Legend

Legend

MARTIN KOCH

LEGENDMARTIN KOCH

LEGEND

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920

I.

Ni män och kvinnor, fattiga och rika, skulle ni

för en stund kunna befria er från egen möda och

egna tankar för att lyssna till en saga om kärleken

och döden? Ha ni tid att höra, så vill jag berätta

för er om jordens oro och om hjärtats stillhet inför

Gud.

Min saga handlar om en man, som var stark och

vild, och om en kvinna, som var ljuv och god; av

dem båda föddes i synd och skam en son, som

kallades Frälsgive, den ur träldom frigivne. Kanske

kunde det förkorta en ensam stund för er att lära

känna deras glädje och sorg, deras lycka och nöd,

deras strid och seger; och om ni därvid erfore, att

deras liv i fjärran tid och land — man vet inte när

och var — hade i allt, som är viktigt att veta, varit

detsamma som vårt, då skulle ni sedan kunna

minnas dem, ej som obegripliga främlingar, men som

människor, vilka levat i samma styrka och svaghet

som vi själva, och vilkas bördor, om också tyngre

att bära, likväl varit av samma slag som våra egna.

Den Gud, vars stämma vi alla kunna förnimma i

våra hjärtan, lät oss alla födas till samma kamjp,

till samma lust och självbetagna övermod, till

samma jordens smuts och samma döds förintelse, men8

även till samma renande och befriande

självuppoffring, till samma lugna visshet, att livet äger en

helgd, som når högt över vårt förstånd, och till

samma fasta tillförsikt om eviga ting som icke

synas. Han skall slutligen göra oss alla delaktiga

av den seger, som ensam är värd att vinnas, om vi

icke upphöra att förlita oss på honom.

Hon sändes som novis till ett kloster. Ingen far

hade hon och ingen mor. Biskopen själv vakade

från sitt slott över alla hennes steg. Det var han,

som sände henne till de små systrarna på berget.

Då var hon sexton år gammal.

Under hela sin barndom hade hon levat hos en

gammal bildsnidare och målare, som om, hon varit

hans dotter. För sista gången lagade hon där hans

mat och redde hans säng. Sedan gick hon över den

frodigt blommande gården, öppnade dörren till

verkstaden och sade:

— Nu går jag, mästare.

Han reste sig från sitt arbete, såg tyst och

allvarligt på henne och sade:

— Du är färdig att gå? Gud vare med dig!

Därefter vände han sig åter till den bild, han

formade ur det färska träet med järn och klubba.

Han var en ordknapp man, som aldrig visade några

känslor.9

Hon gick genom den lilla staden, vars trånga

smutsiga gator alltid gjorde henne rädd. Hon gick

över ängarna utanför staden och genom hagen, där

korna råmade efter mjölkerskan om aftonen.

Hon gick genom skogen, vars dunkla skuggor

redan djupnade mot kvällning, och hon gick den

smala stig, som i skogsdjupets botten slingrade si-g

uppför det branta berget. Där uppe på höjden kom

hon fram ur snårens mörker, ut i det solröda

kvällsljuset. Ett stycke därifrån låg klostret som en grå

borg med många tak av rött tegel eller grönmossig

halm. I muren var en riglad port. Hon bultade

och blev som postulant insläppt till ett nytt liv

och ett nytt arbete, om vilket hon ingenting visste.

Monasteriet hette Mons Beatae Virginis och

kallades Jungfruberga eller också De små systrarnas

berg; de fromma sade hellre De saliga jungfrurnas

hem.

När hon åter kom ut till Guds fria värld, var

hon klädd i de små systrarnas gråa dräkt, men utan

slöja. Hon hade inför klosterkyrkans altare blivit

upptagen som novicia i de saliga jungfrurnas krets

och blev ofta sänd att tigga i bygden. Syster Gerdi

kallades hon av folket, ty var hon gick förde hon

med sig något av det rätta hemmets ande. Men i

den stora boken på Jungfruberga var hon skriven

som syster Scintilla, och hon var ju också för alla

människor som en liten livsgnista. Hon hade en

tyst och mjuk stämma, goda, klara ögon och vackra,

vita händer; hennes ljusa hår, som ännu inte blivitIO

klippt inför altaret, föll ofta ner under det grova,

simpla huvudklädet.

Efter en tid steg hon åter in hos mästaren i hans

verkstad. Inte för att tigga av honom, endast för

att se, hur han hade det nu i sin ensamhet. Men

mästaren var inte längre ensam. Han hade tagit

till sig en ung mästersven, och Gerdi förstod genast,

att det måste vara en skicklig man, ty han hade

fått om hand de svåraste arbetena, och mästaren

själv stod vid stenhällen som en lärling och rev

med löparen färg i olja.

Hon sökte genast upp sitt arbete vid den kalla,

sotiga spiseln. Hon sjöng för första gången på

länge, medan hon ordnade i skänk och kistor, lagade

männens mat och redde deras sängar. Sedan gick

hon tillbaka till klostret med tom påse utan att

tänka på sin synd. Hon tänkte på mycket annat.

Hon förstod, att mästaren skulle fara illa, om hon

inte oftare såge till hans hus. Men hon var rädd

för den nye mästersvennen, han hade redan givit

henne hårda ord och bett henne gå ut ur verkstan,

när hon stod i ljuset för honom och skymde hans

arbete. Sedan hade han vänt henne ryggen och

svurit en ful ed, medan han slätade Guds mioders

bild med pimsten. Han hette Magne, och det

namnet betydde något, det förstod hon. Han var

en sådan man, att ingenting, som han gjorde eller

sade, kunde vara betydelselöst.

När hon nästa gång kom till mästarens gård,

sken solen rätt ner mellan de låga timmerstugorna.

Magne stod mitt bland blomstren, gräset nådde II

honom över knäna, och han skrattade när hon

stannade förvirrad. Han var glad den dagen

och ville leka. Gerdi tyckte, att han såg ut som

en hednisk avgud, klädd i trasiga kläder; tröjan

var uppsliten över det breda, ludna bröstet, och

ärmarna voro uppkavlade över de nakna, hårda

armarna.

— Stå stilla, flicka! ropade han. Stilla som du

står! Jag ser något, som du inte vet.

