Lifstidsfången. Märkliga upplefvelser inom svenska fängelser. Berättade af honom själf

Till läsaren.

Den man, hvarom denna bok handlar, hade

vid sin frigifning ur fängelset redan betydligt

öfverskridit lifvets middagshöjd. Han hade då

upplefvat tjugonio jular i fängelset.

De här meddelade tilldragelserna äro endast

några från minnet återgifna lösryckta fragment

ur ett långt och dystert fängelselif.

Sammanfogade utgöra dock dessa fragment en trogen och

åskådlig bild af hvad en människa kan få upplefva innanför de dystraste af alla murar —

fängelsemurarna.

I första hand har den frigifne samtalsvis

berättat hvad han upplefvat. Jag har sedan efter

dessa samtal sammanfört och ordnat de olika

detaljerna till ett helt, uppsamlat de kringströdda

pärlorna så att säga och radat upp dem på snöret.

Måtte nu denna skildring af ett bland de

sorgligaste af människoöden i sin ringa mån

bidraga till att något jämna lefnadsvägen för de

samhällets olycksbarn, som dagligen ha att kämpa

mot ett mörkt förflutet, i sin tunga sträfvan att

börja lefva lifvet på nytt.

Ch. Källström.

INNEHÅLL.

Min barndom ........................................... 7

Den unge rumlaren ..................................... 10

Ett mord på öppen gata ................................ 13

Rannsakning och dom ................................... 17

Ett hjärtslitande afsked .............................. 20

Lifstidsfången ........................................ 24

Fängelselif ........................................... 28

Brännvinssmugglaren ................................... 33

En sjöresa ............................................ 37

Oskyldigt i arresten .................................. 40

I stengården .......................................... 45

»Den förgyllda ligan» ................................. 50

En Jakobskamp ......................................... 58

Mitt första eldsdop ................................... 63

Onda makter ........................................... 66

Bland lefvande och döda ............................... 71

Gudsbespottarens tuktan ............................... 75

En skeppsbruten ....................................... 80

Cellstraffet .......................................... 88

Långholmen ............................................ 92

Frigifningen .......................................... 94

Bortkommen ............................................ 99

Det mörka förflutna ................................... 103

*

I.

Min barndom.

Så synnerligen mycket minnes jag ej från mina

tidigare barnaår. Jag var en pojke, likasom

alla andra pojkar, begifven på lek och lustiga

upptåg så lång dagen var. Jag var hvarken bättre

eller sämre än mina jämnåriga.

Mina föräldrar — för öfrigt hederligt borgarfolk —

voro bosatta i Stockholm, i hvilken stad

jag både är född och uppfostrad. Min far var en

väl känd och aktad affärsman. Vi barn — vi voro

nämligen flera syskon — älskade honom gränslöst.

Han var som en gud för oss. Vi skulle kunnat

gjort hvad som helst för vår far. Min mor däremot

var hård och onaturligt sträng, så kvinna hon var.

För minsta förseelse straffades vi handgripligt.

Far rörde oss aldrig. Han brukade förmana oss,

när vi hade gjort något snedsprång eller varit

olydiga och mor klagade på oss.

Min mor fruktade jag mera än jag älskade.

Jag var rent af rädd för min mor, rädd för hennes

ljungande bestraffningstal och brutala aga. Detta

afhöll mig dock aldrig från att begå dumheter;

men när jag väl hade gjort något bäfvade jag för

följderna. Denna förskräckelse dref mig ofta att

med en eller annan osanning förmildra min

förseelse, icke betänkande att jag genom en lögn

ytterligare förvärrade min belägenhet.

Det är isynnerhet en viss händelse från min

barndom, som nog aldrig går ur mitt minne. Jag

var då blott sex år gammal. Det var vinter och

jag hade kommit hem från skolan och var hungrig.

»Mor», sade jag, »vill mor va’ snäll och ge

mig en smörgås.»

Jag fick en smörgås, men när jag ätit den

bad jag om en till, fast den jag fått godt kunnat

tillfredsställt mig. Jag fick emellertid en smörgås

till. Och hade jag bara ätit upp den hade

naturligtvis allt varit bra, men i stället — slickade jag

af smöret, sedan jag ätit bara hälften af smörgåsen.

Resten lade jag på ett bord. Där fann min stränga

moder den ratade lämningen, och straffet

uteblef icke.

Hon blef så förbittrad öfver mitt fräcka

tilltag, som hon tyckte, att hon ögonblickligen rusade

på mig, ruskade mig rätt försvarligt, klädde därpå

af mig inpå bara kroppen och — föste ut mig på

gården, där hon tvingade mig att sätta mig i en

snödrifva.

Jag hade bara skjortan på mig så jag frös

naturligtvis alldeles förskräckligt. Jag gaf därför

upp ett ljudeligt tjut öfver den föga moderliga

behandlingen — mitt enda sätt att demonstrera

emot den väl stränga agan.

Folk i gården kom till och jag hjälptes inom

hemmets dörrar igen. Men jag hade nästan hellre

önskat mig utanför, ty hon slog mig, så jag trodde

jag skulle dö.

Af det sagda framgår, att min mor var af ett

mycket häftigt temperament. Hon kunde slå med

hvad hon fick tag uti. Var det ett vedträd, en

sopkvast eller en eldgaffel, sak samma, lagade

man sig inte kvickt undan, så kunde man hart

när riskera både lif och lem.

Denna hårda behandling från min mors sida

fortgick ända tills jag hade exercerat beväring.

När vi blefvo större brukade alltid den ene af

syskonen gå emellan för den andre och söka

afvända den hotande bestraffningen.

Far lade sig aldrig i mors uppfostringsmetod

med oss. Han var af en stilla och foglig natur.

Mor brukade ofta säga:

»Ni ska ha stryk så länge jag lefver, det kan

ni lita på.»

Och hon höll också ord. Det var som om

hon inte tänkt på att vi växte upp och blefvo

stora. Hon var vår mor — och därmed basta.

Jag kan ej minnas att mina föräldrar någonsin

gingo till kyrkan, ej heller att någon husandakt

hölls i mitt hem. Vi hade bibel och psalmbok i

huset förstås, men de lästes aldrig. Därmed vill

jag inte ha sagt, att mina föräldrar voro

ogudaktiga eller att mitt hem var gudlöst. Vi voro

mest som annat folk, gissar jag, hvarken bättre

eller sämre. Far gick i sitt arbete från morgon

till kväll, vi barn gingo i skolan, och mor skötte

hushållet och sysslorna inom hus med hjälp af en

jungfru.

Det enda som störde barnaglädjen var när

mors ögon blixtrade af vrede, hennes mun

bannade och handen hotfullt var upplyftad till slag.

Då var det som om man aldrig skulle kunna bli

glad igen.

*

II.

Den unge rumlaren.

Mina öfriga syskon växte upp och artade sig

väl, men jag var långt ifrån hvad jag skulle och

borde vara. Jag fann ingen trefnad i hemmet,

utan tyckte mera om kamratlifvet och sällskap

utomhus. Jag började blifva stursk och uppstudsig

emot min mor, ja, jag skäms att säga det, men

jag slog till och med igen, när min mor allt emellanåt

behandlade mig som hennes sed var.

Ja, jag slog min egen mor! Men till min

ursäkt får jag då också anföra, att jag vid sådana

tillfällen inte var nykter. Ty skam att säga hade

jag genom sällskapslifvet äfven fått smak för starka

drycker. Men att denna olycksaliga smak skulle

störta mig i mitt lifs stora olycka, det kunde jag

aldrig ens drömma om.

Jag stannade hemma tills jag hade fullgjort

min värnplikt. Något val af lefnadsbana hade

jag icke bestämt mig för. Måhända var det pappas

afsikt att låta mig öfvertaga hans affärsrörelse.

Han nämnde emellertid aldrig något om det

till mig.

Under tiden gled jag utföre allt mera och mera.

Måhända var det detta pappa såg, hvarför han var

tveksam om hvad han skulle taga sig till med

mig. Mitt förhållande i hemmet blef allt sämre

och sämre. När mamma såg, att jag tidt och ofta

kom hem drucken, vågade hon inte lägga hand

på mig, ty när jag var öfverlastad var jag i stånd

till hvad som helst. Då var jag så retlig och

snarstucken och därtill uppbrusande och häftig,

något som mamma nogsamt hade reda på.

Kanske skulle jag kunnat räddas från gatan

och kamratlifvet och från därmed åtföljande

sorgliga förvillelser, om jag af min mor bemötts med

mera, hvad skall jag säga, kärleksfullt och

moderligt öfverseende. Men sedan jag en gång befann

mig på det sluttande planet så rutschade jag utför

med allt större och större fart.

Så ung jag än var blef jag likväl på kort tid

en lidelsefull drinkare. Sent på nätterna kom jag

hemraglande, och den ena sorgliga historien efter

den andra meddelades mina föräldrar om mina

galenskaper ute på stan.

Jag var en förlorad son, familjeflockens svarta,

vilsekomna får. Jag hade blifvit en rumlare redan

i ungdomen. Nu efter så många år förstår jag

hvilken beständig källa till grämelse och

bekymmer jag var för de mina, ja, hvilken förskräcklig

skam och vanära jag drog öfver mig själf och mina

gamla hederliga föräldrar.

Hvarifrån jag fick pengar att dricka? Ja,

penningar skaffar man sig nog, när det gäller att

tillfredsställa en passion. När jag inte kunde

få pengar på ärligt vis skaffade jag mig sådana

på ohederliga vägar.

Jag visste hvar pappa hade sina värdesaker.

Dessa tillägnade jag mig, den ena efter den andra,

utan att han märkte det, förr än det var för sent,

och pantsatte dem.

Dessutom hade jag fått ett litet arf efter

mina gamla morföräldrar. Men det gick raskt

undan, och ofta hade jag svårt att få min allt

mera tilltagande törst stillad och tillfredsställd.

Men jag skulle inom kort bittert få uppskära

mina onda gärningars onda skörd.

***

III.

Ett mord på öppen gata.

Jag nämnde att jag stannade i hemmet ända

tills jag hade fullgjort min värnplikt. Bland andra

kamrater som jag hade och umgicks med var en

yngling, som jag känt och lekt med ända sedan

vi voro barn. Yi tyckte rätt mycket om

livar-andra och svirade äfven tillsammans. Ibland

försträckte han mig pengar till rusdrycker, hvarför

jag kom i ett visst beroende af honom.

När så det lilla arfvet efter mina morföräldrar

föll ut bad han mig få låna omkring 160 kronor.

»Naturligtvis får du det, gamle vän, och nå’n

revers behöfs visst inte. Vi känna ju hvarandra

så väl. Du kan ju som handslag på saken bjuda

mig in här ett tag.»

Och inne på närmaste källare både gafs och

togs det ena »handslaget» efter det andra, men

hur pass trofasta dessa vännens handslag voro,

det skulle snart visa sig.

Plågad af en aldrig stillad törst uppsökte jag

snart nog min vän och kräfde honom på mitt lån

till honom.

»Ah, så brådskande är det väl inte. Det kan

du väl vänta en stund med», blef hans svar.

För resten var ingen tid förliden; men det

retade mig att jag inte kunde få mina pengar när

jag mente mig vara i så stort behof af dem. Vi

började gräla. Det ena hårda ordet gaf det andra,

och det hängde såsom på ett hår att vi kommit

i handgemäng,

Slutligen sade han mig rent ut, att han visst

inte tänkte betala mig mina pengar. Jag hade ju

hvarken revers eller vittne på lånet. Jag kunde

kräfva bäst jag gitte, han ämnade dock aldrig

betala.

Vi skildes åt i vredesmod. Den gamla

vänskapen var förbytt i glödande hat. Jag kände mig

förorättad och kränkt och besviken på min

barndomsvän. Jag hatade honom för hans trolöshet

och öfvermod, och jag rufvade öfver hur jag på

bästa sätt skulle kunna hämnas den lidna

oförrätten. Från den dagen undveko vi hvarandra

lika mycket som vi förut uppsökt och funnit nöje

i hvarandras sällskap.

Helt oförmodadt mötte jag emellertid en dag

min gäldenär i Stadsgården. Som vanligt var jag

berusad och visste inte mycket livad jag gjorde.

Öfverlastad som jag var började jag på ett ohyfsadt

sätt att fordra hvad han var skyldig mig.

»Dina pengar?» svarar han i en öfverlägsen

och föraktfull ton. »Hvad bryr jag mig om dina

pengar.»

»Ge mig mina pengar!» skriker jag, ur stånd

att längre behärska mig. »Ge mig mina pengar,

säger jag, annars skall du få se på annat.»

»Så du pratar. Jag har ju sagt dig, att jaginte tänker betala dig dina pengar, så dumt som

du burit dig åt. Adjöss med dig och kräf mig

inte mer, ty det nyttar ingenting till.»

Vid detta tal blef jag så rasande, så jag skulle

ha kunnat bita honom, om jag varit i tillfälle

därtill. Det kokade och sjöd inom mig. Vreden fick

mig helt i sitt våld. Följande ögonblickets

ingif-velse rycker jag blixtsnabbt upp min sammanslagna

stora fällknif, som jag alltid bar på mig, och riktar

med denna ett kraftigt slag åt hans hufvud.

Slaget träffade tinningen. Med ett kvidande,

som gick mig genom märg och ben, sjönk han

ned orörlig vid mina fötter. Jag stod som

fast-naglad på stället. Var jag en mördare? Höll

lifvet på att flykta? Hade jag mördat min käraste

barndomsvän och det för några lumpna kronors

skull?

Det var vreden och spriten som hade satt

mordvapnet i min hand. Gode Gud! Hvad skulle

jag göra? Fly? Men hvarthän? Mina lemmar

nekade mig sin tjänst. Där stod jag fortfarande

med fällknifven i min knutna hand, och den

hopsjunkna kroppen på trottoaren framför mig.

Det blef strax folksamling omkring oss. Polis

skyndade till, och jag blef arresterad på fläcken.

Jag skalf i hela min kropp. Store himmel! Min

stackars barndomsvän! Så långt hade det då gått

med mig. Det kunde inte gärna blifva värre:

jag var en eländig mördare. Mina händer voro

besudlade af människoblod.Snart kom en läkare till platsen. Man ville

ju gärna tro, att den slagne endast var afsvimmad

och låg medvetslös. Men doktorn förklarade genast,

efter en kort undersökning, att det utdelade slaget

hade verkat som en elektrisk stöt och medfört

så godt som ögonblicklig död.

Som i en ohygglig dröm hörde jag allt hvad

som sades och såg allt omkring mig. Jag blef

fullständigt nykter där jag stod. Skräcken och

den våldsamma sinnesrörelsen hade gjort mig nykter.

Mekaniskt svarade jag på alla frågor och i

slö likgiltighet följde jag den uniformerade

konstapeln till polisstationen, åtföljd af en hel massa

människor, som tycktes icke nog kunna begapa

den unge man, som så plötsligt gjort sig förskylld

till ett så svårt brott.

Bilden af min mördade barndomsvän förföljde

mig både natt och dag. Om och om igen

genomgick jag i mitt minne de samtal vi haft med

hvar-andra, hans sista ord, hans genomträngande kvidan

vid dråpslaget, den slocknade blicken i de bristande

ogonen, allt stod outplånligt inristadt i mitt sinne.

Men äfven andra bilder frammanades ur min

själs gömslen: mina lyckliga barndomsdagar och

mina stackars gamla föräldrar.

Den rannsakning och dom jag hade att

genomgå emotsåg jag med stum förtviflan.

Det var dock inte utan, att ett svagt hopp

då och då trängde sig på mig: min ungdom och

att jag föröfvat mitt brott under rusets inflytande.Men detta hopp var dock endast såsom ett

bräckligt halmstrå, hvilket jag likt en drunknande, hvars

sista krafter äro uttömda, med en sista förtviflad

kraftansträngning grep tag uti. Yid denna

bräckliga räddningsplanka flöt jag omkring under många

mörka dagar och sömnlösa nätter.

***

IV.

Rannsakning och dom.

Utan minsta försök att komma undan erkände

jag mitt brott. Hvad skulle det för retsen gagna

att neka? Ju fortare jag kom igenom dessa

förskräckliga rannsakningar desto bättre. Detta

rotande i mitt brotts alla detaljer inför alla dessa

främmande människor i domssalen var något

riktigt ohyggligt.

Så ung jag än var började jag emellertid så

småningom förhärda mig för allt. Jag blef för

hvarje dag allt mera slö och likgiltig för mitt öde.

Det bekymrade mig verkligen inte det minsta hvad

de än gjorde med mig. Om de dömde mig till

döden eller till lifstids fängelse, kunde just göra

detsamma. Mitt lif var ju nu ändå en gång för

alla förspilldt, förfeladt.

Under tiden jag satt på rannsakning, fick jag

flera gånger besök af en varmhjärtad prästman,

förmodligen fängelsepredikanten, som talade mycket

bevekande till mig. Men jag var alldeles okänslig

för alla hans ord och förmaningar.

»Det går väl inte värre för mig än alla andra»,

var det afvisande och otacksamma svaret på alla

hans vänliga ord och föreställningar.

Den sista och afgörande rannsakningen kom

emellertid, då mitt sorgliga och ovissa öde

ändtligen skulle afgöras inför domstolen.

Jag infördes belagd med en grof, skramlande

järnkedja om både händer och fötter. Jag kunde

knappast röra mig, så otympliga och hindersamma

voro mina bojor. Att rymma min väg var dock

hvad jag minst af allt tänkte på.

Tingssalen var full af människor, en del af

mina bekanta voro där, resten ämbetsmän,

poliskonstaplar och vittnen. Efter uppläsningen af

protokollet från de föregående förhören blef jag

tillfrågad, ifall jag hade något att tillägga eller

anmärka.

Nej, jag hade ingenting att tillägga eller

anmärka. Jag blott önskade, att den plågsamma

ovissheten skulle skingras, och jag finge klart

besked om min framtid.

Så lyfte domaren ett papper i handen och

började läsa. Spänningen var för stark, jag höll

på att svimma. Det klack till i mig. Mitt hjärta

klappade så våldsamt i mitt bröst, att jag tydligt

kunde höra dess ängsliga, oroliga slag. En häftig

skakning, som om jag fått frossa, öfverföll mig.

Allt hvad jag riktigt klart kunde erinra mig

från detta sista förhör voro dessa domarens ord:

»— — att i ena bot dömas till lifvets mistande.»

Jag var en dödsdömd. Jag hade gjort upp

min räkning med ett lif, som jag nyss börjat lefva,

och som gifvit mig mera sorg än glädje, mera af

missräkningarnas bittra malört än af en verklig

glädjes honungssöta tillfredsställelse.

Efter domens uppläsande blef jag förd

tillbaka till min cell, där jag i min tryckande ensamhet

vidare fick tänka öfver min förtviflade belägenhet.

