Liljecronas hem

LILJECRONAS HEM

ROMAN

AV

SELMA LAGERLÖF

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG



B L Å S V Ä D R E T.

Annandag jul år 1800 blåste det en storm över Lövsjö

härad i Värmland, så att Gud sig förbarme. Man kunde

inte tro annat, än att meningen var att rycka bort allt, som

fanns på jorden, och göra rent hus här.

Kom inte och säg, att det kan ha varit lika starka

blåsväder både förut och efteråt, och kom i alla händelser inte

och säg det till någon av de gamla Lövsjöborna, för de

har fått höra alltifrån barndomen, att maken till storm ar

det inte möjligt att råka ut för.

De kan än i dag räkna upp alla de gärdsgårdar, som blev

nervräkta, och alla de halmtak, som blev upprivna, och alla

lagårdar, som stöp omkull, så att djuren fick ligga begravna

under takstolarna i flera dar. Och de kan peka på alla de

ställen, där elden kom lös och inte kunde bli hejdad för

blåsvädrets skull, förrän hela byn hade gått åt. Och de har

varit uppe på alla de höjder och bergknallar, där träd föll

bredvid träd, så att de har stått som flådda alltsedan den

dagen.

Nu vet man ju, att folk brukar säga, att det är en dålig

vind, som inte blåser gott åt någon, men ingen kunde tro,

att det skulle gälla också om den här annandagsstormen,

för man såg ju, att den bara ställde till den ena olyckan

efter den andra.

Den, som minst av alla kunde tänka sig, att det skulle

följa något gott med blåsvädret, det var nog ändå

"lill-jänta" från Koltorp. Hon var inte god till att tas med, hon,

när hon på annandagsmorgonen stod i skogsbrynet och såg

hur det låg som en rök över dalen nedanför henne av snö

och aska och sopor och allt, som vinden ryckte med sig.

Aldrig, så länge hon hade levat, och hon var ändå tretton

år fyllda och gick på det fjortonde, hade hon råkat ut för

en sådan motgång. Hon brukade väl annars kunna hållaLILJECRONAS HEM

humöret uppe både i hårt och lett, men det här var nästan

mer, än hon kunde stå ut med.

Det var inte långt ifrån, att tårarna skulle komma fram

i de stora, blanka ögona och trilla ner över det bleka och

magra ansiktet.

Lilljänta hade ställt sig lite framom skogsbrynet liksom

för att pröva vad blåsvädret gick för, och vinden slet i

huvudduken och trummade på den korta, vita

fårskinnspälsen och snodde den hemvävda kjorteln så hårt om

benen på henne, att hon var nära att falla omkull.

Hon var inte ensam, utan mor och "lillgossen" var med.

Båda var klädda på samma sätt som lilljänta i korta, vita

fårskinnspälsar och i kjortlar av svart, styv vadmal. Det

kunde inte vara på annat sätt, för lilljänta ärvde alla sina

kläder av mor och lillgossen ärvde sedan av lilljänta. Men

det var den skillnaden på dem och på henne, att fastän de

hade lika varma kläder som hon, så hade de inte gått utanför

skogen, utan stod kvar i lä.

Mor och lillgossen hade likaså magra och tärda ansikten

som lilljänta och likaså klara och kloka ögon, och båda två

tänkte alldeles som hon, att det var en olycka med

blåsvädret och att de var så bedrövade över det, att de hade lust

att gråta.

Men de såg inte på långt när så desperata ut, som hon

gjorde.

Hon stod just på den där backknölen, ni vet, ovanför

Bäckgården i Bro socken, och hon kunde följa vägen, som

snodde och vände i långa krökar ända ner mot Bro kyrka.

Och hon såg, att bondfolk, som hade gett sig ut för att fara

till gudstjänsten, vände och for tillbaka hem. Mer behövde

hon inte se för att förstå, att det skulle bli omöjligt för

mor och lillgossen att gå de två milen ner till Nygård i

Svartsjösocknen, dit de hade ämnat sig på julkalas.

Hon kunde inte låta bli att knyta näven i vanten, när hon

kom underfund med detta.

Om det bara inte hade varit så lugnt inne i skogen, där de

bodde! Om de bara hade förstått vad det var för ett väder,

innan det kom över dem här i skogsbrynet! Då hade de

4

BLÅSVÄDRET

aldrig gett sig av hemifrån, och det skulle hon ha tyckt

bättre om.

För se, hon var sådan, att hon inte visste något, som var

så försmädligt som att behöva vända om och inte komma

dit hon ville.

Om hon bara inte hela året hade gått och tänkt på den

här annandagen, då hon skulle få gå till Nygård! Om hon

inte nu i detta ögonblicket hade sett framför sig de stora,

sjudande grytorna, de långa borden med de vita släpdukama

och de stora klengåshögarna! Om inte hon och lillgossen

hade sagt till varandra var gång, som mor inte hade haft

något att ge dem till mat: "När vi kommer till farbror

i Nygård på julkalas, så ska vi äta oss mätta!"

Att tänka sig, att de kokade sötsoppa med russin där nere,

att där fanns risgrynsgröt och kakor, att där fanns sylt och

kaffe och smörbakelse och att hon inte skulle få något med

av det!

Hon var så ond, att hon riktigt önskade, att det skulle ha

funnits någon, som hon hade kunnat vara ond på. Hon

tänkte för sig själv, att blåsvädret borde ha haft bättre vett

än att komma just den här dagen. Helgdag var det, så att

det behövde inte dra kvarn, och vinter var det, så att det

behövde inte hjälpa till på sjön, utan det kunde ha hållit

sig i ro. Men det var inte lönt att säga detta till

blåsvädret.

Det var den värsta vägbiten, som de hade framför sig nu:

ner förbi Helgesäter och utför Broby backar fram emot

Löven och kyrkan och över de stora prästgårdsgärdena,

därför att det var öppen och skoglös bygd, som vägen gick

fram genom. Komme de bara förbi detta, och kunde de

sedan sträva sig uppför Hedebybackarna, så var det ingen

fara mer, för alltdärifrån gick vägen genom skog.

Det såg inte så värst långt ut. Hon tyckte, att de väl

åtminstone borde göra ett försök. Det kunde inte gå värre

än illa i alla fall.

Hon var ändå glad, så länge som mor stod och betänkte

sig. Det var ju möjligt, att hon kunde besluta sig för att gå

framåt. Men nu märkte hon, att mor vände sig för att gåLILJECRONAS HEM

inåt mot skogen, och lillgossen gjorde förstås, som mor

gjorde.

Då började lilljänta att gå åt motsatt håll utför backen.

Först helt sakteliga, men sedan allt fortare, för vinden kom

bakifrån och drev på, så att hon var nästan tvungen att

småspringa. Hon aktade sig väl för att se sig tillbaka, för

hon tänkte, att mor och lillgossen då kanske skulle göra

tecken åt henne att vända om. Hon var nästan säker på att

de hojtade och ropade åt henne, men det behövde hon inte

bry sig om, för nu, då hon var riktigt utkommen i

blåsvädret, var det ett dån och ett brak omkring henne, så att

hon ingenting kunde höra.

Det var inte troligt, att mor skulle kunna springa fatt

henne, för mor var tvungen att hålla lillgossen i hand, så

att han inte skulle blåsa omkull, och därför gick det inte

så fort för henne.

Inte för att lilljänta fördenskull fick lust att vända om,

det fick hon visst inte, men hon erkände för sig själv, att

hon aldrig hade trott, att vädret var sådant, som det var.

Över huvudet på henne kom stora, mörka fåglar med

fladdrande vingar, som vinden jagade framför sig och alldeles

slet sönder, så att de varken fick behålla fjädrar eller

kroppar. Hon tyckte, att hon aldrig hade sett något så

hemskt, tills hon kom underfund med att det var stora

halmruskor, som hade blivit lösryckta från något tak.

Om hon tog ett steg mot vinden, så reste den sig framför

henne som en stegrande häst och ville kasta omkull henne,

och tog hon ett steg med vinden, så sköt den på, så att

hon fick gå med böjda knän och kutig rygg för att stå emot.

Hon blev så trött av att slåss med den, att det kändes, som

om hon skulle ha dragit lass.

Och norr ifrån kom den och var så full av köld, som om

den skulle ha dansat med lik. Den var så stark och vass, att

den borrade sig igenom både fårskinn och vadmal och isade

inpå bara kroppen. Och inte för att hon frågade efter sådant,

men nog kände hon hur tårna stelnade i becksömsskorna

och hur fingrarna blev valna i ullvantarna och hur örona

sved under huvudduken. Hon gick framåt i alla fall, ändaBLÅSVÄDRET

tills hon hade kommit utför hela den långa backen. När

hon stod nere i dalsänkan, stannade hon och väntade på

de andra.

När de äntligen var framkomna, gick hon emot dem.

Det var visst bäst ändå, att de gick hem, sa hon. Det var

nog omöjligt att komma fram till Nygård.

Men nu var mor arg och lillgossen med, och de sa till sig

själva, att inte skulle den här jäntungen få regera dem och

säga när de skulle gå framåt och när de skulle gå tillbaka.

— Nej, du, sa mor, vi vänder inte, utan du ska allt få

gå till julkalaset, eftersom du har sådan lust att komma dit.

— Ja, du ska få så mycke blåst över dig, så att du blir

nöjd för många veckor, sa lillgossen.

Därmed började mor och lillgossen gå framåt, och

lill-jänta fick följa efter så gott hon kunde.

När de kom ner mot Uvgården, mötte de Vandrar-Lotta

och Tiggar-Jon. Och de två, som brukade stryka kring i

trakten både i helg och söcken och var vana vid alla väder,

satte händerna för munnen som en lur och ropade till dem,

att de för all del skulle gå hem, för längre ner mot sjön var

det så kallt, att de kunde frysa ihjäl.

Mor och lillgossen gick framåt i alla fall. De var onda

på lilljänta alltjämt, och de ville, att hon riktigt skulle få

känna på vad det var för ett väder.

De mötte Erik i Fallas häst, som kom med en tom släde

efter sig, för hatten hade blåst av Erik i Falla, och medan

han sprang runtom gärdena och klättrade över gärdsgårdarna

och kröp i dikena för att få fatt på hatten, hade hästen

tröttnat på att stå stilla i blåsvädret och hade gett sig av

på hemvägen.

Men mor och lillgossen såg ut, som skulle de inte ha

funnit något märkvärdigt i detta. De gick bara på.

De arbetade sig framåt, tills de kom på höjden av Broby

backar. Men där råkade de in i en stor hop med folk och

hästar och slädar, som stod där och inte kunde komma

längre. För det var den stora Broby tall, som hade varit

så hög, att den hade synts lika långt omkring som Gurlita

klätt, som nu hade blåst omkull och låg tvärsöver vägen.LILJECRONAS HEM

Och det var Gullåsa-Jan och Kringåsa-Britta, som skulle

vigas den dagen i Bro kyrka, som stod där. Och det var

gamle Jan Jansa i Gullåsa och gamla mor i Kringåsa och

grannar och släkt och Spelmans-Jöns och vackre Gunnar i

Högsjö och många andra, som skulle ha gått med i

brudföljet, som stod där. De ropade och de förklarade, att två

gånger förut på vägen hade de fått stanna för kullblåsta

träd, och dem hade de kunnat flytta, men det här trädet

visste de sig ingen råd med. Och gamle far i Gullåsa gick

omkring och bjöd brännvin, men de stod där de stod i alla

fall. Och bruden hade gått ur släden och stod och grät,

därför att det hade varit så motigt på kyrkresan. Och vinden

slet röda tyllrosor och gröna sidenblad från bården på

hennes klänning, så att folk, som längre fram på dagen

kom resande genom socknen, de kunde inte annat tro, än

att blåsvädret hade funnit reda på en törnrosbuske i en

trollskog och ryckt med sig blommor och blad och strött

över åkrar och dikeskanter.

Men mor och lillgossen, de stannade inte, för att tallen

låg över vägen, utan de kröp under den och fortsatte. De

trodde inte, att lilljänta hade fått nog av blåsvädret än på

en stund.

Och tänk, att de gick ända så långt som till vägskälet och

till Broby gästgivargård!

Där såg de majorskan Samzelius, som kom åkande med

två hästar och hade täckt släde. De begrep visst först riktigt

hur dåligt väder det var, när de såg, att majorskan satt

under tak, för hon var annars inte den, som var rädd av

sig. Majorskan stack fram sin knutna näve ur kuren och

hötte åt dem. Och hon ropade till dem med en stämma, som

hördes genom stormens brus:

— Gå hem med dig, Marit i Koltorp! Inte ska du gå ute

med ungarna dina, när det är sånt väder, att till och med

jag måste åka i kursläde.

Men mor och lillgossen tyckte, att lilljänta gärna kunde

få slitas med blåsvädret en liten stund till.

När de nu kom till bron, som ledde över det smala sundet

mellan Övre Löven och Mellan-Löven, så måste de krypa

8BLÅSVÄDRET

utefter broräcket. Här låg vinden på så förskräckligt, att

de skulle ha blåst ner i det öppna sundet, om de hade

försökt att gå upprätt.

De var halvvägs, när de hade gått över bron. Lilljänta

började rentav att tro, att de skulle komma till julkalaset.

Men knappt hade hon tänkt detta, förrän det blev motigt

på nytt. Det var väl den starka kölden på bron, som hade

gjort slut på lillgossen. Han var som en isklump. Han bara

kastade sig ner på vägen och ville inte gå ett steg till. Mor

tog och ryckte upp honom och sprang in i närmaste stuga

med honom.

Lilljänta var så förskräckt, när hon följde efter mor in

i stugan, så att hon inte visste till sig. För om lillgossen

nu var förfrusen, så var det hennes fel. Mor och han hade

nog vänt om och gått hem, om inte hon hade varit.

De hade kommit in i en stuga, där det bodde ett folk,

som var så snällt, att det var rent otroligt. De sa strax, att

det rakt inte gick an, att de främmande gav sig av ut igen,

förrän blåsvädret hade saktat sig litet. Och de sa, att det

var en Guds lycka, att de hade tagit in hos dem. Om de

hade fortsatt framåt prostgårdsgärdena, så hade det inte

slagit fel, att de hade frusit ihjäl alla tre.

Det såg ut, som om mor också skulle vara glad över detta,

att de var inne under tak. Hon satt där så nöjd och såg ut,

som om hon inte alls visste, att de nu höll på att vända

stekspetten och skumma flottet av de stora köttgrytorna

nere i Nygård.

När värdfolket riktigt hade fått tala sig mätta om hur väl

det var, att de hade stannat hos dem, så föll det dem in

att fråga varför de hade gett sig ut i blåsvädret. Kanske det

hade varit deras mening att gå till kyrkan?

Då talade mor om för dem, att de skulle ha gått till Per

Jansas i Nygård. Han var svåger till henne, fast han var

likaså rik, som hennes man hade varit fattig. Han brukade

hålla kalas varje annandag jul, och hon, som var svägerska,

var självskriven gäst. Och visst hade hon tyckt, att det var

ett svårt väder att ge sig ut i, men detta var ju det enda

kalaset, som de fick vara med om på hela året.LILJECRONAS HEM

Stugfolket tog illa vid sig igen, då de fick höra detta.

Det var då bra synd om mor, att hon inte fick komma på

kalas till Per Jansas, för där gick det nog ståtligt till. Men

se, att gå ut i stormen en gång till, det var omöjligt. Det

var att sätta livet på spel.

Mor höll med om att det var omöjligt och såg ut, som

om det inte var någon konst alls att sitta stilla hos detta

fattiga folket, när det fanns så mycket gott, som väntade på

henne.

— Om ni inte hade barnena med er, sa stugfolket, så

kanske ni kunde sträva er dit ner.

Mor höll med om det också. Nog skulle hon ha kommit

på kalaset, om hon inte hade haft barnen med sig. Men

dem kunde hon inte ta ut mer i det här vädret.

Nej, det var ingenting att göra vid saken, det kom de sams

om. De tyckte det var så synd om mor. Man kunde riktigt

se på dem hur ledsna de var.

Så på en gång fick matmodern en tanke, som hon blev

mycket glad åt.

— Men kors då! sa hon. Ni kan ju få lämna barnena

här hos oss, om ni har lust till att gå.

De blev så glada åt detta, både matmor och husbonde.

De kunde inte begripa, att de inte hade funderat ut det förut.

Mor krusade lite till en början, men hon gav snart med

sig. De kom överens, att barnen skulle få bli där de var

hela den dagen och natten med, men nästa dag skulle mor

komma tillbaka och hämta dem.

Så gick mor, och där satt lilljänta.

Nu var det riktigt slut med att hon skulle få komma på

julkalas, det insåg hon. Men det hade inte varit lönt att

säga något om att hon ville gå med mor, för detta var ett

så snällt folk, som de hade råkat ut för, så att de hade aldrig

släppt henne åstad. Och inte kunde de gå ifrån lillgossen

båda två heller.

Stugfolket försökte att tala med henne och muntra upp

henne, men hon kunde inte svara ett ord. Hon vände dem

ryggen och ställde sig vid fönstret och såg på ett par stora

björkar, som svingade fram och tillbaka i blåsvädret.

10BLÅSVÄDRET

Hon hade så många önskningar där hon stod. Bland annat

önskade hon, att blåsvädret skulle ta ett kraftigt tag i den

här stugan och välta omkull den, så att hon skulle kunna

komma ut ur den.

Men, men---Detta började se märkvärdigt ut!

Medan hon stod och såg på björkarna, tyckte hon, att de

för vart ögonblick svingade mindre och mindre häftigt. Och

hon tyckte, att dånet och bullret, som hade följt med

stormen, också tog av, och att det inte mer flög omkring

varken stickor eller strån i luften.

Hon visste knappt om hon vågade tro, att hon såg rätt,

men nu var det så stilla, att det nätt och jämnt dallrade

litet i de långa hängkvistarna på björkarna.

Stugfolket satt och jollrade med lillgossen och märkte

ingenting, förrän lilljänta talade om för dem, att nu var

det slut med blåsvädret.

De blev så förvånade, och de sa genast, att det var synd,

att det inte hade slutat upp förut, så att barnen hade fått

gå på julkalaset. För det var inte något roligt att sitta hos

dem hela dagen, det kunde de nog begripa.

Då sa lilljänta, att om hon fick lov, så kunde hon ta

lillgossen med sig och gå till Nygård. Det var bara raka

landsvägen dit, så att hon var säker om att hitta, och inte kunde

de råka ut för något farligt heller så här mittpå dagen.

Det var ett så innerligt snällt folk. De ville inte göra

någon människa ledsen, utan de lät dem gå, både lillgossen

och lilljänta.

Nu var det ju bra alltihop. Vädret var vackert och lugnt,

och det gick lätt att gå, och ingen fanns det, som kunde

befalla lilljänta att sitta stilla eller gå tillbaka, när hon

ville framåt.

Men se, en sak var det ändå, som gjorde henne orolig.

Hon tyckte, att solen sjönk så hastigt borta i sydkanten av

himlen. Inte visste hon vad klockan var, men tänk, om det

var så långt lidet, att de redan satt till bords i Nygård! Hon

hade en hel mil att gå ännu. Tänk, om hon inte skulle

komma fram till annat än tomma grytor och gnagda ben!

Lillgossen var inte mer än sju år. Det gick inte så värst

11LILJECRONAS HEM

fort för honom att gå. Han var trött och modlös också efter

allt, som han hade gått igenom förut på dagen.

När de stod i sänkan nedanför Hedebybacken, stannade

lilljänta och såg neråt Löven, som låg nyfrusen med hård,

blank is.

Hon frågade om lillgossen mindes vad det var för en

kväll, som mor hade kommit hem och sagt, att Löven var

frusen. Mor hade varit så förvånad över att sjön hade gått

ihop redan före jul, så att hon hade talat om detta hela

kvällen.

— Jo, det var dan före julafton, sa lillgossen. Det var

han säker på.

— Då har den ju legat i fyra dar redan, sa lilljänta. Jag

kan aldrig tro annat, än att den är så stark, att den bär oss.

Det kom nytt liv i lillgossen, så snart som han begrep,

att hon tänkte gå sjövägen.

— Vi ska slå kana ner till Nygård! skrek han till.

— Det är ju passande förstås, sa lilljänta, att ta den

vägen, eftersom Nygård ligger vid sjön.

Hon hade allt sina betänkligheter, men nu var det

lillgossen, som drev på. Han ville inte höra talas om att gå

landvägen. Han skulle prompt ner på sjön.

— Du får säga till mor, att det var du, som ville det,

sa lilljänta, för hon blir inte ond på dig.

Det var inte långt ner till sjön. De stod snart på isen.

Den var så glatt som en ål, den kunde inte vara blankare.

De tog varandra i hand och slog kana neråt Löven.

Detta gick bättre än att knoga på landsvägen. På det här

sättet skulle de nog komma fram, innan det var slut på den

stora kalasmiddagen.

Men så hörde lilljänta ett brusande och ett dånande

bakom sig, som hon alltför väl kände igen. Hon behövde

inte se sig om för att veta vad det var. Hon kände det redan

i nacken. Det var blåsvädret, som hade börjat på nytt.

Det var, som om det skulle ha hållit sig stilla bara för

att locka barnen ut på isen. Och nu kom det och tog fatt

dem och kastade omkull dem.

Det blev alldeles omöjligt för dem att komma fram

12BLÅSVÄDRET

isvägen, sedan stormen hade begynt igen. De kunde inte

stå på sina ben. Det var ingenting annat att göra än att

krypa i land.

Nu skulle man tycka, att det borde vara liksom slut med

lilljänta. Hon hade ställt det så för dem, att man knappt

kunde begripa hur de skulle komma fram till människor

igen. På sjön kunde de inte gå, och där de kom i land, var

det brant berg och stark skog och ingen väg.

Och lillgossen var så trött och uppledsen på alltihop, att

han bara grät.

Hon blev allt också stående stilla på stranden en stund

och såg riktigt handfallen ut.

Men hur det var, så kom hon att tänka på hur hon och

lillgossen brukade åka utför bergklinten där hemma, då

den var isbelagd. Och hon började strax bryta av

grankvistar och lade upp dem i två högar. På den ena satte

hon lillgossen, och sedan la hon sig på knä och sköt ut

både honom och de två granrishögarna på isen igen.

När de kom ut i det starkaste draget, satte hon sig på den

andra gransrishögen, och både hon och lillgossen tog var

sin granrisruska i hand och höll upp dem mot vinden.

Och huj! sa blåsvädret, och hej! sa det. Det ruskade på

dem och svängde dem åt sidan, liksom ville det känna efter

om det kunde rå med dem.

Men så tog det ett karlatag, och i väg for de. Och det gick,

så det gick, ja, som vinden så gick det, och de kände inte

blåsten, de kunde nästan ha trott, att de satt stilla, om inte

stränderna hade rusat förbi dem.

Lillgossen illskrek av glädje, men lilljänta satt med

munnen hårt hopknipen och spanade efter om det inte skulle

komma något nytt hinder och ställa sig emellan henne och

julkalaset.

Det var den raskaste färd, som hon hade gjort i sitt liv.

Det dröjde inte många minuter, förrän de hade framför

sig udden, där de stora Nygårdshusen reste sig.

I Nygård fick folk syn på dem, just som de hade ämnat

sätta sig till bords, och de kunde inte låta bli att springa ut

12. — Lagerlöf. En saga om en saga, — Liljecronas hem.LILJECRONAS HEM

och se efter vad det var för märkvärdigt, som kom farande

på sjön.

Och man kan förstå hur förvånade de blev, både Per

Jansa och Per Jansas hustru och prästen och allt

kalasfolket, över att se dem.

Den enda, som inte såg så värst förvånad ut, det var mor.

— Den jänta ger sig inte, förrän det går, som hon vill,

sa hon. Jag har väntat hela tiden, att hon skulle komma

flygande på ett kvastskaft.

Men den, som folk talade om hela kvällen och berömde

och sa att det skulle bli ett duktigt kvinnfolk av, det var

allt lilljänta, det.

Mor fick sitta bredvid prästfrun i soffan en lång stund

och berätta om henne.

Hon var inte så bet till att spinna, så liten hon var, och

karda ull kunde hon, och hon hade plockat bär hela förra

sommarn och sålt på Helgesäter, och hon hade fått en

abc-bok av kaptenskan, och en av fröknarna på Helgesäter hade

hjälpt henne till rätta, så att nu kunde hon både läsa och

skriva.

Prästen i Svartsjö hade varit änkling i många år, men

i somras hade han gift sig på nytt. Den nya prästfrun var

en liten människa med alldeles vitt hår, men ansiktet var

finhyllt och utan rynkor. Det fanns ingen, som tordes säga

hur gammal hon var. Hon hade rykte om sig att vara

otroligt duktig i sitt hus. Folk sa också, att om hon såg

en människa bara en gång, så visste hon genast vad den

gick för.

Nu sa denna nya prästfrun till mor, att hon länge hade

tänkt på att ta en ung tös i huset, som skulle ha den

befattningen att passa upp på hennes styvdotter, så att

kammarpigan skulle få mer tid till vävning. Hon frågade mor om

hon hade något emot att låta lilljänta flytta till prästgården

nästa höst.

Om mor hade något emot detta? Det var en fråga! Hon

kunde inte tänka sig en större lycka för lilljänta än att få

komma i tjänst på Lövdala.

Hela kvällen satt prästfrun och följde lilljänta med

14BLÅSVÄDRET

blickarna. Det var, som skulle hon inte kunna tänka på

någon annan.

Om en stund kallade hon mor till sig igen.

— Är det sant, sa hon, att tösen kan både skriva och läsa?

Och mor bedyrade, att det var sant.

— Ja, då gör vi opp, att hon kommer till Lövdala nu

med detsamma, sa prästfrun. Ni kan ju ta vägen förbi

Lövdala, när ni går hem från det här kalaset, och då får hon

stanna med en gång.

På det sättet blev det också avtalat.

Men efteråt som förut satt prästfrun och såg på lilljänta,

liksom kunde hon inte se sig mätt på henne.

Om en stund ville hon på nytt tala med Marit i Koltorp.

— Vad är det hon heter, tösen din? frågade hon.

— Jo, hon heter Eleonora, men vi brukar kalla"na för

Nora.

— Och det är riktig sanning och inte bara skryt, att hon

kan läsa och skriva? sa prästfrun.

Nej, mor försäkrade henne, att det var rena sanningen.

— Jag har suttit och tänkt på att hon kunde få åka med

oss hem i släden nu i natt, sa prästfrun. Vi är just utan en

sådan som hon på Lövdala, så att hon kunde gärna få börja

tjänsten genast.

Det blev, som prästfrun ville, förstås. Hon var sådan,

att folk inte gärna satte sig emot henne.

15LILJECRONAS HEM

SPINNROCKARNA.

Den höga dalkarlsklockan, som stod i kökskammarn på

Lövdala, slog sex med ett rammel, som om de tunga

loden skulle störta ända ner i underjorden, och väckte

lill-jänta, där hon låg och sov på tre stolar, en otrygg bädd,

som i all hast hade blivit iordningställd åt henne sent på

natten.

Hon rusade upp ur bädden med ett skrik och stannade

inte, förrän hon stod mitt i rummet. Hon hade drömt, att

hon låg i en kista, att hon skulle begravas och att

kyrkklockorna ringde över henne.

När hon kom ner på det kalla golvet, blev hon genast

fullt vaken.

Det måtte väl inte finnas någon i kammarn, som hade

hört, att hon skrek? Tänk, så prästgårdspigorna skulle

skratta, om de kom underfund med att hon hade blivit rädd

för väggklockan! Hon förstod inte varför hon hade blivit

rädd, för visst var det så, att de inte hade någon klocka

i Koltorp, men i Nygård fanns det slagur både i storstugan

och lillkammarn, så att nog visste hon hur det lät, när en

klocka slog.

Det var inte riktigt mörkt i kökskammarn. Ett par små

vedpinnar brann i spisen borta i hörnet, så att hon kunde

se sig omkring. Nej, det fanns ingen där mer än hon. Den

smala träsoffan, där prästdottern, mamsell Maja Lisa, låg,

när hon kom i natt, stod tom, och den var till och med

uppbäddad.

Men om mamsell Maja Lisa var uppstigen, då var det väl

på tiden, att också hon klädde på sig.

Hon fick lägga ett vedträ till på elden. Lyste det bara

upp så mycket, att hon kunde få reda på strumpor och skor

och de andra kläderna, skulle hon snart vara färdig.

16SPINNROCKARNA

Tänk i alla fall, så besynnerligt, att hon gick här i

kökskammarn på prästgården och klädde sig! Just på detta

samma Lövdala, där mor hade tjänat som barnpiga, innan

hon hade gift sig med far. Skulle hon nu komma att tycka

lika mycket om sig här, som mor hade gjort?

Näst lillgossen, förstås, så fanns det ingen här i världen,

som mor tyckte så mycket om som prästdottern. När hon

talade om henne, så var det, som om hon skulle tala om

en prinsessa.

Prästdottern var så vacker, att när hon åkte eller red

fram på en väg, så sprang folk från arbetet och ställde sig

utmed gärdsgården för att få se henne.

Prästen hade stor makt i socknen, men han brukade säga,

att folket frågade litet efter honom, jämfört med dotter hans.

Han var bara en utböling, men hon var av den gamla

prästsläkten, som hade funnits i församlingen i hundra år, och

hon var den, som skulle ta både Lövdala och hela socknen

i arv.

Det hade kunnat vara liksom retsamt ibland att höra så

mycket talas om prästdottern. Det var, som om en annan

inte kom med i räkningen, när det var fråga om henne. Nu

skulle det bli roligt att få se henne i alla fall.

Om hon bara kunde begripa vad det var för ett durande

hon hörde, medan hon klädde sig! Det kunde väl inte vara

blåsvädret från i går, som satt kvar i örona? Eller kanske

att det hade tagit till att storma igen? Eljest var detta, som

hon hörde, inte så mycket likt blåst. Det var mera som den

jämna duren från en kvarn.

Äntligen var hon klädd och fick upp köksdörrn.

Det var inte underligt, att det hade dånat. Hela köket var

fullt av spinnrockar och spinnerskor; det ena

spinnrockshjulet bakom det andra, det ena spinnande kvinnfolket

bakom det andra. Hon kunde inte se något slut på dem.

Hon måste stanna på tröskeln, för hon höll på att bli yr.

Tre spinnrockar i gång på ett och samma ställe, det var det

högsta, som hon hittills hade varit med om. Men hur många

var det här? Hon undrade om hon skulle kunna räkna dem.

Det var rätt mörkt i köket, så att det var inte heller så

17LILJECRONAS HEM

lätt att finna sig till rätta där. Det låg några kådiga knölar

av en gammal enrot och brann på ett galler, som var

uppsatt på en hög järnstång i spisen, och det var allt. Men

utom det, att de hade dåligt lyse, så var det också svårt

att se något, därför att spinnrockarna och spinnerskorna var

svepta i en sky av damm, som rördes upp under arbetet.

Hur som helst, så hade hon aldrig sett en sådan syn. Som

hon stod och såg på spinnrockshjul och på trampor och

på tenar och på arbetande händer och fingrar, blev hon

alltmer yr. För att få makt med yrseln började hon på att

göra sig frågor, som hon hade hört mor säga att man

skulle göra. "Hur många härvor garn blir det spunnet här

i köket bara på en enda morgon? Och hur många knippor

med härvor kan de redan ha hängande på vindskontoret?

Och hur många vävstolar måste de sätta i gång fram på

våren för att väva upp allt garnet? Och hur många

väv-längder skulle de sedan ha att lägga ut på bleket? Och

hur många ..."

Så ja, nu var allt yrseln över! Hon kunde våga sig ner

på golvet och in mellan spinnrockarna. De var inte så

orimligt många, som hon först hade tyckt, men de var inte så

få heller. De stod i en lång, slingrande rad ifrån spisen

och ända bort till utgångsdörrn.

Närmast intill spisen och ljusskenet satt prästfrun vid en

gulbetsad spinnrock och spann fin, vit bomull. Bakom henne

satt en, som hon kunde förstå var den gamla hushållerskan,

som mor hade talat om, och spann ull på en rock, som var

målad i rött och grönt. Bortom henne satt fem unga pigor,

köksa och kammarpiga, hjälppiga, bryggerska och

lagårdspiga, och spann fint lin på vanliga omålade rockar. Än

längre bort satt en rotegumma, som var puckelryggig, och

spann småblår på en gammal, dålig rock. Och allra längst

nere vid köksdörrn i det kalla draget från förstugan och

nära nog i fullt mörker satt ännu en och spann. Hon hade

en spinnrock, som hade tre ekrar borta ur hjulet, snodden

var full av knutar, trampan var ledlös, och hon spann

grov-blår, som var så knottriga och fulla av skävor, att de på

andra ställen inte skulle ha brytt sig om att sätta dem på

18SPINNROCKARNA

ett spinnrockshuvud. Men hon, som satt där, tycktes spinna

detta lika lätt och ledigt, som de andra spann fint lin.

Vad detta var för en, kunde inte lilljänta fundera ut. Det

var val någon, som var kommen till prästgården för lärdoms

skull.

"Stackars dig!" tänkte hon. "Du har det inte gott. Du

står nog inte i gunst hos prästfrua."

Fler var de inte i köket. Hon visste inte vad som hade

kommit åt henne, när hon hade tyckt, att de var så oändligt

många.

Allihop bara spann de och spann. Mor brukade sjunga

eller berätta sagor, medan hon arbetade, men här var de

moltysta allihop.

Prästfrun vinkade lilljänta bort till sig. Hon skulle ta upp

kardad bomull ur en korg, som stod på golvet, och räcka

henne, så att hon inte behövde böja sig ner.

Detta höll lilljänta på med aldrig så länge. Hjulen

snurrade omkring henne, och tramporna gick, och tenarna

sprang runt. Hon började bli yr igen, och hon fick lov att

göra sig desamma nyttiga frågorna, för att yrseln skulle

släppa taget.

"Hur många härvor garn kunde de hinna med att spinna

här på en enda morgon? Och hur många knippor med

garnhärvor kunde de allaredan ha hängande ..."

Men det var sant! Hon hade inte sett till prästdottern.

Hon borde väl ha suttit här och spunnit, hon såväl som

prästfrun. Fast det var kanske dumt att tro, att hon skulle

sitta och spinna bland pigorna. Det var hon för fin till,

förstås. Ett sånt lite fingergull som prästdottra!

Hon skulle ju ta Lövdala och hela socknen i arv. Hon

satt väl i förmakssoffan och broderade silkesblommor på

sidentyg.

Nej, vad stod det nu på? Det var visst någon, som ställde

till spektakel. Prästfrun vände huvudet gång på gång ner

emot dörrn.

Det var så långt lidet nu, att det började dagas. Det kom

insilande en grå dager genom de små fönsterrutorna. Även

så långt framme i rummet, som där lilljänta stod, kunde

19LILJECRONAS HEM

man se, att den där spinnerskan, som satt längst nere vid

dörrn, hade slutat att arbeta. Hon sov inte, utan med handen

på hjulet satt hon och stirrade framför sig. Men det var

ändå, som skulle hon ingenting se av det, som fanns i

rummet.

Och säkert var det, att hon inte visste av, att prästfrun

hade lagt märke till detta, att hon hade låtit spinnrocken

stanna.

Hon hade ett så blitt och ljust ansikte, hon där borta,

och ett par stora, allvarsamma, blåa ögon. Hon såg inte ut,

som om hon skulle ha slutat upp att arbeta av slarv, utan

därför att hon behövde sitta stilla och tänka.

För vart ögonblick, som gick, knep prästfrun hårdare

ihop läpparna. Hon började se så sträng ut, att man mest

kunde bli rädd för henne.

Nu stannade hon spinnrocken och reste på sig. Och den

andra, hon satt stilla ändå och märkte inte, att prästfrun

letade sig fram mellan spinnrockarna bort mot dörrn. Inte

en rörelse gjorde hon, förrän prästfrun stod över henne

och hade lagt sin hand på hennes nacke.

Då gav hon till ett litet utrop och försökte komma lös, men

prästfrun hade ett alltför säkert tag om den smala halsen.

Med ena handen ryckte hon henne bakåt, med den andra

tog hon blårna, som låg på rockhuvudet, tryckte dem mot

hennes ansikte och for runt, runt.

— Är det inte för dig, som vi arbetar allihop kanske?

sa hon med hård, grov röst. Och så ska du sitta och sova!

Det var nära, att lilljänta skulle ha gett till ett rop. Aldrig

i världen! Var detta prästdottra? Men det kunde ju inte

vara någon annan, som de alla arbetade åt.

Prästfrun skakade henne hårt en sista gång, slängde

blår-totten i golvet och gick tillbaka till sin plats.

Men med detsamma reste sig hushållerskan och med henne

fem pigor och rotegumman från sina stolar och sköt

tillbaka spinnrockarna.

Prästfrun vände sig mot den gamla hushållerskan och såg

häpen på henne.

20SPINNROCKARNA

— Jag tänker frua vet, att tjänstfolket inte brukar spinna,

så länge som julhelga varar, sa hushållerskan, utan då är

det vanligt, att vi har fritt och får arbeta åt oss själva. Och

frua vet nog också, att om vi går in till pastorn och frågar,

så säger han, att vi ska ha det, som vi har haft det förr.

Nu har vi spunnit hela morron, därför att mamsell Maja

Lisa bad oss, att vi skulle göra frua till viljes, men nu

slutar vi, för vi ser, att frua i alla fall är mot henne så,

som frua plär vara.

När detta var sagt, lyfte hushållerskan och alla fem

pigorna och rotegumman upp spinnrockarna för att bära

ut dem ur köket.

Men prästfrun sprang och ställde sig framför köksdörrn.

— Inte kommer en enda spinnrock ut ur köket med min

vilja, sa hon.

Hushållerskan gick fram emot henne utan att tveka, för

hon kände med sig, att hon hade rätten på sin sida. Man

kunde vänta, att det skulle ske något förskräckligt i nästa

ögonblick.

Men tänk, att i stället hände något, som ingen hade kunnat

ana!

Prästfrun kastade ögona runtomkring sig liksom för att

upptäcka om det inte fanns någon, som ville hjälpa henne.

Och då kom hon att se åt lilljäntas håll. Men när hon såg,

att tösen stod och stirrade på henne alldeles förskrämd, som

om hon skulle ha sett ett troll, så blev hon på en gång

helt annorlunda.

Hon gick bort ifrån dörrn, just som hushållerskan stod

på ett stegs avstånd.

— Rätt ska vara rätt, sa hon. Om det är så, som Kajsa

säger, att ni brukar ha fritt om julen, så ska ni få det nu

med. Men ni kunde väl ha talat vackert med mig om saken

och inte pockat er fram.

— Vi ska komma ihåg det till nästa gång, sa

hushållerskan bistert. Mer ordbyte blev det inte, för nu hördes

en liten klocka pingla inifrån rummen.

— Det är prästen, som ringer till morgonbön, sa

hushållerskan. Vi får flytta ut spinnrockarna efteråt.

21LILJECRONAS HEM

De gick åt förstudörrn till, men lilljänta stod, som kunde

hon inte röra sig. Hur var det möjligt, att den där, som satt

borta vid dörrn och spann grovblår, kunde vara prästdottra?

Det var ju evig synd och skam. Tänk, om mor visste detta!

Pigorna marscherade ut i en lång rad, och det var tomt

i köket, då prästdottern, som gick sist, räckte ut handen till

henne.

— Du ska väl komma och vara med om morgonbön?

Det var en så mild röst och en så liten fin och mjuk

hand. Lilljänta lade sin i den helt skyggt först, men medan

de gick över förstun, slöt hon fingrarna hårdare och hårdare

om den. När de stod i dörrn till prästens rum, böjde

prästdottern sig ner till lilljänta.

— Du är dotter till Marit, den gamla barnpigan min,

hör jag.

— Ja, sa lilljänta. Och jag är hitkommen för att hjälpa er.

Hon smålog, prästdottern.

— Ja, du, jag behöver nog en, som hjälper mig, jag,

sa hon.

22SVARTSJÖN

SVARTSJÖN.

Alla fem pigorna satt med syring på fingret och vax och

trådnystan bredvid sig och lagade gamla kläder. Det

var visst med dem som med skräddarna, att de ville sitta

högt, när de sydde, för de hade krupit upp alla fem på den

höga bordbänken. Den gamla hushållerskan var den enda,

som satt på en stol.

Lilljänta stod vid fönstret och såg ut. Framför henne låg

en vid gårdsplan med plogade vägar mellan höga snökanter.

Stora byggnader fanns det på alla håll, och lilljänta stod

och försökte känna igen dem efter mors beskrivning. Det

långa, låga huset mittframför manbyggningen var väl

lagården, stallet låg åt öster och brygghuset med

brygghuskammarn på västra sidan. Husen stod inte tätt ihop, men

det löpte staket mellan dem, så att man inte kunde komma

in på gården annat än genom trånga grindhål, som var

öppna nu på vintern. Öster om stallet skymtade hon tak och

gavlar av en mängd hus, som stod omkring en annan, ännu

större gårdsplan. Där fanns fårhuset och svinhuset,

matboden och magasinet, råglogen och havrelogen, ladorna och

vedskjulet, drängstugan och redskapshuset. Flera av

byggnaderna stod på stolpar, andra hade trappor, som slingrade

sig fram utanpå gavelväggen och ledde in på låga loft. Vart

hon såg, var det tillbyggnader och hopbyggnader,

vindskammare med små dunkla fönster och långa svalgångar.

De flesta husen hade tjocka tak av halm eller torv, nu fanns

det också högt med snö på dem. Lilljänta tyckte, att de alla

låg varmt nerbäddade under mjuka täcken och fällar. Det

var något fredligt och stillsamt över alltihop, som om de

gamla husen hade sovit vintersömn.

Den ena av pigorna var nykommen, och till på köpet var

hon från en annan socken. Hon tänkte visst använda den här

lugna stunden till att få veta något om husbondefolket. Hon

23LILJECRONAS HEM

hade gjort fråga på fråga om prästdottra och prästfrua och

om prästen med, men inga svar hade hon fått. Alla de andra

satt och sydde med hopknipna läppar och låtsade, som om

de inte visste något.

Hon måtte ha märkt till sist, att hon ingenting kunde få

ur dem, för nu började hon fråga om annat.

— Varför heter den här socken Svartsjö? Hon kunde

inte begripa vad den hade blivit uppkallad efter. Hon hade

hört, att det fanns tre sjöar i socknen utom Löven, men

ingen av dem hette Svartsjön, så mycket hon visste.

Nå, denna frågan kunde det inte vara farligt att svara på,

men nu var olyckan den, att ingen av pigorna hade hört

var socknen hade fått sitt namn ifrån. Det såg ut, som skulle

hon inte få veta mer om detta än om det andra. Men då la

den gamla hushållerskan ner sömmen och strök glasögona

av näsan.

Det var väl inte så underligt, att socknen hette Svartsjö,

den hade blivit uppkallad efter en sjö med det namnet, som

hade legat där förr i världen, men som nu var uttorkad.

Den främmande pigan blev visst orimligt glad över att

hon äntligen fick ett svar. Hon skyndade sig att fråga var

i socknen den sjön skulle ha legat.

Jo, den skulle ha legat i dalgången nedanför Lövdala.

Hushållerskan vände sig mot det södra fönstret och pekade

ut. Hon trodde, att vattnet skulle ha gått så långt upp som

till backen nedanför brygghuset. Där fanns det åtminstone

sådan fin sand, som man brukar träffa på vid sjöstränder.

Den främmande pigan vände också huvudet mot fönstret.

Boningshuset låg på en så pass hög kulle, att de låga

husen omkring det inte stängde bort all utsikt. Över

lagårds-taket kunde man se neråt en milslång dal med en. botten så

jämn som ett golv.

Men hon ville inte tro, att hushållerskan menade, att

denna släta marken skulle vara en gammal sjöbotten. Hon

hade alltid tänkt, att där det hade funnits en sjö, skulle det

vara brant och djupt.

Hushållerskan sa inte emot henne. Hon brydde sig inte

24SVARTSJÖN

om vad bryggerskan trodde. Hon hade bara talat om vad

hon visste.

