Magnus Dureels negotiation i Köpenhamn 1655-57. Sveriges och Danmarks inbördes förhållande under år ...

Magnus Dureels negotiation i Köpenhamn 1655-57. Sveriges och Danmarks inbördes förhållande under år ...

Östersjö- och

Nordsjö-frågorna

på Karl X Gustafs tid.

Oåda afhandlingarna, Sverige och England 1655—57 samt

Mag-^ nus Dureels negotiation i Köpenhamn 1655—57, innehålla till

det väsentligaste just utredningar öfver östersjö-och

Nordsjöfrå-gorna på Karl X Gustafs tid. Härjämte må fogas hänvisningar

till två andra af förf:s historiska arbeten, näml.

dels det större, Karl X Gustaf, från Weichsel till Bält 1657, tåget

öfver Bält och freden i Roskilde 1658: i företalet sid. 7—12, kap.

I, II, III sid. 26—31 o. 42—46, kap. V sid. 66—71 o. 80—85,

kap VII (till stor del), kap. IX (en del däraf), kap. X (England

och östersjöfrågan under 01. Cromwell), kap. XIII (delar), XIV

(d:o), XV (d:o), XVI (det mesta), XVII;

dels den illustr. uppl. om BäU o. Roskilde (mångenstädes).MAGNUS DUREELS

NEGOTIATION I KÖPENHAMN

1655—57

SVERIGES OCH DANMARKS

INBÖRDES FÖRHÅLLANDE UNDER ÅREN NÄRMAST

FÖRE KARL X:s FÖRSTA DANSKA KRIG

AF

J. LEVIN CARLBOM

FILOSOFIE DOKTOR

GÖTEBORG

WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI

1901FÖRORD.

jJ^ÄLLORNA till efterföljande framställning äro till den

hufvudsakligaste delen de mest autentiska: ur

samlingen Danica dels residenten Magnus Dureels bref till Kongl.

Maj:t och till rådet, dels Kongl. Maj:ts bref och order till

Dureel, dessa senare allesamman i original med undantag

blott af några få, dem vi tagit ur riksregistraturen; vidare

de stora samlingarna Kongl. Maj-.ts skrifvelser till rådet 1656

—57 och rådets skrifvelser till Kongl. Maj:t 1655—58, dessa

allesamman likaså i original med undantag af några få kongl.

skrifvelser, dem vi tagit ur riksreg.; härtill foga sig en

samling Rådslag under konung Karl X Gustafs regering (1655

—56) samt rådsprotokoll, hållna vid rådsöfverläggningar dels

hemma i Stockholm, dels ute i lägret inför konungen. Utom

några kongl. skrifvelser till den svenske residenten i Haag,

hvilka hämtats ur Hollandica (original), ha eljest sådana

tillsvenska diplomater och som här användts hämtats ur riksreg.

Visst är väl denna senare i allmänhet en fullt autentisk källa

och af lika värde som originalbrefven; men ibland händer det

dock, att datum i riksreg. är en annan än i originalbrefvet,

att den i riksreg. införda skrifvelsen aldrig afgått eller

framkommit, att tvärtom bref afgått som aldrig införts i riksreg.,

att den registrerade skrifvelsen blifvit i originalbrefvet något

förändrad, tillökt, försedd med egenhändigt postskfipt,

som undantagsvis ej införts i riksreg., — uppå hvilket allt

vi i de här använda kongl. skrifvelserna haft ett eller annat

exempel.Så vidt det ur Svenska Riksarkivet direkt hämtade

materialet! Tryckta källor — å svenska sidan —, icke bearbetade

eller bearbetade, ha endast i jämförelsevis mindre mån

kommit till användning här, och hvad dem beträffar, må det till

det mesta vara nog att hänvisa till noterna i det följande,

där de angifvas. Som källa har ej Pufendorfs verk öfver

Karl X Gustaf användts här, blott en och annan hänvisning

dit gjord och då alltid med beteckningen Puf. (medan Puf.,

F. W., betecknar hans arbete öfver kurf. Fredrik Wilhelm af

Brandenburg); uti Puf. II: 80—82, III: 83—92, IV: 55—70

återfinnes den Dureelska negotiationen med hvad dit hörer. Vid

en jämförelse skall man finna, att han förbigått mycket af

väsentlig vikt, såsom konungens instr. i april 1655 och en del

andra kongl. skrifvelser, de i febr. 1656 och mars 1657

växlade alliansprojekten samt i öfrigt ej så litet eller obetydligt

af de Dureelska rapporterna och de med danskarne växlade

skrifvelserna. Och hvad han anför, lämnar ju för den

moderna historieskrifningen allt för mycket öfrigt att önska. Spridda

dokument, hörande till denna underhandling, ha blifvit tryckta

i Londorps Acta publica, i Beantwortung zweier dän.

Schrif-ten, Theatrum Europæum, men icke alltid fullt korrekt

åter-gifna, och de svenska t. ex. icke på svenska; i de tvenne

senare finnes ock en slags historik ehuru ofullständig.

De Dureelska rapporterna ha i utdrag blifvit tryckta af Becker

jämte en del af de vid underhandlingen växlade skrifvelserna,

antingen ock i sammandrag eller in extenso, uti del I af hans

bekanta samlingsverk. Som titeln på detta anger, var vid

verkställandet af dessa utdrag hans syfte att taga med

hufvudsak-ligen sådant, som i hans ögon tjänade att belysa Fredrik

IILs historia och danska förhållanden på den tiden, då brefven

blefvo skrifna. Hur han, på sitt språk, gjort dessa utdrag, må

lämnas därhän; visst är, att han förbigått mycket af intresse

och vikt för den svenska sidan, särskildt för historien om

själfva underhandlingen och den synpunkt, hvarunder vi

förnämligast gått att betrakta densamma. Sen Beckers tid har

för öfrigt en del bref af betydelse från Dureel till Kongl.Maj:t tagits ur en annan samling i Sv. Riksark. och införlifvats

med den äldre, hvarjämte vi för vår del på ett tredje och ett

fjärde håll ytterligare funnit några sådana bref samt låtit komma

till användning här. Det är emellertid rätt märkligt, att å

svenska sidan man så länge nöjt sig med de Beckerska utdragen i

ett stycke af så stor betydelse för tionde Karls historia som

förhållandet till nabolandet Danmark dessa åren.

Är sålunda, som man häraf kan se, materialet till

framställningen af den Dureelska negotiationen 1655—57 å svenska

sidan rätt rikligt och för en riktig uppfattning så fullständigt som

gärna kan önskas, så är det materiel, hvilket å danska sidan

finnes, däremot jämförelsevis tämligen sparsamt. Af acta specielt

hörande till denna negotiationen finnes i Rigsark. i Köpenhamn

föga utöfver hvad i Stockholm man har att tillgå, nämligen blott

några kreditiv och fullmakter, skrifvelser om tullgravamina

våren 1657, de danska och svenska riksrådens skrifvelser till

hvarandra (de senare i orig.), några Dureels bref till Karl X (i

afskrifter och transfererade till danska). Eljest utgöras här de

förnämsta acta af konung Fredriks propositioner till rådet och

några dylika till ständerna samt instruktioner för Ove Juel,

resident hos konungen af Sverige, vidare af rådets svar och äfven

ständernas eller endast adelns svar på de kungliga

propositionerna jämte en del betänkanden; tryckta ha till största delen

dessa acta blifvit i Danske Magazin. I en del bref och

dokument eller samlingar för öfrigt hade väl äfvenledes ett ocli

annat af värde kunnat hämtas för denna skildring af

Sveriges och Danmarks inbördes förhållande under åren närmast

före det första danska kriget, men vi ha icke bekommit

anvisning på något särskildt, och det skulle fört oss för vidt

att gå igenom allt eller det mesta häraf. Vi ha tryggat oss

till det betydelsefulla arbetet af J. A. Fridericia:

Adelsvældens sidste Dage, hvilken ju så allsidigt har behandlat sitt

lands politiska historia under denna tidrymd.

Af synnerligt värde och intresse bli då, under denna bristen

på källor å danska sidan, de Dureelska rapporterna jämte

bilagor, hvaribland alliansprojekten, äfven med afseeude på upp-fattningen af den danska politiken. Det myckna och

förtroendefulla användande, som kommit de Beckerska utdragen till del

från så många forskares sida, visar detta också. Af synnerligt

värde och intresse blir under dessa förhållanden vidare en

sådan källa som Kr. Skeels Dagbok, förd i riksrådet 1649

—59 (tryckt i Danske Magazin). Den är utan tvifvel att

betrakta som en källa af första ordningen, fast på sina ställen

den kan vara kinkig nog att komma till rätta med, på grund

af uppställningen och språkets form. Men ögonblickets

omedelbara ingifvelser återger den ofta, oförbehållsamt stå

tan-karne uttryckta där, stämmer gör den i sina uppgifter med

andra och de pålitligaste källorna, där vi kunnat göra

jämförelse. Skeels ställning och begåfning äro ock ägnade att

förläna hans yttranden stort värde, och oss veterligen har heller

ingen motsatt eller afvikande åsikt om hans dagbok uttalats.

Memoarer eller liknande, hvarpå denna tid är så fattig, ha

vi eljest för denna framställning ej kunnat begagna oss af.

Samma omdöme som om Skeels dagbok kan ej fällas om

ett liknande verk, hvilket vi i häfte II en gång eller två

citerade, nämligen Whitelocke’s Memorials. De ha tydligen blifvit

upptecknade en god tid efter händelserna, som de omtala, och

innehålla många oegentligheter och oriktigheter, hvilket å sista

tider äfven blifvit å engelsk sida tillfullo både kändt och

erkänd t Dessförinnan gällde de ju dock för den mest

autentiska källa och anlitades flitigt. En jämförelse med de

Bondeska depescherna visar genast otillförlitligheten af dessa

Memorials, och vi ha i det nämda häftet ej heller mycket

anlitat dem. Bondes depescher (liksom i viss mån Coyets) äro

för den engelska historien och den Cromwellska politiken ett

vackert motstycke till hvad de Dureelska äro för den danska

och Fredrik III:s historia. Krister Bondes klara förstånd och

vida statsmannablick, hans eldiga naturel och lätthet att sätta

sig in i nya förhållanden, hans tydligen stora intresse för de

engelska, hans färdighet i språket och tidigare kännedom om

brittiska bruk, ändtligen den förtroliga ställning, han både på

grund af sin personlighet och som gesandt från konungenaf Sverige intog till protektorn och en stor del af de ledande

männen då, gjorde att han fick veta mer än de fleste, ja, än

någon bland utländska sändebud och att han i sina

rapporter kunde innesluta ovärderliga bidrag till den engelska

politiken äfven i andra förhållanden än till Sverige blott och

bart. De Bondeska depeschernas värde har på allra sista

tiden också blifvit från engelsk som amerikansk sida med styrka

framhållet, och deras innehåll synes komma att bli alltmer

nyttjadt. Af dylik anledning gjorde vi bruk af dem uti h. II

i form af referat — i täxt eller noter — så mycket sig göra

lät. Vår föregångare, P. Kallin g, hade gjort sammaledes. I

detta häfte ha vi ock trott oss göra vetenskapen en tjänst

genom att, beträffande de Dureelska brefven, följa i

hufvud-sak samma metod.

Önskligt hade varit, om det funnits en monografi att tillgå

öfver Danmarks och Hollands inbördes förhållande denna

tidrymd; men då så ej var förhållandet, ha andra, dels äldre, dels

yngre, publikationer fått ersätta bristen, såsom Secrete

Resolu-tien af Hollands m. fl. provinsers Stater, Aitzemas verk van

Saken van Stået en Oorlogh, Becker I med de holländska

ambassadörernas i Köpenhamn bref och dessas bilagor hem m. fl.

å holländsk sida, från dansk hufvudsakligen Fridericias

nämda arbete. Det bekanta stora verket Urkunden und

Ac-tenstucke zur Geschichte des Kurfursten Friedrich Wilhelm

von Brandenburg har gett hvad som tjänar till teckningen

af den kurfurstliga brandenburgska politiken i ena riktningen

som den andra, jämte den svenska riksreg. hvad beträffar

Karl X:s skrifvelser. För den österrikiska politiken ha vi

användt förnämligast den Pribramska samlingen af det

kejserliga sändebudet Lisolas depescher och af order till honom

samt konferensprotokoll m. m. Den publikationen har förut

ej af någon å svensk sida blifvit nyttjad för en framställning

af denna tidens politik. Jämnsides med teckningen af

Österrikes förhållande till Sverige ha vi låtit gå den af Karl

X:s förhållande till Österrike med ledning af ett rätt drygt

material, och äfvenså af Danmarks och Österrikes inbördesförhållande uteslutande med ledning af Fridericia. I denna del

af den diplomatiska historien ha vi sträckt, fast i största

sammandrag, berättelsen betydligt utöfver den för Dureels

nego tiation i Köpenhamn satta tidsgränsen och äfven eljest uti

några andra hänseenden gått något förbi densamma, dels för

det bättre sammanhangets skull, dels ock för att i detta häfte

få en fortsatt parallel till det föregående häftet II, hvilket

slutade med sept månads början 1657. Detta har också skett

för att här ha de stj^ckena af den diplomatiska historien

undangjorda och kunna hänvisa hit från de andra häftena.

Hänvisningarna, som här gjorts i noter till häftet II, äro afsedda

bl. a. att uppvisa sammanhanget mellan de svenska samtidiga

underhandlingarna om Östersjöns försvar i London och i

Köpenhamn och torde icke vara utan gagn. Beträffande öfriga

tryckta källor nöja vi oss åter med att hänvisa till noterna,

där de angifvas.

I den långa förhistorien, som innehåller orsakerna till Karl

X:s andra danska krig — den synpunkt vi satt oss till mål

att i detta som andra häften särskildt framhålla — utgör

naturligtvis den svensk-danska underhandlingen i

Köpenhamn 1655—57 ett synnerligen viktigt parti. Vi ha fattat

vår uppgift så, att vi förnämligast velat utleta och framvisa,

så att säga, Karl X:s orsaker till det andra danska kriget och

därefter fattat uppgiften som till stor del en ax\. psykologisk

studie. Karl X liksom andra dödliga kunde på en gång ej vara

öf-verallt, i Polen, London, Haag, Köpenhamn, och han fick nöja

sig med att se med sina förtroendemäns ögon, höra, känna,

i allmänhet uppfatta med dem. Hans bref och instruktioner

vittna ock, att han gjort det. Dureels rapporter från och om

Danmark bekomma på så vis den största betydelse. Och

Karl X:s egna bref och instruktioner sen! Vi ha ansett

tjänligast, då så kunnat ske, införa dessa i täxten (eller noter och

några bilagor) in extenso och verbotim, hvarigenom denna

afhandling i det .stycket nästan fått karaktären af en

urkundsamling. Vi ha såmedels alltid nästan infört konungen själf här som

talande och ställt hans person mer lefvande för läsarens ögonoch studium. En del andra hans skrifvelser ha, som en följd

häraf, ock befunnits tjänligast något så när citera, direkt eller

indirekt. Vi ha såmedels, och eljest kanske ock — utan att dock

ha satt det till mål — kunnat tillfredsställa »den spännande

jakten efter dokumentsvildt», hvilken lär numera gärna

anställas i historikerns arbeten. —

I täxten har öfverallt den gamla stilen användts; vid

uppgifter från källor med nya stilen har reduktion gjorts och

det dubbla beteckningssättet ibland utsatts; i noterna likaså,

med undantag för några få fall, där källans (mest holländska

arbetens nya) stil kommit att stå oändrad.

Några inkonsekvenser i stafning ha insmugit sig,

såsom tvenne och tvänne, penningar och pänningar,

branden-burgsk och Brandenburgsk o. d.; en del slaviska namn ha

fått sitt v-ljud tecknadt med v, andra med w. —

Några inledande öfverblickar på den Dureelska

negotia-tionen i dess helhet ha vi ansett skäligt låta följa härefter,

innan vi med kapitel I kasta oss in medias res, samt en

hastig orientering bland de handlande hufvudpersonerna å

den danska sidan; äfvenledes ha vi ansett skäligt att i

inledningen lämna en kort redogörelse af svenska som danska

(och några andra) allianser eller förslag till allianser under

den närmaste tiden före denna allianstraktat, såsom tjänande

till en nöjaktigare uppfattning af denna och till någon

belysning af det inter-skandinaviska statsrättsliga tillståndet vid

densammas böljan och äfven fortsättning.INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning...................................... i—18

Kap. i. Magnus Dureels instruktion d. 26 apr.

1655, sid. 19; ytterligare order i maj; de första

förhandlingarna i Köpenhamn, medio maj—21

juni, s. 27; hvad månne å danska sidan man

tänkte vid Karl X:s anbud om allians etc.? 37;.

Cornelis Tromp och den holländska eskadern i

Sundet; nya order från Karl X i (juni och) juli,

42; den svenske konungens första framgångar i

Polen, stämningen i Danmark, tulltäkten vid Danzig,

48; alliansförhandlingar och alliansprojekt i okt.-nov.

1655, 50; den Trompska eskadern beger sig hem,

rykten om en holländsk örlogsflotta nästa år m. m.,

65................................................ 19—67

Kap. 2. Den holländska ambassadens ankomst

till Köpenhamn i böljan af 1656 och första

operationer, sid. 68; svensk-danska alliansförhandlingar

och alliansprojekt i febr. 1656, 72; Karl X:s

pro-gresser i Polen och stämningen i Danmark; den

stora holländska örlogsflottans ankomst till de

nordiska farvattnen; Danzig, 93; förskräckelse och

for-svarsberedelser hemma i Sverige, 103; traktaterna i

juli—aug. 1656 mellan Sverige och Holland, mellan

Sverige och England, mellan Danmark och Holland,

107; Danzig, 119. Dureel öfverlistas af danskarne, 121 68—125

Kap. 3. Krigstankar och krigsrustningar i

Danmark; konung Fredrik och hans råd, sid. 126; denkurfurstliga brandenburgska medlingen från

sommaren 1656, 129; Elbingertraktaten d. 1 sep t. verkar

någon omstämning i Danmark, 132; reassumtionen af

den svensk-danska allianstraktaten i Köpenhamn sept.

1656, 134; fredstankar och krigstankar å den svenska

sidan; Karl X och hans råd, 136; order och

skrif-velser hösten 1656 från Karl X i och för

reassumtionen ; ytterligare tankeutbyte mellan Karl X och hans

råd, 141; den brandenburgska medlingens böljan

genom Ewald v. Kieist; det goda förhållandet

mellan danskarne och de holl. amb:na blir återställdt;

bråket med fullmakten för Dureel, 158; blick på en

del andra, svenska som danska, utrikesförhållanden,

168; kungliga order till Dureel i dec. 1656 m. m.,

den nya fullmakten, 177; danska gravamina mot

Sverige; krigspolitiken hos konung Fredrik och

hans råd, 187; Danmark och Österrike (forts.), 195 126—197

Kap. 4. Karaktären af de följande

underhandlingarna med Dureel under året 1657; fortsatta

förhandlingar om fullmakten etc., sid. 198; Odensemötet

febr. 1657 och af brottet i underhandlingarna, 205;

anstalter för försvaret å svenska sidan mot det

väntade danska anfallet, 209; blick på några Karl X:s

öf-riga utrikesförhållanden, tåget med Rakoczy, 213; de

svensk-danska alliansförhandlingarna och

alliansprojekten i mars 1657, 218: förhandlingar om

tull-och andra gravamina, inkomna kungliga order till

Dureel, svenska offerter, 226; Dureels begäran om

ett kategoriskt svar d. 8 apr., vidare om

gravamina, 240; blick på andra, danska som svenska,

utrikesförhållanden, 245; kriget förestående, 254;

hufvuddragen i den österrikiska politiken vid de

nordiska förvecklingarna: Österrike och Polen, 257;

Österrike och de nordiska makterna; Ryssland,

263; Österrike och Brandenbur g, 266; Polen och

Brandenburg, 271; Königsberg, Wehlau, Bromberg;det def- och offensiva 3-maktsförbundet (mellan

Österrike, Polen och Brandenburg) i Berlin, 275.

Danskar-nes kategoriska svar d. 2 maj 1657; Dureels

protest, 276; frågan om en gränskommission, Dureels

affärd, 277. Danskarnes sista berådslående om

kriget med Sverige; Danmarks inre och yttre

belägenhet, 286; krigsförklaringen d. 1 juni m. m., 283 198—285

Kap. 5. Något om tull- och andra

dansk-sven-ska förhållanden före fredshandeln i Brömsebro

1645, 286; om förhandlingarna och freden i

Brömsebro, 289; tull- och höghetsfrågorna mellan

Sverige och Danmark efter 1645, 299; slut; det

politiska mål som hägrade för Fredrik III; Karl X:s

vidtgående planer och förslag, det nya närmandet

till Österrike, 311; Magnus Dureels diplomatiska

individualitet; blick framåt, 320.................286—323

Bilagor........................................ I—VIIINLEDNING.

Karl X Gustafs krig i Polen 1655—57 berörde så många

folks, staters och så olikartade, stora intressen, att litet

hvar, i öster, söder och långt i väster därom med nödvändighet

fick att öfverväga, hvad ställning han skulle intaga vid

detsamma, om också draga svärdet, och då huru mycket, så att

säga, eller låta det hvila, om taga parti för eller mot Sverige,

såsom det för en och annan gällde. Det kriget visade

sig snart omöjligt att begränsa inom det anfallna landets

område. Det var, såsom danska riksrådet 1656 skref till

det svenska, en antänd eld, hvilken slog sina lågor allt vidare,

ej blott till alla vid Östersjön, utan ock fjärran boende;

och det syntes så ständigt mera arta sig till en alltomfattande

världsbrand.1

På ett alldeles säreget sätt berördes Danmark, och

betydelsefullare än gärna någon annans skulle den ställning blifva,

som det, ehuru svagt och litet jämförelsevis det var, kom att

intaga härvid, Danmark som var ägaren af inloppen till

Östersjön och den inbringande tullen vid Sund och Bält, — den

för kort tid sedan nästan oinskränkte utöfvaren af dominium

maris Baltici, den skandinaviske grannen till Sverige och den

ständige, men för tillfället underlägsne medtäflaren —, med

så många anledningar att, mer än någon annan, frukta och

uppmärksamt följa svenskens alla mått och steg, med- och

1 Ett stort allmänt europeiskt krig igen hägrade alltjämt för mångas

blickar, och mångens politik gick i en riktning, som kunde leda

därhän. Karl X ock yttrade ej sällan möjligheten af ett sådant (t. ex.

antydningsvis redan i förslaget till instr. för Dureel d. 26 april 1655,

hvarom strax nedan) och ryggade alltid tillbaka därför. Kejsar

Ferdinand III har genom sin försiktiga politik gjort mer än någon

potentat att förebygga ett dylikt.motgångar, med så stora anledningar att söka begagna de

förhandenvarande konjunkturerna till ett krig och revanche,

men ock med andra, stora nog, att hålla fred med den starke

och sitta stilla.

För Sverige var helt visst det polska kriget ock likt en

aldrig sinande källa, ur hvilken andra fientligheter i rikaste

mått härflöto, såsom svenska riksrådet i ett betänkande 1657

skref till sin konung. Häri borde för Danmark, som redan

förut intog med sina politiska vänner i grund och botten en

motsatt sida, tvärtom ligga en fördel att möjligtvis kunna

begagna sig af. Visst måste detta krigsföretaget bringa

Danmark desto större fara och förlust, ju mer framgång det rönte

och makt och välde däraf härflöto åt Sverige, men

motståndet, som detsamma så mångenstädes väckte emot Sverige,

innebar en fördel för Danmark att kunna begagna sig af,

nämligen till att skaffa svensken en mängd fiender på halsen,

medan det åt sig samlade vänner och bundsförvanter. Var

Danmark själft för svagt och litet att numera ensamt förmå

upptaga en strid med det svenska lejonet, så borde det

därför kunna räkna på hjälp och bistånd från åtskilliga andra,

Polen, Ryssland, Brandenburg, tyska furstar, men framför allt

från Holland, från Österrike, och då våga något, kasta

krigets tärning. Så tyckte man äfven flerestädes och så

hoppades man ju i Danmark själft.

Af de båda sjömakterna var naturligen Holland den, som

specielt var mest intresserad i Östersjön och på det

närmaste berörd af Karl X:s företag.1 Handeln här utgjorde ju

»grundvalen och själen» för all dess öfriga handel och drefs

med bortåt 6,000 fartyg, medan hela dess handel sköttes af

1 De hartader der nationale welvaart in de zestiende en zeventiende

eeuw was de »Oosterse negotie»: klopte zij flauwer, de uitwerking was

door het gansche land te bespeuren. >Möederhandel», zoo noemden

de staten van Holland haar eentnaal, met juiste kenschetsing van de

plaats, welke zij in de geschiedenis van den Nederlandschen handel

inneemt. (Kernkamp: De Sleutels van de Sont, efter Resol. v. Holland

17 aug. 1714.)circa 14,850 fartyg;1 traden Amsterdam—Danzig var den mest

trafikerade i Östersjön.2 3 Kriget i och för sig själft var en

naturlig fiende till detta i freden blomstrande yrke, och

tull-och licentförhöjningar — något som den holländska

handels-republiken mer än annat städse fruktade — följde gärna med

de utvidgade områdena för den svenska

handelslagstiftningen; och jämvikten vid Östersjön, som Holland i detta sitt

yrkes välförstådda intresse alltid sökte upprätthålla, sattes

svårligen i fara för ett svenskt öfvervälde, lika fruktadt som

någonsin ett danskt. I båda dessa hänseenden, det rent

ekonomiska och det politiska, synas emellertid holländarne ha

till en början väntat sig större faror, än som sen visade sig

verkligen grundade.

Holland alltså, gemensamt med Danmark så djupt

intresse-radt i den baltiska frågan, såsom den nu tedde sig, ägde väl lika

stora skäl att också frukta och uppmärksamt följa svenskens

alla mått och steg, med- och motgångar. Redan förut nära

förbundna, fingo då dessa båda makter, långt ifrån att

skiljas, tvärtom ytterligare anledningar att sluta sig tätare

samman, till ömsesidigt skydd, till försvar af Östersjön och

handeln, isynnerhet den på Preussen, framför allt Danzig, till

dess fri- och säkerhet, som de ville hafva den, och, om så

behöfdes, förena sin makt härför. 3

Mellan Sverige och Hollands medtäflare till sjös, England,

fanns intet gemensamt intresse af sådan betydelse som mellan

Holland och Danmark, men Karl X sökte, ehuru förgäfves,

1 Philippson: Der grosse Kurfurst Friedrich Wilhelm von

Bran-denburg.

2 Kemkamp, 1. c.

3 Om den ekonomiska förlust, Danmark fick vidkännas genom

minskning i Sundstullen, skrifver Dureel till konungen d. J4jan. 1656:

»Skeppsfarten i Sundet är så dålig, som den i mannaminne ej varit,

då köpmännen i Holland och på andra orter ej vilja riskera sitt gods

åt Östersjön till, förrän de se, hvart ut detta vill länka sig, och

köpmännen i Helsingör utlåta sig, att detta var kapabelt att göra Holland

och Danmark desperata».skapa ett för att desto mer kunna för sin del räkna på

det-sammas understöd.1

Att det polska kriget skulle bära i sitt sköte ett

svensk-danskt krig och särskildt ett danskt anfall på Sverige, var

ju dock ingalunda en politisk nödvändighet, om också en

rätt naturlig sak. Önskan att återvinna, hvad den senaste

tiden förlorats till Sverige, var hos de ledande männen i

Danmark likaså stark som naturlig; nationalhatet, allmänt hos

hög som låg, afunden till den lyckligare lottade medtäflaren

voro äfven ägnade att förläna detta önskemål mera värme —,

och så vordo revanchetankame till sist de som segrade,

under uraktlåtande af t o. m. både att genom ingångna,

betryggande allianser med andra och äfven tillräckliga och

effektiva tillrustningar inomrikes ha förskaffat sig den nödiga

yttre som inre styrkan och stödet. Detta var konung

Fredrik III:s politik hufvudsakligen, som sålunda segrade, och

en Gersdorfs, Axel Urups, Peder Redtz", Otto Krags, Iver

Krabbes. De skäl, som funnos och kunnat uttalas för att

låta svärdet hvila i skidan och hålla freden samt de sist

slutna pacta med Sverige, visade sig å andra sidan därmed

blott allt för svaga. —

Under så fatta förhållanden var nu Danmark inbjudet af

Sverige, 1655 — 57 genom dess resident i Köpenhamn Magnus

Dureel, att träda i en närmare allians till ömsesidigt försvar,

men hufvudsakligen till försvar af Östersjön mot alla och

enhvar och till utestängande af främmande, i. e. holländska,

örlogsflottor därifrån, något som för tillfället tydligen varit

ojämförligt mest till gagn för den svenske konungen och hans stora

krigsföretag samt vidtomfattande planer, hvilka såmedels skulle

bättre kunna realiseras. Det tör väl icke vara mycket antagligt,

att detta anbud om allians, såsom densamma af Karl X

fordrades och af Danmark kunde tillåtas, skulle i själfva verket

erhålla någon annan utgång än resultatlöshet. Sättet, hvarpå

det ärendet nu behandlades emellertid, och det slut, det dock

1 Härom se häfte II (Sverige och England 1655—aug. 1657.)fick, särskildt hur från Danmarks sida man gick till väga

gent emot Sverige i denna allianstraktat, blir alltid både af

intresse och vikt och, hvad mera är, kunde få en oerhörd

betydelse vid en härpå följande af liknande slag såsom ett

i minnet färskt sittande precedensfall. Ett? Nej, många;

ty hvaije blad i historien om denna traktat bjöd kanske då

erfarenhetsrön för den starke, hvilka kunde blifva mycket

ödesdigra för »bror lilla».1

Bland de danska statsmännen fanns likväl, som vi veta,

ett fredsparti, hvilket alltjämt visade sig mera än de nyss

nämda benäget för en sammanslutning med Sverige — under

vissa betingelser, förstås. Dit hörde kansläm och riksrådets

flertal; en omöjlighet var väl då alliansens verkligblifvande

icke alldeles. Ett förbund till Östersjöns försvar och

handelns fri- och säkerhet mot alla och enhvar kunde Danmark,

såsom ock från detta hållet antyddes, ej annat än i princip

vara med om, äfven med Sverige. Mycket, allt kanske, berodde

under sådana omständigheter på hvilka som fingo uppdraget att

i egenskap af kommissarier närmast leda förhandlingarna med

Dureel och meddela punkterna i själfva alliansprojekten.

En svår och mycken eftertanke värd fråga för enhvar

dansk statsman måste naturligen detta anbudet om en svensk

allians städse vara;2 svårt var dock att antaga det bl. a. för

Hollands skull, kanske ock Englands, farligt i otid att tillbakavisa

det; ett anfall från det svenska hållet väntade man ju ständigt.

Bäst syntes då enhvar i alla händelser vara att se tiden an,

af vakta konjunkturerna och hålla traktaten uppe så länge.

Men ock sådant kunde medföra sina faror, i framtiden.

1 Ett af Karl Gustaf stundom användt uttryck om Danmark, t. ex.

i några skrifvelser vid tiden för tåget öfver Bält 1658. (Till Björnklo

d. 28 jan., 7 febr.)

2 Peder Vibe har på sitt vis gett uttryck åt den svåra dilemman,

hvari danskarne tyckte att de befunno sig härunder (d. 4/IX 1655):

»Eljest kan enhvar väl betänka, att vi må till sist sluta

allianstraktaten eller pådraga oss ett onödigt krig, ty det är ett ofelbart axiom,

att vi måste antingen hafva Sverige till fiende och ovän eller ock ingå

billiga fredsartiklar.»Var Danmarks politiska ställning vansklig under det nyss

slutade engelsk-holländska sjökriget, då det så mycket

gruf-vade sig för inblandningen i detta och samtidigt fruktade

allvarsamma fientligheter från grannen på andra sidan

Sundet,1 så var den det de här nämda åren i än högre grad.

Ett rof för blandade känslor har den danska nationen dessa

år varit, delad mellan villrådighet och oro, fruktan och hopp:

fruktan att lida och förlora mer än som skett, hoppet att

återvinna åtminstone något af sin förra maktställning. Dureels

rapporter och hans negotiation återspegla tydligt nog det

ena som det andra. Han berättar om de olika stämningar,

som rådde alltefter olika underrättelser eller rykten från

krigsskådeplatsen i Polen, om rustningar och arbetena på flottan

och fästningarna, hvilka ibland ifrigare än vanligt bedrefvos,

om krigsifver och om fredsbegär, ja, sorglöshet etc., men

ibland ock att han icke med säkerhet visste, hvar han hade

danskarne;2 och om själfva alliansen låter det naturligtvis

1 Gigas: Grev Bernhardino de Rebolledo, spansk Gesandt i

Kjeben-havn 1648—59.

2 Delvis till förklaring på hans rapporter om dessa rustningar,

särdeles under förra delen af negotiationen, anföres här följande, hämtadt

ur Rigsark. i Köpenh. (Erkleringer og Betenkninger afg. af Rigens

Raad og Stender): På befallning af konung Fredrik hade deputerade

från rikets olika delar samlats i Köpenhamn 1655 för att öfverlägga

om och ge sina svar på hans till dem gifna proposition om landets

defension och konservation vid desse vansklige tider. I juli (d. 10, 16,

18, 25 resp.) voro svaren färdiga; de jutska deputeradena samtyckte

till, att adeln håller sockneryttare på 3 år, räknade från d. 27 mars

1655, och beviljar de utskrifne soldaterna på adelns gods för samma

trenne år, allt under fredstid, och hemställer att de* må samtliga

exerceras på landet å tjänliga tider och orter och att de förses med

nödigt befäl samt med gevär. Adelns i Skåne förklaring handlar ock

om såväl rytteri som fotfolk samt deras exercerande å vissa tider vid

fästningarna och därjämte om dessas, isynnerhet Helsingborgs,

istånd-sättande, därpå bönderna kunde få arbeta; den själländska adelns

förklaring likaså och om arbetet på Köpenhamns fästning; ocb äfvenså

den lolländska adelns. Riksrådet, i sin förklaring d. 20 aug. 1655,

talar särskildt för flottans iståndsättande och medels anskaffande därtill

(genom förhöjning af tullen, genom större sparsamhet vid hofvet och

ock olika, i det han ibland trodde på dess framgång och nytta,

ibland och oftare tviflade. —

Det är gifvet, att under allt detta och med Gersdorf, Axel

Urup, Otto Krag, Peder Reedtz jämte kanslärn som

kommissarier samt konung Fredrik själf alltid bakom dessa, i

den svenska allianstraktaten ej kunde handlas med någon

större grad af uppriktighet å någondera sidan, minst å

danska. List är den svages vapen, förställning en dräkt, som

härtill passar; och det kan väl ej förnekas, att Danmark

dessa tider alltför tydligt användt båda vid sina

förhandlingar med den öfvermäktige grannen. Den ömsesidiga

misstron, sekelgammal, var ock stor samt gaf sig uttryck

förnämligast kanske i tvifvel på hvarandras uppriktiga vilja att

hålla ingångna traktater. Att få sig en »real assekuration»

därpå, att de gjorda öfverenskommelserna verkligen skulle

efterlefvas, var då en lika naturlig som ofta återkommande

fordran; men en sådan var svår att få. Där klagades å

ömse sidor — med rätta T— öfver forsyndelser mot

fördragen, »gravamina» i mängd — å ömse sidor — kunde när

som helst utan svårighet sammanletas; och »exekutionen

af pacta», alltid bristfällig således och alltid öfverklagad, blef

också till sist en klippa, mot hvilken freden 1658 ånyo bröts.

Ett listens medel, som danskarne, efter hvad vi antydt,

gifvetvis med förkärlek använde vid tillfälle, var uppskof,

»förhalande af tiden». Den svenske krigarkonungen vardt

till sist alltmer uttröttad häraf samt lät då och då — vid

underhandlingen 1658 mest — i en otålig och stundom

hotande ton begära »ett kategoriskt svar», likasom ville han

användande af Korf. Ulfelds efterlåtna stora förmögenhet). Längre

fram på året, d. 9 okt., i anledning af en bekommen kungl.

proposition, tillstyrkte rådet i en förklaring öfver Själlands defension, att de

kungliga officerame måtte fördelas på afdelningar att exercera den

gemena allmogen på vissa tider och ställen tillika med kungens

folk. Och på efteråret 1655, likaledes efter kunglig hemställan, lofvade

flere af rådet liksom den öfriga adeln att »hålla dubbelt gevär med

dubbel sadel och tyg».ge tillkänna sin lust att med svärdet länka sinnena dit, som

hans diplomati ej förmådde leda dem.

En utväg att bereda sig uppskof, stundom ock att genom

öfvertalning stämma Karl Gustaf eftergifnare och lättare

utverka, hvad som ibland i viktigare fall önskades, hvilken

utväg med förkärlek användes af Fredrik III, var — då man

tager hela tiden 1655—58 i betraktande — de märkligt ofta

upprepade särskilda beskickningarna genom Ove Juel. Denne,

utsedd hösten 1654 att som resident bege sig till Stockholm,

fast resan ej blef af förrän sommaren följande år,1 var

alltifrån sin första audiens inför Karl X väl sedd af honom själf

liksom bland svenskarne i allmänhet2 3 4 och benämdes fortfarande

resident hos konungen af Sverige, äfven sedan denne lämnat

hufvudstaden och Ove Juel återvändt hem. 3

Om Fredrik III:s personliga ståndpunkt ha vi redan gjort

någoii antydan. Gent emot4 det adliga maktägande rådet

förhöll han sig mest passiv, isynnerhet under den första

delen af sin regering. Efter Korfits Ulfelds fall 1651 trädde

emellertid ingen mer betydande person fram uti den yttre

politiken, och konungen blef dåmer vid afgörande tillfällen

oftast den som fällde utslaget. Hufvudsumman af hans

politik var utan tvifvel hämd mot Sverige för hvad Danmark

lidit, traktan efter att återfå de år 1645 förlorade norska

provinserna Jämtland och Härjedalen jämte Halland. För honom

1 En Fredrik III:s skrifvelse till Karl X d. 8 okt. 1654 nämner, att

Ove Juel skulle till Stockholm som resident; en ny skrifvelse d. 25

jan. 1655 befaller denne att nu bege sig dit till den i mars beramade

riksdagen. (Rigsark. i Köpenh.)

2 O. Juel skref i sin dagbok (D. Hist. Tidskr., 3 R. III B.): »------

och blef jag strax efter (den första audiensen inför Karl X Gustaf i

Stockholm den 2 juli 1655) helt väl ansedd både hos konungen och rådet,

hvilken ynnest jag städse därefter behöll.» — Vid ett annat tillfälle

(ibm, febr. 1658 på Själland) säger han, att konungen yttrade till

honom: »jag vet icke hur det är, jag kan ej säga Juel nej».

3 Peder Juel var förut i Stockholm och hade d. 2 juli sin

afskedsaudiens. Ove Juel återvände ock snart till Danmark, senare på året.

4 Efter Fridericia mest.var Sverige, liksom för hög och låg i hans rike, den hatade

segerrike arffienden, som man borde söka komma åt;

sär-skildt trängtade konung Fredrik efter hämd på Sverige äfven

i ett annat afseende, hämden för förlusten af hans

biskopsstift; den brände i sinnet på en furste, hvars mest

utmärkande karaktärsdrag var att gömma på lidna oförrätter; att

än en gång bli ärkebiskop af Bremen och biskop i Verden

var, hvad han personligen mest efterlängtade; häri var han

passionerad, och häraf kanske förnämligast drefs han till det

obetänksamma steget 1657, anfallet på Sverige. Men han

hade ock en annan passion, en annan beräkning med kriget:

att utvidga sin kungliga makt, skaffa sig friare händer gent

emot adelns välde; och detta framskymtar tydligare och oftare,

ju mer tiden till kriget nalkades.

Fredrik III hade lust för intrigen, men var ej bevandrad i

sin tids allmänna politik; han underskattade därför mycket,

öfverskattade åter sin egen och sitt lands förmåga. Han

tyckte om krokvägar och att vid tillfällen liksom stiga fram

och slå till samt fälla det af görande utslaget. Om konung

Fredrik som människa lämna oss tidens handlingar några

drag, hvilka äro mycket tilltalande. Han berömmes af

utländska diplomater som verkligen ridderlig, frikostig, god, ej svår

att komma till tals med.

Rikshofmästaren Joakim Gersdorf ägde hvarken

framsynthet eller politisk insikt nog för sin ställning såsom den

främste i rådet under dessa tider; han saknade beslutsamhet och

tillräcklig energi; mer än mången annan intagen mot

Sverige, ville han isynnerhet hos kejsaren söka stöd och hjälp

emot detsamma. Då han ej ägde förmåga att vara den

ledande i rådet, såsom hans ämbete hade fordrat, så har han

i betydlig mån bidragit att skapa denna osäkerhet, som så

utmärkte dess utrikes politik dessa år; meningarna härinom

synas varit mycket delade.

Näst rikshofmästaren kommo kanslärn, den försiktige och

gamle Kr. Thomesen Sehested, och riksrådets sekreterare Kr.

Skeel, hvilken nog bättre förstod ett som annat, men saknadeförmåga att göra sig nog gällande; han klagade också mest.

Om de öfriga vet man icke mycket, hvad de ville eller

förmådde. Men jämte rådet funnos åtskilliga personer, livilka

hade stort inflytande som konungens rådgifvare; en sådan

var under tiden närmast efter 1651 räntmästaren Peder Vibe,

från aug. 1656 länsman i Trondhjem (f 1658).1 Vibe var

som politisk personlighet afgjordt anti-svensk. En viktigare

roll i utrikes politiken spelte konungens kammarsekreterare

Teodor Lente, också sekreterare i tyska kansliet; han ägde

godt omdöme och var väl bevandrad i politiken, men någon

särskild eller utpräglad uppfattning hade han icke;

riktningen af hans politik gick med den vid hofvet härskande

strömmen, såvida den ej, såsom ibland, var mer fredlig; eljest är

den ej så noga känd. Saknade Danmark sålunda statsmän

af någon betydenhet, så hade det ej heller att förfoga öfver

någon egentlig diplomatisk förmåga; ingen af gesandterna å

främmande orter var något framstående; Cornelius Lerche

var en bland dem; andra voro Peder Juel (j* i Köpenhamn

dec. 1656), Ped. Charisius, resident i Haag sen 1651, Simon

Petkum i London, Henr. Rosenvinge. Ej krigaryrket heller

var så särdeles väl besatt.

