Lifvets fiender. Berättelse

Lifvets fiender. Berättelse

OSCAR LEVERTIN

LIFVETS FIENDER

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1906

A.-B. LJUS FÖRLAGISAAC MARCUS" [-BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG-]

{+BOKTRYCKERI-

AKTIEBOLAG+}

STOCKHOLM

1906Otto Imhoff steg långsamt ner från Stockholms-Postens

redaktion och stannade på trottoaren för att invänta

spårvagnen.

Det var en strålande septembermiddag med den för

denna månad egendomliga klarhet i luften, som tillät ögat

att följa gatornas perspektiv långt bort mot det ljusblå fjärran.

Solskenet började mista sommarens fasta, nästan materiella

utseende; lättare, tunnare flöt det längs husrader och gator

med något bristande och blidt i skimret, som ledde tanken

på klangen af en älskad kvinnas afskedsord. Detta

genomskinliga i atmosfären, detta spröda i solljuset förlänade

staden ett luftigt behag, en stämning af snart förflyktigad

men utsökt lifsglädje. Också människorna, som strömmade

af och an, hade något lifslustigt och muntert öfver sig.

Från sommarnöjen vid sjö och skog, från västkustens salta

hafsbrisar och skogshöjdernas doft af terpentin förde de in

i staden ett nyförvärfvadt kvantum hälsa, hvars glöd brann

fram i pupillerna och i rodnaden på solbrända kinder.

Men Otto Imhoff såg blek och aftärd ut, som en

arbets-slaf, livilken hela sommaren trälat i en glädjelös syssla,

fängslad i en kvaf kammare. Med ett steg utan ungdom

och elastik trädde han upp i den förbiilande spårvagnen.

Till sitt yttre erinrade han om en typ, som icke allt för

sällan förekommer bland officerare, tillhörande de gamla

adliga familjerna. Det var öfver hans spensliga och

finlemmade gestalt en ansträngdt rak hållning, en stelhet utan

styrka. Med det smala, toppiga hufvudet, morbidezzan öfver

den bleka hyn och de nervösa rashänderna på sina kraftlösa

handlofvar liknade han en af Velasquez’ figurer från Escurial.

Själfva anletsdragen företedde en korsning af något martia-

Lifvets fiender. 1liskt och något förfinadt, en blandning af soldat och artist

med den borstiga mustaschen, som krökte sig militäriskt

öfver läppen, och de sorgmodiga, blå ögonen med sin

drömmande och inåtvända blick.

Där han sjönk ner i sitt spårvagnshörn, såg han ut,

som han vore uppgifven af trötthet. Redan en längre tid

hade han också känt sig kroppsligt och andligt nedsatt.

Han hade öfveransträngt sig däruppe på tidningsbyrån under

de gångna sommarmånaderna, då han jämte sin politiska

afdelning äfveu vikarierat för redaktören, och denna dubbla

börda hade känts så mycket mer betungande, som han i

växande missmod fört ett besegradt partis talan.

Under sina första år som publicist hade han

genom-lefvat en ung och förhoppningsrik framstegsperiod. Men nu

hade det lyckats den gammalkloka reaktionen att fatta

spiran i sin vissna och maktlystna hand. Slaget var

för-loradt. Hvad stod då annat åter än att slunga sin kritik

som gnistor af hån efter triumfatorns trespann, och om och

om med en dödsklockas dofva entonighet upprepa profetian,

att äfven det gamlas heliga Ilion en gång skulle falla?

En dylik stämning af missmod och vanmakt hade under

hela sommaren gjutit sitt agg i Ottos själ och i hans sinne

lagt frön till en hel vegetation af sjuka och hetsiga tankar.

Han var ingen nykter natur, intet af dessa klarsynta

och ihärdiga hufvuden, som dagsstridernas utslitande möda

kräfver, han var en fanatiker med dennes hänförelse och

orättvisa, med dennes själfförbrännande lidelse och dennes

lyriska resonans, som omsätta hvarje spörsmål till en

känslosak, till en lefvande del utaf ens person. Med ett sådant

temperament var Otto af sig själf anlagd för den sjukliga

växling af upphetsning och apatie, som är en journalistisk

yrkesåkomma — den ena timmen ett öfvermod af trotsiga

initiativ och starka planer, en lust att gå fort, tala högljudt

och liandla dristigt och i lidelse, den andra en

tillintet-görelse af trötthet, där tanke och vilja verka som sår och

en enda längtan fyller sinnet, längtan efter den vises

undangömda Thebaide, att få slå sin klädebonad om sig och med

ansiktet mot väggen drömma om den förintelse, hvars skugga

träder allt närmare ens läger.

Det var därför med formlig beklämning, som Otto hvar

morgon tog afsked af stockholmsgatornas sorglösa

sommar-lif för att uppe på redaktionsbyrån begynna dagens arbete.

Där lågo de färska tidningarna redan och väntade på hansskrifbord. Han öppnade dem som man bryter ett oväntadt

telegram, nervöst och oroligt. Hvad hade icke allt sedan

i går kunnat hända de många därute och hemma, hvilka

han ärade som sina mästare och älskade som stridskamrater!

Ty de voro för honom icke blotta namn, alla dessa män,

små och stora, hvilka rundt om i länderna sträfvade för en

friare synvidd och en rikare tillvaro för alla. Han hängde

fast vid hvar och en af dem som vid en köttslig anförvant

med en samhörighetskänsla, som kunde förvåna honom själf.

Och därför kunde han också aldrig, hur tunga tiderna än

blefvo, öppna sin tidning utan en spänning af samma art

som den, med hvilken en fotgängare på vandring granskar

himlens löften om väder och vind. Han var ännu ung nog

för att tro på det gamla ordstäfvet, att fanns det endast

så mycket blått på himlen, att man kunde göra en

sjömanströja däraf, skulle det dock blifva vackert, och solen stiga

skimrande upp öfver molnen.

Men denna första nervositet stegrades under läsningens

fortgång till formlig upphetsning. Blodet steg honom åt

hufvudet, och hans läppar darrade. Hans aldrig hvilande

fantasi gaf hvaije tidningsnotis verklighetens kött och blod.

Allt blef syner af lefvande lif, af segerdruckna skratt och

sorg, som snyftade, och längs tidningens spalter tecknade

sig en fortlöpande följd af bilder, precisa som på en

fotografiplåt. Det var först den utländska politiken ... Där stod

den politiska bankettens lysande hästskobord med champanjen

gnistrande i de flata glasen och frackärmarna svarta mot

bordduken. En right hon. tory höll en vältalig speech om

det förbättrade tillståndet på Irland. Talarens stämma ljöd

trygg och sympatisk, och han lyfte sitt glas med bravur.

Men bakom honom öppnade sig väggen, och som genom en

hägring skymtade den »gröna ön», där Paddy larfvade bland

de brinnande kojorna, vräkt från hus och hem, nertrasad

och utmärglad, med ginflaskan halftömd i sin hand ... Längre

ner tedde sig Belsasars gästabud, strålande af färger,

klingande af sång, doftande af frukt i rika skålar. Men in

bland skratt och skämt, bland toner från puka och cymbal,

trängde svultna arbetarmassors sträjkrop som regn af slungade

stenar, och skrämmande mene tekel tecknade sin blodfärg

bland festsalens glitter.

Otto läste vidare, läste om fredsutsikter, förhandlingar

och kungabesök. Tunga regementen marscherade upp och

ner för tidningen i paraduniformer med flygande fanor ochklingande spel, diplomaternas extratåg gingo som skottspolar,

och slutligen löpte hela spalten ut i ett ändlöst galleri, där

spegel vid spegel aftecknade bugande kammarherreryggar

och behandskade händer, som mottogo briljanterade

snusdosor med idylliska får och mysande rococo-herdinnor på

locken.

På detta vis växte det upp bilder, livart Otto vände

sitt öga. Ja, äfven från själfva de stereotypa annonserna

slog verklighetens heta och flämtande andedräkt honom till

mötes. Där rasade kampen för tillvaron i all sin brutalitet

mellan bullrande reklamer på halfva sidor och blygsamma

tillkännagifvanden i petit, mellan alla de olika annonserna,

där handelsmännen utskreko sina varor, där den arbetslöse

tiggde tjänst och den utarmade allmosor. Otto såg den lilla

detaljisten stå i sin tomma butik och med stel blick åse,

hvilken ström af guld som rann in i konkurrentens

kassaskåp, han såg den urspårade i skymningen stiga in på

kommissionskontoret och med försagd stämma falbjuda sitt

arbete, han såg änkan, som lytt och lam låg i sin

vindskupa och huttrande drömde om siffror, tecknade på

barmhärtighetslistan å bokhandelsdisken... Ja, tidningarna, i

dem susade lifvet i hela sitt blinda och planlösa virrvarr.

Kärlekens myrten och orange åkte i bröllopsglam öfver

dödens granris, deputationen på väg till den värdige

medborgaren mötte fångkärran, som förde hans broder till häktet,

lyckans jubelfanfar smälte samman med nödens snyftning

till ett enda, outgrundligt ackord.

Så bragte tidningarna in på redaktionsbyrån en

storstads rikedom på växlande intryck, all dess buller, brådska

och nervositet. Det ringde oupphörligt i telefonerna.

Notisjägare kommo med dagens nyaste nytt. Medarbetarne

dryftade stadens »on dits» öfver sina skrifbord. Med allt

detta vimmel susande genom hufvudet skulle så Otto

författa sin ledare, skrifva logiskt och kallblodigt. Det var

en ytterlig ansträngning för hans öfverretade hjärna och

hans passionerade inbillning. När han ändtligen för sista

gången genomläste den långa, våta korrekturremsan, innan

den lämnades åt tryckeripojken, dansade bokstäfverna för

hans ögon utan inbördes sammanhang som för en ordblind.

Det kom en slapphet öfver honom, som påminde om den

dofva reaktionen efter ett cocainrus, öfverproduktionen af

föreställningar följdes af en tomhet så gränslös, att den

förfärade honom själf.På sådaut vis brukade Ottos arbetsdag gemenligen

förflyta däruppe på tidningsbyrån. Så hade den också gått

denna septemberdag, då han i spårvagnen for hem till

Östermalm. Han kände sig som en utkramad svamp, där han

satt i sitt hörn. Han slöt ögonen, människor kommo och

gingo i vagnen, utan att han urskilde det. I en sådan

dvala satt han, ända till dess en okänd stämma, som

plötsligt hviskade hans namn, kom honom att spritta till. Hvad

var det? Han erfor en plågsam känsla af, att någon

fixerade honom, och på samma gång kände han en stickande

smärta i bröstet. Han blef ängslig utan att veta hvarför,

svettdropparna pressades fram ur porerna. Så lyfte han

skyggt ögonen för att se efter, hvem det var som

betraktade honom, och varseblef midt emot sig tvenne obekanta

herrar, af h vilka den ena synbarligen mätte honom från

topp till tå. Det var en man öfver medellängd,

imponerande genom sin väldiga och axelbreda gestait. Hufvudet

var också det ovanligt stort, äfven i proportion till den

högresta figuren, frånstötande med sina tinningar, som sköto

fram som kulor öfver ögonen, och det massiva underansiktet

med sina grofva käkar. Det fanns intet blidt, ömt eller

leende i detta våldsamma anlete, som bristen på skägg, —

han hade blott en gles mustasch öfver den hoppressade

munnen — förlänade en ökad karaktär af hårdt och dystert

allvar. Men mest pinades Otto af hans ögon — de riktade

sig emot honom med något hemskt och hotfullt i blicken.

Högra handen höll mannen om en spatserkäpp med ett grepp

så fast, som han hållit i ett vapen.

Otto tillslöt åter ögonen för att slippa se sin vis å vis.

Men hans fantasi verkade feberaktigt. Hvem var mannen

där midt emot, som betraktade honom med ett sådant

uttryck af hat, och hvilken roll skulle denne obekanta spela

i hans lif? Så frågade Otto sig själf, ty han erfor den

pinsamma förnimmelsen af, att han än en gång skulle

stöta samman med denne främling... Det kunde vara en

snöig decembernatt, då Otto vandrade ensam öfver en skum

och folktom gata. Steg skulle närma sig bakom honom,

nalkas och nalkas. Förgäfves ilade han, sprang; just där

gatan var mest mörk och öde, blef han upphunnen af den

högreste främlingen, som höll om sin käpp som om ett

vapen... Eller det kunde vara i en svart trappa. Han

trefvade sig fram, steg för steg för att just i vinkeln vid

trappafsatsen komma ansikte mot ansikte med mannen medden svarta elden i sin hätska blick... Min Gud, sådana

fantasterier! Otto fick lust att stiga ur vagnen för att komma

in i en annan tankegång, men han kände sin vilja totalt

förlamad under den andres inkvisitoriska blick. Så satt han

där fastnaglad vid bänken med ett växande tryck öfver

bröstet och en växande rädsla i blodet.

Ändtligen stannade spårvagnen vid Humlegården. Den

okände gick ut, samtalande med sin granne, och åter tyckte

Otto sig uppfatta sitt eget namn. Strax därefter steg också

Otto ut, lättad öfver att vara ensam, men fortfarande plågad

af denna kväljande visshet, att detta möte icke skulle blifva

det enda. Han grubblade häröfver under sin ensamma

måltid. Missmodet följde honom hack i häl som en trist kamrat

ännu, då han på eftermiddagen vandrade upp för de tre

trapporna till sitt rum på Sturegatan.

Däruppe hos sig brukade Otto eljes alltid få sitt humör

igen. Själfva rummet var så ljust och gladt med sin vida

utsikt öfver Humlegårdens planer och lummiga löfhvalf,

villastadens ljusa kvarter och längst bort Liljanskogen, som

omgärdade staden med sin ringmur af dunkel grönska. Men

mest bidrogo rummets minnen att bringa Otto i jämnmod.

Det fanns knappast en vrå därinne, vid hvilken icke någon

ljus och klingande hågkomst lefde kvar, minnen från alla

gångna år, sedan Otto först ankommit till Stockholm för

att blifva litteratör. Det var minnen från de unga dagarna

med deras vingstarka entusiasm och ostäckta förhoppningar,

deras arbetslust, rusande som ett ädelt vin, minnen af

genomkämpade bildningsprocesser och kampen för en lifsåskådning,

som brottade sig till klarhet, af långa arbetsnätter, då boken

man läste fick en mer fantastisk glans och ens tanke en

stoltare flykt under småtimmarnas ljudlösa tystnad,

intellektuella ansträngningars frigörande rikedom.

Men sedan Ottos förlofning förra hösten hade rummet

fått en ny skala minnen af en ännu innerligare och

intimare art. Ty allt sedan den dag hans fästmö först stod

in effigie på hans skrifbord, riktande till honom sin

välkomsthälsning, så fort han lade från sig hatten, och lät

hans arbete glida raskare undan genom sin blick af ömt och

kärleksfullt intresse, hade rummet förvandlats. Detta

damporträtt förlänade med ens publicistens studerkammare, ramen

för celibatairens ensamma sorg och glädje, den förtroliga

lyckan i ett hem, hvars tröskel man icke kan beträda utanatt mötas af en varm bölja af tillgifvenhet, af ett långt

famntag af tröst och hägn.

Men i dag ville Ottos misstämning icke ens häruppe

gifva med sig. Hans sjukliga exaltation och trötthet, det

agg, som under långa månader af beständigt grubbel öfver

tidsrörelserna afsatt sig i hans själ, mötet i spårvagnen

slutligen, som kväljde honom på ett så oförklarligt vis, allt

smälte samman till detta djupa svårmod, som kan fatta

människan äfven när hon tror sig hafva framgången som

säkrast i sin hand, aningen om, att något snart skall brista,

som med ett slag dräper ens lycka. Tungsint blickade han

ut genom sitt fönster. I solnedgångens sista skimmer

fick septemberdagens klarhet en så immateriell och eterisk

glans, att den skrämde som en lungsiktigs allt för

genomskinliga hy. Solen dog i förbleknande reflexer längs

fönsterraderna. Därute i Humlegården svepte vinden genom de

gröna kronorna, ref då och då af ett blad, som kunnat lefva

längre, hvirflade det om i luften och lät det dö i sanden ...

Och den rysning for öfver Otto, som är rädslan för

ålderdomen, rädslan för den grå tiden, då känslan fryser i vår

barm och våra hjärtan slå trögt och dorskt; och den klocka

ringde för hans öra, som är tanken på döden, tanken att

ens afsikt och ens handling en gång skola multna lika

fullständigt som det döda bladet därute, att af hela den

fyllighet, som bildade ett jag, skall intet lefva kvar mer än ett

tynande minne, en bleknande bild, som en hjärncell endast

med arbete kan hålla fast.

Otto strök med handen öfver pannan. Han ville slå bort

sina tunga tankar. Så tog han sin fästmös porträtt i handen,

och medan han väntade på henne själf, lät han alla skiften

af sin bekantskap med henne stiga upp för sin fantasi i

den nyckfulla följd af taflor, i hvilken våra minnen gömma

det förgångna. Liksom ur ett soligt töcken steg bilden

upp för hans syn, som hon såg ut den första kvällen, han

råkade henne. Huru förunderligt noga in i de minsta

detaljer erinrade han sig icke den aftonen!

Det var på en litterär supé hos en af Stockholms vittra

damer. Ehuru gammal tidningsman och socialpolitisk

skriftställare, kände sig Otto dock en smula främmande i denna

poetiska krets, där så godt som hvarenda medlem

åtminstone genom en volym dikter eller noveller visat en

beundrande samtid, hur långt han hunnit i sånggudinnornas

bevågenhet. Värdinnans ideal var 1700-talets franska salong— inan skulle sålunda kåsera om allvarliga saker — filosofi,

sociologi och estetik, men lätt och spirituellt. Detta föll

sig en smula svårt, men som intelligensen gemenligen

de-penserades med förstånd och utan något slöseri, som kunde

vara lättsinnigt, behöfde ingen deltagare absolut råka under

isen. Samtalet flöt lugnt och öfvertänkt med obligata

roligheter och obligata citat, ända till dess en själfkänsla

plötsligt stötte mot en annan, och Trissotin och Yadius begynte

sin i litterära cirklar aldrig riktigt afslutade ordväxling...

Men denna ljusa aprilkväll kände Otto sig uppspelt till mods.

Efter att en stund hafva presterat sig som bokkännare och

bildad, fick lian sålunda en längtan att skämta och prata tok,

och han blickade sig ikring efter en medbrottsling. Så fick han

se en ung dam, som satt ensam i en vrå och ej såg lycklig

ut, fastän värdinnan gifvit henne ett album med berömda

män att titta i. Hon såg ut som en familjeflicka utan

hemliga synder med bläck och penna, eller om hon verkligen

hade blå strumpor på sig, visade hon dem åtminstone icke

i sällskap. Otto betraktade med välbehag hennes lilla

käcka hufvud och hennes sirliga lilla figur. Hon hade

kortklippt, kastanjebrunt hår, som småkrusigt föll ner öfver

pannan, ett par bruna ögon med sammetsmjuk pupill, munnen

liten och leende, med små otåliga och lekfulla veck.

Gestalten var under medellängd, fyllig men välproportionerad,

med en smeksam gratie öfver alla lemmar. Otto lät genast

presentera sig.

»Vår ryktbare politiske skriftställare, herr Imhoff, fröken

Annie Hörlin!»

Otto gjorde en grimas vid ordet »ryktbar» — det blef

man i en handvändning i doktorinnan X:s salong — och

satte sig så resolut på puffen bredvid sin nya bekantskap.

Det växlades först ett par likgiltiga repliker. Så frågade

Otto plötsligen:

»Ni skrifver sålunda ingenting?»

»Hvad menar ni?»

Annie betraktade honom ett ögonblick med ett

konst-ladt allvar öfver sina sammetsbruna ögon.

»Författar menar jag... Jag skulle i så fall känna

mig djupt olycklig öfver att icke känna till det.»

»Det behöfver ni verkligen inte ... Jag författar aldrig

annat än i mina kontorsböcker.»

Hon afgaf denna förklaring med ett så allvarligt

eftertryck, att det lät dem båda falla i skratt, ett långt hjärt-ligt skratt, som med ens gjorde dem förtroliga. Hela

kvällen sutto de samman fortsättande ett långt, godmodigt

gnabb.

Så hade det varit den första gången, Otto Imhofif såg

och samtalade med sin älskade i doktorinnan X:s högvittra

salong, medan konversationen rundt ikring gick lärorik och

solid om filosofi, sociologi och estetik, och Trissotin högljudt

fortsatte sin aldrig riktigt afslutade ordväxling med Vadius.

Efter detta första möte vidtog den eviga historien,

historien om eggad egenkärlek och tycke, som gror på

djupet, om ord, hvilka vägas på guldvikt, granskas och

upprepas under långa ångestfulla timmar, om skratt utan

mening och tårar öfver hufvudgärden, om miner och blickar

dechiifrerade af ens hjärta i en smärtsam och ljuf blandning

af misströstan och förhoppning, hela det sus af stridiga

toner, ur hvilket kärleken en dag stiger despotisk och

motsägelselös med doft och drömmar, så man vill dö därunder,

som under den hvita häggblommen, när den en majkväll

döfvande faller öfver ens ögonlock. Från denna de

ömsesidiga landvinningarnas tid såg Otto Annie för sig i tusen

olika situationer, hennes ansikte med tusen växlande

minspel, Annie leende åt hans paradoxer eller i stillhet

lyssnande till hans stämnings allvar, Annie slutligen, som hon

såg ut, då allt var klart, och hon blott väntade hans

bindande ord, med ett glitter öfver hela sin varelse, en klang

af segerviss och skälfvande lycka i rösten, som fyllde honom

med en svindlande glädje.

Så kom förlofningen och den hösten, då Otto för första

gången tyckte sig lefva, icke blott som en tänkande maskin,

hvars egentliga förnöjelse var den lilla puerila stoltheten

öfver, att dagsverket gick väl och alla tankemekanismens

kuggar skötte sin sak behändigt, men med hvarje darrande

nerv i sin organism, som en klaviatyr, från hvilken lifvets

oändlighet af toner genljöd. Företeelserna voro icke längre

skemata, människorna icke längre rubriker. Det var en

rikedom, en mångfald af nyanser i tillvaron, som han

aldrig förut haft någon föreställning om. Det vaknade i

hans inre en för honom oanad förmåga att förstå allt det

tallösa och myllrande, som bildar ett människolif. Inga

döda punkter funnos kvar inom hans känslovärld. Allt

skälfde, allt vibrerade, och dessa tusen intryck och idéer,

som dygnet om strömmade genom hans själ, de glömdes

icke bort som oväsentligheter, skrattades icke bort i lätt-sinne och stelnade icke heller till agg. Nej, hvarje

känslogång och hvarje infall gömdes, synades, ompräglades med

kärlekens stämpel och spanns in i den fina och dock

evig-hetsstarka tråd, som förenade två människoöden. Men

denna känslans mottaglighet sög icke bort kraften från Ottos

handling och beslut. Tvärt om, den fyllde arbetshågen,

som vinden fyller ett segel. Otto kände sitt uppsåt växa

sig starkt, nu sedan han fått någon att ödmjuka sig för,

någon att bikta för hela vidden af sin svaghet.

Men hur hade han till dato kunnat lefva ensam? Hur

existerade alla de andra, som färdades som ensamma

passagerare genom lifvet? Otto undrade däröfver hvar gång

han själf blott för en dag var skild från Annie. Och dock

var hans korta och tillfälliga ensamhet ju blott ett

oskyldigt puts, hvilket spelades hans lycka, en skilsmässa på

narri, hvars lilla smärta, äfven den, var ljuf att njuta.

Men alla de andra, som voro ensamma på allvar, som icke

ägde två öppna armar, som väntade, icke en tanke, som

följde alla deras vägar och stigar, hur kunde de lefva? Det

var icke lätt att förstå, när man var två lyckliga, hvilkas

själar alltjämt, som vattnet i ett par kommunicerande rör,

stodo i ett och samma plan, hvilkas tankar slingrat sig

samman oskiljaktigt som initialerna i ett monogram.

Kanske kände Otto och Annie också så mycket djupare

sällheten och mystiken af detta ständiga hand i hand, som

de lefde alldeles ensamma i den stora staden, öfverlämnade

åt sig själfva. De hade hvarken familj eller hem, som

värnade om deras dagar och lade beslag på deras tid; Ottos

föräldrar bodde uppe i bergslagen och Annies voro döda.

De voro två vilda, ensamma fåglar, som funnit hvarandra

och nu kunde flyga samman, hvart de ville. När Otto var

fri från sin tidningsbyrå och Annie från försäkringsbolaget,

där hon var anställd, låg hela det glada Stockholm med

dess gator, torg och glittrande vatten för dem, en solbelyst

och vidsträckt tummelplats för deras kärlek. De hade alla

de många gatorna att gå arm i arm på, de tysta bakgatorna,

där man kan gå och hviska förtroligt i hvarandras öron

som i aflägsna parkalléer, och de stora stråkvägarna, där

alla de kalla och likgiltiga ögonkast, man möter, fylla ens

bröst med en tacksammare ömhet än vanligt. De hade

restauranterna med sina muntra måltidstimmar med skratt

och glamm öfver bordet. Kyparen titulerade Annie »fru»,

och när de skålade, logo de länge och ljust emot hvarandragenom vinglansen i de slipade glasen. De hade teatrarna

med deras vida riken af dröm och fantasi på andra sidan

rampen — livad det var ljuft att sitta där i en loge sida

om sida, med alla de obekanta rundt ikring, och öfverraska

sig med att betrakta hvarandra just i samma ögonblick,

just då kärleksduettens samklang ljöd innerligast, och

älskaren riktade sin varmaste replik till primadonnans hjärta ...

Så ströfvade deras kärlek ikring öfver hela det glada

Stockholm och alla dess gator, torg och glittrande vatten,

obekymrad som kärleken är om allt annat än sig själf, okänslig

för hela den mångstämmiga chorus af död, sorg och

undergång, som i en storstad aldrig ett ögonblick förstummas.

Men när de ledsnade på staden och dess vimmel, på

gatornas korseld af nyfikna och afundsamma blickar, hade

de i Ottos rum ett undangömdt skjul att dölja sin lycka i.

Däruppe hade också Annie ordnat en fönstersmyg till

surrogat för ett hem. Där stod en chaiselongue och ett

blomsterbord, från hvilket det ångade af vällukter från lökar och

heliotroper. Det var deras Sans-Souci, och där slogo de

sig ned bröst mot bröst, när skymningen föll på,

räsone-rande om giftermål och bosättning, till dess de tomma orden

dogo i en sång af kyssar. Skymningen svepte ömmare om

dem sitt dunkla hölje, heliotropen sände sin mest smekande

mandeldoft mot deras kinder, det kom på samma gång

en sällsam stillhet öfver deras tankar och en ljuflig oro i

deras blod. Så sutto de stilla, länge, medan staden

nedanför dem alltjämt larmade och äflades, och lyktorna, som

tändes i glimmande zigzag, spunno sitt nät af ljus öfver

alla dessa människoödens öfvermått af brådska och

bekymmer.

Så gick vintern, och den årstid kom, då allt är par

om par och man och kvinna, och det känns om möjligt

Ijuf-vare än eljes att vara två. .. Hvad Otto kom väl ihåg den

första vårdagen! Det var icke första gången, man såg

vårhimmel och vårsol, men den dag i maj, som inne i

Stockholm är den egentliga, första vårdagen, den dag, då damerna

lägga af dolmor och regnkappor, vinterns vanställande och

mörka plagg, den dag, då det på nytt kommer gestalt och

färg på gatan. Hvart man ser, fina axlar och höfter med

en amforas mjuka böjning, hvart man blickar, klädningar,

som lysa i solskenet, och parasoll brokiga som fjärilar. De

många dalkullorna, som skola ut som staffage till grönskan

på stockholmarnas landsställen, gifva gatorna en ton afkamaval med sina mångfärgade dräkter. Framför hvarje

kyrkport skymtar en lefvande vårsådd, läsflickorna med det

ungdomliga allvaret öfver dragen och händerna troskyldigt

knutna kring psalmbokspärmarna. Pianotonerna från ett

öppnadt fönster och doften från en blomsterbutik dröja länge

kvar i den ljumma luften med minnen om ung glöd och

löften om lidelse och lycka. Men i en portgång sitter våren

själf och säljer liljekonvaljer. Det är en spenslig flicka på

gränsen mellan barn och kvinna med darrande blekröd mun

och skygga svarta ögon. Hennes buketter föra in i staden

hela skogens vårliga förtrollning, doften af käle, som löser

sig, och mark som gror, af daggvätta blads fuktighet och

tjärnens bruna svalka, af drömmerier blida och melankoliska

som gransus.

Denna första vårdag fingo också Otto och Annie en

okuflig längtan att komma ut från stadens hank och stör,

från damm och vagnsrassel. De vandrade in i

Lilljans-skogen, lämnande bakom sig de solstekta östermalmsgatorna,

som sågo helt sommarlika ut med sina led af hvita markiser.

Närmast staden var skogen nertrampad och fördärfvad, och

folkmötenas buller och öfverord hängde kvar och orenade

luften. Men längre in funnos djupa, orörda dungar, där

skogsensamheten slog ogrumlad emot. Björken stod ännu

olöfvad med en rödbrun ton öfver sitt kvistverk.

