Lotten Brenners ferier

Ill. Stig Sandberg

HJALMAR BERGMAN

LOTTEN BRENNERS

FERIER

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

HJALMAR BERGMAN

LOTTEN BRENNERS

FERIER

LOTTEN BRENNERS FERIER

AV

HJALMAR BERGMAN

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright. Albert Bonnier 1928.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1928

FÖRSTA KAPITLET.

En egendomlig tävlan, följd av

livligt meningsutbyte hölls för några år

sedan i en av våra universitetsstäder.

Den försiggick inom en sluten krets av

kvinnliga vetenskapare av skilda åldrar

och värdigheter alltifrån den nybakade

studenten upp till doktorer och

docenter. Till de tolv deltagarna i mötet hade

sällat sig en utböling, en man och

därtill en olärd man — godsägaren greve

Ludwig von Battwhyl, känd hippolog

och sportsman. Hans närvaro berodde

på frändskap och vänskap — minst

hälften av damerna voro hans kusiner eller

sysslingar eller bryllingar. För resten

saknade han icke alla vetenskapliga

intressen. Hans vurm var genealogiska

forskningar. Sällan såg han en vacker

flicka utan att den tanken slog honom:

Tösen är bestämt en kusin till mig! Den

utredning som härpå följde, gav icke

alltid positivt resultat men medförde ofta

en vänskap, som kunde vara i veckor

och stundom ännu längre.

Rummet, i vilket sammankomsten

hölls, beboddes av docenten Lotten

Brenner, för tillfället frånvarande. Dess

möblemang bestod av några väldiga,

välförsedda bokhyllor, ett stort

skrivbord av omålad furu, en inventionssoffa,

några stolar samt ett mycket nätt tebord

med spräckt glasskiva och bricka utan

botten. Ett antal sammanbragta

tekoppar stod här och var, på bordet, på

stolarna, på golvets kvistrika tiljor —

en intressant samling av tekoppstyper

från seklets början. Rummet saknade

prydnader undantagandes en med

pärlemorinläggning försedd piphylla,

rymmande en samling snuggor och tobaksburkar.

I detta kargt utstyrda rum uppstod

plötsligt ett livligt meningsutbyte rörande

begreppet skönhet. Orsaken var en

vördnadsvärd och vacker kastanj, som just

börjat varligen utveckla sina sinnrikt

hopvikna blad. De lärda damerna

trängdes vid fönstret och sökte i sin tur

sinnrikt utveckla tankar rörande trädets

skönhet, orsakerna varför det var skönt

samt sättet på vilket det var skönt.

Under det nu skönheten i alla sina arter

och oarter sorlade och porlade fram

mellan tolv par läppar, satt Ludwig på

golvet, med armarna kring de uppdragna

knäna, huvudet tålmodigt böjt i

avvaktan att det lärda sorlet skulle sina. Till

sist tröttnade han, höjde armarna till

en besvärjande åtbörd och vidgade

krampaktigt munnen. Han blev dock

snart herre över sin sinnesrörelse, tog

upp den tappade cigarretten, gnuggade

sig i ögonen och sa:

Hallå och hör hit ett tag! Jag är

en olärd yngling men den där skönheten

har jag i alla fall ägnat ett ingående

studium och mångårig eftertanke. Tro

ni inte mig så fråga alla vackra jäntor

som jag känt och bekänt min beundran.

Sanningen att säga och utan skryt

vållade det mig aldrig någon svårighet att

övertyga dem om deras skönhet eller

förklara, varför de voro sköna eller

klarlägga, hur de voro sköna och hur sköna

de voro. Ständigt hade jag turen att

träffa vakna och pigga lärjungar och

mina föreläsningar åhördes med intresse

och gott utbyte. Inom vetenskapen i

fråga måste jag räknas som en,

framstående förmåga. Men en person bland

mina bekanta, med vilken jag är

ringförlovad, har sagt mig, att jag nu

grundligt genomforskat detta vetenskapsfält.

Kan jag icke uppgiva mina psykologiska

forskningar — och sannerligen om jag

det kan! — så råder hon mig att rikta

blicken mot de fula flickorna. Deras

själsrikedom är betydande och umgänget

med dem är hälsosamt och lärorikt. Nu

vet ni det, flickor, och nu förstå ni

varför jag omakat mig hit och varför jag är

så angelägen om ert sällskap.

Under detta föredrag hade de lärda

damerna icke ägnat talaren den ringaste

uppmärksamhet utan alltjämt betraktat

trädets skönhet och djupsinnigt

framställt dess orsaker och verkan. Först

mot slutet spetsade de öronen och vände

sig till honom med föraktfulla och beska

utrop. Han betraktade dem, häpen och

sorgsen; han satte sig till rätta med

korslagda ben, händerna på knäna och

han utbrast: Varför så ovänliga, mina

damer? Har jag sårat någons känslor?

Vad har jag sagt? Jag har sagt att er

själsrikedom sannolikt är mera

betydande än era vackra väninnors! Jag har

sagt, att jag vill pröva er psyke.

Så sägande och kanske för att undvika

obehag, framtog han ur västfickan ett

litet etui, som han öppnade. På etuiets

sammetshyende låg en ring med tvenne

stora, vackra stenar, en diamant och en

safir. Skocken av lärda kvinnor ryckte

ofrivilligt ett steg närmare den sittande.

Envar sakkunnig vet, att diamanten

renar förståndet, safiren hjärtat.

Ludwig sa:

Vis är den som inte spiller sin tid på

den moderna vetenskapens fåfänglighet!

Även om jag varit en överdängare i

atomer och molekyler, kalorier och

sekretioner, skulle mitt vetande inte

förmått rädda mitt skinn från megärors

klor. De magiska vetenskaperna däremot,

de stå sig i alla väder. Se bara hur jag

med dessa stenar och tack vare mina

djupa kunskaper i alkemi och svart magi

i ett nafs förvandlat vråkar och hökar

till turturduvor!

I själva verket hade åsynen av de

vackra stenarna mildrat sinnena och

förvandlat hotfulla och spotska ansikten i

riktning mot det ljuva och skälmska.

Sida vid sida och steg för steg nalkades

damerna sakteliga Ludwig eller rättare

sagt ringen, som de betraktade än med

vänstra ögat än med högra än med båda

på en gång. Ludwig åter knäppte igen

etuiet och yttrade: Sakta i backarna!

Jag skall ge er ytterligare prov på vad

jag, stenarna och den svarta magin

förmår. Lyssnen! Jag utlyser en tävlan i

fulhet. Vem av er är den fulaste?

Betrakta varandra och försök att enas om

vem som är fulast. Hon och ingen annan

skall bära denna ring.

Utmaningen verkade ögonblickligen

starkt upphetsande. Dessa kvinnor, som

alla voro mer eller mindre tränade

tankearbetare, insågo genast att man

ställt dem inför en olöslig uppgift. Vem

av dem skulle ha mod att till den andra

säga: Du är fulare än jag? Eller —

vad som vore ännu värre: Jag är

vackrare än du! Slutligen — hur skulle

elva av de tolv ha mod och hjärta att

över den tolfte, den fulast befunna,

uttala denna fruktansvärda dom? Likväl

lockades de av tanken och ehuru de ren

så gott som glömt de magiska stenarna

och deras prakt, kunde de inte låta bli

att fundera över, vem av dem som borde

anses fulast. Sedan de i förstone

uppgivit ett härskri och visat ansatser att

kasta sig över den på golvet i

majestätisk ro sittande Ludwig, tystnade och

stillnade de plötsligt. Än från den ena,

än från den andra smögos skygga

sidoblickar till kamraterna, sakta granskande

dem i smyg från hjässan till fotabjället.

Korsades tvenne sådana blickar,

uppstod på båda hållen ett slags

kortslutning och blickens gnista slocknade,

likväl blott för en sekund. Snart tändes den

ånyo och riktades mot ett nytt mål.

Tystnad rådde och i denna tystnad

kunde den finkänslige ha förnummit en

första kvalmig fläkt av ömsesidig

misstro och motvilja. Ludwig, lugn som en

tronande Buddha och med det lilla

juvelskrinet alltjämt i sin upplyfta högra

hand, betraktade dem med blida blickar.

Slutligen bröt han tystnaden, sägande:

Mina älskliga turturduvor! Det gör

mig ont att plåga er men det kan

sannerligen inte hjälpas. Ert högmod har på

sistone växt högt över hustaken. Ert

sätt att behandla män av förtjänst

— framstående sportsmän, hästkännare,

jordbrukare, grevar med mera — har

retat gudarna och mig. Likväl vill jag

lindra provet och ändra tävlingens

regler. Hör på! Den av er, som efter

noggrant övervägande inser, känner och

erkänner att hon själv är den fulaste

flickan i denna krets — hon och ingen

annan skall bära ringen. Denna

tävlan tyckes lätt för varje ödmjuk och

hugstor flicka. Likvisst vill jag varna er.

En utmärkt finurlig fälla är här gillrad!

Tag er i akt! Kast loss! Och måtte ert

förstånd, som tydligen lämnat planen,

fira en lysande come back!

De tävlande flickorna betraktade

Ludwig och varandra med misstro. Fälla?

Även utan varning skulle de ha vädrat

en fälla. Vilka följder kunde det

medföra att erkänna sig fulast i kretsen?

På vilket sätt ämnade pojken utnyttja

ett sådant erkännande? Så tvekade man

skrämd av obestämda misstankar. Men

stilla lösgjorde sig nu ur den systerliga

kretsen Lizzie, docenten i nordiska

språk, nalkades med vajande gång,

sedesamt sänkta ögon den sittande Ludwig,

böjde ödmjukt sitt guldlockiga huvud,

neg och yttrade:

Jag, Lizzie Willman, känner och

erkänner frivilligt och efter moget och

smärtsamt övervägande att jag är den

fulaste flickan här i rummet. Och ro

nu hit med ringen!

Så sa hon och ryckte snabbt etuiet

ur hans hand. Plötsligt skallade ett

elvastämmigt skri av häpnad, vrede och

förakt. Raskt slog vreden ut i handling, de

elva medtävlerskorna kastade sig över

den tolfte, nöp henne och knep henne,

slet i den guldgula manen och kittlade

henne obarmhärtigt i sidorna, vred om

hennes arm på ryggen och tvang henne

att släppa sitt rov. Därmed var icke

striden slut. Den, som tagit etuiet ur

Lizzies hand, blev i sin tur föremål för

misshandel och sålunda gick det

olycksbringande smycket ur hand i hand, ett

Erisäpple som ej lät kampen stillna.

Sedan Ludwig en stund fägnat sig åt

skådespelet och beundrat amasonernas

mod, styrka och smidighet, sprang han

upp, kastade sig mitt in i striden och

återerövrade snabbt ringen. Han sa:

Turturduvor! Inte ska ni hacka ut

era vackra ögon för den här ringens

skull. Den ska till guldsmeden för att

rengöras. För resten tillhör den min

fästmö och hon har anförtrott den åt

mig, därför att hon vet att jag är en

pålitlig person. Vad provet beträffar, har

det utfallit till min fulla belåtenhet,

bekräftat vissa mina teorier samt blåst

nytt liv i mitt tynande förakt för

kvinnokönet. Den enda, som vågade erkänna

sig ful, var Lizzie Willman, den

skönaste fullmånen i denna församlingen

och känd i de vidaste kretsar och bland

de största kännare för sina oförlikneliga

behag. Genom hyckleri sökte hon lisma

till sig en timlig förmån. Men det var

ingalunda den förnämsta drivkraften.

Genom sitt skrymteri ville hon

förödmjuka sina medsystrar och framhäva sin

skönhet. Och kossijissenamn en sån

durkdriven flicka!

Sedan Ludwig sålunda cyniskt blottat

sin fälla, närmade han sig försiktigt

dörren, förvissad om att någonting för

honom obehagligt skulle inträffa. Han

tog fel. En lidelse hade väckts, vild och

farlig men inte farlig för honom. De tolv

damerna började par om par eller i

smärre grupper granska, nagelfara,

jämföra och bedöma varandras utseenden,

hållning, väsen, sätt, smak och

garderob. Stämningens hetta steg. Ögon, som

felbedömts, vidgades i harm och häpnad.

Näsor, som klandrats, rynkades

spasmodiskt, läppar skälvde, röster kilade

snabbt upp i högsta diskanten eller

gledo tungt ned i djupa brösttoner.

Ludwig sa: Detta är, vad de gamla grekerna

kallade cytheriska lekar eller Thé

dansant vid Afrodites hov! Om dessa

kvinnor råkade erinra sig att jag är

närvarande, skulle de slita mig i stycken och

kasta mig för hundarna. Gå, lille

Ludwig, framåt marsch på tå!

Plötsligt stillnade det cytheriska

tumultet. Dörren till förstugan öppnades och

en trettonde kvinnlig varelse höll sitt

intåg. Anblicken av de tolv kvinnorna

tycktes icke glädja henne och anblicken

av Ludwig gjorde henne kav ledsen.

Hon betraktade honom från ovan till

nedan, skakade på huvudet. Därpå vände

hon sig till damerna, hon knarrade och

knorrade och sa: Ni då? Va gör ni

här? Varför skriker ni? Det hörs långt

ut på gatan. Va ha ni för er?

Uschlingar.

Ingen svarade. Vad skulle de ha

svarat? Att de för skojs skull tävlat i

fulhet? Nej. Det ville de inte. Skämdes de?

Nej. Det gjorde de inte. Men att erkänna

att tolv vackra flickor för skojs skull

tävlat i fulhet — nej. Varför? Helt enkelt

därför, att hon som frågat var Lotten

Brenner, på allvar drottning i varje

fulhetstävlan.

Buttert knorrande och knarrande gick

hon bort till skrivbordet. På ryggen bar

hon en sprängfylld gammal skolväska.

Den la hon ifrån sig på bordet.

Hatten räckte hon åt en av flickorna, den

slitna kappan åt en annan. Hon sa:

Jag har varit på körrgårn med en

krans. En vacker krans. Det är min

salig fars födelsedag. Han skulle ha

blivit sjuttio år. Jag tror att han är

nöjd med mig. Inte för kransens skull.

Den förstår han sig inte på. Inte jag

heller, fördenskull. Men i alla fall. Han

är nöjd. Han skulle bli ännu nöjdare

om han finge se er allasammans gå er

väg och lämna mig i fred. Men takt och

finkänslighet får man kanske inte

begära. Här lägger jag emellertid min

linjal. Den håller. Och det första jag

misstänker någonting, så smäller det. Över

knogarna. Minns det, Ludwig, och kom

inte och grina efteråt. Jag har varnat.

Så sagt tog hon ur skrivbordslådan

fram en liten duk, en tallrik, väl spräckt,

en gaffel, en kniv, en mugg av tenn.

Damerna och Ludwig slogo ring omkring

henne, tysta, imponerade och

förväntansfulla. Hon öppnade väskan, tog fram

en vetelimpa, en råglimpa, en rulle käx,

ett hekto smör och tjugu feta små paket

innehållande fyra sorters korv, fyra

sorters ost, skinka, rökt renstek, gåslever

i skivor, rökt gåsbröst, rädisor, kall stekt

strömming, rökt lax, rökt ål, gravad lax,

fläskkarré i skivor och till sist ett stort

stycke pärontårta köpt hos bagaren. Än

vidare tog hon fram en pilsnerdricka,

räckte den åt Ludwig och befallde:

Dra upp men spill inte! Därpå

knäppte hon händerna, läste bordsbönen,

suckade och satte sig ned till det goda

verket. De kringstående iakttogo en

aktningsfull tystnad och betraktade med

fägnad hennes flinka händer och de

kraftiga käkarnas flit. Sedan hon ätit vid

pass halvtjoget smörgåsar, sovlade på

lika många olika sätt, lutade hon sig

tillbaka i stolen, suckade och sa:

Detta är gott, det är himmelskt

gott. Om min salig far ser mig nu, så

är han mycket, mycket nöjd. Han tyckte

om fet och fin mat. Men han hade inte

råd. Han var fattig och gift och far till

tre fula flickor. Jag är ogift och kan

kosta på mig ett och annat. Fast inte

ofta.

Hon tystnade för att åter skrida till

verket. Det allmänna intresset hade

stegrats och kunde icke längre styras.

Händer fladdrade över bordet, snabba

likt svalor eftersom linjalen hotade.

Fingrar pekade hit och dit från läckerhet

till läckerhet, goda råd och kulinariska

betraktelser blandades med medicinska

råd och moraliska utläggningar rörande

vällevnadens vådor. Ludwig dolde

ansiktet i händerna, utbristande: Min

aktning för dig, Lotten! Men hejda dig i

nådens tid! Min mage säger nej och

mitt förstånd stopp! Ändå är jag känd

att vara en dugande person. Lotten

tömde ett glas dricka och ännu ett; hon

sa: Pygmé!

Äntligen reste hon sig, stoppade

omsorgsfullt en snugga, tände den och

öppnade fönstret, som vätte ut mot

kastanjen. Hon sa: Jaha. Det är vår.

När man kan stå och röka vid öppet

fönster, är det vår; och när man kan

sitta och läsa vid öppet fönster, är det

sommar. Gud ske pris för det vett man

fått! Nu skalar folk omkring i backarna,

plockar sippor och annat krafs. Och vad

de eljes ha för sig. Jag gitter inte tänka

på dem.

Hon plockade ihop resterna av

måltiden och stoppade ned i lådan, satte

sig på bordet och bolmade. Damerna och

Ludwig trängdes i det öppna fönstret,

lapade sol och luft och snattrade

oavbrutet. Lotten muttrade: Snattra, ni

skator! Babbla ni bobbade apekatter! Se

bara hur ni ser ut med ert pojkhår!

Fåfänga är ni och dumma tillika,

eftersom ni inte vet att håret är kvinnans

skönsta prydnad. Hon lyfte handen och

smekte sin hårkorg, som satt mittpå den

kupiga hjässan just som knoppen på

en kaffepannas lock och inte stort större.

Men Ludwig viskade till damerna:

Lotten talar för sig själv. Låt oss

lyssna, så kanske vi lära något. Men

fortsätt i alla fall att babbla, så att hon

inte märker något. — Strax lydde

damerna det goda rådet och allt under det

de lyssnade till Lotten sa den ena till

den andra: Varför tycker du inte

om honom? Och den andra:

Naturligtvis tycker jag om honom. Och den

tredje: Varför skulle hon inte tycka om

honom? Och den fjärde: Jag vet att

han tycker mycket om henne. Och den

femte: Hur vet du, att han tycker

mycket om henne? Så fortsatte de i en

lång kedja av satser, i vilka

kombinationen »tycka om honom» (eller henne)

ständigt återkommo. Lotten märkte ingen

skillnad på deras tal nu och nyss och

kanske skulle inte heller någon annan

märkt väsentlig skillnad, eftersom tiden,

var den tid, då kastanjen vecklar ut

sina finurligt invecklade blad.

Lotten märkte alltså inte det försåt,

som lagts utan fortsatte tryggt att röka

och muttra. Ack ja, suckade hon däst

och nöjd, i dag har jag ätit riktigt

gott. Och far skulle ha blivit sjuttio år.

Låt se — hur gammal är jag? Det är lätt

att räkna ut. Far var trettiosex när jag

föddes, alltså är jag trettiofyra. Det

stämmer! Det stämmer med andra

beräkningar. Vid nitton år tog jag

studenten och femton år har jag rultat

omkring i den här hålan. Ack ja. När jag

blir professor, ska jag äta fin mat var

söndag. Och jag ska skaffa mig en hund.

Eller en katt. Antingen ska jag skaffa

mig en katt och en papegoja, eller en

hund och kanariefåglar. Det blir

spännande. Att se. Vilketdera jag väljer. Har

man pengar, gör man vad man vill. Hade

jag pengar skulle jag fara till en badort.

Vid havet. Inte tycker jag om havet och

inte tycker jag om badorter och inte om

societetslivet. Men i alla fall. Det är

vilsamt att se folk som vilar sig. Och roar

sig. Och tokar sig. Inte skulle jag roa

mig. Men jag skulle skaffa mig ett par

fina klänningar. Ack ja! Husch, husch...

Hon tystnade och sneglade

misstänksamt bort mot fönstret. Strax uppgåvo

de sammansvurna sitt fingerade samtal

och började åter fritt och obundet orera.

Likväl ändrades knappt körsångens tema

utan behöll de vårliga tongångarna, desto

vårligare och livligare nu, då de voro

alldeles obundna. Men plötsligt ropade

Lizzie: Vad nu? Vad går åt Lotten?

Pipan låg på bordet med den rykande

tobaken spilld. Dess ägarinna satt med

händerna knäppta kring knäna, huvudet

bakåtböjt, ögonen halvslutna. Ögonen

runno, näsan rann. De kullriga

skuldrorna ryckte och knyckte i snyftningar.

Lizzie skyndade fram mot bordet men

tvärstannade. Med rynkad panna vände

hon sig mot de sammansvurna och

utbrast: Se nu här! Se på Lotten! Vad

ha vi gjort? Vi ha förstört hennes

högtidsdag! Vi ha tröttat och sårat henne

med vårt sladder om flört och annan

strunt. Vi borde blygas!

Docenten på bordet svalde, mumlade,

svalde och muttrade:

Ska — ska jag inte ens få höra på...

Docenten på golvet rynkade än

kraftigare sin vackra panna, och tämde med

blicken de sammansvurna. Hon fortsatte:

Vad har jag alltid sagt er? Lotten

går under. Hon arbetar ut sig. Hon vilar

aldrig. Varför? Därför att hon inte har

råd. Hon arbetar året runt. Än

föreläsningar, än laboratoriet, än plugg med

dumma studenter, än skriver hon

idiotiska uppsatser till populärvetenskapliga

tidskrifter. Vila — aldrig. Men nu skall

detta ha ett slut. Jag vet vår plikt. Vi

skickar henne till en badort. Vi betala.

Det vill säga — Ludwig betalar. Hon

å sin sida förpliktar sig att inte

arbeta under ferierna. På hedersord!

Lotten — får jag be om ditt hedersord?

Docenten på bordet mumlade: Näej —

Lizzie fortsatte: Jag tar er alla till

vittnen! Hon har gett oss sitt

hedersord. Vår sak blir att följande strängt

vetenskapliga principer uppsöka en

lämplig kurort. Ett lugnt och stilla ställe,

där du kan vila dina nerver, ett ställe

för äldre människor.

Docenten på bordet torkade ögonen,

snöt sig kraftigt och yttrade: Jag vill

inte! Har jag sagt. Lizzie svarade: Vi

ha ditt hedersord. Vår närmaste

uppgift blir att förse dig med lämplig

utstyrsel. Ludwig betalar. Vi ska

härutinnan följa formeln: Snyggt men inte

pråligt. Utstyrseln ska vara gedigen,

praktisk och enkel — just sådan att den

passar en allvarlig vetenskapare och

aktad docent.

Docenten på bordet samlade långsamt

och noggrant samman de spillda

tobakssmulorna, stoppade dem i pipan, tände.

Hon drog ett djupt bloss och blåste ut

det — om med flit eller ej? — mitt i

Lizzies vackra ansikte. Hon sa: Jaså!

Och du då? Du med dina

genomskinliga strumpor och spetsklänningar, och

urringningar och juveler och solfjädrar

och sminkväskor! Jag skulle tro att du

är lika mycket docent som jag!

Lizzie slog bort röken, sa: Allt ska

nog bli till belåtenhet. Men nu kom jag

att tänka på en sak. Blyg och tafatt som

du är, kan du inte reda dig ensam. Vi

måste utse ett lämpligt sällskap.

Lyckligtvis finns det många att välja på,

stillsamma människor som inte fika efter

nöjen. Gamla tant Mimmi eller tant

Rosalie eller tant Julian ...

Docenten på bordet gled ned från sin

plats och började vandra av och an i

rummet med kraftiga steg. Röken

frustade ut mellan läpparna och steg i

täta moln ur pipans krater. Hennes

stämma mullrade oavbrutet men vad

hon sa var tämligen enformigt. Hon sa:

Tack! Tack, tack! Tack så hjärtligt, tack!

Tack för mig! Tack nej! Nej tack!

Allt kraftigare rultade hon omkring

och lät mellan rökpustandet höra små

grymtningar, som just liknade grisens.

Flickorna betraktade henne, häpna och

ledsna, ur stånd att blidka hennes

missnöje, eftersom de icke kände dess orsak.

Blott Ludwig, snabbtänkt och erfaren,

tycktes fatta det inre sammanhanget.

Han gick bort till skrivbordet, drog ut

lådan och betraktade med

vämjelsemättad respekt flottiga paket, rester efter

kalaset. Han slog sin knutna hand i

lådans botten och yttrade:

Vällevnad! många äro dina offer!

Efter varje riklig måltid börjar det

viktiga och betungande

matsmältningsarbetet eller digestionen. Sällan blottar

människan sin karaktär så hänsynslöst som

under dessa stunder. Några — och till

dem hör jag — bli dästa och dumma

men godmodiga och deciderat ofarliga.

Andra åter...

Han tystnade, han sköt sakta igen

lådan, han fattade den

förbimarscherande kvinnan i skuldrorna och

obekymrad om krängningar och vrängningar,

grymtningar och rökpustningar, kysste

han henne på kinden och sa: Farväl,

lilla Lotten. Tack för den alltför korta

stund jag tillbragt i ditt sällskap. Tack,

Lotten, tack! Tack för mig! Tack för

oss alla!

Sa och gick. Snart följde och

upphunno honom övriga sammansvurna,

nedslagna och sårade. Lizzie förklarade

att hon för sin del skött sig bra och

visat prov på utsökt finkänslighet. Med

kännedom om Lottens blyghet,

anspråkslöshet och allvarliga karaktär hade hon

särskilt betonat att det här icke vore

fråga om en lyxresa eller nöjesvirvlar

vid mondäna badorter. Hon ansåg att

hon med gott samvete kunde och borde

uttala att hon icke förstod Lottens

uppträdande och icke heller ämnade

förstå det. Härutinnan instämde alla

undantagande Ludwig. Han sa: Jag har redan

tänkt över saken och har jag inte tänkt

galet så har jag tänkt rätt. Jag kände

en gång tvenne fåvitska jungfrur och

kände dem väl. De i sin tur kände

varann mera flyktigt. Vi kunna kalla

dem A och B. En solskensdag sa fåvitska

A till mig: Betrakta den där flickan B,

som vi nu möter. Henne avundas jag.

Hon är blygsam, anspråkslös och

allvarlig. Ack, den som vore som hon!

Åter blev det en solskensdag och av

en händelse tillbragte jag den i sällskap

med fåvitska B. Hon sa: Betrakta den

där flickan A, som vi just nu möter.

Henne avundas jag. Hon är allvarlig,

anspråkslös och blygsam. Ack, den som

vore som hon! Så sa de men jag sa

ingenting. Ödmjukhet är en vacker dygd

och allra mest klädsam finner jag den

hos fåvitska jungfrur.

Men lyssnen nu, töser! fortsatte

Ludwig. Vi ha i dag stiftat och startat

kooperativa föreningen Lotten Brenners

Ferier u. p. a. Med för mig smickrande

enstämmighet har jag utsetts till dess

kassör och verkställande direktör. Jag

mottar uppdraget men förbehåller mig

fullständig handlingsfrihet och

garanterad ansvarslöshet.

Så sa han och va sa de lärda

flickorna? De togo till orda och yttrade:

A! Ä! Ää — äää? Ludwig svarade:

Bäää! Alldeles riktigt, töser. Ni har

förstått mig. Jag underskattar icke

svårigheterna men jag känner medlet. Jag

ämnar begagna mig av svart magi.

Detta om de sammansvurna. Vad åter

Lotten beträffar lugnade hon sig snart i

sin lilla kammare. Alltjämt sakta

puttrande och muttrande, plockade hon

samman koppar och fat, ställde sig sen i det

öppna fönstret, solade sig, sträckte sig

ut för att se om hon kunde nå en av de

svällande knopparna. Det kunde hon

inte. Hon muttrade:

Husch. Badort? Va är det för trams!

Slå dank och titta på lata tokar och

tokor. Usch. Badort för äldre folk?

Gammalt folk kan sköta sina krämpor

hemma. Husch. Och så säger den där

nippertippan till mig att jag ska klä

mig enkelt! Usch! Som om det

behövdes! Säga det till mig. Men i alla fall.

De sa det i välmening. Det begriper jag

väl, era tossor! Det var dumt att jag lät

reta mig. Jag fick blodet åt huvut. Det

var ert fel, hönor! Men i alla fall. Det

retar mig att jag lät reta mig. Det har

förstört dan för mig. Jag tror att jag får

lov att ta mig en smörgås.

Hon drog ut bordslådan, skar bröd och

bredde, valde bland sovlet en stor skiva

gåslever, späckad med den mustiga,

eggande tryffeln. Hennes betryck lättade,

skinande log hon med fettskinande

läppar. Hon sa: Huschusch! Ja, se mat ja!

Det är gott. Det är himmelskt gott! Och

hon tuggade och beslöt att äta en till.

Därav blev intet. Hon böjde sig fram och

stirrade ned i lådan. Varligt och

tveksamt tog hon upp en liten tingest,

granskade, öppnade. Ett etui med en ring. En

ring med två stenar. Diamanten som

renar förståndet, safiren som helar sjuka

hjärtan.

ANDRA KAPITLET.

En människa, som firar sin kära fars

minne genom förtärandet av ett större

antal välsovlade smörgåsar förefaller

icke tillgänglig för romantik. Kanske

finner man Lotten Brenners dotterliga fest

krass — hennes far skulle i alla

händelser ha gillat den. Han var i livstiden

en man, som orubbligt höll blicken

riktad på det praktiskt fördelaktiga.

Carl-Edward Brenner, Lottens far, yngste

sonson till den stora jorddrotten,

hovmarskalken Brenner på Larsbo, hade varit

militär, tog avsked som löjtnant med

kaptens rang och ägnade sig därefter

med iver åt en mångsidig merkantil

verksamhet. Sedan han två gånger

inställt sina betalningar, övergav han det

egentliga affärslivet och sysslade med

uppfinnandet av små praktiska ting, till

synes obetydliga men helt säkert med

förmåga att reformera vardagslivet, ifall

de varit lyckade. »Brennerska smällen»,

en sorts sinnrikt konstruerad mina, som

kunde försåtligt utplanteras i rum eller

terräng till skydd mot tjuvar och

kringstrykare och olydiga barn, vann en viss

ryktbarhet och skaffade uppfinnaren en

del processer — dock icke rörande

patenträtt. »Brennerska smällen» blev

sedermera namnet på de formidabla

örfilar, som hans dotter Lotten något

decennium senare vid högtidliga tillfällen

utdelade.

Sedan uppfinningarna ekonomiskt sett

slagit fel, övergick Brenner till

poststaten och blev postföreståndare i en

mellansvensk småstad. Hans kusin,

ryttmästare Battwhyl (Ludwigs far) skänkte

honom ett hus i sagda stad och en

hustru, som utsetts bland pålitliga

släktingar. Det var en liten kutryggig

människa, stark och blyg. Hon skötte posten

och hushållet. Undantagandes

familjemedlemmarna torde få människor ha sett

henne annat än genom postluckan.

Kaptenen å sin sida förband sig att icke

vidare göra några uppfinningar. Däremot

kunde ingen hindra honom från att

uppfostra sina tre döttrar. Han gav dem.

Nyttan och Plikten till ledstjärnor och

sökte inplanta hos dem ett stoiskt

sinnelag och ett suveränt förakt för allt

känslopjunk. Han sa dem, att de voro

länets tre fulaste flickor. Det kan tyckas

grymt men var välbetänkt. Skulle de

kanske underrättas om detta faktum av

någon näsvis glop eller elak väninna?

Bättre att höra sanningen av deras egen

ömme far. Vidare förbjöd han dem att

läsa poesi av romantisk och

sentimental art. Själv läste han gärna dylik poesi.

Den klarsynte har en plikt att

genomskåda känslopjunket. Tåras därvid hans

ögon, är orsaken förargelse eller

tobaksrök, korsdrag eller dåliga brillor. Dylika

hängivna dyrkare av det nyttiga och

föraktare av andra »värden», förbli

anmärkningsvärt ofta fattiga på världsliga

nyttigheter? Hur ska man förklara det?

Låtsas de sin dyrkan, leka de sitt förakt?

Ingalunda. Men ödet leker.

Enkannerligen ägnade kaptenen och

postmästaren sin uppfostrande

verksamhet åt äldsta dottern, Lotten. Han

vankade omkring, undersätsig och

grovlemmad, iförd en smutsgul skinntröja,

mollskinnsbyxor, storstövlar och

blanksliten huva. I ena näven höll han sin

dotters lilla hand, i den andra en kraftig,

broddad knölpåk. Han vandrade runt det

leverbruna husets knutar, stötte då och

då järnbrodden i en eller annan av

väggarnas många, vittrande sprickor, bände

upp och förstorade skavanken. Han sa:

Lotten, min duktiga flicka, varför

vittrar detta hus? Hon svarade: Därför att

det inte underhålles. Riktigt. Och varför

underhålles icke detta hus? Därför att

vi är fattiga. Riktigt, riktigt! Och

varför, min duktiga flicka, äro vi fattiga?

Naturligtvis kunde hon ha svarat: Därför

att kära pappa duger till just

ingenting. Men alldeles som doktor Luthers

katekes hade sina bestämda och allena

riktiga svar, så hade ock kära pappas

frågor sina — och hon svarade: Därför

att det är vår arvelott. Han klappade

henne på kinden, sa: Riktigt, min

duktiga flicka! Envar sin arvelott! Det

gäller att se ödet stint i ögonen. Inga

dumma fantasier, intet pjunk.

Med dylik åskådningsundervisning och

därtill knippade utläggningar sökte han

fostra sin dotter till ett stoiskt tänkesätt.

Hennes uppgift blev det att i sin tur

fostra de yngre systrarna. Ehuru hon

ansåg faderns pedagogiska principer vara

de högsta, fann hon dem lämpliga blott

för starka själar. Gentemot systrarna

använde hon en mera uppiggande

metod, livade dem med ett och annat

smicker och lät dem veta att fulhet

och fattigdom kunna botas med konst

och knep, flit och förtröstan. Sålunda

hjälpte hon systrarna på traven, sin

mamma i hushållet och såg dessutom till

att kära pappa gick anständigt klädd

och fick nödig tid — det vill säga dygnet

runt — för sömn, måltider och

filosofiska studier. Samtidigt bedrev hon sina

studier och kunde ta sin student

jämsides med ena systerns förlovning, sin

kandidat jämsides med andra systerns

bröllop. Som licentiat stod hon fadder

till första syskonbarnet och som doktor,

äntligen, följde hon kära pappa till

kyrkogården. Den stränge utilistens och

pessimistens filosofi bekände hon med

mun, hjärta och hjärna — envar sin

arvelott! — men handlade ofta nog

annorlunda. Dylika inkonsekvenser —

den tillämpade filosofiens

säkerhetsventiler — bottna ofta i ett dubbelväsende,

en högre och en lägre natur. Lottens

lägre natur sammanhängde med modern,

den krumma lilla människan som dagen

lång dunkade stämplar på brev eller

sorterade dem eller fejade i rummen och

köket. Den högre naturen åter följde

fadern på hans filosofiska vandringar

bland trädgårdens risiga syrener och

fruktträd.

En gång förde han sin dotter och sin

pudel ut i trädgården. Dottern och

pudeln voro hans favoriter: dottern kallade

han »min fula flicka», pudeln fick heta

»förfärans pudel och fasans kreatur» —

sannolikt på grund av det arga

utseende, som en viss snedmynthet, följden

av en strid med en ovanligt stor råtta,

förlänade honom. Utkommen i

trädgården framtog postmästaren sin näsduk,

som han genom några finurliga

knytningar gav formen av en råtta. Han höll

upp tingesten på flata handen och

sporde: Vad föreställer detta? Hon

svarade: En råtta. Han smålog illparigt och

skakade på huvudet. Därpå band han

näsduken i ett snöre och lät den dansa

framför nosen på Förfärans Pudel, som

ren sjunkit samman i ålderdomssvaghet

och lättja. Efter några minuter började

pudeln nafsa, efter ytterligare några

reste han sig och förföljde den dansande

råttan. Nu ropade postmästaren: Dansa!

Dansa! Det åldriga djuret reste sig på

skälvande bakben och utförde i sin

upphetsning en ömklig dans förgäves

huggande efter tingesten, som husbonden

svängde över hans huvud. Till sist

lyckades han fånga näsduken, skakade den

ursinnigt och löpte bort under stolta

morrningar och svansviftningar.

Postmästaren smålog, slöt ögonen och

nickade bekräftande just som en

experimentator då hans experiment utfallit

efter förmodan. Han sa: Vet du, vad du

nu har bevittnat? En liten händelse, som

i olika former blott alltför ofta upprepas

bland oss människor. Denna hund var

i sin ungdom en arg råtthatare, fast han

nu är för gammal för jakten. Än vidare

lärde jag honom på sin tid att dansa

genom att hålla ett köttstycke över hans

huvud och ropa: dansa, dansa! Han var

mycket glupsk — en egenskap som ålder

och vällevnad också berövat honom.

Varför jagade han nu, varför dansade han,

varför skakade han ursinnigt näsduken

som om den varit en levande råtta?

Inbillade han sig, att det verkligen var

en råtta eller ett stycke kött? Ingalunda.

Han jagade och dansade för att en gång

få känna sig grym och glupsk. De båda

egenskaperna ligga oförkrympta i hans

själ, änskönt deras mening och ändamål

längesen vissnat. Likaså skall du bland

människorna ofta finna ett maktbegär

utan orsak, en glupskhet utan hunger,

en sinnlighet utan ändamål, en grymhet

utan syfte. Och kan du nu säga mig,

slöt han med ett finurligt leende, kan

du nu säga mig, vad näsduken

föreställde i vår lilla lek eller vårt

experiment? Den representerade det

irrationella i livet, det oförnuftiga –

lockfågeln, som utan förnuftig anledning

väcker och gäckas med våra lidelser

och drifter. Kan man se någonting

löjligare och för förnuftet vidrigare än

denna gamla hund som på sina stackars

podagerben skuttar efter en näsduk och

skakar den under triumferande

morrningar som vore det hans arvfiende?

Alltför ofta skall du bland människorna

finna detsamma eller liknande – ett

grymt gyckel utan annat syfte än

grymhet och gyckel. Betraktelsen är icke

muntrande men den är nyttig. I all

synnerhet lämpar den sig väl för en fattig

flicka, som livet skall bjuda många och

stora missräkningar, om hon inte håller

blicken stadigt fästad vid det förnuftiga

och nyttiga.

Det är inte sannolikt att dylika

experiment, vart och ett för sig, gjorde

särdeles djupt intryck på den utilistiske

och rationalistiske postmästarens dotter.