Därmed satte hushållerskan glasögona till rätta på näsan

och började sy igen.

Den främmande pigan fnittrade helt försmädligt. Det var

besynnerligt, att gammalt folk aldrig kunde tåla att bli

motsagda. Vad de så hittade på att säga, begärde de, att man

skulle tro dem.

Ingen av de andra pigorna sa ett ord för att hjälpa

hushållerskan. Det blev alldeles tyst i köket. Lilljänta fick en

sådan lust att tala om vad hon visste om den där Svartsjön,

men hon var inte säker på att det gick an, att hon blandade

sig i samtalet.

Då gick dörrn upp till kökskammarn, och mamsell Maja

Lisa kom ut i köket.

Hon sa ingenting till en början, utan stod och såg på

dem, som arbetade. Sedan gick hon fram till lilljänta, som

hade stått kvar vid fönstret hela tiden.

— Säg mig, du, Nora, sa hon, och på samma gång satte

hon sig på trästoln, som stod under fönstret, och tog

lill-jäntas hand mellan båda sina, har du varit så vida omkring,

att du har sett någon annan sjö än Löven?

Lilljänta blev röd som blod, därför att prästdottern talade

till henne. Det var nätt och jämnt, att hon kunde få upp

rösten så mycket, att det hördes, när hon svarade, att hon

hade sett så många sjöar, att hon inte kunde räkna upp dem

en gång.

— Då ska du göra mig den tjänsten att tänka på en av

dem, sa prästdottern. Du får tänka på vilken du vill, bara

den är lång och smal och ligger mellan två långa skogsåsar.

Lilljänta satte hakan mot bröstet och stirrade ner i golvet.

Men snart såg hon upp igen. Nu hade hon tänkt.

Prästdottern gav henne en skälmaktig blick, men i rösten

var hon ofantligt allvarsam alltjämt.

— Ser du den bara riktigt för dig? sa hon. Ser du, att

det kommer en liten blank älv norr ifrån och rinner in i

den, och att långt ner i söder smalnar den av, tills det inte

blir något mer kvar av den än en annan liten älv?

25LILJECRONAS HEM

Ja, det såg lilljänta.

— Ser du så mycke, så ser du väl också hur stränderna

går ut och in i långa vikar och bukter? sa prästdottern.

Och att här och där springer det fram smala, fina uddar,

där det står hängbjörkar och lutar över vattnet? Och att

det ligger små steniga holmar ute i vattnet, som är alldeles

överväxta med hägg och rönn och som blommar på våren,

så att de är likaså granna som kronbrudar?

Ja då, lilljänta såg allt, vad prästdottern ville hon

skulle se.

Mamsell Maja Lisa kastade en blick genom fönstret neråt

den långa dalen. Så vände hon sig mot lilljänta och smålog,

men det var något eftertryckligt i rösten, då hon talade,

som om hon ville, att lilljänta skulle lägga på minnet vad

hon sa.

— Ser du så mycke, så ser du väl också, att det på ena

sidan finns en sandstrand, där det brukar vara fullt av

barn, som badar hela sommarn igenom, och att det på ett

annat håll står en hög bergvägg, där det växer stora, svarta

granar med tjocka rötter, som ligger snodda om varandra

som ormar? Och du ser väl, att på ett håll är det sumpigt,

och där sticker det upp så tätt med albuskar, att man knappt

kan komma fram, och att där bortom igen ligger det vackra,

släta ängar, där det går boskap och betar?

Lilljänta var inte sämre, än att hon såg detta med.

— Ser du så mycke, så ser du väl också de stora stenarna

i strandkanten, där folk brukar stå och meta abborre om

söndagarna, sa prästdottern, och de små ekstockarna, som

ligger bundna utmed land, och de små fiskarstugorna, som

står gamla och gråa och lutar ute på uddarna?

— Ja, sa lilljänta. Hon såg detta och mer till.

— Ja, ser du så mycke, så ser du väl också, att runtom

hela sjön ligger det liksom en ring av bondgårdar med åkrar

och gärden, men de ligger inte så nära sjön som

fiskarstugorna, utan en bra bit uppåt land? Och ovanför

bondgårdarna ligger det några svedjeland och björkhagar, men

sedan tar granskogen vid och klär berget ända opp på högsta

toppen?

26SVARTSJÖN

Ja, detta också såg lilljänta.

Nu blev prästdottern fundersam på en gång.

— Men nu kommer det värsta, du. Om det en vacker dag

skulle hända, att den här sjön, som du har tänkt på, skulle

torka ut, så att det inte funnes en droppe vatten kvar i den,

hur tror du då det skulle komma att se ut, där den har legat?

Detta var inte lilljänta karl till att svara på. Hon bara

stirrade på prästdottern.

— Ja, inte vet jag heller så noga, sa prästdottern, men

jag tänker mig, att när några år hade gått, så började det

väl att växa gräs på sjöbotten, och sedan så blev den

omhändertagen av folk och odlad och uppdelad och överkorsad av gärdsgårdar och vägar som annan mark. Men

annars så blir väl det mesta sig likt som förut.

Lilljänta stod och stirrade framför sig. Hon såg visst rent

bortkommen ut.

— Du har säkert varit inne i förmaket på Helgesäter

någon gång och sett den stora guldspegeln, som hänger

mellan fönsterna? Glaset i den blev sönderslaget häromåret,

och kapten har inte haft råd att sätta in något nytt, utan de

har klätt över brädbottnen med grönt tyg. Men guldramen,

den är sig lik, den. Det är bara den skillnaden, att det inte

mer finns någon spegel inne i den.

Lilljänta såg hastigt upp till prästdottern. Hon började

på att förstå.

— Så var det väl med denna sjön, som vi har talat om,

sa prästdottern. Allt, som fanns på stranden, det blev ju

kvar, fastän vattenspegeln, som låg i mitten, hade kommit

bort. Hängbjörkarna stannade på uddarna, fast de inte mer

hade något att spegla sig i, sandstranden blev liggande där

den låg, fast det inte mer kom någon dit och badade om

sommardagarna, och metstenarna, de finns väl också kvar,

fast ingen mer står ute på dem och drar opp fisk. De små

rönnholmarna, de blir där de var, fast det ligger plöjda

åkrar omkring dem, och alla gårdarna runtom sjön, de står

på sin plats, fast ungdomen, som bor i dem, inte mer kan

fara ut och ro på vattnet i de vackra sommarkvällarna.

Ja, detta också kunde lilljänta gå med på.

27LILJECRONAS HEM

Men nu vände sig prästdottern hastigt mot fönstret.

— Se nu ut, du Nora, och ni andra med! sa hon och

pekade neråt den långa dalen. Vad tror ni det är, som ni

ser här nere?

Och tänk, att när lilljänta nu tittade ut, såg hon i en enda

blink allt det, som prästdottern hade talat om! Där låg den

platta sjöbottnen och omkring den den gamla strandkanten,

som gick ut och in i långa vikar och bukter. Där var

uddarna med björkarna och smådungarna i åkrarna, som

hade varit holmar förr i världen, och där fanns på ena sidan

det branta berget med granskogen och på den andra de täta

alsnåren. Halvvägs uppåt berget såg hon hela ringen av

bondstugor. Och skogsåsen och "fallena" och alltihop fanns där.

Pigorna stod bakom lilljänta och tittade, och de såg

detsamma som hon.

Tänk, att de inte hade gett akt på detta förut!

Det var nog sant, att Svartsjön hade legat här. Visst var

det en gammal sjöbotten, det var klart, det.

— Ja, det är just vad det är, sa prästdottern. Det är

spegeln, som en gång har funnits här nedanför Lövdala och

som har mistat glaset. Det är allt många, som tycker, att det

är synd, att det är borta, och att spegeln inte är någon spegel

mer.

Men nu brann och sved lilljänta av lust att få säga det

hon visste om sjön. Hon kunde inte tiga längre.

— Mor brukade också tala om den här sjön, som skulle

ligga nedanför Lövdala, sa hon.

— Jaså, sa prästdottern. Ja, du har väl hört mycke om

Lövdala, du, av mor.

— Mor sa, fortfor lilljänta och började tala mycket fort,

att det var tre saker, som sjön hade lämnat efter sig, då den

torkade upp. Det ena var det kalla draget, som alltid spelar

här i dalen, det andra var den kalla dimman, som stiger

opp om hösten, och det tredje var ...

Men vad det tredje var, fick inte lilljänta tala om.

Prästdottern avbröt henne tvärt.

— Jaså, var det inte något annat? sa hon. Ja, det vet

vi förut.

28FRÖKEN SNÖVIT

FRÖKEN SNÖVIT.

I.

Det var ett fnittrande och ett pratande i kökskammarn

på Lövdala, så att det var omöjligt för lilljänta att få

en blund i ögona, fast hon denna natten låg i en riktig liten

säng, som hade blivit inflyttad för hennes räkning.

Mamsell Maja Lisas fostersyster, Anna Brogren, som var

gift med prosten Lövstedt i Ransäter, hade kommit på besök

och skulle stanna över till nästa dag. Det var meningen, att

hon skulle ligga uppe på gavelrummet, men inte förr hade

prästen och prästfrun gått in till sig, än hon hade kommit

nersmygande.

Hon hade nog velat tala ensam med mamsell Maja Lisa,

och hon blev besviken, när hon fick se, att lilljänta låg

i kökskammarn. Gång på gång kom hon och lyste på henne

för att ta reda på om hon sov. Till sist la lilljänta ihop

ögona och låg molstilla, för hon tyckte, att det var lett att

vara till hinder för dem.

— Nu sover hon bestämt, sa prostinnan och tog ljuset

på nytt för att gå fram till lilljäntas bädd.

— Nej, du, det gör hon inte, sa prästdottern. Hur kan

du tänka, att hon skulle ha kunnat somna, så som vi har

pratat?

— Det vore kanske bäst, att vi höll oss tysta en stund,

föreslog Anna Brogren.

När de hade tegat bara ett par minuter, så var Anna

Brogren säker på sin sak. Nu hörde hon, att tösen sov, och

väl var det, för om hon så skulle vaka hela natten, for hon

inte ifrån Lövdala, förrän hon hade fått veta hur allt hade

gått till.

— Hon sover inte, det är jag säker på, sa prästdottern.

Men vi ska göra på annat sätt. Jag ska tala om en saga för

13. — Lagerlöf, En saga om en saga. — Liljecronas hem. 29LILJECRONAS HEM

dig, medan vi väntar. Du minns väl så många sagor jag har

talat om för dig i mina dar.

— Jag är rädd för att hon blir riktigt vaken då, sa Anna

Brogren, men du får göra, som du vill. Vad ska det bli för

en saga?

— Jag tror, att jag ska tala om sagan om fröken Snövit.

— Jaså, den! sa prostinnan, och hon lät inte så värst

glad. Ja, det är länge i världen, sedan jag sist hörde den

berättas.

— Du vet, att det var en gång en prästfru, sa prästdottern,

som var så bedrövad över att hon inte hade några barn.

— Nej, nu säger du bestämt fel, sa prostinnan. Det var

ju en drottning.

— Jag har alltid hört, att det var en prästfru, sa

prästdottern, och jag kan inte tala om sagan på annat sätt.

Och hon fortsatte att berätta om prästfrun, som hade önskat

sig en dotter, som var röd som blod och vit som snö, och

som dog, när hon hade fått sin önskan uppfylld.

— Jag tycker allt ändå, att vi kunde tala om något

roligare, sa fostersystern.

— Jag förstår, att du kommer ihåg sagan, sa prästdottern,

och därför ska jag inte tala något om hur fröken Snövit

hade det i sin barndom. Du minns nog, att det inte gick

någon vidare nöd på henne, fastän hennes mor var död, för

hon hade en snäll faster, som skötte om hennes hem, och

en snäll fostersyster och en snäll gammal mormor. Men den,

som var allra snällast mot henne, var ändå söta far. Han

var fröken Snövits ömmaste lekkamrat, och för honom talade

hon om alla sina bekymmer. Han ville aldrig, att hon skulle

hållas strängt som andra barn, utan hon fick göra vad hon

behagade. Folk tyckte förstås, att han skämde bort henne,

men det ville han inte höra talas om.

— Fröken Snövit var kanske så beskedlig, att hon inte

kunde bli bortskämd, sa prostinnan och lät nu på en gång

så besynnerligt allvarsam.

— Det fanns ingen i världen, som var så lycklig som

fröken Snövit, sa prästdottern. Framför allt kände hon sig

nöjd, sedan fastern hade flyttat och hon ensam fick styra

30FRÖKEN SNÖVIT

och ställa på gården och pyssla om söta far. Jag tror hon

hade ingen annan sorg på flera år, än att hennes fostersyster

gifte sig och flyttade till en annan socken. Och om någon

på den tiden hade sagt till henne, att söta far en gång skulle

vända sitt hjärta ifrån henne, så menar jag hon skulle ha

storskrattat. Hur skulle de kunna bli osams, hon och söta

far? Inte en gång i drömmen kunde hon tänka något så

tokigt.

— Det var visst ingen annan heller, som kunde tro, att

det skulle gå så, sa Anna Brogren med samma allvarliga

röst som nyss förut.

— Och aldrig hade fröken Snövit haft så liten tanke på

att hon kunde råka ut för en så stor olycka som en vacker

morron förra sommarn, då hon gick ut med söta far för

att se på höslåttern.

— Var det förra sommarn? inföll Anna Brogren raskt.

Jag trodde, att fröken Snövit levde för tusen år sen.

— Aldrig har jag hört annat, än att fröken Snövit lever

än i dag, sa prästdottern, och den där dagen, då hon gick

ut med söta far, var hon nyss fyllda sjutton år, och söta far

var femti, fast det kunde man knappast se på honom. Han

gick i peruk utan hatt och hade skjortbröst med krås och

stora spännen i skorna. Fröken Snövit tänkte för sig själv,

att han var bra fin. Hon kom i sin gamla bomullsklänning

och den stora kråkan. Hon tog sig ingenting ut bredvid

söta far.

— Jag har alltid hört, att ingen i världen var så vacker

som fröken Snövit, sa prostinnan, men prästdottern fortsatte

utan att bry sig om avbrottet.

— Kråkan var bra att ha i alla fall, därför att den skymde

bort ansiktet. Annars kunde söta far ha sett, att hon gick och

såg sur ut. Ack, ack! Jag tänker på att fröken Snövit hade

råd att vara missnöjd över att hon måste gå ut med söta far

på den tiden. Hon hade hellre velat sitta kvar i vävstolen

för att få ner lärftsväven. Men när söta far hade kommit

själv utanför kökskammarfönstret och ropat på henne, hade

hon inte kunnat säga nej.

31LILJECRONAS HEM

— Jag tror, att hon aldrig kunde säga nej åt söta far,

sa fostersystern.

— De gick förbi lagården och kalvhagen, för de skulle

bort på södra gärdet, där Långe-Bengt och de två

Vetterpojkarna höll på att slå av gräset. Det var ingen lång

vandring just, men det tog alltid sin tid att gå ut och gå

med söta far.

Han stannade för att se på korna, och han stannade

för att prata med lagårdspigan. När de kom till kullen med

björkarna, stannade han och vände sig om för att se på det

nya boningshuset, som han själv hade satt upp. Och litet

längre fram gjorde han ett nytt uppehåll för att räta på en

ungtall, som hade blivit omkullsparkad.

Men nu får jag säga, att aldrig kunde fröken Snövit vara

sur länge, då hon var i sällskap med söta far. Hon blev

alltid så full av öm förundran över att han kunde vara

som han var.

Jag menar också, att fröken Snövit inte hade orätt, då

hon fann det skönt och rörande, att söta far hade stannat

hela livet som komminister i en liten, fattig församling långt

borta i Värmland. Han, som var så lärd och som ägde en så

oemotståndlig vältalighet, och som därtill var så ståtlig och

intagande, hade säkert kunnat bli domprost eller biskop,

om han bara hade velat. Tror du inte det också?

— Inte är det gott för mig att säga något om fröken

Snövits far, sa prostinnan, men nog tror jag, att han kunde

ha nått fram till vad som helst, som han hade eftertraktat.

— Jag kan visst inte säga det så, som fröken Snövit

kände det. Men jag tror, att hon sa till sig själv: du Snövit,

som ingenting är och ingenting kan och ingenting har upplevat, skäms du inte att gå och vara i dåligt humör? Tänk

på söta far, som aldrig klagar och aldrig önskar sig något

och som alltid visar världen ett glatt ansikte! — Fröken

Snövit ursäktade sig därmed, att hon bra gärna hade velat

få ner lärftsväven, innan hon for hemifrån. För det var

tvungen sak, att hon följde mormor till Loka brunn denna

sommarn. Förra vintern var gikten gruvlig mot mormor. Den

hade tilltygat hennes händer, så att man kunde gråta. Nu

32FRÖKEN SNÖVIT

hade hon hela våren trugat henne att resa, men hon visste

väl, att mormor skulle inte komma åstad, om hon inte

följde henne.

Det föll henne in, att hon borde be söta far, att han

skulle sätta ut dag för resan. Men tänk, att hon drog sig

för det! Kände väl på sig, att söta far var ledsen åt att

mista henne i hela sex veckor och att han ville skjuta opp

i det längsta. Hon gick och ställde opp villkor för sig själv:

om det var mycket gräs på södra gärdet, så att söta far blev

riktigt nöjd, då skulle hon ta mod till sig och tala om resan.

Verkeligen såg det inte ut, som om hon snart skulle få

fara, för när de kom fram till södra gärdet, var det en

orimligt vacker skörd. Fröken Snövit märkte genast, att

söta far var belåten, för han började skämta med

Långe-Bengt, som var den största karl i socken, och säga, att han

fick lov att växa lite till. Han var inte större, än att gräset

stod över honom.

Långe-Bengt var inte sen att svara söta far. Han sa, att

om pastorn skulle hålla på att sköta sin jord såsom nu, så

skulle han snart inte få någon, som ville slå gräset åt honom.

Det var ett elände att ta sig fram genom en sån här vall.

Och de två Vetterpojkarna höll med Långe-Bengt och

försäkrade, att hellre ville de kämpa med alla västgötar på

Broby marknad än att slå ett sånt gräs ett annat år.

På detta var söta far tvungen att ge ett lika artigt svar,

och de stod alla tysta runtomkring honom och väntade. Ack,

jag tror, att fröken Snövit alltid ska minnas söta far just

sådan, som han stod där glad och vänlig mittibland sitt

folk och låtsades, att han funderade på svaret, för att det

skulle göra så mycket bättre effekt, då det kom.

Men ser man på! De fick aldrig höra söta fars svar, för

nu hände något oförmodat, som vände tankarna åt annat

håll.

Vad kunde det väl vara, som kom emot dem genom det

höga gräset? Vad kunde det vara, som inte gick, utan

tumlade, och som inte teg ett ögonblick, utan hela tiden skrek

och talade högt för sig själv?

Jag får säga, att fröken Snövit aldrig hade varit med

33LILJECRONAS HEM

om något så upprörande. Ack, att se en kvinnfolksmänniska

så illa tilltygad! Kläderna hängde våta och leriga omkring

henne. Håret hade glidit undan kammen och föll i stripor

neråt ryggen. Men allra mest förfärligt var det, att hon var

blodig både i ansiktet och på händerna.

Långe-Bengt och Vetterpojkarna vände sig bort och

spottade tre gånger, som hade de mött ett troll, och det var

visst inte långtifrån, att söta far hade gjort sammaledes.

Men i detsamma tyckte sig fröken Snövit känna igen den

som kom, och hon skyndade sig att viska till söta far, att

detta måste vara jungfrun, som skötte hushållet åt grevinnan

på Borg.

Söta far gav henne rätt i detta och gick fram till jungfrun

och frågade vad som hade hänt, eftersom hon kom gående

åt hans håll så tidigt på dagen. Och då var hon så konfys,

att hon inte kände igen honom. Hon bara ropade, att hon

inte kunde stå ut med grevinnan och att hon skulle till

prästgården för att få hjälp.

De tog henne med sig hem, och om en stund blev hon så

pass redig, att hon kunde tala om vad som hade hänt henne.

Hon hade blivit hetsad och plågad av grevinnan, tills hon

inte hade kunnat stå ut längre, och klockan två på natten

hade hon rymt från Borg. Och hade varit så förvirrad, att

hon inte hade tänkt på vart hon skulle vända sig, förrän

hon redan stod på vägen. Hade då funderat ut att gå till

prästgården, eftersom hon hade hört, att där skulle finnas

barmhärtigt folk. Men stackarn hade tagit genvägen över

ängarna, inte kunnat gå över spången, utan ramlat i bäcken,

stött sig i pannan och fått kläderna förstörda. Hon hade

sedan blivit så yr av detta, att hon inte hade kunnat hitta

rätt, utan hela morgonen vadat fram och tillbaka i gräs och

säd.

Nu bad hon så vackert, att hon skulle få stanna i

prästgården, tills hon hade fått torka sina kläder och fått tvätta

av sig blodet och fått tänka över en smula vart hon vidare

skulle bege sig.

Naturligt, att hon det skulle få. Ack, jag undrar om någon

skulle ha kunnat avvisa en så nödställd människa!

34FRÖKEN SNÖVIT

Men vad fröken Snövit och söta far var över sig givna för

grevinnan! Så vacker och glad, som hon var, och så skulle

hon vara så grym mot dem, som hon hade under sig! Det

var inte heller första gången, som de hörde sådant om henne.

Vad vill jag säga? Jo, att det var väl för grevinnan, att

hon inte råkade ut för fröken Snövit den dagen. Hon hade

velat fråga henne om hon inte skämdes. Den här jungfrun —

ja, vad ska jag nu kalla henne?

— Du kan ju kalla henne Vabitz, föreslog prostinnan.

— Jo, denna jungfru Vabitz var ju en så välrenommerad

och utmärkt person, grevinnan borde ha vetat bättre än att

skrämma henne rent från vettet.

Men se nu, att redan samma dag lyckades fröken Snövit

tänka ut något, som gjorde henne mycket nöjd. Hon skulle

be jungfru Vabitz, att hon stannade i prästgården och skötte

hushållet åt söta far, medan mormor och hon for bort på

badresan. Om det kunde ordnas så, då visste hon, att allt

skulle gå lika bra och ordentligt, som om hon själv vore

hemma.

— Men kära hjärtandes, sa fostersystern, var det du?

Jag menar: var det fröken Snövit?

— Ja visst, det var hon själv och ingen annan, och hon

var så glad, att hon hade gjort ett så gott påhitt. Hon frågade

genast jungfrun om hon ville stanna hos dem, och jungfrun

krusade inte, utan svarade, att hon skulle göra henne den

tjänsten att stanna. Men hon ville säga ifrån med detsamma,

att om hon fick plats på ett herrskapsställe, flyttade hon

genast. Hon var en fattig människa, och hon måste i första

rummet tänka på sig själv.

Men den, som var svår att övertala, det var söta far.

Skulle han ha jungfrun gående där i hela sex veckor och

vara tvungen att sitta till bords med henne?

Du kan inte tänka dig hur svårt det var hela tiden, innan

fröken Snövit och hennes mormor kom åstad. Det ville rakt

inte gå ihop med söta far och jungfru Vabitz. Söta far ville

ju gyckla och retas med alla människor, men jungfrun var

sträng och allvarlig och tänkte bara på att bevara sin

värdighet.

35LILJECRONAS HEM

Som oftast lyckades fröken Snövit ställa det så, att de

inte råkades annat än vid måltiderna, men inte förr hade

söta far satt sig till bords, än han började tala om sådant,

som han visste skulle stöta jungfrun. Allra roligast tyckte

han det var att tala med henne om kärlek och giftermål.

Han var så glad, sa han, att han hade fått jungfrun i

huset, för nu kunde hon ge honom ett gott råd. Han hade

länge tänkt på att gifta om sig. Vad skulle hon säga om

grevinnan på Borg?

Men knappt hade söta far sagt detta, förrän jungfrun blev

stel av förskräckelse. Hon la ner kniv och gaffel på

tallriken och satte sig att molstirra på honom.

Fostersystern började småskratta.

— Tänk, vad han skulle ha haft roligt! sa hon.

— Ja, det var klart, att söta far kom riktigt i tagena.

Det var inte alla dar han råkade någon, som inte förstod,

då han skämtade. Nu förklarade han, att han rakt inte kunde

begripa varför jungfrun såg så förvånad ut. Trodde hon,

att grevinnan inte ville ha honom? Men han visste bestämt,

att grevinnan tyckte, att han var en vacker karl. Hon brukade

fara till kyrkan var söndag, så länge som hon vistades på

Borg, och hon hade själv sagt honom, att hon aldrig gick

och hörde på en ful präst.

Det var ändå för lustigt! Då fröken Snövits far sa detta,

steg det fram två röda fläckar på jungfruns kinder. Hon

hade visst tegat, så länge hon förmådde, men nu måste hon

ge luft åt harmen. "Och detta ska vara en präst och en Guds

tjänare!" brast hon ut.

Men jungfrun hade en så sträv och grov röst. Hon var

liten och hade ett litet och fint ansikte och alldeles kritvitt

hår, fast hon inte var mer än en fyrti års människa. Hon

såg ut så mild som en duva. Men just fördenskull blev man

så skrämd, då hon började tala.

När nu jungfrun hade fällt domen över söta far med den

djupa gravstämman, så började han gapskratta. Och

jungfrun sa inte ett ord mer på hela middagen.

Fostersystern skrattade, hon med, men prästdottern bara

suckade, innan hon fortsatte.

36FRÖKEN SNÖVIT

— Jag behöver väl knappt tala om hur mycket fröken

Snövit bad och tiggde söta far och hur innerligt bedrövad

hon var, att det inte hjälpte. Hon levde i ständig oro, att

jungfrun skulle rymma från dem, som hon hade rymt från

Borg.

— Jag tänker allt, att hon stannade, sa fostersystern.

— Ja, hon stannade, och det var fröken Snövit

obeskrivligt glad åt. Jungfrun till och med började att ta del i

hushållet. Hon ville inte gå hos dem och göra ingenting. Var

det likt, det?

Det var naturligt, att en sådan som jungfrun inte nöjde

sig med att laga vanlig simpel husmanskost, utan hon

anrättade på det fransyska viset, som det skulle vara i

grevehus. Och söta far, som i flera år hade varit informator i

förnäma familjer, levde om sin ungdom, när han fick smaka

färser och pastejer och starka såser. Det var då visst, att

det inte skulle gå någon nöd på honöm, medan fröken

Snövit var borta. Det var också lugnande att märka, att söta

far inte skämtade så bittert med jungfrun, när hon hade

lagat en riktigt god rätt.

Än mer nöjsamt var det, att söta far och jungfrun båda

hade detta stora intresset för trädgårdsodling. Söta far kunde

få tala hur länge han ville om arkiater Linné och Hammarby

och Botaniska trädgården i Uppsala, utan att jungfrun

nånsin tröttnade att höra på honom.

Ack, det var visst trädgårdsskötseln, som försonade söta

far med tanken att ha jungfrun kvar. Eljest hade det säkert

aldrig gått. Fröken Snövit hade den att tacka för att hon

kunde vara vid riktigt gott mod, när hon for. Hon nästan

hoppades, att jungfru Vabitz och söta far skulle härda ut

med varandra, ända tills hon kom hem.

Men verkeligen hon ändå var fullt lugn, så länge hon var

borta, utan hennes tankar var hemma hos söta far alla

dagar och undrade om han retades med stackars Vabitz.

När fröken Snövit hade varit vid brunnen i två veckor,

kom från söta far ett obegripligt lustigt brev, som från

början till slut handlade om hur han och jungfrun hade

det. En kväll hade söta far fått besök av löjtnant Kristian

37LILJECRONAS HEM

Bergh och patron Julius, och de hade både spelat kort och

sjungit Bellman. Nästa dag hade jungfrun inte velat tala

med honom, och hela den veckan hade han till middagarna

fått palt med fläsk eller morötter med sill. Men i går hade

han bjudits griljerad lax och krustader, så att nu visste han

sig vara tagen till nåder igen.

Fröken Snövit fick lov att skratta, för söta far var så

tokig. Men inte kunde detta brevet lugna henne. Då var det

nästa bättre. Där berättade söta far, att Långe-Bengt hade

förklarat, att han nu ville gifta sig med sin gamla käresta,

Munter-Maja, och det var ingen annan än jungfru Vabitz,

som hade förmått honom till detta. Hon hade predikat för

honom om hur orätt det var att låta ett fruntimmer vänta

på sig i fjorton år, och till sist hade det tagit skruv.

Det märktes, att söta far var mycket nöjd. I detta brevet

skrev han inte "Vabitza", som han brukade, utan "jungfru

Vabitz". Det var ett säkert tecken, att söta far nu hade

kommit underfund med vilken förträfflig människa hon var.

Sedan fick fröken Snövit inga fler brev från söta far, bara

korta biljetter, där det stod, att han hade så mycket att göra,

att han inte hade tid för brevskrivning. Han nämnde inte

ett ord om jungfrun. Det måste väl betyda, att han nu hade

vant sig vid henne och inte tänkte mer på henne än på

det andra tjänstfolket.

Men en liten oro satt alltid kvar, och inte vill jag bjuda

till att beskriva hur glad fröken Snövit var, då hon fick

sätta sig i vagnen och fara hem. Hon hade skrivit i god tid

till söta far och talat om när han kunde vänta dem, och på

samma gång skrev hon och berömde honom för att han

hade härdat ut med Vabitz. Men nu skulle han inte mer

behöva ha främmande i huset, nu skulle hon aldrig lämna

honom.

— Jaså, hon skrev det också, sa fostersystern. Det måtte

vara roligt för henne att tänka på att hon skrev så.

— Det är mycket, som är lustigt i den här historien, sa

prästdottern. När man tänker på hur glad fröken Snövit var,

då hon åkte framåt vägen, så kunde man också vilja skratta.

Hon var så lycklig, att alla mötande ljusnade upp, när de

38FRÖKEN SNÖVIT

såg henne. Så var det åtminstone i början av resan. När

hon kom närmare hemtrakten, där folk på långt håll kände

igen både vagnen och dem, som satt i den, tyckte hon, att

alla, som hon mötte, såg ut, som om de hade kommit att

tänka på något sorgligt, och la ansiktet i rynkor och veck.

Jag ska säga, att fröken Snövit blev ganska brydd. När

hon kom till de sista gästgivargårdarna, där hon var bekant

med värdfolket, frågade hon efter söta far, och de svarade

henne, att han var lika rask och kry, som då hon for. Men

hon hörde ändå på rösten, att de visste något, som de inte

ville säga. Och inte ville hon fråga. Det var väl något lett

om att jungfrun hade rymt till sist. Men inte ville fröken

Snövit förstöra glädjen över att komma hem med att tänka

på henne.

— Det är så övermåttan rasande, sa fostersystern och

skrattade till, om det inte vore så bedrövligt.

— Vid sista hållet kom Långe-Bengt och mötte med deras

egna hästar. Och det slog inte fel: han var besynnerlig, han

också. Annars får man köpa ordena av honom, men nu

pratade han i ett kör. Och väl märkte fröken Snövit, att han

talade om allt, men inte ett ord om söta far och Vabitz.

Och nu tordes hon inte fråga. Var det något på tok, så fick

hon väl höra det av söta far själv.

— Och så visste hon ingenting, förrän hon kom hem!

utbrast fostersystern.

— Nej, hon visste ingenting, ingenting alls. Och nu ska

jag säga vad som var mest lett för henne. Jo, det var väl

detta, att söta far tyckte, att han hade handlat obegripligt

förståndigt, och väntade, att hon skulle bli glad över det,

som han hade ställt till. Och det måste han väl tro. Var det

någon annan än hon, som hade berömt jungfrun och sagt,

att han borde vara lycklig att ha en så utmärkt person i

huset? Det var kanske hon själv, som första gången hade

kommit honom att tänka på att jungfrun — — —

Du kan visst aldrig förstå hur glad söta far var, där han

stod på sin förstukvist för att ta emot henne, och hur glad

Vabitz var, där hon stod bredvid honom. Söta far bara

längtade att få berätta den stora nyheten.

39LILJECRONAS HEM

Men söta far behövde ingenting säga, för hon såg det

själv. Hon visste det, innan hon hade kommit ur vagnen.

Och nu får jag tala om hur illa det gick henne. Hon blev

så ond, att hon inte kunde styra sig. Så hade hon aldrig

känt det förr. Hon flög inte på dem och klöste och slog.

Men verkeligen hade hon inte den allra största lust.

Tungan förmådde hon ändå inte hålla styr på, utan hon

sa dem vad hon värst kunde hitta på. Aldrig skulle hon

kalla Vabitz för mor, det var det första, och det andra,

att hon var ett opassande gifte för hennes far, för hon visste,

att Vabitz var dotter till en fattig tysk trumpetare, men

fröken Snövits far hade kunnat bli i äktenskap förenad med

vilken fin dam som helst. Och vidare sa hon dem, att de

nog kände med sig, att de hade handlat orätt, annars skulle

de inte ha gift sig i smyg.

Men nu kom mormor och grep henne om handleden och

sa strängt, att hon skulle följa med ner på hennes kammare.

Det nekade hon inte att göra, men först vände hon sig mot

Vabitz en gång till och sa, att hon hade ställt sig in hos

söta far genom den goda maten och att det bara var för

de fina rättemas skull, som han hade gift sig med henne.

Nu först fick mormor henne med sig.

— Det var synd, sa fostersystern. Jag tycker, att hon

gärna kunde ha fått hålla på.

— Nej, mormor förde bort henne, och så snart som hon

kom in på hennes kammare, började hon gråta. Det var åter

något nytt. Aldrig hade hon gråtit så förr. Hon grät i

timtal, innan hon kom till ro, och hela tiden tyckte hon, att

något främmande, som i alla de år, som hon hade levat,

hade legat fördolt inom henne, nu hade vaknat upp och tagit

herraväldet över henne. Hur ska jag nu säga? Hon kände

så visst, att det bodde en gammal drake eller något hemskt

vilddjur inom henne. Ack, ack! Hon blev så rädd för detta,

att hon närapå glömde bort den andra olyckan. Det var en

stor ångest att veta, att det bodde något så oregerligt och

farligt inne i hennes själ. Men egentligen rådde hon ju inte

för, att det fanns där. Hon skulle bara aldrig mer låta det

komma till synes.

40FRÖKEN SNÖVIT

— Å, kära hjärtandes, sa fostersystern med smeksam röst,

hade hon aldrig varit ond förr?

— Till sist somnade hon ifrån alltihopa och vaknade inte

förrän nästa morron, då solen steg upp bakom berget och

sken henne i ansiktet. Hon låg och kände sig olycklig och

visste inte vad hon skulle ta sig till.

Men hon behövde inte undra länge, för om några

ögonblick kom kammarpigan med hälsning från frun, att hon

skulle stiga upp och sätta sig i vävstoln.

Klockan fattades några minuter i fyra, och så tidigt hade

hon aldrig brukat vara oppe. Och visst hade hon arbetat,

men bara efter egen önskan och eget val. Hon höll på att

bli ond igen, men så kom hon att tänka på den där

vildheten, som fanns inom henne, och blev rädd, att den skulle

stå opp på nytt.

När hon hade suttit och vävt ett par timmar, kunde hon

bättre förstå hur allt hade gått till. Inte hade Vabitz försökt

att ställa sig in hos söta far, utan i stället hade hon gått på

med att säga honom sanningen, tills han hade fått klart för

sig, att hon skulle bli ett ovärderligt stöd för honom och

hans dotter. Då söta far nu hade fått se, att dottern inte hade

uppskattat hans stora klokhet, var han säkert ganska stött

på henne.

När klockan blev sju, kallades fröken Snövit in till söta

far för att bli varnad och förmanad, och annat var ju inte

att vänta. Men söta far var så rasande ohjälplig, när han

talade henne till rätta, att hon höll på att bli ond igen. Det

blev hon i alla fall inte, utan hon bad dem båda två så

vackert om förlåtelse och kysste dem på hand, både Vabitz

och söta far. Hon såg på söta far hur lätt han kände sig om

hjärtat, när detta var ordnat och han åter hade fått fred i

huset.

— Och sådant ska hända, och en annan sitter bara några

mil borta och vet ingenting! utbrast fostersystern med tårar

i rösten. Om jag hade varit där bara!

— Det var bra, att ingen fanns, som eggade opp fröken

Snövit, sa prästdottern. Hon var nöjd, att hon hade visat

sig försonlig, för när hon såg dem tillsammans, så förstod

41LILJECRONAS HEM

hon, att det inte var hon, som var mest olycklig. Hon var

ju ung, och hon kunde bli gift och få ett eget hem, men

annat var det med söta far. Han kunde aldrig bli fri från

Vabitz, utan måste behålla henne till livets slut. Det var att

leva i jämn vinter utan sommarsol. Det var söta far, som

det var synd om, inte om henne.

Men så försonlig hon än ville vara, så kunde hon inte

låta bli att retas med honom, då han om en stund kom

utanför kökskammarfönstret och frågade om hon ville komma

med ut och gå. Hon svarade, att det var omöjligt för henne,

för söta mor hade befallt, att så och så många alnar skulle

vara färdiga före frukosten.

I första hastigheten höll nog söta far på att säga, att hon

skulle komma med i alla fall. Men så besinnade han väl,

att det inte gick för sig att rubba söta mors befallning redan

första dagen. Utan söta far gick bort ifrån fönstret och

lämnade fröken Snövit kvar i vävstoln. Och detta hade hon

aldrig väntat sig. Hon tyckte, att hjärtat ville stanna; hon

förstod, att hon hade förlorat söta far.

Det kom tårar i rösten, och hon tystnade tvärt. Anna

Brogren sa heller ingenting, men det hördes, att hon grät.

Och lilljänta skulle ha gråtit, hon också, om hon inte hade

varit så ängslig för att de andra skulle höra henne.

n.

Nästa natt blev inte en smul bättre för lilljänta än den

förra. Anna Brogren hade inte farit sin väg, som ämnat var,

utan skjutit opp hemresan, och knappt hade prästen och

prästfrun sagt god natt på kvällen, förrän hon smög ner från

gästrummet och kom in i kökskammarn för att få prata med

prästdottern.

Den här gången brydde de sig inte om att vänta på att

lilljänta skulle somna. Prostinnan sa genast, att hon hade

stannat kvar bara för att få höra fortsättningen på den

vackra sagan om fröken Snövit, som Maja Lisa hade berättat

förra natten. Och hon bad, att hon skulle börja strax, så

42FRÖKEN SNÖVIT

att de nu skulle hinna till slut. För längre än till i morron

kunde hon rakt inte dröja.

Och så började prästdottern berätta.

— Om jag minns rätt, sa hon, så hade inte fröken Snövit

varit hemma i mer än åtta dar, förrän klockar Moreus och

Ulla kom på besök. Jag kan inte säga hur glad fröken Snövit

blev, då de kom. Visst var allt gott och väl mellan söta mor

och henne, men nog fick hon arbeta. Hon satt och dunkade

i en drällsväv hela dagen, så att ryggen värkte, då hon la

sig om kvälln. Det var gott, att det kom någon och hälsade

på, så att hon fick en stunds ledighet.

Ack, ack! Fröken Snövit tänkte för sig själv, att hon visst

aldrig kunde få en sådan kärlek till arbetet som söta mor.

Inte heller kunde hon nånsin bli så skicklig och snäll i sina

händer. Söta mor kunde väva en damast, som var skön och

där alla djurena i Noaks ark var avbildade i bården. Fröken

Snövit märkte nog, att hon ansåg henne för en klåpare, men

hon menade, att söta mor måste förstå, att hon försökte vara

henne till lags.

Ulla Moreus var bekant med söta mor redan på den tiden,

då hon var hushållerska på Borg, och hon förstod sig väl

på henne. Dessutom hade nu hon och hennes svärmor nyss

varit på Borg och gjort höstbaket, så att hon hade mycket

att berätta om nådig grevinnan. Fröken Snövit märkte, att

söta mor var glad att få höra talas om alla de galenskaper,

som grevinnan nu hade hittat på.

Men ska jag säga sanningen, så tror jag ingen blev så

glad över besöket som söta far. Fröken Snövit satt och såg

hur han kastade av den stora värdigheten, som han hade

burit alltsedan sitt giftermål, och blev sig lik som förr. Och

hon sa till sig själv: "Jag vet inte var söta far har hållit

hus den sista tiden. Jag har inte råkat honom, sedan vi gick

bort till södra gärdet för att se på höslåttern."

Fröken Snövit visste så väl, att det var för hennes skull,

som söta far inte mer varken vågade skratta eller skämta.

Söta far gjorde sig samvetskval, därför att han så illa hade

skött hennes uppfostran. Si, han tänkte som så, att aldrig

skulle hon ha brutit ut mot honom och söta mor, som hon

43LILJECRONAS HEM

hade gjort, om han inte hade skämt bort henne. Men nu

hade söta far satt sig i sinnet, att hon skulle bli efterhållen.

Han tog det så tungt, att han aldrig vågade vara annat än

sträv och allvarsam, då hon fanns i rummet.

För bara ett par månader sen visste inte söta far annat,

än att hon var, som hon skulle vara, men nu dög hon till

rakt ingenting. Säkert blev inte söta far sig lik, förrän hon

hade fått ett helt nytt väsende.

Nu, då klockar Moreus kom, glömde söta far bort denna

tunga bördan och blev som förr. Hon kunde inte låta bli

att tänka, att söta far måtte ha henne mycket kär. Si, vilket

tvång han pålade sig alla dar för hennes skull! Hon var

nog inte söta far så tacksam, som hon borde vara.

Söta mor ville ställa med kvällsmaten själv, för att hon

skulle få visa Ulla Moreus, att de aldrig hade haft sådan

mat på Lövdala som nu. Söta mor visste ju, att Ulla var

den skickligaste kokfrun i socknen och att hon ständigt for

omkring och lagfide mat på bröllop och begravningar, så

att hon tyckte, att det lönade sig att krusa för henne. Och

medan söta mor stod framför köksspisen, föreslog Ulla, att

hon och fröken Snövit skulle gå ner till mormor på en stund.

Där nere hos mormor packade Ulla upp ett paket, som

hon hade tagit med för att roa dem. Det var en så präktig

present, som hon hade fått av nådig grevinnan. Aldrig får

man då skratta, som när Ulla berättar hur väl hon står hos

grevinnan och vilka sköna gåvor hon får av henne. En gång

gav hon Ulla en knähund, som inte kunde äta annat än

grädde. Det ska kallas att vara godhjärtad, att ge ett sånt

djur till en fattig klockarhustru, som visst inte alltid har

någon ko att mjölka!

Vet inte om inte Ulla skulle bli ledsen, om grevinnan

en gång gåve henne något, som hon kunde ha gagn av. Ack,

så lustig hon var, då hon packade upp den sista presenten!

"Se nu mans på!" sa hon. "Så här ska jag komma utstyrd,

när jag reser bort i bondgårdarna för att reda till bröllop."

Grevinnan tyckte nog, att hon hade tagit sig mycket nära,

då hon hade gett Ulla sin riddräkt. Det var den engelska,

som hon hade ridit med de sista årena: lång, svart klädes-

44FRÖKEN SNÖVIT

kjol, åtsittande, röd tröja med sobelbräm och liten, hög hatt.

Den var av ett utmärkt tyg och visst inte utnött, men det

var tokigt i alla fall. Det var en längd på kjolen, så att

Ulla inte kunde ta ett steg i den, och det var så rasande

galet att se henne i det röda livet. Ulla ville, att fröken

Snövit också skulle pröva klänningen, och när hon fick den

på, blev både Ulla och mormor Beata alldeles förtjusta.

"Oj då", sa Ulla, "så synd, att det inte är du, som har fått

den här granna presenten! Den är, som den vore sydd åt

dig."

Ulla satte henne framför spegeln, bredde ut håret lite

och fäste på henne hatten. "Titta på henne!" sa hon till

mormor. "Ser hon inte ut som en liten nådig grevinna?

Har ni nånsin sett henne så täck?"

Ulla ville rakt inte, att fröken Snövit skulle ta av sig

riddräkten, innan söta far och klockar Moreus hade fått se

henne i den.

