Lort-Sverige

LUDVIG NORDSTRÖM

Lort-Sverige

————————————————————

Kooperativa förbundets bokförlag

Nordström: Lort-Sverige

Ludvig Nordström

LORT-S VERIGE

Stockholm 1938

Kooperativa förbundets bokförlagTeckningar av författaren

Tryckt hos Nordisk Rotogravyr

Stockholm 1938Vide cor tuum!

DANTE: Vito Nuovb.

INNEHÅLL.

Sid.

Förord. 11

Kap. I. Lort-Sverige.

§ 1. Resplanen 13

§ 2. Funderingar vid starten 13

§ 3. Lort-Sveriges skelett 15

§ 4. Folkets röst 18

Kap. II. Vad är en provinsialläkare i våra dagar?

§ 1. Prosten och stataren 19

§ 2. Läkarbostaden i de gamla prästgårdarnas ställe 23

Kap. III. Första mötet med nedre kvartilen.

§ 1. Det som för ögonen är .. . 29

§ 2. ... Och det som är ... 29

§ 3. Det enskilda och det allmänna 32

§ 4. Det första problemet 37

§ 5. En vilsegången religion 41

§ 6. Den nedre kvartilen låter höra sin röst 44

§ 7. Folket 51

§ 8. En värld som gått, en värld som måste komma 52

§ 9. Det oorganiserade människokapitalet 55

§ 10. En första nypa frisk luft 60

§ 11. Balkan och Mindre Asien 67

§ 12. Bakom slagorden 70

Kap. IV. Tack, gode Gud, för avundsjukan!

§ 1. Stridsfronten börjar skymta 72

§ 2. Staten har efterträtt Gud 77

7Sid.

§ 3. Villa-Sverige börjar ta livtag med Lort-Sverige 81

§ 4. En lektion i folkpsykologi 86

§ 5. Ett telefonbud 90

§ 6. »Statsministern» och leguminoserna 92

§ 7. Kyrkan och avloppsdiket 98

Kap. V. Hos jordfolket.

§ 1. Maskinens medkänsla 108

§ 2. Ett litet fågelperspektiv 108

§ 3. Socialvårdens personliga risker 110

§ 4. Societetens offerväsen 117

§ 5. Jordfolket 121

§ 6. Frågan 128

§ 7. Kaminen 135

§ 8. På Savoy 137

§ 9. Folkl ig barnavård 138

§ 10. Körsbärsträdet i Blekinge 142

§ 11. Flickan, som trampade på . . .! 144

§ 12. Vad renligheten kostar 149

§ 13. Paradiset, som sprack 154

§ 14. Vi hotas av blodpropp 159

§ 15. Det nya borgarståndet 163

§ 16. Nobiliseringen 170

Kap. VI. De vindpinade.

§ 1. Klar sikt 174

§ 2. Kronans spånkorg på Hallandsslätten 177

§ 3. Nå! Vad sägs om denna källare? 179

§ 4. Vid svenska Sinais fot 182

§ 5. Urtid 187

§ 6. Fröken Blom 192

§ 7. Schartau 198

8 § 8. Kackerlackornas skyddspatron 201Sid.

Kap. VII. Lodare och löss.

§ 1. Det gåtfulla Väst-Sverige 206

§ 2. Människo-pumpen 206

§ 3. 2X2 = 6 213

§ 4. Tacken! 219

§ 5. Helvetet 220

§ 6. Medeltiden 226

Kap. VIII. Amerikapengar.

§ 1. Agaspisen 229

§ 2. Prästen, skopan och slagorna 230

§ 3. Regnsjälar? 231

Kap. IX. Folket, som flyr.

§ 1. Spöksynen 235

§ 2. »Rävarna hava kulor, men människones son ...» 237

Kap. X. Det klassiska Sverige.

§ 1. Ett annat folk 241

§ 2. Ett observandum 243

§ 3. Understödstagarandans olika aspekter 244

§ 4. Landsbygdens revolution 248

§ 5. »En sök ju hålle lorten borte. Sen så ...» 251

§ 6. Fridolin i verkligheten 257

§ 7. »Vi försöker ju hålla ordning på bästa sätt» 260

§ 8. Från industristathus till arbetaregnahem 263

§ 9. Ur barns och spenabarns mun 265

§ 10. »Int ä hä nå å tala om!» 266

§ 11. Aftonstjärnan och morgonstjärnan 268

§ 12. »Jag har inte sett en loppa på två år» 269

§ 13. Om att dö i köket 272

§ 14. Om slavsinnet i det klassiska Sverige 281 9Sid.

Kap. XI. Det nya Sverige.

§ 1. En brist i nationalkänslan 289

§ 2. Ett koncentrat 290

§ 3. Om halvsulning av hus 296

§ 4. Traditionskänslans börda 299

§ 5. Vid en vändpunkt 301

§ 6. Ångpiskningsapparaten 312

§ 7. Bakom miljonerna 313

§ 8. Två bolag 319

§ 9. Modern svensk historia 324

§ 10. Historien om spisarna 329

Kap. XII. Det nyaste Sverige.

§ 1. Fattiga och rika i södra Sverige ooh i norra 332

§ 2. Det tysta folket 338

§ 3. Modern ödemark 343

§ 4. Framtidslandet 347

§ 5. Skogsfolket träder fram i ljuset 357

§ 6. Fähus och fosterland 366

§ 7. Omedvetet landsförräderi 375

§ 8. Backstusittarproletariat i finnmarken 376

§ 9. En lappmarksdoktor 379

§ 10. Lappstaden och Lapphemmet 386

§ 11. Lappmarkskvinnor 393

§ 12. Fjällfolk 397

§ 13. »De yttersta skola varda de främsta» 402

§ 14. Lapparna inför nya tiden 406

§ 15. Den förtryckte husfadern 414

Kap. XIII. Lort-Sveriges död.

§ 1. Lort-Sverige tar mänsklig gestalt 421

10 § 2. Lort-Sveriges död 429Förord.

Det är på sin plats, att jag här upprepar, vad jag yttrade om

ordet »Lort-Sverige» i det första av de radioföredrag, som jag

under denna höst hållit på grundval av föreliggande reseberättelse.

»Med denna benämning», sade jag, »menar jag icke, att Sverige

ä r lort, långt därifrån, men att Sverige har lort inom sina

gränser, för mycket lort för att kunna med lugn tolereras och att

denna lort skall bort så fort och så grundligt som möjligt, och

detta icke bara för den nationella prestigens skull utan, vad som

är vida viktigare, för den nationella effektivitetens. Vi ha inte råd

att ha så mycket lort i det nationella maskineriet.»

Nationen har delat sig i två läger, på grund av vad jag i radion

berättat. Det ena, som dels förnekat min sanningsenlighet, dels

förklarat, att allt detta vet man förut och att mina skildringar på

den grunden äro onödiga och, i fall där de förklaras överdrivna,

dessutom skadliga och fördömliga. Det aiulra, som gått i god för

riktigheten på alla punkter av skildringarna och som hoppas, att

samhällets lyckligare lottade genom dessa skildringar skola få

ögonen öppnade för de brister, som finnas och ingen haft panna

all direkt förneka.

För mig personligen ställer sig hela problemet måhända litet

annorlunda än för båda dessa partier. Bostadsfrågan blev för mig,

under resans gång, bara e n sida av hela det aktuella problemet

Sverige, och det problemet formulerade sig såsom

»framtidsproblemet» Sverige. Än skarpare tecknar sig detta problem

för min inre blick, sedan jag genom diskussionen kring

radioföredragen konstaterat, hur rädda för verkligheten

stora delar av nationen äro, hur rädda, att icke säga rentut: fega!

Det finns en för var dag växande moralisk feghet i Sverige, som

sammanhänger med att landet genom kända händelser ute i världen

fått det ekonomiskt bättre ställt än någonsin förut i sin historia.

Sverige är en typisk nyrik nation, en ekonomisk

uppkomlingsnation, det är där kärnan i hela problemet ligger. 11Denna karakteristik träffar icke någon enskild samhällsklass,

den gäller alla, och belägg jör denna mentalitet kommer man att

finna överallt i boken.

Man skall vara blind på bägge ögonen, om man inte ser, alt

just i rädslan jör att gå verkligheten och dess olika problem in på

livet, att just i denna växande moraliska feghet, att just i denna

den andliga lättjans och egoismens försök att vända sig ifrån

verkligheten, att just i denna mentalitet ligger den avgörande faran

för det man med läpparna förklarar sig sätta högst av allt: den

nationella friheten, den nationella demokratien. Segrar

denna mentalitet, då brister grunden under denna demokrati, och

då stå vi, såsom vissa andra länder fått pröva före oss, inför kaos.

Huvudproblemet i denna bok är följaktligen av moralisk natur,

vilket jag finner angeläget alt betona.

En annan sak. Jag har genomgående följt den fria diskussionens

princip. Alla åsiktsriktningar ha fått komma till tals, ulan vare

sig censur eller kritik från min sida. Min privata åsikt och

de intervjuades åsikter äro sålunda inte identiska. Vad det jör mig

gällt har varit att låta landets röst bli hörd.

Sålunda har t. ex. ett stort utrymme beretts den mycket

omdebatterade s. k. understödstagar-mentaliteten. På den punkten vill

jag bara deklarera, att dess politiska aspekt här icke åsyftas. Under

detta ord åsyftar jag bara bristande personligt initiativ, brist på

företagsamhet, liknöjdhet och slapphet. Ingenting annat.

Till provinsialläkare, andra sjukvårdsfunktionärer,

kommunalmän och privatpersoner, som hjälpt mig i råd och dåd, ber jag

att få framföra ett varmt tack.

Icke minst stannar jag i tacksamhet till Kooperativa förbundets

förlagschef, Hr. Johannes Lindberg, dels för hans möda att

kontrollera sakuppgifterna och dels för att han låtit mig, utan någon

censur, i de viktiga frågor, som här beröras, tala fullkomligt fritt

från hjärtat. Det är måhända i våra dagars Sverige den modigaste

handling, en ordets förvaltare kan utföra, och den, som mer än

någon annan är värd allmänhetens tacksamhet.

Stockholm den 9 nov. 1938.

12

Ludvig Nordström.KAP. I. Lort-Sverige.

§ 1. Resplanen.

]VIåndagen den 25 april år 1938 startade jag i A/B

Radiotjänsts lilla upptagnings- eller reportagebil, densamma som

Sven Jerring hade i Amerika, och med hans

inspelningstekniker, den skicklige och samvetsgranne Axel Hedin vid

ratten, från Stockholm för att efter en av Kgl.

Medicinalstyrelsen uppgjord plan besöka 43 av landets provinsialläkare och

med deras välvilliga bistånd söka skaffa mig en så allsidig

bild som möjligt av bostadsbristerna på Sveriges landsbygd

av i dag.

Dessutom skulle jag besöka 27 av landets präster för att

med deras hjälp söka få en föreställning om i vad mån

något samband kunde konstateras mellan bostädernas

tillstånd och det allmänna andliga tillståndet. Dessa 27 präster

voro i sin tur utsedda av Diakonistyrelsen i Stockholm.

§ 2. Funderingar vid starten.

Klockan var halv nio när vi startade från min port,

Nytorgsgatan 24 på Söder i Stockholm, och morgonen var het

med stora, hotande, skärvita moln över den larmande staden.

Först hade jag naturligtvis att ordna en atmosfär mellan

Hedin, som jag bara i förbigående tryckt handen på uppe

på Radiotjänst, och mig själv.

Han hade prövat olika yrken men var egentligen

skogskarl och hade tillbragt sex år i U. S. A. Han var lugn, tyckte

inte särskilt om Stockholm, ansåg att det var primitivt och 13vi resonerade om svårigheterna att i denna frenetiskt

byggande stad till rimligt pris få en människovärdig lägenhet för

en ungkarl. Under tiden passerade vi Folkungagalan och

Götgatan upp till Ringvägen, som vi följde fram till

Hornsgatan och kommo så över Liljeholmsbron ut på södra

utfartsvägen från Stockholm, stadsbullret sjönk bort bakom

oss, Sverige började titta fram omkring oss. Knoppande

träd, grönskande buskar, vårarbete på de torrgrå åkerfälten,

svanar på blåa sjöflikar och så — vägarbete. Det som skulle

ackompanjera oss hela resan.

Jag tittade mig omkring. Det var några år sen jag bilat

denna väg. Jag kände knappt igen mig. Jo, träden voro

desamma, de kraftiga Sörmlandsekarna, och vägen var — Gud

sig förbarme! — också densamma! Finns det en huvudstad

i Europa med uslare infarts- eller utfartsvägar än Stockholm?

Vi ska inte tala oin den norra, från Uppsala, där man

kilas in mellan gravar, likvagnar, spårvagnar, bussar,

cyklister, bilar i kö och svettiga sörjande i blombuketter på en

knagglig Grönköpingsgata. Men även södra in- eller utfarten

är usel: dålig, sönderkörd vägbana, smal, krokig, snål på

något vis. Det förefaller faktiskt, som om Stockholm aldrig

skulle kunna lära sig att det finns någonting utanför dess

tullar. Där börjar det Stora Intet, som det dock lever på

och som heter Sverige.

Och det var detta Stora Intet i stockholmarnas ögon, som

jag faktiskt inte kände igen. Det var en nybebyggelse, som

var helt enkelt häpnadsväckande, det var som om det varit

vulkaneruption i Stockholm och dess hus slungats i massor

ut över kringliggande grönskande skogar och fält. Funkis i

vitt och ljusgult och blekgrönt och Boro-hus och Svenska

Trähus eller vad de heta och hus av alla färger, former och

firmamärken, en gata under full uppmarsch ända ner till

Södertälje.

Och så mitt i hela härligheten: gamla låghalta, puckel

-ryggiga, reumatiskt vingliga och knöliga, grådammiga, med

utskottsglasfönster grönt skelande hus och kåkar och kojor

bland knotiga äppelträd som fattighjon från urgamla tider.Min marschmelodi spelade upp i denna blandning och

motsättning, så fort jag fått Stockholms höghusbebyggelse

bakom mig. Sverige av i går och av i förrgår och Sverige av

i dag och i morgon ställde upp. Jag begrep, att jag aldrig

hade sett detta Sverige förut. Jag hade sett Natur-Sverige,

med dess jordbruk och industri, skogarnas, älvarnas,

gruvornas, fabrikernas, hamnarnas Sverige, men icke

Människo-Sverige med dess hem, där alla de arbetande människorna

sovo, åto, sjöngo, grälade, gjorde och födde barn, dogo,

gräto, begravde, döpte, förlovade och gifte sig, kort sagt

där de voro människor och ingenting annat, de krafter, av

vilka Sveriges framtid skulle formas.

Hur såg allt detta ut?

§ 3. Lort-Sveriges skelett.

Generaldirektör Höjer i Medicinalstyrelsen hade välvilligt

till mitt förfogande ställt tredje delen av Statistiska

Centralbyråns redogörelse för särskilda folkräkningen 1935—36,

avseende den i samband därmed verkställda

specialundersökningen av bostadsförhållandena i 100 landskommuner, och

jag hade legat en vecka i Öregrund före resans start och

läst in denna statistik, så som man i unga dar låg och läste

in en kurs för tentamen.

Där jag nu ilade fram på Södertäljevägen och såg det

okända Människo-Sverige dyka upp som vårmusseroner ur

naturen, drog jag mig till minnes vad detta tentamensplugg

hade lärt mig.

Det var ingen särskilt grann bild, jag fått. Men kanske

en så mycket mer överraskande.

Vi äro ju det ledande kulturfolket i världen, inte sant? Vi

skicka ju massor av herrar och damer över till U. S. A., som

telegrafera hem till Stockholmstidningarna, att det har en

brevbärare i Jamestown och en chaufför i Detroit och en

sånglärare i Chicago sagt. Och det har kommit hela tre

turistångare på Strömmen, på en gång, och alltså är Stockholm

världens mest beundrade och fulländade stad.Vad sade folkräkningsundersökningen av 1935—36?

Att av de undersökta lägenheterna, d. v. s. av lägenheter

i dagens Sverige äro 15,1 procent komplett jörjallna, 18,6

procent äro genomusla, 40,7 procent äro mer eller mindre

eländiga, 51,4 procent behöva förbättras. Och endast 7,9

procent äro fullgoda.

Detta är alltså den officiella bilden av hur världens ledande

kulturfolk i denna dag till stor del bor.

Det är dagens Människo-Sveriges skelett, putsat och

polerat och monterat i vetenskapligt stativ till svenska

nationens benägna studium.

Det var det skelett, jag såg resa sig ur skogarna, fälten,

äppelhagarna och körsbärsriset längs Södertäljevägen, och

när läsaren nu fått del av min syn, kanske han lättare sväljer

det kanske litet torra men mycket innehållsdigra

frågeformulär, som Medicinalstyrelsen låtit utgå till de 43

provinsialläkarna för att av dem begrundas, till dess att jag dök

upp i horisonten och på vilket formulär jag nu funderade,

emedan det var det, som jag under hela min undersökning

hade att följa.

Det löd så här:

1. Bostadsbeståndets allmänna karaktär på orten.

a. De senaste (fem) årens nybyggnadsverksamhet. Karaktär

å dessa bostäder (enligt punkt 2—11).

b. Standard och egenskaper av det stora flertalet bostäder

(enligt punkt 2—11).

c. Förefintligheten av mindervärdiga bostäder (enligt punkt

2—11).

2. Bostädernas läge i terrängen:

Grund torr, dränerad? Golv direkt å markens yta?

Golvkyla? Dragighet? Fukt? Röta?

3. Utrymme:

Bostädernas rymlighet? Antalet rum? Utnyttjas alla rum

såsom sovrum? Varför icke? Hur många, vuxna och barn,

ligga samman i ett rum?

4. Vattenförsörjning:

Ytvatten från sjö eller flod? Grundvatten från brunn ellerkälla? Vattentäkts avstånd från hemmet? Vattentäkts skydd

mot från jordytan nedrinnande vatten? Gödselvatten?

Vattenledning i huset?

5. Avloppsförhållanden:

Avloppsledning? Avträde gemensamt för flera familjer?

6. Bostädernas uppvärmning:

Antalet rum utan värmekälla? Centraluppvärmning?

Plåtkaminer?

7. Dagerbelysning.

8. Luftväxling:

öppnas fönster om vintern dagligen? Finnas innanfönster?

Går något att öppna?

9. Finnas behövliga biutrymmen:

Vindfång? Förstuga? Garderober? Skafferi? Tvättstuga och

torkrum?

10. Förefinnes väggohyra spridd i socknen, i vissa bostäder?

11. Hur är bostadsövervakningen organiserad?

Läkare? Distriktssköterska? Hälsovårdsnämnds ledamöter?

Eller särskild tjänsteman?

Och medan jag nu är i farten med att klargöra för läsaren,

vad jag skulle ta reda på, är det kanske bäst att jag också

framlägger Diakonistyrelsens frågor till de 27 prästerna. De

lödo så här:

1. Anser ni de här rådande bostadsförhållandena verka

hindrande på hembildningen?

2. Har ni några bestämda intryck av huru bostadsförhållandena

inverka på sammanhållningen inom hemmet?

3. Anser ni bostadsförhållandena här menligt inverka på barnens

och ungdomens sedliga och andliga utveckling?

4. Har ni några exempel på förmåga hos människor att under

knappa och anspråkslösa bostadsförhållanden skapa trevnad

och hemkänsla?

5. Bereder bostaden i allmänhet möjlighet för en familjemedlem

till ostördhet och lugn vid läsning och andakt?

6. När ni kallas ut på s. k. sockenbud till en sjuk, kan då

erforderlig avskildhet och stillhet åstadkommas?

7. Nämn några av edra intryck från besök i hem vid t. ex.

barndop, bröllop, begravning.§ 4. Folkets röst.

Och vad sade svenska folket själv om allt detta?

Jo, när det genom press och radio blivit bekant för landet,

att jag skulle ut på denna forskningsresa, hade min telefon

börjat ringa i ett och min brevlåda att spy en ström av brev.

— Kom! skrev och ropade man från längst i söder till

längst i norr. Kom och se, hur vi måste bo.

— Bönderna, sade en röst, darrande av rörelse i

telefonluren, förstå att sköta sina djur, men hur sköta de sina barn?

Som om de vore djur!

— Kom och se, skrev en, hur det är att bo under en

ockrare! Kom och se, skrev en annan, hur klockare, som icke

samtidigt äro skollärare, få bo! Kom och tala med min värd, så att

jag äntligen får rättvisa, skrev ännu en. Kom och hjälp min

gumma och mig, skrev en darrande hand, så att vi få bygga

om vår stuga, som vi vill!

Så trängde rop, larm, böner, suckar, tårar, förbannelser

med ens likt en störlflod över mig från hela Sverige, från

hela det lyckliga Folkhemmet, världens föregångsland!

Vad skulle jag tro? Vad trodde jag, där jag satt i den

framilande bilen? Ingenting. Jag är för gammal att tro något

eller någon. Jag vill se själv. Och aldrig har en brinnande

yngling längtat mer att få se sin älskades ansikte än jag att

få se Människo-Sveriges kamrar och kök, skafferier och

garderober, dass och sopor och löss.

Och jag skulle få se dem, jag fick se dem, det kan

herrskapet skriva upp.

Jag fick se, vad jag icke trott: Lort-Sverige.

Och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även

andlig. Och i alla klasser.

18KAP. II. Vad är en provinsialläkare

i våra cWar?

o

§ 1. Prosten och stataren.

Det började strax!

Första station var Eskilstuna. Där skulle jag råka, efter

telefonöverenskommelse, en provinsialläkare, som hade

semester och därför icke kunde ta emot mig i sitt distrikt men

gärna ville tala ined mig.

Vi råkades på Eskilstuna stadshotell i tamburen utanför

matsalen. En ung, slätrakad, ljuslätt man med klara,

energiska blå ögon.

— Jag har vidtalat en prima man att visa herr Nordström

omkring i distriktet, sade han. Lämpliga gårdar äro utsedda,

allt är klart, men det är några synpunkter, jag gärna skulle

vilja framföra själv. Det är två saker, jag speciellt vill ha

fram. Dels nödvändigheten av obligatorisk värmeledning i

alla hem och dels av en allmän trevnadsvård. Jag tänker då

på husens målande med rödfärg, så att de inte stå där grå

och olustiga, olustiga för dem, som bo där, olustiga för

kringboende, olustiga för alla, som passera bygden. Jag tänker

på planering av rummen vid ny- och ombyggnad. Jag tänker

på plantering av blommor och prydnadsväxter, som betyda

mer än folk ännu lärt sig förstå, inte bara för

trevnaden utan för det allmänna fysiska lika väl sotn psykiska

välbefinnandet.

Och så är det en sak till. Det kommer inte att kunna gå i

längden som nu, att provinsialläkarna ska på en och samma

gång handha både sjukvården och den nya och alltmer krä- 19vande socialvården. Det är ju alldeles nya principer, sora

nu hålla på att arbeta sig fram och tillä/npas i den allmänna

sjukvården. Hittills har man inriktat sig på att böta

sjukdomarna, nu börjar man förstå, att det räcker inte, man måste

gå in på fullt allvar för att förebygga dem. Och det är den

sidan av saken, sora allt mer faller på provinsialläkarens

uppgift. Men så som hans arbete alltjämt är lagt, hinner han

inte med denna nya verksamhet på ett verkligt effektivt sätt.

— Kan doktorn ge ett exempel?

— Ja, många. Jag skall nöja mig med ett. Det var fråga

om förbättring av en statbostad under prostgården i mitt

distrikt. Bostaden skulle byggas om, och jag hade ställt som

absolut fordran, att den skulle förses med värmeledning. Gott!

Jag är borta på en tjänsteresa, prosten passar på att kalla

ihop stämma och får den att besluta, att värmeledning icke

skulle införas.

— Varför?

— Varför? Han ansåg det opassande att hans statare skulle

ha värmeledning, då han icke hade själv.

— En präst? Och Kristi bud?

— De äro sådana. Hela högen. Gott! Jag kommer hem,

får höra vad som hänt, river naturligtvis upp himmel och

jord, får stämmans beslut upphävt, ny stämma kallad och

trumfar igenom beslut om värmeledning. Här gäller det inte

prost och statare, herre och dräng, som prosten på sitt

gammaldags sätt menade. Här gäller det folkhälsan, hela

nationens kraft. Som prästerna inte begriper. Det hör till

historien, att strax efteråt brann prostgården och del första prosten

krävde var värmeledning.

Nå! Hur ska provinsialläkaren kunna övervaka och

genomföra en effektiv socialvård såsom meningen är, då ett

plötsligt sjukbud kan kalla honom huvudstupa från ett

sammanträde, där i hans frånvaro de mest befängda saker kunna

beslutas och de mest krasst egoistiska intressen kunna göra

sig gällande? Nej, sjukvården och socialvården måste skiljas

åt. Hur kan jag icke säga. Men detta är just nu inom hela

provinsialläkaretjänsten det viktigaste problemet, både förlandet som helt och för provinsialläkarna själva som

ansvariga vårdare av folkhälsan.

— Kan doktorn ge mig sin huvudsynpunkt på

bostadsproblemet?

— Värmeledningens nödvändighet, det är min

huvudsynpunkt.

— Och skälet?

— Enkelt nog. Undersökningar sen flera år ha visat, att

det existerar ett bestämt samband mellan sjukdomsfrekvens

och dödlighet å ena sidan, bostädernas beskaffenhet å den

andra. Man kan säga, att sjukdomsfrekvens och dödlighet stå

i omvänt förhållande till bostadens beskaffenhet. Det vill

alltså säga: ju sämre bostad, desto mer sjukdom och desto

större dödlighet. Andra faktorer spela naturligtvis också in,

men det torde inte vara svårt att förstå, att när man, hustru

och kanske fem, sex barn packa ihop sig i ett kök, möjligen

i kök och intilliggande kammare och vistas där större delen

av dygnet under åtminstone sju månader av året, så måste

deras hälsotillstånd ogynnsamt påverkas av den osunda,

syrefattiga, av matos, vattenångor, kolos och kroppsliga

utdunst-ningar förorenade luften. Det har också visat sig, att

dödligheten i tuberkulos är särskilt stor i en- och tvårumslägenheter.

Även de reumatiska sjukdomarna ha visat sig få ett svårare

förlopp med dåliga läkningsmöjligheter just i dylika

lägenheter.

Och vad beror det på, att folk överallt i Sverige packar

ihop sig på detta sätt? Jo! Husmodern har helt enkelt inte

tid att sköta brasor i hela huset, ekonomin kan inte bära

ett så stort bränslekonto! Och så packar man ihop sig i köket

eller i kök och kammare, medan övriga rum få stå iskalla.

Enda lösningen är centraluppvärmning, som klarar både

husmoderns svårigheter och ekonomins ...

— Menar doktorn alltså, att centralvärme skulle bli

billigare än ...

— Kakelugn och kamin! Ja, det menar jag. Herr

Nordström kan ju titta på de här siffrorna, som jag tagit med

mig, och där man kan jämföra. Bostäder med kakelugnaroch kaminer och bostäder med centralvärme. Titta här! I

förra fallet, jag har tagit ut fyra typiska fall. Alltså:

1) 4 rum och kök. Enfamiljshus med 2 r. och kök å nedre

botten och 2 r. å övre. Kakelugnar och kaminer; inte

varmvatten. Bränsleåtgång: 21 kbm. ved och 11 hl. koks.

Kostnad: 192: 75.

2) 4 rum och kök. I 2:a våningen av ett 2-våningshus.

Kakelugnar; varmvatten från köksspisen. Bränsleåtgång: 30

kbm. ved. Kostnad: 210 kr.

3) 3 rum och kök. I 2:a våningen av ett 2-våningshus.

Kakelugnar och en plåtgryta; inte varmvatten.

Bränsleåtgång: 19 kbm. Kostnad: 152 kr.

4) 2 rum och kök. I bottenvåningen av ett hyreshus.

Kakelugnar; inte varmvatten. Bränsleåtgång: 23 kbm. ved.

Kostnad: 184 kr.

Sedan bostäder med centraluppvärmning. Tre typiska fall.

1) 4 rum och kök. Enfamiljshus med 2 r. och kök å nedre

botten och 2 r. å övre. Värmepannan i köket, varmvatten,

duschrum. Bränsleåtgång: 10 1/2 kbm. ved och 10 hl. koks.

Kostnad: 106:50.

2) 4 rum och kök. Enfamiljshus med 2 r. och kök å nedre

botten och 2 r. å övre. Värmepannan i köket, varmvatten,

duschrum. Bränsleåtgång: 14 kbm. ved och 12 hl. koks.

Kostnad: 139: 50.

3) 3 rum och kök. Enfamiljshus med 1 r. och kök å nedre

botten och 2 r. å övre. Värmepannan i köket, varmvatten,

duschrum. Bränsleåtgång: 141/2 kbm. ved; ingen koks.

Kostnad: 116 kr.

Observera nu, att utom rumsuppvärmning får man i

senare fallet, trots billigare omkostnader, det väldiga pius,

som heter varmvatten och gratis dusch.

Och vad visa siffrorna? Jo, att uppvärmningskostnaderna

med värmeledning endast bli cirka 57—70 procent av

kostnaderna med kakelugn och kamin!

Därför säger jag, och jag tror, jag har landets flesta

provinsialläkare med mig: bort med kakelugnar och kaminer ochplåtgrytor! Centralvärme överallt! Den är utgångspunkten

för hela det aktuella svenska bostadsproblemets lösning.

När han sade dessa sammanfattande ord, lyste hans ögon.

Han såg inte ut som man tänker sig en provinsialläkare, en

gammal knarrig, butter, bister, likgiltig, cynisk herre med

cigarr i munnen och tankarna på något annat än de sjuka.

Han såg ut som en poet i inspiration, som en modern spänstig

officer framför sin trupp vid en avgörande attack, som en

sportsman och som en reformator och en revolutionär.

Dessa tankar foro genom mitt huvud, men jag stoppade

dem. Jag tänkte om mig själv:

—- Du överdriver, min gosse!

Vad jag sedan såg av nuets provinsialläkare landet runt

visade mig, att jag icke överdrev.

De äro icke längre gamla tiders

toddybords-provinsiallä-kare ur Strix.

De äro landets kanske främsta reformatorer och

revolutionärer. De ha fortsatt i praktiken, där de sociala och politiska

reformatorerna och revolutionärerna ha stelnat i teori.

De äro Lort-Sveriges dödsfiender, och det är de, som skola

bära denna nationella skam till graven.

§ 2. Läkarbostaden

i de gamla prästgårdarnas ställe.

Det var efter denna första upplevelse med, helt naturligt,

ganska nymornade ögon, som jag fortsatte från Eskilstuna

ut i svenska geografin. Men innan jag går vidare i texten,

skall jag kanske beröra ett fenomen, som i denna starkt

ar-betspräglade stad tog sin början: pressens intresse för

bostadsundersökningen. Det var vid åtskilliga tillfällen för mitt

personliga vidkommande rätt besvärligt och påkostande, men

på den sidan av saken hade jag icke rätt att tänka,

huvudsaken var, hur detta intresse visade, att bostadsfrågan

valen av dagens mest levande frågor för pressen, alltså för den

stora svenska allmänheten. Jag hade stundom kavalkader påen tre, fyra pressbilar efter mig, med fotografer och allting,

och alla ortstidningar hade sedan, jag måste säga utmärkta,

självständiga referat av vad de fått vara med och se. Överallt

var häpenheten över att leva infattad i Lort-Sverige stor och

harmen äkta.

Nå! Nu gick färden från Eskilstuna vidare söderut och

österut. Jag vill redan här påpeka, att jag i det följande icke

kommer att nämna några namn vare sig på personer, orter

eller bygder. Det är här icke meningen att såra de enskilda,

utan att söka väcka och stimulera dem. Om nationen som

helhet kan såras i sin allt tjockare självbelåtenhet, så är det

däremot en välgärning mot den.

Det var försommar. Skogsbackarna stodo fulla av

vitsippor i den första grönskan, och i de blåaste sjöar speglade

sig vita kyrkor och vita slott. Men nu var jag trollbunden.

Jag började bara tänka på snusk och andra ohygieniska saker,

undra, hur det egentligen såg ut bakom fönster och väggar.

Och vad nu dessa slott beträffar, kände jag dem tillräckligt

från mitt föregående liv. De voro visserligen fulla av gamla

dyrbara tavlor, silver- och guldpjäser, stamträd etc. Men

också av hundar, jaktgevär, älghuvuden på väggarna. De

voro relikter från döda tider, med ofta döda själar i sina

rum, och jag visste, att allesammans, hela raden, luktade de

hundpiss och rävpiss, så man kunde storkna, från alla

hundgårdar, hundkojor, hundkorgar och hundkuddar! Nej, förbi

de vackra men lögnaktiga fasaderna. De voro också en del,

en, som jag snart skulle komma underfund om, mäktig men

samtidigt beklagansvärd del av Lort-Sverige.

Men först skulle jag nu konfronteras med något, jag icke

förutsett. Det skulle inte klarna strax utan så småningom

under resans lopp. Nu stötte jag emellertid på fenomenets

början.

Förr i världen spelade som bekant prästgårdarna på

Sveriges landsbygd rollen av förebild för "hela bygden. De voro

de naturliga förmedlarna av kultur och civilisation, då

prästerna voro de verkligt styrande i landets socknar.

Nu? Prästgårdarnas roll är utspelad, prästens ställning ärden isolerades. Läkaren har kommit i hans ställe, och

läkarbostaden som norm och förebild har efterträtt prästgården,

en förvandling, vars förlopp läsaren så småningom skall få

bevittna.

Gott!

Jag står inför provinsialläkaren numro två. En spänstig

medelålders man i korta byxor, sportklädd.

— Vad jag för min del särskilt vill fästa

uppmärksamheten vid, säger han, är frågan om brunnarna på

landsbygden. Jag skulle vilja påstå, att i hela Sverige är det endast i

Kalmar södra och i Kronobergs län, som man har sinne för

brunnar, som man har en verklig brunnskultur. Där placerar

man brunnen på ett grönt tun på gårdsplanen med en vacker

överbyggnad av trä och vals att hiva upp brunnskaret med.

Det hela prydligt målat och väl hållet, framför allt skyddat

mot ytvatten och olyckshändelser.

Mot brunnarna syndas det för övrigt i hela Sverige; man

kan säga, att varje spår till brunnsvård saknas i vårt land.

Det är en absolut nödvändighet, ur hygienisk synpunkt, att

det reageras mot detta och att det helt enkelt ordnas kurser

i ordentlig brunnsletning, så att man kommer ifrån den gamla

otillfredsställande slagrutan. Det är nämligen nödvändigt,

att man har tillgång till rikligt med vatten så nära huset som

möjligt, framför allt med en brunn, så ordnad, att ytvatten

inte kan tränga ner i den, t. ex. från ladugården, och detta

naturligtvis främst med hänsyn till smittorisk. Särskilt har

denna förut obeaktade fråga blivit aktuell nu, då man börjat

misstänka, att barnförlamningen sprides just genom

dricksvatten. Samma sak gäller ju tarmsjukdomar o. s. v.

Här i socknen kommer jag alt ordna med noggrann

brunnsinspektion på varje gård, och folket är redan intresserat.

I samband med detta måste också avträdena ordnas med

ordentlig cementgrund och plåttunna, så att inte marken

infekteras och infektionen genom ytvatten går ner i brunnen.

Och gödselstäderna! Ja, ja, det är en svår fråga, här som

på så många andra håll. De skola naturligtvis vara

cementerade och kringbyggda.Bild 1. Husgytter. Södermanland.

Vad avträdena beträffar, äro de i stort sett bra. Vi veta,

att den nordiska rasen av gammalt skilt avträdet från

bostaden. Det är icke så nere i Europa, där hade man ju fordom

latrinrum under husen, vi minnas olyckshändelsen vid den

berömda furstemiddagen i Tyskland någon gång under

medeltiden, då golvet brast och flera furstliga personer

drunknade i soppan. Ännu förekommer det dylika latrinkamrar

under boningshusen t. ex. i de nya baltiska staterna.

— Och den personliga renligheten i dessa trakter?

— Mycket god. Ohyra är sällsynt. Jag märker vid

mottagningar och sjukbesök, att, om jag beordrar blottande av

fötterna, så äro de rena. Och vägglöss? Tja, det finns, men

inte mycket.

Nej, folket är bra, men det måste undervisas. Man får lov

att demonstrera och gå före med exempel. Vill författaren

vara god och titta här, jag ska be att få visa, hur jag själv

26 har ordnat med brunn, fotskrapa, fruktspaljé, köksinredning.Han visade brunnen, som grävts i ett hörn av den

nyanlagda trädgården icke långt från köksingången och omgiven

av en berså.

— Så här ska en brunn vara konstruerad! sade han. Ett

cementrör om en meters bredd, omgivet av grus till en meters

bredd runt omkring, och resande sig till lagom höjd över

markytan, så att man kan lägga på ett lock. Då skyddas

vattnet mot infektion från alla håll, blir friskt och gott, och

brunnen kan användas till bord. Här dricker jag mitt

eftermiddagskaffe.

Ja, och så en hydrofor, som pressar upp vattnet till köket.

Det hela är billigt, hygieniskt och bekvämt.

Han pekade på den närbelägna uthusväggen.

-— Se där! Spaljé! Här får jag den ädlaste frukt. Om

våren har jag runt huset den härligaste blom, den

underbaraste doft.

Han förde mig in i köket, stort, ljust, rymligt, glatt.

— Mot norr! sade ban. Det syndas oerhört mot det kravet

på Sveriges landsbygd. Köken ligga mot söder, husmödrarna

förgås i solgasset, maten fördärvas. Köket skall ligga mot

norr. Och se här, bara en liten detalj. Dessa skåp! Man

sätter dörrknappen i regel milt i dörrhöjden. Är skåpet ovan

diskbänken, måste man sträcka sig, är det under, måste man

böja sig. Här sitta dörrknapparna så, att jag bara behöver

sträcka ut armen och varken sträcka eller böja mig. Vidare:

här är allt, som hör till arbetet, sammanfört i en enhet:

spisen, skåpen, bänken. Med ett enkelt handgrepp har jag allt.

Han vände sig till hembiträdet:

— Är det bra, så här?

— Jaa då! kom svaret ur hjärta och lysande ögon.

Han förde mig ut till köksbron, där var en fotskrapa och

matta placerade, pekade:

— Förbiser man hos folket. Måste finnas. Överallt.

Karlarna komma från ladugården med gödsel på skorna, från

fälten med lera och jord, gå direkt in i köket. Följd: det

svinas ner! Det skall bort. Man skall lära sig torka av fötterna.Jag visar folk allt detta. Det sprids från man till man. Folket

är bra, men det skall uppfostras.

Så lärde och levde prästerna i gamla tider.

Nu är det provinsialläkarna, och detta var min första

inblick i den stora förvandlingen.KAP. III. Första mötet med nedre

kvartilen.

§ 1. Det som för ögonen är ...

Denne provinsialläkare var förhindrad att bli min ciceron

ute i distriktet, men han hade vidtalat kommunalkamrern,

och till hans bostad gick sålunda färden vidare.

Solen sjönk nu, och en idyllisk våraftonstämning präglade

den vackra bygden: de vida, vågiga fälten lågo stilla, vägarna

lyste som ljusa band, överallt steg röken långsamt ur de

röda stugornas skorstenar, och ett lätt aftondis började svepa

om skogskanterna, vita kyrkor pekade sömnigt upp mot de

eviga tingen, varje resenär, som såg allt detta från

järnvägskupén eller bilfönstret, måste säga:

— Här skulle man kunna tillbringa sina gamla dagar i

frid och harmoni!

§2. ... Och det som är!

Kommunalkamrern satt på sitt kontor, ett lågt, skumt rum

med små, rutade fönster, gammaldags som på Skansen, i

flygeln till ett stort rött 1700-talshus, med ärevördiga lindar på

gårdsplanen överskuggande det hela.

— Hur folket lever runt om här i stugorna? Joo, herr

Nordström, dom lever som rävar.

— Som rävar? Vad menar kamrern med det?

— Dom svälter.

— Svälter? I nutidens rika Sverige? 29— Dom svälter. Och då tänker jag i första hand på

skogs-torparna runt om här i bygden. De ha det värst.

—- Skogstorpare under de stora godsen?

— Under de stora godsen.

— Vad ha de för inkomster?

— Under beskattningsgränsen.

— Under 600 kronor?

— Mellan 400 och högst 600 kronor.

— Då kan dom väl inte köpa ...

— Nej. Dom köper praktiskt taget ingenting. Dom lever

på potatis, fläsk vid stora tillfällen och framför allt sill.

Mycket, mycket potatis och lite, lite fläsk. Och potatis, som

pressas i sillaken.

— Och de ha mycket barn?

— Ja, i synnerhet lantarbetarna. Som alltid.

— Och vart ta barnen vägen?

— I regel till industrin och till städerna. Trivs inte hemma

i fattigdomen, dom tar vad som helst bara för att komma

bort från den.

— Och hur bor dom?

— Ja, herr Nordström ska få se.

Vi satte oss upp i bilen, körde genom solnedgångsidyllen

in i skogen och stannade vid en av dessa låga stugor, med

syren vid bron bakom gärdesgården, gröna rutor i fönstren,

låg skorsten över taket och lingula, blåögda ungar i dörren,

en av dessa tusende sinom tusende låga stugor, som pricka

Sveriges land likt en flora av blygsamma förgätmigejer eller

natt-och-dag.

— Det här stället, sade kamrern, ägs av en f. d.

lantarbetare, som köpt det. Det ligger en större egendom här nere i

bygden, som inköpts av A/B Svensk Jordförmedling i

Stockholm och styckats till småbruk.

När jag hörde detta, blev jag dubbelt nyfiken. Jag hade

gamla erfarenheter av nämnda institution från min

jordbruksresa genom Sverige sommaren 1930. Inget namn var då

så hatat som namnet Svensk Jordförmedling. Det betecknade

nöd, sorg, förtvivlan, orsakade av affärsmetoder i svenskjord, som direkt svarade mot hus- och tomtspekulationen i

städerna. Fattiga slantar hade lagts ner i dessa avstyckade

små jordlotter, hopp om bärgning och ett tryggat liv hade

väckts hos ofria varelser, men hoppet hade slocknat i

förtvivlan, då köpekontraktens bestämmelser knepo till om

halsen, och Gud vet, hur många som kastats genom dessa

spekulationer ut på vägen och försvunnit.

Vi stego in i stugan.

— Är far hemma? frågade ciceronen de tre barnen, av

vilka en flicka på 13—14 år föreföll vara äldst. Nej, han

var borta. Mor då? Också borta. En pojke stod mitt på golvet

med huvudet omlindat.

— Vad är det med dig, då?

— Tandvärk!