Han gick fram till henne. Hon stod med

nerböjt huvud och ögonen blygsamt sänkta mot marken.

— Vad ser du? frågade hon.

Han lossade hennes huvudkläde, så att- det ljusa

håret flöt ner som böljande guld över hennes rygg.

— Jag ser något vackert, sade han. Vad heter

du?

— Gerdi.

— Jag ska göra något av dig, Gerdi. Jag skulle

snida en helig kvinna, men jag kan inte få hennes

bild ur händerna. Nu vet jag — så här ska hon se

ut, den lilla heliga flickan!

Han öppnade kåpan över hennes axlar. Hon

ryste av en hemlig glädje, när hon kände hur

mäktiga händer han hade — händer, som kunde något,

händer, som ville något, och som genast gjorde vad

de ville.

— Vilket helgon? frågade hon. 12

-— Vet inte. Du känner väl bättre till det, du

som går i lära hos de heliga. Stå stilla, har jag sagt!

Du ska ha en korg i handen, full av rosor.

— Den heliga Elisabet! sade hon och blev så

glad, att hon glömde hålla sina ögon sänkta. Men

hans blick var flammande ljus och vass, det var

något obarmhärtigt i den, som gjorde ont, och hon

måste genast vända sig bort. Han såg inte elak

ut ändå! Och hans mun var mjuk som hos ett barn

— om någon annan hade haft hans leende, skulle

det ha varit ohöviskt, men nu var det bara något

glimmande och gäckande kring hans vita tänder.

En sådan makt hade han, att allt vad han gjorde

syntes självklart rätt, det måste vara så och kunde

inte tänkas annorlunda.

— Kom ner i verkstan, sedan du gjort ifrån dig

sysslorna där uppe! sade han och gick. Du ska få

leka helgon så mycket du vill — du borde för resten

heta Elisabet, det är vackrare än Gerdi!

När hon gick in i stugan, hörde hon honom ropa

i verkstan:

— Fram med trä, mästare! Det torraste och

bästa du har! Nu vet jag hur hon ska se ut, hon

med rosorna i korgen!

Så gick det en lång tid, och Gerdi kom var dag

till mästarens gård. De små systrarna läto henne

gärna gå till Guds ära, ty hon var fattigare än alla

andra. Man förebrådde henne även, att hon var

oäkta född. Somliga sade, att hennes föräldrar voro

okända, andra visste, att hon var en skamfläck för13

en väl känd och from släkt, som styrdes av biskopen.

Den bild av henne, som Magne skar i trä, blev

mycket prisad, och mästaren sände den långt bort till

en kyrka vid landets gräns, där hon skulle kallas

den heliga Elisabet och göra många underverk.

Men sedan detta var gjort, blev klostrets fru

moder mycket sträng mot henne och överlämnade

henne åt magister noviciarum, som förebrådde syster

Scintilla, att hennes tiggarepåse alltid var den

tommaste, fastän hon borde vara mer van än andra

att tigga; även måste hon nu äntligen tänka på sin

synd och sin okunnighet, hon skulle i bikten och i

klosterskolan lära sig, vad Guds rike tillhörer.

Gerdi kände, att den oro, som nu hemligen

plågade henne, den kunde hon inte bikta för magistern.

Hon smög sig ner till mästarens hus, åter klädd i

sina egna kläder. Hon sade till den gamle, att hon

ville inte längre vara i monasteriet, hon ville vara

hans dotter som förr och stanna hos honom.

— Du är inte min dotter, svarade mästaren, men

jag ska be för dig.

Den kvällen var Magne strålande glad, han

skrattade som en toker och såg oavvänt på Gerdi med

glittrande ögon, så som ett hungrigt rovdjur ser

på sitt byte. Han sade:

— Visst ska hon stanna hos oss, mästare! Jag

ska göra så många vackra, heliga bilder av henne,

att djävulen ska fara ut ur landet som ett

pilskott. I alla gårdar ska slaktas gäss var dag för

att samla vingpennor tillräckligt att uppteckna alla14

underverk, som Gerdi ska göra, när hon står som

helgon i alla landets kyrkor — men först ska vi

gifta oss. Inte sant, Gerdi, du vill allt bra gärna

gifta dig med mig?

— Ja, svarade Gerdi.

— Bröllop, mästare! Bröllop! skrek Magne, vild

i ögonen av glädje.

Men mästaren satt allvarlig och tyst. Han lyfte

sitt gråa huvud och såg bekymrad på Gerdi, lade

sin seniga, knotiga arbetshand på hennes arm och

sade:

— Jag ska be för dig. För Magne kan jag inte

be, han tillhör inte det rätta folket, han har ingen

tro.

Magne sprang upp från bänken, sträckte sina

knutna händer mot stugans tak och ropade :

— Jag har en båge av stål — den tror jag på!

Jag har pilar med vassa spetsar av järn — dem

tror jag på! Jag har en makt, som ännu ingen

känner, min ande kan göra det livlösa levande för

årtusenden. Den kraften är min, den tror jag på,

och mitt liv tillhör mig själv. Vad rör mig allt

annat? Er tro på sagorna bekymrar inte mig, jag

slipper sådant. Men på mig måste Gerdi tro mer

än på sagorna. Och det gör hon. Gerdi?

— Ja, svarade Gerdi och räckte honom fatet med

kött att äta. Hon visste, att hon skulle bli hans

hustru. Det var det enda hon visste, det enda hon

ville och det enda hon tänkte på nu.

Hon var åter hemma, hon var åter Gerdi. Honi5

hade bott i monasteriet, det betydde ingenting, hon

kunde lika gärna ha bott en tid på ett härbärge

Hon hade kallats syster Scintilla, men det namnet

var inte hennes, det tillhörde den gråa

ordens-dräkten, som nu låg avkastad där borta i den lilla

mörka, kalla cellulan. Hon hade drömt en underlig

dröm, som hon inte förstod, nu hade hon åter

vaknat till dagens rätta gärning.

