Lille Karl. En gosses roman. Berättad för stora och små

Lille Karl. En gosses roman. Berättad för stora och små

Lille

Karl

EN G05SE5

ROMAN AF

KARL* A. TAVAST5TJ£ R NA

ILLUSTRERAD AF

ALBERT ENGSTRÖM

STOCKHOLM

C. & E. Gernandts Förlags-Aktiebolag.

BERLIN

Georg Bondi.

UNIV. BIBLIOTH.

* 1898 *

HELSINGFORS

Lille Karl

EN GOSSES ROMAN

BERÄTTAD FÖR STORA OCH SMÅ

AF

KARL A. TAVASTSTJERNA

ILLUSTRERAD AF ALBERT ENGSTRÖM

STOCKHOLM BERLIN

C. & E. Gernandts Förlags-Aktiebolag. Georg Bondi.

Alla rättigheter förbehållas författaren, äfven i Frankrike.

En tysk upplaga utkommer samtidigt hos G. Bondi i Berlin.

STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET, 1897.

INNEHÅLL.

Sid.

I. Hemmet ... 1

II. Försvaret af Annila ... 14

III. Mellan jul och nyår ... 35

IV. På dåliga vägar ... 43

V. Söndagsförmiddag ... 58

VI. Att flyga ... 68

VII. På sjuklägret ... 76

VIII. Den onda världen ... 86

IX. En förlust ... 95

X. Ett missförstånd ... 106

XI. Trettioåriga kriget — och vargarne — ... 116

XII. De nya skridskorna ... 135

XIII. Första kärleken ... 142

XIV. En skidfärd ... 152

XV. En natt på isen ... 160

*

I.

Hemmet.

Lille Karl visste bestämdt, mycket bestämdt

att hans hembygd var jordens märkvärdigaste

trakt. Det var otänkbart att det någonstans i

världen skulle funnits härligare utsikter, högre

luft och mera blåa sjöar. Men framför allt var

det otänkbart att det fanns ett rikare och större

gods än Annila, hans fars egendom på några

hundra tunnland.

Om möjligen en eller annan kejsare och kalif

hade det något litet bättre, maken till lille Karls

fars myndighet och makt hade ingen. Och en

god del af den myndigheten och makten föll

naturligtvis också på lille Karls lott såsom den

enda manliga arftagaren till all denna härlighet.

Denna myndighet och makt bestod icke i

någon direkt befogenhet att befalla öfver stora

skaror af drängar och pigor, — nej, det var icke g

värdt för lille Karl att försöka det, och det föll

honom icke heller in att pröfva sötman däraf. Hans

myndighet bestod mera i ett oinskränkt herradöme

öfver träd och buskar, kalfvar och får, gräs, nässlor

och vilda blommor. De odlade fruktträden,

bärbuskarna och blommorna i trädgården lydde

icke direkt under lille Karls själfhärskap, hvilket

sålunda egentligen var inskränkt monarkiskt som

i alla bättre, moderna länder. Emellertid var han

på sitt lilla område en fullkomlig suverän och en

ganska grym despot.

Under vidsträckta resor med föräldrarna i

grannsocknarna, under upprepade besök i residensstaden

hade han endast allt tydligare insett att

motstycke till Annilas härlighet fanns det icke.

Det gula huset med hvita fönsterposter, som ännu

icke förmådde riktigt dölja sig bakom den

tämligen nyanlagda trädgårdens grönska, var likafullt

ett dvärgarnas sagoslott. När solskenet en

morgonstund föll på det rätta viset in i salen och af

de slipade glasen på kronor och lampetter bröts

i en bländande mångfald starka färgklickar, som

ströddes kring på golf och tapeter, och hvilka

kunde försättas i en yrande dans genom att

någon tvang salskronan svänga rundt, då blixtrade

och strålade och lefde det därinne långt mer än

hvad det gjorde i sagorna om bergakungens

palats, hvilket dessutom hade det felet att vara

dystert och hemskt, medan salen på Annila med sina

ljusa tapeter oeh sina förgyllningar täflade med

solgudens eget slott. Nej, den härligheten fann

man inte annorstädes.

Och så kom det till att på Annila fanns det

glada skratt, vänliga smekningar af en mor, som

förstod huru härligt allting var, och uppmuntrande

löjen af en sträng och mäktig far, hvars minsta

vink eller rynkning på ögonbrynen bragte

drängarna att stanna med mössan i hand och pigorna

att springa så kjolarna fladdrade. Det var annat

än i staden och grannsocknarna, där det för det

mesta var stelt, högtidligt och tråkigt, och

mänskorna talade med tillgjorda röster och skrattade

med skratt utan klang.

Där hade visst lille Karl kunnat träffa på

hvad man kallade lekkamrater, andra små gossar

och flickor, som han skulle ha roligt med, men

de begrepo alldeles ingenting. Det var omöjligt

att få dem att inse hvilken bjässe lille Karl

egentligen var och huru härligt och ståtligt hans hem

såg ut. De hade sina lekar och sina hem, som

de tyckte var det enda som dugde i världen, och

det var därför inte det lättaste att komma öfverens

med dem. De skrattade åt saker, som lille

Karl alls inte förstod, och de hade roligt åt lekar,

som han fann tråkiga och dumma. Det gick

ändå för sig, om det var bara en gosse eller flicka;

då kunde lille Karl bli förtrolig och lära honom

eller henne sina lekar och sina tycken, men voro

de flera, så stod han för det mesta ett stycke

ifrån dem och såg tigande och långt på dem och

deras nöjen — om det icke kom till öppen brytning,

till gräl och puffar, tårar, rifna kläder och

nersmutsade byxor under kampen för att göra sitt

hem och sina lekar gällande. Det hände mer än

en gång.

Annat var det att komma hem igen och ha

hela världen till sitt eget förfogande. Lille Karl hade

ingen jämnårig bland syskonen, hans stora bror

var väl tio år äldre än han, och den syster som

var honom närmast i ålder ägnade sig åt dockor,

var öfverlägsen i år och intressen och höll till

med de äldre systrarna. Därför gick lille Karl

mest ensam. I hans lekar på tumanhand med

sig själf kom heller ingen och störde hans

begrepp om hvad som var roligt och inte roligt.

Mamma log och klappade honom vänligt på kinden,

när han för henne utvecklade meningen med

det eller det företaget, som han nyss satt i gång,

och pappa sade i förbifarten att pojken var kostlig.

Och om lille Karl af missriktadt förtroende

i en stund af glad öppenhjärtighet anförtrodde

sina funderingar åt en tant, som var på visit och

aldrig ville fara bort, så tog han det nästan som

ett beröm och gillande, då tanten med plötslig

och öm häftighet — hvilken han för öfrigt gärna

undandrog sig — kramade om honom och sade

att han var tokig.

Ja, hemma hade han igen hela Annila till

sitt förfogande, och han begagnade sig af all

naturen och af sin egen ostörda ensamhet till de

vidunderligaste sagor i verkligheten, dem han

formligen upplefde. Mest begagnade han dem till

krig, till ett helt omfattande världskrig, där han

själf var högsta anföraren, men en anförare som

stod öfver partierna och ledde båda härarnas

rörelser, utan att fatta lidelsefullt parti för den ena

eller den andra af de stridande. Han intog ett

slags smickrande och hög ståndpunkt öfver det

hela, ungefär som Gud själf eller försynen.

Och han hade mycket att göra. Aldrig, eller

mycket sällan åtminstone, felades honom lekar,

han hade händerna fulla med ämnen till dem.

Han höll slaktningar dagarna igenom. Det

enklaste sättet var att tussa Caro på katten eller på

kalfvarna och fåren, men det måste ske i smyg

för att icke ådraga honom straff från pappa och

mamma, under hvilka krigsguden själf lydigt

subordinerade. Katten slank vig och fräsande in i

första glugg, eller räddade den sig upp på

källartaket, pöste upp till en boll och sprutade gnistor

och spott, så att Caro fick stor respekt för den

fienden och afslutade hela kampanjen efter några

minuters häftiga språngattacker och ifrigt

skällande genom att afstå från all vidare krigföring

och lägga sig till ro i en rundel på marken.

Och då var han ej mer att förmå till nya strider

mot katten den dagen.

Bättre lyckades det då med kalfvarna och

fåren, men det var ett så farligt sätt att föra

krig, så lille Karl bara vågade anlita det som ett

sällsynt helgdags- och undantagsnöje. Det hade

händt att en kalf blifvit illa biten och att ett får

brutit benet under ett sådant krig, och hade icke

Caro hållit en så obrottslig tystnad, så skulle lille

Karl fått erfara bittra saker. Men just för Caros

vänfasta sätt att hålla tand för tunga och tiga

med hela saken, blef han utnämnd till lille Karls

främste förtrogne. Man hyste visst misstankar

om att Caro var fårbitare, men då en sådan

massaker ej skedde oftare, fick han intet straff. Skulle

han kommit fast och fått smötj, är det troligt att

lille Karl af kamratanda och vänfasthet bekänt

hela sammanhanget och att det var han själf som

hade högsta anförarens ansvar för attacken.

I alla fall inträffade det någon gång en söndag,

när gårdsfolket var gånget till kyrkan och faran

för upptäckt således var mindre, att lille Karl

smög sig med Caro till betesängen, där kalfvarna

betade och dansade, och lät kriget gå löst. I

själfva verket svarade risken, som lille Karl löpte,till fullo mot nöjet. Det var nästan som en

ordentlig slaktning, när Caro i sträckt galopp,

ensam men modig, anföll den storväxte, åttadubbelt

starkare fienden, hvilken inom ett ögonblick var

stadd i den vildaste flykt, rusande hufvudlöst med

svängande svansar och glappande ben hela ängen

rundt. Det var en stor och upphöjd syn att se

öfvermakten stadd i fullkomlig upplösning och

bete sig så ytterst löjligt som de många kalfvarna.

Men blef Caro allt för ifrig i förföljandet, så tog

lille Karl kalfvarnas parti och rusade emellan

segraren och de slagne med en tallruska i högsta

hugg. Och segraren med hängande tunga och

flåsande bringa lät sig afstyras från att vidare

förfölja de slagne.

Det var bara ett par gånger lille Karl höll

krig mellan Caro och fåren. De senare blefvo

alldeles för mycket förskrämda och flydde i väg

med sådan öfvertygelse, så att lille Karl fann

dem ovärdiga att spela med i hans krig.

Dessutom såg det alls icke löjligt ut som i kriget

med kalfvarna, i synnerhet om det bland dessa

fanns någon halfvuxen kviga eller tjur, som

betänkte sig och böjde ned hornen till motvärn mot

Caro. Då var det helt spännande att se Caro

stanna och hålla krigsråd, helt förvånad och bragt

ur fattningen af ett motstånd, som han ej var

van vid.Men, tyvärr, det var bara ett sällsynt och

farligt helgdagsnöje. I hvardagslag fick lille Karl

ställa till krig mellan träd och buskar, nässlor

och ogräs, stockar och stenar — ingenting var

för obetydligt för att få lif i hans ögon och duga

att inkallas i hans arméer.

När än han var ute och gick eller åkte, så

ordnade han skogen på ömse sidor om vägen till tvänne

härar, livilka just stötte ihop. Och midt emellan

dem, i det allra värsta stridstumultet gick han

själf och ledde drabbningen. Hans tapperhet var

oerhörd och han hade af vänliga féer fått ett

osynligt pansar, som skyddade honom för alla skott

och huggsår. Granarna voro artilleri, tallarna

infanteri och björkarna kavalleri. Andra trädslag

hade sin betydelse som sappörer, ingeniörkår och

tross. Alla de där krigiska namnen hade lille

Karl lärt af pappa, som var militär, men lusten

för krig hade han lärt af sin egen syndiga natur

som alla andra pojkar.

Lille Karl lät skogarna slåss så det brakade

i dem, när vinden var stark. Hemma i

trädgården förde han utrotningskrig mot nässlor och

ormbunkar och högg löst på dem med en käpp

som svärd. Och när solen gick ner öfver ett

segerrikt slagfält, rödt af aftonrodnadens blod, så

var det bara för att dagen därpå gå upp öfver

nya, aldrig slutande fejder.»Katten räddade sig upp på källartaket.» (Sid. 5.)

Parken, som bestod af idel högväxta furor,

var lille Karls lifvakt oeh officersstab. Där fanns

ett halft förfallet lusthus, oeh i det höll han

gästabud för kejsare och kungar, omgifven af sin

trogna lifvakt. Det gick storartadt till vid de

festerna, förbund ingingos och krig förklarades

vid dem, förräderi öfvades och spioner lurade i

hvarje enbuske. Men när det mörknade mot

kvällen, var den trogna lifvakten alls ingenting att

lita på, den såg så dyster och hemsk ut och

mumlade så olycksbådande i aftonblåsten, så att

hvilken annan härförare som helst skulle i likhet

med lille Karl dragit sig försiktigt undan dess

stämplingar och som han sökt en lugn vrå i sitt

goda hem för att hvila ut till nya strapatser i

morgon.

I kraft af denna lille Karls vana att dagligen

leda och styra omfattande krig från en så godt

som oantastlig höjd, hände honom en gång ett

spratt. Det var kommet ett besök till gården, en

äldre svartklädd tant i en ensitsig schäs, och

bakom på bocken satt jämte drängen en försagd liten

pojke, som var yngre än lille Karl. Denne lille

parfvel imponerade alls inte på lille Karl, tvärtom

kände han sig den främmande genast vuxen.

Lille Karl föreslog den främmande gossen

en eller annan krigslek, men denne var alls inte

hemma i sådana saker. Hans far var präst i engrannsocken, och all krigföring var fjärran från

hans uppfattning. Det vållade lille Karl en del

hufvudbry; han kunde helt enkelt icke begripa en

gosse, som ej lekte krig.

Besöket hotade att blifva mycket tråkigt, de

båda gossarna gingo omkring med hängande

armar utan att hitta på några lekar. Det fanns

alls inga beröringspunkter mellan dem, det var

som de fallit ned på jorden från två olika

planeter. Den främmande hade ett eget undervisande

sätt, när lian berättade någonting, alldeles som

trodde han att lille Karl var mycket dum och

att man måste noga förklara allting för honom.

Det retade lille Karl och gjorde besöket ännu

ledsammare. Iyille Karl höll redan på att springa

till skogs från sitt främmande, då det mellan dem

blef tal om änglar och 0111 Gud. På det området

var den främmande mera hemma än lille Karl.

Huru det var proponerade lille Karl, för att få

mera lif i deras sammanvaro:

»Hör du, — nu vet jag en lek. Vi ska leka

att jag är Gud och att du är min ängel!»

Den främmande gossen såg mycket, mycket

långt på lille Karl, funderade se’n en stund och

sprang slutligen och sökte upp sin mamma, för

hvilken han med from harm omtalade lille Karls

rysliga och hädiska lek.

I.ille Karls mamma trädde naturligtvis emellan11

å religionens vägnar, och hans förmätna projekt

återföll naturligtvis tungt på honom själf. Icke

i form af något strängare straff, utan i form af

långa, förkrossande, djupt förebrående och

ogillande blickar, stränga miner och kall hållning,

hvilket allt kom lille Karl att betrakta Gud

såsom ett synnerligen farligt och ledsamt begrepp

att handskas med.

Det kunde finnas tider af vapenhvila och

fred äfven för lille Karl, men de voro aldrig

mycket långvariga. Freden berodde då på yttre

omständigheter, utfärder eller besök af främmande, som

togo lille Karls tankar i anspråk. Endast en gång

blef det långvarig fred för flera veckor, och det

berodde på att lille Karl för första gången fick

ett djupt intryck af naturens egen frid.

Man hade en vacker eftermiddag i stort

sällskap rott ut till en holme, hvilken lille Karl

genast eröfrade och lade för sina fötter genom att

med en åra hugga ned vassens förposter, så att det

blef en formlig väg där båten gått fram. Han

greps därvid af bärsärkaraseri, och när sällskapet

gått i land, lade han på nytt ut i båten och tuktade

vassen så eftertryckligt, att den hängde bruten

och ful långa vägar omkring. Helt svettig och

trött efter den lysande segern, sällade han sig till

de andra och glömde snart sina nyss utförda

da-ter för kaffet och kaffebrödet.I 2

Det blef en härlig, spegellugn kväll. Icke

en strimma syntes på den milsvida sjön,

häng-björkarna vid stranden lutade sig ut öfver vattnet

och räknade sina blad i spegeln under dem.

Utanför vassräckan slogo mörtar och abborrar ringar,

medan myggen i stora skyar dansade upp och

ner i den stilla luften, genom hvilken aftonsolen

sken stor och röd.

När sällskapet i solnedgången satte sig i

båtarna för att ro hem, såg lille Karls mamma den

af brutna vassen, som rundt omkring hängde

sorgsen med hufvudena, och kastade en blick, hvilken

gömde en förebråelse, på lille Karl.

Uille Karl försvarade sig genast och ifrigt

med att han bara lekt krig, men denna gång log

mamma inte förstående, utan satte sig med

honom i fören framför roddarna, och allt medan hon

då och då afbröt sig för att säga några ord till

sällskapet, höll hon ungefär följande resonnemang

med lille Karl:

»Kära, lilla gossen min, tycker du det är

vackert och rätt att hugga ner den oskyldiga och

ödmjuka vassen, som böjer sig så vackert och

gärna för hvarje vindfläkt? Starkare fiender skall

du väl hitta på. Och tycker du inte det är synd

att se den hänga bruten och härjad, när allt

omkring är så fridfullt och vackert? Det är ju som

du med ditt krig hade förstört hela den härligautsikten och kvällens ljufliga ro. Se nu bara så

vassen där likasom anklagar dig för att du gjort

de oskyldige illa! Och se omkring dig, gossen

min, se på himlen och se på den lugna sjön . . .!

Förstår du icke huru allting är vackert och

fridfullt och stilla och huru allting förbjuder mig och

dig och alla andra att vara stygga mot de

försvarslösa, vackra, gröna växterna, som ingenting

illa ha gjort? Se omkring dig riktigt noga, och

försök förstå hvad jag har sagt, gossen min!»

Lille Karl fick en vänlig strykning öfver

pannan och en uppmuntrande, god blick. Han

kröp ihop i båtfören och kände tårarna stiga sig

i ögonen. Det var mera mammas röst än hennes

ord, som verkade det. Och när han lutade

huf-vudet ut öfver båtkanten och genom tårarna såg

himlen lika djup och ljus och underbar och lugn

där nere i sjön, som ofvauom sig, betogs han af

en hemlig beklämning och vände med en rysning

blicken ifrån djupet. I detsamma förstod han

hvad mamma menat med sina ord, han såg huru

vackert och fridfullt allting var, och han brast i

stilla gråt och gömde hufvudet inne i båtfören, så

att de andra bara hörde hans afbrutna snyftningar.

Därefter höll han fred och vapenhvila i långa

tider.

•+oEX3&~»— ■ ■ ■II.

Försvaret af Annila.

et gick underliga rykten bland tjänstefolket.

Man sade ingenting 111er eller mindre än

att liela Annila var såldt. Det kom också till lille

Karls öron.

Såldt! Hvad kunde det betyda? Pappa och

mamma sågo ej mera hemlighetsfulla ut än i

hvardagslag. De hade hvarken meddelat ,sig med lille

Karl eller rådgjort med honom, och därför

försökte han taga tjänstefolkets meddelanden med ro,

viss om att livad pappa och mamma gjort var det

bästa. Men grubblade gjorde han likafullt.

Sälja — såldt!? Han visste att

pepparkaks-ryssarna på marknaden i staden sålde

pepparkakor, och att man åt upp dem, så snart man köpt

dem. Skulle Annila också bli uppätet, när det

var såldt? Annila var icke någon munsbit, och

han förstod icke riktigt huru det skulle gå till,

när köparen började sluka hans barndomshem.

Men hans erfarenhet om att sälja och köpa stod

fast: så snart han köpt någonting hade det genast

vandrat till munnen och därifrån i magen.

Hvarför skulle andra köpare göra annorlunda?Den okände köparen antog därför allt

bestämdare drag af en förfärlig jätte, som satte

käkarna till kanten af den stora, runda jordkakan, i

midten af hvilken Annila låg. Och så började

han på att tugga alldeles som på en pepparkaka,

till dess att åkrar och ängar och skogar och

gården själf med alla inbyggare försvunno i hans

mage. Om kvällarna somnade lille Karl med en

viss bäfvan att vakna uppäten, och om dagarna

väntade han när som helst att få se jättens

ansikte höja sig borta vid horisonten, så stort som

ett bärg, med pannan till hälften skymd af

molnen. Och då skulle jorden knaka som ett stycke

knäckebröd, när de väldiga käkarna började anfalla

det i kanten.

Lille Karl hade en ofrivillig känsla af att

hans bekymmer voro öfverdrifna och att de gamla

skulle skratta åt dem, ifall han talade om dem.

Därför frågade han icke en gång mamma om

huru det riktigt var med Annila, om det

verkligen var såldt och 0111 det skulle ätas upp. I

stället spekulerade han på egen hand om världens

snara undergång, hämtade nya, hemska, bibliska

detaljer om den af hushållerskan och gick i ett

slags förväntansfull skräck under flera dagar.

Åndtligen, när ingen jätte kom och började

tugga vid synranden, blef honom väntan för lång,

och i närvaro af de äldre syskonen framkastadehan en dag vid frukostbordet en fullkomligt tokig

fråga till mamma:

»Säg, mamma — blir då Annila alls inte

uppätet?» Den frågan halkade honom från läpparna

så omedelbart och oförvarandes, att han icke hann

tänka på att det var något galet med den, innan

det redan var för sent. Men då skämdes lian

desto mera, bjöd till att tro att ingen hört livad

han frågat och vågade omöjligt se på de andra.

Men de andra sågo på lille Karl i stället!

»Hvad i Guds namn går åt pojken? Huru

var det du sa’? Hvad frågade du?» sade pappa.

Utan att se det, kände lille Karl på sig att

det ryckte så lustigt i pappas allvarliga mungipor

och att mamma såg leende på honom och bad

pappa med en blick att inte göra barnet ändå mer

flat. Syskonen liöllo sig ännu så länge för skratt,

men snart brast också det löst.

Lille Karl kände att blodet steg honom åt

kinderna, så att de började bränna, och tårarna åt

ögonen. Han böjde sig öfver sin tallrik och

tuggade sin smörgås förtvifladt. Men mamma tog

honom smekande öfver håret och sporde mycket

mildt — alldeles för mildt — hvad han menade

med sin fråga. Likasom han icke kunnat höra

på tonfallet att också hon hade stor lust att

skratta.

Naturligtvis blefvo alla uppmaningar att lilleFörsvaret af Annila. (Sid. 14.)

Karl skulle förklara sig alldeles fåfänga. Han

skulle ieke 11a gjort det nu, äfven om han

därmed kunnat rädda Annila undan jätten. Ieke ens

om pappa i sin allra strängaste ton befallt

honom göra det, hvilket han denna gång icke gjorde,

gudskelof.

Lille Karl såg icke upp under hela frukosten.

Han blef icke vekare, fast syskonens skratt blef

nedtystadt af mamma och fast han fick en kopp

kaffe med mycket mjölk till extra förplägning.

Han sväljde den och sin hveteskorpa med en min

som om han gifvit föräldrarna ett ofantligt stort

bevis på lydnad därmed, men veknade gjorde han

icke. I synnerhet som han ett par gånger höll

på att storkna och för hvarje gång drog

syskonens förnyade fnissningar öfver sig.

Om kvällen tog mamma honom på det ömma,

sedan lille Karl hela dagen burit sin harm och

envishet mycket åskådligt fram i later oeh miner.

»Hvad är det du är ledsen för?»

»Inte är jag ledsen —»

»Visst är du det, min gosse. Är det för vi

skrattade vid frukostbordet? Jaså, det är det!

Men vi skrattade inte åt dig, förstår du, utan åt

din lustiga fråga. Huru kunde du hitta på att

fråga om Annila skulle bli uppätet? Berätta det

för mig nu, så blir allt bra!»

Lille Karl. 2Lille Karl protesterade genom att köra sin

högra knytnäfve djupt in i ena ögat, så det

blixtrade och han såg stjärnor.

»Kan du inte göra mamma till viljes?»

Idel stum och ovillig plastik under en minut,

sedan, efter otaliga svängningar, gnidningar i

ögonen och andra bevis på surmulenhet, ett

ögonblicks tyst eftersinnande och ett svar ungefär

som så:

»Isch, det är så dumt . . .!»

»Nå, fram med det bara!» skrattade mamma

uppmuntrande.

Slutet af visan blef att mamma fick

förtroendet om huru lille Karl tänkt sig att det skulle

gå, om Annila verkligen var såldt. Hon var nog

van vid de mest förvånande funderingar hos sin

herr son, men det här öfverträffade ändå de värsta

galenskaper han tänkt hittills. Det skrattade så

högt och muntert inom henne, att hon måste gå

och dricka ett glas vatten för att ej alldeles

förverka sin sons förtroende. När hon kom igen,

syntes det alls icke på henne att hon en sekund

förut lett så hjärtligt att tårarna stått henne i

ögonen.

Då fick lille Karl mod, när han såg att han

kunde diskutera den stora frågan utan att bli

utskrattad. Och han släppte ej sin mor innan hon

i hemlighetsfull och hviskande ton medgifvit attpappa sålt Annila, men att det ännu var en

hemlighet och att man ej skulle få tala 0111 det.

Likafullt blef det ordstäf i familjen att

Annila skulle bli uppätet, och lille Karl fick bära

upp mycken vänlig smälek för det ordstäfvet icke

blott af syskonen, utan till och med af

främmande, som fått höra 0111 hans uppfattning af ett

egendomsköp.

* .

*

När lille Karl fick veta af mamma att

Annila verkligen var såldt, stod hans förnuft stilla.

Han ville icke utsätta sig för att göra fler dumma

frågor om livad det betydde, och för öfrigt gaf

honom mammas meddelande så mycket att tänka

på, att han tills vidare ej beliöfde veta mer.

Mamma hade glömt att närmare förklara hvad ett

egendomsköp ville säga, lille Karl var ungefär

lika klok på det som förr, men så mycket visste

han, att det var en hemlighet och att det skulle

gå till på annat sätt, än det med jätten och

upp-ätningen. Men fråga vidare om det af någon —

nej pass! Han hade nog af sin första och enda

fråga i saken.

Det led framåt sommaren, och en vacker dag,

när löfträden just slagit ut, kom det en mängd

främmande folk åkande upp till gården med

kärror fullastade med bohag, och i spetsen för demen herre, som såg ut ungefär som inspektören,

men som bar sig åt på det mest besynnerliga,

utmanande sätt.

Han mönstrade markerna oeh gården alldeles

som 0111 han varit en fältherre från de krigiska

taflorna inne på väggarna i pappas rum, och om

han bara haft uniform och en svart bindel om

pannan samt suttit till häst, så nog hade lille

Karl då vetat hvem han var. Han hade varit

ingen mer eller mindre än general Döbeln själf,

eller »Bödeln» som lille Karl hälst kallade honom

med en barnkammarversion af bokstäfverna. Nu

påminde han, där han satt på sitt kusksäte, något

om »Trosskusken», men blicken och hållningen

var Napoleons, den store Napoleons!

Lille Karl såg på hans intåg alldeles

handfallen och utom sig af förvåning öfver det som

tilldrog sig. Hvar var pappa, som lät något

sådant hända på Annila? Aldrig hade en människa

förut åkt in på Annila gård med den uppsynen.

En dof vrede började ofrivilligt jäsa inom honom.

Han kände sig djupt förolämpad och sårad och

oförsonligt fientligt stämd mot den främmande.

Han tog upp en sten från marken och var färdig

att försvara sitt hem.

Den främmande lät sin fältherreblick

likgiltigt snudda vid honom, där han stod med stenen

i näfven och harmen lysande ur ögonen. Hangaf knappast akt på lille Karl, hvars

obetydlighet till hälften försvann bakom trädgårdens

spiréa-häckar, och han åkte stolt in på gården i spetsen

för sin tross. Lille Karl sprang genom

trädgården med andan i halsgropen för att hinna fram

och se huru han där blef emottagen.

Han hoppades i sin oförklarliga hätskhet att

pappa skulle taga emot den främmande såsom

han förtjänade och med en befallande armrörelse

visa honom %?ägen till bakgården; där kunde han

stanna med sina lass och inte köra fram med

dem midt för paradtrappan. Men pappa kom alls

inte ut. I stället kom inspektören från sin

sido-byggnad, hälsade riktigt ödmjukt på den

främmande fältherren och bad honom stiga in hos sig.

Trossen fick bli där den ville, forkarlarna stego

ner från sina lass, och hästarna började beta af

gräset på gårdens putsade lindor och stora rotunda.

Det blef lille Karl för mycket att lugnt åse.

Ilan visste att gårdens egna hästar aldrig fingo

tillåta sig någonting så opassande, och därför

trädde han fram från trädgården och sade till

forbönderna i sin myndigaste ton:

»Hästarna få inte gå och beta på gårdslindan.

In på bakgården med er!»

De samtalande bönderna sågo med leende

undran på lille Karl, som befallde så myndigt,

men gjorde sig ingen brådska att lyda honom.En af de äldre, med stripigt bockskägg under

hakan och en röd munduk virad flera hvarf om

halsen, började komma emot lille Karl och

lockade på honom, knäppande med fingrarna alldeles

som åt en hund.

»Hvems lille gosse är du, hvems lille gosse

är du?» lockade han smeksamt.

»Jag är unge herrn», sade lille Karl och

rätade på sig.

Den frågande forbonden, som hukat sig ner

för att bli riktigt liten och bevekande när han

lockade på Karl, reste sig igen och såg smått flat

ut vid upplysningen. Men då kom en annan

yngre karl fram och tog upp den andras frågor

med ett gäckande flin:

»Jaså, det är unge herrn själf! Det måtte

vara duktigt att vara unge herrn här på gården, lie?»

Lille Karl svarade ingenting, för att han ej

förstod frågan. Men han såg otåligt ocli bestänult

den långe karlen i ögonen och sade:

»Jänka er bort med edra hästar!»

»He he lie!» skrattade karlen. »Se på den

bara, så han befaller och regerar!»

»Jänkar ni er i väg, liva!» ropade lille Karl

ond, stampade i marken och fick harmsna tårar

i ögonen.

»Vänta nu lite, nådig herre! Månne det vara

du, som befaller här, he?»»Jag går och säger åt pappa, så låter han

drängarna jaga bort er!»

»Vänta nu lite, nådig herre! Månne det vara

din pappa, som befaller här, lie?» gäckades karlen.

Lille Karl böjde sig hastigt ned, fick tag i

en grästorfva, som trädgårdsmästaren skyfflat lös

när han gjorde sandgångarna på gården i ordning,

och kastade den med hela sin kraft på karlen, så

att mullen, som hängde kvar i gräsrötterna flög

denne i ansiktet.

> Se på den, se på den! Det var en liten fan!»

grinade karlen och kom närmare. »Du ska inte

tro lille nådige herre, att du eller din pappa längre

befaller här på gården, för nu har den en ny

husbonde, och ni bor här bara på hyra . . .!»

»Håll mun!» sa lille Karl. »Det är pappas

gård, det här!»

»Ånej du, lille nådige herre, det är inte din

pappas gård, för han har sålt den . . .!»

Sålt! Lille Karl lät armarna falla, hans

häftigaste vrede gaf i ett nu vika för ett slags bitter

skam; blotta ljudet af det mystiska ordet hade

gjort honom lam. Sålt! Det var då därför dessa

främmande karlar med sina stora lass trängde sig

in på gården och läto sina hästar beta på

gräslindan. Det var således jätten, som nu hade

kommit, och han såg ut så här.

Lille Karl fällde sin andra grästorfva tillmarken, såg ett ögonblick långt på karlarna som

stodo i skock och syntes färdiga att skämta så

mycket som helst, ty nu kom en tredje fram och

hade också någonting gäckande att säga. Men

då fick lille Karl ej bukt på sina tårar längre,

och för att ej visa dem för sina fiender, vände

han ryggen åt dem och sprang in till sin far.

Han satt vid det stora skrifbordet i sitt rum, hvars

fönster vette utåt trädgården, så att han icke

kunnat se livad som försiggick på gårdsplanen.

»Pappa, är det sant att de där karlarna köpt

Annila?» brast han ut snyftande.

»Hvilka karlar?» frågade pappa leende åt hans

ifver, drog sin son till sig och lade armen

skyddande 0111 hans hals. Det var ett sällsynt

vänlig-hetsbevis af pappa, och lille Karl blef genast

lugnare, torkade bort sina tårar och böljade med

begriplig stämma göra reda för livad som händt

honom.

