Levertinkultens apologet - En vidräkning med doc. Fredrik Böök
LEVERTINKULTENS
APOLOGET
EN VIDRÄKNING MED
DOC. FREDRIK BÖÖK
AV
BENGT LIDFORSS
MALMÖ 1910
AKTIEBOLAGET FRAMTIDENS FÖRLAGMALMÖ 1910
TRYCKERIAKTIEBOLAGET FRAMTIDENC-fterfoljande artikelserie har, bortsett från ett par oväsent»
liga ändringar och tillägg, varit publicerad i tidningen
»Arbetet» för den 26 och 27 september samt den 1 oktober
som svar på tvänne inlägg av docenten Böök i »Svenska
Dagbladet» av den 20 och 29 september. Då herr Böök
vid avfattandet av sina artiklar påtagligen räknar med den
omständigheten, att i regeln endast en ringa bråkdel av
»Sven-ska Dagbladets» läsare får »Arbetet» i sina händer, ser jag
mig nödsakad till denna publikation, vars negativa innebörd
jag själv är den förste att erkänna, men som dock torde ha
en uppgift att fylla som bidrag till karaktäristiken av docenten
Böök som polemiker och kritiker. Det är ju nämligen en ren
händelse, att herr Böök denna gång kommit att använda
sina stridsmetoder mot en person, vars offentliga ställning
redan på förhand är så markerad, att den ej beröres av
dylika attacker, och som dessutom är oförhindrad att ge svar
på tal. Oftast gälla ju herr Bööks överfall rent skönlitterära
författare, som av en eller annan anledning ådragit sig hans
principalers misshag, men som av lätt begripliga skäl ej vilja
ta till orda i egen sak och därfor tigande måste bära de
stundom säkerligen kännbara sviterna av den Böökska
framfarten. Från denna synpunkt torde föreliggande lilla skrift,
trots sin negativa läggning, dock kunna göra positivt gagn.
Med hänsyn till herr Bööks föregående artiklar, som
jämte de i denna skrift behandlade omtryckts i den nyssutkomna artikelserien »Oscar Levertin och professor Lid■
forss» tillåter jag mig att en gång för alla hänvisa till
slut-kapitlet i min broschyr -August Strindberg och den litterära
nittiotalsreklamen».
Upsala den 12 oktober 1910.
B. L.T TNDER den religiöst färgade överskriften
»Professor Lidforss i förhärdelsens tillstånd»
har docenten Böök i Svenska Dagbladet för den
20 september publicerat en artikel, som utger sig
för att vara en kritik av undertecknads broschyr
»August Strindberg och den litterära
nittiotals«-reklamen». Det ifrågavarande aktstycket, som
fyller icke mindre än fem av kulturbladets
spal-ter, är tydligen frukten av ett trofast och träget
samarbete mellan de mera framstående
represen-tanterna för den gängse Levertinkulten: herr Böök
har tillfälle att åberopa kompletterande
upplys-ningar av docenten Ruben G:son Berg, muntliga
meddelanden av professor Warburg, spaltlånga
historietter, relaterade av förläggaren K. O.
Bon-nier och ytterst härrörande från — den av herr
Böök en gång all heder och ara fråndömde David
Sprengel. Det är en stor apparat, som satts i gång,
ett allmänt uppbåd in majorem Levertini gloriam,
men det måste erkännas, att herr Böök, trots alltfrämmande bistånd, dock förmått att forma sin
artikel till ett aktstycke, som i koncentrerad form
ger ett prov på alla de utsökta själsegenskaper,
som karaktärisera den unge stridsmannen, när
han står på höjden av sitt väsens branter.
Det är mig därför ett nöje att punkt för punkt
genomgå den Böökska anklagelselistan, ty upp«
riktigt sagt har jag ännu aldrig påträffat ett
dokument, som klarare belyst halten av hans
journalistik än detta hans senaste inlägg i
Strind-bergsfejden.
Herr Bööks första vredesutbrott gäller mitt
påpekande av Levertins ignorerande hållning gent
emot den del av Ola Hanssons och Frödings
produktion, som ligger före år 1897; förklaringen
är helt enkel, säger herr Böök, ty före denna tid
hade Levertin varken tid eller plats för någon
recensentverksamhet, och undertecknads ovan
an-förda klander mot Levertin är alltså enligt herr
Böök »en framhärdelse i den medvetna
osan-ningen».
Herr Böök har en gång förut framkastat
samma beskyllning, och jag genmälte då, att det
finns en hel rad recensioner från Levertins hand,
som författats under perioden före 1897 och som
publicerats i en mängd olika organ — Ur Dagens
Krönika, Ord och Bild, Aftonbladet, Dagens
Nyheter, Stockholms Dagblad o. s. v. Men dettaär icke det väsentliga i saken; det avgörande är
att när Levertin slutligen tar till orda om Ola
Hansson, detta varje gång sker i en ton, som
talade han om en fiillkomligt urspårad, avmattad,
ja, andligen död författare, så att den, som läser
hans recensioner från åren 1897—1902
omöjli«-gen kan ana den oerhört rika produktion, som
Ola Hansson brakt till stånd under perioden
1890—97, och som utom en mängd förträffliga
essayer i tyska tidskrifter omfattar följande ar-«
beten: Kärlekens trångmål, Ung Ofegs visor,
Resan hem, Fru Ester Bruce, En uppfostrare, Före
giftermålet, Vägen till livet, Materialismen i skön»
litteraturen, Tolke og Seere.- Denna mäktiga
produktion hindrar icke Levertin från att redan
år 1897 tala om att det i den recenserade boken
finns »stycken av djup och poesi, där den ur«
sprungligen fint kännande skald som Ola
Hans-son varit, röjer sitt eljes alltför dolda incognito».
- Betecknande för den ställning Ola Hansson vid mitten
av nittiotalet intog — och för övrigt ännu intar — i det
litterära Sverge är följande episod. Då undertecknad år
1894 insände en recension av den då nyss utkomna essay«
samlingen »Tolke og Seere» till »Karlstadstidningen»,
re-fuserades uppsatsen i fråga på den grund att ingen av
Karlstadstidningens läsare kunde förutsättas känna till Ola
Hansson. Den refuserade recensionen trycktes sedermera
i Upsala Nya Tidning och finns ordagrant avtryckt i
»Fragment och Miniatyrer» sid. 218—223.Samma tema varieras i recensionen från 1901:
»det är som talade i denna diktsamling en
gen-gångare från något dött och förflutet», och för
att rätt belysa Ola Hanssons poetiska armod till»
fogar Levertin: »till dessa verser, som omfatta
hela den långa perioden från 1894—1901 och
dock ej ensamt kunna fylla en volym, äro lagda
en del prosaskisser, vilkas egenskap av att vara
poem på prosa stundom är mycket tvivelaktig,
men av vilka dock några utmärka sig för kolorit
och styrka». Och så till sist Sensitiva amorosa,
vars andra upplaga (1902) kommer Levertin att
minnas »en död diktare från ungdomsåren», icke
författaren själv, »utan en verkligt avliden, Karl
August Tavaststjäma».
Det är i främsta rummet dessa positiva
ytt-randen av Levertin, som föranlett mig att mot
honom rikta de ovan relaterade beskyllningarna
för att ha gett en även i kvantitativt hänseende
fullkomligt falsk bild av Ola Hanssons
författar«-skap. Och vad Levertins yttre omständigheter
beträffar och särskilt hans förhållande till
Sven-ska Dagbladet, så är det anmärkningsvärt, att
herr Böök om denna sak redan presterat tre olika
uppgifter, som alla motsäga varandra. I Svenska
Dagbladet för den 24 juli skriver herr Böök:
»Till Damaskas» anser Lidforss böra ha varit särskilt
besvärande för Levertin, som strax före dess utgivandesagt att »poeten Strindberg är död»; följaktligen tiges det
ihjäl. Vet icke professor Lidforss att Levertin icke var en»
sam litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och att han icke
hade prerogativ på alla märkliga böcker?