Jag får säga en sak. Fröken Snövit borde aldrig klä ut

sig. Hon blev nu genast så uppspelt och tyckte, att hon

var någon annan än sig själv. Mormor och Ulla skrattade,

så att de låg dubbla, därför att hon började gå och tala

som nådig grevinnan.

Och Ulla sa än en gång, att hon aldrig skulle förlåta

henne, om inte hennes man fick se henne som grevinna. Hon

envisades med att de skulle gå opp i stora byggningen.

Fröken Snövit tänkte för sig själv: "Kanske att söta far

ändå inte tycker om, att jag klär ut mig, nu sedan han har

blivit så allvarsam emot mig. Förr fick jag göra det, så ofta

jag hade lust, men nu är allt annorlunda."

Men hon var modig, därför att Ulla var med, och hon

uppmuntrade sig själv: "Inte går det an, att du alldeles

låter kuva dig. I dag är ju söta far sig lik igen. Inte kan han

finna något opassande i att du har satt på dig grevinnans

klänning."

Hon hade också en annan tröst. Hon trodde, att söta mor

inte skulle misstycka, att de förde lite spektakel med nådig

grevinnan.

När de följdes åt utför trappan, fick Ulla Moreus en ny

14. — Lagerlöf, En saga om en saga. — Liljecronas hem,LILJECRONAS HEM

tanke. Hon tog fröken Snövit med sig bortåt stallet, och där

övertalade de Långe-Bengt att lägga sadel på Svarten.

Svarten är knubbig och liten, och inte är han mycket lik de

höga ridhästarna på Borg. Och inte heller var deras sadlar

med stora, stoppade sitsar och ryggstöd så särdeles lika

grevinnan Märtas.

När Svarten var färdig och fröken Snövit hade suttit opp,

sprang Ulla före in, och hon ropade bide i salsdörrn och

utåt köket, att grevinnan Märta kom ridande neråt allén.

Oj, oj, oj, vad det blev för uppståndelse! Söta mor rev

av sig köksförklädet, så att linningen strök med, och rusade

ut på förstukvisten. Söta far sprang ut med sådan fart, att

peruken kom på sned, och ställde sig på översta trappsteget

vid sidan av söta mor. Ulla och klockar Moreus tog plats

bakom dem, och på nedersta trappsteget stod kammarpigan

och neg.

Väl hade fröken Snövit ridspö och piskade på Svarten,

men det var ingen möjlighet att få honom att gå annat än

i lunk, och hon tänkte, att så gott var det. För inte trodde

hon annat, än att både söta far och mor genast hade känt

igen, att det var hon.

Men det var för tokigt. Söta mor hade väl sett sig blind

på den röda tröjan, som grevinnan hade ridit med i flera

år, och hon märkte ingenting annat. Och knappt hade fröken

Snövit hälsat med ridspöet och ropat: "Bonjour, monsieur

le pasteur!" som grevinnan brukade, förrän söta mor kom

störtande utför alla trappstegena och neg, så att hon hade

kunnat sjunka till jorden.

Hur ska jag rätt beskriva alltsammans? Nog visste fröken

Snövit, att söt-a mor var lite närsynt, och det var ganska

sent på kvälln och skumt, men det var alldeles omöjligt för

henne att tro, att hon inte var igenkänd.

Hon tänkte: "Söta mor tycker om, att jag spektaklar med

grevinnan." Hon visste ju hur ond söta mor var på sin

gamla matmor. Aldrig föll det fröken Snövit in, att hon

skulle stå och niga för henne. Och söta mor sken över hela

ansiktet. Hon hade aldrig sett så glad ut.

Fröken Snövit sprang ur sadeln utan hjälp, alldeles som

46FRÖKEN SNÖVIT

nådig grevinnan, och kastade tyglarna åt Långe-Bengt. Sedan

vände hon sig till söta mor och räckte henne handen.

"Eh bien, Raklitz, hur finner hon sig i sin nya

ställning?"

Men tänk, att just som fröken Snövit sa detta, hade söta

mor böjt sig ner över handen och kysst den!

Då äntligen förstod fröken Snövit, att söta mor hade låtit

bedra sig och att hon trodde, att grevinnan hade kommit

för att hälsa på henne. Fröken Snövit blev så konsternerad,

att hon sa: "Söta mor, det är ju bara jag."

Söta mor rätade upp sig med fart och slängde handen

ifrån sig. Hon gav styvdottern en enda blick, och så vände

hon sig bort och rusade oppför trappan och in i köket.

Söta far och klockar Moreus och Ulla kom nu omkring

fröken Snövit och skrattade åt hennes utklädsel. Ack, ack!

Hon fick lov att agera än en liten stund, därför att söta far

såg så road ut. Men hon var som förstenad, för söta mors

blick hade skrämt henne. Hon tänkte: "Nu har jag gjort

mig en fiende i söta mor. Söta mor bryr sig inte om, att man

är ovettig på henne rent ut. Men aldrig kan hon förlåta den,

som vågar ha henne till narr."

Prästdottern gjorde ett litet uppehåll liksom för att få veta

vad den andra tänkte om hennes berättelse.

— Detta är ju sådant, som man skulle skratta åt, sa Anna

Brogren, men jag kan inte det heller. Jag blir hjärtängslig

av det. Det är bäst, att du fortsätter genast, så att jag får

veta hur pass illa du — ja, jag menar fröken Snövit — har

det $tällt för sig.

Och så började prästdottern berätta igen.

— Jag får verkeligen tala om hur tokigt det hände en

gång i slutet av september. Min kära fostersyster kommer

väl att märka, att det inte var något viktigt, men jag imenar,

att det gav fröken Snövit en smula mod. Hon sa sedan till

sig själv, så ofta som detta äventyret rann henne i tankarna:

"Det är ändå väl, att det finns någon på gården, som inte

är rädd för söta mor."

Annars måste hon ju erkänna, att de var rädda för söta

mor lite var, söta far inte undantagen. Intet kunde hon neka,

47LILJECRONAS HEM

att söta mor var särdeles mån om söta far och så

uppmärksam mot honom, att han knappt tordes röra sig. Men

ack, vad söta far var ängslig att säga nej, när söta mor ville

något!

Det märktes alla dar, men aldrig så mycket, som då söta

mor fick lov att ställa till med brännvinsbränning. Alla sa,

att om det inte hade varit hon, som hade bett om det, så hade

aldrig söta far tillåtit något sådant, för det hade alltid varit

honom emot. Kom någon förr i världen fram med det

förslaget, svarade han helt tvärt, att i en prästgård skulle man

baka bröd och koka välling av säden och inte använda den

till den där olycksdrycken, som bara var till folks fördärv.

Söta far sa precis detsamma till söta mor, men hon lät

inte avskräcka sig. Hon svarade, att om söta far ville

avskaffa allt brännvinsdrickande i sitt hem, så vore hon visst

med om detta, men när det ändå skulle finnas brännvin

i huset, både för att bjuda främmande och till tjänstfolket,

så tyckte hon, att de kunde likaså gärna laga till det själva.

Det blev bara halv kostnad, om man brände det hemma,

sa söta mor, och hon kältade så länge, tills söta far lät

henne få sin vilja.

Till den första bränningen lånade söta mor en

brännvinspanna med hatt och rör från en granngård, och så snart som

den var kommen, tog hon till med arbetet. Och söta mor

skötte det med allra största omsorg. Hon lät inte bryggerskan

ha någon ro under mäskningen och jäsningen, och hela tiden,

som destilleringen pågick, stöd söta mor med i brygghuset.

Ingen människa kunde lägga söta mor till last, att hon

sparade sig.

Söta far däremot satt inne på sin kammare, alltmedan

bränningen varade, och gjorde inte en enda gång söta mor

den äran att titta in genom brygghusdörrn och be att få

smaka på brygden.

Söta mor förstod nog, att han ännu var emot saken, och

hon visste, att om någon av gårdsfolket skulle dricka sig

oredig, komme söta far genast att ta sig anledning att

förbjuda hela hanteringen. Söta mor var därför mycket noga

med att ingen av dem, som hjälpte henne, skulle få för

48FRÖKEN SNÖVIT

många smaksupar, och hon hade en sådan respekt med sig,

att det lyckades henne att hålla god ordning hela tiden.

Det hände bara en enda liten olycka.

Söta mor var alldeles färdig med klarningen och hade

inte stort annat kvar att göra än att tappa opp brännvinet

på ankare och krus. Hon skulle också ta reda på

"efter-lanken", men den var varm ännu, och söta mor hällde opp

den i ett ämbar och ställde den utanför brygghusdörrn för

att svalna.

Strax sedan söta mor hade ställt ut efterlanken, gick

Långe-Bengt förbi. Han drogs och drogs bort mot ämbaret,

men söta mor stod i dörröppningen med detsamma. "Kära

Bengt", sa hon, "han tänker väl inte dricka det där? Det

är inte för människor. Det är bara dranken."

Långe-Bengt gjorde sig en enfaldig uppsyn och gick

vidare. Han skulle till lagården, han. Det var väl inte straff

på att gå förbi brygghuset heller.

Långe-Bengt gick också mycket riktigt till lagården och

hämtade en högaffel, som lagårdspigan hade lånat av honom.

Och den högaffeln ämnade han nu bära tillbaka till stallet.

Men då Långe-Bengt öppnade grinden till bakgården, kom

han i möte med Storebocken, som stod där med nosen mellan

spjälarna och vädrade bortåt brygghuset. Det var en vacker

dag, och alla getterna var utsläppta, men de andra höll till

i en rishög. Det var bara Storebocken, som stod vid grinden.

Ingen kan begripa hur Långe-Bengt kunde vara så fumlig.

Men han öppnade grinden så vitt, att Storebocken var i stånd

att tränga sig förbi honom. Och inte gjorde han sig besvär

att driva Storebocken tillbaka genom grinden, som han hade

bort göra. Han bara såg efter, att trädgårdsgrindarna var

stängda, så att Storebocken inte kunde komma åt söta fars

äppleträd och söta mors kålsängar. Han tyckte väl, att det

ingenting gjorde, att Storebocken gick in på gårdsplanen

och betade på gräsmattan.

Men du må veta, att Storebocken inte så mycket som

kastade en blick på det goda gräset, utan sprang i smått

trav rätt fram till brygghuset. Han kom trippande så nätt

49LILJECRONAS HEM

och så lätt, att söta mor inte hörde, att han kom, fastän

brygghusdörrn stod på glänt.

Den där bocken hade alltid varit så fin av sig. När han

skulle dricka, varken slaskade han som en hund eller sög

som en häst, utan han kunde göra det så tyst, att ingen visste

vad han tog sig till. Storebocken hade druckit ur många

kannor mjölk bakom ryggen på lagårdspigan, och nu hann

han att i god ro supa opp all efterlanken, utan att söta

mor hade minsta aning om vad som skedde.

Men när allt var slut, började Storebocken bräka, som

hans vana var, för han tyckte inte, att det var någon glädje

med att göra odygd, om han inte fick se hur förargad och

ledsen man blev över det, som han hade ställt till. Och i

nästa ögonblick stod söta mor på tröskeln och såg, att

ämbaret var tomt.

Söta mor fick tag i den långa, svarta ugnsrakan, som

alltid stod i hörnet bredvid brygghusdörrn, och ämnade

tukta Storebocken. Men efter all den välfägnaden, som

Storebocken hade fått, kunde han visst inte förstå, att söta mor

var ond på allvar, utan han reste sig på två ben och började

dansa framför söta mor. Nu var ju Storebocken både gammal

och stark, och det var inte alltid så roligt att råka ut för

honom. Söta mor slog efter honom med ugnsrakan, och den,

som kände till Storebockens humör, måste ju tro, att det inte

skulle gå väl. Också kom nu alla, både söta far och fröken

Snövit och pigorna, springande ut ur stora byggningen för

att hjälpa söta mor. Men Storebocken gjorde henne

ingenting, utan han bara hoppade fram och tillbaka, och då

tecknade söta far åt de andra, att de skulle låta bli att blanda

sig i leken. På samma gång ropade han åt söta mor, att

hon skulle skynda sig in i brygghuset, medan Storebocken

ännu var i sitt leklynne.

Men söta mor brydde sig inte om varningen. Och äntligen

lyckades hon ge Storebocken ett slag så hårt, att han kände

det. Då sänkte han sig ner på alla fyra, men inte var det

mycket vunnet med detta, för nu sprang han in i brygghuset,

och där brukade han hornena till att stöta omkull så många

av söta mors flaskor och krus, som han kunde komma åt.

50FRÖKEN SNÖVIT

Och knappt hade söta mor hunnit in efter honom, förrän

han var ute igen.

Nu visste nog Storebocken, att han hade gett söta mor

så mycket att göra med att resa opp allt, som han hade

stött omkull, att han skulle slippa henne för en stund och

i frid få njuta av sitt goda lynne. Han stod ett par sekunder

stilla utanför brygghusdörrn och såg sig omkring. Därpå

började han sakta och allvarligt gå oppför backen mot stora

byggningen.

Storebocken hade som oftast något värdigt och högtidligt

över sig, och det kom honom väl till pass, för det var nästan

omöjligt att tro om ett så ståtligt djur, att det aldrig tänkte

på annat än att ställa till odygd. Men ingen hade nånsin

sett honom så präktig. Han lyfte var fot långsamt och högt,

höll huvudet bakåt, sträckte nosen i vädret och liksom skröt

med sitt stora skägg och sina långa horn. Ändå syntes det

nog, att det inte var så helt med allvaret. Det glimtade lite

ostadigt i ögona, och bakkroppen ville slänga över åt ena

sidan.

Söta far trodde, att Storebocken var på väg till sina getter

på bakgården, och han ropade till fröken Snövit och de

andra kvinnfolkena, att de skulle gå undan för bocken och

inte störa honom. Men om Storebocken hade haft den

avsikten, ändrade han mening, när han gick förbi

förstu-kvisten och såg, att ingångsdörrn hade blivit lämnad öppen

av dem, som hade sprungit ut för att jaga bort honom. Och

mittunder det att han gick där som mest allvarlig, tog han

sats oppför trappan och sprang in i huset.

Nu störtade pigorna in efter, hela flocken, för att driva

ut honom. Då flydde Storebocken oppför vindstrappan, och

när de följde efter honom opp på vinden, sprang hati ut

genom vindsfönstret. Storebocken gjorde sig nog inte besvär

att se efter hur långt det var till mar"ken, innan han gjorde

språnget. Men han var ett sådant djur, som alltid hade

lycka med sig, och därför gick det nu så, att han kom ut

just genom det fönstret, som satt rätt ovanför taket till

förstukvisten.

Det var ett litet tak med skarp sluttning och en smal takås

51LILJECRONAS HEM

mittöver, och på den kom Storebocken ner. Han kunde inte

ta ett steg varken åt höger eller vänster utan att falla. Och

inte heller tycktes det vara möjligt för honom att vända

tillbaka in på vinden.

"Gå in med dig, Storebocken!" sa söta far och hötte åt

honom med käppen. Men bocken stod kvar där han stod.

Pigorna hade kommit ut och var alldeles över sig givna för

hur det skulle gå honom. Men Storebocken såg helt nöjd ut.

Han bara vände på huvudet och blinkade åt dem, och det

märktes, att han hade sin stora fröjd av deras förskräckelse.

Söta mor hade plockat opp sina flaskor och kom med

ugnsrakan i hand för att få bukt på Storebocken. När han

fick syn på henne, blinkade han ändå lustigare än förut.

Det syntes, att han inte hade den minsta respekt för söta

mor.

Men söta mor svängde ugnsrakan än en gång mot

Storebocken, och med detsamma sköt han ihop benena, flög ut i

luften som en pil och kom ner på marken mittframför

henne.

Och inte förr var han nere, än han reste sig på bakbenena

och gav söta mor en smäll, så att hon stöp. Därefter sprang

Storebocken bort mot bakgården, tog sats över grinden och

dansade sedan för sina getter i flera timmar.

Men det var ingen, som såg efter honom då för det första.

Alla hade rusat fram till söta mor för att hjälpa henne.

Den, som först hann fram, var fröken Snövit. Men söta mor

stötte häftigt undan henne. "Gör dig inte till!" fräste hon.

"Jag vet nog vilket sinnelag du har emot mig. Jag ser, att

detta bara gör dig glädje. Skratta du, så länge du kan! Jag

känner allt den, som ska komma dig att gråta."

Och visst var det sant, att fröken Snövit inte hade sett

så värst orolig ut. Hon hade skrattat åt bocken, så att hon

ännu inte hade hunnit att bli allvarsam.

Men söta mors ord gjorde henne tillräckligt sorgsen för

hela den dagen.

Och min kära fostersyster förstår nog, att det inte var

detta, som gav fröken Snövit nytt mod, utan det var en liten

dröm, som hon hade om natten.

52FRÖKEN SNÖVIT

Då såg fröken Snövit återigen bocken stå på taket till

förstubron, men nu var det inte mer en verklig bock, utan

det var all den lustighet och allt gott humör, som bodde

i detta hemmet av gammalt, som hade stigit ut på taket och

stod där och gjorde narr av söta mor. Och den bocken

kunde tala, och han sa till söta mor, att det inte skulle

lyckas henne att göra detta huset till ett kallt och hårt

fängelse, som hon ville. Det var för mycket av det gamla,

som gjorde henne motstånd.

Och när fröken Snövit vaknade, tänkte hon, att detta var

sant, och tyckte, att hon inte mer var så ensam i striden mot

söta mor.

— Det ska inte slå fel, att jag ska ta med mig ett par

kakor bröd till Storebocken, nästa gång jag hälsar på fröken

Snövit, sa Anna Brogren, då prästdottern nu gjorde ett

uppehåll.

— Jag är rädd, att den välfägnaden är för sent påtänkt,

sa prästdottern. För i det sista brevet, som jag fick från

fröken Snövit, talade hon just om, att söta mor hade låtit

slakta Storebocken.

— Ser man på, sa prostinnan eftertänksamt, ser man på!

Och fröken Snövits far sa ingenting, utan lät Storebocken

slaktas! Jag säger dig, att jag börjar tro, att fröken Snövits

styvmor kommer att göra henne något ont.

Men prästdottern invände raskt:

— Inte är det väl hon, som skadar fröken Snövit. Det är

tvärtom så, att hon tror, att fröken Snövit inte tänker på

annat än att ställa till förtret för henne.

— Hon må väl veta bättre.

— Det faller sig alltid galet för fröken Snövit. Jag ska

nu tala om en sak till, så att du får se hur illa hon råkar ut.

— Jag vill gärna höra sagan till slut, sa prostinnan. Men

nog förstår jag, att det är fröken Snövit, som är i fara, och

inte hennes styvmor.

— Min kära fostersyster vet nog, sa prästdottern, att det

var fröken Snövits far, som hade planterat hela

prästgårdsträdgården. Det var honom, som man hade att tacka fÖr

krusbär och vinbär, för de rara jordgubbslandena, de stora

53LILJECRONAS HEM

kryddsängarna och det lilla roskvarteret väster om

bygg-ningen.

Men det allra yppersta, som fanns i söta fars trädgård,

var ändå äppleträdena. Söta far hade både planterat och

ympat dem, och jag tror, att man får gå långa vägar, innan

man får se maken till den frukten, som de bar. När fröken

Snövit åt något av söta fars äpplen, tyckte hon, att de

smakade, som om de vore tillagade av solsken och sommarvärme.

Så vackra äpplen som denna sommarn hade fröken

Snövit aldrig sett i trädgården. Ack, sådana paradiser och

gyllen och astrakaner och kanniker och renetter och

vinteräpplen! Det var kanske inte så fullsatt på trädena som

eljest, men den frukten, som fanns, var desto vackrare. Inte

ett enda äpple var maskstunget, alla var jämnstora och

väl-formade. Alla astrakaner var genomskinliga, alla gyllen var

gullgula, alla paradiser var mörkt grönröda och alla

vinteräpplen var skönt rödkindade.

Verkeligen var inte äpplena så präktiga, att man talade

om dem i hela trakten. De var så stora och granna, att de

lyste ända upp till vägen, och resande kom ner till gården

och bad om lov att få gå in i trädgården och se på dem.

Nu må jag säga en sak. Så vackra och goda som äpplen

är, så är det dock stora bekymmer med dem. Och nog hade

det gått så de andra åren a, att en stor mängd av

prästgårdsäpplena hade blivit bortstulna. Men i år kom knappast ett

enda äpple bort på det sättet, för söta mor var outtröttlig

att vaka över dem. Alltsedan slutet av augusti, då äpplena

började mogna, hade hon gått ute i trädgården och vaktat

varenda natt.

Och söta mor gjorde det, som var mer än så. Hon vaktade

äpplena också mot hemfolket. Hon skaffade hänglås till

trädgårdsgrindarna och lämnade aldrig ifrån sig nyckeln.

När söta mor fann en riktigt stor och klar astrakan, kunde

hon plocka den åt söta far, men varken mormor Beata eller

fröken Snövit fick smaka så mycket som ett äpple.

De andra årena hade de väl inte haft så vackra äpplen,

men då hade det varit mera glädje med dem. Då var det

ingen på gården, som inte hade fått sitt lystmäte. Och de

54FRÖKEN SNÖVIT

räckte inte bara till gårdsfolket, utan var och en, som kom

till prästgården, fick smaka på dem, och de flesta bar också

ett litet knyte med frukt med sig därifrån.

Inte en gång när äpplena skulle ner från trädena, kom

någon åt att äta av dem, för det arbetet skötte söta mor

ensam. Hon satte vantar på händerna och plockade ner vart

äpple sakta och varligt, så att de inte skulle bli klämda

eller stötta.

Visst tyckte fröken Snövit, att det var hårt att inte få

något med av äpplena, medan de hade den färska

sommarsmaken, men hon tröstade sig med att tänka på hur gott

det skulle bli att få äta äpplen hela hösten och vintern. För

söta mor skulle säkert förstå att ta så väl vara på dem, att

de inte skulle ruttna.

Men hon fick snart märka, att söta mor hade andra

planer. Inte ett ögonblick hade hon tänkt, att de skulle få

sitta och äta opp så mycken god frukt i prästgården-

Söta far hade säkert också gärna velat behålla sina äpplen

hemma liksom de andra årena. Men söta mor hade räknat

ut, att de kunde förtjäna pengar på dem. Hon ville sälja

all den sköna frukten på Broby marknad.

Och visst blev det, som söla mor ville. Söta mor for opp

till marknan med två kärror fulla av äpplen och med en

dräng och en piga, som skulle hjälpa söta mor med handeln.

Då hon kom till marknadsplatsen, satte hon opp en disk,

öppnade lådor och tunnor och la fram äpplena. Söta mor

var inte rädd för något slags arbete, och hon stod med stora

vantar på händerna och en stor schal knuten om livet

innanför disken för att själv sälja sina äpplen. Söta mor vågade

rakt inte anförtro detta uppdraget till någon annan.

Jag får säga hon hade också sådana varor att bjuda ut,

att hon kunde vara stolt över dem. Det lyste så vackert av

rött och grönt och gult och vitt från söta mors stånd, att

folk strömmade dit bara för ögonfägnads skull. Till den

stora Broby marknad kom det nu som alltid

trädgårdsmästare både från de sörmländska slottena och från

herrgårdarna på Näset. Men inte var det någon, som hade så

vacker frukt att lägga opp som söta mor.

55LILJECRONAS HEM

Så snart som söta mor var färdig att sälja, skyndade alla

människor fram och frågade vad hon ville ha för sina

äpplen. Men då begärde söta mor så mycket för dem, att

folk häpnade och inte ville köpa.

Verkeligen fick inte söta mor sitta där med sin grannlåt

och se på hur marknadsfolket gjorde sina inköp hos hennes

grannar. Men söta mor gav inte vika och satte inte ner sina

priser med en enda styver. Hon begärde jämnt dubbelt så

mycket för sina äpplen som någon annan. Hon trodde väl,

att hon skulle få sälja längre fram på dagen, då de

främmande hade blivit av med all sin frukt.

Kanske att söta mor också räknade med något annat. Söta

mor visste nog hur mycket brännvin som brukade drickas

på Broby marknad och att efter klockan tolv på dagen

fanns där väl knappt en nykter man. Söta mor tänkte

kanske, att bondfolket inte skulle hålla så noga på pengarna

fram på eftermiddagen.

Det såg också ut, som om söta mor skulle få rätt. Ju

längre det led, ju mer folk samlades det framför hennes

disk. Det var för det första alla smågossar och småjäntor,

som fanns på marknan. De stod där med fingrarna i munnen

och såg så längtansfullt på äpplena, att man kunde bli rörd.

Dessa hade förstås ingenting att köpa för, men det var också

stort folk, som stod där och hängde och inte kunde ta sina

ögon från frukten.

Alltjämt kom en och annan fram och frågade efter priset.

Men söta mor höll i sig och begärde lika mycket som på

morron. Inte ville hon slå ner nu, då alla äpplen var

bortsålda hos de andra. Nu trodde hon så visst, att hennes tur

skulle komma.

Söta mor såg hur det lyste av äppletrånad i alla ansikten,

och hon tänkte vart ögonblick: "Snart blir det dem

övermäktigt. Det behövs bara, att någon börjar."

Men det dröjde och dröjde, och till sist trodde nog söta

mor, att hon skulle få resa hem med alla sina äpplen osålda.

Då ville söta mor göra ett sista försök, och hon skickade

sin piga för att hämta fröken Snövit, som gick borta mellan

56FRÖKEN SNÖVIT

ståndena och köpte gåvor till alla där hemma, som inte

hade fått vara med på marknan.

När fröken Snövit kom fram till söta mor, befallde hon

henne, att hon för en liten stund skulle ställa sig på hennes

plats och sälja äpplen. Söta mor hade nu stått på samma

fläck hela dan, och hon frös om fötterna. Hon var tvungen

att röra sig litet.

Inte var det med någon god vilja, som fröken Snövit

ställde sig att sälja på Broby marknad, men inte heller

vågade hon säga nej till söta mor, utan hon knöt om sig

söta mors schal, drog på sig söta mors vantar och tog hennes

plats innanför disken. Och efter många förmaningar, att hon

skulle hålla strängt på det priset, som var bestämt, och alls

inte låta pruta med sig och inte äta opp äpplena själv, gick

söta mor sin väg.

Men om det var söta mors uträkning, att folk hellre skulle

köpa av styvdottern än av henne, så slog det fel.

Fröken Snövit fick stå där och vakta sina äpplen utan

att få sälja ett enda, alldeles på samma sätt som söta mor.

Den täta ringen av stora och små stod kvar omkring henne,

men ingen enda köpte något.

Då kom ett par halvfulla unga bonddrängar med jäntor

under armen och bröt sig fram genom hopen.

De var högröstade, och de var uppspelta, och de hade

pengar i fickan, som skramlade, och de var i det rätta lynnet

för att spendera. Fröken Snövit blev så rädd för dem, att

hon hade velat springa sin väg, men hon stod ju kvar, i hopp

att hon nu äntligen skulle få sälja något.

De kom ända fram till henne, och den, som gick först,

frågade inte efter pris, utan la genast sin stora näve över

en hög av de bästa äpplena. På samma gång såg han på

fröken Snövit och försökte att se så nykter och redig ut

som möjligt. "Var är de här äpplena komna ifrån?" sa han.

Fröken Snövit svarade, att de var från hennes hem.

"Ja, där har jag varit många gånger", sa karlen, "och jag

känner både er och far eran. Det är en snäll karl, den

prästen."

57LILJECRONAS HEM

Fröken Snövit svarade helt vänligt. Hon tyckte om

drängen, för att han talade väl om söta far.

"Jag vet, att både ni och han är snällt folk", sa drängen.

"Ni är så snälla, så ni unnar nog en fattig dräng att smaka

på era äpplen utan att ta betalt för det."

Och innan fröken Snövit rätt begrep vad han ämnade,

hade han plockat till sig en grabbnäve av de sköna äpplena

och rusat bort med dem. Och jäntan, som han hade haft

vid armen, tog också några äpplen och sprang. Och likaså

gjorde kamraten och kamratens jänta.

Men fröken Snövit hade ju aldrig kunnat tänka sig något

sådant. Och hon blev så över sig given för att de hade

sprungit bort med så många äpplen, som hon inte hade

fått betalt för. Hon ville skynda efter dem själv och ta

tillbaka äpplena, men hon tordes inte det heller, utan hon

skickade drängen och pigan, som stod bakom henne, för att

löpa efter dem. I detsamma märkte hon, att hela folkhopen

kom helt tätt inpå disken. "Nu kommer de och köper",

tänkte hon och fick nytt mod.

Men nej, om de köpte! Det var inte deras mening, utan

de sprang fram, en tie stycken i taget, och tog så många

äpplen de förmådde och ropade på samma gång, att hon

och hennes far, de var så snälla, så att de begärde nog inte,

att fattigt folk skulle betala för ett par äpplen. Och alla

de smågossarna, som hade stått framför äpplena och sett

dem blänka hela dagen, de ryckte av sig sina luvor och

fyllde dem, och alla de småjäntorna, som hade stått och

känt hur det hade vattnats i munnen, de störtade fram och

strök ner tjogtals med äpplen i sina förkläden.

Fröken Snövit la sig ut över äpplena för att skydda dem

med sin kropp. Men vad hjälpte det? Och hon grät och

hon bad och hon ropade, att de gjorde henne olycklig, men

vem frågade efter henne? Det var inte bara smågossar och

småjäntor, som plockade till sig äpplen, utan det var stort

folk också. Och de skrattade och var så lustiga och tyckte,

att detta bara var ett litet marknadsskämt. Och var och

en, som tog ett äpple, ropade till henne, att hon och hennes

far var så snälla, så att de unnade dem nog ett par äpplen.

58FRÖKEN SNÖVIT

Fröken Snövit slog omkring sig, och fröken Snövit skrek

på hjälp, men äpplena var förlorade. Marknadsfolket stjälpte

disken framför henne, de välte omkull hennes tunnor och

lådor och plockade till sig äpplena. Det var gott om vilda

skojare på marknan, och de kastade sig in i tumultet. Det

blev slagsmål och strid, och fröken Snövit måste dra sig

undan och lämna äpplena i sticket för att inte bli

nertrampad.

Och då just kom söta mor tillbaka och fann styvdottern,

där hon stod utplundrad och över sig given och grät både

av vrede och förskräckelse. Söta mor tog henne i armarna

och ruskade henne. "Vänta du, tills vi kommer hem i afton",

sa söta mor, "så ska jag lära dig att skänka bort mina

äpplen!"

Och underligt var det väl inte, att söta mor var förargad,

men nog var det hårt, att hon trodde styvdottern om att ha

gjort detta med flit.

Det var en så tung hemresa den dagen från marknan.

De satt i vagnen, både söta far och söta mor och fröken

Snövit, och i början försökte söta far att prata, som han

brukade. Men söta mor satt upprätt i vagnshörnet med

hopknipna läppar och svarade inte ett ord, och fröken Snövit

bara grät. Söta far kunde väl inte ta det så djupt, att han

hade mistat några äpplen, och han var visst road av att

folket hade ropat, att han var så snäll, att han unnade dem

äpplena utan betalning. Han försökte att hålla sitt mod

oppe genom att tala vid alla de marknadsresande, som han

for förbi. Han frågade dem om de hade fått väl betalt för

sina kor, vad de hade gett för fårena och om de hade sett

till några av hans äpplen.

Men om en stund blev söta far besynnerligt tyst. Han

vände isig mot söta mor och satt en lång stund och såg på

henne. Därpå blev han sittande och stirrade rätt framför

sig. Och nu såg han med ens gammal och trött ut.

En stund efteråt märkte fröken Snövit, att söta far såg

på henne så länge och så bekymrat. Det var, som ville söta

far utforska vad som fanns djupast i hennes själ.

59LILJECRONAS HEM

Så sa söta far: "Du håller på att bli lik din mor." Och

söta far tog hennes hand mellan sina och satt och klappade

den helt sakta.

Det var, som om söta far ville lugna henne och göra

henne glad. Fröken Snövit tänkte: "Söta far förstår, att jag

inte gjorde det med flit. Han vet, att jag inte är sådan."

Söta far satt med hennes hand i sin ända hem. Men han

lutade sig allt mer och mer framåt, och när de stannade

framför trappan, sjönk han alldeles ihop. Han rörde sig

inte för att gå ur vagnen, när söta mor och fröken Snövit

reste sig. De trodde, att han var död.

Men det var inte så illa, fastän det nog hade varit bra

nära.

Prästdottern höll upp litet. Rösten hade blivit ostadig,

och hon behövde tid för att bli så lugn, att hon kunde

fortsätta.

— Nu vet du hur jag har det ställt, sa hon. Söta mor får

göra med mig vad hon vill, och jag kan inte klaga för

söta far, för jag är rädd, att han ska få ett slaganfall, såsom

han fick, när han reste hem från marknan och tänkte på vår

osämja.

— Men kan han då inte se själv?

— Det kan väl hända, att han ser, men han förmår

ingenting. Det tycks nu, som om söta far vore frisk igen, men

jag vet hur svag han är. Han har ingen vilja mer. Aldrig

kan söta far bli den han var den där morron, då han och

jag gick ut för att se på höslåttern.

60SVARTSJÖPRÄSTEN

SVARTSJÖPRÄSTEN.

T^yårsafton på förmiddagen stack prästen in huvudet

il genom köksdörrn.

Var hade de gjort av Blåsvädret i dag? Han hade inte

sett henne ute i kälkbacken. Det var väl inte meningen, att

hon skulle sitta inne från morgon till kväll som de andra

kvinnfolkena.

Det var lilljänta, som han frågade efter. Redan första

dagen, som hon hade varit på Lövdala, hade han tagit henne

med sig och letat fram en kälke åt henne i redskapsskjulet.

Sedan kom han var förmiddag och påminde om att hon

skulle ut och åka.

På samma gång passade han på att säga en liten

godmodig försmädlighet till hushållerska och pigor om att de

helst ville sitta och steka sig i köket hela dagarna.

Nu fick han strax svar, att tösen visst skulle få fara ut

med kälken som vanligt, men mor hennes hade kommit till

prästgården i dag för att hälsa på henne. Hon hade nu gått

ner i lagården för att se på korna, och lilljänta hade följt

med henne.

Prästen drog sig tillbaka och stängde dörrn. Ett par

ögonblick stod han och betänkte sig. Sedan ställde han stegena

till lagården.

I köket följde de honom med ögona. Han såg gammal och

svag ut efter sjukdomen i höstas. Men det var givet, att han

skulle språka med varenda människa, som kom till gården.

Det dröjde emellertid en god stund, innan prästen kunde

söka upp Marit i Koltorp. Där kom för det första

Långe-Bengt och ropade till honom, att det var en karl, som hade

kommit dit med en sjuk häst och ville fråga om prästen

visste nån bot för den.

Och när han hade pysslat om den sjuka hästen, kom ett

par bönder, som låg i delo om ett arv, och begärde, att han

15. — Lagerlöf, En saga om en saga. — Liljecronas hem. gjLILJECRONAS HEM

skulle säga hur mycket var och en av dem borde ha, så att

de skulle slippa att dra saken inför tinget.

Det tog minst en timme, innan han kom så långt med dem.

att han fick bjuda dem på förlikningssupen.

Under tiden satt lilljänta i ett mörkt hörn av lagården

och pratade med mor. De hade slagit sig ner på var sin

mjölkpall, och lillgossen satt i knä på lilljänta. Han var så

glad åt henne, att han inte kunde skiljas ifrån henne.

Mor och lillgossen hade varit kvar i Nygård ända sedan

annandagen. Nu skulle de hem, men de hade tagit den längre

vägen förbi Lövdala för att få se hur lilljänta hade det.

Lilljänta hade visst aldrig känt sig så glad, som då hon

hade fått se mor komma in i köket. Hon kom just lagom

för att hjälpa henne med hennes stora bekymmer.

När de hade kommit ner i lagården, hade mor för det

första fått lov att reda ut för henne hur det förhöll sig

med den nya sagan om fröken Snövit, som lilljänta hade

legat och hört på två nätter å rad. Kunde det vara möjligt,

att prästdottern hade talat om sig själv?

När lilljänta hade berättat den så gott hon kunde, teg

mor en lång stund. Till sist sa hon:

— De trodde väl inte, att du hade så mycke förstånd,

att du skulle begripa vad de sa. Men när du ändå har

gjort det, så får du visa, att du också har förstånd att tiga

med det.

Men detta var inte allt, utan lilljänta hade annat på

hjärtat också.

I går på förmiddagen hade prästfrua kommit fram till

henne och sett så vänlig och blid ut och frågat om hon

trivdes eller om hon längtade hem.

Jo då, hon trivdes visst och hade det så bra. Och hon

tyckte så mycke om hönsen a.

— Jaså, hade då prästfrua sagt och småskrattat, är det

ingen mer än hönsena, som du tycker om?

Joo, lilljänta tyckte också om prästdottra.

Prästfrua hade småskrattat igen. Hur kunde det komma

sig, att hon tyckte om mamsell Maja Lisa?

Det var därför, att hon talade om så mycke vackert.

62SVARTSJÖPRÄSTEN

— Å nej då! hade prästfrua sagt. Kan du begripa var

hon får veta allt det, som hon talar om för dig?

— Det får hon väl lära i böckerna, som hon sitter och

läser om nätterna, hade lilljänta svarat.

— Jaså, sitter hon och läser om nätterna? hade

prästfrua sagt och varit lika blid och vänlig alltjämt. Då lyser

hon sig väl med ett stickbloss?

— Hon läser väl vid ljus, vet jag, hade lilljänta svarat.

När nu natten kom, så hade både prästdottra och lilljänta

lagt sig som vanligt, och så snart som de hade kommit

i säng, hade prästfrua kommit in, som hon brukade, och

tagit bort ljus och ljusstake ifrån dem.

Men när det blev tyst i huset, steg prästdottra upp och

tog fram ett talgljus, som hon hade gömt nere i den stora

väggklockan, smög ut i köket, blåste eld på ett kol i spisen

för att kunna tända ljuset och satte sig att läsa. Prästdottra

hade en bror, som var borta i Uppsala, och han brukade

skriva av verser åt henne och skicka henne, för han visste,

att hon var galen efter allt sånt. Och detta satt hon och

lärde sig utantill nu på natten.

Det var väl något vackert hon läste, för hon hade inte hört,

att dörrn till saln blev öppnad. Hon såg inte upp, förrän

prästfrua stod över henne och sträckte ut en hand och tog

ljuset ur staken.

— Det är väl din mening, att vi ska bli utfattiga allihop,

sa prästfrua, eftersom du sitter här och bränner ljus hela

natten. Var har du fått ljus ifrån?

— Det är inte söta mors ljus, sa prästdottra.

— Vems det är, så nog ska jag se till, att du inte får

sitta här och göra oss utfattiga, sa prästfrua. Jag ska allt

lära dig att ödsla med ljusena, jag.

Därpå gick prästfrua, men hon kom snart tillbaka med

ett stycke tyg på armen.

— Eftersom du vill sitta oppe om nätterna, så ska du

åtminstone få göra nytta för dig, sa hon. Laga nu så, att

hålsömmen på det här lakanet är färdig till i morron bittida!

Så gick hon igen, men prästdottra fick sitta oppe vid

arbetet hela natten.

63LILJECRONAS H E ^

Och den, som inte heller sov något, det var lilljänta, för

hon låg och ängslade sig över att det var hon, som hade talat

om, att prästdottra brukade sitta oppe och läsa om nätterna.

Det var just detta, som gjorde, att hon hade blivit så glad,

när mor kom.

Hon kunde inte tänka sig någe värre, än att prästdottra

skulle få veta vad hon hade gjort, och hon bad, att mor

skulle ta henne med sig hem. Hon ville inte stanna kvar

i prästgården.

Mor föreställde henne hur gott hon hade det, men lill jänta

brydde sig inte om, att hon skulle få frysa och svälta, bara

hon kom sin väg, innan prästdottra hade blivit ond på henne.

Men mor ville prompt, att hon skulle stanna kvar.

— Det ska inte bli länge, sa hon, som Raklitza ska få

hålla på och regera på detta sättet. Jag ska tala vid prästen,

jag. Jag känner honom sen gammalt. Jag tänker, att han

ska tro mig.

Med detsamma pekade lillgossen bortåt gången.

— Det är nån, som står där, sa han.

Mor och lilljänta vände sig om på en gång. Prästen stod

i den mörka skuggan på några stegs avstånd ifrån dem. Han

stödde sig mot väggen och gjorde inte en rörelse.

De blev så förskräckta, så de vågade inte stiga upp och

hälsa. När kom han, och hur mycke hade han hört?

— Kom hit med mjölkpallen, du Marit! sa han med

svag röst. Hon skyndade fram med den låga stoln, och han

sjönk ner på den.

— Gå inte efter folk! sa prästen. Det är bara svindel.

Du vet, att jag har haft detta i alla mina dar.

De stod där rådlösa framför honom. Marit i Koltorp

förvånade sig över hur gammal han hade blivit. Hon hade inte

märkt det så mycket på kalaset hos brodern, men nu såg

hon hur han hade magrat och sjunkit samman.

— Det är inte farligt, sa han, men det kommer ofta

nuförtiden. Det är slut med mig, förstår du, Marit.

Rätt snart efteråt reste han sig.

— Säg ingenting om detta där oppe! sa han och gick

långsamt och lutande ut ur lagården.

64DRÖMPANNKAKA

DRÖMPANNKAKA.

Sent på nyårsaftonen kom prästdottern gående i backen,

som ledde ner till brygghuskammarn, där mormodern,

fru Beata Spaak, hade bott sedan många år tillbaka. Hon höll

lilljänta vid handen, och det hördes lång väg, att de var

ute, för de gav till små skrik, när de tog miste om vägen

och kom upp i snökanten. Det var mulet och beckmörkt utan

minsta ljus från måne och stjärnor. Hade det inte glimtat

lite bakom mormors fönsterluckor, skulle de knappt ha

kunnat leta sig fram till brygghuset.

Den julen var det så obeskrivligt många kalas både hos

bönder och herrskap, att dagarna inte ville räcka till för

dem alla. Det hade inte blivit någon annan råd, än att

prästfolket hade måst resa bort också på nyårsafton, men mamsell

Maja Lisa hade som vanligt inte fått följa med. Det hettes,

att hon skulle vara hemma och se till, att tjänstfolket fick

ordentlig välfägnad med fisk och gröt på samma sätt som

på julafton, liksom inte den gamla hushållerskan skulle ha

kunnat ställa med den saken.

Men prästdottern hade varit i gott humör i alla fall.

En god del av eftermiddagen hade hon berättat sagor och

sjungit visor för lill jänta, som visst aldrig hade haft så

roligt förr.

När de hade ätit kväll, så hade mamsell Maja Lisa rakt

inte velat gå och lägga sig. Hon hade sagt, att så här på

nyårskvälln ville hon då åtminstone göra ett försök att få

veta lite om framtiden, innan hon gick till sängs. Hon

undrade om lilljänta skulle vilja vara med om att laga

drömpannkaka.

Lilljänta visste inte alls vad drömpannkaka var för slag,

utan hon sa ja genast. Och hon hade förstås sagt ja, om

mamsell Maja Lisa hade frågat om hon ville koka soppa

på en huggorm.

65LILJECRONAS H E ^

— Men du får inte tala och inte skratta på hela tiden,

medan vi lagar den, sa prästdottern, och du får inte spilla

på golvet det minsta grand varken av vatten eller mjöl eller

salt.

— Var det likt något, det? sa lilljänta. Hon kunde låta

bli både att tala och att skratta hur länge som helst.

Sedan återstod det bekymret, att de måste vara tre om

det, för att det skulle bli riktigt. Prästdottern visste inte var

hon skulle få den tredje ifrån.

De gick ut i köket och frågade om det var någon, som

ville vara med om att laga drömpannkaka. Men pigorna

bara slog för sig med händerna och sa nej, så fort de hörde

vad det var fråga om. Sånt hade de gjort tillräckligt i sin

dar. De hade varken kunnat sova eller drömma, sen de hade

ätit den pannkakan. Ingen skulle narra dem till att smaka

såna rätter en gång till.