Fjolårets bruna löf och tallkottar, som ekorren bitit sönder i

oräkneliga fjäll, lågo spridda som tobaksflarn öfver

trädrötterna. Men sälgen hade redan fått sina hängen, lena

som dunet på en flickas kind, hvitsippan sköt fram ur tufvans

bleka gräs, och ur den sanka myllan steg en arom af

växtlighet och värme. Fästfolket följde sakta den slingrande

gångstigen framåt. De kände sig helt högtidliga till mods

inför all denna spirande och återuppvaknande natur. De

drogo långa andetag och stannade allt emellanåt för att

blicka hvarandra djupt och länge in i ögonen. Och där de

stodo med den blå himmelen öfver sina hufvuden,

fågel-kvittret ikring sig och vårsolens lätta glans öfver sina

anletsdrag, förekom det dem båda, som inga ord och inga

smekningar kunde bättre tolka deras samhörighet än dessa långa

blickar, själ i själ, utan skuggan af en aldrig så flyktig

baktanke.

Men när de väl hunno ner till Uggelvikskällan och

drucko det friska vattnet med sin bismak af jord, blef deras

stämning plötsligt uppsluppen. Det var så härligt, att detvar vår, att man var ung och fick vandra på tu man hand

med den man höll af, höll af in i bleka döden.

Storskrattande som två ostyriga barn gåfvo de sig att springa

upp för de gröna backarna, så att den gamla häxan, som

skänkte ut vattnet vid källan, sneglade förbluffadt på dem

med sina sura ögon, medan hon med vemod tänkte tillbaka

till Uggelvikskällans klassiska tid, då lenonskjortlar och

nankinsbyxor svängde kring buskarna hela de långa

Valborgs-mässonätterna, och Filikromens visa fyllde luften med sin

stojande munterhet... Så ströfvade Otto och Annie hela

guds långa dag samman i Stockholms omgifningar och

åter-kommo först sent till staden, när majkvällen redan gjutit

sin drömfina skymningsdager öfver Stockholms höjder och

vatten. Rusiga af vårluft skildes de åt och slumrade in

med en trötthet öfver sina lemmar, som skulle de under

natten växa i kapp med plantor och blad för att som de

med nytt friskt blod och ny lifslust möta nästa soliga

majmorgon.

Här slutade plötsligen alla bilder för Ottos syn. Det

var som hans minne gått i lås, och upprörd dolde han ögonen

uti sin hand. Hur långt, långt borta stod icke redan denna

ljusskimrande majdag och ändock hade blott några månader

förgått sedan dess. Hvarför hade den förflyktigat, don

dagens stämning af vår, omedelbarhet och lycka? Hvad

hade denna sommar växt upp inom honom, som hindrade

honom att vara glad? Hvad hade händt, för att detta varsel

om olycka beständigt skulle slå sitt svarta vingslag öfver

hans hufvud? ... Han begrep icke orsaken, men det förekom

honom, som tillvaron åter började förlora den rikedom, som

denna vinter berusat hans sinne och gjort hans lifssyn fri

från vrånghet och dogmatism. Företeelserna skrumpo åter

samman till skemata och människorna till rubriker. Och

dessa skemata och rubriker dömdes i en handvändning,

några kallades goda och andra onda. Det hela var abstrakt,

höger och vänster, men icke lif och människor. Men det

var icke nog därmed — denna de gamles triumf —

reaktionen låg öfver honom som en mara. Det var icke en

missräkning, icke en kränkning, liten eller stor, hvilken

drabbade honom själf eller någon af hans vänner, som han

icke genast förde tillbaka till detta osynliga spöke, som

förbittrade hela den unga generationens lif. Han blef till sist

formligt själssjuk af allt detta — hur liade icke mötet medden obekante mannen i dag fyllt hans själ med en

besinningslös ångest!

Otto hade just hunnit till denna punkt i sin tankegång,

då det knackade på dörren. »Det är Annie», mumlade han,

och hans ansikte ljusnade.

»Stig in, fröken Hörlin», ropade han skrattsjukt.

Och Annie sprang in, kastade sig om hans hals, och

han kysste genom floret hennes friska läppar.

»Jag satt just och tänkte på dig», började Otto.

»Och när man tänker på trollen, stå de i farstun»,

svarade hon muntert, i det hon med en åtbörd, som var

henne förtrogen, slätade sitt hår, som blifvit tillrufsadt af

hatten. Så stannade hon ett ögonblick framför honom och

betraktade honom med denna klara blick ur de bruna ögonen,

som på en minut ställde diagnosen öfver hans stämning.

»Är stackarn så trött och nedslagen i dag», sade bon

och strök öfver hans kind.

»Nej, barn», och han sökte le. Men hans leende var

konstladt.

»Så ter sig det modärna samhället som en jättebyggnad,

hvilken vacklar från grundval till takrön vid de första

känningarna af ett jordskalf. Det har kommit lif och uppror

bland de grå stenarne därnere i soubassementen, de röra

på sig som de ledsnat att längre bära...»

Septemberskymningen, hvars dunkel föll grått som en

dimma in på tidningsbyrån, tvang här Otto att göra en paus

i den socialpolitiska revy, på hvilken han arbetade. Dagens

tidning hade kommit ut, och Stockholms-Postens

redaktionslokal låg där tyst och öfvergifven, bildande en enda mörk

fil. Otto skulle tända sin lampa, men försjönk i drömmerier,

innan han kuunat besluta sig därför, och hans trötta ögon

sågo med verklig lisa, hur skuggorna täckte livarje skarp

kontur i sina mjuka veck. Så föll ljus oförmodadt in genom

fönstret från lyktan, som tändes utanför, och upplyste medplötslig klarhet ett ansikte, som hotfullt stirrade emot Otto

ur djupet af den svarta ensamheten i rummet näst intill. Ett

ansikte! Otto for till. »Ar någon där?» hviskade han med

sakta men dock hörbar röst. Ingen svarade. »Ar ingen

där?» upprepade han högre. Men allt var fortfarande tyst.

En synvilla alltså, tänkte han, obestämda linjer, som i det

plötsliga skimret tecknade sig som ett anlete. Men nej, ju

mer Otto blickade dit in, dess nogare urskilde han alla

dragen i ett fullt lefvande och individuellt ansikte: en

hög-hvälfd panna, tinningar, som sköto fram som kulor öfver

ögonen, en mun sluten i dystert och despotiskt allvar ...

Han ... min Gud ... mannen i spårvagnen. Otto bleknade.

Darrande ref han eld på en svafvelsticka, såg närmare efter,

och med ett förtrytsamt skratt öfver sitt eget hysteriska

tillstånd märkte Otto, att det blott var ett porträtt i en

uppställd illustrerad tidning, som stirrat mot honom från

en hög skrifpulpet. Men på samma gång grep han

tidningsbladet i otrolig spänning, viss att nu ändtligen få veta, hvem

det var denne obekanta, som under de gångna veckorna

hetsat hans fantasi i feber.

»Bernt Gottfrid Hessler», läste Otto under bilden, och

blef om möjligt ännu blekare. »Jag hade bort ana det»,

mumlade han för sig själf, »jag hade bort ana det.»

För-gäfves sökte hans tanke räsonera bort udden af det obehag,

han erfor öfver denna upptäckt... »Du visste ju sedan

gammalt», sade han till sig själf, »att Hessler måste vara

din fiende, denna fanatiske partiman, reaktionens korade

banerförare, hvilkens skriftställarskap du belyst i en hel

broschyr, bräddad af inkast och förakt, hvilkens verksamhet

du i din tidning aldrig tröttnat att hugga in på» ... Men

långt ifrån att lugna, upphetsade detta tankens försök att

dupera hans känslor honom ännu ytterligare. Och med ens

ljödo på nytt för hans öron i en lång följd af ord hvarje

sarkasm, hvarje infall, hvarje vändning af stridslystet patos,

som han slungat emot Hessler, och samtidigt såg han med

visionär tydlighet, hur denna hans envisa kritik förbittrade

motståndarens dagar och trängde sig som ett ovälkommet

budskap in i hans hem ...

Det var kväll, och tidningen kom, där Otto skref.

Genast var den Hesslerska familjekretsens trefnad kring

aftonlampan störd, störda de glädtiga samspråken och den

lugna hvilan. Otto såg Hessler med konstlad likgiltighet

fatta tidningen, skifta färg och åter kasta den ifrån sigmed denna min af hat, som man har mot det tryckta ordet,

hvilkets anfall och beskyllningar man vet i samma ögonblick

upprepas tusenstämmigt, återskallande i tusen olika hem.

Ja, Hessler hatade honom! Som en blixt gick den tanken

upp för Otto. Hessler hatade honom — hur väl hade han

icke märkt det af dennes hätska ögonkast i spårvagnen!

Hessler hatade honom och ville också göra honom oskadlig.

Otto visste intet bestämdt därom, men han erfor en känsla

af, att han i hvarje obevakadt ögonblick kunde vänta ett

åskslag från detta groll, som växt sig starkt under åratal,

från denna så länge återhållna lust att hämnas. Hvad de

voro sköra, de band, uppfostran och samhällsvanorna spunno

man och man emellan — deras hållkraft brast för en fientlig

andedräkt som dvärgsnät för morgonblåst, och där stod den

ena mämiiskan som den andres varg, med hat i hjärtat och

armen lyft för att slå till.

När Otto hämtat sig från den första öfverraskningen,

slog han sig åter ner vid skrifbordet och började läsa

biografien, som i tidningen beledsagade porträttet. Den

innehöll emellertid ingenting, som Otto icke kände till förut.

Bernt Gottfrid Hessler var son till en värmlandsbonde, och

det slog Otto vid läsningen därom, hur mycket den osköna,

framåtlutade hållning, med bvilken Hessler bar sin tunga

öfverkropp, erinrade om jordarbetarens envisa böjning öfver

sin åkerlapp. Som student i Uppsala ådagalade Hessler all

den mottaglighet och arbetsförhet, som icke sällan utmärka

personer, som i första ledet få ägna sig åt intellektuella

sysselsättningar inom en släkt, där son efter far förut blott

arbetat med händerna. Med ovanlig snabbhet och

framgång afslutade han sina juridiska studier och förespåddes

en lysande framtid på ämbetsmannavägen. Men det

giftermål, han kort därpå ingick med enda dottern till en af

landets största jorddrottar, satte honom i besittning af stora

egendomar. Torfvan, som ägt hans förfäders omtanka, svett

och möda, drog också honom till sig med det

fäderne-ärfdas kraft. Så lämnade han ämbetsrummet för arbetet

under fri himmel och var snart en passionerad landtbrukare.

Redan som ung student hade han emellertid gjort sig känd

för den hetsiga ifver, med hvilken han vid alla tillfällen

uppträdde som den oböjliga konservatismens svurne riddare,

och äfven härute på sin landtegendom följde han dagens

alla litterära och politiska tvistefrågor med noggrannheten

hos en man, hvilken anser sig utkorad att värna en godsak. Och han fick tid att författa en hel rad af

strö-skrifter och tidningsuppsatser, i hvilka han med lidelsefull

och agitatorisk våldsamhet angrep de sista decenniernas

hela förhärskande idékrets, hvarje modernt färgad

åskådning om stat och människa, religion och kyrka. Denna

apologetiska verksamhet lade emellertid mer och mer

beslag på hans tid — och hans intresse. Han blef stor i

norden som partigängare, och en vacker dag måste han som

riksdagsman och partichef lämna sitt landtliga herresäte,

hvilkets förhållande han fullkomligt lyckats ordna efter den

idealbild af en stat, som han har inom sig, strängt

patriarka-liskt och hierarkiskt; han hämtades från denna arkadiska

mönsterstat i smått för att — så uttryckte sig tidningen —

»såsom en modem Cincinnatus på forum möta radikalismens

anstormande folktribuner». .

Om Otto ägt något af naturvetenskapsmannen

opartiskhet eller blott en smula af världsbetraktarens ödmjukhet

inför alla de olika former, i hvilka människolifvet kan

kristallisera sin rikedom, skulle det hafva varit en njutning

för hans tanke att söka sätta sig in i och lära sig förstå

Hesslers egendomliga temperament. Hvilken klar insikt i

denna mans väsen skulle han till exempel icke vunnit blott

genom att studera det sätt, på hvilket den nyförvärfvade

bildningen afsatt sig hos denna novus homo, för hvilkens

förfäder den bokliga kunskapen varit ett oupptäckt Amerika.

Otto hade ofta satiriserat Hesslers vana att i hvarje aldrig

så kort artikel han skref inblanda språkets officiella

ordenstecken, de stora plikternas ord: religion, patriotism, moral.

Men för Hessler voro dessa ord helt säkert icke några

jettonger. Religionen ... det var hans gamla mor, som med

sin klanglösa, af åren liksom utmärglade stämma läste i

den gamla familjebibeln med dess grofva träsnitt och dess

klumpiga bokmärken med de gamla symbolerna för tro,

hopp och kärlek... Det var landskyrkan i hans

födelsebygd med dess frid och svalka inom de hvita murarna,

det stilla draget öfver ansiktena på arbetsveckans trälar,

julisolen, som föll in och orgelmusiken, som högtidlig steg

mot hvalfven. På samma vis med patriotismen.

Patriotismen .. . det var den blågula flaggan i klar morgonluft,

lejonet, som reste sig stolt öfver sina tre strömmar,

furuskogen med rimfrost och bjällerklang, rågkakan, som hängde

i taket på menige mans stuga... Det var

Riddarholms-kyrkan, sådan den nitat sig in i hans skolgossfantasi i en

Lifvets fiender. 2stämning af stolt allvar med de stora kungarnes namn på

sarkofagerna, med praktklädnaden af slitna fandukar och

vunna standar, alla minnena från de sagolika äfventyren

på tysk botten.

Så lefde för Hessler dessa för andra mer eller mindre

omtvistade eller af biföreställningar grumlade ord med enkla

och höga makters vördnadsbjudande lif. Han såg själfva

orden för sig med stora bokstäfver, med något af den glans

ikring sig, som de trogna sett kring hjässorna på sina heliga.

Kanske låg det i denna egenhet hos hans fantasi, hvilken

stod naturmänniskans närmare än teoretisk bildning

vanligen tillåter, i detta primitiva sammanhang mellan ord och

bild en icke betydelselös orsak till den vördnad för alla

dogmer, hvilken hans motståndare kallade hyckleri eller

icke begrepo.

Ett verkligt grepp på egendomligheterna i Hesslers

temperament kunde Otto också hafva fått genom att strängt

fasthålla tanken på, att han tillhörde en gammal oblandad

bondsläkt, som länge lefvat oberörd af alla stadselement

i sin aflägsna landsända. Det var verkligen i Hesslers

oryggliga konservatism den förkärlek för det häfdvunna

och stabla, det hårdnackade fasthållande vid gamla gudar

och gammalt skick, som utmärka bonden, hvilken liksom

sin far före honom utan längtan efter något nytt och okändt

framlefver sina dagar på en milslång areal af jordytan. Ja,

i själfva hans polemik, i den förbittrade intolerans, med

hvilken han bemötte alla motsatta åsikter, var något som

karakteriserade bonden, som i ordets allra egentligaste

mening är herre på sin täppa — det var hetsigheten,

otåligheten gent emot motsägelser hos en husfader, som vant sig

vid att betrakta sig själf som försynens ställföreträdare.

Men för Otto, som inga bemödanden gjorde för att

sätta sig in i motståndarens karaktär, var Hessler helt

enkelt en maktsjuk och ärelysten lycksökare, hvarken ärlig

i motiv eller afsikter, en fiende dubbelt förhatlig genom de

råa vädjanden han ständigt riktade till makt och våld, som

vore de rätta skiljedomare i denna strid om åsikter. Men

Ottos förutsättningar voro också å sin sida minst af allt

ägnade att låta honom vinna någon sorts sympati för denna

otyglade och våldsamma natur.

Otto var lika genomgående patricier som Hessler var

plebej. Familjen Imhoff hörde till dessa släkter inom dethögre borgerskapet, som hafva de gamla adelsfamiljernas

karaktär af att vara ett litet folk för sig, med egna minnen

och egna lynnen, med ärfda traditioner och ärfd förfining,

och flera andliga släktdrag återfunnos också vid sidan af

de yttre hos nästan alla, som buro detta namn. I all

synnerhet var detta fallet med en viss fin och gammaldags ironi,

en scepticism ur den voltaireska skolan, världsklok utan att

vara lifstrött, ett förträffligt reagensmedel, när det gällde

att få fram grundfärgen i de många tvifvelaktiga

blandningar, på hvilka lifvet bjuder, en hälsosam dosis fronderi

som njöt af att loda tomheten i en fras och lyfta en flik af

humbugens inkognito. Flera medlemmar af familjen hade

uppträdt som satiriska skriftställare. Ottos far,

gross-handlar Edvard Imhoff, hade vunnit ryktbarhet inom

säll-skapslifvet just för det maliciösa leendet kring sin mun och

den uddiga kvickheten öfver sina repliker.

Denne Edvard Imhoff var på sin tid en bemärkt

medlem af Stockholms gyllene ungdom. Man såg honom icke

sällan med en lycklig min på sitt ansikte vänta i sitt

ekipage utanför teatern för att därifrån — efter hvad det

berättades — föra Emilie Högqvist till hennes sanctuarium

vid Salviigränd. På en jämförelsevis kort tid hade han

lyckats på främmande händer placera större delen af en

betydlig förmögenhet, då han blef dödligt kär i franska

ministerns dotter, gifte sig och slog sig på bruksrörelse. Hans

äktenskap blef lyckligt, men affärerna gingo upp och ner,

till dess en kris i slutet af 1860-talet i det närmaste

ruinerade honom. Edvard Imhoff var då icke längre ung, men

denna ohjälpliga motgång förmådde dock icke grumla hans

filosofis leende sinneslugn. Han realiserade sina tillgångar

och flyttade med sin hustru till ett för detta kaptensboställe

uppe i bergslagen. Här installerade han sig med alla de

spillror, som han kunnat rädda från sin släkts storhetstid

— möbler, porslin och antikviteter från de många gods,

som bortåt ett sekel varit i familjens ägo. Det mesta af

detta var rococo, och det bredde sig också något af denna

tids småtäcka och leende elegans öfver hela det gamla

kaptensbostället, när alla dessa saker hopats från golf till

tak därinne i de små rummen. Man kunde hallucinera toner

från en clavecin, sirliga menuettoner af Monsigny och

Boc-cherini, när man såg alla dessa kupiga byråar, de svängda

sofforna med sina förgylda snirklar, fåtöljerna med ljusa

blommor på ljus botten, när man såg ateniennernas grupperaf saxiskt porslin, där blekhylta herdar blåste flöjt och

hög-vristade herdinnor spetsade läpparna bak solfjädern, eller

väggarnas gravyrer efter Boueher, där allt, människor och

natur, bosqueternas stammar ooh nymferna, som skalkades i

den grunda skogssjön, smälte samman till en enda smeksam

och behagsjuk linielek. Det var i detta hus Otto växt upp,

utan stojande syskon eller lekkamrater, ensam med de båda

gamla. Af dem lärde han den världstakt och den

förbindlighet, som de aldrig glömde äfven i sitt ensamma

hvardags-lif, och i växelspråk med deras gamla artiga och

passions-lösa röster blef hans egen stämma lågmäld och behärskad.

Hans åtbörder blefvo få och reserverade, som ofta hos

ungdom, som växer upp samman med gammalt folk utan

hetsighet eller entusiasm. Man kunde se på det varsamma sätt,

med hvilket han handskades med saker och ting, att hans

händer tidigt vant sig vid att röra vid gamla och bräckliga

föremål.

Lyckligtvis bjöd dock det gamla kaptensbostället Otto

äfven på ett umgänge af mer eldig och elektriserande art

än de båda gamlas, ett umgänge, som verkligen besatt all

ungdomens trotsighet, tillförsikt och hänförelse. Det var

böcker — 1700-talets franska litteratur, ty bland alla andra

minnen från detta århundrade hade Imhoff från en af

familjens herrgårdar räddat ett bibliotek, omfattande

upplys-ningstidehvarfvets alla vältaliga evangelier. Half

fransman som Otto var både till börd och uppfostran, lefde han

sig redan som ung gymnasist in i dessa märkliga verk, som

inom sina eleganta permar af läder och marokäng, på de

fina sidorna med guldsnitt gömde så mycket allvar, så mycket

ännu pulserande lif, så mycket lärdomar af alla slag, ädel

vrede mot samtidens vrångheter och käckt hopp på

framtiden, kritik skarp som svafvelsyra och patos väldigt som

stormflöden; men allt ändock förfinadt, älskvärdt ända in i

den revolutionära carmagnolen, icke förgäfves så ofta tryckt

inom ramar af blomsterguirlander, mellan vignetter med

kärlekssjuka gudar och gudinnor och culs-de-lampe med

amoriner och fjärilar. Det finns många litteraturer, som

äga mera djup och skönhet än denna, mer af middagssolens

klara glans eller af aftonrodnadens drömmande melankoli, en

större rikedom på kondenserad människosorg och

människolycka, men det finns få med så mycken käck ungdomlighet

öfver sin fysionomi — och det trots scepticismens

gammalkloka leende kring munnen och pudret, som gör lockarnehvita som en gubbes. Ja, helt säkert finns det rent af

ingen litteratur, som med en så manlig lust att syna allt

i sömmarna förenat en så ungdomlig och naiv tilltro till

sin egen generations kraft och sitt århundrades framsteg.

Det breder sig öfver dessa verk en stämning, som man trots

ögonblickets vedervärdigheter ständigt hade orsak att ropa

halleluja, som det rent af blott fattades några dagsresor,

innan mänskligheten nådde själfva portalen till det

tusenåriga rike, där fullkomlighetens sol aldrig gick ner, och

»dygd» och »fördragsamhet» sammanbundo jordens

bebyg-gare till en enda samdräktig syskonkedja ... Läser man

denna litteratur, när man själf är ung och mottaglig, smittas

man ovillkorligen af denna klippfasta optimism, och hur

ofta lifvet än sedermera gifver en klara papper på, att

allt här i världen har gått och fortfarande går snedt och

vindt, till fromma för våldet och till glädje för humbugen,

bevarar man alltjämt inom sig en ungdomlig lust att

protestera mot det som är dumt och orättfärdigt och en

ungdomlig illusion af betydelsen af hvar enskild frihetsmans

anspråkslösa dagsverke.

Dessa dubbla ungdomsintryck — af gammaldags

förfining och revolutionär entusiasm — hade utöfvat ett

grundläggande inflytande på Ottos karaktär. Oppositionsmannens

glöd och fanatism parade sig på ett egendomligt vis med

världsmannens sym- och antipatier, och med denna

egendomliga hopsättning af hans väsen var det lätt förklarligt,

att en person som Hessler skulle vara honom djupt

förhatlig. Hvilken bjärtare motbild kunde också tänkas till hans

eget förfinade och komplicerade jag än denna våldsamma

uppkomling, som försvarade sin codex intill dess lumpnaste

skolier förbittradt, hänsynslöst, med ett stenregn af

otidigheter, ja, med öfverhufvud taget hvarje än aldrig så ofin

projektil, som han hittade på sin väg.

Otto hade ändtligen slutat den svassande biografi,

tidningen meddelade öfver Hessler. Mot hans vilja började

hans tanke interfoliera den lästa lefnadsteckningen med alla

de mer eller mindre absurda anekdoter, som i de radikala

kretsarna gingo på den förhatade motståndarens konto. Det

var en hel sådd af giftiga smådrag, som på kaféer och gator

berättades om Hesslers privatlif, om hans ungdomsäfventyr,

husliga förhållanden o. s. v. Otto blygdes öfver, att han

ens lyssnat till detta prat, hopväfdt af rykten och

miss-tydanden, och icke dess mindre iakttog han, att han dockerfor en viss skadeglädje öfver detta förtal, som nersölade

fienden. Det kom ett bittert svårmod öfver honom, där

han i ensamheten satt och rannsakade sig själf. Hvad

den förgrofvade, förråade denna partianda, som mer och

mer ryckt honom och hans meningsfränder in i sin

hvirfvel-gång! Hvad allt på dessa sista år åldrats, dammats ner och

blifvit grått och tungt! Med en suck öfver tidernas

förändring började Otto drömma sig tillbaka till lyckligare

dagar, till sin och sina vänners första verksamhetstid som

unga litteratörer i Stockholm.

Mot det vintertöcken, som nu bredt sig rått och skumt

öfver deras lif, tedde sig dessa år, 1880-talets första, i ett

enda skimmer af sol, mot en bakgrund af himmel, ständigt

blå. Men så hade det också varit en strålande dag i

vårbrytningen, den dag, som för Otto inledde dessa år, dagen

då han sade Uppsala sitt sista farväl och reste ner till

Stockholm för att blifva skriftställare. Hur väl mindes han

icke, livad det hade känts sällsamt att lämna studiernas

stilla vattendrag och styra sin farkost ut på det riktiga

hafvet, ut på djupet, där lifsböljorna brottades, passionernas

stormbyar blåste sitt saltskum mot ens kind, och horisont

öppnade sig bak horisont för ögat, den ena ljusare än den

andra. Där han satt i kupén, som förde honom bort från

de händelselösa dagarna och de stilla drömmarna,

växlade oro, trots och förhoppning i hans själ. Men när han

steg af vid centralstationen, bar han hufvudet upprätt.

Hans mun log som en segervinnares, som visste han med

sig, att han skulle lägga för sina fötter hela den stora

hufvudstaden, hvilken för honom som oberest landtbo frestade

med det okändas alla lockelser af glans och rikedom. Och

där låg också aprils ljusa Stockholm med snösmältning på

gatorna och islossningsbuller öfver vattnen, med solglittret

genom fukten som ett leende genom tårar, låg där och lät

sig godvilligt tagas i besittning af hans ungdomliga fantasi.

Otto tröttnade icke att ströfva från tull till tull, att

insupa de olika stadsdelarnas skiftande stämning och lära

känna kvarterens olika utseenden i skymning och i

soluppgång. Gatan fångade hans inbillning med en nästan

magisk kraft. Dess aldrig sinande omsättning af människor

och händelser eggade hans tankar och fyllde hans bröst

med ett tummel af oväntade känslor. Vagnrasslet, stegen,

rösterna, allt framhäfde hans innerstas melodi som ett

brusande ackompanjemang framhäfver sångstämman. Han lätsig i timmar drifvas kring stråkvägarna af hvarje

äfven-tyr, som vinkade från ett par leende flickögon eller en blond,

hängande fläta.

Med allt detta följde ungdomsårens lyckliga kamratlif,

deras osjälfviska gemensamhet i sträfvanden och

förhoppningar, deras unga drömmar och glada öfvermod. Blott

Otto hade gifvit ut sin första bok — en liten samling

karakteristiker öfver samtidens ledande politiska

personligheter — strax märkte han med en blandning af häpnad

och glädje, att han i den obekanta staden hade en hel

krets af okända vänner, som gästvänligt öppnade för honom

sitt kamratskap och sin förtrolighet. Det var

tidningsmän, författare, artister med vers och prosa, färg eller toner,

men alla med något, som slog Otto såsom befryndadt med

hans eget jag. Alla använde de ord, som ofta kommo

honom själf på läppen, och synpunkter, som föresväfvade

honom själf i ensamma stunder af tänkande och grubbel.

De rörde sig i olika tempon, dessa lynnen, men det var

dock något samstämdt öfver dem, som gjorde det

förunderligt ljuft att sitta långa aftnar samman och drömma högt

och oförbehållsamt inför hvarandra. Man hörde samman

utan några frimurarlöften eller någon organisation, hörde

samman helt enkelt, därför att man allesammans voro unga

och hade ett nytt surr af tankar i liufvudet och en ny rytm

öfver puls och blod än de gamla.

Något nytt! Ja, i det ordet fanns kanske nyckeln till

hela den lycka, som spred sitt solljus öfver dessa år. Lifvet

bjöd på så mycket nytt, beständigt på nytt. Nya ansikten

och nya erfarenheter. Nya voro lidelserna, som vaknade i

ens barm, och ny och obrusten den ungdomens slöja af

illusion, som lät dem som barn fröjdas åt kvinnans

löftesord och majkvällens perspektiv. Nya tänkare läste man,

som timrade för ögonen hela världsbyggnader af ny och

dristig resning. Nya vers och toner gåfvo intryck, rusande

och oanade som doften af sällsynta kryddor och exotisk

frukt. I långa drag drack man ur dessa de nya idéernas

och de ofläckade skönheternas bägare. Hvem var icke i de

dagarna med om att se arbetstimmarna flyga förbi som

minuter, att glömma världen, som larmade utanför, och sin

egen lilla värld af vanda önskningar och behof, medan man

satt försjunken i sin läsning, och en ström af idéer steg

het till hjärnan från den volym af Spencer, Renan eller

Taine, som låg uppslagen på skrifbordet. Hvem var ickemed om att med ett förtrytsamt ögonkast se morgonljuset

plötsligt falla in i lampskenet och med sin ovälkomna

påminnelse återkalla fantasien från den fård på solstrimmor

och tonböljor, som den under nattimmarna företagit med

Swinburnes vingade lyrik. När decemberdagen var rå med

blygrå luft och mulen vinterhimmel, då kunde man samlas

i en atelier och med ett glas vin i handen lyssna på målarne,

som talade om konst, gammal och ny, om Rembrandt och

Millet, till dess ens egna ögon drömde om alla dessa dukar,

på hvilka fantasien hade gjutit sin mest underbara

mångfald af fröjd och sorg eller verkligheten aflockats de

lön-ligaste beståndsdelarna af sin skönhet. Ett par gravyrer

efter »Nattvakten» eller »Angelus» — mot den första

bekantskapen med dem kunde icke ens en svensk

vintermelankoli stå bi, och ens hjärtan grepos af vördnad för

detta äkta och oförgängliga i konsten, som evigt föryngrar

och lyckliggör.