Ungefar en vecka senare (den 2 augusti)
utlåter sig herr Böök, likaledes i Svenska Dag«
bladet, om samma sak:
Ingenting är naturligare än att det var med fullt berått
mod som han (Levertin) skaffade professor Lidforss- bok
en välvillig bedömare. Att det varit mot hans vilja är
absolut uteslutet av det enkla skäl att han var den bestäm•
mande. Den, som påstår sig ha korsat hans planer i
Sven-ska Dagbladet, gör sig skyldig till tomt skryt.
I Svenska Dagbladet for den 20 september
får man av herr Böök veta följande:
*
Verkliga orsaken till att Levertin började med de an»
gripbara böckerna »Gralstänk» och »Kåserier i mystik»
var den, att han just 1897 blev anställd vid Svenska
Dagbladet med skyldighet att skriva om alla märkliga
böcker, goda eller dåliga.
Här har då läsaren ett typiskt exempel på det
sätt, varpå herr Böök formar sina sakuppgifter
allt efter ögonblickets växlande behov: den 24
juli heter det att Levertin hade icke prerogativ
på alla märkliga böcker, den 2 augusti förklaras
Levertin vara ensam bestämmande i Svenska Dag«
bladets litteraturavdelning, och den 20 septemberhar han förvandlats till en lönslav med
skyldig-het att skriva om alla märkliga böcker, goda och
dåliga. Under de våldsammaste åtbörder av
mo-ralisk indignation framtar så herr Böökv allt efter
som situationen kräver, än den ena, än den andra
av dessa varandra absolut motsägande versioner,
för att, som han uttrycker sig, »ställa prof.
Lid-forss" sanningskärlek i en ännu obarmhärtigare
belysning än förr». Även den som med åren
blivit en smula blaserad med hänsyn till det
offentliga livets komik, kan knappast undgå att
med intresse betrakta och njuta detta skådespel.
Det nu anförda kunde egentligen frita mig
från skyldigheten att ytterligare belysa herr Bööks
sätt att handskas med sanningen. Men hans sista
artikel är, bortsett från vad han själv förut
pre-sterat i samma riktning, ett så enastående rekord
i avsiktlig förvanskning av fakta, att jag
verkli-gen skall underkasta mig obehaget av en
detal-jerad granskning. Det kan ju dock ha sitt intresse
att se, vad en stor borgerlig Stockholmstidning,
kulturbladet par préférence, har panna i den
vägen bjuda sina läsare.
Det är då för det första icke sant, som herr
Böök påstår, att yttre förhållanden hindrat
Le-vertin från att skriva om andra verk av Fröding
än »Gralstänk»; Frödings fjärde diktsamling »Nytt
och gammalt» utkom senhösten 1897, alltså ettgott stycke efter det att Levertin anställts i
Sven-ska Dagbladet, där boken för övrigt också
recen-serades — men av Hjalmar Söderberg (S1/ia 1897).
Fyra dar innan den Söderbergska recensionen
publicerades .hade emellertid Levertin begagnat
tillfallet (i artikeln »Svenska skönlitteraturen
un-der Oscar II:s regering»)- att som motsats till
»Vemer von Heidenstams lustpark med sin
trol-ska blandning av gammal svensk herrgård och
stiliserad romersk villaplantering med marmor
bland popplama» tala om »Frödings täppa, där
han i rousseauistiskt raffinemang odlar
torpväx-ter». Och att saknaden av Svenska Dagbladet
icke hindrat Levertin från att på ett kännbart sätt
anfalla Fröding, därom vittnar det självförsvar,
som Fröding känt sig uppfordrad att på våren
- Artikeln avslutas med följande för Levertin mycket
karaktäristiska rader, som herr Böök utan tvivel finner
«rent av ypperliga»:
Så hava åren gått med vinster och förluster, 1880#talet
följt av 1890-talets till det yttre så olika, men innerst dock
besläktade diktning. Den, som varit med om båda
decen-nierna, har det i själva verket blott hänt en sak, ej ovanlig
under vandring. Man går vägen upp och tror sig se målet,
men finner på backens höjd, att än ett parallellt vägstycke
ligger framför en — naturalistisk konst, symbolisk konst,
samman vilja de leda till en diktning, med lika många
fönster utåt dröm och verklighet, med lika frihet att röra
sig i båda rikena.1897 offentliggöra i Ord och Bilds aprilhäfte,
och ur vilket följande utdrag må anföras:
Herr Oscar Levertin har med rätta beklagat sig över
allt det myckna bondoväsen, som på sista tiden uppstått
inom vårt lands litteratur och på dess sångtribuner. Det
är icke så alldeles nödvändigt att skriva om brännvinsrus
och träskodans, menar herr Levertin, man kan även skriva
om opium, prinsar och docenter, vilka också höra till
»folket». Detta är alldeles sant, men det finns även en
annan synpunkt, från vilken man kan känna sig obehag»
ligt berörd av de myckna folkliga låtarna och trallarna.
-------Men om en visdiktare kan få fatt de nya tonerna
och taktema, de nya karaktärsdragen i det omskapade
folklivet och därav bilda en ny litteraturart, så torde
denna mycket väl kunna hålla sig uppe vid sidan av prins»
och docentpoesin---------Endast de falskt ljudande tonerna
må icke tålas.
Dessa rader av Fröding ha även så till vida
sitt intresse, som de bilda en pikant epilog till
ett tragikomiskt intermezzo, som herr Böök i sin
artikel skildrar på följande sätt:
När Fröding i Karlstadstidningen publicerat en mycket
nedgörande och orättvis recension av Levertins »Legender
och visor», skrev Levertin ett skarpt brev till Mauritz
Hellberg, där han beklagade sig och menade att han varit
utsatt för jalousie de métier från Frödings sida. Då Frö»
ding underrättades härom, blev han, tack vare sin utom»
ordentliga samvetsömhet, ytterst nedslagen och förkrossad.
När Levertin i sin ordning fick veta detta, ångrade han
sig och skrev ett uppmuntrande brev till Fröding, vilkethan gav ökat värde genom bilagda skrivelser från Victor
Rydberg och C. R. Nyblom, som han förskaffat sig — allt
i syfte att lugna Fröding och reparera misstaget. (Episoden
är i korthet skisserad i Ruben Bergs innehållsrika Frö«
dingsbiografi: kompletterande upplysningar har jag lika«
ledes doc. Berg att tacka för.)
Det ligger en tröstande tanke i att från ögonblickets
smutsiga och hatfiilla käbbel kunna lyfta blicken till denna
situation: två gentlemän, som kunna missförstå varandra,
men från vilka ridderligheten aldrig viker.
Om saken verkligen tilldragit sig så som herr
Böök här skildrat den, så är det ju rena farsen :
först skriver Fröding och gör ner Levertin, därpå
skriver Levertin till Mauritz Hellberg och
be-skyller Fröding för yrkesavund, därav blir
Frö-ding,»tack vare sin utomordentliga samvetsömhet»,
fullkomligt förkrossad, därpå blir Levertin
för-krossad över Frödings förkrosselse och skriver
ångerfulla tröstebrev — och så i bakgrunden herr
Böök, som applåderar, djupt rörd över att kunna
lyfita blicken till denna uppbyggliga situation...
Herr Böök vill emellertid med denna jolmiga
historia, som åtminstone i ett hänseende bär
osannolikhetens prägel, ådagalägga Levertins
rid-derliga sinnelag gent emot Fröding och anför i
samma syfte en annan anekdot, som professor
Warburg meddelat honom, och som gäller en
uppvaktning, som Levertin på sin tid avlade hos
Gunnar Wennerberg för att förmå denne attmedverka vid en planerad insamling till Frödings
förmån. Hela denna historiska apparat är
emeller-tid tämligen onödig av det skäl, att det här all»
deles icke är frågan om de känslor Levertin som
enskild person hyst vis å vis Fröding, utan om
den kritik han ägnat honom i tryck. Och att den
recension, som Levertin i juni 1898 beskärde
»Gralstänk», genom sin överlägsna ton och
hän-synslösa närgångenhet, gör ett i högsta grad
pinsamt intryck, därom kan ingen bildad läsare
vara i tvivelsmål, ehuru jag härmed naturligtvis
inte har velat säga något så grovt och dumt, som
det herr Böök velat påbörda mig, nämligen att
Levertin »gladdes och njöt av Frödings olycka».