Det var den typiska torpstugan. Ett litet, litet, lågt kök,

en ödslig, lika låg kammare med lumpiga trasmattor, ett

par utdragssoffor, på vilka målningen skavts av, på väggarna

ett par naiva färgteckningar. I köket en gammal sotig,

smutsig spismur, som upptog nästan halva utrymmet, en utnött,

rankig skänk, ett bord utan duk vid fönstret, på det

potatisskal, sillben. En lukt av sillake och instängd luft,

sammansatt av odörer från röta i trävirke, mögelsvamp, nattkärl,

gamla svettinpyrda kläder, sura skodon, smutsiga strumpor,

fyllde stugan. Aftonsolen sken in på allt detta elände och

samlades kring de tre barnen, som stumma tittade på oss

med blå, öppna, klara ögon.

Jag tror inte, jag kan karakterisera mig själv som

sentimental eller ens lättrörd, men med ens var det, som om ett

osynligt väsende tagit ett järngrepp om halsen på mig, och

tårar ville tränga fram. Vilket väsende? Sveriges ande.

Dessa ungar, de hade ögon så oberörda som aldrig av

människoblick skådade skogstjärnar. Jag tänkte på

Heidenstams dikt: »Tiveden», här som aldrig förr förstod jag den

och bela hans hyllning till den tysta heroismen,

kulminerande i karolinernas släkte. Den kärve norrlänningen stod

plötsligt mitt inne i de mjukare svearnas innersta ordlösa

själ. Jag har aldrig sett något vackrare än dessa stumma barni denna fattigstuga. Jag fick fumligt upp en femtioöring ur

fickan och gav till pojken med tandvärk, och vilka ögon på

honom och på de andra, då han visade den!!

Och jag hörde Karlfeldt ur graven:

»Hur kräsligt leva vi i Juda städer ...»

Här mötte jag Sverige, det verkliga, det verkligaste

Sverige, långt bort från städerna.

§ 3. Det enskilda och det allmänna.

Vi fortsatte. I bilen sade kamrern:

— Herr Nordström såg själv. Dålig grund, begynnande

röta. För lågt i tak. Inget skafferi, inga garderober. Ingen

vattenledning, inget avlopp, ingen ventilation. Det är så

folket lever. Det här är verkligheten.

— Lever alla så?

— Nej, inte alla. Industriarbetarna lever bättre.

— Men bönderna?

— Tja! Det är svårt att svara på den frågan.

—• Statistiken, som jag har, säger, att det förekommer, att

till och med familjer med ända upp till 10.000 kronors årlig

inkomst, lever trångbott på svenska landsbygden.

— Ack, ja, ja, ja!

— Men då är det deras eget fel och inte hårda nöden

att de leva som svin.

— Ja, visst.

— Men vad är det?

—- Jo, det ska jag säga. Det är arvet från fordom. Folket

i stort har icke vaknat till nya tiden än.

— Då betyder det, alt vi befinna oss i en kolossal

transformationsperiod för hela svenska folket.

— Ja, det tror jag kommer sanningen närmast.

— Nå, men kan nu denne man klara sig på detta lilla

ställe? Kan han leva på vad jorden ger?

-—- Nej, det kan han inte.

— På vad, då?Bild 2. Skogstorpet. Södermanland.

— Ja, arbete i skogen. Tillfälligt arbete i bygden.

— Och dessa barn?

— Få gå till industrin och städerna. Som alla andra.

— Och om vi nu få lågkonjunktur?

— Ja, då blir det kommunen, som får träda emellan.

— Och stället?

— Går på auktion. Till nästa man.

— Och Svensk Jordförmedling?

— Tja, Svensk Jordförmedling. Det är ju affärsmän!

Varför ljuga eller fördölja? Jag såg rött. En vrede

började koka i mig. Jag kunde inte hålla den för mig själv.

— Detta är ju upprörande, sade jag.

— Det är så mycket, som är upprörande, herr Nordström,

svarade ciceronen. Vi, som dagligen och stundligen ha detta

elände omkring oss, ja, om vi skulle berätta. Men vi ska se

på nästa stuga. Där är det de gamla. Här var det mera barnen.

Vi åkte djupare in i skogen, och bilen stannade vid en

stig, som vek upp för en sandbacke. Här doftade det mossa,

lingonris, barr, kåda, fåglarna sjöngo och drillade, skogs- 33fukten gjorde den begynnande kvällsluften sval och själen

lite lättad.

Vi gingo stigen upp, en liten grön äng öppnade sig bakom

ett stängsel, en grå stuga visade sig nere till vänster, omgiven

av syrener och äppelträd, och bakom dem skymtade en

blick-stilla skogstjärn med kolsvarta strandskuggor, brinnande

solnedgångsreflexer och två bländvita svanar som en drömsyn

mitt i alltsammans.

— Jag måste rita den här stugan! sade jag, satte mig på

en sågbock, medan de andra gingo in.

Titta på bild 2. Det var stugans exteriör. Sedan jag

tecknat den, gick jag ner till stugan. Dörren öppnades, och döm

om min häpnad, jag stod på tröskeln till — köket. Inget

vindfång, ingen förstuga, man steg från luften direkt in i

köket. Vindfång och förstuga representerades av det lilla

ynkliga takutsprånget ovan dörren, som möjligen kunde

hindra värsta regnet att slå in genom de glesa

dörrspringorna i köket.

Jag hade verkligen aldrig sett något sådant förut och inte

ens vetat, att sådant fanns.

Nå, jag trädde in. Stugan var av samma modell som den

förut besökta, d. v. s. kök och kammare, men här var

spismuren så stor, att det nästan som det inre av en lappkåta

alldeles svarta, sotiga kökel närmast kunde karakteriseras

som en smal gång från ytterdörren till kammaren. Och så

kammaren. Jag är en kortväxt figur, och jag kunde verkligen

stå upprätt därinne, men mellan min hjässa och taket var inte

mycket mer än en tvärhands avstånd, och en lång karl skulle

aldrig kunnat stå upprätt i detta rum.

Här bodde nu en gubbe och hans gumma, båda i

70-års-åldern, samt dessutom gummans bror, i samma ålder. Hur

hade de det? Jag stannade slagen, då jag trädde in:

gubbarna lågo i var sin utdragssoffa.

— Hur är det fatt? frågade jag gummans man.

— Jo, ser herrn, jag har legat på lasarettet ett hr.lvt år

för njurarna. Om det nu kan vara av att det har varit så

kallt här i stugan.— Och ni då? frågade jag gummans bror.

-— Jo, ser herrn, här har jag legat i arton år, efter

spanskan!

Rummet var mönstergillt snyggt, hela golvet täckt av rena

trasmattor, mitt på golvet ett bord, täckt med snygg duk,

och i ett glas en handfull blåsippor. Gumman, liten,

rund-hyllt, med en gammaldags minimal hårknut i nacken, var

klädd i liv med ståndkrage och kjol som förr i världen. Hon

var präglad av en naturlig, småleende, vänlig värdighet.

Gubbarna hade rena skjortor, hade var sin stol framför sig,

på den njursjukes låg en psalmbok, på den andres några

apelsinskivor på ett tefat, hans vita skäggkrans var

jämnklippt, och båda gubbarna voro fint vårdade. Ingen lukt

förnams i rummet. På väggarna hängde bibelspråk och några

prydnadssaker, bland annat ett spanskt rör med silverkrycka,

förmodligen present från greven eller baron på 60-årsdagen,

kyrkkäpp att visa, som de högre uppsatta i samhället visade

sina ordnar vid högtidliga tillfällen.

— Men titta nu här! sade ciceronen.

Golvet sluttade brant ner mot ett hörn och bågnade och

gungade under fötterna.

— Ingen grund! Golvtiljorna uppruttna! Och se här!

Fönstren otäta. Se här! Väggen genomskinlig! Följ med ut!

Vi gingo runt huset. Ciceronen pekade:

— Det här är stora ingången! Men förstugan är stängd för

kylans och dragets skull. Och se här!

Han vände sig om och pekade:

— Det är ekonomibyggnaderna!!

Vi gingo åter in.

— Nu ha vi äntligen lyckats få huset utdömt. Men här

ha dessa människor bott ett helt människoliv.

— Ja, sa gumman. Men vi skulle inte kunna bo här en

vinter till.

— Varför det? frågade ciceronen småskrattande.

— Nej, för då skulle vi dö! svarade gumman och

småskrattade också.

Vi tackade och foro.Bild 3. vStora» ingången "till skogstorpet. Södermanland.

— Här är religionen en god hjälp! sade ciceronen. Den

håller sådana stackars människor uppe. Och ger dem till

och med en egendomlig glättighet.

— Och detta är ett torp under X. gods?

— Ja.

— Jag kände gamle ägaren, vi råkades ibland på

middagar och tillställningar i Stockholm, och han inviterade mig

att komma och besöka honom och se på slottets utsökta och

dyrbara konstsamlingar, men jag kom mig aldrig för, fast

jag tyckte bra om honom. Det var en stilla och ytterst vänlig

man, likgiltig för fina världen, vi brukade sitta för oss själva

och dricka en whisky and soda och prata om livet i

storstäderna jorden runt. Han höll utmärkta tal på franska, som

han talade flytande. Var han nånsin i denna stuga?

— Aldrig.

— Inte i några andra heller under godset?

— Aldrig.

•— Visste han inte, att dom fanns?

36 — Nej, han hade ingen aning om dem.Bild 4. Uthuset till skogstorpet. Södermanland.

— Nå, sonen, som övertagit godset, då?

— Lika litet.

— Vern har reda på dem, då?

— Förvaltarn.

— Vad gör han, då?

— Ingenting.

— Varför?

— Godset har inte råd att bära både godsherren och de

underhavande.

— Och vem får då ta hand om de underhavande, som

nu dessa?

— Kommunen, staten, det allmänna eller med andra ord

Sveriges skattebetalande folk.

§ 4. Det första problemet.

När Hedin och jag blivit ensamma, sedan vi tagit farväl

av den utmärkte ciceronen, som skakat min hand med orden: 37— Det är värdefullt, att landet får känna den verkliga

ställningen i bostadsfrågan och vad med den sammanhänger!

sade jag till Hedin:

— Nåå? Vad säger du? Du har ju sett inte bara olika

delar av Sverige utan också en del av Amerika.

Han teg en stund på sitt vanliga eftertänksamma sätt,

svarade därpå:

— Du vet, jag blev häpen. Ska du skriva som det var?

— Naturligtvis.

— Folk kommer inte att tro dig. Du vet, här i Sverige

är dom tokiga. Du vet, i Staterna kan man kritisera. Då

säger dom: well, vi ska göra om"et. Men du vet, i Sverige är

det annat. Och i synnerhet nu. Och du vet, allmänheten vet

ju ingenting. Dom tror på tidningarna, och tidningarna

upphöjer ju allt svenskt till det främsta i världen.

— Det är sant, men jag har mina anteckningar, och även

om de misstänkas, så har jag en sak, som man måste böja

sig för: teckningarna och fotografierna, i synnerhet

teckningarna. Kameran ljuger, men inte blyertspennan. Och till

sist: jag har varje plats noterad i anteckningsboken. Det

står var och en fritt, som önskar kontrollera mina uppgifter,

att fara och se efter.

— Ja, det är sant. Det är sant.

— Men det är inte det, som sätter myror i huvudet på

mig just nu, utan en helt annan sak. För det första: lade du

märke till barnen i första stugan?

— Ja.

— Har du sett rarare, vackrare ansikten, renare blickar?

— Nej, du vet, jag vart häpen.

— Tänk på alla bortskämda ungar i städerna. Flickorna,

i samma ålder som flickan här, allaredan med pudrade

ansikten, sminkade läppar och i vissa fall och vissa kretsar

rödmålade naglar. Handväska med spegel och ofta nog

preventivmedel. Bakelser och snask till dagligt bruk, pius

cigarretter. Silkesstrumpor, högklackade skor, ondulerat hår. Inga

syskon att ta hänsyn till, att hjälpa, ta hand om, tävla med.

Bortskämda av föräldrarna. Lillgamla, blaserade, frågandebara efter en sak: nöjen, nöjen och nöjen. — Ja, och du vet,

vad jag tycker är rena Bellman, det är, att i Stockholm finns

det 55 procent äktenskap utan barn. Och du vet en sak till:

10 procent av alla stockholmare lever ju på understöd av

det allmänna.

— Ja, det är just allt detta. Exakta siffrorna för vad du

nu rör vid minns jag inte, men det är fenomenet. Och nu

ställer sig problemet för mig så här: dessa barn, som födas och

växa upp långt från städerna i fattiga torpstugor, utan nöjen,

i hårt arbete, de se ut som de barn vi nu sett. Är det då lönt,

är det då rätt att söka få sådana förhållanden för dem, att

de bli som ungarna i städerna? Det är det, som är frågan.

Och likadant med de gamla. Vinner Sverige och vinner dess

enskilda människor på, att den s. k. stadskulturen utan vidare

förs ut på landet? Vad blir följden? Vad är i detta fall rätt,

och vad är orätt? Vilken ståndpunkt ska jag inta? Det är

problemet just nu. Du ser själv.

— Ja, du vet, jag säger bara: det är skönt, att en annan

slipper yttra sig.

— Neej, min gosse, varje svensk är skyldig att ta

ståndpunkt. Ingen kommer förbi. Förr eller senare måste hela det

här problemkomplexet redas upp. Och nu ska vi se på andra

sidan av saken. Har du hört talas om kvartil- och

medianinkomst?

— Nej. Vad menas med det?

—- Medianinkomsten är den inkomst som ligger i

mitten när man ordnar en lönegrupp efter storleksordning.

Om uppställningen delas i fyra lika delar kallas glansen

mellan de två övre fjärdedelarna övre kvartilen och gränsen

mellan de två nedre fjärdedelarna nedre kvartilen.

Och vet du nu, vad den undersökning av

familjeinkomsterna i Sverige av i dag, som gjorts i samband med

folkräkningen 1935/36 och specialundersökningen av

bostadsförhållandena i 100 av rikets landskommuner, utvisar?

Nej. Nå! Jo, den visar, att antalet hushåll med under 1.000

i inkomst — jag behöver inte specificera allt vad statistiken

här rör sig med, utan kort och gott: med under 1.000 kr. iinkomst uppgår till 42,5 procent av hela antalet. Alltså: nära

hälften av hushållen ha mindre än 1.000 kronor i inkomst.

Vidare: 32,3 procent ha en inkomst upp till 1.900 kronor

och lite över en fjärdedel av hushållen eller 25,2 procent ha

kring 2.000, medan endast lite över en tiondel eller 10,9

procent ha 3.000 och däröver.

— Ja, men, Herre Gud, då är ju Sverige fattigt.

— Inte vet jag. Men hör på nu! Statistiken visar vidare,

att över hälften av samtliga hushåll i de undersökta

kommunerna med en vuxen familjemedlem, utan eller med

minderåriga barn, har en familjeinkomst, som understiger 600

kronor. Och vad vi nu har sett i dag i de stugor vi besökt,

det är hell enkelt en bild från den nedre fjärdedelen av

inkomsttagarna i Sverige, sådant deras liv gestaltar sig, och

om statistiken är riktig, så betyder det, att på detta sätt,

under sådana ekonomiska villkor skulle praktiskt taget

halva Sveriges befolkning leva. Det vill säga pä

landsbygden. Men som man vet, att trångboddheten och snusket icke

är bättre i stort sett i städerna, så har man här, såvitt jag

förstår, bilden av ett bostads- och människoträsk utbrett

över hela landet, som naturligtvis förr eller senare måste

dräneras.

Följaktligen, begriper du, står jag här, eller, om du vill,

sitter jag här i Radiotjänsts bil med Medicinalstyrelsens

direktiv på fickan och frågar mig, vilket är bättre:

fattigdomen och snusket, som tycks fostra en kraftig och härdig,

renögd ras eller en förbättring av standarden, som tycks

medföra försvagande, förvekligande och moralisk förnedring av

rasen? Vet du, vad jag svarar?

— Nej.

— Vad vi hittills sett, få vi betrakta som stickprov, som

trevare. I morgon ha vi första prästen, och då få vi höra,

vad han har att i saken anföra. Och för resten få vi, i sista

hand, ärligt och så opartiskt som möjligt helt enkelt avlägga

rapport om vad vi sett och hört.

På vilket vi sovo mer eller mindre gott i ett

stationssamhälle för att nästa dag vakna till vår förste präst.§ 5. En vilsegången religion.

En sval, glad, grönskande morgon bar oss till det

samhälle, där kyrkoherden bodde, och vårsolen glittrade i en

glättig å, på kådiga vårlöv och på kyrkoherdeboställets

väl-krattade grusplan, där kyrkoherden själv tog emot oss.

Det var en man med vänliga, lite sorgsna och kanske även

lite skygga ögon. Ingenting av forna tiders myndige

kyrk-herrar, vilka tittade ner på sina medmänniskor som från en

själens ständiga predikstol. Nej, en människa bland

människor men samtidigt en utlänning, en människa från en

annan värld, vilken han icke var säker på, att man riktigt

kom ihåg längre här på jorden.

Han förde mig genom den gamla vackra, rymliga, ljusa,

blomsterrika våningen till sitt arbetsrum, där väggarna

fylldes av bokhyllor och där Kristusbilder syntes överallt.

— Jag vet inte riktigt, vad det är, som herr Nordström

önskar veta, sade han.

-— Ja, svarade jag, del är kanske lite svårt alt fixera, men

närmast kan jag säga, att jag skulle vara tacksam att höra

lite om kyrkoherdens allmänna syn på det andliga, det

religiösa läget i dessa bygder, särskilt då, om man ser det mot

bakgrund av den stora sociala transformation, som vi hålla

på att passera. Finns här industri? Eller är det ren

jordbruksbygd?

— Ren jordbruksbygd, men med ett litet inslag av industri.

— Nå, dessa industriarbetare då, till exempel, hur ställa

de sig till religionen? Är dom socialdemokrater?

— Ja, det är dom.

— Och som sådana religionsfientliga?

— Nej, det kan jag inte säga. Dom är, skulle jag snarare

vilja säga, socialdemokrater och detta mycket slrängt och

religiösa i viss utsträckning. Och alldeles särskilt intresserar

dom sig, på ett mycket vackert sätt, för vår gamla kyrka. Där

skiljer dom sig till exempel påfallande från bönderna.

— På vad sätt?

— Jag kan ju berätta en liten händelse. Vi ville gärna fåkyrkan restaurerad, och då hände följande. Kyrkans

allmänna budget beräknades, och man fann, att avgifterna till

kyrkan kunde sänkas på debetsedeln med 15 öre. Ärendet

föredrogs i kyrkofullmäktige, där det sitter både bönder och

arbetare. Bönderna röstade enhälligt för sänkningen, men

industriarbetarna sade då: Nej, vi taxera ut beloppet och

spar det till restaureringen. Och det gick också igenom.

—- Vad anser kyrkoherden denna mentalitet hos dessa

industriarbetare tyda på eller sammanhänga med?

— Dom skiljer mycket noga på det politiska och det rent

mänskliga, men mig förefaller det närmast, som om man

kunde konstatera, hur den traditionsbundna människan

börjar genomsyra de nya sociala och politiska formerna. Jag

kan berätta en annan liten händelse, som förefaller mig säga

en del. En man, jag behöver icke nämna hans yrke, gifte sig,

och hustrun var baptist. Vi har rätt mycket frikyrklighet här,

vi har ju inte så långt till Närke. Dom fick ett barn, och

mannen frågade mig, om jag ville komma och döpa barnet...

— Var han socialdemokrat?

— Ja, han var socialdemokrat. Ja, svarade jagy

naturligtvis vill jag göra det. Då ville han, att modern också skulle

upptas i kyrkan. Men då måste även hon döpas, sade jag

honom, och det var han med på. Så jag kom och döpte först

modern, sedan barnet, och dopvittne var den

socialdemokratiske fadern.

— Men kunde icke detta bero till stor del på, att man

känner kyrkoherdens stora sociala intresse?

— Jag räknar naturligtvis med, att det spelade in.

— Vad anser kyrkoherden i det sammanhanget om

prästernas allmänna ställning i det sociala livet?

Efter att suttit tyst en stund sade han med låg röst och

blicken sorgsen:

—- Det kan icke tjäna vare sig religionen eller kyrkan med

ganska onödiga läroschismer. Religionen är liv, främst liv

och handling, läran betyder gentemot handlingarna intet.

— Jag har ofta frågat mig, om allt detta med ökad ståt

i kyrkorna, mässhakar, förgyllda skrudar, sång, musik etc..om det inte snarare avlägsnar folket från kyrka och religion

än drar det till dem. Är inte det snarast en religion på

avvägar?

Han suckade och svarade:

— Jag kan inte säga någonting. Emellertid har jag

vidtalat några personer, som äro beredda att ta emot herr

Nordström och visa, dels hur svårt många bo, dels hur genom

fabriksledningens humanitet industriarbetarna, även genom

egen klokhet, fått sina bostadsvillkor utmärkt goda.

Det var jag själv, som föreslagit Radiotjänst, att icke

endast provinsialläkarna utan även prästerna skulle intervjuas.

Från Medicinalstyrelsens sida hade förslaget mötts med

häpnad, men jag hade vidhållit det, då jag gärna ville finna ut,

vad kyrkan och prästerna verkligen spelade för roll i det

nutida Sveriges liv.

Denne kyrkoherde var förebilden för en kristen, och hans

väsen hade från första ögonblick fyllt mig med odelad

sympati, men när jag lämnade honom, visste jag, innerst inne i

mig själv, fast jag ännu inte ville medge det, att

Medicinalstyrelsen hade rätt. Att prästerna icke hade något att ge mig.

De stodo utanför samhällets och människornas verkliga liv.

De levde bland gravstenar, de sökte trösta sig med

lärostrider, kyrkorestaureringar, kostymer och musikaliska

prestationer. Men livet hade gått dem förbi.

Denne allvarlige, socialt intresserade kyrkoherde förstod

det. Utan ett ord hade han meddelat min själ, hurudant

läget var.

Och jag förutsåg redan, vad som måste komma och som

snart nog också kom.

Däremot förutsåg jag icke, att jag skulle komma att få

den enkla förklaringen till kyrkornas avfolkning klarlagd

inom kort. Hur det gick till skall läsaren i sinom lid få höra.

Ty det berör bostadsfrågan på det intimaste.

436. Den nedre kvartilen låter höra sin röst.

Om läsaren nu tänker sig en vid, grönskande slätt, korsad

av en ås, beklädd med stora lummiga träd, mellan vilka

skymta fram en vit kyrka med högt torn, ett samhälle i

spridda husgrupper med röda tegeltak, så, långt i fjärran, en

ljusblått förtonande skogsrand, och så vårsol över det hela

— är det inte vackert?

Där skulle jag för första gång få höra nedre kvartilen höja

sin vemodiga röst ur alla de eländas resignerade tystnad, och

en sida okänt svenskt själsliv skulle bli mig uppenbarad!

Kanske kan det intressera läsaren att litet närmare få höra,

hur en typisk undersökning gick till. På åsen låg det lilla

samhället, där funnos handelsbodar, röda bensinpumpar,

gästgivaregård, bagerier, karamellkiosker, diverse hantverkare,

och vid en bensinpump frågade vi, var bilreparatör X. hade

sin verkstad.

— Jo, rätt upp här! Över handelsmans gård!

Alla äro vänliga och hjälpsamma ute på landsbygden

numera.

— Sen är det bara att la av till höger, så syns verkstan.

Bilen, som fick mycken gymnastik i knaggliga backar

under denna färd, vilken för dess del sträckte sig över 900 mil

— jag åkte dessutom extra med provinsialläkarna i mer

oframkomlig terräng och gjorde 1.100 mil — den suckade

och gnisslade tänder, men så kommo vi till verkstan, där en

jättelik, svettig, ljus, godmodig, blåögd karl med ett par

pojkar var i fullt arbete. Han såg oss komma, och fast han

inte låtsades märka oss, såg jag genast, att vi voro väntade

och att han var på spänn. Själen får så småningom en

otrolig vana att notera det minsta, under dessa

undersökningsresor.

Nå, jag hoppade ur och frågade:

— Herr X.?

— Joo, det ska väl vara det.

— Vi skulle få titta lite på herr X:s bostad. Herr X. har

blivit underrättad?— Joo, det...

— Och herr X. har ingenting emot"et?

— Näe! Gumman är hemnia. Hon kan prata. Det där får

hon sköta om.

— Utmärkt. Var ligger huset?

— Joo! Det är väl det där, som syns där borta! pekade

han neråt slätten.

— Det där lilla?

— Nää! Den där!

— Med flyglarna?

— Jaa, flyglar vet jag inte. Uthus och sånt.. .

— Men det ser ju nästan ut som en liten herrgård.

— Jo, jo! Ser ut, ja. Ja, jag har just inte mer tid nu för

jobbet.

— Tack då! Och vägen?

— Ja, det är bara om ladan där, så går han rakt fram.

Vi följde anvisningen och kommo till

undersökningsobjektet. Jag fann det hela lite konstigt. Vi körde upp på en

gräsbevuxen gårdsplan mellan två smärre flygelbyggnader,

av vilka den vänstra, från infarten räknat, tydligen var

bebodd, medan den högra föreföll att innehålla vedbod,

tvättstuga och, under golvet, en jordkällare.

Huvudbyggnaden, prydligt rödmålad med vita knutar och

fönsterbräden liksom flyglarna och liksom dessa täckt ined

enkupigt tegel samt försedd med två vita skorstenar, var i

tvenne våningar och påminde närmast om en gammaldags

mindre herrgård eller om ett gammalt militärboställe. Det

var stora, granna träd på gården, och alltsammans låg på en

liten kulle med den vidaste och vackraste utsikt över slätten.

Det kunde ingen människa tro annat, än att detta var en

förtjusande bostad. Och det kan jag säga redan här, att så var

det runt om i bygderna. Man blev lurad av exteriören. Falu

rödfärg döljer allt annat än idyller, den är en farlig

för-falskare av den bistra verkligheten, må var och en, som reser

omkring i Sverige, komma ihåg det!

Ty hur tedde sig nu denna idylliska bostad inomhus?

Fru X. tog emot på bron.Bild 5. Köket i clet kalla huset. Södermanland.

— Vi är väntade, eller hur? frågade jag.

— Joo, det är herrarna nog.

— Och fru X. kanske vill visa mig nu?

-— Joo. Fast. Mycket just att visa är det ju förstås inte.

— Vi får väl se. För det första, innan vi börjar och går

husesyn: hur många är ni, som bor här?

—- Ja, det är vi då, förstås, här nere. Och så två familjer

oppe. Och så en i den där flygeln.

— Familj?

— Näe. En gammal gumma, om jag så får säja.

Så gingo vi då in.

Titta på bild 5! Det är spisanordningarna i köket. Och

nu kunna vi övergå till vad husesynen visade. Huset var

utmärkt proportionerat och av den gamla svenska

parstugetypen, d. v. s. med ett stort rum på vardera gaveln

och mellan dem en mindre kammare. Denna typ återfinnes i

olika variationer i större delen av det träbebyggda Sverige.

46 I regel används ena gavelrummet till kök, som här, medandet andra är sal eller storstuga, under det att kammaren

stundom är sovrum, stundom förvandlats till kök, stundom

delats i två rum. Här var emellertid salen uppdelad genom

en tunn brädvägg i två rum, det ena utan eldstad.

Rummen, d. v. s. salen och köket, voro stora, ljusa,

rymliga, men kallrummet var mest likt en trång garderob.

Kammaren var ett litet och mörkt rum, och vid dörren från den

in i köket mellan ytterväggen ooh den gamla spismuren med

dess sotiga kappa var det nästan svart.

— Nåå? frågade jag sedan jag gått igenom det hela. Va

säjer ni nu själv om allt detta?

— Jaa, va ska man säja?

— Är det kallt?

— Om det är kallt. Golven gungar ju i kammarn, och

under sängen drar det så, att... Ja, alla golven är uppruttna,

man vågar knappt gå på dom.

— Men har ni inte blivit fördärvade av denna kyla och

detta drag?

— Jo visst! Förr sydde jag västar på maskin åt fabriken,

men jag måste sluta, för både händer och fötter, jag ska inte

tala om ryggen, blev alldeles kalla som is och så fulla av

värk, att jag förmådde inte mer.

— Vad gjorde ni åt det, då?

— Ja, jag fick ju en sån reumatism, och så blev ju

nerverna alldeles sjuka på mig, så till sist blev jag tvungen

vila, doktorn ordinerade det.

— Var då?

— Vid Nynäs havsbad.

— Det blev dyrt, det!

— Ja, visst blev det dyrt.

— Och på det viset fick ni, tack vare denna bostad, dels

förlora arbetsförtjänsten och dels kosta på er badortsvistelse?

-— Ja visst. Och att ha småbarn här, det vore då alldeles

omöjligt. Äldsta flickan, som nu är 21 år, hon fick

njurinflammation genom draget och har ont av det än i dag.

— Har ni inte försökt få bättre

uppvärmningsanordningar?— Tacka för det! I rummet är det ju en bra kakelugn, för

all del, eller rörspisel, men den kan vi inte använda, för om

man bara eldar det minsta, så blir rummet fullt med rök.

Så då satt vi in en kamin, och den värmer ju lite åt

kallrummet, fast vad gör det, då det blåser tvärs genom väggarna.

Och i kammaren, där gubben och jag ligger, ja, där blåser

det så under sängen, så det är som att ligga ute, för det har

varit dörr därifrån och ut i farstun, och draget går mellan

fönstret och dörrspringorna, och det är i det draget vi ligger.

Så då satt vi in en vanlig köksspis i hörnet bredvid sängen,

och den kunde ju värma, så länge han brann, men så fort han

slockna, var det lika kallt igen. Och nu är han utbränd,

förresten.

— Och här i köket?

— Ja, då är det den här gamla spismurn, då! Ingen

människa kan ju använda en sån i våra dar. Tänk bara, vad ved

han drar. Och ingen plats "har han. Så då skaffade vi den

här järnspisen, men han är gammal och dålig också, så till

sist har vi måst skaffa den här sparspisen, så inte bränslet

alldeles skulle ruinera oss.

— Vill ni berätta, vad ni nu sagt mig, i radion för hela

svenska folket?

— Ja ... Om jag kan, så!

Jag ut på bron.

— Hedin! Inspelning!

Den förträfflige Hedin hade allting klart, kabeln drogs

över bron och genom förstugan in i köket, där fru X. och

jag placerade oss på var sida om mikrofonen, mitt på

köksgolvet. Sen spelades skivan omedelbart upp ute i bilen på

gården, där solen flödade omkring oss och de höga

trädkronorna susade, med naturens eviga likgiltighet, i vårluften.

Nu hade andra tillkommit: hustrurna i övre våningens

familjer och gumman, som bodde i flygeln, och när de från

den snurrande svarta, blanka skivan inne i bilens

apparatrum hörde och kände igen fru X" röst och kommo underfund

med, vad hon hade förmält svenska folket, då — då öppnades

även deras hittills förseglade läppar, och snart satt jag medanteckningsboken framför mig vid köksbordet, medan de tre

kvinnorna stodo vid dörr och spis och berättade.

— Vänta, vänta nu, kära ni! måste jag stoppa dem. Jag

hinner inte anteckna allt, ni säger. Först och främst.. .

— Ja, kom ihåg det, herrn, att däruppe är spisen så dålig,

att man inte kan baka i den. Va ska man ta sig till?

— Ja, och i min lilla stuga måste jag ställa en stol för

dörrn, då det blåser, så den inte ska stå och slå i ett enda

väsen. Och i garderoben så viftar kläderna fram och

tillbaka, som om det var tvätt, som hängde på tork, och då det

blåser, lyfter sig hela golvet.. .

— Lyfter sig golvet?

— Ja, det lyfter sig, det är dagens sanning, det!

— Ja, det gör det hos oss också.

— Ja, men potatisen, då! Han fryser i skafferiet, och

smöret far runt på fatet och fäster sig inte, för det är fruset

till en isklump.

— Ja, när det är kallt, om vintern, måste en annan ta på

sig stora tjocka vinterkläderna, då man ska göra upp eld i

köket, för så hackar man tänderna i kylan.

— Har ni köldgrader inne, menar ni?

— Om! Jaa då! Om det är 30 grader kallt ute, 6å lovar

jag, att nog är det åtminstone 10 grader kallt inne, förrn

man fått eld i spisen.

— Jaa, sa fru X., när det är kallt, då har vi ingenting annat

att göra än att blåelda i spisen och sitta kring den

allesammans, och jag är tvungen att sitta med fötterna instoppade

i bakugnen för värkens skull.

— Ja, och det! Vad vore det ändå, om man bara vågade

elda! skrek gumman.

— Vågade!

— Vågade, ja! Herrn förstår, takel är så trasigt, så det

regnar in, för en massa takpannor ha ramlat ner, så att

innertaket har ruttnat, och skorstensmurarna äro så usla, aldrig

sotade som dom är, så det står som en kvast av gnistor ur

dem, och man har ingen ro, för att dom ska falla ner på

taket och tända på. Och det är allra värst, när det blåser

4och är kallt och man måste elda för att inte frysa ihjäl, att

man inte har nån ro utan måste ut i kylan och blåsten

ideligen, kanske sent om kvällen, för att se efter, om det har

börjat brinna ...

— Men ni sa: ingen sotning. Sotas det inte här?

— Nej.

— Hur länge har ni bott här, fru X.?

— I 18 år.

—- När sotades det sist?

— För åtta år sen.

— Åtta!

— Ja, och det är nästan det värsta av allt. För då tar

dom ut röret här i stora spismuren, och då ramlar det

massor av tegel och murbruk ner, så att köket ser ut som ett

nybygge och man måste få hit en murare, som murar upp

alltsammans igen. Och sotet! Vi ska inte tala om sotet.

Alltsammans rasar ner här i köket, så här ser ut som världens

undergång. Och Gud vet, hur många hinkar jag fick bära ut

sist, men nog var det en 30—40, om inte mer.

— Ja, och brandstegar finns inte! Så va ska man göra,

om det tar eld? Inga takrännor finns det heller förresten,

och inga stuprör . ..

— Ska vi inte tala om sophögen också?

— Hur är det med den, då?

— Ja, det är ju hyresvärdens plikt att föra bort den. Men

han bryr sig inte om"et. Den får ligga där! Gud, vad flugor!

Vi har gjort, vad vi har kunnat, men karlarna är ju ute på

sitt arbete, från det solen går opp, tills hon går ner, och vi

har allt vårt. Nu orkar vi inte längre! Vi är slut! Och om

det inte var koloset, så fort man eldar i spisen. Det stiger åt

huvet och åt bröstet, så man hostar och ögona rinner och

huvut värker.

— Men, Herre Gud, kära vänner, bostadsinspektionen, då?

— Har aldrig varit någon bostadsinspektion här!

— Vad betalar ni för dessa lägenheter?

— Ja, vi, svarade fru X., ger 300 för den här lägenheten.

— Och vi 210! sa ena hustrun från övre botten.— Vi 180! sa den andra.

— Och jag 275! sa gumman i flygeln.

— Det vill säga 965 kronor tillsammans. Det är cirka

2l/o procent på 40.000 kronor, det! Vem är det, som äger

stället?

— Jo, det är en professor i Uppsala.

— En professor i Uppsala!!! Är han så omänsklig?

— Se, han har sitt hem här i trakten och arrenderar ut

huvudgården, och så hyr arrendatorn ut ställena under den,

så det är bara med honom vi har att göra.

— Då förmodar jag, att det är ni och övriga hyresgäster,

som får betala hans arrende. Varför klagar ni inte?

— Då blir vi utkörda på vägen ...

— Kan ni inte bygga själva? Det finns ju egnahemslån.

— Vi vill inte skuldsätta oss.

— Utan i stället fryser ni ihjäl!

— Ja, man vet varken ut eller in! sade alla med rådlösa

ögon.

Så hade jag fått höra den nedre kvarlilens röst. Men! Jag

fick också se dess själ. Ty lyssna nu, ärade läsare, till vad

som hände.

§ 7. Folket

Solen sken in genom det stora fönstret mot gården och

bredde en glans över ett stycke av golvet. Mitt i gasset låg

en kattmamma med tre eller fyra rosennosade ungar, som

trängdes kring tissarna, och mamman kisade och spann. Då

kom genom den öppna dörren en mager, brun katt smygande,

gled fram till den liggande kattmamman, lade sig, öppnade

famnen och drog till sig en av de rullande ungarna.

— Titta! ropade gumman i flygeln. Alla samlades kring

kattorna. Allt annat var glömt. Och gumman i flygeln

pekade: Nu är hon här igen. Och modern säger ingenting utan

låter henne hållas. Kan man tänka sig ändå!

— Vad är det? undrade jag.— Jo, si, den där bruna fick ungar samtidigt som vår,

svarade fru X., men man slog ihjäl hennes, och nu kommer

hon dagligen hit, och vår katta delar med sig ungarna åt

henne.

— Ja, ropade de andra i korus. Det har man väl aldrig

hört talas om eller sett förut. Men titta, hur fint dom ligger

där bägge två med ungarna emellan sig.

Jag fick en plötslig idé.

— Kom in, Hedin! ropade jag ut genom dörren, och

han kom in.

— Har du sett maken? frågade jag och förklarade, och

Hedin, som är en mänsklig själ, smekte både mammor och

ungar.

— Nej, det var det märkvärdigaste jag sett! sade han.

varefter vi tryckte alla kvinnornas händer och fortsatte mot

nya öden och uppenbarelser, jag med åtskilliga nya

synpunkter snurrande om varandra i hjärnan.

§ 8. En värld som gått, en värld som

måste komma.

När vi körde ut från gårdsplanen, gav jag därför Hedin

först och främst följande order:

— Kyrkoherden hade vidtalat några arbetare med

egnahem vid fabriken därborta, för att vi skulle få se goda

bostäder. Men vi kör förbi. Vi måste först ha mera av den

sort, vi nu sett och hört för att få en bestämdare bild. Vi

kör direkt till nästa station, den första i Östergötland.

— Är Södermanland klart? frågade han.

— Ja, svarade jag och tillade: Säg mig en sak, lade du

märke till kattorna?

— Ja, du vet, jag måste skratta. Nå sånt skulle jag väl

aldrig ha trott, om man berättat det för mig eller om jag inte

hade sett det med egna ögon.

— Lade du märke till, att allesammans hade glömt sina

bekymmer, så fort dom fick se kattorna?— Ja visst!

— Jag sitter här och grubblar på, om det inte är mycket

av förklaringen till de usla bostäderna och förresten till allt

elände i världen. Folket lever i ögonblicket. Så fort

kvinnorna fått på kaffepannan, har dorn glömt kylan, ångesten

för eldsvåda, sophögen, alltsammans, och när kattorna så

kommer till, blir hela livet bara dessa kattor. Vore det

annorlunda med »folket», skulle nog både arrendatorn och

professorn få veta, vad deras plikt är. Jag undrar vidare,

om kyrkoherden verkligen kände till förhållandena i denna

gård. Det förefaller antagligt, eftersom han sände mig dit.

Varför rör han då inte upp himmel och jord? Vad skulle

Kristus ha gjort? Jag måste säga, att om han vet, då förstår

jag honom inte.

— Men det gör jag! sade Hedin med oväntad skärpa.

Du vet, jag går aldrig i kyrkan, men min mor tyckte om att

göra det. Och en söndag följde jag henne i Jakobs kyrka i

Stockholm. Jag brukade följa henne till porten och skiljas

från henne där, men den söndan tänkte jag, att jag skulle

göra henne sällskap i kyrkan också, för jag visste, att hon

gärna ville det. Men du vet, när vi kom in, det var en söndag

i mitten på juli, så satt det bara en hop sorgklädda

fruntimmer här och där i bänkarna, och när prästen kom opp på

predikstolen och hukade sig ner för något slags bön, så

kikade han över kanten ner på dom, och så reser han sig,

och så säger han tre gånger å rad: Bereden Eder till Döden!

Bereden Eder till Döden! Bereden Eder till Döden! Och

gummorna eller vad det var, ja, dom sjönk ihop mer och mer,

så dom nästan försvann i bänkarna, som om han skulle ha

slagit dom i huvut med en klubba. Jag blev så förbannad,

så jag tänkte resa mig ur bänken och gå min väg. Direkt.

Dessa människor hade mist anförvanter eller sjutton vet vad,

men hade i alla fall fått gå igenom så pass, att vad dom

behövde och var ute efter, det var att bli stimulerade, få igen

livslust och sånt, och så klämmer karlen till med: Bereden

Eder till Döden! Du vet, om det inte varit så djäkligt,

alltihop, skulle jag ha skrattat, så uridiotiskt var det, men denprästen, lian utförde då det storverket i alla fall, att jag aldrig

satt min fot i en kyrka mer. Nej! Dorn begriper varken vad

folket behöver eller vad tiden fordrar. Dom lever i en värld,

som är förbi för längesen.

Jag trodde, att fientligheten mot prästerna icke längre

fanns, men här hade jag den! Men det var inte längre

prästen-samhällsförtryckaren det nu gällde. Han hade spelat ut sin

roll och försvunnit från scenen. Det var

prästen-samhällsfrämlingen! Och Gud vet, om inte det var en allvarligare

historia ändå för både kyrka och religion.

— Jag förstår dig, svarade jag, men frågan är invecklad.

Emellertid, en annan sak. Du hörde, vad mannen till fru X.

sa uppe vid verkstan, att allt det här fick hustrun ta hand om?

-— Ja, du vet, då vart jag häpen.

— Ja, därför att du varit i Amerika och sett andra

förhållanden. Men vet du, vad fru X. sedan sa? Jo, så här. Jag

frågade henne, om inte mannen vidtagit några anstalter att

få ändring i förhållandena. Äh! hade han då svarat. Vad

tjänar det till? Det blir ju ingenting av ändå!! Nu vill jag

bara säga dig det, att jag under de här undersökningsresorna

kommit underfund om en sak. Som nu, genom vad jag sett

och hört här i dag, med ens blivit aktuell för mig, och det

är för det första, att karlarna här i Sverige icke tar

tillräcklig hänsyn till hustrurna och hemarbetets betydelse och

besvärligheter, och för det andra att de unga flickorna aldrig

vet vad de går in i, då de gifter sig. Båda dessa saker måste

tydligen ändras, om det ska bli någon ordning i

bostadsfrågan, för vad jag sett i dag ger mig, på grund av vad jag

tidigare sett under mina resor, den absoluta uppfattningen,

att bostadsfrågan helt enkelt kan rubriceras, åtminstone ur

den rent mänskliga synpunkten, som frågan om förhållandet

mellan könen här i Sverige. Så nu måste vi först och främst

se, vad Östergötland har att visa oss i det avseendet.

54§ 9. Det oorganiserade människokapitalet

Vi åkte genom de mest underbara bygder: höga, poetiska

skogar, ner i djupa dalgångar med gammaldags bruk från

fjärran tider, sågo mossbelupna stenbroar, som verkade saga

och spökhistoria, tills plötsligt en norrländsk eller nästan

norsk bygd öppnade sig med stora röda bondgårdar mot

himlen på krönet av branta backar, och så gledo vi ner i ett

landskap av gammal uttorkad sjöbotten, där mittpartiet

bestod av vida grönskande vallar och omkretsen var skulpterad

av röda byar med ett vitt samhälle på ena kanten, kyrka,

bank, apotek, landsfiskal, bensinmack, en av det moderna

Landsbygds-Sveriges tusende typiska ganglieknutar.