Pappa hörde småleende på, klappade honom

lugnande på kinden och sade skrattande att lille

Karl icke skulle ge sig i kast med forkarlar, för

då gick det som det hade gått honom nu.

»Men de ha kommit för att taga Annila från

oss, och de låta sina liästar beta på gårdens

gräs-lindor.»

»Göra de det?» sa’ pappa. »Det ha de ingen

rätt till.»Lille Karl hade tillfredsställelsen att följa

pappa ut på förstutrappan och höra honom med

sin kommandostämma fråga karlarna livad de

tänkte på, som läto sina hästar beta af

gårdsplanens gräslindor. Han fick vidare glädjen att se

dem aktningsfullt stryka sina mössor från

hjässorna och göra tölpiga förklaringar, samt slutligen

leda sina hästar helt beskedligt vid tygeln ut på

bakgården. Och det tvingade pappa dem till bara

genom att visa sig på trappan, där solen blänkte i

hans flintskalle och genom några få ord, uttalade

med sin rent ofattliga myndighet och bestämdhet.

Men när pappa, efter väl förrättadt värf, med

en sista sträng blick på karlarna drog sig

tillbaka, kunde lille Karl icke längre göra våld på

sig, han måste njuta sin triumf öfver fienden.

Till den ändan sprang han efter dem, stannade

vid grinden, som ledde ut till bakgården, visade

lång näsa åt karlarna och ropade:

»Åhä! Är det inte pappa, som befaller här,

liva? Försök bara komma igen!»

Han lyfte sin lilla näfve sä högt han

förmådde och knöt den mot karlarna med en

man-haftig känsla af utförd hämnd och framtida

oförsonligt hat. Och i sitt hjärta svor han en dyr ed

att till sista blodsdroppen försvara Annila mot

de främmande inkräktarna.

* *

*Forbönderna åkte snart sin väg från Annila

sedan de lassat af sina kärror och lagt upp det

främmande bohaget i ett lider. Men »Döbeln»,

fältherren, stannade kvar och bodde i

gårdsbygg-naden, i två rum midt emot inspektörens. Lille

Karl kallade honom Bödeln, för att det var lättare

att uttala och för att alla skrattade åt det namnet.

Och så småningom fick han i hvardagslag heta

Bödeln bland husets gamla invånare.

Lille Karl observerade Bödeln noga och

koncentrerade på honom sitt hat och sin ovilja, sedan

forbönderna farit sin väg. Han sysslade mycket

med denne i tankarna och utnämnde honom

slutligen till sin ärkefiende, efter som han just var

jätten, hvilken skulle taga Annila och drifva ut

dem själfva. Ty så mycket hade lille Karl

förstått af de äldres tal, att det var fråga om

ingenting mindre än att de skulle lämna Annila och

flytta in till staden framåt hösten. Han vågade

så mycket hellre utnämna Bödeln till sin

ärkefiende, som denne alls icke såg så förfärlig ut

och hade ingenting jättelikt alls, samt emedan han

inte heller gjorde min af att börja tugga vid

synkretsen och sluka dem alla med hull och hår.

Och sommaren kom med mycken frihet för

lille Karl, och mycken, vistelse ute i det fria. Ju

fler tillfällen han fick att vara för sig själf, desto

ifrigare uppsökte han ensamheten. Och i denmognade småningom alla hans stora planer, till

hvilka han gjort utkast i tankarna, ända sedan han

första gången fattade att Annila var i fara och

han började drömma om jätten som skulle sluka

hans hem.

Det var djärfva planer, stolta planer.

Hvar än han gick och stod, om han gräfde

i sandhögarna i trädgården eller gick på ströftåg

mot myrorna i parken, 0111 han i syskonens

sällskap fick göra en tur ned till sjöstranden med

villkor att ej komma hem drunknad, eller i

föräldrarnas fick fara ännu längre bort till okända

grannsocknar och göra besök hos vildt främmande

farbröder och tanter, — öfverallt bar han med sig

sin stora idé, öfverallt grubblade han på sin stolta

plan: att rädda Annila och sina egna, samt störta

Bödeln, efter han bara var en vanlig människa

och ingen oöfvervinnelig jätte.

Dille Karl hade naturligtvis en lekkamrat, en

fattig kvinnas ende son. Modern gick i gårdens

arbete, rensade kållanden i trädgården och

klappade byk, sonen lekte nära intill eller såg på,

hade trasiga byxor, livita tänder och bruna kinder,

samt hette Mikko. Han var kanske några år

äldre än lille Karl, men ägde alls icke dennes

företagsamhet och djärfva mod.

När de två första gången stötte på hvarandra

vid bykstranden, utnämnde lille Karl honom ge-2 S

nast till sin trogne väpnare och bäste vän. Mikko

tog emot utmärkelsen med ganska utpräglad

sinnesro, förhäfde sig icke öfver sin oförmodade

framgång i lifvet, utan visade sig till och med ovillig

att lämna sin mor och följa sin nye herre på

äf-ventyr. Men när modern fann det vara skäl att

hennes Mikko skulle få en smula erfarenhet af

riddarlifvets tjusningar och faror, och då lille Karl

icke i början skrämde honom för mycket med

disciplin och stränghet, samt dessutom lockade

honom med löften om att få dela hans

mellanmål — smörgås med mjölk — och slutligen svor

på att han skulle få bakelse och efterrätt om

söndag, så bjöd den hurtige sonen sin kära moder

farväl och drog med sin unge herre ut i

barnfantasiens sagovärld.

Det visade sig sedermera att modern handlat

klokt, då hon öfvertalat sin son att antaga

väpnar-platsen. Mikko fick snart en omgång af lille

Karls kläder, en fin, hvit söndagsskjorta och en

ny mössa. I.ängre fram fick han gå ärenden i

köket och ännu längre fram anlägga något slags

livré, borsta pappas stöflar och äta med

gårdsfolket vid köksbordet.

Men alla dessa fördelar nådde han icke utan

strid. En kort tid efter utnämningen kom det

till en meningsskiljaktighet mellan riddare och

sven, riddaren fordrade lydnad, svennen vägrade.Och så blef det slagsmål, naturligtvis. De gingo

l)åda ur det med ärofulla skråmor och bulor, men

måste stå en halftimme i livar sin skamvrå,

dit-ledda af pappas egen järnnäfve.

Dock — de hade därmed blandat blod och

voro fosterbröder. Striden förenade dem — i all.

synnerhet det gemensamma straffet — och efter

det blefvo de dubbelt goda vänner. Mikko fick

dela lille Karls mellanmål, bakelsen och efterrätten

på söndagen uteblefvo ej, och de två svuro

högtidligt fostbrödralag en vacker söndagseftermiddag"

när deras vänskap var ovanligt hög.

Hittills hade lille Karl icke invigt någon i

sin stora plan att rädda Annila. Han hade burit

den för sig och utvecklat den i tysthet, somnat

in 0111 kvällarna med tanken riktad på sitt ädla

mål och vaknat upp om morgnarna med alla

sinnen styrkta och sitt beslut dubbelt fast.

När nu Mikko blifvit hans fosterbroder, efter

att de blandat blod i slagsmålet och stått i

skamvrån tillsammans, så tyckte lille Karl att hans

vänskap småningom var pröfvad nog och skred

till att meddela honom sin djärfva plan i hela dess

gigantiska slughet. Ty han hade tidigare sörjt

för att ingjuta hos Mikko sitt eget lifliga hat till

Bödeln, och han visste att Mikko, likasom han

själf, var färdig att offra lif och blod för det gamla

Annilas rättvisa sak.Därför tog han en dag Mikko ined på sin

»rekognoscering», hvilken lian annars alltid

företagit ensam och i allra största hemlighet.

Rekognosceringen skedde sålunda: lille Karl gick

med bevingade steg förut längs den sandade och

krattade vägen, som genom rågåkern ledde till

parken. Vid ett dike böjde han plötsligt af till

höger, sprang nedhukad längs diket långt in i

rågåkern och gaf signal. Hvad signalen tjänade till

visste iute lille Karl själf, men att den hörde

till saken var han viss om.

Med Mikko tätt i hälarna, anträdde han

härifrån den allra farligaste delen af expeditionen.

Det gällde att midt igenom rågåkern, hvars böljor

gingo höga ocli vilda, nå fram till

gårdsbyggna-dens knut utan att bli observerade. Ty såg någon

att de gingo i rågen, då voro de förlorade. Och

icke endast de, utan också lille Karls hela

gigantiska plan. Men de nådde lyckligt fram till knuten

längs en af brutna rågstånd markerad hålväg,

hvilken lille Karl banat på sina föregående

re-kognosceri n gar.

Inga fönster vette utåt rågåkern från

byggnaden, och därför kunde de andas ut här.

Därför var äfven detta själfva angreppspunkten, där

lille Karls plan skulle sättas i verket. Planen var

följande: En dag på middagen, när de säkert visste

att Bödeln var inne i sitt rum, skulle de låta mi-31

r

nan springa, det vill säga rycka den sista

stödjande stenen ur den ganska höga stenfoten åt

åkern till ocli så låta liuset ramla öfver ända och

begrafva honom. Ty just i detta hörnrum bodde

Bödeln, det var en sak, som lille Karl längesedan

tagit reda på.

När han utvecklat sin plan för Mikko och

demonstrerat den genom att försiktigt uttaga en

mängd stenar ur stenfoten till de andra, som

redan lågo där lösa, såg han triumferande på sin

väpnare. Denne gapade på honom med ett

uttryck midt emellan förtjusning och tvifvel. Det

var onekligen en storartad plan, en djärf plan,

som måste lyckas!

Inom några ögonblick var Mikko med om

den med lif och själ, och innan de gingo tillbaka

samma väg som de kommit, hade de gjort

stenfoten betydligt svagare. Under de följande

dagarna underminerade de denna del af byggnaden

sä fullständigt, att endast hörnstenen under knuten

höll den uppe. När stunden var inne, skulle de

rycka den undan, begrafva Bödeln under det

ramlande huset och rädda Annila!

De gingo en lialf vecka i en fruktansvärd

spänning, glömde mellanmål och andra lekar och

bäfvade för den afgörande stunden. Därför blef

den uppskjuten så länge.Men en morgon vaknade lille Karl vid att

syskonen i rummet utanför höllo ett ovanligt

buller och likasom klagade i korus. När han kom

ut, såg han dem alla stå vid fönstret och stirra

bortåt parken. Det gjorde lille Karl också, och

se! De höga, täta furorna visade stora luckor

mellan sig, och just nu segnade en af de största

ned och föll ståtligt till marken. Det var nästan

som om han hört dånet af den fallande furan,

fast det var en god bit väg dit.

Bödeln lät hugga ner parken! Parken, som

varit Annilas stolthet och barnens helgedom!

»"I dag skall det ske!> sade lille Karl till

Mikko, när de träffades. »Bödeln hugger ner

parken.»

Vid middagstid satt lille Karl i inspektörens

farstu i gårdsbyggnaden och väntade att få se

Bödeln gå in till sig. Han satt med hopknipna

läppar och lurande blick. Och snart gick Bödeln

genom farstun in till sig.

Då sprang lille Karl ut med ett språng, kilade

i väg öfver gården åt parken till, och mötte på

andra sidan grinden Mikko, som bar på ett stycke

rep, hvilket de skulle knyta om stenen och

använda att draga i, för att ej själfva bli under det

ramlande huset. Inom en minut voro de midt

inne i rågåkern, där deras hemliga stig redan

började bli ordentligt upptrampad under deras tätarekognosceringar. Repet lades om hörnstenen,

knöts till, -— och så drogo de — ett — tu — tre!

Men stenen gaf ej vika. En hel del af

byggnaden hvilade på den, och det fordrades större

krafter, än pojkarnas för att rubba den. De drogo

och drogo alldeles förtvifladt, men det hjälpte inte.

Pustande och andtrutna togo de ånyo i, sedan de

hvilat helt lite. Kör att få ryckningarna att gå i

takt, kommenderade lille Karl med sakta röst:

»Ett, tu! Ett, tu!» Och det såg redan ut som

skulle stenen ha rörts, då ett hufvud stack upp

öfver det täta planket åt bakgården till och

Bödelns röst ropade:

»Hvad i helvete ha ni för er, pojkar?»

Bödeln hade störts i sin middagslur af de

misstänkta ljuden och ryckningarna. Men innan

han hann hoppa öfver planket och taga lille Karls

arbete i sikte, hade riddare och sven försvunnit

spårlöst i den stora rågåkern.

* *

*

Lille Karl och Mikko stodo som svarande

inför pappas högsta domstol. Bödeln var kärande.

Och han anklagade dem för icke mindre än att

11a velat kullstörta hela gårdsbyggnaden,

åtminstone den del däraf, där han bodde.

Lillf Karl. 3Lille Karl aflade utan tvekan en manlig och

fullständig bekännelse, dolde ingenting, icke

engång sina hemligaste skäl och afsikter. Pappa

såg mycket allvarsam ut, förfärligt allvarsam. Han

sade ändå till Bödeln att det visst aldrig kunnat

lyckas dem att draga undan hörnstenen; äfven om

det lyckats, så skulle byggnaden bara ha satt sig

i det hörnet, förstås.

Likafullt föll domen på risbastu i Bödelns

närvaro, emedan de haft så svåra afsikter med sitt

tilltag. Lille Karl tog emot domen utan att blinka,

men Mikko föll i gråt. Då bad lille Karl att

Mikko skulle få gå fri straffet, för det var han,

som narrat Mikko att taga del i sin plan. Mikko

gick fri straffet.

Lille Karl har efteråt ofta undrat hvem

risbastun gjorde mera ondt, — honom själf, som

fick taga emot den, eller pappa, som fick gifva

den — ?III.

Mellan jul och nyår.

Lifter julaftonen stod julgranen alltid en hel

_ I vecka kvar i salongen med ett hvitt lakan

utbredt på golfvet under sig för att uppsamla de

torra barrnålarna, när de efter hand föllo af och

skräpade. Julen med alla fröjder och

öfverrasknin-gar var ett minne af något härligt och ljust

förgånget, och granen öfver lakanet i salongen spökade

som ett dess förtorkade skelett, hvilket väntade på

svepning. Men före begrafningen bisattes granen

med stor ståt själfva nyårskvällen, då den ånyo

kläddes i hela sin skrud af ljus och

silfverpapper-stass. Det skedde helt öppet i barnens närvaro,

banalt och alls icke hemlighetsfullt; och fast

granen ju egentligen var lika ståtlig nu som själfva

julkvällen, blef det hela dock endast ett vemodigt

återsken af julglansen, en begrafningsfest mera än

en födelsens, ty julklapparna saknades, och af

spänningen fanns det icke en smula kvar.

Med en undertryckt sorgsen känsla, som kitt-lade i halsen och gjorde en snar till tårar, bet

man i sitt äpple, och den sista plundringen af

granen förde med sig en bitter bismak af att det nu

var förbi. Ty dagen därpå skulle granen

obevekligen vräkas ut på sophögen. Där, ett stycke till

vänster om kökstrappan, låg den sedan i sin

förnedring långt fram på vårvintern, bäddad bland

potatisskal och afskräden, med grått slaskvatten

fastisadt i barr och grenar, skabbig, degraderad,

förfallen, låtande en silfverpappersremsa här och

hvar skria emot eländet.

Lille Karl tog på sina skidfärder gärna vägen

där förbi, när han gick ut. Bilden af glansens

förfall lockade honom hemlighetsfullt och

sorgmodigt, och han bar med sig från sophögen ett oklart,

nästan hemskt intryck af tidens förfärliga framfart,

långt bort till jämna ängssluttningar och branta

bergsklackar, där ändtligen den friska farten utför

blåste bort alla djupsinniga betraktelser.

Ja — julgranen stod och fällde barr på lakanet

under sig emellan jul och nyår. Här och där

hängde kvar ett äpple, en konfekt, en russinstrut

eller ett halfutbrunnet ljus; snasket merändels högre

uppåt toppen, där det var mera oåtkomligt. Pappa

tyckte alltid om att granen ej plundrades helt och

hållet själfva julkvällen, utan att den fick behålla

en del af härligheten julveckan igenom, tills

på-ökningen skedde vid nyår, och nya ljus sattesupp. Han såg gärna att barnen lade band på sin

snålhet, och därför ville han att julkonfekten skulle

kvarläninas.

Lille Karl förstod aldrig hvarför man ej lika

gärna kunde äta sig mätt på härligheten med ens,

men böjde sig för pappas vilja och bruket i

hemmet, hvilket var det heligaste han visste; böjde sig

efter sin förmåga, förstås. Ty med julböckernas

röfvaräfventyr och indianlist kom öfver honom en

obeskrifligt vild lust för allting spännande, allting

farligt. Det fanns gunås icke så mycket livarken

spännande eller farligt i det fredliga hemmet på

landet, men när det icke fanns, måste det kominas

åstad. Lille Karl kom det åstad med en timmes

grå decemberskymning, när pappa, mamma och de

äldre syskonen efter kaffet sutto i förmaket mellan

matsalen och salongen, med en damborste och sin

nya fällknif, som han fått till julklapp.

Han lade sig på magen inne i matsalen med

fällknifven uppslagen mellan tänderna, såsom

Skinnstrumpan brukade bära sin jaktknif i mer än

vanligt spännande ögonblick. Damborsten höll han i

högra handen och två alnar segelgarn hoptrasslade

i den vänstra. Så kröp han fram till

förmakströ-skeln med den obligatoriska ormrörelsen, hvilken

indianerna använde på de farliga prärierna väster

om Mississippi. När han hunnit fram till

förmaks-tröskeln, lade han fingret på munnen likasom föratt säga »tyst!» till sig själf, ty så gjorde

nybyggarna oekså, när de rekognoscerade. Därpå kröp

lian sakta upp emot dörrposten oeh tog med sitt

falköga en öfverblick af fiendens ställning.

Pappa satt som vanligt i gungstolen med sin

tidning, hvilken han ej längre såg läsa; mamma i

soffhörnet, systrarna i länstolar och i soffan nära

mamma, men stora bror såg ut att ämna maka sig

upp ur liggstolen nära fönstret, och det var det

mest oroande. Lille Karl föraktade fruntimren

djupt — de dugde bara till att koka villebråd,

dansa dödsdanser ocli bädda sängar. »Och deras

ögon voro dem förhållna», sade han sig själf med

ett bibliskt uttryck, som han kom ihåg från

predikan annandag jul. I pappa och i synnerhet i

stora bror hade lian värdiga fiender. Pappa var

visserligen gammal, men hans skalp var likväl

ej så alldeles att förakta som ärofullt krigsbyte,

ty lille Karl hade sett prof på hans muskelstyrka

— prof som inskärpt hos honom en stark vördnad

för ålderdomen. Det enda som oroade honom vis

å vis pappas skalp, var huru lian skulle fästa den

vid sin gördel, ty pappa var alldeles flintskallig.

Men det skulle nog gifva sig själft sedan, ännu

höll han ju inte sin skalperknif öfver den gamles

skinande, fredliga och oskyldiga liufvud. Med en

plötslig mildhet reserverade sig lille Karl mot sina

egna tankar och tilläde för sig själf förklarande,att lian blott i yttersta nödfall, 0111 han blef

upptäckt och hårdt anfallen, skulle skrida till

blodsutgjutelse. I hans egentliga plan iugingo alls

inga mord, det var som sagdt endast för

själfför-svar han skulle utgjuta blod; — han var i

grunden alls ingen vän af grymhet, tvärtom skyddade

han alltid barn, kvinnor och åldringar med en

riddares hela ädelmod.

Stora bror hade stigit upp och gick med långa

räkelsteg af och an, inbegripen i diskussion med

pappa. Han var onekligen den farligaste, vaksam

och rörlig, liksom om han misstänkt någon fara.

Gick han ut i salen för att motionera sig, var

lille Karls hela plan förstörd, och han följde nu

med jaguarens ögon alla stora brors rörelser. Det

värsta var att bli upptäckt — då blef han

skoningslöst utsatt för pappas förkrossande skratt och stora

brors retsamma hånflinande. De förstodo honom

båda, och han skulle skämmas för sin barnslighet

inför dem. Ingenting var häller värre för

präri-ernas vilde son, än att bli utskrattad! Han hörde

redan kvinnornas gälla, oförståndiga glädjeyttringar

blanda sig med männens triumf... åh, han skulle

nog veta att undgå nederlaget!

För säkerhets skull smög han sig tillbaka i

pappas arbetsrum och läste ånyo genom en sida i

sin indianbok, där ett dylikt schackdrag, som det

han var i färd med att utföra, stod beskrifvet.Han fann inga riktigt tillförlitliga uppgifter om

huru det skulle gå till, ty indianerna hade ändå

ett så mycket friare fält än hans därinne i

förmaket. Men han visste att en bra skogsströfvare

måste bära sin kallblodighet med sig och handla

som tillfället det fordrade. Bara han hade mod

och djärfliet, skulle allting aflöpa väl.

Dristigt tog han upp sin damborste igen, satte

fällknifven till rätta mellan tänderna och kramade

hårdt 0111 segelgarnsändan i vänstra handen. Nästa

ögonblick hade han ormat sig in under det stora

formaksbordet, utan att någon märkt honom. Med

klappande hjärta och återhållen andedräkt lyssnade

han som en äkta spion om fienden hade något af

vikt att omtala, hvilket han nu kunde uppsnappa

och meddela sina vänner Skinnstrumpan och

mohikanen. Men pappa och stora bror diskuterade

endast studentexamen och yttrade sig alldeles icke

om förestående ströftåg på nybyggarnes område

eller om öfverfallet på Fort Yiscounsin, hvilket

han säkert hade reda på att deras stam brukade

diskutera vid rådselden. Nu rökte pappa bara

sin eviga fredspipa, och tobaksglöden glimmade

då och då i piphufvudet.

Det hade blifvit halfmörkt, och tidpunkten

var gynnsam för lille Karls förehafvande. Snart

kunde man tända ljus, och då var han upptäckt.

Han tyckte sig höra Wiip-poor-will slå inne i.salon-

Han lade sig på magen. (Sid. 37.)

gens eviga tystnad, men när en af hans systrar

bytte om ben att kasta öfver det andra knät, var

lian genast på sin vakt och undersökte håren på

damborsten — de fingo föreställa fängkrutet på

hans långa bössa »Älgdödaren». Lille Karl låg

under det stora förmaksbordet i goda fem minuter

utan att våga sig vidare. Hans spänning höll på

att öfvergifva honom, och han fick en plötslig,

kall förnimmelse af att det var lek alltsammans,

då pappa stannade i gungstolen och såg skarpt

bort under bordet. Lille Karls andedräkt

stockades.

— »Det måtte finnas möss i trossbottnen»,

hörde han sin fars röst.

Lille Karl tryckte handen mot munnen för

att kväfva sin rörelse.

— »Eller har Caro sluppit in och lagt sig

under bordet» ...

Lille Karl kallsvettades, tog skalperknifven

ur munnen och beredde sig.

Men pappas tankar togo en annan riktning,

och han glömde både mössen och Caro. Lille Karl

låg en stund alldeles orörlig och höll på att

sprängas af andnöd, hans hjärta bultade likt en

fågels, hvilken man håller i handen, tills han

slutligen tog mod till sig. Hans beslutsamhet blef

gränslös och han ormade vidare bort mot

salongsdörren ett ögonblick när mamma tog ordet i sof-fan, och uppmärksamheten var riktad ditåt. Han

nådde den lyckligt och andades ut i en läng,

glädjedarrande, triumferande suck.

Men när han tänkte på huru pappas lif

sväf-vat på ett hår, blef han rörd af en varm, sonlig

medkänsla som om han nu varit en helt annan

person. Det farligaste var öfverståndet, och nu

knöt han fast sin uppslagna fällknif i ändan på

damborstens skaft och smög sig fram till julgranen,

där den stod öfver det hvita lakanet och fällde

barr. " Tack vare salongens ljusa tapeter, såg han

några äpplen och strutar högt uppe afteckna sig

mot taket, skar ned dem försiktigt och drog sig

ut med bytet andra vägen, genom tamburen. Tio

minuter därefter kom han in till de äldre med

händerna på ryggen och låtsade som hade han

varit ute och åkt kälke.IV.

På dåliga vägar.

öländande vinterdagar med nyfallen snö oeh

/ klingande slädföre, ri 111 frostprakt och sol,

som stod lågt öfver horisonten. I^ille Karl hade

läst sina julböcker till största delen, hans

indianfeber hade svalnat, och nu gick lian omkring utan

att rätt veta livad han skulle taga sig till under

fridagarna. Ute var det för kallt att göra långa

färder, inne blef det i längden för trångt för

fantasin. Då slog han sig på mera praktiska

värf-Det blef icke något snickrande med hans nya

verktyg, ty dels skräpade han så förfärligt, att

mamma blef ur lynne öfver det idkeliga sopandet,

dels erfor han intet verkligt nöje af att skära sig

i fingrarna och bloda ned näsdukar,

stolstoppnin-gar och borddukar, som fuunos till hands för att

dämma blodflödet med. Lille Karls håg låg icke

rätt åt det lägre handtverket, hans intelligens

be-gynte mala varmt, och han måste nödvändigt skaffa

ny mäld åt sitt kortklippta hufvud.

De dagliga påhälsningarna i julgranen hade

utbildat hans sinne i riktning åt den materiella

spekulationen, för att icke säga rent ut det tjufaktiga.Han hade fått en sparbössa, bland annat. I den

skramlade några små silfverslantar; dem hade han

en morgon praktiserat ur bössan, fastän pappa hade

nyckeln till låset. Han stoppade dem i västfickan,

gjorde i ordning sina skidor, och sneddade 0111

förmiddagen i tjugu graders köld öfver åkrarna bort

till handelsmannen i kyrkbyn. Där omsatte han

dem i russin och fann att han för en enda sådan

silfverslant fick mera valuta, än för fem lifsfarliga

indianpåhälsningar i julgranen. Han hade

egentligen inga stora samvetskval öfver sin operation

med sparbössan, ty pengarne voro ju hans egna,

dem han fått till julklapp, och det var bara för

att icke onödigtvis besvära pappa med nycklarna,

som han öppnade sparbössan ensam. Men helt

ofrivilligt begynte han därefter se sig omkring

i hemmet efter flere sådana små slantar. Det fanns

endast tre eller fyra utländska silfvermynt, som

lågo framme på pappas skrifbord, och dem vågade

han icke röra vid, än mindre taga bort. För

öf-rigt hade man alla småpengar undangömda i lådor

och portmonäer, och lille Karls spekulationer

strandade ohjälpligt mot detta faktum. Icke en gång

hans djärfvaste och hemligaste tankar bröto sig

in i lådornas helgedomar; hans advoeeriugskonst

hade aldrig mäktat frikänna honom från hans

samvetes dom, om han öfverskred små

tillfällighets-tillgrepp, vid hvilka hans skicklighet, förslagenhetoch triumf uppvägde det lilla orätta, som möjligen

låg däri.

Under sina revideringar i skräpgömmor och

lådor, som voro tillgängliga för enhvar, kom lille

Karl plötsligt ihåg, att pappa en gång för länge

sedan, då han själf ej ännu hade reda på

penningens värde, ställt en liten stapel kopparmynt under

spegelbordet i salen, hvilket stod snedt och gjorde

att pendylen haltade i sin gång. Han mindes så

väl att pappa först bråkat med några pappbitar,

men när bordet det oaktadt stod ostadigt, hade

lian satt dit mynten. Det kunde väl vara ett år

sedan eller så.

Och nu begynte han ånyo med ökad ifver de

hemlighetsfulla skymningsexpeditionerna till salen;

julgranen bestod vägkost, och lille Karls hjärna

spann ihop en guldgräfvarliistoria i Sierra Nevada —

för att få romantik med i spelet. Mynten funnos

där mycket riktigt, men lille Karl kunde ej taga

dem därifrån utan vidare, ty då hade pendylen

igen börjat halta, och pappa hade upptäckt hans

guldmina. Det var nu han fick en praktisk

användning för sina nya julklappsverktyg. I ett hörn

af matsalen snickrade han ihop en liten träkubb,

som skulle ersätta mynten och stöda bordet lika

bra som de. Han begynte med flit, för att draga

ut nöjet af det spännande arbetet, att tälja den lilla

träbiten ur en stor vedklabb, och spånorna flögokring, fingrarna blödde för knifskåror, och

sofföverdraget strax bredvid fick inånga nya, blodiga

fingermärken, t}’ lille Karl hade ej alltid tid att taga

fram sin näsduk. Dessutom tyckte han, att yllet

på soffan hämmade blodet bättre än linnenäsduken.

Mamma förundrade sig öfver lille Karls flit

den dagen och band om hans blödande fingrar

med vanligt jämnmod, när arbetet var slutfördt.

Så bröt mörkret in, och lille Karl skulle gräfva

ut sitt guldfynd under spegelbordet i salen. Men

i dag tog skymningspratet i förmaket ingen fart,

och familjen skingrades strax efter kaffet. Det

borde ju ha varit fullkomligt öfverensstämmande

med lille Karls önskningar, men antingen det nu

var rädsla eller ondt samvete — han vågade sig

icke in i salsmörkret till guldminan, då de andra

ej sutto i rummet bredvid. Det låg onekligen

något brottsligt öfver hans förehafvaude, som kom

honom att frukta ensamheten i mörkret långt mera,

än den möjliga upptäckten från familjens sida i

förmaket. Han stoppade sin blodiga trätärning i

fickan och tillbragte en förfärligt lång, dödande

tråkig eftermiddag. Andtligen tändes ljus i

förmaket några timmar före kväUsvarden, och stora

bror lade sig i hvilstolen med sin bok. Men lille

Karl fann icke nog garantier i stora bror ensam,

för att det icke kunde hända honom någonting

förskräckligt, om han begaf sig till sitt hemlig-hetsfulla värf midt i det hemska salsmörkret. Han

lät det därför hvila för i kväll och inväntade

morgondagen.

Lille Karl var naturligtvis sjusofvare, men

dagen därpå steg han upp i daggryningen klockan

åtta — han fick ingen ro i bädden, sedan han

en gång vaknat och öppnat ögonen på glänt. Den

blodiga trätärningen, som skulle ersätta mynten,

låg kvar i hans ficka, när han drog rocken på

och smög sig ut i salen. I tamburen stökade en

piga med morgoustädningen, och genom de isade

salsrutorna kunde lille Karl se att drängpojken

bytte om granris nedanför förstutrappan. Han

hade rimfrost i hår och rockuppslag och mössa,

och andedräkten stod omkring hotiom som en hvit

ånga i den smällkalla morgonluften. Öfver stallet

rodnade morgonhimmeln rosenröd, och röken från

drängstugan steg rakt upp ur skorstenen så högt,

att han icke kunde se hvar den slutade för det

öfre fönsterbrädets skull, utan måste ända fram

till fönstret för att taga reda på saken. Han hade

sällan varit uppe så tidigt en vintermorgon på

landet, och hade han det, gällde det resor till

staden för att börja terminen, och då stod

naturligtvis hela vinterlandskapet för honom i sorgens grå

skumrask. Nu kuude han knappt slita sig lös

från fönstret för att begynna sitt guldgräfvararbete,

sa vackert var det därute.Vänster om stugan, uppe på backen höjde sig

björkskogen såsom en luftig, hvitgrå sky, helt

skärt rosenfärgad, likt kronbladen på en

nyutslagen teros. Logtaket låg grått på den västra

skråkanten, son1 laveradt i tusch, medan den östra

antog allt högre färg efter morgonrodnaden. Lille

Karl tyckte sig höra snön knarra under

bestyr-sanuna steg, men det var bara hörselvilla, ty de

dubbla fönstren förtogo alla ljud utifrån. Genom

en öppning mellan uthusen såg han åkrarna 1

perspektiv, hvita, utan en fläck på sitt dunmjuka,

gnistrande täcke, ända en lialf mil bort, med en

rykande torpstuga här och livar, tills granskogen

och åsen i fjärran drogo sitt mörka streck mellan

den hvita jorden och den blåfrusna vinterhimmeln.

Men högt öfver granskogen och åsen, milslångt

där bortom, höjde sig det präktigaste högland, ett

berglandskap af dimmor, förvillande likt dem lille

Karl sett på bilder från slättland med alper i

bakgrunden. I mäktiga, långsluttande linier steg det

upp till svindlande höga toppar och dunstade bort

i osäkra konturer, ju mera det närmade sig

morgonrodnaden i öster. I ett nu kom tanken på

Sierra Nevada för lille Karl — där lågo hans

guldberg, sådana man såg dem från prärierna på håll!