Det finns dock, fast herr Böök icke känner till
det, på det andliga området något som kallas
för nyanser, och även den ogrumlade skadeglädjen
övergår genom en lång rad av mellantillstånd i
det likgiltiga deltagandet, vilket i sin ordning
genom en oändlig skala mellanstadier förbindes
med den rena och oskrymtade medkänslan. Att
det i Levertins stämning gent emot Fröding ingått
olikartade element synes mig mycket sannolikt,
men det är ju som sagt icke om dessa känslor
i det fördolda, utan om de offentliga
aktstycke-nas innebörd det här är fråga; och då vill jag till
vad jag anfört i min broschyr ytterligare erinra
om två ting» För det första om det grova hån.som Levertin tillåtit sig gent emot »Gralstänk»,
då han avtrycker nedanstående vers:
Sant är dock sant,
är det ock tunt,
gjutet i grant
rimmad poetisk strunt
och därefter tillfogar »Det är skaldens eget om»
döme, som kritiken knappast har lust att jäva».
. För det andra vill jag påminna om, att när Le«
vertin tryckte denna recension, Fröding befann
sig i den andliga kris, vars verkningar seder«
mera alltjämt förlamat hans produktion; den som
vill erfara närmare om denna kris, behöver en«
dast slå upp sidorna 53—55 i den av hr Martin
Olsson utgivna Frödingsbiografin. Under dessa
omständigheter, som i det väsentliga ej kunnat
vara Levertin obekanta, eftersom vissa symptom
på sin tid gjorde sig märkbara i dagspressen;
finner Levertin det passande att avsluta sin re«
cension med en dikt, som hämtats icke ur »Gral«
stänk», utan ur Frödings näst föregående dikt«
samling och vari skalden — jag: citerar Levertins
ord — skildrar hur han »med en undran, som
växt till ångest och växt till förtvivlan under
åren sett sin stjärna slockna och försvagas(l) me«
dan han gick över de krokiga vägame, genom
de vilda och de ångestslagna nättema» o. s. v.;
varpå Levertin med en erkännsam min konstaterar,att »dessa strofer nå till rymder dit den
Fröding-ska abstraktionen aldrig kommer att, hinna»!
Jag skall i detta samband beröra en sak som
herr Böök först omnämner i senare delen av sin
femspaltiga artikel, och varav han tydligen väntar
sig en utomordentlig effekt, nämligen det
på-ståendet att undertecknad »förut knappt nämnt
Fröding annat än klandrande och han har gått
längre i Frödingsunderskattning än någonsin
Le-vertin». Som bevis härpå anföres två uttalanden
av undertecknad, av vilka det första, som herr
Böök återger i stympad form och som han
häm-tat från en artikel om Vilhelm Ekelunds
»Melo-dier i skymning», publicerad 11A» 1902, har
följande lydelse:
När man från dessa dikter, vilka trots det
fantastiskt-visionära elementets förhärskande på vaije punkt bevarat
den stora konstens renhet och behärskning, åter lyssnar
till de Frödingska Gralsångerna, frapperas man av den
banalt skorrande ton, som skär igenom symfonien; hela
denna storslagna diktcykel löses upp till en parafras över
den kristne syndarens skuldmedvetande, helveteskval och
Jehovatrots, medan källsprången i Ekelunds metafysisiska
lyrik synas flöda fram ur en intuitiv förnimmelse av att
det i allnaturen, i själva urgrunden finns en brusten sträng,
en mask somvtär.
Behöver jag göra läsaren uppmärksam på
ut-trycket »denna storslagna diktcykel», som ensamt
det borde fria mot beskyllningen för att haunderskattat »Gralstänk». Behover jag påpeka att
jämförelsen med Fröding här endast åsyftar att
ge relief åt den säregna arten av Ekelunds
meta-fysiska inspiration, men naturligtvis ingalunda
avser att nedsätta Fröding som diktare; jag kunde
för övrigt för att få fram denna motsättning lika
gärna ha valt Verlaine’s »Sagesse», utan att
där-för vilja förklena Verlaines lyrik. Men låt oss
nu höra vad Levertin har att yttra om filosofien
i »Gralstänk»:
Vad skall man kunna svara på dessa spörsmål annat
än: Jo, ungefar så förhåller det sig verkligen, herr Fröding.
Men man blir icke glad, när man ser en av landets store
skalder sätta på rim och meter idéer av dem, som den
gode Jeronymus par préférence brukar kalla för »sin
filo-sofi». Ty vem har ej någon söndagseftermiddag hört en
avhållen onkel föra samma resonemang: »ingen brottslings
hjärta är så förhärdat» etc. eller »ingen rättfärdigs hjärta
är så rent mot frestelsen, att icke» etc.
Det som Fröding kallar Gral, i yilkets universella
helgelse han vill finna enheten mellan de böjelser, som
evigt sönderslita hans natur, och som sålunda båda måste
stamma från allupphovet, är livskraftens quinta essentia,
och spår av dess elixir finner man i allt, som växer upp
och blommar starkt och stolt, det må nu kallas ont eller
gott, ax eller ogräs, blott det är levande insatser i
till-varons stora kraftspel. Denna »moralfilosofiska tankegång»,
som Fröding uttrycker sig i sitt företal med dess för
ho-nom så egendomliga blandning av opåkallad blygsamhet
och förhävelse, är, som man ser, knappast ny; Långt
konse-kventare har Nietzsche genomtänkt den, långt mer flam*
L evertinku Ittns apologet
2mande Zarathustra predikat den» och i sitt försök att
kompromissa mellan dess kraftdyrkan och en obestämd
kärlekens moralteori blir helst den Frödingska läran om
Gral intresse- och innehållstom.
Gral är i gott,
är det ock matt,
gral är i smått
mynt dock en del av en skatt.
Sant är dock sant,
är det ock tunt,
gjutet i grant
rimmad poetisk strunt.
Det är skaldens eget omdöme, som kritiken knappast
har lust att jäva.
Läsaren ser: vad jag betecknat som en stor«
slagen, fast disharmonisk diktcykel det kallar
Levertin för »rimmad poetisk strunt»; men detta
hindrar icke herr Book från att framdraga det
ovan anförda citatet ur »Arbetet» från 1902 som
ett bevis på att jag har »gått längre i under«
skattning av Fröding än någonsin Levertin». Man
står häpen inför denna groteska osannfärdighet»
Och för övrigt, antaget att jag verkligen skulle
ha fällt ett förklenande omdöme om »Gralstänk»,
vad så? Själv har jag ju just framhållit denna
diktsamling som den lättast angripbara delen av
Frödings produktion; den kunde, så intressant
den är, enligt min mening ha varit oskriven utanatt Frödings rang som diktare därför skulle varit
märkbart ringare.
Det andra citatet, varmed herr Böök söker
bevisa min Frödingsunderskattning, är hämtat
från en polemik, som undertecknad för sju år
sedan förde med en sedan ur journalistiken
spår-löst försvunnen Theodor Nilsson, vars
huvud-egenskap var hans köttsliga broderskap med
skalden K. G. Ossian-Nilsson. I denna polemik
berördes även det skånska kynnet, som herr
Theodor Nilsson enligt min mening karaktäriserat
med några missvisande gottköpsfraser, vilka
för-anledde mig till följande uttalande:
Det typiskt skånska hos Bååth, säger herr Theodor
Nilsson i Malmö, är ju hans friskhet, hans kraft, äkthet,
det konkreta, det varmblodiga, hans naivitet och humor.
Alldeles utmärktl Men en Theodor Nilsson i Karlstad kan
med precis samma rätt säga och har utan tvivel otaliga
gånger redan sagt det, att det specifikt värmländska hos
Fröding just är hans friskhet, hans kraft, äkthet, det kon«
kreta, det varmblodiga, hans naivitet och humor. Aro då
Bååth och Fröding så befryndade, eller måhända rent av
identiska diktare?