Jag var förskräckligt rädd och orolig. Eågon sömn

på nätterna var knappast möjlig. Jag förlorade

aptiten. Jag blef till ytterlighet mager, blek och

eländig. Jag sjönk ihop som en tomsäck. All

min ungdomliga spänstighet var fullständigt borta.

Jag försökte nog att inte tänka på det, men det

var lättare sagdt än gjordt. Att slå bort tanken

på en redan fälld dödsdom, lim tanklös man än

kan vara, är inte så lätt, skall jag säga.

Där satt jag i min hvitmenade, trånga cell,

slagen i järn, en dödsdömd förbrytare, en mördare

vid 22 års ålder! Hu, jag fryser i kroppen än i

dag, livar gång jag tänker härpå.

Straffet hade troligen inte blifvit så strängt,

om det inte kommit i dagen under förhören, att

jag uttalat hotelser mot den mördade. På grund

häraf blef jag dömd att mista lifvet för öfverlagdt

mord på min stackars barndomsvän. Men Gud

skall veta, att det ingalunda var öfverlagdt utan

ett direkt utslag af de eländiga rusdryckerna, som

i det närmaste hade rånat mig på alla mänskliga

känslor i mitt bröst och gjort mig till slaf under

mina djuriska lidelser.

Förbannelse öfver rusdryckerna! Hade inte

dessa varit, hade jag icke kommit i denna

sorgliga belägenhet. Rusdryckerna hade gjort mig till

den eländiga stackare jag nu var. De hade gjort

mig till mördare och öppnat fängelsets dystra

portar för mig. Och nu till slut skulle jag lägga

ned mitt hufvud på stupstocken och dö en afskydd

våldsverkares nesliga död.

***

V.

Ett hjärtslitande afsked.

Medan jag befann mig i min cell i afvaktan

på dödsdomens förverkligande, fick jag besök af

mina syskon och mina gamla föräldrar, som kommo

för att taga ett sista afsked af mig. I och med

dödsdomens tillkännagifvande var jag för resten

redan död i världens och samhällets ögon.

Mina syskon tyckte jag hade burit mig mycket

illa åt, som bragt en så förskräcklig skam öfver

dem alla. De beklagade mitt sorgliga öde, men

de voro förstås oförmögna att göra något för att

hjälpa mig.

Äfven min mor kom till mig, men hon syntes

kall och likgiltig för mig. Jag var oberörd af de

beklagande ord, hon talade till mig. De gjorde

intet intryck på mig. Jag bara önskade, att hon

skulle gå sin väg igen. Jag undvek att se på

henne, ty dels skämdes jag så förskräckligt, och

dels visste jag, att hon, fast hon beklagade mig

och uttryckte sin sorg öfver min usla belägenhet,

likväl tyckte att det inte var annat än rätt åt

mig. Som jag hade bäddat, så finge jag väl ligga.

En högre makt hade nu träffat mig för all min

oregerlighet i hemmet och därför att jag inte hade

tagit i akt en mors välmenta råd och förmaningar.

Jag gjorde orätt förstås, men jag kunde inte

förmå mig att känna något för min egen mor.

Det var alldeles, som om den sonliga kärleken

hade dött i mitt bröst. I min föreställning

förband jag alltid tanken på min mor med bannor

och kroppslig aga. Och af allt detta hade jag inte

blifvit en bit bättre. Snarare tvärtom. Ty jag

blef alltid så upprorisk i mitt sinne, när jag med

våld blef tvingad att vara snäll. Jag blef så

trotsig och så hård. Och jag hade alltid haft så svårt

att bedja om förlåtelse. Jag tyckte likväl, att det

minsta jag nu kunde göra var att be henne om

förlåtelse, fast jag tyckte också, att jag inte

behöfde be hvarken Gud eller människor därom,

enär jag nu hade fått min dom, som i sanning

var hård nog.

Jag fick mig ändock till att få fram:

»Förlåt mig, mamma, för allt hvad jag gjort.»

»Jag förlåter dig», sade hon. »Far har känt

det mycket svårt för dig. Så förskräckligt att

detta skulle hända; men hvad som redan är gjordt

kan nu inte göras om igen.»

O, hur sant var det inte; men jag kände mig

så obeskrifligt nedstämd vid den förebråelse, som

låg i själfva tonen, i hvilken dessa ord yttrades.

För resten var jag ju inte värd att äga en mor,

så det kunde just göra detsamma, hvad hon sade

eller hvad hon inte sade till mig vid afskedet.

Efteråt var jag likväl glad öfver, att jag bedt

henne om förlåtelse, ty det var sista gången här

i lifvet, som jag såg henne eller hörde något

ifrån henne.

Några dagar efteråt kom min far till mig på

besök. Genast vid inträdet i cellen greps jag af

en häftig smärta öfver hans utseende. Han såg

så förstörd och lidande ut. Hans hår hade grånat

betydligt sedan sist jag såg honom.

Så fort han kom in till mig, sjönk han ned

på den enda stol, som fanns i cellen och dolde

ansiktet i händerna. Han kunde inte säga något

på en god stund. Hans kropp skakades af

sinnesrörelse. Han grät och snyftade som ett

öfvergifvet barn.

»Min stackars gosse, att du skulle bereda oss

denna stora sorg!» kom det slutligen halfkväfdt.

Men rörelsen öfverväldigade honom, så att

orden nästan dränktes i snyftningar.

Jag kände mig alldeles tillintetgjord inför

denna stora sorg. Anblicken af min gamle, af

sorg nedbrutne fader förkrossade mig och

upprörde mig i min själs innersta.

Jag satt tyst och stum i mina kedjor på

sängbritsen.

Det var första gången jag sett min älskade

fader fälla tårar. Och dessa smärtans tårar götos

för min skull! O, huru de brände på mitt hjärta!

Hvilken vanartig son jag ändå hade varit! Jag

visste inte, hvar jag skulle göra af mig för skam

och blygsel. Äfven mina tårar runno i strida

floder. Det hjälpte något. Den tunga sten som låg

och tryckte på mitt hjärta blef likasom en smula

lättare.

När min far skulle gå, omfamnade han mig

och kysste mig på pannan, hvarefter han

skyndsamt lämnade cellen.

Detta hjärtslitande afskedsbesök förföljde mig

beständigt en lång tid framåt. Och än i dag efter

nära 30 års tid står hvarje detalj inristadt i mitt

minne. Jag såg intet annat framför mig än min

fars tårdränkta ansikte, antingen jag sof eller var

vaken.

Det var den smärtsammaste stund jag

upplefvat i hela mitt lif.

Min far kom mig att hoppas på benådning.

Medan han var hos mig sade han ett par gånger

om, att allt skulle göras för att min dödsdom

skulle bli förvandlad till lifstids fängelse. Han

kunde ju ingenting säga med bestämdhet. Allt

berodde ju på kungen. Men han trodde nog att

kungen skulle göra bruk af sin benådningsrätt.

***

VI.

Lifstidsfången.

Så började jag hoppas på nytt igen. Måhända

skulle man ändå ta hänsyn till min ungdom. Jag

hade hört sägas att kungen skulle vara en sådan

människovän.

Hit och dit gingo nu mina tankar. Än

hoppades jag på benådning och än hemföll jag åt

förtviflan öfver att dödsdomen kanske ändå skulle

gå i verkställighet. Den ena dagen gick efter

den andra i spänd förväntan på att benådningen

skulle meddelas mig.

Så en dag hör jag ovanliga steg utanför min

celldörr, den rasslande nyckelknippan sattes i låset,

järnbommen fälldes ned och dörren gick upp. Att

det var ett ovanligt besök, det förstod jag genast,

ty tillsammans med konstapeln inträdde både

direktören och en ämbetsman med ett dokument i

handen. Han började genast veckla ut papperet

och läsa högt.

Det var, som jag anade, min benådning.

Dödsstraffet hade förvandlats till lifstids fängelse.

Lifstids fängelse! Det var långt ifrån ljusa

framtidsutsikter. Jag var ju så ung, och jag kunde

lefva i många, många år ännu, och så att tillbringa

alla dessa år inom fängelsemurarne. Kanske hade

det då varit bättre att få dö och tagit straffet på

en gång och så få slippa ifrån alltihop.

Jag försjönk i slö likgiltighet för allt. Jag

saknade nu både vilja och förmåga att rätt fatta

det förskräckliga i min belägenhet.

Två dagar efter benådningens tillkännagifvande

blef jag transporterad i ensam fångvagn från

Stockholm ned på västkusten, till Varberg, som på den

tiden användes till straffängelse.

I sällskap med en fånggevaldiger gick vägen

öfver Göteborg, i hvars cellfängelse jag fick ligga

öfver natten. Hur väl jag minnes denna resa!

Vid framkomsten till den stora gula byggnaden

sutto direktören och hans fru i trädgården.

Fånggevaldigern gjorde honnör och jag tog af

mig mössan. Direktören mönstrade mig, men såg

helt vänlig ut.

»Är du ledsen?» frågade han uppmuntrande.

»Åh nej, inte så värst.»

»Var inte ledsen, du, min gosse, ty när du

kommer till Varberg, så skall du få se på lustigt.

Man ska inte sörja öfver sådant som inte kan

göras ogjordt.»

Hans ord, men framför allt hans vänliga sätt

upplifvade mig. Jag började se tingen en smula

ljusare. När allt kom omkring kanske det inte

var så förskräckligt som jag hade tänkt mig.

Direktörens vänliga bemötande gjorde mig riktigt

godt. Den vänlighet jag rönt här och hvar under

min långa fängelsetid skall alltid framstå för mig

som ljuspunkter i mitt eljest så dystra och trista

lif i det flydda.

Dagen efter fördes jag af en annan gevaldiger

direkt till Varbergs slottsfängelse. Under hela

färden bar jag järnkedjor om händer och fötter, så

resan var ju mindre treflig. Bojorna skafde och

gnagde oupphörligt. Men min vaktare

»vederkvickte» mig med så mycket öl jag ville dricka.

Klockan åtta på kvällen körde vi in på den

stora borggården. Ryktet hade gått före min

ankomst. Alla ville betrakta den unge mördaren.

Ett fängelse är en värld för sig. För hvarje ny

undersåte som anländer till detta rike måste alla

ha reda på hvad han går för. Och det är

besynnerligt hur snart man uppspårar hans föregående.

Det var visserligen förbjudet för fångarna att tala

med hvarandra, men jag kom snart underfund med

att man mycket väl kan meddela sina tankar

äfven på andra sätt. För öfrigt är det så godt som

omöjligt att tillämpa ett dylikt förbud i ett

gemensamhetsfängelse.

Vid denna tid hyste Varberg bortåt 800

lifstidsfångar. De flesta af dessa voro grånade och

till största delen förhärdade i last och brott. Jag

fick mig anvisad min sofplats, och i trots af den

skarpa och närgående mönstring jag hade att

undergå från de många granskande ögonparen gick jag

med högburet hufvud bort till den cell, där jag

skulle stanna första natten.

Hvarför skulle jag känna mig generad? Här

var jag ju lika god som alla andra. Vi voro

allihop i samma fördömelse. Tjufvar och banditer

hvarenda en. Här kunde åtminstone inte den ena

förebrå den andra. Det bästa vi kunde göra var

att hålla ihop, och det kan jag försäkra att vi

också gjorde, kanske mera till och med än hvad som

var både tillbörligt och nyttigt för oss. I denna

stund ägnade jag knappast en tanke på att mitt

lif var förspilldt och att jag skulle försmäkta ett

helt långt lif inom fängelsemurarna.

Någon hade sagt mig, att i fängelset gick det

lätt för sig att få starka varor, om detta var sant

skulle det nog bli ett lustigt lif, som direktören i

Göteborg hade sagt. Fast han naturligtvis inte

menade något sådant med sitt yttrande.

»Kan man få brännvin, då är jag nöjd», var

min sista tanke, innan jag somnade. Jag sof godt

hela natten ända tills man väckte mig kl. half

sex nästa morgon. Nu skulle det egentliga

fängelselifvet börja och en smula lugn inträda i mitt

stormupprörda lif.

Hitintills hade allt hvirflat rundt för mig i en

ursinnig hvirfvel; jag hade inte på långt när orkat

följa med. Ibland tyckte jag att alltsammans var

såsom en lång, stygg dröm och att jag ännu höll

på att drömma. Jag önskade vakna, men jag kunde

inte, hur mycket jag än ansträngde mig.

Allt som låg bakom mig framstod för mig

som ett dimmigt, hoprördt virrvarr — mordet —

arresteringen — rannsakningen — vittnesförhören

— den ohyggliga konfrontationen med offret för

min lidelse — mina anhörigas besök i fängelset

— det hjärtslitande afskedet från min gamle far

— dödsdomen — benådningen — den långa resan

hit ned, alla händelser gledo förbi som bilderna i

ett tittskåp, med den skillnaden likväl att det var

jag själf som samtidigt var både tittskåp och

åskådare.

Hädanefter skulle emellertid bilderna blifva

af annan karaktär, men icke dess mindre liffulla

och växlande.

***

VII.

Fängelselif.

Det var midt i högsommaren — under juli

månad — som fängelsets portar öppnades och, som

jag då trodde, för alltid slötos bakom mig.

Där ute kvittrade fåglarna, där sprungo de

oskyldiga barnen omkring och lekte, där strålade

solen, där doftade blommorna, där betade

boskapen på de gröna ängarna, där hoppade den muntra

skogsbäcken mellan stenarna, där ute sjöngo

vågorna sin brusande frihetssång. — — —

Ack, friheten! Den hade jag för alltid

förverkat. Frihet! Ett litet ord, men uti sig

inrymmande allt det dyrbaraste en människa äger här

på jorden. För mig var nu friheten en saga blott.

De grönskande träden, de surrande bina, de lekande

barnen, de doftande blommorna — allt där ute i

naturen talade om det jag var i så djup saknad

af: frid och frihet. När jag nu tänker tillbaka på

denna tid, så är det ett under att jag inte

förlorade förståndet vid tanken på hvad jag för hela

lifvet genom eget förvållande gått miste om.

Hvad än andra människor ägde, var jag en

stackars straffånge, dömd att framsläpa hvarje dag

af mitt usla lif i fängelset. — — —

Som jag redan omtalat blef jag väckt i god

tid nästa morgon. Nu skulle mitt egentliga

fängelselif börja. När jag kom in bland mina blifvande

kamrater på logementet blef jag vederbörligen

»presenterad».

Fångarna voro fördelade på olika logement;

ett dylikt kunde räkna ända till 130 man. I

hvarje logement fanns en ordningsman, vanligen

en af de äldsta bland fångarna. Denne åter

omgaf sig med ett s. k. »råd», som skulle vaka öfver

ordningens upprätthållande inom logementet.

Jag var redan iförd min fångdräkt af grå

buldan och hade fått mitt nummer; nu blef jag

af ordningsmannen anvisad min plats, där jag hade

att spänna upp min sofmatta — en sådan hade

hvarje man att sofva uti — samt förvara öfriga

små tillhörigheter.

Därefter blef jag framkallad inför

ordningsmannen.

»Tillman 103», sade han i myndig ton, »efter

hand ska’ du nog få reda på ordning och skick

här på platsen. Men ett par saker vill jag som

ordningsman här i logementet säga dig nu genast:

här hålla vi ihop, förstår du. Intet »bråkbinderi»Bråkbinderi» betydde anmälan till befälet rörande förseelser bland fångarna.,

ty det kommer surt efter vill jag lofva. Då blir det

rammelbuljong af, så du kanske inte säger ett knyst

mera. Kan vi bara hålla tillsammans så ska vi

nog förgylla upp tillvaron, må du tro. Du är ännu

grön, förstås, men du lär dig snart, ska du se.

Det nyttar inte att hänga hufvut, inte, ty det har

man ingenting för. Det som är gjordt kan nu

inte göras om. Men nu kommer konstapeln, så

nu kan jag inte säga mer i dag, för resten får

du dina vidare instruxer af rådet.»

Han nickade åt mig, att jag skulle vara tyst

och tänka på hvad jag hört, ty det sades inte mer

än en gång. Jag blickade omkring mig på mina

blifvande kamrater och umgängesvänner. Det var

inte utan att jag ryste vid anblicken af en hel

del gamla förhärdade boffysionomier. De hade i

många år lefvat af lasten och brottet. Det fanns

äfven en hel del yngre fångar, men det var de

äldre som hade största inflytandet inom logementet.

Var man något fördärfvad så blef man snart mera

fördärfvad genom det beständiga umgänget med

dessa i last och brott grånade män.

Jag fick sedan veta, att »bråkbinderi» ansågs

som ett särdeles svårt brott mot den oskrifna

lagen inom logementet; likaså rumsstöld. Straffet

bestod i prygel, och alla slogo den brottslige. Vid

gifvet tecken gingo alla löst på den olycklige.

Man slog med hvad man fick tag på, ibland kunde

någon rycka ur en af järnstängerna i sofmattan

och slå med. Den stackaren blef vanligtvis så illa

tilltygad att han i regeln måste föras direkt till

sjukrummet. Hvilka som slagit honom kom aldrig

i dagen hur mycket man än gjorde

efterforskningar. Alla hade noga inpräntat ordningsmannens

förmaning: att »hålla ihop». Och olycklig den

som öfverträdde förbudet!

Snart blef jag invigd i många märkvärdiga

ting, som jag aldrig kunde drömma om skulle

kunna försiggå i ett fängelse. Jag kunde få hvad

jag ville ha utifrån, bara jag betalte bra: tidningar,

romaner, tobak, brännvin.

Detta allt var visserligen strängeligen

förbjudet. Men penningens inflytande härskade lika

mycket inom fängelset som utom detsamma.

Fångknektarna voro inte omöjliga. De förmedlade gärna

affärer med fångarna. Men de fordrade sin dryga

procent förstås. Så fick man betala 30 kronor

för en kanna brännvin, och det bestämda priset för

ett par stöflar, tillverkade inom fängelset, var ett

kvarter af samma våta vara. Så lydde taxan.

En vidlyftig smuggling försiggick inom alla

logementen, med konstaplar som mellanhänder.

Handtverkarne bland fångarna förfärdigade allt

möjligt åt konstaplarna, och betalningen bestod

vanligtvis i brännvin och tobak.

Smugglingen försiggick på ett ganska listigt

sätt. Brännvinet, som konstapeln köpte, hälldes i

en oxblåsa, hvilken gömdes på ett förut aftaladt

ställe inom fängelseområdet. Eftersom »flaskan»

var af ett så smidigt och medgörligt material kunde

den med största lätthet stoppas innanför kläderna,

utan att på minsta sätt skrymma och göra en

misstänkt. Bedrägeriet var så godt som omöjligt att

upptäcka.

Samma morgon som jag blef invigd i dessa

här skildrade förhållanden blef jag på stället

bjuden på en bastant »gök»,d. v. s. kaffe och

brännvin tillsammans. Hade jag förut hyst minsta

tvifvel på smugglingstrafiken, så blef jag nu praktiskt

öfvertygad härom.