Genom en fullkomligt oförklarlig

fantasikombination förläde han dem minuten därpå under

spegelbordet, där han på knä arbetade att ersättapappas myntstapel med sin egen trätärning. Han

petade fram slantarna en för en, och när lian hade

dem alla i sin hand, voro de hela fem stycken.

Trätärningen fyllde deras plats förträffligt; han

lyssnade efter om pendylen skulle halta, men den

gick tämligen jämt och lugnt, som om ingenting

passerat.

När han än en gång böjde sig ned för att för

sista gången sätta trätärningen till rätta och

granska sitt verk och finna det godt, kom

tjänstflickan in i salen för morgonstädningen. Hon såg

förvånad pil den nedhukade Karl vid spegelbordet

och förundrade sig öfver, att han var uppe så

tidigt. Lille Karl fick en hastig misstanke, att han

i pigan hade en rival till sitt guldfynd, att hon

längesedan under sina morgonstädningar upptäckt

skatten och nu var medveten om hans tilltag.

Slantarna lät han dock glida ned i fickan och fick

i detsamma en idé, som gick ut på att pigan skulle

få eu del af fyndet, blott hon ej skvallrade om

det. Just när han skulle till att framställa sitt

jämkningsförslag så ogeneradt och så fördelaktigt

för sig själf som möjligt, sade pigan att kan kunde

gå sin väg ur salen medan hon städade där.

Lille Karl såg upp ett ögonblick, helt

öfver-raskad. Hon hade haft ett så alldagligt tonfall i

rösten, att hon omöjligt kunde veta någonting om

haus hemlighetsfulla fynd. Han rätade på sig, fick

LiUt Karl. isin säkerhet igen, skakade undersökande på

spegelbordet och förklarade att han nu botat det för

haltande.

»Ja, herr Karl har alltid sina funderingar»,

sade pigan likgiltigt.

Det var säkert det, att lille Karl hade fullt

upp med funderingar. Redan före frukosten hade

han gjort ett besök hos handelsmannen i kyrkbyn

och omsatt nästan halfva sitt fynd. Skidspåren,

som ledde hem därifrån, voro garnerade med

bortkastad russinstjälk och karamellpapper; hans

dåliga aptit vid frukostbordet och hans tidiga

uppstigande voro nära att väcka misstankar mot

honom. Hans samvete var bara illamående —

egentligen sjukt kunde det icke kallas. Ty slantarna,

som han tagit, hade ju legat fullkomligt onyttiga

under spegelbordet, och det var, om icke precis

hans rätt, så åtminstone fyndigt af honom att sätta

dem i omlopp igen. Trätärningen fyllde ju

dessutom deras plats förträffligt, om också bordet ännu

haltade helt litet efter ombytet, men det felet skulle

han hjälpa upp med en liten kil i eftermiddag...

Lille Karl var smått stolt öfver sitt påhitt,

lefde två dagar kräsligt, och så blef det en ände

både på pengarna och på glädjen. Men den tredje

dagen, som var själfva nyårskvällen, kom det

resande främmande: — släktingar, som skulle stanna

öfver ett dygn på nyårsbesök. Det gaf lille Karlsspekulativa hjärna anledning till nya, praktiska mått

och steg, gnagande samvetsbekymmer och rask

handlingskraft, sedan betänkligheterna advocerats bort.

Den riktning hans verksamma tankar tagit

under helgens latmanslif, indianböckerna och

röfvar-expeditionerna till julgranen, samt mest under

lians växande guldgräfvarfeber, begynte löpa ut i

litet oroande konsekvenser. När de nyårsbesökande

släktingarna kommo, blef det glädje och

välkomnande kyssar från familjens sida, men lille Karl

tog emot dem temligen kallt, paralyserad af en

enda, oslipplig tanke. De besökande skulle resa

bort igen i morgon med bantåget klockan tre, och

lille Karl kunde omöjligt frigöra sig från

medvetandet, att de därförinnan skulle lämna fram på

bordet i gästrummet en eller två silfverslantar —

så hade de alltid förr gjort vid sina julbesök.

Ilan undvek sorgfälligt att göra klart för sig hvad

lian ville med dessa slantar — det var nog med

själfva faktum, att de skulle lämnas fram på

natt-duksbordet i gästrummet i morgon mellan klockan

två och tre.

Det föll honom aldrig in engång, att han

skulle röra vid dem — det var bara säkert, att de

skulle komma fram, och hela hans intresse bestod

i konstaterandet af, att hans förutsättningar slogo

in. Lille Karls nyårskväll blef fullkomligt

för-därfvad af dessa tankar, så ifrigt sysselsatte dehonom, och samtidigt med dem kände han en

envist naggande oro och en beklämning, liksom 0111

maran ridit honom. Julgranen väckte ingen

stämning, lutfisken smakade lut, och tennstöpningen

utföll illa. De resande släktingarna talade om

af-lidna bekanta och höllo långa disskussioner 0111

deras lif och karaktärer. Lille Karl satt än stilla

och hörde på deras enformiga prat, än snokade

han bakom deras stolsryggar efter någonting, han

visste icke själf riktigt livad, men det hade ju

kunnat hända, att de fällt någon liten slant, till

exempel. Sedan betogs han igen af medvetandet

att det 1111 var årets sista kväll, och han gjorde

en parallel emellan den och lifvets sista kväll, då

han skulle göra upp räkenskap för alla sina

synder. Han ryste förskräckt tillbaka och begynte

icke ens med räkningen af alla detta års synder,

såsom hans allvarliga afsikt varit. Men med

känslan af hans syndfullhet kom rädslan öfver honom,

och han darrade för de tankar han haft tidigare

och höll sig närmare de gamla för att distraheras

af deras lugnande prat. När han blef ensam i

sängen, efter det man kysst hvarann till ett godt

nytt år, kom räkenskapen igen för honom. Han

bad till himlen en ödmjuk bön om förlåtelse,

alldeles själfständigt, utanför de vanliga

bönformu-lären. Det lugnade honom och han fick sömn.

Som alltid vid början af ett nytt tidskifte fat-tade lille Karl nyårsmorgonen stora beslut för

framtiden. Det gamla året var lyckligt öfver, han

ville nu glömma det helt oeh bara tänka på

förbättrad vandel och renare hjärta för det nya. Han

lyckades till och med fördrifva slantarna, som

skulle lämnas på nattduksbordet i gästrummet

emellan klockan två och tre, ur sitt luttrade sinne,

och lyssnade till nyårsdagens predikan mer

andakts-fullt än på länge. Hans anfäktelser voro öfver,

lian kände sig bättre och äldre och mognare efter

sin inre kamp, i hvilken han segrat, och han

sällade sig till de äldre under hela förmiddagen med

en tillfredsställande känsla af att han var dem

likasom moraliskt vuxen. Hans andliga höginod reste

11pp sitt hydrahufvud och bragte honom igen på

fall. Ty hans känsla af jämlikhet med de äldre

gaf sig till slut luft i några oförbehållsamma

lill-gatnla reflexioner, livilka möttes med förvånade

blickar från de äldres sida, sarkastiska ryckningar

i deras mungipor och en förkrossande hånfull

tystnad. Lille Karl kände att han låtit sig

förledas till en dumhet och rodnade harmsen en

blygsel rodnad, till en tredjedel vred öfver sig själf,

till två tredjedelar ond på de gamlas öfversitteri.

För den vreden sinulto alla hans goda beslut till

minnen af en barnslig stämning, och han blef igen

fribytaren, skogsströfvaren, guldgräfvaren, som lefde

i fäjd med hela det civiliserade samfundet.Han fick plötsligt ofantligt mycket att bestyra

i det gamla bokskåpet, som stod i det yttre

gästrummet, låg på mage på golfvet för att undersöka

dess nedersta hyllor, ref fram likt och olikt, men

gaf i spänd väntan akt på allting, som rörde sig

omkring honom.

Där kom den resande farbrodern ocli packade

sin nattsäck i det inre gästrummet. Tant följde

efter honom; innan hon kom ut hörde lille Karl

henne säga med affekterad likgiltighet, såsom hade

pengar varit en bisak för henne:

»Och nu lämnar du, käre Robert, en slant

på bordet åt tjänstflickan!»

Sekunden därpå rasslade hennes sidenmantilj

bakom lille Karl, där han undersökte bokskåpet,

och hon sade till honom någonting käringaktigt

skämtsamt, som han ej gitte besvara. Farbror

stökade ännu en stund inne i gästrummet, liostade

sin torra gammal-mans-hosta och kom ut med sin

nyckelknippa i handen. Nu skulle han genast

sända tjänstflickan in efter sina saker och säga

vänligt och nedlåtande till henne:

»Där ligger någonting på bordet för Lottas

räkning...»

Den resande farbrodern stannade ett ögonblick

i det yttre rummet soin hade lian glömt något,

stack sin nyckelknippa i byxfickan, slog på den,

så att det skramlade, liarskade och planteradenågra lungkatarrbaciller framför kakelugnen i

förbifarten. Han var knappt ute, innan lille Karl i

brinnande hast vräkte böckerna huller om buller

tillbaka i bokskåpet och stod upp helt blek. Hans

hjärta var nära att spränga bröstet med sina

våldsamma slag, då han stack näsan i det inre

gästrummet.

På nattduksbordet lågo några blänkande

silf-versmåmynt och tre, fyra gamla kopparslantar.

Fribytaren, skogsströfvaren och guldgräfvaren togo

öfverhanden öfver den moraliske helgdagsgossen,

som nyss andaktsfullt lyssnat till predikan och

därefter likväl blifvit så hånfullt behandlad af de äldre.

Han strök den ena hälften af mynten i sin öppna

hand med en stilla beräkning att ingen nu kunde

upptäcka hans tilltag, då ju den andra hälften låg

kvar och den resande farbrodern säkert icke sade

pigan huru mycket han lämnat henne. Inom sig

kände han nästan ett litet ädelmod för att han

icke tog allt; men det var ju hans riddarplikt att

skydda barn, kvinnor och åldringar — och deras

tillhörigheter!

När de resande släktingarna för klingande

bjällror och knarrande slädmedar åkte utför

backen till landsvägen och där togo af åt

järnvägsstationen till, sköt en pilsnabb skugga utför

åkerbranten icke långt ifrån. Lille Karl var igen på

väg till kyrkbyn; handelsmannen höll trots nyårs-dagen den inre vägen öppen till sin bod, det visste

lian. På återvägen gick solen ned, och dess röda

strålar återstudsade från de hvita snöfälten. Lille

Karls skugga blef lång, ohyggligt lång, sträckte

sig ända bort till skogsbrynet, och han själf fick

en viss rädsla för spöken öfver sig, fast det var

alldeles ljust ännu. Han försökte tugga bort

spökrädslan med en munfull russin, och

drufkär-norna knastrade mellan hans tänder, tills lian

plötsligt bet en kärna in mellan två tänder och

det gick ett smärtsamt ryck genom alla lians

nerver.

Tandvärken kom ilande och plågsam, den

kalla luften gjorde sitt till, och det sved som eld.

Vid hemkomsten passerade lille Karl nära förbi

sophögen med tårar af smärta i ögonen, frusen och

tillintetgjord. Där låg julgranen redan,

degraderad, förfallen, med en silfverpappersremsa här ocli

hvar. Julglädjen var förbi, det nya året hade

begynt och lille Karl liade också begynt det —

men huru?

En plötslig ånger kom öfver honom, och han

liade lust att gå raka vägen till sin mor och lätta

sig med en utförlig bekännelse. Kanske skulle

också tandvärken bli bättre däraf. När han kom

in blef värken lindrigare i värmen, han fick eau

de Cologne på en bomullstapp och satt sedan ocli

surades hela eftermiddagen. Ju mera tandvärkengaf vika, desto manliaftigare blef han, och innan

kvällen hade lian för alltid begrafvit bekännelsen

för sin mor i sitt tillhårdnade

skogsströfvar-fri-bytar-guldgräfvar-inre.

Men på sina skidfärder de närmaste tiderna

därefter tog lille Karl en omväg förbi sophögen,

där julgranen låg i sin förnedring. De sorgmodiga

tankar den väckte voro af allt för personlig art

för att locka honom längre.V.

Söndagsförmiddag.

11 riktigt härlig söndagsförmiddag om

sommaren på landet har allting ledighet.

Hästarna hänga liufvudet öfver gärdesgården under

de stora björkarna i hagen och äro alldeles för

lata att beta af den korta grässtubben i solhettan.

Korna moja sig litet här och litet där och idisla

sig till sömns.

Ingen rörelse på gården; arbetskärrorna äro

inskuffade i redskapslidret, — i stugdörren röker

den enda fullvuxna drängen, som blifvit hemma

när de andra foro till kyrkan, sin pipa, och i

köket är det så tyst att man hör flugorna surra.

Köksans mörka hår blänker af helgdagspomadan,

där hon sitter vid det öppna fönstret i köket, med

den hvita, nystärkta hufvudduken nedgliden kring

halsen, och läser halfgnolande i psalmboken. Den

enda som icke har ro är mamma. Inne i

matsalen har hon middagsbestyr i det stora skåpet med

sina många fack och hyllor, där en instängd fluga

gör musik i den halffyllda sockerskålen blandskorpkorgarna och påsarna med mannagryn och

makaroner.

Utanför fönstren åt solsidan blommar

häggen och är så dåsig af värmen, att hon knappast

bryr sig om att röra sina maskstungna blad, när

de ljumma vindkårarna då och då komma

sättande öfver rågfältet för att retas med henne.

Pappa läser och stiger några gånger i

timmen upp för att se på termometern, som visar

27 grader Celsius i skuggan. — Vi få åska,

säger han. Syskonen läsa också, —

ledighetsläs-ning naturligtvis, och stora bror ligger i

förmaks-soffan med sin cigarrett. Det viktigaste af

alltihop är ändå att drängpojken Mikko har ledighet,

ty nu kan unga herren på gården fritt disponera

öfver hans tid och uppfinningsförmåga.

Och de rusa utför backen åt ladugården till,

så att dammet står efter dem . . . där ha de sin

järnvägsbyggnad i sandgropen, tätt invid den

gamla, förfallna potatiskällaren, hvilken som bäst

inredes till en storartad station. Hett är det i

sandgropen midt i solbaddet, men pojkarna ha

hängt sina rockar på albuskarna, där Mikkos

rock, som har rödt foder, tjänar till stoppsignal

för alla ankommande tåg, — eljes kunde det bli

en förfärlig järnvägsoljxka af.

I trädgården fira själfva sparfvarna helgdag

och lämna kryddgårdssängarna och ärtlandet ifred för några timmar, medan de söka skugga

djupt inne i taggiga krusbärsbuskar och

ogenomträngliga spiréahäekar. På den hvilande insjön

glittrar då och då en silfverstrimma . . . den kan

hota att breda ut sig, men besluter sig likväl till

sist för en middagslur inne i den stora

vassräckan på ömse sidor om åmynningen, nära

prästgården. Ocli genom söndagslugnet arbetar sig

långt ifrån två, tre svaga klocktoner fram . . .

enstaka och döende, — det är ringningen från

kyrkan just innan nattvardsfolket skall fram ocli få

syndernas förlåtelse . . .

Då ropar en gäll flickröst från farstutrappan:

»Ka—arl! — Ka—arl! — kom och hör

pre-diik—kan!»

Men lille Karl har just tagit på entreprenad

uppförandet af ett väldigt varumagasin bakom

potatiskällaren, där det finns plankstumpar i

öfver-flöd . . . och när han fått magasinet färdigt,

väntar ett ballast-tåg på sin lokoniotivförare, och han

måste nödvändigt föra det fram till

byggnadsplat-sen, ty drängpojken har snart inte längre material

till den höga sandbanken, som rasar oafbrutet. . . .

Det är intet under, att han icke alls hör kallelsen,

fastän han nog går och väntar på den i sitt stilla

sinne.

»Ka—arl! — Ka—arl! Kom och hör

pre-diik—kan!»Det var närmare den här gången. Systern

liar stigit upp på trädgårdsstaketet, håller i sig i

de nedhängande björkkvistarna och ropar på

måfå ut i helgdagslugnet.

Lille Karl hör ingenting, men Mikko ser

frågande på honom, när han kommer rusande med

balla.sttåget . . . försiktigtvis utan att skrika

signalen, fastän signalskrikandet annars alltid var

en liufvudsak vid järnvägsbyggnaden.

I sin enfald säger Mikko:

»Dom ropar.»

— »Hvar då? — jag har hört ingenting»,

påstår lille Karl bestämdt och dränggossen törs

icke opponera sig.

Det har plötsligt kommit otur i leken.

Ballast-tåget har råkat i oordning och sandbanken

rasar alltjämt, men allt längre borta hörs det: —

>Ka—arl . . . Ka—arl . . .!»

Lille Karl har fått sin obesvärade uppsyn

igen, skriker till signalen med half röst, när

ballast-tåget skall gå, och Mikko vågar icke mera

misstänka att man ropar efter Karl.

— »Äsch, — hva’ sku’ di 11a ropat för!»

En liten stund går arbetet sin gilla gång,

lokomotivet pustar och släpar och signalerar

låg-mäldt och försiktigt . . . det berodde på

ångtrycket, förklarade lille Karl saken. Plötsligt släpptehan spaden ur handen, strök svetten ur pannan

och sade:

— »Ska’ vi titta efter 0111 stäfvan i hagen är

full . . .?»

Drängpojken var rädd för smörj och höll med

unga herrn i allt. Pojkarna drogo rockarna på

sig och klefvo sakta öfver trädgårdsplanket, för

att icke behöfva gå öfver gårdsplanen, där man

säkert antastat lille Karl med predikan.

Ropen hade dragit sig bortåt hagen, och lille

Karl beräknade mycket rätt att man slutat söka

honom där, när lian verkligen hunnit dit . . .

Blixtsnabbt kilade pojkarna öfver alla

tvärgångar i trädgården, där man kunnat se dem från

fönstren, knyckte åt sig några rädisor ur drifbänken, och

så satte de öfver det höga planket.

Just när de skulle öfver uppkörsvägen till

gården, kastade sig lille Karl framstupa i diket

vid vägen och drog drängpojken efter sig.

Endast tjugo steg ifrån kom stora syster Jenny i

färd med att söka efter lille Karl.

Det var mycket nära att pojkarnas fnissande

hade förrådt dem, ty syster Jenny, som hörde några

ovanliga ljud, stannade och såg sig forskande

omkring, men så gick hon vidare, medan pojkarna

i diket, några steg därifrån, höllo på att kväfvas

af skratt åt sin lyckade manöver. Nu först

förstod drängpojken hela vidden af lille Karls planer.I liagen stod stäfvan halffylld ined klar

björklake, som rann ur den väldiga stammen strax

bredvid, där pojkarna inrättat en formlig ränna,

för att tappa musten ur det präktiga trädet. Lille

Karl satte stäfvan för munnen och tömde den

söta saften till mer än hälften, innan Mikko hann

hindra det för att få ut sin del.

De sträckte sig ut raklånga i skuggan

under hängbjörken, utan att alls känna något slags

samvetsagg, och unga herrn tog makligt fram ur

västfickan en cigarett, som ännu i morse låg i

pappas cigarettställ på piphyllan, men ingendera

hade tändstickor, så att liela glädjen inskränkte

sig till medvetandet att de likväl hade en cigarett . . .

Småningom tyckte lille Karl tiden vara inne

att själfmant anmäla sig till husandakten, ty den

borde nu ha fortskridit till öfver hälften, ocli

ute-blef han helt och liållet, skulle det vankas

snubbor. Så begåfvo de sig hemåt.

Rödbrusig och svettig, med mossa och torra

grässtrån fastnade på ryggen ocli rockärmarna,

infann sig lille Karl i förmaket, där familjen satt i

ödmjuka, fromma ställningar och hörde på när

pappa läste predikan. Köksan hade redan på

gården fått fatt i drängpojken och satt honom att

skura bordsknifvarna.

— »Hvar har du varit?»

— »Bara i liagen —»— »Du vet ju, att vi alltid läsa predikan den

här tiden . . . Har du inte hört, att man ropat

efter dig?»

»Inte alls!» försäkrade lille Karl med en

djärf blick, som icke lyckades rätt.

Pappa såg på honom med ett långt

ögonkast, och han fick sätta sig på sin plats nära

fönstret. Så fortsatte man predikan. . . . »Om

edra synder än vore blodröda, så skola de dock

blifva snöhvita, och 0111 de än vore såsom ena

purpurfärga, skola de dock varda såsom en ull ...»

Mera hörde lille Karl icke; han hade fått

benen bekvämt under sig och kunde titta ut i

trädgården utan att alltför mycket behöfva vända på

hufvudet, så att de andra märkte det. . . . Och nu

ilade tankarna ut längs syrénbersån, förbi den

stora asplunden nere vid stranden, bort öfver

vassen och det spegellugna vattnet, ut i fria

världen . . . långt bort, där bantågen rullade söndag

och livardag, bolmade ut sina hvita ångmoln och

hvisslade, och där man aldrig behöfde sitta stilla

och höra på långa, tråkiga predikningar med

gammaldags ord. . . . De gammaldags orden voro

likväl i det hela taget det enda af alltsammans, som

fastnade i hans minne.

När han stirrat ut i solljuset, så att ögonen

voro halfblinda, och fantasin tröttnat pä att för

hundratusende gången smyga sig bort öfver hori-De sträckte sif^ (Sid. 63.)sonten, just där den var lägst öfver vassen i

åmynningen, såg han in i rummet igen och

väntade, att hans ögon skulle vänja sig vid dagern.

I detsamma sänkte pappa rösten, och det var

alltid en signal för lille Karl att hålla sig beredd.

Punkten kom, och pappa stannade, men lille Karl

föll i rätta ögonblicket in med Fader vår, såsom

han var van . . . det gick efter noter längesen.

Under resten af predikan upptog den

röd-och hvitspräckliga golftnattan honom helt och

hållet. Den tjänade lille Karl till ett slags karta

. . . där i bukten låg nybygget, — ty lian lekte

vanligen under predikan nybyggare ute på

prä-rierna i fjärran västern, eller också i

Godahopps-uddens skogar bland tappra boers och fega

busch-män, — och förbi nybygget flöt en flod i de

underligaste bukter, bort under skrifbordet, — i det

hela taget ganska regelbundet, ty för hvarje ny

ruta kommo samma bukter igen. . . . Och där, nära

bordsfoten, låg en stor, svart bläckplump: —

indianlägret.

Lille Karl hade en gång till pappas stora

förargelse slagit upp indianlägret där, genom att

fälla ett bläckhorn i golf%-et. Sedan hade man

nog försökt placera skrifbordsfoten på själfva

fläcken, men den liade småningom glidit fram igen

och visade nu hela sin ursprungliga, fantastiska

silhouett.

LiUt Karl. 5Lille Karl hade liunnit ut på buffeljakt längs

det röda, som var land, ända nära mamma i

gung-stolen, när pappa igen sänkte rösten. Lille Karl drog

en lättnadens suck, ty nu var det slut. Han såg

upp på syskonen, som också alla sågo lättade ut,

i synnerhet stora bror i soffan.

Han ensam förde icke handen till ögonen,

när pappa sagt amen, och därför blef lille Karl

också styft sittande utan att fälla hufvudet, om

lian också höll handen i beredskap, ifall någon

af föräldrarna råkade se på honom.

När predikan var slut, blef det en välstäm*

ning utan motstycke i det soliga förmaket. Pappa

säg på termometern i sitt rum och kom igen med

sin tända pipa. Stora bror sträckte sig bekvämt

i gungstolen och gäspade, flickorna hängde sig

på pappa eller på hvarandra, men mamma strök

lille Karls hår, som klibbat honom i pannan,

sakta och mjukt, och gick ut för att bestyra om

middagen. Så kom hon igen, slog ihop händerna

med en liten smäll och bad dem alla till bords.

Då tog lille Karl ett långt skutt från sin plats,

svängde sig undan, när stora bror burrade honom

i håret, oeh trängde sig fram mellan de båda

systrarna i dörren till matsalen. Där inne stod

maten så härlig på bordet och man såg att det var

söndag på den höga, granna glasskålen i midten,

där den vispade grädden blänkte livit som snööfver svarta plommon, gula kakbitar och röd

hallonsylt i behaglig oordning. Men pappa slog

Karl på axeln och sade: »börja nu!»

Lille Karl knäppte sina händer öfver

stol-ryggen, bockade sig och läste hastigt:

I Jesu namn till bords vi gå,

Välsigne Gud ilen mat vi få!

Amen.Att flyga.

B&jmet var ett fasligt bestyr, som lilla Karl hade

samma höst. Han skulle lära flyga —

ingenting mer och ingenting mindre. Alla

berättelser, han läst om andras flygförsök, intygade visst på

det allra bestämdaste, att flygförmågan icke stod

i människans makt, men han uppgaf ändå icke

hoppet om att den en gång skulle stå i hans.

Som ett slags förklaring hvarför just han

skulle besitta möjligheten att lära den konsten,

ansåg han den gynnsamma omständigheten vara,

att han ännu ej kunde anses för människa, utan

var bara en pojke. Allt som var omöjligt för en

vuxen människa, var det visst inte för en pojke;

det hade lille Karl pröfvat mer än en gång, då

det gällde att krypa genom en smal öppning i ett

plank eller att klättra upp i sviktande trädkronor.

På de vägarna kunde en fullvuxen aldrig följa

honom.

Som sagdt — lille Karl litade på sin litenhet och

sin ringa tyngd, också när det gällde flygkonsten.Tills vidare hade han visst ieke gjort några

särdeles stora framsteg i den, han nöjde sig som

oftast med blotta inbillningen att han flög. Ett par

gåsvingar, som man ej hunnit slita pennorna ur,

tjänade honom länge ocli väl till flygmaskin.

Flaxande med en vinge i hvardera handen

till-ryggalade lian så lång väg som helst. Detta var

tills vidare »att flyga». Och på så sätt hade han

verkligen lyckats flyga halfva jorden rundt, fast

lian egentligen bara sprungit omkring på gården

ocli i trädgården.

När flyttfåglarna sträckte, särdeles när

tranorna drogo söderut ocli liöllo musik högt uppe

i den klara höstluften, då betogs lille Karl af

flygfebern riktigt på allvar. Han sträckte också med

sina gåsvingar långt utåt markerna, men när

främmande människor mötte honom på vägarna och

undrande ocli skrattande frågade, livad han flaxade

för, så blef lian djupt sårad öfver deras oförstånd,

men insåg samtidigt, att de kunde lia något litet

rätt i att skratta åt honom. Därför började han

från denna dag sina öfningar i den verkliga

flygkonsten.

Dem företog han i början ifrån ett lågt

källartak, därifrån det ej var lifsfarligt att hoppa ned,

ocli lian liade genast den bestämda förnimmelsen,

att gåsvingarna buro honom ett stycke längre, än

lian nådde genom att flaxa med endast armarna.Finge han bara ett par bättre vingar och tillfälle

att öfva sig riktigt flitigt, så hvem vet...! Alltid

skulle han inom kort flyga i kapp med hönsen,

ty de voro inga öfverdängare i konsten, så

mycket hade han sett, när lian jagade dem på

bakgården ocli de i förskräckelsen togo vingarna till

lijälp för att komma undan.

Allt nog — lille Karl flaxade ned allt högre

ifrån källartakets gafvel, gjorde sig illa i fotterna

oeh gick med ömma fotsulor, men det skyllde

han på sina dåliga gåsvingar. Hade han bara

haft ett par ordentliga vingar som tranorna, så

skulle de fått se...!

Han menade icke tranorna med *de», utan

sina belackare. Af dem hade lian en hel mängd,

främst sin store bror och hans vän, som vistades

hos familjen i höst. Sedan de lurat ur lille Karl, att

lian tänkte på allvar lära flyga, hade han ingen

ro för deras kvickheter. Olyckan fogade, att de

just i liöst stannade hemma på landet för att

studera, och lille Karl fick nogsamt veta af, huru

lärda och öfverlägsna de voro.

Ingenting är så ondt, att det ej för någonting

godt med sig. L,ille Karls store bror och dennes

vän begagnade sitt studerande på landet till ifriga

jaktturer i skog och mark, och en vacker dag

kommo de hem med en präktig kungsörn som

byte. Den skulle spikas upp ofvanoni stalldörrenmed utbredda vingar och för alla, som besökte

gården, vittna 0111 deras jaktlycka ocli säkra öga.

Ty en kungsörn sköt man icke alla dagar i bygden.

När lille Karl såg örnen och hans väldiga

vingar, klack det till inom honom. Där liade lian

de vingarna, som lian önskat sig så länge! När

jägarna bredde ut dem mot stallväggen, och när

de sade, att örnen mätte sex fot mellan

vingspetsarna, då stod lille Karls hjärta stilla af fröjd.

Om inte de vingarna bure honom, så var det väl

förgjordt! Maken till dem hade lian aldrig sett,

men drömt 0111 dem liade han nog.

Det gick bara icke alldeles lätt för lille Karl

att komma i besittning af örnvingarna. När han

framställde till store bror och hans vän sin

begäran om att få dem, skuffade de skrattande undan

honom; — det föll dem icke in att lämna lille

Karl sin rara jakttrofé, hvilken naturligtvis skulle

spikas upp öfver stalldörren såsom gammal sed i

bygden var. Men då lille Karl med tårar i

ögonen bönföll hos både pappa och mamma 0111 att

lian måtte få örnvingarna samt lade i dagen en

envishet, hvilken icke längre var bara löjlig utan

nästan rörande, så talade pappa och mamma

visdomens ord till örnens banemän, och slutet blef,

att lille Karl till jägarnas förargelse fick vara med

0111 att stalldrängen tog ned den redan uppspikade

örnen. Sedan afhöggos vingarna så nära kroppensom möjligt — och ändtligen var lille Karl i

besittning af sina efterlängtade flygredskap.

Det förstås af sig själft, att lians flygförsök

härefter blefvo dubbelt ifriga ocli dubbelt mer

halsbrytande. Hade pappa ocli mamma fått nys

0111, att deras son hoppade ned från ladugårdstaket

som på det lägsta stället mätte tio fot öfver

marken, så hade de troligtvis ångrat, att de förskaffat

honom örnens vingar. Men lille Karl höll

numera sina öfningar i all stillhet och ensamhet för

att icke utsätta sig för store brors och lians väns

elakheter. De hade naturligtvis blifvit outhärdliga

efter händelsen med örnen, ifall ej lille Karl haft

klokhet och förutseende nog att tiga med sina

små framsteg i flygkonsten. Ty de voro, dess

värre, små, lians framsteg — mycket, mycket små.

I det högtidliga ögonblicket, då stalldrängen

med ett leende räckte lille Karl de afliuggna

örnvingarna, kände den senare det, som 0111 marken

försvunnit under hans fötter och som om han,

bara genom att äga vingarna, hade blifvit så lätt

som luften själf. Det var nästan med förvåning

han lade märke till, att han ej blåste bort för

vinddraget, utan var tvungen att röra på benen

som förr, då han skulle förflytta sig.

Lille Karl sökte genast upp det allra högsta

stället på källartakets ås, från hvilket han förut

ej vågat flyga ner, då han hade bara gåsvingarna.>Att flygra.» (Sid. 69.)När han stod där och slog pröfvande i luften med

sina nya vingar, som kändes så märkvärdigt täta

och spänstiga och pålitliga, så betogs lian med

ens af vissheten, att nu skulle det stora ske.

Nästa sekund skulle han flyga. Med blicken

mätte han afståndet till skogsbrynet. Det var

ganska långt dit, väl trehundra steg, men så långt

skulle han allra minst nå.

Så tog han ansats och flög.

Haii kom visserligen ner till marken bara sju

eller åtta steg ifrån källaren, men fast stöten

kunnat stäcka livaije högre flykt var han så i farten,

att han flög vidare med benen i marken utan att

knappast märka det och nådde på det viset också

fram till skogsbrynet, men då var lian så

andtruten och vimmelkantig af framgången, så att han

på länge icke kunde tro annat, än att lian

verkligen flugit.

Slutligen måste han dock inse, att han

bedragit sig. Hans följande flygförsök lärde honom

det, i synnerhet gjorde hans värkande fötter honom

uppmärksam på, att han haft dem i marken. Men

fast detta var mycket nedslående och förargligt,

öfvergaf han icke sin tro, att han ännu i höst___________

ja, det skulle de få se! Ännu i höst skulle lian

flyga långa vägar.

L,ille Karl kom snart underfund med, att ju

högre ställen han valde att flyga ned ifrån, destolängre kom han. Och han valde slutligen

ladugårdstaket. När han första gången flugit ned

ifrån det, var hans stolthet så stor, att han ej

kunde hålla sin bedrift för sig.