Prästdottern blev stående och funderade.

— Vi får gå ner till mormor och be henne, att hon

hjälper oss, sa hon.

Och detta var anledningen till att de hade gått ut i den

mörka nyårsnatten och höll på att leta sig väg mellan

snödrivorna.

Prästdottern tyckte, att det var, som det skulle vara, att

nyårsnatten var så mörk och ogenomtränglig. Den var som

framtiden, som ingen heller kunde se in i.

Mormor bodde på en kvistkammare ovanpå brygghuset.

Det svåraste var att leta sig uppför trappan, som gick fram

i avsatser utmed väggen, hade små, tätt sittande steg och

var nersnöad och hal. Det var livsfarligt nästan.

Men man fick lov att vänja sig att gå i mörker på

Lövdala. Prästfrun bestod inte ljus till lyktor annat än i lagård

och stall.

Emellertid måtte mormor ha hört dem, för när de var

mitt i trappan, kom hon och ställde upp dörrn. Då hade

hon grenljus tänt på bordet framför soffan och brasa i spisen.

Mormor var lång och mager och såg bräcklig ut. Hon var

inte alls lik prästdottern till anletsdragen och kunde inte

gärna vara det heller, för hon var bara styvmor till hennes

66DRÖMPANNKAKA

mor. Men hon höll av prästdottern lika mycket, som om

hon hade varit hennes eget kött och blod.

Det var, som om fru Beata skulle ha några särskilda

konster för sig, för hur det än var på andra håll, så var

det alltid varmt och alltid städat och alltid rent på hennes

kammare. Hon hade bara ett rum, där hon både sov och

lagade mat, men hennes säng med vita sparlakan, som

hängde ner från en förgylld pil, var bara en prydnad till,

och detsamma kunde man säga om hennes små blanka

kopparkastruller och porslinstallrikarna i kärlhyllan.

Hon var prydlig och fin själv också, men hennes händer

var förstörda av gikt, så att fingrarna satt krokiga och inte

kunde böjas ut. Det var svårt att ta henne i hand; man

visste inte riktigt hur man skulle bära sig åt.

Prästdottern talade om vad de hade för ärende, och

mormor smålog åt dem och lovade, att hon skulle vara med.

Det var någon, som hon jämt väntade på, och hon ville veta

om han skulle komma nästa år.

Det blev bäst då förstås att stanna hos mormor och laga

drömpannkakan där.

Först tog de ner ett fat ur den lilla kärlhyllan bakom

spisen, och alla tre höll de i fatkanten, när de ställde det

på det lilla köksbordet.

Sedan skulle de ta fram en träsked. Och alla tre gick de

till det lilla hörnskåpet, som mormor hade till skafferi, för

att hämta skeden, alla tre höll fast i skedskaftet, när de bar

fram den till bordet och la den på fatet.

Så öste de tre skedar vatten i fatet, och alla hämtade

vattnet ur mormors kopparstanda, och ingen talade och

ingen skrattade, medan de höll på med den saken.

När detta var gjort, så la de tre skedar mjöl i vattnet.

Och alla tre holl de i skeden, när de stack ner den i

mjölkaret, alla tre lyfte upp den och la mjölet i vattnet. Ingen

släppte taget om skeden, ingen talade, ingen skrattade, och

ingen lät den minsta smula mjöl falla till golvet.

Sedan öste de i tre skedar salt.

Och inte heller nu var det någon, som talade eller

skrattade eller spillde ett enda korn.

67LILJECRONAS H E ^

Men kan man tanka sig, att när de hade hunnit så långt,

så frågade mormor om det skulle läggas flott i

pannkaks-pannan!

Med detsamma hon sa detta, slängde prästdottern skeden,

kastade sig på en stol och började storskratta, och lilljänta

behöll skeden i sin hand, men hon fick ett sådant anfall av

skratt, att hon inte orkade stå, utan måste lägga sig på golvet

och skratta.

Mormor drog lite på munnen, hon med. Hon hade kanske

inte behövt försäga sig, men hon kom ihåg av gammalt, att

om det inte hände någon liten olycka, när man lagade

drömpannkaka, så var det inte något roligt med alltsammans.

Och hon tyckte om att se, att prästdottern kom bort från

alla sina bekymmer och fick skratta lite.

När de äntligen hade skrattat ut, ämnade de börja på nytt,

för nu dugde ingenting av det, som de hade ställt i ordning,

utan de måste göra om alltihop från början.

Men det var inte så lätt, när de väl var i skrattagena.

Först öste de tre skedar vatten i fatet.

Längre kom de inte, förrän de brast i skratt igen. Det

var prästdottern, som var värst. Det var inte alls så farligt

med lilljänta som med henne.

Men nog var det fulla fem minuter, som de var redlösa

av skratt.

Sen sa prästdottern till de andra, att de fick lov att vara

ordentliga, för annars blev inte drömpannkakan färdig före

högsta natten.

— Nog tror jag, att det ska gå för oss, sa mormor, om

bara du själv kan hålla dig allvarsam.

Först slog de i vatten och sedan i mjöl och sedan i salt,

och därpå rörde de ihop allt detta till en gröt. Och alla tre

höll de i sleven, medan de rörde, och ingen av dem skrattade,

ingen av dem talade, ingen av dem spillde den minsta smula

på golvet.

När de hade rört till pannkakan, la de den i stekpannan.

Och drömpannkakan såg inte smakligare ut än sådan röra,

som man ger höns och grisar. Men därtill kom, att den var

alldeles styv och hård och glittrade av det myckna saltet.

68DRÖMPANNKAKA

De satte den på elden och lät den stekas på ena sidan,

och sedan vände de den, och allihop höll i skeden, allihop

hjälpte till att vända den, och ingen tappade den i askan.

Så var den färdig och skulle ätas.

Nu blev både prästdottern och lilljänta så ivriga, att det

inte alls var farligt, att de skulle brista i skratt. De tänkte

på att nu skulle de kanske få blicka långt in i framtiden,

nu ville de rakt inte förspilla det stora tillfället.

Drömpannkakan var så blank av salt, att det ville mod

till att smaka den. Men de delade den i tre delar, och sedan

åt de så gott de kunde.

Lilljänta åt upp sin del, för hon visste, att så skulle det

vara, och hon var noga med att följa alla föreskrifter.

Mormor bara smakade på en liten, liten bit, och det var inte

sagt, att hon sväljde ner den heller. Prästdottern åt så

mycke som en munsbit. Så gärna hon än ville veta

framtiden, så var hon inte i stånd att få ner en enda smula till.

De var liksom lite besvikna på drömpannkakan, båda

de unga. Men ingen av dem sa ett ord i alla fall. De bara

vinkade god natt till mormor, och hon stod tyst i dörrn

och lyste dem utför trappan.

De steg, som de hade att gå över gården, tog de i fullt

språng, för nu var det, som om natten inte var så sluten

och ogenomtränglig mer. Den stod beredd att dra bort sin

förlåt och visa dem sina hemligheter, men de tot"des inte

stanna för att se.

Pigorna låg redan, då de smög genom köket, men det var

givet, att allihop frågade dem hur det hade gått, om de

redan hade drömt och vem de hade drömt om. Men det

hade de ingenting för. De fick inte ett ord ur dem.

Lilljänta somnade, så snart som hon hade lagt sig, och

sov ända till morgonen. Och när hon vaknade, kände hon

en skarp smak i munnen, men hur mycket hon försökte,

kunde hon inte påminna sig, att hon hade drömt något.

Mormor hade inte sovit på hela natten, men nästa dag var

hon tyst och stilla och satt, som om hon vore borta i en

dröm. Det var, som skulle hon i alla fall ha fått veta något.

Prästdottern hade inte heller kunnat sova mycket, därför

69LILJECRONAS H E ^

att hon hade känt sig brännande törstig, och se, dricka något,

innan man har somnat, det får man inte göra. Då är det

inte någon nytta med hela saken.

När hon vaknade på morgonen, kunde hon inte få klart

för sig, att hon hade drömt något.

Men så, längre fram på dagen, kom hon att gå ut på

förstubron.

Och där blev hon stående stilla, för hon kom ihåg, att

i natt i drömmen hade hon stått just på samma ställe. Och

när hon stod där, hade två främmande män, en ung och en

gammal, kommit gående på sandgången. Och den gamle

hade sagt, att han var prosten Liljecrona, och att han hade

kommit dit med sin son för att fråga om hon var törstig

och ville ha en dryck vatten.

Och genast hade den unge trätt fram med ett glas friskt,

klart vatten i handen och bjudit henne.

Men då prästdottern påminde sig detta, blev hon så häpen,

att hon började darra i hela kroppen.

För det är alldeles säkert och visst, att den, som träder

fram och bjuder en vatten i drömmen, sedan man har lagat

drömpannkaka, den kommer man att bli gift med.

70BRUDDANSEN

BRUDDANSEN.

På trettondagen hade prästen och prästfrun följts åt till

kyrkan, och nu efter gudstjänstens slut var de på

återväg. Prästfrun småfrös i släden efter att ha suttit stilla ett

par timmar i den kalla kyrkan. Det var gott att tänka på

att de inte behövde åka ända hem till Lövdala, utan att

resan fick avbrytas i Lobyn, där de skulle vara med om

ett stort bondbröllop. Det var åtminstone en fj ärdingsväg,

som de slapp fara.

Hon kunde inte tänka på annat, än hur galet det var att

ha prästgården liggande nära nog en hel mil från kyrkan

ända borta vid sockengränsen. Kyrkan låg i ett gott läge

i mitten av socknen, och dit var det lätt att komma från

alla håll, men annat var det med prästgården. Det var väl

ett par mils resa dit från de gårdarna, som låg längst söder

ut i socknen.

Och så svårt, som det var, för prästfrun att komma till

kyrkan varje söndag, såsom det var anständigt och passande!

En fyra timmar gick det åt, innan man var hemma igen.

Var det nattvardsgång, brukade det dra ut både fem och sex.

När hon så kom hem, kunde hon vara viss om att den

gamla hushållerskan hade lagat maten för tidigt, så att den

hade fått stå och vänta i flera timmar och var både torr

och vidbränd.

Hon kom in på dessa samma funderingarna, var gång

hon, svulten och frusen, åkte hem från kyrkan. Om det bara

funnes någon möjlighet att ställa det så, att hon fick kortare

kyrkväg!

Se, om det inte hade behövts mer än att förmå

sockenborna till att sälja den gamla prästgården och skaffa en ny,

som låg närmare kyrkan, hade redan det varit en svår sak.

Men det var krångligare än så.

71LILJECRONAS H E ^

Kära hjärtandes, så lett det väf, att Svartsjö för det första

bara var ett annex till detta stora Bro pastorat! Alltifrån

gamla tider hade det varit ordnat så, att prosten i Bro också

var kyrkoherde i Svartsjö och att halva prästlönen skulle

gå till honom, och i sådant där gammalt kunde det förstås

aldrig bli någon ändring. Annars måste man väl tycka, att

hennes man, som skötte allt arbetet, också borde ha hela

lönen. Men han var bara en hjälppräst och fick nöja sig

med en sådan lön som hjälppräster brukade få. Och en liten

och fattig församling var det, så att om prästen skulle ha

levat bara på det, som den gav honom, så hade han allt

blivit en riktig fattiglapp.

Om Svartsjöprästen hade det lite bättre än andra

komministrar, så var det därför, att han utom bostället hade

en egen gård, som han fick sin bärgning av. Hade han inte

det haft, så hade det väl burit till skogs för honom.

Hon fick förstås vara glad för att han ägde Lövdala.

Hon skulle- ju vara den sista att klaga på den saken. Det

var en präktig gård med bra hus och god jord. Det var

inte något annat fel på den, än att den låg så långt från

kyrkan.

Jo, ett fel till var det. De, som bodde där, tycktes hålla

sig lite förmer än andra. Hon kunde inte annat än skratta

åt det, hon, som hade sett verkligt stora ställen. Men här

i socknen räknades det för något riktigt förnämligt att bo på

Lövdala. Till och med de grevliga på Borg hade inte sådant

anseende som prästfolket.

Hon för sin del hade aldrig kunnat förstå hur detta kom

sig. För en hundra år sen hade hela Lövdala inte varit

annat än en bondgård. Den hade kanske varit rätt stor och

rik, för de hade ju de där präktiga betena på den gamla

sjöbottnen. Men en bondgård och ingenting annat hade det

varit, och hon kunde knappt säga, att det var något annat

än i dag. Det fanns förstås ingen här uppe i Värmland,

som visste hur en riktig herrgård såg ut.

Inte var det så märkvärdigt, att en bondson från den rika

gården hade fått studera och att han hade tagit en fattig

prästexamen och blivit komminister i Svartsjö. Om han än

72BRUDDANSEN

hade blivit gift med en prostdotter, så var det väl inte så

mycket att hovera sig över. Längre än till att bli komminister

i Svartsjö hade han ändå inte hunnit, utan hade fått stanna

där hela livet. Det sas om honom, att han skulle ha varit

en duktig karl, men det var svårt att tro. Då skulle han väl

ha kunnat bli präst i någon större församling.

Visserligen hade han haft det bra, därför att han hade

ärvt Lövdala efter sina föräldrar och kunnat bo där. Han

hade inte behövt krusa bönderna för att få skatt eller offer.

Han satt på sin egen gård och redde sig själv och var lika

god som en av dem. Och det var väl detta, som de hade tyckt

om, både de och han.

På denna första Lövdalaprästens tid hade det visst inte

funnits något prästboställe, som hade hört socknen till, men

det fanns det ju nu. Det var en liten gård, som låg alldeles

bredvid Lövdala.

Hon tyckte, att det var ren illslughet av bönderna att

lägga prästgården så. De hade inte en smul frågat efter, att

det blev så långt för prästen att resa till kyrkan. De hade

haft annat i sikte, och det hade också lyckats dem. Den andra

Lövdalaprästen hade gift sig med en dotter till den första

och tagit Lövdala i arv och bott där. På det sättet hade

också han blivit en storbonde, som rådde sig själv, och inte

bara en fattig hjälppräst. Och han med hade stannat livet

ut i Svartsjö. Han skulle ha varit en särdeles predikant,

men det kunde hon inte heller tro. Hon inbillade sig, att

det bara var därför, att han hade varit gift med en av deras

egna prästdöttrar och bott på Lövdala, som Svartsjöfolket

påstod, att han hade haft så stora predikogåvor.

Prästfrun lyfte upp muffen och höll den för ansiktet.

Vägen gick fram rak och jämn över den gamla sjöbottnen,

och det kalla draget, som alltid kändes där, svepte om örona.

Men det bara satte fart i tankarna.

Se, det var just detta, att prästerna där i socknen

nödvändigt skulle bo på Lövdala, som gjorde det så omöjligt

att få en kortare kyrkväg.

Hennes man var nu den tredje prästen i ordningen, som

bodde där. Han hade gjort på samma sätt som företrädaren:

73LILJECRONAS H E ^

gift sig med prästdottern och tagit gården i arv. Han slog

sig ner på Lövdala, men prästbostället låg så nära, att han

gott kunde sköta det, och han var en välbärgad man med

sina två gårdar. Detta var en så god ordning, att det fanns

ingen i socknen, som inte önskade, att det skulle fortgå på

samma sätt, så länge som det fanns präst och församling

i Svartsjö.

Hon ville inte neka, att det kunde ha varit bra för de

andra Lövdalaprästerna, för om dem trodde hon inte, att

de hade varit värda bättre än att stanna här hela livet. Men

det var en evig skada, att hennes man hade förälskat sig

i gården och socknen och blivit kvar här. För hon ville sätta

sitt huvud i pant på att han hade kunnat få det största

pastoratet i stiftet, vilken dag han hade velat.

Hon visste allt hur det kom sig, att han trivdes. Eftersom

det hade varit samma prästsläkt i socknen i så många år

och både präster och prästfruar hade varit omtyckta, så hade

de fått stor makt där. Folk företog sig rakt ingenting utan

att först gå till prästgården och fråga om råd, och detta var

det han tyckte om. Hon hade slagit fram till honom en gång,

att han väl kunde ha fått sig ett större gäll. Ja, det trodde

han med, men där hade han kanske inte fått så mycket att

säga till om. Här tyckte han, att han rådde över hela socknen.

Det var visst och sant, att inte var det lätt att få ändring

i detta. För en ung präst var det ju förmånligt att bli gift

med en prästdotter från Lövdala. Han fick sin bärgning

genast och en lättskött socken, och vad hustrun beträffar,

sa alla med en mun, att prästdöttrarna från Lövdala var så

vackra och blev så goda husmödrar, så att det var en lycka

att bli gift med en av dem.

Hon ville gärna tro detta om dem, som hade funnits där

före hennes tid, men vad denna Maja Lisa angår, så kunde

hon inte finna, att det var något med henn^. Inte tyckte hon,

att hon var vacker med det där långlagda ansiktet, och inte

kunde hon säga om henne, att hon dög till Guds skapande

grand.

Nu strävade hon ju och höll efter henne, men hon fick

inte medhåll i detta av någon, knappast en gång av fadern.

74BRUDDANSEN

sqjn väl borde vara den första till att önska, att dottern

skulle bli en stadgad människa och tänka på annat än att

spektaklas. Men hon ville göra sin plikt mot henne i alla

fall. Det var inte många, som vågade sig på den, som skulle

ta Lövdala och hela socknen i arv.

Det var rikligt med bjällerklang i luften. Här uppe i

Lobyn möttes vägar från fyra håll, och på allihop kom det

slädar med folk, som skulle till bröllopet. Det var att vänta,

att det skulle bli storståtligt. För innerligt väl, att hon hade

kunnat avstyra, att styvdottern kom med! Det var just i dessa

gamla bondgårdarna, som de krusade mest för henne.

Man kunde inte vänta annat, än att hon skulle bli lat

och högfärdig och sådan, att hon tyckte sig kunna göra vad

som helst. Ja, hon visste nog vad som skulle vara bäst för

styvdottern. Men än så länge ville hon inte en gång säga

ut det i sina tankar.

Kanske hon i alla fall kunde slå två flugor i en smäll.

Kanske hon kunde få kortare kyrkväg och på samma gång

lära styvdottern, att hon inte var någon prinsessa, utan bara

en simpel prästgårdsmamsell — — —

Ja, detta visste hon att hon måste gå igenom. Hon hade

inte kommit inom dörrn, förrän alla människor började

fråga varför inte prästdottern var med.

Innan hon hade hunnit knäppa upp knapparna i pälsen,

hade hon redan fått förklara tio gånger hur tråkigt det var,

att inte Maja Lisa hade velat fara ifrån deii gamla

mormodern där hemma.

De flesta nöjde sig ju med detta, men värdfolket i

bröllopsgården ville ha bättre besked.

Gamle Björn Hindriksson och hans hustru hade fått hålla

på i flera år, innan de hade kunnat övertala den yngsta

dotterdottern, hon, som skulle ärva gården, att gifta sig

med en man, som de hade valt ut åt henne. Och till lön för

eftergivenheten ville de nu att hon skulle få ett bröllop så

hedersamt, som de kunde åstadkomma.

Björn Hindriksson var så gammal, att han kom ihåg herr

Olavus, den förste Lövdalaprästen, och hans hustru, fru

Katarina Hesselgren, och den respekt, som han hade känt för

75LILJECRONAS H E ^

dem, gick aldrig ur honom. När det fanns en avkomling till

herr Olavus i socknen, så skulle hon vara med på bröllopet,

annars blev det inte sådant, som han hade velat ha det.

Han ville inte ta för gott det skälet, att prästdottern inte

kunde fara hemifrån för mormoderns skull, utan frågade

genast om inte någon av pigorna kunde ha fått se till fru

Beata i dag. Hon låg väl inte för döden heller.

Man kunde höra på rösten, att han var riktigt ledsen

och att det inte bara var artigt prat. Han tyckte ju om, att

den nya prästfrun hade kommit, men det kunde inte nekas,

att hon inte var av den gamla prästsläkten.

Prästfrun svarade, att hon hade tyckt som han och sagt

det också. Men se, prästdottern var så mån om den gamla,

att det var inte möjligt att få henne med bort, så snart som

det var det allra minsta fel med mormodern.

Nu var prästfrun avpälsad, och hon visste med sig, både

att hon såg ståtlig ut och var fint klädd och att de inte

kunde få en dugligare prästfru, om de än sökte över hela

landet. Men det var, som om bondfolket alldeles hade sett

förbi henne.

Björn Hindrikssons hustru undrade på att inte fru Beata

själv hade velat, att dotterdottern skulle fara. Hon visste

nog, att det inte hade firats något bröllop där i gården

i deras tid, utan att en av den gamla prästsläkten hade

dansat med bruden.

Prästfrun stramade upp sig och blev grov i rösten. Hon

hade ju inte vetat, att det var så viktigt, för då skulle hon

själv ha stannat hemma. Men hon kunde ju fara hem, hon,

nu strax, så att Maja Lisa fick komma.

Med detta vann prästfrun övertaget. Det blev fasligt illa

med bondfolket för att de hade stött sig med henne, och

det slutade så, att de fick tigga och be, att hon skulle stanna.

Det var att höra samma frågor och ge samma svar där

uppe i stora saln i övervåningen, när hon nu gick runt och

hälsade på alla dem, som stod uppställda utmed väggarna

och väntade på vigseln. Hon blev varm på en gång, hon,

som hade frusit hela dagen. Först när hon satt i soffan, fick

hon vara i fred för frågor om Maja Lisa. De två förnämsta

76BRUDDANSEN

bondkvinnorna i socknen satt på ömse sidor om henne, och

de var moltysta. De visste då, att när man sitter och väntar

på något så högtidligt som en brudvigsel, är det inte

passande att prata.

Hon kände, att de två röda fläckarna brann på kinderna.

Tänk, att alla hade vänt sig till henne! Prästen hade blivit

lämnad i fred för frågor. Trodde de, att han inte mer hade

något att säga till om?

Ulla Moreus, klockarns hustru, visade sig i dörrn. Hon

kom fram och hälsade. Nu skulle det bli nya frågor. Hon

var ju en av Maja Lisas bästa vänner. Men hon tycktes inte

ha Maja Lisa i tankarna. Hon och hennes svärmor var

där och klädde bruden. De var färdiga nu, men de hade

undrat---Ja, det skulle vara så lugnt för dem, om

fru Raklitz hade velat komma upp på kvisten och se efter

om brudklädseln var riktig.

Prästfrun visste, att ingen i Värmland hade bättre reda

på hur en bondbrud skulle vara klädd än Ulla Moreus och

hennes svärmor. Men det var artigt, att de ville höra hennes

omdöme.

Hon gick med till kammarn, där bruden stod färdigklädd«

och väntade, att brudföljet skulle komma och hämta henne.

Här tänkte de bara på blommor och grannlåt. Det var en

riktig lättnad att få svara på frågor om den guldkedjan

satt rätt, om de borde hänga fler pärlband på bruden eller

om det var vacker fason på den höga kronan av papp, som

Ulla Moreus hade suttit uppe hela natten för att klä med

rött och grönt siden och guldpapper. De hade trott i det

längsta, att de skulle kunna behålla den gamla kronan, men

sent i går afton hade Ulla suttit och tänkt på att detta var

det största bröllop, som skulle firas i vinter, och så hade

hon klippt till en ny stomme och klätt över.

Prästfrun berömde både den och allt annat.

Men gamla mor Moreus hade något bekymrat över sig

i alla fall, och om en stund anförtrodde hon prästfrun vad

det var, som ängslade henne.

Det var ju så roligt, att syster Raklitz var nöjd med

brud-klädseln, men själv tyckte hon, att alltihop var misslyckat,

16. — L a g e r I ö f, En saga om en sagci. — Liljecronas hem. yjLILJECRONAS H E ^

om de inte kunde förmå bruden att sätta på sig en annan

uppsyn. Inte var det mycken glädje med att göra den grann,

som såg ut, som om hon skulle gå till stupstocken.

Bruden vände sig tvärt bort ifrån dem och sa några ord,

som knappt hördes. Hon brydde sig inte om allt vackert,

som de satte på henne, när inte mamsell Maja Lisa kom på

bröllopet. Hon hade väl lovat tusen gånger, att hon skulle

komma och se henne i brudklädseln.

Nu var det Ulla Moreus, som la sig i saken. Hon hade

en glad, frisk röst, som sådana människor brukar ha, som

tycker om att gripa in och ställa till rätta.

Nog kunde väl Maja Lisa fara ifrån mormora en stund.

De ville gärna skicka efter henne härifrån. Det var inte så

lång bit att fara.

Också gamla mor Moreus sa ett bevekligt ord.

— Maja Lisa och Britta var läskamrater, och de har varit

goda vänner alltsen dess.

Prästfruns svar föll inte alltför vänligt.

— Jo jo män, kära syster, det finns visst ingen bondpiga

i socken, som inte är god vän med Maja Lisa.

Hon gjorde ett slag med nacken och lämnade

kvistkammarn. Ingen kom sig för att säga något mer till henne.

Hon hade fått blodet upp åt huvudet igen. De skulle inte

tro, att hon inte begrep, att de hade lockat henne upp på

kvistkammarn bara för att få tala om Maja Lisa.

Brudvigseln var över, och den hade gått bra. Bruden

visste med sig, att folk nu satt och viskade om hur hon

hade sett ut under vigseln. Både för föräldrarnas och

morföräldrarnas skull hade hon önskat, att hon inte hade varit

så förgråten.

Om mamsell Maja Lisa hade kommit, skulle hon ha gått

igenom alltsammans med en glad uppsyn. Prästdottern hade

talat så mycket om hur roligt det skulle bli att se henne

som brud. Det hade kanske bara varit för att muntra upp

henne. Men nu tyckte hon, att det enda glädjeämnet, som

hon hade ägt på denna dagen, hade blivit ryckt ifrån henne.

Under vigseln hade hon vänt på huvudet och sett mot

78BRUDDANSEN

dörrn ett par gånger. Hon hade väntat, att mamsell Maja

Lisa skulle komma i alla fall. Hon hade inte kunnat låta

bli att se sig om efter henne.

Att människor kunde vara så hårda och på en sån dag

neka henne det enda hon begärde! Tårarna kom henne i

ögona, när hon tänkte på det.

När det stora hästskobordet var dukat och folk fick sätta

sig ner omkring det och börja äta, blev det på en gång

lustigt och glatt omkring henne. Alla andra åt, drack och

skämtade, men hon kände hela tiden samma beklämning.

Det var inte tal om att hon kunde äta något. Hon satt och

skar i ett par brödskivor, för att det skulle se ut, som om

hon åt. "Om mamsell Maja Lisa bara hade kommit hit

i dag!" tänkte hon. "Det skulle ha blivit på annat sätt. Hon

skulle ha gjort det lätt för mig."

Hon såg upp på brudgummen bredvid sig med en

förvirrad blick och undrade om han hade hört något. Det

föreföll henne, att hon hade tänkt högt.

Om en stund kom hon på sig med samma sak. Hon

märkte, att hon satt och mumlade:

— Oj, oj, oj, att inte mamsell Maja Lisa har fått komma

på mitt bröllop!

— Vad är det du sitter och säger för dig själv? sa

brudgummen.

Hon sa om det nästan mot sin vilja.

— Oj, oj, oj, att inte mamsell Maja Lisa har fått komma

på mitt bröllop!

Brudgummen visste med sig hur mycket han hade fått

tigga och be, innan denna rika bonddottern hade beslutat

sig för att ta honom. Folk viskade redan om att hon hade

blivit tvingad av morföräldrarna, och när bruden satt med

en sådan uppsyn vid bröllopsbordet, skulle det talet ta riktig

fart. Han började förmana henne. Det gick inte an, att hon

tog så illa vid sig. Prästdottern kunde hon ju få råka en

annan dag.

Bruden hörde inte på honom. Hon satt och skar på sina

brödkanter, och om en stund suckade hon igen.

79LILJE GRÖNAS HEM

— Oj, oj, oj, att inte mamsell Maja Lisa ska få se mig

som brud!

Än en gång försökte brudgummen tala henne till rätta.

— Att du ska göra dig till ett spektakel för en sån sak!

sa han. Vad tror du att mamsell Maja Lisa bryr sig om

dig? Det vet en väl hur mycke herrskapsfolk frågar efter

oss bönder.

Denna gången vände sig bruden hastigt mot honom.

— Du skulle inte säga så, om du visste någe. Du sutte

inte där du nu sitter, om inte prästdottra hade manat gott

för dig och sagt, att hon trodde, att du skulle bli snäll mot

mig.

Nu blev brudgummen tyst i sin ordning. När folk, som

satt mittemot honom, ville tala med honom, fick de lov att

ropa högt, innan han hÖrde dem.

Det kunde inte hjälpas, att detta märktes av dem, som satt

med vid bordet. De blev tysta och ängsliga och bara tittade

bort mot brudparet.

Men just då allt såg som mest bekymmersamt ut, vände

sig brudgummen mot bruden.

— Om det bara är detta, som du är ledsen för, sa han,

så kan det väl bli hjälpt. Nog är jag karl till att ställa om,

att mamsell Maja Lisa får se dig som brud.

Hon såg stort på honom och förstod, att han menade

allvar.

— Jag ska aldrig glömma, att du har så mycke hjärta

för mig, att du vill hjälpa mig med detta, sa hon. Och med

detsamma sken hon upp och blev som en annan människa.

Prästdottern satt framför spisen i kökskammarn på

Lövdala och grät.

Tårarna rann stritt på henne. Hon kunde rakt inte hålla

dem tillbaka. Hon försökte det nog, för det var så lett, att

tjänstfolket skulle tro, att hon satt och grät bara därför,

att hon måste sitta ensam hemma, när söta far och mor var

borta och roade sig.

Men det var inte detta, som gjorde henne ledsen^ nej, det

var det inte, utan det, som orsakade hennes ängslan, det var,

80BRUDDANSEN

att hon inte hade fått hålla sitt ord till Britta. Tänk bara,

vad de två hade talat om detta stora bröllopet! Det hade

ju inte varit möjligt att få Britta glad åt brudgummen, men

det hade muntrat opp henne, då prästdottern hade sagt, att

hon fröjdade sig åt att få se henne i brudklädseln.

Hon måtte väl gråta. Det var ju så svårt, att hon hade

bedragit Britta.

Det var besynnerligt! Hon tyckte, att hon hörde

bjällerklang och hästtramp. Och fiolspel, det var nu inte att ta

miste på.

Det blev tydligare och tydligare. Säkert var det, att hon

hörde något. Men var i all sin dar kunde det komma ifrån?

Hon reste sig och gick bort till det östra fönstret, där hon

kunde se oppåt allén.

När hon hade tänt brasan för en timme sedan, hade det

varit svart natt utanför. Nu var elden utbrunnen, så att det

var mörkt i kammarn. Men under tiden hade det ljusnat

där ute. Det hade blivit klart och stj ärnljust. Snön på marken

och rimfrosten på trädena hade tagit till att lysa på egen

hand. När hon kom fram till fönstret, var det som att se

ut i ett upplyst rum.

Hon såg helt tydligt, att det kom ett brudfölje åkande

utför allén och fram mellan de gamla husena på bakgården.

I främsta släden satt spelmännerna med fiolerna under

hakan och filade av alla krafter på strängarna. I den andra

satt brud och brudgum, och bruden hade inte velat hänga

någon schal över huvudet, utan lät kronan blänka i det vita

snöljuset. Därpå kom släde efter släde med följesfolk. Hon

kände igen klockar Moreus" vita häst, kyrkvärdens röda

släde och — — —

Det svindlade för hennes ögon. Hon fick lov att sätta sig

ner på stoln bredvid fönstret. Hon kunde inte reda ut vad

det var. Varför reste bröllopsfolket från Lobyn hit till den

tomma prästgården ?

Kanske det bara var sådant hon såg, därför att hon hela

dagen hade i sina tankar varit borta i bröllopsgården.

Hon hörde, att de stannade framför trappan, att förstu-

81LILJECRONAS H E ^

dörrn gick upp, och att folk myllrade in i förstugan. Men

hon blev sittande på samma ställe i alla fall.

Inte så, att hon var rädd. Men ack, så försmädligt det

vore att gå ut för att ta emot dem och alls inte finna någon!

Nu var de i saln, och nu slog de upp dörrn till

kökskammarn.

Spelmännerna kom först. Därpå klockar Moreus med Ulla

under armen. Sedan brud och brudgum, lysta av två

brud-svenner med trearmade ljusstakar, och efter dem en hel

skara ungdom, både jäntor och drängar.

När alla var inkomna, slutade Jan Öster och hans kamrat

upp att spela, och klockar Moreus steg fram till prästdottern

och höll ett litet tal. Det var nu så, att Britta i Lobyn

prompt hade velat, att prästdottra skulle få se hur vacker

hon var som brud, och hon och hennes man hade ämnat

fara hit ensamma, men då hade han och de andra tyckt,

att inte var det mycken glädje för henne att få se bruden,

om hon inte också fick se brudföljet, och därför hade de

nu kommit hit så många, som inte hade varit för sömniga

efter bröllopsmiddagen.

Prästdottern var alltid dåligt klädd, sedan hon hade fått

styvmor. Men det glömde både hon och de andra att tänka

på, därför att glädjen över att de hade kommit lyste upp

henne.

Det var sant, som man sa om dessa prästdöttrarna från

Lövdala, att de var i stånd till att kollra bort alla människor.

Man kunde verkligen inte begripa hur hon bar sig åt, men

när hon nu tog bruden i famn och sedan skakade hand med

brudgummen och alla de andra, så tyckte de, att nu först

den rätta bröllopsglädjen kom över dem.

Se, prästdottern kunde alldeles kasta bort sorgerna och

b-li så glad, att andra människor också tänkte: "Det är

ingenting, som är så gott som att leva. Det är ingen sanning, att

det är lett och bekymmersamt. Det är bara roligt."

Det behövdes inte mer, än att prästdottern såg på bruden

och berömde kronan och hela brudklädseln, så fick de sina

ögon öppnade. De hade inte sett förut hur vacker hon var

i sin skrud.

82BRUDDANSEN

När hon vände sig till brudgummen och tackade honom

för att han hade kommit hit med Britta och lyckönskade

honom till hustrun, så gick det liksom upp ett ljus för

honom. Han förstod, att han inte bara hade gift sig till den

största gården i Lobyn, utan också till den bästa

bonddottern.

Vad hon sa till Britta, kunde ingen höra, men man kunde

se på Britta efteråt, att det var just det, som hon behövde

för att bli glad för hela den dagen.

De hade förning med sig, som de dukade upp, för de ville,

att hon skulle smaka bröllopsmaten. Ja, det syntes ju hur

rart hon tyckte att allt var. Men hon skulle inte äta, förrän

de var resta. Hon visste ju, att de inte kunde dröja länge

borta. Det var underligt, att de alls hade kommit ifrån.

Ulla talade om, att de hade passat på och smugit sig i väg

strax efter middagen. De gamla hade suttit lite duvna och

längtat efter middagsluren. De hade ingenting vetat om,

förrän ungdomen redan var borta. Men de skulle fara

tillbaka, så snart som bruden hade fått dansa ett varv med

Maja Lisa.

De gick ut i saln, och folk ställde upp sig utmed väggarna

för att se på dansen. Spelman Jan Öster stämde upp en

polska, och bruden och prästdottern virvlade åstad.

Men mitt i första varvet blev prästdottern blek av ängslan.

Hon hade varit så glad, så att hon rentav hade glömt bort

detta med danspengarna. På bröllopsdagen skulle alla

människor, både stora och små, dansa med bruden, och var och

en, som dansade med henne, fick lov att ge henne

danspengar. Men hon, fattig tös, ägde inte så mycket som ett

runstycke.

Bruden hade inte förglömt sig, hon. Borta på bordet i

salshörnet hade hon ställt upp lukt vattensflaskan och

brudskrinet med pastiljer och russin, brudkryddorna, som hon

sisulle bjuda på efter dansen.

Prästdottern tyckte, att det var det svåraste hon hade råkat

ut för. Det gick inte an att bryta mot den gamla seden.

Folk skulle ro, att det drog olycka med sig.

Britta måtte ha gissat sig till hennes ängslan, för hon

83LILJECRONAS H E ^

viskade mittunder dansen, att mamsell Maja Lisa bara

skulle låtsa, att hon la något i hand på henne. Hon kunde

ju inte ha några danspengar till reds, när de kom över

henne så här oväntat.

Prästdottern ägde ett par guldörhängen och en guldbrosch,

som hon hade ärvt efter sin mor. Hon hade gärna gett Britta

ettdera, men hon visste inte om hon tordes. Hur skulle det

gå, ifall styvmodern fick höra talas om det?

Det var inte brukligt att dansa mer än ett enda varv med

bruden, men prästdottern dansade både två och tre, medan

hon funderade. Fast det var orätt att säga, att hon funderade.

Hon var i sådan ängslan, att tankarna bara yrde runt.

Hon dansade så långsamt hon kunde, och nu tänkte hon

på en silversked, som hon hade fått i faddergåva. Men hon

var inte säker, att inte Raklitza skulle gå till bröllopsgården

nästa dag och fordra igen den, om hon gav bort något så

dyrbart.

"Det blir inte annat, än att jag får säga Britta, att hon

ska få sina danspengar en annan gång", tänkte hon.

Med detsamma ryckte hon till och dansade därpå varvet

ut med god fart. Det var någon, som hade passat på och

stuckit en slant mellan hennes fingrar, då hon hade dansat

förbi.

När hon slutade dansen, hade hon en hel blank

specie-daler att lägga i hand på Britta.

Bruden blev så häpen, att hon rentav glömde bort att

bjuda på brudkryddor, och prästdottern måste fråga om

hon inte skulle få några.

Medan hon slog på sig luktvatten, såg hon sig om för att

finna ut vem det var, som hade stuckit till henne

specie-dalern.

Hon visste, att hon hade fått den, just som hon svängde

förbi spisen. Det var väl den där långa, mörka karlen, som

stod mellan spisen och skåpet, som hade hjälpt henne.

Nu lutade hon sig fram och tog pastiljer ur skrinet. På

samma gång viskade hon över till bruden. Hon tyckte, att

hon borde känna varenda människa i socknen, men hon

84BRUDDANSEN

kunde rakt inte komma ihåg namnet på den, som stod

bredvid skåpet.

Bruden svarade halvhögt, att det inte var underligt, för

den där karlen var från en annan socken. Han var en smed

från Henriksbergs bruk i Västmarken, som just i dag hade

kommit till Lobyn för att tinga upp hö av hennes morfar.

Hon förstod inte varför han hade kommit med hit. Inte

hörde han till brudföljet! Han var ju inte bröllopsklädd.

Och verkeligen var inte den där främmande karlen klädd

i svart fårskinnspäls med läderbälte om livet! Hon undrade

hur hon skulle komma åt att tacka honom, men hon fick

inte tillfälle därtill, för nu kom bröllopsfolket och bjöd

farväl. Hon tackade dem för att de hade kommit, hjälpte

dem på med ytterkläderna och vinkade till dem från

förstu-bron.

När hon kom in i saln igen, blev hon en smula häpen

över att den långa främmande karlen stod kvar mitt i

fummet.

Men hon fann ju snart förklaringen till att han hade

stannat. Han ville väl höra hur han skulle få igen

specie-dalern, som han hade lånat henne. Vem vet? Han hade

kanske tagit den av de pengarna, som förvaltarn hade

skickat med honom till att köpa hö för.

Det tycktes, som hade han helst velat neka för vad han

hade gjort. Och då hon höll i sig, förklarade han, att det var

ingenting att tala om.

Men hon kunde ju inte finna sig i att ta emot en hel

speciedaler av en främmande. Hon sa, att hon skulle be

söta far om pengar, så snart han kom hem, och skicka dem

till bröllopsgården i morgon dag, så att han skulle kunna

betala höet.

Det kom ett gott småleende och strök fram som ett

solsken över karlens ansikte.

Hon fick göra, som hon ville, med den saken. Han hade

pengar, så att han kunde reda sig utan speciedalern.

Hon såg lite undrande på honom.

Jaså, hon trodde, att det var för pengarnas skull, som han

hade stannat!

85LILJECRONAS H E ^

Ja, varför annars?

Han strök upp en lång lugg ur pannan och såg förbi

henne bort i andra väggen.

— Å, jag vet inte, sa han, det var kanske någe annat,

som jag ville tala om.

Prästdottern tog ett steg mot dörrn. Hon kände sig otålig.

Nu såg karlen igen på henne med sitt goda leende.

— Jag kan inte förstå de andra, att de kunde fara

härifrån, sa han.

Prästdottern blev röd. Hon fortsatte att gå mot dörrn.

— De skulle ha tagit er med bort till dansen och inte

lämnat er kvar här i ensamheten.

Det var något så gott i rösten, så hon kunde inte bli ond.

Hon vände sig mot honom och skrattade.

— Å, nu gör det mig ingenting att bli lämnad ensam,

för nu är jag glad. Nu ska ni gå, ni med. Jag är så nöjd,

så att ingen behöver vara orolig för min skull.

86RÄVGROPEN

RÄVGROPEN.

T ånge-Bengt stod i den tidiga morgonstunden med en lykta

-Lj i handen och såg ner i rävgropen. Det var något på tok

med den. Aldrig, så länge han hade levat, hade han vittjat

en rävgrop, som hade sett ut på det sättet.

Långe-Bengt visste med sig, att om han förstod något

i världen, så var det att gillra en rävgrop. Och förra kvälln

hade han inte lagat i ordning den mindre väl, än han

brukade.

Han hade täckt över öppningen på den djupa gropen med

smala björkspön, halm och snö och gett den ett förrädiskt

tak, som inte den slugaste gamla rävhona var i stånd att

skilja från vanlig mark. Och ankan, som skulle sitta på

den höga pålen mitt i gropen och locka räven dit, hade han

fängslat med grimma över vingarna och gjort fast vid

stolpen så väl, att han visste, att den inte hade kunnat röra

sig. Det var den bästa ankan på gården, den, som hade den

starkaste rösten. Han hade hört hUr den hade skrikit, sen

den hade blivit fastbunden vid pålen. Jämmerropen hade

ljudit gälla och skärande i vinternatten.

Det var stor smälek för den, som skötte rävgropen, om

han band fast ankan så dåligt, att räven kunde rycka den

med sig. och det var något, som aldrig hade hänt

Långe-Bengt. Smäleken var nästan lika stor, vilketdera räven än

gjorde: sprang till skogs med ankan eller drog henne med

sig ner i gropen.

Lagårdspigan var aldrig villig att släppa till ankorna.

Om det gick på tok med någon av dem, visste han, att hon

skulle reta honom med detta varenda kväll, som han ville

gillra gropen.

Nu hade detta förargliga hänt i alla fall. När han lyste

framför sig med lyktan, såg han, att ingen anka fanns på

87LILJECRONAS H E ^

pålen. Det var bara stumparna av ankgrimman, som hängde

kvar där.

Han bler så förargad^ att han ville gå sin väg. Han gitte

knappt se efter om räven hade kommit ner i gropen eller

om den hade gått fri.

Men det var väl troligt, att den hade blivit fast ändå.

Han försökte lysa framför sig med lyktan. Det var hål

i taket på flera ställen. Om han kunde begripa hur denna

räven hade burit sig åt för att dra ner så mycket halm!

Det var omöjligt, hur han än vände lyktan, att se ner

till bottnen av gropen. Han började lysa på snön efter spår.

Om det vore två rävar i gropen, skulle han bättre förstå,

att taket var så söndertrasat. Och då vore det inte så

försmädligt, att ankan hade gått åt.

Han fann spår på snön, höll lyktan tätt intill och böjde

sig mer och mer. Till sist tog han ljuset ur lyktan, la sig

på knä och lyste på marken.

När han steg upp, kände han, att benena skälvde under

honom. Han var glad, att ingen såg honom.

Han kunde inte fort nog komma i väg till stallet och

hämta sig ett rep. Då han kom tillbaka med det, band han

fast lyktan och sänkte den ner i gropen. Nu kuYide han

se ända till bottnen, och plötsligt for ett brett grin över

ansiktet. Ögona blev smala och tindrande, och tänderna lyste

fram. Han gjorde sig ingen brådska, utan stod där länge

lutad över gropen, och stornjöt.