Men mäktigast var dock stämningen kring den unge

kompositörens piano. Ur partituret af Wagner steg en hel

värld af längtan och mystik. Med ett tag flyttades man

tillbaka till den stora hänförelsens och den stora

fördömelsens tid, den tid, då hatet var blodigare och

barmhärtigheten oändligare, dygden mer öfversvinneligt hvit och synden

mer hemlighetsfullt syndig än eljes. Ty i medeltiden, där

rasade genom allt, från människotanken till stoftgrandet,

den stora kamp mellan det goda och det onda, som

upprörde världen från det ena himmelsstrecket till det andra.

Gud Fader och Djäfvulen kämpade om livar enskild

människosjäl så väl som 0111 hela det skapade alltet. Gud Fader

förde murarslefven och lödde sten vid sten ända upp till

korsblomman i sin Helighets prisorum, han räckte oss gissel

och radband för att späka kött och tanke till den

förkrossel-sens sällhet, som är nåden. Men Djäfvulen skapade dans och

lustig visa, klädebonadens prakt och dryckesgillets skratt

öfver kastad tärning, han tände törsten i vår gom och

begäret i vårt kött för att förgöra oss med hvar klunk ur

bägaren och livar kyss på kvinnans läppar. När Gud Fader

ledde korsbärarens fot på tistelvägen till Jesu graf, drog

Djäfvulen regeln från berget Horsel, ur hvars purpurgrotta

fru Venus sträckte sitt nakna famntag från bädd af ros

och vallmo... Så gaf Wagners musik medeltiden med all

dess trolska brygd af andakt, ruelse och vällust.Men det fanns därjämte något helt annat i denna musik,

en helt modem känslogång, all denna halfklara längtan, allt

detta obestämbara svårmod, som en nutidsmänniska

omedvetet erfar tusen gånger i sitt lif, vid åsynen af en

stjärn-strödd himmels oändlighet, vid mottagandet af ett bref från

fjärran länder, som man icke sett, men i hvilka kanske just

lyckan väntade en, ja, till och med vid det dagliga,

förströdda betraktandet af fickuret, som berättar oss, hur fort

och hur innehållstomt de gå, vårt lifs njuggt tillmätta

timmar. Det är smärtan öfver dagarnas, årens grå

enformighet, längtan efter något förmer än den karga kost,

hvardags-lifvet bjuder på, längtan att känna lifvet rikt, och icke som

dagligdags i futtiga homöopatiska doser.

Allt detta smälte samman i Wagners musik till något

ojämförligt. Att höra den var som att förstummas inför

en lycka, för stor för människobröst att bära. Att med

Parcifal nå upp till Montsalvat var ljuft och farligt på en

gång som bekantskapen med den idéernas rena och

förtunnade lifsluft måste vara, om hvilken stora tänkare drömt.

På detta vis lefde sig Otto, ehuru själf upptagen af

mer fackvetenskapliga studier, in i dessa artisters

föreställningsvärld. Han var med på vinterförmiddagarna, när

man satt länge på kaféerna vid ölsejdeln eller absintglaset

— det sista såg så franskt och fördärfvadt ut — och på

eftermiddagarna, när man dref genom staden med händerna

i fickorna, och skymningen ikring gjorde sällskapet

meddelsammare än vanligt. Det var i dessa timmar, som oskrifna

dramer diskuterades och scener och repliker hallucinerade

för ens ögon i djärfva, fantastiska konturer; kompositören

gnolade ett tema i sin nya suite, målaren gjorde ogenerad

af kringsittande eller förbigående en hel pantomim med

händerna för att klargöra idén till en ny tafla. Och man

lyssnade till dessa planer i kärlek och respekt, därför att man

kände skälfva genom dem alla en lifsuppfattning, som var

dyrbar för en själf, en känsla, som äfven inom ens eget

jag anslog en intim och darrande sträng.

Men gladast tecknade sig dock detta kamratskap, när

man en kväll slog sig samman till ett symposion och mellan

dussinet och tjoget till antalet samlades i festvåningen i

någon af restauranterna. Det var redan i trapporna ett

jubel öfver att råkas, och vinterkylan, som låg skarp öfver

gatorna, ökade behaget af att träda in i en festligt smyckad

matsal med ljus i kandelabrar, blommor framför kuvertenoch vin, hvilkets purpur och guld glödde i karaffema. När

så bourgognen löst tungbanden, kastade man sig hufvudstupa

in på den sista litterära eller konstnärliga tilldragelsen. Och

man njöt af att få tala om konst ibland idel invigda, njöt

med människans outrotliga lust att bilda skrå af att få

diskutera alla de handtverlcets hemligheter, som borgarne

icke förstodo, och herrar kritici icke kunde lära sig ur

Brockhaus, att fritt få entusiasmera sig öfver en gul fläck

mot en röd fond, öfver en ovanlig versrad eller ett adjektiv,

som koncentrerade en stämning. Man hade sin egen slang,

mesopotamisk för de profana, men full af glada minnen

och anspelningar för de invigda, med ordsammanställningar,

toklustiga som maskeradupptåg. En grammatiker kunde

få slag, om han hört dem, och dock föllo de så pikanta

på artisternas läppar, pikanta som dessa kvintgångar,

förbjudna af den ortodoxa harmoniläran. Med vinflaskorna,

som tömdes, blef samtalet allt mer bullersamt. Alla

skrattade och pratade hvarandra i mun. Paradoxer och galna

omdömen foro som piskade snurror öfver bordet. Så blef

stämningen hög och måste resulteras i musik.

Kompositören sköts till pianot. Med en min af motvilja betraktade

han de nötta och nerfläckade tangenterna. Pianot var ett

af dessa prostituerade instrument, som offentliga lokaler

bjuda på, förnedrade af baltillställningarnas dansmusik och

svensexornas slagdängor från gathörnen och varietén, men

kompositören fick dock fram all dess återstod af klang och

ungdom, när han slog an första tonerna af Schumanns

Karnaval.

Först när det ljusnade, troppade man af. Men när

sällskapet kom ut från stimmet, tobaksröken och gaslågorna,

ut till den slumrande stillheten i gryningstimmens fina,

pärlgrå ljus, förstummades plötsligt alle man. Gatorna löpte

så långt blickarna nådde tomma och döda utan ett fotsteg

eller ett vagnshjul, som bullrade. Alla de tillskjutna

luckorna och nerfällda gardinerna gåfvo husen ett uttryck af

dvala. Nattdimmorna böljade sakta undan för

morgonvinden, och några träd tecknade sitt rimfrostiga grenverk

mot den bleka himmelen som stängelknippen af hvit korall.

Tystnaden var så skör, att snöns knarrande under sulan

skar örat som ett missljud. Det var timmen, då

drömmarnas genier uppsöka människornas läger. Man gick i en

drömd stad och drömde själf ungdomligt, ömt och

klock-rent...Så tedde sig dessa år, så rika på hopp och ungdom.

Helt visst, det var fullt upp af hån och motstånd, men hvad

kunde det göra? Ens dag skulle i alla fall snart randas.

Det gamla var så gammalt, att dödsklockan snart måste

ljuda öfver dess sotsäng, och då var ens egen tid

tron-arfvingen, som blott väntade på det gamla utropet: konungen

är död, lefve konungen! för att stiga fram, sätta kronan på

hjässan och i sin tur triumfera öfver belackarne.

Ja, så hade det varit. Otto drog en lång, djup suck,

där han i ensamheten satt och synade sina minnen. Så

hade det varit, men hur var icke nu allt förändradt och

för-därfvadt, och hur föga hade verkligheten gifvit uppfyllelse

åt hvad man drömt om och hoppats under dessa gångna

dagar. Den konstens, tankens, känslans emancipation, som

var den unga kretsens gemensamma förutsättning, utan att

något meningsbyte därom behöfts, stod nu i hårdare bann än

kanske på en mansålder, den gamla kamratkretsen var själf

splittrad och förintad. Många hade dragit sig bort till

någon undangömd vrå för att få odla sin kål i fred,

uttröttade på att under massans applåder bli smädade af livar

tanklös gycklare och ryckande på axlarna åt dessa års unga

hopp och unga vrede. Andra stodo som Otto kvar i

dagsstriderna, men nertryckta af den sorgmodiga känslan af att

vara en handfull utposter, dömda att offras upp. Med möda

värnade man sitt lilla öde mot fiendernas mäktiga lock out.

När man samlades, hade man blott bitterheten att göra

sig skadelös med, detta vanmaktens och de förföljda

minoriteternas vanliga vapen, som är så tväeggadt — ty det

sårar lika mycket den som för det och den som träffas

däraf. Men det var också bittert att just vid ingången af

sin mannaålder mötas af en reaktion, som ej skulle låta en

se förverkligadt något af det, som ens ungdom gjort

dyrbart för ens hjärta, att kanske behöfva använda all sin

mannakraft för att hindra dunkelmännerna att återförvärfva

den terräng, som redan vunnits under kamp och

ansträngning af ens fäder.

Så räsonerade den öfverspände och ohjälplige drömmare,

som lydde namnet Otto Imhoff, i det han åter kastade ett

hatfullt ögonkast på Hesslers porträtt framför sig. Ja,

Hessler, han kunde triumfera — han hade sett sin sådd

mogna. Hur hade han icke hetsat fördomarnas stora koppel

emot de unga och talat om ungdomens fördärfvare,

marodörer, herostratiska ryktbarheter ända till dess borgarneförskräckta foro upp ur matsmältningsprocessen framför

eftermiddagsbrasan och utan vidare proskriberade den ene

efter den andre af de farliga männen med sin ostracism.

Men Hesslers porträtt stirrade ännu stelt och

oförsonligt på Otto. Den unge drömmarens hufvud böjdes trött

och tungt under intrycket af den våldsamma motståndarens

öfvermäktiga kraft.

III.

Vid ingen tidpunkt af året gifver en promenad genom

Stockholm en sådan stämning af tungsinthet som i

höstflyttningen. Det hvilar en oemotståndlig melankoli öfver

himmelens regnmoln, den däfna oktoberluften och dimman,

som höljer de fuktdrypande husväggarna med sin hvitgrå

väf. Hela staden vimlar af människor med bekymrade

anletsdrag och hemlösa miner, af tjänstflickor, som till nya

matmödrar öfverflytta sin klumpiga byrå och sin glädjetomma

existens, af landtfolk, som strömmat till från bygderna

för att söka tjänst och nu bärande på sin lätta

packning-irra kring gatorna med ett på en gång nyfiket och

bortkommet uttryck öfver dragen. Länge stanna de i gathörnen:

flickor med svarta sidendukar öfver lingula hårtottar och

drängar med kasketter på runda hufvuden, stanna där

beklämda och undersamma inför denna aldrig slutande labyrint

af vägar. Framför de öfverlupna kommissionskontoren, där

de i regnet stå och vänta på sitt öde, äro stadens

förtroendemän dem till mötes, värfvaren och värdinnan, som

hyr ut enskilda rum.

Öfverallt varsnar man flyttsaker. De fylla porthvalfven,

slängas vårdslöst upp i vagnarna med de höga sidoräckena

och köras långsamt bort genom dimman. Det är de rika

salongernas utsökta lyx, stickande fram genom

inpackningen, med bräckliga former och ömtålig färg, och det käns

plågsamt att se all denna förnäma elegans af siden och

förgyllning ute på den smutsiga gatan i oktoberdagens grå

luft, plågsamt som att möta i tiggarlunor och vanställd afnödens skabb den förfinade ättlingen af en gammal släkt.

Det är vidare alla dessa ärfda familjeinventarier, som mer

än andra möbler samla kring sig minnen af ett hem,

åldriga länstolar och skåp, som i decennier stått och gonat

sig i samma vinkel af ett rum. Ens öga ömmar för dem,

där de släpas ikring på gatorna, som för gamla människor,

hvilka tvingats lämna den lugna spiselvrån, deras ålderdoms

sista kärlek. Det är slutligen, öfverallt hvart man tittar,

dessa massor af uttjänta husgeråd, af luggslitet och

lem-lästadt bohag, som midt i dagsljuset utbreda den nöd och

armod, som hemmen eljes dölja inom sina väggar.

Otto och Annie vandrade i middagsstunden en dylik

flyttningsdag genom gatorna. All denna oro och rubbning,

all denna fattigdom, oblygt blottad för hvar förbigående,

fyllde deras bröst med missmod. Det var därför nästan

med välbehag, som de lämnade de folkrika farlederna med

deras oundslippeliga scener af äflan och bekymmer och

trädde in i den tysta Humlegården. Den gamla parken låg

där dufven i den tunga dimman, oberörd af allt

flyttningsbuller rundt omkring. Därinne i stillheten under kronorna,

i ensamheten mellan de gamla stammarna dämpades den

bittra känsla af att lifvet ingen ro och ingen varaktig stad

ägde, som detta flyttningslarm väckt till lif i de båda

ungas hjärtan. Den dämpades till en sorgsenhet af mildare

art, en blid smärta nästan ljuf att bära, när man var två.

Länge och väl gingo Annie och Otto härinne i de disiga

alléernas värme och talade stilla samman om lifvets många

trista och oundvikliga ting: om pannor, som fåras, och hår,

som grånar, om ord och smekningar, som skola förgätas

och förgå, om än människan fyller dem med all sin varelses

rikedom. Och de undrade, hvarför dagarna skulle rinna

bort som sand genom ens fingrar, hvarför hvart flyktigt och

soligt »nu» så fort skulle skymmas af ett grått »i morgon»,

hvarför allt skulle söndras, och kärleken själf skiljas åt så

bittert. Men vemodet öfver deras stämmor var icke tungt,

utan blidt och resigneradt, liknande en kyss växlad genom

tårar. Ah, än skulle det dröja länge, innan ålderdomen

klappade på deras dörr, många, långa år med ömsesidig

morgonhälsning och ömsesidigt »god natt», innan blick

för-gäfves måste leta efter blick.

Så tänkte de, och själfva luften därinne i parken inbjöd

till att gå och klema med sin smärta. Den var tung af

blidt kvalm från våt sand och blad i förmultning, ochdimman flöt mot kinden, ljum som vattenångan från ett bad.

Det rådde därinne bland träden liksom en paus i höstens

stora förödelseverk. Helt visst, allt det förfärliga skulle

komma, regnet, som piskade, snö, is och den stora döden.

Naturen skulle snart ligga där vanmäktig, en förstelnad Niobe,

som i stum förtviflan ser all sin stolthet dö för vinterns

pilar. Men ännu fanns en illusion af lif, ännu buro grenarna

löf med hektisk rodnad och bernstensfärgad glans, ännu

lyfte sig från den vissnande växtligheten en doft stark som

sötman af öfvermogen frukt.

»Kanske vi nu filosoferat nog öfver denna världens

fåfänglighet och kunde komma på gladare tankar däruppe?»

sade Annie och pekade småleende med sin paraply upp mot

Ottos fönsterlufter, som lågo midt emot dem i ett af

Sture-gatans höga hus. Otto nickade jakande. Slutna mot

hvarandra gingo de båda unga öfver gatan och skulle just stiga

in i huset, då Otto grep tag i Annies arm och häftigt

ryggade tillbaka. Samtidigt trädde en högrest man raskt ur

portöppningen och aflägsnade sig utan att fixera dem.

»Hvad i alla dar är det åt dig?» började Annie och

betraktade häpet sin fästmans ansikte, som med ens blifvit

mycket blekt.

»Yet du, hvem det var?» frågade Otto kort.

»Nej! Hvarför skulle jag veta det?»

»Hessler, Bernt Hessler!»

»Såå! Nå det var roligt att en gång få se själfva

ärkefienden.»

Otto skakade på hufvudet åt hennes skämtsamma ton.

»Tycker du inte han ser obehaglig ut?» frågade han

med allvarsam stämma. »Jag känner mig alltid illa till

mods, när jag möter honom. Sådana ögon, en riktig

förbrytarblick!»

»Yet du, det tyckte jag inte. Tvärtom, han hade

snarare en melankolisk blick, något tungsint öfver ögonen,

som jag icke sällan iakttagit hos mycket starka naturer,

hvilka världen icke vill tillerkänna den rättighet, vi andra

ha — att visa oss svaga och beklaga oss.»

»Nej! Stämmer det gamla talet om onda ögon in på

någon, skulle det då vara på honom... Men hvad vill han

i huset, där jag bor?»

Annie betraktade ännu en gång helt förbluffad Ottos

allvarliga ansikte och brast så ut i ett klingande och

smittsamt skratt.»Logerar du i alla fem våningarna?» och, tillfogade

hon muntert, »var du glad, att du tycker att Hessler ser

ut som en bandit. Ty skulle det inte en smula afväpna

ert stora, sköna hat, som ni kallar det, om han såg riktigt

sympatisk ut, som någon hjärtegod gammal onkel?»

»Ack, Annie, om vi kunde se på människor som ni

kvinnor, och inte alltid tvärt igenom de eviga programmen

och tidningsartiklarna.»

Så gingo Otto och Annie tysta uppför trapporna. —

På aftonen samma grå flyttningsdag vandrade Otto

ensam nedåt staden för att på ett kafé sammanträffa med

ett par vänner. Ottos vänkrets, som varit ovanligt vid,

hade på det sista året mer och mer dragits ihop och

förminskats. Hans förlofning hade först och främst upplöst

alla dessa flyktiga förbindelser, som en man håller vid lif

utan egentlig entusiasm eller tillfredsställelse, blott i den

oklara rädsla, som alltid genombäfvar den ensammas bröst,

rädslan för att en vacker dag stå isolerad, utan att man

har någon att vänta en nick och ett godt ord af, när

tomheten i ens kammare drifvit en ut på vandring genom

kaféerna, på jakt efter ett sällskap att döda tiden med.

Af Ottos närmaste vänner hade många som flyttfåglar

rymt hemifrån till gladare länder, andra hade satt foten

under eget bord och gingo nu så upp i sin nya värdighet

som hus- och familjefäder, att de knappast hade annat än

beskrifningen på sin egen lycka att bjuda på, när någon

mindre väl utrustad kamrat närmade sig dem med sin

stumma bön om deltagande för sitt ensamma lif och sina

ensamma planer. Men med två af sina gamla vänner höll

Otto obrottsligt ihop och bildade med dem en trio, hvars

samklang icke lidit något afbräck af åren. De brukade

råkas en afton i veckan — ena gången tankspridda, trötta,

hvar och en med sin tidning i handen, nöjda att sitta tysta

och läsa kring samma bord, en annan gång uppspelta och

meddelsamma, förlängande sitt samtal under växande

munterhet till långt in på småtimmarna. De kände hvarandra

in och ut och hade dock alltid samma glädje öfver att

råkas — det var som en ersättning för alla de falska eller

innehållstomma blickar och försäkringar, som de mottogo

under arbetsveckans färdsel, detta sammanträffande med

trofasta ögon och händer, som man ville trycka fast och

länge.

Det var också till dem som Otto nu vandrade af, ochi kvällskylan tänkte han med välbehag på kaféets varma

vrå och välkomsthälsningarna, som väntade. Och där han

gick, såg han sina två trogna stallbröder för sig, som de

plägade taga sig ut i stamkundsvrån. Arvid Hjort hade

slagit sig ner i soffhörnet med sin cigarrett i spetsig vinkel

mot mungipan. Ottos fantasi urskilde hans långa, litet

sneda öfverkropp, det fågellika ansiktet med sina skarpa och

trotsiga drag, det spotska leendet kring munnen och blicken,

som sammandrogs till ett spefullt kisande, när han

replikerade. Hjort var en ung nervläkare, som nyss slagit sig

ner i Stockholm, men ännu hvarken förvärfvat namn eller

praktik. Också brukade han i mulna stunder tala om att

utvandra till Södra Amerika och helst till någon af denna

kontinents barbariska stater, där människan icke förföljdes

af den despotiska europeiska etiketten. I själfva verket

hörde Hjort också till dessa människor, som icke kunna

pressa in sig i sällskapslifvet utan att komma på tvären

mot rådande regler och konvenansbud. Han hörde till de

människor, som signalera misstag, hvilka vilja passera

oanmärkta, och utsätta andras felgrepp för en sax-kastisk,

en smula katedermässig kritik, till dem, som aldrig lägga

något i, när någon räcker fram håfven, eller protestera,

när någon anklagar sig själf i ändamål att bli motsagd —

goda och dåliga vanor från kretsar, där man diskuterar

mycket, där hyckleriet demaskeras, men sanningskärleken

också får en bismak af rättshafveri. Att diskutera var

också Hjorts hufvudförnöjelse, och han älskade teorier för

deras egen skull, i synnerhet om de voro ultra och fantastiska.

Af en helt annan sorts lera var mannen midt emot

honom danad, Olof Wsern, Ottos knäkamrat och äldsta vän.

Det var en nordisk vikingagestalt, bred öfver skuldrorna

med en allt igenom bastant kroppshydda. Hans hufvud

bar en man af guldgult hår, och hans anletes hull, som

skvallrade om hög diet och långa siestor med tobakspipan

i mun, infattades af ett yfvigt gult helskägg. Han skulle

blott med sin knubbiga hand lyfta en jättesejdel,

öfver-skummande af porterfradga, för att med sin figurs leende

flegma blifva den bäst tänkbara personifikationen af en

ölstuga, där samtalet alltid gick gemytligt och mumman sjöd

i de fyllda fastagen. Wa3rn var tulltjänsteman, men hans

egentliga lifsintresse var politiken i all dess vidd och

utsträckning. Han hade granskat hjärtan och njurar på alla

de politiska personligheter, hvilkas namn genljödo öfverEuropa, och visste till punkt och pricka hvad do gingo för.

Spanska cortez och den bulgariska sobranjan hade lika litet

några hemligheter för honom som kulturparlamenten. Han

fröjdades och led med det radikala partiets öden öfver hela

världskartan, men lifligast intresse ägnade han dock, som

billigt var, partimanövrerna hemma, och aldrig var han mer

i sitt element, än när han genom en plötslig partichoc tog

lofven vid ett val eller öfverrumplade någon fredlig och

oberedd stämma. För öfrigt var han hjärtegodheten och

välviljan själf, ett af dessa stora, älskvärda barn, i hvilkas

sällskap ens eget skratt blir hjärtligare och ens lynne lättare

än eljest, meddelande till höger och vänster något af ett

varmt hems belåtenhet.

Precis som Otto föreställt sig de båda vännerna, fann

han dem strax därpå i deras vanliga hörn af kaféet.

Whiskyflaskan stod framför dem, och de refvo sockerbitar mot

citron, kännande sig milshögt öfverlägsna den stora obildade

massan, som använder citronskifvor i sin toddy utan att

förstå, att denna frukts mest karakteristiska smak finnes i

skalet. Otto slog sig ner, bryggde sitt fluidim, och så drack

man hvarandra till med en kort blick öfver glasen, som sade

så mycket som, att allt var i sin rätta ordning, precis som

sist och härnäst, samt att saker och ting nog voro trista i

allmänhet och i synnerhet, men att det ändock var någon

vån, så länge man kunde sitta samman vid ett rykande glas

whisky. Och den varma drycken med sin vidbrända smak

gaf en liemtreflig illusion af, att man satt och drömde

framför julbrasan i en öppen kakelugnshärd och kände ångan

från sprakande ekknubbar slå mot sitt ansikte.

Samtalet uttömde hastigt dagens nyhetsförråd, och sedan

lirkade hvar och en samspråket i riktning mot sin egen

persons tycken och förkärlek. Hjort talade om Krapotkin,

Waern om en toryseger i England, och han drog sitt långa

skägg och sökte se politiskt dyster ut, utan att dock

nämn-värdt lyckas förmörka sin humoristiska Gambrinusfysionomi.

Så beskref Hjort några sjukbesök han gjort i

arbetarkvarteren vid Liljeholmen.

»Ja», slutade han, »vore jag romanförfattare, skulle

jag taga till ämne ett sådant där stort bolagshus’ historia,

skildra det allt från det byggdes, hyresgästerna, som bo i

fukten och armodet i de grå rummen och slutligen barnen,

som växa upp därinne, skjutande upp på gården som ogräs

för att sluta som förstärkningssiffror i vår statistiks dystraste

Lifvets fiender. 3kolumner. Det blef en nyttig bok, en sida af Stockholms

sociala lif, mer lärorik än all privatsentimentalitet, som

bjuds i böckerna här hemma, eller hur, Otto?»

»Det kan vara», svarade Otto, »och dock om jag vore

författare, hvad jag litet skulle bry mig om dylikt. Jag

skulle hålla mig just till det du kallar privatsentimentalitet...

Eller rättare hvart människolifs två stora knutpunkter skulle

jag skrifva om och aldrig tröttna att skildra kärleken och

döden. Jag skulle tala om kärleken så länge jag kunde,

om dess ofattliga rikedom, dess outgrundliga blandning, där

gemensamt jubel sjuder som vinskum och gemensam smärta

bildar bottensats... Och blefve jag riktigt gammal eller

olycklig, skulle jag tala om döden, om den slutliga smärtan

och den slutliga trösten för oss alla... Genien med den

lyfta och genien med den sänkta facklan ... hvad kan dikten

utom dem bjuda på annat än en grå prosa?»

Inom Ottos bröst fortfor sålunda den känslosträng att

vibrera, som kommit i dallring under hans och Annies

vandring genom flyttningsdagens melankoliska Stockholm.

På samma vis talade äfven de andra denna kväll om saker,

som lågo dem 0111 hjärtat, utan att strängt höra på grannen.

Och det var kanske också ett af de största behagen med

denna trio, att samspelet gick lika väl ihop, äfven de dagar

de exekverande försjönko i sina egna drömmar och blott

lyssnade till tonerna från sina egna instrument.

Senare på aftonen besökte Wilhelm Sivers dem. Så

snart de tre vännerna sågo hans högväxta dandygestalt,

insvept i den engelska ulstern, träda in på kaféet, sprutto

de till i denna spänning öfver livad som stod på färde, som

alltid de unga inom dessa kretsar plägade erfara, när han

nalkades. Sivers var nämligen allas deras höfding, han var

en af dessa män, på hvilkens skuldror en generation lagt

hela bördan af sitt hopp och sina bekymmer, och under

hvilkens diktatur den frivilligt böjer sina stridiga viljor.

Han var ledaren, den blifvande segerherren, i hvilkens hand

redan alla trådar af partiets agitation löpte samman, det

synliga eller osynliga drifhjulet för hvarje slag för den goda

saken. I hans namn samlades som i en brännpunkt all den

eld, som lågade öfver hundrades stridslystna och otåliga

önskningar. Själf var han också medveten härom och gick

upp i sin ställning som partichef. Hela lifvet gestaltade

sig för honom som en strid af två partier, som kämpade

0111 makten, och af världens oändlighet låg allt dödt ochoförstådt för hans öga utom den snäfva terräng, som

berördes af denna fejd. Människorna hade i och för sig icke

mer intresse för honom än schackpjeser, som först fingo

värde, när kampen stod om de gula och bruna fälten.

Hans tanke, som dagen om rufvade öfver denna jättematch

med sina tusen drag, betraktade människosorg och

människolycka kallblodigt och abstrakt, som räknemästaren

bok-stäfverna och siffrorna i en ekvation, hvilka blott hafva

värde som medel att lösa ett problem.

Sivers var en lång, smärt man med något engelskt både

öfver sitt utseende och sin klädsel. Han hade ett markeradt,

glatt ansikte, slätkammadt svart hår och korta svarta

wliiskers — öfver hela fysionomien låg något af en

anglosaxisk sektledares fasta och beräknande energi. Ögonen

voro stora, svarta, med en sällsam, kall blick. Förgäfves

letade man i dessa pupiller efter en återspegling af ens egen

sorg eller glädje eller af intresse för det afhandlade ämnet.

Men blicken var heller icke den isande själfviskhetens. Den

blott gled undan, liksom gled förbi det närvarande och

fixerade osynliga ting i fjärran, redan på förhand upptagen

af nästa timmes intressen, af nästa dags planer och

omsorger.

Sivers hade några förhållningsofder att gifva och slog

sig därför ett ögonblick ner i de tres krets. Vid hans

ankomst rycktes Otto upp ur den känslonihilism, som hela

denna dag behärskat honom, och började ifrigt tala om den

politiska situationen. Allt det missmod, som länge och väl

glödt inom, all hans öfverretning och förbittring slogo

plötsligt ut i ljus låga, och i en ström af lidelsefulla ord

hudflängde och brännmärkte han den reaktion, som med ens

börjat blåsa öfver landet. Han slutade med att våldsamt

anfalla Hessler, fienden, hvilkens förhatliga blick alltid med

hallucinatorisk klarhet tedde sig för hans syn, när talet

kom på detta tema. Hans röst skälfde, och när han

tystnade, kände han sitt hjärta slå med en orolig och

våldsam rytm. Men Sivers satt bredvid och smålog lugnt åt

Ottos hetsighet. Han njöt af att se all denna brännande

passion, som han visste sig kunna regera med sin kalla

tanke trots all dess våldsamhet, lika säkert som maskinisten

blott med en tryckning af sitt finger behärskar en maskin,

tusenfaldt starkare än han själf...

»Ja, Hessler borde du nu kunna omvända, sedan ni bo

i samma hus», — sade Sivers med ett kort skratt.»Samma hus?»

»Ja, hau har flyttat dit i dag ... Min sekreterare sökte

honom i hans gamla bostad.»

Ottos vänner funno den tanken, att de båda

antagonisterna nu skulle kampera under samma tak, synnerligen

humoristisk.