Där bodde provinsialläkaren. Så äro de spridda över hela

Sverige, långt in i skogarna, långt ut i bygderna. De lysa

över landet som brandskåpens röda vakande lampor i

städernas natt.

Och nu gällde det alltså det rika Östergötland. Hurudan

såg doktorn ut? Vad skulle han säga? Och vad skulle jag

få se? Han var borta, då vi kommo.

— Han väntar herrarna, sade doktorinnan, och är här om

ett ögonblick. Jag talade med honom i telefon alldeles nyss.

Och några minuter senare flög en grå bil in på gården och

en barhuvad man hoppade raskt ur.

En man i den tidiga medelåldern, litet över medellängd,

smärt, mörk, slätrakad, med energiska och livliga drag, svart,

litet gråsprängt hår, mörka ögon med klar, genomträngande,

iakttagande men vänlig blick.

— Välkomna! ropade han emot oss, och ögonblickligen

voro vi i gång.

— Nåå, doktorn! Bostäderna här?

— I stort sett utan värre brister, svarade han. Det vill

säga, jag räknar då till de bra bostäderna: herrgårdar, större

privatbostäder, massor av nyuppvuxna egna hem och

arbetarbostäder och även mindre bondgårdar. De sakna

visserligen oftast vatten och avlopp, och bättre biutrymmen som

skafferier och garderober behövas liksom också bättre ochbekvämare köksinredning. Men allt detta kommer steg för

steg. För dom. Men så har vi nånting, som är dåligt i denna

bygd, för att inte säga uruselt, skandalöst, och det är de s. k.

lönebostäderna, framför allt naturligtvis

lantarbetarbostäderna, statbostäderna, och det mest allvarliga, det är vad jag

kallar »småstuguproblemet».

— Och med det menar doktorn?

— Med det menar jag helt enkelt dessa »privata»

småstugor, som ägs av folk i små omständigheter och som

antingen bebos av ägaren själv eller hyrs ut av honom för en

ringa penning. Och först vill jag då påpeka i det

sammanhanget, att det är en oerhörd olikhet mellan dessa stugors

yttre och inre. Till det yttre är dom målade och putsade

eller har en ärevördig ålderdomlig stämning över sig, som

kommer turisten från storstäderna, som bilar genom bygden

under den vackra sommartiden, då ju allt ter sig bra, att bli

riktigt lyrisk — dessa stugor ser, i förbigående sagt,

betydligt annorlunda ut under höstregn eller då snön just gått av

och landskapet är grått och risigt! Men då är turisterna

borta! Nå, stiger man in i stugorna, ja, då blir det en helt

annan bild! Golvtiljorna går opp och ner som tramporna i

en vävstol, på väggarna är det lager av mögel av instängd

fukt, vidare så är det små, lågt sittande fönster, och så

tillkommer slutligen de idylliska lummiga träden utanför, det

kanske vackraste i hela den yttre bilden, men inne!

Herrarna ska få se! Rummen ligger komplett sollösa och nästan

mörka, i halvdager. Och så allra sist: ömkligt små utrymmen.

Och här packas människor ihop.

— Har doktorn någon statistik på denna trångboddhet?

— Ja, jag har just roat mig med att utarbeta en sådan.

Var så god, herr Nordström! Vad sägs om detta?

Han räckte mig ett maskinskrivet ark, där jag läste

följande:

40 % av barnen i detta distrikt bo i lägenh. om 1 rum o. kök

40 °/o » » » » » » » » » 2 » » »

10% » » » » » » » » » 3 » » »Lägenheter om:

1 rum och kök hysa i medeltal ............ 5,7 personer

2 » » » » » » ............ 6 »

3 » » » » » » ............ 7 »

4» » » » » » ............8 »

Antalet sovande i samma rum som barnet utom detta:

20 % av rummen hysa .......... 2 personer utom barn

26% » » » ....................3 » » »

26% » » » ....................4 » » »

10% » » » ....................5 » » »

10 % » » » ....................6 » » »

8% » » » ....................7 » » »

-—- Det förekommer alltså att ända upp till 8, kanske 10,

ja, 12 personer bor i samma rum? Och detta i vart

tionde hus?

— Precis!

— Och detta i det rika Östergötland! Hur ska det kunna

ändras?

— Hur? Finns bara en väg! Sjukvården och socialvården

måste skiljas åt. Som det nu är, går det inte. Det är komplett

omöjligt.

Där hade jag nu, att börja med, samma synpunkt som

före-trätts av den förste provinsialläkaren. Denne hade, som

läsaren hört, icke ansett sig kunna ånge någon lösning av det

svåra problemet. Jag önskade därför höra, om jag här kunde

få något uppslag i den riktningen, och frågade alltså:

— Hur anser doktorn, att denna socialvård skulle

ordnas, då?

— Det måste skapas en kår av speciellt utbildade

socialläkare.

— Med vanlig läkarutbildning som grund?

— Absolut. Det rnåste vara läkare, men de måste vara

befriade från sjukvården. Medicinalstyrelsen vill icke gå med

på delta, men jag tror för min del, att det i alla fall kommeratt gå den vägen till sist. Det är särskilt en sak, som jag

i det sammanhanget tänker på och som vi här har mycket

ont av, och det är svårigheten för kommunerna att kunna få

bostäder åt medellösa familjer. Vi, provinsialläkare, ha

självklart, på grund dels av vårt arbete och dels av vår ställning,

varken tid, kraft eller makt att lösa denna viktiga fråga, så

som den måste lösas. Alltsammans är än så länge på den

punkten ett enda kaos. Vi ska ta och köra ut till ett fall, jag

ska visa herr Nordström, så ska vi resonera om saken sen.

Här var det eld i knutarna.

Vi körde. Runt den odlade sjöbottnen och kommo till en

liten, liten stuga, långt bort i världen och alldeles invid

vägkanten men — cirka en och halv meter umler vägbanan. Där

bodde en f. d. diversearbetare, född år 1900, med hustru,

född år 1903, och två barn. Familjen hade bott där i två år.

Mannen hade lungsot och kunde inte arbeta.

Doktorn förevisade. Ett litet rum, lågt i tak, med fönster

på tre av väggarna, två dörrar på den fjärde, en till köket,

som var ungefär så stort som en koffert, och en till

förstugan, som var ungefär lika stor. Fönstren voro små och

utanförstående träd skymde mycket riktigt, alldeles som

doktorn sagt.

Det var bland de mest beklämmande hem jag varit i. Både

man och hustru verkade otroligt hyggliga. Stilla, tystlåtna,

fåordiga, klagade ej, tego mest. Och så två små ungar. En

liten pys, med stora blå ögon, återigen ett av dessa underbara,

gripande barn, som jag redan sett skymta och som jag sedan

under resan skulle stöta på överallt. En ännu mindre, som

låg och sov. Pysen blev rädd för oss och gömde sig, med

tårar ljudlöst rinnande ur de stora ögonen, hos fadern, som,

präglad av sin sjukdom, satt stilla i en soffa under

gavelfönstret medan hustrun, tandlös som så stor del av världens

föregångsfolk, stod iakttagande i köksdörren. Allt var snyggt,

men en egendomlig lukt förnams.

— Titta här, herr Nordström! sade doktorn och pekade

på väggarnas tapeter närmast brädfodringen vid golvet.

Mögel! Och lyssna nu! Huset ligger under vägytan. När snönpå vägen smäller och rinner av, tränger vattnet in i grunden,

och stockarna i väggen har ruttnat bort. Se här! Här kunde

man titta ut genom ett uppruttet hål nere vid golvet. Nu är

hålet täckt med plåt.

— Ja, sade den sjuke husfadern i soffan, och när

snöplogen går förbi, kastar den snön över väggar och tak och

fönster, så vi är rädda, att hela stugan ska gå omkull. Men värst

är det ändå med råttorna. Dom springer överallt på golvet

och på väggarna och på möblerna. Härommorron satt det

fyra stycken här på bordet och tittade på oss, då vi vaknade.

Jag kunde inte ta blickarna från den lille pysen och hans

förskrämda ögon. Vad skulle det bli av detta barn? Vad

kunde man begära, att det skulle bli av barn, som växte upp

under förhållanden som dessa? Hur skulle de tjäna Sverige?

Hur skulle de kunna tjäna Sverige? Jag förstod doktorn.

Vi gingo ut på vägen.

— Som herr Nordström vet, sade han där, existerar det

bostadsunderstöd för barnrika familjer i städer och

tättbebyggda orter, -men det borde finnas också för landsbygden.

Då först skulle vi läkare med hjälp av hälsovårdsnämnderna

kunna börja på allvar rensa upp bostadsbeståndet från

undermåliga bostäder som nu denna.

Men även om den reformen går igenom, så stå

kommunerna alltjämt inför andra svårigheter. Det gäller sådana

individer, som av sjukdom eller annan orsak äro mindre

arbetsföra, som nu denne man, eller sådana, som ha tillfälligt

arbete och därför flytta från plats till plats. För alla dessa

behövs en viss bostadsreserv. Men ingenting finns, och många

kommuner, i synnerhet fattigvårdsstyrelserna naturligtvis, stå

inför nästan olösliga problem, då det gäller just att anskaffa

bostäder åt behövande familjer.

— Vari ligger de värsta svårigheterna, då?

— Ja, ibland är det det, att det nog finns bostäder, men

de äro icke möjliga att godkänna. Och vern sk;i reparera

dem? Ägaren gör det inte, förr låter ban dem stå outhyrda.

Det vet hela världen. Och kommunen? Ja, kommunen kan

ju, åtminstone i regel, inte reparera enskildas bostäder. Menså kan det komma även andra fall. Det kan finnas lämpliga

bostäder, men då händer det, att ägaren inte till något pris

vill upplåta dem åt just de eller de familjerna. Och varför?

Tja, det kan vara skvaller, det kan vara för många barn,

kort sagt, familjen eller familjerna i fråga anses icke

önskvärda! Och därför tvingas kommunerna så ofta att inhysa

behövande familjer just i de sämsta bostäderna som nu i

detta fall. Och jag vill säga för min del, att detta tillstånd

är en skam! Det är ju i alla fall nationens dyrbaraste

egendom, själva dess huvudkapital det rör sig om. Och det är

mer än en skam, det är en nationell dumhet.

Och däri kunde jag, efter vad jag här sett och med tanke

på nästa generation, icke annat än ge honom rätt, och ännu

en sida av det moderna Sveriges själsliv hade nu kommit

upp i mitt synfält, en sida, som skulle komma att visa sig

allt viktigare, ju mer blicken över detta moderna Sverige

vidgades. Den kunde summeras upp i en enda fråga: hur

sköta vi vårt folkkapital, och, icke mindre viktigt, hur är

detta kapital egentligen beskaffat, andligt icke mindre än

fysiskt? »Folket» började framträda i allt skarpare relief,

som en gåta.

§ 10 En första nypa frisk luft.

Men nu hade jag börjat känna nog lortlukt både i näsan

och i själen. Tiden var inne att få en första nypa frisk

morgonluft, jag hade att inte bara se de nerruttnade resterna av

ett förgånget, smått, fattigt, urindividualistiskt och

uregois-tiskt Sverige utan måste få även den första vårbrodden av

det berömda Folkhemmets Sverige fram i synfältet.

— Det finns! Även här på trakten!! Dessbättre! sa

doktorn och förde mig i yrande dammoln tillbaka till utkanten

av samhället.

Bilen stannade tvärt, och vi stego ur vid en liten, liten

stuga.

— Titta nu först på den här! Till jämförelse! sa han.Bild 6. Den typiska småbrukar-vvillan». Östergötland.

Här kan man inte stå rak, och hela stugan består av ett rum

och kök. Komplett förfallet. Stugan är tillbommad.

Ett par hundra meter där:från stannade han bilen igen

och pekade omigen. Se bild 6.

— Jämför nu! Här hor nu samma familj! Dom kunde

inte stanna längre i det gamla rucklet. Här är nu

källarvåning av betong och två bostadsvåningar på den. I källaren är

det pannrum för värmeledningen, vedkällare, matkällare och

tvättstuga med anordningar för kommande bad, i nedre

våningen är det hall, kök, kontorsrum och sal eller finrum,

naturligtvis, det ska man inte inbilla sig, att svenskarna

kommer ifrån, och så på övre botten hall och tre sovrum. Va säjs

om det för en småbrukare? Nu ska vi titta in. Det är

präktigt folk.

Jag tittade mig omkring.

Det syntes, att allt var spritt nytt. Tomten var nybruten,

ännu lågo trädrötter kvar i dagen, men träd grönskade och 61blommor lyste. Huset var ännu inte målat, bara oljestruket.

Stilen var, som synes av bilden, inte vidare lustig. Det var

den vanliga typen med brutet tak, som av någon oförklarlig

anledning vunnit svenska folkets hjärta, vidare verandan,

som man aldrig sitter på men som är ett socialt

standardmärke liksom »finrummet» och så naturligtvis

frontespis-utbyggnaden ovan verandan. Ja, vill man visa världen det

svenska folkhemmet i en enda bild, så kan man visa detta

hus, som icke längre heter hus utan »villa», vilken

benämning visar det demokratiska svenska folkets

begreppsförskjutning uppåt och dess känsla av att ha ärvt och efterträtt den

gamla nerhyvlade överklassen. Svenska folket av i dag bor i

villor. Sverige är en uppväxande enhetlig villastad från Ystad

till Haparanda, del är vad en resa som denna lär en, och när

man först genomvandrat Lort-Sveriges gungande och i stor

utsträckning stinkande kåkar, då gläds man av hela sitt hjärta

åt detta uppväxande Villa-Sverige, som dess rätta benämning

bör vara, och än mer kommer man att glädjas, då de tyvärr

här och där kvardröjande dofterna från Lort-Sverige definitivt

vädrats ut ur alla villor. Men det tar nog en ny

ansträngning, förmodar jag. Då ska värmeledning och badrum samt

vädring och bad ha blivit obligatoriska! Och dit är det ännu

en lång, lång väg, så i Lort-Sverige få vi nog tills vidare

leva. Låt vara i ett modifierat Lort-Sverige, i ett Lort-Sverige,

som bit för bit försvinner därför att det alltmer känns som

en skam.

Nå, emellertid! Hur tedde sig nu detta nya Sverige under

uppbyggnad? Så här, i några stora drag! Luften i huset var

ren, luktade endast oljefärg och linoleummatta och framför

allt: det var icke längre de betryckta, tysta, resignerade eller

dämpat förtvivlade uttryck, som jag passerat eller, rättare,

som passerat likt spöken genom min själ under de föregående

dagarna i Södermanland och det begynnande Östergötland.

Vad inredningen beträffar, för att ta den först, så bestod

den övervägande av snickerimöbler, litet schagg, litet

pe-gamoid, golven voro starkt oljestrukna och delvis korsade

av nya, snygga trasmattor med en skarp apelsingul tvärrandsom huvudkännetecken, en gulfärg, som jag tidigare lagt

märke till i hemvävnader i Östergötland och som kanske är

landskapsfärg — Östergötlands blomma, är det inte

blåklinten? — tapeterna voro naturligtvis rosiga och

naturligtvis i en sorglig, mörk lon. Det var inte ett spår av

hemtrevnad, inte elt spår av komfort, dit har Villa-Sverige ännu inte

hunnit. Det var naket, opersonligt som inköpt på auktion,

men första etappen på vägen till bostadskultur var dock

tillryggalagd, det var snyggt.

I köket: rostfri diskbänk, vattenledning och avlopp.

Och människorna?

— Nåå? sa doktorn och pekade på diskbänken med en

blick på den gladlynta husmodern.

— Ja, nu slipper man få disken i skorna! skrattade hon.

— Nå, och det!? pekade han på värmeledningselementen.

— Ja, lull, lull! sa husmodern.

— Ja ja! Ja ja! lyfte doktorn med allvarlig min sitt

pekfinger. Det är nog bra med värmeledningen, men badkar i

källaren? Dusch? Hur går det med del?

Doktorinnan var också med. Hon skrattade gott.

— Ja, nu kommer du med din käpphäst!

Och alla skrattade utom doktorn, som lugnt fortsatte:

— Jag förlåter er aldrig, om ni inte ordnar bad eller

åtminstone dusch, nu när ni har både värmepanna, tvättstuga,

rörledningar och allt. Och jag kommer icke att släppa er,

förrän det blir gjort.

Det var en provinsialläkare, det! Sådana ska de vara! Och

sådana voro alla de, som jag hade att göra med.

Ansvarsmedvetna, uppfostrande, ledande, lärande, tuktande,

förmanande, bestraffande, uppmuntrande, belönande.

Och jag fann, att i denna första av Villa-Sveriges villor

måste en inspelning ske. Villa-Sveriges röst skulle höras

över landet som kontrast till Lort-Sveriges, och genom denna

inspelning öppnades faktiskt porten till det, som väntade

mig under fortsättningen av resan. Det var en lilen bagatell,

som först kom mig att le. Sammanhanget var detta. Vi skulleha besökt ännu ett nybyggt hem, men som alltid under färden

var tiden knapp och endast det absolut nödvändiga kunde

tas med. Därför hade jag måst stryka hemmet i fråga; det

vi sett, räckte till.

Nå, mikrofonen monterades i nedre hallen. Hedin gjorde

klart — då insteg en lång, mager, slätrakad, gråsprängd

gubbe.

— Jag fick inte äran av ett besök, som utlovat var! sade

han mitt emellan bistert och surt. Doktorn var situationen

vuxen.

— Gabrielsson får bli intervjuad i stället!

— Utmärkt! sa jag. Doktorn får intervjua båda herrarna.

Min röst får man nog höra ändå i radion i detta

sammanhang, så den ska vi utesluta ur inspelningarna så mycket

som möjligt.

Tätt tryckta till varandra, hopträngda på två trästolar,

sutto de båda representanterna för det nya Villa-Sverige, på

ena sidan mikrofonen, doktorn mitt emot dem, på den andra.

Runt omkring sutto eller stodo husets fru, doktorinnan, ett

par besökande och undertecknad. Hedin salt i bilen ute på

gården lutad över inspelningsbordet och de snurrande

grammofonskivorna.

Samtalet kan anses som modell. Det visar nämligen, hur

svårt det är att få folket att tala, att redogöra enkelt och

ordentligt. Därför tar jag med hela denna intervju, oavkortad.

Doktorn började, och de andra svarade. Jag kallar den

ene, ägaren av det hus jag ovan beskrivit, för Persson, den

andre, vars nybyggda hus vi icke hunnit besöka, för

Gabrielsson.

Alltså:

— Nu, började doktorn, skulle jag vilja fråga Persson, hur

det kom sig, att Persson byggde sig en så här storslagen och fin

bostad, när Persson inte var van vid att bo i mer än ett rum

och kök förut?

— För att alltså få mangårdsbyggnaden här på gården, så

att densamma skulle fylla tidens krav, så måste jag ju ha den

så, att den kan fylla fordringarna.

— Hur kom det sig att Gabrielsson byggde då? Gabrielssonhade ju en bra bostad, ett stort rum ocli kök, och Gabrielsson

gick åstad och byggde sig så storslaget med en gång?

— Ja, det var ju detta, att vi var ju ganska trångbodda, med

den familj vi var, och då kom vi på den tanken, att vi skulle

försöka få en ny stuga, och det var ju själva orsaken till att

den blev.

— Jaha. Nå, Persson, vad är det Persson sätter störst värde

på, egentligen, i den här bostaden? Är det det ökade antalet

rum, eller är det värmeledningen, eller vad är det för någonting?

Är det det stora, präktiga köket, eller är det den allmänna

trevligheten, eller vad ska man säga?

— Ja, det rymliga köket kommer nog i första hand, och

värmeledningen också är nog väldigt präktig.

— Och så tvättstugan, anser väl Persson, att ni liar mycket

stor glädje av.

-—■ Ja, det har vi naturligtvis. De, som ska tvätta, det är till

stor nytta för dom.

— Nå, ännu en sak, när ni bodde i den där stugan, som var

så liten, då fick ni ligga många i ett rum. Då har ni väl planterat

ut er i den här stugan, så att ni inte är mer än ett par stycken

i ett sovrum? Är inte det en väldig skillnad?

— Jo, det är ju givet, att det är en stor fördel att inte packa

sig samman i två rum.

— Nå, vad tycker Gabrielsson egentligen är den väsentliga

förändringen med avseende på bostaden?

— Ja, det huvudsakliga är ju, att man har bättre plats och

inte behöver sammanpacka sig alltför mycket, utan vi kan dela

på oss, så att vi ligger nu allra högst två i varje rum. Det gör

ju en väsentlig del till det bättre.

— Nå, Gabrielsson har ju en liten slöjdbod också nere i

källaren, och matkällare finns det o. dyl.

— Ja.

— Nå, hur är det med golven här, Persson, dom är ju

fernissade och i ordning och sparar en hel del arbete för husmodern.

—• Ja, det är ju givet, att de fernissade golven är lätta att

hålla rena.

— Och det sätter Perssons fru värde på, för de är lätta att

hålla rena?

— Ja.

— Märks det på hennes humör någonting?

— Ja, hon har gott humör.

— Antingen hon måste skura eller inte?

— Ja, hon hade gott humör i den gamla stugan också.

-— Jaså, hade hon det. Det var väl det som gjorde, att det var

lså trivsamt där nere, för Persson hade trivts där hela tiden,

efter vad jag har hört?

— Jaha, väldigt bra.

— Nå, men hur har Gabrielsson haft det med sina

fruntimmershistorier, om jag så får säga, i hemmet?

— Ja, det är inte annat än gott, de tycks trivas mycket bra.

— Och det har inte blivit några förändringar med avseende

på förhållandena i den gamla stugan och i den nya?

— Nej, de tycks trivas bra i den gamla stugan också, de som

nu bor där.

— Ja, men ni tycker, att det är mera lättskött och mera

allmän trivsel över det hela?

— Ja, visst är det det, det är ju givet, att det är det på allt

sätt, och med tvätt och allt som förekommer behöver de ju inte

stå ute utan kan stå inne och ha det bekvämt och bra.

-— Ja, om jag nu skulle fråga Persson, vad Persson anser är

• det allra bästa i den här bostaden. Vad är det?

— Ja, den är ju ny och präktig utan några brister och

skavanker för närvarande, det kan ju sättas det allra största värde på,

när man har haft en gammal och dålig bostad förut, som inte var

annat än skröplig.

— Än den här jämna värmen, som finns här nu, tycker inte

Persson, att det är en sak att sätta stort värde på?

— Jo, nog är det det alltid.

— Men när Persson gjorde så här fint och i ordning,

funderade inte Persson på att inrätta ett badrum också?

— Jo, det tänkte jag ju på, det skall väl finnas möjligheter

ännu i källaren, det får bli en framtidsfråga.

— Nå, hur har Gabrielsson tänkt sig med avseende på det

där badrummet?

-—■ Ja, det har jag allaredan talat om, och det är meningen,

att det ska bli det, så det blir också en liten framtidsfråga

förstås, och jag tänker det ska inte bli så långt till, förrän det

kommer.

— Nå, i alla fall, när ni nu har kommit i en trevlig

bostad, där det är ljust och trevligt och rent överallt, så har ni

väl funnit, att det vore allt skönt, när man kommer från sitt

arbete, smutsig och dan, att det allt vore verkligt skönt att

åtminstone få ta sig en dusch eller få lägga sig i ett badkar på

lördan och göra sig fin till söndan, eller hur?

— Ja, just det.

— Nå, när ni har fått det så här fint båda två, känner ni

er inte riktigt nöjda med tillvaron, ni går och myser, tänker jag,

och önskar egentligen, att var och en skulle ha det lika bra.Jag tror, att utom den glädjen, som ni har av era bostäder, så

känner ni nog innerst inne, att ni liar gjort ett mycket gott verk

därigenom, att ni på sätt och vis har varit föregångsmän, ni har

visat era grannar, hur det går till att genom strävsamt och eget

arbete skaffa sig en bra bostad, och var och en kan gå hit och

se, hur trevligt och bra ni har det på alla sätt och vis. Jag får

gratulera er till det verkligt stora framsteg, ni liar gjort i det

avseendet, och för den nytta, ni gjort hela er trakt på det sättet.

Läsaren torde märka, hur doktorn mjölkade och mjölkade

för att få gubbarna att säga något av egen uppfinning, men

som synes blev det mest ett upprepande i något annan, i

något mer primitiv form av vad han så att säga lagt i

munnen på dem. Vidare märker läsaren säkert, att, så snart han

berörde badfrågan, då kom den gamla urtypiska svenska

bondeundanflykten fram:

— Joo visst! Visst ska det bli. I framliden.

Det vill säga:

— I helsike bryr vi oss om något bad eller dusch. Det får

räcka nu, när fruntimmerna har fått tvättstuga.

Nej, det blir nog nästa generation om ens den, som får

drivas som boskap fram till badreformen. Renligheten är

icke Villa-Sveriges starka sida, dess huvudintresse är fasaden,

att visa sig fin, mer än att vara det.

Och detta var alltså första kontakten med det nya

Villa-Sverige.

§ 11. Balkan och Mindre Asien.

Så var det, vad jag genom denna inspelning fick se och

började ana betydelsen av för den stora förvandlingen från

det urgamla Lort-Sverige till det framväxande nya

Villa-Sverige.

Det var något, som icke slog mig, medan händelsen pågick,

ulan som först under loppet av ett par dagar liksom svävade

i luften omkring mig. Men jag kan redan här säga, vad det

var. Det var den Kungliga Svenska Avundsjukan.

Och jag ska i korthet berätta, hur jag nådde fram eller,rättare sagt, hur händelserna själva förde mig fram till

upptäckten.

Från inspelningen skulle färden gå direkt ner till

nattkvarteret, som denna gång var Norrköping, men den

energiske doktorn släppte mig icke.

— Herr Nordström måste först se åtminstone en statbostad,

som ger en bild av de s. k. lönebostäderna här i

Östergötland! insisterade han. Så mycket mer som den ligger alldeles

invid vägen ner till Norrköping.

Och det ville jag självklart gärna. Det blev en syn, vill

jag lova. Det var en liten lutande, grå envåningsstuga några

meter från stora landsvägen, man skulle förr i världen ha

sagt en koja, direkt på marken utan tillstymmelse till grund.

Gräset växte kring brädfoten, och den var rutten, doktorn

kunde trampa den till mjöl.

Insidan såg ut som de stugor jag tidigare beskrivit, men

värre. Ett rum, som upptog halva huset, med ett litet fönster

på gaveln, resten av huset var kök, som mest bestod av en

enorm, förfallen, nästan nedrasad spismur, och förstuga. Vi

tittade in, dörren stod öppen, men huset var tomt. I köket

utom spis en soffa, en kommod och jämte kringspridda

matrester ett om inte två nattkärl på ett av jord, smuts,

matspillror nästan svart golv. Rummet i sin tur var så lågt i tak, att

doktorn inte kunde stå rak, fyllt av en ljum, fet, obeskrivlig

lukt, vilken fastnade i gom, näsborrar och hals, så att de

med ens kändes liksom ludna av någon obeskrivlig, osynlig

smuts, irriterande slemhinnor och nervspetsar, så att man fick

kväljningskramp. Detta rum var ett underverk av hoppackade

och hopbyltade mattor, gardiner, soffor, bord, stolar,

kommoder och Gud vet allt. Det såg ut som ett moras av gråsvart

lump. En tattarinteriör är icke värre. På Balkan eller i en

turkisk by i Mindre Asien är det inte värre, jag har sett även

de interiörerna, så jag vet, vad jag talar om.

— Här bor åtta om inte tio personer! sade doktorn.

— Tolv! sade en låg, stillsam röst bakom oss. Det var en

karl, som kommit ljudlöst över gräset framför trappan.

— Tolv? sade doktorn.— Ja, tolv.

— Och här växer barn upp! tillade doktorn. Och det är

inte en jordbruksarbetare, som bor här. Det är en förman.

Inte sant, han är förman?

— Jo, svarade mannen.

— Jag har sett liknande i Sörmland, sade jag och backade

ut i friska luften.

— Kan det finnas något så uselt i Sörmland? sade mannen

och såg allvarligt på mig. Kan det vara lika uselt där som

här i Östergötland? Jag trodde, det var värst här.

I detsamma kom hustrun i huset. En jättinna med

blomstrande röda kinder, blixtrande blå ögon, i gummistövlar,

på cykel, med ett brödpaket och en kasse matvaror. Jag

häpnade. En bild av hälsan och styrkan. Levande i detta hål.

Men barn syntes ej. Jag skulle velat se dem.

Jag tog ett hastigt farväl av den präktige doktorn och

hans charmanta fru, hoppade upp i bilen och sa till Hedin:

— Kör! Så vi få frisk luft!

Jag hade för hastigt slungats ur välbehaget i det

upprensade Villa-Sverige tillbaka ner i Lort-Sveriges stank- och

mörkerhelvete. Kontrasten var för stark. Jag kände en

blandning av förtvivlan, vrede och vanmakt, som varje normal

människa i mina kläder skulle ha känt. Vad är detta

beprisade Sverige? Hur sköts det? Vad är det för folk vi ha?

surrade det i hjärna och hjärta.

Och från denna kontrast kastades jag lika oförmedlat in

i en annan.

§ 12. Bakom slagorden.

Jag hade inte varit i Norrköping på några år och aldrig

kommit in till staden från väster. Vad upptäcker jag? Från

norra stranden av sjön Glan, åtminstone ett par mil: en

fortlöpande splitterny villabebyggelse! Funkishus, trädgårdar,

blommor, ljusa, glada färger. Och överallt stommen till nya

hus, betonggrunder, byggnadsställningar. Här marscheradedet nya Villa-Sverige fram på bred front. Och bara ett

stenkast från detta — Lort-Sverige, Balkan!

Det var för trasigt, för kaotiskt, detta Sverige av i dag.

Och vilka bodde så här? Stadsbor, industriarbetare. Varför

skulle de få leva som prinsar, medan landsbygdens

människor fingo leva som djur?

Här var fel någonstans. Iiela det nuvarande ekonomiska

systemet i landet måste vara fel, på ett eller annat sätL

Men hur?

Nå! Jag kommer in på »Standard» i Norrköping. Vem

står i hallen, trygg och lugn som alltid, om inte en vän, en

man i själva centrum av hela det sociala och ekonomiska

maskineriet i dagens Sverige, en man, som jag sätter över

de flesta.

— Ilallå! säger han. Har du hunnit hit? Nåå?

— Jag blir bolsjevik! svarar jag ur stanken av mina

upplevelser.

— See you låter! säger han. Skall utlägga texten på ett

möte. Klockan nio är jag här tillbaka.

På utsatt tid kommer han, och vi prata tills lokalerna

stängas.

— Tänker du göra skräckjournalistik? frågar han mycket

lugnt, sedan jag fått explodera.

— Nej, med det gagnar man ingen och inget. Men kan

du säga mig, för det första: har demokratin egentligen

lyckats, då det ser ut så här i landet, då en folkgrupp får

allt och andra ingenting, och vidare: är demokratin

tillräckligt effektiv? Det är ju precis som innan den kom till.

Några grupper regera och bestämma allt, de andra sova, eller

rättare sagt: folket sover. Och det som görs, detta byggande

för några, vem betalar? Allt går ju på lån! Jag är faktiskt

rädd, när jag ser, hur det ser ut. Jag frågar mig, om inte

hela svenska folket lever på slagord och om inte alltsammans

slutar, som det heter i Norrland, med en dundrande

konkurssmäll. Det hela går på slump, och ingen människa kan se

skymten av en nationell arbetsplan. Det är en sådan, vi

måste ha.— Du är uppenbarligen på väg att bli nationalsocialist.

— Nej, kära du, jag är inte på väg till nånting annat än

det jag är, men jag är uppenbarligen på väg att lära känna

det verkliga Sverige och de verkliga svenskarna — bakom

slagorden.

— Det ska bli intressant höra till vad resultat du

kommer! Jag säger bara: håll huvut kallt, även om hjärtat kokar

över ibland, och lycka till!

På vilket vi gåvo varandra ett handslag, och färden gick

vidare. Men vad som redan här slagit mig med sådan styrka,

det skulle jag snart återfinna som en av färdens

huvudmelodier hos andra, på sätt läsaren snart skall få se. Och det

skadar inte att det blir ventilerat och diskuterat. Förr eller

senare tränger det sig ändå fram i det offentliga.KAP. IV. Tack, gode Gud, för

avundsjukan!

§ 1. Stridsfronten börjar skymta.

Följande dag passerade jag Linköping på väg söderut.

Min häpnad! En hel stad av spritt nya villor har sprungit

upp utanför den ursprungliga staden. Här börjar jag på

allvar möta den enorma samhällsbildningen i landet. Städerna

marschera ut på kringliggande landsbygd, och längs alla

vägar skjuta nya samhällen upp som svampkolonier. Och inte

nog därmed! Det är en standardiserad hustyp, som präglar

hela denna nya bebyggelse, vilket gör, att Sverige för första

gången i sin historia börjar få en enhetlig yttre prägel, och

detta från Ystad till Haparanda. Landskapskaraktärerna,

sockenkaraktärerna, bykaraktärerna hålla på att försvinna.

Ett gammalt Sverige sjunker obönhörligt i graven, ett nytt

breder sig med häpnadsväckande snabbhet över hela landet.

Och frågar man, vad det är, som försvinner, kan svaret inte

bli mer än ett, det är ett gammalt Småstads- och

Smådrifts-Sverige, som håller på att dö bort, det är ett Storstads- och

Stordrifts-Sverige, som håller på att se dagen.

Har man det klart för sig, då klarnar en hel del även i

bostadsfrågan. Och då intar avundsjuke-fenomenet sin rätta

plats i nuets själsliv på landsbygden. Det är inte bara en

stilla, sömnig process, som äger rum. Det är strid i själarna,

och det var den, jag nu närmast fick en första vindpust av.

Hittills hade företeelserna tett sig bara som sammanhangslösa

stickprov, nu började de ordna sig till en stridsfront, som

72 gav perspektiv och överblick. Jag skall berätta hur.Vi kommo till ett stort industrisamhälle, blandat av

arbetarbaraeker av sten, ett par hundra år gamla, och nya

egnahemskvarter, det hela inbakat i en stor landskommun.

Jag sitter hos provinsialläkaren tillsammans med honom,

med en ledande kommunalman och med distriktssköterskan,

vid ett glittrande kaffebord i strålande vårsol. Men det är

varmt som i juli. Doktorn är ny och inte så inne i sakerna,

kommunalmannen har allt på sina fem fingrar.

— Här har man, säger han, att skilja mellan

bostadsfrågan för själva samhället och bostadsfrågan för socknen. Det

är ett par saker, som torde vara skäl att dra fram. Jag

förmodar, dom är ganska typiska för de flesta socknar i landet.

Det är hälsovårdsnämndernas svåra ställning. Nu bryr jag

mig inte om samhället, bara socknen, det är ju bara rena

landsbygdens bostadsproblem, som herr Nordström skall

studera. Nå! Här finns gruvor, som är nerlagda, och gamla

gruvarbetarbostäder från förr. Kommunen hyr dem, det vill

säga några av dem, och där placerar den en del pensionärer.

Då är frågan: är dom bra? Är dom mänskovärdiga? Ja?

Dom är, vad ska jag säga, beboeliga men inte

tillfredsställande. Somliga är stenhus och för kalla, andra trähus och

uppruttna. Och en alldeles särskild svårighet med dem är den,

att somliga har ända till 1.500 meter till dricksvatten ...

— En och en halv kilometer till brunn?

— En och halv kilometer! Och särskilt om vintern och

för gamla människor, vad det betyder, det förstår ju vem

som helst.

— Och så har det varit förr?

— Ja. Det var andra tider. På samma sätt med avlopp

och avstjälpningsplatser. Finns inte. Och nu växer

samhällena. Hygienen blir en förstarangsfråga, där människor

hopas. Förr var det några få hushåll, då gick det av sig själv.

Nå! Nu ska vi ta ett typiskt exempel på

hälsovårdsnämndernas bekymmer i fall som dessa. Vi tar ett fideikommiss, som

vi ju har gott om här i södra Sverige. Det har dåliga affärer,

det har de flesta, går till kungs och får rätt att sälja från jord.

Nå, vad händer? Jo, just de områden, där de gamla bostä-derna står, avsöndras, ett kapitalstarkt bolag har bildats att

exploatera dessa områden, att bygga, sälja, hyra ut. Hur blir

då läget? Jo, så här! Fideikommisset klämdes på sin tid av

hälsovårdsnämnden att reparera och förbättra men hade inte

råd, kunde inte.

Där har läsaren de gamla slotten och herrgårdarna med

hundarna, som jag i det föregående talat om. Förfallna inuti,

med förfallna domäner, på grund av fattigdom, en fattigdom,

orsakad av att de representera föråldrade, oekonomiska

produktions* och driftsformer. Statbostäderna jag

genomvandrat, en hel stor del av Lort-Sverige, steg här fram i förklarat

ljus vid den erfarne kommunalmannens ord.

— Nå! fortsatte han. Så kommer spekulationsbolaget.

Hälsovårdsnämnden klämmer bolaget. Vad gör då bolaget?

Ingenting.

— Ingenting?

— Ingenting. Dom struntar helt enkelt i

hälsovårdsnämnden.

— Struntar?

— Ja visst! Det är affärsmän! Dom kan sin sak. Dom är

inga filantroper. Och där står hälsovårdsnämnden.

— Och pensionärerna?

— Ja, dom står där också! Med iskalla eller ruttna

bostäder, utan vatten, slask, avlopp. Eller! Så blir det till sist

reparation och förbättring. Men då har pensionärerna i regel

flyttat till en bättre värld.

Det är ett stycke nutida svensk historia, eller hur?

Och detta!

— Eller ett annat fall, där hälsovårdsnämnden inte har

det lättare. Vi tänker oss en familj på föräldrar och tio barn.

Dom bor i ett rum och kök. Vad vore nu bäst att göra i ett

sådant fall? Jo, naturligtvis att bygga till ett par rum.

Naturligtvis! Men! Dom äger inte stugan utan hyr den. Och då

finns ingenting att göra. Dom kan inte få vare sig statligt

förbättringsbidrag eller byggnadslån, förutsättningen för det

är ju, att dom äger stugan och marken. Reparera själva —

nej, det vill dom inte, det vore ju att skänka hyresvärden, ochförresten har dom inte medel. Vad kan man göra?

Ingenting. Det enda är, om det kunde ordnas på något sätt, att de

finge hjälp att köpa stugan. Då kom resten av sig själv.

— Nå, men vill dom ha reparerat och förbättrat, då?

— Ja. Numera. Alla känner, att det är nånting gammalt,

som är slut, och dom söker sig mot nånting nytt. Det börjar

bli en skam att ha dålig bostad. Inte minst har en sådan

sinnesstämning börjat tränga igenom tack vare tidningspressen,

radion, genom att folk reser mer än förr, även de fattiga,

och genom att man får besök av släkt och bekanta från andra

orter, där man kanske hunnit längre. Nu hör man jämt:

Ja, så liar den och den, värjor ska inte vi kunna få likadant?

Där började nu avunden att sticka fram.

— Nå, men säj! sade jag. Detta är nu naturligtvis dom

äldre och fattiga. Men dom yngre, och då tänker jag inte på

industriarbetarna utan på landsbygdens ungdom, hur ställer

det sig med dom? Det har ju varit en stark

mindervärdeskänsla bland dem, inte sant?

— Jo, säkert. Men den är på väg att försvinna.

—- På vad sätt?

— Jordbrukarungdomen börjar faktiskt få en växande

självkänsla, och det är många faktorer, som spelar in

därvidlag. Först och främst har vi J. U. F. Vidare och inte minst,

så är det jordbruksmaskinerna. Jag skulle vilja tynga på

betydelsen rent socialt av dem. Förr såg industriarbetarna ner

på »bondhyvlarna», som inte begrep sig på maskiner utan

bara stövlade på bakom en illaluktande häst. Men

traktorerna och tröskverken och mjölkningsmaskinerna och hela den

maskinella uppsättningen inom det moderna jordbruket har

utjämnat skillnaden mellan jordbruksarbete och

industriarbete.

— Och hur har det påverkat bostadsproblemet?

— Man vantrivs i det gamla dåliga.

— Nytt över hela linjen, med andra ord?

— Över hela linjen.

— Gott! Då ska vi ta och titta på en gammal

pensionärbostad.Och vi åkte till en dylik. Ett gammalt svartrött hus, med

två gamla familjer. Underbart som läge, på en blommande

brant över en liten mörkblå, glittrande, trädomkransad sjö.

En gammal gubbe och en gammal gumma, typiska

representanter för det gamla Bruks- och Baron-Sverige.

— Ja, ja, sa gumman, stående mitt i det enorma köket,

som var deras enda rum, där en proportionsvis ännu

enormare gammal gråsvart spismur fyllde nästan en fjärdedel av

rummet, för vars båda fönster gardinerna voro så gott som

nerdragna.

— Ja, nu är vi för oss själva, och det är bäst, för nu

behöver man inte träta med någon i farstun, för vi ha vår

egen, och jag kan gå och hälsa på, om jag vill, som

herrskap och vara så vänlig jag vill mot alla.

Det var en präktig gumma.

— Nå, har ni varmt här, då? frågade kommunalmannen.

— Ja-a-a! Visst är det väl varmt, då det inte är för kallt

ute. Men är det kallt, ja, då vet en rent inte, vart värmen tar

vägen. En eldar, så mycket en kan, och gubben hinner inte

mer än hugga, men på tie minuter är det då så kallt som

aldrig det.

— Men är inte spisen bra?

— Inte, inte! Det är bara ett gammalt skrälle! Och sota,

ja, det ha di gjort en enda gång på sju år, och då var sotet

hopbränt som tackor. Och inspektorn sa till oss: Snälla,

visa inte, hur det ser ut, för kontoret!

— Men, kära mor, att ni har gardinerna nerdragna! Ni

får ju in varken luft eller ljus! sa ciceronen.

— Ja, men lilla herrn, blommorna, blommorna! Dom är

en då så rädder om som aldrig det, och solen bränner

alldeles upp dom.

— Men nu för tiden tar man bort blommorna ur fönstren

för att kunna öppna och få in luft och ljus.

— Tok! sa gumman och slog ifrån sig med förklädet.

Ja, det var gamla Sverige, det!Så leva tusentals än i denna dag, landet runt. Och sådana

äro de.

— Ja, det räcker! sa jag. Jag ser precis, hur det är ställt.

§ 2. Staten har efterträtt Gud.

-— Nu tror jag, det inte skadar ined lite siffror! sa jag till

Iledin, då vi susade vidare genom ett starkt kuperat

skogs-och sjölandskap, längs en trång älvkorridor. Och jag

fortsatte:

— Vet du, hur stor procent av hushållen i hela landet,

som, enligt statistiken över undersökningen i de svenska

landskommunerna 1935—36, består av pensionärer? 6,9 procent.

Och i östra och södra Götaland? Det vill säga där vi nu är?