Det tror naturligtvis ingen, varken i Malmö eller i
Karlstad. Men när det kommer an på att bestämt ange
divergenserna mellan de båda skalderna, ställer sig saken
ej så enkel, som man kanske tror. Det är ganska lättvin«
digt att orda om Frödings rika fantasi, hans musiksinne,
hans äktsvenska sorg i rosenrött o. s. v., och om Bååths
skånska jordbundenhet etc., men detta på sidan om saken.Sanningen är, att Fröding, si stor och äkta skald han är,
ej har skrivit en enda vers, som ej kan deklameras av en
frackklädd gentleman i en salong, inför en fördomsfri publik;
men det bästa, som den stackars Bååth har diktat, kan
absolut inte deklameras, och allra minst av en frackklädd
gentleman inför en fördomsfri publik. Jag tar på måfå ett
par verser ur den första dikten i hans första samling, och
ett par ur den sista i hans sista poesibok (Vid Allfarväg,
ty På gröna stigar äro i mina ögon icke poesi) och ber
läsaren själv döma:
(De citerade dikterna utelämnas här.)
" Vad är det som gör att dessa dikter aldrig komma
att glömmas i Skåne? De höra till de bästa som Bååth
producerat. Men icke är det som herr Theodor Nilsson
vill påstå, i främsta rummet »friskhet, kraft, äkthet,
varm-blodighet, naivitet och humor», som göra dessa dikter
oförgätliga. Nej, det är något helt annat, det är just den
underliga makt, som tyskarna kalla gemyt; en glimt av den
klarsynta, världserfama och dock av all världens brutalitet
oberörda innerlighet, som hos oss måhända fått sitt vack#
raste uttryck i ett par av Hans Larssons meditationer, och
som är den innersta bärkraften i all germansk lyrik.
Härmed slutar denna passus; i det följande
talas icke mera vare sig om Fröding eller Bååth.
Nu frågar jag: var i all rimlighets namn finns
det i ovanstående citat något som kan tolkas som
underskattning av Frödings produktion? Men
ur denna framställning utrycker herr Böök en
enda sats — den som böqar med »Sanningen
är» o. s. v. — och med stöd av detta ur sitt
samband lösryckta citat plus det ovan anfördasöker han inbilla sina läsare att »Levettin aldrig
någonsin undervärderat Frödings diktning så
klumpigt som herr Lidforss, vilken ställt den på
ett lägre plan än Bååths, utan någon som helst
reservation». Hela denna manöver är så barnslig
och plump, att man nästan drar sig för att parera
den, i synnerhet när man vet, att hela
advokaty-ren sker mot bättre vetande. Herr Böök känner
nämligen mycket väl till, att jag i artikeln
»Ju-dar och germaner», publicerad i maj 1902,
fram-ställt i princip samma anmärkningar mot Levertin
som nu, och särskilt riktat kritiken mot »c/en
hållning Levertin under det sista decenniet inta«
git gent emot våra tre största diktare:
Strind-berg, Ola Hansson och Frödtng». Herr Böök
vet också, att den i mångas ögon alltför
entu-siastiska skildring, som undertecknad givit av
Axel Danielsson som offentlig och enskild man
slutar med följande rader: »Men vad Axel
Da-nielsson har uträttat under sin korta levnad är
mer än tillräckligt nog för att säkra honom en
plats i Svenska folkets historia; bland Sverges
politici intar han samma enastående rangplats
som Frödtng bland poeterna». Herr Böök vet
allt detta, och ändå har han panna att påstå, att
undertecknad »förut knappt nämt Fröding annat
än klandrande», och att jag utan minsta reser«
vation degraderat honom under BååthlHur tomt måtte det dock icke vara i den
Bookska rustkammaren när hjälten, trots alla
främmande subsidier, tvingas ut i striden med
så slöa och lätt sönderbrutna vapen!
IL
Jag kommer nu till den del av herr Bööks
artikel, där han söker bemöta de anmärkningar
jag framställt mot den specifikt Levertinska
kul-turriktningen. Detta parti är av alldeles särskilt
intresse, enär det här jämte avsiktliga falsarier,
till vilka jag strax skall återkomma, verkligen
finnes satser, som göra intrycket av att vara
skrivna på god tro. När herr Böök hävdar att
Levertin gjort en förtjänstfull insats genom att
öka vårt ordförråd med nybildningar sådana som
blixtfort, fostertrakt, moderspråk o. s. v., när
han gillande citerar uttrycket »en estetisk bild»
ning med rötter djupare än dagens», så är detta
endast talande vittnesbörd om hur djupt den
Levertinska stilkorruptionen gått honom och hans
likar i blodet. »Rent av ypperlig» finner herr
Böök följande av mig citerade sats av Levertin:»Men en mästerlig illustratör var han skapad till, och
dubbelheten mellan litteratur och konst blev hans livs och
verks stötesten. Huru som helst, står han som personlig«
het och elementär begåvning som en av våra lysande, och
ingen, som blott en gång som barn sett den lille, brede
mannen med det skarpt skurna, om tyska
renässansrov-furstar erinrande huvudet och den överströmmande
ge-nialiteten, kan glömma hans skepnad av i sten, ord och
farg skönhetsskapande trollkarl».
I stället för att ingå på en analys av detta
stilprov skall jag endast tillåta mig att presentera
följande trogna efterbildning av den Levertinska
satsen:
Men en utmärkt jägare var han skapad till, och
dub-belheten mellan skjutning och ritt blev hans livs och
verks stötesten. Huru som helst står han som personlighet
och elementär begåvning som en av våra lysande, och
ingen, som blott en gång som barn sett den lille brede
mannen med det skarpt skuma, om tyska renässansrov«
furstar erinrande huvudet, kan glömma hans skepnad av
ridande, simmande och skjutande sportsman.
Det skulle ingalunda förvåna mig om herr
Böök även funne denna sats, som ju endast är
en noggrann efterbildning av den Levertinska,
rent av ypperlig. Låt oss emellertid gå vidare
och skärskåda herr Bööks apologi, när den från
det stilistiska området höjer sig till det
filosofi-ska tänkandets rymder.
Herr Böök skriver:Med en dylik metod är det givet att herr
Udforss-broschyr vimlar av de grövsta missförstånd och
förvräng-ningar. När han kritiserar en oklar, ehuru icke
obegrip-lig passus i Levertins Lucretiusessay, så lockas han i sin
iver till en sådan lapsus, som att hånfullt citera uttrycket
»mystikens begrepp» och utbrister (s. 56): »Mystik är aning,
dröm, vision och mycket annat, blott icke begrepp». Detta
är icke bara skolmästerligt översitteri, det är den vildsinta
pedantens logiska kullerbytta utför katedertrapporna med
halsbrott och. dödlig utgång. Vad hindrar oss att tala om
mystikens begrepp med Levertin, vad hindrar oss att tala
om drömmens, aningens, det omedvetnas begrepp, eller
om begreppslöshetens begrepp? Professor Lidfbrss förväxlar
i sitt upprörda tillstånd de formala egenskaperna med det
reala innehållet Hartmann och psykologerna ha länge
diskuterat det omedvetnas begrepp och herr Lidfbrss bör
försöka lägga band på sig.
Det yttrande av Levertin, mot vilket jag i
det åsyftade stycket vänt mig, är icke hämtat
från Lucretiusessayn, utan från uppsatsen om
Strindberg, och har följande lydelse:
Hur denna kompromiss sedan kommer att utfalla, blir
en annan fråga. Den som skriver dessa rader kan blott se
den åstadkommen på en väg, genom en stor tyngdflyttning
av mystikens begrepp, som för in i vetenskapens kosmos
och in i vårt eget liv spelrum och himlar för all den
längtans oändlighet, som evigt kännetecknat och lär
känne-teckna det släkte, det gamla romarordet redan
karaktärise-rade som avida numquam desinere mortalitas, det dödliga
släktet, som aldrig vill tänka sig något slut.I min broschyr, sid. 56, har jag med
anled-ning härav skrivit följande:
För det första: vad är tyngdflyttning av mystikens
begrepp? Det har tydligen föresvävat Levertin något om
förflyttning av tyngdpunkten, och i hans orediga hjärna
uppdyker då ordet tyngdförflyttning, som han genast till#
griper. Vidare: mystikens begrepp? Mystik är aning, dröm,
vision och mycket annat, blott icke begrepp. Märk nu vad
denna tyngdflyttning skall åstadkomma 1 Den skall i ve ten#
skapens kosmos, i den exakta vetenskapens skönt ordnade
värld införa spelrum och himlar för all den längtans
oänd-lighet, som evigt kännetecknat och lär (detta »lär» är
obetalbart 1) känneteckna det dödliga släktet 1 Och så skall
denna oändlighetslängtan samtidigt införas i vårt eget liv,
så blir försoningen fullkomlig.
