Full Text of Liv och Ljus - betraktelser In Swedish

Liv och Ljus - betraktelser

ANDERS HULTMAN

LIV OCH LJUS

Betraktelser över tredje årgångens

(andra nya) Högmässotexter

*1 det (Or

ock livet var människornas

ljus/* Jok ev. i: 4

Halls Förlag, Jönköping

Uxtosén TiD missionens folk

i vårt »svenska Galileea» med tacksam ertnran

om nära en människoålders

samarbete.

Halls

Jönköping ig3z

34*9 m

FÖRETAL.

Predikningar!

Ha vi då inte nog av sådana? Nej. Behöva vi

mera av den sorten? Där få svarar jag

obetingat: Ja.

Må det endast vara verkliga ‘predikningar. Men

vem dr härtiU skicklig ? Se där det stora

spörsmålet. Våra stora andliga klassiker, läsarpräster och

ledande missionsmän i de väckelser, som

grundlagt och ännu äro bärare av tidens största

folkrörelse, världsmissionen, i dennas för vårt lamd så

betydande del ha föresvävat min själ vid

utarbetandet av efterföljande betraktelser. Den stora

världsfömyelsen genom reformationen grundade

sig på evangeliets predikan. Och sedan dess så väl

som förut har historien flera gånger tagit stora

steg framåt, och var gång är det den evangeliska

predikan, som satt den i rörelse. Även den

förnyelse, som nu hela världen i vånda och kval

längtar efter, skäll, om den kommer, komma

genom predika/n, levande evangelisk förkunnelse.

Må vi blott fortfarande få sådan!

Ty ”tron är av predikan?’. Och likasom det

”utan tro är omöjligt att täckas Ond", är det ock

omöjligt att leva ett lyckligt jordiskt liv utan tro.Jag tror aUtså på predikans enastående makt och

uppgift främst såsom födande och närande för

tron.

I efterföljande betraktelser har jag velat göra

mitt bästa, lydande såväl inre kallelse som

maningar utifrån, enligt den gåva Gud förlänat. Men

ingen känner smärtsammare och djupare sin

begränsning, sin ytlighet, ja, sina misslyckanden än

dm som gärna ville famna vitt, gripa djupt och

lyckas väl.

Dessa försök äro födda under kamp; och endast

Han, som ser i det fördolda, vet vad som ofta

varit med av den sorten inför texterna, men ock

av glädje.

Så gån då ut, mina ”smärte- och gWdjébam>?,

och bliven tiU smärta och glädje i åtminstone

några hjärtan, övergående smärta men

förblivande glädje, genom att visa på syndens omåttliga

syndighet och på nådens översvimeliga rikedom

i Jesus Kristus, i Hans naann och tiU Gbuds för*

härligande. Amen.

Smålands Taberg i november 1982.

A. H—n.LIV och UUS

1:STA ADVENXSSÖNDAGEN.

Den invigde översteprästens inträdespredikan.

Så kom han till Nasaret, dwr han vwr uppfödd. Och på

sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan;

och där stod han upp till att föreläsa. Då räckte man åt

honom profeten Esaias9 bok; och nör han öppnade boken,

fick han se det ställe, där det stod skrivet: ”Herrens ande

är över mig, ty han hm sänt mig. Han hajr sänt mig till

att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att

predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, tUl att

giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens dr

från HerrenSedan lade han ihop boken och gav den

tillbaka åt tjänaren och satte sig ned. Och alla som voro i

synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då begynte han

tala och sade till dem: ”/ dag är detta skriftens ord

fullbordat inför edra öronOch de gåvo honom alla sitt

vitt-nesbörd och förundrade sig över de nådens ord, som

ut-gingo från hans mun, och sade: ”Är då denne icke Josefs

son?’’ Luk. 4; 16—22.

A dventets budskap handlar icke endast om den

kommande konungen utan även om den

smorde översteprästen. Konungens första

regeringshandling är av prästerlig art. Han predikar.

Adventet fyller de gamla formerna med nytt

innehåll.

Det var nu stora tider för Galileens bergsbygd.

Guds rikes blomningstid var kommen, och denna

bygd uppfylldes med dess himmelska doft. Icke

nya lokaler, icke nya förhållanden och icke ens

nya* människor behövdes, då Guds tid var inne.

En judisk gammaldags synagoga dugde till

kristendomens första tempel eller kyrka. Den gamla

goda seden var en god utgångspunkt för det nya.

Och timmermanssonen gick direkt in i det

översteprästerliga ämbetet, när Guds behagliga timme

dog. Just där vi äro, i våra vardagliga

levnadsförhållanden, just som vi äro få vi bida efter

Herren, efter bönhörelse och nya tider.

Vilken härlig stund för Naaaret och för världen

hade ej nu uppgått. Den tusenåriga gamla

judiska formen fick äntligen sitt livsinnehåll. I den

tusenåriga park, som Gud avskilt ur mänskliga

hetens skog, hade äntligen det ädla träd skjutit

upp, där Guds andes duva kunde förbli boende:

”Herrens ande är över mig ---------—!”

Alldeles som prästen Sakarias fick sin stora

uppenbarelse, under det han sysslade med sin

kallelse, så fick Nasarets synagoga Frälsaren

under den goda sedens övande. Herren Jesus

var trogen denna sed, att samlas till gudstjänst

på sabbaten, ochunder trohet mot det gamla goda

var det som det nya översvinneliga erhölls. Må

vi lära härav att bida efter nya välsignelser och

högre ljus under trohet och kärlek i det som vi

rédan äga. Det var i den gamla synagogan, det

var den gamla seden; och bland folket ses på

sedvanligt vis den gamle kände timmermannens son.

Och likväl är allt så nytt. Ny är sabbatsfriden.Alldeles ny är stämningen. Luften är så sällsamt

mättad av ljus och helig förväntan. Och nu

inträffar något oväntat: Josefs son står upp till

att föreläsa. Hela hans väsen företer något nytt

och högst märkligt. Allas ögon voro fästade vid

honom. O, vad han växer, växer över jordelivets

gränser. Ja, den stora gränsen är verkligen

passerad, gränsen mellan det gamla och det nya. Så

ter det sig, så ljuder det, när profetian har blivit

verklighet: ”1 dag är detta skriftens ord

fullbordat inför edra öron”. Men ack, Israel var icke

i släktskap med sina profeter. När profetians

ande svävade över folket, kände det icke igen

honom. Israel vantrivdes i den luften.

Hur är det med oss, som så mycket tala om det

härliga i Kristi andra ankomst? När han

kommer, när detta gamla högtidligt och stilla glider

över i det nya, när vår Herre Jesus träder fram

i sin nya gestalt, den konungsliga domarens

härliga gestalt, skola vi då ha denna verkliga

släktskap med honom, vara besjälade av hans ande,

så att vi känna igen honom i den bild Anden

målat för oss?

Tänk om den förlåtande, milde Frälsaren,

Människosonen, då ter sig främmande för oss, liksom

i vår text folket ej kunde förstå sig på Josefs son,

när han inträtt i en ny värdighet!

Ja, låt oss allvarligt, med stilla helig andakt

stanna inför Jesus med detta spörsmål, tills det

varder oss klart, att vi hava hans ande, att han

känner oss och att vi känna honom. . n.

Innehållet i Jern adventspredikan.

Nu skola vi helt kort betrakta själva innehållet

i Jesu adventspredikan. Den är i sin första del,

den som rymmes i våx text, mycket kort. Men

tänk så rik genom de ensamt stående orden och

just därför att det är han som talat de orden.

1. Herren har sänt mig att förkunna glädjens

budskap för de fattiga.

Detta är en andebeseglad förkunnelse. Upp,

upp då alla fattiga och lyssnen till för eder egen

salighets skull, och för Jesu skull, som gjort en

sådan förkunnelse möjlig. Nu är det eder tid.

Jesus inviger den stora rikedomens tid för fattiga

och det stora nådesåret för syndare. Det är icke

ett av de vanliga glädjebudskapen i världen, som

dess rika och gynnade så ofta få. Nej, det är

glädjens budskap självt, det absoluta. Till de

trånga boningarna, fram till de låga dörrarna

letar detta budskap sig fram. Dess fot vandrar

stigar, för glädjebudbärares fötter länge sedan

igenväxta. Vanliga vägar vandrar icke denna

budbärare.

2. Frihet för de fångna.

Det talar ej blott frihet detta budskap. Nej,

det sticker nyckeln till fängelseporten i den

fång-nes händer. ”Nyckeln" heter löfte. Denna nyckel T

är smidd i Guds kärleks verkstad och härdad i

Lammets försoningsblod. Alla bommar och lås

falla och öppna sig för den nyckeln: Fruktans,

tvivlets, syndens, sorgens, mörkrets, sjukdomens,

ja, dödens invecklade, igenrostade låsmekanismer

ge sig för denna nyckel. Guds paradis ser helgon

komma i oavbrutna led, vilka tågat ut ur

fängelset; och församlingen på jorden fröjdar sig

dagligen med fångar, som givas frid.

3. Syn för de blinda.

Världen är blind. Hon är frimodig och leker

mitt i faran, ty hon ser den ej. Hon söker ej bot

för sitt inre syndaelände, emedan hon ej ser det.

Hon frågar ej efter Gud, ty hon ser honom icke.

Hon är obekymrad om sin evighetstillvaro,

emedan en svart järnridå täcker det som är framför

och hör evigheten till. Jesus, vännen framför

andra, skönast bland många tusen, är hon kall för,

ja, väktarnas föraktfulla fråga till bruden i Höga

visan: ”Vad är väl din vän förmer än andra

vänner? återljuder världen utav; ty världen med

hennes väktare se ej sin Frälsare. Men när dessa

blinda få sin syn, blir det nya toner; då fylles

världen av lovsång och ljus.

4. Frihet för de betryckta.

Det finnes mycket betryck i världen. De

finkänsliga stackarna känna trycket hårdare än

andra. De allra flesta människor äro antingen för-tryckare eller förtryckta. Och när en förtryckt

stackare kommer fram något i världen, så blir han

gärna själv en förtryckare. Vi tänka på Jesu

liknelse om mannen med de tio tusen pundens skuld

och de hundra penningarnas. De flesta väckta

själarna lida hårt betryck av sitt eget samvete.

Maka syndaminnen, djävulska frestelser på grund

av för nära bekantskap med frukterna från

kunskapens träd följa som plågoandar för hela

livstiden. Och satans och världens ständiga

påpasslighet att trycka och klämma, tillsamman med

synden, som alltid låder vid. Allt detta gör att

vår adventstext är det ljuvaste evangelium. Jesu

ärende är att giva de förtryckta frihet.

Så låt då, kära själ, tron taga ut sitt stora

jättesteg! Stig in redan nu i din frihet! Tillbakavisa

med överlägset förakt alla förtryckares förtryck

både i din egen inre värld och i den yttre! Jesus

står på den smala gränsen mellan båda med

nyckeln till alla dina fängsel och bojor i sin ena

hand och fridens palm i den andra och anvisar

dig din fullt berättigade frihet.

5. Ett nådens år från Herrm.

Så var då fri i Jesu namn! Lyssna till det stora

nådeårets inringning. De tonerna äro för dig. Och

så till slut: Varför nu släpa på skuldens

förfärliga block? Varför lida under syndens dom och

Välde? Vi äro ju inne i det stora nådeåret från

Haren. Där, i Nasarets synagoga, begynte denna skrift

fullbordas inför nasaretsbomas ögon. Och nu har

denna skrifts fullbordan varit en verklighet så

länge och i snart sagt alla land och för otaliga

människohjärtan. Jubel över Jesu nådefulla ord

fyller nu församlingen på jorden. Månget hjärta

är fyllt av den fullbordade profetians innehåll.

Är det så med ditt hjärta, käre vän? I annat

fall har du här en outtagen tillgång. Tag nu

dristigt ut den i denna adventshögtid! Herren Jesus

give oss alla därtill sin nåd! Amen. 2:DRA SÖNDAGEN I ADVENT.

Dagarna och Människosonens dag.

Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike

skulle komma, svarade han dem och sade: ”Guds rike

kommer icke på sådant sätt att det kam, förnimmas med

ögonen, ej heller skall man kunna säga: Se här är det9, eller:

"Där är det\ Ty se, Guds rike är invärtes i eder 99 Och

han sade till lärjungarna: 99Den tid skall komma, då I

gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men

1 skolen icke få det. Väl skall man då säga tiU eder:

’Se där är han9, eller: 9Se här är han9; mm gwn icke dit

och löpen icke därefter.

Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från

himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med

Människosonen på hans dag. Men först måste han lida

mycket och bliva förkastad av detta släkte.

Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske

i Människosonens dagar: människorna åto och drvucko,

män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända tiU

den dag, då Noa gick in i arken; då kom floden och

förgjorde dem allasamman. Likaledes, såsom det skedde på

Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde,

planterade och byggde. Men på den dag då Lot gick ut

från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och

förgjorde dem allasamman, alldeles på samma sätt skall

det ske den dag då Människosonen uppenbaras99

Luk. 17: 20—50.

Käre vän, här är ett ärende som angår dig

närmare än dagens post, som du skyndar att

hämta. Det rör dig mer än börsnoteringarna för

dagen, skulle än din ekonomi räddas dier grusasgenom dem; ja, läkarens utlåtande om din hälsa,

ifall du söker ett sådant, är icke lika viktigt

som de ord vi här läst av vår frälsare. Så låtom

oss då stanna och bjuda, om så vore, allt omkring

oss stanna för att vi må kunna nog lyssna till

varje ord. Människosonen, Frälsaren, kommer

tillbaka. Och han har då något att uträtta hos oss

alla. Han har vårt väl och ve i sin hand. Vidare:

Denna hana ankomst är aå. oiaaa ti]1 titten, mgn

Så viss till aa.kenf att, dan är vigsara än allt.

Han var så besvärlig. ”Världen ville icke veta

av honom.” Han, andegisslaren, som svepte med

sina slag in i andens fördolda skrymslen. Han med

det obarmhärtiga ljuset, som strålade rakt genom

de glatta ytorna, var outhärdlig. Han skulle

äntligen undan, undan säkert och för alltid. Sedan

hans död konstaterats och hans grav förseglats

med" kejserlig signet och bevakats av Roms

knektar, var han ju undan.

Nu kunde man andas igen. Förföraren,

revolutionären, var gjord oskadlig. Gisslet låg fallet ur

hans hand. Och ljuset var slocknat. Nu kunde

man fritt få giva icke blott Gud och kejsaren

deras rätt utan ock världen och köttet och

djävulen samt opåtalt frukta Gud igen på gammalt

gott, förnuftigt vis.

Och likaväl: Han kom igen. Ja, han kommer

igen. Rys då, o folk, säg farväl, o värld, till all

trygghet. Du är ingen stund säker för anblicken

av hans gestalt.

När Sofiamoskén i Konstantinopel förvandla-des från kristen kyrka till muhammedansk

”helgedom”, övermålades en skön Kristusbild i

kyrkans kor. Men hur man bredde på och smetade

över färg, kom den konstnärligt klara bilden

städse fram igen och lyste tydligt igenom andra

färgstoffer, till museimännens stora häpnad och

vrede.

Men ändå säkrare skall han komma igen i

synlig måtto för slutuppgörelse med världen!

" Och vad gör det om antikrister och antikristers

ande svära honom evig glömska och överstryka

hans bild. Han kommer igen oupphörligen. Smält

ned alla adventsklockor, släck alla juleljus; det

gör platt ingenting. Av sådant beror icke han.

Hans vägar spärras av ingen; Han kommer var

dag genom Ordet och Anden. Och snart kommer

tan synlig igen för all världen. Och:

”Då, värld, din nådatid är slut.

Då, korsets här, du kämpat ut.”

Vi skola söka samla in textens innehåll i ett

par tre huvudtankar.

Guds rikes närvarande uppenbarelse.

Det var fariséerna som ville veta, när Guds

rike skulle komma. Det var för dem en brännande

fråga. De voro ju de förnämsta vårdame av det

heliga judiska arvet, som de messianska löftena

talade om. Och Nasaréen var en uppskattad

profet. Han borde kunna yttra sigd frågan. Mende fingo ett dunkelt besked, fastän ett i sig självt

så sakligt. Hän följde härvidlag sin sed att leda

de ytliga frågama in i verklighetemas värld, in

i dem själva och in i den andliga världen. Meii

dit in ville dessa aldrig låta leda sig. Det var

oangenämt och för besvärligt att gå till

grunden med frågorna. De föredrogo att röra sig

endast i sinnevärlden och med yttre ting.

Och så blev lösningen på deras gåta endast nya

gåtor. Odi svaret på deras fråga blev nya

frågetecken. Det är alltid Herrens straff åt oärliga

förvetna frågare.

Guds rike är i närvarande tid en andlig

uppenbarelse. De yttre sinnena förmå ej fatta det

Öärför äro alla anvisningar om Riket, vilka

hänföra sig till våra yttre sinnen, falska. Man skall ej

kunna se det eller peka på det, så att dét blir

begripligt för oandliga människor. Ty det är

osynligt mitt ibland människorna, ja, i dem så

långt som Herren Jesus predikas och tros. Ty

han är konungen i Guds rike och Riket i

sammanträngd mening. Det finns mitt ibland de

ogudaktiga och glimtvis invärtes i varje troendes

bröst. Endast några får Herren Jesus leda in i den

andliga världen jämfört med mängden. AUa ha

vi samma benägenhet att räkna med endast det

som ses med ögonen. Det blir därför

omstört-ning, icke i den yttre världen, såsom när vanliga

härskare med buller och ståt grunda riken i denna

världen, utan invärtes i oss, när Kristus där upp»

rättar sitt rike och fördriver de makter, som förut

2råda därinne. Saliga alla som tåla, att så där

låta Jesus få draga in, omstörtande det gamla

väsendet och upprättande ett nytt Sådana

undantag från mängden voro i Jesu kötts dagar

Nikodemus, Sakeus, Matteus och alla hans vänner.

Och sådana undantag består församlingen enbart

av i alla tider. Herren Kristus begynner andligen,

obemärkt för blott yttre iakttagare, och skapar

inifrån levande nya människor för riket. Sedan

kommer han med Människosonens rike för

människobarn, som han gjort till söner och döttrar,

ja, till ”Rikets barn”. Han spränger det gamla

skalet genom den inifrån växande nya kärnan.

Men alla fariséer och fariséers släktingar och

andra oandliga arbeta utifrån likasom med

”nöt-knäppare” för att lägga in något utifrån i skalet

för att tala med en av våra stora teologer.

Människosonens dagar.

En tid av ”dagar” går före ”dagen”. Till

lärjungarna talar Frälsaren öppet. Han talar om

dagar, vilka ha sina förebilder i Noas och Lots tid.

Dagarna i Noas tid voro 120 år. Det var Noas

släkts nådatid. Men den aktade ingen på mer än

Noas familj. Lots tid i Sodom var Sodoms

nådatid, Men sodomitema voro likasom de för floden

mognande människorna helt upptagna av andra

ting än att akta på en mans ord och gärningar.

De voro endast jordiska och bundos jämt mednya band i det materiella genom ekonomisk och

social förkovran — de köpte och sålde — genom

kulturell förfining — de byggde och planterade,

genom släktets fortbestånd — de gifte sig och

bortgiftes. Man tog det säkra för det osäkra och

hängav sig åt köttets lust och denna världens

goda. Vad Gud i himmelen hade för planer med

dem, brydde ingen sig om. Men tyst och

omärkligt satt en räkenskapsförare och summerade ihop

”dagarna” till en summa: ”Dagen”. Den dagen

då floden kom, då Sodom brann, var det samlade

resultatet av ”dagarna”. ”Dagen” var deras livs

stora summa.

""Sfldelesså, säger Jesus, är det nu under den

nådatid Människosonens frälsningsdagar ge.

Församlingen har sina förebilder i Noas och Lots

familjer. Den är liten, svag och förföljd. Men

den predikar och vittnar och varnar för ”Dagen”,

dagen som skall göra allt klart. Men vem tror

predikan? Jordelivet stadgar till sig mer och

mer. Naturen blir mer och mer lydig och

pålitlig. Livsföringen standardiseras, kulturen

stabiliseras. Man känner ingen längtan efter Guds

paradis, ifall något sådant verkligen finns. Man

reder sig paradis själv. Dagarna gå och bli till

år. Åren bli åldrar. Det tär på tron hos

lärjungeförsamlingen. Är Herrens ord sant, finns

tron inne, så är man väl bärgad och glad och

lugn. Men sviker den, äro vi ”de uslaste av alla

varelser”. Det var ock med tanke på dagarnas

slitande materialism, som Jesus så vemodigt frå-gar: ”När Människosonen kommer, månne han

skall finna tro på jorden?” Luk. 18: 8.

Då längtar församlingen efter någon av

Människosonens dagar, antingen då han gick i sitt

kött här och kunde vederkvicka de sina, eller efter

hans uppenbarelse och den lid han inviger, då

han kommer igen. Men de väntande äro

hänvisade till tron. Noa hade ett ord av Gud, likaså

Lot. Det ordet trodde de och blevo icke svikna.

Vi ha också ett bestämt ord: ”Jag kommer snart”.

Och" vi skola icke bli svikna. Ingen låte förfära"

sig av jordelivets utveckling och materialistiska

frodighet. Ty bortom dagarnas lugn laddar sig

dagens oväder. Dagarnas tid är tillmätt och

hastar mot Människosonensdag.

in.

Människosonens dag.

Under den svåra, långa väntanstiden skola

många anvisningar givas om hjälp och

gudomliga ingripanden: Se här, se där är nu hjälparen

och hjälpen. Och så skola Herrens ord om hans

ankomst vantolkas. Men Herren Jesus varnar

för allä beskäftigheter härutinnan. Likasom

”Dagen” skall göra allting klart, är den själv

klar och uppenbar för alla. När blixten flammar

över hela himmélsfären, behöver ingen undervisa

andra om att det blixtrar. Alla se och häpna.

Så skall det vara med Människosonens dag.

Då dragés slutstrecket under dagarnas, nåda-tidens långa räknetal, och livets summa kommer

fram. Hurudan blir den summan? Käre, detta

är en fråga för dig och mig.

Men låtom oss väl lägga märke till även en

annan dag, inräknad bland våra dagar:

Försoningsdagen, den stora försoningsdagen. Jesus

säger nämligen: ”Men föiitT måste han lida

mycket och bliva förkastad av detta släkte”.

Här är vår stora tillgång, det som ger oss mod

att tänka på ”Dagen”. Människosonens dag. Han

har satt in sin försonings dag i våräT~äagar;

den dagen, då vi fingo syn på detta, blev vår

domedag, emedan vi då dömde oss själva och

skrevo under på vår skuld och antogo

försoningen. Vi läto ”försona oss med Gad”.

Är det så för dig, käre läsare? Ja, då möter

du Människosonens dag i sällskap med

Människosonen. Han tog din skuld, alla dina synder gch

gfiorde dem till sina. Och du har i tron vid

nådastolen erhållit hans nåd och går nu på den

”dagen” att mottaga Rikets härlighet vid

konunga-tronen.

”Dagarnas” herrar och slavar gå på ”den

dagen” till domens förskräckelser. Men dagarnas

främlingar och alla med Kristus förföljda gå då

att intaga och besitta Rikets härligheter. Amen. 3:DJE SÖNDAGEN I ADVENT.

Rikshärolden som gränsmärke och portvakt.

1 femtonde året av kejsar Tiberius* regering, när

Pon-tms Pilatus var landshövding i Judeen, ach Herades var

landsfurste i Galileen, och hans broder FUippus

landsfurste i Itureen och TraJconitis-landet, och Lysanias

landsfurste i Abilene, på den tid då Hannas var överstepräst jämte

Kaifas — då kom Guds befaUning till Johannes, Sar

karias9 son, i öknen; och han gick åstad och predikade i

hela trakten omkring Jordan bättringens döpelse till

syndernas förlåtelse. Så uppfylldes vad som är skrivet i

profeten Esaias9 utsagors bok: 99Hör rösten av en som ropar

i öknen: 9Bereden väg för Herren, gören stiga/ma jämna

för honom. Alla dalar skola fyllas och alla berg och

höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad

oländigt är skall bliva släta stigar; och allt kött skall se

Guds frälsning999

Han sade nu Ull folket som kom ut för att låta döpa sig

av honom: 9,I huggormars av föda, vem har ingivit eder att

söka komma undan den tillstundande vredesdomen?

Bären då ock 1 sådan frukt, som tillhör bättringen. Och

sägen icke vid eder själva: 9Vi hava ju Abraham till fader9;

ty jag säger eder, att Gud av dessa stenar kan uppväcka

barn åt Abraham. Redan är också yxam, satt till roten av

träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt

avhugget och kastat i elden"

Och folket frågade honom och sade: "Vad skola vi då

göra?99 Han svarade och sade till dem: "Den som har två

livklädnader, han dele med sig åt den som ickq. har någon;

och den som har matförråd, han göre sammalunda".

Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de

sade till honom: ?9Mästare, vad skola vi göra?" Han

svarade dem: "Kräven icke ut mer än vad som är eder

föreskrivet". Också krigsmän frågade hmom och sade: "Vadskola då vi göra,t” Han sva/rade dem: "Titttvingen eder

. ieke penningar av någon, genom hot eller på annat

otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold”.

Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina

hjärtan om Johannes icke titt äventyrs vore Messias.

Luk. 3: 1—15.

På heliga grämmarker.

Det ger en stor kraft åt tron att den historiska

tidpunkten för Johannes’ uppträdande så

noga angives. Detta utifrån den kronologiska

ordningens i riksutvecklingen synpunkt Från den

rent andliga synpunkten kunna vi säga, att vi i

och med vår text hefinna oss på gränsmarkema

till riket. Johannes är ett gränsmärke.

Konungen är i antågande. Johannes är ock hans härold.

Men Johannes företer även bilden av en

portvakt vid inträdet i Riket. Den nya tiden

stormade på. Det hade blivit islossning, våren var

kommen. Det sjöd och rörde på sig överallt Men i

allt det nya som rörde sig stod Johannes som en

ordningsman. Han var den lagbundna

utvecklingens övervakare. Rent och äkta måste det

vara och präglat av sanningens klara stämpel, det

som skulle vara dugligt för Riket.

För det ändamålet hade Johannes att

övervaka konungens vägar, riksmedborgamas börd och

bättringens frukter. Detta gjorde han genom att

predika och döpa. Och högst samvetsgrann var

han i allt. Herren, inte en av herrarna, var i antågande.

Detta är ännu adventets stora, glada budskap.

Men det förpliktar till något: att bereda väg.

Vill du, kära själ, att Jesus, konungen, skall

kommä~Bn~(Sg j juletid, sä bered väg. Ned, ned

med högmod och stolt sinneT över inga höjder

eller stolta berg reser konungen. Hans

”vägpro-fil” företer ett jämt plan, vars nivå är

självkännedom, kännedom om synd, som betyder

nedjäm-nade höjder, och kristuskännedom, kännedom om

nåd, som betyder igenfyllda dalar. Därför ropa

vi även: Upp ur tvivel och otro och missmod, du

kara själ som^BTTå besök av konungen!

Viaat är din synd stor, men större är hans nåd.

Att allt för mycket syssla med sin synd eller orda

om Sia stora oduglighet är högst ohälsosamt och

kan lätt leda till — så underligt det än låter —

ingenting mindre än högmod. Man gör sig

intressant. Det finns ju i brottmålshistorien sådana

som av en sjuklig iver att bli bemärkta begå de

grövsta brott Något i släkt därmed är ofta det

myckna ordandet om och sysslandet med sig själv.

Var rädd för det Det är dalar med sjuka dim*

mor i. Där reser ej konungen. Bm-jir syndare.

Ingenting men OcbL.till syndare^steg Jegua-Hed,

Vag Hilt enkelt en svndare. Är ditt fall i dina

egna ögon än så egendomligt, så förfärligt, och

även i andras ögon, så är det i . Jesu ögon just ett”normalt syndafall” med ”normalt

syndaför-lopp”. ”När begärel&äi^avlat, föder den synd;

men där synden fullbordats, föder den död”, Jak.

1:15. Sådant är den käre Frälsaren van vid. Det

är sant, för oss kan det synas och kännas som så

enastående syndigt, att icke ens Herren Jesus

sett något sådant förr. Och då är det inte

underligt att det bildar en grop, svår för den svaga ^

tron att fylla igen. Men upp, upp ur den i

Frälsarens namn. Han har"sett att i alla människors

sySdäfaQ finnes även den gropen som gör dig

förtvivlad. Och han har räknat med även den, då

han gick ned i den död, som var en försoningsdöd

för världens synd.

Och du som sitter på ”höga hästar”: Sitt av!

Jesus steg ned från sina höjder, sin härlighets t

tron, ända dit där syndare befinna sig. Känn dig /

själv! Bekänn din synd. Du är en syndare. Ing- / *

enting mindre. Konungen har själv ”suttit av”. [

Han gjorde så för att kunna möta ”avsuttna”, som

blivit liggande på syndares plan. Ock där åker

han fram nu i heligt advent.

Och så tål han inga krokar av lögn och

falskhet. Juda var ett folk med krokiga hjärtan. Vi

äro så med. Men krökarna måste rätas ut.

Ja, inte ens någon ojämnhet får finnas. TiU

slät mark måste hjärtana varda. Det som står

i vägen måste bort. Gränsvaktaren vid Nya

förbundets marker tål inga skillnader i värdet inför

Gud. Här försiggår den rätta ”nivelleringen”.

I hans hand blänker den slipade rotyxan. Alltsom står i vägen för konungen måste undan. I

hans rike råder den stora likvärdigheten. När

därför en kvinna, som tyckte sig förnäm,

tröstade sig med de många boningarna i Faderns hus,

emedan dessa skulle inrymma den kära

klasskillnaden socialt, så tolkade hon jämmerligen fel. I

det Nya förbundet och i Riket finnas inga andra

än svn3are. vilka fått nåd.

Riksmeäborgarms börd.

Nationalitet förutsätter oftast en viss folkras.

Med rasen räknas dock ej så noga som med

börden och familjen. Men i Kristi rike räknas med

dessa grundläggande villkor: endast Abrahams

barn, d. v. s. trons barn, äga del i Riket. Det

visste även judaraaT^Öch~bära de kunde uppvisa

sina anor från Abraham, voro de säkra om Riket

och befrielse undan Messias’ vredesdom, som

naturligtvis skulle drabba hedningarna. Det där om

själva ”signalementet”, tron, familjeöverhuvudets

tro, det hade de glömt. Själva stenarna voro

därför tilläventyrs lämpligare material till verkliga

barn åt Abraham än dessa blott köttsliga barn.

När denne trogne vakthavare vid riksporten

granskade dem som ville in, fann han i stallet för

det högsta helgonsläkte i himmelen, Abrahams

barn, det vämjeligaste och lägsta djursläktet

bland jordens stoft: huggormars avföda. Och såropade han ut den frågan: ”Vem har ingivit, att

I skolen undkomma vredesdomen?”

I österlandet skars säden av strax nedom axen.

Den långa halmstubben antändes sedan. Då

rusade ormarna, vilka hade ett kärt tillhåll i halmen,

ut undan elden. Detta ger en fruktansvärd

åskådlighet åt den trogne häroldens ord. På backiga,

gropiga vägar med huggormanatur i hjärtat sökte

nu de med yttre företräden rustade judarna och

enligt Matteus deras andliga och intellektuella

ledare, fariseer och saduceer, att med våld tränga

sig in i riket. Men härolden vänder sig om i

porten och med händerna avvärjande upplyfta ropar

han: Stopp där! Vem har ingivit er något

sådant? Sinnesändringen, var är den? Det nya

Riket, himmelriket, kräver nya, himmelska

sinnen. Och det icke av oviss eller obetydlig art utan

sådan som bär frukt.

IV.

Sinnesändringens frukter.

Fariseerna och saduceema tyckas icke ha

be-värdigat den simple väktaren med några frågor.

Folket däremot visade genast de rätta

bättrings-fruktema i frågan: ”Vad skola vi då göra?”

Detta är den stora frågan, en äkta sinnesändringens

frukt.

1. Sinneändringens frukt hos folket.

Johannes besvarar den troget utifrån sin

gräns-marksståndpunkt. Han var den störste i Gamlaförbundet, en högsta spets till prydnad på dess

tinnar. Men in i det Nya nådde han ej. Det är så

härligt att den minste där är större än han. Så

mycket högre är ock dess rättfärdighet, ehuru

lagens Gud är evangeliets Gud och innerst

syftade till samma Nya förbundets andliga väsen i det

Gamla. Dock höll det Gamla sig till de yttre

gärningarna. Och i den tonen går döparens svar.

Det är egentligen lagens sammanfattning, det

heliga uttrycket för Guds vilja: kärlek, framför allt

kärlek. Givmildhet, nästans likställighet med

mig. Emedan Gud i Riket ställer oss lika, skola

vi för att komma in, även ställa oss lika med

nästan: älska henne såsom oss själva.

2. Ptiblikanema hänvisades titl sitt eget

område. Rättfärdighet i stället för den hos dem

vanliga utpressningen ålades de.

Så blev en av deras store, övertullnären

Sac-keus, en Abrahams son. Han fick stiga ned från

sin höjd, mullbärsfikonträdet, för att möta

konungen i sitt hem, ja, just där vi äro hemma

möter oss konungen. Sackeus bar rätta

bättrings-frukter, blev av konungen förklarad frälst och en

son av Abraham.

3. Sist kommo soldaterna och frågade. Även

de få svar, ett äkta johannessvar i den gamla

stilen. Men i Johannes’ svar döljer sig en ton, som

når in i Nya förbundet. Ty vilja krigsmännen gå

in på Johannes’ villkor, blir sedan ingenting över

som ger lust eller ens möjlighet för yrket. Så attJohannes’ svar är så gott som en

”avrustnings-predikan”. Ja, så beredas vägarna och hjärtana

för Jesus. Ty han måste fram. Allt kött skall

se Guds frälsning.

Här är Jesu stora program. Det kostar honom

lika att låta allt kött se och att låta allt kött

erfara Guds frälsning. Vill inte allt kött låta

frälsa sig, nåväl, det blir dess egen sak. Men

konungen skall göra lika mycket för alla, som bli vittne

till frälsningen. Och det skola alla bli. Vilket

evangelium! Salig den som ser detta och tror.

Några år därefter kommo tretusen personer till

Petrus med frågan: ”Vad skola vi göra?” Och nu

fingo de till svar hela det Nya förbundets

tönflö-de: bättring, dop till Jesu Kristi namn, syndernas

förlåtelse, och som gåva den helige Ande, Apg. 3:

37, 38. Här är hela Guds frälsning. Dess tid var

då kommen. Och nu är den för handen. Därför

missionera vi nu. Ty över hela världen, över allt

kött, välver sig detta Guds kärleks himlavalv med

de tusen löftenas stjämegator.

Och nu: All strävan, predikan och bön vare en

vägberedning åt Jesus, konungen, icke en av

konungarna, så att Riket, icke ett av rikena, får se

Abrahams ättlingar, d. v. s. trons barn med

Abrahams tro, tron på löftessonen, som gör den

ogud-aktige rättfärdig, träda inom portama som ett

berett folk.

Och du, som vill fira advent i ett rätt och

heligt sinne, glöm inte att den där

förlägenhetsfrå-gan: ”Vad skall jag göra?” betyder en lägenhetför Jesus och är en äkta sinnesändringens frukt.

Smyg dig in Ull honom. Bed honom sätta igång

det heliga adventets klockspel i din själ, och du

skall få saligt lyssna till de sammansmälta

tonerna: ”Vad skall jag göra?” ”Bättring, dop och

syndernas förlåtelse i Jesu Kristi namn och

Andens gåva.” Bättringen pågår. Dopet har du ju

redan som barn fått, syndaförlåtelsen följer dig

som Guds stora ”morgongåva”. Och Anden blir

din hulde hjälpare. Den femte klockan fyller i

med sitt: ”Fröjda dig storligen, du dotter Sion;

höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se din konung

kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han.”

Amen. /

4:DE SONDAGEN I ADVENT.

Ett fyrfaldigt vittnesbörd om Kristus.

Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt

vittnesbörd. — Men det är en annan som vittna/r om mig, och

jag vet, att hans vittnesbörd om mig är sant. I haven

sänt bud till Johannes, och han har vittnat för

sanningen. Dock, det är icke av någon människa som jag tager

emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta för att

I skolen bliva frälsta. Han var den brinnande,

skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess

ljus.

Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än

Johannes* vittnesbörd: de gärningar som Fadern hwr givit

mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de

vittna om mig, att Fadem har sänt mig.

Ja, Fadem, som har sänt mig, han har själv vittnat om

mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller

haven I sett hans gestalt, och hans ord haven I icke låtit

förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.

I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem

hma evigt liv; och det är dessa som vittna om mig.

erren Jesus hade gjort ett av dessa under-

verk, som för oss te sig så stora — alla

hans under äro lika stora, men för oss synas en

del vara större än andra — det var undret med

den lame stackaren som legat i trettioåtta år vid

Betesda kurort och förgäves väntat hjälp.

Mästaren, vattnets skapare, hade gått fram bland

sjuklingarna och fått syn på denne samt med för-

Joh. 5 i 31—&9,bigående av vattnet givit direkt hjälp genom ett

ord. Detta skedde på sabbaten. Undret gav

judarna anledning att angripa Mästaren. De hade

nu en dubbel orsak: Han hade gjort sig själv lik

Gud samt botat på en sabbat. Detta angrepp gav

Mästaren å sin sida anledning till att rulla ut

några av himmelrikets klaraste pärlor: ord om

frälsning, dom och uppståndelse samt Faderns och

Sonens enhet.

Detta allt belägges med vittnesbörd från fyra

olika håll. Herren Jesus underkastar sig inför

människorna de för människor vanliga villkoren

att ej vittna om sig själv eller begära att bli trodd

på självvittnesbörd. Den som vittnar om sig själv

är ej värd vår tilltro. Det ordet är värt att

minnas. Det har ej varit så få i det andliga arbetet

som vittnat om sig själva. Men förtroendet har

ej riktigt velat följa sådana ”vittnen”. Antingen

har Gud låtit dem gå igenom starka kurer som

förtagit dem all lust till självvittnesbörd, då

självkännedomen blivit tillräckligt djup. Eller ock

avträda de snart från skådeplatsen, där de i själva

verket varit endast inkräktare. Är det så med

världsliga mål i allmänhet, att endast fullt säkra

vittnen duga, huru mycket mer då i andliga ting,

där människors eviga salighet beror av

vittnesbördet.

Därför sänker Frälsaren här sig ned i vår

vanliga föreställningsvärld, på det att inga hinder

från hans sida må finnas för vår tro. Hur mån

är han inte om vår frälsning! Men det finns en som även fienderna måste tro,

vilken vittnar om Jesus. Det är den himmelske

fadern, Gud själv. Hans vittnesbörd är sant. Det

delar sig på tre skilda linjer: det direkta samt

gärningarna och Ordet. Men innan Mästaren

talar om dessa, nämner han Johannes.

Johannes vittnesbörd.

Detta hade judarna själva inhämtat. Men även

detta vittnesbörd var för Mästaren i sig självt

oantagligt. Ty så starkt måste det ord vara, som

bjudes människorna till frälsning, att inte ens

Johannes döparens vittnesbörd duger. Han var

lampan blott, ett av de små ljusen i världen. Men

icke Ljuset. I detta sken kunde judarna fördraga

att vara, ja, fröjda sig. ”Icke var han ljuset, men

han skulle vittna om ljuset”, Joh. 1: 8. Han var

nedanefter, även han. Och i sista hand var även

hans vittnesbörd otillräckligt. Det var

visserligen en ära, ja, en fröjd för folket att ha en

sådan profet, ett sådant sken mitt ibland sig. Men

det var något annat än ära och tillfälliga

glädjekänslor folket behövde. Det behövde frälsning.

Icke blott ett tillfälligt fröjdande i ett sken utan

ledning och uppenbarelse från ljuset självt som

är beständigt.

Men Herren Jesus sänker sig ned även här och

möter folket i Johannes vittnesbörd ”för att de

skulle bliva frälsta”. Han går dem till mötes på

3allt sätt och lägger till rätta för deras tro till

frälsning. Eljest duger icke ens Johannes

vittnesbörd för honom. Ty så viktig är hans mission och

så ingripande är hans frälsning, att den måste

vara förankrad i starkare fästen än i en människas

övertygelse- och erfarenhetsvärld. Den måste

vara rotad i Gud själv. Ty människor kunna även

i sina bästa meningar fara vilse. Men Frälsaren

begagnar dem för att gå oss till möte, så långt de

nu kunna räcka, dock icke såsom grundval för

tron utan möjligen såsom stöd för densamma.

Gärningarnas vittnesbörd.

Här möter oss nu det vittnesbörd, som utgör

grundval för vår tro. Det är Jesu

frälsningsgärningar. De äro förmer än Johannes’ vittnesbörd.

De äro från Gud, Fadern själv. Dessa kunna

människorna tryggt lita på. Ofta åberopar Herren

Jesus sina gärningar. ”Tron mig för

gärningarnas skull”, säger han. Dessa gärningar röva ifrån

fienderna alla ursäkter för deras otro. Det säger

han bestämt. Joh. 10: 38; Joh. 15 : 22, 24. Ja,

Jesu gärningar äro ojäviga vittnen. Du som är

i nöd för synd, se hur han förbarmar sig över

syndare, vilka komma till honom, eller bättre,

vilka han får komma in till. Se på Sakeus, hur han

från en publikanöverste blir förvandlad av Jesus

till en Abrahams son, d. v. s. till en på Kristus

troende! Se på synderskan i Simons hus! Honfår förlåtelse och Frälsaren kastar sin

barmhärtighets mantel över henne och skyddar henne för

alla fariséismens dråpslag. Är du en sådan som

marteras av tvivel, se på Tomas hur han blir en

bekännare av renaste ton genom Mästarens saliga

nedlåtenhet och tillmötesgående! Är du en

fallen, ja, avfälling, se på Petrus hur hans kval bytes

i frid genom det att hans Herre kommer ihåg

honom, när han, som vi tycka, bort glömmas. Ja,

lägg märke till att icke ens hans utkorelse

såsom klippa rubbas av hans fall. Kan du känna

något av den ånger Petrus kände, tillropa vi dig:

Mod, käre vän, och förlåtelse i vår frälsares

namn och det till den grad att ditt fall icke

ens skall taga dig ifrån din kallelse i hans

tjänst, som du möjligen innehar. Är du sjuk,

se Frälsarens sätt att hjälpa de sjuka! Ingen

enda visar han från sig. Fruktar du för döden,

se hur han är Livets furste och segrar över

döden samt lovar bestämt att hjälpa undan döden

alla som ty sig till honom. Se till slut på rövarens

exempel! Rövaren hade bara synd och kunde nu

ingenting annat än i sin nöd och dödsfruktan

vända sig till Jesus. Jesu hand, fastän spikad fast,

är mäktig och villig att rädda och överflytta

mannen från hans vådliga hängande över

helvetets mynning till ett tryggt farande vid konungens

sida in i paradis.

Sådana gärningar gör Jesus. m.

Faderm vittnesbörd.

Det allra mäktigaste vittnesbördet är Faderns

eget vittnesbörd om sin son. Alla Jesu gärningar

äro ju Faderns vittnesbörd, emedan Fadem givit

honom att fullborda dem. Men även direkta

betyg fick Sonen av sin fader vid dopet och på

för-klaringsberget. Men dessa kunde fienderna ej

höra. Gud var för dem både osynlig och

ohörbar. Ty de hade icke låtit hans ord förbliva i sig.

Det var deras egen skuld att de icke kände Gud.

Ack, så är det alltid. Då hjärtat stänges till för

ordet, är människan dömd att vara utan Gud.

Detta det starkaste av alla vittnesbörd är höjt

över all jordisk påverkan. Det är rent himmelskt

och gudomligt. De som gömma Herrens ord i

hjärtat, de skola förstå detta vittnesbörd. Här

är en salig trons hemlighet. Vill du, käre vän,

ärligt känna Kristus och göra hans ord, skall du

få erfara att Kristus är den sanne Frälsaren och

av Fadem beseglad såsom det livets bröd, som

ger världen liv. Vi sväva icke i okunnighet, vi

famla icke fram i mörker, vi som tro på Kristus.

Vi ha alla apostlarnas första-hands-vittnesbörd.

Petrus säger: ”-------------vi hade själva skådat

hans härlighet. Ty han fick ifrån Gud, Fadem,

ära och pris, när från det högsta majestätet en

röst kom till honom och sade: "Denne är min

älskade son, i vilken jag har funnit behag’. Den

rösten hörde vi själva komma från himmélen, närvi voro med honom på det heliga berget”, 2 Petr.

1: 16—18. Apostlarna hade både sett och hört.

Och den som vill tro dessa vittnesbörd, skall ock

få dem stadfästade i sitt inre genom Anden.

IV.

Skrifternas vittnesbörd.

Här är den stora kungsvägen till att känna

Kristus och bliva frälst. Men en förfärlig dom

drabbar alla oärliga skriftforskare. Judarna

rannsakade skrifterna, menande något. Vad?

Jo, just detsamma som alla sådana: att få det

eviga livet. Men de fingo det icke, ändock

skrifterna vittnade om honom. Varför? Emedan de

icke voro ödmjuka och ärliga. De buro själva på

en mening. Och den fick icke rubbas. Då man

icke vill tro på Kristus, blir man straffad med att

icke kunna tro. Då får man läsa ut allt möjligt

i skrifterna, ja, även lyckliga inbillningar. Men

skrifternas egen stora enda mening, saligheten i

Guds son, finner man icke. Här må man väl

förskräckas och heligt bäva vid all skriftforskning

och vid sin egen. Men så skola också alla

ängsliga och rädda själar höra och veta, att när någon

kan se klart i Ordet om Guds kärlek till syndare

och Jesu Kristi nåd mot alla svaga och längtande

själar, då är det stora tillfället givet att varda

frälst. Den som gärna vill tro på Jesus, skall

också få trons lön. Ty när någon vill, så är sakenklar. ”Den som vill han tage livets vatten” — för

redlighet, förmåga och ordning i omvändelsen,

nej — för intet.

Ty skriften säger — hör nu skrifternas

vittnesbörd — ”Ingen som tror på honom skall

komma på skam”, Rom. 10: 11. Amen. JULDAGEN.

Frakta icke han skall frälsa.

Med Jesu Kristi födelse gick det så till. Sedm Maria,

hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns hon,

förr än de kommo tillsammans, vara havande av helig ande•

Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke

utsätta henne för vanära. Därför beslöt han att hemligen

skilja sig från henne. Men när han hade fått detta i

sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för

honom och sade: ”Josef, Davids son, frukta icke att taga till

dig Maria, din hustru, ty det som är avlat i hénné är av

helig ande. Och hon skall föda en son, och honom skall du

giva, namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras

synder”

Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var

sagt av Herren genom profeten som sade: ”Se, jungfrun

skall bliva havande och föda en son, och man skall giva

honom namnet Emanuel(Det betyder Gud med oss.) När

Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han såsom

Herrens ängel hade befallt honom. M

Så ofta Herren Gud närmar sig oss svaga

människor med vårt sjuka fördärvade samvete,

fyllas vi av rädsla. Så alltid vid de heliga

uppenbarelser vår bibel talar om. Och så ämxu

vid andliga uppenbarelser. Grundstämningen vid

Guds närmande är hos oss rädsla. Så svaga, så

förvillade äro vi. Dock, vi ha ju alla skäl att vara

rädda på grund av vår från Gud och hatts Viljä

bortvända natur. Men profeterna hade bådatGuds kommande till oss i Messias, Frälsaren, och

därvid tydligt i adventsevangeliet sagt: Räds icke,

dotter Sion, o. s. v.

Och nu kom han äntligen. I sitt första

kommande går han en underlig väg. Och dottern Sion

blev så rädd. Ty till dottern Sions lilla utvalda

skara hörde Josef, Davids son. Herren går alltid

sina egna vägar, vägar som vi inte alls kunna

räkna ut. Var viss om att innan Josef, den helige

mannen, fattat sitt dystra beslut att övergiva

Maria; var han både rädd och orolig många

gånger. Herren kom ju nu till uppfyllande av

den största profetian, beredande den första

glädjehögtiden, julens högtid. Och likväl

behövdes detta ”frukta icke”.

När Herren sedan i vårt livs erfarenheter med

honom kommer till oss, betyder det oftast

fruktan för oss. Så för lärjungarna på Genesarets

sjö, så för Petrus, då Herren kom och vände hans

fiskeotur i tur: ”Gå ifrån mig, Herre; ty jag är

en syndig människa”. ”Frukta icke, jag skall

göra dig till människofiskare.” Så när ängeln

kom till Sakarias, såväl som till Maria. Se, det

är just därför att vi som Petrus äro syndiga

människor, vilka den helige Gudens kommande och

närvarande förskräcker. Det att vi äro syndiga,

gör ock våra ögon så skumma, att vi intet se eller

förstå av hans heliga tankar och vägar, förr än

han övertygar oss om deras godhet med rått

”Frukta icke”.

Så var det nu för Josef. Om vi ärligt vilja hamed Herren Jesus att göra, så är det allvar i våra

brinnande böner: Led oss, Herre, och då skola vi

få lära många läxor i den heliga fruktans, de höga

vägarnas och de saliga överraskningarnas skola.

Detta är Guds skola. Låtom oss se litet närmare

på dessa ting.

Genom Andm kommer det hela till.

Avlad av helig ande. Det är själva ursprunget.

Och det är Gud själv som verkar det. ”Därför”,

sade ängeln till Maria vid bebådelsen, ”skall ock

det heliga, som varder fött, kallas Guds son.” En

son av lägre härkomst skulle inte kunna frälsa

oss. Vi måste bli hjälpta upp till vårt ursprungs

salighet, frälsta till det eviga gudslivets

härlighet. Ingen kan hjälpa någon högre upp än han

själv står. Därför måste vi ha hjälp så högt

uppifrån som från Guds tron. Och därifrån kom nu

vår Jesus. Men vi voro djupt fallna och

fastvuxna i synden som människor. Därför blev

Jesus människa, som vi skola se. Därför fingo

vi julen. Maria fick den utomordentliga

saligheten att bli Jesu moder: ”Och hon skall föda en

son”.

"Född av kvinna, född under lagen,

för att han skulle förlossa dem som voro under

lagen och vi skulle få söners rätt.” Så skriver

Paulus i Galaterbrevet. 0 människa, med dina många mänskliga

svagheter med därur härrörande brott mot Gud och

ditt samvete, med alla felsteg och synder— det

är i alla fall utomordentligt stort att vara

människa, när Guds sön lät sig födas därtill alldeles

som vi. Vi ha nu i honom en like, eö. vän, som

i allt förstår oss, känner, lider och sympatiserar

med oss. Ja, för att riktigt lära känna oss och

vår nöd tog han på sig våra sjukdomar och bar

dem jämte våra synder. Så hjärtligt älskade han

dig och mig. Må vi nu frimodigt hålla oss till

honom i allt. Ben heliga gudomen har uti honom

vidrört vår orenhet och stigit ned till oss i vårt

fall. Vi, arma syndare, röra i och genom Jesus

vid Guds klädafåll och varda botade, renade samt

stiga upp till Guds härlighet. Tack, min käre,

Herre Jesus! Rör då vid mig och låt mig röra vid

dig, så att jag blir ren och frälst och härligg jord!

”Härefter skola alla släkten kalla mig salig”,

utropade Maria, när hon undfått bebådelsen. Ja,

visst. Vilken kvinna skulle inte vilja vara i den

heliga jungfruns ställning? Och dock fick hon

känna lidandet, redan innan sonen föddes. Ty

var det nöd för Josef, så kunna vi nog förstå

något vad Maria skulle känna, innan hennes

hemlighet blev uppdagad för hennes man. Och sedan

då och då ristningar av svärdsudden, tills dess

svärdet äntligen skar rakt igenom hennes själ

vid korset och graven. Det kostar även något

från denna synpunkt sett att vara salig och

närmast frände med Jesus. Samma erfarenheter fåalla som stå i frändskap med Jesus göra,

erfarenheter av salighet och svärdsristningar. Och

frän-der med Jesus äro alla som göra Guds vilja och

tro på honom, de äro, säger han, mödrar, bröder

och systrar till honom.

Josef skulle ge honom namn.

Således skulle Herren Jesus bero av ett

verkligt jordiskt faderskap. Och i Josef se vi vår

representant såsom människor. Även vi ha oss

tilldelad en roll i frälsningen. Och vilken roll

sedan! Att ge honom namn! Och ej på måfå utan

ett namn som helt utsade hans karaktär och

kallelse. Vi fingo giva honom namnet, det namnet

som vi så väl behövde: Jesus — Frälsare.

Ingenting behöva vi så väl som detta. Tänk dig, käre

läsare, följande bild: En mäktig herre har ett

hopplöst sjukt barn. Detta barn får en dag för

sin räkning en tjänare, en betjänt, av sin store

fader. Men, säger fadern, namn får du själv ge

din tjänare. Vad behöver du bäst av allt? O,

för honom till mig. Jag vet det namn jag vill giva

honom, läkare.

Ja, du skulle kalla honom läkare; ty han skall

läka dig från alla sår och bota alla dina

sjukdomar. Detta var en bild, men vi ha ju

verkligheten i Jesus Kristus. Herren Jesus skall frälsa sitt folk från aTla dess

synder.

Synden är ett rysligt faktum. Vi påminnas

därom oupphörligen genom fall i egen synd och

genom följderna av andras synd. Tänk så väl,

att ett lika visst faktum är vår frälsare, kommen

just för syndens skull. Och hans ärende är att

frälsa. Du som för första gången vaknat över

din synds verklighet, du gråter och förtvivlar,

hör: han skall frälsa. Du som åter faller om och

om igen, hör: han skall frälsa. Du som bär på

bittra följder av andras synd, hör: han skall

frälsa. Du som lider bittra kval för den allmänna

svaghetens skull, svaghet till såväl kropp som

själ, hör: han skall frälsa. Du som ser med

förtvivlans och den bittra medkänslans blick på

världens brutna och avsigkomna gestalt, hör: han

skall frälsa. Du som ängslas över mörkrets

furstes makt och ser på mörkrets välde, tills det

mörknar även i dina ögon, hör: han skall frälsa.

Du som ser syndens arvtagare döden med sin lie

skörda stort och smått, ungt och gammalt och

förvandla vårens grönska till höstens dödsfäxg

och blir därvid så dödligt ängslig, hör: han skall

frälsa. Vad och vem? Sitt folk. Vilka höra till

hans folk? Alla söm han köpt, och han har köpt

alla. Han har samma frälsningsvilja till alla.

Men i egentligaste mening äro de, vilka hylla ho-nom och mottaga honom som sin frälsare, hans

folk. Hör du till dessa?

Varifrån skall han frälsa? Från synden, alla

synder. Synden är vår enda olycka, vårt verkliga

onda. Frälsas vi från det, så är det sedan slut

med allt ont.

Han skall frälsa, ty han vill frälsa. Det är hans

ämbete, hans stora gåva att frälsa likasom den

som fått en särskild gåva, t. ex. att spela, gärna

spelar och finner sitt livs stora innehåll i att öva

sin gåva. Herren Jesus älskar att frälsa. Han

förmår att frälsa, ja, han vill och kan och skall

frälsa, frälsa, frälsa. Hör tonen, kära fruktande

själ, till dess bojorna falla och julens glädje, som

är frälsningens glädje, blir din glädje! Amen. ANNANDAG JUL.

Jesu längtan och Jesu ängslan.

Jag ha/f kommit för att tända en eld på jorden; och huru.

gäma viUe jag icke att dm redan brunne! Men jag måste

genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess att det

är fullbordat.

Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på

jorden? Nej, säger jag eder, fastmer söndring.

Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara

söndrade från varandra, så att tre stå mot två och två mot

tre; fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modem

mot sin dotter och dottern mot sin moder, svä/rmodem mot

sin sonhustru och sonhustrun mot sin svä/rmoder.

Luk. 12 : 49—53.

Herren Jesus känner väl till dessa pressande

själsstämningar, som vi kalla längtan och

ängslan. De betinga varandra i många fall. Den

som innerligt längtar efter något, ängslas också

oftast för något, som är villkoret för längtans

uppfyllelse.

Vår frälsare längtar efter att den Andens eld,

som han var kommen att tända, redan brunne.

Hans ärende i världen är sålunda att meddela

Guds ande med allt vad därmed är förbundet:

bamaskap hos Gud, frid i samvete och hjärta,

levande förbindelse mellan himmelen och jorden,

mellan Gud och människan. Men ock frihet frånsynd och dom och död och rening från allt vad

besmittelse heter, och skulden, som förorsakar

döden och domen. Guds ande är den stora

fullkomliga reningselden.

Men för detta måste vår Herre Jesus döpas med

blodsdopet. Och inför detta var det han

ängslades. Anden kunde icke utgjutas, förr än

Frälsaren dött och uppstått och farit till himmelen.

Försoningsblodet är det medel, som Anden

använder för sitt reningsverk. ”Medelst tron i hans

blod” sker försoningen, säger aposteln Paulus,

Rom. 3: 25.

Ja, Jesu ärende var av tyngsta slag. Vi kunna

icke fullt fatta vad som ligger i dessa ord: ”Men

jag måste genomgå ett dop, och hur ängslas jag

icke, till dess det är fullbordat”.

Vi skola nu betrakta de tre huvudtankarna i

vår text: Jesu blodsdop, Jesu eld samt de

praktiska verkningarna därav på jorden.

Jesu blodsdop.

Vår frälsare skulle införa, ”hava fram”, den

eviga rättfärdigheten. Därför sade han till

Johannes döparen: ”Det höves oss att uppfylla all

rättfärdighet”. Och så begynte han själv med

vattendopet. Det var det första. Förebilderna

hade genom rening i vatten pekat härpå. Och

Jesus började från början. Efter dopet i Jordan

följde sedan ett liv i rättfärdighet och uppfyllelseav Guds krav över allt samt botande och helande

av all orättfärdighet och dess följder.

Men nu återstod det viktigaste, det som

förebilderna så samstämmigt visade hän till: Det

fullkomnande blodsdopet, Först när detta dop var

fullbordat, kunde Frälsaren utropa: ”Det är

fullkomnat!” Och först då kunde han fullfölja sitt

stora ärende, för vilket han kommit: ”att tända

sin eld på jorden”.

All rättfärdighet var härmed uppfylld från

Frälsarens sida. Allt var tillrättalagt för Andens

återkommande till de förlorade barnen. Den

osvikliga frälsningsgrunden var lagd. Nu kunde

byggandet på Guds rike begynna. Ty nu fanns

det rening, deh reningseld som ensamt kan rena

byggnadsmaterialet från all smitta, så att

byggnaden kan bli oförgänglig och evig.

Det var en hög kallelse, Jesu kallelse, en över

alla mått härlig. Men så krävde den ock något.

Han vann icke denna härlighet, som kallelsen

inneslöt, på genvägar eller utan vidare. Nej, nej!

Till målet ledde vägen och vägen gick genom ett

liv av lidande och till slut blodsdopet. Det må

vi noga minnas. Ty samma regel gäller för oss.

Det är så hänförande skönt att betänka vårt höga

mål såsom kristna och vår kallelses härlighet.

Även det att under kallelsen få vara till stor

välsignelse. Ja, men äro vi beredda att betala priset

härför? Och priset är lidande och ingenting

mindre än död åt vår jordiska natur.

Själva apostlarna Jakob och Johannes hänvisa-des till blodsdop i Jesu sällskap, när de, hänförda

av målets härlighet, läto sin moder påtinga

äreplatser åt sig i Riket. Modem var ju syster till

Jesu egen moder. Och säkert rådde det allra

bästa förhållande i den heliga släkten. Sönerna

voro kusiner med Mästaren, och vad var

naturligare än att de båda skulle få privilegierade

ställningar, när målet var nått? Men här hade

inträtt ett all natur upphävande förhållande. Det

hade varken modem eller sönema till fyllest gjort

klart för sig. Men Mästaren gjorde det klart för

dem. Han frågade dem, om de kunde dricka den

kalk, som han själv skulle dricka, och genomgå det

dop som han genomgick. Och när de svarade, att

de kunde det, sade han att de skulle få gå samma

väg som han. Och härlighetens mål skulle de

visst nå. Men de där äreplatserna, som de

särskilt begärt, fingo de ändå icke löfte om. Mark.

10: 38—39.

Vi vilja ha framgångar och lysande

vittnesbörd i vårt andliga arbete. Men sådant vinnes

endast genom lidande och självförsakelse och

svåra ”dop”. Och här brister det ofta för oss.

Därför förfuska vi så mycket av det resultat, vi

eljest kunde uppnå.

Men Herren Jesus bestod sina prov intill

blodsdopet. Och därför vinnas alla frälsningens och

härlighetens resultat, som Gud satt honom före.

Och i dessa hans segrar är det som vi till slut få

alla våra nederlag försonade och av nåd genom

honom vinna det slutliga målet. n.

Jesu eld.

När Herren Jesus vunnit seger över sin

ängslan, gick hans längtan i fullbordan. ”Ja, av den

vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt

och så bliva mättad”, Jes. 53: 11. Nu tändes

elden på jorden genom tre tusen eldslågor på

pingstdagen. Den elden utbränner allt orent och

allt som förhindrar människans förening med

Gud. Denna eld är något himmelskt härligt och

för jordiskt språk obestämbart Den är närmast

kärlek, Guds kärlek. Den fullkomliga kärleken.

Intet är som den i inträngande kraft. I kraft till

att omskapa och föda på nytt är den alldeles

enastående. Det är en himmelsk eld. Och inga

släck-ningsmedel nedanifrån förmå något mot den. ”De

största vatten kunna icke släcka den”, säger

skriften. Höga visan 8: 7. Denna eld brinner

och tänder och tänder och brinner nu härligen

intill tidsålderns slut, allt intill jordens ända.

Elden är den enda absolut renande kraften.

Jorden renades en gång i vatten. Men det gick

icke till botten eller in till kärnan, varför det snart

förblev sig likt igen. Nu, säger aposteln Petrus,

återstår en skapelsens rening i eld. Skapelsen är

infekterad. Gravrost har trängt in i varje atom,

i hela massan. Det är syndens besmittelse som

är så förfärlig. Men Jesu eld tränger efter och

det med mycket större kraft Den löser upp

synden, dödar dess gift och återställer Guds verk. Detta skall ske med hela skapelsen. Men först

nu tänder Herren Jesus sin eld i den enskilda

människan. Av de enskilda bildar han sin

församling, som utgör en förstling av det hela.

Synden söndrar och åtskiljer. Jesu eld helar

och förenar. Det är fråga om förening med Gud

igen. Men först måste allt orent brännas ut. Det

är denna söndring texten talar om. Intet annat

än elden kan rena absolut.

Jag stod en gång i en hantverkares verkstad

och lärde en viktig sak. Hantverkaren skulle löda

samman ett par metallbitar. Han hade sina syror

och sin glödgade lödkolv, arbetade och svettades

förgäves. Lödningen tog icke. Han såg på sina

metallbitar. Ah, där var rost. Nu tog han till filen

och strök några tag, så att spånen yrde. Så

försökte han igen. Men nej. Ingen förening.

Gravrosten gick djupare än filen. Att fila bort

gravrosten var detsamma som att fila bort hela

godset. Och i varje liten filspån satt rosten. Det

hade ju varit meningslöst. Nu återstod elden. I

eldhärden uträttades vad som behövdes för

förening av de båda föremålen.

Så med. Jesu eld. Endast den kan uträtta vad

vattnet i Noas tid, i förbundet genom denne

patriark och även genom Moses lagförbund ej

kunde. Vattnet släpptes på och kunde fördränka allt

levande. Men fördränka syndalusten hos de

genom arken räddade, det förmådde det ej.

Moses kunde förbanna och hota, ja, även lova

syndarna en hel del stora ting, om de läto bli attsynda. Men allt detta berörde det yttre

väsendet. ”Ytorna”, på vilka hans ”filar” och

”skarpsyror” arbetat, kunde se helt rena och släta ut.

Men den infekterande gravrosten av synd gick

igenom ”godset”, in i minsta atom. Och att

avlägsna den, var detsamma som att förstöra och

i evig eld fördöma hela det mänskliga väsendet.

Men det ville icke vår Gud. Han älskade sin

skapade avbild. Och så uppenbarade han sin godhet

och människokärlek i upprättande av ett nytt

förbund: blods- och eldsförbundet, förbundet

grundat på blod, ej hämndens blod utan

försonings-blodet, ej på vredeselden utan på kärlekens eld.

Hans stora mål är det som änglama sjöngo om

i Betlehems ängd den första julnatten: Frid, frid

på jorden. Konungen, som då föddes, heter

Fridsfurste. Han skall göra så att det ingen ände

blir på friden. Men först måste alla ofridsämnen,

de främmande ämnena, brännas bort. Och det

sker i den eld, som nu brinner i världen genom

evangelium om Guds kärlek.

De ‘praktiska verkningarna av Jesu eld.

När Jesu eld faller in i ett människohjärta,

uppstår det genast söndring. Man kommer i strid

med sig själv. Det gamla väsendet makas åt

sidan. Ett nytt väsen har fötts där inne: ”Den nya

människan”, som aposteln Paulus kallar det. Och

dessa båda föra då strid, ja, strid på liv och dödmed varandra. ”Jag har många fiender”, sade

gudsmannen Moody, ”men den argaste av dem

heter D. L. Moody.” Den mannen kände sig själv.

Och har icke den store aposteln ägnat nästan hela

sjunde kapitlet i Romarbrevet åt denna stora sak?

Men det är om familjelivet vår Frälsare talar

i vår text. Här föres striden på alla led, när Jesu

eld kommit in. De naturliga banden brännas upp,

när icke alla hjärtana få del av elden. Far och

son förstå ej längre varandra. Mor och dotter bli

söndrade. Den ena av parterna har Guds

reningseld i sig, som bränner bort det orena och det som

är nedanefter för att möjliggöra en högre

förening, föreningen med det himmelska, med Gud

och alla Guds barn i renhetens saliga värld, där

allt är oförgängligt och evigt.

Vi nöja oss så sorgligt ofta med ett tal om frid,

där ingen frid är. Vi se så ytligt på även andliga

ting. Den sanna enheten, den friden som Jesus

ger, inåt i samvetet och utåt i världen kommer

aldrig, aldrig till stånd förrän hans eld först

vållat den stora söndringen. Intet orent kan

förenas med hans enhet. Intet besmittat får rum i

hans rike. Och att hans eld är verksam på

jorden se vi alla dagar. Det lides och kämpas och

gråtes i enslighet i familjerna, där man ej anar

det. Söndringsprocessen pågår och arbetar mot

ett bestämt mål: Gudsmänniskans färdigblivande

för gudsriket.

Men även samhället söndras. En liten part

vandrar den smala vägen med ögat på det him-melska målet, lidande av sin synd men prisande

Guds nåd. Den stora hopen går sin breda väg

hånande, föraktande, i blindo mot den eld, som

aldrig släckes, emedan Jesu eld aldrig fått tändas

eller uträtta sitt söndringsverk hos den.

Kära läsare, till vilken hop hör du? Hör du

till de lyckliga, som bära och uthärda ”smältarens

eld” i ditt hjärta och som renas och utformas för

Riket, vilket Fridsfursten snart skall upprätta?

Lid då i Jesu namn ditt eget hjärtas och dina

närmastes motstånd och lid som en god Jesu Kristi

kämpe. Amen. SÖNDAGEN NÄST EFTER JUL.

När profetior och uppenbarelser mötas.

Men när de hade dragit åstad, se, då visade sig i

drömmen en Herrens ängel för Josef och sade: ’’Stå upp och tag

barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och

bliv kvar där, till dess jag säger dig till; fy Herodes tänker

söka efter ba/met för att förgöra det”, Då stod han upp

och tog ba/met och dess moder med sig om natten och drog

bort till Egypten. Där blev han kvar intill Herodes9 död,

för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom

profeten som sade: ”TJt ur Egypten kallade åag min son”.

När Herodes nu såg, att han hade blivit gäckad av de

vise männen, blev han mycket vred. Och han sände åstad

och lät döda alla de gossebarn i Betlehem och hela området

däromkring, som voro två år gamla och därunder, detta

enligt den uppgift om tiden, som han hade fått genom att

utfråga de vise männen.

Då fullbordades det som var sagt genom profeten

Jere-mias, när han sade: ”Ett rop hördes i Rama, gråt och

mycken jämmer: det var Rakel som begrät sina barn, och hon

ville icke låta trösta sig, eftersom de icke mer voro till’9.

Men när Herodes var död, se, då visade sig i drömmen en

Herrens ängel för Josef i Egypten och sade: 9,Stå upp och

tag bamet och dess moder med dig och begiv dig till Israels

land; ty de som traktade efter barnets liv äro nu döda”.

Då stod han upp och tog bamet och dess moder med sig

och kom så till Israels land. Men när han hörde att

Ärke-lau8 regerade över Judeen efter sin fader Herodes, fruktar

de han att begiva sig dit; och på grund av en uppenbarelse

i drömmen drog han bort Ull Galileens bygder. Och när han

hade kommit dit, bosatte han sig i en stad som hette

Nosaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom

pro-fetema, att han skulle kallas nasaré. Matt. 2: 13—23. Det är ett härligt spel vår Herre Gud uppför

på jorden, när profetior skola mynna ut i

fullbordans uppenbarelser. Det är väl något av den

"lek”, som Skriften talar om, vilken Guds vishet,

som är Kristus, lekte på jordkretsen inför Guds

ansikte, och den lust han hade bland människors

barn, Ordspr. 8: 30. Till det spelet uppbådas

många krafter. Ty alla ting äro Hans tjänare.

Här i vår text är det fyra parter, som medspela

i var sin roll: visa män, jordiska konungar, späda

barn och Jesu närmaste, alla högst märkliga och

äro för oss bilder fulla av andlig lärdom.

De visa männen och Barnet.

Detta barn är ett människobarn för

människornas skull. Det skall upprätta människobilden ur

dess fall. Men så djupt var fallet, att de fallna

älskade sitt fall. Och då Guds upprättande kärlek

uppenbarade sig, mötte den endast fiendskap.

Och blott genom sitt eget ingripande under kunde

Gud stämma om tonen till förståelse och

genkärlek.

Vår text visar oss några sådana som blivit

omstämda och vilka nu var på sitt sätt få befordra

Barnets sak i världen. Men även andra, som

bibehålla sin naturliga fiendskap till Jesus, skola

vi lära känna i vår text.

Alltså låt oss först betrakta de vise männen.

De voro visa i sin tids vetenskap. Men de voroock visa däri, att de sökte den nyfödde

judakonungen. De fingo" uppenbarelse om honom på

den väg och genom de medel, som de förstodo,

genom stjämkunskapen. Traditionen tillägger dem

konungslig värdighet. De voro förstlingen bland

hedningarna, som sökte Jesus. Det är sålunda en

förnämlig förstling han fick: visa och konungar.

Ja, det är den verkliga visdomen att söka Jesus.

Det är även förenat med konungslighet. Ty

Herren Jesus är den verklige och ende förblivande

konungen, och han gör alla dem, som söka och

finna honom till konungar inför Gud.

Söker du alltså Jesus, kära själ, så är du i gott

sällskap. Giv då även du omedelbart åt detta

barn ditt hjärtas kärleksguld, din böns rökelse,

din tros myrra! Då kommer väl även du ut för

detta barns fiender. De bli dina fiender. Men

såsom du själv igenom detta barn blivit en ny

uppenbarelse, skall du även få mottaga

uppenbarelser och ledning, som frälsa dig från de ondas

försåt. Den som allvarligt söker och älskar

Frälsaren kommer genast i press mellan motparterna,

Gud och satan, genom dessas olika tjänare. Här

äro dessa tjänare Herrens ängel och Herodes.

Väldiga högheter båda två. Herodes är stark och

mycket listig. De vise männen äro österländskt

omedelbara, visa men icke listiga — i så fall hade

de icke dugt som mottagare av uppenbarelser om

Barnet. Men Herrens ängel är ock stark och

mycket vis samt fångar den listige konungen i hans

egen listighets nät. Och genom vishetens släkt-skap äro de visa männen snara att överlåta sig

åt den himmelska visheten och bliva frälsta samt

lyckliga finnare av Barnet. Ty här är den sanna

vishetens bamaenf ald. De sökte såsom barn och

fingo se himmelriket. Det är denna

bamaenfal-dens vishet som Herren Jesus sedan anbefallde

såsom villkor för att få ärva Guds rike.

Herodes och Barnet.

Ja, konungarna ha ofta känt ett besvärande

varsel om ”Barnets” tronpretentioner.

Redan Farao av Egypten gjorde i desperat

fruktan hela landet rent för israelitiska gossebarn

femtonhundra år tidigare. Och Nilfloden fick

undangömma den blivande medlaren för hans

vrede. Och nu räddas Barnet, det Nya

förbundets medlare, undan en annan grym konungs

vrede.

Konungarna ha ofta svurit ”Barnet”

undergång. Men deras förstörelseredskap arbeta alltid

för grovt. Och deras arm är alltid för kort. De

kunna döda kroppen men icke anden. Ur

martyrbålens aska har Anden låtit uppstå härar av nya

bekännare och bärare av gudsrikets utsäde.

Ingenting har varit farligare för konungarnas makt, då

denna vilat på våld och orättfärdighet, än Barnet

och dess sak i världen. Och i allra flesta fall är

det våld och orättfärdighet med i konungarnas

regementen. Varför de ock äro dömda. Ty överingens tron bland dem står det skrivet något

gu-domtligt: ”Han måste regera”. Men över Barnets

verk har Gud skrivit: ”Han måste regera till dess

alla, hans fiender lagts till hans fötter”. Och då

var även Herodes med.

De hava alla sin tid och tjäna på sitt sätt det

stora enda syftet och den slutliga planen med allt:

Guds rikes förverkligande. Några bland

konungarna ha insett detta och gjort sina regementen

Bamet underdåniga i relativ mening. De ha fått

genomleva en ärofull konungabana med fred och

allsköns välsignelser för sig och sitt folk. Men

de flesta ha gripits av högmod och maktbegär

samt genom sitt fall befordrat Barnets ära och

uppenbarat dess rikes oförgänglighet.

Barnen och Barnet.

Detta är ett älskligt kapitel. Betlehemsbamen

skulle bliva de första, som vunno Barnets högsta

äretecken: martyrkronan. När Människosonen

sätter sig på sin härlighetstron och inför honom

församlas alla folk, skall hans huvud krönas av

många diadem, Uppb. 19: 12. Men det främsta

och mest strålande, månne det icke är ett knippe

liljor från ”Betlehems ängder”?

I Kristi rike ha barnen en särskild äreställning.

Här äro de en makt given av konungen själv. Och

i himmelen äro de förnämsta änglama,

tronäng-laraa, deras änglar. Allt detta i motsats till jor-derikenas förgrovade uppfattning, enligt vilken

barnen måste uppnå en viss ålder för att få fullt

medborgarskap. Det måste så vara, där allt är

förvänt, falskt och besmittat. Men i

himmelriket, där Barnet, den nyfödde judakonungen, är

härskaren, är allting rent, sant och heligt.

Därför är bamaoskulden den första av himmelens

kronjuveler. ”Låten barnen komma till mig",

säger han. Gudsriket tillhör sådana. Om vi

alltid fullt betänkte detta, månne vi då icke skulle

giva barnen litet högre plats i vår andliga värld?

Månne,vi då icke skulle mer än villigt, vad på oss

ankommer, giva dem del av alla himmelrikets

gåvor väl inseende, att just deras barndom och

omedvetenhet är deras allra bästa privilegium

härför. Det som är deras företräde och höga

värdighet hos Gud, skulle det vara en

mindervärdighet inför oss?

IV.

Jesu närmaste och Barnet.

Josef är en älsklig gestalt i de heliga

julberät-telsema. Han är så försynt och stilla men

känslig som en seismograf och ljuvligt samstämd med

den himmelska världen. Han mottager gång på

gång förhållningsregler angående den nyfödde

Frälsaren. Allt till skydd och säkerhet för

honom. O, under av Guds barmhärtighet! ”Hur

djupt sig den högste vill böja!” Guds son,

konungarnas konung, skyddas, vårdas, vaktas,

räddas genom en fattig, okänd familj. Här är ned-låtande kärlek. Men icke en kärlek i blindo utan

en väl, av evighet planlagd frälsarkärlek, som i

sitt verk att rädda de fattiga och upphöja de låga

begynner där behovet är störst.

Det är så livlig korrespondens mellan

himmelrikets ”utrikesdepartement” och Josef. Denne

stilla, i frälsningshistorien och i världen så föga

uppmärksammade gestalt är den fasta punkten

här nere, till vilken de heliga trådarna knytas.

Han är den trogne förmedlaren, den betrodde höge

i det heliga ärendet. Icke mindre än fyra gånger

får han uppenbarelse i drömmen av Herrens ängel

hur han skall förfara med ”Bamet”. Ty det har

redan många fiender, starka och listiga. Och

Josef står ständigt på vakt och lyder: Till Egypten,

från Egypten, till Galiléen, förbi Judéen, undan

Arkelaus’ hand. Så följa order varandra från

himmelen, och dessa order uppfyllas noga. De

äro av gammalt datum. Det är profetior, som

sålunda gå i uppfyllelse. Profetians ledningar äro

okända av de allra flesta. Men det är ”ström”

på dem. Och när Guds timme är slagen, kopplas

händelserna till, varvid tid och avstånd försvinna

och det rör sig bland de gamla dokumenten. Det

blir skriftforskning. Och se ledningarna fungera.

Det går var dag efter Guds ord. Tre stycken

profetior uppfyllas bokstavligen på en gång: ”Utur

Egypten kallade jag min son”, Rakels begråtande

av sina barn i Rama samt ”Nasaré skall han

kallas”.

Så vakar Gud över sina ord. Saliga alla de somfå den höga kallelsen att stå vakt och sköta om

kopplingen i Guds ”apparater”. De äro oftast

små och svaga. Men deras kallelse lyfter dem

högt över konungar och mäktiga i denna världen.

Huru verkligt liten blir icke konung Herodes i

historien jämförd med hantverkaren Josef i

Nasa-ret! Den förre hatade ”Bamet”, den senare

älskade det. Och Arkelaus’ namn endast skymtar

för ett ögonblick bland händelserna, och då

omgivet av en dyster sky.

Sedan dess ha många varit kallade att stå på

vakt för den i världen föraktade Frälsaren. Och

alltid ha de därigenom upphöjts till ära och

värdighet. Den heliga familjen fortlever. Alla som

vilja göra Guds vilja äro Jesu närmaste: Hans

moder, syster och broder, Mark. 3: 35.

Alla dessa äro Jesu närmaste. Och de ha

samma kallelse med hänsyn till Jesu sak och Jesu rike

nu, som Josef och Maria då hade, med hänsyn till

Jesus-bamet självt. De ha att vårda och vakta

det heliga bamet med hängivenhet och kärlek

samt göra de offer därför som krävas. Även hos

oss alla, som sålunda höra till Jesu närmaste,

begynner hans sak ringa och alltid med hans

person. Han födes i våra hjärtan och tar våra Uv

i ^.Tiap^r^r^iTfa^nin^1—Hflär fördras mi

fram-för allt himmelska uppenbarelser, om vi skola

kunna älska och leva för Jesus. Ty i världen

anmäla sig genast många fiender till detta ”Barn”.

Josef var ingen märkvärdig man, såsom vi sett

Men detta ytterst märkliga fanns ändå hos ho-nom, att himmelens krafter fingo rum i hans

hjärta. Han förstod uppenbarelsens språk och hade

kärlek nog och fin takt att ta hand om det

dyrbaraste av allt. Ja, han var pålitlig nog för

himmelska uppdrag på jorden. I alla dessa drag

liknar församlingen honom i alla tider. Och varje

enskild kristen bär även dessa släktdrag.

Vår kallelse att vara Frälsarens närmaste

sätter oss i konflikt med allt, som är nedanefter. Vi

få gå emot strömmen, men med vinden. Och

vinden är dock starkare än strömmen till slut. Ty

det är icke strömmarna, som reglera vindarna

utan vindarna ovanefter bestämma

havsströmmarnas lopp. — Så även i Andens värld. ”De äro

döda, som fara efter barnets liv”, ljuder det till

slut. Men ”Barnet” lever och skall leva. Så skall

det en gång ljuda till alla Jesu närmaste. Så skall

det en gång ljuda över församlingen: De äro döda,

som farit efter hennes liv. Men själv skall hon

leva i evighet, genom honom som lever alltid och

beder för henne.

Nu till slut en fråga: Äro vi i släktskap med den

heliga familjen? I offersinne, i kärlek, i trohet,

i ständig vakthållning och trägna budskaps

mottagande, budskap om landsflykt och livsfaror och

helt givande av tid och kraft och anseende, ja,

allt? — Men också till slut budskap om alla

fienders död och ett saligt vändande hem till Guds

Kanaan i frid och evig salighet. Allt i enlighet

med de heliga profetiorna om det välsignade

Jesus-bamet, Frälsaren. Amen. NYÅRSDAGEN.

Bladverk och frukt.

Och han framställde denna liknelse: En man hade ett

fikonträd planterat i sin vingård; och han kom och sökte

frukt därpå, men fann ingen. Då sade han till

vingårds-mannen: ”Se nu i tre år har jag kommit och sökt frukt på

detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg bort det.

Varför skall det därjämte få utsuga jorden?” Men

vin-gårdsmannen svarade och sade till honom: "Herre, låt det

stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva

omkring det och göda det; kanhända skall det så till nästa

år bära frukt. Varom icke, så må du då hugga bort det”

Luk. 13 : 6—9.

H ela världen är ur viss synpunkt Guds

vingård. Och vi äro alla träd, som Gud

planterat där. Det är icke vilda, oädla träd, icke ens

prydnads- eller parkträd som han arbetar med,

den himmelske vingårdsherren, utan ädla

fruktträd. Han är så mån om dessa sina träd, att han

har särskild omsorg om vart och ett och talar

i vår text om det ena trädet, fikonträdet, som om

det ej funnes flera. Och så har han överlåtit

vården om detta träd åt en vingårdsman. Denne

vingårdsman är Herren Jesus Kristus.

I vår text föres ett rörande samtal mellan

vingårdens herre och vingårdsmannen. Vingårdens herre söker efter frukt.

Det är det första vi nu skola lägga märke till.

Han vet att trädet kan bära frukt. Det har god

jordmån, det står i nåden. Det är av bästa slag»

ett ”fikonträd”. Han fordrar icke för mycket, han

har ju själv frambragt trädet och planterat det.

”Vi äro hans verk, skapade i Kristus Jesus till

goda gärningar, vilka Gud förut har berett, för

att vi skola vandra i dem”, Efes. 2: 10. Vidare

har han givit den allra bästa vård genom

vin-gårdsmannen: Herren Jesus har dött för oss alla

och tagit sig an allt vad människa heter. Och

så långt evangeliet om honom har blivit känt,

fordrar Gud frukt hos oss alla. Ty här inbegripes

alla och envar.

Ingenting är dåraktigare än oomvändas ursäkt

för sitt syndiga liv. De tro sig ha rättighet att

endast kritisera de troende och ställa höga krav

på

då förehåller dem deras eget tillstånd, får man

ofta till svar: ”Jag har ju aldrig bekant mig vara

en kristen. Med mig får ingen, icke ens Gud,

räkna. Jag vill ej bli en skrymtare, därför tycker

jag det är bättre att jag blir som jag är. Där har

jag ju en viss rättighet att synda. Och av mig

får ingen begära bättre.” — Jaså! Men vem har

givit dig rättighet, kära människa, att vara utan

frukt för Gud? Har Gud icke kostat lika mycket

5på dig som på andra, vilka nu bära frukt åt

honom? Så länge du själv icke är bättre än de svaga

kristna, som du klandrar, har du ingen som helst

rättighet att klandra dem. De äro ju ändå så

mycket bättre än du som de begynt att bekänna

och begråta sina synder. De ha böjt sig i ånger

vid Frälsarens fötter och blygts över sina synder.

Men du går där ännu styv och hård, elak och

ondskefull i ditt hjärta, pösande av övermod och

självbehag. — Vem giver dig rättighet härtill?

”Gud bjuder ingen ogudaktig vara och giver ingen

lov till att synda”, läsa vi 1 Guds ord. Tänk härpå

eho du är. På denna heliga dag nu vid det

betydelsefulla årsskiftet letar vingårdsherrens hand

i ditt livs trädkrona och vill ha frukt.

Han kommer igen år efter år. I vår text talar

han om tre år, vilka varit trädets nådatid och

frukttid, men han hade sökt förgäves efter frukt

alla tre åren. Vi kunna ju härvid tänka på dm

tid judarna stått under vingårdsmannens direkta

skötsel och omvårdnad. Men vi tillämpa orden

helst på oss envar. Tänk så många år dina

årsskiften glidit förbi, utan att ett enda andligt

hjärt-ljud hörts från dig eller ett äkta skott skjutit

fram.

Vingårdsmannens vana, sökande öga glider så

sakta bland oss, från träd till träd. Hans ömma

händer vika undan grenarnas lövverk sökande

frukt. Var finner han hos dig, hos mig? n.

Vad är det då som är frukt hos ossf

Vi ha förut betonat, att vi äro inga

prydnads-träd i Guds vingård, inga parkträd, nej, fikonträd.

Alltså nyttiga fruktträd.

Det är icke vackra bladkronor, väl hyfsade och

tuktade lövverk Gud vill se hos oss. Sådana

lövverk äro våra goda gärningar, yttre hyfsning,

bildning, vänlighet; icke ens andligt tal och

bekännelse eller stora fromhetsverk. Sådant kunna

judar och muhammedaner och hedningar

frambringa. Det kunna vi kalla vackert bladverk.

Med sådant kan man tillfredsställa människor.

Men icke Gud. Han söker frukt. Och frukt är

något annat. Frukt är det levande och

livsdugliga hos oss. Det är frambringande av nytt liv

och underhållande av liv. Alltså: det är om liv

det rör sig. Frukterna på ett träd ha livskäma

i sig. Och de njutas för livets underhåll eller

såsom livsmedel. Den stora frågan blir alltså:

Har någon själ vunnits för Gud, har någon blivit

född på nytt till barn åt Gud genom mig under

detta år? Eller: Har mitt liv varit till välsignelse,

till hjälp, till tröst och uppbyggelse i den andliga

livskampen för någon? Har Guds rike förkovrats

något genom mig under det år som nu gått? —

Vi äro vunna för Gud för att vi skola vinna andra

i vår tur för Gud.

Härvid är då en synnerligen viktig

egendomlighet att märka, nämligen den att fruktträd ärooftast inga just så vackra träd att se på. De äro

knotiga och krokiga samt genom den beskärning

och ans, de måste genomgå, stympade och

hindrade i sin naturliga växt. Om vi få pressa bilden

i vår text, så kunna vi lära av att Herren Jesus

talar om ett fikonträd. Det stämmer precis med

den tanken att de goda fruktträden icke äro

några skönhetsbilder. Ty fikonträdet är knotigt

och prunkar icke ens med någon blomning.

Frukterna framkomma under barken på grenarna som

små svulster och mogna sedan fram till dessa

goda närande fikon. Fruktträd med sirlig växt

och frodiga bladverk giva icke mycken frukt Det

vet varje trädgårdsägare. Och själva vinstocken,

det ädlaste bland alla fruktträd, har ingenting av

skönhet i utseendet

Vilken god lärdom ger oss ej dessa förhållanden

i tillämpningen! Se vi icke just detsamma i

församlingen? Mången härlig begåvning har liten

frukt under det att små, rätt obetydliga, i det

yttre förbisedda Guds barn äro så rika på det

som vi dock bäst av allt behöva: andligt gott,

tröst, frid, glädje i Gud, tro och vishet, tålamod

och framförallt: kärlek, av Gud ingiven kärlek.

Men ännu mer: Höga, väl utrustade andar med

ett linjerätt yttre liv och hög bekännelse, ja,

verkliga "prydnader” för församlingen, draga icke

många till sig men stöta i stället bort försagda,

fruktande själar, under det att dessa soliga, goda,

vänliga hjärtemänniskor i församlingen, som alla

små enkla svaga och fallna få sådan hjälp avoch som alla dragas till, ofta äro i det yttre livet

rätt skröpliga, ja, försumliga och föremål för de

”höga helgonens” ständiga klander.

Hur kan detta hänga ihop? Jo, jag tänker

att dessa i det yttre litet försumliga och knotiga

äro så upptagna av det inre livets företeelser och

ha sin huvuduppmärksamhet riktad åt det

verkliga i gudslivet, så att de därav försumma ”dill,

kummin och mynta”, men äro så mycket rikare

på vad viktigare är: tron och barmhärtigheten

och kärleken samt Guds namns pris och icke sitt

eget. De glömma sig själva för den käre

Frälsaren, som så helt uppfyller deras synfält, att de

rent för litet se på sig själva, i god mening

nämligen.

Trädets framtid.

När icke trädet bär frukt, så bara suger det ut

jorden. Och det vill vingårdsherren förhindra.

Därför fäller han domen över det: ”Hugg bort

det.” Alltså: Antingen bära frukt eller huggas

bort; det är Guds beslut om oss. Och vem kan

säga i huru många fall oomvändas, i sina synder

framhärdande människors död är ett

undanröd-jande av hinderliga träd i Guds vingård? Må var

och en som kan frukta, frukta för sig själv, men

ock tacka för det år som gått. Men må vi lyssna

till texten, till samtalet mellan vingårdens herre

och vingårdsmannen. Vingårdsmannens förbönär rörande skön. Han vill göda och gräva ännu

ett år. Ännu ett år. Tänk om de ordén syfta på

dig, käre vän! Jesu kärleksfulla omvårdnad om

fattiga syndare är förunderlig. Det rika

evangelium få de erfara. Men ock grävningens

smärtfulla ingripande. Därvid såras och avskäras

många ömma rötter, sådana som sträcka sig ut

i världens och de sinnliga behagens jordmån, där

ingen näring för himmelska frukter finns.. Men

bättre och hellre det än yxans hugg nästa år eller

framdeles.

Sant säger en andans man att vi måste

fördraga spaden, om vi vilja slippa yxan samt att

vingårdsmannen vill göda och föra spaden. Men

yxan, nej-----------. ”Så må du då hugga bort

det.” Borthuggandet vill vingårdsmannen förtro

åt vingårdens herre. Men han i sin tur befaller

vingårdsmannen göra det.

Hur glänser icke här den gudomliga kärleken

igenom?

Med denna för våra ögon vilja vi med

tröste-ligt mod gå fram till din nådastol, vår käre

Frälsare, och bedja dig om tålamod och helig ans

och grävning och gödning, var så behöves, ännu

ett år, att vi må bära verkliga frukter åt Gud

i det år som i dag går in. Amen.SÖNDAGEN NÄST EFTER NYÅR.

I kastskoveln.

Jag döper eder i vatten till bättring, men den som

kommer efter mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens

vä/rdig att bä/ra hans skor; han skall döpa eder i helig

ande och eld.

Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga

rensa sin loge och samla in sitt vete i ladan; men agna/ma

skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.

Matt. 3: 11—12.

Den starkares verk är ett över all måtta stort

verk. Han skulle grundligt lägga allting

tillrätta igen: giva Guds ande igen åt bortfallna

syndare samt utföra den rättvisa domen åt alla

obotfärdiga och med kastskovelns noggrannhet

skilja i sär de onda och goda, för att befordra

båda till deras bestämda mål för evigheten.

Det är att grundligt upprensa den orena

världen. Härtill fordras sannerligen styrka.

Världen ropar nu och då på en stark man som

kan genomföra sunda principer och sålunda rädda

nationerna. Man framkallar i minnet vissa

sådana, vilka för sin tid gjort jätteverk: Luther,

Napoleon, Gustav Adolf, Abraham Lincoln,

Glad-stone o. s. v. Ja väl, men deras verk var dock för svagt för

verldens behov. Det tillfredsställde endast

relativt på vissa områden och i vissa länder.

Då var Johannes Döparen mycket större, ja,

den störste av kvinna född, enligt Jesu eget ord.

Och ändå var han mycket för svag. Han rörde

sig endast med vattendop. Men det kunde icke

gripa igenom eller omskapa. Vi få icke blanda

samman Johannes’ dop och vårt kristna dop.

Johannes’ dop var något enastående och upprepas

aldrig av någon. Johannés själv var en

utomordentlig, enastående gestalt i Guds rike, ett

gränsmärke mellan Gamla och Nya testamentet

Därför visar han också alla ifrån sig och till

Kristus.

Men väldig var han i sin förnäma avskildhet,

och stark som ingen annan. Men när Herren

Jesus kom, krympte han ihop till ingenting

likasom den i sig själv så sköna morgonstjärnan

försvinner, när solen kommer.

Ja, Johannes var icke ens värdig att vara

Frälsarens ringaste slav. Ty dennes uppgift i

österländska hus var att ordna med skoma.

Så liten och svag blev själve Johannes

Döparen, när den starkare kom. Mästaren har så

mycket med eld att göra. Det är

anmärkningsvärt och strider mot en ofta felaktig uppfattning

om honom. Man tänker endast på nåd och

frät-sarkärlek i förbindelse med hans namn. Att ten

själv säger, att all dom är av Fadem överlåtenåt honom, glömmer man. Alltså, han skall döpa

med eld.

Men det är inte det första.

Han skall döpa i helig ande.

Att döpa i helig ande är det första, som vår

Herre Jesus vill med oss. Det är detsamma som

att återgiva oss bamaskap hos Gud och

medborgarskap i Guds rike. Detta hade vi förlorat

genom synden. Och här är den ”starkares” stora

kraftprov. Många krafter hade tagit sig den

uppgiften före att vända människan tillbaka till

sin Gud och fria henne från synden samt göra

henne helig och rättfärdig. Men alla visade sig

vara för svaga. Men ”vad lagen icke kunde

åstadkomma” — och icke någon annan heller — ”i det

den var försvagad av köttet, det gjorde Gud”.

O, det ordet: Det gjorde Gud, vilket ljuvligt

och tröstande evangelium är det inte? Ja, icke

ens lagen mäktade lösa den uppgiften. Men

Gud hade en reserv kvar för det stora värVet:

Han sände sin son. Och han kunde. Han gick

till botten i saken. Det var synden, som fångat

oss. Då tog han itu med synden och tog den på

sig. Men det betydde död, ty syndens lön är

döden. Ja, då gick han i döden.

Johannes var den störste av kvinna född. Men

här var han för svag. Guds son var icke blottfödd av kvinna utan ”född av Fadem i evighet”.