Jag och en annan ung fånge utsågs af »rådet»

att vara handtlangare åt hela logementet. Det

var naturligtvis förbundet med en viss risk, men

så var det ju också en stor »heder» inför

logementskamraterna. Men ve oss om vi hade yppat

något! Ty om befälet hade fått reda på hur det

gick till hade naturligtvis en sträng räfst hållits

både med konstaplarna och fångarna. Men jag

är rädd för att hvarken jag eller min kamrat hade

öfverleft den räfsten — om vi nämligen yppat

något.

Stundom kunde det dock icke undgå

fängelsebefälets skarpa öga, att en och annan fånge var

»rörd» af starka drycker. Då blef det förstås

genast undersökning och förhör. Men aldrig kom

man på det klara med sakens rätta sammanhang.

Ty så snart fångarna anade att det var »ugglor i

mossen» vidtogo de genast sina »mått och steg»

för att undgå upptäckt.

***

VIII.

Brännvinssmugglaren.

Ett ordspråk säger, att krukan går så länge

till källan tills hon spricker. Så gick det också

för mig. Sedan jag vistats tre år i Varberg blef

jag starkt misstänkt för smuggleri. Och den

misstanken var nog inte så obefogad heller. Att det

kunde gå så pass bra, som det gick, kan endast

förklaras på den grund att vi så troget höllo ihop,

alla fångar, och därnäst förstås att vi stodo i

maskopi med konstaplarna.

På grund af misstankarna kallades jag inför

direktören, som underkastade mig ett ganska

ingående förhör.

»Säg mig nu uppriktigt, Tillman, om det är

ni som smugglar in brännvin i fängelset. Vi ha

länge haft våra misstankar riktade på er, och jag

misstänker starkt, att ni är den skyldige.»

Direktören talade i en nästan faderlig ton till

mig. Men jag hade mina »instruktioner», och jag

visste att det var en farlig lek jag gaf mig in på,

om jag skulle tala sanning och berätta huru det

i verkligheten förhöll sig. Direktören talade både

länge och väl med mig, att jag skulle bekänna.

»Ser ni, Tillman, ni är ju ung», sade

direktören bl. a. i vänlig ton, »och jag förstår mycket

väl att ni lockats och tubbats till detta lurendrejeri ;

därför lofvar jag er, om ni bekänner utan omsvep,

så skall ni fullständigt befrias från allt straff.»

Jag teg och såg ned i golf vet.

»Se upp, Tillman! Nå, hvad säger ni till

mitt förslag? Ni slipper allt straff, om ni

bekänner. Men jag vill veta hur det här hänger ihop,

ty det är en skam för fängelset, att en sådan

trafik skall få fortgå.»

»Jag vet ingenting.»

»Nu säger ni ingen sanning, Tillman. Ni vet

nog, bara ni vill omtala det.»

Jag försökte se oskyldig ut. Men nog vet jag

hvad jag kände. På sätt och vis tyckte jag det

var synd om direktören. Hans vänliga ord gjorde

intryck på mig. Men jag tror att äfven om det

gällt mitt lif hade jag inte vågat säga något. Ty

jag säger ingen öfverdrift, men jag tror fullt och

fast att jag blifvit ihjälslagen, när jag kommit ned

till mina kamrater igen. Hellre då vara god vän

med mina medfångar och ovän med både

direktören och fängelsebefälet, än tvärtom.

Jag vågade helt enkelt inte bekänna. Litet

visste direktören hvad han sade, när han lofvade

mig fri från straff. Jag toge då hellre fängelsets

lagliga och resonliga straff, än jag utsatte mig för

risken att blifva lemlästad, ja, kanske rent af

ihjälslagen af mina medfångar inom logementet.

Jag skulle för egen del gärna gått direktören till

mötes; men i den situation, i hvilken jag befann

mig, hade jag endast en utväg att välja. Ty så

högt satte jag inte sanningen, att jag skulle vilja

bli en martyr för sanningens skull. Den tiden

skulle dock komma; nu var jag emellertid icke

mogen nog. Jag bäfvade vid blotta tanken på

den fruktansvärda opinion af hotande näfvar och

hämndfulla blickar, som skulle möta mig vid mitt

inträde i logementet, och denna starka opinion

skulle krossa mig, det visste jag, i trots af

direktörens vackra löfte.

När direktören förstod, att han inte skulle

komma någon vart med mig med godo, började

han ett ganska besvärande och närgånget

korsförhör, under hvilket han gång efter annan

beträdde mig med oriktiga och felaktiga uppgifter.

Jag bekände naturligtvis ingenting; men jag var

fast i alla fall, trots allt mitt nekande.

Direktören kom på det klara med, att jag var en af

smugglarne. Och slutet på visan blef att jag

måste krypa i »kurran». Jag fick sex dygns mörk

arrest i cell.

Men hvad betydde det? Jag tog det ganska

lättvindigt, ty jag visste på förhand att jag, väl

utkommen, skulle få min belöning. Efter de sex

dagarnas mörker med dess magra kost slog så

befrielsens timma. Huru de jublade emot mig och

samlades omkring mig och tryckte min hand och

klappade mig på skuldrorna och tyckte jag gjort

min sak som en hel karl!

»Hyfvens gjordt, Tillman! Det här ska du

inte ha gjort för inte, må du tro. Vi ha salat

ett kvarter och några godbitar som ha stått

för din räkning sen i går. För resten tror jag

konstapeln har en tår åt dig, han också.»

Det var ordningsmannen som gaf mig detta

erkännande, ett beröm som mer än väl uppvägde

den extra bestraffningen.

På kvällen när konstapeln aflägsnade sig

passade han på och strök förbi mig vid utgåendet.

»Tillman», sade han i lågmäld ton, »du har

gjort mig en väntjänst så god som någon annan.

Det ligger på det vanliga stället. I morgon när

vi gå in så kan du se om det passar. Det är ett

halft stop. Mera när du säger till. Och tack ska

du ha att du stod på dig.»

Så mycken vänlighet hade jag inte väntat

mig. Jag blef helt förlägen. Mina kinder glödde

af rörelse öfver allas vänlighet, inte minst

konstapelns.

Men hvad konstapeln beträffar så hade han

helt säkert mist sin plats, om jag sagt något, så

jag undrar inte på att han var tacksam till mig

för min förtegenhet. Han hade varit inte litet

ängslig för utgången.

***

IX.

En sjöresa.

Lifvet i ett fängelse innebär inte många

omväxlingar. Den ena dagen är väsentligen den

andra lik. Samma gråa, tunga, enformiga tillvaro

dag ut och dag in. Man kan på pricken säga

hvad som skall inträffa ett helt år på förhand.

De enda nämnvärda omväxlingarna äro ett och

annat fall af disciplinstraff, och så sjukdoms- och

dödsfallen. Men dylika »omväxlingar» äro ju inte

precis ägnade att pigga upp humöret, inte. Dock

får jag säga, att man på sätt och vis likväl

hälsade hvarje från den trista enformigheten afvikande

tilldragelse med en viss tillfredsställelse.

Därför var det med verklig glädje jag

tillsammans med 119 andra fångar inom olika

logement emottogo befallning att göra oss i ordning

att lämna Varberg. Det var förnämligast bland

de yngre som valet träffats. Det blef nämligen

allt mera tydligt för fängelsebefälet att de yngre

bland fångarne användes af de äldre som deras

handtlangare vid smuggleriets bedrifvande. De

äldre och de som varit flera år i fängelset

smugglade aldrig själfva. Det var alltför stor risk för

dem.

För oss yngre betydde det inte så mycket,

ifall bedrägeriet blef upptäckt. För en äldre fånge

däremot betydde det kanske en mångårig

förlängning af fängelsetiden. På den tiden räknades tio

år som lifstidsfängelse, och detta straff tilldömdes

i regeln en person, som blef straffad för tredje

resan stöld. Tjugofem år räknades som

lifstidsstraff för en för mord eller mordbrand dömd

person. Detta allt under förutsättning att fången i

fråga skötte sig oklanderligt inom fängelset.

För en äldre fånge att blifva beträdd med en

så svår förseelse som smuggling, skulle det kanske

betyda många års förlängning af det ursprungliga

straffet, och det ville naturligtvis ingen vara med om.

När dagen ändtligen kom, då vi skulle bege

oss af, gladde jag mig som ett barn. Resan gällde

Landskrona och färden gick sjöledes med ett

ångfartyg som hette »Saga», hvilket var förhyrdt för

vår räkning.

Så väl jag minnes den färden! Jag tror att

ett barn icke kunnat glädja sig mera åt en ny

och efterlängtad leksak än jag gladde mig åt

denna behagliga sjöresa. Jag hade från

domstolsutslaget och min första ankomst till Varberg

varit innesluten här i fyra år, hvarför denna färd

var en synnerligt välkommen omväxling i det

enformiga och trista fängelselifvet. Man fick då se

något annat än de nakna och kalla stenväggarna

med deras intetsägande hvitmenade

kalkrappning.

Ah, hvad det gjorde en godt att få betrakta

det vida, brusande hafvet och de grönskande,

skogbeklädda stränderna! Det härskade en nästan

andäktig stämning ombord under färden, så

upptagna voro vi litet hvar af att betrakta de liffulla

och omväxlande taflor, hvilka likt ett jättestort

panorama gledo förbi våra hungriga blickar.

Men, om vi gladde oss som barn, så gällde

också barnaregeln för oss: »Se och höra, men

inte röra.» Vi hade ingen rättighet till dessa ting.

Vi tillätös betrakta de vackra taflorna, emedan det

ingick i fängelsemyndigheternas plan att

transportera oss denna väg, och jag gissar också emedan

denna väg och detta fortskaffningssätt var det

billigaste.

Vi uppförde oss mönstergillt under hela resan,

något som också ångbåtskaptenen intygade.

»Jag vill hellre transportera 100 lifstidsfångar

än 20 beväringsynglingar, så fogligt och hyggligt

ha de alla uppfört sig.»

Det vitsordet gaf oss kaptenen, något som jag

sedan fick höra.

I Landskrona blefvo vi alla anställda på

yllefabriken, som stod i samband med fängelset

därstädes. Efter förhållandena hade jag det ganska

bra här. Här förtjänade jag ett par, tre kronor i

veckan, hvilken förtjänst man fick ut, om man så

önskade, för att förbättra fängelsekosten, som det

hette. Men dess värre förstörde de flesta bland

oss sina pengar på brännvin. Ty här så väl som

i Varberg smugglades det i stor utsträckning.

För min del höll jag mig mycket ordentlig

hela året jag vistades i Landskrona. Men efter

denna tid brann fabriken ned, och så bar det af

till Varberg igen, äfven nu sjöledes. Dessa

uppfriskande resor fram och tillbaka lefde länge i

i mitt minne och det var likasom jag kände det

bättre bara jag tänkte på dem.

***

X.

Oskyldigt i arresten.

Väl tillbaka i Varberg voro alla goda

föresatser som bortblåsta. Jag tänkte nog fortsätta

äfven nu och inte vidare befatta mig med

smuggling; men när jag kom tillbaka i min gamla

omgifning så återkommo äfven de gamla frestelserna

med förnyad styrka. Slutligen blef jag så van

och säker i mitt handtlangande, att jag blef för

säker.

Jag blef åter starkt misstänkt för

brännvinssmuggling. Det var besynnerligt att inte

konstaplarna blefvo misstänkta, ty huru skulle vi väl

få brännvinet så långt som inom fängelseområdet?

Så vidt jag vet hölls dock aldrig något förhör

med någon af konstaplarna. Eller också förstodo

de att helt och hållet fritaga sig från all

delaktighet i smugglingsaffären, och det kunde de

verkligen ha all orsak till, ty det inbringade dem en

ganska afsevärd biinkomst vid sidan af deras

reguliera aflöning.

En dag, just som jag gick ett ärende öfver

borggården, kom en konstapel och tillsade mig att

genast komma till direktören. Jag anade strax

hvad det var fråga om. För resten hade jag tagit

litet till bästa samma dag, dock inte värre än att

jag visste hvad jag gjorde. Konstapeln däremot

var åtskilligt på tre kvart, som man säger.

»Jo, nu är det allt slut på dig, må du tro.

Direktören har allt listat ut dig till sist.»

Jag blef förargad på konstapeln, ty han var

lika mycket skyldig själf. Men på grund af att

han hade druckit visste han inte riktigt hvad han

sade, ty eljest skulle han nog aktat sig för att

reta upp mig. Ty en öppen bekännelse från min

sida hade med säkerhet störtat honom också.

Hans brutala sätt förbittrade mig hvarför jag helt

morskt svarade:

»I så fall, konstapeln, går det sannerligen

inte bättre för er själf.»

Detta i hans tycke oförskämda svar förtörnade

honom till den grad att han boxade till mig i

ryggen så att jag for ett långt stycke framåt och

var nära att stå på näsan i marken. Jag vände

mig emot honom och stod färdig att rusa på honom,

ty nu blef jag ilsken på allvar, då direktörens

befallande stämma hördes från ett af fönstren en

trappa upp:

»Hvad ta ni er till? Hvad är det här för

friheter?»

Båda två ryckte vi till och stramade upp oss

det bästa vi kunde och snart stodo vi begge

framför direktören, som i en tämligen barsk ton

frågade hvad uppträdet på gården betydde.

Det blef förstås förklaringar å ömse håll. Jag

påstod, som sanningen var, att jag blifvit knuffad

i ryggen, och konstapeln påstod, något som ju

också var sant, (allt beroende på huru man ser

saken), att jag gjort motstånd under vägen upp

till direktören, att jag tredskats och varit

uppstudsig o. s. v. och det är det värsta en fånge

kan göra sig skyldig till.

Här behöfdes något af den ryktbara

salomonska visdomen för att skipa rättvisa; men i stället

afgjorde direktören saken på ett vida enklare sätt,

Konstapel Janson var en edsvuren statens tjänsteman,

jag åter en rättslös tukthusfånge, utan något

som helst medborgerligt förtroende. Jag gissar,

att direktören icke kunde döma annorlunda.

Hvad konstapel Janson påstod var naturligtvis

med sanningen öfverensstämmande, hvad jag åter

sade var utan all betydelse.

Följden blef den att jag ådömdes 14 dygns

arrest i cell. Jag insåg att det klokaste för mig

var att svälja förbittringen, men mina känslor voro

allt annat än vänliga gent emot min antagonist.

Det sjöd och brände inom mig, och jag svor att

hämnas på mannen. Hvad var mitt lif värdt för

resten? Jag kunde inte gärna få det mycket värre

än jag hade det. Mörka hämdplaner hvälfdes i

mitt sinne där jag satt i min ensamhet.

Hvad förhöret inför direktören beträffar rörde

det sig nu liksom förra gången om brännvinssmugglingen.

Men nu likasom förut var jag obeveklig.

Inte ett ord undföll mig om att jag smugglade

eller att konstaplarna voro våra medbrottslingar,

fast nog skulle jag önskat att konstapel Janson

blifvit afslöjad. Men om en föll, så måste alla

följa med, och det måste till hvad pris som helst

förhindras. Denna gång var jag mera på min

vakt, så att direktören icke kunde beslå mig med

något med afseende på mina uppgifter. Jag var

misstänkt, men något bevis emot mig fanns icke.

Andra dagen hade konstapel Janson order att

hålla vakt. Men då hade han sofvit ruset af sig

och kände sig mycket ångerfull öfver uppträdet

oss emellan. Han hade nu skiftat sinne och

valrätt ödmjuk. Han öppnade dörren på glänt så vi

kunde ha en liten språkstund.

»Hör nu, Tillman, det var ledsamt det här.

Men det kan väl bli bra igen, hoppas jag.»

»Ja, men med detta kan jag inte vara nöjd»,

svarade jag, djupt kränkt öfver den oförrätt jag

lidit. »Jag skall nog få råd hur jag skall göra,

bara jag väl kommer ut», muttrade jag, mera för

att skrämma än som ett verkligt hot. Han förstod

hvartåt jag syftade, och hade jag gjort allvar af

hotet, så kunde det blifvit nog så hett för

konstapel Janson.

»Käre Tillman», bad han så bevekande, »hvad

skulle jag väl tagit mig till? Om jag inte vältat

skulden på er, så hade jag själf fått sitta emellan,

och Tillman vet ju, att jag har hustru och barn.

Jag hade mistat min plats tvärt, och hvad skulle

jag då ha tagit mig till?»

»Ska jag då låta udda vara jämt?» frågade

jag, ty jag förstod undermeningen i hans ord.

»Ja, ja, just det ja, Tillman», återtog han

ifrigt, »och jag lofvar på heder och ära, att när ni

kommer ut ska ni få ett halft stop brännvin och

mera till längre fram, bara ni inte gör sak af det här.»

Jag var icke utan hjärta i bröstet, och därför

lät jag som sagdt »udda vara jämt». Och för att

säga hela sanningen gjorde mig det där löftet

ganska försonligt stämd.

***

XI. I stengården.

I det närliggande till fängelset hörande

stenbrottet eller »stengården», som det allmänt

kallades, arbetade vi dag ut och dag in. Det var

naturligtvis ett ganska tröttsamt och föga omväxlande

arbete, men till gengäld fick man ju vara ute i

friska luften och röra på sig.

Här utfördes olika slags stenarbeten såsom

trappstenar, grundstenar, tuktad sten och makadam,

till och med grafmonument utarbetades. Många

af fångarna voro skickliga stenhuggare. Här

borrades och sprängdes af alla krafter. Det var ett

beständigt rasslande och hackande från tidiga

morgonen till sena kvällen. Hvar och en hade sitt

vissa arbete att utföra. Vi hade inte lof att

samtala med hvarandra och vi stodo naturligtvis under

ständig bevakning.

Om någon skulle visat minsta försök till

rymning skulle vakten utan försköning skjutit på en,

därest man inte lystrat, när han ropat. Och det

är då inte vidare trefligt att få ett stycke bly i

kroppen på sig.

Men äfven om man skötte sitt arbete och var

ordentlig och skötsam på allt sätt kunde man

likväl råka rätt illa ut ändå. Eld och dynamit

kunna vara farliga nog att handskas med.

Vi voro tre stycken som brukade liålla på

och borra spränghål i den hårda graniten. Två

skiftades vid att hålla i borren och slägga, en var

förman. Lifstidsfångar voro vi alla tre.

En dag då vi hade borrat ett försvarligt djupt

hål i berget och lagt dit en duktig laddning

sprängämne inträffade en katastrof, som nära nog

höll på att kosta oss alla tre lifvet. Yi hade

just rensat borrhålet och packat ned sex skålpund

sprängämne, stuckit ned stubintråden och höllo som

bäst på med att stöta ned förladdningen, då min

kamrat, som förde släggan, slog miste -—• jag höll

laddstaken, som var af järn — och högg af

stubintråden just där förladdningen slutade. Till följd

af det oriktiga slaget uppkom en gnista, som

ögonblickligen antände krutet i stubintråden som

ledde ned till själfva laddningen.