Här har då läsaren åter ett typiskt exempel
på den bastanta oärlighet, varmed herr Böök för
sin polemik. Ur min kritiska granskning
utryc-ker han, som ovanstående visar, ett enda
mo-ment, och naturligtvis det minst viktiga (»mystik
är aning, dröm, vision och mycket annat, blott
icke begrepp»), och söker så inbilla sina läsare,
att detta är det väsentliga och det enda i min
kritik. Det är onödigt att spilla ytterligare ord
på denna otympliga förfalskning, liksom det för
filosofiskt bildade läsare ej behöver påpekas, att
Levertin, när han förordar en »tyngdflyttning av
mystikens begrepp», naturligtvis ej menar »deformala egenskaperna», utan just det reala inne»
hållet i mystiken.
Herr Böök fortsätter:
När Levertin i en anmälan av Bo Bergmans
»Mario-nettema» uttalat den skepsis, som anblicken av de
natur-vetenskapliga hypotesernas och de därpå byggda
världs-■åskådningarnas föränderlighet ingivit honom, så uppfattar
herr Lidfbrss detta (s. 59) som ett utslag av Levertins avsky
för all fast livsåskådning, ehuru han samtidigt beskyller
honom för en dogmatisk materialism, vilket är just
mot-satsen till ren skepsis. Han citerar (s. 46) ett omdöme av
Levertin om Huysmans mystik, som avser att utdöma den
rent yttre, handgripliga och vidskepliga mystiken, och
för-vränger det till att betyda att Levertin ansett all mystik
överhuvud »pueril och löjlig», samtidigt med att han från
samma bok (Diktare och drömmare) anför ett yttrande där
Levertin pläderar för mystikens oumbärlighet
Då herr Böök i ovanstående talar om »ett
omdöme av Levertin, som avser att utdöma den
rent yttre handgripliga och vidskepliga mystiken»,
och påstår att jag förvrängt detta »till att betyda
att Levertin ansett all mystik över huvud pueril
och löjlig», så är detta åter en typisk — låt oss
säga Böök-sanning: i den åsyftade
Huysmans-essayn heter det nämligen uttryckligen (Diktare
och drömmare, sid. 207): »Hans mystik —
lik-som all mystik — snuddar vid det puerila och
löjliga», och detta yttrande har jag, utan enhårsmåns ändring, citerat i min broschyr, sidorna
49 och 57.
Vem är det, som här begått förvrängningen,
herr Böök eller jag?
Då herr Böök vidare söker konstruera fram
en motsägelse i mina yttranden, som skulle ligga
däri, att jag tillskriver Levertin »avsky för all
fast världsåskådning», medan jag samtidigt be»
skyller honom för en dogmatisk materialism, så
behöver jag väl knappast upplysa läsaren om,
att även denna anklagelse grundar sig på en för«
vanskning av mina verkligen fällda yttranden.
Jag har i det samband, som herr Böök åsyftar,
aldrig begagnat ordet avsky, men väl ordet
aversion (sid. 57 och 59), som åtminstone för
bildat folk har en väsentligen annan innebörd;
jag har vidare tillskrivit Levertin »en dogmatisk,
men föga genomtänkt materialism», och till
yt-termera visso tillfogat, att denna materialism hos
honom »knappast gör intrycket av att vara ett
barn av eftertanke och begrundan, utan mera
ter sig som en slags negativ vidskepelse, som
ateistiskt skrock». Att en sådan ståndpunkt
myc-ket väl kan förenas med aversion mot strävan
efter en djupare världsåskådning, är ju solklart,
liksom det ej heller ligger något märkligt i att
en person, som ena ögonblicket förklarar all
mystik snudda vid det puerila och löjliga, nästaögonblick kan vilja lösa konflikten mellan tro
och vetande genom en »tyngdflyttning» av
my-stikens begrepp, som i vetenskapen inför
spel-rum och himlar för vår oändlighetslängtan. Det
ena är lika orimligt som det andra; och barocka
föreställningar ha som bekant den egenheten att
kunna koexistera i samma hjärna, oberoende av
att de motsäga varandra.
- *
*
Jag kommer nu till slutkapitlet i herrBööks
artikel. Det gäller en sak, som ingenting har med
min broschyr att skaffa, men som herr Böök nu
drar fram för att, som han uttrycker sig, »sätta
pricken över i-et, för så vitt det gäller
karak-täristiken av professor Lidforss som stridsman
och offentlig person». Det är mig motbjudande
att. taga läsarens uppmärksamhet i anspråk för
denna rent personliga affar, men som ett sista
bidrag till herr Bööks karaktäristik torde saken
dock kunna ha sitt intresse.
I en av mina artiklar från i somras hade jag,
i syfte att med ett konkret exempel belysa det
intrigspel, som efter min och mångas mening
ofta äger rum bakom de litterära kulisserna,
re-laterat en episod, vari en av herr Böök erbjuden
(eller, som jag då trodde, författad) recensionav »Fragment och miniatyrer» spelade
huvud-rollen, och varvid jag som sagesman uppgav
herrar David Sprengel och K. O. Bonnier. På
grunder, som torde vara denna tidnings läsare
bekanta, tillkännagav jag redan i somras min avsikt
att utesluta denna passus i den blivande
bro-schyren, som icke heller innehåller ett ord om
denna sak. Efter dessa orienterande upplysningar
lämnar jag nu ordet åt herr Böök:
Herr Sprengel, som av skäl; hvilka jag icke vill grubbla
över, funnit det obehövligt att offentligt uttala sig när han
citerades som ryktets upphovsman, har nämligen i ett brev
till herr K. O. Bonnier till punkt och pricka vitsordat
min framställning av saken, samt meddelat, att han, som
endast en gång samtalat med herr Lidforss, icke med ett
ord berört ämnet. Däremot omtalade han på sin tid det
lilla som verkligen förefallit — att Levertin avböjt mitt
erbjudande och i stället givit herr Sprengel i uppdrag att
recensera boken i fråga — för en annan författare, känd
för sin sanningskärlek, vi kunna kalla honom X. Denne
X. ansåg att händelsen borde bringas till herr Lidforss’
kännedom, och förklarade sig skola ge en tredje person,
Y., i uppdrag att inrapportera den. Herr Sprengel drar av
detta den utan tvivel riktiga slutsatsen, att inrapporteringen
skvallervägen verkligen ägt rum, och att den sent omsider
burit frukt i herr Lidforss’ lilla fantastiska historiett.
Om man får tro herr Böök, har alltså
Spren-gel för hr Bonnier bl. a. uppgivit, att han av
Levertin erhållit i uppdrag att recensera under*tecknads bok. Låt oss då se, vad herr Sprei\gel
själv säger om saken. I ett brev till
underteck-nad, som är daterat Tanger (Marocko) 17
au-gusti 1910 och som jag när som helst är beredd
att förevisa opartiska vittnen, skriver herr
Spren-gel följande:
Han (Levertin) berättade mig strax, att han mottagit
ett brev från herr B., vari denne erbjöd sig att nedgöra
din bok i Svenska Dagbladets spalter. Brevet, som han
visade mig, sade mer eller mindre öppet, att han icke
skulle »lägga fingrarna emellan», utan att denna i grund
skulle förinta både dig, ditt renommé och dem, som vågade
hävda detta, ögonblickligen, innan Levertin uttryckt sin
mening, inföll jag då: »Nej, den boken skall jag skriva
om» eller »Nej, den har jag redan skrivit om».
Denna framställning täcker sig i sak
full-komligt med den relation av förlopppet som herr
Sprengel i" december 1904 lämnade mig i ett brev,
som nu tycks ha fallit honom ur minnet, men
som var min enda källa, för så vitt det gällde
meddelanden, härrörande sig från Sprengel; vad
herr Böök fantiserar om herr X. och herr Y. är,
som det mesta av vad han serverar, gripet ur
luften. Av Sprengels brev från 1904 fick jag
emellertid, fast det väl icke sades med klara
verba, det bestämda intrycket, att Sprengel genom
sin plötsligt inkastade replik: »Om den boken
har jag redan skrivit», till en viss grad över#rumplat Levertin, och härigenom avvärjt det
Böökska attentatet, ehuru jag då som nu hade
den uppfattningen, att Levertin, därest han velat
begagna maktspråk, säkerligen kunnat undertrycka
den Sprengelska recensionen. När jag några
dagar senare sammanträffade med förläggaren K.