En stund efteråt kom Långe-Bengt upp till stora

bygg-ningen. Han gick inte köksvägen, utan med tunga steg klev

han uppför förstubron och trevade efter låsena och reglarna

på förstudörrn för att komma in. Klockan var knappast

fem, och ingen var uppe mer än den gamla hushållerskan.

Hon hörde famlandet på dörrn och kom helt förskrämd

och öppnade.

— Men i all världen, Långe-Bengt, är det du? Hur är det

fatt med dig, som ska in stora vägen?

Långe-Bengt sköt undan henne utan att bevärdiga henne

med ett ord. Han gick rakt på sängkammarn, där prästen

och prästfrun låg i sin bästa sömn, och slog upp dörrn.

88RÄVGROPEN

— Vad är det? Vad står på? Prästen reste sig upp i

bädden.

— Det är Långe-Bengt, pastorn. Skulle tala om, att anka

har kommit bort från gröpa i natt.

— Det var illa, det, Bengt, men inte behöver du väl

komma mitt i natten och...

— Bå anka och räven är nere i gröpa.

— Du är en stolle, Bengt. Du vet ju, att jag kom hem

nyss från bröllopet. Jag har nätt och jämnt somnat.

Men Långe-Bengt högg in, när han hade gjort ett passande

uppehåll.

— Det var en varg, som gick på spår efter räven. Den

har kommit i gröpa, den mä.

Det kom raskt från prästen:

— Säg till dem i köket, att de kommer in och tänder på

ljus, så att jag kan gå opp!

Men Långe-Bengt stod där, som skulle han vara döv.

— Det var en varg till, som följde efter den första vargen,

och den är i gröpa, den med.

Inte ett ord mer, utan rätt på dörrn och ut.

När det väl hade blivit dager, samlades allt folk på

gården runtomkring rävgropen. Det var prästen och

prästfrun och prästdottern, det var hushållerskan, de fem pigorna,

rotegumman och lilljänta. Det var Långe-Bengt och hans

mor, Gammal-Bengta, och hans hustru, Munter-Maja, det var

de två Vetterpojkarna och Spelar-Jöns och gamle Backman,

soldaten, som gick på arbete i prästgården.

Allihop var de tysta, allihop lutade sig fram, såg ner

i gropen ett par ögonblick och drog sig därpå tillbaka.

Lilljänta stod lite undanträngd och hade inte kunnat

komma fram till gropkanten. Prästen fick se henne och

vinkade åt henne. Hon skulle fram och titta, hon med.

Förut hade hon allt gärna velat tränga sig fram. Men nu

kunde hon inte ta ett steg. Det gick rysningar genom henne.

Hon tordes inte se på vargarna.

Hon hade aldrig sett vargar förut, men hon hade hört dem

tjuta i skogen omkring Koltorp, och hon visste, att vargar

var de värsta odjur, som fanns. De var värre än basilisker.

89LILJECRONAS H E ^

Prästen var muntrare denna morgonen, än hon nånsin

förr hade sett honom. Han nöp ett tag i kragen på hennes

skinnpäls.

— Nu håller jag fast dig, Nora Blåsväder, så att du inte

faller. Du ska se ner i gropen, du, som bara är ett barn,

så att du kan tala om för dem, som är unga, när du blir

gammal, att vi på en enda natt fick två vargar och en räv

i gropen på Lövdala.

Nu stod hon på gropkanten och såg ner äntligen. Gropen

var fyrkantig och brädfodrad som en brunn, fastän mycket

vidare.

Hon tittade efter stora vidunder med gap, där en liten

tös som hon kunde försvinna på en gång. Men hon kunde

inte få syn på dem, och hon vände sig om och såg på prästen.

— Se efter i hörnena!

Hon böjde sig fram en gång till. Det var tämligen skumt

nere i gropen, men nu började hon ändå urskilja något.

Det fanns fyra djur där nere, ett i vart hörn. Alla fyra var

fullkomligt stilla, ögona bara glimmade till, då de tittade

upp mot dagern och människorna.

I hörnet mittframför henne låg räven, liten och röd och

sammanrullad, så att den inte var större än en soffkudde.

I nästa hörn låg ett djur, som var likt en stor, rufsig hund,

i tredje hörnet stod ankan fast och stadig på båda fötterna,

i fjärde hörnet låg en till av de stora, rufsiga hundarna.

Det var något förunderligt och hemskt med stillheten där

nere i giopen. Lilljänta var lika tyst som alla de andra,

då hon steg tillbaka från gropkanten.

När alla hade sett sig nöjda, gick karlarna bort i en grupp

för att talas vid. De måste ju döda vargarna, men det var

inte gott att säga hur de skulle bära sig åt.

Det hade varit en lätt sak ätt skjuta dem, men om det

kom blod i gropen, blev den förstörd. Man skulle aldrig

mer kunna fånga ett djur i den. .

När det inte var fråga om annat än en räv, brukade en

karl hoppa ner i gropen, ge räven ett slag över hjässan, så

att han miste sansen, lägga en snara om halsen på honom

och hissa upp honom.

90RÄVGROPEN

Det var ingen fara att hoppa ner till en räv. Annat var det

att gå ner i en grop, där det fanns inte mindre än två vargar.

Långe-Bengt tog knölpåken, som han brukade begagna, då

han slog räven sanslös, gick fram till gropen och såg ner,

men skakade på huvudet och vände tillbaka till de andra.

En av Vetterpojkarna fattade ett rep och gjorde en

rännsnara av det. Han ställde sig på gropkanten och lät snaran

sjunka ner mittför den ena vargen. Kunde han bara få

snaran över huvudet på vargen, så var det en lätt sak att

dra upp honom.

Snaran sjönk mer och mer, den kom ända inpå vargens

nos, utan att djuret rörde sig. Men plötsligt gjorde det ett

kast på huvudet och gläfste till. Två tandrader glimmade,

och snaran föll avhuggen ner på bottnen i gropen.

De blev hj ärtängsliga, alla, som såg detta. Det var inte

roligt att ge sig i kast med dem, som kunde bita av ett rep

i ett tag.

— Det blir inte annat, än att vi får skjuta dem nere

i gropen, sa prästen. Vi får väl gräva oss en ny grop till

nästa vinter.

Nu steg en karl fram till gropkanten, som förut hade stått

lite bakom de andra. Det var ingen annan än smeden från

Henriksberg, som hade kommit till Lobyn förra kvälln för

att tinga upp hö. Men i bröllopsgården hade de haft så

många ligg-gäster, att de inte hade kunnat bjuda honom

någon sovplats, utan Björn Hindriksson hade bett prästens

hysa honom. Nå, nattstugan på prästgårdsvinden stod alltid

till reds att ta emot gäster, och där hade han legat i natt.

Men nu på morgonen hade alla människor bara haft tankar

för vargarna, så att de håde alldeles glömt bort honom.

Han såg ner i gropen och tog därpå upp Långe-Bengts

knölpåk och vägde den i handen. Men det var ingen, som

trodde, att han gjorde detta annat än för ro skull. Han var

mycket lång, men smärt och såg inte så värst stark ut.

Händerna var smala och vita, det var rakt inga smednävar.

Det var ingen sådan karl, som tycktes ha särdeles ruter

i sig. När man såg hans ögon, tänkte man, att all sorg, som

hade mött honom, hade stigit in i dem och aldrig blivit

91LILJECRONAS H E ^

bortgråten, och när han rörde sig, kunde man också förstå,

att han bar på något, som tyngde och tryckte, för han var

sävlig och långsam som en uttröttad.

Nu stod han och hörde på de andra karlarnas rådslag

en stund, men när han förstod hur hjälplösa de var, sprang

han än en gång raskt upp på gropkanten och hoppade rätt

ner i gropen mittibland de vilda djuren.

Innan någon hann att tänka, ven knölpåken. Det hördes

ett dovt ljud. Det var den ena vargen, som hade fått ett

dövande slag på skallen. Så ett till och ett till. Den andra

vargen hade hunnit att resa sig. Han fick ett första slag

över ryggraden, så att han sjönk samman. Därpå kom

dråpslaget över hjässan för honom också.

— Hit nu med repet! ropade den främmande upp till de

andra.

Långe-Bengt kastade repet med snaran till honom. Han

drog den över huvudet först på den ena vargen, sedan på

den andra och fick dem upphissade.

Räven hade nu fått liv. Han kastade sig med höga hopp

mot gropens väggar, men den främmande brydde sig inte

om honom.

— Sätt nu ner stegen! Drängen får ta reda på de

andra två.

När han kom upp, märktes det hur häpna alla var, både

karlar och kvinnfolk. De kunde ingenting säga.

Kvinn-folkena hade blivit så rädda, då han hade hoppat ner, så

att de stod och darrade, och karlarna skämdes smått över

att de inte hade vågat sig åstad själva.

Men prästdottern kom emot honom, och ögona lyste på

henne.

— Nu har jag sett en riktig karl en gång, sa hon. Det

har jag längtat efter i hela mitt liv.

Han såg på henne med sina sorgmodiga ögon. "Allt i

världen", tycktes de säga, "är ringa och värdelöst, och jag

själv är det sämsta av allt."

Men på samma gång flög det goda leendet över hans ansikte.

— Jag tyckte, att det var synd, att de skulle behöva skjuta

ner i gropen och förstöra den, sa han.

92SPECIEDALERN

SPECIEDALERN.

Man kan väl säga, att det inte var något att göra sig sorg

för. Men verkeligen hade inte prästdottern gått och

känt sig hängfärdig ett par veckor, därför ati hon inte visste

hur hon skulle kunna skaffa sig en speciedaler.

Om hon bara hade bett söta far om den morgonen efter

bröllopet, som hon hade ämnat! Men hon hade fått bannor

av söta mor för det där, som hon hade sagt till smeden,

då han kom upp ur rävgropen. Och inte bara för det, som

hon hade sagt, utan också därför, att hon hade kommit

framrusande, såsom hon gjort. Det hade sett ut, som om hon

hade velat flyga om halsen på honom. När skulle hon komma

så långt, att hon lärde att skicka sig som en anständig

människa och inte som en tolv års barnunge?

Efter detta hade hon inte kommit sig för att be om

pengarna. Det hade varit omöjligt att få råka söta far ensam,

och att säga det till söta mor var detsamma som att kalla

fram nytt bråk och oväsen.

I alla fall var det lett, att hon hade skjutit upp, för nästa

dag var det ingen tanke på att hon kunde våga sig sta. Då

först hade söta mor råkat få höra, att brud och brudgum

och hela brudföljet från Lobyn hade varit i prästgården.

Det gick söta mor djupt till sinnes. Hon skulle väl ha kommit

än mer i olag, om hon hade fått veta, att Maja Lisa hade

varit så överdådig och gett bort en hel speciedaler.

Men ju längre prästdottern väntade med att tala om lånet,

desto mer förargligt blev det att bekänna för söta far och

mor, att hon hade en så stor skuld. Och till sist måste hon

säga sig själv, att hon visst aldrig skulle få mod att be dem

om pengarna. Det fanns ingen hjälp för det. Hon måste

försöka skaffa dem från annat håll.

Hon tänkte på detta, både då hon satt vid lakanssömmen

om dagen och i sin bädd om natten. För visst måste hon

17. — L a g e r I ö f, En saga om en saga. — Liljecronas hem.LILJECRONAS H E ^

betala smeden. Hon kunde inte stå ut med den skammen,

att hon inte skulle gälda sin skuld till den, som så

godtroget hade kommit henne till hjälp.

Om hon hade kunnat resa till Anna Brogren! Men det

var inte att tänka på. Aldrig skulle söta mor låta henne

fara och hälsa på någon, som tyckte om henne.

Men vem annars kunde hon vända sig till? Mormor var

lika fattig som hon själv och hade ingenting annat än det,

som söta far gav henne. Och Ulla Moreus hade väl aldrig

hållit en speciedaler i sin hand.

Minsann var hon inte riktigt brydd. Inte gick det an

heller att gå till vem som helst och säga, att hon inte tordes

be söta far och mor om en speciedaler.

Då hon var som mest rådlös, kom hon att tänka på att

hon hade en moster i livet och att hon torde kunna få hjälp

av henne. Men ack! Hon kunde knappt låta bli att skratta,

då hon tänkte på vilken min moster skulle sätta på sig, om

hon komme och både henne om pengar.

Hon måste väl bli häpen, för systerdottern var henne mer

främmande än någon människa i världen. Det var ett stort,

vitt, oöverstigligt svalg befäst mellan henne och Maja Lisa.

Visst inte för att de levde i ovänskap, men moster hade

vid unga år gått och gift sig med en rik bondson, som hade

vågat sig på att fria till henne. Det skulle ingalunda ha

varit av kärlek, som de två hade blivit ett par, efter allt vad

Maja Lisa hade hört. Han hade varit stor av sig och tyckt,

att det var ståtligt att få en prästdotter till hustru, och hon

hade sagt rentut, att hon hellre ville regera i en förmögen

bondgård än gå hemma och vänta på någon fattig

pastorsadjunkt.

Alltsedan moster hade flyttat till bondgården, hade hon

av fri vilja hållit sig skild från hela sin släkt. Hon ville

alls inte veta av sitt förra liv, och i synnerhet var hon noga

med att ingen från Lövdala fick närma sig henne.

Hon bodde inte längre bort än i Bro socken, men aldrig

nånsin kom hon till prästgården. I stället brukade söta far

eller mormor eller Maja Lisa vart år fara till Svanskog och

hälsa på henne.

94SPECIEDALERN

Oj, oj! Maja Lisa måste bekänna, att hon aldrig hade

varit mycket glad åt de där besökena i bondgården. Inte

vantrivdes hon därför, att mostern under årenas lopp hade

blivit som en annan bondhustru, utan därför, att hon bar sig

så underligt åt, då det kom främmande till henne från

Lövdala. Hon gick inte ut på trappan och bjöd dem vara

välkomna, och när de trädde in i stugan, kunde hon aldrig låta

bli att säga, att de gjorde sig för mycket besvär, som hälsade

på i en bondgård. Strax därpå kunde hon räkna efter hur

lång tid som hade gått, sedan de sist var där, och detta alls

inte på något vänligt sätt, utan så, att de besökande kände

sig ganska eländiga och inte visste om de hade gjort rätt

i att komma eller om de hade bort hålla sig hemma.

Det var för tokigt! En morgon, då Maja Lisa satt med

far och mor vid frukostbordet, råkade hon att kasta fram

några ord om moster i Svanskog, och att man väl inte

alldeles fick glömma bort henne.

Hon hade knappt talat ut, förrän hon ångrade sig. För

vad skulle hon i Svanskog att göra? Det var rätt onödigt.

Moster var inte blidare mot henne än söta mor själv. Bevare

oss väl! Även om Maja Lisa finge fara dit, så visste hon

knappast om hon skulle komma sig för att be om hjälp.

Söta far såg genast upp från vällingtallriken. Det hade

alltid gjort honom ont om prästgårdsmamsellen, som hade

blivit bondhustru, och han var mycket noga med att hon

skulle veta, att hon inte var glömd i sitt gamla hem. Nu

undrade han när någon sist var hos henne. Kanske det var

så längesedan, att de borde fara och hälsa på i Svanskog?

Söta mor teg, eftersom hon inte hade mycken reda på

bondsläkten, och Maja Lisa måste svara, att ingen av dem

hade varit i Svanskog sedan förra julen. Hon fördristade

sig att tillägga, att nu skulle nog moster tycka mest om,

ifall söta far själv fore dit med söta mor.

Men Maja Lisa märkte snart, att inte skulle hon komma

från saken för så lätt köp. Söta far lutade sig bakåt i stolen

och såg inte mycket belåten ut. Han menade visst, att det

fick vara måtta med släktkärleken. Till sist förklarade han,

att honom hade då moster sett så mycket, att inte behövde

95LILJECRONAS H E ^

han fara till Svanskog och visa sig. Men söta mor och Maja

Lisa kunde få resa dit i denna dag. Det passade för innerligt

väl, eftersom både Långe-Bengt och Svarten var lediga.

Det blev bestämt så vid frukostbordet. Ack! Maja Lisa

tyckte, att hon hade velat bita av sig tungan. Varför hade

hon börjat tala om Svanskog? Tänk, att sitta och åka två

mil i samma släde som söta mor!

Men efter frukosten följde söta mor med in i söta fars

kammare, och när hon kom ut igen, var alltsammans

kullkastat. Söta mor sa nu, att ingen mer än Maja Lisa behövde

bege sig till Svanskog, Det märktes nog, att hon inte hade

mycken lust, men det var ungdomen nyttigt att göra sådant,

som bar emot. Och hon skulle gå och inte åka, därför att

söta mor i dag behövde Långe-Bengts hjälp i köket vid

talg-hackningen. Men dagen därpå skulle han få komma och

hämta henne.

Inte med en min tordes prästdottern visa om detta gjorde

henne glad eller ledsen. Men det måste hon ju säga sig själv,

att när hon inte kunde slippa Svanskogsresan, så var det

bättre att gå ensam än att åka dit i sällskap med söta mor.

Eftersom hon skulle vara borta så länge, bad hon

emellertid, att lilljänta alltibland skulle få titta upp till mormor

och höra efter om hon behövde något.

Men söta mor kunde visst inte säga ja till något, som hon

föreslog. Söta mor förordnade genast, att lilljänta skulle

följa med till Svanskog. Inte hade väl Maja Lisa tänkt, att

styvmodern visste så litet vad som var passande, att hon

skulle låta henne gå ensam en så lång väg? Och inte behövde

hon vara orolig för mormor. De var allt så många kvinnfolk

på gården, att de kunde se till henne.

Ja, söta mor fick sin vilja fram också i detta, och om en

timme var de på väg, både prästdottern och lilljänta.

De gick sakta och allvarligt både i allén och på vägen,

så länge som de syntes från Lövdala. Men snart kom de in

i en granskogsdunge, där ingen i prästgården kunde se en

skymt av dem.

Och visst var det så, att prästdottern tyckte, att denna

färden till Svanskog var tråkig och onödig, men nu råkade

96SPECIEDALERN

det till att vara det allra vackraste vinterväder, och en

utförsbacke hade hon framför sig, som var både brant och

lång, och hon var fri och lössläppt, som hon inte hade varit

på månader, och hon kände det, som om hon hade kommit

ut ur en trång bur. Och hon, som var sjutton år, räckte

handen till henne, som var tretton, och de gav sig åstad

i Vilt språng, ända tills de hamnade i den stora drivan vid

foten av backen och blev liggande där och storskrattade.

När de kom fram till Svanskog, var klockan inte mer än

ett på dagen. De hade haft sådan tur, att de inte hade behövt

gå till fots mer än halva vägen. Alltifrån Broby hade de fått

åka med en dräng från Svanskog, som hade varit ute och

skjutsat och körde hem med tom släde.

Det var gästgiveri i Svanskog, fastän på långt när inte

så stort som i Broby, där det var jämn rörelse av kommande

och farande. Till Svanskog, som låg långt bort i norra delen

av socknen, kom på sin höjd en resande om dagen, och

ibland kunde visst hela veckan gå, utan att någon begärde

skjuts.

Allt var sig likt här uppe. Varken moster eller någon av

hennes pigor kom ut för att hjälpa prästdottern och lilljänta

ur släden. Ack, ack! Det blev Maja Lisa så trångt om

hjärtat, alldeles så, som om bröstkorgen skulle ha snört sig

samman, så att det inte hade rum nog att klappa i. På vägen

hade hon varit mera hoppfull, men när hon nu steg ur

släden, kände hon på sig, att moster inte skulle hjälpa

henne.

Det var en stor byggnad i Svanskog med ingång mittpå

långväggen och inte borta vid ena hörnet, som det annars

var brukligt på bondstugor. Framför ingången fanns en

förstukvist, inte fullt så stor som den på Lövdala, men ändå

snarlik den med samma slags tak och samma slags pelare.

Verkeligen var det inte eget! Så många gånger, som

prästdottern hade varit här förut, hade hon aldrig tänkt på detta

med förstukvisten. Hon fick visst lov att stanna lite här ute

för att betrakta både den och allt annat. Boningshuset var

gammalt, men det hade blivit reparerat och ändrat i mosters

97LILJECRONAS H E ^

tid, och nog hade då barndomshemmet fått tjäna till mönster.

Det fanns lika många och lika stora rutor i fönsterna här

som där, och de halvrunda vindsgluggarna hade man gott

kunnat flytta från den ena byggningen till den andra, utan

att någon hade märkt skillnaden.

Det blev genast litet bättre rum åt hjärtat. Kanske var

det ändå ingen så stor dumhet att gå hit? Kanske att den

gamla prästdottern inte var så alldeles försvunnen, som hon

ville inbilla både sig själv och andra?

Förstun var mindre än den på Lövdala. Liksom där fanns

det halvrunda skåp i hörnena, och väggarna var gråstrukna

och överstänkta med svarta och vita färgprickar. I

trappuppgången syntes grova bjälkväggar just som där hemma,

och vindstrappan var vådlig och brant med små, täta steg.

Det gick säkert likaså bra här som i trappan på Lövdala

att hänga sig fast i ledstången och glida utför utan att röra

fötterna.

Mitt fram i förstun fanns en dörr, som ledde till ett stort

rum, som stod för de resandes räkning. Där råkade man

aldrig någon av hemfolket. Men prästdottern vred i alla fall

om nyckeln och tittade in. Det var, som hon hade väntat:

där var möblerat med gula björkstolar och vita slagbord,

alldeles som i saln på Lövdala. Inte en gång den stora

kallan saknades borta vid ena fönstret. En sak var det dock,

som var olika. De blå mattgångarna fanns där nog också,

men de hade inte samma mönster. Men då Maja Lisa tänkte

efter, förstod hon, att detta inte var mosters fel. Hon hade

vävt efter de gamla mattgångarna, som fanns i hennes

barndom. Det var de där hemma, som hade ändrat rutningen.

Prästdottern låste igen dörrn och blev därpå stående stilla

i förstun. Tårarna hade kommit henne i ögona. Men inte

trodde hon, att moster tyckte om något slags hj ärtnupenhet.

Hon ville se lugn och glad ut, när hon kom in till henne.

Det var Maja Lisas vanliga tur! När hon öppnade dörrn

till storstugan, såg hon, att moster höll på att byka. Hon

hade en stor bykgryta hängande över elden, och bykkaret,

som var fullt av kläder, stod mittpå golvet, medan luten

sakta rann bort ur det. Nu skulle väl moster bli mer misslynt

98SPECIEDALERN

än vanligt över att det kom främmande. Det var mycket

vatten utspillt på golvet, och på en lång bänk låg nytvättade,

grova kläder. Det fick ju Maja Lisa erkänna, att ingen

kunde bli glad åt att ta emot gäster i ett rum, som var så

tillstökat.

Här inne fanns ingenting, som påminde om Lövdala, utan

här var vanlig bondstuga. Maja Lisa hade alltid tyckt, att

det var ett vackert och ärevördigt rum med de stora,

takhöga skåpena, den väldiga himmelssängen och de långa,

väggfasta bänkarna. Men nu hade tvättkläderna förjagat

trevnaden.

Moster stod vid en balja med ryggen åt dörrn och

skubbade och gned av alla krafter. Maja Lisa hade hört många

gånger om sin mor och hennes systrar, att de hade varit

långa och spädvuxna som hon själv, men moster var nu

stor och duktig och såg alls inte vek ut. Hon bar svart

vadmalskjortel och rött livstycke med vit överdel. Den korta,

vita fårskinnspälsen, som hörde till dräkten, hade hon

kastat av sig under arbetet.

Inte vände sig moster mot dörrn, när de öppnade den,

och inte ett ord sa hon. Det var säkert, att Maja Lisa

önskade sig många mil därifrån. Men hon hade ingen annan

råd; hon fick gå bort till henne och sträcka fram handen

för att hälsa.

Moster hade båda sina händer nere i vattnet. Hon drog

upp den ena, men inte gjorde hon sig besvär att torka av

den, utan hon räckte handbaken åt systerdottern.

— Jaså, det blev du, som kom till sist, sa hon. Den nya

prästfrua är väl för fin för att hälsa på oss bondfolk.

Hon sa verkeligen inte något mer än detta, och hon talade

inte mer ovänligt, än hon brukade, men säkert var Maja

Lisa inte så tålig som vanligt, utan hon brast i gråt.

Kanhända att hon tog så illa vid sig, därför att hon var ute med

tiggarstaven, och nu tyckte hon sig inte våga att ta fram den.

Då tårarna kom farande, kände hon sig först riktigt

eländig. Ack, ack, att hon skulle ge sig själv till spillo på

sådant sätt hos denna mostern, som inte hade något hjärta

99LILJECRONAS H E ^

för henne! Och inte var det så heller, att hon bara fällde

ett par tårar, som var lätt borttorkade. O nej, de kom

strömmande i riktiga floder utför kinderna, och strupen blev så

tillsnörd, att hon inte kunde säga ett ord.

Det gjorde henne så bitterligen ont om henne själv. Hon

grät över att hon grät, och det vet man ju, att har man bara

kommit så långt, då vill det aldrig bli något slut på gråten.

Helst hade hon velat rusa i väg ut och gå hem med

detsamma. Hon gick också så långt som till dörrn, men när

hon kom dit, kände hon sig så svag, att knäna vek sig under

henne. Det fanns en liten kort bänk tätt vid dörrn, och där

blev hon sittande.

Hela tiden kunde hon så väl föreställa sig vad moster

skulle tänka om henne, som kom in och grät och störde

henne mitt i tvätten. Fast hon såg då inte ut att bli så värst

orolig. Hon slutade upp att skubba på kläderna, men hon

gav sig allt tid att slå en skopa hett vatten i bykkaret och

att lägga ett par vedträn på elden, innan hon kom bort till

henne.

— Du ska väl inte ta så illa vid dig, sa hon. Jag är

kanske inte så farlig, som jag ser ut.

Men om hon hade trott, att hon skulle stilla prästdotterns

gråt med detta, så bedrog hon sig. Den hade en så djup och

rik sorgekälla att flöda ur, så att när den nu hade kommit

i gång, måste den hålla på i timtal.

Prästdottern kunde inte svara ett ord, fastän hon väl

förstod, att moster skulle bli otålig och att hon behövde gå

och se till byken. Men moster blev inte rådlös, utan hon

vände sig till lilljänta, som hade hållit sig bredvid

prästdottern hela tiden och nu stod helt förskrämd och strök

hennes ena hand.

— Kanske att du har reda på vad det är hon gråter för?

Hon kan väl inte ha tagit sig så djupt av att jag inte hade

tid att hälsa ordentligt på henne?

Det lät på rösten, som om hon skulle ha velat skratta åt

alltihop, och det måtte lilljänta ha förstått, för hon blev

på en gång riktigt ursinnig.

100SPECIEDALERN

— Skulle hon inte gråta, så som ni bär er åt mot henne?

Här kommer hon till sin mors egen syster för att få hjälp,

och så säger ni inte ett vänligt ord till henne!

Prästdottern fick brått att lägga handen över lilljäntas

mun, men det hjälpte inte, för lilljänta hade inte tålt vid

att se, att mamsell Maja Lisa grät, utan nu hade hon råkat

i det rätta desperata blåsvädershumöret.

Man kunde inte märka, att moster blev ond på lilljänta,

men hon började tala bredare bondmål, än hon hade gjort

förut, och allt, vad hon sa, kom gnälligt och långsamt.

Vad kunde det vara, som hon skulle hjälpa Maja Lisa

med? Hon hade det väl så bra på Lövdala, så att inte kunde

hon behöva hjälp av en fattig bondhustru.

Hon kunde inte ha sagt något bättre för att få lilljänta

i gång.

— Ni är visst av densamma ulla som styvmora hennes,

sa hon. Men annars ska jag säga, att hon har kommit hit

för att be er om en — — —

Nu högg prästdottern så kraftigt tag i hennes arm, att

hon teg. Men moster låddes inte det minsta om avbrottet.

— Kan det vara så svårt för Maja Lisa, att ho har fått

styvmor? De plär säga, att den, som får styvmor, får också

styvfar, men så kan det väl inte ha gått henne. Inte är det

väl möjligt, att det finns någe, som ho vill ha och inte får?

Prästdottern gjorde alla möjliga tecken åt lilljänta, men

vad hjälpte det, när moster på detta sättet satt och eggade

upp henne?

— Ni kan väl själv se på"na hur hon har det, sa lilljänta,

om ni har ögon att se med. Hon är ju inte mycke bättre

klädd än jag, och hon är bara skinn och ben. De säger ju,

att blodet är tjockare än vatten, men det är visst inte så

med er. Inte frågar ni efter, att styvmora plågar ihjäPna.

Det blev så plågsamt, allt detta, för prästdottern. Svårt

var det, att hon inte kunde bli herre över gråten, och än

värre, att moster lockade lilljänta att tala om allt möjligt.

Vem visste hur moster tog det? Kanske hon hade riktigt

agg till systerdottern och bara var glad åt det, som hon

hörde.

101LILJECRONAS H E ^

Hon kunde inte stå ut längre. Hon reste sig och famlade

sig fram till dörrn. Men när hon skulle lyfta dörrklinkan,

var den på något sätt i olag. Hon kunde inte få upp den

genast, hon ryckte och drog, och sjönk så samman — föll

till golvet — — —

När hon kom till sans igen, låg hon i en säng i rummet

med de blårutiga gångmattorna. Hon vilade på så mjuka

kuddar och så fina lakan, att det knappast fanns maken på

Lövdala. Bredvid sängen stod ett bord och på bordet en

bricka och på brickan ett fat, och över fatet låg en duk.

Jo, hon kände sig lite hungrig, och hon skyndade att ta

duken av fatet. Men det fanns inte något ätbart under den,

utan bara en stor, blank, präktig speciedaler.

Först kunde hon inte begripa hur detta hängde samman,

men så förstod hon ju. Moster hade lockat sanningen ur

lilljänta. Hon blev så glad och så rörd, att hon började

gråta igen, och när hon hade gråtit en stund, somnade hon.

Hon sov i ett sträck, ända tills väggklockan i storstugan

slog tre. När hon då såg upp, var speciedalern borta, men

det stod i stället all möjlig god mat bredvid sängen. Hon

blev rädd först, därför att slanten var borta, men hon tänkte

som så, att hon var i goda händer nu, och hon lugnade sig

och åt.

När hon hade ätit, blev hon på nytt så rörd över att hon

hade mött så mycken godhet, att hon omigen började gråta.

Och hon grät, tills hon somnade.

Nästa gång hon vaknade, var det mörka kvällen. Det

brann en brasa i spisen, och moster satt bredvid sängen och

såg på henne.

Det första, som hon sa, var, att Maja Lisa skulle ursäkta,

men hon hade tagit sig den dristigheten att skicka

speciedalern till karlen, som hade lånat ut den. Det hade gått

skjuts upp till Henriksberg nu på eftermiddagen, och

drängen hade fått dalern med sig med befallnings att ta reda

på vilken av smederna som hade tingat upp hö i Lobyn

i julas. Han skulle lämna slanten till honom och hälsa från

prästdottern. Moster hade tyckt, att detta var det bästa. Det

102SPECIEDALERN

var väl inte så lätt för Maja Lisa att där nere i Svartsjö få

bud till Henriksberg.

Återigen blev prästdottern så rörd, att hon knappt kunde

svara. Men moster lät henne inte komma i gråt, utan började

i stället fråga ut henne om Lövdala. Hon talade inte om

styvmodern eller om något tråkigt, utan bara om sådant,

som hon inte kunde bli ledsen för. Hur var det med

mormor? Hade hon det lika fint på brygghuskammarn, som hon

brukade? Och hur var det med Gammal-Bengta i

drängstugan? Hade hon det lika smutsigt som förr? Och bodde

kattugglan kvar på vinden? Och satt trasten i grantoppen

borta vid Vilarsten och spelade om vårkvällarna? Och

fanns det liljekonvaljer i björkhagen bakom trädgården nu

om årena? Och stod den gamla stolpboden kvar än? Och

var den nya prästgårdsbyggningen, som Maja Lisas far hade

satt upp, alldeles lik den gamla? Och hade de fårena ännu

i det gamla, mörka fårhuset?

Prästdottern låg där rätt förvånad och hörde på. Det var

ingenting, som moster inte kom ihåg att fråga om.

Till sist talade hon litet om sig själv.

— Jag ska säga dig, att första tiden jag var gift, gick

jag hem till Lövdala, så ofta jag kunde. Jag såg, att folket

här i Svanskog inte tyckte om det, men jag gick ändå, för

jag längtade. Jag hade svårt att trivas då i början. Det var

inte så lätt för mig, ska du veta. Jag hade en svärmor, som

var mot mig, som din styvmor är mot dig. Det var en annan

också, som var rätt sträng och hård. Vi var inte så goda

vänner, som vi har blivit sen, och det var det, som var det

värsta.

Men så märkte jag ju, att för var gång jag kom till

Lövdala, blev det svårare för mig att vända om hit tillbaka.

Och till sist fick jag lov att gå till rätta med mig själv och

fråga mig hur jag virile ha det. Det var detta stället, som

jag hade valt till mitt hem, och här måste jag leva, och det

var väl dumt av mig att förnöta livet med att längta efter

det, som jag hade lämnat. Jag tog mitt beslut: jag skulle

aldrig mer gå till Lövdala, och jag skulle inte ha något

att göra med Lövdalafolket heller. Jag ville alldeles komma

103LILJECRONAS H E ^

bort ifrån det gamla. Och detta var det riktiga för mig.

Sedan dess blev jag lugnare själv, och de andra förändrade

sig emot mig, när de förstod, att jag ville höra dem till på

allvar.

Du kan tro, att de hade ögona på mig, när ni kom hit

för att hälsa på. Men de såg och förstod, att jag bjöd till

att hålla mig främmande för er.

Ja, jag hade satt opp en så fast mur mellan mig och er,

att jag trodde, att ingenting i världen kunde riva ner den.

Men jag hade aldrig tagit med i beräkningen, att en

prästdotter från Lövdala skulle komma till mig liten och vek,

som jag själv var vid hennes år, och be mig om hjälp. Se,

då tog det slut med all min kraft.

Men du ska inte tro, att jag får några ledsamheter

fördenskull här hemma. Vet du vad jag gjorde nyss, medan du

sov? Jo, jag tog min karl i tröjärmen och lät honom gå

hit till dörrn och bara kasta en blick på dig. Och sen talade

jag om för honom hur det hängde ihop och frågade om

han hade något emot, att jag hjälpte dig. Och nu ska du

höra vad han sa. "Ho, som ligger där inne, ho ä så lik dej

själv, sån du va, när du först kom te mej, så att den, som

inte hjälper"na och står"na bi, den ska få mä mej å göra."

104FINNPRÄSTEN

FINNPRÄSTEN.

Det var som förgjort. Maja Lisa kunde inte låta bli att

tänka på söta mor. Hela morgonen hade hon henne

i tankarna, och fast hon visste henne vara i fullt arbete med

ljusstöpning på Lövdala, kunde hon inte hjälpa, att hon

spratt till, var gång någon öppnade en dörr, i rädsla att

söta mor skulle komma in genom den och se hur illa hon

bar sig åt.

För tänk, om söta mor visste, att hon hade sovit ända

till åtta på morgonen! Och än mer: att moster hade varit

så huld mot henne, att hon hade kommit och bjudit henne

kaffe på sängen, fastän allt kaffedrickande var förbjudet av

Kungl. Majestät! Söta mor, som var så noga, att man skulle

följa alla förordningar! Hon hade nog blivit så upprörd,

att de röda fläckarna hade börjat brinna på kinderna.

Eller tänk, om söta mor hade sett hur moster denna dagen

lämnade allt arbete för att sitta på bänken mellan fönstret

och det breda storstugubordet och prata med Maja Lisa!

Eller om hon hade hört hur moster skrattade, då

systerdottern berättade om söta mor och alla hennes bedrifter!

För nu, då Maja Lisa var utvilad, var hon ingen pipesill

längre, utan hon gjorde bara narr av alla sina

besvärligheter. Söta mor hade nog väntat, att denna mostern skulle

vara likadan mot Maja Lisa som hon själv. Hon skulle ha

blivit rätt förtretad, om hon hade kommit underfund med

hur hon tagit miste.

Men inte hade det varit så farligt, om söta mor hade fallit

över Maja Lisa, när hon var ensam med moster. Hade

hon kommit ett stycke fram på dagen, kunde det ha slagit

värre ut.

Mittpå förmiddagen svängde en resande in på

gästgivargården. Maja Lisa skyndade att vända sig mot fönstret och

såg en lång, vacker karl stiga ur en liten grönmålad släde.

105LILJECRONAS H E ^

Han var klädd i hemvävda vadmalskläder, så ljusa, att de

nästan var vita, och hade ingen päls, men det syntes av det

frimodiga sätt, varpå han skakade hand med gästgivarn,

att det var en herreman.

Moster var så van vid resande, att hon inte en gång

brydde sig om att se ut. Maja Lisa måste be henne vända

sig mot fönstret och tala om vem den vackra karlen var.

Det var så lyckligt, att moster kunde ge henne besked.

Han, som stod där ute, jo, det var minsann prästen i

Finne-rud, pastor Liljecrona.

Söta mor skulle just ha varit där för att se hur Maja Lisa

ryckte till, då hon hörde namnet på den främmande. Moster

märkte det också och blev nyfiken, men det gjorde

ingenting, för hon var sådan, att Maja Lisa gärna berättade för

henne om drömpannkakan och drömmen. Den historien hade

det varit omöjligt att berätta för söta mor. Hon skulle bara

ha gjort en föraktlig knyck på nacken åt alltsammans.

Moster däremot tog den på fullaste allvar.

— Det vore inte det sämsta för dig, om du kunde få

honom, sa hon. Inte nog med att han är vacker, utan han

är också en riktigt präktig karl.

Maj a Lisa blev ganska förvånad. Inte kunde moster mena,

att hon skulle gifta sig med prästen i Finnerud? Det låg

så långt upp i norr, ändå längre bort än Västmarken. Och

där bodde ju inga andra än finnar, som hade flyttat dit

för ett par hundra år sen och inte kunde tala svenska. För

Maja Lisa var Finnerud så främmande, som om det hade

legat överöst i Lappmarken.

Men moster lugnade henne. Hon skulle inte vara rädd för

att behöva bo i Finnerud. Pastor Liljecrona hade varit präst

där i elva år, men nu skulle han troligen flytta därifrån

och bli kyrkoherde i Sjöskoga.

Då började Maja Lisa förstå varför moster hade blivit

så ivrig. Hon, som var gammal prästdotter, visste nog, att

Sjöskoga var det bästa pastoratet i stiftet.

Men Maja Lisa brydde sig egentligen varken om Finnerud

eller Sjöskoga. Hennes man måste vara präst i Svartsjö och

bo på Lövdala.

106FINNPRÄSTEN

— Ja, så säger du nu, men bara den rätte kommer, frågar

du varken efter gård eller socken.

Moster talade så -allvarligt, att Maja Lisa måste än en

gång vända sig mot fönstret och se ut. Verkeligen var inte

prästen mycket vacker med sin ståtliga figur och sina

blixtrande, blå ögon. Han hade en hög, glad röst, som hördes

ända in. Gästgivarn stod och hörde på honom med en belåten

min, och från stall och loge skyndade hans drängar fram

för att spänna från hästen.

— Se, hur de kommer från alla håll! Det märks, att det

är Finnerudsprästen, som är ute. Honom tycker alla om. Vi

ska väl tro, att han inte far genast, utan stannar en stund,

så att du får tala ett par ord med honom.

Moster hade knappt sagt detta, förrän dörrn gick upp och

prästen kom in till dem.

Redan då han stod på tröskeln, ropade han, att gästgivarn

hade bett honom gå in i den fina saln, men inte ville han

sitta där ensam. Mor Margreta hade väl ingenting emot,

att han kom in till henne i storstugan? Han fick kanske

vänta rätt länge i gästgivargården. Hans bror, förvaltarn på

Henriksberg, hade stämt möte med honom här, men han

var inte kommen. Visste inte vad som stod på, hade fått

budet med en skidlöpare sent i natt och rest hemifrån tidigt

i morse. Bruksförvaltarn borde egentligen ha varit här före

honom.

Ordena kom som en ström. Moster gick emot honom för

att hälsa, och Maja Lisa tänkte, att hon var visst likaså

glad åt honom som karlarna där ute. Äntligen fick moster

ordet för att säga honom, att han kunde sitta i storstugan,

så länge han ville. Det blev inte många gånger till nu, som

han kom den vägen fram. Hon fick lov att lyckönska honom

till det stora gället, som han skulle ta emot, fast det blev

en saknad för henne att inte mer få se honom.

Han gjorde en otålig rörelse.

— Jag vet inte hur jag ska göra, mor Margreta. Jag tror

jag får avsäga mig alltihop. Men vad tus... Nej, jag ska

väl inte svära, jag, som är präst!

107LILJECRONAS H E ^

Han hade ropat till så för intet annat än det, att han hade

fått syn på prästdottern. Hon hade hela tiden suttit kvar

på fönsterbänken, och inte förrän nu hade han lagt märke

till henne.

Han gjorde Maja Lisa inte litet förlägen, då han gav sig

till att fråga med hög röst:

— Vad är det för grannlåt, som ni har fått i huset, mor

Margreta?

Moster talade om vem hon var, men han uppförde sig

inte mera passande fördenskull.

Ja, det kunde han just tro, att detta var en av de vackra

prästdöttrarna från Lövdala. Det var då väl, att han till

sist fick se henne. För alla de gånger, som han hade bett

mor Margreta, att hon skulle bjuda honom tillsammans med

systerdottern, så att han skulle få veta om det var sant, vad

folk sa om henne!

Maja Lisa blev inte bara förlägen, utan riktigt skrämd.

Det gick inte an att sitta och höra på sådant. Söta mor . . .

Men det var ju sant! Söta mor höll på att stöpa ljus på

Lövdala.

Moster såg nog, att hon blev ängslig. Hon sökte få honom

från att molstirra på Maja Lisa.

Det var väl inte möjligt, att han ämnade avsäga sig

Sjö-skoga? sa hon. Han måtte väl vara glad att ha fått ett så

stort pastorat vid så unga år. Hon hade hört, att det bara

brukade vara gamla gubbar, som kunde komma åt ett så

fett köttstycke.

Han ryckte på axlarna. Det hade ju aldrig varit hans

mening att komma dit. Lyckan hade varit honom alltför

huld. Han hade varit nöjd, som han hade det.

Men sökt hade han ju?

Å ja, det var alla de där släktingarna, som hade legat

över honom.

Nu hade han glömt Maja Lisa så väl, som om hon aldrig

hade funnits. Han tänkte bara på sitt, medan han gick fram

och tillbaka på golvet med rynkad panna och med mycken

häftighet i rörelserna. Han hade en lång lock över pannan,

som han fattade om med handen och ställde rätt i vädret

108FINNPRÄSTEN

och sedan lät falla ner igen. Han tycktes då alls inte vara

noga med sitt utseende, fast hon måste bekänna, att han

var så vacker, att han tog sig bra ut, hur han än bar sig åt.

Äntligen stannade han framför moster och frågade om han

finge be henne om ett råd. För han hade tänkt så mycket

fram och tillbaka nu. Han visste varken ut eller in.

Vid detta reste Maja Lisa på sig. Hon tyckte, att hon inte

borde sitta och höra på hans hemligheter. Men han var en

sådan, som hade ögon i nacken. Så fort som han märkte,

att hon rörde på sig, bad han, att hon skulle bli sittande.

Det var en sådan glädje att ha något vackert att titta på.

Tänk, att hon redan hade blivit så van vid honom, att hon

inte en gång rodnade! Men det var heller alls intet att bli

generad för. Hon märkte nog, att han såg på henne alldeles

som på en vacker docka. Föll honom visst inte in ett

ögonblick, att den dockan kunde både höra och tänka.

När han nu började tala med moster, slog han sig ner

på det breda bordet med ryggen åt prästdottern. Hon trodde,

att hon var alldeles borta ur hans tankar. Men rätt som

det var, satt han grensle över en stol och stirrade på

henne.