Det dröjde inte så värst länge förrän den

korta trådstumpen var utbrunnen och en häftig

explosion inträffade. Hade vi bara anat att tråden

huggits af hade vi naturligtvis haft så mycken tid

på oss att vi hunnit springa därifrån, men ingen

af oss anade någon som helst fara.

Där stod jag helt lugn och höll laddstaken

med båda händerna och där stod min kamrat och

dammade på med släggan af hjärtans lust, under

det den tredje stod och tillsåg att allt gick

regelrätt och ordentligt till — alla tre fullständigt

omedvetna om den lifsfara vi utsatte oss för.

Med en ohygglig knall brakade skottet löst och

bergknallarna lossnade och vräktes om hvarandra

under våra fötter.

Förmannen lyftes högt upp på ett lösryckt

stenblock i samma ögonblick som laddstaken

slungades mot hans utsträckta arm och krossade den

på två ställen, under det den andra kamraten for

som ett annat trasbylte ned i en bredvid liggande

stenhög. Jag själf fick mig en så våldsam stöt,

att jag tillsammans med en hop stenskärfvor for

ett långt stycke ifrån de andra. Alla inhvärfdes

vi i en hvirfvel af stenskärfvor, eld och rök.

Det var några fasansfulla ögonblick innan

vi hunnit få klart för oss hvad som händt oss,

hur pass skadade vi voro, om vi voro rakt

fördärfvade eller om vi sluppit något så när

helskinnade ifrån affären.

Från alla håll och kanter rusade genast

konstaplar och fångar till olycksstället, öfvertygade

om att finna — som de sedan efteråt berättade

— endast ohyggligt lemlästade lik. Döm därför

om deras häpnad när de, sedan röken skingrat sig

något, sågo oss krypa fram mellan klippblocken,

dit vi blifvit slungade.

Som en försynens skickelse räknar jag den

säregna omständigheten att icke laddstaken gick

den väg, som den efter alla mänskliga beräkningar

borde ha gått vid skottets aflossande, ty i så fall

hade jag fått den rätt under hakan och rakt upp

genom hufvudet, hvilket naturligtvis hade för mig

varit detsamma som ögonblicklig död. I stället

flög laddstaken en annan riktning, bort ifrån mig

och, som jag redan berättat, slog till förmannens

arm, som han i förskräckelsen höll ut för att värja

sig, och slog af den på tvenne ställen.

Vi voro helt och hållet nedsotade i ansiktet,

på händerna och på kläderna af krutröken, ty vi

fingo skottet så godt som midt i ansiktet på oss.

Elden och lufttrycket bländade oss fullständigt.

Det dröjde en god stund innan vi kunde skönja

föremålen omkring oss. Och det dröjde rätt länge

innan vi blefvo i stånd att läsa och se ordentligt.

Doktorn fruktade till och med att vi skulle mista

synen för all framtid. För min del har jag men

däraf än i dag, jag kan nämligen inte läsa utan

glasögon vid dagsljus, och vid eldsljus icke utan

stor ansträngning.

Sedan den stackars förmannen, som fick armen

så illa skadad, blifvit förbunden och vi alla tre

blifvit omskötta af doktorn och en för tillfället

ditkallad sjuksköterska, blefvo vi sjukskrifna en

tid bortåt, tills vi hämtat oss igen.

Detta var dock inte den enda olyckshändelse

jag var utsatt för i stengården, fast jag aldrig tog

någon vidare stor skada.

En annan gång höllo vi på att lossa ett stort

stenblock. Vi voro fyra man om det. Tag för

tag ryckte vi på stenen med våra järnspett, allt

under det vi »hojade» till på stenarbetarvis.

Strax nedanför, där vi höllo på att arbeta,

låg ett gammalt öfvergifvet stenbrott, som var

ganska djupt. Stenblocket, som vi höllo på att

lossa befann sig strax vid själfva kanten af detta

stenbrott. Vi voro nog litet rädda för det branta

stupet alldeles intill där vi stodo; men vi hade ju

fast mark under våra fötter, så någon fara tyckte

vi inte fanns for handen.

Men plötsligt gaf stenen vika och for in på

mitt spett med den påföljd att jag kastades öfver

ända åt stupet till. Spettet högg nämligen tag i

bältet som höll förklädet fast, hvilket jag till råga

på allt hade vecklat upp för att det inte skulle

vara så mycket i vägen under arbetet.

Allt var ett ögonblicks verk. Jag rycktes

med och kastades bortåt det branta stupet till.

I min förskräckelse trodde jag så säkert, att min

sista stund var kommen. Ty hade jag slungats

ned i det djupa stenbrottet hade jag utan tvifvel

funnit min död.

Men hvad hände? Just som jag af den

väldiga stöten slungas mot bråddjupet, fastnar jag

alldeles intill själfva kanten med bägge benen i

en klyfta mellan två stenblock. Där kilades jag

in med en sådan fart, att både bälte och förkläde

slets i stycken och följde tillsammans med järnspettet

och stenblocket under stort brakande ned i djupet.

Jag hisnade och erfor en verklig

tacksamhetskänsla — till hvem gaf jag mig inte tid till att

reflektera öfver — att jag för så godt pris

undsluppit ett så hemskt öde som att krossas till döds

mot de skarpa stenarna i det gamla stenbrottet.

När kamraterna sprungo fram, skrattade jag,

och tyckte jag haft »god tur», som sluppit så

lindrigt undan. Att jag på detta underbara sätt

räddades från en säker död gaf mig dock åtskilligt

att tänka på. Som en blixt slog den tanken mig:

»två gånger har du nu på ett underbart sätt

räddats från en oundviklig död. Detta är Guds finger.»

Men lika hastigt som denna tanke blixtrat

till inom mig, lika snart blef det kolsvart natt

igen. Att en högre makt ingriper i människans

lif, det var det allra sista jag skulle ens ägna den

flyktigaste tanke åt. Jag var fullständigt likgiltig

för allt annat utom för det närvarande. Det föll

mig aldrig in att tänka på andra ting än hvad

som direkt hade samband med min tillvaro inom

fängelset.

***

XII.

”Den förgyllda ligan”.

Året efter skickades jag och 79 andra

liftidsfångar till Karlskrona. Varbergs straffanstalt skulle

nu hufvudsakligen blifva ett disciplinärfängelse.

I Karlskrona skulle finnas en mycket sträng

direktör, som alla fruktade, sades det. Vi knappast

talade om någonting annat under hela resan dit

än om den stränge direktören. Han hade dock

en mycket god sida, han hjälpte nämligen på allt

sätt de fångar, som skötte sig. Detta hviskades

ockå man och man emellan, och då jag hörde det,

blef jag verkligen glad, ty jag hade nu börjat

tröttna på mitt supiga lif och önskade bli en

hygglig människa, det vill här säga en hygglig

lifstidsfånge. Ty det är nog lättare sagdt än gjordt att

midt ibland utstuderade brottslingar af alla slag

försöka bli en riktig människa.

I samband med denna önskan började jag

likaledes hysa ett hopp — visserligen mycket

svagt, men det var likväl ett hopp — om att

ändtligen än en gång blifva en fri man och slippa

ifrån det eländiga träldomslifvet inom

fängelsemurarna.

Här skötte jag mig också som en hel karl,

hvad jag själf skall säga. Jag smugglade aldrig

med brännvin, men väl med böcker och tidningar.

Ty andra böcker än bibeln och psalmboken och

ett par, tre andra böcker af religiöst innehåll

bestods icke af fängelset.Numera är dock förhållandet annorlunda. Och sådana böcker voro

icke i min smak. Religiösa böcker — bibeln icke

undantagen — tyckte jag var det tråkigaste, jag

visste. Jag vet ej, om det var det gammalmodiga

trycket eller det gammalmodiga stafsättet eller det

för mig obegripliga innehållet eller kanske allt

detta sammanlagdt, som gjorde att jag nästan blef

i misshumör, så snart jag bara såg en bibel.

Romanläsning var däremot riktigt i min smak,

och ju mera spännande intrigerna voro desto bättre.

Inga andra än riktiga röfvarromaner dugde. Det

måste handla om stöld och inbrott, om mord och

våld och blodsutgjutelser. Ju mera bloddrypande

och hårresande desto mera njöt jag af läsningen.

Mina favoritböcker voro långt ifrån att

uppväcka några ädlare känslor hos mig, ty att

beständigt läsa om brottslingars och dåliga

människors bedrifter och klammeri med polis och

myndigheter måste ju tvärtom verka motsatsen. Ja,

jag går så långt, så jag påstår, att dylik läsning

väcker till lifs det allra sämsta hos människan och

befäster en brottsling i hans brottslighet. Och för

en person, som valt brottet till sitt lefvebröd, ger

läsandet af en sådan bok uppslag och idéer till

planerande och utförande af nya brott vid

frigifningen från fängelset. Sådan läsning som t. ex.

»Den förgyllda ligan i Paris» och »Den svarta

fröken» voro böcker, som särskildt föllo mig i

smaken. När jag hade en sådan bok i cellens

ensamhet, frågade jag litet efter den öfriga

världen. Men den dag, eller kanske jag borde säga

natt, skulle likväl randas, då jag för alltid komme

att upphöra med dylik läsning. Röfvarromanen

skulle upphöra att längre tjusa mig. Trollkraften

skulle brytas och mina tankar riktas på

allvarligare ting.

En söndagseftermiddag, just som jag satt och

läste i min favoritroman, »Den förgyllda ligan»,

öppnades celldörren och några damer kommo på

besök. Besöket gällde naturligtvis inte mig

personligen, utan fängelset, som de besågo.

Jag fick förstås brådt med att förskaffa undan

min bok, som jag gaf respass under sängen.

Sällskapet dröjde endast ett par, tre minuter, hvarpå

det åter aflägsnade sig, och dörren slogs i lås.

Jag återtog min afbrutna läsning. Men om en

liten stund öppnades dörren ånyo, och för andra

gången måste »Den förgyllda ligan» slängas undan.

Det var nätt och jämt jag hann få undan boken,

när en af damerna, som nyss varit inne, stod

framför mig, och dörren stängdes bakom henne.

I förstone häpnade jag och kunde rakt inte

begripa, i hvad afsikt hon kom och hvad visiten

egentligen gällde. Hon såg mycket god ut, och

det slog mig strax, att hon möjligen var religiös,

ty jag hade hört andra berätta, att de likaledes

haft besök af damer, som talat med dem i

religiösa ting.

»Ni skulle börja tänka på er själ, Tillman»,

sade hon helt obesväradt och såg på mig med sina

goda ögon.

Den personliga och det ovanliga i

uppmaningen gjorde mig helt förvirrad. Hvilket

besynnerligt tilltal! För en lifstidsfånge att tänka på

sin själ! Men då måste jag först vara försäkrad

om, att jag hade en själ. Och det återstod att

bevisa. Men eftersom jag inte ville vara oartig

mot en dam, i synnerhet som jag visste, att

hennes afsikt var den bästa, svarade jag mera för att

säga något:

»Jag tänker, att jag inte är sämre än andra.»

»Det var nu inte min mening, Tillman, att

göra några jämförelser huruvida ni är bättre eller

sämre än andra. Jag menade ingenting annat än

just, hvad jag sade, att ni skulle vända er till Gud

och börja tänka på ett lif efter detta.»

Nu hade jag samlat mig efter den första

öfverraskningen, så nu tyckte jag, att jag gärna kunde

säga henne mina tankar. Jag hade varit med

om åtskilligt resonemang inom fängelset rörande

religiösa spörsmål, så jag hade tämligen reda

på mig.

»Men jag tror inte på ett lif efter detta. Då

jag dör, så dör jag som ett djur, och därmed är

allt förbi.»

Jag försökte göra min röst så karsk och

bestämd som möjligt, och jag tyckte, att jag sagt

något riktigt bra.

Men jag skulle snart komma underfund med

annat. Med stort saktmod och öfverseende

började hon tala med mig alldeles som hon tagit för

gifvet, att jag måste komma att tro precis som

hon trodde. Men jag försäkrar, att i den vägen

hade jag ingen tro alls, jag var likgiltig för det

hela, det var alltihopa.

»Ni tar mycket miste, Tillman», sade hon

bland annat, »och det är ni dess värre inte ensam

om. Både ni och jag icke bara hafva en själ,

utan vi äro själar; ni är en odödlig själ, Tillman,

och denna själ kan förloras eller frälsas, och ni

är själf ansvarig för hvilketdera det blir. Yi äro

skyldiga aflägga räkenskap inför Gud en gång,

huru vi användt det dyrbara jordelifvet. Och

jordelifvet är inte målet, det är endast medlet för något

högre.»

»Men Gud, fröken, Gud, hvem är egentligen

Gud? Jag kan inte se honom, hur kan jag då

veta, att han finnes till? Jag kan väl inte ge

mig till att tro på något, som jag inte vet finns till.»

Den ädla damen — Gud välsigne henne! —

blef mig inte svaret skyldig.

»Har ni tänkt på, Tillman, att hela världen

är full af saker och ting, som vi hvarken förstå

eller begripa, som vi hvarken kunna se eller

höra och hvilka likvisst äro till och äro lika starka

verkligheter som de ting, vi se och uppfatta med

våra fem sinnen.»

»Ingen har likväl kommit tillbaka från de

döda och talat om sina erfarenheter där. De döda

tiga, och vi höra ingenting ifrån dem.»

»Och likväl finns det en annan värld, en värld

mera verklig än den vi lefva i. Det är endast

vi, som äro så tröga, så blinda, så döfva, att vi

inte förmå uppfatta något af denna världen,»

»Jag vill inte gärna disputera, men hvad

tjänar det till att tro på Gud och på en odödlig själ

och allt det där?»

»Mycket», kom det snabba svaret, och nu var

jag fångad i min egen fälla, »mycket, ty det jag

verkligen tror på, det gör jag. Om jag tror, att

jag har eller rättare är en själ, så handlar jag i

öfverensstämmelse därmed, och tror jag på Gud,

så aktar jag mig för att utföra sådana handlingar

eller uttala sådana ord, ja, jag vaktar mig till och

med för sådana tankar, som jag känner och vet

vara Gud misshagliga. Tror jag, att jag är en

evighets varelse och att likaledes alla mina

medmänniskor äro det, så kan jag omöjligt lefva bara

för det närvarande, för dagen, för ögonblicket,

görande hvad det lägre i människonaturen lyster och

åstundar.»

Hon talade med en öfvertygelse och en värme,

som gjorde ett djupt intryck på mig. En präst

kunde inte tala bättre, tyckte jag.

»Vi talade om Gud», fortsatte hon, ty jag

tyckte, att jag rakt ingenting mera hade att säga,

»men nog har ni känt något inom er, Tillman,

som dels gillar och dels ogillar de handlingar, ni

begår och de tankar, ni tänker?»

Frågan ställdes så direkt till mig, så jag inte

kunde annat än medgifva detta.

»Hvad är väl detta ’något’ annat än Gud,

som inte alls är så långt borta eller är så svår

att finna? Och säger oss inte det vi kalla

samvetets röst, hvilken röst inte är annat än Guds

röst, att det onda straffas och det goda belönas?

Och ger inte erfarenheten samvetet rätt i detta?»

Åter måste jag göra ett medgifvande. Jag

började nu känna mig ganska besvärad; men inte

så den talande. Plötsligt rasslade nyckelknippan

i dörren? Den bestämda tiden för samtalet var

tillända, dörren öppnades, en konstapel visade sig,

och damen steg upp och sade mig ett vänligt

farväl, i det hon uppmanade mig att närmare

öfvertänka, hvad vi samtalat om.

Men den uppmaningen kunde hon gärna

besparat sig, ty jag kunde rakt omöjligt tänka på

annat än just detta. Hennes ord om Gud och

samvetet ringde i mina öron oaflåtligt från samma

ögonblick den ovanliga missionären lämnat min

cell och dörren stängts till och jag åter var i min

ensamhet.

För första gången i mitt lif — hur underligt

det än kan låta — kände jag mig som en stor

brottsling. Jag tyckte, jag lefvat förgäfves, och

inte det allenast utan framlefvat de gångna åren

som en eländig stackare, som ärligt var värd det

straff, jag allaredan fått mig tilldömdt. En hel här

af tunga tankar stormade emot mig och sargade

mig i min själs innersta. Men jag stred tappert

emot. Jag försökte slå bort alltsammans.

»Det är bara prat allt det där om Gud och

själen», sade jag till mig själf och sökte fram »Den

förgyllda ligan» under sängen igen. Jag fortsatte

min af brutna läsning; men det ville inte lyckas

mig att samla tankarna kring boken. Jag var

träffad rakt i hjärtat af sanningens skarpa pilar.

Jag blödde af de djupa sår, jag erhållit. Ett stort,

svart mörker öfverföll mig. Jag slängde

romanen ifrån mig och började en orolig vandring i

min trånga cell, fram och tillbaka, af och an, utan

uppehåll, utan hvila.

Jag började slitas emellan tvenne starka

makter. En strid hade uppstått, som skulle vara hela

natten, en strid, hvilken skulle afgöra ett

människoöde.

***

XIII.

En Jakobskamp.

Jag kände, att jag kommit till en afgörande

vändpunkt i mitt lif. Det samtal, jag haft med

denna allvarliga kvinna, hade så att säga vändt

upp och ned på hela min inre människa. Jag

kunde inte längre vara likgiltig inför religiösa

spörsmål. Jag måste tänka. Jag tvingades

därtill af en inre oförklarlig makt.

Den natt, jag nu tillbringade, var säkerligen

den längsta och svåraste jag i hela mitt lif

upplefvat. Ljusen släcktes. Det var sängdags. Men

för mig fanns ingen tanke på hvila. Vakten gjorde

sin sista visitationsrond för natten. Det blef så

tyst, så tyst i den dystra byggnaden. Alla sofvo.

Endast jag var vaken. Allt emellanåt hörde jag

vaktpostens afmätta steg i den nattliga stillheten

och tornklockans slag, som hvarje kvart och timme

klingade ut i den mörka rymden öfver den

sof-vande staden.

Jag fortsatte oafbrutet min enformiga och

tröttsamma vandring på cellgolfvet. Det samtal,

jag haft, sysselsatte mig på det lifligaste. Jag

kan inte förklara än i dag, hvarför jag skulle

komma i sådan oro och att mitt inre skulle råka

i sådant uppror. Men jag förmodar det var, hvad

man kallar, en »besökelsetid». Ja, jag blef inte

bara besökt utan rent af hemsökt, så stora voro

mina kval.

Mina tankar spekulerade hit och dit. Religion.

Gud. Själen. Lifvet. Döden. Evigheten.