»Få se, om ni inte nu i alla fall en vacker dag röka

fredspipan samman!» sade Hjort och log med sitt spotska

leende. Men Otto blef plötsligen mol tyst och föll stel

tillbaka mot soffkarmen. Det lade sig något tungt öfver hans

bröst, hans händer darrade.

Så lämnade Sivers dem åter för att till en annan krets

utdela lösen och paroll, och han trädde ut ur kaféet med

steg, som äfven de vittnade om den fasta och behärskade

energi, som låg öfver hela hans väsen.

Kvällens historiska ögonblick var öfver. Stämningen

blef en smula dåsig i kotteriets stillsamma vrå. Whiskyn

gick flera hvarf ikring, och för hvarje glas, som tömdes,

kändes den drömda röken från ekknubbarna i spiselhärden

mer kvalmig och söfvande.

Men Otto satt stum och genomgick i tankarna alla de

möten — från det första i spårvagnen —, genom hvilka

Hessler förvärfvat en makt öfver hans tanke, dolsk och

förfärande som en lönnlig sjukdom, för hvilkens trollskott

man förr eller senare skulle segna vanmäktig till marken.

Det var som dessa gångna veckor upptogos af en enda

hetsjakt mellan Hessler och Otto. I stigande ångest ville

Otto fly. Men det var draget ett förhäxadt pentagram ikring

honom, hvars gränslinjer hans fot ej hade makt att

öfver-skrida. Dagligen snörde sig snaran närmare kring hans

person. Och nu skulle Hessler bo i samma hus som han.

I samma hus, och sålunda ständigt störa alla hans dagar

och korsa alla hans vägar. Hädanefter hvarken frist eller

andrum. Hessler bodde i samma hus. Tusen gånger skulle

de stå ansikte mot ansikte; han, fienden, skulle plötsligt

slå upp sin dörr, när Otto gick förbi, och när natten kom

och det blef riktigt svart i trapporna, hur skulle icke Otto

då med andan i halsen och handen krampaktigt vriden om

trappräcket lyssna till stegen, som dofva och hotfulla

närmade sig genom de mörka hvalfven. Förgäfves sökte Otto

räsonnera sin tanke sund, säga sig själf, att det kunde växa

upp en farlig sådd af dessa giftiga frön, som han dagen

om pysslade med. Men hans fantasi kunde icke kommaifrån dessa tvångsföreställningar. Som ett system af

koncentriska ringar snärjde de honom mer och mer, beständigt

lyk-tande i en och samma slutpunkt —• en bild af Otto själf.

Maktlös såg han sig ligga öfver ett par trappsteg, medan

Hesslers ansikte böjde sig allt närmare mot hans hufvud.

Hatet i fiendens ögon brände honom, där han låg blödande

utan hjälp, och motståndarens skratt klang skadegladt i

hans öra.

IV.

Det hus, där Hessler och Otto bodde, var en af dessa

moderna kasernbyggnader, som ögat fåfängt söker afvinna

något intresse. Utan minnen och utan stil, utan ett

ornament, som ledde tanken öfver teglet och murbruket, sträckte

det öfver ett helt kvarter sin grå stenrektangel, likt ett

modernt idealbygge: den jämngrå, slätstrukna familistern.

Själfva vestibulen var också den kal och otreflig med

skymningen mellan sina väggar. Det var med en känsla af

olust, som man steg dit in och utsatte sig för

portvaktens inkvisitoriska öga. Trädde man upp för trapporna,

mötte äfven där en utsikt, som gjorde en beklämd, en

utsikt utan sol och färg öfver en grå gård, på alla sidor

om-gifven af fönsterrader, genom hvilka man kunde blicka

in i olika rum och våningar. I dessa hundratals glasrutor

skymtade med de växlande timmarna alla dygnets scener

från de mest upphöjda till de mest triviala. Människor

passerade förbi i nattrock och peignoir lika väl som i frack

och siden eller tecknade sina skuggor på de nerfällda

gardinerna med åtbörder, som läto en tänka på skratt och

kyssar, gråt och misshandling. Detta aldrig afstannade

skuggspel med sina tusen silhouetter af lifvets största och

likgiltigaste ögonblick föreföll som en världskarikatyr, visad

af någon Timon i groteska laterna-magicabilder — så oskön

och tragikomisk tedde sig denna sammangyttring af

människoöden kring den mörka gården, där solstrimman såg ut

som på fattigbesök, när den en enstaka gång gled in öfver

asfalten.I första våningen af detta hus bebodde Hessler en lång

fil af stora rum, möblerade med en gammaldags lyx, som

icke var utan sin värdighet. Hesslers starka afsmak för

allt modernt hade frälsat våningen från den allmänna,

nutida grosshandlarelegansen och dess blandning af

kuriositetsbod och möbelmagasin. Här fanns intet af den moderna

uppsjön på konstföremål och fantasisaker, draperier och

portierer. Ej heller stodo soffor och bord i sneda grupper

fram på golfven, som gällde det att evinnerligen spela

fransyska proverb — allt gaf tvärt om intryck af något

kallt och afmätt, spridande en stämning som af ett

gammaldags ämbetsmannahems ceremoniella tyngd. De stora

möblerna från århundradets begynnelse med sina raka

guldornament och sina stela empireformer stodo med behöriga

mellanrum längs väggarna och intogo sina platser med en

pondus, som icke ville veta af någon rubbning.

För Hessler själf var denna ram den bäst passande.

Den stämde samman med allt det tvungna och tillknäppta

i hans väsen, med hans oförmåga att slå sig lös, med den

en smula officiösa hållning, som han bevarade äfven i sitt

privatlif. Man behöfde blott se honom spatsera genom

rummen för att förstå, huru väl denna tunga omgifning

öfverensstämde med hans person, med det bundna

allvaret öfver hans ansikte och hans åtbörder, den styfva

rytmen i hans steg och det puritanska snittet af hans dräkt.

Äfven hans barn — den unge amanuensen och de båda

fullvuxna döttrarna — föreföllo hemma i dessa kalla, stela

rum. De liknade alla sin far, voro storväxta, viljestarka

och allvarliga som han, tunga, lidelsefulla lynnen, utan

skämt och utan gratie. De beundrade och efterliknade

honom. Men den gammalsvenska konservatism, som

imponerade i faderns mäktiga, stridsamma natur, föreföll hos

dem komisk, som en rustning, hvilken de voro för unga

att bära.

Men den, som absolut icke föreföll hemma här, var

frun i huset själf, hur mycket hon än bemödade sig att foga

sig efter sin omgifning. Hon, dottern af en gammal, rik

släkt, hvilken mer än ett sekel fört de stora

godsägarfamiljernas förfinade existens, hörde till en annan värld än

den man hon valt och de barn, hon gifvit lifvet. Redan i

sitt yttre var hon så olik dem, som en kokett liten

Tana-grafigur är olik några af groft material tillhuggna

människobilder. Hon var liten och spenslig med smala händerpå tunna handlofvar och små fötter med höga vrister.

Åldern hade icke nänts störa det sirligt afvägda i hennes

gestalt eller beröiva åtbörderna något af deras medfödda

behagfullhet. Ehuru hon, kufvad som hon var af allt det

tunga och allvarsamma ikring sig, i sin toalett

eftersträf-vande allt annat än just den färgrika och glädtiga lyx af

band och blommor, som ensamt skulle hafva passat henne,

kunde dock icke alla de mörka tyger och de tunga

hårklädslar, hon begagnade, förtaga det drag af ungdom, som

ännu dröjde i hennes lätta gång, i ögonens leende och i

glansen öfver hennes hår, där blott en ensam silfverstrimma

vittnade, att ägarinnan passerat lifvets middagshöjd.

Afven hennes inre människa hade ursprungligen varit

lika skild från sin omgifning som den yttre. Det rådde

mellan henne och Hessler den djupa klyfta mellan dem,

som hafva sin odling ärfd genom långa ätteled, och dem,

som förvärfvat den i första hand. Det finnes i dessa gamla

familjer, i livilka rikedom och intelligens gått hand i hand,

en egendomlig epikureism, som i det offentliga lifvet yttrar

sig som en aldrig svikande förbindlighet och i det privata

som ett nästan religiöst svärmeri för allt hvad tillvaron

bjuder på af fest och skönhet, en epikureism, som har

tviflets allra älskvärdaste småleende för dagens dogmer och

kannstöperier och en stålsättande ironi för världen och dess

brokiga orättfärdighet. Det är denna epikureism, som

teoriernas allvarsmän kalla tanklöshet och frivolitet, utan att

förstå, att den är resultatet af en orygglig visshet om

världskomediens eviga oförbätterlighet och en stark känsla

af den makts närhet, som låter allt, som är ljuft,

förvissna — dödens. Det är på grundvalen af detta, som denna

epikureism djupt hatar allt rättshafveri, men finner något

af evighet i livarje flyktigt moment af lycka, vinkande oss

i ett vinglas eller ett kvinnoöga...

Att fru Ida Hessler en gång hört till just en dylik

krets af älskvärd flärd och världsklok munterhet,

före-sväfvade henne ännu trots den långa tid hon lefvat i en

rakt motsatt atmosfär. Icke tydligt, men i oklart vemod,

som öfver skratt, som hon ej fått skratta ut, och en lust

efter lyx och umgängeslif, som hon ej fått tillfredsställa,

kände hon detta helst de långa förmiddagarna, då hon,

öfvergifven af de sina, satt ensam i sin stela våning.

Ofrivilligt drömde hon sig tillbaka till sin ungdom, och i minnetsförskönande dagar återsåg kon sitt fädernehem, hvarje vrå

af den stora egendom, där hon vuxit upp ...

Hon gick en ljuflig sommardag genom den vidsträckta

engelska parken, genom lindalléer med bisurr i kronorna

och solfläckar på marken, förbi dammar med brunt vatten

och simmande neckrosblad, till ett gammaldags

vänskapstempel i kinesisk rococo. Hon gick genom den soliga

trädgården, en gammal klosterplantering med Gravensteiner och

Bon-Chretiener, där våra mormödrars gammaldags rosarter

blommade på häckarna, och ett tropiskt vinddrag drog

genom luften från det öppna orangeriet. På terrassen

bakom den gamla solvisaren reste sig byggnaden med en fläkt

af svensk storhetstid öfver sin facad med de slottslika

barocktornen, och än i dag förnam fru Ida med en rysning

af välbehag den högtidliga svalka, som mötte, när man

steg in i vestibulens hvita hvalf... Därinnanför lågo alla

de rum, där hon tillbragt sitt flicklif. De befolkade sig

med ens med anletsdrag, en gång skrattande och lifliga,

men nu döda, med stämmor, som förstummats, minnen

och episoder, slingrande i hvarandra som arabesker.

Därinne funnos barnkammare, så fulla af äfventyr som

sågböcker och lekstugor, så rika på upptåg som gammaldags

bilderark. Där funnos sofkammare med de tokigaste drömmar

om bandrosetter och kyssar under de brokiga sängförhängena,

förmak med smussel och skalkstreck i skymningen och

halfkväfda förklaringar på de små sofforna, salonger

genljudande af julgillens och släktkalas’ bullersamma glam, fyllda

af skratt från pantlekar, doft af dadlar och Constantia,

sorl af socker, smältande genom brylåns halster. Där funnos

balsalar fulla af gammal dansmusik, Lanners valser och

Sailor Boys polska, med netteldukskjolar och frackskört,

figurerande öfver tiljorna. Men rikast pulserade kanske

lifvet vid jakttiden, när grannskapet samlades till festtaffel

i högtidssalen. Ljusen i malmstakarna kastade reflexer

af guld och blod på alla vapen, med hvilka väggarna voro

täckta, och på de dryckeskärl af fajans och tenn, som prydde

ekskåpen. Jägarne förde in i samkvämet det öfvermod,

med hvilket friluftslifvet och den tillfredsställda jaktpassionen

rågat deras sinnen. När de sade sina damer artigheter

eller drucko hvarandra till, hade deras blickar ett uttryck

af lifslust, som stegrades till skryt och feber inför alla do

minnen om död kraft och multnad glädje, som fyllde rummet,

inför värjfästena, hvilka döden vridit ur seniga händer,inför dessa välkommor och stop, hvilka en gång gömt allt

dryckesklubbarnes larm och skratt, men som nu blott voro

vittnesbörd om döda mäns döda lycka ...

I ingen omgifning kunde Hessler hafva varit mer

främmande och vilsekommen än i denna, och dock var det just

därigenom, som han lyckats bemäktiga sig Idas fantasi.

Det lidelsefulla i hans natur och det stränga i hans lifssyn,

hans energi och hans härsklystnad, allt gjorde honom till en

man för sig, i allo skild från de dådlösa njutningsmänniskor,

med hvilka Ida eljes umgicks. Det drag af kväkaraktig

tyngd, som präglade hans person och som först förefallit

henne löjligt, oroade henne snart som en protest och en

förebråelse. Till sist behöfde hon blott se honom, för att,

ung och svärmisk som hon var, erfara denna för döttrarna

inom de högre samhällsklasserna icke ovanliga ängslan att

lefva i okunnighet om lifvets verkliga mening, på sidan

om dess stora och väsentliga ting, och livar dag, som

förgick i skämt och nöje i veckornas vanliga muntra flärd,

började plåga henne som stulen från tillvarons allvar. I

denna känsla, som på en gång var ett ungt blods dunkla

lust att verka och en leda vid för många balkonversationer,

började hon intala sig själf, att idel tomhet rådde i den

omgifning hon lefde, och ju mer hon slog fast som

innehållslös sin umgängeskrets sorglöshet, hvilkens leende visdom

hon var för ung att begripa, dess starkare terräng vann

Hessler i hennes själ. Hon diktade upp honom till en

formligt apostolisk representant för allt livad lifvet ägde af

märg och kärna.

Själf befäste Hessler detta intryck genom att uppträda

med hårdheten hos en straffpredikant. Men denna

straffpredikant var förälskad öfver öronen, och inför denna unga

flicka med sin trollkrets af förfining och elegans fick hans

sträfva väsen en tafatthet, som var älskvärd. Afven om

han ansträngt all sin en smula bondsluga förmåga att

bedöma människor, kunde han icke hafva valt en position,

som passade honom bättre än denna blandning af sträng

domare och försagd tillbedjare ...

Så hade det gått till, när Titania räckte Bottom sin

hand, och Ida Kempf mot hela sin familjs vilja äktade

Bernt Hessler.

Sedan dess hade nu många år gått, och fru Ida hade

icke blifvit lycklig. Hon begrep icke rätt hvarför, ty ännu

i dag älskade hon den starka despot, som blifvit hennesman, och beundrade lians kraft, hans outtrötteliga kamp för

sina ideal.. . Hon hade barn som hon höll af och ett hem,

där hon vant sig lefva. Och ändock kände hon sig icke

lycklig, men förmiddagar som den i dag förekom det henne,

att hennes fantasi en gång lupit bort med henne, och sedan

dess hade hela liennes lif varit ett långt misstag. Hon hade

längtat till en värld, dit hon ej hörde, och nu hade det gått

henne som en sydländsk växt, omplanterad i ett

berglandskaps hårda luft och karga jordmån. Den växer, känner

tacksamhet mot torfvan, där den står, synes ett tanklöst

öga frodas, men glömmer dock aldrig den helt annorlunda

glänsande blomning den kunnat ernå därnere i yppigheten,

i det varma solskenet...

Men just då fru Ida hunnit denna punkt i sina fantasier,

brukade det ringa på tamburklockan. Hon for upp med

denna olust inför verkligheten, som vi erfara, när en objuden

realitet väcker oss ur våra drömmar. Bestört o såg hon

på vägguret, att det redan var middagsdags. Åter hade

lion drömt bort en förmiddag, och hon sprang till sin spegel,

rädd att icke i sitt yttre finna den stillfärdiga värdighet,

som blifvit hennes andra jag... Det finns speglar, som de

stora venetianska, liksom enkom till för att i all dess glans

återgifva den bländande skönhetens reguliära drag, det finns

andra som de buktiga rococospeglarna, leende frestare till

moucher och puder, till puts och koketteri. Fru Idas

empirespegel var en rigoristisk mentor, som alltjämt kräfde

äldre, mer missklädande moder och lät henne trycka den

tunga hårklädseln allt djupare ned öfver sitt ännu

ungdomliga hufvud.

Vid middagstiden samlades åter den Hesslerska familjen.

Sonen i huset kom hem från sitt ämbetsverk, lade ifrån sig

sin portfölj med något af den varsamhet, med hvilken man

i pietistiska hus lägger från sig bibeln, och satte sig i en

tankfull ställning, som han lärt af sin byråchef, med högra

handens pekfinger vid tinningen. Han hade något vekt och

osäkert i ansiktsuttrycket, som mildrade det ansträngdt

stela och tunga i lians hållning. De båda fullvuxna döttrarna

kommo hem från syföreningar och kvinnomöten och gingo

långa och karlavulna genom rummen. Ändtligen anlände

Hessler själf upphettad af ett plenum i kammaren eller trött

efter en förmiddag vid skrifbordet. Man bad till bords och

spisade förströdt och under tystnad — ensamt fru Ida

syntes njuta af maten — en smula gourmand satt ännu ihenne i trots af en omgifning, hvilkens kulinariska ideal

var den heliga svenska husmanskosten... En fråga för

dagen bragtes på tapeten, men samtalet gick trögt, som i

alla kretsar, där det blott finnes en och därtill mycket absolut

mening. Efter middagen satte man sig kring kakelugnens

vinterbrasa, och denna skymningsstund, då bränderna sprakade

och dunklet täckte ansiktena, var kanske den enda af dagens

timmar, då familjens samvaro fick en förtroligare karaktär.

Hessler slog sin son på axeln eller smekte någon af

döttrarna; han räckte fru Ida sin hand med en åtbörd, som

kunde vara ett kärlekstecken, en bön om tillgift för någon

dunkelt känd orättvisa, eller en förbiilande skymningstanke

på döden, och var han riktigt vid lynne kunde han vända

sig till sin son och i en för honom ovanligt öm ton säga:

»Om vi skulle be mor läsa något för oss!»

Han visste, att han gjorde henne en glädje med denna

fråga. Ty fru Ida hörde icke blott till de många, hvilka i

dikt finna tillfredsställelse för ett lifsbehof, men äfven till

den långt fåtaligare klass af läsare, för hvilka fantasiens

värld ter sig med samma frestande påtaglighet som en roll

för skådespelaren. Hennes stämma ryckte henne själf med.

När hon läste högt kände hon bedårande starkt det

dubbel-lif, som konst låter oss lefva.

Läsa något högt! Det var icke så lätt i detta hem,

där en så ofantlig del af litteraturen var satt på index.

Lyckligtvis ägde man folksagorna, och det var ett område,

där Hessler och hans fru — bondsonen och herrgårdsdottern

kände sig lika gärna hemma. Med sin höga, spröda sopran,

som ännu trots åren darrade af lif och munterhet, började

fru Ida läsa dessa sagor, som man endast kan läsa dem,

när man under en fantasirik barndom lefvat sig samman

med den fria natur, ur hvilkens sköte de kvällt med sin

friska doft af skog och äng, när man livar vintermorgon

i märkena på snön sett fotspår af tomtar, som under natten

gjort puts med kornas jufver och sädesbingarna på logen,

när man hvar sommarkväll sett Soria-Moria slott tindra i

aftonrodnaden. Men särskildt älskade fru Ida alla de sagor,

genom hvilka drog som ett gäckande eko af naturens egen

lustighet, sådan den sammanväfd af skräck och spefullhet

på en gång lockar och isar oss i löfvens prassel i

skogsdjupet, i ett regnväders retsamma lekfullhet med de fallande

dropparna, i kärrets gutturala skratt, när foten sjunker

på den osäkra tufvan — det är den lialft hemska lustig-het, som skapat skogsråna, myrens irrbloss och furumons

huldra.

Midt i ett dylikt äfventyr brukade man störas af

jungfrun, som kom in. Med en suck stannade fru Ida midt i

en mening — hon visste, att nu var denna stilla timme och

dess sällsynta stämning af förtrolighet förbi. Det var aftonens

post som kom: bref, tidningar, korrektur och böcker, alla

de bullrande fridstörarne utifrån. Hessler sprang upp, kastade

sig nervöst öfver sin korrespondens. Från sin låga stol

vid brasan iakttog fru Ida med stigande spänning minspelet

i hans ansikte. När han slutligen grep Stockholmsposten,

klack det till inom henne. På sista året hade denna

tidning blifvit själfva hufvudfienden till hennes lugn; där skref

ju Otto Imhoff, denna unga galnpanna — fru Ida använde

ofrivilligt i sin tankegång sin mans uttryck — som slumpen

låtit bo i samma hus som de, och det var henne en daglig

orsak till undran, hur denne unge man, som såg så vek och

barnsligt lycklig ut, där han gick med sin fästmös arm i

sin, kunde vara så djupt fördärfvad och hysa sådana

förfärliga åsikter. Hade han nu också i dag skrifvit några

gemenheter mot hennes man? Ja, det måste vara en artikel

igen — hon kunde se det på det uttryck af förbittring, som

flög öfver Hesslers ansikte.

»Är den uslingen nu framme igen», ropade den unge

amanuensen och sprang upp. »Och den skall man vara

tvungen att möta här i trapporna alla dar ... Gud vet hvad

han kan taga sig till. Jag tycker, han stirrar riktigt hemskt

på en, när man möts.»

Hessler instämde. Han kastade tidningen ifrån sig och

gick med stora steg af och an i rummet. Han talade för

sig själf afbrutna ord om bitterheten af att dag ut och dag

in se sin gärning misstydd och förhånad. Det var en verklig

grämelse, som sjöd inom honom, men hans åtbörder voro

offentlighetens stora och oäkta, och hans röst fick något af

skådespelarens beräknade patos.

Så tog han sina papper och gick tyst och mörk in i

sitt arbetsrum. Det kom en tung förstämning öfver kretsen,

och strax därpå bröto barnen upp. Fru Ida blef ensam i

den tysta salen. Brasan hade brunnit ned. Väggurets

pickande hördes sträffc genom tystnaden. Fru Ida sökte

läsa vidare i sin sagbok, men det var, som orden plötsligt

förlorat all kraft på fantasin. Rummet var fullt af

offentlighetens stora ord, och leende i mjugg skyndade sagovärl-dens bebyggare mot dörren. En gammal fru, som ej var

lycklig, blef ensam kvar vid en kolnad vinterbrasa och en

sagbok, som ej ville gifva illusion. —

Tre trappor upp i samma hus låg Otto Imhoffs rum,

med dess dubbla karaktär af förmak och studerkammare.

Det fanns en smyg därinne med soffor, blommor och små

broderade möbler, som bar prägel af hem och kvinna, utan

en skymt af ungkarlslägenhet, och en annan med skrifbord,

bokhyllor och stora högar med tidningar och broschyrer,

som skvallrade om skribleryrket. Själf tycktes Otto en

smula förändra utseende allt efter de delar af rummet, i

hvilka han befann sig. När han på den lilla chaiselonguen

mellan blomsterbordens doftande växter väntade på Annie,

hade hela hans figur en lycklig ung dandys älskvärdhet.

Mun och ögon logo skalkaktigt och fint. De hvita

fingrarna rörde ofrivilligt vid broderiets frans i en otålig lust

att smeka. Med den intagande motsatsen mellan de

drömmande ögonen och den styfva hållningen, mellan den veka

munnen och de martialiska mustascherna liknade han en

älskare i ett italienskt maskspel, som på lek antagit något

af capitanons krigiska värdighet. Det var uteslutande en

människa för sig, som sörjde och gladdes med sitt innersta

och äkta, och med handen sträckt mot sin älskade vandrade

genom människohoparna på en drömd stig. Men när han

slog sig ner vid skrifbordet modifierades hans yttre. Han

blef med ens mannen som har andra bakom sig och talar

i fleras namn, med ett drag af sektledarens salfvelse öfver

sin person. Medan han skref, upprepade han orden med

folkmötets effektfulla tonvikter och gester, som voro

deklamatoriska.

Denna januarieftermiddag hade Otto helt och hållet sin

officiösa min, där han satt nerhukad öfver ett pappersark

och tyckte sig icke finna nog starka tillvitelser för den

polemiska ledare han författade. Tid efter annan kastade

han pennan och lyssnade med ett förhårdnadt drag af skrämsel

öfver sitt ansikte. Det var alltid en och samma

hörselhallucination, som plågade honom, bullret af någon, som

långsamt steg uppför trapporna och närmade sig hans dörr,

— men alltid med samma tunga gång och samma hotfulla

rytm öfver stegen. Det blef till sist outhärdligt. Otto

smög sig på tåspetsarne till dörren och tittade ut. Ingen

människa syntes till, men han hade icke väl satt sig igen,

förr än det dofva trampet på nytt genljöd i hans öra.Slöt han en sekund ögonen, var det som dörren flög upp

för ett isigt vinddrag, och Hessler trädde in. Otto vågade

knappt se upp af rädsla att finna fiendens resliga gestalt

lutad öfver karmen af sin stol.

Två månader hade förflutit, sedan Hessler flyttat in i

huset, och för hvar dag som gått, hade Ottos oförklarliga

oro blifvit starkare. Tanken att Hessler förföljde honom

hade bemäktigat sig honom som en fix idé, hvilken han

förgäfves sökte le bort — den terroriserade honom med

mörka aningar och syner om öfverfall och blod. Den sög

näring ur dagens minsta obetydligheter, seende hat i blickar,

skadeglad triumf i skratt, och faror och försåt bakom dörrar,

som öppnade sig, omskapande det borgerliga huset med sina

lugna trappor till en fantastisk skräckens boning, där allt

varslade undergång: Hesslers min, när man möttes, ett ord

hördt i förbifarten, ett obekant ansikte, som plötsligt dök

fram i en trappafsats. Och när Otto utmattad af alla dessa

oräkneliga sinnesrörelser sent på aftonen släckte sitt ljus,

slog mörkret hemska ljud af ängslan för hans öra.

Half-sofvande och halfvaken drömde han vilda feberdrömmar,

som i sin trollspegel förvredo dagens intryck. De växlade

i småsaker, dessa drömmar, men kunde dock alla återföras

som till en grundtyp, i hvilken Ottos egen oro på ett

egendomligt vis förband sig med en af dagens rymningsliistorier.

Otto såg sig själf sitta och studera en af Hesslers

artiklar på sin egen redaktionsbyrå. Men bäst han läste, flög

tidningen ur hans hand som ett lefvande väsen med två

stora, hvita vingar, och gripen af vansinnig ångest kastade

Otto sig på döi’ren och kom ner på en gata. Det var en

oändlig avenue, snötäckt med flämtande lyktor i hörnen,

och barhufvad sprang han som för lifvet, förföljd af steg,

som nalkades från alla håll. Tungt som af regementen

trampade de ner för backar, knarrade mot snön och

gensköto från svarta gränder. I en allt vildare flykt ilade

Otto vidare, förbi ansikten, som han sett, han visste icke

hvar, och hus, som han varit i, han visste icke när...

Andtligen slog han sig fram genom trängseln vid en

järnväg och kastade sig handlöst in i en mörk vaggon. Så

tog en aldrig lyktande hetsjakt vid genom okända

kontinenter och städer, ner för floder och ut på en hafsbukt

med hvita gäss, och öfverallt följdes han i hack och häl af

Hessler och dennes hundra handtlangare. Han bytte tåg.

Han kröp ner i en trång koj på en ångare och gick genomen hamngata med ostronskal till ett litet hotellrum med blå

sehagg, och där låg han en evighet gömd under en tung

dunkudde ... Och åter ut på resa. Han bytte tåg. Åkte

öfver ett mörkt torg. Folk med blek, hvit hy vände sig

och tittade efter honom. Han var visst igenkänd. Han

gick till en coiffeur och lät raka af sitt skägg. Det var i

Paris, på Rue Rivoli. Men när han steg ut, stod han i

porten på sitt hus i Stockholm, och en liten man med ögon

som eldkol under en sliten stormhatt — det var portvakten

— grep honom i rockskörtet och ropade med hes röst:

Otto Imhoff... I detsamma kom Hessler. Lugnt och

obevekligt som ödet gick han emot Otto... med ett vapen i

sin hand.

Här brukade Otto skrika till och vakna. Det var

morgon. På ömse sidor om rullgardinen rann vinterns

glåmiga gryningsljus in, spående snarare död än dager med

sitt bleka, som från ett svepningslärft återkastade sken ...

Denna januariafton kände sig Otto mer än vanligt

nedstämd och missmodig. Som en följd af Hesslers oförtrutna

agitation hade det mot ett par unga fritänkare riktats åtal

och andra åtgärder, hvilka tycktes Otto vara det mest

upprörande uttrycket för den reaktion, som allt tyngre lade sig

öfver landet. Partiman som han var, såg han icke de

åtalades ofördragsamhet — de uppträdde själfva med

kolportör-naturers hela fanatism — men blott maktägarnes, och deras

sätt att möta åsikter med våld föreföll honom som en

brutalitet utan like. Hans hjärta sammandrogs af harm.

Nu i dag hade domen fallit — den löd på fängelse. Otto

sökte förgäfves samla all sin lidelsefulla vrede häröfver i

en artikel. Orden sveko honom — otålig gick han af och

an i rummet. Så dref oron honom ut, — han längtade att

råka någon liktänkande, någon för hvilken han kunde få

utgjuta sin harm, ty blodet kokade i hans ådror, som han

varit vittne till den scen i Pisa, då ofördragsamhetens

typiska representant riktade sin knytnäfve mot ateisten

Shelleys hufvud. Det föreföll honom som en allmän

uppståndelse skulle råda öfver denna moderna inkvisition.