O. Bonnier och denne under samtalets gång
ut-tryckte sitt ogillande över den recension, varmed
herr Vetterlund hedrat mig i Aftonbladet,
ytt-rade jag: »ja, det hängde ju på ett hår att jag
fått en likadan recension i Svenska Dagbladet.
Levertin var ju däruppe med en recension från
Böök». Till min stora förvåning
infolTliåTierrv-Bonnier: »ja, Levertin har också försökt sig på
andra håll här i Stockholm med den saken»;
så ungefår föllo orden. Efter vissa upplysningar,
söm herr Sprengel meddelat mig i sitt brev n r
2 (från i sommar) och vilkas korrekthet jag ej
har rätt att betvivla, ehuru de ej alldeles har#
moniera med tonen i brevet från år 1904, före«
faller det mig icke otroligt att herr Bonniers
yttrande varit en lapsus linguae och fallts i någon
slags distraktion; det har ju hänt även mindre
strängt sysselsatta män att konversationen meka«
niskt fortsattes, fastän tankarna äro långt fjärran.
Huru som helst hade jag emellertid, redan innan
jag erhöll Sprengels sista brev, beslutat att stryka
denna passus, som ju för övrigt spelade enmycket underordnad roll i min bevisföring, och min
broschyr innehåller som sagt icke heller ett ord
om ifrågavarande intermezzo, for så vitt det rör
Levertin.
Giv nu akt på hur herr Böök söker slå
kapital av denna affar:
Men når han i tryck fiamlagt skvaUerhistorien, som
han godtroget accepterat, när han till sin häpnad fann att
den var osann, när han ställdes inför den allvarliga
situa-tionen att uppge sagesmannen eller att stämplas som med»
veten lögnare, då visade sig hans rådighet i all sin glans.
Då citerar han icke skvallerberättama — vilken ohjälplig
komik skulle icke fallit över den som hämtat sin kunskap
ur så grumliga källor? — då citerar han med stor själs•
närvaro en person, som vistas i norra Åjrika, och en stor,
strängt sysselsatt och av mänskor omvärvd bokförläggare,
som dagligen samtalar med ett tjogtal personer i liknande
ämnen och måste ha bra svårt att exakt komma ihåg vad
han sagt efter åtta år.
När dementierna komma, kan man alltid skylla på de
citerade personernas dåliga minne, och det skall återstå,
om allt går väl, så mycken oklarhet och mystik som behövs
att nödtorftigt bemantla en medveten lögn.
Dessa nu av herr Sprengel anförda och av mig tolkade
fakta ge den så vitt jag kan se enda psykologiska
möjlig-heten att förklara herr Lidforss’ handlingssätt, och därmed
sättes pricken över i-et för så vitt det gäller karaktäristiken
av professor Lidforss som stridsman och offentlig person,
Med anledning av dessa herr Bööks
beskyll-ningar tillåter jag mig att hänvisa till nedanstå.ende förklaring, som icke kräver någon kom»
mentar.
Att professor Bengt Lidforss, uppgivande
bokförlag-gare K. O. Bonnier och skriftställaren D. Sprengel som
sina sagesmän, redan före böljan av år 1905 för oss rela#
terat historien om prof. Levertins åtgöranden i fråga om en
recension av herr F. Böok av »Fragment och miniatyrer»
fullkomligt på samma sätt som han nyligen framställt saken
i Arbetet, intygas härmed.
Lund 23 september 1910.
Hugo Agren. Lännart Ribbing.
Fil. lic. Docent.
Härmed torde väl denna sak vara utagerad
och klar för dem som överhuvud gittat ta
känne-dom om aktstyckena i målet. Men
naturligt-vis vore det en naiv illusion att tro herr Böök
vara brakt till tystnad genom sakliga argument,
hur förintande de än må vara. Han kommer
säkerligen att med en triumferande min utropa:
»ja, vad var det ja sa’l Redan för sex år sedan
har han för sina närmaste vänner uppdiktat dessa
sagesmän, för att ha dem till hands, när han en
gång skulle böija sin snygga hantering. Det är
väl höjden av nedrighetl Och vad vännernas ut»
sago beträffar, så är deras moral sådan, att man
från dem ej kan vänta annat än medvetna lögner.
Vilken lycka att det dock i gamla Sverge finns
Levertinkultms apologet 3en bildad, högsint och modig man, som kan
behandla en sådan infam nidskrivare efter
för-tjänst 1
Och sedan går konversationen landet runt:
har ni hört, redan 1904, för sex år sedan, hade
han för sina närmaste vänner ljugit ihop
histo-rier, som han skulle använda 1910. Vilken
raf-finerad ondskal Och sedan de falska vittnena...
Ja så har ni inte hört det, jo det har ju docent
Böök påvisat i Svenska Dagbladet. — Duktig karl
för resten, den där Böök, skriver piggt och roligt
— kommer nog att gå långt med tiden...
• *
♦
Jag har nu punkt för punkt genomgått herr
Bööks anklagelseskrift, och uppvisat, att hela
bevismaterialet, för så vitt det härrör från honom
själv, är en enda serie av medvetna falsarier.
Aktstyckena ligga på bordet, en var kan kon#
trollera mina uppgifter och mina citat; och ingen,
som vill göra sig detta omak, kan ett ögonblick
vara i tvivelsmål om, vem som i denna sak har
sanningen på sin sida.
Nu skall jag emellertid tillåta mig att
pre-sentera läsaren ett litet florilegium av de
tem-peramentfulla epitet, med vilka herr Böök, stöd*jande sig på sina ovan relaterade falsarier, vill
karaktärisera min person och verksamhet:
— »aldrig har kriget mot en död man förts
med en brutalare och perfidare hätskhet; med
ett ohyggligare småsinne, med en totalare från»
varo av rättskänsla än vad denna strid mot
Oscar Levertin utkämpas.» — »Denna barbariska
råhet» — »hänsynslöst bruk av Jörbittningens
och hatets alla projektiler, av stinkbomberna och
svavelsyran» — »det blinda hatet och den grymma
hämnden pläga göra halt vid graven» — »en går®
ning som är oerhörd och skymflig» —
»fram-härdelse i den medvetna osanningen» ~ »Med
en så tarvlig och samvetslös advokatyr» — »djup
oädelhet och själslig råhet» — »detta metodiska
beljugande och skymfande» — »ett kriarättande
av Levertins språk så pedantiskt, si okunnigt
och plumpt, att man mer än en gång stannar
slagen av häpnad» — »den oartikulerade förbitt»
ring, som kommit herr Lidforss att alldeles tappa
huvudet» — »pamflettisten och nidskrivaren» —
»smutsiga och hatfulla käbbel» — »brutalare,
osannfardigare kan icke bilden av en kulturperson»
lighet våldföras och skymfas av det polemiska
raseriet» — »det är detta som är
underklass-märket» o. s. v.
Där har läsaren ett prov på de verknings«
fulla trollformler, med vilka herr Böök sökerhos sina läsare suggerera fram den rätta stäm»
ningen gent emot undertecknad. Detta är kon«
klusionema av det bevismaterial, vars verkliga
beskaffenhet jag klart och tydligt ådagalagt i det
föregående. Man får gå på andra sidan Sundet,
till den danska smutspressen, för att finna mot«
stycke till vad herr Böök här presterat av oblygt
sanningslös journalistik.
Det kan emellertid icke nekas, att den Böök«
ska polemiken alltsom oftast lyses upp av ett
skimmer av komik, icke blott genom den dum«
dristighet, varmed han framlägger sina falsarier,
utan också genom den oförbränneliga naivitet,
varmed herr Böök under situationer, som skulle
komma vaije normalt utrustad skribent att rodna,
utropar sig själv som själsaristokrat och moralisk
grand seigneur. »En gammal grekisk filosof har
lärt att lika fomimmes blott av lika», erinrar herr
Böök, och häri ligger förklaringen till att »oärlig«
heten och det hätska trälsinnet icke förmått upp«
fatta den nobless och den sanningskärlek, som
utmärka en andlig patricier av Oscar Levertins
typ». Nej, naturligtvis, den andlige patriciem
Levertin kan endast rätt fattas av den andlige
patriciem Böök, ty lika förnimmes blott av lika.