Samvetet. Sådd och skörd. — — Gud! Bedja till

Gud, ha, ha. Bedja — —. Ja, jag skrattade

verkligen, ty tanken syntes mig så löjeväckande.

Jag trodde ju, att inte någon Gud fanns till. Jag

kunde väl inte tala till tomma luften heller. Jag

skrattade; men det var ett bittert, hjärtskärande

skratt.

»Märkvärdigt ändå», sade jag till mig själf,

»hvilken visshet denna människa ändå ägde. Hon

talade ju om Gud och själen och evigheten

alldeles som om intet annat funnes till i världen.

Lyckliga människa! O, om jag ägde samma

visshet! Denna ångestbörda trycker mig till jorden.

Hvarför blef jag väl skapad? Och hvem skapade

mig? Och hvarför är jag här? Hvadan och

hvarthän?» — — —

En månstråle började förstulet titta in genom

det trånga cellfönstret. Först var det endast en

liten, liten smal strimma; men så småningom bl ef

den allt större och större. Det var så

besynnerligt med den där månstrålen, ty det föreföll mig

med ens, som om den hade något att säga mig i

min stora bedröfvelse. Det var likasom en

öfver-jordisk besökare hade kommit in till mig. Jag

satte mig på stolen och tog mig om liufvudet och

försökte tänka så redigt och lugnt som möjligt.

Nu började äfven andra minnen dyka fram i mitt

sinne.

Jag började tänka på den text, prästen

predikade öfver sista söndagen. Han hade talat så

vackert om den förlorade sonens hemkomst till

fadershuset. Ja, visst var äfven jag en förlorad

son, det kunde jag då inte bortresonera. Jag var

en förlorad son. O, min far! Min stackars gamle

far! Hvilken sorg hade jag inte bragt öfver hans

gråa hufvud!

Ack, äfven jag började längta efter att »stå

upp och gå till min fader». Innerst i mitt hjärta

började en obestämd känsla röra sig, en

oförklarlig åtrå att i likhet med den förlorade sonen i

liknelsen öfvergifva det usla lif, jag hittills fört i

bedrägeri och dryckenskap, i svordom och uselhet

af många slag och verkligen börja ett annat lif.

Om jag skulle försöka bedja. Men jag hade

aldrig i hela mitt lif böjt knä, utom då jag för

första och enda gång gick till nattvarden, och dåvisste jag inte mycket, hvad jag gjorde. Jag hade

hvarken mening eller allvar med min handling.

Klockan i stadens kyrktorn slog tolf dofva

slag. Nu kunde jag vänta nattvaktens tillrop när

som helst. Ty hvarje natt vid vaktombytet måste

den nytillsatta vaktposten knacka på hvarje

celldörr, och fången innanför måste svara, så att han

vet, att fången är där.

Mycket riktigt. Nu hörde jag, att vakten

börjat sin nattliga rond. När han bultade på min

dörr, beliöfde han inte först väcka mig, ty jag sof

ju inte. Likväl dröjde jag något, innan jag

svarade, på det han inte skulle misstänka, att jag

var uppe och fullt påklädd. Jag kunde eljest

riskerat, att han öppnat dörren och kommit in,

och hvad slags förklaring skulle jag väl då kunnat

lämna honom?

I det jag svarade på vaktens tillrop, lyfte jag

upp mitt hufvud ur händerna och såg till min

häpnad, att cellen var nästan alldeles ljus. Den smala

strimman hade vuxit till en hel ljusflod, som

strömmade rakt in i cellens mörker.

»Förlorade son, kom hem! Din jordiske

fader skulle sluta dig till sitt hjärta, det vet du,

huru mycket mera då den himmelske fadern, som

är en fader öfver allt, hvad fader heter i himmelen

och på jorden.» — — —

Ja, så var det prästen hade sagt i sin

predikan. Och nu tyckte jag fullmånens ljus sade

detsamma. Ty likasom månljuset upplyste denmörka och dystra fängelsecellen, så ville äfven ett

högre ljus stråla in i min själs mörker.

Med blicken riktad upp emot den

gallerför-sedda cellgluggen, därifrån månljuset strömmade

in till mig, föll jag på mina knän och började

snyfta och bedja. Och en underlig bön blef det.

Jag som aldrig, aldrig hade bedit förr.

»O, Gud», suckade jag i min själavånda, »om

det finnes en Gud, så fräls min själ, om jag har

en själ, ty jag önskar som en förlorad son stå upp

och gå till min fader. Hjälp mig, Herre Gud, i

min stora nöd!»

I samma stund kom öfver mig ett underbart

lugn. Mitt hjärta smälte. Det blef så underligt

varmt och ljust inom mig. Jag fick syn på

månen, där han lyste på den djupblå natthimmelen,

och jag tyckte han log så vänligt emot mig. Jag

var ju en människa, äfven jag, fast jag var en

tukthusfånge. Gud älskade då äfven mig. Om

jag var en odödlig själ, så var jag ju utgången

från honom, hvad var då naturligare, än att jag

vände tillbaka till mitt eviga ursprung. Så kände

jag det i denna stund.

Jag tog fram den gammalmodiga bibeln, som

jag förut aldrig brytt mig om, lade den på bordet

och öppnade den på måfå, i tanke att jag vid

månens svaga ljus skulle kunna läsa någon vers därur.

Där låg boken uppslagen på bordet framför mig,

men det var omöjligt att urskilja bokstäfverna.

Men jag erfor något, som jag aldrig förut erfariti hela mitt lif. Jag hade i likhet med bibelns

Jakob »kämpat med Gud och fått öfverhanden.»

Först långt öfver midnatt lade jag mig ned

på min hårda madrass och insomnade med en skön

känsla, en öfversvallande känsla af glädje och

tillfredsställelse. Jag kände, att en förändring

försiggått med mig.

***

XIV.

Mitt första eldsdop.

När jag vaknade på morgonen kunde jag i

förstone omöjligt reda ut mina tankar. Jag var

helt förvirrad. Men med ens stod allt klart för

mig. Den sanna friden och tillfredsställelsen erfor

jag alltjämt. Jag skulle likväl snart få pröfva på

hur pass äkta min omvändelse var.

Jag hade min sysselsättning i smedjan, där

vi arbetade en hel hop; de flesta voro några riktigt

svåra krabater skall jag säga.

Tvärt emot min vana inträdde jag alldeles

tyst i smedjan, när vi på morgonen skulle börja

dagens arbete. Detta väckte genast en viss undran.

Ty jag brukade vara en riktig lustigkurre,

upplagd för det muntra och roliga. Jag brukade

alltid sjunga visor och operettkupletter och dylikt,

en del häraf kunde jag innan jag kom in i

fängelset och en del hade jag lärt mig sedan.

Nu däremot var all lustighet som bortblåst.

Jag skulle inte kunnat sjunga en rolig visa, om

jag fått aldrig det.

»Hur är det fatt, Tillman?» frågade en ur

hopen. Jag märkte, att alla sågo bort på mig.

Man väntade tydligen en förklaring.

»Jag har funderat mycket i natt», svarade

jag undvikande. »Men några visor kommer jag

inte att sjunga längre.»

»Hvad nu då?»

Det var den smed jag arbetade åt, som

plötsligt vaknade upp öfver mitt besynnerliga svar.

Han ställde sig att stirra på mig en lång stund.

Han blef i början så häpen öfver mitt uppträdande,

att han inte visste hvad han skulle säga.

»Har Tillman kommit på allvarliga tankar?»

kom det slutligen.

»Ja, jag tror att något händt mig i natt»,

svarade jag och såg honom rakt i ansiktet. Just

som orden gått öfver mina läppar sprang han fram

och tog mig i famn, alldeles förtjust, midt bland

allihopa och utropade rörd:

»Så har jag då ändtligen fått någon, som jag

kan tala med, någon som förstår mig!»

Hans hjärta var alldeles fullt, och i sin stora

glädje föreslog han att vi med detsamma skulle

falla på våra knän och bedja. Själf föll han

genast ned bredvid städet och började bedja högt.

Jag blundade och följde efter. I och med denna

handling var bron upprifven efter mig. Fråndenna stund kunde jag inte vända tillbaka mera.

Smeden bad som en präst. Jag bara blundade och

önskade inom mig själf, att det snart måtte

ta slut.

Vårt uppförande väckte ett oerhördt

uppseende bland de öfriga fångarna. Att börja med

stodo de mol tysta som om åskan plötsligt slagit

ned och bedöfvat dem. De hade fullständigt

förlorat fattningen inför ett sådant skådespel.

Men så brast det löst. Somliga svuro och

utöste förbannelser, andra skymfade och hånade,

gifvande oss alla upptänkliga öknamn. Speglosor

och skällsord formligen vällde fram öfver oss. Och

allt emellanåt kom ett och annat verktyg eller

tillhygge dansande emot oss, fast intet gjorde oss

någon skada. Men vi låtsades om ingenting.

Då vi slutat vår andaktsöfning reste vi oss

och började lugnt och stilla vårt arbete, alldeles

som om ingenting händt. Den omtalade smeden

hade på samma sätt som jag i sin ensamhet

kommit på »andra tankar». Han var en präktig

människa, den smeden, alltid glad och kärleksfull och

hjälpsam. Så småningom vann han alla sina

medfångars högaktning och förtroende. Ingen sade

vidare ett enda smädelsens ord till honom. Han

var »en bra karl», tyckte de, trots hans

besynnerliga religiösa ideer, men min tanke är nu den,

att han var »en bra karl» just på grund af sin

religion, hur besynnerlig han än tedde sig inför

omgifningen.

Vi blefvo från denna stund de allra bästa

vänner, som alltid delade ljuft och ledt med

hvarandra. Han var mig till stor hjälp i mitt nya lif

och han stod mig alltid troget bi med råd och

dåd under hela tiden vi voro tillsammans i

fängelset.

Jag har ofta sedan tänkt på detta. När jag

som bäst behöfde en kamrat, just som jag började

taga de första stapplande stegen på den nya vägen,

samma dag fanns en redo att Hjälpa och stå mig bi.

XV.

Onda makter.

»Hör du, Tillman, blif du en riktig människa

igen och lämna de där dumma läsargrillerna. Jag

kan rakt inte förstå hvad som tagit åt dig. Du

som förr i världen var en så’n lustig prisse. Det

där, vet du, är bara inbillning, pjunk och

ingenting annat.»

Det var Bång, en af mina bästa vänner, som

höll detta lilla förmaningstal till mig inför alla de

andra arbetskamraterna. Jag kände att jag måste

svara, ehuru jag visste, att de inte skulle förstå

mig. De kunde ju inte se saken såsom jag såg

den. Hvad jag satte först och högst, det varingenting alls värdt för dem. »Nej», svarade jag

allvarligt, »ni må tänka om mig livad ni vill, men

jag kan inte rygga det steg som jag tagit. Jag

anser det vara ett förståndigt steg, fast det i edra

ögon ser enfaldigt ut.»

Men nu tog det eld, skall jag säga. Bång

var mycket häftig och uppbrusande af sig.

»Förstånd!» utropade han med en röst, som

förrådde hans stigande vrede. »Du tror förstås,

att du sitter inne med all klokskap, du. Vi äro

förstas allesamman idel fårskallar och

dumrnerjönsar. Tackar så mycket för den artiga

komplimangen! Jo, jo, nu vet vi det! Du är förstås

det oskyldiga helgonet och vi andra eländiga skurkar

hvarenda en. Så nu har ni hört, godt folk. Och

det vågar du säga oss här midt i ansiktet? Du

borde skäms.»

»Jag har ingenting sagt, som gjort hvarken er

sämre eller mig bättre», sade jag saktmodigt, »jag

bara svarade på ditt tilltal. Jag rår väl inte för

hvad mening du lägger i mina ord.»

Men nu blef han ordentligt ond. Det kom

en sådan farlig glöd i hans ögon. Ett doft

mummel hördes från de öfriga, som nu skockade sig

närmare och slöto en ring omkring oss. Jag har

aldrig kunnat förstå hvad det egentligen var, som

kunde göra dem så förbittrade. Jag hade ju inte,

mig veterligt, gjort dem något för när. Min

»förseelse» bestod ju endast däri att jag närde en

allvarlig önskan att blifva en bättre människa.

Min till fiende förvandlade forne vän kom nu

alldeles inpå mig och knöt handen i ansiktet på mig.

»Då ska vi så sant jag lefver jriska de där

grillerna ur dig, det kan du ärligt lita på», fräste

han som en ilsken katt. »Så få vi se hur länge

du står rycken. Yi ska nog veta göra lifvet surt

för dig.»

»Om så är», svarade jag och rätade på mig,

i det jag beredde mig på det värsta, »så går det

an att börja nu med detsamma. Här står jag.

Börja då, om du har lust.»

Men ingen rörde sig ur fläcken. Ingen lyfte

ens ett finger för att göra mig något ondt. Men

i stället började en annan taga mig i försvar,

hvilket till den grad retade Bång, att han for på

honom som ett retadt lejon. Det blef en den

häftigaste ordväxling och ett oväsende i förening

med duktiga nappatag, en tillställning som kunde

blifvit obehaglig nog. Alla de öfriga stodo tysta

och sågo på. Det var ju ett extra gratisnöje som

här bjöds på. Slutligen kom vaktkonstapeln, som

hört det högljudda oväsendet, och afstyrde ofoget

för den gången.

Jag var från den stunden aldrig säker. Jag

kunde riskera hvad som helst. Visserligen kom

det aldrig till ett dylikt uppträde någon mera gång,

men elden glödde under askan och jag visste aldrig

hvar jag hade min forne vän Bång. Jag

tillskrif-ver också honom en illvillig anmälan till befälet,

därför att jag tillsammans med några andra hvarjekväll, efter slutadt dagsverke, hade en stunds

gemensam bön tillsammans.

Vi hade nämligen efter hand blifvit allt flera

som kommit på allvarliga tankar. Härtill hade

nog predikant Carl Anderssons besök i fängelset

bidragit mycket, där han dels predikat och dels

enskildt samtalat med fångarna. Han hade ju,

efter hvad jag hörde, tillåtelse från högre ort att

besöka fängelserna inom hela landet. Sådana män

borde det vara flera.

Han var redan död, när jag frigafs från

fängelset, eljest skulle jag uppsökt honom och tackat

honom för all uppmuntran han var för mig.

Hvilken präktig man han var, full af kärlek och

medlidande med oss olyckliga fångar 1

Jag nämnde att vi hade en stunds bön efter

det vi slutat vår arbetsdag. Men detta var en

beständig nagel i ögat på våra fiender. Det var

djärft af oss att så utmana våra förföljare, men

vi menade väl med det och ansågo att vi hade

rätt därtill. Det var en verklig styrka för oss,

dessa små bönestunder, hvilka vi regelbundet hade

sedan vi fått en civil förman i smedjan, d. v. s. en

icke straffad person, som också var allvarligt

sinnad.

Dessa bönestunder voro de andra till lika

stor förtret som de voro oss till glädje, och det

fingo vi nog kännas vid också. De hade beslutat

att de skulle förmå oss att tröttna, hvarför de

igångsatte en systematisk förföljelse emot oss,Ibland hände det att stenar och järnstycken

kom-mo dansande öfver golfvet bort till oss, där vi

lågo på knä omkring ett städ; men vi voro

beslutna att inte gifva tappt. Det där bedjandet

stack dem väl i samvetet, antar jag. Men vi

an-sågo, att vi hade lika mycket rätt att använda den

kvarten till bön, som var anslagen åt oss innan

vi lämnade arbetsplatsen, lika väl som de andra

hade rätt att använda den till något annat.

Huru som helst. Vi blefvo anmälda för

arbetschefen. Men tråkigt nog sade de inte som

sanningen var, utan satte ihop en hel historia

hurusom vi släckte lamporna och hade olofliga ting för oss.

Nu skulle det blifva undersökning af. Vi

visste ingenting om anmälan, utan fortsatte i vår

oskuld med våra andaktsstunder. Och väl var det,

ty hade vi vetat om det, så hade vi kanhända

upphört och då kunde lätt en stygg misstanke

kommit att häfta vid oss. Som det nu var visste

ingen af oss hur saken egentligen förhöll sig.

För att få full klarhet i saken kommo både

disponenten och andra förmän dagen efter anmälan

och ställde sig »på lur» utanför smedjan för att

med egna ögon se hvad vi hade för oss. Nästa

dag fick jag kallelse att inställa mig för

disponenten på hans ämbetsrum. Jag undrade

naturligtvis mycket hvad detta kunde betyda, och det

var nog inte utan att jag anade någon angifvelse

bakom det hela. Något ondt visste jag emellertid

inte med mig.När jag kom in i disponentens ämbetsrum,

vände han sig på stolen där han satt och såg så

vänligt på mig, så all min fruktan flydde.

»Det var en vacker syn, Tillman, som jag

blef vittne till i går afton.»

Först stod jag bara och stirrade på honom.

Jag förstod rakt inte, hvad han menade, eller hvad

han talade om. Men när han så fortsatte och

sade: »Hädanefter få ni en hel halftimme på er

att hålla bön», då begrep jag hvad saken gällde.

»Ni ha nog sådana, som vill komma åt er»,

fortsatte disponenten, »men fortsätt ni bara. Ha

ni inte något värre för er, så ha ni ingenting att

vara rädda för.»

Jag tackade naturligtvis för vänligheten och

aflägsnade mig, betydligt lättare om hjärtat än då

jag inträdde.

***

XVI.

Bland lefvande och döda.

Kort efter den här skildrade tilldragelsen blef

jag beordrad som sjukvårdare, och jag hade efter

detta jämförelsevis goda dagar. Sjuksalen var nu

mitt egentliga arbetsområde. Här skötte jag de

sjuka, vårdande dem såväl dag som natt. När

någon var mycket sjuk och nära döden, var det

för mig att vaka nätterna igenom.

Sådant hände rätt ofta, ty många af fångarna

dogo inom fängelset. Jag har varit närvarande

vid hundratals dödsbäddar. Jag har varit med

om många hemska dödsbäddar, men ock om

åtskilliga fridfulla och lyckliga.

Det ligger något hemskt och förskräckligt i

att dö i ett fängelse och draga sin sista suck som

en straffad tukthusfånge. Ingen öm hand att fukta

de feberheta läpparna! Ingen kärleksfull stämma,

som kan hviska tröst och hopp, när han skall

beträda dödsskuggans mörka dall Ensam och

öfvergifven ligger han där. Brännmärkt och utstött af

människorna lämnar han ett lif, där han vant sig

att blifva betraktad som en besvärlig

öfverflödsartikel. Ju förr han försvinner från lifvets

skådebana desto bättre. Det är ju strax en mindre

att ha besvär och förtret af. Jag har bevittnat

många smärtsamma scener i sjuksalen och i

likboden.