Nå, nu ville han för det första fråga om mor Margreta

hade hört något om det myckna bekymmer, som han hade

gjort folket i Finnmarken, alltifrån det han kom dit. Visste

hon av, att redan första gången han predikade i

Finneruds-kapellet, hade finngubbarna och finngummorna suttit och

undrat vad han kunde ha gjort för ont, som hade blivit

skickad upp till dem?

Moster ville svara, men han gav henne inte tid. Jo, det

var sant, att de hade undrat just på detta, och de hade

kanske haft skäl till det. De visste vad de hade för ett

boställe att bjuda sin präst och vad han fick för lön hos

dem, och de hade klart för sig, att de inte kunde få andra

präster än just sådana, som ingen annan ville ha. Och när

de nu hade fått se honom . . .

Den ståtliga karlen avbröt sig och visste inte hur han

skulle fortsätta, men moster fyllde ut meningen åt honom.

18. — Lagerlöf, En saga om en saga. — Liljecronas hem. JQQLILJECRONAS H E ^

— De tyckte väl, att pastorn var för ung och vacker för

att komma opp till dem.

Han tog vid igen med full fart. Nå, de såg ju, att han

inte var lastgammal, och fast de inte förstod vad han sa,

eftersom han talade svenska, så hörde de ju, att han kunde

både tala och sjunga. De kom sams om, både gubbar och

gummor, att han var en sådan, som borde bo i en prästgård

med höga rum och stora glasfönster, och att han aldrig

skulle ha flyttat upp till dem, om det inte hade varit något

fel på honom.

— Var kanske inte så lätt att tro annat heller.

— Nej, det var väl inte det. Och inte förr for någon av

dem ner till svenskbygden för att feälja björnhudar och

fårskinn, än de gav honom i uppdrag att ta reda på vad

det var för ett fel med prästen.

Han sprang upp från stoln och gick fram och tillbaka

på golvet. Var visst än i dag upprörd över detta. Moster

bara skrattade och frågade om de utskickade hade fått reda

på något.

— Ah! Vad skulle de få reda på? Visste ingenting annat,

när de kom tillbaka, än att det var på egen begäran, som

han hade blivit skickad opp till Finnerud.

Finngubbar och finngummor var lika kloka som förut, de.

Omöjligt förstås för någon att tänka ut, att han hade kommit

till dem, därför att de var övergivna och försummade och

skilda från sitt eget folk. Måste förhålla sig på något annat

sätt.

— De är så kloka där oppe i Finnmarken, ser pastorn.

En får inte räkna för noga med dem.

— När de nu hade hört så säkert, att han inte hade gjort

något ont, fick de ju lov att tro detta. Men de nöjde sig

inte, förrän de hade hittat på en förklaring efter sitt eget

huvud. Han hade nog kommit opp till dem bara för att få

övning och vana i kallet. Skulle säkert flytta sin väg, så

snart som han kände sig hemmastadd på en predikstol.

— Och så fick de inte rätt i det heller!

— De fick inte det, nej. Nu har jag varit där i elva år.

Han skrattade harmset. Men än i denna dag kan de inte

110FINNPRÄSTEN

låta bli att fundera på mig. Det finns inte en herreman

i socken, och om jag hade gått och jämrat mig över min

ensamhet, så skulle de ha förstått mig. Och om jag hade

stängt mig inne i prästgården med mina böcker som

sällskap, så skulle de ha förstått det med. Men en präst, som

jämt var ute och soni var nöjd att umgås med bara

finn-bönder! En, som ville ha reda på hur de skötte myrslåtter

och hur de brände fall, och som gick med dem på jakt, en

sån präst kunde de inte bli kloka på.

Han satt nu åter grensle på stoln och svängde den runt

ett varv, så att han kom öga mot öga med Maja Lisa. Men

han fortsatte att tala med moster.

När han hade gått i Finnerud något år, hade han en

söndag tagit sig till att predika på finska. De hade gråtit i

kyrkan, varenda människa, så tagna hade de blivit. Och

hade visst inte kommit sig för, en enda av dem, att fundera

över honom, förrän gudstjänsten var slut. Men bara de hade

kommit ur kyrkan, hade de börjat pa det gamla sättet. Vad

kunde prästen ha för mening med att tala på finska? De

hade gått till Petrus, som var dräng i prästgården, och hört

sig för. Hade han förstått om prästen önskade sig en ny

prästgård? Pekka hade aldrig märkt annat, än att prästen

var nöjd med att bo i en vanlig finnstuga med bara ett rum

och eldstad utan skorsten, så att man måste öppna en lucka

i taket för att släppa ut röken. Och de fick gå sin väg utan

att begripa mer än förut. Man kunde ju bli trött på sådana,

kunde man inte?

— Pastorn ska veta, att vi här hemma har inte alltid

varit så bra mot de där främmande.

Inte kunna begripa en så enkel sak, som att man vill dem

väl! De skulle ha varit riktigt belåtna, om han hade satt

på sig en bedrövad min, som om han hade sörjt över att

förnöta den sköna ungdomstiden bland fattiga finnbönder.

Det gjorde dem oroliga, att han såg nöjd och glad ut.

Ett år hade han talat vid några finnbarn, att de skulle

komma till honom och läsa svenska för att inte vara så

hjälplösa som föräldrarna vid ting och marknader nere i

svenskbygden. Men när finngummor och finngubbar hörde.

111LILJECRONAS H E ^

att barnena började tala svenska, kom den gamla oron upp

i dem. Och så tvärt till Pekka. Kanske att prästen ville ha

större lön? Pekka lät dem veta, att han aldrig hade hört

annat, än att prästen var nöjd med en lön, som inte var

större, än vad en dräng hos en svensk bonde hade. Pekka

var den enda där uppe, som hade en smula förstånd.

På samma sätt hade det gått, då han hade lärt

finngummorna att odla lin. Han hade följt med dem och visat dem

alltsammans, hade själv både sått och häcklat och skakat.

Men när de hade hunnit så långt, att de hade eget lin att

spinna i finnpörtena, då hade den gamla oron kommit

tillbaka. Varför hade prästen lärt dem att odla lin? Det var

omöjligt att begripa. De fick lov att ta sin tillflykt till

Pekka igen. Det var väl inte så, att prästen ville ha en ny

väg fram till prästgården? Pekka svarade, att husbonden var

nöjd med den väg, som han hade, fast den var så gropig

och backig, att det knappt var möjligt att komma fram där

med häst annat än på vinterföre.

Å ja, sådant var retsamt, det förstod mor Margreta. Kanske

det var för detta, som han hade sökt sig därifrån?

Det hade gjort sitt till. Han hade funnit det tråkigt, att

han aldrig kunde vinna deras förtroende. Men mest hade det

väl varit, för att modern jämt hade legat över honom med

böner, hon och hela släkten. De var lika omöjliga, de, som

finnbönderna. Skrev oupphörligen till honom, att han

förspillde sitt liv. Frestade honom att söka sig söder ut, så

snart som ett något så när anständigt pastorat blev ledigt.

Det hade nog tröttat honom, men förut hade han inte

frågat efter dem, för han ville göra sin gärning. När så

Sjöskoga ...

Han avbröt sig, gick och ställde sig mittframför

prästdottern och såg på henne.

En sådan som hon, sa han eftertänksamt, kunde han förstås

aldrig få, om han stannade i Finnerud.

Det var då tydligt, att han tyckte, att hon var vacker.

Men det var ingenting mer heller. Han bara såg på henne

som på en livlös bild. Inte en gång söta mor kunde ha funnit

112FINNPRÄSTEN

det minsta spår av ömhet i de långa blickarna, som han

gav henne.

Strax därpå började han igen att tala om sina bekymmer.

När den gamle änklingen prosten Cameen i Sjöskoga hade

dött nu i somras och pastoratet hade blivit ledigt, så hade

det fallit honom in, att han skulle söka. Han tyckte, att han

kunde göra sin mor den glädjen att lämna in sin ansökan,

eftersom det ingen fara var, att det kunde leda till något.

Sjöskoga brukade alltid bli bortgivet till någon gammal

professor eller skolpräst, som sökte direkt hos kungen. Hade

också gärna velat se vad de skulle göra för min i Finnerud.

Men det var i alla fall mest av okynne, som han reste ner

till Karlstad med sina handlingar.

Han blev tvehågsen många gånger, medan han var på

vägen. Folk skulle kanske göra narr av honom. Det var för

tilltagset av en Finnmarkskaplan att söka det stora

pastoratet. Tänkte så, att han ändå kunde resa in till Karlstad,

när han var på väg. Skulle inte lämna fram sina papper,

förrän han hade tagit reda på vilka andra det var, som

sökte.

Resan drog ut längre, än han hade trott, och han kom

till staden, nätt och jämnt en timme innan ansökningstiden

var ute. Hade bara tid att sätta in hästen, sedan måste han

skynda upp i konsistorium.

När han kom i trappan, blev han så ångerköpt igen, att

han höll på att vända.

Men konsistorienotarien var ju en god vän till honom, och

när han nu ändå var där, ville han gå in och hälsa.

Sjöskoga skulle han inte nämna. Han kunde säga, att han hade

farit ner till Karlstad för att träffa mor.

Knappt hade han stuckit in huvudet genom dörrn, förrän

konsistorienotarien ropade mot honom:

— Se, här kommer äntligen en för att söka Sjöskoga!

Jag har väntat på bror under hela ansökningstiden.

Först hade han trott, att den andre bara skämtade med

honom, och han sa ifrån, att han hade kommit till staden

för att råka mor. Hur kunde bror tro, att han skulle söka

Sjöskoga? Han var väl inte så bortkommen, att han inte

113LILJECRONAS H E ^

visste, att Kungl. Majestät skulle ge Sjöskoga till något

gammalt lärdomsljus från Uppsala eller Lund.

— Det måtte ni inbilla er allihop, sa konsistorienotarien.

Ni är så missmodiga, att ingen vågar sig på att söka. Men

det är andra tider nu, än då förra kungen levde. Jag blev

glad, då bror kom, för jag har inte fått in mer än två

ansökningar. En till borde vi ha åtminstone. Kom nu fram

bara med papperna!

På det sättet hade han blivit narrad att lämna in sin

ansökan. När han kom hem, gick han ett par dar och

undrade om detta skulle få någon framgång. Men snart

var han inne i de vanliga sysslorna och hade glömt alltihop,

då han en vacker dag fick en skrivelse från konsistorium.

Han var uppförd i tredje förslagsrummet, och om några

veckor skulle han fara till Sjöskoga och hålla provpredikan.

Han hade inte blivit glad, nej, inte ett ögonblick. Hade

helst velat ta tillbaka sin ansökan, men gjorde det inte,

därför att han inte ville, att det skulle sägas, att han var rädd

för att predika i en socken, där det fanns så många myndiga

bönder och så mycket herrskap. Mor Margreta visste ju, att

han var av en gammal prästsläkt. Han ville inte, att man

skulle tro, att han var sämre än far och farfar. Han for

alltså och provade, och åhörarna satt ju rätt andäktiga i

kyrkan. Men inte visste han vad de tyckte. När han for hem,

var han ganska glad. Nu var väl den här historien äntligen

slut. Men strax före jul hade han fått underrättelse, att det

hade varit val och att han hade fått alla rösterna.

Han sa detta med en så bekymrad min, att mor Margreta

måste skratta.

Om han nu rakt inte ville, kunde han ju ta tillbaka?

Det var väl det han hade försökt att gÖra, men då kom

det brev från själva biskopen, med uppmaning att han skulle

stå kvar. Han hade allt hopp att bli utnämnd. Och mor hade

fått nys om saken och skrev och tiggde och bad, att han

inte skulle kasta bort sin lycka. Och inte bara mor, utan

bröder och systrar och kusiner. Han hade aldrig vetat, att

han hade en så stor släkt.

114FINNPRÄSTEN

— De hade ju också rätt, förstås. Inte kunde pastorn

bli---

Han avbröt henne. Nu nästan sprang han över golvet och

tryckte de knutna nävarna mot pannan i ett slags sorglustig

förtvivlan. Det var ju dessa välsignade finnbönderna! Visste

mor Margreta vad de hade tagit sig till? När de hade fått

höra, att han kunde komma att flytta, hade de fällt timmer i

skogen och kört fram till prästgården för att bygga ett nytt

boställe. Hans lön hade de inte ökat på, men de gjorde på

annat sätt. En dag låg en ny älghud i hans släde, en annan

gång fann han en smörbytta utanför sin dörr. De sa just

ingenting, när han råkade dem, men då han stod i

predik-stoln, hade de blickarna fästade på honom, både stora och

små, och han förstod, att de tänkte, varenda en: "Inte kan

du vilja överge oss? Då hade det varit bättre, att du aldrig

hade kommit."

Så att nu visste han äntligen, att de ville ha honom kvar.

Han kom fram till moster, satte sig bredvid henne och tog

hennes hårda, arbetsbrutna hand i sin.

— Tänk, mor Margreta, sa han så vackert och innerligt,

att både moster och Maja Lisa fick tårar i ögona, om någon

skulle komma till er och säga, att ni fick flytta till ett stort

herrskapsställe på det villkoret, att ni skulle lämna den här

gården och allt, som ni här har ställt med i hela ert liv!

Hur skulle ni då göra?

Men vad moster hade ämnat svara, fick ingen veta, för

Maja Lisa kunde omöjligt hålla sig stilla längre. Hon rusade

fram till prästen med kinderna i brand och rösten darrande

av iver och utropade, att visfet skulle han stanna i Finnerud.

Varför skulle han flytta till Sjöskoga? Där kunde de nog

bärga sig honom förutan. Han, som hade gjort så mycket

för finnbönderna, att han bara kunde tänka sig att flytta

ifrån dem!

Hon skulle ha hållit på länge ännu, om det inte hade

fallit sig så, att någon i detsamma hade tagit i dörrn. Då

kom hon av sig, och fastän det inte var söta mor, utan bara

en av pigorna, blev hon stående helt förvirrad och kunde

inte fortsätta.

115LILJECRONAS H E ^

Men den unga prästen hade förstått hennes mening. Han

sprang upp och kom emot henne. Han sträckte ut armarna.

Det såg ut, som om han hade velat ta henne i famn, men

han fattade bara båda hennes händer och tryckte dem mellan

sina.

— Mamsell Maja Lisa, käraste mamsell Maja Lisa! sa

han med mycken värme. Mamsell Maja Lisa är den första

av mitt eget stånd, som tror, att jag gör någon nytta där

oppe. Jag tackar av allt mitt hjärta. Visserligen, visserligen

ska jag — — —

Han avbröt sig i detsamma, som han skulle ge sitt löfte.

Rösten stockade sig i hans strupe, händerna ryckte till, och

då prästdottern förvånad såg upp i hans ansikte, märkte

hon, att varje dess drag skälvde av den starkaste lidelse.

Han vände sig bort, gick ett slag över golvet och kom

tillbaka för att böja sig ner mot henne och säga med en röst,

som gjordes otydlig av hans stora upprördhet:

— Jag ska avsäga mig, om jag förmår. Om jag inte

förmår, är det mamsell Maja Lisas skuld.

116SMEDEN FRÄN HENRIKSBERG

SMEDEN FRÅN HENRIKSBERG.

Det var en enda liten stund på hela dagen, som Maja Lisa

inte tänkte på söta mor, och det var på kvälln, då hon

och pastor Liljecrona och allt husfolket satt runtomkring

den stora stockvedsbrasan i storstugan och hörde på den

långa, mörka sm^eden från Henriksberg, som stod stödd mot

ett av de höga skåpena och spelade på gästgivarns fiol.

De hade det så gott, att Maja Lisa tyckte sig förstå hur

moster kunde trivas med att vara bondhustru. Det var

obegripligt behagligt att kunna sitta omkring brasan på

kvälln med man och tjänstefolk omkring sig, var och en med

sitt arbete och alla lustiga och begivna på att prata. Här

talade dräng och husbonde och matmor och piga med

varandra, som om det ingen skillnad fanns mellan dem. Ack,

det var kanske inte någon lycka att leva som herrskap och

söka höja sig över mängden? Skördade man någon annan

vinst därav än ensamhet och ledsnad?

Var fanns en sådan trygghet och säkerhet som i en gammal

bondgård? Maja Lisa skulle vilja säga, att man var närmare

jorden där än annorstädes, att man bodde på en fastare

grund och inte var utsatt för så många omstörtningar.

Tänk, ute i världen så mycken förändring, så många faror!

Nu, imedan den mör"ka smeden spelade, kom hon att påminna

sig vad hon hade fått höra just i dag om förvaltarn på

Henriksberg, han, som en gång hade varit en så stor

fiolspelare.

Det var pastor Liljecrona, som hade berättat om brodern.

Han hade väntat honom till Svanskog hela dagen, och säkert

var det därför, som de hade kommit att tala så mycket om

honom.

Maja Lisa hade haft den hugnaden, att den vackra prästen,

som till en början bara hade sett på henne som på en docka,

knappast hade talat med någon utom med henne alltifrån

117LILJECRONAS H E ^

det ögonblicket, då hon, så att säga, hade fallit över honom

och sagt, att han måste stanna i Finnerud och alls inte fick

tänka på Sjöskoga.

Måtte väl ha märkt då, att hon med var en människa.

Sedan dess hade han inte brytt sig om att se på henne, men

i stället hade han talat med henne under hela eftermiddagen,

och detta hade varit mycket nöjsamt, för Finnerudsprästen

var en snäll och naturlig och öppenhjärtig människa. Hon

hade haft lika lätt att tala med honom som med söta far.

Han hade tagit henne med sig ut efter middagen, för han

kunde inte sitta inne långa stunder i sänder, och de hade

gått fram och tillbaka på landsvägen, ända tills kvällen

skymde, och talat om hans bror.

Liljecronorna var av en gammal prästsläkt, de som hon.

Liksom hon kunde skryta med att mor och mormor och

mormors mor hade varit prästhustrur i samma församling, så

kunde de berömma sig av att far och farfar och farfars far

hade efterföljt varandra som prostar i samma pastorat.

Om dessa brödernas far hade fått leva, då hade väl Sven,

som var yngst i raden, fått studera, han som de andra. Men

när modern blev sittande som änka med en mängd av barn

att försörja, var hon inte i stånd att hålla honom i skola.

Däremot hade en gammal vän till prosten Liljecrona,

brukspatron Altringer på Ekeby, erbjudit sig att ta hand om

honom på det villkoret, att han fick uppfostra honom till

brukskarl. Detta anbudet hade deras mor tagit emot med

största tacksamhet, och när Sven var fjorton år, blev han

skickad till Henriksberg, som Altringer nyss hade köpt in.

Altringer ville, att han skulle få lära sig bruksdriften ända

från början, och detta gick till på så sätt, att han fick sopa

kontoret, dra in kol i smedjan och springa ärenden åt alla

människor.

Sven höll på med detta, tills han blev sjutton år. Men

då hände det en dag, att en av hammarsmederna blev illa

sjuk. Det kom bud efter bruksförvaltarn. Han begav sig till

bruksbyggningen, ställde sig i dörrn till smedens rum, såg

på honom en stund och gick sedan raka vägen till kontoret,

där inspektorn satt och skrev.

118SMEDEN FRÄN HENRIKSBERG

— Nu får inspektorn sköta bruket ett par dar, sa

bruksförvaltarn. Jag ska resa bortåt finnbygden och tinga opp

kol.

Han gav sig av, och inspektorn satt och vräkte sig i

kontorssoffan och tyckte, att det var skönt att vara herre på

täppan. Men det dröjde inte länge, förrän han blev

ner-kallad till bruket. Nu var det en av klensmederna, som hade

sjuknat på samma sätt som hammarsmeden. Inspektorn

begav sig genast ner till bruksbyggningeii för att se till

sjuklingen, ställde sig i dörrn till hans rum, såg på honom

en stund och gick därpå raka vägen bort till forsen, där

brukslärlingen som oftast satt och metade löjor.

Han råkade också mycket riktigt på Sven och bad, att

han skulle följa med honom in på kontoret.

— Hör, Liljecrona, sa han, förvaltarn är borta, och jag

ska resa till Björnidet på kalas. Du får ta och sköta om

bruket ett par dar. Här har du nycklarna, och här är kassan.

Du behöver ingenting annat göra än se till, att folket arbetar

som vanligt. Därmed reste han, och brukslärlingen satte sig

)å kontorsstoln och tyckte, att det var ståtligt, att han var

lerre på Henriksberg. Men inte hade han suttit där länge,

förrän det kom bud från bruket, att de sjuka hade blivit

sämre. Han sprang ner till bruksbyggningen" och gick in

i hammarsmedens bostad, men han blev inte stående i dörrn

som de andra, utan steg fram till den sjuke, som låg där

röd och uppsvälld och förfärlig alt se på.

— Vet ni vad det är för sjukdom ni har? frågade han

smeden.

— Det är smittkoppor, sa smeden, och nu ska Sven gå

opp i skåpet på kontoret, där förvaltarn har apteksburkarna,

och ge mig kamfert och sura droppar, om eljest Sven törs

stanna och inte reser sin väg som de andra.

Men Sven hade stannat, fastän han till sist hade nästan

allt bruksfolket på sjukbädden. Varken förvaltare eller

inspektor hördes av, doktor fanns inte på tio mils avstånd.

Han och en gammal hushållerska gick där och stoppade

i sjuklingarna den medicin, som fanns. Somliga dog, och

somliga kom sig, men farsoten kunde ju inte hålla på evigt,

119LILJECRONAS H E ^

utan det blev ett slut på den med. Och sedan kom allt i sin

gilla gång igen. Inspektorn höll på och roade sig i fem

månader. Sedan kom han tillbaka. Förvaltarn tingade upp

kol ett halvår. Så gjorde han sitt intåg. Och nu fick

bruks-lärlingen sopa kontoret och meta löjor i forsen, som han

hade gjort förut.

Men fastän Henriksbergs bruk ligger långt borta ur

världen, så slapp denna historien ut och blev känd vida

omkring. Och en dag kom brukspatron Altringer resande

dit upp. Han sa inte ett ord om saken varken till förvaltare

eller inspektor, han bara frågade hur den unga Liljecrona

skötte sig. Bruksförvaltarn gav honom ett rätt gott betyg.

Han trodde, att gossen skulle kunna lära sig att bli en bra

brukskarl, om han bara vore mer intresserad. Han var inte

oduglig, men han gick och dåsade, som om hela

bruksdriften inte angick honom. Altringer bad, att Liljecrona

skulle kallas in på kontoret, och när han kom, ställde han

honom framför sig, såg honom in i ögona och frågade

varför han inte hade rest, han som de andra, då smittkopporna

gick.

Sven svarade ingenting. Han blev bara röd, som om detta

skulle ha varit det värsta någon kunde ha frågat om.

— Var han inte rädd?

— Jo då.

— Tyckte han, att han var i ansvar för bruket?

— Å nej.

Men Altringer drog fram sanningen till sist. Sven hade

stannat, därför att förvaltarns fiol hade hängt på

kontorsväggen. Han hade kunnat spela på den var dag, medan han

var ensam.

— Jaså, han tycker om att spela fiol? hade Altringer

sagt. Vi ska be förvaltarn, att han får låna fioln en gång till

och spela för oss.

Och detta var Sven inte rädd för. Han stämde och spelade

upp en simpel spelmanslåt, som han hade lärt av smederna.

Altringer skrattade först, men blev snart allvarsam. Han

märkte, att pojken la in något i musiken, så att han fick

den gamla slagdängan att låta på ett alldeles nytt vis.

120SMEDEN FRÄN HENRIKSBERG

— Hör han, sa Altringer, han ska resa med mig i

morron. Han ska till Stockholm och lära sig spela fiol.

Maja Lisa hade tyckt, att detta var en alltför vacker

historia. Men det var en sak, som hon inte kunde förstå.

Hade det inte gått bra för honom i Stockholm? Varför var

han nu på Henriksberg igen?

Jo, det hade visst gått bra. I fem år höll han på att

studera i Stockholm, men då var han fullgod mästare, kunde

åtminstone så mycket, att ingen i detta landet hade något

mer att lära honom. Altringer var nöjd med honom och hade

sina funderingar på att skicka honom till utlandet, så att

han inte skulle behöva att stå tillbaka för någon.

Men för tre år sen kom Sven en dag helt oväntat resande

till Ekeby för att fråga Altringer om han inte hade en

inspektorsplats ledig på något av de många brukena, som

han ägde.

— Å jo, det kunde väl inte vara omöjligt, sa Altringer.

Är det någon god vän, som han vill ha den åt?

Nej, Sven ville be om den för egen del. Han hade ju gått

på bruk i så många år, att han trodde, att han kunde sköta

en inspektorsplats.

— Nå, än musiken då?

Musiken var det slut med. Han trodde inte, att han nånsin

mer skulle komma att röra en stråke.

Altringer såg närmare på honom. Sven hade alltid haft

något sorgset i blicken, men nu var hela karlen som en

sorgens bild.

— Jag ser, att det har hänt honom något allvarsamt, sa

Altringer. Han får tala om för mig vad det är. Jag ska säga,

att just som han kom in på kontoret, satt jag och räknade

över om jag hade råd att låta honom resa utrikes.

Sven hade svårt för att svara. Han stod och bet sig i

läppen, medan han kämpade för att göra rösten stadig.

— Har inte brukspatron hört hur det gick, sist jag

spelade?

Nej, Altringer hade ingenting hört, och Sven fick tala om

vad som hade hänt. Det hade varit bal på ett stort ställe

nere på Näset, och Sven var med bland gästerna. Men de

121LILJECRONAS H E ^

hade spelat dansmusik på ett klaver, som var gammalt och

tonlöst, och det hade inte blivit något liv i dansen. Sven

tog då fram sin fiol, och genast blev det annat av. Unga

och gamla kom i farten, och var gång han ville sluta,

klappade de händer och stampade i golvet och ropade, att

han skulle börja på nytt. Men det blev ett förfärligt slut

på detta. En av döttrarna i huset hade dansat för ivrigt.

Mitt i vildaste dansen hade hon blivit hängande över

kavaljerens arm och sedan sjunkit ner på golvet. Och hon hade

aldrig rest sig mer. Hon var död.

Altringer förstod nog, att detta var svårt, men inte tyckte

han, att en ung mans bana behövde brytas för en sådan

orsak.

— Han får komma över det där, sa han. Det var en

olycka, som kunde ha hänt vem som helst. Jag anser, att

den, som förde henne i dansen, hade mesta skulden.

— Nej, sa Sven, det var jag, som tvang henne att dansa.

Jag spelade bara för henne hela den kvälln. Det var så

vackert att se henne dansa. Hon var livlig och lätt som en

eldslåga. Hon dansade för mig, liksom jag spelade för

henne.

Altringer ryckte bara på axlarna.

— Det där är griller, förstår han. Det är kanske inte

underligt, att han känner det så nu, strax efteråt, men i

nästa vecka skickar jag honom utomlands, så går det över.

— Nej, brukspatron, det går inte över. Vart än

brukspatron skickar mig, så kan jag inte glömma, att jag har

spelat en människa från livet.

Altringer såg på honom än en gång.

— Var herrn kär i henne?

— Ja, sa Sven, jag hade friat till henne samma kväll.

Altringer sa inte ett ord mer om att Sven skulle resa

utrikes.

— Han ska få bli förvaltare på Henriksberg nu så länge,

tills det där är glömt, avgjorde han. Jag tror inte, att han

kan allt, som behövs för att sköta platsen, men jag tänker,

att han kan lära sig, och så vet jag, att jag kan lita på

honom.

122SMEDEN FRÄN HENRIKSBERG

Ja, på det sättet hade det gått till, att Sven Liljecrona

hade slutat upp med fiolspelet och i stället blivit

bruksförvaltare.

Maja Lisa hade hört på alldeles tyst utan att göra något

avbrott. Ack, hon tyckte, att det var helt underligt, att hon

snart skulle få se den, som hade gått igenom något så

sorgligt och som kunde hysa en så djup kärlek.

På en lång stund kunde hon ingenting säga, men

plötsligen vände hon sig till pastor Liljecrona och frågade om

hans bror var mörk.

Ja, det var han visst, mörk som natten.

Strax efteråt föll det henne in, att det var en bra dum

fråga. Men medan pastor Liljecrona talade om brodern,

hade hon hela tiden undrat om han inte såg ut så som den

långa, mörka smeden från Henriksberg. Månne han inte

hade likaså bedrövade och djupa ögon? Hon kunde inte

säga varför, men de två hade smält ihop till en i hennes

inbillning.

Och även nu, medan smeden stod där borta vid skåpet

och spelade lustiga polskor, hade hon svårt att inte tro, att

det var han, som hade gått igenom allt det, som hon nyss

hade hört.

Han hade kommit åkande, medan hon och Liljecrona

ännu gick på vägen, just då skymningen hade blivit så grå,

att de började tala om att gå in, och släden for förbi dem

med sådan hast, att de inte hade hunnit se vem det var, som

satt i den. Pastor Liljecrona hade trott, att det var brodern

från Henriksberg, som kom nu äntligen. Maja Lisa hade

tyckt sig se, att det var den mörka smeden, som satt i släden,

men hon hade ingenting sagt.

Och mycket riktigt! När de vände tillbaka till gården,

stod gästgivarn på trappan och berättade, att det hade

kommit en karl från Henriksberg med bud, att förvaltarn

inte kunde möta sin bror i Svanskog den dagen. Han hade

brev med sig i stället. Ja, karlen höll på att sätta in hästen

i stallet, om pastorn ville råka honom.

Pastor Liljecrona gick ner till stallet, och Maja Lisa

sökte upp sin moster i storstugan. Hon satt redan med sina

123LILJECRONAS H E ^

pigor framför den stora stockvedsbrasan och skötte sin

spånad. Maja Lisa slog sig ner bredvid moster och räckte

henne kardorna. Strax efteråt kom husbonden och drängarna

med sina slöjdarbeten och ökade ut ringen omkring brasan.

Allra sist trädde pastor Liljecrona in i rummet och smeden

med honom. De skulle följas åt till Henriksberg i afton,

men hästen måste vila först. Den vackra prästen letade ut

en plats åt sig så nära Maja Lisa som möjligt, men smeden

satte sig i mörkaste skuggan, så långt bort han kunde komma.

Och det hade varit ett enda glammande och pratande och

historieberättande, ända tills moster hade vänt sig till smeden

och frågat om han inte ville spela ett par låtar för dem.

Hon hade då hört sägas, att han skulle kunna.

Han hade inte krusat emot så värst länge. Gästgivarn hade

lånat honom sin skrälliga fiol, och nu stod han och spelade

polskor och gamla danslekar varken bättre eller sämre än

en vanlig bondspelman.

Maja Lisa kunde inte hjälpa, att hon kände sig lite

besviken. Det kom sig därav, att hon var bunden av en dröm

och inte kunde skilja inbillning från verklighet. Hon tänkte

hela kvälln på honom, som hade spelat dödsdansen för sin

käresta, och hon såg honom för sig under smedens gestalt.

Hon hade visst väntat, att också han skulle ha så stor och

farlig makt i sin stråke, att han kunde spela människor från

livet.

Men i alla fall kunde hon inte rycka sig lös ur drömmen,

utan gång på gång kom hon på sig med att hon såg bort

till smeden och undrade om han aldrig tänkte på någon

annan än henne, som han hade förlorat.

Smeden hade kastat av sig den styva, åtsittande

forbonde-pälsen för att bättre kunna röra armarna, och nu, vid en

av dessa korta blickarna, som hon smög sig till att sända

honom, märkte hon, att på klockkedjan, som hängde ut ur

fickan, var fästad en stor, blank silverslant.

Maja Lisa ryckte till litet. Var det den speciedalern, som

hon hade skickat honom? Smeder brukade alltid vara så

fattiga. Hur kunde det komma sig, att denne ägde en

klocka? Hade kanske förvaltarn skänkt den till honom? Och

124SMEDEN FRÄN HENRIKSBERG

även om så vore, hur kunde han ha råd att gå med en

speciedaler hängande onyttig på klockkedjan? Han var väl

ingen — — —

Hon blev förvånad över sig själv, över att hon hade suttit

stilla och inte sprungit upp och ropat högt, när hon helt

tvärt förstod hur det hängde ihop.

Det var han själv! Det var Sven Liljecrona, som hade

spelat sin käresta till döds, som stod där borta! Hon blev

på ett enda ögonblick så viss på sin sak, att hon hade

kunnat gå fram till honom och be, att han inte skulle

förställa sig vidare. Hon visste vem han var.

Varför han hade kommit till Lobyn som simpel forbonde

för ett par veckor sen, kunde hon inte riktigt räkna ut.

Kanske han hade klätt sig så, därför att det var bekvämast

för honom, då han skulle ut i bondbygden. Och när ingen

hade känt igen honom, utan alla hade tagit honom för en

smed, hade han låtit dem behålla sin tro. Hade kanske

känt sig generad att tala om vem han var, då han råkade

komma mitt i bröllopsfirandet.

Hon upphörde att räcka kardor till moster och la

händerna över ögona. Varför hade han kommit utklädd i dag

också?

Hon behövde inte grubbla länge. Alltsammans stod genast

klart för henne. Nu var det något, som han ville. Denna

gången hade han en bestämd avsikt. Han önskade, att hon

och hans bror -— — —

Det var så ljuvt, och det var så besynnerligt. Hon förstod,

att det hade varit hans mening, att de två skulle få se

varandra och talas vid. Det var väl, sedan han hade fått

speciedalern från henne i går kväll, som han hade skickat

skidlöparn till brodern för att locka honom hit till

Svanskog. Och här hade han låtit honom vänta på sig hela dagen.

När han nu kom sent på kvälln, kom han som smed. Han

ville inte synas, han. Hon skulle inte tänka på någon annan

än brodern.

Och nu stod han och spelade bondpolskor på

bondspél-mansmaner för att roa bondfolket! Han hade ju sagt en

19. — Lag er lö f. En saga om en saga. — Liljecronas hem. \25LILJECRONAS H E ^

gång, att han inte mer kunde föra en stråke, men detta

räknade han nog inte heller som fiolspel.

Det var inte hennes förstånd, som sa henne allt detta. Hon

kände, att hon kunde gissa sig till alla hans tankar. Och hon

visste inte om hon skulle skratta eller gråta åt honom.

Ett var då säkert, att inte tyckte han illa om henne,

eftersom han hade ställt till detta mötet mellan henne och

brodern. Eller hade det bara gjort honom ont om henne, för

att hon hade det svårt hemma? Han hade velat skaffa henne

en klok och god vän, som kunde föra henne bort från allt

betryck.

Se, han hade sin stora sorg. Den kunde han aldrig komma

ifrån. Hans käresta var död, och henne skulle han aldrig

glömma. Maja Lisa Lyselius var för honom bara en fattig

tös, som hade suttit och gråtit i spiselvrån, då han råkat

på henne, och som han ville hjälpa till heder och lycka.

Hon fick lov att lyfta upp huvudet och se bort till de

andra. För verkeligen höll hon inte på att falla i gråt, när

hon tänkte på att han alls intet begärde av livet för egen del.

Men just då, när hon slog upp Ögona och tankarna gick

som ivrigast genom hennes huvud och hon var full både av

sorg och av glädje och var långt, långt borta från allt det,

som var hennes plåga under andra dagar, då tog det på nytt

i dörrn, och någon stack in huvudet.

Hon stirrade på den inkommande, som var det en obekant,

och hon gick inte emot henne. Moster sköt tillbaka

spinnrocken och reste sig, men Maja Lisa satt orörlig och kunde

inte vakna. Det var knappt, att hon förstod vem som hade

kommit, då hon hörde den främmande säga med sträv röst,

att hon hade följt med Långe-Bengt för att hämta hem Maja

Lisa, och då moster svarade, att pastorskan hade väl inte

så brått, att hon inte kunde lägga av sig kläderna och äta

kvällsvard, innan hon for hem igen.

126FÄNRIKEN

FÄNRIKEN.

Den nya prästfrun på Lövdala hade för vana att skicka

budsändningar och små uppdrag med alla människor.

Antingen det var en bonde eller en herrkarl, som for förbi

prästgården, brukade hon stå på kökstrappan och vifta och

ropa, tills han stannade. Sedan var det för Maja Lisa eller

lilljänta att rusa upp till vägen och be de resande, att de

skulle vara så beskedliga och ta med sig en mark smör, som

fru Raklitz ville sälja till kaptens på Berga, eller lämna

tillbaka en vävsked, som hon hade haft till låns från gamla

fru Moreus.

Ibland hittade hon på att be om sådant, som var både

svårt och besvärligt, och snart blev människor riktigt rädda

för att ta vägen förbi Lövdala. Tråkigt var det att säga nej

till prästfrun och alldeles omöjligt att slippa förbi, utan

att hon såg, när man kom.

Hur som helst, hade hon en ovanlig förmåga att få folk

att gå hennes ärenden. Hon var till och med i stånd att få

en sådan odåga som vackra Örneclou att göra henne en

tj änst.

Det såg just inte ut, som om det skulle bli någon vänskap

mellan fänriken och prästfrun, då han kom till Lövdala den

sista veckan i januari. Han brukade alltid komma vid den

tiden och stanna en åtta, fjorton dar. Men prästfrun sa, strax

han kom, att hon nog skulle laga, att den där lättingen inte

blev gammal i gården. Hon hade just kommit i de rätta

arbetstagena efter allt kalasandet i julas, och hon ville inte

ha någon främmande i huset, som de skulle behöva att passa

upp på.

Och så var det inte bara Örneclou själv, som man fick ta

emot, utan så fattig han var, kom han åkande efter egen

häst. Och hästen skulle ha mat och skötsel, den, likasåväl

som husbonden.

127LILJECRONAS H E ^

Prästfrun gjorde allt hon kunde, för att han skulle få det

obehagligt. För det första lät hon kammarpigan bära upp

den tunga kappsäcken, där han hade sina locktänger och

peruker, på det sämre gästrummet. Örneclou var van att få

ligga på det bättre, där det fanns eldstad och

sparlakanssäng med fina dunkuddar och fjäderbolster, men han hade

aldrig sett så belåten ut, när han hade kommit in där, som

han gjorde nu, då han blev införd på det andra.

Se, här hade han alltid velat ligga, sa han. Det var ju

detta rummet, som de kallade för "nattstuga" och där vem

som helst, som kom till prästgården och bad om härbärge,

fick ta in. Här kunde han nästan vara säker om att få

sällskap var natt, och han hade dålig sömn, så att han behövde

någon att tala med. Och det brukade bli så kvavt i den

stora himmelssängen på gästrummet. Han låg mycket hellre

på halm i det smala sängstället här inne.

Det allra bästa var, att det varken fanns spis eller

kakelugn, utan att rummet fick sin värme från den stora

spismuren, som gick upp från köket och fyllde närapå halva

kammarn. Tänk, inte något os och inte någon rök, utan jämn

och behaglig värme hela dygnet om!

Bastant och präktig möblering var det också, med det

stora, omålade bordet och de ostoppade stolarna. Det var

ingenting, som han kunde komma i skada för, när han

brände peruken eller färgade sina mustascher.

Så där gick han på, så länge som kammarpigan var inne

i rummet. Men vad min han gjorde, när hon var gången,

kan ingen veta. Det var en kall dag, och det var nog inte

mycket varmt på det oeldadé rummet, när han nu skulle

byta om kläder och göra sig fin. Men han var så skönt

rosenröd om kinderna och hade så väl penslade ögonbryn,

när han kom ner för att äta middag, att man alls inte kunde

märka, att han hade fått utföra hela konstverket med fingrar,

som var stela av köld.

Prästfrun visste mycket väl, att det inte fanns en värre

goddagspih än Örneclou och att det inte var nog med att

han ville ha god mat, utan att han också satte värde på att

äta den i ett fint rum och få den serverad på fint damast-

128FÄNRIKEN

duktyg och blankt silver. Hon förstod nog, att han förr

i världen hade fått spisa i saln och att de hade bullat opp

för honom så gott de förmått, men nu, då hon ville göra

slut på hans besök så snart som möjligt, satte hon fram

maten i kökskammarn på riktigt vardagsvis och bjöd inte

på något annat än paltbröd och kålsoppa.

Örneclou var i sitt allra ämablaste humör och satt hela

middagen och komplimenterade prästen för att han hade

varit så klok och gift om sig. Tänk bara, hur den gamla

prosten i Sjöskoga hade haft det, han, som hade levat som

änkling i så många år! När fänriken sist hade hälsat på hos

honom, hade det inte varit skurat i matsaln, utan de hade

måst äta i ett av sovrummena. Rent duktyg hade det inte

funnits i huset, utan det var fläckar på varenda duk, och

pigorna var så lata, att de inte iddes koka någon ny mat,

utan kålsoppan, som hade blivit lagad på söndagen, kom

tillbaka dag efter dag, och de fick vara glada, så länge den

räckte.

Men fänrikens gamla vän och bror här på Lövdala hade

det ju helt annorlunda ställt för sig. En så kunnig matmor

som hans fru fick man leta efter. Fänriken hade hört så

mycket beröm om henne, att han hade varit i stor undran

vad han skulle få smaka för läckerheter, när han kom till

prästgården den här gången. Och tänk, så nyttigt för Maja

Lisa att få lära sig hur ett bord skulle dukas och hur mat

skulle serveras, av en person, som så väl visste hur det

gick till i fina hus!

Vackra Örneclou hade en särdeles förmåga att säga

elakheter, och de träffade nog sitt mål, men Anna Maria Raklitz

var inte den, som gav med sig för så litet som ett par

stickord, utan hon sa med sin grova röst:

— Om fänriken inte trivdes hos den där änklingen, hade

det ju gått an att resa sin väg.

Då förstod Örneclou, att han inte skulle få äta i saln

eller sova på det rätta gästrummet, om han inte valde en

ny taktik.

Helst skulle han ha givit sig av med detsamma, men här

var det något annat, som kom till. Det var märkvärdigt, att

129LILJECRONAS H E ^

ett fruntimmer ville driva bort honom. Det hade han aldrig

förr behövt vara med om, och det kunde han rakt inte finna

sig i.

Visserligen var han ett stycke inne på fyrtitalet, men han

var en vacker karl alltjämt, och ingen kvinna hade ännu

kunnat motstå honom.

Fänriken stannade kvar. Ett par timmar satt han och

spelade bräde med prästen, och när denne i skymningen gick

ut för att ha några överläggningar med Långe-Bengt om

gårdsbruket, gick fänriken in i saln och företog sig att

konversera med prästfrun. Hon satt kapprak på en stol vid

fönstret och gjorde sig nytta av det lilla, som fanns kvar

av dager, för att stoppa färdigt ett par strumpor.

Örneclou började nu så där försöksvis tala om att han

kände, att han höll på att bli gammal. Och med årena hade

han kommit till bättre förstånd än förr. Det fanns bara

obeständighet och fladderaktighet hos de unga flickorna.

Han ämnade sluta upp med den fjärilleken och undrade om

inte kusin — han hoppades, att han som en gammal vän

till hennes man fick säga kusin? — kände till någon lite

äldre dam, ja, inte alltför gammal, men ändå ett par år

över de tjugo, som vore stadgad och huslig och ville ta sig

an en sådan stackare, som han var.

Prästfrun satt orörlig. I det matta skymningsljuset var

det inte gott att se vilken min hon hade satt på sig. Men

Örneclou tyckte sig märka en liten dragning över de smala

läpparna. Det var inte olikt, att hon satt där och gjorde

narr av honom.

Det var en förfärlig människa, som Lyselius hade gift

sig med! Det brukade väl vara det allra säkraste medlet

att komma till rätta med en äldre dam, detta, att intressera

henne för ens giftermålsplaner.

Örneclou hade aldrig i sitt liv talat med ett fruntimmer

om annat än kärlek eller giftermål. Han kunde inte hitta

på ett ord att säga i något annat ämne. Därför började han

med samma sak omigen. Han sa bara raka motsatsen till

det, som han hade kastat fram nyss förut.