»Människan själv måste äga en motsinnighet till
kunskapsobjektet för att kunna förnimma det»,
heter det vidare, man måste alltså själv vara likaädel som herr Böök för att »med oemotståndlig
klarhet se vapnens fläckfrihet och sinnets
ridder-lighet hos Oscar Levertin». Och i den
upplyf-tande känslan av denna gemensamma ädelhet
höjer herr Böök sig till följande lyriska dityramb,
som med sitt falska tonfall och sitt vindögda
patos är ett oskattbart dokument för en var, som
vill studera det heroiska hyckleriets psykologi.
Alla de som i litteraturen icke se annat än äregirig«
hetens tummelplats, dagsryktets bullrande börs, alla de
litterära rovriddama, som med sin rancune, sin förbittring
från ögonblickets strider och partikäbbel beträda den
svenska diktens helgedom, de kunna aldrig fatta det patos,
som behärskade Oscar Levertin.
Det är docenten Fredrik Böök, den andlige
patriciem, som bringar Levertins minne sin
hyll-ning med denna vackra och entusiastiska själv«
deklaration...
- *
*
Mer än en av dem, som haft nog tålamod
att följa denna polemik i dess olika faser, har
nog redan med undran frågat sig, hur en person
i herr-Bööks ställning Över huvud taget vågar
riskera ett uppträdande sådant han presterat
under denna kampanj. Herr Bööks dristighet har
emellertid i detta fall sina alldeles särskilda
" orsaker. För det första litar han på att mina
»sakliga invändningar skola drunkna i det
hel-vetiska oväsen, som han anställer med sin
mo-raliska larmtrumma. För det andra tar han för
givet, att endast en ringa bråkdel av Svenska
Dagbladets läsare någonsin kommer att se mitt
svar; denna beräkning är alldeles riktig och korsas
endast partiellt av att även dessa rader snarast
möjligt komma att bli tillgängliga i broschyrform.
För det tredje räknar han, feg som han är, med
den obestridliga impopularitet, undertecknad äger
i vida kretsar och med den nimbus av myter
och legender, varmed man även i »frisinnade»
kretsar älskar att omge mitt namn och min
per-son. På detta område har man icke minst i vår
upplysta huvudstad, visat en andlig livaktighet,
som varslar om att herr Bööks utsäde ingalunda
kommer att falla på hälleberget.
Till sist en anmärkning. Då herr Böök gång
på gång inbjuder den stora allmänheten till att
under hans ledning anställa betraktelser över
undertecknads immoralitet, så måste jag villigt
erkänna min oförmåga att åstadkomma något
motsvarande. Den störa tidningsläsande
allmän-heten är allt för strängt upptagen på andra håll
för att den skulle ha tid och lust att följa de
båda parternas bevisföring med den
uppmärk-samhet och eftertanke, som kräves för att bilda
sig ett självständigt och opartiskt omdöme, ochden har dessutom en avgjord benägenhet för att
imponeras av den moraliska larmtrummans
virv-lar, även om klangen är sprucken. Denna om«
ständighet bidrar till att ytterligare reducera
antalet av mina meningsfränder i denna sak; men
jag vet ändå, att jag befinner mig i gott säll«
skap, när jag hyser och uttalar den meningen,
att ett av de mest utmärkande dragen för docent
Bööks kritiskt-polemiska författarskap är djup
och medveten oärlighet.
Vio.
Min i senaste artikeln uttalade förmodan, att
herr Böök ej skulle kunna bringas till tystnad
genom sakliga argument, hur förintande dessa
än månde vara, har till fullo besannats. I
Sven-ska Dagbladet för den 29 september (huvud«
stadsupplagan) presterar hr Böök under rubriken
»Professor Lidforss, den beklagansvärde
mar-tyren», ett dokument, som fullt värdigt ansluter
sig till hans allra senaste inlägg i Strindbergs«
fejden, ehuru detta redan fått namn om sig som
oupphinneligt rekord.
Det kan icke falla mig in att vilja ta läsarens
tid i anspråk med en detaljerad vederläggningav hr Bööks påståenden, for så vitt de röra det
sakliga innehållet i min broschyr. Mina läsare
känna redan tillräckligt herr Bööks sätt att
argu-mentera, och att ytterligare belysa detta torde
vara överflödigt. Men docenten Böök har med
sin senaste artikel givit prov på en journalistisk
smarthet, så kärnfrisk och oförbrännelig, att den
verkligen bör hugfästas med några erkännsamma
rader.
Utgångspunkten är naturligtvis den
Sprengel-Bonnierska historien, i vilken herr Böök
påtag-ligen söker inblåsa något av galten Serimners
okuvliga livskraft. I hans förra artikel var det
visserligen icke historien som sådan, vilken
spe-lade huvudrollen, tvärtom var herr Böök generös
nog att medgiva att undertecknad accepterat de
lämnade uppgifterna i fråga på god tro: däremot
hävdade herr Böök med den honom utmärkande
energin, att jag uppdiktat sagesmannen och
avslutade sin artikel med följande lika eleganta
som verkningsfulla tillspetsning:
När jag återkommer till den, så är det icke för att
ytterligare vederlägga en uppenbar osanning, utan för att
ställa professor Lidforss’ sanningskärlek i en ännuobarm«
härtigare belysning än förr. Det finnes säkerligen
åtskil-liga som undrat, hur herr Lidforss kunnat blamera sig på
ett så ledsamt sätt, och som befarat att han fallit offer för
en rent psykisk kollaps med självsuggestion och svåra
minnesfel. Jag tror mig emellertid kunna meddela dentröstande uppgiften, att herr Lidforss mycket väl visste
vad han gjorde, och att förklaringen till hans uppträdande
ligger icke på den intellektuella kapacitetens område, utan
på den moraliskas.
Men när han i tryck framlagt skvallerhistorien, som
han godtroget accepterat, när han till sin häpnad fann att
den var osann, när han ställdes inför den allvarliga
situa-tionen att uppge sagesman eller att stämplas som
med-veten lögnare, då visade sig hans rådighet i all sin glans.
Då citerar han icke skvallerberättame — vilken ohjälplig
komik skulle icke fallit över den, som hämtat sin
kun-skap ur så grumliga källor 1 — då citerar han med stor
själsnärvaro en person, som vistas i norra Afrika, och en
stor, strängt sysselsatt och av mänskor omvärvd
bokför-läggare, som dagligen samtalar med ett tjogtal personer i
liknande afcnnen och måste ha bra svårt att exakt komma
ihåg vad han sagt efter åtta år.
När dementierna komma, kan man alltid skylla på de
citerade personernas dåliga minne, och det skall återstå,
om allt går väl, så mycken oklarhet och mystik som
be-hövs att nödtorftigt bemantla en medveten lögn.
Dessa nu av Sprengel anförda och av mig tolkade
fakta ge den så vitt jag kan se enda psykologiska
möjlig-heten att förklara herr Lidforss’ handlingssätt, och därmed
sättes pricken över i-et för så vitt det gäller karaktäristiken
av professor Lidforss som stridsman och offentlig person.
I min sista artikel kunde jag med stöd av
två namngivna personers intyg visa att den i
ovanstående citat med mycken kläm
framslun-gade beskyllningen helt enkelt var en osanning,
uppkonstruerad av hr Böök; men jag uttaladesamtidigt den förmodan, att herr Böök, sedan
han nu en gång är vederlagd, ingalunda kom«
mer att bringas till tystnad genom herrar Rib«
bing och Ågrens på denna punkt fullkomligt
förintande vittnesmål. Och mycket riktigt skriver
också hen: Böök följande:
Herr Lidforss företer nu ett intyg frän tvänne
perso-ner, att han redan före 1905 uppgivit herr K. O. Bonnier
och herr Sprengel som sagesmän till historien i fråga.
Därmed förfaller den i min förra artikel framställda
hypo-tesen, att han först nu, år 1910, sökt skydd bakom dessa
sagesmän.