En straffånge har ju förverkat alla rättigheter

och anspråk på sig själf, han kan därför

följaktligen heller ingenting bestämma rörande sin döda

kropp, som sannerligen inte behandlas med någon

vidare öfverdrifven aktning. Det gäller bara för

fängelsemyndigheterna att skaffa bort den själlösa

kroppen fortast möjligt. Det är ju ingenting annat

än en ärelös straffånge, som ändtligen slutat sin

eländiga tillvaro.

Så snart det är konstateradt, att den sjuke

verkligen är död, bäres liket ut i likboden, där

mått tages för att i all hast slå ihop en kista,

som nödtorftigt bestrykes med kimrök, ty det

skulle väl se alltför illa ut att lämna de hvita

bräderna omålade. Därefter afklädes liket skjortan,

som den döde burit på sjuksalen. Skjortan är en

persedel, som tillhör fängelset och kan ju användas

af andra fångar.

»Den sista tjänsten» är snart öfverstökad.

Ingen tvättning af liket. Ingen svepning. Inte

ens i — tidningspapper, som jag hört man sveper

de döda uti på »Grubbens» i Stockholm. Liket

lägges utan vidare ceremonier alldeles naket i

kistan, där den döde får sofva sin sista sömn på

en hög hyfvelspån.

Ibland kände jag riktiga frossbrytningar, när

jag som sjukvaktare var tvungen vara med om att

behandla de döda på detta sätt. Jag tyckte det

allt var litet kallt att ligga så där utan något på

sig. Men svepning eller inte betydde ju å andra

sidan ingenting för de döda, ty när locket väl är

fastspikadt, så resa de sig nog inte mera.

Men för oss efterlefvande kändes det mycket

smärtsamt att nödgas bevittna, huru en

tukthusfånges döda kropp behandlades. Alltid stod det

så tungt för mig: »Här ser du, huru du kommer

att behandlas, ifall det nästa gång blir din tur.»

Jordfästningen försiggick i likboden, och den

stod inte länge på. Något tal bestods naturligtvis

inte. Närvarande voro vanligtvis, utom prästen,

befälet, sjukvårdskonstapeln, sjukvårdaren samt de

fångar, som voro utsedda att bära kistan.

Jag tyckte alltid det lät så underligt

främmande, när prästen uppläste de högtidliga orden

i begrafningsritualet, medan de tre skoflarna mull

föllo rasslande på kistan:

»Af jord är du kommen, till jord skall du

åter varda, Jesus Kristus, vår Frälsare, skall

uppväcka dig på den yttersta dagen.»

Många gånger tänkte jag: »Stackare du, som

nu sofver din sista sömn, det vore kanske bäst

att vår Herre alldeles glömde bort dig och inte

alls uppväckte dig på den yttersta dagen. Ja,

det vore kanske behagligast, om ingen yttersta

dag alls funnes till.»

Men det var förstås inte rätt tänkt, detta.

Men man kan inte hjälpa att så besynnerliga

tankar komma för en ibland. Ah, ingen vet,

hvilka tunga tankar en fästningsfånge kan få, när

han varit med om så pass mycket elände som jag

har varit. Fängelset är ett dystert ställe, och det

är väl därför, som så dystra tankar komma öfver

en. Hjärtat blir ofta så tungt och sorgset.

***

XVII.

Gudsbespottarens tuktan.

David Jonasson, den omvände smeden, och

jag sutto en gång och samspråkade på

fängelsegården, då en annan smed vid namn Laurentius

kom bort till oss. Att han inte kom i några goda

afsikter, skulle vi snart få erfara.

Denne man var en af de fräckaste

gudsbespottare jag någonsin sammanträffade med inom

fängelset. Det var som vore han riktigt besatt af

det onda. Ingenting var heligt för honom. Jag

tror, han skulle skrattat vid sin egen mors

begrafning och gjort sig lustig öfver sitt eget barns

hädanfärd.

Förut hade vi varit mycket goda vänner, och

ofta hade vi gycklat tillsammans öfver »det

religiösa fåneriet», som vi kallade det. Nu var han

förstås ond på mig och hånade mig hvar gång

han kom ät det.

»Hvad är det nu för gudligheter ni ha för

er», började han i försmädlig ton.

»Det kan du nog tänka dig, Laurentius»,

svarade David Jonasson. »Vi sitta här och

samtala om Gud och hans ord, som blifvit en lykta

på vår väg genom lifvet.»

»Gud! Sa du Gud, Jonasson! Ha, ha, ha!

Säg, är det en fotogenlykta, du talar om, eller

brinner den bara med talgljus den där lyktan, du.

Nej, nu ska ni inte göra er löjliga. Tala med

mig om Gud! Här ska ni få höra något, som

går utanpå både Gud och hans ord. Det var bra,

att jag träffade på er. Knäpp nu vackert ihop

era händer och hör på andäktigt!»

Sägande detta drog han upp ett papper ur

fickan och började uppläsa för oss en den skamligaste

nidvisa, som han författat om hvad änglarna göra

i himmelen. Det var en dikt full af de värsta

hädelser emot Gud och alla goda makter.

David Jonasson sökte tala honom till rätta;

men han bara vände bort hvarje allvarligt ord

och skrattade och gjorde narr af alltihopa. När

ingenting hjälpte, drog jag David Jonasson i

kläderna och menade att vi skulle gå därifrån. Detta

tydde Laurentius, att vi voro fega och inte vågade

en dust med honom. Hade vi Gud på vår sida,

så skulle vi väl inte löpa som rädda höns. Och

så skrattade han ut oss det värsta han kunde.

Hans hånskratt och smädelser ljödo beständigt i

mina öron, och jag tyckte, att han aldrig varit så

svår som nu. Jag hade också en förkänning af

att Gud icke länge skulle låta gäcka med sig,

såsom det ju så allvarligt står i hans ord.

Påföljande lördag kände jag, att jag måste

gå och tala med honom och varna honom för hans

onda väg. Jag kunde inte säga mycket, men jag

minns, huru jag särskildt sade dessa ord:

»Gud kan straffa dig, Laurentius, ty han låter

icke gäcka sig, det kan du få erfara förr än du

anar.»

Jag hade en stark förnimmelse af allvaret ocli

sanningen i dessa ord; men föga anade jag, att

det tuktande riset svävade så hotande och så nära

honom.

Vid detta tillfälle tycktes han vara rätt

med-görlig. Det såg ut, som om han ändå innerst

hade en känsla af att han gått väl långt. Jag

hörde sedan, att han, efter det han gått ifrån oss,

under arbetskamraternas stormande bifall och

skrattsalvor uppläst sin smutsvisa. De skrattade likväl

lagom, sedan de fingo höra, hur det gick den

be-sinningslöse gudsförnekaren.

Följande dag, som var söndag, var han

illamående, när han vaknade, därtill hade han svår

hufvudvärk. Han kände det så besynnerligt i

kroppen. Han kunde inte stiga upp utan måste

blifva liggande i sin säng, och när konstapeln

inträdde i cellen till honom, kunde han inte ens

svara ett enda ord på konstapelns frågor. Tungan

var som förlamad i hans mun.

Den tunga, som hade uttalat så många

fräckheter och rysliga hädelser emot Gud och det

heliga, den var nu tyst och stum. Laurentius

bäf-vade vid tanken på att detta straff helt visst var

från Gud, och att det var ett rättvist straff för

hans hädiska utgjutelser. Han var dock för stolt

och för liögmodig för att vilja medgifva detta eller

erkänna denna vaknande känsla inom sig.Fram på förmiddagen skickade han bud efter

mig. Då jag kom in till honom, skref han strax

på den griffeltafla konstapeln lämnat honom, att

han kände sig mycket dålig, och att han inte

kunde tala ett enda ord.

Jag blef så gripen, där jag stod inför honom,

att jag började gråta, och det var med stor

rörelse jag sade till honom:

»Käre Laurentius, detta är helt säkert ett

straff, en rättvis tuktan från Herren. Stå nu inte

längre emot Den, som är större och högre än oss

människor. Du vet nog, hvad den osynliga rösten

sade till den förföljande Saulus på vägen till

Damaskus: ’Det är dig svårt att spjärna emot udden.’»

Med synbar ansträngning skref han då på

taflan:

»Som du vet, tror jag ju inte hvarken på

bibeln eller på Gud, huru kan jag då tro, att han

straffar?»

Jag försökte emellertid att tala honom till

rätta så godt jag kunde och förmana honom att

inte öfver höfvan fresta den Allsmäktiges tålamod,

anförande en vers ur Ebreerbrefvet, där det heter:

»Det är förskräckligt att falla i den lefvande

Gudens händer.»

Därpå gick jag min väg, och strax efteråt

blef han öfverflyttad på sjuksalen, ty man trodde,

att det skulle bli långvarigt. Här hade jag rika

tillfällen att tala med honom och söka öfverbevisa

honom om det orätta och vrånga i hans

sinnesförfattning. Till min stora glädje blef han allt

vekare och vekare till sinnes. Han tillät mig läsa

en och annan allvarlig berättelse ur en bok, som

jag fått låna af fängelsepredikanten, äfvenså ur

bibeln. Det såg ut, som om han efter hand blef

en annan människa på sjuksängen. Jag förstod

det äfven af ett och annat yttrande, som han skref

på taflan.

Så en söndags förmiddag, just som jag sitter

på sängkanten och läser i bibeln den oförgätliga

liknelsen om den förlorade penningen, öfverraskas

jag högeligen vid att höra honom med klar och

tydlig stämma utbrista:

»Gud ske lof, nu kan jag tala igen. Äfven

jag var borttappad, men nu är jag igenfunnen.»

Härvid strålade hans ansikte af en stor glädje,

som jag visste var mera än af det öfvergående

slaget. Jag blef så häpen öfver detta under med

mannen, att jag genast måste springa efter

sjukvårdskonstapeln, så äfven han skulle se och glädjas

öfver den lyckliga vändning saken tagit.

Konstapeln var mycket förundrad och bad

Laurentius tala om allt i samband med hans

sjukdom och hur han kommit på andra tankar. Detta

gjorde Laurentius gärna, så mycket hellre som

han nu ifrigt önskade att särskildt alla fångarna

skulle få veta den förändring, som skett med

honom. Ända till dess han blef frigifven från

fängelset var han en lika ifrig försvarare för religionen

som han förut var en smädare och förföljare af

densamma.

Efter hvad jag försporde, sedan han blifvit

frigifven, är han nu bosatt i staden E., där han

åtnjuter allmän aktning för sin ärbara vandel och

sitt fromma sinnelag.

***

XVIII.

En skeppsbruten.

Under de 15 år jag biträdde som sjukvårdare

inom fängelset var jag närvarande vid hundratals

dödsbäddar, somliga af dem rysliga att skåda, en

och annan dock fridfull och stilla som en

solnedgång. En sak har jag lagt märke till,

nämligen att en människas sista stunder stå i mycket

nära samband med hennes sinnestillstånd och

föregående lif.

Lastbara och förhärdade människors sista

stunder äro hemska och kvalfulla, andra däremot, som

låtit lifvets hårda tuktan ödmjuka sig och föra sig

till eftertanke, ha lättare att skiljas härifrån. De

religionsfientliga och gudsföraktande bland fångarna

hade den allra svåraste brottningskamp med döden,

som oftast på ett oväntadt och smygande sätt

störtade sig öfver dem.

Bland dödsbäddar gjorde Petter Konradsons

sista stunder ett djupt intryck både på mig och

alla som voro i tillfälle att närvara vid densamma.

Denne man var i likhet med David Jonasson en

stor fiende till religionen, men lian ångrade sig

dock icke, när Guds tuktande band lades på honom.

Petter Konradson hade redan hunnit

öfverskrida lifvets middagshöjd och kunde väl vara

något öfver 50 år gammal. Men han hade också

hunnit långt på utförsplanet. Han satt inne på

lifstid liksom jag för mord. Han satte en ära uti

att förneka Gud och ett lif efter detta.

Ett af hans ofta anförda påståenden var att

när människan dör, så dör hon som en hund. Så

snart man började tala om att människan hade

en odödlig själ blef han ond och svor på att han

åtminstone för sin del icke hade någon känning

af att han hade en själ. Gud var bara ett

tomt ord, en predikstolsfras och ingenting annat,

mente han.

Petter Konradson var ganska beläst, så han

var inte precis så god för hvem som helst att

knäcka nötter med. Både präster och predikanter

hade sökt tala reson med honom, men utan

resultat. Han trodde inte en smul på livad en präst

hade att säga honom.

»Prästen pratar bara för den feta lönen»,

brukade han säga med ett hånskratt.

Det blef vanligtvis alldeles tyst, när Petter

Konradson började sina »föreläsningar i religion»,

som fångarna på skämt brukade kalla hans hätska

utfall mot kristendomen.

Isynnerhet prästerna hade han ett stort horn

i sidan till. Religionen var ingenting annat än en

slugt hopkommen prästlist, för att hålla den stora

massan i tygel. Han var äfven en mycket svår

svärjare. Han kunde ibland dra till och svärja

så hemskt att till och med de svåraste bland hans

medfångar studsade och tyckte att det var att gå

väl långt. Petter Konradson gjorde sig aldrig

sådana skrupler, han kunde gå hur långt som

helst.

Så blef Petter Konradson sjukskrifven, dock

var han inte värre sjuk än att han kunde hålla

sig uppe allt emellanåt.

Mot mig var han, besynnerligt nog, rätt

vänligt stämd, änskönt han mycket väl visste hvar

han hade mig. Måhända hyste han en viss

aktning för mitt uppriktiga allvar att vilja det sanna

och rätta. Jag bemötte honom alltid vänligt och

sökte gå honom till mötes med små tjänster, som

jag visste han satte värde på. Att resonera med

honom, det visste jag inte nyttade mycket till.

En kväll sedan alla lagt sig och endast

nattlampan brann i sjuksalen framställde han till mig

en rätt egendomlig önskan.

»Hör du, Tillman», säger han, i det han fäste

en sådan lång och underlig blick på mig, »ta och

lägg ihop mina kläder ordentligt nedanför min

säng. Gör det, så är du hygglig.»

Ett besynnerligt infall, tänkte jag vid mig

själf, men gjorde likväl strax som han bad mig

om. Jag tänkte sedan efteråt, att måhända ville

han, sedan alla gått till hvila, komma till tals

med mig enskildt, eller också rörde sig någon

annan dunkel känsla inom honom, en känsla rörande

någon nära förestående olycka.

När jag höll på att lägga ihop hans kläder,

så som han ville ha det, säger han i halfhögton:

»Hör du, Tillmani»

»Var det något mera du ville?»

»Jag bara tycker», säger han helt oförmodadt

och likasom han länge gått och tänkt på det, »jag

bara tycker, att du, som eljest är så förståndig,

kan ta för godt så’na enfaldiga historier, som stå

att läsa i bibeln. Allt det där, vet du, är bara

listigt hopsatta fabler, som prästerna sedan inbilla

enfaldigt folk, för att de själfva ska få styra och

ställa efter sina egna tycken. Du kan väl då

åtminstone inte tro allt, som står i bibeln, Tillman?»

»Men», invände jag, utan att egentligen ge

något direkt svar, för att inte uppväcka någon

strid, »jag är bra mycket lyckligare nu, sedan jag

började läsa bibeln. Och mitt samvete anklagar

mig inte längre.»

Jag hade likväl sagt mera än hvad han tålde.

Tillfället var i öfrigt mycket olämpligt för en

diskussion.

»Prata nu inte persilja om samvete och tocket

där», utbrast han med hetta», det där är

ingenting annat än inbillning. Religionen är bara en

hop vidskepliga bruk, som människorna fått i

blodet på sig. Tror du en människa skulle bli

religiös, om hon lämnades alldeles för sig själf,

utan» — — —

Här måste jag tysta på honom, ty han började

blifva högljudd, och flera vände på hufvudet och

lyssnade.

»Ja, ja, Petter Konradson», sade jag i

lugnande ton, »men jag tror nog ändå att det är bäst

att ha Gud och religionens tröst, när man skall

till att dö. God natt med dig, nu måste jag gå,

så det blir tyst på salen.»

Han fattade mig i kläderna och höll mig kvar.

»Jag har alltid tyckt om dig, Tillman, ty du

har jämt varit så hygglig och inte hållit dig för

bättre än andra, men det där du pratar om Gud

och själen kan ingen få mig att gå med på. Hur

ska man för resten kunna tro på sådant och föra

det lif, som jag fört. När man dör, så är det

jämt nitti. Lifslågan blåses ut och så är det

ingenting vidare med den saken.»

Jag ville gå, men han höll fast i mig och

såg frågande på mig, när jag ingenting sade,

likasom önskade han bekräftelse på sina ord. Eller

var det kanske ett smygande tvifvel, som i denna

stund genombäfvade hans själ. Hvad vet jag?

När jag ingenting sade, ty jag visste rakt inte

hvad jag skulle säga, släppte han motvilligt sitt

tag, och jag gick bort och lade mig.

Jag vågade dock inte kläda af mig, utan lade

mig påklädd ofvanpå sängen. Jag kunde inte låta

bli att tänka på den stackars Petter Konradson.

Jag tyckte han såg så eländig och olycklig ut, och

hans blick uttryckte en sådan hjälplöshet och

öfvergifvenhet. Med dessa tankar somnade jag

omsider och drömde, att jag stod på en klippig

strand och med stor ängslan betraktade ett

grund-stött fartyg, som hvarje minut drefs allt närmare

och närmare stranden af de våldsamt vräkande

böljorna. Stormen tjöt och hafvet välte. Det

upprörda vattnet rullade sina salta vågor långt

upp mot klipporna, där de splittrades under ett

förfärligt dån. Det dödsdömda fartyget kom allt

närmare och närmare de fräsande och brusande

bränningarna.

Men det besynnerligaste var att ingen

nödsignal var hissad och intet tecken i öfrigt på att

det fanns människor ombord. Hade besättningen

redan gått förlorad? Ty att den skulle vara

likgiltig för den öfverhängande faran kunde man ju

inte tänka sig. Det vore det rena vanvettet.

Jag önskade att jag skulle kunna gifva något

bistånd, men jag stod fullständigt maktlös, något

som man ofta gör, när man drömmer. Jag fasade

vid tanken på att så många människor skulle

finna sin ömkliga graf midt framför mina ögon, utan

att jag kunde göra ens ett försök till räddning.

Ett skällande och gläfsande ljud hördes från

fartyget. Det måtte bestämdt vara en kvarglömd

hund, som på detta sätt ville göra sig påmind,

tänkte jag. Men i detsamma vaknade jag med

hundskallet ljudande i mina öron.

Med förvirradt sinne sprang jag upp, utan att

egentligen veta hvad det var fråga om. Drömmen

om skeppsbrottet och hundskallet stod så lifligt

för mig, att jag inte kunde tänka på något annat

på en god stund. I detsamma märker jag rörelse

bland patienterna. Den ena efter den andra

hastade bort till Petter Konradsons säng. Nu förstod

jag hvad det var, som väckte mig. Jag skyndade

strax bort till sängen och såg genast, att något

ovanligt var på färde. Det besynnerliga ljudet

hade nu upphört. Mannen låg alldeles orörlig på

ryggen, med den ena armen lagd vårdslöst öfver

bröstet och den andra hängande slappt utmed

sidan nedåt golfvet. Jag kände på pulsen. Den

hade i det närmaste upphört att slå. Händerna

voro kalla och slappa.