De heliga systrarna på Jungfruberga skulle hetas

vara fattiga, propter Deum pauperes, och kallade

sig själva Deo famulantes, Guds tjänstefolk. Men

där fanns ingen, som inte i högmod skröt för de

andra över den rikedom hon föddes till, och att

tjäna Gud var ju ingen konst för den, som var för

fin att tjäna människor, och som lätt kunde köpa

sig fri från Guds svåraste fordringar. Själva

klostret var mycket rikt och ägde stora jordegendomar

runt om i landet, vilkas odling till Guds ära och

människornas välfärd ivrigt övervakades av de små

systrarna. Abbedissan i Mons Beatae Virginis var

en förnäm dam och syskonbarn till biskopen; bland

de saliga jungfrurna fanns knappast någon, som

inte var högättad.

I gamla tider hade åt klostret skänkts en gård

för att betala en friplats till någon fattig kvinna,

som av kärlek till Gud där ville offra sig helt åt

honom. Under långa tider hade den platsen stått

tom, nu skulle Gerdi ha den, hade biskopen och

abbedissan bestämt. Men Gerdi kände ingen sådan

kärlek till Gud. Vad hon lärt om honom hade aldrig

i hennes tankar blivit så levande, att hans andei6

kommit henne nära. Och i monasteriet hade

gudsorden regnat över henne som tunga stenar, kastade

av fiendehänder. Där kunde hon inte tjäna Gud,

hon var alltför fattig och ömsint för en så förnäm

och hårdför herre.

Värst skrämdes Gerdi av det köttets begär, som

härskade bland systrarna likt en osynlig ande och

svävade i luften överallt som en ond lukt av någon

dold förruttnelse. Allas tankar kretsade ständigt

kring könets hemlighet, som inte var någon

hemlighet för de små systrarna. I bikten skulle sådant

sägas, i bönen skulle man söka hjälp mot frestelsen,

i boten skulle man betvinga begäret. Om

bordssamtalen voro allvarliga eller muntert lättfärdiga,

alltid rörde de ändå samma tankar, som voro för

alla gemensamma och därför inte behövde många

ord för att genast förstås. Om nätterna skreko

många i svåra drömmar — ingen lastens träl kunde

pinas av köttets begär så hårt som dessa heliga

jungfrur. En och annan gjorde stundom särskild bot;

i deras ögon sam då gärna ett återsken av någon

läckrare synd än de vanliga, och de andra viskade

inbördes och skrattade tillsammans ett underligt

flämtande skratt. Men de små synderskorna dömdes

inte strängt, de voro kloka, de voro trogna sin

ordensdräkt, de höllo sig till munkar och präster.

När abbedissan någon gång satt med vid bordet,

nämndes alltid biskopen av de andra. Alla sågo

då på Gerdi och skrattade fult. Fru moder kunde

inte banna dem, hon blev så svävande i rösten. Ochi7

Gerdi blev röd som blod i sitt ansikte, hon visste

inte varför.

Man sade, att biskopen hade många gånger legat

över natten där i klostret.

En dag kommo några män av biskopens folk till

mästarens gård, medan Magne var borta. De togo

Gerdi fast. Hon skrek, men de förde henne åter

upp till Jungfruberga kloster.

När Magne strax därefter fick veta, vad som

skett, blev han plötsligt vit i ansiktet. Tyst bet han

samman sin mun, men hans bröst flämtade. Och

det flammade svarta eldar i hans ögon, när han

slutligen vände sig mot mästaren:

— Du har ju bett för henne ? Snygg Gud du har!

— Jag vet inte, om Gud vill, att hon ska offras,

sade mästaren. Men biskopen vill det. Jag har varit

hos honom och bett för henne. Men han gav mig

bara en bägare vin och bad mig säga dig, att han

var nöjd med ditt arbete.

— Ja, svarade Magne begrundande och såg på

sina händer, det kan ju så vara. Men jag är inte

nöjd med hans arbete. Han kan visst inte riktigt

sitt hantverk ? Inte får man offra en kvinna så där ?

— Det finns en skriven rätt om den saken. När

särskilda skäl föreligga, får man offra en kvinna åt

Gud även mot hennes vilja.

— I det här fallet har han alltså särskilda skäl?

“Ja:

— Vill du säga mig vilka?

2. — Koch, Legend.i8

— Nej.

— Det är en dum lag, sade Magne. Den måste

vi göra om. Jag tar mig fritt i dag, ska göra något

viktigt.

Han gick sin väg.

Senare på kvällen såg mästaren, att Magne stod

vid slipstenen, som låg invid väggen till

verkstadshuset, och slipade ett svärd. Han drog det

betänksamt fram och åter i stenens våta ränna, som om

han redan hunnit rasa ut. Svärdet såg ut att vara

slipat under flera timmar, så blankt var det. När

Magne fick se mästaren, ropade han på honom,

och mästaren gick dit.

— Du förstår dig ju på lagen? frågade Magne.

— En del förstår jag, svarade den gamle och

såg med oro, hur Magne prövade svärdseggen med

tummen och därefter fortsatte att slipa.

— När man förlorat något, kan man ju gå till

rätten och begära att få sitt tillbaka?

— Visst kan man —

— Även om man har förlorat sin lycka?

— Domstolen kan döma till penningersättning.

— Det passar mig inte. Även den lagen måste

göras om, jag vill ha tillbaka min lycka, sade Magne,

bröt en blomma på marken, höjde svärdet och lät

blomman falla tvärs över eggen; stängeln föll till

marken, avskuren i två delar.

— Du tänker använda stora järn till ditt arbete,

sade mästaren. Akta fingrarna! Lås in svärdet!

-— Du ville väl jag skulle sätta mig ner och lipa? 19

— Nej. Men du ska ta ärliga verktyg i din hand

och arbeta. Det lugnar att se något nytt växa under

händerna, det tar bitterheten bort ur sorgen.

— Att inte din Gud frågade dig om råd, när han

skapade världen, du som är så satans vis! — Men

det var väl med honom, som det är med mig nu,

han hade inte tid att höra på dig! sade Magne, stack

svärdet i skidan och gick ut från mästarens gård.

Där skogen går ända fram till muren kring de

små systrarnas kloster, fann Magne omi natten

Gerdi, gömd i mörkret mellan buskarna. Hon var

åter klädd i klostrets gråa dräkt, men hon hade

lyckats komma ut genom ett av kapellets fönster.