Därmed förfaller hypotesen — och så är den
saken utagerad. Så enkelt var det hela. Herr
Böök hade endast uppställt en hypotes, med
vilken han ville ställa professor Lidforss’ san«
ningskärlek i en ännu obarmhärtigare dager än
förr»; det var endast en hypotes han framlade
för att »sätta pricken över i«et för så vitt det
gäller karaktäristiken av professor Lidforss som
stridsman och offentlig person». Och när hypo«
tesen befinnes vara en dikt utan samband med
verkligheten, låter herr Böök den falla — och
ser sig om efter nya hypoteser. Cynismen är
bedårande i all sin naivitet.
Åv dessa nya hypoteser skall jag endast fasta
mig vid en, som herr Böök är nog generös attgöra till min förmån, och som han själv tydligen
tillmäter en avgörande betydelse:
Men nu skall jag be att få för sista gången rikta
strål-kastaren på det marterade sanningsvittnets förtroende«
ingivande personlighet:
Om herr Lidforss mottagit det mystiska borttappade
och bortglömda brevet från herr Sprengel, om herr
Lid-forss haft det mystiska samtalet med herr K. O. Bonnier,
om dessa båda generösa medgivanden hypotetiskt göras
till den anklagades förmån, hur är det möjligt att på basis
av dessa uppgifter berätta den historiett, som herr Lid»
forss tryckte i Arbetet den 25 juli 1910?
Huru detta varit möjligt torde väl flertalet av
mina läsare redan ha fått klart för sig, men för
säkerhets skull vilja vi dock erinra om följande:
Av Sprengels brev hade jag erfarit, att Levertin
gjort ett besök på Svenska Dagbladets redaktion
i och för en recension över »Fragment och
Mi-niatyrer» med herr Böök som upphovsman; den
omständigheten, att Sprengel gav utförligt
be-sked om artikelns tendens, ingav mig den
upp-fattningen, att artikeln förelåg i tryckfärdigt skick,
och Sprengels nu i sommar upprepade relation,
huruledes han genom ett raskt inskjutet »Om
den boken har jag redan skrivit» till en viss
grad gjorde slag i saken, ingav mig då (1904)
det bestämda intrycket, att jag hade Sprengel
att tacka för att den Böökska recensionen ej blevtryckt i Sv. Dagbladet. När jag sedermera genom
samtalet med herr K. O. Bonnier fick den ännu
bestämdare övertygelsen, att Levertin sökt lan«
cera den Böökska recensionen på andra ställen
i Stockholm, kunde jag ej tro annat än att
pri-mus motor i denna affär var Levertin, vars
ani-mositet mot undertecknad redan hösten 1900,
alltså två år innan artikeln Judar och germaner
publicerats, tagit sig uttryck, som redaktionen
av hans »Samlade skrifter» ansett sig böra stryka
— näppeligen av hänsyn till mig. På grund av
herr Bonniers i somras avgivna förklaring, att
han ej kunde erinra sig någonting från det av
mig åberopade samtalet, tillkännagav jag redan
då (i juli) min avsikt, att utesluta denna passus
ur den sedermera utkommande broschyren,
vil-ket också skett. Men detta hindrar icke herr
Böök från att gång på gång göra denna episod
till utgångspunkt för »hypoteser» av den mest
växlande beskaffenhet, allt i syfte att för
kultur-bladets läsare klargöra undertecknads hårresande
immoralitet.
v Det må förlåtas mig att jag med tystnad
för-bigår dessa nya vittnesbörd om den unge
hypo-tesmakarens andliga smidighet och vigör. Endast
en sak vill jag påpeka, innan jag för denna gång
sätter punkt.
Det är den talang herr Böök äger att somstämningsmålare framtrolla perspektiv, vilka sakna
vaxje samband med verkligheten. Då
underteck-nad for några år sedan var invecklad i en batalj
med skalden Ossian«Nilsson, passade herr Böök,
som vid detta tillfälle kallade sig Don Quijote,
på att i Svenska Dagbladet — utan ringaste
tillstymmelse till grund — framställa
underteck-nads inlägg i denna polemik som en enda serie
av sentimentala klagovisör och över den på detta
sätt framtrollade martyrfiguren lät herr Böök
sedan sin kvickhet flöda i plaskande kaskader.
I somras presenterade herr Böök mig som »den
fnittrande och stammande växtfysiologen»; det
fanns i den åsyftade artikeln icke ett spår vare
sig av fnitter, stamning eller växtfysiologi, men
frasen gjorde sig ju bra inför en publik, som
endast kände mina artiklar genom herr Bööks
förvanskningar. På samma sätt söker herr Böök
nu inbilla sina läsare, att undertecknad blivit
fullkomligt förkrossad och brakt ur fattningen
av hans förintande angrepp, betecknar min i
före-gående artiklar lämnade bevisföring som »kramp«
aktiga grepp» jämförliga »med den drunknandes
besinningslöst faktande rörelser» o. s. v. Och
för att rätt motivera den sensationella rubrik
han valt (»Professor Lidforss, den
beklagans-värde martyren») inleder herr Böök sin artikel
med en storslagen stämningsbild, avsedd att redanfrån böljan ge läsaren den rätta synen på både
person och sak:
I Arbetet för den 26 ocli 27 september har professor
Lidforss äntligen för fulla lungor uppstämt det gamla med»
ryckande bravurnummer, varmed han sällan försummar
att pryda sina polemiska prestationer: den stora klago»
visan. Han är förföljd, stackars man, han är förtalad och
misshandlad-----------. I »frisinnade kretsar» omger man
»hans namn och person» med »myter och legender», särskilt
utmärker sig »vår upplysta huvudstad» för stor »andlig
livaktighet», när det gäller att bakdanta den beklagans«
värde professorn. Han jämrar sig över sin »obestridliga
impopularitet» och han klagar nervöst över det »helvetiska
oväsen», varmed undertecknad besvärar honom i denna
tidnings spalter.
Ja, det är verkligen synd om den fridsamme och
oförarglige blomsterälskaren, som icke begär bättre än att
som en modera S:t Franciscus vandra kring i sin stilla
örtagård. Varför får han icke vara i ro, varför skall just
han dragas ut på arenan bland skvallerhistorier, beskyll«
ningar och kastvapen? Med djup grämelse föreställer sig
o Öret i andanom det ofinkänsliga sätt, varpå hans person
kommer att diskusteras i privata konversationer och han
gör t. o. m. en novellistisk skiss av de samvetslösa
om-dömen, som i den »upplysta huvudstaden» komma att
fallas om honom samtalsvis.
Varmed har jag förtjänat allt detta, det är det bo
t-tenlösa grubbel, som i professor Lidforss" sista inlaga blan»
dar sig med den stora klagovisans elegiska tongångar.
Låtom oss icke störa honom i hans eftertanke, så kanske
han själv så småningom kommer på gåtans lösning. Låtom
oss i stället bedöma martyrens klagovisa ur teknisk-musi*kalisk. synpunkt. Recensionen komme att lyda ungefar så:
Den populära tonmålningen föredrogs med vanlig rutin
och likväl med djup känsla, och den skulle helt säkert
ha gjort ett varaktigt intryck, ifalf icke sångaren tidigare
slöat publikens nerver genom alltför talrika uppträdanden.
Det botaniska inslaget i denna
blomstermål-ning är ju icke så värst originellt, då redan
Oscar Levertin för tio år sedan hedrade
under-tecknad med epitetet »den nobla blomsjälen i
Lund», vilket sedermera inspirerat herr
Wet-terlund till den berömda kvickheten »sensitivan
i Lund», som han i sommar med spirituell
själs-närvaro omredigerat till »mimosan i Upsala».
Så till vida har herr Böök alltså föregångare
bland vårt lands tongivande esteter, men det
centrala i ovanstående stämningsbild är
oveder-sägligen en fullödig produkt av hans egen
skapar-kraft. De av mina läsare, som ännu ha i friskt
minne undertecknads artiklar från den 26 och 27
september, fråga sig troligen med undran, hur en
så lumpen förvrängning av motståndarens
yttran-den är möjlig. Jag kan endast svara: detta är
varken lumpenhet eller förvrängning, det är
tvärtom docenten Böök, som med sin strålkastare
riktar en hypotes mot motståndaren...