* *

*

Hollands stora intresse i den baltiska frågan ha vi äfven

antydt. Bland samtliga främmande makter är den

nederländska handelsrepubliken den, som under förra perioden af den

Dureelska negotiationen åtminstone synes äga och taga sig

den största rollen, den förnämsta uppmärksamheten. Efter

flottsändningen sommaren—hösten 1656 och de båda

separattraktaterna med hvartdera af Sverige och Danmark — allt

till hufvudsaklig del för Danzigs skull — blir déss ställning

jämförelsevis något mindre framskjuten. Men ifrån den tiden

bekommer Österrike en allt mer stigande betydelse vid

förhållandet mellan de båda skandinaviska kronorna och läm-

1 Jfr Yngvar Nielsen: Kampen om Trondhjem 1657—1660.nar stegvis den mer tillbakahållna ställning, som

neutraliteten dittills gifvit det I framställningen bör nu det ena som

det andra häraf komma vederbörligen till synes. England

åter intog hela denna tiden en och samma ståndpunkt;

Frankrike äfvenså.

Före 1645 hade Holland stått på Sveriges sida emot

Danmark. Vi erinra här i förbigående om förbundet 16401

mellan de två förstnämda emot Danmark och Kristian IV:s

pre-jerier i Öresund, ingånget till ömsesidigt skydd och

upprätthållande af ömsesidigt fri sjöfart, med vapen om så behöfdes,

samt med löftet att ej bistå hvarandras fiender medelst

penningar, skepp eller annat. Ifall den ena parten råkade i krig

oberoende af detta förbundet, skulle den andra dock ha rätt

till fri sjöfart och handel med hans fiender, undantagandes

med belägrad stad. Det var Sverige, som ville ha in denna

stipulationen. Förbundet, hvilket ratificerades 1641, skulle

gälla i 15 år, men ansågs brutet med kriget 1643—45 och

blef förnyadt i Söderåkra2 3 4 sistnämda år d. 15 aug. Denna

akt af den 15 aug. 1645 i Söderåkra innehöll ock en

förbindelse — kallades därför sen en garantitraktat — att med

den 1640 stipulerade väpnade makten upprätthålla de två

dar förut, den 13 aug., slutna fördragen, nämligen det i

Bröm-sebro3 mellan Sverige och Danmark, som gjorde slut på

kriget dem emellan, och det i Kristianopel4 mellan Danmark

och Holland. Detta senare rörde sig mest om

tnllförhållan-dena och stadgade för Holland en bestämd men nedsatt

Sundstull.

Med Danmark ingick Holland 1649 också

defensiv-förbund för att få hjälp af dess flotta och fick, genom

Redem-tionstraktaten (s. å.) det gynnsammare än förut ställdt för sig

vid trafiken på Östersjön, bl. a. tullfrihet i Sundet mot er-

1 Dumont: Corps Diplomatique VI; Aitzema; orig. i Svenska Riksark

2 Dumont: Corps Dipi. VI etc.

3 Dumont: Corps Dipi. VI etc.; Theatr. Europ. VII.

4 Corps Dipi. VI; Theatr. Europ. VII.läggande af en viss summa penningar, 350,000 rdr., årligen.1

Dessa fördrag väckte stor anstöt i Sverige och mycket

missnöje i England äfvensom hos Hansestäderna.2 3 Holland gafs

härigenom en förrang i Östersjön, svenska skepp och svenskt

gods fingo i Holland nu betala högre afgifter än förut, och

en bräsch var gjord i Sveriges allianssystem, tyckte somliga.

Holland behöfde emellertid, under kriget med England,

ock nya förbindelser med Sverige och sände Konrad van

Beuningen, från Amsterdam, till Stockholm 1652, bL a. att

verka för en trippelallians mellan Sverige, Danmark och

Holland, vidare att begära hjälp enligt traktaterna 1640 och 1645,

förmå regeringen hindra sina undersåtar att tillföra England

krigsförnödenheter och i allmänhet att gynna den holländska

handeln.3 Välbekant är, hur han 1654, utan att ha afslutit

något, återvände hem med hatet i hjärtat till den svenska

regeringen, ett hat som sen aldrig öfvergaf honom. I Sverige

höll man sig då hellre till England och bemötte dess

sändebud mycket vänligt, på ett i ögonen fallande sätt afstickande

1 Alliansen afslöts i Haag af Korfits Ulfeld d. och Redem-

tionstraktaten s. d. I den senare stadgas bl. a. angående holländska

örlogsskepp (i art. VII), att 2, 3, 4, ja, 5 sådana fingo utan föregående

notifikation passera Sund eller Balt på en gång, men att sådan skulle

ges tre veckor i förväg, om flera skulle därigenom. Sen hade en

ör-logsflotta rätt att utan något som helst hinder eller uppehåll fullfölja

sin väg. (Corps Dipi. VI; jfr ock Vaillant: De partibus a republica

Batava in mari Baltico 1655—60 actis.)

2 Vaillant, 1. c.: Haraldus Appelboomius svecicus legatus

conten-debat, pacta illa cum foederibus suecicis congrua non esse. Urbes

Hanseaticæ idem perhibebant

3 Vaillant, 1. c.: Bello interim exorto inter Angliam et Belgium,

nostrates arctius se conjungere cupiebant cum Dania et Suecia, tum

quia auxilia iis ferre poterant, tum ob lignum, frumentum, cannabin

et picem, quibus iis opus erat ad conficiendas naves bellicas. — Secréte

Resolutien, d. *5/25 mars 1653. Beuningen skulle bl. a. begära af

Sverige, att 3 å 4 fregatter finge kryssa mellan Skagen och Marstrand

dels till nödigt skydd åt de holländska köpmansskeppen, dels att

hindra tillförseln till England af master, tjära, hampa o. d. — Jfr

vidare Fries; Fridericia.mot det kallsinne, mau samtidigt visade det holländska; och

man hade sagt Beuningen, att man ansåg sig ej skyldig bistå

Holland nu, sen det slutit den ofvannämda alliansen med

Danmark 1649.

Under det engelsk-holländska kriget 1652—54 uppgaf

Danmark neutraliteten1 och ställde sig på Hollands sida samt

slöt med det en närmare allians, 1653, också defensiv, mot

England, med betingelser om större ömsesidig hjälp, samt

den s. k. Rescissionstraktaten (s. å.). Det hjälpte Holland

med skepp och folk,2 och med 20 örlogsskepp spärrade det

Östersjön för Englands handel.3

Sverige oroades öfver denna Danmarks hållning; och för att

lugna det hade man i Danmark redan 1652 böljat tala om att

upp-häfva Redemtionstraktaten. År 1653 framställde Axel

Oxen-stjema till dess sändebud i Stockholm, Peder Juel, förslag

därom, att Sverige och Danmark borde sammansluta sig med

hvarandra till upprätthållande af Östersjöns fri- och säkerhet

1 I aug. 1652 kom Keyser från Holland att fordra hjälp emot

England af Danmark, som helst hade velat behålla neutraliteten; hösten

s. å. anlände 18 holl. örlogsskepp och visade sig vid inloppet till

Öresund, men de förbjödos passagen. Danmarks ställning 1653—4 befanns

mycket vansklig; fruktan för inblandning i den engelsk-holländska

täflingsstriden och fruktan för öfverfall af Sverige höllo danskarne i

spänning och oro. De rustade till sjös; i febr. 1653 fick den spanske

ambassadören i Köpenhamn i sällskap med Gersdorf se de 20

örlogsskepp, som lågo färdiga och skulle ut i Sundet. (Gigas: Grev

Ber-hardino de Rebolledo.)

2 Jfr Secr. Resol.. d. 2/i2 jan. 1653, d. 2 */i2, 5hs< 6/i6 juli.

3 Alliansen slöts i Köpenhamn af Gersdorf m. fl. d. 8 febr. Dess

art. II mäler, att ett offentligt förbud härmed utfärdades för engelska

krigs- som köpmansskepp att passera Sundet eller befara Östersjön,

medan kriget mellan Holland och England varade, och att, om de det

gjorde, straffet blefve konfiskation af skepp och gods. Och till

upprätthållande af detta förbud, säger art. III, samt till att skydda egna

undersåtar och skydda Danmarks såväl som den holländska handeln

förband sig Fredrik III att i sjön, i Sundets närhet, hålla 20

vederbörligen utrustade örlogsskepp årligen under kriget från ocli med den

1 april t. o. m. den 1 11 o v.och i sitt gemensamma intresse ingå förbund emot både

Englands och Hollands anspråk. Men Danmark ville ej; dess

afslag skedde till en del af hänsyn till Holland, med hvilket

det liksom »kände sig i samma skepp», helst sen det så stött

sig med den engelska republiken.

Den s. k. Redemtionstraktaten af år 1649 blef upphäfd

1653 och ersatt af den nämda Rescissionstraktaten, hvilken

uti tullförhållandena gjorde en återgång till traktaten i

Kris-tianopel 1645 och således upphäfde den holländska

tullfriheten i Sundet. Enligt densamma1 2 3 skola, efter hvad

danskarne påstodo, holländska örlogsskepp, om flera eller färre,

ej ägt rätt att gå längre in i Sundet eller Östersjön än

till Helsingör; blott i nödfall och med konungens

samtycke kunde sådana gå in till Köpenhamn, t. ex. för att

reparera. I Hollands fred med England blef Danmark

inneslutet och slöt själft med denna makt förbundet i

West-minster d. 15 sept. 1654.2 Det var samma år

engelsmannen sir Bulstrode Whitelocke var på sin beskickning i

Sverige och afslöt fördraget i Upsala, hvilket ratificerades

följande år3.

Danmark var således vid utbrottet af det nordiska kriget

i förbund med båda republikerna vid Nordsjön, men närmare

förenadt med Holland. Intetdera af de bägge hvarandra

motsatta partierna inom de förenade Nederländerna, det oraniska

1 Rescissionstraktaten slöts i Köpenhamn af Gersdorf m. fl. den 26

sept. Danmark fann det gynnsammare att upphäfva tullfriheten för

Holland och var ock den, som gjorde förslaget till förändringen. Om

örlogsflottors eller skepps genomfart i Sund och Bält stadgas i

allianstraktaten 1653 intet särskildt, men i Rescissionstraktaten låter en

passus (efter Dumont: Corps Dipi. VI):----å qui est ajouté qu’aussi les vais-

seaux de guerre de L. H. P. méme pendant qu’ils jouiront d’une pleine

paix pourront séjourner en tout temps dans les rades de Dubec(?) et

devant Elseneur (méme si besoin est et en ayant obtenu permission

de Sa Maj.) pourront les nettoyer, radouber et calfater dans

Coppen-hague.

2 Dumont: Corps Dipi. VI.

3 Se häfte II.

eller republikanska, var gynnsamt stämdt mot Sverige och

dess politik. Jan de Witt, hufvudmannen för handelsintresset

i Amsterdam och för det republikanska partiet, van

Beu-ningens vän och den egentlige ledaren, sen 1653, af

republikens öden, sökte i det längsta att undvika öppen brytning

med Sverige, hvilket under Karl X Gustafs regering, förstås,

blef allt svårare.

Sverige stod således ock i förbund med båda de nämda

sjömakterna, men sträfvade efter en tätare anslutning till

England. Underhandlingar om en närmare allians dessa båda

makter emellan voro redan våren 1655 inledda i London.

En sådan kombination — »societatem leoninam»1 —fruktade

naturligtvis Holland och Danmark alltid mycket, och det

förra gjorde hvad det kunde att hindra den; Danmark

ock gjorde sitt till2 3. En trippelallians mellan Holland,

Danmark, Polen, möjligen under anslutning af England, af

Brandenburg var åter, hvad Karl X fruktade och sökte hindra,

mest i början af sitt företag.

Från slutet af år 1653 och sen under 1654 och 1655 skedde

nämligen ett närmande mellan Holland och Polen, som jämte

de ungefär samtidiga svaga försöken till ett närmande mellan

Danmark och Polen, kom att blifva af stor betydelse i Karl

X:s politik. Polackarne ville ha ett förbund med

Holland till skydd för Östersjöhandeln och skickade Nicolas De

Bye 1653 att bl. a. begära, det Generalstaterna ville sända

20 örlogsskepp till Östersjön3. Genom resolutioner af

provinsen Hollands stater d. 1/u nov. och 1/n dec. 1653 samt af

Generalstaterna d. 1654 beslöts att lyssna till De Byes

1 Så kallade holläudarne den, upptyser Kr. Bonde. (Häfte II, sid. 61.)

2 Häfte II.

3 Vaillant, 1. c.: Warsaviæ de foedere cum Belgis ineundo cogitabant

Poloni; inter cujus capita præcipuum erat, ut in mari Baltico viginti

naues bellicæ a Belgis sistendæ essent præstandæ commercii

securi-tati. Ad quod contrahendum De Bye in Belgium missus jam annoförslag, underhandla med honom och närma sig Polen som

ett stöd mot Sverige. Ett förslag till defensivförbund

uppsattes1, febr. 1654, och öfverlämnades till De Bye, med

tillsägelse att han skulle skaffa sig polske konungens och

riksdagens yttrande däröfver, samt med det uttryckliga

förbehållet att det blott skulle betraktas som ett förslag. De Bye

gaf de bästa löften för sin regerings räkning och af reste med

detta till Polen2 3 4 5. Men liär tyckte man, att Holland

betingat sig för stora fördelar i öfrigt, och intet blef vidare

afgjordt på en tid3. När sen det svensk-polska kriget

började, blef man i Polen ifrig att erhålla en så mäktig

bundsförvant, och De Bye fick gå att förnya förslaget, med någon

förändring. Generalstaterna skulle skicka till Östersjön 30

örlogsskepp, och af dessa skulle Polen bekosta femton4. Han

var öfver i England under förra delen af 1655, men fann

alls intet gehör för hvad han där sökte. I juni for han till

Holland5 igen och verkade mycket ifrigt för sin sak. Här var

man fortfarande böjd för en sådan hjälpsändning åt Polen6 7, och

ett förslag till ett förbund uppsattes af Hollands stater, enligt

hvilket som förut 20 örlogsskepp skulle afsändas7. Intet blef

afslutadt, men ryktet omtalte det; hvad som ej skett, kunde

1 Fries m. fl. Den l6/26 febr. 1654 var projektet färdigt. (Secr.

Resol.)

2 De Bye var i böljan af nov. på sin återresa i Berlin och gjorde

där sina förslag. (Droysen; Puf., F. W., V: 4, 8, 15.)

3 Vaillant, 1. c.: — sed cum Belgii nimia coinmoda sibi peterent,

statim non initum foedus. Jfr vidare Wicquefort: Histoire des

pro-vinces unies des Pa"is Bas, II, sid. 346.

4 Fries (a. st.) m. fl.

5 Häfte II, sid. 27 ff.

6 Vaillant, 1. c.: Quo rerum statu (sedan Karl X framträngt i Polen)

ordines Belgii foederati Polonis auxilium mittere suasere, incitante

in-primis De Bye.

7 Aitzema VIII, sid. 423—4; (aug.—sept.) — Hela denna historien

om De Bye och närmandet mellan Holland och Polen stöder sig ock

uppå benäget meddelande ifrån D:r G. W. Kernkamp i Utrecht.dock ske när som helst, och ändamålet med detta förbund

väckte mycken uppmärksamhet bland de svenska statsmännen,

hos konungen själf mest.

Redan i nov. 1654, då De Bye sades vara i Danmark —

på sin återresa från Holland väl — skref sålunda Karl X

till sin resident i Köpenhamn, Magnus Dureel:1 »---Så-

som vi äro i förfarenhet komne, det kongen i Polen hafver

skickat den resident, han i det förenade Nederland håller, De

Bye kallad, till konungen i Danmark att disponera honom

till träda med uti den allians, som emellan bem:te Polen och

Nederland hafs för händer: alltså måste I göra Eder yttersta

flit till komma under vädret, hvad bem:te De Bye hafver den

saken berörande gjort anhängigt, huru sådant å den sidan

upptages och hvarthän Danmark resolverandes varder. Men

vid ockasion och enkannerligen om I förmärke dem danske till

den konjunktionen inklinera, kunnen I hos en och annan af

rådet gifva till förstå, oss hafva förnummit något sådant af

Polen sökas och attenteras. Nu efter det är en sak af farlig

konsekvens icke allenast för oss, utan jämväl för Danmark med,

såsom hvilke Östersjön mest och närmast anrörer, hafve I order

till förnimma deras, de danskes, tankar härom och där

bredvid representera faran af en så vidt utseende sak, där så

mäktige foederati som Nederland och Polen skulle i

Östersjön, hvaruti desse rikens säkerhet och välfärd så högt

in-teressera, få sätta örlogsflottan och bruka densamma till

sin disposition, förutan det att Danmark hafver alltid varit

alient ifrån sådana perniciöse konsilier, är så med vatten

brutet och ligger på alle sidor närmast till;

dehorteran-des ifrån den konjunktionen så mycket med manér ske kan,

särdeles om I förnimme dem vara på någon elak väg stadde,

jämväl berättandes med alle poster hit öfver, hvad där borta

passeradt och förelupet är, allt till den ände att vi i tid måge

kunna fatta våre konsilier, som vi pröfve tarfven och vår

1 Konungen till Dureel, Stockholms slott d. 18 nov. 1654. {Danica

Kongl. Maj:ts bref till residenten M. Dureel 1646, 1648, 1651, 1653—57).säkerhet fordra1. Vi2 sände Eder till deste bätter

rättelse uppsätten här hos af förbundet Polen och Nederland

emellan ».3

1 Det var vid samma tid som instr. för Coyet på hans beskickning

till England uppsattes. Jfr densamma i det anförda häfte II, sid. i ff.,

särskildt pp 26, 27 å sid. 5.

2 P. S. till det kongl. brefvet.

3 Till residenten Harald Appelboom i Haag skrefs den 11 och 18

nov. 1654, d. 20 jan. 1655 med befallning att göra, hvad han kunde,

för att taga reda på, hur det förhöll sig med De Byes

förbundsförhandlingar där (Hollandica).indram på året 1655, d. 23 mars, då rustningarna till det

forestående kriget med Polen som båst pågingo1, blef

Dureel genom bref2 3 4 5 från Karl X kallad att genom natt och

dag bege sig upp till Stockholm.3 Här mottog han, sedan

allt i öfrigt för hans nya kommission ordnats4, i slutet af.

följande månad kreditivbref, af d. 26 april, för sin

beskickning till konungen i Danmark5 och ett memorial6 i sju

punkter på hvad han skulle uträtta nu. Enligt det förra skulle

han »observera och kontinuera förtroligheten och vänskapen»

mellan de båda kronorna; enligt det senare fick han till en

af sina allra förnämsta uppgifter att därjämte utleta de

danskes tankar och afsikter, i ett hänseende som annat i

anledning af den nya politiska situationen.

Han skulle, enligt instr., skynda sig ned till Danmark till den

ort, där konungen var. Denne befann sig jämte riksens råd vid

1 I Danmark oroades man något för dessa naturligtvis. Konung

Fredrik skref den 29 mars till sitt råd, i anledning af de preparatorier till

krig, som göras flerestädes, hette det, och bad detsamma tänka på.

hur farligt det vore att stå så oberedd, att man andras diskretion

ganska skulle vara undergifven, och hvad till rikets säkerhet kunde aktas

bäst och tjänligast att göra. Rådet svarade med att hänvisa till

russtjänsten. (Rigsark. i Köpenh.; Danske Magazin 3 R. IV B.) Jfr vidare

ofvan sid. 6 not 2.

2 Riksreg.

3 Dureels sista bref från Köpenhamn är af d. 19 april, hans första

efter återkomsten af d. 17 maj.

4 Riksreg., d. 21 april, om utrustningen m. m. åt Dureel i anledning

af hans kommission hos konungen i Danmark.

5 Riksreg.; orig. i Köpenh.

6 Danica. Bil. 1.denna tid eller senare på ett möte i Ribe, och dit tänktes

Dureel skola komma att till en början begifva sig, hvilket

emellertid ej blef af.

Naturligtvis gällde det först och främst att betaga

Danmark hvarje fruktan och oro för rustningarna, hvilka pågingo

i Sverige. Ej Tyskland, ej Danmark afsågo de, ej heller

någon annan ort, där detta senare vare sig direkt eller indirekt

skadades, skulle Dureel säga. Nej, det var den politiska

situationen i östern, Rysslands framfart, Polens beteende, som

förmådde Karl X att armera sig, så att han icke skulle behöfva

vara underkastad dessa bägge mäktige grannars disposition,

utan beredd v på all händelse igenom den Högstes bistånd att

kunna motstå den ene eller andre» och såmedels i tid förese

sin egen säkerhet. Men enkannerligen tänkte Karl X nu

begagna sin makt och det närvarande läget för att ändtligen

komma till ett slut med Polen uti de tvänne stora ännu

sväf-vande frågorna mellan detta och Sverige.

Vi erinra här1 i förbigående något om, hurusom Rysslands

själfhärskare, czar Alexei Mikaelowitsch, Peter den Stores

fader, sökte begagna de tillfällen, som dessa tider erbjödo sig,

till att utvidga sitt rike och äfven tränga fram till Östersjön och

fatta fast fot där, samt hvad framgångar han delvis härvid hade

haft. Grannriket Polen befann sig tydligen i sjunkande; och

här var ett tillfälle för czaren att först och främst rycka åt sig

landsdelar, som i äldre och nyare tider förlorats till

republiken. Redan från 1650, då kossackhetmanen Chmelnitskij

be-slutit skilja sig från Polens öfverhöghet och söka Rysslands

skydd, gaf czaren kossackerna sitt understöd på allt vis han

kunde. År 1653 tillsade han dem formligen sitt skydd, och

i mars följande år underkastade sig Chmelnitskij och

kossackerna — sedan tatarerna, hvilka förut hjälpt dem mot

polac-karne, genom pänningar vunnits för Polen — den ryske

czaren och svuro honom trohetsed. I april 1654 ryckte tvenne

talrika ryska härar i fält, en till Litthauen och en till Ukraine.

1 Efter H errmann: Geschichte des russischen Staates.Czar Alexei var själf med vid den litthauiska armén, hvilken

i juni intagit fyra betydande orter och slog en polsk här under

kronfältherren Radzivil; i sept. togs Smolensk, nov. tre

andra orter, i början af 1655 föllo Minsk, Vilna, Kovno, Grodno,

Lublin i ryssarnes händer, hvarpå Alexei tillade sig titeln

storfurste af Litthauen, Hvitryssland, Volhynien och Podolien.

Sen föregående år kallade han sig herre af Lillryssland.

I Ukraine hade dock polackarne redt sig mot ryssar och

kossacker med hjälp af tatarerna under hela vintern 1654—55.

Gick czaren nu från Litthauen åt Kurland och tog det, så

var faran för Sverige, för Livland och Riga än

ögonskenli-gare1. Tätt invid den svenska gränsen, två mil från Riga,

huserade främmande krigsmakt, hade ryssar och polacker sin

krigsskådeplats. Sverige kunde ej med likgiltighet åse denna

Rysslands framfart i östern, och för Karl X gällde det att

förekomma czaren på det ena hållet som det andra.

Livland med Riga var i kraft af stilleståndet med Polen i

Altmark 1629 lämnadt uti Sveriges ägo. Det sex år senare

i Stuhmsdorf d. 2/i2 sept. 1635 på 26 år ingångna

stilleståndet gjorde ingen ändring härvidlag. Men Sverige ville ha

det sistnämda förvandladt till fred och komma i tryggad,

erkänd besittning af Livland; Polen åter ville hvarken afstå för

alltid sina anspråk på det svenska Livland, ej heller ville

dess vasakonungar afsäga sig anspråken till Sveriges krona.

Se där de tvenne stora sväfvande tvistefrågorna de båda

makterna, Sverige och Polen, emellan.

Åtskilliga försök2 hade de sista åren förekommit att er-

1 I konceptet till memorialet för Dureel målas denna situation rätt

lifligt: — — Dy skall Dureel med mauérligt förtroende meddela

konungen själf eller hveni han därtill förordnar, hurusom H. K. M:t

i anseende af de två mäktige arméerna, som svärma när till H. K.

M:ts landamären i Livland, äre högeligen förorsakade till dess och

riksens säkerhet göra sig så konsiderabel, att i fall endera parten

ville något vidrigt begynna, H. M:t då vore uti den postur att kunna

göra dem resistans, så framt H. K. M:t icke ville nästan som till

fiendens diskretion lämna landet öppet där att handtera efter godtycke.

2 Efter Carlson; Fries.hålla fred, men förgäfves. Sekreteraren Cantersten

utskickades af svenska rådet i slutet af 1640-talet därför till Polen,

men mottogs med köld. Den i juni 1650 af polackarne gjorda

framställningen om fredsunderhandling i Lubeck antogs af

Sverige, och i juli 1651 böljade under fransk medling

fredskongressen här, som med afbrott fortgick några år och

slutade utan resultat i böljan af 1653. Kort före drottning

Kristinas tronafsägelse ankom till Sverige polska sändebudet H.

Canaziles och sade sig ha i uppdrag att erbjuda en ny

fredsunderhandling, men böljade, vid sin första audiens, med att

protestera mot Karl Gustafs arfsföljd och anträdé till

regeringen samt hade för öfrigt bristfälliga fullmakter. Af Karl X

bemött med köld, reste Canaziles, lofvande ett nytt polskt

sändebud, vederbörligen bemyndigadt att handla om freden.

Mot slutet af samma år sändes A. Morstyn till Stockholm,

men utan fullmakt att underhandla om fred, och Johan

Ka-simir ville ej i det först framtedda kreditivbrefvet ge Karl X

den fullständiga titeln. Det dubblettexemplar, som Morstyn

sen framlade, var utan annan anmärkning än att sigillet bar

det svenska riksvapnet. Han fick eljes samma svar som

Canaziles. Underhandlingarna uppskötos igen, till en polsk

ambassads ankomst. Själf hade Karl X i juli 1654 sändt

Joh. Koch med bref till Johan Kasimir och meddelande om

sitt uppstigande på tronen samt tillbjudande af sin vänskap;

men Koch fick ej företräde, och Johan Kasimir sände kort

efter ett bref till Karl X, »hvilket hafver fört prejudicerlige

reservata med sig».

Detta, som sålunda passerat mellan Sverige och Polen, var

nu alltsammans en mängd »elusioner», säger instr. för Dureel,

då man på sådant sätt å svenska sidan »är med ostenteradt

hopp till traktat och åtskillige sammankomster så ofta eluderad

vorden», och med hvilka allesamman polackarne blott åsyftade

»att slå oss en blå dunst i ögonen och vinna tiden igenom

till kunna, när dem sådant komme till pass, fatta sitt ram

och visa oss ett annat». Härjämte uppräknas en del »torter»

dem Polen, sen det sist slutna stilleståndet, begått mot Sve-rige, såsom att det tillåtit Sveriges fiender gå igenom sina

land och assisterat dem med folk.

Och dessa voro de rättmätiga orsakerna till Karl X:s krig;

dem skulle Dureel framställa för de ledande männen i

Danmark och tillika vederbörligen framhålla också »de skadelige

praktiker», som för närvarande konungen i Polen umginges

med, nämligen dels att själf vilja sätta en örlogsflotta i

Östersjön, »tvärt emot paktemes Sverige och Polen emellan rätta

intention och mening»,1 dels draga främmande in där »och

spänna med sig tillsamman, icke till ringa fara och

olägenhet för bägge dessa nordiske riken samt perturbation och

förvirring uti handel, navigation och kommercier;2 och genom

att ställa för deras ögon den fördärfliga afsikten med dessa

främmande flottors indragande i Östersjön skulle han, som

1 I det Stuhmdorfska stilleståndsfördragets art. II stipuleras i

allmänhet, att under stilleståndet ingendera finge tillfoga den andre

någon fientlighet eller skada på något sätt, och i art. XXI säges, att

polske konungen och hans efterföljare och republiken Polen ej finge

emot den svenska drottningen och hennes efterföljare och kronan

Sverige, dess underliggande land och provinser hålla fartyg eller flotta i

sjön eller på något vis bistå andra, eho det vara månde, med sin hjälp,

och att hertigarne i Preussen och Kurland, ständerna i kungliga

Preussen liksom de större städerna må se till, det från deras hamnar intet

fientligt företages, direkt eller indirekt, mot kronan Sverige och dess

underliggande. (Efter orig. i Sv. Riksark.)

2 I konceptet lydde denna passus sålunda:-------och dessförutom sökt

uppväcka en och annan potentat och republik till orolige och

förvirrade tankar och konsilier emot H. K. M:t och Sveriges krona, hvilket

ock tvifvelsutan till en del vore kommet H. K. M:t af Danmark till

öronen, särdeles om den traktat af allians, som en polnisk minister,

De Bye benämd, har sökt upprätta emellan Polen och Generalstaterna

och tilläfveutyrs gärna hade gjort, om det hade varit möjeligt, samma

verk kungen i Danmark plausibelt. Hvilken traktat, under frie

kommercier och fiskerier i Östersjön — dess förutan ett fritt, säkert och

oturberadt vatten, där ingen har större intresse än de nordiske

konungariken — icke annat vänteligen söker utan att draga åtskillige

potentaters och republikers mäktige arméer till sjös in i Östersjön

och uppblåsa där en krig, som ingen sedan skulle kunna stilla utan

ens eller annans total ruin och undergång.förut, söka att afhålla Danmark ifrån att förena sig med Polen

eller Holland, särskildt eller bägge tillhopa

I en skriftlig proposition skulle han framlägga

hufvudsum-man af orsakerna till polska kriget och öfverlämna, alltsom

han »finner bäst och af meste verkan», till konungen eller

dem af rådet, denne deputerade att konferera med honom.

I denna proposition skulle han ock uttrycka, hurusom Karl X,

af det naboeliga förtroende han hyste till konungen i

Danmark, velat således meddela sig med honom om de

närvarande konjunkturerna och dessa sina planer och hurusom

han på grund af samma goda, broderliga och naboeliga

vänskap, hvaruti han befann sig med denne förbunden, hyste den

tillförsikten, att konung Fredrik ej allenast måtte gilla de

anförda orsakerna och ogilla den polske konungens afsikter

och beteende, utan ock, som en följd däraf samt i

öfverens-stämmelse med bestående pacta, själf för sin del ville låta

bli att på något vis bistå densamme liksom ej heller tillstädja

något, som kunde hindra Karl X i hans desseiner och lända

Johan Kasimirs till fördel; å sin sida ville Karl X ej

underlåta att iakttaga »allt, hvad till fördragens observans, all god

och förtrolig, naboelig vänskap samt dess tillväxt och

för-ökelse tjäna och lända kan, äfvensom H. M:t alltid vore

benägen att gifva H. M:t i Danmark visse och faste probér

däraf».

På propositionen — liksom det medhafda brefvet, hvilket han

vid tillfälle fick framlämna — skulle Dureel begära och invänta

skriftligt svar af konung Fredrik själf eller dem, han därtill

deputerade, och detsamma därpå, »sådant som han det bäst erhålla

kan», till Karl X öfversända. Skulle svaret befinnas

innehålla något, »som syftade på oro eller något prejudis uti

K. M:ts intentioner», så finge han ej försumma att replicera

vederbörligen och i tid.

Oviss var tydligen Karl X om hvad från Danmark nu

var att vänta. Mycket vardt ock, såsom redan antydts,

Dureel ålagdt till att utforska stämningen och den möjligen

blifvande ställningen där samt motverka, hvad för Sverigeogynnsamt kunde spåras. Han skulle sålunda, vidare,

gran-neligen iakttaga, om och hvad med främmande förehafves och

trakteras; utleta de danskes tankar om denna krigsdessein

mot Polen, jämväl hur de akta därvid förhålla sig; trygga

dem till det bästa och försäkra om denna sidans beständiga

vänskap samt äfven såmedels söka att hålla dem ifrån att

göra polacken något bifall och assistans. Finner nu Dureel

konungen i Danmark vara benägen för Sverige och benägen

att gilla de anförda skälen till kriget, åtminstone att han ej

lägger sig däremot, men misshagar de polskes skadelige

praktiker att draga örlogsflottor i Östersjön, så skulle han,

antingen med honom själf eller hans deputerade af rådet, inlåta

sig närmare på de nämda förhandlingarna genom De Bye

om förbund mellan Holland och Polen och, vid det han

uppvisar de farliga följderna af sådana praktiker, bruka de skäl, som

skrifvelsen d. 18 nov. 1654 till honom innehöll, samt äfven

därvid sondera med manér, hvad de danskes mening om den saken

var. »Och vid allt detta söker han hos Danmark att

förebygga, att det uti detta fallet hvarken slår sig till Polen eller

Nederland, särskildt eller bägge tillhopa; preparerandes

därigenom humorerna till en närmare kommunikation härom

framdeles, om H. M:t skulle finna därtill tiden och gemyterna

bekväma. Dock hemställes residentens dijudikation det ene

eller andre att föredraga och ikågkomma eller icke, som han

finner tiden och sinnen till och något med frukt kan vara

att uträtta».

»Men skulle Dureel», heter det å andra sidan, »finna

Danmark föra sådane consilia, antingen att det improberade K. M:ts

intention eller vore inklineradt till någon konjunktion med

Nederland eller Polen, så har han endels att skäligen

remon-strera billigheten af K. M:ts intention, endels ock med gode

motiver att divertera, hvad som kunde komma Danmark i

sinnet, gifvandes tideligen tillkänna hvarpå konungen i

Danmark sig funderade och huru han ärnar sig härvid att

kom-portera».

En liten eftergift ändtligen, rörande förhållandena i Sun-det, fick Dureel härvid ock i uppdrag att bevilja, antagligen

för att stämma danskarne gynnsammare mot Sverige.

Nederländerna hade genom traktaten i Kristianopel 1645

betingat sig af Danmark att vara fria för all visitation, uppehåll

o. d. vid fart genom Sundet eller Bält och vid förtullningen,

som där skulle äga rum, mot det att skeppame deras

med-hade maan-, pond- och konvojsedlar samt uppvisade för de

danska tullnärerna1; de svenska skepparne åter skulle enligt

fördraget i Bömsebro s. å. medföra och uppvisa vederbörligen

utfärdade certifikationer på det (tullfria) svenska godset de

hade, om också främmande (hvilket var underkastadt tull)

fanns med, eljest blott ett generelt sjöpass, till bevis på att

godset var svensk egendom2. Väl hade af P. Juel i

Stockholm framställts begäran om att i vissa fall Sverige skulle

för sin del gå in på bruket af maan- och pondsedlar, men

han hade ej vunnit något gehör. Nu ville Karl X, ifall

saken vid konferenserna blefve bragt på tal igen, samtycka

därtill, nämligen att skepparne finge medföra sådana sedlar på

främmande varor, som kommo ur svenska hamnar i

Östersjön, och uppvisa för de danske tullnärerna, blott ej något

trassel härigenom eller disputer öfver det svenska godset och

skeppen förorsakades, utan desamma efter fördraget njöte sin

frihet obehindrad; det bråket, som nyligen anställts med

kon-vojsedlarne, ville han häremot måtte afskaffas.

Sen Dureel genom konungen i Danmark bekommit den

skriftliga resolutionen på sin inlagda proposition, så kunde

han begifva sig till Helsingör eller nejden däromkring och

invänta vidare order.

I maj var Dureel åter i Köpenhamn, och det dröjde ej

länge, förrän han enligt konungens löfte bekom vidare

order i sin nya mission. Af den nyss anförda instr. synes,

att Karl Gustaf ännu vid tiden för dess uppsättande och

1 Se bl. a. Kernkamp, a. st., och själfva fördraget, Corps Dipi. VI;

Theatr. Eur. V.

2 Hammarström: Freden i Brömsebro.under ovissheten om stämningen i Danmark ej tänkte sig så

snart just en hemställan till danskarne komma att ske

angående den närmare alliansen, fast det var öfverlämnadt åt

Dureels godtfinnande att när som helst draga frågan fram på

tapeten. Häri dock ändrade sig konungen inom kort, så

snart nämligen den väpnade inblandningen från Hollands

sida och den så mycket befarade sammanslutningen mellan

det, Polen och Danmark som ett damoklessvärd alltmer blef

hängande öfver hans företag, och gaf d. 19 maj redan

befallning att bringa alliansen med Sverige på tal, fast det då af

Dureel i ett samtal} med kanslärn var allaredan gjordt och

äfvenledes af den sistnämde helt väl besvaradt. Tidt och tätt sen

under den påföljande tiden, alltsom krigsföretaget de första

månaderna framsteg och underrättelserna om den

nederländska handelsrepublikens åtgärder eller de polska bemödandena i

Köpenhamn inlupo, aflätos bref på bref till Dureel, men först

d. 18 aug. dock, uti bref från Kolo, med de bifogade sex

artiklarne af d. 20 aug., fick denne några mer detaljerade

bestämmelser om den närmare alliansen. En af hans

förnämsta uppgifter var och förblef allt fortfarande i allmänhet

att höra sig för, utleta de danskes tankar1 och i öfrigt

förebygga allt, »som syftade på oro eller något prejudis uti K. M:ts

intentioner.»

Den 19 maj skref konungen sålunda:2 »Vi förnimme utur

Holland, Magnus Dureel, som skola holländarne hafva före

att sända en konvojflotta med sine handelsskepp till Sundet,

hvilken flotta skall där så länge förtöfva, till dess skeppen

komme utur Östersjön tillbakars igen3. Så emedan en sådan

1 Jfr i h. II, hur de svenska sändebuden i England hade där

liknande uppgift. Med Bondes instruktioner i mediet af juni först gåfvos

några närmare bestämmelser till förbund. Se följ. not.

2 Danica. — Samma dag och äfven d. 12 maj skrefs till Coyet, häfte II,

sid. 22 ff.; och d. 12 maj instr. för Georg Fleetwood, ibm sid. 34 ff.

3 Secrete Resolutien, af Hollands och Västfrieslands stater, d. 5 maj

1655: I anledning af den svenske konungens rustningar, hvilka sades

syfta åt Danzig och Preussen, frågade man sig med oro, hvad följder

/flotta i Sundet gifver det eftertänkande, att holländarne icke

allenast vele inkumbera Östersjön därmed, hvarest Sverige

och Danmark hafva så stort intresse, utan ock fatta sitt stånd

i Sundet, som går konungen i Danmark så mycket nära an;

fördenskull ock I, förnimmandes samme konung utan dess

apprehendera detta deras uppsåt, hafve att göra det så

mycket farligare, jämväl med manér och under handen hindra och

afstyrka, att sådant icke må blifva dem tillståd t.» Och han

ålägges åter att »representera i hvad fara Danmark och

Östersjön på det fallet står, så ock hvad skadelige konsekvenser

som sådant vill föra med sig, att därigenom ändå

tilläfven-tyrs andre främmande flottor kunna blifva dragna i Östersjön,

jämte flera skäl som därtill tjäna. Hvarvid I ock kunne

sondera, huru kongen i Danmark här uti sinnad är och om

han intet tänker att träda med oss tillsamman om Östersjöns

försvar och sin säkerhet Sundet angående; eftersom I ock

finnande högstbemite konung vara därtill disponerad, hafve I

häraf månde varda att vänta för handeln på Östersjön, och blef man

betänkt på att nu afsluta den sen några år omhandlade alliansen med

kurfursten af Brandenburg, att garantera Danzig samt i det hela

handeln på Östersjön; hvarjämte allianser ock med andra stater ansågos

böra ingås. Att befordra dessa så mycket mer och att skaffa till väga

nödig konvoj åt de holländska köpmansskeppen beslöts sända io—12

örlogsskepp åt Sundet och låta dem med konungens af Danmark

tillstånd ligga där och vänta på kofferdifararne utur Östersjön, till dess

man kunde se, hvad konungen af Sverige tänkte ta sig till. Med de

danske gesandtema i Haag borde rådslås häröfver och till dem göras ••

hemställan, om icke deras konung i sitt eget intresse ville förbinda

sig med Generalstaterna till försvar, såsom ofvan nämdes, och med dem

samverka till att förekomma de nämda svenska planerna. Heinsius

skulle utsändas att nogare efterforska dessa liksom ock de militära

resurserna. Jfr vidare Secr. Resol. d. 13 maj, 3 och 4 juni; Secr.

Resol. d. 8, 10 juni att sända någon till Danmark. Aitzema VIII s. 394

ff. samt s. 466: de sendinge van twaelf Oorloghschepen is half Mey

vast gestelt, sullende voor erst haer houden achter de Lap: Edoch,

met permissie ende goedt vinden van Dennemark vorder gaen in de

Sondt, synde de Deensche Ministers alhier ook op dat subject

gesprooc-ken door den Heer Verbolt als Primier in de Commissie. Jfr vidare

ock Fries: Sv. och Nederl.att tesmoignera en god inklination på vår sida, men att vi

åstunda konungens intention där öfver att förnimma».

Svaret tillbaka härpå skulle Dureel sända konungen med första.

Vid mediet af maj hade Dureel i konferenser med

riks-kanslärn och i samtal vid visiter hos såväl honom som

riks-hofmästaren nämt det han hade att säga om Karl X:s

önskan om fortfarande fred och god vänskap, hvilket å den

danska sidan upptogs ganska väl1. I ett handbref till

konungen d. 17 maj skrifver han: »Ibland mine konferenser med

kanslärn bar det så till, att, i det jag honom försäkrade om

E. K. M:ts benägenhet till ro med denne kronan och han

där-öfver sig gratulerade, jag sköt med ett ord fram, att E. K.

M:t på sin sida icke vore obenägen till närmare vänskap,

hvilket togs upp helt väl; jag tänkte härmed till att disponera dem

till bättre förtroende till E. K. M:t och till godt humör.»2 3 4

I skrifvelsen d. 29 maj3 yttrar Karl X härom: »--------------nu

såsom vi låta oss behaga Edert förde procedere uti det

samtalet och enkannerligen att I hafve gifvit dem en försmak af

eder kommission, att desto bättre sondera dem däröfver, alltså

kan det ock hafva sine skäl, att I heller förvänta konungens

ankomst till Köpenhamn än att resa till Holstein,4 efter

högst-betnrte konung är snart till Köpenhamn förväntandes och I ändå

1 Efter konungens bref till Dureel d. 29 maj.

2 Rapporten från Dureel af d. 17 maj härom saknas. Dureel sände

ej sällan tvänne skrifvelser af samma dato eller tätt ihop daterade,

den ena, rapporten, med redogörelse å tjänstens vägnar för hvad han

i sin kommission gjort, den andra (mest med hans egen handstil)

innehållande hufvudsakligen hvad han i ett som annat själf tyckte och tänkte.