Hon vördade kära pappas bittra

livserfarenhet: bildlikt talat kan man säga

att hon satte den inom glas och ram.

Dess levande innehåll hade hon knappast

besinnat. Hon fick sitt straff. Samma

dag utilistens dotter firade hans minne

genom smörgåsätande, samma dag

infördes något irrationellt, oförklarligt och

onyttigt i hennes liv. Ringen i

skrivbordslådan. Hur hade den kommit dit?

Vi, som bevittnat Ludwigs magiska

experiment, ana att just han smusslat

dit ringen, kanske då han med handslag

i lådan klandrade vällevnadens last. Men

i vad avsikt? Ämnade han förbrylla sin

fula fränka med en fager gåva? Ville

han driva med henne, förmörka hennes

förstånd för att bättre lyckas i ett ren

planlagt gäckeri? Må herr greven svara,

vi två våra händer.

I förstone var hennes förvåning

måttlig och ofarlig. Hon granskade den

vackra tingesten och erkände dess

skönhet, sägande: Husch sånt bjäfs,

usch-uschusch! Varför ligger den i min låda?

Hon ställde ringen i det öppna etuiet

på bordet och började vanka av och

an sugande sin halvslocknade pipa. Hon

sökte ämne till en populärvetenskaplig

uppsats. Varje gång hon passerade

bordet, sneglade ringen på henne. Hon

sneglade tillbaka. Hon sa till sig själv:

Människan är den enda varelse, som älskar

plikten för dess egen skull och jag ska

skriva en uppsats.

Hon gick till bokhyllan, utvalde

lämpliga uppslagsböcker och staplade dem på

bordet. Vidare tog hon fram papper och

penna, slog sig ned. Alltjämt blinkade

ringen. Blinka lagom, kanalje! Jag ska

arbeta. Var god och distrahera mig inte.

Hon började skriva. Ringen störde

henne. Hon sa allvarligt men milt: Om

du inte aktar dig, stoppar jag ner dig

i lådan. Du är inte nyttig till någonting,

du lilla blinkmåns! Hon fortsatte att

skriva, ringen fortsatte att blinka.

Sneglande och skelande mellan ringen och

papperet mumlade hon medlidsamt: Husch

din lille uschling! blixtra och blinka

det kan du! Men vad gör du för nytta?

Se på mig! Jag skriver, jag skriver! Se

hur det går! I morgon betalar jag

tvätten. Hon fyllde första arket och började

det andra. Hon sa: Tack gode Gud att

du gjorde mig till en förnuftig varelse,

som skriver uppsatser och betalar

tvätten – men tag bort ringen. Hon fyllde

andra arket och började det tredje.

Pennan började sacka. Ringen blinkade.

Pennan sackade än mer. Ringen

blinkade. Hon stack pennan i hårknuten,

korsade armarna, betraktade ringen

länge och grundligt. Hon yttrade barskt:

Nu inbillar du dig, blinkmåns, att du är

starkare och mäktigare än en tänkande,

förnuftig, kvinnlig docent i anatomi. Det

tror du? Husch, det är ett misstag. Men

jag ska sätta dig på fingret. Det är med

ädelstenar just som med ädla dygder

– den, som bär dem, märker dem

minst!

Så sagt stoltserade hon över sin list

och trädde blinkmånsen på vänstra

handens ringfinger. Det gick trögt men det

gick. Hon fortsatte att skriva sin

uppsats. Ämnet visade sig vara ett kinkigt

ämne. Hon slog flitigt i böckerna, slog

med vänstra handen. Ringen blinkade.

Äntligen måste hon le, hon sa till sig

själv: Han är lustig som en barnunge,

blinkar och gnistrar och konstrar med

ögonen. Så log hon och skrev och slog

och skrev och log. Hon tänkte: Det här

blir en bra och gedigen uppsats,

eftersom jag slår så ofta. Fast husch! Jag

gitte veta, vad den handlar om...

Hon reste sig från den lärda mödans

bord. Den magiska ringen hade segrat.

Hon gitte inte vetenskapa längre, hon

gitte inte betala tvätten. Vad gitte hon

då? Hon började svassa omkring i

rummet med trippande spänstiga steg,

fläktande med en solfjäder av veckat

konceptpapper. Hon lät den glittra i fönstret,

glittra framför spegeln, glittra i

halvdunklet. Hon bar den hela kvällen och

bar den ännu, då hon kröp till kojs.

Det var ett oskyldigt nöje. Hon sa: I

morron, blinkmåns, kommer din

ägarinna och tar dig men i natt ska du sova

hos mig. När jag vaknar ska du blinka

vackert med båda ögonen. Jag har aldrig

haft någon blinkmåns förr och aldrig

kommer jag att få någon. Så sa hon och

somnade, glad åt ringen fast hon inte

visste varifrån den kommit eller vem

den tillhörde eller varför den satt på

hennes finger. Sådant är livet och sådan

människan, att hon gläder sig mest, då

hon vet minst.

Ren följande morgon kom straffet.

Knappt hade hon slagit upp ögonen,

förrän hon röck handen ur täcket och

lät ringen blixtra. Hon sprang upp som

en dansdocka, piruetterade på stöddiga

ben och vinkade behagfullt med handen.

Ingen som såg henne kunde tro annat

än att hennes förstånd virrats, ehuruväl

hon bar just de stenar, som bevara

förståndet. Till sist beslöt hon dock att

skilja sig från ringen. Hon suckade, hon

drog, hon drog, hon suckade. Plötsligt

brast hon i skratt. Ringen lät sig inte

avlägsnas. Hon betraktade den ömt och

sa: Har du fäst dig vid mig, blinkmåns?

Är det kärlek för hela livet? Åter blev

hon allvarlig och sa till ringen: Sker det

inte godvilligt så går jag till gullsmen

och låter behandla dig efter noter, har

du förstått? Men i dag får du stanna

eftersom du blinkar så vackert, din

kanalje!

Ringen blinkade och stannade den

dagen och nästa och nästa. Hon sa till sig

själv: Min belägenhet är fasansfull; det

är inte jag, som har blinkmåns – det är

han, som har mig. Varför gick hon inte

till guldsmeden? Frågan är inte lätt att

besvara men hon utredde den med

vetenskaplig grundlighet. Hon

förutskickade, att hon vistades i en småstad,

där så gott som alla människor känna

varandra. Enkannerligen var hon själv

en känd person på grund av sin

samhällsställning, sin besynnerliga näsa, sina

fräknar och sitt frimodiga väsen. Vidare

– i småstaden råder en förtrolig ton och

en stor nyfikenhet. Guldsmeden skulle

tvivelsutan fråga, hur ringen kunnat

fastna och var hon fått den dyrbara

tingesten. Hon kunde svara antingen

med en lögn eller med sanningen. Hon

kunde säga: Jag fann den händelsevis

i min skrivbordslåda. Tror någon

människa att någon människa skulle tro

henne? Går folk och slänger sina

ädelstenar i annat folks skrivbordslådor?

Nej. Alltså var det lögn. Begagnade hon

sig däremot av en lögn skulle hon

visserligen bli trodd men det skulle få tråkiga

följder. Hon kunde säga: Jag har ärvt

den efter en tant, som dog härförleden.

Guldsmeden skulle tro henne och föra

hennes ord vidare. Inom kort skulle det

vara känt i vida kretsar att docenten

Brenner ärvt en dyrbar ring efter en

tant, som dog härförleden. Folk skulle

säga: Vem var den tanten och varför

bär människan inte något lite krusflor

någonstans? Det ser fult och sjukt ut.

Skulle hon kanske låta sy sig en

sorgdräkt för att få ha blinkmåns i fred?

Naturligtvis tänkte hon inte behålla

ringen. Icke förty gjorde hon allt för att

dölja den. Hon undvek sina vänner, hon

gick sällan ut men skrev på dörren med

krita: Utgången! Hennes samvete

knorrade men hon tystade samvetsgrant sitt

samvete. Hon behöll ringen, därför att

hon var tvärsäker att mista den.

Ingenting var vissare än att dess ägare förr

eller senare skulle uppenbara sig. Hon

tyckte om ringen. Fingret svullnade,

stelnade och småvärkte. Det gjorde

ingenting. Alldeles som när en barnunge

knäppte henne på trubbnosen – det

sved men det var roligt. Hon var

verkligen glad åt ringen. Hon tyckte att hon

borde klä sig efter dess stånd och rang

och värde men det föll sig inte så lätt.

Garderoben var fattig och futtig.

Likvisst ägde hon en kaschmirschal, ett

under av brokig skönhet. Om den hade ren

kära pappa sagt, att den var värd en

förmögenhet. I varje fall var den hennes

förmögenhet. Hon fasthöll dess flikar

över barmen och trädde inför sin spegel.

Hennes figur var satt och lågväxt men

schalen föll i behagfullt vajande veck så

snart hon krängde med axlarna och

svängde med höfterna en smula. Ringen

blinkade åt henne i spegeln och hon

blinkade åt ringen. Hon sa: Husch, inte

illa alls! Vore huvut borta, så såge jag

närapå bra ut! Hon älskade ringen. Hon

tänkte: Blinkmåns är inte en ring, han

är en trollkarl och jag har blivit barn

på nytt! Sirligt struttade hon omkring i

kammaren, neg som en hovdam,

piruetterade som en tådansös, viftade med

solfjädern som en spansk señorita. Hon

trodde, att hon lekte, men den som lekte

var Ödet.

Dess redskap åter var Föreningen

Lotten Brenners Ferier. De raska flickorna

arbetade med nit och insikt för att göra

det hela så krångligt och underbart,

sammansvuret och hemlighetsfullt som

möjligt. De planerade, diskuterade,

spionerade, engagerade, telefonerade,

telegraferade och förberedde stora ting.

Ingen skall frånkänna dem talang för

det tokiga, ej heller förneka att de

arbetade i föreningens syfte. Ty vad är väl

ferier? Vila? Ja visst. Men framför allt

frihet från vardagens vardagliga

vardaglighet.

När nu en rund vecka förflutit begåvo

sig docenten Lizzie och studenten

Djurling till Brenners bostad. De togo henne

på sängen. Rynkande den junoniska

pannan yttrade docenten Lizzie:

Brenner! Skriver du »utgången» på

din dörr, så upphör att snarka. Det ena

motsäger det andra. Men nog nu om

detta bedrägeri. Säg oss strax: Var finns

ringen?

Långsamt satte sig Lotten upp i

sängen, långsamt steg blodet upp över

halslinningen, långsamt smög handen

med ringen fram ur täckets gömsle.

Stunden var inne, leken slut. Blinkmåns

blinkade, Brenner sneglade; hennes

mungipor drogos i vinklar ned mot

hakan. Hon sa: Här är han. Husch. Jag

vet inte, hur det kom sig. Han slank på.

De båda sammansvurna stärkte

varandra med blickarna och Lizzie fortfor:

Gott, Brenner. Jag förstår att en

vacker ring kan slinka på. Men varför

har den inte slunkit av? Ditt finger är

svullet. På golvet ligger din späntkniv.

Har du försökt hugga av ditt finger

eller såga bort ringen? I dylika fall är

en behändig liten guldsmed bättre än en

stor späntkniv. Sanningen är den, att vi

flickor misstagit oss på Lotten Brenner

och hennes karaktär. Vi trodde dig vara

en anspråkslös flicka, flärdfri och

dygdig. Ludwig trodde annorlunda. Han sa:

Jag tror att kusin Lotta är

njutningslysten och fåfäng, sprallbent och

klatschögd. Jag ska sätta henne på prov och

gömma en kostlig ring i hennes låda. Är

hon den ni tro, kommer hon inte att ge

sig ro, förrän hon återställt ringen. Men

jag inbillar mig att hon alls inte vill bli

den kvitt utan behåller och gömmer. Så

sa han och fick rätt. Men tror du inte

mig, så fråga Brita Djurling.

Djurling intygade: Så sant som allt

vad du säger är sant, så är det sant,

vad du säger. Vi flickor ingingo höga

vad till din ära och skulle vid det här

laget varit ruinerade, ifall vi ägt något.

Sen dess ha vi levat i stor spänning och

en person, som vill vara okänd, har

då och då klättrat upp i kastanjen och

tittat in till dig. När han såg dig dansa

omkring i nattsärken, då grät han...

Lizzie avbröt: Tig, Djurling, när äldre

student talar. Du, Brenner har visat oss

din rätta karaktär. Vi hade tänkt dina

ferier tillbragta i en fridfull trakt: vi

ha i fantasien sett dig sitta på en

idyllisk kyrkvall, rökande din snugga och

talande om högre och lägre ting med

bönder och moror. Falskt. Nu ämna vi

sända dig till en främmande kust, där

det mondäna nöjeslivet ter sig i

skiftande former och praktfulla färger. Bort

bio! Bort novellmagasin! Bort alla

andra-handskällor! Du vill stå mitt upp i det

brusande mondäna livet. Du vill göra

din personlighet gällande. Ske alltså!

Stig upp! Gör dig beredd!

Ansträngd av det kraftiga talet

harklade Willman sin strupe. Strax därpå

klappade det på dörren och en

telegrampojke steg in. Han marscherade rakt

fram till soffan och räckte Lotten ett

telegram, svängde så om på klacken och

marscherade ut. Lizzie sa: Lade ni

märke till ynglingens allvar och stränga

hållning? Just så föreställer jag mig

Ödets sändebud i det grekiska dramat...

Telegrammet var mera prosaiskt men

icke förty märkligt. Det meddelade att

Atlantic, ett hotell på den Främmande

kusten, reserverat rum för docenten

Lotten Brenner.

Brenner sa: Ni hoppetossor och

tossehoppor göre eder icke besvär. Jag ska

söka rätt på den där kyrkvallen. Där

ska jag sitta i min overall och röka min

snugga. Det passar mig, för jag hade en

klok far och fick en allvarlig uppfostran.

Gå nu er väg! Jag vill vara ensam med

tvättfat och svamp. Hon spratt ur sängen

och gick över knarrande tiljor bort till

tvättstället. När hon åter lyfte händerna

ur det kalla vattnet och av gammal vana

vred på ringen – se, då lossnade den!

Hon betraktade ringen rätt snopen, så

log hon vemodigt och sa: Blinkmåns

är klok, han vet att leken är slut. Tag

ringen, flickor, och tag den genast.

Genmälte Lizzie: Guldsmen får slå ut den.

Till overall passar den inte men väl till

dina nya toaletter.

Så sägande klappade hon i händerna

just som en fe. Åter öppnades dörren

och in trädde tvenne små kvinnor

(Systrarna Lindvall) linhåriga, rödnästa och

puckelryggiga. Båda hade spelande ögon,

båda trippade lätt och nätt, båda buro

tygpackor och annan härlighet under

armarna. De liknade vänliga dvärgar

bjudande gåvor åt prinsessan Snövit

Törnrosa Brenner. De nego, de tego, de lade

ifrån sig tygerna och snöto sig båda

på en gång. Lizzie pekade på Lotten,

sägande: Se där, mamsellerna små, där

står hon. Gör ert bästa, gör henne skön.

Strax började gnomerna kretsa runt

Lotten, de fnöso, de möso och

krafsade sig med pekfingret bak högra örat.

Den ena sa: För Gud och sömmerskan

är ingenting omöjligt! Brenner åter, i

förstone förvirrad, började att pösa av

vrede eller förskräckelse. Hon drog sig

mot sängen. Den påpassliga Djurling hov

upp ett rop och grep henne i armen,

Lizzie tog henne i nacken och utbrast:

Hugg i och håll fast! Somliga ska

bjudas, andra trugas. Jag känner en

människa, som är så tokig i pynt att hon

stjäl andras juveler. Men när hennes

vänner vill skänka henne fyra praktfulla

dräkter, sparkar hon med tjocka ben,

klöser och väser. Aj du markatta, klös

lagom du anatomiska docent, du

smörgåsätare, du juveltjuv! Håll i, Djurling,

håll i! Och ni små mamseller, bred ut

era skatter! Vi dansa med Lotten men

vi lyssna till er.

Brenner domnade sakta, föll till föga

för övermakten. Lizzie släppte sitt tag.

Tyger draperades, modeller diskuterades,

förslag korsade förslag. Brenner förblev

trumpen och tyst. Under några

pinsamma minuter svävade man i ovisshet

om hennes tankar och avsikter. Djurling

höll henne alltjämt hårt i armen. Först

då hon svepts i ett rosafärgat tyg, som

tycktes skänka mamsellerna huvudbry,

bröt Brenner tystnaden. Hon sa: Nej

husch då! Nej hör ni flickor! Jag tror

närapå nästan att det klär mig! Nu

släppte även Djurling sitt hårda grepp.

Brenner steg fram till spegeln. Svept

i det rosafärgade, luftiga tyget vände

och svängde hon liksom vaggad av en

mild vind. Hon satte blinkmåns på

fingret och lät den glittra. Hennes gröna

små ögon glänste i kapp med juvelerna.

Hon sa: Den passar till tyget. Jag lånar

ringen över i sommar. Tror ni, jag får?

Flickorna svarade med en mun: Säkert,

Lotten, säkert! Djurling viskade till

Willman: Hon är glad! Hon är salig! Vi ha

gjort vårt. Måtte nu också Ludwig veta,

vad han ska göra. Festligt ska hon ha,

gamla människan, eller ska den lede ta

Ludwig med hull och hår!

Gnomerna vecklade alltjämt ut nya

skatter, mysande och förföriska. Deras

förfarna fingrar smekte tygerna på den

robusta undersätsiga kroppen. Brenner

fällde en och annan anmärkning, saklig

men barnsligt fri från den förnuftiga

nyttans torrhet.

Lizzie steg fram till spegeln, mötte sitt

junoniskt sköna anlete, en frejdad

fakultets stolthet och fröjd. Bredvid den fagra,

den fula. Hjärtlöst, orimligt, hjälplöst

ful. Den fula log, den fagra icke. Hon

lade armen kring väninnans skuldror,

kinden mot hennes kind, den junoniska

pannan sänkt. Hon tänkte: Inte vet jag,

om Ludwig vet, vad han bör göra. Och

inte vet jag, om vi vet, vad vi ha gjort.

Gnomerna möso, Lotten log med bred

smal mun och med drömdimmiga ögon.

TREDJE KAPITLET.

I egenskap av stipendiat ålåg det

docenten Brenner att till sina kommittenter

avgiva veckorapporter över rön och

iakttagelser på den Främmande kusten.

Tyvärr bestodo dessa rapporter blott av

vykort som förutom datum innehöllo

hjärtliga hälsningar samt kortfattade

upplysningar rörande vindriktning,

vindstyrka, temperatur, nederbörd, samt

veckans menyer i kort sammandrag.

Emellertid var det ingalunda dessa rön

och iakttagelser man väntat sig. Skarpa

protester avlätos, utan resultat. Lizzie

sökte lugna de harmsna kommittenterna

med det påståendet, att en kvinnlig

varelse, som ej skriver brev, sannolikt

skriver dagbok. Vid stipendiatens hemkomst

kunde man vänta ersättning för mödor

och kostnader. Häremot anfördes att den

hemlighetsfulla typ av människor, som

hellre skriva dagböcker än brev, sällan

låter andra granska dem. Lizzie svarade:

Det händer stundom att en dagbok

kommer bort för att följande dag återbäras

av den rättsinnige upphittaren. Mycket

tunna dagböcker tycks vara lättare att

hitta och återställas redan efter någon

timma.

Teorien visade sig riktig. Lotten

Brenner förde dagbok, dagboken kom i sinom

tid bort och återställdes. En del av

dagbokens uppgifter bekräftas och

förklaras i några brev från en viss J. M. som

samtidigt med Brenner vistades på den

Främmande kusten. Breven voro riktade

till Ludwig, som gick i borgen för

brevskrivarens sanningskärlek, list och

hänsynslöshet. Han vägrade emellertid att

röja hans namn, en vägran som

sedermera skulle ådraga greven obehagliga

misstankar och beskyllningar.

Det är tydligt att Brenner gick till sin

ferieverksamhet med friskt mod och god

vilja. Hennes åtgärd att ren andra

dagen stifta bekantskap och inleda

vänskap med hotell Atlantics kock vittnar om

beslutsamhet. Ingenting överlämnades åt

en bedräglig slump. Sedan mannen

examinerats i skilda kulinariska stycken

och vunnit godkännande med

reservation för bristande insikter rörande

såsers verkliga betydelse för salivbildning

och matsmältning lämnades han –

enligt dagboken – »trött men glad och

tacksam». För övrigt – och ehuru det

icke uttryckligen nämnes – torde man

med skäl kunna antaga att hotellets

direktion och personal denna afton

gingo till sängs »trötta men glada och

tacksamma».

Alla forskningsresande med erfarenhet

torde vara ense däri att ett raskt och

rationellt ordnande av lägerplatsen samt

vänskapliga men energiska

underhandlingar med infödingarna äro av största

betydelse för expeditionens framgång.

Under sin vistelse på den Främmande

kusten behärskade Brenner så gott som

fullständigt sin lägerplats. Hon kunde

bestämma matsedeln, hon kunde öppna

fönster som formellt taget inte kunde

öppnas, hon stängde dörrar, som inte

gingo att stänga, hon göt nytt liv i boys,

som ledo av elakartad vestibulletargie,

hon eggade städerskans ambition genom

att rycka från henne borste och duk

samt utföra en synnerligen föredömlig

och effektiv städning. Korteligen –

hennes verksamhet var gagnelig och

respektingivande och hon rökte sin snugga, var

och hur och när hon behagade.

Sedan hon sålunda ordnat för sitt

dagliga liv på bästa sätt, steg hon ut på

sin balkong och tog nejden i

betraktande. Sand och hav. I sanden krälade

människor, grävde ned sig i gropar,

strödde sand för vinden, pladdrade. En

ung kvinna gick ned till vattenbrynet

och sedan hon doppat vänstra tån i

havet, skrek hon av tillfredsställelse och

satte sig att torka. Brenner tänkte: En

tå – ett hav. Människan är liten men

hon har stora pretentioner.

Hon tog på sig sin baddräkt och

svepte in sig i sin nattrock. Hon hade

ännu ej inköpt den lilafärgade

storblommiga badrock, vilken längre fram –

använd som laboratoriedräkt – skulle

väcka ett visst uppseende inom

akademiska kretsar. Ett liknande intresse

tycks nattrocken ha väckt på

badstranden. Plagget var inte vackert men

hedervärt och praktiskt. Dess akademiska

ålder uppskattades till tjugu terminer;

dessförinnan hade det värmt kära pappa

under okänt antal år. Det var ett plagg

som krävde att hedras men ej att

uppmärksammas. Icke förty kunde Brenner

anteckna: Kanalje glodde på pappas

nattrock, jag glodde på kanaljen; han

blygdes, jag fnös! (Lizzie har påpekat

att man här för första gången i

dagboken möter ordet kanalje.)

Följande dag utvidgade Brenner

programenligt sin verksamhet, hyrde en

strandkorg och gick i sjön. Även nu

väckte hon uppmärksamhet. Den duktiga

Värmlandsflickan var en förträfflig

simmare. Liten och rund, försedd med en

reputerlig mage och betydande

muskelstyrka, gick hon till botten som en

gråsten eller flöt som ett fjun alltefter

behag. Hon räknade sig som strandens

enda dykand. Dynernas fauna bestod i

övrigt av strandpiparen, tådopparen,

vadaren och tumlaren. Till dessa sällade

sig strandrävarna, lömskt kringstrykande

varelser, som funno behag i

vattenfåglar men skydde vattnet. De

misshagade henne. I den mån tillfälle gavs,

stänkte hon vatten på dem. Häpna och

bedrövade, stannade de, slog bort

vattenpärlorna och avvaktade i dum slöhet en

ursäkt. I stället för ursäkt kom en ny

och kraftigare skur. Då stockade sig

deras andedräkt, de lyfte på hattarna

– kanske till tecken att de godtagit

ursäkten – och slunko skyndsamt bort

över dynerna. Strandpipare, tådoppare,

vadare och andra redliga vattendjur

jublade. Men de kommo henne inte alltför

nära, de kände sig lite ängsliga.

Brenner tänkte: Var jag är, jag något lär!

Jag tänker studera dem men det är bäst

att de först få vänja sig.

Efter badet företog hon en

upptäcktsvandring. Dessförinnan anställde hon

några betraktelser framför sitt klädskåp.

Där hängde den gula, den blå, den

röda och den svart-och-vitrandiga eller

zebran. Bakom prakten skymtade några

enklare plagg samt en overall. Den gula

var inte helt gul, ej heller den blå helt

blå eller den röda helt röd men något

namn skulle de ha. Genom vissa listiga

kombinationer mellan de brokiga och

zebrans över- eller underdel kunde

hennes omgivning bibringas ett allmänt

intryck av att hon ägde cirka åtta

galadräkter. Hon var inte fåfäng men hon

trodde kanske att de praktfulla

varelserna på den Främmande kusten skulle

lättare vänja sig vid henne, om hon

själv vore praktfull. Hon gjorde toalett,

hon valde den röda, hon betraktade sig

i spegeln. Kanske tänkte hon:

vetenskaparen skyr intet offer. Kanske tänkte

hon någonting helt annat.

Få människor torde ha sett Lotten

Brenner utan pincené, vilket

sammanhänger därmed att hon utan pincené

knappt såg någon människa alls. Den

omtänksamma kommittén för Lotten

Brenners ändamålsenliga utrustning hade

emellertid inköpt en lornjett med falskt

sköldpaddsskaft, en tingest som de funno

utsökt mondän, chic, utmanande och

fånig. Brenner hade provgått redskapet.

Därvid visade sig dels att hon slog

sönder mer än vanligt, dels att hon

frös om näsan vilket åter hade till följd

att hon gnuggade den röd och svullen.

Man föreslog att lornjetten skulle

bortslumpas. Brenner vägrade! Hon hade

fattat tycke för lornjetten alldeles som

hon fattat tycke för blinkmånsen. Hon

beslöt att använda båda: pincenén för

seendets skull, lornjetten för utseendets.

Hon hade blivit en dubbelmänniska,

vetenskapare och världsdam. Hon kunde

mycket väl använda dubbla par brillor.

J. M., den mystiske meddelaren, har

skildrat det intryck Brenners första

inträde i kursalen gjorde på honom och

hans vänner. Han skriver om detta

intryck tre betecknande ord: Vetgirighet,

Energi. Dödsförakt! Iförd en klarröd

dräkt, delvis dold under en väldig

kaschmirschal, fasthållen med den högra

handen, lornjett i vänster hand, i hårtofsen

en blå emaljfjäril, framskred hon

mellan bord och kotterier, oberörd,

tankfull, iakttagande, samtidigt soligt leende

mot envar som syntes behaga henne

eller rynkande pannan och putande

munnen åt de obehagliga, men i sin

fullständiga frihet från människofruktan

höjd över båda sorterna. Jag antar,

fortsätter skribenten, att jag själv skulle

uppträda som hon, ifall jag befunne mig

i ett etnografiskt museum. Här och var

stannade hon, lyfte lornjetten till de

pincenébeväpnade ögonen och granskade

lugnt och ingående en detalj i en dräkt

eller ett ansikte. Slutligen slog hon sig

ned vid ett bord och beställde kaffe.

Salen drog andan. Jag sa till min granne:

Jag känner henne, hon har ett mycket

stort namn inom sin vetenskap. Han

frågade: Va är det för vetenskap? Jag

svarade på en höft:

Xenoangorafobiterapi. Det föll mig på tungan. Han sa:

Man ser att hon är mycket lärd. Hon

lever i en annan värld. En vanlig kvinna

skulle hellre dö än gå klädd på det

sättet. Hans ansikte hade fått ett ganska

vördnadsfullt uttryck. Jag såg att han

strax skulle föra nyheten vidare men

att han först sökte stava igenom

vetenskapens namn. Han sa: Hur var det du

sa att den hette, den där vetenskapen?

Jag svarade snabbt: Psykoanalytisk

arteriosclerosagnosticism. Han mumlade: Ja

visst, så var det. Han lämnade mig och

strövade omkring bland sina

dambekanta. En av dem vinkade mig till sig.

Hon sa: Är det någonting medicinskt?

Jag svarade: Det rör sig om

barnsjukdomar. Min väns ansikte hade varit

borgerligt vördnadsfullt, min väninnas

uttryckte religiös vördnad. Hon sa: Tänk

vad vi kvinnor gå framåt! Hon tillade:

Undra sen på att hon inte bryr sig om,

hur hon går klädd! Hennes yttrande

stärkte min tillförsikt. Jag tror att jag

slagit in på rätt väg. Jag tror att

människorna här få svårt att förstå din

väninna om man inte i någon mån

förvirrar deras förstånd.

Så långt J. M. Brenner själv

antecknar samma afton: Angenäm dag.

Uppfriskande bad. Närgångna snobbar.

Stänkte vatten på dem. Besök i kursal.

Iakttog utan att iakttagas. Välklädd. I

morgon kan jag slita lite på min overall.

Jag vill vara chic men jag vill inte verka

modedocka.

Emellertid tycks hon inte ha slitit sin

overall varken den dagen eller de

följande. Klädnotiserna visa att hon

nedlade stor omsorg på sin toalett och rik

uppfinning, då det gällde att skapa

fyndiga kombinationer mellan de färgade,

zebran och kaschmirn. Vid mondäna

badorter florerar som oftast det ogräs man

kallar flärd. Hade den allvarliga

människan, dotter av en sträng utilist, fattat

tycke för flärd. Gudi klagat, därom

råder ej minsta tvivel. Inte ens hon själv,

tvivlade men bar sitt öde med jämnmod.

Man kunde ha väntat att denna

vetenskapare skulle ha hyst ett visst intresse

för havets medusor och copepoder,

musslor och snäckor, fiskar och fåglar.

Men nej! – på sin höjd intresserade

hon sig för de arter som presenterades

av hennes vän kocken. Språk-Lizzie hade

uppmanat henne att ströva omkring i

bygden bland fiskare och bönder för att

uppspåra vissa frisiska ordstammar och

deras förekomst i det levande språket.

Till den ändan hade hon givit henne en

dryg lista – Brenner läste listan till

hälften, stoppade den i lådan och utbrast

förnöjd: Vilen, vilen oroliga stammar!

Hon dyrkade lättjan. Likväl kunde hon

inte göra sig kvitt vissa yrkeslyten. Hon

måste systematisera sitt material, men

det skedde på ett profant och frivolt sätt.

Hon talar om ensittare, tvåsittare,

tresittare och mångsittare. En mera

naturlig indelningsgrund är benen: rakbenta,

bockbenta, hjulbenta och kobenta. En

ung kvinna, som längre fram skulle

ingripa i hennes öde, karakteriseras i

förstone som »ensittande, tre-flörtig,

rakbent, rödhuvad strandpipare». Andra

indelningsgrunder äro av mer social natur.

Formeln »herrn-utan-fru», »man utan fru

med fru utan man» är lättfattlig.

Svårförståeligare är formeln: »man med

fru utan man med fru». Obegripligast

men till sist ofta förekommande är »han

med och utan henne». Slutligen finna

vi rätt ofta benämningen »hon utan».

Mångt och mycket tyder på att »hon

utan» hette Lotten Brenner.

Hennes lättja var uteslutande andlig.

Kroppsligen slet hon som en slav. Stödd

på en bockhornad knölpåk med snuggan

i munnen strövade hon oförtrutet av och

an, upp och ned bland dynerna,

svettades och bolmade. Hon gick med

kraftiga steg bland de badande, blicken ofta

riktad mot skyn. Var hon gick fram

uppstod blånader och verop. Hon sa:

Blås på det, så går det över! Klev

vidare. Så småningom tog man varning,

rullade snabbt åt sidan eller kravlade

in i sin befästade strandborg, när hon

nalkades. I trots härav steg för varje dag

hennes folktycke. Hon skaffade sig icke

några bestämda vänner, knappast

bekanta – undantagandes kocken. Varför

skulle hon ha gjort det? Hemma hade

hon vänner och bekanta. Hon prisade

Vår Herre som skapat den främmande

kusten och det badande folket. Denna

hjord – i dagboken kallad badianerna

– tillhörde henne men hon tillhörde

icke hjorden. »Hon utan» tillhörde ingen.

Likvisst blevo hennes badtimmar snart

folknöjen. Då hon med kraftiga skutt,

nattrocken fladdrande, störtade fram

över dynerna mot havet, strömmade

badianer till, några djärva vadare följde

henne ut på halvgrunt vatten, enstaka

tumlare ända bort till Sälklippan. Hon

kravlade uppför klippan – inte olik en

klättrande jättekrabba – gick fram till

stupet, lyfte armarna till språnget.

Småbadianer skreko och piskade vattnet med

sina små nävar, tumlarna tumlade,

vadarna togo i ring och dansade till

hennes ära, då den frustande munnen, de

blinkande ögonen och den platta

hjässan med kvinnans skönaste prydnad åter

döko upp ur djupet. Hon sam in mot

land, reste sig, trampande vatten, och

befallde: Stenar! De skickligaste slungarna sprungo strax runt på

strandbädden, sökande svarta stenar, funno,

kastade en efter en. Hon tog sikte, dök,

kom upp med stenen, kastade den

tillbaka. Jublet växte, strandpiparna pepo

och viftade med sina mångfärgade

slöjor, småbadianerna rullade skriande runt

i vattenbrynet, vadarna dansade,

tumlarna piskade upp kaskader och mitt i

ringen stod fula Brenner grinande och

log, sträckte ut sina muskulösa armar,

eller korsande dem över barmen –

huvudfiguren i en muntert stilad

jättefontän.

En kanalje tycks ha förstört nöjet.

Med hatten i hand gick han omkring

bland de icke badande åskådarna, tog

upp kollekt. Skämtet lyckades bland de

uppsluppna gästerna, som kanske trodde

att det rörde sig om ett

välgörenhetstrick. Brenner skriver: Kanaljen är dum

eller elak. Det rår en kanalje inte för.

Jag tog pengarna och köpte mig en käpp.

En käpp? Man kunde tänka sig en

grövre knölpåk, inköpt i krigiskt syfte.

I själva verket en nätt och spröd liten

tingest, ett rör med silverskålla. Vidare

inköptes sidenband i de »brokigas»

färger, knötos i rosett under skällan. Den

bockhornade knölpåken försköts! Än

värre – pipan ersattes av cigarretten.

Brenner skriver: Jag är en enkel

människa men jag vill inte vara till åtlöje.

Förargelsen blev inte långvarig. Ett

par dagar efter kanaljens illvilliga

uppträdande skriver hon med stora

bokstäver: I dag fick Lotten Brenner

tvillingar! Den ena heter Lieschen, den

andra Luciechen, tillsammans heter de

Lissilussi. Efter detta blir det ett

ständigt kacklande om Lissilussi. Lissilussi

hit och Lissilussi dit, Lissilussi upp och

Lissilussi ned, Lissilussi hela dagen.

Men barnskaran växer hastigt. En vecka

senare annoteras: Nu har jag tolv ungar.

Hur förhöll det sig med denna rikedom?

Utan tvivel stod den i samband med

den hemlige rapportörens propaganda

bland det badande folket, enkannerligen

dess mödrar. Ryktet att en framstående

förmåga på barnhygienens och

barnsjukdomarnas område vistades inom räckhåll

spred sig snabbt och förhärjande. Oro

tändes, cirklar rubbades, band brusto.

Kunde man lata sig i strandstolarna eller

roa sig på tennisbanan eller flörta i

kursalen, alltunder det att fenomenet

Brenner fritt, oinfångat, outnyttjat

strövade omkring på strandbädden? Bort

brottsliga lättsinne! Mödrarna drogo i

fält, väl ej i samlad trupp utan var

för sig smygande, listiga. Fällor

gillrades. Ett barn eller flera utsattes i

någon sandborg som fenomenet under

sina vandringar brukade passera. Man

väntade. Hon kom. Hon knogade förbi.

Man suckade besviken. Man väntade.

Hon kom tillbaka. Och nu! Hon stannade

vid borgen, betraktande de små, som

flitigt grävande lät sanden yra kring

zebran med kaschmir, kring näsan med

pincenén, kring den platta hjässan med

kvinnans skönsta prydnad. Och nu!

Sakta framglider ur sitt gömsle en vän

kvinna, hon ler blygt, urskuldande

men betvingande, hon nalkas den

vetenskapliga, hon smyger sig intill henne,

hon börjar ett samtal, hon uttrycker

vissa farhågor, undrar, ber om råd. Rätt

vad det är sitter Lotten Brenner på

sandhögen, ett barn mellan sina händer.

Hon klämmer på barnet? Varför? Kanske

därför att hon till vardags är docent i

jämförande anatomi. Kanske för att

någonting göra. Kanske för att den lilla är

mjuk och varm och len. Hon blåser ett

moln av rök mot den tillbedjande

moderns ansikte och säger kort och

bestämt. Det är en bra unge, den håller

att ta i. Så går hon vidare. Mot nya

försåt.

En efter en, eller parvis eller

skockvis trugade man på henne barnen. De

stulo hennes tid, de smutsade ned den

blå och den gula, den gröna och den

röda. De läto henne svettas, slita och

släpa. Hon kallade dem sandloppor.

Envar, som besökt den Främmande kusten,

vet fuller väl att sandlopporna hör till

dess plågor. Likväl klev hon var morgon

ut på sin balkong, satt handen som

lur och ropade: Loppera, loppera,

loppera! Alldeles så plär jäntor och moror i

hennes hembygd ropa: Kollera, kollera,

kollera, kooom! Kollera komma, loppera

kommo. Från den vita sanden utanför

balkongen studsade de upp och ned, upp

och ned just som loppor. Hon klev över

räcket. De dansade omkring henne. De

slogo sig ned i en sandborg. De

utfordrades med karameller och saft. Runt

borgen stodo mödrarna, leende,

vördnadsfulla men undrande. Och någon säger:

Hur är det, doktor Brenner, hur

förhåller det sig med barn, karameller och

saft? Hon stryker sig över trubbnäsan

och svarar: Karameller är mycket,

mycket nyttigt för barn. Det stärker

magen. En annan inskjuter: Hur är det,

doktor Brenner, får de inte magknip?

Då stryker hon sig två gånger över

trubbnosen, stirrar stelt genom brillorna

och svarar med avgörande kraft:

Magknip är mycket, mycket nyttigt för små

barn. Det vidgar erfarenheten och

stärker karaktären. Sandlopporna hoppa,

mödrarna draga bort. De säga till

varandra: I vår ungdom hettes det

annorlunda. Men så är det! I dag sant, i

morgon lögn. Sådan är vetenskapen!

Lotten Brenner åter drog ut ur

sandborgen, följd av sin skara, hon

vandrade manhaftligen och glad genom

bokdungar, fyllda av majbaggars vingsus,

över slätterna bort mot byarna. Varför

höll hon sig inte längre bland dynerna?