Men därute mötte Stockholm tvärt om med sitt allra

sorglösaste leende, koketterande i januaris snöhvita

galadräkt, lik en skön kvinna, skälfvande af njutningslust. Med

sina glädtiga steg och sin doft af fest tycktes gatorna vara

förrum till alla de gemak, där vinterns karnaval dansade

fram. Öfverallt stannade vagnar. Unga damer stego uti ljusa baldräkter med pälsverk öfver axlarna och

spets-hufvor öfver blond frisyr. Ett ögonblick tecknade de sig i

all sin blomsterlätta lyx mot den kalla vinterluften,

bedårande att se på mot gatans bakgrund af snö som

persike-träd i blom mot en hvit alp. De till hvardags så döda

husen genljödo af lif och lefnadslust. Skratt och skämt

trängde ner för trapporna öfvermodigt, som när det gör

ondt i bröstet af lycka, och när dörrarna slogos upp till

de med grönt smyckade porthvalfven, slog en berusande

strof om valstakt, kvinnoskönhet och champagne ut på den

mörka gatan.

Men hvem mer än Otto tänkte på åtalet, på

samvetsfriheten, som kränkts? Med allt växande bitterhet i sinnet

gick han sakta ner mot stadens centrum för att dock råka

någon allvarsam människa, någon, som sörjde som han och

var missmodig och förgrämd som han. ..

Men öfverallt gingo böljslagen af lust och nöje lika

höga, ryckande alla in i sitt sorl. Högljudda skaror

skyndade till alla förlustelseställen. Utanför teatrarna stodo

skrattande grupper — det var mellanakt — med den eld

i ögonen, som är en återglans från fantasiens land och dess

sorg och glädje rikare än verklighetens. De stora kaféerna

voro öfverfulla. Genom de skimrande salarna trängde det

bedöfvande bullret af människor, som passioneradt sökte

glömska. Orkestrarnas operettmelodier trängde med otålig

lifslust och hetsiga drömmar genom af alkohol tända blod.

Småningom hade Otto på sin vandring sett alla sina vänner

och bekanta, frihetspartiets alla framskjutna medlemmar,

och samtliga tycktes de lika ifrigt som alla andra deltaga

i hetsjakten efter nöjet utan tanke på något annat. En

satt och drack punsch med ett kotteri glada medicinare,

en annan gick ner på en varité för att s’encanailler efter

en familjemiddag, med hvita halsduken dold under

pälskragen, och i ett gathörn såg Otto slutligen Sivers själf

öppna dörren till en hyrvagn för en florhöljd dam. Den

store partichefen hade en min på sitt halft bortvända

ansikte, som han stred mellan sin plikt att vara inkognito

och sin lust att blifva ertappad på äfventyr.

Ottos sorgenliet blef allt djupare, där han ensam med

sin kränkta frihetsdröm gick bland alla de nöjets lusteldar,

som glimmade rundt ikring. Hans steg förde honom vidare

och vidare, till dess han ändtligen fann sig stå på Lejon-4d

backen med Stockholm framför sig. Där såg man först

helt den nimbus af fest, som glänste öfver staden, där den

log under en vinterhimmel också den i festskrud med

gnistrande stjärnor. De liksom sjöngo en enda kör af nöje, alla

de tusen ljus, hvilka i tindrande paralleller och bågar följde

byggnadsräckorna och aftecknade sig i vattnet med reflexer,

som liknade gyllene kommata. De svarta människohoparna

sorlade muntert af och an. Stadens buller nådde dit upp,

förvirradt som från en aflägsen kermässa.

Men när Otto stod där, ansikte mot ansikte med denna

nöjets stad, fick han plötsligt klart för sig icke blott orsaken

till det svårmod, han erfor denna afton, men äfven det

ohjälpligt tröstlösa i hela sitt öde. Han var en drömmare

och en fantast i en nykter tid och midt bland nyktra

människor. Därför skulle hans lif också blifva en enda

ofruktbar själfförbränning, ty allt som för de andra var litet harm

och litet axelryckning, något som kunde skrattas bort och

glömmas, det var för honom aldrig lyktande grubbel och

smärta, något religiöst, sammanvuxet med hans varelses

alla fibrer. Som en ensam, allvarlig Don Quijotte tog han

del i partiväsendets stora skenfäktning, där alla de andra

blott tänkte på att göra mest möjlig effekt i de roller de

valt, och medan han nu såg ned på de sorlande massorna,

upptagna af det som alltid upptager dem — bröd och

skådespel — fick han en svårmodig längtan till de exstasens

pingsttider, då mänskligheten ensamt rusig af sin inre dröm

lyckats slita sig lös från verkdagens små omsorger och

förlustelser för att ensamt lyssna till den idéernas helg, som

tonade inom dem .. . För ett ögonblick förändrade

Stockholm — genom någon omedveten idéassociation i hans inre

— sitt utseende, trängde mörk och medeltidsaktig ihop sig

inom en svart ringmur, blef till Gustaf Vasas Stockholm,

sådant det ligger i vår fantasi, med gammaldags vakttorn

och gaflade hus med vindsvalar längs de skumma gatorna.

Men genom dessa gator blåste reformationens högtidsväder,

och besatta af sin hänryckning stormade vederdöparne

kyrkorna...

En sekund räckte synen, och Otto stod åter ansikte

mot ansikte med nittonhundratalets lugna och lättsinniga

Stockholm. Ensam med sin sorg och sin kränkta

frihetsdröm gick han åter hem genom de skrattande folkhopar,

som fyllde gatorna, hem till det grå huset, där hans kraft

Lifvets fiender. 4förrann i en vanmäktig kamp mot hans egen tankes sjuka

hugskott. Om hans bleka gestalt slog porten igen doft som

en fängelsedörr.

V.

»Ja, älskling, slå an en melodi, och spela mig långt

bort, hvart du vill, blott bort från verkligheten.»

Otto hviskade dessa ord i en upprörd ton där han med

blekt ansikte och febertindrande ögon stod lutad emot Annies

flygel, medan hon själf satt vid den öppna klaviaturen.

Det var en skymningsstund i Annies rum. Genom fönstret,

som mellan de tunga gardinerna afskar en trekant af en

mulen vinterhimmel, föll dunklet in, bredande veck efter

veck af sina svarta skuggor öfver hvarje föremål därinne.

Snart varsnade de älskande icke mer af hvarandra än ögonen,

och deras blickar försänkte sig i hvarandra med

skymningens sjuka längtan efter en värld, där deras tankar kunde

bygga och bo i evig maj, bortom det vintriga och grå,

som var verkligheten. Men utanför fönstret låg Stockholm,

kallt och hårdt mot en blek luft, en förvirrad stenmassa,

kring livilken människorna kretsade förvirradt genom

dimman, i bekymmer och förtret.

»Men hvad vill du då jag skall spela?» frågade Annie

med en stämma, som ofrivilligt efterliknade Ottos och utan

att hon visste hvarför blef lidelsefull och låg.

»Spela hvad du vill, blott något, som leder oss bort

från gatorna där vi gå och husen där vi bo, mot okända

kuster och länder, som icke finns... Märker du icke» —

han fortsatte i samma lidelsesjuka ton, ordrikt, som

fantiserade han öfver en dikt — »märker du icke, hur allt ikring

oss blir damm och smuts, förgrofvadt och förråadt? Låtom

oss fly bort, innan lifvet hinner andas rost på våra sinnen,

medan ännu vår längtan är ung och förmår bära oss, medan

ännu vår kyss har festens rus och vår leda sorgedagens

allvar ... Jag är så öfvertrött på att evigt genomlefva den

gamla almanackan, att möta tisdag efter måndag och tom-het efter tomhet, och olidligt grå är hvar dag, som

hvar-dagsklädd kommer till min hufvudgärd och bjuder sin vanda

plåga ... Jag är så öfvertrött på gamla ansikten och gamla

ord, på skratt, som klinga tomt och sorger utan storhet,

på människornas strider, af hvilka aldrig någon frukt blir . ..

Jag längtar till de drömda länder, där leendet lyser evigt

ungt och människorna hafva en lyckligare daning, till de

länder, som mellan guirlander af okända blad och rosor med

opröfvad vällukt stråla emot oss på målade solfjädrar och

gammalt porslin... Du spelar en menuett af Monsigny,

skalkaktigt öm och sirligt sorgsen. Stäm upp den! Som

en snäcka med en förgylld svan i stäfven för den oss öfver

aftonstilla vatten till de öar Wattaeu ensam sett, där

springvattnens sorl är lycka, trädens sus sällhet och skuggan en

enda smekning. Och du är Celinde, och jag är Mezzetin;

mitt hufvud hvilar i ditt sköt, och din blick smeker min

panna. Det är ditt hjärtas strängar, som mitt finger leker

med på mandolinen, och mina tankar äro solreflexerna, som

komma och gå bland sidenblommorna på din kjol...»

Otto tystnade plötsligt som väckt ur sina drömmerier,

skrattade förtrytsamt och slog sig ned på soffan i

fönstersmygen. Men ansiktet vände han in mot det mörka rummet,

där Annies lilla kraftiga figur skymtade otydligt bakom

flygeln. Andtligen började hon spela. Först skyggt och

osäkert, som fruktade hon, att tonerna skulle ljuda allt för

lekamligt mot deras längtan, allt för jordbundet i

skymnings-timmans tystnad. Men efterhand blefvo hennes anslag

säkrare. Melodi fogade sig till melodi utan att hon tänkte

därpå eller valde. Hon spelade icke hvad Otto talat om,

icke heller sin egen älsklingsmusik. Hon spelade, som man

talar i skymningen, då bekännelser och dolda tankar

ofrivilligt komma på ens läpp, medan ord rada sig till ord

skenbart på måfå och dock med inre samband, med en

skymningsbikts omedvetna logik.

Hon hade velat få fram all den tillförsikt, som var

hennes väsens grundfärg, en brusande hymn af kraft och

hälsa, stark nog att förskingra det missmod, som i dag

fjättrade dem båda, förlamande deras viljor. Men i detta

skymningsmörker var det icke hon, som ägde herraväldet

öfver tonerna, de behärskade tvärt emot henne och röjde

för henne hemligheter, som lågo gömda i hennes eget bröst

utan att hon förut vetat därom, en oro, som växte och som

hon ej förstod, dunkla aningar om sorger och ofärd, somsmugit sig in i hennes blod, hon visste icke hvarför, men

som nu brände som gift i hennes ådror.

Hon spelade Schumann, fragment af de mest patetiska

delarna af Kreisleriana och Arabeskerna. De oroliga tonerna

aflöste hvarandra som ängslans frågor om lif och lycka

och gensvar, som ljödo brustet genom tomma hallar. De

brusade upp i en paroxysm af fröjd med rop af lidelse

och ett regn af kyssar öfver halfblundande ögon och föllo

åter tillbaka i sorg med dyningar af ångest, händer, som

vredos i mörkret, och löpte till sist ut i dof entonighet,

något som den tröstlösa stillheten i en öfvergifven kvinnas

kammare.

Hvad var det för ett svart spöke, som närmade sig

och skulle kasta sin skugga öfver hennes framtid V Hon

var ung och stark och kräfde sin anpart af lyckan, men

hur kunna kämpa för den mot det formlösa, och hotfulla,

som nu sänkte sig öfver hennes lif, och bakom hvilket hon,

som bakom tragediens förhänge, anade förtviflans stelnade

anletsdrag och en ångest, som isade hennes blod?

Så grubblade hon, och medan hennes fingrar trefvade

af och an i ängsliga kromatiska gångar, sökte hennes öga

genom mörkret Ottos ansikte... Det såg åldradt ut som

en gammal mans, där det skymtade i fönstersmygen med

vinterdagens sista ljusstrimma darrande öfver kinderna glåmigt

som från en veke, hvilken brunnit ner i pipan. Hon ryckte

till. Hvad var det för en hemlig sorg, som kunnat så

förändra den man, hon älskade? Ty han var förändrad och blef

dag för dag annorlunda, mer orolig och böjd. Det var som

något hemlighetsfullt fortskridande förstörelsearbete rasade

inom honom, underminerande hans lifskraft.

Hon ville springa upp och kasta armarna om hans hals.

Men hon kom icke loss. Hennes fingrar voro som bundna

vid tangenterna. Den tröstlösa musik, hon mot sin vilja

utförde, fängslade henne som en smärtsam njutning,

skrämmande och dragande på en gång med en afgrunds trollkraft

af lockelse och fasa.

Mekaniskt fortsatte hon att spela, och tonerna blefvo

allt tyngre och dofvare. Det var Chopins sorgmarsch, hon

kommit in på och som hon varierade med ett öfvermått af

dissonanser och kvaltyngda tongångar. Omsider blef det

alldeles mörkt därinne, och samtidigt tycktes tonerna få

en förökad, fantastisk klang, som af jättelika kyrkklockor,

hvilkas slag fyllde upp en stepps tystnad.Det blef olidligt. Med en sista ansträngning af sin

vilja for Annie upp och slog igen instrumentet. Långsamt

gick hon fram till fönstret där Otto satt. Därute tändes

just lyktorna, längs de skumma vägarna. De rödgula

gasblossen lyste längs torg och kajer ända bort i ödsligheten

mot malmarnas utkanter, och husens mörka väggytor

lif-vades af de upplysta fönsterrutorna.

»Se bara, nu tändas alla ljusen», började Annie

låg-mäldt för att dock säga något. »Det är tusentals.»

»Ja, och för hvar och ett en människas bekymmer...

Ack, Annie, Annie!»

»Men Otto, hvad i Guds namn är det med dig? Jag

känner icke igen dig.»

»Ah barn, det är ingenting. — Bara griller! Trötthet!

Jag är visst öfveransträngd ... Ser du, det är en evig

ängslan, som gnager mig och förföljer mig hela de långa dagarna,

och på natten är det en marridt genom ett helvete af

drömmar ... Jag tror ibland, att det är gudarnas afund. De

vilja slå ner mig, därför att jag är ung och lycklig och

äger dig... Tyst! Nu börjar det igen! Hör du det icke,

älskling, svara mig, hör du icke stegen, som komma. Det

låter tramp tramp, allt tyngre och tyngre. Nej, du hör det

nog icke, men jag, jag hör det jämt bittida och sent. Och

det är händer, som famla bakom ryggen på mig, när jag

stiger ner för trappan, någon, som skyndar efter mig för

att hinna i kapp mig, när jag går öfver gatan, och en het

andedräkt i nacken, när jag sitter ensam, nerhukad öfver

min bok ... Annie, Annie, klockorna skola klinga öfver mig,

lika tungt, som när du spelade nyss, och du skall gråta

öfverljudt, och jag skall hvarken höra dig eller kunna gifva

dig tröst.»

Han hade talat med en flämtande röst. Nu grepo hans

fingrar krampaktigt i bordskanten för att åter släppa den

med denna känsla af leda, som man med dödstanken i sinnet

erfar mot de döda tingen, dessa likgiltiga vittnen till ens

sorger, hvilka skola fortlefva sin tunga existens, långt sedan

de brustit i sär och förskingrats de tusen darrande atomer,

som samman bilda ett människolif.

»Otto, min älskade!»

Annie kände sitt hjärta svalla öfver af medkänsla. Hon

ville hviska i hans öra ord, bräddade af all den kärlek,

hennes väsen var mäktigt, ord med all en kvinnoömhets

läkedom, men hennes strupe snörde sig samman — hon kunde ej fåfram en stafvelse. Vildt och stormande slog hon armarna

om honom, som ville hon rycka honom ur händerna på

mörkrets makter. Hon pressade sig så tätt intill honom,

som skulle hon med sitt hjärta emot hans följa honom på

den ångestens midnattsfärd, om hvilken lian talat. Men

när Otto kände värman i hennes famntag och sötman i

hennes kyss, den sunda rytmen i hennes hjärtas slag,

stannade hans oro af och domnade. Han erfor en djup

blygsel öfver sin brist på själfbehärskning, och för att

förskingra intrycket af sina ord började han hviska henne

kärleksord i örat.

»Förlåt min barnslighet, älskling. Det är bara

skymningens hugskott. När du famnar mig, försvinna de. ..

Se, barn, hur skuggorna bölja rundt omkring oss — det är

som färdades vi redan på Styx’ svarta vatten... Men än

skola vi lefva, älskling, och narra dem på sina byten, både

sorgen, som står och lurar på oss i sin vrå, och döden,

hvilken likt en skyltvakt bevakar våra dagar.. . Mun mot

mun skola vi glömma lifvets larm och plågor, som två

fågelungar hopkrupna mot hvarandra under sin gren glömma

höststormarnas oväder, som två barn, hvilka i ett gömställe

njuta af en stulen lycka, som lifvet icke unnar dem och

snart skall återtaga ... Räds icke för mörkret, älskling, det

är sagornas svarta trollkappa, som vi skola svepa in oss i

för att få flyga bort... Och bort fara vi till vårt

sommarslott bland hägg och hagtorn och snöhvit äppelblom...

Bort...»

Och mörkret vecklade sig också om dem, där de sutto

bröst mot bröst, som en trollkappa, och de kysste

hvarandra bort från en trist och vintrig skymningsvärld. Otto

lyfte Annies hufvud mot sin mun med en åtbörd, rik på

skönhet. Det var samma sköna handrörelse, med hvilken

man på en gång i vemod och i en stolt känsla af, att man

är sitt ödes konung och ej dess träl, lyfter till sin mun

alla de befrielsens gåfvor, hvilkas gudomlighet

människoläpp ej kan prisa nog — vinet, som i pokalen gömmer

festlig glömska af hvarje sorg och oförrätt, morfinet, som

förjagar smärtan som guld förjagar nöd, och dödsdrycken,

hvem helst den är, som gifver förlossning, när en oblid och

ojämn strid blifvit oss för tung.VI.

Mot aftonen af den längsta dagen skymtade en

kvinnogestalt högst på det vindblåsta Golgata, där himmelen hängde

svart öfver bergskrönet. Med en fjällros’ stela fägring öfver

sina anletsdrag och en marmorstods hvita ro öfver sin gestalt

stod hon där höljd i sin mantel och blickade ut i

skymningen.

Hon såg korsfästelsens mysterium: törnet kring Kristi

hjässa och blodet, som sipprade ur hans sår, Marias och

Magdalenas gråt och längst bort vid bergets fot Jerusalems

stad, sorglöst delad mellan kvällens hvila och nöjets

strängalek med dunklet rufvande öfver de lykta husen — hon såg

allt detta, utan att något af den glans slocknade, som lik

skimret af en vinterstjärna låg öfver hennes tinning, utan

att det isiga löje domnade, som spelade kring hennes mun.

Ensamt ögat hade ännu kvar en glimt af känslornas och

lifvets värme, men den tycktes flykta äfven den för blickens

allt växande, uttryckslösa skärpa.

Så stod hon där hög och stel och blickade ut i kvällen,

lik en drottning, som med armarna och den smyckade barmen

stödda mot en loggias marmorbalustrad ser ner på en

marknadsplats, likgiltig för den låga hopens lycka och förtviflan.

Men där hon stod och grubblade i dunklet, stördes

hennes eftertanke af steg, som närmade sig. Annu en

kvinnogestalt skymtade däruppe på det vindblåsta Golgata, trädande

fram ur en mörk hålväg, och raskt skyndade hon upp för

de öde hällarna.

»Caritas», sade den hvitklädda för sig själf med en

stämma utan klang.

I detsamma stod den, hon så benämnt, vid hennes egen

sida och rörde med fingret vid hennes mantelflik.

Det var en ung österländsk kvinna med mandelformade

ögon i ett olivbrunt ansikte och en mun, frisk och röd som

ett berberisbär. Allt hos henne var på en gång knopp och

blomma, barn och kvinna. Ungmöns lätta rodnad gled öfver

moderns fullmogna kind, och sjuttonårens spänstighet

bäf-vade genom hennes dock så yppiga och kraftfulla lemmar.

De strålande ögonen hade lätt till leende och lätt till gråt,

men syntes lika outtömliga på bägge, outtömliga som solensguld och himmelens blånad, som allt, hvilkets ömhet man

ej kan tänka sig försinad. Hennes dräkt hade mättade,

djupa färger, som af eklöf, hveteax och drufklasar.

Hon lyfte sin arm med en åtbörd, full af skönhet, pekade

på Kristi kors, där det svart stack upp från

Hufvudskalle-platsen, omgifvet af grafläggningens mörka grupper, och

med en röst, som var hänförelsens och förtrytelsens, började

hon tala:

»Du beskådar din triumf? Ty det är du, som dödat

honom. Jag såg dig stå bakom Pilati skuldra och hviska

orden: hvad är sanning i hans öra. Jag känner väl din

isgrå blick och ditt kalla skratt. Det är du, som evigt

tager utan att någonsin gifva, och evigt frågar utan att

svara. Det är du, som låter länkarna i bönens kedja brista,

som lägger misstankens kyla i kyssar mellan föräldrar och

barn och älskare och älskarinna och hejdar hvarje hand,

som sträcker sig för att uppoffra eller hjälpa... Du är

Scepsis, min dödsfiende, som korsar alla mina vägar. Du är

skuggan för min sol och frosten för mina frön, bäskan i

hänförelsens dryck och den skorrande biton i människornas

sinnen, som lockar dem från fromhet och församling, tempel

och fädernehärd. Du har intet hopp och ingen tröst att

bjuda på, och ändock vill du, att människorna skola släcka

ljusen på sina altare och trampa blommorna på sina gårdar.

Du beskådar din triumf? Men från sitt kors därnere

skall han besegra dig och alla de kalla marmorfolk, som

hyllat dig. Människor och länder skola vända sig från dig

och förbanna dig. Fredlös och hemlös utan dyrkare och

utan hägn skall du irra genom världen — och blott i skuggan

af min nåd skall du finna en fristad, bröd att mätta dig

med och strå att hvila på.»

Så talade lion, och som hon ej värdigats höra något

svar, skyndade hon bort och försvann åter i den mörka

hålvägen. Men Scepsis stod orörlig kvar på samma plats.

Ej en muskel störde den förstenade skönheten i hennes drag,

och med löjet öfver sin mun kallt och oåtkomligt som

solstrimman öfver en alp, betraktade hon Kristi likbegängelse

och Jerusalem, som i kvällen sjöng eller sof. —

År och århundraden förgingo som böljslag mot

stranden, och åter kom en afton, då Scepsis och Caritas möttes.

Det var sent en allhelgonadag utanför Notre-Dame i Paris.

Förklädd i en svart kåpa med det svarta doket nerdraget

för ansiktet satt Scepsis i domens skugga på stenen underportalens arkivolt, och öfver hennes hjässa tronade den

triumferande kyrkan i sten med hedendomen och synagogan

träl-bundua vid sina fötter. Rundtomkring svallade mörkret

tungt och svart öfver torget bort mot husens torn och

gaflar — endast kyrkans rosettfönster lyste som en

jättestor passionsros med kalkblad af eld.

Men medan Scepsis satt där och log åt sina egna tankar,

fingrande på himmelstuben och solskifvan, som hon gömt

under sin kåpa, slogos dörrflyglarna upp, och de strålande

skeppen blefvo synliga och altarna med sina broderier i

silfver och sina skatter af guld och onyx. Medan orgoma

brusade exodus, och sången och rökelsen i ett sista

trånsjukt famntag lyfte sig mot hvalfven, närmade sig en

procession utgången. I dess spets gick Caritas, följd af aldrig

lyktande leder af hillebardierer, korgossar och munkar.

Där hon sakta kom mellan bänkarnas rader af böjda

hufvu-den, samlade sig all kyrkans glans och all andaktens

rikedom öfver hennes gestalt med tusende reflexer öfver

ädelstenarna i hennes dräkt och ett fras af majestät öfver

klädebonadens veck och fållar.

Hon hade åldrats. Hennes ansikte hade fått matronans

fylliga kinder och hakpåse, hennes figur medeltidskvinnans

egendomliga hållning med de smala, sluttande axlarna och

pösmagen. Men ännu hade hennes anlete den stora

barmhärtighetens skönhet och ögonen en oändlighetsglans. Munnen

var frisk och röd med ett segergladt drag öfver de stolt

hopparade läpparna. På hennes hufvud glänste

ärkebiskops-mitran med sina ametister och den gyllene kräcklan i

hennes hand.

Så steg hon långsamt ut ur kyrkan, omhvärfd af ljus,

rökelse och sång, men när hon såg den ensamma kvinnan

på tröskelstenen, stannade hon som om hon igenkänt hennes

ansikte genom doket. Hon stannade och log, och med en

röst af makt och nedlåtenhet började hon tala:

»Du ser, jag spådde sant. I hans namn, som du spikade

på korset, har jag segrat öfver världen, och själf söker du

skydd vid foten af min helgedom . .. Hör då upp med din

förmätna kamp och fall till föga! Se dig omkring! Lifvet

är en enda fejd, obeveklig som mellan varg och lo i skogen.

Jag ensam skänker frid, förbarmande och helg. Ty det är

jag, som är kyrkklockornas klang af maning och väckelse,

och hoppets sång i dulcimer och psalterion. Jag är kyrkans

andakt och klostergårdens stillhet, glömskan, som ler ibägarn och i kvinnans blick, den ömma hand, som helar och

hugsvalar och ensamt icke ryser tillbaka för slamret af den

spetälskes skramla. Jag är famntaget, som står alla öppet,

bettlaren, skökan och publikanen, kalken, hvilkens tröst

och läkedom aldrig kunna förbrukas, och ej skall jag rasta,

förr än jag samlat alla i min kärleks stad, inom min

barmhärtighets ringmur.

Men du, hvilkens sår har du vårdat och hvilkens plåga

har du lindrat? Hvar är det goda, du kan lägga i dina

gärningars vågskål? Ångest och oro, se där allt du gifver.

Du pysslar i mörkret, bygger underliga verktyg och

instrument för att narra händerna till synd och ögat till

förmätenhet. Du lockar till svartkonst och hemliga

vetenskaper, förvillar sinnena bland deglar och retorter och för

fromheten i förtviflan med dina gåtors anfäktelse.

Lägg ner ditt högmodiga trots och dina fåvitska vapen.

Kläd dig i ödmjukhetens hätta och i ångerns botdräkt. Blif

den minsta och den lydigaste i mitt följe, och än kan du

finna tillgift.»

Så talade Caritas. Hög och myndig gick hon vidare på

sitt kungståg genom natten. Munkarna lyfte de blänkande

monstranserna, korgossarna svängde sina ciselerade kar, och

skaran försvann i mörkret. Men Scepsis, som åhört tyst

och leende, tog af sig sin svarta förklädnad och stod nu

framför Notre-Dame i all sin hvita skönhet, där intet tydde

på år och nöd, och där sekler som gått ej efterlämnat

några spår. Snedt öfver platsen gick hon in i en

klostergång upp i en tyst cell, där en munk med blekt ansikte

satt och läste bland gamla manuskript, lutad öfver sin

Averroës. —

Ar och århundraden förgingo som trädens blad grönska

och förvissna, och åter kom en afton, då Scepsis och Caritas

möttes. Det var sent en valdag på en vintrig

storstads-avenue. Mellan höga byggnader löpte gatan med nybyggda

stadsdelars snörräta likformighet, och så långt ögat kunde

nå, lyste det elektriska ljuset med sitt hvita skimmer öfver

husväggar, snöhöljda trottoarer och långa rader af träd,

hvilkas kvistverk tecknade sig svart och skarpt mot

vinternattens kalla klarhet. Det rådde ett dödt ögonblicks stiltje

öfver gatan. Ingen människa syntes till, men från

angränsande torg och gränder strömmade allt det mångstämmiga

buller, som en vinterafton fyller en hufvudstads city, sorletaf steg och röster, slamrande åkdon och spårvagnarnas

gälla klockor.

Ur ett af de höga husen, som mer entonigt och

kasern-likt än de andra liknade ett sjukhus eller ett räddningshem,

steg Caritas och vandrade långsamt med lidande gång utför

gatan. Ater hade hon åldrats och förändrats. Hon hade

blifvit en lång, mager kvinna, utan en skymt af matronans

fylliga värdighet. Hufvudet bar hon nedtryckt mot bröstet.

Ofverkroppen, med de spetsiga skuldrorna, skakade, när hon

gick, och hennes steg voro utan kraft och rytm. Med den

magra gestalten i den slitna, svarta regnkappan, det

grå-sprängda håret, som oredigt föll fram under hufvan och

det stora fårade ansiktet med sina tusen rynkor liknade

hon »det röda helgonet», »folkets jungfru». Ögonens glans

hade förändrats, stegrats till den smärtsamma branden hos

den, som vet sig så all sin kärlek på hälleberget, men som

ändock sår, och läpparna rörde sig i smärtsam innerlighet

som för att löna otack med ytterligare ord af tröst och hopp.

Så gick hon med en stor hög tidningar och broschyrer

under armen långsamt ner för gatan. Men plötsligt stannade

hon. Under den närmaste båglampan såg hon Scepsis och

hennes gamla motstånderska tycktes i sitt rätta element i

det elektriska ljusets hvita sol, i nattens vinterluft, bland

snön, som blänkte isigt och kristalliskt. Hon tycktes yngre,

men också mer okroppslig än någonsin, ett väsen utan ben

och blod, af idel leende, frost och ether. Men när Caritas

såg all hennes oförgängliga ungdom, skar det till af smärta

i hennes bröst. Hon kände med ens all sin egen ålderdom,

besvikenheten af sitt fåfänga kärleksvärf och tröttheten

af alla förgäfves gångna vägar.