Nu synes just rapporten af d. 17 maj vara den, som fattas, medan en

skrifvelse af det senare slaget af s. d. finnes samt är den vi här

begagnat oss af jämte den kungliga ordern af d. 29 maj. (Jfr not 1.)

3 Danica. — Jfr härmed skrifvelsen till Coyet d. 26 maj, h. II, sid. 26.

4 Från Ribe hade Dureel tänkts komma att bege sig till Holstein.

Jfr ofvan sid. 19; äfven konceptet till memorialet d. 26 april talar

därom. — »Uti det mötet i Ribe i Jutland», skrifver Dureel, »har

kungen sist proponerat. att rådet ville samtycka taga 4,000 man in i

landet till inkvartering, hvilket rådet refuserade, hvarefter H. M:t skall

vara råkad i ord med riksmarsken, som samma svar uppbragte, och

konungen sedan dädan rester.» (Till kon. d. 14 juni.)uti rådets frånvaro föga skole hos kungen kunna uträtta. Eljest

och emedan vi förnimma resolutionen i Holland allareda vara

tagen och fastställd att sända åt Sundet 12 örlogsskepp,

hvilka skola hålla sig bakom "Lappen’,1 men sedan med

kongens i Danmark permission gå vidare in uti Sundet,

eftersom Generalstatema ock allareda skola hafva låtit konferera

med de danske ministri uti Haag därom2 3, så fördenskull hafve

I såsom af Eder själf och vid ockasion att representera

såväl indignitatem som faran däraf, både för Östersjön och

Sundet och att detta skulle på sådant sätt mera stå till

Hollands än Danmarks disposition, förutan det att Östersjön,

hvarutaf bägge desse nordiske rikens välfärd så högt

depen-derar, skulle kunna blifva infesterad och af den orsaken flere

främmande mäktige flottor där indragne, icke utan störste

hasard för bägge sidor, men särdeles Danmark, som med

vatten så omgifvet är och .på alle kanter kan landstigas; och

sist, att sådan admission af holländske örlogsskepp skulle

kunna gifva oss en vidrig opinion om de danskes vänskap

och sinceritet emot oss. Om vår intention emot Danzig

stad behöfva de icke heller att göra sig någre vrånge

inbillningar, efter tiden och utgången skall annat kunna utvisa.»

I början af juni3 var Dureel en dag hos rikskansläm igen

och talte med honom om audiensen, han önskade inför

konung Fredrik, hvilken återkommit från sin resa åt Ribe

1 En sandbank vid ingången till Sundet, nära Själländska sidan

strax nordväst om Kronborg. — Den holländska öriogsflottan, 47

segel stark, under Witte Korn. With ankrade där d. 10 juni 1645,

inväntande de under färden från Holland efterblifna, af densamma

kon-vojerade 300 köpmansskeppen, som skulle in i Östersjön. Efter några

dagar gick den, öriogsflottan, d. 15 juni förbi Kronborg inåt Sundet,

utan danske kungens tillstånd. (Kernkamp m. fl.)

2 Se ofvan sid. 28, noten.

3 Dureel t. konungen. (Brefvet är odateradt, meri skrifvet kort

före audiensen den 8 juni.) Äfven här kanske ett bref saknas från

Dureel; i det följande, af d. 14 juni, säger han nämligen: »Den 8 hujus.

sedan jag per expressum sändt härifrån mine bref till Helsingör —

och Holstein, men åter rest ur staden, ut på Själland, under

pingsthelgen, och nu nyss anländt till sin hufvudstad igen.

För kanslärn anförde Dureel vid samma tillfälle, huru utur

Holland det berättades, att Generalstaterna skulle beslutit

sända 12 örlogsskepp åt Sundet att där fatta stånd och

sedan med konungens permission gå in i Östersjön, samt

framhöll de stora följderna däraf för Sverige som för Danmark

och att Karl X kunde af sådant fatta vidriga tankar om den

goda vänskap, han eljest gärna hölle med Danmark. Han

bad, att kanslärn ville bringa saken för konungen och

begära, det de danske gesandterna i Haag måtte beordras att

där söka afstyra och förhindra sådant. Dureel sade sig

vidare väl veta, att fordragsenligt holländarne ägde rätt komma

åt Sundet med örlogsskepp, med eller utan föregående

notifikation allt efter deras antal1, men icke att därmed tillfoga

Danmarks vänner skada eller gifva dem ombrage, något som

ju, hvad Sverige beträffade, särskildt skulle sträfva emot de

Brömsebroiske pacta. Kanslärn svarade härtill, att han icke

hört, det någon holländsk flotta ärnade sig åt Sundet, men

väl några örlogsskepp för att konvojera kofferdifararne häråt

och hålla sig uppe under svenska kusten och där omkring,

och sade sig veta, att konungen i Danmark ej anmodat

Generalstaterna om något sådant liksom att de danska gesandterna

i Haag väl blifvit därom tilltalade, men undskyllat sig, att

de ej voro instruerade för det fallet. Konungen hade väl ej

ännu fattat något beslut i anledning af denna sak, men icke

skulle holländska krigsskepp lätteligen tillstädjas att lägga

sig i Sundet. Han lofvade emellertid tala med konungen

om saken och sen skaffa Dureel svar.. Sitt tredje ärende

drog denne därpå fram, nämligen »att i konsideration af

Europas och särdeles desse nordiske rikens tillstånd» kanslärn

ville hos konungen och rådet förnimma, om på denna sidan

såsom på Karl Gustafs det fanns någon benägenhet för en

1 Dureel tycks ej känt så noga till innehållet i de 1653 slutna

fördragen.närmare vänskap och allians, särdeles till Östersjöns försvar

och säkerhet. Rikskanslärn, för hvilken detta tycktes vara

helt angenämt, ville framställa också det ärendet såväl för

konungen som rådet och skaffa svar, »allenast att konungen

af Sverige ville föreslå modum och gifva förslaget, hvarmed

man på bägge sidor närmare kunde komma till konferens

och utlåta sig vidare på denna sidan.»

Den 8 juni blef Dureel upphämtad till audiens1 inför

Fredrik III, då han uti närvaro af rådet och en stor myckenhet

af adel2 3 näst »curialia», som bestodo uti hälsningar,

gratulationer och försäkringar och öfverlämnande af Karl X:s bref,

till sist också begärde att konungen ville vidare själf höra

honom eller deputera någon af sina ministrar, med hvilka

han „ kunde konferera om det, som hans konung hade

anbefallt. Genom rikskanslärn blef med dylika kurialier svaradt,

att några af rådet skulle deputeras att träda till närmare

konferens.

En dag kort efter (d. 12 juni antagligen) sände kansläm

åter bud till Dureel och begärde, eftersom han vid audiensen

lät sig förmärka ha något att proponera och åstundade

konferens, och efter kungen nu till den ändan deputerat

riks-hofmästaren, rikskanslärn och riksmarsken, att han ville

komma upp i rådkammaren samma dag. Kl. 3 e. m. blef

han ock »more solito» upphämtad dit. Rikshofmästaren förde

ordet och bad å sin konungs vägnar att få veta innehållet

af Dureels proposition. Denne lämnade då en skriftlig sådan

och bad, att kommissarierna ville föredraga den för sin konung

och utverka ett godt svar. I propositionen3, daterad den 12

juni, androg Dureel hvad enligt memorialet blifvit honom ålagdt,

1 Dureel till konungen d. 14 juni.

2 I anledning af den förre rikskanslärns död och begrafning var

en myckenhet af rådet och adeln samlad i Köpenhamn nu, skref

Dureel.

3 Propositionen finnes i kopior bland brefven till K. M:t och till

rådet; orig. i Rigsark. i Köpenh.; tryckt i »Beantwortung zweier

däni-schen Schritten---»; Theatr. Europ. VIII; Dondorps Acta publica VIII.nämligen om Sveriges krig med Polen och anledningarna

därtill, om Karl X:s förhoppningar och begäran, att Fredrik

III ej måtte tillåta någon främmande krigsmakt gå genom

sina besittningar till lands eller vatten inåt Östersjöområdet,

till Sveriges som Danmarks största skada och Polen till hjälp,

utan sådant hindra, liksom ej heller själf bringa Sveriges

fiender något understöd, samt ändtligen försäkran om

fortfarande vänskap från Karl Gnstafs sida och afsikt att

iakttaga bestående pacta.

Som han nu fann danskarne sig tillmötesgående i det hela,

höll han för rådsamt att begagna den närmast följande tiden

till att både drifva på svaret till propositionen och äfven

utföra de två sist ankomna befallningarna, om »att divertera

de 12 örlogsskeppens utrustning i Holland häråt och sedan

sondera deras mening om närmare allians Östersjöns befrielse

angående», såsom han uttrycker sig. Han satte sig till den

ändan före att besöka desse tre af rådet, hvar särskildt Först

kom han till rikshofmästaren (d. 12 eller 13 juni), hvilken

omtalade, att, så snart propositionen mottagits, alla tre de

nämda senatorerna gått upp till kungen med den och att

denne sagt sig vilja med det första framlägga densamma för

rådet Dureel lät ock förstå, att han önskade svaret

skyndsamt, på det Karl X måtte få sig det tillsändt före afresan

från Sverige och sända närmare order tillbaka.

Rikshofmästaren lofvade att påskynda detsamma, »äfven ock det andra

ärendet, som jag hade föreställt kanslärn, den närmare

vänskapen angående, frågan des mig, om jag icke vore

instruerad att traktera härom eller om jag visste E. K. M:ts

förslag, då jag svarade mig icke vidare vara härom beordrad,

utan förnimma H. K. M:ts och rådets sentiment och det

upptaga ad referendum, dock visste så mycket, att E. K. M:t,

i konsideration af närvarande tids villkor i Europa och

hurusom förra missförstånd och sedermera suspicioner hafva

esomoftast gifvit andre mäktige potentater och republiker orsak

inte konsiderera desse loflige konungariken för det de äro

och således pretenderat mycket uti Östersjön, som dem minsttillkommer, fördenskull har angåtts med de tankar, att en

fast allians till Östersjöns befrielse och därpå följande flere

nyttigheter kunde gifva vederpartiet andra koncepter och låta

oss här vid säkrare ro. Jag tog strax härpå detta exempel,»

fortsätter Dureel, »att han (rikshofmästaren) väl nu nyligen

hört, huru som uti Holland en krigsflotta färdig gjordes,

som destinerades till Sundet att ligga där en tid bak Lappen,

sedan gå bättre uppåt och så fort med H. M:ts konsens in

i Östersjön», hvilket naturligen ej annat kunde än medföra

de farligaste följder, bl. a., att ock andra främmande

örlogs-flottor drogos efter där in, hvarföre man gjorde mycket väl

uti att söka hindra detta i Holland och till den ändan

beordra gesandterna Charisius och Rosenvinge där att göra

något i saken. Gersdorf genmälte härtill, att gesandterna

redan voro befallde säga, att, ifall, såsom hittills förekommit,

ett eller annat holländskt krigsskepp ville konvojera

köpmans-skepp till Sundet och dädan, det skulle stå fritt, »men att

komma med flottor, det skulle bringa kungen här på

kontinuerlig omkostnad att hålla denne flottan färdig och skulle

icke tillåtas, och att på denne sidan nogsamt skulle

preocku-peras, att icke någon slik flotta hit destinerades,, som ärnade

sig igenom Sundet eller Bält in i Östersjön». Härvid tog

sig sen Dureel anledning framföra, hvad han hade att föreslå

angående maau- och pondsedlarne.

Dagen därefter (d. 13 eller 14 juni) var han hos kanslärn,

begynte likaledes samtalet här med en erinran om den

skriftliga propositionen och begärde sen få veta, om gesandterna

i Haag blifvit beordrade att något göra i anledning af de

omtalade örlogsskeppen, »så ock om han vidare af kungen

och rådet hört meningen om den närmare alliansen, då han

svarade, man arbetade allaredan på svaret på propos, och att

man förväntat, jag vid samma tillfälle skulle gjort någon

ouverture». Emellertid skulle kanslärn tala med kungen och rådet

härom och skaffa det svaret ock ang. alliansen, Dureel begärde.

Gesandterna i Haag skulle äfven beordras göra, hvad i saken

göras kunde. Kanslärn erinrade vidare, att Redemtionstraktatenhvilken stadgade, att 5 å 6 örlogsskepp må komma till Sundet

utan notifikation, men ett större antal endast efter sådan, var

upphäfd och att i den gällande alliansen (af 1653) intet dylikt

stadgande förefanns, samt påstod vidare, att för närvarande man

i Holland icke talade om andra skepp att sända hit än 3 å 4, som

skulle konvojera till Sundet, och 4 a 5 att hålla sig under

Norge. Dureel häremot tyckte, att konvoj behöfdes icke i

desse fredlige tider; att 2 å 3 kunde väl dock gå för sig

låta komma, men om 3 å 4 skulle hålla sig uppe i Sundet,

4 å 5 vid norska kusten, det skulle »ge ombrage». De kunde

ju möjligen allesamman förena sig, fatta posto i Sundet och

sen gå in i Östersjön.1 Kanslärn försäkrade, att en slik flotta

icke skulle komma hitåt och passera Sundet med konungens

tillåtelse och lofvade snart svar igen på det ena som det andra.

Sen skulle riksmarsken besökas; samtalet med honom blef väl

i hufvudsak af samma innehåll.

Någon tid härefter2 3, en dag mellan d. 14 och 20 juni eller

sistnämda dag3, blef Dureel efter föregående underrättelse

genom kanslärn åter hämtad upp till rådkammaren, där de

tre nämda kommissarierna af rådet väntade. På sina

muntliga andraganden fick han genom rikshofmästaren, som förde

ordet igen, följande muntliga »kategoriska» svar, till en

början angående en närmare allians, efter Dureel sagt sig ha

order sondera tankärne därom: Såsom K. M:t i Danmark

alltifrån begynnelsen af sitt regemente hade varit böjd för

god vänskap med Sverige, så vore han ännu af samma

mening och benägen att till Östersjöns och kommerciernas

frihet ingå med K. M:t i Sverige eri närmare och starkare

allians och vänskap; och han ville förvänta dennes

högtupp-lysta förslag för att med detsamma äfven upptäcka sin

mening. Till det andra, de holländska örlogsskeppen angående,

1 Jfr Coyets samtal i London om dessa frågor, ungefär samma tid,

h. II sid. 27—34.

2 Dureel till konungen d. 22 juni.

3 Fredrik III skref till Peder Juel d. 20 juni om hvad han vid det

tillfället lät svara Dureel. (Rigsark. i Köpenh.)sade vidare rikshofmästaren, efter Dureel begärt, det de

danske gesandterna i Haag måtte beordras att söka förhindra

den krigsskeppsutrustning, hitåt destinerad, »att H. M:t med

denne posten, som var i söndags, skulle befalla sine

gesandter i Holland, att, ifall något sådant proponerades dem af

Generalstaterna eller eljest Generalstaterna ärnade hitåt

någon slik makt, de skulle förekomma det efter möjligheten

och svara, att pacta conventa vore icke upprättade till

någons praejudicium och att det alltså icke kunde tillåtas, att

örlogsskepp ginge flottetals in i Östersjön, särdeles därsom

H. M:ts vänner vore engagerade och invecklade i krig, samt

att, därest någon slik flotta hitåt komme, den icke skulle

tillstädjas passagen». Dureel uttryckte härför sitt tack

liksom för den snabba expeditionen af svaret på sina

andra-ganden och mente, att för Karl X det skulle blifva mycket

kärt att förnimma konung Fredriks benägenhet för närmare

vänskap och isynnerhet den visade beredvilligheten beträffande

den holländska armadan.

Den 2i juni, åter såsom gångerna förut hämtad upp till

rådkammaren, där de tre kommissarierna väntade, bekom

Dureel af rikshofmästaren konung Fredriks skriftliga resolution

och svar på sin skriftliga proposition af d. 12 juni. I denna

resolution1, daterad d. 21 juni, tackar konung Fredrik för

att Karl X, såsom skett, velat visa sin omtanka för de båda

nordiska rikenas välfärd och fredliga lycka samt delgifva

honom sitt fattade beslut att lefva i fortfarande fred med honom

och med andra sina nabor, men angripa Polen, hvarmed dock

således den farliga krigslågan, hvilken nyss syntes dämpad,

åter skulle tändas; den allerhögste Gud uti himmelen allena

vore bekant, huru vidt den skulle tillstädjas att gripa om-

1 Resolutionen finnes, i kopior och orig., bland Dureels brefväxl. o.

handlingar, hans bref till rådet; i Rigsark. i Köpenh.; tryckt i »Beant-

wort. zweier dän. Schr.---»; Theatrum Europ. VIII; Londorps Acta pu-

blica VIII. — Fredrik III:s bref till Karl Gustaf som svar på dennes

ofvannämda bref lämnades ock nu samt innehöll underrättelse om att

Dureel haft audiens och fått framföra sitt ärende.kring sig. Konungen i Polen1 ville han ej understödja, ej

tillåta att någon främmande krigsflotta inkomme i Östersjön

till dennes hjälp, och han beklagade, om kriget skulle

dragas in på detta innanhaf; det ansåg han skulle lända så till

sitt som Sveriges rikes skada och prejudis. De mellan rikena

upprättade pacta ville han efterlefva och i öfrigt trakta efter

allt, det god förtrolighet och vänskap kunde tjäna att formera

och förbättra. De anförda orsakerna till kriget med Polen

ändtligen fann han giltiga.

Såväl det muntliga svaret som denna skriftliga

resolutionen sände Dureel öfver till Karl X, hvilken erhöll dem

före sin af resa från Sverige. —

En paus inträdde i förhandlingarna här; Dureel begaf sig

enligt instruktionen från det danska hofvet på en tid, till en

böijan åt Helsingör, att invänta ytterligare order från sin

konung. Och härmed var då den första akten spelad i detta

diplomatiska drama, som nu skulle uppföras i Köpenhamn

af den svenske residenten och de danska statsmännen.

Härmed voro de första approcherna lagda till bron, som skulle

närmare förbinda de båda grannarne, och det återstod att

bygga denna. Hvad som sen närmast följde, innan

materialet till den bron framfördes2, blef ett, så att säga, diploma-

1 »----Hvorfor och H. K. M:t i Danmarck erklerer at haffve dess mere

Aarsag sine consilia derhen at dirigere, icke at giöre Kongen aff Pohlen

i nogen tnaade nogen Bifald; och effterdi hvercken H. M:t i

Danmarck eller Swerrige nogen tiid haffver veret Kongen aff Pohlen

nogen höihed eller rettighed i Östersöen gestendig och skulde blifve

H. M:t i mange maader præjudicerlig och skadelig om krigen udi

Östersöen skulde inddrages, da udkreffver H. M:ts egen interesse, icke

at samtycke nogen fremmet macht igiennem nogen sine strömme i

Östersöen at indkomme, som Kongen aff Pohlen kunne tiene til styrcke

eller avantage; och ellers i all maade de imellem Riigerue oprettede

pacta at effterleffve, och io meer tracte effter alt det god fortrolighed

och venskab kand tiene til at formere och forbedre.»

2 I de konferenser, Dureel hittills haft, hade intet specielt, än mindre

skriftligt om den närmare alliansen framkommit, som vi sett, och kom

icke heller på den sidan okt. månad. Jfr Dureels bref till konungen den 22

och från Laholm den 30 juni. I det sistnämda brefvet säger han sig ha fåtttiskt uppträde, hett och ifrigt, med anledning af den väntade

holländska eskaderns framträdande på skådeplatsen här. —

»Jag hade icke förväntat så kategoriskt svar på min

proposition», skrifver Dureel i ett handbref samma dag som det

ofvan senast citerade;1 »skola ord och skrifteligt afsked gälla,

så synes väl, att E. K. M:t är befriad för turbationer

härifrån, icke allenast att Danmark icke begynner något eller

engagerar sig med andre, utan det synes som Danmark ärnar

visst preockupera och förhindra, om andra vilja gå in i

Östersjön och vara E. K. M:t i vägen, synnerligen om något men

göres alliansen och vänskapen. Jag märker dock, att

Danmark förer ännu stadigt dess gamle maximer, sitta i ro och

goda dagar och emellertid uti freden sätta sig i bättre

positur, — — menandes att eftersom Danmark ändå icke är

mäktigt till motstånd, så kunde det vara så godt ingå förbund

konungens skrifvelser af den 16 och 23 juni. Den förra, föranledd af en

hans förfrågan angående alliansen, ålägger honom att »förnimma de

danskes intention om en författning med Sverige till Östersjöns

försvar och säkerhet», såsom skrefs i ordern d. 19 maj, samt

föreskrif-ver, hur »han nu skall gå ordine i saken»: 1. proponera om Karl X:s

resolution till krig med Polen och få därpå svar, att kunna se hur

Fredrik III tänker sig därvid förhålla (det var då redan gjordt, som vi

ofvan sett), 2. sen, men enkannerligen om svaret blir nöjaktigt,

sondera vid konferenserna, »huruvida samme konung skulle till en

närmare författning och försvar af Östersjön med oss vara sinnad,

förnimmandes hvad förslag de danske på sin sida där till göra, då I

kunne säga Eder vela taga sådant ad referendum och anskaffa svar

tillbakars». I brefvet d. 23 juni befalles Dureel fortsätta

sonderandet hos de danske om en närmare författning till Östersjöns försvar,

utleta deras intention, taga saken ad referendum an och förekomma

hos dem elaka impressioner samt hålla dem vid godt humör. Af en

bifogad kopia kunde han se, hvad i Holland agiterades. »Huru där

nu står med Danmark uti denna saken och om däröfver någon

kollu-sion är, det hafve I att penetrera, och hvar sådane vidrige konsilier

förde äre, så vida sig göra låter, under handen att förböja». (Båda

Danica.) — Jfr härmed instr. för Kr. Bonde till England d. 14 och 15

juni, bref till Coyet d. 23 juni, h. II, sid. 34 not 1, sid. 43 ff. —

Dureel trodde ej, att Danmark hemligen »kolluderade» med Nederland.

1 Dureel till konungen d. 22 juni.med E. K. M:t och försäkra sig i Sundet.» Sådant var hans

första intryck. Något öfver en månad senare, d. 28 juli,

efter det han varit öfver i Halland och var åter på väg till

Köpenhamn, lydande nya från Karl X ankomna order, hvarom

mera nedan, skref han, från Helsingör, ungefär i samma

anda:1 »Det synes, som Danmark icke kan resolvera sig till

någon konjunktion med Polen eller Holland, utan mig är

tämligen trovärdigt berättadt, att man vill här först något

afvänta, om det är E. K. M:ts allvar att ingå någon allians

med Danmark om Östersjöns försvar, hvilket man här helst

såge, och att E. K. M:t gjorde förslaget först; men dröjes

därmed längre, så inbillar man sig här, att det är E. K. M:t

allena till att göra och vinna tiden och måste så spänna an

med Holland, antingen då Danmark vill det eller icke.

Emellertid håller man Holland i bästa humör, som ske kan, och synes

väl, att de danske icke vilja tro mig mera, om jag talar om

vidare allians, utan de få se effekterna däraf». I medio af

följande månad2 3 4, efter hvad som då passerat, skref han, att

han funnit, det »Danmark är bekymradt om sig uti denna

konjunktur», då Holland ej var att lita på och Polen så svagt;

»jag har framställt detta verket för dem, märker ock väl, att

det gaf dem eftertänkande.» Att de emellertid gärna skulle

vilja spela så, att icke konungen af Sverige gåfves någon

offension, det hade han redan något förut trott sig finnä;3

»det är. mig icke möjligt penetrera vidare», hade han likväl

också måst erkänna.4

Riksrådet Kr. Skeel, i sin dagbok, förd i rådet, har rätt

oförbehållsamt yttrat sig om detta ärendet nu uti dess allra

första skede; men någon fullt deciderad mening kan man däraf

ej gärna finna att han haft om vare sig det ena eller andra.

Måhända får man betrakta hans ord som uttryck af den vill -

1 Dureel till konungen, Helsingör d. 28 juli.

2 Dureel till konungen, Helsingör d. 17 aug.

3 Dureel till konungen, Helsingör d. 8 aug.

4 Dureel till konungen, Köpenhamn d. 4 aug.rådighet, hvilken härskade hos honom och en del andra, i

känslan af det vanskliga uti ställningen. Med korta

antydningar och mer eller mindre ofullständiga meningar yttrar

han sig stundom i denna dagboken.

Kr. Skeel finner1 det betänkligt att utan vidare afvisa det

svenska anbudet om allians; handelns lugna gång och

Östersjön i ostördt skick önskade Danmark som alla andra och

önskade gärna en god och närmare allians med Sverige

därför. Men man finge med den ej stöta" dem, hvilka vore

mäktigare till sjös, och väcka hos dem »ombrage». Mot Holland

och den alliansen, Danmark hade med det, finge denna ej

syfta; det skulle kunna lända båda rikena till skada. Kunde

icke Holland inneslutas i den nordiska alliansen? Det var

att önska. »Eljest synes mig», fortsätter han, »att om vi

ock komma i allians med de svenske, så blifva vi dock

bedragne, hvarför det synes rådligast att slå oss ihop med

holländarne, som själfve hafva intresse i vårt välstånd, om

de oss vilja sekundera till lands och vatten och på andra

orter göra diversion.--------Emellertid att vi, efter de medel,

som för handen äre, försäkra oss och sätta oss i den bästa

positur, som möjeligt är».

Att främmande krigsmakt ej må passera Sundet och sätta

Östersjöns lugn och frihet i fara, finner Skeel vara lika

mycket i Danmarks som Sveriges intresse. Om konungen af

Polen finge komma i Östersjön med skeppsflotta, skulle

tvifvelsutan kommercierna där bli störda. Att något större

antal holländska örlogsskepp nu komme till Sundet, föll

ock Skeel som andra underligt före; ingen hade begärt

det; dock, att utan vidare afvisa således erbjuden hjälp

och däremot sluta något med Sverige, var att väl

kallsinnigt taga sig sin egen defension an. »Att de holländske

icke skulle kunna komma med en flotta i Sundet», fortsätter

han helt naivt, »synes mig, att H. M:t läte skrifva sine

ministris i Haag till, att Karl Gustaf det begär, att de där-

1 Under dato den 14, 20 juni, 8 juli, 6, 10 aug. 1655.före dock göra det på den manér och hålla dem uppe i sjön,

så att man kunde hafva dem vid handen; men att gifva dem

(holländarne) orsak till att hålla inne med att utrusta deras

flotta synes icke rådligt, men fast mera af nöden att animera

dem därtill, efter vi med vår flotta utan andras assistans

förmå blott litet». Senare, då den holländska eskadern låg

i Sundet, uttryckte han sin förhoppning, att densamma ej

måtte gå in i Östersjön, ifall kommercierna ej stördes där

af någon; dock, om en holländsk armada ville löpa in i

Östersjön, icke kunde Danmark med sin makt förhindra det.

I riksrådet, då Dureels ärende behandlades, var man mest

höjd för att betrakta hans tillbud som ett försök af Sverige

att hålla Danmark tillbaka och skilja det från Nederländerna.

Man fattade det icke som uttryck för en uppriktigt ment

vänskap, men fann för det närvarande intet annat att göra

än nu falla undan för Sverige. Mycket nyfiken var man

för öfrigt, såsom redan vi kunnat förstå, på hvad Dureel

månde vidare ha att föreslå; äfven något villrådig.1 Men

misstro var den förhärskande stämningen, ja, med misstro

sågs af mången, hvad från Sverige nu än måtte komma;

1 Öfvervägande villrådighet var det intryck, inan å holländsk sida

bekom af den danska politiken dessa månader och att dock

Generalstaterna ej finge mycket räkna på Danmark. (Aitzema VIII, sid. 419,

421—2.) Några hade å Generalstaternas vägnar talt i Köpenhamn med de.

danske ministrame och frågat, hvad konung Fredrik månde tycka om

en holländsk örlogsflottas ankomst till Sundet, hvad om en närmare

allians med Holland, om Karl X:s företag och huruvida man ej

»om-bra gerades» däraf, samt fått endast helt undvikande svar, ej direkt

af-böjande på förslag, som gjordes. Angenämt vore visst alltihop, som

erbjöds från Holland, hette det; men hvad danskarne verkligen tänkte, det

kunde ej letas ur dem. Beuningen hade talt med en af de danske

gesand-tema i Haag och beklagade sig »niet als koutheyt (vrövel) ende

irreso-lutie by haer te hebben vernommen»; de holländska örlogsskeppen,

sade de, borde ej lägga sig i Sundet, men »in Vlecker» (på spridda håll?);

och att konung Fredrik vid dessa förhållanden måste sitta stilla, hade

de vid samma eller annat tillfälle också sagt. (Aitzema VIII, s. 439.)

Jfr äfven nedan, hvad Trornp lär tyckt, då han i okt. lämnade

Danmark och for hem.»om Dureel ock haft det sauna evangelium att förkunna,

hade man ej trott honom», sades det.1

Den 22 juni afgick emellertid en skrifvelse till gesandterna

i Haag, såsom sagts, fast till Holland dock det var, som man

litade efter stöd, hjälp. —

Med 8 holländska örlogsskepp kom schoutbynacht

Cornelius Tromp till de danska farvattnen, gick själf fram till

redden vid Köpenhamn och förorsakade ej liten oro, icke ringa

meningsutbyte, mer än eskaderns väntade ankomst redan

gjort. Dureel, som "ännu den 29 juni uppehöll sig i

Helsingör, var den 30 juni i Laholm, den följande tiden och

intill slutet af juli månad i Halland, mest på sitt gods Vallen2 3,

och fick här konungens order af d. 7 juli, däri det heter:3

»Vi förnimma, Magnus Dureel, att konungen i Polen söker

externa auxilia, enkannerligen af Danmark och Holland emot

oss och att draga dem i Östersjön; hafver ock till den ända

befallt Canaziles först att resa åt Danmark, där att disponera

kungen till sin åstundan, och sen till Holland att där

fullfölja det ofri ga af den honom anbefallde kommission. Nu

såsom oss tjänar, så vida görligt vara kan, att disturbera

sådane vidrige konsilier och isynnerhet hindra, att Danmark

icke må länka sig till den polniske sidan, alltså finne vi

godt och nödigt befalla Eder härmed nådeligen och

allvarligen, att I vid dette vårt brefs ankomst begifva Eder

oför-töfvadt dit kungen i Danmark är och efter tagen pretext

af något, som I på den ort hafve låtit oförrättad t, söka att

afvätja någon närmare konjunktion Danmark och Polen emel-

1 Fridericia; Gigas, 1. c. Den senare yttrar — i hufvudsak detsamma

som den förre — bl. a. (enl. danska källor): med misstro och tvifvel

mottog Danmark Karl Gustafs förslag genom Dureel juni 1655 om

allians. Hvarför skulle man binda sig till arffienden Sverige, då där

ännu var hopp om att bladet kunde vända sig till nackdel för Karl

Gustaf; isynnerhet stolade man på ett uppror i dennes eget rike. Och

dessutom tordes man icke annat än taga mycket hänsyn till

hollän-dame.

2 Dureel till konungen d. 4 aug. (Oxenstj. saml.)

3 Danica.

lan, insisterandes de skäl vi för detta hafve befallt Eder att

bruka och den Eder gifna instruktion och order innehålla,

hvarmed I ock än yttermera kunne tesmoignera vår håg till

en inbördes författning med Danmark, Östersjön att

mainte-nera och försvara, jämväl förmäla att vi åstunda deras

tankar och förslag erfara, på hvad sätt de mena, att allt skall

bäst kunna ske och förrättas, då vi vele oss förklara, att de

skole se vår sinceritet i saken. Men skulle de diffikultera

att göra sådana förslag först, utan liellre vela förvänta dem

af oss, så drage vi icke i betänkande, enkannerligen hvar vi

om deras fullkomliga allvar blifva informerade och att de sig

rundt ut till en mutuel defense af Östersjön förklara, att låta

dem vårt projekt uti hele det ärendet igenom Eder veta och

förmärka. Kunne I nu intet hindra Canaziles’ förrättning i

Danmark, så hafve I däruti med all flit att penetrera och

gifva oss god och noga underrättelse därom, på det vi i tid

måge veta att ställa våre saker därefter*.

Genast denna order inhändigats, begaf sig Dureel åter

öf-ver Helsingör till Köpenhamn.1 I Helsingör erfor han och

rapporterade, att Canaziles för 8 dar sedan rest sjöledes

genom Sundet åt Holland2 3 utan att ha talt med danske

konungen eller hans ministrar; men att också det berättades, att

Canaziles var återkommen från Holland hit till Danmark

igen.

De hittills anförda brefven från Karl X voro afsända från

Sverige; den io juli afseglade han med sin flotta, 40 segel

stark under viceamiralen K. G. Vrangel, från Dalarön till

Pommern.3 Ankommen hit, fick han snart färskare

underrättelser om den holländska eskadern. Den 17 juli skref han

sålunda från Wolgast: »Sedan vi igår äre till denna orten

väl och lyckligen ankomne, Magnus Dureel, blifver oss be-

1 Dureel till konungen den 28 juli.

2 Om Canaziles i Holland se Aitzema VIII, sid. 418—19.

3 P. O. Bäckström: Svenska flottans historia; Carlson.

/rättadt, att Generalstaterna hafva skickat den unge Tromp* 1

med ett antal skepp till Sundet. Nu såsom det oss tjänar

att veta partikularier härom, alltså hafve I icke allenast

underdånigst att avisera oss desamma och enkannerligen, på

h vad ort de holländska skeppen ligga, an ten bak om Lappen

eller länger in i Sundet, utan ock med fogelighet låta de

danske förstå, det sådant de holländskes stånd och läger i

Sundet gifver oss något eftertänkande». Och Dureel skulle

därför icke blott framhålla för danskarne, hurusom utan deras

medgifvande de holländska örlogsskeppen visst icke under

-stodo sig att fara längre och att Karl X såväl som andra

väl insågo det, utan ock ytterligare öfvertala dem med alla för

handen liggande skäl att »förmena de holländske stånd och

läger i Sundet, så ock passage med örlogsskepp därigenom

och in i Östersjön, eftersom de ock igenom andre hafva låtit

oss därom förvissa och holländarne sig med ingen skälig

orsak exkusera kunna, alldenstund i Västersjön ingen

osäkerhet är på färde, och vi vele kontribuera vår åhåga därtill,

att med Östersjön ingen nöd eller fara hafva skall».

Redan följande dag, d. 18 juli, äfven från Wolgast, sände Karl X

åter en skrifvelse i samma anda:2 »Vi förnirame af kapten

Klas Ugglas berättelse, att I vid hans resa genom Danmark

1 Schoutbynacht Cornelis Tromp var född 1629, således nu 26 år

gammal; han hade varit med i det eugelsk-holländska sjökriget 1652—4,

i hvilket den gamle Martin Tromp stupade, d. 10 ang. 1653.

a Båda efter riksreg. — Det var vid denna tid Bonde anlände till

England för att böija sin underhandling (h. II, sid. 37). Man jämföre

med dessa orderna till Dureel ock Karl X:s bref och order dels till

residenten i Haag Harald Appelboom, nämligen först memorialet d. 4 aprv

dels instr. af s. d. för Gustaf Sparre, hvilken som utomordentligt

sändebud anlände till Haag i juni, vidare till Appelboom d. 19 och 26 maj, 16

juni, 7 och 22 juli, 13 aug., 30 sept., allt om att hålla holländarne vid godt

humör, hindra en förening emellan Holland, England och Danmark,

underrätta dessa makter om de rättmätiga orsakerna till polska kriget,

förekomma örlogsskepps utsändande till Sundet och Östersjön, arbeta emot

och sondera om det så mycket omtalta holländsk«polska förbundet, äfven

så det holländsk-brandenburgska. (Hollandzca.) Jfr Fries: Sv. och

Nederland.icke hafver varit där, utan på Edra gods i Halland. Nu

såsom detta oss icke litet förundrar och att I vid denne tid,

där så månge emergentier kunna uppväxa och så margfallige

makinationer äre på benen, såväl af de polniske som den

holländske sidan, att förleda Danmark till vår desavantage, icke

hafver förtöfvat i bem:te Danmark och där invigilerat vår

tjänst och intresse, enkannerligen efter I hört holländame

vara till verke att sända en flotta i Sundet; alltså är vår

vilja och allvarliga befallning att oförtöfvadt begifva Eder

dit kongen är och följa hofvet efter, sägandes Eder sådant

vara anbefalldt, efter I hade ifrån oss någre order till förrätta,

som utan tidsspillan tjänte kongen i Danmark att insinueras,

då I hafve att penetrera, huru stark den holländska flottan

är, hvar densamma ligger, så ock om kongen i Danmark är

om dess ankomst tillförene adverterad, jämväl ock om någre

flere skepp förväntas efter, och hvad rätta intentionen med

bein:te flotta vara må, anten att i Sundet afse våre aktioner

i Östersjön eller taga sig där konvojen an eller att helt och

hållet slå sig till kongens i Polen parti, adviserandes sådant

till vår och riksens flotta, som vi hafva befallt att hålla

Östersjön, anten I legen en farkost därtill eller, det vi se helst,

upphandla i Sundet en galiot, som städse löpa kan med

rapporterna. Men det I enkannerligen har att förrätta, är

detta, att I med moderation representera konungen och hans

råd, oss hafva förnummit den unge Trompen vara med någre

örlogsskepp kommen i Sundet. Nu (som) detta är mot Danmarks

eget intresse till Sundets och Östersjöns säkerhet och det

löfte, som oss igenom Eder gifvet är, att inga holländska

örlogsskepp skulle komma i Sundet, utan att konutigeu ville

befalla sina ministrar i Holland tillvarna detsamma att hålla

sig med sine örlogsskepp ifrån merbem:te Östersjön, (så) visste

vi (eljest) intet, hvad vi därom tänka skulle; allenast och efter vi

hade den konfidens, att emot Danmarks vilja och vetskap

vore skedt, det Trompen således hade däran kommit, ville

vi förmoda, det bem:te Tromp begifver sig med sine skepp

därifrån och tillbakars igen. Hvar sådant öfver förmodanicke skedde, skulle det hoppet, vi hafva fattat 0111 närmare

konjunktion med Danmark till Östersjöns försvar och

säkerhet, mycket blifva förklenadt».

Dureel inberättade från Helsingör d. 28 juli för Karl X,

hur han såg den holländske amiralen »karesseras» af

danskarne och hur holländarne i öfrigt där höllos i bästa humör,

samtidigt med att han själf rönte den tydligaste misstro.

Anländ till Köpenhamn, begärde han, d. 30 juli, å sin

konungs vägnar, att danskarne ville förmå Tromp återvända,

så framt något hopp om närmare allians skulle finnas mera1,

hvartill de vid tillfället blott kunde svara med att hänvisa

till hvad som redan åtgjorts i saken genom gesandterna i

Haag,2 3 4 med tillägg, att om något större antal holländska

örlogs-skepp sökte passera Sundet, det ej skulle kunna ske utan

genom våld. Med kanslärn talte Dureel ock om Canaziles

och det förbund till Polens hjälp, som denne sades här vilja

bringa till stånd, och förehöll honom häremot, hurusom

Holland ej vore något att lita på och Polen i alltför slätt

tillstånd att något bygga uppå, hvartill kanslärn svarade med

en försäkran, att med sådant förbund blefve heller ej något

af för Danmark. »Mig är ej möjligt penetrera vidare», skref

Dureel till konungen,3 för hvilken han några dar senare

kunde inberätta, att Canaziles var dädan rest. Sedan han d.

10 aug. åter varit hos kanslärn och drifvit på svaret på sin

senast, d. 30 juli, gjorda hemställan,4 afgick till gesandterna

1 Dureel till konungen d. 4 aug. Det var hos kanslärn han sålunda

re-monstrerade, och denne sade bl. a., att i Haag de danske gesandterna

fått till svar, att det blott var 3 å 4 skepp, som voro gångna åt

Sundet, och att de väl ej väckte någons om brage. Men så hade hela

eskadern kommit, innan konung Fredrik visste af någonting, och nu

önskade man. dem hädan. . . . »Så mycket mera längta de här att

perfektionera den traktaten af allians, om hvilken E. M:t har gifvit

dem försäkring», säger han till sist i sitt bref.

2 Äfven den 16 juli hade skrifvits till danska gesandterna i Haag

om att holländska örlogsskepp ej må komma åt Sundet etc. (Becker I.",

3 I ett andra bref af den 4 aug.

4 Dureel till konungen den 11 aug.i Haag åter en skrifvelse från konung Fredrik af d. 12 aug.,

i samma anda som förut, att Tromp måtte återkallas och att

ej flera skepp måtte komma.1

I själfva verket bl ef Canaziles mycket kyligt

mottagen i Danmark.2 3 4 Men från Holland väntade man redan nu

några utskickade komma för att handla med Danmark om

»närmare konjunktion efter desse tiders tillstånd».3

Fram i aug. och äfven sept. hördes rykte om ankomsten

af nya holländska örlogsskepp, nämligen först 4, sen 16

stycken under Opdam,4 hvaremot Dureel naturligtvis gjorde

1 Becker I. — »Halvt på Skrømt» blott sägas dessa bref till

ge-sandterna i Haag ha skrifvits. (Gigas, 1. c.) — Vid en konferens med

alla tre de nämda kommissarierna d. 13 aug. var ock den närmare

alliansen något på tal, hvarvid rikshofmästaren förklarade, det konung

Fredrik stode fast vid sin förra resolution. — Aitzema VIII, sid. 419 ff:

Sedan från Heinsius (se ofvan sid. 28, noten) kommit underrättelse

om Karl X:s företag, föreslogo Hollands ständer, att man borde sörja

bättre för Östersjöns och handelns säkerhet (dat het interest niet con

leyden, dat de gelieele Oost-Zee souden komen in handen van een,

maer dat se behoorde te blyveu gelyck het was), att fördenskull flera

skepp borde afgå till Sundet utom de 8 under Tromp, som nu voro

där, nämligen att ännu 16 stycken måtte ditskickas, under Opd§tm.

Sedan var denna fråga ofta före, men ingenting blef mera af det året;

tiden vardt för långt framskriden. En instruktion i 9 punkter för

denna Opdams sändning uppsattes (Secr. Resol. d. I/u, 2/i2 aug.) med

detaljerade förhållningsorder. Äfvenså påtänktes en extra beskickning

till konungen af Danmark, och instr. för den uppsattes ock (Secr.

Resol. d. 2/i2 aug., Aitzema VIII, sid. 421; Wicquefort, II). Ambassaden

skulle diplomatiskt kooperera med Opdam. Men häraf blef heller intet

mer af förrän längre fram, följande år, ehuru den närmast följande

tiden, i sept. t. ex., allt fortfarande på allvar det taltes därom och om

Opdams afresa., (Secr. Resol.)