— Aldrig mer dit! bad hon, medan de sprungo

inåt skogen, aldrig mer dit!

Efter en stund stannade han och drog henne till

sig. Han kysste hennes mjuka mun, kysste den

omigen och omigen. Hon värjde sig och viskade

förskräckt:

— Inte här — inte ännu! Vi måste längre bort,

skynda dig!

Han svarade inte, bara såg på henne med

brinnande ögon. Han var mållös, tjock i halsen av

flämtande andetag. Det var första gången, han var

tillsammans med henne i ensamhet utanför mästarens

hus. Plötsligt lyfte han henne på sina armar högt20

över marken, lade henne därefter varligt ner på

mossan.

* Hon vred sig under hans järnhårda händer, medan

han löste upp hennes kläder.

— Vad gör du med mig? kved hon. Inte får du

göra så! Jag vill inte stanna här!

— Tyst! viskade han hest, det var det enda ord

han kunde säga henne.

Långt borta hördes sång av många kvinnoröster.

Högtidligt gledo tonerna med vinden över skogens

mumlande trädtoppar. Magne reste sig på knä

och lyssnade häpen.

— Nocturnum medianum! viskade Gerdi.

— Vad är det?

— Midnattsbönen! Nu se de, att jag är borta,

nu komma de hit och söka mig!

Han såg på henne, som om han inte förstått

hennes ord. Men plötsligt stack han sina händer

under hennes kropp, reste sig så lätt, som om hon

legat tyngdlös i hans armar, och bar henne vidare

in i skogens mörker.

Hon låg fortfarande sammankrupen i hans famn,

när de åter kommo ut i det fria, just där berget

släppte sin päls av skog och störtade nästan

lodrätt ner i djupet. Där lade han henne ner på

marken igen, och hon var inte längre rädd för honom,

hon låg alldeles stilla.

Djupt under dem svallade skogshavet med mörkt

och tungsint sus. Bortom skogen låg den lilla sta-21

dens små sovande hus, en enda liten ljusprick syntes

där och Magne log, när han såg den.

Rådhuslyktan! tänkte han; den hängde på en järnstång

utanför porten till tjuvahuset och krogen. Bortom

staden såg han havet — en vid och öde oändlighet

av blått dunkel. Och över havet höjde sig himlen,

skylös och ljus, med några bleka stjärnor högst

uppe, där rymdens klarhet mörknade till natt.

Från alla håll i skogshavet där nere steg en

porlande fågelsång upp emot dem. Annars var natten

hög och tyst.

Plötsligt såg Magne, att Gerdi log emot honom.

Det vildaste ruset hade gått av honom, han var inte

längre redlös av sitt begär. Han böjde sig över

henne, där hon låg på marken bredvid honom, såg

in i hennes goda, klara ögon och sade:

— Äger jag dig nu?

— Det vet du, svarade hon.

Han löste sakta hennes kläder och lade dem

bredvid henne. Och när han såg hennes unga, nakna

kropp, som glimmade vit emot honom på markens

mossa, vit som en pärla, vit som en varm och

levande blomma i det doftande dunklet, då betogs

han av en jublande glädje, att allt detta vackra och

underbara var hans, var deras, att tillsammans

fröjdas åt. Något innerligt ville arbeta sig fram ur

hans hårda innersta, något vekt och ömt, ett stilla

ord, en mjuk ton av djup och oändlig tacksamhet.

Men hans läppar kunde inte forma något sådant,

han fann intet ljud för den känsla, som sjöng likt 22

en formlös aning inom honom, den känsla, som

måste göras fri för att kunna förvandla ynglingen

till en fullgod, mogen man. Han såg hennes mun,

han såg hennes ögon, han såg hennes ljuva leende,

som nådde honom likt en smekning från hennes

innersta själ; han kände, att ur hennes nakna lilla

kvinnokropp strömmade emot honom hennes

osynliga väsen liksom en doft av blommande nattviol;

han hörde henne viska det hemliga ordet, som gör

allting levande med ett nytt liv: älskade — nu vet

du, att jag älskar dig!

Han reste sig på sina knän bredvid henne och

sträckte sina händer mot stjärnorna, hans mun

öppnades för ordet, som frälsar och befriar — men han

fann det inte. Då röt han av vildhet, av vred och

bitter glädje, och störtade ner över henne liksom

örnen slår ner på sitt skälvande rov.

Han ägde henne — ja, men även ett djur kan äga

sin hona. Hon kände det — och mitt under

kroppens andlösa rus, när hennes sköte öppnades för

livets oändliga, saliga kval, for en tår ur hennes

ögon ner i mossan under hennes hår.

Nattens porlande fågelsång blev tyst. Det blev

inte mörkare, men den ljumma vinden dog. I den

stilla ensamheten viskade de båda unga sin heta

glädje till varandra med mun mot mun och hjärta

mot hjärta. Morgongryningens gråa ljus upplöste

skuggorna omkring dem, men de sågo det inte. En

kylig liten fläkt, den nya dagens första andetag, for

med hårdare prassel genom träden, men de kände

den inte. Plötsligt steg en ny ton, en gäll och pär-23

lande fågeldrill, upp ur skogsdjupet under dem,

ett enda klingande jubelrop ur jordens rolöst

mumlande mörker rätt upp som falkens snörräta flykt

mot himlens höga och skimrande vidder. En

guld-röd aning om den nya dagens liv uppfyllde rymden,

längst där ute höjdes en gnistrande flamma av sol —

drypande av jungfrulig eld steg den upp ur det

stålblankt strålande havet.

Höljd i sin kåpa sov Gerdi i Magnes knä. Hans

glittrande ögon följde soltindrets flygande lek över

det ändlöst böljande gröna djupet under hans fötter

— här och där öppnade sig små avröjda fläckar i

skogshavet, där bodde bygdens folk i låga

timmerstugor; morgonröken virvlade redan upp från alla

de små halmgula taken.

Plötsligt såg Magne något i mossan bredvid sig,

det lyste till som rött blod. Han tog det — ett stycke

av en torr och drypande kådig furugren. Han höll

den länge i handen och såg på den noga. Den lilla

roströda träbiten hade mjukt rundade former, på

ett ställe delade sig grenen, där såg han en antydan

till ett litet hjärta. Ett hjärta till Gerdi, en vacker

morgongåva!