7,4 procent. I Mälar- och Vänerlandskapen är det 7,1 procent,

och i Dalarna och Norrland är det 6,3 procent. Alltså, för

hela Sveriges del har man största uppsättningen av såna här

gubbar och gummor just här och sen hela vägen ända ner

till Skåne. Sen kommer det att minska en aning, då vi svänger

upp åt västra Sverige, och ytterligare, då vi kommer in i

Dalarna och Norrland. Men hela vägen söderut nu har vi att

räkna med, att i var fjortonde stuga ungefär, som vi ser, så

sitter det en sån här gubbe och gumma.

— Det är ju själva Bellman!

-— Vänta, gosse lilla, det är inte nog med det! Det är

lite annat vi ska ha klart för oss också. För det första, alt

ju längre söderut vi åker, desto fler rum har man, men, och

det är det viktiga, samtidigt desto mindre golvyta, det vill

säga, desto mindre rum. Det ska vi hålla ögonen på. Ju längre

norrut vi kommer, desto färre bli rummen men desto större.

Lägg det på minnet nu! Och så en sak till: ju längre söderut

vi kommer, desto mer vanligt blir det med så kallade

kallrum. Har du varit i södra Sverige? Skåne, Halland, till

exempel? Inte. Då ska du få känna på iskalla, genomfuktiga,

råa och genomblåsta rum. Men du ska höra vidare.

Median-luftrymden i smålägenheter inom 100 undersökta orter1935 var 14,5 kubikmeter per person, för Dalarna och

Norrland 17,2, alltså över riksmedeltalet, för Mälar- och

Vä-nerlandskapen 13,7, alltså under riksmedianen och slutligen

för östra och södra Götaland bara 12,3. Kort och gott, här

är det svårast i Sverige ur bostadssynpunkt. Och tar vi

frågan om fönsterventilationen, så kommer östra Götaland

näst lägst, för inte mindre än 40,5 procent av de undersökta

bostäderna där saknar fönsterventilation. Men där ligger

Dalarna och Norrland sämst till med 52,5 procent och Skåne,

Halland och Blekinge bäst med bara 14,1 procent, men

olikheterna på det området sammanhänger naturligtvis med

klimatet. Ja, där har du en liten reskarta för det vi nu närmast

har framför oss. Och nu har vi prästen numro två. Ska bli

intressant att höra, vad ban har att säga.

— Var det inte den du var misstänksam emot? För

smokingen?

— Jo, precis.

Och för fortsättningen är det kanske bäst att med ett par

ord beröra den historien. Innan jag lämnade Stockholm hade

jag, som förut nämnts, fått mottaga en ström av brev, och

bland dessa befann sig också en invitation från den

kyrkoherde, vi nu skulle besöka, en invitation till middag med

stiftets biskop. Brevet tillfogade, att smoking måste medföras.

Nu medför ingen förnuftig människa vare sig smoking eller

annan gå-bort-dräkt, då man ger sig ut på en undersökning,

vare sig det gäller fyrskepp, ladugårdar eller de fattigas

bostäder, och vidare har man vid dylika undersökningar inte

en minut över till sällskapsliv. Vår dag började klockan 6—7

med toalett och dusch, kl. 8 en kopp te med smör och bröd

och två löskokta ägg på rummet. Sedan blev det inget ätet

förrän klockan halv 8—10 på kvällen, allt efter

dagsmarschens längd och antalet ställen att besöka. Under dagen i

bilen tuggade vi på lite syrliga karameller, en apelsin, ett

päron, och så mår man bäst och hinner mest.

Kyrkoherden menade väl och hade inte tänkt annat än att

visa en vänlighet, kanske var han också imponerad av en

biskop. Men det där med smokingen bara av hänsyn till enbiskop, då det för mig gällde landets fattiga i usla bostäder,

det föreföll mig på något vis så föga i samklang med kyrkans

uppgift, att det faktiskt gett mig en känsla av misstänksamhet

mot allt det prästerliga. Det var emellertid ingen ond vilja

hos mig mot honom, och att jag behandlade läkare precis

likadant, om de brusto i vad jag ansåg vara pliktkänsla, torde

framgå av det faktum, att den ende, som ville prompt tvinga

mig att stanna och äta festmiddag med sammantrummade

honoratiores, for jag förbi. Jag var ute för att arbeta och

utföra en undersökning på kortast möjliga lid. Icke för något

annat.

Gott. Vi kommo fram, och en vänligare, verkligt »snällare»

man har jag knappt råkat. Jag förstod smokingen och

alltsammans. Men! Någon inblick i vad resan gällde blev det ej.

— Här är en gammal religiös bygd, sade han, där

Rosenius och Schartau möts. Den andliga strukturen av denna

mentalitet blev given av den på 1850—60-talen verksamme

berömde predikanten X. I hans och Fjellstedls personer

möttes här söder och norr ...

— Jo, jo, visst, kyrkoherden! Och det är säkerligen

mycket intressant, men det är egentligen inte det, jag har

kommit hit för att ta reda på.

— Ja, men, författaren förstår, mentalitetens struktur hos

folket i dessa bygder beror av deras fasthållande vid de

religiösa och moraliska traditionerna från de dagarna:

plikttrohet, arbetsamhet, sparsamhet och vid trotjänareidealet i

god mening ...

— Ja, ja, kyrkoherden, men . ..

— Se ...

— Här är ju industri?

— Jo, men författaren förstår, så har vi för denna

mentalitet en gräns i norr, ungefär i. ..

— Säg, kyrkoherden, har ni kaserner här? Eller egnahem?

— Det har varit kaserner, men de avfolkas, de yngre skaffa

sig egnahem, och kasernerna byggs om till kommunala

inrättningar, sjukstuga etc. Ska vi inte göra en liten promenad

upp till en utsiktspunkt, därifrån vi ser ut över bygden. Dåblir det lättare att förstå, hur strukturen av denna bygds

mentalitet...

— Men jag kanske kunde få resonera med några äldre

och yngre arbetare?

Kyrkoherden såg på mig, jag på honom. Vi förstodo båda,

att här möttes i våra personer inte två befryndade världar

som i Rosenius och Schartau utan två diametralt motsatta

världar, som aldrig kunde riktigt mötas. Jag förstod, att jag

begått ett kapitalt misstag, då jag tänkt mig möjligheten att

få veta något väsentligt om Sverige av i dag genom

prästerskapet. Felet var mitt, och jag hade att ta konsekvensen: först

avkoppla prästerna, sedan be dem om ursäkt för att jag

dragit in dem. Jag gör det här och nu. I det följande komma

de att skymta, och det ljus, som kommer att falla på dem,

kommer att bli kritiskt. Kanske gör jag dem, religionen och

kyrkan den enda tjänst jag kan genom att låta denna kritik

komma fram. Det blir deras uppgift att acceptera eller

bemöta den.

Emellertid, kyrkoherden skaffade fram tre arbetare. Här

hade jag nu de första representanterna för industrin under

resan. Det var en gammal bruksplats, som undergått

modernisering, och nu pågick uppenbart ett livligt egnahemsbygge

som övergång från den forna kaserntiden. Jag ville gärna

höra, hur dessa arbetare, vilka jag förmodade vara präglade

av den lokala »mentalitetens struktur», om vilken

kyrkoherden talat, hur de ställde sig till ombyggnaden av Sverige ur

bostadssynpunkt, och som de kallats av kyrkoherden, bad

jag honom leda intervjun, vilket han på det vänligaste sätt

biföll.

Den fick följande form:

— Anser herr Jonsson, att en arbetarbostad i allmänhet

bereder möjlighet för husfadern att i avskildhet, lugn och ro

kunna läsa och skriva och sköta allmänna uppdrag?

— Det är så, att den vanliga bostadstypen på landet är 1 rum

och kök för arbetare. De rummen skall användas som matrum

och sovrum och möjlighet för familjens umgänge, som i regel

är förlagt till tiden mellan 7—10 på kvällen. Först därefter, efter

klockan 10, kan husfadern tänka på att företa sådant arbete, somfordrar ostört lugn. Jag har själv under en 20-årsperiod skrivit

ungefär 400 protokoll och andra handlingar, och det finns många

med mig, som har gjort detsamma. Därför skulle jag vilja uttala

som ett önskemål, när det tänks på att bygga arbetarbostäder:

Tänk på en lugn vrå, där husfadern eller annan familjemedlem

ostört kan ägna sig åt studier och åt att uträtta sådant arbete,

som åligger honom på grund av allmänna uppdrag.

— Anser herr Andersson, att de här rådande

bostadsförhållandena menligt inverkar på familjebildningen?

— Ja, på den frågan kan bli endast ett svar. Det är ju stor

brist på bostäder inom vårt samhälle, och det skulle vara

önskvärt, om det kunde beredas mera bostäder. Ungdomen, som nu

tänker gifta sig, får vänta både fem och sex år för att kunna få

en bostad, och denna bostad blir då endast 1 rum och kök. Jag

skulle vilja säga det till statsmakterna, att de skulle hjälpa

ungdomen med lån o. dyl. till egna hem, så att de också kan få en

framtid.

— Vad anser Lundberg svårigheterna nu vara för att i ett

hem få nödig stillhet för andakt?

-— Jag tänker närmast på mig själv och min familj, sex

personer, fyra barn, där i köket hustrun lagar mat, bakar och

tvättar och barnen ska läsa sina läxor. När då barnen är små,

så måste de lägga sig rätt så tidigt, och så måste det bli lugnt

och tyst, och har man då en lekmannagärning, exempelvis i en

söndagsskola, så tarvar det en del förberedelser, och när ska det

göras? Jag anser, att 1—2 rum och kök bör vi ha, alla arbetare,

och det strävar ju staten efter, och vi hoppas, att önskan blir

uppfylld.

Här mötte jag, hela den lokala mentalitetens struktur till

trots, det moderna Villa-Sveriges än mer utpräglade

mentalitetsstruktur: förlitandet icke på Gud utan på Staten. Här

var icke bön och åkallan. Här var krav: var så god och ge

oss bara! Här var stridsfronten tydlig och klar.

Jag hade hört och sett nog. Jag for vidare.

§ 3. Villa-Sverige börjar ta livtag med

Lort-Sverige.

Titta på bild 7. Det är bilden av ett småländskt landskap.

Berghällar, enris, sten och sten och sten. Ooh på bild 8. DetBild 7. Det fattiga Småland.

är en typisk, förfallen, småländsk bondstuga. Och på bild 9.

Det är Villa-Sverige, fräckt placerande sig mitt i delta

utpräglade Lort-Sverige.

Låt mig berätta om allt detta och börja med, hur det gick,

då vi lämnat den snälle och vänlige kyrkoherden. Vi susade

in i Småland, och strax öppnade sig en horisont av bruna

mossar och myrar mot en fjärran blå skogsrand som i

Norrland. Backar, branter, väg som en orm nian trampat på

huvudet, så ilsket ringlande, förfallna små herrgårdar,

förfallna små bruk, förfallna små bondgårdar och torpstugor, allt

i äpple- och körsbärshagar, och ungdomar i bilar med

livsfarligt sätt att köra — riktiga Småland.

Och mitt i allt detta låg en gammal by.

— Dit ska vi fara, sade ciceronen, ännu en

kommunalman, ty här var provinsialläkaren borta på semester. Dit ska

vi fara, så ska herrarna få se hela det gamla Småland i ett

enda extrakt. Det är en gammal släktby, och där bor nästan

bara gamla ungkarlar, som är så snåla, att dom inte ens nänts

gifta sig. Och det är så förfallet, att husen ramlat omkull

82 och stå lutade mot varandra.Bild 8. Gammal förfallen bondgård. Småland.

Vi kommo dit över smala, steniga vägar mellan lutande,

mossbevuxna gärdesgårdar, över broar, i vilka plankorna

hoppade livsfarligt upp och ner. Och det var en by! Den var

som en hög uppbrutna trädrötter, spretande mot himlen åt

alla håll.

— Men vad i Herrans namn! stannade ciceronen och bara

gapade. Han pekade, vi tittade i fingrets riktning och sågo

det nya vita funkishuset under byggnad mitt i rishögen.

Några karlar kommo förbi, sågo vår häpnad.

— Jaa, sa de, när en har börja, så är det inte annat för

oss än att följa efter!

Avundsjukans monument, det skulle kanske en dag bli

denna gamla snuskby, som nu luktade gödsel, surnad

källare, ruttet vatten, unken stugluft och som kanske om ett

par år skulle vara en tip top funkisby, med ordnad

vattenledning, ordentligt avlopp, propra ekonomibyggnader,

centralvärme, badrum — och rakade, tvättade män i snygga

konfektionskläder. Nu kunde man knappt urskilja dem från

gödselhögarna.

— Jaa, vem vet! sade ciceronen. Råd har dom, inget tvivel 83Bild 9. Villa-Sverige stiger ur Lort-Sverige. Småland.

om den saken. Och ingenting kan för mig, som arbetat så

länge i det allmänna, vara mer glädjande än synen av detta

hus. Nu vet jag ju inte, om funkis precis är det rätta. Man

måste nämligen säga det, att ännu har man inte funnit den

rätta bostadstypen för landsbygden. Problemet är just precis,

hur man ska kunna tillämpa principerna för det nya, som

nu tränger sig fram, på det bestående. Vad nu den här trakten

beträffar, så har Samfundet för hembygdsvård anordnat

årliga byggmästarkurser på tio dagar för deltagare, som förut

lärt grunderna till yrket, och dessa kurser har gjort

mycket gott.

— Smittar inte denna nybyggnadsverksamhet av sig?

—- Jo, säkert, säkert. Men vilket arbete det har inneburit

för hälsovårdsnämnderna! Kunglig Majestäts proposition om

de statliga bostadsförbättringslånen kom ju 1933, 1934

började verksamheten sättas igång, och det hela kom ju så

häf-84 tigt på. Man kan ju tänka sig, då bara från en enda sockenkunde komma en femtio, sextio ansökningar om

förbättringsbidrag och då stugorna, som skulle förbättras och alltså först

besiktigas, ofta lågo djupt in i skogen, dit det inte fanns

möjlighet att komma med bil.

Nu får man ju räkna med, att det tar tid att reformera och

att vi bara hållit på några år. Det bästa beviset är den här

gamla byn. Man får räkna med de gamla inrotade vanorna,

men här ser herrarna, hur det nya tränger fram i alla fall.

Få se om tjugu år, hur här ser ut, inte bara i denna bygd

utan i hela Småland och i hela landet.

— Så inte bara intresset är allmänt utan lusten att göra

det bra, också?

— Tja, det finns naturligtvis brister, det säger sig själv,

men så mycket kan jag i alla fall säga efter dessa fyra år,

att det är det mest glädjande arbete man kan ha, och det

kan jag för den här trakten lugnt garantera, att man gjort

rätt för de anslag man fått, fast, naturligtvis, de allra

modernaste principerna har ju inte kunnat tillämpas.

Centralvärme till exempel har ju inte kunnat ordnas mer än i

enstaka fall. Det är mycket, som måste ordnas först ute på

landsbygden, där man inte har så lätt tillgång på vatten till

exempel. Men kolossal nytta har bidragen gjort, ingående

reparationer har utförts, glädjen är allmän bland folket, till

och med partigränserna har i den här frågan utsuddats. Jag

kan tryggt säga, att alla är med, oberoende av politisk

åskådning och samhällsställning.

— Prästerna också?

— Prästerna? Jaa. Det är ju ett kapitel för sig, det. Dom

lever i en värld för sig och är nog helt och hållet

verklighetsfrämmande, så det är väl det, som förklarar, att dom

är så omöjliga. Se, det är det med dom, att dom lever inte

med folket. Det är nog följden av hela biskopssystemet. Det

är på biskoparna och befordran prästerna tänker mest, folket

ser dom inte, och därför blir hela kyrkolivet mer och mer

ett enda underligt kafferep med tanter, medan allt annat

försvinner. Och förresten! I de här bygderna så är det dessutom

frikyrkoprästerna, som till stor del leder folket, vi har juinte så långt till Jönköping, som av gammalt är en

läsarhuvudstad, och frikyrkoprästerna hatar statskyrkoprästerna,

det är en sak, som inte står att förneka, det är ju klasskampen

på det religiösa området, som vi vet, och så blir

statskyrko-prästerna isolerade. Det kan ju sägas, att det är synd >m

dom, på sätt och vis, men mycket är det nog också deras

eget fel.

— På vad sätt?

— Ja! Vad intresserar dom sig för? Att få så slotts- eller

herrgårdslika prästgårdar som möjligt, och nu på sistone har

det ju dessutom blivit en rent olympisk tävlan mellan de

olika kyrkoherdarna att restaurera sina kyrkor. Det är, vad

dom bryr sig om. Man ska tänka sig det, att

statskyrkoprästen, det är en universitetsbildad man, som bor fint och lever

närmast som en andlig godsägare, ovanför sina

församlingsbor. Han kan inte tala med dem som jämlikar.

Frikyrkoprästen däremot står ungefär på samma bildningsgrad som

sina »församlingsbröder», har ungefär samma ekonomiska

standard och avlönas inte av staten ulan av dom. Han är en

av dom, förstår dom, känner på samma sätt som dom, och

därför kan han också leda dom. Det kan aldrig

statskyrkoprästen, och därför blir han isolerad och oftast antingen

likgiltig eller hätsk mot allting i tiden. Men! Det där är saker,

som i alla fall betyder fasligt lite i det praktiska livet, så

det kan vi lämna åt sidan. I stället skulle jag vilja råda

herrarna att ta en titt på statfolk också här i Småland för att

få en liten jämförelse med förhållandena i Sörmland och

Östergötland.

§ 4. En lektion i folkpsykologi.

Jag har tagit med dessa kommunalmannens försynta ord

om statskyrkoprästernas dels svåra ställning, dels egen

oföretagsamhet för att ge en aning om den atmosfär, som jag hela

tiden rörde mig i, då det gällde prästerskapet, ty den

förklarar till stor del vad jag inom kort skulle komma att göra.Emellertid åkte vi först till ett gammalt par. som tjänat

hela sitt liv vid en medelstor herrgård i trakten och nu bodde

som pensionärer i en liten stuga icke långt från vägkanten.

Det var nu bara Hedin och jag.

Stugan var inte mycket att säga om. Den låg bland

blommande körsbärs- och äppelträd med blommor kring sockeln,

nied en liten trädgård och dessutom en liten hönsgård. Den

var överskuggad av praktfulla gamla lönnar, lindar och jag

vill minnas almar, en liten glad bäck hoppade förbi

staketet. Bakom: stora granskogen. Idyllen, den klassiska svenska

landsbygdsidyllen, som avlat så många sentimentala

färgtryck, visor och sedelärande berättelser. Den innehöll ett

någorlunda stort rum, lågt i tak och sparsamt upplyst av

två fönster samt ett minimalt kök med den obligatoriska

spismurskolossen, nere, ett vindsrum uppe. Huset låg direkt på

marken, ulan grund, och det hade, för att säga allt i ett ord,

jämnt upp alla de fel och Bristfälligheter, som gjorde, att

det borde utdömas såsom icke lämpat till människobostad.

Men jag skall i detta fall stanna ett ögonblick vid

inredningen.

Den bestod av tretton olika större och mindre möbler

i detta trots allt lilla utrymme, och här bodde fyra

personer. Det var först det nödvändigaste: sängen, sedan det

näst nödvändigaste: chiffonjé med klädlådor, så skänk för

porslin etc., kommod för tvättfat, så symaskin, så slutligen

vanliga pinnstolar, så en korgstol, rummets elegans,

blombord och så stort bord mitt på golvet, så linoleummatta över

golvet och så trasmattor på den. Vilka dammgömmor! Vilken

anhopning! Inte en enda vacker sak, jag menar då inte lyx

utan vackert proportionerad, vacker i form, vacker i färg.

Möbelkram, färglöst, planlöst. Och ändå! Där var en

alldeles bestämd hemtrevnad. Allting levde på något sätt, de

omaka möblerna bildade en trivsam familj, en för en hade

de samlats dit, var och en var resultatet av långa års arbete,

långa års sparsamhet. Inte tvivel om, att inte denna interiör

på sitt sätt var sedelärande.

Den blev lärorik för mig också på ett annat vis. Jag hadepå den ganska betydligt förfallna herrgården fått fatt i en

statdräng. Det var en lång, mager karl med de mest

trohjärtade blå ögon oeh ett inåtvänt, betryckt utseende, och

han hade visat mig väg till stugan. Där bodde nu

pensionärerna. En gammal gubbe och en gammal gumma.

— Här har vi då så rart, så rart! sa gumman. Men du,

Efraim, vände hon sig till den magre statdrängen, som, klädd

i blåbussaronger och stövlar och med den glesa luggen i

pannan satt på en stol, du har det väl inte för grant däruppe i

skogen.

Jag började förhöra mig om, hur ban hade det. Han hade

ett torp om nio tunnland och skulle utföra två dagsverken i

veckan vid herrgården. Tre barn hade han, och stugan var

ett rum och kök, det senare tre meter långt och två meter

brett, rummet fem meter långt och sex meter brett.

— Men vem är det, som vill ha reda på allt sånt?

undrade gumman, och jag klargjorde det för henne.

— Och Herre Gud! slog hon ihop händerna, och nu kom

det. Det gamla parets stuga skulle utdömas, och hon hade

trott, att jag var något slags överhetsperson, som kommit för

att beordra utrymning av lägenheten.

— Ja, hjärtanes! ropade hon, då hon fått klart för sig,

att det var det inte alls frågan om. Och nu blev det annat

ljud i skällan. Ja, vet herrn, här är då så kallt och så dragigt

och så uppruttet och eländigt, så det är rena skammen. Och

gubben är då så full å rematist, så han nätt och jämnt kan

hugga ved, och jag då, ja, herrn ser väl själv, hur krokig

jag är, och jag kan inte bära det allra minsta oppför en

trappa, inte.

— Och det har ni dragit på er i den här stugan?

— Puh! Nee då! Visst inte! Nee, i statbyggnan på godset,

där vi bodde. Där var det rent omöjelitt! Ja, gubben, han

har måst söka badort för rematisten, han.

— Och här fryser ni också?

— Ja, visst!

— Men varför är ni så ovilliga att flytta härifrån, då?

-—- Ja, men, goa herrn, tänk på det, vi är gamla och haräntligen fått alldeles som vårt eget och får bo ensamma och

sköta och pyssla med våra egna blommor och rabatter och

höns. Får vi inte frysa lite då den tid, som är kvar, bara vi

får ha vårt! Men du, Efraim, som har småbarn, det är annat

för dig. Berätta för herrn, hur du har det, så folk får veta,

hur en skogstorpare här i Småland får slita och dra sig

fram. Vad är det för skrälle till kök? Berätta nu för herrn!

— Ja! sa torparen och hängde ner den gamla slokhatten

mellan knäna. Det e bare e lite håla.

— Och spisen i kammarn?

—- Ja! Den ä öppen, och bå örmer (ormar) å rötter

(råttor) kryp in genom den. Så för grant ä de då inte däroppe.

— Och kallt?

— Ja. Det ä väl de värste. För både dörrer och fönster e

då urusle, de blåser tvärs igenom, så gardinerna står rakt ut

för draget och lampa på bordet blåser ut.

— Ingen grund?

— Näe! Ho stå på bullerstenar. Och vattenspann fryser

i köket, och maten fryser i skafferi ...

— Var är skafferiet, då?

— I farstun, och där är det like kallt som ute. Och man

får elde, så gnisterna står som en kvast ur skorstensmurn,

till tie, elva på kvällen, och så måste man opp och elde

klockan fyre på morron, för annars frys man ihjäl. Och värst

är det för barna, då di e små, för när di vakne på morron,

så ä fingrarna stelfrusne på dom.

— Aj, aj! Stackars ungar!

— Jaa, det är då inte för grant, inte!

— Men har ni inte sökt reparera?

— Joo, visst! Men va förslå det?

-— Har ni inte sökt förbättringsbidrag, då?

— Joo, visst!

— Nåå?

— Jo, han inne i stån, som stå för, han låvte, det skulle

bli. Men inte ha jag hört av nå.

Där stod eller satt jag, hjälplös, maktlös. Denne gubbe och

gumma, som inte ville ha det bättre, som begärde att, vär-kände av reumatism, få sitta kvar i kylan och draget, bara

för att slippa ifrån kaserneländet och få sluta sina dar i

ensamhet och ro bland sina blommor och höns. Och denne

torpare, som inte kunde få det bättre utan som måste upp

fyra om rnornarna och blåelda för att inte barnens fingrar

skulle förfrysa.

Folkhemmet Sverige!

Jag lovade torparen att underrätta och påminna

vederbörande inne i stån. Jag undrar, när jag nu sitter och skriver

detta, hur min påminnelse verkat.

Och när jag tog farväl av gubben och gumman, förstod jag

litet mer av deras psykologi, som jag redan mött och som

jag i fortsättningen skulle möta.

Det var många krokar i ringdansen. Lika litet som man av

stugornas yttre kunde döma om deras inre, lika litet kunde

man av orden döma om de verkliga känslorna och tankarna.

Problemet Sverige vart mer och mer intrikat.

§ 5. Ett telefonbud.

Nu skall jag berätta historien om »statsministern» och

leguminoserna. Men först om ett telefonbud.

Från gubben, gumman och den stackars torparen gick

färden vidare söderut. Det väldiga småländska höglandet med

blånande åsar, mossar och myrar, granna tallmoar och

vanskött granskog dansade förbi, nybyggda samhällen likaså, det

ena efter det andra, överallt byggdes det, och när jag såg en

cirkelsåg eller en lokomobilsåg dyka upp i skogskanten,

omgiven av smörgula brädstaplar, då visste jag, vad det

betydde: samhälle i närheten, nya hus, nya hus, nya hus.

Och de behövdes. Ty titta på bild 10. Det var Lort-Sveriges

drabanter längs vägkanten, gråa som 1808—09 års utsvultna,

dödssjuka soldater på återtåg för ryssen.

Så kommo vi till den stad i sydligare delen av landskapet,

som skulle bli nattkvarter. Jag ringde upp provinsialläkaren,

som strax ställde sig till disposition, fast kvällen redan var

framskriden.Bild 10. Landsvägsdekoration. Småland.

Men hela färden från samtalet med kommunalmannen uppe

i norra Småland hade jag haft en tanke malande i huvudet på

mig, och när jag resonerat en stund med denne

provinsialläkare, klämde jag fram med den:

— Säg, doktorn, sade jag, jag är rädd för att jag gjort

en kapital dumhet!

Och så berättade jag om mitt försök att få prästerna med

i denna undersökning samt de upptäckter jag gjort. Han

lyssnade på mina ord. Sedan sade ban bara, nästan brutalt, och

slog ifrån sig med handen:

— Koppla av hela sällskapet! Dom vet ingenting och vill

snarare stjälpa än hjälpa allt som görs att förbättra

förhållandena för folket.

Jag ringde upp Radiotjänst och Löf, som hade

korrespondensen för resan om hand.

— Du får skriva återbud till alla präster! sade jag.

— Varför det?

— Dom vet ingenting. 91— Kors! Men det kan vi inte säga.

— Nej, det kan vi inte. Du får säga, att materialet är så

stort, att jag inte hinner med dem. Det är förresten sant. Jag

måste tyvärr ge återbud till några läkare också. Jag hinner

inte. Jag blir i alla fall försenad.

— Jaha. Då skriver jag. Fast vi får nog bereda oss på,

att det blir obehag.

Så blevo prästerna avkopplade. Detta är den sannfärdiga

historien om hur det gick till och vad det berodde på. Och

jag är beredd att ta på mig det klander, som tillkommer mig.

Må de i sin tur ta på sig det klander, som tillkommer dem.

§ 6. »Statsministern» och leguminoserna.

Så följande morgon bar det i väg ut med doktorn och en

kommunalman, och sedan jag nu definitivt avkopplat

prästerna, kände jag en stark lättnad. Och nu kom avundsjukan

i all sin glans. Men även något nytt, som gav ännu en fasett

av Lort-Sverige.

— Hurudana är förhållandena här i denna trakt? började

jag förhöret med de båda herrarna.

— Befolkningen här, sade den jovialiske doktorn, står

sig gott och bygger hemskt. Sen man byggt tillräckligt hemskt,

begär man anslag, och bara en börjat, fortsätter by efter by,

socken efter socken.

-—- Varifrån får man byggnadsritningarna?

— Det är hemmaritare, sockenritare, Gud hjälpe oss! Små

sockenbyggmästare! Och det blir därefter. Men bättre än

förr blir det i alla fall. Och det är den välsignade

avundsjukan, som hjälper oss. Så låt oss lova och prisa och säga:

tack, gode Gud, för avundsjukan.

-— Kan doktorn ge exempel på den?

— Så många som behagas och mera till. Det går till på

följande enkla sätt. När jag kommer ut i bygderna, låter det

så här överallt: Jag ska säja doktorn det, att det ä då inte

rättvist, att Andersson i Gråarp ska få bidrag före mej,Bild 11. Ekonomibyggnader. Småland.

för jag har mycke fler ungar än han, och min gumma dog

i lungsot. — Eller så här: Kan inte han, doktorn, skriva åt

mej, så att jag får före Jonas i Myrtorpet, för si, jag har

inte sånt medhåll i hälsovårdsnämnden som han. — Jag

ska säja: det är den där avundsjukan, som kommer att rädda

Sverige! Vi har inte förstått att sätta värde på den förr, men

nu har vi kommit underfund om, vilket ovärderligt nationellt

kapital den är. Åtminstone har vi provinsialläkare och

hälsovårdsnämnderna gjort det. Vi ska plocka fram litet

illustrationsmaterial.

Det kom.

Genom en sandig tallmo dunsade vi ner på en liten

skogsglänta. Där bodde en arrendator.

Vi stannade på en sandplan, där det låg några spridda

hus. Titta på bild 11: ladugård, som han just lämnat för

en ny.

— Vad lever mannen på? frågade jag. 93— Han har i folkpension och barnunderstöd en 1.500—

1.600 kronor utom vad han får ur stället.

Vi gingo in. Nere var det kök, två rum och en låst dörr.

— Kan den inte öppnas? frågade jag.

— Jo, vars! svarade mannen, en mager typ, med

vatten-blå ögon, gulaktig hy och sandgrå hängmustasch. Han

öppnade. Tablå! Det var »finrummet»! Med ekmöbel, schagg,

nysilverbricka etc. Och halvneddragna gardiner.

På övre botten funnos ett kök, ett större rum och en skrubb.

Däruppe voro de tolv barnen inhysta, sju i det större

rummet, två i köket, tre i skrubben.

Men finrummet nere, som var störst, stod låst. Mitt inne

i skogen. Det var den hemliga skatten. Det var

motsvarigheten till stamtavlan i trappuppgången på de grevliga och

baronliga slotten. Det var familjens själ. Det var barnens

arv. En gång skulle de kunna gå ut i världen och väcka

avundsjuka genom att kunna säga:

-—- Hemma hade vi sal!

Så som samhället alltjämt är konstruerat, all världens s. k.

demokrati till trots, förstår man dem.

Nå, hur levde och bodde nu dessa människor? När vi

kommo, hade frukosten tydligen just avätits i köket. Det var

naket. Huvudmöbeln var ett stort träbord med vaxduk vid det

ena av de två fönstren, mitt emot spisen. Mitt på bordet ett

stort plåtfat med litet mjölk kvar, en stor halvuppskuren

rågbulle, brödsmulor och äggskal. På något sätt föreföll det

som att titta in i en rävkula.

Runt bordet hängde, stodo, sutto ungar. Tre voro klädda

i klarröda trikåtröjor, de övriga i gröna eller blå bussaronger,

den minsta hade modern, en liten grovbyggd kvinna med

håret nerfallet kring huvudet, vid bröstet.

— Hur gammal är den äldsta? frågade jag.

— Sexton år.

—- Och den yngsta?

— Tre månader.

— Vad har dom egentligen kommit i för ordning, då?— Först fem stycken, som vanligt. Sen kom trillingar. Del

är dom där, i röda tröjorna. Och så fyra på det.

Och gott leende pekade den stolte fadern på en i högen:

— Den där, det är statsministern.

— Statsministern?!

— I"er Albin, ja! För jag ville komma ihåg, när han blev

statsminister, och det kan man ju inte minnas. Men hur

gammal pojken är, minns man ju, och han blev född, just då Per

Albin blev statsminister. Och den där, han föddes, då jag

började odla leguminoser, så då vet jag, hur länge jag hållit

på med det.

— Så i själva verket är det rasande praktiskt med så

mycket barn?

— Ja, inte är det nå fel med det, för glädje har man ju

av dom.

Vi togo farväl och fortsatte.

— Det var ju relativt snyggt! sade jag till doktorn.

— Ja, för all del! svarade han. Nu har jag varit här i

tjugutre år som provinsialläkare i detta stora distrikt, jag

skulle kunna säga som provinsialåkare, för det är att åka

jämt, natt och dag. Men så känner jag också folket och vet,

hur det lever i djupaste vardagslag. Och jag får säga, att

bostadsförhållandena förbättras stadigt. Och det beror, som jag

säger, huvudsakligen på avundsjukan. Se nu bara på

uppvärmningen av husen till exempel. Förr i världen var det

öppna spisar, kakelugnar och järnspisar. Nu? Ja! Nu har

man börjat med värmepannor, och nu går det fram som en

epidemi. Och här finns ju gott om skog och avfallsvirke, och

så blir det inte så dyrt.

— Möbleringen, då?

— Ja, samma historia. Här finns på orten tio rätt så stora

möbelfabriker, och ungdomarna, som sätter bo, kan numera

köpa ordentligt från början, och det gör dom.

— Renligheten, då?

— Badmöjligheterna är ju små, men det börjar odlasbastu, om jag så får säga, och börjar en, så ska alla ha. Det

är den välsignade avundsjukan igen.

— Ohyran, då?

— Ja, det är ett kapitel för sig. Om man skall börja från

början och gå igenom ordentligt, så kan man ju börja med

den lilla loppan. Den är ganska sällsynt numera. Ser man

ett exemplar, så blir man, om inte glad, så åtminstone

ö\er-raskad. Det är precis, som det hade gått en farsot över de

små kräken, dom är slut. En loppcirkusdirektör skulle inte

kunna f"à ens sitt årsbehov av sina små, hur säger man, små

aktörer.

— Och vägglössen?

— Ja, värre är det med vägglössen. Det finns ju på ett

och annat ställe, men dock inte så mycket. Jag kan förresten

berätta en lustig historia från en cyanvätedesinfektion, som

jag gjorde för några år sedan. Jag kom till en torpstuga, där

dom inte hade bott på ett par år, och jag sa till dom: »Var

har ni lössen?» »Ja, lyft på tapeten, så får han väl se.» Jag

lyfte på tapeten, men jag såg inga löss. »Ja, men tapeten är

ju grå, se efter, vad som är på väggen där.» Då var det löss

alltihop! »Ja, men», sa jag, »hur kan dorn leva, dessa löss?»

»Jo, det är ingen konst», sa dom på småländska, »di äter

hinann.» Det betyder på svenska, dom äter varandra. Men

dom är borta nu, i stor utsträckning i alla fall. Det sägs ju,

att cyanväterökning är dyr, men är det mycket löss, så måste

man kosta på sig det. I alla fall.

— Men det går framåt.

— Det gör det.

— Är det inte någon alldeles specifik iakttagelse doktorn

gjort under alla dessa år i samband med bostäderna?

Nu kom det nya.

— Jo, det är det. Vi har en mycket allvarlig svårighet

inte bara här utan på hela svenska landsbygden, och det är

svårigheten att få plats på vårdanstalterna för våra

sinnessjuka. Och den saken måste ses i samband med bostadsfrågan.

Det är nämligen så ställt, att är hemmet riktigt snuskigt och

uselt, då är det en regel så gott som utan undantag, att detockså är dåligt beställt med deras själsförmögenheter, som

bo i dessa usla bostäder.

Här fick Lort-Sverige med ens ett hissnande och hemskt

djupperspektiv.

— Och där måste en sanering till stånd! Det är inte

bostäderna, som är den primära frågan. Det är människorna i

bostäderna. De två faktorerna kan aldrig skiljas åt. Och den

mänskliga faktorn är den avgörande.

— Då menar doktorn, att avundsjukan är ett hälsotecken?

De sinnesslöa nå inte ens så högt.

— Precis!

— Och det finns gott om själsligt undermåliga på Sveriges

landsbygd?

Han slog ifrån sig med handen, och nu var han djupt

allvarlig.

— Massor, massor, massor! Det är det, som är det

allvarliga.

— Tillhörde folket nyss den kategorin?

— Nej, Gud ske lov. Och inte den vi nu kominer till

heller! Studera honom! Jag ska dra in dom i samtalet.

Pass på nu!

En småländsk rödlätt jätte mötte, då vi kört upp bilen på

en kortsnaggad gräsgårdsplan, därifrån man hade en vid

utsikt över en odlad myr. Han hade fått förbättringsbidrag och

förvandlat en kåk om kök, ett stort och ett litet rum till en

»villa» om två ordentliga rum, kök och rymlig tambur nere

samt skafferi, som tillbyggts köket, och två stora rum och

hall uppe. Ordentligt möblerat, snyggt och fint, med vatten,

slask och värme. Nya tiden. Men ladugård, stall och övriga

ekonomibyggnader voro ännu dåliga. Det vill säga, i själva

verket hade han börjat i fel ända, och där fick avundsjukans

väsen också en belysning.

Han tog mig tydligen för en person med makt, så han

vände sig till mig med orden:

— Ja, nu, när det här gillas, så tycker jag, jag kunde få

av staten till lagårn!

— Hå, hå! Hå, hå! Moberg har ju redan fått, skrattade

7då doktorn. Det får väl töva lite nu. Tänk på dom här

bredvid. Dorn har tolv barn. Hur många har Moberg? Tie?

— Åh nej, elva är det allt! Och är det bara det, så nog

tör jag kunna ordna, så dorn blir efter. För nog tycker jag,

att jag ska komma före dom.

Doktorn blinkade åt mig. Och tillade, vänd mot mannen:

— Men dom har det dåligt.

-— Jaa! Si, det bero moe på, hur folke ä på torpa (torpen)

å, ska ja säje. Och mest på kvinnan.

— Det där var ju en bra gård! sa jag till doktorn, när vi

voro på hemväg. Och nu fick jag verkligen avundsjukan klart

illustrerad. Och nog var den gubben klok. Men en sak. Del

är så naket kring husen. Inga blommor, ingenting, bara

kala backen.

Då sade kommunalmannen:

— Det beror på, alt husmodern inte har tid, inte heller

männen. Och extra arbetskraft är för dyr. Fruktträd däremot.

Det ger pengar. Därför finns det gott om frukthagar i

Småland men smått med blommor.

— Är det svårt att få arbetskraft till jordbruket här i

Småland?

— Både till jordbruket och till hushållen. Läget börjar

bli förtvivlat. Och även det berör bostadsfrågan.

Därmed var jag från avundsjukans enklare monument:

Ekeveken över på dess högre och allvarsammare former.

§ 7. Kyrkan och avloppsdiket.

När Hedin och jag kommit för oss själva i vår bil och

susade vidare söderut, sade han:

— Du vet, den där första, det var ingen dum gubbe, det!

— Hur så?

— Medan ni var inne, pratade han med mig en hel del.

Och så sa han: ja, dom här bostadsförbättringsbidragen,, det

är rena skojet, det!— Jaså! Hur så?

— Jo, du vet, han sa: dom där bidragen, det är bara

storgubbarna, som tjänar på dom. Vi, fattiga, får ingenting.

— Jag förmodar han menade lagens bestämmelse, alt

ingen kan få bidrag, som inte själv kan tillskjuta 50 à 60

procent av summan. Så på sätt och vis har han ju rätt. Vi ska

hålla ögona på saken. Liksom också på frågan oin arbetskraft

till jordbruk och hushåll, som nu har börjat segla upp på

allvar.

Det liksom kändes en fränare stämning i luften, när vi nu

kommo neråt sydligaste Sverige. Jag kände igen den från

jordbruksresan 1930. Snart hade vi skogsbygden bakom oss,

där fanns det biförtjänster, på slättbygden ställde det sig

annorlunda. Det var därför med yttersta nyfikenhet som jag,

efter denna första signal, stannade i ett jordbrukssamhälle

på gränsen mot dessa slättbygder.

Jag tror nästan, alt detta var den dystraste punkten på

hela resan. Här mötte jag nu för första gången på allvar

ett av dessa tusende nya samhällen, som växa upp överallt

i våra dagars Sverige, som varje bilist måste lägga märke

till, då han ilar längs vägarna, och om vilkas inre

förhållanden varje någorlunda vaken resenär måste fråga sig,

hurudana de egentligen gestalta sig.

Det hette i den statistiska redogörelsen för

bostadsundersökningen, som jag hade till grund för hela resan, att:

— Bostadskvaliteten genomgående förbättras med

tilltagande industrialisering och urbanisering.

Det visade sig i detta fall, att ensamt urbanisering, det vill

alltså säga samhällsbildning, icke tycks vara nog att

åstadkomma tillräcklig förbättring, det fordras tydligen att båda

faktorerna, alltså urbanisering och industrialisering, äro för

handen, fast — det finns också exempel på, att icke ens

industrialiseringen räcker till, nämligen om det

industrialiserade samhället uppstått kring ett enskilt företag, där ledningen

icke äger socialt förstånd, varom ett och annat i sinom tid

längre fram.

Alltnog, det lilla landsbygdssamhälle, vi nu kommo till,torde kunna tjäna som typisk illustration av svårigheterna i

de hastigt uppväxande samhällena landet runt.

Det låg platt, utspritt över en enorm ytvidd, med en ytterst

ful huvudgata, i sten, kantad av de banalaste butiker,

biografer, kaféer, precis som överallt, och med ett enormt,

fyrkantigt, ödsligt torg, prytt av nyplanterade träd, med en ny

sjangdobel kyrka i ena utkanten och med ett lika sjangdobelt

villakvarter för samhällets societet i den andra.

Järnvägsstation, järnvägsspår mitt genom samhället, busstation och

bilstation. Det var något av Klondyke eller Alaska över det

hela eller kanske snarare av svenskbygd i The Middle West,

som på så många andra håll i nuets Sverige. Opersonligt,

dystert.

Och jag undrade just, hur doktorn i detta samhälle skulle

te sig. Han var också i sin tur den kanske allvarligaste av hela

uppsättningen. Det inte minst spännande med denna resa

var att iakttaga de olika läkarna, dessa människor, som dag

ut och dag in, alt inte dessutom säga natt ut och natt in

hade att vada bland sjuka, jämrande, tokiga och halvtokiga,

döende och ångestropande; att se nya människovarelser

födas, gamla utslitna slockna bort; att ständigt vara på spänn,

kunna hjälpa, ingripa, trösta, lära, varna och hota; att syna

kroppar eller själar, bostäder, fabriker, hela samhällen —

och ändå kunna hålla själen i balans, humöret uppe och inte

ge tappt, inte förlora livsmod, hälsa, förstånd!