Han talade om den för sin snällaste syster,

som visst var några år äldre än lian själf, men som

ej tycktes hysa de andras ringaktning för

flygkonsten. I henne fick han snart en som trodde

på honom, och hon blef hans förtrogna. Det var

med hennes hjälp och under inflytandet af hennes

medhåll som lille Karl satte i verket sitt sista

stora flygförsök ur ett vindskanunarfönster i

andra våningen af boningshuset, hvilket försök kostade

honom ett brutet lien, många plågor på sjuklägret

och — det värsta af allt — örnvingarna!

Idén till det sista stora flygförsöket uppstod

sålunda:

I en berättelsebok, som lille Karls svster hade,

fanns en historia, som hette »Underbar räddning»,

och till den hörde en bild, framställande en liten

gosse i blå kolt, som hoppade ur ett fönster i

andra våningen af ett hus. På bilden såg man

honom med en lycklig min sväfva i luften öfver en

blomsterrabatt, och i berättelsen kunde man läsa

om, att lian kom helskinnad ned bland blommorna.

Jag tror det stod där, att goda änglar buro den

lille, snälle gossen, så att lian ej gjorde sig illa.

Se det var någonting för lille Karl att utföra!Buro inte örnvingarna honom, så kommo nog

några goda englar och hindrade honom göra sig

illa, det ansåg både han själf och hans syster.

Ty att lian var en snäll gosse betviflade de ej.

Ocli en solig septemberförmiddag flög lille Karl

med utbredda önvingar ur vindskammarfönstret

ner i en vissen blomsterrabatt i trädgården, medan

hans snälla syster med spänning och glädje såg

på. — —

Örnvingarna buro honom icke, ej heller hunno

några goda änglar komma till för att skydda

honom. Han blef liggande afsvimmad bland

frost-svärtade dalilier och gröna borstnejlikor. På

systerns rop kommo mamma ocli pigorna ocli buro

lille Karl till sängs. Och i sängen blef lian

liggande till framåt jul.

När lian kom upp igen, hånade ingen honom

för hans flygförsök, men han gick och haltade i

ett lialft år. Efteråt sade man, att han sluppit

undan för billigt pris, då han ej blef halt för

lif-vet. Men lille Karl hade sina egna tankar 0111

saken; — var det att komma undan för billigt

pris, när det kostat honom icke blott hans

örnvingar, utan också hans tro på att lian skulle

kunna lära sig flyga?VII.

På sjuklägret.

ellan flygförsöken liade lille Karl hunnit med

att några gånger följa sina belackare på jakt.

Han fick naturligtvis icke någon bössa, utan skulle

få följa med som hund, sade stora bror. Det var

ju icke vidare smickrande, men lille Karl följde

med ändå. Och fick däraf en sådan smak på

jakt, så att han för jaktens nöjen skulle ha glömt

flygkonsten — 0111 han blott fått jaga. Men det

fick han icke.

När lian efter flygförsöket låg febersjuk med

brutet ben, tog jaktifvern hela lians själ fången

och alla lians feberbilder rörde sig 0111 harjakt.

L,ille Karl kan se ut genom det låga fönstret

med linnegardinerna, när han reser sig upp i

sängen. Han har suttit kapprak hela

morgonstunden med dynorna samlade till stöd bakom

ryggen, men de voro så mjuka att de gåfvo efter,

när han lutade sig mot dem, och då har

fönsterkarmen skymt utsikten så när som på trädtop-parna och väderflöjeln på bodtaket. Nu har han

sett sig mätt på den högröda rönnen, som

glesnat under stormen i natt, och konvalescenten

be-liöfver förströ sig med annat.

Under rönnen är åkertegen genomblött af

regnet. Det vore roligt att traska där och pröfva

sina nya stöflar 0111 de stå mot vatten såsom

skomakarn lofvat! När lian i tankarna sjunker ned

till fotknölen i den mjuka marken, känner han

ett sting i det sjuka benet, som han måste hålla

stilla, och en frossbrytning, en sådan där frossa,

som ligger djupt i själfva benmärgen. Men det

är alltför roligt att tänka sig vara därute igen

och märka att stöflarna äro täta. Han sveper

täcket vårdslöst omkring sig och blir sittande.

Vinden liar icke saktat af mycket, den sopar

fram massor af livitgrå skyar öfver lille Karls

utsikt, och hvarje gång de glesna litet, bryter solen

igenom dem grann och klar. Då är det som lyste

den med dubbel glans öfver de stora, blågröna

vågorna, som ha vackra, livita skumkammar längre

ute i den breda bukten, men bli smutsgulgrå

närmare stranden. Där slås de sönder i små, fula

och ilskna, lerfärgade bränningar. Han räknar

mer än tre alnars djup, där lerfärgen börjar . . .

Då kommer hans mor in i sjukrummet,

förebrår honom att han -förkyler sig, tvingar honom

ner i bädden och söker bland böckerna på bordetefter en religiös kalender, ur hvilken hon brukar

läsa liögt för honom.

— »Asch», protesterar lille Karl, — »det är

ju inte så farligt» . . .

Men mamma är envis, stryker honom öfver

de brännande tinningarna, manar honom till

tålamod och börjar läsa högt en historia 0111 en

snäll gosse, som låg mycket sjuk ocli var nära

att dö.

— »Den har jag läst», förklarar lille Karl

och kastar sig i bädden.

Mamma böljar en annan, en medeltidshistoria

0111 en from pilgrim, som vandrar till Jerusalem.

Lille Karl hör på nästan motvilligt ocli söker

upp en hårdnad på sin vänstra armbåge, som

intresserar honom mer än alla den fromme

pilgrim-mens lidanden. Men mammas låga röst är ett

behagligt ackompanjemang till behagliga tankar,

han lämnar pilgrimmen lijärtlöst i röfvarehänder

och beger sig ut i höstluften, bara några

tiotal steg från gården, emedan lian ofrivilligt vet

med sig att han gör sin mor ledsen. Där står

han nu i inbillningen med sina nya stöflar och

vågar icke gå längre.

Tätt ofvanför sängen hänger lians brors gamla

dubbelbössa och sträcker sin plankpolerade kolf

lockande ned emot honom.. Hans magra händer

famla på täcket, och plötsligt för han dem uppmot bössan och ger kolfven i smyg en blyg

smekning, som hans mor icke observerar. Omkring

bössan hänger en hel jaktattiralj: signalhorn,

patrongördel och jaktväska.

Medan mamma följer med pilgrimmen utför

Jordans floddal, arrangerar lille Karl jaktparti, och

när den fromme mannen i kåpan slutligen

knäböjer vid Frälsarens graf, har lille Karl lekt att

hundarna kommit haren på spåren. Mamma läser

högt pilgrimmens vackra bön, och lille Karl

spänner hanen på sin bössa i vild mordlust. Slutligen

lägger hon med en suck boken ifrån sig, och lille

Karl måste hålla inne med sin ifver, så länge hon

torkar febersvetten ur hans panna. Sedan går

hon ut till sina göromäl med en öm blick på sin

son och en maning till honom att försöka sofva,

men lille Karl står igen på post bakom rian och

inbillar sig höra hundskallet.

Det är inte inbillning längre, . . . nej, han

hör tydligt . . . tyst! Han reser sig upp pä

armbågen, innan mamma ännu hunnit stänga dörren.

Jo, det är Atis som ger hals . . . och nu

stämmer Camilla in! Han sitter kapprak i sängen

igen och lyssnar, så han kan spränga örhinnorna.

Mycket rätt! Där gå store bror och hans vän

ut på jakt! Han kunde just tro att de icke skulle

försumma en jaktdag som den i dag. Han ser

dem genom fönstret, stora bror i spetsen ochMikko efteråt 111ed hundarna kopplade. Oeh lille

Karl som inte får gå 111ed!

Se sä, — nu släppa de hundarna lös redan

strax invid gården! Aha — det är-den gamla

baekharen vid riorna det gäller, det gamla, sluga

kräket, som i två år fört hundarna på villspår

och aldrig kastat hasorna i vädret, fast det fått

hagel skålpundsvis i sin sega päls. Det skall bli

ett nöje att följa med den jakten, — och så att

skoja med stora bror, när lian kommer hem med

tomma händer. Lille Karl kände backharen vid

riorna! — Nej, nu först hade de låtit hundarna

löpa.

— Huss . . huss — husschaa!

Hetsnings-ropen till hundarna ljuda ända in i sjukrummet.

Huss — husschaa! Söka kissorna — söka, söka,

söka! Ja, ja, ja, — söka, söka, söka!

Lille Karl sitter blek och andlös i sängen,

som gällde hetsandet honom själf. Han trycker

handen i sidan för stinget, det gör ondt i benet,

svettperlorna rinna honom ned i ögonbrynen vid

ansträngningen. Han ser Atis göra en lof kring

jägarne och sätta in i björkskogen med ett gladt

gläfsande, men Camilla nosar ifrigt och får slag

på haren strax under rönnen på den blöta

åkertegen, viftar häftigt på svansen och stryker i väg

som en il mellan strandbuskarna.Han satt med det friska benet utanför sängen. (Sid. 8*.)— Trara — trara — tratarattara! Det är

jakthornen som smattra, så fönsterrutorna skallra.

Iyille Karl är utom sig af spänning, täcket har

glidit ned från honom, ocli han sitter i bara

skjortan och stirrar ut med hela sin febersjäl i

blicken. Där vek stora bror in i skogen med bössan

på axeln, och hans vän gick trumpetande rakt

fram emot riorna. Det blef tyst ett ögonblick,

och likasom 0111 någonting brustit inom honom

med den inträdande stillheten, föll lille Karl

tillbaka i bädden ocli blef liggande stilla en god

stund med värkande ben ocli flämtande bröst.

Hans liörsel var underligt skärpt, midt under

det blodet sjöd honom i öronen som ett

vattenfall. Han hörde uppmuntringsorden till hundarna

alldeles tydligt, fast de kommo från andra sidan

viken, bakom riorna. Se så, nu stötte hundarna

upp haren! Jaha . . . Atis’ gälla gläfs, . . .

alldeles! .... Och 1111 föll Camilla in! Han hörde

en röst, som var stora brors, ropa långdraget:

— »Skallet går!»

I en blink hade han rest sig i sängen ocli

tagit ner bössan. Märkvärdigt, men det gjorde

inte ondt i benet, då han rörde sig. Han

tummade 0111 hanarna och liade alldeles glömt

att han låg sjuk. Skallet gick i sjungande fart

uppför backen bakom riorna, och han visste ett

ypperligt ställe, där han ville vänta på haren. Nu

Lille Karl. 6skulle han icke skjuta bom, när han en gång gick

med bössa och hade lof att skjuta!

Blodet for honom åt hufvudet, och hjärtat

slog så häftiga slag, att skjortvecken darrade

öfver bröstet. Han satt med det friska benet

utanför sängen och bössan i knät under häftig

spänning såsom gällde det hans eget lif och icke

harens. Skottet måste falla endera ögonblicket, han

visste det, och han förblandade i feberyrseln sitt

skott med jägarnes därute. Egentligen var det

honom likgiltigt hvem som skulle skjuta, han

visste bara att skottet måste falla, måste falla och

måste falla helt snart . . .

I sin spänning var han färdig att lämna

bädden och i bara skjortan gå till fönstret med

stora, smygande, tysta och lömska steg, medan

han höll bössan i ordning. Men då han lyfte på

det sjuka benet for det genom hela hans varelse

en häftig smärta, som höll honom kvar i bädden.

Han kände icke att hela hans kropp skälfde

i en våldsam frossbrytning, han satt där orörlig

med spänstiga senor, bultande pulsar, kallsvetten

i pannan, ådrorna svällande och en vild febereld

i ögat . . .

— »Vänta ett ögonblick», mumlade han till

någon feberbild, som ville ha honom ner i

bädden igen, — »vänta ett ögonblick! Den kommersnart, den kommer snart . . . den kommer

genast-. . . genast!»

All smärta efter benbrottet och all trötthet

efter hans svåra sjukläger därpå var borta, han

var frisk och kry och stark igen, och nu skulle

den gamla, sluga backharen ändtligen falla!

— Pang! lät det doft, på långt afstånd

genom fönsterrutorna, som skallrade lätt. I

detsamma klickade hanen mot den tomma cylindern

i den oladdade bössan, och lille Karl föll utan ett

ljud ner från sängen och framstupa öfver den på

bara golfvet och blef liggande orörlig. All hans

samlade, spända feberkraft hade det ödesdigra

skottet vingskjutit, och lian drog endast en djup,

lättande suck, när han föll.

Fem minuter därefter kom hans mor in och

blef halft ihjälskrämd af lians underliga ställning.

Hon gaf till ett högt rop och fick en plötslig

misstanke 0111 vådaskott, när hon såg bössan. Men

sedan såg hon att lian lefde, och att ingen blod

flöt. Lille Karl bars i säng, och så snart han kommit

dit, bröt en färfärlig frossa öfver honom, som

kallade lionom till halft medvetande igen. Hans

ben %"ärkte och han klagade sakta öfver att han

frös. Man täckte öfver honom, tvang honom att

dricka varmt fläderte, och han sjönk tillbaka i en

matt dvala, medan hans mor med bekymradt

ansikte satt hos honom. Det här gestaltade sig tillett recidiv af febern, oeh hon förebrådde sig att

ha länmat honom ensam ett enda ögonblick.

* *

*

När jägarne komnio hem var det redan mörkt.

Lille Karl hade otåligt frågat efter dem, ocli de

fingo bud att komma in och hälsa på honom, ty

han var så envis med det och hade blifvit sjuk

på nytt. Då stora bror kom närmare sängen fingo

lille Karls ögon lif, och lian fäste dem på den

jaktklädde långe ynglingen med ett stort, nyfiket

och frågande intresse. Han mumlade någonting

mellan läpparna, och stora bror kom med

generade pojkfasoner närmare, fast han tyckte det

var så pjåskigt, förstås. Då hväste lille Karl

fram sin fråga, som plågat honom under långa

febertimmar:

— »Nå . . . sköt jag inte haren liva? Den

där gamla . . . den där bakom rian?»

Brodern nickade jakande ett medlidsamt

lugnande besked. Då klarnade den sjukes uppsyn,

och med ett drag af oändlig lättnad föll han

tillsammans, där han låg.

Det var hans feberdrömmars enda stora fråga,

och han nöjde sig med ett orätt besked på den.

Lille Karls mor satt vid hans bädd och sörjde.

Hans puls var hög och hans feber stark. Tänkom han icke stod bi med recidivet, — han hade

säkert gjort sitt sjuka ben illa på nytt vid fallet

från sängen! Läkarn kunde de först i morgon

få ut till landet.

Tänk om han skulle dö! Hvad hjälpte det

att mamma sörjde? Om lille Karl skulle 11a dött

denna natt, hade den gamla backharen blifvit

hans unga lifs sista vakna intresse.VIII.

Den onda världen.

SlMllet kommer en tid i livarje ungt lik, då barn

-■ l domens små oskyldiga fröjder kå vika kör

eller utmynna i andra mindre oskyldiga. Det

är bra 0111 denna tid kommer så sent, att gossen

redan är yngling. För lille Karl kom den

medan han ännu var ett barn.

Under försommaren insjuknade lians mor farligt

och förblef sängliggande hela den vackra årstiden

igenom. Pappa var mycket upptagen af sina

niakt-påliggande affärer och sin ekonomi. Hemmet

förändrade färg, det blef dystert midt i

sommarglädjen, gardinerna i sjukrummet voro

nedfällda dagarna i ända, och hela huset andades

sjukdom och nedslagenhet. Man läste Guds ord

oftare än vanligt, allas steg voro hämmade,

tystnaden blef plågsam. Det var som måste alla

barnen gå på tå till sina nöjen och stjäla sig till

dem som till någonting olofligt och brottsligt.Sedan lille Karl under en half timme på

morgonen stått eller suttit i sin mors sjukrum utan

att riktigt veta livad han skulle företaga sig där

och utan att egentligen förmå erfara den sorg

öfver mammas sjukdom som han naturligtvis borde

erfara, fick han gå hvart han ville. Nu hade man

icke vidare tid att befatta sig med honom.

Och lian gick först ut i trädgården, och där

var han mycket sorgsen och tänkte på Gud som

alla andra Han pålade sig det som en plikt mot

föräldrarna, och han lyckades i början vara

sur-mulen och tungsint i flera härliga timmar, mest

därför att han liade så tråkigt. På krig var det

icke att tänka nu då mamma låg så illa sjuk,

det hade varit ett brott emot henne, hon hade ju

aldrig tyckt riktigt 0111 lille Karls fältherretalanger.

Han såg hvarje stund för sig hennes magra,

lidande ansikte, som hon vände mot honom med

ett försök att le, och det hindrade honom alltid

när lusten kom på.

Men det dröjde icke länge innan trädgården

och sorgen blefvo lille Karl outhärdliga. Han

begrep alls icke systrarna, som kunde sitta stilla

vid sin söm och sina böcker dagarna i ända. De

voro visst mycket bättre än han, det var klart,

men kanske var det meningen att flickorna skulle

vara bättre än gossarna. Hade ens store bror

varit hemma, så skulle lille Karl haft någonatt taga exempel af. Nu var han helt och hållet

lämnad åt sina onda lustar till lek och glädje

och sitt sjuka samvete efter lekarna och glädjen.

Det var hans gamla, ensamma lekar, kriget

och allt det andra, som han framför allt icke borde

fortsätta med, medan mamma låg så sjuk. Men livad

skulle han göra, då han icke längre hade dem ? Han

kunde ju inte förgås af ledsnad heller. Och så

kom lian ofrivilligt ut i sällskap med inspektörens

barn och med statstorparns barn, med dräugarne

och pigorna. Han offrade af hänsyn för sin sjuka

mor alla sina oskyldiga nöjen hittills, för att hän*

gifva sig åt andra, hvilka alls ej voro så oskyldiga.

Allt sällskap har det egendomliga med sig att

det smittar och drager en ur ensamhetens

föreställningar. Lille Karl visste icke mycket livad

sällskap ville säga. Han hade icke kunnat

komma öfverens med det sällskap han någon gång

haft. Men 1111 blef det annat — helt annat. Han

kände sig med ens fri hela den tyngande, tråkiga

skyldigheten att sörja, när han såg huru glada

de andra barnen voro. Hvarför skulle lian vara

annorlunda än de? De voro visst inte

herrskapsbarn, men mamma liade alltid sagt att de i

grunden voro lika mycket värda som herrskapsbarnen.

Och snart, mycket snart, efter, endast några

sammanträffanden hade lille Karl fullkomligt utplånat

livarje ståndsskillnad mellan dem och sig.I böjjan voro hans föreställningar 0111 mångt

ocli mycket helt andra än deras, men när

inspektörens flicka log mot honom så underligt lustigt

ocli gladt med sina bruna ögon och hvita tänder,

och då de hade lekar, som voro både nya och

roliga för lille Karl, så blef det en smal sak för

honom att sätta sig in i deras nöjen.

Det var ett ocli annat nytt och betagande

lian kom underfund med bland dem. Och lite

brådniogen och spekulerande som han var, kom

lian snart under fund med mycket mera nytt ocli

roligt, än livad de liittills liaft reda på. Ocli det

blef lek och ras i hölador och pä höskullar, och

lille Karl ocli inspektörens flicka voro alltid de

allra såtaste ocli bästa vänner i världen.

Så stark ocli tjusande kom det yttre lifvets

verklighet emot lille Karl, som lefvat mest i

fantasien, så att hans ömkänsliga samvete nästan

helt och hållet öfverrumplades. Rakt ifrån

le-karne i skogsdungen och på höskullen sprang han

varm och rödbrusig in till sin mors sjukbädd utan

att känna några svårare anfäktelser. Han mötte

hennes trötta blick med ett gladt och öppet

ansikte och förundrades själf öfver huru det var

möjligt. Men allra mest förundrade han sig öfver

att mamma, i stället för att bli ledsen och gifva

honom förmaningar, for med sin magra handsmeksamt öfver hans bultande tinningar och sade

helt gillande:

»Det är rätt att du springer och leker där

ute — du ser raskare och friskare ut än på länge,

gossen min!»

Lille Karl lät icke säga sig det två gånger.

Frisk oeh rask var han så det förslog, och nu

gällde det bara att basa på vidare, efter mamma

var nöjd åt det. Till hösten skulle han få

informator, och då blef det väl slut med allt lekande

tänkte han. Hittills hade han läst för mamma

och för systrarnas guvernant, men 1111 var han en

så viktig person att han skulle få egen informator,

och efter ett år var han färdig att taga examen

till lyceets andra eller tredje klass. Håh! han var

ju stora karlen redan!

Lille Karl begagnade sig af sin plötsliga

fullvuxenhet till att uppträda allt säkrare bland

drängarna såsom en jämnårig till dem, både när de

voro ute på arbete och hade middagsrast eller

lielg-dagslivila. Och drängarna hade i början bara

smickrande ord och undfallenhet för honom, någonting

som han visste förträffligt uppskatta, ty hittills

var han visst icke bortskämd med sådant.

Af dem blef han invigd i många dunkla

ting, som en finkänslig faders- och

moderskärlek hemlighållit för honom. Och lille Karl vardt

ändå mer fullvuxen därigenom och såg på lifvetsskiftande företeelser med helt nya ögon. Alltihop

blef så annorlunda än förr, så besynnerligt fult

och enkelt, men ändå hemlighetsfullt och lockande

och märkvärdigt. Alla hans nyförvärfvade

erfarenheter pekade bara mot ett enda mål, väckte

hos honom bara en enda önskan: att bli stor och

fullvuxen snarast möjligt.

Men när han icke kunde bli det genast, gick

han sin utveckling i förväg och inbillade sig att

han var det. Det var i det hela taget icke så svårt,

när han var undan jämförelsen med syskonen och

befriad från pappas och mammas inflytande.

Drän-garne behandlade honom som en jämlike, hvilket

han var mycket stolt åt, och ladugårdspigorna

fnissade och skrattade helt smickrande för hans färska

manliga själfkänsla, då han bredbent och med

anspråksfulla later, kopierade direkt efter

stalldrängen, gaf sig i samspråk med dem.

Hans själföfverskattning gick så långt att han

snart såg ner på sina nyss jämnåriga lekkamrater

och bemötte sin goda vän inspektörens flicka som

ett barn. Han höll numera helst till i

drängstugan, när bara någon fanns där. I synnerhet

blefvo söndagarna verkliga helgdagar för honom,

ty då hade drängarna ledigt.

Huru det var måtte dock pappa midt i

sina bestyr ha fattat misstankar om att det ickestod riktigt rätt till med lille Karls umgänge oeh

sinnesförfattning, ty han började gifva akt på sin

son. Och ju mera lian gaf akt, desto närmare kom

stunden då lian fann det nödigt att ingripa med

faderlig myndighet och stränghet i lille Karls

förhastade och brådmogna utveckling.

Det var en varm söndagsförmiddag framemot

skördetiden i augusti då liöet nyss var inbärgadt

ocli gårdens folk hade några dagars tid att draga

andan innan rågskörden skulle begynna. Iyille

Karl liade åhört predikan i mammas sjukrum och

åhört den tämligen noga för att lägga balsam på

sitt samvete och kunna vara så mycket friare

efteråt. Han hade stannat en stund kvar i

sjukrummet sedan andakten var slut, bara för att fylla

all rättfärdighet innan lian liängaf sig åt

orättfärdigheten. Sedan tog han sin mössa och sprang

som en jagad liare rakt till drängstugan, där

han visste att drängarna spelade olofligt kort

midt på söndagen. Men han följdes af ett par

fundersamma kloka och misstänksamma ögon, och

de ögonen tillhörde lians far.

När han steg in i stugan, gömde en

grupp lustiga stallbröder undan en mycket

smutsig kortlek i stugans mest undanskymda vrå.

Men då de sågo att det var bara unge herrn, så

togos kortlapparne fram igen, man spottade i

fing-rarne och delade ut dem ånyo med valkiga ochstyfva liänder, li vilka hade svårt att handtera dem.

Naturligtvis fick också lille Karl sina fem kort,

och det var lian som slog upp ruter till trumf.

Under spelets gång fick lille Karl låna af

stalldrängen lians snugga och tobakspung. Han stoppade

pipsnuggan särdeles bussigt, spottade, svor som

en dragon och — vann spelet.

Men just när lian bredde ut sig som allra

bredast på bänken, spottade som karlavulnast och

och svor allra mustigast, just som lian igen skulle

vinna spelet, gick det i dörren. Lille Karl såg

icke ens upp, han var alldeles för intresserad af

korten, men på sina stallbröder märkte han att

någonting hade liändt. l)e blefvo så tysta allihop.

När han såg upp efter orsaken, märkte lian på tio

stegs afstånd ifrån sig sin egen far, som med

handen i sidan och ett underligt uttryck i sitt

ansikte betraktade de spelande.

Lille Karl fällde sina smutsiga kort i bordet,

pipan gled snabbt ur munnen ned på bänken, och

han blef sittande orörlig och stum, stirrande på sin

pappa som på en spöksyn. Drängarna stego upp

en för en och makade sig kutryggiga undan det

antågande ovädret. Det antågande ovädret styrde

kurs rakt på lille Karl, en kraftig hand grep

honom i nacken, gaf honom en puff så att han

förflyttades långt ut på stugugolfvet, och en vredgad

stämma sade till drängarna:»Är det så här ni helgar hvilodagen, edra

skojare? Och tror ni det är meningen att min son

skall lära sig edra dåliga seder? Huru kan ni tillåta

er någonting sådant i min gård? Kommer det

en gång till i dagen att ni spelar kort på

söndagsförmiddagen, så har ni afsked ur min tjänst. Men

lockar ni min stackars dumma pojke till att röka

och svära och spela kort med er, så kommer jag

att slå er i ansiktet allihop, så mycket ni vet det. >

Midt på stugugolfvet stod lille Karl ocli

darrade så hans knän skramlade mot hvarandra.

»Se så, kom nu med mig!» sade pappa strängt

och gaf honom en yttermera knuff.

Lille Karl beliöfde icke alls göra sig mer

förkrossad än han var. Han dignade under sin

syndaskuld och pappas hårdliändta behandling

af lians bakdel föreföll lionom nästan som en

distraktion. När han fått dask nog, såg pappa

honom helt vänligt in i ögonen och sade mildt

och sorgset:

»Är det så mycket du bryr dig 0111 din

stackars goda, dödssjuka mor, så att du bryter mot

hennes och min vilja på det viset som du gjort?

Kller vet du inte huru ondt du gör både henne

och mig med det? Kan du verkligen ha hjärta

att komma alla hennes vackra lärdomar och

förmaningar på skam, medan hon själf ligger nära

döden och ber till Gud att du skall bli en bragosse? Du är hennes käraste och kanske hennes

sista tanke.»

Lille Karl hade hvarken hjärta eller förstånd

till någonting. Han stirrade hopplöst ut i en värld

af mörker och synd och förtappelse, utan en tanke

på att han någonsin mera skulle kunna uppresa

sig ur det förfall, hvari han råkat. Han gaf sig

förlorad för tid och evighet utan något motstånd,

han var för dålig och ovärdig att någonsin mer

se sin mamma in i ögonen, och hade han fått

följa sin ingifvelse, skulle han 11a sprungit till

skogs och gömt sig djupt inne i den mörkaste

bergsklyftan för att aldrig mer komma tillbaka.

Åtminstone icke innan han blef så hungrig, att

han inte kunde annat. Men springa till skogs

fick han icke. I stället förde pappa honom in till

mamma, som för tillfället var litet raskare, och

där grät lille Karl de bittraste tårar af ånger och

själfförakt, som han ännu gjutit i lifvet, och där

mottog han också en timme senare den moderliga

förlåtelsens styrkande och underbara hälsodryck.IX.

En förlust.

et är godt och ljuft och behagligt att bli renad

och återupprättad genom ånger och

förlåtelse. Det hämtar med sig frid och försoning och

nya vackra beslut, och det ger åt hela den yttre

världen ett skimmer af någonting bättre och mera

upphöjdt än den är.

Aldrig hade ännu lille Karl sett en höst

komma så rörande skön och mild med härliga

skördar af äpplen och päron som denna. Han hade

blifvit mycket snäll och mycket flitig. Utan att

någon påminde honom eller uppmanade honom

hade han gripit an med sina läroböcker.

Informatorns ankomst hade blifvit uppskjuten till

följd af moderns svåra sjukdom, och då ville lille

Karl visa att han på egen hand kunde sköta sina

studier om det gällde. Men när pappa hörde

talas om lians tilltag, log han bara menande, sade

att pojken var exalterad och väntade att han skulle

snart tröttna på böckerna och göra ett fult

återfall i sina gamla synder med drängarna.Men lille Karl höll i sig. Glad och vänlig

och frimodig kom han tidigt om morgnarna in

till sin mors sjukbädd, satt länge hos henne och

sken som en sol af inre tillfredsställelse. Han

lade i dagen så vackra egenskaper att alla

fröjdades utom pappa, som var människokännare och

tyckte att det nästan gick för långt i det goda.

Lille Karl hade, utom sin helt naturliga lust att

godtgöra sina snedsprång, en bestämd känsla af

att han med sitt goda uppförande skulle göra

sin mor frisk. Han kunde icke förklara det

riktigt utförligt och förnuftigt, men han tänkte sig

det på något hemligt vis stående i samband med

Guds visa styrelse, säker på att Gud måste låta sig

blidkas af hans välförhållande och skänka mamma

hälsan igen, så att säga på lille Karls konto. Hans

lätt flygande fantasi drog i tysthet paralleler mellan

honom och ingen mer och ingen mindre än

Frälsaren själf, som också uppoffrade sig för andras

skull och sålunda blidkade Guds vrede.

Men lille Karls mission vid sin mors

sjukbädd blef trots alla små ärliga bemödanden icke

någon frälsares. Hans mor blef sämre dag för

dag, och läkaren stannade numera ute på landet

flera dygn med ens. Man sade att allt hopp var ute.

Lille Karl gick och grubblade öfver hvad det

riktigt betydde att allt hopp var ute. Det betydde

att mamma skulle dö, det visste han, — en livar

Lille Karl. 7skulle ju dö en gång. Men hvad var det riktigt

att dö oeh huru gick det till? Han kände till

döden ungekär som han visste att solen giek ner

alla kvällar, mera hade den icke vidkommit

honom hittills.

Men nu stod döden vid hans mors bädd, sade

man. Lille Karl var icke längre barnslig nog att

körsöka se honom med egna ögon som ett hemskt

benrangel med grinande tänder och en lie i

handen, han körstod så väl att det var bara på

bilder han såg så ut. Men när han tänkte riktigt

ekter, var det som om han ändå känt dödens

närvaro i hemmet ända sedan hans mor sjuknade

kör klera månader tillbaka, den fanns i lukten

därinne, den fanns i allas miner oeh tysta steg . . .

Lille Karl ryste ak en hemsk känsla, när han

tänkte på det.

Men hvarkör sade de då att allt hopp var

ute? Det stod ju alldeles i strid med hvad han

hörde i predikningarna alla söndagar och i

morgon- och aktonbönerna. Där hette det att just

med döden tändes det eviga lifvet, och om någon

skulle väl mamma få evinnerligt lif, hon som var

mera värd himmelriket än alla andra tillsammans.

Hvarför sade de då att allt hopp var ute?

Skulle lille Karl fått arrangera om tillgången

vid en människas död efter den uppfattning lian

hade om döden ur Guds ord, så skulle det vissticke ha blikvit någon sorg ak. Tvärtom, så mycket

lian körstod, borde dödsminuten vara ungekär den

allra gladaste stund en människa hade i likvet,

ty då ingick hon ju i den eviga saligheten, ocli

då kom Jesus själk i skinande kläder och återlöste

henne. Det där återlösandet borde ju vara det

härligaste någon kunde tänka sig, åtminstone

hissnade alltid lille Karls tankar när lian

funde-rade på det, och han såg då, såsom i den

illustrerade bibeln, himmelen öppnas och Guds

ansikte skina som solen ökver vackra moln i hvilka

hvita änglar höjde spetsiga vingar och knäppte

till bön långa, smala händer, medan andra änglar

blåste i basun, lofsjöngo och voro saliga.

Allt det där var så oändligt olika tillgången

vid mammas dödsbädd, så att han misstänkte det

körra var bara sagor. Där ljus och glädje, skön

musik och krid ocli försoning, — här ett mörkt

sjukrum, plågor, bleka smärtfulla ansikten, dof

tystnad eller högljudd klagan. Nej, inte blef han

klok på döden och återlösningen, inte, men

funderade öfver den gjorde han ändå ocli frågade

både pappa och syskonen 0111 den, utan att få

någon tillfredsställande förklaring. De visste

be-stämdt inte själfva huru det förhöll sig med

saken, när allt kom omkring, inte ens pappa så

gammal och klok han än var.