Han visslade en munter liten glädjedrill,

försiktigt för att inte väcka flickan — det här träet

spricker inte mer, så torrt som det är, och kådan

ska bevaras, dess djupa guldfärg ska smycka hjärtat

likt tunga droppar av blod, som sipprar fram ur

alla fibrer. Plan tog sin kniv och skar, hans händer

lekte en lustig lek. Och åter kände han inom sig 24

en orolig, bävande aning om något vekt och ömt,

något innerligt, som kunde göra henne glad för livet.

Till slut höll han upp den lilla leksaken framför

sig och beskådade den från alla håll. Stort som

en tumnagel bara, låg ett snidat hjärta helt

inneslutet i ett genombrutet flätverk av blommande

törne. Allt var skuret ur ett enda stycke, och utan

minsta brista, utan skarv eller fog, hade törnrankan

skilts från det lilla hjärtat, som blödande av frisk

kåda låg löst där inne och aldrig kunde tagas

därifrån. Det lyste, det vackra smycket, av träets

köttiga must och av den ädla form han givit det under

sin lek med kniven. Han log förnöjd, när han hörde,

hur det skallrade ängsligt inom det blommande

gallret, det höll, det var starkt fastän lätt som

spindelväv — han kunde sin konst!

Han lade sin gåva i den sovande flickans hand,

smekte hennes ljusa hår och sade:

— Solen är högt uppe — vi ha långt att gå! Det lider mot höst. Det mörknar i skogen. Det

stormar och dånar, träden knaka, grenarna gnissla

mot varandra. Där ute rasar havet, sjön går hög

och sjunger ur djupet sin vilda sång; skummet

dansar och yr, långt uppe på stranden ligger det

skälvande vitt mellan hällarna.

På den lilla stigen från Jungfruberga kloster

kommer mästaren. Han kliver försiktigt mellan

stenarna, stundom måste han stanna och hålla sig fast

i något träd för att inte kastas omkull av stormen.

Plötsligt hejdar han sig förfärad och viker

snubblande tillbaka. I mörkret mellan snåren under de

höga stammarna ser han något röra sig, det liknar

skuggan av ett djur, men det är en människa, en

vild och galen man — nu tar han ett språng som en

lokatt över de sista snåren och står på stigen,

smutsig, trasig, sönderriven och blodig, men väpnad med

båge och spjut — han kryper ihop, liksom färdig

att kasta sig över den som kommer, han skriker:

— Mästare! Var är Gerdi?

Mästaren står stel av fasa. Slutligen säger han:

— Magne!20

Men Magne hör honom inte, han bara skriker

gång på gång:

— Var är Gerdi? Var är Gerdi?

— I klostret. Hos de saliga jungfrurna.

— Vem lämnade henne i din vård, när

höstregnet drev oss ut ur skogen?

— Du, Magne.

— Vem förde henne till klostret?

— Jag-

I samma ögonblick ven en pil förbi mästarens

öra och slog sjungande fast i trädet han stod vid.

Han försökte dra ut den, men misslyckades. Då

skrattade han, kort och föraktfullt:

— Barnunge! Har du så gott om pilar? Kom

hit och hämta den här, du kan behöva den bättre i

skogen.

Magne sprang emot honom och lyfte bågen för

att slå. Mästaren stod stilla och sade endast:

— Jag ser, att du börjar lugna dig. Den, som

vill slå med bågen, ämnar inte vidare skjuta.

— Varför gjorde du detta? skrek Magne vilt,

men det låg redan gråt i hans röst.

— Kom med mig, ska jag säga dig det. Hjälp

mig över stenarna här — låt oss gå neråt stranden.

Sjön ökar, vi få en hård natt.

De gingo neråt stranden. Men vinden och

sjö-hävningens stänk foro emot dem med en sådan

tyngd, att de genast måste vända och söka lä i en 27

bergsskreva. Där kastade Magne båge och spjut,

sjönk ner på marken och grät som ett barn.

Mästaren satt tigande bredvid honom, tills han slutat.

Efter en stund såg mästaren, att Magne talade.

Inte ett ord hördes, varje mänskligt ljud for bort

i vindens tjut. Mästaren lutade sig ner och ropade:

— Vad säger du, Magne?

— Varför gjorde du detta? ropade Magne och

reste sig med ny vildhet i ögonen.

Båda sågo tysta på varandra och tänkte på

detsamma: den mörka sensommarkväll, då Magne och

Gerdi hade bultat på mästarens port och bett om

hans skydd efter några månaders stigmansliv i

skogen. Gerdi hade blivit mottagen, han hade blivit

utestängd. )

Mästaren vinkade åt ynglingen att komma

närmare, lade sin hand på hans axel och ropade i

hans öra:

— Älskar du Gerdi?

De stora orden tycktes skyhöga, när de så

ropades ut liksom med stormens egen röst. Vinden

for i väg med ett vilt skri, liksom när elden blossar

upp i en himlastormande flamma — när dånet åter

saktade, svarade Magne, skälvande i rösten av hån:

— Älska! Käringord! Hon är min kvinna!

Den gamle skakade på huvudet.

— Jag visste det. Och därför förde jag henne 28

till klostret. Hon har det bättre där. Var som helst

har hon det bättre än hos dig.

Den unge satt tyst och såg med hårda, stela ögon

ut över havet, som om han sökte stöd i dess vildhet,

hjälp hos den rasande ande, som härskade där ute.

Den gamle fortsatte:

— Du är ju bara en vettlös barnunge, som med

en dåres händer slår sönder allt, som inte duger

för dig att äta. Hur skulle du kunna bära en mans

ansvar ?

Magne satt som förut, bara fnyste av förakt och

ryckte på axlarna.

— Att leka om sommaren, Magne, det är lätt.

När ingen behöver värma den andre. Men när

kölden kom, låg du ensam vid arnen i din kula och lät

henne ligga utanför och frysa.

Magne rusade upp, han ville säga något, han ville

skrika, men kunde inte. Det var inte bara stormen,

som tystade honom och slet hans långa hår rätt

ut åt alla håll. Han kunde själv inte finna ljud,

orden stockade sig i hans hals av måttlös häpnad.

