. Det enda

sättet att nå den var genom att först hoppa över på

klipprevet. Hon undersökte det noga och det sätt varpå

hon stramade vänstra armen visade, att hon fattat sitt

beslut.

Chris, som blivit ängslig, hade rest sig för att bättre

kunna följa, vad hon tänkte göra.

— Försök dig inte på det, ropade han.

— Jag litar på Comanche, ropade hon tillbaka.

— Den kan inte utföra snedhoppet över till

sandreveln, ropade Chris varnande. Den kommer aldrig

att få fotfäste. Den kommer att falla framåt ut i

vattnet. Inte en häst på tusen kan utföra det konststycket.

— Nej, men just Comanche kan det, svarade hon.

Se bara!

Hon gav djuret tygeln och det hoppade elegant och

precis över på klipprevet och hamnade med fötterna

tätt samman på det inskränkta utrymmet. I samma

ögonblick hästen hamnade på revet, berörde Lute med

tömmen lätt dess hals för att tvinga den åt vänster,

och i samma nu, vacklande på sitt osäkra fotfäste

och nära att glida ner i vattnet med frambenen, reste

den sig på bakbenen, gjorde ett språng åt vänster och

kom nätt och jämnt ned på den smala sandreveln. Ett

lätt hopp förde den sedan över bäcken, och Lute lät

den sedan i sicksack klättra uppför strandbrinken och

gjorde halt framför sin älskade.

— Nå vad säger du? frågade hon.

— Jag var nära att förgås av spänning, svarade

Chris. Jag höll andan.

— Köp den, sade Lute i det hon steg av hästen.

Du blir inte lurad på den. Jag skulle kunna våga vad

som helst med den. Jag har aldrig förr i mitt liv

litat så på en hästs fötter.

— Ägaren säger, att det inte finns någon som sett

den mista fotfästet, och att det är omöjligt att få den

att snubbla.

— Köp den, köp den genast, sade hon, innan

mannen ändrar sig. Om du inte vill, köper jag den.

Åh, sådana fötter! Jag litar så på den, att då jag rider

den, tänker jag knappast på att den har fötter. Och

den är snabb som en katt och lyder ögonblickligen.

Att den lyder tygeln, är ett alldeles för svagt uttryck.

Man skulle kunna styra den med ett silkesnöre. Åh,

jag vet väl, att jag är vild i den, och om du inte köper

den Chris, så köper jag den. Kom ihåg, jag har

förköpsrätt närmast efter dig.

Chris log medan han bytte om sadlarna och var helt

överens med henne.

— Den passar givetvis inte lika bra samman med

Dolly som Ban, sade hon lätt beklagande, men det får

vara, hårremmen är härlig som den är. Och tänk en

sådan häst under hårremmen!

Chris hjälpte henne i sadeln och red bakom henne

uppför sluttningen upp till landsvägen. Hon höll

plötsligt in sin häst och sade:

—Vi rider inte direkt hem till lägret.

— Du glömmer middan, sade han.

— Ja, men jag tänker i stället på Comanche,

svarade hon. Vi rider direkt till ranchen och köper

honom. Middan väntar nog.

— Men det gör inte köksan, sade Chris och

skrattade. Hon har redan hotat att resa, därför att vi så

ofta kommer för sent.

— Än sen? svarade hon. Tant Mildred blir kanske

tvungen att se sig om efter en annan köksa, men vi

försäkrar oss Comanche.

De vände hästarna och red uppför vägen i Nunne

Canyon, vilken väg förde över bergen ned i

Napa-dalen. Men uppstigningen var besvärlig och det gick

långsamt. Stundom red de hundra meter över

flodbrädden, stundom var de lika djupt nere och korsade

floden ett tjugotal gånger. De red i den djupa

skuggan av slätstammiga lönnar och resliga furor och kom

ut på öppna, vidsträckta bergplatåer, där marken var

torr och sprucken.

På en av dessa platåer sträckte sig vägen ganska

jämnt framför dem ungefär tusen alnar. På ena sidan

reste sig bergets oerhörda massiv, på den andra sidan

stupade klyftans branta vägg i ofarbara sluttningar

och lodräta stup ner ända till bottnen. Det var en

avgrund av vacker grönska och skuggiga djup, här

och där med bredare solfläckar. Ljudet av brusande

vatten hördes upp genom den stilla luften, och

bergbina surrade.

Hästarna gick över i jämn trav. Chris red ytterst

och såg ned i de svindlande djupen och gladde sig åt

vad han såg. Ett vattenfalls dova mummel hördes

tydligt över binas surr. Ljudet tilltog i styrka för

varje steg hästarna togo.

— Se! utbrast han.

Lute lutade sig litet ut från hästen för att se.

Nedanför dem gled vattnet skummande ut över den släta

klippan ända fram till kanten, där det åter blev fritt

— som ett glidande vitt band, som ändrade sin massa

men inte sin form, en luftig vattenväg lika overklig

som ånga och lika evig som berget. Det vältrade sig

från klippkanten ut i luften och ned till trädtopparna

långt inunder, i vars grönska det försvann för att

samlas till en liten bergsjö.

De hade ridit förbi. Ljudet av det nedstörtande

vattnet blev ett avlägset mummel, som åter blandade

sig med binas surr och till sist upphörde. Drivna av

en gemensam impuls såg de på varandra.

— Åh, Chris, var det är härligt att leva ... och att

ha dig vid sin sida.

Han svarade henne med en varm blick.

Allt bidrog till att väcka en härlig stämning hos

dem — kroppsrörelsen, som sammanföll med djurens

rörelser under dem; det lätt stimulerade blodet, som

strömmade genom deras ådror med sundhetens sötma;

den varma luften, som smekte deras kinder och

flödade över dem med balsamiska och styrkande fläktar,

uppfyllde dem med en outsäglig glädje; landskapets

skönhet fyllde dem med en extas, som inte kan

uttryckas med ord utan blott med blickar.