Det drog så länge ut med mammas sjukdom,att lille Karl blef van vid tanken på döden

ocli lärde sig tro att den var någonting helt

annat, mycket ledsammare och fulare än det

hoppfulla och saliga ingåendet i Guds väntande rike.

När han själf legat svårt sjuk, såsom efter sitt

benbrott, då hade det icke fallit honom in att

han skulle dö. Efteråt sade man honom att han

varit mycket sjuk, men inte hade han haft några

tankar alls på återlösning och himmelen, tvärtom

hade han alla möjliga underliga minnen af att

han tyckt sig vara på jakt med stora bror och

att han skjutit den gamla backharen bakom

ri-orna. Det var det enda han mindes af sin värsta

sjukdom — ja, visst mindes han också huru

förfärligt ondt det hade gjort i benet.

Af detta slöt lille Karl sig till att hans mor

icke kunde känna det stort annorlunda än han

gjort det när han var sjuk, fast han icke precis

trodde att hon, såsotn han själf, tyckte sig vara

på jakt. Men någonting ditåt måste det väl vara

också för henne, ett susande och brusande i

öronen som af ett vattenfall, en förfärlig törst,

orediga tankar och en trötthet, som gjorde att

man icke brydde sig om någonting.

Lille Karl blef snart ledsen öfver att allt

hans själfuppoffrande och goda uppförande för sin

mors skull icke bar några frukter. Hans ifver

att vara ädel och god förslappades, och det varicke alldeles utan att han ej anklagade Gud för

alltsammans. Gud brydde sig icke om, eller gak

icke akt på alla hans bemödanden, ekter de blekvo

utan verkan. Den lyckliga sinnesförfattningen, i

hvilken det var ingen ansträngning för lille Karl

att vara god, lämnade honom allt mera, och han

måste åter anklaga sig för likgiltighet för sin

mors lidanden.

Det hade förut händt ofta att han fått tårar

i ögonen, när lian tänkte på henne, nu svällde

hans lijärta icke längre så fullt af varma känslor.

Mamma själf tog emot hans besök vänligt leende

under smärtorna som förut, men orkade icke

mycket befatta sig med honom. Och lille Karl gled

redan ofrivilligt i tankarna ut på det sluttande

planet, som skulle fört till kortspel, svordomar

och sällskap med drängarna, om han icke en dag

blifvit plötsligt kallad in från trädgården, där han

sköt ned äpplen med en pilbåge. Han hade just

siktat rätt på ett präktigt äpple högt uppe i

kronan af ett stort fruktträd, träffat det, och haft

den fröjden att hinna springa fram och taga lyra,

då syster Jenny stod framför honom med en så

allvarlig uppsyn att han glömde bita i äpplet.

En gissning sade honom att hon kom med

dödsbudet, men i stället för att säga någonting, tog

hon honom mildt vid handen och brast i gråt.

Det behöfdes icke mera för att lille Karl skullegöra likaså. Sedan gingo de hand i hand in

i sjukrummet till sin mors bädd, omkring hvilken

pappa och de andra systrarna stodo och snyktade.

I bädden låg mamma så blek, så blek, med

blåa läppar och drog häktigt ekter andan. Pappa

lade sin arm 0111 lille Karls hals och körde honom

närmare den döende. Hon kastade en underlig,

stel blick på dem, som alls ingenting liade

gemensamt med det uttryck mammas ögon brukade

ha. Lille Karl kände icke igen henne, och hon

kände icke igen honom. Det var deras sista aksked

ikrån hvarandra.

Ekter kem minuter hade hon dragit sin sista

suck. Hennes andetag blekvo allt långsammare,

allt tyngre, allt mera rosslande. Det sista

andetaget drog hon knappast hörbart, endast bröstet

liäkdes litet ocli läpparna rördes sakta. Sedan

låg hon alldeles stilla. Då kysste pappa lille

Karl ocli sade att mamma nu var död. Systrarna

brusto alla ut i högljudd gråt, men lille Karl

hade icke några tårar till hands. Han såg och

såg på sin tärda, akmagrade, bleka mor, som låg

utan en rörelse i bädden, hvars mun stod öppen

och hvars ögon stirrade brustna och glasartade

utan uttrj-ck upp i det tomma. Med ens begrep

han att hon icke hade lik längre, och att hans

mamma en gång kör alla var borta. Och som han

stod och såg på henne, trängde tårarna honom uppi ögonen, utan bitterhet oeh utan smärta flöto de

allt ymnigare, han grät oeh grät för att de andra

gräto, men inte förstod han egentligen någonting.

Det var först längre fram på dagen, när alla

syskonen och pappa ocli han själf sutto i salen

och ingen var inne hos mamma i sjukrummet,

som det kom riktigt klart öfver honom att hon

icke behöfde någon vård vidare, att hon var kall

och liflös och att han aldrig mer skulle höra

hennes röst. Då fattade han något litet af hela det

obegripliga och började gråta högt helt ensam för

sin del — nu först sörjde lille Karl sin mor. När

han brast ut i gråt, följde syskonen hans

exempel och pappa själf tog till näsduken. Likafullt

förstod han hvarken sin förlust eller döden,

förstod dem hvarken då eller långt senare.

Men mamma var borta, det förstod han, och

lifvet gick underligt nog sin gång utan henne.

Lille Karl hade ofrivilligt väntat att också

världen på något vis skulle stanna i sina gängor,

klockorna höra upp att slå och solen att gå fram

på fästet. Men när ingenting af allt detta skedde,

tyckte han att solen var grym och hela

världen utan känsla, då de kunde gå på som förut,

fast hans egen älskade mor låg kall och liflös

med knäppta händer på sin bädd, så stum och

så hemlighetsfull och märkvärdig, att hela

hemmet blef hemskt som en spöksaga. Barnen trängdesig rysande närmare i hop och ville icke släppa

hvarandras händer, när höstkvällen kom med

tidigt skumrask och hvinande blåst.

En knapp vecka därekter stod begrakningen.

Den döda hade blikvit utburen i en bod redan på

tredje dagen, men hela veckan igenom rådde en

djup, hemsk och underlig förstämning, hvilken alls

icke bröts genom att stora bror och några

släktingar anlände kör begrakningen. Allt ännu

härskade döden oinskränkt i allvarliga miner och

tysta, dämpade steg, allt ännu hade det varit ett

brott om någon skrattat. Men det köll visst ingen in.

Själkva begrakningshögtidligheterna lämnade

ej mycket djupa spår i lille Karls sinne. Det

var då likvagnen, som ak hela stassen berörde

honom djupast, kör att den var så helt dystert

svart och såg så hemskt obönhörlig ut, då den

åkte med mammas kista till begrakningsplatsen.

För ökrigt distraherades hans sorg, hvilken hela

tiden satt och kyttade i bröst och hals, af alla de

många mänskorna, begrafningsgästerna, hästarna

och vagnarna. Vid grafven höll lille Karl en så

god min, att han själf tyckte det var nästan fult.

Alla syskonen gräto utom stora bror, och lille

Karl tvang sig att taga exempel efter honom, ty

att gråta så vackert och behärskadt som pappa,

helt och hållet utan snyftningar, det visste lian

att lian ej kunde. Därför satte lian sin ära i attHan hade just siktat på ett präktigt äpple. (Sid. 101.)alldeles låta bli att gråta, och han ledde sina tankar

och sin uppmärksamhet alldeles ifrån mamma och

hennes minne på det myckna nya som omgaf honom.

Vid hemkomsten från kyrkogården blef

stämningen bland begrafningsgästerna en smula lättare.

Kn ståtlig middag stod och väntade med ångande

fat och ined vinbuteljerna radade i mörka

batterier kring deserten och fruktskålarna. Men när

lille Karl vid smörgåsbordet såg en vildt

främmande gammal farbror taga supen, knäppa lustigt

med fingrarna, skratta och klappa honom

skämtande på axeln med någon leende anmärkning,

blef han så djupt sårad och ledsen, att han vände

farbrodern ryggen och skulle haft lust att slå

honom till tack för hans klappning. Längre

fram blef han vittne till flera små tecken på

hemlig uppsluppenhet, tanterna lade bort de allra

högtidligaste minerna, och farbröderna puffade

hvarandra tyst i magarna och fnittrade halfhögt.

Allt detta kom lille Karl på ännu

besynnerligare tankar 0111 döden ocli sorgen, om det

evin-nerliga och om det timliga lifvet, men som han

var mycket hungrig efter den långa färden till

kyrkan och som maten var helgdagsmat, beslöt

han uppskjuta alla sina djupsinniga funderingar

till härnäst.X.

Ett missförstånd.

H&jUet skall lia varit liårclt kör pappas vänner att

se honom denna höst, hösten ekter

dödskallet. Han var ieke att känna igen, sade man, lian

gick i sina tankar och teg, sörjde naturligtvis

mamma alldeles kör djupt och obeliärskadt som

lians natur var. Men det värsta var att med

ensamheten och grubblet växte misstänksamheten,

hvilken alltid varit ett framstående drag i hans

karaktär. Hans ekonomiska bekymmer, opålitligt

tjänstkolk och processande illsluga bönder lära ha

satt hans hederliga, bekallande militärblod på svåra

prok. Och då hade han bara ensamheten och

tomheten ekter mamma att trösta sig med.

Lille Karl gak honom icke heller uteslutande

glädjeämnen. Inkormatoru som kommit ut till

landet kram på hösten, ansåg gossen 0111 icke

precis dum, så åtminstone tämligen klen i sin

underbyggnad kör vidare studier och spårade hos honom

anlag till alla de slyngeldrag, hvilka så älskligt

an-gikva att de körsta oskuldskulla ynglingaåren in-Innan skymningen föll. kunde han, helt stolt öfver sitt verk

(Sid- 107.)trädt. Fastän han icke gjorde sig skyldig till

några farligare återfall i dränglifvets fröjder,

misstänkte pappa honom ofrivilligt för det ena och

det andra, och om han än i själfva verket hade

orätt däri, så liade lian blott alltför rätt livad lille

Karls lust och onda fallenhet beträffade.

Följden blef ett långt ifrån förtroendefullt

förhållande mellan far och son. Pappa såg ofta på

lille Karl med sådana ögon, att de kunnat

genomborra en stockvägg, men det hände också mer

än en gång att de ögonen alls ej hade bort

användas just den gången.

Så kom julen ändtligen efter en lång, snölös

och mörk höst. Dagarna innan julafton föll snön

ändtligen ordentligt, men själfva julaftonen var det

blidt, och lille Karl, som ej hade många julklappar att

styra om, tillbragte förmiddagen med att på

gården uppföra en riktigt välformad, ståtlig snögubbe

med ihåligt hufvud i hvilket ett ljus skulle ställas

på kvällen, så snögubben tillika blef en lyktgubbe.

Till sin snögubbe behöfde han en

försvarlig stomme, och i sin fart att få gubben

färdig grep han ur farstun en damborste på långt

skaft emedan den var så nära till hands och i

alla afseenden lämpade sig förträffligt. Och så

knådade han kram snö rundt omkring den,

modellerade bål och armar och ben och det stora

ihåliga hufvudet. Innan skymningen föll, kundehan, helt stolt ökver sitt verk, anbringa den

nödvändiga kvasten på en käpp i sin snögubbes högra

arm, föl att lian 111ed den skulle skyldra kör

julhögtiden.

Så långt var allt godt och väl, men när

julgranen i skymningen bars in i salen, lämnade den

ekter sig i tamburen och i farstun en mängd

barrnålar, soin skräpade och skulle sopas bort. Det

stod ingen sopborste att finna, och kvastarne rådde

ej på det fina barrströet. Det söktes naturligtvis,

men damborsten var borta. Lille Karl fäste sig

bara i förbifarten vid att man saknade

dambor-sten, de skulle nog reda sig utan den, ansåg han.

Nu fogade olyckan så att pappa kom ut i

tamburen och höll på att snafva omkull på den hala

barren och sade förargad till pigorna att de skulle

sopa bättre. Det var inte så godt, när sopborsten

var borta, svarades det. En sådan oordning satte

pappa ur humör.

— Hvar var då damborsten?

— Borta!

— Flugen i väg då? Fördunstad? frågade han.

— Ja... hm ... borta var den.

— Hade de försökt taga reda på den?

— Naturligtvis. Men utan att finna.

Lille Karl passerade just då genom

farstun med ljuset, som han skulle tända i

snögubbens hufvud. Han såg visst pappa i färd medatt fråga pigorna om någonting ocli stannade ett

ögonblick för att liöra hvad det var om, men då

han i detsamma gissade på damborsten och tänkte på

möjligheten att nödgas rifva ner hela sin vackra

gubbe, så satte han genast i fullt språng utför

trappan.

Pappa gaf akt på att lille Karl passerade och

att han stannade ett ögonblick, men glömde sedan

hela historien med damborsten och gick in till sig

för att fortsätta sitt bestyr med julklapparna åt

barnen. I år voro klapparna både många och

stora. Pappa ville med dem likasom försöka

öf-verskyla att mamma saknades — det var ju 1111

barnens egen fest och den skulle bli deras enda

och första glädje sedan mammas död.

Lille Karl tände på försök ljuset i

snögubbens hufvud, men det var ännu ej tillräckligt

mörkt ute, för att han skulle sett riktigt huru bra

den tog sig ut. Under hans bråk med ljuset föll

en stor bit af den krama snön från snögubbens

axel så att damborsten stack fram med hela den

ena sidan. I detsamma kom pappa ut för att

taga sin skymningspromenad — lille Karl hade

alltid otur. Det första pappa såg var naturligtvis

damborsten, som stack fram ur den livita snön.

Det blef genast räfst.

»Huru har du hittat på att sätta in

dam-borsten i snögubben?»»Inte vet jag ... det kanns ingenting annat

att sätta dit...»

»Nå, men, du visste ju att vi nyss sökte

ekter den. Hvarkör sa du inte hvar den var?»

Lille Karl teg. Först om en liten stund

klippte lian till på måkå:

»Inte visste jag pappa sökte den...»

»Jaså inte! Du stod ju nyss i tamburen och

hörde när jag grälade på pigorna kör att de

slarf-var bort den.»

»Nej, det hörde jag inte.»

»Karl — ljug inte, du hörde det!-

»Nej, pappa, det hörde jag inte», tog lille

Karl sig ikrigt i försvar.

Då blek pappa ond, för han kom ihåg att lille

Karl stannat i tamburen, och lian tog 1111 hans

nekande för trotsig lögn.

»Det är inte sannt, pojke! Du måste ha hört

det.»

Lille Karls samvete var nästan fritt, han

hade verkligen inte hört att det var fråga 0111

dam-borsten, han hade bara gissat det. Således

svarade lian igen ett lågmäldt men bestämdt:

»Nej, det liörde jag inte.»

Det fanns ingenting som kunde reta pappa mer

än upprepade motsägelser. Konlmo de från lille

Karl så förargade de honom dubbelt. Men gällde

motsägelserna en sjuk sak, eller trodde pappa devoro uppsåtlig lögn, så kunde han bli nästan

ursinnig i körsta kluxen. Det var ingenting han

tålde mindre än osanning, särdeles hos sin son.

Då han nu mer än en gång på senare tider

ökver-raskat lille Karl med odygder ocli den

ungdomliga svagheten eller själkbevarelsedrikten att icke

genast vilja tillstå dem, så tvekade han icke ett

ögonblick på att han ej gjorde alldeles rätt ur

både kaderlig och uppkostraresynpunkt genom att

1111 inskrida tämligen strängt kör att tvinga lille

Karl att tala sanning. Och han sade:

»Vet du livad köljden blir om du inte nu

genast bekänner sanningen kör 111ig? Jo, du kar gå

och sätta dig på din stol, du vet, den där stolen

i salen, som du en gång körut valt till din

skam-pall, och där kår du bli sittande hela julaktonen

i ända utan att röra dig, såkramt du inte

kommer och medger kör mig att du ljugit.»

Det blek en liten hemsk tystnad. Lille Karl

betänkte sig. Men då blek det hans tur att bli

ond. Han hade inte hört att det varit kråga om

damborsten, och nu ville pappa tvinga honom att

säga att lian hört det. Nej han liade inte liört

det, inte hört det, inte hört det.

»Marsch pojke och sätt dig på din stol!»

kommenderade pappa. »Och stig inte upp krån

den innan ditt sinne veknat så pass mycket att

du kommer till mig och bekänner att du ljugit!»Lille Karl gick utan ett ord och satte sig

på sin själfvalda skampall vid salsfönstret. Den

hade han en gång tidigare, vid något liknande

tillfälle, utvalt åt sig till skamvrå, emedan det var just

det fönstret, därifrån man hade den vidsträcktaste

och vackraste utsikten öfver näjden. Ocli där satt

han länge med hopknipna läppar, kränkt djupt i

sitt allra innersta, satt där tills skymningen gått

öfver i vinterkvällens halfmörker ocli satt där än,

när systrarna kommo in med pappa för att kläda

julgranen med ljus ocli konfekt.

Pappa låtsade icke se honom, men två af

systrarna kommo bort till honom och bådo så

vackert och vänligt att han skulle gå till pappa

och bedja om förlåtelse.

Förlåtelse! Hvilka ord de funno på!

Hvar-för skulle lian bedja 0111 förlåtelse? Om någon

skulle bedja om förlåtelse var det väl pappa själf ocli

inte lille Karl. Allt detta uttryckte han för

systrarna genom att liäftigt svänga ryggen åt dem

ocli genom att stirra så beslutsamt ut i mörkret,

att de märkte liär inte fanns någon annan råd än

att låta honom göra som han ville och bli kvar

på sin plats.

Om lille Karl ville bli kvar på sin plats!

Lille Karl hade ett så vekt hjärta att han velat

springa upp genast och pussa pappa, men bedja

honom om förlåtelse eller säga honom att han

ljugit — det gjorde han aldrig.Nå — den goda, kloka och tuktande

föräldra-myndigheten, som naturligtvis körstod barnen

bättre än de förstodo sig själkva, lät honom sitta

där han satt, ekter han var så hårdnackad.

Hårdnackad! Han som ända- sedan

skymningen suttit och grämt sig så blodigt, lidit så

bittert oeh längtat så grymt att kå vara god

och snäll på själkva julaftonen, men se det kick

han inte utan att ljuga oeh bedja om körlåtelse.

Hellre än han gjorde det, kick lians julakton bli

ohjälpligt förstörd.

Han hade suttit med en stor torr grämelse

i halsen och sett ut ökver det välkända landskapet

med de välkända konturerna, sett mörkret vinna

långsamt hela den ljusa snöytan och lägga sig

gråblek ökver allt. Men hans tankar voro allt

annat än bleka. Det var uppror i dem och

bitterhet som brände. När pappa och syskonen kommo

in kör att kläda julgranen, bara tilltog upproret, men

när han sedan väudt ryggen åt systrarna hade det

nått sin höjdpunkt. Han var alldeles blek och

andades liäktigt. Ögonblicket därpå kom

återsla-get, han hade kunnat springa upp och kasta sig

0111 halsen på dem alla, men hans stoltliet körbjöd

honom det.

Snart var julgranen klädd, utan att lille Karl

ett ögonblick sett sig om. När pappa och

syskonen gingo ut, lämnade de ett ljus brinnande i

Lille Karl. Skronan. Vid skenet ak det såg lille Karl den

väntande julgranen i all sin prakt, ljusen stodo

kär-diga att tändas, äpplena hängde röda oeh loekande

och pappersstrutarna svällde ak konkekt, krakmandel

och russin. Genom den öppna dörren trängde lukten

ak lack — julaftonens bedårande, lokvande dokt,

som aldrig går ur minnet. Öfver granen sväkvade

osynlig barnens och julens ängel med sin

julönskan : krid på jorden och människorna en god

vilja! Det var som om mamma själk statt i

dunklet bakom granen, vinkat och nickat så vänligt

och mildt till honom och hviskat att han nu borde

gå in till pappa ocli ställa allting till rätta.

Lille Karl stod icke ut med denna vädjan

till hans veka hjärta. Han gick med häktiga steg

in till sin kar, slog starkt i dörren och sade i allt

annat än ångerfull ton:

»Pappa — jag har ljugit då.»

Som pappa själk önskade kred ocli körsoning

på julaftonen, slog lian denna gång dökörat till

kör lille Karls sätt att bedja 0111 förlåtelse, lät nåd

gå kör rätt som det lieter och expedierade pojken

kort med ett:

»Det är bra. Gå 1111 och kläd 0111 dig och

kom in till oss andra!»

Hvad pappa var förändrad, när han satt i

salssoffan och tog upp julklapparna ur en korg

— nej ur flera korgar. Han log så vackert ochblidt och klappade lille Karl så ömt på hufvudet, när

han räckte den obotfärdiga syndaren hans första

jul-gåfva, så lille Karl icke kunde annat än gå

af-sides ut i tamburen och gråta en liten tår. Men

när han senare på kvällen fick den oerhörda,

knappast som någonting upphinneligt drömda, men

under ett par års tid med all den vilda ifver han

var mäktig efterlängtade julklappen af en egen

bössa — tänk en riktig bössa med kruthorn och

hagelpung!—då smalt lille Karls hjärta som vax,

och han lade själfmant utan ett ord armarna om

pappas hals, kysste honom och grät. Men det

var icke bara af lille Karls tårar som pappa efteråt

var våt i skägget, det syntes nog på honom hela

kvällen.

Sedan plundrades julgranen ocli

granskades klapparne, tackades ocli kysstes, ocli slutligen

åts lutfisk och skinka, risgrynsgröt och

plommon-tårta. Hela hemmet doftade af jul, af lack och

brändt granris som ljusen svedt, när de brunnit

ner. Sist sade pappa några ord till barnen om

att mamma säkert varit osynlig med om denna

julafton, efter alla varit så glada och goda "och

lille Karl själf rådt på sitt svåra lynne.

Men när lille Karl kröp till sängs med

öfver-fullt och varmt hjärta, så tog han till sängkamrat

sin nya bössa och somnade in med den på armen.Trettio-åriga kriget — och vargarna.

11 knapp halk mil från sin kaders egendom liade

^ lille Karl sitt bästa umgänge — tvänne

likasinnade, jämnåriga pojkar. De besökte

hvarandra regelbundet och förde långa tider ett

ord-nadt ocl1 oakbrutet trettio-årigt krig, hvars stora

träkkningar och viktiga vändpunkter afgjordes vid

deras ömsesidiga visiter. De hade just vid den

tiden fått börja läsa Topelii Fältskärns

berättelser, och allas inneboende krigarmod slog ut i full

flamma under inflytande af lektyren.

De liade icke alldeles lätt att enas om hvem

som skulle få leka Gustaf Adolf i kriget; hans

ädelmod, lians segrar oeh hjältedöd lockade alla

tre lika, utom att de patriotiskt taget allra helst

och med den största inspirationen utförde just

hans stora värf.

Lille Karl var den starkaste och mest

företagsamma och öfvertog Gustaf Adolfs roll för

sin del ensamt — i början. Att de två andragemensamt fingo representera den katolska

öfver-makten gjorde dem köga nöjda. Lille Karl

segrade, och måste ekter historiens bokstak segra

ök-ver dem, trots att de voro två. Det blotta

historiska medvetandet 0111 att han var Gustak Adolk

gak lionom dubbla krakter, men hans kiender

halk-va, ty lian gick i själfva verket nästan alltid ak

med segern och göt sitt rödaste hjältenäsblod på

förmaksmattan — Lutzens kullar — i knllt och

kast medvetande att lian gjorde det kör

religions-krihetens stora sak.

Men när lille Karls oakbrutna segrar i

längden blekvo motparten alltkör outhärdliga,

apellera-des till köräldrarnas högsta domstol, och de rådde

pojkarna salomoniskt att skiktesvis utköra

hjältekungens roll, så att segern icke skulle stanna hos

lille Karl ensamt. Resultatet blek det, att körsta

gången han lekte Tilly, så gjorde han det med

hela sin gamla, rättrogna Gustak-Adolks hänkörelse,

och högg så tappert in på svenskarne att den

rätte Gustak Adolk kick ömkligt stryk ak

öfver-makten. Katolikerna jublade, lille Karl började

trotsa historiens och rättvisans gång, ocli det

trettioåriga kriget skulle troligtvis slutat illa kör

troskriheten, 0111 icke köräldrainyndigheterna

återigen ingripit och körskakkat sanningen och

svenskarne deras rättmätiga seger genom att köreliålla

lionom det mot all förnuftig världshistorisk lag ochpatriotisk historieskildring stridande i hans

uppförande.

Så måste då Gustaf Adolf få behålla segern

äf-ven när lille Karl lekte Tilly eller Pappenheim;

men för det medgifvandet åt historiens bokstaf

tog han fruktansvärd hämnd, när det återigen blef

hans tur att böja knä och liålla bön med de

svenska trupperna före slaget vid Liitzen . . .!

I allmänhet voro alla tre mycket ädla, när

de voro Gustaf Adolf ocli när de segrade, men

trots sin egenmäktiga, ignobla krigslycka som

Tilly, var ändå lille Karl den allra ädlaste, när

han visste att han skulle hembära segern. Då

och då företog han sig att fortsätta det

trettioåriga kriget alldeles på egen hand mellan gossarnas

besök hos livarandra, och då öfvermakten, som

han skulle besegra, under sådana omständigheter

naturligtvis fattades, utnämde han den stora

gårdshunden Kastor till de allierade katolska

arméernas representant.

Det blef heta strider de två utkämpade.

Förpostfäktningarna började oftast midt på golfvet,

men huru det var lyckades lille Karl med sin

öfverlägsna krigskonst, genom att angripa de

allierade både i fronten och flanken på en gång,

förlägga det vildaste, mest afgörande handgemänget

under ett bord — för det mesta köksbordet —

ty Kastor var förbjuden allt tillträde till den delak våningen, där de stoppade möblerna, mattorna

oeh den egentliga herrskapsprakten tog vid.

Ja väl, — nu ägde lille Karl en ieke

obetydlig kördel i kampen 1not Kastor i sina ganska

kasta pojknäkvar, som alldeles opåtaldt kunnat

gång på gång körskakka honom segern ökver sin

motståndare, om han icke kunnit det ovärdigt

Gustak Adolk att slåss ined ojämna vapen. Hvad

gjorde han då? Jo — midt under det hetaste

handgemänget stoppade han händerna i kickorna

och angrep den katolska hären endast med dess

egna vapen: — tänderna!

När tumultet var slut, kungen kallen, och

när hans häst galopperat nog kramkör kronten,

kröpo de tappra härarna kram under bordet, den

katolska ruskade på sig, och den svenska liade

munnen kull ak hundhår ekter napptaget.

Kan man tänke sig en ädlare strid och ett

mera storsint val ak jämna vapen ?

Sålunda kortgick trettio-åriga kriget med

växlande krigslycka, ombyte ak hjälteroller, körtviklad

kamp under köksbordet med Kastor, icke mindre

häktiga träkkningar med granngårdspojkarna och

slutligen med ett ståtligt Te Deum på pianot,

när de blodigaste siaktningarna utkämpats mellan

pojkarne och de körmått äldsta syster att gikva

segern en värdig gloria med något koralartadt

stycke, som hon kunde spela utantill.Uncler julkerierna flammade stridslystnaden

i synnerhet upp. emedan de hade mera ledighet

och kunde oktare komma tillsammans. Det var

mot slutet ak dem, en smällkall dag i januari.

Lille Karl var i turen att leka Gustak Adolk vid

deras nästa sammanträkfande, ocli det gak honom

ingen ro. Vid middagsbordet lyckades lian

ökver-tala inkorniatorn att bli sig köljaktig på ett besök

hos grannarna, där det naturligtvis kanns en

drag-ningskrakt äkven kör honom i husets näst äldsta

dotter. Emedan de helt nyligen varit där, kom

det icke i kråga att de 0111 kvällen skulle

akhäm-tas med liäst, utan de skulle i god tid körkoga

sig hem till kots. Det var barbariskt handladt

mot dem, men kör lille Karl hägrade Lutzensegern

och för inkorniatorn ett i lille Karls tycke mycket

löjligt och kör en fullvuxen man nedsättande

tu-mansprat med den näst äldsta i

vinterskymningen. Och så drogo de åstad strax efter

middagen.

Aldrig har Gustaf Adolf segrat med mera

aplomb än när vinterskymningen den dagen föll

i granngårdens stora, tomma och ekande sal.

Slaktningen kick en likslekvande, hänförande

prägel af verklighet genom att den näst äldsta fann

på att spela upp Finska rytteriets marsch i

trettioåriga kriget midt under det ilsknaste

handgemän-get, just när svenskarnes vänstra flygel sviktadeoch kinnarne, ankörcla ak I.ennart Torstensson,

gjorde under ak tapperhet. De kända tonerna

satte lille Karl i ett sådant äkta, urfinskt raseri,

att lian i segerruset bröt sönder en löst sittande

stolkarm och anköll den usla allierade ökvermakten

med blanka vapen kör att hämnas hjältekonungens

död . . .

Lille Karl hindrades att göra segern

kullständig genom de högljudda protester katolikerna

inlade mot hans krigsköringssätt. Marschen hörde

upp, stolkarmen vreds ur lians hämnande hand

ak den näst äldsta, ocli i stället kör Te Deum

skulle lille Karl göra en nedsättande afbön kör

sitt kraktiga sätt att körvissa sig om segern. Det

hjälpte köga att lian med en stämma, som icke

tålde motsägelser, skyllde på segerruset och den

berättigade, harmkulla känslan att lian i egenskap

ak svenska armén hämnades den store kungens

död. Hans argument erkändes icke ak högsta

rådet, han hade körverkat segern och brutit mot

deras krigsartiklars körsta, viktiga paragrak, att

aldrig använda andra vapen än dem naturen

körsett honom med.

Det blek en ledsam och svår förstämning

ek-ter slaget vid Lutzen. Stridens svallvågor, som

under hela julkerien gått höga och karliga i

sinnena, liade nått sin höjdpunkt i kväll, och de

voro icke så lätta att stäcka ekter stormen. Allassinnen voro i uppror, hatet blixtrade ur vilda

ögon. Afbönen i stället för Te Deum blef lille

Karl en neslig skymf. Han vägrade att göra

den, och hela det välordnade trettio-åriga kriget

hotade att upplösa sig i allvarlig, all lag trotsande

fiendskap mellan de krigförande makterna. Den

hittills så orubbliga manstukten vacklade, och de

små, personliga lidelserna började spela en

oroväckande demoraliserande roll.

Icke en gång kaffet med dopp, som af en

kvinnlig diplomat bars in i den numera nästan

mörka salen, förmådde dämpa de lössläppta,

rasande passionerna. Den förolämpade, redan döde

Gustaf Adolf, reste sig ånyo med ett föraktfullt

leende på läpparna bland sina fallne kämpar ocli

försökte i ett sista obevakadt ögonblick utkräfva

en hetsig hämnd på katolikerna i ett mindre

upp-byggligt och regelrätt, men mycket ilsket litet

slagsmål med händer och tänder, som i dunklet

ostördt och ganska tyst kunde äga rum i den

mörkaste vrån af salen. Men den gången vardt

öfvermakten starkare, 0111 det sedan berodde på

svikande krigslycka eller på för litet kallblodig

strategisk konst. Alltnog, Gustaf Adolf kom ifrån

det naclispielet med huden full af stryk, sitt

rockuppslag rifvet, tårar af harm i ögonen och ett

vildt men fast beslut att aldrig mera inlåta sig

på kamp med så ovärdiga fiender, som icke ensläto klå sig så mycket det behagade hans svenska

majestät.

Det beslutet satte han genast i verket genom

att utan ett ord till afsked rycka åt sig sin

pa-letå i farstun, störta ut i vinterkvällen, slå

farstudörren så hårdt igen om sig att hela huset

skakade som vid jordbäfning ocli efter dessa

uttryckliga afskedsceremonier med hopbitna tänder,

jäsande af bitterhet och rättmätig harm, med

brännande kinder och allt ännu knutna näfvar

alldeles ensam anträda den långa, farliga reträtten hem

midt igenom vinternattens fasor.

Detta sista, stora och tappra drag skulle oni

någonting öfvertyga de lågsinnade fienderna 0111

rätta halten af Gustaf Adolfs mod!

Med en tyst triumf kom lille Karl 1111 ihåg

att lian i stridens hetta lämnat själfva sin fyllda

kaffekopp med doftande varmbröd stående på

fönsterbrädet i salen. Så stolt ocli öfverlägset kunde

endast han, den rätte Gustaf Adolf, handla. Men

i tankarna såg han Tilly och Wallenstein likt

lumpna marodörer störta sig öfver krigsbytet på

det öfvergifna slagfältet . . . .!