Detta var nu en man av medellängd, klädd helt och hållet

i svart, med gråblek hy, inåtvända ögon, oftast slutna bakom

pincenéglasen, då han talade, låg röst och förefallande att

aldrig i sitt liv ha lett. Men från hans inre utströmmade

en sällsynt energi, och han var omvärvd av ett dovt patos

som en forntida mystiker. Han var av alla läkare på färden

den, som kanske starkast representerade och typifierade

läkaren som modern samhällsomdanare, som reformator, som

revolutionär och som reorganisatör. Han ingav mig på en

gång vemod, respekt och beundran.

Vi sutto i hans privata arbetsrum med en flaska vichy och

ett par glas emellan oss, han talade med sin låga och dovaröst, större delen av tiden blundande, jag antecknande, vad

han sade.

— I städerna, började han, förstår man inte, hur galet

det verkligen är ställt på landet. Det är så ställt, kortast

uttryckt, att gamla människor, människor på 60—70 år få

leva i bokstavligt slaveri, bara därför att ungdomarna ger sig

i väg in till dessa städer och till industrin. Mot denna

bakgrund har man att se de hygieniska missförhållandena på

landsbygden. Man hinner helt enkelt inte klara mer än det

löpande. Och jag vill bara säga som min mening, alt bristen,

den alltmer växande bristen på ungt folk på landsbygden

kommer att ytterligare förvärra dess hygieniska

missförhållanden.

Inför detta ostridiga fenomen står vi provinsialläkare

praktiskt taget ensamma i vår verksamhet för förbättrade

hygieniska förhållanden, ja, jag kan säga, att vi i själva verket till

och med har myndigheterna emot oss.

— På vad sätt, menar doktorn?

— Vi kan ta hälsovårdsnämnderna till att börja med.

— Det har klagats mycket från deras sida under färden

hit, att de fått så mycket att göra genom den statliga

bostadsförbättringsverksamheten.

— Jaså. Då kan jag upplysa herr Nordström om, att

någonting mer hopplöst än hälsovårdsnämndernas

årsberättelser existerar icke här i landet.

— På vad vis?

— På vad vis! Jo, på det viset, helt enkelt, att allting

uppges som gott och bra och fullkomligt tillfredsställande,

hur förhållandena än äro! Jag kan som exempel nämna fyra

fall. Hälsovårdsnämnderna är, som herr Nordström vet,

skyldiga att årligen avlämna rapport till provinsialläkaren. I

dessa fyra fall svarade nu en dylik hälsovårdsnämnd:

ingenting!

— Ingenting?

— Inte ett ord. Numro två svarade, att dessa årsrapporter

voro: onyttiga.

— Det var starkt.— Numro tre svarade, att de voro: onödiga. Och numro

fyra, att de skulle svara, om Medicinalstyrelsen befallde dem.

Annars ej. Det är hälsovårdsnämnderna, och jag tänker, att

landets provinsialläkare tämligen allmänt kan vitsorda, vad

jag säger. Herr Nordström kan ju föra frågan på tal under

resans fortsättning.

— Ser doktorn någon bot för dessa missförhållanden?

— Naturligtvis. Det måste bli en ändring i

hälsovårdsnämndernas sammansättning, så att de lära sig begripa sina

skyldigheter men också sina rättigheter. Felet nu är, att dessa

nämnder väljas efter partipolitiska synpunkter. Unga

debutanter i kommunalpolitiken, som ska tränas, få numera börja

sin politiska bana och göra sina första lärospån just i

hälsovårdsnämnderna, i stället för att där skulle sitta klokt,

erfaret och socialt ansvarskännande folk, oberoende av all

partipolitik. Kort och gott: det hela måste omorganiseras.

Vad som därför först och främst behövs är en ordentlig

på-körare från högre ort. Och vidare: det måste bli

bostadsinspektörer för större helhetsdistrikt, om här ska kunna bli

någon reda, och slutligen: en sträng, ordentlig

byggnadsordning inte bara som nu för städerna utan för alla

samhällsbildningar, även alltså av icke stadskaraktär. Annars

kommer här förr eller senare, med den laglösa samhällsbildning,

som nu pågår landet runt, att bli en katastrof.

— Är det något mer i samband med myndigheterna, som

doktorn vill framföra?

— Ja, hela denna trafik med överklagande av

hälsovårdsmyndigheternas beslut och förelägganden hos Kunglig

Majestäts Befallningshavande. Hygieniska oegentligheter av ena

eller andra slaget anmäles för provinsialläkaren, han

beordrar ändring, men vederbörande klaga hos K. B., som

remitterar till provinsialläkaren, vilken yttrar sig, så fattar K. B.

beslut, så överklagas det hos regeringsrätten, och så tar det

en evighet, innan något blir gjort — om det ens, till sist, blir

gjort.. Låt länsstyrelserna besluta.

— Har doktorn några av hälsovårdsnämndernas

årsberättelser här, så att jag kan få se? Det vill säga, om jag får.— Ja, med nöje!

Och det var lätt att konstatera riktigheten av doktorns ord.

Enligt dessa årsberättelser funnos uppenbarligen inga som

helst missförhållanden i denna trakt.

— Gott! sade doktorn. Nu ska vi se!

Och så bar det i väg i bil ut i samhället. Medan samtalet

pågick hade en ung kommunalman tillstött, och det blev nu

vi tre, som tillsammans gåvo oss ut på inspektion.

— Det utmärkande för detta samhälle, sade

kommunalmannen, och jag förmodar för de flesta i landet är

övergången från stora obekväma lägenheter, som man ärvt från äldre

förhållanden, till små med moderna bekvämligheter.

— Och här som i alla andra samhällen är naturligtvis

nybyggnadsverksamheten livligast i utkanterna?

— Just där ligger en av de största svårigheterna ur rent

hygienisk synpunkt, sade doktorn. Titta nu här!

Bilen hade stannat, och vi stego ur.

— Titta! sade doktorn och pekade. Hela denna plats är

fullkomligt platt, det finns praktiskt taget icke en höjning

i terrängen och därmed ingen avrinning. Det gör

avloppsförhållandena nästan förtvivlade. Det är tekniskt synnerligen

svårt och ekonomiskt omöjligt att leda bort avloppsvattnet.

Samhället har inte råd. Och därmed blir det omöjligt att

sätta in W. C. Får en W. C., ska alla ha. Det är klart. Det är

den vanliga historien med avundsjukan. Men skulle det bli

allmänt med W. C. i ett samhälle som detta, skulle läget bli

fullständigt katastrofalt. Vart skulle exkrementen ta vägen?

De skulle ligga kvar i terrängen, i dikena, överallt och

förpesta hela trakten.

— Ja, vattenfrågan, då! sade kommunalmannen. Vi

behöver bara tänka på svårigheten att få bakteriologisk

undersökning av vatten. Det är ju ruinerande dyrt, enskilda har

inte råd . ..

— Det skulle naturligtvis bekostas av allmänna medel!

insköt doktorn.

— Ja, fortsatte kommunalmannen, här är det nu så, att

ytvattnet rinner ner i de brunnar, som alla enskilda har ...— Vattenledningar, då? frågade jag.

— Finns inte!

— Inte vattenledning! Inte ordnat avlopp! Är det så?

— Ja, sade doktorn, där ser herr Nordström själv!

— När nu ytvattnet rinner ner i brunnarna, fortsatte

kommunalmannen, vad blir följden? Jo, att massor av folk i

samhället säger: vi kan inte dricka vattnet ur våra brunnar.

Så förpestat är det.

— Vad är då att göra? frågade jag.

— Ja, det är just det, som är frågan! sade doktorn. Där

står vi nu, därför att, som jag säger, det inte finns en lika

sträng byggnadsstadga för såna här samhällen som för

städerna. Men hälsovårdsnämnderna! De förklarar, att allt är

bra och i full ordning.

Han lyfte ansiktet, vidgade näsborrarna, sade:

— Lukta!

Jag drog in luften genom näsan, djupt.

— Sannerligen! Det luktar, det luktar...

— Det luktar skit! Helt enkelt. Var god och kom tillbaka

hit i juli, så ska herr Nordström få känna. Men nu ska vi

titta på något annat.

Bilen stannade vid en port. Den var låst. En ung man

hade tillkommit, han sprang runt huset, och om en stund

öppnades porten inifrån. Jag tittade in.

— Nej, sade jag, detta är jag skyldig rita.

Se bild 12. Det var, vad jag i förstugans mörker urskilde:

en tvärbrant trappa, som högst upp delade sig i två

steglik-nande smärre trappor, en åt vardera hållet. Ett par trätofflor,

en trasig sko vid trappans fot. Trappstegen halvt

bortruttnade, svarta av smuts, väggarna gråsvarta av smuts. En

unken källarlukt.

— Vad är egentligen det här? frågade jag.

— Jo, det ska jag upplysa herr Nordström om. Det är ett

hyreshus.

— Bor det folk här?

— Här bor folk. Och här bor barn.

104" — Vad för slags folk?Bild 12. Trappan i hyreshuset, Småland.

— Fattiga stackare, naturligtvis. Arbetare etc. Och värden

tar för en lägenhet om ett rum och kök i denna om icke

moderna, så låt oss säga aktuella lägenhet, ty bostädernas

kvalitet i landet är ju aktuell just nu, varpå herr Nordströms

resa är bästa beviset, han tar, säger jag, för en dylik lägenhet

en hyra av 16 kronor per månad, vilket betyder från 15 till

25 procent av hyresgästens månadsinkomst. Men

hälsovårdsnämnderna säger: all bostadsinspektion är onödig och

onyttig. Låt oss titta in!

Vi gingo runt huset, kommo uppför en gungande spång 105över det, som en gång varit en bro, in i ett rum, som varit

förstuga eller glasveranda och bestod mest av fönster, där var

en spis inmonterad. Ingen förstuga, inget vindfång. Två rum,

golvtiljorna hoppade under fötterna. En medelålders kvinna,

som såg ut att vara hopplös livstidsfånge, brydde sig knappt

om oss. Livet föreföll slut för henne.

Vi gingo ut på gården.

— Titta på det här uthuset! sade ciceronen, som tillstött.

Det saknade bakvägg. Det hade haft en, och det hade varit

en brandmur, nu låg den nedramlad som en hög tegel och

murbruk, och uthuset liknade Skogsfrun i så måtto, som det

var ihåligt bak, men däremot saknade det varje spår av

hennes tjusighet fram.

— Vi kör vidare! sade doktorn.

Bilen stannade på en gata mitt i samhället, en regelrätt,

kullerstenslagd gata. Vi gingo uppför en cementtrappa till

en gård, hörande till ett hus vid gatan.

— Titta! sade doktorn. En trappa, brant som en stege,

ledde upp till övre botten. Utanför var en verandaliknande

tillbyggnad, och ur dess innandöme stack ut ett plåtrör, som

gapade över en stor tratt, vilken i sin tur bildade toppen av

ett annat plåtrör, som gick ner till gatans rännsten.

-—- Övre våningens högst tillfredsställande avloppsledning!

sade doktorn. Det luktar gott på gatan!

Men på gårdsplanen blommade fruktträden underbart. De

föreföllo hånle.

— Vi kör vidare! sade doktorn.

Bilen stannade i stadens ena utkant.

— Titta! sade doktorn och pekade. Rätt ner i ett

igenvuxet, grönt avloppsdike, där något liknande en pudding av

döda råttor, disktrasor, potatis- och äggskal föreföll att jäsa

för underjordisk spisvärme.

— Här är samhällets avloppssystem. Känn, hur det stinker

redan nu! Tänk, om det blir en het sommar. Detta, herr

Nordström, är ett samhälle på svenska landsbygden, nådens år

1938.

Jag tänkte på allt möjligt, men av någon anledning komen tanke att resa sig över alla de andra, tanken på den stora

festresan till Amerika för att fira Delaware-minnet! Varför

inte i stället göra en mindre delegation och låta den resa hit?

— Och hälsovårdsnämnderna säger, att ingenting finns att

anmärka! sade doktorn.

Då upptäckte jag med ens den sjangdobla kyrkan mitt över

avloppsdiket ett stycke bort.

— Är den ny? frågade jag.

— Ja, alldeles.

— Vad kostar den?

— Över 200.000 kronor.

— Är det för att samhället ska vara lika fint som andra?

— Ja, precis.

Då noterade jag i min bok de två enda orden:

Kyrkan och avloppsdiket.

Tryckte mina ciceroners händer.

Och flydde.KAP. Y. Hos jordfolket.

§ 1. Maskinens medkänsla,

När vi så hade detta svenska modellsamhälle, årgång 1938,

bakom oss och åter kände frisk skogs- och barrdoft inte bara

i näsan utan i själen, sade Hedin:

— Du vet, jag måste skratta åt bilen!

— Hur så?

-— Jag tror, han tyckte det var synd om det där samhället.

— Hur menar du?

— Hör du inte?

Jo, jag hörde som ett knackande och slamrande, liksom av

ett spjäll, ur motorn.

— Du vet, jag tror han blev så förbaskad, så han sprack.

Och faktiskt: bilen var trasig.

—- Det finns bara en sak att göra, sa jag, vi får sätta honom

på verkstad i Malmö. Vi måste ha honom absolut pålitlig,

vi har värsta delen kvar. För tänk, om nånting händer oppe i

Lappland.

Så kom det sig, att vi körde direkt ner till Malmö.

§ 2. Ett litet fågelperspektiv.

— Vet du, vad som är huvudskillnaden mellan Skåne,

Halland och Blekinge å ena sidan, övriga Sverige å den andra?

frågade jag Hedin, under det den socialt upprörda bilen

hostade och snyftade och suckade och smågrälade oss ner

till Malmö.

108 — Du vet, jag har aldrig varit i den här delen av Sverigeförr, svarade han. När jag kom hem från Amerika, hade jag

bil, men då åkle jag från Göteborg upp genom

Västergötland. Men ska det vara en huvudskillnad, så tänker jag det

är, att Skåne, Halland och Blekinge är framförallt slätt.

-— Ingalunda, min gosse! Det är klent med slätt i Blekinge,

och Gud vet, om inte Västgöta- och Östgötaslätterna för att

inte tala om Närkeslätten och vissa delar av Upplandsslätten

är lika utpräglade som Skåneslätterna.

— Va är det, då?

— Bostädernas byggnadsmaterial.

-— Jaså!

— Du förstår, vi har tre huvudmaterial i Sverige: trä,

sten och korsvirke eller liknande. Träet representerar för

landet som helt 89,6 procent, stenen 7,1 procent och

korsvirket 3,3 procent. Minsta procenten sten och korsvirke har

naturligtvis Dalarna och Norrland. Det är bara en halv

procent för sten och en femtedels procent för korsvirke. Har du

sett något korsvirkeshus däruppe? Nej, inte jag heller, som

jag kan minnas. Däremot har naturligtvis Dalarna och

Norrland högsta procenten trähus eller 99,3 procent. I

Mälarlandskapen har man 96,6 procent trähus och bara 3,2

procent stenhus, det är förresten ganska anmärkningsvärt, tycker

jag, då man tänker på alla slott, herrgårdar och så vidare.

— Korsvirke, då?

— Bara en femtedels procent, alldeles som i Dalarna och

Norrland. Och ungefär samma proportioner är det för

Väner-landskapen, alltså västra Sverige, eller om du vill ha exakta

siffror, så har den delen 97,8 procent trähus, 2,1 procent

stenhus och 0,1 procent korsvirke, egendomligt nog mindre

korsvirkeshus än till och med Dalarna och Norrland. Sen börjar

procenten för trähus att sjunka i östra Götaland men håller

sig i alla fall uppe i 96,9 procent, det vill säga till och med

lite högre än för Mälarlandskapen, medan stenhusen

representera bara 2,8 procent, det vill säga mindre än

Mälarlandskapen, och korsvirkeshusen står i en femtedels procent, alltså

samma siffra som för Dalarna och Norrland. Du ser, att

praktiskt taget Norrland, Mellansverige och östra och västraSydsverige inte företer någon egentlig skillnad ur

byggnadsmaterialets synpunkt. Men så kommer Skåne, Halland och

Blekinge, och då är man med ens inne i en alldeles omvänd

värld. Här sjunker trähusen från övriga Sveriges siffra 96 à

99 procent ner till bara 43,5 procent eller mindre än hälften,

medan stenhusen stiger från de andra delarnas högst 3,2

procent upp till 36 procent och korsvirkeshusen från de andras

femtedels procent till hela 20,5 procent. Det är ett annat

land, och där har du huvudskillnaden mellan dessa de tre

sydligaste landskapen och övriga Sverige klart och exakt

angiven i officiella siffror.

Men det är en sak till, som är högst intressant, särskilt

för oss under den här resan, och det är att jämföra husens

ålder i de olika landsdelarna och nybyggnadsverksamheten.

Och på det området ställer det sig så, att Mälarlandskapen

har högsta procenten gamla bostäder eller 91,3 procent, sen

kommer östra Götaland med 88,5 procent, så Skåne, Halland

och Blekinge med 87,5 procent, Vänerlandskapen med 86,7

procent och Dalarna och Norrland med 83,1 procent. Och

nybyggnadsverksamheten blir därmed lägst i

Mälarlandskapen med bara 8,7 procent, sen följer östra Götaland med

11,5 procent, Skåne, Halland och Blekinge med 12,5 procent,

Vänerlandskapen med 13,3 procent och Dalarna och

Norrland med 16,9 procent.

Du förstår, av dessa siffror kan man dra en del slutsatser.

För det första, att bostadstillståndet bör vara sämst i

Mälarlandskapen, därnäst i östra Götaland, som vi just passerat,

för det andra, att det bör vara lite bättre i Skåne än vad vi

sett hittills, men inte så bra som i Västsverige och norra

Sverige, där det enligt siffrorna bör vara bäst.

Och nu ska vi se, om verkligheten ger siffrorna rätt eller

inte.

§ 3. Socialvårdens personliga risker.

Under dylika förberedande samtal susade vi ner genom

Skåne. Jag vet inte, om jag skall säga, att detta landskap ärdet, som förefaller mig uppvisa den största pågående

förändringen i landet. Det kan vara en inbillning, beroende på

att man i Skåne, tack vare dess öppna horisonter, har vidare

och helare överblick än på de flesta andra håll och att

förändringarna därför framträda mera för öppen ridå. Det kan

också bero på, att ingenstans drar sig bebyggelsen så

intensivt fram till vägarna. Faktum är emellertid, att på de åtta

år som gått, sen jag under jordbruksresan genomkorsade

Skåne i alla riktningar, ha stora förändringar ägt rum i detta

underbart vackra landskap. Den gången noterade jag den

begynnande samhällsbildningen längs vägarna, skrev om den

och mötte stark motsägelse. Nu ha alla upptäckt fenomenet,

ty det går inte i längden att blunda för verkligheten. Men

vilken bebyggelsefart! Snart är landsvägen från Kristianstad

till Malmö, att icke säga från Sölvesborg till Malmö, en enda

stadsgata, liksom landsvägen från Malmö över Höganäs upp

till Ängelholm. Skåne utvecklar sig hastigt till en stor

fyrkantig stad, där socknarna bli kvarter, vägarna ett gatunät,

åkrarna trädgårdsland, skogarna parker och sjöarna dammar.

Det kommer alltmer att bli likt den tätbebyggda engelska

landsbygden.

Och det inte minst märkliga är, att tack vare denna

nybebyggelse och de nya småvillornas standardtyp försvinner

det traditionella Skåne totalt. Vad slutbilden av denna

utveckling skall bli är omöjligt att säga.

Emellertid, en enorm transformation är det. Och hur tedde

sig nu allt detta inifrån? Det var frågan.

Ja!

Jag sitter en glödhet morgon i det svala

mottagningsrummet hos min förste skånske provinsialläkare, en blond, smärt,

högrest, militäriskt rak herre med kommando i hela sitt väsen

och som dess bakgrund en lugn, skånsk humanitet.

— Ja, säger han, när jag för en tjugu år sen först

började röra i bostadsfrågan, då var det i själva verket en mycket

känslig sak. Bönderna här i Skåne är självständiga och

mycket måna om sin värdighet, dessutom ytterst konservativa

och fastvuxna i det gamla och traditionella. Dom tålde ingeninblandning i sina privatförhållanden. Och det gick inte att

på minsta sätt gå bröstgänges tillväga. Då kunde man få till

svar: Det finns andra läkare.

— Doktorn menar, att det gällde patienter, med andra ord,

att den läkare, som sökte få till stånd bättre hygieniska

förhållanden, riskerade att mista hela sin praktik.

— Ja.

— Existerar dylikt fortfarande?

— Delvis. Särskilt på platser, där det finns gott om

privatpraktiserande läkare.

— Det har med andra ord gällt och kan ännu i viss

utsträckning gälla levebrödet för de tjänsteläkare, som gör sin

plikt och känna sitt sociala ansvar.

— Det har varit så. Det kan vara så alltjämt, om icke

klokhet iakttages. Men i stort sett möter bostadsinspektionen

numera inga svårigheter, i alla händelser icke samma

svårigheter som förr. Det har börjat ingå i folks medvetande, att

ändringar och förbättringar måste vidtagas, där brister kunna

påvisas.

— Vad är det svåraste här i Skåne?

— Det svåraste är många saker. Vi har invecklade

förhållanden här: växande städer, växande samhällen, olika,

ofta mycket stora industrier, ett jordbruk, som genomgår en

vidsträckt teknisk och ekonomisk förvandling, vi har stora

gods med hela det gamla beståndet av urmodiga statbostäder,

vi har hela egnahems- och småbrukarbebyggelsen. Men skulle

jag för egen del säga, vad som är svårast, så tror jag, att

jag skulle säga: vattenförsörjningsfrågan för den växande

tätbebyggelsen liksom för städerna och avvecklingen av det

gamla stathussystemet.

-—- Först vattenförsörjningsfrågan, då. Det är, som doktorn

förstår, av ett kapitalt intresse för hela Sverige att få så att

säga en förberedande inblick i, vad som väntar varje

samhällsbildning, genom att höra vad det tätbefolkade Skåne har

måst gå och nu håller på att gå igenom.

— Problemet är enkelt nog att ånge. Brunnarna ger inte

112 nog vatten, då de ska användas av allt fler människor, ochvattenbehovet måste tillfredsställas före allt annat. Utan

ordnade vattenförhållanden inga samhällen, det säger sig självt.

Följden blir den, att stora vattenledningsnät för flera

samhällen: städer, köpingar, municipalsamhällen i förening

måste komma till stånd.

— Är sådana projekt å bane?

— Ja. Malmö till exempel planerar att ta vatten från

Ringsjön och Våmbsjön, och i detta nät vill en rad smärre

samhällen komma med. Herr Nordström förstår själv.

Här hade jag nu svårigheterna från föregående olyckliga

samhälle uppe igen, men i stor skala. Och här måste och

skulle de lösas. Detta gav den rätta bilden av Skåne av i dag.

Icke storkens poetiska Skåne. Men vad som mera var:

människornas.

— Nå, och de gamla stathusen?

—- Ja, det har, som herr Nordström säkerligen vet, länge

varit den mörkaste fläcken i den skånska bostadsfrågan, men

jag kan säga, och det är skönt alt kunna göra det, att

väsentliga förbättringar på senaste tiden blivit gjorda och alltjämt

hålla på att göras. Fast mycket, mycket återstår ännu, innan

tillståndet blir verkligt tillfredsställande.

— Görs det nånting från statarnas eget håll?

— Lantarbetarefackföreningarna har utfört en bel del gott

arbete, men tyvärr har dom inte alltid tillgång till kunnigt

och omdömesgillt folk, som kan ta, vilket är absolut

nödvändigt, rent fackmässigt på problemet. Det gör, att dom

stundom, kanske inte så sällan, hugger i sten, men det är i alla fall

i stort sett inte annat än gott att säga om deras verksamhet.

— Vad anser doktorn vara det värsta i hela denna

fråga då?

— Ja. Jag tror, jag måste säga fukten. Skåne ligger ju

mycket öppet för vind och nederbörd, jorden är tung och

lerig, inte sandig som på så många andra håll och lätt

genomsläpplig för vatten ...

— Och grunden?

— Ja, den är ofta mycket otillfredsställande.

— Enligt statistiken skulle cirka 13 procent av alla un-dersökta lägenheter i landet ha golvet direkt på marken. Det

skulle alltså vara riksmedeltalet. Men för Skåne, Halland och

Blekinge skulle siffran vara nära 20 procent eller vart femte

hus.

-—- Jag har inte sett de siffrorna . . .

— Nej, dorn är ännu inte publicerade, såvitt jag vet, jag

har dem från Medicinalstyrelsen.

— Jag känner ju inte till, hur det är på andra håll. Men

att det är bedrövligt på många håll här i Skåne, det är

ofrånkomligt. Herr Nordström förstår. Skåne är ett gammalt

feodal- och jordbruksland, och jordbruksarbetet har drivits

ända till våra dagar enligt gamla metoder, alltså med en

kår jordbruksarbetare, bundna, låt oss säga kasernerade vid

godsen i väldiga stenlängor. Det har varit dels tegelhus men

även en icke ringa procent gråstenshus. Skåne är ju

åtminstone relativt fattigt på skog, träet är dyrbart och icke

så motståndskraftigt mot fukt och röta som sten. Ur leran

har man fått billigt tegel, och även gråstenen är ju billig

och dessutom varaktigare än något annat byggnadsmaterial.

Det var med andra ord mest ekonomiskt att bygga dessa

kaserner av sten, bortsett nu från eldfara genom åskan, som

ju alltid härjat svårt i detta som alla andra slättland.

Hygien var ett okänt begrepp, då dessa kaserner byggdes. Vad

man tänkte på var huvudsakligen två krav: att inrymma så

många som möjligt på minsta möjliga utrymme och att hålla

dem varma så billigt som möjligt. Bränsle är ju också dyrt.

Följden blev bastanta murar, i regel små rum, låga i tak

och för vår tid obegripligt små fönster. Och på det sättet

uppnådde man ett resultat, som faktiskt blev precis motsatsen

till det eftersträvade. Man fick mörka, kalla, fuktiga bostäder,

bostäder där smutsen inte syntes i det eviga skumrasket, där

solen aldrig trängde in, där fukten rann i strömmar av

väggarna, där mögel hopade sig efter golvet och där trägolv

skulle ruttnat, och kanske därför inte minst nöjde man sig

sig med golv av hopstampad jord, stensatt med vanlig

kullersten.

114 — Finns det kvar?— På sina håll, skulle jag tro, att man kan finna det.

Tegelstensgolv finner man i stor utsträckning. Mot detta

tillstånd är det man nu kämpar.

— Och resultatet?

— Att man dels bygger om de gamla stathusen ...

— Hur?

— Jo, från att de rymt 8—10 lägenheter, kunna de nu

rymma 4—6, var och en med egen förstuga, så att de forna

stridigheterna i förstugor och på förstubron kommer bort

och trivseln blir större. Vidare bygger man nya stathus om

ett par lägenheter, och det allra modernaste och naturligtvis

riktigaste är, alt man bygger enfamiljshus. Men, herr

Nordström förstår, det kostar pengar ...

— Och godsens ekonomi är inte den bästa! ?

— Allt annat än den bästa. Fast, det finns ju

förmögenheter ännu.

— Och förhållandena i dessa nya och förbättrade hus?

Ventilationen till exempel?

— Tyvärr alltjämt bristfällig, fast bättre än det varit.

— Ohyran?

— Den är faktiskt, tack vare värmledningarna, värre i

staden än på landsbygden. Men just i de gamla stenhusen på

landet var det ofta ohyggligt, och upprensat är det ännu inte.

Men det finns en sak, som jag särskilt vill fästa

uppmärksamheten på, och det är flugorna. Det är ett av de svåraste

hygieniska problem vi har att brottas med i ett så utpräglat

jordbruksland som Skåne, och det har förefallit fullkomligt

omöjligt att lösa. Nu har man emellertid börjat göra så, att

man i gödselstackarna lägger kogödseln ovanpå hästgödseln,

för det är en gammal erfarenhet, att flugorna inte går i

kogödsel. Vidare har man satt i gång med att införa spetsiga

ångrör i gödselstackarna och blåsa igenom hela härligheten

med het ånga, och följden är, att fluglarverna flyga omkring

i ett vidsträckt bälte — döda!

— Skulle doktorn vilja sammanfatta sin syn på hela detta

bostadsproblem ?

— Då skulle jag, just med tanke på en ostridig efter-blivenhet i Skåne, vilja säga, att skötseln av hemmen är minst

lika viktig som anskaffandet av nya bostäder. Jag menar då

framför allt, att husmodern måste ägna sig, måste beredas

tillfälle att ägna sig uteslutande åt hemmets skötsel och

vård. Får man ett nytt, hygieniskt fullt tillfredsställande

bostadsbestånd och riktig hemskötsel, så kommer nämligen

mycket, som nu är ytterst kostsamma välfärdsanordningar, att

försvinna, jag menar allt, som både samhälle och enskilda

måste kosta på sig att böta i form av tuberkulos, reumatism,

njursjukdomar etcetera.

— Doktorn menar, att husmödrarna icke längre skulle

tillåtas delta i jordbruksarbetet, alltså i lagård, på betfält

och så vidare?

— Just det. Som det nu är ordnat, är det omöjligt att

begära ordentligt skötta hem, åtminstone här i Skåne.

Hustrurna tillbringar halva sitt liv om inte mer utom hemmet,

i kostall, i betfält etcetera, för att bidra till familjens

uppehälle och kommer ofta upp till samma penninginkomst som

mannen. Men sedan, om herr Nordström betänker, vad

det innebär, sedan, när detta förtjänstarbete är slut, då kan

hon inte som mannen lägga sig på sängen eller sätta sig

och röka en pipa på bron, utan då skall hon sköta hemmet:

koka mat, bädda, städa, bära vatten, sköta barnen ...

— Slaveri!

— Rena, oförfalskade slaveriet. Och man förstår, hur

hemmen under dylika förhållanden måste bli.

— Då menar doktorn, att det rent nationalekonomiskt vore

en affär att ta bort kvinnorna ur eget förvärvsarbete,

därigenom att de högre kostnaderna i form av mer arbetskraft och

högre löner för karlarna, som denna förändring måste

medföra, skulle mer än kompenseras genom de minskade

utgifterna för samhälle och enskilda för nuvarande sociala

välfärdsanordningar, sjukhus, sanatorier etcetera.

— Ja. Det är min åsikt, och jag tror det är en åsikt, som

har fog för sig.

Varpå han reste sig och sträckte ut handen:

116 — Ja, jag hör bostadsinspektrisen ute i tamburen. Då tarhon herr Nordström ut på en runda, och så råkas vi som

överenskommet klockan ett.

§ 4. Societetens offerväsen.

Bostadsinspektrisen var en stor, lång, kraftig dam med

klara, gråblå ögon, redig, vänlig, bussig. Jag tycker om dessa

yrkeskvinnor, som ta sitt jobb på allvar och kunna sina

saker. Det kunde hon. Hon sade icke så mycket, men det

hon sade gav exakt besked.

Radiobilen var trasig. Hedin övervakade den i Malmö på

Volvos service. Jag hade måst förhyra en taxameterbil, och

i den bar det nu i väg ut till det okända Människo-Skåne.

Jag satt och tänkte på, vad doktorn berättat om riskerna

för läkare att söka göra det bättre för dessa människor, då

inspektrisen gav chauffören order att köra upp för en

knagglig, stenig, gropig väg.

— Det är inte bara permanentade bilchausséer ändå, här

i Skåne! sa jag.

-— Ah, nej! svarade hon. Det kan minsann va dåligt nog.

— Och vart ska vi nu?

— Till X-slott.

— Grevinnan Y.

— Ja! Men inte till grevinnan utan till hennes pensionärer.

— Det börjar bra! tänkte jag, ty grevinnan Y. var en

både väl känd och välkänd dam, med i allt som hette kultur,

representation, hembygdsvård, Röda Kors, ambulans, konst,

litteratur, musik, sällskapsliv, insamling till nödlidande, till

fattiga barn i Norrbotten. Kort sagt vad man menar, då man

säger: societet.

Bilen körde in bland några buskar vid sidan av vägen,

som under regnperioden inte gärna kunde vara mer än ett

bottenlöst dike. Några grå stenlängor och ett par byggnader,

också av sten, som föreföllo att hålla på sjunka långsamt

ner i förgängelsen som kistan i ett krematorium, ehuru ej

höljda av blommor utan av smuts, omgåvo mig, då jag steg

ur bilen.Det första jag gjorde var, att jag höll på snubbla över

något, som verkade en maskerad björngrop.

— Va är det här? frågade jag.

— Brunnen.

— Brunnen, som dessa pensionärer får sitt

dricksvatten ur?

— Ja.

Det kom lite för hastigt det hela. Och nu tillkom

ytterligare något annat. Jag hade tittat efter det berömda slottet,

men det låg bakom en ogenomtränglig mur av vårljus

bokskog, vilken reste sig obönhörligt på ett par hundra meters

avstånd.

Det som tillkom var en lukt. En underlig, en nästan synlig

lukt, så kompakt och genomträngande var den, men

samtidigt en hart när obeskrivlig lukt. Dock samlades alla dess

spektral-lukter i ett enda prisma, ett enda ord: snusk. Och

luktens kvalitet samlades också i ett enda ord: stank. Jag

förstod först inte riktigt, vad det var. Denna stank hade

nämligen samma underliga egenskap som liklukt att så att säga

smyga sig fram och liksom långsamt, gradvis underminera

luften. Den kom inte, som till exempel biffsteksos, frejdigt

och rakt på sak. Nej! Först skickade den fram en liten

rekognosceringspatrull, sen en lite större förbindelsepatrull, sen

ett litet avantgarde och sen kom hela huvudstyrkan vältrande

som tyska invasionsarmén i Belgien år 1914. Först nosade

man till ett tag, så blev näsan lite orolig, så vaknade

medvetandet av att man hade nånting fientligt omkring sig, och

så med ens kände man, alt man var hopplöst omringad. Denna

stank stod gärna på lur i lä av en knut, och det var, när man

rundade den, som proceduren började.

Vad var den sammansatt utav? En mängd olika vapenslag.

Det var gödsel, solstekt och färsk, torr och lagrad, urin,

människoexkrementer, sedan årtionden, kanske århundraden

uringenompyrd jord, uringenompyrt murbruk,

uringenom-pyrt trä, det var lukt av djurkroppar, av seltyg, av

människo-utdunstning. Det luktade häst, ko, får, svin, höns, anka, gås,

118 människa, det luktade lite spannmål, lite gammalt mjöl, litekli, en hel del »melass», alltså avfall från sockerfabrikerna,

det var en lukt, som på en gång var söt, fet, sur och

kväljande.

Detta var en andedräkt som ur underjordiska grottor eller

ur jordkulor.

Och vad jag nu fick se och träda in i var i själva verket

en blandning av grotta och jordkula. I en lägenhet om ett

rum, finrum och kök bodde ett par gamla pensionärer

un-ffer slottet, en gubbe och gumma, bägge i sjuttioårsåldern.

Jag anslår kökets djup från tröskeln till en och en halv

meter, dess längd till två meter. Dess takhöjd till 1,80 meter.

Innanför detta kök en kammare, cirka två meter bred och

tre och en halv à fyra meter lång. Och lika låg.

Inget vindfång, ingen förstuga. Man steg ur luften eller

stanken ute direkt och oförmedlat över till stanken inne.

Köksgolvet var kantställda tegelstenar, belysningen kom från

dörren och ett fönster, cirka en fot brett och en och en halv

fot hög t. Mitt för dörren en svart spismur som i en gammal

smedja, till vänster om den en vanlig stege upp till en vind,

svartgrå väggar av murbruk, golvet nästan jordfärgat av

smuts, några obeskrivliga köksattiraljer, en diskho, absolut

lik en mindre svinho, en kolhög på golvet. Det var köket.

Kammaren hade ett fönster, något större än det i köket,

och det var knappt att ljus kunde tränga genom dessa

gröngrå, nersotade, nerflottade, nerdammade kvintaglas och

smutsiga gardiner till golvet, jag minns inte nu om av trä eller

tegelsten men lika ingrott med smuts som köksgolvet, en

möbelinteriör, närmast påminnande om en gamla tiders

skomakarverkstad: litet lågt bord vid fönstret, låga stolar, lump

överallt. Och hela rummet mörkt som under jorden. På en

säng, överdragen med en järngrytsgrå filt, förmodligen en

gammal hästfilt, låg på rygg en utmagrad gubbe med skinnet,

rödflammigt och i kaviteterna grönt, smetat till kraniet,

munnen ett svart hål, det glesa, grå håret i testar smetat till en

febervåt huvudsvål och ögonen glasartade och vidöppna som

på en död eller en döende på ett fältlasarett efter ett

gasanfall i krig.Vid fönsterbordet en liten, liten hopsjunken tandlös

gumma i smutsig schalett, ett ansikte som en gammal bortkastad,

nerskrynklad brun påse, två små bölder i stället för ögon.

Brunsvarta fingrar som av råttor avgnagda rötter.

Lukten inne var en sammansättning av den förut beskrivna

skånska andedräkten, tillsatt med fotsvett, kolos, matos och

skarp medicin, närmast bly- eller mässingsvatten. Ett stängt,

mörkt finrum fullbordade det hela.

Jag stod fullständigt slagen. Mot detta var ju, vad jag sett

längre upp i Sverige, ingenting. Det här, det var inte Sverige!

Det var sådant snusk, sådan fattigdom, sådant elände, som

endast världens stormakter och ledande kulturstater hade

råd att hålla sig med, men som en liten fin och om sitt

anseende, sitt renommé ytterst noggrann diversehandel som

Sverige fruktade som pesten för sitt goda affärsryktes

skull.

Men här var det i alla fall.

Den förträffliga inspektrisen talade med gumman, som

lyfte en liten flaska från bordet. Jag förstod av inspektrisens

ord, att det gällde gubben, som var sjuk, men av vad

gumman sade, begrep jag icke ett ord. Och när gubben rosslade

fram någonting, förstod jag det lika litet.

Jag kunde inte stanna i denna stank, jag måste gå ut.

Strax efter kom inspektrisen. Hon förmådde uppenbarligen

inte heller. Gumman kom efter i dörren, och där

fotograferade jag henne. Man ser till och med på fotot hennes

tandlösa mun, man ser hennes lappade förkläde, hennes döda

ansikte, och man kan se lite grann skymta av husets förfall.

Jag bara tittade på inspektrisen.

— Äh, ja, det är dåligt! Det finns många såna.

Och skakade allvarligt på huvut.

Kanske ett par hundra meter från denna stinkande håla

låg slottet och bodde grevinnan.

Här hade jag en bild av societetens offerväsen, bättre hade

jag aldrig sett.

Grevinnan var en fin dam och en god människa. Hon hade

120 låtit reparera statbostaden alldeles intill så gott slottets eko-nomi tillät. Men den tillät icke så mycket. Hon måste

representera, hon måste synas, hennes namn, hennes slott, hennes

ställning fordrade det av henne. Vad skulle ett land utan

överklass vara, utan ett helt skikt människor, som hade slott,

parker, gamla dyrbara möbler och tavlor, underbara smiden

i guld och silver, ovärderliga tavlor, väldiga bibliotek? Vad

skulle andra länder tänka om ett sådant "land? Vem skulle

respektera det? Hur skulle det kunna göra förmånliga

affärer? Hur länge skulle det undgå att bli taget av ett folk, som

hade dylik överklass?

Och denna societet hade så tråkigt, att den måste resa, resa,

resa bara för att döda tiden. Dess liv var en mardröm av

tråkighet, därför att det var ett liv av overklighet, därför att

det icke fick öppna bokskogen och gå ut i verkligheten.

Hade grevinnan fått hugga ner bokskogen och gå ner och

verkligen ta del av denne gubbes och denna gummas liv,

skulle hennes eget livs overklighet försvinna som den

mardröm den var, hon skulle känna, att hon också var människa,

icke bara en död schackpjäs i ett drömspel.

Vem var det mest synd om i hela delta offerväsen: slottet

eller jordkulan?

Slottet.

§ 5. Jordfolket.

— Det var svårt! sade jag till inspektrisen. Hon bara

ruskade på huvudet igen. Men, tillade jag, vad talade gubben

och gumman för språk? För svenska var det i alla

händelser inte.

— Neej, det var danska. Di gamle talar danska ännu på

många håll.

— Ren danska?

— Ja, på sina håll, men ånnars en blandning, och den kan

vara svår nog att begripa till och med för mig.

-—- Ja! sade jag. Det var presentationen, det här. Nu går

vi vidare, och klockan elt hämtar vi doktorn.

Bild 13. Statarkök. Skåne.

—• Då ska vi kanske först se på förbättrade bostäder! Här.

Och det gjorde vi. Men, men, men! Skåne är ett svårt

kapitel, det kan icke kominas ifrån. I verkligheten var det här

ännu mycket starkare än uppe i del mellansvenska

godsområdet ett intryck av Balkan och Mindre Asien, som

dominerade, slarkare belt enkelt emedan byggnadsmaterialet här

var sten som därnere i Orienten och vittrande, raserande

122 sten. Men dessutom möglig.Dock var det interiörerna, som i alla fall var det värsta,

och det är bäst att säga som det var: värst voro till sist

människorna. Men vi skola kanske först ta ett par typiska

stat-bostadsinteriörer av gamla stilen, sådana jag hade tillfälle

alt se dem här, för första gången i milt liv.

Till en lägenhet om tre rum och kök fanns ingen förstuga,

man kom utifrån luften direkt in i köket, vilket syns å bild 13.

I ett hörn av kammaren hade man den s. k. »spisekammaren»,

vilket på svenska heter skafferi och inte, som man skulle tro,

betyder matrum. Innanför kammaren hade man finrummet. I

denna lägenhet, där värmeledning införts, bodde man, hustru

och nio barn. Golvet var svart av smuts, skodon voro slängda

över hela detta golv, kläder hängde på spikar på väggarna,

servis, matrester, kläder voro hopblandade i en enda röra,

barnen voro smutsiga, hustrun hade ett magert, utslitet,

förbittrat ansikte och ändå på något vis stämplat av denna

egendomliga, osvenska, onordiska undergivenhet, som man ser i

gamla livegenskapsländer men som verkar så på en gång

främmande, motbjudande och nedstämmande i Sverige, där

det återfinnes endast och uteslutande inom urgamla

storgodsområden.

Med dessa egenskaper sammanhänger en för uppsvensken

och kanske i all synnerhet för norrlänningen fullkomligt

häpnadsväckande smutsaktighet; och på den funderade jag,

sedan jag gått igenom några interiörer av samma slag som

de nyss beskrivna och medan bilen förde inspektrisen och

mig till mötet med doktorn.

— Nåå? sade han.

Nu skakade jag på huvudet.

— Vad beror denna otroliga smutsaktighet på? frågade

jag honom, då vi åter satt fart utåt nya undersökningar.

— Ja, sade han allvarligt, skåningen är skitig, det står inte

att förneka. Man får vid konstaterandet av detta ostridiga

faktum antagligen ta med i beräkningen, att han så länge

haft det mest intima samliv med djur: hästar, kor, får, svin,

höns, och vi torde få se exempel på bostäder, där män-niskor och djur ännu i dag eller åtminstone till alldeles

nyligen bott tillsammans.

— Är verkligen detta bruk ännu icke slut här i Skåne?