Barn vill ha nytt. I byarna träffade de

andra barn, bönders och fiskares. Nya

barn, nya lekar, nya karameller. Husch!

Husch! Ståtlig och burrig som en

kycklinghöna skred hon fram i den flyktiga

flocken, höll den samman med

skrockande skratt och lätta små hack. Varför

övergav hon dynerna? Därför att

Lissilussi ville till byarna. Lissilussi var

favoriten. Lissilussi gick i spetsen.

Lissilussi befallde. Tiden var den lissilustiga

tiden.

Varför övergav hon dynerna?

Blinkmåns fel.

Blinkmåns? Den magiska ringen?

FJÄRDE KAPITLET.

Hon la sig till med tvillingarna

alldeles som hon lagt sig till med

blinkmåns – till hälften tog dem, till hälften,

fick dem.

Bland alla badianer har ingen väckt

docenten Brenners uppmärksamhet i

sådan grad som den rödhuvade

strandpiparen. Denna unga kvinna av det

badande folkets stam hade uppfört sin

strandborg i närheten av hotell Atlantic.

Då och då stack hennes guldröda,

mjukyviga hår upp över borgens krön,

lockande kringsmygande strandrävar. Ett

underbart hår. Än liknas det vid guld,

än vid glöd: än påminner det om Tizian,

än om Melozzo da Forli. Hela

människan är sagolikt skön. Brenners

beundran är uppriktig. Hon skriver: Om

jag vore så vacker, skulle jag bestämt

vara dum. Jag vånne, jag vore.

Den yttre prakten motsvaras ej av inre

skönhet. Brenner antar, att hon är dum,

listig, loj och lättsinnig. Hon anför inga

bevis. Allt tyder på, att Rödluvan varit

en stillsam, tillbakadragen badian. I

borgen rådde tystnad. Blott vid

middagstid och i skymningen hördes ett

långdraget, mjukt läte. Det var en lockton

och kan fonografiskt återgivas som:

liii-sch-lusiii-schön-lusiii-liiii-schön –

Så snart denna lockton förnams, greps

Brenner av en märklig oro. Befann hon

sig i matsalen övergav hon den möraste

filet, den fetaste höna för att skynda

till sitt rum. Hon röck av sig pincenén,

tog fatt på kikaren och kom flåsande ut

på balkongen. En spännande kikarjakt

började. Var höllo tvillingarna hus,

varifrån skulle de komma? Hon letade,

muttrade och puttrade. Äntligen döko de

upp i synfältet. Hon följde deras marsch

mot den moderliga borgen, grymtade

och småpratade. Sällan förlöpte deras

vandring utan äventyr och hinder, som

hon högljutt kommenterade. Lättroade,

loja badianer samlades utanför hennes

balkong och lyssnade tacksamt. Hon

märkte dem ej. Hon sa: Så där ja, där

är vi! Labba nu på! Rör på pinnarna!

Hör vi inte att moran piper i borgen?

Här ligger borgen. Inte knuffas! Usch!

Inte klösas! Lussichen, hör du vad jag

säger! Nej titta! Nu slåss de! Släpp

håret din lilla markatta! Nä titta, nä

titta – de slåss!

En röst säger: Det stämmer. De slåss.

Fem, sex gånger dagligen går det löst.

Det är elaka barn.

Brenner fäller kikaren. Hon vet, vem

som talat. Det är en person, som

chikanerar henne gång efter annan. Han

kallas kanaljen. Hon ger honom en

basiliskblick. Den har ingen verkan. Han

står nedanför balkongen och stöder sig

makligt mot dess räck. Han lyfter icke

på hatten och presenterar sig icke.

Brenner skriver i dagboken: »Jag är dock en

dam». Orden förefalla märkliga – det

är enda gången hon gör anspråk att vara

»en dam». Hon harklar sig och spottar

över räcket.

Kanaljen upprepar: Det är elaka barn.

Jag skulle gärna vara av med dem. Vill

ni ha dem? Jag tror att ni vill. Så snart

mamman lockar, kommer ni utfarande

med kikaren. Folk brukar samlas här för

att titta på er. Ni ser mycket lustig

ut. Roar det er att vara lustig eller är

ni det ändå?

En världsdam besvarar inte

näsvisheter. Lotten Brenner spottar än en gång

över räcket, går in till sig och smäller

igen dörren.

Stora strandborgen fick ett tillbygge

– en sandgrotta. Två kullstjälpta

strandkorgar utgjorde stommen, gärdades och

täcktes med sand. Brenner stävjade sin

nyfikenhet, stod i skymundan och

kikade. Badianer började vanka av och an

utanför balkongen. Hon lät dem vanka.

De tröttnade och skingrades. Då smög

hon sig ut, klev över räcket, hoppade

ned. Hon föll på knä framför grottans

öppning och kikade in. Hon blev het i

huvudet av iver och ansträngning.

Någonting rörde sig i grottan. Hon viskade

varligt locktonen: Liiiischlusiiisch. Två

små ansikten skymtade i öppningen. De

morrade och visade tänderna. Hon

försökte klappa dem: de nafsade efter

fingrarna och försvunno. Hon la en strut

karameller i ingången. Struten försvann.

Hon böjde sig ned, bakdelen högst, just

som en bedjande muhammedan. Det

smackades, det knaprades i grottan. Hon

stack in armen, trevade. Vassa små

tänder höggo henne i handen. Hon stack in

båda armarna. Sanden rasade över

hennes huvud. Hon glömde all försiktighet,

skrattade och pep. Platt på magen

försökte hon kravla in i grottan. Korgarna

välte, sanden yrde, borgens väggar

rasade. Där satt hon, halvt begraven i

sanden, bredvid henne döko två små

huvuden upp. Hon liknade en jättehöna

med två kycklingar stickande fram ur

de uppburrade fjädrarna. Hä! skrek hon.

Hi! skrek hon. Husch! Jag skulle vilja

ha ett par såna där som de här! Så

tvärtystnade hon, spottade sand, ordnade

nödtorftigt zebran och den röda kjolen.

Kvinnans skönaste prydnad föll i stripor

över ansiktet.

Framför henne stod Rödhättan och

kanaljen.

De begärde varken förklaring eller

ursäkt. Det retade henne. Naturligtvis

kunde hon ha bett om ursäkt

ouppfordrad. Men det föll henne inte in. De

betraktade henne som man betraktar ett

underligt djur eller en oansvarig

människa. Den smäckra damen stod där

sirlig och rakbent, felfri i sin baddräkt,

armarna korsade under barmen,

välformad och överlägsen. Hon riste sitt

guldröda hår, rynkade pannan, pekade

på den raserade borgen. Kanaljen sa:

Borgen är kaputt. Det gör ingenting –

vi får ta nya tag! Men hur ska vi

skydda oss för framtiden? Hon är på

jakt efter tvillingarna. Hela stranden vet,

att hon brukar sitta på lur på sin

balkong. Hon vill ha dem. Det tjänar

ingenting till att sträva emot. Vi skänker

henne tvillingarna.

Brenner reste sig. Kanaljen böjde sig

hastigt fram för att stödja. Hon gav

honom en kraftig puff med armbågen,

drog upp Lieschen ur sanden, drog upp

Luciechen, behöll deras händer i sina.

Rödhättan sa: Min man anser att det är

hans barn och jag kan inte ge bort dem.

Men jag kan låna ut dem. Om det är

lämpligt för dig?

Hon betraktade oavvänt sin kavaljer.

Nu hände någonting besynnerligt:

Kanaljen rodnade! Man skulle knappt tro,

att kanaljer kunna rodna. Men han

rodnade och svarade vresigt: Lämpligt?

Mig är det likgiltigt. Det är inte mina

barn. Brenner sa: Kom småttingar! Jag

har mera karameller.

Så började den lissilustiga tiden.

Kommittén, som sänt stipendiaten

Brenner till Främmande kust, fick

äntligen rapporter. De handlade mest om

tvillingarna, deras dygder och odygder,

deras aptit och hälsotillstånd, deras

uppfinningsförmåga då det gällde att

försätta en stadgad människa i trångmål

och äventyr med hundar, bockar och

tjurar eller få henne att fastna i fisknät

eller rutscha ned i märgelgravar. Deras

krav på nöjen voro anspråkslösa. Hon

behövde blott plumsa ned i ett dike eller

sätta sig bland ettermyror för att göra

dem överlyckliga. Brenner och barnen

erövrade landsbygden, byar och

fiskelägen, värdshus och bondgårdar. Brenner

påstår att hon med säker hand ledde

sin skock, tvillingarna och de övriga

barnen. Rapportören J. M. däremot

anser att tvillingarna ledde Brenner och

de övriga barnen. De förmådde henne

att uppföra de lustigaste danser genom

att smuggla ollonborrar i hennes linne.

Hon blev populär bland bönder och

fiskare. I små byar och fiskelägen

är det sparsamt med nöjen. Stundom

slöto sig bybarnen till de små

badianerna och hennes skara blev stor som

fårahjordarna på slätten. När hon om

kvällarna återvände till stranden, möttes

hon av mammorna, rikt pyntade, fagra

kvinnor. De ödmjukade sig inför henne,

vänskades och fjäskade. Hon var

barnens favorit, hon hade makten. Hon

kunde ha befallt över hela stranden,

ifall hon haft lust. Men hon hade inte

lust. Hon skrev till Lizzie: Husch vad

jag lever! Husch vad jag är omtyckt!

Husch vad jag svettas! Husch vad jag

har roligt! Mammorna fjäska för mig –

det ger jag katten! Sprättarna grina –

det ger jag fanken! Ungarna hantera mig

efter behag. Bli de trötta, får jag saklöst

bära dem. Det är i alla fall mindre

tröttsamt än när de inte är trötta. De ta ingen

hänsyn till min ålder, mina krafter, min

smak eller mina känslor utan behandla

mig ackurat som en mor. Ändå har jag

dem bara till låns.

Kommittén svarade:

Stipendiat Brenner! Vi är inte nöjda

med er. Ni drar omkring på landsbygden

med en skara barnungar. Vad är

meningen? Önskar ni utbilda er till

parktant? Kom då genast hem. Här finns

fullt upp med elaka ungar. Vi ha med

dryga kostnader sänt er till den

Främmande kusten, försett er med vackra

kläder och lånat er en dyrbar ring. Vi

fordra att ni snarast återupptar edra

studier rörande badianernas intressanta,

liv på stranden. En fågel har sjungit,

att ni som oftast vandrar upp till en

gammal kvarn, där ni slår er ned och

betraktar badlivet genom en kikare. Är

ni omtöcknad? Ni skryter med att

mammorna fjäska för er, fyllda av

tacksamhet, emedan ni tar vård om deras barn.

Vi förstå dessa badianskor. Ni skriver

att sprättarna grina åt er. Vi förstå

dessa badianer. Enligt vår erfarenhet

förekommer bland alla vilda,

ociviliserade stammar vissa förberedande

krigslekar, som kallas flört, kurtis med mera.

Vid dylika tillfällen är barn obekväma.

Man kan måhända säga att ni utför en

god gärning. Kommittén undanber sig på

det bestämdaste alla goda gärningar.

Kommittén fordrar, att ni roar er och

studerar på avtalat sätt. Kommittén

förbjuder er att uppträda som barnpiga

och driftkucku. Kommittén uppmanar er

att följa studieplanen vid äventyr att

eljest förverka vårt förtroende. Å

Kommitténs vägnar: L. Willman, docent.

B. Djurling, student.

Brenner log, gned sin näsa och

muttrade: Driftkucku? Om jag är

driftkucku för badianerna här eller tossorna

där – det kvittar. Envar sin arvelott!

I dagboken skrev hon: Flickorna kalla

mig driftkucku. Kanske det, kanske.

Härförleden en kväll gick jag på

stranden. Ett par nippertippor bakom mig sa:

Där går hon, som lånar barn! Än sen?

Inga barn har jag och inga barn får jag.

Du store Långivare skämmer du ut mig

för det? Blinkmåns har jag också lånat.

Blinkmåns vet inte att jag har honom till

låns. Jag är hon, som lånar.

Det där om kvarnen ägde sin riktighet.

Högst på randen ovan stranden, på åsen

ovan badparken, golfplanerna och ängen

står en väderkvarn med två vingar.

Mjölnaren är flitig, mälden är riklig, kultjen

styv. Vingarna svinga, stenarna gränga.

Hit förde Brenner sin hjord på bet. Hon

slog sig ned och lät hjorden spridas över

ängen. En kilar hit, gräver och påtar, en

kilar dit, bryter och slår: andra klänga

upp i lummiga bokkronor, rista ned

majbaggar, som är nyttiga till mycket –

till fiske, till hönsmat, till menageridjur i

tändstickslådor. Barnen kila kors och

tvärs, taga jorden i besittning. Brenner

sitter på en grå, mossluden bänk strax

framför vingarna. Hon tolkar deras

entoniga gnäll: Lämpligt för dig –

lämpligt för dig –

Framför henne breder sig hela vida

havet, högblått, inrutat av vitt skum.

På den gulvita strandremsan, som inte

tycks bredare än hennes hand, vältra

och kräla badianer. Vinden är ljum och

salt. Vackra kvinnor leka i sanden med

brunbrända män – ögonleken,

skrattleken, skämtleken, sprattleken, viskleken,

aningsleken, stilla leken, tysta leken,

drömleken. Vinden vyssjar, havet vaggar,

vinden viskar: Havet är stort,

människorna små!

Vingarna gnälla: Lämpligt för dig –

lämpligt för dig –

På äng, över fälten, i boklunden ila

och kila små badianer leka med stenar,

leka med strå och blomst, kvistar och

löv, myror och majbaggar. Leka med allt

och intet, leka med leken. På bänken

sitter fula Lotten och lyssnar till

vingarna: Lämpligt för dig – lämpligt för

dig –

Lämpligt? Vad är lämpligt? Att hon

sitter ensam på åsen i stället för att

gassa sig bland badianer? Nej. Orden

gälla strängt taget icke henne. De fälldes

av Rödhättan då Brenner lånade hennes

ungar. Men de riktades inte till Brenner.

Till kanaljen.

Hon reser sig och lockar: Loppera –

loppera – loppera – koooom – Det är

kväll och hon skall återbörda dagslånet.

De komma, släpandes och gängligt

slängandes. Alla äro de trötta, alla vilja bli

burna, åtminstone de riktigt små. Hon

måste välja bland de trötta de tröttaste.

Tvillingarna äro alltid tröttast, vilket

förklaras därav att de rasa mest. Alltså

hyvar hon upp dem på de kraftiga,

kullriga skuldrorna, stöter staven kraftigt i

jorden och vandrar kringkretsad av

horden. Snart kvickna tvillingarna till och

begynna sitt kiv och klös än bak hennes

nacke är framför den trubbiga näsan.

Det bekymrar henne föga, hon stegar

ned mot stranden, hon går från

strandborg till strandborg, hon skiljer ut ur

hjorden: Här har ni era – här har ni

era. Mammornas fjäsk går henne förbi

och kavaljerernas diskreta grin. Hon

stegar tryggt vidare, hjorden tunnas ut,

hjorden försvinner, alltjämt grensla

tvillingarna hennes skuldror, gnabbas och

och käbbla. Hon stannar ett stycke från

hotell Atlantic.

Framför stora borgens åter resta

murar sitta Rödhättan och kanaljen på

var sin sida om ingången, benen

uppdragna, händerna knäppta kring knäna.

Stumma, orörliga, sagolikt vilande som

ett par solbrända pingviner, oberörda

av allt, oberörda även av varandra.

Tvillingarna glida ned för att springa mot

borgen. Hon griper dem plötsligt i

läderskärpen, och bär dem som två paket upp

mot Atlantic. Stucken ned i sanden står

staven ensam och kal som ett förvissnat

träd.

Det lider mot kvällsvard och säng.

Hon söker flickan, tvillingarnas bonne.

Lieschen eller Luciechen, en av de i

skärpen dinglande, pladdrande små

säger: Jag vet var hon finns! Hon är hos

kocken. Kocken? Brenner släpper

paketen. En halvtimme före maten är

jäntan hos kocken! I sanning – husch!

Blodet stiger henne åt huvut. Det måtte

bli en skön stek – bränd och bra och

bra bränd! En redlig ordningens och

nyttans träl får tåla mycket i en värld

av flärd och fläng. Dock givs det

gränser!

Brenner säger: Var är hon? För mig

dit. Strax! Nu är det tvillingarna som

fatta tag i overallens läderskärp; som

parhästar, två ponnies framför en stor

landå släpa de och dra, kröka de nakna

små fötternas tår och borra dem kraftigt

i sanden. Landån kommer i glid, farten

ökas, de springa förbi hotellfasaden, de

svänga och slänga kring hörnet, de rusa

gnäggande över köksgården mot

bokdungen i backen, de frusta och gny. I

den lummiga, gröna småboksbacken

sitter kocken blänkande vit och med ett

högt vitt torn över hjässan. Bredvid

honom halvligger flickan. Ekipaget svänger

upp framför kocken. Han stirrar häpen

på Brenner, hans blick är dum och

sömndrucken, hans uppsyn är ovärdig

en kock. Flickan springer upp så nätt,

slår bossen av korta kjolen, ler mot

barnen, ler mot Lotten. Den bistra

pekar på Lieschen-luciechen, befaller:

Tvättas, äta, gå i säng. Spänner hon så

blicken i kocken, säger: Är – steken –

bränd – ännu? Gud vare tack, nej –

– nej – mumlar kocken, skjuter upp

och springer över gården, hållande med

båda händer kvar den upptornade vita

huvan.

Brenner går till sitt rum. Så erinrar

hon sig att staven står kvar på

stranden. Hon hämtar staven. Alltjämt sitta

de båda bilderna orörliga på var sin sida

om borgens öppning. Varför går hon dit?

Hon stannar framför Rödhättan.

Kvinnan ser upp på henne med samma

häpna, dumma, solbländade,

sömndruckna blick som nyss kocken. Hon

mumlar någonting. Har barnen varit

besvärliga? Brenner trycker på svaret. Hon

vill inte svara. Det är inte hon, som

svarar men det är i varje fall hon som

säger: Besvärliga? Nej. I alla händelser

ha de inte besvärat sin mor.

Rödhättan reser sig långsamt; den

smäckra kroppen tycks ha stelnat eller

stelnar just nu. Blodet åter får livligare

puls och ansiktet färg. Brenners ord

kan tydas på flera sätt, hennes ton blott

på ett. Den är mättad av en förtäckt

men tydligt förtäckt anklagelse.

Kanaljen, ditintills orörlig, som vanligt utan

att hälsa, ser en sekund upp på

fridstörerskan, vänder så åter blicken mot

havet.

Plötsligt förstår Brenner, vad det är

hon vill. Det är någonting mycket enkelt

och lättfattligt; hon vill jaga bort

människan. Varför hon vill jaga bort henne

är inte lika enkelt och lättfattligt. Men hon

grubblar allra minst över den saken.

Hon grubblar inte alls. Hon bara söker,

söker och söker. Söker vad som helst,

som kan få den rödhuvade att taga till

flykten. Ingenting finner hon! Sökandet

hetsar upp henne. Hon är färdig att

klappa i händerna, stöta med påken,

ropa: schas! schas! Då säger

Rödhättan, högdraget: Får jag fråga – var

är mina barn? Högdraget! Det kom som

en lättnad, en svalkande balsam denna

högdragenhet. Brenner sluter ögonen till

tvenne glittrande, grågröna strimmor.

Munnen blir bred som en gäddas käft

och hon svarar:

Hur ska jag veta? Vad allt kan inte

hända små barn, som sakna moderns

ömma vård? För min del tror jag, att

pigan plockar dem som bäst och kocken

steker dem till kvällsvard.

Aftonskyar stryka över Rödhättans

ansikte, hon skakar kraftigt den guldröda

prakten, vänder och går, smidig i gången,

smäcker i kroppen. Till kavaljeren ej ett

ord, från kavaljeren ej en blick. Brenner

står stödd mot staven. Varför går hon

inte? Hon har nått sitt mål men går

inte. En minut, två, tre. Då suckar

kanaljen, gör en åtbörd, matt fast hövlig,

säger: Var så god och tag plats!

Verkligen. Hon sätter sig. Sjunker ned

på samma plats där nyss Rödhättan satt.

Kanaljen famnar åter sina knän,

Brenner håller staven med båda händer,

stöder hakan mot armen. Vinden har

mojnat. Silvernätet av skum flyter sakta

samman till vita, lätta poffar. Vattnet

blir dunkelrött. Båda stirra de mot solen.

Båda tiga. Allt är tyst.

Slår så hotellets fasadur sju mjukt

klingande slag. Strax drilla ilsket de

små klockorna i Atlantics korridorer.

Det är dags att tära den brända steken.

Kanaljen reser sig ljudlöst, han står ett

ögonblick stilla framför Brenner, böjer

ett grand sitt huvud, säger vänligt: Tack,

tack. Tack för i afton. God natt.

Han går med långa tysta steg bort

över sanden.

Brenner skriver i dagboken: Nu vet

jag, hur det känns att vara löjlig. Vidare

skriver hon:

Jag önskar jag visste, vad blinkmåns

tänker –

Tänker? En ring?

FEMTE KAPITLET.

Lotten Brenner skriver: En ful flicka

behöver inte någon erotisk moral. Det

räcker att vara ful. I min tidiga ungdom

blev jag kär i en pojke. Jag kysste

honom. Pojken sa usch. Min erfarenhet lär

mig, att pojkar inte tycka om att kyssas.

Mitt hjärta liknar ett dyrkfritt

kassaskåp som ingen ens bryr sig om att

dyrka. Därför att det är tomt.

Tja?

Dagbok och rapporter visa, att här

som så ofta högmod gått före fall. Hon

föll offer för tidens nöjeslystnad. Hon

beslöt att dansa. Hennes far, den stränge

utilisten, har sagt: Till sitt tjugonde år

dansar kvinnan för dansens skull; till

det trettionde av kärlek till en eller flera,

män; till det fyrtionde dansar hon av

fåfänga; till det femtionde i desperation;

dansar hon efter de femtio, så sker det

i ursinne eller för att lära barnbarnen.

Lotten sa nu till sin kära far att hon

ämnade dansa av pur fåfänglighet med

ett stänk desperation.

Den lättsinniga kommitté, som manat

henne att göra sin plikt och roa sig,

skulle få sin vilja fram. Av den röda

och den gröna komponerade hon en

praktfull eftermiddagsdräkt. Ett litet

skrin framtogs, en gåva av kommittén.

Hon öppnade skrinet framför spegeln

med en behagfull rörelse och högdragen

min. Hon sa: Fint folk använder sånt;

jag med. Skrinet innehöll utsökta

skönhetsmedel. Hon pudrade sig, hon

använde läppstiftet, hon färgade

ögonbrynen eller de ställen, där ögonbryn bort

finnas. Gick sen till tvättstället,

tvålade in ansiktet, stack huvudet i

vattnet, gnuggade och gned. Hon granskade

sin spegelbild med nöje och

tillfredsställelse. Hon sa: Bad är hälsa, hälsa är

skönhet: huschlala, va lilla Lotten är

röd och grann! Hon stack en ros i

hårknuten, sa: Nu ser pojkarna, att jag vill

dansa.

Hon begav sig till strandens kasino,

där badianerna dricka te. Salen var väl

fylld, borden upptagna. Allenast den

fyrkantiga upphöjningen i mitten,

avsedd för de dansande, stod tom. Hon

klev upp på denna estrad för att bättre

överblicka ställningen. Den tystnad, som

plötsligt uppstod i det sorlrika rummet,

visade bäst att hon redan var en känd

och betydande person. Hon blickade åt

höger, hon blickade åt vänster, hon

nickade åt mammor, vars barn hon

vallat. Det är behagligt att se vänner; man

känner sig inte så ensam. En guldsmidd

lakej bad henne ta plats. Hon klappade

honom på armen, sa: Hit med en stol då,

gubben lille. Jazzkapellet spelade upp.

Från bakgrunden indansade ett par

dansartister. Mannen var halvnaken, en

herkulisk gestalt, en egyptier med mörk

blek hud, negerkrulligt hår, platt näsa;

hans partner åter var liten, späd, blek,

blond och frysbart bar. Svartingen

svängde henne, svartingen slängde

henne, än över axeln, än under armen,

än över huvut, än mellan benen, släppte

henne, grep henne på nytt i ett språng.

Brenner tänkte: Husch en sån kar. Den

är som skapt att dansa hambo. Vore

jag inte så illa blyg, skulle jag bjuda

upp honom.

Just som hon med en viss olust

begrundade sin medfödda blyghet, förnam

hon en röst bakom sig, en förhatlig,

efterhängsen röst. Den sa: Väntar ni på

applåder eller varför står ni här? Nu ha

alla människor sett er och är glada och

nöjda. Kom och sätt er hos oss. Brenner

såg sig över axeln. Vid ett av den inre

ringens bord satt Rödhättan. Hon log

och vinkade, pekade på den tomma

stolen bredvid sig. Brenner sinnade. Hon

tänkte: Det är bra underligt att jag inte

kan med den där lilla människan. Hon

är mor till Lissilussi, hon är söt och

snäll. Titta så vänligt hon vinkar. Men

jag kan inte med henne. Det är ett fall

av idiosynkrasi.

Nu gjorde svartingen sin sista konst,

slängde den vita lilla mot taket, fångade

henne i uppräckta händer, snurrade på

tåspetsen snabbt som en snurra med den

vita vilande på det svartknollriga håret.

Konst, då den är väl utförd, kan

försätta uppriktiga, sveklösa själar i en hög

stämning, som närmar sig extas. Den

goda värmlandsflickan hade sinne för

karlatag, muskelstyrka och smidighet.

Hon började själv trampa av och an,

vicka och svänga efter musikens rytm.

Helt litet dock, guskepris. Men hon

applåderade ursinnigt. Badianerna

applåderade blekt. Kanaljen sa: Varför niger

ni inte? Varför kastar ni inte

slängkyssar? Ni står ju på estraden, ni

uppträder. Hans fräckhet stegrade hennes

applåder. Egyptiern strök förbi, visande

sina stora vita tänder mellan tjocka

läppar. Antagligen såg han i den lilla tjocka

kvinnan på estraden en okänd kollega,

en artist av det komiska facket. Han sa:

Kommer ni efter mig? Drog vidare med

sin lilla vita strimma till partner.

Kanaljen sa: Har det gått så långt?

Stämmer ni möte med dansörer och

taskspelare? Jag må säga att ni

utvecklat er till en mondän kvinna av stora

mått. Hon knep ihop ögonen, visade

tänderna. Hon svarade: Vill jag stämma

möte, så stämmer jag möte. Sätt er på

det. Han sa rätt beskedligt, nästan

ömkligt: Jag sätter mig på vad som helst –

bara ni sätter er hos oss. Det sa han,

tog henne samtidigt i armen. Hans

uppträdande var oförklarligt. Hon såg

honom in i ögonen och antecknar senare,

att de äro mörkgrå och »alls inte fräcka

fast något lite». Emellertid lät hon icke

märka, att hans utseende föreföll henne

mindre kanaljaktigt än vanligt. Hon sa

honom, att hon avskydde efterhängset

folk. Själv störde hon ingen och ville

icke bli störd. Hon bad honom lägga

detta faktum på minnet. Han suckade,

ryckte på axlarna och dröp bort till

sin Rödhätta. Brenner muttrade: Jag är

inte den, som stör –

För resten hade hon just funnit en

helt ung man, ensam vid ett bord på

andra sidan estraden. Hans uppsyn var

menlös och hans utseende tilltalade

henne. Han var kortväxt, stöddig, fet

och ful som hon själv. Hon tänkte: Det

är icke gott för mannen att vara allena.

Den där trusserulten skall få ett

kvinnligt sällskap i sin tröstlösa ensamhet.

Hon tog honom i sikte och gick

beslutsamt tvärsöver estraden. Han å sin

sida hade tagit henne i sikte och greps

av oro. Just då hon hoppade ned mitt

framför honom, gjorde han ett försök att

resa sig. Hon la händerna på hans

skuldror och tryckte ned honom. Hon sa:

Tjock är ni och tjock är jag, men här

finns plats för oss båda. Ynglingen

rodnade ända upp i hårfästet. Det beredde

henne ett illparigt nöje. Hon tänkte:

Sannerligen om jag kan lida självsäkra och

självkära kanaljer. Ungdomen ska vara

blygsam och tillbakadragen. Jag tycker

om den här. Men han är nästan för

blyg. Man måste pigga upp honom.

Hon stack lornjetten i sidan på en

kypare, beställde: En grogg åt mig, och

ett stort glas mjölk åt ynglingen här.

Ynglingen här gjorde ånyo ett försök att

fly. Hon högg honom i rockskörtet, drog

ned honom. Hon log finurligt och sa:

Förfäras ej, unge man. Groggen är för

er och mjölken för mig. Hå, hå, jag vet

nog, att pojkar inte lapa mjölk, när det

ska rumlas en smula. Man är väl karl

för sin hatt. Hon klappade honom på

skuldran. Hennes välvilja växte som en

vådeld. Hon granskade honom med

kisande, blida ögon från topp till tå,

tänkte: Trusserulten min, det är nog

med fula pojkar som med fula flickor –

de ha inte alltid så roligt. Man måste

hjälpa dem på traven och inte låtsas

om deras trulighet. Hon klappade honom

åter på skuldran. Han drog ihop sig

och sköt rygg.

Fakirer äga förmågan att gradvis

utestänga tingens värld och samla sin själ

i en sfär av vilande tystnad. Kroppens

händelser betyda intet. Ynglingen tyckes

ha varit en fakir eller någonting ditåt.

Mitt i den bullrande jazzsalen, utsatt

för en energisk kvinnas välvilliga försök

att »pigga upp» förblev han passiv och

gediget orubblig som en uppstoppad säl.

På estraden stego nu badianerna, par

efter par, rörde sig med skicklig

långsamhet och det sorgbundna, nästan

smärtsamma allvar, som utmärker vissa

av deras krigsdanser. Brenner glömde

sin fete fakir och iakttog dansen.

Kanaljen och Rödhättan kommo sirligt

singlande, estetiskt dinglande ned mot

estradens kant. De varsnade de båda feta

fulingarna, deras mjölkglas och grogg.

Synen gladde dem. De nickade,

blinkade och logo. Brenner syntes smittad

av fakirens letargi, hon stirrade oberörd

framför sig, som om det vänliga, vackra

paret – det vackraste i salen – ej

existerat. Emellertid visar dagboken att hon

följde dem med spänt intresse. Det är

hennes anteckningar, som upplysa oss om

att paret var det vackraste. Vidare

skriver hon: När folk är hemligen kära,

skulle de inte dansa offentligen. Kanske

tro de, att de viska, idioterna. Men jag

ska säga dem, att de tala i högtalare.

För resten angick det inte mig. Jag hade

min trusserult.

Dansen upphörde, hon vände sig åter

mot fakiren. Det letargiska tillståndet

fortfor: Hon stötte mjölkglaset mot

grogglaset, hon sa: Prosit, Junge! Hon

sa: A votre santé, jeune homme. Hon

sa: Don"t you like to take a drink,

master Deaf and dumb? Letargien fortfor.

Hon sträckte ut sitt korta, tjocka ben och

gav honom en skälmaktig liten spark.

Letargien fortfor. Hon muttrade:

Pojken har tråkigt men mig gör han

grubblande. Hennes stämning var i sjunkande.

Hon var glad, att hon hade en kavaljer.

En dam utan kavaljer blir ofta föremål

för kanaljers och rödhättors

medlidsamma löje. Hon var glad åt kavaljeren

men hon skulle ha önskat att kavaljeren

varit en liten smula glad åt damen.

Envar sin arvelott.

Nu återvände egyptiern och den vita

strimman, hans partner. Hon hälsade

dem med en kraftig applåd och

eftersom hon ensam applåderade fick hon

ensam hans bredtandade leende.

Emellertid var hon inte riktigt nöjd; hon

korsade armarna, rynkade betänksam

pannan, sa: Jag tyckte bättre om honom

naken. Som han nu ser ut, är han faslig.

Dansen började – den på vissa förnäma

lokaler ofrånkomliga apachedansen. Man

har anmärkt, att Brenner vid detta

tillfälle visat en löjlig brist på

självbehärskning. Särskilt har fakiren fällt hårda ord

om hennes oanständiga uppträdande. Än

sen? När var Lotten Brenner inte löjlig?

Dessutom är badianers begrepp om

anständighet och oanständighet ofta så

dunkla att de trotsa varje vetenskaplig

behandling. För resten – vad gjorde

hon? Själv skriver hon, att hon höll sig

i skinnet. När den gorillaktigt muskulöse

svartingen, grymt grimaserande, höjde

sin kniv över den vita lillas strupe,

skrek hon till. Det är sant. Men hon

lugnade genast sin omgivning, sägande:

Karln skämtar – men det är inte

trevligare för det. Hon höll sig i skinnet

och vände sig bort från eländet. Hon

betraktade badianerna. Nyss hade

svartingens lekfulla bollande med den vita

lilla knappast lättat den förnäma ledan,

en viss five-o-clock-spleen.

Apachedansen fick ett gynnsammare mottagande.

Det vore förmätet påstå, att denna

spleen förflyktigats av innelyckta

lidelsers hetta. Likväl tycktes själva kalla

ledan uppvärmd till en ljum, loj

kittling i lemmarna, huvuden sträcktes

långsamt framåt, brösten insöpo begärligare

luften, som hetare silade in och ut

genom vidgade näsborrar och mellan lätt

krökta läppar. Lotten Brenner sa husch!

hon sa uschuschuschusch! När apachen

grep den lilla i håret och lät henne rulla

på golvet, runt, sakta ökande farten och

svängen tills den lilla kroppen lyftes

från marken och låg rak ut i luften –

då, sägs det, reste sig Brenner,

synbarligen beredd att ingripa. Lyckligtvis hade

numret nått sin konstnärliga klimax. Det

grälla ljuset, som nedskruvats under

dansen för att öka dess charm,

skruvades åter upp. Badianerna applåderade

med en viss värme en dans, som dock

dansas bättre på krogar och i gränder.

Där bör man se den, om man eljest har

mod.

Lek är lek och är den inte vacker så

är den ful. När det grälla ljuset

återvände, visade Brenner ett lugnt och

fryntligt anlete. Hennes intresse för den

fete fakiren vaknade åter i all sin

frodiga välvilja. Mjölkglaset knuffade

grogglaset. Hon sa: Vad talar ni för språk,

unge man? Latin? Bene te, juvene, nunc

est bibendum! Dansande badianer visade

sig åter på estraden. Hon tyckte inte om

deras dans och hon kunde inte stegen.

Men hon ville dansa. Egentligen –

skriver hon i dagboken – är jag ur leken.

Men jag har ett par sabla spänstiga och

lissilustiga ben ...

För resten hade hon enkom satt en

röd ros i hårknuten. Ingen man med takt

och erfarenhet kan missförstå detta

tecken. Sakna de takt och erfarenhet,

måste man ge dem en liten vink. Hon

påtade försiktigt med lornjetten på

kavaljerens feta hand, som vilade tung och

trög på bordet. Hon log inbjudande, hon

flaxade lite med vingarna som en stare

då han sjunger kärleksvisor om våren,

hon lät överkroppen vaja behagligt och

skälmskt. Trusserulten drog åt sig

handen och gömde den i byxfickan. Hon

började känna sig kuslig. Något av

apachedansens dystra, förvirrade och

sjukliga stämning grep henne ånyo.

Hon anade en hemlighet, hotfull eller

hemsk. Hon tänkte: Det är något fel med

pojken. Han hör inte och talar inte och

ser inte. Hon böjde sig fram och

granskade honom rätt grundligt. Hans

tystnad var hemsk men hans ansikte fromt

fast truligt. Hon upptäckte en

reservoarpenna i hans västficka: den tog hon.

Vidare tog hon musikprogrammet och

skrev på dess baksida: Mutus es ut

piscis, juvene? Lotten Brenner, Magister

docens Uppsaliensa.

Hon höll programmet framför hans

ögon. Det skrivna ordets magiska makt

bröt fakirens letargi. Han tog ett stadigt

tag i bordet, reste sig och bugade. Han

harklade sig och sa på svenska, i det

han åter dunsade ned på stolen:

Det vet jag. Jag känner docenten till

utseendet. Det är oartigt att jag inte

presenterar mig. Det vet jag. Men jag

gör det icke.

Låt bli då! sa Lotten. Han upprepade:

Jag gör det icke. Ty jag är här för att

roa mig. Det kostar pengar. Jag vill ha

valuta för mina pengar. Jag vill vara i

fred. Markurell och jag är de enda

svenskarna på stranden. Och så docenten.

Folk kommer till mig och frågar: Är

svenskan tokig eller är hon bara

originell? Vill docenten säga mig, vad jag

bör svara. Ty det vet jag icke. Hitintills

har jag sagt: Hon är mig obekant. Nu

har docenten dragit mig i rocken,

klappat mig på axeln, sparkat mig på benen,

orerat och skålat samt tvungit mig att

stiga upp och bocka, för det att jag inte

vill vara ohövlig. Jag kan inte längre

säga, att docenten är mig obekant. Vad

bör jag svara? Får jag docentens

tillstånd att säga: Hon har en skruv lös,

hm, hm. Eller bör jag hellre ljuga? Som

det behagas. Bara jag får vara i fred.

Ty jag är här för att roa mig.

Det är förklarligt att ynglingens

harang, lugnt framförd fast med klagande

ton, skulle göra ett visst intryck.

Intrycket skärptes. Hon gjorde ett försök

att borsta upp sig. Hon riste på huvudet

så att den röda rosen föll, hon sa: Har

jag gjort mig så löjlig, jag, på den här

orten? Han svarade buttert: Fråga de

andra, fråga Markurell! Hon mumlade:

Vem är Markurell? Han pekade

tvärsöver estraden. Han pekade på kanaljen.

Blodet steg henne åt huvudet.

Kommittén, som granskade Brenners

dagbok, förbryllades till en början av

blinkmåns betydelse. Ringen omnämnes

på varje sida. Brenner tycks ha

överskattat denna lånta fjäders skönhet och

dyrbarhet samtidigt som hon

underskattat de eleganta badianskornas juveler.

Det uppseende, hon väckte, tillskrives

ringen, ehuruväl snuggan och ett

frimodigt sätt tör ha väckt större

uppseende bland badianer. Folk glor på

ringen, folk kan inte se sig mätta. Gott

och väl – men denna ring blir på

dagbokens blad allt underligare. Än möter

hon blinkmåns, än nickar han åt henne,

än låtsas han inte se henne, än följer

han henne i hälarna. Slutligen tänker

han: En ring?