2 Fridericia; Gigas.

3 Ett af Rigsraadsbreve, d. 24 aug. 1655, lyder: Eftersom förmodas,

att från Generalstaterna skulle komma någre utskickade med fullmakt

att traktera om närmare konjunktion efter desse tiders tillstånd och

det ville falla för långsamt och besvärligt att tillkalla alla riksråden

därför, så beslöts att hvad af dem från Själland och Skåne åtgjordes,

skulle aktas lika godt .... (Rigsark. i Köpenh.)

4 Dureel till konungen d. 11, 17, 18, 24 aug., 1, 8 sept.sina hem ställningar som förut, »med moderation», och ännu

en gång, d. 22 aug., skrefs till Charisius och Rosenvinge,

att dessa skepp ej måtte komma.1 Men eljest bekymrade sig

konungen blott ringa om politiken, sade Dureel, och lämnade

allt att skötas af rådet. Om rustningar eller något, som

tydde därpå annat än möjligen till försvar, hördes fortfarande

intet oroande för Sverige; sitta i lugn och ro föredrogo

danskarne helst, trodde han ännu vid denna tid.2

Emellertid hade Karl Gustaf ryckt fram i Polen och

vunnit stora framgångar, hvilka snart följdes af nya större.

Underrättelserna härom nådde ock till danskarne och hade

på dem sina verkningar. Till en böljan hade ju Dureel

funnit dem mer benägna för alliansen med Sverige, såsom

han skref d. 4 aug.; fjorton dar senare3 hette det i bref till

Karl Gustaf: »hela Danmark är i största ångest öfver E. M:ts

progresser i Polen och fruktar, att E. M:t aktar sig häråt,

när allt är färdigt där;v och åter sex dar härefter sade han

sig tycka märka, att man ej blott var betänkt på att hålla

fast vid förbundet med Holland, utan ock att förnya det

? Becker. I.

2 En konung Fredriks skrifvelse till rådet d. 29 juli handlade om

bekommande af extra medel till flottans utrustning »i desse

vanskelige tiders utseende»; rådets svar fram i aug. tillstyrkte tullens

förhöjning å utförsel af varor. »Och eftersom högeligen är att befara», heter

det vidare, »att våra nabors armatur till lands och vatten, så ock deras

progresser skole gifva dem anledning oss att öf verf alla, hafve vi vidare

betänkt till landsens defension fast endaste medel vara, hvarmed för

ögonen sväfvande perikel, näst Guds nådiga bistånd, kunde förekommas,

nämligen sådan kredit att erhålla, hvarmed medel kunde samlas till att

göra motstånd och landen att konservera». (Rigsark. i Köpenh.; jfr

Dansk Magazin 3 R. IV B.) Skeels dagbok talar äfvenledes om

rustningar, bl. a. af flottan, för defensionen, och om medels anskaffande,

under dato d. 21 juni, 8, 9 juli, 10, 11 aug.

3 Dureel till konungen d. 18 aug. Den 17 aug. skref han:

»Danmark är bekymradt om sig i denna konjunktur;------------öfver E. M:ts

märkelige progresser äro de mest bekymrade, de konfundera

mestadels deras rådslag, så att de till egen defension förhindras att

begynna något».samt att man vände sina tankar också åt England;

krigsfartyg mönstrades och krigsfolk exercerades öfverallt, men

nytt folk värfvades endast obetydligt Så fortfor det i

Danmark något in i sept; då hörde Dureel talas ock om

generalmönstring och värfning af ända till 14—16,000 man, om

den adliga russtjänstens iordningsställande, bidrag i penningar

till kronan från adeln och man talspennin gar af andra ständer.

Hufvudsakligen i defensivt syfte troddes dock allt detta ske.

Men då underrättelsen inlopp, att svenskarne lågo utanför

Danzig och togo tull1, skref Dureel, att »Danmark så när

hade fått slag»; och där taltes då mycket om off- jämte

defensivkrig. Det syntes, som en resolution om krig med

Sverige var nära att blifva fattad. Men redan d. 8 sept.

hade oron lagt sig; det släta tillståndet i Danmarks inre och

ovissheten beträffande vännerna afkylde krigsifvern och

minskade på de åt krig syftande åtgärderna. På defensionen

arbetades dock starkt 110g, bl. a. med att iordningställa

fästningarna; medel anskaffades genom frivilliga insamlingar i

Danmark, Norge och hertigdömena2 3. Någon fara3 för krig

från Danmark såg i okt Dureel ej för Sverige det året, 1655.

1 Den 8 aug. befalldes Vrangel med flottan gå till Danzigs redd

och taga tull. (Riksreg).

"£ En lista öfversände Dureel till konungen d. 21 sept. på Danmarks

krigsmakt, sådan han funnit den då, nämligen till fots i Norge 8.000

man, Skåne och Bleking 4,000, Själland 2,000, Jylland 4,000, Fyen och

Felimern 4,000, tillsammans 22,000; till häst inalles 10,000 man.

3 Dureel till konungen d. 8 sept. (tvenne särskilda bref): »Icke dess

mindre (heter det i det ena) har man haft här så underlige,

mångfaldige och uti apparansen skälige (oskälige?) och ifrige förslag, att jag

stundom icke har visst att finna mig däruti och betviflat att (undrat

om icke) dårskap och fataliteten skulle regerat dem.* »Förslagen till

offension och defension (skrifver han i det andra) hafva stundom ock

varit så mångfaldiga, att de själfva icke hafva visst, hvad de hafva velat,

och alltid varit ytterligare än själfva makten, så att under stundom,

särdeles . desse 14 dagar, man intet har kunnat annat se, utan där

vore resolutionen tagen att föra krig på Sverige. Om rådslagen icke

särdeles förändra sig, så kan man dock — — — icke annat se, änNågot längre fram i sept. lade sig ock bekymren öfver

tull-täkten vid Danzig, utom hos konung Fredrik och hans

lika-tänkande, som det vill synas. Den danska adeln, som hade

att fröjda sig öfver en riklig skörd detta året, kunde lättare

och till högre pris afsätta sin spannmål, inom landet, då den

svenska tulltäkten vid Danzig fördyrade den utländska, helst

som konungen och det adliga rådet ock lagt införseltull

på den utländska spannmålen. Men häröfver klagade

bor-gerskapet, förstås.* 1

Intet hade emellertid ännu kunnat göras vid den närmare

alliansen, ehuru Dureel under förra hälften af sept redan

bekommit de mer detaljerade föreskrifterna därom2 3 4. Fredrik

III var bortrest ur Köpenhamn liksom också en stor del

af rådet, däribland både rikshofmästaren och kanslärn. Med

några hade Dureel då och då talat därom, hade vid ett

tillfälle äfven kommit till tals med rikshofmästaren, hvilken »lät

sig det mäkta väl behaga» samt sade, att Ove Juel hade

blifvit befalld resa till Karl X i och för den saken3.

I böljan af okt. kommo de tillbaka, och kort därpå blef

Dureel kallad att sammanträda med rikshofmästaren och

kanslärn4, hvilka å konungens vägnar då nämde, att man af

ett Karl X:s bref, nyligen bekommet, förnummit, det han fort~

farande tänkte på en allians med Danmark och befallt

Dureel något därom att proponera, samt bådo, att han alltså

nu ville draga fram med det, eftersom de å sin sida också

hyste fortfarande samma benägenhet. Dureel svarade med att

hänvisa till, hvad han förut muntligen i ämnet forebragt, och

att Danmark förblifver intra terminos defensionis, åtminstone till dess

man här kan afse, hvad med Nederland blifver slutet.»

1 Dureel till konungen i sept.

2 Nämligen genom konungens bref från Kolo d. 18 aug., därmed

ock följde punkter till ett alliansprojekt, såsom ofvan i förbigående

nämdes och hvarom nu strax nedan.

3 Dureel till konungen den 12 sept., till rådet d. 20 sept.

4 De voro redan före bortresan från Köpenhamn utsedde att å

rådets vägnar handla med Dureel om alliansen (Dureel t. kon. d. 21 sept )nämde, att Karl Gustaf helst ville från Fredrik III höra

något om villkoren och grundvalen för en blifvande allians.

Gersdorf åter uttryckte än en gåug danskarnes önskan, att

från svenska hållet början måtte göras; och sedan Dureel

därpå också på sitt vis uttryckt önskan, att de danska

kommissarierna böljade, samt desse härtill svarat med att

und-skylla sig och begära .uppskof på 8—io dagar, då flera af

rådet kunde komma med i konferens, så — åtskildes man

för den gången1.

Å ingendera sidan ville man gärna göra början till

alliansförslaget, utan hvardera bad den andre att göra det, nu

ungefär som i juni och juli.

Karl X, med tankarne på Fredrik III:s muntliga och

skriftliga svar i juni samt äfven hvad Dureel något senare

berättade om de danskes vid tillfällen yttrade benägenhet för en

allians, skref från Kolo d. 18 aug.2; »Mädan vi se, Magnus

Dureel, de danske urgera där på, att de måge komma till en

närmare allians med oss, fördenskull och efter vi finne

skäligt att också förstå där till, dy hafve I fuller först att

förnimma, hvad conditiones de inklinera till. Men hvar de

icke vela ut därmed, då föreslå dem desse bifogade muntligen,

den ene efter den andre, anten på en gång eller åtskillige,

som I finne bäst, tesmoignerandes vårt allvar att komma där

med till ändskap. Och såsom vi om quanto subsidii i skepp

och folk intet kunna determinera, alltså hafve I till att

informera Eder om de danskes mening här uti, med förmälan

att vi till allt det vele förstå och oss förklara, som Danmark

på sin sida gör och resol veran des varder. När vi nu

erfara deras mening öfver det ene och andre, jämväl vi se

konditionerne vara således fattade, att vi därtill förstå kunna,

vele vi låta dem in forma uppsätta och deputera någon

af vårt och riksens råd, som sluter däröfver. Emeller-

1 Dureel till konungen d. it okt.

2 Danica. — Jfr skrifvelserna till Bonde i !England d. 13 aug.. 30

sept., h. II sid. 45—46 (noten).tid hafve I desse punkter att negotiera, det bästa I

kunna, och låta oss veta, hvad håg på den danske sidan

till en sådan allians är.1» Ett nytt kreditiv till konungen i

Danmark sändes Dureel ock härmed, för den händelse han

skulle finna nödvändigt framlämna det, innan något

åtgjor-des i alliansverket.2 3 Punkterna, som medföljde voro sex till

antalet, de fem första uti form och innehåll lika med de

motsvarande uti det projektet, som vi nedan skola meddela,

och punkt 6 densamma som dettas p. 93.

1 De finnas i riksreg. för d. 20 aug. Det nya kreditivet, dateradt

Kolo d. 18 aug., löd i hufvudsak sålunda: »— — Eftersom vi halva

för godt och nödigt funnit att låta igenom vår resident hos E. K.

anbringa uågre ärenden, som vi skatte till bägges vårt och vårt rikes

gagn och bästa att tjäna och lända, fördenskull är till E. K. vår

na-bovänliga begäran, att E. K. ville städja be:te vår resident för sig

och ställa fullkomlig tro till allt det å våre vägnar han propouerandes

och förebringandes varder — — —» (Rigsark. i Köpenh.)

2 I egenhändigt postscr. ålägger konungen Dureel att, »emedan

Danmark ock skall ombrageras eller taga pretext att chokera sig

öf-ver det, att jag vid Danzig låter taga tull», upplysa om, hur staden

esomoftast blifvit med godo uppmanad att i kriget förhålla sig mot

konungen af Sverige så, att denne ej tvingades gripa till hårdare

medel, men att densamma det oaktadt endast sökt se tiden an till sin

fördel, hvarför konungen, till att göra slag i saken, och i anseende

af »de kommoditeter som uti krigstid af en sådan stad helst kan

de-sidereras», sändt sin flotta dit. »I måste vid närvarande konjunkturer

af saken», slutar P. S., »icke begifva Eder från det danska hofvet, och

där I flitigt vigilera i min tjänst, skall jag sådant veta estimera.»

3 En order, daterad hufvudkvarteret vid Rodozice (Malegost) d. 9

sept. (i riksreg. allenast befintlig, på tyska affattad, den enda på detta

språk bland orderna till Dureel och hvilken antagligen aldrig kommit fram

eller ens afsändts) ålägger Dureel omigen att, särskildt med anledning af

Kurbrandenburgs allians med Generalstaterna, den han i något sitt bref

kort förut skulle omnämt och hvilken såväl för Danmark som Sverige

»in regard der Ostsee zu nicht geringem prejudice gereichen wiirde», med

tjänliga medel och på lämpligt sätt söka hålla konung Fredrik »i

godt humör och förtroligt naboskap» geut emot konungen och

kronan Sverige och för det ändamålet ge till känna Karl X:s benägenhet

att vid desse tiders konjunkturer träda i närmare författning medMan ser häraf, bl. a., hur gärna Karl X ville undvika att

synas angelägen om den närmare alliansen med Danmark,

hvilken han dock önskade, och helst såg, att han och konung

Fredrik häri möttes på halfva vägen. Danmark borde ju lika

mycket som Sverige fiuna sitt intresse härvid, tyckte han.

I en tredje skrifvelse, från Krakov d. 30 sept.,1 säger sig

konungen med nöje förnummit, genom Appelboom, att de

danske gesandterna i Haag opponerat sig mot den

holländska eskaderns närvaro i Sundet, eftersom det visade Danmarks

goda välvilja mot Sverige; det lände ju för öfrigt äfven till

Danmarks eget bästa. Dureel skulle nu framföra, att det för

Karl Gustaf varit mycket angenämt höra detta, och skulle

såmedels och eljest, såsom förut, hålla danske konungen vid

godt humör emot Sverige samt ådagalägga Karl X:s allvar

att ingå traktat med honom »på det rum och ställe, som oss

emellan till bägge sidors kommissariers sammankomst kan

konungen och kronan Danmark. I ingen af skrifvelserna till Dureel

förut har Karl X rört vid detta förbundet mellan Holland och

Bran-denburg, hvilket, länge afhandladt, slöts den I7/27 juli 1655 (jfr Puf„

F. W., V: 21 ff.; Urk. u. Act. III, VII; Droysen m. fl.). Det var på

annat håll, som han skänkte sin uppmärksamhet däråt. Vid

underhandlingarna med de kurfurstliga brandenburgska sändebuden, först

i Stettin under senare delen af juli och sen alltjämt under marschen

den närmast följande tiden, fordrade han genom sina kommissarier,

att Fredrik Wilhelm skulle afbryta förbindelserna i Haag, afstå från

för Sverige prejudicerlige allianser, särskildt denna med Holland. Men

kurfursten vägrade iu samtycka härtill, dref ifrigt på ratifikationen af

sitt förbund med Holland och manade det att sända eu örlogsflotta

till Sundet, öfver hvilket allt Karl X till sist vardt mycket uppbragt.

(E. Fries: Erik Oxenstjerua). I skrifvelsen till Coyet d. 19 maj 1655

(h. II. sid. 23—4) nämner han första gången om detta då

omhand-lade förbundet och befaller Coyet, förstås, att hos protektorn söka

motarbeta det samt till den ändan höra efter, om icke han vore

sinnad fördenskull träda i en närmare allians med konungen. Appelboom

och Gustaf Sparre i Haag ha också haft i uppdrag att verka så godt

de kunde mot denna sammanslutningen. (Jfr ofvan sid. 44 not 2.)

Dureel däremot, så vidt vi kunnat finna, har vid danska hofvet intet

åtgjort i denna saken.

1 Danica.blifva belefvadt», så snart man förnummit de danskes tankar

om de insända punkterna. Vid konferenserna skulle

emellertid Dureel se till, att konungen blef tillfälle förbehållet att

göra de ändringar och tillägg, han önskade och funne nödiga1

Den 30 okt. hölls åter konferens, hvarvid, utom Gersdorf

och Sehested, också riksråden Axel Urup och Otte Krag

deltogo. Dureel, som åter ombads att göra ouverturen,

föreslog att början å båda sidor gjordes samtidigt och skedde

»pari passu»; men som han enligt sina order ej fick i denna

formfråga »vara svår», så öfvergick han snart till att punkt

för punkt föredraga sitt alliansförslag muntligen,

förbehållande sig att efteråt göra tillägg och beriktiganden. De2 danske

1 Den 11 okt., från Kasimir vid Krakov, skref Karl X åter till

Dureel: »Vi tvifla intet, det I ju yrka och drifva därpå, att kungen i

Danmark må forderligast förklara sig uppå de artiklar till alliansen,

som vi honom genom Eder hafva låtit föreslå, styrkandes honom att

intet lida någon holländsk flotta i Sundet, som kunde lända oss såväl

som honom själf till men och prejudis». Kejsaren sades redan då skola

hjälpa Polen, men konungen trodde det ej; det sades ock, att han var

betänkt på att söka egga en och annan makt mot Sverige, däribland

Danmark. Dureel befalldes göra efterforskningar därom och hindra,

hvad han i den vägen kunde förefinna. (Danica.)

2 Under senare hälften af okt. hade Dureel vetat berätta om täta

sammankomster och öfverläggningar i rådet dels angående själfva

alliansens innehåll, dels modus conferendi (»-------hvartill jag förnim-

mer så åtskillige meningar falla, att de icke så hastigt kunna komma

till resolution», skref han d. 27 okt.), äfvensom att Ove Juel var påtänkt

för en beskickning till Karl Gustaf. Också månaderna förut hade

i rådet öfverlagts om denna allianstraktaten. — Jfr hvad Fridericia

säger: Hollands vacklan hela året 1655 och fram på året 1656 be-

stämde Danmark; Dureel lånade man därför dock något gehör, ehuru

under stark misstro. Karl Gustafs segrar i Polen verkade i Danmark

oroväckande och aflägsnande från Dureels förslag. Konferenser höllos

emellertid med Dureel från okt., men man var ej böjd för att kasta

sig i Sveriges armar, man ville draga ut på tiden. — Vi tillägga: Ove

Juels några gånger här omtalade beskickning till Karl X Gustaf afsåg

tydligen att bereda sig tidsutdräkt, tills något mera visst från Holland

kunnat erhållas. Dureel själf kunde ej undgå att fortfarande lägga

märke till denna misstron: »Min negotiation har man i begynnelsen

och bortåt och ännu hållit suspekt». (Till kon. d. 27 okt.)kommissarierna togo Dureels andraganden ad notam, drogo

sig tillbaka för att öfverlägga, återkommo och sade sig vilja

inhämta sin konungs tankar samt därpå ge svar. Sedan

Dureel framfört å sin konungs vägnar ett tack för, hvad

danska regeringen gjort till att hindra den väntade

örlogs-flottans ankomst och till detsamma fogat Karl Gustafs

uttryckta önskan att vid tillfälle kunna bevisa Danmark någon

gentjänst och vänskapstjänst, så slutades denna konferens.

På konferensen d. 3 nov. lämnades å båda sidorna

allians-förslag, ett skriftligt af Dureel, muntligt af danskarne och

upptecknadt af honom. Dureel, som till de 6 af konungen

öfversända lagt tre punkter,1 talade väl något om afsägande

af andra, prejudicerliga allianser, men ville ej den gången

mycket yrka därpå vidare; det förnämsta syntes honom

vara ännu att sondera stämningen. Danskarne svarade

något till hvar punkt särskildt i det svenska och tillade

några punkter. Det svenska projektet bestod såmedels af 9,

det danska af 12 punkter.2 Båda voro i hufvudsak tämligen

1 Dureel t. kon. d. 10 nov. (Oxenstjemska saml.): »— — — och

på det E. K. M:t måtte blifva så mycket friare att traktera, tillägga

eller fråntaga, ty har jag tillagt 2—3 punkter.»

2 Det svenska förslagets punkt 1 lydde: »att den ene allierade skall

söka och befordra den andres gagn och bästa, skada och fördärf efter

all möjlighet af värja med den makt, som framdeles om skall förenas».

— Är lika med motsvarande p. i det danska förslaget. — Den svenska

p. 2: »skall den ene vara förpliktad att försvara den andre uti

Sveriges och Danmarks riken resp. mot alla och enhvar, som dem

fientligen månde antasta». — Är också likalydande i det danska, blott med

tillägget efter Danmarks af ordet Norges. Den svenska p. 3: »skola

inga främmande örlogsflottor tillstädjas att komma in i Östersjön, så

skola ej heller andra vid bemälte Östersjön boende hafva örlogsflottor

förutan Sverige och Danmark.» — År likalydande i danska förslaget,

där p. 5; p. 3 danska lydde: »att Östersjön mainteneras uti säkerhet

och rolighet, trafiken oturberad och ograverad som tillförne. Skulle

någon främmande makt sig understå trafiken och kommerciema där att

tur-bera, skulle bägge allierade det afväija och dämpa med samma makt,

som om förenas kan.» Den härefter följande p. 4 i danska proj. har

ingen motsvarighet i det svenska; den låter: »att eftersom

osäkerheten i Östersjön med detsamma och ifall bägge potentater träda till-öfverensstämmande, ehuruväl en del stora skiljaktigheter

funnos.1

hopa förorsakade oro och osäkerhet i Nord- och Västersjön kring H.

M:t af Sveriges och Danmarks land, då skulle ock bemälte makt

därtill employeras och alliansen så vida lända till Nord- och Västersjöns

försvar, intill dess Östersjön komme i rolighet igen.» — Punkt 4 i svenska

förslaget: »när någondera, som sagdt är, blir fientligt antastad, skall

den andre . . . månader därefter, sedan han därom blir averterad, hjälpa

den som anfalles med — — — soldater och — — — skepp, om de

behöfvas och begäras.» — Motsvaras af danskarnes p. 6: »där som

någondera af de allierade således antastas, så skall den andre göra sin

bundsförvant assistans uti tre månader, och efter deras förlopp skall

assistansen ske på dens bekostnad, som den söker och behöfver, med

så många skepp och soldater som fordras.» — P. 5 i sv.: »detta

förbundet skall ej prejudicera hvars annars höghet, rätt och rättighet uti

hvad helst det måtte bestå; sedan skall ej heller göras någon allians

med andra angående Östersjön till den andre bundsförvantens prejudis,

utan där någon vore gjord, renuncieras.» — Denna har partiel

motsvarighet i det danska projektets p. 7, som låter: »desse traktater skola

icke prejudicera någonderas höghet, rätt eller rättighet eller de

traktater, som med andra tillförne äro upprättade». — I den svenska p. 6

stipuleras, »att de Stettinske och siste Brömsebroiske pacta uti alle sine

klausuler resp. hållas odisputerlige utan någon deduktion och

restriktion, således hvad angår svenska besväringsfriheten (frihet från allt

slags besvär) i Sundet.» — Motsvaras af p. 8 hos danskarne: »de

Stettinske och Brömsebroiske siste pacta blifva uti deras vigore alldeles

utan ofunderad explikation eller restriktion med certifikationernas

uppriktiga bruk, särdeles svenska tullfriheten i Sundet anbelangande. Så

skall ock den ene herre, hvad den andres person och regering etc.

kunde lända till skada, afvärja och förhindra.» Det svenska förslagets

p. 7: »skulle någon potentat i religionen söka anställa någon

inkvisition eller reformation, så att desse nordiske konungariken därigenom

utsättas för någon fara, skall det förekommas». — Likalydande med

p. 9 i danska förslaget. — Den svenska p. 8: »Finge den ene eller andre

allierade eljest fejd, så skall den andre dock icke vara sin

bundsförvant förhinderlig, utan fast mera söka hans avantage.» — Punkt 11

hos danskarne: »Finge den ene eller den andre extra dietas causas fejd,

så skall den, som freden njuter, först interponera sig och söka bilägga

den, men där det icke hjälper, skall dock den andre allierade icke

1 Dureel t. kon. d. 10 nov., P. S.: »Differentien är icke så stor, att

den ju vid själfva traktaterne kan af hjälp as.»Danskarae framhöllo, i p. 3, med styrka sin fordran på

trafikens och kommerciernas i Östersjön ostörda lopp nu och

framdeles, i punktens senare del särskildt och uttryckligen

mot främmande på ett sätt, att det för den svenska sidan ej

kunde annat än låta behagligt, eftersom ju den t. ex. ock

kunde gälla emot Holland. Men punkten, i sin förra del,

synes nästan som med en udd riktad emot Sverige och den

nyss begynta svenska tulltäkten vid Danzig samt anuanstädes

däromkring. En udd låg kanske ock i p. 8, som kunde

syfta på Korf. Ulfeld. Samma fordran på lugn och

säkerhet utsträckte de i p. 4 till Nordsjön och dess delar,

Ska-gerrack och Kattegat Norge med Bohuslän, Halland,

Danmark själft, vidare Island och Grönland lågo ju därinvid eller

därbortåt, och med osäkerheten i Östersjön följde gärna dylik

här, som då ock behöfde lika mycket tillgodoses, tyckte man.

De ville ock, att jämte Danmark äfven Norge uttryckligen

nämdes i fördraget vid tal om det ömsesidiga försvaret (p.

2), och ville ha England och Holland med i alliansen, om

de båda republikerna det önskade (p. 10).

Det svenska projektet framhöll med styrka sin fordran på

noggrant iakttagande af de gjorda stadgandena om den

svenska tullfriheten (p. 6); om maan- och pondsedlar förekom i

intetdera projektet något; därom har för öfrigt äfven vid

själfva förhandlingarna endast föga förefallit. Det fordrade

vidare, likaledes med styrka, i p. 5, dels att den ene ej måtte

hädanefter ingå med främmande makt någon allians angående

Östersjön, ländande den andre bundsförvanten till prejudis,

dels att, ifall sådan redan skulle hafva blifvit sluten, den

vara sin bundsförvant till någon prejudis eller hinder, utan fast hellre

söka hans gagn och bästa.» — Den sv. p. 9: »alliansen skall vara i-

år, och efter deras förlopp stå fritt densamma med bägge sidors

samtycke att prolongera.» — Lika med p. 12 hos danskarnc. Utom de

redan anförda pp 3 och 4 hade de en tredje punkt utöfver det svenska

proj., nämligen deras p. 10: »eftersom trafiken i Östersjön har stor

gemenskap med den i Västersjön, så skall till dess säkerhet i Östersjön

bägge republikerna England och Nederland inviteras och stå fritt att

participera och inneslutas i denna traktat.»måtte uppsägas; i det danska projektet (p. 7) däremot voro

orden lagda så, att det förbehållet gjordes, att denna

alliansen ej finge »prejudicera de traktater, som med andra

tillförne äro upprättade»; om dem hädanefter yttrades intet

alls här.

Öfverensstämmelserna voro: Båda önskade denna alliansen

defensiv, ej riktad mot någon nämd. Mot »alla och enhvar,

som dem fientligen månde antasta», och inom Sveriges och

Danmark(-Norges) riken inskränktes det ömsesidiga försvaret

— af landområdena — enligt p. 2 (hos båda). I

öfverens-stämmelse härmed stod den stipulationen, att båda främst

förbinda sig till att söka och befordra hvarandras gagn och

bästa, men skada och fördärf efter all möjlighet af välja (p. 1

hos båda). En kardinalpunkt — för Karl X — och den

förnämsta i hela denna traktaten var den, som talte om, att

inga främmande örlogsflottor skulle tillstädjas komma in i

Östersjön och inga andra vid bemälte sjö boende där få hålla

örlogsflottor utom Sverige och Danmark. Men eget nog

voro dessa stipulationer i intetdera projektet kategoriskt utan

helt villkorligt affattade1 (p. 3 i sv., p. 5 i danska). Den

höghet, rätt och rättighet hvardera ägde, »uti hvad helst det

måtte bestå», fingo härmed ej bli något ändrade, men snarare

bekräftade (p. 5 och 7 resp.) Till det nämda ömsesidiga

försvaret, inom Sverige och Danmark(-Norge), föreslogos å

ingendera sidan någon specificerad makt eller några medel.

Den svenske punkten härom (4) lämnar rum för ett visst

antal soldater och skepp, hvarom framdeles således skulle

närmare kunna öfverenskommas, samt har tillägget: »om de

behöfvas och begäras», en klausul den Karl X sen strängt

höll på, som vi skola se. Han såg helst att Danmark ej

rustade och hölle sig slagfärdigt, och ville väl då undvika ge

det någon särskild anledning att stärka sig, till lands eller

sjös. Det danska projektets motsvarande punkt (6) vill, att

1 I den af de sex punkterna, som af Karl X öfversändes d. 20 aug.,

var formen naturligtvis alldeles densamma.vid event, anfall assistansen sker »med så många skepp och

soldater, som fordras», under tre månader, och sen på dens

bekostnad, som hjälpen söker och behöfver. Till

upprätthållande af de viktiga stipulationerna om främmande krigs

-flottor i Östersjön gjordes i intetdera projektet något förslag

om makt och medel alls; men till fredande af handeln och

trafiken där liksom i Nordsjön gjordes å den danska sidan

förslag om en vederbörlig makt, hvarom dock den närmare

öfverenskommelsen framdeles skulle träffas.

För den noggranna kännedomen af dessa alliansprojekt

hänvisa vi till den ordagranna lydelsen uti samtliga

punkterna. 1

Sä till vida de båda förslagen! Skulle det bli något vidare

häraf eller skulle man blott komma att stanna därvid ?

Öfver-ensstämmelsen var stor, men stora voro skiljaktigheterna,

delvis af en art, att de aldrig skulle kunna utjämnas.

De lågo i den punkten, som rörde prejudicerliga allianser

med andra, Östersjön angående, och därmed sammanhängande;

men därpå berodde i väsentligaste mån de främmande

örlogs-flottornas afhållande från Östersjöområdet. Beträffande

möjligtvis redan slutna, så tänkte väl Karl Gustaf vid

uppställandet af sin fordran om deras uppsägande fortfarande på

de befarade kombinationerna Danmark—Polen och än mer

Holland — Danmark(-~ Polen), ehuru han nog ej hade vidare

anledningar antaga, det någondera af dem kommit till stånd

än, och icke heller någon annan dylik, såsom t. ex.

Danmark—Ryssland, Danmark—Brandenburg; och det hade ju

det heller icke, som vi veta, så däri låg då egentligen ingen

svårighet att öfvervinua de båda kontrahenterna emellan.

Danmarks förbund med Holland 1649 befanns väl

preju-dicerligt för Sverige,2 men Karl X har nog ej tänkt att härmed

1 Båda alliansförslagen finnas ock tryckta hos Becker I.

2 Allmänt och långvarigt var bland svenskarne missnöjet,

förtrytelsen med det samt gaf sig då och då till känna; jfr nedan hvad Dureel

därom vid ett tillfälle yttrade; Coyet vid sina samtal i England

anspelade också därpå (h. II, sid. 33).begära få det helt eller delvis upphäfdt, icke heller det

senare, af år 1653, mot England slutna jämte den s. k.

Rescissionstraktaten, fast han ej tycks känt nogare till, hvad

denna innehöll och hvad utaf Redem tion straktaten (eller

alliansen 1649) med den sistnämda blef upphäfdt;

Redemtions-traktatens1 upphäfvande var eljest naturligtvis ägnadt att i

sin mån underlätta den svensk-danska alliansen. Men så

har man, tycks det, å danska sidan uppfattat Karl X:s

fordran i denna punkt. Har emellertid Karl X verkligen tänkt

på detta sätt skilja Danmark från Holland, så var det utan

tvifvel allt för mycket begärdt samt måste ock blifva omöjligt.

Hufvudsakligen var det de framtida förbindelserna, Karl X

afsåg med sin fordran, hvilket ock framgår af den ifrågavarande

punktens formulering. Då danskarne härtill intet svarade, så kan

väl intet annat antagas, än att de därmed gåfvo uttryck åt sin

föresats att ej ärna binda sina händer således, utan hålla dem

fria att, om och som de ville och behöfde sluta förbund

framdeles med andra, främst med Holland, äfven om Sverige

skulle finna sådant för sig prejudicerligt. Häri och i

förslaget om Englands och Hollands inklusion lågo de svårt

eller omöjligt öfvervinneliga motsatserna. Det kan ej

antagas, att de båda sjömakterna skulle biträda en sådan allians,

som den här projekterade beträffande Östersjön; och

Englands flotta ville ju Karl X ingalunda utesluta, tvärtom hålla

för den Sundet och det baltiska hafvet öppna2 och påräkna dess

hjälp vid behof. Och skulle alliansen göras för de båda

sjömakterna, i. e. Holland, acceptabel, så blefve i och med

detsamma det af Karl X åsyftade ändamålet därmed förtaget.

Han gaf ju heller icke sitt samtycke till deras inklusion,

såsom danskarne tänkt sig den, utan, till sist och på sin höjd,

1 Jfr drottning Kristinas skrifvelser till danske konungen d. 17 maj

1651 angående Danmarks för Sveriges tullfrihet i Sundet

prejudicer-liga allians med Holland. (Bil. till »Beantwortung — —*).

2 Se instr. för Bonde, h. II.blott därtill, att de helt formelt, »honoris gratia och circa

finem tractatus»,1 kunde få bli inneslutna.

Efteråt är man ju oftast klokare. För oss vill det synas,

som Karl X skulle dock åtminstone något lättare kunnat

nå sitt mål, om han tidigare på året, våren-sommaren 1655,

hos danska hofvet gjort förslaget till sin allians, och om han

genast, utan så mycket sonderande och dröjande, framlagt några

bestämdt affattade punkter, uti hvilka bl. a. han namngifvit

de prejudicerliga allianserna, han önskade Danmark ej måtte

ingå, samt i hvad afsikt han önskade sä, vidare genast

tillstått Englands och Hollands inklusion, om så begärdes, men

blott »honoris gratia», jämte det han underrättat därom, att

han med dessa bägge makter ville samtidigt också bilda en

eller två allianser bl. a. för säkerheten i Nordsjön, däri

Danmark, om det ville, kunde upptagas. Och med tulltäkten

vid Danzig samt åtgärderna mot staden i öfrigt hade varit

bäst att dröja, tills samtliga dessa allianser varit färdiga.

Hade Gustaf Sparre fått i uppdrag att ej blott lugna

hol-ländarne, utan ock, samtidigt med ett förnyande af de gamla

förbunden, såsom sen skedde och som nu väl kunde af 1649

och 1653 årens traktater med Danmark m. m. ha motiverats,

att göra ett tillägg, passande för tidsomständigheten, nämligen

om handelns och sjöfartens ostörda lopp i Nord- som Östersjön,

särskildt bortåt Preussen, så hade Generalstaterna möjligen gått

in härpå, ty villrådigheten var ock bland dem stor, åtminstone

reflekterat därpå, och hade då mindre oroats och mindre tänkt

på flottsändningar m. m.; men hade de ej lugnats ändå

tillräckligt, så återstod för Karl X att i en uppgörelse med England ha

något att sätta emot den holländska politiken i slikt fall.

Pro-tektorn var ju liksom den engelska regeringen öfverhufvud

tydligen gynnsamt stämd för det polska kriget och för en allians

med Sverige, blott den ej var riktad mot Holland (eller Danmark).

1 Jfr memorialet för Dureel d. 7 okt. 1656, punkt 2. Det i dettas

punkt 3 gjorda medgifvandet om Hollands inklusion var så godt som

betydelselöst. Härom nedan, kap. 3.Hade Coyet och Bonde, i stället för att också så mycket

höra sig för och framför allt i stället för att så hårdt och

mycket yttra sig mot Holland,1 tidigt framlagt några

punkter med bestämdt innehåll angående Nord- och

Östersjötrafikens försvar och bl. a. att Holland, såsom ju sedan med gafs,

skulle få tillträda den. så hade Karl X möjligen ej blott fått dem

antagna, utan äfven kunnat förmå protektorn att gå in på

en sekret art., däri denne, ungefär som skedde 1657,

förklarat sig vilja sända till Sundet och Östersjön lika många

örlogsskepp, som holländarne skulle kunna komma på

tanken att göra, till att afväija hvaije försök att hindra Karl

Gustaf i hans företag; i en andra sekr. art. kunde Karl Gustaf

lätteligen förbundit sig att icke mot holländarnes trafik på

Preussen företaga något, som kunde göra dem så förtviflade,

att de bragtes öfver till protektorns fiender, men ändå förbehålla

sig rätt att upptaga en måttlig tull någon tid vid Danzig

till sin flottas underhåll, och det i stället för att fordra

subsidier, åtminstone så stora, från England, samt i öfrigt rätt

att skaffa sig lydnad där enligt krigsreson. Danmark hade

på detta viset blifvit mer isoleradt, sedan Holland skilts från

det och i Östersjöfrågan sålunda balancerats af den engelska

republiken, något som ju Karl X åsyftade. Holland var

tvunget taga mycket hänsyn till Englands önskningar denna

tid, och i Danmark visste man detta och fann sig skyldig

rätta sig därefter.

Den hufvudafsikten, Karl X hade med sina

underhandlingar i Haag,2 3 London,3 Köpenhamn, nämligen att lugna de resp.

regeringarna, hålla dem vid godt humör så länge som

möjligt, vid vänskap och godt förhållande till Sverige, borde väl

ock så här lättare hafva ernåtts, äfven om ej allianserna

1 Om Sveriges förhandlingar i London aug.—nov. 1655 se P. Kalling:

Riksrådet Frih. Christer Bondes Ambassad till England 1655, från dec.

och året ut samt 1656, h. II, sid. 46 ff.

2 Jfr orderna till Appelboom och Gustaf Sparre (sid. 44 not. 2).

3 Jfr den sekret, instr. för Bonde d. 15 juni, punkt 1. (h. II, sid. 44.

noten.)blifvit slutna. Hans bemödanden vid danska hof vet särskild t

gällde, som vi ock sett, i hög grad att förmå Danmark sitta stilla,

ej hjälpa Polen och ej anfalla Sverige^ då han för sin del

beslutit hålla freden. En underhandling kunde han redan på

denna grund å ingen af de nämda orterna under sitt krig i

Polen umbära.

Sökte han emellertid således här och hvar sondera, så blef

han, såsom det nu gick, i stället själf mer sonderad och fick

föga veta; .sökte han undvika ombrage och inge lugn, så

väckte han tvärtom genast oro och misstankar, i Danmark

med fordran på de prejudicerliga alliansernas afsägande, där

som i Holland genom de okloka attackerna på Danzig och

dess trafik och sina sökta förbindelser med England, i

England genom anbuden om förmåner framför holländarne i

Östersjötrafiken och i allmänhet genom sina gesandters

anti-holländska uppträdande samt sin oförbehållsamma begäran

om 20 örlogsskepp eller visst i penningar.

Ty då han, som nämdt, i förslagen till allians med

Danmark undvek stipulera någon viss makt, så var det hans

mening att från England bekomma det, som till Sundets

spärrning behöfdes, och vid underhandlingen i London glömde

han ej att specificera den hjälp han fordrade; synnerligen

fyndig visade han sig att formulera sin engelska allians vid

olika tillfällen för att lämpa sig efter protektorns och

republikens fordringar, härvid alltid dock bibehållande i stadigt

sikte sitt syfte med densamma.

Som nu, nov. 1655,1 sakerna stodo, tedde sig utsikterna

1 Om spanske ambassadörens yttrande skall ha vitsord, så voro nu

utsikterna bättre än förut. Underrättelserna om Karl Gustafs framgångar

1655 kunde synas beveka danskarne till att förena sig med svenskarne

och beveka Cromwell att från dem afvärja ett befaradt öfverfall, skref

Re-bolledo till Plettenberg d. 7 nov. (n. st.). Efter Krakaus fall (Czarnecki

kapitulerade d. 8 okt.) började Dureel bearbeta de danske ministrarne,

säger vidare Rebolledo, och hade hos dem mer öppet öra än tillförne.

Gersdorf skall ha sagt Rebolledo, att det sätt hvarpå kejsaren lämnade

Polen i sticket, gjort dem tvifvelaktiga och att Danmark, med sitt slätaalltså mörka för Karl X i de diplomatiska bemödandena vid

naboliofvet och vordo så mer, allt som tiden fick gå, helst

sen den holländska ambassaden till Köpenhamn hunnit

anlända och begynna sin verksamhet, att »stärka modet» hos

de danske. Sin fordran i punkten om de .prejudicerliga

allianserna formulerade han, i skrifvelse till Dureel den 21 dec.,

på ett diplomatiskt fintligare sätt, så att åtskillnaden mellan

tillförne och hädanefter slutna däri försvann, men båda

slagen kunde infångas i en och samma klausul.

Nu var väl emellertid nyfikenheten släckt hos de danske

statsmännen angående Dureels ärende. Ej litet öfverraskade

lära de varit öfver hans förslag till allians.* 1 Några gånger

har han vetat meddela om deras benägenhet för densamma,

mera dock om sina grundade tvifvelsmål till dess möjlighet

eller nytta någonsin, och det nu vid denna tid uttryckligare

än i början. »Om alliansens nytta eller onytta tilltror jag

mig icke döma», skref han; »att de så stricte och sancte skulle

hålla den, kan jag emellertid icke rätt bringas till att tro».

Att det ej skulle lyckas skilja Danmark från Holland, hade

han redan förutsagt i medlet af okt.; »ju närmare alliansen

med Sverige slutes, desto snarare kommer den att brytas af

Danmark», tillade han.

Om de nyss anförda projekten underhandlades något den

närmaste tiden efter deras aflämnande den 3 nov. Mest

taltes fortfarande om andra prejudicerliga alliansers afsägande,

hvartill danskarne ej ville samtycka. Att de i stället ärnade

gent emot Holland noga iakttaga och efterlefva de ingångna

förbindelserna, sade sig Dureel ytterligare tydligen kunna finna.

De väntade alltjämt, förr eller senare, ett krig från Sverige,

tillstånd i fråga om beväpning, måste gå under i ett krig, om det

be-gynte något utan snar och säker hjälp. Då Rebolledo, för Österrikes

räkning, städse ej hade annat än ord att bjuda, så måste han höra, att

Danmark, när allt komme omkring, kunde ha orsak nog till att sluta

sig till Sverige; och härtill bidrog ju också, att dessa bägge riken voro

protestantiska. (Gigas, 1. c.)

1 Fridericia.»och den meningen är omöjlig att betaga dem»,1 skref han

d. i dec. Men fred fann han dem begifna för, mera än förut.

Defensionen, hvilken mycket bekymrade dem, afsåg det

obetydliga af rustningar, som förekom nu. På offensiven fanns

ingen tanke, försäkrade han.