»Scepsis», och hon började tala, först en smula

för-virradt, som en gammal kvinna, hvilken gifver luft åt

årslång grämelse, blandande smått och stort, men småningom

blef hennes stämma fast, och orden föllo bräddade af kraft

och mening. »Scepsis... Jag har gifvit människorna allt

som kunnat skänka dem tröst och lära dem förbarmande,

de blå himmelsdrömmarna på guldgrund, trons sötma och

kyrkans fristad ... Jag är sången vid deras fester och

befrielsen i deras glädje, hvart återtaget hån och hvart

framräckt handslag, den lefvande glöden i skaldens ord och

världsförbättrarens system, handlingskraften i diakonissans

bröst, i nihilistens arm, det tusenåriga ropet och de

tusenåriga drömmarna om lycka för alla,Som Elia’s oljekruka har min kärlek varit, och jag

har skänkt dess rikedom med fulla händer... Och ändock

synes mig än allt som det var. Sorgen lika tung, nöden

lika hård, människolifvet lika grymt och uselt. Lazarus och

Magdalena bida olyckliga den dag i dag som alltid förr.

Och om framtiden också skulle ändras och en lyckligare

tid spira, är det väl värdt allt hvad jag sett och än skall

få se af blod och tårar...»

Hon strök öfver pannan med sin långa, knotiga hand,

teg ett ögonblick. Så rätade hon upp sig i sin fulla längd,

och i det hennes ögon glänste med all den stora extasens

längtan och tillförsikt, sade hon: »Och ändock måste det

vara saligare att gifva än att taga?»

Hon fick intet svar på sina ord, ty innan hon talat ut,

hade Scepsis åter försvunnit. Hon hade försvunnit och åter

blifvit den osynliga makt, som är den världskloka

likgiltighetens axelryckning gent emot de växlande dygnens skratt

och sorger och människoödenas pockande på lyckan, den

tviflets aldrig förstummande röst, som lockar därborta i

det svarta töcken, som omflyter den mänskliga kunskapens

fastland.

Men Caritas, som återfått sin böjda hållning af trött

bekymmer, gick långsamt vidare ner för gatan, vidare på

sin rastlösa kärleks tistelväg. Hennes långa, tärda gestalt

i hufvan och den slitna svarta kappan tecknade sig mot

snön, och do spetsiga skuldrorna skakade, när hon gick.

VII.

»Ja, Hessler börjar spela samma fatala roll för Inihoff,

som Karl den förstes hufvud för mr Dick i David

Copperfield ... I början tyckte jag det var originelt nog detta sätt

att i allt han skref inblanda Hessler, men nu går det icke

längre ... Detta stöter på förföljelsemani.»

Det var Stockholms-Postens redaktör, som sade dessa

ord, där han stod i sitt mottagningsrum på tidningsbyrån

och rökte sin cigarrett framför eftermiddagsbrasan,

samtalande med en af medarbetarne... Han var en högväxtblond man med ett vackert, men en smula fadt ansikte, mer

lik en tenor än en radikal politiker.

»Ja, ty värr», svarade hans interlokutör, teaterkritikern,

en estetisk typ med sitt vårdade helskägg och monokeln i

ögonvrån ... »På de här sista veckorna har Imhoff

verkligen sett bra besynnerlig ut. Jag har iakttagit honom, då

han går ensam på gatorna. Bäst det är, kan han

plötsligen stanna och stå en lång stund alldeles stilla, spejande

sig ikring, som väntade han någon fara. Han går tätt

utefter husraderna, och man kan knappt förmå honom att gå

öfver ett torg.. . Och när han sitter och skrifver häruppe,

ha hans ögon en flackande oro. Kanske skulle man tala

med någon af hans vänner, men det är icke lätt.»

»Min sann jag vet, livad som är att göra... Det

berättas i stan, att Hessler själf börjat bli rädd för honom

och tagit en detektiv i huset.»

Här afbröts samtalet af Imhoff, som steg in med en

rättad korrekturremsa i handen. Hän var mycket blek,

och de båda männen hade en pinsam känsla af, att han

hört deras ord. Redaktören, som hade lätt att rodna som

en yngling, vände sig in mot elden och gnuggade sina

händer som om han frös, och teaterkritikern trummade på

fönsterrutan och tycktes med ens helt upptagen af snöfallet,

som fyllde deii eftermiddagsskumma luften med en

oändlighet af hvita fjun. Otto lade från sig sitt korrektur och

tog farväl. Han var färdig med dagens arbete, och med

en suck af olust lämnade han tidningsbyrån, där han alltid

erfor en välgörande känsla af säkerhet, och steg ut i snön,

mot allt detta ovissa och hotande, som lurade därute.

Det var en skymningsstund i april, då snön föll, icke

med vinterförmiddagens glädtighet, då flingorna dansa genom

den klara luften och knäppa lekfullt mot rutorna, utan

med skymningstimmens tunga melankoli, flock efter flock,

säfligt och obönhörligt i allt tätare massor. Det blir så

tungt att gå och så tungt att tänka. Där man mödosamt

stretar fram öfver gatorna, utan att se annat i den grå

rymden än snöns hvita klasar, som falla och falla, får man

den förtröttades lust att gifva upp det hela, att sträcka

ut sig rak lång och låta snöns svepning begrafva den

saknad och besvikenhet, som utgör ens lif.

Otto huttrade i sin ulster, och dunklet föll med en

rysning in i hans själ. Hessler hade tagit en detektiv i huset!

Det var allt, livad Otto hört af redaktörens ord, men livadbehöfde han också höra mer?... Det var sålunda en

detektiv, den långe mannen med det bleka ansiktet och de

röda polisongerua, som Otto så många gånger mött de sista

dagarna. En detektiv, Otto rodnade af harm och blygsel,

och samtidigt tyckte hans fantasi sig se denna figur

öfver-allt. Den bleke mannen med det röda skägget skymtade i

fönster, bakom dörrar, i all mörka vrår, spionerande,

förvridande munnen till en gäll hvisslingssignal, så fort Otto

nalkades. Han talade med portvakten i huset, där Otto

bodde, rådgjorde med Hessler, hviskade med främmande

ansikten, som logo elakt, han sände af bref och bud i

smyg och fick hemliga order tillbaka. Det blef en hel

komplott, som utspelades därinne rundt omkring honom . . .

min gud, hvad skulle man taga sig till, hur skulle man

komma undan?

Otto stannade plötsligt ett ögonblick och vände all sin

uppmärksamhet inåt, lyssnande till sig själf, som man gör i

stunder af ångest och spänning, med ett halfklart hopp att

få höra sitt ödes orakelsvar kvälla fram ur sitt eget inre...

Men ingen räddningens lösen ljöd genom sorlet af hans

tankar. Åter började han gå framåt i snön, drifven framåt,

han visste icke hvart.

Emellertid kom kvällen, och det blef mycket mörkt, i

det de tunga snömassorna skymde ljus och lyktsken. I detta

dunkel, där den enda dagern var den hemska reflexen af

snön, i denna tystnad, där bullret af steg och hjul förtogs

som emot spån, fingo gatorna en fantastisk, spöklik karaktär.

Man gick genom en sagans stad, där människorna drefvos

som hvita skepnader mot okända mål af någon makt, som

icke unnade dem att hvila, och där slädarna fiögo fram på

sina ljudlösa medar som sällsamma dödens fordon stadda på

dunkla färder.

Otto ryste, där han gick. Ofrivilligt frågade han sig

själf, hvart han drefs denna afton genom snön. Kanske

skyndade han just nu mot sin undergång, rakt in i dödens

käftar. Ty sådant var människolifvet, att ingen visste hvart

ens steg ledde, och man hastade mot de orter, där olyckan

gick på post och väntade. Just i kväll kunde det slutliga

mötet med Hessler äga rum, och han själf blifva ohjälpligt

slagen till marken. Just i kväll kunde lian med dödsskriket

kväfdt uti sin strupe få ligga och förfrysa i den kalla snön,

medan spöklifvet rörde sig oaflåtligt öfver gatan hvitt och

ljudlöst.Men samtidigt med att alla dessa bilder af döden dröjde

som en sorgmarschs dofva ackord i hans själ, rörde sig

också lifvets instinkter inom honom med en våldsam lust

att lefva, och hans ängslan tog plötsligt formen af en

feberaktig åtrå efter ett försvarsvapen. Han skulle i alla

fall sälja sitt lif så dyrt som möjligt. Ett vapen, ett

vapen. Hans hand krökte sig efter en revolver som ett

barns fingrar efter en leksak, och utan öfverläggning

vände han in på en annan gata och gick rakt på en

vapenhandel.

Men när han väl steg in i butiken, ångrade han bittert

sin idé. Han stannade strax innanför tröskeln och blef

likblek i ansiktet. Det föreföll honom, som han var

genomskådad, som bokhållaren, som stod bakom disken, läste i

hans inre som i en öppen bok. Otto fixerade honom och

tyckte sig finna belåtenheten öfver en gissad hemlighet i

leendet kring hans mun. Otto skulle blott behöfva säga

sitt ärende, och han skulle le ännu bredare och ropa: »Otto

Imhoff, jag känner er!» Och medan han säger detta, gifver

han ett tecken i fönstret, så att polisen kommer...

Otto teg, men tystnaden blef omöjlig. Så började han

tala med en stämma, som förekom honom tjock och

främmande som kom den ur en annans strupe. Men commis’en

blott log och bugade. Han tog fram några revolvrar, strök

öfver deras blanka pipor och lekte med dem på disken.

Han hade en hvit, mjuk hand med en grön sten på

ringfingret.

»Det här är nyaste modellen», sade han.

Otto tog en i handen, och samtidigt var det som om

han i ett ögonblick varsnat en hardt när oräknelig mängd

af bilder — det var en lång kedja med händelser, som skulle

inträffa från och med morgondagen ända in i framtidens

dunklaste år, och alla dessa scener såg Otto för sig i en

och samma sekund med visionär tydlighet. Det var han

själf, som gick emot Hessler med revolvern i sin hand, och

Hessler, liggande utsträckt framför honom, med ett märke

efter en kula i tinningen, ett svart hål icke större än en

ärt . .. Förfärade ansikten sprungo till, och plötsligt bredde

sig kring honom ett tomrum, hvilket som en trollkrets skilde

honom från allt och alla ... Det var en sal med en domare,

som talade ord, som Otto icke begrep, medan bakom honom

mångtaliga röster sorlade, med hvilka han en gång glammat

och skämtat, men hvilka nu nämnde hans namn med för-skräckelse och kall nyfikenhet... Så mynnade allt ut i de

hundra olika sorter af mörker, som man varsnar i

half-vakua decembernätter; det är mörkret, som ser på en

sorg-bundet och tungt som en förtviflad moders öga, det är

mörkret, hotfullt som den svarta hösthimmelen, när den

spänner sig öfver oceanen, det är mörkret, som på samma

gång är tyngd och ångest, tryckande som lager af svart

mull. Och detta mörker tycktes evigt, ljusnande till dagar

och tätnande till nätter inom samma kalla orörliga väggar.

Så spratt Otto till, betraktade commis’en, men denne

stod i samma position med samma leende på läppen. Han

betalade och gick.

Men när han väl kom ut på gatan, kände han sig med

ens märkligt lugnare till sinnes. Det utstrålade en

egendomlig säkerhet från den lilla tingesten han bar i fickan.

Blott han vidrörde den, erfor han en känsla af kraft, som

han ej förnummit på långa veckor, en trotsig lust att söka

bekämpa sitt öde. »Min lilla revolver», mumlade han för

sig själf med en smeksam ton, »min lilla revolver», och

vapnet verkade upplifvande på hela hans organism som

alkohol eller en morfininsprutning. Med ens föreföll hela

den hotande katastrofen uppskjuten. Han blef lättare till

sinnes med det begär att skämta och att sorglöst njuta

ögonblicket, som alla de erfarit, hvilka med klar panna

stått inför farans och afgörandets stund.

I stället för att gå hem, beslöt han att öfverraska

Annie, som denna afton ej väntade honom, och det kom en

förälskad brådska öfver hans steg. Strax därpå var han

uppe i våningen, där hon bodde, och han knackade på hennes

dörr med en rytm, beräknad att vilseleda hennes gissningar

om besökaren.

»Stig in», svarade Annies stämma därinnifrån med hela

missnöjdheten af att blifva störd i rösten, och detta

förtretade tonfall roade Otto obeskrifligt. Varsamt som en

supplikant sköt han upp dörren och trädde på.

Inne i det halfskumma rummet, genom hvars förgrund

en brasas fladdrande reflexer kommo och gingo, lyste en

lampa längst bort på skrifbordet i fönstersmygen, och där

bakom skymtade Annie, skrifvande ett bref, och hennes

bröstbild med det framåtböjda hufvudet och den korta bysten

tecknade sig skarpt mot den mörka gardinen. Som hon

satt där i lampskenet, som förgyllde det krusiga pannhåret

och varmt föll öfver de gropiga kinderna, liknade hon medsitt lilla runda hufvud och sin sirliga, nästan knubbiga figur,

en af Kate Greenaways ingenuer, klädd som de i ett långt

ljust förkläde, under hvars bård med den sommarglada

blomsterslingan en cendrillonsko stack fram med sin bandrosett.

Hon var het i kinderna af ifver, ögonen glänste — det var

en obevakad ensamhets kärlekstankar, som präglade hennes

anletsdrag med sin hängifvenhet.

I ett ögonblick hade Ottos öga uppfattat allt detta,

Annie och hela rummet, där hon satt, med dess stämning

af ljus och hem. Det var ett helt rike, som han hade

nyckeln till, ett rike med sin historia, sina minnen och sitt

framtidshopp. En varm blodström rann genom hans bröst.

Det kom sång i hans sinne. För ett ögonblick glömde han

allt utom lyckan att vara älskad.

»Otto, är det verkligen du? I detta herrans väder!»

Annie sprang emot honom med ett enda leende öfver ögon

och ansikte.

»Joo!... Och när jag steg in, kändes det, som jag var

långt fram i tiden, en annan snöig vinterkväll än den i

dag, och jag kom hem och ertappade min egen fru vid mitt

skrifbord, sysselsatt med att fuska i mitt eget handtverk

med något misstänkt författeri.»

Annie drog honom fram till skrifbordet och visade

honom brefvets öfverskrift.

»Nej, men satt liten verkligen och skref till mig i sin

ensamhet?»

»Jag hade en sådan lust att samtala med dig. Jag

hade suttit och klinkat som vanligt i skymningen och blifvit

tungsint till mods ... Det förekom mig, bäst jag spelade på

din älsklingssonat Appasionatan, att tonerna vid sidan af

sin klangskönhet hade en fördold mening, som vi människor

icke förstodo, men som kanske ägde lösningen på all vår

oro ... Hvem vet om svaren på alla våra frågor icke finnas

i ett par ackord af Beethoven ... Det ena gaf det andra,

och så grubblade jag öfver oss, öfver dig, och öfver...»

»Tyst, tyst!» afbröt Otto. »Icke något om det i dag!

Det ha vi glömt... Låt oss sätta oss här vid elden ...

Hvad här är lugnt och varmt. Tänk bara, nu snöar det

och är kallt öfver hela staden, och i en sådan här vrå har

man lyckan.»

»Ja», svarade Annie, med en röst som skalf. »Det är

med lyckan, ser du, som det berättas om eau-de-colognen i

Köln. Öfverallt på de stora torgen och midt emot domen

Lifvets fiender.

5annonseras Maria-Farina på stora skyltar, men sägnen säger,

att det blott är i en undangömd butik på en afsides plats,

man finner den enda riktiga, äkta 4,711.»

Så sutto de stilla, och sågo in i brasan, som falnade

efter hand. Eldskenet, som förut kastat en bred tunga

öfver golfvet, kröp samman på kakelugnsstenen och

smalnade till en blekröd gadd. Utanför fönstret föll snön

alltjämt, flinga vid flinga i tunga, hvita klasar.

Men Otto blef allt mer fåmäld och förströdd, ju mer

tiden för uppbrottet nalkades, och rysande såg Annie det

vanliga ängslade uttrycket lägga sig öfver hans ansikte.

»Nu måste jag gå», upprepade han flera gånger, men satt

dock kvar, hållande feberaktigt fast vid denna flyktiga stund

af ro och lycka. Brasan kolnade snart. Snön föll. Klockorna

i ett närbeläget kyrktorn slogo tunga åtta slag. Ottos hand

blef kall.

»Farväl», sade han och reste sig, »nu skall jag hem.»

»Du skall få ett sällskap», sade Annie. Hon hade

blifvit blekare; med darrande fingrar tog hon brefvet från

skrifbordet.

»Jag skall stoppa det i din rockficka... och när du

stiger in i ditt mörka rum, skall du taga upp det och kanske

känna dig mindre ensam.»

Hon följde honom ut i tamburen, och med konstlad

lekfullhet stack hon brefvet i hans ulster. Men i samma

ögonblick drog hon åter upp handen och tog fram revolvern.

»Jesus!» utropade hon, »hvad vill detta säga... Hvad

i guds namn skall du göra med den här!»

Hon gick rakt emot honom, tvang honom att se sig in

i ögonen, och där de stodo i den halfskumma entréen,

bristfälligt upplyst af en darrande gaslåga, stirrade de stelt,

nästan hatfullt på hvarandra.

»Gif hit den», sade så Otto, först lågt, doft, med sedan

halfskrikande i plötslig upphetsning. »Gif hit den. Jag

måste ha den. Har du då inte märkt, att Hessler förföljer

mig, vill anfalla mig? Eller vill du, att jag skall låta honom

slå ner mig som en hund?»

Annie vacklade mot väggen. Det svindlade för hennes

ögon, och hon pressade handen hårdt mot hjärtat. Så

förmådde hon behärska sig.

»Se här... Du vet, att du bär ansvaret för bådas vår

lycka.»Hon räckte honom vapnet med en afmätt åtbörd.

Rösten hade en dödsstunds högtidlighet.

»Förlåt, förlåt!» var allt hvad han kunde svara. Han

tryckte henne konvulsiviskt till sitt bröst, kysste hennes

panna, hennes ögonlock och sprang sin väg, utan förklaring,

löften eller afskedsord.

Men när Annie blef ensam, föll hon i häftig gråt,

maktlös och förlamad, som man blir ansikte mot ansikte med en

olycka, som man ej har makt att afstyra. Det rörde sig

en förvirrad massa bilder och tankar i hennes hufvud. Medan

tårarna strömmade ned för hennes kinder, vaggade hon af

och an med kroppen, och hennes skugga rörde sig i grotesk

förstoring på väggen bakom henne. Men småningom

åter-kommo dock det hopp och den handlingskraft, som bildade

djupet af liennes väsen. Det kom reda öfver hennes tankars

hoptrasslade härfva. Smärtan vek tillbaka för hennes klara

förstånd, och med ens belyste ett beslut det virrvarr af

planer, som korsade hennes hjärna.

Redan i afton skulle hon gå och rådföra sig med

Wilhelm Sivers, ty nu begrep hon med ens, att Otto genast

måste i ro, bort från Hesslers närhet, att den eviga oro,

som dessa månader förtärt honom, var en själssjukdom, som

slagit rot inom honom och hotade att döda all hans

besinning.

Hon gick några slag i rummet af och an. Så började

hon i febril hast kasta på sig sina ytterplagg, erfarande en

egendomlig bedöfning i att handla. På en minut var hon

färdig och stod där höljd i sin peliss. Hon såg ut som en

annan människa än för en half timme sedan. Allt det

små-täcka och flickaktigt koketta i hennes anletsdrag var borta,

och där ansiktet blekt, med ett drag af tyglad smärta kring

de hoppressade läpparna, skymtade mellan pälsmössan och

boan hade det fått något af en antik statys stränghet.

Hon gick med en nervös gång ner på gatan. Snön

föll öfver henne och täckte hennes spår...

Vid middagstiden dagen därpå kommo Wilhelm Sivers

och Otto Imhoff samman ner för trapporna i det hus, där

Imhoff och Hessler bodde. Partihöfding som Sivers var till

hela sin natur, fann han mycket nöje i att spela rolen af

deus ex machina, och sedan lian åhört Annie med hela den

öfverlägsna förbindligheten hos en diplomat, som gifver

audiens, hade han stras tröstat henne och lofvat att taga

saken om hand och »rädda > Otto. Hela denna morgon hadelian också spelat försyn med en oklanderlig aplomb, — han

hade utverkat tjänstledighet för Otto på Stockholms-Posten,

talat med en psykiatriker, och nu förde han själf patienten

— halft mot dennes egen vilja — till en annan bostad långt

bort från den ödesdigra omgifning, där Otto allt för länge

vistats. Otto hade först erfarit en blandning af blygsel och

verkligt hat, när Sivers trängde in till honom och utan

misskund vidrörde den hemliga sjukdom, som sedan

månadtal tärt honom, men denna unge partichef med det energiska,

glattrakade ansiktet och den okufliga viljan i de kalla, blå

ögonen, hade i dag som alltjämt förr haft en hypnotisörs

befallande makt öfver hans handlingar. Otto hade lydt, om

också slappt och likgiltigt.

Men när han nu steg ner för de lialfskumma trappor,

där alla ångestens furier hetsat honom, från det hus, som

för honom varit ett fängelse, hvilkets mörker hotat att helt

omhölja hans själ, frågade han sig själf, om det verkligen

var möjligt, att han nu för alltid fick lämna denna ängslans

och förtviflans boning. Det föreföll honom liardt när

otroligt. Han kände det som den verklige Otto Imhoff ännu

alltjämt var fängslad därinne i det grå huset, rufvande i

sin ensamhet öfver förföljelse, blod och undergång, och att

den Otto Imhoff, som gick därute på gatan och inbillade

sig vara fri, blott var en fantasibild af det bleka, utpinade

jaget däruppe ... Men småningom växte befrielsekänslan sig

medveten i hans inre. Det kändes som en oändlig lättnad;

och han såg sig ikring som på en ny värld med en ny blick,

med denna glada rörelse, som konvalescenten känner första

gången han kommer ut från sjukhuset.

Med aprils vanliga nyckfullhet hade vädret totalt skiftat

sedan gårdagen. Nu var det en strålande snösmältningsdag

med ljus himmel och drifvande töblåst. Husen stodo med

breda strimmor i solen, och väggarna tycktes hafva

förlorat något af sin tyngd i det tunna vårljuset. Det stod ett

regn af skimrande stänk kring knutarna, och ur takrännornas

mynningar plaskade glimmande droppar. Dagsmejan

förminskade snölagren, så drifvorna blefvo svartådrade och

porösa och marken tittade fram, brun och våt. Kring de

kala träden genljödo sparfvarnas staccaterade vårrop, och

genom luften drog som en doft af de första violernas

frost-bitna kalkar.

Otto genomströmmades af lifslust och hopp. För första

gången på oöfverskådligt länge fick han tro på, att hansöde dock ännu kunde vändas till sol och allt det

fasansfulla och mörka försvinna som hugskott, glömda ögonblicket

sedan de födts.

Han fattades af en ödmjuk vördnad inför detta lif, som

är så outtömligt om icke på verklig läkekraft, så dock på

drömmar och illusion.

vm.

Det var med en matt men välbehaglig känsla af

konvalescens, som Otto nu mer efter sin flyttning från

Humlegården brukade slå upp ögonen om morgnarna. Han pinades

icke längre af dessa uppvaknanden, hvilka i den gamla

bostaden plägade lykta hans nätter med en kris af rädsla.

Örngottet låg icke längre fastklibbadt mot hans kind som

en flik af en svepduk, och täcket tryckte icke mer som

järnvikter hans lemmar. Ännu voro dock hans nätter fulla

af hemska drömmar: fall ner för afgrunder utan botten

eller förtviflade flyttförsök genom pass, där fienden lurade

i hålvägen, och stegen ekade i dunklet. Fortfarande var

han i drömmen uslingen, som på blödande fötter sprang

gata upp och gata ner för att rädda sig undan Hessler,

eller brottslingen, som med alla Europas detektiver efter

sig kastade sig från det ena snälltåget till det andra, hetsad

som ett värnlöst villebråd af hela koppel utaf hundar.

Så härskade ännu ångesten öfver hans nätter, men när

morgonen kom, lyfte sig skräckbilderna från hans läger och

flydde med bleknande konturer för dagsljuset. Hesslers

jättegestalt, som hvarje ögonblick hallucinerat för honom i

hans bostad vid Humlegården, hade ingen skum vrå att

manas fram ur i den glädtiga kammare, dit han nu tagit

sin tillflykt.

Huset, dit Otto flyttat, låg högt upp på Norrtullsgatan,

på gränsen mellan stad och land. Det var ett urmodigt

trädgårdshus, med gröna fönsterluckor, gömdt bakom ett

brunt plank, inbäddadt bland alléer med ålderdomströtta träd.

Själfva rummet, som han bebodde, var ett täckt flicknäste.

Det tillhörde värdinnans nittonåriga, unga dotter, och af enren slump hade Otto fått hyra det på en månad under

hennes bortovaro. Alla hennes småsaker funnos ännu kvar

därinne och bundo en krets af vårliga och älskvärda

föreställningar om den okända unga damen själf. Kammaren

var ungdomlig och sommarglad med möbler i gammaldags

hvit herrgårdsstil och gardiner af brokig cretonne med

fladdrande fjärilar och granna blomsterbuketter. En smal,

hvit hand hade helt säkert placerat stolarna, just så

förtroligt som de stodo i grupper för intima förtroenden och

öppenhjärtigt samspråk, prydt väggen med sin festong af

fotografier och blomsterkort med minnen af ung vänskap

och erinringar om betydelsefulla data, och under

midsommarveckans skrattsjuka tystnad afplockat de strån och

dallergräs, som stucko upp ur vaserna. Myrten i fönstret hade

kvar något af ägarinnans ömmaste skymningsdröm, kudden

i soffhörnet en återstod af doften från hennes hår, och öfver

flickbyrån med sin spegel hängde tyllen, fin och lätt som

en brudslöja.

Ottos sjuka nerver insöpo med välbehag denna rummets

stämning af ung och drömmande kvinnlighet — den smekte

hans sönderslitna tankar som en visa med en mors ömhet

i den halftförglömda refrängen. Trånsjukt som ett barn

drömde han härinne om möjligheten af egen lycka och den

tid, då han aldrig skulle behöfva sakna den atmosfär af

trofasthet och sommarro, som en kvinna kan gjuta kring

den man hon älskar. Och han tänkte på, att redan om en

månad skulle han hemföra Annie som sin brud — så snart

hade de nu beslutat att gifta sig. Men var det verkligen

möjligt? Skulle hans ensamhetstid så snart kunna taga

slut? Då skulle han ock i och med detsamma vara frälst —

så tänkte han — frälst från alla de tankar, som dessa

gångna månader likt irrbloss lockat honom bort från det

sunda lifvets allfarsväg. Frälst? Ja, ty hur skulle icke

Annie skydda honom med blotta kraften af sin närvaro mot

hvarje anfall af ångest och förtviflan. Till och med när

hon slumrade, skulle hennes sömns jämna andetag hägna

honom som en förbön bräddad af kärlekens beskydd.

I dessa drömmar fann honom den första tidiga våren i

detta flicknäste, som lifvade upp det gamla huset bakom

det bruna planket som ett svalbo, fullt af fågelkvitter.

Genom sitt fönster såg Otto, hur majdagen på en gång lät

de första gröna skotten spricka ut på grenarna och totalt

sopade bort och förintade alla fjolårets vissna löf, somunder den nu smältande snön tillbragt en lång vinterslummer.

Ocli konvalescent som han var, symboliserade han ömsom

sitt lif med det nya, som knoppades, och ömsom med det

kraftlösa, som lefvat ut och måste dö. Sol, sång och en

yppighet af hvit vårblom eller den drömlösa hvilan under

den gröna grafkullen, mellan dessa båda poler rörde sig

hans tanke. Viljelös och vårtrött lät den sig drifvas upp

och ner på majstämningens växlande ebb och flod af

förhoppningar och melankoli.

Så tedde sig vid denna tidpunkt själfva ytan af Ottos

sinnesstämning, men under dessa lätta krusningar gick på

djupet en tung dödsjö efter alla de gångna månadernas

stormar. En gammal vana, ett minne, som plötsligt dök

upp, ett ord, hördt i förbigående, en åtbörd af en obekant,

det allra minsta var tillräckligt för att blifva idéassociationen,

hvilken som en dunkel brygga åter ledde Ottos själ ner i

den värld af ängslan, där den så länge dväljts. Det blef

andlöst tyst ikring honom. Det svartnade för hans ögon.

Stönande som under all världens smärta, hörde han plötsligt

stiga ur djupet bruset af dödens flod, den långsamt rinnande,

isklara Acheron. Tungt slogo dess vågor mot hvarandra

med brustna afskedsord och tankar darrande som

fågelvingar, med buller af händer slitna från hvarandra och slitna

från det sista ångestfulla greppet vid allt som var lifvets

lycka, med sorl af saknad aldrig stillad, af kyssar, som

inga läppar möta, och famntag, som ingen famn nå. Och

när denna rekviemsklang trängde till hans öra, då kunde han

kasta sig handlöst på golfvet och snyfta utan hejd inför

det förfärliga, som förestod. Det var icke längre vårdöden

med sin milda ro, om hvilken majtankarna lekte, det var

den verkliga döden, vinterdöden med all dess ofattliga ve,

inför hvilket hvarje lefvande blodsdroppe spjärnar tillbaka,

som näfverbiten, hvilken ända till dess den förkolnat vrider

sig under lågan, som förtär.