— Jag behöver kanske bara nämna, att för endast tjugu

år sen fick jag avslag från länsstyrelsen på ett mitt förslag,

att åtgärder borde vidtagas för att skilja människobostäder

från kostall. Från länsstyrelsen! Vad ska man då begära av

gemene man, av folket, som i hela sitt liv aldrig sett annat?

Bilen körde upp på en knastrande grusplan under

brusande, stora trän, det blåste en frisk vind, så att dammet rök

av vägarna. Solen gassade hett. Här hämtade vi ciceron, och

i väg bar det igen.

— Ja, det är inte barnlek med blåsten här i Skåne! sade

ciceronen. Det hände härom året, att det blåste här i

trakten, så att hela åkerfält med inte bara all grödan utan med

själva åkerjorden sopades bort och hela fältet låg naket som

en hand. Här ska vi nu titta in.

— Vem bor här?

— En sockerbruksarbetare. Både han och hans hustru

arbeta i sockerfabriken, som syns där borta.

— Och här ska vi se?

— Ett välskött hem i ett dåligt hus.

— Är det gamla människor? Statfolk?

— Vi ska höra. Statfolk? Ja. Under bruket.

Vi stego in i det lilla vita avlånga huset och fingo nästan

böja oss för att kunna komma in. Det var ett gammalt hus.

Vi kommo in i ett mönstergillt snyggt rum, där en blek mörk

flicka tog emot oss. Rummet hade brädgolv, täckt med

snygga trasmattor, det låga taket randades på tvären av en

bastant takstock och var för övrigt klätt med späntade och

vitmålade bräder. I köket var det tegelstensgolv.

— Hur gammalt är detta hus? frågade vi flickan.

— Det är gammalt, svarade hon, mycket gammalt, minst

hundra år.

— Är det kallt?

124 — Ja, mycket.Bild 14. Gammal skånsk »mölla».— Men kaminen?

— Ja, det blir hett, när vi eldar den. Men så fort vi slutar

elda, så är det lika kallt igen.

Doktorn hade gått runt rummet, böjt sig ner överallt och

undersökt.

— Kom och titta, herr Nordström! sade ban. Se här!

Överallt! De här fläckarna. Det är av fukten, av vatten, som

rinner nerför väggarna innanför tapeterna.

— När det regnar, sade flickan, rinner vattnet utifrån ner

under golvet.

Vi gingo ut och undersökte.

-— Ja, naturligtvis! sade doktorn. Huset har ingen stenfot,

och det ligger lägre än den omgivande terrängen. Det ligger

i själva verket över en vattengrop.

Jag hade suttit och ritat planen och antecknat, och det

hade tagit en stund. Först då jag kom in, hade rummet

förefallit skönt, snyggt och stilla som det var, men det hade inte

dröjt länge, förrän jag börjat känna kyla först om fötterna,

sedan hur den kröp upp efter ryggen.

— Och fröken sköter hemmet? sade doktorn.

— Ja.

— Både far och mor är i fabriken?

— Ja.

— Hur gammal är far?

— 48 år.

— Och mor?

— 50.

—- Och fröken är enda barnet?

— Ja.

— Hur står det till nu, då?

— Äh jo, tack.

— Men fröken orkar inte med tyngre arbete?

— Neej.

— Försök att vara så mycket som möjligt ute i solen!

Vi tackade för oss och gingo.

— Tbc! sade doktorn, då vi kommo ut.

— Och hon måste leva i detta isande fukthål!— Ja. Det är dessa gamla sollösa, urmodiga hus, som

skulle bort, vartenda ett!

— Vad säjs då om det här? sade ciceronen och pekade

på något, som liknade en fallfärdig stenkällare med lomma

och delvis förspikade fönster.

Jag hade nått resans bottenpunkt.

— I detta hus, sade ciceronen, bodde ännu för ett halvt

år sedan: människor, höns och svin tillsammans.

Vi forcerade oss in. Jag såg tre små, små rum, för att

komma genom dörrarna måste man huka sig, jag såg den

eviga pannmuren, murbruk, som rasat från väggar och tak,

burar och pinnar för hönsen, spillning på golv och väggar,

kvarlämnade madrasser efter människorna, hål i väggen ut

i det fria för svinen.

Jag kände det precis likadant, som då jag första gången

koin ner i Roms katakomber, lika långt tillbakaflyttad i tiden,

och att höra, att här hade bara för ett halvt år sedan bott

människor, människor, som alltjämt levde och gingo omkring

och arbetade kanske inte långt härifrån, det verkade faktiskt

precis lika fantastiskt som om min ciceron i Rom skulle

sagt, att grosshandlare i Rom bara ett halvt år tidigare skulle

bott i katakomberna.

Och det kan inte hjälpas: när man vandrar genom Skånes

äldre stathus och bondstugor, har man en känsla av att ha

stigit ner i katakomber, där de sista underliga kvarlevorna av ett

snart sagt förhistorisk värld glömt sig kvar, och på

krönen av dessa katakomber resa sig de fallfärdiga slotten

alldeles som de fallfärdiga kyrkorna i Rom över motsvarande

grottor.

Det är en värld, som hör det förgångna till, och i båda

avdelningarna, både uppe och nere, finns en mentalitet, som

icke passar Sverige av i dag och icke kan befordra dess

önskvärda framtid.§ 6. Frågan.

—- Men vi kan visa alldeles motsatta saker också!

Dessbättre! sade ciceronen, och i väg susade bilen eller rättare

sagt bilarna, ty pressen var trofast med.

— Säg mig, frågade jag, säg mig i alla fall först, vad

beror det på, att det finns så mycket av den gamla surdegen

kvar här i Skåne? Det skulle intressera mig i allra högsta

grad att höra, och jag är säker på, inte bara mig, utan genom

min förmedling via radion hela svenska folket. Skåne

betyder ju så oändligt mycket i landets ekonomiska liv. Och

ni skåningar är ju ett så rasande duktigt folk.

— Jag tror, svarade ciceronen, att svaret är ganska enkelt.

Det nuvarande tillståndet beror förmodligen huvudsakligast

på, att vi befinner oss i en övergångstid, i en utpräglad

transformationsperiod mellan det gamla storgodsbruket och det

moderna smärre jordbruket.

— På vad vis, då?

— Jo, som herr Nordström från sin jordbruksresa vet, så

är Skånes storgodsjord till mycket stor del, kanske till största

delen, utarrenderad. Överallt sitter det arrendatorer på

gårdar, som har mycket stora jordbruk i förhållande till

jordarna uppåt landet. På dessa gårdar arbetar de med statare,

som bor i de gamla dåliga stathusen, just av den typ vi nu sett

exempel på. Dessa arrendatorer är villiga att reparera och

bygga om. Men! Så kommer det avgörande. De vet inte, hur

länge de kan få sitta på gården. De kan få lämna den när

som helst.

— Varför?

-— Därför att godset kan sälja gården alt styckas ut till

småbruk och egnahem. Vad ska arrendatorn göra?

— Nej, jag förstår!

— Men vi ska titta in här. Det är ett nytt stathus. Titta

först på det där!

Han pekade utåt slätten. Där låg, med ett ensamt stort träd

vid hörnet som tröst i ensamheten och förfallet, ett utdömt

stathus av den urgamla, den klassiska typen.Bild 15. Utdömt stathus, Skåne.

— Och så detta!

Ciceronen pekade på ett spritt nytt, prydligt stenhus.

Vi marscherade över en sandgång, kantad av gräsmattor

och nyplanterade träd och buskar upp till huset, på vars

baksida fanns en gårdsplan med fristående uthus, parallellt

med boningshuset, som rymde två familjer.

Huvudingångarna vette ut mot vägen; mot gårdsplan och ekonomibyggnad

hade man kökstrappan.

Lägenheten bestod av kök, tambur och två rum, av vilka

det ena, mot vägen och tamburen, var »finrum».

Här fanns det nu slask, vatten, diskbänk, ordentligt

skafferi och matkällare, med värmepanna, i rummen ordentliga,

bonade trägolv, värmeelement och moderna snickerimöbler.

Finrummet innehöll sålunda ekmöbel: bord, sex stolar, skänk,

litet sideboard. På golvet wiltonmatta, på bordet hemvävd

duk, på stolarna sitsar av läderimitation, och runt

wilton-mattan trasmattor. Lite nysilver, ett par enkla tavlor och de

moderna hemmens huvuddekoration: personfotografier av

män och kvinnor, i beväringsuniform, i vigselståt eller i van- 129

9lig smoking. Gud vet, om det inte var i detta lilla prydliga

hem jag såg vigselattesten i glas och ram på väggen, ungefär

som jag en gång i Östergötland såg ett hem dekorerat med

pris-certifikal för suggor och galtar, inramade, i dubbla rader

längs väggarna. Ja, varför inte! Det är affektionsminnen lika

bra som hjort-, älg- och andra horn i slottens hundhallar.

— Nå, sade doktorn till den unga hustrun, sedan vi gått

husesyn, är ni nöjda?

— Jä! Va vi ä! Vi ä sau nöjda, sau!

— Då är det väl roligt på ett helt annat sätt än förr att

leva och arbeta?

— Jä! De få ja säj!

— Vad har ni nu i stat? frågade jag. Och vi började

räkna ihop, doktorn, ciceronen och husmodern samt

undertecknad, i form av protokollförare.

— Jo, det är 27 hektoliter stenkol ...

— Skånska?

— Naej! De e allt riktiga stenkol...

Prosit!

— Vidare?

— Fyra kubikmeter bok- och björkved och ett lass

risbränsle.

— Vidare?

— Hundra kilogram vete, 700 kg. låg, 600 kg. korn, 4

liter oskummad mjölk per dag, och ...

— Den brukar ni ju byta ut? sade ciceronen.

— Ja, män! För en liter oskummad får vi två liter

skummad.

-— Och vidare har ni 1.200 sträckfamnar potatisjord?

— Ja, män!

•—- Och trädgårdsland?

— Ja, män! Har vi sau.

— Vad räknas statens värde till i pengar? frågade jag.

— Sexhundrafemtio kronor.

— Ja, sade ciceronen, men det blir mer, om man räknar

ny bostad, efter 75 kr. per rum och 50 kr. per kök. Ytter-ligare högre, då det är elektriskt ljus som här, bad o. s. v.

Sen blir ju värdet sjunkande, ju sämre bostaden är.

— Och detta, frågade jag, då vi kommit ut igen, är det

grundtypen för de nya statbostäderna här i Skåne?

— Ja! svarade ciceronen, lite dröjande. Ja! Det kan man

ju säj. På sätt och vis. För di bäste. Så bra kan det ju aldrig

bli i di gamle ombyggde statshusen, hur man än förbättrar.

Det skulle bli för dyrt, då vore det bättre att riva och bygga

alldeles nytt. Och det har man också gjort på några håll.

— Så förbättringen är i gång överallt? Vad säger doktorn?

— Det tror jag nog, man vågar säga.

— Men nu är det en alldeles speciell sak, jag undrar på.

Nu får dessa statare nya bostäder, här byggs småbruk och

egnahem i tusental, och ingenting kan vara mer glädjande.

Men när nu dessa tiotusentals människor så här med ens

lyfts upp ur snusk och vantrevnad och ska starta så att säga

ett alldeles nytt liv, vad har dom då för exempel och

förebilder för ögat? Vad går dom efter? Jag tänker, då jag

frågar så, närmast på vad en provinsialläkare uppe i

mellersta Sverige kallade för hemvården, trevnadsvården. Har

dom slotten, arrendatorsgårdarna, de förmögna

bondgårdarna till förebild?

— Det är omöjligt att säga! svarade både doktorn,

inspek-trisen och ciceronen.

— Det bästa, sade jag, är väl, att jag får se en gedigen

bondgård och sen göra mina egna jämförelser.

— Utmärkt! Vi ska just till en sådan gård nu! sade

ciceronen.

De skånska bondgårdarna äro ju berömda. I den lokala

litteraturen framstå de ju som himlens boningar, och

inbäddade bland gamla monumentala träd äro de ofta helt

enkelt underbara. Av människor, som växa upp i skuggan

av dessa susande, honungsdoftande jätteträd, vilka bevaka

deras ingång och utgång, år ut, år in, måste formas ett

rotfast, tryggt släkte. Och det inre av det hus, vi nu trädde in i?

Ja, jag skulle närmast vilja säga: som ett välmående

stads-borgarhem på 1880—1890-talen. Ett stort ljust kök, motBild 16. I en skånsk by.

gårdsplanen, därinnanför ett rum, tjänstgörande på en gång

som matsal, vardagsrum, husmoderns arbetsrum, sedan —

»finrum», ett par tre i rad, fulla av bastanta möbler, i ek,

läder, schagg; mattor; mörka tapeter; skänkar, skrivbord,

blombord, soffor, djupa fåtöljer, rökbord; långa gardiner;

silverpjäser; bladväxter; tavlor; fotografier o. s. v. Massor,

massor, massor. Hela det sociala standard-signalstället, lika

typiskt för det slutande 1800-talet och det ingående

1900-talet, som 1920- och 1930-talens funkisinteriörer för vår tid,

med mönje-gulrött, svart, grått; tandläkarstolen av nickelrör;

kubism på väggarna; bar i hörnet och orientaliskt låga

bäddar på vaxbonat ishalt golv.

Och livet i en skånsk bondgård som denna, jag tänkte nu

närmast på husmoderns liv, ty kring husmödrarna samlade

132 sig ju alldeles uppenbart hela bostadsproblemets ljus som iBild 17. Skåne vid Öresund.

fokus. Här var det en riktig, präktig, gladlynt, hjärtlig

skånsk mora.

— Nåå, fru Persson, började jag, sen ett kaffebord, så rikt

som hela gamla testamentet, serverats. Nu drar vi oss undan

för oss själva. Hur stor är den här gården?

— Fyrti tunnland.

— Och djurbesättningen?

— Åtta kor, så kvigor och kalvar, förstås. Och fyra

draghästar och ett föl.

— Nåå! Smådjur, då? Det har ni väl också. Fru Persson

ska väl ha lite att pyssla med?

— Pyssla med! Jä, har jag sau! Etthundra höns och femtio

kycklingar och trettie grisar. Sau, nog har ja att pyssla med.

— Och tjänare?

— Jä! Det ä en flicka och jag. Så är det maken och två

drängar i maten. 133— Och allt detta, pius det här stora huset sköter fru

Persson bara med en enda flicka i köket?

— Jä, gör jag sau!

— Men säg, fru Persson, hur har ni egentligen med

tjänarfrågan här nere i södra Skåne? Uppåt landet klagas det

allmänt.

—- Naj ... ja... naj, här har vi inte så svårt. Jag har

en flicka, som har gått i folkhögskola, och hon sköter

minsann både hushållsarbete och utearbete alldeles utmärkt.

Och så är hon en finfin kokerska.

— Va har hon för lön?

— Femti i mån.

— Och arbetet. Deltar hon i mjölkning också?

— Jä, män!

— Och när mjölkar ni första gången?

— Halv fem på mårron, sen halv elva, och så

kvälls-mjölkningen halv fem på aftonen.

— Och mjölkningsmaskin?

— Ah nej! Det är moe bättre utan. Både för mjölk och

kreatur.

— Och så dessemellan maten?

—- Jää, män! Maten och huset och sömnad. Måtro, väv har

vi också oppe. Så har hon ledigt var tredje söndag, och då

görs allting för söndan klart på lördagseftermiddan, så har

hon söndagsaftnarna också lediga.

— Ni tycks ha det bra här på orten, då, fru Persson.

Men hur kan ni förklara det, då det är så svårt på andra håll?

— Jä! Man kanske kan saj det, att denne trakten är

liksom mera ålderdomlig. Här finns inga städer, och inga

industrier och inga stora gods på nära håll. Det är bara små

jordbruk, och folket är kyrksamt. Bra präster, humana och

bra, har vi alltid haft också. Så är jorden bra. Folket har

sin bärgning och begär inte mer.

—■ Och så är här mycket vackert!

Jag pekade ut mot havets blåa rand borta över

trädgårdshäcken.

134 — Jää! Det är trivsamt. Det är det, det!Men så kom frågan upp i mig igen. På följande sätt. Vi

gjorde en sista lov kring gården.

— Och här bor inte drängarna i stallet! sa inspektrisen

med lysande ögon. Utan i byggningen.

Vi tittade in. Ja! De bodde mycket riktigt i byggningen.

Men, men, men! Ett mörkt rum. Två träsängar, omålade,

vill jag minnas. Filt och ett lakan och halmmadrass. Rummet

naket, liknande en materialbod. På något vis påminde mig

denna drängkammare om skansen på en passagerarbåt. Det

var en väsentlig skillnad mellan skansen och aktersalongen!

— Men vi får se annat! sa doktorn, och färden fortsatte.

§ 7. Kaminen.

Vi kommo till ett gammalt, gammalt gods, vars ägare

emellertid var förmögen. Han hade byggt en hel ny

uppsättning stathus, för fyra och två familjer samt enfamiljshus.

Ett helt litet samhälle i vitrappning och röda tak.

Men vad är det med Skåne?

Det här var nytt, det borde varit propert. Men nej! Det

luktade snusk, lika förbaskat. Interiörerna voro de

standardiserade: två rum och kök, i stort sett ordentliga biutrymmen.

Men folket tycktes också vara standardiserat: Lort-Sverige

tycktes vara själen åtminstone i det skånska Villa-Sverige, den

outrotliga själen, och det var med dysterhet i sinnet jag åter

steg i bilen.

Icke bättre blev det på ett annat slott. Där hade man byggt

om de gamla statbyggnaderna, minskat ner lägenheternas

antal från åtta till sex. Man hade lagt in skafferi, man hade

gjort bättre dass, man hade ordnat tvättstuga.

Den unge godsägaren kom själv, vänlig ooh intresserad,

och förklarade:

— Vi får lov att ta det pö om pö.

— Jag förstår! sa jag, men det var inte bostäderna, som

intresserade mig längre. Det var människorna. Och detta var

ruffigt. Rummen voro och blevo mörka och dystra.

Människorna voro och förblevo mörka och snuskiga.Vi körde vidare.

— Vi ska ta en drängkammare som avslutning! sa doktorn.

Jag har spart den till sist.

Och det var verkligen alla tiders drängkammare. Inte på

ett gods utan hos en bonde.

En kringbyggd gård, till vilken man kom in genom ett

portlider. En stensatt gård, gödsel i högar, vagnar, en lång

envånings bostadslänga, smutsig, som om ägarna och

drängarna i århundraden torkat av sina lortiga gödselfingrar på

väggarna. En stor, grå, skimmelögd dansk dogg som hasade

sig emot oss. Stämning av Strindbergs Tschandala-gård.

En karl kom ur lagården emot oss. Lång, svart, gänglig,

med ett egendomligt, halvt spotskt och hotfullt, halvt

undvikande och krypande leende över ett tattaransikte.

— Vi önskar ta en titt på drängkammaren! sa doktorn.

Jag förmodar, den är iordningställd nu.

-—- Det har varit mycket att göra! blev det avvisande svaret.

— Få vi gå in?

— Det ska väl gå för sig! svarade han motvilligt och

försvann.

Har läsaren varit i norra Frankrike? I Picardie? Där är

det ljusblått! Där ser det ut, som det såg ut här.

Drängkammaren var två rum i portlidret, ungefär som två

häst-spiltor, omålade träväggar, allt omålat, allt brunsvart av

jord, gödsel, rök, samlad, blandad, lagrad smuts.

— Men jag har satt in kamin! hade ägaren sagt, med

en glimt av stolthet i blicken.

Mycket riktigt. Väggen mellan spiltorna var ner emot

golvet upphuggen. I gluggen var placerad en kokskamin, med

rör genom ena rummet, längs skiljevägen upp till taket.

Meningen var, att kaminen skulle värma båda rummen och

göra dem inte bara människovärdiga utan hemtrevliga,

komfortabla, förtjusande.

Där stod ett tvättfat av emaljerad plåt bredvid kaminen,

halvfullt med vatten. Vattnet var svart. Emaljen också. En

rakborste som svansen på en mycket gammal kält med skabb.

En halvfull brun Monopolets pappask med piptobak. Sängarmed halm stickande upp som ur julbockar och sängkläder

som av svartaste sorgflor, kaminen röd av rost .. .

— Jag tror, vi kan fara! sa jag till doktorn, och vi foro.

§ 8. På Savoy.

Vid återkomsten till Malmö mötte jag Hedin på Savoy.

— Bilen blir klar i morron! sa han. Jag måste dit igen.

Jag satt och ordnade mina papper, medan jag väntade på

den mat, jag beställt. Det var i hotellets matsal. Runt omkring

skimrade vinglas och slingrade blå cigarrök i aftonsolen,

glad skånska surrade i luften, allting lyste, glänste, verkade

rikedom, bekymmerslöshet, hög kultur, trygghet, kort och

gott: perfekt.

Plötsligt stod en man vid bordet, med ett konvolut i hand.

— Herr Nordström har varit ute och sett på

lantarbetarbostäder! sa han.

— Bland annat.

— Vill herr Nordström vara vänlig titta på det här?

sa han och räckte fram en packe fotografier.

— Jag har dock icke sett något så fasansfullt! sa jag.

— Men det finns.

— Dock förbättras det! sa jag.

— Ja, sade han. Men folket själv?

— Vad menar ni?

— Jag menar, att det värsta är skåningarna själva. Inte

bostäderna. Skåningarna är så slöa och loja, att ibland blir

man alldeles rasande. Dessutom är dom snuskigare och mer

ouppfostrade än folket i något annat landskap i Sverige.

Se på deras möteskultur till exempel! Dom sitter och snusar,

tuggar och spottar och uppför sig på ett sätt, som vore

fullständigt otänkbart uppåtlands.

— Och förklaringen? Kan ni ge den?

— Förklaringen är, att den sociala rörelsen här i Skåne

aldrig föregåtts av någon ideell rörelse som i övre Sverige,

där nykterism och frikyrklighet först uppfostrat folket till 137självtukt, självansvar och självrespekt. Därför saknas allt

dylikt i Skåne. Det är förklaringen.

Jag hade fått kompasskurs för den närmaste fortsättningen.

§ 9. Folklig barnavård.

Denna resa hade även sina muntrande episoder, och nu,

just i rätta ögonblicket, då humöret kunde behöva en liten

uppryckning, inträffade en dylik.

Jag ringer till nästa läkare, uppe i norra Skånehörnet, och

säger:

— Jag far härifrån i morgon, antagligen vid l-tiden och

beräknar alltså vara hos doktorn låt mig säga senast klockan

3 och tänker, att vi ska hinna klara doktorns distrikt på

efter-middan, så att jag sen kan fortsätta vidare västerut.

— Äh! Tjänare, Smith! hör jag till min häpnad en

plötsligt skrattande röst.

— Smith! Jag förstår inte.

— Äh! Tjänare, Smith!

— Är det inte doktor X?

— Äh! Tjänare, Smith.

— Detta är författaren Ludvig Nordström, som talar.

— Verkligen! Äh, hör du, du, gamle Smith.

— Är det doktor X?

— Jaa, då. Är det författar Nordström?

— Ja, svarade jag, doktorn får väl själv konstatera saken

klockan 3.

Det händer ibland, att personer, som av någon

outgrundlig anledning anse mig tillhöra Det Ondas företrädare här

i världen, ringa och tala ungefär i denna stil, så det for

ett ögonblick igenom mitt huvud, att det kanske var någon

dylik fantast, som trädde fram i denne doktors gestalt, men

som läkare inte bruka förete den sortens galenskap, anade

jag, att något misstag hade ägt rum.

Jag kommer upp, doktorn kommer in i rummet. En

for-138 skande blick på mig. Ömsesidigt gott skratt. Mycket riktigt:en person, vid namn Smith, hade av naturen begåvats med

en röst, enligt uppgift precis lik min och var dessutom en

stor spefågel. Läkaren hade tagit påringningen för ett skämt

från hans sida.

Det kunde också behövas ett skämt just då, ty det som

nu kom, blev inte särskilt skrattretande.

— Nåå, doktorn, sa jag, då vi skrattat ut, hur har vi det

nu egentligen ställt här?

— Jaa, svarade han, vi ska fara ut och titta, bara

hälsovårdsnämndens ordförande kommer. Han ville gärna vara

med, och han är här om ett ögonblick.

— Doktorn har en bit av Blekinge, inte sant?

— Jo, tre kommuner om sammanlagt 5.700 invånare.

— Nå, Blekinge är ju ur snart sagt alla synpunkter, utom

naturskönhetens, ett svårt kapitel, så jag förmodar, det inte

är så vidare grant i doktorns distrikt. Fattigt?

— Ja, mycket fattigt. Om jag säger, alt bara i en av de

tre kommunerna har på fyra år utbetalats 80.000 kronor i

bostadsförbättringsbidrag till 169 familjer och alt det är

som en droppe i havet, så förstår författarn.

— Vad är det värsta?

—• Fukten och planlösheten i bebyggelsen, speciellt i

fisklägena, där alla vill bo så nära vattnet och fiskredskapen

som möjligt, med följd att det blir ett enda husgytter. Som

det ofta är ont om vatten, kan det dessutom hända, att 4—5

familjer inåste ha samma brunn, belägen på en av tomterna.

Andra får gå långa vägar efter vatten. Slask, sopor, avfall

kastas ut om knuten och förpestar samhället. Husen har

ingen stenfot, golven ligger direkt på marken och är

upp-ruttna ...

— Hur är husen byggda, då?

— Ja, på ena ändan ligger i regel en förstuga och

därinnanför köket, som nästan alltid är kallt, dragigt, mörkt,

lågt i tak och på alla sätt undermåligt, med följd att där

kan familjen inte vistas, vilket skiljer denna bygd från de

flesta andra i landet, skulle jag tro. Familjens egentliga rum,

det är den s. k. »stugan», som upptar mittpartiet av husetoch ibland sträcker sig över husets bela bredd. Då brukas

det inte bara som dagrum utan också som sovrum ...

-—- För hela familjen, kanske?

— Ja, ja, män! För hela familjen. Det vill säga föräldrar

och barn, och inte nog med det, ulan ofta även någon äldre,

en farfar, en mormor eller så. Man måste nämligen lägga

märke till en bestämd skillnad mellan förhållandena här

och i Skåne. I Skåne är det regel, att de gamla sälja gården

och flytta till ett stationssamhälle, det är en av

förklaringarna till den pågående starka nybebyggelsen och

samhällsbildningen där. Här i Blekinge däremot köper barnen, i regel

yngste sonen, gården av föräldrarna, och dessa stannar kvar

där, oftast i en egen stuga på gården, till döddagar. Det är

en sträng tradition, att föräldrarna här ska underhållas av

barnen till döddagar. Den gamle ägaren kallas för övrigt

här för: gårdman. Så det heter om dödsfall från

predikstolen: att Gud behagat hädankalla gårdmannen så och så.

— Hur många kan då bo i detta rum?

— Ja, sex, åtta personer i två bäddar är ingen ovanlighet.

— Och det beror på?

— Ja, det beror inte på bristande värme eller utrymme,

för det förekommer i hus med värmeledning, som för resten

är ganska vanlig, nej, det beror helt enkelt på gammal

inrotad vana.

— Då är det ett snuskigt folk?

— Ja, inte stå de hygieniska begreppen vidare högt. Det

kan man inte säga. Om man tänker till exempel på

finrummet eller som det här rätt och slätt heter: »huset». ..

— Vad menas med det?

— Jo, innanför stugan eller vardags- och sovrummet,

mitt i huset ligger i regel ett stort rum på gaveln, upptagande

husets hela bredd, med tre ytterväggar och fönster men ingen

eldstad. Kallrum alltså. Det användes vid festliga tillfällen,

t. ex. julkalas. Annars hänger där familjens söndagskläder

runt väggarna, om höstarna plockas familjens fruktförråd

in i hörnen, äpplen, päron o. s. v. och även andra livsför-

140 nödenheter. Så att detta rum är i själva verket en kombina-tion av garderob och skafferi. Och så vädrar man inte.

Fönstren är oftast igenspikade. Man är paniskt rädd för drag.

Man kan tänka sig, hur det ska vara i ett sådant hem, då

någon blir sjuk och ingen möjlighet finns att isolera den

sjuke, kanske döende — fast hela »huset» ligger där, tomt,

vägg i vägg. Nej, ur bostadssynpunkt är Blekinge det sämsta

! jag sett av vad jag under min läkartid har prövat på olika

håll i landet.

— Något särskild sak, som doktorn skulle vilja ha fram?

— Ja, och en, enligt min tanke, mycket viktig.

— Och det är?

— Barnens nattsömn i fisklägena.

— Jaså! Hur är det med den saken, då?

— Som jag sagt bor hela familjen i ett enda rum. Fadern

är fiskare och far ut med redskapen till sjöss på

eftermid-dan, men modern och barnen går inte i säng ...

— Varför?

— Helt enkelt därför att dom ska vänta på sista

väderleksrapporten klockan tio eller något efter. Det är ju alltid

någon oro för storm och möjligheter till olycka. Nå, sen

får barnen sova. Så vid 2-tiden kommer fadern hem från sjön,

och det första han då gör är naturligtvis att gå upp till

stugan för att värma sig, få en kopp kaffe och berätta för

hustrun, hur fisket utfallit. Barnen vaknar naturligtvis, så

ska dom också ha kaffe naturligtvis. Så går fadern tillbaka

till båten, och barnen somnar om. Sen tidigt på morgonen,

kanske redan klockan sex, ska barnen upp för att hinna

till skolan, och att denna dåliga, orofyllda sömn inverkar

menligt på deras normala utveckling, det är tyvärr lätt för

skolläkaren att konstatera .. .

— Nå, va säger författarn om det här, då? föll nu

hälsovårdsnämndens ordförande in, han hade kommit under

samtalet mellan doktorn och mig. Ute i fisklägena är det en

fattigdom, som man knappt kan göra sig en föreställning

om, ja, jag undrar, om det finns maken på något annat håll

i Sverige. Därute, jag tänker då särskilt på ett av dem, har

man inte annan tillgång till bränsle, än vad man kan plocka 141ihop av ris och kvistar, torra rötter och annan bråte, som

man fått tillåtelse att plocka ihop i skogen. Och då händer

det ofta i skolan, att barnen kommer försent, och när läraren

frågar efter orsaken, så blir svaret: Jag måste ut tidigt

och samla »bränne», och jag fick så stor börda, att jag inte

orkade hem fort nog, det var så tungt, och därför kom jag

försent i skolan.

Jag tänkte vid denna historia på alla rörande berättelser

i skolböckerna om forna tiders, längesen bortdunstade

barkbrödstiders hårda villkor för de stackars små barnen och

på alla dianiantklara tårar, de fått att strömma nerför

kinderna på nätta, rosenkindade skolbarn i städerna.

De tiderna äro uppenbarligen långt ifrån förbi. Och tänk,

om man skulle ta och skriva på nytt om »svenska

fattigdomens betydelse». Inte ur poetisk synpunkt. Bara ur

hygienisk!

§ 10. Körsbärsträdet i Blekinge.

Vi satte oss upp i bilen, och det blev nästan den livligaste

bilfärden under hela resan. Det var inte bara doktorn och

hälsovårdsnämndens ordförande, det var också redaktören

för platstidningen, och alla ville de framhäva trakten: dess

skönhet, dess behov, dess brister, dess förbiseddhet.

— Och jag garanterar, sade hälsovårdsnämndens

ordförande, att jag skall visa författaren Sveriges absolut sämsta

bostad!

— Jag har dock sett ganska ruskiga saker, speciellt i

Skåne.

— Skåne är ett elände, det vet jag. Men Sveriges absolut

sämsta bostad, den har i alla fall Blekinge.

Det var en mycket vacker trakt, en gammal uttorkad

sjöbotten, vidsträckt, med byar skymtande runt hela horisonten.

Det såg så välmående ut som helst, och ingen kunde tro,

att här var så uselt.

— Men titta bara på detta hus, därborta! Ser det inte I

hemtrevligt ut?

Bild 18. »Den sämsta bostadenBlekinge.

— Jo, visst!

— Vill författarn höra en historia om det huset?

— Gärna.

— Där bor en gammal gubbe. Golvet ligger direkt på

marken. Ingen grund. En vacker dag för en del år sen fick

gubben se något sticka upp mellan ett par golvtiljor. Han

läl det hållas. Det stannade kvar, vart större och större,

kraftigare och kraftigare. Kan författarn gissa, vad det var?

— Nej.

— Ett körsbärsskott. Och gubben lät det växa, och nu

har han ett körsbärsträd inne i stugan, som blommar och

sätter frukt långt före träden ute, tack vare det varmare

klimatet i stugan.

— Ja, sade jag, då börjar jag ana, att ni kan ha Sveriges

sämsta bostad här i Blekinge.

Och det hade man.

Det var ett, som synes, delvis hoprasat hus, ute på en

udde i ett fiskläge. Bakom fönstret, som syns på bilden, var en

liten kammare, och där bodde en tyst, stilla gråhårsman. 143Han hade snyggt men oerhört fattigt. På väggen hängde en

mandolin.

— Vad gör han? frågade jag.

— Ingenting.

— Har han aldrig gjort något?

— Han har visst varit på sjön.

— Vad lever han på?

— Folkpensionen.

Det var resans rekordbostad.

Och ur en stuga intill kom en gammal ofärdig gumma

ullinkande, då hon upptäckt, att hälsovårdsnämndens

ordförande fanns i farvattnen. Hon stannade vid stengärsgården

och ropade genom vindens sus och vågornas sjåsande nere

vid stranden intill:

— Jag vill ha nytt tak! Ni får ge mig nytt tak!

— Ja, ja, kära mor, ni ska få! vinkade ordföranden, och,

vänd till mig:

— Jag vågar inte visa mig i samhällena! Då vill alla ha.

Och det värsta är, att nästan alla behöver.

Men enslingen i det hoprasade huset hade noga tillstängt

dörren, det blåste isigt från det vårgröna havet.

Och så hade jag fått se körsbärsträdet, som blommar i

Blekinges förfallna stugor.

§ 11. Flickan, som trampade på ...!

Vi körde vidare, till ett stort fiskläge. En betongpir,

bländ-vit i den skarpa vårsolen, vit sand med uppdragna kraftiga,

olikfärgade båtar, fiskekostrar med stadiga master och sotiga

avgasningsrör, en båge hus av olika typer, röda envånings

trähus, vitrappade tvåvåningshus, magasin av gråsten med

vita murbruksfogar. Och så det gröna havet ut mot fri

horisont med brytande sjö och vårhimlen, oändlig med snabba

vita moln, som trillande ärter i rad. Kraftiga, seniga,

brunbrända fiskartyper.

En idyll, en riktigt prima svensk idyll.Bild 19. Typiskt sydsvenskt jiskläge.

— Det mest anmärkningsvärda här är avträdena! sade

hälsovårdsnämndens ordförande.

— Hur så? frågade jag.

— Ja, man kan helt enkelt inte använda dem.

— Varför?

— Man kan inte, man vågar inte sätta sig där. Det finns,

som författarn vet, tre slags avträden i Sverige: w. c., w. s.

och s. w.

— Som betyder?

— Water Closet eller vattenklosett. Vanligt skithus. Och

stång i vägg.

— Och här är det?

— Närmast s. w. Det vill säga en enda vippande bräda.

Och den är så nersmord, att ingen civiliserad människa kan

riskera komma åt den. Men icke desto mindre har jag sett

unga flickor i högklackade skor, sminkade, pudrade, i sil- 145kesstrumpor och sidenblusar gå dit! För att sen gå på dans.

Jag skulle vilja veta, hur dom bär sig åt...

— På båda ställena, kanske?

—• På dansbanan, det vet man nog. Och det får nog vi

i det kommunala känning av. Inte minst då det gäller dorn

här bidragen till bostäderna. För det finns två kategorier,

och statens sätt att värdera dem förefaller mig högst

besynnerligt, att säga det minsta. För dom, som är ordentliga och

skaffar sig ett eget hem, innan dom gifter sig och på allt

vis gör rätt för sig, anhåller dom om bidrag, nehej! Varför?

Nej, dom har, trots allt, inte råd till amortering. Dom

däremot, som bara basar iväg, från dasset till dansbanan

och avlar av sig som svin, ulan vidare, utan att se sig för,

vare sig på det ena stället eller det andra, dom! Dom får

bidrag! Dom tar kommunen till sitt hjärta och premierar!

Vad ska man kalla sånt!? Va skapar det för folk i längden?

Åh nej! Det får allt lov att komma lite moral med i leken

ändå. Se nu på fiskarna här till exempel. Man kan säga,

att vi har fyra olika kategorier. För det första: ålfiskarna.

Det är dom välbärgade. Därnäst: sill- och laxfiskarna . ..

— Var bedrivs sillfisket härifrån?

— Vid Gotland, Öland, Bornholm och Simrishamn.

— Man går inte på Doggersbank och Island som från

Västkusten?

— Nej, inte här. Nå, i alla fall. Dom har det fattigt. Så

är det torsk- och flundrefiskare. Det är dom gamla och dom,

som inte har motorbåt. Dom har det uselt. Och så till sist:

dom, som hellre tigger torskhuvun och gnager på än själva

far ut. Vilka bör nu hjälpas? Vad gör det allmänna? Hjälper

den sista kategorin! Så är det ställt, och var alltsammans

hamnar får vi väl en vacker dag se! Vi ska fara till en man,

som kan ge läget just nu.

Det var ord och inga visor! Det var första gången under

resan, som dylika ord sprutade upp ur folkdjupet. Men det

var inte sista. Från denna dag framåt skulle jag få höra

dem som ett ständigt växande, allt starkare och starkare,hotfullt ledmotiv i de många rösternas kör från landets

olika delar.

—- Men säg, sa jag, har inte de statliga

bostadsförbättringsbidragen gjort gott?

— Om! Oerhört! Det har varit av alla de sociala

bidragen det, som man kan se den påtagligaste nyttan av.

— Och flickan på dasset?

— Hon ska bort! Det är där skon klämmer!

Den gård vi nu kommo till var pampig. Så var ock

ägaren, en stor, trygg, kärv bonde och kommunalman. Jag satte

honom direkt framför mikrofonen.

— Ge mig nu ställningen här! sade jag. Bakgrunden till

bostadsfrågan.

— Ja, vi befinner oss ju här i ett jordbruksdistrikt, där

potatisodlingen är mer dominerande än någon annan stans i vårt

land. Detta har givetvis haft till följd, att då potatispriset och

potatismjölspriserna gick ner så katastrofalt under den senaste

jordbrukskrisen eller omkring år 1933, så påverkade det i

avsevärd grad jordbrukarnas ekonomiska ställning, och jag får

säga, att hade inte någon hjälp eller någon ändring till det

bättre skett, så tror jag, man kan säga, att det hade varit fara

värt, att en katastrof hade inträffat.

— För hela detta distrikt?

— Ja, det kan man gott säga.

— Nå, men den hjälp, som kom, den kom från staten?

— Ja, d. v. s. i och med att statsmakterna tog hand om

prisbildningen, som föranleddes av riksdagsbeslut år 1933, då

statens potatismjölsnämnd kom till, varigenom staten blev

pris-reglerande, så blev priserna åtminstone fasta, och detta har i

oerhört hög grad påverkat det ekonomiska resultatet för

jordbrukarna i denna ort.

— D. v. s. så, att potatisodlarna här nu har samma ställning

som betodlarna i Skåne?

— Ja, det kan man säga.

— Och det har påverkat bostadsfrågan här?

— Givetvis. I och med det att jordbrukarna får bättre

inkomster, så påverkar det naturligtvis ögonblickligen

bostadsförhållandena. Här har sålunda under de senare åren varit en

synnerligen livlig byggnadsverksamhet. Och det är inte enbart

jordbrukarnas bostäder, som har blivit föremål för förbättring,utan jordbrukets ekonomibyggnader håller också på att

förbättras.

— Nå, men ni har ju inte bara jordbrukare här, ni har ju

också fiskare. Hur ställer det sig med dem?

— Nej, vi har visst inte bara jordbrukare. Enbart inom denna

kommun är det gott och väl 2.000 personer, som är beroende

av fiske. Och dessa fiskare kan man dela upp dels i dem, som

rent yrkesmässigt bedriva denna näring, nämligen sådana, som

icke ha något annat att lita sig till, och dels sådana, som man

kan kalla för binäringsfiskare. Dessa yrkesfiskare bedriver

huvudsakligen laxfiske på våren, sillfiske på sommaren och

möjligen något torskfiske. Dessa människors inkomster kan man

säga ligger så nära existensminimum, som är tänkbart. Den

andra kategorien av fiskare är ålfiskarna. De har i regel inte detta

såsom enbart yrke. Det finns vissa personer, som visserligen har

d."t, men i stort sett kan man säga, att denna kategori av fiskare

kan betraktas som binäringsfiskare, och deras ekonomiska

förhållanden är ju också avsevärt bättre än de rena yrkesfiskarnas.

— Nå, tar man nu alla dessa olika kategorier: jordbrukarna,

ålfiskarna och yrkesfiskarna och ser på effekten av den hjälp,

som har kommit från staten för bostäderna, vad anser ni då

det viktigaste resultatet vara?

— Ja, det bästa resultatet av statens åtgärder, när det gällt

förbättrandet av förhållandena på landsbygden, har varit de

anslag, som under senare år har beviljats för att skaffa bättre

bostadsförhållanden. Dessa åtgärder har här såväl som på många

andra håll satt mycket goda spår efter sig, och det är enbart

att hoppas, att statsmakterna måtte helt enkelt fortsätta med

denna verksamhet.

— Kan man säga, att hela befolkningen här verkligen liar

satt värde på och på ett förnuftigt sätt använt dessa anslag?

— Ja, det anser jag.

Han hade gett den bild, jag för hela Sveriges lyssnande

folks räkning hade bett honom ge av bostadsfrågans läge i

denna armodsbygd, men det var dock inte med dessa ord

ekande i örat, som jag tog farväl av honom och alla de andra

präktiga följeslagarna.

Det var med hälsovårdsnämndens ordförandes ord om

flickan, som trampade på ...§ 12. Vad renligheten kostar.

Det tycktes stå skrivet i stjärnorna, att jag skulle få

fortsätta att vada i snusk och resonera om avträden och

exkre-menter. Det är ju inte precis angenäma saker vare sig att

tala eller skriva om, men det är ännu oangenämare att

behöva riskera ha praktiskt obehag av dem, och för att

undvika det är man tvungen att någon gång klarlägga deras roll

inte minst i samband med bostadsfrågan och väcka den

allmänna uppmärksamheten på vad som kan hota oss litet var.

Det hotet fick jag för första gången under färden klarlagt

genom nästa läkare. Och nu var jag uppe på den

nordskånska slättbygden. Vad jag fick se här skilde sig icke på

några väsentliga punkter från vad jag under de närmast

föregående dagarna haft tillfälle iaktta och notera, men det

var en del nya synpunkter, som kommo fram, samt ett par

erfarenheter, vilka slutligen ledde mig till ett svar på den

fråga, som alltmer börjat sysselsätta mina tankar, frågan

om, vart Lort-Sveriges förvandling till Villa-Sverige

egentligen pekade för de uppmarscherande Villa-Svenskarnas

egen del.