I nov.2 3 4 5 hade han något uppehållit traktaten; riksrådens

skingring åt olika håll samt konungens och drottningens

af-resa från staden tyckas vållat ytterligare uppskof samt afbrott

på en tid,3 och väntan på Karl X:s mening om det danska

projektet gjorde väl sitt till. Intet nämnes om

förhandlingarna ^nder resten af året 1655 och något af det följande.

Hufvuduppmärksamheten i Danmark var denna tid med oro

riktad på den svenske konungens framgångar i Polen, tåg åt

Preussen och på den emotsedda ambassaden från Holland. Man

lär nu, slutet af 1655, gjort allt för att hetsa nederländarne.4

Vid slutet af nov. erhöll Dureel Karl Gustafs order från

Krakov af d. 11 okt. att skynda på allianstraktaten

äfven-som att drifva på den holländska eskaderns aflägsnande.5 Då

hade emellertid Tromp redan lämnat de danska farvattnen;6

han afseglade den 17 okt. på natten mellan kl. 11 och

1 »Man liar så listeligen traktat därefter att få veta genom mine

pretenderade vänner hos mig, om det vore E. K. M:ts allvar att

traktera; jag har alltid refuserat deras opinion om någon invasion

afsven-skarne.» (Dureel till konungen d. 24 nov., äfven andra hans bref.)

2 Ett kort sammanträde med rikshofmästaren ägde rum den 10 nov.

(Dureel till konungen den 17 nov.)

3 Dureel till konungen d. 8 dec.: »E. K. M:t kan jag i

underdånighet från denne orten icke avisera något särdeles, så länge som

konsilierna ligga här så godt som nere och man mera här är intent på

E. K. M:ts aktioner i Polen än på egen säkerhet och defensiou.» —

Redan strax efter det alliansprojekten blifvit utväxlade i böljan af

nov. skingrade sig rådet, och konungen reste bort på jakt

4 Fridericia.

5 Se ofvan sid. 54, not. 1.

6 Jfr Secr. Resol. d. ^ sept., att Tromp borde hemkallas,

hans skepp uppläggas och folket aftackas.211. Ett rykte hade sagt Dureel, att till våren äruade

Generalstaterna sända hit en flotta på 48 örlogsskepp. —

Nu var då också andra akten spelad i dramat mellan de

danske statsmännen och den svenske residenten i den

danska hufvudstaden. Den tredje följde kort efter, betecknad

genom nya personers inträde på skådebanan, hvilka snart

skulle gifva handlingen en förändrad karaktär.

Ehuru tät postgången och kort vägen, hade dock Karl X

ej genast kunnat bekomma några meddelanden om hvad som

senast förelupit vid underhandlingen i Köpenhamn. I

egenhändigt postscriptum uti skrifvelsen d. 12 nov. fråm

Wisse-grad klagar han öfver att på 9 veckor icke ha bekommit

några bref från Dureel och att han alltså »ingen vetenskap

hafver, hvad sig kungen uti Danmark uppå alliansen må

förklarat hafva».2 3 Något in i dec. dock hade han fått de

önskade upplysningarna och de växlade projekten samt blef

snart färdig med sitt svar. Sen det anländt, begynte, d. 8

febr., Dureels förhandlingar igen.

I Holland återkom man mot slutet af året till planerna på

ett verksamt ingripande i förvecklingarna vid Östersjön, till

vederbörligt iakttagande och skyddande af sina så viktiga

handelsintressen därsammastädes, men i vida större måttstock

än förut. I förra hälften af nov. 1655 hade man

instruktionen färdig för den till Danmark afsedda beskickningen,3

och mer än en månad förut hade Hollands stater sysslat med

1 Ej synnerligen belåten var han med hvad expeditionen syntes

honom hafva lagt i dagen om Danmarks hållning: »Tromp glfver ock

Danmark skullen, att det ligger under en skepp med Sverige och att

Danmark med slät reputation har fullgjort den traktat af ålllans, som

gjordes i Haag anno 1649». (Dureel till rådet d. 5 okt.)

2 Danica. Orsaken var, säger konungen, att, såsom hall fOrntiminit,

»alle paketer, som skolat gå till mig, äro uppfångne och uppbrände».

Han begärde nu nya meddelanden härom och fick så 6ck; Dureel

sände projekten »in quadruplo», duppletter ock af bfefVöö, t. ex. det

d. 10 nov., med berättelsen om förhandlingarna. (Ön hél del kopior

af de anf. all.-proj. finnas därför.)

3 Aitzema VIII, sid. 492; den 6/i6 nov. är den daletfftd.instruktionen för en beskickning till Karl X.1 I dec. taltes

där om att till våren utrusta och utsända en flotta på 48

örlogsskepp.2

1 Secr. Resol., den 2f s^-:

’ 6 okt.

2 Aitzema VIII, sid. 439.I slutet af dec. anlände till danska hofvet som gesandt

från det betryckta Danzig vice syndicus Schröder och

stannade en liten tid. Från den kejserliga regeringen i Wien

fanns ingen, och Dureel hade ej försport här några som helst

eggelser emot Sverige från kejsarens sida. Det spanska

sändebudet grefve Rebolledo verkade däremot ifrigt för ett danskt

anfall på Sverige, men han kunde intet lofva, heller intet

uträtta, då kejsar Ferdinand visade sådan obenägenhet därför.1

Från slutet af 1655 och under jan. följande år väntade

man i Köpenhamn »med längtan» den i Haag beslutade

holländska ambassadens ankomst2 * 4 De af riksrådet, som ej voro

i Köpenhamn, ditförskrefVos för att traktera med densamma

samt anlände ock så småningom. Man hoppades vid denna

tid, såsom Dureel skref, att Karl Gustaf skulle »ha råkat i

aktualitet med kurfursten af Brandenburg och alltså därmed

utmanat kejsaren och hela Romerska Riket och gifvit

Holland ockasion att söka sin avantage. Dy Danmark icke

heller skulle sitta stilla, ehuru väl af en och annan här icke

spöijes annat än fredliga tankar». Och Ove Juel sades åter skola

få begifva sig ut till Karl X och stanna som resident vid

armén för att under förevändning af allianstraktatens

fortsättande kunskapa och gifva akt på den svenske konungens

förehafvanden3. Under senare hälften af jan.4 anlände Fre-

1 Hur rätt Dureel härvid dömde, ses af förhållandet mellan

Rebolledo och danskame nu, (Gigas, 1. c.)

2 Dureel till rådet d. 11 jan. 1656.

* Dureel till rådet d. 18 jan., 15 febr. 1656.

4 Dureel till rådet d. 25 jan.drik III, rikshofmästaren och en del af rådet till

hufvudsta-den, och andra förväntades dagligen.

Den 4 febr. höllo de holländska ambassadörerna1 sitt

högtidliga intåg i Köpenhamn. Härmed inkom då det

afgö-rande momentet för Danmarks hållning, särskildt vid den

nu förhänderhafvande allianstraktaten med Sverige. Den

svenska tulltäkten utanför Danzig2 3 4 samt fruktan att Danmark

kunde sluta sig till Sverige hade omsider förmått

Generalstaterna att fatta solidare beslut i sin nordiska politik3.

Instruktionen för ambassadörerna, i 31 punkter, daterad den

6/i6 nov. 1655, löd på att föreställa Fredrik III oron vid

Östersjön, försäkra honom, det Holland betraktade Danmarks

intressen lika med sina egna härvidlag, sondera danskarne,

stärka dem till vidmakthållande af tillståndet här som det

var förut och att äfven göra något för ändamålet, mana dem

till rustningar, ifall Danziger-tulltäkteu fortfore, nämna att

Holland jämte England ville förena sig med Danmark för

bevarande af Östersjöns säkerhet och handelns frihet, begära

att Fredrik III måtte med vänlighet se den holländska

ör-logsflottans ankomst och hjälpa till med hela eller en del af

sin sjömakt, ifall aktion blefve nödvändig; Holland ville

skydda honom för hvaije fara i anledning häraf. Mycket

försiktigt voro ambassadörerna ålagda vid allt detta att gå

till väga, och de skulle laga, att de finge sig meddelad t, hvad

med Sverige underhandlades. Ändtligen skulle de ock

förbereda en ny traktat mellan Danmark och Holland.

Underrättelsen om fördraget i Königsberg(-Wehlau) jan. 1656 hade

1 Deras kreditiv är dateradt den 29 dec. (n. st. antagl.) 1655.

(Rigs-ark. i Köpenh.)

2 Denna tulltäkt i och för sig kanske ej befanns så skadlig eller

farlig i holländarnes ögon, men den visade, hvad Sverige kunde våga,

och ingaf såmedels fruktan för vida värre i framtiden. (Fridericia.) —

Samma kan måhända sägas ock om danskarne.

3 Fridericia.

4 Jfr Fridericia; Wicquefort, II.till följd1 någon modifikation i den anförda instruktionen2 3 4,

och i Haag fattades beslut om afsändande af en ambassad

till Karl X.

Bland de till Köpenhamn anlända holländska ambassadörerna

befann sig Konrad v. Beuningen; »hjärtat är godt men

modet behöfver att stärkas», lär han vid ett tillfälle ha yttrat, och

dessa ord kunna sättas som motto för hans verksamhet i

Danmark från nu och långt framdeles. De tvenne andra voro

Go-dard van Reede van Amerongen, »en god och ärlig man»,

intygar Dureel, äfven af danskarne högt skattad, samt Mattias

Viersen.

Sedan de den 7/17 febr. haft audiens3, böljade de holländska

ambassadörernas operationer vid det danska hofvet4. Mest

bekymrade visade de sig genast vara med anledning af hvad som

här pågick syftande till Sundets spärrning och ville veta

danskarnes afsikter härvidlag; men desse svarade i böljan

blott helt undvikande. Då ambassadörerna nämligen sade

Gersdorf, att de önskade veta hans tankar om sakernas

tillstånd i Östersjön, så gaf han dem ett svar, tyckte de, som

visade, »att man här hade mera lust till att höra än att tala»,

och att man först ville afvakta Generalstaternas ytterligare beslut

Deras yttrade önskan att "bekomma meddelande om hvad som

med Dureel underhandlades, gick man dock till mötes; riks-

1 Thurloe, Statep." IV, Bradshaw till Thurloe, Hamburg d. 22 jan.

1656: »The three ambassadörs from the States General passed here

this week towards the king of Denmark. They seem to be troubled

at the hasty agreement betwixt the king of Sweden and the elector

of Brandenburgh.» Jfr äfven Gigas, 1. c., enligt Plettenbergs berättelse.

2 Ordern af d. l8/28 mars till ambassadörerna löd på att antingen

sluta en allmän traktat med Danmark, Sverige och England eller en

starkare och mer bindande med Danmark, baserad på den af 1653, så

framt ej Danmark ville inlåta sig i traktat med Sverige. (Gigas, 1. c.,

efter Liinigs Acta publica VII.)

3 Aitzema, VIII sid. 499 ff., omtalar hvad af sin instr. de nämde

härvid.

4 Hufvusakligen de holländska ambassadörernas rapporter hem

(Becker, I) ha vi följt vid framställningen af deras verksamhet i Köpenhamn.

hofmästaren1 kom en dag å konung Fredriks vägnar och

sade dem, att han bestämt sig för att ej sluta någon

traktat utan föregående kommunikation med Generalstaterna,

eller deras vetskap och samtycke samt gaf dem del af sina

då nyss med Dureel växlade nya alliansprojekt; men stor

försiktighet rekommenderade han. Sen skrefvo ambassadörerna

ett memorial till konungen och lämnade Gersdorf. De

tillrådde ock en dansk ambassads afgående till Karl Gustaf, att

hos honom förena sina bemödanden med den dit bestämda

holländska ambassadens, samt begärde uppskof i traktaten med

Sverige, tills Generalstaternas ytterligare resolution inhämtats.2 3 * *

De danska kommissarierna voro nog öppna att för Dureel

i konferens med honom den 18 febr. omtala de holländskes

fordran på meddelande af hvad som afhandlades med honom,

ehuru naturligtvis de ej nämde också, att den efterkoms;

riks-hofmästaren Gersdorf anförtrodde nämligen »in confidentia», att

ambassaden »mäkta ifrigt och instan ter, varandes helt jaloux»

öfver de många konferenserna han hade, begärt af konungen

i Danmark såväl skriftligen som muntligen, att dem som

allierade »måtte kommuniceras, hvad som är under händerna, item

och om någon allians är på färde, de måtte ock däruti

participera»; och Dureel ombads säga, hvad han trodde konungen

af Sverige månde tycka härom. Karl X, trodde Dureel, skulle

ej samtycka till dylikt, emedan det ej kunde annat än vara

preju-dicerligt för själfva denna traktat, som rörde bådas intressen,

ifall Holland skulle deltaga däri;3 men han ville skrifva och

spöija. I konferensen den 20 febr. återkommo danskarne till

samma sak, som vi skola se.

Så vardt Danmarks politik tätare sammanväfd med Hollands

* Rikshofmästaren funno ambassadörerna mycket välstämd mot

Holland, ehuru reserverad och försiktig. (Deras bref d. 10/2o, I3/23 febr.;

Becker, I.)

2 Ambassadörernas bref d. I3/23 febr., i6/26 febr. 1656.

3 Han afrådde vid ett besök hos Gersdorf bestämdt hvarje dylik

kommunikation med Generalstaternas sändebud. (Dureel till kon. d.

23 febr.)gent emot Sverige uti den baltiska frågan. Men med den nya

utvidgade alliansen mellan dem, hvilken ambassadörerna

skulle föreslå, dröjdes ännu en tid. Benägenheten å danska

sidan för Generalstaterna och för en förbindelse med dem,

helst hos konungen och hans ministrar, visade sig nog

alltjämt stor, men fruktan förefanns, att Holland ej skulle taga

sig Danmark nog kraftigt an vid fall af behof. Väl

samtalades och samråddes mycket under vårmånaderna 1656, men

intet af vikt blef af handlad t eller slutet. Den egentliga

traktaten fortfor att uppskjutas; inga kommissarier att handla

med ambassadörerna voro ännu i juni utsedda1. Men i

början af juli skedde det, och den IO/2o juli ägde första

konferensen rum.

Samtidigt ungefär med den holländska ambassadens

ankomst hade den svensk-danska allianstraktaten tagit ny fart.

Det holländska inflytandet på densamma gjorde sig från

början tydligt märkbar2. Själfva det danska alliansprojektet nu

fick en omisskännelig smak af de holländska

ambassadörernas instruktion, om Östersjöns säkerhet, handelns frihet,

Danzigs skydd.

Konung Karl X Gustaf hade, sedan han bekommit,

bl. a. Dureels bref, särskildt det af d. 10 nov. 1655 och

däraf sett, hvari differenserna vid allianstraktaten bestodo

och hvad eljest de danske kommissarierna hade funnit godt

1 Ambassadörernas bref den I3/23 april: Ambassadörerna hade då eller

nyss haft audiens hos konung Fredrik och därvid äfven talat om den

nya traktaten; Gersdorf hade sagt, att man väntade, det de skulle

begära kommissarier. Därvid framförde ambassadörerna ock

Generalstaternas nyss bekomna resolution af d. I9/29 mars att för sin del ej träda

i närmare författning med Sverige utan Danmarks vetskap och tillträde,

hvarför konungen betygade sitt tack. Den Beträffande traktaten

ha väl flera samtal ägt rum; men allt står ännu stilla under väntan

på Geueralstaternas beslut, och här förutsattes att första steget,

ouverturen, göres af dem. (Becker I.)

2 Redan d. 12 jan. 1656, då den holläudska ambassaden dagligen

väntades, skref Dureel till konungen: »Præparatoria göras här, och går

nog gny af, att tillkommande vårdag skall bringa oro härifrån».rörande de öfversända punkterna att påminna, skickat Dureel

en skrifvelse med order från Mottenhagen d. 21 dec.: »Nu

såsom vi se differentier mellan vårt och de danskes uppsatt

förnämligen däruti bestå: 1:0 att denne alliansen må extendera

sig på Väster- och Nordsjön med, 2:0 att Holland och

England också måge inviteras till denne alliansen och 3:0 att

forrige traktater icke skole igenom denne alliansen blifva

pre-judicerade1. Alltså hafve vi funnit nödigt vår intention uti

detta allt nådigt att informera, nämligen och hvad det 1:0

angår, att I söke till afböja de danskes åstundan här uti,

re-monstrerandes dem, att hvar vi skulle taga på oss att

försvara Norge med, så skulle den saken komma på dem att

tillika med oss förfäkta Elben och Wesern; sedan synes icke

heller någon fara i Västersjön att vara vid närvarande tid

på färde, förutan andre konsiderationer i respekt af England

och Holland. 2:0 Att draga andra uti den alliansen med och

till Östersjöns försvar skulle hvarken vara nödigt, säkert eller

utan största prejudis för desse nordiske riken. Den 3:0

punkten kunde således blifva modererad, att alle de traktater, som

kunna vara hinderlige för denna alliansen till Östersjöns

försvar och (den stipulationen) att (inge) främmande örlogsskepp

eller flottor måtte komma därin, skulle in hoc passu intet

vara af någon kraft eller observans. Och alldenstund vi tro,

att Danmark skulle med allvar mena saken och denne

traktaten att sluta, jämväl vi också finne skäl att också vara

där till benägne, fördenskull hafve I att poussera den till

ändskap och kon testera vår håg och enkannerligen oss bära

till de danske den tillförsikt, att hvar de hafva lust till

verket, de då lätteligen skole finna sig uti det, som vi hafva

uppsätta låtit, enkannerligen när vi konsiderera desse våre nu

1 I riksreg. finns här ett N. B. lydande: »stadige observans och om

någon inkvisition om religionen skulle uti desse nordiske riken vela

anställas», men i kanten midt emot stod ock: »NB omittantur»; ej i

denna order, men i en följande nämde Karl X för Dureel, att i denna

alliansen ej behöfde något insättas om religionen; punkten^härom blef

ock sen borttagen i alliansproj. 1657. Härom mera nedan.anförda skäl, hvarföre I ock hafve vår forrige order (af d. 18

aug. och 9 sept.) till följe att förnimma, om de icke skulle

vilja sända sina gesandter till någon locum tertium att sluta

bem:te traktat, så ock hvad folk de på sin sida därtill

deputeran-des varde, då vi vilja veta att göra därefter nödig förordning

på vår sida, allt till den ände att detta hälsosamma verket

måtte blifva bragt till önskeligt slut och ändskap. Hvarmed

vi, förväntandes att veta huruledes de danske sig häruti

re-solverandes varde, befalle Eder den Högste.1

Prins Karls födelse den 24 nov. 1655 blef naturligtvis

vederbörligen notificerad vid vederbörliga hof; skrifvelserna

härom utgingo från Marienfeldt d. 10 dec. och följande dagar,

bl. a. till kejserliga hofvet, till protektorn i England genom

Bonde och till Köpenhamn genom Dureel2. Den 4 febr. —

samma dag som de holländska ambassadörerna höllo sitt

intåg — var Dureel hos kanslärn och nämde om de bref och

order, han mottagit från sin konung, samt begärde lägenhet

framföra och utföra hvad desamma innehöllo. Följande dag

meddelades3 honom genom en kammarjunkare, att den 6 febr.

skulle han få audiens. Han framförde då den glada nyheten,

hvilken mottogs vid danska hofvet med oförställd glädje; och

konung Fredrik III, som genom Dureel ock mottog

uttrycken af Karl X:s fortfarande välvilja och benägenhet, enligt

skrifvelsen d. 10 dec.4, fann tillständigt vid detta tillfälle på

ett särskildt sätt lägga i dagen sin personliga affektion för sin

konungslige »broder, frände, nabo och synnerligen gode vän»5

1 Damca. Jfr Puf. 3: 83.

2 Riksreg.; till Dureel d. 10 dec. (Danica.) »Och uti det öfriga

kontesterandes vår affektion all god vänskap att underhålla», slutar

denna skrifvelsen.

3 Dureel till Erik Oxenstierna d. 9 febr.

4 Jfr of vanstående not 2.

5 Så ville han, att det i underskriften vid de*n personliga

brefväxlin-gen konungarne emellan skulle heta, eftersom för öfrigt så bruket var

och emellan de skandinaviska regenterna det också nyligen hade varit;

uttrycket »Ed. Kärlighet» finge härvid ej heller förglömmas. (Dureel

till konungen den 9 febr., Coyets papper.) Karl X hade ock i sina

föregående bref iakttagit den formeln, men hade väl glömt den nu.samt skref äfven till Karl X, d. 8 febr., som svar på ett dennes

bref till honom den io dec. Eljest fann Dureel dem af rådet, som

han träffade, ännu vara konungen af Sverige lika mycket

benägna åtminstone som mot Generalstaterna, och att för

alliansen visades icke ringa böjelse; men »det

kurbrandenbur-giska verk» var nära att »förrycka skrufvarne» på danskarne.1

Det var väl i konferens d. 8 febr. med de fyra af rådet, som

han fann detta. Vid det tillfället »proponerade jag E. K. M:ts

mening», skrifver han till Karl X Gustaf d. 16 febr.,2 3 4 »om

de differenser, som finnas uti bägge projekten alliansen

beträffande, önskade det måtte blifva vid de punkter, som E.

K. M:t genom mig har låtit föreslå, på de raisoner och

argument, som E. K. M:t mig allernådigst har anbefallat att

remonstrera och förebringa». Härtill väntade han sen

danskarnes svar; den 9 febr. kom Fredrik III:s sekreterare Erik

Krag till honom och meddelade, att det arbetades därpå.3

De holländska ambassadörerna voro dessa dagar mest

upptagna med visiter, som de gjorde eller mottogo. Samtal af

politisk vikt föreföllo härunder. I synnerhet långa, skref

Dureel, voro de, som desse hade med de danska råden. Han

visste, att nya förhållningsorder skulle ingå till

ambassadörerna, i följd af den förändrade situation som genom det

svensk-brandenburgska fördraget d. 7 jan. inträdt, och fick

höra, att detta ingalunda föll dem heller i smaken. »Vid

den visit, jag gjorde ambassadör er na»,4 säger Dureel, »läto

de sig (synnerligen v. Beuningen, som gör profession däraf

att vara ond svensk) håniskt nog förljuda, hurusom

Kurbran-denburg, Generalstaterne oåtsporde, icke hade bort traktera

med E. K. M:t och åtminstone strax därefter måst

kommunicera Generalstaterna själfva ackordet och villkoren.» Sedan

gåfvo sig ambassadörerna till att på samma sätt förehålla

Dureel, »hurusom Sverige traktar efter att anställa stora

1 Nyss anförda bref till konungen d. 9 febr.

2 Dureel till konungen d. 16 febr., vidare d. 23 febr.

3 Anförda bref af d. 9 febr.

4 Den 10 febr. (Dureel till rådet d. 15 febr.)kommercier», men han svarade härtill helt undvikande,

låtsande sig ej riktigt förstå, hvarpå de syftade, och mente, att

de svenske kommercierna väl icke voro så stora.1

Den ii febr. sände rikskauslärn till Dureel en

kansli-junker, begärande att han kl. 2 e. m. ville komma upp till

konferens, hvilket han gjorde, och blef han då »more solito

upphämtad i rådet med rikshofmästarens kaross äfven på

samma timme, som de holländske ambassadörerna blefvo

upphämtade till konungen». Han fann före sig fyra af rådet,

nämligen rikshofmästaren, rikskanslärn, Niels Trolle2 3 och

Axel Urup.

Rikshofmästaren förde ordet och började med att nämna,

det konung Fredrik, som tagit del af Karl X:s påminnelser

beträffande de punkter, uti hvilka de omskrifna

menings-skiljaktigheterna förefunnos, ansett rådligast, att denna

alliansen rörande Östersjön dock inrättades så, att äfven

Väster-och Nordsjöns försvar därmed tillgodosåges samt att de båda

republikerna England och Holland ej stöttes för hufvudet,

utan blefve inneslutna i vänskapen3. »Om den 3 punkten,

renuuciationen angående af förre gjorde traktater och dess

moderation, taltes icke mera». Mot den nämda fordran på

Hollands och Englands inklusion i alliansen forebragte Du-

1 Dureel till konungen d. 16 febr.

2 Riksviceamiral intill 1657, då han blef ståthållare i Norge; han

efterföljdes af Henrik Bjelke som riksviceamiral eller generalamiral. (J.

G. Tuxen: Den Danske o g Norske Sømagt.)

3 >— — — och ehuru väl med E. K. M:t kungen af Danmark

vore därom ense, att för de anförda raisons skull det icke vore så

rådeligt att konjungera och taga på sig Väster- och Nordsjöns

försvar, icke desto mindre, emedan kungens af Danmark meste land,

Norge, Jytland etc., vore situeradt i Nord- och Västersjön, så vore

det först exponeradt första faran och sutte först emellan, där något

påkomme; alltså syntes väl säkrast vara, att man i Östersjön icke gåfve

de två republikerna England och Holland orsak till vidrige tankar,

och alltså att de inneslötes i vänskapen.» Jfr vidare härom uti instr.

för Ove Juel d. 23 febr.reel en del mycket vägande skäl: i. om alliansen (som Karl

X foreslog den) ingicks, skulle de båda republikerna icke så

lätteligen besluta sig för att angripa endera eller bägge

kronorna, utan snarare söka vänskap; 2. Englands och Hollands

intressen voro ej så nära med hvarandra sammanflätade, att

de kunde antagas komma att förena sig just mot Sverige

och Danmark, helst som dessa icke fortoge dem friheten att

drifva sin handel och sjöfart i Östersjön; 3. alldeles tillräcklig

vore för öfrigt den punkten i det svenska förslaget, att, »ifall

ratione Östersjön äfven de bägge republikerna något påbegynna

ville, den ene allierade vore förpliktad försvara den andre uti

bägges land och riken»; 4. inginges ej denna alliansen, så

»skulle krigstankarne snarare falla hitåt», och alltså sutte

Danmark ändå emellan samt vore då ensamt och därmed

svagare att försvara sig. Dess förutom sökte ock Dureel visa,

med anledning af hvad som passerat och ännu väntades ske,

hur just Danmark först alltid var exponeradt de båda

sjömakternas »diskretion att impune komma här för dörrarne»

med sina armador, hvaraf åter syntes, att det »vore säkrare

och nyttigare intet låta någondera, af republikerna participera

af denna alliansen».

Först efter ytterligare långt debatterande slutade detta

sammanträde, och följande dag konfererades åter mellan Dureel

och kanslärn öfver de bägge alliansprojekten från föregående

år. Dureel vidhöll ock här i det hela sina förut lämnade

punkter, undantagandes hvad han befallts »att moderera uti

renuuciationen af förre traktater, som äre gjorde ratione

Östersjön». Det ena som det andra skulle föredragas för

konung Fredrik och därpå hans svar i en följande konferens

med första gifvas. Mycket tyst ville man å danska sidan,

att denna allianstraktat måtte hållas, och Dureel lofvade göra

sitt bästa därför och skrifva därom till sin konung.

Den 15 febr. ägde den beramade konferensen rum1, då

Dureel fick sig muntligen ett alliansprojekt meddeladt, »ord

1 Dureels bref till rådet d. 22 febr. jämte de två till konungen d. 16

och 23 febr.för ord hvad kanslärn skriftligen hade uppsatt t, hvilket han

genast, följande dag, öfversände till Karl X; han framställde

strax, också muntligen, sina anmärkningar och påminnelser

däremot och begärde ändring i en som annan punkt. Därför

såg han sig äfvenledes tvungen hoparbeta ett projekt att vid

tillfälle lämna danskarne. Benägna för traktaten fann han

dem tämligen ännu och hade förhoppningar om ett godt slut

på alliansen, »med mindre statiske ambassaden icke blir för

mycket hörder».

Några dar senare, d. 18 febr., var Dureel åter i konferens

med de fyra af rådet, då han mot en del punkter i det nyss

lämnade projektet gjorde de erinringar, han fann nödvändiga,

hvilka voro både många och betydande; sitt eget förslag

tycks han lämnat något senare. Vi meddela här nedan

innehållet af båda, oretenus.

Hvardera sidan vidhöll i hufvudsak sitt program från

föregående år, uttryckt i de resp. projekten i nov. då. Danmark

hade för denna gång (och till formen) låtit falla sin fordran

på det ömsesidiga försvarets utsträckande äfven till Norge.

Det danska förslaget upptager väl ej heller något om

Nordsjöns försvar eller Englands och Hollands inklusion, men

tror man därför, att fordringarna härutinnan blifvit uppgifna,

så misstager man sig. Tvärtom, därpå hölls naturligtvis

fortfarande. Betecknande är det sätt, hvarpå man nu tänkte

vindicera sig dessa oeftergifliga fordringars uppfyllelse af

Karl X — Ove Juel sändes att utverka den.

I detta alliansprojektet också hålla danskarne mycket på

sin höghet, rätt och rättighet i Östersjön jämte Sveriges

(punkterna 3, 6 och 7), men betydligt mer och skarpare

än i det föregående; samma är förhållandet beträffande

handelns fria gång i Östersjön; de tala här särdeles mycket om

»kommerciernas försvar, maintien och frihet», om att den

ene ej må »tentera något i Östersjön till den andres

pre-judis», »den ene ej komma den andres allierade och vänner till

förtryck och hinder i deras negotier, men kommercierna uti

Östersjön förblifva operturberade och ograverade härefter somtillförne» etc , och de tala härom samt om dominiet på ett sätt,

att man icke kan misstaga sig, det dessa punkter i själfva

verket gälla just Sverige och innesluta såmedels mot det en

illa dold klagan och beskyllning att hafva stört handelns

frihet i Östersjön för Danmark, Danzig, Holland o. fl. samt

tillvällat sig ett större dominium, än det hade rätt till; ja,

tonen låter helt krigisk till och med och ej så litet

utmanande. Det är utan tvifvel konung Fredrik III själf vi höra

härur tala, nu som senare i denna sak.1

Sin punkt 5 i det föregående projektet om främmande

ör-logsflottors afhållande från Östersjöområdet hade danskarne

nu delat i två, nämligen p. 3, som väl talte om, att andra vid

Östersjön boende utom Sverige och Danmark ej finge ha

örlogsflottor där, men hade en klausul vidhängd, hvilken

dock innebar en inskränkning och skulle kunna ge anledning

till mer än en tolkning, samt p. 4, som talar om att

främmande örlogsflottor ej må inkomma i Östersjön och äfven,

ehuru i allmänhet blott, om medel och makt att det

förhindra. I bådas projekt talas emellertid nu om detta mål helt

kategoriskt (så i den sv. p. 4, medan sv. p. 3 är som förut); och

Dureel hade efter det danska projektet tillsatt ett stadgande

också, utan någon specifikation dock, om makt för detta

afhållande af alla krigsflottor från Östersjöområdet nämligen: så

mycken som behöfves. Dureel behöll i detta projektet

punkten (5) om de prejudicerliga allianserna alldeles som i sitt

föregående, möjligen för motsvarigheten till det danska, som

(i p. 6) nu ock talte särskildt om båda slagen: om redan

ingångna allianser och om dem i framtiden; sina tillförne

slutna ville de på intet vis uppge nu heller och uttryckte

sig härom bestämdare än i novemberprojektet 1655; beträffande

dem

oförbehållsamt efter Sveriges önskan, att tvifvel kunde uppstå,

huruvida de mente allvar, i det de, just nu, sade sig mindre

än annat vilja »traktera med någon om något, som den andres

1 Jfr nedan hans instr. för Ove Juel d. .*3 febr. 1656.höghet eller dominium i Östersjön kunde vara för när».

Framtida allianser med andra var en grannlaga sak, och de

tyckas följt den grundsatsen att antingen och helst icke alls

yttra sig i projekten därom, eller ock som Sverige ville,

hvilket senare nu befanns vara det bästa. Ty att för det

närvarande, efter den holländska ambassadens ankomst, ej alls

yttra något angående framtida allianser, ehuru genom Dureel

Sverige trängde därpå, hade varit att mera direkt väcka dettas

misstankar. Sina förhandlingar med holländarne voro

danskarne mycket måna om att hemlighålla, som vi ytterligare

skola se.

Båda sidorna, Fredrik III som Karl X, tyckte, åtminstone

yttrade, att öfverensstämmelsen nu var så stor, att blott föga

fattades, att det kunde bli ett åsyftadt slut nu. Men det var

blott till formen det förhöll sig så; i verkligheten låg samma

oförenliga motsats kvar som förut.

På utgången af Ove Juels beskickning skulle det

emellertid nu bero.

Det svenska hemmavarande rådet, hvilket genom

regelbundna rapporter af Dureel fick stadigt del af hvad som

passerade, uppfattade situationen hädanefter annorlunda och

fann säkrast hålla sig beredd på krig och anfall med första.1

Och Karl X fann sig senare ha anledningar sätta på allvar i

fråga, huruvida Sverige skulle anfalla eller afvänta Danmarks

när som helst dåmera väntade anfall, som vi skola se.

Det danska projektets p. i var lika lydande med samma

punkt i det från föregående år:2 »Bägge allierade skola söka

1 Detta kan bl. a. ses af rådets bref till konungen d. 29 mars 1656,

däri det talar om vde onödige limitationer och pretexter af allianser

med andra», som danskarne brukat i allianstraktaten nu och som nog

blott syftade till att vinna tiden; ej vore stort på dem att lita, »efter

de oss fordom mestadels under traktaters och afhandlingars pretext

bedragit hafva», och väl kunde befaras, att de ärnade begagna första

bästa tillfälle att återtaga, hvad senast förlorats. (Härom mera i nästa kap.)

2 Projekten finnas (liksom de föreg.) i kopior både bland Dureels

bref till konungen och dem till rådet.hvarandras gagn och bästa, så ock skada och hinder att

af-väija med den makt, som inbördes ackorderadt om varder.1

2. Den ene skall vara förpliktad att försvara den andre i

Sveriges och Danmarks land och riken resp. emot alla och

hvar och en, som dem ville fientligen antasta;2 3 4 5 6 3. Ingen af

de vid Östersjön angränsande herrar potentater och

republiker tillstädjes någon höghet eller dominium i Östersjön

utan Sverige och Danmark allena, icke heller där någon

ör-logsflotta att underhålla, hvarmed de sig någon höghet eller

dominium kunde tillräkna eller tillägna;3 4. Och som bägge

allierade högsta makt är påliggande, att ingen främmande

ör-logsflotta i Östersjön inkommer, så skulle de allierade ock

förenas om sådan medel eller makt, hvarmed det hindras

kunde, och särdeles huru visshet kunde finnas, att den ene

allierade om den andres hjälp kunde vara försäkrad, att den

i rätt tid framkommer.4 5. När någon af de bägge allierade

varder fientligen angripen, skall den andre inom viss tid och

månader, som man nu kan om ens varda, den som fientligen

sökes med sådant antal af folk och skepp, som ackorderadt

och intaget blir, assistera och till hjälp komma, och därsom

ofvan specificerade makt icke må vara konsiderabel

veder-parten att resistera, skola bägge allierade, när därpå fordras,

inom viss tid assistera hvarandra med dubbelt sä mycket

eller mera, om därom förenas.5 6. Detta förbundet skali icke

prejudicera någon af de allierade uti deras väl härbragte hög-

1 Motsvarande punkt i svenska projektet löd ock lika: »1. Den ene

allierade skall söka och befordra den andres gagn och bästa, skada

och fördärf efter all möjlighet varna och afväija med den makt, som

framdeles skall förenas om.»

2 Punkt 2 var ord för ord likalydande.

3 »Skola inge främmande örlogsflottor tillstädjas komma in i

Östersjön, så skola ej heller andra vid bem:te Östersjö boende hafva där

örlogsflottor förutan Sverige och Danmark.»

4 Har sin motsvarighet i det svenska projektets punkt 4, sista

klausulen (se följ. not).

5 P. 4. »När den ene af de bägge allierade blir fientligen anfallen,

skall den andre----------månader därefter, sedan han därom blir ad-

verterad, hjälpa den som anfallen blifver med — — — soldater och

6het eller rättighet, på hvad manér det ock vara kan, ej heller

skall någon af de allierade tentera något i Östersjön till den

andres prejudis, mycket mindre traktera med någon om något,

som den andres höghet eller dominium i Östersjön kunde

vara för när; men hvad pacta härtill upprättade ärey efter

de icke förmodas att vara någon för när, uti deras vigore

att förölifva,* 1 såväl som det Stettinske och Brömsebroiske

fördrag, med all den svenska tullfrihet som däruti är

funderad.2 3 4 7. Och såsom denne defensivalliansen icke vore

ansedd på någon annans skada, utan mera på kommerciernas

försvar, maintien och frihet, så skall den ock icke komma

bägge eller en del af de allierades vänner eller bundsförvanter

till förtryck och hinder uti deras nego ti er, men

kommerci-erna uti Östersjön att förblifva operturberade och ograverade

härefter som tillförne och stå hvar och en fritt deras trafik

och handel, bägge allierades höghet och rättighet

oprejudi-cerlig, att kontinuera och fortsätta.3 8. Skulle af någon

potentat reformation eller inkvisition i religionen, som någon

af de allierade kunde angå, företagas, skall sådant med bägges

makt hindras och afväijas.4 9. Blifver en af de allierade i krig

— — — skepp, om de behöfvas och begäras; item skall ock Östersjön

hållas ifrån främmandes örlogsflottor ledig (= fri) med så mycken

makt, som därtill behöfves.»

1 Kursiv, i manuskriptet.

2 Motsvaras af femte och sjette punkterna i svenska projektet; »p. 5.

Detta projektet skall icke prejudicera hvarandras höghet, rätt och

rättighet uti hvad helst det måtte bestå. Sedan skall ej heller göras

någon allians med andra ratione Östersjön till den andre bundsförvantens

prejudis, utan där någon vore gjord, renuncieras. Punkt 6. Skole de

Stettinske och siste Brömsebroiske pacta uti alla sina klausuler resp.

hållas odisputerlige utan någon deduktion och restriktion, särdeles

hvad angår svenska besväringsfriheten i Sundet.»

3 Denna punkt har ingen motsvarighet i det svenska projektet; en

sådan bestämmelse ansåg man å svenska sidan för alldeles öfverflödig

här; man mente ju, att ingen blifvit störd eller skulle störas uti

idkandet af loflig sjöfart i Östersjön.

4 »P. 7. Skulle någon potentat uti religionen anställa någon

inkvisition, så ock desse nordiske konungariken därigenom tillstöta någon

fara, skall det förekommas.*

invecklad förutan af förenämde orsaker, då skall den andre

med sin interposition och underhandling söka sådan oro att

dämpa. Vill vederparten sig icke till billighet förstå, då skall

han icke allena icke vara sin allierade hinderlig, utan ock

hans bästa befordra.1 io. Detta förbund skall vara i--------------

år, och när de äro förlupne, då efter bägge allierades

samtycke att prolongeras.»2

Hvad Dureel mot detta alliansprojekt erinrade, rörde

isynnerhet först punkt 3, nämligen uttrycket »hvarmed de sig

någon höghet» etc., hvilka ord han tyckte icke behöfdes och

icke heller voro klara nog. Då de danske kommissarierna sade,

att därmed menades konvojer, när oråd (oro, krig) var i

Västersjön, likaledes att de kurske och lybske monterade

skeppen ej måtte uteslutas från Östersjön, så svarade Dureel,

att hela denna traktaten och alliansens rätta förstånd

nogsamt visade, hvad krigsflottor som förbjödes Östersjön, och

att han icke visste, det Karl Gustaf ämade förmena de kurske

eller lybske att idka sin sjöfart äfven såväl som andra, och

att dylika skepp icke kunde räknas för annat än

kofferdi-skepp; skulle ock undantag göras, så borde det med klara

ord uttryckas, att Holland må stå fritt konvojera till Sundet,

såsom af ålder skett, dock icke under samma förevändning

löpa in i Östersjön med flottor. Hvad vidare den 4 p.

beträffade, så komme den »alldeles utur projektet, när om själfva

makten vore förenadt», så kunde icke heller Sverige mera än

Danmark ge försäkring om hjälpsändningens ankomst, och

kunde såväl Danmark som Sverige hindras af årsens tid, väder

och vind och »flere slike accidentier, efter dock den ene

allierade icke kan binda sig till den andre i omöjliga saker,

som voro årsens tid och slikt mera». Likaledes vore den 5

punkten klar, när makten specificerades. Men uti 6 punkten

1 »Punkt 8. Finge den ene eller andre allierade eljest fejd, så skall

den andre dock icke vara sin bundsförvant förhinderlig, utan fast

mera söka hans a vantage.»

2 »Punkt 9. Alliansen skall vara i — — — år, och efter deras

förlopp stå fritt den med bägge sidors samtycke att prolongera.»behöfde icke införas det, att den ene icke skall tentera något

till den andres prejudis i Östersjön, i anseende därtill, i att

det aldrig skett, att skepp af någon nation där blifvit

besvärade, 2 att hela kontexten af samma traktat och dess syfte

nogsamt dessförutan det utviste, likaledes Bröm sebro traktaten

af år 1645; och hvad beträffar det enda nyss timade fall, att

ett svenskt örlogsskepp »Gripen», skall hafva antastat en

dansk galiot,1 så vore det en sak af endast ringa betydelse, i

det att skepparen icke fråntagits mer än två rdr för ett skott,

hvilket dock icke plägar vara »omanérligt», hvaröfver icke

heller hörts mer än den ena parten; möjligen kunde kaptenen

på det svenska örlogsskeppet ock ha något att säga; skulle

han emellertid befinnas ha begått något slikt, så kan han ju

därföre straffas; dock borde man härvid taga med i

betraktande desse krigstider, under hvilka uti sjön likväl intet

synnerligt förfång blifvit någon tillfogadt, i jämförelse med hvad

som under dylika förhållanden plägar hända i Västersjön;

»och öfverallt lät jag dem med korta ord och moderat min

förstå», säger Dureel till sist om denna affär, »att de ville

tänka, hur ondt det kan göra ock Sveriges konungs

undersåtar, när deras gods, folk eller skepp besväras, då detta

obetydliga så kan förarga dem, hvarpå de slöto strax alle,

att det kunde utelämnas». Vidare till den 6 punkten,

nämligen att andra ingångna allianser skulle blifva vid makt,

sade Dureel, att, ehuruväi af deras tal han icke annat kunde

förmärka, än att ju meningen å ömse sidor vore densamma,

han likväl icke kunde se, hur detta projekt skulle kunna

förlika sig med den 71de art i Redemtionstraktaten,2 »hållandes

så före det borde med klara och manérliga ord uttryckas, i

anseende därtill att Karl Gustaf icke visste, hvad som uti

1 »Att eljest E. K. M:ts örlogsskepp Gripen i Östersjön har varit

denne danske galioten och flera andra skepp ombord, förorsakade här

stor apprehension i förstone, men jag gjorde min flit därom, att det

strax stillades», skrifver Dureel till konungen.