»Petter Konradson har inte långt kvar», sade

jag till de kringstående. I detsamma kom

sjukvårdskonstapeln. Med en enda blick såg han, att

mannen var döende.

»Finns här nå’n hund inne?» frågade han

och såg sig omkring. »Jag hörde hundgläfs. Men

det är ju omöjligt. Här fanns ju ingen hund i

går kväll, när vi gjorde visitation.»

Ingen svarade ett ord. De bara stirrade på

hvarandra och på den döende, likasom det hade

kommit från mannen, som låg där och kämpade

sin sista strid. Jag tyckte de sågo bleka och

uppskrämda ut litet hvar. En obehaglig känsla

fick makt med mig. Jag började ana

sammanhanget med min dröm och verkligheten.

Hundskallet i min dröm var alltså det besynnerliga

ljudet, som väckt undran och bestörtning på

sjuksalen. Jag ville likväl ingenting säga.

»Tänd ett par lampor, så vi få ljust och få

se hur det här hänger ihop», befallde konstapeln,

hvarpå han aflägsnade sig för att inrapportera att

en man låg för döden.

Jag stod och betraktade Petter Konradsons

härjade ansikte. Här såg jag framför mig den

hemska verkligheten af min dröm: en skeppsbruten

lefnadsfarkost, som befann sig midt i dödens

brusande bränningar. Jag kunde inte låta bli att

fälla tårar, där jag stod och höll den slappa och

maktlösa handen i min. Ofrid och bitter

missräkning hade tryckt sin skarpa prägel på de tärda

anletsdragen. — — —

Ett lallande ljud, några svaga rosslingar

— och allt var förbi. — — —

När vi gingo därifrån tilltalade mig en af de

yngre patienterna, som tycktes vara mera upprörd

än de andra öfver hvad som förefallit:

»Ska ni låta honom ligga lik här på salen i

natt?»

»Det är inte troligt, att han flyttas nu så

här sent», svarade jag undvikande, ty jag förstod

hvad han ville komma till.

»Det lät så otäckt med det där skällandet»,

återtog han. »Jag var den förste, som kom fram

till sängen, och då lät det precis som när en hund

gläfser. Kunde vi inte åtminstone få ha en lampa

tänd resten af natten?»

Jag lofvade göra, hvad jag kunde för att

uppfylla hans begäran. Men i långa tider därefter

kunde jag knappast tänka på något annat än

Petter Konradsons sorgliga slut och de sällsamma

omständigheter, under hvilka han utandades sin

sista suck.

***

XIX.

Cellstraffet.

Cellstraffet är allmänt fruktadt bland fångarna.

Det är det färskräckligaste straff, som kan drabba

en lagdömd förbrytare. Alla bäfva härför. Och

det är icke så mycket att undra på. Cellstraffet

är en sannskyldig tortyr för både kropp och själ.

Den beständiga ensamheten och den oaflåtliga

vistelsen innanför de nakna och kalla stenväggarna

gör en formligen sjuk.

Många ha också ådragit sig dödliga sjukdomar

under celltiden. Det är i synnerhet tuberkolosen,

som gör sina rysliga skördar bland cellstraffångarna.

Den ljusfattiga och dåligt ventilerade cellen

formligen suger lifvet ur en stackare. Den är att likna

vid en blodtörstig vampyr, som natt efter natt och

dag efter dag, utan förbarmande med sitt utsedda

offer, med hjärtlös grymhet förtär all lifskraft och

lefnadslust den arme möjligen har kvar. Efter

hand blir cellfången blek och tärd och usel. Snart

är han en i förtid bruten människa, som

ingenting har kvar att lefva för.

Många bli vansinniga och måste som sådana

forslas till dårhus. En del åter komma mycket

nära vansinnets gräns, fast det inte direkt

kommer till utbrott. De försjunka i det djupaste

svårmod och blifva alldeles förtviflade öfver sin

olyckliga belägenhet, så att de till och med begå

själfmordsförsök.

Jag minnes särskildt en helt ung man på 24

år — han var dömd för stöld till 4 års cellfängelse

— som kom i sådan förtviflan öfver sin ställning,

att han sökte göra slut på sitt lif, fastän han

lyckligtvis i sista stund blef hindrad därifrån.

Med ett hvasst verktyg tillfogade han sig ett

styggt sår i halsen och afskar till hälften

luftstrupen. Det är troligt, att han begått den

förfärliga handlingen i ett anfall af sinnesförvirring.

Väl var, att den konstapel, som hade vakten,

gjorde sin rond just då, så att han i tid hann

afvärja eländet. Just som konstapeln kom midt för

cellen, hör han ett besynnerligt gurglande ljud

inifrån och genom det lilla tittglaset på dörren får

han se en syn, som kom honom att rysa af fasa.

På golfvet låg den unge mannen på ryggen med

utsträckta armar och med tillhygget i ena

handen. Hufvudet badade i en ångande blodpöl.

Ansiktet var hvitt som ett lakan, och kroppen låg

orörlig. Endast det gurglande ljudet tydde på, att

lifvet ännu icke flytt.

Att öppna dörren och rusa in och vrida

vapnet ur den krampaktigt tillslutna handen på den

arme var ett ögonblicks verk, och den nästa

handlingen var att i rykande fart kalla på hjälp för

att bära honom direkt till sjuksalen. Här

förbands han af den skyndsamt tillkallade läkaren,

hvarefter han öfverlämnades åt min särskilda vård

och tillsyn.

Stackars människa! Jag måste passa honom,

som man passar ett litet hjälplöst barn. Ty

själfmordstankarna hade så gått honom i blodet, att

han var fast besluten att förr eller senare dö för

egen hand.

En gång lämnade jag honom utan tillsyn,

blott för en helt kort stund, och genast var han

färdig att i en handvändning rifva upp förbandet

och söka stoppa bomullsbindan i det upprifna såret

för att på så sätt ta lifvet af sig genom kväfning.

Jag blef inte litet förskräckt öfver tilltaget, när

jag kom tillbaka igen. Han hade föresatt sig att

på ett eller annat sätt fullborda den misslyckade

själfmordshandlingen i cellen.

Jag talade rätt mycket med honom, i det jag

sökte trösta honom och återkalla lefnadsmodet,

men han tycktes vara fullständigt oberörd af allt,

hvad jag talade till honom. Lifvet hade förlorat

allt värde för honom. Det låg något af tärande

lifsleda och sorgsen öfvergifvenhet i hans skygga

och svårmodiga blick.

Ibland var det något bättre med honom, men

så försjönk han på nytt i grubbel och svårmod,

och då måste man noga passa på honom, att han

inte gjorde sig något illa.

Hur det slutligen gick med honom, om han

blef frisk igen eller han blef vansinnig, eller om

han rent af till sist lyckades utföra sin hemska

föresats, kan jag ej säga. Han var kvar på

sjuksalen, när jag blef benådad och lämnade fängelset.

I samband härmed anser jag mig böra nämna,

att alla dylika stackars olyckliga af vederbörande

fängelsebefäl behandlas med den största ömhet

och det lifligaste deltagande. Man gör allt för att

skaffa dem lindring i deras lidanden och om

möjligt återställa deras hälsa igen. Men fängelset är

intet sanatorium, och livad en längre tids vistelse

i cell åstadkommit kan tyvärr i de flesta fall

hvarken doktor eller sjukvårdare godtgöra.

***

XX.

Långholmen.

De sista 5 åren af min fängelsetid tillbringade

jag på Långholmen, dit jag blef förflyttad från

Karlskrona. Det var en jämförelsevis lugn tid

jag tillbragte här. Jag kände mig så lycklig en

människa gärna kan känna sig, som är beröfvad

friheten.

Befälet var mycket humant och förekommande

emot mig. När jag slutligen blef frigifven, gräto

både direktören och befälhafvaren. När jag säger,

att jag högaktade och vördade mitt befäl, säger

jag för litet; jag älskade det, och jag skall alltid

bevara minnet af deras godhet emot mig. Och

jag vet, att samma känslor delades af många af

mina olyckliga medfångar, som jag lärde känna i

fängelset under denna tid.

Som bekant stryker allmänna segelleden

alldeles intill Långholmen, där fängelsebyggnaderna

äro förlagda. Under sommaren i synnerhet gaf

detta anledning till åtskillig förströelse för oss

fångar, när stockholmarne företogo sina lustturer

utåt Mälaren. Musikens lifvande toner från

musikkårerna ombord trängde in genom de trånga

cellgluggarna och väckte skiftande stämningar bland

de ensamma lyssnarna där innanför.

Få af lustfararna anade, hvad vi kände, där

vi sutto afstängda från våra medmänniskor ocli

den öfriga världen. Jag har alltid varit storförtjust

i musik (hela tiden i fängelset var jag organist),

hvarför jag så godt som alla söndagar under

hvarje sommar alla de år jag vistades på

Långholmen njöt af denna gratismusik.

Och jag inte bara hörde, jag fann äfven på

råd att se. Eftersom sjukhuset ligger närmare

segelleden än själfva fängelset, kunde jag genom

att praktisera mig upp på ett skåp invid ett högt

sittande fönster se ut öfver vattnet och samtidigt

få en öfverblick öfver det hela. På kvällen lågo

vi för det mesta vakna, för att vi äfven vid

återkomsten möjligen skulle få lyssna till musikens

toner. Jag minnes ännu i denna dag de många

ljusa sommarkvällar, jag låg vaken på min hårda

madrass, ifrigt väntande efter att återigen få lyssna

till de välkomna tonerna, som dallrade in till oss

genom de på vid gafvel öppnade små

fängelsegluggarna.

Ibland låg jag halfvaken och lyssnade, till

hälften drömmande om den frihet jag icke ägde

och kanske aldrig skulle få, och då blef hjärtat

så tungt vid tanken på den hårda verkligheten.

Andra människor ägde den dyrbara friheten, som

jag visste så många tyvärr satte alltför litet värde

på, jag däremot var för hela lifvet förlustig

densamma. Ack, hvad skulle jag icke vilja gifva för

att återfå denl Hur väl skulle jag icke använda

den, både för egen och andras del. Men det var

fåfängt att hängifva sig åt grubbel och gagnlös

klagan. Jag måste hoppas på framtiden, hur

löftes-fattig och hopplös den än stundom tedde sig för

mig i den ställning jag befann mig.

XXI.

Frigifningen.

Ibland trodde jag, att jag försonat mig med

mitt trista öde att för alltid vistas inom

fäugelse-murarna, att både få lefva och dö som en

liftids-fånge. Men nej, människan är icke född till

fångenskap, af hvad slag den vara må, utan till frihet,

och längtan ut till friheten blef mig stundom allt

för stark. Jag led ibland alldeles förfärligt vid

tanken på att ända till min dödsdag nödgas vistas

inom fängelsets kala murar, att alltid trampa samma

nötta fjät utan någon som helst utsikt till

förändring.

Jag hade ännu icke uppgjort räkningen med

lifvet. Jag vardt allt mera och mera led vid detta

eviga trampkvarnslif. Trettio år af detta lif var

mer än nog. O, huru lycklig jag skulle känna

mig, om jag blefve fri! Denna tanke låg

beständigt för mig.Jag började hoppas på benådning. En sådan

förhoppning hyser nog i regel hvarje lifstidsfånge,

fast dessa förhoppningar ofta nog blifva grusade

och kanske aldrig någonsin förverkligade. Hvarje

fånge har lof att med vissa mellantider söka

benådning. Om då icke ansökningen beviljas —

såsom ofta är fallet — börjar man likväl hoppas på

nytt igen till nästa gång för att kanske äfven då

gäckas i sina förhoppningar. Sådant kännes

mycket smärtsamt, och man önskar, att man aldrig

hängifvit sig åt dylika tankar. Ty fängelselifvets

hårda lott kännes efter hvarje sådan sviken

förhoppning dubbelt svårare än förut.

Medan jag vistades i Karlskrona nådde mig

den sorgliga underrättelsen, att min gamle fader

gått hädan. Detta meddelande grep mig mycket

djupt och framkallade det sorgliga minnet af den

smärtsamma afskedsstunden, när min dödsdom nyss

var afkunnad. Jag var innerligt fästad vid min

far. O, huru jag önskade, att jag kunnat närvara

vid hans dödsbädd och försäkrat honom, att den

förlorade sonen återvändt, och att jag nu djupt

och bittert beklagade och ångrade det förflutna.

O, huru detta skulle gladt hans hjärta och gjort

det lättare för honom att dö. Jag var ju dock

hans eget barn. Och huru godt för min del att

få höra ett förlåtelsens ord gå öfver hans läppar,

innan de för alltid stelnade vid dödens kalla

beröring.

Men nu var det för sent. Jag kände mig om

möjligt ännu ensammare än förut. Men det skedda

kunde nu icke ändras, och äfven om min

nådesansökan beviljades, skulle icke den ynnesten och

glädjen förunnas mig att än en gång här i lifvet

få se och tala med min gamle fader.

Med bäfvan och fruktan i mitt hjärta gick

jag i sex veckors tid och väntade få höra, hur

min nådesansökan skulle falla ut. Under denna

tid gick jag i en beständig spänning. Skulle månne

frihetens timme slå, eller skulle jag dö och läggas

i en likkista på samma sätt som jag sett

hundratals andra jordats.

Stundom klappade mitt hjärta fortare än

vanligt, när jag fick för mig, att min ansökan skulle

beviljas, men så kom det öfver mig en kväljande

ångest vid tanken på, att den möjligen skulle

afslås. Jag hängaf mig än åt tvifvel och

hopplöshet, än åt de gladaste förhoppningar om att

ändtligen komma i åtnjutande af friheten. Ju längre

det led, desto oroligare blef jag. Till sist kunde

jag knappast hvarken sofva eller äta. Jag

oroades och ängslades mera än hvad jag hade godt

af; men jag kunde inte hjälpa det.

»Tillman ska gå till direktören nu med

detsamma.»

Sjukvårdskonstapeln såg menande på mig. Det

klack till i mig. Nu gällde det. Det kunde icke

vara fråga om annat än min nådesansökan. På

vägen dit träffade jag fängelseprästen, som tycktes

komma direkt från direktören. Han smålog emot

mig. Hvad kunde det betyda? Ingenting. Ty

han brukade alltid se så god och vanlig ut. Säkert

var det bara hans vanliga leende, som han bestod

mig. Jag tyckte dock, att han såg vänligare ut

än eljest.

»Hoppas det bästa, Tillman 1» sade han med

en nick.

Jag betraktade honom forskande. Hvilken

betydelse kunde det väl ligga i dessa ord? Visste

han något? Ville han trösta mig? Eller voro

hans ord en halfkväden visa? Inom några

minuter skulle jag få veta sanningen. Inom fem

minuter skulle jag få veta, hur mitt öde skulle

gestalta sig för de återstående dagarna af mitt lif.

Jag stod inför direktören skälfvande af

sinnesrörelse. Jag blef helt torr i munnen, så upprörd

var jag. Det gick rundt för mig. Hvad besked

skulle jag nu få? Men så föll det mig plötsligt

in, att alla, som fingo sin nådesansökning bifallen,

kallades till direktören, då de däremot, som fingo

den afslagen, fingo besked af befälhafvaren. Det

hade jag inte tänkt på förr än precis nu.

»Ja, här ha vi det nu, Tillman», sade

direktören, i det han vände sig emot mig, där han satt

på stolen vid skrifbordet, som var öfversålladt

med en mängd papper.

Jag ryckte till och granskade ifrigt hans

minspel och hvarje handrörelse, väntande på att han

skulle säga något mera, som kunde ge mig klart

och tydligt besked. Direktören sträckte ut

han-L I.iftidsfången. 1handen och tog ett uppviket papper, som låg bland

de öfriga papperen.

»Här har kommit viktiga underrättelser,

Tillman, goda nyheter. Sätt er där på stolen, så

skall jag läsa det för er. Det är ett kungligt

benådningsbref. Mera behöfver ni förstås inte veta,

men eftersom det är min ämbetsplikt att läsa det

betydelsefulla dokumentet, så skall ni nu få höra,

hur det låter.»

Jag satte mig försiktigt på ytterkanten af

stolen, rädd att gå miste om en enda stafvelse

af det för mig så betydelsefulla dokumentet. Det

steg mig åt hufvudet. Jag blef helt yr af detta

plötsliga omslag i mina känslor. Jag kan inte med

ord beskrifva, hvad jag kände i denna stund. Jag

var rent vild af glädje. Jag höll ett tag på att

kasta mig mig ned på mina knän och tacka Gud.

Tänk att jag nu skulle bli en fri människa! Fri

att gå hvart jag ville, och när jag ville.

Ändtligen! Ändtligen! Efter nära 30 års fångenskap

skulle jag nu bli fri och ha rättighet att lämna

fängelset bakom mig för alltid.

Mitt hjärta var öfverfullt. Jag kunde hvarken

tänka eller tala redigt. Sedan jag framstammat

ett tack till den vänlige direktören, sökte jag

ensamheten för att utgjuta mitt hjärta i tack och

lof till Gud.

Snart nog hade nyheten spridt sig till alla

på sjuksalen, och från den stunden hade jag allas

ögon fästade på mig. Hvart jag gick i salen

följdes jag af allas blickar. Hvad jag tyckte synd

om dem alla! Hade det stått i min makt, skulle

jag önskat utverka befrielse för dem allesamman.

— — — — — — — — — — — — — — — —

Men hvad skulle jag taga mig till, när jag

väl blef fri och kom utanför fängelsemurarna?

Ja, därpå hade jag verkligen inte tänkt. Alltid

kunde jag väl få något att göra. Nu ville jag inte

tänka på något annat, än att jag var fri — fri.

***

XXII.

Bortkommen.

Dagen efter lade jag bort fångdräkten, som

jag dagligen burit under mer än halfva min

lifstid och iförde mig en snygg civil dräkt, som en

konstapel hade anskaffat åt mig. Jag kände mig

helt konstig och tafatt i denna dräkt, det var som

om jag ifört mig någon slags rustning. Kragen

om halsen stramade och skafde som ett järnband,

manschetterna gnagde, hatten tyngde, rocken

stramade, och hjärtat klappade våldsamt.

Klockan var redan tre på eftermiddagen, innan

jag var färdig att lämna fängelset. Huru väl

jag minnes denna dag! Det var en kulen höstdag i

midten af oktober månad med disigt väder och

tung luft. Men för mig var vädret underbart

vackert. Hela naturen log emot mig. Hela

världen låg öppen framför mig. Det kändes så

underligt, att som en fri man få vandra ut i den stora,

vida världen. Hvilken trång och glädjefattig värld

hade jag icke vistats uti under alla dessa år!