Slutligen utbrast han:

— En natt, ja! En enda natt hände det!

— Därför att nästa dag gick hon hem till mig.

— Då hade hon tröttnat på leken. Så trodde

hon, att hon bara lugnt kunde gå.

Den gamle såg på honom med kall ovilja:

— När hon såg, att jag inte tog emot dig om 29

kvällen, måste jag hålla henne med våld för att

hindra henne följa dig till skogs igen.

Magne högg mästaren för strupen, skakade honom

och skrek:

— Och henne vill du ta ifrån mig!

Mästaren gjorde sig fri, satte sig pustande på en

sten och sade:

— Hon ska föda.

— Det är väl det du inte kan förlåta mig. Men

det ska ju alla kvinnor göra.

— Varje kvinna skulle ha en man, och varje

barn skulle ha en far. Men du duger inte till

något-dera.

Magne gjorde ett försök att le — ett fult och rått

leende.

— Men hon — duger hon till jungfru nu?

— Biskopen har så bestämt. Han har själv

betalat bot för hennes brott och köpt henne dispens

från löftet.

Magne satt tyst en stund, sedan såg han

mästaren vasst i ögonen och sade:

— Han är så ivrig, den herrn! Ska Gerdi offras

för hans synder ? Och för abbedissans!

Mästaren reste sig och gick. Men efter några

steg vände han ryggen mot stormen och ropade

rasande till Magne:

— Så är det väl bättre, att hon offras åt Gud 30

med sin livsfrukt, än att hon offras åt en stigman,

som inte orkar göra en mans arbete och med heder

bära sitt eget livs börda. Nu ska du höra! När

jag var hos biskopen för att be för Gerdi, avvisade

han mig inte. Det ljög jag för dig. Jag bad, att hon

skulle få slippa klostret och i stället sändas till en

annan stad. För att bli fri från sin kärlek till dig.

För att kunna med heder gifta sig med en ärlig

gärningsman och bli husmor i eget hem. Men

biskopen var intresserad av dig, hade sett dina

arbeten och ville ge flickan åt dig —

— Mästare! skrek Magne och höjde spjutet.

— Låt spjutet vara! Jag har sett blankt järn

för mina ögon förr, du behöver inte leka för mig.

Biskopen frågade, varför jag ville skilja Gerdi från

dig. Jag berättade för honom, vad jag kände om

dig, och då förstod han. Du är inte av det rätta

folket.

Magne stod bredbent med händerna om

spjutskaftet, men måste böja sig undan vinden för att få

lä. Han ropade spotskt:

— Det är väl, för att jag inte har den rätta tron,

förstår jag! För att jag inte kryper på mina knän

för de gudar, jag själv skapar med mina händer!

— Nej. Därför att du tillhör de föraktligaste av

alla människor, Magne — de, som vilja äga allt och

sätta sin högsta ära i att ödelägga och skövla vad de

äga. Du skriker nu, för att du inte får den viljan

fram, det är saken. Du tror på ingenting annat än

din egen fräckhet och litar sedan på, att dina nävar 3i

ska vara starka nog att freda dig. Du behöver

hänga många vapen på dig, så att du kan skrämma

de enfaldiga med ditt skrammel och få äta, tills du

storknar, av allt gott du ser. Men en klok man

gömmer sin skatt när du kommer; och tvingar du

dig objuden till fest i hans hus, får du sitta hungrig

vid bordet eller stjäla maten från hans fat. Så vitt

inte tjänarna ge dig en bit i köket, för att du ska

gyckla för dem.

Magne kastade spjutet och rätade sig upp. När

vinden slet i hans hår, såg han ut som en djävul,

och den gamle korsade sig. Magne skrek några ord,

men vinden tog dem och förde dem bort som ihåliga

ljud, de försvunno utan spår. Han sträckte ut sin

hand och pekade på en ung tall, som rotat sig i

skrevan och vuxit sig mer än manshög med

armjs-tjock stam.

— Där! ropade Magne så, att gubben hörde

honom genom stormen. Du ska få se!

Han sprang fram, slog armarna om tallen, bände

och bröt — och roten lossnade så sakta! Han drog

och slet, det brakade i stenarna och smällde som

skott, när rötterna slet os. Slutligen fick han tallen

loss, lyfte den med jordskorvor och stenar hängande

i rötterna och slängde den ifrån sig.

Hans ansikte var likblekt och ögonen voro

vettlösa, när han sedan vacklade fram till mästaren,

famlande med händerna, som om han ville stödja

sig mot den tunga, vältrande vinden.32

— Förstår du? skrek han. Mig sätter man inte

som en gycklare bland tjänstefolket!

Han skakade sina knutna nävar framför den

gamle:

— Har du nu något tungt och starkt att sätta

i ditt ställe, ska jag bryta sönder det i smulor. Men

dig vill jag inte röra. Du är vit i håret, och du är

själv en lurad och bestulen stackare. Biskopen har

dragit dig vid näsan, begriper du inte det? För att

få Gerdi till piga åt sina fina fröknar på

Jungfru-berga! Han smorde flott på torra lädret han gav

dig, och du åt som en gammal hund. Stackare!

Magne stod och raglade åt alla håll som en

berusad och sökte stöd i tomma luften. Så fick han

se det lösslitna och bortkastade trädet. Han skrek

till och störtade dit igen, lyfte det och kastade det

mot vinden neråt de vitsprutande vågorna. Men

trädet seglade för stormen i en vid båge åt sidan

och föll åter ner på stranden. Magne sprang efter,

tog det igen och bar det fram till det yrande

skum,-stänket vid strandhällarna. Där slungade han det

med ett vinande kast ut i havet.

Grenarna sträckte sig efter honom liksom för att

hålla sig fast, rötterna sparkade efter honom — så

försvann det. Vågorna hävdes och tumlade om

varandra där ute som vita spöken och störtade sig

mot den söndertrasade stranden, vrålande som

hungriga lejon i en lejongrop. Hela luften var upp- 33

fylld av sprutande skum, så långt man såg, längre

bort gled allting samman i ett svart mörker.