Undersökningen gav snart vid handen

att ringens smeknamn överflyttats på en

människa. Människan visar sig vara

identisk med kanaljen. Det är troligt,

att denne filur, som spelat henne många

spratt och varit henne till mycken

förargelse förvärvat namnet blinkmåns tack

vare illpariga, utmanande, retsamma

blinkningar. Besynnerligt är likvisst att

den älskade ringens smeknamn skulle

överflyttas just på en illasinnad kanalje.

Hon satt en stund tyst med nedslagna

ögon, munnen putande förtrytsamt. Hon

kände sig ensam – ensam bland

badianer, dubbelt ensam bland landsmän. En

löjlig människa har inga landsmän, en

löjlig människa är en nation för sig, en

nation av tokiga infall, klumpiga

åthävor, skrattretande grimaser. Hon

betraktade fakiren som röd och pösande

av harm ren ångrade vad han sagt och

gav henne skulden, att han sagt, vad han

sagt. Hon tänkte: Skada! Trusserulten

och jag skulle ha passat bra ihop, lika

bra som blinkmåns och Rödhättan.

Envar sin arvelott. Trusserulten borde

varit min arvelott. Men jag blir utan.

Mankönet, som satt bredvid henne och

föraktade henne, verkade nedstämmande.

Även föraktet och föraktaren kan vara

en måttstock. Att en blinkmåns yves

– det kan bäras. Men när trusserulter

ser ned på en kvinna, då är denna

kvinna en pladaska. (Termen är

Ludwigs, betydelsen obestämd men avgjort

föraktlig.) Brenner sa till sig själv: Du

är en pladaska, ingenting annat. Ändå

satte du en ros i håret, gamla fjolla!

Hon var inte ond på trusserulten; han

hade sagt henne sanningen och

sanningen är alltid nyttig. Hon reste sig och

gav honom tre kraftiga men välmenta

dunkar i nacken. Hon sa: Stum var

gossen inte, bara dum. Hon var inte ond,

men sanningen är alltid nyttig.

Hon tog sitt mjölkglas och sökte en

annan plats. Hos pojken kunde hon inte

stanna, sen hon väl visste att han

skämdes för henne. Hon vankade omkring,

sökande. Musiken spelade upp. Paren

runtom reste sig och trängde på. Hon

ropade: Se upp, se upp! Jag spiller min

mjölk! Hon besteg estraden för att

lättare komma till utgången. Samtidigt

stego badianerna par om par uppför

estradens fyra trappor, började dansa.

Hon kom ingen vart. Man har sagt, att

hon vid detta tillfälle visat en ömklig

brist på rådighet. Envar, som dömer

så behagade gå med ett fyllt

mjölkglas tvärsgenom en välbesatt danssal.

Badianer i dans taga ingen hänsyn. I

likhet med vissa spelande fåglar eller

dansande hjortar sakna de sinne för

omgivningens verkligheter. Om mitt bland

dem plötsligt uppträder en kvinna med

ett fyllt mjölkglas så förstår de henne

helt enkelt inte. De tro att det är

någonting övernaturligt, blunda och trampa

henne på tårna. Brenner tog ett steg

framåt och hejdades, ett steg bakåt och

knuffades. Det fyllda glaset fascinerade.

Hennes förvirring steg. Hon tänkte:

Varför står jag här med ett mjölkglas?

Dylika frågor i dylika stunder förbli tills

vidare obesvarade. Frågställaren erfar

blott ett allmänt intryck av att hans

hjärna kommit på obestånd. Som

någonting redan sett och upplevat eller som

minnet av en mardröm ter sig scenen

och får ett skimmer av evighet. Enkla,

fula Brenner, som dristat sig in bland

sköna, flärdfulla badianer, kände sig

dömd att stå beständigt stilla mitt upp

i en jazz, med ett mjölkglas i handen.

Framför henne dansade en lång gänglig

dam med en liten kavaljer. Kavaljeren

hade fattat sin dams knotiga armbåge

i ett fast grepp och höll hennes

underarm riktad rakt upp i luften. Dylika

förvridna ställningar äro inte sällsynta hos

dansande badianer. På toppen av

armen hängde en mager klolik hand.

Denna dam tycktes håna och hota, hon

log med smala läppar, brett och

hämndgirigt. Brenner hade rent samvete

beträffande denna dam; hon hade varken

förtalat eller förfördelat henne. Vid ett

tillfälle hade hon sagt henne att gamla,

magra damer bör kläda sig väl och

varmt. Ett gott, hygieniskt råd,

framfört på ett diskret sätt. Likafullt

hånlog den magra, fröjdade sig åt hennes

bryderi. Skadeglädjen spred sig snabbt

bland badianerna. Hon hörde ett sus

av viskningar och fnissningar. Möjligen

var det en sinnesvilla men hon greps

av skräck. Hon började snurra runt,

sökande en väg mellan paren. Det

olycksaliga glaset förlamade henne. Hon

stannade stilla, stirrade på den vita,

oskyldiga drycken och höll glaset stadigt med

båda händer som om det varit hennes

högsta uppgift här i livet att aldrig spilla

en droppe mjölk.

Då förnam hon bakom sig den vänliga,

gäckande rösten; den sa: Det är inte

lätt att bära ett fullt glas i jazz. Hur

skulle det vara att dricka ur på

stående fot? Mjölk svalkar strupen och

lugnar nerverna. Fogligt förde hon med

båda händerna glaset till mun, tömde

det långsamt och samvetsgrant till sista

droppen. Där stod hon nu med en

mjölkdroppe på den breda näsan, glaset tomt

men ögonen fyllda av hopplös

förvirring. Damen med klon brast i skratt.

Kanaljen tog glaset från Brenner, stack

det i den gängliga damens hand, slöt

hennes klo. Vår teori beträffande

dansande badianers själsfrånvaro

besannades på ett lysande sätt. Utan ett ljud,

utan en protest dansade den gängliga

damen bort med glaset högt lyftat i den

slängande handen. De sista dropparna

mjölk föllo än på hennes knotiga skuldra,

än på kavaljerens kala hjässa.

Kanaljen sa till Brenner: Låt oss

dansa. Den röda rosen borde ha sagt mig

att ni vill dansa; men jag är en smula

trögtänkt. Brenner mumlade: Folk

kommer att skratta. Han funderade, sa: Det

tror jag inte. Folk brukar inte skratta

åt min dam. Kanske ha de på känn,

att jag skulle bli ledsen, om de gjorde

det.

Han förde henne i dansen. Det rent

koreografiska värdet i denna prestation

har olika bedömts. Den allmänna

meningen tyckes dock enig däri, att Lotten

Brenners jazz kunde ha gett uppslag

till ett tiotal alldeles nya, intressanta,

fantasirika och energimättade danser.

Dess moraliska värde är lättare att

bestämma. Brenner själv skriver i

dagboken de tänkvärda orden: Känner

människan sig blyg och fånig, ska hon

sträcka ett slag på musklerna, så går

det över. Längre fram gör hon den

vetenskapliga reflexionen: En blyg

människa svettas – det är en sund reaktion

alldeles som vid feber.

Hon dansade två danser, tre danser,

fyra – alltjämt med kanaljen Johan

Blinkmåns Markurell. När han bjöd upp

för femte gången, grinade hon från öra

till öra, sa: Jössus, människa, ni låter

ju inte de andra pojkarna komma fram.

Han svarade: En annan gång. I kväll

tror jag det är bäst att ni dansar med

mig. Hon slog armarna kring hans hals

(dansen var sådan) och gav sig åter i

leken. Badiandansens egendomliga

verkan uteblev icke. Hon liknade en

spelande fågel, blind och döv för

verkligheten. En gång skymtade hon ett

underbart skönt guldrött hår. Hon sa: Tro vad

Rödhättan tänker? Markurell svarade:

Naturen har skänkt Rödhättan alla goda

gåvor. Hon tänker inte.

Åter en gång vaknade hon ur

bedövningen, upptäckte nedanför estraden

trusserulten, ensam som förut, däst som

en padda, röd ännu av förargelse eller

blygsel eller av den tömda groggen. Hon

tänkte: Min arvelott? Hon sa i sitt stilla

sinne: Frid yngling! Peccata tibi

condeco, juvene!

Från dansen går hon ensam till hotell

Atlantic, går utmed stranden, som är

tyst och tom. Lata, långsamma vågor

slicka som tungor sanden, suga i

rännilar myllrande korn. Plötsligt får

hon en vision. Framför henne på lösan

sanden reser sig ett rött, förfallet hus,

smutsrött, mörkrött som levrat blod.

Kring stå buskar, risiga syrener,

mossiga aplar och körsbärsträd. En man

kommer, lågväxt och bred, i grå

långrock, en sliten skinnluva på huvudet.

Han stöter sin käpp hårt i marken och

vandrar rakryggad med fasta steg. Än

här än där i husets vägg stöter han

sin järnskodda käpp. Än här än där

upptäcker han sprickor. Han vidgar dem

med doppskon. Det är hans sätt att laga

ett gammalt hus. Bredvid honom står en

trubbnäst flicka och ser på. Han klappar

henne med två fingrar på kinden, han

säger: Slit och släp, kära Lotten, trassel

och tråk är vår arvelott.

Ill. Stig Sandberg

SJÄTTE KAPITLET.

Åter gav hon sig stranden i våld. De

trevna, trygga bondgårdarna, de kärva,

fiskdoftande, insaltade fiskebyarna,

åkrar och ängar, gnisslande kvarnar,

bölande tjurar, buffande bockar,

märgelgravar och äventyr suddades ut ur den

fulas ferier. Hon ville vara mondän,

banal, elegant, firad, flörtig, fånig,

förnämt lat och lojt förnäm. Det är inte

säkert att hon lyckades i allt det där,

Man kan betvivla att hon nådde någon

högre grad av banalitet, flörtighet och

elegans. Men i ett lyckades hon! Hon

erövrade stranden.

Som så många verkliga härskare,

härskade hon utan maktens symboler.

Därmed vare icke sagt att hon styrde i det

fördolda. Hennes stämma skållade ljudligt,

hennes åtbörder och åtgärder voro

kraftiga och stundom uppseendeväckande.

Hon deltog aldrig i några kommittéer till

festliga eller välgörande ändamål, men

hon avgjorde dessa kommittéers tvistiga

frågor på stranden eller vid kasinots thé

dansante. Hon befallde över strandens

uniformerade uppsyningsmän och bad

dem vid upprörda tillfällen »hälsa hem

till direktionen». Baddirektionen hälsade

aldrig tillbaka: den nöjde sig med att

tyst suspendera en eller annan

förordning, som väckt hennes misshag. Hon

ordnade regattor, kapprodder,

simtävlingar, tennismatcher, fyrverkerier,

barnfester och åtskilligt annat, som ingår i

badianernas liv. Vari bottnade denna

hemlighetsfulla makt? Framför allt däri

att den var hemlighetsfull. Ingen

människa begrep, varifrån denna lilla,

fyrkantiga, löjliga rulta tog sin myndighet,

sin frimodiga kommandoton. Hon

befallde – alltså hade hon väl rätt att befalla.

Hon gav råd och anvisningar – alltså

kunde hon giva råd och anvisningar. Hon

sa: Gör bara som jag säger, så blir det

bra. De gjorde som hon sa, och det blev

inte bra. De knorrade. Hon sa: Det blev

inte bra, alltså gjorde ni inte som jag sa.

Försök att lyda! Försök att lyda en klok

människa! Försök! De begrepo

ingenting och lödo. Badianer är ett underligt

släkte.

Hon själv var mindre underlig. En

flicka, som uppfostrat två ovanligt

dumma systrar och en ovanligt klok

pappa måste känna sig vuxen alla

uppgifter – ej minst de, som hon inte

begrep. Vad skulle det eljest ha blivit av

henne? Hon har alltid rätt, det är

självfallet, däröver höves ej grubbla. Hur

skulle det ha gått, om hon börjat grubbla

över två dumma flickor, och en klok

postmästare? Eller över badianer?

Trots sina båda framträdande

härskaregenskaper – en frisk okunnighet och

en obruten självförtröstan, skulle

Brenner näppeligen nått sin lysande

ställning, om hon inte hemligen understötts

av kanaljen Markurell, alias rapportören

J. M. – Ludwigs vän och före detta

skolkamrat. Valet av den Främmande

kusten för Brenners ferier berodde till

stor del därpå, att J. M. redan fanns på

platsen. Ludwig skrev till sin vän: Det

är inte vår avsikt att bereda Brenner en

saft- och vattensommar med bad,

konditori, konsert och

lägg-dig-tidigt-vakna-frisk-och-sund. Vi önska nedlägga våra

besparingar i ett äventyr. Vi fordra ej,

att du skall omaka dig med allt möjligt

och rimligt. Det vore för mycket begärt

av en person, som drivit egoismen till

sin spets. Vi fordra, att du gör det

orimliga och det omöjliga. Som

praktiserande jurist bör du äga tillräcklig

slughet och hänsynslöshet för att berättiga

vårt förtroende. Sky inga kostnader! Du

får betala dem själv.

Markurell gav sin vän rätt. Blott

orimliga, otroliga minnen leva. De

troliga och rimliga bli döda föremål i

själens minnesmonter. Man kan damma

av dem, studera dem, glädas åt dem,

– döda förbli de. De otroliga leva,

växa, frodas, skifta gestalt, färg, form,

betydelse. De kräva på nytt och på

nytt förklaring och varje ny

förklaring ger dem ny växtkraft, nytt liv.

Kanaljen Markurell insåg, att kanaljen

Ludwig givit honom en svår och

tilltalande uppgift. De första dagarna

studerade han på lämpligt avstånd sin

skyddsling. Han förstod snart att en

vanlig introduktion i badianernas societet

skulle vara ett missgrepp. Om han sade

sina vänner och väninnor att de i

Brenner sågo en vanlig, aktad lärare vid ett

universitet, skulle de inte ha sett henne

alls. Lyckligtvis kom Brenner honom till

hjälp. Redan efter ett fåtal vandringar

över stranden hade hon oskadliggjort det

ur badiansk synpunkt fatala epitetet

vanlig. Ett annat hotade – löjlig. I

och för sig är löjlighet icke någon

föraktlig eller otacksam egenskap på den

Främmande kusten. Framstående

badianer ha enbart genom sin löjlighet vunnit

betydande segrar, fördelar och anseende.

Kanaljen visade brist på konsekvens. Av

någon anledning plågade det honom över

hövan att se sin trubbnosiga, manhaftiga

landsmanarna löjlig och förlöjligad. De

putslustiga simuppvisningarna, då

Brenner just som en dresserad hund dök

efter stenar, var nära att bereda henne

en rangplats bland badianernas

förlustelser. Genom ett bryskt inskridande hade

kanaljen satt stopp för denna kanske

lysande karriär.

Vad var hans mening? Ämnade han

trots bestämda instruktioner skapa en

saft-och-vatten-sommar? Han erkänner

själv, att han till en början (och i

fortsättningen!) feldömde hennes

karaktär. Hans hållning blev vacklande, hans

arbetsplan otydlig. För att tills vidare

hålla alla vägar öppna, tillgrep han ett

av den högre politikens mest

uppskattade och beprövade arcana –

mystifikationen. Först och främst sökte han

mystifiera henne själv genom att då och

då ingripa i hennes handlingar på ett

hemlighetsfullt sätt, utan att säga sitt

namn eller – till en början – röja

landsmanskapet. På så sätt behöll han

sin handlingsfrihet. Återstod att

mystifiera badianerna. Han spred ryktet om

hennes stora vetenskapliga namn. Vilken

vetenskap? Han svarade på ett sätt som

badianerna funno betryggande och

vördnadsvärt obegripligt.

Badianskornas fantasi flammade upp.

För dessa älskvärda varelser finns det

blott två vetenskaper av större

betydelse: skönhetsvård och barnavård.

Skönhetsvård? Den vetenskapliga

storhetens utseende gav ett nekande svar.

Annorlunda hennes intresse för barnen,

hennes snokande i främmande

strandborgar efter lekande ungar, hennes jakt

efter tvillingarna! Förklaringen låg nära.

Hon var barnläkare. En stor

medicinkvinna hade anlänt till den Främmande

kusten. Badianskorna föllo henne till

fota i bön och förtröstan. Den lissilustiga

tiden ingick.

Markurell tycks ha varit nöjd med sitt

verk. Icke så hans uppdragsgivare.

Samtidigt som docenten Lizzie och

studenten Djurling undertecknade sin skarpa

protestskrivelse till stipendiaten

Brenner, avgick från Ludwig till Johan ett

icke mindre skarpt brev. Den ene

kanaljen gav den andre en läxa i kanaljeri.

Markurell tog den med ro. Brenner fann

nöje i sina vandringar med barnen. Sant

är, att dessa vandringar ej tedde sig

som äventyr i den högre stilen. Än

mindre voro de orimliga och otroliga.

Den åldrade Brenner skulle aldrig

komma att fråga: Varför? Hur? Vad

gick åt mig den sommaren, jag vallade

andras barn? Varför lekte jag med

ungarna? Hur kunde jag tycka att det var

roligt? Den ljusa sommarleken var

enkel och lättfattlig. Långt in i minnets

vinter skulle hon finna det roliga troligt.

I trots av detta skönhetsfel i hans

kanaljen förklarade sig Markurell nöjd. Han

undanbad sig varje inblandning i en

intrig, som han skötte excellent.

Då inträffade det oväntade. Brenner

uppgav vandringarna, avlämnade barnen,

återvände till stranden. Varför? Hennes

bryska uppträdande mot tvillingarnas

mamma förbluffade. Han tyckte sig spåra

något, som liknade sedlig harm. Han

grubblade, han kunde inte finna

orsaken. Badianernas liv är ett liv i nöjen.

Han skulle ha förstått henne om hon i

övrigt visat avsky för detta liv. Dagen

därpå fann han henne i kasinot,

danslysten till den grad att hon klev upp på

estraden till synes fikande efter

dansdugliga ynglingar. Ett ögonblick befarade

han, att hon skulle bjuda upp den svarte

yrkesdansören. Icke ens hans egen stora

auktoritet bland badianerna skulle ha

skyddat henne för en allmännelig och

förkrossande dom. Han sa till sig själv:

Vill hon dansa, så ska hon dansa.

Hennes vilja är min lag. Men hon får inte

göra sig mer löjlig än nöden kräver.

Hennes deltagande i societetslivet blev

intensivt, hennes framgång märklig.

Varhelst en svårighet av ett eller annat slag

yppade sig, trängde hon sig med kraftiga

skuldror in bland babblande, rådlösa

badianer, klämde pincenén över

näsroten och betraktade de tystnande med

en lärares välvilliga men stränga

uppsyn. Hör nu på mig bara! Gör som

jag säger, så blir det bra. Hon lyckades

icke alltid lösa dessa svårigheter,

tvärtom ganska sällan, men hon gav dem ett

allmänt intryck av, att skulle någon lösa

dem, så var det just hon. Markurell

fann formeln förträfflig: den saknade

förnuftigt innehåll och var följaktligen

suggestiv. Tveksamma och förbryllade

badianer vädjade till hans omdöme; han

svarade orubbligt: Gör som Brenner

säger, så blir det bra!

Det var skönt att betrakta Brenner

bland badianerna. Hon företedde många

likheter med Napoleon. Den breda, satta

figuren, den trygga gången, den

raffinerat enkla dräkten. I känslan av sin

nya makt avstod hon från de ofta

kitsliga kombinationerna av rött, gult och

grönt. Oftast bar hon zebran allena,

därnäst overalls, alltid kaschmirschalen,

lagd över ena skuldran och fasthållen

i en stor knut på magen. Mittupp i

damernas blomlika prakt liknade hon

onekligen den lille korpralen bland

plymagerade och fantastiskt utstyrda

marskalkar och generaler. En annan likhet

var ännu mera slående: hon utdelade

frikostigt kraftiga öronnyp än som

vedermäle av sin gunst, än som mild

tillrättavisning.

Baddirektionen har påstått, att aldrig

så många, så misslyckade och så

tarvliga fester och förströelser avlöst

varandra på den Främmande kusten som nu

under den Brennerska storhetstiden. För

att rätt värdera det hårda omdömet må

man besinna att denna direktions

ävlan och strävan gick i utpräglat luxuös

riktning. I trots av sin framskjutna

ställning som ledande kraft vid en mondän

badort föll det henne icke in att

förneka sin fäderneärvda enkelhet och

sparsamhet. Alltför dyrbara projekt

avvisades med ett barskt: Har ni stulit era

styvrar, galenpannor? Det mondäna livet

förenklades och fick ett nästan bukoliskt

tycke. Behagligt var att skåda en skara

finfjädrade, smäckra badianskor och

badianer samlas arla om morgonen, var

och en försedd med en kaffepanna, eller

en korg eller annan nyttig börda, ställa

upp sig under Markurells och

Rödhättans befäl, mönstras och gillas eller

ogillas av Brenner samt vandra med

lätta, beslutsamma, stundom vacklande

och haltande steg långt ut på strandens

stora sandvidder eller över ängarna eller

In i bokskogen. Brenner i spetsen, aldrig

sviktande eller andfådd (som de flesta

av truppen), sporrande vig och

munter, med fältherreblick spejande efter

lämplig plats för dagens kampanj.

Bränsle hopades, eld uppgjordes, fingrar

sveddes, brännsår helades med förstulna

kyssar, näsor sotades, livstycken

framtedde skämtsamt skvalleraktiga

fingeravtryck, vådaeldar flammade upp och

spredo en munter och upplivande

skräck. Par om par slogo sig badianerna

ned kring lägerelden. »Hon utan»

vankade myndig och mån omkring de

vilande, babblande, kaffedrickande, påtade

här och var till rätta ett och annat med

sin bockhornskrönta stav. »Hon utan»

ägde dem alla. Hon sa: Det kostar så

lite att roa sig, om en eljest har

förstånd på nöjen.

Hon skrev till sina väninnor: Jag är

ett levande bevis på förvärvade

egenskapers ärftlighet. Själv är jag

uppfostrad som en spartanska men min salig

farfar hovmarskalkens färdigheter i

festarrangemang ha gått mig i blodet. Det

är stil och pli på allt vad jag gör. När

jag kommer hem, ska jag be hennes

majestät drottningen om en hovcharge.

Det kommer att spara henne många

Martasbekymmer.

I dagboken skriver hon: Trött, trött,

trött. Att jag ids? Jag ids, därför att

jag är lycklig. Varför är jag lycklig?

Det vete hin håle.

Om kvällen efter slutad kampanj gick

hon från strandborg till strandborg, just

som Napoleon från bivack till bivack,

avlyssnade menige mans åsikter. Kom

så till sista strandborgen vid Atlantic,

slog sig ned ett stycke därifrån. Strax

störtade Lissilussi ur borgen, slogo

armarna kring hennes hals, snurrade runt,

runt med de fuktiga, ljumma ansiktena

tryckta mot hennes. Klockan slår sju.

Kanaljen Markurell stiger ur borgen, går

förbi eller stannar ett ögonblick.

Tvillingarna klänga upp på honom, han

plockar dem av sig. Han byter några

ord med Lotten, går. Ur borgen kommer

Rödhättan. Brenner reser sig, hon

lägger armen kring den smäckra damens liv

och de vandra samman upp mot

hotellets lysande fönster. Hon hyser inte

längre någon ovilja mot Rödhättan. Vill

det synas.

I Brenners dagbok är Rödhättans

borgerliga namn ej nämnt. Hon

behandlas som en lösryckt företeelse, utan rot

och fäste, ett moln under himlen, ett

skum på havet. Hennes sympati för den

smäckra damen stegras feberaktigt. Hon

tilldelas dygder, som hon kanske ägde

men som förut förnekats. Bland hennes

många epitet finnas några, som tyckas

klandrande. I själva verket äro de

berömmande eller urskuldande. Hon är enkel,

uppriktig, orädd, enfaldig, tanklös, glad,

oemotståndlig, jungfrulig (tvillingarnas

mor?), klok, stolt, dåraktig, gullegod,

sanningskär och vansinnig. Hennes

förhållande till Johan nämnes för första

gången efter ett samtal med

trusserulten; han säger: Lotten är bra snäll,

som tjänstgör som förkläde åt Markurell

och hans sköna. Det behövs. Men folk

grinar. Hon kommenterar: Om folk

grinar åt mig, så låt dem grina.

Trusserulten nämns vid namn: Lorenz

von Hancken. Under storhetstiden var

han hennes pina. Man får icke tro, att

den bukolisk-brennerska riktningen i

badianernas nöjesliv vann allmänt gillande.

Tvärtom betraktade den stora massan

av strandens folk de enkla nöjena som

ett förhatligt snobberi. Man förstår dem

Brenners trogna, till stor del utvalda av

Johan och hans väninna, utgjorde i

själva verket eliten av strandens

mänskliga prakt. Mindre praktfulla varelser

hade offrat sina besparingar och sina

korta ferier för att fjärran från enkla

hem beundra den Främmande kustens

prakt och häckla den. Vad bjöds dem?

Utflykter med kaffesurra. Lantliga lekar.

Barnsliga upptåg. En fatal brist på

dyrbar och depraverande lyx. Brenner

tycktes vilja beröva dem allt – såväl

stundens njutning som de långa

vinterkvällarnas välgörande idissling av flärd och

fåfänglighet. Under storhetstiden skriver

hon gång efter annan: Husch, vad jag är

omtyckt. Hon tycks ha känt ett starkt

behov av att fastslå faktum. Troligen såg

hon tillräckligt många sura, hånfulla och

elaka ansikten för att betvivla dess

sanning.

I varje fall såg hon trusserulten. Han

förföljde henne. Hon hade känt välvilja

för den fule pojken: den förvandlades

till obehag. Han var alldeles för lik

henne själv. Man reser inte till

Främmande kust för att möta sin likaste

like. Han lurade på henne i parken, på

stranden, lite varstans. Hon gjorde sig

blind och döv för hans buttra hälsning.

Hon tänkte: Du vill tråka ut mig, min

gosse, men vill jag bli uttråkad, så kan

jag göra det själv. Till sist mötte hon

honom i stora allen vid kasinot. Han

var ensam, hon var ensam. Hon lämnade

allen och gick ut på stranden. Han

gjorde detsamma. Hon återvände in i

allén. Han återvände. Hon kände på sig

att hon gick mot någon tung och tråkig

plikt. Den Främmande kusten blev

plötsligt grå och vardaglig. Badianernas

muntra, lättsinniga släkte upphörde att

existera. Hon tänkte: Det är som om jag

ginge därhemma och mötte min egen

drullige bror, ifall jag hade någon –

Han stannade framför henne, sa

buttert: Jag ångrar att jag var ohövlig.

Jag borde ha sagt mitt namn. Jag heter

von Hancken. Jag ser, att docenten är

samman med de finaste badgästerna. De

vackraste flickorna också. Det skulle

vara roligt att få vara med.

Hon tänkte: Aldrig, trusserulten min.

Han fortsatte: En fattig pojke som jag,

kommer inte ofta till såna här platser.

Kanske aldrig mer. Det skulle vara roligt

att se, hur det går till bland gräddan

som man säger. När man kommer hem,

har man något att berätta för

morsgumman. Hon får lite valuta för sina

pengar hon med. Det är hon, som

betalar kalaset.

Brenner tänkte: Ajjö, ajjöken. Ajjö

med dig, trusserult, eller ajjö med

ferierna. Avgör, Öde, men var hyggligt.

Han fortsatte: Därför tänkte jag, att

jag kunde få vara med. Jag kunde tala

med Markurell men han är så högfärdig.

Rik se. Docenten har det inte för fett,

har jag hört. Roar sig på nåder, kan

man säga, alldeles som jag. För resten

släktas vi. Är det obekant? Min

mormors faster var gift med en kusin till

gamle hovmarskalken Brenner. Så vi

släktas, fast på håll. Blod är tjockare

än vatten, som man plär säga –

Hon granskade honom lugnt och

grundligt. Kan man njuta av fulhet, så

må det sägas att hon njöt. Hon tänkte:

Släkt eller ej, så är du i alla

händelser bra lik mig, stackars pojke. Va

ska jag göra? Vända dig ryggen?

Ingenting är lättare. Men –

Vore det rätt?

Här uppenbarar sig plötsligt hos

Brenner den fule och fattiges vackraste

arvelott, svår att uppbära men där den

uppbäres, stolt och ädel.

Rättfärdighetskänslan, som den vanlottade lyfter till

skydd över eget huvud, sträckes ut över

alla dess likar. Vända dig ryggen? Har

folk vänt mig ryggen? Bevars, ibland.

Inte ofta men så pass ofta att jag vet,

hur det känns. Har blinkmåns vänt mig

ryggen? Inte. Jag skulle tro tvärtom.

Han är vänlig mot mig. Har jag rätt att

vara ovänlig mot någon? Mot min egen

släkting, trusserulten? Hon sträckte ut

handen, sporde: Hur var namnet? Han

sa: von Hancken, Lorenz. Hon tog hans

tjocka svullna näve, yttrade: Jag hade

på känn att vi släktades. Säg Lotten,

säg Lotten. Tack.

Hon hade gjort sin plikt, hon hade

visat denne fule, obehaglige yngling

vänlighet. Några minuter senare sa han:

Lotten är bra snäll som tjänstgör som

förkläde åt Markurell.

Det låg någonting oerhört nesligt i

hans ord. Endera betydde de, att hon lät

dra sig vid den trubbiga nosen av

Markurell och hans väninna. Det var den

mildaste tydningen. Eller ock betydde

det någonting lågt och vidrigt. Hon

betraktade sin frände, den fule pojken,

hjälplöst förvirrad. Om hennes samvete

varit fullständigt rent, är det antagligt,

att hennes kraftiga natur rest sig snabbt

och ganska obehagligt för örontasslaren.

Det finns någonting, som tyder på att

hennes samvete ej var alldeles rent.

Under det att hon i dagboken med

argusögon granskar och kalfatrar de

lättsinniga badianernas mångahanda

kors-och-tvärsförbindelser, finns inte någon som

helst undran eller begrundan rörande

Johan Markurells förhållande till

Rödhättan. Det är – hitintills – tabu. Man

frestas först tro, att hennes ömhet för

Lissilussi sveper ett skyddande töcken

kring deras mor. Senare finner man att

detta skyddande töcken icke skapats för

henne utan för honom – den förhatlige

kanaljen, den retsamme blinkmåns, den

älskade, utan tvivel, utan nåd och

barmhärtighet älskade Johan Markurell.

Hennes umgänge med badianerna blir

sparsammare. »Pappas duktiga Lotta»

kan och skall allting bestyra till »ett

förnuftigt pris» hade haft en glänsande

framgång hos den Främmande kustens

lättsinniga folk. Hon drar sig själmant

tillbaka. Kanske att trusserultens

påhäng vid dessa fêtes champêtres blev

henne för tungt. Hon ägnar sig mera åt

sin semesters praktiska sidor, badar

flitigt från sälklippan, rejsar med

hotellpersonalen, instuderar med kocken några

nya kulinariska kompositioner. På två

hela dagssidor i dagboken omnämnes

varken Markurell eller Rödhättan.

Strandborgen säges stå tom. Tredje dagen

längtar hon efter tvillingarna. Hon går ut på

balkongen och ropar: Loppera, loppera.

Några andra barn komma, utfodras med

karameller och avskedas. Hon ropar:

Liiisch-lusiiischen. Ingen lystrar. Hon

tar till kikaren och upptäcker dem

lekande ett stycke bort på stranden. Det

retar henne. Va befalls? Är inte

Lissilussi hennes tvillingar, hennes ägandes

egendom?

Hon omgördlar sina länder, griper den

bockhornskrönta staven, tänder snuggan

och ger sig ut i sandöknen. Äga? Vem

äger en annan? Till låns på sin höjd.

Hon finner tvillingarna stojande och

lekande med en alldeles ny badian. Hon

sätter sig ett stycke ifrån dem. Hon

tror att de ska upptäcka henne och

komma störtande. De komma inte

störtande. Den nya leksaken är lika

rolig eller roligare än den gamla. Sådan

är barns trohet. Äga? Vem äger en

annan? Ett ögonblick känner hon sig

förtörnad och förorättad. Hon får lust att

gå fram och ta tvillingarna vid öronen

eller i det krulliga håret. Så kommer

hon att kasta blicken på den främmande

badianen. Han ser ynklig ut, sjuk och

härjad. Småttingarnas surr och stoj

tycks roa honom över måttan. Han rör

hennes goda hjärta. Hon säger: Husch,

behåll dem då, din stackars uschling. Du

får dem till låns för i dag.

Hon återvänder till Atlantic, slår sig

ned i den tomma strandborgen. Hon

försöker att komma över eller förbi den

vidrighet som trusserulten kastat i

hennes väg. Det lyckas. Hon vidgar barmen,

gnider kinderna med nävar, brunbrända

och skrovliga av sand. Hon tänker: Vad

betyder du för mig, blinkmåns?

Ingenting. Jag har haft dig till låns och till

nöje. Vad har du att ge mig,

blinkmåns? Ingenting, eftersom jag

ingenting har att ge dig. Till låns får man

nog någon gång, till skänks aldrig. Tack

för mig, blinkmåns, tack, tack.

Hon går upp på balkongen och griper

åter till kikaren. Alltjämt leka

tvillingarna med främlingen.

Ill. Stig Sandberg

SJUNDE KAPITLET.

Lorenz är ett tungt namn i dagligt

bruk. Hon drog ihop det och kallade

ynglingen Luns. Det var på en gång en

förkortning, ett smeknamn och ett

öknamn. Det var användbart. Sa hon lille

Luns, så lät det vänligt under det att

dumme Luns eller djäkla Luns klingade

strängt bestraffande. För resten brukade

hon det inte om honom i främmande

personers närvaro. Bara till honom. Hon

var uppriktig men inte alltid grannlaga.

En tid höllo de till på Sälklippan. Det

visade sig vara ett strutsaktigt försök att

undgå faran, avstyra katastrofen. Hon

sa: Kom lille Luns, så simmar vi ut

till klippan; där är lugnt och fridfullt.

Han tyckte inte att det var lugnt och

fridfullt. Vinden ven, strandskatorna

jämrade, måsarna hånskrattade,

Brenner stånkade ur sitt beklämda bröst. För

resten hade Lunsen kommit till

stranden för att roa sig. Han sa: Jag tycker

om vackra, glada jäntor, jag. Det är min

likör, som man säger. Här har jag bara

Lotten och allt hennes stånk.

Emellertid följde han henne, dels för

släktskapens skull, dels därför att de

vackra jäntorna inte ville veta av honom.

Varje morgon såg strandens folk dem

båda kappsimma frustande ut mot skäret

och på alla fyra äntra den skrovliga

klippan. På avstånd liknade de tvenne

jättemolusker med randiga kroppar,

köttiga, kraftiga, rödlätta armar eller ben.

Första dagen sa badianerna: Brenner

tänker hoppa! Så roligt! Tumlarna

störtade i vattnet och summo ut mot

klippan. Men hon hoppade icke. Andra

dagen sa badianerna: Lämna henne i fred.

Hon tänker ut någonting festligt och

tokroligt. Men hon tänkte inte på

någonting festligt eller tokroligt. Tredje

dagen hade badianerna glömt henne. Hon

sa:

Lille Luns, jag stånkar inte. Varför

skulle jag stånka?

Det sa hon och stånkade fruktansvärt.

Den fete ynglingen låg på rygg i en

mossklädd skreva, händerna knäppta

över magen, snurrade med tummarna,

gapade med munnen, stirrade in i tomma

himlen. På hällen ovanför satt Lotten,

höll uppsikt över stranden. Ynglingens

matta grå ögon glänste av ivrig och

osjälvisk tankeverksamhet. Hans eget

öde skulle icke beröras av händelsens

utveckling. Hans intresse var teoretiskt

och moraliskt, han var filosofiskt

belastad. Och han sa:

Visst stånkar Lotten och nog vet man

varför. Här ligger hon på skäret dag

efter dag och trycker som en skrämd

hare. Vad hjälper det? Lotten undgår

inte sitt öde. En vacker dag får

Främlingen Lotten på tu man hand. Då säger

han: Doktor Brenner, ni som är en

sällsport sannfärdig människa ...

Hon mumlade svagt:

Jag är väl inte sällsport

sannfärdig?

Ha! skrek Lunsen. Hi! Ho! Jaså det

får man höra! Finns det många här på

stranden som inte haft obehag av

Lottens framfusighet? Min lilla mamma har

ett språk, som lyder: Säg sant, vad du

säger men säg inte allt som är sant. Se

det är min ledstjärna. Ljuger gör jag

aldrig men jag säger sanningen på ett

älskvärt och angenämt sätt. Lotten

däremot trampar i klaveret och struntar i

folks känslor. Finns det någon här på

orten, som ska ha mage att säga honom

sanningen, så är det Lotten. Dygden

är sin egen belöning, som man säger.

Men Lottens sannfärdighet blir

ytterligare belönad. Han kommer till Lotten

och säger: Fröken som är känd för att

vara ärlig och uppriktig och som känner

Markurell.

Hon mumlade:

Jag känner inte Markurell.

Ynglingen sa:

Det var starkt. Det var magstarkt.

Vinden väste över hällen, Lotten

huttrade, tärnorna jämrade, måsarna

skrattade. Den fete ynglingen låg lugn i

mossan, skyddad för vinden, försänkt i sina

meditationer. Han tycktes tala för sig

själv, han sa:

Hon känner inte Markurell. Hon

förföljer honom om dagarna och jag antar

att hon drömmer om honom nattetid.

Men känner honom gör hon icke. Hon

tränger sig på hans väninna och blir

liksom ler och långhalm med dem båda.

Men känner Markurell gör hon inte. Låt

gå för det! I alla händelser kommer

mannen till Lotten. Jag vet precis, hur

det har gått till. Först ha tvillingarna

sagt: En snäll gammal tant brukar leka

med oss. Då har han gått till modern

och frågat: Vem är den snälla tanten.

Då har hon svarat – hör nu på! Hon

har svarat: En viss Lotten Brenner, en

allvarlig och stadgad människa. Vi är

nästan ständigt tillsammans. Just så har

hon svarat. Man begriper varför. Men

han begriper inte! Han begriper inte,

varför ni plötsligt upphört att vara

tillsammans. Han begriper inte, varför

Lotten rultar bort, så snart han nalkas. Han

begriper inte, varför Lotten sitter här i

blåsten hela dan och håller utkik på

stranden.

Brenner mumlade: Det vet han inte.

von Hancken sa: Jo, det vet han. Det

vet han eftersom han sitter på sin

balkong och kikar på Lotten. Han vet och

hela stranden vet. Det är oro på

stranden, ska jag säga Lotten. Ödesstämning,

som det heter. Varhelst Markurell går

fram, sticka de samman huvudena bak

hans rygg. Då förstår man. Och Lotten

är observerad. Lotten har kommit in i

ett drama ska jag säga Lotten. Får nu

se hur Lotten klarar den saken! Jag har

varnat! Jag tvår mina händer...