Det var hemligheten till hans styrka, som räckte

till att segra i tvekampen med dödsfursten i

dennes egen kula.

Men till rättfärdighet krävdes ock

uppståndelsens besegling. Vår Herre Kristus uppstod på

tredje dagen som evig segerhjälte i våra strider.

Halleluja!

Nu var hindret för Andens boende hos oss

undanröjt. Nu gives bamaskapet och

delaktigheten i Guds rike åter och därmed

bamaskaps-anden. Ty genom Jesu död få vi liv. Och i hans

uppståndelse är kraft till vår nya födelse. Vi äro

ej adoptivbarn hos Gud. Nej, vi äro barn på

grund av födelse. Och då ha vi ”släktdraget”

i oss; det är klart. Och släktdraget, beseglingen

på vårt baraaskap är den helige Ande. Detta är

sålunda det höga syftet med denne ”starkares”

verk.

över honom förbliver Anden. Han har Anden

utan mått Och hos Herren Jesus bekommes nu

Anden av var och en som tror på Kristus. Det

är han som förfogar över Anden, eller ”döper i

helig ande”. Han har genom redlig strid och

ärlig seger förvärvat oss Anden åter. Ty Anden

bor icke i ett orent sinne och ej tillsamman méd

synd. Först när vi genom tron få Jesu sinne,

som är Andens sinne, äro vi i släkt med Anden

och lyckliga ägare av Anden, godkända av honom. n.

Jesu eldsdop.

Detta dop är den dom som Frälsaren skall

avkunna över alla, som ej velat taga emot

bamaska-pets Ande.

Ty vår Herre Kristus måste regera. Och

varenda fiende till honom skall bringas till hans

fötter. Och fiender äro alla. Var och en skall

" hylla Herren Jesus på sitt sätt, det som han själv

bestämmer. Men ingen kommer undan honom.

Ty så stark är han, att varenda människa skall

fram inför honom och ur hans hand taga emot

bamaskapets Ande eller ock den outsläckliga

domselden.

Kanske kunna vi säga att till Jesu eldsdop även

hör den eld, som han själv talar om att han

kommit att kasta ut på jorden: syndanödens,

bättringens eld och det renande luttringslidandets

eld. Allt detta länder ju till frälsning och kan

höra till hans dop i helig ande.

Men särskilt böra vi lägga på hjärtat, att ingen

undkommer Frälsaren. Han har av sin Fader

fullmakt över allt kött. Han skall ock noggrant

utöva denna sin makt. Vi kunna ju fly undan

hans kärlek och frälsningsnåd. Men därmed äro

vi honom icke kvitt. Domselden kan ingen fly

undan. Den vädjar icke som frälsningsnåden till

vår fria vilja. m.

Eastskovélns slutliga prov.

Huru noggrant och rättvist Jesu olika dop

skola tillmätas var och en, säger oss bilden om

kastskoveln. Ingen enda för Anden tillgänglig

och med trons kärna i sig skall stanna i elden.

Och ingen enda som sagt ttej till frälsningen skall

bestå i kastskovelns prov. Vär och en i det

provet fäller själv utslaget över sig. Vetekornens

kärna ger tyngd och vindarna inverka ej på denna.

Men agnarna, de som sakna den inre halten, det

är tron och Anden, de äro alla vindars rov, även

dem som kastskoveln skall kasta in dem i.

Där ligger den väldiga sädesbunkén med kom

och agnar om varandra. Men över den står

bonden med sitt redskap, som skall skilja dem åt.

Kom igen nästa dag, och du skall då få se komen

med kärnorna framme vid logens ända i en ren

hög och agnarna i en annan långt ner, emedan

vinden tagit dem, i det ögonblick de glidit ur

kastskoveln, och fört dem tillbaka.

Bedan nu har Herren Jesus kastskoveln i sin

hand. Vi skola alla ligga i den skoveln.

Rens-ningsverket är redan begynt men icke slutfört

Stanna, o människa, för din Frälsare! Förstår

du icke att han så gärna vill giva dig sin

fräls-ningsnåd och baraaskapets Ande? Han möter

dig ju oupphörligen med sitt evangelium. Vad

vill han? Han vill giva dig det eviga livets frö,

som inom dig växer och bildar den vetekäraa, somskall ge dig den tyngd du måste få för att ej i

slutrensningen stanna bland agnarna. Anden är

livet. Var och en som stannar för Jesus och låter

honom få fria händer med sig beseglar, ”döper”,

han med Anden. Säg, har du stannat för Jesus?

Bjud honom eljest i dag just nu till dig. Han står

i avvaktan på denna din inbjudan.

Betänk ansvaret mot dig själv, att han vädjar

till din fria vilja. Han ser på dig med kärlekens

varma ömma blick. Ingen annan ser dig

måhända. Men han ser dig. Det är en oändlig tröst.

Men det är ock dom häri för alla som vilja komma

undan honom.

Han skall noga rensa sin loge. Du må befinna

dig var som helst, så är du dock en människa

i världen, det vill säga med bland Jesu vete på

hans loge. Han vill själv giva dig den tyngd du

behöver för att bestå i kastskovelsprovet. O,

vilken tröst, att han själv uträttar detta verk. Han

känner väl igen oss, då han så där dagligen och

mildeligen har tålamod med oss och förlåter oss

alla våra synder. Han känner väl igen oss även

på det stora logrensningsprovets dag. Glädje och

kärlek lysa i hans ögon över alla dessa som han

får arbeta med om dagarna och giva Ande och

inre liv. Och hans glädje och eviga godhet skola

ledsaga oss genom det stora provet på

kastsko-velns stora dag. Därför, o min . själ, var stilla

inför Jesus om dagarna. Smyg dig med alla

bekymmer och alla synder såväl som med alla dina

fröjder in till hans sköte. Låt hjärtat stå vid-öppet för honom. Vare han själv ditt allt. Och

det som i dig är av honom, det och endast det

äger den inre halten som består, då kastskoveln

fäller utslaget.

O, min Jesus, jag vågar ingenting lova av mig

själv. Men tag mig du i din förbarmande nåd och

sköt om mitt inre liv, min andliga växt till tyngd

och mognad! Amen. TRETTONDEDAGEN.

Profetians fullbordan i Guds tjänare.

Och många följde honom, och han botade dem alla, men

förbjöd dem strängeligen att utbreda ryktet om honom.

Ty det skulle ju fullbordas, som var sagt genom

profeten Esaias, när han säger: ”Se, över min tjänare, som jag

har utvalt, min älskade, i vilken min själ har funnit behag,

över honom skall jag låta min Ande komma, och han skall

förkunna rätten bland folken. Han skall icke kiva eller

skria, och hans röst skall man icke höra på gatorna. Ett

brustet rör skall han icke sönderkrossa, och en rykande

veke skall han icke utsläcka, intill dess att han har fört

rätten fram till seger. Och till hans namn skola folken

sätta sitt hopp” Matt. 12: 16—21.

Matteus, själv en jude, skrev huvudsakligen

för judar. Därför är han så mån om att

anföra profetiorna. Och därför är han så klarsynt

vid allt, som rör Herren Jesus, och urskiljer dé

olika profetiornas fullbordan i honom.

Det heter i början av texten, att många följde

Herren Jesus, och han botade dem alla. Och i

detta såg evangelisten uppfyllelsen av den stora

esaiasprofetian om Guds tjänare, vilken utgör vår

text. Vi skola söka se texten i dess olika

detaljer, såsom den själv så naturligt och enkelt giver

sig. Guds tjänares betyg och utrustning.

Det är tre betyg, som Gud ger sin tjänare. Och

dessa tre betyg angå oss, ja, ha ärende till oss.

Vi må därför väl lägga örat till och noga fatta

vad som säges av Gud själv om vår Jesus.

1. Han är utvald.

Utvald! Har då Gud andra än utvalda tjänare?

Säkerligen icke. Men i förhållande till oss och

Kristi oerhörda ämbete bland oss är han utvald.

Bland alla de heliga hos Gud fanns ingen som

kunde åtaga sig den utomordentliga tjänsten mer

än Jesus. Och detta därför att han ensam var

Gud, Guds Son.

Alldeles som då en kronprins i ett rike blir t.

ex. general, han blir både son och tjänare. Det

är med hänsyn till ämbetet som han väljes. Och

vad är Jesu ämbete för något? Att frälsa. Vilka?

Dig och mig, vem som helst. Ja, ingen annan än

han kunde åtaga sig detta. Och då föll Guds val

omutligt på honom. Ty Gud ville, ja, måste få

oss frälsta. Aposteln Paulus säger: Gud skonade

icke sin egen Son utan gav honom ut — gm

honom ut — för oss alla.

Intet, nej, intet var Gud för kärt, när det gällde

oss, vårt väl. Hör det, mitt arma, tvekande

hjärta. När det gäller mig, vet Gud intet som må

sparas. Allt, allt kommer som på köpet med ende

Sonen. Och ende Sonen har jag redan fått. Tyhan är en fri gåva, en nådegåva. Därför kunde

jag få honom.

2. Han är den älskade.

Gud älskar sin Son. Men han älskar också mig.

Och i Guds val mellan oss, vilket alltid svindlar

för mitt förstånd, stannade han för mig och gav

ut sin Son. Omöjligt att fatta! Men sant! Se

Rom. 8: 32, som nyss anförts, och andra

bibelställen.

Men han gav sin Son gudaliv och härlighet,

så att han kunde efter väl förrättad tjänst taga

igen sitt liv. Och så ägde Gud Fader, jämte ende

Sonen, även oss, de andra barnen, som frälsats.

Men detta, att Jesus är Guds älskade Son, ger oss

en lång och djup blick in i Guds hjärtelag mot

oss.

3. Han har Guds välbehag.

Min själ har funnit behag i honom, säger Gud.

När därför nu vår Jesus är så frikostig mot

syndare, har han Gud på sin sida. När han så att

säga rent av sträcker sig ut över gränsen, såsom

t. ex. i Matt. 15, där han så liberalt öppnar

him-meiens skattkammare för en hednisk,

ovidkommande ”hundmänniska”, så håller Gud sitt

fönster på glänt och med leende över anletet säger

han: Det är gott, min Son, det tycker jag om.

Detta behagar min själ väl.

När helvetets makter med allsköns syndabråte

i människoskepnad belamra Jesu väg och veckla

in problemen riktigt för Jesus, reagerar han icke,

6tappar icke fattningen, utan med överlägsen

klarhet och oböjlig frälsningskonsekvens frälsar och

förlåter han endast. Det, säger han, är hans

ärende i världen. Det och ingenting annat. Och Gud

endast bejakar, nöjd och belåten med sin Son.

När den andligen neutrala zonen antar kilens

form för en stackars storsyndare och utspetsar

sig till intet, när intet mer finns att välja på än

att falla i avgrundens förtappelse på ena sidan

eller i Jesu sköte på den andra, då när kanske

mor, hustru, barn, syskon, Guds församling slutat

att hoppas mer om uslingen, slutat att bedja, då

väljer denne i yttersta nöden Jesu sköte, oberedd,

utan minsta puts eller beredelse, i sina grova

synders grova dräkt. Och Jesus tar emot med

strängaste följdriktighet: Min son, dina synder

äro dig förlåtna. Icke dömer jag dig. Gå i frid!

Vad säger nu Gud om detta? Ty märk: så,

som jag har sökt skildra, gör alltid Jesus. Jo,

med gillande blickar följer han det hela: Se, min

älskade, i vilket min själ har behag. Du är

trogen, min Son, i vilken min själ har behag. Du är

trogen, min Son, i min tjänst, till att försona

folkets synder. Just så var det jag menade, när jag

sände dig i världen.

4. Jesu utrustning, Anden.

Herren Jesus når över tjänarenivån. Han är

Son. Därför får han Anden. Icke efter mått och

icke tillfälligt. Anden skall vila över honom, säger

en annan text, Es. 11: 2. Detta är Sonens, barnets privilegium. Det

skjuter vida över tjänarens. Anden är Guds

beseg-ling. Anden är familjetecknet. Anden är Gud

själv, tredje personen i gudomen. Det var i

egenskap av tjänare bland oss och för oss, i egenskap

av vår broder, en människoson, Kristus fick

Anden. Denne Ande har i Kristus upphöjt syskonen

till ställning i jämnbredd med Jesus i visst

avseende, i det förnämsta avseendet, som gäller vår

ställning till Gud. Vi ha blivit barn genom

tros-föreningen med Jesus och fått samme himmelens

”familjeande”. Denne Ande var Jesu utrustning

för hans ämbete i världen, den är ock

församlingens utrustning för utförandet av det av Gud

åt sin tjänare förelagda programmet.

Guds tjänares ‘program.

Detta är fyrfaldigt, sådant det är framlagt i

texten.

1. Han sleaU förkunna rättm bland folken.

Vi tala om ”riksrätt”. I Kristi rike gäller en

riksrätt. Denna riksrätt är evangelium om Guds

rike. Han förkunnade över allt i städerna och

byarna i det heliga landet Guds rike, står det om

honom. Och sina lärjungar befallde han att

predika evangelium om riket. Alltså: Evangelium

är rätten, som Jesus förkunnar för folken, då själv

personligen, nu genom oss, församlingen, Andenso

och nådemedlen, läi salig rätt. Det är den

gyllene verkligen ”jämnvägande Vågskålen”.

Enligt denna rätt få alla parter sitt. Synden

får sitt: en avbruten udd. Djävulen får sitt: två

tomma händer och skammen. Döden får sitt:

till-intetgörelse och död. Helvetet får sitt: ett

tomrum. Världen får sitt: förlusten av ett byte.

Syndaren får sitt: nåd och förlåtelse och ett gott

samvete. Församlingen får sitt: ”tillökning i

familjen”. Himmélen får sitt: en upptagen plats.

Gud får sitt: glädje, lovsång och ett räddat barn.

Jesus får sitt: en ny juvel i sin krona. Saliga

riksrätt!

2. Han skätl icke Vkmda sig i världsbutlret.

Den allmänna världskonkurrensen vidkommer

icke Guds tjänare. Han fiskar i andra vatten, han

jagar på andra marker. Kivet och skriet på

gatorna, det är ”människoträdens” fjädrande för

dagens vindar, deras rasslande grenar och kronor.

Däri tager Guds tjänare icke del. Han arbetar

inne vid roten i det tysta. Han lägger om de fina

sugtrådarna i hjärtejorden. Han omplanterar och

böjer trädet inifrån med sina tysta, milda

övermäktiga krafter.

3. Guds tjänare fördärvar ej det svaga.

Andra makter och själva Moses kunna krossa

och bryta sönder. Jesus var icke kommen att

fördärva utan att frälsa själar. Andra händer bara

fördärva värre och öka smärtan hos det krossade

med sitt vidrörande. Jesu händers vidrörandeläker. Det finns i hela den tvåtusenåriga

fräls-ningshistorien icke ett exempel på motsatsen.

Tror du, fruktande, svage vän, att du skall bli det

första och — enda?

Nej, det skall du inte!

Det är inte rart med rykande vekar. Släck dem,

ty de bara lukta illa. Ja, så säga vi ofta. Men ej

så Guds tjänare. Vi sakna kraft att blåsa under

och få till stånd lysande lågor. Men icke så Jesus.

Ligen enda av oss, som i dag äro Guds

nådebarn, hade varit det, om icke Jesus blåst och

blåser liv i rykande vekar. — Tänk på det, du som

är hård och kärlekslös mot en svag stackare.

4. Han shaU föra rätten fram till seger.

Det är just denna samma riksrätt vi nyss talade

om.

I förra paragrafen talades om att förkunna

denna rätt. Och det sker nu i evangelii tidsålder.

Men till seger föres den ej här, d. v. s. till yttre

framgång, utan tvärtom synes den få ligga under.

Och det frestar på tron hos förkunnama. Men

han skall föra fram den till full seger i sin tid,

då denna är inne. Då blir det saligt att vara med.

Och härefter är det som folkens hopp sträcker

sig, medvetet eller omedvetet. Ända till dess han

fattar i de f jädrande sävstråartade hoppets spiror

och låter dem stanna och få fäste i sig, skola dessa

vända sig, resas och falla i förtvivlan åt alla håll.

överallt skall det brista och svika, till dess han

stiger fram i sin tid, han som är den huggna

kva-derstenen för en människas, för folkens grund-valar. Ty skriften säger, att var och en, som tror

på honom, icke skall komma på skam. Men

hoppet låter icke komma på skam------------------. Nej,

ingen, som hoppas på honom, kommer på skam.

Amen. X SÖND. E. TRETTONDEDAGEN.

Den rätta släktskapen.

Medan han ännu talade till folket, kommo hans moder och

hans bröder och stannade därutanför och ville tala med

honom. Då sade någon till honom: ”Se, din moder och dina

bröder stå härutanför och vilja tala med dig". Men han

sva/rade och sade till dem som omtalade detta för honom:

99Vilken är min moder, och vilka äro mina bröderf” Och

han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: }fSe här

är min moder, och här äro mina bröder l Ty var och en som

gör min himmelske Faders vilja, den är min broder och min

syster och min moder99 Matt. 12: 46—50.

Det är en förlösande verklighet, att våra

jordiska ”verkligheter” icke äro de egentliga

eller rätta verklighetema. De stöta oss för

pannan alltjämt. Vår själ anmäler oupphörligt sitt

stora missnöje med det som hör endast denna

tiden till och inlägger sin protest.

Vi kränkas på det grymmaste. Och likväl söka

vi alltjämt att förlika oss med ”vårt öde” och

inrätta oss så som om våra jordiska villkor vore de

normala. Ja, så tilltrasslade bli vi i vårt inre.

Andens evighetsrop kan icke tystas ned, men

stoftet vill icke lyssna till det. Andens rop är ett rop

om livsbröd, och den naturliga människan göderm

sin kropp och själ med stoft. Anden får intet.

Och dock är Anden vårt väsens hjärtedel, den som

reglerar det hela, om det hela skall lyckas. — Hur

det då går, när Anden får intet, säger sig självt.

Det blir död och värre än död i vanlig mening, det

blir ett evigt döende och ändå utan slut på

tillvaron.

//Herren Jesus är kommen för att vi, som haA

/själv säger, skola hava liv och över nog. Han ini

l för de eviga åskådningarna och löser oss ur våral

jordbundna villor. Så på alla områden. DärförS

kom han på alla områden på kant med tiden. Hanf

för fram himmelrikets villkor och anlägger desa

synpunkter, och linjerna utifrån dessa skära jorJ

yderikets linjer, de av stoft betingade. s

Jesu syn på släktskapet.

Det var under Mästarens första galileiska

period. Arbetet hopade sig. Och många voro de

som lade beslag på hans tid nere i Kapemaum och

i Genesarets trakter. Upp till Nasaret var det

blott en dagsresa. Dit nådde ryktet om honom

och hans oerhörda arbete med predikan och

välgärningar. Kanske man också visste däruppe att

berätta om de förfärliga sammanstötningarna

mellan Jesus och myndigheterna, helst de som

företrädde lagen och profeterna.

Jesu moder och hans bröder blevo oroliga. kanske även missbelåtna. De gingo ned till ort

och ställe för att inverka på honom. Att det nu

var en rågång dragen mellan honom och dem

för-stodo de inte. Visserligen hade han antytt denna

för sin moder redan när han var tolv år och

talade om ”sin Faders stycken” såsom något helt

annat och viktigare än hans jordiska föräldrars

anspråk på honom. Men det var nu längesedan.

Och det hade Maria glömt för alla årens i

Nasa-ret underdånighet och föräldralydnad.

Nu var emellertid gränsmärket mellan honom

och dem fastställt. Han talade och handlade i

ljuset ovanifrån, bunden endast av Faderns vilja.

De sågo allt nedanifrån. Han_arbetade med

himmelrikets vftrkliphfttftr. De rörde sig med

jorde-Iwefli&enbilder. Det står nämligen, att inte ens

hans bröder trodde på honom.

Även på släktskapens helgade område griper

Herren Jesus in. Även detta lyfter han upp på

det högre himmelska planet. Och det var härligt

och välbehövligt. __

/"""Då Mästaren som bäst talar till sina talrika j

(åhörare inne i huset, kommer det bud från Maria j

loch hans bröder, att de vilja tala med honom. De

[behöva inte säga mera, tro de. Genast skall han(

^avbryta och komma ut till dem. ^

Men nej. En högre kärlek har bundit honom

med starkare band än de jordiska släktbanden.

Se här, kära själ, fatta mod och var glad. Du har

ju från barndomen känt en underlig hänförelsens

och vördnadens känsla för jungfru Maria. Ochhar du inte någon gång önskat att du varit i Jesu

bröders och systrars ställning? Så underbart

härligt de måste haft det i sin äldste broders

gemenskap. Ja väl. Men hör, Jesus talar om

bröder, systrar och mödrar utanför sin jordiska

familjekrets. Han sträcker ut handen över

lärjungarna och ser i dem de verkliga släktingarna. De

som göra hans himmelske Faders vilja stå honom

närmare än hans i hela världen älskade moder.

Hör du till dessa föraktade Jesu lärjungar, så är

du närmare Herren Jesus än jungfru Maria, så

långt endast hennes jordiska moderskap ställer

fram hanne.

Och så tillämpar han inifrån tillvarons centrum

de himmelska sanningarna. Han låter dem gälla

i sitt eget liv och böjer familjelivet in under dem.

Himmelriket är verklighetsriket. Jesu lärjungar

leva redan här det verkliga livet, då de tro på

Jesus. Maria och bröderna röra sig ännu ute på

jordelivets vanskliga mark.

Nu, Gud vare lov, finns det något verkligt för

släkt — och syskonkärleken att räkna med, så att

denna, som själv är evig, slipper att en gång stå

med tomma händer och förgråtna ögon, Jesu

släktskap är evig. Hans brödraskap slutar aldrig

upp. Ty det hör himmelriket till, det rike där

ingen ålderdom finSäeiiPeller död. — ÖTstora gläd»

je! Eviga halleluja! " ’

Viilé~Jesu bröder efter köttet tro på honom, så

kommo även de in i samma heliga släktskap. I

annat fall stannade de på det plan, där intet bro-derskap är av någon varaktighet. Att Maria in*

knöts genom tron i den heliga familjen "är säkert.

Ja, så inför Konungen sina revolutionerande

riks-idéer. Saliga vi om vi gå in på dem. Vi få i så

fall världen, våra egna, ja, vårt eget väsens sämre

del, köttet, emot oss. Därför säger ock Mästaren

på annat ställe, att han kommit för att söndra

familjerna på jorden, så att son kommer emot sin

far, dotter mot sin mor, sonhustru mot sin

svärmor ö. s. v. och att människans eget husfolk blir

hennes fiender.

Men vi få himmelen på vår sida. Guds rike hör

oss till, det eviga riket med de eviga, ömma

blodsbanden, vilka aldrig skola rivas sönder. Grenom

sådana band är församlingen bunden samman

inbördes och med konungen Kristus själv. Och ”han

skämmes icke att kalla oss bröder”. Det jordiska

broderskapet grundar sig på förgängligt blods

lag. Men det himmelska är av evig Andes art

med grund i det blod, som är Guds sons liv och

som utgöts till försoning och förmedlande av

gudomlig natur åt Guds avfallna men älskade

barn.

Märk nu till slut dessa två ting:

ViUkoret och resultatet.

1. Villkoret: Var och en som aör min

himmelske Faders vilia----------. Vad är då hans vilja? Därpå svarar Jesus själv: ”Detta är Guds

gärning att I tron på den han har sänt”, Joh. 6: 29.

Vidare svarar aposteln Johannes: ”Och detta är

hans bud, att vi skola tro på hans Sons, Jesu

Kristi, namn och älska varandra enligt det bud

han har givit oss”, 1 Joh. 3:23. Vad är då att tro

på Jesus? Det är att oförbehållsamt överlåta sig

och allt sitt åt honom. Så hade den helige

Hioro-nymus av Betlehem det, då han i en vision en

julnatt fick besök av Jesusbamet. De talades då

vid barnsligt och på trons språk. Först talade

Bamet om vad det hade att giva åt kyrkofadern.

Men jag då, sade denne, jag har intet att giva

dig, inga skatter, intet av värde. Det enda jag

har är mina synder, min uselhet, min nöd och

sjukdom. Ja, detta vill jag ha, sade Bamet, giv

mig det. — Och glad överlät den store

gudsmannen sig med allt detta åt Jesus.

Se, det är att tro. Nu gör jag så med. Gör

så även du. Att Guds vilja mynnar ut i detta,

förstås vid noga eftertanke. Tron gör oss tiU ett

med Kristus. Vi få värde av det vi tro på. År

det föremål vi med tron omfatta och hålla oss till

av en millions värde t. ex., så bli vi millionärer,

märk väl, om inte tron är en död tro, en

självtagen inbillning utan har ett löfte att hålla sig till.

Tron på Kristus, Guds Son, gör oss till Guds

söner och döttrar. Och det är ingen inbillning

eller död tro, ty den är av Gud befalld. Och

därmed blir Guds verk utfört. Ty Kristus är

fullkomlig i sin lydnad och sitt verkande i sin Fadersgärningar. Tron gör oss delaktiga och till ett med

vår tros man, vår frälsare, i allt.

Endast hans blod är mäktigt att försona vår

Synd. Tron på honom ger oss den av Gud

godkända fulla försoningen. Och sedan får Fadem

se sina verk städse utförda i vår ande, vår vilja

och vår håg, och även i vår kropp, så långt de

grova, ännu ofrälsta lemmarna orka lyda och följa

vår inre nya människas lag.

2. Resultatet: Kristi broder, syster och moder.

Det står inte att vi skola bli syskon och närmaste

släktingar till Jesus. Nej, den är min broder, min

syster och min moder, säger texten. Detta hålla

vi fast vid. Vi giva icke efter för känslors

protest och motbevis, när vi äro vid dåligt lynne, när

synden fäller oss till marken, när våra nerver äro

angripna och när vi äro ”nere” och ingenting

annat förnimma än att vi äro ena elända,

jämmerliga, tilltrasade stackare. Vi hålla iikväl fast,

ihågkommande att det är i tron vi ha det samt

att tron är över det jordbundna livet, isolerad

från denna värld och grundfästad i Guds värld.

Genom dimmor och kvalm sträcker tron sig och

håller fast i sitt föremål. Icke förr än det är

förlorat, äro vi förlorade.

Det är värt att kämpa en kamp, härda ut i en

dust, i många duster för att behålla något sådant

som bamaskap hos Gud, borgarrätt i Riket. Tänk

vad adliga personer värdesätta sitt stånd och

värdesättas av andra. Tänk ännu mer vad de

kungliga äga genom sin kunglighet. Allt detta är dock nedifrån och förgängligt O, Guds kära, kära

barn, se dig om. Betänk vad du är och vad du

därigenom har.

Du är nu Kristi broder, syster och moder.

”Mina älskade, vi äro nu Guds barn. Och det är

ännu icke uppenbart vad vi skola varda. Men det

veta vi, att när han varder uppenbar, skola vi

bliva honom lika, ty vi skola se honom sådan som

han är” (Johannes). ”Men äro vi barn, så äro

vi ock arvingar nämligen Guds arvingar och Jesu

Kristi medarvingar, om vi annars lida med

honom, på det att vi ock må med honom bliva

förhärligade” (Paulus).

(/blicken stadigt riktad på vår troshövding. Amen.) 2 SÖND. E. TKETTONDEDAGEN.

Tvenne sökare.

Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.

Där fanns en man vid namn Sackeus, som var förman för

publikanema och en Hk man. Denne ville gärna veta vem

som var Jesus och ville se honomt men han kunde det icke

för folkets skull, ty han var liten till växten. Då skyndade

han sig i förväg och steg upp i ett mullbörsfikonträd för att

få se honom, ty han skulle komma den vägen fram. När

Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till

honom: 99Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa

i ditt hus99. Och han skyndade sig ned och tog emot honom

med glädje. Men alla som sågo det knorrade och sade:

99Han har gått in för att gästa hos en syndare99. Men

Sackeus trädde fram och sade till Herren: "Herre, hälften av

mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har

utkrävt for mycket av någon, så giver jag fyradubbelt

igen". — Och Jesus sade om honom: 991 dag har frälsning

vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams

son. Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och

frälsa det som var förlorat." Luk. 19: 1—10.

När verklig frälsning är på färde, blir det

rörelse, eller man kunde säga alarm, på tre håll:

i Frälsarens hjärta, i den frälstes hjärta och hos

fienderna. Alldeles så när Sackeus blev frälst. Vi

kunna därför säga, att vi ha framför oss i vår text

ett typiskt exempel ur frälsningens värld. Det

som finns innerst inne i hjärtana utlöses vid

frälsningen. Och vad är det som i här föreliggande fall finns

i hjärtedjupet? Det var en innerlig

frälsnings-längtan.

De tvenne sökarnas iver.

Märk väl Sackei trädbestigning och Herren

Jesu: ”Skynda dig — jag måste —När två så

ivriga sökare arbeta för samma mål och i samma

syfte, så blir finnandet resultatet; ty, säger Jesus,

”den som söker han finner”.

Sackeus tänkte alldeles säkert att han var

ensam sökare den dagen. Icke det ringaste anade

han, att den som han så ivrigt sökte långt ivrigare

sökte honom. Allra minst förstod han, att det

var just Mästarens verk att han så ivrigt ville se

Jesus. Så är det alltid, då en människa börjar

att söka Jesus.

Är det någon läsare av denna betraktelse, som

verkligen söker Jesus, så är detta det allra

tydligaste bevis för att du är sökt av honom.

Samvetet är sjukt och skuldbelastat. Syndens börda

gör stegen tunga vid sökandet. Frälsaren flyr väl

undan en sådan oren, okristlig varelse som jag är.

Ack om jag ändå funne honom! Var är han?

Sägen mig det, I som funnit honom. Så suckar

och frågar den stackars syndaren. Och så ger

han sig ut med en iver som glömmer det passande,

som utsätter sig för skam och obehag — ty nöden

har ingen lag. Och här är nöd å färde. Sackeus

glömmer sin chefsvärdighet och kliver som enpojke upp i ett träd i sin iver att få se Jesus. Alla

blicka upp i trädet till honom. — Nej, men se

tull-direktören! Är han inte klok? — Nej, inte på

världens vis. Men han har just börjat att bli klok

på Guds rikes vis. Och denna den sanna

klokheten ter sig alltid som dårskap i världens ögon.

Nu möter honom Jesu blick. Han, som först

sökt, finner äntligen nu.

Finnarens glädje.

Vi förstå av tonen i Jesu ord till Sackeus, att

glädjen ger sin färg åt den: ”Sackeus, skynda

dig!” Kärleken är visserligen tålig”ochTcan

vän-ta. Men då dess stund är kommen, har den alltid

bråttom. Och detta är Jesu kärleks stund

angående tullnären i Jeriko. Därför detta glädjefyll-

da: ”Skynda dig, ty jag måste”--------------. Detta

”måste” ar det som ligger bakom all din oro, du

kära själ som lever i din synd men inte har roligt

där. Det tvingar dig att tänka på din själ. Det

sysselsätter dina tankar i din ensamhet. Det

håller ut med dig år efter år, dag efter dag. Det

bringar dig någon gång till att sätta dig ut för

misstankar från dina världsvänners sida. Ty

även du är så ”liten till växten” när det gäller att

bli salig. Du tvingas att söka en annan och hans

hjälp. Och förargligt nog är det ingen annan dina

tankar gå till och dina ögon söka än just Jesus,

7den i världen illa ansedde Jesus. Kära du, det är

hans ivriga sökande efter dig, som drager så där

på ditt hjärta. Det är den gode herden, som med

den lilla handlyktan ger sig ut ensam i natten och

bland tömesnåren söker sitt hundrade får, som

gått bort från hjorden. Det är fadem, som i

ilmarsch går att möta sin förlorade son, när denne

vänder sig mot hemmet.

Samma heliga ”måste’" var det som bringade

Jesus att som ett lamm på slaktbänken icke låta

upp sin mun, ja, som ledde honom ned till den

djupaste graden på förnedringens skala in i korsets

död, för att han så skulle lägga frälsningens grund

åt dig och mig solid och säker.

Har detta frälsarekärlekens ”måste” fått sin

glädjestund ännu i ditt hjärta och ditt hus? Det

var i så fall ditt livs stora stund. Den är noga

tecknad i ditt minnes helgedom, och den är noga

tecknad i himmelen och i Jesu hjärta.

Ja, det blir glädje när någon blir frälgk Sackei

glädje ärstor! Frälsningen utiösei^det bästa

inom honom. Och det bästa är syndabekännelse

och, så långt på honom beror, syndabot och

gott-görelse. Hans frälsningsglädje stannar ej vid

tomma ord och rörelser^ Den bär levande frukter

och verklig Sinnesändring. Hans förra

livsprincip har varit att samla, samlag lägga skatt till

skatt, med rätt eller orätt lika gott Nu sätter

han modigt och glädjefullt sin nyskodda klack på

denna sin livsprincip och trampar till. Han

förnekar sig själv. Hans skötesynd får dödsstöten.Han bär bättringens frukter. Sackeus har blivit

en ny människa, och glädjen däröver fyller hela

hans hus. >

Men tänk vilken verkan detta har på Jesus

själv. Även hos honom utlöses vad han innerst

bär på. Och det är frälsning endast,

frälsnings-kärlek och ett helt fTälsningsprogram för alla

för-tappade i hela världen.

Troligen var Sackeus en romare eller i varje fall

en som stod i romersk d. v. s. hednisk tjänst för

att preja egendomsfolket. Men nu förklarar Jesus

honom genast för en ”Abrahams son”, ett Guds

rikes barn. Hans tro på Jesus och längtan efter

honom gjorde honom därtill.

Fiendernas knorrande.

Detta måste alltid vara med. Även hos

fienderna utlöser frälsningen det som finns där

innerst. Detta kan nog ligga så väl dolt, ja,

omärkligt, så att många andligen ytliga människor icke

tro att det finns till ens. Men om verklig

frälsning kommer till stånd, rör det sig och kommer

fram: fiendskapen mot Jesus och hans uslingar,

som prisa honom och glädja sig. Då veta alla om

den frälstes synder och Jesu orättvisa beteende,

då han hjälper dessa och lägger glädjetoner på

deras läppar, dessa ovärdiga. Men sina egna

synder veta de icke något om. Emellertid drunknar fiendernas knorr

fullständigt i denna glädjevåg ur Frälsarens hjärta, som

utgör hela hans frälsnings program: ”Ty

Människosonm hax kommit för att uppsöka och frälsa

deTsom var förlorat”. O, vilket ord, så rymligt

och rikt! Det innesluter alla fattiga syndare.

Även dig, kära vän, vem du är.

Alldeles som en floddamm väller fram, när

dammluckan drages upp, så flöda frälsningens

vågor fram över Jesu läppar, när fienderna så att

säga ”dragit luckan”. Fienderna skulle visligen

tiga, om de anade vilka förargelser de ställa till

för sig själva genom att så där röra vid Jesus med

sitt klander. Vid många tillfällen i evangelierna

är det just fienderna som kalla fram fla största.

fnUsningsofdénfrån Jesu Irjärta. Hela Luk~15.

”cle förlorades^kapitel”, är just en_sådan där

”HojdvSrnivfr^nmg, förorsakad närmast utav

fiendernas knorrande.

Det är gott även för oss stackars gamla

skröpliga kristna att ha ett sådant ord, som det sista

i vår text att falla tilbaka på, när synden plågar

oss och otron vill tysta ned vår bekännelse och

stjäla vår frälsningsfröjd ifrån oss.

D:r Funcke berättar, att han som nyomvänd

student en dag i sällskap med ett tjog andra

ny-omvända studenter tog ledigt från studierna och

sökte upp en gammal känd kristen vävare någon

mil från universitetsstaden för att få ”sitta vid

den erfaroe mannens fötter” och hämta lärdomar

för det andliga livet. De blevo emellertid mycket besvikna på sin

vävare. Han sade just ingenting som svar på deras

många ivriga frågor utan tog dem med sig in i ett

högtidsrum, där hans bibel låg uppslagen just vid

detta ställe i Luk. 19.

/<— Unga vänner, sade den gamle, när jag kom-j

/mer i nöd och bekymmer och fruktar för mina;

synder, så går jag in här och lägger handen på

denna vers samt ropar på Gud och"förehåller

honom detta löfte om frälsning för de förlorade.

I Gören så, I med. Faren väl!

i Denna lektion, säger Funcke, blev mig nyttigare

än någon professors föreläsning.

Ja, dyra bröder, vi göra så vi med, i Jesu namn.

Amen.

\ 3 SöND. E. TRETTONDEDAGEN.

”Hjälp till självhjälp.”

När Jesus kom in i Petri hus fick han se hans svärmor

ligga sjuk i feber. Då rörde han vid hennes hand, och

febern lämnade henne och hon stod upp och betjänade honom.

Men när det hade blivit afton, förde man till honom många

som voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta

ord, och alla som voro sjuka botade han, för att det skulle

fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, nä/r han

sade: ”Han tog på sig våra krankheter, och våra

sjukdomar ba/r han”. Matt. 8: 14—-17.

Vi leva i den hittills största hjälp- och

välgö-renhetstid som vi känna, vilken är betingad

av efterkrigskrisen och möjliggjord genom i allra

första hand den kraftiga evangeliska mission, som

är vår tids största och märkligaste folkrörelse.

Den bästa formen för hjälp är dock den som ger

möjlighet till ”självhjälp”. — På det sättet

hjälper Herren Jesus. Men hans hjälp är ej lik

andras.

Hur Jesus hjälper.

Han förändrar vårt väsen. Genom synd och

följder av synd är vårt väsen förlamat och sjukt.

Hans hjälp tillför vårt väsen nya kapital, men ejsåsom lösa bihang utifrån, utan han ger inifrån,

fömyar och skapar om samt sammangjuter sina

nya tillgångar med vårt väsen, vår natur. Det

blir en ny håg, ny kraft, ny syn, ny skicklighet

att taga vara på hans gåvor och utlösa livets

förmåner genom ett välsignat arbete. Så när det

gäller det yttre livets område. Och alldeles på

samma sätt angående det rent andliga livet.

Så kunna inga institutioner genom människor

hjälpa. De kunna endast giva gåvor, som den

nödställde visserligen kan få tillfällig yttre hjälp

av men som lämna hans person i samma usla skick

som förut. Ty inga kapital, inga ransoneringar,

inga bidrag räcka ens till att lyfta upp en

människa på ett normalt livsföringsplan.

Även det som vi vanligen kalla ”hjälp till

självhjälp” flyttar ovillkorligen ned den hjälpte i en

”ringare klass” och sätter honom oftast i skulder,

som för lång tid äro honom besvärliga och

hindra honom att röra sig fritt, oberoende av

människor.

Men Herren Jesus sätter in något nytt i vårt

väsen, något som ger kraft och livsmod och nya I

möjligheter. Den av synden ruinerade får ett /

nytt sinne, som hatar synden, och en ny lust till / ■""

ett moraliskt liv samt en ny kraft att leva upp i i

det nya livet. Sådant kunna inga

uppfostringsanstalter eller moraliska stödjeaktioner uträtta.

Den sjuke får ett nytt hälsokapital, som gör

arbetet till en kär naturlig sak, ger livsmod och

framtidstro. Det kan ingen välgörenhetsanstalt eller nödhjälpskassa åstadkomma. — Så hjälpte

Mästaren i lärjungens hem, som vår text talar

om.

Det betalar sig väl på allt sätt att vara en Jesu

sanne lärjunge, även om den sidan, att ”lämna

allt för Jesus”, noga och vederbörligen beaktas.

Det står om Petrus och hans broder Andreas, att

de lämnade båten, d. v. s. sitt jordiska uppehälles

redskap. Och i Matt. 19 säger Petrus till

Mästa-■ ren, att de hade övergivit allt och följt honom,

spörjande vad de skulle få därför. Säkert glömde

^ då aposteln att han jämte mycket annat gott haft

fri och ofelbar läkare hela lärjungetiden för sig

och sin familj.

Som sagt: Vi må väl framhålla att

lärjunga-skapet innebär lämnande av allt, men att det ock

giver mycket. Och att detta ”mycket” i själva

verket är oändligt" mer än det där ”allt” som det

kräver, ja, att det stora eviga ”allt” är förbundet

därmed.

Det var nöd i Petri hus. Hans svärmor låg

sjuk i feber. Herren Jesus gick in där. Och vart

han gick spredo sig heliga krafter omkring

honom, vilka ofelbart gåvo hjälp till ”självhjälp”.

Så även här. Lärjungens svärmor var nu bara

till besvär för sig och andra. Feber är något

svårt. Det är hälsovaktens alarmsignal i vår

kropp. Någon fiende har kommit för nära.

Något olyckligt är på färde. Det blir strid och oro

och nöd. Febern är en kunskapare om faror. Att

stilla den är att nedslå den oförsynte fienden samt återställa fred och trygghet Herren Jesus, som

skapat våra kroppar och som känner alla våra

fiender, även de som benämnas sjukdomar, kan

hjälpa och lägga ned feberns vågor. Det är en

av de stora lärjungeförmånerna. Det blev frid

och glädje i apostelns hem.

Men inte bara det Svärmodem kunde nu även

betjäna andra och Mästaren. De som Jesus får

hjälpa, bli i stånd icke blott att hjälpa sig själva

utan även att betjäna andra och framför allt

honom, som hela världsmissionen vittnar om. Ja,

hela skaran av hans tjänarestabb&dft i denna,

värl-^^öd£^rsomlmTparadis~S3Tmga hans lov består

av inga andra än sjuklingar; hiälplösa varelser,

förlorade syndare, ”feberpatienter”, vilka han

hjälpt, frälsat och botat.

Det finns febrar av många slag: fruktan,

sam-vetsoro, ångest, vrede, frestelse o. s. v. Det är

bäst att ha sitt hus och sitt hjärta öppna för

Jesus, ty då skola vi få erfara den begynnande,

vilsamma, rogivande kraft som hans handtag ger.

Ty han fattar oss med sin av sundhet och hälsa

uppfyllda hand. Ingenting är saligare än att få

i tron erfara detta hans heliga handslag.

Jesu makt över andarna. ^

/Syndens vågor med vrakspillror efter skepps-\

/brotten där vältra sig tunga mot alla kuster, och )

linga krafter eller hinder i världen kunna bjuda/dem att lägga sig. Mén här är den mur mot

vilken de måste upplösa sig och starna i sin

förödande framfart Herren Jesus har makt över

synden, så ock över alla syndens följder. Gud vare

evigt lovad för denna segermakt och den

befrielse den innebär. Nu behöver ingen längre bli kvar

i synden eller förtvivla för dess följder. Jesus

skrider fram bland förödelsen. Och vid hans

fötter lägga sig alla förstörande makter och onda

andar som tuktade, lydiga hundar.

Vilken helig aftonstämning målar ej texten för

oss. Du heliga Galilea, du himmelsstrålande

Ka-peraaum, lyckliga skådeplats för denna

himmelska hjälp, denna gudomliga frälsnings första stora

uppenbarelse! Sant hade profeten sagt, då han

talade om att mörkret skulle få vika från detta

Sebulons och Naftali land. Där se vi Mästaren

utanför Petri hus med den öppna sjön sträckande

sig ett par mil söderut i omedelbar närhet och det

åt norr nästan amfiteatraliskt stigande vackra

norra Galileen och Syrien, ända till dess att

landet tornar upp sig i Herrmons snötaggiga

bergskedja, nära 3,000 meter högt, endast några mil

långt bort. Åt öster sträcker sig i norr och söder

Basansbergen på andra sidan om Jordan. Och

i väster resa sig de galileiska bergkomplexen med

bergspredikans heliga predikstol och Nasaret

gömt i en sydsluttning endast tre mil härifrån.

Här Var det de heliga gärningarna så

oemotsägligt predikade om vem Jesus var, de gärningars

vittnesbörd som han själv visade hän till såsombotemedel mot såväl Johannes döparens tvivel

som judarnas otro.

Alla botade han, står det. — Värre än att vara

besatt av onda andar kan väl icke en människas

olycka vara. Men även häri hjälpte han. O,

vilken tröst! Ty vad säger oss denna berättelse,

om vi annars äro aldrig så litet tänkande? Den

säger oss, att om han icke någonsin förvägrat

någon syndare och i syndens följder olycklig

stackare sin hjälp, så går det an för mig och dig att

komma fram till Jesus, eller rättare, bli stilla för

honom när han drager fram nu i sitt evangelium

och tro på honom och vara saliga, hurudant vårt

tillstånd än månde vara. Ja, även våra sjukdomar

både vill och kan han hjälpa, nu som då.

Profetians hela fullbordan.

Tydligt och klart hade profetian utlovat

frälsning från synden och syndens borttagande genom

Herren Kristus. Men lika tydligt har den ock

utlovat hjälp genom honom mot våra sjukdomar.

Och om vi försumma att här taga ut vad Gud

utmätt åt oss, så försummar icke Frälsaren att

räcka fram även det heliga måttet åt oss. Och

salig den som enfaldigt och i trons heliga

dristighet stiger fram, räcker fram sina behov och gör

sina anspråk på hjälp gällande. Han får förvisso

hjälp. Ty ieke blott för österlandets dåtida judar

gäller dessa profetians ord: ”Han tog värn, lrrank-heter på sig, och v&ra sjukdo^r hag-imp” Nej,

SSj.Apostlarna fingo, iLven de, denna dubbla

instruktion: prediken evangelium hnten ajukq..

Och så långt dettä evangelium, som de buro ut i

världen, når, gäller hela profetian som fullbordats

i ett helt evangelium.

O, den välsignade Frälsaren! Troget går han

profetians väg och uppfyller den. Han bär hem

allt till sitt. Han lägger allt till rätta. De onda

andarna sänder han bort till deras kula. Satan

får sitt, sin dom. Synden får sitt tillsammans

med alla dess följder. Allt tar han på sig och bär

det själv genom döden in i avgrundens fängelse

och låser till porten om dem samt fäster nyckeln

vid sitt bälte. Men syndaren, den sjuke, som fått

förlåtelse, förlossning och evig hälsa, ledsagar

han också hem till sitt, det eviga fadershemmet.

Visst svallar här ett djup av evig outgrundlig

kärlek. Må det riktigt få skölja våra hjärtestränder,

skölja bort all otro, all tvekan, allt nesligt

fördragande av de bojor Frälsaren så härligt brutit sön-

skall det ej bli när Han, Återställarem

"Återlösaren, återställt, återlöst allt! Alltings!

återställelse — vilket mäktigt ord, vilket saligt

program! /

* TänTe att då få vara med! Få vi det verkligen»

Ja, i Jesu namn, ja. 1

Låt oss enfaldigt och i trons hela fdmodighét]

hängiva oss åt Frälsaren såsom Gud givit honom/

iåt oss! Amen.

deri

Vad 4 SÖND. E. TRETTONDEDAGEN.

/( Det är en v&lnad — det är jag.

Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i

bå-ten och före honom fa/ra över till andra stranden, medan

han tillsåg, att folket skildes åt. Och sedan detta hade

skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja.

När det så hade blivit afton, va/r han där ensam. Båten

var då redan många stadier från land och hårt ansatt av

vågorna, ty vinden låg emot. Men under fjärde

nattvakten kom Jesus till dem, gående fram över sjön. När då

lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade

och sade: "Det är en vålnad", och ropade av förskräckelse.

Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: "Varen vid

gott mod; det är jag, varen icke förskräcktaDå svarade

Petrus honom och sade: "Herre, är det du, så bjud mig att

komma till dig på vattnet". Han sade: "Kom”. Då steg

Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till

Jesus. Men när han såg, huru stark vinden var, blev han

förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och

sade: "Herre, hjälp mig". Och strax räckte Jesus ut

handen och fattade i honom och sade till honom: ’’Du

klentrogne, varför tvivlade du?" När de sedan hade kommit upp

i båten lade sig vinden. Men de som voro i båten föllo ned

för honom och sade: ”FörvjsåoJMc du Guds Son".

14: 22—33.

Den rubrik vi valt över denna betraktelse vill

draga vår uppmärksamhet till ett säreget

förhållande i vårt kristna erfarenhetsliv.

Det är ju så, att vi oftast i vår primitiva

fromhet anklaga oss själva eller andra, dock mest oss

själva, för oförstånd, olydnad mot Gud, bristandegudsfruktan i allmänhet, då vi komma i nöd och

olyckor. — Vår text vill lära oss något annat.

Vidare frukta vi ofta för onda makters spel, då

vi komma illa ut. Det värsta av allt är ju

djävulens makt och stora vrede. Och han har många

tjänare. Aposteln talar om ondskans andemakter

i himlarymderna såsom våra motståndare: ”Det

är en vålnad”. Det värsta som finns. Så tro och

tänka vi ofta när vi komma illa ut. — Vår text

vill emellertid lära oss något annat.

I»

övning — ej undergång.

Texten vill lära oss att Jesu lärjungar måste gå

igenom hårda skolor. Och att just Mästaren själv

leder, befaller, nödgar ut de sina i vanskligheter,

ja, i dödens nöd och all förskräckelse. När vi

då, bragte till yttersta randen mot undergång,

ropa: ”Det är en vålnad”, säger han: ”Det är jag”.

Alldeles som ömen lockar och nödgar sina ungar

ut på flygäventyr, så gör ock vår Herre Jesus med

de sina. Men liksom ömens utflykter med

ungarna endast avse övning, Tqke undergång, så gör ock

Mästarens nödganden^ut i prövande nöder och

faror. Han är själv tillstädes i rätta stunden för

att rädda och föra allt till ett gott slut, som vi

skola se i texten. Men innan vi gå vidare, måste

vi bemärka en omständighet, som ger oss mycken

lärdom. Varför var Herren Jesus ieke med på den där

sjöresan från början ? Nej, han hade sökt

ensamheten för bönestillhet i natten på berget. Och

varför det? Jo, han hade, våga vi säga, varit i

en stor frestelse. Ty omedelbart förut hade han

utfört det stora brödundret i öknen. Och

Johannes berättar för oss, att judarna sedan med våld

velat göra honom till sin konung. Han drog sig

då undan i ensamhet för att bedja.

Ha vi inte ofta erfarit svåra frestelser efter

dagar av stor andlig välsignelse eller direkt efter

anderika möten? Då stå själens portar på vid

gavel, känslorna äro i svallning och vi bli andligen

mycket svaga vid nervernas och den andliga

kraftens avspänning. Då äro vi lätt tillgängliga för

smicker och allsköns ytlighet. Säkert kände även

Jesus det så efter de stora kraftgärningarna och

folkets hyllning. Han var ju frestad i allting.

Vad gjorde han då? Drog sig till ensamheten

i bön. Ack, vilken lärdom för oss, kära bröder!

Lärjungarna voro ett mycket sjövant folk.

Genesaret var ju deras egen sjö. Men se, denna

gång hjälpte ingen vana. Deras egna krafter

förslogo ej. Huru dags på kvällen de lagt ut på

den en svensk mil breda sjön, står ju inte

bestämt. Men vid aftonen var det. Alltså vid

klockan sex. Och nu hade de strävat ända till fjärde

nattväkten, mellan klockan tre och sex

pILmorgo-nen, och ändå inte rott rnftr S.n m ha.lv svensk mil.

2S"5tt§r"3U stadier. säger~Joha.nnes.

Härunder hade de varit i sjönöd. Och nu till

oslut det allra värsta: en vålnad! Voro de då i

onda makters våld? Nej, de voro i sin Mästares

våld och förvar.

Jesu sällskap ett heligt vågstycke.

Sannerligen, den som ger sig i Jesu sällskap på

allvar, han skall få göra underliga erfarenheter.

Han skall få lära, att ingen egen skicklighet eller

vana eller konst eller kraft är att bygga på. Allt

sådant slår Jesus ibland undan för att själv få

bliva de sinas allt, för att de skola bero endast av

honom, för att han skall få komma intill. — Och

den som är riktigt ivrig i Jesu skola, han skall

få flera läxor än de andra.

Petrus var en riktigt ivrig lärjunge. Och i den

där natten i sjönöden fick han lära två läxor,

medan de andra lärde en. ”Är det du, så bjud mig

komma till dig på vattnet”, höra vi honom i sin

iver ropa. ”Kom!” Och Petrus kommer. Först

över relingen och så i sjön. Men hans ögon och

öron och hela kropp voro ännu av kött.

Vi äro ofta inte så andliga, sona vi tro. Mycket

av vår Iver harror irån ocn reglerasav vårt svaga

kött Tron sviktar. Ty tron är rent andlig. Och

andligheten är så liten, så liten — men så

himmelskt äkta och så himmelskt verkningsfull. Så

långt den når. Hos Petrus nådde den icke fram:

”Du klentrogne, varför tvivlade du?” m.

Petrus* ”extra nöd” inhöstar en ”extra

erfarenhet

Petrus fick en extra lektion i sin svaghet och

sin icke riktigt pålitliga iver men ock i sin

Mästares trofasthet och kraft.

Men Petri tro och andlighet voro dock så äkta.

Det var något reelt för Jesus att taga uti, och det

var mening och hjärta i Petri nödrop och bön om

hjälp. Han vände sig till Jesus, bekände sin

hjälplöshet och bad om hjälp.

Kära, låtom oss lyssna till vår dyre frälsares

rop: ”Varemad gott mod, det är jag, varen icke

förskräckta”. Ty det ropet når även oss på vår

färd över livets stormiga hav. Det tränger

igenom vindens dån och böljornas fräsande. Han är

där mitt i farorna. När vi se oss vid

undergångens rand, förvandlar han denna till ett rum, där

de stora vinsterna för livet bevaras åt oss — en

skola där höga examina tagas och himmelska

erfarenheter göras.

Och så till slut: Jesu närhet förvandlade i ett

nu allt. Vinden lade sig och de voro vid målet.

Ack, vilken skön upplösning av dramat. Jesus

är vår frälsare. Han kommer innan nöden

stigit till verklig dödsnöd. Sådan skola hans vänner

aldrig vara med om. Han ropar sitt: ”Det är

jag!” Vinden lägger sig. Vår båt stöter emot

stranden till slut. — Ack, salighet!110

/Käre Herre, låt oss få vara med om detta. I

Kom till oss i vår sista nod. Lägg Petri tro i vårt I

Ihjärta och hans ärliga bön på vår tunga! Räck /

(oss din hand och hjälp oss lyckligt i land! Ameiy"5 SÖND. E. TRETTONDEDAGEN.

Såskäppan, livet och lien.

Och han sade: ”Så är det med Guds rike, som när en

man så/r säd i jorden; och han sover, och han vaknar, och

nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i

höjden, han vet själv icke hwru. Av sig själv bär jorden

frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes

fullbil-dat vete i axet. När så frukten är mogen, låter han strax

lien gå, ty skördetiden är då inne."

Mark. 4: 26—29.

Vi kunde även som rubrik sätta: sådd,

växtlighet och skörd i Guds rike.

Guds rike är till sin andliga natur vad vår värld

är i sin materiella natur. Därför griper Herren

Jesus bilder där, den ena efter den andra, för att

avmåla Riket. Det är hans ärende hit till

världen att förkunna Guds rike. Det materiella har

nämligen ingen varaktighet. Det skall förgås.

Guds rike är det förblivande.

Men det har sina villkor. Först beror det av

ett sående. Utsädet är Ordet och Rikets barn äro

de som fötts på nytt till barn i Riket. Den bästa

säd, sådan som i den vetenskapliga anstalten

utsorterats och prövats samt är till hundra procentgrobar, måste passera skäppan. Den måste sås

ut Och det betyder förnedring och avdöende

men ock uppståndelse. Men komet har att välja

mellan detta och förgängelse utan uppståndelse

och utan förnyelse och avkastning med ett

långsamt tynande och död. Skäppan är alltså den

lyckligaste lotten.

Så med Ordet självt. Sonen i Riket gick den

vägen. Sedan äro alla Rikets barn hänvisade att

gå den vägen. Därvid sker dem den äran att dela

lott med Ordet.

Men här växlar bilden. De äro på samma gång

såningsmän, som sköta om sådden i Rikets tjänst.

Detta såningsarbete är förenat med arbete och

bekymmer. Det är nämligen den brådaste vårtid.

Och tegarna ligga röjda och färdiga att taga mot

utsädet. Andra tegar äro ännu oodlade. Det

gäller att plöja och röja.

Men ännu ett bekymmer inställer sig: Skall jag

så över allt, i alla hjärtejordar? Är det inte i

vissa fall att kasta pärlor för svin? Ja, här är ett

problem från viss sida sett, det kan väl vara sant

Men ”svinmänniskoma” äro nog dess bättre inte

så många. Regeln är: så över allt Predika

evangelium, så ut Ordet hos alla och allestädes. Ty så

rik är Gud. Och vi få icke försumma detta. Ty

ända till den grad har Gud givit oss sitt

förtroende som hans medarbetare, att vi skola handhava Livets tid.

Men därmed är ock vårt ansvar slut.

Sånings-mannen i texten vakar och sover. Det går

nätter och dagar, och säden sköter sig själv. Den

växer och skjuter i höjden. Såningsmannen vet

icke huru det går till och kan icke nöjaktigt

beskriva det. Här har Mästaren inrymt en god

plats för tron och vilan i Gud mitt under arbetet.

Ty livet är självt med i spelet. Och det är

mäktigare än alla andra makter. Även dödens.

Men underliga äro dess villkor. Det skall ned

i den våta, smutsiga, svarta myllan, utsatt för

köld och alla oväder. Men här äro vi utsatta för

en sinnesförvillelse. Ty vad är köld och smuts

och oväder, det som ter sig så för våra sinnen?

I själva verket är detta gudomliga laboratorier,

i vilka den store Mästaren skapar fram

skörden. Det är livets verkstäder och det element,

där detta frigöres och växer och utvecklar sin art.

Alltså, kära såningsmän, låtom oss beflita oss

om två ting: Att vi ha det rätta sädet i skäppan,

när vi så, samt att säden verkligen faller i jorden.

Intet kan hämma livet. Och nu är det livets

tid. Det är en lust att väpnad med Ordets

kor-rektionsglas skåda ut över världens stora

sädesfält eller att lägga örat till världsloppets

livspul-sar. Världsloppets? — Ja. Ty i denna ristade,

harvade, sladdade, vältade massa, som historien

arbetar med i stort, arbetar Guds säde. Det harbestämmande verkan på revolutionerna i

Ryssland, inbördeskrigen i Kina, Indiens

frihetssträ-van. Och på de konstigt inrutade schackbräder,

som världens diplomater ha att sköta spelet på

i Haag, i Lausanne, i Genéve, i London, i

Nationernas förbund. Det går dagligen efter Guds ord.

Det hela mognar. Artema bringas till åtskillnad.

Utur sådant skall livet utlösa sina näringsämnen

och växa sig starkt och moget.

Alldeles så i den enskildes liv. Ditt liv är en

formlös massa. Varken du själv eller andra

förstå dig riktigt. Men Guds ord i dig skall lägga

tillrätta och i denna svarta sumpmark och genom

de krafter det befruktas med ovanifrån från

himmelens sol och skyarnas regn, väder och vind växa

upp och bringa till mognad en frukt som lien skall

få ett glädjefullt arbete med. Var endast stilla

i tron.

Liens tid.

Över allt vakar den store husbonden mycket

noga. Rikets konung räcker till för allt. Hans

kännarblick förstår allt. Och, säger texten: Strax

låter han lien gå. Intet får bli övermoget eller

försummat. När tiden är inne, ”strax låter han

lien gå”.

Men då har det hela mognat fram och lägger

självt i dagen sin art. Ingen orättvisa sker, då

tistlar och ogräs huggas ned och föras bort. Dekunde ändå aldrig bli vete. Mogna fingo de dock

på sitt sätt. Likaså den goda säden. Den

mognade enligt sin art. Det gick så sakta. Men

husbonden kände lagarna och visste sädens tid.

Då tiden kom, var han färdig med sina

skörde-apparater. Det är en stor tid, skördetiden.

Så-ningstiden är stor, ja, kanske ännu större. Men

det är mera en trons tid. Den synes ej så stor.

Den verkar inte så överväldigande på våra sinnen.

Den rör sig med så små, så obetydliga kvantiteter.

Men skörden är de stora mängdernas tid, det

slutliga resultatets. Det ter sig skrämmande

starkt, och dess tid förefaller så oerhört viktig.

Javäl, det är sant. Men, mina kära, den dag i dag

är, är för oss alla viktigare. Vad som nu är mera

avgörande för oss än själva skördedagen, då lien

hugger till på vårt livs stjälk, eller domedagen,

då domsbasunen kallar alla fram inför Jesu

domstol, är att vi nu se till att Guds ord bor och växer

i våra hjärtan. Så, att medan dagarna ila och

nättema skrida fram, vårt liv mognar i stilla växt

till ett veteax med fullbildad frukt. Amen. SEPTUAGESIMA,

Hel tjänst — Ingen förtjänst.

■ Om någon bland eder har en tjäna/re som kör plogen eUer

vaktar boskap, icke säaer han väl till tjänaren, när denne

kommer hem från marken: ”Gå du nu strax till bords”?

Säger horn, ieke fast mer tiU honom: ”Red till min måltid,

och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag

äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka”? Icke

tacka/r han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev

honom befallt? Sammanlunda, när I haven gjort allt som

har blivit eder befallt, då skolen I säga: ”Vi äro blott ringa

tjänare; vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att

göra”.

Luk. 17: 7—10.

Vill man söka efter sammanhanget mellan

denna avdelning i evangeliet, som utgör vår text,

och det föregående, så finns det visst ett sådant,

fastän icke så i ögonen fallande. Med denna

liknelse vill Herren Jesus ytterligare inskärpa den

fariseiska grundtonens falskhet. Denna ton

ljuder nämligen alltid med stor styrka om förtjänst,

om den mänskliga naturens förmåga att bringa

fram något som är prisvärt inför Gud. Och om

vi ärligt pröva oss själva, även vi som i många år

gått i nådens skola, så skola vi till vår

förödmjukelse finna, att det allra värsta i vår ställning in-för Gud såsom syndare näppeligen är våra synder

i vanlig mening utan våra inbillade goda verk, det

att vi ovillkorligen vilja ha någon berömmelse.

Det är detta så seglivade onda hos oss, som vår

frälsare med liknelsen om den ringe eller, som det

står i vår gamla översättning, onyttige tjänaren

vill visa oss.

Alla ha vi ju ”kört plogen” något på vår

Herres åker eller gjort vakttjänst i hans hjord. Detta

är ju gott. Men låtom oss nu märka två ting i

texten: de förtjänstlösa graderna bortom gränsen

för vart ordinarie dagsverke och de dock så goda

villkoren för tjänsten.

De förtjämtlösa gärningarna.

Vårt ”allt”, d. v. s. det vi göra, tycka m är stort

och — värt en liten extra belöning eller

berömmelse, åtminstone ibland. Vår Herres ”allt”, d.

v. s. det Gud kräver av oss, går långt därutöver

och hör endast till vår plikt, som inte på något

sätt kan skaffa oss något för vår egen del.

Vi ha lyckats ibland rätt väl, så tycka vi

åtminstone. Vi ha ett gott samvete. Vi ha givit oss

helt i arbetet. Men andligt arbete tröttar. Vi

”komma hem från fältet”. Vi få för någon

vilotid släppa det hårda ”plogstyret” eller lämna

vakten över hjorden med de egensinniga, inbilska

individerna, vilka i stället för får, som överherden

kallat oss alla, vilja stylta upp sig till riktiga hög-djur. Med gott samvete dra vi én suck av lättnad

och tänka på vilan och vår Herres goda bord. Ja,

väl, men inte än, säger vår frälsare, som är vår

husbonde. Det finns mer att göra först. Två

grader till att passera.

Vår Herre Jesus låter, enligt hans eget ord i

domedagstalet, representera sig av så många

”små” och ”minsta” här på jorden. Någon av

dem är hungrig. En sådan som ej kan ”reda sig

själv” eller ta för sig ur det stora förrådet Denne

ha vi då att reda till åt. Där är en som fallit i

förtvivlan, en annan som just nu börjat

förskräckas över sin synd, en tredje som hungrar efter

mera nåd och frid och rättfärdighet. Med alla

dessa tillstånd följer en tafatthet och räddhåga,

som rent förlamar dem och blir deras död, om

intet ”redes till” åt dem.

Men ej nog därmed. Det följer ännu en grad

av arbete, innan vi få något för egen dd till livs.

Vår Herre och husbonde är beroende av vår tjänst

under själva måltiden. Vi måste passa upp

medan han äter. Vi vilja inte pressa bilden. Men

dess skönhet och överraskande enkelhet för åter

oemotståndligt vår tanke till dessa många

”minsta” och ”små”. Det är ju gott och väl att vi reda

till och sätta fram mat åt dem. Men ack, de äro

även beroende av vår tjänst medan de äta. Ja,

vi måste rent av vaka över dem under måltiden

och se till, att de verkligen hålla till godo och få

del av rätterna. Ja, men, säger någon, de äro ju

också tjänare. Sant Men det får inte på någotsätt förrycka vår tjänst. Här måste Gregorius

den stores valspråk: ”Guds tjänares tjänare”

gälla. Huruvida det för den gamle påven var sant

eller ej, det lämna vi därhän. Men för oss, som

göra allvar av att höra Jesus till och tjäna i hans

församling, ”köra hans plog” och ”vakta hans

hjord”, måste det ordet vara mer än munväder.

Om vi nu verkligen skulle ha gjort allt, vilket

visst icke är troligt, få vi ändå ej tillräkna oss

något pris eller någon belöning för egen del. Alla

våra krafter och gåvor ingingo i kontraktet, då

vår store husbonde lejde oss. Allt, allt skulle vi

göra. Det innehöll vår instruktion. Hans är

tiden. Hans äro materialema. Hans är allt

arbetet och hela fältet. Och hans livegna, ja, trälar,

äro vi.

Där blir inte det ringaste tillfälle över för vår

egen del. All äran, som kan komma utav vår

tjänst, är hans. Med allt som vi kunna

åstadkomma äro vi ringa tjänare, vilka endast i allra bästa

fall gjort vår plikt.

Men detta är väl ett tråkigt tjänareliv? Ack

nej, ty se nu här till slut:

Tjänarens goda villkor.

”Sedan må du själv äta och dricka.” Herren

Kristus är en god husbonde. Han håller ett gott

bord för sina tjänare. Och aldrig klaga hans

tjänare över kosthållet. Icke heller över tjänsten.Det är ju endast billigt och rätt att husbonden gir

först. Det där ”sedan” är ofta i Herrens tjänst

en rik skattkamare, ett ljuvligt gästabud. Salig

den som får träda in i detta husbondens ”sedan”,

d. v. s. som har lydnad nog och ödmjuk

uthållighet i den heliga tjänsten med dess stegrade krav

och grannlaga uppgifter. Ställer tjänsten stora

krav på oss, har den också en härlig lön att bjuda

på. — Detta ”sedan” kommer nu och då efter

arbetsfyllda och prövosamma tider i Kristi tjänst.

Men det kommer aldrig såsom lön för förtjänst

utan som nådélön och vinnes endast av troheten.

Men skulle tjänaren här ej få så mycket av

dessa ”sedan”, så väntar dock med visshet

evighetens saliga sedan då gästabudsbordet aldrig mer

dukas av — det bord där Abraham, Isak och Jakob

sitta med bland gästerna, vilka husbonden själv

betjänar.

O, Herre Jesus, giv mig nåd till trohet och

uthållighet i din tjänst, att jag må få vara med i ditt

saliga ”sedan”, där dina rätter evigt förnöja dina

gäster! Amen. SEXAGESIMA.

En israelitisk mission bland Israel.

Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon,

som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; vidare

Jakob, Sebedeus9 son, och Johannes, hans broder; Filippus

och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob,

Alfem9 son, och Lebbeus; Simon Ivrarén och Judas Iskar

riot, densamme som förrådde honom. Dessa tolv sände

Jesus ut; och han bjöd dem och sade: "Ställen icke eder

färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk

stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.

Och där I gån fram skolen I predika och säga:

9Himmelriket är nära9. Boten sjuka, uppväcken dödaf gören spetr

älska rena, driven ut ovida andar. I haven fått för intet;

så given ock för intet. Skaf fen eder icke guld eller silver

eUer koppar i edra bälten, icke någon ränsel för eder färd,

ej heller dubbla livklädnader, ej heller skor eller stav; ty

arbetaren är värd sin mat. Men när I haven kommit in

i någon stad eller by, så utforsken vilken därinne som

är värdig, och stannen så hos honom, till dess I lämnen

den orten. Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.

Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken

det komma däröver; men om det icke är värdigt, då må

den frid I tillönsken det vända tillbaka till eder. Och om

man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på

edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och

skudden stoftet av edra fötter. Sannerligen säger jag eder:

För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag

bliva drägligare än för den staden. Se, jag sänder eder

åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull

kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.

Matt. 10: 2—16.Det är mycket i denna de första

israelsmissio-näremas instruktion som icke är tillämpligt

för oss. Det kunna vi gå förbi. Men det övriga

vilja vi söka att beakta. — Dock kanske vi böra

stanna för åtskilligt även av det förra.

Vi se då att de första lärjungarna fingo i ett

urval rekrytera apostolatet. Dessa apostlar

utrustades med enastående krafter och gåvor, vilka

voro endast för dem. De fingo makt över

sjukdomar och död samt de onda andarna. Detta

såsom makttecken och bevis för det frälsningens

evangelium och den förkunnelse av himlarnas rike,

som var det huvudsakliga i deras mission. Ingen

har, så vitt vi veta, utom apostlarna uppväckt

döda, ej heller fått sitt ord av Anden beseglat

såsom Guds ord.

Deras område begränsades strängt av

Mästaren. Det gällde endast Israels hus och dess

”förlorade får”. Intet ekonomiskt bekymmer fingo de

betunga sig med. Ty deras förkunnelse var

sådan, att före Mästarens död väckte den endast

hänförelse och glädje. Den var det glada

budskapet om himmelriket och dess närhet. När så

detta beledsagades av dessa yttre kraftgärningar och

välgärningar, så förstå vi att arbetaren icke

endast var värd sin mat utan att han även gärna

fick den.

Det var en ganska noggrann instruktion

apostlarna fingo. De fingo icke ens besöka Samarien.

Dessa halvhedniska samariter fingo vänta med

att få evangelium, tills dammluckorna för den all-männa frälsningsfloden drogos upp, efter

långfredagen, påsken och pingsten. — Det var

sålunda tvenne i mycket olika nådesordningar som de

arbetade i och vi nu företräda.

Mästarens föreskrift att icke vandra från hus

till hus bör ses i österländsk gästfrihets ljus. Det

var nämligen vanligt att när en främling

anlände till byn, han skulle avlägga visit och undfägnas

hos många, varvid varjehanda oskick, smicker,

lättja, världslighet måste vara för handen. Och

sådant stred alldeles mot andan i apostlarnas

mission. Herren Jesus bryter det konventionella.

För honom är ingen säretikett helig. Endast

himmelrikets etikett följer han för sig själv och sina

sändebud och tjänare. Må vi alla minnas det.

Jesu tjänares budskap är himmelrikets

fredsbudskap.

Här synes det som om textens tillämpning på

oss alla begynner. ”Han har förkunnat det glada

budskapet om frid.” Så skriver Paulus om vår

frälsare. Och här är det stora universella, för

alla tider intill Herrens återkomst gällande

ärendet för oss alla som äro hans tjänare.

Och likasom regnet och solskenet faller över

allt, skola vi överallt och för alla förkunna hans

frid. Vi behöva icke ha några skrupler för

föremålens värdighet. Det reglerar sig självt. Vemär för resten värdig Jesu frid? Jo, alla som

mottaga och tro fridsbudskapet. Vi förlora i alla

händelser intet. Icke Frälsaren heller.

Ansvaret inför Mmmélrikets fridsbudskap.

Blir fridsbudskapets bärare icke mottagen, är

ansvaret fruktansvärt. Det är mindre straff för

Sodoms och Gomorras synder än för nåds- och

fridsföraktet. Detta böra, ja, måste vi göra klart

för alla som bli lyckliga nog att höra evangelium

om frid. Vad skall domen bliva över alla våra

nannnkriatna. nådeföraktare? — Stoftets

avskuddande över de ohörsamma uttrycker renhet och

lugnt samvete hos Herrens tjänare inför

uppgiften. De ha gjort sitt. Men det betyder icke att

ett lättvindigt vittnesbörd är nog. Dessa bilder

om djuren: ulvar, får, ormar och duvor säga

mycket om uppgiftens heliga krav.

Himmelrikets natur och världens natur.

Herrens tjänare måste räkna med ulvanaturen

hos människorna. Den är vild och grym och

rov-girig. Det är oftast långt till gudsbelätet

innanför ulvanaturen i världsmänniskans bröst. Det

är oftast alldeles förkvävt och så inkapslat i synd

och ondska, att det är ett det största under av

Herrens helige Ande, när det vaknar och får utsin rätt. Men budskapets himmelska kraft

spränger dock genom Andens ledsagande av det>

samma den farliga, onda rovdjursnaturen.

Men därvid har Jesu tjänare och sändebud en

roll sig tilldelad. Och här krymper även den bäste

ihop till en svag, okunnig stackare. Vad skall ett

lamm uträtta bland ulvar? Ofta bliva Herrens

får sönderrivna, ofta misslyckas de till synes.

Men om vi äro trogna, är det i alla fall intet

misslyckande för oss. — Herren, Mästaren, vakar

noga över det hela. Och det skall en gång visa

sig, att just dessa våra ”misslyckanden” och

”tillkortakommanden” voro de lyckligaste insatser i

Rikets tjänst. Vi ha en utomordentlig konung,

som själv i Lammets svaghet och oskuld dräpte

den glupande avgrundsulven genom att låta riva

och dräpa sig. Och där vi icke ana eller förstå

det, skola många av dessa rovgiriga förvandlas

till lamm och bli lyckliga medborgare i Riket.

Men fruktansvärt och heligt svävar allvaret över

både predikare och åhörare. Det dallrar av

mättad evighetsluft i Frälsarens ord: Sannerligen

säger jag eder-----------och: Se, jag sänder eder

— ——. I detta ”Se, jag sänder” ligger en

oändlig motvikt mot det visserligen i sig själv

döds-tunga, i världens motstånd och synd. För detta

bjudande tryck måste all naturs, även

ulvanatu-rens, motstånd ge sig. Må vi aldrig glömma,

vilken kraft det är som vårt vittnesbörd ledsagas av. OrmäkloJchet och dmoenfald.

”Be, jag sänder eder." Med de orden gå lammen

mitt in i ulvahopen. Icke för att strida med

ulvarna, säger så träffande Spurgeon, utan för att

förvandla dm. Men härtill fordras klokhet. För

att rätt svinga de kristnas vapen, som är

vapenlöshet, fordras verkligen en klokhet som endast

Gud giver. Det berättas från den helige

munk-fadem Antonius dödsbädd, att eremiterna hade

konferens för att behandla frågan vilken av alla de

kristliga dygder som fordrades för fullkomlighet.

En förordade kyskhet, en annan ödmjukhet, en

tredje rättvisa o. s. v. Sist talade Antonius. Han

sade: ”1 haven alla talat väl, men ingen har

likväl sagt rätt Den för fullkomlighet

nödvändigaste dygden är klokhet, ty människors

dygdi-gaste handlingar, om de icke ledas av klokhet,

äro varken Gud behagliga eller nyttiga för oss

själva eller andra.”

Klokheten kan ofta bjuda ett resolut och till

synes hårt ingripande och, i god mening, på

omvägar. Men duvoenfalden, som talar om mildhet,

öppenhet, fridsamhet, har den största betydelsen.

Det är icke så mycket för oss fråga dm att

undvika att lida ont som det att icke göra ont ”Vi

äro kallade att vara martyrer men icke dårar. Vi

skola ha hjärtats enfald men få icke handla i

enfald.” Och det må synas hur som helst, saliga

äro vi om vi i helig förtröstan på vår Herre Jesusoch i trons visshet gå fram bland omöjligheterna,

som genom Herrens: ”Se, jag sänder eder”, gör

tron till icke blott visshet utan även vishet. Ty

icke ulvarna ha sista ordet i världen, och icke

behåller ulvanaturen fältet. Den skall visserligen

få rasa ut, tömma ut sig, säga sitt sista ord. Men

Riket består när allt annat förgår. Och:

”Av spridda får och späda lamm

han sig en hjord församla vill,

den himmelriket hörer till.”

Till slut stämma vi hjärtligt in i en stor

Gudsmans bön: Lär mig Herre, att jag i mitt verk för

dig må visa den underbara blandning av orm och

duva, som du här anbefaller åt dina tjänare. Låt

mig aldrig för andra bliva lik en ulv, utan må jag

segra genom Lammets svaghet! Amen. FASTLAGSSÖNDAGEN.

Till Jerusalem* ^

Och de. voro på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus

gick före dem, och de gingo där bävande; och de som

följde med dem voro uppfyllda av fruktan. Då tog han

åter till sig de tolv och begynte tala tiU dem om vad som

skulle övergå honom: ”Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och

Människosonen skaU bliva överlämnad åt översteprästerna

och de skriftlärda och de skola döma honom Ull döden, och

överlämna honom åt hedningarna, och dessa skola bega*bba

honom och bespotta honom och gissla honom och döda

honom; men tre dagar därefter skaU han uppstå igen". Då

trädde Jakob och Johannes, Sebedeus9 söner, fram tiU

honom och sade till honom: "Mästare, vi skulle vilja att du

läte oss få vad vi nu tänka begära a/v dig". Han frågade

dem: "Vad viljen I då att jag skall låta eder få?" De

svarade honom: "Låt den ene av oss i din härlighet få sitta

på din högra sida, och den andre på din vänstrå”. Men

Jesus sade till dem: 991 veten icke vad I begären. Kunnen

I dricka den kalk, som jag dricker, eller genomgå det dop,

som jag genomgår?" De svarade honom: "Det kunna vi".

Då sade Jesus till dem: "Ja, dm kalk jag dricker skolen

I få dricka, och det dop jag genomgår skolen I genomgå,

men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra

sida tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola

tillfalla dem, för vilka så är bestämt". När de tio andra

hörde detta, blevo de misslynta på Jakob och Johannes.

Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: "I veten

att de som räknas för folkens furstar uppträda mot dem

såsom herrar, och att deras mäktige låta dem känna sin

myndighet. Men så är det icke bland eder; utan den som

vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare,

och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras

dräng. Också Människosonen har ju kommit, icke för att

låta tjäna sig, utan för att. tjäna och giva sitt liv till

lösen för många99 Mark. 10: 32—45.Till Jerusalem! Det är mänsklighetens

fältrop. Till Jerusalem förfogar sig historien.

Det är dess mål. I Människones son äro

människors barn alla inneslutna. Så många nämligen,

som äro värda det höga namnet människor. De

som i någon mån fullkomna människoidén, Guds

idé med människan.

Människosonen tar människobarnen med sig till

offerstaden.

Han skall här bota deras krankhet, sona deras

brott mot Gud, frälsa dem från deras synder. Han

har samlat dem alla in i sig genom dopet och tron

på honom. Herren Kristus går, en för alla och

alla i en, till människobarnens offerstad och

lägger ner på altaret offret till sista skärven för dem.

Det var ett stort offer, ett heligt offer.

Offret krävde den djupaste förnedring, bland

judar och hedningar, inför himmel och helvete.

Men Människosonen fullbordade offret. Han tog

troget och lydigt vartenda steg som profetiorna

förutsagt på hans lidandes- och dödsväg. Varje

station på hans via Dolorosa passerades noggrant.

Han fullgjorde så väl sitt verk i varje punkt, att

slutordet: Det är fullkomnat, oemotsagt ger sin

livande återklang till tidens slut och intill

världens ändar.

Skapelsens klockor sättas i rörelse till

själaringning över skapelsen. Ty den gamla skapelsenär död i skapelsens Herre, Människosonen. Och

elementen hålla dödsmässa. Offret är framburet.

Det är tillfyllest. Profetdöderskan har satt

kronan på verket. Jerusalem har nu fullbordat sina

profetdråp och dräpt profeternas profet.

Synden har fått sitt straff. Lagen har fått ut

sitt Moses vecklar ihop skuldebrevet och stiger

undan. Skuldebrevet är överkorsat. Den eviga

rättfärdigheten stiger fram, tillfredsställelse

strålar på dess panna.

Och nu är allt så stilla. Alla ljus ha släckts.

Det är tyst i Jerusalem.

Hur gärna fortsatte vi icke nu tanken. Hur

skönt vore det icke att utan vidare fullfölja

Jeru-salemstanken i dess senare skede, tanken om det

nya Jerusalem, dit alla människobarnen, som äro

i andlig släkt — ej bara lekamlig — med

Människosonen äro stadda på pilgrimståg.

Upp tiU Jerusalem?

Men ämnet klyver sig. Vägen till Jerusalems

offerstad delar sig. Alla vilja icke följa med ”upp

till Jerusalem” i fastlagstid. Nedanför

offerkullen mister Människosonen större delen av

människorna. De taga av nedåt, nedanför Jerusalem.

Där är Gehenna, Den eviga eldens ort, där deras

mask icke dör och elden icke slocknar.

De äro med i tåget De fira fastlag. De se

mänskliga ut även de. Men de vilja icke lydaMänniskosonen eller följa honom dit det är dem

möjligt att följa honom, till offerkullen. Utan de

bråka om lärare- och konungstankar. Icke via

”profetdöderskan” utan via ”konungskrönerskan”

vilja de gå. Död och offer äro för dem

främmande, därför att synd och fruktan för syndens straff

äro främmande för dem. De ha utvecklats till

sataner, gudsmotståndare, och äro inga sanna

människor eller gudsbeläten längre.

O, människa, kära människobarn, vem du är,

stanna nu i fastlagstid nedanför Jerusalem och se

dig om. Tänk dig väl före. Vilken hop skall du

följa? Skall du taga av ned till dalen nedanför

och gå omkring Jerusalem i sällskap med de

flesta, där den eviga avskrädeselden brinner, till

Gehenna? Det ser så bekvämt ut att gå den

vägen. Men det är en synvilla. Det är kvalens,

gråtens och tandagnisslans väg. Akta dig väl!

Gå med Människosonen och hans lilla sällskap

upp till altaret. Lägg i tron på honom ned ditt

skuldoffer. Gråt ångerns tårar där, skäms för

ditt liv och bekänn din synd. Det lisar och lättar.

Erkänn din store broders översteprästerliga

gärning för dig i det du erkänner din synd. Då är du

ett med honom och ett i honom med alla hans

verkliga anförvanter och syskon. Och då är du

med i det slutliga tåget upp till det nya

Jerusalem, ett tåg som icke mera delar sig eller tar miste

om målet. Icke Newyork, icke Paris eller London,

icke Tokio, Peking eller Berlin, icke ens det

österländska Jerusalem är människobarnens mål el-ler historiens ögonmärke. Det är ”det Jerusalem

som ovantill är, det som är fritt och allas vår

moder”.

Ty sedan den fallna skapelsen gjort sitt med

människobarnen och lagt Människosonen i

pro-fetdödérskans kalla sköte, gjorde Gud i

himmelen ditt. Han satte bröllopsklockorna i rörélse.

Han tände dé eviga ljusen. Och han gav påsken

åt människosläkten. När . allt enligt hans heliga

rådslut väl var fullbordat här på jorden med

Människosonen i det syndiga Jerusalem, så, säger vår

text, skulle han Uppstå igen. Och han stod upp,

en evig, oinstrålad segerhjälte. För människorna

öppnades nu kröningsstaden, den eviga

livgiver-skan, vår moder Jerusalem, som är ovantill. Ty

Människosonen gick med värdighet dit in: han

hade segrat. Och de andra barnen gå med samma

värdighet dit in: de ha fått segern av och geniom

honom med alla dess frukter. Halleluja!

III.

Allt skatt fullbordas även i det nya Jerusalem.

I Jesu förnedrings Jerusalem fattades intet.

Allt fullbordades, som skulle fullbordas där. I

församlingens upphöjelses Jerusalem skall intet

fat-taS i salighet och glädje. Allt skall fullbordas som

han sagt därom. Som en avgrund öppnade Jesu

Jerusalem sin famn för honom. Men som en

tolv-faldigt öppnad modersfamn stråla nu vårt Jeru-salems tolv portar åt alla håll mot barnen och

bjuda dem välkomna. Där blir det gott att vila.

”Vad mer, om jordens blommor vissna bort

och våra fröjdekällor här försina,

vår färd igenom öknen är så kört,

och Herren Gud förgäter ej de sina.

Vad mer, om vägen kännes tung ibland,

den bär dock uppåt — uppåt och ej neder.--------------

Må vi då fröjdas åt vårt rätta hem,

där Jesus väntar med sin helgonskara!

Se, vi gå uppåt till Jerusalem,

och där, där få vi evigt hemma vara.”

Mitt under det Mästaren talar om dessa så djupt

allvarliga och himmelskt saliga ting, syssla

lärjungarna med andra saker: de bara tänka på sig

själva och på sin egen storhet. — Tänk vad

människan alltid är sig lik! Men så är ock

Människosonen sig lik.

Ja, vill Mästaren säga, ni skola få döpas med

mitt lidandes dop och dricka min dödsbägare. Men

rangen i mitt rike bestämmes av Fadern. Och

detta böra ni inte vare sig grubbla över eller tvista

om. Ni få inte på jordiskt herrevis låta någon

känna eder myndighet. Det finns för eder en

säker väg till storhet: att tjäna och vara dräng.

Och vilja ni bli riktigt stora, ja, störst, så skola

ni vara allas dräng och tjäna alla. Här är nu

vägen, storhetsvägen, öppen och fri för alla. Gån den.Ni äro ju släkt med Människosonen. Hans

uppgift och. ärende är att tjäna ända därhän, att han

som offer med sitt liv återlöser sina bröder.

Människobarnen böra likna Människosonen. Om de

icke göra det, äro de icke sanna syskon till

honom.

Tänk så allvarliga ord för oss i vår högfärdiga

tid! Hur kappspringes det ej ofta även i Guds

församling om ställningar och titlar! Vem är

nöjd med drängtiteln och drängtjänsten? Att

imponera och se andra böjda under sig är mångas

stora strävan. Detta är emellertid tvärt emot

Jesu tydliga ord och exempel. Och vad de än

kunna bliva, stora bli de dock icke i Guds rike.

Herre Jesus, hjälp, hjälp oss alla dina svaga

barn att tro dina ord, följa ditt exempel och gå

dina vägar samt vinna den storhet du berett åt

oss i ditt rike! Amen. 1 SÖNDAGEN I FASTAN.

J Jesu namns glädjesådd. — Våra namns glädjeskörd.

Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje

och sade: "Herre, också de onda andcvma öro oss underdå*

niga genom ditt namn". Då sade han till dem: "Jag såg

Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld. Se, jag

ha/r givit eder makt att trampa på ormm och skorpioner

och att förtrampa all ovännens hä/rsmakt, och han skall icke

kunna göra eder någon skada. Dock, glädjens icke över

att andarna ä/ro eder underdåniga, utan glädjens över att

edra narrm ä/ro skrivna i himmelen."

Luk. 10: 17—20.

Q ver allt i livet går det så småningom sönder

för oqp. Allas våra namn beteckna svaghet.

Kunde vi än få konungens namn att trösta på,

skulle vi dock snart få erfara att även hans namn

är för svagt att tillförsäkra oss den ro, den frid vi

behöva. Och om miljardörema ginge i borgen för

oss med sina namn, skulle de väl giva en hel del

gott, det är sant. Men vår svaghet i de för oss

angelägnaste ärendena kunde de icke upphäva. De

äro lika svaga själva, när det gäller

människobarnens strider med de egentliga fienderna. Och

konungars auktoritet är ingen mot dessa. vi fra

att kämpa emot andevarelser, som ingen hänsyn

ha för någötlmänniskonäinn. Och sä ha vi ele-menten. vi ha sjukdom och död på halsen.

In-för alla dessa makterär guldet värdelöst och

* manskKg~Sog£et stoft och~ingenting annat.

Slu-éet på vår strid blir endast ett: sorg, sorg, gråt.,

förtvivlan. Ingenting annat.

Jesus-namnets ingrepp i vår strid.

Salig är den som är rustad med det namnet. I

dess spår gro glädjens skördar. Denna rustning

hade de sjuttiotvå. De voro ute bland dessa

nämnda fiender. Och de skördade glädje av det

namnet mitt ibland de värsta fienderna. Deras

glädje berodde icke av dem själva. Deras

svaghet var för dem intet hinder. Icke heller var

deras styrka, om de ägt någon, dem till hjälp. Det

heliga namnet var deras allt. I det namnet

vandrade de ut i striden. I det namnet stridde de.

Och i det namnet vunno de segrar.

Svaghet är förödmjukande och en källa till

sorg. Men kraft ger glädje. Herren Jesu vänner

hä sig i Jesu Kristi heliga namn ombetrodd den

starkaste kraftkälla som finnes: ”Mig är given all

makt i himmel och på jord. €15" fördéiiäkiill

^TT7r^^Tmakt ”Hittillshaven 1 ickebéttom

något i mitt namn; bedjen och I skolen få, for att

eder glädje må bliva fullkomlig.” Joh. 16: 24.

Vilka sköna ord! Användandet av det heliga

namnet skulle tillföra lärjungarna fullkomlig

glädje. Alltså: Jesu namn är en verklig glädje- sådd. Är nu Jesu namn det starkaste som finns,

så äxo ju alla fientliga makter där underlägsna,

även de onda andarna. Detta utgjorde

lärjungarnas stora glädje. De kommo tillbaka från

striden ”uppfyllda av glädje”.

Kära vänner, låtom oss här göra de

tillämpningar som vi behöva. Ty nu är namnet, detta

härliga Jesusnamn, även vår kraftkälla och _vår

§torati5gåx[g] ’*Och aUt, vad helst I företagen

eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren

Jesu namn, och tacken Gud, Fadem, genom

honom”. Kol. 3: 17. Alltså: gärningar och företag

i Jesu namn leda till tacksägelse, d. v. s. giva ett

glädjefullt resultat. Vi behöva detta så väl. Ty

vi äro i alla avseenden vanmäktiga och förmå icke

bestämma över vårt liv. Men här är vår stora

kraft som icke felar. Och så gott att vi icke

bara nätt och jämnt få åberopa det kära namnet.

Nej, han uppmanar oss ju: ”Bedjen och I skolen

få, för att eder glädje må vara fullkomlig”.

Ingenting mindre än fullkomlig glädje. Detta

förutsätter fullkomlig hjälp och bönhörelse.

Ack, om vi kunde komma därhän att Herrens

ord finge gälla och vi i barnslig tro hölle fast i

dem. Vi känna oss t. ex. så svaga till kroppen.

Sjukdom är i närheten, ^åt oss anropa Jesu namn.

I det tecknet fly sjukdomarna. Vi komma i

ekonomiska svårigheter. Fattigdomens spöke

skymtar för vår blick. Endast Jesu namn är det till-

------------------—-------

förlitliga kreditivet. Låt oss taga ut i trons

viss-------------‘ ^het. Den enfaldiga tron har här givit oss en

tallös massa av styrkande erfarenheter.

Vi plågas av våra synder. Låt oss ärligt

be-känna dem och glädjas över förlåtelse. Ty så

ofta det bekännes synd, förlåtes också synd. Vi

ängslas över ohyggliga minnen i vårt syndaliv.

De flvtasom lik upp vid stränderna av vår

glömskas sjö och oroa oss. De mfate

hegravas.or-ctenUigt forsvinna i Jesu blods ”röda hav”.

Dar-ifrån komma dealdriglgen. Hansnamn är

Frälsare. Dödens skuggor hota ätt^begränsa vår

horisont. Men den får icke begränsas. Tro på Jesus.

Han heter ”Livets furste” och har seger över

dö-Sénåtjoss. ” ~

" Domens klockor likasom dåna i själen, kallande

till räkenskap inför den vita tronen. Ja, åkalla

Herrens namn. Han är den gode herden som

skall skilja sina får från gettema och samla hem

dem i de eviga boningarna. ”Ty det skall ske, att

var och en som åkallar Herrens namn skall bliva

frälst”, Bom. 10: 13. Skriften säger ju: ”logen

som tror på honom skall komma på skam”. Rom.

10:11. Alltså ingen fattig, ingen sjuk, ingen

syndig, ingen samvetssjuk, ingen ängslig, ingen

döds-rädd, ingen dömd. Alla^ajla, hör det du elända!

”Var och en”T hör det. dxTsvndäjer^Ö, Herre Gud,

vara evigt pris! JDet-är så att hjärtat vill

smälta av idel glädje. " ’ n.

Ytterligare fullmakt utfärdas av Frälsaren.

£je. jag ffiver eder makt, att icke blott utdriva

demonerna utan nedtrampa allt satans anhang. —

När lärjungarna begynte sin hushållning i Guds

hus med den obegränsade tillgång Jesu namn gav

åt dem, såg Mästaren satan själv falla från sin

upphöjda ställning, den han genom synden intagit

och behöll till dess att den kraft predikan i Jesu

nämn gav, var utlöst. Men den kraften verkade.

Här såg Herren Jesus i ett moment hela det

ogudaktiga världsdramats upplösning. Vad som

skedde ute på lärjungarnas missionsfält var endast ett

eko av det vida betydelsefullare nederlaget satan

led i hela sin ställning. Härmed är hedendomen

i världen, som ingenting annat är än besatthet i

stort, på förhand dömd.

Att Jesus såg satan falla såsom en blixt utsäger

både det glänsande och bländande i dennes väsen

och makt men ock dess i själva verket tomma ståt

och snabba utslocknande. Allt detta innebär idel

uppmuntran för lärjungarna. Och de ytterligare

fullmakter de fingo stärkte dem ända till

maktfullkomlighet. Detta är nu den normala gången

i världsloppet. Ty i Jesu blick infångades det

fe§lQ«.

Med orinar och skorpioner har Jesus menat all

den förkroppsligade yttre makten som

lärjungarna, Jesu vänner, missionens folk, skall besegra.

Världens natur är ormens, d. v. s. krokig, listig,falsk, slingrig och giftig. Skorpionen lurar på

vandraren, gör stigen osäker och stinger giftigt.

Det är ohyggliga krafter. Men Jesu namn är

sanning och kärlek. Och rustade med det namnet

skola Herrens vänner besegra även dessa. Men

ett trampande förutsättés. Ett oupphörligt

tillägnande av ny kraft till oupphörligen nya ségrar.

Detta visar oss hur fördömligt allt falskt väsen

är. Och då till och med i missions- och

kyrkopolitik sken och dubbelhet går an, visar det bara hur

långt ifrån Jesu väg man vikit. Detta måste

trampas sönder och skaU trampas sönder av Jesu

verkliga tjänare. Sanning, renhet, ärlighet äro

skärpan i Jesu namns vapen, och kärleken är dess fina

egg.