Men när Otto efter dessa genomkämpade ögonblick

råkade Annie, var det en sällsam och högtidlig extas öfver

honom. Hans väsen var liksom stämdt flera oktaver högre

än vanligt. Han lyfte sin flicka som ett barn uppå sitt

sköt och hviskade i timmar i hennes öra om sin allra

innersta förkärlek och sin allra innersta svaghet. Det var

som ville han gjuta i hennes hjärta själfva essencen af sin

person. Det kom något hemlighetsfullt öfver hans

smekning, när han långsamt strök hennes kind eller pressadesin mun mot hennes, febrilt, som gällde det att blanda

blod. När han en gång var död och det var slut för alltid

med allt det ljufva, då skulle hans Annie, så drömde han,

minnas det alltsammans, hans ord, hans famntag och hans

kyss, minnas det som mättadt med allt hvad kärleken ägde

gränslöst och ytterligt. Och det blef en sorts tröst för

honom, när dödstanken satte åt, detta att han äfven

hädanefter skulle lefva länge och rikt i hågkomsten hos den

kvinna som han älskade.

Annie själf tog dock icke längre sin fästmans

öfver-spända tillstånd så allvarligt, ty hon hade numera fått som

en plötslig säkerhet af, att hans exaltation snart skulle

gifva med sig. Sedan hon nu en gång åter sett honom på

bättringsvägen, relativt lugn och förhoppningsfull, hade hon

lyckats intala sig själf, att all fara var öfverstånden. Hon

var en af dessa sangviniska människor, åt hvilka naturen

skänkt ett öfvermått af spänstighet och läkekraft. Hoppet

behöfde blott räcka henne ett finger för att hon skulle

fröjdas, som ägde hon hela dess hand tryckt för evighet i

sin. Nu var det lyckligtvis förbi, allt det skrämmande och

hemska, förbi som en dröm, på hvilkens verklighet hon

nästan hade svårt att tro, och med glad tillförsikt gick hon

framtiden till mötes.

Tanken på, att hon snart skulle få helt förena sig med

den man hon älskade, fyllde dessutom hennes bröst med en

så stormande lifsglädje, att ingen oro och inga bekymmer

höllo stånd mot allt jubel och all sång inom henne.

Klingande lågo drömmarna om att blifva maka och mor och

tonade i hennes blod, och under deras värma slog hennes

väsen ut i blomning. Det kom rent af en ny karaktär öfver

hennes yttre. Ögats spelande och skälmska glitter blef till

en varm, lifserfaren glöd, det spotska leendet kring munnen

fullt af medvetenhet och ömhet, och den flickaktiga gratien

öfver hennes lemmar efterträddes af en djupare och

mäktigare kvinnlighet, som gjorde hvarje hennes åtbörd rik på

bredd och skönhet. Lifvet strålade för henne som solgatan

på en blå hafsyta, och hon kände sig så öfversvallande sund

och stark, att det föreföll henne omöjligt, att den man, som

skulle dela hennes dygn, kunde täras bort af inbillningar

och fantasier. Ah, hon skulle kämpa med mörkret själft

om denne drömmare, som hon älskade lidelsefullt och

moderligt på en gång, kämpa tills hvarje hugskott af ängslan

lämnade hans fjät. Hon skulle kyssa honom sund med sinröda mun, pressa honom frisk mot sitt varma hjärta och

jaga hvar saulstanke bort ifrån hans hjässa med sitt

ungdomliga skratt... Men när Otto mötte henne, där hon nu

på detta vis formligt glänste i vårsolen af öfvermodig lycka,

kände han på en gång beundran och beklämning inför denna

kvinnogestalt med dess lefvande hymn af hälsa och lifsmod.

Denna sollysta maj månad använde Otto och Annie för

att ordna sitt hem till bröllopet, som skulle äga rum i

början på juni. De hade hyrt två rum och kök uppe i

Vasastaden, och som de båda voro ett par fattiga skåpråttor

utan andra kapital än löpande löner, måste de med många

nationalekonomiska om och men diskutera hvarje post i

budgeten för bosättningen. Och för att köpa billigt gjorde

de samman långa promenader genom Stockholm på

upptäcktsresor efter en salsskänk eller en chaiselongue. Vid

middagstiden brukade Otto komma och hämta Annie på

lifförsäkringsagenturen, där hon arbetade. Han steg in,

stängde dörren till hennes rum som för en viktig

affärskonsultation, kysste hennes hårfäste, som var nerlutadt öfver

kontraboken, och uppspelt, som han alltid blef vid dessa

möten, började han strax öfverösa henne med en ström af

förslag för att riktigt få njuta af den lustiga min af

praktisk öfverlägsenhet, med hvilken hon brukade upptaga hans

projekt, Hon snörpte på mun, satte pennan bakom örat

och såg ner på honom från sin höga kontorsstol med en

»smart mans» hela förakt för en ideolog.

Så vandrade de samman ut på de vårfriska gatorna,

hvilka strålade i majdagens middagsljus med breda, skinande

bälten öfver husväggarna och silfrade reflexer på

fönsterrutor och lyktglas. Sol hade alla människor öfver ansiktena,

och särskildt tycktes de unga damerna, hvart de än gingo,

följas af en gyllene våglinje, som lyste upp hårknutarna

under hatten och med sitt skimmer kantade vårdräkternas

mjuka veck. Käckt, med en rytm af trots och ungdom,

steg stadens sorl i den blå luften.

Otto och Annie gingo sakta utmed trottoarerna,

stannade länge framför bodfönstren, som i vårljuset utbredde

alla sina skatter, dubbelt frestande för två unga, som gingo

och drogo till bo, och de suckade inom sig öfver de alltför

stricta siffrorna i sin civillista. Annie, som dock Iefvat så

länge ensam och hemlös i en pension i Stockholm och alltid

uttryckt sin lifliga förkärlek för det amerikanska

boarding-house-systemet, erfor nu till sin förundran en formlig åtråefter just de förråd af ägodelar, som liksom konstituera ett

hem. Hon drömde om att hafva rymliga skåp att öppna,

ur hvilka det ångade hemmets lugna doft af rentvättadt

linne från duktyg i staplade högar, omknutna med röda

band och med monogram som sköldmärken i allt det hvita.

Hon drömde om hyllor, där porslinet sken med sina ljusa

färger och sin glädtiga blomsterflora med hvit glasyr, om

kökets rader af blanka kopparkärl, i hvilka spiselelden

kastade glödröda brandreflexer. Så fantiserade hon som en

prudentlig och småborgerlig husmor, och hon log åt sig själf

och åt teoriers öden. Men Otto svärmade i stället för all

den vekliga moderna lyx, med hvilken man kunde göra sitt

sofrum till en ombonad och ljudlös fristad för kyssar,

kelnamn och midnattsro. Han vurmade för mattor med

mjuk väfnad och plysch, som smekte fotbladen, för

sidentäcken, där händerna skulle trefva smeksamt efter livarandra

till dagens första, lialfsofvande god morgon.

Men under afvaktau på något oväntadt amerikaarf eller

på högsta vinsten i något lotteri, där de ingen lott hade,

måste Otto och Annie möta dylika fantasier med spartansk

resignation, och skrattande veko de af från de rikas gator

för att på de fattigas vägar gå på jakt efter bohag. De

gingo så till auktionskammaren på Riddarholmen. Hvilken

egendomlig stämning var det icke öfver denna undanstuckna

vrå af Stockholm. Rundt ikring lågo alla ämbetsverken i

sina gamla stilfulla hus, gifvande detta hörn af

hufvud-staden en prägel af något värdigt och magistralt, spridande

en ton af orörlighet och tradition från stela arbetsrum och

dammiga arkiv. Midt ibland dessa stabilitetens tempel låg

så auktionskammaren med allt sitt buller och bång, en

brännpunkt för den eviga fluktuation, som bildar

människo-lifvet. Där såg man resultaten af förtviflade ansträngningar

att hålla sig fast vid eller nå lyckans hjul, förmögenheterna

hvirflade upp och ner, och den moderna Lazarus, som liätsk

deklamerar utanför portalerna till de rikas öfverflöd, kunde

där se alla afundade skatter underkastade flytandets eviga

lag. Hit samlades de i auktionskammarens stora

aflopps-ränna för att gå under klubban och på nytt begynna

kretsloppet mellan rikedom och ruin ... Midt ibland denna trakts

egendomliga befolkning, bland månglerskor med klädståndens

damm häftande kvar vid bahytter och vederhufvor, och

schackrare med hyn blekt smutsgrå i grändernas kyffen,stodo så Otto och Annie leende för att ropa in och med

sitt nya hem förbinda något föremål ur denna stora hvirfvel.

Eller också gingo de efter annonser i enskilda våningar,

där döden gått fram och kvarlämnat något af doften från

sina hvita liljor, eller nöden kräft offer på offer, tills den

helt och hållet splittrat det som var ramen till ett hem.

In i alla dessa störda hem gingo Otto och Annie som

nyfikna spekulanter, mötande dessa familjesorger öfver död

och sköfling med frånvarande och likgiltiga blickar. Vid

bohag, rika på gamla minnen, fäste de nya planer, och på

klaviatyrer, som under åratal haft vanda toner för andras

sorg och glädje, slogo de an melodier om nytt hopp och

ny lycka. Så drar kärleken till bo, själfvisk och sublim,

byggande oförskräckt sitt hus af spillror från död, förtviflan

och undergång.

Andra dagar voro de åter uppe i sin våning och

ordnade. De båda rummen lågo tre trappor upp vid en bred

gata, och i dessa majdagar föll solen in med hela sin vårliga

glans, och solfläckarna satte spektrums grannaste färger på

de ljusa tapeterna. En djup stämning af rörelse och lycka

betog Otto och Annie, blott de trädde öfver tröskeln. Hvad

det var ljust och stilla därinne, och hvad det kändes

förunderligt att där möta från alla håll löften om ett ogrumladt

samlifs ljufva gemenskap af skratt och tårar, arbete och

hvila. De bildade en hel liten värld för sig, dessa tvenne

rum, en värld icke förvirrad och förgrämd som den stora,

men enkel, vänlig och trygg, och dock trots all sin

begränsning rik på allt, som lifvet har stort och högtidligt.

Dagarna skulle komma därinne, icke brokiga som

öfverrask-ningarna ur trollkarlens hatt, men jämna och lyckobringande

som bladen i en gammal, kär bok, där man redan vid

läsningen af den ena sidan ler i tankarna, åt hvad som kommer

på den nästa.

Men när de började flytta med möblerna därinne, blefvo

de uppsluppna och lekfulla som ett par barn. Hvar gång

de stego in i sofkammaren måste de stanna och kyssas, och

de hade tusen infall, när de räsonnerade om allt, hvad det

andra rummet skulle tjänstgöra till. Det skulle på en gång

vara matsal, studerkammare och förmak. Salen

representerades af ett ekbord och några vålastolar, studerrummet

af Ottos skrifbord och böcker, förmaket af en chaiselongue

och ett dörrdraperi, hushållets stolthet, det sista, en äkta

orientalisk kelim, som lyste upp rummet med sina arabeskeraf guldtråd och sina ornament, brokiga och sammanslingrade

som äfventyren i Tusen och en Natt.

»Det är ett svårt rum att kräfva mycket möbler för

att se hemtrefligt ut», sade Annie med en liten suck, i det

hennes öga ännu fann det en smula kalt därinne. »Otto,

du, tycker du inte att stolarna därborta stå och ropa efter

hvarandra.»

»Ah», svarade Otto, där han stod uppspetad på en

stege och gjorde en vildt koloristisk hörndekoration af ett

par japanska parasoll och en röd fez, »fröken Oförnöjd

skulle läsa i Ottar Tralling och se, hvad han hade i sin

bosättning, när han gifte sig... En säng, ett bord och en

vagga.»

»Yill du vara så god och behålla dina fula romaner

för dig själf... Ska vi sätta akvarellen här?»

I stället för att svara hoppade Otto ner från stegen,

gick hvisslande några steg baklänges och betraktade med

synbar själf belåtenhet sitt gesällstycke som dekoratör.

»För tusan, en riktig briljant röd fläck», sade han med

en vändning, som han lärt af målarne, och i det han tog

Annie om lifvet, tillfogade han småleende:

»Hör du, älskling! Tycker du inte som jag, att alla de

skrifvande damerna, som mässa om enkelhet och tidiga

giftermål, borde bli förda hit upp och se, hur gladeligen

man drar sig igenom på existensminimum... Jag tycker,

jag ser dem, doktorinnan X. i spetsen och alla de andra

samhällsförbättrerskorna i guldlorgnett och reformdräkt

efteråt. En tidningsman och en lifförsäkringskvinna, som

realisera äktenskapets idé, det vore allt något gefundenes

Fressen!»

Det kom ett för Otto sällsynt drag af tjufpojkaktighet

öfver ansiktet, när han sade detta, och båda skrattade

hjärtligt emot hvarandra, med en berusande känsla inom

sina bröst af verklighetens öfverlägsenhet öfver alla abstrakta

och välmenta program för lyckan.

Så gingo timmarna, och det blef tid att gå och spisa

middag. På äkta kamratmanér drogo Otto och Annie upp

sina portmonnäer, salade och gjorde öfverslag öfver de

gemensamma tillgångarna. Befunnos dessa mindre

tillfredsställande, måste de stilla och beskedligt vandra af till

Hushållsskolan, där just ej någon våldsammare glädje trifdes

vid svagdrickan bland stillsamt landsortsfolk, som under

tystnad inmundigade sin husmanskost, och väckta löjtnanter,som studerade bibeln mellan rätterna. Men om finanserna

tillfälligtvis florerade, vips kastade man sig på äfventyr

med artistnaturers hela sorglöshet för morgondagen. Och Otto

och Annie foro af till Djurgården, just då majmiddagen göt

sin skimrande härlighet öfver Stockholms vatten och kajer.

Strömmen glänste som öfverströdd med oräkneliga gnistrande

paljetter, och måsarna seglade med raska vingslag genom

ljusa rymden. Ute på Hasselbacken hade vårväder och vin

i glad förening gifvit det fina Stockholms utelif sin mest

utsökta prägel af glam och lustighet. Buskar och träd bjödo

på nyutsprucken grönska, matsedeln på primeurer, och in i

orkesterns valsmelodi lade stojet från en karusell vid

Alkärret sin strof om bullersamt folknöje. Upprymda slogo

Otto och Annie sig ner på verandan och hängåfvo sig under

stigande munterhet åt allehanda lukulliska orgier. Men när

de hunnit till chartreusen, föll talet på hur man värdigt

skulle afsluta sin dag.

»Hästopera eller kim, det är frågan», sade Otto, hvilken,

när han blef upplifvad, gärna anlitade »slangord», liksom

ofta allvarliga naturer, som i grund och botten hafva svårt

att skämta.

Saken diskuterades, och beslöt man att skatta åt tidens

laxa moral och besöka varietén, och fästfolket slog sig ner

i Tivoli, beskådande sedesamt dekolletterade skönheter, som

med stämmor som för ett par decennier sedan haft toner,

sjöngo sina visor, konstmakare, som åkte på monocykel —

på monocle, sade Otto — och gymnastiska familjer, som

dinglade lifsfarligt i trapez och hänsynslöst använde de yngre

telningarna i släkten som kautschukbollar.

Men när föreställningen var slut och Otto och Annie

kommo ut från sorlet och stimmet därinne, blef det med

ens oändligt tyst och tomt inom dem. Den högljudda, för

dem båda ej fullt naturliga munterhet, som hela

eftermiddagen låtit dem gapskratta samman, fördunstade på ett

ögonblick och det dröjde blott en kvalmig bottensats däraf

i deras inre. Ordknappa och förströdda slogo de sig ned

på ångbåten för att åter fara hem. Hur förändradt var

icke allt sedan i middags, hur grått och kallt vid detta

kvällsliga klockslag! Hela majs förtrollning var bruten.

Det var frost i luften, vattnet hade en vintrig, blågrön färg,

och himmelen var blek och utan färg, så när som på en

svag rodnad från solnedgången, en rodnad, melankolisk attse på som en återstod af vin, kvarglömd i de öfvergifna

bägarna från en lyktad fest.

Och de båda unga blickade på hvarandra med stumma,

oroliga frågor. Hvad var det för en skugga, som plötsligt

föll så svart öfver deras glädje? Hvarför dog skämtets

ord plötsligt på ens läppar och ängslans kalla luftström

isade ens hjärta? Hvarför var människan så viljelös och

så usel, att hon ej mäktade vara glad och ej tålde vara

förtviflad? Hur värna sig mot dessa tusen impulser, som

drefvo en ut i mörkret, till ångestrop och tårar.

Ottos tystnad blef allt djupare, och Annie sökte

för-gäfves hålla något af stämningen vid lif.

»Få se», sade hon plötsligt utan att veta, hvarifrån

tanken kom, »få se, om vi komma ihåg denna glada dag,

när vi bli gamla, när du är en knarrig gubbe och jag en

fet gammal matrona, när vi bli femtio år?»

»Femtio år?»

Otto log som en, hvilken vet sig snart skola gå ur

tiden, ler åt en anförvants uppmuntringsord.

De hade kommit till staden. Gaslysningen därinne på

gatorna skar otrefligt mot majnattens kalla luft. Deras

gemensamma olust kändes allt större. De gingo steg för

steg öfver de folktomma gatorna, fastän de kände en lust

att springa af alla krafter, som kunde de komma undan sitt

öde. De talade torrt om likgiltiga ting, och de hade en

enda stor lust att slå armarna om hvarandras hals och så

snyftande vänta på ovädret, som skulle storma fram öfver

deras. hufvuden.

Ändtligen voro de vid huset, där Annie bodde. Med

darrande hand öppnade hon dörren, och Otto gaf henne en

lång kyss till afsked. Men hans läppar voro så kalla, att

hon skälfde under dem. »Min Gud, hur är det med dig?»

ville hon fråga, men hon vågade ingenting säga, och hon

vågade icke heller klargöra för sig, hvad det var hon

fruktade. Hon fick icke längre fram ett ord, och där hennes

hufvud tecknade sig skarpt mot den grå husväggen,

om-böljadt af majnattens klarblå luft, fick det ett så

främmande och förstelnadt uttryck öfver alla drag, att Otto själf

ryste till. Det var som han kysst en Mater Dolorosa

af sten.

»God natt, min älskling, sof godt, vi ses i morgon»,

och han lyckades för ett ögonblick lyfta sig ur sin

oförklarliga melankoli och gifva orden en lättare accent.»God natt!» sade hon. Det kom tonlöst, doft, och de

tyckte båda, att hon i stället sagt »farväl».

Så försvann hon i det skumma porthvalfvet, och Otto

vandrade långsamt hem. Han såg ingenting omkring sig,

hörde hvarken steg eller vagnsbuller, utan skred framåt som

en sömngångare. Men nu i natten, när alla nerver icke

längre upptogos af arbetet med dagens tusen intryck, kände

han genom hela sin kropp varsel om undergång, och icke

längre doft och aflägset, men dånande som en ocean, ljöd

för hans öra bruset af dödens flod. Med brustna afskedsord

och tankar darrande som fångelvingar, med buller utaf händer

slitna från hvarandra och sorl af saknad, aldrig stillad, af

kyssar, som inga läppar möta, och famntag, som ingen

famn nå, flöt den genom midnattstimmen från hus till hus,

den långsamt rinnande, isklara Acheron.

IX.

Maj skred framåt och ingenting inträffade, som kunde

rättfärdiga den ömsesidiga panik af förskräckelse, hvilken

betagit Otto och Annie efter deras djurgårdsutflykt i början

på månaden. Ottos lynne blef tvärt om lugnare, och det

enda ovanliga som upptäcktes i hans väsen, var något visst

förströdt och frånvarande, som plötsligen lät honom liksom

totalt glida bort från allt som hörde lifvet till. Midt i en

skymningstimmes växelspråk eller en afskedsstunds handslag

kunde hans anletsdrag med ett slag förlora hvarje glimt af

leende. Ögonen fingo dödsspänningens dystra brand och

munnen dödsfarans bistra, hopbitna allvar. I sådana

ögonblick ringde ödets klocka hörbart för hans öra. Lifvet och

döden spelade krona och klafve om hans lott, och döden

log sitt segertrötta gubblöje, medan lifvet bekymmerslöst

kastade Otto Imhoffs lyckoslant med sin lilla lättsinniga

barnahand. Men blott en sekund brukade denna hans varelses

förstening inför förintelsens Medusahufvud räcka, så kvällde

å nyo tillvarons blodflöde genom hans ådror, och han smålog

åter mot Annie, som i en dunkel känsla af hans oro smugit

sig närmare hans hjärta. Men veckorna gingo, och förhvar dag växte hans lifsmod sig starkare, och ödets hot

tedde sig aflägsnare. Medan han flanerade genom majs

vår-klara Stockholm, flätade hans sysslolösa tanke en hel väfnad

af fantasier i rosenrödt om bröllop och smekmånad, och han

började betrakta alla ensamma fyrar bland sina bekanta

med den glada öfverlägsenheten hos beati possidentes, de

lyckliga, hvilka kära välkomstord vänta innanför den egna

tröskeln.

Slutligen stod bröllopet för dörren. Annie skulle blott

dessförinnan göra ett skyldighetsbesök hos släktingar på

landet. Denna lilla resa som hon hade länge uppskjutit i

en oklar rädsla att lämna sin fästman ensam, stod för dem

båda två som en verklig olycka, ty de hörde båda till den

sorts människor, för hvilka själfva ordet skilsmässa hade

en pinsam klang. Men när nu färden ändtligen blef

verklighet, sökte de öfverbjuda hvarandra med godt humör, och

i afskedsstunden skämtade de uppsluppet på perrongen.

Men Annies ansikte hade icke väl försvunnit i det bortilande

kupéfönstret, förrän en tung sorgsenliet steg upp i Ottos

själ, och med sänkt tinning vandrade han långsamt hem

genom den ljusa vårkvällen.

Morgonen därpå vaknade Otto upp med våldsam

hjärtklappning och ett tryck öfver bröstet som efter maran.

Hvad var det han hade drömt? Han kunde icke erinra sig

det, men det föreföll honom som något oändligt tungt och

sorgmodigt, ett af dessa sömnens oklara varsel, hvilka först

en olycka eller ett dödsfall återkalla i minnet.

Eftertänksamt drog han upp rullgardinen och möttes

af ett solljus, som nästan bländade hans ögon med sitt hvita

skimmer. Åter detta eviga solsken och denna eviga blå

himmel! Blef det då aldrig en smula mulet, litet töcken

att gå och dåsa i? Hans tanke längtade i detta ögonblick

formligen efter detta höstens disiga och grå, där allt som

är aggande domnar till ro, och åter lät han rullgardinen

glida ner som ett skydd mot dagern och det brutala lifvets

bekymmer och maningsrop. Så kom han med ens ihåg

gårdagens skilsmässa, och orsaken till hans misstämning,

gick plötsligt upp för hans själ. Annie hade rest ifrån

honom och han var ensam. Först om en vecka skulle hon

komma tillbaka. En vecka, han ville le, men samtidigt

tänjde denna korta ensamhetstid ut sig för hans blick till

en hel kritisk följd af Tycho Brahedagar, på hvilka alla

slags olyckor kunde drabba honom. Han var allena, ensami den stora hufvudstaden, för hvilken han alltjämt bevarade

något af landtbons osäkerhet, och i detsamma upprullade

sig hela detta Stockholm som en karta för hans öga med

alla sina skilda stadsdelar och sin skrämmande labyrint af

hus och gator. Ofverallt voro människoboningar och

människoöden, men för honom var denna tallöshet ett enda

stort tillslutet och förstenadt Babylon. A. B. och C. de hade

tusentals förbindelser, som gjorde stenmassorna lefvande och

stråkvägarna välbekanta. De hade barndomshemmets

kakelugnsvrå, där man drömde sig glad på sina skolårs soffa,

medan den gamla rapphönshunden smeksamt lade sitt hufvud

på ens knä, och föräldrarnas trygga fönstersmyg, där det

spåddes godt för dem bland åldrade krukväxter och blekta

broderier. De hade tusen tillflykter med välbekanta stämmor

och besläktade anletsdrag, med skämt, blomdoft och fåglar

som häcka, tusen portar att klappa på, i hvilka deras

ankomst hälsades af leenden och blickar som lyste upp. Men

hvar hade han en tillflykt sedan Annie rest? Jo, det var

sant — vänner hade han. Han kunde taga ensamhetens

tiggarpåse på sin rygg och gå och bettla efter en smula

ömhet. Men lika litet som han ville gå ikring och låna

penningar, skulle han gå och knacka på dessa hemlösa

ungkarlsrum, där man med ansiktet bortvändt i sin

gungstol vill med konstladt skämt tigga sig till ett sällskap.

Och dessutom — han ville icke råka sina vänner. Han

ville icke höra deras frågor om hans hälsa, under hvilken

han anade nyfikenhet och beklaganden, han ville icke

utsätta sig för att fixeras i mjugg af misstänksamma ögon.

Han var icke sjuk. Eller icke kunde han rå för att andra

människor förföljde honom? Ah, min Gud, hvad han var

ensam. Och han gaf sig till att snyfta, medan han erinrade

sig sin mor, hur hon kunnat smeka honom glad, då han var

liten, i det hon med sin djupa sydländska altröst hviskade

»du courage mon p’tit, du courage».

Nej, detta gick icke ihop, han måste in i en annan

tankegång. Nervöst grep han hatt och käpp och skyndade

ut. Därute ..på Norrtullsgatan mötte förmiddagens vanliga

skådespel. Ofver den stilla småstadsgatan rullade liktåg på

liktåg mot kyrkogården. Vårsolen strålade i all sin klarhet

öfver den svarta kistan och det svarta vagnsföljet.

Tungsint vandrade Otto mot Stockholms centrum och för hvart

steg han tog brusade lifvet kraftigare ikring honom. I den

vårljusa luften tedde sig staden som en myrstack, lifvad af

Lifvets fiender.

6den mest idoga beskäftighet. Människor gingo raskt, talade

fort, hastande som hade de alla tusentals ärenden och

ut-rättningar att bestyra. Det var en rörelse och en glädtighet,

ett stimm och en sträfsamhet, som lät det kännas förunderligt

pinsamt att ingenting hafva att uträtta och ingen att möta.

Lifvet tycktes med ens gömma så mycken mening och så

mycket intresse. Som ett väldigt vattendrag samlade det

alla krafter i sin mäktiga strömfåra. Otto ensam var

kastad på sidan om det hela, ett vinddrifvet vasstrå, slitet

af för att försvinna.

Åter lade sig ensamhetskänslan som ett isande band

kring hans hjärta. Men hvad hade han också därute

vimlet att göra? Hvarför hade han icke stannat därhemma

i sin ensamma vrå? Där hade han kunnat ligga i ro bakom

de nerfällda gardinerna och drömma bort de onda timmarna.

Men härute skulle hvirfveln brusa öfver honom. Sorlet

pinade hans nerver, och trängseln lade sig som en tyngd

på hans bröst. Till sist kände hela hans varelse en formlig

fysisk rädsla inför denna gatans aldrig sinande liflighet, en

art svindel som om han stått för nära ett bantåg. Han

smög sig allt närmare husväggarna. Så vandrade han

febersjuk gata upp och gata ner ända till dess middagstimmen

lockade honom in på en restaurant. Mekaniskt slog han

sig ner vid ett bord, och härinne i den kvalmiga luften slog

hans stämning plötsligt öfver i ett barns hjälplösa

sentimentalitet. Han erfor med ens ett oändligt medlidande

med sig själf. Han studerade matsedel och vinlista så

noggrant, som gällde det att med alla tänkbara medel

traktera denna stackars ensamma och förföljda Otto ImhofF.

Efter måltiden gick han så med cigarren i mun ut på kaféet

i det säkra hoppet att där träffa en vän, någon bekant,

detsamma hvilken, blott en som tryckte hans hand och

lyssnade på hans stämma. Så helt och hållet hade nu hans

misstänksamhet besegrats af den öfvergifnes behof att få

trygga sig till någon. Men hans hopp gäckades fullständigt.

Vårvädret hade gjort stamgästerna otrogna, lockande dem

ut från stadens damm och värme. Förgäfves spejade Otto

som en falk efter ett bekant ansikte. I alla dessa drickande

lag satt icke en, som han kände, icke ens någon af dessa

urspårade kafékunder, hvilka äro de ensammas sista tillflykt

och af hvilka man, när allt annat slår felt, kan för punsch

och konjak tillhandla sig en stunds uppmärksamhet, en

stunds sällskap.Otto gick vidare på andra kaféer och förlustelseställen,

men öfverallt med samma resultat. Ofverallt sutto vårlikt

upprymda och språksamma kotterier, glammande inbördes

med den obesvärade förtrolighet, som gemensamt

kamperande på otrefliga lokaler alstrar, men ingenstädes syntes

något, i hvilket Otto kunde bedja att få slå sig ned. Det

var kuriöst, det var tragiskt, hundratals och åter

hundratals människor, och ingen af dem alla betydde något för

honom eller kunde skänka honom bistånd mot hans ensamhet

och hans ängslan. Till sist kände han sig formligt generad

öfver att gå ikring och leta utan att någonstädes råka ett

bekant ansikte. Det kändes som en skam att vara så ensam.

1 ett behof att visa, att han icke var någon utstött

paria, frågade han en kypare så högljudt efter herrarne X.

Y. Z., att de kringsittande fixerade honom med förvåning.

Men kyparen hade icke sett någon af de omtalade herrarne.

Röd i ansiktet skyndade han ut, irrade ett stycke på en

och ett på en annan gata, till dess han ändtligen fann sig

hafva stannat framför ett tidningskontor.