På detta sätt såg de på varandra, medan deras

hästar travade under dem; deras unga blod pulserade,

de anade tillvarons hemlighet i varandras ögon och

de var nära att med ett enda ord feja undan alla

tillvarons besvärligheter och gåtor.

Vägen framför dem gjorde en krök, så att de kunde

se klyftans övre partier. Den avlägsna flodbädden

lyfte sig högt över deras huvuden. De rundade kröken

med lutning inåt mot väggen och betraktade

landskapet, som bredde ut sig för deras ögon. Intet

misstänkt hördes. Hon hörde över huvud taget ingenting,

men strax innan hästen föll, hade hon en känsla av

att harmonin mellen de båda travande djuren var

bruten. Hon vände på huvudet och detta så snabbt

att hon hann se Comanche falla. Det var varken fråga

om snubbling eller feltramp. Han föll, som om han

mitt under sitt lopp störtat omkull död eller fått ett

förlamande slag.

I samma ögonblick kom hon att tänka på

psykografen; minnet av allt, vad som var förbundet med

den, passerade blixtsnabbt genom hennes hjärna. Hon

lät sin häst sjunka ned på bakbenen och drog med hela

sin kraft tygeln bakåt, men hennes huvud var vänt åt

sidan och hon följde Comanches fall. Han föll mitt

på vägen med benen orörligt utsträckta under sig.

Det hela skedde under loppet av dessa oändligt

långa sekunder, vilka synas vara som en evighet och

under vilka en oändlig mängd händelser inträffar.

Comanches kropp studsade litet, då han föll till

marken. Den häftiga stöten frampressade ett stön. Farten

slungade honom ut över vägkanten. Ryttarens vikt på

dess hals kom honom att störta huvudstupa ned, då

han till sist rullade över kanten.

Hon kom i en hast av hästen, hur anade hon inte,

och fram till vägkanten. Chris var ur sadeln och klar

från hästen, men dock fasthållen av denne, på grund

av en fot som satt fast i ena stigbygeln. Sluttningen

var för brant för att det skulle vara tal om att de

skulle stanna. Jord och småsten, som lossnade under

deras nedstörtande, rullade utför tillsammans med

dem och framför dem som en liten lavin. Hon stod

alldeles stilla och stirrade med ena handen pressad

mot hjärtat. Men samtidigt som hon sett vad som

försiggick, hade hon i en syn sett sin far tilldela

Comanche det slag som kom honom att falla och som

slungade häst och ryttare ut över vägkanten.

Nedanför hästen och den unge mannen slutade den

branta sluttningen vid en bergvägg, som reste sig rakt

upp och från vars nedersta kant en ny sluttning förde

ned till en ny vägg. En tredje brant sluttning slutade

i en sista vägg, vars nedre kant vilade i själva klyftans

botten, 400 fot under den plats, där hon stod och

spejade. Hon kunde se, att Chris förgäves sparkade

för att få foten ur stigbygeln. Comanche stötte hårt

emot en uppskjutande klippspets. Under bråkdelen av

en sekund hejdades hans fall, och under detta korta

uppehåll lyckades det Chris att gripa tag i en ung

manzanitabuske. Lute såg honom gripa fast också med

andra handen. Så började Comanche åter rulla

vidare. Hon såg först stigbygelremmen stramas, kort

därpå sträcktes också Chris" kropp och armar.

Manzanitabuskens rötter gav efter, och häst och man

störtade ut över kanten och försvann.

De blev åter synliga på nästa sluttning, rullande

runt, runt båda två. Stundom var Chris, stundom

hästen överst. Chris försökte inte längre bli fri, och

de for båda nedför den tredje sluttningen. Vid den

sista bergväggens kant blev Comanche liggande mot

en hög stenar. Han låg stilla, och i närheten av honom,

fortfarande fasthållen av stigbygeln, låg ryttaren med

ansiktet nedåt.

— Om han blott ville ligga stilla, viskade Lute, vars

tankar arbetade för att finna en utväg att komma dem

till hjälp.

Men hon såg Comanche börja arbeta igen, och hon

tyckte sig tydligt se sin fars spöklika arm sträckas

ut och gripa tag i tygeln och dra djuret ut över kanten.

Comanche gled sprattlande genom stenhögen, Chris"

slappa kropp följde med, och häst och ryttare störtade

ut och försvann. De kom inte mer till synes. De hade

nått bottnen.

Lute såg sig omkring. Hon stod ensam i världen.

Hennes älskade var försvunnen. Det fanns ingenting

som påminde om, att han existerat, bortsett från

märkena av Comanches hovar på landsvägen och märkena

av hans kropp på det ställe, där han glidit ut över

kanten.

— Chris! ropade hon en och två gånger, men hon

ropade förgäves.

Upp ur djupet steg i den stilla luften blott ljudet

av binas surr och av det rinnande vattnet.

— Chris! ropade hon åter och för tredje gången

och sjönk långsamt ned i vägens damm.

Hon kände, att Dollys mule rörde vid hennes arm,

och hon lutade huvudet mot stoets hals och väntade.

Hon visste inte varför hon väntade och vad hon väntade

på. Det fanns ingenting annat för henne att göra än

att vänta, tyckte hon.

*

INNEHÅLL

Sid.

Månansiktet ........................... 5

Leopardtämjarens historia ............. 16

Lokalfärg ............................. 24

Amatöraftonen ......................... 53

Midas" män ............................ 79

Skugga och ljus ....................... 102

Guldklyftan ........................... 131

Psykografen ........................... 167

—————————————