”Se, jag giver eder makt att förtrampa all

fiendens härsmakt, och han skall icke kunna göra eder

någon skada.” Så utrustar den himmelske

konungen sina tjänare med en dräkt som gör dem

osårbara, som ingen makt, varmed satan kunde

väpna sig intill tidsålderns ände, förmår något

emot till verklig skada. Falla vi i striden, så är

det endast tillfälligt. Segern, den jämna, allt mer

sig utbredande, är det normala förloppet.

Nederlagen äro, likasom konungens ”nederlag”,

segerpunkter då ormanaturen blottas och krossas, även

om det kostar tramparen en sårad häl.

Sålunda rustad går nu Guds församling fram

över stridernas fält i sin Herres spår med Jesu

namn på sin fana. Hennes nederlag äro tillfälliga

men segern är evig. Ej ondskans härsmakt baggista ordet, sedan lesusnamnet överlämnades åt

|örsjanlingen. utan den lilla hjord som har det

namnet till ain lösen.

Det enda trygga glädjeämnet.

Så glädjande än det förhållandet var som

lärjungarnas rapport innehöll, så var det en viss

osäkerhet ändå i det, när det gäller livet. Och den

vill Mästaren hjälpa dem ifrån. Ty det gäller vårt

eviga liv. Jesusnamnet hos oss är visst en stor

glädje, ja, en sådd till glädje. Ty därur växer den

stora glädjen fram. Men enbart detta kan ge

missväxt, beroende på jordmånen. Jesu namn

finnes ju hos alla som höra evangelium. Men

ändå gå de allra flesta miste om glädjen. Men

den stora glädjen, glädjeskörden, är våra namn

hos Jesus, skrivna i hans livsbok. Det är den

lovande skörden som väntar sin bärgning. I den

är saken, idén, med Jesu namn hos oss krönt med

framgång. Då är det rätta resultatet vunnet.

Detta glädjeämne är uteslutande oförskylld nåd.

”Edra namn äro skrivna i himmelen.” Här sker

ingenting genom oss. Detta ha vi själva ingen del

i. Här se vi att vår verkliga och eviga glädje

måste ligga på ett plan så högt, att vi intet kunna

skaffa med det, vare sig för eller emot. Det är

evigt, beständigt yi äro tillfälliga och ostadiga.

Ena dagen kunna vi vara så andliga, att andarna

äro oss underdåniga. Men den andra kunna vi bli

10vanmäktiga, ja, oandliga. Tänk om då vår eviga

glädje och salighet skulle vara beroende av

sådant, ja, så bleve den lika skiftande och vansklig

som vi själva. Men nu är den evieL oföränderlig

som Gud, vilken skrivit våra namn i ajn bok. Ja.

glädjens däröver, säger^ Frälsaren. Detta

försätter oss redan nu in i vårt evighetsliv och anvisar

evighetens himmelska jordmån som näring för

våra glädjesugande, trygghetshungrande

hjärte-rötter.

Men icke alla kraftverkare ha sina namn i

himmelen. För en hel del är det nog glädje att i

jesusnamnet få framgång, respekt, makt och ära

och att glädja sig åt alla förmåner, all heder, all

makt som ett drivande av Jesu namn och ord

bekläder dem med. De få själva då vara med på

ett litet höm, på ett rätt stort ibland. Och så

är det ”döda flugor i salvan”, och det hela är

odugligt för himmelen och evigheten. O, så

viktigt att vi lära förstå att allt som hör till vår

salighet och vår verkliga glädje är rena nådegåvor av

Gud, givna åt alla som hålla till godo och ”låta

det komma an på tron på Jesus”, såsom aposteln

Paulus uttrycker det.

Här är icke det ringaste rum för någon som

helst åtgärd från vår sida. Vi ha endast att

tillbedja och tacka och lova. Här har Gud all äran.

Vi komma icke intill med vårt fusk. Ty, såsom

Rosenius brukade säga, och Waldenström stryka

under: ”Allt vårt är armt och uselhet. Dock

rub-bas ej Guds bannhärtigi)ét?rr~llär finns ej minstasvängrum för någon vår kraft. Här verka endast

Guds kärleks krafter. Men så finns heller icke

något hinder i någon vår svaghet. Nåden

rothugger oss och gör oss helt lösa från båda dessa våra

egna fält samt planterar in alla våra livsrötter i

Gud och den han sänt, Jesus Kristus. Vi slippa

tala om oss själva. Vi göra väl i att ej notera

vare sig andarnas övermakt eller andarnas

underdånighet inför oss. Ty i så fall måste vi föra

tvenne konton. Och det hela blir hemskt ojämnt

och pendlar mellan himmel och helvete. Nej, en

säkrare ställning måste vi ha, en konstantare

glädje.

Vår glädje i att Gud redan från begynnelsen

nämnt oss i Lammets livsbok, så sant Lammet

skrivits i vår adamsfamilj dödsbok, och vi själva

ej genom otro och förakt för Guds råd korsat över

det. Se där den rena glädje som är värdig en

människa. Alltså: Icke nedanefter få vi fröjda

oss med en verklig glädje, icke ens i jesusnamnets

kraftgärningar genom oss. Det där ”genom oss”

är besmitteligt. Och det kan vara alltigenom

bedrägeri och sken. Utan ovanefter blommar vår

glädjeskörd, i våra namns inregistrering hos Gud

i himmelen. Se, det var djupast Guds mening med

enfödde Sonens namns inregistrering bland

syndare och räknande in i förteckningen över jordens

ogämingsmän.

Våga vi gå med på denna gudomliga logik och

tro konsekvent på Jesus utan minsta sidoblick på

oss och våra gärningar, kraftgärningar såväl somogärningar, samt blicka med båda ögonen, in i den

himmelska matrikeln och förlägga vår livsglädje

till den, vetande att lika säkert som Sonens namn

skrevs i en jordisk medborgarlängd och i en

ogärningsmännens domsbok, lika säkert står vårt

namn i Livets bok, i Lammets livsbok, ja, i

himmelen, så sant som vi själva icke i otro föraktat

Guds råd om vår frälsning? — Ja, då äro vi saliga.

Amen. 2 SÖNDAGEN I PASTAN.

V Nedanför förklaringsberget.

När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att

mycket folk va/r samlat omkring dem, och att några skriftlärda

disputerade med dem. Och strax då allt folket fick se

Honom, blevo de mycket häpna och skyndade fram och hälsade

honom. Då frågade han dem: ”Varom disputeren I med

dem?” Och en man i folkhopen svarade honom: ”Mästare,

jag ha/r fört till dig min son, som är besatt av en stum ande.

Och varhelst denne får fatt i honom, kastar han omkull

honom, och fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar

med tänderna och bliver såsom livlös. Nu bad jag dina

lärjungar att de skulle driva ut honom, men de förmådde

det icke .” Då svarade han dem och sade: ”0 du otrogna

släkte, huru länge måste jag vara hos eder? Huru länge

måste jag härda ut med eder? Fören honom till mig**"

Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick seI

Jesus, slet och ryckte anden honom, och han föll ned pck

jorden och vältrade sig, under det att fradgan stod honom

om munnen. Jesus frågade då hans fader: ”Huru länge

har det varit så med honom?” Han svarade: ”Allt sedan

han var ett litet barn; och det har ofta hänt att han har

kastat honom än i elden, än i vattnet, för att förgöra

honom. Men om du förmår något, så förbarma dig över oss

och hjälp oss.” Då sade Jesus till honom: ir0m jag förmårr

säger du. förmår den tror.” Strax ropadeTgos-

3&ns fäSer och sade: "”Jag tror! Éjälv min otro.” Men när

Jesus såg $tt folk strölnmade tillsammans dit, tilltalade han

den onde anden strängt och sade till honom: ”Du stumma

och döve ande. Jag befaller dig: Far jjsjcjjr^enomr^h

k&ffrtcfce Mter vnTZ honoonT* jjä stenade han och slet och

rymte gossen Tvårt och for ut; och gossen blev såsom död,

så att folket menade att han verkligen var död. J^en Jesus

tog hrnom vid handen och reste urm ksYn.rvm,; och han stod

r~---------".jJ& uvd. När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade

hans lärjungar honom, då de nu voro attena: ”Varför kunde

icke vi driva ut honom?” Han svarade dem: ”Detta slag

kan ieke drivas ut genom något amat än bön och fasta”.

Och de gingo dä/rifrån och vandrade genom Galileen, men

han ville ieke att någon skulle veta det. Han undervisade

nämligen sina lärjungar och sade till dem: ”Människosonen

skall bliva överlämnad i människors händer, och man skall

döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit

dödad skall han uppstå igen”. Och de förstodo icke vad han

sade, men de fruktade att fråga honom.

Mark. 9: 14—32.

Uppe på förklaringsberget är det ljust av

högre ljus än denna världens ljusämnen. Men

nedanför råder mörker. Även det härrör från en

arman värld, ännu lägre och mörkare än vår jord.

Och på vår jords plan ha dessa ljus och mörker

”kolliderat”, uppe på ett högt berg och nere i en

djup dal vid det bergets fot. De ha vågat sig inpå

varandra så nära att det måste bli en

sammanstötning.

Förklaringsbergets och mörkdalens nåra

grannskap.

Skådeplatsen för de båda andevärldarna är

denna materiella värld. Här finns de stora värden

varom striden gäller, människomas släkten.

Hit steg Guds Son ned som en lem i dessa

släkten. Därmed tog han sig an deras sak. Hans

vandringar förde honom allt närmare den

avgörande punkten i den stora striden. Men ännu stod han högt i folkets ögon. Och lärjungarna anade

ej ännu förmedlingens kurva i hans stridslinje.

De förstodo icke korsets avgörande betydelse för

den seger som de skulle få dela med honom. Men

för att kunna fördraga lidandesgåtan fingo de nu,

före det att Mästarens väg begynte gå nedåt, till

sin tros hjälp se en flik lyftas av den slöja som

dolde hans härlighet och de himmelska krafter,

som arbetade med honom i hans strid mot syndens

och mörkrets välde.

Säkert behövde han också själv

förklaringsber-gets ljus för att kunna uthärda mörkret över

Golgata. Detta mörker sände sina skuggor i hans

väg över allt. Men ju närmare han kom dess härd,

desto mörkare blev det, ty ljuset hemifrån, ifrån

hans Fader, blev allt ljusare, så att han vid skilda

tillfällen fick omedelbara försäkringar om

välbehag, om seger och förhärligande.

Hit till förklaringsbergets fot trängde sig en av

mörkrets värsta demoner, vilken fyllde dalen med

den giftigaste atmosfär. En dövstum ande hade

besatt en stackars gosse. Och lärjungarna såväl

som folket och gossens fader voro alldeles

innestängda och överväldigade i vanmakt mot detta

mörker. Här är en stor lärdom för oss. Ty även

vi ha våra goda, ljusa tider. Vi få då erfara Guds

synnerliga nåd och välbehag, i det han välsignar

oss och våra verk. Vi bada själens panna i ljus

ovanifrån. Men då måste vi vara på vår vakt.

Säkert bär det då snart ned i någon mörk dal, där

onda andar driva sitt spel. På en ovanligt seger- fylld söndag med ljus och glädje följer i regel en

”svart måndag”. Då béhöves det att vara rustasd

med vaksamhet och bön. Det förslår då ej ens

att lita på sin tro eller sin andliga kraft eller

trösta på segrarna i går. Det händer då att vi

slungas djupare ned i fall, i synd, i

självförebråelser, vilka icke blott plåna ut ljuvlighetskänsloma

utan fylla hjärtat med misströstan om en själv

och hela den strid man så modigt och skickligt

nyss kämpade.

Dén tro som vinner på demonerna.

j Det är icke vår egen tro till slut som segrar.

i /Ty ve oss, om vi icke ha i sällskap och på vår sida

I honom, som städse är rustad att taga upp striden

Itmed mörkrets här.

J Det var ett förfärligt oväsen nedanför berget.

Den onde anden behärskade fältet. Jesu lärjungar

voro ju där. Fadern till den stackars gossen

vände sig helt naturligt till dessa. De borde ju kunna

hjälpa. Så tyckte han. Och så tyckte ävén de.

Därför gåvo de sig i kast med uppgiften. Men

det klickade. Det var ytterligt förödmjukande

för dem. Dét blev diskussion. Därmed voro de

alldeles förlorade. Går det så illa, att vi äro

oförståndiga nog att tro det vi nödgas disputera med

en okunnig, otrogen, teekenhungrig hop, så är

vårt nederlag beseglat. Under tiden triumfera

demonerna. Men Mästaren kom till räddning, kom just

omedelbart från förklaringsberget. Han grep genast

in: ”Varom disputeren I med dem?” Genast

svarade gossens fader och utvecklade läget för

Herren Jesus. Det vemodsfulla förebrående i Jesu

svar är mycket tänkvärt. Han hade haft

lärjungarna under sin ledning så länge och inplantat tron

hos dem. Själv var han trons hövding och hade

höjt trons fana så länge i landet. Och likaväl

triumferade otron. Ett missräkningens ”huru

länge”? undslipper honom.

Även lärjungarna få den förödmjukelsen att

inräknas med i detta ”otrogna släkte”. Tron är den

pärla Frälsaren söker. Det är den klenod som

han skall se till, när han kommer igen. Månne

han skall finna tro på jorden då? frågar han

suckande. Gossens fader hade verkligen en smula

tro. Detta gjorde att han förde sin son till

lärjungarna. När han relaterat förloppet för Jesus,

slutar han sitt tal med orden: ”Men om du förmår

något, så förbarma dig över oss och hjälp oss”. —

Här var trons klippa. Här bröt sig otrons

vågsvall, som dränkt och sköljt bort allt mod, all

räddning i den olyckliga kretsen av förvetna

åskådare, förödmjukade lärjungar, den klagande

fa-dem och hans besatte gosse.

”Om jag förmår, säger du. Allt förmår den

som tror.” Halleluja! Jesus är rustad. Han tror

och förmår. I Jesu närhet rasar den onde anden

värst. Han tar ett förtvivlans avskedsgrepp om

den sjuke stackaren vid Jesu stränga befallningatt gå ut och aldrig mer gå in i honom. Men lyda

måste han. Fadern kändes vid sin otro men bad

om hjälp däremot. I detta låg verklig tro. Vi se

härav såsom ock i andra fall vid Jesu underverk,

att en människa kan tro likasom till förmån för

en annan och att sådan tro är verksam till

bönhörelse och hjälp. Hin" villiga och verksamma

böra vi icke vara i all tro och bedja för varandra

och för de svaga och sjuka ibland oss!

Men nu skola vi märka att lärjungarna icke

blevo avskedade för sin otros skull. Säkert blev

detta för dem en verksam läxa i tro, som de hade

god nytta utav. Jag tänker att det var för dem

som för oss så, att de själva stodo i vägen för sig.

Deras ännu något i sig själva gällande

personligheter skymde bort Mästaren. Antingen är det så

med oss, att vår till något dugliga andlighet

kommer fram och verkar isolerande, eller ock är det

vår oduglighet, ja, våra synder som springa fram

avkylande, åtskiljande. I båda fallen är det

högmod, självförgudning, vi äro offer för. I det förra

fallet få vi gälla något och icke Kristus allt. Och

i det senare är det också ”jag” som är framme

och gör mig intressant. O, hur slingriga vi ändå

äro! Tron. skådar förbi allt mitt; den ser icke

mig, vore jag än den värste hedning eller det

frommaste helgon. Tron bryr sig icke alls om

mig. Den ser endast, sysslar endast, är endast

upptagen med sitt mål, sitt fäste. Och målet,

fästet är Jesus Kristus. Han svingar icke mellan

Hedendöm öchhelgedom. Han är icke svag ochstark. Han är Gud, upphöjd över allt, högtlovad

i evighet. Han är lika känslig för tron som

mag-neten är för stålet. Vad bryr sig magneten om

huruvida stålet är fäst i en finpolerad hylsa i

vetenskapsmannens laboratorium eller det blänker

fram ur bergets råblock, inkilat i slagg och skrot.

Släktskapen gör sig ofelbart gällande vid minsta

beröring. Så med tron den berör sin ”magnet”

eller ”magneten”, Kristus, berör tron och springer

över — och tron har honom. Tron och Kristus,

han som är kraften, segern, livet höra ihop.

Ingenting får här komma emellan. Icke vårt bästa, lika

litet som vårt sämsta. Men även tron har sina

förutsättningar.

Bön och fasta.

För att tron skall växa sig stark måste det

sinnliga, det närvarande, det som är nedanefter makas

undan, så att anden får övertag. Ty tron är

andens verktyg. Det andliga är trons värld. Och

här äro bönen och fastan goda och nödvändiga

medel. Bönen förstå vi något, fastan mindre. Vi

tänka under begreppet fasta på avstående från

mat och dryck. Ja väl. Men allt förnekande av

de lägre och rent sinnliga kraven är fasta. Med

andra ord: världsförsakelse, sådant vi kalla ett

helgat liv med förnekande av köttets och världens

lustar.

Det diskuteras i teologiska och även i religiösakretsar om glad, livsbejakande kristendom eHer

världsfrånvänd och asketisk. För den förra tar

man både Frälsarens, Paulus’ och Luthers liv till

belägg. Och det med rätta. Men lika väl, ja,

ännu bättre passa deras liv som belägg för den

senare riktningen. Det är väl så här, att ”det ena

bör man göra och det andra icke underlåta”.

Frälsaren sökte ensamhet och försakade vila, sömn

och mat för stärkande av sin ande och för

innerligare bön. Ja, även han behövde dessa medel.

Aposteln Paulus ”slog sin gamla människa blå i

ansiktet” för att vinna det andens herravälde

inom sig som gjorde honom stridsduglig mot

ondskans andemakter och stark i löpandet mot den

himmelska segerkransen. Och Luther, den glade,

humoristiske sällskapsmannen med de spirituella

bordsamtalen i vänners krets vid en god seidel öl

på äkta gammaltyskt sätt, se vi vid andra

tillfällen avskild från denna världen i saligt åtnjutande

av Guds gemenskap och i farlig strid mot

demoner och krafter från satåns rike. De som så

flitigt åberopa hans livsbejakande trosliv böra ock

komma ihåg huru han höll sig innestängd i dagar

och veckor försakande mat och sömn. De böra

icke glömma att erinra sig hans kamp och

försakelser, hans vadande i själsångestens vatten,

hans frivilliga fångenskap, hans många gånger

genomlidna landsförvisning, fängelse,

bannlysning och martyrskap. Hans själ genomled allt

detta och hans kropp fick kännas vid sin

gemenskap med en sådan själ. Men just under dessa fastors och böners tryck

utdrev han den värsta av alla onda andar ur

Tyskland och halva Europa och flera länder intill

jordens ändar. Det var självförgudningens avguderi

han gav banesår, och därvid lyfte han upp tron

igen på dess suveräne konungastol. Många andra

onda andar, vilka höra till det slag, som icke

drives ut utan genom bön och fasta, drev han ut.

Detta såväl ur enskilda stackars plågade

människor som ur länder och samhällen.

Dessa liberala, livsbejakande kristna kunna nog

vara goda bröder och snälla vänner i sällskap och

angenäma situationer. Men några demoner driva

de icke ut. Där det fordras bön och försakelse,

självförnekelse och andekraft äro de icke

hemmastadda. De äro visserligen oförvitliga i det

moraliska men i det andliga äro de blindnummer. I

församlingsmatrikeln äro de endast fyllnadsgods,

och de gå tämligen slätt genom livet.

De som sätta de djupa spåren efter sig äro dessa

bönemänniskor och självfömekande stridsmän,

som för sin Frälsares sak våga att både ge och

ta hugg och som äro ödmjuka nog att ha en

verklig ståndpunkt, även när den ståndpunkten är

förlagd till ett farligt ställe, och lida för den.

IV.

Kristus vår rustning mot demonerna.

Det finns sålunda olika slag av onda andar och

olika farliga. Men vi behöva alltid vara rustadeför alla slag av dem. Ty de uppträda i förening

likasom de olika truppslagen i en armé, och

rustade äro vi endast då, när vi ha Jesus i omedelbar

närhet, därför att endast han är verkligt rustad

till strid mot dem. Och trons rätta väsen är just

han.

Lämnade åt oss själva få vi göra lärjungarnas

förödmjukande erfarenhet. Endast genom Jesu

lidande och död är kraften över djävulens rike och

ondskans härsmakt given åt Tna.nniaknha.meri. Ty

han är Människosonen, som genom sin segerrika

försoning skaffat åt oss den kraft tron ger. Detta

ville han nu undervisa lärjungarna om. Men de

förstodo icke detta tal. Ty de ville icke förstå

det. Men de skulle lära förstå det. Vi äro sådana

att det som för oss kunde innebära obehag att

veta och få utrett, skjuta vi helst upp med. Men

när det likaväl till slut måste klarläggas, drabbar

det med dubbel tyngd ned på oss. Detta skedde

med lärjungarna. När slaget kom, voro de icke

rustade för det utan övergåvo sin Mästare och

togo anstöt allesamman.

Dock, även detta kunde han förlåta och hela.

Och icke ens det kunde släcka hans kärlek till

dem.

Vi tacka dig, käre Frälsare, att du är vår styrka

och att du icke avskedar några lärjungar för deras

svaghets skull! Giv oss nåd att häri hämta

näring för vår tro! Amen. 3 SÖNDAGEN I FASTAN.

Frälsarens tre första tankar i avskedsstunden.

”Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är

förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, så shall och

Gud förhärliga honom i sig själv, och han skaU snart

förhärliga honom. Kära bam, allenast en liten tid är jag

ännu hos eder; 1 skolen sedan söka efter mig, men det som jag

sade till judarna: *Dit jag går, dit kunnen I icke komma,

detsamma säger jag ock nu till eder. Ett nytt bud giver

jag eder, att I skolen älska varandra. Ja, såsom jag har

älskat eder, så skolen ock 1 älska varandra. Om I haven

kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I ären mina

lärjungar*.” Då frågade Simon Petrus honom: ”Herre,

vart går du?” Jesus svarade: ”Dit jag går, dit kan du

icke nu följa mig; men framdeles skall du följa mia”.

Petrus sade tiU honomT^nerreTvorjor kan jag icke följa

dig nu? Mitt liv vill jag giva för dig.” Jesus svarade:

Djttjiv vill du giva för mig? Sannerligen, sannerligen

sigerj^agdig: H

KwTfornelcäi wSti* ’

—------ ^ Joh. 13: 31—38.

Det är högtid i den lilla kretsen av lärjungar,

ja, en oförliknelig högtidskänsla har gripit

dem alla. Men denna högtidskänsla är av

tryckande art. Det är nämligen sista gången de ha

den älskade men nu så gåtfulle Mästaren ibland

sig. Även han tynges djupt av högtidens

enastående beskaffenhet. Han begynner sitt avskedstal. Kärlek och

smärta dallra om varandra i vart ord. Men den

högsta glädje och det djupaste allvar bära uppe

det. Aldrig har något liknande hörts på vår jord.

Vid alla avsked av djupare betydelse, såsom när

en moder eller fader invid dödsflodens rand tar

avsked av de sina, talas endast det allra

viktigaste, det som ligger överst i hjärtat. Och vart ord

bränner sig fast i minnet. Vid alla sådana avsked

rör det sig om enskilda angelägenheter, oftast av

jordisk art. Men här äro dörrarna till evigheten

vitt uppslagna, och med blicken in i det eviga

hemmet ordnar Herren Jesus i sin gränslösa

kärlek för lärjungarnas kamp för det hemmet och

för vandringen dit, samt låter dem, så gott deras

skumma ögon förmå, blicka ditin.

Då resa sig trenne tankekomplex som

himmelska granitpelare för hans syn till vilka historiens

gång och avslutning samt det kommande

gudsriket med lärjungarna och församlingen som

medel olösligt anslutas och stagas fast. Dessa

tankar äro förhärligande, kärlek och efterföljelse.

Alla tre dessa tankar hänföra sig till

människan. De utgöra själva extraktet, så att säga,

av Guds kärlek till sina fallna barn. De äro själva

spetsen av försoningens, frälsningens idé. De

visa hän på det stora verket i Kristus. De.

åskådliggöra den andre Adams botande^aaz^en förste

Adams fall. Människosonens och Guds ömsesidiga

förhärligande.

Herren Jesus skulle förhärliga människan. Nu

är Människosonen förhärligad. Gud kändes vid

sin människa. Hon bar dock även i fallet hans

bild! HäSTliamn stod skrivet i hennes väsen.

Ingen visste det. Men Gud visste det, och Herren

Jesus såg ”firmanamnet’", ”stämpeln”, och

tolkade dess ”gravyr”. Därför måste människan

räddas och återställas.

En gosse lekte en gång med ett gammalt

vägg-ursverk i en vedbod. Hans fader hade köpt

klockan bland annat skräp på en auktion och kastat

in den ibland veden. Gossen tog emellertid

begärligt itu med att plocka isär hjulen och blottade

därvid urverkets inre delar. Fadern såg

tillfälligtvis på skräpet en gång. Och där

framskymtade ett ingraverat namn, mästarens bomärke.

Och se, där stod ”Polhem”. Fadern var en

förståndig man och lät en musei-intresserad man få

hand om fyndet, som strax återställdes så gott

sig göra lät och nu inbringade sin ägare en

vacker penning samt kom till ära och åminnelse,

räddat från det öde som väntat det i vedboden. Det

blev förhärligat, tack vare dess skapare.

Vi människor voro endast ruiner av Guds

människa. Men det himmelska ”bomärket” vi buro,

gjorde oss så dyrbara, att Guds enfödde Son

förenade sig med oss för att i sig göra oss härligaigen, återställa oss. Men det kostade honom

något. Vägen till vårt härlighetsmål gick över en

punkt, offeraltarets, dödens punkt. Inför den

ängslades han. Hans människonatur upprördes.

Han ängslades inför den och bedrövadés intill

döden. Han stod rådvill. Huru pass vår natur

besvärade honom och smärtade hans ande är för oss

ett mysterium. Men förfärligt kände han déss

Villkor. Och för att säkra sig mot fäll

förankrade han sig i Guds sin himmelske Faders vilja.

Han likasom litade icke i allra sista momentet på

sin egen, ifall det mänskliga ville bestämma den.

De där grekerna rörde vid den ömmaste nerven

hos honom genom sin åstundan att se honom.

Han tolkade dem nämligen rätt och förstod dem

bättre än de själva. De ville se något härligt. Ja,

vänten ännu något litet, I härlighets-,

skönhets-och vishetssökare. I skolen få se något som icke

drömts av eller uppstigit i vare sig Sokrates’ dier

Platos hjärta.

”Ku är Människosonen förhärligad.” Han hade

i anden genomlidit Getsemane, passerat Golgata.

Han Stod på den intagna marken, segerns mark.

Ty det värsta var överståndet: förrädarens

gärning och skilsmässan från honom. Det hela var

nu oåterkalleligt och den befrielse det innebar för

vår frälsares själ utlöser sig i segerropet i vår

text

Men därav beror också Guds eget förhärligande.

Ytterst är det Gud som blir härlig. Hans kärlek

och makt komma här till sin fulla rätt. Härur ärdet som de eviga lovsångerna skola leda sina

toner. Men så till slut skall också Människosonen,

Herren Jesus personligen, förhärligas med den

härlighet han såsom ende Sonen hade hos sin

Fader av evighet.

/" Tänk, dyre läsare, på denna trefaldiga härlig)

het, som vår broder, vår store Människoson genom

sin gång till Getsemane och sitt passerande avi

Golgata, såväl som Josefs grav och Oljebergets)

himmelsfärdsplatå framfört åt även oss. Här

öppna sig evighetens sfärer med en härlighet som

solen mörknar inför, en härlighet utgående frånj

den sol som är Gud och Lammet.

Föremål för detta förhärligande äro vi, frälsta

människobarn.

Ja, kan du sjunga, så lova Gud,

och fyll med heliga sångers ljud

din hela värld, som, fast liten här,

snart vidgar sig till en himmelssfär.

Det nya budet.

Nu är alltså Människosonen personligen igenom

sitt prov och i anden säkerställd. Med båda

fotterna står han stadigt på andra sidan. Hans verk

är krönt med seger. Han har fått ett tydligt svar

från sin Fader, vilket borgar för det helas

lyckliga utgång.

Men hänför denna hans härlighet sig till oss,då ju hans egen gudomshärlighet var säkert

förvarad hos hans Fader och det är vår frälsning det

är fråga om, så gäller det nu lärjungarnas,

församlingens, vår härlighet genom honom.

Här beror något på oss själva, och det nämner

Frälsaren med ett ord: älska. Därför giver han

detta ”nya bud” om kärleken. Kärleken är det

härligaste som finns. Kärleken är gudomlig och

evig. Ja, Gud är kärlek. Kärleken är

gudsbar-nens ”födelsemärke”, deras stora, osvikliga

igen-kanningstecken, som alla skola förstå och tyda.

Ingen skall taga miste på Jesu lärjungar, om de

hålla hans ”nya bud”. Alla predikningar vi hålla,

all vår bekännelse kan motsägas och dragas i

tvivel. Blott icke kärlekens vittnesbörd. Det är en

himmelsk ”högtalare” som förstummar all

motsägelse.

Kära, älska vi då verkligen? ”Allt på kärlek

kommer an”, säger d:r Rutström. Och detta är

väl genomtänkta ord. Varje bokstav i den satsen

har himmelsk lödighet. Alla våra prestationer

genom tron, ”underverk”, martyrskap, kunna

emanera från oss själva och vara utan

sammanhang med Gud. Men kärleken är Gud i oss, genom

oss. Från något annat håll kan den icke hämtas

fram. Ty Gud, endast Gud är kärlek. Och den

fås endast i förening med Gud. Men förening med

Gud är icke möjlig utan genom lärjungaskap hos

Jesus. Alltså är kärleken, och endast kärleken,

ett säkert vittnesbörd om vårt bamaskap hos Gud

och det enda argumentet som alla människor böjasig för och som gör dem ursäktslösa för oförstånd

och otro.

Kära nådessyskon, låt oss noga lägga på

hjärtat denna kärlekens lag. Den är fastställd av vår

frälsare. Den suspenderas aldrig. Vi vilja se

människor omkring oss frälsta, men må vi också

rätta oss efter lagarna härför och böja oss under

dem. Och de sammanfattas i ordet älska.

Vi resonera så mycket om tron, om dogmer och

läror, om former och metoder. Ja, allt detta

måste vara. Men om icke kärlekens heliga

surdeg tränger igenom det hela, är det en död och

onyttig massa. Ofta äro dessa formivrare kalla

och hårda och trostalama så fyllda av nit för

tron, att intet rum finns för kärleken som är

fullkomlighetens band. Ja, man rent av sätter sig

till domare över andras tro, djärvt, utmanande,

insinuerande och tror sig vara en sanningens

rid-dersman, likasom om sanningen erkände några

riddare som ej hava öppet visir och kärlekens

ljuvlighet. Nej, nej. Alla sådana beskäftiga

”sanningssägare” gå sina egna ärenden och icke

Frälsarens.

Man talar så mycket och skriver om den ”gamla

tron” och de gamla läsarna. Men att det finna

något som heter det ”nya budet” och som är ändå

viktigare än gammal fädemeärvd tro, glömmer

man. Äro då tron och kärleken mot varandra?

Kan man äga tron på Kristus utan att älska Jesu

lärjungar? Nej, förvisso icke. När man därför

talar så kärvt om ”tron” utan att bevisa broders-kärlek, är detta ”trostal” endast ett pladder och

munväder. Sant säger därför sångaren: ”Brist

uti kärlek är brist uti tron”.

Jesu efterföljelse i lidande och härlighet.

Förhärligandets villkor från vår sida är alltså

att älska. Men älska är oskiljaktigt från lida.

Att följa Frälsaren är att låta viga sig till lidande.

Med tanken härpå utbrister Herren Jesus: ”Kära

barn, allenast en liten tid är jag hos eder”.

Sedan måste lärjungarna låta inordna sig under

samma lag som judarna, ja, som vanligt folk av

denna världen, d. v. s. att bida och känna sin

begränsning: icke kunna det man så gärna ville.

Och helst av allt ville väl församlingen komma

till Herren. Men nej. Först en tid av lidande och

prövning. Vi skola först stå vårt kärleksprov och

lida med.

Detta framkallar Jesu ömma ord: ”Kära barn”.

Petrus blir eldig vid det talet. Han är ej nöjd med

Mästarens ”framdeles”. Men Mästaren känner

väl sin Petrus. Och därefter styr han för honom.

Nu förstå vi att om Petrus fått det som han ville,

hade hans namn ej varit med bland apostlarnas

sedan lika litet som Judas. Det är gott för oss

alla att vår käre frälsare handlar med oss icke

efter våra känslor utan efter sin kännedom av oss.

Petrus trodde sig om mycket men kunde så litet.

Han lovade mest av alla men kunde minst. Men

han hörde ändå till Jesu ”kära barn” och fick delaMästarens kärlek lika med de övriga. Petrus’

”framdeles” kom verkligen. Men först måste

genom lidande och prov hans rätta halt läggas i

dagen» på det att inga överraskningar skulle komma

med i detta ”framdeles”. De måste vara avskilda

som slagget i ugnen, innan metallen kan komma,

till sin krävande, härlighetsfyllda användning.

Ack, så är det med oss alla. Vi ha ock vårt

”framdeles”. Men innan dess måste även vi stå

våra prov, så att vi känna oss själva. Ty eljest

kunde hända att vi finge göra missräkningar på

grund av felberäkningar och även vårt

evighets-liv bliva blott ansatser och krascher, fall och

upprättelser. Dessa möjligheter och risker måste då

vara borteliminerade. Då har fullkomligheten

inträtt. Så att nog blir tiden mellan ”nu” och

”framdeles” utfylld av reningsprocesser, av

förödmjukelser, av synd och av nåd, till dess vi äro

genomluttrade och vår halt motsvarande vårt

härlig-hetsmål. ”Ty härligt är det att här danas ut och

härligt att där skina till slut.”

Vi vilja giva allt, säga vi ibland likt Petrus. Ja,

dö bort från världen och oss själva. Ack, vi veta

ofta lika litet som Petrus vad vi då tala om. .Men

Jesus vet det. Och han ser till vårt ärliga sinne

och handlär så med oss, att vi icke komma på

skam till slut, men just därför få vi många

gånger skämmas under prövotiden.

Men även detta är heliga varsel om

förhärligande. Ty så sant som Jesus talat om ett

härlighetens rike, lika väl som om en lidandesfylld vand-ring till Riket, lika sant skola vi förvisso

förhärligas där. ”Lida vi med, skola vi ock förhärligas

med.” Lidandet, prövotiden, Jesu efterföljelse i

förnedring och död är endast det lilla momentet

fastän för vår skumma närblick så dominerande.

Men vid Mästarens ”framdeles” och där bortom

väntar förhärligandet. Och det är icke

övergående. Det är evigt. Med ögonen fästa på det

målet, med trons hand gripande om målet svinga vi

oss redan i anden dit upp, hämtande kraft för de

prov som ännu kunna återstå, innan vi äro så lika

Kristus att vi förhärligas med honom.

Dit syftar Jesus med oss. Med det målet, vårt

förhärligande, är det som han själv inträder i sitt

förhärligande. Och genom det målets vinnande

är det Gud förhärligas. Och så är resultatet

sammandraget i detta slutliga trefaldiga: Guds,

Människosonens och människobarnens förhärligande.

Och vägen dit gick så att säga genom

förhärligande nedåt för Mästaren. Och så genom kärleken

inbördes i församlingen och utåt i världen samt

geqpm församlingens följande i Jesu spår.

/”Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, näm-j

ligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, omj

vi eljest lida med honom, för att också med hoI

flom bliva förhärligade”, Rom. 8: 17.

/ Herre Jesus Kristus, Mästare, led och hjälp osi i

i proven, genom lidandena till vårt ”framdéles’

och förhärligandet där bortom för ditt namnt

skull. Släpp ej du vårt mål; för oss lyckligt fram

\Amen. / MIDFASTOSÖNDAGEN.

Den rätta maten — det rätta ätandet.

Då tvistade judarna med varandra och sade: 99Hwru

skulle denne kunna giva o$s sitt kött att äta?" Jesus

sade då till dem:99Sannerligen, sannerligen säger jag eder:

Om 1 icke äten Människosonens kött och dricken hans blod,

så haven I icke liv i eder. Den som äter mitt kött och

dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom

uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är den rätta

maten, och mitt blod är den rätta drycken. Den som äter

mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig och jag

förbliver i honom. Såsom Fadern, han som är den levande,

har sänt mig, och jag lever genom Fadern, så skaU ock den

som äter mig leva genom mig. Så är det med det bröd som

har kommit ned från himmelen. Det är icke såsom det

fäderna fingo äta, vilka sedan dogo; den som äter detta bröd,

han skall leva till evig tid99 Detta sade han, när han

undervisade i synagogan i Kapemaum. Många av hans

lärjungar, som hörde detta, sade då: 99Detta är ett hårt tal;

vem står ut med att höra på honomV9 Men Jesus visste

inom sig att hans lärjungar knorrade över detta; och han

sadé titt dem:99Är detta för eder en stötesten? Vad skolen

I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit där han

förr var? Det är Anden som gör levande, köttet är till

intet gagneligt. De ord, som jag har talat till eder, äro ande

och äro liv. Men bland eder finnas några som icke tro.99

Jesus visste nämligen från begynnelsen, vilka de voro som

icke trodde, så ock vilken den var som skulle f örråda

honom. Och han tittade: "Fördenskull har jag sagt eder, att

ingen kan komma titt mig, om det icke bliver honom givet

av Fadern". För detta talets skull drogo sig många av

hans lärjungar tillbaka, så att de icke längre vandrade med

honom.

Joh. 6: 52—66.Aposteln Paulus talar i sitt första brev till

Ti-moteus om det ratta eller, nya övers., det

verkliga livet. 1 Tim. 6: 19. Detta liv är

motsatsen till det som de rika i denna världen leva

och sträva efter. Men för att leva det rätta

livet fordras det rätta livsmedlet. Och det rätta

livsmedlet, den rätta maten är Herren Jesus själv,

hans kött och blod. Men denna mat och denna

dryck måste vidare njutas på det rätta sättet.

Och det är just dessa oerhört viktiga ting vår

text talar om.

Det andliga stöter bort de oandliga.

Låt oss se litet närmare härpå.

Herren Jesus hade mättat 5,000 män förutom

kvinnor och barn i öknen öster om Genesarets sjö.

Detta förstodo människorna sig på. En sådan

konung passade bra för dem. Men Mästaren

utvecklar i ett av de längsta och andeligen rikaste tal

vi ha i bevar efter honom, att han var kommen

för att giva dem andlig spis. Rätta, ja, enda

sättet att åtnjuta denna mat är att tro på honom.

Och så för Herren Jesus oss in i de andliga

helgedomarnas allra heligaste: Hans utgimnde i

dödens ugn, där han tillredes som det nödvändiga

livsbrödet, som vi måste äta för att få och

behålla evigt liv.

Nu glesna snart skarorna kring hans person.

Ty hans person är sanningen. Och i världen såvälsom ett långt stycke in i lärjungakretsar leves det

på lögn och illusion. Därför då han kommer nära

med sin sanning, kunna icke så många vara med.

I hans helgedoms ljus bländas alla ögon som en<

dast äro av stoft, av kött. Hans allra närmaste

hade andra ögon, andliga ögon. Därför kunde de

genom Simon Petrus tala ut den stora

bekännelsen. I hans egendomsfolk blev avfallet

fullständigt från honom. Frälsningens enkla men på

Samma gång djupa hemlighet bara stötte bort

dem. ”Huru skulle denne kunna giva oss sitt kött

att äta?” På knappast något annat ställe i

skriften få vi så klart besked om en hel omvändelses

nödvändighet som här. Även få vi här läsa huru

absolut otillgänglig Herren Jesus är för all

kompromiss och anpassning.

Jesus låter icke pruta av på sitt krav.

I stället för att gå judarna till mötes med en

utredande förklaring ställer Jesus saken på sin

yttersta spets inför de förargade judarnas ögon.

Och i all sin gåtlikhet låter han frälsningens

hemlighet blända dem. Det paradoxala skärpes i

stället för jämnas ut. Med sin i heliga och

högviktiga fall vanliga ed: ”Sannerligen, sannerligen

säger jag eder”, låter han dem i negativ form veta

det gåtlikas nödvändighet. ”Om I icke äten

Människosonens kött och dricken hans blod, så haven

I icke liv i eder.” Därefter låter han samma nödvändighet stå

fram i en trefaldig positiv belysning: ”Den som

äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv,

och jag skall låta honom uppstå på den yttersta

dagen”. Och för det andra: Detta ätande är

villkoret för att vi skola förbliva i varandra, han och

vi, v. 56. Vidare: Endast genom detta ätande

och drickande kan en människa redan här leva det

rätta livet, v. 57. Alltså: Liv redan här,

förblivande i förening med Jesus och uppståndelse till

evigt liv på den yttersta dagen, se där de tre

följderna av att äta Människosonens kött och dricka

hans blod.

Det är ett saligt klart besked. Intet för

köttet, känslan eller förståndet gripbart

förtydligande. Ingen kompromiss. Kompromissens ande är

satan, säger Sören Kierkegaard. Kött och blod

kunna icke ärva Guds rike. Lika litet kunna de

veta och förstå Guds rike.

Detta tal av Herren Jesus verkade, såsom allt

hans tal, rensande. Det rensade i

lärjungakret-sen, så att inånga av hans lärjungar sade: ”Detta

är ett hårt tal, vem står ut med att höra på

honom?” v. 60.

Trons heliga isolering.

Detta var vid talet om det sanna livsmedlet.

När nu Herren Jesus talar om även det rätta

ätandet, så blir det ytterligare manfall i lärjungakå-ren: ”För detta tals skull drogo sig många av

hans lärjungar tillbaka, så att de icke längre

vandrade med honom”, v. 66. Vad hade då

Jesus sagt om ätandet? Jo, han hade sagt att det

var om andliga ting han talade. Köttet var till

intet gagneligt. Hans ord äro ande och liv. Men

Anden har blott ett enda organ. Och det är tron.

Anden och tron svara mot varandra. Ja, betingas

av varandra.

Frälsningen är ett andligt verk, Guds Andes

verk. Och det blir för den enskilde åtkomligt

endast genom tron. Ty tron är andlig. Den måste

givas ovanifrån. Och den gives åt varje villigt

hjärta. Var och en som vill, heter det. ”Den

som vill han tage livets vatten för intet.” ”Men

bland eder finnas några som icke tro”, säger

Herren Jesus. Jesus visste nämligen från

begynnelsen vilka de voro som icke trodde.

Ack, här stå vi alldeles handfallna och

hjälplösa i oss själva. Allt vårt är utelyckt. Inga

mänskliga apparater eller system, ingen

personlig förtjänst och skicklighet betyder här något

I vår text står vår Herre Jesus alldeles isolerad

genom den frälsningens hemlighet han förkunnar.

Men vare det då psaltare och harpa i allas våra

hjärtan, när vi höra, att tron har tillträde in i det

allra heligaste: ”Den som tror han har evigt liv”.

Och det måste ju så vara. Endast tron lägger

tyngdpunkten där den skall ligga: hos Jesus själv.

Ty trons natur är att räkna med en annan och

skåda bort från sig själv. Av sitt föremåls styr-ka får då tron sin styrka, sin renhet, sin glädje,

sin frid, ja, hela sin salighet. Och Herren Jesus

är stark, han är ren, han har glädje, Md ja, evig

salighet. Därför är saligheten av tron och av

tron allena.

Här är rent besked åt alla duktiga kaxar och

självbelåtna helgon. Men det är himmelska

toner för alla usla, elända syndare och förkomna

stackare. O, att dessa blott vågade tro, kasta sig

över på Jesus. Om de bara visste hur gärna han

tar emot dem, hur gärna de få kasta sig på

honom, hur glad han blir, då någon så gör.

IV.

Ett hårt tal för ytliga lärjungar. Det eviga livets

ord för de elva.

Ack om vi alla förstode hur absolut syndens

vanmakt är invid trons dörr, lika vanmäktig att

hindra oss stiga in där, som all fromhet i världen

är vanmäktig att hjälpa oss in. Ack, Herre Jesus,

giv oss mycket av de elva apostlarnas blick, som

såg så att de kunde fritt bekänna: Vi tro och

förstå att du är Kristus, levande Gudens Son.

Herre, till Vem skulle vi gå, om vi icke finge bli kvar

hos dig?

Ty Jesu oförskräckta framställning av trons

hemlighet reducerade även apostlakretsen, de

tolvs krets. . Han är liksom bekymrad för sina

tolv, när han ser hur det går i de stora cirklarna:

judarna och lärjungarna. Hur skall det gå blandmina tolv? ville han liksom säga. Skola de orka

med mitt tal? Skola de förstå min kärlek och

hemligheten i deras egen frälsning? Och med en

lätt darming i rösten frågar han i påståendets

form om de vilja, också de, gå ifrån honom.

Petri trosfriska svar ger honom anledning att

slunga fram och avslöja en förskräcklig sanning:

En i eder utvalda cirkel är en djävul. De äro av

Jesus själv utvalda. Men icke förty, satan törs

in i den mest slutna och heligaste av alla andliga

kretsar i världen. Och byte tar han även där.

Herre Jesus, vakta oss väl, göm oss undan

djävulens list och makt, behåll oss för din egen skull

till evigt liv!

Man blir det man äter. För att bliva Guds barn

måste vi äta Guds Son. Ingen förbättring av

något gammalt duger. Ett nytt element måste

föras in i oss. Det är tron. Genom tron allena

kunna vi äta Kristi kött och dricka hans blod.

Nattvarden är en hjälp för oss häri. Men allt detta

är av Guds Ande och måste njutas andligt, d. v. s.

i tron. Ty tron är Andens organ. Amen.

Tron, det helga höga,

underbara öga,

stärk uti min själ!

Äkta pärlan klara

väl åt mig bevara

till mitt sanna väl ! 5 SÖNDAGEN I PASTAN.

Den svage domaren — den starke fången*

Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och

krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på

hans huvud och klädde på honom en pwrpwrfärgad mantel.

Sedan trädde de fram tiU honom och sade: ”Hell dig, du Jur

da/mas konung!" och slogo honom på kinden. Åter gick

Pilatus ut och sade tiU folket: ”Se, jag vill föra honom ut tUl

eder, på det att I mån förstå att jag icke finner honom

skyldig till något brott”. Och Jesus kom då ut, klädd i

törnekronan och den purpurfärgade manteln. Och han sade till

dem: ”Se mannen”. Då nu översteprästerna och

rättstjänarna fingo se honom, skriade de: 99Korsfäst/ Korsfästl”

Pilatus sade till dem: 99Tagen I honom, och korsfästen

honom; jag finner honom icke skyldig till något brott?9. Jur

dama svarade honom: "Vi hava själva en lag, och efter den

lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son”.

När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ävnu

större. Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus:

"Varifrån är du?" Men Jesus gav honom intet svar. Vå

sade Pilatus till honom: ”Svarar du mig icke? Vet du då

icke att jag har makt att. giva dig lös och makt att

korsfästa dig?” Jesus svarade honom: "Du hade alls ingen

makt över mig, om den icke vore given dig ovanifrån.

Därför har den större synd, som har överlämnat mig åt dig.”

Joh. 19: 1—11.

Det hade äntligen gått så långt att Jesus var

dömd av de andliga domarna. Det behövdes

nu endast den romerska domstolens bekräftelse

på domen. Denna var emellertid ej så lätt att erhålla, ty

Rom var dock ett rättsordnat samhälle, och det

måste företes talande och verkliga skäl för att en

dödsdom skulle kunna fällas.

Judarnas andliga myndigheter voro ju klara i

saken. Fången hade bekänt sig vara Guds Son.

Och det var majestätsförbrytelse mot Gud. Men

romarna hade ingen Gud utan gudar. Och en mer

eller mindre var väl för dem inte så viktigt. I all

synnerhet som Rom nu lutade mot fall bort ifrån

sina gudar.

Men det var en annan punkt, som romarna voro

känsliga på: det som rörde det världsliga

regementet. Judarnas konung, det ordet skorrade illa

i de kejserliga makthavandenas öron. Och den

strängen förstodo nu judarna att spela på.

Här måste landshövdingen gripa in. Och han

grep in efter vanlig världslig ämbetsplikt. Han

förstod inte alls vad det var för en fånge han hade

att göra med. Att Jesu person och hans sak lågo

himmelshögt ovan om Pilati jordiskt inställda

ämbete och ämbetsutövning, visste han ej.

Det är därför som dessa Johannes’ härliga

skildringar av rättegången med Jesus ge oss bilden av

en i svaghet och ovetenhet vacklande domare.

Domaren har alla maktens medel och en absolut

majoritet och fången står en ”avkraftad”, ensam

man; men han har sanningen och sanningens Gud

samt den styrka det ger. Dock, han har tagit sig

an en sjuk sak: människosfäktets usla ställning.

dess synd och orättfärdiga väsen. Den skall han

"" ’ 12 klara ut och föra i hamn. Och därtill förslår

endast hans rättfärdighet och hans gudomliga makt.

y— Han ryggar heller icke tillbaka för de lidanden)

[ ja, för mänsklighetens hela syndabrygd, vars

" drägg han måste dricka, fastän han väl vet hur

bitter den är. Ty det är priset för hans seger

Han tar fast sikte på segern och passerar steg föi

steg förnedringens skala, stark och osviklig,

vändande vartenda steg i nya medel till seger åt de

dömda barnen, till hans eget förhärligande ocn

^till ära åt Gud.

Jesus krönes titt försoningens konimg.

Efter allt vacklande har Pilatus bestämt sig för

att döma Jesus. Men han har icke sitt inre med

sig. — Ja, här är Pilatus en typ. Tänk huru

många anklagare det finns, vilka i mustiga ord

och stora åthävor visa Jesus fiendskap, ja, döma

honom i hans svaga och dock i Gud starka

lemmar utan att ha sitt inre med sig. Så visste

Paulus att det var, då han säger till korintierna: ”Vi

anbefalla oss inför Gud åt varje mänskligt

samvete”.

Pilatus söker ackordera. Hans

domarvärdighet och genom synd försvagade ställning inför

kejsaren bjuder honom räta upp sig inför denne

judiske fanatiker. Men hans mänskliga samvete

reagerar, -fy Hmih» fnrhnTiTprlft tv^lrluvftnhet? Of

det samvetet — då det icke får råda! Salig den/ aom har sitt inre med sig i sina handlingar och

orfl!Defhade icke Pilatus. Samvetet stod på

fångens sida. Och så tvådde han sina händer i

vatten. Ja väl, händerna. Men hjärtat sölade

han i oskyldigt blod, och samvetet med.

Dock, inför Gud var ju Jesus syndoffret. Gud

hade ju kastat världens synd på Jesus. Var han

oskyldig? Nej, icke för så vitt han som

solidarisk med syndarna gick att försona deras synd.

Men för sin egen del var han Guds rena Lamm

oskyldig. Är det Pilatus som dirigerar

långfre-dagsdramat?^Nei7det^.r Gud. Pilatus är endast

medspelande. Tig nu ”sunda förnuft”, med de

många inkast som du här måste göra. Ty här är

trons värld. Men apostlarna och Jesus själv

trycka så ofta på just den tanken, att det är ”enligt

Guds fastställda råd” som Jesus måste lida, att

vi kunna icke ens för ett enda ögonblick ge rum

åt tanken att Jesus står inför Pilatus såsom en

martyr. Nej, han är ett offer, försoningsoffer

inför Gud och såsom sådan en gåva icke av judarna

åt Pilatus utan en gåva åt världen av Gud.

Människovärldens förste Adam fick sitt syndastraff

utspetsat i törne och tistel. Detta var det

samlade syndafallet. Och det samlade syndafallet går

ut över Jesu huvud och stannar där i kronan av

törne. Han är mäktig att bryta av tömenas

taggar. I honom förvandlas genom full försoning

fallet till högsta välsignelse, men märk väl endast

i honom.

Se människan där på domssalens trappa, dröjlänge med blicken på detta huvud. Se där din

synd samlad och försonad. Din synd kröner Jesus

till konung, försoningens konung. (Ljgjlken nåd

att Gud ledde syndafallet den vägeg,. Där mister

det sin kraft. ‘

Pilatus betygar fångens oskuld.

Det skall bli klart för alla, att Jesus själv ingen

synd hade. Den jordiska rättvisan i dess högsta

instans betygar det, och det efter opartisk

undersökning. Den helige, rene står inför världen

skrudad i syndens symboler. Se människan, den enda

verkliga, där på trappan i törnekronan och den

solkiga soldatkappan med ett rör i de bundna

händerna, slagen på kinden och misshandlad. Ja, det

är vår synd som ställt till detta. Så mycket

kostar det Gud att försona vår synd, att frälsa oss

och göra gott igen, det vi förbrutit.

Alltså: inga hårda ord över dessa, på vilkas

lott det föll att offra Jesus. Må de hårda orden

falla över oss själva, var och en. Vi stå

medspe-lande i offerscenen i det romerska pretoriet i

Jerusalem. Ty i någon av töraets tumslånga taggar

ser du, ser jag vår egen synd.

Oskyldig är Jesus, men skyldig måste han bli

och det genast. Ty skall domen hinna falla och

utföras måste det ske snart, om det nämligen skall

kunna i sin ordning ske före påskhögtiden, vilken

redan tränger på. Medan judarna våldsamt störtade sig över

Jesus, sökte landshövdingen den ena förevändningen

efter den andra mot hans dömande till döden.

Men hans samvete var nu redan så illa medfaret,

att en reva mer eller mindre där gjorde ej så

mycket. Som en pendel irrar landshövdingen mellan

judarna utanför och fången innanför pretoriets

port. Anklagarna och fången kunna icke sam»

stämmas. Det får Pilatus erfara. Utanför

skallar hela luften av anklagelser och domar.

Innanför står i upphöjt lugn oskulden och talar tigande

det starkaste språket. Och innanför Pilati toga,

i hans samvete, svarar en oförvillad

resonansbotten: Amen.

ra.

När Jesus tiger.

Ännu en gång går domaren in i domssalen för

att få någon klarhet över den bundne fången. Han

slungar till honom en överlägsen fråga varifrån

han var. Men Jesus tiger. Det är tredje gången

han tiger inför sina anklagare och domare. Denna

tystnad är som ett hemskt varsel om dödens och

domens seger, icke över fången men över den

överlägsne och dock så svage hopplöst förlorade

domaren. Domaren känner det själv. Han blir

otålig och talar om sin makt. Det kan ju ändå ligga

någon hugnad i att tala om sin makt, när man

erfar sin vanmakt. Jesus undervisar nu domaren om varifrån hans

måkt var. Vilken tröst i dessä Jesu ord, när man

nu för tiden ser ondskans makt över de heliga i

Kina, i Ryssland o. s. v. Även makten att döma

och döda Jesus måste utlämnas av Gud. Ja, kära,

låtom oss tänka på det, när vi se lidandena över

Herrens folk och enskilda kristna i denna

världen. Kan Gud lämna ut makt åt en hednisk

myndighet att korsfästa Jesus, ende Sonen, född av

Fadem från evighet, utan att kränka de djupaste

rättsgrunderna, för att vinna på det hela — kan

då icke Gud göra vinster på alla sitt folks

lidanden? Tro vi verkligen det, t. ex. när vi själva

lida? Ja, låtom oss tro det. Ty så är det.

Men förrädarna, de som utlämna den oskyldige,

de få en förskräcklig dom i Jesu svar till Pilatus.

Den kristne filosofens ord: ”Det finnes endast en

olycka, den att vara ond”, hum visa äro de icke!

Så står vår Herre Jesus där mitt i dödamas

vågsvall, där allt rullar och sviker under hans fot.

Men med handen har han gripit, även om

långfredagen, in i påskens säkra fäste. Här håller

han tryggt kvar och svingar sig redan i anden

över klyftan och stärkes av den rena luft, som så

livligt strömmar till honom. Och det fästet

sviker icke. Snart är han där. „

. ""Långfredagens rostiga lurar ljuda blott en kort

liten tid. Men påskens klockor jubla och ringa

för den eviga segem. Må då även vi under

församlingens lidandestid gripa väl om påskens

säkra, eviga fäste. Amen. PALMSÖNDAGEN.

Fullbordan i Guds rike.

Och när stunden var inne, lade han sig till bords och

apostlarna med honom. Och han sade till dem: 99Jag har

högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder,

förrän mitt lidande begynner; ty jag säger eder att jag icke

mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till

fullbordan i Guds rike”. Och han lät giva sig en kalk och

tackade Gud och sade: 99Tagen detta och delen eder emellan;

ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike

kommer, skall dricka

Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och

gaAJ åt dem och sade: 99Detta är min lekamen, som varder

utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.”

Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade:

99Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som varder

utgjutet för eder. — Men se, den som förråder mig, hans

hand är med mig på bordet. Ty Människosonen skall gå

bort, såsom det är bestämt; men ve den människa genom

vilken han bliver förrådd!99 Luk. 22: 14—22.

et finna flera stora ord, riktiga ”nyckelord”,

i vår text. Alla av djup klang och hög ton.

Men vi välja det som vi satt till rubrik här ovan

till ämne för vår betraktelse i första hand.

Fullbordan, eller enligt en äldre översättning

fullkomnat, i Guds rike. Det är ord av sällsam

klang. Det skall verkligen bli färdigt i Guds rike.

Det skall taga slut med strider och lidanden där.

Släkte efter släkte ha verkat troget för detta

rike, och alla ha fått göra samma erfarenhet avlidande, nöd och sorg i striden, men ingen har sett

Rikets fullkomning. Och så har arbets- och

lidan-dessidan av Riket så helt med sina bilder fyllt vår

själ, att vi oftast glömma högtids- och

härlighets-sidan.

Men det är denna sida Herren Jesus vill föra

fram och fästa dess bild i vårt hjärta, så att

lidandet och arbetet kommer i relation härtill. På det

viset få vi den rätta helhetsbilden av Riket. Den

bilden höll aposteln Paulus fast. Och så blev

utslaget det, att lidandena och arbetet, i sig själva

så tunga, försvunno till intet när de vägdes mot

härligheten som Riket skulle uppenbara på alla

sina medborgare. Och det höll Frälsaren fast i

alla situationer. Han höll fast tredje dagen, när

han stod inför långfredagen. När han talade om

Rikets strider, höll han fast för blicken dess

härliga segrar. Han höll fast förhärligandet, när han

stod mitt i förnedringen. Han höll fast livet

genom dödens alla faser. Och för sina lärjungar

målade han i avskedsstunden endast i förbigående

skilsmässans smärta men i mäktiga färger

återseendets glädje. Han fäste segerns glädje i deras

sinnen. Han lösgjorde dem från de jordiska

vacklande illusionerna och förtöjde dem vid de

himmelska verkligheterna.

För att nu riktigt inpränta hos lär jungama hela

verkligheten med hans frälsning och

härlighets-sidan däri tillgriper han sinnliga medel, bröd och

vin, för vår sinnliga naturs svaghets skull. För

våra villkor i kött och blod giver han oss sitt egetkött och blod till underpant på frälsningens seger

även inom oss. Och för att stödja vår svaga tro

bryter han likasom ännu en gång genom våra

skrankor av kött och blod och går in till oss,

förenande sig ännu olösligare med oss i den heliga

nattvarden. Denna heliga måltid är så att säga

ett streck draget under Gamla förbundet, där det

får sin avslutning i den sista judiska

påskalamms-f esten.

Men den är även en invigning av det Nya

förbundet i Jesu blod, såsom han ju själv säger.

Påskalammsmåltiden bildade ett levande yttre och

påtagligt föreningsband mellan frälsningen ur

Egypten och vilan i det intagna Kanaan. Det

var Gamla förbundets ”nattvard” så att säga.

Den iakttogs även av JeSus ända till dess han nu

instiftade det nya förbundet.

Och nu är nattvarden föreningsbandet mellan

den judiska påsken, som härmed avslutades, och

den himmelska invigningsmåltid, då det är

fullkomnat i Guds rike. Klyftan däremellan är

församlingens, Nya förbundets tid. Nattvardens

högtid är sålunda en grundläggande högtid, en

åminnelse-, en missions- och en påminnelsehögtid.

Nattvarden såsom grundläggande för nya

förbundet.

”Jag har högeligen åstundat äta detta

påska-lamm med eder, förrän mitt lidande begynner.”

Varför just detta påskalamm framför alla de an- dra, som han ätit med lärjungarna? Detta var

det sista av den gamla ordningen. Den nya

grundlädes nu. Och det var ju ändamålet med

Frälsarens hela verk. Nu var han äntligen hunnen fram

till denna viktiga punkt. En byggherre, som har

ritningen till en härlig byggnad färdig, fröjdar sig

över att äntligen få .begynna med att lägga

grunden. Då är det vår och tjällossning. Mycket hade

Herren Jesus måst göra undan förut. Men

ritningen till det färdiga gudsriket hade han under

tiden ofta utvecklat för sina hänförda lärjungar

i en massa målande bilder. Nu skulle det

påbörjas med det egentliga bygget.

Grunden lades väl, ”inmumingen” skedde i hans

blod. Och det konungsliga talet vid denna

högtidlighet är det skönaste och väldigaste som

företes på människospråk. Det är nya förbundets

byggnad, som sålunda påbörjas i nattvardssalen,

I det oförlikneliga talet spänner konungen det

djärva brospann, som förenar denna

grundläggning med invigningen av den färdiga byggnaden.

Och då ställer han i utsikt ett nytt ätande och

drickande med sina lärjungar. Detta var

avskedet för närvarande och slutet på den gamla

ordningen samt begynnelsen av det nya.

Vilka utsikter och vilka sporrande ord! ”Jag

säger eder att jag icke mer skall fira denna

högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike

----------ty jag säger eder att jag härefter icke,

förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som

kommer från vinträd.” Men då, o saliga utsikt! Han förrättade själv den heliga akten. Därvid

är troligt att han följde den vanliga judiska

ritualen, varvid första kalken av vin begynte med

följande tack till Gud: ”Välsignad vare du, Herre

vår Gud, världens konung, som har skapat

vinstockens frukt!” Vid fjärde bägaren, som

husfadern lät gå omkring, sjöngs hallel, vilket var

Ps. 113—118. Det kunde hända att även en femte

bägare bjöds omkring, under det att man sjöng

det stora hallel, Ps. 120—127, eller enligt andra

Ps. 135—137.

Det nya förbundet instiftades i Jesu blod,

alldeles som det gamla förbundet var invigt i blod

förebildsvis. Här var det fullmäktiga blodet, det

oskuldsfulla och rena, som för evigt gjorde slut

på blodade altaren i världen, en gång för alla

gällande.

En åminnélsehögtid.

Sedan påskalammsbägaren sålunda gått

omkring, vidtog själva nattvardens instiftande. Här

giver Herren Jesus sig själv: Detta är min

lekamen ----------. Förut hade han varit de sinas allt

och mitt ibland dem. Nu tillknyter han förbundet

ännu fastare och ger sig i en sådan form och på

ett sådant sätt att han är i dem, ett med dem

alldeles som vår mat och dryck blir ett med vårt

väsen, styrker och håller det vid liv.

Men det är nu tron som tar vid. Ingen skall

säga att det icke går att tro, då Frälsaren givitoss ett sådant medel, en sådan hjälp. Han har

härvid tagit även våra yttre sinnen i helig tjänst

till vår frälsning: Vi få se, röra vid och smaka

honom. ”Smaken och sen huru ljuvlig Herren

är.”

Kunna vi undvara denna heliga måltid, så är

trosbehovet ej livligt hos oss. Våra dagars

sak-ramentsföraktare tala oftast mycket högljutt om

tron. Alldeles som om de kommit underfund med

en annan och bättre väg till trosstyrka än

Mästaren. Har han givit oSs nattvarden, så béhöva

vi den. Härigenom vill han vara i åminnelse hos

oss, vilket är nödvändigt för vår frid och vår

glädje och kärlek till honom.

Det är hjärtesmältande ljuvligt att höra hur

han sätter värde på att vi tänka på honom. Och

så gå vi ibland och undra huruvida vi få tänka

på honom som vår själs brudgum, och om han

kommer ihåg oss. Tänkom oss ett par älskande

som äro färdiga att ingå förbund med varandra.

Hur spröda och ömma äro icke då känslorna! Det

är ju så innerligt ljuvligt att veta att föremålet

för den enes kärlek tänker på vederbörande. Det

är en stor glädje. Men att den älskade högre än

allt annat sätter värde på. att själv bli påtänkt,

ja, slutligen giver ringens pant på att dess högsta

åstundan är att vederbörande ständigt vill vara

ihågkommen, det är väl den högsta och renaste

art av glädje.

Kära du, kom ihåg att Jesus älskar och tänker

på dig. Men kom framför allt ihåg att han önskaringenting högre än din fattiga kärlek och svaga

hågkomst. Ack hur gärna giva vi honom ej det.

Vi giva varandra ett insegel på vår kärlek i en

väl dyrbar men kall och död ring, det bästa vi

kunna giva. Och där ha vi med vårt namn

betygat att vi vilja att vår kärleks föremål tänker

på oss, men vår helige frälsare har givit oss ett

högre bevis för sin åstundan av vår hågkomst:

Så ofta I gören detta (äten och dricken mitt kött

och blod) så tänken på mig. Han har givit oss

sitt kött och blod som underpant, som vårdtecken

på sin kärlek.

Hör nu det, du tvivlande, suckande vän. Tro

hans ord och tro hans gärning. Han vill bli trodd

av dig. Du kan aldrig bättre ära Gud än genom

att tro på Kristus. Du kan aldrig göra din

frälsare större glädje än genom att taga honom på

allvar och tro hans ord och hålla tillgodo med det

bord han dukar åt oss i nattvarden. Ty vem är

Väl den värdigaste nattvardsgästen? Det är den

hungrigaste. Nu väl, du studsar tillbaka vid ett

sådant ord, men låt oss då säga till dig, att i

samma mån du är hungrig efter förlåtelse för synd,

efter Jesu Kristi kärlek, efter visshet om att du

får stå i nåden och vara barn åt Gud, i samma

mån, säga vi, är du värdig och en av Herren Jesus

gärna sedd gäst vid hans bord.

Gören det till min åminnelse. ”Så ofta I äten”

och ”så ofta I dricken”-----------. Hur ofta? Det

har Frälsaren lämnat åt oss att enligt vår hunger

och vår kärlek till honom bestämma. Men hurofta som helst — och ju oftare dess bättre— så

vill han släppa till håvoma och själv vara med

och glädja sig med oss.

Redan här vilja vi nu inskjuta en tanke:

Nattvarden borde alltid för oss vara en glädjens

måltid. Men därom mera längre fram.

Nattvarden en arbetets högtid.

Vi sade att nattvarden var ett brospann, som

förenade grundläggningen med invigningen i Guds

rike. Men denna mellantid är församlingens, d.

v. s. Guds rikes, förberedelsetid, en tid fylld av

arbete och mission. Det är Guds stora

tempelbyggnadstid. Hela denna tid skall utfyllas av

förkunnelse om Jesu död. ”Till dess att han

kommer”, säger aposteln Paulus, att han fått sig

uppenbarat, skola vi njuta nattvarden, ty detta är

förkunnelsen. En åskådlig, för flera sinnen

fattbar förkunnelse är starkare än endast en hörbar.

Förkunnelsen av Herrens död är alltså den

högsta förkunnelsen. Och nattvarden är härför

det bästa sättet, den högsta formen. Men denna

förkunnelse är ock den viktigaste arbetsformen,

det väsentligaste i riksarbetet, i

tempelbyggnaden. Då blir ju själva arbetet en arbetets fest —

ja, så härligt har verkligen vår frälsare ställt det

för oss.

Men då må vi ju alla, alla utan något undantag,

mötas vid Jesu nattvardsbord, så ofta vi viljaduka det. Det är som när en byggherre vid det

stora arbetet, som kanske drager ut på år och

flera år, innan det blir färdigt, nu och då gör en

fest för sina arbetare för att uppmuntra dem och

hålla medvetandet och hoppet om invigning och

därmed förbundna högtidligheter levande. Visst

är denna mellantid full av besvär, av lidande och

sorg av alla möjliga slag. Men motvikten

däremot har verkligen den käre Frälsaren gjort så

överlägset härlig, att den mer än väl ersätter

förlusterna synden åsamkat oss. Ja, själva

jämmerdalen lyses upp i glada färger med rent himmelska

inslag. Och över dödsskuggans dal brinna med

stadig låga det eviga livets facklor, spridande sitt

milda sken, läggande evigheternas horisont i ljus.

IV.

Nattvarden en "påminnelsehögtid.

Vi ha Frälsaren i helig åminnelse och hans död

och blod såsom det högsta bevis för hans kärlek.

Vi behöva ständigt se tillbaka till skärtorsdag och

långfredag. Detta skall den heliga högtiden

understödja.

Men likaväl behöva vi se framåt. Även dit har

Herren Jesus riktat vår syn. ”-----------------Förrän

den (högtiden) kommer till fullbordan i Guds

rike”, v. 16, ”-----------ty jag säger eder att jag

härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall

dricka av det som kommer från vinträd”, v. 18.

”Till dess att han kommer----------------”, 1 Kor. 11:26. Alla dessa utsagor ställa för våra ögon

målet Guds rike och den stora måltiden, den eviga

festen där.

Högtiden är endast påbörjad här likasom

byggnadsarbetet. Märk huru det går hand i hand.

Men högtiden skall fullbordas där, v. 16, då skall

Herren Jesus såsom den evige konungen möta de

sina och på nytt äta och dricka av vinträds frukt.

Detta sista ord syftar väl på husfaderns härovan

anförda inledningsbön. Här är det en fallen

naturs produkter vi njuta. Men där skola vi få fullt

njuta den pånyttfödda naturens fullkomliga

frukter. Ja, där är vårt mål, dyra trossyskon.

Känna vi icke även i de allra högsta stunderna

en viss tomhet, en längtan som icke blivit fylld.

Och när det är som bäst brinner den längtan allra

varmast. Är detta andligen och kristligt

normalt? Ja, ty det är den motsvarighet vi bära

inom oss till nattvardens höga löfte och

framtidsmål. Det är vårt hjärtas amen till fullbordan i

Guds rike. Ja, kära medarbetare i Kristi

riks-verk, vi äro långt lyckligare än vi själva förstå.

Vår sak är genom Jesus gjord så över all

fattningsgåva stor och skön med hänsyn till

framtiden. Det är verkligen något att påminnas om,

när tiden gör oss ve. och sorg. Låt oss flitigt

påminna varandra så gott vi kunna om den härliga

framtid som stundar, om målet som vinkar.

Men vi kunna så dåligt göra den tjänsten åt

varandra. Därför låt oss än flitigare söka oss

fram till vår frälsare, som i nattvarden medåskådliga medel griper våra sinnen och försätter

oss in i Guds rikes fullbordan. Då skall

invig-ningshögtid hållas. Här på arbetsplatsen hålla vi

nu högtid med verktyg i hand och i arbetsdräkt

och fömedringsgestalt. Men där i invigningens

högtid är arbetsdräkten för evigt avlagd och

utbytt mot helgonens Skinande skrud. Där ha våra

händer för evigt lagt verktygen och hålla segerns

palm. Här fläckar och smutsar ofta tiden våra

personer och våra verk, men där bäras kronor och

belöningstecken. Här gråtes, här äro

judashän-der med på bordet och göra stämningen osäker.

Men i Herren Jesu bortgång för oss ligger en

borgen för och beredes åt oss en evig, ogrumlad

högtid. ”Åt oss som se efter de ting som icke synas.

Ty de ting som synas äro timliga, men de som

icke synas äro eviga.” Amen. ’( LÅNGFREDAGEN.

Underverken p& korset och nedanför korset.

---------Och folket stod och såg på, och de som gingo

forbi hånade honom och riste sina huvud och sade: "Tvi

dig! Du som bryter ned templet och bygger upp det på tre

dagar, hjälp dig själv! Är du Guds Son, så stig ned från

korset " Sammalunda begabbade honom ock

överstepräster-na med de skriftlärda och de äldsta och sade: "Andra har

han hulpit, sig själv kan han icke hjälpa. Är han Israels

konung, så stige han nu ned från korset, och vi skola tro

honom. Han har förtröstat på Gud; han frälse honom nu,

om han har lust till honom; ty han har sagt: Jag är Guds

Son." Och även krigsmännen begabbade honom och gingo

fram och räckte honom ättika och sade: "Är du judarnas

konung, så hjälp dig själv". Och en av de ogärningsmän,

som voro upphängda, hädade honom och sade: "Är du

Kris-tus, så hjälp dig själv och oss". Då svarade den andre,

näpste honom och sade: "Fruktar du icke ens Gud, då du

är under samma dom? Och oss sker rätt, ty vi lida det våra

gärningar äro värda, men denne har intet ont gjort" Och

han sade till Jesus: "Herre, kom ihåg mig, då du kommer i

ditt rike". Och Jesus sade till honom: "Sannerligen säger

jag dig: I dag skall du vara med mig i paradisetOch det

var vid sjätte timmen. Men från sjätte timmen vart

mor-ker över hela landet ända till nionde timmen, och solen miste

sitt sken. Och i nionde timmen ropade Jesus med hög röst,

och sade: "Eli, Eli, lama sabaktani?" vilket betyder: Min

Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Och några oa>

dem som stodo där bredvid och hörde detta sade: "Se, han

åkallar Elias". Därefter, emedan Jesus visste, att allt

redan var fullkomnat, sade han, på det att skriften skulle

fullbordas: "Jag törstar". Och där stod ett kärl fullt oa)

ättika. Och strax lopp en av dem och tog en svamp och

fyllde den med ättika och satte den på en isopsstängel och

förde den till hans mun och gav honom att dricka. Men de

andra sade: "Håll, låtom oss se, om Elias kommer för atttaga honom ned”. Då nu Jesus hade tagit ättikan, sade

han: ”Det är fuMkomnat”. Och åter ropade Jesus med hög

röst. och sade: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande”.

Och då han hade sagt detta, böjde han ned huvudet och gam

upp andan. Och se, förlåten i templet rämnade i två

stycken, från ovan och ända ned, och jorden skalv och

hällebergen rämnade, och gravarna öppnades, och många de

avsomnade heligas kroppwr stodo upp, och de gingo ut ur sina

gravar, efter hans uppståndelse, och de gingo in i den

heliga staden och uppenbarades för många. Men när

hövits-mannen, som stod där mitt emot honom, och de som med

honom höllo vakt om Jesus sågo, att han med ett sådant rop

gav upp andan, och sågo jordbävningen och de ting som

skedde, blevo de högeligen förskräckta och prisade Gud och

sade: ”För visso var denne en rättfärdig man och Guds

Son”.

(Ur femte akten; gamla övers.)

T eau_ korsdöd är historiens största händelse,

el tLångfi,e95géns betydelse är vida större än

någon annan dagg. Dét är en kedja av underverk

dar den ena länken lyser klarare än den andra.

Men alla skimra de av himmelsk glans. De äro

alla var för sig gudomliga ingripanden i våra

mänskliga angelägenheter. De äro himmelska

livsaktioner i vår dödsdömda värld. Hit hade

himmelen blickat fram med helig förväntaifoch

hilveteB"mea iruktan; och hit skola tid och

evigheter blicka tillbaka méd~ jubel och lovsångT

Visamlas på denna heliga dag kring korset.

Marken, där vi stå, är helig. Låt oss ”draga

skorna av våra fötter” och i stilla andakt följa

det stora drama, som där uppföres. Många

tankar väckas där och ämnet för betraktelser är

outtömligt. Vi vilja, såsom rubriken här ovan

anger, stanna för de under som där anhopas. Att Guds Son hänger på korset är ett under.

Att goda människor få lida för sin godhets och

kärleks skull, är ju redan det ett sataniskt under.

Men dessa måste, för dem gives ingen undanflykt.

Men att han som är Gud, högtlovad i evighet,

korsfästes och lider syndens följder ända tiU

döds, det är alla unders stora under, ensamt till

sitt inre väsen och ensamt till sina verkningar

utåt.

Huru kan Gud lida och dö? Det är den stora

frågan som alltid måstebli svarslös från

förnuftets sida. Men här väller den eviga kärlekens

källa upp. Gud kläder sig i kött och blod, som

kan lida och dö, dö för synden, dö bort från

synden och bära in i dödens kula det som härskat

i kött och blod och som var förvisat till denna

kula. Alltså, Gud ändrar icke beslut och skriver

ej om sin grundlag angående synden. Syndens

skuld måste sonas, dess straff ha sin gång, och:

”Så älskade Gud världen, att han utgav sin

enfödde Son —----------”. Korset är kärlekens högsta

jtriiiTnf. Det är rörande atOäsaoxn^t. ex. Gandhis

frivilliga arrest för sina skolelevers försyndelser,

emedan han älskar dem. Men vad är väl det mot

att dö på förbannelsens trä för fiender.

Vidare är det ett oförståeligt under att Herren

Jesus, som var stark, blev sVag och lät upphänga

sig på ett kors. Aposteln PäulUS säger att han blev korsfäst av svaghet. Själv säger Herren

Jesus: ”Fördenskull älskar Fadem mig, att jag

giver mitt liv för att taga igen det. Ingen tager

det ifrån~mig, utan jag giver det av fri vilia.

Jag har makt att giva det, och jag har maMatt

taga igen det: DgLimdet har jag fått av min

jFaderJ”~~"JoE. 10: 17, 18l AtT Herren Jesusgav

sitt liv dl han hade makt att bevara det, det är

. det största undret. Det måste ha varit något som

han älskade högre än sitt liv och vilkets räddning

och värde för hans eviga konungavälde var

honom mer än hans gudomliga väsens förra

härlighet. Ja, hör: ”Han höll det icke såsom rov

att vara jämlik Gud”, när det gällde att frälsa oss.

Rövarens benådning är ett under.

Själv är Herren Jesus en fånge. Men han är

på samma gång den store suveränen, som delar ut

kunglig nåd. Vilket under! Två ogämingsmän,

vilka förverkat sin rätt att leva, äro Jesu

sällskap på korset. Men den ene ändrar sitt sinne

där han hänger. Han har. hört och iakttagit

Jesus och därvid blivit ärlig mot sig själv och

i samma stund även ärlig mot Jesus. Han låter

höra alla tecken på verklig omvändelse och

bekänner öppet sin skuld och att han är värd döden.

Vidare bestraffar han nu sin kamrats hädelse mot

Jesus. Detta är ett sant omvändelsetecken. Och

så avlägger han sin ärliga bekännelse om Jesus, ställande en den ödmjukaste bön till honom.

Sådana under äro ifrån Jesus själv.

Nafflad på förbannelsens trä, icke värd att leva

här på jorden, håller dock Frälsarennyckiama till

himmelriket i sina korsfästa händer. Detta vet

rövaren. Och det är ett under. Han beder nu

Jesus om en tanke och får — ett rike. Så

bönhör vår Jesus; låt oss aldrig glömma det. Visst

är den frälsning vår korsfäste Herre ger härlig

över all beskrivning. Den gives som svar på en

så enkel bön. Men bönen var uppriktig och kom

som ett nödrop. Och se, i sällskap med konungen

får han från avgrundens mynning taga vägen

rakt in i himlarnas rike. Det är i sanning under

av nåd och av makt. Kära du, som brukar bedja

och ropa ur dina nöder, här har du ett

trosstär-kande kungligt prejudikat. Släpp aldrig taget.

Du blir förvisso bönhörd.

Fienderna sammansvetsas invid horset.

Nedanför korset stodo människor av många

skilda slag. Vår text nämner sex. Först folket,

de som kommo och gingo, dessa ovetande, fala

hopar. De hade väl inga vidare intressen vare

sig i Guds rike eller kejsarens, vare sig i religion

eller politik. Men den korsfästes färger voro så

klara, så utmanande, att det var omöjligt att icke

taga ställning. Och hur den ställningen togs var

en självklar sak. Han där uppe hade ju rört vid

det fäderneärvda, det som icke kostade mödanav en tanke eller besväret av en sedlig ansats att

hålla fast vid. Deras opinionsyttring var ett hån

och ett ”Tvi dig!”.

Så voro där förnämligare sällskap:

överstepräster, skriftlärda och äldsta. Och märkvärdigt

nog hade dessa alldeles samma ord i munnen mot

Jesus som de ”förbannade som icke kände lagen”,

d. v. s. den råa massan, som dessa högvördigheter

i vanliga fall gingo långt ifrån och skänkte sitt

förakt. Men i dag var det ett ovanligt fall. Hur

stor än klyftan eljest var mellan dem och massan,

så gapade här en avgrund — klyftan mellan Jesus

på korset och alla partema nedanför — inför

vilken skillnaderna dem emellan försvunno till små,

små rämnor.

Så voro där även krigsknektarna, de råaste

vilddjur i människohamn, sammanrafsat slödder

från provinserna, vilkas yrke var icke

fosterlands-försvararens, utan krigarens, den passionerade

folkslaktarens. Mellan dessa och de höga andliga

var nu endast ett litet, litet steg, lätt att taga

jämfört med det svalg som var befästat mellan

dem alla och Honom på korset. Därför kunde de

broderligt räcka varandra handen och använda

samma smädeord mot honom: ”Är du judarnas

konung, så hjälp dig själv!”

Slutligen höra vi en av ogämingsmännen på

korset häda med samma ord: ”Är du Kristus, så

hjälp dig själv”. Det var den gemensamma lösen,

brodersordet som förenade fienderna. De voro av

samma broderskap, fastän några voro vigda präs-ter, andra förnäma kulturspetsar, andra åter de

grövsta sällar, slutligen en dödsdömd korsfäst och

så det gemena folket; alla vidkännas villigt

släktskapet och sympatisera utmärkt i äina

gemensamma intressen, sin fiendskap mot Honom dar

på det mittersta korset. Vilken åskådlig och

typisk bild ha vi icke här av alla människors

ställning till den korsfäste Kristus. Se dig om,

hör dig för i det brusande världsloppet av i dag,

käre läsare, och du skall förnimma hur detta

under, undret bland människorna inför Jesu kors,

oupphörligen upprepar sig. Ty nog är det ett

under, denna korsets enande kraft även i den

kristusfientliga världen.

Men korset enar även vännerna. Och endast

den kraften förmår att riktigt draga dem

tillsamman. Vi se även bland dessa de mest skilda

element. Maria, de övriga kvinnorna, läijungama,

rådsherrar och hövitsmän, och slutligen även där

en rövare. Ingenting MifiwrTesu vänner så väl

som komma nära korset. Där bli de snart ett.

ÖStar ju besynnerligt-att där man talar

högljuddast om stor helighet och kristusliknande liv,

där söndrar man sig värst från Herrens folk och

från varandra. Men om nu den sanna heligheten

och den verkliga likheten med Kristus vinnes

endast nära Jesu kors, och om det är sant att

broderskärleken är det enda säkra beviset 1:ör ett liv

nära Frälsaren, vad blir det då av det moderna

ropet om hög andlig fullkomlighet? —* Ja, döm

själv om den saken. IV.

Undren i naturens värld.

Skapelsen sympatiserar med sin skapare. Det

bUr mörkt, solen mister sitt sken. Jorden tar del

i sin Herres lidande, den ryster och skälver.

Bergens fasthet håller ej stånd, de rämna. Ja,

försoningens stora under skall sträcka sig även till

naturen. Denna skall födas på nytt. Och det är

väl likasom en förkänsla härav som livar de ”döda

elementen” till en glädjeyttring likasom även till

anläggande av tre timmars stor sorg. Sorgdräkt

är väl naturens vardagsdräkt och släpmundering.

Men nu anlägger den stor sorg.

Under i dödsriket.

I dödsriket är allt dött. Inga krafter ha

någonsin förmått rubba den blyridå som heter graven.

Där bakom är den obrutna _tvatnaden. Där ha

moderstårar och hjärteförtvivlan förgäves sökt

efter förbarmande. Dödsriket är obevekligt och

orörligare än hällebergen; ty de kunna ju någon

gång röra på sig och skaka sina tunga kedjor,

men dödsriket, vem kan avlocka det en

livsyttring, vem kan mana fram en rörelse ur dess

hemlighetsfulla ansikte? Det är fastare tillslutet än

bergen och kallare än marmom. Men här är en

kraft som väcker även det och spränger dess

försegling. Jesus, försonaren på sitt lidandes ko-nungatron, i sin döds triumf, har makt även där.

Och såsom en pant på de skatter och den eviga

skörd han skall hämta fram därur komina de döda

ut ur gravarna och visa sig i Jerusalem. Evigt

lov och pris vare vår välsignade, allsmäktige

Åter-lösare, som med sin återlösning går till bottnen i

syndens rövarekula!

Så fröjde sig nu all världen! Vi ha fått lösning

på dödens gåta och seger över graven. Vår Herre

Jesus är ensam om denna bragd. Så väldig var

hans seger. Filosofer, mystiker, kemister,

konstförfarna och vetenskapens store ha aldrig förmått

något mot döden. Världshärskamas makt har

här förtvinat. Men långfredagens hiälte går in i

ärlig strid~med denne ”ytterste fiende” och

vin-heFen evig förlossning."~Här~är läkedom odLtröat

för oss alla, ty vi lida alla under dödens tyranni.

VI.

Under i himmelen.

f Till människorna, till naturen, till dödsriket

sträcka sig, som vi nu sett, verkningarna av Jesu

död. Men ännu åt ett håll, det mest

betydelsefulla, se vi dess följder, nämligen hos Gud.

Templets förlåt brast itu. Gud var otillgänglig

förut. Vår synd hade för oss stängt vägen dit

och inga händer fingo vidröra den. Endast den

vigde prästen fick en gång om året varligt vika

den åt sidan för att obönhörligt sluta till den igen.

Därinnanför bodde Gud, Fadem, men ingen fickj gå in. Den orene fick icke nalkas den rene. Men

Jesu händer riva förlåten helt itu. Ty en rening

från synderna hade han givit. _

yéär är nu Nya testamentets skatter i öppen dag"

kör alla. Käre, hör det. Här finnes rening från j

synd och tillträde till Fadern. Hurudanjinbe-j

lägenhet än må vara, så låt intet avhålla disLfrån j

att taga^ ut din rättmätiga andel i långfredagens

segerbyte. Här är plats för dig vid högtidens /

gästabud. Kom, du som hungrar; kom, du som I

törstar; kom, du som rädes; kom, du som syndat; \

kom, du sjuke; kom, du fattige; kom, du dömde

— ja, kom, du döende. Här är glädie. här är

fri-het, här är ljus och evigt liv. Amen. PÅSKDAGEN.

flM,TOtm«n — llvéta nradlkstol ]

Nwr sabbaten hade gått till ända, i gryningen till första

veckodagen, kommo Maria från Magdala och den andra

Maria för att se graven. Då blev det en stor jordbävning; ty

en Herrens ängel steg ned från himmelen och gick fram och

vältrade bort stenen och satte sig på den. Och han var att

skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro vita såsom

snö. Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och

blevo såsom döda. Men ängeln talade och sade till

kvinnorna: ”Varen I icke förskräckta; jag vet att I söken

Jesus, den korsfäste. Han är icke här* ty han är uppstånden,

såsom han hade förutsagt. Kommen hit, och sen platsen

där han har legat. Och gån så åstad med hast, och sägen

till hans lärjungar att han är uppstånden från de döda.

Och han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få se

honom. Jag har nu sagt eder det ” Och de gingo med hast

bort ifrån graven, under fruktan och med stor glädje, och

skyndade åstad för att omtala det för hans lärjungar.

Matt. 28: 1—8.

Det som utgjort den största sorgen och det

tyngsta bekymret för kvinnorna var nu

förvandlat till den högsta fröjd, nämligen stenen för

Jesu grav. Att få den stenen bortvältrad var det

högsta de förmått åstunda. Högre orkade icke

deras svaga tro. Och se, nu var den icke blott

bortvältrad utan gjord till en predikstol, där det

största glädjebudskap världen någonsin hört

ropas ut, och det av de allra härligaste predikanter,

nämligen himmelska änglar. Gudsfruktan får alltid sin belöning.

En annan evangelist, Lukas, säger att

kvinnorna voro stilla under sabbaten såsom bjudet var

i lagen. Vi se här hur lydnad för Herrens ord

bär rik välsignelse med sig. Lagens ord gällde för

kvinnorna mer än allt annat. De voro trogna det

Guds ord, som då fanns, och som var den

uppenbarelse de dittills kände. Denna lydnad hembar

åt dem evangelium i dess rikaste fullhet. Här

är en viktig lärdom att hämta. Om vi äro sant

gudfruktiga, får ingenting oss att vika ifrån

Ordet och det ljus vi hava mottagit ur det. Icke

ens de gudligaste gärningar. Det som vinnes på

olydnadens väg är ingen vinst. Det hembär oss

alltid sorg och förlust, om det än synes aldrig så

klokt för våra egna ögon. Men att i gudsfruktan

vara stilla och lägga band på även de häftigaste

känslor, för den skull att Gud är vår Herre och

själv får svara för följderna, det skall inbringa

oss de största välsignelser och saligaste

överraskningar. Om kvinnorna — deras exempel ligger

oss ju nu så nära — hade varit otrogna det Guds

ord, som de voro bundna av, och följande sitt inre

tvång som ju inget annat var än kärlek till

Frälsaren, hade rusat i väg under sabbaten/så hade

de gjort bittra erfarenheter. De hade fått se en

förseglad grav i stället för en öppen och bistra

jordiska väktare i stället för tröstande och

predikande änglar. Ja, de hade fått bekräftelse påvännens död, men intet besked om Frälsarens

uppståndelse.

När jordiska och himmelska vaktposter mötas.

I de romerska vaktknektarna se vi en

helhetsbild, en symbol av den mot Jesus fientliga

världsmakten. Den är stark. Även prästerna och

helgedomens män sågo i dessa en säkerhet mot vidare

uppenbarelser eller kraftyttringar från den dödes

eller hans vänners sida. Och det kejserliga

sigillet var dem nog för att de skulle kunna i ro på

sitt sätt fira påsken. Så var det överenskommet

mellan andliga och världsliga myndigheter i

romerska kansliet.

Men över detta fanns det ock ett ”kansli”. Där

uppe hos Fadem i himmelen hölls också ett råd.

Även därifrån sändes ut en ”vaktpost”, två

änglar.

Den stora försoningens brännpunkt har två

centra: korset och graven. Här äro många

intressen törankradé. Nedanifrån: band, fängsél,

tillslutenhet, tystnad och död; ovanifrån:

förlossning, frihet, öppenhet, jubel och liv. Den

jordiska vaktposten hade att sörja för de förra och

den himmelska bevakade de senare.

Vilken gudomlig dramatik när dessa stötte

tillsamman! Denna sammanstötning har fyllt

världen med lovsång. Den jordiska makten, ack hur

svag! De väpnade krigarna ligga som döda. Men

i graven triumferar livet i de skinande väsendena. Det var i själva brännpunkten. Men utåt

linjerna är det fullt av ”punkter”. Ditt liv, min vän,

betecknar en sådan där punkt, där intressen

ovanifrån och nedanifrån stöta ihop. Det blir så

stängt, så bundet ibland och så dystert. Det

känns som om döden ville taga dig fatt. Din

frimodighet är gravlagd och förseglad. Många

vak-tare, däribland ditt eget samvete, sörja för att

allt som tyder på liv skall förbli tyst — moraliskt

liv, ekonomiskt liv, lekamligt liv kanske även —

och framför allt andligt liv. Men hör du, från

himmelen, där man också har intresse för dig,

är man även i rörelse. Heliga änglar äro Ute i

din väg och rulla undan stenarna. Anden bryter

förseglingarna och löser banden. Ordet öppnar

och bringar glädjens budskap, så att livets

här-lighet snart strålar och gör din värld ljus.

De som söka Jesus, den korsfäste, skola icke vara

förskräckta.

Där ovanifrån kommer tröst i reela handlingar.

Nedanifrån får sorgen så många vackra, goda

ord, men tomma och kraftlösa. Vad ha vi att

sätta bakom våra trösteord till dem som gråta vid

gravarna? Ingenting, icke ens den trognaste

själasörjare, platt ingenting.

Men för den skull äro vi dock icke nu lämnade

i sorgens våld. Väktarna ovanifrån trösta med

ord som ha innehåll och kraft. Sedan ”Jesus, den SistPj". apräwprf. _döden. är det lina över

gravarna. Där£ör satnmanbindes kvinnornas

ickefruktan med honom: I, som söken Jesus, den

korsfäste, frukten icke. Bedan med sökandet av

Herren Jesus, den för våra synder korsfäste, äro vi

inne |>å ljusets och livets väg. Bedan med detta

sinnelag äro vi i förbund med Guds krafter och

det skydd som bevarar från allt som orsakar

fruktan. Ja, vi äro då under Jesu hägn, där även

döden är gjord oskadlig.

Kära vän, du har icke funnit än som du önskar.

Men vi fråga dig: Söker du Jesus och, märk väl,

den korsfäste, d. v. s. sér du i hans kors ditt

fräls-ningstecken och förstår att just det som vållar

förargelse och fiendskap mot Jesus i världen, är

det som utgör din trygghet och väcker din kärlek

till honom och en innerlig längtan att i allt bli ett

med honom?

Det är stort med Herren Jesus såsom

segerherre och konung. Men märk noga att såsom

sådan beundras han ock av många otrosmänniskor,

så att det behövs ingen änglapredikan eller

Guds-uppenbarelse inom oss, för att vi skola bekänna

oss till honom som sådan. Men förglöm icke att

det är från lidandet in i försoningsdöden, som han

har sin seger, och att korset är den tron; från

vilken hans oförgängliga konungslighet har sin makt

och sin glans. ”Såsom han hade förutsagt

Hur omstörtande än påskhändelsema tedde sig,

voro de dock av Herren tydligt förutsagda och

utgjorde ett normalt förlopp i profetiornas

fullbordan. Att de för kvinnorna och lärjungarna

förefalla så främmande och omöjliga, berodde på

deras oförmåga att fatta och tro Såväl skrifternas

utsagor som Mästarens ord. De båda voro ett.

Mästaren rörde sig endast inom skrifternas värld.

Och skrifterna hade tydligen talat och rört Sig

strängt taget endast om honom. Alla förebilder,

alla förutsägelser syftade hän till honom. Denna

regel är den gällande än i dag. ”Såsom han har

sagt” Intet därutom.