Han tvådde dem inte; tvärtom

krafsade han dem smutsiga i mossan. Han

var filosof men han var också människa.

Dramat, knappt börjat, rörde honom

mäktigt. Han var patetisk för Lottens

räkning och förtjust för sin egen. Han

sa till sig själv: Det här blir

någonting att berätta för min lilla mamma.

Till Lotten sa han:

Inte vet jag, vad Lotten vet. Men jag

vet, att fula veta mer än de vackra.

Därhemma komma flickorna till mig och

anförtro mig sina ömma bekymmer. De

säger: Dig litar jag på. Varför det då?

Därför att jag är ful! Luns har inga,

aspirationer. Han vördar smärtan, därför

att han själv är olyckligt kär.

Lyckligt kär kan han nämligen inte vara. Han

är tacksam, om en vacker flicka skänker

honom sitt förtroende. Högre än så lär

han inte vänta. Jo, jo, Lotten lilla! Luns

von Hancken känner det där. Han är

ung och erfaren, kan man säga. Fula

människor bli skarpsynta. Ingen bryr sig

om att blända dem.

Han reste sig, stödde armbågarna mot

hällen, höll det tjocka huvudet mellan

händerna, ett klot fyllt av besvikelsens

tunga visdom. Snart började likvisst det

buttra trynet mysa, ty sorgen var delad.

Han körde plötsligt sitt tjocka pekfinger

i Brenners sida, sa:

Pip mamsell! Låt oss ta ett exempel.

Om Lotten bleve kär i Luns von

Hancken? Hi, hi, tänk det! Ginge hon

då med sin sorg till vackre Johan? Förr

i graven! Men vore hon kär i Johan,

ginge hon kanske till Luns von Hancken?

Ser så ut. Lotten säger ingenting men

jag hör någonting. Ack, den Johan! O,

den Johan! Husch, den Johan! Jag hör

det i luften just som jag hör måsarna

skratta och tärnorna gnälla. Fuling och

fuling, tyst sympati. Men jag kan inte

hjälpa, att Främlingen kommer, hennes

man. Han, som vill veta något. Jag kan

inte försvara Markurell och hans sköna.

Jag älskar dem inte. Jag är på

frispektakel, jag. Jag har det bra. Lotten har

det kanske ännu bättre. Hon får själv

agera.

Hon mumlade: Nu kommer han.

En man kom ned till lilla båthamnen,

som ligger mittemot Sälklippan. Två

roddare hjälpte honom att stiga i båten. Den

fete filosofen vände blicken från båten

till Lotten – såg att hon rodnade. Han

betraktade henne, butter, tjurig, men inte

alldeles utan medlidande. Han sa:

Vet Lotten av, att Lotten skäms?

Hon nickade och rodnade. Hon

nickade ofrivilligt. Det fanns inom vissa

vän- och släktkretsar en lyckligtvis sällsynt

företeelse, som kallades »Lottens lyra»

eller »Brennerska smällen». Greve

Ludwig påstår, att den ofelbart »skakar lös

hjärnan ifall den hängt upp sig och

fastnat», sätter kroppen i form och botar

tandvärk. Han tillstår dock att det

beprisade medlet är smärtsamt. Luns von

Hancken kände icke detta medel i dess

specifikt Brennerska dosering. Han

klappade broderligt den feta, kullriga,

rödbrända ryggen. Han sa:

Lotten skäms över sin Johan. Jo jo!

Det är värre att skämmas över andra

än att skämmas över sig själv. Man

kan inte göra någonting åt saken; man

kan inte ens be om ursäkt. Ajjö, ajjö,

lilla Lotten! Nu måste jag hem och

skriva till min lilla mamma. Fast inte

vet jag vad jag ska skriva, så lessamt

som jag haft det. Johan Markurell är

stor på sig, han. Det kan jag då alltid

skriva. Han är fin kavaljer hela dan.

Men när han väljer rival, så är han

anspråkslös. Den där stackars karln, som

kommer roendes, se på den! Honom

skulle själve Luns von Hancken slå ur

brädet.

Han rutschade utför bergväggen och

plumsade tungt i vattnet. Det är inte

känt, huruvida denna handling var

frivillig eller måhända följden av en

»Brennersk smäll». Det klotrunda huvudet dök

frustande upp och följde vågkammarna

bort mot stranden. Lotten skriver i

dagboken: Jag vet inte vad som går åt mig.

Ingenting lättar på lynnet numera. Den

där kvällen, jag såg den främmande

herrn leka med Lissilussi blev jag så

tungsint. Förut var det bara lek, det

hela. Sen han lekt vart det slut med

leken. Jag blev tungsint den kvällen.

Hon satt, där hon satt och Främlingen

kom upp till henne på hällen. Vägen

var honom svår trots de båda roddarnas

hjälp. Varför gick hon inte ned till

honom? Därför att hon plötsligt kände

sig listig och förslagen. Hon sa till sig

själv: Han är ute på en lusttur. Han

kommer inte för min skull. Vad skulle

han vilja mig? Så tänkte hon och drog

djupt efter andan, förvirrad ända till

virrighet. Den, som känner sig listig och

förslagen, bör ta sig i akt – snart

överlistar han sig själv.

Främlingen tog plats på en sten,

skickade roddarna tillbaka i båten. Han

började genast tala om tvillingarna,

skämtade och gestikulerade muntert.

Han sade sig ha ryktesvis förnummit

att en ryktbar och framstående lärd

råkat i nesligt slaveri hos tvenne

tyranniska vildinnor. Han skrattade mycket.

När man skrattar syns det inte att

hakan skälver. Om man gestikulerar

livligt, syns det inte, att man

gestikulerar även när man inte gestikulerar.

Hans åtbörder voro mycket livliga,

vilket väl kunde passa, så länge han talade

om två små vildinnors bedrifter.

Plötsligt sa han: Och min hustru! Jag har

hört, att ni har varit mycket vänlig också

mot min hustru. Brenner svarade snabbt:

Det stämmer. Vi är goda vänner. Vi är

nästan ständigt tillsammans.

Han nickade. Händernas oroliga,

nyckfulla rörelser passade sämre nu. Han

sa: Min hustru har sagt mig det. Hon

har varit mycket glad åt ert angenäma

sällskap. Jag hoppas att min ankomst

inte medför någon förändring? Det vore

mycket tråkigt. Min hustru är

egentligen en smula enstöring. Hon är inte

road av sällskapslivet. För övrigt tar

ju barnen nästan ständigt hennes tid.

Nästan ständigt –.

Han pauserade. Därpå sa han: Ni

måste ha haft ett beundransvärt tålamod

med ungarna! Blev ni inte trött? Min

hustru påstår att det gått veckor utan

att hon just sett skymten av Lissilussi.

De lekte nästan ständigt med sin snälla

tant.

Nästan ständigt.

Han började tala om ditt och datt,

om den Främmande kustens fördelar,

nackdelar och nöjen. Han upprepade:

Egentligen är det inte någon plats för

min hustru, eftersom societetslivet inte

roar henne. Helst är hon samman med

några goda vänner utan buller och bång.

Har ni många vänner här?

Hon tänkte: Vad säger en listig

människa just nu? Jag är inte tränad. Husch,

gode gud giv mig en ingivelse! Hon

svarade: Jag har ett par landsmän. Såg

ni honom inte i vattnet. Det är en tjock,

drullig pojke, som jämt hänger efter mig.

Jag antar att folk skrattar åt oss båda

tjockisar, riktiga parhästar. Jag känner

nämligen hans mamma. Jag tror knappt

att er hustru känner honom. Det är en

liten god och beskedlig människa och

jag har lovat att ta hand om honom.

(I dagboken skriver hon: Jag ljög och

talade oredigt. För övnings skull.)

Främlingen log och sa: På beskrivning

verkar han inte särdeles trevlig. Vem är

den andre? Den andre? Frågans

bestämda form gjorde henne vimmelkantig.

Hon svarade fumligt: Den andre – det

är ju Markurell. Han sa: Jag antar, ni

föredrar honom? Jag känner herr

Markurell. Hon mumlade: Å, verkligen? Det

visste jag inte. Han sa: Å, verkligen?

Gummiskon på hans käpp studsade

oavbrutet, mjukt och tyst mot hällen.

Det föll henne in, att hans tankar också

måtte studsa oavbrutet, mjukt och tyst,

mot en hård häll. Hon uppgav att vara

listig. Allt fick komma, som det föll sig.

Blott för konsekvensens skull tillfogade

hon: Många bekanta har jag inte. Herr

Markurell är egentligen mitt enda

sällskap – han och er fru. Vi tre ha hållit

ihop.

Det sa hon och teg. Måsarna skrattade,

tärnorna gnällde gällt. Främlingen satt

framåtböjd över den dansande käppen.

Hans ansikte var smalt, tunt, gult som

en elfenbenskamé; huden låg tätt till

kraniet, spänd, småsprickig. Smala

polisonger, mörkbruna, gråsprängda, ramande

ansiktet, ögonen blänkte som guldhinnor.

Plötsligt såg han upp på henne och log

med långa, vita tänder. Han klappade

henne på handen. Det förvirrade henne

värre och än värre skulle han förvirra.

Han sa:

Det är inte så lätt att be en främling

om något, som måste te sig rätt

förbluffande. Men jag vet inte – jag tror

knappt, att ni blir alltför häpen. Det är

några små motsägelser – ytterst små –

som kommer mig att tro ...

Han tystnade för ett ögonblick,

fortsatte hastigt men lugnt, ivrigt men utan

oro:

Vill ni göra mig en stor tjänst? Vill

ni fråga min hustru, om hon önskar, att

jag reser?

Han höll avvärjande upp handen, som

för ett ögonblick icke darrade. Han var

bestämd och behärskad. Handrörelsen

påbjöd tystnad. Den var alldeles

överflödig. Hon kände sig obetydligt talträngd.

Däremot fick han gärna tala. Om det

kunde finnas bot för sot i det. Han sa:

Ni förstår. Jag borde egentligen inte

ha kommit hit. Jag vågade inte ens be

min läkare om lov. Eller underrätta min

hustru. Jag gjorde som elaka barn –

tog straffrisken för rolighetens skull. Det

var så att jag fick lust att leka med

Lissilussi. Vi lekte här i fjol. Vi lekte

vårdslöst. I år är jag något mindre

vårdslös. Men i alla fall. Nästa sommar

är jag antagligen inte vårdslös alls. Ni

vet – Lissilussi tycka om att leka

vårdslöst. Jag föll för frestelsen.

Ni förstår. Egentligen borde jag inte

vara här. Min hustru är här för att

vila, barnen för att leka. Jag är sjuk.

En sjuk är besvärlig. I alla händelser

verkar han inte uppmuntrande. Jag

borde resa. Men så snart jag fattat mitt

beslut, ångrar jag mig. Det är inte vidare

manligt. När man kommit på andra

sidan den lyckliga vårdslösheten, upphör

man i viss mån att vara manlig. Det är

sorgligt, min kära doktor Brenner. För

mig och för andra. Jag skulle tro att jag

behöver en knuff.

Ni förstår. Det är inte så lätt. Ty man

kan ju tänka sig att jag så att säga

överdriver min betydelse. Man kan ju

dock tänka sig att jag ingen skada gör,

att jag inte stämmer ned sinnena, inte

fördärvar den gode gudens vackra

sommar. Den möjligheten finns dock, på den

limstickan har jag fastnat. Jag överdriver

kanske min betydelse.

Ni förstår. Svårigheten är den, att jag

själv omöjligen kan fråga. Är jag dig

till besvär? Fördystrar jag din sommar?

Ack, det säger man inte. Så löjlig är

man inte. I varje fall inte, om man

menar allvar med frågan. Ni begriper?

Men ni. Jag menar inte heller att ni

ska gå rakt på sak. Resultatet bleve

detsamma. Men dels – dels vet ni –

dels – dels – vet ni...

Som när slam plötsligt hopar sig i

en rännil stockade sig flödet några

ögonblick för att åter bryta igenom.

Ni förstår. Jag menar helt enkelt, att

ni kunde sondera terrängen. Jag ska ge

er ett uppslag. Fråga om hon tror, att

det är nyttigt för mig att vistas här.

Det är nämligen inte nyttigt. Kustklimat

bör helst undvikas. Men hon har

ingenting sagt. Det är det, som förbryllar.

Önskar hon, att jag reser, kan hon ge

ett fullgott skäl. Varför gör hon inte

det? Vill hon, att jag stannar? Det kan

finnas ett annat skäl. Hon tror kanske,

att jag ska be henne och barnen följa

mig. Det vore outhärdligt. Jag menar –

det vore outhärdligt för mig, om det

vore skälet att jag får stanna.

Han hade talat med överläppen

ryckvis uppdragen. Grimasen markerade ett

leende. Plötsligt glömde han att

markera. Han knep ihop läpparna, vidgade

ögonen som då man betraktar någonting

oväntat, häpnadsväckande och hemskt.

Så ordnade han åter grimasen, vätte

läpparna med tungan, fortsatte:

Ni förstår. Jag vill gärna stanna. Men

jag orkar inte stanna med den känslan

att jag är till besvär. Besvär? Nå ja,

besvär och besvär. Jag har nuförtiden så

litet reda på hennes tycken och

önskningar. Hur orimligt det än kan låta –

jag tror att ni känner dem bättre än jag.

Alltså ber jag er – ni förstår – om

det inte är olämpligt – att ni sonderar

terrängen. Väninnor emellan är det

kanske lättare. Än för mig. Jag menar –

om det faller sig så – om ni finner

det lämpligt...

Han slickade åter läpparna, svalde,

smackade. I hennes stackars förvirrade

skalle ljöd väderkvarnsvingarnas gnissel:

Lämpligt för dig – lämpligt för dig...

Och hon gjorde det olämpligast

tänkbara. Vi tillåta oss betvivla att någon

kan fatta hennes dumhet i hela dess

vidd – för att det göra, måste man vara

lika dum som hon själv. Man skall vara

lika klossig, lika oslipad, lika ovan vid

takt och hänsyn, lika enfaldigt övertygad

om att räta vägar äro rätta vägar, lika

sorgligt blottad på finurlighet och finess.

Än vidare. Man bör ha uppfostrat två

ovanligt dumma systrar och en ovanligt

klok far – detta ödesdigert ofelbara

medel att bliva ödesdigert ofelbar. Men icke

ens det räcker till förklaring. Troligen

bör man ock nyligen ansträngts och

pinats av en Luns von Hancken.

Hur som helst, fattbart eller ej – hon

sa, vad hon sa och när hon sagt det,

var det inte längre osagt. Hon sa:

Om ni vill stanna, ska ni inte resa.

Inte ni, utan Markurell. Jag ska be

honom resa.

Punkt.

Tärnorna jämrade, måsarna skrattade,

käppen dansade i gummisko, mjukt och

tyst på hällen. Efter några ögonblick

yttrade Främlingen: Naturligtvis ska ni inte

tala med herr Markurell.

Äntligen hade han upphört att säga:

Ni förstår...

Han sa: Rätt betänkt – jag handlar

naturligtvis orätt mot mig själv genom

att stanna. Kustklimat är mig strängt

förbjudet.

Han drog upp överläppen, log med

långa, vita tänder. Den sprickiga, gula

huden låg i vertikala rynkor över

kindknotorna. Han utbrast: Hälsan framför

allt, eller hur, min kära doktor? I

likhet med badianerna måtte han ha trott

henne läkare. Han hytte skämtsamt med

käppen, sa: Jag är rädd, att ni

försummar er plikt. Egentligen borde ni vara

den första, som råder mig att resa.

En kvart satt han kvar, pratade om

ditt och datt. Kallade sen roddarna och

tog farväl.

Vinden ven och Brenner frös. När

båten fått försprång, kastade hon sig i

vattnet, sam till stranden, gick upp på

sin kammare, klädde sig till middagen,

gick ned i matsalen.

Vid Rödhättans bord satt mannen,

hustrun och Markurell. Det var första

gången hon såg honom vid Rödhättans

bord.

Första och sista.

ÅTTONDE KAPITLET.

Lotten Brenner beslöt att lämna den

Främmande kusten. Beslutet delgavs

ynglingen von Hancken. Det väckte hans

förvåning. Han hade i Brenner sett en

modig, nästan viril natur. Han sa henne

öppet, att han kände sig lurad på

konfekten, som det heter. Han hade väntat

mera mod, mer ansvarighet. Å andra

sidan ville han inte klandra henne alltför

strängt. Hon hade skapat en

obehaglig och kanske farlig situation. Följderna

av hennes möte med Främlingen på

Sälklippan voro ännu oöverskådliga. Det

var fegt av henne att resa men han

förstod hennes feghet.

Hennes elände bestod däri att hon inte

rätt visste vad hon sagt Främlingen.

Orden visste hon men kunde inte bedöma

deras verkan. Hon sökte hjälp hos

Lunsen. Ynglingens tankeförmåga var trög

men trägen. Han satt på hennes bord

och rökte – utan att be om lov –

hennes snugga. Han vätte handens innersida

med tungan och sökte pressa ned

byxbenens pösande knän. Under detta

mekaniska arbete tänkte han oavbrutet och

stönande. Till sist kunde han meddela

henne några resultat.

Först och främst ville han lugna

hennes samvete och gav ett ampelt

erkännande åt hennes uppriktighet. Själv hade

han och hans gelikar tisslat och tasslat,

undrat och skvallrat om Markurell och

Rödhättan. Det var det vanliga, fega

sladdret, som sakta suger sig fast vid

offren. Han påpekade dess infami och

skadlighet, han konstaterade med en

viss, dyster tillfredsställelse att det varit

hans egna skvalleraktiga antydningar,

som väckt Lottens misstankar. För stora

karaktärer lämpar sig icke skvaller.

Stora karaktärer säga sanningen eller

tiga. Lotten var en stor karaktär. Ingen

skulle ha handlat som hon.

Han önskade påpeka fördelarna med

hennes handlingssätt. Skvalleraktiga

antydningar väcka ett gnagande tvivel: den

oförblommerade sanningen ger en trygg

visshet. När hon erbjöd sig att skicka

bort Markurell, hade hon – visserligen

på ett skonsamt sätt – avslöjat allt.

Främlingen kunde icke längre betvivla

att Markurell stod i ett mer eller mindre

otillbörligt förhållande till hans hustru.

Bort med tvivlets oro! Lotten hade givit

honom visshet. Ur moralisk synpunkt

sett var hennes handlingssätt

förstklassigt. Ingen skulle ha handlat som hon.

De praktiska följderna voro

vanskligare att överblicka. Redan löftet att

skicka bort en främmande, självständig

och självgod kanalje föreföll överilat.

Hur skulle hon infria löftet? Kunde hon

gå till Markurell och säga: Jag känner

er knappast men jag har sett er alltför

ofta tillsammans med en viss dam, som

jag knappast känner. Damens man, som

jag inte alls känner, fordrar att jag inte

ska lägga mig i en sak, som inte alls

angår mig. Jag å min sida fordrar att

herr Markurell genast lämnar damen och

orten. Vågade hon bjuda herr Markurell

någonting dylikt? I så fall var hon ett

fenomen. Ingen skulle handla som hon.

Eller var det bara tomt skryt? Det såg

nästan så ut, eftersom hon tänkte resa

från alltsammans. Därigenom kom

hennes uppträdande i mindre vacker

dager. En konflikt mellan älskaren, hustrun

och mannen vore hädanefter oundviklig.

Konflikten kunde få en tragisk

utveckling. I så fall vore det erbarmligt fegt

och ansvarslöst att resa. Den kunde

också avvecklas lugnt. Mannen kunde

rymma fältet. Vad hade hon då för

anledning att resa? Tvärtom borde hon

stanna och njuta de båda ungas

tacksamhet. Hon kunde trycka deras händer

och säga: Er lycka min belöning! En

mindre ädel kvinna med ömma känslor

för herr Markurell skulle ha rest sin

väg i desperation och svartsjuka. Men

hon kunde inte tänkas svartsjuk

eftersom hon hjälpt de båda älskande att

bli kvitt mannen. Ingen skulle ha

handlat som hon.

Fakirer är tankeläsare. Den fete

ynglingens utläggningar voro ingenting

annat än hållpunkter för hennes egna

tankar. Hon visste knappt, om det var

han, som talade, eller hon, som tänkte.

Nu hörde hon sitt namn ropas och gick

ut på balkongen. Nedanför stod

Rödhättan med armarna på räcket, leende,

fräck och förtrolig som förr Kanaljen.

Hon sa:

Var håller ni hus? Hur mår ni? På

två dar ha vi inte sett er. Har ni förkylt

er där ute på Sälklippan? Min man

berättade om ert möte. Det blev ju en

sorts gratiskonsultation – improviserad

kan man säga. Eller inspirerad? Av

vem? Av Johan? Det vill han i alla

händelser inte erkänna. Han påstår, att

det var en slump. Var det? Jag börjar

tro, att ni har alldeles rätt – han är

en kanalje, den där Johan.

Vinden grep hennes yviga, glänsande

man, svepte ned den över de glittrande

ögonen. Hon strök bort glansen och

glittret. En liten badianska är en nyckfull

varelse, skalkaktig och ostyrig som

dansande vågor och vinande skum. En maka

och mor är någonting helt annat. Hon sa

allvarligt och mjukt:

Naturligtvis är jag er mycket tacksam.

Jag borde själv ha sagt min man att

klimatet här inte passar honom. Men det

föll sig inte så lätt. Jag kan inte tala

med samma auktoritet som ni. Och jag

måste ju stanna här. Min man behöver

bergsluft, barnen havsbad. Man slits

mellan sina plikter.

Brenner vände henne ryggen; von

Hancken sa:

Tacksägelserna börja inströmma. Jag

hoppas att Markurell skickar Lotten

blommor. Men jag grunnar, jag! Lotten har

ju inte rått honom att resa. Varför säger

han det? Varför säger inte Lotten åt

Rödhättan att han ljuger? Varför säger

inte Lotten åt henne, att Markurell bör

resa? Börjar det kännas kusligt? Tänk

om Rödhättan sa: Vad vet ni om mig

eller Johan? Vad vet Lotten? Jag

grunnar! En människa som Lotten går inte

omkring i ogjort väder med lösa

beskyllningar. Hon har naturligtvis någonting

att hålla sig till. Inte kan det vara mina

små antydningar! Jag undanber mig!

Skvaller är skvaller. Ingen hygglig

människa går omkring och skvallrar – med

mindre än att hon uttryckligen säger

ifrån: Ni förstår – det här är bara

skvaller. Sa Lotten det? Tvärtom. Hon

talade som en profet den där rannsakar

hjärtan och njurar. Jag grunnar, det må

jag säga, och ju mer jag grunnar, desto

grundare blir det.

Brenner låg på rygg i vilstolen med

armarna korslagda över ansiktet, sa

aldrig ett ord. Von Hancken började

känna sig överflödig. Han knackade

askan ur pipan, torkade skaftet och la

den ordentligt på dess plats. Han

betraktade den stumma och orörliga, gned

hårt sitt klotrunda huvud mellan båda

händerna. Han klappade henne försiktigt

på den feta armen, sa:

Ligg inte här och gruva sig. Samvetet

rent så är allting rent, hur ruskigt det

än kan te sig. Lotten har trampat i

klaveret, som man säger. Inte rår hon

för att hon är klumpig! Lotten kallar

mig luns. Inte rår jag för att jag är

lunsig? Så lunsig är jag i alla fall inte

att jag kallar Lotten klumpig. Hövlighet

fick jag lära av min lilla mamma och

den håller! Ligg nu inte här och gruva

över allt elände hon ställt till för

oskyldiga människor!

Brenner mumlade: Jag gruvar inte.

Jag tänker på packningen. För resten

har jag inte ställt till något elände.

Ingenting har hänt, det jag vet. Är det

ett elände, så är det ett fridfullt elände.

Fridfullt elände? Samma ord använde

hon i brev till Föreningen Lotten

Brenners Ferier. Det väckte harm och

bestörtning. Hon skrev att hon ämnade

avkorta sin vistelse vid den Främmande

kusten. Hon hade fått nog av det

»fridfulla eländet». De rappa flickorna

grämde sig mest över ordet fridfull. I deras

muntra fantasi hade Brenners ferier

antagit allt grällare och festligare färger.

Hon dansade! Man kallade henne »bajadären

Brenner»! Ett visserligen obestämt

och obestyrkt rykte berättade, att hon

förgapat sig i en »äkta hindu». (Antagligen

den egyptiske dansören.) Hinduer

äro ofta prinsar, praktfulla, romantiska

män, översållade med juveler. Den

underbara ringens magiska makt tycktes

bevisad. De visste inte precis på vad

sätt – tid och omständigheter medgåvo

inga noggranna undersökningar. De hade

en obestämd men strålande och i hög

grad tillfredsställande känsla av att fula

Brenner rörde sig i lysande kretsar,

upplevde underbara händelser och

själsskakande äventyr. De voro stolta över

henne, de kallade henne »bajadären

Brenner».

Och nu? Dessa fantastiska ferier

förvandlades till ett »fridfullt elände»! All

deras möda, snille, illmarighet, kanaljeri

och frikostighet med Ludwigs pengar

hade åstadkommit någonting så lumpet

som en fridfull sommar! Man förstår

deras harm, man förstår också vem

denna harm främst måste drabba.

Givetvis Ludwig! Hur hade han infriat alla

sina löften och förespeglingar? Vad hade

han åstadkommit med sin hemlige

rapportör och annat kanaljeri? Ett fridfullt

elände! För en gångs skull stod han

där svarslös och skamsen. Han erkände

sitt nederlag, men gjorde ännu ett försök

att rädda sin ära. Han telegraferade till

Markurell: Hindra Brenners avresa, sätt

sprätt på det fridfulla eländet. Svaret

avvaktades i spänning. Det blev

förkrossande. Markurell svarade: Eländet allt

annat än fridfullt. Jag påskyndar

avresan. Icke ens telegrammets onekliga

mystik, icke ens den bestämda

uppgiften, att eländet icke var fridfullt,

förmådde lugna Föreningens känslor eller

återupprätta Ludwigs anseende.

Emellertid dröjde hon ännu några

dagar på den Främmande kusten. Hon

roade sig som vanligt, rejsade med

kocken, uppfostrade personalen, gav

direktionen några sista råd och vinkar,

lekte med barnen, vadade bland vadarna,

tumlade bland tumlande tumlare och åt

till sprickgränsen. Efter lunchen gick

hon till kasinot, drack te och tittade på

svartingen. Hennes synnerliga intresse

för dansören tolkades på olika sätt och

torde ha gett upphov till det

sagoskimrande ryktet om en juvelbeströdd

hinduisk prins. Dansören å sin sida

uppbjöd all sin skicklighet för att behaga

denna beundrarinna. Han trodde sig

veta, att hon var en betydande person.

Det smickrade hans fåfänga. Hennes

kattlikt gröna, stickande ögon skrämde

honom tillika. Möjligen var hon en

betydande häxa, utrustad med hemliga

krafter. Han utförde sina till synes

grymmaste tricks med den vita lilla.

Brenner applåderade. Apachedansen

väckte icke längre hennes förtrytelse.

Det är en apachedans alltsammans. Göra

varann illa – däri består det. Ju

grymmare, ju bättre. Svartingens trista ögon

och muntra mun med ha och hi och ho

minde henne om Förtvivlans Pudel och

kära pappas vita råtta. Hon applåderade

våldsamt. Svartingen kråmade, blixtrade

med ögon och tänder, kysste de gulbruna

fingertopparna. Han var stolt. Han visste

inte att han påminde henne om en

avliden pudel. Han tänkte: Jag är en

charmör. Gamla kvinnor bli unga på nytt.

Brenner sa till sin riddare, Lunsen:

Det blir tungt och besvärligt att gå

omkring och ta ajjöss av vänner och

bekanta. Men det kan inte hjälpas. Den,

som vill vara fin, får pina skinn.

Hennes uppfattning av god ton på en

främmande kust roade den

världserfarne ynglingen. Han vred sin tjocka

lekamen, frustande av skratt; hans

kinder blevo tuppkamsröda och

andedräkten stockade sig. Det finns ingenting

löjligare än naiva landsortsmänniskors

begrepp om ett mondänt och fashionabelt

uppförande. Den förnäma touchen ligger

dels i den lätthet med vilken man

knyter bekantskaper dels och än mer i den

lätthet, varmed man upplöser och

glömmer. Pojken sa: Vad bryr de sig om

Lotten. Invärtes! Hon svarade: Jag tar

ajjöss utvärtes. Utvärtes ha de varit

snälla och vänliga. Men det blir ett knog.

Jag har så många vänner.

Hon gjorde sig fin, hon sammanbragte

zebran och den gula, avdämpade färgen

med kaschmir och stack ett knippe

förgätmigej i barmen. Så smyckad, med

den nytvättade blinkmåns gnistrande på

handen, gjorde hon sin märkliga

eriksgata, släpande med sig den grymtande

Lunsen. Varhelst hon såg ett bekant

ansikte i en strandborg eller bland de lata

grupperna på sanden, gjorde hon halt,

skakade hand, sa: Tiden går! Nu bär

det av! Tack för mig, tack, tack! Denna

ovanliga och högtidliga avskedsceremoni

förbryllade badianerna. De upprepade:

Tiden går. Ska ni fara? Så tråkigt. Hon

sa till Lunsen: Där hör du! Folk tycker

det är tråkigt att jag far. Badianernas

vänlighet muntrade upp henne; hon

började känna sig välvilligt stämd. Hon

rekommenderade sin fete riddare på det

varmaste hos de unga damerna. Hon sa:

Han är lite drullig men det är en snäll

pojke, en riktigt snäll pojke. Tag hand

om honom! Sålunda tog hon avsked,

abdikerade, lämnade löjlighetens krona

och badianernas land i arv åt Lunsen.

Han visade ingen tacksamhet. Han

påstod att hon gjort honom omöjlig.

Drulligheten kunde han möjligen förlåta

henne men »snälla pojken» skar honom

i hjärtat. En drullig pojke kan

åtminstone väcka förargelse – men en snäll?

Lotten sa: Du är högfärdig, stackars

Luns. Var du glad att någon fäller ett

gott ord för dig. Vi Lottor och Lunsar

få lov att rekommendera varandra om

vi eljest ska bli rekommenderade. Bland

badianer, förstår sig. Trugade till fester

och nöjen bli vi inte.

Hon gjorde sin sak grundligt. Stödd på

pojkens arm vankade hon kors och tvärs

över stranden. Nu bär det i väg. Tack

för mig! Hon blev trött och tung.

Spänstigheten var borta, ferierna slut.

Blinkmåns, ringen, skulle återgå till rätter

ägare, den magiska ringen, den

flärdfulla festens tecken. Vad blev det kvar

av det hela? Just ingenting. Långods

alltsammans. Några minnen – lite plask

i vattnet, lite stoj med barnen. Dansande

svarting, lunkande Luns, blinkande

Blinkmåns. Just ingenting att minnas.

Möjligen Sälklippan – ett beskt minne. Var

en sin arvelott!

Frampå eftermiddagen fortsatte hon

sin trista eriksgata och mötte Blinkmåns,

människan. Hon ville gå förbi men

Lunsen hejdade henne. Han muttrade:

Tänker Lotten smita? Kommer inte i fråga!

Här ha vi själve herr Markurell och

hans sköna. Folk som varit så hjärtans

vänliga. Nu dra vi litanian: tack, tack!

Tack för mig!

Han stannade henne mitt framför det

vackra paret, han sa: Doktor Brenner

reser i övermorgon. Hon vill gärna tacka.

Tack! Tack! Kanaljen gav den fete

fakiren en hotfull blick; betraktade så

Brenner. Hans uppsyn var mindre kanaljaktig

än vanligt, i dess ställe vresig och

»dolsk». Om Rödhättan antecknar

Brenner att hon för tillfället icke hade någon

uppsyn. Markurell sa:

Ryktet om stora händelser sprider sig

snabbt. Mina vänner i Sverge ha

telegrafiskt underrättat mig. De äro

förtvivlade. På stranden kommer folk till mig

– alldeles bestörta. Vad ska vi göra?

Doktor Brenner går omkring till alla

människor, säger tack, tack! Vi förstå

henne inte riktigt men vi ha på känn att

det är en fin pik. Kanske väntar hon

att vi ska ställa till med avskedsfest.

Brenner vände sig till Rödhättan,

vädjade och muttrade: Där hör ni själv!

Han gör narr av mig. Han är en kanalje.

Kan inte en vanlig hyfsad människa få

säga adjö utan att hon väntar en

avskedsfest? Hon vädjade skämtsamt men

ängsligt. Hon var rädd att Lunsen skulle

få rätt och triumf. Hon la sin hand

på Rödhättans arm. Rödhättan

betraktade hennes hand med en intensiv,

förvånad och högdragen blick. Brenner tog

hastigt bort handen. Rödhättan gick.

Markurell riste på huvudet, suckade,

sa:

Ni är inte så värst vanlig.

Lyckligtvis. Om många vore som ni, skulle livet

bli ett ganska oberäkneligt och vågat

företag. Ni styr och ställer med folk,

som det faller er in. Somliga skickar

ni bort, andra tillåter ni stanna. Ni är

underligt ofelbar och ofelbart underlig.

Naturligtvis ska ni ha en avskedsfest.

Det blir en mycket kär anledning att

lägga våra känslor i dagen. Jag har satt

i gång förberedelserna. Platsen blir

kasinosalen. Håll er beredd i morgon vid

tedags. Det vore bra, om ni innan dess

hade er packning i ordning. Kanske blir

det sent. För resten säger jag: Husch!

Huschuschusch!

Han nickade och gick i kapp

Rödhättan. Lunsen sa: Nå, begriper Lotten

nu, hur de gör narr av henne? Alla

människor! Kan man tänka – avskedsfest!

Lotten som är så illa sedd för sin

framfusighets skull. Avskedsfest! Den

gläder jag mig åt. Markurell är skarp. Han

kommer att driva med Lotten tills hon

svettas bort i stora, stora rännilar! Hans

glädje var så okonstlad att den

brennerska smällen – ehuru hotfullt nära

– uteblev. Hon nöjde sig med att

säga en med gammal folktro förknippad,

mystiskt expressiv hälsoregel: Gå hem

och lägg dig, pojke, och ta någonting

gammalt på dig.

Själv gick hon upp på sitt rum och

började packa. Hon muttrade: Jämt ska

han raljera, Kanaljen. Så han narras.

Inte blir det någon fest. Inte. Och blir

det – så inte kommer jag. Hon plockade

ned plagg efter plagg och minne efter

minne. Hon tänkte: När en är hemma

igen och plockar upp. Husch ja, nu är

det roliga över. Jag vånne att det vore

glömt också. Jag vånne att somt vore

glömt!

Som hon det tänkte steg Främlingen in

till henne. Möjligen hade han knackat,

möjligen icke. I alla händelser blev hon

skrämd. Lunsen, om han varit

närvarande, skulle tvivelsutan ha gjort

intressanta iakttagelser. Främlingens

skälvande lekamen var säkerligen offer för

en lika stark sinnesrörelse som

Brenners. Hans tunga lallade. Hon satte

honom på en stol. Genast blev han lugnare,

smålog och talade lätt och hövligt. Han

hade hört, att hon skulle resa. Själv

ämnade han resa redan följande morgon.

Han beklagade att han icke kunde

komma på avskedsfesten för doktor

Brenner. Säkert skulle den bli så

lysande som hon förtjänade. Han stödde

händerna mot knäna och bugade.

Så långt flöt talet lugnt men stockade

sig plötsligt. Han tycktes ha tappat

andan. Ren fyllde Brenner, orolig, ett

glas med vatten, då lika plötsligt talet

åter bröt fram med tillbakaträngda

tankars styrka. Han utbrast:

– Det är oerhört obehagligt! Jag har

råkat i en pinsam situation. Jag kan

inte överskåda den. Jag har ingen aning

om, vad som kommer att hända. Jag

nödgas tränga mig på er. Drabbade

obehaget endast mig, skulle jag inte oroa

mig. Jag är van och för resten är det

rätt och lagom. Men det kan också

drabba er på något sätt. Min hustru är

mycket temperamentsfull eller med

andra ord otillräknelig. Det är oerhört

obehagligt men det måste fram. Jag har

på sätt och vis missbrukat ert namn.

För resten inte alls »på sätt och vis».

Jag har helt enkelt ljugit.

Han torkade sina läppar med en

svettmjuk näsduk. Han log ett skamset leende

men samtidigt blev hans tal mer rakt

på sak. Bekännelsen var gjord och han

kunde fortsätta.

Olyckan var, att jag tog er för läkare.

Där sitter jag alltså mellan dem båda

och vill komma ifrån så lindrigt som

möjligt, utan många frågor, utan alltför

mycket misstankar. Och jag ljuger och

säger: Jag har konsulterat doktor

Brenner, den berömda läkaren. Hon känner

förhållandena här och råder mig att resa

snarast möjligt. Klimatet är inte

lämpligt för mig. Det säger jag och

beundrar så smått min egen slughet. Tystnad.

Jag såg upp från tallriken och förstod

genast att jag sagt något, som alldeles

ändrat situationen. De båda sitta där

helt försjunkna i varann. Jag existerar

inte längre. Min hustru glöder, hon är

orolig och het. Hon säger: Är det du,

Johan, som bett doktor Brenner råda

honom att resa härifrån? Han skakar på

huvudet och svarar: Det är osant och

du vet mycket väl att det är osant.

Tystnad. Så vänder sig min hustru till mig,

strålar – strålar förstår ni! – av lycka

och triumf, säger: Kära vän, doktor

Brenner är inte läkare. Däremot har du

rätt i att hon synnerligen väl känner

förhållandena här!

Var god och lägg märke till hennes

ord. Ni känner förhållandena och jag

behöver inte säga vilket speciellt

förhållande, som åsyftas. Naturligtvis gör

ni det. Eljest skulle ni inte ha fällt det

där yttrandet till mig på Sälklippan.

Men jag kan inte neka till att ni kommit

i en sällsam dager. Min hustru tror att

Markurell inspirerat er; han åter att ni

gått min hustrus ärende. Och vad ska

de egentligen tänka? Varför skulle ni

ha blandat er i en sak, som strängt

taget inte angick er? Förlåt att jag

säger det – men ert motiv är en smula

dunkelt. I alla händelser är det en kinkig

sak att spela Försyn. Naturligtvis har

ni handlat i bästa välmening men det

blir lätt någonting irrationellt och

besynnerligt över välmeningen om man

inte kan spåra ett förnuftigt motiv. Er

handling kan inte tänkas gagna er själv.

Vem då? Mig? Ni känner mig knappt.