I början af denna sin stolta och storartade

reträtt jublade lille Karl för mycket öfver själfva

sättet hvarpå han gjort den, för att riktigt klart

sätta sig in i dess vedermödor och faror. Själfva

den allvarliga, tysta vinternatten fick ett egen-domligt skimmer ak att bara höra till leken,

stjärnorna tindrade uppmuntrande åt honom mellan

glesa skyar, och han tog dem till himlaborna

vittnen på sin väldiga hjältebragd. Ännu ekter det

han halksprungit i tio minuter, gjorde han

knappast reda kör sig att det redan var natt, så

upptagen var han ak sitt lysande återtåg och sättet

på hvilket han räddat den gamla svenska äran.

Men när den allra körsta tillkredsställelsen och

den häktigaste förbittringen blåst bort med

nordostvinden, som strök öfver åkrarna ocli hopade

yrsnö pä den nyplogade vägen, började han finna

sitt återtåg smått kusligt. Ännu så länge höll

hans stolthet honom styk, särdeles när han tänkte på

livad de andra skulle säga om hans mod och

hvilken min inkorniatorn skulle sätta upp, när han

kom hem ekter att ensam i natten lia gått samma

hemska väg som lille Karl. Men också denna

hans stolthet började gikva vika kör en nykter

känsla ak otrygghet, kör att icke säga rädsla.

Iyille Karl stod allt mer oblidkeligt ansikte mot

ansikte med verkligheten ocli vinternatten och

hade nära en halk mil öde väg hem.

Han visste väl att man icke på nära tio år

hade sett till vargar i hemtrakterna, men likakullt

kunde han icke värja sig kör tanken att de ströko

omkring i stora skaror icke långt ikrån. Hvem

kunde så noga veta livar de hade sin gång, oclidet fanns inga skyhöga gärdesgårdar rundt

omkring socknen, som skyddade den för vargbesök.

Då vargarna ströko fria omkring annorstädes i

landet, hindrade dem ingenting att uppträda här,

hvarför inte just denna kväll. De snöbetäekta

åkrarna lågo så vida oeh förskräckande tomma

att lille Karl på dem kunnat upptäcka ett

lek-vande väsen på långt håll, om de bara hållit

till där. Men det gjorde de naturligtvis icke.

Ty långt borta i fonden drog skogen sitt

hem-lighetskulla, dunkla streck rundt omkring

synkretsen, och det var i det dunklet alla

vinternattens kasor oeh vargarna gömde sig. Där lurade

de i stora, mörka massor, kärdiga att när som

helst rusa kram oeh sönderslita honom. Och det

värsta var att vägen körde in just i det hemska

dunklet ett godt stycke ikrån hemmet, och han

liade att passera en kvarts timmes skogsväg, innan

ljuset krån matsalskönstren slog välkomnande emot

110110111.

Det erbjöd sig visst en liten, keg tröst kör

honom, han påminde sig en barnsaga af Topelius,

som hette »Stjärnöga», och i sin börjande ångest

försökte han taga katt på den. »Stjärnöga» var

en liten klicka, som högt uppe i Lappland genom

köräldrarnes vårdslöshet ramlade ur lappsläden

och blek liggande i drikvan. När nu vargarne

kommo, nosade de endast taktkullt på henne, utanatt göra henne illa. Men det var för att de kände

doften af hennes oskuld, och en sådan lukt

tilltrodde lille Karl sig med fog icke att kunna

frambringa. Dels var lian långt ifrån så oskyldig

som »Stjärnöga», dels passade det alls icke att

Gustaf Adolf och den tappra svenska hären, stadda

på ett ärorikt återtåg genom natt ocli drifvor,

skulle taga sin tillflykt till små lappflickors oskuld,

så snart vargarna visade sig. Nej, kom det

vargar, så nog fick han stå sitt kast ocli bli

uppäten, — det var både visst och oundvikligt.

Alldeles ofrivilligt såg lian sig rysande

omkring efter någon åkande eller gående, som han

kunnat göra sällskap med genom skogen, men icke

ett lefvande väsen fanns att upptäcka så långt

ögat bar i nattdunklet. Han stannade för att

lyssna efter en bjällra, hvilken skulle närma sig

någonstans ifrån, men tystnaden var så

skrämmande stor att han genast liörde upp med

lyssnandet och började springa ånyo, för att hans

egna steg ocli hans bultande hjärta skulle

öfver-rösta det hemska, milsvida tigandet rundt omkring.

Efter yttermera tio minuters häftig

språngmarsch var lian nära det skrämmande

skogsdunklet. Han stannade med klappande hjärta och

susande öron för att hämta sig och fatta det af

görande beslutet. Han hade intet annat val, än att

begifva sig in i skogen, 0111 han icke ville upp-gikva liela äran ak sitt lysande återtåg, vända otn

igen och snopen gå tillbaka till det kientliga

lägret. Dessutom var det numera två gånger längre

väg dit än det var hem. Inkör det nesliga alternativet

att gikva tappt, flammade Gustak Adolks-modet upp

på nytt, lille Karl blek åter både hjältekung och

svensk armé på en gång, och i medvetandet ak att

såsom den senare vara både dödsköraktande ocli

manstark, bröt han med sammanbitna tänder in i

skogen, körtvikladt besluten att bjuda all världens

vargar och skrämmande skogsmörker spetsen.

Det bar ak på snabba kötter mellan de liöga

kurustammarna; lian gjorde med flit sina steg så

lätta och tysta som möjligt för att ej locka

vargarna. Och för att gjuta ändå mer mod i sitt

bröst tog han upp Finska rytteriets marsch, helt

tyst inom sig, förstås, tänkande sig melodien i

takt till sina bevingade steg, utan att låta ett

ljud af den ståtliga marschen bryta fram i toner

— allt för vargarnas skull.

Han kunde ej frigöra sig frän känslan af att

öfverfallet lurade på lionom bakifrån — det enda

ställe han icke kunde bevaka med ögonen.

Där-kör vände han oakbrutet hufvudet. För hvaije

takt i marschen vred han det i raskt militäriskt

tempo än åt liöger än åt vänster, men liade

lika-kullt alltjämt den hotade punkten rätt bakom sig.

Hans stolta och själkmedvetna återtåg blekallt mera likt en vild klykt. Ieke undan de

allierade katolikerna, utan undan en stor,

osynlig, allestädes närvarande kiende, som kanske

bara kanns i hans dåliga samvete, men som tog

skepnad ak en skock glupande, grågula vargar,

med hängande, blodiga tungor och hemskt lysande

ögon. Midt under ilmarschen och de tysta, men

modiga takterna ak Finska rytteriets marsch, gjorde

sig nämligen lille Karls samvete helt plötsligt

gällande, körebrådde honom lians storslagna

reträtt och visade hela hans handlingssätt i ett nytt

alldeles icke smickrande ljus.

Lille Karl hade icke tid att parera dess

an-käktelser, och då hämtade det vargarna allt

närmare i hälarna på honom, tills de klämtande och

hetsande hördes alldeles tätt bakom den

obevakade punkten, därifrån de när som hälst kunde

nå honom i ett enda språng. Han kände redan

ett par kraftiga käkar gripa tag 0111 sin nacke,

då skogen i detsamma tog slut och han ilade ut

på det kria kältet helt nära hemmet.

Ljuset krån matsalskönstren lyste upp snön

ett långt stycke honom till mötes, men i det

ljuset upptäckte han rakt kramkör sig just de kiender,

lian trott sig ha i hälarna.

Lille Karl stannade och blek i ett nu alldeles

iskall, kast mössan klibbade honom i pannan ak

svett. I det ovissa återskenet på snödrikvau krånlampan i matsalen syntes tre, säger tre, mörka

kroppar röra sig i kretsar, taga sällsamma skutt

omkring något köremål och alltemellan lykta upp

hukvudena kör att lyssna. Lille Karl var icke

på längre akstånd ikrån dem, än att lian mycket

väl under ett blixtsnabbt och andlöst ögonblick

kunde iakttaga alla deras egendomliga rörelser.

Det låg en ganska hög gärdesgård mellan

honom och vargarna, endast några kamnar på

sidan om vägen. Han klargjorde sin vådliga

situation i ett 1iu för sig, insåg att just gärdesgården

skulle bli hans räddning ocli sprang utan att

tveka kram emot den midt igenom snödrikvan vid

vägkanten, som steg honom till midjan. Men

han hade i brådskan icke tagit landsvägsdiket

med i beräkningen. Hunnen halkvägs till den

räddande gärdesgården, gak drikvan plötsligt vika

under honom, han sjönk ned ända till halsen i

diket, och då svindlade det kör hans ögon, — han

var förlorad!

Ett kort och oförgätligt ögonblick trodde han

skräcken ensamt skulle taga lifvet af honom.

Hans pulsar upphörde att slå, hjärtat stod stilla,

och han förnam det ungefär lika hopplöst som

när man i drömmen släpper sitt tag och faller

utför ett bråddjup af ofelbart mördande djup.

Tyvärr repade han sig genast, hans tankar voro

klarare och hans fattning beslutsammare än nå-

LilU Karl. qgonsin, men hvad skulle han med klara tankar

och beslutsamhet, då han icke körmådde kakva

sig upp ur diket! Den mjuka snön gak vika kör

hans våldsamma ansträngningar, han satt

ohjälpligt kast kör ögonblicket och behökde minst en

minuts arbete kör att nå kram till gärdesgården.

Nu berodde det bara på om vargarna redan kått

korn på honom . . .

Där han stod med endast liufvudet och den

ena armen ökver drikvan, kunde lian icke se

någonting, men han räknade ut att redan det

kör-sta, liäktiga språnget ur drikvan alldeles

nödvändigt måste höras ak vargarna. De liade mycket

goda öron, ocli åtminstone skulle det buller lian

nu gjorde okelbart ådraga sig deras

uppmärksamhet. Under inflytandet ak den klena trösten,

arbetade han ursinnigt att komma upp, medan det

vimlade ak räddningsprojekt i hans hjärna.

Hade han ens varit så nära gärdesgården att

han nått den med händerna och kunnat bryta lös

en stör åt sig till vapen, så skulle han mött det

nästa ögonblicket med mera tillkörsikt! — Men

1111 nådde han med armen jämnt så långt, att han

insåg omöjligheten ak allt körsvar just nu . . .

Att rädda sig genom klykten var icke att

tänka på. Skrika? Nej, dä skulle vargarna allra

säkrast hitta vägen till lionom? Gömma sig?

Under drikvan! Ja, det var en idé!Men just när han skall huka sig ner för att

göra ett försök, hör lian långa, tassande språng

på andra sidan gärdesgården, ser en mörk, luden

kropp genom dess springor och hör flåsandet af

den första vargen. Ögonblicket därpå urskiljer

lian de två andra, som med långa skutt sätta i

riktning rakt emot honom genom snön på åkern,

hvilken icke stort tycks hindra deras fart.

Lille Karl vet icke hvarifrån han fått sina

krafter, men i ett nu är han ur diket och framme

vid gärdesgården, rifver lös ur den en stör till

vapen åt sig och spejar, med stören i högsta hugg,

efter sina fiender. Han har länge sedan gjort

upp sin räddningsplan, han vill klättra upp på

gärdesgården och längs den praktisera sig fram

till gården. Han har så godt hopp och är så

litet rädd nu, när faran är öfverhängande, att han

alldeles glömmer ropa på hjälp, fast lian säkert

kunde göra sig hörd ända till gården.

Den främsta vargen stannar ett ögonblick

och betänker sig, när den hör brakandet af

stören som brytes lös, men strax därpå tager den

ett beslutsamt språng närmare och betraktar lille

Karl genom gärdesgårdsspringan blodtörstigt, med

fula spetsade öron och öppnadt gap. I dunklet

kan han urskilja att den är grågul med mörka

fläckar ocli har storleken af en duktig hund.

Strax bakom den flåsa de andra två och kommaallt närniare. Lille Karl är just i kärd med att

börja klikva upp på gärdesgården, då den krämsta

vargen i ett stort språng sätter ökver den och

bekinner sig åtta steg ikrån honom på samma

sida. Nu vågar han icke längre ens kör en

sekund vända ryggen åt den och klättra upp,

griper därkör hårdt om sin stör, trycker ryggen mot

gärdesgården och är besluten att sälja sitt lik så

dyrt som möjligt.

Återigen kår han förnimmelsen att han är

Gustak Adolk, men denna gång är han det på

kullt allvar och har hjältedöden rakt kramkör sina

ögon. Och så måttar han ett väldigt slag åt

besten, når den naturligtvis icke, men har

tillkreds-ställelsen att se den draga sig vördnadskullt

tillbaka undan hugget. Lille Karl är alls icke rädd

längre, han är med lik och själ inne i den nya

allvarsamma leken och »haekapeliten » inom

honom lykter stören med envist mod och är beredd

på ett nytt ankall.

Det knakar igen i gärdesgården, — det är

vargen numro två, som sätter ökver den och

stannar bredvid sin kamrat tio steg ikrån lille Karl.

De stirra lystet på honom, de blodiga tungorna

hänga dem ur gapet, endast ögonen lysa icke så

hemskt som lian sett vargögon göra det på

vinterbilder krån stepperna. Där stå de alldeles still

och hålla krigsråd, de synas icke riktigt hugadeför ett omedelbart anfall, och det far som en blixt

genom lille Karls hufvud att lian kanske ändå, när

allt gick omkring, besatt »Stjärnögas» doft af

hemlighetsfull oskuld, efter vargarna ej genast angrepo

honom. Under det första intrycket af denna

oväntade egenskap, företar lian sig att tindra med

ögonen så mycket han förmår, för att öfvertyga

vargarna 0111 att han verkligen är släkt med

»Stjärn-öga», och han bjuder samtidigt till att känna sig

riktigt oskyldig, alldeles som när lian fått

förlåtelse för någon odygd och vill somna lugnt. Han

försöker till och med känna lust att klappa och

smeka bestarna och locka dem till sig med goda ord.

I detsamma sätter den tredje vargen öfver

gärdesgården helt tätt invid honom. Han

glömmer Stjärnögspolitiken för den öfverhängande

fa-faran, fäller stören med full kraft det ludna

odjuret i nacken, men träffar endast dess bakben.

Djuret ger till det allra ynkligaste gnäll, så likt

Kastor, när den får spela Tilly, att lille Karl

fäller stören af förvåning och ropar:

»Kastor!»

Vargen viftar skamset och vänligt på

svansen likt en hund, som fått stryk. Det följande

ögonblicket jaga alla tre vargarna bort längs

vägen under fullt hundskall för att möta en ensam

vandrare, hvars mörka silhuett syns mot snön

inne på skogsvägen.»Fy — Kastor! Skäms du inte att skälla

på eget kolk!» hör lille Karl informatorns röst.

Hans stör blir liggande i drikvan. Han lyckas

denna gång komma lättare ökver diket, och

hel-livit som en snögubbe kilar han den återstående

korta vägen hem. På gården ser han en

främmande kursläde, och i köket kår han veta att

korstmästaren gästar dem ökver natten.

»Har han hundar med sig?-

»Ja, det har han. Två stycken! Han var

nyss ute i köket och bad oss ge dem mat.»

Lille Karls kamp med vargarna blek känd

genom inkorniatorn, som han oförsiktigt invigt i

sin hemlighet. Tillika blek den akslutningen på det

trettio-åriga kriget. Gustak Adolfs hjälteande fick

ro, Tilly, Pappenheim och Wallenstein också.

Men med granngårdspojkarna lefde han likafullt

på krigskot ända till påsken. Kastor gick och

haltade smått på vänstra bakbenet några dagar ekter

vargankallet. Lille Karl gak honom i smyg

allehanda läckerbitar krån matbordet till tröst och

tack.

Hvarannan natt hela vintern igenom drömde

han att han var »Stjärnöga», låg i drikvan och

lät sig pånosas ak vargarna, samt räddade sig

hvarje gång genom att dokta oskuld och tindra

med ögonen.XII,

De nya skridskorna.

är det blek tidig vinter i år och sjön krös

till långt köre jul, kick lille Karl på

kör-hand köpa sig de skridskor han egentligen skulle

hakt till julklapp. Hans gamla skridskor voro

nämligen så godt som obrukbara, och han låg

ökver pappa med böner och käxande tills denne

gak med sig.

»Men det säger jag dig», sade pappa i det

han räckte lille Karl pengarna till skridskorna, —

»det säger jag dig, att kommer du drunknad hem,

så kår du stryk. Kom i håg det!»

Lille Karl körstod icke genast det lustiga i

förmaningen, men pappa log med skälmen i

ögonvrån och tilläde förklarande:

»Jag vet nog att du tycker det är allra

roligast att gå på glansk is, som är svag, — det

tycka alla pojkar. Annars skulle du visst vänta

med skridskorna till jul och nöja dig med att åka

på den uppsopade banan. Men du ska" kå dem

redan nu, mot ett villkor: Håll dig vackert nära

stränderna och tänk inte alls på att bege dig utomstadsviken! Det går ström i sundet mot fjärden,

ocli isen där är svag, ser du. Själfva den stora

fjärden har frusit först i går, så att där är isen

alls inte att lita på. Och som sagdt — går du

och plumsar in, och kommer du drunknad hem,

så får du stryk.»

Nu insåg lille Karl att pappa skojade med

honom och invände att han visst inte kunde

komma hem, om han en gång drunknat

»Jo», sade pappa, »fundera nu pä det! Det

blir inte roligt att först drunkna och så få smäll.»

Lille Karl köpte sig ett par nya, fina och

blänkande skridskor och försökte dem redan

samma dag på stadsviken, där lialfva skolan

under middagsrasten var ute för att pröfva isen. Det

gick som en dans. Redan i fjol hade lille Karl

varit en af skolans bäste skridskoåkare. Nu kände

han det som 0111 han haft riktiga vingar under

fotterna, så lätt löpte de nya skridskorna.

Han hade ingen lust att bryta pappas förbud

och styra kosan utom stadsviken. Den var

rymlig nog för hundra gånger fler skolpojkar.

Dessutom hade skolans rektor också förbjudit hvarje

steg utom stadsviken, men han hade inte skrattat

och lof%"at pojkarna stryk 0111 de kommo

drunknade tillbaka. Allt nog, ingen föll på tanken att

bryta mot rektorns förbud — tills vidare.

Dagen därpå flög lille Karl igen snabb somen svala i kapp med kamraterna nere på

stads-viken. Isen hade frusit så stark att den icke

brakade, om också tio pojkar stodo i klunga på ett

ställe, stampade i den ocli hoppade. 1 går liade

den ännu bågnat under dem, så snart några fler

skockat sig, och samtidigt liade den sjungit och

livisslat och klirrat så hemskt, att man

ögonblickligen skingrat sig med andan högt uppe i

halsgropen. Men just det hade varit det kanske allra

bästa nöjet, det som smakade mest fara, utan att

ändå vara så farligt. Ty höstisen var seg, det

visste alla, och den roade sig bara med att bugna

och braka så skrämmande som möjligt, men brast

icke för det.

I går hade stads viken varit rymlig nog, — i

dag var den för trång. Det fanns icke ett ställe,

där man ej skurit långa spår i isen redan förut,

och det hela började bli enformigt. De djärfvare

pojkarna höllo sig allt längre ifrån stadsstranden,

de skuro sina cirklar allt längre utåt och kuuno

att isen åt det hållet alls icke var svagare än på

andra ställen. Bäst det var märkte pojkarna till

sin hemliga skräck att de okörvarandes åkt nästan

ända ut i det körbjudna sundet. Och där låg isen

spegelklar och svart utan ett spår eller en rispa

ak skridskor, men kullkoniligt lika stark som den

innanför på stadsviken, det kommo alla pojkarna

öfverens om.Solen sken så körgjordt vackert i isens blanka

sköld, och pojkarna drogos allt längre utåt

fjärden, som öppnade sig stor och lockande och

solbelyst på andra sidan udden. I spetsen kör dem

åkte lille Karl, alldeles glömsk ak pappas och

skolrektorns förbud, emedan det var så bedårande

roligt. Sundet var ganska grundt på den ena

sidan, så att man tvärt igenom isen såg den livita

sandbottnen djupt under sig. Det var som hade

man sväfvat på själfva vattnet eller åkt på

genomskinligt glas. Just när isen blef svart igen på

andra sidan udden, där det var bråddjupt, kände

lille Karl att han icke sväfvade längre. Med ett

klagande och stönande ljud gaf isen vika under

honom, han kastade sig skrämd åt sidan för att

rädda sig inåt stranden och den starkare isen,

men nästa sekund låg han jäms med näsan i det

kalla vattnet och kände att fotterna icke nådde

botten.

Nu kom hans simkunnighet honom till pass.

Han plaskade bland isstyckena och höll sig godt

uppe. Först hade hans hjärta stannat af skrämsel,

men rädd var lian icke. Han hörde kamraterna

ropa uppmuntrande till honom och såg dem ila

till stranden för att skaffa en stör eller någonting

annat att räcka ut till honom och hjälpa honom

upp med. Ånej, lian var visst inte rädd! Han

fick med egna krafter bröstet upp på iskanten,men den gaf snart vika, och lille Karl sjönk

tillbaka i vaken. Kallt var det visst, och de

genomvåta kläderna började tynga alldeles förfärligt, men

modet liöll han uppe.

I det samma kommo kamraterna släpande

med ett helt träd, som de funnit på stranden.

Den tappraste af dem, som hette Arthur Löfgren,

vågade sig på mage ut på den svaga isen, medan

de andra höllo honom i fotterna. Han räckte

trädet ut emot lille Karl i vaken, men det nådde på

långt när ej fram till honom. Därför lade sig en

annan kamrat framstupa efter Löfgren och höll

honom i fotterna. På det sättet nådde de

ändtligen fram till vaken med trädet. Men när lille

Karl med all sin samlade ifver och kraft grep tag

i toppen af detsamma, visade sig att toppen var

torr, — den brast för hans grepp.

Isen brakade flera gånger så starkt, att

Löfgren drog sig tillbaka för att icke själf plumsa

in. Men han vågade sig alltid ut ånyo, för livarje

gång allt närmare lille Karl. Han ropade

uppmuntrande till honom att hugga tag högre upp i

trädet, men vid livarje upphalningsförsök brast

den svaga toppen för tyngden. Lille Karl började

frysa och hans fingrar att stelna. När trädet ej

höll att gripas i, böjjade ångesten få makt med

honom. Hittills hade han försökt taga hela

äf-ventyret som ett skämt, ur hvilket han nog skullereda sig, — det kunde inte kalla honom iu att han

verkligen var i likskara.

Nu började han inse, att han kunde bli

liggande där lian låg. Det gjorde lionom så

kör-skräckt, att lian bleknade ocli bönköll kamraterna

med tårar i rösten att lijälpa sig. Lökgren såg

hans ångest och märkte att lians krakter aktogo,

kafvade sig därkör ändå längre ut på den

sviktande isen, ropade hurtigt att det var ingen kara

ocli att lille Karl var en kruka, som uppgak

modet. Sedan räckte han trädet ända kram till

honom, sade att han skulle hugga i högt uppe i

själkva stammen och kommenderade kamraterna

bakom att hala allt hvad de körmådde.

Denna gång höll trädet. Lille Karl följde

med upp på isen som en kisk på en krok. Han

halades långt in på den starka isen ocli steg

sedan upp, skamklat och glad på en gång. Han

liade velat kalla Lökgren 0111 halsen ocli tacka

honom, men det gick icke riktigt an att bli rörd i

de andras närvaro.

Återtåget till staden blek ej gladt. Lille Karls

ena, nya skridsko hade blifvit i sjön, och 1111

haltade han fram efter kamraterna på sin andra,

genomvåt och frusen. Hemma såg nian genast

hvad som händt, men just när lille Karl skulle

bölja skryta med att lian sväfvat i dödsfara, kom

pappa in. Fast lille Karl icke kom drunknadhem, kick han likakullt smörj. Han hade varit

nära att drunkna, sade pappa, och det var nästan

detsamma. Pappa måste hålla sitt ord.

Nog var det hårdt alltid att bli så emottagen,

men det gjorde lille Karl godt. Det härdade

honom kör kramtiden.XIII.

Första kärleken.

örsta kärleken är ieke alltid en så helt enkel

känsla, som består ak bara blid längtan och

beundran och olycklighet. Hos lille Karl t. ex.

uppblandades och körbittrades den ak utpräglad

svartsjuka, nästan hat till det ljukva köremålet.

Småningom antog dock kärleken mildare kormer,

blek öm, blek sentimental, och slutade som hvarje

annan körsta kärlek med tvungen skilsmässa krån

den älskade och en långsamt, men obönhörligt

kramskridande likgiltighet. Det är så världens

gång, och den motsätter man sig icke, allra minst

med de tillgångar en skolpojke har mellan sitt

trettonde och sjuttonde år.

Lille Karl hade klarerat sin inkormator och

sin inträdesexamen till latinlycéet, blikvit

misshandlad och döpt ak de äldre kamraterna, som

gammal god sed kordrade, och på allt annat vis

gjort sig körtjänt ak att kå bita i kunskapens och

vetandets krukter.

Nu kogade händelsen så, att det kanns bara en

gymnastiklokal i staden, och att kruntimmerssko-lans flickor ofta aflöste lycéets gossar i den eller

tvärtom. En dag hittade lille Karl och en hans

kamrat på att stanna kvar och se flickorna

gymnastisera. De bådo vackert om lof därtill, och det

föll icke skolföreståndarinnan in att neka dem,

t\" båda gossarna hade sina systrar i

fruntimmersskolan, och det fanns inga stadgar, som förbjödo

små snälla bröder att se sina små snälla systrar

gymnastisera. Men lille Karl såg mera på andras

snälla systrar, än på sin egen långa, förvuxna,

sextonåriga syster, som han sett nog förut och

som var den längsta af allihop och därför vid

gymnastiken alltid måste gå i spetsen för

flickorna. Hon liknade en harkrank. Det hade

pappa sagt förliden sommar, så det var icke lille

Karls uppfinning, men han tyckte det var

mycket riktigt sagt, och allra bäst passade det in på

henne nu, när hon gick och slängde med sina

långa armar och ben i den gula gymnastikdräkten.

Åt henne skrattade lille Karl riktigt godt

och hemvarmt, men åt den sjunde eller åttonde

flickan bakom henne skrattade han icke. Han

visste icke 11un1 det kom sig — men han kunde

omöjligt taga ögonen ifrån henne. Lille Karl

hade aldrig sett någonting sådant som hennes

bruna ögon, runda kinder och långa flätor, än

mindre hade han hört någonting sådant som

hennes skrattande stämma, hvilken liksom bubbladeoch sprängdes ak knittrande, smittande glädje, som

hon icke vågade gikva kritt lopp. Först blek han

alldeles körvånad ökver hvad han erkor, det var

någonting så nytt och märkvärdigt att han icke

kände igen sig. Han körsökte se likgiltigt och

kallt på klickorna — och det kunde han med alla

andra, utom med den enda, hon ined de bruna

ögonen och de långa klätorna. Lille Karl var i

sjunde himmelen utan att veta hvarför. Det

rörde sig så underligt inom honom, och han tyckte

att han icke var riktigt vaken. Han sade icke

längre ett ord till sin kamrat, han körsjönk i

kun-deringar kör sig, men när klickornas

gymnastiktimme var slut, stannade han kvar och väntade på

sin långa syster kör att följas åt hem med henne.

Det var icke alla dagar lille Karl ville

spat-sera med sin syster på gatan, den unga manliga

fåfängan och tonen inom skolan stämplade sådant

som käringaktigt. Nu däremot var lille Karl med

all sin manlighet färdig att begå hvilken

käring-aktighet som hälst. Han väntade snällt på sin

syster utanför på gatan, och hon kom snart ut —

i sällskap med den brunögda och ett par andra

skrattande och pratande flickor.

De kände genast igen lille Karl, alla flickorna

hade naturligtvis tagit reda på livilka de två

gossarna voro, som sett på deras gymnastik; de

tittade långt på lionom, men den brunögda nogareän de andra, och så skrattade hon. Lille Karl

var körkärligt blyg och körvirrad, han skulle hakt

lust att springa sin väg, men i stället gjorde han

våld på sig oeh slog sig i slang med klickorna.

Han blek så godt som ordentligt presenterad kör

dem genom sin långa syster, och med mycket

besynnerliga och tvungna kavaljerskasoner, med

hjärtat uppe i halsgropen, men så sällsamt lycklig

och upprörd köljdes han åt med dem, tills lians

systers och lians egen väg tog ak vid en sidogata.

Sådan var allra körsta början till lille Karls

körsta roman, en saga mer än en roman, men en

märkvärdig, lekvande saga, sådan ingen annan än

lian kått vara med om, tyckte lian själk.

Uet var synd att säga att lians kärlek var

lycklig. Den gak honom emellanåt stunder ak

innerlig, varm hänkörelse och ljukva drömmar om

ökversvinnelig, himmelsk lycka, men det var mest

i ensamheten lian liade dem. När lian träkkade

köremålet kör alla sina varma och vackra känslor,köll

han för det mesta ur dem, och blek plötsligt sur och

tvär och svartsjuk och elak utan skäl. Han visste

icke hvarak det kom sig, men orsaken låg nog i

motsättningen mellan lians liärliga drömmar oeh

den tämligen platta verkligheten i hvilken han

måste dansa och leka och bullra som en annan

pojke, i stället kör att i salig berusning trycka

den älskade till sitt bröst. Och det var egtntli-

Lille Karl. lOgen lians älskades fel, för hon begrep då alls icke

hvad kärlek var — inte ett dugg.

Men det som hon begrep mycket väl, var att

en nätt flicka skulle ha någon som »slog» för

henne och svärmade för henne — det liade de

flesta flickor — ocli fast lille Karl, numera bara

Karl, gjorde det pa ett ganska bakfram sätt i

det liela taget, så visste dock alla att lian var

förtjust i henne, hvilket just var det hon ville

af honom. Det var både roligt att ha en

»flamma», och det liörde så att säga till saken.

Värst var det med de onda stunderna, då

Karl allvarligt misstänkte sin älskade för att

föredraga den eller den kamraten framför honom själf.

Då blef han alldeles omöjlig, liöll sig undan

dansen och lekarna, tills lians påtagliga misshumör

föll så mycket i ögonen, att värdfolket

observerade det och arrangerade försoning med

tvångsåtgärder. När han sålunda kort och godt blef

nödgad att dansa ocli tala med sin dyrkade, och

när hon då svarade enkelt och vänligt, skrattade

ocli dansade med lif och lust, blåste snart det

onda lynnet bort, och glädjen och kärleken betog

honom med dubbelt stor makt. Men de onda

stunderna kommo så ofta igen. Det behöfdes

bara att han tyckte sig aldrig så litet förbisedd

ocli förfördelad, förrän det verkligen gjorde honom

så ondt, att han icke längre kunde rå med sig själf.Han kände dunkelt med sig hvilken stor oeli

hög lycka han gömde och bar inom sig, om blott

lians älskade körstått att taga kram den därikrån

ocli på sin sida känt såsom han. Men det

kör-mådde hon säkert icke göra; — det var omöjligt

kör någon annan att erkara så mycket härligt som

allt det Karl liar inom sig. Denna visshet gjorde

honom nedslagen ocli tung till sinnes, ty lian

kunde aldrig gikva uttryck åt sina ljukva, stora

sorger i lians ljukva, stora ensamhet. Alla andra

skämtade och skrattade åt kärleken, men lian som

visste livad den var, lian skrattade icke.

Med sådana känslor kom lian alltid sin

älskade till mötes, såg på henne sorgset ocli långt

som för att bedja henne körstå lionom, men till

svar kick han ett kriskt och kallt skratt, som

sköljde bort alla lians kina stämningar.

Småningom lade han bort att vänta svar på

dem. Han insåg att det också var ett nöje, att

bara vara med den älskade utan att bli körstådd,

ocli han började småningom handla därekter, lärde

sig tycka att skämt och skoj var det enda man

skulle begära ak kärleken, ty så gjorde ju alla

andra. Men innerst sörjde han djupt och bittert

och uästan hatade sin utvalda kör lienues

okörstånd.

Någon riktig kram gång och någon riktig

lycka blek det icke. Små triumker kör sin kärlekhade han visst, men de förmådde icke uppväga

allt hans tysta lidande.

Det var bland annat en gång, en

söndagseftermiddag i kälkbacken, då de bildade ett helt

kotteri, som åkte gemensamt i en stor släde.