Att så larma för en liten kvinna! tänkte Magne.

Galna storm! vettlösa hav! dåraktiga lilla mörka

jord! Varför kan man inte älska i förbigående?

Varför ska man skrika, när ens kvinna går bort?

Att lägga sig ut i luften bara — och falla — som

ett ungt träd? Och bli borta. Här kan jag ju inte

vara. Jag stöter huvudet i himlens tak och snubblar

över berg, som vore de stenar. Och människorna

kräla och krypa över mig som löss, gamla, kalla

människor med förkrympta själar, mitt blod ville

de suga ur mig för att få mig kall och lära mig

visdomens begynnelse: att kräla och krypa. Här

kan jag inte vara! Jag ska sätta min fot på marken

och krossa de små kräken i tusental, jag ska sträcka

min arm genom mörkret tusen år i tiden framåt

— de se mitt elände bara, de små människorna, och

varför skulle jag dölja det? Men min styrka se

de inte ännu — de ska få se den!

Mellan de jagande skyarna lyste några stjärnor

fram för ett ögonblick. Han stod stilla och såg

på dem med brinnande ögon, han log och hans

läppar darrade, som om han viskade heta

kärleksord till sin kvinna — ja, han viskade så tyst ett

namn: Gerdi — Gerdi!

Men åter vältrade de svarta skyarna fram, och

stjärnorna försvunno. Magne vände långsamt och

kom tillbaka till mästaren, drypande våt.

— Jaså. Biskopen ville ge henne åt mig! sade

han så bittert, som om detta vore den största oför-

3. — Koch, Legend. 34

rätt, han hittills lidit. Och du begriper inte, du

stackare, hur han lurade dig den gången!

Mästaren gav honom ett föraktfullt slag i ansiktet

med aviga handen. Magne märkte det knappast,

skrattade endast en smula förläget och vände sig

bort för att vrida vattnet ur sitt hår.

— Gå och hämta din pil, som sitter i trädet där

borta, sade mästaren, du slösar som en toker.

— Den ska sitta kvar. Det skottet sköt jag mot

min osynlige fiende, så när hade jag träffat dig,

men pilen var märkt, så att den visste bättre. Den

söker sig fram, ska du få se. Var han än må vara

nu, han som står mig emot — min pil är på väg

och ska en gång nå hans hjärta.

Han talade till den gamle i en underlig ton av

hemligt samförstånd, det lät, som, om de vore

kamrater i ett och samma skälmstycke. Eller som om

han upptäckt, att den gamle visste något viktigt,

som den unge hittills trott sig ensam veta.

Men mästaren sade:

— När du skriker, vill du endast visa dig själv

i all din ömkansvärda olycka. När du rasar, vill

du endast skryta med din egen styrka. Du lider

nog — men inte mer än att du alltid hinner först

ynka eller beundra dig själv. Men där orden ta

slut, och tanken inte längre kan tänka, där börjar

det svarta allvaret, ett lidande så djupt, att du inte

kan ana det. Man kan nå dithän som ung, men man

är gammal, när man kommer därur, även om man35

varit endast några minuter i den heta elden. Man

blir annorlunda efter en sådan stund än man varit

förut. Du må nu rasa, hur mycket du vill, du är

ändå alltjämt densamme du var den dag, när du

först såg henne.

Magne svarade i samma ton av hemlighetsfull

förtrolighet, som om han i sin förtvivlan sökte

övertala den andre:

•— Du förstår väl, att jag inte kan gråta andras

tårar? inte älska med andras kärlek eller hata med

andras hat? Ingen människa kan det. Men av mig

fordrar du det omöjliga — eller mitt liv!

Mästaren reste sig trött:

— Nu har du länge nog fått skrika ditt

brunstiga hat i mitt öra, fast jag vämjes vid de lösa

orden. Jag har hela tiden väntat, att något sant

och gott dock kunde finnas hos dig, som kunde ha

visat sig för ett ögonblick nu, när stormen är över

dig och sopar undan smutsen i din själ. Men

ingenting finns i ditt hjärta mer än din egen

själv-betagenhet.

— Vad vet du, gubbe? Vad förstår du? Den

gamle tänker på sin död, den unge vill lev*.

— Jag har också varit tjugu år. Jag minns det

nog. Men jag hade så mycket annat att tänka på

då — andras liv att svara för, andras tårar att

gråta, andras kärlek att älska. Kanske bär jag ännu

som gammal man den kärleken i mitt hjärta. Du

har glömt en sak, Magne. Du har ännu inte haft

en tanke på Gerdis egen pina, hennes egen sorg i

kväll. 36

— Hennes sorg är min sorg. Och mitt liv är

hennes liv. Jag slåss för oss båda. Här gömmer

jag mina båda sista pilar — den ena för den som

hånar mig, den andra för den som hatar mig och

står mig emot. Välj!

Mästaren sköt de båda pilarna ifrån sig och

svarade :

— Ingen av dem träffar mig. Du skjuter för

lågt, min gosse. Den som straffar dig står så högt,

att han ler åt din vanmakt.

— Biskopen?

— Högre!

— Gud! Din Gud! Din saga bland skyarna och

stjärnorna! Det ska vi se!

Han ryckte till sig bågen, lade pil på strängen,

stödde knäet mot en berghäll och spände bågen med

pilen riktad uppåt skyn. Han ropade genom

stormen:

— Jag skjuter mot Guds hjärta — gånge pilen

rätt!

Det sjöng i bågens stål, och med ett gällt vin

for pilen upp mot den dånande stormjvinden och

försvann i natten. Magne stod stödd mot bågen

och talade som i yrsel:

— Nu är din saga slut, du gamle troll, som

skrämde alla rädda stackare och gjorde präster

feta och biskopar fräcka. Mitt liv tillhör mig och

ingen annan. 37

Mästaren såg på honom med lugna ögon och sade:

— Och åt dig skulle jag ha givit min dotter!

— Som inte var din, ja!

— Ingen äger sitt barn. Jag älskade henne. Men

du — du är märkt för alltid nu. Liksom trädet,

som ska fällas, blir märkt med yxa. Pilen du sköt

är på väg mot den, som står dig emot —

Han satte fingret mot Magnes hjärta:

— Där! Där ska den träffa dig till döds en dag!