— Jag ser allt, sa han, att kusin har hört så mycket om

130FÄNRIKEN

mig, att kusin inte tror på det där, att jag skulle kunna

nöja mig med en hustru, som inte vore vacker och inte heller

riktigt ung längre. Men kusin får väl tro så pass gott om

mig, att jag gärna vill, att hon ska vara både klok och

förståndig, på samma gång som hon har de andra qualitéerna.

Och jag tycker, att Maja Lisa Lyselius nu, sedan hon har

kommit under kusins ledning . ..

Örneclou höll inne försiktigtvis för att söka leta ut om

han borde fortsätta eller om han hade hoppat i en galen

tunna. Mörkret föll på mer och mer, så att det blev allt

svårare att läsa sig till ansiktsuttrycket hos den omedgörliga

personen, som satt framför honom. Men nog såg det närmast

ut, som om hon stal sig till att småskratta.

— Det är förstås meningen, att Maja Lisa ska gifta sig

med en präst och bo och regera här på Lövdala, sa Örneclou,

och det är ju mycket, som talar för saken. Lyselius kommer

nog att välja ut åt henne en rask och präktig karl, som

förstår mer än att stå på en predikstol och som kan sköta

jordbruk lika bra som han själv. En sådan som jag skulle

behöva hjälp av svärmor i var vändning, och det kunde

kanske falla sig besvärligt. Kusin vill väl ha det så ställt,

att kusin, när kusin blir änka — och det är ju bedrövligt

vad Lyselius har fallit av på sista året, inom parentes sagt —,

ska få sitta på en kammare liksom fru Beata Spaak och

inte behöva ha omtanke om någonting.

Prästfrun satt på samma sätt, rak och stel, och drog nålen

ut och in. Men nu vände hon sig mot fönstret för att se

bättre, och då märkte han, att hon rentav satt och skrattade.

Örneclou började tro, att ingenting i världen bet på henne.

Han reste sig för att gå upp på sitt rum och krusa peruker

eller fräscha upp sina bröstkrås, som han brukade göra, då

han var i misshumör.

Men nu vände sig prästfrun mot honom och gjorde honom

en fråga:

— Fänriken, som jämt far omkring åt alla håll, känner

väl också den där Liljecrona, som är präst i Finnerud?

Fänriken hajade till. Det tycktes, att det, som han hade

sagt om mågskapet, hade tagit skruv i alla fall. Liljecrona

131LILJECRONAS H E ^

var kanske påtänkt till måg, och nu hade hans ord väckt

tanken på att han möjligen inte var riktigt lämplig.

— Olle Liljecrona! sa han. Visst känner jag honom. Jag

har till och med varit hos honom där oppe i Finnmarken.

Det är minsann en präktig karl, förstår sig på allting, har

ju gått och undervisat både karlar och kvinnfolk i alla slags

sysslor.

— Jag undrar allt om han inte har ett gott öga till Maja

Lisa, sa prästfrun helt öppenhjärtigt. Man hör ju inte annat

än beröm om honom.

Hon lät bara moderligt intresserad, men Örneclou tyckte,

att det var någonting i tonen, som tydde på att hon inte

skulle ha något emot att höra en liten smula klander om

friarn.

— Kusin är väl så pass förståndig, att kusin har

överseende med ungdomen? sa Örneclou. Man får tänka på hur

ensamt han har haft det där oppe bland finnarna. Jag själv

ska alltid vara den sista, som kastar sten i sådana fall. Men

det kan ju inte förnekas, att Liljecrona har ett förhållande

sedan flera år tillbaka. Det kan naturligtvis mycket väl

ordnas, utan att Maja Lisa behöver få någon aning om

saken.

Mörkret hade äntligen tvungit prästfrun att sluta med

strumpstoppningen, men hon tände inte ljus fördenskull,

utan hon grep till en stickning, som hon kunde sköta utan

att behöva följa arbetet med ögona. Stickorna gick jämnt

och tyst, men när Örneclou talade om, att den unga prästen

hade ett förhållande, slamrade de till. Prästfruns röst lät

också ganska altererad, när hon yttrade:

— Vad säger fänriken? Det är väl inte möjligt, att en

prästman ... ? Hur kan biskopen ... ?

— Kusin vet inte hur långt det är till Finnerud. Jag får

säga kusin, att jag tror ingen har reda på saken, inte en

gång de närmaste släktingarna. Det var en ren tillfällighet,

att jag kom den på spårena. Och jag har naturligtvis tegat,

ända tills nu, då jag anser det vara en plikt mot en öm och

orolig mor att uttala mina betänkligheter.

132FÄNRIKEN

Stickorna slamrade till än en gång med samma häftighet.

— Det kanske inte är någon sanning heller? En får ju

höra förtal om alla människor.

Örneclou harklade sig.

— Kusin tvingar mig att förråda mer, än jag har lust till.

Men, som sagt, jag håller det för en plikt att låta kusin

få en klar inblick i affären. Jag bedyrar kusin, att jag inte

hade en aning om hur det stod till förrän vid mitt sista

besök hos Liljecrona kort före jul. Han var inte hemma, när

jag kom, men hans hushållerska tog emot mig på bästa sätt

och bad mig invänta husbonden. Nå, det dröjde rätt länge,

innan han kom, och under tiden började jag ett samtal med

kvinnan. Hon är på sitt sätt en syperb människa, vet kusin.

Inte av finnras, utan från svenskbygden, som de säger där

oppe, och så duglig, att man måste förvånas. Jag har alltid

beundrat det outtröttliga nit, varmed hon har gjort livet

i finnbygden uthärdligt för den stackars Liljecrona. — Nå,

vi sitter alltså och talas vid. Kusin förstår: hon är inte av

bättre folk, egentligen bara en bondpiga, men rätt förståndig

i allt, vad hon säger. Vi har emellertid inte växlat många

ord, förrän jag märker, att det är något, som oroar henne.

Jag talar vänligt — kusin vet, att jag förstår mig på

fruntimmer —, hon fattar förtroende till mig. Hon frågar mig

rentut hur jag tror att det ska bli, om Liljecrona får det

stora pastoratet. Han hade lovat henne redan för åtta år

sedan, då hon först kom dit upp, att gifta sig med henne,

så snart som han hade fått ett bättre gäll. Men nu var hon

rädd, därför att detta Sjöskoga var så alltför stort. Bara

inte Liljecrona skulle tycka, att hon inte var fin nog att

bli prostinna!

Kusin begriper, att hon var helt förtvivlad. Jag kunde inte

annat än lugna henne, så gott jag förstod, och jag lovade

henne att ta reda på Liljecronas planer. Nästa dag sa jag

Liljecrona rentut, att jag hade genomskådat deras

förhållande, och jag frågade honom varför han inte likaså gärna

legaliserade förbindelsen. Han svarade helt frankt, att han

hade varit för fattig. Hall han gifte sig med sin piga, som

han uttryckte sig, bleve hon ju fru, och då måste han hålla

133LILJECRONAS H E ^

en annan piga för att passa opp henne. "Bror kan vara viss

om", sa han, "att hon då skulle sluta opp att mjölka korna

och att hjälpa Pekka ute på åkern. Men gifta mig ska jag

naturligtvis, så fort jag får råd." — Jag säger, att när han

nu kommer till Sjöskoga---"Å, Sjöskoga", svarar

han, "det vill jag visst inte ha! Det ämnar jag avsäga mig."

Örneclou tystnade. Han kunde knappt se prästfrun i

mörkret, och han hörde inte heller, att stickorna skramlade.

Han blev nästan hemsk till mods. Han hade kanske råkat

begå, om inte en ogärning, så åtminstone en rätt stor

oförsiktighet.

— Nu har jag sagt kusin allt, vad jag vet, sa han. Och

jag får be kusin inte fästa sig alltför mycke vid detta. Det

finns i alla fall inte någon utmärktare ung prästman än

Liljecrona i hela stiftet. Betänk: med hans gåvor att

uppoffra sig till den grad för fattiga finnbönder! Att i hela

elva år leva i fattigdom, som han har gjort! Jag vill säga,

att han är en hjälte, han, likaväl som den där korsikanarn,

som man nuförtiden gör så mycke väsen av.

Tystnaden fortfor. Fänriken kände sig alltmer kuslig.

Han började på nytt berömma Liljecrona, då prästfrun

reste sig från sin plats och sa med en röst, som hade en helt

annan klang än förut under samtalet:

— Jag hör, att Lyselius kommer in. Och nu ska kusin

Örneclou gå in till honom och språka och inte sitta här i

mörkret hos mig. Han är nog glad att få rå om en så

gammal god vän som kusin ensam en stund.

Och efter detta var prästfrun som en omvänd hand.

Örneclou fick äta i saln, han fick sova på det bästa gästrummet,

och han blev bjuden på sådana anrättningar, att inte en

gång prästen hade fått maken.

Örneclou var inte så värst förvånad. Han visste ju av

gammalt, att inget fruntimmer kunde motstå honom, när han

gjorde sig så mycket besvär, som han hade gjort med gamla

Raklitz. Men ändå var det något, som föreföll honom

besynnerligt i detta, ända tills han funderade utj att hon

alldeles säkert hade besinnat sig på hans anbud och hade

för avsikt att ta honom till måg.

134FÄNRIKEN

Nå ja, Örneclou hade inte haft så mycken mening med

frieriet. Men varför inte? Det vore inte så illa, om han

kunde få Maja Lisa Lyselius. Och att han kunde få henne,

det var klart som dagen. Svärmor va? så dann med honom,

visste rakt inte hur väl hon ville honom.

Men innan han band sig riktigt på allvar, tyckte han, att

han borde göra en tur runtom hela Värmland till alla de

goda gamla ställena, där han hade åtnjutit gästvänskap.

När han blev gift och fick hustru och gård, måste han

förstås stanna hemma. Han kunde visst inte ge sig tid att

dröja så länge på Lövdala den här gången, som han annars

brukade, utan han fick ge sig av ju lörr ju hellre. Bara för

att kunna komma tillbaka så mycke fortare förstås.

När han nästa morgon förklarade, att han måste resa sin

väg, kunde han märka både på prästfrun och prästdottern,

att de blev ledsna. De ville övertala honom att stanna kvar,

men han var obeveklig. Han skulle nödvändigt vara i

Karlstad innan kvälln.

Han sa förstås inte rentut, att han bara for för att komma

igen och bli husbonde på gården, men det låg ju under

alltsammans. Prästfrun, som tycktes vara ett ovanligt

fruntimmer, förstod nog vad meningen var.

Han kände, att han längtade tillbaka, redan innan han

var borta. Här skulle han nog komma att trivas.

Just som han var i färd med att pälsa på sig, kom

prästfrun och frågade om det var möjligt, att han ville göra

henne en tjänst. Det var så, att hennes nåd på Lökene hade

bett att få köpa en tupp, och nu undrade hon om det skulle

vara för stort besvär för honom att ta den med sig. Om han

ämnade sig till Karlstad, låg ju Lökene rätt i vägen för

honom.

Fänriken svarade strax ja och var glad till. För det första

kunde han göra den blivande svärmodern en tjänst, och för

det andra hade han då anledning att titta in på Lökene och

få sig ett mål mat.

Men när fänriken sa ja, visste han förstås inte, att tuppen,

som han skulle frakta med sig, var levande.

135LILJECRONAS H E ^

Se, fänriken åkte ju i en så ynkligt liten släde. Det kunde

inte bli på annat sätt, än att han fick placera lådan med

tuppen fram i sitsen och själv sätta sig på hundsfotten.

Men han höll god min ända till slutet. Det gällde att

visa gamla Raklitz, att hon inte kunde få en svärson, som

var mera artig och eftergivande.

Fänriken hade kommit ut i ett klart och härligt

januariväder. Solen sken som i slutet av mars, och det var inte

någon köld att tala om.

Han kände sig som en annan människa nu, än då han

kom i går. Lövdala och Maja Lisa! Besitta och regera! Att

få eget hem och kunna ta emot sina vänner, när man så

ville, det var allt något annat, det, än att resa från gård till

gård hela året om och aldrig vara riktigt trygg för hur man

skulle bli mottagen, när man åkte fram till en

herrgårdstrappa.

Det gick raskt undan på det goda föret, och Örneclou var

snart i Lobyn. Här kom en bondgubbe emot honom med

ett halmlass. Det var visst självaste Björn Hindriksson!

"En rik och präktig man, den där Björn Hindriksson."

Fänriken fick dra in tömmarna och språka ett par ord med

honom. Han var granne till Lövdala, och när Örneclou snart

blev herre där, var det bäst att ha honom till vän.

Men vad nu då? Vad var det, som gol rätt i örona på

honom, just som han stannade? Han höll på att ramla av

den smala hundsfotten i förskräckelsen. Han hade rent glömt

av tuppen.

Örneclous Fingal gjorde inte en rörelse. Den hade varit

med om så mycket, att ingenting i världen kunde skrämma

den. Men Björn Hindrikssons Bruning var inte så härdad

mot överraskningar. Den satte av i sken och välte hölasset

ner i vägdiket.

Det var nog inte rätta sättet att inviga grannsämjan.

Fänriken svängde piskan över Fingal i sin förtret. Så snart

som släden kom i gång, teg tuppen.

Åter bar det av med god fart framåt vägen, och åter fick

Örneclou Maja Lisa i tankarna. Hon var vacker, hon var

inte mer än sjutton år, och hon ägde halva Lövdala. Det

136FÄNRIKEN

skulle vara en sådan karl som han, som kunde vinna en sä

stor lycka nu, då han inte längre var i sin första ungdom.

Där borta på vägen kom återigen någon emot honom. Det

var en herre och en dam till häst. Kunde knappast vara

någon annan än grevinnan Dohna, som var ute och red på

den här vägen.

Grant fruntimmer, den där änkegrevinnan på Borg! Alltid

roligt att möta en ryttarinna, som kunde föra sig så väl till

häst. Skada bara, att hon jämt skulle ha med sig den där

lilla svartmuskiga emigranten, som hon nu hade tagit under

sitt beskydd.

Örneclou stannade, steg ner från hundsfotten och intog

en beundrande ställning med mössan i hand. Då gol tuppen.

Grevinnan drog åt sig tyglarna och såg sig förvånad omkring.

Varifrån kom galandet? Hur var det möjligt, att en tupp

befann sig ute på landsvägen så långt från någon gård?

Hon skulle kanske ingenting ha förstått, om inte tuppen

hade galit än en gång. Men då begrep hon. Och som det

intrikata stycke hon var, gav hon sig till att konversera med

Örneclou och tvang honom att i tre minuter stå stilla på

landsvägen.

Tuppen gol hela tiden, gol mellan vart ord de sa.

Och detta måste vackra Örneclou gå igenom! Den

förnämsta kavaljeren i Värmland måste tåla, att han på detta

sättet gjordes till ett åtlöje.

Grevinnan satt stilla på hästen och bara konverserade.

Låtsade inte det minsta om tuppen. Tycktes rakt inte märka,

att vartannat ord gjordes ohörbart av ett hanegäll.

Men Örneclou våndades, så att kallsvetten trängde fram

på pannan. Till sist stod han inte ut längre. Han kastade

sig upp på hundsfotten och gav sig av.

Då tystnade tuppen genast, men i stället hörde Örneclou

grevinnans klara, pärlande skratt. Det följde honom till

sockengränsen, det följde honom på hela resan, det följde

honom genom hela livet. Han kunde aldrig förgäta det.

Det var allt frestande att öppna locket på lådan och släppa

ut tuppen. Men Örneclou tänkte på Maja Lisa och på

Lövdala och beslöt att framhärda. Det gick inte an att komma

137LILJECRONAS H E ^

i ogunst hos svärmor. Och bara han hade farit förbi Svartsjö

kyrka, gick vägen in i ödslig skogstrakt, och där trodde han

inte att han skulle möta någon.

Men olyckligtvis var vädret alltför vackert. Alla

människor tyckes ha fått lust att dra ut på långfärd just denna

dagen. Det dröjde inte så länge, förrän fänriken kom i möte

med regementschefen. Örneclou hade ju lämnat tjänsten för

länge sedan, men fastän han hade avsked, satte han sin ära

i att alltid uppträda med nobless och värdighet, såsom det

anstår var och en, som har trampat ärans fält.

I samma ögonblick, som Örneclou sträckte upp sig till

en stram hälsning, gol naturligtvis tuppen.

Det var så, att en människa kunde råka i förtvivlan. Det

ena olyckliga mötet följde efter det andra. Ingenting annat

än otur på otur.

Till sist, långt borta på Sundgårdsbergena, mötte han den

nya brukspatronen på Björne, Melchior Sinclaire.

Det var bara det, som fattades. Det var det värsta av allt.

Folk brukade kalla Sinclaire för Tuppen, därför att han var

högfärdig och högröstad och alltid redo att gräla och slåss.

Sinclaire visste om öknamnet, och han var inte förtjust

i det. Det var så, att man knappt tordes tala om höns eller

ägg, när han var i närheten.

I denna sin nöd beslöt Örneclou, att han inte skulle stanna

och hälsa på Sinclaire. Han skulle fara förbi så fort, som

Fingal kunde springa.

Men det blev galet, hur han ställde sig. Brukspatronen

hade just varit inne i Karlstad och fått sig en uppsättning

nya dombjällror, som klingade så praktfullt, att tuppen blev

uppspelt och tog sig till att gala just i förbifarten.

Örneclou reste sig för att nå Fingal med piskan och gav

honom ett vasst slag över länden. Här gällde det att komma

undan så fort som möjligt.

Men det skulle inte gå så lätt för honom att dra sig ur

spelet. Melchior Sinclaire blev rasande. Han hade inte hunnit

att få syn på lådan med tuppen, men Örneclou hade han

känt igen, och han trodde, att fänriken hade härmat en tupp,

då han for förbi, för att retas med honom.

138FÄNRIKEN

Han svängde om hästen och jagade åstad efter Örneclou

för att tukta honom.

Fänriken hÖrdé, att han kom, och han tänkte, att det var

bäst att hålla stilla och förklara saken. Då gol tuppen igen,

så att det genljöd i skogen. Och den stora brukspatronen,

som trodde, att det var fänriken, blev så rasande, att han röt

som ett vilddjur. Örneclou vågade inte invänta honom, utan

han gav sig av.

Sedan blev det ett par minuters vild jakt bort över

Sund-gårdsbergena. Men brukspatronen hade en god travare, och

Örneclous Fingal var gammal och utnött, så att det var

givet, att fänriken snart skulle bli upphunnen. Och när han

såg sig om, märkte han hur brukspatronen satt med

piskskaftet i högsta hugg för att slänga det i huvudet på honom.

Då sa Örneclou farväl till sina förhoppningar om Maja

Lisa och Lövdala. Han böjde sig framåt, lyfte upp lådan

med tuppen och slängde den i Melchior Sinclaires väg. På

det sättet kom han undan. Annars häåe den stora

brukspatronen slagit ihjäl honom, för han var inte den, som hörde

på skäl och förklaringar, då han var retad.

När fänriken kom fram till Ilbergs gästgivargård, var han

alldeles utmattad. Han trodde, att han aldrig skulle kunna

hämta sig efter denna resan.

Han fick leva i många år, men aldrig blev han så gammal,

att han inte stormsvor, var gång han talade om den.

På Lövdala visade han sig aldrig mer. För detta var det

vedervärdigaste äventyr, som han hade varit ute för i hela

sitt liv. Besitta och regera! Han stod inte ut med att bli

påmind om det.

139LILJECRONAS H E ^

I VARDAGSLAG.

Ja, nu var arbetet i full gång på Lövdala, och var morgon

och afton hörde man från köket surret av de nio

spinnrockarna lika starkt som duren från en kvarn. Under de

timmar, då det var full dager, fick man minsann inte heller

gå och slå dank, utan då måste man begagna tiden till

sömnad och vävning.

Det hade sett ut en tid, som om prästfrun skulle ha glömt

bort, att lilljänta fanns i huset. Hon hade inte satt henne

i arbete eller gett henne någon annan befattning än att städa

och elda i kökskammarn. Men samma dag, som fänriken

reste, kom hon i köksdörrn och vinkade åt henne. Hon

skulle komma in i saln en stund.

Lilljänta reste sig genast, men hon var så rädd för att

sitta ensam med prästfrun, att man kan knappast det säga.

Hon tyckte inte illa om henne på vanligt vis, utan så, att

det gick kalla kårar över ryggen, bara hon såg henne.

Lilljänta hade aldrig förr känt sådan förskräckelse för

en människa, och hon gjorde sig sina egna tankar om hur

detta kunde hänga ihop. För att det var något besynnerligt

med prästfrun, det kunde hon inte få ur sitt huvud. Inte hade

någon annan ett så vitt hår till ett så ungt ansikte, och inte

var det naturligt, att ett kvinnfolk talade med en röst, som

bullrade som en fors. Och inte heller kunde någon vanlig

människa vara i stånd att ställa till med så mycket förargligt

och ledsamt.

Hon tänkte jämt och samt på det, som mor en gång hade

sagt om Svartsjön och om de tre, som hade blivit kvar, sen

vattnet hade torkat bort. Mamsell Maja Lisa ville inte höra

talas om detta, men lilljänta visste allt vem den tredje var,

och att de hade haft sina äventyr med henne på Lövdala

mer än en gång.

140I VARDAGSLAG

Om prästdottern inte ville tala om sådant, så fanns det

andra på gården, som både kunde och ville. Lilljänta

behövde bara en kväll smyga sig bort till drängstugan, där

Långe-Bengt och Gammal-Bengta, hans mor, och

Munter-Maja, hans hustru, satt framför spisen och språkade.

Då brukade Gammal-Bengta berätta, att "sjöråa" i den

gamla Svartsjön kände sig hemlös, alltsen vattnet hade

kommit bort — för en kunde ju inte begära, att en så fin

fru skulle trivas i den usla Svartsjöbäcken, som rann fram

på den gamla sjöbottnen —, och jämt försökte att smyga

sig in i någon av gårdarna. Hon hade innästlat sig både

här och där, men på de andra ställena hade de i tid listat

ut vem hon var och hade gjort sig av med henne, innan

hon hade hunnit att ställa till någe ont.

Munter-Maja hade en historia om en son till herr Olavus,

den första Svartsjöprästen, som en vårnatt hade gått ner

sig i Svartsjöbäcken och drunknat. Det var ju tydligt och

klart, att det var sjöråa, som hade dårat honom, annars hade

det ju inte varit möjligt för honom att drunkna i en sån

bäck.

Långe-Bengt talade om den morgonen, då han och

Vetterpojkarna hade gått och slagit hö på södra gärdet. Bägge

pojkarna och han med hade genast sett vem det var, som

kom fram ur gräset. Hon var ju våt, så att det dröp om

kläderna. Det var väl tecken nog, det, på vad hon var för

en. Och hon var virrig i ögona som ett troll.

Ingen av de tre hade det minsta tvivel om vem det var,

som nu var prästfru i Svartsjö, och allihop var de säkra

på att hon inte skulle ge sig av, förrän hon hade fördärvat

hela gården.

Lilljänta trodde som de, i synnerhet om kvällarna och

i mörker. Om dagarna var det svårare att få i sitt huvud,

att den hemlösa sjöråa ifrån Svartsjön gick omkring och

ställde med spånad och vävning på Lövdala. Men nog satt

det så mycket kvar av misstanken, att lilljänta ryste till,

bara hon såg henne.

Det kunde i alla fall inte hjälpas, att när nu prästfrun

kom i köksdörrn, fick hon lov att följa med genom köks-

20. — Lagerlöf, En saga om en saga. — Liljecronas hem,LILJECRONAS H E ^

kammarn, där mamsell Maja Lisa satt och sydde hålsöm på

ett lakan, och in i saln, som var ett stort, vackert rum med

gulbetsade björkmöbler och blårutiga gångmattor. Det fanns

två fönster på rummet. Vid det ena stod en hög, grön kalla,

vid det andra ett litet sybord. Locket stod uppslaget, så att

man såg de många småfackena, där det låg tråddockor och

silkenystan, vax och nålbok, märkduk och bandrullar,

hyskor och hakar och mycke annat, som var behändigt och

smånyttigt.

Prästfrun visade lilljänta allt, som fanns i fackena, och

lät henne gissa vad det skulle brukas till. Hon var så dann

med henne, att hon till och med försökte skratta, då tösen

gissade orätt, fastän detta var så ovant för henne, att det

tycktes strama emot vid mungiporna.

Ju vänligare hon blev, desto mer knep lilljänta ihop

munnen, och ju mer vaken blev blicken i de blanka ögona.

Bara inte prästfrua tänkte locka henne att tala om någe,

som kunde vara farligt för prästdottra!

Men det tycktes inte vara fråga om något försåt den här

gången. Prästfrun satte sig vid sybordet, och lilljänta fick

ta plats bredvid henne. Nu skulle hon få lära sig att sy,

för prästfrun hade lovat hennes mor, att hon skulle få en

god uppfostran.

För det första visade hon henne hur hon skulle bära sig

åt för att trä i en nål.

Detta brukar ju vara en svår prövning för småfolket, men

lilljänta trädde tråden genom nålsögat med ett enda tag.

Prästfrun blev riktigt förvånad. Hon tyckte, att det var

raskt gjort. Om hon hade likaså lätt för allting annat, kunde

det bli en storsömmerska av henne.

Så gav prästfrun henne en liten tygbit att öva sig på och

lärde henne att slå knut på tråden och att sticka nålen ut

och in genom tyget.

Lilljänta tog tyst emot lärdomen. Sedan fattade hon

tyglappen, vek den över det vänstra pekfingret och gjorde styng

på styng, som om det inte skulle vara konstigt alls.

Aldrig i världen! Vad prästfrua blev förvånad! Det var

det märkvärdigaste hon hade varit med om.

142I VARDAGSLAG

Då orkade inte lilljänta hålla sig allvarsam längre, utan

hon började skratta.

Prästfrun förstod äntligen hur det hängde ihop. Hon

undrade om lilljänta hade lärt sig att sy, innan hon kom

till Lövdala.

— Nej, sa lilljänta, jag har inte tagit ett styng, förrn

jag kom hit.

Jaså, då var det väl någon här, som hade lärt henne. Var

det kanske mamsell Maja Lisa?

Lilljänta blev förskräckt, bara prästfrun nämnde

styvdottern. Hon skyndade sig att tala om^ att det var den gamla

fru Beata på brygghuskammarn, som hade gett henne

undervisning.

— Det var bra roligt att höra detta, sa då prästfrun.

Tänk, att fru Beata kan sy med de händerna!

— Om hon kan sy! utbrast lilljänta. Det finns väl ingen

på gården, som kan sy som fru Beata.

— Då ska jag säga dig vad vi ska ta och göra, sa

prästfrun. Vi ska gå ner till fru Beata och tacka henne för att

hon har gett dig en så god lärdom.

Därmed tog hon lilljänta med sig, men prästfrun gick inte

raka vägen till brygghusflygeln, utan hon gjorde en lång

krok bortom stall och lagård. Fru Beata brukade hela dagen

sitta vid ett fönster, som låg så, att hon kunde se alla dem,

som ämnade sig till henne från stora byggningen, men hon

hade ingen utsikt åt lagårdshållet.

När prästfrun och lilljänta hade hunnit till den svåra

trappan, som gick fram och tillbaka på gavelväggen, bad

prästfrun, att lilljänta skulle springa före. Det gick så lätt

och ledigt för den, som var ung. Hon skulle komma efter

så vackert, hon. Ja, lilljänta sprang före och klampade i

trappan, så att det inte märktes, att någon smög sig upp

efter henne.

Fru Beata brukade alltid sitta med händerna i kors, när

prästfrun kom upp till henne. Och alltid brukade hon tala

om hur svårt det var, att hon inte mer dugde till något. Hon

hade varit en arbetsmänniska, hon med, i sin tid, fast hon

inte hade varit så duglig som Anna Maria Raklitz.

143LILJECRONAS H E ^

Prästfrun hade sannerligen tyckt, att det var synd om

henne. För tänk, så lång dagen skulle bli, när man var

tvungen att sitta stilla och inte kunde bruka sina händer till

Guds skapande grand!

Men denna gången satt fru Beata och sydde hålsöm på ett

lakan, då prästfrun kom in, och armen gick så fort upp och

ner som vingen på en lärka.

När fru Beata fick se prästfrun, gjorde hon en rörelse,

som om hon hade velat sticka undan sömmen. Men när hon

märkte, att den andra redan hade upptäckt den, fortsatte

hon med arbetet.

Prästfrun kom fram till henne och var så fasligt nöjd med

att finna henne vid sybordet. Det var bra väl, att gikten

hade gett med sig, så att hon kunde arbeta. Och hon fick

lov att visa vad hon höll på med, för prästfrun hade hört,

att fru Beata Spaak kunde sy så väl, att styngena blev

liggande jämna som pärlor.

— Men det var besynnerligt! sa prästfrun och lutade sig

alltmer ner över fru Beatas sömnad. Det här lakanet tycker

jag att jag känner igen. Det hör ju till det paret, som jag

satte Maja Lisa att sy i dag på morron. Kanske att

mormor är så snäll och hjälper henne med det ena lakanet?

Ja, jag säger ingenting om det, nej, inte det minsta, men

jag tycker, att ni borde tala om det för mig, så att jag får

ge Maja Lisa tillräckligt med arbete. För om hon bara

behöver sy ett lakan på paret, så har hon ju riktiga

lat-mansdagar.

Fru Beata satt kvar med sömmen i sin hand. Hon

förmådde ingenting svara, för underkäken och hela huvudet

skakade, som om någon hade stått bakom henne och ruskat.

Prästfrun vände sig mot dörrn för att gå. Hon kunde se,

att mormor hade brått, och därför ville hon inte längre

störa. Fru Beata behövde säkert inte så mycke sällskap nu,

då hon var så duktig att arbeta.

Fru Beata hackade fram något om övermänskligt arbete

för en ungdom, och att det kunde gälla liv och hälsa.

— Ni vet nog själv, att Maja Lisa inte har det värre, än

att hon orkar sitta oppe och läsa halva natten. Jag tror inte,

144I VARDAGSLAG

att en ungdom lider men av att arbeta. Men det, som är

skadligt, det är att smyga och smussla och inte gå raka

vägar.

Därmed gick hon, och fru Beata hade inte kunnat säga

ett tydligt ord till sitt försvar, förrän dörrn var stängd efter

henne. Men trappan, som prästfrun nu skulle gå, var hal och

brant, så att det gick långsamt att komma utför den. Under

tiden lyckades fru Beata få makt med sig själv, och just

som prästfrun stod på nedersta trappsteget, slog den gamla

upp sin dörr.

— Styvmor! ropade hon ner till henne så högt, att det

hördes över hela gården. Något svar väntade hon inte på,

utan hon gick strax tillbaka in till sig och satte för regeln,

så att hon skulle slippa att bli överraskad vidare.

Det stod inte till att märka, att prästfrun frågade det

minsta efter det, som fru Beata hade ropat. Hon var i

utmärkt gott lynne alltjämt, och när hon nu gick uppför

backen till stora byggningen, sa hon helt lugnt, att lilljänta

skulle gå in i saln och sätta sig att sy. Hon skulle komma

efter strax, bara hon hade fått säga ett par ord till mamsell

Maja Lisa.

Lilljänta knep ihop läpparna och svarade ingenting, men

hon hade ungefär samma uppsyn som annandag jul, när hon

slogs med blåsvädret.

När de kom in i förstun, gick hon inte in i saln, som hon

var befalld, utan hon styrde av mot köksdörrn.

Prästfrun frågade strax vart hon skulle ta vägen. Hade

hon inte hört, att hon skulle gå in och sy?

Lilljänta svarade med låg röst, att hon tyckte, att det var

onödigt.

— Varför är det onödigt? Tror du, att du redan är så

styv, att du inte har något mer att lära?

Nej, det var inte så lilljänta menade. Men hon behövde

inte lära sig mer, än hon redan kunde, därför att nu skulle

hon hem till Koltorp igen.

Hon gick fram till prästfrun och räckte henne handen.

Hon kunde så gärna säga tack och adjö med detsamma.

145LILJECRONAS H E ^

-— Men kära då! sa prästfrun. Jag förstår ingenting, jag.

Varför ska du gå din väg?

Lilljänta gick ett par steg baklänges, liksom för att vara

utom räckhåll, när hon gav sin förklaring.

— Mor har varit barnpiga på Lövdala, och mor tycker

om prästdottra. Och när mor var här i julas, så sa hon till

mig, att om mamsell Maja Lisa skulle få fler ledsamheter

för min skull, fick jag inte stanna här, utan då skulle jag

gå hem.

När lilljänta hade sagt detta, drog hon sig tillbaka utmed

väggen, tills hon kom till hörnet bredvid köksdörrn. Där

stod hon och väntade det, som komma skulle.

De röda fläckarna brann på Raklitzas kinder, och hon

gick fram mot lilljänta med höjd hand. Lilljänta kröp ihop,

och ögona blänkte kallt. Hon visste, att hon skulle få stryk,

men hon var så fylld av hat, att hon inte kände sig rädd,

utan snarare var glad, att det hade kommit till öppen strid.

Men nu hände det, som lilljänta inte ett ögonblick hade

kunnat drömma om. Prästfrun gav henne inte en gång en

örfil, utan i sista ögonblicket betvang hon sig och försökte

småle.

— Kära barn, du ser ut som en katt, som tänker flyga

på en hund. Men var lugn, du! Jag ska inte slå dig för att

du är trogen mot den du tjänar. Det är sådant, som jag

tycker om, och därför lovar jag dig, att Maja Lisa inte ska

få höra ett ord om det, som jag har kommit underfund med

i dag. Och nu går vi in i saln bägge två och tänker aldrig

mer på den här saken.

Lilljänta kände sig yr. Det låg något under detta, som

hon inte förstod. Men hon var ju så glad att få stanna i

prästgården, att hon inte bråkade sin hjärna för att tyda gåtan.

När de nu åter satt vid sybordet, blev det emellertid ingen

sömnad av, utan prästfrun öppnade en låda, som låg gömd

under alla de andra, och drog fram först en abc-bok och

sedan papper och gåsfjäder och en flaska med bläck.

Lilljänta trodde, att hon ämnade pröva henne i läsning

och skrivning, men det var inte meningen. Utan prästfrun

talade om, att när hon var barn, hade hon jämt haft så

146I VARDAGSLAG

mycket göra med att hjälpa sin mor med småsyskona, att hon

aldrig hade fått lära sig att läsa och skriva. Men nu sedan

hon hade blivit prästfru, tyckte hon, att det var lett att inte

kunna. Hon ville nu, att lilljänta skulle bli skolmästare åt

henne. Hon hade haft detta i tankarna, då hon lät henne

komma till Lövdala i julas, men hon hade inte haft tid

förrän nu.

Lilljänta blev rätt belåten. Hon sa genast, att hon ville

hjälpa frua, så gott hon kunde.

Då var den saken avgjord, men prästfrun bad, att lilljänta

inte skulle tala om för någon, att hon höll på att lära henne

läsa. Hon var rädd för att folk skulle skratta åt henne. De

skulle låtsa, som om prästfrun lärde henne att sy och att

hon gick in hit i saln en stund var förmiddag fördenskull.

Ja, det kunde det ju inte vara något ont i.

Prästfrun sa, att hon var riktigt glad åt detta. Lilljänta

måtte väl begripa hur svårt det var för en prästfru att inte

kunna skriva. Det var ett brev, som hon gärna skulle vilja

skicka av i denna dag, om hon bara kunde få det gjort.

Hon hade allt undrat så mycke . . . Kanske lilljänta var så

pass styv, att hon kunde sätta ner ordena på papperet, om

hon dikterade?

Det var lilljänta genast med om. Hon slog upp skivan

på ett slagbord, bredde ut papperet, drog korken ur

bläckflaskan och satte sig att skriva efter prästfruns föresägning.

147LILJECRONAS H E ^

EN VÅRKVÄLL.

Prästdottern var ute och gick en vårkväll i sällskap med

lilljänta. Det var en gammal vana hos henne att gå ut

en stund var afton, och styvmodern hade inte satt sig

däremot, bara förordnat, att hon skulle ha lilljänta med sig,

därför att det inte var passande för en sjuttonåring att

vandra ensam på landsvägen.

Hon gick söder ut som alltid, för det var den bästa vägen

åt det hållet. Hon rörde sig långsamt, och lilljänta hade svårt

att ge sig till tåls med den långsamma takten. Hon kilade

än före, och än lagade hon så, att hon blev långt efter, bara

för att få tillfälle att springa sig andlös, innan hon återigen

hann upp prästdottern.

Vägen löpte fram utmed skogshöjden, som låg på gränsen

av Lövdala. Där nu prästdottern gick, kunde hon inte låta

bli att tycka, att det var märkvärdigt, att lilljänta kunde

finna så mycket att förströ sig med på det lilla vägstycket,

som de trampade fram över kväll efter kväll.

För det första var det ekot. Lilljänta sprang före henne

uppför allén för att hinna få ett samtal med det. Hon visste,

att det höll till ett litet stycke framåt vägen mittför

råglogen på Lövdala, och där stannade hon, vände sig mot

logväggen och började ropa:

— Eko, eko, spå mig du!

— Spå mig du! svarade ekot.

— Säj om jag blir gift i år!

— Gift i år! svarade ekot.

— Ä min fästman mycke vacker?

— Mycke vacker! svarade ekot.

— Har han också mycke pengar?

— Mycke pengar! svarade ekot.

— Talar du sant, eller ljuger du?

— Ljuger du! svarade ekot.

148EN VÅRKVÄLL

Det var prästdottern själv, som hade lärt lilljänta allt

detta för några månader sedan, men allt var så annorlunda

då mot nu. Nu hade hon inte kraft mer att stå och retas

med ekot.

Lilljänta höll sig jämsides med henne, tills de hann det

lilla grustaget, som låg på vänster sida om vägen tätt under

bergväggen. Då lämnade hon prästdottern för att springa

ner till bottnen av gropen och gräva efter kattguld bland de

nerramlade stenarna. Först när hon höll på att förlora

prästdottern ur sikte i vägkröken, kom hon jagande efter henne.

Sedan följdes de åt ända fram till bäcken. Det var visst

obegripligt för lilljänta, att prästdottern kunde gå förbi

bäcken utan att så mycket som stanna och se på den. Den

kom stark och morsk utför skogshöjden och gjorde fall på

fall, det ena grannare än det andra, innan den nådde fram

till vägen. När den sedan med bråk och dån hade trängt

sig under vägövergången, ville den inte hålla sig i den

gamla fåran, utan bröt sig lös ur den och svämmade över

marken. Men detta kunde lilljänta inte tåla. Hon skyndade

ner från vägen för att dämma och gräva och tvinga bäcken

tillbaka i det gamla spåret.

Hon skulle allt ha varit tacksam, om prästdottern hade

stannat och hjälpt henne. Men prästdottern orkade med

knapp nöd gå på släta vägen. Hon tyckte, att hon inte gick,

utan bara släpade sig framåt. Andra år hade också hon

varit med om att dämma upp bäcken, men då hade hon ju

bara varit ett barn.

Hon stannade plötsligt, för hon begrep på en gång vad

det var, som hade hänt henne. Hon hade blivit gammal:

ungdom och ungdomslust var tagna ifrån henne.

Prästdottern gick och gick, och lilljänta fick lov att överge

bäcken och följa efter. Men det var inte länge, som hon

höll sig kvar på vägen.

De kom till en grind, som ledde in i en hage, där lilljänta

hade hört att man brukade kunna finna vitsippor. De var

inte färdiga än, men nu var det så långt hunnet med våren,

att man kunde vänta dem var dag. Lilljänta sköt upp grinden

för att göra bara ett tittande dit in. Hon hade nog satt sig

149LILJECRONAS H E ^

i sinnet, att det skulle bli hon, som det året kom hem med

den första vitsippan.

Prästdottern, hon gick där som en gammal, gammal

människa och var inte det minsta ivrig att leta efter vårblommor.

Litet längre bort hade lilljänta en god vän, som hon aldrig

försummade att hälsa på. Det var kattugglan, som bodde

i den stora, ihåliga björken, det största trädet på hela

Lövdala. Lilljänta tog en träpinne och stack in i boet till

kattugglan, och fågeln sträckte fram en fot och försökte att

skjuta undan pinnen. Lilljänta fick aldrig se något mer av

ugglan än de stora klorna. Det visste prästdottern väl, för

hon hade också stått och retats med kattugglan i sin tid.

Nu kunde hon inte förstå, att det hade varit något nöjsamt

i detta.

Så snart som de hade gått förbi kattugglebjörken, kom

lilljänta springande, och nu visste prästdottern, att tösen

inte skulle överge henne på en stund. För nu hade de att

gå förbi den gamla mossiga stengärdsgården, där det inte

var fritt för spöken. Ack, prästdottern längtade tillbaka till

den tiden, då också hon var rädd för den hemska, huvudlösa

prästen, som man kunde komma i möte med just här vid

stenmuren.

Det var uppförsbacke, och prästdottern märkte, att hon

inte kom framåt fortare än en snigel. Hon trodde, att hon

aldrig skulle nå till toppen.

Längre än till backens slut brukade hon aldrig gå. Där

uppe låg, tätt vid vägkanten, ett stort stenblock, som kallades

Vilarstenen, och på den satte hon sig en stund. På

framsidan av blocket var en liten sittplats uthuggen, så pass stor,

att hon och lilljänta med nöd kunde få plats där.

Prästdottern slöt igen ögona och kände sig så trött, att hon inte

förmådde säga ett ord. Lilljänta höll sig också stilla. En

gång såg prästdottern upp, därför att hon trodde, att tösen

hade gett sig av på någon ny utflykt. Men hon satt kvar och

strök sakta med handen över en flik av prästdotterns

klänning, som hade blivit liggande i hennes knä.

Det var allt så bedrövligt för prästdottern, för henne, som

skulle ha tagit Lövdala och hela socknen i arv. Hon tyckte,

150EN VÅRKVÄLL

att det här stackars barnet var den enda, som inte hade

övergivit henne.

Hon kände sig så gammal och matt, just därför att hon

var övergiven av alla. Hon var lika ensam som den, som

har alla sina vänner i graven.

Sedan hon hade varit i Svanskog, hade hon inte råkat

någon, som hade velat henne väl och tagit hand om henne.

När hon först kom därifrån, väntade hon var dag, att någon

skulle komma och befria henne ur alla hennes svårigheter.

Hon visste inte vem som skulle komma, och hon visste inte

hur han skulle bära sig åt för att hjälpa henne, men hon

tyckte, att på de två dagarna hade det skett så mycket

förunderligt, och att när det väl hade börjat, kunde det inte

annat än fortsätta.

Men sedan hade dag gått efter dag, utan att det hade hänt

något. Vecka hade följt efter vecka, och de hade Varit så

lika varandra, att hon inte kunde hålla dem åtskils i sitt

minne.

Det var något besynnerligt och obégripligt i att det var

så tyst omkring henne. Ibland inbillade hon sig, att det

hände saker, som angick henne, långt borta i världen. Hon

omgavs av genljud av röster, som talade om henne, stundom

kände hon ängslan, därför att någon längtade till henne och

ville råka henne. Men hela februari, hela mars och hela

april hade nu gått, utan att hon hade fått bud eller brev

från dem, som var fria och kunde röra sig, som de ville,

och inte som hon bodde i en järnbur.

Hon började förstå nu, att ingen skulle komma. Hon fick

strida sin strid ensam utan att få hjälp av någon. Men det

var tungt att uppge allt hopp. Hon tyckte, att hon hade

vunnit så starka och goda vänner; hon ktinde ännu inte

fatta, att de inte bekymrade sig om henne.

Den g^mla stenen, som hon satt på, skulle ha legat här

i vägkanten ända sedan den tiden, då Lövdala bara var ett

fäbodställe mitt i villande skog, dit valljäntorna drog var

sommar med sina kor och getter. Då hade någon ung dräng

huggit ut sittplatsen i stenblocket, för att hans käresta skulle

ha något ställe att vila på. Härifrån krönet av backen, där

151LILJECRONAS H E ^

den låg, kunde man se ända bort till Löven och kyrkan, och

här hade nog de, som gick vall, suttit mången kväll och

spejat efter dem, som skulle komma och föra hem dem ur

vildmarken ner bland människor. Det kunde hon känna, när

hon satt här, att detta hade varit en plats för mycken tung

längtan.