Vilken trygghet för oss alla som tro på Jesus

och bida den fulla utvecklingen av hans nya

förbund och hans rike. Hur konstigt än en hel del

ter sig så förflyter dock det hela normalt, ”Såsom

han har förutsagt”. Men för oss gäller det att

få öppnade ögon, så att vi känna igen honom, som

allena kan för oss uttyda skrifterna. Ty det går

fortfarande var dag efter hans ord. Lärjungarna

och kvinnorna förstodo icke och trodde icke Jésu

ord förut om uppståndelsens härlighet Däri

bestod deras sorg och förlägenhet Men det ändrade

icke deras ställning till honom. Han trodde på

den och var trofast, och det räddade dem. V.

"Jag har nu sagt eder det ”

När de glömt Herrens ord, så påminde dem nu

ängeln därom. Inga nya ting sålunda innehöll

påskens glädjebudskap, endast påminnelser om

det som Herren Jesus förkunnat, p* Hr

Herren Gud känner vår glömska och svaghet och

icke lämna oss i mörkret. Han sänder nya bud

om det gamla budskapet. Ängelns predikan var

alltigenom endast påminnelser om vad de förr

hört men ej förmått höra in i hjärtat. Och så

giver han dem bevisen: ”Kommen hit och sen

platsen där han har legat”. Alltså, ingenting nytt.

Det är av vikt för oss att minnas det. Ett

oupphörligt vändande tillbaka till skrifterna, till Jesu

ord, samt bön om öppnade ögon, det vare vår

dagliga övning.

Nu skyndar ängeln på dem: ”Och gån så åstad

med hast”. Herrens uppdrag är alltid

brådskande. Det gäller ju lindrandet av lär jungesorg. Det

"bör ske ”med hast”. Jesus vill icke att hans

vänner skola gå och sörja och fara illa. Det är

viktigt att de i hast få tröst och en tröst ur säker

källa.

VI.

"Under fruktan och med stor glädje

Förunderligt: fruktan och stor glädje. Är det

fortfarande Jesu vittnens och vänners

erfarenhet? Ja. Dessa själsaffekter vindla om varandrahös den som fått nåd att mottaga och föra vidare

evangeliets glädjebudskap. Fruktan behåller i

ödmjukhet och jämvikt och är en motvikt mot

köttets inblandning i dessa andliga ting. Och

glädjen är den rena andliga gåvan, som giver styrka

och segrar över de många inkast som göras mot

evangelium nedanifrån.

Med hast gingo kvinnorna åstad med det glada

budet till de sörjande vännerna. Det är härligt

att påträffa glada budbärare om Herren Jesus.

Men om den hälsosamma fruktan saknas hos dem,

är heller icke den glädje de förete stort värd. Och

budbärare, som endast tyngas ned av fruktan och

icke bäras av glädje, tröttna snart på uppdraget.

Därför se vi hos apostlarna och hos alla tiders

sanna predikanter, hur de burits av dessa båda

vingar, hållits i jämvikt av dessa båda motvikter.

Det är nämligen så mycket att frukta för, allra

mest inom en själv: Tänk, om jag tagit fel. Tänk,

om jag ej hört rätt eller uppfattat riktigt den

höga sak vars ombud jag är! Tänk, om det

endast emanerar från mitt eget invecklade själsliv,

mina härliga erfarenheter, som jag talar om, och

sålunda tomma inbillningar! Herre, utrannsaka

mig, känn mig, hjälp mig du för ditt namns skull!

Men så lyftes ögat upp till honom som är

budskapets innehåll. Och då kommer glädjen.

JTör-djupande in i skriften förhöjer den än msrr till

dess att vissheten blir så viss som Gud är stor nrfi

trofast. Alla Guds löften bli lika många

glädjeströmmar, ty de ha alla sin kraft i Herren Kris-tus. och få sin uppfyllelse i honom som är deras

osvikliga ”guldmyntfot”.

För övrigt må slutligen betonas, att all

kristendom består djupast i kärlek till Kristus.

Påsk-textema äro härvidlag de trognaste vittnesbörd.

Kristendomen är den stora paradoxen som

undandrager sig alla mänskliga förklaringar. Den är

gudomlig och grundar sig på kärlek.

Lärjungarna och kvinnorna voro ju skamligt

bedragna, om det var så med deras Messias som

deras otro sade dem. Ty trodde gjorde de nu icke

längre. Och hoppet var brustet. Dessa

förankringar bestodo icke i det stora provet. Men då

var det en ”krampa” av bättre, av himmelskt gods.

Den gudomliga kärleken i deras hjärtan, utgjuten

av Mästaren, som höll dem kvar i rätt ställning

till honom och hans rike. Förståndet tjänade

ingenting till här utom till att göra det onda värre.

De f örstodo icke ännu att han skulle uppstå, heter

det. De trodde icke. Hoppats hade de gjort, men

det gjorde de icke nu längre. Då höll kärleken

dem kvar, så att de levde i Guds rike, fastän

konungen, som skulle upprätta det, låg i graven. Ja,

de levde i hans kärlek, fastän han själv icke längre

fanns till för dem.

”Kärleken är starkare än döden och många

vatten kunna icke utsläcka den”. Den lever trots

allt och triumferar över allt. Jesu vänner kunde

icke giva förnuftiga skäl för sina handlingar efter

hans död. De voro dårar. Javisst, Mende tvungos inifrån, där den gudomliga kärleken

regerade.

Så är och förblir det alltjämt. Stora vatten och

många vatten gå över Jesu vänner och skölja bort

både tron och hoppet i vissa svåra frestelser. De

se sig förlorade. Deras frälsare är icke längre

till för dem, icke de för honom. Men frågar

någon dem vad de skola göra i förtappelsen, dit de

äro hänvisade, så svara de att de vilja förhärliga

Jesus. Ty kärleken är kvar. Så svarade Baxter

sina vänner då han var i den nöden. Så ville

Augustinus och Melankton göra. Och så sade sig

en frestad kristen från vår tid vilja göra. När

dessas uppmärksamhet då fästes vid att för

sådana som tjäna Gud finns det ej rum i helvetet,

återfingo de sin andliga sans och började på nytt

prisa Frälsaren.

✓""Ja, ”hoppet låter icke komma på skam, ty GudsX

kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den

helige Ande som har blivit oss given”. Och:

”Kärleken är starkare än döden”. Så utgjut mycket

av denna din kärlek i mitt hjärta, käre Herre Je-^

sus! Amen. ANNANDAG PÅSK.

Lärjungarnas ljus och fiendernas mörker.

Men se, då kom Jesus emot dem och sade: ”Hell eder!”

Och de gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo

honom. Då sade Jesus till dem: ”Frukten icke; gån åstad

och omtalen detta för mina bröder, på det att de må gå titt

GalUeen; dm skola de få se mig” Men under det att de

voro på vägen, kommo några av väktarna till staden och

underrättade översteprästerna om allt det som hade hänt.

Då församlade sig dessa jämte de äldsta; och sedan de hade

fattat sitt beslut, gåvo de en ganska stor summa penningar

åt krigsmännen och sade: ”Så skolen I säga: ’Hans

lärjungar kommo om natten och stulo bort honom, medan vi

8ovo\ Och om saken kommer för landshövdingens öron, så

skola vi ställa honom till freds och sörja för, att I hunnen

vara utan bekyipmer” Och de togo emot penningarna och

gjorde såsom ma/n hade lärt dem. Och det talet utspriddes

bland judarna och är gängse bland dem ännu i denna dag.

Matt. 28: 9—15.

T 7 ar långfredagen världens mörkaste dag, så)

V blev påskdagen den ljusaste. ”Ljuset lyser i

mörkret”, säger Johannes. Och aldrig har ljuset

3trålat klarare än över lärjungarna vid påskund-1

rets budskap. ——"

^Så är det alltfort för Jesu vänner: De få

uthärda mörker och lidande. Men ingen får njuta

av sådan glädje och sådant ljus som de. Vi tänka

oss kvinnorna, nära nog bländade redan av det

ljus som strömmat till dem genom änglarnas bud-skap, nu omstrålade av ljuset från Herren själv.

Ty det var dock honom de sökte. Men endast hans

döda kropp hade de vågat hoppas att finna. Och

så kommer han levande emot dem och hälsar dem:

Heil eder! Det vill säga: Varen glada. Och:

Frukten icke. För erfarenheten av en sådan

läkedom är det bestämt värt att ha varit sjuk och för

sådan tröst är det värt att ha varit försänkt i

sorg. — Sådana erfarenheter är det förbehållet

Jesu vänner att få göra.

Hur Herren Jesus gläder de sina.

Vi kunna ju glädja varandra i en massa mindre

sorger. Och då måste vi taga bort sorgens orsak.

En moder säger t. ex. till sitt barn, som råkat slå

sönder sin leksak: Var glad mitt barn och gråt

icke; du skall få en ny docka. Och se, då barnet

får den nya gåvan, är det ordentligt tröstat.

Eller vi ha förlorat något för oss värdefullt och

sörja däröver, ända tills någon vän kommer och

erbjuder sin hjälp för att få tillbaka det. Och då,

när vi ha det igen lika gott som då det förlorades,

äro vi åter glada. Så i en massa fall. Men aldrig

bli vi tröstade genom blotta ord och välmenta

beklaganden. Nej, nej. Därför få vi aldrig någon

tröst av människor i vår egentliga stora sorg, den

som döden vållar. Ty ingen människa kan

återgiva oss det som döden rövarfrån osp. Och den

ällra största sorgen kastar framför sig en lång,lång skugga, som höljer hela vårt liv i ett

hotfullt moln, nämligen sorgen över förlusten av

vårt eget liv, som ju måste, även den, komma.

Här finns ingen tröst, ingen verklig glädje,

mänskligt sett. Här äro alla, som icke stå i

livsförening med Herren Jesus, dömda till evig sorg,

”sorg utan hopp”, såsom aposteln Paulus säger.

Men i denna hopplösa sorg gläder Herren Jesus

de sina med att återställa vad döden rövat. Varen

glada, säger han. Och därvid giver han sig själv

levande åt dem. Det är verklig glädje. Och han

kommer till dem mera härlig, mera skön och

mäktig än han lämnade dem. Så de ha gjort en vinst

på att han dog ifrån dem. Ja-^aåskdagens gläd-je

överstiger vida långfredagens sorg. Så tröstar

Jesus vidare: J^an skall återgiva oss våra

avsomnade i ett härligt, oförgängligt väsen, då de

avsomnat i tron på honom. Det är tröst och ett

glädjefullt budskap. Så tröstar och så gläder

endast Han.

Vi som alltid måste se den där långa skuggan

över livet, vilken heter dödsfruktan, vi skola

aldrig se verkligheten, dödens verklighet, då vi

tro på honom. Vi äro rent för beskedliga mot

vår yttersta fiende och för mycket undfallande,

om vi låta hans skugga förtaga oss modet. Vi

kunna helt enkelt fira påsk både i minnet Och

hoppet, i minnet av honom och hans uppståndelse

och i hoppet om vår egen uppståndelse, likasom

vi alla dagar erfara vår andes redan skedda

uppståndelse till ett liv i och med den uppståndneFrälsaren. Därför hälsar han oss alla dagar:

Varen glada! Ja, så tröstar, så gläder Herren

Jesus de sina. Och lyckliga vi om vi i tron kunna

höra vår frälsares påskhälsning om dagarna i

livets förluster och sorger: VatL_glad! Se. jag

är uppståndelsen och livet! Dét som är oss kärt

och allt som vi med ett ord kalla ”livet”, kära

vänner, låt oss ha det allt i honom, så kunna vi

ha hjärterum för påskhälsningen.

Onda människor omgiva dig tilläventyrs med

hotfulla åtbörder och vålla bekymmer. Men han

hälsar dig; Var glad! Sjukdom vill inge dig sorg.

Men han säger: Var glad! Fattigdomens mörka

skepnad skrämmer dig och oroar din själ. Men

han giver ro och säger: Var glad! Motgång och

missräkningar slå ner ditt mod. Men han tröstar

och säger: Var glad! ömma förluster vålla

sömnlösa nätter och många tårar. Men han säger:

Var glad! Synden reser sig och inger fruktan

för att du aldrig varit en rätt kristen. Men han

säger: Var glad! Döden spökar för dig. Men

han säger: Var glad! O, vilken påskhälsning!

Den är från honom som i alla dessa fall är herre

och hjälpare med den enda rätta hjälpen. Han

har övervunnit världen. Han är den store

läkaren. Hans äro alla skatter och tillgångar i

världen. Han giver av dem som svar på bön åt vem

han vill. Han har omständigheternas makt i sina

händer. Han har makt att på jorden förlåta

synder. Och slutligen: Han har dödat döden och

berett eviga boningar i sin himmel åt alla somvilja giva sig åt honom och lyssna till hans

glädjefulla påskhälsning.

Vill du, min vän? Nå, så lyssna då och var

glad i Jesu, din frälsares, namn. Låt oss göra

som kvinnorna i vår test. De fattade om hans

fötter och tillbådo honom.

Men ännu gingo där i deras hjärtan dyningar

efter de böljesvall, som långfredagens och

påsklördagens fruktan upprört.

Hur Jesus fördriver fruktan.

Frukten icke, säger Frälsaren. Men endast ord

giva icke den fulla tryggheten. Det beror helt

och hållet på vad orden innebära. Jesu ord

innebära icke endaat-löften. utan löftenas uppfyllelse.

Löftena hade lärjungarna och kvinnorna fått före

hans död. Han hade sagt att de skulle möta

honom i Galileen efter hans uppståndelse, Matt

26: 32; Mark. 14: 28. Alltså var det Ordet som

de hade att följa. Men i händelsernas förvirring

hade de tappat bort ordet Icke så han. Löftena

äro frälsningens begynnelse. Men_ löftenas

fullbordan är frälsningens fullkomnande. De hade

säiunda att hålla sig till hans ord för att få all

fruktan utdriven och komma till full visshet

och ro.

Alldeles så för oss. — Många löften äro redan

fullbordade till frälsning och trygghet Men än

återstå så många; och när de alla fullbordats, är/säkert den sista rest av fruktan borta från oss,/

borta för evigt. Ack, det ordet: ”Såsom han har"

sagt, vad det klingar ljuvt. Alltså: in i Ordet,

tro Qrdet^ studera Ordet, gläd dig i Ordet. Det

är botemedlet mot fruktan. Vid tanken härpå är

det ju härligt att så många löften ännu äro

ouppfyllda. De utgöra det tryggande ”resekreditivetfy

ända tills vi nått resans mål.

Lärjungarnas ställning och hela resa var

tryggad. Men om de hade trott och kommit ihåg

Mästarens ord så hade de besparat sig mycket

lidande och fått erfara trygghet i stället för

fruktan. Alldeles så med dig och mig. När vi gå

där och kväljas, offer för fruktan och skrupler,

så glömma vi Ordet. Men det skall icke hindra

vår kärleksfulle frälsare att själv komma ihåg

sitt ord och sända oss den hjälp vi behöva för

att komma till trygghet. Ty han avhjälper

fruktan med reel hjälp: Han uppenbarar sig själv,

allt i enlighet med hans ord och den tro vi alltid

borde hava.

Ljuset förblindar och vållar mörker.

Även andra än kvinnorna voro, i anledning av

påskundret, ute tidigt och vandrade. Det var

några av väktarna. De hade stora nyheter att

förtälja även de. Men för dem är det ett sorgens

budskap. Och dem som mottaga väktarnas

rapport insveper ljuset över griften ännu mer i"mörker. I lögnens mörker hade de redan invevat

sig. Och uppståndelseljuset fullbordar deras

blindhet Den som icke vill se straffas med

blindhet

Prästerna och de äldste fatta sitt beslut Ve

alla som äro av självmedveten synd dömda att

fatta sitt beslut emot Herren, otillgängliga för

ljuset och sanningen. Hjälpmedlet är i sådana

fall oftast penningar. Penningar hade varit deras

hjälp att få Mästaren i sitt våld. Och samma

medel tillgripa de nu för att få behålla skenet

att han är död, även sedan verkligheten

över-flyttats till den värld där penningar icke längre

äga något värde. Så finns det då en gräns även

för penningens makt. Ja, Gud ske lov! Här är

allting falt för mammon, och långt in i Guds

församling sträcker han sitt brutala välde. Men sken

och bedrägeri äro de resultat, som vinnas

uteslutande genom honom.

Väktarna talade först sanning. Men penningar

gjorde dem till lögnare, och de talade sedan som

de blivit lärda angående Jesu uppståndelse. Ack,

så många väktare det ännu finns av det

väktaresläktet! Ve dem som lära väktarna att förneka

vår frälsares uppståndelse! Judarna säga än

i dag att Jesu döda kropp bortstulits av hans

vänner, står det i texten. Detta ”judiska” släkte

finns mitt ibland oss. Det har varit verksamt

alla tider.

Men var och en som vill tro har dess bättre så

många fullgiltiga bevis för Jesu uppståndelse, atttvivlet rymmer av sig självt. Det är också av

allra högsta vikt, ty aposteln Paulus drar i 1 Kor.

15 konsekvenserna av fömekelse på denna punkt.

Om Kristus icke är uppstånden — vad då? Då

är vår predikan fåfäng. Då är tron fåfäng. Då

äro vi ännu i våra synder. Då äro vi falska Guds

vittnen (vi grunda nämligen vårt vittnesbörd

förnämligast på Jesu död och uppståndelse). Och

då äro de förlorade, vilka avsomnat i tron på

Jesus, och vi äro de uslaste av alla varelser. Det

är allvarsamma ting. Vem kan uthärda att tanka

därpå.

Men nu är vår predikan icke fåfäng. Icke heller

vår tro. Nu äro vi icke i våra synder, och icke

heller äro vi falska Guds vittnen. Våra i tron

avsomnade äro icke förlorade. Och vi äro nu icke

de uslaste utan tvärtom de saligaste och

härligaste av alla varelser. Ty ”Kristus är

sannerligen uppstånden”. Och i hans uppståndelse leva

vi redan andligt uppståndelseliv. I honom skola

vi också lekamligen uppstå och saligt leva med

honom för evigt. Amen. 1 SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

Det viktigaste av allt.

99Simon, Johannes9 son, älskar du mig mer än dessa

göra?99 Han svarade homom:99Ja, Herre, du vet att jag har

dig kär*9. Då sade han till honom: "Föd mina lamm".

Åter frågade han honom för avdra gången: "Simonj

Johannes9 son, älskar du mig?" Han svarade honom: "Ja,

Herre; du vet att jag har dig kär99m Då sade han till

ho-)nom: "Var en herde för rmna fårFör tredje gången

frågade han honom: "Simon, Johannes9 son, har du mig

kär?99 Och han svarade honom: "Herre, du vet. allting;

du vet att jag har dig kär". Då sade Jesus till honom:

"Föd min får. — Sannerligen, sannerligen säger jag dig;

när du var yngre, omgjordade du dig själv och gick vart

du ville; men nar du bliver gammal, skaU du nödgas sträcka

ut dina händer, och en annan skaU omgjorda dig och föra

dig dit du icke vill." Detta sade han för att giva till

känna med hurudan död Petrus skulle förhärliga Gud. Och

sedan han hade sagt detta, sade han till honom: "Följ

mig99. När Petrus vände sig om, fick han se, att den

lärjunge som Jesus älskade följde med, densamme som under

aftonmåltiden hade lutat sig mot hans bröst och frågat

honom: "Herre, vilken är det som skall förråda dig?" Då

nu Petrus såg den lärjungen frågade lian Jesus: "Herre,

hur bliver det då med denne?" Jesus svarade honom: "Om

jag vill att han skall leva kvar, tiU dessa jag kommer, vad

kommer det dig vid? Följ du mig." Så kom det talet ut

bland bröderna att den lärjungen icke skulle dö. Men

Jesus hade icke sagt till honom att han icke skulle dö, utan

allenast: "Om jag vill att han skall leva kvar, till dess jag

kommer, vad kommer det dig vid?"

Joh. 21: 15—£3.Petri själ hade varit i svallning de sista

dagarna före Jesu död. Hans impulsivitet hade

framträtt så bjärt vid flera tillfällen. Han var

född till initiativtagare och befann sig alltid i

teten. Stridslinjen var hans miljö; men i

strida-linjen är~det farligt. Där vinka icke endast

seg-rär, där hota också nederlag, och Petrus fick

erfara bådadera men kanske mest nederlag.

Han var så öppenhjärtig och så meddelsam med

det han bar på i sitt hjärta. Han brann av

nitälskan för sin käre Mästare. Men mycken

köttslighet var med i nitet och även månhet om egen

fördel.

Men under allt var dock det rena hjärteguldet:

kärleken till Jesus. Det var detta som räddade

honom och gjorde att han fick behålla sin kallelse

som apostel och även sin utkorelse till den höga

särställning och klippkaraktär, som Mästaren

tillsagt honom.

,/Men det hela måste renas. Och den där dagen1

[på Genesarets strand, som vår text är en del av

iberättelsen om, var den närgående luttringens.i

den höga examens dag för lärjungen. ^

Det kostar jiågot att^ vara utkorad till något

gärskilt i Kristi tiänst/^llog gaUélsé innebär

djupt lidandet Upp till de heliga förtroenden leda

de hårda provens trappsteg. Med varsam hand

leder Mästaren sin oklart ivrige men helhjärtige

lärjunge nu till klarhet över den utomordentligakallelse han mottagit. Han talar ut med Petrus

och håller sin höga ”examen” med honom.

Mästarens tillvägagångssätt därvid är av den

allra härligaste art och full av lärdomar. Låt oss

närmare betrakta dessa.

Mästaren, tillgodoser först de lekamliga behoven.

Vi veta av berättelsens första del om Jesu

uppenbarelse för lärjungarna vid Tiberias sjö, att

dessa hade arbetat förgäves hela natten i sitt

gamla yrke. Missmodiga och hungriga hade de

på Petri inrådan begivit sig ut på sjön kvällen

förut för att fiska. Det var inte så gott. De kunde

ju inte fördriva tiden med att bara vänta på nya

uppenbarelser av Mästaren. Han dröjde så länge

och allt tedde sig ännu så ovisst.

Emellertid kom Jesus till dem på morgonen.

Men de visste icke vem han var, fastän han lärde

dem att kasta ut nätet. När detta kast då fyllde

nätet så, att de icke förmådde draga upp det,

förstod Johannes, den lärjunge som hittills

åtminstone var mest släkt med Frälsaren i kärlek,

att det var Jesus. Han kändes igen på sina

gärningar och under. Då blev Petrus ivrig och

kastade sig i sjön, antingen simmande eller vadande

i land till Mästaren.

Mästaren hade frågat dem, så fort de fingo se

honom, om de hade något att äta. Ett

eftertryckligt nej blev svaret. Ah, det var här bekymretför tillfället satt, och här var orsaken till deras

dåliga lynne och missmodighet. Det måste

avhjälpas. Det visste Jesus så väl. Han känner

vår natur. Han har ju skapat oss.

Vill man överhuvud tala i något viktigt ämne

med en person, så duger det icke att dennes mage

är tom. Alla pedagoger och psykologer veta väl

att eleverna och barnen i skolan måste ha mat,

om dessa skola kunna lära något; och alla

husmödrar äro förtrogna med det jämna och goda

kosthållets inverkan på familjestämningen och

hemglädjen.

Herren Jesus skall i dag tala ut med sin Petrus.

Men han försöker icke att röra vid det oerhört

viiktiga ämnet, förrän Petrus fått mat. ”Mina

barn, haven I något att äta?” hade han så

kärleksfullt frågat lärjungarna. Mén nu fingo de

mat. Herren Jesus hade rikligen sörjt fÖr den

saken.

Snart voro de mätta; och då var lynnet

omstämt. Allt var i ett nu förändrat: Mästaren varv

hos dem, en stor fångst hade de gjort och nu

hade de fått mat. Ja, så skiftar det helt fort om

till sol och hopp från mörker och modlöshet för

Jesu vänner. Ty han är med dem och lägger

tillrätta åt dem, då de minst ana det.

Och nu kan Jesus begynna med Petrus: ”Simon,

Johannes’ son, älskar du mig?” Petrus hade

många stora förtjänster och därför hade han ock

många fel. Han ville mycket och av helt hjärta.

Icke allt var välbetänkt. Men i själva

huvudissaken var hän klar : Han älskade sinmästare.

Detta gjorde att det sedan redde sig så väl på

alla andra punkter i hans liv, att iian fick behålla

sin apostlaställning. Icke ett ord om något i

lärjungens yttre liv frågar Jesus efter, endast .detta

ena: ”Älskar du mig?” Det var nog for att de

stora herdeuppgifter Petrus fick skulle fyllas Väl.

• ; " n.

Petrus ställes inför siitgamla tiv.

Tm gånger hade Petrus förnekat sin Herre. Nu

kommer denna trefaJd igen. Och han blir

be-drövad. Det är en närgående dag för lärjungen.

Allt måste fi&m, Han får igen sina ord. Han

hade. lovat att hålla ut med Jesus i fängelse och

dod ooh vara .trogen, även om alla de andra

över-gåve honom. Nu får han igen även dessa ord.

Men han har ett gott samvete med avseende på

sitt sinnelag: ”Henre; du vet allting, du vet_att

ia^r har dig kär”. Och han har rätt, han är ärlig

inför sin Gud. Jesus godkänner- hans svar. Se

där, hur sinnelaget kan vara rätt inför Gud, även

om mycket i det yttre brister. Oförstånd, ovist

nit, häftighet kunna låda vid. Men är kärleken

till Frälsaren ren, så blir det väl med allt annat.

Det är det avgörande, att vi älska.

Men om det yttfe livet är aldrig så fromt, om

gärningarna äro aldrig så goda i och för sig, så

hjälper icke det om hjärtat Viker av ifrån Jesus,:d. v. s. om ieke Jesus får syna allt, ävenmotiven

för gärningarna, samt rena, förlåta och leda i alla

stycken samt döma och tukta, var så behöves.

Vi se sålunda att Petrus ställes åv Mästaren inför

sin egen bild. Och endast kärlekens förening med

Jesus kunde göra allt gott.

Även vi ställas så där ensamma med vårt liv

inför Frälsaren ibland. Vi ha bekänt mycket om

oss även vi. Är det sanning vi då talat? Är det

rent, är det grundfästat i ärlig kärlek till Jesus?

Saliga vi då, även om mycken synd låder vid oss

för övrigt. Det att Vi kunna se vår Jesus i ögonen

och säga: "Herre, du vet allting, du vet att jag

ttfots allt icke kan leva utan dig. Du är mig

kärare-äh allt annat”, det är avgörande. Ty Mr

gäller för visso Petri ord: ”Kärleken överskyler

en myckenhet av synd”, och ”Kärleken är lagens

fullbordan”. Gamle Karl Andersson tillfrågades

en gång under hans sista predikoresa i norra Små-

land hur det kom sig, att han så bibehöll sin

glädje, fastän han nu var gammal och klen. ”Jo”,

svarade han, ”ffud_ har h-j&lpt mig så. att jap1 all»

tid har fått behålla min första kärlek.”

.y,~;———;—•— ’—" : "

. Petrus ställes inf är sitt framtida liv.

Lärjungens framtid såsom Jesu Kristi tjänare

präglas av kärlek och lidande. Älska och lida är

alltid det väsentliga i en kristens liv.

”Föd mina lamm, bliv en herde för mina får”,

m.säger Jesus. Oj vilken, kallelse! Näst det högsta

i tiden så väl som i evigheten är denna kallelse,

tteh aBraT högsta är den att själv få vara ett får

i Jesu hjord. ”Föd”, ”vårda mina får” och lamm,

icke: Piska och tukta mina får och lamm, må vi

alltid minnas det!

Herren Jesus älskar de sina. Ve den som far

hårt fram i Jesu hjord! Allas vår uppgift är att

i någon mån vårda Jesu får, om vi tro på Jesus.

Ingen må anfäktas av herre- och

husbondefrestél-sen här! ”Icke som om vi vore herrar över eder

tro, fastmera äro vi medarbetare till att bereda

eder glädje.” Och: ”Varen herdar för Guds hjord,

som I haven i eder vård; varen det icke av tvång

utan av fri vilja”. Det där herreaktiga och

myndiga inspekterandet i församlingen med dömande

över varandras tro är icke i enlighet med

överherdens ande och väsen.

Så skulle aposteln lida. I hans ungdom

bestämde han själv något över sin klädnad och sin väg.

Men i Jesu tjänst skulle han åldras, bli svag på

samma sätt som Mästaren, då ”han blev korsfäst

av svaghet”, 2 Kor. 13: 4. De trofasta Jesu

tjänare få den lotten i detta livet. Ingenting ger

kraft till att uthärda mer än kärleken t.ilL

FrflJaa-ren. Men i allt förhärligas Gud. Petrus skulle

genom den kärlek till Jesus, som bodde i honom,

lära sig att lida oförrätter för Jesu skull.

Därför kunde han sedan skriva till församlingeh, att

den som lider för rättfärdighetén är salig. Själv

skulle han bli omgjordad med fängélseband ochfå sina armar utsträckta på ett kors, bli ledd av

andra dit han själv enligt sin mänskliga natur ej

ville gå.

Ja, så går det i någon mån med alla som älska

Jesus. Men Gud förhärligas därigenom. Och det

är huvudsaken. Ära och härlighet vänta de

trogna Jesu vänner hos Gud. Och då ha de nog. Till

dess ha de tid att vänta.

IV.

Petrus ensam med Mästaren.

Det är lärorikt att se hur Mästaren ställer

lärjungen ensam inför sig. Det är dit Jesus vill föra

alla sina lärjungar. Lärjungarna voro sju

stycken vid detta tillfälle. Men Herren Jesus talar

med Petrus som vore det ingen mer än han. Det

känns nästan kusligt för Petrus. Mästarens ord

gå direkt till honom och äro nästan stränga. Han

känner sig så ensam och behöver likasom stöd och

sällskap i den stränga examen och den framtida

offertjänsten, där offret är han själv. Han

blickar sig omkring och får till sin glädje se

kamraten Johannes. Skola de båda icke få stöd och

sällskap av varandra i den höga herdetjänsten? Och

så djärves han fråga om denna sak.

Men han får en sträng motfråga: ”Vad kommer

det dig vid”, vad jag ämnar med honom. ”Följ du

migV*

Ja, Jesu ok är ljuvligt, det är sant. Men

tjänsten kan nog ibland bli skrämmande allvarlig. Och dé naturliga, mänskliga böjelserna för

sökande av stöd och förståelse av människor bli

gäckade. I vårt allra heligaste förhållande förbli

vi ensamma med Mästaren. Låt oss komma ihåg

hans ord: ’’Vad kommer det dig vid?” Vi bli så

förvétna angående samfund, sällskap, missionens

framtid och enskilda missionsarbetare ibland. Vi

behöva förståelse och sällskap. Ja, väL Det är

gott ett stycke. Men i vår egentliga ställning till

Jesus och i vår egen kallese stå vi, innerst inne,

och måste stå soin enskilda.

/ ”Vad kommer det dig vid?” Äro vi då

ensam-I ma? Nej. ”Följ du fiäig”, säger Jesus. Först

/ när det är blott hån och jag kan jag riktigt få

erfara såväl tyngden soin ljuvligheten av min

sär-kallélse. Ty likasom vi äro ensamma om vår

personliga individualitet, bli vi innerst ensamma om

® Vår kallelse. Att här vara trogen och följa Jesus

kah betyda att nödgas bli ensam och skild från

de bästa vännerna och även misskänd och

oförstådd.

Men: ”Följ du mig”! Så ljuder då Mästarens

stämma. Han vill bli vårt allt, vår ledning, Vår

hjälp, vårt sällskap och vår trygghet.

Likasom Petrus behövde denna allvarliga läxa,

behöva vi den säkerligen.

Gud give oss sin nåd att se upp till och följa

endast Jesus! Amen. 2 SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

Jesuä såsom dörren till Guds}fårahii&

”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke

går in i få/rahuset genom dörren, utan stiger in någon

an-na/n väg, han är en tjuv och en rövare. Men den som går

in genom dörrenr Jian ä/r fårens herde. För honom öppnar

dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst, och han

kallar sina får vj/d nämn och för dem ut Och när han har

släppt ut alla, sina får, går han framför dem, och fånenl

följa hon&rft; iy Aé känna hans röst. Men en fråinwanäe

följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom, ty de kannh

icke de främmandes röst ” Sa talade Jesus till dem i förr

täckta ord; riten dé förstodo icke vad det var som han

talade till déffi* Åtér sade då JesUs tiU dem: "Sannerligen,

sannerligen, säger jag eder; Jag är dörren in till f åren.

Alla de söih tiava kommit fore mig äro tjuvar . och rövare,

men fårerC håva icke lyssnat till dem. Jag är dörrm; den

som går in :genom mig, han skall bliva frälBt, och han skall

få gå ut och in och skall finna bete. Tjuven kommer

alle-wMfwratt stjäla och slakta och förgöra. Jag har

kövk-mit, för att i de skola ha/va liv och ha/oa över nog.

^ Joh. 10: 1—*0. ,

Jesu framställning är föituolédd äV ife

Jb/liändélser som dkildras i de föregående

käplt-léhV ifralsarens sammanstötning med fölkéts

Ié-daite var just den gode herdens kamp med

tjuvarna ödU rövarna. ::V"

Hans tal ät en enkel skildring av det terdeliv,

som dagligen levdes inför var mans Ögon i

Pale-Stina. I detta herdeliv finner Jesus en av sinaskönaste bilder, då han vill klargöra sitt

förhållande till de sina samt såsom motsats därtill

Israels ledares förhållande till egendomsfolket.

Vi skola söka att samla in innehållet under fyra,

tankar, som äro de bärande huvudtankarna i

texten, nämligen de falska herdarna och fåren; huru

Jesus vårdar sig om sin hjord; Jesus såsom

dörren till Guds fårahus; herdarnas stora ställning.

I. "

De falska herdarna och fåren.

Först målar Herren Jesus de falska herdarnas

tillträde till fårahuset. Redan i deras sätt att gå

in i huset avslöja de sig själva såsom rövare och

tjuvar. Ty så bruka dessa, skyende dén normala

ingången, söka sig in på förbjudna och stängda

vägar. Så hade också Israels herdar gjort. Ty

i lagen eller profeterna fanns intet som

berättigade dem till absolut herdeskap över Guds

fårahjord. Herden var Gud själv, till dess Messias,

såsom den av Gud sände herden skulle komma.

Och hans ämbete och hushållning var den rätta

dörren till Israel, vilken herdarna hade att gå in

genom. Men detta ämbete var ännu icke

upprättat; därför måste dessa falska, anspråksfulla herr

dar stiga annorstädes in, då de likt tjuvar ville

tillägna sig väldet över fåren. Ingen dörrvaktare

hade låtit upp för dem. Fårfålloma voro

Qäm-ligen väl tillstängda om natten, då herdarna voro

borta från dem; och vakten lämnades då åt enherde, till dess de övriga på morgonen kommo

igen. Alla fåren voro då tillsammans. Men när

de släpptes ut lockade var och en herde på sina,

och de kände hans röst och följde honom.

Israel hade icke följt de falska herdarna; Men

när Jesus kom lyssnade de längtande, hungrande,

misshandlade Israels får till honom. Så hade den

blindfödde i kap. 9 gjort. Och detta togo de falska

herdarna mycket illa vid sig.

Fårens behov och Jesu röst passa så väl ihop.

I hans röst, som är mild och vänlig, ligger

läkedom for hjärtesår. Och den talar om och utlovar

det som fåren så väl behöva. Andra herdars röst

kan nog vara vacker, och de kunna tala stora

ord. Men deras röst saknar den ljuva rätta

Mangen, och de sakna förmågan att hålla några

löften som avse fårens lycka och hjälp.

Sådana herdar anmäla sig i legio: av ideellt

slag, naturligtvis, men i främsta rummet av

religiös art. AUa, alla äro dock varandra lika däri,

att de ha förmåner för egen del i sikte. Och

fårens bästa kommer dem ej vid. Deras framfart

betecknar Herren Jesus med orden, stjäla, slakta

och förgöra.

H. ;

Hum Jesus våråar sig om fåren.

Han kommer till fåren som ägare. Därför

älskar han dem och har i reserv allt för deras behov.

Hans röst väcker till genljud i deras inre en tonsom gér glädje. I sina händer har hån nyckeln

till allt gott åt dem. De följa honom i finhet, helt

svarande mot deras natur. De få gå in och ut och

finna bete och vila, ute eller inne. Han är städse

när dem. Och deras behov kan aldrig översliga

hans förmåga, ”över nog”, så; kännetecknas

deras betesmark oeh viloplats.

Men det bästa är att han sörjer för deras liv.

De falska herdarna sikta till slut till fårens liv.

Men, Jesus giver liv här och evigt liv till slut.

£Q%a^ hans ärende till oss. Tv vi äro iu alla

nu Guds får. Sgdan Andens utgj»+»"«if»

väriden föremål för den gode Herdens

omvård-jjjacT^ . "... ~; ~ v

Till och med sitt liv giver han för fåren. Så

högt älskar han dem. Han går ibland dem med

ett vaksamt öga och inga ulvar eller fiender av

något slag kommer nära. ;

Hör-detf-kara själ! T vilket IS^cl dn än

hefiw-ner dig, kännes-Herren Jesus vid dig såsom ett

får, som han givit sitt liv för. Och hans ärende

tSTcliglir att få giva dig ”över nog”. Kan du då

icke stanna för honom? I världen blir du aldrig

förnöjd. Där får du aldrig ens nog, mycket mindre

över nog. Ingen finns som förstår dig riktigt mer

än Jesus. Ingen finns. som älskar dig verkligt

mer än Jesus. Ligen finns som kan förnöja dig

helt mer än Jesus. Ingén har ett sådant ärende

till dig som Jesus. Ingen kan förlåta synder mer

än han. Ingen ffinns som kån biuda, dödens tunga.

ndå~ VIKfrtmdanoch låta det nya JernsaJéms ytor-tar gom en öppen modersfamn bjuda. till vftlkomat

in i detevigä livet mer än han. Är han icke

verkligen den gode Serden? Öch säg, kan du vara

nöjd med någon annan?

O, akta dig för herdarna i världen! De smyga

sig alla på dig från lömska bakhåll. Ingen mer

än Jésus kommer med gudomlig fullmakt och dén

lagliga vägen till dig.

Öiv dig åt honom! Då är du hos den rätte

herden. Då är barnet hos sin fader, då är värdet hos

sin ägare, då är du i hamn och då är du salig.

Ännu en gång varna Vi dig för andra herdar.

Betänk väl att en hel del av de andra lova ut on

gpd vård. Men de kunna icke hålla sina löften.

Öet ar visserligen en vid skillnad mellan en andlig

bbh ideell klubb t. ex. Och en kroglokal eller en

simpel dansbana. Men, märk Väl, båda ha det

gemensamt, att Jesus icke är herde där. Därför

kan du icke få vad din själ bäst aV allt behöver

på någötdera stället.

Jesus såsom dörren till Gvds fårahus. .

Folket förstod icke Jesu tal, står det. Därför

vände han på bilden och talade om sig såsom

dörren till fårahuset. — Alla som icke gå in genom

honöm äro tjuvar och rövare. Detta gäller aUa,

som kommit före honom, så väl som alla söm nu

gå honom förbi, vilka eljest ha något ärende tillfåren. Och de äro många. Här låter Jesus

fårahuset höra med till de frälstas hemvist. Ja, visst

är det så. Han tänker nämligen icke här på ”de

andra fåren” i andra fårahus, utan endast på sitt

eget, som är församlingen. Och dit in är det

inånga, som vilja komma. Men det innebär ingen

frälsning, om inte inträdet skett genom Jesus,

dörren. Denna stora sanning bekräftar Jesus

med sin stora dubbeled: Sannerligen, sannerligen,

alldeles som i början av vår text.

I denna dörr bli vi prövade och hjälpta i allt

spm hör till frälsningen. Och det är saligt. Tänk,

om vi konune in i församlingen utan denna spärr!

Vi kunde ju då röra oss där och komma långt

i bedrägeri för att så till slut i det himmelska

fårahusets poit befinnas vara bedragna

bedragare. Hur hemskt!

Nu behöver det icke ske. Och det skall för

visso icke ske med en enda, som gått genom

dörren. Och skulle det nu vara så, att vi frukta

för självbedrägeri, så är denna utväg kvar: Gå

tillbaka till dörren igen! Klappa på din

frälsares hjärta OCh omtala för hnnnm din rädsla, dfo

ovisshet, dina kval. Såg till luarmi • TTSre. Herre

Jesus, jag~Sommer till dig nu. därför att iag_är

så rädd för att jag ei gått in genom dig förut

i din församling. Jag är så rädd att jag i något

skrymtat och ”kommit med” bakom din rygg och

dina ögon. Se till mitt väsen, pröva mig och känn

mitt hjärta. Gör med mig vad du vill och vad

du ser är bäst för mig. Och låt mig framför alltvara under din goda, trogna vård, i ditt fårahus,

så att jag blir av dig skickliggjord till att få

ett rum bland dina får i det himmelska fårahuset!

En Sådan bön passerar Jesu hjärta och har av

hans ande lagts ned i ditt hjärta. Tror du, att

den då blir hörd? Och ett sådant klappande på

frälsarehjärtat och på fårahus-porten är endast

återljud från Frälsarens klappande på ditt hjärta,

som Anden nu giver ord och gestalt åt. Tror du

då, att för detta ditt klappande dörren upplåtes?

Ja, för visso är det ett sådant klappande och ett

sådant bedjande som Frälsaren bestämt lovat att

giva sig åt och upplåta för.

Att det är så viktigt att gå in genom dörren,

kunna vi ju förstå, då dörren är Jesus. Hans

sinne och hans vishet äro av tillförlitlig art.

Godkänner han oss, så äro vi gödkända. Och det som

han utdömer måate-vi-1ägga av. Det är så tryggt

att veta, att vi äro inför hans ögon och i allt

uppenbara för honom.

Att gå in genom Jesus är detsamma som att

i allt samstämma med honom och vara av hans

ande och bli meddelad av honom den rätta

naturen, så att ingen störning uppstår därinne i

fårahuset genom någon nyinkommande. Det innebär

också denna välsignade frihet och denna

välbehagliga tillfredsställelse, som Jesus betecknar med

orden ”gå in och gå ut och finna bete”. m

Något for ”herdarna” att tänka på.

Men särskilt må alla underherdarbetänka dessa

ord om Jesus , såsom dörren till fårahuset. Är

det viktigt för fåren i allmänhet att undergå en

Sv a. s. dörrens kontroll och godkännande, så är

det dubbelt vikjtigt för underherdarna, så att de

i intet må kunna betecknas med ordet

”främmande”. ■/,/ r-

Peras högsta angelägenhet är att i allt stämma

överens med Herren Jesus. De få icke ha något

mindre program för sitt kall och. fårens bevarande

än han. Och deras intressen få icke i något gå

utanför hans. Deras kärlek, om än liten och svag,

måste dock vara en glöd från Jesu hjärtas altare.

Deras känsla, deras förstånd, deras vilja och syn

på alla ting måste vara äkta utstrålningar, om

än i ringa grad, från hans fullkomliga

herdeväsen. Endast i så fall äro de värdiga och värda

förtroendet att vårda Jesu får.

j Men härvid vilja vi nu helst sluta och endast

/innerligen bedja om Frälsarens kontroll över våra

i I liv och syften. Dyre Jesus, vår gode herde, se

h till oss, pröva oss och bo själv i våra hjärtan!

/ Amen. 3 SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

Yåjr faders hus och vägen dit.

"Edra fijärtm va/re icjce oroliga. Tron på Gud; tron ock

på mig. I min Fadersjms mo många boningar ;, om så fake

tiwé,skMtfe?dgnu säga edér att jag går bort får ttfct béreda

ed$r rum. Ock om jdg Un går bort för att beréda* eder rum,

så skall jag dock komma igfn och taga e4er UK,mig; tu

jajgr vilt a£t där jag är, där skolen ock I våra." Och Vägen

som leder dit jag går, den veten I\" Tomas sade> till hgnom:

"Herfe, vi veta icke vart du ,går; hurtu kuwna vi dåyeta

vctgéri?” Jesus svarade honom: "Jag är vägen och

sanning-en och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig i

Koden I känt mig, så haden l ock känt min Fader r^u

kännen 1 Konom och haven sett honom " Filippus sade till

ho-n&m: "Herre, låt oss se Fadern, så hava vi hog*K Jésuä

svarade honom: "Så lång tid har jag varit hos eder, och du

har icke Wrt kännd mig, Filippus ? Pen som har $ett mig,

hän har sett Fade*rn. Huru kärt du då säga: 9Låt oss se

Foderrfv Tror du fake-afå jag ätt i Fadern, och att Fadern

år i mig ? De ord jag talar till eder talar jag icke av mig

själi). Och gärningarna, dem gör Fadem, som bör i mig;

dé äro hans verk. Tron mig: Jag är i Fadem, och Fadem

i mig* Varom icke så tron för själva gärningarnas skull.

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på

mi^ han skall ock själv göra dé gärningar som jag gör och

ännu större än dessa skall han göra. Ty jag går till

Fa-dem.99 Joli. 14; 1—12.

H är är det rättä botemedlet för oroliga

hjärtan. Tänk så väl att det gives ett sådant

botemedel. - Tv^OToligå- hjärtan är världen M

utav. Ja, hela mänskligheten är en enda stor

fijärtsjuk jpatient. Ingenting plägar så inan-niskoma som fruktan och oro. Detta vet vår

Herre Jesus väl. Därför tar han upp just detta

ämne i denna viktiga avskedsstund. Han vet så

noga vad lärjungarna bäst av allt behöva.

Boningarna i vår faders hus.

Vad hjärteoron vållas utav vet han också: det

gäller utkomsten. Det är ju rätt märkligt att vi

sammanfatta en människas behov just i ordet

”utkomst”. Hur finna sin utkomst? Hur skaffa,

sig själv och sina barn en god utkomst? Det är

ju den stora frågan, nummer ett på alla tiders

dagordning.

Låtom oss noga betrakta ordet utkomst. Det

vill säga att komma ut, komma väl ut, Det är

nämligen så trångt, så trångt Många stackare

bli fast, bli stängda inne i trångmål. Q, vad vi

frukta för något sådant! Vi tala om en dräglig

utkomst, d. v. s. hem och levnadsförhållanden nätt

och jämnt stora nog. Vi tala ock om en god och

tryggad utkomst. Därmed mena vi större

utrymme, ett rikare liv med mera luft under vingarna,

Och våra vingar ha stor spännvidd. Människan

är en riktig ömnatur. Och mer än så. Ingen

har någonsin här i denna världen fått sträcka ut

vingarna till deras fulla längd. Därtill är detta

världsrummet för litet. Konungar och

självhärskare i världsrikena ha alltid känt rummet för

trångt. De rika magnaterna ha ej haft utrymmenog; med jordegendomar på landet, slott och

villor i paradisnejder och fastigheter i

storstäderna har deras utkomst ej varit

tillfredsställande. I denna världen, vore den än så stor, blir

den ”evighetsömen” människan dock alltid en

vingstäckt fånge.

I synnerhet ha Jesu lärjungar det trångt. Det

minsta rum är dem oftast missunnat. Deras

utkomst är i regeln nätt tilltagen. De äro i dubbelt

mått gäster och främlingar. På resor blir det

ibland så trångt att det måste hyras någon

extra skrubb för reskofferten — då den resande

främlingen är fattig. Ogh Jesu vänner äro fattiga

främlingar. Det hjälper inte ens, om de ha egen

torva méu stuga och hem på. Men många, ja

de allra flesta, ha icke dessa förmåner.

Hyres-kvartalet är för dem en skrämmande tid, som gör

att ögat ofta ser med längtan bort till den

kommunala allmänningen, där till slut på grund av

medborgarrätten några kvadratfots jordyta utan

avund och hyresprut blir stoftets hem.

Det är alltså utkomsten det gäller. Det är där

det kniper. Detta visste vår Herre Jesus. Därför

skyndar han att hjälpa och trösta här.

Vi kunna ju hjälpa och trösta med goda ord:

Åh ja, kära du, var inte så ledsen; det reder sig

allt skall du få se. — Ja men på vilket sätt? —

Tala då inte bara tröst och hjälp, utan giv tröst

och hjälp. Ack, i huru många fall sker detta

bland människor?

Men TTftrrfln .Teaiia tröstar med Mde_ ord prtihandling. Och ingen mer än han kan göra den

tröstens gärning, som ger full tröst och hjälp:

”Jag går bort för att bereda eder rum”. Se det

är den gärning, som vi äro hjälpta med.

På resor är det tröttsamt, och man är främling

hur man bär sig åt. ”Borta är bra, men hemma

är bäst.” Var är väl det hem, där

evighetsvandra-ren skall få känna sig riktigt hemma? Finnes

det ett sådant hem, där denna gudoxnsvarelse skaU

få helt slå ut sina omätliga vingar? Ja, detta hem

är i Jesu faders hus, som ock är alla Jesu vänners

fadershus: ”1 min faders hus äro många

boningar”.

Vägen titt Fadems hus.

Det är Herren Jesus själv. Icke en av vägarna.

Icke heller ett stycke av vägen utan vägen. När

vi sitta på stambanans snälltåg med vår biljett,

som det står Stockholm på, i handen, så ha vi

både vägen och målet givna. Icke bara en del av

vägen, såsom om vi t. ex. sitta på en bibanas tåg.

I så fall måste vi byta tåg och skaffa oss ny

biljett.

Ack, hur många är det icke som ha ögat på

den himmelska huvudstaden men sitta på en

”bibanas tåg”! Många förträffliga vägar finnas väl

i världen. Om dessa säger Gud genom Jesaja:

”Vi gingo alla vilse såsom får, var och en ville

vandra sin väg”. Ingen av dessa är dock vågen.”Mm Herrm kastade attas våra synder uppå

honom” — det är Guds väa. väaen.

Alltså äro vi vid gott mod, då vi tro på Jesus

Kristus. I honom ha vi också hela vägen, icke

bara en bit av den. När jag är inne på

stambanans snälltåg, så har jag inte bara den

vägkilo-meter jag för ögonblicket bereser som min väg,

utan varje meter av vägen ända till målet, som

min biljett anger. Jag sitter i min vagn lika

trygg för den sista milen som för den jag nu

befinner mig på. Stambanan är hela vägen fram.

Här haltar bilden. Ty det kan finnas många

stambanor till huvudstaden. Men till det nya

Jerusalem finns bara en enda: vägen.

Tomas var bekymrad angående Herren Jesu

mål och vägen till målet. Men han får tröst:

Mästaren är alltsamman. När Tomas har honom,

har han vägen och borgen för målets uppnående.

Anden i vår faders hus.

Det är sanningen. Icke en av sanningarna eller

en del av sanningen utan sanningen. Det räcker

sålunda icke med vad de visa i denna världen röra

sig med. Ty de röra sig med sanningar och

san-ningsstumpar, den ene så och den andre så. Nej,

vår faders hus är fullkomlighetens värld. Där

måste hela sanningen ostyckad vara den

härskande och styrande makten, d. v. s. den fullkomliga

visheten, den fullkomliga riktigheten. Sanningar-nas utsägare och sanningsstumpamas ägare, de

välsigna denna världen med sina sanningsdelar.

Men först i Herren Jesus löpa alla linjerna

samman. Han är sanningen i en punkt. När vi ha

honom, ha vi fullkomligheten och betingelserna för

hemmastaddhet i fullkomlighetens värld: vår

faders hus. När han får reglera vårt liv, går det

därför väl på alla punkter. I honom löpa alla linjerna

parallellt. Inga kors, inga skärningar, inga

sammanstötningar. Han har på sitt kors rättat till alla

korsen och förvandlat dem i paralleller. Han har i

sin förbannelse förvandlat alla förbannelser i

välsignelser för sina lärjungar.

”Sätt den pålitligaste mannen i växeltomet å

f Chicagos stora centralstation”, löd befallningen en

gång från de förenade jämvägskompaniemas

direktion i Amerika. Då leda alla dessa hundrade

linjerna fram lyckligt till målet. Så gjorde en

gång vår Herre Gud: han satte den pålitligaste

mannen i församlingens, ja, i världens växeltom.

Han, sanningen själv, leder allt och alla till sitt

mål. Men linjerna dyka ner under vattnet som

telegraf kabeln i oceanen understundom. De kunna

icke ses förrän i evighetens ljus utom i det ljus

som sipprar ut ur detta ljus redan nu i trons värld.

”Uti tron man

Så sjunger en av tron upplyst sångare.

Sanningen har tvenne huvudlinjer, och de äro: jag

själv som fallen, förtappad och fördömd syndaresamt Han själv, hans gudomliga frälsarekärlek

och eviga salighet, den fallna skapelsen och den

eviga gudomliga frälsningen. Omkring dessa

linjer gruppera sig alla övriga linjer i sanningens

värld. Men de måste styras och regleras av dessa

båda huvudlinjer. — Så sker det just i Jesu Kristi

person. Han ger klaven till alla hemligheter:

livets och dödens, tidens och evighetens.

IV.

Väsendet i vår faders hus.

Det är livet. Vi skola härska eller ha

konungavälde, enligt nya övers., i liv, säger aposteln i

Rom 5. Detta är det slutgiltiga svaret på vår

andes skriande frågor. Ett välsignat,

tillfredsställande svar!

Det är frågan om livet. Tomas kände det. Ett

vinddrag från dödens kalla värld for genom salen.

Men det var blott ett vinddrag. Herren Jesus

jagade detta vinddrag på flykten genom den

störtflod av liv, som han med sina ord släppte in i

världen.

Det såg kusligt ut. Lärjungarna voro rädda.

Tomas’ ögon blicka så ängsligt på Mästaren. Men

han får tröst: Jag är livet. Men det blir ju i natt

fråga om död? Ja, livets väg skall märkas av

en grav. Livet skall läggas in i dödens boning

för att öppna den. Det var ju väl, att livet

passerade även denna punkt i människomas tillvaro.Hade döden ensam fått behärska graven, sä hade

dén varit förseglad för evigt med mer än sju

insegel utom det kejserliga sigillet på stenen

framför Jesu grav.

M&LJjfciet- tpg_vägenjgenoin-jyavea. Och nu

är dess insegel bräckt. Nu är den endast en

genomgångsport för Jesu lärjungar. Mörker råder

ännu omkring graven, det är sant. Dock för tron

är det ej mörkt. För tron sila uppståndelsens

ljusstrålar genom de tunga sorgedoken.

När vi ha Jesus, så ha vi livet." Icke läror om

livet, nej, livet självt, icke vissa former av det

utan hela dess soliga väsen. Detta väsen

omfattar hela Jesu rike, ja, hela himmelen. Vilka

underbara ord av Paulus: ”För mig är att leva

Kristus”. Ingenting som icke är präglat med

Herren Jesu väsen är värt namnet liv. Jesus

lever själv i sina vänners liv. Han är själen och

den regerande principen i tankelivet, i

förstånds-och känslolivet, i ord och gärningar. ”Jag lever

nu icke mera jag, utan Kristus lever i mig”, säger

samme apostel i Galaterbrevet.

Vårt stora bekymmer vare då. detta enda: att

leva gott med vår Herre Jesus och tro enfaldigt

på honom, så äga vi det eviga livet redan. Ty,

säger Johannes i sitt första brev, detta är

vittnesbördet: att Gud har givit oss evigt liv; och

det livet är i hans Son. ”Den som har Sonen,

han har livet; den som icke har Guds Son, han

har icke livet.” De större gärningarna.

Vår text har ett underligt ord i sista versen:

”Den som tror på mig, han skall ock själv göra

de gärningar, som jag gör; och ännu större än

dessa skall han göra. Ty jag går till Fadem.”

Detta ord bekräftar Herren Jesus med sin stora

dubbla ed: Sannerligen, sannerligen.

Hur förstå ett sådant ord? Jo, Herren Jesus

går till Fadem. Därifrån regerar han utan

inskränkning sitt rike i denna världen genom sin

församling och den helige Andes krafter i den.

Så länge han var bunden av stoftet här,

inskränktes hans verksamhetsfält till Palestina. Och på

den korta tid han då hade att verka hanns ej

med mer än de stora gärningarnas inledning, om

vi så få säga. Men sedan han hade intagit sin

konungsställning i vår Faders hus, är han

oinskränkt till såväl tid som rum. Sedan ha också

rikets krafter arbetat snart ända till jordens

ändar och blivit historiens största företeelse.

Såväl inåt i den enskildes liv som utåt i

världs-missionen går varenda dag detta stora ord av vår

härliggjorde frälsare i fullbordan.

Nu har han all makt i himmel och på jord;

därför får nu församlingen gå ut till all världen

med de större gärningarna.

Så hjälp oss, käre Herre Jesus, att inse vår

höga kallelse och vara trogna. Amen. 4 SONDAGEN EFTER PÅSE,

Heliga likhetsförhållanden.

Om I kållen mina bud, så förbliven 1 i min kärlek, likar

som jag har hållit min faders bud och förbliver i hans

kärlek. Detta har jag talat till eder, för att min glädje

skatt bo i eder, och för att eder glädje skall bliva

fullkomlig. Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom

jag har älskat eder. Ingen har större kärlek, än att han

giver sitt liv för sina vänner. 1 ären mina vänner, om I

gören vad jag bjuder eder. Jag kallar eder nu icke längrd

tjänare; ty tjänaren får icke veta vad hans herre gör;

vänner kallar jag eder; ty allt vad jag har hört av min Fader

har jag kungjort för eder. I haven icke utvalt mig, utan

jag har utvalt eder; och jag har bestämt om eder att I

skolen gå åstad och bära frukt, sådan frukt som bliver

beståridande, på det att Fadem må giva eder vad helst 1

bed-jen honom om i mitt namn. — Ja, det bjuder jag eder, att

I skoten, älska varandra.

Joh. 15: 10—17.

Den vi älska taga vi alltid hänsyn till. Det

vet Jesus så väl. Därför framhåller han

endast en vardaglig sanning, då han säger: ”Om

I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek”.

Och något andrahandsförhållande får det icke

vara mellan oss och honom utan samma

förhållande som mellan Fadem och Jesus. Det är

ett hållbart eyighetsförhållande, ett alltigenom

sant och himmelskt Den försoning vår

Frälsare fullbordade, och det frälsningsverk han full-bordar i den enskildes liv, äro så helt omskapande,

så tillfyllest, att vi syndiga varelser därigenom

lyftas upp till i allo gudomlig fullkomlighet och

himmelskt väsende.

Vår text berör några av livets viktigaste

yttringar och behov: kärlek, glädje, vänskap och

livsresultat. Alla dessa stora angelägenheter

lyfter Herren Jesus upp på gudomligt plan och låter

dem framträda i en fullhet av härlighet.

Förblivandet i Jesu kärlek.

Kärlek är hiärtats iipggtfe&ka&t Men

kärleks-iägan har genom synden blivit till en farlig

våd-eld, sådan den bor i världen. Den ödelägger och

förbränner nästan lika ofta som den uppbygger

och livar. Men Jesu kärlek är kärleken i dess

rena och äkta natur. Den är himmelsk och evig.

Jordisk kärlek lämnar tomrum och ödslighet, när

den inte mer finns. Jesu kärlek är beständig.

Att förbliva i Jesu kärlek är detsamma som att

förbliva i honom själv. Och förblivandet i honom

är den eviga tryggheten.

Men låtom oss se på villkoret för förblivandet

i Jesu käxlek. Hållandet av Jesu bud anses i

allmänhet vara omöjligt för oss. Men inte kunna

vi tänka att vår frälsare bjudit oss något som är

omöjligt Här föreligger alltså ett missförstånd.

Vi tänka genast på vår yttre människa; ochvore det fråga om henne i första hand, så vore

det verkligen omöjligt att hålla Jesu bud. Men

Herren Jesus är ändlig i första hand och ser till

det Andens sinne, som han själv ingivit hos alla

de sina. Och efter det sinnet, efter vår invärtes

människa hålla vi förvisso Jesu ord. Att inte

våra händer, våra fötter, vår tunga eller våra

yttre sinnen orka med längre än de tvingas

inifrån, är en sak som alltid vållar oss smärta och

bekymmer och nederlag. Alldeles som för de

första lärjungarna i Getsemane. Men Jesus såg det

rätta sammanhanget i deras olydnad — han bad

dem vaka med sig, men de sovo — ”anden är

villig, men köttet är svagt”, så klarlade han deras

ställning. "

Men sant är att helgelsen sträcker sig tfiThela

vårt väsen, även kroppen. Och ingen annan makt

än Jesu kärlek inom oss kan få bukt med våra

lemmar och vår yttre natur. Inga lagbud utifrån

kunna hålla vår yttre människa i tukt på ett

kristligt och helgat sätt. Härav se vi hur viktigt det

är att Jesu kärlek städse är den atmosfär, i vilken

vi röra oss.

Mönstret för detta vårt förblivande i Jesu

kärlek är Jesu eget förblivande i Faderns kärlek;

och likaså är Jesu hållande av Faderns bud

mönstret för vårt hållande av Jesu bud. Vilken

salig likhet! Härmed är något himmelskt redan

infört i världen genom Jesu vänner. Ja, visst.

Guds rike håller på att utgestaltas och beredas

genom dem och i dem. Tänk, när det vunnitgestalt i och bemäktigat sig även det yttre, då är

tiden för dess uppenbarande och kommande i

härlighet inne.

Jesu glädje.

Jesu tal är kanalen för hans glädje. Så långt

hans tal höres och uppfattas, kommer hans glädje

in. Likasom Jesu kärlek är helig och ren, så är

hans glädje äkta och fullkomlig. Och likasom

vårt hjärta behöver kärlek längtar det efter

glädje. Men likasom världens kärlek ofta är till

livs-fara uppblandad med orena ämnen, så är det även

med världens glädje. Man måste ha glädje, över

glädjetomma liv är det dysterhet och vemod.

Men ett ännu större ve står inristat över världens

glädjekällor. Det blir trångt och svårt att leva

på det sättet, säger du. Ja. visst, men i det

trångmålet vill Jesus hjälpa oss. Hans tal är fyllt

avrenoch samTglädje Sålånge Jesus talar, äro

glädjens strömmar i rörelse och vederkvicka

hjärtan och länder. Böi dig necLJyen du. kära själ.

nrih drink. Hans, ord galla Sven dift. De äro alla

den ljuvaste kärlek och den klaraste sanning. De

lägga allt tillrätta och bota allt brutet och vrångt;

de läka sår och hela brist samt innehålla

förlåtelse för all synd. Då är det ju självklart att

den stora glädjen måste komma.

Jesu glädie blir vår glädje. Och på det sättet

få vi fullkomlig glädje, som fyller och tillfreds-ställer, så att även i denna stora angelägenhet

blir förhållandet himmelskt redan här.

Så hör då, kära själ, Jesu tal, så att dina

hjärte-rum få de rätta och för dem avpassade

”möblerna”. Ty lika litet som kungliga gemak kunna

möbleras med gottköpskram och skräp kunna dina

hjärtekamrar belamras med dussinvaror från

världens marknadstorg.

Nej, endast Jesu kärlek och Jesu glädje kunna

giva vad ditt hjärta begär och tillfredsställa din

andes krav.

Jern vänskap.

.Vänskap förutsätter förtrolighet Tänk att

förtroligt bli invig^Tdegudomliga tingen och få

skåda in i deras inre härlighet och sammanhang!

Herren Jesus är en sådan vän, så att han delger

de sina allt vad han själv hört av sin Fader.

Tänk dig en krets av vänner och bekanta.

Denna krets samlas till fest eller bjudning i ett nytt

hem, som tillhöra kretsen. Alla äro så hjärtans

välkomna. Men när uppbrottstiden är inne,

viskar husmodem till några få och ber dem stanna

efter något litet. Hemmet är nytt, de välordnade

framsidorna däri, fasaderna, få alla gästerna se.

Men sist får vänskapen ut sitt, i det att husmodem

visar vännerna in i vinklar och vrår, hemmets inre

sidor s. a. s. Ja, nyckelknippan kommer fram och

smådörrar och lådor, som för kretsen i dess hel-het varit omsorgsfullt tillåsta, öppnas, och

husmodem är så mån om att visa vännerna allt och

inviga dem i sin smak angående det och det

uppifrån vinden och ner till källaren. Likadant gör

husfadern i det som närmast rör honom i

hemmet. Ja, för vännen öppnar han sitt hjärta och

inviger honom i sina avsikter i de olika

angelägenheterna. Endast vännerna få så där blicka in i

det hela. Icke tjänarna eller bekantingarna.

Ack, vilket förtroende och kärlek Herren Jesus

visar de sina, när han oförbehållsamt inviger dem

i Guds hemligheter, såsom endast vännen gör.

När vi tänka på vår förestående död, så bävar

hjärtat och ryser inför de överraskningar och nya

förhållande, som vi då träda in i. Skall det då

verkligen innebära överraskningar och nya

okända förhållanden? Ja, det torde vara visst, att den

allra klaraste trosblick till och med dunkelt

uppfattat vännens meddelanden i förväg. Men

sakligt sett skola vi, Jesu vänner, icke i eller bakom

dödens dal göra några nya upptäckter angående

våra villkor där. Icke heller angående vår Gud

och Fader eller det hem vi skola få hos honom.

Allt detta och mycket mer har Jesus talat om för

oss och invigt oss i. Härav förstå vi hur oerhört

viktigt det är att noga ge akt på Ordet, som han

talat till oss i evangelium.

Denna sida av vårt andliga liv, vår vänskap

med Frälsaren, är av en innerligt ljuvlig och

trösterik karaktär. Han inviger oss i allt sitt. Men

vänskap förutsätter icke blott den ena partensförtrolighet. När Jesus så där innerligt

anförtror sina hemligheter för oss och, märk noga,

såsom Fadera öppnat dessa gudomliga djup för

Sonen, så väntar han av oss, och då tillkommer det

även oss, att oförbehållsamt öppna våra

hemligheter, våra djup för honom. — Han visar oss sina

härligheter, vi få visa honom våra skröpligheter.

Han visar oss sin och sin Faders kärlek, vi få visa

honom vår ondskefulla natur och kärlekslöshet.

Han visar oss sin förlåtelse, vi få visa honom vår

synd. Han visar oss sin fullkomliga glädje, vi få

visa honom vår fruktan, våra sorger och betryck.

Han visar oss sin kraft, vi få visa honom vår

svaghet. Han visar oss sin rikedom, vi få visa honom

vår fattigdom o. s. v. Endast på så sätt kan

vänskapen befästas. Och det är märkligt att

iakttaga hur dyrbart just vänskapsbegreppet varit för

Herrens folk. Lyssna t. ex. till Carl Olov

Rose-nius’ sånger:

Jag kommer till honom beständigt igen. ?

Jag kan icke leva förutan att äga

min vän och hans vänskap, som allt överväga/’

"Jag kan icke leva förutan min vän.

Och hela den stora vänskapens sång, som han

låtit få följande höga upptakt:

”Gud ske lov, min vän han blivit,

O, vilken vän--------------------!M

(

Men först och sist må vi noga lyssna till Ordet,

som är vännens hjärtemeddelelse, samt därvidiakttaga vad ”hjärtat känner och Anden säger,

blott känt av dem som ha Gud till Far”.

y^fa., säger icke aposteln i det märkliga andra

kapitlet i första korinterbrevet: ”Vad intet öga

har sett och intet öra har hört, och vad ingen

människas hjärta har kunnat tänka, har Gud berett

låt dem som älska honom. Ty för oss har Gud

uppenbarat det genom sin Ande. Anden utrann-]

|sakar ju allt, ja, ock Guds djuphet.” 1 Kor. 2: 9,1Oj

ni.

Beståndande frukt och viss bönhörelse.

Vi nästan häpna inför en sådan förtrolighet med

Gud. Ja, det vet Herren Jesus, och därför

skyndar han att hjälpa oss ur vår förlägenhet genom

försäkran om att han tar själv allt ansvar för

denna intima vänskap på sig: ”1 haven icke

utvalt mig, utan jag har utvalt eder”, till att göra

gärningar för evigheten nämligen, i denna

vänskap. Ty detta nådaval har ett fruktbart liv till

syfte men ett som är höjt över förgängelsen. Ty

lika motbjudande som det är för oss att själva dö,

är det att våra verk och livsresultat skola dö och

förgås. Herren Jesus räddar båda undan det ödet.

Vi skola leva för evigt genom honom. Och våra

verk bli beståndande, så långt de äro gjorda i

honom, för evigt.

”De ogudaktigas liv är en skrift i sanden”,

säger profeten Jeremia. Men Guds folks liv bär en

frukt, som blir beståndande. Deras liv är somen ”hällristning” i evig granit. Men detta

återigen beror av intimt böneliv med Fadern. Ja,

säger Jesus: I hans namn få vi bedja Fadem vad

som helst, och han skall giva oss det. Detta låter

allt för mycket. Vi våga oss inte på det. Ja,

men märk noga Jesu ord om den sanna vänskapen

och bönen i hans namn! Allt detta är renande

krafter i vårt böneliv, på det att vi kunna bli ett

med Frälsaren. Och hans djupa böneliv bottnar

i orden: ”Ske din vilja”.

Till slut slår Frälsaren ännu ett slag på den

ledande strängen i kristendomens instrument;

han låter höra grundtonen: ”Ja, det bjuder jag

eder, att I skolen älska varandfa”?

tr<—J --------------------------i —-;-—- -■ "

Kärleken till Jesus och kärleken inbördes i

församlingen är till slut kristendomens väsen.

Endast kärleken förmår hålla ut i de prövningar,

som måste komma över Guds folk för att luttra

och giva utslag åt den rätta verkliga halten i vårt

andliga liv. I dessa prov brinner allt annat upp.

Endast kärleken till honom, d. v. s. han själv, blir

kvar. Och då även i samma mån kärleken till

bröderna.

Kristendomens grundton.

Och:

”Älska blir vår salighet

hos Gud i evighet”. Mycket andligt kram kunna vi föra med oss,

ja, så att kärleken därav hotas med kvävning, så*

som bekännelse, ren lära, tal om stor tro, väldiga

andliga gåvor, vishet, kunskap, ljus, kraft m. m.,

m. m. Men må vi alltid, alltid pröva oss inför en*

dast det som gäller till slut och det som allena

gör oss skickliga att i sanning tjäna honom, inför

kärlekens krav.

Det var det enda ämnet, den uppståndne

överherden talade med den förste av underherdama

om, när han överlämnade sin ”lilla hjord” i

mänskliga underherdars vård. Den som här

håller provet, duger till allt. Men den som felar i det

stycket, felar i allt — trots allt!

Tyst därför med allt fullkomlighetspladder,

lyd-nadsprat, stora uppenbarelser, undergörande

gåvor och stora gärningar, i fall kärleken vid allt

detta lider förfång! Och det gör den sorgligt ofta.

Kärleken står högt över allt detta. Kärleken till

Jesus och kärleken till bröderna är det enda vår

frälsare vill se hos oss. Ty i denna inneslutes det

kristliga livets fullhet. Amen. BÖN SÖNDAGEN.

Undervisning I bön — försäkran om bönhörelse.

När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja

och hade slutat sin bön, sade en av hems lärjungar till

honom: ”Herre, lär oss att bedja, såsom oek Johannes lärde

sina lärjungar*". Då sade han till dem: ”När I bedjen,

sko-len I säga så:9Fader vår, som är i himmelen, helgat varde

ditt namn; tillkomme ditt rike; vårt dagliga bröd giv oss

var dag; och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var

och en som är oss något skyldig; och inled oss icke i

frestelse9” Ytterligare sade han till dem: ”Om någon av eder

har en vän och mitt i natten kommer tiU denne och säger

till honom: 9Käre vän, låna mig tre bröd; ty en av mina

värmer har kommit resande till mig, och jag har intet att

sätta fram åt honom9, så svarar kanske den andre inifrån

kusei och säger: 9Gör mig ieke omak; dörren är redan

stängd, och både jag och mina barn hava gått till sängs;

jag kan ieke stå upp och giva dig något\ Men jag säger

eder: Om han än icke av det skälet att han är hans vän vill

stå upp och giva honom något, så kommer han likväl,

därför att den andre är så påträngande, att stå upp och giva

honom så mycket han behöver. Likaså säger jag till eder:

Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen

finna, klappen, och för eder skall varda upplåtet. JXujUU^Qch

en som beder» han får; och den som söker, han finner, och

for aen som Kia&par skall vardouuffl2lM£t. Finnes bland

eder ~nagon fader, som när hans son beder honom om en

fisk, i stället för en fisk räcker honom en orm, eller som

räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg? Om

nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,

huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadem giva

helig ande åt dem som bedja honom!”

Luk. 11:1—13.Redan uppställningen i vår Herres bön är

tankerik öch lärorik.

Det är våra angelägenheter som avhandlas i

denna den största och likväl enklaste av alla

böner. Bönen är svar på lärjungarnas bön att

få lära sig att bedja.

Alltså är denna bön Herrens, Mästarens,

uppfattning av våra verkliga behov och stora

angelägenheter. Inledningen är så överraskande skön

och tillitsfull: ”1 skolen säga så: "Fader vår’.”

Den Gud, som Jesus benämner Fader, lär han oss

att benämna på samma vis. Här är fast mark

för tron. Här har vårt himmelska bamaskap

högtidligen proklamerats. Vi äro ju bröder med

Jesus och Guds barn.

>-v

amma himmel, som Jesus lyfte sina ögon upp

lär han även oss att se upp till. Och lika

och ljus, full av löftesstjämor, som himmelen

rer sig över Jesu huvud, välver den sig över

Huru Mästaren ordnar våra angelägenheter.

Må vi nu lägga märke till huru Mästaren

ordnar våra angelägenheter: Guds namns helighet

först, därnäst hans rike och så hans vilja. Sedan

komma fyra ting som nummer två för oss: Våra

lekamliga behov, våra synder, våra frestelser och

våra fiender. Alldeles visst är det av avgörande betydelse för oss, att även vi så ordna upp vårt

livs intressen samt låta dem alla inrymmas i dessa

punkter.

Guds namn och dess helgd först Vårt goda

namn och rykte är här av underordnad betydelse.

Guds rike först Sedan våra intressen och vårt

fosterland. Guds rike i oss personligen ibland

oss samt rikets slutliga uppenbarelse, detta skola

vi bedja om. Detta är vår lyckas centrum.

Guds vilja, icke vår, vare vårt böneämne! Guds

vilja är icke blott fullkomligt god utan även

fullkomlig i vishet och makt Den innesluter hela

vår livslycka.

”Giv oss!" Allt vad vi skola få av jordiskt

gott beror på Guds givande. Vad som

framkommer genom vårt åtgörande är, även det, Guds goda

givande; ty han giver oss våra krafter och vår

förmåga. Men han giver på vad sätt han vill.

Guds givande är därför en outtömlig

trögje-lädiekälla för avaga, senfärdiga och smått

ade. Så länge Gud giver, skola även dessa

_____.t dagliga bröd. Märk: dagliga bröd, icke

vårt årliga bröd eller stora förskottsförråd av

bröd. Detta löfte betingar dagligt umgänge med

Gud, intimt beroende av honom och trons

ständiga övning. Gud tycker om att alltid höra utav

oss. Hans goda behag är att giva. Må vi då

flitigt hålla oss framme och ta ut våra

bama-rättigheter!

yåia^gyadgrjtgöra jzåc ^törstar ja, vår-enda

.olycka. Tänk så gott att vår Jesus kommer ihåg att ta dem med, då han ordnar upp allt för oss.

Och de klaras av genom förlåtelse. Detta är

enda sättet. De kunna ej göras ogjorda. Och

aldrig kunna de gottgöras. Men da Inmna

förlåtas. — Halleluja!

"Såsom, och vi" — en skranka mot otrons och

kär-leksTöshetens ohägn.

Gud förlåter dem, när vi bedja därom. Men här

har Jesus satt något som ser ut som villkor för

att vi skola få syndernas förlåtelse. Detta ord:

”----------ty ock vi förlåta”, är en skranka som

stänger obotfärdiga människor ute från det heliga

förlåtelsens rum, så att de ej få göra ohägn där.

Och det blir ju så klart, om vi se närmare på

denna sak, att så måste det vara. Det må väl vara

det enda klara beviset för botfärdighet och för

allvaret i min syndanöd, att jag är villig låta

andra slippa den nöden, så långt på mig beror.

/"Våra frestelser äro hopplösa, såvida Gud ej han

sin hand med i dem. Hans hjälp är mäktigare än

kraften i frestelsen. Han är större än frestaren,

vem denne än må vara. Vi få bedja honom att1

han icke leder oss in i frestelser. Och sedan kanj

_icke frestelsen skada oss.

”Från ondo”, d. v. s. från allt ont, den onde själv

inbegripen, kan han frälsa. Det betyder

fullkomlig frälsning. Är det nu säkert att vi fä allt detta, som

inne-hålles i vår frälsares bön? Ja, som ett trefaldigt

amen tillfogar Herren Jesus. Ty var ock en som

beder, söker, klappar hos Gud skall få framgång,

skall lyckas.

Enträgenheten vinner alltid hos Gud.

Och så giver han oss en av dessa två liknelser,

med vilka han vill riktigt underlätta och

uppmuntra vårt böneliv. Det är liknelsen om

vännen, som ej för vänskaps skull ger sin vän det

han ber om, bröd, utan för bedjarens påträngande

envishets skull.

Huru? Skulle alltså Jesus framställa sin Fader

som en sömnig, likgiltig vän för att med denna

bild hjälpa oss? Ja, verkligen. Tillämpningen

blir då denna: Vi tycka kanske ibland, du och jag,

som så: Gud bryr sig inte vidare om mig. Nog ha

vi varit goda vänner förr. Men denna vänskap

har bestämt svalnat. Och icke underligt det. Gud

Tp&ste ju tröttna vid mig. Det tjänar nu vidare

ej till något att jag beder. Jo, svarar Jesus i

liknelsen, du får söka, bulta ifet hos Gud. Tror du

inte langTé "p§7~vänskapens makt, så tag till den

påträngande envisheten, ja, rent av, som det heter

i vår gamla översättning, ”pförsvnthet”. I

systerliknelsen, Luk. 18: 1—8, som bör läsas här, talar

Jesus om att änkan ”alldeles pinade ut” domaren

och tillämpar detta på bedjaren och Gud. Hör du,nedslagne, modfällde stackare, du har hopp. Håll

utiatLflfifljM

Och så till slut:

Har du någonsin sett föräldrars glädje över att

kunna giva sina barn mat? Jag kände en moder,

som ej hade råd att äta sig själv mätt men som

med glädjestrålande ansikte lade för mat åt sina

barn, i det hon sade: ”Äten I barn, jag behöver

intet, blott jag ser att I bliven mätta”.

Men inte ens denna bild säger ut, hur gärna

Gud hör bön. Ty det står i vår text, att hellre

giver Gud sin ande åt dem som bedja honom. Och

Anden är beseglingen av bamaskapet, och

baroa-skapet är betingelsen för den oinskränkta

bön-hörelsen.

Men märk, då det gäller att undfå Anden,

utlovar Jesus denna vissa bönhörelse; det gäller

alltså dem som ännu inte fått Anden. Så gärna vill

Gud höra bönen om Anden och bön om mer av

Angen.

/Alltså behövas inga stormningar eller himmel-^

"skriande rop eller konstiga sätt att beveka GudJ

Han är redan bevekt, bevekt av sin egen kärlek till

foss. (

Herre Jesus, tolka själv denna din framställningi

in i vår ande, så att vi få leva i daglig övning ay

dessa heliga stycken! Amen,. KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG.

Hora Jesus lämnade sina lärjungar.

Och se, jag vill sårtda till eder vad min fader har utlovat.

Men J skolen stanna kvar här i staden, till dess I från

höjden bliven beklädda med kraft. Sedan förde han dem ut

till Betania; och där lyfte han upp sina händer och

välsignade dem. Och medan han välsignade dem, försvann han

från dem och blev upptagen tiU himmelen. Då tiUbådo de

honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem uppfyllda a/o

stör glädje. Och de ,voro sedan alltid i helgedomen och

lovade Gud.

Luk. 24: 49—53.

Till evangeliets fullhet hör nödvändigt Jesu

himmelsfärd. Ty härmed har han återtagit

sin plats på Faderns högra sida i himmelen och

såsom Människoson återfört människobarnen in i

deras ursprungliga ställning såsom Guds barn.

Himmelsfärden är Guds Mia godkännande av

verk samt en underpant på alla

bar-nens himmelsfärd i sin tid.

’ Herren Jesus hade uppenbarat sig för de sina.

tiftsgfiuärans tio gånger. Dét är en förunderligt

meningsfull plan i dessa uppenbarelser, om vi

blott noga ge akt på den. Han talar först till tröst

och trosvisshet och sedan instiftar han ånyo

apostlaämbetet samt inviger apostlarna i deras

kommande missionsgärning. Och sist utlovar han Anden samt bjuder de sina att stanna i Jerusalem,

tills pingsten kom.

En stor bibeltolkare säger om himmelsfärden

bland annat:

/^"Himmelsfärden fullbordar i Människosonens"

/ person Guds avsikt med mänskligheten. Att

samla de heliggjorda till en familj av Guds barn, som

äro fullkomligt lika denne ende son, vilken är hela

släktets gudomliga förebild, detta är Guds plan,

hans eviga rådslut, med hänsyn till vilket han

skapat hela världen.” (Godet.)

^ Vi skola nu lyssna till

Frälsarens avskedsord titt vännerna.

Det som vi kalla ”Jesu avskedstal” var väl

avskedsorden innan han lämnade sin

fömedrings-gestalt. Men det egentliga avskedet ägde rum

uppe på Oljeberget invid Betania. Där hördes för

sista gången i denna tidsålder den älskades röst.

Det är de orden, som då talades, som utgöra första

delen av vår text

Dessa ord forma sig till ett löfte om fullbordan

av ett gammalt löfte. Vidare är det löfte om kraft

från höjden. Dessa båda löften äro alltså

egentligen ett enda löfte.

Vi se sålunda att vår dyre frälsare rör sig i

löftenas atmosfär. En helig, ljus, salig atmosfär.

Ja, säger icke aposteln Paulus, att ”Guds löften,

så många de äro, hava i honom fått sitt ’ja’ ? Där-för få de ock genom honom sitt ’amen’, på det att

Gud må bli ärad genom oss.” 2 Kor. 1: 20.

, Ja. vår frälsare Sr löftesmannen. Såsom sådan

träder han fram i avskedets stora stund. De

gamla löftesklenodema, som i flera hundra år

legat hemlighetsfullt dolda, som ”döda tillgångar”

i Israels arkiv, plockar Frälsaren nu fram,

förklarar dem samt sätter in dem i det nya Israels,

församlingens rörelse. Det är god ”valuta”, den talar

och skapar. Dessa gamla löften hade givits

genom profeterna Jesaja, Joel och Hesekiel m. fl.

Men ända tills nu hade de legat ofruktbara. I

Kristus få de sitt värde. Han sätter in dem i

rörelsen och står såsom det täckande guldet. Nu,

sedan han fullbordat allt vad som ålåg honom och

fått sitt värde bekräftat i alla världar, kunna

löftenas kapitel lösas ut och göras fruktbart. Hela

Jesu kommande var löftesuppfyllelse. Därför

susade omkring honom löftenas heliga livsluft

Ingen som trodde på honom blev sviken. Ligen som

sökte honom ångrade sig. Ingen som hoppades

på honom kom på skam. Ingen nöd ropade

förgäves till honom, intet behov gäckades, som i

honom sökte hjälp, och ingen sorg lämnade han utan

tröst

Han rörde sig med Guds löften. Men först nu

kommo dessa löftesvalutor att omfatta även

hed-navärlden. Omkring Gamla testamentets

lagförbunds heliga berg ryter orkan och hotar

förbannelse. Men omkring vårt Nya förbunds många

berg: predikoberget, förklaringsberget, förso-ningsberget, himmelsfärdsberget susar det

ljuvliga vårvindar med liv och salighet. Ja, alltid

susa dessa vindar omkring Jesu person. Nalkas

honom och fömim därvid fläktar av välsignelse

och liv! Så är det än för all världen. Saliga de

som nalkas honom. Det är att bli omvärvd av

löftesluft. Hör här från den välsignade

atmosfären på himmelsfärdsberget:

”Och se, jag sänder över eder min faders löfte”.

”Jag sänder.” Nu är han fullt mäktig att

verkställa löftena. Alla dessa äro tillgångar. Han

giver dem åt vem han vill. Och åt dem som

förtro sig åt honom vill han fullborda Guds löften.

I detta skola vi nu hålla till samt i tro och salig

dristighet anmäla oss. O, att vår fattiga tro

kunde få så pass tillfälle, att vi komme ut i ”rumt

vatten”! Ja, o, att den finge det! Men om så ej

sker, vad då? Hör du, min vän, en hemlighet: då

kasta vi oss ut i löftenas stora ström utan tro!

Och, ser du, detta är den rätta, utfattiga men

verksamma tron, som alltid inhöstar de stora

vinsterna.

Kraft av höjden, d. v. s. Anden, var det nu

särskilt fråga om Kristi egen ande, ingenting

mindre än han själv, fastän i andlig närvaro och

verklighet.

Det är denna kraft, som världen icke förstår

eller vill räkna med, men som dock oupphörligen

vinner över världen i Jesu svaga vänner.

Världen ser dem och deras svaghet men icke deras

krafttillförelse ovanifrån. Gud känner väl demakter, som hans barn stå inför och mitt ibland.

Och hans ”kraft”, den som han lovat och som

Jesus nu skulle sända, räcker väl till emot alla

världsmakter. Anden göts ut över

pingstförsamlingen och sedan genom henne oupphörligen, så

långt hon når med samma kraft. Och den är än

i dag oförminskad. Herrm Jesus står än som

hennes himmelska ”guldmyntfot”.

Frälsarens avskedshandling.

Frälsarens avskedsord äro löften, jcke hojuoph

krav! ^cKFrälsarens avskedshandling

ärvälsig-nelse, icke förbannelse och straff. O, så ljuvligt!

Löften och välsignelser äro de minnen han

lämnat och den handpenning han givit. Att välsigna

är hans ämbete. Aposteln Paulus kallar också

Nya förbundet ett Andens ämbete. Det är genom

den nu utgjutna Anden, som Jesu välsignelser

flöda. Välsignade Oljeberg, dit han förde sina

vänner och där han räckte sina händer över dem

till välsignelse! Nu ha genom Anden alla våra

lokaler, där vi i vår levnadskallelse ställts, blivit

till heliga ”Oljeberg” där helig olja flödar. Ty

genom Anden är Jesus oss allestädes nära. Låt osS

för vårt inre öga behålla bilden av de utsträckta

händerna!

Det är så många tillbakadragna händer, så

många slappa händer, så många knutna och

tomma händer i världen. Vi bli så vana att se democh förnimma den kyla och fattigdom, de äro

bevis för, att det ofta är oss omöjligt att stanna

för och se Jesus med de utsträckta och fulla

händerna. Hana händer äro himmelska kanaler. Och

genom dessa händer flöda något, som är vida mer

än synliga skatter och gåvor. Hans välsignelse

är inte alltid möjlig att fatta med de yttre sinnena

men likaväl mera verkliga värden än alla synliga

ting. Hans välsignelse är den himmelska kryddan,

själv osynlig, som dock förändrar smak och

bestånd hos det synliga, den smaksätter, den

förfriskar, den förljuvar, den formerar, den förhöjer och

förädlar, förstärker och förfinar allt.

Kom fram, käre vän, under Jesu händer, så är

du icke fattig längre, icke olycklig, icke svag!

Den som har Jesu öppna händer över sig och får

del av deras rikedom är en verkligt lycklig

människa. Vi kunna icke undvara denna tillgång

i vårt livs hushållning.

Sådan lämnade Herren Jesus vår värld,

välsignande. Lyckliga värld! O, att du ville bli

lycklig blott! Men han, världsförsonaren, har

med sina öppna, välsignande händer emellertid

lagt i dagen sitt sinnelag.

Och sådan, sade änglama enligt Lukas i Apg. 1,

skall han komma igen. Vi se med längtans vemod

tillbaka till den plats på Oljeberget, där vår dyre

Mästare lämnade oss och denna vår värld i synlig

måtto. Och på den plats, där detta antages ha

skett, är uppfört ett franciskanerkloster i syfte

att hålla minnet levande. Och nog är detta klosteren värdig helgedom, så vitt en resenär kan

iakttaga. Men varför dröja vid minnet? Vi ha ju

löftet. Låtom oss sträcka vår längtan dit. Jesu

återkomst är en välsignande handling. Vi skola

se honom i denna akt än en gång. Och då skola

alla hans vänner få vara med. Välsignade hopp!

Jesu Mmmelsfärds inverkan på lärjungarna.

Nu äro lärjungarna icke längre de rädda,

ovetande stackare, som de voro långfredagen, då

Mästaren gick ifrån dem. De hade lärt något

under de fyrtio dagarna.

Tre sinnestillstånd hos dem omtalas i texten:

De tillbådo Jesus, de uppfylldes av stor glädje

och de voro tillsamman alltid i helgedomen och

lovade Gud.

Det är en värdig bild av Jesu vänner. Nu hade

de förstått honom. Nu hade de redan övertag på

sina många fiender. Och nu voro de

skicklig-gjorda för den kraft, som de ytterligare om tio

dagar skulle mottaga.

Ja, så är det än i dag. Endast hans löftesord

och hans välsignande handlingar försätta oss i

den rätta pingstställningen. Det vill säga endast

mottagandet av Jesu välsignelser och tron på

hans löften förbereda oss för än mera kraft och

glädje. Liga som helst prestationer från vår sida

bereder oss för Andens krafter. Han talade och

han handlade, lärjungarna hörde endast på ochvoro endast stilla, då han infriade löftena och

öppnade sina händer över dem. Vilken viktig

lärdom för oss! Den går rakt emot vår egen

vardagliga uppfattning. Vi skola naturligtvis

iakttaga så många ting och arbeta upp en hög känsla

och uppelda oss till höga grader, och så kanhända

vi ”komma igenom”, d. v. s. få del av de stora

välsignelserna! Nej. Lärjungarna läto honom

föra sig upp på berget. De hörde löftena. De

voro stilla under hans utsträckta händer. Låt

oss bli enkla och ödmjuka nog att icke försöka

med något märkvärdigt själva utan endast höra

hans ord. Och hans ord äro löftesord. De passa

ju för fattiga, oförmögna lärjungar. Och låt oss

vara stilla och låta honom ”föra oss”. Han skall

förvisso sköta om oss lika säkert som han skötte

om sina första vänner.

Ja, men, säger någon, pingsten var något annat.

Ja, den var löftenas uppfyllelse. Men vad gjorde

lärjungarna själva däråt? De endast lydde och

voro stilla, enligt hans ord, och endräktiga i bön.

Märk, de voro endräktiga. De voro i

brödrakär-leken. De bådo så som de, som intet själva äga,

bedja. Och jag frågar: Är inte det just vad som

verkligen finns än i dag i varenda

församlings-grupp, där det står rätt till: syskonkärleken, som

söker trossyskonens sällskap, och fattigdomen,

som beder till vår fader i himmelen. Alltså,

kärlek och fattigdom, som söka brödernas

gemenskap och ha sin tillflykt i bönen: man älskar och

beder. Så må vi då minnas vår frälsare och veta, att

han är att finna i löftenas atmosfär. Hör det,

du fattige, svage, syndige. Och låt oss behålla

bilden av de utsträckta händerna i välsignandets

gärning. Sådan är han.

När Thorvaldsen, trött och utarbetad ej längre

orkade frambringa något mer, låg han en dag på

sin vilosoffa och föll i slummer. I slummern fick

han se denna välsignade bild av Jesus med de

utsträckta händerna. Och hans energi flammade

upp på nytt. Och så berikades världen med det

måhända vackraste konstverk hon äger,

Thorvald-sens Kristusbild, så oefterhärmlig och så berömd.

Ja, må vi minnas honom så men ock vänta honom

tillbaka sådan! Amen. 6 SÖNDAGEN EFTER PASE.

Den trefaldiga orsaken till världens Kristus-hat.

Om världen hatar eder, så betänken, att hon har hatat

mig förr än eder. Voren I av världen, sd älskade ju värU

den vad henne tillhörde; men eftersom I icke ä/ren av

världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut var värU

den, dä/rför hatar världen eder. Kommen ihåg det ord som

jag sade till eder: 99Tjänaren är icke för mer än éin herre".

Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava

de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert. Men allt)

detta skola de göra eder för mitt namns skull, eftersom de

icke känna honom, som har sänt mig. Hade jag icke

kommit och talat tilll dem, så skulle de icke hava haft synd;

men nu hava de ingen ursäkt för sin synd. Den som hatar

mig, han hatar ock min Fader. Hade jag icke bland dem

gjort sådana gärningar, som ingen annan ha/r gjorty så

skulle de icke hava haft synd; men nu hava de sett dem, och

hava likväl hatat både mig och min Fader. Men det ordet

skulle ju fullbordas, som ä/r skrivet i deras lag: 99De hava,

hatat mig utan sak99. Joh. 15: 18—25.

Bland andra viktiga frågor som Herren Jesus

tar upp i sitt avskedstal och avhandlar med

lärjungarna är världens motstånd och hat mot

honom. Denna fråga var så allvarlig och av så

avgörande vikt att den måste noga utredas. Ty

lärjungarna skulle utsättas för samma hat som

Mästaren. Att de skulle få erfara världens hat

var givet. Men däri skulle de se sin likhet med

Mästaren och komma ihåg det nya sammanhang,

den nya ställning som de genom honom blivit

insatta i. Mästarens person och härkomst

är den första orsaken till världens hat. Han var

lärjungarnas herre. De voro tjänare. Han var av

en annan värld, och genom deras trosförening med

honom hade även deras personligheters

tyngdpunkt överflyttats in i hans värld. Den världen

är himmelrikets värld. Och detta rike är en

främling här i denna världen. Än så länge.

Men detta rike har gjort till sin heliga uppgift

att övervinna världen och där införa himmelrikets

lagar i Jesu Kristi egen anda. Han är Konungen.

Lärjungarna äro hans män. Men han är för

världen ett förgift, en dödlig plåga. Det blev hat

och strid på liv och död. Världen är mörker —

han är ljus. Världen är död — han är liv.

Världen är lögn — han är sanning. Världen är synd

— han är rättfärdighet. Hans person är

ovan-efter från Gud — världens själ är nedanefter, från

dess furste som är satan, motståndare mot Gud.

Här är den förnämsta orsaken till att världen

hatar Jesu vänner. De utgöra hans församling.

De äro inordnade i hans nya värld i himmelrikets

värld, det rikes värld som skall besegra denna

värld och till slut bli allena härskande. Detta

böra de väl komma ihåg, eller, som Jesus säger

i texten, ”betänka”. Världen känner ej hans

namn, som lärjungarna nu även fått, sedan han

valt ut dem ur världen. Det namnet står även

i harmoni med Gud själv, som sänt Jesus i världen. O, det är väl ändå något oändligt härligt, det

som Frälsaren här säger om sina vänner: ”Av mig

tagna ut ur världen och av mig utvalda ur

världen”. Borde icke sådana ord komma oss att rent

smälta ned inför honom i glädje och tack, om vi

annars veta att han gjort så med oss. Ty detta

ord gäller alla hans vänner alla tider.