Ett tidningskontor! Det klack till i bröstet på honom,

som när man känner att man kommer att falla offer för en

frestelse. Att icke läsa några tidningar var nämligen en

af de viktigaste förhållningsregler Otto pålagt sig själf,

medveten som han var om den ödesdigra roll tidningarna

spelat vid utvecklandet af hans exaltation. Men i dag betog

honom på nytt och oemotståndligt den fanatismens och

agitatorskapets åtrå att passionera sig åt alla dagens fejder,

som var en af hans väsens grunddrifter. Han längtade efter

tidningsspalternas stridslystna sorl af slagord och invektiv,

efter deras af partilidelse och meningsbrytning heta atmosfär

som drinkaren efter alkoholens upphetsning. Som drifven

af sitt öde steg han in.

Butiken, dit hans steg ledt honom, låg vid en melankolisk

bakgata, där bräckliga gamla byggnader lutade mot

hvarandra och solskenet såg vilsekommet ut, där det smög sig

efter den mörka husraden. Själfva boden var kal och otreflig,

dess hvita väggar luktade fukt.

Otto gick fram till disken och började sitt studium.

Och snart gick han igenom hela linjen, från de stora

lmfvud-stadsbladen, som agerade grandseigneurer och öfverstepräster,

stoltserande i sina dräkter af papper med så stora åtbörder,

som voro dessa produkter af gammal lump lysande som

ädlingens sidenskört och ärevördiga som prelatens mässkrud,ända ner till de minsta boulevardbladen, hvilka uppträdde

med grändernas alla ogenerade fasoner, koketterande med

hålen i sina trasiga mantlar, stänkande ner de förbigående

med smutsen från körbanan och fråssande i nöjet att skrifva

ohöfviskheter på husfasaderna. Och alla dessa, små och

stora, dömde och etiketterade allt mellan himmel och jord

lika oförskräckt — mänsklighetens hjärtan och njurar ägde

tydligen ej en hemlighet, fördold för dessa pappersgudars

ögon.

Tidningarna utöfvade också sin vanliga verkan på Otto.

Medan han läste vaknade på nytt allt som var partiman

och fanatiker inom honom. Han kände sig som en desertör,

hvilken återvändt till slagfältet, där hans lifs stora batalj

stod. Hans hjärta dunkade af lidelse och spänning, medan

han i de olika bladen efterspanade, hur förhållandena i

detta ögonblick artade sig för hans parti och de män

han älskade. Stunden var emellertid föga lämplig för en

generalmönstring af denna art. Där icke reaktionen sjöng

sitt larmande Te Deum, dagtingade man med idéerna, förde

ett skyggt och modstulet guerillakrig; till och med den

tidning, där han själf ledt kampen, balanserade sig

försiktigt fram utan att våga uttala de ord, som en gång varit

de stora härropen. Detta intryck, som alltid måste verka

upprörande på en natur som Ottos, blef i dag i den

gränslösa exaltation, som behärskade honom, en formlig kris af

förtviflan och raseri. Han krympte ihop af smärta under

motståndarnes segerhymner. För hvarje hånsord som

drabbade hans parti — de få och de förföljda — bet han ihop

läpparna i ett hat, som var själssjukt i sitt vilda

hämndbegär.

I en dylik upphetsning bläddrade Otto i tidning efter

tidning, ända till dess en stämma lät honom spritta upp ur

sin läsning. Det var en gammalklok röst, hes som en korps,

och dess gäckande tonfall tycktes begabba hans vanmakt.

Otto for upp och såg sig ikring med en brännande,

uppretad blick. Så upptäckte han först, att han ej var ensam

därinne på tidningskontoret. Midt emot honom satt en

gammal herre, fördjupad i sin ortodoxa tidning, och det var

han som med skadeglada instämmanden beledsagade sin

läsning. Hvem var det? Otto urskilde en hånfull blick och en

spotsk min, men anletsdragen kunde han ej få klara för

sig, ty de tycktes växla medan han fixerade dem, växla

för hvarje ögonblick och förvandla sig till alla de fysio-nomier som voro Otto förhatliga, till motparternas och

seg-rarnes alla öfvermodiga ansikten, och dessa fientliga

anletsdrag stirrade emot honom med samma hånfulla blick,

begabbade honom med samma spotska mun och gäckade

honom med samma skadeglada stämma. Till sist smälte

hela denna kedja af förvandlingar samman till en enda syn,

som ej ville förflyktiga, en syn, lefvande och precis som en

vision. Det var en höstbild, som en gång glidit in i Ottos

själ utan att då ens väcka hans eftertanke, men som i dag

plötsligt steg upp ur minnet, stor och betydelsefull som en

symbol. Ett höstlandskap sprang fram midt i det skumma

tidningskontoret med sin klara septemberluft, sin stämning

af höst och svårmod i den vissnande skogen, där löfven

prunkade i brons och guld, medan syrsorna med sitt sorl

höllo grafmusik öfver sommarens sista rus med färger och

växtlighet. Men skogsensamhetens ro och högtid stördes

af envisa yxslag. Det var en gubbe som högg träd. Själf

var den gamle ledbruten och öfverårig, ryggen kutig,

ansiktet skrumpet som en mumies, dragen stela och förhårdnade,

men den vissna gubbhanden ägde ännu kraft och lust att

döda. Och den ena unga granen föll efter den andra, böjde

resigneradt kronan och sjönk så med ett stönande till marken,

men alla dessa unga träd, de voro Ottos fränder och vänner,

de unga, hvilka knäböjde för samma tankar som han och

lika innerligt som han gömde samma framtidshopp i sina

hjärtan, en hel ung generation med rättighet och möjlighet

att lefva, men som undertrycktes och dödades af det som

var visset och öfverårigt.

Denna syn trängde sig in i Ottos själ med dofva

klockslag förkunnande hans undergång. Han skulle falla också

han, och höstens vissna löf mylla till döds hela den

vårbrodd af unga drömmar, som grodde inom honom.

Dödsvissheten ringde tungt genom alla hans ådror. Bårtäcket

lyste svart för ögat. Därute på gatan gled solstrimman

undan för hans blick, lik ett djur, uppskrämdt ur sin hvila.

Den motstående husväggen tycktes närma sig allt mer

och mer och vilja falla öfver honom med sin massa.

För-gäfves sökte han resonera sig lugn — hans tanke ville icke

lyda honom. Den gled undan och försvann med en

vallmokrans kring pannan bland korsen på en gammal kyrkogård,

medan han själf satt fastnaglad därinne i butiken, bidande

sitt ödes fullkomning. Och åter hveno yxhuggen tungt

genom skogen. Bullret af fallande stammar blef doft somett rekviem. Den lille gubben, som höll yxan i sin vissna

hand, förvandlades plötsligt till en jättelik mästerman med

mask för ögonen och en blodröd kåpa. Otto var själf

kättaren, som satt hukad under hans hugg, iförd »San Benito».

Men just som bödeln lyfte sin blänkande bila föll masken

från hans ansikte, och Hesslers drag lyste fram där bakom,

leende åt den förestående njutningen att få låta den hvassa

eggen genomskära offrets hud.

Hessler. Ett ögonblick satt Otto förstenad — så

reagerade med ens inom honom detta sista och yttersta i allt

skapadt, själfbevarelseinstinken, driften att än i det

förtvif-lade ögonblicket kämpa för sin tillvaro, som den

skepps-brutne simmaren ännu medvetslös kämpar mot de

begraf-vande störtsjöarna. Med stela, feberglänsande pupiller for

han upp. Det fanns icke längre någon undflykt — tvekampen

mellan honom och Hessler måste ske. Det så länge

uppskjutna enviget måste äga rum, och med darrande hand

letade Otto i fickorna efter sin revolver. Den fanns där

icke, men en tung portnyckel, som låg där, fattade han och

smekte med ett välbehag, som om den varit ett vapen med

slipad egg, och samtidigt blef det plötsligt bestämdt inom

honom med en ingifvelses hela oemotståndliga säkerhet, att

han skulle slå denna nyckel med sitt tunga ax mot den

andres tinning. Det var en ljuf befrielse i detta beslut, en

lättnad som när man efter svåra själsstrider bestämt sig

för en uppoffring. Med oknäppt rock och hatten på nacken

skyndade han ut på gatan.

Därute göt pingstaftonen öfver Stockholm hela sitt

vårliga tummel af känslor, i hvilket allt smälter samman,

de skäraste drömmar och den vildaste lust. Genom den

eftermiddagsvarma luften droppade ett osynligt guldregn af

begär och nöje, som tände ung glöd i ögonen och unga

leenden på läpparna. Människornas tankar löpte som gatorna

ut i solrök och blå himmel. Öfverallt såg man ungdom,

par om par och man och kvinna. Afven mellan de

ensammaste tycktes hemliga trådar af underförstådd

förtrolighet gå med löften om kyssar, lösta lockar och

gemensamt vemods lycka.

Men oberörd af allt detta soliga och jublande skred

Otto sin väg framåt, säkert och mekaniskt som en

sömn-gångare, och han log emot den fixa synen af sitt dåd, som

man ler mot bilden af en varm och öppen famn. Klirret

af nyckelaxet mot de krossade benen i Hesslers panna lågi örat och eggade hans nerver. En spårvagn kom förbi.

Han sprang upp för att hinna fortare ditbort mot målet,

mot Hesslers boning. Ett ögonblick stod han därute på

plattformen med handen otåligt tryckt om nyckeln i sin

rockficka. Men just som spårvagnen svängde om

Humlegården utstötte han plötsligt ett doft, ett förtvifladt skrik,

och i en svindlande känsla af att Hessler åkte öfver honom,

som en segervinnare på en tung kvadriga af metall, föll

han baklänges från vagnen ner i gatan.

Det blef en gränslös uppståndelse. Spårvagnen

stannade, och en tät folkhop började skocka sig kring den fallne,

där han låg medvetslös med blodet forsande ur hufvudskålen.

Man var rådlös. Så skrek en myndig stämma genom sorlet:

»Bär upp honom till mig, första våningen där!» och mannen

pekade på huset midt emot. Det var verkligen Hessler,

som den fallnes halfklara tanke sett närma sig. Ottos

gamla motståndare var blek af öfverraskning, när han åter

sprang upp i sitt ekipage för att tillkalla en läkare.

Hvilka underliga sammanträffanden kunde lifvet icke

föranstalta, tänkte Hessler för sig själf, medan vagnen raskt

förde honom bort. Där hade han nyss som en annan

barmhärtig samaritan låtit lyfta ur väggruset och föra till sitt

eget hem själfva sin ärkefiende, envigsmannen, som aldrig

tröttnat att begabba hans lifsgärning och bekriga hans

person. Och nu... Bernt Hessler åkande efter läkarhjälp till

Otto Imhoff, hvilken effektfull tablå för morgondagens

tidningar, hvilken gloria af nobless och upphöjdhet öfver honom

själf och alla den goda sakens målsmän.

Men i samma sekund som denna tanke flög genom hans

hjärna, rodnade han öfver sin simpelhet. Imhoffs ansikte,

med blodsdropparna öfver den bleka pannan, hallucinerade

för honom som en smärtkrönt ecce-homobild. Något af

den oro betog honom med ens, hvilken griper äfven den

kallaste natur, som slumpen gjort till part i en kamp för

lifvet...

Hvad vagnen for långsamt! Och tänk. om läkaren icke

var hemma! Men det var han lyckligtvis. Och efter ett par

kvartslånga minuter stego de båda männen in i Hesslers

arbetsrum, dit man burit den sjuke. Därinne på en

chaise-longues brokiga kudde trädde Otto Imhoffs ansikte dem till

mötes, likblekt i pingstaftonens klara dager. Damstrimman

snuddade som en flod af guldstoft vid hans tinning. En

tjänstvillig hand hade virat en kompress kring hans hjässa,men blodet sipprade fram mellan isbitarna och rann rödt

mot skjortkragen. Dragen voro präglade af smärtsam

öfver-raskning, som af förtviflan öfver ett förräderi, munnen

vidöppen, liksom i ett vildt begär att än en gång inandas

lifvets ljufliga och starka luft. De blå pupillerna lyste

med ett vilsekommet och inslumradt barns leende, halft i

förvirring och halft i frid. Intet spår af lif skälfde genom

kroppen. Blott på halsen ryckte det i en åder, en

blodström för sista gången frestande sitt vanda lopp.

Näsvingarna darrade svagt, insupande en okänd vällukt af

oändligt blid och sällsam sötma.

Den lille doktorns joviala ansikte förmörkades. Han

lyssnade på puls och hjärta — de hade slutat sitt

dagsverke, och ej en aldrig så tynad andning flöt fram mellan

de bleka läpparna.

»Det är döden», sade så doktorn med dämpad röst och

började stillatigande undersöka såret. Döden. Ordet låg

kvar och tonade i rummet, intill det för Hesslers öra ljöd

gällt som af en sträng som brister. Döden. Han ryste

till, såg skyggt mot chaiselonguen och började envist stirra

mot golfvet. Skuggan efter dödens mörka budskap föll kall

öfver de båda männen — det blef med ens så ljudlöst tyst

därinne, och denna intighetens tystnad brusade för hvar

sekund allt högre, fyllande hvarje vrå i rummet med skräck

och allvar. Men utifrån gatan sorlade alltjämt böljslagen

af stadens lif och färdsel, af tusende människoöden på

bråda, bekymmersamma vägar. I ett träd i Humlegården

begynte redan en liten fågel kvittra sin sommarsäsongs

glädtiga koloraturaria, och upp ifrån en gård i fjärran

trängde då och då en ton från ett gammalt, uttjänt positiv.

»Och herr Hessler har ingen aning om, hvem den stackars

gossen är?» började läkaren mycket lågmäldt.

»Jo visst! Sade jag inte det? Han har bott här i huset.

Otto Imhoff, journalisten.»

»Åh, samma en som som ni själf skrifvit...»

Hessler afbröt frågan med en nick. Det kändes så

förhatligt att kallas fiende till en död.

»Och han har inga släktingar?»

»Jo, fästmö, tror jag. Jag har åtminstone sett honom

gå med ett fruntimmer — med en ung dam», rättade han

med än en skygg blick mot Imhoif. »Men Gud vet hvar

hon finns.»Så tog läkaren afsked, och redan i tamburen återfick

han något af den jovialiska minen öfver sitt ansikte.

»Herr Hesslers familj bor redan på landet», sade han.

»Samma håll som jag. Jag rodde just förbi villan här om

dagen på en fisktur.»

Och nu sken den lille mannens fysionomi helt och

hållet upp vid tanken på de sista triumferna med nät och

stångkrok.

»Och ändock kommer han från döden», tänkte Hessler

för sig själf, medan den lille doktorn hvisslande sprang

nerför trapporna.

Så blef Hessler lämnad ensam där uppe i våningen.

Ensam med den döde. Den tanken slog honom med plötslig

beklämning. Vankelmodig vandrade han af och an i de

öfvergifna rummen, där ingen röst ljöd, af hvilkens ömhet

han kunde hämta tillförsikt, där själfva bohaget, som var

inlindadt i papper och tyg mot sommarsolen, ingaf

främlingskänslor och ovanda tankar af öfvergifvenhet. Han hade

farit in från landet för att dagen därpå hålla

terminsafslut-ning vid ett lärarinneseminarium, där han var inspektor.

Det hade under läsåret försports en viss kättersk fläkt af

modern åskådning hos de unga damerna, och han ärnade

därför taga tillfället i akt att utslunga ett kraftigt anatema

mot den s. k. nya tiden, dess yrvakna härolder och falska

profeter, det hela lyktande i en våldsam diatrib mot den

moderna litteraturen. Talet låg därinne på skrifbordet i

hans arbetsrum, han ville gå in för att memorera det, men

för hvar gång han lade handen på dörrvredet, stannade han

i en sorts vidskeplig olust att störa den döde. Ändtligen

bemannade han sig. Hvad kunde detta unga brushufvuds

död vara för varsel för honom, som hade sin plats gifven

och sin fana vald i den stora striden, fanan med evighetens

kors på sanningens klara guldgrund. En af fiendens

utposter låg stupad vid vägkanten ... hvad mer?

Beslutsamt trädde han åter in i arbetsrummet utan att

fixera Imhoff och fördjupade sig i sitt tal. Liksom hvarje

rad af hans hand, var äfven denna flyktigt utkastade retorik

ett äkta barn af författarens lynne. Genom hvarje ord däri

ljöd den brutala husbondstämma, som ensam vill dekretera,

hvad som är rätt i stugan. Satserna sjödo af harm, som

om de utropats af en vredgad patriark, hvilken med

sanningens rätta taflor i sina händer ser folket lyssna till

främmande läror och gudar, som ej äro hans. Men alladessa straffdomar, som eljes voro så förtroliga i hans mun,

läto i dag underligt främmande och hårdt. Det var som

alla dessa stränga ord med ens fått en ny innebörd, och

han upprepade dem ett efter ett, lyssnande på deras klang

som på en stämgaffels vibrationer. Hvilken skrällande ton

af hat och själfrättfärdighet! Var detta den stora,

högtidliga maning, som han tagit till lifsmission att ropa i öronen

på de ljumma och tanklösa? Kunde den yttra sig så, den

heliga vrede, som flammar upp i eldskrift, därför att den

skjuter upp ur den dolda kärlekens varma glöd?

Så frågade Hessler sig själf utan att våga svara. Men

medan pingsteftermiddagens vårljusa klarhet lyste öfver

manuskriptet i hans hand, började det gamla språket om

den ljudande malmen och den klingande bjällran ljuda genom

hans själ, aflägset, som uttaladt ur decenniers fjärran, men

dock så välbekant, med den manande ömhet öfver orden,

som hans mors tonlösa stämma ägt på sin ålderdom. Ett

ögonblick slöt han ögonen och drömde. Men strax därpå

for han till, som om han ertappat sig själf med en

barnslighet, kastade manuskriptet ifrån sig och började gå af och

an i rummet.

»Alltsammans är den därs fel», mumlade han

förtryt-samt, i det han stannade framför den döde med en liflig

önskan, att polisen snart skulle hämta liket till bårhuset.

Så länge den gamle motståndaren låg därinne, med ansiktet

blekt som en martyrs, med evighetsprotesten på sina stumma

läppar, kändes allt det trovissa och säkra i hans natur

för-lamadt. Döden satte sin rad af frågetecken efter hans

tankars små resonemanger. Med en svarslös mans ovilja

betraktade han denne fiende, som till och med efter döden

ägde kraft att bringa honom ur fattningen. Men medan

han stod där och fixerade Imhoff, blef hans blick allt blidare,

intill den helt färgades af tungsint medkänsla.

Det fanns icke längre en skymt af fanatikerns

hätskhet öfver den unge mannens anlete, fast mer låg öfver det

bleka ansiktet ett drag af osäkerhet och svårmod, som

stämde Hesslers hjärta vekt, rörande honom som en likhet,

som en förtrolig melodi. Min Gud, kunde det vara möjligt!

Det var ju hans ende son, som den döde liknade, icke i

drag men i uttryck — båda hade de nyss lämnat ungdomen

och beträdde i tvehågsen melankoli mandomens tröskel. Det

var en och samma ålderskris, som för ett ögonblick närmat

två eljes olika fysionomier, och Hesslers hjärta krympteplötsligt samman i denna blinda oro, som åsynen af sår

och död låter oss känna för våra kära.

Att mista sin son — det gick en rysning genom Hesslers

själ vid blotta tanken därpå, och samtidigt föll det honom

in, att den döde som låg framför honom kanske också hade

en far i lifvet, en man liksom Hessler själf törhända, en

gammal man som hoppats ett men tillvaron skänkt ett

annat, men som kunnat resignera, i det han öfverflyttat på

sin son den samlade arfvedelen af sin hänförelse och sin

kärlek.

Och allt vemodigare blickade Hessler på den döde.

Innebörden af ordet död blef för hvar minut verkligare

och mer förfärande för hans tanke. Otto Imhoff var död.

Det var icke blott en kropp, som skulle myllas ner för

att förruttna, men en hel värld för sig, som skulle

jordfästas och glömmas, en liten värld, men hvilkens längtan

dock varit vingstark nog att nå den stora omvärldens mest

dimblå gränser, en liten värld, men hvilkens förstånd dock

ensamt gifvit ordning i företeelsernas virrvarr och hvilkens

tankar lyst som solar öfver gångna tider, liksom öfver tider

som skulle komma. Och allt detta obeskrifligt starka och

oberäkneligt rika kunde på ett ögonblick brista i tu som

en såpbubbla... Otto Imhoff, hör, hur började icke själfva

namnet, som en gång för Hessler innefattat så mycket lif

och så mycken protest plötsligt ljuda tomt och utan mening,

redan anfrätt af dödens röta.

Millioner människor skulle födas, men bland dessa

oändliga tal af lif skulle aldrig det återkomma, som slocknat

nyss, aldrig den sammansättningen af tankens och lidelsens

atomer. Aldrig skulle någon sörja eller jubla som han,

aldrig någon uppstå med samma färg öfver sitt hopp eller

samma skräckbilder i sin ångest, aldrig någon se samma

syner som han i solnedgångens skyar eller mena detsamma

som han, när han tryckte vännens hand eller kysste sin

älskades läppar. Det evigt oscillerande och lilla, som bildat

hans personlighet, lidelsens säregna takt i hans blod och

tankarnas egendomliga syskonskap i hans hufvud, åtbörden,

med hvilken han strök håret ur pannan eller lade handen

om foten på sitt vinglas, allt detta skulle evigt glömmas.

Ingen biograf skulle kunna uppteckna det, intet minne

bevara det, icke ens den närmaste anförvantens, där det girigt

som en bettlarhand letade bland bref och reliker för att

än en gång få se bilden lefvande framför sig. Blotta skuggorvar det minnet kände, skuggor med stela rörelser och drag,

med leenden som ej kunde gå öfver i gråt och pupiller,

som ej kunde växla uttryck. Och dessa skuggor, hvilka

man än ville sällskapa med och famna genom den tomma

rymden, de bleknade och krympte för hvarje år som gick,

in till dess den uslaste komparsen i ens lefnad stod lika

klar för ens inre syn som den, med hvilken man blandat

blod. Men människorna gingo på sina kyrkogårdar, lekto

med marmor och inskrifter i guld och drömde sin saknad

evig, evig som deras evighetsblomster och lyckades inbilla

sig själfva, att de kunde minnas ...

Ett djupt svårmod betog Hessler, medan dessa tankar

susade genom hans själ. Åter betraktade han den döde,

och den långa striden mellan dem båda föreföll honom med

ens så förunderligt absurd och meningslös. De hade hatat

hvarandra, hatat utan att känna hvarandra. Och hvarför?

Hessler blygdes i detta ögonblick nästan att tänka på

orsakerna därtill — så tomma och eländiga föreföllo deras

meningsstrider inför den dödens realitet, som snart skulle

förena dem båda i en gemensam tomhet. Hata en som

skulle dö! Människorna funno då icke sitt mått rågadt. Den

dryck, naturen redan förgiftat med sina tusen smärtor, som

lifvet hvar dag som gick försatte med sina sorgers etter,

måste de då än ytterligare förbittra med sitt hat. Från

alla världens hörn ljödo oräkneliga sårades och förtrampades

rop på ambulans, och ändock fanns det människor, hvilkas

hela lifsarbete gick ut på att lägga hatets och fiendskapens

stenar på den nog tunga börda af bekymmer, som en

varelse hade att bära.

Här ryckte Hessler till åt sina egna tankar och blef

plötsligt mycket blek. Var det domen öfver hans eget lif,

som ofrivilligt uttalades i hans inre? Han ville komma ifrån

denna upprifvande fråga, men han kunde icke, ty han kände

ett djupt öga orörligt fäst på sig, och inför den

smärtsamma strängheten i dess blick föll hvarje undanflykt till

marken ... Åh, han kände henne väl, själfrannsakningens

genius med det mörka, orubbliga ögat. I hans ungdom hade

hon ofta beträdt hans tröskel, men nu hade de

själfanklagel-sens och ödmjukhetens strängar, som förr tonat inom honom,

för länge sedan förstummats. I bitter saknad började han

tänka på den tid, då han efter hvart lyktadt dagsverke

erfor ett oändligt behof att granska och döma sig själf.

Sent på aftonen, när denna nattens stillhet livilade öfverallt,som låter oss dubbelt förnimma vår inre oro, brukade han

stiga in i sin unga hustrus sofrum, falla på knä vid hennes

bädd och i en ström af lidelsefulla ord bikta henne allt

hvad han tänkt och skrifvit under den långa arbetsdagen,

sin tro, sin skuldkänsla och sitt tvifvel. Det hade känts

förunderligt ljuft att få hänskjuta domen öfver sig själf

till den barnsliga rättfärdighet, som log emot honom ur

hennes fina ansikte, där det stilla och lyssnande låg på

den hvita hufvudgärden, medan skenet från nattlampan

darrade öfver den bleka hyn som skimret af en osynlig

gloria...

Denna bild dröjde länge för minnet och uppfyllde hela

hans varelse med ett vemod, som steg från bitterhet till

förkrosselse. Hvad det var länge sedan allt detta, hvad

det var glömdt och dödt! Lik en försumlig landtman, som

låter det yppersta af sina åkerfält ligga i träde och

förbytas till en ödemark, hade han också låtit allt det

ömtåliga och finkänsliga inom sig ligga utan ans. Nu var

det alltsammans förtorkadt och förvissnadt. Det var som

lifvet blott haft bruk af det våldsamma och brutala inom

honom, — så hade han blifvit sådan lifvet ville hafva honom.

Denna hans naturs hänsynslösa kraft, som alla prisade, hade

rusat honom själf, liksom ett vapen rusar den arm som för

det. Så hade han långsamt blifvit sin egen styrkas offer,

partikämpen, som aldrig rastade i sin hatfulla kamp,

straffdomaren, alltid redo att bryta stafven öfver sina

vederdelo-män, den starke mannen, som ingen rättighet hade att vara

svag. Och nu fanns ingen återvändo. Af honom skulle

alltjämt fordras starkare ord och häftigare fördömelser.

Aldrig ett tvifvel eller ett medgifvande, aldrig en stilla

timme af själfförebråelse och ödmjukhet — han var den

starke partiledaren som ingen rätt hade att hvila och ingen

rätt att vara svag. Det steg upp inom honom en bölja af

gränslös leda vid det lif han förde och den ställning han

valt, en febersjuk längtan bort från allt som nu upptog

hans dag, bort från sin själftagna domarplats, bort från

offentlighetens larmande marknadsplats, från högljudda

reto-rer och draperade skådespelare, bort till det obemärkta, till

något fredligt dagsverke, hvilkets glädje och tunga blott

de närmaste, och knappast de, skulle bevara i sin hågkomst.

Bondson som han var, tog denna längtan hos honom bilden

af hans födelsebygd med hans fädernehem i dess karga

och undangömda stillhet... Solen sjönk öfver ett blektsvenskt vårlandskap, öfver en grön slätts och ett grått

vattens samstämda melankoli. Fåglarna tystnade, vinden

domnade, skymningen sänkte sina mörka vingslag öfver

bygden. Där man satt i kretsen af de sina, sträckte man

sig omedvetet efter hvarandras händer, och medan aftonen

fyllde sinnet med sitt vemod, kom dagens osagda

kärleksord plötsligt på ens läppar.

Så längtade Hessler tungsint och obestämdt och dock

med vissheten om att hans lifstärning en gång för alla var

kastad som en svart dyning under sina blida drömmar.

Ingen uppgörelse och inga fantasier kunde ändra det som

gått eller mana till lifs det som var dödt. Med det

outsägligt trötta och hjälplösa uttryck af olust och svårmod, med

hvilket en man morgonen efter en stor smärtas högtidsdag

och en stor sorgs festrus vaknar upp till den vanliga

verkdagens små sysslor och bekymmer, reste sig Hessler med

en viljeansträngning ur sina drömmerier, ställde sig vid sitt

fönster och såg ett ögonblick ut, liksom för att morna sig

innan han på nytt lade handen vid sitt vanda värf.

Därute öfver Humlegården darrade ännu pingstkvällens

majlätta skymningsdager. Men för hvar minut blef luften

mera grå. Solnedgångens färgflod rann bort i skymningen.

Snart var det blott himmelns bård af purpur och orange

där borta öfver Lilljansskogen, som ännu talade om yppigt

lif och röda solar. Eljes var allt blekt och obestämdt,

försvinnande i töcken, men bakom allt detta formlösa och

grå skälfde vårnattens hela lönliga lif med safve, som steg,

mark i grodd och svällande knoppar. Och våren själf —

den spensliga unga flickan med de skygga ögonen och den

blekröda munnen, som suttit på en trappa och bjudit ut

liljekonvaljer — reste sig och försvann. Doften från hennes

korg flöt som en hvit strimma genom natten.

Men öfver honom, som burit namnet Otto Imhoff, lade

sig den stora vinternatten allt oblidkeligare. Hur omätligt

långt var han icke redan från allt lefvande. Förmultningens

skugga föll mörk öfver hans läppar, öfver de bleka händerna

med sina meningslöst hoppressade fingrar, och blicken själf,

som länge bevarat något af lifvets förnuft och glöd, stirrade

nu tom och brusten mot allt det okända och svarta. Allt

var förbi. Hade Otto Imhoff i själfva dödsminuten

krampaktigt fattat tag i någon af lifvets tankar, en bild, ett minne

af det han älskat mest, hade nu döden också beröfvat honomdenna sista återstod af tillvarons rikedom — det är den

sista obolen, som vi alla måste lämna Charon, innan vi

skuffas ut i det stora mörkret.

1S88—1890.