2 Se ofvan sid. 12, not 1. Den var emellertid i sin helhet upphäfd

sedan 1653 (sid. 14).1649 års traktater vore upphäfdt eller ické, så skulle det ock

gifva osäkert och tvifvelsamt förstånd, ehuruväl det dock

icke var »omanérligt» i alla traktater detta att förebygga.

Härpå taltes något pro et contra, och därmed trädde de fyra

af rådet åsido och talte sakteligen med hvarandra en god

stund, och sen kommo de tillbaka. Rikshofmästaren

anförtrodde då Dureel, att de holländska ambassadörerna begärt

få sig meddeladt, hvad i allianstraktaten Sverige och

Danmark emellan föreföll, och äfven att få deltaga däri, såsom

vi ofvan redan nämt.1 Till svar härpå framhöll Dureel bl. a.,

hurusom holländarne, hvilka »pläga vara artige till att

tur-bera och dividera», nog ej då skulle underlåta använda all

flit till att förhindra detta goda verket. Dagen efter hörde

han vid ett besök hos Niels Trolle, att ambassadörerna mäkta

ifrigt också af honom begärt bli underrättade om hvad som

trakterades med Sverige, men att han svarat dem, det af

honom de icke hade några upplysningar i den vägen att

förvänta sig. Den 19 febr. voro holländarne alla tre på visit

hos Dureel; då visade de mycket större belåtenhet och

välvilja för honom, än när han sist var hos dem; de utläto sig

nu om Danzig och sade bl. a., att, om staden kunde få njuta

samma villkor, som den njutit under konungarna af Polen,

ingen af naborna skulle kunna vara på något vis afvog eller

afundsam för alla de konkäter konungen af Sverige hade

gjort invid Östersjön.

Den 20 febr. ägde åter en konferens rum,2 då rikshofmästa-

1 Sid. 71.

2 Instr. för Ove Juel att resa till Karl Gustaf, (jfr täxten följ. sida), daterad

d. 23 febr. 1656. (Rigsark. i Köpenh.). Häri yttras bl. a : »-Och ändock

dominium i Östersjön ingen utom oss och H. M:t (i Sverige) förnämligast

angår, så hafva dock commercia i Öster-, Väster- och Nordsjön sådan

gemenskap med hvarandra, att de icke väl kunna separeras, tiderna sig också

farliga låta anse, att vi hålla det för säkrast och bättre att vara

försäkrad på bemälte tvenne mäktige republikers bistånd än göra sig

traktater, som de och andra skulle vilja påanka och förtryta. De

ratio-nes, hvarföre oss största makt är påliggande, att icke någon sådan

traktat upprättas, som England och Holland kunde gifva misshag ochren lämnade en slutresolution från konung Fredrik

angående allianstraktaten. Han hade om detta verket flitigt

öfver-lagt med sitt råd och vore väl ej af större

meningsskiljaktighet med konungen af Sverige, än att han nog kunde enas

med honom härutinnan. Men som Generalstaternas

ambassadörer så enträget begärde, såväl att Holland måtte få vara

med i alliansen som ock att de måtte få del af traktaten, så

hade han funnit för godt — helst som Dureel tycktes sakna

fullmakt1 att något afsluta — genast låta Ove Juel, som re-

ombrage, äre dessa, att våre störste land Norge och Jylland äre till

Västersjön beliggandes, hafva där deras mesta näring och trafik, som

allt skulle sättas i fara, om någon sig öfver vår traktat lat offendera;

de ene, de mäktigaste till sjös, hafva med sina kommercier i

Östersjön gemensamt intresse och äro därför bättre att hafva till vänner

än ovänner. > Om Karl X af dessa skäl ej läte öfvertala sig att

samtycka till Hollands deltagande i traktaten, skulle Juel blott taga det

ad referendum och därhos framför allt se till. att han »icke skulle

komma uti de tankar, att vi ju gärna med honom traktera ville, men

att vårt höge intresse —-------obligerade oss till sådan cirkumspek-

tion såväl som den diffikultet vi se den store makt, som därifrån kan

komma, att resistera». Vid tillfälle skulle Juel ock framhålla, hurusom

till Östersjöns lugn och försvar intet vore tjänligare, nödvändigare än

att kommercierna där »må blifva härefter som tillförne operturberade

och ograverade, hvaruti så många äro intresserade och icke skulle

underlåta att besvära sig, därsom det icke blef i akt taget; och som

H. M:t utan tvifvel vill excipera, att enhvar herre sig icke kan i sine

hamnar och land låta föreskrifva, hvad tull påbjudas skulle, så hafver

vår resident därtill att svara, att han icke tror heller vår mening det

att vara, så länge det därmed vid billighet förblef, men att i sjön tull

med makt och örlogsskepp den trafikerande att aftvinga, det kunde

måhända förorsaka mer besvär». Staden Danzig skulle Juel till det

bästa rekommendera uti en eventuel traktat mellan Sverige och

Holland och söka förtrolig kommunikation med de holländska

ambassadörerna där; äfvenså med protektorns sändebud. Till honom själf

hade Fredrik III skrifvit nyss med begäran att mana Karl X till att

låta kommercierna behålla sin sedvanliga frihet.

1 Dureels kreditiv i och för denna alliansen se ofvan sid. 52, not 1. —

Hur ungefär 1 x/2 månad förut protektorn i England uti alliansverket

med Sverige utlät sig till Krister Bonde, vid audiens d. 8 jan., se h.

II, sid. 56 ff. Benägen för allians förklarade sig protektorn härvid

och angaf några af hufvudvillkoren, men hemställde, om ej skäl vore,dan var på väg och anländ till Hamburg, afgå till Karl X

och tacka honom för »konfident traktat* och sen dels

meddela allt, som hittills i denna handel passerat, dels höra om

icke ändå han kunde tillåta de båda republikerna England

och Holland att upptagas i denna allians. Dureel hade

härtill intet mer att säga än taga det ad referendum. Följande

dag, d. 2i febr., var han hos rikshofmästaren och begärde

af honom nogare information om konungens mening, att så

mycket bättre kunna referera densamma; det säger han sig

af diskursen med denne kunnat förstå, att man i Danmark

helst säge, om under närvarande förhållanden Sverige och

Holland kunde så till vida enas, att Danmark ej nödgades under

anslutning till den ene draga den andres fiendskap öfver sig,

och att man vidare sökte vinna tid för att se

konjunkturerna an.* 1

Både af konungen själf och af rikshofmästaren2 3 samt andra

tyckte sig Dureel ha märkt så mycken benägenhet för alli-

att han sände någon att ock hos konungen fora traktaten i Polen,

samt uttryckte häijämte sin förhoppning och önskan det Bonde måtte

äga order och fullmakt här att sluta den. Protektom önskade väl, att

Bonde skulle vara befullmäktigad att innesluta Holland, kanske ock

Danmark i en event, allians, hvilket denne dock ej var. (Jfr ibm

sid. 60.)

1 *— — Då jag af alle cirkumstantier kunde afmärka, i) de äre här

rådda att offendera Holland och råka därmed i krig, så framt de å

part slöte något, 2) att eftersom till E. K. M:t uti Holland destineras

ambassadörer, så torde då gifvas orsak och tillfälle att traktera därom

och att Holland kommer till bättre intelligens med E. K. M:t, 3) vore

Holland på detta sätt kontenteradt och tiden så mycket vunnen.».

3 Rikshofmästaren uttryckte sålunda vid sammanträffandet den 21

sin önskan att Dureel måtte bekomma vederbörlig fullmakt att kunna

afsluta traktaten här i Köpenhamn »och att ceremonierna och curialia

måtte medels ambassadörer på bägge sidor in loco tertio, eller hvar det

godt syntes, förrättas». Meningen var nämligen, som man ock?kunnat

finna af föregående, att, sedan man om alliansen i allt enats här, å

något ställe vid gränsen densamma undertecknades och afslötes, t ex.

enligt gamla föreskrifter af fyra riksråd å hvardera sidan, och så

högtidligen kungjordes.ansen, att han hade svårt frigöra sig från den ,tron, att ju

danskame önskade den jämte vänskap med Sverige, utan att

han dock kunde alldeles frigöra sig från misstanken, att de

blott förställde sig. Angående förhållandet till Holland och

dess ambassadörer yttrade t. ex. rikshofmästaren till Dureel

på dennes förnyade begäran, att intet af traktaten måtte med

desse kommunicera^, »att han väl visste, det den holländska

ambassaden vore béfalld här att negotiera någre farlige saker,

men dock trodde deras consilia nu vara konfunderade, så att

de icke skulle proponera slikt; men ifall det skedde, så

försäkrade han, som hans ord föllo, en homme de bien, att hans

konung skulle låta se, det han var den svenske konungens

vän mer än holländarnes*.1

»Allernådigste konung», slutar Dureel sin depesch af d.

23 febr., »jag har stundom icke utan stora misstankar

förundrat mig öfver den affektion, som här nu visas mer än

förr, hvilket ock billigt bör vara suspekt; men såsom jag af

opartisk och tämligen säker berättelse förnummit, att

Danmark har resolverat att göra E. M:t till viljes, och som jag

därhos icke det ringaste nu mera hör hvarken om flottans

utrustning ej heller om värfning eller eljest några

förberedelser för krig, så är mig icke möjligt att penetrera, hur

verkligen det sig förhåller, men kan dock ej tro annat, än att

Danmark ämar sitta stilla och gärna bibehålla vänskapen

med E. M:t; kunde det ock bringa saken därhän att kunna

gjuta E. M:ts intresse med sitt eget och Hollands uti en

1 Som Dureel hade sig bekant, att vice syndicus Schröder i

Danzig, hvilken nyss varit vid danska hofvet, nu befann sig i Holland i

ungefär samma ärende, nämligen att plädera för hjälp till sjös åt

staden Danzig, och att han därför åberopade sig på ett löfte, som han

skulle fått af konung Fredrik om att ge sitt bistånd, ifall

Generalstaterna begynna något, så anhöll Dureel hos rikshofmästaren vid detta

samma tillfälle, att han ville förmå konung Fredrik, till att förekomma

sådant af vice syndicus Schröder, att skrifva till sina ministrar i Haag

och ge dem befallning härom. Gersdorf lofvade, att detta skulle göras

med nästa post.form, kan jag icke annat förstå, än att Danmark skulle hålla

det för avan tage».1

Till protektorn i England skref Fredrik III vid denna tid,

bl. a. för att få veta hans tankar, utan att dock få något

svar, på länge.2 3 4 5 Åtskilligt gjordes i London, särskildt nu

under förra delen af 1656, för att skilja England från

Sverige; det berättar Bonde sig ha granneligen märkt, och det

yppade också protektorn själf för honom.3

I ett handbref4 till Karl X af samma dato som

ofvanstå-ende rapport d. 23 febr. uttrycker Dureel med mera

tillförsikt sina förhoppningar om att nu uti alliansverket ha

kunnat uträtta något godt, hvilket han tyckte isynnerhet bestod

däruti, att konungen härmedelst kunde vinna tiden, ha fria

händer och icke från Danmark något vidrigt att förvänta,

helst i det polska väsendet, äfven om icke hufvudändamålet

med dessa förhandlingar, att skilja Danmark från Holland,

kunde uppnås. Väl voro eljest fördelarne ej stora för Sverige

att så här traktera med Danmark såsom varande »en stat

sans force, sans courage, sans ordre», men ville konungen

ännu fortsätta därmed, så syntes nödvändigt att specificera

följande: 1) hur många örlogsskepp Karl X ville på sin sida

föreslå, 2) hur många soldater, 3) hur många månaders avis

i förväg ifall af hjälpsändningar, 4) om icke bägge

potentater skulle begära i krigstid att njuta hvarandras hamnar,

5) om icke det borde lämnas hvarandra fritt att värfva,

särdeles sjöfolk, 6) köpa ammunition och vivres, 7) hvem som

skulle föra kommandot, hur med priser etc.5

1 Om underhandlingen i London i början af 1656 se h. II, sid. 64 ffj,

särskildt konungens order till Bonde d. 20 febr., sid. 75 ff.

2 Se bl. a. h. II, sid. in; Fredrik III:s bref till protektom i febr.

1656, se Cronholm: Den Europ. politikens inflyt, på kriget o. underh.

mellan Sv. o. D. 1655—57. (K. V. Hist. o. A. Ak. H:r, XXVI; jfr ock

ofvan sid. 86, noten.)

3 Jfr h. II, sid. 100, 109 not. 3. *

4 Dureel till konungen d. 23 febr. 1656. (Kopia i Rigsark. i Köpenh.)

5 Åfvenledes hemställde Dureel, att konungen, till att afsluta

alliansen, måtte antingen sända någon till Köpenhamn med nödig full-Danskarne meddelade sig, som nämdt, med de hollandske

ambassadörerna; Dureels kommissarier gåfvo dem ju kopia af sitt

d. 15 febr. till honom öfverlämnade alliansprojekt, hvarför

åter Generalstaterna genom ambassadörerna läto framföra sina

tacksägelser.1 Mycket tyst hade danskarne bedt, att

hol-ländarne måtte hålla, hvad sålunda meddelades dem.2

Desamma kommissarierna hade också låtit ambassadörerna veta,

att man i Danmark med begärlighet väntade den till våren

beslutade holländska örlogsflottans ankomst till Sundet.3

Beträffande det ofvannämda memorialet från ambassadörerna

till konung Fredrik, sade kanslärn dem, att denne med nöje

upptagit detsamma, att han ville handla med Generalstaterna

i fullkomligt förtroende samt att bäst vore, om där ej

underhandlades med Sverige utan samtidigt ock med Holland och

England. 4

Efter febr. afstannade för en tid de svensk-danska

alliansunderhandlingarna i Köpenhamn; och härmed var då också

den tredje akten i det stora dramat spelad. Den nästa följde

först långt efter; en stor scenförändring hade då försiggått,

stor nog så att å båda sidor, isynnerhet den danska, man

makt eller gifva honom själt en sådan, såsom af danskarne

önskades.

1 Ambassadörernas bref d. i6/26 febr., 17/27 febr. med de danskes

projekt som bilaga; Secr. Resol. d. ; d. 8/i8 mars, att låta am-

3 iiiärs«

bassadörerna i Köpenhamn offentligen tacka konung Fredrik å

Generalstaternas vägnar, för att han genom en af sina ministrar tillsagt

ambassadörerna att utan Generalstaternas vetskap och samtycke intet

handla och sluta med konungen af Sverige, och försäkra honom att

Generalstaterna i lika måtto vilja enligt bestående fördrag

kommunicera med Danmark.

2 Secr. Resol., d. e—- att efterkomma de danskes önskan och

hålla tyst med allt; det ansågs också klokt, för annars kunde man

riskera, det danskarne upphörde med de förtroliga meddelandena.

3 Ibm. Och beslut fattades att efterkomma danskaraes önskan samt

ekippera en örlogsflotta.

4 Ambassadörernas bref d. 19 febr‘

i tnars.tyckte det var som att bölja på nytt igen, och nya approcher

måste göras.

Några order anlände väl från Karl X, men det kunde

ingenting af vikt göras däråt. Han sände sålunda d. 6 mars1 från

Jaro-slav till Dureel, jämte en kopia af hvad den holländska

ambassaden enligt sina instruktioner vore kommen mot Sverige

att uträtta i Danmark, ett bref, däri han uttalar sina

förhoppningar, dels att holländarne dock måtte hafva fattat mer

moderata rådslag, sen de hört om

Königsberg(—Wehlau)-fördra-get, dels att danskarne måtte helst vilja afhålla sig från att

blanda sig med Holland i något företag mot Sverige; han

bad dock Dureel höra noga efter, utforska och hindra, hvad

som prejudicerligt förehades där, och erinrade härjämte om

hvad han i en föregående skrifvelse, den han förmodar Dureel

måtte ha bekommit,2 3 haft att påminna om de danskes

mening rörande alliansen. »Enkannerligen månde vi då desse

5 efterföljande punkter påminna», säger han: i:o att det

foe-dus ej väl extenderas till Nordsjön med, ty det skulle falla

sig besvärligt för Danmark, som då ock skulle obli geras att

försvara Sverige vid Wesern och Elben; utan afsikten med

denna allians går blott till försvar af Östersjön och där vid

liggande land; 2:0 är renunciationen af de förbund, som för

detta äre gjorde, högnödig; 3:0 den saken om mutuelt

försvar af den evangeliska religionen synes hellre höra till en

annan traktat;3 4:0 att någre andre skulle dragas till försvar

af Östersjön med oss och således begripas uti detta

förbundet, synes icke vara rådeligt, efter sådant skulle prejudicera

oss i respekt af bem:te Östersjö, uti hvilkens konservation

och säkerhet vi bägge hafva det största intresse; 5:0 traktaten,

1 Danica.

2 Helt visst menas ordern d. 21 dec. Häraf vill då synas, att

Karl X vid denna tid ej bekommit från Dureel någon underrättelse

om de senast, nu i febr., förda förhandlingarna om alliansen; och han

bekom ej heller sådana på en tid än, som vi skola se.

3 Den med England väl. Jfr h. II, sid. 47 ff., sid. 64, nöt 2, Bondes

projekt härom sid. 69 ff., ordern d. 20 febr. sid. 75 ff.sen i Köpenhamn därmed allt var klart, skulle slutas

sollen-niter å tertio loco af särskilda deputerade. »Och när vi

förnimma», slutar skrifvelsen, »hvad ort de föreslå, så ock hvad

kommissarier de tänka att sända, vele vi oss ock uti de

stycken på vår sida vidare förklara. I hafve detta allt med

godt manér att anbringa,1 hålla dem i god humör och

förvissa dem om vårt sincere uppsåt i saken, gifvandes där

bredvid tillkänna, att vi förtro, det de sig efter en eller annan

vår ill viljande icke låta sig förleda till det, som oss bägge

kan vara till men och skada».

Den 2:dra i ordningen af dessa påminnelser visar sig

tydligen som förestafvad af kännedomen om den holländska

ambassadens närvaro i Köpenhamn och dess uppgift där. Det

dröjde icke heller länge, jämt en månad, förrän en ny

skrif-velse, från Warschau d. 6 apr.,2 utställdes till Dureel med

ett upprepande af förre order och bl. a. äfven åter

påminnelse härom. Och konungen trodde, att alliansverket nu var

kommet så nära sitt slut, att han tänkte på att sända

fullmakten därför till Dureel. Han hade sålunda ännu ej

bekommit någon underrättelse om de senast, i febr., förda

alliansförhandlingarna. »Fullmakten att sluta kunne vi fuller sända

Er», heter det nämligen i skrifvelsen, »men emedan vi än icke

hafva förnummit, huru de danske sig hafva förklarat öfver

den deklaration, vi på vår sida månde göra öfver de af dem

föreslagne punkter, alltså vele vi så länge därmed anstå låta,

till dess vi förnimma, hvad deras sentiment däröfver vara må.

Uti det ofri ge och hvad det angår att ock begripa England

och Holland uti detta foedus, hålle vi sådant prejudicerligt

att vara, efter ingen potentat hafver mer att säga i

Östersjön än vi och Danmark. Men skulle framdeles ett foedus

finnas godt, oss, Danmark och Holland emellan, anten ratione

religionis evangelicæ, defensionis mutuæ eller ock commer-

1 Detta var nu allt redan gjordt, som vi sett, utom beträffande n:o

3; denna påminnelse hade han tänkt göra i ordern d. 21 dec., men

uteslöt den då. Se ofvan sid. 73 not 1.

2 Danica.ciorum att stiftas, det ställe vi därhän och vele intet låta oss

misshaga, att Danmark gifver, sedan det andre oss emellan

först är slutet, där till anledning.»

Härpå svarade Dureel d. 17 maj med att ange anledningen

till uppskofvet i dessa förhandlingar, nämligen Ove Juels

förestående beskickning ut till Polen, samt omtalade hurusom

ingen traktathandel med fördel kunde drifvas under den

stämningen, som bland danskarne en tid rådde vid intrycket af

ryktena om konungens förolyckande med svenska hären

under tåget uppåt södra Polen.1 —

En omsväng2 3 4 till en mer krigisk politik förberedde sig

oför-tydbart inom Danmark på vårsidan 1656; och Dureel fick, till

en början, tydligt erfara detta, på mer än ett vis. Till Holland

gingo i hemlighet flera anmaningar att göra sig konsiderablare

och fatta mer vigorösa beslut, därmed åter uppmuntrande till

ör-logsflottans afsändande3, hvilken, som antydts, numera

motsågs med fröjd, ej med suckan som förut; framställningar

följde härmed om att Danzig måtte bispringas, om att ej en

finge tillåtas bli öfverherre i Norden.

När ryktet kom, att Karl X var instängd mellan Weichsel

och San, »såg det ut som Danmark ville röra på sig och

hade allt ondt i sinnet», skref Dureel till konungen den siste

mars.4 Danskar och holländare hade täta rådplägningar, och

Dureel tviflade nu afgjordt på de förres uppriktighet med den

1 Jfr h. II, sid. 79 och not 1, sid. 95.

2 Fridericia.

3 Man var å svenska sidan ej i okunnighet därom. Dureel skref

sålunda d. 27 mars, till rådet: >Så ehuruväl utur Holland förnimmes,

att Danmark skall söka instigera Nederländerna, så kan man dock här

icke afse af någon ytterlig apparans ännu, att det skall vara

Danmarks allvar och intention att söka oro. Icke att jag här kan

försäkra mig på deras skriftliga promesser, ord och pakterne, utan efterdy

inan klarligen kan se Danmark icke vara bekvämt att begynna något

krig».

4 Kort förut hade han skrifvit till rådet, i P. S. d. 27 mars, om de

onda tidendema, som just då kommo öfver Danzig, »hvaröfver man här

fröjdar sig och yfves. — — I slikt fall skulle Danmark icke underlåta

att hjälpa till ruinen».svenska alliansen samt såg de senare »lägga en god grund

till en allians mellan Holland och Danmark». Emellertid

tycktes danskarne vilja ännu afvakta utgången af den

holländska ambassaden till Karl Gustaf.

Det inre tillståndet gaf emellertid eller borde alltid gifva

de mera företänksamme rikliga anledningar till en fredlig

och försiktig statskonst »Inom riket är hvarken conduite,

courage, ordning, pengar, kredit eller soldater», skref Dureel

till konungen d. 22 mars; »landet ligger öppet på nästan

alla kanter, flottan saknar folk och ammunition, alla äro

oexercerade, här värfvas icke, och tilloppet skulle icke blifva

stort, om det försöktes; tvedräkt råder inom regeringen,

konungen är emot rådet, och rådet är inom sig söndradt; alla

undersåtar äro desperate».

Under senare hälften af mars var Dureel1 en dag och talte

med rikshofmästaren liksom kansläm i anledning af de i

Holland beslutade 48 örlogsskeppens utrustning och

utsändning2 åt de nordiska farvattnen samt hemställde, att några af

de danske måtte därom konferera med de holländska

ambassadörerna liksom att det måtte nu som föregående år

skrif-vas till de danske gesandtema i Haag. Sedan ärendet

före-bragts för konungen, deputerade han tre af rådet,

rikshofmästaren, kanslärn och Axel Urup, att träda härom i konferens

med ambassadörerna Då desse härvid hade förklarat, att

den örlogsflottan icke var ämnad till någons nackdel, men

blott att skydda Staternas handel och trafik, så inlämnade

1 Efter Dureels bref till rådet d. 27 mars, d. 4 april; till konungen d.

31 mars; Dureels memorial till konung Fredrik III d. 31 mars (kopia

bland skrifvelserna till rådet); konung Fredrik III:s svar d. 5 april

(kopia bland Dureels skrifvelser till rådet samt bland hans brefväxling

och handlingar och äfven i Oxenstj. samlingen).

2 Aitzema VIII, s. 510: d. 27 febr voro 24 af de 48 till Öresund

de-stinerade örlogsfartygen färdigrustade, så att det återstod blott att

därå inlägga det nödiga antalet matroser; följande dag skulle trumman

börja gå för att anskaffa dessa. Men först om två månader tänkte

man sig flottan skola afgå.Dureel till konung Fredrik ett d. 31 mars dateradt memorial

med begäran, att han med sin kongliga auktoritet, höghet och

andra tjänliga medel ville verkeligen förekomma, det en

sådan flotta eller eskader hitsändes. Det vore ju enligt förut

gifna försäkringar och enligt Brömsebrofördragets 351te art.

och äfven enligt det goda, naboeliga förtroende, som emellan

de bägge grannarne för närvarande rådde. Häijämte talade

Dureel vid olika tillfällen också med flera af rådet om denna

saken samt »icke litet» med de holländska ambassadörerna själfva.

I sitt svar härtill, dateradt d. 5 april, erinrade Fredrik III

om hvad som föregående år gjordes och hvad i den saken nu

äfvenledes åtgjorts. Att Generalstaterna ansågo sig tvungna för

sin handels och sina intressens tillvaratagande underkasta sig

så kostsamma utrustningar, emedan, efter hvad som syntes,

de ej ville låta sina kofferdifarare segla utan konvojer, och

att de sålunda lyssnade mera till de motiv, deras egna

intressen ingåfvo dem, än föreställningarna hvilka kommit från

Danmark, det, mente han, kunde ej tillräknas honom såsom

kränkning af någon art. i Brömsebro pacta. Han såge

mycket ogärna, om i anledning häraf den välbegynta

förtroligheten och hoppet om en närmare förbindelse emellan Sverige

och Danmark skulle förstöras öch någon oro uppväckas.

»H. K. M:t förtror sig därtill», slutar skrifvelsen, nästan hotande,

åtminstone allvarsamt varnande, »att H. M:t i Sverige sine

consilia därhän dirigerar, att icke till någon orolighet eller

vidlyftighet i Östersjön billig orsak gifves, eftersom bägge

kronornas intresse uti dess säkerhet och rolighet består,

hvar-emot H. M:t i Sverige ock kan vara försäkrad, att H. M:t,

icke allena hvad pacta och gifna försäkringar utkräfva, vill

taga i akt, men ock, hvad god naboskap och vänskap kan

styrka, alltid skall låta vara sig angeläget att söka och

befordra. *

Man hade ock låtit Dureel tydligare förstå, att den

holländska örlogsflottan komme mest för Danzigs skull.

Denne var emellertid ej nöjd med någotdera af dessa svar. Till

svenska rådet skref han, d. 10 april, om det citerade svaret afd. 5 apr., att det nog, efter hans ringa förstånd, kunde uttydas som

man ville, och att intet var att lita på i det fallet, utan fast mera

att man måste tro, det Danmark ej ärnade hindra bemälte

örlogs-flottas hitkomst. »Straffar Gud oss med någon remarkabel

olycka i Polen, så torde väl Danmark tänka nog argt, ja, efter all

apparans synes vara säkrast för Sverige att förvänta det

argaste. Vill ock Gud erhålla verket i Polen, så synes ändå, att

Danmark ärnar göra miner och låta se, att det är bundet fast

ihop med Holland».1 Men i öfrigt såg allt ännu fredligt

ut, så att han kunde ej tilltro Danmark dock att taga något

mera krigiskt steg.

Under april och maj hade Dureel sen åter många samtal

med de danske om den stora holländska örlogsflottan2 3 4,

då mycket debatterades i saken och mycket remonstrerades af

honom emot flottans ankomst3. Meningarna bland dem ha

nog också vid denna fråga varit något delade, och under

hvarjehanda förställning har en som annan, tycks det, sökt

dölja för honom sin verkliga tanke. Af hvad Dureel förnam,

kunde han ej med visshet säga, hvartåt danskames consilia

nu lutade, men fick dock öf ver vägan de det intrycket, att de

helst önskade slippa ett dylikt besök. Då han den 13 maj

talte med rikshofmästaren4, lofvade denne göra sitt bästa att

hindra örlogsflottans hitkomst och sade, »att därsom så vore

1 Dureel till rådet d. 10 apr. Jfr ock Dureel till konungen d. 19, 26 apr.

22 mars

2 Aitzema VIII, s. 527: d. s april fastställdes beslutet om de 48 ör-

logsskeppens utsändande. Secr. Resol. för d. anger innehållet

i instr. för lieutenant-amiralen och kommendören Opdam, som skulle

ha öfverbefälet och bl. a. kommunicera med ambassadörerna i

Köpenhamn. Aitzema VIII, sid. 532: vid mediet af månaden (börj. af apr.)

var flottan i det hela färdig, så att blott det nödiga antalet matroser

behöfde anskaffas. Trumman gick därför.

3 Den 5, 7, 11, 12 maj var han hos kanslärn, d. 13 hos

rikshofmä-staren. (Dureel till kon. d. 10, 17 maj, till rådet d. 8, 16 maj).

4 Aitzema VIII, sid 524:. rikshofmästaren var häftigt emot Sverige,

men kanslärn moderat och hade ett parti i rådet, som tillstyrkte

freden med Sverige.(att flottan komme), skulle det vara Danmark mera emot än

K. M:t i Sverige». Men dagen förut, då han var hos kansläm,

• hade han fått det beskedet, att kungen svarat sig icke kunna

annorlunda häröfver resolvera, än här till skedt är, och att

H. M:t nu hade holländska ambassaden hos sig, med

hvilken han utan tvifvel härom låter traktera; och då Dureel

urgerade, att danske konungen ändå måtte göra något

verkligt, så sade kansläm, att han ville en gång till förebringa

saken för H. M:t, men fogade därtill den frågan, »ifall kungen

skulle göra sitt yttersta där till, att icke flottan hitkom, om

och huru H. M:t af Danmark då skulle kunna försäkra sine

land, att inge molestier skulle tillfogas kominercieme i

Östersjön»1. — Naturligtvis skrefs icke till gesandterna i Haag

nu såsom föregående år. De holländska ambassadörerna hade

begärt och danske kommissarierna lofvat, att det ej skulle ske2 3.

När ryktena anlände och hunnit bekräftas, att Karl

Gustaf undgått de hotande farorna i södra Polen och lyckligen

kommit tillbaka åt de norra delarne, så ändrade sig

hållningen hos danskarne något, tycks det, gen t emot den svenske

residenten, som t. o. m. fick höra större benägenhet åter

uttalad för sitt alliansärende. Ja, än mer; under några veckors

tid tyckes Dureel varit insöfd — liksom en gång senare,

under juli—aug. — uti föreställningar om bara »rolighet och

fred», och det just medan den ofta nämda örlogsflottan af

danskarne och holländame här som bäst väntades3. »Här skickar

sig allt till rolighet och fred», skref han d. 15 maj till

svenska rådet; pingsten förestod, lite hvar reste ut till sina hem på

landet; ej tänktes väl då på örlig. »De statiske ambassadörerna

förhålla sig rätt stilla, så att jag icke kan förnimma, att där-

1 Dureel till rådet d. 16 maj.

2 Ambassadörernas bref d. Blott Rosenvinge var nu i Haag,

Charisius för tillfället hemma. På sommaren lämnade sen den

först-nämde sin post och erhöll därpå ett annat uppdrag. (Rekreditiv för

Henr. W. Rosenvinge, Haag d. 28 juni 1656; rigsark. i Köpenh.)

3 Särskildt i slutet af maj gjordes från Danmark hemliga

uppmaningar till Generalstaterna att fatta solidare beslut och därmed

uppmuntran till örlogsflottans afsändande (Fridericia).med nego tieras här», skref han redan en vecka tidigare.

Somliga af rådet hade synts honom önska allians med Sverige,

andra med Holland, skref han till konungen den 24 maj; *

»alltsen E. M:t kom till Polen, vet jag ej det varit så stilla

här som nu; allt är lugnt», tillade han1.

I slutet af maj hördes emellertid att Ruyter med 30 örlogsskepp

var i annalkande; schoutbynacht Tromp likaså; d. 29 maj, att

båda anländt med 22—25 skepp till Helsingör och lagt sig

vid Lappen. Amiralerna foro d. 30 i land och till

Köpenhamn. Den 1 juni gick flottan och lade sig vid redden

mellan Kronborg och Helsingör. Opdarn med 14 skepp

väntades och sades vara på vägen samt kom senare i juni, d. *5/25;2 3

35 holländska krigssepp lågo då i Sundet. Dureel sade sig

skola inlämna ett nytt memorial med föreställningar häremot.3

Några spridda drag ur hans bref i slutet af maj och från

juni månad torde tjäna att måla stämningen nu. »Danmark

börjar sätta upp öronen*, skref han den 29 maj. »Modet har

vuxit tämligen både hos holländare och danskar, som de ock

låta märka», skref han fram i juni; »det märkes mer och

mer, att Danmark har ondt i sinnet, och någre säga för visst,

att det ämar bryta med Sverige». Många ansågo bäst hellre

förekomma än förekommas, eftersom allmänt troddes, att om

allt går lyckligt i Polen, Karl X ej skulle uraktlåta angripa

Danmark. Den holländska örlogsflottan voro danskarne

numera ej emot eller betänkta hindra gå vidare, snarare

bemödade de sig att få den att löpa in i Östersjön, skref Dureel

vid midten af juni; holländarne eggade Danmark till krig,

och skulle en märkelig olycka ske i Polen eller eljest

Danmark få god ockasion, så skulle det nog ej underlåta

förena sig såsom tredje eller fjärde emot Sverige, hette det i

1 Jfr ock hans bref t. kon. d. 17 maj, där han säger, att det ser nu

för ögonblicket ut, som Danmark hade låtit alla tankar fara både till

offension och defension.

2 Aitzema VIII, sid 588: Ruyter med 28 krigsskepp låg där före

honom.

3 Till konungen d. 10 juni.slutet af månaden. Om rustningar, som företogos, hade han

ock numera mycket att förtälja. Underrättelsen om

War-schaus fall1 väckte också stor glädje hos danskar som

holländare. Dureels meddelande kort före mediet af juni2 3 4, att

Karl Gustaf skulle belägra Danzig, samt begäran att danske

konungen ville förbjuda sina undersåtar segla dit och handla

på den orten, men befalla dem i stället gå till Pillau, väckte

nya bekymmer för staden och vände en ökad

uppmärksamhet däråt.3

Den kungliga skrifvelsen till Dureel härom, daterad den 9

maj,4 började med att nämna om staden Danzigs motstånd

och hårdnackade hostilitet mot svenskarne, hur den trotsat

desses alla försök hittills att bringa den till reson, och att

andra medel för det ändamålet nu skulle tillgripas, nämligen

att med vapen åter bespärra den; härom ville nu konungen

underrätta Dureel »och därjämte i nåder befalla, att I där in

loco dem, som vederbör, sådant representera med varnande

och påminnande hos dem alle, som vanligen pläga i

Östersjön segla och kommercier drifva, att de intet låta sig

främmande förekomma, det vi här efter intentionerade äre

mer-bem:te stad Danzig alle trafiker att förhindra, och är det sätt

och manér, som vid krigstider och emot förrädare hos allt folk

öfligt och brukligt är, (att) beängstiga, till dess han att bekänna

och resonablare medel emot oss måste sig länka och förklara.

Alle, som hit åt preussiske kusterna pläga segla och handel

drifva, måste I förmana, att de all tillförsel ifrån Danzig af-

1 Den 21 juni, efter mer än 3 månaders belägring." (Carlson.)

2 Dureel till rådet d. 13 juni; till kon. d. 10 juni. Tvenne kungliga

skrifvelser säger han sig här ha mottagit, en af den 9 maj, hvilken vi

anföra i täxten, en af d. 23 maj, hvilken icke finnes vare sig i Danica

bland originalen eller i riksreg. eller i koncepten till denna. Redan före

Dureels officiela notifikation i Köpenhamn hade man för öfrigt här

bekommit nyhet om faran, som hotade Danzig.

3 Secr. Resol. för d. IO/2o juni omtalar, hur samma notifikation då

nyss skett genom Appelboom i Haag.

4 Danica.styra och sig på den Pillouiske och andra våre hamnar

be-gifva.»

»Riksens råd komma nu dagligen tillsamman uti deras

rådkammare, besoignera därvid största flit och secretesse»,

skref Dureel d. 13 juni hem till svenska rådet. »Det synes

nogsamt, att Danmark ärnar bruka sig denna attack för

Danzig såvida till nytta att därigenom på allt sätt excitera

hol-ländarne.» Ett resultat, bl. a., af dessa öfverläggningar var

den skrifvelse, som det danska rådet vid midten af juli

uppsatte och lät öfverbringa till det svenska rådet i Stockholm.

Härom strax nedan.

Stor liflighet rådde ock nu under juni månad hos danskar

som holländare i Köpenhamn vid förhandlingarna deras för staden

Danzigs skull. Danzigarne skrefvo till holländame, klagade

och bådo om hjälp och råd; ambassadörerna skrefvo till

danzigarne, tröstade och lofvade. En traktat mellan Holland

och Danzig var sedan någon tid i görningen under De Bye’s

och den näinde Schröders händer i Haag och slöts där under

förra hälften af juli, men antogs ej af Danzig.1 Till Danmark

vände sig ock Danzig på liknande sätt; man visade här det

lifligaste deltagande för staden, förestafvadt af bekymren för

egen räkning och af medlidande för invånarne2.

En rysk gesandt var anländ till Köpenhamn de sista

da-garne af maj och ville ha närmare förbund mellan Ryssland

och Danmark mot Sverige samt nämde czarens afsikt att söka

återbekomma från detsamma forna ryska provinser, hvarför

han stod i begrepp börja krig med svensken; i danska rådet

beslöts3 i början af juni att låta czaren veta, att man bör

förhindra Sveriges herradöme öfver Östersjön; »vi måste

försäkra oss, att svensken låter kommercierna vara oturberade

där och vill inträda i allians med oss och Holland, eljes

förorsakas vi taga ett annat parti och kunna i dessa vanskliga

tider icke så länge sitta och lefva af hans diskretion». Efter

1 Corps Dipi. VI; Fries.

2 Becker, I.

3 Skeels dagbok.datiskarne nu själfva ej kunde försvara sig, så borde de först

bättra sin defension och så sluta en fullkomlig allians med

Holland och bringa kejsaren med i spelet.1

Under första veckan af juli gaf konung Fredrik sitt

samtycke till att den holländska flottan gick genom Öresund.

Opdam kom d. io juli seglande upp till Toldboden vid

Köpenhamn. Några ytterligare fartyg hade kommit till med

amiral Witte Wittenszoon. En stor holländsk örlogsflotta var

då samlad i Sundet under anförande af de förnämsta

sjöhjältar i Europa, Opdam, Ruyter, Tromp, Witte Wittenszoon,

Pieter Floriszoon, Evert Antonszoon, på väg inåt Östersjön

till Danzigs undsättning. Amiral Johan Evertszoon väntades

med ännu några skepp komma. Dureel remonstrerade;

Gers-dorf svarade, som väl sanningen var, att Danmark förmådde

häremot intet. Danskarne kunde icke hindra holländame

löpa in i Östersjön, äfveu om de velat. Kansläm hade låtit

honom förstå detsamma.

Med det danska rådets skrifvelse af den 15 juli till det

svenska afreste den unge Jens Juel, bror till P. Juel, och

af-lämnade det i rådkammaren i Stockholm den 29 juli. De

närvarande af svenska rådet skyndade att härom underrätta de

andra för att komma och öfverlägga om hvad svar där skulle

ges tillbaka, ty saken var af vikt; den danska skrifvelsen lät

hart när som en krigsförklaring, tyckte man.

Man fann i rådet bäst att strax af färda Juel, och det med

»ett blott dilatoriskt svar» denna gången, intill dess man

kunnat närmare inhämta konungens mening i saken.

Den danska skrifvelsen talte om »de stora inkonvenientier,

som det blodiga och vidlyftiga kriget mellan Sverige och

Polen förde med sig, i det att icke lauden allena, hvilka

tillhörde Polen, utan ock Östersjön och dess florerande

kom-mercier, »som andre mere än H. M:t i Polen ha uti att säga»,

måst lida mycken anfäktning; det kriget hade, sen det be-

1 Enighet saknades i rådet fortfarande; »holländarne pressera att

vara eniga», skref Skeel d. 10 juli i dagboken.gynte, liksom elden, när den får råda, sträckt sina härjningar

icke till Polen allena eller dem som vid Östersjön bo, utan

äfven andra, som den behöfva. Tull togs i fjol vid Danzig,

»och alla dit seglande blefvo utan åtskillnad gjorde tributarii

på det ställe, där makten var större än rätten»; väl varade

det icke länge, men farligt är att vara sådan diskretion

underlagd. I år hade kriget i Danzig både hos konungen i

Danmark och Generalstaterna blifvit notificeradt med det

till-kännagifvandet, att trafiken måste ledas därifrån. Man hade

en tid lång varit i de goda förhoppningarna, att en traktat

om en närmare allians, hvilken inleddes föregående år, skulle

blifvit så lyckosam att kunna förekomma »alla de

oriktigheter, som desse vanskelige tider föra med sig»; men då

Generalstaternas inklusion ej kunde medges, »så är det dess värre

kommet uti det uppehåll och den vidlyftighet, att emellertid

de herrar Stater General hafva sig till en stor och kostsam

armatur resolverat, en mäktig skeppsflotta hit förskickat och

till sine kommerciers förfordring passage i Östersjön begärt;

och ändock H. M:t, vår allernådigaste herre, helst såge, att

sådan makt vore ej här, så är han dock icke därför med

billighet att beskyllas, emedan den osedvanliga procedur med

tullens påläggande i sjön, med kommerciernas förbud på

Danzig har extorkverat den resolution att ej motsätta sig dem,

som vilja vårda sig om kommerciernas frihet och oturberade

gång. H. M:t har förpliktat sig samma Danzigs konservation

att vara angelägen, också eftersom staden var innesluten i

Brömsebrofördraget». Det svenska rådet ombads till sist att

förmana sin konung att ej störa Danzig mer.

Det svenska rådets svar, dateradt det i aug., var helt kort

och nöjde sig i hufvudsak med att hänvisa till konungen

själf och regeringen i Preussen hos honom1.

1 Efter rådets registratur 1655—56; rådets skrifvelser till K. M:t d.

29 juli, 6 aug. 1656, med bilagor. JfrTheatr. Europ. Vill, där det

danska som det svenska rådets skrifvelser finnas tryckta.Den holländska örlogsflottans ankomst till de nordiska

farvattnen jämte Danmarks hållning och inberättade rustningar

väckte mycken uppmärksamhet och oro i Sverige samt

orsakade stora anstalter öfver allt inom riket, och det på en

tid då försvaret af Finland och Östersjöprovinserna mot det •

ryska anfallet kräfde sin uppmärksamhet och sina

försvarsanstalter. Nyss var underrättelse inlupen om ryssarnes

angrepp på Nöteborg.