Det var detta som gjorde alla martyrerna för

Jesu namns skull ”hårda” och okänsliga för

världens alla pressningar och förföljelser. Det är

detta som givit den övervärldsliga kraften att

övervinna världen inom och utom sig åt alla Jesu

bekännare och evangelii arbetare. Bröder, låt oss

betänka dessa höga ting och modigt trotsa allä

former av världslighet, som vilja inom oss och

utom oss försvaga vår andliga ställning, samt

segra, segra över världen.

Ty inte bara nederlag led Jesus ens i det yttre.

Några höllo hans ord redan omedelbart. Så skall

det ock arta sig för oss, säger han. Vi må vara

nöjda och glada åt att njuta Mästarens villkor.

Några skola tro även våra ord.

Jesus gick under till synes. Men han förläde

till sin död himmelrikets ”strategiska punkt”.

Och i varje martyrskap i varje lärjungelidande

får Riket en ny stödjepunkt. Kom ihåg det, då

du lider. Himmelriket skall lidas fram. Men när

det en gång är ”framlidet”, skall den eviga

glädjen vara bofast där. Och den glädjen blir din. n.

Jesu tal aom orsak tiU världens hat.

"Hade jag icke talat till dem, säger Jesus, s&

skulle de icke hava haft synd.” Ty man kan ju

icke motstå utan att det finns något att stå emot.

Nu äro alla som hört Jesu tal utanUrsäkt för sin

synd. Att höra Jesu ord och likväl hata och stå

honom emot visar hjärtats inriktning på olydnad.

Det är skuldmedveten orättfärdighet, oursäktlig

synd.

Dessa motståndare berömma sig ofta av Gud,

ja, de anse sig understundom vara de rätta

guds-tjänarna. De mena sig ha så goda skäl att

motstå Jesu tal. Det är ju så orimligt, så

revolutionerande. Och så hittar man på att göra

gudstjänst, utöva andliga ting i överensstämmelse med

sin egen "goda och upplysta" natur. Men Jesus

säger, att den som icke lyssnar till hans tal, den

hatar hans Fader; ty: "Jag och Fadern äro ett”.

Jesu gärningar orsak till världens hat.

Hos Herren Jesus är personligheten i bästa

mening helgjuten. Hans ord oro lika hans person.

Och hans gärningar överensstämma helt med h«na

tal. Här är full och hel harmoni. Därför gäller

detsamma om Jesu gärningar som om hans ord.

Hans gärningar voro vältaliga vittnesbörd omvem han var. Dessa gärningar gjordes och göras

mitt i världen, öppet för alla. Att se dessa

gärningar och likväl förbliva i sitt hat mot Jesus, är

den synd som ej kan ursäktas. Ja, än mer: När

hjärtat är stålsatt och sinnet inriktat på

fiendskap, så egga de härliga jesusgämingama till

ännu argare hat. Så sker det ju än i dag

överallt där Jesu ord predikas och hans gärningar

utövas. Det är den prövosten som bygger upp eller

fäller alla som komma inför dess prov.

Därför är det himmel och salighet när Herren

Jesus talar och gör sina goda, stora gärningar för

alla som ”lyda evangelium”, som äro ”tron

lydaktiga”. Men för alla de andra blir det som för

judarna på Jesu tid: deras synd bekräftas. Och

ursäkten för synd ryckes undan dem.

Men ingenting sker av en slump. Jesus finner

förklaringsgrunden till det hela. ”Deras lag” —

det är som ville han säga: Lagen är för dem.

Ursprungligen var lagen ämnad att hjälpa dem fram

till något annat och härligare: evangelium, som

ock var ämnat — och det framför allt— att bli

deras egendom. Men när de nu så förälskat sig i

lagen, sådan de misstolkat den, så må den ju då

vara deras egendom, dock sådan Anden tolkar den.

Och då skola de även dömas enligt den. Denna

”deras lag” säger: ”De hava hatat mig utan sak”.

De skola icke fara väl av sin kära lag. — Ve alla

som icke komma undan lagen! Ve alla som icke

förstå lagens rätta ändamål och skynda undan

den till evangelium! Emellertid: Ordet står fast Även lagens ord.

Det går dagligen efter Ordet

Kära vänner, ingenting är för oss så viktigt som

att dagligen pröva oss, huruvida vi verkligen äro

vänner med Jesus, tro hans ord och glädja oss åt

hans gärningar. Amen. PINGSTDAGEN.

Aldrig hjälplösa eller faderlösa.

Älsken I mig, så hållen I mina bud, oeh jag skall bedja

Fadem, oeh han skall giva eder en annan Hjälpare, som

för alltid skall va/ra hos eder: sanningens Ande, som

världen icke kan taga emot, ty hon ser honom ieke oeh känner

honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder oeh

skall vara i eder. Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag

skaU komma till eder. Ännu en liten tid, och världen ser

mig icke mer, men I sen mig. Ty jag lever; I skolen oek

leva. På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader,

och att I ären i mig, och att jag är i eder. Den som har

mina bud och håller dem, han är dm som älskar mig; oeh

den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader,

oeh jag skall älska honom och skall uppmbara mig för ho~

nom. Joh. 14* 15—21.

Jesu lärjungar bli aldrig utan kära fränder. Men

aldrig har någon så ömmat för dem som

Herren Jesus själv. Hans omvårdnad innebär hjälp,

hälp i alla förhållanden.

Hjälparen.

Hjälp. Hur skönt ljuder icke det ordet!

Bördan är mig för tung; men se just i rätta

ögonblicket kommer en vän, som är stark och griper tag

i den. Nu går det bra. Jag har fått hjälp. Enskuld måste betalas, men det finns inga penningar.

Kanske finna det något litet, men det räcker inte

långt. En vän känner min förlägenhet. Han

kommer frivilligt och tar fram hela beloppet och

ger mig det, ej som lån utan som gåva. Nu blir

det glädje, och kärleken får ny, god jordmån: jag

har fått hjälp. Sjukdom, tärande och

ödeläggande, gästar hemmet. Efter mycket lidande och

stora påkostnader kommer äntligen den specialist,

som kan häva sjukdomen och giva den rätta

medicinen. Det hår kommit hjälp, och en ny våg av

lycka och glädje drager in i huset.

Herren Jesus hade varit hjälpare i allting åt

läzjungama. Hans alltid fullkomliga hjälp hade

grundat ett innerligt och kärleksfullt förhållande,

vilket gjorde att de gärna höllo hans bud. ”Älsken

I mig, så hållen mina bud”, säger han i vår text.

Jesu bud äro livets grundvalar och nödvändiga

villkor för verklig lycka. Därför måste de hållas.

Men ingen håller dem som ej gör det av kärlek.

Men kärlek äger ingen av sig själv. Det vet Jesus

så väl, oeh därför odlar han den välsignade

himla-örten i deras hjärta genom att ständigt hjälpa

dem.

Men nu skulle han lämna dem. Skulle nu denna

kedja av oupphörlig hjälp brytas? Det var för

lärjungarna den stora frågan. Nej, det skulle den

inte. Herren Jesus skulle sända dem en annan

hjälpare, en som ständigt förblev hos dem Hjälpen.

Det är tre ting som denne hjälpare särskilt

skulle hjälpa lärjungarna med: han skulle inviga dm

i sanningen, han skulle vara för dem en fader, och

han skulle förklara troslivets mysterier för deras

hjärtan. ”På den dagen”, d. v. s. den dagen då

Anden kommer till eder, ”skolen I förstå att jag

är i min Fader och att I ären i mig och jag är i

eder.”

Ingenting i världen är mera omtvistat än

sanningen. Därför är det av allra största vikt att

få veta sanningen. Hjälparen, som Jesus sände

såsom i viss mån sin efterträdare, är sanningens

Ande, icke sanningarms men sanningens, den

absoluta sanningens Ande. Guds folk står så

mycket högre än denna världens barn som att då de

senare famla med sanningar ha de förra säkert

fäste i sanningen.

Vidare: Hjälparen skall öva fadersvård om

Guds folk. Och det är till och med mer än att

hjälpa. Denna tidsålder är evighetsmänniskans

barndom. Församlingen på jorden är Guds

småbarnsskola. Här behövs fadersvård, ty en massa

fiender och onda makter stå alltid efter barnens

värsta. Denna fadersvård utövar den helige

Ande. Han stöder, tröstar och plockar ständigt fram

de bästa gåvor ur de himmelska förråden åt

barnen och lämnar dem aldrig. Anden är livets

princip, detta därför att han är Jesu Ande. Den armavärlden skilde sig från livet, då den skilde sig från

Herren Jesus. Världen skulle icke mer få se

Jesus, alltså icke heller livet; och Anden kunde

världen icke undfå. ”Men I sen mig”, säger Herren

Jesus, ”ty jag lever; I skolen ock leva.” Till

lärjungarna kom han tillbaka genom Anden.

Än vidare: Anden skulle inviga Guds folk i det

andliga livets mysterier. De skulle förstå de djupa

hemligheterna i Faderns och Sonens förening samt

i Jesu vänners inneboende i Jesus och Jesu

inneboende i dem. Här äro de heliga mysterierna, som

utgöra livets källsprång men som äro förseglade

med sju insegel för jordiskt vetande. Här famlar

förståndet i blindo och här är den mänskliga

kraften förlamad. Endast Andens sinne finner sig

här tillrätta: ”När jag i tron min Jesus ser, blir

han mig hjärtligt kär”.

Det är denna gudomliga hemlighet: Kristus i

Gud, vi i Kristus och Kristus i oss, som ger livet

kraft och glädje. Denna treenighet skall Anden

uppenbara och giva förståelse om. Den som icke

har Guds ande, han står utanför här och finner

denna lära anstötlig och virrig.

Kärleken det stora resultatet.

Men ur denna treenighets hemlighet är det som

kärleken har sitt osinliga källsprång. Kärleken

är den ständigt pulserande livskraften i Guds

för-samling. Älska Kristus, bUva älskad av Fademoch bliva älskad av Kristus samt få nya

uppenbarelser om Kristus och hålla Kristi bud, d. v. s.

budet om kärlek i allra främsta hand — se där

vardagsförhållandena i en kristens liv. Detta är

livets centrum och heliga maskineri.

Det är till kärlek Hjälparen i första hand skall

fostra upp oss genom att för oss uppenbara Guds

och Kristi kärlek. Kärleken är himmelens

atmosfär. Och församlingen här skall vänja sig vid

den heliga luften, så att det blir hennes verkliga

livsluft.

Kära vänner, äro vi inne i denna övning? Huru

långt vi ha kommit är det bäst att inte tala om

utan endast detta: Stå vi inne i saken, ha vi

börjat detta nya liv? Ha vi känt sorg över bristerna

hos oss, och ha vi fröjdats över nya uppenbarelser

av Kristus?

Det är detta som är så livsviktigt för oss alla.

Amen. ANNANDAG PINGST

< .

Icke för att döma utan för att frälsa.

Men Jesus sade med hög röst: ”Den som tror på mig, Jum

tror icke på mig, utan på honom som har sänt mig. Och

den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Såsom

ett ljus har jag kommit i världen f ör att ingen av dem som

tro på mig skall förbliva i mörkret. Om någon hör mina

ord, men icke håller dem, så dömer icke jag honom; ty jag

har icke kommit för att döma världen, utan för att frälsa

världen. Den som förkastar mig och icke tager emot mina

ord, han har en domare över sig i det ord som jag har tar

lat, det skall döma honom på den yttersta dagen. Ty jag

har icke talat av mig själv, utan Fadem, som har sänt mig,

han har bjudit mig vad jag skall säga och vad jag skaU

tala. Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför vad

jag talar, det talar jag såsom Fadem har sagt mig."

Joh. 12: 44^-50.

Sedan Herren Jesus tagit sitt slutliga avsked av

judarna med orden i vers 36 av detta kapitel,

tillägger han ännu några stora, sköna ord såsom

allmän reflexion över de många strider han haft

med judarna.

Dessa Johannes evangeliums första dels slutord

tala om fyra ting, alla grundläggande

huvudsatser i frälsningens värld. De äro: ljus, frälsning,

dom och liv.

Orden forma sig till verkliga ”försäkringar”.

Han talar ”med hög röst”. Det är alltså mycket

viktiga ting.

Vi skola först betrakta L

Frälsarena ljusförsäkring.

”Såsom ett ljus”, säger han. ögat hos oss är

det stora ljusbehovet. Vårt andliga ögas behov

och beroende av ljus är ännu större än det

lekamligas. Frälsaren är alltings skapare. För vårt

yttre ljusbehov skapade han solen, ögat och

solen äro de bästa vänner. De förstå varandra, äro

till för varandra.

För vår andes öga blev han själv, den oskapade

men ”enfödde” sonen, ljuset. Vår ande och han

äro i bästa samförstånd. Endast han är tillfyllest

för andens ljusbehov. Finn gärna upp många

ljusformer, klara, starka, underbara. Våra ögon

tacka och njuta av dem. Men när de få skåda

solen, så få alla de andra ljusen gärna slockna.

Intet ljus är likt solen. Andra ljus, även de

största, lysa över endast små delar av världen

och ge inskränkta och ensidiga begrepp om

allting. Men solen famnar hela vår jord och ställer

alla saker i rätt förhållande till varandra. Alla

sidor belysas på en gång.

T fl.ndena värld skina många Fforn De

beprisas och besjungas — och benyttjas. Men

intet av dem alla kan tillförsäkra frihet från mörker

i dess totala omfattning. Dessa ljus lysa på vissa

punkter men lämna andra i så mycket svartare

mörker. De av vetenskap och konst mest

upplysta famla i mörker på alla de områden, dit deras

begränsade lyskraft ej når fram. Men vad deönska och längta efter är ”mera ljus”, såsom ett

av de största småljusen ropade vid sin död,

nämligen Goethe.

I vår text giver Herren Jesus försäkran om ljus.

Han kallar sig ljus och då är han ljus, ljus i

absolut och full mening, så som vi måste ha ljus.

”Ingen som tror på mig skall förbliva i mörkret.” Så

lyder den heliga försäkringen. Här är

tillfredsställelse för vårt hjärtas ljushunger. Söken er

hit, I ljustörstiga. I som ”söken sanningen”, som

det så vackert heter. Här är den hela sannin^n.

Strålarna från Jesus3juset spela icke blott

utan-på utan lyser igenom och in till kärnan i allting,

i gudomen, i himmelen, i djävulens välde och

väsen, i helvetet, i livets skiften, i döden. In i den

vidaste och djupaste av alla världsdelar dier

”skapelsedelar”: vårt inre, vårt hjärta och samvete

samt förklarar allt. Dit tränger dess milda sken,

som dock är så starkt att det bränner och förtär

allt orent därinne, utan att dock skada det

orenade väsendet. Se, det är ljus, värt namnet ljus och

värdigt allt lov och pris.

Men i den övre skapelsen är Guds väsen det allt

omfattande. Han själv är den som i sig

innefattar allt. Och ända dit stiger vårt hjärtas

ljus-längtan. ”Vi äro ju hans släkte.” Vi härstamma

från honom. Och vi åstunda helig

”släktforskning”. Ja, kära vänner, han vill bliva känd av

oss. ^Därför har han tänt världsljusets lampa

även i vår själ: Jesu andes ljus, som är

Jesus-ljuset självt, ”utrannsakar allt Ja, ock Gudsdjuphet", säger skriften, 1 Kor. 2: 10. Ända dit

stiger vårt ljusbehov.

Och Jesus försäkrar i vår text att den som tror

på honom skall icke förbliva i mörkret. Alla

ljusområden, som vår ande trånar efter, ligga

öppnade för den som står i trosförening med Jesus.

Frälsningsförsäkran.

Det är fråga om hörande av Jesu ord. Om

någon icke håller dem, säger Jesus, sedan han hört

dem, så dömer han honom icke. Tv-Jesu ärende

i världen under denna tidsålder är att frälsa, icke.

att döma.

Här böra vi nu alla väl lyssna till: Icke döma,

men frälsa. Vår käre frälsare, hur griper han

icke våra hjärtan med ett sådant ord. Hur kär

blir han oss inte! Hans ärende är just det vi bäst

av allt behöva och mest längta efter.

är har du svar på din trängtan, du av sam-)

[vetet dömde, du av fruktan jagade, du av synden

förnedrade, du av domen förskrämde. Jesus

kommer till dig. Du fruktar mycket, ty du vet med

[dig din straffvärdhet. Men hans ärende är ati

frälsa. Hör — att frälsa, frälsa, frälsa.

Stanna för honom. Bliv stilla. Gjut ut din själ

för honom Gråt ut vid hans fötter. Säg honom

allt. Var icke rädd för honom. Han känner dig

så. väl, bS**TP S"-**11 Och likväl är hans

aren3é att frälsa, frälsa just dig. Och likasom han är det fulla ljuset, är han ock

den fulla frälsningen. Han hjälper från allt ont

och till allt gott Det är betydelsen i ordet

frälsning.

Den som förkastar Jesus och icke bryr sig om

hans ord, är det verkligen synd om. Han kan nog

se så lugn och ovidkommande ut. Men det lugnet

bedrager. Visst kan en sådan få vara i fred för

alla de lidanden och bekymmer, som syndens

kän-/ nedom och självanklagelse och samvetsdomar,

som ljuset leder till. Men så får han heller aldrig

smaka förlåtelsens ljuvlighet eller gudsfridens

trygghet och vila. Ej heller denna trons glädje

och den värld av kärlek och himmelsk sällhet som

den benådade syndaren får erfara. Där Jesu

frälsning börjat utföra sitt stora verk, där är liv och

salighet, där leves livet i begynnelsen av den

rikedom och höghet som vi fallit ifrån genom vår

synd, men som frälsningen i Kristus återupprättar

oss till.

Kristi domsförsäkrart.

Det är, sade vi, ett bedrägligt lugn den mot

Kristus ohörsamme njuter. Ja, rent

förskräcklig är en sådan människas ställning. Ty

Frälsaren har icke heller avsagt sig sin rätt med

henne. Och hans rätt är icke endast frälsningsrätt

utan även domsrätt. Domen endast vilar. Den

får icke inkräkta på frälsningsrätten. Frälsnings- tiden är till endast för frälsning. Men det

kommer en dasf efter nådadaeen. Jesus kallar den, för

den yttersta dagen i vår text

På den dagen sätter sig Herren Jesus på

domartronen. På är frälsningsärendet fullbordat På

begynner domen. Vilka skola in i den domen?

Pe som icke låtit frälsa sig. Jesus har icke glömt

dem. Pe äro, även de, givna åt honom. Pe äro

hans egendom. Och under hans hand skola även

de komma. Och vad skola de dömas för?

Pär-för att de icke hållit hans ord. Och att icke hålla

hans ord se vi består förnämligast i att förkasta

honom: ”Pen som förkastar mig och icke håller

mina ord”, säger Frälsaren. Pet hör alltså

olösligt ihop, förkasta och icke hålla hans ord. Vi

äro ofta så ängsliga för att vi icke kunna hålla

Jesu ord. Ja, vi kunna det alls icke, tycka vi.

Men då må vi fråga oss: Förkasta vi också den

käre Frälsaren? Ja, vad svarar du på en sådan

fråga? Pärpå hänger det När du icke förkastar

honom utan med hela hjärtats längtan ropar

honom till dig och ingenting högre önskar än vara

honom i allt till behag, så är hans ord också heligt

för dig. Och i anden håller du det alldeles. ^Att

sedan din tröga kropp och din fallna vttrfl natur

inte orkar. Jnte ens vill vara med, det bejganner

du såsom synd och lider diupt utav. Petta

bevisar ju häst att din personlighet ditt livs

tvngd-piinktii.E-ovftrflyf|ad på hans sida. Hans ord äro

dig alla heliga.

Märk nu också att det är just detta ord som

19skall döma pä domens dag. Inga främmande

principer eller nya lagrum skola då fram. Nej, Ordet,

det gamla välkända. Jesus och hans ord äro ett.

Jesus och hans ord stamma från himmélens värld,

ja, från Gud själv. Den som ej är samstämmig

med ordet, kan ej bli samstämmig med himmelen.

En sådan har egentligen själv redan dömt sig.

”Den som icke tror Sonen är redan dömd,

eftersom han icke trodde i enfödde Sonens namn”, Joh.

3:18.

IV.

Kristi ”livsförsäkran”.

För att nu vidare fastslå denna sanning säger

Herren Jesus, att han icke talar av sig själv. Hans

ord är Faderns ord. Pet som Jesus talar och

-gS-ger är utgånget från Eadem. Vad är det innersta

syftet med Faderns ord och Jesu sändning? Svar:

Frälsning: ”Ty icke sände Gud sin son i världen

för att döma världen, utan för att världen skulle

bliva frälst genom honom”, Joh. 3: 17. Vi ha ju

redan sett det När någon därför dömes av

Ordet, beror det på, om domen, när den sker och

mottages, leder till frälsning eller fördömdse. Nu

i nådatiden gives det nåd åt dömda; det vill säga

frälsning. Men skjutes ordets domar undan, tills

nådatiden är förbi, återstår endast dom.

Farterna stera. syfte med Ordet nfth mftH Snwma

saitdande är evigt liv, står det vidagp—här Det

Snar som en återklang från bönensslag på deneviga klippan, den ”levande stenen”: ”Och jag vet

att hans bud är evigt liv”. Vilka ord! Här är

verklig livsförsäkran. Faderns bud är att vi skola

leva. Frälsarens hela ärende är att uträtta

Faderns bud och giva oss livet. Jesus är själv livet.

O, vilken trygghet! Och vi vilja ju leva. Det är

likasom ville Jesus säga: Det är icke svårt för mig

att tala i Faderns namn. Det är icke besvärligt

att göra hans bud. Hans bud är det högsta

glädjebud, som någonsin ljudit. Därför är det

lätt ätt tala såsom Fadem sagt och påbjudit. Men

icke endast från Faderns synpunkt är livsbudet

kärt. Även mottagarna av budet bliva glada,

eftersom det är det som de bäst av allt behöva att

få höra. När människor ändå icke vilja höra utan

hata både den sände livsbudbäraren och honom

som sänt ut detta bud, så förstå vi, under vilket

mörkrets välde sådana stackars varelser äro

fång-na. Sådana vöro judarna. Och sådana äro de

flesta bland oss. Ända därhän har synden

fördärvat människor, att de icke vilja veta av honom

som giver evigt liv. Därför förstå vi något av

det under som skett med alla, vilka älska

Frälsaren och insett sitt behov av hans frälsning samt

kunna fröjda sig åt det glada budskapet om det

eviga livets gåva.

Käre Herre Gud, vår Fader i himmelen, som så

tänkt på oss och sänt oss ett sådant bud om evigt

liv, vi vilja av allt vårt hjärta tacka dig och njuta

redan här den stora glädjen över livet i Guds sons

tro! Amftri.HELIGA TREFALDIGHETSDAG.

\Jesu lärjungar p& utgående.

Då trädde Jesus fram till dem och talade titt dem oeh

sade: ”Mig är given all makt i himmelen oeh på jorden.

Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar

döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn,

lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och

se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände”

Matt. 28: 18—20.

T\ et är något av både vemod och förhoppning

Yj vid ett ”utgående”. Vi tänka oss en ung man

som står redo att anträda en längre resa för att

bryta sig en levnadsbana i främmande land. Eller

vi tänka på ett fartyg, som lossar sina

förtöjningar och seglar ut för att på andra sidan havet

driva köpenskap och uträtta viktiga värv för sitt

rederi. Eller vi tänka på en ansvarsfull politisk

expedition till främmande folk att där

tillvarataga rikets intressen och erövra viktiga fördelar.

Det är något vemodigt och äventyrligt vid allt

utgående, men också något hoppingivande och

lockande. Har den unge mannen en rik fader,

som i avskedets stund kan styrka sin sons mod

med löften om pengar och oavbrutna förbindelser

med hemmet samt med rekommendation till fram-stående personer i det land, dit han reser, är det

ju en stor fördel. Eller har det där rederiet,

handelskompaniet, ett gott rykte om sig samt är

ekonomiskt starkt med därefter lämpad

skeppsut-rustning är det ju en ära att få tjäna i dess

handelsflotta. Eller är den där politiska

expeditionen utsänd av en berömd världsmakt, vars flagga

är fruktad och högaktad i alla land, så känner ju

den expeditionen sig stark och har allt hopp om

framgång i sina företag.

/^Herren Jesus står för sista gång i denna tidsi

ålder bland sina lärjungar och giver dem det högal

uppdraget, som gäller hela världen. Han sänder

dem ut över hela jorden som ”himmelrikets

ambassadörer”. De äro efter denna stund ”på

utgående”. <

De ha ett väldigt ryggstöd att lita till: all

himmelsk och all jordisk makt. jftldrig har något

sändebud, någon världsexnedition. någon krigshär

varit så rustad.

■c- ■ - ■

Det hoppfulla i lärjungarnas utgående.

Det är något äventyrligt, sade vi, vid allt

utgående. Men också något hoppfullt. Och utan

att hoppas ger väl ingen sig ut.

Men ett så osvikligt hopp som Jesu lärjungar

hade och ha i alla tider, äger ingen, stadd i

jordiska ärenden. Dock är färden full av äventyr

och faror men alldeles fri från misslyckanden och verklig olycka. Detta gör ärendet så mycket

rikare och härligare.

”Mig är given all makt i himmelen och på

jorden. Gån för den skull ut”, ut att möta och

nedslå alla motståndare. Gån för den skull ut i den

egna hjärtevärlden och böjen motståndet där.

Tvingen den in under trons lydnad. Tysten ned alla

inkast mot mig där. Gån ut i dess många vidder

och vrår och lysen med mitt ljus och varen starka

mot synden, mot lögnens mörka välde, mot alla

tankar och föreställningar nedanifrån, i min kraft

Tillämpen detta ovanefter. kopplen till atriimmfln

ovanifrån, given min makt, mm och allt

nedan-Sfter måste vika. Ingenting som har sitt fäste i

jordiska krafter, ej heller i helvetets värld kan

hålla stånd mot den himmelska kraften.

Fördenskull skola lärjungarna ”gå ut”.

Lärjungarna begynte med sig själva. Ty

somliga av dem tvivlade, står det omedelbart före vår

text. Men när Mästaren trädde fram och talade,

togo de emot hans ord i trons lydnad. Och så

var Jesu allmakt för alltid befästad hos dem. De

skulle gå till Jerusalem, där den onda

världsmakten var förtätad, emedan Jesus sagt sig ha all

makt. Och snart fingo de se vad verkan ha.ng

makt hade. Därefter skulle de gå ut till Judeen,

detta otrons fäste. Och med oemotståndlig kraft

bröt deras predikan det gamla judiska väsendet

Sedan skulle de gå till det halvhedniska

Sama-rien. Och fördenskull att Jesus hade all makt,

genljöd snart detta landskaps dalar och berg avlövsånger och Guds namns pris. Och fördenskull

att Jesus har all makt skulle sedan hela tidsålderns

lärjungar gå ut till alla folk, halv- och

helhedningar, med evangelium om Guds son. Och på

intet. nimr i intpt land, hos ingetJolfr har än^så

latt Vi kunna se av kvrko- och missionsh iatnrien,

tfcnna .Tegu allmakt, fnmftkat. gift. Ännu, allt intill

tidsålderns slut, är församlingen på utgående.

Många äventyr och skiftesrika öden får hon vara

med om. Hon möter all fiendens makt. Mycken

öppen fiendskap och än mer bemantlad otro och

världsande i skenfager gestalt. Mycken faddhet,

falskhet, svaghet och halvhet möter hon, som

väl kunde förtaga henne modet, om hon icke

ständigt hölle blicken uppåt, riktad till honom, för

vilkens allmakts skull hon är på utgående.

Syndens elände och ondska är såsom ormar och

skor-pioner, som rytande lejon och orena svin. Msd.

han .har satt sin .allmakt anm säkerhet för seger

över det hela. Lärjungarna hålla på att skapa

Evangeliets erövringshistoria. Dess

utvecklingsgång är märklig såsom ingenting annat. Den går

igenom Skenbara nederlag, yissa perioder färsras

den av martyrblod. Och likaväl är aepp.m fffaaan.

’T— — —"sSsom döende, men se, vi leva, såsom

tuktade, men likväl icke till döds, såsom

bédfö-väde, men dock alltid glada, såsom fättiga, medan

vi dock göra många rika, såsom utblottade pä

allt men likväl ägande allt.” 2 Kor. 6: 9, 10.

Enskilda lärjungar kunna få tåla osägliga

lidanden på ensamma, utsatta punkter av den världs-famnande fronten. Men där beredes i regeln dé

stora segrama i likhet med konungens

grundläggande lidande och seger.

Den korsmärkta fanan, församlingen bär, är

himmelrikets baner. Dess färger äro kända,

fruktade och älskade. I alla världar tvinga de till

ställningstagande. Fördenskull gå vi fortfarande

ut. Vår maktfullkomlige frälsare står på sin

ut-siktshöjd vid Faderns högra sida, och följer

färden. Han har allt i himmelen i sina händer och

sänder andlig undsättning och andliga medel i

våra andliga strider. Han har alla jordens krafter

och skatter i sin hand. Och han sänder oss väd

vi behöva av hälsa, pengar, inflytande, vänner,

framgång, lycka, ”tur”, när vi bero av sådant.

Men så har han även makt över händelser och

omständigheter. Fördenskull gå vi ut på en

händelserik, vansklig av tusen omständigheter

beroende, av tusen faror omgiven färd med blicken

vänd bort från allt detta och stadigt vilande pä.

honom» Vi få lära oss att se bort från de onda

maktema inom oss: syndaböjelser, otro, avund,

högmod, girighet, flärd, ondska av alla dag.

Detta är onda krafter och starka krafter. Men

de äro dock alla nedanifrån. Sedda för sig själva,

mätta med lagmått och mänskliga föreställningar

äro de starka och stora nog att föra oss i

förtvivlan. Men sedda bredvid den maktfullkomlige

i himmel och på jord och mätta med hans mått,

bredvid hans makt att förlåta och hjälpa bliva de

överkomliga. I hans föreställningsvärld få de sina rätta proportioner. De äro giftigt dödliga

i sig själva, men lätta och oskadliga inom hans

maktsfär.

Ändamålet med lärjungarnas utgående.

Ärendet gäller alla folk. Och ändamålet är

ingenting mindre än att de skola göras till

lärjungar åt Jesus. Kallelsen är alltså hart när

obegränsad. Den är vid till sitt omfång och djup

till sin innebörd. Inga nationsgränser, inga

klass-eller rasskillnader respekteras eller få utgöra

hinder. Folken skola få veta att det äntligen finnes

en som är över alla, som äger absolut rättighet

att vara allas mästare och Herre. ^

/Men skola folken tro och hörsamma evangeliet?)

Ja, ty all makt i himmelen och på jorden står \

bakom budskapet. Stora män och folkledare ha

lyckats i samma mån som de ha ägt makt bakom

sina ord. Men inte längre. Därför ha folken

alltjämt blivit svikna av dessa. Ty de ha trott

på de stora ledarna och därvid känt en relativ

trygghet. Ty folken såväl som människorna be-j

höva för sin trygghet en känsla av tillfreds-j

^ ställelse, en överhöghet att se upp till och lita pfyi

Men så dö deras store och världen skälver. En

stupar i krig och hans rike förminskas. En

mördas och förtvivlan intar folken. En tar sitt liv

och en bubbla brister. Och så stå folken i ångest,

som får utan herde. Alla herdestavar, alla kunga- spiror, som svingats över dem, ha varit brustna

rör. Men här står nu Verkligen folkens herde och

konung. All kärlek som fordras för att frälBa

folken, och all makt som fordras för att regera

folken, och all vishet som fordras för att leda

folken samt vidare, all kunskap som fordras för

att lära folken äger han. ”Gån fördenskull ut.”

Ja, fördenskull gå Vi ut. I världsmissionen. Och

vi erfara att Jesus talar sant.

Apostlarna och deras närmaste efterföljare

gingo ut i Frälsames allmakt. Och ingenstädes

svekos de. Så långt de hunno, följdes dé av

överjordisk makt, som slog ned alla hinder i denna

världen för evangelium. Och så i en tidens

lyckliga fullbordan se vi en här reformatorer mod den

väldige Luther i spetsen gå ut fördjupande och

med de gamla verktygen ånyo framtagna ur Jesu

förråd till reformation^ hprgrianrte fälfp.n för dp.t.

jstörsta avjtiutidéns under, lärjungarnas utgående

r världsmissionen.

Och världsmissionen är nu som bäst på

utgående. Och på renaste allvar tagande Mästaren

på hans ord och lydande hans stora

världsomslu-tande befallning —■ fördenskull att han har all

makt i himmelen och på jorden. .

/ Så låtom oss då gå ut. Först i vår egen hjärteV

/värld med Jesu kärleks och makts ord som läkérl

förlåter, förlossar och botar all vår brist, vår synd

och vår fruktan samt sätter oss i form för vårt

stora världsärende. Gån ut, alla i Jesu vänner en*

\ligt den kaQétee m ha i livet G&n ut, I Irasmädmroch gören edra barn till lärjungar. Gån ut, I fäden

och gören ert husfolk till lärjungar. Gån ut

I arbetare bland edra kamrater. Gån ut, I lärare

bland edra elever. I han ett mäktigt vapen at

besegra mörkret med. Gån ut, I tidningsmän son i

älska Jesus, inrikten väl edra långskjutande pjä

ser. Gån ut, I predikanter och missionärer ocl

Ån frimodigt i främsta led bland de kämpande

njema! ^

Må vi fråga oss ofta, alldeles som den helige

Bernhard av Clairvaux: ”Bernhard, varför är du

här?” Eller, med vår text: För vad skull är jag

här? Svar: Fördenskull att Jesus har all makt

i himmelen och på jorden. Och folken böja sig

i hans lydnad. De ”vänta efter hans lag”. Och

det är ju märkligt att, så vitt vi veta, intet

mis-sionsföretag ännu varit förgäves. Tålamod och

uthållig kärlék kräver Jesus av de sina. Men han

lämnar dem icke i sticket. De komma icke på

skam. Han har gott om tid. Mansåldrar äro

stunder i Trussinnftns-yäria ochN-idsåldrar äro

dagar i Jesu rikes historia.

Medlen genom vilka folkm göras till lärjungar.

”Döpen och lären”, säger Jesus. Dopet är

beseglingen för gudomlig äganderätt till oss. Det

treeniga namnet lägges på oss, och därmed

förklaras vi för Jesu egendom. Härligt att redan

i Spädaste barndom få bli märkt med Jesu ”bo-

märke”, Men sedan kommer lärandet. Ingen borde

döpas, som ej sedan har utsikt att bli lärd och

undervisad i Jesu befallningar. Det är en dryg

kurs. Den innefattar allt vad Jesus befallt. Här

är en livslång skolgång. Men kursen gripes

likasom i helhet av den pånyttfödde anden, som genast

är villig till allt. Och detta viljans, andens,

utförande av Jesu befallningar, är dock det

väsentligaste och den bärande grunden för dessas

utförande i det praktiska livet.

/"Vi tvista icke med någon om tid och sätt för)

det heliga dopet. Låt oss endast vara eniga däri

att det är heligt och hör med till vår salighet. Då

blir det icke ett agitationsmedel blott eller

degraderas till en lydnads- och bekännelsehandling, en

prestation från vår sida. Med dessa synpunkter

för ögonen är det emellertid svårt att förstå,

varför människan i sin andligaste och himmelskt

bästa ålder icke skulle få anses värdig det

elska sigillet. Och vad är det att kräva, att

on först skall något begripa(!) dopet, innan hon ,

det, annat än den rena rationalismen?

Slutligen en bindande säkerhet för seger.

”Och se, jag är med eder alla dagar.” Icke

endast från sin upphöjda plats i himmelen följer

konungen stridens och verkets gång utan såsom

personligen närvarande. Icke endast Aw

jmed oss. Nei. han siälv. O. vilken trygghet!Vår store konung, Gustav II Adolf, red längs med

fronten, inspirerande och talande höga historiska

ord den stora dagen vid Liitzen. Men — han var

människa. Och döden nådde honom före aftonen.

Vår Herre Jesus dör icke mer. Döden har icke

makt över honom. Han är dödens béhärskare.

Alla fiender äger han makt över. Och han är

med oss alla dagar, hela tidsåldern. Lika säkert

nu som på apostlarnas tid. Och lika säkert är

han med oss som med Luther och är oss en lika

”väldig borg” som han en gång var dennes. Detta

har ock varit den bärande och segergivande

kraften i missionshistoriens olika skeden. Livingstone

bekände inför hela England, när han mer sjutton

års verk i Afrikas ödevidder bland febrar och

rovdjur och dödar av alla slag kom hem för

rekreation, att om Englands folk ville veta vad som

hållit honom uppe, så var det just dessa Jesu ord:

”Se, jag är med eder alla dagar intill

tidsålderns sluPl

Säg det in i våra hjärtan, Herre Jesus, så att vi

därav ha segerkraft, till dess vi komma på saligt

”ingående” i ditt eviga rike, då segern är för evigt

vunnen! Amen.1 SONBAGEN E. TREFALDIGHET.

Livets vinst i döden.

Därefter sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill

efterfölja mig, så försäke han sig själv oeh tage sitt bars

på sig; så följe han mig. Ty den som vill bevara sitt liv,

han skall mista det; men den som mister sitt liv för min

skatt, han skatt finna det. Oeh vad hjälper det en

människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?

Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?

Människosonen skatt komma i sin faders härlighet med

sina änglar, oeh då skatt han vedergällt! var oek en efter

hans gärningar.” Matt. 16: 24—27.

et var under de stora dagarna uppe vid

Cesarea Filippi, då Herren Jesus undervisat

Sina lärjungar om sitt lidande och sin död. Petrus

hade tagit honom avsides och ivrigt motsagt

■honom samt bett Gud bevara Mästaren för detta.

Men han fick en skarp tillrättavisning med

till-mälet satan, emedan han framförde

människotankar och icke Guds tankar. Och så fortsätter

Frälsaren och talar om Guds tankar även med

avseende på Jesu lärjungar. Och se, dessa tankar

äro av samma slag som Guds tankar om Jesus

själv. De gå rakt i strid med våra tankar.

Där vi tänka livstankar, tänker Gud

dödstankar, och där vi tänka dödstankar, tänker han

livstankar. Vitlkoren för Jesu efterföljelse.

Det är många som vilja följa efter Jesus. Hans

person är så tilldragande och hans gärningar äro

så goda och mäktiga. Det ligger en viss

romantik över hans väg. Och den överjordiskt friska

och glada sången som brusar ut från hans

efterföljare, verkar så hänförande och trosstark. Men

det att följa Jesus är förenat med höga villkor:

att försaka och att bära. Vad skall försakas?

Det som av naturen är kärt? Ja, och det är

mycket. Och så går Mästaren ännu närmare inpå

samt kräver försakelse av livet: försaka sig själv.

Det siktar i själva verket intill livet. Vårt

naturliga självliv är källan till all svnd. Herren Jesus

%ör ej som andra lärare och uppfostrare, de måste

nöja sig med att stoppa till rännilarna för det

ondas utflöde i människans liv. De nå icke längre.

Men han stoppar till det ondas källa. Detta onda

hos oss som heter vårt naturliga jag, vår fallna

personlighet, är innerst avguderi och därför den

egentliga roten till all synd. Vi stå genom det

i vägen för Gud. Därför, undan med det. Och

därmed följer av sig självt att allt som detta vårt

självliv rör sig med såsom behagligt och i släkt

med, det kommer undan. Vi få icke någonsin

glömma att vår värste fiende är vår egen natur

och bor inom oss. Försaka den, säger Jesus, dess

lustar och låga böjelser som draga nedåt i lögn,

skrymteri, falskhet, stöld i finare mening menstöld ändå, mord i finare mening men mord ändå,

otukt, låt vara endast i begärelsen men ändå otukt,

självbehagsamhet, som är avguderi, låt vara i

finare form men likavisst avguderi. Girigheten och

högmodet äro de rötter som tränga djupast in i

vårt väsen. Åt dessa måttar Herren Jesus med

ordet om försakelse av sig själv. Märk väl, det gäller

icke vad jag har eller min egendom, mina skatter;

det hör till det yttre. Så länge mitt väsen, är

som det är, skaffar det sig snart nya tvetydiga

skatter. Nej, det gäller mitt vara, vad jag är.

Jag icke endast har synd, jag är synd. Detta

förfärliga sakförhållande kostade Herren Jesus

något; och han skonade icke offret: Han blev gjord

till synd för mig för att få fram rättfärdigheten

i min person i mitt nya väsen, Guds egen

rättfärdighet, eller, enligt den nyare översättningen,

"rättfärdighet från Gud”, 2 Eor. 5: 21.

Men hur skola vi komma därtill att vårt

naturliga väsen så där underkuvas, försakas? Det blir

korsets bärande, som förhjälper därtill. Ty

Herrens efterföljareskara, som skrider fram i sitt

pil-grimståg genom världen, har bara icke lagt av

något, som den nu går lös och ledig ifrån; den

har ock tagit på något som utmärker den; den

bär på kors. Korset var det mest föraktliga som

fanns i judarnas ögon delvis på grund av att det

Var romarnas pinoredskap och dödsstraff. ~

/ Vi förstå skärpan i Jesu tanke, när han säger

att hans efterföljare så helt skola vara skilda

från världens och sitt eget väsen, att ingenting mindre än korset är detta skiljetecken. Men den

stora vinsten som tillförsäkrades dem är väl värd

detta. Aposteln Paulus säger att korset var hans

enda berömmelse, emedan det var skiljemärket

mellan honom och världen samt föreningsbandet

mellan honom och Kristus, Gal. 6: 14; 2: 19.

Konungens tron i Kristi rikes

förnedringsge-stalt är ett kors och alla medborgarnas

privilegium är därför korset. Deras vandring genom

världen är en balansgång på en smal väg. Och

endast korset ger den stadga och barlast som är

nödvändig för att de skola kunna troget följa

konungen. Men efterföljden av Jesus är en

frivillig sak: ”Om någon vill —”. Däremot är

korset en nödvändighetssak. I hela skaran av Jesu

efterföljare finns icke en enda, som icke bär kors.

Kors är väl på sätt och vis allt lidande i denna

värld, som Jesu vänner få utstå. Men det

egentliga korset är dock den särskilda prickningen för

Jesu skull, som alltid följer med lärjungeskapet.

Med korset följer en inre ro och

tillfredsställelse, som icke korsbärama vilja byta ut för all

lust och alla förmåner i världen. Syndalusten och

den eljest så kära ”jagkulten” likasom vissna ner

och dö för kraften av korset: ty det är av samma

natur och art som Jesu Kristi kors, som gav all

synd och all död dess banesår. n.

Villkoret för att finna Uvet.

Herren Jesus är de stora paradoxernas man.

Livet vinnes eller finnes icke så utan vidare. Vårt

självliv, sådant som det leves på världens vis, är

blott ett skenliv. Och det står i vägen. Det måste

mistas, om rum åt det verkliga livet skall beredas.

Men det är dock ett liv. Och allt liv är kärt.

Ingen mister det smärtfritt. Men mista det måste

vi alla. Vilja vi bevara det, så är mistningsdomen

över oss.

Furstar och väldiga ha bjudit miljoner för att

få behålla det. Men förgäves. Bit för bit har

livet fallit bort, tills de som skuggor och vissnade

träd fallit i dödens gap. Gamle kung Bele suckade

övep att "mjödet ej ville smaka” längre och att

”hjälmen kändes tung”, ty ”det led mot kvällen”.

Det vill säga att det som varit hans liv, kriget

och dryckesfestema, orkade han nu inte längre

med. Han miste sitt liv. Ja, så blir det för alla

som vilja bevara detta skenliv.

Den förlorade sonen ville riktigt bevara livet.

Fri från alla hemmets hämmande krafter ville

han njuta det i. rikligaste mått. Ja, han har

många bröder och systrar. Men bit för bit gick

det ifrån honom till dess han suckade inför

hungersdöden.

Men det finns ett, endast ett sätt att finna

livet, icke skenliv eller dödsmärkt liv, utan livet,

det sanna livet, och det är att frivilligt mista det liv* det som utgör det naturliga jagets liv, låta

det gå för Jesu skull. De naturliga

bekvämligheterna, de sinnliga njutningarna, skötesynder

och sådant som är köttet kärt, ja, sådant som

man ”har sitt liv i”. Allt detta kan vara ”ens

liv” som det så verkligen slående heter. Men det

hör till skenlivet nedanefter och bedrager till slut.

Därför måste det mistas, om rum skall finnas för

det rätta livet, livet ovanefter. Endast den som

mister livet här, finner det rätta livet.

Men livet även skenlivet är, som sagt, kärt

Man släpper icke till det utan tvång. Och det

finna endast en kraft mäktig nog att tvinga oss

in på livsförlust och död ifrån sig själv. Det är

Jesu kärleks makt ”Kristi kärlek tvingar oss”,

säger Paulus.

Detta vet Jesus väl. Därför talar han om att

mista ”sitt liv för min skull”. —

/""*J*Medan vi ännu leva, överlämnas vi för Jesu )

skull beständigt åt döden, på det att ock Jesu liv/

må bliva uppenbarat i vårt dödliga kött”, 2 Kos/

4:11. ^

Jesus väger världen och människans själ mot

varandra.

fTela-uärldftp förslår icke i värde mot en

människaa siäl. Det är detta liv själen, anden, som

*3esus vill så innerligt gärna rädda åt oss.

Tänk, vilken egendom som representeras i vår ododliga själ. Och så kastas själen så ofta bort

för små, små smulor av världen. Vilken dårskap!

Hela världen är intet, när själen förloras. Och

likväl ödslas detsl" med människosjälar Vilken

V*. räkenskap det månde bli, när världsdomaren skall

s inför alla världar väga allt på himmelens

vågskål! Kära vän, slösa icke själv med din själ.

Ingen har någonsin tillmätt människan ett sådant

värde som Jesus. Ingen har heller älskat henne

så som han. Ja, han som skapat henne, skulle

icke han känna henne. Och han som inlagt

gudomen i henne, skulle icke han rätt kunna bedöma

hennes värde? Här är orsaken till det evigt

gåtfulla kärleksundret: ”Så älskade Gud världen att

han utgav sin enfödde son” och ”Gud har icke

skonat sin ende son utan givit honom ut för oss

alla”.

Detta var den enda möjligheten att rädda dessa

höga evighetsvärden. Men förlorar en människa

ändå, trotsande Guds och Frälsarens kärlek, sin

själ, finnes ingen lösen för henne. Den är

förlorad.

IV.

Vedergällningens dag.

Frälsningens dag regeras av Människosonen

i hans yttre ringhet. Men vedergällningen och

domen utföres av den gudomsbärlige, den av

änglar eskorterade domaren. Det_ går icke för gip

att hushålla hur njÄrl-fdälen. Den ärjen

* -anförtrodd skatt, som Gud vill ae bärgad. Och

vedergSEmg mätes ut på domens dag för

förlorade själar. Ty de gärningar, vi göra, äro

produkter antingen av vårt gamla liv, livet i synd,

eller av det nya liv, som blir funnet vid

mist-ningen för Jesu skull av det gamla.

Här förväxlas väl oftast dessa gärningar,

emedan ingen ju riktigt kan veta — knappast

gärningens görare själv ibland — varifrån gärningen

innerst emanerar. Men ovanifrån följes allt noga

och protokoll föres över det och får en rättvis

vedergällning av domstolen, som omstrålas av Guds,

Faderns, härlighet, och kring vilken heliga änglar

stå vakt.

Till dess må vi tiga med våra domar och

omdömen om vår nästas gärningar, ja, om våra

egna. Till dess ha vi tid att vänta — på belöning,

om vi gjort något i Kristi kärlek; och dom för

allt som gjorts av andra motiv. Och på den eviga

slutgiltiga syndaförlåtelsen, som vi vid tanken

härpå taga vår tillflykt till.

/"Se till oss i nåd, käre Herre Jesus, att allt sona"

vi gjort i synd må vara förlåtet på den dagen, |

och regera oss med din kärlek, så att vårt liv må/

vara inspirerat av dig och våra gärningar mål

vara gjorda i Gud! Amen.2 SÖNDAGEN E. TREFALDIGHET

$ Huru Jesu linje skär alla buktade linjer.

Då nu tiden, var inne att han skulle bliva upptagen,

beslöt han att stalla sin förd till Jerusalem. Och han sande

budbärare framför sig; och de gingo"åstad och kommo in

i en samaritisk by för att reda till åt honom.

Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var

stadd på färd till Jerusalem. Nar de båda lärjungarna

Jakob och Johannes fömummo detta, sade de : 99Herre, vill

du att vi skola bedja, att eld kommer ned från himmelen

och förtär demf99

Då vände han sig om och tillrättavisade dem. Och de

gingo till en annan by.

Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon titt

honom:99Jag vill följa dig varthelst du går99. Då svarade

Jesus hmom: "Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar

hava nästenf men Människosonen har ingen plats, där han

kan vila sitt huvud". Och till en annan sade him: "Följ

mig99. Men dmne svarade: "Tillstäd mig att först gå bort

och begrava min fader99. Då sade han till honom: "Låt de

döda begrava sina döda; men gå du åstad och förkunna

Guds rike". Åter en anna/n sade: "Jag vill följa dig,

Herre, men tillstäd mig att först taga avsked av dem som höra

till mitt hus99. Då svarade Jesus honom: "Ingm som ser

sig tillbaka, sedan han har satt sm hand tiU plogen, är

skickad för Guds rike". Luk. 9: 51—452.

Vi ha här en ovanligt rik text framför oss.

Den handlar om många och stora ting. Först

märka vi hur texten om Jesu död säger, att han

skulle bliva ”upptagen”. Ej ”nedgjord” eller

”nedtagen”. Detta sista var ju annars det som närmast

förestod Frälsaren i Jerusalem. Men texten räk-nar med hela summan av Jesu död, och då blir det

"upptagen”.

Så skola även vi räkna. Och därför att Jesu

död var en gång uppåt, hem till Fadera, blir även

vår död icke ett nederlag, en vandring nedåt, utan

ett upptagande till vårt eviga hem, en vandring

uppåt.

Så se vi hur vår frälsares linje i texten skär de

mänskUga och jordiska linjerna. Och så äro alla

de olika företeelserna i vår text dylika

”skärningar”, då dé buktiga och förvända

människotankar-na genombrytas av Jesu rena, från himmelska

synpunkter dragna linjer.

Det andliga partisinnet genombrytes.

Samariterna vägrade att taga emot Jesus och

hans lärjungar ens såsom resande, därför att

Jerusalem var deras resas mål. Det var religiösa

fördomar och strängt partisinne, som var

orsa-ken. Judarna hade nämligen intet umgänge med

samariterna. Ja, de voro så ”rättrogna”, att de

icke ens gingo genom deras land. Det var

”renhet” i lära, så det förslog. Men att denna av

partilidelse buktande linje skar kärlekens linje och

det andliga broderskapets, var för dem en långt

ut i fjärran undanskjuten och dimmig verklighet.

Icke så för Herren Jesus. Han behärskades helt

av kärlekens lag. Han såg i samariterna vanliga

människor, fallna i synd och i behov av frälsning.De voro varken bättre eller sämre In judarna.

Han var deras frälsare såväl som judarnas.

Därför gästade han dem lika gärna och besökte dem

med samma nåd som vilka andra folk som helst.

De stackars samariterna hade i denna

réligions-kamp blivit hårda och uppfyllda av hat mot

judarna samt hade på eget vis lagat till en egen,

oberoende gudsdyrkan på sitt heliga berg i kärlek

till sin egen hemgjorda tro och i hat till judarna -—

allt till Guds ära! Naturligtvis.

Så kommer Jesus och har till mål Jerusalem,

judarnas religiösa huvudort Och likaväl tror han

att de skulle vilja härbärgera honom? Det vore

ju att rent av förneka tron. Ville han stanna hos

dem och bliva en samarit till sin religion, ja, då.

Men inte nu. Och så stängde de för honom.

Vi läsa detta och förargas i vårt sinne över

dessa samariter. Men hur göra vi själva? Är inte

hela vårt religiösa liv snart insmitt i partinitets

bojor"lika fast som dessa halvhedningars? De

berömde sig av Gud. Vi berömma oss av Kristus,

Guds son, och förakta bröder, ja, strida mot dem

— allt till Guds ära. O, det är dock förskräckligt!

Må vi vakna upp över våra synder!

Det köttsliga lärjungenitet genombrytes.

Någon säger nu: ja, men det var ju de

halvhedniska samariterna. Så kunna väl inga verkligt

kristna handla? Ja, se nu på lärjungarna! Det

är ingen mindre än ”kärlekens apostel”, söm tillden grad buktar ut den köttsliga nitälskans linje,

att han och hans broder föreslå en ”förbön” för

denna Samariens stad, som ej är släkt med fader

Abrahams förbön för Sodom. De ville kalla ned

eld över staden, icke helig andlig eld utan den

grova ödeläggelsens eld!

Det var det köttsliga sinnet, som talade hos

lärjungarna. De mötte kött med kött. Och här

trädde nu Jesus emellan. Ty det kännetecknet på

sant lärjungaskap hade de, att de lade fram

förslaget till Jesus för prövning. Och det var väl.

Han skar nu sönder även deras utbuktande linje

och gick sin kärleks raka väg. Ja, han

tillrättavisade dem. De voro nu helt i världsandens våld.

De besinnade icke vilken andes barn de voro. De

voro ju annars barn av himmelrikets ande, Guds

kärleks ande. Men för tillfället föllo de offer för

den onde anden.

Så kan det alltså gå även för Jesu sanna

lärjungar. Detta bör lära oss, att vi äro lärjungar

—’ icke mästare. Vi behöva Mästarens ledning

och hjälp. Vi vika ofta i vårt nit in på det rena

köttets väg och låta rättfärdighets- och

sannings-kravet tala och kräva ut sin rätt på världens vis,

under det att anden bedrövas och kärleken står

långt ifrån och sörjer. Då är det gott att Herren

Jesus drar sin linje över det hela. Han påminner

om det nya bamaskapet samt om det ärende han

var kommen i och som de nu skulle uträtta å hans

vägnar: Icke till att fördärva utan till att frälsa

människors själar. Detta är den raka linjen, som Jesus går. Och

det är en obruten linje ända hitintills: Där

kötts-lighét och ondska är med, där är icke Guds ande;

där verkar ej Kristus, utan en annan herre. Men

där kärleken och godheten och förlåtelsen äro, där

är Herren Kristus.

I hela denna tidsålder gälla dessa ord. O, det

är dock något förlösande och livgivande i den

verklighet, att Herren Jesus aldrig skall neka att

frälsa, att han aldrig i denna tid skall döma

någon, att han bara frälsar, förbarmar sig och

räddar själar.

Vi vilja ropa, ropa högt: Hören, själar, här är

själarnas brudgum och frälsare ute på helig

spaning efter sådana som behöva hjälp. Vi vilja

ropa till alla, som fallit ned under ”strecken” i

världen, till de föraktade, till de ofärdiga, till de

fallna, till de små och fattiga, till alla som likasom

fått vänja sig vid att bli betraktade som

mindre-värdiga stackare: Hören, här kommer eder gode

vän och himmelske broder i förbarmande kärlek

och drar Sin linje rakt under eder — hans ärende

är att rädda och frälsa. Hans linje är den

överlägsna Guds-kärlekens linje.

”Och så gingo de till en annan by”, står det.

Ja, får icke Frälsaren frälsa och hjälpa, så går

han tåligt förbi. Ingen skall kunna Säga, att han

gjort någon människa något ont. Intet land,

intet samhälle, intet hem, ingen människa skall

kunna säga, att Herren Jesus hämnats, därför att han

inte fick frälsa, hur gärna han än velat det. in.

Dm ytUga känslölinjen genombrytes.

Herrens Jesu tal imponerade så starkt på en

man, att denne genast förklarade sig vara villig

att följa honom, vart det än bar. Ack, dessa

känslomänniskor! De göra oss mycken glädje men

ock många bekymmer. De rycka linjen med sig in

i sitt känslolivs djupa bukter. Men det är då

något tvingat över linjen. Den måste elastiskt

böjas in efter av mänskliga villkor betingade

tillfälligheter. Och de mänskliga villkoren i sin tur, de

äro betingade av synd och följder av synd. Men

Jesu frälsningslinje får ej buktas.

Med ett starkt ryck befriar Jesus linjen ur dess

tvingade läge och återger den dess raka

naturliga sträckning: ”Rävarna hava kulor och

himmelens fågiar nästen, men Människosonen har ej

något att vila sitt huvud vid”.

Herren rör sig gärna med paradoxer för att

etsa in sina ord så mycket bättre. Här är minimum

för efterföljarna. Det skall den känslosamme väl

betänka. Likasom för denna tiden inga domar

uttalas av Jesus, så utlovar han heller inga

särskilda privilegier här. Han förlägger tyngdpunkten

av livet, ja, det egentliga livet till Rikets tid,

till livet efter detta. Den som ej har tro och

tålamod, det tålamod tron och hoppet ger, stannar

aldrig hos Jesus.

I denna tidsålder ger han endast frälsning

såsom något säkert. Mycket annat gott följer van-ligen, men då likasom på köpet. Det är icke

bestämt utlovat några världsliga förmåner för Jesu

efterföljare, fastän det självfallet följer många

sådana. Men stora risker och försakelser äro

ställda i utsikt såsom möjliga och nödvändiga.

Förmånerna, belöningarna komma, då Riket kommer.

Här fordras det trons blick för att se och förstå

det.

Så kommer också domens tid först då för dan

som icke tro.

IV.

De jordiska släktlinjerna genombrytas.

Om ännu tvenne "efterföljare” talar texten.

Den ene undfår Jesu kallelse. Den andre

erbjuder sig själv. Men båda bukta in linjen 1 den

jordiska släktkärleken. Den ene hindras, om linjen

skall ligga kvar i sitt raka läge, av den största

jordiska plikt: att begrava sin fader. Den andre

vill fylla sin enkla kärleksplikt: att säga farväl

till de sina, och så tvinga de linjen med sig in i

dessa bukter.

Men Herren gör ett ryck även här och förlänar

åt linjen dess jämviktsläge. De få rätta sig

efter linjen, ej dra linjen efter sig.

Ja, men skyldigheten mot fjärde budet?

Ack, en lägre lag får vika för en högre. Riket

och dess förkunnelse är viktigare än själva

plikterna mot föräldrar. Och att komma in i Riket

är av större vikt än artigheten mot de sina. Nå-gon har talat om ”den milde Moses och den

stränge. Jesus”. Ja, ja, så är det. Herren Jesus kan

kräva mycket. Men han bjuder så oerhört

mycket mer än han kräver. Han bjuder Riket åt de

sina och det överträffar allt, allt. Så visst har

han befogenhet att också kräva något.

I Gamla förbundet kunde sådana där

jämkningar göras, som dessa ”efterföljare” ville ha. Så

fick Elisa lov av Elia att först, innan han följde

profeten, gå hem och kyssa sin far till avsked.

Men Jesus medgiver intet uppskov, och icke ens

att se sig tillbaka är möjligt för den som lagt sin

hand på Jesu plog. Det är helt enkelt omöjligt

att sköta plogen med bakåtvänd blick.

Så lär oss då, käre Jesus, att rätt förstå dig och

din heliga frälsningslinje! Amen.3 SONDAGEN E. TREPALDIGHET,

Ett bordssamtaL

När Jesus därifrån gick vidare fram, fick han se en man,

som hette Matteus, sitta vid tullhuset. Oeh han sade till

denne: "Följ mig99. Då stod han upp och följde honom.

När han därefter låg till bords i hans hus, kommo många

publikaner och syndare dit och voro bordsgäster där, järnte

Jesus och horns lärjungar.

Men då fariseema sågo detta, sade de till hans

lärjungar: "Huru kan eder mästare äta med publikaner och

syndare?”

När han hörde detta, sade han: Det ar icke de friska som

behöva läkare utan de sjuka. Men gån I åstad och länen

eder vad de orden betyda: 9Jag har behag till

barmhärtighet och icke tiU offer\ Ty jag har icke kommit för att

kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare."

Matt 9: 9—13.

Vid bordet säges ofta det bästa som kan sägas.

Stämningen där utlöser det innersta och

djupaste hos oss. Luthers bordssamtal äro ju

världsberömda och det med all rätt.

Men ingen har någonsin talat så väldiga ord ens

vid bordet som vår frälsare. Hans ord i vår text

äro några av det eviga evangeliets allra skönaste

toner. De äro ett av hans många underbara

”bordssamtal”.

Men innan vi gå in på själva samtalet, skola vi

tala litet om orsakerna till och omständigheterna

vid detsamma. L

Levi, publikanen, blir Matteus, aposteln.

Matteus var en romersk tjänsteman, en av de

utav judarna så innerligt föraktade publikanema.

Dessa voro tulltjänstemän, vilka hade att

uppbära tull av judarna för hednastaten Roms räkning.

Redan det var föraktligt i Guds egendomsfolks

ögon. Men så kom därtill att dessa tullmän hade

en bred marginal i sin instruktion för personligt

godtycke och förvärv. De arrenderade nämligen

tullverket. De försummade heller icke att göra

sig till godo möjligheterna, vilket ju berättelsen

om tullnären Sackeus visar.

Här är nu härligt att se att just på denne man,

publikanen, syndaren Levi, hade Herren Jesus

fäst sina ögon. Ja, vad se icke dessa goda,

skarpa ögon, där andra ögon se endast mindervärdiga

varelser, föremål för förakt?

Just där Levi satt i utövningen av sin tjänst,

erhöll han Mästarens kallelse. Och han var redo

att taga emot kallelsen. Under publikanmanteln

klappade ett frälsningshungrigt hjärta.

De som buro det andliga livets och

rättfärdighetens skylt hade endast synd och tomhet i

lagret. Men han som bar den avvisande skylten

hade ett inre som var fullt av hunger efter

rättfärdighet. Och, ”saliga äro de som hungra och

törsta efter rättfärdigheten, ty de skola bliva

mättade”.

Herren Jesus såg denna hunger och sade endastde två orden: ”Följ mig!” Det var nog.

Frukten var mogen. Jesu inträngande blick och

kärleksfulla stämma överbjöd vida i värde tjänsten,

inkomsten, kamraterna, ja, hela den värld som

hittills varit Mattei liv. Han var villig att

försaka allt för Frälsaren. Därhän måste det

komma med varenda själ, som på allvar vill följa.

Jesus. Jesu inbjudan och det som därmed följer

måste få betyda allt, allt.

Vi skola tänka oss in i Mattei situation. Han

var ansvarig och redovisningsskyldig. Han hade

kamrater och en officiell ställning. Men allt detta

var dock nedanifrån. Nu hade himmelen öppnats

för den förr så jordbundnes blick. Och då löstes

banden nedanefter så lätt, under det att nya

olösliga band knötos med det som är ovanéfter. ”Han

lämnade genast allt.”

”Följ mig.” Det var rösten ovanifrån. Den

gick rakt till hjärtat på publikanen och beseglade

honom för något nytt: en ny tjänst, en ny

livsinställning, en ny framtid, ett nytt liv med ny

lycka och glädje. Detta måste bliva alla kristnas

erfarenhet eljest blir det ingenting med

kristendomen. övertalningar och påverkningar genom

människor kunna ha värde. Men avgörande värde

vid en sann omvändelse och kristendom har endast

Frälsarens egen kallelse: ”Följ mig!”

Denna kallelse träffar oss överallt och i alla

livslägen. Där vi äro och sådana vi äro når den

oss, så att vi förundras däröver. Ligen kan väl,

mänskligt sett, vara mindre bekväm för eller i enför denna kallelse olämpligare ställning än

publi-kanen, syndaren Levi. Men han undfick den —

och tog emot den. Han lämnade allt, säger Lukas,

och stod upp och följde Jesus. Luk. 5: 29, f.

Matteus tog risken av sitt stora steg; den var

dock nedanifrån, hur betydande den än kunde

vara. Ty han såg efter vinsten. Och den var

ovanifrån och övervägde allt annat.

Lycklige Matteus, som hade fått så klara ögon!

Vad Jesu kallelse innebar.

Den kallelsen innebar tre ting: Att stå upp och

lämna det gamla, att vara i sällskap, ja, i

gemenskap med Herren Jesus och dela hans villkor

under följandet, samt att komma till samma mål

som han. Matteus lämnade allt, såsom vi sett.

Men innan någon så gör, måste han ha fått syn

på något högre och av större värde. Ty Kristus

begär icke att vi skola vara

verklighetsfrämmande dårar. ”Följ mig och du skall få en skatt i

himmelen”, sade han till den rike ynglingen. Men

för att kunna se efter himmelska skatter måste

man ha fått himmelska ögon. Det hade icke

denne man fått. Men Matteus hade sådana ögon.

Även vi ha vårt lilla ”allt”, vilket dock kan för

oss vara rätt stort och värdefullt. Skola vi kunna

lämna det: vänner, ställning, vinster, framtid,

skötesynder och mycket annat, så måste våra

ögon bliva öppna för de oförgängliga och

himmelska skatter som Jesus har åt oss. Vidare gäller det att under följandet dela allt

med Jesus. Han möter hån oeh förföljelse, hat

och till slut ett kors. Men under tiden har han

friden och den upphöjda glädjen samt kraften till

seger i alla livets strider samt i hjärtat sin faders

välbehag och på pannan återglansen av

himmelens härlighet. Något av allt detta kommer även

på vår lott i hans sällskap. Och så till slut målet.

Det är de sälla boningarna i vår Faders hus.

Matteus för sin del fick redan här en ställning

långt framom furstar och konungar. Dessa

komma och gå — och försvinna i mängd. Lammets

tolv apostlar äro alla tiders himmelska bärare av

de jordiska samhällena, lika ärade, lika älskade,

lika kända av alla tiders människor som få del

av de heliga skrifterna. Och i uppenbarelsen såg

Johannes de tolv apostlarna såsom ädelstenar

ligga som grundval under det nya Jerusalem. Så

nog fick Matteus lön för sitt ”allt”, som han

lämnade för Jesus.

Ja, det var Matteus, säger du. Men vi då? Jo,

Herren Jesus säger att var och en. som lämnar

något för hans skull skall få mångfaldigt igen

i detta livet redan och så ärva evigt liv, Matt.

19: 29.

Ett angrepp och tre försvar.

Det var i sanning ett blandat bordssällskap vid

Mattei gästabud. I sin glädje över sin

nyförvär-vade ställning gjorde publikanen ett stort gästa-bud och inbjöd såsom till avsked en mängd gamla

yrkesbröder, publikaner och syndare, står det.

Men gästabudet var för Honom, den nye Mästaren

och vännen. Så voro lärjungarna med förstås.

Och så inom hör- och synhåll fariseema,

naturligtvis.

Dessa, i synnerhet de bland dem som voro

skriftlärda, anmärker Lukas, gingo genast till

angrepp för Mästarens otillständiga ätande med

det där syndareföljet. Angreppet riktades till

lärjungarna men gällde Mästaren. Att äta med

någon innebär i österlandet nämligen att man ingår

i vänskapsförbund med denne. Nu kunde icke

fariseema förstå att Jesus ingick vänskap med

sådant folk.

Här begynner detta oförlikneliga bordssamtal,

vari Herren Jesus delar sitt försvar i tre delar

och tar i sitt skydd de sjuka, de inför lagen svaga

och brottsliga och syndarae.

1. Jesus är de sjukas läkare.

Detta är nog försvar för hans ätande med

publikaner och syndare. De äro ju de andligen sjuka,

ja, rent till vämjelse förstörda. Och han är ju

läkaren. Var skall väl läkaren vara, om ej bland

de sjuka? Det är ju så naturligt och på sin plats

att han är hos dessa stackare. Tänk så enkelt!

Men ändå ha vi det i vardagslag alldeles som

fariseema, i synnerhet om vi äro litet skriftlärda!

Att rycka på axlama över de svaga, de fallna,

och hjälpa till att beklaga dem samt konstatera

deras uselhet, det är vår konst, våra meriter. Attuppträda som sällskapsmänniskor och ”andliga

salongshjältar” det ligger för oss människor av

naturen. Men hur bleve den läkaren ansedd, som

övade den konsten? Hur ginge det med hans

meriter, om han föraktade sjuka?

Vilka som än göra så, till dem hör dock icke

vår frälsare. Han kan hjälpa och han vill hjälpa.

Och i de stunder Kristi ande får regera oss äro

även vi goda och kärleksfulla mot de ovärdiga och

ringa.

2. Herren Jesus är de bristfullas förbarmare.

Dessa skriftlärda fariseer hade icke lärt sig

skrifternas innebörd ännu. Klart och tydligt hade

profeten Hosea sagt såsom ett ord från Gud, att

Gud icke hade behag till deras regelrätta offer,

när hjärtana voro främmande för andan och

tanken i offret. Det var något Gud siktade till med

offret. Offren voro icke självändamål.

Ändamålet var barmhärtighet och kärlek, d. v. s.

gudsfruktan grundad på syndens försoning, likasom

deras orsak ifrån Guds sida voro barmhärtighet och

kärlek.

De syndiga publikanema hade icke iakttagit

offerlagen så noga och hade ingenting att trösta

på. Men därmed var det ock rum för Guds

barmhärtighet. Herren Jesus fick ett tillfälle att öva

barmhärtighet, och det behagade honom mer än

fariseemas lagtrogna offerväsen. Och han hade

hellre velat se hos dem barmhärtighet och kärlek

in offer. Ty detta är Guds sanna kunskap att

han vill förbarma sig, att han hellre vill se kärlekhos de sina än alla deras offer, om dessa givas

för formens skull och med för offeridén

främmande och kallt sinnelag. Ja, hur många av oss

kan detta huvudstycke i kristendomen? Må vi

öva det flitigt! Kärleken är lagens fullbordan.

Den som älskar och visar barmhärtighet uppfyller

lagen, även offerlagen.

Döm ej din svage felande broder. Du är

måhända ren och rätt i de yttre linjerna. Han är

måhända ren och rätt i hjärtat, mäktig kärlek

och gudomlig vidsynthet trots sina brister i det

yttre, under det att du är kall och hård och

krävande. Förstår du icke då, att han står framom

dig? ”Gån och lären eder” — ja, låt oss stava

på läxan, som Mästaren förelägger oss i vår text.

3. Herren Jesus är syndares frälsare.

Se, det är det bästa av allt. Frälsaren söker

efter syndare. Och då han finner sådana, har

han gästabud och glädje. Dem kallar han till

Guds rike och till Guds härlighet.

Det är hans ärende i världen. Till de

rättfärdige har han inget ärende, säger han, lika litet

som läkaren har ärende till de friska. Läkaren

är för de sjuka, och Frälsaren är för de syndiga.

Det är det stora undret, att Jesus älskar

syndare. Det kan fattas endast av den tro, som fötts

fram under syndanödens smärta. Intet förnuft

förmår fatta detta. Det gör också att evangeliet

är en dårskap och förargelse i världen. Därför —

låt oss flitigt lära den läxan! Ty det är rent

märkvärdigt vad vår tids kristendom ser ytligtoch faxiseiskt på livet Så nog behöva vi stava

på i detta ämne. Låt oss söka se igenom ytan

hos varandra, och vi skola förvånas över hur

annorlunda vi då finna varandra.

Men ett är säkert: Vår frälsare, som vi stå och

falla inför, han ser till hjärtat och icke till ytan.

Och där han finner hunger och törst efter

rättfärdighet, där stannar han till måltid, och där

delar han ut frälsningens håvor. Amen.4 SÖNDAGEN E. TREFALDIGHET.

Vulkanutbrott och vulkanisk grand.

Vid samma, tid kommo några och berättade för honom

om de galileer, vilkas blod Pilatus blandat med deras offer.

Då sva/rade han och sade till dem: ”Menm I att dessa

gatile-er voro större synda/re än alla andra galileer, eftersom de

fingo lida sådant? Nej, säger jag eder; men om I icke

gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås.

EUer de aderton som dödades, nä/r tornet i Siloam föll

över dem, menen I a,tt de voro mer brottsliga än alla

andra människor, som bo i Jerusalem? Nej, säger jag eder;

men om 1 icke gören bättring, skolen I alla sammalunda

förgås.” Luk. 13: 1—5.

Denna text synes oss så mager. Den har

framkallats av en tillfällig händelse, ett

grymhets-utbrott hos den hedniske landshövdingen.

Det synes ha varit så att några galileer varit

i färd med. en helig och gudlig gärning: att offra,

naturligtvis efter Moses* lags föreskrifter. Och

offret var av blodigt slag. Alltså ett av de större

och heligare offren. Så ha dessa offrare av den

romerska myndigheten förvunnits med något

brott mot romersk lag som förtjänade dödsstraff.

Och så har utan vidare landshövdingen Pontius

Pilatus låtit hugga ned dem mitt i deras

offer-gäming, så att deras eget blod flöt ihop med de

offerdjurs, vilka de helgat till offer åt himmelensGud och slaktat. Alltså, situationen är denna:

Under det dessa heliga israeliter offra åt och

säkerställa sin sak inför Gud, offras de själva av

hednisk romersk myndighet, som ej skyr eller

sonas av några offer utan kräver ”de Gud

behagligas” liv.

Det är ju rysligt.

Icke underligt att människorna, judarna i

synnerhet, bli upprörda och med harm tala om saken

även för Jesus. Deras tankar gå i de vanliga

manniskotankamas banor och röra sig ytligt utan

förmåga att loda det djupa sammanhanget mellan

syndorsakerna och olycksverkningama i världen.

De betrakta olyckorna som tillfälliga lokala

vulkanutbrott utan att kunna besinna att hela livet

är ett enda vulkanområde med endast av en tunn

skorpa dolda kratrar.

Men Herren Jesus förskräckes icke inför sådana

enstaka förödelseutbrott. Han icke blott lodar

djupen av olyckorna, utan han omramar hela

vidden av deras orsak och verkan.

Men icke det endast, han ger anvisning på säker

bot och trygghet för att slippa att förgås i

förödelserna, vilket annars är alla människors öde:

”— -------skolen I alla sammalunda förgås”.

Vi skola söka tränga ned litet i de tankar som

texten väcker. L

Mänskliga meningar om vulkanutbrotten.

Upprörande brott och ödeläggande olyckor äro

tillfälliga och lokala abnormiteter. Det normala

är naturligtvis lugn utveckling och lycklig

framgång i de mänskliga företagen. Därför skyndar

man sig att bota revorna, där det brister, så gott

man kan. Det är sådana där vulkaniska,

obalanserade, förolyckade karaktärer som störa den

allmänna säkerheten. Och så som det är i

människovärlden, synes det vara även i naturen: vissa orter

äro osäkrare än andra, och vissa tider komma

olyckorna tätare än andra. Man försöker utforska

orsakerna och förekomma det onda så gott man

kan.

Men ned till djupet orkar man icke med sina

tankar och mycket mindre med sina botemedel.

Sjukhus, dårhus, fängelser och

barmhärtighetsinrättningar samt lagstiftning i oändlighet äro

sådana där försök till botande och förekommande

av det onda. Man tar fatt på de orsaker, som

man ser, och avlägsnar dem så gott man kan.

Man ser till det yttre och företeelserna där.

Hemska utbrott av grymhet måste ha en orsak,

naturligtvis. Och så menar man, alldeles som de där

”några” i vår text, att det är särskilda

missgärningar och synder eller dårskaper och oförstånd

hos dem som drabbas av utbrotten och olyckorna,

vilka på det sättet hämnas. Ja, något litet av

sanningen kan det ligga i de tankarna. Och såskyndar man sig att lokalisera det ondas

verkningar genom att fixera orsakerna och bestämma

tid och områden för dem.

Visst är det sjukt i mänskligheten! Men ej så

genomsjukt, att det icke står till att botas med

våra utmärkta, moderna hjälpmedel. Och så

behärska vi livets olika områden med våra medel,

så att där vi se en orsak, följer ock en verkan,

naturligtvis. Men när vi avlägsna den orsaken

få inga verkningar vidare förekomma. Man

stoppar till vulkanutbrottens kratrar, djupare än så

orkar man i själva verket icke. Och sedan

proklamerar man allmän säkerhet. Skulle ändå ett

utbrott ske, måste det bero på något särskilt och

tillfälligt.

Alldeles så ansåg folket det vara med

massmordet i Galileen och katastrofen vid siloamstornets

fall.

Jern sakkunskap om den vulkaniska marken.

Herren Jesus överraskas icke av ett

vulkanutbrott eller två. Han vet att hela livet i denna

världen är en vulkanisk mark. ”Alla skola

sammalunda förgås.” Det är hans svar. Så stå

sakerna. Han ser genom den tunna ”jordskorpan”

den eld, som där brinner och måste få sin

naturliga utlösning i allmän förgängelse. Det är

syndens eld. Icke de tillfälliga syndemäs.

Den elden ha alla galileer lika del i. De äroalla lika blottställda. Här förfaller det ytliga

talet om ”de oskyldigas lidande med de skyldiga”.

Alla dela den stora skulden. Rom. 5:12 f. De stora

brotten, de förödande olyckorna äro naturliga

utbrott, eruptioner, som visa på vissa ställen och

vissa tider huru tillståndet är överallt och alltid. Det

kan brista var som helst och när som helst. Den

inre branden rasar i allas bröst. Inga särskilda

eller lokala synder behövs för att nya ödeläggelser

skola bryta ut.

Vissa människors och folks liv se ut som

härliga, trygga fält, fulla av humaniserat liv och

kultur. Leende som ett försommarlandskap med idel

goda växter ligga dessa i historiens ljus. Andra

åter bära redan till det yttre den skrovliga, osäkra,

vulkaniska markens drag. Men här bedrager

skenet. Ytan är en falsk skylt. Under den ruvar

de vulkaniska krafterna och kunna komma till

utbrott när som helst. T. ex. då ”de allra

kristligaste kejsare och kungar med Guds nåde” bli

rasande och släppa lös krigets död över miljoner

”oskyldiga” människor. Eller när den frommaste

och finaste kulturmänniska i ett nu blir

”sinnesförvirrad” och begår nattsvarta brott. Eller när

naturen blir ”vansinnig” och ödelägger städer och

länder. Eller när olyckor, omöjliga att förutse

eller hejda, såsom vid siloamstomets fall, döda

många människor.

Allt detta är endast temporära eruptioner,

utbrott av en ständig och allmän underjordisk och

inommänsklig rasande eld. Har inte till och meden av antikens vise sagt att det mänskliga livet

är ”en dans på en vulkan”?

Ja, mänsklighetens störate veta om detta

förhållande. Och mähskliglietens störste äro icke

filosoferna och de vise, även om de ibland kunna

säga stora och sanna ord. Mänsklighetens störste

äro i Gamla testamentet profeterna och i det Nya

Kristus och hans apostlar.

Och vad säga de? Vi höra i vår text Herren

Jesu egen utlåtelse.

Men låt oss höra ett ord av profeten Jesaja:

”Hela huvudet är ju krankt, och hela hjärtat

är sjukt. Ifrån fotbladet ända upp till huvudet

finns intet helt, blott särmärken och blånader

och friska sår, icke utkramade eller förbundna

eller lenade med olja.” Jes. 1: 5.

Ja, så står det till.

Bort då med alla skönmålningar av -mftnni«in».i>

och hennes förmåga att genom kunskap och kultur

komma undan vulkanutbrotten. Hon är helt

enkelt prisgiven, även om hon än blir from odi

god till sitt yttre liv. Ty hön bor på vulkanisk

mark. Och varenda en bär djupt inom sig själv

på farliga sprängämnen. Det behövs blott den

tändande gnistan i form av frestelser, och så är

explosionen given. m.

Jesu anvisning att komma undan förödelsen.

Det är sålunda klart att vi alla äro dömda att

”sammalunda förgås”, lika säkert som Pilati

offer, som de olyckliga siloamsmännen, och lika

säkert som alla offer för syndutbrott och olyckor

i världen, om vi hänvisas blott till mänskliga

säkerhetsåtgärder. Det finns helt enkelt ingen

säkerhet. Det är gott om bolag, som mot höga

premier försäkra mot alla möjliga olyckor, ja,

mot döden själv. Men alla dessa ha tagit sig fel

namn. Deras förmåga sträcker sig endast till att

ge en viss summa penningar, sedan olyckan skett,

sedan döden inträtt. Men själva olyckan ha de

ingen makt över.

Och dock känna vi ju att det är det enda vi

kunna vara belåtna med: att olyckan, att döden

röjes undan.

Herren Jesus ger just sådan ”försäkring”. Och

den heter bättring eller omvändelse. Om det blir

bättring av, så inträffar inga olyckor, ingen död.

Genom bättring och omvändelse lyftas vi över på

en annan mark, där inga vulkaner lura under oss.

Det är nådens mark, där Frälsaren regerar.

Genom bättring och omvändelse släckes branden

inom oss slutligen alldeles och dämpas redan nu,

så att inga ödeläggande utbrott få ske. Ty

där-inom oss regerar Guds Ande. Vad är då bättring

eller det att göra bättring? Är det något lagiskt,

något som jag själv måste knåpa med? Nej. Se på våra utmärkta länssjukhus,

överläkaren predikar bättring för den sjuke stackaren

och utför själv bättringsverket genom sin

kunskap och genom hela sjukhusets attiralj, genom

apotekets resurser och den präktiga

sjuksköter-ske- och tjänarekåren, han förfogar över.

Patienten har endast att vara stilla och taga mot, hör:

endast taga mot. Och om läkaren är skicklig och

allt går väl, blir den sjuke bättre, så att han snart

får återvända hem. Nu kan ju den bäste läkaren

misslyckas. Han har inte liv och död i sina

händer.

/""Men vår käre Herre Jesus, som åtagit sig osä;

kan icke misslyckas. Han har sin eviga gudom,

himmelens hela ”apotek”, alla änglar, ja, all makt

i himmel och på jord i sin hand.

Vi skola vara stilla inför honom

ligen vänt oss om bort ifrån synden och världen

och med ansiktet åt det motsatta hållet, åt Gud,

åt Frälsaren, åt vårt fadershem i himmelen. Han

sköter sedan om allt. När blir en männiglra

omvänd? Se på den förlorade sonen. Han blev

omvänd, när han ute vid svinhoama sade: ”Jag vill

stå upp och gå till min fader”. Det är sedan en

omvänd man som strävar hemåt, tills hela hans

bamaskap beseglas uppe vid den glada festen i

fadershemmet.

Ja, vänner, hur är det? Äro vi omvända?

vilket håll är din håg riktad, kära själ? Var är

tfitfmäIT~Xr det himmélénoch är cluvänd åt rätt

misslyckas,håll. Ja, då skall du icke förgås. Ty alla som

göra bättring och låta Jesus sköta om sig, skola

frälsas undan förgängelsen. De skola icke

sammalunda förgås. Amen.5 SONDAGEN E. TREFALDIGHET.

Mästarens och lärjungens ömsesidiga bekännelse.

Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi

frågade han sina lärjungar och sade: "Vem säger folket

Människosonen vara?"

De svarade: "Somliga säga Joharmes döparen, andra

Elias, andra åter Jeremias eller en annan av profeterna

Då frågade han dem: "Vem sägen då I mig vara?"

Simon Petrus svarade och sade: "Du är Messias, den

levande Gudens Son". Då svarade Jesus och sade till

honom: "Salig är du, Simon, Jonas9 son; ty kött och blod har

icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i

himmelen.

Så säger ock jag dig, att du är Petrus; och på denna

klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets

portar skola icke bliva henne övermäktiga. Jag skall giva dig

himmelrikets nycklar; allt vad du binder på jorden, det

skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på

jorden, det skall vara löst i himmelen." Därefter förbjöd han

lärjungarna att för någon säga att han var Messias.

Matt. 16: 13—19, 20.

Det led mot tiden för den svåra skilsmässan

mellan Herren Jesus, Mästaren och

lärjungarna. Den djupa frågan om Mästarens

person måste föras till klarhet. Hjärtats personliga

trosegendom måste förtydligas och bestyrkas

genom en klar bekännelse. Ty endast på den

vägen kunde den bli även andras egendom. Den

var ju av Gud ämnad att bli allas, hela världens

egendom. L

Trona klippgrund.

Den. stundande skilsmässans smärta och. de

oerhörda förvecklingarna, denna skulle ha med sig,

krävde den personliga bekännelsens fasthet hos

lärjungarna, om de med bibehållen trosegendom

skulle kunna genomleva den. Detta visste

Mästaren väL

Därför leder han dem med varlig hand fram till

denna bekännelse. Försiktigt avlägsnar han alla

ginvägar härvid. En gottköpsbekännelse vill han

ej höra.

Därför låter han dem Mara problemet

Människosonen vid bekännelsens avgivande. Att

tvärtemot vad som syntes i det yttre och även

tvärtemot ”människomas” mening om Jesu

person kunna bekänna honom som Messias, Guds

Son, det är nödvändigt för själens frälsning. Ty

endast i Guds Son, Messias, är det eviga livet.

Det var till detta mål Mästaren syftat med sitt

arbete med lärjungarna. Och hur jublade icke

hans hjärta, när han nu fick i lärjungarnas klara,

rentonade bekännelse erfara att han lyckats.

Detta jubel kunna vi utläsa i Mästarenst ”Salig

är du Simon Jonas’son--------” och: ”Så säger ock

jag dig, att du är Petrus, och på denna klippa

skall jag bygga min församling, och dödsrikets

portar skola icke bliva henne övermäktiga.”

Bröder, i denna bekännelse om vår Herre Jesus

ligger vår salighet, om den är ett uttryck för hjär-

22tats tro. Den är vår personliga frälsningshörasten.

Likasom den är klippan under hela församlingens

byggnad. Men att få denna klippgrund fast under

sig, därtill fordras gudomlig uppenbarelse, en inre

syn, som endast Gud kan visa oss. Kött och blod,

d. v. s. människor, deras kraft och visdom äro här

vanmäktiga. Ingen kan förhärliga Sonen utom

Fadem. Därför är det ett Guds verk, när någon

i Jesus ser sin frälsare, Guds Son och Messias,

samt sätter sin tillit till honom. Då blir ock

bekännelsen klar och låter sig icke påverkas av

otrons, vantrons och modernismens förvända

Jesus-bilder. Och denna bekännelse får sitt amen

i Jesu ”gengäldsbekännelse”, om vi så få säga:

”Så säger jag dig”.---------

Trons klippnatur.

Vad var det då som Mästaren bekände, sade

om Petrus och med honom om alla lärjungarna?

Jo, han gav sitt vitsord åt sitt eget, Guds verk

i dem. Ty klippnaturer, församlingens grund,

ble-vo de genom Jesu inneboende i dem. Guds verk

i dem var deras härlighet. Men den härligheten

berodde icke på något sätt av dem och lyste icke

utåt. Märk väl: uppenbarelsen hade de fått av

Gud. Det var grunden till deras klippnatur,

Pet-rusnaturen. Och Jesus säger: Jag skall bygga

på grunden. De själva åstadkommo varken grund

eller byggnad. Guds verk förhärligar icke

människan nu utåt och sinnligt. Utan Guds verk för-härligar Kristus i och genom frälsta människor.

Deras härlighetstid är icke inne än. Likasom

Jesus själv hade sin skröplighetstid, då hans

härlighet strålade inåt och uppåt evighetsvärlden

såväl som nedåt i samma värld men ej utåt i

sin-nesvärlden, så ha nu lärjungarna sin

skröplighetstid. Då kunde Jesus, Mästaren, förväxlas

med Elias, Jeremias eller någon annan av

profeterna. Så skola ock lärjungarna nu kunna

förväxlas med andra människor. Men i himmelen är

deras härlighet redan känd och troligtvis även

i helvetet. Och i den stora fulländningen lysa de

tolv apostlarna som ädelstenar under den

himmelska staden.

Detta är bilden av det apostoliska evangeliets

betydelse, evangeliet om Jesus Kristus, vår Herre,

vilket evangelium de fingo sig anförtrott. På

dettas grundval är det Gud nu bygger sina saligas

himmel.

Elära bröder, hur skönt är det icke om vi i

heliga stunder få ett Jesus-svar på vår

bekännelse! Ja, är den sann, så få vi det: ”Så säger

ock jag dig------------”.

”Du säger något om mig, såsom grund, något

om evighetsvärde, av värde för mitt riksbygge.

Så säger ock jag dig vid ditt frälsningsbygge, du

är-------något som jag verkat i dig och gjort till

ett med dig, något som jag gjort dig till och

framdeles skall göra dig till.” Ack, vilken större

salighet kunna vi väl önska oss!

Och detta Jesu byggnadsverks fasthet sedan! Port är en österländsk bild av makt Turkiet

t ex. kallade sig förr för ”Porten, höga porten”.

Men Englands makt var övermäktig den ”porten”.

Det fäste Jesus bygger i och genom sina svaga

lärjungar, skola helvetets portar förgäves storma

emot. Det är av klippnatur.

Församlingen är ett evighetens landmärke, som

strålar med tända lanternor sedan alla dess

kringsvärmande fiender som sönderskjutna luftflottor

störtat i de eviga djupen.

Församlingens stora fullmakt.

Och församlingens makt redan nu i andens

värld angiver Mästaren i orden om himmelrikets

nycklar. Drasa ord innehålla något så

oöverskådligt stort Församlingen fattar dem endast

tillfälligt och delvis. Hon känner sig alldeles för

ringa och svag för så höga kall.

Men om vi först tänka på Petrus personligen,

så kanske vi få hjälp till att fatta i någon liten

mån möjligheten av det höga förtroendet att

handhava binde- och lösenyckeln eller, som Herren

Jesus säger: himmelrikets nycklar.

Petrus står som representant för

lärjungaska-ran, ja för församlingen. Men han var ju långt

ifrån någon klippnatur. Vi kunde säga att han

i stället var högst oberäknelig och följde stundens

impulser. Ja väl ännu.

Men himmelrikets nycklar betroddes han med;

och de äro mäktigare än helvetsportar. — Mästaren gör oss sådana han vill ha oss.

Mästaren såg den framtida Petrus. Den stora

skillnaden mellan dagens Simon och

församlingens framtids-Petrus ville och kunde han uppfylla.

Genom de medel Jesus satte in i Petri liv fördes

han fram till det stora mål, som Jesus angiver

med namnet Petrus. Jesus såg vad han kunde

göra .med Petrus. Därför gav han honom redan

nu det framtida namnet.

Herren Jesus såg vad församlingen skulle bli

genom hans frälsaretrohet, därför gav han henne

redan nu det ärofulla förtroendet.

Församlingen är i alla fall Jesu representant i

världen, den himmelske medborgaren och den

blivande medregenten i Guds rike. Då, i Riket, skall

hennes härlighet lysa även utåt. Här lyser den

inåt. Och för den som kan se inåt, se andligen, så

är det höjden av hennes äras glans och hon i Jesu

namn får lösa och binda människor, får förkunna

full förlossning för botfärdiga men ock syndens

straff för de obotfärdiga och även i enskild

själavård öppna och tillslutna himmelriket.

Men tänk vilken salighet för den enskilde

kristne, att Jesus handlar så. Du ser, kära vän, den

svindlande klyftan mellan dina fötter där du står

nu andligen och din kallelses höga mål.

Herren Jesus har kallat dig att vara en nyttig

tjänare i församlingen och sedan ett helgoni himmelen. Detta uppfattade du genast, dä du

fick kallelsen. Och Jesus menade verkligen så.

Men din natur pekar i alldeles motsatt riktning.

Du fäller modet. Du kommer allt för ofta till

korta. Ja, din utveckling går jämmerligen illa.

Ofta blickar du upp i din Mästares ansikte och

väntar att där läsa ut ditt avsked. Men nej, Jesus

ändrar ej ens ditt namn. Och för ingen del din

höga ursprungliga kallelse.

/^Tlans kärlek, hans trohet mot dig och hans

skicklighet att fostra skola föra dig fram till det

mål, ditt andliga namn angiver: du heter ju

kristen, du är ju kallad till himmelrikets arvinge?

Nå väl! Dit skall Jesus föra dig. Amen. ^6 SÖNDAGEN E. TREFALDIGHET.

Den övervinnande godbeten.

I havm kört att det är sagt: ”öga för öga och tand för

tamd”. Men jag säger eder att I skolen ieke stå emot en

oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så

vänd ock den andra till åt honom; och om någon vill gå

tiU rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, så låt

honom få manteln med; och om någon tvingar dig att tiU

hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom. Giv åt

den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som

vUl låna av dig. Matt. 5: 38—42.

Kristus-trons offerkraft är världens

utvecklingskraft.

Världen sitter fast i egoism som i ett

skruvstäd. Där satte världsfursten fast den på

det stora fallets dag. Egoism är i intimaste släkt

med girigheten, som är ”roten till allt ont”.

Men världen är inställd för utveckling och

framåtskridande. Mänskligheten vill röra på sig.

Och det måste den ha rum till. Det är mot ett

givet mål den strävar, även om den själv ej förstår

det. Och målet är Guds rike.

Den sitter emellertid fast, ohjälpligt fast i sitt

skruvstäd. Och intet steg mot målet kan den

taga med mindre detta ”städs” käftar brytas isär.Det finns en kraft som förmår öppna detta slutna

gap. Det är tron, tron på Gud.

I Abraham fann denna kraft ett redskap. Han

lämnade allt för Guds kallelse, som han trodde.

Han försakade de feta markerna. Ty han trodde.

Han bar fram sin ende son i lydnad som offer åt

Gud. Ty han trodde Gud. Då tog världen ett

gott steg framåt. Några bland trons faders barn

blevo redskap för trons vidare frampressande av

den gamla världsskutan. Men så klämde egoismen

ihop käftarna igen och satte punkt för

utvecklingen. Det blev en tystnadens och dödens epok.

Själviskhet och köttsligt jag-intresse satte sig i

högsätet och gjorde en religion av egoismen, en

de heliga fädernas religion. Det blev tradition

och helgd över det förfinade köttets intressen,

jaglivets trältjänst hade av fäderna genom otaliga

konstgrepp och stadgar upphöjts till eh andlig

gudstjänst:

”1 haven hört det är sagt till de gamle.” —-----

Men nu var tiden för det stora framsteget

kommen. ”Trons hövding” satte in med den stora

kraften och icke bara bände upp egoismens

skruvstäd utan bröt sönder det: "Jag säga: eder ■------”.

Allt sedan dess äro dessa käftar väl omsorgsfullt

oupphörligen lappade men dock för alltid

krossade.