Alltså varför? Ett tomt begär att styra

och ställa? Sannerligen, även jag blir en

smula villrådig.

Men där satt jag nu alltså mellan

dem båda. Ni såg oss? I matsalen. Jag

förstod nästan genast vad jag

åstadkommit. Min hustru strålade – jag

säger er: strålade! Markurell åter var

ursinnig. Skillnaden mellan könen.

Markurell är hennes hjälte. Antagligen utrustar

hon personen med alla dygder, befintliga

och obefintliga. När hon nu misstänker

att han med er hjälp begått – nå ja –

en liten låghet, strålar hon av lycka?

Varför? Därför att hans kärlek är

starkare än hans ädla karaktär. O ja! Den

där ädla, manliga karaktären som

kvinnorna älska och älska att bryta ned!

Han ser saken lite annorlunda. Han är

en förnuftig och beräknande människa,

en egoist. Naturligtvis är han också

gentleman. En definitiv brytning mellan

mig och min hustru skulle påföra

honom förpliktelser. Det är möjligt att hans

kärlek inte är så het. Jag nästan fruktar

det. Emellertid satt jag där mellan dem

och existerade icke. De sågo varann in i

ögonen likt två djurtämjare, som glömt

tigern. He! Doktor Brenner, he! Tigern,

det var jag! Har ni sett sån tiger förr?

Han visade sina långa tänder, som

möjligen kunde påminna om en tigers,

och krökte sina fingrar som verkligen

liknade klor. Han sa:

Om inte tiger så apa. Jag tillstår att

jag är nyfiken. I alla händelser förstår

jag dem båda bättre än jag förstår er.

De båda nå ja – man kallar det kärlek

och gör inga utläggningar. Ert motiv

förblir dunkelt. Jag begär absolut ingen

förklaring, tvärtom. Jag vill bara och

måste varna er. Min hustru är på det

hela taget en mycket enkel och rätlinjig

natur. Hon är rättfram och hon vet, vad

hon vill. Så länge hon tror, att ni gått

Johans ärende, förblir ni – nå ja –

persona grata. Men om han lyckas

övertyga henne att det inte är så? Jag är

rädd att han försökt och kanske lyckats.

Vinden har de sista timmarna vänt sig.

Å min gud, hon strålar inte längre! Hon

har kanske liksom jag börjat grubbla

över ert motiv. I så fall vore det

onekligen bäst, om ni inte träffade henne.

Ni har stört en idyll, min bästa doktor. I

välmening, naturligtvis – men i alla

fall.

Han tog vattenglaset, som hon räckte

honom, doppade fingerspetsarna och

strök över läpparna, ögonlocken och

pannan. Hon mumlade enfaldigt: Idyll? Jag

vet inte, att det var en idyll. Där satt de

– jag såg dem många gånger – på

var sin sida om strandborgen. Orörliga

som beläten. Sa aldrig ett ord till

varann. Det såg inte ut som någon idyll.

Senast i går såg jag dem. Orörliga och

tysta. Inne i borgen satt ni och

sladdrade. Jag kan inte se att det blev mera

idylliskt för det. För resten, jag har inte

stört någon människa.

Hon trutade med munnen och stirrade

dumt på hans fötter som ryckigt

trummade mot mattan. Han betraktade också

fötterna, sa:

Tja? I varje fall har ni sannolikt gett

dem anledning att tala ut med varandra.

Naturligtvis har ni haft någon förnuftig

mening med det. En person som ni

handlar inte av en eller annan flyktig impuls.

Man skapar inte en dylik situation för

roskull. Ni har känt ert ansvar och

handlat till allas vårt gagn. Det är min

uppriktiga övertygelse. Just därför måste

jag – i den mån jag kan – skydda er

för obehag. Jag vill varna er. Min hustru

kommer inte att tåla någon inblandning

från er sida – det vill säga om den

sker stick och stäv mot hennes

önskningar. Uppriktigt sagt förstår jag inte

heller, varför hon skulle göra det? Ert

uppträdande har varit en smula

irrationellt. Vidare ha vi Markurell. Jag

känner honom. Han kan vara oerhört fräck

och hänsynslös men aldrig överilad.

Därför måste jag upprepa för er hans

yttrande vid middagsbordet. Efter

djurtämjarscenen, förstår ni! Det är

obehagligt att behöva upprepa dem, men jag

måste! Han sa: Doktor Brenner är en

gammal toka. Ingen människa fäster sig

vid hennes narrstreck. Men går hon

utanför sin befogenhet som

rolighets-minister, måste man naturligtvis på ett

eller annat sätt oskadliggöra henne. Så

sa han och jag upprepar än en gång:

han kan vara oerhört hänsynslös. Där

ser ni! Ni har råkat in mellan tvenne

eldar. Jag drar mig tillbaka. Jag har

gjort min plikt. Livet behandlar oss en

smula vårdslöst. Man begår också svåra

misstag. Men det ger dock en viss

trygghet att handla blott efter moget

övervägande – inte efter stundens flyktiga

impuls – det ger en stor trygghet.

Plötsligt grep han tag i stolskarmen

och reste sig på skälvande ben. Det

knackade på dörren. Han mumlade:

Om det är hon eller han eller hon. Jag

vill inte bli inblandad i detta. Det är

inte min sak. Ni får själv svara för vad

ni har gjort. Det är oerhört obehagligt.

Kan jag kliva ut över räcket?

Tanken att Främlingen à la Blinkmåns

skulle svinga sig över räcket föreföll

kusligt löjlig. Den rörde henne. Hon log

buttert lugnande och fnös: Vare sig det

är hon eller han eller fanken själv, så

inte kommer han in i det här rummet.

Hon öppnade dörren på glänt, slank

så ut i korridoren och slöt dörren bakom

sig.

NIONDE KAPITLET.

Personen, som stört Brenners samtal

med Främlingen, var hennes landsman

och riddare, herr von Hancken.

Ynglingen var svettig och nyter, viktig och

nyttig som en länsman. Han hade på

känn att ett stort obehag väntade kära

Lotten och ingenting kunde vara mer

tillfredsställande för en osjälvisk själ än

att spåra upp detta obehag. För sina

efterforskningar hade han utnyttjat de

bekantskaper Lotten själv skaffat honom.

Olyckligtvis hade Lottens klumpiga

tilltag att presentera von Hancken som en

»snäll gosse» ställt honom utanför

badianskornas förtroende. Hade de lärt känna

honom som en ung men erfaren

gentleman, en lysande kanalje i Markurells

stil, skulle de visat sig mindre kyliga

och fåmälta.

Likväl rådde det icke något tvivel om

att Markurell och hans vänner

förberedde en fest. En dylik avskedsfest

på den Främmande kusten är oerhört

sällspord. Den bjudes krönta huvuden

och deras vederlikar, filmstjärnor av

kosmiska mått, världstenorer, celesta

dansöser och celebra boxare. Varför

skulle Lotten firas? Därför att hon var

löjlig och klumpig? Luns von Hancken

hade aldrig märkt att han blev firad av

den orsaken. Badianerna förberedde en

storstilad elakhet, en skämtsam tortyr.

Lotten skulle bli grundligt utskrattad.

Allt det löje och den förargelse hon

samkat kring sin tokroliga figur skulle

explodera i ett grandiost avskedsfyrverkeri av

spirituella elakheter. Badianens nöjen är

en blandning av frivolitet och grymhet.

Strängt taget hade Lunsen blott en

upptäckt av betydelse: han hade sett

Markurell i samtal med den egyptiske

dansören. Markurell och svartingen?

Sammanställningen var egendomlig.

Lottens komiska intresse för dansören hade

redan väckt löje. Sammanställningen

mellan den smidige svartingen och

henne kunde bli ett raffinerat badianskt

nöje. Ynglingens trinda ögon glödde som

elektriska ficklampor vid tanken på detta

nöje. Äntligen skulle han få en godbit för

sin lilla mamma. Han höll fast Brenner

med sina feta, ljumma händer, hans

andedräkt beströk hennes ansikte, han

övade hypnos. Brenner mumlade:

Varför skulle Markurell göra narr av mig?

Vi är ändå landsmän han och jag!

Landsmän! utbrast von Hancken. Än

jag då? Är jag inte landsman? Ändå

behandlar han mig som en lurk...

Markurells motiv var helt enkelt

hämnd. Han ville visa att den där

fjollan, som blandat sig i hans

kärleksaffärer, var en mindre tillräknelig

gammal tant, som hela stranden hade till

driftkucku. Badianerna begärde inte

bättre! I själva verket hade hon grovt

brutit mot en av deras strängaste

sederegler: Hindra icke andra från synd –

en annan gång kunna de hindra dig.

Hon passade inte i fin societet och

därför fick hon underbetyg och respass.

Lunsen erkände att inte heller han

passade. Han plumsade plötsligt ned i ett

träsk av melankoli och kväkte som en

groda: Maarkurell, Maaarkurell – ja,

honom tycka flickorna om! För att inte

tala om gamla fjollor och kusin Lotten.

Tjo, Maaarkurell. Han är en gentleman.

Jag ska säga Lotten en sak – Markurell

är förbanne mig inte mer gentleman än

jag. Det är ingen skillnad.

Den fete fakiren hade lyckats söva in

henne i en mardröm. Hon kände en

virvel av hånskratt kring sin klumpiga

gestalt, sin osmidiga, futtiga, fattiga

person. Hon kände sig som en pladaska.

Lunsens sista ord åstadkom en otydlig

men märklig förändring. Hennes hjärta

svällde plötsligt av en glad ödmjukhet,

som kännetecknar modiga bekännare av

en eller annan helig trossats. Och hon

bekände, sägande:

Försvinn lille Luns, innan det

smäller. Du får gärna tala illa om mig, men

du säger inte ett ont ord om Johan.

Minns det, Luns. Vill Johan göra narr

av mig, så har han något skäl, som vi

inte förstå. Och har han inte något skäl,

så är det bra ändå. Det är skillnaden

mellan honom och dig, Luns lille. Envar

sin arvelott.

För en gångs skull ljöd från hennes

mun kära pappas trista och ödmjuka

språk som ett övermodigt rop av triumf.

Lunsen kisade mot henne genom de

färglösa ögonhåren, grymtade och

rultade bort genom korridoren, utför

trappan, genom hallen – alltjämt

grymtande.

Främlingen åter visade sina tänder i

ett sorgmodigt grin. Han sa:

Kanske har ni fått den uppfattningen

att jag är feg? Den är i så fall riktig.

Jag blev erbarmligt rädd nyss, då jag

trodde att det var min hustru, som kom.

Ni förstår, min ställning är mycket

egendomlig. Min hustru vill att jag ska resa,

Men jag ska inte resa frivilligt. Det vore

ju också tämligen betydelselöst.

Eftersom ett halvt ord från henne själv skulle

sätta vingar under de här eljest något

tu-tunga fötterna. Nej. Herr Markurell

skall på sätt som honom bäst behagar

tvinga mig att resa. Varför? Helt enkelt

därför att herr Markurell på så sätt blir

– hur ska jag säga – engagerad i

saken.

Ni förstår. Det låter trivialt. Men

naturligtvis är det romantiskt. Ända in

i vårt århundrade har kvinnorna lyckats

bevara något stänk av romantik.

Betrakta min hustru. Ni måste medge att

det ligger någonting visst stolt,

drottninglikt över hennes skönhet. Inte sant?

En sådan kvinna måste erövras. Hon

jämnar icke vägen, hon sträcker icke

ut handen som de ödmjuka och fula

kvinnorna. Hennes hjälte måste visa

hjältemod. I detta fall måste han

förolämpa mig och visa mig min plats. Jag

är ju en fruktansvärd man; det krävs

mod för att stå mig emot. Inte sant?

Romantik!

Den skrangliga kroppen började rista

av fnissningar och det var dessa

fnissningar som kom hennes hjärta att sjunka

ned i kängskaftet. Det kändes trist, det

liknade en av kära pappas moraliteter.

Främlingen höjde sitt dansande

pekfinger och påkallade uppmärksamhet.

Men hör nu på. Det kan tänkas att

Johan inte vill visa detta prov på

ridderlighet. Det kan nämligen tänkas att han

inte vill – åter blir jag trivial! – att

han inte vill engagera sig. Vad blir

följden? Man får pruta av en smula på

sina fordringar, övergå från romantik

till skandal – steget är inte stort. Som

föregångare till äktenskapet har den

romantiska förlovningen en svår

konkurrent i skandalen. Den engagerar

grundligare. Det är lättare att bryta en

förlovning än att bryta en skandal. Antag att

hon ställer er till ansvar för vad ni sagt

på Sälklippan. Naturligtvis gör hon det

inte i enrum, det vore ingen skandal.

Hon väljer festen. Jag antar att den

blir en högtid för hela stranden.

Han hyllade henne plötsligt med en

bugning och ett grin. Brenner fnös till

och hostade. Hon var torr i halsen. Hon

utbrast, ursinnig och nästan tårögd:

Festen är på narri, begriper ni –

ni – dumma människa. Markurell och

andra vill skoja med mig. Än sen?

Angår det er?

Hans stora heta ögon, blänkande som

gul metall, stirrade på henne. Åter brast

han i stilla fnissningar. Han sa: Jag

få-får i-inte skvallra...

Hans darriga pekfinger dansade kring

hennes näsa på ett skämtsamt och

gäckande sätt. Han sa: Det är det komiska

i situationen. Människor har inte gjort

mig mycken glädje – inte många –

men att Johan, just Johan skulle bli

den siste. Nå gärna. Men jag vill inte

ha någon skandal, jag vill inte ha någon

uppgörelse, jag vill inte ha papperen

på bordet. Ty – jag – orkar – icke.

Jag går. Jag flyr. Jag är feg. Det är fegt

också att dö. De levande triumfera. Tills

det blir deras tur. Jag går, min kära

doktor. Farväl. Ni förstår. Ingenting har

passerat.

Han satte handen till mun och

viskade: Jag vill inte ha någon

uppgörelse – och som jag tror – som jag

tror – inte heller Johan – det är det

komiska.

Fem minuter sedan han gått mindes

hon av hans tal knappt mer än detta:

Jag vill inte – och inte heller Johan.

Vad ville han alltså? Hon grubblade inte

över saken. Hennes muntra

bekännaremod hade återvänt. Blinkmåns vill,

basta. Men ska du göra mig löjlig,

Kanalje, så gör din sak bra! Annars

blir det underbetyg. Galet ska vara

tokigt så det känns – tokigt ska vara

galet så det bränns.

Hon packade hela kvällen just som

Blinkmåns befallt. Men hon var trött.

Hon gick ut på balkongen. Stranden låg

öde. Nattens vaga ljus visade sandens

vattring, en vacker matta vävd av vågor.

Tysta dyningar lägga en vit spets av

skum kring mattans kanter. Ur havet

reser sig Sälklippan, mörk, skulpterad

ur skuggor och dagrar. Stranden är

vacker. Även om dagen vacker, då

små och stora badianer fylla den med

färger och former. Stranden är vacker.

Här finns något att packa i

minneskistan. Allt annat – flidder och fladder

– snart glömt.

Den gäckande rösten säger: Är ni

färdig nu? Har ni packat?

Han står nedanför balkongen med

armen vilande över räcket. Cigarrettröken

silar långsamt fram genom näsborrarna,

stiger i slingrande, vita skyar över ögon

och panna, försvinna i det svarta

hårfästet. Han säger:

Det är dags att sova. Morgondagen blir

kanske tröttsam. Programmet är rikt. Jag

hoppas att ert avsked från den

Främmande kusten blir festligt. Om det

kommer att roa er, blir en annan sak.

Han trampar ned cigarrettens glöd i

sanden, tillägger:

Ni har behagat blanda er i mina

angelägenheter. Orsaken förstår jag inte.

Kanske är det hämnd för att jag blandat

mig i era? I alla händelser är jag inte

sinnad att tåla någon inblandning. I

morgon vid det här laget antar jag att ni

har den saken klar för er. God natt.

Åter hade hon hjärtat i kängskaftet.

Inte av rädsla utan därför att det var

tungt. En apachedans det hela...

Första anblicken av kasinos stora sal

tycktes krossa hennes farhågor och

skingra hennes illusioner. Salen såg ut

som vanligt vid tedags. Kring hundratals

blomstersmyckade bord sutto herrar och

damer vid tekopp eller drink. Prakten

var stor, juvelbeståndet föreföll henne

enormt. Blinkmåns – ringen – tedde

sig för första gången lika futtig och

fattig hart när som sin bärarinna.

Önskade hon tävla med badianskorna i

prakt, kom hon jämmerligt till korta.

Det märkte hon för första gången just

sista dagen! Blinkmåns – kavaljeren –

den lysande, unge herr Markurell, hade

valt till dam en förvuxen askunge utan

skönhet, utan glans.

Om han nu verkligen valt henne?

I varje fall syntes han inte till. Och

tanken att den lysande horden samlats

för att hylla askungen föll pladask på

sin orimliga enfald. Icke ens som clown,

kringgycklad och utskrattad, skulle hon

väcka deras högförnäma

uppmärksamhet. Man tycktes knappt se henne. Hon

grinade skälmskt mot bekanta ansikten,

som svarade tomt och likgiltigt. Hon

skämdes. Hon kände sig som en

klumpig unge på barnbjudning, en truls, som

förgäves prålar med sin tokroliga

trulsighet för att på något sätt fängsla

kamraternas intresse. Förgäves! Icke ens

småbadianerna låtsades om henne.

Utsådda i stor myckenhet bland de äldre

buro de som vanligt småbadianens dräkt

– sitt brunbrända skinn och eljest just

ingenting. Deras likgiltighet grämde

henne. Den var förödmjukande. Hon

hade låtit dem föra ett farofyllt,

spännande och fritt liv bland dynerna, hon

hade matat dem, snutit dem, tvättat

deras nedgrisade små kroppar. Nu kände

de henne knappt. Hon muttrade: Husch

såna ungar! Jag tror, jag går!

Det trodde hon ingalunda. Hon skulle

inte ha gått ens om de bett henne gå.

Den dumma fantasien om avskedsfest

hade snabbt skingrats. En vida

betydelsefullare inbillning höll henne kvar.

Herr Markurell hade täckts kora henne

till sin dam för en timme eller två. Det

var sannolikt att hon aldrig mer skulle

återse herr Markurell. En skolflicka i

första förälskelsen kan icke trognare,

tåligare och mer orofyllt undergiven

vänta på sin gymnasist. Han lät henne

vänta. Hon stod där mittpå golvet, trög

och trulig. Plötsligt varsnade hon Lunsen,

som stod stödd mot en av salens bortre

pelare – händerna i byxfickorna, det

runda ansiktet blossande och svettigt.

Långsamt lossnade han från pelaren och

vaggade sävligt emot henne. Rädsla och

förbittring grep henne. Skulle denne

trogne riddare av den Tråkiga skepnaden

hänga sig på henne? Hon tänkte:

Sannerligen! jag sticker honom med en nål

i gumpen! Det är ofint men verksamt.

Hon behövde inte använda våld.

Hennes min tör ha talat rent språk. Den fete

ynglingen muttrade: Jag tänker inte

besvära! Men varför står Lotten här och

fånar? Där borta är bordet, som

Markurell vikt. Alldeles vid estraden. Så att

nog blir Lotten begapad ...

Hon sken upp, missmodet vek. Hon

såg sig åter käckt omkring, grinade och

mös. Ingen besvarade hennes blickar.

Men när hon nu gick fram till bordet vid

estraden – det enda, som saknade

blommor – märkte hon fuller väl att folk

förstulet iakttog henne. Det oroade henne

mycket och roade henne mer. På

bordet vid estraden låg mycket riktigt en

lapp med Markurells namn. Hjärtat fick

frid. Fest eller gyckel – i varje fall

skulle han komma. Allt annat blev

betydelselöst. Hon muttrade: Tur för

Kanaljen att han kommer, si! Eljest hade

jag blivit ond, si! Man låter inte en

dam vänta.

I detsamma gjorde hon ännu en

upptäckt. Vid ett bord några meter

därifrån satt Främlingen och tvillingarna.

Rödhättan ej! Det föreföll besynnerligt.

Emellertid tänkte hon i förstone mest

på tvillingarna. Icke ens dessa

bortskämda favoriter hälsade henne. Nu blev

hon arg. Hon beslöt att »ruska ovettet ur

dem». Hon gick bort och hälsade på

Främlingen. Han sa: Som ni ser, har

jag inte rest. Min hustru bad mig stanna.

Efter ett ögonblicks paus fortsatte han

likgiltigt men med ett visst eftertryck:

Det är möjligt att hon själv reser. I så

fall måste jag stanna hos de här

rustibussarna. Hur som helst gläder det mig

att vara med på festen. Strax avbröt

honom en av tvillingarna: Pappa får

inte skvallra! Pappa får inte tala med

Lotten! Det är förbjudet.

Brenner torkade brillorna och forskade

med barsk blick i favoriternas ögon. De

vände sig bort. Främlingen ryckte på

axlarna och log, han mumlade en smula

förläget: Så ni prata! Skvallra? Kanske

skvallra ni mer än jag! Hon förstod inte

vad de menade men kände maskopi i

luften. Hon såg sig sökande omkring och

yttrade med en viss stolthet: Har ni sett

till herr Markurell? Jag har stämt möte

med honom här.

Stämt möte med herr Markurell! Hon

tyckte själv att det lät som skryt.

Främlingen svarade tveksamt, eller obehagligt

berörd: Markurell? Jag har inte sett

honom. Tror ni verkligen att han kommer?

I svaret låg onekligen en vag

förolämpning. Eller också gömde det en

hemlighet. Den blev inte gammal.

Luciechen utbrast förtrytsamt: Lotten är dum!

Han kommer visst inte. Han är hos

mamma. Han och mamma ska resa bort.

Åter en paus. Främlingen förde samman

händerna framför munnen och andades

på dem. Brenner harsklade rösten och

frågade: När reser er fru? Han höjde

långsamt på axlarna, mumlade: Jag vet

verkligen inte – om det är bestämt –

barnen prata. Ånyo ingrepo tvillingarna,

babblande i munnen på varandra: Vi få

inte tala med Lotten – gå sin väg –

det är tillsagt. De babblade så ivrigt

och viktade sig så beskäftigt att de

kringsittande måtte le och småskratta.

Brenner återvände till det tomma bordet

och slog sig ned.

Knappt hade hon det gjort, tung och

trulsig, förrän en piccolo med fjädrande

steg och sitt släktes pliktmedvetna min

trädde fram till henne. Han frågade, om

hon vore fru Markurell. Brenner tänkte

eller snarare kände: Nu börjar det –

kanaljeriet. Själva anslaget var oväntat

och förbryllande. Det gav blott ett

allmänt intryck av försåt. Hon blev

kopparröd i ansiktet och hon kände att hela

salen uppmärksammade koloriten. Hon

skakade på huvudet. Nöjestemplens unga

budbärare begåvas stundom med

delikata ärenden och lite vett. Piccolons tal

blev oredigt. Äntligen framgick det att

en dam nyss ringt och hälsat till damen

vid herr Markurells bord att han icke

kunde infinna sig.

Alltså icke! Hon beställde te och

skickade pojken efter en tidning. I skydd av

tidningen ville hon fundera och vänta.

Hon så att säga tältade mitt bland

horden av grymma och nyfikna badianer.

Vad som hänt eller skulle hända

försökte hon knappt gissa. Men hon hade

på känn att annat folk visste mer än hon

och att de iakttogo henne i smyg. Hon

sörplade långsamt sitt te på bit och

längtade efter sin snugga. Hon sökte

utreda den lilla händelsen. Dess största fel

var onekligen dess litenhet. Den var

futtig. Varför hade han hittat på den

meningslösa lögnen om festen? Begått en

tölpaktighet för att visa sin ringaktning?

Om hämnd – så tarvlig hämnd.

Kanaljeriet saknade varje spår av lyster. Var

gärna apache min gosse – om du inte

kan annat – men var åtminstone en

lysande apache!

I tristessens kväljande tröga

betraktelser gavs en enda ljusning ehuruväl av

besynnerlig art. Varför hade han låtit

Rödhättan sända återbud? (Att damen var

Rödhättan betvivlade hon inte ett

ögonblick.) Varför hade han överhuvudtaget

sänt återbud? Utan tvivel därför att

Rödhättan själv ville vara med i den

futtiga hämnden. Hon ville förödmjuka

»rivalen». Den fagra ansåg den fula värd

sin hämnd. Denna »rivalitet» skänkte

henne en besk, ömklig glädje. I sanning

– den fula är anspråkslös, själva

hennes högfärd är ödmjuk.

De yttre omständigheterna brydde

henne föga. Än mindre grubblade hon

över, vad komma skulle. Ingenting skulle

komma. Det hela var slut. Om hon hade

lust kunde hon njuta sitt fattiga hjärtas

fåfänga till döddagar! En lysande Kanalje,

en bländande Blinkmåns hade täckts göra

narr av henne i sällskap med sin sköna.

Och sen? Ingenting. Episoden var över.

Gycklet-festen glömd. Hon såg på

klockan. Hon hade suttit där en

halvtimme. Badianerna hade dansat sina

trånsjuka danser. Hon beredde sig att

gå men kikade först försiktigt över

tidningskanten. Hon såg Främlingen. Han

satt rätt käck på sin stol och det

darrande huvudet nickade åt henne

muntert och spjuveraktigt. Pass på! Nu

smäller det! Hon såg på tvillingarna. De

hade krupit upp på stolarna, deras ögon

blinkade blänkande heta av iver.

Brenner fällde tidningen och såg ut över

salen. Överallt glittrade spänning, iver,

förväntan, dock mest hos

småbadianerna, som dansade och hoppade

oroligt från ben till ben i en på-stället-dans.

Estraden stod tom, musiken hade

tystnat. Fram genom en av sidogångarna

kom i sakta mak den egyptiske

dansören. Hans aftondräkt var vidunderligt

elegant, av det djärva, outrerade snitt

som det krävs en välväxt, mörkhyad

gentleman att bära. Huden glänste

dunkelt kopparbrun över det vita bröstet,

de svällande läpparna glödde i samklang

med knapphålets röda jättenejlika. Hans

uppsyn var allvarlig och bekymrad,

glänste då och då upp i ett brett, vitt,

blixtsnabbt leende. Han fingrade på sina

handskknäppen, chapeau-claquen under

armen, stannade, såg sig omkring,

sökande, gick vidare.

Brenner tänkte: Han kommer till mig;

här har vi gycklet. Grubblet över ett

annat gyckel hade kommit henne att

glömma det mångomviskade upptåget,

badianernas avskedsfest för den fula och

löjliga. Löjlig? Onekligen. Löjligast

därför att hon ägnat detta skämt – elakt

eller ej – någonting annat än

skämtsamma tankar. I sanning – hon blygdes

över kära pappas förståndiga dotter! Nu

var den fånigheten över, nu var hon

trygg som en kogubbe. Hon kunde ha

sagt sig – om hon gittat – att hennes

trygghet berodde på frånvaron av ett

visst rödhättat huvud. Vad betydde en

skock nöjesfikna badianer.

Den mörke gentlemannen bugade sig

och pekade frågande på den tomma

stolen bredvid henne. Fick han taga

plats? Åhå, lille svartingen, tänkte

Brenner, nu ska du få se på postmästar

Brenners Lotta! Hon reste sig kvickt,

stack blygt ett finger i mun, satte fot

bak fot och neg. Denna invecklade

ceremoni, som är okänd både för egypter

och badianer, verkade förbryllande och

otillfredsställande. Hade skämtets offer

varnats? Den svarte satte sig på

stolskanten, han sa: Jag är mr Beausoleil,

den store Beausoleil. Jag är

hedersledamot av La Société internationale des

artists comiques. Är ni det? Hon

svarade rappt: Jag är lilla Brenner. Jag är

hedersledamot av La Société anonyme

des jeunes filles drolatiques. Var är er

lilla vita partner? Han tog upp näsduken

och torkade ögonen. Han sa: Jag är så

ledsen. Min vita duva är borta. Någon

har tagit henne ifrån mig. Och er

partner? Hon svarade: Han är också borta.

Någon har tagit honom ifrån mig. Åter

torkade den svarte skälmen sina ögon,

han sa: Det är bittert att vara ensam,

det är mycket bittert när man ska dansa.

Han fällde näsduken och visade sina

trista, ödmjuka ögon. Hon log svagt och

i det leendet fanns intet gyckel. Hon

tänkte: Besynnerligt, svartingen, här

sitter du och jag och gyckla. Varför du är

sorgsen vet inte jag och får aldrig veta.

Inte heller skulle det tjäna någonting

till. Jag vet att du är sorgsen som jag

och här sitta vi båda och gyckla. Rätt

så, kära svarting, så är det och så bör

det vara.

Hon lyfte sin trubbiga hand med de

knubbiga fingrarna spretande som en

dockas. Hon strök honom smeksamt över

den bronsfärgade kinden.

Den halvt ofrivilliga smekningen

skulle senare få en viss betydelse. För

ögonblicket blev den en signal, som

släppte lös skrattet och jublet.

Badianerna voro ovissa om dess betydelse.

Hade hon smekt honom eller givit en

örfil? Småbadianerna tjöto sitt

lystringsrop: Haau, haau, loooopperrrra

koooom...

Svartingen studsade upp ur stolen,

han studsade upp på estraden, han

studsade famnshögt över tiljorna, snurrade

i luften med utbredda armar, tjöt.

Plötsligt stämde orkestern upp skrällande och

negervild, stegrad i virvlar med

pressande takter. Föreställningen hade

börjat, avskedsfesten för Lotten Brenner.

Den svarte akrobaten hjulade kors och

tvärs, voltigerade, snurrade. Hur

märklig denna akrobatik kan ha varit, må

lämnas osagt. De sakkunniga på platsen,

småbadianerna, illvrålade av förtjusning.

Brenner gned kinder och näsa med flata

händer, ett tecken av stark och glad

sinnesrörelse. I själva verket hade hon

icke sett någonting så märkligt sen den

tiden, då kära pappa lät Förfärans

Pudel dansa.

Ett badtält restes snabbt på estraden,

framför tältet ett rangligt berg av på

varandra staplade bord och stolar.

Svartingen försvann; efter några minuter

stack hans krulliga huvud fram i

tältöppningen. Naken till midjan, med vida

simbyxor, brandgult lysande mot den

bronsbruna salvade huden, dök han fram

ur det vita tältet, Han huttrade, han

frös, han grinade och fnös, han gned

kinder och näsa med händernas flator.

Plötsligt gav han till ett gallhej:

Huschuschuschusch! Han sprang omkring

stolberget med lätt böjda knän, armarna

krökta, händerna knutna. Med ens tog

han sats, i ett nu hade han äntrat det

vacklande berget. Lotten brummade:

Huschuschusch, det var bra!

Småbadianerna gåvo från sig ett gällt visslande

måsaskri: huiiiiii. Ingen människa med

någon fantasi kunde misstaga sig på vad

han föreställde, där han stod på

toppen av berget, balanserande, med

armarna sträckta över huvudet rakt upp

– ett levande utropstecken. Huschusch!

Han föreställde Lotten Brenner på

Sälklippan!

Applåden brast loss, tvärtystnade. Han

dök! Han slog tre volter i luften och

kom ned på fötterna. Genast började han

trampa med krokiga knän, han fräste

och spottade ut inbillade kallsupar, han

strök tillbaka håret, han vinkade, skrek:

Stenar! Stenar! Till mig! Hitåt! Stenar!

Stenar! Mera stenar!... Och se: Från

takläktaren där picoolos dolts bak

pelarna, regnade vita celluloidbollar över

hans svarta huvud! Han fångade dem

med händerna, med mun, han bollade,

dansade, voltigerade i en skur av vita

bollar. Ingen människa med en gnista

fantasi kunde misstaga sig! Han

imiterade sommarens och plagens berömda

och beundrade galanummer: Lotten

Brenner på Sälklippan! Stenar hitåt! Giv

mig stenar! Stenar! Mera stenar!...

Applåderna exploderade. Blommor

kastades från borden. De kastades icke

över honom, som i en sista volt flåsande

studsat ned på estraden. De kastades,

icke över honom, icke över kopian. De

kastades över originalet Lotten Brenner.

Musiken tystnade, numret var slut.

Däremot icke spänningen. Tvärtom, den

stegrades. Svartingen satt kvar på golvet,

gned sina lemmar och grinade rött och

vitt. Spänningen hos badianerna

stegrades oerhört. Nu först kunde man

förstå deras underbara och frånstötande

likgiltighet vid Brenners ankomst. En

nödåtgärd, ett olidligt tvång för att icke

de små tungorna på några röda

sekunder skulle ha avslöjat alla märkliga

hemligheter. Nu förstår man Lissilussis

stränga krav på tystlåtenhet: Inte tala

med Lotten! Inte skvallra! Det är

förbjudet.

Småbadianerna hade ryckt fram, de

halvnakna små kropparna kransade

estraden, skälvande av iver. Svartingens

ansikte blev sorgmodigt, han pustade,

suckade, snyftade, torkade krokodiltårar.

Brenner, som icke mindre än

småbadianerna darrade av iver, undran och nöje,

förstod genast att här skulle uppföras

någon liten komedi. Svartingen började

jämra över samma tema som nyss. Hans

vita duva hade övergivit honom. Han var

en ensam och olycklig yngling. Vem ville

dansa med honom? Vem i hela vida

världen ville dansa med en ensam och

övergiven? Sådan var komediens enkla

uppslag. Brenner missförstod. Hon kände

på sig att nu var det hennes tur.

De »beskedliga människorna» (nyss

apacher!) väntade sig något av henne.

Hon skulle upp och dansa, hon skulle

roa dem med sin tokrolighet. Gåvor och

gengåvor! Lusten var inte stor men

tacksamheten. Hon reste sig och krökte på

knäna. Hon gick fram till estraden,

tänkande: Gånge detta ifrån mig, men det

gör det inte, hoppla! Plötsligt hoppade

tvillingarna, snabbt som loppor, över

estraden och ställde sig i hennes väg.

Deras uppsyn var häpen och förolämpad,

deras brunbrända gracila armar

sträcktes avvärjande mot henne, de sade: Är

du tokig? Gå och sätt dig! Det är vår

tur... Hon suckade av lättnad.

Guskepris! Hon slapp att dansa och konstra.

Hon svängde helt om på klacken. Hon

blev stående ett ögonblick med armarna

hängande, hakan slapp, ögonen

blinkande bak glasen. Helt naturligt att de

blinkade. Vid hennes bord satt

Blinkmåns själv.

Han sa: Förlåt att jag kommer sent.

Jag blev hindrad. Har ni roat er? Har

svartingen skött sig bra? Han hade inte

mycken tid för övning. Men han är kär

i er. Det betyder mycket. Jag skulle tro

att de flesta här är mer eller mindre förälskade i »fula Brenner». Ni går under

det namnet. De flesta är förälskade. Men

jag vill säga er en sak – det finns

undantag.

Hon granskade honom. Hans prat

intresserade henne inte, desto mera hans

utseende. Han föreföll mycket trött och

samtidigt »på språng», aktiv och passiv,

loj och uppjagad. Ingenting begrep

hon...

Han sa: Lotten Brenner – en fråga på

fullaste allvar – vad skulle ni göra om

någon slog er på vänstra kinden?...

Hans fråga tystnade tidigare i tonen

än i orden. Ögonen, blicken tog hela

hans energi. Brenner såg sig om. Vid

Främlingens bord, nu övergivet av

tvillingarna, satt Rödhättan. Plötsligt

erinrade hon sig Främlingens varning,

smälte den samman med Markurells

fråga. Hennes blod blev hett, hennes

knubbiga, muskulösa lilla gestalt

mobiliserades lika snabbt som hennes livliga

själ, hon svarade långsamt, lugnt men

eftertryckligt: Om någon slår mig på

höger kind eller vänster eller var som

helst, så dänger jag igen. Sådan är jag.

Hennes ögon blixtrade mot

Rödhättans. Markurell sade: Anser ni, att jag

kan slåss med honom där?

Han antydde med huvudet

Främlingen. Han fortsatte lugnt trumpet: Det

anser ni naturligtvis inte. Jag vet inte

vem som skulle göra sig löjligast, han

eller jag – jo, naturligtvis jag...

Svartingen skvatt plötsligt upp från

golvet, studsade fram över estraden,

skrek med de röda läpparna formade

till lur:

Vem vill dansa? Vem vill dansa med

en stackars övergiven man...

TIONDE KAPITLET.

Andra delen av festen för Lotten

Brenner fick ett svindlande tempo, en

originell utformning, som mera allvarliga

badianer nödgades kalla mindre

passande. De kunde också tillägga att den

var obegriplig. Den gick utanför det

program som fastställts av Johan

Markurell, mr Beausoleil och några

distingerade medlemmar av den badianska

societeten. En händelse inträffade, vars

följder måste betecknas som

oöverskädliga. Hela den betydelsefulla del av vår

kultur, som står i närmre eller fjärmre

förhållande till den koreografiska

konsten, tycktes stå inför en genomgripande

revolution. Vill man ställa denna

revolution eller revolutionsförsök i dess

historiska sammanhang, tör man kunna säga

att här på den Främmande kusten

gjordes ett försök att införa en visserligen

förenklad form av apachedans i den

selekta badianska societeten. Äran av detta

försök har tilldelats dels Rödhättan dels

och främst docenten Lotten Brenner.

Andra delen av festen började som

nämnts med en liten komedi eller

pantomim, i vilken den övergivne egyptiske

dansören med krokodiltårar och

koreografiska finter vädjade till den allmänna

barmhärtigheten. Denna vädjan

framställdes så väl att Lotten i sin enfald

ville komma honom till lindring. Hon

avspisades. I dess ställe beträdde nu det

bekanta tvillingparet Lissilussi estraden.

Med den säregna grace, som en

blandning av en del fräckhet, två delar

blyghet och tre delar ädel ambition förmår

meddela tvenne meterhöga, smäckra

kvinnovarelser, framdansade Lissilussi

mot sin mörkhyade partner. Slagen av

häpnad ramlade den svarte ekvilibristen

baklänges, reste sig på huvudet, slog en

volt och hamnade åter i sittande

ställning på golvet. Hans stora, röda mun

vidgades i ett tyst skratt, som de

blänkande, kraftiga tänderna gåvo ett visst

hemskt, kannibaliskt tycke. Med

armbågarna stödda mot knäna vände han de

elfenbensfärgade handflatorna uppåt. På

den ena tog Lieschen plats, på den

andra Luciechen. Som vågskålar

gungade elfenbenshänderna i takt upp och ned

för att sluta i fullständig jämvikt.

Lissilussi uppfyllde ett av de många och

stränga krav, som ställas på tvillingar –

de vägde på grammet lika. Svartingen

frustade ut i ett av dessa obehärskade,

obeskrivligt barnsliga och tokroliga

skratt, som anses utmärka mörkhyade

raser.