»Därtill med synes nu ock af inkomne tidender», skref det

i Stockholm varande rådet till konungen den 27 juni, »att

detta riket någon fara ifrån Danmark och Holland ju mer

och mer öfverhänga vill, så att i förgår här i staden och

nejden häromkring ett stort larm varit hafver, som skulle

allareda någre skepp vid Hörningsholm ankomne vara,

där-sammastädes satt folk i land och med någre orters af

brännande sig fientligen tett hafva».1 Danmark ansågs af rådet

som isynnerhet fientligt och färdigt att när som helst bryta

lös; konungens närvaro i riket befanns under sådana

förhållanden »högnödig och hjärtligen att önska».

Karl X på sitt håll hade ock bekymrat sig för samma sak

och sände sina anordningar.

Riksdrotset Per Brahe fick i uppdrag2 att resa neråt

Jönköping och medtaga trupper samt »hålla den fästningen och

orten och vägen åt Markaryd i hägn och försvar, det bästa

han kan»; riksmarsken Gustaf Horn fick resa först till

Kalmar, bese fästningarna och öfverlägga med Lars Kagg,

»hur krigsväsendet på den orten står till att fatta», sen åt

Västergötland och Halland, »där att agera, låtande sig att

vara den landsändans värn, särdeles sjökantens och

fästningarnas konservation rekommenderad». »Riksamiralen G. B:son

Oxenstjerna, förutom det han bär åhåga för riksens

skepps-flottas utmontering och säkerhet, blifver här i Stockholm

jämte de öfriga af rådet, som ej behöfvas annanstädes». Ar-

1 Härom talar ock Dureel i sitt bref till konungen d. 5 juli.

2 Rådslag under konung Karl X Gustafs regering. Jfr ock

rådsprotokollen; Carlson.vid Forbus, som var kommendant i Stockholm och chef för

militien där, fick sig auförtrodt forsvaret af själfva staden

och omnejden »med dess utanverk, som nu skulle förfärdigas,

särdeles på Södermalm, att icke staden någon skada måtte

tillfogas genom någon entreprise eller hastigt infall». Skepps

-flottan låg segelfärdig på Strömmen och skulle, så snart den

provianterat, under Klas Bjelkenstjerna löpa ut i

Stockholms-skären. Kammarpresidenten Herman Fleming skulle bege

sig till skärgården att skaffa ut båtsmännen, hvilka skulle

exerceras af officerare och hållas beredda till skärgårdens

försvar. Andra skulle ut till bergslagen och skaffa folk.

Till västra gränsen norrut sändes ock personer att vidtaga

åtgärder för försvaret i händelse af ett infall från Norge.

Så sändes ock till öfriga landsändar i hela riket, där den

ordinarie militien och den beslutade utskrifningen ej ansågos

räcka till, »utan man af huse utgå skall». Gustaf

Lejon-hufvud fick sörja för Österbottens och Finlands försvar.

Landshöfdingame fingo befallning »se till, upprätta och

bevaka fyrbåkar och vårdkasar, såsom i krigstid brukligt är».

»Och såsom nöden nu synes fast större, än han före detta

varit hafver, så skulle landshöfdingame, hvar i sin landsort,

strax sammankalla alla fyra ständerna, underrätta dem, att

så framt vi vilja undgå vårt och landets total min och

för-därf, så måste vi vara betänkta i tid på folk och medel»;

därför .skulle den utskrifning och hjälp, som beslutits utgå

senare, utgöras nu. Adeln skulle ombedjas, »i anseende till

desse förlägenheter», att fördubbla sin russtjänst,

prästerskapet att fördubbla sin bevillning, som senast gjordes, och

tillsätta ändå en ryttare, borgerskapet att genast utge den för

detsamma utlysta kontributioneu och allmogen att genast ge

råghjälpen.

För de orter, där mest man kunde frukta något fientligt

att påkomma, uppgjordes särskilda dispositioner af militie,

så för Halmstad, Varberg och Laholm,1 för Göteborg med

1 Konungen hade uppgjort en lista på dessa dispositioner; rådet en

annan, något afvikande. Den förra upptar för dessa tre orterna 600— ios —

skansarne,* 1 Kalmar,2 * 4 5 Jönköping,3 Gottland,4 Jämtlands skans,5

Stegeborg, Nyköping, Morast skans (i Eda socken, Jösse härad,

Värmland), Vänersborg, Örebro, Karlstad och Borgholm. Visst

antal rj"tteri och visst fotfolk disponerades ut på hvaije af

de nämda orterna, hvarjämte adelsfanorna från vissa

provinser beställdes till vissa af dem, så Hallands till de nämda

halländska platserna, (Upplands6 7) Södermanlands, Närikes,

Värmlands och Västergötlands till Göteborg, Smålands och

Östergötlands till Kalmar (eller Jönköping6); för Stockholm

bestämdes, utom flottan, 500 man rytteri och 13—1400 man

fotfolk jämte adelsfanan från Uppland. Listorna å dessa

militära dispositioner skickades jämte kungörelser om de i öfrigt

gjorda anordningarna till de olika landsändarne.7

I sin skrifvelse till rådet d. 17 juli från Novodvor drog

konungen åter försorg om försvaret mot Danmark etc.8 En

generalkommissarie i kammarkollegiet skulle förordnas, »att

man rytteri och 1,279 fotfolk, den senare blott 100 man rytteri och

1,100 fotfolk.

1 300 ryttare och 1,950 fotfolk; 550 ryttare och 1.900 fotfolk (resp.).

2 300 ryttare och 1,000 fotfolk; 330 ryttare och 1,100 fotfolk (resp.).

‘3 Intet rytteri och 750 fotfolk; 150 rytteri och 630 fotfolk (resp.).

4 160 man enligt båda.

5 300 man; 215 man (resp.). För de öfriga härefter nämda orterna

blott mindre antal folk, 100—200 man för hvar.

6 Olika disp. å de båda listorna.

7 Rådets bref till konungen d. 21, 23, 27 juni, med bilagor; rådets

betänkande om rikets försvar, uti 10 punkter, dateradt den 27 juni

1656, bland Rådslag under konung Karl X Gustafs regering; konungens

sekreta instr. för rådet åberopas här.

8 »Alldenstund efter all apparans litet eller intet står till tro

juten», skrifver han, »så vore högnödigt, att I där hemma hållen Eder

på allt fall emot honom färdige och i beredskap, och måsten I väl icke

vänta uppå, att han först kommer att besöka Eder med armé på

gränsen eller ock måhända genast därmed intränga i landet, utan att

I uti tid under fältherrens öfverdirektion och de andre hemmavarande

generalers tillhjälp låten samla folket tillhopa, gören nödiga anstalter

till dess underhåll, skaffen proviant tillsamman och använden de

redaste våre och vårt rikes medel af tullen och andra intrader och räntor

till rikets försvar och säkerhet.»allt må desto riktigare tillgå», och därtill skulle utses

antingen Gustaf Bonde eller Lejonsköld; samma instruktion skulle

han ha att följa som Johan Kruse under sista danska fejden.

Särskildt voro gränsfästningarna föremålen för konungens

omsorg; goda kommendanter och i öfrigt en fulltalig besättning

skulle de bl. a. förses-med. Som Halland behöfde »en tämlig

guvernör», så förordnades därtill nu Erik Stenbock.

Amiralitetet skulle i alla landsorter vid sjösidan se till och draga

nödig försorg om, »att skären må hållas rene och säkre, de

sund och orter, genom hvilka skepp och farkoster utom

rätta farvattnet kunna löpa, förpålas, skansar på bekvämlige

orter vid stora skeppsfarten anläggas och, sedan de med

järnstycken väl äre försedda, att då allmogen tillhålles dem

bevaka»; och till densammas hjälp kunde en del officerare

och förre krigsbetjänte förordnas. Landshöfdingar och

länsmän i orterna hade att noga tillse, det ej landets invånare

förleddes till att göra fienden bistånd---—.

Man har anledning antaga, att allt eller det mesta af dessa

olika anordningar blef satt i verket. Så skref rådet till

konungen d. 6 aug. och underrättade, att dispositionen af

rnili-tien sättes i verket, att fältherren redan var rest och att

riks-drotsen om få dagar skulle resa, att amiral Bjelkenstjerna låg

med 20 örlogsskepp vid Älgsnabben, »att taga vara, det icke

någon oförmodelig flotta må komma dit ohöraude och där

någon skada tillfoga»; samt vidare att allt det »öfriga ställes i

landsorterna efter handen i själfva verket». Den 23 aug.

skref rådet åter och nämde bl. a., »att de riksherrar äro ännu

å ort och ställen», att presidenten i bergskolleg. Erik

Fleming var i bergslagen, amiralen Åke Hansson var gången

till skärgården i stället för kammarpresidenten Herman

Fleming och att det nu trakterades vid gränserna med ständerna

om defensionen; men också att medlen ej räckte till för allt,

att reda penningar ej funnos nog ej heller nödiga persedlar.

Från Göteborg hade man skaffat sig förteckning på

monterade köpmansskepp, där hemmahörande och vid tillfället

befinnande sig hemma, att sålunda i fall af behof kunna an-vändas till försvaret. De utgjorde ett antal af 19 st.,

beräknade att föra tillsammans 354 kanoner. Och likaledes hade

man gjort förteckning öfver de i Stockholm 1656

hemmahörande köpmansskeppen, hvilka till antalet voro 34, hvaraf

14 med tillsammans 826 kanoner lågo vid tillfället hemma,

att till försvaret alltså kunna brukas. Flottan hvilken nu låg

vid Dalarön, hade en besättning af 72 öfver- och

underofficerare, 472 gemena, 6 regementsofficerare, tillsammans 550

man, af Hälsinge—Ångermanlands och Dalkarla regementen.

Åtskilliga landtdagar höllos, som bekant, under sommaren

1656 i Sverige som i Finland.1

Alla dessa försvarsanstalter väckte naturligtvis

uppmärksamhet åter i Danmark. »Eljest lät kanslärn mig märka i

konferensen», skref Dureel till rådet den 3 sept. 1656, »att

det myckna folk, där låg på gränsen, var suspekt här. Jag

lät honom igen veta och remonstrerade mig, om vi hade icke

raison att se oss före denna tiden, trodde ock, att folket

toges dädan, så snart skeppen komme ur Östersjön och vi

se realiter, de äro med freden.» I Sverige bekymrade man

sig då under senare delen af 1656 ej så mycket för de

rustningar, som förekommo i Danmark, efter man antog dem

förorsakade närmast af dessa å svenska sidan.2 3 4

Från juli månads början och några veckor framåt fördes i

Köpenhamn underhandlingarna mellan danskarne och de

holländska ambassadörerna om den nya traktaten till Danzigs

undsättning, hvilken slöts den 16 aug. Under tiden liksom

både något före och efter pågick i Preussen den

svensk-holländska underhandlingen, hvilken ledde till Elbin ger traktaten

den 1 sept. 1656.3

De för denna sistnämnda traktat utsedde holländska

ambas-sadörerna4 afreste hemifrån den 5/15 mars och kommo till

1 Se härom Sveriges Ridderskaps och adels riksdagsprotokoll, 6;

Carlson.

2 Jfr bl. a. rådets svar till konungen d. 6 sept. (nedan).

3 Fries: Sv. och Nederl.; Fries: Erik Oxenstjerna.

4 De voro van Slingelandt, van Dorp, de Huybert och Isbrants.Danzig den H/24 april — där de väl stannade någon tid, till

den --apnl-, men likväl intet af vikt synas hafva underhandlat

om — och blefvo mottagna af Karl X i Marienburg den 9

maj. De voro komna för att upplifva den gamla vänskapen

mellan Holland och Sverige och förnya den äldre alliansen

af 1640 och 1645 samt därjämte söka ytterligare tillknyta

förbundet dem emellan, på det att handeln måtte få blifva i

sin gamla vigör och utan extra pålagor. De hade ock i

uppdrag att söka utforska de svenska planerna samt söka medla

i kriget med Polen. Förberedande underhandlingar fördes

redan under maj månad; den erbjudna fredsmedlingeu afslog

Karl Gustaf genast med bestämdhet. I instruktionen den

23 juni1 för de svenska kommissarierna, rikskanslärn E.

Oxen-stjerna m. fl., ålade han dessa bl. a. att hålla ambassadörerna

vid godt humör, undvika i otid stöta dem för hufvudet och,

som konjunkturerna fordrade att man på allt sätt sökte vinna

och behålla Hollands vänskap, begära ett förslag till

förnyelse af det föregående förbundet; därmed kunde man ock

sondera dem öch komma något under fund med deras

»intention, uppsåt och gravamina«. Emedan holländarne under

täflingsstriden med England, heter det i p. 6, läto förstå, att

de ansågo förbundet af 1640 vara slutet till kommerciernas

skydd i allmänhet och ej riktadt allenast mot Danmark, så

fingo de svenske kommissarierna sig vidare ålagdt »att med

försiktighet handtera de diskurser och därhän rätta sitt tal, att

de fuller utaf visse omständigheter kunna bevisa, att bemite

allians var då efter samme tidens beskaffenhet och tillstånd

unice rättad emot Danmark, men likväl akta sig före, som

ville de nu dirigera och tränga förbundet på den scopum

emot Danmark». Trefaldigt var (enligt p. 10) »K. M:ts

intresse» vid denna traktat: 1:0 ätt alliansen med England intet

må lida någon anstöt genom det förbund, som nu skulle

förnyas med Holland; 2:0 att kommissarierna, när de »tala

om scopo foederis novissimi emot Danmark, intet låta märka,

1 Hollandica: Förhandlingar i Elbing och Thorn. 1656—57.log —

att K. M:ts närvarande uppsåt är att dirigera renovatum

foedus emot Danmark; 3:0 att K. M:ts jura, helst uti tullen

och licenteu blifva H. K. M:t förbehållna». Om de nu finna,

att holländarnes desseiner löpa emot detta tredubbla intresse

och fördenskull äro konungen och kronan Sverige odrägliga

och oprakticerliga, så må de väl debattera och traktera, men

likväl intet stöta gesandterna för hufvudet, utan göra sin flit

att under samma diskurser tränera verket det längsta de

kunna och helst in på hösten och intill navigationen och

sjöfarten igenom vintern slutas, eftersom de uti detta fallet

måste hafva sina ögonmärken däruppå att evitera och

undvika den fara, som nu hotar åt K. M:ts stat, bjuda till att

uppehålla dem med godt hopp och draga dem ifrån Danzig

och andra K. M:ts vidrige. Men om konditionerne äro så

satta (p. 11), att de kunna salvis tam juribus Reg. Majrtis

quam foedere cum Anglia et pace cum Dania vid denna tiden

accepteras och vara i enlighet med K. M:ts intresse, då måge

kommissarierna utan något uppehåll gå till väga.

Man möter här, som ses, grunddragen af samma politik, som

vi ofvan lärt flerfaldigt känna, att sätta Eugland upp emot

Holland och emot Danmark1 liksom detta senare emot

Holland, hvartill nu här kommer att få Holland emot Danmark:

alltsammans rena omöjligheter på sä sätt. Från en närmare

anslutning till Holland drar sig Karl X likasom svenskarne

i allmänhet. Han hade ännu icke kommit på den tanken

att genom ett hastigt slut göra holländarne drägligen till

viljes uti en traktat och på det viset göra sig dem tämligen

kvitt samt genom en sammanslutning mellan sig, dem och

England söka hålla både dem och Danmark i balans.2 Men

hvad det förra beträffar, kom han snart, därtill föranledd

förnämligast af de hotande utsikterna genom föreningen af den

holländska och danska makten vid och i Östersjön. Ett hastigt

slut på den svensk-holländska traktaten kunde möjligen före-

1 Jfr utom ordern d. 20 febr. 1656 ock följ. order till Bonde. (H. II).

2 Se Bondes negotiation i I^ondon h. II, sid. 75—J20.kommit den holländska flottsändningen och bragt Danmark

på kant med Generalstaterna, nu som ju senare skedde, i

sept—okt., hvarigeuom kanske ingen traktat mellan Danmark

och Holland hade blifvit af.

Det är ett egendomligt skådespel att se detta: Karl X

sträf-var med all makt att skilja England, Holland, Danmark från

hvarandra och på samma gång förbinda sig på det

förtroligaste och fastaste med England liksom, på det andra hållet,

med kurfursten af Brandenburg, den han skilt från de andra

makterna i öster — och äfven vill hålla fjärran från England

och Holland —; protektorn åter har till ett sitt förnämsta

syfte att förena samtliga protestanterna i en stor, mäktig,

helst aggressiv union och talar då och då särskildt om en

tät liga mellan England, Holland, Danmark, Sverige,

Brandenburg, äfven Frankrike.1 Någon fördel borde väl dock å

svenska sidan man kunnat draga af denna Cromwells nu

kända politiska böjelse och sträfvan.

De alltjämt växande svårigheterna sedan Rysslands

fredsbrott blifvit kändt och efter Warschaus fall, framför allt

den stora holländska armadans närvaro i de nordiska

farvattnen, kommo konungen inom kort att obetingadt fordra

traktatens med de holländska sändebuden snarast möjliga

af-slutande. Så befallde han, i en ny instruktion för sina

kommissarier den 4 juli, att på alla görliga sätt söka sluta

traktaten och skref s. d. till rikskansläru att således fortsätta

med underhandlingen i Elbing, »på det vi må hafva Östersjön

säker, skattande vi den oreda, som af misslin gande af samma

traktat oss entstå skulle, af mycket större viktighet och mera

konsekvens, än hvad makt både ryssen och polacken emot

oss uppvigla». Att Danmarks beslut, om krig eller

reassum-tion af traktaten med Sverige, berodde på utgången af den

svensk-holländska traktaten, var gifvet, skref konungen

senare, i brefvet den 17 juli till rådet, samt att han gjort en

1 Jones: The dipl. relations betw. Cromwell and Ch. X G. of Sw.,

sid. 39, not 2. Nieupobrt till De Witt d. 14 jan. 1656 (n. st.).del eftergifter, ej så obetydliga, för att medelst ett hastigt

slut kunna afvärja den fara, som hotade från Danmark och

Holland, hvilka med sin förenade makt lätt kunde afbryta

förbindelsen mellan Sverige å ena sidan och konungen med

sin här å den andra. Med längtan emotsåg han nu utgången

af den här traktaten. Men den kom ändå att draga ut på

tiden,1 och konungen blef till sist däröfver otålig. Han hade

nu helst sett, att den slutits i början af aug., och befarade

alltjämt, att Generalstaterna skulle sluta sig till hans fiender

och anfalla honom.

Efter ett sammanträde i Marienburg den n juli fördes

underhandlingarna från och med den 17 juli under resten af

månaden och hela den följande tiden i Elbing samt rörde

sig bl. a. mest om holländarnes fordran på sjöfartens

fullkomliga frihet på Östersjön, isynnerhet Danzig och andra

preussiska städer, att inga tullar, licenter o. d. skulle af

svenskarne påläggas vare sig i flodmynningar eller hamnar,

som ej voro konungen af Sverige underdåniga — en fordran

riktad förnämligast mot den svenska tulltäkten utanför

Danzig —, att njuta full handelsfrihet i Sverige och att tullarne

skulle förblifva, såsom de voro 1640, att Generalstaternas

undersåtar måtte njuta samma fördelar som de egna, ifall

tullförhöjning blefve en nödvändighet, samt ändtligen att

alltid behandlas som de mest gynnade nationer. Svenskarne

erkände väl, att den fria handeln på Östersjön ej finge störas,

och mente, att den var något lika eftersträfvadt af båda

parterna, men erkände sig ej ha stört den eller handlat mot det

bestående fördraget med Holland. De visade, att licenterna,

hvilka upptogos vid tyska kusten, ej kunde härmedelst ändras

1 Den 20 aug., då han skref till rikskanslärn, att traktaten nu måste

slutas, yttrade han: »— — — ty oss är intet att göra till att vinna

tid, utan att i god tid sluta och således skilja Generalstaterna ifrån

andres vedervärdiga konsilier, hvilka, om de skulle vinna sin fortgång

och Generalstaterna vecklas in däruti, kunde lätteligen sätta oss i ett

farligt tillstånd, därutur vi intet skulle kunna oss så snart reda». (Fries:

Erik Oxenstjerna.)eller upphäfvas, emedan de berodde af särskilda fordrag. Ett

medlingsförslag gjordes af Oxenstjema och antogs, af

innehåll att tulltagning i främmande hamnar ej skulle få äga

rum, om den ej berodde af särskilda traktater; och härigenom

räddade han de Memelska och Pillauska tullarne, men band

händerna på konungen för det närvarande beträffande tullen

vid Danzig, ehuru framdeles det kunde stå honom fritt att sluta

fördrag t. ex. med Danzig och därefter taga tull igen; och rätt

att belägra, tvinga staden hade Sverige härmed ej afsagt sig;

bestämmelsen i 7:e art. 1640, att den ena parten ej skulle få

undsätta en af den andra belägrad stad, vidhölls också.

Vidare, som erfarenheten visat fördelen af måttliga tullar, skulle

man — hvardera kontrahenten inom sina land — hålla sig

ungefär vid den måttliga taxa, som förefanns, då de båda

fördragen (1640, 1645) afslötos. Likhet i tull ville svenskarne

ej medge och holländarne afstodo ock från denna sin fordran;

ifall tullförhöjning blefve nödvändig, skulle den dock ej blifva

större för främlingarne än för de egna undersåtarne, hvarvid

likväl undantag gjordes för vissa sällskaps och enskilda

personers privilegier. Ingen nation skulle få förmånligare

handelsprivilegier än Staterna,1 utan de vara som den mest

gynnade alltid. För resten må nämnas, att vid den slutliga

koncipieringeu af fördraget kom allt rörande tullarne att blifva

i tämligen sväfvande ordalag affattadt.

Naturligtvis saknades icke demonstrationer från de svenske

kommissariernas sida mot den holländska örlogsflottans

ankomst till de nordiska farvattnen; att skydda handelns

frihet, blef svaret, var ändamålet allenast därmed.

Ambassadörerna voro ock instruerade att begära Danmarks och

Danzigs liksom Brandenburgs och Englands inklusion i den

blifvande traktaten; att Danmark inneslöts, medgafs å svenska

sidan lätt, enär man ju var i allianstraktat med detsamma,

och äfven Brandenburg och England af liknande skäl, men

1 I böljan af året redan hade ju Karl X återtagit sina anbud om

större förmåner åt engelsmännen (se h. II, sid. 64 ff.).Danzig ville man ej ha med, eftersom staden låg i fejd med

Sverige och afböjt de fredsforslag, som gjorts och för resten

ju icke heller var en själfständig stat samt dessutom kanske

ej heller själf önskade det. Men föga värde hade för Holland

alliansen med Sverige nu, om ej genom Danzigs inklusion

dess handelsfrihet därpå garanterades. En konferens hölls

den 4 aug., då denna fråga särskildt dryftades, men utan

resultat; följande sammanträden och samtal härom vordo

likaledes resultatlösa, tills man ändtligen enades om att låta

staden själf afgöra, om den ville bli innesluten eller ej, men

antaga att den ville det och upptaga den i traktaten.

Härigenom blef, förstås, Karl X förhindrad att fortsätta sina

anstalter emot staden Danzig, tills den förklarat sig härutinnan.

Blott och bart förnya de gamla fördragen hade man dock

ej funnit skäl till; detta fördraget blef sålunda t. ex. ej

riktadt mot Danmark som det förra, utan enligt p. i emot

hvarje makt, som oroade handeln och sjöfarten i Nord- eller

Östersjön eller i de därstädes utflytande floderna.

Ej litet tillmötesgående hade Sverige visat här; dock hade

det, tack vare Oxenstjernas skicklighet, också förstått taga

sina intressen tillräckligt till vara. Karl X ratificerade den

7 okt och sände instrumentet öfver till Appelboom i Haag

att utväxlas; men den utväxlingen kom att dröja.

Hela denna traktaten vardt för öfrigt i rent politiskt

hänseende för Karl X ett medel att under de nya förhållandena

förmå Generalstaterna, då de sändt sina ambassadörer till

honom, att förblifva vid den gamla vänskapen utan att

själf göra några reela offer; från desses sida åter var det ett

försök att i godo göra de svenska baltiska planerna för sig

så drägliga som möjligt samt få ett tillfälle att utforska dem

nogare och sen ställa rådslagen därefter. Man fann skäl

gripa om de fördelar, man kunde få nu, för att framdeles

söka skaffa sig bättre och flere. Säkerligen åsyftade

Generalstaterna också att härmed desto säkrare förekomma en

fruktad svensk-dansk allians eller åtminstone göra äfven den

för sig så oskadlig som möjligt Fred var ju ock, hvad de

8framför allt önskade, och detta mål, å ömse sidor sökt, blef

härmed vunnet således. Staterna förhöllo sig en tid efter

mycket vänskapliga emot Sverige.

Med England hade Sverige genom Bonde i London något

förut, den 17 juli 1656, afslutit en sedan böljan af föregående

år afhandlad handels- och sjöfartstraktat, rörande värfning,

kontrabandsvaror samt den fria handeln och sjöfarten, särskildt

under det engelsk-spanska kriget, (i fördragets art. 6) rörande

örlogs- och konvojskepps mottagande, under vissa betingelser,

i hvarandras hamnar, tilläggsplatser och floder, dit skepp

pläga gå; och i enlighet härmed hade då engelska

örlogs-skepp, om till antalet ej öfverstigande 5—6, rätt att, så vidt

på Sverige ankom, utan föregående notifikation inlöpa

öfver-allt i svenska hamnar etc., ligga där för ankar och åter gå,

utan några som helst hinder eller onera. Samma rätt och

fördelar ägde ock ett större antal skepp, en örlogsflotta, då två

månader i förväg notifikation gjordes och för resten särskilda

bestämmelser blefvo träffade för det fallet Vidare innehåller

denna traktat, i art. 8, stadgandeu rörande den af engelska

undersåtar idkade handeln och sjöfarten på och i Preussen

samt Polen och äfven andra under den svenske konungen

lydande områden, tillförsäkrar dem samma förmåner framför

andra, som de förut njutit, lofvar dem allt möjligt

tillmötesgående, ifall mer friheter skulle begäras, och för öfrigt att i

Polen och Preussen, om någon annan främmande nations

undersåtar tilldelas mer och större friheter, med dessa varda

likställda, så snart därom anhålles.1 Som en mycket

grann-laga angelägenhet betraktade, med rätta, Karl X dessa

privi-legieförhållanden i Preussen etc., helst under den då som

bäst pågående ofvannämda traktaten med Holland.

Hollän-darae ville han å ena sidan undvika stöta genom #tt ge för

mycket åt andra, och engelsmännen ville han å undra ej ge

anledning misstänka, det han ärnade något piinska deras

förut hafvande förmåner och friheter; men ej heller ville han

1 Häfte II, sid. 123—6.genom att lämna dem för mycket binda, förfördela sig själf

och sitt land.1 Denna julitraktaten 1656, hvilken angafs som

ett additament till Upsalafördraget 1654, skulle vidare tjäna till

att ytterligare befästa den ömsesidiga vänskapen mellan

Sverige och England;2 3 4 * och denna bestämmelsen var då för båda

parterna den förnämsta. Karl X kunde härefter vara försäkrad,

det protektorn ej skulle mot honom något argt företaga, utan

tvärtom vara för honom ett »säkert ryggvärn» på den orten,3

och protektorn kunde vara säker på att Karl X ej skulle

hålla med hans fiender, Karl Stuart t ex. Ratifikationen,

som senast 4 månader efter undertecknandet i Westminster

skulle varit verkställd, dröjde något i följd af Karl Gustafs

tvekan, antagligen i anledning af betänkligheter rörande en

eller annan punkt; kort före mediet af okt. 1657 voro

emellertid ratifikationsinstrumenten å båda sidorna utväxlade.4

Engelsmännen tyckas en tid tänkt sig möjligheten af

Hollands inklusion äfven i denna traktat och fordrat det, något

som från Sveriges sida på intet vis kunde tillstås.5 Genom

sitt sändebud i London underhandlade Generalstaterna

ungefär samtidigt med den engelska republiken om en

marintraktat6 7 —

De holländska ambassadörerna i Köpenhamn hade den 9

juli nyss bekommit tvenne order från Haag, daterade den 27

juni, och begärde i anledning häraf andiens eller

kommissarier att desamma framföra; svaret blef, att kommissarier

skulle snart utses och sändas dem. Den 10 juli hölls med

dessa den första konferensen i ambassadörernas bostad.7

Vid den konferensen framlämnade de senare ett memorial

eller projekt i fem punkter till öfverenskommelse mellan

1 Konungen till Bonde den 23 juni. (Riksreg.)

2 Se bl. a. instr. för Coyet den 25 nov. 1654, h. II, sid. j ff.

3 Jfr li. II, sid. 103, 118 not 1.

4 H. II, sid. 132—3.

s Härom se bl. a. sid. 60— 1 i h. II.

6 H. II, sid. 68, 80, 98—102, 120—3.

7 Ambassadörernas bref den 9/i9, IO/2o juli.Danmark och Holland nu, hvilket af Fredrik III sen, två

dar därefter, besvarades punkt för punkt.

Ambassadörerna voro efter konferensen ute på flottan hos

Opdam och beslöto med honom i enlighet med orderna från

Haag,1 att hela den samlade holländska örlogsflottan, ej en

del, skulle fortsätta till Danzig. Danskarne önskade ock så,

och ambassadörerna själfva ansågo, att under de närvarande

förhållandena de danska skeppsrustningarna nog skulle

påskyndas, om inga andra krigsskepp funnos här att tillgå än

deras egna. Söndagen den 13 juli afseglade flottan, 42 segel

stark, in i Östersjön.2 3 4

Beuningen var dessa dagar situationens herre och verkade

mycket ifrigt för kriget med Sverige.3 Odelad var ej

stämningen bland danskarne. »Här hafver väl varit de af rådet,

som råd t till kombination med Holland och ruptur med

Sverige», skref Dureel den 17 juli,4 »men hafva det emot

mesta delen af rådet ej kunnat uträtta, eftersom de med ed

bekräftat de ville intet hafva krig».

1 Secr. Resol., den 10l20 juni, atl hela flottan skall gå till redden vid

Danzig och hindra, det staden inneslutes af svenskarne.

Ambassadörerna skulle ock söka förmå konung Fredrik att med penningar jämte

ett godt antal örlogsskepp hjälpa till att upprätthålla handeln i

Östersjön och staden Danzig.

2 Den 10 juli eller kort förut erhöll Dureel genom kanslärn Sehested,

som gjorde honom en visit, Fredrik III:s svar både angående

notifikationen om belägringen af Danzig och på sina sista föreställningar mot

den holländska örlogsflottans inlöpande i Östersjön; det tilltänkta

memorialet, med skriftliga föreställningar däremot, synes han inlämnat, men

återtagit. (Dureel till konungen den 28 juni, 12 juli.) I sitt svar yttrade

Fredrik III bl. a., att, som Karl Gustaf begett sig på krigståg söderut

i Polen, han om den tilltänkta belägringen af staden Danzig ej hade

vidare något nu att säga och att han ej heller fattat någon resolution

dess angående.

3 Dureel till Per Ribbing den 4 juli: »Holländska ambassadörerna

här söka på allt sätt i världen beveka kungen till ruptur med K. M:t,

men ännu kan jag icke erfara det vill höras, ej heller ser jag, att

pre-parationerne äro därefter ställde.»

4 Till rådet.Första punkten i det holländska memorialet1 innehöll, att

båda makterna skulle krafteligen komma Danzig till hjälp,

mot villkor att inga tullar, licenter, pålagor läggas där på

Hollands och Danmarks undersåtar mera än på Danzigs egna

eller de mest gynnade utländska, att Hollands och Danmarks

undersåtar ej besväras med nya eller högre tullar vid Danzig

än för närvarande och att heller ingen annan må tillåtas

pålägga onera där, allt under förutsättning af konungens i

Polen samtycke och ratifikation. Fredrik III resolverade härtill,2 3 4

under dato den 12 juli, att han för sin och Danmarks del ville

vara med om hjälp åt Danzig med makt, på de villkoren. För

det andra föreslogo holländarne, att i de traktater, hvilka

Danmark kunde komma att ingå med Sverige eller Holland med

Sverige, den paciscerande skulle begära den andres inklusion

jämte Danzigs; hvilket Fredrik III med glädje också gick in

uppå. Till det tredje sade holländarne, att Generalstaternas

örlogsflotta skulle afgå till Danzig, och begärde, att

Danmark måtte medsända ett godt antal örlogsskepp, till att hindra

stadens inneslutning; hvartill konung Fredrik svarade med

att utlofva, det i slutet af aug. 10 danska örlogsskepp skulle

vara färdiga att afgå.3 Uti fjärde punkten yrkades från den

holländska sidan, att danskar som holländare skulle

krafteligen tillhålla kurfursten Fredrik Wilhelm att ej på något

vis bruka eller låta bruka sin landt- eller sjömakt emot Danzig,4

1 Enligt ambassadörernas bref med bifogade bilagor (Becker I).

2 Becker I; det holländska memorialet och Fredrik III:s resolution

finnas äfven i extrakt uti Rigsark. i Köpenh. (Förhandlingar ang.

garantitrakt, den 16 aug. 1656.)

3 Med 2,500 inan, antingen till sina egna hamnars säkerhet eller

ock kommerciernas frihet i Östersjön för bägges undersåtar, eller ock,

om så anses på bägge sidor rådeligt och af nöden, att skicka dem

eller en del däraf tillika med Staternas flotta till Danzig, — heter det

i det nämda extraktet.

4 Det yrkandet var väl närmast föranledt af Karl X:s ifriga

bemödanden vid förhandlingarna, som den I5/25 juni ledde till fördraget i

Marienburg med kurfursten, att förmå deune lofva sin hjälp emot

staden Danzig. (Jfr Fries: E. Oxenstjerna.)något som Fredrik III också ville vara med om och

därjämte att förehålla Karl X Gustaf att ej närma sig Danzig

eller företaga något däremot eller vidare störa och besvära

kommercierna i Östersjön. Till det sista och femte

förklarade de holländska ambassadörerna, om Danmark funne

skäligt och nödigt till ömsesidigt bästa och kommerciernas

kon-servation något att sluta med Holland, sig vara autoriserade

därför; de hade fullmakt att mellan Danmark och Holland

afsluta ett ordentligt förbund till ömsesidigt försvar med all

makt mot enhvar, för den händelse i anledning af hjälpen

åt Danzig och dessa åtgärderna till upprätthållande af

Östersjöns fri- och säkerhet någondera blefve anfallen och någon

fara uppstode. Mer än någon af de föregående punkterna

förklarade sig konung Fredrik vilja antaga denna samt

tillfogade några detaljer: 8,000 man efter två månaders avis

ville han den ömsesidiga hjälpen skulle utgöra, om

någondera anfölles i sitt land, och att, om mer behöfdes, ock mer

skulle sändas på den hjälpbegärandes bekostnad, samt att

ett bra antal örlogsskepp, hvarom närmare skulle

öfverens-kommas, borde alltid vara för honom att vid behof påräkna,

hvaijämte han uttryckte sin önskan att en del af den

närvarande holländska örlogsflottan måtte öfvervintra i

Köpenhamn.1

1 Till att emotstå allt oförmodeligt öfverfall, heter det i extraktet.

— Den 12 juli skref ock Fredrik III åter till Ove Juel, mest om

Danzig, i öfrigt såsom i instr. den 23 febr.; »vi erinra oss billigt»,

heter det här vidare, »huru H. M:t genom sin resident Dureel förlidet

år i okt. hafver låtit göra ouverture till någon närmare konjunktion

och förening, hvartill vi oss ock gärna ville bekväma och efter handen

åtskilliga konferenser läto af hålla, i förhoppning ju längre ju närmare

till sådant gagneligt förehafvande att kunna hafva gelangat»; sådant

önskeligt verk hade emellertid nu råkat i uppehåll och vidlyftighet

nnder väntan på Karl X:s svar angående Hollands tillträde. Konnng

Fredrik försäkrar till sist (hvilket allt väl O. Juel framförde till Karl

Gustaf), att intet varit honom kärare än att Östersjön från all

främmande makt kunde hafva varit befriad, att dock den svenske

konungens planer mot Danzig varit starkare till att draga den holländska

flottan in där. (Rigsark. i Köpenh.)Den IO/2o aug. hade ambassadörerna nyss mottagit

Generalstaternas resolution af den jämte en fullmakt att sluta,1

och så snart, konung Fredrik, som på en månads tid varit i

Norge, återkommit, slöts på grundvalen af denna punktation,

den i6/26 aug. 1656, den nya traktaten2 3 4 mellan Danmark och

Holland, hvilken sålunda innehöll de tvenne

hufvudbestäm-melsema: om understödet åt Danzig, hvarvid Danmark skulle

biträda med en eskader, samt om försvar af hvarandras land

med all makt emot fientliga angrepp i följd af detta förbund.

Men Fredrik III:s begäran om några örlogsskepps

öfver-vintring i Danmark afböjdes, senare.

I slutet af aug. var den danska eskadern, 9 skepp, färdig

att gå och gick, under kommando af Holmens chef Kristoffer

Lindeno v,3 den 27 inåt Östersjön till Danzig; i förra hälften

af okt. var den åter i Köpenhamn, samtidigt med att den

holländska flottan återkom och återvände hem.4 —

Neutralitets hade Karl X från början erbjudit staden Danzig

i det här kriget mellan Sverige och Polen och erbjudit särskilda

underhandlingar för att ordna dess ställning; men den hade

alltid afslagit det ena som det andra och höll sig troget till

konung Johan Kasimir. Då hösten 1655 den 36 segel starka

1 Ambassadörernas bref den IO/2o aug. Secr. Resol., den

" ö ’ 8 aug.

Aitzema VIII, sid. 592: Efter tagen kännedom af de båda utkasten

till en ligue garantie, danskarnes och ambassadörernas, beslöts att

sända de senare fullmakt att sluta förbundet i enlighet därmed.

2 Se Aitzema VIII, 591—4; Fridericia; Wicquefort II. De danska

underhandlarne voro Gersdorf, Sehested och A. Bille.

3 J. G. Tuxen: Den Danske og Norske Sømagt

4 Denna återvände i tvänne afdelningar. Qpdam med en 30 de

största örlogsskeppen for först och passerade Kronborg den 11 okt,

Tromp med de återstående 12 eller 10 några veckor efter och passerade

Sundet den på väg till Holland. (Aitzema VIII, sid. 596; jfr

Secr. Resol., den 9fjg sept., om bref till Opdam att fara hem; Gralath:

Versuch einer Gesch. Danzigs; Dureel till konungen den 11, 18 okt.).

s Gralath, II; Aitzema VIII, sid. 582 ff.; Lefévre—Pontalis: Jean de

Witt, I; Fries: Erik Oxenstjerna.svenska örlogsflottan kom och lade sig vid dess redd och tog upp

tull, afstod Danzig själfvilligt från all handel och uppmanade

andra att flytta sin handel öfver till andra hamnar. Tullen

blef ock af ringa betydelse för Karl X, och framåt vintern

lämnade flottan redden vid Danzig. Mot staden företogo

svenskarne sedan intet, blott att de några gånger uppmanade

den att ingå förlikning, ehuru förgäfves. I febr. 1656 togo

de skansen vid Weichselhaupt, hvilken var bra att äga för

spärrningen af den danzigska Weichseltrafiken, och gjorde

den snart till en god fästning. Efter återkomsten från

Ja-roslavtåget i april beslöt Karl X att med fientlig makt

betvinga Danzig. Fyra svenska örlogsskepp lade sig den 5

maj där framför att upptaga tull igen af främmande fartyg.

Nu som 1655 hörde all sjöfart upp, och så fortfor det, ända

tills den holländska örlogsflottan ankom fram på sommaren.

I maj hade Karl Gustaf själf varit och besett stadens

fästningsverk, men vände sig mot skansarne, som försvarade

staden från landsidan, och tog dem, den siste den 15 maj.

Under G. O. Stenbocks befäl upprättades ett stort läger om

5 å 6 tusen man för att afskära staden från all gemenskap

med det inre landet Ett af svenskarne tilltänkt anfall på

Weichselmiinde kom dock ej till stånd. Samtidigt härmed

hade konungen ock i godo sökt vinna staden, ehuru lika

förgäfves som förut. Längre fram i maj måste han lämna

belägringen med halfgjordt arbete för att gå och skydda sina

er-öfringar i Stor-Polen, men kom snart tillbaka till Preussen

igen, då han bl. a. slöt det nya fördraget med Brandenburg

den j5/25 juni i Marienburg. Vid de förhandlingar, som

före-gingo detta, yrkades mycket därpå, att kurfursten skulle lofva

sin hjälp emot Danzig; men han vägrade och slapp äfven

lofva något. Mot Danzig företogs nu intet. Sen följde tåget

åt Warschau; från Novodvor, i dettas omedelbara närhet, gafs

Stenbock befallning att fortsätta belägringen och E.