Jesus, trons begynnare och follkomnare, för in

den överlägsna godhetens krafter och skall genom

dan föra tidsåldern till sitt mål. Såsom aposteln

Paulus säger: ”Låt dig icke övervinnas av detonda, utan övervinn det onda med det goda”.

Rom. 12 : 21.

1 vår text ger vår frälsare något av denna sin

underbara undervisning om kärlékens och

försakelsens makt, den som strömmar från tron.

Nästan hela bergspredikan är ett enda bevis för

kärlekens och godhetens överlägsna kraft Och

i rent paradoxal form slungar Herren Jesus fram

sina nya tankar, vilka dock äro Gud Faders gamla

tankar, fastän av människor överbyggda och

bortskymda.

”Men jag säger eder.” Och därmed strålade

Guds tankar fram i sin sköna och revolutionerande

nakenhet. De voro helt främmande för

”gudsfolket”. Detta folk kände endast igen sina egna

skymmande stadgar, vilka voro nedanifrån.

Det är fyra olika fall som beröras i vår korta

test, där egoismen får dödsstöten av de gamla

nu nyvordna Guds tankar ”jag säger eder — —”.

1. Först är det frågan om kroppslig

misshandling och personlig skymf.

De gamlas religion var ”öga för öga och tand

för tand” efter den krassa principen: lika för lika.

Herren Gud själv hade bestämt så vid en

tidpunkt, då detta var den högsta nivå, dit han kunde

lyfta folket såsom folk. Enskilda bland profeterna

och andra andliga barn av stamfadern svingade

sig i tron upp på Nya testamentets plan redan då,

d. v. s. offrets och självutgivandets plan. Och

det var dessa som höllo tiden i rördse framåt.

Vi känna alla den inträngande udd som ordetom slaget på den högra kinden har. Där är Jesu

tanke så tillspetsad, att den ovillkorligen tränger

in — och fostrar. Vad menar då Frälsaren? Han

menar helt enkelt att vi skola lägga i dagen

himmelrikets sinnelag och icke hämnas på jordiskt

köttsligt vis. Ja, ingen självhämnd alls för.

kroppslig misshandling eller personlig skymf vill

han veta av utan i stället, om så måste vara, att

vi taga skymfen en gång till. Detta är den rätta

hämnden och den starka, verkningsfulla hämnden.

Det är något av Pauli tanke: ”Då jag är svag, så

är jag stark”. Ja, så stark att just härigenom

världen föres framåt och Guds rike vinner seger

och kommer närmare i all synnerhet inom mig

själv.

2. Vidare belyser Mästaren det andra

livsområdet i vår text, det som rör bedrägligt förfarande

eller ren stöld. Ingen polis. laga anmälningar

i sådant fall. Låt det gå. Och giv än mer, skulle

det än vara den omistliga manteln, vilken ju

användes som täcke om natten. Märk de tydliga

orden: ”1 skolen icke stå emot en oförrätt”.

Förunderliga ord! Ja, och må vi låta dem stå i all

sin heliga strålglans utan några som helst

skymmande tolkningar. De innesluta krafter, sådana

som världen är så helt beroende av för att icke

helt försumpas och duka under.

3. För det tredje talar Mästaren om övervåld

och hur vi i sådana fall skola bete oss.

Om någon tvingar dig en mil så gå två. I

österlandet, särskilt i Persien, var det ordnat med väg- visare i byarna. Det var vägvisningsskyldighet

mellan den ena byn och den andra. Vandrare

kommo och gjorde sin rätt gällande. Och i den

mörka österländska natten måste vägvisarna gå

med. Det är naturligt, att dessa ej gingo med

längre än de behövde eller tvingades. Men Jesus

säger: Gå med två mil i stället för en. Det var

annat än det vanliga att sådana där vägvisare

smeto undan sin plikt och sprungo hem till sin by

igen, lämnande främlingen åt sitt öde i natt och

farlig, okänd terräng. En persisk mil var något

mer än en kilometer. Det gick åtta sådana nå en

svensk mil.

/^Medden andra milen menar vår frälsare sådant/

som vi göra av inre tvång, av kärlek och helig

hängivenhet, utom det som med rätta och enligt/

förpliktelser kräves av oss. -—

—4. Så talar Herren Jesus för det fjärde om

villighet att taga en ekonomisk risk. Orden äro

även här så tydliga: ”Giv-------------vänd dig icke

bort från den som vill låna av dig”.

Ack, vi kloka, kristligt visliga och livserfama

ekonomer! Skola vi giva bort något eller gå i

borgen för någon, eller låna ut något, ja, då

omgärda vi detta med så mycket ”sunt förnuft”, så

många villkor, så mycken klokskap, ja, lögn och

undanflykter, att den som beror av vår hjälp

hinner att bli både förtvivlad och ihjälsvulten

innan vi kommit förbi alla hinder, vilka vi

naturligtvis av kristlig sparsamhet och till Guds ära

resa: Vem är han? Är han värd att hjälpa?Hurudant är hans föregående? Vad borgen kan

han ställa för sig? Hurudan säkerhet får jag?

m. m., m. m.

: Märk Jesu ord: ”Giv” — — vänd dig icke bort

från din närskyllde, från den förnäme och

angenäme och solide och rejäle och skötsamme och

väl kände? Nej.

Kristus-kärleJcen bestämmer handlingarna i de

oKka situationerna.

Vänd dig icke bort från — vem? Från den som

viU låna av dig. Vem den där ”den” kan vara?

Ja, här är marginalen för tron och kärleken till

nästan såsom frukt. Och vem än den där ”den”

kan vara, vår nästa är han med all säkerhet.

Examinera inte den nödställde, som beder om hjälp.

Salta ej hans sår med dina förvetna,

obarmhärtiga frågor. Giv och tig och lid med honom. Gud

skall sörja för att det ej är bortkastat, det du

ger i rätt sinne om än så okunnig om bedjarens

person.

Om vi nu likväl skulle försöka oss på någon

tolkning av dessa Harens krav på sina

riksmed-borgare, så förstå vi, att det finns en marginal

för ett lydaktigt förstånd som måste få sitt ord

med i de olika situationerna. Vi tänka på

Mästarens eget exempel. När han fick en kindpust

inför översteprästen, lät han ej udda vara jämnt

utan reste rättfärdighetens fanstång, dock utan

att pocka på gehör för fanan. Han lät den fällasoch släpas och trampas i smutsen. Men endast så

hemfördes den stora rättfärdighetens frukt. Den

fanan segrar, då den trampas. — Men ve

tram-pama!

Aldrig tog Guds rike ett större steg framåt

än då.

Märk för övrigt det rätt enkla och naturliga

i Jesu undervisning. Det är just i det levande

hjärteöverskottet över de rättmätiga kraven som

det himmelska lyser fram och kraften till

framgång för himmelriket ligger.

Ingen beundrar någon för att han får

emottaga en örfil — men att denne villigt tager mot

en till. Det är överbevisande argument för en

övervärldslig kraft. Ingen tycker det vara något

märkligt att någon kommer ut för onda

människor — men att då icke stå emot, det är det

onaturliga i saken. Ingen beprisar en bestulen

såsom för en synnerlig gärning. Men att den

bestulne ger än mer åt utprejaren, tjuven. Det hör

till en högre natur än den mänskliga. Ingen bryr

sig om att tänka stort’ om en som blir utsatt för

övervåld. Det behöves inget synnerligen därtill.

Men att släppa efter och frivilligt offra sig, det

är ett himmelskt karaktärsdrag. Och att slutligen

gärna taga risken att frivilligt bedragas genom

hjälpsamhet och givmildhet, därtill fordras Jesu

sinne.

Och på sådant är det himmelriket lever i denna

tidsålder, och genom sådana krafter skall det

komma i sin fullkomning till oss. Apostlarna förde det framåt genom de

krafterna. Och när världen höll på att stanna i den

mörka medeltiden, sattes den ånyo i rörelse av

den lille fattige från Assisi och Bernhard av

Clair-vaux m. fl., vilka frivilligt övergåvo allt jordiskt

gott för himmelrikets skull. Huss gav livet, och

därmed fick utvecklingen en väldig stöt framåt.

Sen kom Luther och gav i varm frimodighet

allt för Rikets skull. Sitt liv höll han ofta fram

som offer. Och hade icke hans gode kurfurste

skött om sakerna så överlägset väl, hade Luther

blivit martyr, över världen tonar ännu med

oförminskad kraft: ”Vi äre alltid väl till mods, fast

vi våga gods och ära, liv och allt. Ske blott som

Gud befallt. Guds rike vi behålle.”

Och tänk vilket jättesteg framåt reformationen

förde världen. Missionstidevarvet kom sedan med

dessa krafter eller till följd av dessa, då

tjänstemän och ungdomar och andra frivilligt avstodo

från ställning, tjänst och inkomster samt höllo

nästan bokstavligen fram den vänstra kinden, då

de blevo slagna på den högra.

Och hur nära har icke himmelriket kommit oss

genom dessa heliga efterföljelser av Jesu ord i vår

text. Men vi? Ja, vi prata en faslig hop helig

historia. Men äro vi villiga att göra någon liten

dd sådan och giva nya framstötar åt Riket?

Rannsaka och hjälp oss, o Jesus, för ditt namns

skull! Amen. KRISTI FÖRKLARINGSDAG.

Viktiga förklaringar nedanför förklaringsberget.

Då de sedan gingo ned från. berget, bjöd Jesus dem och

sade: ”Omtalen, icke för någon denna syn, förrän

Människosonen har uppstått från de döda”. Men lärjungarna

frågade honom och sade: ”Huru kunna då de skriftlärda

säga att Elias först måste komma?” Han svarcide och

sade: ”Elias måste visserligen komma och upprätta allt

igen; men jag säger eder att Elias redan har kommit. Men

de ville icke veta av honom utan förf oro mot honom alldeles

såsom de ville. Sammalunda skall ock Människosonen få

lida genom dem.” Då förstodo lärjungarna att det var om

Johannes döparen som han talade till dem.

Matt. 17: 9—13.

Det hade varit ett förspel till ”härligheten

härefter”, som Petrus uttrycker sig, uppe på

förklaringsberget. Till denna härlighet hörde

umgänget med Moses och Elias, lagens och

profeternas representanter. Nya testamentets

representanter för evangelister och apostlar hade, fastän

ännu för jordiska att tåla denna härlighet, därvid

blivit hänförda. jfr ,g*lJrwade ur den dvala eUer

aömn. anm härlipfhe^E^Lllade dem, sågo jie

endast härlighetens Gud, som nu åter stod trofast

vid deras~sida såsom Människones sonTderas

broder ochlEörtrogne. ~~

~~Nu raniTdem emellertid ett påstående av de

skriftlärda och fariséerna i minnet: Elias skulleju komma först d. v. s. före Kristus. Detta ha de

skriftlärda rätt i, svarar dem Herren Jesus, dl de

för honom framställa spörsmålet. Men Elias hade

uppenbarat sig så kortvarigt Och hur kunde det

sägas om honom att han ”återställt allt”.

Med några säkra grepp i lärjungarnas

tanketrassel reder Mästaren emellertid ut saken.

Elias person missförstådd.

Det är för det första detta ”först?’ som måste

få sin förklaring, vidare Elias uppgift och person

samt för det tredje förelöparens tragiska öde som

sä klart förklaras.

Det är till följd av missförståndet angående

Elias person som även de två övriga gåtorna bli

så omöjliga att förstå.

Elias måste komma först, säger Herren Jesus.

Däri ha de skriftlärda rätt Men då de säga att

Elias måste komma före Messias och för den skull

nu förkasta Messias för att Elias ej kommit, ha

de jämmerligen fel. Elias är verkligen kommen.

Han har gjort sitt. Inga skal förefinnas nu att

speja ut i det ovissa längre efter Messias eller

förneka honom, då Elias kommit Messias också stod

nu mitt ibland dem. Hans gärningar kunde de icke

förneka. Men ack, han passade icke efter deras

uppfattning av skrifterna.

Ack detta ”först”! Hur ligger det icke städse

i vägen för frälsningen, emellan de väntande ochden väntade. Messias är ju skriftens och Rikets

och världsloppets medelpunkt. Han skall

återställa allt i absolut mening. Förelöparen var

utlovad som en vägröjare och ”återställare” av allt

i relativ mening, d. v. s. allt det

gammaltestamentliga, det som tillhörde lagförbundet. Detta

lagförbund var en parentes endast i det nya

förbundet. Detta nya förbund begynte redan vid

syndafallet i löftet om kvinnosäden. Det förnyades

sedan genom Abraham och patriarkerna. Moses och

”Elias”, d. v. s. Johannes Döparen, voro

ändpunkterna i det gamla förbundets långa parentes. Vad

som av den förste upprättades men sedan bröts

ned av det otrogna Israel, skulle den siste

upprätta igen. Vi komma dit sedan. Lika litet

för-stodo människorna med sina skriftlärda den ene

så väl som den andre ”återställaren”. De hakade

upp sig på sina ”först”, vilka dock redan passerat

inför deras blinda ögon.

Är det icke så än i dag och med dig och mig,

käre läsare? Vi veta att endast i Kristus är vår

frälsning. Men hur oresonligt härjar ej detta

”först” i våra hjärtan! Och våra skriftlärda förr

och nu navigera detta ”först”, så att det alltid

står emellan den skeppsbrutne syndaren och

evangeliets livräddningsbåt, vår Herre Kristus. Visst

vill jag bli frälst och behöver bli frälst och måste

bli frälst. Men först en annan ställning. Först

bli färdig med det och det, först komma i den och

den ställningen. Så i det yttre. Angående det

inre ljuder det: Först känna mig riktigt ångerfull,

23fårat seger över den och den synden, /örafkänna

det så och så, förat bli åtminstone en smula värdig

Guds nåd i Jesus Kristus. Kära själ, det är ju

redan uträttat i dig allt som hör till lagen,

nämligen att du känner synden och erkänner dig som

syndare. Bry dig inte om vad den och den

predikanten och de skriftlärda säga, då det står i vägen

för dig att som en skeppsbruten, vars egen

farkost gått i sank, kasta dig över på Jesus din

frälsare. Ty predikanter hit och skriftlärda och

fariséer dit tro du på Jesus och hör vad Skriften

säger: ”faqenjiom-troz. påJtonom skall komma på_

akam”. Liga ”förat?’ emellan Jesus och dig. Ty

»im är den förste — och den siste, när det gäller

din frälsning.

Elias uppgift missförstådd.

Vi komma nu till Elias uppgift i Israel, vilken

var densamma som lagens uppgift nu i varje

enskilds hjärta: kräva allt enligt Guds uttryckta

vilja i hans heliga bud och, då han inte får ut det,

förbanna och döda.

Detta hade nu Elias ande och kraft i Johannes

döparen uträttat. Det måste uträttas. Lagen

måste få sitt Inte en prick i den får åsidosättas.

Så då och likaså nu. Lagen måste få tala ut och

till det yttersta bli respekterad.

Johannes hade återupprättat allt d. v. s. satt

allt på dess rätta, ursprungliga plats, enligt lagenssanning: Fariséerna och de egenrättfärdiga

helgonen hade han gjort till huggormars avföda och

med sin rotyxa skilt dem från Abraham. Hovet

hade fått höra sin sanning, de olika yrkena hade

utfått sina regler, allt i rättfärdighet, enligt lagen.

Publikaner och syndare hade fått dop till bättring

och sinnesändring, och hela folket hade fått syn

på Guds lamm. Försoningsaltaret var alltså även

upprättat.

Därmed var gamla förbundets ”återställare”

färdig. Lagen är vår tuktomästare till Kristus,

säger aposteln Paulus. Och vid Guds lamm, som

tager bort världens synd, ändade ”Elias” sitt verk.

Ah, kunde detta vara Elias? Om de skriftlärda

hade varit samvetsgranna forskare i skrifterna,

så hade de bort kunna urskilja likheten mellan

Elias och döparen. Men deras förutfattade

meningar och Johannes yttre höll dem i fullständig

blindhet. Profetians ”först” kände de icke igen.

Detta har sin tillämpning även på vår tids

allmänna andliga liv. Ej blott på den enskildes.

Säkerligen blir Jesu andra ankomst med det som

först skall komma lika oigenkänd av

människorna. Dessa ”först” — hur viktigt att noga akta

på dem såsom ock Herren Jesus så inträngande

manar till. Bland de första av dessa ”först”

komma märkvärdigt nog även nu rörelser bland gamla

förbundets folk. Desäa rörelser äro, tro vi, redan

för handen. Det andra av dessa ”först” torde

världsmissionen vara. Även detta passerar nu

som bäst i sin himmelska skönhet och fyller denundrande världen med häpnad, med allsköns

välsignelser och revolution. En hel del andra ”först”

ha Herren Jesus och apostlarna talat om, vilka

säkerligen ej skola bli igenkända av det släkte,

som av dem skulle lära att konungen snart är här.

Så viktigt som nu detta är i och för sig, allt som

rör Jesu andra ankomst, så är det dock icke så

viktigt för oss som det vår text talar om, det

som rör Jesu första kommande hit till oss och

vad som rörde den. Ty hans första ankomst

in-ledde frälaninprena tidsålder — och Gud vare evigt

pnsad för att vi ännu befinna oss i den! Att nu

känna igen Jesus som sin Herre och sin Gud, det

innebär frälsning.

Jesu andra ankomst inleder domens tid för

världen. Den som aktar på frälsningens tecken,

den som nu om dagarna har det gott med Jesus,

han är väl beredd för Jesu andra ankomst.

Därför är det så obegripligt viktigt att nu, nu passa

på sina gyllene tillfällen att bli frälst, mycket

viktigare än att spana och spekulera i vad som

rör domens tid och Jesu andra ankomst. Många

skola likt judarna då intressera sig så för det

avlägsna, att det viktigaste, det som nu är inpå

oss: Herren Jesus och hans fulla evangelium, blir

oupptäckt.

Men vi skola dröja något litet även vid m.

Elias’ tragiska slut.

Johannes döparen fann inga sympatier i

städerna och den bebodda landsbygden. Med

missräkning och sorg fann han snart öknen som sin

rätta miljö. Han gick fram stark och ensam,

ensam i det yttre och ensam om sin idé, till vilken

hörde den i hans hand av flitigt begagnande

blanka rotyxan. Endast den allvarsamma öknen

utgjorde en värdig ram för denna sällsamma bild.

Ej underligt att folket, som ej kände sig självt,

icke förstod sig på en frälsning som började på det

sättet. Därför gjorde de med honom, säger Jesus,

så som de ville. Och de ville röja honom ur vägen,

alldeles som deras fäder gjort med alla profeterna.

Hade Johannes varit en modem

trädgårdsmästare, som pyntat och gött de frodiga växterna i

egenrättfärdighetens och köttets lustgårdar, hade

han varit deras man. Kära, låtom oss komma

ihåg att vår frälsning och all frälsning alltid

begynner i den dystra livsföraekande rotyxans

tecken, det är i lagens tecken. Ty så djupt är

världen fallen, så djupt äro du och jag fallna.

Det är domen över det gamla livet, livet i synden

efter den gamla naturens väsen, att vi måste börja

här.

Rotyxan och kastskoveln beteckna börjaiLJach

sltttetpå^Tfniifi~^éfEr^ AlTskörd måste ha

rotyxan före sig, och all skörd avslutas under

kastskoveln; ty det finns agnar i all skörd. Äveni Guds skörd. I rotyxans tecken återupprättas

det gamla och grundas det nya förbundet. I

kast-skovelns tecken avslutas det nya och med det

hela världsloppet. Världsviljan är emot all Guds

odling och vägröjning och emot allt Guds

åkerbruk. Men när detta åkerbruk äntligen är för

handen, så finner den sig något i det, bara ingen

skörd omtalas. Jo, skörd växer verkligen. Nå

väl, må så vara då. Men någon rensning, tala

aldrig om det! Jo, mannen med kastskoveln är

här. Då bryter den naturliga viljan fram:

röja-ren röjes ur vägen och mannen med kastskoveln

kastas bort bland agnarna. Så vill människan.

Och så låter Gud det gå till under arbetsdagen

på Guds åkerbruk. Det är svårt för oss att lära.

Den store Bengel säger på ett ställe: ”Mången,

som gjort en smula gott, menar att världen borde

därför infatta honom i guld. Den som känner

Gud, världen och sig själv, kan icke längre

fast-hålla en sådan mening. Förtjänster, som så

belönas, äro icke andliga utan världsliga.”

Ja, detta är viktigt att komma ihåg för alla

arbetare i Guds åkerbruk. Ha Johannes döparen,

markodlaren, och Herren Jesus, skördens Herre,

där blivit offer för världens onda vilja, så är det

ju det rätta kännetecknet och den rätta lönen här

att lida för Guds skördefolk. Må aldrig motstånd,

oförstånd och fiendskap pressa oss in i några

andra föreställningar eller förleda oss till några

avvikelser i vårt arbete på Guds skördefält.

Det huvud, som får bära en ärekrans i ”här-ligheten härefter”, den härlighet som

förldarings-bergets härlighet var endast ett litet förspel till,

må väl fördraga en tömekrans här, och de fötter,

som skola beträda gatorna av guld i Jesu sällskap,

i Johannes döparens, profeternas och apostlarnas

sällskap, må gärna fördraga att också i deras

sällskap stingas av törnen och ormgaddar på

vägen dit.

O, Herre Jesus Kristus, lär oss denna ditt rikes

ordning och giv oss den segerkraft, den kärlek

och det tålamod som vi behöva för att vara

medarbetare med dig och dina heliga i din skörd.

Amen.8 SÖNDAGEN E. TREFALDIGHET.

Kraftgärningar — ogärningsmän.

99Många skola på den dagen säga Ull mig: 9Herre, Herre,

hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn

drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många

kraftgärningarV Men då skall jag betyga för dem: 9Jag

har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogerningsmän

Därför, var ock en som hör dessa mina ord och gör efter

dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt

hus på hälleberget. Och slagregn föll, och

vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det

huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var

grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina

ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförstånr

dig man som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn

föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och

stötte mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var

stort.” När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket

över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem

med makt och myndighet, och icke såsom deras skriftlärde.

Matt. 7: 22—29.

Öetta är avslutningen på Jesu bergspredikan.

Den är full av heligt allvar och utgör ett

sammandrag av vad han velat säga i denna så,

enastående del av Guds ord.

I detta sammandrag rör sig Mästarens tanke

utefter två linjer. Den ena går över stora

kraftgärningar i Jesu namn, många ogärningsmän,

oförståndigt byggande på sanden samt fall och

ödeläggelse. Den andra linjen går över hörandeoch görande av Jesu ord, förståndigt byggande

på hälleberget och bestående i provet.

Vi skola söka att följa Herrens tankegångar

här.

Stora kraftgärningar genom Jesu namn — och

likväl ogärningar.

Det är tankeväckande ord: Många skola på

”den dagen”, d. v. s. Jesu stora domsdag, komma

och säga Herre, Herre, vi ha gjort stora

kraftgärningar, profeterat, drivit ut onda andar genom

ditt namn, och så få till svar att de äro

ogärningsmän, som Herren Jesus aldrig känt.

Man kan alltså vara en förfalskare av Jesu

namn. Ett gott namn är alltid gott, även på

för-falskarens papper, ja, så att det gör även ett

sådant papper gott — för tillfället. Men namnets

ägare är då kopplad ifrån affären. Hans person

samarbetar icke med namnförfalskaren utan är

själv ställd utanför allt ansvar, helt främmande

för både honom själv och hans gärningar.

Herrens Jesu namn är alltid gott. Det är en

”ledning” med ”ström” på. Det är alltid

kraftigt. Det kan användas i själviska syften och

i orena avsikter och såsom maktmedel i både

politik och ekonomi och mångahanda

intressesfärer. Det kan så skickligt brukas i jordiska

syften, att människorna tro att det är ärligt

menade kristliga gärningar. Ja, den tilltagsne

brukaren eller missbrukaren invaggar sig oftasjälv i den tanken att han är i sin goda rätt, gor

verkligen goda gärningar. Det är ju

kraftgärningar som åstadkommas och verkliga imder som ske.

Det måste väl vara rätt.

Men icke alla stora kraftgärningar äro goda

gärningar. De andliga gärningarna prövas bäst

vid deras utgångspunkt: I vilket sinne och i vilket

förhållande gent emot Jesus själv göras de? Men

till slut vid sin ingångspunkt i den stora

samlande Jesu dag måste de i alla fall gå igenom det

stora provet.

Och då visa sig dessa ”mångas” kraftgärningar

vara ogärningar. Ty Jesus kände aldrig

gärningsmännen, såsom sina nämligen.

De hade intet gemensamt haft med honom. De

hade endast lösryckt hans namn för andra

intressen än honom själv och hans ära.

Man tänke till exempel på medeltidens sätt att

missionera och döpa och omvända hela folk

genom Jesu namn. De arma offren hade att välja

på blod eller vatten i Jesu namn. Att de därvid

hellre genomgingo vattnets bäd i vite Krists namn

än badade i sitt eget blod, är ju förklarligt.

Det tilltagsna missbruket av det heliga har

såsom en skugga alltjämt följt genom tiderna.

Det har skiftat former och sätt att framträda,

ibland genomskinligt, förgrovat såsom vid

krigs-vapens invigning och säkerställande av mänsklig

ära och makt samt till välsignande av slem

vinning. Men det har ock förandligats och

förfinats, när tid och omständigheter så krävt, ochdet är väl på sådant Frälsaren i första hand

syftar i vår text.

Stora andliga kraftgärningar, såsom

profeterande och utdrivande av onda andar, äro ju

imponerande samt inhösta en stor vinst av ära och

annat av reelt slag åt gärningsmännen. Dessutom

är det så bekvämt och lätt att få naturen med på.

Vidare är det så påtagligt och talar ett språk, som

hela världen lätt och utan sinnesändring förstår.

Ty gärningarna äro gjorda i det oförändrade och

oomvända sinnets tecken. Sådana gärningar giva

resultat, som inbringa både ära och vinst.

Det är vad vi med ett modernt ord kalla

rationalism och det av grovt slag. Människan själv

kommer i förgrunden. Där är rum för

prestationer. Jesu namn får naturligtvis vara med. Ja,

det anropas och åberopas ivrigt och våldsamt men

såsom medel och — som ”mat på kroken”. Icke

är allt kristligt som Kristusnamnet får täcka över.

Och icke är allt tal andligt, som mycket talar

om ände.

Kraftgärningar kunna vara ogärningar, och

stora, höga ”helgon” kunna vara ogärningsmän.

I det stora provet på ”den dagen” skola de alla

helt och rättfärdigt prövas. Och många skola då,

i det stora utslaget icke kännas igen av konungen.

Märk noga hur utslaget gives av det personliga

förhållandet till Jesus. Han kände dem aldrig.

Under hela deras stora verksamhetstid aktade de

sig noga för att låta honom själv vara med och

leda och vara allt för dem. Det skulle betytt atthan hade blivit orsak och ändamål också, och de

hade fått finna sig i att innanför världens lönn*

kammardörr och i hans ande utföra sina verk,

vilka då helt blivit Jesu verk. De hade då endast

varit medel i hans hand. Men sådant sker icke

utan att köttet blir korsfäst och sinnet blivit

andligt och fått sitt allt i Jesus, såsom vi nu

ytterligare skola se.

Hörandet och görandet av Jesu ord.

Det som vi här ovan framhållit riktar sig utåt

och uppåt, d. v. s. det vill synas; men det är

ytligt och nöjer sig med den bekväma lättarbetade

”sanden”. Och Herren Jesus kallar det

oförstånd. Ja, visst är det oförstånd att så föra

livsvandringen att i evighetens passport på ”den

dagen”, det skall ljuda: "Gån bort från mig,

I ogärningsmän”.

Att höra Jesu ord och icke göra därefter, det

är just detta oförstånd. Men, säger nu vår

frälsare: ”Den som hör och gör efter mina ord” han

är förståndig. Det är att bygga på hälleberget.

Men att göra dessa av Herren Jesus i

bergspredikan framställda sanningarna, det betyder att

rikta sig nedåt och inåt. Det synes icke mycket

och ger inga berömliga resultat. Under ordets .

görande kommer däremot vår svaghet, vår brist

fram, så att man helst tiger med sina gärningar.

Endast Herren Jesus vet hur mycket en som påallvar tar itu med att följa honom och göra den

höga bergspredikans lära, lider av sina

misslyckanden. Men det lilla som göres är dock av

äkta halt. Det är gjort i Frälsarens tjänst. Och

han själv är både utgångspunkten och ändamålet.

Han är icke medlet för görarens syften, utan här

är göraren medlet åt Jesus och för Jesu skull.

En sådan görare törs inte tala om något i

gär-ningsväg, som icke Mästaren själv verkat i

honom. Han arbetar nedåt till ordets kärna och

inåt till sitt eget väsens djup för att stå på

sanningens grund både angående Frälsaren och sig

själv. Han vill, för att bliva vid bilden, höra

spaden klinga mot hälleberget för var gång han

lägger en tomtsten under sin andliga byggnad.

Och det blir icke mycket av kraftgärningar

eller sådant som tål att skryta med.

Jesu ord om barmhärtighet hos oss såsom hos

vår himmelske Fader kräva så pass mycket, att

det ej blir till fyllest, hur vi än söka att göra dem.

Likaså Jesu ord om att vara god mot alla, giva

lån åt vem som ber därom, att låta slå och

misshandla sig, att välsigna, när man förbannas, att

bedja för skadegörare och förföljare, är icke lika

lätt att få naturen och köttet med på som att rusa

iväg och göra kraftgärningar genom att rycka till

sig Jesus-namnet och ropa om dess kraft.

Men även de allra ljuvligaste tonerna i

bergspredikan äro helt främmande för vår natur. T. ex.

att ingen omsorg ha, att låta vår himmelske fader

sörja för allt, allt ända till vård och kunskap omhuvudhåren, det fattas endast av den enfaldiga

tron. Att lära av sparvar och liljor hur man skall

föra sin levnad, är en skön men en livslång

övning, som ej får högt beröm i denna världen. Och

att först söka Guds rike och hans rättfärdighet

i visshet om att allt vad vi här behöva skall

tillfalla oss därjämte, det tarvar grävning med trons

redskap ända tills vi erfara hällebergets fasthet.

Men det ger en salighet och glädje, som inga

kraftverkare någonsin få erfara om de ropa än

så högt sina halleluja.

Vid denna trons och ordets övning blir Herren

Jesus allt i alla och han inviges i hjärtats alla

rörelser och känslor. Allt tala vi om för honom.

Allting underställa vi hans prövning. Vi förmå

icke, ja, vi våga icke, även om vi tycka oss

förmå, göra något eller erfara något i vårt liv, i dess

inre, i tankarna, i dess yttre, i gärningar och ord

utan att vi veta att hans ögon följa oss.

Se, på det sättet få vi visshet om att på ”den

dagen”, då vi med vårt livs resultat skola in i

evighetens passport, vi äro igenkända av

Frälsaren och att våra gärningar icke äro ogärningar;

ty de äro gjorda i honom och i sällskap med

honom.

Det huset skola inga vattensvall eller

stormvindar störta omkull.

Till slut, låt oss riktigt ärligt vidgå att vi äro

så benägna att bygga på sanden. Ty det är så

bekvämt. Ytlighet och köttslighet ligga oss alla

så fruktansvärt nära. Utåt och uppåt vilja vi såenvist, Hela vår natur strävar däråt. Men låt

oss alltid minnas störtregnen och stormvindama,

som till slut skola övergå våra hus.

Då rikta vi oss inåt och nedåt i ringhet och

ödmjukhet. Och verklig andlig soliditet lyser icke

mycket utåt, men dess ljus är dock en stråle av

honom, som är ljuset. Därför skall det aldrig

slockna utan lysa ända hem på evighetsstranden.

Människorna häpnade över Jesu lära, står det.

Ja, ty den hade makt och myndighet, emedan

varje samvete måste säga amen till den.

Vi se också av texten, att Herren Jesus vill ha

sin lära omsatt i våra liv och genom sann och

verklig övning i stilla ödmjuk självkännedom men

ändå i verksam och fruktbar gärning. Ty på den

vägen ske de verkliga kraftgärningar, som skola

förvandla öknen till en lustgård och bereda vägen

för Guds rike.

Käre Herre Jesus, hjälp oss att vara rätt

förståndiga och bygga våra hus på hälleberget genom

att göra ditt ord! Amen.9 SÖNDAGEN E. TREFALDIGHET.

Förvaltaretrohet.

Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad

mer wr, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock

orättrådig i vad mer är. Haven I nu icke varit trogna, när

det gällde den orättrådige Mamons goda, vem viU då betro

eder det sannskyldiga goda? Och haven I icke varit trogna,

när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva

eder det som hör eder till? Ingen som tjänar kan tjäna två

herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och

älska den andre, eller kom/mer han att håUa sig till den

förre och förakta den senare. I hunnen icke tjäna både

Gud och Mamon.

Allt detta hörde nu fariseema, som voro penmngkära,

och de drevo gäck med honom. Men han sade till dem:

”1 hören till dem som göra sig rättfärdiga inför mäwnir

skoma. Men Gud känner edra hjärtan; ty det som bland

människor är högt är en styggelse inför Gud".

Luk. 16: 10—15.

Det är troheten vår Herre Kristus vill

framhäva i vår text. Men icke endast det — han

skiljer mycket noga på föremålen för trohet. Han

ställer upp två slag av sådana föremål och tre av

vardera slaget.

Det första är de ovärdiga föremålen för en

människas strävan och förvaltaretrohet. Dessa kallar

han ”det minsta”, ”orättrådighetens Mamon” och

”en annans” egendom. — Det andra, de riktiga

föremålen för vår strävan, kallar han med

motsatta benämningar: ”vad mer är”, ”det

sannskyldiga goda” och ”edert eget”. De ovärdiga föremålen för vår trohet.

Herren hade förut genom att framställa

exemplet om den otrogne förvaltaren visat hur den

rätta troheten i orättrådighetens Mamon tar sig

ut. — "Det minsta" är detta jordiska goda. Att

vara trogen i det är att låta det få sitt rätta rum

och anseende. Det bör förvaltas väl. Och att

förvalta det väl är att reservera det större intresset,

det större rummet i hjärtat och omsorgen åt något

annat som är högre. Detta jordiska är dock det

minsta. Det finns ett större, ett som "är mer”.

Och detta större, detta ”mer”, är de andliga

värdena; de omfatta mitt andliga väl, min frälsning

och de skatter som i och med frälsningen

tillförsäkras mig, är mitt eget.

Ack, hur missriktade, hur förvända och blinda

äro icke alla de stackars människor, som icke

syfta högre än till det mindre, det som ej är deras

eget utan helt enkelt orättrådighetens Mamon!

Vilket förfärligt uppvaknande skall det icke bli en

gång, då de bli tagna ur dessa villor! Och tänk

om detta uppvaknande skulle ske för sent!

Det är inte underligt att väckta själar komma

i djupaste nöd, ja, förtvivlan. De se ju sitt liv

förspillt, alla sina intressen och syften omspännande

tomhet och självbedrägeri. Därför, kära själar,

vaknen, vaknen upp i Jesu namn och låten hans

ord gälla, tron hans undervisning i vår text medan

ännu en ändring kan ske. Att vara fångad i orättrådighetens Mamon är

dock att själv vara orättrådig, att ha hela livet

lagt på orätt bog. Och vem vill val det? Att röra

sig med det mindre är ju en dårskap, då man kan

få det som är mer. Och att förspilla sin kraft och

sin tid på en annans, då man kan få förvalta en

egen egendom, är icke det en djävulsk

förblin-delse?

Detta ”mer”, som Jesus talar om, är vårt eviga

arv i himmelen. Det mindre är det jordiska

goda. Det få vi aldrig äganderätt tilL Det blir

alltid en annans. Jesus säger att om vi förvalta

det troget, d. v. s. såsom en annans, och icke

tjuvaktigt söka att tillskansa oss det och kalla det

vårt, så skola-vi bli betrodda förvaltningen av

vårt eget, vårt arv hos Gud. Han viH att vi,

lydiga hans kärleksbud, skola göra gott med detta

mindre, släppa till av det åt vår behövande nästa

O. S. V. Mftd få nrri; lian yiTl^rt

få råda i vår förvaltning. Där kärleken råder går

"det rätt utåt alla linjer, även de som sträcka sig

in i evigheten.

Allt jordiskt väsen är mer eller mindre

lögn-stämplat. Det bästa av det bär hägringens

gyckelbilder. Vårt sanningskrav blir alltid kränkt

därvid, om icke förr så när döden obarmhärtigt

skiljer det från oss och kastar sanningens ljus på

det. Låtom oss därför hålla det för vad det är

och behandla det därefter: låta det flytta på sig

och rulla omkring som förgängelsestämplade mynt

i behovens stora marknad. Att förvara det, läggadet i hög som tröstegrund och glädjeämne, det är

att vara otrogen i dess förvaltning och att till slut

”stå på bar backe”. — Det är detta Jesus så

kärleksfullt varnar oss för i vår text.

De värdiga föremålen för vår trohet.

Det finnes ett sannskyldigt gott. Vår gode, store

Mästare vill hjälpa oss att få tag i det, förvalta

och bevara det. Det kan bevaras. Ty det bär

sanningens bomärke. Om vi förvalta

orättrådighetens Mamon rätt, tvinga den under oss efter Guds

vilja som en tjänare, så få vi det sannskyldiga

goda oss ombetrott. Och det är syndernas

förlåtelse, del i Jesus, hans död och uppståndelse, ett

gott samvete, frid med Gud, fri utsikt in i

himmelen. Och så till slut alla frälsningens eviga

himla-skatter — vilket ”gott” måste icke detta vara!

Här få vi samla in och vara giriga. Och det

lönar sig. Ty detta få vi behålla. Det mindre äro

tusen tjuvar i farten efter. Och den som har sin

skatt i det, blir bestulen, renskrapad. Det är

säkert. Men här nå inga tjuvar in. Det större,

vårt eget, det sannskyldiga goda, det är i gott

förvar, i säkerhet hos Gud.

Det borde ju vara helt naturligt då att röra sig

med detta. Men nej, det är det icke. Fariseema

förstodo det icke ens. De gjorde gäck av Jesus

för denna hans undervisning. Ty de voro

penningkära, står det. Här se vi hindret för

människomas lycka. in.

Att storma in i Guds rike.

Lagpredikan trodde fariseema sig förstå. Men

den gäller ej på samma sätt efter Johannes

döpa-ren. Nu förkunnas Guds rike, himmelriket,

genom evangelium. Och en var vill storma därin.

Ja, storma in grovt och klumpigt med sina

syndiga penningebegär och andra jordiska begär och

sin förmenta laglydnad. Andra, hos vilka Herren

Jesu undervisning gått till hjärtat, storma ock in

men på sitt vis, drivna av nådens krafter. För

dessa har synd blivit synd, emedan lagen blivit

hörd och rätteligen fruktad. Därför har också

nåden fått sin höga kurs obeskuren av dem. Och

då nåden blir synlig och får vara nåd, hur kan

någon då annat än storma in i himmelriket!

Även lagen gäller emellertid ännu, obeskuren på

varje prick. Den skulle ju icke eljest kunna tukta

och driva till nåden i Kristus. Men utanför som

en vaktknekt får den stå på post, fruktad och

ärad. JSfåden däremot famnas och famnar anm

^ Evangeliets näa siixerT sitt suveräna hög!

vid alla frälsningsangelägenheter och regerar

väldigt i den öppnade himlaporten. ^ Amen.

"T 10 SÖND. E. TREFALDIGHET.

Bestraffningens tider.

Dä/ref ter begynte han tala bestraffande ord till de stör

der, i vilka han hade utfört så många av sina kraftgär

ning art och förehålla dem att de icke hade gjort bättring.

”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de

kraftgärningar som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus

och Sidon, så skulle de för länge sedan hava gjort bättring

i säck och aska. Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon

skall det på domens dag bliva drägligare än för eder. Och

du, Kapemaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?

Nej, ned till dödsriket måste du fara. Ty om de

kraftgärningar, som äro gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, så

skulle det hava stått ännu i dag. Men jag säger eder att

det för Sodoms land skall på domens dag bliva drägligare

änjör dig” Matt. 11: 20—24.

Pk fr&laninffftns tider följa bestraffnmgstider?,

där nåden föraktats. Trakten omkring

Gene-sarete sjö och för övrigt hela Galileen hade varit

föremål för Frälsarens predikan och riådegär- j

ningar framför andra orter i det Heliga landet. I

Där hade bort utvecklas ett rikt andligt liv och/

bäras mycken frukt för Guds rike. Och visst var

| där mycken salighet och många människor som

togo emot Jesus; även hade ju apostlarna och de

l flesta lärjungarna tagits ut här. ^

^ Men städerna och orterna i sin helhet, den stora

mängden av folket, förblevo dock kvar i otro. Detta gör Frälsaren stor smärta och är orsaken

till de bestraffande utropen av honom som vår

text innehåller.

Stor nåd medför stort ansvar.

över de orter, som hört salighetspredikan,

ljunga nu de dystra veropen: Allt har sin tid, även

nåden och tron. Denna tid var föraktad av

Kora-sm och Betsaida. Och Kapemaum, som hade den

enastående förmånen att kallas Jesu egen stad

och därigenom kunnat lyftas upp till himmelen,

får sin dödsdom för sitt nådesförakt alldeles som

längre fram Jerusalem.*

Vi se sålunda att det icke var för vissa synders

skull domen uttalades utan för föraktet för

Frälsaren. Det är stora tider både av salighet och

dom, när Herren Jesus besöker och verkar i en

stad eller i ett land. Det stannar något av ljus

och egendomligt tilldragande andlig poesi över

sådana orter. . På—hela iordens klot finna

fläck så omstrålad av. heligt lius som de orter i

Galileen vid vilka Jean namn är fäst. Hur skimra

ej namnen Nasaret, Kana, Kapemaum, Genesaret

och själva Galileen i helig glans för alla släkten

och folk, vilka äga bibeln! Och till inga andra

orter känner sig det andliga sinnet så draget som

till dem.

* Av Jesu Kapemaum finns inte kvar mer än en liten

plätt mosaikgolv framgrävd jämte ruinerna av synagogan. Allt sedan har Herren Jesus genom sin

salig-hetspredikan och sina nådesgärningar liksom

varit på vandring i världen och vissa orter ha

mer än andra benådats med hans besökelsetider.

Vi tänka på Antiokia, Efesus och Rom under

forntiden, omedelbart efter Kristus, samt på

reformationstidens Wittenberg, pietismens Halle,

brödra-församlingens Hermhut samt alla heliga centra

för det stora världsmissionstide varvets väckelser

i Europa och Amerika. Likt stora stjärnor stråla

de i tidens mörker givande ljus åt världen. Till

sådana platser styr pilgrimen sin färd och till dem

dragas alla resandes hjärtan.

Men även fienden står på lur vid sådana portar.

Där skall även han triumfera. Det är det

förfärliga i saken. Ty vad han icke genom direkt synd

kan göra, det gör han genom den från Adam

nedärvda motviljan mot Gud och hans kärlek hos oss

människor. Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida,

---------och du Kapemaum---------------! hur dovt

rullar ej det ropet sedan över en hel del av dessa

frälsningens huvudpunkter med endast en

namn-förändring. Låt oss tänka på de sju

församlingarnas städer från Uppenbarelseboken, eller på

Korint och Rom." Luther varnade ivrigt sina

tyskar för förakt mot den stora nåden som

reformationen innebar för dem. Och våra dagars

Tyskland visar att hans varningsrop väl behövdes. .

f Vad ha nu alla dessa exempel att säga vår tid]

/och vårt folk? (

I Vi höra likasom i anden: Ve dig, Svea land,\iär gudahusen ligga utströdda, så att så gott som

var kvadratmil har ett eller flera, om du föraktar

frälsningens nåd! Och du, nordanland, som fått

vara med om upprättandet av världsmissionen

och där fått ett ärenamn, ve dig, om du föraktar

Guds nåd och den frälsning, som Herren Jesus

bevisat dig! Ve dig, om du låter dessa dina gudshus

)tömmas under det att andra hus bredvid dem,

sådana som satan i sin vrede givit inspiration till,

Ifyllas med nådesbehövande men nådesföraktande

skaror. ’v

Och du Stockholm, och du Göteborg, och du

Örebro, och du Jönköping... ! Vi vilja icke fullfölja

meningen. Vi kunna icke släppa tron på ännu en

nådesvind, som lyfter vårt kära land upp mot

himmelen och räddar vårt folk från den

dödsrikes-färd det i sin blindhet synes vilja beträda.

Vi ha sett stora ting från vår Gud och tagit

emot stora gåvor. Och vår besökelsetid har räckt

rätt länge. Låt oss betänka att bestraffningen

har ock sin tid. Galileens besökesletid hade varat

endast ett par år. Och redan nu var det moget för

straff.

Den inre förhärdelsen år värre än yttre synder.

Det är ju högst märkligt att Herren Jesus i sitt

bestraffningstal ställer Tyrus, Sidom och Sodom

såsom motstycken till de högt benådade städerna

i Galileen och ställer dessa hedniska synderskor

före dem samt utlovar åt dem en mildare dom.Varför så? Jo, dessa hedniska handelsstäder och

detta lastfulla Sodom hade icke förhärdat sig mot

evangelium om Guds rike. Ty något sådant

evangelium hade de aldrig fått. Deras synd var yttre

last och lust, ett köttets och naturens vältrande

i förnedring och skam. Men deras inre kärna

hade varit frisk nog och deras innersta

sinnesin-stallning redlig nog att mottaga Rikets

evangelium och låta bota sig av dess kraftgärningar om

sådant erbjudits dem. Det är ju högst

märkvärdigt. Men så säger Frälsaren i vår text: De hade

för länge sedan skolat göra ”bättring i säck och

aska”. Och Sodom hade ”stått ännu i dag”.

Alltså se vi hur Herren dömer efter den inre

halten och sinnesinriktningen och icke efter de

yttre företeelserna.

När frälsningens evangelium kommer till en

art eller till en enskild människa, så uppenbaras

den inre människans rätta väsen, vilket kan ligga

fördolt och gå i en helt annan riktning än det yttre

livet. Och efter det väsendet, efter den inre

viljans riktning dömes det på domens dag; ja,

möjligheterna till bättring tagas med av den store

domaren.

Domens dag.

Livet är icke avslutat i och med denna tiden.

En revisionstundar. SodofnaTiistoria ärlffKTalrifc

skriven med dess förstöring genom eld och svavel från himmelen. Icke heller Kapemaums med det

att Frälsaren hade sin hemortsrätt där.

Domeoa-dag hor med till bådas krönika. Deras

dom endast ”vilar". Varje ”atom” i deras liv

såväl till förmildring som till last skäll fram och

prövas, innan domen faller. Vi se av mångä

ställen i Nya testamentet hurusom domen en gång

skall bestämmas efter det ljus och den kunskap vi

ha, och icke efter vad som ytligt synes i våra

livsyttringar.

Och då skall det visa sig, att sodomiter och

orättfärdiga mamonsträlar stå med mindre skuld

än linjeräta fariseer och evangeliskt omstrålade

Galileibygder.

O, Gud, förbanna dig över oss! Vi ha

sannskyldiga galileiförmåner. Men hur använda vi

dem? Man kan icke annat än frukta det värsta.

Domens klockor gå tungt i vår text. Och det

--känns som om deras vetoner riktade sig mot oss.

" Vi veta bättre än vi handla i många styckfn.

Vi fömöta dyrbara krafter i bekämpande av andra

troende Guds barn och deras missionsgäming i

stället för att vända vapnen samfält mot satans

och syndens värld. Kärleken, som är det sista och

ofelbara beviset för vårt nådastånd, får icke rum

bland oss så som Guds ande vill. Vi äro köttsliga

i stället för andliga i många stycken. Vi äro

världsliga, jordbundna, naturligt bekväma och

sky korset. Vi äro så måna om att styra i stället

för att i trohet lyda och verka; vi vilja härska i

stället for att tjäna. Käre broder, se dig väl före. Du har fått en

stor nåd, alldeles som Galileen. Men är nådens

Herre även din vän. Ser du, det hänger sist på

hjärtats inställning till och inför Jesus. Tror du

på honom, är han ditt allt, din tröst och frid och

frälsning? Då älskar du ju honom. Och då är

det dig omöjligt att icke älska alla hans vänner.

Tänk så viktigt för oss alla att de stora

nådesgär-ningar, som han gjort och gör ibland oss icke göra

oss säkra, hårda och högmodiga utan hålla oss

nére i beroende och ödmjukhet inför honcm, så att

än mera nåd får rum hos oss till nya framsteg i

helgelsens skola och än mer kärlek till honom,

som älskar oss och tänker fridens och icke

ofärdens tankar om oss. Det har sagts att

väckelsetidernas mannaålder är särskilt farlig emedan då

det heliga verket är erkänt och de andliga

arbetarna åtnjuta mycken ynnest, regelbundet

avlönade tjänster m. m. som är ägnat att göra dem

slöa och världsliga, samt komma dem att anse

”fältet” till för dem i stället för att de skola vara

till för fältet, om icke Gud får bevara dem i sin

kårlek. I denna farliga ålder leva vi nu.

_Hgrre Jesus, låt vår dom bliva dräglig på do- 11 SÖND. E. TREFALDIGHET.

Där ord och gärningar gå Isär.

Därefter talade Jesus tUl folket och till sina lärjungar

och sade; ”På Moses9 stol hava de skriftlärda och

farise-ema satt siy. Därför, allt vad de säga eder, det skolen I

göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke

göra; ty de säga, men göra icke. De binda ihop tunga bördor

och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja

de icke röra ett finger för att flytta dem. Och alla sina

gärningar göra de för att bliva sedda av människorna,. De

göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina

mantlar stora. De vilja hava de främsta platserna vid

gästabuden och sitta främst i synagogorna och vilja gärna bliva

hälsade på torgen och av människorna kallas 9rabbi. Men

I skolen icke låta kalla eder Wabbi, ty en är eder Mästare,

och I ären aUa bröder. Ej heller skolen I källa någon på

jorden eder 9fader9, ty en är eder Fader, han som är i

him-melen. Ej heller skolen I låta kalla eder 9läromästare9, ty

en är eder läromästare, Kristus. Den som är störst bland

eder, han vare de andras tjänare. Men den som upphöjer

sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig,

hån skall bliva upphöjd” Matt. 23: 1—12.

Vad är sammanhanget mellan Moses’ stol och

allt detta skrymteri Herren Jesus talar om

i texten? Allt detta sägande och falska görande,

detta viljande, går det ut från den heliga stolen,

från Guds lag? Med andra ord: verkar Moses

sådant? Nej. Men allt detta falska väsen kliver fram

och sätter sig på Moses’ stol. Det rår Moses inte

för. Detta väsen skrudar sig i skenet av lagenoch rättfärdigheten. Det behöver lagens och

sanningens sköna kläder för att dölja inte bara sin

nakenhet, som är stygg och ful, utan sin

ihålighet, sin intighet. — Det är, säger Herren Jesus,

fariseema och de skriftlärda, som sålunda visa

falskt sken.

Moses’ stol som auktoritet

De kliva upp på Moses’ stol. Från den stolen

synes skenet vida. Och genom den får det tilltro

"och auktoritet. Moses’ stol och falskheten höra

således icke ihop. Och den stolen har icke givit

sig åt fariseismen eller gått ned till den. Men

fariseismen och lögnväsendet har i sin

förmätenhet ryckt den till sig och tilltagset och oförsynt

helgerånande satt sig på den.

Farseeraa passa dock icke för stolen. Det går

isär för dem: de säga men göra icke. Allt som

talas i den stolens namn och anda, det skall hållas

och göras. Det är objektiva i sig själva

okränk-bara sanningar och heliga uttryck för Guds vilja.

De gälla för tid och evighet. Det är guld som

icke besmittas av att vältas omkring i lögnens

dyträsk. — Det duger alltid för skrymteriet att

få skruda sig i sådan dräkt.

Men Herren Jesus är sanningen. Han slår icke

så hänsynslöst efter något som efter skrymteriet.

Och så griper han tag i den sköna skruden och

rycker den obarmhärtigt från fariseismen, låtande

denna stå fram i all dess avskyvärdhet. n.

Fariseismens väsen.

Det är trenne yttringar från fariseismen som

Herren pekar särskilt på: ord, gärningar och

sinnelag.

1. De säga men utan hjärtemening. Alltså

tillräknar Herren Jesus dem detta såsom synd.

Och märk nu: orden i sig själva goda de skola

hållas. Men för den talande är det synd, då han

ej själv gör och utövar orden. Detta är alltså

den första yttringen hos fariseismen: man

pladd-rar oheligt och utan mening, vad Gud i sin

helighet sagt och menat.

2. Den andra yttringen är gärningar, vilka

i fariseismens händer bli till ogärningar. Man

binder tunga bördor åt andra men ärekransar åt

sig själv; ja, det finns ingen gräns på grymheten,

ty man gör bördorna ”odrägliga”, enligt en äldre

översättning, d. v. s. det är icke möjligt att draga

bördorna — och likväl äro de bundna för

människors skuldror. I sin förmätenhet står man

liksom och ser på hur bördan, man bundit ihop,

krossar bäraren och tycker att det är som det

bör vara. Men man har själv icke rört ett finger

för att känna hur tung bördan är.

O, du barmhärtige Kristus, som vakar över

sådant och tager det i dina händer för att reglera

människans, det rovdjurets, lystnad, ställa det

urspårade världsloppet på spår igen och

återställa jämvikten! Ty hur suckas det icke underodrägliga bördor allt sen Israels träldom i

Egypten; och hur vina icke beständigt

pådrivarnas piskor! Kroppsligen och andligen. Huru

”omänsklig” är icke människan, när intet stävjar

hennes natur! I hednavärlden? Ja, visst. Och

även i den kristna civiliserade. Och i vårt eget

land. Läs t. ex. Palmbergs ”Ur vårt lands

martyrhistoria”. Hur har icke den frodiga

fariseismen här farit fram med människorna, just när

drasa vaknat till insikt om sin mänsklighet, d. v. s.

sin höghet, sitt djupa fall från sin höghet samt

längtan att komma dit upp igen till bamaskap

hos Gud. Det är alldeles förfärligt vad

människor, när de på något sätt komma till makt, taga

sig till i ”bördebindareskrået”. De rent av njuta

utav att få förtrycka. Den rena elakheten och

småkittsligheten tar gestalt i pygmeer med piskor

i båda händerna. Månheten om ”tionde i mynta,

dill och kummin” är minutiöst noggrann. Men

”domen, barmhärtigheten och tron” låter man

fara. — Lovad vare vår högtlovade frälsare för

att han gått in för de förtryckta och här sagt

de vägledande orden!

Vidare göra dessa fariseer flera gärningar. De

”göra” böner. Det är allt bra stor skillnad på en

svulten tiggare — och en stilig skylt på ett rikt

varuhus. Bönen är en tiggare. Men här tvingas

bönen in i det fariseiska systemet, ty bönen hör

ju med till andligheten. Och då får den tjäna

som skylt att annonsera hjärtats rikedom. O, de

”breda böneremsoma” och de ”stora manteltof-saraa”! Hur trasgrant ter det sig ej, dä dessa

fylla ut hela timmar med sitt glittrande och

fladdrande vid de andliga mötena. Alldeles som på

den tiden gör man ännu bön. Det skrias, det

ropas, det gestikuleras med den yttre människan

— ”böneremsor och manteltofsar”! I allt är det

beräkning. Människorna skola se det, säger

vår text.

3. Men så är det till slut sinnelaget som vår

frälsare analyserar. Fariseerna då och nu vilja

något. Och på viljaa kommer till slut allt an.

Nå, vad vilja de då? De vilja ha högsta platsen,

de vilja sitta främst, de vilja hälsas ute

offentligen som rabbiner, d. v. s. mästare. Och de vilja

det gärna, säger Herren Jesus.

Alltså högst, främst, sedd och hälsad vill

farise-ismen vara. Kommer man icke fram på raka,

ärliga vägar härtill, vilket ju är föga tänkbart för

folk med sådant sinnelag och sådan rustning,

nåväl då äro de krokiga vägarna goda. Och inga

vägar dier slingerstigar äro så konstiga, att man

icke kan gå dem. Att Herren Jesus ställt sig i de

skumma gränderna och låter sitt ord ljunga som

ett domedagsgissel: ”Ve eder, I fariseer och

skrymtare!” generar inte sådant folk. Hans gissel

träffar ju inte kroppen — och själen, ja, dess

känselnerver äro i domning, de reagera inte.

Och så bli då dessa ledare och lärare gisselmftn

på självgjorda piedestaler. De gamla

”pelarhel-gonen bundo bördor för egna skuldror och

gisslade sig själva. Dessa gissla med frejdigt modandra. Den verkliga förtjänsten är för ödmjuk

och hindras av sin andlighet att anmäla sig för

sådan tävlan.

in.

Den stilla., lidelsefria tjänaranden i Kristi rike.

Herren Jesus bannlyser i textens sista del allt

översitteri, allt mästerskap, ja, allt faderskap av

avgudisk art ur sitt rike. Där få inga

hedersdiplom präglas. Där skrivas inga mästarebrev.

”En är eder Mästare.” ”En är eder Fader.”

Kristus är Läromästaren, icke en av mästarna.

Den himmelske Fadem är eder Fader, icke en av

fäderna. Qch I. I ären alla bröder. Tänk vilken

ledig, fri ande i Guds iqgel lngen~kWkiirrena,

ingen premierinft. inget högmod, ingen avund.

Dock i detta härliga, saliga förhållande gives

det en helig tävlan. Salig den som går in i den

tävlan: tävlan om att tjäna och ödmjuka sig, ej

härska och bliva stor. Här vinkar belöningen.

Och belöningen heter "störst” och ”upphöjelse”.

Men domen över självupphöjelsen, vi förut talat

om, låter Herren oss höra här, den heter

förödmjukelse.

Herren Jesus har med sitt exempel anvisat

vägen. Han gick ned i det djupaste tjänandet.

Där kan ingen följa honom. Men i livet vill han

se oss följa honom. Han nådde därför högsta

ärehöjd, säger aposteln Paulus i Filipperbrevet.

Och vi skola, i samma mån vi här allvarligen söka

följa honom i ödmjukhet, i ringa, obemärkt tjä-nande, av honom upphöjas. Det vill säga: ju

djupare vi här få nåd att stiga ned, desto bättre

säkerställda äro vi för fall, och desto högre blir

den plats, som han, märk han själv och ingen

annan — smicker och avund ha icke tillträde

där — bereder tjänaren i sitt rike.

Herre Jesus, öppna väl båda våra ögon för din

plan och våra öron för dina ord! Amen. 12 SÖND. E. TREFALDIGHET.

Allt svärjande förbjudes, emedan det är en dårskap.

Ytterligare haven I hört att det ä/r sagt till de gamle:

”Du skall icke svärja falskt” och ”Du skall hålla din ed

inför Herren”. Men jag säger eder att I alls icke skolen

svärja, varken vid himmelen, ty den är ”Guds tron”, ej helr

ler vid jorden, ty den är ”hans fotwpall”, ej heUer vid Jentr

salem, ty det är ”den store konungens stad”; ej heller må

dii svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett enda hår

vare sig vitt eller svart; utan sådant skall edert tal vara,

att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av

ondo. Matt. 5: 33—37.

Rergapredikan är ett fullbordande av lagen.

Och det på en massa områden. Mycket var

tillåtet i Gamla testamentet för judarnas

hjärt-hårdhets skull som i och med den nye

förbunds-medlaren dömdes ut. Den gamla israelitiska

cere-moniallagen var ett tillmötesgående av folkets

dåvarande möjligheter och avpassad efter dess

krafter med utgåugspunkter från den mänskliga

naturen. Den var ett provisorium intill dess den nya

tiden genom Kristus kom. Men den syftade tiU

fullkomligheten.

Och nu var den tiden kommen. Det Nya

förbundets medlare begynte sitt stora verk med

bergspredikan. Denna är den nye konungens

budskap till sitt folk, det Nya testamentets program,

den store översteprästens ”herdabrev”. I detta klarlägges anden och livet i det nya

riket. Guds rike, som Haren Jesus var kommen

att upprätta. Han tar genast itu med detta verk,

begynnande med den enskilde och införande Riket

i hjärtana, i det att han genom sitt gudomliga ord

där ingjuter gudsrikets anda.

Så har han nu hållit på i snart två tusen år och

genom de enskilda, i vilka han fått ingjuta sin

ande, vidgat ringarna alltmer utåt och

oupphörligen stärkt sitt rike med dom och rättfärdighet,

alldeles såsom julprofetian sagt. Och vi tro att

dessa saliga ringar snart skola nå ”världens

ände”, då också denna tidsålder får sitt slut och

församlingen, dessa enskildas skara, utträder ur sin

”förpuppning” och går upp i det uppenbarade

Riket med dess härlighet. Då skall Jesu

bergspredikan bli norm för livet icke endast som en mar

eller mindre uppfylld stadga utan till hela dess

saliga utsträckning.

Under tiden inövar församlingen dess innehåll

helt i anden och, så långt hon orkar med, även i

det praktiska livet samt erkänna* i allt dess

myndighet över sig och dess krav.

Bergspredikan tar upp de olika livsområdena

och tillämpar Rikets lagar i motsättning till

Sinai-lagaraa, vilka dittills gällt som normer för livet

och vilka de s. k. ”kristna” rikena lagt till grund

för sin lagstiftning. Redan detta är ju ett väldigt

steg framåt och ut ur hedendomen. Men vad skall

det då icke bli, när Jesu lag i bergspredikan

kommer till sin fulla ratt. Att denna synes så främmande även för många

kristna, beror på att man anser den gamla

Sinai-lagen fullkomlig och nog för samlivet människor

emellan. Man tänker icke närmare över saken.

Man sitter egentligen fast i en ärvd, med naturen

överensstämmande ”kristendom”, som egentligen

icke är någon kristendom alls utan judendom.

Dock finna det verklighetsmänniskor bland de

kristna, ja, hela samfund, t. ex. kväkarna, vilka

på allvar söka ställa sig Jesu lag till efterrättelse,

lydande Andens och det ovanifrån födda livets

heliga krav. Men dessa bli då ansedda för

verklighetsfrämmande fantastiska svärmare, och det

mycket ofta till och med av medbroder i tron.

Att söka förena dessa båda riktningar eller ens

sammanlänka dem, är lika omöjligt som att

förena kött och Ande eller ”nedanifrån” med

”ovanifrån”.

Vi alla som bekänna oss till Kristus må noga

betänka vilken riktning vi giva oss åt samt se till

att vårt liv icke är en gärd åt fädemeärvd

judendom i stället för den ovanifrån i oss födda

kristendomen. Visst är att vårt bamaskap hos Gud

förpliktar oss under Jesu lag, som ock är Andens/

lag. Och då vi för köttets svaghets skull och våra

lemmars och sinnens tröghet icke orka med den

lagen, måste vi helt rakt på sak och ödmjukt

bekänna detta såsom synd och icke söka att genom

ursäkter och fintliga förtolkningar komma undan

ansvaret och skuldkänslan.

På den vägen övas vi i, den sanna ödmjukhetenoch hållas i det hälsosamma beroendet av

Frälsaren, honom som försonar och förlåter synd, och

icke endast är läraren och Mästaren från Nasaret.

Detta är ock den verkliga och sarma,

kristendomen, ovanom vilken vi icke nå i denna tidsålder.

I vår text behandlar Mästaren ämnet om ed

och edgående eller svärjande. Hos judarna var

det som hos oss vanligt att bekräfta talet och

uppgifterna med svordomar. Detta stred alls icke

mot religionen utan var till och med ett led i

religionsutövningen. Därför valde man heliga, höga

ting att förankra och befästa sitt tal i. Judarna

fingo bruka Guds namn att svärja vid, men de

fingo ej missbruka det. De fingo även svärja vid

landet o. s. v. Men de tillhöllos strängt att

punktligt infria sina beedigade löften. De fingo svärja

men icke svärja falskt.

Men nu inför Herren Jesus den nya ordningen.

Och till den hör även att icke alls svärja.

Svordomarna voro ett svaghetsutlåtande, ett

utslag av människans inre lögnaktighet och

svekfulla väsen. Man måste tillgripa något, som hade

auktoritet och väsen och förstärka sitt ord med,

vilket i sig själv annars vore endast luft och

tomhet. Därför befalldes de gamla att ha respekt

åtminstone för det de sålunda svuro vid och ”icke

svärja falskt”.

: Sådan svaghet och opålitlighet få icke finnan i

Jesu rike och kan icke finnas, där hans ande och

Rikets lagar äro skrivna inuti hjärtat. ”Men jag säger eder”, i motsats till vad som är

sagt till de gamle.

Det är fyra olika auktoriteter som judarna

brukade bekräfta sitt tal med: Himmelen, jorden,

Jerusalem och det egna huvudet. Jesus förbjuder

allt svärjande och nämner dessa fyra ting för att

inpränta, att vi icke få förgripa oss på eller draga

ned i vårt vardagliga tal ting som äro oss för

höga. Ja, svärjandets dårskap lyser fram i dessa

förbud. Ty att gripa till såsom borgen för sitt tal

det man icke har någon makt över, är ju icke

endast brottsligt utan högst dåraktigt.

, Guds tron. ^

Jr \

/ Himmelen är Guds tron. Därifrån utgår det

sista ordet. Den tronen är högt upphöjd över alla

troner. Alla andra troner äro endast bilder av

makt men i sig själva vanmakt. De kunna

dragas ned och störtas av människor likasom de äro

uppbyggda av människor.

\ Men Guds tron må ingen människa komma vid.

Att åberopa den tronen är att förgripa sig på Guds

majestät. Märk att i Nya testamentet få vi lära

icke endast att Gud är kärlek och vår hulde Fader.

Utan vi få även lära att Gud är ett heligt majestät

och upphöjd på annat sätt än i det gamla. Ty där

fingo judarna som sagt svärja vid Gud och bruka

hans heliga namn till bekräftelse, blott de icke

svuro falskt eller missbrukade namnet. Det fulla

ljuset om Gud förmådde icke lysa igenom juden- domens dinunor. Jesus är världsliuset. Och i det

ljuset få vi se vem Gud är både i kärlek och i

absolut överhöghet och helighet. Och nu får icke Guds

tron kränkas genom några profana talesätt,

mycket mindre majestätet självt. Och icke genom

vardagliga umgängesformer och talesätt som

inblanda eder av något dag.

Guds fotapall.

Guds fotapall hör till hans tron. De äro ett och

höra ihop. Alltså är även jorden för oss helig och

utom vår äganderätt och godtyckliga användning.

Vi få använda den, men efter anvisning ovanifrån,

från tronen. Den är okränkbar och hör med till

majestätet likaväl som stolen. Den står under

samma skydd, fastän förnedrad genom fallet.

Men dess sammanhang med tronen är icke löst.

Och samma löfte om nydaning, som himmelen har,

har även jorden.

Alltså: låt oss fara varligen fram på jorden i

tillbedjan vid Guds fötter, som vila och vandra

därpå.

Vilken nåd att vår arma jord står i denna

ställning, trots sitt fall och den förbannelse den

suckar under för människors skull. Det ger glans

och glad förhoppning åt det eljest så strävsamma

livet där med all dess sorg och nöd.

Men Jesu vänner, Rikets folk, få ieke ”lägga

sten på dess börda” genom att svärja vid den.

Den är därtill för helig. Och en dårskap vore det att svärja vid det som man icke äger den ringaste

makt med eller äger det minsta välde över. Vi

få bruka den och vara ”herrar över den”, det är

sant. Men sedan förbannelsen träffade henne, bli

vi oupphörligen påminda om hur vanmäktiga vi

äro inför den. Vi kunna icke bringa fram en enda

ört eller åstadkomma något till dess fruktbarhet

eller göra något mot missväxt, översvämningar

och jordbävningar.

Låt jorden vara i helgd! Kom icke nära Guds

fötter med något oheligt. Och i synnerhet

fridlyser Herren Jesus den från tvetydigt tal och allt

svärjande.

m var för alla judar jordens me<

ela staden var för dem helig, ja, nå

sk”. Fördenskull sökte de även i den

tt tal och svuro vid den.

juen annu heligare var staden för Herren Jesus,

så helig att de icke fingo vanära den genom ett

godtyckligt användande av dess namn till

bestyrkande av sitt tal. Jerusalem var den store

konungens stad. Härmed åsyftas David i allra

första hand. Men med ”den store konungen”

åsyftades mer eller mindre medvetet Davids son,

den kommande Messias. Ty Jerusalem skall bliva

medelpunkten i hans rike, likasom det var i

Davids, åtminstone bildligt talat.

Att utan vidare begära konungen som borges-

Den store honungens stad.man för sina förbindelser, det gör ingen

undersåte. Men Jerusalem hade sin styrka av den store

konungen. Och att svärja vid det, var ätt draga

ned hela jordens äreplats till maktmedel i det

faddaste vardagsumgänget.

IV.

Ditt eget huvud.

Icke ens detta får bli föremål för edliga

bekräftelser, just emedan även det ligger ovanom vår

maktsfär. Vi förgripa oss, om vi bestyrka våra

ord med något hos oss själva, emedan vi icke äga

någon absolut bestämmanderätt över ens vårt

huvud. Herren Jesus vill lära oss med denna sin

undervisning huru dåraktigt det är att svärja, då

man icke har makt över något. Han vill lära

oss vår maktlöshet och vårt beroende. Han vill

även lära oss att vårt tal skall bottna i Vår

personlighet. Då det är vi som tala, skall vårt tal

vara ett sant uttryck för vår persön, varken

svagare eller starkare än vår pérson är får vårt tal

vara. En god persons ja är starkt nog och

behöver ej stöd av något annat. Ty det skall

representera endast den talande. Och en dålig persons

ord blir icke starkt genom tillgripande av

maktmedel utanför till stöd.

Alltså: det är sanning Herren Jesus vill ha

fram. Vad jag vet, är sant för mig. Mitt ord får

gälla så långt det kan men icke längre än min

person ger kraft åt det. Vilket nyktert samliv och lyckligt

vardagsum-gänge följer ej, där dessa Jesu ord följas! Det

får något av gudomlig helgd över sig. Ty alla

Guds löften, så många de äro, äro ja, icke ja och

nej i Kristus, d. v. s. fullt pålitliga. Därför är det

så saligt att ha med Gud att göra. Där blir icke

rum för svek eller besvikenhet. Så vill nu

Frälsaren, att det skall vara bland oss, så att ja får

vara ja och nej får vara nej. Då bli vi lyckliga

och då blir Herrens namn ärat. Amen.aas

13 SOND. E. TREFALDIGHET.

A Ett offers värde.

Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg, huru

folket lade ned penningar i offerkistorna, oeh många rika

lade dit mycket. Men en fattig änka kom och lade ned två

skärvar det är ett öre. Då kallade han sina lärjungar tUl

sig och sade till dem: ”Sannerligen säger jag eder: Denna

fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något

i offerkistorna. Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men

hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, så mycket hon

ägde.” Mark. 12: 41—44.

TTuru olika se icke Gud och vi på saker och

rXmgl Våra ögon bestämma våra intryck av

vad vi se. När vi se en gåva på Guds altare,

fälla våra ögon utslaget om denna gåvas värde

och storhet. Men våra ögon kunna icke tränga

igenom det yttre. Därför få tusen kronor för oss

gälla för tusen kronor, oavsett hurudant hjärtat

och handen hos givaren äro. En gärning, t. ex.

ett tolvtimmars dagsverke, i missionens tjänst

taxera vi till det värde och löna det enligt den

taxa, som är gängse i världen. Men det firma en

högre taxeringsgrund, en sannare värdemätare.

Herren Jesus är med vid offrandet åt missionen.

Herren Jesus sitter mitt emot offerkistorna.

Och även han ledes vid taxeringen av sina ögon:”Han såg huru folket lade in penningar i

offerkistorna”.

Men hans ögon tränga igenom ytan intill

tingens kärna. Så även då vi lägga något i

offerkistorna. Och inför hans ögon händer det att

tusen kronor bli mindre än intet, ett minus. Vi

få höra hans förtroendemän i hans namn säga:

”Fördömd vare du med dina penningar!” eller,

som till Ananias: ”Detta var ju din egendom,

medan du hade det kvar. Och när det var sålt,

voro ju penningarna i din hand ... Du har ljugit

icke för människor utan för Gud.” — Alltså:

Bättre att inte giva alls än att giva gårdsvärden,

besmittade av lögn.

Men när Jesu ögon se på vad som försiggår vid

offerkistan, så finner han ett öre vara en större

summa än alla rikas överflöd. Herren Jesus

ställer allting under den inre och den högre

världens lagar. Från den världen ha hans ögon sitt

ljus. De äro inställda för evighetens perspektiv.

Därför skära hans synlinjer så ohjälpligt våra.

Ty våra ögon se efter det yttre. Men hans se till

hjärtat. Och hjärtat är i släkt med den andliga

och eviga världen.

Det är icke Jesu linjer som skola läggas

parallellt med våra, utan våra måste bringas i

harmoni med hans, så att hans få vara de gällande.

Och då får en fattig änka vara med och. verka

för Guds rike. Då kan det hända att elvte

timmens arbete får den fulla tolvtimmars-dagens lön. n.

När Herren Jesus taxerar offret.

Att lägga in i offerkistorna av sitt överflöd.

därtill llSMfgjpfu varken tro eller kärlek. Inga

inre krafter behöva därvid tagas i bruk. Därför

kan en göra det, som inga inre krafter, d. v. s.

Guds-rikeskrafter, har i sin själ. Att offra blir

i så fall endast en död gärning, ty det är inte det

yttre verket eller det synliga i gåvorna som har

värde. Detta är endast det yttre tecknet. Och

det kan missvisa, ja, det är inte säkert att det

ens är något tecken.

Men det inre hjärtelaget är det värdefulla. Dess

riktning och innehåll är det Herrens ögon se till.

Är detta rätt bara, blir den lilla gåvan lika helig

som den stora. Ty den lilla gåvans givare kan

ha ett större hjärta, en större kärlek, en högre

tro, en renare hängivenhet åt Gud än den stora

gåvans givare. Och just efter dessa inre värden

bedöma Herrens ögon givaren och gåvan. — ”Allt

vad hon hade, så mycket hon ägde.” Se där vad

som behagar vår Herre Jesus.

Jgade änkan haft mer, så hade Guds sak fått

jnen Hon ägde ett varmt"Hjärta, ett rikt inre.

Hela hjärtat, allt vad hon ägde, sitt rika inre

gav hon.

Cu>K vå.r Mngtaro iran iWa med sådant. Det

talar han om, det glädes han över. Han bryr sig

inte om ifall det är mycket eller litet: en hel gård, tusen kronor eller två skärvar, bara vårt

inre är med, så att allt är ”heligt Herranom”.

/"A0, så viktigt att han, som sitter mitt emotS

(offerkistorna och ser hur vi lägga ned våra offer?

och gåvor, får se oss lägga ned allt! Enda§thel-(

offer, icke delade hjärtan, ha värde för Herren./ 14 SÖND. E. TEEFALDIGHET.

En underbar lovsång — en underbar kallelse.

Vid den tiden talade Jesus och sade: ”Jag prisar dig,

Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har

dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de

enfaldiga. Ja, Fader; sä har ju varit ditt behag. Allt har

av min Fader blivit förtrott åt mig, oeh ingen känner Sonen

utom Fadem, ej heller känner någon Fadem utom, Sonen

oeh den för vilken Sonen vill göra honom känd. Kommen

till mig, I alla som arbeten oeh åren betungade, så skatt

jag giva eder ro. Tagen på eder mitt ok oeh lären av mig,

ty jag är saktmodig oeh ödmjuk i hjärtat; så skolen I finna

ro Ull edra själar. Ty mitt ok är milt och min börda är

lätt. Matt. 11: 26—30.

En underlig lovsång. Det är det första

intrycket man får av denna Jesu tacksägelse

till sin Fader. Ty det är höga toner, fulla av

glädje och tack. Därför må vi väl nämna dem

för lovsång.

Vad var det då som framkallade detta tack?

Ja, se det är däri det underliga ligger, att det var

frälsningens fördoldhet för de visa i världen men

dess tillgänglighet för de enfaldiga. Men det är

den underlige Guden som står för det ena såväl

som det andra. Och Frälsaren söker icke att

utforska den himmelske Faderns underlighet utan

låter denna stå oantastad och bara tackar, nöjd

med den enda förklaringen: "Ja, Fader, så har

ju varit ditt behag”. Jesu undergivenhet och tacksamhet.

Detta faller oss starkt i ögonen. Herren Jesus

hade dock så mycket med saken att göra. Han

hade ju beslutat att lida och dö för alla och gick

nu att fullborda detta i Jerusalem. Han hade

alltså bort äga rättighet att få blicka in i de

dolda orsakerna till de visas dårskap angående

frälsningen. Han hade även kunnat ingå i frågor

och efterforskning i Faderns råd, ja begära

ändring däri. Det angick honom ju ändå så nära,

ja, så tycka vi.

Men låtom oss lära härav den sanna tillbedjan

och vördnaden inför Gud. Jesus visar att Guds

underlighet är så upphöjd, så oangriplig, att där

är rum endast för lovsång och tack. Icke ens

ende Sonen tillåter sig en fråga, när det gäller

Guds planer och rådslut, vilka han, Sonen, dock

skall bringa till verkställighet och giva livet för.

Här är den fullkomliga lydnaden, den

fullkomliga ö^rlåteIséiTl[t~GucL Här är tron i dess

Hdlaste resning. ^Vi storma in på Herren Gud,

när vi icke förstå honom, vi fråga och larma, och

ofta får han höra från oss, förmörkade varelser,

att han ej är rättvis. Sådant är hädelse.

Men Herrens vänner lära sig understundom att

låta Gud regera, och besjunga hans regering. Då

förefalla de underliga. Ja, ty när det gives rum

åt den underlige Gudens rådslut och handlingar,

så bli de som tillbedja och sjunga hans lov under-

26liga. Och sångerna gå då i för höga toner för

denna världen.

Herren Jesus hade omedelbart förut bestraffat

de galileiska städerna, i synnerhet Kapemaum,

för deras otro och olydnad mot hans

kraftgärningars vittnesbörd. Vänd mot dessa är han

upprörd. Men så skådar han in i sammanhangets

djup, och se, det tar botten i Faderns behag. Och

då — ja, då blir det lugn och tillbedjan, lovsång

och tack i Försonarens själ. Då frambäres

för-soningsoffret lika varmt och helt, vare sig det

får uträtta sitt verk eller icke. Regellöst eller

utan plan är det inte. Faderns behag styr ju

det hela. — O, underbara gudsfruktan. Här är

mönstret, den höga grad dit Anden leder våra

ögon och vår vandring, om han får rå om oss.

Vi kasta bort så mycket missionsarbete, tycka

vi, så mycket av missionsmedlen. Ingen frukt se

vi. Och så döma vi oss själva och varandra. Så

får Gud skulden på ett otåligt köttsligt sätt. —

”Vad tjänar det till?”

Broder, har du ännu älskat, lidit, bedit så som

Jesus? — Nej. — Ja, stäm då ned tonen, giv rum

för Guds behag.

Den världsliga klokheten står i vägen för

frälsningen, om den får råda. Skall den få råda, ja,

då se vi att Gud undandrager oss sina

uppenbarelser. Och frälsningen är dock en uppenbareslens

sak, ej en frukt av världslig vishet. Men

uppenbarelser kunna enfaldiga och små taga emot; det sevi i jultextema såväl som i påsk- och

pingstundren. Ty så är Faderns behag.

Jesu haUélse är underbar med hänsyn titt

dess föremål.

Vilka är det Herren vänder sig till med sin

kallelse? Svar: Desamma som Fadem benådar

med frälsningsuppenbarelsen.

Det är helt ovanligt. Herrens Jesu sätt att gå

fram är fullständigt revolutionerande. Han bryter

alldeles med de i världen vedertagna och gängse

sätten, ftldrig förr har någon efterlyst

uslingarna, de olyckliga och syndarna. Alla som

annonsera efter folk, vilja ha präktiga, starka och

lyckliga människor. Till och med hälsobrunnar och

kurorter säga bestämt ifrån att vissa slag av

sjuklingar icke få komma. Alla vilja ha med rejält

folk och med de förmögna och starka att göra.

Ty alla behöva och hoppas få någon vinst av dem

man får att göra med. — Icke så vår käre Herre

Jesus. Han är ute för att dela ut vinst. Han vill

endast giva.

”Kommen till mig, I alla som arbeten och ären

betungade.” Ack, det finns så mycket som

betungar, så mycket hårt arbete. Det är ett

stående intryck som umgänget med människor ger,

att de äro överansträngda och ha för tung börda.

Detta vet Jesus så väl. Därför kallar han dem

till sig. Du som arbetar mycket med dina synder,

.tb ™ -JTJI-.kom till Jesus med dem. Du som betungas av ett

ont samvete, lägg ned din samvetsoro hos Jesus.

Du som har det svårt i vardagslag med för tungt

arbete för att hålla dig och de dina något så när

uppe, du har en förstående vän i Jesus som

erbjuder dig sin hjälp. Kom då till honom. Han är

just nu här och kallar dig till sig.

Jesu kallelse är underbar med hänsyn tUl vad

den Tovar.

Den lovar vederkvickelse.* Det vill säga den

utEovar den ursprungliga kraften åter. Vilken

kraft? Den som var människan beskärd före

syndafallet. Ty det ligger i ordet vederkvickelse.

Vidare lovar den ro för själen, själaro. Ingenting

behöva vi så väl som det. Blir själen rofylld, så

ha vi en barlast som håller skutan i jämvikt. Det

är det upphöjda lugn, vilket bär ovanom de

blandade luftlagren, som Jesus ger de sina. Det är

något av Guds egen kraft och vila redan här.

Men så lovar han också att undervisa dem som

komma. Hans undervisning tar sikte på det

centrala hos oss: hjärtat. Åt detta meddelar han

ödmjukhet och mildhet: hjärtemildhet. Det är

värt benämningen uppfostran eller rent av

bildning. Mjuka ryggar och milda läppar äro oftast

vad våra herrar uppfostrare vinna med all sin

pedagogiska konst, ändock de syfta, även de, tiU

* Gamla översätfoingein.verklig ödmjukhet och mildhet i hjärtat. Endast

Jesus förmår föra lärjungar fram till detta

fullkomlighetens mål. Ty han är själv sådan som

han vill hava de sina. Han är själv ett levande

exempel i dessa höga bildningsämnen. Hur

ljuvligt att nalkas honom, hur gott att få vara hos

honom och hur saligt att få lära av honom.

Lärjungaskap hos Jesus är icke ett lättjefullt

eller självsvåldigt liv. Nej, han lägger ett ok på

de sina. De äro icke sina egna. De skola alltid

känna hans välde över sig. Men oket heter

ljuvlighet. Det är annat än de ok som synd och värld

och vänner och fiender vilja få oss att träla under.

Dessa ok framkalla bitterhet, hårdhet, hot och

hat. Jesu ok framkallar godhet, kärlek,

välbefinnande och det allra ädlaste slag av

självmedvetenhet, självaktning och inre tillfredsställelse. Man

är ju i sin rätte Herres tjänst och står ständigt

i hans välbehag. Livets börda bäres med

värdighet, ty den är i hans tjänst lätt. Ett_yänJigkIiv,

ett rikt liv, ett lyckligt liv, ett evigt liv.

Det är värt att vi även TäggaTmarKe tUl Faderns

och Sonens enhet, sådan vår text framställer den.

Den hela överlåtelsen åt Faderns behag, som Jesus

talar om, är liktydig med full enhet. Ingen skall

lyckas att få in ens den spetsigaste kil för att

särskilja gudomen. Jesu stora ord: ”Jag och

Fadem äro ett”, är därvid fullt avgörande. Allt

är av Fadem betrott åt Sonen.

Så se vi av denna härliga text Faderns och

Sonens kärleksfulla arbete med att uppenbarafrälsningens hemlighet ocfc göra tillvaron tiU ett

saligt förhållande i Jesu gemenskap, och detta

just för de små och enfaldiga, de betungade och

trötta. Ty de stora och visa kunna stiga ned till

detta plan och sålunda, även de, få del av

frälsningen. Men de små kunna icke stiga upp på de

högas plan. Hade Gud förlagt frälsningen dit, så

hade ju de små varit ohjälpligt uteslutna. Nu

kunna alla få del i Guds härliga frälsning. Med

sina kärleksfulla anordningar har han tagit sikte

på alla. Honom vare ära och lov i evighet. Amen. 15 SÖND. E. TREFALDIGHET.

Skattesamling och friska ögon.

Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal

förstöra och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen

eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstora,

och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. Ty där din

skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.

ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får

hela din kropp ljus. Men om ditt öga är fördärvat, då blir

ver hela din kropp höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset,

som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke

mörkret! Matt. 6: 19—23.

år text talar om två ting: att samlajakatter

och~viIÉten av att ha friska ögon.

Vad är det för sammanhang mellan dessa ting?

Det skola vi strax se.

Vi äro nämligen alla inställda på att samla

skatter. Vår djupa evighetsinstinkt säger oss att vi

behöva något, ja, mycket. Men så är det fél på

Detta gör atTvå^e^g^äbehov sysslar med det

som hör denna tiden till och tror sig bliva

tillfredsställt med jordiska skatter, ögat ser

nämligen inga andra. • t

Vi få och vi böra samla skatter.

Denna djupa instinkt är oss given av Gud. Det

hör till vårt livs ambition att skaffa oss en fond

att lita på. Men vår frälsare står även vid denna

sida i vårt liv som en trogen vaktpost höjande

sitt finger till varning och undervisning: ”Samlen

eder icke skatter på jorden”.

Här som överallt sammanfaller Jesu

undervisning med vår verkliga lycka.

Varför vill ej Herren Jesus att vi skola samla

skatter på jorden? Därför att det finns så svåra

fiender där till skatterna. Han nämner tre: rost,

maj och tjuvar. Hur sant är icke detta!

r De jordiska ägodelarna skola vara löpande i5

relsekapital för vår trevnad och våra dagliga be

hov samt till hjälp för oss att på ett människovär

digt sätt komma igenom detta livet. Och så läng<:

_de löpa, hålla de sig något så när vid sin val

Men så kommer behovet av skatter. Man

stannar rörelsekapitalet i dess löpande och gör det till

skatt d. v. s. till en hållpunkt och borgen för

hjärtats säkerhetsbehov och törst efter glädje. Strax

anlöper skatten. Rostfläckar visa sig och ett

farligt besvär förestår bildligt och bokstavligt med

puts och polering. Men det hjälper icke. Skatten

som lovade glädje och fyllnad, blir till sorg och

tomhet Vi se t ex. en vacker klänning, en fin

möbel, ett härligt husgeråd eller flera sådana. ViSro svaga för prydnader och konstföremål, Vi

suggeras och tjusas av deras glans: Tänk om vi

bara kunde få tag i dem, bli ägare till dem, huru

skulle de icke fylla upp vårt hem med trevnad och

lysa oeh fröjda oss. De te sig, alla dessa ting,

så fullkomliga och utan vank, tills vi väl fått dem

i våra händer och blivit ägare av dem. Grenast

framträder rosten. Och nu börjar besväret och

arbetet och — missräkningen: var det då inte mer

med dig, du lögnare? Du tjusade mig så

oemotståndligt, innan du blev min. jNlvcket besvär.

många vedermödor och ringa glädie ha de_

Jordiska skatterna med sig. Och icke underligt är

cTet: de äro ju aldrig ämnade att vara skatter,

dessa rörliga kapital, jämt så länge de äro i

rörelse, äro de oss till nytta. Söka vi förvandla dem

till skatt, d. v. s. till fäste för hjärtat, då bli de

oss till förbannelse. Mott förstör dem sedan

rosten fläckat dem, ja, de förstöras, smälta bort Hur

mången olycklig skattesamlare i världen har ej

fått. erfara det? Och nu, käre vän, vill Herren

Jesus frälsa dig och mig från ett sådant öde

genom sin undervisning.

Och så till slut komma tjuvarna. Vilken nöd

och vånda vållar icke nu i den modema världen

fruktan för kommunism och bolsjevism? Sådana

som ha samlat eller ärvt något, äro rent

förskräckta. Och det ha de orsak att vara. Herren

Jesus säger att tjuvar stjäla skatterna i denna

världen. Än komma dessa brytande sig in, än

komma de lagenligt och taga det samlade. I alla händelser kommer det säkert en tjuvtill

riu|och skiljer den jordiske samlamLfråaudet

samlade. Det är döden. Ve då den som har sin

skatt i det jordiska.

Det är emellertid under alla förhållanden högst

osäkert att ha skatter på jorden. Ligen

försäk-ringsanstalt i världen kan ge borgen för dess

bevarande. O, att vi alla nu, i dag, kunde höra vår

frälsares ord och anamma hans undervisning!

Skall då det skattbéhövande, det för

skattesam-ling inställda hjärtat, bli skattlöst? Nej, nej.

Men det blir det, om det samlar skatter på

jorden. Och det är ju detta Herren Jesus i sin

innerliga kärlek vill frälsa oss ifrån.

Var vi skola samla skatter f

”Samlen eder skatter i himlen” Lyft upp

hjärtat dit. Vänd hjärtats sugrötter uppåt. När

Jesus sagt: ”Samlen eder skatter i himlen”, så är det

säkert att vi kunna samla skatter där.

Det är två sätt att samla skatter i himlen: vinna

och förlora.

Vinna andra människor för Gud är ett säkert

sätt. Ty dessa som jag vinner bli mina

hjärtevänner för evigt. Och skriften säger att de som

undervisat många till rättfärdighet, skola själva

lysa som stjärnor i evighet. Men jag hade kanske

bort säga: förlora först. Ty varje försakelse här

för min frälsares skull blir en vinst, en tillgångdär. Bondens hjärta är hos skörden nästa års

soliga juli, när han under regn och storm kastar

sin dyrbara höstsäd i jorden. Så vilar den

himmelske skattsamlarens hjärta i himmelen, när han

här under tårar och försakelse sår sina offer, sin

bön, sin kärlek, sina ansträngningar och

umbäranden i tron inför sin frälsare, kända endast av

honom: ”Där din skatt är, där kommer ock ditt

hjärta att vara”, säger vår text.

Skatten har makt över hjärtat. Är skatten i

hirämelen, så drager den uppåt och sänder flitiga

bud till mig, budskap med ljus och glädje. Alla

hjärtats sugrötter vändas dit så småningom. Och

i samma mån som jorden blir mindre, blir

himmelen större och större. Fattiga synas och äro

sådana himmelska skattsamlare på jorden; men de

göra dock likt Paulus många rika.

Själva skatten är^Jesus själv. Och i och om*

kring honom~p!acerar den himmelske samlaren

allt sitt.

Den jordiska ”skatten” tål ej vår blick. Det är

som att andas på en blank oäkta metall: den

an-löper, fördunklas och vittrar och krymper ihop

i sin lögn för det besvikna verklighetsbehövande

hjärtat. Det var aldrig meningen att den skulle

upphöjas till skatt. Men_den himmelska skatten

tål ljuset. Ju klarare^déTfaller pS äen, dess

härligare strålar den fram.

Men här är det som ögat, ljusets organ, spelar

så avgörande in.m

Det friska ögat.

”ögat är kroppens lykta”, säger Mästaren.

Vilken förträfflig bild. Är ögat friskt, blir hela

kroppen ljus. Ty ögat är ju kroppens organ för

ljuset.

Alldeles så i andens värld. Vårt inre, andliga

öga är det som Herren Jesus här talar om. Det

finns så många andliga ögonsjukdomar. Det

visste Paulus. Därför bad han i Efes. 3 att Gud skulle

upplysa deras hjärteögon. Dessa efeser hade

blivit seende, men de sågo icke klart nog än.

Och med detta ämne har Herren Jesus berört

ett stort huvudämne. Vad beror allt andligt

haL-tande, allt ljumt väsende, all villfarelse och

världslighet hos oss på? Jo, på sjuka ögon.

”Om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din

kropp mörk”, och: ”Är det nu så, att ljuset, som

du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke

mörkret”.

Herren tillämpar detta på vårt andliga väsen.

Därför må vi ha akt på våra ögon och flitigt bedja

Gud hålla dem Mara. Den som har skeva ögon,

ser allting skevt. Den som har en fläck på ögat,

ser en fläck på alla föremål. Den som är långsynt

får en oriktig uppfattning av föremälen och

världen, likaså den som är närsynt. Och slutligen:

den som ser snett, för honom bli alla föremål

sneda. I alla dessa fall komma alla föremål i

oriktiga relationer. Ty världen är för mig precis vad mitt öga bestämmer, ögats uppfattning blir min

kunskap.

När vi då betänka Rosenius’ ord: ”Den

vaknaste kristen är ändå endast halvvaken” samt:

”Icke kraft, men ljus, är vad vi bäst behöva”, och

Luthers: ”Verklig kristendom är ytterst en syn,

som vi fått, vi som tro”, så förstå vi den oerhörda

vikten av orden i vår text. Det är ju då mindre

underligt att kristenlivet ter sig så olika hos olika

kristna och i bästa fall ofullkomligt och haltande.

Det andliga ögat ser alltid längre och på annat

vis än det yttre. Och så kommer konflikten. När

Abrahams öga såg uppståndelsen och Guds kraft,

kom han i konflikt med all yttre syn, som såg den

dejlige Isak bara. Men då var hans öga friskt.

/"lött sådant prov på friska ögon se vi hos Mosesi

då han nekade sitt yttre öga kungahärligheten i J

Egypten men bejakade sitt inre ögas åtrå efter/

Kristi försmädelse och lönen hos Gud.

~ Sådana friska ögon hade lantgreven Filip av

Hessen och hans gemål, när de med frimodighet

tillbakavisade påvens tillbud om kardinalhatten

och i stället talade om rättfärdighetens krona hos**-"^

Gud, och Luther, då han sjunger: ”Vi våga liv och

ära, gods och allt; ske blott som Gud befallt. Guds

rike vi behålla”.

Då vi tala om att vara skarpsynt eller

framsynt eller personer med ”affärsblick”, så mena

vi ett gott och friskt öga. Detta leder hela

kroppen, d. v. S. hela den yttre existensen med alla dess

villkor till ljus och lycka. Alldeles så andligen. Vad som år vårt friska öga.

Och vad är det då som är vårt öga i denna

mening? Det är anden i oss. ”Anden i människan

är Herrens lykta”, säger redan Salomo. Men hos

ogudaktiga människor är ögat blint och hos

många kristna är. det ej friskt. Detta visar sig

i människans handlingar. Det är nämligen med

ljuset som med elektriciteten, det måste ha två

poler. Och-Polema här äro Ordet utanför oss och

anden i oss. Likasom det måste vara både solen

och ögat för att det skall vara ljus dag. |£én

anden i oss är av Gud. Alltså hjälper inte ordet

tjäral Ty en blind har ju ingen nytta av solen.