Under det att detta lilla preludium

utspelades på estraden, hade Främlingen

stigit upp och närmat sig Brenners och

Markurells bord. Ingen av dem

varsnade honom, förrän han redan slagit sig

ned bredvid Lotten och lagt sin hand

över hennes. Preludiet försiggick utan

musik och den starkt intresserade

publikens tystnad var så fullständig, att

Främlingens tal blev en viskning.

Tyvärr måste han lämna festen just nu

i det historiska ögonblick, då hans

döttrar för första gången – och som han

antog även sista – beträdde tribunen.

Men han var trött, han hade de sista

dagarna syndat på nåden och ödslat med

sina fattiga krafter. Alltså gjorde han

klokast i att avstå från fortsättningen.

Han kunde göra det med gott samvete,

eftersom hans kära hustru återtagit sina

moderliga plikter. Lissilussi var i gott, i

bästa förvar.

Detta raljanta avsked och ursäkt var i

och för sig inte anmärkningsvärt.

Emellertid betraktade han icke Brenner –

som ursäkten gällde – utan stadigt och

oavvänt Markurell. De påsiga ögonlocken

drogos då och då ned som hinnan på

fågelögon. Detta egendomliga blottande

och döljande av de hett lysande

ögongloberna påminde om en blinkfyr.

Möjligen ville han fästa den andres

uppmärksamhet. I så fall misslyckades han.

Markurell syntes helt och hållet fängslad

av leken på estraden. Främlingen sade:

Alltså – jag avstår godvilligt från

fortsättningen. Det kan tyckas ynkligt.

Eller hur, doktor Brenner? Fegt höll

jag på att säga. Jag är ju på sätt och

vis med i leken. Jag menar – genom

töserna. Tyvärr får jag inte se dem göra

sin entré i den värld, som roar sig.

Han höjde rösten till några allmänna

avskedsfraser. De dränktes fullständigt

i ett plötsligt isättande tonsvall. Han

sprattlade till och grimaserade, piskad

av de grälla tonerna. Han reste sig,

skakade hand, dröjde några ögonblick

för att ordna sina muskler. Han smålog

illmarigt mot Brenner, sa:

Nu gäller det att göra en värdig sorti.

Han höjde huvudet, fäste blicken

stadigt vid den breda matta, som ledde till

utgången. Knyckigt men med något så

när fasta steg och med bekymmerslös

uppsyn skred han fram bland

badianerna, som gåvo honom smygblickar.

Plötsligt steg en dam upp och bjöd

honom armen. Han stannade och

betraktade henne en smula högdraget förvånad.

(Hon var en av festens värdinnor –

samma dam, som Kanaljen påtvingat

mjölkglaset, för resten en av hans

närmaste vänner.) Främlingens högdragna

min löstes i ett tacksamt maliciöst

leende. Han bugade sirligt och djupt,

avböjande. Åter tog han sikte på mattan

och fortsatte sin vandring under en

skrällande glädjemarsch.

Brenner såg på sin granne. Han

besvarade blicken, så ryckte han på axlarna,

krökte underläppen. Ett ögonblick kände

hon ett heligt begär att giva honom en

örfil. Det blev emellertid icke hennes

sak.

Den skrällande upptakten till dansen

förändrade scenen. Snabbt bands en

krans av småbadianer, flickor och

gossar, kring estraden. Svartlockiga

huvuden och lingula, rödkrulliga och

askblonda, slätkammade eller yviga –

baddräkter i alla färger och fasoner –

ansikten, skuldror, armar, ben i toner från

ljusgult till rödbrunt – en rabatt, en

jättekrans av levande blommor. Levande

är för litet sagt, redan livliga är svagt.

De skulle föreställa rotade, men

illusionen gavs icke övertygande. Svartingen

med Lissilussi på händerna reste sig

sviktande, balanserande sin börda,

jonglerande, piruetterande, han kastade upp

dem i luften, grep dem kring midjorna.

I långa, sviktande skutt sprang han inom

kransen med Lissilussi hängande över

armarna. Nu sträckte de efter förmåga

sina små klåfingriga händer, grep än

här än där, alltefter takt och tycke och

slump, en kalufs bland de liggande. Upp

flög den gripna eller gripne, hängde sig

fast vid svartingens gördel, sträckte den

lediga handen efter nya kalufser.

Blomma efter blomma rycktes rabatten

upp, blommorna plockade sig själva och

varandra, formades till en väldig

snurrande och surrande, virvlande och

vajande bukett med svartingens mörka,

muskulösa kropp som axel och motor.

Brenner fäste sig icke stort vid denna

danslek, hur vacker, brokig och roande

den än kunde vara. Markurell hade

lämnat henne och tagit plats vid Rödhättans

bord. De sutto med huvudena helt nära

varandra. Deras ansikten voro riktade

mot estraden, mot dansen. De talade

utan att se på varandra. De trodde

kanske att andra trodde, att de talade

om dansen. De trodde kanske, att

Brenner trodde. Alltså – knappt hade

Främlingen lämnat sin hustru, förrän

Markurell intog hans plats.

Emellertid skulle danskomediens

utveckling visa, att Kanaljen ägt giltiga

skäl att för tillfället lämna sin utkorade

dam i sticket. Den sorgsne och

övergivne svartingen, som – i likhet med

Brenner – plötsligt begåvats med ett

par tjog småbadianer, förde sina

skyddslingar i skiftande livliga danser. En

koreografisk expert, som specialiserat

sig på folkdansens område, skulle här

ha funnit vissa inslag av springlekar,

som åtskilliga årtionden tidigare varit à

la mode i trakterna mellan sjön Kroken,

Hjälmaren och Vänern. Förvisso voro

dessa fragment starkt omdanade av

egyptisk fantasi, badiansk smak och det

starka negerkynne, som präglar en del

av vår tids kultur. Postmästar Brenners

Lotta skulle – ifall hennes sinne icke

fyllts av annat – med stolthet kunnat

fastslå att hennes kringströvande bland

dynerna satt vissa spår i den

Främmande kustens småbadianska kultur.

Hon gick miste om en liten triumf. Nu

nödgades dock hennes förströdda sinne

att vända sig mot festföreställningen.

Dansen hade ditintills beledsagats blott

av musiken och vissa gutturala, starkt

eggande och taktgivande rop från

dansmästaren. Plötsligt tystnade musiken.

Gruppen upplöstes i en lång linje av

flämtande små dansörer och dansöser.

Svartingen i mitten gjorde en frivolt och

utstötte det stridsrop, som kommit byar

och fiskelägen, bondgårdar och

värdshus, tjurar, hästar, bockar, hundar,

hönskycklingar och dibarn att misströsta om

sitt förstånd och oroas för sin välfärd,

majbaggarna att dimpa ned från träden,

grodorna att skvatta upp ur träsket –

ropet: – Hau, hau, häääj!

Looooppperrra, looooppperrra kooommm ...

Strax skallade ropet långdraget och

gällt ur fyrtio munnar, samtidigt lyftes

fyrtio par händer, grepo

blomsterkransar från hjässorna och slungade dem

med hänsynslös kraft mot Brenner. I

sanning – envar som i likhet med

Kanaljen på förhand känt denna apoteos

hade haft grava skäl att smita! Även

blommor, slungade med äkta

småbadiansk energi och i tillräcklig mängd,

kunna åstadkomma vissa smärtor. Den

förvildade, upphetsade horden, som såg

sin ledare blott till hälften begravd i

blommor, greps av raseri. Härskriet

skallade ånyo och fruktansvärdare. Horden

störtade ned från estraden, kvällde fram

i en ström bland förskräckta mammor

och skrattande pappor, knuffades,

klängde, välte stolar och berövade varje bord

dess blomsterkvast, varje badianska

hennes koketta lilla bröstbukett, varje

badian hans knappnålsblomma.

Framvältrande som en fräsande våg av

blommor kastade sig horden tillbaka mot

Brenner, strödde, slängde, dängde

blommor mot hennes stackars ansikte med

de blinkande grodögonen, öste blommor

över henne, gned henne med blommor,

pressade ned henne i blommor. Husch!

skrek hon. Uschuschuuusch! Jag kvävs!

Men de övade ingen barmhärtighet.

Inbyltad i blommor släpades hon upp på

estraden. Yran grep de vuxna. Fyrtio

småbadianer och lika många stora togo

i ring kring denna förkrympta men

stöddiga, fula men blomsterdränkta

majstång! Svartingen grep henne bakifrån

kring höfterna och lyfte henne med sina

vidunderligt muskulösa armar högt över

deras huvuden. Apoteosen var fulländad.

Från denna upphöjda plats, sprattlande,

skrattande och fäktande (hon var

nämligen kittlig) kunde hon än en gång

tillropa badianerna sitt något enformiga:

Tack, tack! Tack för mig, tack! Samtidigt

knöt hon med resoluta knyckar sin

hårknut, som gått upp. I apoteosens höjd

hade kvinnans skönaste prydnad hängt

som en tunn och sliten, glanslös slöja

över det blossande ansiktet.

Hon var tacksam. Avskedsfesten hade

blivit en underbar fest, väl värd att

antecknas i den Främmande kustens

annaler och än mer i Lotten Brenners

dagbok. Stipendiaten Brenner behövde

inte skämmas för den berättelse hon

i sinom tid skulle avgiva. Hon var

tacksam särskilt mot barnen. Hon tänkte:

Husch ja, odygdspåsarna, oteringar,

rackarungar – utan er hade ferierna

inte varit mycket värda! Eljest hade

det nog blivit jämnstruket. Hon var mer

än tacksam. Glädjen började kvälla och

svälla inom henne, barmen vidgades

nästan till sprängning. Alla dessa

beskedliga människor viftade och ropade åt

henne vänliga ord. Hon kände sig

svindlande glad! Överallt såg hon välmenande

ansikten! Och Kanaljen hade återvänt

till hennes bord, till hans bord, till deras

bord.

Hon sade till honom: Ska det nu vara

ett sätt att skoja med en fattig, ful

flicka! Blommor och barn och dans och

niggrer och gu vet allt! Han smålog och

svarade: Kan jag hjälpa det? Ni är så

prententiös. Man måste gno som en slav

för att ni ska bli nöjd. Damen med

mjölkglaset stod vid deras bord; hon gav

Kanaljen ett lätt slag i nacken. Hon sa:

Han har verkligen legat i. Vanligen är

han fräckt lat. Bara när det gäller att

finna på elakheter, brukar han rycka

upp sig. För resten visste vi inte, vad vi

skulle hitta på. Vi känner er så litet.

Vi mammor visste bara, att ni tycker om

våra barn. Det höll vi oss till.

Brenner tog sin kavaljer i förstulet

ögnasikte. Det knappa beröm, han fått,

tycktes inte ha verkat upplivande. Han

föreföll hart när lika trött som

Främlingen. Det stötte henne. Hon sade:

Husch vad ni ser ynkedomlig ut! Unga

människan! Har besväret varit så stort?

Tänk då på svartingen! Hålla mig på rak

arm utan att få skälvesot och

muskelbristning, det kallar jag karlatag! Han

drog inte på mun, han svarade: Jo visst,

ni har rätt. Och hon ångrade sig.

De minsta småbadianerna troppade av

med Lissilussi i spetsen. Stämningen

stillnade. Mänskligt att döma var den

märkliga festens kulmen långt

överskriden, en slapp final återstod. Tvärtom!

Kulmen nåddes först nu – först nu

föddes den förut omtalade egendomliga

dansen. Detta psykofysiska fenomen

visade sina första ansatser hos Johan

Markurell. Han fattades av en plötslig oro,

han grep Brenner i armen, men drog

åter tillbaka handen. Han mumlade: Vet

ni vad – nu kommer någonting mycket

obehagligt – jag är viss om det –

uppriktigt sagt – uppriktigt – jag vet inte

rätt, vad jag bör göra – jag önskar jag

hade svartingens karlatag...

Musiken hade åter spelat upp; ännu

stod dock dansestraden tom. Fram mot

Brenners bord – hennes, hans, deras –

kom i loj prakt, i sakta mak, skön,

utmanande och uppseendeväckande

Rödhättan. Brenners öron började brinna.

Hon hälsade den sköna med ett brett,

nästan kärleksfullt leende. Vi måste

tillstå att hennes leende var en ren och

skär förfalskning, ett mimiskt bedrägeri.

Det var ett skyddande leende. Hon

räckte »rivalen» handen. Rödhättan

betraktade henne och hennes framsträckta

hand som om hon ingenting betraktat.

Hon vände sig till Markurell, som

förblev sittande med blicken oavvänt fäst

vid hennes blanka opalfärgade ögon. Hon

sa, sävligt och tämligen högt: Nå, Johan,

har du bestämt dig? Jag vill ha ett

svar. Han drog djupt efter andan,

svarade lugnt: Varför orda vidare om

saken? Den är avgjord. Hon höjde

långsamt de smala, guldbruna ögonbrynen

och såg ned på honom med en min, som

talade om mild förvåning. Hon sa:

Verkligen? Avgjord? Nå ja, då är det ju

överflödigt att spilla ord. Lugnt, till

synes utan överilning, höjde hon handen

och gav honom en örfil.

Vid detta tillfälle visade Brenner ett

anmärkningsvärt lugn. Det är möjligt att

»rivalens» handling innerst inne icke var

henne alldeles okär. Vidare hade

Främlingen om ock i vaga ord berett henne

på en eller annan överraskning från

Rödhättans sida. Hon gjorde icke en

åtbörd eller min, som förrådde förvåning

över denna örfil utdelad i den

Främmande kustens celebra kasino.

Markurell visade icke fullt samma

självbehärskning. Han ryckte till, han

rodnade starkt. Likväl återvann han snart

jämvikten. Han reste sig hastigt, tryckte

en lätt kyss på damens kind. Han tog

henne under och samtidigt, kring

armen. Det är sannolikt att hans grepp var

tämligen omilt, i alla händelser

betvingande. Han förde henne upp på estraden

och började dansa. Därvid höll han båda

hennes armar i stadigt grepp; hans blick

släppte icke hennes ögon.

Hans relativa lugn kunde ingalunda

vilseleda badianer med erfarenhet, långt

mindre då badianskor. Deras fikna,

förstulna blickar sögo sig fast vid det allena

dansande paret; samtalssorlet hade med

ens upphört. Och nu, just nu föddes den

nya dansen tack vare rådigheten hos

kära pappas duktiga flicka. En genial

idé behöver som oftast en utlösare.

Denna uppgift hade Ödet pålagt Luns

von Hancken. Ynglingen, vars väderkorn

var skarpt, hade redan närmat sig den

grupp, som fängslade det allmänna

intresset. Hans av iver och glad

sinnesrörelse skinande anlete stack blossande

fram i Brenners synfält. Idén föddes.

Hon reste sig hastigt och gick emot

honom med snabba steg. Kaschmiren

fladdrade bakom henne som ett stridsbaner

eller en segergudinnas vingar. Hon

stannade framför Lunsen och dängde honom

en örfil.

Den formidabla kraften i detta slag

var ett taktiskt missgrepp föranlett av

den mäktiga, svårdämpade glöden i

hennes inre. Ynglingen skrek aj! och vek

vettskrämd tillbaka. Hon slog hastigt

armarna kring hans hals och viskade till

sin fånge: Pussa mig, idiot, pussa mig!

Han ville visst inte pussa henne; man

måste rättvisligen tillstå att han saknade

anledning. Då tog hon hans trinda huvud

mellan sina händer och lät hans ansikte

smaska ett par gånger mot sin kind. Så

gjort, släpade hon pojken upp på

estraden. Hon sa: Nu ska här dansas för

många riksdaler! Skadar inte om det

går i kull – bara det går!

Örfilsdansen – en mildrad, för

societetsbruk lämpad form av apachedansen

hade uppstått. Att skildra dess

utveckling överstiger vår kompetens. Dess

uppkomst är däremot ej svår att fatta.

Sättet att bjuda till dans medelst en

örfil hade först demonstrerats vid

Markurells bord. Han var en erkänd

kavaljer, konnässör och kanalje – han betydde

för den Främmande kusten nästan lika

mycket som på sin tid högst salig

konung Edward VII för det Brittiska

imperiet på båda sidor Kanalen. Nästa

banerförare av Örfilsdansens subtila idé

blev Lotten Brenner, ett stort original,

den egendomliga festens föremål.

De äldre småbadianer, som

kvarstannat, fattade blixtsnabbt örfilsgaloppen.

Örfilen, enkannerligen den utdelade, är

ingalunda främmande för deras lynne,

smak och vanor. Äldre och yngre

manspersoner, kända och okända,

uppmanades av snabba och klatschiga

flickhänder att fullgöra sina ridderliga plikter.

En smattrande hagelskur av örfilar brast

lös. Fullvuxna badianskor följde snabbt

de yngstas exempel. Som så ofta i vår

tid innehade ungdomen ledningen. Den

nya epidemien spred sig på några få

minuter över hela salen. Ludwig von

Battwhyl som med särskilt intresse och

insikt bearbetat denna del av

stipendiaten Brenners rön på den Främmande

kusten, har påvisat att dansen äger en

utpräglad feminin karaktär. Den

omständigheten att ceremonien inledes med en

örfil visar symboliskt men otvivelaktigt

att man här har en form, en ättling av

forna tiders »damernas fria vals». Enligt

hans åsikt voro tre procent av örfilarna

rena hämndeakter, tjugu procent

alstrades av danslystnad och återstående

sjuttiosju procent äro att fatta som ett blygt,

skälmskt, finurligt frieri. Liknande

kvinnliga frierier lära förekomma på

vissa öar i den oceanska arkipelagen

samt i amerikanska söndagsskolor.

Upphovet till dansen lämnade den

efter några minuter. Hon förde Lunsen

med sig till utgången, kysste honom på

den något uppsvällda kinden och sa:

Förlåt att jag dängde till! Tack för mig

och hälsa din lilla mamma! Hon stack

en pepparmyntspastill i den alltjämt lätt

förvirrade ynglingens mun och skildes

ifrån honom i all sämja.

På vägen till hotell Atlantic hann hon

sansa sig. Det är en svår stund då

upphetsningen ger vika. Trötta timmar följa.

Missmodet smyger på tysta fötter bakom

– brådskar icke men hinner fatt –

lägger sin slaka men sega arm kring midjan

– trevar med slappa fingrar kring

barmem – söker hjärtat och finner. Festen

hade varit lyckad. Brenner hade firats

till evinnerlig åminnelse. Åtminstone för

henne själv. Barnen skulle snart glömma

henne. Barn och blinkmånsar glömma

snart. Man betyder inte mycket. En

rogdocka. Hade hon gjort honom en tjänst?

Kanske. Hon hade kanske avvärjt en

skandal. Än sen? Än sen! Gamla

småstadstoka, pappas duktiga flicka! Vad

bryr sig en blinkmåns, en kanalje om

skandaler? Det är hans livsluft, hans

höga nöje och behag. Ett lappri.

Ferierna är slut, vardagen begynner.

Känns alltid lite trist, känns som om

något försummats. Stranden ligger öde.

Farväl strand, farväl badianer. Farväl

Blinkmåns. Tack för mig.

Hon gick direkt in i matsalen. Hon

satte sig vid sitt bord och hade

missmodet till kavaljer. Ho! Hi! Hej! Det

gällde att hålla god min. Människorna

voro snälla. Hennes bord var präktig,

dukat. Direktionen hade gjort sitt bästa

– trött men glad och belåten ska vi

hoppas. Blommor och vin, gammal

bourgogne. Kära pappa skulle ha smackat

och gonat sig. Skulle han komma till

balkongen i kväll? Skulle hon följa

cigarrettrökens smekande ringel upp

över kinden, ögonen, pannan? Inte.

Hon åt himmelskt gott. Och in i det

sista blev hon hedrad. Gäster som

kommo och gingo försummade ej att

önska lycklig resa. Tack för mig.

Kanaljen hade inte fått tack ens. Hon skulle

resa med första morgontåget. Komme

han till balkongen i kväll, skulle hon

ge honom en örfil. Örfil var dagens

lösen. Hon hade aldrig rört vid hans

kind. En mycket lätt örfil.

Hon åt himmelskt denna kväll, hon

åt glupskt. Om gamla tecken stå, tydde

hennes aptit ingalunda på olycklig

kärlek. Kära pappa kunde vara nöjd med

sin förståndiga flicka. En annan skulle

kanske ha strövat omkring som en tok

på plagen, i parken – överallt där hon

kunnat hoppats ett lyckligt möte. Hon

åt. Kocken hade gjort sitt bästa. Kocken

har kanske varit det bästa på den här

kusten. Han måste komma in i salen

med sin höga vita mössa, buga och skaka

hand. Det stämmer inte med god ton

men det stämmer med den firade gästens

önskan. Hon säger: Nu kan han reda en

sås som den ska redas. Si, si, alltid har

jag varit till någon nytta!

Hon äter, pratar och nickar. Det känns

mycket trist! Detta förbannade,

vedervärdiga ätande! Bättre att springa på

plagen, bättre att söka i parken, bättre

att spöka bland glada badianer! Bättre

att göra någonting ännu galnare, än

mera opassande.

Det opassande förgår, glädje förgår,

tomheten består. Den fulas ferier är slut.

Vad blev det till? Ingenting. Lite nojs.

Vardagen begynner. Vad blir den till?

Ingenting.

En chaufför kommer in i salen,

skinnrocken på, huvan knäppt. Det förefaller

också opassande. Hon kippar efter

andan. Chauffören säger: Har ni slutat

snart? Jag har låtit stuva er packning

i min bil. Jag tänker köra för er.

Ur hennes mun strilar en röd stråle.

Det är inte hjärteblod, det är

avskedsvin. Hon hostar ut och mumlar: Tack

för välmeningen, tack, tack. Men mitt tåg

går först i morgon. Han svarar: Min bil

går i kväll. Jag kör er vart ni behagar.

Men det ska ske nu, i kväll, strax.

Kanaljen ger inte någon förklaring.

Han befaller. Brenner begär inte någon

förklaring. Hon lyder. Varför spilla tid

med frågor? Ferien är kort men ännu

icke slut.

ELFTE KAPITLET.

Den kultur, som under

århundradenas lopp vuxit och utvecklats i landet

mellan sjöarna Hjälmaren, Vänern och

Kroken, präglades i mångt och mycket

av en värdig och vacker högtidlighet

i umgängesformerna. Vi ha påpekat,

hurusom Lotten Brenner, dotter av detta

land, vid avskedstagandet från

badianerna visade fullgott prov på dess

kultur. Avskedstagandet hör till de

märkligaste och mest betydelsefulla bland

mänskliga ceremonier. Rätt begånget

innebär det ett domslut, en avkunnad

dom över ett långvarigt eller kortvarigt,

enkelt eller invecklat, behagligt eller

obehagligt förhållande mellan två

människor. En förflackad, ansvarslös nutid

har förytligat denna ceremoni till ett skal

eller helt avskaffat den. Det innebär

en förlust. Avskedsögonblicket är rätta

stunden att på ett uppiggande, eggande

sätt giva ett slutgiltigt uttryck för

gillande eller ogillande, vördnad eller

förakt, kärlek eller hat. Blott barnen inom,

alla folkslag tyckas ännu ha bibehållit

någon pliktkänsla inför avskedet, sin

mänskliga skyldighet att värdesätta

livets skiftande företeelser och

förbehållslöst meddela sina resultat. Den unga

manliga eller kvinnliga gäst som lämnar

barnbjudningen med det ljudliga ropet:

Va här va skojigt! eller: Usch vad jag

har tråkigt! eller: Såna fåniga

människor! eller: Hit kommer jag igen för

här käkar man bra! denna unga person

visar prov på gryende social

ansvarskänsla. Skulle vid hemkomsten till

moderstjället hans kinder eller öron eller

annan kroppsdel smärtsamt rodna, så

är denna rodnad i släkt med martyrens

gloria. Den unge bekännaren kan med

frimodigt sinne och rent samvete stiga

i sängen.

Såtillvida var Brenner en omisskännlig

barnunge då hon under ett dagslångt

rännande på stranden med ord,

handtryckningar och erkännansvärt

uttrycksfullt minspel utdelade över- och

underbetyg eller släta godkänt åt badianerna,

dessa aldrig mer återsedda

medpassagerare på eterexpressen Rullande klotet.

Desto anmärkningsvärdare är, att hennes

avsked från själva huvudkvarterets –

hotell Atlantics – direktion och personal

icke torde ha tagit stort mer än

halvannan timme. Den knappt tillmätta tiden

berövade ceremonien all värdighet.

Brenner, strövande omkring i de vida

lokalerna, sökande skoborstare och

direktörer, städerskor och piccoloer, envar

som kunde göra anspråk på hennes

välvilja – tedde sig just som en

förvirrad höna, jagad av en elak pojke.

Den elake pojken var herr Markurell.

Övertygad om att han eljest »lika gärna

kunde gå och lägga sig», släppte han

henne icke ur sikte, följde henne i

hälarna, klatschade med

chaufförshandskarna, smackade med tungan, manade:

Hoppla! Nu lunka vi vidare! Nu tar vi

nästa hinder! Hoppla! Man förstår, att

detta avsked skulle sakna värdighet. Hon

kilade på, andfådd och upphettad. Då

och då vände hon sig om, blixtrade med

de gröna ögonen och fräste: Schasa mig

lagom, karl! Ingenting hjälpte. Han drev

henne obarmhärtigt vidare. Han sa: Kyss

gärna portiern men bosätt er inte i hans

loge. Vi ska fara! Äntligen, då

ceremonien på detta föraktliga sätt snurkats

undan, anhöll hon som en sista nåd att

få krama ajjöss Lissilussi. Utan att svara

tog han henne i armen, släpade henne

utför trappan, placerade henne i bilen

bredvid chaufförssätet, stuvade henne i

filten. Hennes avfärd från den

Främmande kusten liknade en flykt.

En enda känd person blev dess åsyna

vittne – Luns von Hancken. Han skred

genom skymningen fram till bilen,

hatten i ena handen, en stor lövkoja i den

andra. Han sa en smula stammande:

Jag tyckte lövkoja kunde vara bra. Rosor

är liksom mer för unga flickor. Hans

välmening var omisskännlig och lika

gedigen som hennes egen. Hon greps av

rörelse, hon slog armen kring hans hals

och gned sin trubbnos mot hans kind.

Hon sa: Luns lille, vad ska det bli av

dig, när Lotten är borta? Vi ha varit

just som ett par syskon. Har vi inte?

Lika drulsiga och trulsiga båda. Det är

möjligt att smekningen och de vänliga

orden bevekte ynglingen. Han smaskade

en kyss på hennes kind. Emellertid

skulle Markurell störa den elegiska

stämningen. Han räckte ynglingen en sedel

och bad honom barskt att röra på benen

och telegrafera en rumbeställning till ett

visst hotell i Hamburg. Hancken rätade

på sig och svarade: Som ers höghet

befaller! Markurell tog plats, gav gas. Det

kraftiga djuret frustade till, brummade

muntert. Ljudet strök plötsligt bort

Brenners avskedsmelankoli. Hon slog ut med

armarna och skrek: Luns lille, jag far

som en prinsessa! Bilen gled ut från

trappan. Hancken svängde halmhatten

över huvudet, ropade: Leve deras

högheter! Leve prinsessan! Leve Lotta! En

handfull piccoloer kilade ut på trappan

och stirrade häpna på den fete

ynglingen. Han tryckte hatten på huvudet,

käckt på sned, isatte handen i sidan,

svängde elegant sin gracila käpp – en

gåva av Brenner, den silverskållade, den

lätta, den nätta. Han vandrade ut i

strandens första rodnande skymning,

kanske till en fantasiens jakt på fagra

badianskor.

Resan till Hamburg har av Brenner

betecknats som den mest farofyllda i

hennes liv. För att rädda chaufförens

ära och då av en närmre

undersökning framgår, att ingenting bilistiskt

anmärkningsvärt inträffade, bör man

tillstå, att hennes resor varit få, små och

banala. En blinkmåns vid ratten hade

hon aldrig haft, ej heller hade hon känt

sig som prinsessa. Färden tedde sig först

vänlig och fridfull. Träd och byggnader,

alléer och parker, döda ting och levande

tycktes skynda henne till mötes för att

»just liksom vinka farväl». Hon vinkade

fryntligt och nådigt tillbaka. Färden var

fridfull.

Ända tills chauffören efter en

halvtimmes förlopp bröt tystnaden, sägande:

Min komplimang, doktor Brenner! När

Battwyhl skrev till mig och tämligen

pockande och fräckt uppmanade mig att

ta en smula hand om en landsmaninna,

fick jag för mig att det gällde en naiv

och oerfaren person. Jag tillstår, att

Ludwig framställde er som varande

ytterligt naiv. Jag tillstår vidare att ert första

uppträdande på stranden bekräftade min

villomening. Jag visste inte riktigt vad

jag skulle hitta på för att roa er. Ludwig

hade varnat mig för alla trivialiteter

med hot om ansvarstalan, dom utan

rannsakning och förlust av medborgerligt

förtroende. Jag spann ihop lite kabal

och intrig för att mystifiera er och göra

det hela lite märkvärdigare än det var.

Livets fröjder beror ju inte minst på

deras halt av obegriplighet. Jag försökte

intrigera. I det ädla syftet att pigga upp.

Aj, aj, aj! Det var jag, som blev

upppiggad med det resultatet att jag nu flyr

valplatsen. Jag hade själv råkat ut för

en fullfjädrad intrigant.

Vem? sa Lotten.

Ni, naturligtvis. Er sammankomst på

Sälklippan föreföll mig vara ett litet

mästerstycke. Ingen kunde ana att den

sjuke mannen vågat sig ända dit ut.

Hans beslut att resa kom som en

överraskning. Emellertid förrådde han er

medverkan till beslutet. Då uppstod hos

mig och henne en dubbel misstanke. Jag

trodde, att ni gått hennes ärende. Det

finns ju vissa ömhjärtade damer, som

ta till sin uppgift att beskydda

förälskelser, stora och små. Hon åter hyste

ungefär lika hög tanke om mig som jag om

henne – hon trodde, att det var jag,

som inspirerat er. Där ser ni! Båda höllo

vi er för att vara det oskyldiga

redskapet. Missförståndet klarades först för

några timmar sen. Det var också det

enda som klarades. Varför ni blandat er

i saken, återstår att fatta. Men

uppriktigt sagt – jag ids inte. Vare sig ni

varit för slug eller för dum kunde ni

inte handlat annorlunda, om det varit

er önskan att skilja oss åt.

Efter en stund återtog han:

Ni ska få den enkla historien i kort

sammandrag. Han och jag var vänner;

sen blev hon och jag vänner. Var god

och lägg ingen undermening i orden.

Emellertid blev han sjuk. Antagligen

hade han varit det länge men det kom

till synes allt mer och mer. Och nu ser

han ju ut som om han blott väntade

på sista smörjelsen. Det är möjligt att

det redan uppstått en viss rivalitet

mellan honom och mig. Så länge vi hade

ungefär samma förutsättningar, fanns i

varje fall möjligheten. Det nekar jag

inte till. Men nu? Nej. Tack för mig,

som ni brukar säga.

Ni begriper! Ni begriper väl

människa! Ni begriper att saken måste te

sig annorlunda för henne. Hon är ung

och fången. Det är hennes dagar och

år, som förspills. Hon vill bli fri. Det är

förklarligt, det är försvarligt. Men jag

har ingen ursäkt. Jag vill inte begå en

nedrighet mot en människa, som är

försvarslös. Jag flyr, ser lilla Lotten. Jag

ger en repris av de sista årtusendenas

största skrattsuccé: Josef i Egypten. Det

är inte särdeles modigt, det är inte heller

precis fegt – det är ungefär mittemellan.

Min kärlek flammar inte tillräckligt starkt

för att tvinga mig vare sig till större mod

eller större feghet.

Hon mumlade: Är den inte

tillräckligt stark!

Han sa: Ba, en nyck! Hon må vara

hur fången, hon behagar. Jag är fri och

vill vara. Jag vill inte regeras av en

nyck. De högt lysande kvinnorövare som

fänaden i alla tider beundrat ha helt

enkelt låtit sig rövas. Ibland av

finurliga fruntimmer ännu oftare av sin egen

slapphet. Jag har sett folk supa av en

nyck, stjäla, förfalska, förföra av nyck.

Jag ser ingen skillnad på de sakerna

i fråga om ära och glans. Det är lika

schaskigt alltsammans. Jag tycker inte

om nycken. Det är en tarvlig husbonde.

Jag ger den fan. Om lilla Lotten eljest

tillåter.

Hon tillät. Han å sin sida tillät sig

att öka farten på ett betänkligt sätt.

Likväl skedde det den gången ej

stötvis utan i jämn stegring. Hennes hjärta

steg med stegringen segt och stadigt upp

i halsgropen. Hon sneglade skrämd på

sin chaufför. Hans ansikte hade ett

gossaktigt, allvarligt, trotsigt, mörkt uttryck

som om han beslutat sig för att fullt

korrekt och målmedvetet, bilistiskt

klanderligt och gentlemannamässigt köra dem

rakt in i evigheten. Hennes senare

påstående att bilen då och då hoppade över

ett dike och vid andra tillfällen »flög

över små lador», måste skrivas på en

uppjagad fantasis räkning. Hon var

dödsskrämd. Hon knäppte sina händer

i pläden och mumlade: Gode Gud går

det här väl, så får jag tacka; och går

det inte, så får jag tacka ändå! Hon

hyste en het och ädel ambition att tävla

med sin chaufför i dystert hjältemod.

Till sist sprack hon. Försiktigt (för att

inte irritera och framkalla olyckan) förde

hon munnen till hans öra och viskade:

Snälle lille karl kör inte så fort! Han

sackade; han muttrade: Ber om ursäkt.

För resten vill jag gärna komma fram

så fort som möjligt. Jag har sovit dåligt.

Jag är trött. Jag är nära att falla av

pinn.

I och för sig var chaufförens trötthet

knappast lugnande men gav henne en

viss överlägsenhet, som i sin tur gav

trygghet. Hon klappade honom

beskyddande på armen och yttrade vänligt: Vi

tar det så smått, så går det bra. Han

svarade en smula bryskt: Å i helsicke

heller! Vi ha minst tvåhundra kilometer

kvar. Han ökade genast farten och

hennes övermodiga hand kröp snällt

tillbaka i filten. Han sa:

Var tog ni den där örfilen? Den var

bra. Den visar, att ni är en fulländad

intrigant. Ser ni – hon ämnade fånga

mig med den där örfilen. Jag tillstår,

att hon handlade fullständigt öppet och

ärligt. Svekligt förfarande är inte

hennes sak. Hon hade sagt mig, att hon

skulle ställa till med en liten skandal.

Sen fick jag reda mig så gott jag kunde.

Vad gör man om man offentligen får en

örfil av en dam? Är hennes man

närvarande bör händelsen kunna förlöpa

tämligen enkelt och rätlinjigt. Mannen

ställes till ansvar. Men jag ber er. Att

ställa honom till ansvar? Jag hade hans

ögon i mina hela tiden – då hon kom

emot mig – då hon stod framför

mig – då hon slog mig. I själva

verket var det en tvekamp oss emellan

– honom och mig. Hans förkrossande

styrka låg just i hans svaghet. Vi borde

ha varit solidariska. Han svek mig. Sköt

den här saken, min gosse! Så få vi se,

vad du duger till! Han kunde inte ha

betraktat mig annorlunda om han själv

gillrat fällan. Naturligtvis var han från

början alldeles omedveten om den. Men

när det ligger djävulskap i luften, supa

vi in den alla, andas in den. Man kallar

det masshypnos. Som alla vetenskapliga

termer är den synnerligen upplysande.

Massan blir hypnotiserad. Synd bara att

vetenskapen inte låter oss veta, vem det

är som hypnotiserar. Eljest krävs det ju

en hypnotisör. Skjuter man in

förklaringen självhypnos så återstår att

förklara – vilken hypnos tvingar mig till

självhypnos?

Åter hade hon suttit med hjärtat i

halsgropen. Bilens fart hade blivit

ojämn, den slirade i vägkrökarna och

sökte samvetsgrant upp alla gröpper i

vägen. Därvid visade den enligt Brenner

prov på ovanlig påpasslighet, ty vägen

hade få och små gropar. Chauffören

själv muttrade: Vad tar det åt bilen?

Troligen kunde bilen ha gjort en

motfråga. Vad tar det åt chaufförn?

Emellertid lugnade sig båda och höllo en

mera rätlinjig och gropfri kurs.

Markurell sa: Hennes plan var ju

enkel. Hon tänkte fånga mig i en liten

skandal. Hennes man och jag kunde

icke på övligt sätt avveckla den. Alltså

skulle jag falla på ärans fält. Jag fann

fältet mindre ärorikt. Jag gjorde ett

försök att komma undan. Jag höll god min

eller försökte. Det lurade ingen! Utan

att precis veta någonting kände hela

salen vår kontrovers alldeles som man

känner en parfym utan att se någonting.

För resten – även om man låtit

vilseleda sig i första ögonblicket, skulle hon

snart ha sörjt för en ny skandal efter

stundens ingivelse. Det visste jag och

visste att jag var fast. Det fanns ingen

undanflykt. Jag kunde inte övergiva en

dam, som komprometterat sig själv

genom att ge mig en örfil. En uppgörelse

mellan henne, mannen och mig var

oundviklig och kunde bara sluta på ett

sätt. Jag var fast. Då får ni en

blixtrande idé.

Han tystnade och ägnade en kvart

uteslutande åt chaufförskallet. Det kunde

behövas. De foro genom två stora städer

med virvlande sommarkvällsstoj. De

ständiga, gälla signalerna livade upp

henne. Minnet av balen och bragden,

festen och örfilen styrkte hennes

självkänsla. Hon rätade upp sig och

betraktade populasen med välvillig men hög

min, just som en prinsessa. Hur många

av dessa hade firats med en lysande

fest på den Främmande kusten? Ingen,

absolut ingen! Det kunde hon sätta sig

på, där hon satt! Eller hur många hade i

ett avgörande ögonblick funnit en

blixtrande idé?

Åter ute på sandslätten, insugna allt

djupare i ett enformigt, dött landskap,

blev hon lite mindre prinsessa.

Dessutom började tröttheten tynga. Tankarna

somnade sakta. Han väckte dem åter,

sägande:

Än i denna stund begriper jag inte

var ni tog den. Mitt lama försök lurade

ingen. Jag kände oss båda svepta i ett

brännässlenät av blickar. Hettan stod

still omkring oss alldeles som hettan före

ett åskslag. Så drev ni den tjocke pojken

på kinden. Det var genialt. All den

skadeglädje som koncentrerats på oss

båda upplöstes i små enheter, molnet

i droppar. Envar sin örfil! Ni var en

profet i miniatyr eller karikatyr, en

förkunnare av människans oförytterliga

rättighet. Envar sin örfil! Martyrer skulle

aldrig bli martyrer om varje människa

hade rätt att slå varje människa.