Jag skall i största korthet berätta.

Jag sitter i ett ovanligt trevligt mottagningsrum en

morgon strax före klockan åtta. Fönstret är öppet mot en gård

med blommande träd, och en skön svalka sveper genom

morgonstillheten.

Provinsialläkaren, en blond, försynt och vänlig man,

sitter i sin vita läkarrock mitt emot mig vid bordet och ger mig

sina synpunkter.

— Vi kan ta ohyran till att börja med, säger han, innan

vi går in på viktigare saker, och då får jag säga, att den

på tjugu år gått betydligt tillbaka här i distriktet. Då hade

jag alltid, efter varje inspektion, minst ett tjugutal kryp på

mig. Nu kan jag då och då ha ett par stycken.

— Men det finns ändå?

— Finns, gör det. Givetvis. Speciellt i norra och östra

delarna av distriktet.— De fattigaste?

— Ja. Och speciellt då vägglöss.

— Och hos vilka folklager?

-—• Bönderna. Naturligtvis. Så fort man kommer till

industriarbetarna, har man genast högre standard. En

industriarbetare accepterar helt enkelt inte att ligga som en statare

i halmbråte, bland loppor och löss.

-— Ser doktorn någon effektiv bot mot detta ingrodda

gamla snusk?

— Ja! Det är nog i sista hand bara en sak, som kan

åstadkomma definitiv ändring på den punkten, ja, jag skulle

vilja säga: i hela bostadsfrågan och därmed i folkhygienen,

och det är, att bostädernas uppvärmning äntligen blir

ordnad. Det behöver inte ske genom centralvärme, enligt min

mening, det kan ske genom uppvärmning från spisen, genom

s. k. slinga. Antingen en särskild liten värmepanna bredvid

spisen eller ett rör från själva eldstaden i spisen. För det

första blir på detta sätt uppvärmningen mera ekonomisk, för

det andra mindre tidsödande, för det tredje gör den, genom

värmeelement, alla rum beboeliga, så att

trångboddhetssnus-ket försvinner, och slutligen, och det är dit jag vill komma,

möjliggör det en ytterst billig duschanordning, utan att

speciell vattenledning behövs, ja, knappt avlopp. Man har

en liten vattencistern i källaren om en 30—40 liter, det

räcker för en dusch, och sen får vattnet avrinna genom ett

rör ut på marken. Det enda, man måste iaktta, är naturligtvis,

att golvet måste vara asfalterat och väggarna oljade.

— Om man nu tänker sig jordbruksarbetarna till

exempel. Jag har sett drängkammare, så att jag inte trott, det

var sant. Doktorn menar, att man skulle kunna få dylik

hygien för dem?

—- Självklart. Jag behöver bara påpeka, hur utvecklingen

gestaltat sig för drängkamrarnas del. Jag tog upp den

frågan för en del år sen. Då kunde man helt enkelt inte tänka

sig, att en dräng icke skulle bo i stallet. Var skulle han

annars bo? Nej, i stallet var hans plats, där skulle han bo,

150 ofta utan dörr mellan sig och djuren. Och i stor utsträck-ning var det likadant för pigornas del. Nå! Jag förde saken

på tal med landshövdingen, som ju är en både klok, human

och ytterst resonabel man, och ban sa fundersamt: Ja, när

man tänker på saken, bör di ju ha sitt eget rum! Och det

har dom nu.

— Men vilka rum!??

— Mycket riktigt! Men det är bara första steget. Börjar

vederbörande nu att tänka på saken, så kommer dom att

upptäcka, att drängarna bör duscha, också!

— Vad säger dom själva om det?

—- Ja, där kommer kanske hälsovården att få oanad hjälp

av tjänarfrågans svåra läge just nu.

— Hur menar doktorn?

— Det läget beror naturligtvis på vantrivsel, det inser

alla. Så långt har man kommit. Men sen stannar man och

slår sig till ro med den förklaringen i stället för att gå vidare

och fråga: men vad beror vantrivseln på, då? Den är

gemensam för både drängar och pigor, det vet man. Man kan

också få folk att medge, att den beror på eller åtminstone

står i samband med två huvudfakta: dåliga tjänarbostäder

och dåliga löner. Men man frågar sig inte, varför det just

ska vara dessa två fakta, som betyder något. Svaret på den

frågan är emellertid, att bakom alltsammans ligger en känsla

av social standardskillnad. Jordbruksarbetarna avundas

industriarbetaren hans, om jag så får säga, överklassvanor,

överklassliv, överklasställning, och den beror just bland

annat på, att industriarbetaren bor snyggt, är snyggt klädd

och inte minst är ren, d. v. s. badad, duschad, tvättad.

Följaktligen kommer denna växande svårighet med tjänarfrågan

på landsbygden att framtvinga förhållanden, som jämställa

jordbruksarbetarna socialt med industriarbetarna, och då är

hygienen det första, ofrånkomliga steget. Men då är det en

sak, man måste komma ihåg. Hygienen på skånska

landsbygden är överhuvud taget låg. Herr Nordström har väl lagt

märke till, hur drängarna ligger?

— Ja. Halmmadrass, underlakan och ett otroligt smutsigt

täcke. Man har sagt mig, att när dom kommer in från åkern,lagårn eller gödselstacken, så kastar dom sig med träskorna

på, fulla av lera, jord, gödsel, direkt i sängen.

— Inget tvivel om -det. Men jag vill Lara komplettera

dessa uppgifter med ännu ett par. För det första, så är det

mycket sällsynt, att drängarna överhuvud har lakan alls i

sina sängar. I regel är det bara en naken halmmadrass och

täcke. Och för det andra, så används överhuvud inte

överlakan på skånska landsbygden. Man vill inte ha överlakan.

Inte ens hos de burgna. Man använder filt.

— Och då menar doktorn?

— Att i proportion till genomsnittsförhållandena på

skånska landsbygden, så är drängkamrarna ett ungefärligt

uttryck för den allmänna hygieniska standarden.

— Och den måste alltså höjas över hela linjen, i alla

klasser, menar doktorn?

— Precis.

— På vad sätt?

— Ja, där har vi den stora frågan om hälsovårdsstadgan

och hälsovårdsnämnderna, eller med andra ord om de

övervakande myndigheterna samt om priset för allmän renlighet.

— Och hälsovårdsnämnderna?

— Herr Nordström har förmodligen hört åtskilligt om

dem under färden?

— Det kan jag gott säga.

— Ja. Det är ju ett både svårt och omdebatterat kapitel.

— Och vad säger doktorn själv?

— Joo, jag säger närmast det, att i köpingar och

muni-cipalsamhällen nerlägger dom ett gott arbete, delvis också

i rena landskommuner. Men samtidigt måste man säga, att

på många platser är det inte bra. På de flesta håll fungerar

ju, som herr Nordström vet, kommunalnämnden även som

hälsovårdsnämnd, och det är av ondo, man ser det bäst

därav, att det alltid är bättre, där det finns särskild

hälsovårdsnämnd.

Vad så hälsovårdsstadgan beträffar, är den alldeles för

allmänt hållen. Det skulle vara bestämmelser angivna i

exakta siffror. Vi kan ta till exempel stadgandena om luft-kuben i bostäder. Det borde stadgas till exempel, att för

ensam person skall luftkuben vara minst 20—25 kubikmeter.

Medicinalstyrelsen har, som herr Nordström förmodligen

blivit införsatt i, tänkt sig 15 kubikmeter, men det är för litet.

Med 15 kubikmeters utrymme kan en person icke vistas i

rummet, då han eldar, så varmt blir det i ett så litet hål, och

det är riskabelt inte minst med tanke på eldfaran.

—- Nå, vad menar nu doktorn om allt detta?

— Att lägel för närvarande är kaotiskt, och att innan hela

detta ytterst viktiga problemkomplex blir tillfredsställande

löst, kan inte heller bostadsfrågan och överhuvud taget inte

frågan om hygienen på landsbygden bli lösta.

Jag ska ge exempel på, hur kaotiskt allting nu är. Jag

behöver bara ta frågan om inspektionsverksamheten på

landsbygden. Förr i världen, ja, då var det strängt taget en enda

inspektion, och det var den, som utfördes av förste

provinsialläkaren. Nu däremot har man att räkna med förste

provinsialläkaren, distriktets provinsialläkare, länsveterinär,

fattigvårdskonsulenten, folkskoleinspektörn,

egnahemsinspek-törn och så alla de olika jordbrukskonsulenterna. Det vill

säga, att varje bonde årligen kan ha en 7—-8 olika

inspektioner över sig, med allt vad det betyder av tidsförlust i

arbetet, skriverier, kostnader, att inte tala om alla slags

olika, ofta irriterande komplikationer och i sista hand

förvirring.

Jag ska be att få belysa läget med en liten anekdot. På

en inspektion kom en slaktare till mig och berättade

följande. Han hade fått uppmaning från tre olika myndigheter

att ordna väggarna i sitt slakteri: hälsovårdsnämnden,

provinsialläkaren och länsveterinären. Hälsovårdsnämnden hade

beordrat, att väggar och alla släta ytor i slakteriet skulle

vara omålade, så att de kunde tvättas. Nej, sa

provinsialläkaren, dom ska vara målade och i rött. Fel, sa

länsveterinären, dom ska vara vit- eller ljusmålade, så att alla

blodfläckar syns och kan tvättas av. Jag frågade honom: nå,

vad har ni gjort? Ingenting, svarade han. Varför det?

frågade jag. Och han svarade, att han ansåg, att det måste varafel någonstans, men han visste inte hos vern, och följaktligen

kunde han ingenting göra.

Felet är överorganisation. Vi har överhuvud taget kommit

in i en period av överorganisation, och det har, även på

hygienens och bostadsfrågans område, fått den konsekvensen,

att man börjar förkväva allt personligt initiativ. Man vet

inte längre, vad man skall göra, vad som är rätt eller orätt,

tillåtet eller inte, allmänheten håller på att förvandlas till

en skock osjälvständiga barn, som alltmer vänjes att begära

inte bara ledning i minsta detalj utan även hjälp, stöd och

inte minst understöd för allt. Och det är det värsta i hela

läget.

Här började nu den mest diskuterade frågan på bela

färden att resa sig över horisonten:

understödstagarmentalite-tens tillväxt i nuets Sverige. Och den skola vi i fortsättningen

få höra åtskilligt om.

Emellertid frågade jag:

— Nå, vad menar doktorn till sist med priset på

renligheten?

— Jag har försökt ge herr Nordström en föreställning

om svårigheterna på skånska landsbygden av i dag. Dom

samlar sig allesammans i en enda, som dominerar allt annat.

Herr Nordström har hört om överorganisationen inom

inspektionsväsendet. Det är likadant på alla områden:

ekonomiska, kommunala, rent tekniska. Både bönderna och deras

hustrur är så överhopade av arbete, att dom faktiskt ofta

dignar. Till detta kommer så svårigheten att få arbetskraft.

Och så ekonomiska bekymmer. Folket hinner inte ens med,

vad dom har för händer. Då säger man: men renligheten

kostar väl ingenting! Jo, svarar jag, den kostar den tid, som

dessa människor inte har.

§13. Paradiset som sprack.

Vi hade kommit överens om, att jag under doktorns

mottagningstimmar skulle passa på att söka få en liten glimt avtillståndet hos småbrukare och egnahemmare i denna landets

mest utpräglade småbrukarbygd.

— Vi ska köra upp i skogs- och obygden mot

Smålands-och Västgötakanten! sade jag till Hedin, som troget väntade

på det redan solgassiga torget.

— Är det uselt där? frågade han.

— Det är det, vi ska se. Jag har mina misstankar. Under

krisen 1930—33 var det ända till 40 exekutiva auktioner

på småbruk och egnahem per dag här i trakten.

— Det var själva Bellman! sade Hedin.

— Jag har fått mycket på huden, för att jag inte trott så

vidare på det paradis, som småbruket skulle skapa. Men jag

har både sett och hört för mycket elände på det området för

att tro. Nu ska vi driva upp en gubbe, som är ledare för en

organisationsrörelse inom hela småbrukarkåren. Det ska bli

intressant att höra, vad han har att säga.

Och det blev det också. Det är ganska masrankig bygd

på dessa kanter, djupa, vanskötta granskogar, backig,

sling-rig väg, små, grå, fattiga och ensliga gårdar, men granna,

grova ekar.

— Är inte det här gamla snapphanebygder? undrade

Hedin.

— Jo, visst.

— Du vet, jag blir full i skratt, då jag ser ekarna. Det

var väl, var dom hängde snapphanarna, tänkera?

— Förmodligen.

—• Du vet, jag tycker, dom ser ut precis så. Det är ingen

precis vänlig bygd, tyckera.

—- Nej, jag tror procenten för sinnessjukdom och

kriminalitet är ovanligt hög för de här trakterna. Men bygger gör

dom, här också, di kanaljerna. Gudilov!

Och i ett sådant nästan alldeles nygräddat samhälle bodde

den vi sökte, en liten, rätt mager och fårad man, med blå

ögon, lysande med den alldeles säregna glans, som kommer

av en brinnande själ, en allt uppslukande idé.

— Nåå, herr Stark, sade jag, hur har vi det nu egentligen

med småbrukarna och egnahemmarna? Och deras bostäder?— Ja, Gud sig förbarme! svarade han. Det är inget

vackert kapitel i Sveriges historia, det, inte. Nej, det är rena,

rama skandalen.

— Är bostäderna dåliga också?

— Om di är! Jaa. Jag säger bara!

— Men hur kommer det sig?

— Ja, var ska dessa stackare la pengar ifrån att reparera

och underhålla, då di knappt har ens mat för dagen?

— Är det verkligen så illa ställt?

— Det är just, vad det är, det!

— Vill herr Stark tala om det i radion för hela svenska

folket?

— Ja! Det kan jag väl göra!

Så vi monterade upp grejorna.

— För att vinna så mycken tid som möjligt åt herr Starks

anförande, sade jag, ska vi ordna så, att jag inte sitter och

frågar. Utan herr Stark talar direkt.

— Ja, om jag kan!

Svettpärlor hade börjat sippra fram på hans panna, och

nu blev jag vittne till ett egendomligt psykologiskt skådespel.

Denne man hade talat på väldiga massmöten i olika Nordens

länder, han hade kämpat utan att blinka på hetsiga

sammanträden mot svurna fiender och motståndare — nu, när han

satt i lugn och ro i sitt eget arbetsrum och allt var tyst

omkring honom, bara med den genom tiotals ögon stirrande

mikrofonen framför sig, då kunde han inte. Rösten stockade

sig i halsen på honom, han strök sig över pannan med

darrande hand och pressade fram:

— Nej, det går inte. Jag får inte fram ett ord.

Jag hade sett en av läkarna under färden, en stor, kraftig

man, skälva med händerna som löv inför samma mikrofon,

och han var dock en stor skämtare. Det var tydligen, so

hela svenska folket skulle stirra med hotfulla ögon genom

mikrofonhålen.

Vi måste därför ta den vanliga intervjuformen. Och lyssna

nu till vad denne man hade att säga! Det tål att tänka på.— Skulle herr Stark, började jag alltså, som har en ledande

ställning inom småbrukarrörelsen, vilja vara snäll och säga

mig i korta ord sin syn på småbrukarnas och egnahemmarnas

ställning särskilt här i länet.

— Jag skall i korthet försöka att ge det svaret. Småbrukarna

har det i stort sett nästan sämre än både jordbruksarbetare och

torpare. I all synnerhet ifråga om bostadsförhållanden. De förra

har genom den nyare lagstiftningen och arbetstidslagen fått det

ganska väsentligt förbättrat på bostadsområdet, och torparna

har i regel genom sina arbetsgivare också blivit bättre

tillgodosedda, än vad staten genom sina åtgärder har kunnat göra med

småbrukarna.

— Hur kommer sig det egentligen?

— Ja, de stödåtgärder som vidtagits har verkat så, att de har

varit mera till de störres fördel än till de mindres.

— Det vill säga de större jordbrukarnas?

— De större jordbrukarnas, ja. Både regleringen av

sockerbetsodlingen och brödsädsregleringen har ju verkat så, att de

större har fått fördelarna, under det att de mindre jordbrukarna

varit hänvisade till att köpa brödsäd och ända till för ett par

år sen inte varit delaktiga av sockerbetsodlingen.

— Nå, men egnahemsrörelsen var väl ändå från början

avsedd just att hjälpa dessa människor?

— Ja, naturligtvis, och jag tror också, att det var ställt på

rätt väg till att börja med, men en del saker har spelat in, som

har gjort, att det har kommit på villovägar. Det är, att en del

personer har försökt och lyckats göra sig vinning av efterfrågan

på egnahem.

— Det vill säga, att de har stycka upp större egendomar och

sålt ut till egnahem?

— Just det. Som det har skett här i länet har det kanske inte

varit så illa som på andra ställen i vårt land. Vi har ju hört

från södra delarna av vår provins sådant som varit ännu värre,

men Andelsföreningen Egna Hem har i alla fall gjort saker,

sona varit klandervärda, för i den har det suttit samma styrelse

som i egnahemsnämnden, och på det sättet skulle det ej få

tillgå, om staten tagit hand om jordförmedlingen.

— Nå, men hur ställer det sig ur bostadssynpunkt för dessa

småbrukare och egnahemmare? Är det så, att de får det sämre

och sämre, så måste ju deras bostäder också vara dåliga.

— Det är ju tydligt, att bostäderna har varit dåliga och är

dåliga fortfarande. En del har ju genom de s. k.

bostadsförbättringslånen fått sina bostäder uppsnyggade, men ännu finnsdet många, som har bostäder så tarvliga, att man kan säga, att

svinen många gånger har det bättre på de större godsen.

— Det var verkligen ganska mycket, det! Men om det nu är

på det viset, då måste man ju säga, att denna rörelse inte har

lyckats att förbättra tillståndet, så att det blivit bättre än i de

gamla skogstorpen, hos lantarbetare o. s. v.

— Nej, men det skulle ha kunnat förbättras, om

stödåtgärderna hade lagts på ett helt annat sätt, nämligen så, att det

gett just de mindre småbrukarna och egnahemsjordbrukarna

ett ordentligt stöd. Då kunde det kanske ha blivit bättre, men

som sagt, allt verkligt stöd har nu gått till de större.

Åtminstone hittills.

— Nå, hur är då stämningen bland dessa egnahemmare och

småbrukare?

— Ja, den är sådan, att man anser, att ingenting kan göras.

Man har försökt på alla sätt och vis att få bättre förhållanden,

men det har inte lyckats. Vi har gått in med skrivelser till

Kungl. Maj:t och vederbörande myndigheter, men ingenting

tycks hjälpa. Fast man får ju säga, att om man ser på det hela,

så kan man dock skönja en del förbättringar bland vissa

småbrukare och egnahemsjordbrukare ute i bygderna.

— Vad är då att göra åt allt detta?

— Ja, det enda är, anser jag för min del åtminstone, dels att

staten tar hand om småbrukarna mer än vad den har gjort

hittills och dels att småbrukarna samlar sig i en stark förening

och gör någonting själva också för att det ska bli bättre och

inte bara litar var och en på sig själv.

Där var den igen, den allt starkare, ständigt

återkommande, ständigt växande melodien: staten, staten och staten!

Men hela denna småbrukarrörelse skulle ju göra landet

starkare, rikare, folket lyckligare och friare.

— Vill författar Nordström se, vad det blir av egnahem?

frågade herr Stark, och tacka för att jag det ville.

— Det ligger alldeles här intill, sade han. Jag kan stå

på fotsteget på bilen.

Och vi åkte dit. En grå, fallfärdig stuga, allt annat än

fager. Men vad var dock det yttre mot interiören! Det

var två rum, ett på var sida om en liten förstuga, båda

ytterligt låga i taket. I rummet till vänster om det

när-158 mast en upplagsbod för all möjlig bråte. Till höger satten lappskomakare, där hade han sin verkstad, låg, mörk,

förfillen, illaluktande.

— Ja, egentligen, sade herr Stark, skulle huset utdömas.

Men förresten! Det rasar väl snart ihop av sig självt.

Det var paradiset, som sprack.

§ 14. Vi hotas av blodpropp.

— Du hörde, sade jag till Hedin, när vi för högsta fart

susade tillbaka till slättbygden för att inte låta doktorn vänta.

Du hörde. Han sa precis detsamma som gubben i Småland.

— Ja, du vet, det tänkte jag inte på. Men det är sant. Att

di större får och di små blir utan.

— En sak blir allt tydligare, min gosse. Folkhemmet är

inte lika fint sminkat på insidan som på utsidan. Del är

missnöje i landet, på alla håll och i alla klasser. Nu gäller det

alltså, att vi håller både öron och ögon öppna. För det här

börjar peka på lågt barometertryck och oväder, kanske storm.

Och i deri stämningen kommo vi ner till doktorn, som

tåligt väntat oss, och så bar det ut på nya upptäckter. Det

var nu jag fick en plötslig och oanad inblick i det hot, som

kulturens framsteg i Sverige på exkrementernas område

innebar för oss alla.

Dagen var strålande, och det hela började som rena

idyllen. Doktorn hade en pippi: vårmusseroner. Läkare ha alltid

någon pippi, lättbegripligt förresten, de måste ha något, som

en stund befriar deras själ från trycket av allt elände de

måste se, all dumhet, de måste bekämpa. En tid sjöngo de

hela högen, till luta. Det var någonting rent ohyggligt. Det

berodde på att det fanns två storsångare bland

Stockholmsläkarna med jättepraktik. En tid seglade de, del var mindre

störande för den allmänna säkerheten. Nu förefalla de att

vara samlare på konst eller om inte precis på konst, så i

alla händelser på tavlor. Jag tror inte, jag någonsin sett så

mycket tavlor i svit som på denna färd, det var som att

vandra genom ett sammanhängande galleri från Landskrona

till Paj ala.-— Det har dykt upp vårmusseroner! sade doktorn. Vi ska

se om vi kan upptäcka någon lokal, så ska jag visa herr

Nordström. Den bildar blåaktiga ringar, mycket typiska och

lätta att urskilja på markytan i det stubbiga gräset.

Men vi funno bara fingeravtryck efter korusor. Hela

resultatet var, att bilen gjorde figurer som en lastångare,

undvikande torpederna från en u-båt och att vi missade rätta

vägen.

Vi besökte ett slott, den distingerade och charmerande

grevinnan, åtföljd av en liten hund, som liknade följden av en

mystisk förbindelse mellan en sork och en grästuva (jag

fick veta, att hertigparet Windsor hade samma sort), visade

oss gamla statbostäder, med gamla nigande gummor och

darriga, tårögda gubbar i strumplästerna, med de eviga

jättelika spismurarna, det vanliga skumrasket o. s. v., och nya

statbostäder, som icke höllos snygga.

— Konstigt! tänkte jag. Det tycks vara omöjligt.

Men grevinnan sade:

— Med den korta arbetstiden och det därav

nödvändiggjorda intensiva arbetet måste man ha bra arbetarbostäder.

Har man det, trivs hustrurna, och då blir det bra män och

bra hem.

Jag tänkte fråga om lakan och madrasser och be att få

titta på sängarna, men det var onödigt, min inre bild var

fixerad och klar. Så jag gjorde inspektionen så kort som

möjligt. Det var också lätt att känna i luften, att min visit

inte var speciellt angenäm. Och hur skulle den kunna vara

det? Här kom en författare och tittade på hur man hade

det. Sen skulle han skriva om vad han sett, berätta i radio,

och man skulle kanske få schavottera för hela landet. Det

gjorde mig ont här som hos de fattiga. Men jag var ute för

att konstatera verkligheten av i dag, jag måste ju tala

sanning, annars var hela resan meningslös, och avsikten var

ju bara: att gagna alla.

Men doktorn, som i all sin försynthet var en liten envis

man, hade en bestämd plan. Han ville slå ett slag för sin

käraste idé: värmeledningen, och efter att ha hört oss föri en smedja åkte vi upp till en liten lanthandel, där han

förs/ann genom dörren och blev borta en god stund. Till sist

blev jag lite otålig, jag hade som alltid ont om tid, och gick

in. Jag fann honom i ett litet kök, ett litet, litet kök

innanför kontoret, tillsammans med några kvinnor, grävande i

spisen.

— Titta, herr Nordström, titta! sade han. Här har vi nu

värmeslinga.

I själva eldrummet, på rosten låg som en metalltub, den

gick i form av ett smalt rör ut ur spisen genom väggen till

ett vanligt element i det angränsande kontoret.

— Håller det elementet varmt? frågade jag.

— Ja.

— Hela rummet?

— Ja, då, det blir ordentligt varmt.

— Är det kallt annars?

— Ah ja, i butiken kan man knappt vara om vintern.

Hela huset är så uselt byggt, att på vinden ser man

dagsljuset mellan bräderna, och golvet ligger på marken.

Mycket riktigt, uppe på vinden var huset som en spånkorg,

och det var säkerligen så även nere, fast tapeterna skylde.

Jag förstod doktorn. Men han hade blivit fascinerad av en

stor f. d. sillkagge av plåt med lock uppe på vinden.

— Vad är det? frågade han den kvinnliga expediten, som

visade oss.

— Vattencisternen.

— Till värmeledningen! Javisst! Hur ofta fyller ni på

vatten?

— Vi har aldrig fyllt på. Inte på 4—5 år.

Med någon möda fingo vi av locket. Cisternen var till

ungefär en fjärdedel fylld med rostigt, oljigt vatten.

— Herr Nordström ser, hur enkelt det är. Och det

fungerar utmärkt. Mycken reumatism och många andra

sjukdomar, njurlidanden till exempel, skulle kunna undvikas, om

man bara införde denna enkla burk och denna primitiva

slinga överallt. Mer behövs inte.

När vi fortsatte vår färd, sade han:— Det är också en annan sak i samband med bostädernas

värmefråga, och det är den dåliga dörrhygienen. Det är ett

elände med dörrarna här i Skåne. Dom är glesa, dom sluter

inte till ordentligt. Folk tror, det inte betyder någonting. Det

betyder oerhört, kalla fötter, kalla ben, kallt underliv, kall

rygg, reumatism, underlivslidanden, njurbesvär, allt möjligt.

Vi ska in här.

Denna dörrfråga skulle jag möta nästa gång — i

Norrbotten !

Bilen tvärstannade vid en låg, otroligt smutsig gård och

vi gingo in. Det var ett småbrukarhus. Gode Gud! Vilket hus!

Vilket hem. Grått ute, grått inne, av lera, som föreföll att

ha stänkt från vägen, ty huset låg alldeles i vägkanten, inte

bara på ytterväggarna utan genom väggarna in i rummen,

alt ha förvandlat möbler och allt bohag, golv, mattor, den

bleka, tandlösa hustrun, de lika bleka, gråtande barnen till

en mardröm i grått. Och där luktade: barnkiss, potta, fläskos

från spisen, sura kläder, lagård, allt, som var fattigdom,

snusk, bedrövlighet.

Och så: ett finrum! Ett stilla, stilla, dött, låst finrum som

fjärran från världen! Med fotografialbum på mittbordet.

Sannerligen, dessa finrum började bli det mest gripande

av allt. På något vis påminde de mig om engelsmännen i

tropikerna, som för att uppehålla kontakten med

civilisationen och icke förlora sin självrespekt bland svartingarna

iförde sig smoking till varje middag. Dessa finrum, avskilda

från det hopplösa slavlivets myllrande smuts, voro som en

motsvarande kontakt med mänskligt liv. Det var smokingen,

det var mer, det var Mariabilden i nischen för katoliken, en

liten, liten stråle av gudomlighet mitt i eländet. Jag kunde

ha bugat mig för dem och gjort korstecknet.

— Jag måste tala med hälsovårdsnämnden i morgon dag,

så där blir ändring för dessa stackars människor! sade

doktorn, då vi med fattigstanken sittande kvar i näsan fortsatte.

Och ruskade bekymrad och upprörd på huvudet.

— Här skulle väl dusch bidra till mer mänskligt liv!sack jag, och som vi just passerade en vacker å, där några

unglomar i glada baddräkter togo ett vårdopp, tillade jag:

— Och den stigande kallbadsfrekvensen måste väl också

i sin mån öka renlighetsbehovet?

]Nu kom det.

— Givetvis! Sommarens havsbad för dem, som kan

komma i åtnjutande av en sådan lyx, skapar otvivelaktigt ett

växande behov av personlig hygien även vintertid och

bereder på det viset vägen för dusch och bad. Men då har vi

här i denna växande bygd ett fruktansvärt problem.

— Och det är?

— Att genom det dagligen växande antalet W. C. och

genom det likaledes växande antalet avloppsledningar från

de nya större och större samhällsbildningarna, hålla alla

vattendrag på att förvandlas till kloaker.

— Det låter fasansfullt!

— Det är det också. Vattendragen, det är landets

blodkärl. Förorenas de, då . ..

— Det blir blodpropp, det!

— Kan man säga, om man vill.

— Och vad är att göra?

— Omöjligt att säga ännu. Men använder vi bilden med

blodpropp, så bör man betänka, alt det är en farlig sak,

som i elakartade fall kan leda till döden.

§ 15. Det nya borgarståndet.

Jag skildes från den utmärkte läkaren på torget, och i

gassande maj aftonsol bar det rastlöst vidare för Hedin och

mig, nu västerut. Vi lämnade de breda asfalterade

utfartsvägarna från staden och de växande villasamhällena med

deras hotfulla innanmäte av klosetter och slaskledningar

bakom oss, kommo åter ut på den friskt doftande landsbygden

och susade fram mellan vårgröna åkerfält, blommande

fruktträd och — till synes idylliska gårdar. Men nu trodde jag

inte längre på den vackra ytan, jag visste, att de, med ettBild 20. Typisk Skånebondgård.

bibliskt uttryck, voro vitmenade grifter, som gömde all slags

orenlighet.

Men nu dök i alla fall någonting upp, som kom den förut

berörda frågan i mitt huvud, vart Villa-Sverige egentligen

pekade, att dallra som ett ljussken för blicken. Jag hade nu

sett och förstått de skånska svårigheterna. Jag tyckte mödan

kunde vara värd en liten belöning, och den kom.

Tillsammans med nästa utmärkta och förekommande

läkare och ett par kommunalmän åker jag åter från gård

till gård. Här se vi havet, västerhavet. Läkaren säger:

— Här, som nog överallt, får man komma ihåg, att det

finns två kategorier av statare, den ena, bra sorten, som

stannar länge på sin plats, ibland hela livet. Den kategorin

har i regel inte så många barn och bra hem. Så är det den

andra kategorin, som ständigt lever på flyttande fot, ett

slags egendomligt nomadfolk, alltid med många barn och

164 mycket dåliga hem.— Vad 1 igger egentligen bakom denna klyvning av

klassen1 undrade jag.

— Ja, man får nog säga, att felet i kanske inte så ringa

graJ ligger hos husbönderna. Somliga vill ha så billig

arbetskraft som möjligt och tar vad folk som helst, och

därigenom bibehålls existensmöjligheten för denna sämre

kategori.

— Kan man inte spåra någon förbättring i detta eländiga

tillstånd?

— Jo, dessbättre.

— På vad sätt?

— Genom rationaliseringen i jordbruket. Den gör, att

bara de bästa bibehållas, och de få bättre bostäder, som de

också sköta bättre.

— Och barnen? Vart går dom?

— I regel till industrin. Vi ska titta på ett dylikt stort

rationaliserat jordbruk med moderna bostäder, så får herr

Nordström själv se och bilda sig en uppfattning.

—• Hur är bostäderna här i nordvästra Skåne för övrigt?

— Ja, det är i stort sett samma förhållande som i övriga

delar av landskapet. Det vill säga, det är kanske något

bättre. Annars är det nog det vanliga: dålig grund, inga

trossbottnar, litet och mörkt kök, ofta med stengolv,

oproportionerligt stor spismur med gammaldags bakugn, ingen

källare, inget skafferi, dåligt med garderober, usel ventilation,

men rätt gott utrymme, d. v. s. cirka tre rum och kök med

en medelhöjd på cirka 2,1 meter men dålig luftkub, cirka

12 kubikmeter per person.

— Trångboddhet alltså?

— Ja, på sätt och vis. Man, hustru och de minsta barnen

bo i regel i ett rum, men vuxna pojkar och flickor ha skilda

sovrum.

— Alltid ett framsteg. Väggohyra?

— Mycket litet.

— Skönt det, då! Och finrum?

— Det hör naturligtvis till. I gamla hus använder man

ju i regel köket och ett rum till för vardagsbruk, har manså, vilket förekommer nästan utan undantag hos bönderna,

fem à sex rum, så får dom andra stå på parad. Har man

tjänare, finns ett s. k. »folkrum», där arbetsfolket äter

tillsammans med husbondefolket, och det rummet används av

familjen som dagrum. Får man besök, så förs gästen in i

sal, matrum eller kontor, och dom hålls till hälften

uppvärmda. Övriga rum står däremot oeldade.

— Det påminner ju ganska mycket om förhållandena i

borgarhusen i stån förr i världen.

— Ja, det är onekligen ett borgerligt drag, som börjar

prägla landsbygden. Även för statarnas och arbetarnas del.

— Det var högst intressant!

Nu hade jag spåret uppe, och full av nyfikenhet hoppade

jag ur bilen vid det stora godset. Det var verkligen gentilt.

Ett stort rött tegelstenssjok mitt i en sjö, med vindbrygga

och allting. En armé av jätteträd omkring, parker,

trädgårdar, bersåer, växthus, springvatten, statyer, hela den

jordiska fåfängans apparatur, kort sagt.

— Väldiga danska doggar bevaka porten! sade någon i

sällskapet.

— Varför det? undrade jag.

— Ingen får komma in i slottet. Söker någon komma in,

släpps hundarna lösa.

— Och ni skäms inte att ha såna stenåldersmänniskor kvar

här i Skåne? Det förklarar mycket.

Så blev det stathusen. De bildade, ett bra stycke från

slottet, ett litet samhälle för sig.

Det var dels enfamiljs-, dels tvåfamiljshus, och den

genomgående typen utvisade två rum och kök nere, ett rum på

övre botten, värmeledning, vattenledning, slask men icke

W. C., utan avträde i uthusen, varje familj för sig.

Och interiörerna? Stora rum, gammaldags höga i tak,

stora kök, bra, endast litet för mörka. Närmast som litet

äldre, något skumma stadslägenheter. Och möbleringen som

ett stadsborgarhem av äldre årgång, mörkrosiga tapeter,

ekpendyl på väggen, ekbyffé, ekmöbel överhuvud taget, radio,

166 grammofon, symaskin, porträtt på väggarna och i ramar,askkoppar och skrivställ av hamrad koppar. Allt sä precis

som beställt av en borgerlig expert.

Snyggt, litet tung och belagd men inte direkt dålig luft.

Tunga, allvarliga människor, gedigna. Mot bakgrund av

vad jag tidigare sett var detta ett himmelrike. Dock har jag

berättat om en modern statlägenhet även i södra Skåne, som

var, ehuru mindre tilltagen, lika bra. Snarare bättre.

— Nåå? sade jag till den jovialiske inspektorn, som med

berättigad stolthet visade oss allt. Nåå? Och folket? Bra?

— Utmärkt.

— Stannar dom bela sitt liv här som statare?

— Ah nej, visst inte! Di duktige, di skaffar sig eget

jordbruk. Så ibland står jag nära nog utan folk, men det är

klart, att inte kan man, och inte heller vill man hindra dem,

som vill fram.

Nå, här började det ljusna, äntligen, i människohorisonten.

— Vi ska ta en av gubbarna i radion! Och be honom göra

lite jämförelse mellan livet för statarna under äldre dåliga

förhållanden och de nuvarande bättre.

Och inne i en ek-interiör satt jag snart med en präktig

typ framför mig, på andra sidan mikrofonen, en mager

gubbe med små pigga ljusögon och mungipor, fulla av gott

humör, men även av snus. Och hans lugna, sirliga hustru.

— Nåå, började jag samtalet, berätta lite för mig nu, hur

det var för er statare förr i världen i jämförelse med nu. Det

var ju mycket dåligt?

— Jä, det var mycket dåligt, jä.

-—- Vad var det för särskilda saker, som ni kan komma ihåg,

som ni tyckte var särskilt dåliga?

— Jä, det var bostäderna, som var särskilt dåliga.

— Och lönen?

— Lönen var liten.

— Och bostäderna, vad var det med dom, som var sämst,

tyckte ni?

— Jää, rommen var smö och mårka.

— Och köket, då?

— Det var mårkt och eländigt.

— Vad hade ni för sorts golv?

— Det var vanliga jordgolv med kollerstenar.— Som en trottoar?

— Jä, va det sau.

— Nå, men hur kunde ni hålla det rent?

-— Jä, det var dölit att kunna hålla det rent.

— Det gick naturligtvis inte?

— Naej.

— Nå, men hade ni garderober?

— Naej, det fanns ente garderober.

— Och ni, fru Persson, säg, hade ni skafferi?

— Naej.

— Ingenting? Nå, källare då?

— Naej, ente det heller.

— Inte ett dugg!! Nå, men hur var det, var ni ensamma om

ett kök i en familj, eller hur var det med den saken?

— Naej, vi va tvö om itt kök.

— Och på kvällarna? Det var något ni berättade om det, herr

Persson.

— Ja, fårst fick man gå och fråga grannen, om han va inne,

så att man kunde lausa dårren.

— Annars fick man ligga för öppen dörr?! Menar ni?

— Jagu feck man sau!

— Det är ju alldeles märkvärdigt. Nå, men säg mig, och

för barnen?

— Jä, det var eländigt, eländigt.

— Ni kunde väl egentligen ... hur kunde ni förvara kläder

och sådant? Det kunde ju inte bli snyggt på det viset?

— Naej, di hängde man på väggarna runt om i rommen,

och där fick di hänga.

— Ja, det var ju alldeles värst, och nu då?

— Jää, si nu är det helt annat. Nu har vi finfina garderober.

— Och lika dant med skafferi, fru Persson?

— Jä, fina skafferier, det har vi.

— Så nu trivs ni?

— Jä, nu är det bra.

— Säg, hur länge har ni haft det på det här viset?

— Jä, det har vi haft rätt så länge, jä, man kan nästan saj

i 10 år.

— Här på det här stället?

— Jä, män!

— Men som det är här, är det ju inte överallt?

— Naej, här är det jo enastående.

— Är det enastående här?

— Jä, det är det allt.— Ja, jag har ju sett nere i Malmöhus län förfärligt ruskiga

saker. Men hur är det, ni har ju nära till skolan också?

— Jä, här är nära till skolan och nära till station.

— Och så är det en sak, arbetstiden, hur är det med den?

— Jä, den är bra. Den är bra möe bättre än förr.

— När var det ni måste vara uppe förr?

— Jä, då fick man vara uppe kl. 4.

— Och nu?

— Jä, nu aldrig förrän kl. 5.

— Och ni arbetar till?

— Jä, »/rf—"7.

— Så, ni har väsentligt mer fritid än förr?

— Jä, möe mera fritid, fårr hade man inte mer än precis,

når man åt, så måste man bårja igen.

— Nå, när ni nu har mera fritid, så är det naturligtvis

nödvändigt, att ni har trevligare bostäder? Eller hur?

— Jä, det är det. Man trivs bättre hemma och har det

trevligare. Så då vill man gärna va hemma.

— Naturligtvis. Nå, vad säger ni, herr Persson, om man nu

skulle bygga sådana här bostäder överallt, inte bara för torpare

utan för jordbruksarbetare o. s. v., tror ni, att den s. k. flykten

från landsbygden då skulle upphöra?

— Jä, det gjorde den säkert. Di blev nog på landet.

— Ni menar, att folket på landsbygden egentligen vill stanna

på landet?

— Jää, det vill di. Bara di får bra bostäder.

— Så det är huvudsaken?

— Jä, det är huvudsaken, det är det, det!

Detta som vanligt stackota samtal ger i all sin enkelhet

en rätt bra bild av den skånska stataren i goda förhållanden.

Men min kurs pekade nu åt annat håll, sedan jag sett dessa

moderna statinteriörer. Jag ville se ett par typiska

bondgårdar. Och vi åkte vidare.

Vad fann jag? Precis vad jag sökte och börjat ana, att

jag skulle finna. När man säger: bondgård, vad tänker man

då på? Lägg ner boken, och fundera ett ögonblick. Ett stort

kök och sen just ingenting? Några halv- eller omöblerade

rum, som inte ens kunna rubriceras som riktiga rum enligt

stadsbons föreställning? Snarare bodar i uthus? Inte sant?

Nå, vad fann jag? Stadsvåningar! Rum i fil, med portierer

för dörrarna mellan rummen. Kontorsrum med skrivbord, 169gevär och jakttroféer på väggen, bokskåp, grupp av

skinnstolar kring ett rökbord, matsal med väggbonader, tavlor,

silver i massa, sällskapsrum med förmaksmöbel, palmer och

andra paradväxter, och i köket ett par jungfrur, stor spis,

kylskåp etc. etc.

Det var vad jag förstått, att man måste stöta på, om man

drog ut linjen från de nyare stathusens, ja, även de äldres

ensliga finrum. Det, som sagt mig detta var ett aritmetiskt

faktum, nämligen att när stathusen blevo bättre, så ökade

i första hand antalet finrum.

Och nu skall jag soin avslutning av erfarenheterna i Skåne

i ett par ord berätta, vad svaret blev på frågan om vart

Villa-Sverige pekade för de över hela landet

uppmarscherande villa-svenskarnas del.

§ 16. Nobiliseringen.

Man behöver ju inte vara särskilt skarpsynt eller vidare

djupt införsatt i det nutida Sveriges sociala

förvandlingsprocess för att ha klart för sig, att sällan har den s. k.

ståndscirkulationen varit så livlig och så utbredd över alla

samhällets klasser som just nu. Kroppsarbetare och bönder

bli uppbärare av statens högsta ämbeten, grosshandlare bli

hovdignitärer, prinsar gifta sig med borgardöttrar,

arbetardöttrar med professorer, etc. etc. Allt förefaller att rulla

fram huller om buller. Alla gamla klassgränser ha fallit.

Men i allt detta kan man spåra en tydlig tendens. Det

är inte bara en nivellering uppifrån, det är samtidigt en

stigande linje nerifrån, och det var just den jag nu kunde

avläsa i bostadsförhållandena, i själva den yttre

bostadsbilden. Demokratin har frigjort massorna, men inom dessa

massor själva håller en allt tydligare differentiering på att

ske, ett utsöndrande av de bästa och duktigaste till en ny

överklass, ett avsöndrande av de sämsta och socialt

omöjligaste till en ny, beklagansvärd underklass.

Vad jag med dessa ord åsyftar är just vad jag skall beatt få belysa genom att helt enkelt berätta vad som nu

närmast följde.

När vi lämnat den sista bondgården, med dess spaljéer

av vinrankor, som gåvo många tiotals kilo mogna druvor

i skörd, bakom oss, frågade jag läkaren:

— Och tjänarfrågan, doktorn?

— Ja, den är besvärlig här som överallt.

— Har doktorn någon förklaring på fenomenet?