Ej heller hjälper anden bara. Ty en än så

skarp-ögd människa ser ju ingenting utan att det yttre

ljuset är med.

Ordets ljus ha vi alltid nu, ftiid varp wi Nu

bel&örä vi också friska ögon, framsynta,

skarp-synta, som leda hela vårt väsen in i ljus och till

ljus och med klar ”affärsblick” vaka över vår

andliga ekonomi. Vi skåda då synden som

övermåttan syndig, vilken som höga berg stänger vår väg.

Men vi skåda ock Guds löften såsom himmelska

alper och Kristus som vägen in i denna soliga

alpvärld. _Då ana vi ock något av korsets

hemlig-het och härlighet.

Det friska ögat ser vidare allt människors

beröm eller tadel som lättaste agnar, men Guds

välbehag som himmelskt vete. Tiden hlir knrt, menevigheten blir så lång, Jordelivet blir en skola;

och jorden själv en skönhet i ruiner.

Men hinunelen blir det rätta hemmet, som

rycker allt närmare inpå oss, ett hem där

fullkomligheten tecknar allt, där jag redan nu gör mig

hemmastadd. Jag väntar gärna med vila, glädje, ro

och mitt livs resultat tills jag är där, tills jag

kommer hem. Ja, himmelen blir himmel.

O, käre Herre Jesus, du världens ljus, giv oss

mycket av ditt ljus, gör våra ögon friska! Amen. 16 SÖND. E. TREFALDIGHET.

Sonens gärningar äro Faderns gärningar.

Då talade Jesus åter oeh sade till dem: "Sannerligen,

sannerligen säger jag eder: Sonen kan ieke göra något av

sig själv, vian han gör ailenast vad han ser Fadem göra;

ty vad han gör, det gör likaledes oek Sonen. Ty Fadem

älskar Sonen oeh låter honom se allt vad han själv gör; oeh

större ting, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I

skolen förundra eder. Ty såsom Fadem wppväcker de döda

oeh gör dem levande, sd gör ock Sonen levande vilka han

vill.” Joh. 5: 19—21.

Här ha vi en välsignad vägledning för vår

spörjande tanke, då vi betrakta vår frälsare. Ty

vi stå ju inför honom undrande och frågande. Och

detta därför att klyftan mellan oss och honom är

så stor.

Ut ur evighetens gudomliga råds dunkel drager

Jesus ledtråden och sticker den in i vår själ: Allt

vad jag gör, sannerligen, sannerligen säger jag

eder, det gör Fadem. Jag gör intet av mig själv.

O, vilket sammanhang mellan den evige

Allhärskarens händer och denna världens andliga

företeelser — de världsliga intressera oss inte

här! O, vilket sammanhang mellan den evige,

allgode Faderns hjärta och tummelplatsen i mitt

hjärta och för övrigt den skådebana, dar jag

kämpar min livskamp och strävar att fullborda min

levnads lopp! Vi bero ju i allt av vår käre Herre Jesus.

Allting tala vi med honom om. Då något går oss

emot, klaga vi inför honom vår nöd, och när vi få

glädja oss åt medgång, så tacka vi honom och giva

honom äran härför. Men vad kommer då allt

egentligen ifrån? Ifrån Gud.

Herren Jesus är förmedlaren, en automatiskt

trogen sådan. Du trycker på automatens knapp.

Och troget verkar apparaten. Bakom apparaten

ha vi ingenjörens hjärna och vilja. Det är Gud,

som står där bakom, hans kraft och snillegåvor.

O, förunderlige, store Gud och Fader!

Ja, Jesus är en trogen förmedlare.

Jesu frälsningsgärningars motiv.

De äro kärlek. Ty Fadem älskar, står det.

Vem? Sonen.

Alltså: Faderns kärlek till Sonen är borgen för

JesU gärningar, icke Faderns kärlek till oss.

Vi duga icke till Guds förmedlingsautomater.

Vi komma lätt i olag. Men Faderns kärlek måste

ha en förmedling lika säker och värdig, som

faderskärleken själv. Och en sådan förmedling

giver endast Sonen. Aldrig avbrott sålunda i den

kärleken! Inga konstiga fnurror eller

oberäkneliga nycker.

Stora ting hade Herren Jesus nu gjort, i det att

han givit hälsan åt den sjuke vid Betesda. Och

på en sabbat. Det var detta som gav anledning

27till det stora harliga frälsnings- och

uppståndelsetalet i Joh. 5.

Fienderna vredgades över underverket. Men

Jesus lovar ut ännu större under, som skulle väcka

deras förundran.

Här är höjden av all kraft, kärlekens kraft.

Tänk dig nu kärlekens seger och alla hinders

sprängande kraft. Fadem älskar Sonen. Sonen

utför kärlekens verk. Denna kärlek är fullt

konsekvent. Den förändras ej av några som helst

omständigheter hos föremålet, likasom solen ej på

något sätt försvagas eller ändrar sitt sken genom

inverkan från någon av de mångskiftande

föremålen för hennes strålar på jorden.

De större gärningarna.

Jesus utförde i kärlek sin frälsaregäming.

Fienderna vredgades. Men han endast utlovar

större kärleksunder. Detta var en sjuks

återställande till hälsa. Jesus lovar dödas

återställande till livet. Tillämpa nu detta på dig själv,

du fruktande, svaga Jesu vän. Stora ting har din

Jesus utfört för dig och med dig — i kärlek, Guds

eviga kärlek. Och kärleken pressar alltfort på

i frälsningssyfte. Den kan blott ett: stiga och

stiga till vår fördel och frälsning, då den fått oss

till föremål.

O, låtom oss då förbliva i kärleken! Dess stora

verk är att uppväcka döda. Och sanning att säga:Just detta är det vi behöva och innerst äro så

rädda för att ej bli föremål för. Ty vi äro ju

för det första så andligen döda. Detta är vårt

dagliga bekymmer. Och vi gå ju mot lekamlig

död. Detta är vår stora hjärtenöd.

Ack, hur skall det gå? Kunde himmelens port

sprängas av någon makt nedifrån, så hade

förvisso kraften av denna frågas mångfaldiga suckan

och vånda ur mänsklighetens, ja, hela skapelsens

stora hjärta längesedan sprängt den. Men Gud

vare lov. Avgörandet ligger hos en annan makt:

behovet ovanifrån att frälsa och hjälpa. Guds

stora, våra nödrop besvarande, kärlek har öppnat

himmelen inifrån och kommit hit ned.

Och nu gör Sonen levande vilka han vill. Nå,

vilka vill han då uppväcka? Svar: Alla. Huru

många bliva då uppväckta ur döden? Svar: Alla

som vilja. Du också — om du vill! Amen. 17 SÖN». E. TREFALDIGHET.

Lärjungeskap och frihet.

Då sade Jesus till de judar som hade satt tro tiU honom:

99Om I förbliven i mitt ord, så a/ren I i sanning mina

lärjungar, och I skolen förstå sanningen, oeh sanningen skatt

göra eder fria”. De svarade honom: ”Vi äro Abrahams

säd och hava aldrig varit trälar under någon. Huru kan du

då säga: 7 skolen bliva fria9?”

Jesus svarade dem: ”Sannerligen, sannerligen säger jag

eder: Var och en som gör synd, han är syndens träL Men

trälen får icke förbliva i huset, för alltid. Om nu Sonen

por eder fria, så bliven i verkligen fria.99

Joh. 8* 31—36.

Ide långa tvisterna, som judarna, förde med

Frälsaren, svarade han dem sakligt och

kärleksfullt, fastän på samma gång bestämt och

skarpt. Några blevo övertygade och trodde på

honom. Denna deras tro var dock av sådant slag

att den behövde föras djupare in till det

väsentliga, in till ordens kärna, som är Ordet, och in till

sanningarnas kärna, som är sanningen, samt från

deras israelitiska frihet in till Sonens frihet. Vi

möta här detta underliga förhållande, som alla

tider är så vanligt, att människor fatta tag i

något av orden, som de hänföras av utan att låta sig

fångas av anden i det hela, i Ordet, i

kristendomens hela väsen. En sådan tro är icke omskapan-de och håller icke provet, emedan den icke giver

ljus i vare sig kristendomens försakelser eller

övervärldsliga förmåner. Det var detta Herren

Jesus såg hos dessa så lätt vunna judar och ville

avhjälpa med de rika och höga ord vår text

innehåller.

Vi skola se litet närmare på dem.

Ordet, icke orden förläna lärjungeskap.

”Om I förbliven i mitt ord”, säger Mästaren,

icke i orden blott. Ordet är den sammanfattade

kärnan av alla Jesu ord. Det är det enhetliga

resultatet av frälsningens villkor och frälsningens

löften. Alltså, först gäller det hela Jesu lära och

Jesu person. Och sedan gäller det förblivande

däri.

Luther sade i en stor stund: Jag är fångad med

mitt samvete j_Qr4et. Han satt fast i det hela.

Och därför var det som inga löften, icke ens de

rosenrödaste från denna världens sida, vare sig de

kommo från kyrkan eller staten, lika litet som

de svartaste hotelser kunde lösslita eller rycka

honom ut tur den ”fångenskapen”.

Ack, kära vänner, vad det är saligt att så där

låta sig fångas av Ordet, d. v. s. av andan i allt

vad Jesus säger, gör och är. Ty Jesus är i sista

hand själv Ordet. ”Ordet vart kött och bodde

ibland oss. Och vi sågo hans härlighet-------------”

”vi apostlar”, menar här Johannes. Sedan gällerdenna regel alla tider. Endast de som helt låta

sig fångas av Ordet få se härligheten i det. Men

den synen ger glädje och salighet till den grad

sångaren säger: ”Den högsta frihet för min själ

är den att vara Jesu träl”. Detta var ock den

store aposteln Paulus’ storhet och berömmelse:

”Jag, som är en fånge i Herren”, ”Jesu Kristi

träl”. Detta förlänar sant lärjungeskap. Den

som tar med allt blir en ödmjuk lärjunge och

förstår hur litet han förstår och förmår men är salig

i sitt lärande och ödmjuk i såväl sina bakläxor

som i sina framsteg. Mästarskap hägrar aldrig

för honom.

”Mästare” bliva endast de som taga med vissa

”discipliner”, i Frälsarens ”akademi”. Vissa

älsk-lingsord, såsom ordet om Jesus för oss eller Jesus

genom och uti oss, eller ordet om Jesu försoning,

eller om Jesu etik, eller om dopet, eller om

helgelsen, eller om Andens gåvor, eller om de yttersta

tingen o. s. v., är det mycket vanligt att man

specialiserar sig på — och blir då en väldig mästare

i något eller några av orden.

Men detta ”mästerskap” är farligt och visar

alltid sin rätta halt i det uppblåsta sinnet och den

styva, översitteriets ande, som det alltid medför.

Se t. ex. i våra sociala yrken eller skolor. Sann

lärjunge är ju där endast den som studerar och

i sitt lärdomsinhämtande tar med hela schemat,

alla grenar som tillhöra skolans kurser eller

yrkets omfattning. Andra, som endast ägna sig åt

något visst älsklingsämne, godkännas icke och fåaldrig någon examen. De äro inga sanna

lärjungar, som icke förbliva i skolstadgan utan

endast i någon eller några av skolans stadgar. Men

det kostar förödmjukelser och möda att taga med

det hela. Och endast den som har verklig kärlek

och inre håg förbliver kvar och bidar utgången;

och endast den får erfara lärjungeskapets

salighet

Sanningens förståelse och sanningens frigörelse.

Att förstå sanningen är något annat än att

förstå vissa sanningar. Och vi kunna fritt säga att

ett rätt förstående av sanningarna kan endast den

få som förstår sanningen. Sanningen är Herren

Jesus själv lifesora- han-äp-QyqH;.

Utvecklings-gSngen för förståendet är icke utifrån

sanningarna in i sanningen, utan inifrån sanningen och ut

till de olika sanningarna. Sanningar trälbinda.

Men sanningen gör fri. Sanningen är ett kärl, som

sammanfogas av många stavar. Alla stavarna

måste fogas in för att kärlet skall kunna fylla sitt

ändamål. Så länge det saknas en enda blott, kan

inget innehåll förvaras i kärlet

Endast Herren Jesus är den absoluta sanningen.

Och endast han förlänar verklig frihet Ty han

icke bara uppenbarar våra brister utan böfåmédJ

ffetmoTbristemärHanvisar allt, allt i desa rätta

ljus: synden, döden, domen, evigheten så väl som

nåden, rättfärdiggörelsen, saligheten. Och den

stora slutsynen han visar oss är den stora slutliga fullkomligheten i och genom honom själv. Då

strömmar frihetens helande luft från de eviga

bergen till vår ande, och vi förnimma något av

vad den eviga saligheten innebär. Det är en

frälsningens nåd att förstå sanningen, dess helhet

och väsen, så att man slipper att ängsligt och

bun-den i anden, med samvetet sjukt, löpa hit och dit

bland sanningarna och sanningsdelama och leta

ut, hur man verkligen har det, samt förgäves söka

ett svar, som är frigörande giltigt. En människa

orkar dock icke med att undersöka eller passa in

sig i alla detaljer. Alltid fattas det något även

för den bäste. Och så är hela saken förlorad. ^

/""Hlen Jesus har klarat alla sidor i sanningen!

(Han är fullkomlig i allt. Att förstå honom, det

\är att vara innesluten i hans kärlek och hans frälsA

ping. Och det frigör. Ty han älskar och är komj

men för att frälsa. v

Detta är orsaken till att alla verkliga Guds

barn tala så mycket om honom och sjunga hans

lov. Det är ock orsaken till att den sången blir

himmelens nya sång.

Yttre företräden giva ej frihet.

Judarna åberopade sitt bamaskap av Abraham.

Det var ett yttre väsen. Och utifrån det sågo de

endast yttre ting. De hade stora företräden och

visste alls icke av någon träldom. Ty de rörde

sig endast med trälaktiga tankar, ehuru de icke visste av någon yttre träldom, inga bojor. Och

det var för dem allt. Synderna hade de finurligt

klarat i enlighet med sina uttolkare och rabbiner.

De stodo fram såsom särdeles lyckliga och

fromma människor. Och likväl voro de trälar — under

synden. Det är något annat än vissa synder.

Synden är invärtes i oss. Synderna växa fram i det

yttre livet, i våra lemmar och sinnen och kunna

där bekämpas. Men: syndens väsen och verkliga

gärningar äro förhanden, långt innan de synas

i det yttre. Syndens väsen är bortvändhet från

Gud och självvalt förfarande i andliga ting såsom

det passar köttet och naturen. Synden är att

vara sin egen frälsare och förakta Guds son. Att

så göra är att vara en yrkessyndare.

Detta är den stora träldomen.

IV.

Endast Sonen aör fri.

T---------------

Aldrig leda de egna verken fram till den

verkliga friheten. Ty Anden lämnas icke ut till någon,

som ej är fullkomlig. Och endast genom Anden

gives barnafriheten. De egna verken äro

tjänareverk. Men tjänaren står alltid under lag. Att

vara barn är frihet. Bamaskapet grundar sig

icke på vad vi göra, utan på vad vi andligen äro,

vad vi äro genom en annan, som gjort vad som

skulle göras för att vi skulle få vara barn. Denne

är Sonen, Guds egen son. Genom hans ord och

ande födas vi till barn. Det är ett tillstånd, ickegärningar. Och endast Sonen kan åstadkomma

detta.

Men han förer ut i frihet. Är det gjort, så

övas icke synden längre. Den är uppryckt med

roten. Ty nu är Herren Jesus vårt allt. Och vi

kunna icke låta bli att älska Gud, som gjort så

väl mot oss, att han givit oss sin son, som på

detta sätt frigjort oss. Och, märk väl, vår enda

gärning härvid är att se, se och tro vad vår käre

Herre Gud gör alldeles mitt för ögonen på oss

genom sin son. Ty allt sker för mig, då Jesus

tar upp striden med synd, död och djävul samt

vinner seger och löser från dessa fienders tvång

och förlänar bamaskapet med dess besegling av

Anden. Därför säger ock Paulus: ”Där Herrens

ande är, där är frihet”. Men också endast där.

Icke fädernas ande, icke anden i våra gärningar,

icke kompromissens ande ger frihet. Endast

Herrens ande, som följer Sonens gärningar och

gives av Sonen. Ty där är ett helt:verk med

renhet och kärlek till Gud i hjärtat samt hat till all

synd. Detta har Guds välbehag till följd, och

harmoni i själen, ja, liv och salighet. Ty det som

var i vägen härför är nu borta. Det har Sonen

tagit bort i det han förlåtit oss alla våra synder. 18 SÖND. E. TREFALDIGHET.

v; Omöjligt för människor.

När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg,

skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågar

de honom: 99Gode Mästare, vad skall jag göra för att få

evigt liv till arvedel?" Då sade Jesus till honom: "Varför

kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.

Budorden känner du: 9Du skall icke dräpa, Du skall icke begå

äktenskapsbrott, Du skall icke stjäla, Du skall icke bära

falskt vittnesbörd, Du skall icke undanhålla någon vad

honom tillkommer, Hedra din fader och din moder999 Då

svarade han hmom: "Mästare, allt detta har jag hållit från

min ungdom". Då såg Jesus på honom och fick kärlek till

honom och sade till honom: "Ett fattas dig: gå bort och

sälj aUt vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få

en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.*9

Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad

bort, ty han hade många ägodelar. Då såg Jesus sig

omkring och sade till sina lä/rjungar:99Huru svårt är det icke

för dem som hava penningar att komma in i Guds rikeV9

Men lärjungarna häpnade vid hans ord. Då tog Jesus åter

till orda och sade till dem: 99Ja, mina barn, hur svårt är

det icke att komma in i Guds rike! Det är lättare för en

kamel att komma igenom ett nålsöga än för den som är rik

att komma in i Guds rike." Då blevo de ännu mer häpna

och sade till varandra: "Vem kan då bliva frakt?" Jesus

såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men

icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt".

Mark. 10: 17—27.

Omöjligt för människor. Vilket? Det som

är människors största angelägenhet: att bli

frälst.

Hur förskräckligt! Att denna förfärliga

verklighet går Frälsaren djupt till hjärtat, förstå vi väl av några känsloutgjutelser, som i vår test

undfalla honom. Han fattade kärlek till dan nngft

rike frälsningss^aaen; och till lärjungarna säger

nan: ”Ja^mina barn, hur svårt är det icke att

komma in i Guds rike”.

Och när lärjungarna bli häpna och fråga: Vem

kan då bliva frälst, när det är lättare att komma

igenom ett nålsöga för en kamel än för en rik att

bli frälst? svarar han: ”För människor är det

omöjligt”.

Aldrig gavs oss i vårt Nya testamente ett

bestämdare besked i frälsningsfrågan än detta:

^För människor är det omöjligt”. Låt oss väl

beEafla de orden iminne, såTaltvi inte storma på

och försöka oss på det omöjliga. Den är en dåre

som ovillkorligen vill ned på den uppmjukade

brustna isen för att komma över floden. Men när

han måste över? Ja, över; men ej drunkna i

floden. Hur komma över? Den nya, väl prövade

och invigda färjan ligger där. Tag då i Jesu namn

den. Detta Jesu ord: ”Ty för Gud är allting

möj-^ligt”, även att frälsa foSk, de rika med — detär

färjan. Tag den.

Och nu skola vi litet närmare betrakta tankarna

i vår text.

Vanans självbedrägeri.

Detta är det första, som möter oss i texten.

Mannen där var ju en bildad, förnäm man, rik

och tillhörande överheten, enligt Lukas* Vidarevar det en verklig själsnöd som drev honom till

Jesus: Han föll på knä mitt på vägen för Jesus.

Alltså, han hade bort tänka sig för, så att han

icke hade snärjt inne sig i omöjligheter. Men den

olyckliga vanan hade alldeles slitit av valören

i de där gamla vedertagna orden: ”Ärva evigt liv”.

Nu talar han om att göra något för att få ärva.

Han frågar vad gott han skall göra. Detta är

icke bara ett olyckligt uttryckssätt, utan till den

grad ha orden makt över tanken, att hela

tankelivet är i grund fel inställt. Situationer ha skapat

ord av oerhörd valör. Sedan användas de höga

orden utan motsvarande situationer; eller med

andra ord: Själslägen, livserfarenheter,

guds-uppenbarelser ha givit nya ord i det andliga

språkbruket, ”Kariaana tnnpj-nmål” Och sedan drages

detta språkbruk in i vardagstankamas tarvlighet

och får utgöra dräkt för det jordvända sökandet

av denna världen och månhet om självlivet. Så

i vår text på två ställen, det redan antydda och

i orden ’^gode Mästare”, som vi sedan skola se.

Men innan vi gå att beröra dessa

inkonsekvenser hos mannen i texten, vilja vi vända oss till oss

själva, vi som i denna tid falla ned för Herren

Jesus och giva oss sken av att vilja ärva det eviga

livet. Hur tala vi t. ex. om Guds nåd? Finns det

något andligt ord som vi så flitigt röra oss med?

Betänka vi nådens suveränitet? Förstå vi att

när vi tala om nåden, röra vi vid det skarpaste

svärdet över vårt självliv? Knappast. Förstå

vi att vi också då röra vid himmelrikets störstaguldmynt? Å ena sidan borthugges därmed all

vår värdighet Å andra sidan tillfaller oss med

nåden all Guds salighet.

Men i vanliga fall röra vi oss med ordet nåd

som med ett växelmynt När vi t ex. läsa orden:

”I?är synden överflödar, överflödar nåden-JMyffie*

mer”. Rom. .5: 20. så får det icke makt med oss.

Utan vi hänga fast på våra syndera, våra

synda-minnens alptoppar. ”0, ve! Min överflödande

synd! Ack att detta förfärliga skall grumla, mitt

samvete!” Och så slå vi igen boken och sucka.

Men om vi läte nåden vara vad den är, så skulle

vi jubilera och tänka på att likasom syndaflodens

vågor sköljde femton alnar över det högsta berg,

så få våra synders himmelspringande alpspetsar

endast bekräfta nådens översvallande höjd. Ty

det är den högsta gud sf nrsm ädelaen att mäta Guds

n&d med syndenslmåttstockar. De äro dock

nedanefter. Och helvetets skickligaste verkstäder

i det onda kunna dock icke producera något i

ondska som går upp mot godheten ovanifrån. Guds

godhet mot oss i Kristus Jesus.

Likaså när vi tala om Guds kärlek, genast lägga

vi människomått på den. ”Ja, visst är Gud kärlek.

Visst älskar han. Men jag, jag är ju inte värd

hans kärlek.” Ja, se där, nu äro vi där igen.

Betänka vi att det är majestätsbrott mot det

högsta majestätet att så där blanda in oss och

därmed likasom dämma upp Guds kärleks fria flod.

Guds kärlek är fri som solens sken. Det är Guds

gudomlighet att älska. Solen skiner om vårenpå den tjocka, mörka isbanken likaväl som på

den grönskande planen intill. Men på den

grönskande planen synes ej solens verk så tydligt som

på isbanken, vilken förvandlas och gråter sig bort

så småningom, tills den lämnar rum för en både

grönare och skönare plan än den som var rätt

hygglig och såg isfri ut före marssolens arbete.

Så med Guds kärlek. Han älskar syndare,

älskar omotiverat, fritt, för intet. Då taga vi

anstöt av att han skulle föredraga de ovärdigaste

syndare. Detta därför att vi äro så förblindade

av vanan att väl röra oss med bibliska tankar och

ord i teori, men i sanning och verklighet tro vi

icke Guds kärlek och vår ovärdighet. Vi äro

ingenting mindre än omöjliga för frälsning

allesammans genom våra egna möjligheter.

Men Guds kärlek är icke mänsklig. Därför

kunna vi frälsas. Den är gudomlig och fri som

solskenet. När därför Gud älskar syndare, så

mena vi att de lastbara få någon slags

förmånsrätt, likasom den gråtande isbanken får mer av

solen än den hyggliga plätten bredvid. Nej, båda

få lika. Och båda behöva lika. Ty den där

vackra plätten har tjäle inunder jordytan

likaså-väl som isbanken; det är endast yttre och

tillfälliga omständigheter som gjort att vintern

hopat sig så överflödande utanpå isbanken. Och

framme vid midsommar kanske de skönaste

blomstren och rikaste frukterna just spira där

isbanken låg. Vi äro alla lika ovärdiga.

Görandet är för oss alla flodens uppmjukade,sönderbråkade is. Men mannen ville över där, fast

han i sin vaneförblindelse talar om att ärva.

Nåväl. Jesus möter honom vid görandets strand

på hans egen mark: Gör då det och det och gå

den gamla vägen. Ja, ända från sin ungdom hade

mannen gått fram där. Och det hade brustit

jämt. Han hade oupphörligt ”gått ner sig”. Han

ropar i vånda för flodens djupfåra, som han ännu

inte är framme vid. Det bär bestämt inte uppe.

Ingen frid, ingen visshet, intet ljus. Vad-Skall

jagl^ra?

Ett fattas dig.

Vad då? Den rätte Guden och hans kärlek.

Och här visar det sig att den stackars mannen

var fången i ännu en tredje villa, värre än de

andra: ffan .trodde av va.naf alltså en vanetro,

att Israels Gud, den rätte Guden, var hans Gud.

Men nej. När denne Gud, som allena är god,

d. v. s. som är kärleken , och älskar så att han

ovillkorligen uppväcker genkärlek över allting,

stod inför honom, kände han inte igen honom.

Denne Gud hade icke hjärterummet i honom; utan

det hade gud Mamon. Om någon frågat honom

om Israels Gud var hans Gud och om denne Gud

var det absoluta goda, hade han blivit högst

förnärmad och svarat ett övertygat ja. Ja, så

övertygad var han själv om den saken och så ärlig,

att jesus ”fattade kärlek” till honom — en

sär-sSädi kärlek! Och likväl var det en villa. När us prövade saken, så brast mannen i provet

kunde icke älska Gud. Guds kärlek hade)

icke rum i honom. Himmelens salighet, skatten

m Jesus lovade honom, var ingen verklighet föi

honom. Det var teori, vana, förblindelse att Gud

var hans Gud, men ingen sanning. Ägodelarna

voro skatten, ja, gud för honom. Ångest och

rädsla för evigheten och livet där plågade förut

Och nu kom bedrövelse till. Han gick bort, icke

för att, som Jesus anvisade, sälja av utan fön

att taga ännu fastare i besittning det som vaj

^hans verkliga skatt och olycka.

III.

För Gud är allt möjligt.

■I -- -- ^

Det blev bedrövelse och häpnad i

lärjungakret-sen för den rike mannens skull. Och i Jesu hjärta

brände kärlekens lidande. Men den stora

ljusningen, som rår på allt mörker, är Guds kärleks

makt, den absoluta möjligheten.

JEiär voro alla mänskliga krafter för handen:

Mgse lag, bildning, kunskap, fromhet. uppri£tig

frälsningslängtan, ödmjukhet.. Men ärtd^-:

jtémniskca*är detomöjligt. Först n|Lr Guds kärlek

lrommnTmplösgöres anden från stoftet och de

synliga tingen. Innan dess blir frälsningen lika

omöjlig som det att befalla fram en kärna och

plocka bort skalet innan frukten är mogen eller

för kamelen att gå genom nålsögat Men när

frukten är mogen, så faller det yttre skalet bort

av sig självt och kärnans guld träder fram. Se vi icke alla dagar i den andliga världen dessa

ting upprepas? Än frigjorda andars glädje i Gud,

än längtande själar, fulla av ofrid. De ha icke

fått Guds kärlek in i sina liv till förlossning och

makt att försaka världen och dess skatter. Ingen

skall begära att en människa skall släppa sin

skatt, förrän hon får en större i stället. Och här

fordras uppenbarelse, så att hjärtats ögon få syn

på skatten i himmelen.

O, Jesus kär, giv oss alltid den uppenbarelsen,

så att vi icke bli fast i villor! Amen. 19 SÖND. E. TREFALDIGHET.

Söndring för Jesu skull.

Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: ”Denne

är förvisso Profeten”. Andra sade: ”Han är Messias”.

Andra åter sade: ”Icke kommer Messias väl från

Gali-leen? Säger icke skriften att Messias skall komma av

Dcmds säd och från den lilla staden Betlehem, där

David bodde?” Så uppstodo för hans skull stridiga

meningar bland folket, och somliga av dem ville gripa honom;

dock kom ingen med sin hand vid honom.

När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till

översteprästerna och fariseema, frågade dessa dem: ”Varför

haven I icke fört honom hit?” Tjänarna svarade: ”Aldrig

har någon människa talat som den mannen talar”. Då

svarade fariseema dem: ”Haven nu också I blivit

förvillade? Har då någon av rådsherrama trott på honom?

EUer någon av fariseema? Nej; men detta folk, som

icke känner lagen, det är förbannat.” Då sade Nikodei

mus till dem, han som förut hade besökt honom och som

själv var en av dem: ”Icke dömer väl vår lag någon,

utan att man först har förhört honom och utrönt vadt

han förehar?” De svarade och sade till honom: ”Kanske

också du är från Galileen? Rannsaka, så skall du finna

att ingen profet kommer från Galileen.”

Joh. 7 :40—52.

Herren Jesus hade vid lövhyddohögtiden i

Jerusalem uttalat de härligaste ting om sig själv

och frälsningen i honom. Det var sedan halva

högtiden gått till ända.

Många bland folket trodde då på honom och

talade i tysthet bifall till Frälsaren och hans ord.Detta väckte förbittring hos motståndarna. Och

fariseema jämte översteprästerna blevo oroliga

samt sände polis för att gripa den farlige

predikaren.

De gripna griparna.

Dessa rättstjänare voro icke själva fientliga

mot Jesus. De voro endast lydiga sina förmän

och hade själva ingen uppfattning om honom.

Men de tvingades till ett personligt

ställningstagande, när de kommo inom hans maktsfär. Och

denna sfär sträcker sig lika långt som Jesu tal.

Det var farligt att sända ärligt och fördomsfritt

folk inom hörhåll för Jesus. Och meningslös var

deras stränga order att gripa honom. Ty han grep

dem, innan de hunno utföra sitt värv.

Så har det ofta gått. Herren Jesus blir segrare

över sina motståndare och vinner hjärtan genom

sitt oförlikneliga tal.

Allmän villervalla omkring Jesu person

bland folket.

Innan vi närmare betrakta de där gripna

griparna, vilja vi ställa oss ibland den stora

allmän-het, som samlat sig omkring Mästaren på

löv-hyddohögtidens sista stora dag och höra, vad där

säges och försiggår. Där är en man, som ropar ut ett ord, vars vassa

hullingar gripa i hjärtana. Han ropar om ett

vatten, ett springvatten, det vill säga ett levande

vatten, som vem som helst som törstar kan få.

Och detta vatten skall hos den törstige bli till en

i sin tur levande vattenkälla.

Vatten är en nödvändighetsvara. Om den

saknades, törstade hela den yttre skapelsen snart

ihjäl. Men i andens värld är vattnet minst lika

nödvändigt, det andliga vattnet nämligen. Och

så finns där endast en levande källa. Denna källa

är Jesus. Alla de andra äro mer och mindre orena

och ingen enda stillar andens törst. Därför grep

Jesu rop in i hjärtana; det uppsotd en livlig

ordväxling, och olika meningar uttalades om honom.

Några gladdes innerligt. Han måste vara

Profeten, Mose profet, som skulle återställa allt och

tala på Guds vägnar. Andra åter togo steget fullt

ut och bekände honom såsom Messias. Men så

kom okunnigheten skymmande och grumlande.

Först visste man säkerligen icke om

betlehems-undret för trettio år sedan. Och för det andra

så brusto själva skriftlärarna i sin kunskap om

profeternas hemorter. Ty Jona, och troligen flera

av profeterna, var bevisligen från detta landskap,

som för den judiska teokratien var en

avskrädes-plats. Att Messias skulle vara därifrån var ju

otänkbart.

Det är fyra olika meningar som uttalas. tvtLför

ftflTl De två första äro välvilliga

varav den senare helt och ett med sanningen. Detvå sista äro motsträviga och den senare av dem

öppet fientlig. Den vill genast gripa in med våld

mot Mästaren.

Och så uppstår den stora söndringen, som

alltid när Frälsaren talar och handlar. Det blir

söndring i den enskildes hjärta, strid mellan anden

och köttet. Det blir söndring i familjen, tre mot

två o. s. v. Det blir söndring i samhället oeh

bittra strider, som icke kunna biläggas. Det blir

söndring i kyrkan. Och ingen ekumeni i världen

kan överbygga klyftorna mellan fientliga

överstepräster och ärliga troende menigheter.

Rådvillhet bland rådsherrama.

Ännu fanns det ju ett lugnande moment i

bekymren. De där rättstjänarna borde snart vara

tillbaka och ha orostiftaren med sig. Sedan skulle

han snart göras ofarlig. Där komma de ju. Men

ensamma. Var är Han? De se så långa ut i

ansiktet. Något galet måtte föreligga? Jo, de hava

fångats av den tillämnade fången!

Man avlyssnar en väldig stränghet i tonen:

"Varför haven I icke fört honom hit?” Ack, aldrig

har någon människa, således icke ens dessa

hög-taliga talesmän —ett dåligt betyg åt dem i all

enfald — talat som den mannen talar.

Det är icke underligt, om vreden kokar över

hos de högvördige. Även I förvillade? Ni borde

väl veta bättre som stå under vårt inflytande!Ja visst, så länge ingen talar bättre än de. Men

Jesus talar till hjärtat med myndighet och makt,

så att alla andra inflytanden sjunka tillbaka.

En väldig undervisning i form av bestraffning

följer nu. Dessa tjänare borde väl i första hand

följa sina herrar. Så länge inga fariseer,

överstepräster eller rådsherrar tro på Jesus, är det

förmätet av dessa okunniga att rusa iväg. Men

de höra ju tUl ”folket”, folket som i sin helhet är

”förbannat”. Rabbinerna lärde att de som icke

studerat judarnas lärdomsriktningar kunde gott

kallas ”jordfolk, pack”. ”Den okunnige är aldrig

from; blott de lärde skola få uppstå från de döda.”

”Det prästerliga hatet”, säger Godet, ”höljer

sig gärna i en hemlighetsfull vetenskapsmantel.”

Redan fingo dessa rättstjänare bära korset för

Jesu skull. Här i denna händelse se vi hela

Gudsrikets historia inramad i söndring, villervalla,

rådlöshet, vrede, högfärd men ock glädje, hjärtefrid

och den kraft till rörelse framåt och uppåt mot

den eviga världen, som endast Jesus ger. Den

själarnas hugnad och tillfredsställelse, som det

lfevande vattnet ger, är världens stora tillgång

och kraft. Och det är ju så märkligt med oss

människor, att vi väl kunna i någon mån uppfatta

Guds rike, när det framställes i jordiska och

sinnliga bilder, i penseldrag och ritningar. Men

verkligheten själv döma vi ut och rasa emot, om icke

Kristi ande får regera oss. Ty verkligheten, säger

aposteln Paulus, är Kristus. Så var det även med

den stora härliga vattenösningsbilden, vid judar-nas lövhyddohögtid. Bilden älskades och väckte

allmän glädje, så att rabbinerna sade, att den som

ej sett den glädjen, ej varit med om den

ceremonien, visste icke vad glädje var. Då gick en präst

i spetsen för folket ned från templet till Siloås

källa och fyllde en gyllene kruka med vatten och

bar den under jubelrop från folket, beledsagat av

cymbalers och basuners ljud, upp i förgården till

témplet. Där steg han upp till brännofferaltaret.

Folket ropade då till honom: ”Höj upp din hand”,

i det han svängde krukan mot väster samt en

fylld vinbägare åt öster och göt i båda i silverrör

invid altaret. Under denna offerhandling sjöng

folket till basunerna och cymbalerna, Jes. 12:te

kapitel: ”1 skolen ösa vatten med glädje ur

frälsningens källa” etc.

Ku stod fam, verkligheten, levande ibland dem:

”Om någon törstaiy så komme han till mig och

ack, man nöjer sig med vackra ceremonier,

ljuva stämningar. Ty sådana förmå bilderna

framkalla. Men verkligheten själv, den levande

Frälsaren, vill man icke veta av, han som är och

som giver de reda och de verkliga värdena. Så

långt äro vi av naturen komna bort från det liv,

som är av Gud.

Det är så upplyftande att betrakta Nikodemus

i vår text^ituationen tvingade fram honom till

IV.

En omvänd rådsherre.bgfrftnnglge. Det hade ej varit fruktlöst, det där

nattliga samtalet med Jesus som omtalas i

Johannes evangeliums tredje kapitel. Nikodemus var

visserligen ”en av dem” till sin yttre ställning.

Men till sin inre och egentliga människa var han

en av galileerprofetens lärjungar och. vänner. Han

har nu blivit en rättfärdig man och träder fram

och kräver enkel rättvisa även i denna sak. Först

förhör, sen dom. Lagens handhavare böra gå

lagligt till väga. Men de andra voro förblindade

av hat. De tillkasta nu Nikodemus det skymfliga

tillmälet om Galileen. Är du även därifrån

kanske? Då, mena de, är du värd samma heder som

andra galileer. Och de voro mindervärdiga.

”Sebulons och Naftali land, landet omkring sjön”

(Genesaret nämligen) var mörker. Men från

denna mörka landsända, från detta usla folk,

stammade visst icke Israels heliga profeter. Och

att Jesus var en galile, var bevis nog för att han

visst icke var någon profet i verklig och god

mening.

Men nu är verkligen Galileen helgat genom en

profet. Så att nu strålar en oförvissnelig

äre-krans över ”trakten kring sjön, hedningarnas

Galilea”. Ingen trakt på jordens hela yta fängslar

så alla resande~&6irtiiriaterTaom Oalileen och dras

heliga platser.

Så förvandlar Herren Jesus mörker till ljus

alltid och allestädes, var han än mottages och får

utöva sina frälsargärningar. Och som det går

med landskap och orter, går det ock med enskilda människor. Han faar förvandlat mången

undervärdig, utskämd personlighet till en tilldragande,"

ljusomstrålad glädjespridare. Månget olycksbarn

har han gjort till en prydnad i samhället, till en

stjärna på församlingens himmel. Han har hjälpt

upp mångens namn och rykte. Och de orter, dar

han vunnit fäste, ha blivit historiens fästen och

kulturens stödjepunkter.

Så låt oss då som Nikodemus i vår text modigt

stiga fram och avlägga den goda bekännelsen.

Låt oss alltid kommaihåg, att Jesu bekännaxe

skola ~krönas~"tre gånger: först ^törnekronas av

åamtiqen, sen~ärékrönas av framtiden och sist

^siiigHgtSkrönas i hSranelenhos Gud. Dessa

kröningar äro ”värda en dust med ondskan och

världen.

Herre Jesus, giv oss mod i striden och klara

ögon att se fram mot rättfärdighetens saliga

segerkrans! Amen. 20 SÖND. E. TREFALDIGHET.

Hörnstenen. Bliven till av Gud — förkastad av

byggningsmännen.

”Hören nu en a/rvmn liknelse: En husbonde planterade

en vingård, oeh han satte stängsel omkring den och högg

ut ett presskar därinne och byggde ett vakttorn; därefter

lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes. När

sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare tiU

vingården för att uppbära frukten åt honom. Men

vingårds-männen togo fatt på hans tjänare, och en misshandlade de,

en annan dräpte de, en tredje stenade de. Åter sände han

åstad andra tjänarey flera än de förra, men de gjorde med

dem sammalunda. Slutligen sände han till dem sin son, ty

han tänkte: "De skola väl hava försyn för min son9. Men

när vingårdsmannen fingo se hans son, sade de till

varandra: "Denne är arvingen; kom låt oss dräpa honom, så få

vi hans arv9. Och de togo fatt på honom och förde honom

ut ur vingården och dräpte honom. — När nu vingårdens

herre kommer, vad skall han då göra med de

vingårdsmän-nen?99 De svarade honom: "Eftersom de hava illa gjort,

skäll han illa förgöra dem, och vingården skall han lämna

åt andra vingårdsmän, som giva honom frukten, när tiden

därtill är inne". Jesus sade till dem: 9 Ja, haven I aldrig

läst i skrifterna: "Den sten som byggningsmännen

förkastade, den har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit

detta, och underbar är den i våra ögon? Därför säger jag

eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett

folk som bär dess frukt." Då nu översteprästerna och far

riseema hörde hans liknelser, förstodo de att det var om

dem som han talade. Och de hade gärna velat gripa

honom, men de fruktade för folket, eftersom man höll honom

för en profet. Matt. 21: 33—46.En lämpligare text än denna för en

botdags-betraktelse kan ej fås.* Den syftar till

innersta grunden i vår folkskada, som ropar på bot.

Men med ”folkskada” förstå vi de enskildas

tillsammantagna skada, d. v. s. den enskildes skada.

Vad är då denna ? Det är

Bygge utan bärnsten — kultur utan Kristus.

I vårt gamla kristna land? Ja. — Med

tusenårig kristendom? Ja. — Med vårt 400-årsminne

av reformationen? Ja. — Denna text är en stor,

helig skrift Hur lämplig och våra

frälsnings-angelägenheter målande den är, förstå vi därav

att den är så flitigt använd av de heliga

författarna i Gamla och Nya testamentet

Grundstället är Davids 118 :de psalm. Sedan anföres

bilden på inte mindre än nio ställen, däribland

hos Matteus i vår text.

Som sagt: Denna bild utsäger på ett förfärande

sätt hela vår olycka; som i en hemsk brännpunkt

samlar sig här hela vår synd. Och det värsta av

allt är att de allra flesta högtidsklädda

guds-tjänstbesökama skola i dag återvända från det

heliga rummet utan att ha fått insikt i vad denna

sak, deras egen bot, gäller, många på grund av

att de ej fått klart besked från predikstolen och

de flesta på grund av att de icke velat ha besked.

* Denna predikarn skrevs ursprungligen" till en botdag

med denna text som högmässotext. De flesta skola fortfarande gå och tanka — ifall

de tänka alls i dessa ting — att det gäller litet

förbättring, avläggande av en del synder, som

dessvärre låda vid men som väl med Guds hjälp

så småningom, senast framme vid dödens port,

skola övervinnas.

Men ack, det är icke detta det gäller! Det

gäller i denna tankegång icke vad vi äro eller vad

vi göra utan var vi äro och var vi hålla till med

vårt görande: om vi äro i Kristus, om vi börjat

bygga på hörnstenen.

Märk vilken förfärlig dom i texten över folket:

byggningsmännen ha förkastat hörnstenen. Det

är fackmännen, ledarna och lärarna, de bästa

i folket, som så alldeles blivit Guds motsatser.

Gud har lagt stenen i Sion. Förstår Gud sin sak?

Ja. Så svarar hela skaran av byggningsmän. Men

ändå handlar denna skara tvärt emot och låter

klangen av sina fulländat härdade stålspett mot

stenen i undanvräkningsarbetet ackompagnera

sitt ja. Här är disharmoniernas mötesplats,

lögnens svartaste hemvist: ”Det folket hedrar

mig med sin mun och ärar mig med sina läppar,

men deras hjärtan äro långt ifrån mig”. — Dessa

äro de bästa bland folket: byggningsmännen,

”folkets själ”.

/^Sådan är människan. Sådana äro vi. Sådan^K

/voro judarna. Sådana äro svenskarna. Sök icke

att göra människan bättre eller till något annat

än vad hon är. Hon är oduglig, fallen från Gud,

och i fallet fick hon ryggen och alla lemmarbrutna. Och det värsta av allt: hon fick ögonen

utslagna och sina känselnerver dödade. Hon kan

icke se eller känna sin verkliga nöd eller sitt

beroende av Gud. I dag ställas vi alla inför vårt

fräls-ningsbygge. Vi ha fått ett tillfälle att granska

vår andliga ställning. Den kristallklaraste

textspegel hålles framför oss. Hur långt ha vi

kommit med vårt bygge? Ha vi verkligen börjat att

bygga? Låt oss undersöka. Alltjämt med textens

klara spegel troget framför oss.

Vilka äro byggningsmännen?

Vi hålla oss då till den i andliga

kulturkretsar modema och vackra bilden ”folkets själ”,

”Sveriges själ”. Det är väl byggningsmännen som

ädlast och bäst representera folksjälen. Vilka äro

då dessa byggningsmän? Regeringen? Ja. Men

regeringen, inte hinner den befatta sig med

hörnstenen! Den har att se till takresningar och

dekorationer samt hålla putsen fin åtminstone på de

övre och framträdande partierna på byggnaden.

Den skall ansa och beskära toppkvistaraa på

kulturens träd.

Riksdagen? . Ja, den arbetar väl litet djupare

ned, litet närmare grunden. Men tänkom oss en

sådan riks- eller riksdagsskandal som ett förslag

av någon bland dess ledamöter i likhet med

Benjamin Franklins förslag i de dåvarande 13 förenade

nordamerikanska staternas riksdag 1781 om ettärligt sökande efter grundstenen och det i allvar*

lig bön nu och genast. Säkerligen skulle stock*

holmspolisen då få ett nytt besvär till sin nog förut

så tunga arbetsbörda. Det stora, världsberömda

snillet Franklin föreställde i gripande ordalag sina

meddelegater hur fåfängt de skulle få arbeta, om

de icke finge hörnstenen under sin byggnad. De

skulle bli till ett världshistoriskt åtlöje och lägga

grunden till världskrig och mycket elände, om de

i dessa ansvarstunga åtgöranden icke byggde på

Guds grundsten. Franklins vältaliga maningsrop

togs väl emot. Det blev bön varje dag i kongressen

under utarbetandet av denna märkvärdiga

konstitution, som det största världsvälde sedan alltjämt

byggt och bygger så stadigt på sin solida

grundval. Och situationen då Franklin fick en

riksförsamling i bön till Kristus är bevarad i en målning.

som pryder ett stort fält i en sal i Amerikaa

regeringsbyggnad.

" Vi ha ju riksdagspredikan i Storkyrkan vid

riksdagens högtidliga öppnande! Det är väl nog!

Kyrkans institutioner? De äro det trognaste

och vackraste uttryck för ”Sveriges själ”. Där

går det stilfullt och elegant till. Där äro

byggningsmännen fackbildade. Där synas

grundstenen väl och undersökes vetenskapligt från alla

sidor. Vad kommer man till för resultat? Det är

gott om vi icke även därifrån understundom få

höra klangen från de finaste spett av ”svenskt

stål” med fulländande tillsats av härdande ämnen

från kemiens hemland, såväl den andliga som denmateriella kemiens, då dessa bygprninpramän äro

i arbete med att häva undan hörnstenen!"

Ja, och så i våra skolor, där så skickliga

bygg-ningsmän arbeta, där den finaste doften av

”Sveriges själ” fömimmes? Bygger man på

hörnstenen? Vi ha rättighet att fråga våra

byggnings-män: Vad gören I? Hur lånpt han T knmmit med

bygget?

Kommen ihåg Israels byggningsmän. De

kommo aldrig längre i sitt byggnadsarbete än till

un-danhävandet av hörnstenen. Därför stod hela det

arma folket husvillt, när ovädret kom. Hören,

I byggningsmän, skola vi, skall Sveriges folk stå

utan hus, när ovädret nalkas våra knutar, för eder

ogudaktighets skull, ogudaktiphet i dess värsta

form: förakt för Kristus?

Vilken är hörnstenen ?

Ty märk: icke Josefs son, ”den berömde och

gode fastän ofullkomlige profeten från Nasaret”,

är den hörnsten som Gud lagt i Sion, utan

Kristus, Guds smorde, uppenbarad i människosonen

från Galileen, är det som har blivit en hörnsten.

Av Herren har han blivit det. Det är underbart

i våra ögon.

Men, säger någon, det var ju ändå Josefs son,

nasaretprofeten, som Israel förkastade! Svar:

De hade först förkastat hörnstenen Kristus och

Guds råd och gärningar genom honom. Den som förkastar Kristus, den övernaturlige Guds son i

Jesu person, han förkastar ock snart Jesus,

människans son, hur högt man än beprisar

”idealmänniskan”. Den enklaste logik bjuder att så sker.

Det är endast en djävulens villa, när någon tror

sig äga Jesus, sedan man först förkastat Kristus.

Stånde detta klart för byggningsmännen: de

berömda ämbetsmännen i våra statsinstitutioner,

de högt bildade prästerna i vår kyrka, de nitiska

arbetarna i vår inre och yttre mission, de

utmärkta lärama i våra skolor och söndagsskolor, för

föräldrar och målsmän i hem och familj, ja, för

hela ”Sveriges både själ och kropp”. .

Xl ingen annan är frälsningen och det finns intet

annat namn under himmelen än Jesu Kristi namn,

som duger att bygga landets och folkets väl och

lycka på. Han är den genom Gud tillblivna, den

av Gud i Sion inlagda hörnstenen. Ty vad tjänar

det till att briljera med sköna ord och sjunga höga

visor om gudsfruktan och kristendom, om man är

utan grund, om man icke har Kristus med? Det!

i är ju värre än hedendom. Det är självbedrägeri!

\flch skrymteri.

Detta var nu något om det allmänna, om folk

och land. Vi tro dock icke att land och folk i

helhet blir kristet och frälst. Men vi tro på

surdegens kraft genom de enskilda att verka i sedlig,

kristlig anda på folk och land och att sålunda

giva den säkraste borgen för nationelt, ”lugnt och

stilla leverne”, som aposteln Paulus uttrycker sig. IV.

Den enskildes ansvar.

Det är på den enskilde, på mig och dig det

beror, om Guds rike skall få fortbestånd hos oss. Ty

Gud vill se sitt rikes frukt i världen. Då han

icke fick se denna frukt hos egendomsfolket, tog

han riket från det folket, så Abrahams släkt det

var, och gav det åt hednafolken. Får han icke se

rikets frukt fortfarande i Sveriges folk, detta

egendomligt benådade folk, så finns det även nu

hednafolk som det kan givas åt.

Detta är fruktansvärt allvarliga tankar. När

profeten Jesaja tillämpar denna text om

hörnstenen i sitt 28:de kapitel, så sker det i sammanhang

med den mest måleriska skildring av Israels synd,

som finns i hans stora bok. Folkets synd och

avfall utmynnade i formligt förbund med dödsriket

och de svarta maktema, som dess byggningsmän

ingått.

Herrens sätt att hämnas.

Men Herren Gud hämnas genom sitt stora

tillrop: ”Se, jag har .lagt i Sion en grundsten, en väl

beprövad sten, en dyrbar hörnsten fast grundad;

den som tror därpå skall ej behöva fly”. Det står

verkligen: ”Därför säger Herren, Herren så . . .”

Detta är gudomlig hämnd, d. v. s. gudomlig

förlåtelse, gudomlig hjälp. Vi förstå att vår enda räddning ligger i hans

hjälp. Men han hjälper genom hörnstenen; att

förkasta denna är att stöta ifrån sig hans hjälp

samt att utan hus, utan hem hamna i dödsriket.

Vad skola vi då som enskilda göra? Vi skola

ångra och omvända oss. — Men det kunna vi inte

av oss själva. Vad skola vi då ta oss till? Såsom

skeppsbrutna hålla till godo med klippan, som Gud

lagt i svallets djup, väl grundad d. v. s. falla som

förlorade syndare på Jesus. Kan du det så gör

det. Det är nåd från Gud, när någon gör det.

^alFsonTdu är ocb där dn är på Kristus, på

Frälsaren.

Vår omvändelse bevisas genom vår ånger. Och

det är icke från våra synder vi ha att omvända

oss. Det kunna vi hålla på med under det syndens

rot och källsprång fritt arbeta i oss. Nej det är

från oss själva vi behöva omvända oss, så att

syndaroten icke längre får näring eller källsprånget

nytt tillflöde. Det beror på var vi äro

någonstä-des. Av naturen äro vi i oss själva och äro våra

egna gudar med frälsningshopp i våra egna

gärningar. Men lika litet duger jag själv till grund

som mina gärningar. De äro spånor och skum.

Lära vi inse detta, så blir Krisus oss dyr och kär.

Men då få vi ock erfara huru vi ha det värsta

hindret i oss själva. Alltså omvändelse från oss

själva och därmed från vår synd.

Ju närmare vi komma Jesus, som är världens

ljus, dess klarare står det för oss hur syndiga vi

äro, dess innerligare ljuder syndabekännelsen urvåra hjärtan, och dess hetare bränna ångerns

tårar vår sjäL Detta är ett normalt kristet liv.

Ty vår gamla natur blir alltid densamma, och den

äro vi vigda vid till dess döden skiljer oss från

den. Och det blir den nya människans sak i oss,

Kristi gudomliga naturs, att kämpa mot och vinna

seger över den gamla. Ju hetare den striden står,

dess allvarligare omvändelse och större helighet.

På det sättet är det Herren skapar åt sig ett

berett folk, ett folk som bär Guds rikes frukt.

Vi ha kanske läst den österländska legenden_om

paradiset och den fördrivna Perén. En ängel sade

henne, att det fanns endast ett medel för henne

att återvinna paradiset. Det var att från jorden

bringa med sig det kostbaraste som fanns där och

som skattades högst i himmelen. På snabba

vingar genomfor hon nu alla länder på jorden,

till dess hon på ett slagfält fick se en döende

frihetshjälte. Hon fångade upp den sista droppen

av hjältens hjärteblod och for åstad med den. Men

paradisets kristallregel rörde sig icke för den

gåvan, Då sökte hon igen till dess hon vid en

dödsbädd uppfångade avskedskyssen, som den

gråtande hustrun fick av sin döende man, när hon stod

lutad över honom. Men icke heller denna gåva

hade giltigt värde i himmelen. Paradisets port

förblev stängd. Perén vandrade sorgsen ännu en

gång ut på sitt sökande. Omsider träffade hon

en- stor brottsling, skyldig till otaliga synder,

bland vilka voro även blodsdåd. Men brottslingen

fällde bittra tårar av ånger. Hans hjärta hade blivit omvänt. Nu uppfångade Perén en av dessa

tårar. För denna heliga gåva sprang himmélens

port upp och Perén fick åter komma in.

/t>en vackra legenden innesluter en biblisk sarM

ming. Icke så att våra tårar öppna himmelensj

port. Det gör allena Jesu blod. Men från vår

sida är omvändelsen, som är nya födelsen,

nödvändig. Ty först när vi ångra oss, äro våra

hjärtan berörda av försoningens kärlek och i släktskap

genom födelse förenade med Guds rike och

passande för himmelen. Ja, vare det oss klart: ”Det

offer som behagar Gud är en förkrossad ande;

ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, o Gud,

^icke förakta”.

Ingen sång från iorrien. säger d;r Millpr, Ijnrter

i fummelen somskönare musik än den botfärdiges

rop: ”Gud- förbarma dig öv?r

Ju mera av det ropet som ljuder ur ”Sveriges

själ”, från dess folk, från oss enskilda, desto

lyckligare för land och folk. _Amen. 21 SÖND. E. TREFALDIGHET.

Förtroligheten mellan Jesus oeh hans får.

Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem.

Det var nu vinter, och Jesus gick fram och åter i Salomos

pelargång i helgedomen.

Då samlade sig judarna omkring honom och sade till

honom: 99Huru länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du ä/r

Messias, så säg oss det öppet 99

Jesus svarade dem: 99Jag har sagt eder det, men I tron

mig icke. De gärningar, som jag gör i min Faders namn,

de vittna om mig. Men I t%on mig icke, ty I ären icke av

mina får. Mina får lyssna till min röst, och jag känner

dem och de följa mig. Och jag giver dem evigt liv, och de

skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur

min hand.

Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och

ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och

Fadem äro ett.99 Joh. 10: 22—30.

Skriften tar ofta den sköna bilden av herden

och fåren, då den vill klargöra Herrens

förhållande till sitt folk. Både i Gamla och Nya

testamentet återkommer den. Men på intet ställe

är den så genomförd och tillämpad som i detta

kapitel, varur vår text är hämtad.

Ännu en gång får Mästaren anledning att tala

till judarna om sina får och sig själv såsom

herde.

Det var nu en annan högtid i Jerusalem,

tempelinvigningens, d. v. s. den i december månadårligen återkommande åttadagarshögtiden till

minne av templets iordningsställande genom

Ju-das Makabeus efter Antiokus förödande och

oskärande av detsamma. Det var nu vinter. Därför

höll man sig inomhus, så långt som möjligt.

Salo-mos pelargång låg på östra sidan om

tempelmurarna. Där var det som nu sammanstötningen

ägde rum mellan Herren Jesus och judarna.

Dessa sökte icke sanningen genom sina frågor utan

något medel att komma undan sanningen. Och

det medlet hoppades de få genom något

oförsiktigt ord av Frälsaren.

Den sanning de nu låtsade sig vilja veta var

den viktigaste av alla: Vem Jesus var?

Det hade de vid här laget bort veta.

Jesu Messias-bevis.

Judarna envisas om tydligt besked om vem

Jesus var, ändå de fått så många sådana.

Här se vi hur nödvändigt det är att ha ett rent

hjärta, om man skall förstå Frälsaren. Och med

hjärterenhet förstå vi då ärlighet och sanning.

Judarna voro orena på denna grundläggande

punkt. Den innerligaste Guds-kärlek kunde

därför icke åstadkomma någon förening eller

sammansvetsning mellan Jesus och dem. Hans

tydliga Messiasbevis voro av två slag: ord och

gärningar, båda fullt tydliga. Men för intetdera voro

de tillgängliga. De krävde yttre storbragder, att Messias på

konungavis skulle slå till för Guds rike och

sålunda framträda imponerande, krossande

romar-väldet och föra Abrahams utvalda folk till en

världslig ledareställning. Att han därmed endast

ökat upprorens antal och byggt upp ett

förgängligt världsvälde till, det förstodo de icke. Men

hans riksidé är av andligt slag. Genom

frälsande ord och frigörande gärningar begynner han

inifrån andens värld sitt oförgängliga evighetsvälde.

Dessa ord och gärningar, som alla andades

kärlek, förstodo de icke; ty de ville icke förstå dem.

De små och dända förstodo Herren Jesus, ty de

ville det. Visst hade de skriftlärda och fariseema

kunnat förstå honom, om de bara velat.

Direkt hade han icke sagt ännu vem han var till

dessa. Men till den samaritiska kvinnan hade han

sagt det. Han ville nämligen icke väcka till liv

några tankar om yttre världsvälde, eller sådana

tankar som kunde leda till yttre uppror. Hans

regemente var mildhet och kärlek. Judarna

tänkte sig ett messiasregémente i uppror och våld,

därmed dragande ned sin Messias till en vanlig

jordisk monarks ställning med ett rike lika olyckligt

som andra riken.

Att hans gärningar gjordes i Faderns namn,

hjälte icke, trots det att fariseema menade sig

vara riktiga älsklingsbarn åt Gud. När de icke

förstodo dessa gärningar, som kommo från honom,

som de bekände vara deras Gud, så bevisade de

bäst därmed att de icke voro av Jesu får, d. v. s.sådana som av Fadem givits åt Jesus. Ty ett

större främlingsförhållande än det emellan

världen och Herren Jesus gives ej. Klyftan kan icke

överbyggas på någon punkt Några allmänna

kommunikationer kunna icke komma i fråga. När

förening ändå sker, sker det ”underifrån”, så att

säga, och inifrån och på en färdled, som endast

ger rum för den enskilde, en och en, ty den vägen

är smal.

Men på den vägen är det som Fadem sänder

fåren över till Jesus. På den vägen bekommes det

andliga sinne, som står i samklang med herden,

ja, är enhet med honom, en enhet som ligger till

grund för det innerliga förhållande, vilket i en

helig rytm framställes i sju särskilda drag i vår

text. Och grunden till detta

innerlighetsförhållan-de är tro eller förtroende. De som icke höra till

Jesu får, tro honom icke. Tänk vilken dom över

alla som icke vilja tro Frälsaren eller låta honom

vara det som han av Gud är gjord till för oss.

Je&u får lyssna till hans röst.

För att förstå tonarter kräves det musiköra.

Så kräves det ock fåröron för att förstå

herderösten. I världen är det som ett havets brus av röster

och oljud. Men ur bruset fångar affärsmannen det

som rör affärer. Han har affärssinne. Politikern

urskiljer lätt sådana röster som döljer sig politik i.

Han har politiskt sinne. Andra kunna lätt bedra-gas och tro att det är ren välgörenhet som är ute

i farten, då det i själva verket är den krassaste,

fastän fint anlagd maktlystnad och egoism som

är ute och går. Konstnären lyser upp vid sådana

ljud i världsbruset som tala om konst. Ty han har

konstsinne, o. s. v. Så fattas de som ha andliga

öron av andliga röster, de som ha fåröron av den

gode Herdens röst. Hans röst finns nämligen med

i det mäktiga allmänna dagens brus av röster och

ljud. ”Hade jag icke kommit och talat till dem,

så skulle de icke hava haft synd; men nu hava

de ingen ursäkt för sin synd”, Joh. 15: 22. De

ha nämligen icke velat låta Fadem draga sig till

Sonen. De ha icke velat bli får i hans hjord.

Vid ett besök i en större radiostation visade mig

ingenjören hur stark strömmen var i de blanka

kopparantenner, som gingo igenom stationen.

Han stack en tub i min hand med små lampor i

båda ändarna och bjöd mig hålla den i närheten

av antennen. När den kom på ett par meters

avstånd, tändes båda lamporna inne i tuben. Men

icke vilka lampor som helst voro släkt med

strömmen i antennen eller tändes i dess närhet.

Jesu ord, den gode Herdens röst, är stilla men

ändå starkare än alla för dem som ha inre

släktskap med honom, de som höra till hans får. n.

Jesus känner sim får.

”Och jag känner dem”, säger Jesus. Det är det

andra ledet i den heliga rytmiska

förbindelsekedjan mellan Jesus och hans får. Det svarar mot

deras hörande av hans röst. Han känner oss.

Vilket ljuvligt ord!

Att känna sig själv är den svåraste konst. Och

ingen vet hur svag han är utom den som på

allvar, försöker sig på den konsten. Det blir så

outhärdligt att ej veta hur det är ställt med ens sanna

väsen. Synden har så gått oss i naturen, att vi

ha anledning frukta dess inblandning i alla våra

syften och gärningar. Och det lilla vi känna oss

själva, gör oss ingen glädje. Tänk, om vi då

visste allt om oss och vad som bor i oss! Månne vi

då icke skulle förtvivla alldeles angående vår

frälsning och vår duglighet för evigheten?

Men han, som köpt oss så dyrt och som heligt

lovat att frälsa oss och vara vår herde, känner oss

helt och fullt. Och likväl älskar han oss och

håller ut med oss.

Jesu får följa honom.

”Och de följa mig.” Det är det tredje ledet.

Det att alla sanna Jesu får alltid klaga över hur

dåligt det går för dem med Jesu efterföljd visar

att de följa honom. Ty de som icke vandra alls,

tycka ju icke att det går sakta.m

Du, käre vän, som hör till Jesu får, törs icke

tänka på hur du följer Jesus. Du ser på det yttre,

det som alla människor se på. Men du glömmer

att ditt inre, din vilja, din håg och längtan alltid

sträcker sig åt det fullkomliga i det andliga livet.

Du nöjes icke med mindre. Men du är själv inte

ännu fullkomlig. Därför denna nöd, detta

bekymmer som håller dig i ödmjukhet och ständig

skuldkänsla. Ja, vad tror du Herren Jesus menar med

att vara "fattig i anden?”

Sanningen är dock att Jesu får följa honom.

Se ut i stort! En skara Jesu bekännare rör sig

i alla tider som ett egendomligt inslag i tiden. De

äro får som följa sin herde i att förkunna Guds

rike, i att bota sjuka. Ty i deras spår växa

sjukhus och alla slags barmhärtighetshem. I

världs-missionen. Ty de äro på utgående med

evangelium tiU världens ände. I att älska och lida, att

arbeta och offra. I att sprida ljus och kärlek,

giva vänlighet för vrede och löna ont med gott.

IV.

Hur Jesus belönar sina får.

”Och jag giver dem evigt liv.” Det är det

fjärde ledet. Det är klart att följandet av Jesus

innebär att komma dit, där han är. Och han är i det

eviga livets härlighet.

”Guds gåva är evigt liv, genom Jesus Kristus

vår Herre”, Rom. 6 : 23. På ingen annan väg kan

evigt liv erhållas än på gåvoväg. Det ligger utan-för alla valutors köpkraft. Dess värde kan icke

taxeras. Men som gåva av den gode Herden kan

det fås. Och han ger det åt sina får. Likasom

det lekamliga livet är tidens högsta värde, så är

evigt liv evighetens största skatt.

Det är icke underligt att alla ädlare, djupare

andar, så ofta de vaknat upp rätteligen, frågat

efter villkoren för ernåendet av det eviga livet.

Här får den frågan sitt enkla, klara och enda

riktiga svar.

En ytterligare försäkran om liv.

”Och de skola aldrig någonsin förgås.” Det är

det femte ledet.

Detta är ju i sak detsamma som evigt liv. Men

Herren Jesus vet väl hur fruktande och svaga vi

äro. Han vet vår natur. Vi äro i behov av att

höra omigen de härliga löftena. Och då det enligt

ett bevingat ord är genom omsägelser världen

skall frälsas, så drager icke den gode herden sig

för att begagna omsägelser i sin trogna herdevård

om oss.

Evigt liv är ju ett täckande ord för vad som

ligger i löftet. Men ack, förgängelsens

förskräckelse vill ändå sitta i. Naturen ryser och känner

sin ovärdighet inför nåden. Därför tager Herren

Jesus om det med andra ord, vilka utesluta all

fruktan vid alla tillfällen. Det första ordet, om

evigt liv, är mera summariskt Detta andra tar

sikte på detaljerna, på de särskilda tillfällena, var-av dock det hela består. Det möter oss i våra

kritiska situationer, då synden varit väldig eller då

tron försvagats eller då vår ovärdighet och slöhet

tynger oss.

”De skola aldrig någonsin förgås.”

VI.

Fårens trygga fäste.

”Och ingen skall rycka dem ur min hand.” I

detta led tillförsäkras Jesu får den allra

innerligaste ljuvlighet och den mest personliga

trygghet. Det eviga livet, försäkran om att aldrig

förgås får sin borgen i Herdens personliga kärlek och

makt. De äro i hans hand.

Han har dem icke blott säkert förvarade. De

äro icke blott under hans vård, de äro i hans hand.

Och det man har i handen, är ju ens särskilt

skyddade egendom. Vi säga ju såsom bevis för en saks

vansklighet: ”Man har det ju icke i sina händer”,

likasom ville vi säga: Det som vi ha sådan

säkerhet om, att vi ha det i våra händer, det är i säkert

förvar för vår räkning. Och likväl äro våra

händer så svaga. Men det vi lagt i Jesu hand, det

är i säkerhet. När vi själva vila där, äro vi i

verkligt gott förvar.

VH.

I Faderns hand.

”Och ingen kan rycka dem ur min faders hand.

Jag och Fadem äro ett.” Detta är likasom ett

dubbelkoppel, med vilket vi äro förenade med dethimmelska hemmet. Fadem ha alla som åhörde

Jesu tal oinskränkt tillit till. Ja, säger Jesus:

Han har givit mig dessa mina får. I honom når

makten sin fullkomlighet. Och han häller dem

i sin hand.

I uttrycket ligger detta: ”Det som min Fader

givit mig är större än allt”. Det skulle då vara

fåren som är Jesu största skatt. Och då förstå

vi varför även Fadem så älskar dem.

Det hände ute på Norges nordkust att en stor

passagerarebåt under storm och snötjocka en natt

rände upp på ett skär. En styrman lyckades

genom övermänskliga ansträngningar att taga sig

i land på skäret och så fästa en tross där. På

denna tross, som var spänd mellan skeppet och

skäret, placerades på något sätt en slags stol,

i vilken placerades en och en av passagerarna och

fördes så upp på skäret. Bland dessa var det ett

ungt herrskap med deras lilla flicka på fem år.

Frun kom lyckligt i land. Och så skulle nästa

gång mannen och den lilla flickan passera i stolen.

Emellertid kom där en hög sjö, som dränkte stolen

för en kort stund. Och då den åter blev synlig,

satt fadem ensam i stolen med sitt barns ena sko

i handen —. Det var allt, som han kunde hålla

kvar, då den vreda sjön ryckte barnet ur hans

hand. Men vår Fader är större än alla vreda

böljor.

Detta är emellertid en härlig ”kedja” med,

såsom Bengel säger, tre parord, vilka väl svara

mot varandra. Och som en helig ”säkring” kom-mer det sjunde, det om tryggheten i fadershanden.

Alla buden utom det första inledas med

b£nde-ordet ”oeh”, vilket gör att denna Jesu försäkran

om det innerliga förhållandet mellan honom och

hans får erhåller denna underbara och så i öronen

fallande glada rytm.

Käre Herre Jesus, säg in denna harmoniska

rytm i våra hjärtan, lägg den på gjälens strängar

som en himmelsk musik till vår trygghet och din

ära! Amen. 22 SÖND. E. TREFALDIGHET.

ljuset alltings uppenbarare.

Och han sade till dem: ”Icke tager man val fram ett

ljus, för att det skall sättas under skäppan eUer under

bänken: man gör det ju för att det skall sättas på

ljusstaken. Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva

uppenbarat; ej heller hav något blivit undangömt, utom för

att det skall komma i dagen. Om någon har öron tUl att

höra, så höre han.” Och han sade till dem: "Akten på det

1 hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas

åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat.”

Mark. 4: 21—25.

Dessa ord av vår frälsare äro av ett

förfärande allvar. De betyga att ljuset skall stå

på ljusstaken. Hur enkelt är inte detta! Och

dock så dunkelt för de flesta. De berömma nog

ljuset och vilja stå i ett visst förhållande till det.

Men att det skulle stå på staken —nej då. Det

skulle ju betyda dess oinskränkta makt. Och så

skjuter man in det under bänken, därifrån det med

lagom starkt sken och i önskvärd grad får göra sig

gällande. Eller ock kastar man en skäppa över

det, när man icke alls vill besväras av dess sken.

Vad är då ljuset i vår text? Det är Herren

Jesus själv, hans ord och Ande. L

Man vill inte direkt vara utan ordet, ljuset.

Dess makt faller ju ofta samman med en del

intressen av stor vikt. Men så tolkar man det och

stänger in det inom lämpligt färgade glas. Det

får stå under bänken. Där är dock icke dess

plats. Dess plats är den upphöjda, hela huset

behärskande ljusstaken. Där har Herren Jesus

bestämt dess plats. Att försöka ändra på det är

fåfängt Det skall härska, ej behärskas: det skall

döma, ej bedömas.

Det skall lysa alla som komma in, står det

Ljusets strålar äro klara. De skära i onda ögon.

De besvära i så många, många fall och avgränsa

så snävt den naturliga människans rörelsefrihet,

ja, de gå inåt i tankevärlden och belysa uppsåt

och motiv och göra det klart, att det inre verkliga

livet icke är kristendom, icke ens vare sig god

moral eller hederlighet utan en olycklig vrångbild

av vad det borde vara. Vem kan tåla dier uthärda

det? Antingen måste hela livet ändras och

undergå ingenting mindre än revolution, eller också

måste ljuset tvingas in genom avtrubbade prismor

och färgade glas, d v. s. sättas under bänken. Ty

att förändra hela livet är ju besvärligt såväl vad

det inre personliga livet beträffar som det yttre

allmänna samhällslivet.

Alltså: in under bänken med ljuset Det är det

enklaste. n.

Vi ha nu talat om sådana som äro i princip

välsinnade mot ljuset och visst icke vilja mista det,

fastän det bör modereras och tagas på måttligt

allvar, ja, handhavas med ”måtta och förstånd”.

Icke alla vilja ens låta ljuset få en plats under

bänken, man stjälper en skäppa över det, döljer

det helt och hållet i avsikt att kväva det, bli det

kvitt. Många ha gjort så och därmed trott sig

vara färdiga med Guds ljus. Det har synts lyckas.

Men man har icke räknat med den särskilda lag

under vilken detta ljus lyder. Andra ljus slockna

ju när de kvävas. Och det går lätt att kväva

ett ljus under en tät ”skäppa”. Men icke så detta

mina ord skola icke förgås.” Det blir vådeld

i skäppan en dag. Lagen för detta ljus är att

brinna och lysa med osläcklig kraft. Alla skäppor,

som stjälpas över det, skola brinna upp, och

ljuset skall med ny kraft lysa och blända dessa

sina hatare. ,

y6et fick Voltaire erfara, likaså en Heine, ""eäs,

^Strindberg och andra. Många ha i sista stund

/sedan skäppan brunnit upp blivit lysta in i

himmelen av det ljus de kastat skäppan över. Ty

märk: Guds ordning är att ljuset skall stå på

staken och lysa alla i rummet. Och ingen oordf

ning i världen kan i längden förrycka Guds ord|

ning. ^ m.

Det var en allting bestämmande åtgärd, när

Herren Gud ställde sitt ljus på ljusstaken. ”Intet

är fördolt, utan för att det skall bliva uppenbarat;

ej heller har något blivit undangömt, utan för att

det skall komma i dagen.” Denna sanning är så

viktig att Herren Jesus säger sitt stora

lystringsord till den: ”Om någon har öron till att höraL

så höre han”. *

Låt oss då tänka på några områden för ljusets

uppenbarelsemission. Först det enskilda

människolivet; sedan ute i skapelsen i naturens värld;

så i Andens värld, Guds eviga rådslut i och genom

Kristus.

Människans hjärta är djupt, säger en vis man.

Ja, visst är det djupt. Vad säga oss psykologerna

och ”vetaroa” på detta område? Och vad säger

oss vår erfarenhet? Det är outgrundligt och

omöjligt att förstå. Men här är en mästare, som

skall loda djupet och klarlägga alla dess fält och

bringa alla dess korsade linjer i paralleller.

GudS liuaJvser nu sina. rtMftatr&lar. Salig

dén människa som låter ljuset verka in i hennes

hjärtas djup och uppenbara all synd och

förnedring. Får icke ljuset nå in till vårt väsens grund

nu, så skall, det en gång med sina domskrafter

rasera hela livsbyggnaden och lägga den i spillror

för evigt, jy infor dnd ■<% fokp. i länffrien finnaa—.

något osant ellar något_som är_mot hans ordning.Allt skall förfogas till sin rätta plats och dömas

av ljuset. Ty så har Gud bestämt. Det är ljusets

mission, en mission som ingen kan förrycka.

Men även ute i naturens värld skall ljuset

uppenbara allt. Denna uppenbarelse är i

allmänhet en direkt följd av ljusets upptäckter i det

enskilda människohjärtat. Det vill utan bild säga

att vetenskaper och uppfinningar vandrft alltid

x de ändliga väckelsernas spår.

Intet är fördolt utan för att det skall komma

i dagen. Naturens hjärta är också djupt. Det är

som en ocean. Och våra främsta vetare ha glatt

sig som barn över att få ”skvalpa med foten och

vid dess strand”. Så Linné och andra. Men allt

skall fram. Hittills har naturvetenskapen

avlockat skapelsen vissa hemligheter; men det är

endast små ansatser som låta oss ana vad som

ännu förborgas vid naturens stora hjärta. Allt

skall bringas i dagen av Guds ljus. Ty det

arbetar överallt genom människors hjärtan och huvud

och ibland omedelbart. — Hur skall det månne te

sig i kommande tider, sedan Guds ljus bringat

full reda i det kaos vår värld nu företer?

Men det härligaste är dock att allt i Andens

värld skall klarläggas. Hela ftnds råd avfllfijaa.

Det som vi nu vid Jesu och hans apostlars

handledning begynt stava på angående Guds kärlek

i Jesus Kristus och Guds sammanfattande av

allting i honom skola vi då förstå fullt. Hur blir oss

då när vi kunna ”läsa rent” i den boken? Det

ordet t. ex.: ”Där syndan nvfirflödarr där fivar-flödar nåden mycket mer”. Tänk, när vi kunna

fatta hela djupet och hela bredden av dessa flöden!

Aposteln Paulus jublar i 1 Kor. 13 över att han

skall få känna Kristus såsom han själv var känd

av honom. Redan det att vara fullt känd av

Kristus är en hjärtelisa. Ty vi våndas ju så

ofta över vår ondskas bottenlösa djup, som vi ej

själva kunna förstå. Men Kristus förstår oss och

känner allt till fullo — och likväl älskar han oss

och har åtagit sig vår fulla frälsning.

Men tänk då att fullt få lära känna honom,

såsom han känner mig! Ja, det är väl detta som

är det eviga livet i dess fulla betydelse, i dess

högsta kraft.

IV.

Hörandets vikt och ansvar.

Omedelbart efter Frälsarens förmanande

lystringsord: Om någon har öron o. s. v. kommer nu

ett ännu allvarligare maningsord, att akta på det

man hör när Herren talar. Och vT vetS^jff^att

han talärpåT många sätt. Det allmännaste torde

vara Ordets predikan.

Sen till hur I hören, säger Mästaren. Vad skola

vi då se till? Jo, måttet som vi ha med oss för

att få imätt åt oss uti. Ha vi ett mått för kritik,

så få vi kritik. Om nittio procent av en predikan

är god men tio procent skulle vara av sämre art,

kanske sådant som helst borde varit osagt, så

nog får en sådan sitt mått fullt, som kom för attkritisera. Och pä detta lever han sen i åratal,

refererar och berättar för alla som vilja höra på.

Nå, de nittio procenten då? Dem fick vår vän

ingenting utav. Ty han hade ej mått för sådana

varor. Har man ett mått för goda varor, så får

man goda varor. Det är alldeles säkert. Men har

man ett mått för sämre varor, så får man sämre

varor.

Och så föröka varorna sig. Den som har mått

för kärlek får än mer kärlek, ty sinnet är gott och

inställt på kärlek. Har man ett mått för tro,

d. v. s. längtan och ärligt trossinne, så får man

sin tro förökt. Ja, såsom hjärtat och sinnet är

inställt möter Gud det. Och han giver

överflödande. Hur viktigt att vi då ha de rätta måtten.

Men även häri bero vi av Gud.

Så givi oss då. käre Fader. Llesu namn goda

mått och stora mått-fnr riina^såvoEj—Amen. 23 SÖND. E. TREFALDIGHET.

Frihet — men icke anstöt.

Oeh när de hade kommit till Ka/pernaum, trädde de som

uppburo tempelskatten fram Ull Petrus och sade: —Plägar

icke eder mästare betala tempelskattenV* Han svarade:

”Jo”. När han sen hade kommit hem, for ekom honom

Jesus med frågan: ”Vad synes dig, Simon? Av vilka taga

jordens konungar tull eller skatt, av sina söner eUer av

andra människor?” Han svarade: ”Av andra människor”.

Då sade Jesus till honom: ”Alltså äro då sönerna fria.

Men för att vi icke skola bliva dem Ull en stötesten, så gå

ned Ull sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk

som du drager upp, och när du öppnar munnen på honom,

skall du där fmna en silverpenning. Tag den och giv dm

åt dem för mig och dig” Matt. 17: 24-—27.

etta kapitel talar om ett förunderligt sa:

manhang i Jesu liv. Och i det sammanhang

skymta vi ock vårt eget livs sammanhang,

framt vi verkligen leva i tron på Jesus. Det b<

jar med förklaringsberget. Och fortsätter m

sammanstötningar med mörkrets rike samt föi

inom synhåll lidandet, under det att det fyller

nuet med allmänmänskliga plikter.

Det är i synnerhet två stora tankar som

behärska texten, nämligen barnens frihet och Mästarens

sätt att finna det nödvändiga för oss och honom.

Men vi skola taga med även ett par inordnade

bitankar. Skatters betalande.

På uppbördsmannens fråga huruvida Mästaren

betalade tempelskatten, svarade Petrus genast:

”Ja”. Tempelskatten såsom årlig var eljest en

ganska frivillig utskyld, grundad: mera på sed än

på lag. Men varje om sitt andliga anseende mån

jude erlade den. Uppbördsmannen tänkte sig

säkerligen här få en godbit i ett nekjande. Nasareen

stod ju på kant med det judiska systemet.

Men Herren Jesus var icke bloltt fri. Han var

även allas tjänare, ja, en ”träl tinder tyranner”,

Jes. 49: 7. Och ingen människa skall med belägg

ur Jesu liv kunna undandraga sig jsina

medborgerliga plikter. Han uppfyllde både lag och god sed.

Lagen var att den skatten skulle betalas vid

folkräkningar. Seden att den återkom vart år.

Den nya ordningen, han kom j att införa, var

ännu icke kommen. j

n. |

Sönernas frihet — och bundenhet.

Här ha vi något av det allra ömtåligaste i en

kristens liv. Och det är gott att vi ha Mästarens

ord och exempel så tydliga inför oss.

Petrus skyndar sig att svara ja på

uppbörds-mannens fråga, såsom vi sett. Han anar oråd och

vill icke att Mästaren alls skall misstänkas för

”skatteskolkning”. Detta visar ock det fina

förhållandet att det låg som en naturlig tankegång

hos Petrus att betala skatten. Petrus såg en snarai denna fråga, vilket oek säkerligen var riktigt.

Men Herren Jesus var väl förtrogen med hela

saken och redo att lägga den till rätta för såväl

lärjungen som för myndigheterna, ffan visara.tt

fpihftt. fyffir ftnd icke alltid betyder frihet inför

mahniskor. Det kan tvärtom betyda motsatsen.

%fästarenToch genom honom även lärjungarna voro

söner i Guds hus i allra bästa mening. De voro

alltså lika fria från tempelskatt, skatt till Guds

hus, som kungabarn äro fria från skatt till deras

faders hovhållning.

Här se vi hur fria Guds barn äro principiellt

från alla utskylder som röra Guds rike. Litet

tvång av något slag där är förenligt med

evangelium och Nya förbundets ande. Icke ens

tiondegi-vande dier andra plikter, påbjudna utifrån, ha där

något rum. Och likväl är det Guds barn som i alla

tider föra Guds rike framåt. Vilka skulle väl

eljest göra det? Men de drivas därtill av en inre

makt, som pålägger dem ett band starkare än alla

bud och lagar som MoseS förmedlat. Och det är

kärlekens band, detta frivilliga ljuva band, som

5esus kallar sitt ok och sin börda, vilka äro milda

och lätta!

Och vad som därav kommer på myndigheters

lott att ordna med, måste vi i likhet med alla

andra medborgare ställa oss lojala till. Ty dessa

kunna icke se saken utom från den lägre jordiska

synpunkten. Och de skulle taga anstöt av oss,

om vi nekade till denna synpunkts riktighet. De

kunna ju icke se ifrån vår högre bamasynpunkt;och vår frihetsställning få vi därvidlag behålla

för oss själva. Ty det får icke ske, att de taga

anstöt av oss. Men den slutsats som Mästaren

drager här är dock så kostlig och grundläggande,

att vi alltid må behålla den såsom vårt ögonmål:

-"Alltså äro då sönerna fria”.

Jesu makt och Jesu rätt.

Så är vår frälsares makt oinskränkt. Likaså

aGä hans sanna lärjungars?^Öan har övermakt i

alla stycken, makt att vara fri från alla band men

ock makt att låta binda sig av fri vilja. Men som

hans makt är, är ock hans rätt. Endast han har

verklig äganderätt, ffela skapelsen är hans

förrådshus. och havet såväl som iorden äro.-hana

j^ssavaly. Vi tala inte nu om himmelen, som ju

även är hans. Vilken härlig ställning är icke

barnens ställning i hans hus! Så lyft dig då upp i

denna rena höga atmosfär, min själ, och tag för

dig av dina fri- och rättigheter och — möjligheter

i och med Jesus. Låt inga skrupler för synd eller

för plikt oroa dig. Lägg väl manken till och verka

i din Mästares verk, när så skall vara, dock med

ett frimodigt och ledigt hjärta. Men njut också

din höga frihet inankrad i hans makt, njut dina

goda bekymmersfria dagar bland alla dina

utgifter och utskylder — men ock bland alla hans

kassaskåp och förrådshus. I dessa ligga fullgod

borgen för att dig intet skall fattas.m

Och så sänder Jesus åstad Petrus till sjön. Där

måste genast utanordnas de kontanter, som för

dagen behövdes. Ty för dagen gällde det

kontanter.

Vi äro ju så jordiska, klaga vi. Ja, men kunna

vi höra Jesu röst och se med hans ögon, så är

det icke fattig stat vi bjudas på, när vi fått

jorden och havet till våra tillgångar. De äro hans,

och åt oss har han givit dem. Och han tänker på

både barnens nytta och nöje. Han giver icke

endast fält med stråsäd och rotfrukter utan även

prunkande blomsterfält och överflödande lyxörter

till vårt åtnjutande.

Arbete giver icke alltid det bröd, som erfordras,

det får mången ”grov”, d. v. s. sinnlig och

jordvänd jordens son erfara. Men arbete och bön med

frihetskänsla inför Gud och förtröstan på honom,

som själv har nycklarna till förråden, det utlöser

säkert det dagliga brödet och den verkliga

livsglädjen. Ty att följa hans ledning och avvakta

i tro hans rörelser och höra likasom förrådslåsen

rassla för hans nycklar, det är i sanning glädje.

Detta hör till barnens frihetsprivilegium.

Det var detta privilegium Petrus fick glädja sig

åt, när han fick hämta myntet i fiskens mun.

Världen är att gratulera, som får ha ”sönerna”

mitt ibland sig.

”Såsom fattiga dock många rika görande” är

én grundlag för dem. Icke för många år i

sänder växer säden. Och icke för långa tider

framåt ger Herren Jesus de sina av det dagliga brö-det Icke om vårt månatliga eller vårt årliga bröd

har han lärt oss att bedja utan om vårt dagliga.

Och icke för många uppbörder på en gång får

Petrus hämta helgedomssiklar, cirka en och en

tredjedels krona i varje, eller för flera än dem som

för tillfället krävdes. Sedan fick fattigkänslan,

beroendetrycket åter hålla lärjungen nere, men en

fattigkänsla med visshet om var förrådshusens

nycklar voro att söka för nästa behov. Detta är

Jesu sätt att fostra troende och ödmjuka

lärjungar.

Tänk så dristiga, lata, hårda och självförödande

varelser vi skulle bli, om vi själva finge ha hand

om nycklarna. Då skulle himmelen berövas sin

ljuvaste musik, som är barnens böner och

klappande på fadershusets portar.

lasta Ut en krok”, säger Frälsaren. Petrus

var nämligen fiskare. Om han varit lantbrukare,

hade befallningen säkert lytt: Sätt plogen i

jorden. Eller om han varit trädgårdsmästare: Sätt

spaden i landet Eller om han varit skräddare:

Sätt maskinen i gång eller nålen i tyget. Eller om

han varit skrivare: Fatta pennan och skriv o. s.

Vftr himwiftlske konung premierar alla yrken.

Icke blott lantbruket. Inför honom äro alla

lovliga yrken och verkstäder ”småbruk”, och vi

”småbrukare”, men med tillträde genom

lärjungeskap och söners villkor till honom, som har nyck-

IV.

Herren Jesus ‘premierar vårt yrke.lama till de stora förråden. På hans ord kastade

Petrus en annan gång ut sitt nät. Och fångsten

blev häpnadsväckande stor.

Ja, på Herrens ord, kära vänner, vilja vi vara

trogna i vårt kall och veta att det mynt, vi behöva,

skall givas oss. Med tom hand få vi nalkas

naturens, våra yrkens kassavalv. De äro Guds förråd

för oss. Vi ville så gärna få våra händer

förvand-lade tiH^iönÅdsEus. Men de äro endast oppna

i^atermed ”fri in- och utförsel”. Ingentingjfår

egentligen stanna där! I Guds hän^^Kggä"

for-råden. Vi äro endast förvaltare. Våra händer få

icke vara några förvaringsrum, endast

omsätt-ningsställen. Vårt liv är ett tros-, böne- och

be-roenddwi Skådandet och det fulla ägandeOigga

framför oss.

I gemenskap med Jesus.

”Giv den åt dem för dig och mig.” Herren Jesu

hjärtliga solidaritet är rörande. I det

gemensamma bekymret kom han lärjungen till hjälp och

redde sakerna för honom, ja, ”förekom honom”.

Men det är en annan viktigare lösepenning, som

måste läggas för oss, den som friköper oss från

våra synder och från dödens och djävulens makt.

Det blir fråga om en sådan förr dier senare.

Ingen undgår det kravet. Då är det gott att veta det

Herren Jesus har ”förekommit” oss även där och

säger: ”Mitt blod är det Nya förbundets blod, som

utgjutes till syndernas förlåtelse”. Och: ”Densom tror på mig, har evigt liv". Och: ”Mina får

följa mig, och jag giver evigt liv, och de skola

aldrig någonsin förgås”. Och: ”Genom Guds nåd

smakade Jesus döden för alla”.

Det blir en kritisk stund, då det blir fråga om

lösen från förtappelse och evig död. Då är det en

himmel redan på jorden att veta att Jesus gått i

gapet för oss och klarat vår sak och krossat våra

fiender och tillfredsställt alla krav.

Men märk väl, kära läsare, att icke här heller

få vi ut i förväg, så att vi likasom kunna i säker*

het slå dövörat till för kraven. Nej, vi få ut

under livsvandringen, vad vi behöva, och det icke

så att de släta, jämna vägstyckena få de backiga

och besvärliga passens ranson. Icke heller så att

dödsbehoven fyllas i livets löpande hushållning.

Men då dessa behov en gång skria mot oss, då få

vi säkert ut vad som behöves. Herren Jesus är

Herre nämligen även i den himmelska världen, där

det eviga livet och de oförgängliga skatterna

förvaras. Och i den stund vi behöva dem, vid

inträdet i den eviga världen, skall vår store

frälsare, även då, stå solidarisk med oss och lika litet

lämna oss i sticket inför evighetens krav, som här

inför de många växlande timliga kraven. O, käre

Herre Jesus, låt mig i det passet få höra ditt ord:

”Mitt blod, givet för dig, givet för att du i

sällskap med mig skall få inträde i himmelens värld,

renar dig! Amen. 24 SOND. E. TREFALDIGHET.

Ett ärligt svar p& en oärlig fråga.

Därefter trädde några sadduceer fram och ville påstå

att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade

ho-nom och sade: ”Mästare, Moses har givit oss den

föreskriften, att om någon har en broder som är gift, men dör

barnlös, så skall han taga sin broders hustru tiU åkta och

skaffa avkomma åt sin broder. Nu voro har sju bröder. Den

förste tog sig en hustru, men dog barnlös. Då tog den

andre i ordningm hmne och därefter dm tredje;

sammalunda alla sju.

Men de dogo aUa, utan att någon av dem lämnade barn

efter sig.

Slutligen dog ock hustrun. Vilken av dem skall då vid

uppståndelsen få kvinnan Ull hustru? De hade ju alla sju

tagit hmne Ull hustru99

Jesus svarade dem; 99Med dm nuvarande tidsålderns

barn är det så, att män taga sig hustrur och hustrur givas

åt män; men de som bliva aktade värdiga att få del i den

nya tidsåldern och i uppståndelsen från de döda, med dem

är det så att varken män taga sig hustrur eller hustrur gir

vas åt män.

De kunna ju ej heller mer dö; ty de äro lika änglama

och äro Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av

uppståndelsen. Mm att de döda uppstå, det har ock Moses,

på det ställe, där det talas om tornbusken, givit tillkänna,

nar han kallar Herrm 9Abrahams Gud och Isaks Gud och

Jakobs Gud9; och han är m Gud icke för döda, utan för

levande, ty för hmom leva alla.9*

Då svarade några av de skriftlärde och sade: 99Mästare,

du har talat rätt9*. De dristade sig nämligm icke att

vidare ställa någm fråga till hmom.

Luk. 20: 27—40.Omedelbart före vår text berättas det om

hero-dianer och fariseer, vilka tillsamman uppträtt

frestande och med avsikt att snärja Mästaren.

Nu, när de voro expedierade, kommo sadduceema

i ett likadant sinnelag.

I likhet med de andra togo dessa fram sådant

som låg dem nära och som de trodde sig själva

vara mästare i. Sadduceema förnekade

uppståndelsen från de döda. Nu ville de visa det orimliga

i en sådan genom de exempel de anförde om de

där sju bröderna, som hade efter varandra haft

en och samma kvinna till hustru.

De voro sinnliga och grova. Och deras fråga

var endast en snara, som de tänkte snärja honom

med. De hade säkerligen bra litet intresse för

både kvinnan och hennes sju män och deras liv efter

uppståndelsen.

Men Frälsaren tager dem på allvar och

använder tillfället att giva en härlig undervisning

om livet efter uppståndelsen. Och det skola alla

tiders kristna vara tacksamma för. De togo ord

i Mose lag såsom anfallsvapen. Och han griper

ett ord ur samma lag och slår tillbaka deras anfall

med. Det är Mästarens vanliga taktik att så

där bemöta sina motståndare med vapen ur deras

egen arsenal och slå dem på deras egen mark.

si Den närvarande tidsålderns villkor.

Dessa villkor äro bl. a. dödlighet oeh

förgängel-.„s@» Och för att livet ändå skall hållas vid makt

har Gud givit denna tidsålders bam äktenskapet.

Men likasom hela tidsåldern är ett förbigående

och en förberedelse för nästa tidsålder, som är den

fullkomliga och förblivande, så är äktenskapet

också blott en ”nödfallsåtgärd”, som tillhör endast

denna tid.

Enligt samma berättelse, såsom Matteus och

Markus anföra den, säger Herren Jesus: ”1

för-stån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. I

faren mycket vilse.”

Villfarelsen bestod däri att dessa sadduceer,

alldeles som alla tiders otrogna människor, räknade

endast med det närvarande livet och det som kan

förnimmas med våra lekamliga sinnen. Och det

är icke mycket. Det är endast flyktiga hägringar.

Men att så bygga en hel avslutad livsåskådning

härpå, det är grov villfarelse och oförstånd i

skrifterna.

Nu veta vi detta och bejaka det teoretiskt. Men

hur göra vi i själva verket? Vi gå gärna däråt de

grova sinnena och den lägre naturen leder oss.

Och i synnerhet handskas vi med äktenskapet och

det som hör dit, som om det gällde att inrätta sig

för eviga tider framåt. Hemmen byggas upp med

så tidstrotsande materialer som möjligt.

Levnadskallet måste vara ordinarie och med tillräckligpension för en lång och ”betryggad ålderdom”.

Barnen måste få den allra bästa uppfostran med

halva livet på skolbänken; och som en god

uppfostran anses insikt och färdighet i de krav och

de idrotter, som tillhöra denna tidsålder.