Prästdottern sänkte huvudet i handen och suckade. De

fick komma snart, de, som skulle hjälpa henne. Hon kunde

inte stå ut länge till. Inte var det någon sjukdom över henne,

men hon höll på att dö av ledsnad och övergivenhet. Hon

skulle nog inte kunna släpa sig hit många fler gånger.

Det var dessutom inte bara hon, som behövde hjälp och

räddning, utan det var också Lövdala. Det var detta hemmet,

där hon älskade varenda sten, som nu höll på att gå förlorat.

De var inte längre komna än till sista dagarna av april,

och det blev kallt att sitta stilla. Hon begav sig sakta på

hemvägen, men nu tänkte hon inte alls på sig själv, utan

bara på Lövdala.

En söndag i slutet av mars hade söta far kommit hem

från kyrkan med den nyheten, att pastor Liljecrona hos

kungen hade undanbett sig att bli utnämnd till kyrkoherde

i Sjöskoga. Söta far hade talat om det vid middagsbordet,

och Maja Lisa hade blivit mycke röd och ivrig. Hon hade

genast frågat om söta far hade hört varför han inte hade

tagit emot det stora gället. Men härpå hade söta far inte

kunnat svara. Han visste bara, att pastor Liljtecrona gjorde

mycket gott bland sina församlingsbor, och yttrade nu, att

han måtte vara en man av sällsynt förtjänst, då han kunde

försaka välstånd och hög samhällsställning för att stanna

hos dem, som behövde honom.

Söta mor hade också blivit på ett sällsamt sätt intresserad

av söta fars nyhet. Hon hade frågat om det verkligen var

sant, att Liljecrona nu var fri från Sjöskoga. Och då söta

far hade försäkrat henne, att så var, hade söta mor på sitt

burdusa sätt sagt ifrån, att hon tyckte, att söta far borde

söka det.

Söta far hade säkert inte varit svarslös många gånger

i sitt liv, men nu hade han blivit sittande tyst och bara

152EN VÅRKVÄLL

stirrat på söta mor. Han hade nästan sett skrämd ut, som

om han hållit det för en olycka, att hon hade fått denna

tanken. Han var nog inte mer rätt säker, att han hade kraft

att säga nej till söta mor.

Också Maja Lisa hade blivit ganska bestört. Hon hade

väl helst velat tro, att söta mor skämtade, men sådant låg

inte för söta mor. Detta var ju heller inte så galet tänkt —

Maja Lisa hade själv många gånger tyckt, att söta far borde

vara minst biskop —, men nu, sedan han hade haft sitt

slaganfall, vore det ju den största orätt att driva honom

till att söka en stor och brydsam befattning. Söta far hade

visserligen på sista tiden blivit mycket starkare och var nu

nästan sig lik igen, men nog visste söta mor, att han inte

mer var i sin fulla kraft.

Maja Lisa hade tvungit sig att tiga. Om hon hade vågat

sig sta med sina invändningar, skulle söta mor först ha

kommit i den rätta ivern.

Då söta mor inte hade fått svar varken från den ena eller

den andra, hade hon fortsatt att tala för saken.

— Sitter man för länge fast på ett ställe, då blir man

gammal i förtid. Ingenting är så nyttigt som att skaka av

sig bekvämligheten och komma till nytt arbete.

Maja Lisa hade tänkt, att det redan var för långt gånget

med söta far för att han skulle kunna upprättas genom ökat

arbete, men alltjämt hade hon varit i stånd att tiga.

Söta mor hade då börjat tala, som om det redan vore

avgjort, att söta far gick in på hennes förslag. Säkert skulle

nu hela valet få göras om, men i alla händelser borde söta

far resa till Karlstad i morgon dag och höra sig för. och

det bästa vore, att han for ända till Stockholm och själv

lämnade in sin ansökan hos Kungl. Majestät. Hon visste,

att han hade stora lärdomsmeriter och kunde få många goda

förespråkare, därför att han hade varit informator för flera

av de höga herrar, som nu var vid makten.

Allt hittills hade Maja Lisa bara ängslat sig för söta far,

men nu kom hon att tänka på en annan sak, och därvid

kunde hon inte mer styra sig, utan hon hade avbrutit söta

mor.

153LILJECRONAS H E ^

— Om söta far flyttar till Sjöskoga, kan söta far ju inte

behålla Lövdala.

Söta mor hade då vänt sig mot henne, och söta mors

fingrar hade i detsamma böjt sig, så att de hade sett ut

som klor. Allt hat och all avsky, som söta mor kände för

henne, hade grumlat rösten, så att den nästan hade blivit

otydlig, då hon hade svarat.

— Inte är söta far tvungen att sitta här och vakta

Lövdala åt dig! Det må han väl kunna göra sig av med, så att

han blir en fri man och kan komma i den ställning, som

passar honom.

Söta far hade nu slutat sin middag och fick brått att resa

sig från bordet. Han hade varit glad att kunna göra slut på

samtalet.

Men nu visste Maja Lisa vad söta mor hade menat, då

hon hade sagt, att hon en gång skulle lära henne att gråta.

Söta far måste ut och söka Sjöskoga, bara därför att söta

mor visste, att Maja Lisa älskade Lövdala högre än allt

annat och att ingenting kunde slå henne med sådan sorg

som att mista barndomshemmet.

Väl en vecka måste söta mor arbeta, innan hon fick söta

far i väg. Söta mor hade då bett och trugat varenda dag

och satt in all sin vilja på att söta far skulle åtminstone

fara till Karlstad och ta reda på hur saken stod. Men i det

längsta hade det sett ut, som om hon inte skulle lyckas.

Säkert hade hon måst avstå från försöket, om det inte hade

varit annat, som hade kommit henne till hjälp.

Söta far hade nu varit präst i Svartsjö i tjugo år, och

hela denna tiden hade han haft mycken möda och många

tunga bekymmer. Det var ju först och främst detta stora

kyrkobygget, sedan åskelden hade bränt upp den gamla

kyrkan och han hade måst sörja för att få en ny upprest.

Söta far hade inte bara måst gå till kungs för att tigga

pengar, utan hade också anlitat många förnäma herrars

hjälpsamhet och rest från socken till socken för att samla

in kollekter. När kyrkan var färdig, måste man säga, att den

förnämligast var söta fars verk, och fördenskull hade han

njutit stor heder och tacksamhet av sin församling.

154EN VÅRKVÄLL

Men på sista tiden hade söta far visst märkt, att hans

sockenbor började dra sig undan för honom. De kom inte

som förr till honom för att fråga om råd för likt och olikt.

Det berodde nog därpå, att folk trodde, att det numera var

söta mor, som dikterade rådslagena. Men detta förstod inte

söta far, utan kände sig tillbakasatt.

Och på samma sätt som med församlingsborna började

det gå med husfolket. Boningshuset på Lövdala hade ju

brunnit, det som kyrkan, i söta fars tid, och han hade haft

stora bekymmer och kostnader för nybyggnaden. Allt

gårdsfolket, som mestadels hade tjänat på Lövdala långt före söta

fars tid, hade varit glada åt det, som han hade åstadkommit

både som byggare och odlare, så att söta far alltid hade

mötts av vänliga ansikten. Men nu på sista tiden hade också

detta blivit annorlunda. Söta far såg trumpna miner både

i drängstugan och i köket, och han ville alls inte skylla

detta på den, som hade rätta skulden, utan gick i ständig

undran varför hans gamla, goda tjänare visade sig

otacksamma och ovänliga.

Allt detta var söta mor till mycken hjälp, då hon ville

övertala söta far att söka Sjöskoga. Men hon hade säkert

ändå inte lyckats, om inte den förargliga händelsen med

Vetter hade kommit emellan.

Prästdottern var så trött och slö, att hon hade svårt att

hålla reda på tiden, men hon tyckte, att det måtte ha varit

i mitten av mars, som söta mor blev så rädd, därför att

Vetter kom hem från fängelset.

Vetter bodde i en liten koja, som låg ett stycke norr om

Lövdala, och egentligen borde de alla ha blivit uppskrämda,

då det beryktades, att han var hemkommen, för Vetter var

en riktig stortjuv. Men Vetter hade nu varit granne till

Lövdala i många år, och man tänkte inte mycket på vilketdera

han var hemma eller borta, i synnerhet som man visste,

att han var så klok, att han aldrig stal hos de närmaste

grannarna.

Var gång som Vetter kom lös från fängelset, lovade han

sig själv, att han skulle stanna hemma, men han var aldrig

i stånd att hålla sitt löfte. Vetter tyckte om sitt yrke, och

155LILJECRONAS H E ^

han var lika stolt över att vara en skicklig tjuv som söta

mor över sin matlagning. Men följden blev också, att Vetter

fick sitta på fästning största delen av sitt liv. När söta far

och mor gifte sig, hade han varit inom lås och bom, och

söta mor hade då inte en aning om att hon skulle få en

stortjuv till granne.

Nu blev söta mor så rädd, att hon höll på att förlora

förståndet. Det var söta mors fasta tro, att alla människor

stal, söta far knappast undantagen, och hon levde alltid

i fruktan att bli av med sina tillhörigheter. Under de många

år, som söta mor hade varit hushållerska i fina hus, hade

hon fått inte så litet silver i present, och detta hade hon

förvarat i ett skrin, som hon var natt ställde under sin säng.

Detta silvret var det käraste, som söta mor ägde, men nu,

då det fanns en stortjuv i närheten, var hon viss om att hon

skulle förlora det.

Söta mor hade allaredan sina skåp och lådor så väl

stängda, att det inte kunde göras bättre. Men sedan Vetter

hade kommit hem, hade hon knappast tid med annat än att

känna på låsena och räkna nycklarna på nyckelknippan.

Om kvällen hämtade hon en stor yxa ur vedskjulet och

ställde bredvid sängen, och hon gav sig ingen ro, förrän söta

far hängde en laddad bössa över huvudgärden.

Söta far försökte övertyga henne, att det verkligen var

sant, att Vetter aldrig stal hos grannarna, men det var

omöjligt att göra slut på söta mors rädsla.

Då Vetter hade varit hemma ett par dar, kom han på

besök till Lövdala, som han alltid brukade. Söta mor stod

i köket och såg honom gå förbi fönstret och frågade genast

vem det var.

— Det är ju Vetter, sa hushållerskan och såg inte en

smul förvånad ut. Han måste väl hit och anmäla för prästen,

att han är hemkommen.

Detta hade söta mor inte väntat, för mannen, som hade

gått in till söta far, hade sett ut som en snäll och beskedlig

bondgubbe. Benena ville inte bära henne. Hon alldeles sjönk

ihop.

156EN VÅRKVÄLL

Så snart söta mor orkade, skyndade hon in i rummena.

Hon tog silverskrinet, satte sig i salssoffan och höll armarna

om det, så länge som Vetter var kvar.

Söta mor fick sitta rätt länge med skrinet i famnen, för

söta far hade alltid haft ett visst tycke för Vetter, och han

lät honom inte gå, förrän han hade fått höra alla hans

senaste bedrifter. Sedan måste ju söta far också varna och

förmana en smula, för att det inte skulle se ut, som om han

hade låtit Vetter prata bara för ro skull.

Efter detta hade söta mor i alla fall blivit lite lugnare

för det, som fanns i boningshuset. Så mycke större oro

kände hon för sina lador och uthus, och allra mest ängslig

var hon för matboden. Den hade ett så gammalt och dåligt

lås, att vem som ville kunde öppna det. Om man inte hade

nyckeln till hands, gick det mycket väl för sig att vrida upp

det med en träpinne.

Just i samma vecka, som det var så mycke tal om

Sjö-skoga, lät söta mor skicka efter Olaus i Smedsby, som var

en mästersmed, och satte honom att göra ett nytt lås, som

skulle vara så väl gjort, att ingen tjuv i världen kunde få

makt med det. Och hela fyra dar stod Olaus i smedjan, men

då hade han också förfärdigat ett lås, så stort och trögt,

att söta mor själv knappast kunde vrida om nyckeln.

Då detta var insatt i boddörrn, var söta mor ganska lycklig.

Hon stängde själv på kvälln, och nyckeln tog hon med in

i sängkammarn. Hon sa, att hon den natten skulle sova

lugnare, än hon hade gjort på länge.

Nästa morgon, då söta mor vaknade, låg den stora nyckeln

orubbad under huvudgärden, men det hindrade inte, att det

hade hänt något rätt märkvärdigt i matboden under natten.

Där stod dörrn likaså fast tillåst, som den hade varit på

kvälln, men icke förty var alla flyttbara saker, som hade

funnits där inne, både köttinor och brödspett, skinkor och

korvar, mått och vikter, hyttor och säckar, utburna och

ordnade på bodtrappan.

Alltihop var, som sagt, utflyttat, men ingenting var

förstört, och ingenting var borttaget, och när man såg det stå

21. — Lagerlöf, En saga om en saga. — Liljecronas hem. 257LILJECRONAS H E ^

därutanför den stängda dörrn, kunde man ju inte låta bli

att undra hur detta hade gått till.

Söta mor liksom alla andra tänkte genast, att Vetter hade

varit framme. Men när hon hade granskat och sökt och

funnit, att det inte saknades så mycke som en brödbit, kunde

hon rakt inte förstå sig på denna tjuven.

Då söta far kom ut på sin morgonpromenad, mötte han

emellertid Vetter, och då fick han besked.

— Vetter, Vetter! sa söta far. Vad tar han sig till? Är

det han, som har varit i min matbod i natt?

Vetter såg helt förolämpad ut, då han svarade söta far:

— Pastorn kan hälsa till frua si och säga henne, att jag

aldrig stjäl hos grannfolk. Men inte ska ho tro, att det är

därför, att ho har så goa lås, att jag inte kan komma åt

vad jag vill.

Ack, ack! Om nu söta far hade varit som förr, så hade

han haft sitt nöje av detta i långan tid, men nu förargade

det honom. Söta far förstod, att historien skulle gå ut över

hela socknen och att alla skulle skratta åt söta mor och

kanske också åt honom själv.

Söta far hade inte svarat Vetter ett enda ord. Det kändes

visst så inotn honom, som om han vore besviken av alla och

inte mer hade några vänner bland sina församlingsbor. Söta

far tyckte, att det var så gott, att han gav sig av från

Svartsjö.

När han kom tillbaka till gården, sa han till söta mor,

att han ville fara till Karlstad nästa dag för att ta reda på

hur det stod till med Sjöskoga.

Söta far hade rest och kommit tillbaka, och verkeligen

hade det inte sett ut, som om söta mor skulle få rätt, för

han hade vid hemkomsten varit ganska uppkryad. Han hade

varit både i Karlstad och i Stockholm och fått goda löften.

Det var intet tvivel om att han skulle komma bort från

Svartsjö.

En märklig nyhet hade söta far fått höra änder sin resa,

och det var, att pastor Liljecrona i Finnerud hade gift sig

under våren. Det skulle vara med någon sämre person, inte

158EN VÅRKVÄLL

något gott parti. Söta far hade hört, att detta var egentliga

anledningen till att han hade stannat kvar uppe i finnbygden.

Maja Lisa hade inte vågat fråga ut söta far något närmare

om hur härmed förhöll sig, därför att söta mors ögon hade

vilat rätt forskande på henne. Men nu hade hon åtminstone

förstått varför hennes goda hjälpare inte hade hörts av. Och

förnämligast var det efter detta, som hon hade blivit modlös

och mistat allt hopp. Pastor Liljecrona hade synts henne

stridbar och rådig, och hon hade tryggat sig till honom som

till en god bror. Hon hade väntat ända hittills, att han

skulle komma farande i all sin stormande ungdomskraft

och ställa allt till rätta åt henne.

159LILJECRONAS H E ^

ANKLAGELSEN.

Alla människor på Lövdala var så nyfikna, att de knappt

kunde bärga sig. Kan man tänka sig, att förvaltarn på

Henriksberg hade kommit åkande i sällskap med ett

fruntimmer, som ingen människa kände, och att de inte hade

gått in i saln, som folk annars gjorde, när de kom för att

hälsa på, utan hade sökt upp prästen i hans rum och talat

ensamma med honom i flera timmar!

Varken prästfrun eller prästdottern eller hushållerskan

eller någon av pigorna var i stånd att fundera ut varför de

hade kommit. Kammarpigan, som hade hjälpt dem ur

åkdonet, hade märkt, att de såg allvarsamma och ledsna ut,

men det var också allt, vad hon kunde berätta.

Prästfrun gjorde det försöket att sätta sig i förmaket med

sitt arbete. Det rummet låg vägg i vägg med prästens, och

hade hon fått sitta kvar där, så hade hon nog snart kommit

underfund med vad de främmande hade för ärende. Men

hon hade inte suttit där i två minuter, förrän prästen

gläntade på dörrn och bad, att hon skulle flytta sig in i ett

annat rum. Detta, som de talade om inne hos honom, skulle

hon få veta i sinom tid av hans egen mun.

De främmande hade kommit så tidigt på eftermiddagen,

att prästfrun var orolig för att de inte hade fått någon mat.

Hon skickade kammarpigan in till söta far för att fråga om

hon skulle bjuda på middag, men kammarpigan kom

tillbaka med det beskedet, att de ingenting ville ha.

Så länge som pigan hade varit inne i rummet, hade ingen

sagt något. Det enda, som hon hade att berätta, när hon

kom igen, var, att det främmande fruntimret hade suttit och

torkat sig i ögona, som om hon skulle ha gråtit.

Drängen, som hade skjutsat dem, blev inbjuden i köket

för att få en bit mat. Han talade gärna om allt, vad han

visste, men det var inte mycket. Den där frua hade han

160ANKLAGELSEN

aldrig förr sett. Hon hade kommit gående till Henriksberg

i går kväll och bett att få tala med förvaltarn. Tidigt i morse

hade förvaltarn själv kommit i stallet och sagt till om skjuts

till Lövdala. Förvaltarn var karl till att gå och tiga hela

veckor igenom, och i dag hade han inte sagt ett ord på hela

resan.

Prästfrun hade inte kunnat sitta stilla vid sitt arbete

alltifrån det, att de främmande hade kommit, utan bara gått

ur rum och i rum. En gång tog hon lilljänta med sig in i

saln för att fråga om hon hade berättat för någon, att hon

höll på att lära henne att läsa och skriva.

Det vore ju inte så farligt, om hon hade sagt det,

fortsatte prästfrun. Men se, hon hade tyckt, att det skulle bli

så roligt, när hon fick tala om för pastorn, att hon kunde

läsa i hans böcker, så lilljänta kunde ju tiga med det än

en tid.

Lilljänta kunde lugna henne med att hon ingenting hade

sagt. Hon tänkte för sig själv, att detta om skrivningen hade

hon aldrig haft den minsta lust att berätta varken för prästen

eller någon annan. Det var annat, som det hade varit värre

att tiga med. Hon kunde inte förstå varför prästdottra så

strängt hade befallt, att hon inte fick tala om för prästen

hur styvmora var emot henne. Vad skulle det göra, om

prästen fick reda på vad han hade för ett troll till hustru?

Maja Lisa var den, som visade sig minst nyfiken. På sista

tiden hade hon varit som förlamad i själen. Hon kunde

varken bli glad eller ledsen och brydde sig inte om hur det

gick henne. Hon trodde nu, att styvmodern inte skulle

upphöra att plåga henne, förrän hon hade fått henne på

sjukbädden. Men inte gjorde det heller så mycket. Minst av allt

var hon rädd för att dö. Det vore bara en god och skön vila.

Hon hade suttit i vävstoln, när lilljänta kom in och talade

om för henne, att förvaltarn på Henriksberg hade kommit

till Lövdala, och hon höll bara inne med vävningen ett

ögonblick. "Förvaltarn på Henriksberg" — det ljöd helt

främmande för henne. Varför skulle det ha något att betyda för

henne, att han kom? Om det. hade varit i vintras, skulle

hon ha väntat sig allt möjligt av hans ankomst, men nu ...

161LILJECRONAS H E ^

När klockan var fem, ringde prästen på sin klocka och

bad, att man skulle sätta in en bricka med smör och bröd

och tre glas mjölk i förmaket.

Eftersom han särskilt hade sagt till om bara tre glas,

förstod prästfrun, att det inte var meningen, att hon skulle

komma in och hålla sällskap, utan hon satt kvar i saln och

sydde, tills hon hörde, att prästen och gästerna var inkomna

i förmaket. Då la hon ner sömmen och gick ut i köket.

— Kom med mig! sa hon till lilljänta. Jag skulle ha ut

pastorns söndagskläder och få dem borstade, för det är ju

söndag i morron, men jag har inte kunnat gå in i rummet.

Vi ska försöka om det kan gå för sig nu, medan de äter

aftonvard.

De gick på tå genom förstun, och prästfrun öppnade

dörrn till prästens rum så tyst, att det omöjligt kunde störa

dem, som satt i förmaket. Likaså försiktigt öppnade hon

dörrn till klädskåpet.

— Stig nu in där, viskade hon till lilljänta, men var tyst

bara!

Lilljänta steg in i skåpet, men med detsamma sköt

prästfrun till dörrn.

— Nu kommer de! Du får bli kvar så länge där du är!

sa hon i dörrspringan. Och lilljänta hörde hur hon smög

sin väg.

Lilljänta blev förstås stående orörlig, fast hon inte kunde

märka, att någon av de andra kom in förrän en god stund

efteråt.

Men om prästfrun hade passat på att stänga in lilljänta

i skåpet för att få veta vad de främmande hade för ärende,

så hade hon gjort sig onödigt besvär. För nu lät prästen

kalla både henne och prästdottern in i rummet, och till och

med den gamla fru Beata från brygghusflygeln blev

efterskickad.

När de kom in, stod förvaltarn på Henriksberg med

armarna i kors över bröstet och stödde sig mot prästens

stora bokhylla, och fruntimret, som han hade haft med sig,

satt i den lilla hörnsoffan. Hon var herrskapsklädd, men

hade alltför stora och grova händer för att kunna vara av

162ANKLAGELSEN

bättre folk. Hon var ung och skulle ha sett bra ut, om hon

inte hade varit så förgråten, att hon var rödstrimmig i

ansiktet.

För var och en, som kom in, steg prästen upp och

föreställde de främmande. Detta, sa han, var pastorskan

Lilje-crona, som var gift med pastorn i Finnerud. Och detta var

hennes svåger, bruksförvaltar Liljecrona på Henriksberg.

Något mer blev inte sagt, förrän prästfrun och fru Beata

hade tagit plats i var sin av prästens två stora karmstolar

och prästdottern hade slagit sig ner tätt bredvid skrivbordet

på en pall, där hon alltid hade brukat sitta förr i världen,

då hon jämt och samt var inne hos söta far.

Alla kände på sig, att det var oväder att vänta, men ingen

visste vem det skulle gå ut över, förrän prästen nu vände

sig direkt till Maja Lisa.

— Du vet väl redan alltsammans om pastorskan

Liljecrona, som sitter här? sa han.

Maja Lisa höll ögona nedslagna. Hon vågade inte se på

söta far. Så snart som hon hade kommit in i rummet, hade

hon märkt, att det hade hänt honom något förskräckligt.

"Nu har det kommit, som ska göra slut på söta far", tänkte

hon. Han var grå i ansiktet, och han pustade tungt mellan

vart ord han sa. Hon hade blivit så ängslig, att förlamning

och likgiltighet med ens hade flugit sin kos. Hennes händer

hade börjat skälva, och hon fick bita hårt ihop tänderna,

för att de inte skulle skallra. Hon väntade intet annat, än

att han skulle få slag och falla ner död inför hennes ögon.

Men söta far satt och väntade hennes svar, och äntligen

blev hon så pass herre över sin skräck, att hon kunde säga

med tämligen lugn röst:

— Söta far, jag har aldrig förr sett pastorskan. Jag

förstår inte vad söta far menar.

Söta far ryckte på axlarna. Hon förstod honom kanske

bättre, om han sa henne, att det var denna pastorskan, som

i flera år hade varit hushållerska hos pastor Liljecrona?

Det var något besynnerligt i söta fars ton, något

föraktfullt och vredgat. Maja Lisa tvang sig att se upp till honom.

Söta fars ögonbryn var sammandragna, och den ena röda

163LILJECRONAS H E ^

skyn efter den andra gick fram över hans ansikte. Hon

förstod, att utom det, att söta far hade drabbats av något, som

gjorde honom djupt olycklig, var han också mycket ond.

Och fast hon inte alls kunde begripa hur detta var möjligt,

måste hon säga sig, att söia far var ond just på henne.

Ovillkorligen reste hon sig från den lilla pallen och

ställde sig, smärt och rak, framför söta far liksom för att

bättre kunna försvara sig.

— Nog ser väl söta far, att jag inte är klokare än förut.

Söta far såg ut, som om han inte hade väntat sig en sådan

genstörtighet. Han visste ju, att hon kände till historien,

men eftersom hon ville höra den en gång till, så hade han

ingenting emot att tala om den på sitt sätt. Hennes moster

i Svanskog hade kanske inte gett henne någon riktig

föreställning.

Maja Lisa fördristade sig att avbryta söta far. Moster

i Svanskog hade talat mycket om pastor Liljecrona, men

inte hade hon nämnt ett ord om hans hushållerska.

Söta far slog ut med handen. Det gjorde då detsamma,

om det var mostern eller någon annan, som hade burit fram

skvallret till henne. I alla fall kunde han förstå, att det var

något kvinnfolk, för de var alltid värst mot varandra. Om

en karl hade talat om saken, hade han på samma gång sagt

henne, att man måste sätta sig in i en människas ställning,

innan man fäller dom över henne. Hur många av dem,

som hade glatt sig åt att pastor Liljecrona så länge hade

stannat bland finnarna och verkat för deras upplysning, hade

besinnat hur han hade haft det? Först i dag hade söta far

vetat, att han hade bott i ett finnpörte med ett enda rum och

att hans lön knappast hade uppstigit till hundra daler. Vilket

arbete då för den person, som skulle förestå hans hus, att

hålla undan den värsta nöden! Hon, som satt där borta, hade

inte bara vävt hans kläder, hon hade också sytt dem. Hon

hade gått vall i skogen med hans kor och får, hon hade

under alla år, som hon varit i hans tjänst, gjort honom vida

mer nytta, än en bortskämd herrgårdsmamsell kunde drömma

om. Hon kunde räkna det som sin förtjänst, att pastor

Liljecrona hade kunnat göra sin goda gärning där uppe.

164ANKLAGELSEN

Prästdottern kände, att hon började bli en smula retad,

hon med. Varför var söta far ond? Trodde han, att hon hade

sökt att locka till sig pastor Liljecrona, då de hade råkats

i Svanskog? Det hade väl ändå inte varit förbjudet att tala

vid honom! Men hon la band på sig och bad söta far tro,

att hon aldrig förr hade hört ett ord om allt det här.

Söta far fingrade otåligt på en liten hopviken biljett, som

han hade liggande framför sig på skrivbordet.

Förunderligt var det ju, erkände han, att hon hade fått

reda på det förhållande, vari pastor Liljecrona stod till sin

hushållerska, eftersom det hade hållits så hemligt, att inte

en gång hans bror hade vetat om det förrän nu efter

giftermålet. Men när hon hade kommit underfund med saken,

hur hade hon då kunnat vara så rask att döma? Hade hon

inte kunnat förstå, att den andra hade de heligaste

rättigheter? Även om hon inte hade varit en lagvigd hustru, även

om hon var av ringa stånd, borde en så lång trohet, en så

stor uppoffring ha kunnat påräkna miskund av den mest

hårdhjärtade.

Prästdottern fick än en gång be söta far ursäkta henne,

men hon visste alltjämt inte vad ont hon hade gjort.

Det märktes väl, att det retade söta far outsägligt att

nödgas ge så många förklaringar. Stora svettdroppar började

framträda på hans panna.

Om det nu var någon nyhet för henne, skulle han säga

henne, att pastor Liljecrona sedan många år tillbaka hade

lovat gifta sig med det fruntimmer, som nu var hans hustru.

Det hade varit uppgjort, att giftermålet skulle äga rum, så

snart han hade kommit i sådan ställning, att han kunde

försörja en hustru och inte mer behövde låta henne gå som

piga. Man hade inte heller känt minsta oro, att inte löftet

skulle hållas, förrän detta året strax efter jul. Pastor

Liljecrona hade då gjort en liten resa — som det hette, för att

råka sin bror. Han hade inte farit längre än till Svanskogs

gästgivargård, men efter sin återkomst hade han varit alldeles

förändrad. Han var dyster, orolig och talade inte vidare om

deras giftermål. Man tog då reda på vem han hade råkat

i Svanskog.

165LILJECRONAS H E ^

Söta far vände sig rätt mot Maja Lisa.

— Du kanske inte en gång vet vem han träffade?

— Söta far, jag vet, att han råkade mig. Pastor

Lilje-crona talade mycke enkelt och naturligt vid mig hela dagen,

alldeles som en god bror.

Åter gjorde söta far en gest, som vore han helt förtvivlad

över hennes halsstarrighet.

— Det kan väl vara, att pastor Liljecrona inte friade till

dig denna dagen, men inte lär du ha varit i tvivelsmål om

hans känslor för dig. Du kunde väl inte annars företa dig

att sända denna biljett...

Maja Lisa avbröt söta far utan minsta krus.

— Söta far, jag har inte skrivit till pastor Liljecrona.

Om pastorskan säger något sådant...

— Det är alls inte tal om något brev till pastor

Liljecrona, utan om biljetten till hans hushållerska.

— Jaså, till hans hushållerska! Prästdotterns röst lät nu

väl så vredgad och full av förakt som söta fars. Jaså, söta

far har fått veta, att jag har skrivit till henne! Jag har väl

då skrivit och bett, att hon skulle avstå pastor Liljecrona

åt mig?

Söta far såg kallt på henne.

— Du vet ändå vad du har skrivit, sa han.

Men prästdottern var nu ond på allvar. Hon tänkte inte

mer på att skona söta far, utan bara på att kunna rättfärdiga

sig själv, och hon ville veta hur allt detta hängde samman.

— Söta far, står det mitt namn under det där brevet?

— Nej, det står inte något namn under biljetten, men den

har skickats till Finnerud med hälsning från din moster

i Svanskog, att den var ställd till pastor Liljecronas

hushållerska och att den hade kommit från Lövdala.

Söta far blev visst förvånad, att hon inte föll till föga

inför ett sådant bevis, utan bara fortsatte att fråga.

— Söta far, berätta mer om vad jag har gjort! Det är

roligt att höra. Jag kan inte gissa till allt.

— Vad mer du har gjort? Söta far slog näven i bordet.

Är det inte nog, att du har skrivit biljetten, att du har velat

tillvälla dig en man, som tillhörde en annan, att du har

166ANKLAGELSEN

förolämpat en kvinna, som endast har syndat av kärlek?

Vad du har gjort? Du har gjort denna andra kvinna

förtvivlad, så att hon i desperation begår den farligaste

galenskap. Hon vandrar nämligen till Karlstad, uppsöker biskopen,

talar om allt för honom och ber om hjälp. Varpå biskopen

tar sig an hennes sak och skriver till Liljecrona, att då han

nu står i begrepp att tillträda ett stort pastorat, måste han

ställa större fordringar på sig själv. Han låter honom förstå,

att han inte kan bli utnämnd till kyrkoherde, förrän han på

ett tillfredsställande sätt har ordnat sina enskilda affärer.

Säkert har biskopen skrivit så milt och klokt som möjligt,

men pastor Liljecrona är en stolt och häftig man. Han har

känt sig utskämd och har blivit sårad på det djupaste. Man

hade kunnat hoppas, att om ingenting hade blivit gjort vid

saken, skulle hans goda hjärta ha segrat. Den tillfälliga

lidelse, som han hade gripits av, skulle ha övervunnits,

han skulle självmant ha följt pliktens bud. Men nu känner

han sig tvingad, han råkar i förtvivlan, han grips av ett

outsläckligt hat just till henne, som har så stora rättigheter

till hans ömhet. Han visar dock inte detta sitt hat till en

början, lika litet som han nämner något om biskopens

skrivelse. Men en dag, ungefär en månad sedan han mottog

den, går han till stallet, selar på sin häst, kör fram till

dörrn och frågar om man vill åka med ett stycke. Detta blir

uppfattat som en stor vänlighet, varvid man inte mera är

van. Man springer upp, rycker till sig en huvudduk, sätter

sig i släden i den korta vardagspälsen och de grova skorna,

alldeles som man går och står. Släden far av med rask fart.

Färden går förbi ett par större gårdar. Det är visserligen

bara finnpörten; men man blir ändå generad för

vardagsdräkten och vill stiga ur och gå hem. Dock nej! Den körande

vill inte stanna. Man ger sig till tåls, färden går in i en

ödslig skog, och farten blir allt vildare. Man börjar bli rädd

och ber på nytt att få stiga ur. Med hård röst och vredgade

blickar förklaras då, att man befinner sig på sin

bröllopsfärd. Man är på väg till prästgården i Västmarken för att

vigas. Man tror, att detta är ett skämt, och sitter kvar än en

stund, ber sedan omigen att få lämna släden och gå hem. Då

167LILJECRONAS H E ^

stannas hästen med ett ryck, och man får veta, att man har

sin frihet att lämna släden, om man så vill, men gör man

detta, förlorar man allt hopp att bli vigd. Han ämnar nu

resa till Västmarken och låta viga sig vid henne, men

begagnar hon inte detta tillfälle, kommer han inte att ge

henne ett nytt. Man invänder, att det är omöjligt att vigas,

det har ju inte lyst. Han underrättar då därom, att han har

låtit lysa, henne ovetande, i hennes hemsocken. Allt detta

med en min och en uppsyn så skrämmande, att man är nära

att stiga ur. Men man besinnar då, att man därmed försakar

livets lycka, och man sitter kvar. Man är full av tvekan

under hela färden, man förstår hur hatad man är, när man

på detta sätt tvingas att vigas utan anständig bröllopsdräkt.

Ännu i brudstoln är man nära att säga nej, men man gör

det inte. Man vill inte avstå den älskade till henne, som har

skrivit biljetten, skrivit de avskyvärda rader, som har orsakat

hela olyckan. Man hoppas väl också, att detta hat skall

kunna mildras med tiden, man hoppas kunna återvinna och

försona. Men man missräknar sig härvidlag, man är

verkligen så hatad, att man förfäras. Man får snart veta, att

mannen har fattat sitt beslut och avsagt sig det stora

pastoratet. Man förstår, att han har gjort detta, därför att man

skall få fortsätta att träla i fattigdom. Man unnas inte att

komma i goda omständigheter och en ansedd ställning. Men

inte nog med detta. Man märker snart något vida värre,

nämligen att han försöker på allt sätt förstöra sig själv, man

märker, att han börjar dricka utan måtta, utan behärskning.

Man ber och tigger, men ingenting hjälper. Man kan inte

fördölja för sig själv, att han inte mer har någon glädje

av livet. Han frågar inte en gång efter sina fattiga

sockenbor. Han vill förfalla, vill gå under. — Se där en mycket

skön bana, som är avbruten, en mycket god man, som är

förvandlad till ett vilddjur! Och allt detta till följd av en

oförståndig flickunges obetänksamhet! Månne hon nu

förstår vad hon har gjort? Månne hon framför allt förstår,

att hon gör bäst i att erkänna, att hon har skrivit biljetten

i förflugen kärleksyra? Ty om inte så är, tvingar hon sin

far att tro, att hon har skrivit av djävulsk beräkning för

168ANKLAGELSEN

att störta Liljecrona, så att hans plats i Sjöskoga må kunna

vinnas av en, som står henne än närmare. Och då kan hon

inte förlåtas, då kan hon inte mer kallas min dotter.

Under hela detta talet tänkte Maja Lisa på hur hon skulle

kunna överbevisa söta far, att hon inte hade skrivit biljetten.

Ack, om hon vid ett annat tillfälle hade hört denna historien

framföras med så stor vältalighet, hur den skulle ha rört

henne! Men nu kretsade tankarna endast kring den orättvisa,

som skedde henne själv och det inte bara av söta far. Hon

räknade inte på den stackars kvinnan, men hon tänkte på

den mannen, som hade följt med för att anklaga henne. Han

också trodde på anklagelsen. Han trodde, att hon hade

skrivit för att tigga sig till en man, som tillhörde en annan.

Hon vände sig plötsligt bort från söta far och såg på

Liljecrona.

Han hade inte haft sina ögon fästade på henne, men han

ryckte till, som om han hade känt hennes blick. Han såg

djupt sorgsen ut, men nu flög på en gång det goda leendet

över hans ansikte. Han sände henne ett lugnande ögonkast

liksom till ett barn, soni har gjort en dårskap, och tycktes

vilja be henne att vara sansad, ingen stor fara vore för

handen. Därpå såg han strax bort igen.

Hon vände sig otåligt från honom, och medan söta far

ännu fortfor att tala, sökte hennes blickar upp mormodern.

Mormors ögon mötte hennes med stort allvar och med

nästan samma uttryck som Liljecronas. Mormor menade

tydligen som han: "Var inte rädd, utan sansa dig!" Och

mormor såg strax därpå bort åt annat håll, åt samma håll

tom Liljecrona.

Då tittade också Maja Lisa ditåt och märkte, att den, som

de båda betraktade, var söta mor.

Söta mor föreföll att vara besynnerligt altererad. Hon var

vitare än snö, och hennes ögon var virriga, så ungefär som

den morgonen, då Maja Lisa första gången hade mött henne.

Det var tydligt, att söta mor var uppfylld av en stor skräck.

Ett ögonblick undrade hon om söta mor hade skrivit

biljetten, men hon förkastade tanken, eftersom söta mor ju

inte var hemma i skrivkonsten. Det var inte underligt, att

169LILJECRONAS H E ^

söta mor var rädd, för söta far var nu onaturligt upphetsad.

Hon hade allt skäl att vara orolig för hur detta skulle sluta.

Det var verkeligen väl, att Maja Lisa hade sett på söta

mor, för därigenom kom hon återigen att tänka på att hon

måste akta sig för att reta söta far. Hon hörde söta far till

punkt i all stillhet, och när han utropade, att han inte mer

ville kalla henne sin dotter, svarade hon rätt ödmjukt:

— Söta far gör med mig, som söta far vill. Får jag inte

mer leva under söta fars tak, måste jag väl...

Hon avbröts av pastor Liljecronas hustru, som helt hastigt

kom fram till henne.

De fick lov att sluta med detta nu, ropade hon och grep

i ångest efter Maja Lisas hand. Aldrig var det hennes mening,

och inte förvaltarns heller, att det skulle bli något tal om

det där brevet. De hade bara lagt fram det för pastorn för

att visa, att det var sant, att prästdottern tyckte om

Lilje-crona. Hon hade ett helt annat ärende. Hon hade gett sig av

till Henriksberg i går, därför att hon var så över sig given.

Hon ville inte, att Liljecrona skulle gå under för hennes

skull. Hon hade velat fråga förvaltarn om det inte fanns

någon möjlighet, att han kunde bli fri från henne. Hon ville

bjuda honom skilsmässa, hon skulle aldrig mer komma för

hans ögon, om hon bara vore viss, att han kunde få den han

tyckte om. Och det var för att tala om detta, som hon och

förvaltarn hade kommit hit. De hade inte velat mamsell

Maja Lisa något ont, de ville bara, att hon skulle hjälpa

dem att rädda den, som höll på att fördärva sig.

Prästdottern vände sig mot henne. Nu med ens stod det

för henne vilken präktig ung man pastor Liljecrona hade

varit, och hon insåg hur förfärligt olycklig hans hustru måste

känna sig. Hon fick igen den vanliga mildheten och

ömsintheten, och hon svarade med skälvande röst:

— Ack, jag kan det ju inte! Nog ville jag hjälpa honom,

om jag förmådde, men aldrig kan jag gifta mig med honom.

Det är inte honom, som jag tycker om.

Hon kände hur rodnaden sköt upp över hals och ansikte.

Hon hade talat, som om det skulle finnas någon annan, som

hon tyckte om.

170ANKLAGELSEN

Söta far gjorde åter en otålig rörelse, som ville han skjuta

detta åt sidan.

— Du har ännu inte ...

Men här blev söta far avbruten. Det var mormor Beata,

som talade borta i sin karmstol.

— Käre son! sa hon. Käre son far i kväll så ovarligt fram

med Maja Lisa. Käre son vet, att den, som är sjutton år,

visst aldrig vill tillstå, att hon har någon kär, allra minst

i närvaro av så mycke folk. Käre son skulle ha talat ensam

med Maja Lisa, så hade hon väl inte nekat att säga hur allt

hänger samman.

Prästdottern fick lov att vända sig mot mormor och se

på henne. Det låg något så menande i rösten, och hon tyckte,

att mormor helt förstulet blinkade åt henne.

— Käre son tar detta så häftigt, fortfor mormor, därför

att han tror, att han kan bli inblandad. Men käre son må

intet inbilla sig, att någon kan misstänka, att han har haft

sin hand med i spelet. Alla vet, att intet har käre son sökt

att ställa det illa för pastor Liljecrona, för att han måtte

avsäga sig och käre son komma åt det stora gället.

Det blev tyst i hela rummet. Ingen visste något att svara.

— Jag tänker, att Maja Lisa gott kan ta på sig att ha

skrivit brevet och att käre son gott kan förlåta henne. Nog

förstår envar, att hon har gjort det av ungdom och

oförstånd. Att det skulle gå så illa sedan, kunde hon väl intet

räkna ut.

Maja Lisa såg hur mormor blinkade åt henne, att hon

skulle ta skulden på sig, men hon förstod inte varför

mormor önskade, att hon skulle göra det. Till sist gjorde den

gamla en liten handrörelse och visade på söta mor.

Söta mor satt där alltjämt försjunken i samma skräck, och

nu förstod Maja Lisa mormors mening. Mormor trodde, att

det var söta mor, som hade skickat av biljetten, och hon

ansåg väl, att det var bättre för söta far, att Maja Lisa skulle

erkänna sig vara skyldig, för hon kunde ha gjort det av

kärlek och oförstånd, än att han skulle veta, att hustrun

hade gjort det, för hon måste ju ha drivits därtill av den

största elakhet.

171LILJECRONAS H E ^

Ack, Maja Lisa tänkte, att detta var en alltför hård

fordran. Och i sin ovisshet vände hon sig om och smög en

blick bort till honom, som alltjämt stod stilla under

bokhyllan. Hon tyckte, att han mötte hennes blick med ömhet

och medlidande, men det var väl ett misstag, för han måste

ju hata henne.

— Söta far! sa då Maja Lisa. Jag ber söta far förlåta,

att jag har nekat. Men söta far skrämde mig...

Då hon ville fortsätta, kom det för henne, att det, som

hon nu tog på sig, var alltför fult och förnedrande och att

det var för stor orätt mot henne själv. Hon brast i gråt och

kastade sig i armarna på mormor.

— Det är för svårt! Jag kan inte!

— Ja visst, sa mormor, det var svårt, det förstår jag. Men

nu är det sagt. Nu ska du komma ner till mig, så att du får

gråta ut.

Mormor la armen om livet på henne, och alltmedan hon

snyftade och sa, att hon inte kunde, förde mormor henne

mot dörrn.

— Du behöver ingenting mer säga, sa hon. Söta far

förstår allt. Du är ju bara barnet.

När de stod vid tröskeln, kom det äntligen liv i Liljecrona.

Han gick fram och höll upp dörrn för mormor, och när han

sedan såg, att förstudörrn stod stängd, följde han med och

öppnade den också.

Då han hade fått upp förstudörrn, märkte han, att det var

en brant trappa ner ifrån förstukvisten, som var svår för

en gammal människa att gå, och likaså, att det var en

tämligen brant utförsbacke ner till brygghuset. Han gick därför

med och stödde mormor. Sedan var det den svåra trappan

upp till mormors rum. Han kunde inte låta bli att hjälpa

henne hela vägen.

När de var inkomna på kammarn, så, utan att säga något,

tog han och slog armarna om mormor och kysste henne på

kinden. Och sedan gjorde han på samma sätt med Maja Lisa.

Han tog henne i famn och kysste henne.