Oxen-sljerna att förmå staden till underhandling. Men villkoren

voro som förut, och Stenbock befann sig för svag att något

uträtta. Från Sverige kom ingen flotta att assistera nu.Den holländska örlogsflottan landsatte redan vid sin ankomst

en hjälphär å 1,300 man för att bistå Danzig vid forsvaret

till lands; denna hjälpkår stod under befäl af P. v. Perceval

och stannade intill no v. följande år. Staden var således fri

från svenskarne till lands och till sjös tillsvidare. Om dess

inklusion i Elbingertraktaten och annat mera nedan. —

Det är verkligen rätt lustigt att se, huru de danske

statsmännen lekte kurra gömma med den svenske residenten i

Köpenhamn och sökte med åtskilliga medel hålla honom alldeles i

okunnighet om hvad som under de dagarne, då

förhandlingarna om garantitraktaten till Danzigs hjälp som bäst

på-gingo, passerade mellan dem och holländarne. Det är en

diplomatisk manöver, i mycket påminnande om svenskarnes

tillvägagångssätt vid just samma tid mot den österrikiske

residenten Frans von Lisola för att hålla honom i okunnighet

om de förhandlingar, hvilka fördes i Preussen med de

nederländska sändebuden om traktaten mellan Sverige och

Holland. Och allt visar, på sitt sätt, hvad vikt man fäste

vid förbindelserna med den mäktiga handelsrepubliken vid

Nordsjön, danskarne på sitt håll, svenskarne på sitt.1

Hemliga hade ju holländare och danskar hållit sina

förhandlingar under hela våren, såsom redan antydts. »Hvad

egentligen är debatterad t, kan jag icke alldeles penetrera,

eftersom här negotieras helt hemligt», sk ref han den 22 mars till

den svenske rikskanslärn. Och långt ifrån att låta slöjan

sedan något förtunnas gjorde man den tätare och bredde den

säkrare öfver, så att säga. »Med holländska ambassaden är

till dato intet trakterad t, mycket mindre slutet hvarken om

närmare allians eller conjunctione armorum», skref Dureel

*

d. 10 juli, samma dag som den första konferensen mellan

danskar och holländare hölls i den danska hufvudstaden; och

1 Se Sverige och Österrike 1655—57, sid. 37—38. Fries (Erik

Oxen-stjema) låter oss veta, hurusom rikskanslärn gjorde allt hvad han

kunde för att hålla Lisola i okunnighet om de förhandlingarna

äfven-som om andra.två dar senare upprepade han detta samma.1 Natten mellan

d. 15 och 16 juli begaf sig konung Fredrik, åtföljd af några

bland rådet, nämligen kanslärn, Henr. Rantzau, Kr. Skeel

och Axel Urup samt Niels Trolle, åt Helsingör för att resa

öfver till Norge på en tid. Under dessas bortvaro skulle väl

ingen tro gärna, att så viktiga underhandlingar fördes. Det

var ock vid denna tid som Jens Juel fick resa till Stockholm

med det danska rådets skrifvelse till det svenska, hvilket

Dureel fick kunskap om. Äfven andra af rådet, de flesta,

be-gåfvo sig bort. »Eljest är här i Köpenhamn allt stilla, och

begynner nu rådet begifva sig hvar hem till sitt», skref han

d. 22 juli. I juni höllos ju så täta och ifriga

öfverläggnin-gar inom rådet, då det var samladt, hvem skulle väl

misstänka, att icke diplomatien nu hvilade? Något af hvad som

hades för händer af dem, hvilka ännu voro tillstädes, måtte

dock ha dunstat ut och kommit till den svenske residentens

öron, såsom ses af hans bref till konungen d. 19 juli och till

rådet d. 24 juli. »Jag förnimmer här», skref han i det senare,

»att förrän den holländska flottan tillsades igenomgången,

hafva Generalstaternas ambassadörer här måst gifva Danmark

försäkring, att denna tillsägelse icke skall i någon måtto

skada Danmark, och ifall däraf något påkommer, skulle

Holland fördubbla de efter pacta utlofvade subsidier, item därsom

Danmark råkade med i aktionen, skulle Holland hjälpa

Danmark till dess förlorade land igen»; två dar senare skref han

till rikskanslärn ungefär detsamma.2 3 Men att intet därpå

sedan följt eller att han funnit anledning förmoda, det något

vidare låg därunder, ses af det han i fortsättningen skrifver

(i brefvet d. 24 juli3): »Emellertid synes mig ock förvisso, att

senatus conclusum skall vara gånget intet att meslera sig

med holländarnes aktioner.-----------Något före kungens resa

1 Till rådet d. 10 juli, till konungen d. 12 juli. Jfr härmed hans

yttrande till rådet i brefvet d. 17 juli, sid. 116.

2 Och d. 24 juli alldeles detsamma till Per Ribbing. (BrefväxL o.

handlingar.)

3 Äfven i det s. d. till Per Ribbing.till Norge hafva holländske ambassadörerna begärt

kommissarier att konferera med, men som visst mig är berättadt, är

det uppskjutet, intill dess kungen kommer hem utur Norge.»1

Dureel hade d. 17 juli varit hos rikshofmästaren, som då

bL a. sade, att det vore önskligt, om desse tre stater kunde

kombineras, nämligen Sverige, Danmark och Holland, och

sporde, om icke ock staden Danzig kunde däruti fattas. Han

erinrade vidare om svenska flottans tulltäkt utanför Danzig

1655 och hur ondt blod det väckte i Holland, och han talte

mycket om, hur högt det vore Danmark angeläget om frie

kommercieme i Östersjön, samt lät märka »sig i det fallet

af samma intresse och mening med Holland.»

Rikshofmästaren tyckes varit helt trygg, då han yttrade detta, att Dureel

dock ingenting vidare skulle misstänka.2 3 4 5 I slutet af juli kom

kurfurstliga brandenburgska sändebudet Kleist och drog

något af Dureels uppmärksamhet till sig. Riksmarsken for

öfver till Skåne, och konungen återförväntades redan från

Norge. Men de holländska ambassadörerna voro kvar i

Köpenhamn, så ock några af riksrådet, och de förre sågos

fortfarande pläga stor förtrolighet med de senare, mest med

rikshofmästaren, som de en tid besökte »väl 4 gånger i veckan».3

Eljest var allt stilla, sades det;4 och detta påstående

upprepade Dureel i första veckan af aug.5 Riksmarsken var då

1 »Någre påstå», skrifver Dureel till konungen d. 26 juli, >att

Holland har iugått ett så nära förbund med Danmark, att det har

förpliktat sig att hålla 30 örlogsskepp i beredskap för den kronan, hvar

och när densamma det önskar. De holländske ambassadörerna äro

mycket förtrolige med de danske ministri, dock mera hemligen än

uppenbarligen».

2 Dureel notificerade vid samma tillfälle de rustningar, som då

anställdes i Sverige, och orsakerna hvarför. Rikshofmästaren hade redan

hört därom ett och annat, såsom att garnisonerna i Kalmar, Halmstad

och Göteborg hade förstärkts. Opdam hade af en svensk skeppare i

Östersjön fått notis om den svenska örlogsflottans vakthållning i

Stock-holmsskären. (Dureel till konungen d. 19 juli.)

3 Dureel till konungen d. 9 aug.

4 Dureel till rådet d. 31 juli.

5 Till rådet d. 8 aug.återkommen från Skåne och for till Fyen, och

rikshofmästa-ren begaf sig öfver till Skåne. De svenska rustningarna

upp-gåfvos som anledningar till dessa skåneresor. Kleist hade

för Dureel nämt något af sin kommission, att nämligen han

»ärnar här något addoucera konungen i Danmark och

remon-strera, hvad skada han gjorde det evangeliska väsendet, om

han engagerade sig för mycket med holländarne, så ock att

H. M:t därmed skadade sitt eget intresse». Dureel lofvade

vara Klejst behjälplig därmed.1 Den senare väntade alltjämt

på kung Fredriks återkomst och på audiens. Natten mellan

d. 12 och 13 aug. kom denne hem från Norge. Några dar

därefter, d. 16 aug., var det ju, som traktaten i Köpenhamn

slöts. Dureel förblef emellertid i samma okunnighet om den

som förut. Han tycks en tid igenom t. o. m. ha hållits

isolerad och afstängd från samkväm med alla utom Kleist,

hvilken ock hölls tämligen isolerad. Något öfver en vecka efter

konung Fredriks återkomst skref Dureel:2 3 »Sedan mitt sista

är här litet förefallet, allenast att brandenburgiske

abgesand-ten har haft audiens hos kungen, där rikshofmästaren och

kanslärn allena voro med. Danmark står ännu tvehugse, om

det vill hafva krig eller fred.» Den 28 aug. skulle en

rådssammankomst hållas, hade Dureel hört, äfvenså att de 10

danska örlogsskeppen skulle gå åt Danzig att förena sig med

den holländska örlogsflottan.3 »Sedan mitt sista», skrifver

han d. 28 aug. till rådet, »är intet förelupet, utan mest alla

af rådet äro hit ankomne»; hvad de skulle göra, kan han ej

»penetrera, eftersom allting hålles så öfvermåttan sekret, att

det icke är möjligt att utgrunda; här till hållas alle de

suspekt, som med mig hafva här till konverserat, en del äre

ock med hotande anbefallde att taga sig vara för mitt

umgänge, så att jag nu här alldeles är onyttig och skulle mera

kunna erfara, om jag vore hädan, måste ock vara nästan som

1 Till rådet d. 12 aug.

2 Den 21 aug. till rådet; så ock d. 15 aug. till konungen, äfven d.

27 aug.

3 Till rådet d. 27 aug.inspärrad i min kammare, förutom hvad jag kan stundom

uträtta hos herr Kleist, som äfveu så väl har stor nöd att

penetrera deras verk här.»1

Det ser verkligen ut, som det varit lättare att anuanstädes

än i Köpenhamn få reda på det som där förehades. Svenska

rådet kände sålunda till den ofta nämda garantitraktaten

såsom sådan i förra hälften af sept åtminstone.2

1 Till konungen liknande d. 3 sept.

2 Rådet till konungen d. 6 sept.En hufvudafdelning i vår framställning är slut här och en

ny böljar, hvilken i mångt och mycket bär andra drag.

Konung Fredrik III har hittills redan visat sig vara den,

som mest dref krigspolitiken emot Sverige; hädanefter blir

han på den vägen mer än förut framträdande, stundom

plötsligt frambrytande, såsom i inledningen vi antydde. Äfven

från flere af hans undersåtar märkes kort efter traktaten med

Holland en afgjordt mer offensiv stämning mot Sverige, för en

tid åtminstone; ja, man ställde sig redan i tankarne ansikte mot

ansikte med krigets allvar och dess utsikter, möjliga eller

önsk-liga, på samma gång dock försiktigheten, ovissheten beträffande

andra makter hördes alltjämt mana till fredligare utvägar.1 Det

var tal om att hela Danmark sattes på krigsfot, isynnerhet

att Jylland och Skåne försäkrades. Omfattande rustningar

och andra anordningar för kriget — motstycken till de

ungefär samtidiga, nyss skildrade svenska — öfverlades där

om i juli, aug., sept. 1656, bl. a., att kavalleriet

fördubblades, officerare utsåges, folk bragtes till väga och

exercerades, att därjämte värfpingar anställdes, fästningarna blefve

försedda, ammunition, gevär, proviant, penningmedel

anskaffades, ja, att om öfverkommandot något bestämdes samt att

man på något vis försäkrade sig om hertigen af Holstein—

Gottorp, att krigsråd måtte hållas och därför några högre

officerare införskrifvas, flottan sättas i skick m. m.2

1 »Man ansåg det i Danmark för nödvändigt att rusta sig.

Oenigheten mellan bägge kronor var mogen till att bryta ut vid första

tillfälle». (Holl. amb.-nas bref den i6/26 juli, Becker I.) Dureels depescher

under aug. framhålla äfvenledes den krigiska stämningen, men också

värnlösheten. Jfr ock Gigas, a. st.

2 Skeels dagbok för d. 14 juli, 29 aug., 20 sept.Låtom oss nu ock höra, hur Kr. Skeel härunder yttrar sig

om ett som annat i sin dagbok!

»Vi skola strax vara försäkrade för svensken, att han oss

icke som tillförne skall anfalla,* säger han något före den

ofvannämda garantitraktaten med Holland, under dato d. 9

juni, »och låta kommercierna vara oturberade och vill

inträda i allians med oss och holländarne; eljest förorsakas

vi att taga ett annat parti och kunna i dessa vanskliga tider

icke så länge sitta och lefva af hans diskretion.» Eftersom

danskarne själfva nu ej kunde försvara sig, så borde de

bättra sin defension först och så sluta en fullkomlig allians

med Holland och bringa kejsaren med i spelet Att låta ett

eller två skepp gå med holländarnes till Danzig, skrifver han

d. 9 juli, kunde vara betänkligt; betänkligt ock »att sluta och

slå oss till holländarne och taga deras parti, innan de

garantera oss; och är det tid att gå varsamt därmed och erfara

deras intention med svensken och huruledes emot oss.»---------

»Ryssland i krig med Sverige allaredan, men ej vi.» God

vänskap skulle hållas med Ryssland; en gesandt därifrån var

för tillfället i Köpenhamn, och en dansk skulle som

sändebud gå med till czaren.

»Danzig skall sekunderas mot våld, om de svenske det

ville för ruptur upptaga», heter det vidare i dagboken.

»Om vi skola gå offensive eller sekundera med pengar.

Gagneligt att evitera ruptur. Betänkligt att rompera och

attackera, hvarmed vi kunde konsumera oss själfva, innan

man var viss på, hvad man sig af holländarne, kejsaren

och Ryssland hade att förmoda. Svara konungen af Poleny

när partiet var väl gjordt, då först att bryta med

Sverige, om han sig icke till billighet vill bekväma och fly oss

våre land igen.---------Om Sverige samtycker att upphäfva

belägringen för Danzig och afstå tullen i Östersjön, hvad

man då skall göra». Och efter traktaten, d. 29 au g.: »-------

Om holländarne icke få contentement, hvad de vilja göra.------

Ligue garantie, att det kunde hållas, det oss lofvas----------

våra land igen, de två’ socknar igen», nämligen Särna ochIdre (nu i Dalarne, då omtvistade om hörande rätteligen till

det 1645 afträdda Härjedalen eller till Norge, men tagna i

besittning af Sverige). »Tull att gifvas på bägge sidor», af

svenskar som holländare nämligen; »falska certifikater», hvilka

då skulle kunna undvikas. »Offensiv liga. Om de

(hollän-darne) ville bryta med Sverige, ifall de icke kunde få

conten-tement». Förut redan hade tänkts på, att kurfursten af

Bran-denburg skulle bekomma Pommern igen.

Här ifrågasättes således nu dels en offensivliga mot

Sverige, dels en allmän garantiliga, till sin natur defensiv

och en utvidgning af forbundet med Holland;1 men

härjämte påtänktes ock, såsom af Skeel i dagboken under dato

den 29 aug. antydes,2 en garantiliga mellan Holland,

Danmark-Norge och Sverige, till forsvar för egna land och till bevarande af

Östersjöns och handelns säkerhet. Den 13 sept. taltesi rådet

om, huru man skulle få sina land igen till försäkran de non

amplius turbando samt om en del gravamina mot Sverige:

»de två socknar, falska certifikater och gjort holländskt

till svenskt gods, turberat kommercierna i Östersjön».

Dan-zigsaken och den därmed så nära sammanhängande

dominii-frågan blef alltid, först och sist, framhållen som det svåraste

gravamen. »Förrän vi begynna något», yttrar Skeel vidare

under dato den 13 sept, »då borde vi skrifva till Sverige

och Ove Juel, att de (svenskarne) ville gifva oss satisfaktion.

När vi den söka, skulle vi väl hafva svärdet i handen, men innan

det sker, måste tu ting tagas i öfvervägande: 1. hvad vi ha

att göra med, 2 huruledes vi skola föra krig, antingen

offensive eller defensive». »Vi hafva pacta med Sverige, dem vilja

vi ändtligen hålla, om* oss gifves satisfaktion — — —. Vi

hafva större orsak än de svenske att bryta, dock vilja vi

1 Jfr Fridericia.

2 » Detta efterskrefne är att taga i akt, därsom det kunde meddelas,

att vi och de holländare kunde med de svenske göra en ligue

garau-tie, så vidt Östersjön och kommercien och våra egna land, Danmark,

Norge, Sverige och de unierade Nederland angår-------------.»hälla oss till pacta. Förnimma hvad kejsaren har i

sinnet.»1

Så rörde sig tankarne, bestämda så till vida att man

önskade begagna konjunkturerna, men obestämda så snart frågan

blef om sättet, om fredliga förhandlingar eller krig, ifall af

det senare, om offensivt eller möjligen ett defensivt, ifall af

förbund, om med Sverige eller mot, och i senare fallet, om

en offensiv liga mellan Danmark, Holland, Ryssland,

kejsaren,2 3 4 Polen, äfven Brandenburg, som man tänkte skilja från

Sverige, eller blott en defensiv och allmän garantiliga under

den tätaste anslutning till Holland; det allt var läinnadt

oaf-gjordt, att tänka på, att välja på. Då var en konung Fredriks

skrifvelse till rådet af den io sept3 anländ, med begäran om

dess mogna betänkande. Den påpekade de sällsamma tiderna,

som gåfve utsikt till betydande förändringar, att »våra grannar

ha vapen i händerna», att stora traktater erbjödos, och

därför frågades, hvad göra, särskildt huruledes man traktaterna

med Ryssland, Holland, Sverige bäst kunde göra sig till

nytta, om icke skäl vore att rusta mer. Rådet hade ej så

lätt för att åstadkomma ett svar härpå, som man väl kan

förstå; och det dröjde något.

Med sommaren 1656 grep kurfursten af Brandenburg in i

den svensk-danska allianstraktaten i syfte att som medlare

bringa den till ett godt slut;4 den instruerade han

Ewald von Kleist för en mission till Köpenhamn.

Kurfursten hade då nyligen slutit sitt andra fördrag med Karl

Gustaf, det i Marienburg, och förbundit sig att med all makt

under det löpande året understödja honom. Från danskarnes

sida, med holländarne till stöd, såg det fientligare ut mot

1 Dagboken den 15, 16 sept.

2 Äfven med Spanien, bade Gersdorf sagt till Rebolledo i slutet af

juni 1656; han tänkte sig nämligen en off- och defensivallians mellan

Danmark, Spanien, kejsaren, Holland, Ryssland mot Sverige. (Härom

nedan.)

3 Rigsark. i Köpenh.; tryckt i Danske Magazin, 3 R. IV B.

4 Urk. u. Act. VIII.Sverige än förut, tyckte han; och han kunde icke annat äh

med bekymmer se, om det komme till vidlyftighet mellan de

bägge nordiska kronorna för det närvarande.

Närmast skulle det emellertid varit enligt ett aftal med

Karl X, som Fredrik Wilhelm sålunda nu grep in här. Då

de båda potentaterna den 19 juni, 4 dar efter fördraget,

personligen träffades i Preuss.-Holland, där detsamma

ratificerades, lofvade nämligen den senare sin bemedling vid de

svenska förhandlingarna med Danmark liksom med Holland.

Kleist kom nu, enligt denna sin första instruktion, att

säga, det kurfursten fortfarande räknade på vänskap med

Danmark trots det nya fördraget med Sverige. Den 26 juli

var han i Köpenhamn. »Han hade en god tunga, var klok

och resolut», säger Dureel. Fredrik III lät sig behaga

kurfurstens nya förbund med Karl Gustaf, sade han, blott det

ej var afsedt mot staden Danzig.1 2 3

En ny instruktion utställdes för Kleist, daterad den —jul12.

J 7 aug.

Här talas om de påfviskes försök att sluta fred och

åstadkomma enighet bland katolikerna. Nu finge man väl éj

påstå, att den freden söktes allenast i syfte att bekriga och

anfäkta de evangeliske, men ändå vore farhåga för handen,

att de katolska fäderna icke skulle ge sig ro, utan nog ärna

därmed måtta ett mäktigt hugg mot dem. Högnödigt vore

det då för desse att hålla ihop och vara vaksamma. Af dessa

anledningar ville kurfursten nu, att alliansen mellan Sverige

och Danmark bragtes till godt slut; och han ville därför

medla.

Under senare delen af au g.,3 sedan konung Fredrik med

1 Dureel till rådet den 3 sept.

2 Urk. u. Act. VIII.

3 Den 31 hade rikshofmästaren varit hos Kleist i visit och, då denne

bragt sitt medlingsärende på tal samt bedt om råd, yttrat att det

ärendet visst icke vore oangenämt här, men 1:0 hade man härtill i

Sverige så ringa aktat vänskapen här, att man hade inbillat sig

Danmark lefva alldeles till Sveriges diskretion, 2:0 hade män strax efter

fejden, A:o 1646, de facto impatroniserat sig 2 socknar, söm med rättakronprinsen återkommit från sin resa till Norge, samt de

första dagarne i sept. underhandlades om Kleists ärende; den

2 sept. hade han audiens igen.* 1 Danskarne tackade för den

erbjudna medlingen af kurfursten och uttryckte sitt hopp,

att Kleist måtte kunna bringa verket till slut, men Gersdorf

omnämde ock en del besvärspunkter inan hade mot Sverige.2

höra till Norge och äre tagne till Jämtland, 3:0 att i Sundet man

gjorde konungen här stort intrång uti tullen, holländarne till profit

och sig själf till ingen nytta, 4:0 att nu icke längesedan 2 svenska

ör-logsskepp attackerat en dansk farkost här på strömmen. (Dureel till

rådet den 3 sept.)

1 Kleist hade ock begärt, att Fredrik III ville medla, så att det ej

komme till ruptur mellan Sverige och Holland, hvartill han svarade,

att han ej kunde göra det, innan han kände pacta mellan Karl Gustaf

och kurfursten. (Dureel till rådet den 3 sept.; jfr Gigas, 1. c.)

a Till hvad vi ofvan meddelat lägga vi här följande ur Dureels

bref rörande Kleists sändning: Dennes första audiens ägde rum vid

den 20 aug.; under vänttiden därpå närmade sig Kleist till Dureel,

och denne drog sig ej undan; tidt och tätt, då och än mer efteråt,

meddelade de sig med hvarandra om det gemensamma ärendet. I

slutet af aug. talar Dureel om den nya orderns ankomst till Kleist,

om att söka få allianstraktaten mellan Sverige och Danmark

återupptagen under kurfurstens medling. Då Kleist den 2 sept. hade audiens,

talte han om detta sitt ärende med konung Fredrik samt begärde en

skriftlig resolution därå. Han rådförde sig sen ock med Dureel och

nämde för honom, hvad rikshofmästaren, kansläm och andra hade

yttrat och tyckte i saken. De önskade nog alliansen med Sverige,

men funno detsamma så föga böjdt därför och öfverhufvud för ett

godt förstånd mellan de båda kronorna. Kleist nämde en del

gravamina, som de framställt och ville ha tillgodosedda, nämligen om

de två socknarna Idre och Särna, om Sundstullen, om ett särskildt

fall med en dansk undersåte, som af svenskar blifvit orättvisligen

antastad i .sjön. Dureel informerade Kleist på sitt vis om det ena

som det andra, hur det förhöll sig. De svenska örlogsskeppen —

sade han bl. a. — »voro ute att observera seglare från Danzig, och

de hade examinerat skepparen på den danske farkosten och bara tagit

2 rdr af honom för ett skott. Häremot hade Danmark kort efter

freden 1645 sökt först en prejudicerlig allians med Holland 1649,

hvarpå äre följde skadelige effekter, item har K. M:t varit den förste, som

har sökt närmare allians med Danmark, vid hvilken ockasion dockVid denna tid kom underrättelsen om Elbingertraktatens

afslutande den i sept1 Intet kunde vara Danmark mer emot

än en öfverenskommelse mellan Holland och Sverige med

Danmarks forbigående och utan att för Danzig och

Östersjöhandeln blifvit tillräckligt sörjdt på det sätt, som man i

Danmark önskade. Man hade här sett med en viss spänning

och ej utan ovilja hän emot den sedan förra hälften af juli

som bäst pågående underhandlingen i Preussen. Den

plötsliga och oväntadt brådstörtade afslutningen, utan något

samråd med Danmark, såsom dock lofvats, väckte nu ett stort

och allmänt missnöje, isynnerhet hos konung Fredrik III

själf, och det doldes ej, utan gaf sig luft,2 äfven inför de

holländska ambassadörerna.

Danmark hade helst sett och hoppats, att Holland och

Sverige råkade i öppen brytning med hvarandra i stället för

att, som nu skett, förnya den gamla vänskapen från 1640—

man här har underligen sprungit om med mig 90m en konglig

minister, hvaraf han ville själf döma, om vänskapen på K. M:ts sida är

föraktad». Dureel hade själf också eljest hört danskarne fordra restitution

af Halland på den grund, att, då pacta således blifvit brutna, panten

vore hemfallen. Kleist hade emellertid goda förhoppningar om en

god utgång för alliansen och hade tagit reda på punkterna i de

växlade projekten. Han lämnade Fredrik III sen (den 4 eller 5 sept.) en

skriftlig proposition om sin medling. »Kleist går confidenter an med

mig», säger Dureel, »och jag kan icke märka utan allt menas väl»,

men att de holländska ambassadörerna arbetade emot återupptagandet

af den svensk-danska allianstraktaten till Östersjöns försvar, det hade

båda tydligt och oftare redan lagt märke till.

1 Dureel fick avis därom den 3 sept. (Till konungen den 3 sept.,

P. S.) Den 15 sept. lästes traktaten i danska riksrådet (Skeels

dagbok).

2 »Möjligen att slutet i Elbingen», skref Dureel till rådet den 5

sept., »förrycker här många skrufvar, som jag skenbarligen kan märka,

att icke allenast de danske ministri, utan ock holländske ambassaden är

surprenerad af detta slutet och hade gärna önskat, det hade icke gått

så fort, eftersom Danmark hade gärna önskat H. M:t hade kommit

till öppen fejd med holländarne, och ambassaden att K. M:t hade

kommit till att kvittera Preussen, så att således bägge stater hade

kunnat piscari in turbido.»4i. Elbin ger slutet innebar en stor förändring och rubbade

för tillfället q så litet konung Fredriks och hans anhängares

politiska system. Deras förhoppningar att med Hollands

hjälp företaga något mot Sverige och särskildt spela Preussen

ur dess händer syntes härmed således fallna i brunnen, för

en tid. Man lär till och med fruktat i Danmark, att Holland

förbundit sig genom Elbingertraktaten att bistå Sverige mot

Ryssland. Sin rätt att inneslutas i traktaten skyndade

därför ej konung Fredrik att begagna.

De holländska ambassadörerna hade att försvara den

holländska politiken härutinnan, så godt de kunde, och berättade

hem till sina principaler om de danskes klagomål och äfven

kallsinnighet samt om deras fordran på en ny

öfverenskom-raelse angående Danzig till dess bättre säkerhet och skydd, såsom

de mente.1 Själfva visade sig å andra sidan ambassadörerna

ej heller belåtna, enligt hvad Dureel sade sig ha märkt; de

hade visst helst också sett, om efter traktatens misslyckande

Karl X nödgats öfverge Preussen och såmedels både

Danmark och Holland fått tillfälle »fiska i grumligt vatten».

Äfven den ryske gesandten i Köpenhamn yttrade oförtydbart

sitt missnöje, och holländarne lära ej varit utan farhågor för

den svensk-danska alliansen, hvilken ej annat kunde än lända

till deras skada.2 3

Segern vid Warschau,3 Elbin gertraktatens lyckliga afslu-

1 Dureel skref till konungen den 23 aug., medan traktaten pågick:

»Man ser tydligen, att Danmark ej är tillfreds med att den holländska

ambassaden i Preussen således avancerar med traktaten i Elbing, hvaraf

dess hjärtas tankar här klart komma fram i dagen, nämligen att det

hvarken har ment att maintenera kotnmercierna eller staden Danzig,

men blott sökt att bringa holländarne till ruptur med K. M:t i

Sverige och sen piscari in turbido.»

2 De holländska ambassadörernas bref, aug., sept., okt. (Becker I.)

3 Krigsstämningen mot Sverige hade ju Dureel funnit stor under

juli och aug., men Warschausegern, som upptogs mycket illa i

Danmark. hade synts honom verka något afkylande; och efter

underrättelsen om Elbingerslutet skref han d. 3 sept., att från Danmark var

nu allt fredligt att vänta, samt begärde därför sitt afsked.tande för Sverige,1 förhållandet, från Dånmarks sida, till

Holland en tid efter, misstron till Ryssland, öfvertygelsen att på

Polen dock ej var något att bygga samt Kleists tal och

an-draganden å kurfurstens vägnar har väl jämte hoppet att i

godo bekomma satisfaktion af Sverige varit det, som hösten

1656 hufvudsakligen förmådde danskarne och äfven konung

Fredrik själf att samtycka till allianstraktatens

återupptagande i böljan af sept Man kunde ju fortfarande därunder

se tiden an, se särskildt hvad från kejsaren kunde vara att

vänta, hur för svenskarne ställningen månde arta sig i

Preussen, i Polen m. m. Med samtycket till denna reassumtion

hade emellertid Fredrik III ingalunda öfvergett tankarne på

krig; allt stod i det fallet ännu i vida fältet2 Detta kände

ock Karl X väl till, som vi skola se.

I sin deklaration den 6 sept.,3 gifven Kleist, i. e. kurfur-

1 »Nu Danmark ser, att förmedelst Elbingerslutet alle consilia äre

fallne i brunnen, så begynner det så mycket mer att adorera

musko-viten och måtte lätteligen resolvera sig att deferera Muscou alle dess

petita och konjungera sig, om K. M:t afslår traktaterna, ty då blir

Danmark helt desperat,» skref Dureel till rådet den 25 sept.

2 Karl X anger, i skrifvelse till rådet d. 10 okt., en del omständig-

heter, som han fann böra förmå Danmark till allianstraktaten nu,

men ock hur en sakernas förändring kunde ge mer anledningar till

kriget: »-----ehuruväl Danmark må nu, sedan Holland förnyat alli-

ansen med oss, kejsaren syns vända sin makt mot Frankrike i Elsass,

jämväl Ryssland ombragerar med sin dessein att rätta ett admiralitet

och sätta en flotta i Östersjön, något vara studsadt i sin intention och

dess konung så däraf som andre motiver vara förorsakad att genom

kurfurstens intervention göra god min och ge hopp om en förening

med oss, så, alldenstund Elbingertraktatens ratifikation kan genom

våre illviljandes drift återhållas och fundamentet af vårt hopp alldeles

kastas omkull eller på en tid bli utan effekt och verkan, Frankrike

och Spanien förlikte kanske, och så kejsarens makt gå mot oss och

ryssen alldeles eller till en tid låta fara sin föresats att få en flotta i

Östersjön», kunde det »fast mera af våre vänner som ovänner bli

ani-meradt emot oss än af de ofvanbemälte och andra konsiderationer

bevekt att ingå traktat»; och härtill kunde ock läggas, att Danmark

stod rustadt nu.

3 Bilaga bland Dureels skrifvelser till rådet; tryckt i Theatr. Europ.

VII; jfr ock Puf.sten af Bråndenburg, förklarade Fredrik III, i anseende till

isynnerhet de katolskes stämplingar emot den evangeliska

kyrkan, sig vilja samtycka till att återupptaga och bringa till

slut allianstraktaten med Sverige, under medverkan af

kurfursten af Bråndenburg, och uttryckte särskildt den önskan,

att Generalstaterna samtidigt gåfvos tillträde till samma

traktat. »Han hade ock för sin del gärna sett, att å konungens

af Sverige sida, såsom där getts utsikt om, någon hade

infunnit sig här, försedd med nöjaktig fullmakt för ändamålet.»1

Med den for Kleist till Karl X, efter ett besök i

Königs-berg hos kurfursten, och meddelade, hvad som förefallit nu

vid danska hofvet

Något efter var det danska riksrådets svar färdigt

(date-radt d. 24 sept.) på den ofvannämda kungliga propositionen

af d. 10 sept. Som stor utsikt syntes förhanden, hette det,

att den i Elbing mellan Sverige och Staterna mot förväntan

slutna traktaten af dessa senare skall antagas, så vore väl för

Danmark rådligt att söka sluta och ingå en ligue garantie

till sin säkerhet. Och fast K. M:t från kronan Sverige måst

lida flera slags oförrätter, genom Danzigs attackering,

handels och vandels förbud i Östersjön och eljest intrång på sina

och kronans strömmar samt därmed väl ägde »orsak sådant

att resentera», så hade dock konungen af Sverige tillbjudit

traktat och Danmark antagit den, med hvilken kanske någon

satisfaktion dock vore att vinna; som nu de mellan rikena

upprättade pacta, dem Danmark för sin del alltid ville

uppriktigt hålla, medföra att gravamina först vid gränsmöten

och vänlig förhandling skola söka afhjälpas, så syntes nämda

traktats utgång väl kunna afvaktas. Men skulle Karl Gustaf

ej ingå på billiga fordringar, då kunde man deliberera om hvad

som bäst vore att göra. Härjämte yttrade sig rådet något

om krigsanordningar; krigsråd borde hållas, så att ett och

1 .Hatten auch ihren Theils gerne gesehen, dass an königliche

schwe-dische Seite der gegebenen Vertröstung nach jemand mit genugsamer

plenipotenz und Vollmacht sich da*u albier eingefunden.»annat hörande till försvaret inom riket kunde bättre blifva

tillsedt, flottan göras färdig till våren; men större rustningar

tillrådde det q; generalmajorer borde anskaffas, däribland

någre. namngifna, såsom v. Buchwaldt, och likaså andra högre

officerare; någon värfning ock anställas till fästningarnas

förseende.1

Hade någon villrådighet först härskat och en mer offensiv

stämning inom rådet, så vardt fredspartiet härmed det

segrande. De påtänkta krigsanordningarna krympte betydligt

ihop sen. Konung Fredrik fann svaret oväntadt och upptog

det onådigt; rådet föll undan, men framförde en anhållan, att

infödde måtte mer brukas i rikets tjänst, hvilket allt tyder

på en ej obetydlig spänning mellan konung och råd.2 Detta

senare, hvilket varit under sept. mångtaligt samladt i

hufvud-staden, for sen hvar till sitt. —

Låtom oss i detta sammanhang taga kännedom också af

det meningsutbyte, som ägde rum mellan Karl Gustaf och

hans hemmavarande svenska råd, från början af 1656!

En Karl X:s skrifvelse den 31 jan. från Lowitz med

förfrågan om alliansers ingående med främmande makter,

sär-skildt ett försvarsförbund med protektorn i England,

besvarades uti skrifvelse d. 29 mars därmed, att rådet visst fann

det nödvändigt för Sverige att söka sig stöd af främmande

makter, då så många fiender ständigt machinerade till dess

fördärf: kejsaren och de med honom förbundna furstarne af

den katolska ligan, moskoviten, Holland, som af ett

irreso-nabelt hat, af fruktan för sin handel och tullarnes stegring

spunnit ränker och skrämt andra makter, såsom

Branden-burg, Danmark, Danzig, England, för Sverige. Hvad Dan-

1 Rigsark. i Köpenh ; tryckt i Danske Magazin, 3:e Række IV B.

2 Särskildt upptog konung Fredrik med onåd, att rådet, såsom

skedde, föreslog vissa till generalmajorer, liksom skulle han vara

bunden däraf. I en förklaring på sitt nämda svar, daterad den 27 sept.,

undskyller sig rådet och säger, att det var visst icke så menadt; K. M:t

tager hvem han vill i sin tjänst, men det förser sig därtill, att han

föredrager dugliga infödda framför främmande. Jfr Fridericia.mark beträffade, så vore ej stort att li ta på det, »efter de

oss fordom mestadels under traktaters och af handlingars pre*

text bedragit hafva», och kunde detsamma väl befaras ärna

begagna första gynnsamma tillfälle till att återtaga, hvad det

senast hade förlorat; »de onödige limitationer och pretexter

af allianser med andrå,» hvilka i allianstraktaten med Sverige

förekommit, syftade nog blott till att vinna tid. Alla dessa

ofvanbemälte fiender såge gärna, att yxan sutte en i

hufvu-det, fast ingen af dem ville vara den förste att fatta i skaftet.

Hvad differerade väl ett hemligt fientligt stämplande från ett

offentligt krig? Blott därutinnan att det drefs i det dolda.

Men en osäker fred och låtsad vänskap vore sämre, farligare

att ha än de öppfta fientligheterna i kriget. Det funnes

således skäl nog att draga svärdet mot Danmark nu. Men som

detsamma ju stod med konungen i traktat om allians och

dennas afslutande syntes bero blott på Hollands intagande,

så tillråddes, därest förhandlingarna visade sig föras

uppriktigt och Holland ville godtgöra sina förolämpningar, att

fortfara med allianstraktaten. Likaså tillråddes allianser med

England, med Frankrike, med Siebenbiirgen; om off- eller

defensiva, lämnades åt konungens eget skön.1

Från Novodvor, i Warschaus omedelbara närhet och dagen

före slagets början, skref konungen den 17 juli till rådet

igen, med anledning af den danske konungens rustningar,

och hemställde, huruvida man borde angripa honom eller

bida hans anfall. »Efter vi af alle tidender och relationer,

som till oss inkomma» heter det bl. a. i den långa

skrifvel-sen,2 3 »nogsamt märka, att konungen i Danmark starkt

armerar och vill med bryta lös emot oss, som hans värfning och

krigspreparatorier väl på ingen annan äre ansedde, fördenskull

begäre vi af Eder, gode herrar, ett godt råd och betänkande,

1 Bland Rådslag under konung Karl X Gustafs regering (tryckt i

Meddelanden från Riksark., X), och (orig.) bland Rådets skrifvelser till

K. M:t.

3 Riksreg. Ur samma skrifvelse ha vi ock ofvan anfört å sid. 105

och not. 8, sid. 106.hvad I förmenen rådligast vara att göra, antingen vi skole

vänta, till dess han först griper oss an eller ock om vi skole

forekomma’n och först antasta honom, ifall han skulle

kon-tinuera med starkare värfning och tillrustningar». Likaså

begärdes rådets mogna betänkande, hvad som var att göra,

ifall Holland och Danmark tillsammanträdde med hus

Österrike1 och gjorde en komplott mot Sverige, nämligen

huruvida man skulle vänta, till dess de blifvit fullt färdiga med

sitt verk, eller om man efter af England och Frankrike gjorda

förslag2 3 och gifven anledning skulle uti tid sluta med dessa

bägge sistnämda makter och därpå, framdeles, bestämma sig

för något emot Österrike. I förra fallet vore väl bäst att

blott hålla traktaten med de bägge västmakterna uppe och

afböja hvarje definitivt beslut, till dess man fått fred med

några af fienderna och kunnat förena sig med dem.

Ändt-ligen beträffande fursten af Siebenburgen, som visade

benägenhet för en förbindelse med Sverige, men som ju var en

vasall under Turkiet, och beträffande kossackema,3 hvilkas

1 Otn Karl X:s förhållande till kejsaren denna tid, då dennes

medlingsförsök just fått sin misslyckade utgång, se Sveriges förhåll, till Öst,

sid. 19—23.

2 Kopia af ett bref från Bonde medsändes. Om förhandlingarna i London

den tiden se h. II, sid. 107 f., 86, 88. Från engelsk sida erbjöds Karl X bl. a.

en defensivallians mot huset Österrike, Karl Stuart och konungen af

Polen. Om förhållandet till Frankrike den tiden, se h. I, kap. III;

vidare Carlson; Fries (E. Oxenstjerna). Genom d’Avaugour framfördes

våren—försommaren 1656 till Karl X ett förslag om allians, enligt

hvilket Frankrike erbjöd dels stora subsidier, ifall Karl X bröte med

kejsaren, dels att själft i så fall sända en här till Rhen; men fred med

Polen var första villkoret.

3 Jfr Wibling: Karl X Gustaf och Georg Rakoczy II. Polacken

Radzieiovski var den, som först riktade kossackhetmanen Chmelnitskijs

blickar på Sverige; men hetmanen slöt sig ju, som vi of van nämt, till

Ryssland. Czareus maktlystnad och eröfringsplaner stodo emellertid i

skarp strid med Chmelnitskijs egna syften; och ryktena om Sveriges

rustningar våren 1655 kommo kossackhöfdingen snart att vända sina

tankar till Sverige, denna Polens nye fiende. Karl X:s första

framgångar i Polen förmådde sen Chmelnitskij att läm.na sin hittills någotvinnande fot Sverige" vöre till den störstå säkerhet, ville

konungen ock höra rådets tankar.

Karl X såg redan segern vunnen, innan bataljen, som

förestod, begynt, och ville sen, som häraf synes, helst gå emot

Danmark samt önskade de holländska örlogsskeppen med

första lämna de nordiska farvattnen. Ett hastigt slut

be-höfde han då med Holland, och fördenskull var det ock,

som han så påskyndade Elbingerslutet samt snart sedan vardt

otålig, då det ej kom i böljan af aug. Rustningarna, som I

tveksamma hållning och öppet förklara sig för Sveriges vän. Han

erbjöd Karl X genom pater Daniel i slutet af 1655 förbund mot Polen

och Ryssland och. sitt understöd. Sen tycks han ock tänkt på den

svenske konungens hjälp mot Turkiet Tatarerna åter funno bäst

fortfarande bistå Polen.

Hösten 1655, när den svenska makten så upptog polackarnes

krafter, hade Chmelnitskijs skaror öfversvämmat södra Polen och

framträngt ända till Lemberg, men därpå af tatarerna nödgats återvända.

I jan.—mars—apr. 1656, under det äfventyrliga svenska tåget åt öfre

Polen och återtåget samt därefter förmälde ryktet, att kossackerna,

om hvilkas understöd Karl Gustaf gjorde sig stora förhoppningar,

öfvergått till fienden. For att återställa lugnet inom denna del af

landet syntes honom då åvägabringandet af en diversion från

Sieben-burgen af furst Rakoczy vara, snart sagdt, den enda utvägen. Han

satte sig därför snart i förbindelse med Rakoczy och gjorde honom

anbud om delar i södra Polen. (Instr. för Vellingk och Sternbach

d. 8 maj.) Konungen var ock betänkt på att förena Volhynien med

Ukraine för att närmare fästa kossackerna vid sitt parti och sände

pater Daniel till Krim (enl. skrifv. i juni 1656); denne berättade

därifrån om en gynnsam stämning för närmare förbindelse med Karl X

Gustaf (enl. skrifv. d. 5 juli) samt återvände senare själf med samma

besked. Konungen hoppades, nu i juli, att kossackerna, hvilka endast

motvilligt uppgifvit sina plundringståg, skulle få mera mod igen att

uppträda på krigsskådeplatsen. Mest mot sin ryske granne var det,

som han ville nyttja deras understöd. Äfven tatarerna tänkte han

söka vinna och hetsa mot Ryssland samt så bli tvenne fiender på en

gång kvitt. Efter Warschauslaget fick Karl Gustat än mer anledning

att söka Rakoczy och gjorde flera eftergifter åt honom; och denne

hade ju på mer än ett sätt visat sin håg för en förbindelse med Karl X;

i böljan af sept. 1656 ingick fursten med kossackerna ett förmånligt

anfallsförbund.nu med stort besvär och kostnad gjorts och ännu gjordes

hemma i Sverige, önskade han nog ock sålunda begagna sig af.

Oförberedd var man i Sverige emellertid ingalunda, ifall Danmark

hösten 1656 skulle gjort sitt anfall, icke heller ju Karl

Gustaf själf; och vi instämma också på denna grund, med dem1

hvilka, emot andra, anse det icke varit så rådligt för konung

Fredrik III att besluta sig för kriget nu. En annan fråga

kunde bli, hvilketdera för Karl X Gustaf varit bäst, rådligast

äfven med afseende på den aflägsnare framtiden, att nu

anfalla eller, såsom han gjorde, vänta. Intet kejsarval i

Tyskland hade väl i förra fallet fått något inflytande på den

fredens bestånd, han då kunnat bekomma af Danmark, och ej