Det första goda jag njöt efter min frigifning

var en smaklig middag hos en af fängelsets

konstaplar, som välvilligt bjudit mig till sig. Men änskönt

maträtterna doftade och sågo smakliga och

aptitliga ut, kunde jag inte förmå mig att mer än nätt

och jämt smaka på maten. Jag kände ingen

hunger. Jag var helt mätt.

Men inte nog härmed. Jag hade totalt glömt

bort, hur man skulle bete sig vid ett dukadt bord.

Jag hade alldeles förgätit, hur en hyfsad

människa bör skicka sig bland sina medmänniskor. Jag

kände mig alldeles bortkommen i att umgås med

vanligt folk.

Efter måltiden skildes jag från mitt

omtänksamma och vänliga värdfolk och begaf mig in till

staden, platsen för så många dystra och sorgliga

minnen. Men huru förändradt var icke mitt gamla,

kära Stockholm! Allt var förändradt: folket,

gatorna, samfärdsmedlen, husen, ja, till och med

penningsystemet hade undergått en fullständig

förvandling, sedan jag sist var ute bland människorna.

Då begagnade man riksdaler, skilling och

styfver, nu räknade man i kronor och ören.

Värdesättningarna på mynten voro helt andra nu. Jaghade mycket svårt att räkna ut och göra riktigt

klart för mig förhållandet mellan det gamla och

det nya räknesättet. Yisst hade jag sett de nya

mynten i fängelset; men jag hade aldrig haft

något vidare behof af att använda de nya mynten.

Jag hade ju så litet behof af pengar.

Nu ångrade jag mig, att jag varit så

försumlig. Värst var det förstås, när jag skulle köpa

något, såsom mat m. m. Hur mycket kunde jag

få för 50 öre, för 25 öre, för 10 öre? Och när

jag utbetalade ett större mynt för något, som

kostade ett mindre belopp än det framlämnade

myntet, hur mycket skulle jag då ha tillbaka?

Stundom var jag så förlägen, att jag rodnade som

en gosse inför butiksbiträdena, änskönt de bara

voro gröna ungdomar.

Till en början vågade jag inte ens gå till

något matställe, ty jag var rädd, att jag skulle

förråda mig genom min tafatthet och stora

okunnighet. Därtill var jag så folkskygg, att jag rent

af led, när någon betraktade mig. Jag kände det,

som om alla människor visste reda på, att jag

kom direkt från Långholmen. Jag gick därför ut

så litet som möjligt, mest sedan det börjat skymma

på kvällen. Jag hade hyrt ett litet vindsrum, och

där höll jag mig största delen af dygnets

tjugofyra timmar. För att inte lägga min obelefvenhet

för mycket i dagen köpte jag litet bröd, smör,

mjölk och uppskuret, hvilket jag förtärde hemma

hos mig på mitt rum.Efter hand blef jag emellertid något modigare.

Jag gick ut om dagarna och tog staden och

människorna i närmare skärskådande. Men för de

uniformerade poliskonstaplarne hade jag en

särskild skräck. För hvarje gång jag mötte en polis,

ryckte jag till och såg helst att jag fortast

möjligt kom ur vägen för honom. Ofta vek jag af i

en gata eller tvärgränd för att slippa möta en

poliskonstapel, som jag såg komma på gatan emot

mig. Den där öfverdrifna skyggheten och rädslan

låg mig så i blodet, att jag hade mycket svårt

att öfvervinna denna obehagliga känsla. Det

händer mig än i dag, att jag vänder mig om med en

känsla af att polisen är mig i hälarna för att

arrestera mig och återföra mig till fängelset. Från

denna skräck blir jag nog aldrig helt befriad.

Efter hand har jag emellertid blifvit kvitt

denna förlamande folkskygghet; men det mörka

förflutna står dock icke att utplåna. Jag måste

alltid ha något att dölja. Och mitt prästbetyg

törs jag inte visa, ty jag har ingen frejd och inte

något medborgerligt förtroende. Någon riktig

människa blir jag visst aldrig mera. Och mitt

förflutna lif måste döljas som en mörk hemlighet.

***

XXIII.

Det mörka förflutna.

Efter en tids vistelse i Stockholm, där jag

hade tillfälligt arbete, reste jag uppåt landet,

närmast för att hälsa på några släktingar. Jag kunde

för öfrigt inte stanna länge på en och samma

plats, ty så snart det kom ut hvem jag var ville

ingen arbeta tillsammans med mig. Arbetsgifvaren

brydde sig mindre om det, men arbetskamraterna

ansågo det vara en skam att ha mig i sitt sällskap.

Och då hade jag ingen annan råd än att sluta

och försöka min lycka på annat håll.

I denna afsikt begaf jag mig norrut; men den

färden ångrade jag efteråt. Innan jag kom dit

hade man nämligen listat ut hvem jag var. På

grund häraf blef jag från första stund utsatt för

en obehagligt närgången uppmärksamhet, hvilket

smärtsamt berörde mig. Detta gjorde att jag

kunde stanna endast några dagar.

På söndagen gick jag till missionshuset för

att få någon uppbyggelse och tröst för min

sönderslitna själ. Men inte ens där fick jag vara i fred.

Jag kände hur man från alla sidor granskade mig,

hursom deras blickar genomborrade mig. O,

hur svårt jag kände det! Bland en grupp unga män

fördes ett hviskande samtal, som hördes äfven till

andra bänkar, hvem jag var o. s. v. Plötsligt hör

jag en mansstämma halfhögt säga ett par bänkar

bakom mig:

»Se, där sitter en Nordlund nummer två»,

hvilket yttrande åtföljdes af ett undertryckt

fnittrande från de kringsittande.

Hvad skulle jag göra? Gå ut? Men då

hade jag väckt ännu mera uppseende. Det var

emellertid slut med min andaktsstämning. Mitt

hjärta värkte, mitt mod sjönk och någon

uppbyggelse af gudstjänsten var jag ej i stånd att kunna

tillägna mig. Den gamla skyggheten började

komma öfver mig igen, och hade det inte varit för

en min släktings bröllop, som just skulle firas i

de dagarna, så hade jag fortast möjligt rest

därifrån. Nu tyckte jag att det skulle vara roligt

att öfvervara ett bröllop, hvilket jag icke gjort

sedan jag var en pojke, då en syster till min far

gifte sig.

Men äfven här skulle det mörka förflutna

komma mig till mötes. Som jag sitter där bland

de öfriga gästerna — middagen var just afäten

och en del af sällskapet hade gått ut i trädgården

— hör jag till min stora förskräckelse en

högröstad stämma i myndig ton säga:

»Nå, Tillman, hur är det med den där grefve

Björn, han lär ju uppföra sig riktigt schangtilt i

fängelset?»

En pinsam, tryckande tystnad uppstod. Om

de ändå hade fortsatt och pratat och låtsat som

om ingenting händt. Men frågan var så sällsam

och kom från en sådan storman i byn som

nämndeman Lars Ersson, så att de närvarande med eller

mot sin vilja måste lyssna med återhållen andedräkt.

På mig verkade frågan som ett piskrapp i

ansiktet. Jag kände hur det sved och värkte efter

slaget. Och så att få alla dessa nyfikna och

förvånade ögon riktade på sig, som vore jag en

vålnad eller gengångare från de dödas rike!

Med stor ansträngning svarade jag:

»Det har jag inte alls reda på.»

Men den myndige nämndemannen lät sig icke

så lätt afspisa, han ville väl visa att han inte

suttit i tingssalen för inte. Någon öfverdrifven

hänsyn för en annans känslor tycktes han

emellertid inte hysa.

»Åh, det måtte ni väl veta, ni som suttit där

på lifstid.»

När han slungat mig denna skymf i ansiktet

betraktade han mig med ett triumferande leende.

Antingen var mannen så uppenbart elak eller

ock var han så oförlåtligt ohyfsad, att han inte

hade en aning om hvad som var passande eller

icke. I hvilket fall som helst så nådde han sin

afsikt. Jag kände mig gränslöst förödmjukad. Jag

skämdes som om jag ertappats på bar gärning

under utöfvandet af ett brott. Mitt ansikte glödde

af förvirring och blygsel. Jag kunde knappast

andas. Jag måste ut och få frisk luft. Jag reste

mig och vacklade ut ur rummet, följd af de

innevarandes medömkan. Men den myndige

nämndemansfar tog sig begrundande om hakan och såg

sig omkring med frågande uppsyn.

Jag vankade omkring i trädgården för mig

själf, där jag uppsökte de mest aflägsna platser.

Känslor af hat och bitterhet började få insteg i

mitt sinne. Med hvad rätt generade denne man

mig? Var jag inte plågad nog under 30 långa,

långa år? Hvad visste denna människa om de

själskval jag lidit, de ångerns tårar jag gjutit, de tusen

gånger tiotusen tunga fjät jag trampat i de olika

straffanstalterna? Var jag då en så eländig stackare

framför alla andra människor att jag skulle

utstötas och nedtrampas hvar jag kom? I

missionshuset förmentes mig religionens tröst, nu hade

också glädjen i bröllopsgården blifvit mig förhållen.

Det mörka förflutnas makter tycktes riktigt ha

sammansvurit sig emot mig för att förgöra mig.

En stunds vistelse i det fria lugnade mig så

småningom. Jag började sansa mig en smula.

Han måtte väl besinna sig, tänkte jag. Jag går

väl in igen. När de nu fått veta hvem jag är, så

få de väl tänka på något annat. Jag slöt mig till

några andra gäster, hvilka styrde sina steg in i huset.

Men jag hade inte väl kommit in, förrän den

frispråkige nämndemannen fick syn på mig och

kom och ställde sig rakt framför mig, och i det

han blåste ut ett väldigt rökmoln från sin pipa

framställde han på nytt sin fråga:

»Att ni inte vet, Tillman, hur den där grefven

mår? Han kom ju in för mord, men fängelselifvet

lär ha gjort människa af honom igen. Jo, jo.

Att ni inte träffade samman med honom, det var

märkvärdigt?»

Åter tystnade sorlet omkring oss och vi blefvo

föremål för gästernas undran och uppmärksamhet.

Jag kände det pinsamt att inte kunna bli kvitt

denna efterhängsna människa. Hvad skulle jag

taga mig till?

»Nej, jag vet verkligen ingenting om honom»,

framstammade jag och sökte en förevändning att

komma undan. Ty nu hade jag fått nog af

bröllopsglädjen. Men i detsamma kommo tvänne unga

flickor fram till oss i tydlig afsikt att försöka få

ett slut på det pinsamma »samtalet».

»Att inte farbror skäms?» utbrast den ena i

hvass ton, som inte tålte någon motsägelse.

Nämndemannen ryckte till och såg helt skyggt

på flickorna, därpå satte han pipan i munnen och

gick därifrån. Det är möjligt, att han skämdes

och att han nu som först insåg hur ogrannlaga

och sårande hans uppförande varit både emot mig

och de öfriga bröllopsgästerna.

Min bröllopsglädje var nu all. Det nöje, som

jag väntat mig så mycket af, var nu förbi. Jag

sade skyndsamt farväl till värdfolket och brudparet.

Lyckliga människor! Lyckliga ungdom! Måtte

lifvet alltid le emot dem! För egen del kände

jag mig så ensam och öfvergifven både af Gud och

hela världen. Åsynen af andras glädje gjorde mitt

eget lif dubbelt fattigare och tommare.

Så snart jag kom för mig själf gaf jag mina

känslor fritt lopp. Jag kunde inte låta bli att

gråta. — — —

Var världen verkligen så grym, att den inte

vidare ville kännas vid mig? Var det kanhända,

när allt kom omkring, ändå ett misstag att jag

någonsin lämnade fängelset? Där fick jag

åtminstone vara i fred för närgångna blickar och

kränkande tilltal. Kanhända hade det ändå varit bäst

att jag stannat där jag var inom fängelsemurarna.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Ekmans förlag, Torsgatan 8, Stockholm:

En ny reformation och dess nödvändighet,

af Ignotus. Pris 1: 25.

»Förf. framhåller, hur otillfredsställande för

förnuftet de gängse religiösa uppfattningarna te sig och

hur af behofvet påkallad en reformation af kyrkans

lära därför är. Och han antyder, att kyrkans enda

räddning ligger i en dylik reformation.

Förf. riktar sig emellertid främst mot materialismen,

den modärna hedendomen, »så mycket värre än den

gamla som den är satt i system och framträder med

en föregifven vetenskaps later»; och där antydes att

»de hårdaste strider, som framtidens religion har och

får att utkämpa, blir därför ej mot den gamla

ortodoxien, utan mot en vida fruktansvärdare fiende, mot

den af de flesta tidningar predikade och af massorna

alltmera omfattade materialismen samt dess

vedervärdiga afkomma af hvarjehanda slag».

L—r i Vårvindar.

Monismen. Har Hæckel funnit lösningen på

lifvets gåta? Hvad säger Marcus? En bok

för dagen. 2:dra tusendet! Naturvetenskaplig

kritik öfver materialismen af S. Ph. Marcus,

sanitetsråd. Berlin. Pris 2 kr.

»Denna skrift af det lärda och högt ärade sanitets

rådet d:r S. Ph. Marcus har ett alldeles särskildt

intresse. Klarhet i framställningen, en kraftig prägel af

sanning, en lycklig lösning af svårigheterna och

särskildt en öfvertygande vederläggning af Hseckels och

andra liknande hypoteser höja arbetet vida öfver dylika

skrifter, som på senare tiden utkommit.»

General-Anzeiger.

»En rikedom af vetande, fängslande synpunkter och

vidsträckta utsikter erbjuder oss den värdefulla bok,

som i dag föreligger till anmälan, värdefull genom

sitt mångsidiga och gedigna innehåll, egendomlig

genom framställningens form. En omfattande

världs-kännedom uppenbaras här för oss i ett stort antal

satser med ett oväntadt rikt innehåll, hvilka i en klar

och lättfattlig form framställa för oss de hittills vunna

resultaten inom kunskapsläran, kosmologien,

skapelse-läran allmänna biologien, läran om lifvet,

utvecklingshistorien, sinnesfysiologien och själsläran.»

Bausteine.

Gudsordets förhållande till bibelns bokstaf,

af kyrkoherde Sparr-Hofstedt. Häft. 2 kronor.

»Kyrkoherde Hofstedts namn har blifvit högt skattadt

af alla, som i hans föregående arbeten lärt sig akta

en grundlig och fördomsfri forskningsmetod förenad

med tillbörlig pietet för höga och heliga ämnen.»

Svensk Kommunaltidning.

Jerusalems dolda tempelskatter och deras

gömställen. En undersökning af Henning

Melander, geodet vid rikets allm. kartverk.

Häft. 2 kr., bund. 3 kr.

Det gamla Testamentet i den nyare

bibelforskningens ljus, af prosten Faerden.

Häft. 3: 50, bunden 4: 50.

»Faerdens bok intager ett högt rum bland de

arbeten, som på olika språk afse att göra den

gammaltestamentliga forskningen fruktbringande för vidare

kretsar. Boken hör till litteraturen.»

Stockholms Dagbl., N. S. (Prof. N. Söderblom.)

Sådd och skörd I. — Upp ur förnedring.

Tvänne själars kamp genom sekler för sin

utveckling. Nedskrifvet af ett medium efter

diktamen. Pris kr. 1: 50.

Sådd och skörd II. — Fanatiker och martyr.

Minnen från tvänne jordelif. Högst intressant.

Pris 1 kr.

”De måste”. Ett väckelserop till den sofvande

kyrkan, af Herman Kutter, kyrkoherde i

Ziirich. Pris 3 kr.

Ett arbete som i Tyskland väckt ett oerkördt

uppseende. Arbetet, hvilket behandlar

kyrkans förhållande till socialdemokratien, är

något alldeles enastående i sitt slag.

»Det ligger något storslaget i detta fälttåg mot

Mammons herravälde. Det är en mäktig botpredikan

för kyrkan». Berliner Zeitung.

Kristendomen i vår moderna tid, af lic. teol.

E. Pfennigsdorf med förord af professor O.

E. Lindberg. Pris kr. 1: 25.

Gudsordets utvecklingsgång i världen, af

professor O. E. Lindberg. 32 häften. Pris

40 öre häftet.

. !) De olika religionernas heliga urkunder ända upp

till våra egna såsom: Den egyptiska dödsboken; vissa

babyloniskt-asyriska urkunder, såsom Chammurabis

lagbok, Gilgameschepos m. fl.; persernas bibel;

Sendavasta; de hinduiska Vedaböckerna; buddhisternas

heliga kanon, den s. k. Tripitaka; laotsismens heliga

urkund: Tao-teliking oeh konfusianismens heliga böcker •

Schu-king oeh Schi-lcing m. fl.; Gamla och Nya

Testamentet i bibelkritikens ljus; arabernas bibel; Koranen

m. fl. Till allt detta komma att ansluta sig kortare

redogörelser för viktigare poetiska och filosofiska

urkunder, som spelat en mera betydande roll i folkens

religiösa lif, exempelvis den s. k. Trismegist hos

egyptierna, Homerus, Hesiodus samt Platos och Stoikernas

skrifter hos grekerna, Bhagavadgita hos hinduerna

vissa kyrkofäders skrifter vid början af den kristna

tiden. Kants skrifter i praktisk filosofi i nyare tid m. fl.

Afvenledes komma kortare karakteriserande utdrag ur

de olika religionsbiblarna att i öfversättning meddelas.

2) En framställning af de olika religiösa idéernas

utvecklingsgång i världen ända upp till det nuvarande

ögonblicket, som exempelvis gudsbegreppet, uppfatt-

ningen af människans väsen, återlösnings- och

fräts-ningstanken, bönen, odödlighetsidén, lifvet efter detta,

det etiska lifvets lagar m. fl.

3) Slutligen med anledning af allt detta en blick

framåt på livad vi i det kommande skola få oss

uppen-baradt rörande »hvad vi varda skola».

»Ett arbete, så fylldt af höga och ädla tankar och

skrifvet på ett så fint och nobelt språk, att man

längtar efter att få läsa fortsättningen, sedan man fått

de första häftena.» Enköpings Tidning.

Genom Ryssland under revolutionen, af

journalisten Sigurd O. Patursson.

Författaren, som vistats i Ryssland i 12 år och är

fullt mäktig ryska språket, har genomrest Ryssland i

alla riktningar både under skydd af regeringspartiet

som etnografisk forskare samt såsom fotvandrare för

att studera folkrörelsen och har närvarit vid flera stora

upplopp i Odessa, Warschau, Petersburg etc.

Skildringarna af de rysansvärda förhållandena i det

stora riket i Öster äro i högsta grad uppskakande. _

Den trovärdigaste skildring om ryska

förhållanden som vi på svenska erhållit.

***