Detta kalla vi ”helbildning”. Sedan följa krav

på resor och ”världsvana”, det vill säga vana vid

att handtera världen, denna värld, efter

fastställda etiketter, vilka äro väl anpassade, där oftast

lögn och förställning och självbedrägeri bestämma

tonen.

Och finns det en annan värld, så måste

naturligtvis livet levas även där efter samma linjer.

De rika måste väl även där ha företräde. Och

de höga och förnäma tro innerst på sina

privilegiers okränkbarhet. Inför en hel massa problem

blir man då fundersam, alldeles som dessa

saddu-ceer inför de sju brödernas äktenskap med en enda

kvinna. Man far mycket vilse. Man förstår icke

skrifterna, vilka tydligen undervisa oss om

alltings slut såsom nära förestående och döden

såsom en omutlig utjämnare av alla förhållanden i

denna tidsålder. Där förlorar penningen sin kurs

och adeln sina privilegier. Och kunskapens

skvalpande vid stranden gäller icke längre, där alla djup

genomträngas, lika litet som bildningens ansatser,

där Gud, urbilden, är allt i alla. Där är icke heller

äktenskapets idé behövlig eller längre till. n.

Den nya tidsåldern och uppståndelsen.

/<&en närrarando ti^ldem ba^Siyfcaa !»vj1«Hcå

I den ha vi alla del. Men den nya tidsåldern be-l

härskas av uppståndelsen från de döda. I den få]

icke alla del. Endast de som ”bliva aktade värJ

i,diga”. ^

Alltså kommer det att gå efter värdighet till

slut vid inträdet i den nya världen. O, då skälver

hjärtat inför det sista provet: Aktas värdiga!

Icke ens aposteln Paulus kände sig alltid så viss

inför värdighetsprovet vid uppståndelsens portar:

”Att jag, om möjligt, måtte hinna fram till

uppståndelsen från de döda” (gamla övers.). Märk

väl, kära läsare, hur väl och grundligt dessa

prövas, som skola få del av uppståndelsen och den

nya tidsåldern. Till och med en Paulus står där

med målet än så pass avlägset, att det kunde

misslyckas för honom i löpandet mot detsamma. Detta

visar att det är möjligt för en kristen att avfalla

och gå förlorad.

Vilka aktas då värdiga? Månne vi skulle

försöka att säga det.

Men först böra vi då noga beakta Jesu ord om

sadduceema. Dessa voro materialister. De

besinnade icke dier förstodo skrifterna, ej heller Guds

kraft. Deras egna funderingar och slutledningar

voro goda nog för dem. Men därmed uteslöto de

sig själva från den tidsålder, som är andlig, och

den uppståndelse, som ger en andlig kropp. Medett ord: de voro oandliga. De hade ingen tro på

Herrens ord, skrifterna. Däri bestod deras

ovärdighet.

Skola vi aktas värdiga, skola vi nå fram?

Ja om vi låta skrifterna tala, och tro samt lyda

dem, så att vi skrinlägga våra klokskaper i dessa

ting och låta Ordet gälla. Ja, om vi giva rum

för Guds kraft. Vi veta att aposteln Paulus i sitt

stora kapitel om uppståndelsen, 1 Kor. 15, säger

att de äro dårar, som fråga efter vilka möjligheter

som finnas för de nya kropparna, samt hänvisar

dem till den naturliga företeelsen med

utsädeskor-net och det mogna nya skördens korn. Redan här

är ju en uppståndelse för handen genom Guds

kraft. Ty fastän detta är så alldagligt, att vi ej

ens tänka däröver, är det dock ett under av Guds

kraft. Och den stora dårskapen är icke att tro

på denna Guds kraft, som omformar och

nyskapar allt i och genom uppståndelse, utan att

jord-bundet och trotsigt förneka det.

Skrifternas beviskraft.

Man må väl taga sig i akt, för att hämta bevis

för otron i skrifterna. Ty de låta sig icke

godtyckligt sönderstyckas. Sadduceema stödde sig

på Moses för att få hans hjälp mot de dödas

uppståndelse. Men Herren Jesus visar dem, hur just

Moses lär om denna stora sak genom berättelsen

om sitt möte med Gud vid den brinnande busken,2 Mos. 3: 2. Där bekänner Gud sig vara

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, fastän dessa heliga

fäder vilat fem hundra år i sina gravar. Men i

den andra världen, den som tillhör nästa tidsålder,

där ha endast de som ha del av den första

uppståndelsen borgarskap. Detta var för Herren

Jesus ett bindande bevis för uppståndelsen från de

döda, emedan Gud icke är en Gud för döda utan

för levande. Ty för honom leva alla. Då ha de

troende redan del av uppståndelsen. Och fastän

icke de ogudaktiga^ uppståndelse direkt beröres

här, utan blott indirekt, så är även deras

uppståndelse viss. De skola, även de, än en gång taga upp

livet och få det avklarat och slutdömt enligt

gudomligt rättfärdiga grunder.

Detta är oerhört allvarligt. Det gäckar

fullständigt alla stackars oomvända människors hopp

om den stora glömskan och udda-jämt-tron efter

döden. Och de som själva taga sitt lekamliga liv

för att komma undan livet, de försätta sig i

förväg in i ”uppståndelsens väntrum”; därifrån skola

de uppstå till den evigt giltiga domen över livet,

den dom vilken ingen undkommer.

IV.

Guds söner till vasen, och likhet med änglarna.

Om vi nu verkligen tro på Herren Jesus och

hans ord, så äro vi visserligen ”aktade värdiga”

den nya tidsåldern, och så beror detta på att vi

dagligen bekriga och besegra icke i första handyttre och kroppsliga synder, ehuru även detta är

nödvändigt, utan själens och framför allt andens

synder, som är sinnlighet och otro med åtföljande

avgudiska egna åtgärder till vår frälsning och

vårt eviga väl. Det betyder en daglig kamp mot

våra andliga fiender; ty vi återfalla så lätt, så

oerhört lätt i otro och låta makterna inom oss få

ut-slagsröst i stället för skrifterna och Guds kraft

Det är här kampen står, ”trons goda kamp”. Och

vilken salighet att det gives ett uppståndelseliv

och en ny tidsålder! Ty detta livet och denna

tidsålder hinna gott med att ordentligen gäcka och

trötta ut en människa på en människoålder.

/XVi klänga oss visserligen fast vid livet på allt]

Isätt och vilja leva kvar här. Men vi klänga oss /

då fast vid ett sjukhus, ett fängelse. Gud vare/

lov för den nåden att denna tiden är så kort, somf

den är, och att denna tidsålder, som är dödens tidsl

ålder, är dömd att försvinna och lämna rum fäg

l^jjot, som heter uppståndelsens nya tidsålder.

Där är ett saligt tillstånd med nya villkor,

bättre än de äktenskapliga till och med. Där finns

ingen död. Där behöves ingen fortplantning

längre. All skillnad människorna, de heliga

uppstån-delsemänniskoma emellan, är upphävd. Där

talas ej längre om man eller kvinna.

Änglama äro höjda över tid och rum och evigt

ungdomliga och starka, rena och saliga väsen i

Guds, den evige konungens, tjänst. Dem skola vi

där bliva lika.

Guds son Sr den evigt. salige ende härskarai.m

arvingen till allt, ja, härlighetens ironrnip.

Honom skola vi ej blott bliva lika utan vi skola bliva

Guds söner, d. v. s. ett väsen med honom. Ja, sä.

lär skriften.

Med ögonen härpå vilja vi gärna kämpa den

dagliga kampen mot alla fiender inom och utom

oss för att vinna del i denna tidsålder och

uppståndelsen. Det må väl kallas livets oförgängliga

krona. O, käre Herre Jesus, stärk och led mig i

kampen, att jag verkligen hinner fram! Amen. 25 SÖND. E. TREFALDIGHET.

Jerusalem och världen i belägringstillstånd.

Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans

lärjungar trädde då fram och båda honom giva akt på

helgedomens byggnader.

Då svarade han och sade till dem: "Ja,1 sen nu allt

detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall förvisso icke

lämnas kvar sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.9"

När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar

fram till honom, medan de voro allena, och sade: "Säg oss

när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillr

kommelse och tidens ände". Då svarade Jesus och sade till

dem: "Sen till att ingen förvillar eder. Ty många skola

komma under mitt namn och säga: "Jag är Messias" och

skola förvilla många. Och I skolen få höra krigslarm och

rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen,

ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden

inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot

rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på

den ena orten efter den andra, men allt detta är allenast

begynnelsen till födslovåndorna. Då skall man prisgiva

eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I

skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull. Och

då skola många komma på fall, och den ene skall förråda

den andre, och den ene skall hata den andre. Och många

falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och

därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de

flesta kallna. Men den som är ståndaktig intill änden, han

skall bliva frälst. Och detta evangelium om riket skall

bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk.

Och då skall änden komma."

Matt. 24: 1—14.Herren Jesus har omedelbart förut svingat

domsklockoma över ätt folk och sin

huvudstad. Det var hans avsked där. Nu förklarar han

staden och därefter hela världen i

”belägringstillstånd”. Sannerligen han är en mäktig och sträng

Herre. Och detta sista emedan han är så

rättfärdig.

Något orätt får icke finnas i hans rike. Och

då ord icke hjälpa längre eller kärleksgämingar

och tårar, ja, så få ”kanonerna tala”.

Det är så konungars sed. Och Jesus är en stor

konung. På de engelska kanonerna stod förr i

världen devisen: ”Konungens sista. 3^1™^.”-

Ja^iMatt. 24 sattes världen i ”krigsbelägring”.

Och där spelar Jesu ”artilleri”. Det är det

starkaste ”kanondunder” som någonsin hörts i världen

eller kommer att höras. Och likväl kunna, icke

alla, icke ens många höra det. Saliga vi, om vi

kunna höra det.

Av lärjungarnas ord till Jesus i v. 3 kunna vi

förstå, att han brukat tala med dem om sin

till-kommelse och om världens ände, samt att han satt

dessa båda händelser i sammanhang med

varandra.

Det inres halt är bestämmande.

Nu är det närmast de massiva, härliga

tempelmurarna som ge anledning till Jesu förfärliga

profetior. Han har i sitt avsked sagt att templet

skulle lämnas öde. Och då visa lärjungarna påbyggnadens härlighet. Men templets härlighet

hjälper icke. Icke dess yttre utseende eller gestalt

utan dess inre tillstånd bestämmer dess öde. Och

dess inre tillstånd var förruttnelse.

Och så som templet och staden dömdes i Jesu

stora profetia, så dömes i samma profetia hela

världen. Och efter samma grunder.

När den inre förruttnelsen har nått mognad så

kommer operationen. Ty Jesus vill rädda

patienten. ^Jär den store läkaren ej får läka inifrån med

dom och evangeliumT med ånger och nåd, så måste

ifefT snrarflg. or.h jpana skar djupt nnh grundligt

med straffdomarnas svärd.~~Huru mycket av

värl-3en, som bur räddat, tycks icke vara huvudsaken

för Herren Jesus, men att det som av såväl

judevärlden som hednavärlden, som räddas, blir

grundligt räddat och kvarlevan frälst och för evigt

säkerställt, det är de förfärliga domarnas

ändamål.

Lärjungarna fråga efter tecknen, som skola

föregå allt detta. Och de få besked om sådana.

En hel del av dem ställer Jesus fram med

förfärande tydlighet.

Ändens tecken.

Oro och sjukdomar i jorden, naturen och

folkvärlden. Sådant har ju alltid funnits. Fastän

dessa tecken onekligen synas i vår tid tilltaga

i styrka och likasom förtäta sig. Ty krigslarm

och krigsrykten, hunger och jordbävningar tagade gräsligaste former oc^ lämna nog icke världen

någon vidare ro. Och komma vi till laglöshet och

kärlekslöshet och den mänskliga karaktärens

djävulska avigsidor, så ha nog aldrig dessa så fräckt

vänts utåt någon gång som de nu synas vilja

framträda. Av falska profeter var det många före

Jerusalems förstöring i Jesu profetias lilla,

förebildliga uppfyllelse. De komma nog också allt

fräckare fram även i den namnkristna

hednavärl-den, allt efter som denna nalkas sina eldsdagar.

Och vad skola vi kalla alla dessa fina och grova,

de bildades och obildades läror, vilka alla ha det

gemensamt att de taga bort Kristus, föregivande

sig själva äga frälsningskraft för världen.

Är icke detta antikrister, falska Messianer?

Huru skola väl eljest sådana se ut?

Men som sagt: dessa tecken ha vi alltid haft

något av. Men vad som vi icke haft förr och som

för oss må vara avgörande, då vi söka orientera

oss i vår växlande underliga tid, det är

världs-missionen.

Det stora avgörande tecknet.

Ty märk, Jesus säger oupphörligen: låten icke

förvilla eder vid alla de nämnda tecknen. Ty

många skola förvillas, förutsäger han. Änden är

icke härmed inne. Det är endast begynnelsen till

ändens födslovåndor. Evangeliets,

riksevange-liets, förkunnelse till ett vittnesbörd för alla folk,

det är det stora avgörande tidstecknet. Och detha vi verkligen för handen. Ty alla både verkligt

kristna och namnkristna äro gripna av

missionsanden, tanken på hedningarnas omvändelse, såsom

aldrig förr. Ja, hemmissionen håller på att

rent av förlora sitt intresse, om vi icke akta oss.

Men därmed är ock all mission i en snar framtid

omöjliggjord. Är detta månne änden? Ja, vi veta

det ej. Men som en himmelsk fredsflöjts ljuva

silvertoner är detta ord inmängt i domsklockors

rostiga dånande brus. Evangelium om riket skall

förkunnas. Icke så att alla skola taga vid och

frälsas. Nej. Men så att alla skola bli utan

ursäkt: ”Till ett vittnesbörd.” .__

---v

/Men ännu en ljuvlig silverton i texten smeker

så skönt vår andes öra: Den som är ståndaktig

intill änden, han skall bliva frälst. Märk det

gäller att hålla ut, hålla ut ända till änden. Men

där vinkar kransen, frälsningens segerkrans.

Herre Jesus, hjälp oss då, led oss så, fostra oss

och vårda oss så, tukta oss så, att vi säkert må

ha kraft inne och uthållighet för hela tiden och

hela striden, intill änden. Amen. 26 SOND. E. TREFALDIGHET.

Vikten av att vara redo för Herrens dag.

Himmel och jord skola forgås, men mina ord skola aldrig

förgås. Men om den dagen och den stunden vet ingen når

got, icke em änglarna i himmelen, ingen utom Fadem alr

lena. Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske

vid Människosonens tillkommelse. Såsom människorna

levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo

sig hustrwr och hustrur gåvos åt män, ända till den dag, då

Noa gick in i aarken; och de visste av intet, förrän floden

kom och tog dem allmammans bort, så skall det ske vid

Människosonens tillkommelse.

Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en

skaU bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. Två

kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen,

och en annan lämnas kvar.

Vaken fördenskull; ty 1 veten icke vilken dag eder Herre

kommer. Men det förstån 1 väl, att om husbonden visste

under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han

och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus. Varen

därför ock I redo, ty i en stund då I icke vänten det skall

Människosonen komma. Matt. 24: 35—44.

år text utgör en del av Jesu Oljebergstal,

detta märkliga tal som han höll angående

Jerusalems förstöring och denna tidsålders slut

endast några dagar före sin död. Det är det

märkligaste och djupsinnigaste tal som någonsin

hållits. Mästaren inledde sin verksamhet med det

sa-ligaste tal och som sådant det märkligaste. Många

stora tal har han sedan hållit, det ena skönare och märkligare än det andra. Alla var på sitt sätt

alldeles enastående.

Oljebergstalet är det mest allvarstyngda av

alla. Han måste nämligen här tala om

hemsökel-ser och domar över många människor, emedan

talet behandlar hans återkomst såsom domare och

rättsskipare. Då företager han den stora

slutuppgörelsen med världen.

Det är den stora ”Herrens dag”, som han

skildrar. Denna omspänner de stora

avslutningskapitlen i den närvarande världens historia. Det är

alltså ett profetiskt tal.

Vår text har fem bestämda ord om Herrens dag.

Herrena dag är vias.

‘ i

r ”Himmel och jord skola förgås, men mina ord"

skola aldrig förgås.” Så lyder Jesu heliga

försäkran om dagens kommande och allt vad hani

sagt i sitt tal om densamma. Det är sålunda enl

viss faktor att taga med vid alla livets beräk^

(ningar.

Samma sak säger Ebreerbrevet: ”Det är

människorna förelagt ätt en gång dö och sedan

dömas”, kap. 9: 27. Detta bör vara för oss alla ett

mäktigt tankstreck. Men endast de förståndiga

räkna med den faktorn. De flesta äro

oförståndiga. De räkna med allting annat, till och med

möjligheter, och bestämma därefter sitt liv. Men

denna visshet döljer man för sig själv och talaroch handlar, som om ingen dom och intet möte

med den rättfärdige domaren skulle komma i

fråga. Men märk, du kära själ, att ingenting är så

visst som detta. Din nästa födelsedag, som du nu

kanske går och planerar för, är inte så viss. Inte

det där ombytet av livsförning du är upptagen

med, inte din hemkomst, ifall du befinner dig på

resa, inte att solen går ned i väster i kväll är så

visst. Ty: ”Himmel och jord skola förgås”. Och

då följer solen med. Kära, vad gör du då för att

bereda dig för den dagen?

Herrms dags fördoildhet.

Ingen vet, när Herrens dag kommer. Men alla

ville gärna veta detta. Även lärjungarna frågade

vid vissa tillfällen, när det skulle ske, som står

i samband med ”den dagen”. Men de fingo icke

besked. Endast inträngande maningar till

vaksamhet och bön och beredelse för dagen.

Så även i vår text. Icke änglarna veta om tiden

för denna stora dag. Ja, enligt Markus berättelse

"sade Herren Jesus, att icke ens han, Sonen, visste

det.

Härav förstå vi huru lönlöst det är att forska

i denna sak.

Ty visserligen äro en hel del tecken angivna

såsom prickar i tidens farvatten. Men dessa äro

oftast missförstådda, och välmenande tolkare och

icke-tolkare ha så ofta vantolkat dem, att

meningen framgår rätt klart: de skola ej begripas,förrän tidsloppet nått fram genom alla epoker.

Här återstår ännu mycket, av allt att döma.

Att tiden likväl närmar sig Kristi dag, torde

varä. klart. Men hur nära vi hunnit, det skall icke,

"med respekt för Jesu tydliga ord i saken, kunna

sägas. Många stora, fromma och lärda män lika*

väl som rätt okunniga svärmare ha gett sig in på

beräkningar och trott sig kunna bestämt angiva

år och dagar för Jesu ankomst. De ha sökt

identifiera ”prickarna”, de tecken som Jesus satte ut

i detta sitt stora profetiska tal. Men det har allt*

jämt visat sig att de felbedömt avståndet till och

det inre sammanhanget mellan prickarna, såsom

ju så lätt sker på sjön, särskilt då dimma och

töcken råda. Och på tidens hav är det dimmigt

och töcknigt.

Det blir oss också rätt klart varför. Ett stort

syfte skulle nämligen då äventyras, ifall det vore

möjligt att räkna ut, när dagen kommer. Herren

Gud vill nämligen icke ha sådana där

Herrens-dags-helgon lika litet som han vill ha t. ex. sön*

dagskristna. Helighet och redobogenhet för den

nya tiden vill Herren ha hos sitt folk alla tider.

Endast därigenom bevisas den sanna helgelsen

och äktheten hos det folk, som skall dela Jesu

härlighet i hans rike.

Detta folk har endast att vara redo och leva

för himmelen alla dagar och säga: ”Kom, Herre

Jesus, när du vill!” Tider och stunder angå dem

icke. Dessa ha Fadem ensam fastställt i sin egen

makt, Apg. 1: 7. m

Herrms dag kommer överraskande.

Det är en sak, som Herren Jesus oupphörligen

inskärper. Och därvid använder han många

bilder och händelser ur den gamla, heliga historien.

Här manar han fram Noa och hans samtid för

vår blick. Och den bilden säger mycket.

Livet under Noas tid gick sin vanliga gång.

I de gamla nötta radierna rörde sig allt och intet

därutöver. Intet fanns som tydde på några

katastrofer eller plötsliga avbrott i den jämna

tids-gången. Man sörjde för livsuppehället och

släktets bestånd. Det var endast de vanliga och för

livet ovillkorliga funktionerna: äta, dricka, gifta

sig bygga och plantera, sådant äger ju alla tider

rum och hos alla folk. De visste intet, säger

Jesus, förr än floden kom och tog dem

allasam-mans bort. Ty de ville icke veta något. Den där

svärmaren, som i hundra och tjugo år bankat på

deras örons trumhinnor, hade de förhärdat äg

emot. De ville se andra tecken. ^

/"""Åck, precis på samma sätt nu. Jesu vänner hal

/talat och åter talat om detta: ”Snart, snart

kommer Jesus. Vakna, o värld, och gör dig redo till)

det stora mötet med honom”. Detta rop har bW

vit så gammalt, så nött. Vem aktar på det?

Och så seglar historiens farkost just inne bland

prickarna färdig att lägga till vid evighetens kaj.

Där blir frågan den: ”Har du pass, är du Mar för

den noggranna prövningen i tullen vid landstig- ningen i den Nya världen, där intet orent och

be-smitteligt kommer in?

IV.

Herrens dag skiljer människorna åt.

J3n av de förargligaste stötestenarna, som Jesu

vänner~älltlfl besTtvIlas för att. läflya. i fnlka väg.

är den där skillnaden mellan Guds, barn och

världens barn. Äro vi icke lika goda som de, dessa

inbiilska narrar, som tro sig vara bättre än andra,

o. s. v.? Ja, så ropas det jämt. Och vi vilja

svara: Jo, för all del, ni äro visst lika goda

allihop som vi, vilka bekänna oss till Frälsaren, men

ni ha det icke lika gott. Det är får som får. Men

en väsentlig skillnad är det ju på att vara i den

gode herdens vård eller sitta i ulvarnas gap.

Det rullar upp förfärliga tavlor för vår syn,

när Jesu vänner skiljas från de övriga

människorna. Då skiljas kamrater, syskon och övriga

familjemedlemmar från varandra för evigt. En

får ensam mala på kvarnen sedan, och arbetaren

ute på marken ser sin kamrat antagas av Gud

men sig själv kasserad. ”Här bliver fröjd och

gråt.” Men vilket jubel i akynt då hirnmelftna

sångfå^elskara fårsmvår och lyfter för

flytt-jling,! Och vad jämmer och namnlöst elände bland

de kvarlämnade. Då först blir jorden en riktig

jämmerdal.

Icke- är det väl underligt, om det råder

disharmonier bland syskon och föräldrar och barn /och makar och arbetskamrater och ämbetskolle-l

Igor, då gränsen mellan himmel och helvete, mellan

frälsning och förtappelse går rakt igenom

familjen, hemmet, verkstaden, kontoret och kollegiet

En upptagen, en lämnad kvar. Må de orden blivs

oss alla till väckelse och sinnesändring, medan vi

sPnuhatid!

Även som en ren fiende kommer Herrens dag.

Ty vem är väl mera fruktad och hatad än

tjuven?

Men till den grad skärper Frälsaren sin dags

överraskning, att han liknar den vid en tjuv som

i natten bryter sig in, då hemmet är obevakat.

Om husbonden visste, när denne fiende skulle

komma, förhindrade han ett sådant inbrott. Så

menar Herren Jesus, att om vi visste, när den

dagen kommer, skulle alla göra sig redo för den.

Vi måste med all kraft betona ovissheten om

tidpunkten för den dagen men vissheten om saken;

ty Herten har i vår text både omedelbart före

bilden om tjuven och omedelbart efter den sagt

de manande orden om att vaka och vara redo;

och på båda ställen tillagt att icke ras lärjungarna

skola vare sig veta om dagen eller just då vänta

den.

Alltså: icke när det talas mycket om Kristi

tillkommelse, eller när det gives ut böcker i ämnet

och hålles s. k. profetiska konferenser kommerhan. Nej, när livet går lugnt i nötta, gamla spår

som på Noas tid, och det där talet om Jesu

ankomst och Jesu rike blir rent för gammalt att

höra på, då, när jordens barn riktigt med båda

händer klänga sig fast i ”moder jorden” och

utnyttja alla hennes tillgångar till trygghet och lugn

samt släppt den övre världen med sin blick — då

kommer Herrens dag.

Må vi alla vara vakna och ge akt på tecknen

och, vilket är den stora huvudsaken, vara redo!

Amen. DOMSSÖNDAGEN.

Guds storfiske.

Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not

kastas i havet oeh samlar tillhopa fiskar av aUa slag. När

den så bliver full, drager man upp den på stranden oeh

sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar

man bort. — Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna

skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och

kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och

tandagnisslan. Matt. 13: 47—50.

Det är ännu en gång ”domssöndag”.

Församlingsåret har ännu en gång skridit fram

genom alla sina sabbater och högtider, under

vilka Guds råd rätt allsidigt förkunnats och

Ordet om Guds nåd oupphörligen betraktats.

Domssöndagens ämne är såsom ett resultat av

det hela. Nådens tid är det löpande kyrkoåret,

”nådens år från vår Gud”. Det skrider fram

i notens tecken. Evangeliets not drages

oupphörligen i Guds fiskevatten, folkhavet, och samlar

endast ihop fiskar av alla slag.

Sen kommer Domens dag. Den står i kärlens

och ugnens tecken, då noten drages upp på

stranden, full av fisk, står det i texten, och den stora

slutsorteringen av fångsten företages. Då fyllas

kärlen av de goda fiskarna och de onda kastasi den brinnande ugnen. Denna sortering

verkställes av ett annat arbetslag i Guds stora fiske,

nämligen änglarna.

Och därmed är Guds ”storfiske” avslutat.

Låt oss nu träda några av textens tankar litet

närmare in på livet.

Guds fiskevatten.

Det där ”havet” vår text talar om är folkhavet,

alla världens folk.

Guds rike är alltså ett sannskyldigt storfiske.

Gud kännes vid hela världen, alla människor. Dét

var han själv som kastade noten i havet. Och dar

vimlar det verkligen av ”fiskar av alla slag”.

Alla vill han fånga; ty alla äro hans. Varje

kvadratmeter av havet är hans eget fiskevatten. Han

gör sig icke skyldig till ”tjuvfiske”, när han låter

sina människofiskare draga noten överallt. ”Gån

ut i hela världen och förkunnen evangelium.” Så

står det i deras instruktion. Denna instruktion

har icke fiskarena alltid förstått. Den första

Jerusalemsförsamlingen drev ett mycket intensivt

och givande ”strandfiske”. Men så kom

förföljelserna och drevo ut arbetarna på ”djupfiske”.

Det blev härliga fångster, då ävén hedningarna

i Europa fastnade i de heliga gamen.

”Gudar” och konungar med deras råd rådslogo

mot detta frifiske. De mötte himmelrikets

påträngande med krig och blod. Och det dröjdesoo

länge Innan de lärde sig inse att jorden är Her*

rens med allt vad därpå är, och att alla riken och

folk höra himmelens Gud till (många av dem ha

icke lärt det än) samt att då missionärerna

omvända och döpa deras medborgare till Herren

Kristus, de icke bedriva något ”tjuvfiske” utan

äro i sin himmelske husbondes goda rätt. Så

likasom stannade fisket av; det blev lugn över

stimmen, till dess reformationen åter upptäckte

him-melrikets not och lystrade till Guds

fiskeribefall-ning. Nu begynte på nytt ett härligt fiske. Men

det var ett ”strandfiske” igen. Ty reformatorerna

brydde sig föga om turkar och hedningar. De

trodde sig icke om att hinna med dessa, förrän

det blev ”vaktombyte” i Guds fiske, och det nya

arbetslaget, änglarna, kom med kärlen — och

ugnen.

Emellertid lyfte reformationens arvtagare sina

blickar utåt det stora havet. Och snart gled hela

Guds värld in i deras horisont. Guds

människofiskare drogo ännu en gång ut på djupfiske.

Zin-zendorff fattade vandringsstaven, många följde

hans exempel, och snart omslötos hedningarnas

nationer och världsdelar av himmelrikets

notarmar. Fiskar av alla slag fångades, gula och

kopparfärgade, svarta likasåväl som vita. Det

visade sig snart att de alla, trots sina många

olikheter, ägde gemensamt dessa tvenne grunddrag:

De voro bröder inbördes och alla himmelrikets

arvingar; ty Gud är allas fader.

Så med folken, så med den enskilde. Gud frågar icke efter löfte och ber icke om

ursäkt, när hans not besvärar någon. Många hög*

förnäma likasåväl som de icke förnäma ha rasat,

när de känt sig snärjda av Guds gam samt gjort

förtvivlade språng och kastningar för att bli fria

igen: Det är ju rena skandalen. Må läsarna

— ty dessa Guds fiskare få då alltid skulden —

hålla sig till folket, till ungdomen och barnen, men

att oroa den eller den högtbesutne, den eller den

betydelsefulle, med vilkens omvändelse ett system

kanske krossas, en utvecklingslinje avbrytes, det

är ju höjden av oförsynthet.

Men sådan är himmelrikets not, den omsluter

och fångar fiskar av alla slag, av trälslag och

förbrytareslag, av arbetareslag, av

ämbetsmanna-slag, av prästerligt slag, av ädelt slag, av

kungligt slag, ja, av alla slags publikaner och syndare.

Ingen är för god och ingen för dålig. Så sant

de röra sig i Guds människohav, äro de alla

föremål för himmelrikets fiske; de äro Guds egendom.

Och hans not har en maska för dem, såsom vi nu

skola se.

Guds not.

”Det är med himmelriket såsom när en not

kastas i havet”, säger Mästaren i vår text. Hur

är det då med en not? Den är sammanknuten av

lagenligt stora maskor. Men innan lagen om

dessa maskor fastställdes, måste vederbörandekänna till fiskamas art och storlek och

egenskaper.

Så är det ock med Guds not. Den är noga

beräknad efter människors behov av frälsning.

Och ingen zoolog känner så väl till fiskarna, som

Gud i himmelen känner människorna. Han

började binda på noten vid människans första

syndafall. Sedan fogades avdelning till avdelning,

maska knöts till maska, och hela delar firades ut

i havet, och en här av fiskare drog den och gjorde

fångst. Men färdig blev den först vid Jesu

för-soningsdöd. Och vid hans uppståndelse och

himmelsfärd fick den sin avslutning. Vid pingsten

avprovades den såsom riktigt färdig, varvid den

fångade fiskar av alla slag, tre tusen i ett enda

varp. Så begynte Guds storfiske. Alla Guds ord

äro maskor i noten. Och för alla människofiskar

finns det frälsningsmaskor i Guds not. Paulus

fångades i ett varningsord: ”Det är för svårt för

dig att spjärna mot udden”. Augustinus i ett

förmaningsord: ”Låtom oss föra en hövisk

vandel, såsom om dagen, icke med vilt leverne och

dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet”. Luther

blev snärjd i ett undervisningsord: ”Den

rättfärdige skall leva av sin tro”. Och Spurgeon blev

fast i ett löftesord: ”Sen på mig, I alla världens

ändar, så varden i saliga; ty jag är Gud och

ingen mer”, o. s. v.

Det är en alldeles obegriplig källa till salighet

och fröjd att Gud så väl avpassat sin not. Vår

store Eskilstuna-Johansson, som nu belönats meddoktorslagem för sina precisa mått, har upptäckt

sättet att mäta de minsta mekaniska föremål.

Ty i industriens och mekanikens värld förekomma

sådana där små mer än hårfina olikheter. Men

ingen värld är så fin och så invecklad som

människovärlden och därför inga mått så fina som de,

vilka Guds not knutits efter.

Gud känner denna invecklade, besynnerliga

varelse människan väl med alla hennes arter och

oarter, hennes anlag och möjligheter, hennes fall

och djupa fördärv. Men hon hör dock

ursprungligen himmelriket till. Och himmelrikets not är

fullt ändamålsenlig för hennes frälsning. Noten ^

skall vara i ständig rörelse i folkhavet för att

samla in fisk. Den passar för alla människor och /

alla människor passa för henne. Skulle en män- /

niska vara oduglig för allting annat, så duger hon/

dock att frälsas. Skulle hon ha förlorat alla ”tag”

i syndens och världslivets slitningar och

hårdhänthet, så lämpar hon sig likväl för Guds not;

ty den söker sig icke in till något fäste inom oss,

den omsluter oss. Och skulle någon vara så

förtappad och så vilsekommen i syndens och ett

fallet själslivs labyrinter, att ingen möjlighet till

räddning synes längre, så är Guds not så mjuk,

så anpasslig med möjlighetsmaskor för allt vad

av omöjligheter kan ruva i människohavets många

och mörka djup. hl

Guds fiskare vid noten.

Noten får inte vara stilla, sade vi. Nej, den

Skall dragas och hållas i ständig rörelse. Och

det skall församlingen, alla Guds barn, göra. Ty

de äro i denna tiden Guds notdragare. Här

avlöser det ena släktet det andra. Det är ett

tålamodsprövande arbete att vara Guds fiskare. Har

noten dragits ett varp över en trakt, så måste

den dragas omigen oupphörligen. Då ligger

frestelsen nära till att vilja draga noten i land, så

att säga, och "vittja” eller åtminstone se på

resultatet. Men nej. Det ingår inte i instruktionen.

Detta utesluter på intet vis församlingslivets

kallelse och nödvändighet. Men det utesluter all

självfömöjélse, all köttslig säkerhet och all

doms-rätt.

"Nu går himmelriket alltså fram i notens tecken:

”Predika ordet, träd fram i tid och otid”; dessa

ord av den störste bland Guds fiskare

kännetecknar ”notdragarekallet”.

Noten skall dragas överallt. Ligen vet var

”stimmen” går. Där fiskarena minst ana det, gör

noten ofta de härligaste fångster.

Nu skall det predikas evangelium fritt och för

alla. Ingen må sätta sig ned och spekulera över

fördolda ting: hur det skall bli med dem som

noten möjligen icke når, eller hur det skall bli

i domen till slut. Det angår icke notdragama.

Deras kallelse är endast att hålla trossarna sträckta och noten i rörelse i de ”varp”, som

tilldelats dem samt genom yttre missionen i hela

världen. ^

/"När Guds tid är inne, drages noten i land, och"}

/ett annat fiskarelag tar vid, ett med finare ögon 1

[ och bättre handlag, det vars uppgift är att sortera f

1 fisken och avskilja den för dess slutliga bestäm-/

j melse. Det stora himmelrikets vaktombyte ägen

I rum. "x—J

IV.

Guds fiskare vid kärlen och ugnen.

Vilken spänning! A

Noten har stannat med sin fångst. Vad som

nu är med, är med. Predikarenas läppar äro nuj

förseglade. Sång och bön ha tystnat. De fötter!

som ljuvliga och snabba ha hastat över bergen i

som bärarae av gott budskap, budskap om fridi

!och frälsning, ha stannat och röra sig ej mer. De

nya arbetarna i Guds fiske träda till. De komma

så stilla, så upphöjt värdiga, övernaturligt ljus

omger dem, och omkring dem höres sus av vingar.

Det är änglama, som nu taga hand om fiskarna.

De bära tomma kärl och ha i släptåg en brinnande

ugn. Nu skall notens innehåll synas, ”examine-\

ras”: Vart hör den fisken, och den, och den, tiU)

kärlen eller till ugnen?

s Käre läsare, fiskarna äro du och jag, alla

kyrkors och församlingars och kristliga

ungdomsföreningars medlemmar. Kyrkoboken,

församlings-matrikeln tillfrågas icke, ingen medlemsförteck- ning taxvas. Pastorna omdöme har slutat^att 1

> gälla. Den stora slutliga, oryggliga skilsmässan i

försiggår mellan änglarnas händer. Inga

protes-ter hjälpa, ingen gråt, intet skri. Heliga änglar, [

(sanningens och rättfärdighetens tjänare tagaj

[inte fel.

Gud vare lov! Så skall då heligheten till slut

bliva okränkt, sanningen segra och

rättfärdigheten komma till sin rätt Ja, amen.

Dovt och tungt gå domsklockoma i vår text

Kära vän, som läser detta, är du en god fisk

eller en dålig? Frukta nu, medan det finns hopp.

Känn spänning och kval nu, medan din natur kan

förändras och ditt hjärta omskapas! Rys för

ugnen, medan du kan bli en god fisk för kärlen

i änglahändema.

Salig är var och en som låter Frälsarens

målande domspredikan nu genomtränga sig och får

sin domedag nu, medan noten tar upp ”fiskar av

alla slag”; ja, medan det är tid till nåd och

syndernas förlåtelse och naturens omskapande. Vi

komma i alla fall icke undan domen. Och minns,

att den brinnande ugnen är lika verklig som

saligheten i de eviga boningarna. Får icke frälsningen

uträtta sitt verk hos oss, så återstår domen, då

ingen tid till bättring finnes mer.

Må ingen låta dåra sig av modema tvivel på

dan brinnande ugnen och tandagnisslan.

Sanningens mun, som talat om den eviga saligheten,

har ock målat förtappelsens fasor.

Och märk: i alla tre liknelserna, där änglama till slut gripa in, gäller det de kristna bekännama:

Ogräset bland vetet, fåren och getterna samt i vår

text goda och dåliga fiskar. Skall nu denna

noggranna rensning bland ”de troende” till slut ske,

hur går det då de otrogna?

^"Var icke säker! Guds vrede är lika verklig, soin

Guds kärlek, straffet lika verkligt som nåden.

Kristi dom är lika viss som Kristi frälsning; den

brinnande ugnen med gråt och tandagnisslan

närmar sig lika säkert som boningarna i vår faders

hus.

, Må Herren i nåd bevara oss alla från

skrym-teri och skenväsen. Äro vi nu fiskar i Guds not,

så må det vara vår dagliga bön att Frälsaren må

rannsaka och frälsa oss från allt, allt som kunde

stöta de fina änglaögonen eller i deras händer

befinnas orent på den dagen; ja, så att vi ej behöva

fasa inför den brinnande ugnen utan med fast tro

och lugn frälsningsvisshet komma i änglarnas

käril! Amen. KYNDELSMÄSSODAGEN.

Himmelrikets växtkraft utåt och in&t.

En annan liknelse framställde han för dem; han sade:

”Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager oeh

lägger ned i sin åker. Det ä/r minst av alla frön, men nä/r

det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; ja, det

bliver ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga

sina nästen på dess grenar ”

En annan liknelse framställde han för dem:

”Himmelriket är likt en surdeg, som en kvinna tager och blandar in

i tre skäppor mjöl tiU dess alltsammans bliver syrat.”

Matt, 13: 31—33.

Det var ett litet högst oansenligt frö, som vår

käre Herre Gud lade ned i jorden, då Jesus

föddes i Betlehems stall. Men det hade växtkraft

Och så var det ett kryddväxtfrö. Världen behövde

få en krydda till sina fadda anrättningar.

Jorde-livets ofta så smaklösa och alltid så hårda

livsmedel och livsvillkor tillsattes med en härlig

himmelsk kryddväxt. Många jordiska kryddväxter,

ideella och andliga rörelser, finnas väl. Men de

äro ej att förlikna vid denna.

Matteus trettonde kapitel är liknelsernas

kapitel. Alla dessa liknelser avbilda himmelriket

Detta rike är mångsidigt. Och de olika

liknelserna belysa dess olika sidor. Våra båda liknelser

belysa Rikets växtkraft och livskraft utåt och

inåt Den första, den om senapsfröet, vill göra

klart för oss hur starkt Riket är utåt Senapsträdets grenar och himtnelens fåglar.

Detta välsignade träd slog rot och växte sig

starkt. Många stormar gingo fram över det och

många skadedjur gjorde åverkan på det. Men dess

rötter gingo djupt, för djupt för alla stormars

kraft Och dess stam skickade ut många grenar,

för många för alla skadedjurs rovlystnad. Och

nu skuggar senapsträdets krona över hela världen

snart ...

/Stammen i denna bild är församlingen, de tro\

ende. Och grenarna är den kristna missionen

med alla kulturskott, som växa fram i dess spår.

I dessa grenars härliga lövverk och skydd må

”himmelens fåglar”, d. v. s. människobarnen, väl

Det är annat än det ökenliv och den fattiga

skydds- och rättslösa tillvaro som hedninganu

utanför detta Guds ”kryddträd” få framleva. "

Vi tänka då först på den kristna missionen

själv. Som en salighetens ängel går den fram

genom tiderna, givande åt ”himmelens fåglar” den

sunda mat och det hulda skydd, som de längta

efter. Att bygga näste på den grenen, det är att

dröja i himmelens väntrum. Och den skaran av

”himmelens fåglar”, som bygger där, växer

alltjämt. Dess kvitter och lovsång fyller stora delar

av världen med glädje och frid. Käre läsare, hör

du till dessa lycklige, som förstå missionens

himmelska karaktär och njuter skydd och ro där?

I själva arbetet är där vila och i själva striderna

vederkvickelse och segervisshet. En kamp med

33fienderna med utfallsbas därifrån bär med sig

löften, som aldrig* gäckas. Där växa fram otaliga

bärliga grenar. Skolan heter en, ålderdom&vård

en annan, sjukvård en tredje, och flera andra,

fin-nas;, såsom barnavård,. fattigvård; m. m. Alla

dessa äro grenar på ”himmelrikets kryddträd”.

Här njjita; en massa människor av himmelrikets

välsignelser, även om de ej vilja, eller kunna

mottaga den högsta gåvan. Ty himmelriket äl&ar

sina ”fåglar” och kännes vid dem. Vår käre;

Herre Guds ar käncL för sin människokärlek. Han

vill:, göra. sin skapelse gott. Får han icke giva

människan saligheten, så giver han här på jorden

genom himmelriket en massa gåvor; Utanför

dietta rike njutes ingen m dessa gåvor* givea icke

någon sådan vård.

Först när församlingen och missionen får makt:

på en ort, i ett land, spirar all denna kultur fram.,

Men även den; materiella kulturen är girenar på

Guda senapsfcrädi, såsom deuppfinningar, som

förenkla och forljuva livet liksom det goda

samhällsskick, som höjer människovärdet och giver skydd

åt alla. Guda senapsträd har nått en väldig omr.

fattning, innan ssamhällets förtroendemän och

an<-svarige vårdare vid Kristi evangelium edfästas

och giva heliga löften om trohet och nit i ämbets-

Att vara, liknöjd inför missionen och församr:

lingens, arbete, är att vara liknöjd för sitt eget

väl ; att hata den evangeliska verksamheten är

att såga av den gren, som man har sitt bo uppå. n.

De tre mjölskäpporna och surdegen.

Det var en liten nypa surdeg, som Gud genom

jungfrun Maria lade. ned i mjölmassan, då hon

kom med Jesusbarnet, sex veckor gammalt blott,

till templet, för att enligt Mose lag; förrätta sitt

re-ningsoffer. Fastän orsak kunde funnits for ett

framträdande bland, de förnäma och. rika, dröjde

hon skyggt i templets hägn med fattigmödramas.

offer. De som hade råd, skulle offra, en duva. och

ett större djur för sin rening. Men Gud. är

kärleken. Han ser till de små och fattiga. Dessa fingo

bära fram två unga duvor; Och Jesu familj; hörde

till de ringa och små. Hans moder bar fram

fat-tigoffret. Men det var icke huvudsaken, utan

barnet,, som. det offrades för. Och det barn hon

sålun-d& bar fram, så litet,, så fattigt,, så oansenligt, var

dock den himmelrikets surdeg, som skall

genomsyra alla tre skäpporna mjöl, d. v. s. alltsammans»,

om vi i en fri tolkning låta Sem, Ham och Jafet

värn, dessa ”tre skäppor mjöl”; Allt skall genomsyras

av Guds surdeg. Surdegen är oemotståndlig 1 sin

kraft, säger oss vetenskapen^ Och vi kunna se

i vår dagliga hushållning bevis därför. Är

surdegen tillsatt degmassan, jäser denna of elbarligen.

upp. Och degmassans halt skall därvid träda

i dagen oavsett dess genom surdegen nya

beskaffenhet. Genom denna blir det liv ii degen. Är.

dess< beskaffenhet dålig, blir detta då klart. Men

är den god, blir ock det tydligt. _Aposteln Paulus säger att Kristi evangelium

hlir f.iii antinprftn liy eller död: en livets lukt till

liv för dem som tro, men en dödens lukt till död

för dem som icke tro evanffpJinm. när det predikafL

Surdegen sattes in i ”semiter-mjölskäppan”.

Den ”jäste upp” och lade i dagen sin oduglighet:

judarna förblevo såsom folk i sin otro. Några

trodde och frälsades. Men det mesta gick till

spillo. Allt genomsyrades. Oberörd av Jesus och

hans ord blev ingen.

Hednamissionen satte in surdegen i romerska

riket. Det ”jäste upp”. Och på tre hundra år

omvandlades hela världsmassan av Jafets folk.

Allt berördes. Och Europa blev den ledande

världsdelen i kristen kultur och mission. Alla

livets områden syrades och fick en ny smak.

Många blevo fientliga mot Jesus Kristus. Men

fiendskapen för Jesu skull blev bittrare än annan

fiendskap. Religionskrigen blevo blodigare än

andra krig. Partimotsättningarna, som

evangelium var orsak till, blevo skarpare än andra

partimotsättningar. Grymheten mot de kristna blev

grymmare än annan grymhet. Men kärleken,

glädjen och hela livsfömingen helgades och fick

en långt högre potens genom evangelium. Den

enskildes liv trängdes igenom och steg till ett

förut okänt värde. Allt fick en annan form och

färg, både det onda och goda och kännetecknades

av en besynnerlig ”syrlighet”, som icke kunde

förklaras utan utifrån himmelriket och dess natur.

Ja, ”surdegen” är från himmelen. Sedan här vSrldsnHaaionen watt aurfteflftn i

Wnmp yärldadel. Och där ”jäser det upp”, som

över allt annorstädes.

Och nu arbetar surdegen inåt, i det fördolda,

i dén enskilde och i folken. Allt skall genomsyras.

Det är väl samma sak som Frälsaren talar om i

sitt Oljebergs-tal, då han säger att evangelium

skall predikas för alla folk före änden till ett

Vittnesbörd för dem. Tyflpr».-alrnla. ntntfl »ig p&

hörnstenen, andra skola Twffpa r>A deru- NA Bra

skola lukta- aifr till dfida på evangelium, andra

skola lukta sig till l»"y p* ^ Några skola

beröras till liv och naturförändring av himmelrikets

surdeg, andra skola bliva förhärdade genom den

och bliva värre syndare än de förut voro. Alla

skola ”jäsa upp”. Alltsammans skall genomsyras.

De där mjölskäpporna duga icke till bröd, förrän

surdegen utfört sitt verk. Husmodem klappar

inga kakor ut av degen, förrän den ”jäst upp’.

Människovärlden kan icke komma till sin

bestämning i Guds hushåll, förrän den utprovats

och utvecklats till gott eller ont av himmelrikets

surdeg.

/<Ällt skall genomsyras. Alla skola tvingas taga1

ställning till Herren Jesus Kristus. Hur det skall

gå med Jafets och Hams bam, det veta vi genom

förebilden i judarna och deras dom. Vad som kan

frälsas, skall frälsas genom evangelie predikan.

Det övriga går till sin dom. Den enskildes ställning tiU evangelium.

Bär år nu till slut det för oss alla egentligen

viktigaste. Bilderna halta. Ocih vi kunna icke

"sätta oss och disputera om allas frälsning, om

varför Gud Ställt det så eller så, eller om huru många

som möjligen bli frälsta, ej heller om en

hårddragen tolkning av surdegsbilden. Det är

ofruktbart.

Nej, nej. Bet är förvisso icke Jesu mening.

Han gav själv svaret på sådana förvetna frågor,

då han sade till en, som frågade om det är få som

varda frälsta. Han sade: ”Kämpen för att

inkomma ganam (fen tAiffn. porten. Ty jag säger

é^erTniåttga skola söka att inknmina men skola

Icfee kunna det.”

Vad som är viktigt för oss, det är att Guds san^

ig, hans ord och ande få makt i våra liv och

fatt tron får regera vår lilla värld. Ty på tron

(kommer det till slut an. Tron på Jesus.

"Käre vän, hin: är det med dina föreätäönmgar,

dina tankebilder, gå de i trons ande? Är Herrens

ord normerande i ditt tal? Är det så, att Jesu

surdeg oupphörligen får bemäktiga sig nya parti

i vårt inre och därigenom reglera vårt yttre väsen

till en gudstjänst, en trons värld, där Herrens ord

gäller och icke dra vedertagna seden och tycke

och smak? Det är frågor, som vi härvid måste

göra oss.

Och märk väl: Alltsammans, icke blott delar i ms

vårt liv, skall genomsyras. Det är gott att vi

blivit sanna, men äro vi också kärleksfulla? Det är

gott att vi äro nitiska för Gud, men äro vi ock

visliga? Det är gott att vi förstå något av Guds

ord men äro vi också lydiga ordet? Det är gott

att vi missionera, men stämmer vårt inre också

med trons och missionens ande. JDet är gott att

vi bedia. men tillägna vi oss också i trons kraft

bönhörelse, dröja vi i Guds allra heligaste till dess

vår andes tempel uppfvlles av ha,ns härlighet.?

Q. käre. Herre Gud, hjälp mig, svaga barn.-i

rigflaa styrkan ? Amen. JUNGFRU MARIAS

BEBÅDELSE-DAG.

En högstämd sång. *

Då sade Maria: ”Min själ prisä/r storligen Herren, och

min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. Ty han har

sett till sin tjänarinnas ringhet; och se, härefter skola alla

släkten prisa mig salig.

Ty den mäktige har gjort stora ting med mig, och heligt

är hans namn. Hans barmhärtighet varar från släkte till

släkte över dem som frukta honom. Han har utfört

väldi-ga gärningar med sin arm, han har förskingrat dem som

tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan. Härskare har

han störtat från deras troner, och ringa män har han

upp-höjt. Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika

har han skickat bort med tomma händer.

Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att

bevisa barmhärtighet mot Abraham och mot hans säd till

evig tid efter sitt löfte mot våra fäder."

Luk. 1: 46—55.

Det är jungfrun Maria, som så sjunger ut sin

översvallande lycka. Den lyckan som är den

högsta salighet bestod däri att Gud nu höll på att

uppfylla sitt löfte till Israels fäder, löftet om en

frälsare. Häri borde nu hela världen taga del och

fröjda sig. Ty detta löfte angår alla människor

likaväl som jungfrun Maria. Och vi alla, som

kommit till tro på Jesus, Frälsaren, vi äro redan

lika saliga som Maria, och därför böra vi

hjärtligen stämma in i hennes sång. Ty Frälsaren säger, att de som tfo på honom

äro hans sanna släktingar: mödrar^ bröder oeh

systrar. Och detta, att tro på honom, ställer oss

i ett intimare förhållande till honom än kallelsen

att bliva hans köttsliga moder, hur enastående hög

den kallelsen äh var. Så att Marias stora salighet

bestod icke däri, att hon var hans jordiska moder,

utan däri att han vär hennes frälsare och att åven

hon fick tro på honom till salighet och evigt liv.

Denna salighet dela vi ined henne.

Det är de tre särskilda stora ämnen som

hennes sång sluter sig till: Guds godhet mot henne

personligen, Guds godhet i allmänhet samt Guds

gödhet mot fäderna.

Guds godhet mot Maria personligen.

Se här det huvudsakliga för envar av oss, att

vi enskilt ha något att täla om angående Guds

frälsning och att tacka honom för. Ty det är Guds

goda och välbehagliga mening att vi, var och en,

skola komma i detta nära släktskap med Jesus,

/"liärk då först dét högtidliga ahélaget: ”Min själJ

[prisar storligen Herren, beh min ande fröjdar sig/

i Gud, min Frälsare”. ^

Maria Var hélt visst en ringa och i Sin samtids

högre bildning föga invigd person. Men ingéh.

skaM har funnit éttså högpoetiskt inledningsord,

en Så ljuvlig bch Väldig upptakt tUi någon sång,

som denna Davids dotter. l?Min själ priSar.” Stö-

ira, innehållsrika själar måste prisa något utom

sig, något som är större nr>h h fili gare än de själva.

Endast små förtorkade själar nöja sig med

egoism; och endast jordbundna själar söka sina

toners föremål nedanefter, såsom David säger:

”Några prisa vagnar, andra prisa hästar” — och

vi kunde tillägga: penningar och jordisk vinning

och framgång — men vi prisa Herren, vår Gud.

Maria var häri en ädel dotter av sin store

stamfader. Hade hanmistat fädernets kunglighet. otVh

den yttre prakten, så var i henne så mycket bättre

dénT im^den äkta kungligheten, andens adel och

gudshärligfiet bevarad.

Hennes ande fröjdade sig i Gud icke blott över

Guds godhet, utan i Gud. O, hur skönt! Och hur

viktigt, att vi icke blott ge Gud äran på ett så

där allmänneligt sätt, då vi njuta Guds godhet

och taga mot hans gåvor och så glädja oss i dessa

ting, t. ex. i goda människor, som Gud skickar i

vår väg, penningar, hälsa och välbehagskänslor,

utan att vi i tron svinga oss in i Gud själv och

giva honom vår Abba-Fader-hyllning med vårt

innersta väsen, som är vår ande. Kroppen kan

nöja sig med de grova materiella gåvorna och

själen förnöjas vid de finare själsliga s

damas Fader är dess äkta pärla och juvel. Men

härav att anden får sitt få också själens och

kroppens gåvor sin tyngd och sitt rätta fulla värde,

varför sanna kristna njuta även de yttre gåvorna

på ett annat sätt än andra människor.

anden nöjer sig endast med Gud. Sedan säger Maria tydligen och i detalj vad som

hon personligen har att sjunga om.

1. Gud hade sett till hennes ringhet.

Hon är så lycklig över att få vara Herrens

tjä-narinna. Och i ljuset av denna höga tjänst

förnam hon sin ringhet.

Ja, vem är icke för ringa att vara i Herrens

tjänst? Här äro inga kungliga anor tillfyllest.

Det måste vara nådesutväljelse. Var Maria,

konungadottern, för ringa i sig själv, så äro vi det

visst ännu mer. Men Gud ser till oss i vår

ringhet; ja, han ser till vår ringhet likasom ville

Anden säga: Det är just i ringheten Gud har

behag. Alla människor se till företräden och

höghet eljest. Då må vi ju sjunga med frimodighet

våra lovsånger, även vi.

2. Alla skulle prisa Maria salig.

Detta gladde henne. Ja, visst är det en

oförgänglig glädjekälla och förmån att få vara en ljus

stjämprick på världsloppets valvbåge i tidens

mörker. Hur små vi än äro, bara vi äro av ljus,

så är det en glädje. Maria var en stor strålande

stjärna. Den ena stjärnan kan icke stråla i den

andras ljus eller ställe. Var och en har sin

kallelse, även alla i samma tjänst; och den enes

svagare ljus faller lika välbehagligt i Herrens,

himlaljusens Faders, ögon som den andres starkare.

Icke på ljusgraden beror saligheten utan på

ljusarten. Och tro vi på Kristus, äc-vårt ljus tänt

vid samma flamma som .jungfrun Marias. 3. DenMähtige hade gjort stora ting^

Utan att Harven Gud gör under med oss, bli

icke heller vi saliga. Såsom qaturjiga människor

endast äro vi med hänsyn till himmelen och

salig-heten källa, morka block. Något utöver vad

näturens Krafter kunna prestera, måste ske med oss.

Den Mäktiges stora ting, undret, födelse genom

löftet odi Anden. Och först när det undret skett,

förstå vi och kunna vi glädja oss över Marias

lovsång.

Maria tillägger: Heligt är hans namn. Ja, högt

ÖVer alla skuggor och till alla delar trovärdigt

trofast och mäktigt är det namnet. Därför är

det heligt.

Guds godhet i allmänhet.

Maria talar om Guds barmhärtighet och väldiga

gärningar i allmänhet. Dessa gärningar äro av

revolutionerande art. De äro fulla av

barmhärtighet.

Och hur tiderna skifta med olika lotter och olika

villkor för de olikar släkterna så inmänges alltid

en ingrediens från himmelen i dem, som

”smaksätter” tiden och livet, och det är Guds

barmhärtighet. Den kxyddan smakar alla tider utav, både

d$n ”gamla goda” och den härvarande onda”

tiden. Och den framtid, som> ifaU den kommer,

Vi så mycket äro bekymrade för, skall få smak

av samma krydda, även dra, och göra den njut-bar och möjlig för våra barn och efterkommande

släkten. Det är det bästa arv vi kunna lämna

efter oss. Och det enda som vi icke kunna,

förfara.

1. De störa går Gud till rätta med.

Hän förskingrar övermodets folk. Åkta dig för

den parasiten högmod, käre vän. övermod är mod

över hövan, d. v. s. för mycket mod:

Och när en människa vågar leva utan ftnfl, har

hon^örmycket mod Nären människa vågar lita

i något på sig själv, tänka stort om sig själv och

vågar tro sig om att vara en enhet, så har hon

för mycket mod. Då hör hon till föremålen för

Guds förskingring. Härskare få lära sig att de

inga härskare äro. Gud störtar dem från deras

troner. Då inse de sanningen och i alla händelser

få erfara den sanningen, att en människa, som

tror sig om härskarerätt i egen kraft, är fångad

i lögn. De rika bli på ett praktiskt sätt erinrade

om, att de icke med rätta äro ägare till något.

De skickas bort tomhänta. De måste lära sig den

hårdia läxan att de äro förvaltare endast.

2. De ringa stå högt hos Gud.

Han upphöjer ringa män. David, Marias store

ättefader, var bästa beviset härför.

De hungriga mättar Gud med goda- iipg. Ja,

alltid ha dessa de stora löftena på .sin.sida. Det

år en besynnerlig upp- och nedvänd ordning i Guds

rike. Ja, men blott ur vår låga jordesynpunkt.

Sett ur den verkliga normala synpunkten är all-ting där verkligen i stället ”ned- och uppåtvänt”,

d. v. s. vänt nedifrån och uppåt. En härlig och i

själva verket förnuftig ordning. Därför säger

också Luther att Gud gör ingenting annat i sitt

stora rike än går omkring och störtar ned allt

stort, och höjer upp allt lågt och ringa. Ja, Jesus

säger att de fattiga, de saktmodiga, de hungriga

äro saliga; ty de skola ärva himmelriket; och

jorden hör dem till; och de skola bliva mättade.

Men icke all slags hunger och fattigdom gör

salig. Det är hunger efter rättfärdighet och

fattigdom i anden som Jesus ger de stora löftena.

Men det stämmer precis ändå. Ty sådant folk är

verkligen ringa i sina egna ögon, och små och

obetydliga.

Guds godhet mot Israels fäder.

Israel hade fått många löften. Och Gud kom

ihåg dem. Själva hade Israels barn tusende

gånger glömt sin Gud och sina privilegier och

förbindelser till Gud. Men Gud glömde icke dem. I

sin tid kom han meå gåvorna. Och nu var hans

tid kommen. Och se, gåvorna voro märkta med

barmhärtighet; icke tjänstelöner men

barmhärtighet kom Gud med. I synnerhet erfor Abraham

det så. Han hade i paradis bidat i två tusen år

och ”lidit längtans kval”, om något sådant kan

sägas om de saliga i Guds paradis. Trosfadem

hade löftet. O, hur han bidade och fröjdades att

% han skulle få se löftets uppfyllelsedag. Nu var

den dagen här. Abraham såg den och vart glad.

Och dottern Maria sjöng om barmhärtighet åt

Abraham. Nu skulle icke den längtan bränna

honom mer. Och hans säd var nu för evig tid väl

ställd, rik och tryggad. Fäderna blickade nu icke

längre framåt mot ett löfte. De sågo tillbaka i

sin erfarenhetsvärld på ett fullbordat faktum.

Kära vänner! Vi höra till Israel och få dela

den salighet, som Maria sjöng om. Nu se vi på

uppfyllda löften. Och ytterligare två tusen års

erfarenhet i församlingen säger oss att Gud är

trofast och hans löften osvikliga.

När vi nu blicka framåt, så är det endast mot

samma löftens avslutande fullhet, vilka vi redan

nu njuta saligheten utav. Nu är den i Abrahams

säd åt alla släkten utlovade välsignelsen kommen.

Amen. DEN HELIGE JOHANNES

DÖPA-RENS DAG eller

MIDSOMMARDAGEN.

Ett midsommarblomster.

Och konung Herodes fick hora om honom, ty hans namn

hade blivit känt. Man sådé: "Det är Johannes döpa/ren,

som har uppstått från de döda, och därför verka dessa

krafter i honom".

Men andrå sade: ”Det är Elias”* Andra åter sade: ”Det

är en profet* Hk de avdra profeterna

Men när Herodes hörde detta, \ade han: "Det är

Johan-Ttiesi dén som jag lat haléhugga. Han här uppsiåti fråk dé

döda”

Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa

Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för

Herodiassin broder Filippus9 hustrus skull. Ty henne

hade Herodes tagit till äkta.

Och Johannes hade då sagt till honom: "Det är icke

lovligt för dig att hava din broders hustru".

Därför hyste nu Herodias agg till honom och ville döda

honom, men hon hade icke makt därtill.

Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och

helig man, och han fruktade för honom och gav honoml

sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han

betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.

Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin

födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för

krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen. Då gick

Herodias dotter ditin och dansade; och hon behagade

Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade tUl

flickan: "Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig

det”. Ja, han lovade henne detta med ed och sade:

"Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända titt

hälften av mitt rike". Då gick hon ut oeh frågade sin moder: "Vad skall jag

begära?” Hon sva/rade: ”Johannes döparens huvud”. Och

strax skyndade hon in titt konungen och framställde sin

begäran och sade: ”Jag vill, att du nu genast giver mig på

ett fat Johannes döparens huvud”.

Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och

för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.

Alltså sände konungen strax én drabant med befallning att

hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg

honom i fängelset och bar sedan fram hans huvud på ett

fat och gav det åt flickan, oeh flickan gav det åt gin

moder.

Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de

och togo hans döda kropp och lade den i en grav.

Mark. 6: 14—29.

Man har sedan gammalt betraktat Johannes

döparens liv och gärning såsom lämpliga för

midsommarhögtiden. Midsommar är de sköna

blomstrens tid. Men då, i deras högblomning,

fällas de av lien. De ha nått sin högsta fullkomning

och skola ej lida höstens avblomning och

nedviss-ning. Det är deras förmån och öde. Men de fylla

naturen med väldoft och skönhet under sin korta

livstid. Och deras frön fara med vinden som

livsmedel åt himmelens fåglar och nya släktens

framalstring.

Johannes var ett ädelt midsommarblomster, det

ädlfaste~äv alla i Guds örtagård. Han steg och

växte till uppåt och inåt i skönhet och nytta.

Rättfärdigheten har aldrig bland människor haft

en renare ton och sanningen aldrig en högre

härold. Men att utvecklas i skönhet och till Guds

rikes nytta kostar lidande. Och att omutligt

förbliva i den kallelsen betyder martyrium.

Johannes nådde sin fullkomning under lidande och mar-tyräkap. Han predikade för menige man, för

ämbetsmän och soldater. Och sist predikade han för

kortungen. Det blev hans bane.

Då synden får övertag över samvetet.

Det står i vår text att konung Herodes förstod

.att Johannes var en rättfärdig och helig man.

Därför både fruktade han för honom och gav

honom sitt beskydd o. s. v. Här är alltaå. en man

med gamvete. Johannes’ person oéh gärningar ha

uppväckt konungens samvete och fått det tiU

Johannes’ vän. Men Herodes är ocfk em man med

synd, en syndens vän. Och synden har så många

bundsförvanter i lians väsen och omgivning, att

den behåller segern över samvetet. Och det blir

det avgörande. Ve den som gör Våld på sitt

samvetei Och det gör var och en Bom följer syndens

väg. -Ty vi ha ala icke blott ett samvete utan

även synd. Synden skall alltid veta att skaffa sig

bundsförvanter, starka makter som icke lätt

släppa sitt rov. Dessa makter äro ofta just de

som togo hand om Herodes: bordets njutningar,

kvinnolist, kvinnohat och kvinnotjusning samt

missriktade självkänslor inför människor, eller

med andra ord: högmod och skryt.

När vi nu ömka oss över Herodes’ ömklighet,

så låt oss även undersöka vårt eget väsen. Ha vi

icke någon erfarenhet av dylik ömklighet? Ha

icke några av våra värsta lidanden och farligaste m

avsteg irån Guds väg orsakai» av juöt dessa

Béii-ders samspel med synden, som bor i oss? Synden

som bor i oss? säger du, ja, ty ännu bor det sådan

inom oss. Oöh om vi ej äro goda mot vårt sam*

vete oeh låta Gud regera till dessa fienders

förfång, så stupa vi för deras list och våld. Därför

är det så viktigt att vi alltid stå på vakt mot äUa

frestelser och bedja Gud att han bevarar oss, så

att samvetet ej kränkes genom den inneboende

synden. Detta gäller oss som blivit troende.

Herodes historia i detta stycke är alla upplysta

oomvändas historia. De veta det rätta. De giva

Guds ord och Guds folk rätt, hysa respekt och

aktning för rättfärdighet och helighet samt i

många stycken rätta sig efter sin kunskap om

Guds vilja. Men ändå är synden den regerande

makten i dem. Dess vilja måste ske. Och i

samma mån som en sådan samvetsolydig människas

liv beskriver större eller mindre cirklar, bli

följderna ödesdigra i detta livet. För evigheten blir

det alltid detsamma. Ty otrohet är otrohet, vare

öig det gäller smått eller stort. Herodes var

kung. Och hans liv gick i stora cirklar. De

gingo ämda ut till en människas livsområdes

yttersta gränser. Därför öträckte sig hans handlingar

ända ut till gränserna, till liv och död. En vanlig

människas livsområde är litet och trångt. Men

dess andliga atmosfär är lika skämd som Herodes

stora livsområdes atmosfär, om hon lyder synden.

Vöre en sådan samvetsolydig människa en

Hero-dés i makt och befogenhet, bleve hon ock enHerodes i synd. Här äro vi alla i en belägenhet,

som innehar de värsta faror. Och vi höra se

saken som den är samt av hjärtat söka det skydd

och den hjälp, som allenast står oss till buds, det

att fly in under Frälsarens vingar, att överlåta oss

helt åt honom, som förmår bevara oss från fall,

samt bedja honom taga vård om vårt liv och stå

vakt vid dess portar.

Synden kräver ofelbart ut sitt.

Om Herodes tänkt att den söta synden, till en

början så lekande och tjänstvillig, skulle bli så

sur och så tyrannisk, hade han nog lytt samvetet,

väl strängt men alltid sunt och lyckof örande. Det

var så lätt att säga a i syndens tjänst, ja,

romantiskt och hänförande. Men sen måste han säga b

o. s. v. Herodes erbjöd sig själv åt synden,

troligen. Och Johannes, ja, det var väl inte så illa

ment med hans fängslande. Han var ej svår att

binda och sätta i fängsligt förvar. Hans

besvärande stämma var lätt att tysta, om ej för annat så

för att hävda den kungliga rätten att ej bli

emot-sagd och bestraffad av en undersåte. Konungens

person är ju helig och okränkbar — ja, visst. Men

det fanns ock något annat, som stod över

personen, och det var samvetet. Johannes var nu tyst,

bunden. Men konungens samvete bullrade och

gjorde väsen. Det stod över konungen. Jesu

lärjungars kraftgärningar oroade samvetet hos ko-nungen: Jag band, jag fängslade, jag halshögg

Johannes, men han var mig ändå övermäktig. Han

har uppstått och gör nu dessa gärningar. Det alla

andra mådde väl av, det mådde Herodes illa utav.

Synden tog ut sitt till sista skärven. Icke nog

med att den despotiskt tvingade konungen till

profetmordet och en usel trälbundenhet under

kvinnor och stormän och en falsk självaktning, allt

mot den inre övertygelsen och under mycket

bekymmer, kom den nu och begynte kräva ut

ansvar för en så lydig och självuppoffrande tjänst

O, den synden!

En lång, väl avvägd väg hade synden prickat ut

för den arme fången på tronen: Lustan,

äktenskapsbrottet, födelsedagsfesten, dansen, vinet,

ederna, bordsgästerna — och konungen fick löpa,

i början lustigt och lätt, senare på bekymrens

törnen, sist ned i självbedrägeriets avgrund. —

Sådan är synden. Så farligt är det att icke

lyda samvetets röst.

Fången på tronen — Frihetens furste

i fängelset.

Herodes var en fånge. Men Johannes var en

frihetens furste. Den som gör synden, är syndens

träl, säger Frälsaren. Men Johannes visade hän

till den sanna friheten: ”Se Guds lamm, som tager

bort världens synd!” Det var Johannes’ fältrop.

Om Sonen gör eder fria, bliven I verkligen fria,

säger vidare Herren Jesus. Det var till denne, Guda lamm, som Johannes

att visa hän. Det var något enastående i

mänsklighetens livslopp. Och det hade nu. äntligen ger

nom Johannes förkunnats. Detta gjprde Johannes

tiU. en sannskyldig frihetsfurste. ^

: "Skulden och heligheten,, fångenskapen och frD*

heten möttes vid Galileens kungahov. Det måste

bliva sammanstötning. Skulden behöll tronen

Jieligheten fick fängelset.

Men skulden är en arm fånge i en trång bur,

även, om buren är av guld och består i en tron.

Däremot är heligheten friboren, en öra på spända

vingar i Guds fria rymd* där inga. spjälor genera,

äyen om kroppen försmäktar i ett fängelse.

Ack, historien om Johannes och Herodes är hela

detta världsloppets historia i förtätad form.

Bå-hetensfolk ropar och vittnar om Guda lamm, som

tager bort synden^ Detta folk är ett furstligt folk

trots allt lidande. Det är ett konungsligt

prästerskap, säger aposteln Petrus. Det ropar och;

kämpar mot synden och allt som erbjuder synden sin

tjänst. Men skulden, orättfärdigheten är en arm

fånge i all sin vidlyftighet. Den vill ha synden

kvar. Den försvarar till det yttersta alla dess

fcandgångpe tjänare såsom krogen^, dansbanan,

nöjeslokalema och den orättfärdiga Mamon, om

denna är aldrig så blodigt orättfärdig.

Orättfärdigheten har till synes övertaget. Men

Herren Jesus övertar ansvaret för dessa synvillor

och sänder heligheten det budet: ”Salig är den

som icke tur a,nstfit av mig”. Och från en upphöjd plats talar Herren Jesus,

den store domaren, över det hela, om Johannes,

heligheten, rättfärdigheten såsom den bland

människor störste, under det att han placerar Herodes,

skulden, orättfärdigheten, bland rävarna. —

Kära trosfränder, syskon i Herren Jesu

församling, låt oss lyssna till vår Herres ord, så att vi

bli starka nog, att fördraga orättfärdigheten en

liten tid och dess vrånga regemente. I sin tid skall

Han rätta till det hela och taga bort allt som

stöter. Under tiden, låt oss trygga oss till Guds

lamm samt oförtrutet visa alla människor till

honom! Amen. DEN HELIGE MIKAELS DAG.

Heliga gärningar I den ohelgade helgedomen*

Och blinda och halta kommo fram till honom i

helgedomen, och han botade dem.

Men när översteprästerna och de skriftlärda sågo de tWr

der, som han gjorde, och sågo bamen som ropade i

helgedomen och sade: ”Hosianna, Davids son!”, då förtröt

detta dem; och de sade till honom: Hör du, vad dessa säga?”

Då svarade Jesus dem: Ja; haven I aldrig läst: 9Av barns

och spenabams mun har du berett dig lov9?”

Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden tiU

Betania och stannade där över natten.

Matt. 21: 14—17.

Det led mot kvällen på Frälsarens arbetsdag.

6iT var brådskande med Faderns verk. Och

han måste verka, medan dagen varade, bana verk.

Så hade han själv sagt. Det var till och med den

sista veckan i hans liv i köttet. Han arbetade

träget och troget. Och det var inget lätt arbete.

Han måste än en gång rensa helgedomen. Vid

sitt frälsarekalls tillträdande begynte han med

denna åtgärd, som vi se av Johannes evangelium,

2: 14 f. Och nu fick han sig förelagd samma

uppgift omedelbart före avslutande av detta kall.

Men det betydde strid. Helgedomen var i själva

verket icke helig för judarna och deras fariseer

och präster, jämfört med penningar och affärer.Deras gärningar, ohelgade Guds helgedom. Och

när Herren Jesus helgade deu, väckte det deras

oförsonliga fiendskap.

Hur Berren Jesus helgar helgedomen.

Frälsaren hade rensat templet förut. Och nu

helgade han det genom att göra de gärningar,

som hörde samman med templet, d. v. s. heliga

gärningar, gjorda i Gud. Han botade blinda

och halta och tjänade sin Fader genom att så göra

hans vilja. Det är levande praktisk gudstjänst

som hör med till Guds helgedom. Han driver ut

det onda och upprättar det goda.-**

Här: är för oss sköna lärdomar. Guds tempel

nu är vår kropp, och i en vidare bemärkelse GUds

församling. I denna helgedom skall gudstjänst

övas. Där, i vår krppp, skall Frälsaren Uträtta

sina heliga gärningar oeh återställa vai isynden

rivit ned. Vår kropp skall vara. medel och

verktyg, genom vilken Guds vilja sker, ocih han tjähas

i sina små här på jorden. Men äveh i denna

helgä-dom . behövs det rensning, nu och då, riktig

storstädning. Och Mästaren sparar inte gisslet. Där

vill nämligen, även där, insmyga sigoren handel

peh marknadsliv på dennavärldenS vis. Det är

viktigt för oss att komma ihåg, att hans térhpel

är heligtoch skäll vara ett bönehus. Det gå* så

förfärande lätt ätt lämna tit sina lemmar tfll

tjänst åt orättfärdighetenmed Världslig vinning

34till mål. Men Frälsaren rensar och helgar

helgedomen. Efter rensningen få vi tjäna igen till

lamas och blindas hjälp samt till upprättande av

Guds rike, och frälsning och räddning åt

synd-brutna människor, till införande av jämnvikt och

lycka åt de förlorade, ja, till återställande av

Guds ursprungliga inänhiskoideal.

Mästaren verkade oavbrutet in i det allra sista

enligt regeln: ”Jäg måste verka dens verk som

haraänt mig; na&inlrömmer då ingenkah verkå”.

■SliTvnffira så med! ~~

’■ . .. - H.

;■Endast det rätta barnasinnet förstår Herrms

; verk. ■

" . Det är så lärorikt att se hur Frälsarens verk

i hélgedomen verkar, dels på fariseema och dds

påbamen.. De förra togo illa vid sig. Och den

sång. ”Guds rikes kungssång^ som barnen stämde

.upp, skorrade illa i deras öron; Lärjungarna som

begynt få det rätta barnasinnet, förstodo barnen

och stämde in. Men fariseema sade till Mästaren:

”Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så”.

Men han svarade och sade: ”Jag säger eder: Om

dessa tiea; skola stenarna ropa”, Luk. 19:38rlD.

ÖSh i vår text säger han: ”Ja, haven I aldrig läst:

"Av bäms och spenabams mun har du berett dig

lov’.”

Frälsarens verk blir alltid illa upptaget av

denna världens människor. Vad söm helst kan

fördragas i’ Giids helgedom utom en sann guds-tjänst. Onda, förstörande krafter få opåtait rasa

och härja så väl i den enskildes liv som i

församlingens. Orätt vinning och snikenhet, andlig

blindhet och lamhet, bryr man sig egentligen

icke om eller gör något väsen av. Ja, Barrabbas

får gärna vara lös. Ingen tager illa vid sig

dryckenskap, vilda syndanöjen, brott och laster samt

att Guds helgedom här drages ned till en

rövare-kula. Om helgedomens Herre kommer till sitt

tempel och reser ett altare därinne samt

återställer Guds ära och människors lycka, då rasa

fariseer, präster och skriftlärda. Bättre förstå de

icke Guds råd och Frälsarens kärlek. Men barnen

förstå på hjärteinstinktens väg helgedomens

Herre. Och alla lärjungar med verkligt nytt sinne,

barnasinnet, förstå honom också och sjunga

himmelrikets kungssång: ”Hosianna, välsignad vare

han, som kommer en konung i Herrens namn”.

Så går det till alla dagar och än i dag.

r~------- " -:------- ^

Guds lov skall beredas.

Gud skall bliva känd och hans namn lovat. Han

skaU veuTafTatertaga sin plats, den synden

inkräktat på. Och detta hans lov är den makt som

skall slå ned fienden och den hämndgirige. Äran

är Guds så väl som makten och Riket. Och

människohjärtan äro de helgedomar, där lovet skall

ha sitt hem, och församlingen är härden för Guds

eviga seger- och frälsningskrafter. Det är sålunda skrifternas utsagor som

fullbordas. Detta hade Israels präster och skriftlärda

bort veta: ”Haven I icke läst det?” frågar

Frälsaren. Det är verkligen tryggt, att denna makt

alltid skall finnas, så länge det finna barn och

^ barnasinne i världen, Förvända kulturer och

missriktade uppfostringsmetoder med Kristus-lösa

skolschema kunna göra mycken skada, det är sant.

Men under detta och djupt nedom och mom

gränserna för allt sådant inflytande ligger den äkta,

klara hjärtepärlan, den mot himmelens Gud och

Jesu Kristi kärlek vända trosblicken, och fröjdas

över Guds rike samt väntar dess ankomst. jOch vid

evangeliets toner svarar hjärtats barnasinne ined

Rikete~”nationalsång”: Hosianna, välsignad vare

*3frän7 som kommer i Herrens HggfffH^ailtäii den

till en. tid ligga likasom inkapslad i hjärtevärlden.

Men den finns där ändå och skall aldrig förneka

sig. Denna den innerligaste, finaste men just

därför starkaste av alla makter skall oupphörligfen

slå ned de brutala och grova fömekelsekraftema,

emedan den stammar ovanifrån, ifrån Gud, ty de

andra äro nedanefter.

I de mörkaste tiderna bryter detta ljus fram på

nytt. Och så för tusende gången väller

Hosianna-sången fram och sköljer bort otrosslam och

allsköns bråte, som fienderna dragit ihop till sina

bålverk.

Detta må vara vår tröst, då vi predika och

arbeta i evangelium. Jesu ord och Jesu gärningar

ha alltid de trognaste bundsförvanter i bamahjär- tana, vare sig dessa Mappa i de smås eller i de

vuxnas bröst. Den oförvillade, redbara

sannings-törsten, det är det verkliga barnasinnet. Och 4et

skall alltid, alltid få sitt svar och få sin törst

stillad hos honom, som är sanningen, Jesus

Kristus. Men icke på något annat håll.

/"Då hjärtat sjunger sitt Hosainna, betyda dagenk

/börsnoteringar mindre. Då äro ärans och mak-)

tens nycker utan makt. Ja, alla de jordiska im

tressena slås i skum mot denna himmelrikets

klippa. Och den klippan är fast grundmurad i all^

bamahjärtan. ^

Med tanken härpå arbeta vi med stor hänförelse

i söndagsskolan. Må vi aldrig släppa denna stora

chans ur våra händer! Det är den viktigaste av

alla våra missionsgrenar. Vi äro skyldiga barnen

det budskap från deras bäste vän, att han räknar

med dem såsom den förnämsta faktorn .till seger

”över fienden och den hämndgirige”, och att hans

lov upprättas genom dem.

Herrens lov skall fienden förfära, » /

sjung, du frälsta hop med fröjdeljud, /

så törs ingen djävul gå dig nära; / +

jubla hela vägen hem till Gud.

-----------------------------------

Så tänka vi på vårt vardagliga liv. Där är det

många frestelser och det är så svårt att stå som

segrare. Må vi då komma ihåg hur viktigt det

är att vi sjunga Herrens lov. Men därtill behövs

att vi äga barnasinne. Och det erhålles genom

omvändelse. Ja, ja, omvändelse och åter omvän- delse från jordeintressena, från syndens lockelser,

från tomma förmer, är en sann kristens dagliga

övning.

/Säg, käre läsare, är det din övning om dagarna?

"Vi ha ju så många levande erfarenheter av att

sången till Jesu ära är det allra bästa skyddet mot

synd, mot sorg och tungsinne. Så låt oss då/

sjunga vårt Hosianna, till dess att han kommerj/

Amen. ^ ALLHELGONADAGEN.

^ Salighet och ve.

Ööh han lyfte upp sina ögon och såg på sina larjunffat

ochsade: ”Saliga ären I, som ären fattiga, ty Mer hör

Guds rike MIL Saliga, ären I, som nu hungren, ty I skojen

bliva mättade. Saliga ären I, som nu gråten, ty1’ ékölen

le. Saligaären 1, när människorna för Människosonens

skull hata^ eder, och förskjuta, och smäda eder och. kasta

bort edert namn såsom något ont. Glädjens på den dagen,

ja, springén upp av fröjd; ty se, eder lön är stor i

himmto-len. På samma sätt \gjorde juderas fäder méd prof

eterna. . " ] " .

Meto vé éåer, 1 söm ären rika, ty I haven fått ut eder

hugnad! Ve eder} som nu ären mätta, ty I skolen kung-*

ra! Vé eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta! V$

eder, när ålW rriänniskor tala väl öm eder ! På sammå

sätt gjorde ju deras fäder i fråga om de falska profeter»

na.”,, Luk. 6: 20r-26. .

B ådä dessa begrepp, salighet och ve, ha Sin

motsvarighet i livets veridighet. De upplevas

av människor alla dagar,

i l fråga otii värdesättandet av dessa båda

livs-betingelser ät vår Herre Jesus revolutioftär.

:" S

VUJca dro de saliga?

De lika/ de leende, de mätta/ de berömda , och

ärade. ; •

r;. Så svarar var man på, det spörsmålet. Och fastt

än vi i många år gått i Jesu skola o, Herre

Jesus, hjälp oss, dina förstockade lärjungar! -f såsvara vi så, även vi. Mén vadsäger nu Jesus?

O, måtte vi ändå en gång ratt kunna höra, när

sanningens mun talar. Han säger alldeles raka

motsatsen.

Det var i begynnelsen av Jesu lärarebana.

Lärjungarna voro nyligen sammanbragta. Bland

dessa voro tolv utvalda till apostlar, d. v. s.

sändebud. AHa buro tydligen prägel av livets

vidrig-lieter mer eller mindre: kamp möt fattigdom, sorg,

förföljelBe a s. v. I alias ögon voro dessa män*

niskor livets ”styvbarn”, ”sämre lottade”,

”småfolket”, sådana som ”misslyckats’ och redan

genom födelsen predistinerade till ”underklass”.

Väl påstå några att fiskareyrket på Jesu tid var

ett mycket ansett yrke. Men det motsäger

ingalunda dm heliga historiens vittnesbörd om att de

saliga Jeäu vänner alltid varit ett av samtiden

missaktat folk, fattigt och i världen ringa lottat.

Att eftervärlden ser med andra Ögon på dém och

erkänner dem som mänsklighetens adelskap> hör

inte hit.

Men en man sökte en dagr eh utsiktspunkt för

att riktigt kunna taga detta folk i skärskådande;

ett par ögon sökte en fri överblick över det folket

för att riktigt få det i helhet på plåten.

Den mannen var Jesus. Det var hans ögon, som

mönstrande överforo och genomskådade det med

alla dess villkor. Och hör, den hela världens älla

öron och hjärtan erövrande salighetsprisningen

brusar fram över sanningens läppar.

”Saliga ären I!”

r-----------— ... ■ " n . ■ -V

Varför äro de saliga f

Icke därför ätt de voro fattiga, förföljda,

hungrande, gråtande. Men därför att de i dessa sina

villkor hade sökt och funnit honom,

salighetä-rikéts konung, voro de saliga. • "

Herrens Jesu tal är säkert av Lukas

ursprungligast återgivet. Det är så enkelt trohjärtat, talat

direkt i andra personen. Matteus återger det

såsom vi veta något annorlunda. Han låter Jesus

tala i tredje personen: ”Saliga äro de” o. ä. v;

Men denna Lukas’ berättelse, o, vad den

tilltalar!

Tänkom oss enfaldigt situationen. Några voro

fattiga, så fattiga, att det syntes i deras yttre

skick. Andra voro bokstavligen hungriga. Och

då en människa är hungrig, så ser hon ej salig ut.

Nej, tvärtom: Det är ju på ”en mätt mage det

glada ansiktet” sitter.

Andra åter hade verkligen färska tårar på

kinderna. De gräto bokstavligen. Och en del hade

blivit kännbart prickade: de voro hatade,

försmädade, förföljda, förskjutna, och som skabbiga

varelser utstötta, nej, verkligen bortkastade. Så

står det i texten. ’ . •

Nå, ären ! lyckliga, I? ■

”Åh, håna oss inte”, hör jag dem avara. Käft*

nen I er lyckliga? Nej, och sådana frågör göra

vår olycka blott mer kännbar. Ja, men I ären ju Jesu lärjungar, sägen I? Nej,

det är han som säger det. Och vi ville så gärna

vara det riktigt Vi ha sökt och funnit honom.

Och ändå? Ja, ändå skänunas vi för att säga och

visa, att vi äro så eländiga. Men ”fattigdomen

är icke god att dölja”.

Och han, skäms inte han också ordentligt för er,

tron I? Jo, vi äro. just så hjärtligt rädda för det.

Men hör vad han säger: "jSaliga ären 1” och

hans ögon vila så ljuvligt lyckönskade på eder.

Ack, kära själar: det är gott att i sorgens,

syndens, hungerns och orättvisornas land kunna

känna och lida av sorg, synd, hunger, orättvisor. Då

är man ju sund. Sinnena reagera då riktigt. Man

är ju då av sanningen. Och då söker man ju den

rätta hjälpen som är frälsning i Kristus, vilket

utgör saligheten.

Saligheten ligger just häri, här äro de rätta

förutsättningarna för salighetsskattema för handen,

Här är den rätta längtan; den inre för salighet

formade människan.

m. " ;, " /

Där Jesu ve ruvar över människor.

Men dessa som i nödens, syndens, sengens*

våldets värld finna sig så till rätta att de le, äro

mätta, berömda och rika, de stå i samklang med

lögnvärlden. Lögnens strängar få harmoniska

återljud i deras inre.: Därför äro de märkta med

”ve” av sanningens och salighetens prisdomare. Kära siäl. till vilken grupp hör du? Må vi där*

för alltid högt respektera och akta sorgen,

hungern, misslyckandet, prickningen i den vrånga

världen, ja, även i kristliga kretsar. Torka ögonen

väl. Se hoga efter bland mängdens

pricknihgs-stämplar. Du törde där finna Jesu, din egen

frälsares signet. ”Suckandet är höertidsspråket i Guds

rike”, brukade pastor Palmberg säga.

Men dessa mätte., belåtna och högst lyckliga i

denna värld! O, en fostrad kristen med syn och

sans för andliga ting, icke sken men verkligheter*

måste med stor betänksamhet betrakta dém.

Brö-déH Sanningen är dock den att de i själva,

verket äro högst olyckliga, utan Gud och utan hopp.

Och skrovlig sanning är bättre än polerad lögn.

Ty det är sänning, och därför predika vi

oförtrutet för dem"om den rätta lyckan, som är att få

höra till dem söm denna högtidsdag är tillägnad,

nämligen helgonen. Vilka äro helgon? Svar: De

heliga. _Men de heliga äro de för Herren a räkning

från värden avaki^a., T>et. är de som. gå i Jesu

skola, i vilken skola helighet läres och övas. Till

den övningen hör fattigdom, sorg och lidande i

denna världen m. m.

Många tänka sig helgdnen såsom en slags

mystiska, glorieomstrålade, beundrade väsen, bland

vilka man själv skall givetvis komma — ty på

”alla helgons dag” tänker man sig och talar ofta

om alla människor lika med alla helgon — men det

är en falsk föreställning. Helgonen i denna

världen äro de små, ofta föraktade, vilka bekänna Jesu namn och ålska honom, som förlåter dem alla

deras synder. De äro icke syndfria utan tvärtom

dagligen plågade av synd och frestelser. De

gråta mer än de le. Men aQt deras hopp står till

Frälsaren, som givit dem samma helige Ande, som

besjälar helgonen hemma hos Gud.

/Många vilja väl bli helgon där, pä samma gångft

som de göra allt för att vara denna världens gunst-1

lingar* Men det går ingalunda ihop. Ty över dem/

ropar Herren Jesus sitt ve. Endast genom krafy

ten av helgonens levande tro inömbords kan max

uthärda helgonens yttre villkor.

Så giv oss då, käre Herre Gud, den klarögda tro,

som ser saligheten där hemma så klart, ätt résans

och pilgrimslivets besvär och vedermödor lätt

övervinnas! Amen. H , §}Jr~ INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Jp.:st& Söndagen i Advent. Den invigde

översteprästens inträdespredikan .................................... 3

2:dra Söndagen i Advent. Dagarna och

Människosonens dag ......................................... 10

3:dje Söndagen i Advent. Rikshärolden som gränsr

märke och portvakt ................................. 18

4:de Söndagen i Advent. Ett fyrfaldigt vittnesbörd

om Kristus ........................................... 27

Juldagen. Frukta icke han skall frälsa ................. 35

Annandag jul. Jesu längtan och Jesu ängslan ------------ 42

Söndagen näst efter jul. När profetior och

uppenbarelser mötas ...................................... v... 51

^fryårsdagen. Bladverk och frukt ..................... 60

Söndagen näst efter nyår. I kastskoveln .......... 67

Trettondedagen. Profetians fullbordan i Guds tjänare 75

1 Sönd. efter Trettondedagén. Den rätta

släktskapen ..................................................83

2 Sönd. efter Trettondedagén. Tvenne sökare ...... 91

3 Sönd. efter Trettondedagen. ”Hjälp till självhjälp.” 98

4 Sönd. efter Trettondedagen. Det är en vålnad —

det är jag.......................... 105

5 Sönd. efter Trettondedagen. Såskäppan, livet och

lien .................................................111

Septuagesima. Hel tjänst — Ingen förtjänst...............116

Sexagesima. En israelitisk mission bland Israel —. 121

Fastlagssöndagen. Till Jerusalem.................... 128

1 Söndagen i Fastan. Jesu namns glädjesådd. — Våra

namns glädjeskörd .................... 135

2 Söndagen i Fastan. Nedanför förklaringsberget .. 145 Sid.

3 Söndagen i Fastan. Frälsarens tre första tankar

i avskedsstunden ...................................... 155

Midfastosöndagen. Den rätta maten — det rätta

ätandet ............................................... 165

5 Söndagen i Fastan. Den svage domaren — den

starke fången ...............................................172

Palmsöndagen. Fullbordan i Guds rike..................179

Långfredagen. Underverken på körset och nedanför

korset ................................................. 190

Påskdagen. Gravstenen — livets predikstol ....__200

^Annandag Påsk. Lärjungarnas ljus och fiendernas

mörker ..................................................210

1 Söndagen efter Påsk. Det viktigaste av allt ...... 218

2 Söndagen efter Påsk. Jesus såsom dörren till Guds

fårahus...............................................227

Söndagen efter Påsk. Vår faders hus och vägen dit 235

~:(4: Söndagen efter Påsk. Heliga likhetsförhållanden .. 244

Bönsöndagen. Undervisning i bön — försäkran om

bönhörelse............. 254

Kristi Himmelsfärdsdag. Huru Jesus lämnade sina.

lärjungar ......................................•••••• 260

6 Söndagen efter Påsk. Den trefaldiga orsaken till

världens Kristus-hat ................................... 269

Pingstdagen. Aldrig hjälplösa eller faderlösa, ...... 275

Annandag Pingst. Icke för att döma utan för att

frälsa _..______________________*..........280

. Heliga Trefaldighetsdag. Jesu lärjungar på utgående 288

1 Söndagen efter Trefaldighet* livets vinst i döden 298

2 Söndagen efter Trefaldighet. Huru Jesu linje skär

alla buktade linjer __________........^. 306

3 Söndagen efter Trefaldighet. Ett bordssamtal .. . . 314

4 Söndagen efter Trefaldighet. Vulkanutbrott och

vulkanisk grund .......... *.....................i.. ; 323

$ Söndagen efter Trefaldighet. Mästarens och

lärjungens Ömsesidiga bekännelse .......................... 332 Sid.

6 Söndagen efter Trefaldighet. Den övervinnande

godheten r....................................... 339

^Kristi Förklaringsdag. Viktiga förklaringar nedanför

förklaringsberget ..................... .*.......... ....... 347

^ Söndagen efter Trefaldighet. Kraftgärningar —

ogärningsmän...............-------------------------....... 356

9 Söndagen efter Trefaldighet. Förvaltaretrohet ... 364

10 Söndagen efter Trefaldighet. Bestraffningens tider 369

11 Söndagen efter Trefåldighet. Där ord och

gärningar gå isär..................................................376

Kl2 Söndagen efter Trefaldighet. Allt svärjande

för-bjudes, emedan det är en dårskap................................383

13 Söndagen efter Trefaldighet. Ett offers värde .. 392

14 Söndagen efter Trefåldighet. En underbar lovsång

— en underbar kallelse..................................396

15 Söndagen efter Trefaldighet. Skattesamling och

friska ögon.............................................403

16 Söndagen efter Trefaldighet. Sonens gärningar äro

Faderns gärningar.....................................412

17 Sönd. efter Trefaldighet. Lärjungeskap och frihet 416

18 Sönd. efter Trefaldighet. Omöjligt för människor 423

19 Sönd. efter Trefaldighet. Söndring för Jesu skull 431

20 Sönd. efter Trefaldighet. Bliven till av Gud —

förkastad av byggningsmännen 439

21 Sönd. efter Trefaldighet. Förtroligheten mellan

Jesus och hans får...................................450

y22 Sönd. efter Trefaldighet. Ljuset alltings

uppenbarare .........................................................461

23 Sönd. efter Trefaldighet. Frihet — men icke anstöt 468

24 Sönd. efter Trefaldighet. Ett ärligt svar på en

oärlig fråga..........................................476

i£5 Sönd. efter Trefaldighet. Jerusalem och

hednavärl-den i belägringstillstånd.......................................485

£6 Sönd. efter Trefaldighet. Vikten av att vara redo

för Herrens dag ........................................ 490 Domssöndagen. Guds storfiske

Jungfrun Marias Kyrkogångsdag eller Kyndelsmässo*

dagen* Himmelrikets växtkraft utåt och inåt .., .

yjungfnm Marias Bebåd.-dag. En högstämd sång ...*

Den hetige Johannes döparens dag eller

Midsommardagen. Ett midsommarblomster ........... . . ., .

Den helige Mikaels dag. Heliga gärningar i den

ohelgade helgedomen ....,. .....,.................

%llhelgonadagen. Salighet och ve .....,....... ......

Sid.

498

508

516

524

532

539