Martyrer är surrogat och koncentrat. Örfilen

som modeartikel – det var en briljant

idé. Sen den exploderat kunde min

vackra fiende företa sig vad som helst

utan att lyckas åstadkomma någon

skandal. Hon var oskadliggjord tack vare er.

Min komplimang! Naturligtvis var

uppgiften särskilt lämplig för er. Av er

skulle man ta till godo vad tokighet som

helst. Om ni inte misstycker liknelsen,

skulle jag vilja säga att ni var

badianernas hovnarr. Ni ensam hade makten och

rätten att vända allvar i skämt. Ni

begagnade den. Varför? Det vete gudarna!

Jag vet bara att jag måste vara er

tacksam...

Hon satt bekvämt: hopsjunken som

ett bylte. Farten, halvmörkret,

sandslätten som gick över i havet, havet som

gick över i himlen – alltsammans

gjorde omgivningen overklig, utan

hållpunkter. Hon tyckte att hon satt på den

mossiga bänken framför väderkvarnen

och hörde än småbadianernas skri från

slätten och bokskogen, hörde vingarna

knarrande sjunga: Lämpligt för dig,

lämpligt för dig. Än sen? Förr eller

senare kommer kanske envar på sin

lämpliga plats. Tanken är trösterik. Hon

tänkte: Någon prinsessa är du inte men

en hovnarr. Lämpligt för dig!

Plötsligt sa hon:

Tyckte ni om den där människan?

Rödhättan?

Hennes fråga slog bilen med häpnad.

Den störtade ut på vägkanten, lyfte ena

hjulet över diket och tycktes färdig att

begå dumheter. Lyckligtvis blev

chauffören snart herre över det nervösa

djuret. Färden fortsatte i jämn fart och

Markurell kunde besvara frågan. Han sa:

Tycker om? Vad är det? Jag antar

att det vanligen beror på en slump. Nyck

och tillfälligheter. I det här fallet kom

min högfärd med i leken. Ni har kanske

märkt att jag är högfärdig? Det föreföll

mig tarvligt att röva från en människa,

som inte kan försvara sig. Jag skulle ha

känt mig betydligt underlägsen.

Underlägsen henne och underlägsen honom.

Framför allt honom. Det smakade mig

inte. Det var inte god sport.

För andra gången under resan tog hon

sin chaufför i granskning med skarpa

ögon och bitter ovilja i mungiporna,

Högfärdig? Hon skulle hellre vilja säga

onoslig. En onoslig pojkvask. Just det.

Hennes känslor för »rivalen» gjorde

plötsligt en volt och riktades med

förnyad styrka mot Kanaljen. Ordet »sport»

retade henne tills hettan kittlade och

sved i kinderna. Det kändes som om hon

och hon ensam fått alla dagens örfilar.

Ett kärleksdrama hade utspelats enligt

hennes enfaldiga tanke. För honom hade

det varit en misslyckad »sport», en sport

som han förnämt avstod ifrån, därför att

han icke fann den »god». I en

handvändning vände vreden upp och ned på alla

hennes begrepp. Den vackra Rödhättan

trädde fram inför henne som en älskande

förfördelad kvinna, som övergivits av en

cynisk älskare, en herre som kallade

kärlek sport. Det oskyldiga ordet

återvände gång på gång i hennes tankar

och vreden steg i vågsvall efter

vågsvall alldeles som tidvattnets vågor vid

Sälklippan. Hon hatade hans fräckhet,

hans högfärd. Hon hatade än mer sin

egen otympliga narraktighet. Sin löjliga

viktighet! Hon hade spelat försyn,

ingripit i människoöden! Tack vackert!

Vad hade hon gjort? Hjälpt en onoslig.

pojke att bli kvitt en förbindelse som

inte »smakade»! Till tack hade han

kallat henne narr. Såtillvida hade han

rätt...

Plötsligt kände hon att vreden och

blygseln inte fick stiga längre. Ännu

några tankar om »sporten» och hon

skulle ha förlorat besinningen. Den

mäktiga vågen måste splittras i obetydliga

rännilar. Hon satte sig upp, kapprak

och spänstig, ilska i de gröna ögonen,

ilska i var muskel, behärskad ilska i

rösten. Hon sa kort och befallande: Nu

är jag hungrig. Jag vill ha mat.

Tillfredsställelsen att se honom häpen, fick hon.

Han stirrade dumt på henne och

mumlade: Är ni tokig? Mat. Klockan blir

över tre innan vi komma fram. Köket är

stängt. Ni får visst ingen mat. Mitt i

natten!

Svaret var förträffligt. Mitt i natten!

Det blev temat för en halvtimmes

oavbrutet ensidigt gräl. Varför låg hon inte

i sin sköna säng? Varför hade han

släpat henne ut mitt i natten? Varför hade

han förstört hennes sista dag på den

Främmande kusten? Varför? Varför?

Varför? I otaliga beskyllningar och

förebråelser den ena trivialare än den andra

sinade vreden sakta men säkert ut i

sanden. Tröttheten och tomheten

återstod. Skammen också. Den löjliga

fulingens ferier slutade i ett fult och

löjligt futtigt uppträde. Hon snyftade till

och för att dölja snyftningen snöt hon

sig, kraftigt och rejält. Han sa: Ni är

trött och förkyld. Jag handlade kanske

orätt men jag var uppriktigt talat rädd

att hon skulle bereda er något obehag...

Hon? Rödhättan? Den förfördelade och

övergivna! Hon vände sina gröna ögon

mot honom i ett sista vredesutbrott, hon

sa: Blygs! Hur vågar ni att tala om

henne? Ni är en lymmel. Ni är

tarvlig. Han sa: Kanske det, kanske.

Så slutades den underbara färden, den

fulas ferier, Lotten Brenners enlevering!

I grådask och grå dager körde de in i

den stora grå hamnstaden, bilade över

Alsterbrucke och stannade framför

hotellet. Hallen var upplyst. Några tjänare

kommo skyndsamt ut, portiern följde

dem. De stego in. En herre i aftondräkt

– en av hotellets direktörer – spratt

upp ur sin stol och sin slummer; han

strök hastigt sömnen ur ansiktet och gick

bugande och leende mot gästerna. Han

räckte Markurell ett brutet telegram.

Markurell ögnade igenom det och räckte

det åt Brenner. Direktören sa: Tyvärr

är lyxvåningen inte disponibel. Vi ha

ställt i ordning en triplett men kanske

önskas det ytterligare ett rum? Brenner

skakade på huvudet, hon sa:

Hovmarskalken kan mycket väl sova i det andra

rummet. Vi stanna bara över i natt.

Markurell sa: Vi ha kört i sex timmar;

hennes höghet är hungrig. Den artige

mannen svarade: Vi ha tillåtit oss att

ställa fram en kall supé i salongen.

Brenner klappade honom på axeln, sa:

Jag blir er obligerad för er ämabla

omtänksamhet !

Gästerna fördes till sina rum.

Anordningarna befunnos tillfredsställande. Två

sovrum på var sin sida om salongen.

Supén var utsökt. Hennes höghet åt med

förträfflig aptit, hovmarskalken

sekunderade tydligen mera av artighet.

Samtalet flöt muntert men med iakttagande

av den etikett, som aldrig helt släpper

taget i medlemmar av höga och högsta

kretsar. Äntligen då hovmästare och

kypare bugat sig ut med brickorna brusto

de i ett hjärtrenande och hjärnskakande,

skratt: Lotten, såg du boken, som låg

bredvid honom på bordet i hallen?

Almanach de Gotha? Arma karl, han har

suttit halva natten och grubblat...

De sprungo upp, togo varandra i

händerna, dansade runt och malde salt som

ett par småbadianer. Vad var det som

var så muntert? Just ingenting. Luns

von Hancken hade velat spela dem ett

litet spratt, tacka för sist och ha sista

ordet. Det brutna telegrammet löd!

Prinsessan Lotten med uppvaktning anländer

under nattens lopp. Reservera

lyxvåningen. Excellensen von Hancken. Han

hade velat spela dem ett spratt, han

gjorde dem en tjänst. Misstämningen,

grådasket blåste bort. Han gav dem till

skänks en liten lek, ett obetydligt

äventyr. Men mer än så – den surmulne

ynglingen gav dem en skämtsam

anledning att sluta fred, att åter bli sams.

Det var det roliga i det roliga. De

skrattade, de skojade, de duade varandra

precis så länge att de kunde skiljas som,

goda vänner. Brenner pekade på sin kind

och yttrade barskt: Nu kyssar du mig

här och ber vackert om ursäkt! Om

ursäkt? För vad? Han kysste henne på

båda kinderna men bad inte om ursäkt.

Husch ja. Han gick in till sig och

hon vankade omkring i sin ensamhet.

Trött var hon men lägga sig kunde hon

inte. Hoppetosseriet hade skärrat upp

henne en smula. Kanske också kyssarna.

Husch ja. Leka kan man nog så länge

man är två, nojsa en hel timme om så

ska vara. Ensam är man den man är.

En gammal pladaska. Husch ja. Då

hjälper det inte med barnaskutt och

flickekvitter. Den redbara åldern finns där

och låter sig icke mutas eller tubbas.

Det blir inte mycket kvar i händerna

efter lek och nojs. Roligt medan det

pågår. Sen tomhet. Inte ens i minnet av

lek finns mycket liv eller glädje. Husch

ja. Hela långa pärlbandet av feriedagar,

soldagar, lissilustiga, badianska, festliga

dagar blir till dammgömmor. Det var

krafs alltsammans, det finns inte

verklighet i"t. Husch nej. Vad är verklighet?

Ett rejält mål god mat, det är verklighet.

Där är man på den säkra sidan. Flidder

och fladder människor emellan är inte

att räkna för stort. Man har så lite att

ge varann. Blinka och blänka kan man

nog om man har gåvan, kanaljas och

spela komedi och tragedi efter behag.

När leken inte roar längre så finner man

att den inte är god sport, sätter näsan

onosligt i vädret och spelar prins. Men

prins Blinkmåns står inte upptagen på

någon furstlig ättartavla lika litet som

prinsessan Lotten i Almanach de Gotha.

Stackars Rödhätta! Att du just skulle

råka ut för en ung hjälte! De är inte

så många att man brukar trilla på dem.

En hjälte som säger nej till nycken,

därför att den inte är god sport.

Husch ja. Eller ska vi hellre säga –

därför att den inte längre smakar...

Hon lyssnade vid dörren till hans rum.

Hon log beskt och blitt på en gång, hon

log och nickade och bekräftade. Husch

ja. Han snarkar. Här ligger han och

snarkar och där borta på Främmande

kusten snarkar hon. Men mitt

jungfruliga gamla hjärta finner ingen ro. Jag

haver icke bevittnat kärlekens under och

därför undrar jag alltjämt om inte till

äventyrs undret skulle finnas

någonstans. På någon främmande kust. Snarka

ni småttingar, snarka ni barn! Ni vet

vad kärlek är. Det är bara de gamla och

oerfarna som vanka omkring och söka.

Husch ja.

Hon gick mot sitt rum men vände.

Hon muttrade för sig själv: Jag ska

titta på honom ett slag, när han sover.

Jag har aldrig känt mig god att titta

grundligt för skams skull.

Hon öppnade försiktigt dörren och

smög sig in. Persiennerna grönfärgade

morgonens grå och snart rodnande

dager. Hon dröjde några ögonblick stelt

sträckt på tå; så sjönk hon ned på

klackarna och gick bort till sängen. Han

hade kastat av sig rocken, låg framstupa

på sängen och höll med båda händer

kudden hårt tryckt mot ansiktet. Hon

satte sig på sängkanten, teg. Hennes

trubbiga, grovfingrade hand gled tungt

ned i hans hår, rufsade om och smekte.

Hennes arm låg över hans skuldror och

kände varje snyftning. Så tog hon

plötsligt ett hårt grabbatag i håret och vände

hans ansikte mot sig. Han gjorde skäl

för sitt namn: hans ögon glittrade och

blinkade, blinkade och glittrade. Hon sa:

Blinkmåns du, vad är det, som är så

svårt, att du ligger här och gråter som

en pojkvask?

Han betraktade henne så grymt och

gossaktigt hatfullt som om han velat

sticka en kniv mitt i hennes

jungfruliga hjärta. Han sa: Jag vill inte! Jag

vill inte vara feg! Hör sen!

Detta barnsliga »hör sen» roade henne,

men hon visade inte att det roade henne.

Hon frågade, vad han menade med sitt

dunkla uttryck. Han förklarade sig

genast och med stämman mörk av energi.

Jag vill aldrig se henne mer. Aldrig.

Hon väntade sig ett nytt »hör sen».

Men det kom inte.

TOLFTE KAPITLET.

Kanaljen gjorde sig skyldig till tre

fruktansvärda missgrepp. Orsaken är att

söka i den hos en ung person ej

ovanliga överskattningen av dess

människokännedom och en därmed

förknippad brist på takt och finkänslighet.

I mitten av sommaren erhöll

kommittén för L. B. F. ett telegrafiskt

meddelande från Hamburg, tillkännagivande att

Brenner lämnat den Främmande kusten.

Då ny destinationsort ej uppgavs,

förmodade man att stipendiaten anträtt

hemfärden.

Vid denna tid vistades en stor del

av kommittén på greve Battwyhls

egendom, Larsbo, ditkallade för att granska

och värdesätta (det var åtminstone deras

uppfattning) grevens fästmö, en viss

Kattja Kock, om vilken de inte visste

stort mer än att hon på en studentbal i

Wadköping väckt allmän anstöt genom

att uppträda i frack. Härav trodde man

sig kunna sluta till ett originellt och

vansinnigt ingenium, en förhoppning

som dock kom på skam. Emellertid

gjorde de lärda damerna sin plikt, de

dissekerade flickan, examinerade henne,

friserade, analyserade, proberade

(utstyrseln), diskuterade, manikurerade,

animerade och paralyserade det åt dem

överlämnade objektet. Vid dessa

seanser förbjöds greven att närvara, sedan

det ett par gånger hänt att den

vekhjärtade unge mannen med utropet: Nej, nu

tycker jag synd om Kattja! utan vidare

släpat bort deras kanin.

Trots detta förbud hände det en dag

att greven steg in i salen, där damerna

samlats. Han stank av stall, hans

stövlar voro leriga. Icke förty kvävdes

snabbt de harmsna ropen. Den unge

mannens hållning var märkligt slapp,

gången släpig, hans uppsyn förvirrad

och ömklig. Tungt kastade han sig på

soffan, vändande ansiktet mot väggen.

Kattja, fästmön, utropade: Han har

brutit ryggen! (en fara som ständigt hotade

denne utomordentligt våghalsige ryttare).

Ludwig vinkade avvärjande och

förnekande med högra foten. Studenten

Djurling, en behärskad flicka och dessutom

icke hans fästmö, genmälte torrt: Han

har fått solsting. Det brukar han få, men

det går över. Greven vinkade matt

bekräftande med vänstra foten. Den ömma

Kattja skyndade att doppa en näsduk

i kallt vatten, anlade ett förband över

pannan. Ludwig mumlade ett tack,

tillade: Bry er inte om mig, flickor. Jag

blir snart bra. Han tog en tidning ur

bröstfickan och bredde den över

huvudet till skydd mot flugorna. Efter några

minuter tyckte man sig förstå att han

fallit i en lätt slummer. Damerna

återupptogo med viskande röster sina

förhandlingar.

De avbrötos. Med en akrobatisk sväng

av de leriga stövlarna satte sig greven

plötsligt käpprak i soffan. Hans händer

kramade tidningen, hans upphettade

ansikte uttryckte förvirring och harm. Han

utbrast: Förbaske mig men det är inte

mitt fel! Så sägande kastade han den

hopknövlade tidningen mot damerna. De

grepo den med ivriga händer, slätade

ut den. En egendomligt säker instinkt,

ej ovanlig hos unga kvinnor, förde dem

genast på rätt spår. Under rubriken

Legala Notiser funno de denna sällsamma

kombination av några bland alfabetets

tecken: Förlovade. Johan Markurell –

Lotten Brenner.

Damernas tystnad angav, att det här

icke rörde sig om en ytlig och snart

övergående sensation. Intet larm, intet

fnitter, inga lösa förmodanden.

Någonting, som synts fast och orubbligt, hade

rubbats. Världen hade förändrats.

Brenner hade förlovats. Ludwig upprepade

surmulet och en liten smula ängsligt:

Det är inte mitt fel. Äntligen lyfte

kvinnornas chorag, docenten Lizzie Willman,

sitt junoniskt sköna huvud, yttrade:

Ludwig. Qui s"excuse, s"accuse. Vill du

vara vänlig och ge oss en förklaring. Hur

har detta skett och hur kommer det sig,

att det inte är ditt fel?

Greve Battwhyl gav en kort förklaring,

som sedermera i huvudsak bestyrktes av

Brenners dagbok. I ädlaste avsikt hade

greven tillskrivit sin vän Johan

Markurell och bett honom göra stipendiatens

ferier så innehållsrika och otroliga som

möjligt inom det passandes gränser.

Greven betonade, att han understrukit

sistnämnda ord. Därför satt han nu

lamslagen och med kallt omslag om pannan.

Studenten Djurling utbrast, i det hon

pekade på annonsen: I varje fall har han

gjort det otroliga! Den tanklösa flickan

smalt samman i en ugn av harmheta

blickar. Docenten Willman yttrade: Om

en man vore nog förblindad att fria till

dig, Brita Djurling, skulle jag finna det

hart när otroligt. Vår duktiga Lottens

förlovning förvånar mig ingalunda: men

den gör mig inte heller glad. Hon vände

sig till Ludwig med de övliga frågorna:

Hur gammal är han? Greven spretade

ut handens fem fingrar och gjorde en

snabb beräkning. Han sa: Markurell

måste vara ganska gammal. När jag kom

in i första klassen gick han redan i

första eller andra ringen. (Greven var

vid denna tidpunkt tjuguett eller

tjugutvå år. Många celebra kullridningar och

nästan lika många förlovningar gav

honom ett allmänt intryck av att vara

hunnen till mogen ålder.) Willman

gjorde ett hastigt överslag. Den

junoniska pannan fårades av ett tankeveck,

hon yttrade utan särskild tonvikt, mera

i förbigående: Fästmannen bör alltså

vara femton à tjugu år yngre än Lotten.

Hon rätade upp sig och fortsatte

förhöret sägande: Yrke? Förmögenhet?

Ludwig svarade snabbt: Jurist. Rik.

Karaktär? Ludwig: Hur ska jag veta

det? Han är väl som jag. Hygglig.

Damerna utstötte en samfälld fnysning.

Willman fortsatte: Utseende? En

uppmärksam iakttagare av denna

rannsakning skulle genast förstått att frågan –

en smula tveksamt framställd – var av

utomordentlig betydelse. Samtliga

damerna ryckte varann närmre liksom till

rådslag: blickarna riktade mot vittnet

Ludwig skärptes. Ludwig svarade:

Utseende? Han ser väl ut som jag

ungefär.

Han kan vara en fem, sex

centimeter kortare och åtta, nio kilo lättare.

Min slagvidd har han inte på långt när,

det vet jag. Dessa uppgifter, hur sakliga

de än kunde vara, intresserade icke

rätten. Dess ordförande begärde ett

porträtt. Vittnet försvann och återvände med

en betydande kartong, som angavs

innehålla fyrverkeripjäser. Emellertid visade

den sig innehålla cirka tjugu procent

rent damm, femtio procent

kotiljongsdekorationer och trettio procent

fotografier. Av de sistnämnda framställde

ungefär två tredjedelar flickor, återstoden

allvarliga ynglingar i konfirmationsdräkt,

studentfrack, bevärings- eller

volontäruniform. Ludwig avdammade med

rockärmen ett av korten: det var påtecknat

Johan Markurell, våren 1913. Den

osakkunnige kan tycka att detta halvtannat

decennium gamla porträtt borde ha

saknat betydelse. Emellertid granskades det

med livliga, forskande och

eftertänksamma blickar av samtliga damerna. Vad

de sågo, var en spenslig, spänstig

yngling med vek ansiktsoval, hög panna

och nybakad-student-förnäm blick. Plötsligt

klatschade Ludwig med fingrarna,

utbrast: Nu minns jag! Nu begriper jag

alltsammans! Det var han, som klådde

upp en annan grabb på själva

studentexamen! Det är en riktig kanalje, en

förbannat bra pojke! Tänk! Docenten

Willman gav honom en kvinnligt kylig och

överlägsen blick, hon sa: Slagsmål är i

mitt tycke icke någon merit.

Den, som varit i tillfälle att bevittna

kvinnors första konfrontation med en

väninnas förlovningsannons, måste

förundra sig över den dova stillhet som

vid detta tillfälle rådde inom kommittén

för Lotten Brenners Ferier. Här

spårades intet av den livlighet i glädje,

häpnad, tillfredsställelse eller förtrytelse,

som plär utmärka dylika

konfrontationer. En behärskad oro rådde. Man torde

icke taga fel om man påstår att dessa

behjärtade kvinnor plötsligt sågo och

kände sitt ansvar. Vad hade de gjort?

De hade startat ett företag, vars devis

kan tecknas med orden »ju tokroligare

desto bättre». Resultatet låg framför dem

i form av en förlovningsannons. Willman

mumlade: Jag begriper i alla

händelser ingenting –

Denna det kvinnliga förståndets

totala bankruttförklaring livade Ludwig,

själv nyss lamslagen och tillplattad. Han

slog ihop händerna, tog ett jämfotaskutt

och utropade: Men jag! Jag begriper.

Fullkomligt. Det är så, när man har en

jänta, som man ska roa och underhålla.

Man gör sitt bästa. Man svettas och står

i. Man rider eller simmar eller dansar

eller sjunger eller går på händerna eller

är kvick i käften eller slåss eller

kurtiserar eller gör någonting annat

underhållande, tills det trötta huvudet sjunker

och knäna vika sig. Just så. En jänta

är väldigt inspirerande, svettdrivande

och förädlande. Det vet nog jag. Man

tar ut sina bästa krafter och hoppas på

bättre och lugnare dagar. Det är rätta

stunden för jäntan. Då slår hon armarna

kring ens hals och säger: Jag älskar

dig. Kom och låt oss beställa ringar.

Så har det gått mig mångfaldiga gånger.

Markurell har skött sig, Markurell har

fått sin lön.

Hur liten vikt de lärda damerna än

plägade fästa vid Ludwigs ord, gjorde de

dock denna gång ett visst intryck. Kattja

Kock lämnade omedelbart rummet i

hack och häl följd av sin ren

ångerköpte och förskräckte fästman.

Kommittén hade överlämnats åt sig själv och åt

grubbel. Ludwigs förklaring kunde vara

åtminstone en halv förklaring. Markurell

kunde ha fullgjort sitt uppdrag endast

alltför väl och satt den gamla flickans

hjärta i brand. Mer än halv blev

förklaringen dock icke. Willman sa: Om

det varit en man i hennes egen ålder –

en vetenskapare – en människa med

gemensamma intressen –

Student Djurling högg in: Det hade

varit samma sak. Jag har alltid betraktat

den där Lotten som vår tillhörighet. Hon

är vår tillhörighet. Det är fräckt av

henne att inte vara det. Vem ska jag,

nu gå till? Så snart mitt hjärta varit

förkrossat och nedskrotat har jag gått

till Lotten. Hur ska jag kunna gå till

henne om hon har en karl hängande

omkring sig? Hon är kär! Hon har en

fästman! Hon vet vad det vill säga! Om

man ska öppna sitt hjärta och få tröst

och hugsvalelse måste man gå till en

människa som ingenting vet och

ingenting begriper. Den som vet och

begriper vill aldrig trösta – – –

Kommittén var harmsen och bedrövad.

Den var sårad i sin stolthet. Kunde inte

den där fula tokan vara nöjd med ett

dussin trogna väninnor? Den var sårad

i sin egoism. Till vem skulle man nu gå

med sina bekymmer, på vem kunde man

lita? Djupast var den sårad i sin

tillgivenhet. Lotten Brenner? Stackars

gamla toka –

Ytligt sett höll man god min.

Förlovningsannonsen var daterad i en

norrländsk fjällort. Damerna skrevo

samtliga lyckönskningskort, fåordiga och

formriktiga. Brenner fick dem, då hon

satt vid frukostbordet på en balkong

högt över milsvida vågor av grön skog.

Mittemot henne satt Kanaljen. Hon mös

och sköt korten till honom. Ett efter ett

läste han dem, log lagom och mumlade:

Jag antar att de blev förvånade. Hon

högg in, snabbt och skarpt: Varför det?

Vad är det, som är så förvånande?

En pessimistisk och lyhörd åhörare

skulle i hennes röst förnummit varsel

för många äktenskapliga oväder. Den

egendomliga förbindelsen, som

åstadkommits genom tre fatala missgrepp,

föreföll inte lyckobådande.

Det första missgreppet begicks ren den

dagen, då Lotten Brenner var prinsessa.

En hög ställning kan vara lätt att

usurpera, svår att behålla. Morgonen efter

flykten lämnade prinsessan Lotten med

uppvaktning Hamburg. Markurell sa:

Jag skulle ha lust att resa till fjälls

på en vecka eller två. Följer du med?

Hon kunde ha följt honom till Yokohama

eller Frisco men hon kunde inte göra

det utan lämpliga invändningar. Hon

svarade: Hur skulle det se ut? Vi

båda tillsammans? Folk kunde prata.

Den olycklige brast i skratt, han sa:

Är du tokig! Skulle folk prata om dig,

lilla Lotten? Otänkbart! – Egendomligt!

Detta absoluta »otänkbart» skulle en

gång i tiden och i kära pappas mun ha

kommit hans duktiga flicka att rodna

av stolthet. Även nu kom det henne

att rodna men icke av stolthet.

Hon följde honom till Norrland: den

fatala dumheten följde honom också.

Det är möjligt att han missförstått

hennes rodnad – ett missförstånd har

sällsam groddkraft. Någon gång under

resan säger han till henne: Du var rädd,

att folk skulle prata. Vet du vad? Då

jag talade om för henne, att jag plötsligt

beslutat resa, sa hon strax: Med vem?

Naturligtvis! För henne kunde det inte

finnas någon annan orsak. En smula

hederskänsla – bah! Nå ja, jag sa

henne, att jag verkligen tänkte resa med

»någon». Med Lotten Brenner! Du

förstår – allt ska vara slut mellan henne

och mig. Men allting ska också vara

klart. Hon fick inte tro att jag lämnade

henne för en annans skull. Det kunde jag

inte lida. Den gången gjorde du oss

båda en stor tjänst, lilla Lotten –

Åter rodnar hon men säger ingenting.

Och han dåren! Han sitter och glor på

henne med troskyldiga ögon just lik en

skolpojke som i all blygsamhet skryter

med en ädel handling. Kanske väntade

han rentav ett erkännande ord, ett beröm

för sin finkänslighet! I alla händelser

fick han det icke.

De drogo till fjälls, de kommo till ett

stort hotell, de levde bland många

människor, landsmän och bekanta. Han fick

rätt – ingen människa pratade om dessa

båda parhästar, som höllo samman dag

efter dag från arla morgon till sena

afton. Envar sin arvelott! Det

mångtungade skvallret tystnade ödmjukt

inför fula Brenner.

Inte ens Ludwig med all sin

omskrutna erfarenhet på området skulle

förstå, hur och varför den egendomliga

förbindelsen ingicks. Inte heller Johan

Markurell. De sutto på en grovhuggen

stenbänk högt över skogarna. Ödsligheten

omkring dem var för tillfället fullständigt

ostörd och Markurell talade ostörd om

dess behag. Temat var ingalunda nytt.

Tvärtom talade han dagligen om denna

underbara ödslighet, som gjorde honom

ofantligt gott. Han försummade icke

att ställa den i verksam kontrast

mot det föraktliga badianska liv, som

förts på den Främmande kusten. Man

kan misstänka att allt detta beröm

och allt detta klander inte var

någonting annat än ett svepskäl, en giltig

och oskyldig anledning att dagligen och

stundligen i tankarna ströva omkring

bland strandborgarna och deras

inbyggare. Han prisade fjället, han prisade

ödsligheten, han prisade framför allt

Lotten Brenner. I hennes sällskap fann

han en angenäm ro, som sannerligen

ingen annan skänkt honom. Han nämnde

inte Rödhättans namn, antydde knappt

hennes person, lät blott förstå och

förstå omigen att en viss människa nu

äntligen kommit oändligt, oändligt långt

bort ifrån honom. Guskepris! Och

kanske var det därför han stirrade rakt

ut i rymden med oändligen långsynt,

trånsjuk och trotsig blick. Han

upptäckte och konstaterade att han i grund

och botten var en människoskygg natur.

Han hatade sällskap (som inte kände

Rödhättan!) och trivdes med få. Kanske

bara med en, kanske bara med Lotten.

I sanning, det var upplyftande att höra

för en ful flicka! Han sa: Vi borde

aldrig skiljas, vi passa så bra för varandra.

Vet Lotten vad – vi borde gifta

oss –

Det sa han och stirrade ut i rymden,

oändligen långsynt, trånsjuk och trotsig.

Då hände det! Hon la sin hand sakta på

hans, hon sa lågmält och stillsamt:

Menar Johan allvar?

I detta ögonblick då en blinkmåns

borde ha blinkat som mest spelevinkigt,

en kanalje skrattat som mest kanaljigt,

tappade han fullständigt huvudet. Han

såg på henne och upptäckte för första

gången helt hennes fulhets okränkbara

majestät. Det är inte troligt att hans

tankar voro särdeles rediga. Troligen fick

han stört över huvud en känsla av att

han kränkt henne, drivit med henne, att

hon verkligen haft rätt den gång, hon

kallat honom lymmel. Brenner fick det

tvivelaktiga nöjet att se honom rodna

som Lunsen, förvirras som en ertappad

lurk. Hela den hastiga händelsen som

förflyttat honom från den fagra

badianskan på den Främmande kusten till

denna trolskt fula flicka på fjället, blev

overklig och suddig. Han tappade

greppet över sina tankar, han kunde inte

längre erinra sig sina handlingar, sina

ord eller sina avsikter. Hon sa: Det är

nog bara som Johan skämtar. Jag är

ju så ful att jag knappt tål se mig

själv i spegeln –

Samma pojkaktiga trots, som

exploderat i flykten från den Främmande

kusten, fick åter makt med honom. Han

hade flytt den fagra och föll den fula

till. Han höll av henne. Älska? Det är

en nyck. Hålla av är någonting helt

annat, det rotar sig i förnuft och

vänskap. Han älskade ingen, absolut ingen.

Men han höll av denna ärliga, goda själ

som betraktade honom med ödmjuka och

ömma blickar –

Visst borde de gifta sig?

Han misstog sig fullständigt på

uttrycket i de gröna ögonen. Där fanns i

varje fall ingen ödmjukhet, snarare hat

och trots. Fast inte gällde det honom,

husch nej! Hennes stickande små ögon

tindrade, hon betraktade hans mun, hon

såg hans näsvingar skälva, hon såg

honom, in i ögonen. Han blinkade och

nickade. Visst menade han allvar.

Brenner sa långsamt och stillsamt: Visst kan

vi gifta oss eftersom vi trivs så bra

med varann. Det kan vi. Och så är det

ju det – att det blir liksom mera

allvar med det andra. Jag menar med

flykten ur Egypten.

Kanske trodde han att hon var

svartsjuk? Sant, hon var svartsjuk. Hon var

svartsjukt rädd om ett minne – ett enda

i den långa kedjan: de få minuter hon

satt på hans sängkant i den gröngrå,

skiftande dagern: de få minuter hon

kände hans snyftningar och hans hjärta:

de få minuter paddan var prinsessa.

Sagans prins har makt att förvandla

paddan till prinsessa. Än sker det med

kyssar, än med tårar. Vad kan den ena

människan ge den andra förutom flidder

och fladder? Kanske en glimt av

stolthet och smärta, den mänskliga stoltheten

att inte vara nyckens slav. En liten

glimt! – Det är sörjt för att den ej blir

långvarig.

Hon sa: Si, si! Jag är en stor intrigant

och nu har jag fångat en fästman. Det

är försynens ordning så till sägandes.

Flickor på ferier får fästmän. Så har det

varit sen urminnes tider. Husch vad det

ska bli roligt att se sitt namn i bladen!

Hon var en stor intrigant och hon var

mycket ivrig att förlovningsannonsen

skulle bli iögonfallande och fet. Hon

köpte svart tusch och rött bläck och

sirade praktfullt sin annons. Hon sände

den till en viss dam på den Främmande

kusten – en dam, vars svartsjuka en

gång lugnats genom blotta namnet

Lotten Brenner. Som om nu det skulle vara

ett arcanum mot heta lidelser! Sirat

i rött och svart: Johan Markurell och

Lotten Brenner. Därtill två

genomborrade, blödande hjärtan. I själva verket

var hon en uräkta badian med

kannibaliska lustar och naturlig fallenhet för

intrig och kabal.

I slutet av sommaren återvände

Brenner till sitt rum vid den lummiga

kastanjen. Dess krona började ren rodna och

gulna. Bladen slokade – vackra,

ljusgröna blad då de spränga sina hylsen i

vårsol, vackra än då de om hösten dö.

Och Brenner sa till sina väninnor

docenten Willman och studenten Djurling:

Husch ja, jag gjorde min sak grundligt.

Ludwig får ta tillbaka sin ring –

nu är jag mätt på att se den kanaljen

blinka. Eljest har den varit till nytta i

societeten och skaffat mig aktning och

beundran. Men nu är jag hemma igen.

Ingen flaggning, inga deputationer, ingen

musik. Bara två blyga flickor, som

tappat målföret. Det är jag van vid. När

jag kommer blir folk blyga och

tillbakadragna, men när jag far slå de klackarna

i taket, därför att jag gjort mig så

omtyckt. En givande sommar har det varit

för den jämförande anatomin. Nakna

karlar, kvinnor och barn ha varit min

dagliga spis. Om nätterna drömmer jag

att de kommer och tigger mig om

kläder, stackars människor. Husch, jag

längtar efter fårskinnspälsar och stickade

yllekjolar. Jag har varit som en lilja

på marken men nu vill jag gå i ide.

De snälla flickorna sutto framför

henne och matade henne växelvis med

småbröd och bär, de liknade just ett par

beskäftiga fåglar som mata en omättlig

gökunge. Samtidigt granskade de henne

ingående och funno ingenting märkligt.

Den breda rabatten av fräknar över kinder

och näsa blommade rikare än

vanligt det var allt. Undantagandes det

viktigaste av allt – den släta ringen på

vänster hand.

Brenner sa:

Husch ja, och så har jag förlovat mig.

Det hör till. Men sanningen att säga var

det inte lätt. Han hade en annan kär,

se, och strävade emot och var

bångstyrig. Nog fick jag stå i! Klä om mig tre

gånger om dagen, sätta rosor i håret,

sminka mig och pudra mig, krumbukta

och kråma, dansa och gå på. Hade

kanske inte hjälpt ändå ifall jag inte

sprungit med skvaller om rivalen,

intrigerat och gillrat. Till sist gick han i

fällan, den vackraste kavaljern på hela

kusten. Ih ji, vad Lotta fick brått! Upp

med pojken i bilen och åstad mitt i

natten så att ingen skulle ta honom ifrån

mig. Husch, vad det gick! Livhanken

hängde på ett hår men min var han och

min blir han så länge Lotten Brenner

lever. Husch ja, jag har använt tiden

väl och prövat på lite av varje.

Kärleken är ljuvlig den och ränksmideri är

uppiggande, om man lyckas. Barn har

jag haft i rikt urval, en neger som kittla

mig i veka livet, en himmelsk kock och

en Luns att släpa på. Det var som det

skulle vara alltsammans. Men nu tänker

jag på en sak – jag har glömt att slå

upp!

Slå upp? frågade flickorna. Vad ska

du slå upp?

Hon sa:

Förlovningen kan ni väl förstå. Ferier

utan förlovning är skal utan kärna. Men

bröllop faller inte inom ramen för min

verksamhet. Nu har jag i alla fall visat

vad en bergslagsflicka kan åstadkomma

bland vilda badianer. Ringen lägger jag i

klockfodralet och annonsen i

psalmboken till bevis och åminnelse, ifall på

gamla dar någon fräck person skulle

ställa i tvivelsmål att jag varit omtyckt

och eftersträvad. Husch ja, omtänksam

ska man vara och sörja för sin

ålderdom. Men gå nu, flickor, för nu måste

jag skriva farvälsbrevet. Eljest kunde det

hända att han komme mig i förväg. Det

vore chikanöst för en hederlig flicka

och på kanaljer kan man aldrig lita –

Nu hov unga Brita Djurling upp ett

rop. Hon kände sig lurad och bedragen,

övertrumfad och slagen. Själv hade hon

brutit många förlovningar, men aldrig

någon ringförlovning eftersom hon

aldrig varit ringförlovad. Fula Lottas

försprång retade hennes unga självkänsla

och sårade hennes stolthet. Lizzie

Willman åter tystade sin yngre syster med

en av sina junoniskt strängt strålande

blickar och med ännu en blick sände

hon flickan ut ur rummet och nedför

den kvidande trappan. Själv dröjde hon

ännu några ögonblick hos Brenner likväl

utan att yttra ett ord. Hon insåg att

väninnan hade rätt då hon kallade sig

själv en stor intrigant och hon böjde

sig i tyst vördnad inför en intrig, så

skickligt vävd att hon icke förstod den.

Alltså avstod hon från ord och

utläggningar: hon tog väninnans huvud mellan

sina händer och slöt de stickande gröna

ögonen med två kyssar. Gick därefter

själv samma väg hon sänt kamraten.

Brenner blev sittande med huvudet

bakåtböjt och ögonen slutna.

Likväl icke lång stund. Hon började

stöka omkring i rummet granskande och

finnande att allt var vid det gamla. Då

kurrade hon belåtet och snörflade

förnöjd. Hon öppnade fönstret för att

bättre betrakta sin vän kastanjen: hon

sträckte sig så långt hon kunde för att

vidröra bladen och nu då de voro

utvuxna och snart skulle falla lyckades

hon verkligen snudda vid prakten.

Hon stängde åter fönstret och satte sig vid

skrivbordet, tog fram papper och bläck

ur lådan, som en gång gömt både kära

pappas festmåltid och blinkmåns, ringen.

Käre Kanalje, skrev hon, jag har väl

i all min tid inte haft en så munter

stund, som då jag lurade dig att fria till

docenten Lotten Brenner! Hade jag trott