Flickorna voro fulla af skoj och upptåg och gossarna

voro visst icke sämre. Huru det var började man

klippa »minnen» åt sig, riktiga"minnen af

hårlockar. Några af flickorna hade för ändamålet

medfört saxar. Det gick hett till i utförsbacken,

då man ej hade tid att skydda sig. Mer än en

gång luggade det i Karls nacke och skrapade och

skar — det var saxen, som gjorde sitt arbete.

Det var naturligtvis skoj från flickornas sida,

tyckte Karl, men när han lyckats låna en sax,

klippte han sig med verklig andakt ett fyra tum

långt minne ur sin älskades mörka fläta. Det

minnet blef länge hans käraste skatt. Själf hade

han triumfen att gå ur klippningen tämligen illa

stubbad, så det fanns bara en annan bland

gossarna, hvars hår var lika begärligt som hans eget.

Och dagen därpå ledo de två helt stolta

kamraternas i skolan smälek för sin tur hos flickorna,

ty håret växte icke igen på en natt, och

stubb-ningen kunde ingen undgå att se.

Karls mod växte efter det beviset på hans

tjusarförmåga. En kväll hos hans utvalda, då

leken gick glad och rask — han liade planlagt detlänge — beslöt han att ändtligen våga körsöket

och rökva den körsta ljukva kyssen. Och han

lyckades intrigera så det blek lekt gömlek, kast de

egentligen voro alldeles för stora till så barnsliga

lekar.

Han följde sin älskade som en skugga för

att gömma sig där hon gömde sig och utföra sitt

attentat. Men hon undgick honom alltid med en

märkvärdig skicklighet. Till slut blefvo honom

hans misslyckade, spaka försök liksom lite

förödmjukande, han blef harmsen ett tag, gick

anfallsvis till väga och kysste henne så det smällde, och

det var midt på salsgolfvet, då hon sprang förbi

honom. Så lian blef bedragen på den kyssen,

stackare!

Först ocli främst blef det ingen kyss, utan

bara ett smällande af tänder mot tänder, så det

gjorde nästan ondt. För det andra skrek den

älskade till himmelshögt och gjorde ett sådant

spektakel af saken att hvarenda en fick veta att

Karl kysst henne. Och därmed var all ljuf

hemlighet och söt förtrolighet försvunnen, det hela

smakade bara tänder och skoj, fast han naturligtvis

var stolt öfver att han vågat försöket.

När det tändes ljus — gömleken hade

naturligtvis skett i skumrasket — såg hans älskade

honom alldeles oberörd in i ögonen, utan en min

af tyst förvirring eller andra tecken på verkligKS»

kärlek. Nej, hon visste då alldeles inte hvad

kärlek var!

I alla kall gaf lionom lians manliga mod att

rökva en kyss ett slags belöning, som lian alls

inte väntat. Litet senare togs nämligen gömleken

upp igen, den liade ändå någon slags tjusning

kör dem allihop. Trött på att kölja sin utvalda

och utan hopp 0111 att alls kunna beveka henne

till en verklig kyss, gömde sig Karl ensam under

en päls i tamburen, mera ak hygglighet ocli

artighet än kör att han numera skulle hyst något

^11 tresse för leken.

Bäst han stod där och tänkte på sin

misslyckade kyss, likgiltig ocli ändå smått berusad ak

beröringen med sin älskades tänder, kom någon

liastigt smygande och slank in just under lians

päls. Ilan tog emot denna någon i sin gömma,

kann att det var en liten klicka, klera år yngre än

han själk, ocli tog då beskyddande henne om

axlarna kör att låta henne dela hans gömsle. Men

då tryckte hon sig in till lionom, slog sina armar

0111 lians hals och kysste honom rakt på munnen

en, två, tre, kyra gånger. Det var inte så galet

tyckte Karl. Och de kysstes ännu klera gånger.

Sedan lutade hon sig mycket mycket ömt upp

emot honom och sade med riktigt bäkvande stämma:

»Jag älskar dig . . . jag älskar dig.»

Men då släppte Karl henne nästan förskräcktoch påminde sig sin enda, sanna, stora, långa

kärlek oeh fann sig djupt brottslig, som ett

ögonblick kunnat glömma den för en mycket mindre

flickas skull.

Sedan den kvällen voro de två, som älskade

olyckligt. Karl kunde omöjligt besvara den lilla

flickans låga, och lians egen älskade såg ut att

aldrig lära sig förstå besvara hans. Han förblef

henne likväl trogen mycket mycket länge, långa

ungdomsår igenom. Och han genomgick alla

svartsjukans kval och hoppets saligheter, men hans

enda egentliga framgångar och triumfer hos den

obönhörliga förblefvo de hårstrån, hon klippt från

hans nacke och den röfvade kyssen på hennes

hvita, skrattande tänder.XIV.

En skidfärd.

natt. Han

hufvud och

värkande tröttliet i lederna. Samla sina drömmar

till minnen kunde han icke, de förblefvo ett

formlöst, brokigt virrvarr af verklighet och fantasi.

Och genom den mörka rullgardinen, med en grön

sol i midten och gröna strålar ät alla håll, föll

marssolen utanför så intensivt att rummet blef

nästan ljust ak en dager, som kunnat kallas hemsk.

De värkande lederna och det tunga hukvudet

hade han ekter skidkärden i gar på eftermiddagen,

han hade ju kallit ikull ett par gånger och stött

sitt hukvud i kallet; men lockande och kriskt stod

minnet ak nöjet kvar kör honom.

Den präktiga branten bakom kyrkan med

busksnåret där nere vid insjöstranden, och endast

en smal öppning mellan albuskarna . . . Där kilade

man igenom med susande kart sä kvistarna piskade

en i ansiktet om man icke böjde ned hukvudet,

men det gjorde man naturligtvis samvetsgrannt.

nderliga drömmar hade han hakt i

9 vaknade ur dem med tungtI gärdesgården, längre bort på andra sidan

insjön, var det han hade fastnat med ena skidan

och kastats ak karten i en lång båge i lukten

huf-vudstupa ner i snön, medan den andra skidan

hvinande kortsatte sin kria kärd nedåt isen.

Och de andra pojkarna skrattade.

Han kick en hel sats snö in under skjortan

i nacken, mellan kragen, där den smälte

ögonblickligen, ty han var genomsvettig, naturligtvis, ak

ansträngning och spänning.

När han kom hem, var han som en trasa;

han försökte öfversätta sitt latin, men måste gå

till sängs från alltsammans trött, så trött, att han

länge låg vaken af idel trötthet.

Han var ej fri från den ännu. Månne han

alls skulle orka ut till mötesplatsen under

slottsbacken klockan nio? I dag var det söndag, och

nu skulle de försöka backarna kring det gamla

exercisfältet några kilometer från staden.

Han tittade på klockan — inte åtta ännu!

Så steg han upp och kikade ut i trädgården

under den nerfällda rullgardinen.

Vackert väder, tänkte han kör sig själk, —

mycket vackert, tilläde han, när den gröna dagern

i sofrummet föreföll lionom alldeles mörk efter

solljuset öfver drifvorna i trädgården.

Gardinen rullade han upp, så det klara

vårsolskenet tumlade själfsvåldigt in öfver det öppnalexikonet ocli latinhäftet med öfversättningen, som

han gått ifrån i går kväll. Vidare in öfver det

gulmålade golfvet, till den långa, grå soffan,

därifrån det hoppade rakt in i den omorgnade sängen

med de uedskryuklade lakanen, så det med ens

blef dubbelt så ljust i rummet.

Hans knän darrade ocli lian liade en

kväljande känsla i hals ocli bröst, men lian tog det tunga

lexikonet med sig, sträckte sig ut raklång på

sängen i solskenet och begynte slå upp några ord,

som han mindes från i går. Så föll lexikonet

honom ned på bröstet, han slöt ögonen för solskenet

och förde händerna under nacken, där han låg

på rygg.

Om en timme skulle de träffas under

slottsbacken. Få se 0111 Fernbergs nya skidor, dem

han skulle pröfva i dag, voro någonting så

oöfver-träffligt! Han trodde det knappast. Hans egna

smala Kajanaskidor skulle nog bli de bästa också

i dag. Huru hade de inte böjt sig hvarje gång

nästan otroligt smidigt i skvätten nere i

vallgraf-ven, där bara två andra pojkar, utom han själf,

vågade fresta sin skicklighet och skidornas

hållbarhet. Och flickorna liade stannat i kälkbacken

nära invid ocli sett på när de kilade utför den

nästan lodräta vallen . . . och så upp igen på

motsatta sidan. Han urskiljde ännu tydligt ett litet

näpet ansikte med högröda läppar och blänkandehvita tänder under en brun skinnmössa och ökver

en lång åtsittande brun paletå. Men så hade han

störtat utkör . . . snön yrde nere i vallgrakvens

botten, skidorna böjde sig som vidjor, oeh så satte

lian uppkör motsatta sluttningen igen med

svindlande kart, och klickorna tittade helt andlösa ekter

honom, när han dök upp ur yrsnön. Men han

såg sig bara lugnt omkring, låtsade knappt märka

klickorna och drog ett djupt andetag.

Och när han nu såg ned kramkör sig, stod

han på höjden ak en okantlig sluttning, sådan lian

knappast någonsin tänkt sig en backe, om icke

t. ex. utkör Peldoivi i Lappmarken. Hans långa,

smala Kajanaskidor darrade under honom ak otålig

lust att prökva kärden därutkör.

Det sluttade kilometer pä kilometer och bara

utkör, någon liten blånande skuggning här och

där tydde på brantare sluttning — huj, så det

skulle gå!

Ingen mänsklig kot hade trampat i den

glänsande snön rundtomkring, inga ändlöst långa spår,

ekter skidor, som prökvat backen körut. Allt

bländande hvitt och jungkruligt — lian var alldeles

ensam om upptäckten. Möjligen den körsta, som

någonsin karit ned här.

Han kände att klickorna stodo i ängslig

väntan bakom honom och såg ett par beundrandebruna ögon riktade på sig under en brun

skinnmössa.

Han blek andtruten ak glädje och spänning.

Långt nere till höger syntes en antydan till

ett busksnår, eljes glatt och kalt, kritt ocli

sluttande ända i oändlighet.

Så tog han sats och det kläckte till i bröstet

på honom. Utkör bar det under kull

hjärtklappning, han kunde knappast andas så ökades karten ...

där stupade det brantare . . . ned med stakven i

snön, så där ... en stubbe stod upp ur drikvan

där nere, det gällde att väja redan på akstånd, ty

med den här karten gjorde man inga tvära

vändningar . . . Han liade lust att se sig 0111 kör att

mäta höjden bakom sig . . . nej, det vågade lian

inte . . . Och nu började snön yra . . . Han kände

sig lätt som en kjäder, där han klög kram likt

skuggan ak en sky i blåsväder. Slätt var det, så

körvånande slätt . . . inte en sten att väja, inte en

stubbe längre, bara vida, vida snökältet, jämnt som

en sluttande insjöis och bländande i solskenet.

Slutligen körlorade skidorna käste i snön . . . han

klög. Det gällde bara att hålla balansen, ty köll

han här vore det ute med honom.

Bäst det var kröp en liten baktanke ak ånger

kram . . . ånger ökver vågstycket att lia gett sig

utkör det skimrande, lockande jämna och

oändliga.Det gick isande kårar öfver ryggen på honom,

och han kände som flera lispunds tyngd på

bröstet . . . Gud, hvad det gick! . . . Öfver ett idkeligt

skimrande livitt fält utan en buske och utan att

längre röra vid det . . . Men lian vågade inte göra en

rörelse . . . bara stå stilla, så höll han balansen bäst.

Svetten dröp honom ned öfver ansiktet . . .

lian vågade inte skjuta upp mössan i nacken, ty

då skulle han falla. Utför och utför . .. utan

fotfäste ocli utan förmåga att stanna . . . Skulle lian

göra ett försök med skidstafven för att känna efter

0111 snön ännu fanns kvar under honom? . . . Bara

lielt varligt . . . helt varligt...?

Men stafven drogs bakut af luftdraget, så att

liati fick prässa ner den med vänstra armen . . .

och lian prässade och prässade . . . ingenting!

Ingenting under honom . . . bara luften!

Utför och utför . . . utan barmhärtighet.

Mössan blåste af honom, han kände det kallt

och friskt öfver sina bultande tinningar . . . men

farten . . . den ohyggliga farten, som betog honom

andedräkten . . . den idkeligen ökades ... Nu såg

lian snöfältet långt under sig, och där skymtade

det ju som topparna af en skog — långt, långt

där nere! . . . Det svindlade för lians ögon . . . ocli

så ramlade lian öfver ända. — — —

Vid bädden liade lians äldsta syster stått

en låug stund och hållit sin ena hand på hanssvettiga panna, medan hon med den andra kor

mjukt ökver håret och de bultande tinningarna.

Lexikonet, som han krampaktigt hade hållit kast

mellan sina knutna händer, hade systern 111ed våld

vridit ur dem, helt uppskrämd ak hans körvridna

ansikte, där det arbetade och arbetade, medan

läpparna sögo ekter lukt.........

Och när hon slutligen lyckades med en kall

kompress på pannan få honom vaken, låg lian

dödsblek med ea matt uttryckslös blick, som såg

körbi henne ut i vårsolskenet ökver trädgården. Han

gjorde ingen min ak att känna igen henne, ögonen

köllo till ak trötthet, och sedan lian suckat djupt,

djupt . . . tre, kyra gånger blek lians andedräkt

jämnare, och ansiktet kick igen sin naturliga kärg.

Men snart gick det en skälfvande krossbrytning

genom hela lians kropp. Man täckte ökver honom

med kiltar, täcken, pläder. Hans blekhet liade

blikvit blåaktig. Där låg lian kör trött att öppna

ögonen, men med armar och ben hopdragna till

hvarandra och händerna krampaktigt knutna som

kring en skidstak.

Han kortsatte den svindlande kärden, men 1111

köll han . . . genom isande kalla luktlager nedåt

och nedåt. . . Skidorna tumlade om i lukten ökver

honom, men han själk höll med ett krampaktigt

tag i sin skidstak . . . det var den enda kasta punkt

han hade .... Borta på branten vid vallgrakveustodo klickorna ocli storskrattade likasom

kamraterna skrattat i går, när han köll ....

Läkaren kom, kände honom på pulsen,

räknade sextiofem slag inom en halk minut och

stoppade sin termometer lugnt ned i barmkickan igen.

Så såg lian betänksamt upp på pappa ocli stora

syster och sade kort och bestämdt:

— »Pojken liar tyfus.*XV.

En natt på isen.

1.

kolan slutades med luciefest och

stearinljus-illnmination, betygutdelning och en

bedå-rande stor känsla af frihet för en hel månad

framåt. Karl hade dagen förut gjort sina jul-

klappsuppköp med ett allvar som om det gällt

summor i mark i stället för i penni. Han hade tio

gånger tänkt öfver om stora syster hade större

behof af en penntorkare än af en pepparkaksform,

om pappa hellre for genom sin glesa lugg med

en hornkam än med en af guttaperka, och om

yngsta syster satte mera värde på en almanack

än på en stenkolsbrosch. Sist fattade han sitt

beslut. Hans lilla julklappskassa förslog utmärkt

väl, trots sin anspråkslöshet: stora syster fick

penn-torkaren, pappa hornkammen ocli yngsta syster en

almanack. Han hade dessutom några

kommissioner hemifrån, men de hade bara pliktens biintresse.

Karls största nöje var sedan att göra rum för sin

packning i Valkola-Mattis släde och att planera

afresan med Matti själf till i morgon bitti före

soluppgången.Han var på benen så tidigt, att ingen ännu

tändt ljus i huset, han gjorde de sista

förberedelserna kör akresan och gick till skolan, en god

timme innan det bestämda klockslaget kör

lucie-kestens början. Det var glädjen, som drek honom

så obarmhärtigt ut i vintermorgonen, och han blek

icke ensam om att vänta på skoldörrarnas

öppnande. Tolk eller kem ton andra otåliga och krusna

pojkar stampade jämte honom på trappan utankör

skolan i den smällkalla, stjärnljusa morgonen.

Hans glädje och otålighet blandades med en liten

känsla ak skam, som besvärade honom, ty han var

den enda krån de högre klasserna, och nödgades

nu här exponera sin barnslighet alldeles som en

nioårig körstaklassist. Det gick ändå kör sig i

mörkret, där ingen så noga kunde urskilja den

andra. Han tilltalade ingen, behöll en isande

reserv och huttrade ak köld.

Om en balk timme läste skolvaktmästaren

flinande upp ytterdörrarna inikrån, och Karl var den

körste, som tände ljusen på de tre stora A-na i

klassrummet. Det var mycket högtidligt att

sålunda sprida upplysning i samma lärosal, där han

lärt sig mottaga den annars, och klassrummet tog

sig besynnerligt krämmande och kestligt ut i det

skarpa ljusskenet. Men ljusen sutto icke stadigt

i sina urhålkningar, och Karls bästa

helgdags-habit kick svåra fläckar ak drypande stearin ...

l,iiU Karl. j iÄndtligen gick Karl i sin tur med klappande

lijärta fram till katedern, där skolans myndige

rektor stod och rufvade på en hel hög nyskrifna

höstterminsbetyg. Han fick sitt berömliga i

uppförande, flit och uppmärksamhet, lät sitt betyg

halka ned i barmfickan och gick med stel

hållning, följd af hela skolans blickar, för att intaga

sin plats i ledet. Så följde en lång väntan tills

alla pojkar passerat revy. Karl skyndade sedan

på takten i afslutningspsalmen, så att lian alltid

var en lialk takt kramom kamraterna, ilade genom

Fader vår och Välsignelsen, höll’ väntansfull paus

med psalmboken fromt framför ögonen, som

spejade efter stunden, då han fick störta ut, och han

blef en af de allra första, som sprängde

skoldör-ren upp till den ljusnande morgonen. Så stark

och så samfäld var rusningen, att han likt en

för-laddtiing slungades vidare utför farstutrapporna af

trycket från de många otåliga bakom.

En knapp halftimme därefter satt han redan,

omklädd för resan och med den sista biten

frukostmat i munnen, mellan fårskinnsfällarna i

Val-kola-Mattis släde. Solen gick just upp öfver den

gamla gymnasiistaden, medan de åkte Storgatan

fram och passerade stadsporten. Samtidigt med

dem gingo alla gästgifveriets hästar ut åt olika

håll framför slädar med otåliga, liemförlofvade

skolpojkar, men Karl liade triumfen att vara denförste, som passerade stadsporten med klingande

bjällror och en sprängande glädjekänsla högt uppe

i halsen. Solen liade gått upp öfver tindrande

rimfrostskogar och färgade dem blekröda. När

vägen krökte sig, såg han, utan besvär att vända

sig i sin stora päls, den gamla gymnasiistaden

bolma ut en hel sky de skäraste rosor i den

frost-klara luften. De slingade och virade sig ur

hundrade skorstenar, mörknade till vanlig rök,

bleknade till livit sommarnattsdimma, strålade i

purpur, stego allt högre och flöto slutligen bort i ett

fint blomsterstoft högt, högt uppe, för den

vaknande nordanvinden. Öfver den vackra staden

steg dess gamla, hemlighetsfulla borg, färgad svart

och hvit af frosten, men med tinnarna

högför-gyllda af morgonsolen. Och fast Karl kanske

saknade staden en helt liten smula, såg han den

likväl med förtjusning småningom skymmas

undan af backar och talldungar, tills han vid en

sista krökning tog afsked af dess sista

kännetecken, — det luftiga rosenmolnet långt borta

öfver den glittrande skogen.

Och nu låg landet framför honom hundra*

milsvidt, med snöiga, djupa skogar, ändlösa isar

och tjugu graders köld öfver sitt dunmjuka, rena

snötäcke. Släden knarrade enformigt, rimfrosten

bländade, och hästen spådde med upprepade frust*

jiingar att de skulle bli välkomna hem. Valkola-Matti satt på kusksätet och spärrade ut med det

högra benets storstökvel, såsom stadgadt bruk var

bland alla skjutskarlar af god ton. Deras

andedräkt aksatte rimkrost i pälskragarna, och hästen

var redan hvit långt uppåt länden.

Valkola-Matti hade kommit tjugu mil genom

snöiga skogar kör att akhämta Karl, och det var

hans körsta stadsresa. Han inledde klere samtal

0111 stadens härlighet, i det han vände sig till

hälkten om på kusksätet, men Karl var tankspridd

ännu och svarade kort på hans anmärkningar

med en van stadsbos ökverlägsna godmodighet.

Karls tankar voro kör upptagna ak allehanda kriska

intryck, som ombytet körde med sig, och den

vackra vinterdagens lätta lukt lockade hans

fan-tasi till vådlig klykt genom oändliga, krostklara

vidder.

Den sjönk hastigt nog ner i staden, som de

lämnat nyss. Där fanns så mycket, som

bekymrade och retade Karl. När den körsta glädjen vid

akskedet därikrån var ökver, togo lians tankar katt

på staden igen. Nu hade, bland annat, det gamla

gymnasiet kör icke så länge sedan ändrat namn

och lektionsplan. I stället kör de gyllne

uniformsknapparna med lyror, de blå syrtuterna och de

vuxna studentlater, som den närmast köregående

gynmasistgeneiationen lade an med så stor

själf-känsla, och hvilka förskaffat den ett så orubbligtänseende ökverallt, liade lyceistema i dag inga

yttre tecken alls på sin värdighet. De hette nu

och voro rätt ocli slätt lyceister, alldeles som

körste bäste pojkvasker på lägsta klassen. Och

de hade likväl nått ökver kjärde klassen och voro

både i kunskaper och år jämbördiga med de korna,

akundade och uppburna gymnasisterna. Det var

en ak Karls största sorger, och han visste att den

hvilade tung på mången annan sextonåring, som

måste röka sin tobak i smyg ocli passa på att

tömma sitt punschglas så, att lärarena ej fingo

nys om det. Sådant hade aldrig bekymrat de

gamla gymnasisterna.

Det djupa medvetandet 0111 hans orättkärdiga

ringhet gak Karl ingen ro, ty det var just ute på

landet under kerierna som man kunde bära sin

värdighet stoltast. Han hängak sig så åt sin

bitterhet, så att han nästan akundades kadetterna

deras uniformer och själkkänsla, kast det var långt

under hans värdighet. Och han kann på intet

medel att höja sig till den kranistående ställning,

som egentligen tillkom honom. Snölandskapen

drogo körbi hans syn med sin strimma mörk skog

i konden, det ena ekter det andra. Hästen gnodde

i väg uppkör backe och utkör backe,

fimmel-stängerna rasslade, bjällran på seldonen höll takt

till farten med nyckfulla, små ljud i backarna,

men på slät väg med ett jämt ocli starkt klingande,som väckte eko, när det bar iil i grofskogen

eller en bergsbrant råkade finnas i närheten. Den

med Karl nästan jämnårige Valkola-Matti tuggade

sin tobak alldeles fullvuxet och med vanans

likgiltighet samt ägde en skicklighet, fullt ut så

stor som hans egen fars, att sända sin bruna saliv

famnslångt bort i snödrifvan vid vägkanten. Han

var afundsvärd, trots sin fåkunnighet, han hade

långt större oberoende än Karl, och dennes

öfver-lägsenliet gent emot honom aftog med kvadraten

på afståndet från lärdomsstaden.

Bäst Karl betraktade Matti på kusksätet,

påminde han sig en af sina studentbekanta i

hemsocknen, en lång, trygg och säker teolog, som

skulle prästvigas med det snaraste. Och så kom

han ihåg hvilken karl denne varit redan som

gymnasist på samma klass, där Karl nu befann sig.

Det var ju som nyss blifven gymnasist han en

sommar hållit sin första predikan på själfva

predikstolen i kyrkan där hemma. Tänk, en

själa-sörjare, en folkets lärare redan då, medan Karl ...!

Ku tanke flög blixtsnabt genom hans lijärna och

kom honom att draga ett andetag af lättnad.

Hvarför kunde inte han själf göra detsamma?

Teologen var ju visst äldre den tiden än Karl var

nu, men Karl var lika långt kommen i kunskaper

som han. Ett par år mer eller mindre gjorde

föga till saken, endast man hade den sanna man-liga ökvertygelsen 0111 att kunna sprida kunskap

om den Högste. Karls ökvertygelse blek

plötsligen så manlig oeh stor, att han nästan tårades.

Här satt han med sin rika kunskap i

kyrkohistoria och grekiska och akundades Valkola-Matti!

Och då kände han med ens hos sig okantliga

skatter ak heligt vetande, dem han ville bibringa

en andäktigt lyssnande åhörarskara.

Beslut och handling! Han diskuterade redan

i tankarna predikokrågan med karbror Ramsenius,

pastorn där hemma. Karl satt själkmedveten i den

stora skinnsokkan i dennes rum, och gubben gick

nöjd, men litet körvånad ak och an kramkör honom,

lyssnande till hans körslag. Han blåste röken ur

sin pipa ut i ett stort moln, och Karl bolmade

tappert ur sin. Gubben försvann helt och hållet

i molnet, och likasom Herrens egen röst i bibeln

gärna talade ur moln, lät gubbens nu helt

tor-dönsaktig, när han sade:

»Ja ja, — det tål att tänka på! > — Det tål

att tänka på!»

Karl var mycket nöjd med det beskedet.

Hans anseende inkör Matti och inkör sockenborna

skulle han stadga på det mest storartade sätt,

och han såg Anna Ramsenii vackra ögon kästa

på sig med ett egendomligt uttryck, när hon kom

in och karbror själk omtalade kör henne beslutetde kattat. Karl blek allt kastare i sädeln, lian

växte ut till en väldig Herrans tjänare inom en

minut, ocli hans anspråkslösa lyceiståndpunkt låg

långt, långt bakom honom i korntidens dunkel.

Med Annas hand i sin gick han i kyrkan en

morgon i julveckan, ocli han önskade bara att det

funnits en orgel där kör att öka det högtidliga

vid hans uppträdande. Han måste dock nöja sig

med kantorns spruckna röst, isynnerhet som Anna

lokvade att högt understödja honom med sin

vackra sopran. Karl hade aldrig älskat Anna

Ramsenius körut, men nu kände han att lians

liks lycka berodde ak henne, ocli endast ak henne.

Den vissheten kom så plötsligt, att han alldeles

glömde sin sista »flamma > i gymnasiistaden,

henne, som han ännu i går tillhört med hela sin

glödande själ.

Det blek ett stillestånd i hans äregiriga på

samma gång som höga och andäktiga tankar, lian

kände sig likasom dragen bort ikrån jordelikvets

äklan och erkor ett lugnt och stort välbefinnande,

en krid med sig själk som aldrig körr. Annas

hand livilade allt kortkarande i hans, och ikrån

lik-vets småsinne flydde de två upp mot regioner,

som liknade det öfre partiet af altartaflan hemma

i kyrkan, med små, leende kerubhufvudeu och en

öfversvinnelig, salig atmosfär af evig försoning

och förlåtandets frid.Då föll Karl plötsligt ner från det öfre al t af

-tafvelpartiet i släden igen. Men hans

föreställningar liade varit så sköna och fulla af lugn

lycka, att lian gladde sig åt de två resedygn lian

liade framför sig, under livilka lian helt skulle

få ägna sig åt sitt nya, stora värf. Hans

tankar voro aldrig lifligare och hans bilder aldrig

klarare, än då han satt varmt inbäddad mellan

fållarna i släden och såg de hvita

snölandskapen liksom i dimma glida förbi sin syn mil

efter mil.

Men just när han som varmast gladde sig åt

sin rättighet att fantisera fritt, ville icke bilderna

forma sig längre. Det föll som en skymning

öfver kyrkan med de lyssnande bönderna. Annas

hand blef kall och gled ur hans; hans inspiration

att tala öfvergaf honom, farbror Ramsenius själf

blef knarrig, och hela lielgdagsstämningen med

små keruber, försoning och frid ville icke låta

leka med sig längre. Karl började då välja text

till sin predikan, för att gräfva ned -sig i detaljer,

när helheten ej längre höll ihop. Men så gick

det upp för honom att det var almanackan och

icke han, som föreskref text på första söndagen

efter nyår, då han skulle hålla sin predikan. Den

upptäckten gjorde honom än kallare, och när

Matti i detsamma vände sig om på kusksätet

med en upplysning att de nalkades middagsrast-stället, så köll Karl ohjälpligt ur sin höga roll

och snärjdes in i ett långt samtal med Matti om

allsköns alldagligliet. Den skojaren visste så kikkigt

att smickra Karl med att han blikvit så gammal

och allvarlig . . !

2.

De hade rastat till middag och rastat till kväll.

Vägen hade gått hastigt undan, ty Mattis häst hade

hvilat två dagar i stallet och mumsat hakre i kred

och ro. Nu sutto de två och beslöto stora ting

i den lilla gästgikvarsalen, där kvällsmaten stod

på bordet, och Karl bjöd Matti på toddy. Han

hade smugglat med sig en klaska konjak krån

staden, och den skulle naturligtvis drickas ur innan

de hunno hem! Ekter det körsta glaset blek Karls

hemlängtan och hans lust att snart realisera alla

drömmar mycket liflig. Gästgikvaren hade nyss

varit inne och okörsiktigt låtit undkalla sig ett

par ord 0111 att vintervägen ökver Saimaisarna just

i dag blikvit bekaren med häst kör körsta gången

i år. Det behökdes icke mera kör att Karl på

allvar skulle gå ihop med Matti och ökvertala honom

att kölja vintervägen, som var hela sju mil

kortare och långt äkventyrligare än landsvägen rundt

omkring. Vintervägen tog ak helt nära detta

gäst-gikveri, och Karls önskan var att de nu genastJhL

skulle begifva sig af, för att öfverraska de

hemmavarande nära ett dygn tidigare, än de väntade dem.

Natten var stjärnklar, Mattis häst var icke trött,

och efter midnatt skulle månen gå upp.

Matti hade otaliga invändningar att göra; han

liade åkt den vägen bara en gång förut, de kunde

förvilla sig, isen var svag ännu, och de

hemmavarande skulle sväfva i stor ångest, om de vetat

att Karl sålunda frestade Guds försyn. Karl

svarade att de ju icke visste någonting 0111 det hemma,

och att det var ingen fara, efter man åkt den vägen

tidigare i dag. Han spädde ut Mattis tvekan

med sin konjaksflaska ocli lyckades slutligen få

honom resonlig. De skäl, som berörde honom

djupast, var att genvägen öfver isen blef liela sju

mil kortare ocli det verkade också som det

afgö-rande skälet. Men först kallades gästgifvaren in

och rådspordes utförligt både 0111 isens styrka och

vägens riktning. Matti såg igen betänksam ut,

men Karls ifver ökades. Deras resa liade likafullt

blifvit uppskjuten till morgondagen, 0111 det icke

händelsevis till gästgifveriet anländt ett par

forkarlar, livilka just nu gjort den färden öfver isarne,

som ingaf dem sådana betänkligheter. Då vädjade

Karl till Mattis stolthet- och tapperhet, och

dennes motstånd brast efter en kort förklaring, hvari

lian inför gästgifvaren gjorde sig oansvarig för

följderna. Hästen togs ur stallet och spändes för,de drucko sina glas i botten, oeh gästgikvaren

önskade dem lycka på kärden. Matti brummade

ännu litet kör syns skull, men gak slutligen hästen

den akgörande snärten, och så gledo de i väg.

Om en stund lämnade de landsvägen till

höger, och när de en gång kommit körbi

vägskil-naden och karit in i villande skogen längs den

lilla bivägen, var vägen ökver isen inslagen, och

det lättade bådas sinnen att steget ändtligen var

taget. Karl bjöd Matti klaskan till en styrketår

och stämde upp en glad visa, som ekade mellan

kurorna i den stora tystnaden, hvilken likasom

kväkde ljudet ak deras bjällra.

Inom kort koro de utkör en brant sluttning,

skogen glesnade, och mellan stammar och grenar

skymtade isens livita lakan som en vägg. De

gledo utkör sluttningen och ner på isen i en inre

vik. Månen hade ännu icke gått upp, och i det

märkvärdiga, ovissa ocli tindrande stjärnljuset såg

viken ut som en okantlig kjärd, kördunstande i

silkverskir mot horisonten. Släden, som stött och

huggit i backsluttningen, löpte nu jämt som ökver

glas. Snön låg helt tunn i kristaller på det glatta

tinderlaget, ty det hade krusit körst ekter det stora

snökallet. Karl tänkte på att taga kram sina

skridskor, som han hade med i kappsäcken, och visa

Matti huru man satte körbi en häst. Men så blek

det vid blotta tanken, ty släden var så varm ochbekväm och kärden så lätt, att han bara njöt ak

den. Hästen hade just ingen annan ansträngning

än att körklytta sig själk, släden med innehåll köljde

lätt som en skugga ekter.