— Ja, jag dömer ju efter vad jag ser, och då tycker jag

mig finna ungefär följande. När industriarbetarna ha det

bra, får barnen stanna längre i hemmet, dom är inte längre

som förr en börda, dom behöver inte redan i tonåren börja

att hjälpa till med uppehället. Detta gäller speciellt

flickorna. Därmed dras ju en mycket stor grupp arbetskraft

från marknaden, och så har man krisen där.

— Och när dessa gå ut i livet?

— Så gå de antingen till industriföretag, dels till

fabrikerna, dels i växande grad till kontoren. Eller så till egna

hem. Gifter sig med andra ord.

Jag såg, vad jag hade att göra.

— Har ni något riktigt uruselt hem att visa mig?

frågade jag.

Läkaren och kommunalgubbarna tittade på varandra och

rådslogo ett tag.

— Jo, sa en av dem, jag har ett inte långt därifrån jag bor.

— Nå, har ni något absolut nytt industriarbetarhem?

frågade jag vidare.

— Ja, inte tio minuter därifrån med bil.

Vi körde. Vet herrskapet, vad jag ville se? »Flickan som

trampade på ...» från Blekingekusten. Hon, som enligt

hälsovårdsnämndens ordförandes ord, gått »från dasset till

dansbanan och avlat av sig som ett svin, utan att se sig för, vare

sig på det ena stället eller det andra». Jag ville se, om

inte det glada och tanklösa språnget från dasset till

dansbaran hade resulterat i en tung, en mycket tung och allt

mera krokig och böjd och släpande vandring från

dansbanan tillbaka till dasset.Det hade.

På hela resan såg jag inte ett smutsigare, bedrövligare,

hopplösare, mer hjärtskärande hem. Inte ens finrummet

fanns. Ett kök, som bestod av en gammal farstu utan riktiga

fönster ens. Bara två rutor på var sin sida om dörren, såsom

i förstugor brukas. En spismur, som mest liknade en smeds

svarta, sotiga ässja, och så en samling små rum, där det

inte ens fanns gardiner, där de potatisgroddsbleka,

myllrande sju småttingarna krälade i smuts, lump och

matrester. De hostade hela högen, så att det värkte i ens egna

lungor. Man brukar tala om krigets kanonmat. Detta var

Lort-Sveriges kanonmat. Dessa barn skulle bli billig

statar-kraft i den lägst stående ambulerande lantarbetararmén, om

vilken läkarn talat. Och lukten! Stanken! Och

modern-flic-kan, som trampat på...! Med sitt gröna ansikte, sina

förgråtna ögon, som inte längre ville se utåt livet utan sågo

baklänges inåt, med sina ruttna tänder, sina magra,

skinn-nötta händer och smutsiga kartnaglar, med sina

benrangels-armar, som hade den sista rörelsen av liv kvar, då hon

tryckte den minsta potatisgrodden till sitt platta,

urmjölkade bröst.

Det var demokratins nya underklass, som måste bort. I

hela landet.

— Kör vidare! sa jag.

Ute sken solen vårligt och fint på färskt, dansande grönt

gräs och bland sjungande skär och vit fruktblom, havet

bredde en oändlighet som av Sveriges Riksbanks nyaste

jubileumstvåkronor ända bort till Amerika, föreföll det mig,

där vi skulle jubla över och tilljublas för vår rikedom, vårt

mönstersamhälle, vårt mönsterfolk, våra mönsteranordningar.

Hela naturen var som ett Delaware-festspel.

Och mitt i alltsammans, som pricken över i-et, låg det

moderna industriarbetarhemmet. Ett solljusflödande vitt

fun-kishus. Panelad förstuga, herrum och vardagsrum med stora

funkisfönster, som släppte in hela världens ljus och blå

himmel och blomdoft och glitterhav; w. c., värmeledning,rostfri diskbänk, allt. Sovrum på övre botten. En

generaldirektörsvilla.

Där såg jag det. Där fann jag det jag sökt. Svaret. Där

var den springande punkten mellan Lort-Sverige och

Villa-Sverige. Vad? Jo, innanför köket fanns ett litet rum,

matrum, arbetsrum, rum för allting.

Och — det — luktade — snusk! Det -— luktade — snusk!

Det var det sista av Lort-Sverige. Vägen från Lort-Sverige

till det kommande Villa-Sverige tecknades av de fattigas

finrum, som var det nya demokratiska Arbetar-Sveriges

urgamla adelsbrev. Ur det skulle nobiliseringen av detta

Ar-belar-Sverige komma.

Det var en adel, som icke skulle vara baserad vare sig

på börd eller på börs utan på en enda sak, vilken ensam

skulle ha förmåga och kraft att definitivt rasera de gamla

klass- och ståndsmurarna: renligheten, den absoluta

renligheten.

När även det lilla illaluktande rummet bakom köket gått

bort för alltid, då är Lort-Sverige ett minne, då har

Villa-Sverige vunnit sin stora seger och nått sitt slutliga mål.KAP. YL De vindpinade.

§ 1. Klar sikt.

Over Hallandsåsen, som också på de gångna åtta åren

sen jordbruksresan väsentligt hade förändrats, susade

Hedin och jag vidare upp mot nordväst. För åtta år sen hade

här sett ut som tattarläger och Lassemajaförsåt, nu var det

en bred, rak, skinande, permanentad väg, spänd som ett i

solen blått serafimerband tvärs över den gamla

fattigbygdens välvda måge, och sen kom den halländska pannkakan

med tät bebyggelse som små gröna pistaohe-korn.

— Nu börjar det klarna i krumelunten, min kära Hedin!

sa jag. Vad tyckte du om arbetarhemmet?

— Du vet, jag vart häpen. Det va som det bästa i Amerika.

— Du har hört, hur dom överallt kör med tjänarfrågan,

omöjligheten att få speciellt kvinnlig arbetskraft. Vet du,

vad dom gör?

— Nej.

— Dom gör som alltid. Dom sitter vid skrivbord,

kaffebord och alla andra förbaskade bord i hela Sveriges land

och rike och jagar opp sig, svär och förbannar över tidens

ondska som vanligt, över folkets förfall och ungdomens

lättja etc. etc. Dom vet allting om allting, det är bara en

sak, dom som vanligt inte vet ett dugg om: verkligheten!

-— Ha, ha, ha! skrattade Hedin för full hals.

— Va skrattar du åt?

— Dej.

— Varför det? Har jag inte rätt?

— Jo, visst! Men du vet, jag måste skratta, då jag tänker

174 på, om dom hörde dig.— Dom ska få. Och nu ska jag lägga upp saken först

för dig, så att du har klart för dig, vad vi i det följande

inte minst har att hålla utkik på. Först ooh främst ska vi

ha klart för oss, att vi inte heller känner verkligheten utan

att vi är på jakt efter den. Men vi vet i alla fall lite mer

om den, än då vi startade, och Skåne har hjälpt oss

storartat. Det är en egenskap, som skåningarna har, som

placerar dom i särklass: dom säger som det är, och dorn är

realister. Dom har, som du nog har märkt, inte försökt

dölja nånting utan öppet visat fram allting, precis som det

är. jag är inte absolut säker på, att del kommer att bli

likadant i alla landskap framför oss. Så vi ska först och

främst vara misstänksamma.

Men så kommer det avgörande. Genom vad vi har sett

hittills har vi kommit på del klara med, att bostadsfrågan

i sista hand är en fråga om människorna i hemmen. Och

vidare är det tydligt, att det är främst i fråga om hemarbetet,

om tjänstefolk och arbetskraft som skon klämmer, och att

det beror på, att en förändring håller på att ske i hela det

svenska samhället. Och det är just den förändringen, du

nu måste ha klar för dig. Ser du, saken ställer sig så här!

Den nya industriarbetarklassen har ryckt upp i samhället

och tagit den gamla borgarklassens plats. I samma stund

som industriarbetarna fått bättre ekonomisk standard genom

högre löner, har dom fått bättre bostäder, flera rum och

samtidigt färre barn. Dessutom har barnen fått bättre

skolbildning och högre både intressen och mål i livet än förr.

Följden har blivit den, att numera har dessa familjer råd

att ha särskilt de uppväxande flickorna kvar i hemmen till

vuxen ålder. Dom hjälper modern alt sköta det större

hemmet. Dom spelar piano, dom läser böcker, går på

bildningscirklar, på bio, teater, konserter. Dom lever, kort sagt,

precis som borgarklassens döttrar levde för femti år sen. Och

de unga arbetarna ha råd att förlova sig tidigare och sätta

eget bo, i egen »villa». Det gör att flickorna, precis som

borgarklassens döttrar för femti år sen, numera inte bara

väntar på platser utan på giftermål.— Ja, visst, visst! Du vet, det hara aldrig tänkt på.

Men nu sera.

— Men nu ska du höra vidare. Det föll aldrig

borgarklassens vare sig föräldrar eller döttrar in, att döttrarna

skulle ta plats som »pigor». Nå, vet du, vad som hänt och

håller på att hända? Jo, när nu industriarbetarklassen mer

och mer förborgerligas, så faller det dem precis lika lite

in, att deras döttrar ska ta plats som pigor. Det hela är,

kort sagt, en följd av bostadsstandardens och den sociala

standardens pågående förskjutning, och hela problemet blir

därför i sista hand en fråga om hur arbetet i hemmen, i

jordbruket o. s. v. ska organiseras rent ekonomiskt, det vill

säga i samklang med Sveriges nuvarande sociala byggnad.

Att få tillbaka gångna tider med billigt, dåligt, outbildat

tjänstfolk, det är inte att tänka på. Rationaliseringen i

industrin tar bort de undermåliga arbetarna, behåller de bästa,

ger dem högre löner och bättre bostäder. Rationaliseringen

i jordbruket tar bort de undermåliga statarna, behåller de

bästa, ger dom högre löner och bättre bostäder. Det har vi

ju sett här i Skåne.

Nu står vi inför rationaliseringen av hemmen, det är vad

som framgått av vad vi hittills sett, denna rationalisering

kommer att ta bort de dåliga hemmen, behålla de bästa,

och det kommer att ske genom att de drar till sig de bästa

hemarbetarna, vilket kommer att ske genom att de ger dom

högre löner, bättre bostäder och kanske framför allt högre

social standard. Hemarbetet kommer att jämställas med

arbete i fabrik och på kontor, och i samma stund kommer

flickor ur alla samhällsklasser att kunna söka sig dit. Det

blir lika lite skam att vara »hembiträde» som kontorist,

postfröken, sjukgymnast eller telegrafissa.

Det måste bli följden av industriarbetarnas

förborgerligande, och vet du, vad vi ha att göra?

— Nej!

— Undersöka, om man begriper den lilla schäsen! Det

är allt! Och nu gräver vi vidare!§ 2. Kronans spånkorg på Hallandsslätten.

Dessa mina ord gällde naturligtvis främst den

industrialiserade delen av landet, och dit kan man inte i vidare

utpräglad grad räkna Halland, där kommo dessa problem

därför inte heller i förgrunden, ja, de kommo överhuvud taget

inte alls upp i synfältet. Det blev senare och på andra håll.

Nej, Halland är ett i stort sett fattigt landskap liksom i än

högre grad Bohuslän, och det karakteristiska för hela resan

var, att endast i rika, helst industrialiserade bygder eller

hos överklassen kom människans problem till synes, i fattiga

bygder försvann det som rök, där var det bara det rent

materiella, själva bostaden, själva det primära livsskyddet,

som intresserade. Och så blev det nu i Halland.

Därtill kom en annan omständighet. Halland är ett öppet,

naket land, utsatt kanske mer än något annat svenskt

landskap för storm och vind från havet, från Atlanten och dess

inbuktningar. Det syns på själva dess yttre. Skogarna äro

låga med tillplattade kronor och sneda, knotiga, lutande

stammar. Det ger hela landskapet något slitet, ett intryck

av att vara hukat och berett mot elementens anfall. Det ger

underbara måleriska effekter, men det ger vardagslivets

människor mer bekymmer måhända än i andra landskap.

Jag fick ett starkt intryck av vad detta allt betydde för

folket på denna kust, då jag, ledsagad av en medarbetare i

en av landskapets tidningar, besökte en gård ute på en vid

böljande slätt.

Den såg perfekt ut, där den tecknade sin silhuett mot

aftonhimlen, och den såg också perfekt ut inomhus. Två

rum och kök, präktiga källarutrymmen, garderober, skafferi,

värmeledning från spisen, kort sagt till synes allt man kunde

begära.

Varför hade nu tidningsmannen på uppdrag av sin

redaktion velat visa mig just denna gård?

— Det skall herr Nordström nog få höra! svarade han

allvarligt. Av dom, som bor där.

Gården beboddes av ett ungt par med tre småttingar. Det

12var snyggt och fint. Och jag började mitt vanliga förhör,

som gav till resultat, alt statens jordnämnd styckat en

kronogård i sex lotter och byggt bosläder på dem.

— Nåå? vände jag mig till hustrun. Är det något fel?

— Ja, svarade hon.

— Vadå?

— Här är så kallt, alt vi inte vet, vad vi ska göra med

barnen. Om man lägger handen på tapeten, så känner man

nu, då det är stilla ute, hur det drar. Och när det blåser,

kan man lika gärna vara ute som inne, det blåser tvärs

igenom väggarna, och det tjuter och piper, så barna bli

alldeles hjärtskrämda. Man måste hålla sig mitt i rummet,

för att inte blåsten ska slå en för mycket i ansiktet, och om

benen blir man alldeles iskall. Och elda hjälper inte. Och

vad det kostar sen! Allt en tjänar, snart sagt, går i spisen.

Och vara i andra rummen, det går då inte alls.

— Kan ni inte klaga hos jordnämnden, då?

— Då får man bara obehag!

Prosit! Hur var det med det statliga Sverige, hur var

det med välfärdsevangeliets realiserande? Äter kom denna

gamla fråga, som följt mig från snart sagt resans första dag,

upp i själen.

— Nå, men vad beror denna kyla egentligen på?

— Antagligen, svarade mannen, var virket inte torrt, då

huset byggdes, och därför är det nu bara sprickor och

springor, alltsammans, så att hela huset är otätt. Ja, som

en regelrätt spånkorg.

— Och det kan ni inte själva reparera?

— Det går inte att reparera ett sånt hus. Det måste göras

om helt och hållet.

—- Och det har ni inte råd till?

— Nej.

— Och staten?

— Ja, det tycks, som inte den skulle ha råd heller!

Och där sitta de mitt i det blåsiga Halland och frysa.

Det är sannerligen också en bild av Sverige av i dag. Vad

säger svenska samhället om den? Vad säger regering, riks-dag, press, myndigheter, allmänhet? Vad säga vi alla, som

betala högre och högre skatt för att hjälpa dem, som behöva?

Hur bli de hjälpta? På detta sätt? Man må fråga, då man sett!

§3. Nå! Vad sägs om denna källare?

Men detta var bara en ringa början. Jag satte mig upp

i bilen, och stridiga tankar rörde sig i min hjärna.

-— Det finns mycket elände här i Halland! sade

tidningsmannen. Vi kan gå in var som helst. I den där gården

till exempel! pekade han upp mot en ås, där en rad röda

gårdar syntes mot skogen.

— Vet ni, vad det är för gård? frågade jag.

— Inte alls. Men det gör detsamma. Det är likadant

överallt.

Vi körde upp på en tom gårdsplan. Huset var hopbyggt

i vinkel med loge och ladugård, och i den låga dörren till

boningshuset syntes en stadig gumma.

— Kan vi få komma in och titta, hur ni bor? frågade

tidningsmannen. Det är en herre från Stockholm, som är

ute för att undersöka bostäderna i hela landet.

— Jo, var så go!

—• Är ni ensam hemma?

-—• Ja, gubben är ute med hästarna.

— Vad heter han?

— Johansson.

— Och stället?

— Kullen.

— Jaså! Åhå! Är ni Johanssons på Kullen. Nå, då är

ni torpare under hennes nåd X. på säteriet?

— Just precis som herrn säger.

— Vill inte hon sälja?

— Jo, va ho vill, minsann! Ho vill sälja bort

alltsammans, och ho vill, att vi ska lösa ut det här torpet, och

det är 12 tunnland men ingen skog, nej, inte en pinne. Och

8.000 begär ho, och aldrig ha ho reperera, och herrarnakan stiga in och se själva, så får herrerna se, va ho begär

8.000 för!

Det var verkligen inte mycket. Till synes två rum och

kök, men när gumman redogjort för deras tillstånd,

upphörde rummen att vara rum och köket att vara kök. Det var

spånkorgen numro två. Köket rymde mest den vanliga

enorma spismuren, var förresten ett svart hål eller rättare en

smal svart smyga på ena sidan spismursväggen till ett

fönster. Längs den rymdes just en träsoffa. Vidare en lika

smal smyga förbi själva spisen mitt för farstudörren och

fram till dörren mot »rummen». I det närmaste av dem,

alldeles till vänster om köket, fanns en kakelugn på

spismursväggen, i det andra ingen uppvärmningsanordning alls.

— Spismurn ä så dåliger, sa gumman, att om jag ska

baka, så stå röken ut, så rummet blir fullt, i stället för

att gå opp i skorsten, så jag måste ha dörrn öppen till

farstun för att inte kvävas. Och svin-potatisen måste jag

koka i köksspisen, för det finns ingen annanstans att koka"n,

och då loktar det så svårt, så en kan då rent inte va inne.

Så pekade hon på kakelugnen:

— Ja, den ha vi, men i rummet är det så kallt, så man

får elda all ved man har, för det är bara spåntade bräder . ..

— I ytterväggarna?

— Ja, i köket är det bara spåntade ytterväggar men inte

här. Här är det bara mellan rummena, men då begriper

herrarna, att det går inte att hålla kylan borta från kallrummet.

— Så då... är det kallt i köket?

— Ja, herrn! hördes en sträv röst bakom oss.

Vi vände oss om, rösten kom från dörrn. Där stod gubben.

— Jaså, det är herrarna, som är från Stockholm och tittar

på bostäder. Jo, vi hörde"t på radion. Ja, nog kan det vara

behövligt, för jag vill säja, att, om en sitter på soffan i

köket och det blåser västan, ja, då är det inte, som om man

satt inne utan precis, som om man satt utanför väggen.

— Så, då har ni egentligen bara ett varmt rum och två

kallrum, ett på var sida, och dom drar värmen ur det enda

varma rummet.Bild 21. Gödselstack och källare, Halland.

— Ja, just så är det, och herrn begriper, så mycket regn

och dimma, som det är här på trakten, va fuktigt det ska

bli. Det är så fuktigt, herrn må tro"t eller ej, så det blir

stora pölar på golvet under sängarna, och där får vi ligga,

och ibland riktigt skakar vi av köld. En vet rent ingen utväg

att bli varm.

— Har ni garderob, då?

— Ja, det ska i alla fall hetas va garderob, men en kan

inte ha kläderna där, för det loktar så illa av fukten, så

en få loven att hålla dom därifrån, om dom inte ska bli

rent fördärvade.

— Och källarn?

-—• Ja, si, det är nog det värsta ändå, för om herrn vill

följa med, så ska vi visa. Så få herrn si själv och säja, va

herrn tänker.

Bild 21 visar, vad jag fick se. En väldig gödselstad vid

ladugårdsknuten, och från den en rännil av urin och

gödselvatten, som letat sig till den i en svacka nedanför ladugården

belägna källarn. 181— Så då, förstår herrn, hur mycken nötta det är med den

källarn!

När bilen förde tidningsmannen och mig tillbaka till

Halmstad i en luft, där den av gumman påtalade dimman

redan steg ur landskapets veck och svackor, sade ciceronen:

— Nåå, herr Nordström?

— Det är otroligt.

— Och det är inget enstaka fall. Så får faktiskt folket

leva här.

Och så tillade han:

— Men!... När staten sköter sina underhavande som

herr Nordström nu har sett, vad ska man då kunna begära

av de enskilda?

§ 4. Vid svenska Sinais fot.

Tidigt följande morgon bar det så i väg uppåt

gränstrakterna mot Småland och Västergötland, med andra ord

upp till sydliga eller sydvästra kanten av det fattiga och

dystra sydsvenska höglandet, där det reser sig likt läseriets,

nykterismens och konservatismens urgamla Sinai i Sverige.

Nere längs kusten och i och synnerhet kring städerna, både

Laholm och Halmstad, hade jag kunnat konstatera samma

livliga nybyggnadsverksamhet och pågående

samhällsbildning som i de trakter av landet, jag förut besökt, men när

vägen stack in i skogarna, försvann allt detta. Inte ett nytt

hus syntes, allra minst något funkishus. De avlånga ofta

grönmålade envånings bondgårdarna, som ge så utpräglad

karaktär åt Hallandsslätten, försvunno också, fram trädde

i stället först röda bondgårdar, sen övervägande gråa. Det

hela påminde närmast om nordligaste Norrland eller om

Göingebygden, eller kort och gott: det var det dystra

Svenska Sinai.

Och det var, som om delta Sinai skulle ha präglat även

människorna.

Jag satt med provinsialläkaren och en kommunalman fram-för mig i den förres vardagsrum. Äter en av dessa tröttkörda,

likbleka, allvarliga, att icke säga dystra läkare, som ha liv

och död i Sveriges ensliga bygder på sitt ansvar. Han hade

inte varit hemma, då jag körde upp på gårdsplanen, fast

timmen var tidig. Doktorinnan hade tagit emot, tebordet

var gästvänligt dukat, hon hade bjudit frukost, men som

vanligt hade jag redan tagit mitt morgonte och var rädd

om minuterna.

— Maken kommer genast. Han är på sjukbesök men

alldeles intill, hade hon då sagt.

I detsamma körde kommunalmannen upp på gårdsplanen

och trädde efter ett ögonblick in i rummet.

Jag skulle här vilja passa på tillfället och ge dessa

kommunalmän en liten enkel blomma. Vi äro i Sverige stolta

över vår kommunala självstyrelse, och vi ha verkligen skäl

att vara det. Under hela denna resa, från Ystad till

Haparanda, hade jag dagligt tillfälle att se, resonera med, iaktta,

studera dessa kommunalmän. Det var bönder, arbetare, små

befattningsinnehavare, tjänstemän, affärsmän, småhandlande,

men vad de än voro, allesammans voro de allvarliga,

häpnadsväckande kunniga, balanserade, intresserade och

välvilliga män, fulla av en nästan moderlig omsorg om sina

kommuner, bekanta med alla deras invånare, underkunniga om

deras förhållanden, deras svårigheter, offrande tid och krafter

praktiskt taget utan någon ersättning åt sina medmänniskor.

Det var något av vardagsreligiositet utan ord över dem, en

praktisk kristendom, som bakom alla politiska skiftningar

präglade dem alla, som allt mer föreföll mig bilda själva

den trygga grunden i det svenska samhället, som kanske

förklarar indifferensen för den yttre, mer eller mindre tomma

och verklighetsfrämmande kyrkoreligionen och som är den

svenska demokratins enkla men fasta klippa.

Och här, vid det svenska Sinais fot, kom, liksom helt

naturligt och självfallet, just denna vardagsreligiositet med

sin specifika världsbild, sin specifika inställning till de olika

sociala och ekonomiska problemen i nuets Sverige klarare

och tydligare än på någon annan punkt av resan till uttryck.Doktorn hade vid sin återkomst hastigt kastat i sig en

kopp te och tuggade på en kaka, då han i all hast började

framlägga sina synpunkter för mig. Ute i väntrummet hopade

sig de hjälpsökande.

— Ja, började han, det är nog alldeles riktigt, att det är

en avgjord skillnad mellan kust- och slättlandet och dessa

skogsbygder. Därnere söker man efter bästa förmåga följa

med sin tid. Här är fattigdomen det avgörande. Dessa

bygder ha i stort sett samma karaktär som Småland, det ligger

ju också alldeles intill, det vill säga, det är skog, stenig och

mager jord och stora frostlänla myrmarker. Folket lever med

andra ord under svåra förhållanden och är präglat av dem.

Det kommer naturligtvis också fram i bebyggelsen och i

bostädernas anordning. En bondgård här består sålunda i

regel av en våning och vind, men på vinden har man inga

boningsrum. Dom befinner sig uteslutande på nedre botten

och är i regel tre, ordnade på så sätt, att på ena gaveln

har man kök och s. k. kammare, på andra gaveln den s. k.

storstugan, som sannerligen gör fullt skäl för namnet, för

den upptar i allmänhet så gott som halva huset, har vanligen

fyra fönster och en urgammal öppen spis.

— Används det rummet någonsin?

— Ja, när doktorn kommer på sjukbesök. Då brukar

patienten vara placerad där, och då är där iskallt, för där eldas

aldrig, och man har därför också det intrycket, att så fort

doktorn lämnat gården, så flyttas patienten in i kammaren

eller köket.

— Va används det rummet till annars, då?

— Till garderob, den enda som finns. Till upplagsplats

för bröd och andra matvaror. För med skafferier är det

mycket klent. Nej, husen är i regel gamla med dålig grund,

många står direkt på marken, en del har kullerstensgrund,

och varje spår till hygien och hemtrevnad kan man säga

saknas. Målningen till exempel. Herr Nordström lade kanske

märke under färden hitupp till det påfallande stora antalet

grå hus? Det finns många, som aldrig nånsin har målats.

Trädgårdar har man också i mycket liten utsträckning. Jör-den är så fattig, och man har inte tid. Däremot har man

fruktträd, därför att dom sköter sig mera själva. Ser man

inomhus, ja, då är det naturligtvis det gamla vanliga.

Storstugan oeldad och iskall, som jag sagt, det vill säga halva

huset, sen packar man ihop sig i kök och kammare . ..

— Är familjerna barnrika?

-— Nej, inte numera. Nativiteten är i starkt sjunkande.

Ja, så ligger man där, vanligen utan lakan, i filt eller täcke,

möjligen här och var ett överlakan.

— Nå, ohyran, då?

— Nej, det är inte farligt. Det vill säga, det är ju massor

av loppor, men det sammanhänger ju med allt jordbruk,

det hör ihop med lagårn. Men däremot har jag icke kunnat

konstatera vägglöss, och det är i alla fall huvudsaken. Men

så har dom ett par högst otrevliga gamla vanor. Först och

främst är avträdena ett sorgligt kapitel. Dom har varken

cementad grund eller ordentliga kärl och är dessutom ofta

placerade alldeles invid allmän väg. Men som avståndet

lagenligt inte får understiga sex meter, förbjuder vi dem. Jag

kan ju i samband med det missförhållandet också nämna,

att ladugårdarna är mycket dåliga. Innerväggarna är

okalkade, och dagern släpps in bara genom små gluggar. Och

då vi är inne på renlighetskapitlet, vill jag också påpeka

den fullständiga avsaknaden av badhus och badanordningar

av vad slag det vara må.

— Denna trakt förefaller utpräglat primitiv.

— Ja, den är primitiv. Som trakter med likartade

förhållanden runt om i landet, får man kanske säga. Och vad

som är det mest bekymmersamma är vattenledningsfrågan.

Här fick jag nu en bild av de hälsovådliga anordningar

i samband med landets brunnar, som provinsialläkarn uppe

i Södermanland först påpekat.

— Det är helt enkelt en sällsynthet, fortsatte min

interlo-kutör, att här i bygden påträffa en dricksvattensbrunn, som

icke måste bli förorenad av ytvatten. Brunnskaren ligger

nämligen oftast i jämnhöjd med markytan, öppningen täcks

av ospåntade, oftast uppruttnade bräder, och det är inte 185ovanligt, att brunnen ligger i en backsluttning med bykkar

och tvättugn i omedelbar närhet. Tvättstuga är sällsynt,

byken försiggår vid brunnen. Nu har, som herr Nordström

förmodligen vet, docenten Gard inför Medicinalstyrelsen i

en skrivelse framlagt en teori om, att

barnförlamningsepidemierna skulle stå i samband med regnperioder, och det är

ju möjligt, att mikroben finns i de ytliga jordlagren och

följer med regnvattnet ner i oskyddade brunnar. Därför måste

jag särskilt påpeka brunnarnas farliga beskaffenhet här i

bygden. Kunde man få ordentligt byggda och för ytvatten

skyddade brunnar inte bara här utan i hela landet, skulle

vi läkare kanske inte stå så hjälplösa mot barnförlamningen,

som vi nu faktiskt gör.

När han hunnit till denna punkt, gjorde han en paus och

såg mig rätt in i ögonen, och det var nu, jag fick en känsla

av att Sinai-andan talade ur hans mun.

— Men jag vill säga, fortsatte han, att viktigare än allt,

vad jag nu nämnt, anser jag dock en annan sak vara. Och

det är frågan om den enskildes skyldigheter i samband med

statens bostadsförbättringsverksamhet.

— Hur menar doktorn?

— Jo, vi kan som exempel ta storstugan, som jag redan

har talat om. Jag finner idén med ett dylikt stort, ljust rum

på gaveln alls inte dum. Tvärtom. Men! Om man nu vid

om- eller nybyggnader vill bibehålla denna gamla

rumsanordning, så ska man se till, att detta luftiga rum också

blir bebott, och det kan bara ske, om det får ordentlig

uppvärmning. Helst från en värmepanna vid spisen, med

element i hela huset. En dylik anordning kostar inte mer än

en 5 à 600 kronor att införa och är sedan mer ekonomisk

än eldning i kakelugn.

Han rynkade ögonbrynen, slog med en blyertspenna i

bordsskivan och fick lite högre färg.

— Jag skulle helt enkelt vilja sätta som villkor för

erhållande av statligt bostadsförbättrings- eller

nybyggnadsbidrag, att den som erhöll dylikt bidrag, först förband sig

att införa centralvärme.— Hur motiverar doktorn detta krav?

— Det förefaller mig uppenbart, att det i sista hand är

på den enskilde individens ansvarskänsla, som inte bara

bostadsfrågans lösning utan hela landets sanitära

uppryckning beror. Får han bara utan motsvarande

prestationsskyldighet, så kommer han själv aldrig att lägga två strån i kors

för att förbättra, men tvingas han själv prestera något, så

kommer han dels att se sig för, innan han begär, och dels

att tvingas reflektera över olika brister. Att bara ge och ge

förefaller mig vara att döda den enskildes ansvarskänsla,

och lyckas man göra det, ja, då har man lyckats förvärra

tillståndet på landsbygden i stället för att förbättra det.

—- Doktorn anser, med andra ord, att landsbygdens

bostadsproblem ytterst är av moralisk natur?

— Ja, man kan även formulera det så.

Det var första gången under resan, som jag påträffade

denna synpunkt, men det var, sotn vi av fortsättningen ska

se, icke den sista. Och inställningen skulle, beroende av

olika orsaker, bli skiftande.

§ 5. Urtid.

Hade jag sökt en bygd, lämpad som studieobjekt, då det

gällde fattigdomens specifika mentalitet, kunde jag

förmodligen i hela Sverige knappt ha funnit en bättre. Det visade

fortsättningen av denna intressanta dag.

Då doktorn var bunden av sin mottagning, blev det

kommunalmannen som fungerade som ciceron. Innan vi

lämnade doktorns bostad, hade vi först, sen doktorn gått till

sina patienter, ett litet förberedande samtal i vardagsrummet.

Kommunalmannen var, skulle jag tro, uppåt sextio år

och till professionen affärsman. Han var av medellängd,

mager, med kort, rödlätt hår, slätrakad, med klara, lugna,

ljusblå ögon bakom glas och var till hela sitt väsen lågmäld

och försynt men, som det glimtade fram, av en fast vilja

och med klar överblick av läget i bostadsfrågan.— Innan vi far ut och ser på några bostäder, sade han,

skulle jag vilja säga några ord. Som doktorn påpekade nyss,

är det här en fattig bygd, och det gör, att vi som är

verksamma i det kommunala, får kanske företrädesvis med fattigt

folk att göra. Nu kommer författarn närmast från det

förmögna Skåne, där det ställer sig lite eller kanske mycket

annorlunda, förmodar jag. Där är man antagligen

uteslutande belåten med alla dessa bostadsförbättringar. Här

ställer sig saken emellertid på lite annat sätt. Vi frågar oss här,

i våra fattiga bygder, om det system, som tillämpas vid

bidragens utdelande, verkligen gör den nytta, som åsyftats.

Högsta tilldelningssumman är ju, som författaren vet, 1.000

kronor. Staten tillskjuter 50 procent,

hushållningssällskapens egnahemsnämnder, då de utdelar hjälp, 40 procent.

Men de verkligt behövande har inte medel att tillskjuta

övriga 50 eller 60 procent. Och följden blir, att hela

massan av dessa verkligt behövande inte får någon hjälp

alls utan förblir i samma svåra att inte säga ofta förtvivlade

läge som förut.

— Finns det inget sätt att hjälpa dem?

— Jo, man råder dem att begära kommunens hjälp, men

det vill dom inte. Dom vill inte gå till fattigvården. Det

ligger inte för folket här, dom är stolta i all sin fattigdom

och vill stå på egna ben. Till en början var dom

misstänksamma också mot statshjälpen, men det har gått över.

Statens hjälp tar dom gärna. Fattigvårdens däremot inte. Jag

ska visa ett typiskt fall av misstänksamhet inte långt härifrån.

Men så kan man fråga, om villkoren för erhållande av

förbättrings- och nybyggnadsbidrag verkligen är så

förståndigt utformade. Jag ska be att få ge författarn ett exempel.

För att få ombyggnadsbidrag måste man bygga källare

under huset. Gör man inte det, ja, då får man ingenting. Men

nu händer det ju, att många stugor ligger på berg, i

synnerhet här på Västkusten med dess klippnatur, och där blir

det alldeles för dyrt att spränga ner en källare i berget.

Ja, där står man utan möjlighet att få hjälp. Kan nu detta

188 verkligen vara rätt? Huvudsaken är ju inte, att det byggsefter en enda schablon, utan att man får ordentliga,

hygieniskt tillfredsställande bostäder. Särskilt för de mest

behövande. Om sedan avvikelser förekommer, beroende på

naturförhållanden och dylikt, skall då dylikt göra en stor plan

om intet? Och fråga är, om inte det individuella ansvaret

och initiativet, som doktorn nyss berörde, just genom dylika

statens snäva bestämmelser dödas. Jag tror, att det är en

synpunkt, som inte kan eller bör förbises. Och här på

Västkusten tror jag, man är mycket känslig på den punkten.

Man är van att både bygga och leva efter sitt eget huvud, det

har fattigdomen sen länge tvingat folket till, det har räddat

dem i många svåra lägen, och det är därför djupt rotat.

Att denna belysning av bygd och folk gjorde mig nyfiken

att få titta in lite grann både i gårdar och själar säger

sig självt.

Nå! Vi kommo längre upp i skogen till en by på den

höga, nipliknande strandkanten av en forsande älv, där

gyllene timmer dansade fram under skogen, alldeles som i

en Norrlandsälv, fast proportionerna voro mindre. Några

gårdar, ett par röda, ett par grå, allesammans med grå,

förfallna, lutande uthusbyggnader. Det hela såg verkligen

både fattigt och förfallet ut.

I första gården mötte det vanliga: finrum med nerfällda

gardiner över väl igenspikade fönster, och precis som

doktorn sagt: storstuga, kammare och kök. Bohaget var som i

alla små bondgårdar: plysch, trasmattor, ek, skänkar, skåp,

nysilver, tung, dammig, instängd, kvav luft. Ingen trädgård

men en grupp fruktträd liksom bundna husdjur på

gräsplanen, som omgav huset. Det slog mig av någon anledning,

just här, hur otrevligt och primitivt den svenska bonden i

alla fall bor och hur primitiv den svenska landsbygden måste

verka på utlänningar, fast de naturligtvis äro för artiga att

säga det. Kanske berodde det på, att jag hade Skånes många

välskötta rika trädgårdar i mitt undermedvetna. Men även

skillnaden mellan den skånske bonden, så ofta mer lik en

verserad välklädd stadsbo i skarphatt, stärkkrage och

allting än en barhalsad lantbo, föll här i ögonen. Här var detinte så mycket typen av en trygg och myndig ägare som

fast mera typen av en den enklaste dagakarl, visserligen

solbränd och kraftig och högröstad.

Men det dröjde inte mänga minuter, förrän den

misstänksamhet, varom kommunalmannen talat, trädde fram. Vi

hade på ronden genom huset kommit till köket, där ett

skafferi blivit tillbyggt, och som vanligt gällde det att

besiktiga även det.

Men då kom det! Hustrun, en kraftig, rödblommig solros

ställde sig framför dörren.

— Nehej!

Vi insisterade, mannen understödde oss, men hon rätade

upp sig, blev blodröd och rynkade ögonbrynen:

— Här är det jag, som kommenderar, och här kommer

ingen in!

Där var det berömda halländska humöret, och jag fick

en hastig känsla av, att dessa kommunalmän inte bara hade

en dans på rosor, åtminstone inte i Halland.

Det var ett fruntimmer! Det enda av den typen på hela

färden.

Och i nästa stuga kom så misstänksamheten till resans

höjdpunkt. Men dessförinnan hade jag fått höra en replik,

som också förblev enastående för denna resa. Min ciceron

vände sig till bonden och sade:

•—■ Nåå, Storm ska införa centralvärme?

— Det ska jag.

— Och varför det?

— För det är arbetsbesparande, och det måste man

räkna med nu, då det är svårare för var dag att få tjänstfolk.

Men så skriker dom, att man ska rationalisera och bygga

och bygga. Bygga, ja! Men pengarna! Ska man bygga

kanske, tills man är skuldsatt över skorsten? Nej, pass, gården

får duga som han är, nu rustar jag lagårn, och får jag

råd sen, ja, då kan jag rusta gården.

— Storm resonerar klokt! sa ciceronen. Och det vore

önskvärt, att alla i hela landet resonerade på samma sätt.

Jag häpnade över dessa toner, så olika allt jag tidigarehört under färden. De skulle få något, soin åtminstone

liknade en förklaring, innan solen sjönk.

Men vi vandrade över fälten bort till gården numro två.

Den verkade, som om den legat där sen förhistorisk tid med

sitt gråa, mossiga liggtimmer i de nerhasade uthusen, sitt

hopsjunkna boningshus, som tycktes stödja sig på

brädslag-ningens böjda spjälor, ruttna och spruckna mot marken. En

naken gräsbacke till gårdsplan, alldeles som vid förra

gården, bakom boningshuset en äppelhage med urgamla,

knotiga, mossiga stammar och lövverk, så skabbigt och avgnagt

som skinnet på en gammal blind kält.

Inte en människa syntes på gården, men borta på en åker

mot skogsranden hasade sig en karl långsamt fram bakom

en häst och en harv, en urgammal, böjd gubbe syntes på väg

mot gården.

-— Det är ägaren, han, som kommer! sade ciceronen. Och

karln bakom harven är sonen, han är »svag». Vi ska titta

in i köket.

Vi gingo runt hörnet, in bland fruktträden och kommo

genom en trasig dörr in i ett ynke litet ooh lågt kök, med

svart, väldig spismur, som vanligt, svart golv, svarta

väggar, svart tak, svart bord, en som det föreföll av jord och

smuts svart kvinna, vilken dock bar spår av att ha varit

nära nog en skönhet, och där stod hon mitt i snusklukt, disk,

smutsiga kärl, skulor och nylagad mat, ägg och vad det nu

var. Ett tattartält kunde inte verka mer primitivt och

nomadmässigt.

Och detta var en bondgård i Sverige nådens år 1938.

När vi åter kommo ut på gårdsplanen, mötte oss gubben.

Ögonen lyste misstänksamt och bistert under den

tusensprickiga, gråsmutsiga mösskärmen.

— Vad vill ni? frågade han dovt och undvikande, liksom

skuldmedvetet, som en brottsling inför landsfiskalen.

— Vi ska bara titta litet. Det är herrar från Stockholm!

svarade ciceronen lugnande.

Utan att bevärdiga oss ens med en blick vände gubben och

försvann, hasande in i ett vagnslider.När vi återvände över fälten, sade ciceronen:

— Som författarn såg, är hela gården fallfärdig, och vi

har varit på gubben att begära förbättringsbidrag. Till sist

lyckades vi få honom att ta emot färdigskrivna blanketter

hem att skriva under. Men följande morgon klockan fem

knackade han på ordförandens dorr, och när denne

öppnade, sträckte han fram blanketterna och bad med

darrande röst:

— För Guds skull! Ta tillbaka blanketterna!

Och huset har förblivit sådant det var och som författarn

nu ser det, där det står!

Det var folket vid det svenska Sinais fot, mer tillhörande

stenåldern än vår tid, tack vare en fattigdom, som man ännu

ej övervunnit och som uppenbarligen först borde botas,

innan bostäderna kunde med någon utsikt till effekt förbättras.

Och det föreföll nästan, som de skulle anat detta själva.

§ 6. Fröken Blom.

Just som vi skulle lämna dessa, som herrskapet förstår,

allt annat än stimulerande gårdar, hände något. Jag hade

åkt med kommunalmannen, Hedin hade följt efter för att

fotografera. När han nu skulle sätta i gång, befanns det, att

han på själva gårdsplanen fått en punktering. Det skulle

så småningom resultera i något, som i sinom tid skall

berättas.

Vi vände emellertid ner till mer bebodda trakter efter en

plan, som kommunalmannen skickligt lagt ut. För att belysa

vad han sagt om det otillfredsställande i hela

bostadsförbättringshjälpen.

Vi stego sålunda in i en liten proper och pittoresk stuga,

det var platsens telefonstation. Föreståndarinnan var gift,

och familjen hade fått förbättringsbidrag. Vad denna hjälp

verkligen kan betyda, det uttryckte den livliga frun kanske

klarare än någon annan på hela resan. Hon visade oss

omkring i den nätta stugan, där allt var som i ett dockskåp, såg

sedan med nästan tårade ögon på oss och sade:— Ja, när vi fick det där bidraget, då fick vi på en gång

liksom energi att fortsätta vidare själva.

Detta var ju på sätt och vis en kritik av doktorns kritik

tidigare på dagen.

— Ofta, fortsatte hon, tänker jag på, att förr drömde man

kanske om, hur man skulle vilja ha det ordnat, men aldrig,

nej, aldrig ens föresvävade det en, att det nånsin skulle

kunna bli verklighet.

— Och värmeledningen? Den är väl skön? log

kommunalmannen menande.

•—• Om! Ja, det kan helt enkelt inte beskrivas. Nu har vi

ju allt: utrymmen, skafferi, källare, garderober, värme. Man

har helt enkelt på en gång blivit människa. Tänk, förr! Man

tycker, det är som om det aldrig skulle ha varit. Men det

har faktiskt varit. Tänk, då det kunde ligga en hel snödriva

i köket, som yrt in genom den otäta dörren, genom

skorstenen och den gammalmodiga spisen. Och nu är allt delta

förbi. Man kan knappt tro, att det är sant. Nej, nu är man

äntligen människa!

Kommunalmannen såg på mig och log nästan omärkligt.

Som en Gud Fader i miniatyr åt de små människokrypen,

för vilka han i sin allvishet stilla och tyst styrde och ställde.

— Här kan vi i alla fall inte se den stora förändringen!

sade han. Men strax här intill.