Här och där syntes ett svart streck i det

gråhvita kältet, som en remna ritat dit då

vattnet trängt igenom och smält snön en tum åt

ömse sidor. De hade åkt ett godt stycke utåt

viken, innan det körsta brakandet gak tillkänna att

de icke hade kast mark under kötterna. Hästen

skyggade till vid det ovana ljudet, men då det

kom igen allt oktare, vande den sig snart vid det.

Matti och Karl delgåkvo icke hvarandra sina

känslor, men Karl tyckte att de långa, klagande och

klirrande ljuden, som likt blixtar löpte kramkör

dem där de åkte kram, väckte ett visst hemskt eko

i deras samveten, hvilka icke voro kullt så

oantastliga som hästens. Karl såg nog att Matti i

början kor upp, när isen allt kör starkt våndades

under dem, och kast han själk Jjjorde likaså,

kör-säkrade de hvarandra ömsesidigt i de körnuktigaste

och tryggaste tonkall, att när isen brakade på

detta vis, var det endast ett tecken på att den

var stark. Det var bara kölden, som drog den

tillsammans, körstås, och gjorde den ännu starkare.

Det hade köljt den stjärnklaraste

midvinternatt på den vackra dagen. Redan tidigare, i

solnedgången, hade Karl med verklig och djup stolt-het lagt märke till en smula riinkrost på sin

öf-verläpp, där fjunen annars sutto ljusa och

omärkliga. Han sköt kram läpparna och betraktade med

förtjusning sin kristalliserade manbarhet i

solskenet, men Matti märkte ingenting ocli tycktes föga

njuta ak sin egen rimkrost. Härute på isen kändes

kölden än skarpare och knep de åkande hårdt i

näsorna, men Karl lät svedan uppvägas ak

tillfredsställelsen att då och då med tungan öfverfara en

formlig mustasch af styfva, små fjun, som han

tyvärr för mörkrets skull icke kunde uppfatta med

synen.

De små samtalen med Matti hade småningom

löpt ut i idel tankstreck, och dem ifyllde Karl

för sig själf. De snöiga, barrskogmörka

stränderna stannade allt längre bakom, viken vidgade

sig, och öfver en oändlig, gråhvit slätt steg

månen upp med den ena kanten halfförtärd af

ne-danet. Det kändes som skulle de begifvit sig ut

i själfva världsrymden, så omätlig och kall och

öde låg Saima framför dem i det osäkra halfljuset.

Karl ryste och glömde mustascherna för att göra

en blixtsnabb, astronomisk färd till världar, som

lågo miljarder mil från vår planet. Men

världsaltets omätlighet kom honom icke att glömma

sin litenhet, och han måste snart med en fråga

till Matti förvissa sig om deras säkerhet:

»Kan Matti hålla hästen på vägen?»»Här är den, alldeles under oss», svarade han.

»Hvar då?»

Karl spejade förgäfves efter ett spår och

lugnade sig först efter en stund, när han såg tydliga

märken af att en häst passerat här förut. Det

kändes så märkvärdigt trösterikt att upptäcka de

mörka lämningarna efter den, dragna ut i en flera

famnar lång, subbig linje. Vintergatan i all dess

renhet lockade honom till irrfärder först, sedan

han märkt den jordiska smutsen under sina

fotter .. .

Midnatten var småningom förbi.

Stjärnbilderna hade långsamt svängt sig, och Karlavagnen

hade rest sig upp på tistelstången, så den stjälpt

ut hvar och en, som vågat taga plats där. Månen

gick fram med stora, snabba skridt lågt öfver

synkretsen. Karls tankar fingo återigen fart,

un-derhjälpta af tystnaden, enformigheten och den

gnistrande omätligheten ofvanför och omkring dem.

Han började med att betänka sin litenhet inför

denna naturens storhet, men blef icke riktigt varm

af moralen däri. Han hade vid denna tid ännu

inga ohjälpliga sorger, som det kändes godt att

göra små genom jämförelsen med omätligheten och

vissheten om att han icke led ensam i denna värld

af myriader världar. Han hade ett sextonårigt,

fåfängligt sinnelag med stor tro på

ungdomskärleken och dess allt besegrande, varma låga. Ochså tog han katt på Salamis arbete att bygga en

bro ak ljus till Zulamith, oeh han utkörde

ansenliga sträckor godt arbete, sedan han en gång

be-slutit sig kör hvilken stjärna han skulle utnämna

till Zulamith. Han stannade slutligen vid en ak

de mest gnistrande stjärnorna, hvars sken växlade

i hvitt, violett, blått och rödt, alldeles som en

diamant, klere gånger i sekunden, och så begak

han sig ut på kärd till henne. Ekteråt erkor han

att hon lydde det manliga namnet Sirius, men kör

honom blek hon länge och väl brännpunkten ak

all kvinnlig skönhet, med drag som växlade, det

är sannt, men som oktast buro Anna Ramsenii hulda

släktegendomligheter.

Först, när han började kärden, bar stjärnan

tydliga drag ak den vackra prästdottern, men han

hade ännu icke hunnit särdeles långt, innan hans

stadsklamma på ett störande sätt körde in sitt

lustiga, skrattande ansigte mellan Zulamiths och

hans eget. Han körsökte jaga bort henne genom

mycket oartiga tankar, men hon stod likakullt kvar

och storskrattade emot honom en halk miljard mil

borta i rymden. Han lät då nåd gå kör rätt,

byggde sin ljusbro kram emot henne, han såg icke

till personen, ursäktade han sig kör sig själk, och

bytte kör säkerhets skull om namn på stjärnan

kör att icke vara Zulamith otrogen. Han kallade

den i största allmänhet »Lycksalighetens ö» ochstyrde fram emot den genom himlahvalfvets

skimrande arkipelager.

Snart hade han lyckats få en fullkomligt hel

förnimmelse af att vara ett obetydligt stoftgrand,

som sväfvade fram midt genom världsrymden. När

han såg åt sidorna ner på isen, hade den en

märkvärdigt overklig färg, såsom låg den många mil under

dem. Den mörka strimman skog vid synranden

kunde mycket väl passera för ett moln någonstans

långt borta, och all känsla af horisontal- och

vertikalplanet liade han lyckats förjaga. Hästen,

släden, Matti och han själf voro en planet för sig,

uppåt- och nedåtkänslan fanns icke längre, och

de drogo frigjorda och starka i sin tro på

ungdomskärlekens makt allt vidare fram mot

Lycksalighetens ö, som blinkade i fjärran med

färgskiftande lustgårdar. Ett ögonblick blef hans

fantasi förvillande verklig. Här midt ute på

Sai-m afjärden liade isen hört upp att braka, bjällrans

ljud hade han längesedan vant sig vid, så han

icke fäste sig vid det, färden gick alldeles tyst,

och den gråhvita ytan under dem var så jämn,

att släden tycktes mera sväfva än glida öfver den.

Hästens tramp förlorade sig i den ekolösa natten.

Matti teg, Karl teg, isen teg. Karl var alldeles

nära att fråga Matti huru han vågat sig ut på så

vådliga långfärder, och om han icke visste att de

kunde få hålla på så här i tusen år utan att än-

I.ille Karl. 12då hinna kram. Men Matti satt och halksok så

tryggt nickande på kusksätet, att Karl genast

insåg omöjligheten ak att lian skulle kört ut i

rymden mot Lycksalighetens ö.

3.

Karl var icke mycket ledsen på Matti kör att

han hållit sig kvar på jorden. Hellre tvärtom.

Han började tänka på deras oväntadt tidiga

hemkomst, huru den skulle ökverraska alla, och huru

man skulle ökverösa dem med krågor. Han gjorde

klart kör sig alla de likgiltiga svar han skulle

ak-gikva, bara kör att reta deras nyfikenhet än mera,

och huru han slutligen, under ogillande

körvå-liing krån de hemmavarandes sida helt likgiltigt

skulle berätta att de åkt öfver Saimaisarna redan

köre jul. Han kände en ganska stor

tillfredsstäl-lelse ökver detta faktum, ty det skulle visst

köre-kalla dem ganska våghalsadt, men i alla kall

retade det lionom en liten smula att han icke skulle

kunna berätta dem något värkligt äkventyr, som

de upplefvat. Det var likasom lite snöpligt att

komma hem med bara fantasi som behållning efter

en så äfventyrlig resa, ocli lian började önska att

de skulle åka in lielt litet — bara till namnet —

eller åtminstone möta ett halft dussin vargar. Vid

närmare eftertanke stannade han vid den senareönskan, dels emedan han ieke trodde att vargarna

voro så farliga, dels emedan han ännu icke sett

vargar på nära håll. Oeh han hängak sig åt en

viss smickrande och behaglig känsla ak att sväkva

i stor kara, medan de där hemma sokvo sin söta

sömn och trodde att Karl gjorde likaså på något

tryggt gästgikveri.

När han igen kått tankarna riktade på

hemmet, stannade de där, trots att Lycksalighetens ö

allt fortfarande vinkade med ett färgrikt fyrverkeri

högt uppe på natthimlen. I stället för den stolta

känsla af fara, som behärskade honom nyss, togs

han fången af ett mycket mildt välbefinnande

vid försmaken af julens landtliga fröjder. Julen

hade ju under hans barndom utgjort en fest med

blida, välvilliga och varma känslor. Han såg sin

gamle far tina upp och stråla af tyst och hjärtlig

vänlighet, alla hade idel goda ord, och barnen

fingo rara julgåfvor och helgdagsmat under långa

veckor. Karls sextonåriga världssmärta hade ännu

inga djupare rötter, han kände sig glad åt att

världen fått en återlösare, och han ville fira

födelsefesten med det rätta varma sinnelaget. Han

emotsåg med en viss fridfull glädje själfva

andaktsstunderna på de stora helgdagarna, beslöt att

deltaga i dem med fullt hjärta och därigenom göra

de sina en synnerlig glädje. Han ville trycka

tillbaka djupt i sitt inre alla rebelliska, fria ochmoderna tankar, som lifvet i lärdomsstaden

ofrivilligt väckt hos honom, och än en gång som

ett godt barn njuta julfriden i sitt gamla, goda

hem. Det var också den rätta stämningen, hvarur

hans predikan på nyåret skulle framgå ocli som

sedan med ett slag skulle förflytta honom från

barnkammarsidau högt uppå tinnarna af

anseendets tempel.

Han slöt ögonen och tyckte sig redan nalkas

hemmet. Där hade de utgården vänster om vägen,

där begynte tallskogen, och om tio minuter skulle

de åka in på gårdsplanen. Han hörde alldeles

tydligt Kastors onda skall på afstånd och fägnade

sig på förhand åt omslaget i hundens beteende,

när han fick reda på hvem som var i antågande.

Därpå skymtade ljus mellan stammarna, och de

åkte ut från tallskogen, fram genom allén,

ackompanjerade af hundskallet. När de skulle in på

gårdsplanen mellan grindstolparna, som stodo där

halfdrunkuade i drifvorna, mötte dem Kastor med

en attack på hästen. Strax därpå kände han igen

Karls röst, och hans ilska gaf rum för en glädje,

så full af vänlighet och så våldsam, att Karl hade

all möda att hindra honom att slicka sig i

ansiktet. Han gjorde höga skutt kring släden och

upp i den och fägnade sig så öfver deras ankomst

som aldrig någon människa ännu gjort eller

kommer att göra.Iyockad ak bjällerklangen och Kastors

glädje-tjut, kom tjänstklickan Greta ut i farstun med ett

ljus i handen. I tamburfönstret såg Karl spejande

ansikten, och när de stannade framför trappan,

dykte hushållerskans gamla vänliga ansikte upp

strax bakom Gretas, och ljusskenet föll varmt på

hennes fina rynkor och slätkammade, gråsprängda

hår. Hans äldsta syster nästan sprang ulför

trappan och ropade:

— »Karl —! Är du redan här! Kära Karl

välkommen!»

Efter henne kommo de andra systrarna ut i

den kalla vinterkvällen, utan att ha hunnit taga

på sig en sjal engång. Men pappa blef kvar inne

i tamburen och bolmade tobaksrök mot rutan.

Hans flintskalle glänste i taklampans sken, och

genom de öppna dörrarna slog i ett moln af imma

hemmets välkomsthälsning ut emot Karl. Den

kom i en varm doft af julklappslack, skurning och

vörtbröd, och han var särdeles känslig för den

efter sin långa färd i kölden. Med förtjusning

igenkände han sedan, starkare än alla andra, den

egendomliga lukt, som bara fanns hemma hos dem,

som var ingrodd i möbler och kläder, som liörde

till hemmet och familjen, och som icke fanns

annorstädes i hela världen. I den doften slog hans

barndom honom till mötes med hemmets hela

trollkraft och innerlighet.Äldsta syster kysste honom på munnen, men

drog sig helt förvånad tillbaka.

— »Kors i alla dar! Jag tror du fått

mustascher, Karl!»

De andra systrarna trängdes kring släden för

att få se Karl och hans mustascher, och när han

stigit ur, fann han till sin outsägliga fröjd att

hans rimfrostmustascher icke smulto bort, utan

läto fingrera och vrida sig så mycket han det

behagade. Han snöt sig utan att få dem i

handen, och han beredde sig för ett imponerande

intåg i det gamla hemmet. Pappa mötte honom i

farstun, och Karl snurrade upp ett par ansenliga

knäfvelborrar för att kunna gifva honom

hälsningskyssen.

— »De där rakar du bort i morgon dag, —

det passar sig inte för skolpojkar», sade pappa

afkylande och kysste honom leende. Han kallade

dem icke ens mustascher, utan bara »de där»!

Karl glömde dock hans ovänlighet så godt

som genast, ty i tamburen såg han farbror

Ram-senius och Anna, hvilka voro på besök i kväll.

Farbror klappade Karl leende på axeln och

välkomnade honom men Anna drog sig blygt

tillbaka i skumrasket, och Karl kunde omöjligt se

livad hon tänkte om honom och hans mustascher.

Det där skumrasket, som dolde henne, föreföll

honom mycket märkvärdigt, och lian fick en heltliten misstanke att han bara drömde alltsammans,

då det plötsligen hördes ett buller och dån, som

skulle liela huset störtat ihop. Golkvet gaf vika

under Karl, det hördes ett brus som af vatten,

och han förlorade alla sina kära ur sikte med

detsamma.

Nästa sekund hörde lian Mattis röst och

kände en hand, som ruskade sig i pälskragen:

— »Fort upp! Skynda på, så att släden inte

sjunker!»

Karl såg sig yrvaken omkring och fattade

icke hvad som händt, innan han strax framför

släden såg en mörk kropp, som arbetade i en vak.

Bakom honom stod Matti på isen och ruskade

sin herre i kragen.

— »Här ä" vi nu i sjön», berättade Matti

kort hela sammanhanget.

I ett nu var Karl på benen och drog

ofrivilligt pälsen af sig för att vara ledigare i sina

rörelser.

— »Släpp inte pälsen i vattnet», ropade Matti,

— »vi behöfva nog våra kläder torra i natt!»

Matti stod bakom släden och höll i den af

alla krafter för att hindra den att glida ner i vaken

efter hästen. Karl var också ur släden inom ett

ögonblick ocli tog i med att hjälpa Matti.

— »Håll i släden så länge, så skall jag göra

lös fimmelstängerna», kommenderade Matti.Karl grep i ak alla krakter och hade stor möda

att hålla medarnas bakre ända uppe på isen. Karl

körstod snart Mattis manöver och gillade den

full-komligt. Nu kunde de lätt draga släden upp på

isen igen, när bara dess krämre hälkt befann sig i

vattnet. Sedan skulle de se till hvad de kunde

göra åt hästen. Det var tur att de icke åkt in

med släde och allt, ty då hade räddningen blikvit

långt svårare.

Om en stund hade Matti lyckats lossa fim-

melstängerna, och med ett raskt ryck kingo de

släden uppå isen. I en stor, svart vak ak om-

kring två kamnars längd låg hästen och pustade

och arbetade kör att hålla sig uppe. Så snart de

hade släden räddad, gick Matti körsiktigt kram till

vaken nära hästens hukvud, stampade på isen kör

att körsäkra sig om den höll och närmade sig

sedan kör att hjälpa sin raska vallack, där den

låg och krustade helt muntert i det iskalla

vattnet, alldeles som om den tagit ett vanligt som-

marbad.

Karl ville hjälpa, men Matti ropade till

honom att icke komma för nära iskanten. Det

hade han rätt i, det tjänade ingenting till att falla

in och bli genomvåt. Natten var kall nog annars.

Karl hade kommit från inåkningen med sin ena

fot en smula våt af vattnet i släden, som funnit

väg in i hans storstöfvel. Matti hade genast,när isen brast under hästen, hoppat upp på

iskanten utan att väta en tråd på sig.

Han kick katt hästen vid betslet och lugnade

honom med vänliga ord och klappningar. Sedau

körde han den ett stycke tillbaka i vaken ocli

uppmanade den med uppmuntrande ord ocli

ryckningar i betslet att konuna upp. Hästen samlade

samlade sig till en stor ansträngning, reste sig

nästan upprätt i vattnet bland isstyckena, allt

under Mattis hetsande rop, ocli körsökte med en

kraktig sats att nå med kranikötterna upp på

iskanten. Han kick jämt och nätt den ena liokven

upp på isen, som brast under den, ocli sjönk

sedan så djupt tillbaka i den svarta vaken, att Matti

måste släppa sitt tag i betslet kör att icke kölja

med. Isstyckena skramlade och vattnet plaskade,

hästen krustade ut med skälfvande, stora mulvingar

det vatten han supit in och bekann sig åter i sitt

körra simmande läge. Med en liten otålig, energisk

gnäggning protesterade lian mot sin kångenskap

och gjorde ett nytt körsök på egen hand att rädda

sig. Det lyckades i ikvern så bra, att han nu kick

båda hofvarua upp på isen, ocli Matti sprang till

med ett glädjerop kör att hjälpa lionom.

— »Se, det kan man då kalla en häst, som

hjälper sig själk», sade han stolt.

Men hästen orkade icke länge hålla sig kvar

i den ansträngande ställningen, hokvarna gledo alltnärmare iskanten igen, och Mattis rop och

betsel-ryckningar voro förgäfves. Det stackars djuret

insåg sin förtviflade belägenhet fullt så väl som Karl

och Matti. I den halfljusa natten kunde Karl mycket

väl uppfatta hästens hjälplösa blick, som också

upptäckte honom ett stycke ifrån och tycktes

förebrå honom att han stod där utan att göra något

till räddningen. Hästens stora, rörliga mulvingar

talade ett starkare ängslans språk än någon

mäu-niskomimik, och Karl skyndade till för att föreslå

Matti någon dumhet. Men antingen nu Matti

hade mindre sinne för djurens språk än Karl, eller

att han tyckte att hästkurer borde användas för

hästar, alltnog han sökte fram sin piska, hojtade

ett par hjärtlösa tag, tog hästen igen i betslet och

gaf honom en svidande och hård pisksläng. Det

förtviflade djuret formligen stegrade sig i vaken,

gjorde en sista, stor kraftansträngning och reste

sig med mera än halfva sin svarta kropp upp på

iskanten.

— »Se så, ja! Upp med dig, ditt förbannade

kräk!», skrek Matti.

Det förbannade kräket högg framhofvarnas

järnskor i isen och drog sig långsamt upp.

— »Se så, ja! Det går ju!» uppmuntrade

Matti.

Då gaf isen till ett klagande ljud, bågnade

långsamt under hästens hofvar och gaf vika förtrycket. I ett nu räddade Matti och Karl sig på

den fasta iskanten, men hästen sjönk tillbaka i sin

körstorade vak utan ett ljud och utan en krustning,

likasom besluten att hellre öfverlämna sig åt det

kalla vattnet, än att kördraga klera piskslängar och

hårda tillmålen.

»Se, nu är han där igen», sade Matti. »Och

där blir han väl också», tilläde lian utan en

skiktning i tonkallet.

»Vi måste söka hjälp», sade Karl.

4.

Nu körst såg Karl sig omkring. Det var icke

långt till land, och han krågade Matti huru de

hittat in i ett så smalt sund, där det säkert gick

ström.

»Ja nå, — när hästen körde oss . . .»,

svarade han.

»Går då vägen här?»

»Kan jag veta det mera än ni?»

»Har du kört vilse då?»

»Vi måtte väl ha gjort det, ekter jag ingen

väg ser.»

»Du har sokvit — hva?»

»Det har ju herrn också gjort.»

Nu begynte hästen klämta starkt i vattnet,och Matti tog kiinmelstängerna kör att se ekter om

de skulle räcka tvärs ökver vaken. Det gjorde

de lyckligtvis, och om en stund liade han

kast-bundit dem vid bukgjorden, så att de buro upp

hästen, utan att den behökde anstränga sig med

simmande.

»Om det skulle hjälpa att ropa på hjälp»,

sade Matti sedan och sände ut ett tämligen mildt

skri i vinternatten.

»Nej, gå då hällre och sök hjälp du, så skall

jag skrika», köreslog Karl.

»Här måtte väl bo kolk någonstans i

närheten», körmodade Matti. »Jag tyckte jag såg

ljussken en stund innan vi åkte in, och en häst

har alltid sina märken att gå ekter, om den

kör-villar sig. Voj, voj, att jag alls gak mig ut på

den här kärden!»

»Nå ja, — gå nu och sök reda på någon, så

skall jag skrika.» — Och Karl upphäkde det mest

inkernaliska, vrålande läte han hade i strupen.

Det gak ett hemskt eko på andra sidan

sundet, hästen tystnade med sitt klämtande i vaken

och såg sig 0111 kör att se ekter hvad de hade kör

sig. Matti gak sig i väg utåt sundet, kör att taga

en ökverblick ak ställningen, och Karl tog sig kör

att klappa och lugna hästen, allt medan han då

och då liok upp de körkärligaste skrän, som gjorde

hästen än oroligare och väckte hans égeu slum-rande inbillning till lifs, så att han slutligen skrek

med verklig inspiration såsom i lifsfara. Matti

hade förminskats till en svart punkt ett godt

stycke borta på isen, och Karl tyckte sig höra

att han ropade något. Han ansträngde sina öron

och uppfattade slutligen:

»Huru mycket kan klockan vara?»

Karl förargades åt Mattis, som han tyckte

oväsentliga fråga, drog fram sitt ur och ropade

till honom:

»Klockan är fem!»

I detsamma slog Matti in en bestämd

riktning och försvann snart bakom en udde,

lämnande Karl ensam med en drunknande häst midt

i natten, Gud visste huru långt ifrån alla

människoboningar. Han tog snart sitt parti, gjorde

krumsprång på isen midt för den stackars hästen

för att hålla sig varm och bäddade sig slutligen in

bland fällarna i släden, när kylan i hans våta fot

icke ville bli mindre af rörelsen. Hästen låg ganska

stilla med ett flämtande och en half gnäggning då

och då, så länge han såg Karl, men när denne

krupit in i släden, böljade hästen bli orolig på allvar.

Först lät han höra ett stönande, hälften

frustande, hälften gnäggning, som lät så ångestfullt,

att Karl for upp i släden och trodde att hästen

sjönk. När hästen hörde att han rörde sig i

släden, vände den på hufvudet och sände Karl sinmest körebrående blick jämte en grymtning så

talande, att Karl måste fram och lugna honom.

Han strök hästen ökver manen och öronen,

skrapade honom i pannan och under luggen, samt

talade hoppingikvande ord till honom i

bekymmers-lös ton. Hästen tyckte säkert att den

bekym-merslösa tonen lät väl hånande, ty med en otålig

rörelse kastade den på hukvudet och lät åter höra

sin ångestkulla gnägguiug, som skalk ak köld

likasom den själk. Den arbetade mest hela tiden i

vaken kör att hålla sig varm, och endast genom

rörelsen höll den vaken öppen; — isen hade

annars krusit kast omkring och ökver honom.

Fim-melstängerna, som buro upp hästen, prasslade, när

den blek otålig, och det blek den 1111 alltmera

minut ekter minut. Karl körstod honom alltkör väl

och slog an en deltagande, beklagande ton i hopp

att den skulle värka bättre än hans

bekymmers-lösa nyss. Det blek ett litet stillestånd i hästens

otålighet, den skakade bara sorgset på det vackra

hukvudet, men skalk ak köld så starkt, att isen

klirrade kring honom.

Karl satt och smekte honom i goda tio

minuter, under ganska plågsamma tankar. Hvems

var kelet till hästens nöd om icke hans? Han

kunde icke advocera sig kri inkör sitt samvete,

och han måste erkänna att han var hästens

mördare. Enligt Karls ökvertygelse kunde denaldrig hålla ut en halk timme till i vaken. Och

det var en kör sorglig dödskamp han skulle bli

vittne till, utan att kunna hjälpa ett grand. Karl

satte hela sitt stora skuldmedvetande och

medlidande in i en smekning, som lian gak hästen,

men den skakade bara på hukvudet, nästan vred

denna gång, och gak upp ett stönande skri, så

förfärligt, att Karl ryggade långt tillbaka krån

vaken, i tron att den skulle anfalla honom. Men så

blef liästen åter lugnare och såg bedjande på Karl.

Då lyste en lycklig tanke upp hans mörka

sorg, han lämnade hästen för några ögonblick

ocli lyckades få fram ett stycke bröd ur sin

matsäck i släden. Samtidigt föll det honom in att

han kunde anlita sin halftömda konjaksflaska för

att mildra den köld, som allt mera trängde

honom genom benen. Hvarför icke med detsamma

gifva liästen af den? Nästa ögonblick matade

Karl den genomfrusna, stackars kamraten med

bröd, doppadt i konjak. Han lät sig förplägningen

väl smaka och skydde alls icke brödet kör dess

starka spritlukt. Det var Karl en sällsam lättnad

att, inkrupen i sin päls med hästens hukvud på

sin arm, dela med honom sin matsäck och sin

medsmugglade konjak, hvilken tycktes bekomma

honom väl. Han blek lugnare under behandlingen

och slickade begärligt Karls händer, när han ak

vårdslöshet spillde ut konjak öfver dem.lg£

Det kunde vara en timme, sedan de åkte 111,

ocli en half, sedan Matti lämnade släden. Ännu

syntes han ej till, och Karl började förtvifla.

Hvar-för satt han här och underhöll den dödsdömdes

lif? Var det då inte långt bättre att också han

gaf sig i väg för att rädda sitt eget lif undan

kölden? Kanske skulle han lyckas skaffa

snabbare hjälp än Matti. En enda blick på den

stackars kamraten kom Karl att ändra tankar

fullkomligt. Det liade varit ett brott, som skulle

plågat honom hela lifvet igenom, om lian nu

öfver-gifvit hästen. Han kände sig färdig att frysa

ihjäl här bredvid hästen, 0111 det gällde.

Inom kort hade de tillsammans tömt

konjaksflaskan, och Karl kunde heligt försäkra att hästen

fick brorslotten. Under pausen, som följde efter

förpläguaden, kom han att tänka på hvad de där

hemma skulle sagt, om de sett honom här ute på

Saimaisen, matande och smekande en döende häst

i en vak. Så påminde han sig att Anna

Ramse-nius tyckte ofantligt mycket om hästar, och nu

tänkte han på sin trofasthet i nöden med dubbel

glädje.

Han vände sig ofta om och såg slutligen i

skumrasket trenne mörka punkter komma om

udden och styra mot dem. Tänk om det var

vargar! Han hade ingenting annat än en knif till

hästens och sitt försvar, och han iakttog de trepunkterna ined .spänning. Han ville tro att det

var Matti oeh två andra karlar, men i halkmörkret

sågo punkterna så besynnerliga ut. Också hästen

vädrade de annalkande, spetsade sina bakutstrukna

öron och såg så pigg ut, att all Karls ängslan

kör-svann, ty en häst i en vak spetsar icke öronen

på det viset, om det är vargar lian vädrar. Det

kom nytt hopp ökver honom, hela hans krusna

kropp spändes i en plötslig, ny ansträngning att

komma upp ur vaken, och den var så stor att

den ena kimmelstången lossade, och endast den

andra blef kvar kör att hålla honom uppe. Han

lät höra ett gnäggande, som ieke längre hade

kvar det hemska stönandet, och det väckte ett

gladt eko långt borta i skogsbranterna.

— Hoj, hästen min! Lekver du ännu?

hördes Mattis röst.

Hästen svarade själk med en ny, högljudd

gnäggning.

Tio minuter därekter låg han upphalad på

isen ett stycke krån vaken, ur stånd att resa sig

upp, men såg tillkreds ut i alla kall. De svepte

källeii om honom och gåkvo sig fyra man starka

att sätta lik i honom med gnidningar och muntra

tillrop. Han tuggade under tiden ett par kakor

bröd, som Matti hakt med sig, och hämtade sig

småningom efter det en och en balk timme långa,

kalla badet.

Lillt Karl. ,3Huru har ni kunnat hålla lifvet i honom

så länge?* krågade man Karl.

>"Jag har druckit brorskål med lionom i

vaken», sade han och visade den tömda klaskan.

»Ahä!» grinade Matti ocli gned sin häst, så

svetten stod honom i pannan oaktadt kölden, —

sähä! — Är det kanske inte bra att lära hästar

svälja brännvin? För det kan den här hästen förut.

Han liar, ser ni, varit med på klera marknader

och bytt ägare mer än en gång. och då kar man

lok att stvkva upp häststackarn med en sup, sä han

inte hänger öronen, ser ni! Men det var ju skada

på den kina konjaken, nog hade ju vanligt

brännvin varit bra nog ...»

När de hållit på och gnidit hästen, tills de

blikvit trötta, tog Matti källarna ak lionom ocli

ökvertalade honom i vackra ordalag att resa sig

upp. Han gjorde ett par styfva försök och

för-blef liggande. Då togo karlarne i lionom, hade

honom att sitta först ocli sköto honom sedan upp

på benen krån den sittande ställningen. Och

märkvärdigt nog, benen höllo, så stykva de än

voro. Matti ledde lionom omkring på isen under

smekande tilltal och spände lionom slutligen kör

släden. Försiktigt uppsökande den starka isen

längs stränderna, kommo de kram till gården, där

Matti kunnit karlarna. Där sattes hästen in i

stallet, och Matti gned honom, tills det blek ljusdag, medan Karl sträckte ut sig i gårdens

främ-mankammare och upptog sina afbrutua drömmar.

* *

*

De kommo hem ungefär samtidigt som de

skulle gjort, ifall de tagit den längre omvägen

längs landsvägen.

När de åkte in i tallskogen, tio minuters väg

från gården, fragade Karl Matti om han tyckte det

var värdt att de alls omtalade hela sitt äfventyr.

»Ja nå», sade Matti, »det är alldeles som

herrn vill.»

5 Kan du inte få ovett af din far för att du

varit nära att dränka hästen?»

»Det kan jag nog», sade Matti.

»Och vore det kanske inte bättre om inte

någon fick veta af alltihop?»

»Nå, det beror nu alldeles på herrn.»

»För kanske vi få ovett båda två också hemma

hos oss.»

»Ja ja, nog är det väl som herrn säger.»

»Så berätta vi då inte om saken för någon.»

»Nej. Nog är det bäst så.»

Hemma blef Karl mottagen med öppna armar,

men hade inga mustascher att imponera med vid

inträdandet i de gamla, låga rummen. Inte heller

funnos farbror Ramsenius och Anna där. Pappakrågade lielt allvarsamt ekter hans terminsbetyg,

men syskonen ville höra nytt krån stora världen.

Deras natt på isen blek en hemlighet mellan

Valkola-Matti och Karl. Ända till långt ekter jul,

ungekär vid den tiden, då Karl skulle hållit sin

predikan. Han hörde i ett julsällskap ute i

socknen en student skryta ökver en karlig resa,

som han hakt ökver isarna här i hemsocknen, kast

de legat starka och säkra ända sedan början ak

december. Då brast hans tålamod, och lian talade

om Mattis och sitt äfventyr.

Naturligtvis ville ingen tro honom, men lian

bad dem kråga Valkola-Matti, när de sågo honom

härnäst. Och då kick han tillkredsställelsen att kå

en beundrande oeh krågande blick krån Anna

Ram-senius, hvilken varit studentens körklarade klannna

under liela julen. Hon kunde kanske körstå att

han tillbragt natten på Saimaisen med den

drunknande hästen, men att han kunnat tiga med ett

sådant äkventyr under hela tre veckor, det gick

alldeles ökver hennes horisont. Alldeles som ökver

de andra sockenbornas, hans egen kars och hans

systrars icke undantagen.