Magne svarade honom inte, hörde honom

knappast. Han stod och lyssnade till något ljud i

stormen. Genom vindens tomma tjut och vågornas

vettlösa dån hörde han något.

— Det kommer någon! ropade han och sprang

upp på berget.

Han vacklade för stormens tryck, kröp ihop på

alla fyra och stirrade ut i mörkret. Långt borta i

skogen syntes några små röda ljusfläckar, de

darrade, de flämtade, de sökte sig fram över marken

och kommo sakta allt närmare.

— Se, mästare, se! Vem kommer med sådant

följe genom skogen? Minst tjugu man till häst — se

facklorna! En storman, tycks det.

Mästaren kröp uppför berget och följde med

oroliga ögon de små röda ljusfläckarna, som

fladdrade hjälplöst, men kommo närmare ändå och

spredo ett rött eldsken allt vidare mellan träden. 38

— Kan det vara fursten? Han har ju kommit

till staden för kyrkofesten.

— Många stormän ha kommit.

— Nu ska jag säga dig, mästare — jag går till

honom!

— Till vem —?

— Till fursten!

— Vad ska du göra där?

— Han ska ge mig Gerdi. Biskopen ville inte

•— han ljög bara för att lura dig prata bredvid

munnen om mig. Men biskopen är inte ensam herre!

— Vad i Guds namn tänker du göra ? Små

galenskaper passa inte för dig, kan märkas. Stormtokigt

ska det vara!

— En klok man gör inga små dumheter, det bara

förlorar man på. Det är på de stora man vinner.

Fursten är vid mina år, han vet, vad det vill säga

att vara ung och själv äga sitt liv. Prästhatare är

han ju också — en klok herre. Honom vill jag

tjäna med hand och liv, med verktyg och vapen.

Men för satan, mästare —

— Tig, dåre!

Magne kramade mästarens arm, och hans ögon

trängde vassa som pilspetsar genom mörkret.

— För satan! Vad skulle fursten göra på

Jung-fruberga om natten? Nej, det är biskopen —

— Kom! sade mästaren.

— Vart?

— Vi måste gå härifrån, om du inte kan vara

lugn.39

— Lugn? Du gamle narr! Nej, svära och

förbanna ska jag, slå till döds mied ord och vapen,

strypa med mina händer, om så behövs! Släpp mig,

bort med tassarna — jag är nog varm ändå, i kväll

är luften het som svavelånga! Blås bättre, lilla fläkt

från havet, släck ut facklorna där borta, slit hjärnan

i trasor på den skurken! Ge mig luft, lilla vind,

blås upp till storm och låt mig andas! Nej, släpp

mig, gubbe, släpp mig — jag ska vara stilla. Se

bara — hur han rider nu där borta! Så smal, så

slät i ansiktet. På väg till bön hos de små systrarna,

kan märkas. Se på honom! Fin som en blomma att

se på — tänk, att under den där granna kappan

finns det bara en liten vanlig dynghög! Och för

hans synder skulle Gerdi offras, hällas ut som en

droppe välluktande olja för att dölja stanken av

hans ruttenhet. Inte! Inte! Det går inte, det ska

aldrig lyckas! Vad säger du? Jag hör inte, sjön

dånar —

Mästaren sade med munnen mot hans öra:

— Hård mot andra — öm mot sig själv. Mjuk

i själen, lös i märgen, lysten som ett djur utan

koppel — vek i hasorna som ett nyfött barn inför

allvaret. Varför skulle jag hindra dig att gå under?

— Det är han där borta! skrek Magne utom sig.

Det är han, som har ryckt hjärtat ur bröstet på mig

och lämnat kvar bara ett gapande sår. Och vilken

människa som helst kan nu se in i min själ, trampa

på mina tankar, spotta på mina drömmar. Han40

och du och alla — alla! Jag är en allmän själ — en

sköka!

Magne trampar fram och tillbaka, snyftar och

darrar och skrattar. Mästaren kastar sig över

honom bakifrån och vrider hans armar så att lederna

knaka.

— Nu håller du tyst, gosse! Annars låter jag

bispens folk döda dig!

Biskopen rider förbi på den lilla stigen genom

skogen. Han är svept i päls. Det är ett litet huvud

under en vid hatt. Honom följa väpnade män till

häst, de äro klädda i stål och blänkande järn och

bära flammande facklor i händerna.

Då vändas allas ansikten ner mot stranden.

Männen hejda sina hästar och höja facklorna, så att

gnistor och rök fara i yra virvlar för den vinande

stormen. Skenet faller sökande in mellan knotiga

stammar, under tunga, täta grenar, över grova,

mossiga rullstensblock. Från berghällarna nere vid

stranden hörs en gäll röst skrika så vilt, att det skär

genom de skumvita vågornas dån:

— Jag söker dig med spjut och båge, satans bisp!

Efter ett ögonblicks tvekan sätter biskopen sin

häst i rörelse mot Jungfruberga igen, korsar sig och

ler ett blekt litet leende.

Folket viskar, hästarna skygga, när de åter sättas

i marsch. Många hårdföra män vända sig om och

se svåra syner i mörkret. Där borta är det någon,

som gråter skärande och övergivet. Stillhet och tystnad — stormen har rasat ut. Ännu

driva tunga moln från havet in över land, släpande

efter sig dunkla slöjor av regnrök, men de fara

hastigt förbi och försvinna bortom våta skogar

och berg. Himlen blir åter klar, välver sig hård

och kall som is över landet. Solen lyser alltjämt

genom den frostiga rymden, men ljuset kommer

till jorden utan glans och utan värme, visar bara

obarmhärtigt skarpt, hur mörka skuggorna ligga

över människornas vägar. Höstens bleka solsken

ger endast hopplös tomhet och kyla i hjärtat; allt

har varit, allt är färdigt, förgängelsen präntar med

isig klarhet sin skrift för allas ögon och döljer inte

längre livets hemska hemlighet, lämnar intet av

ljuva aningars ljusdunkel kvar åt drömmarna och

hör ej frusna läppars böner om en enda liten gnista

av hopp. Förintelsen väntar — evigheten, som allt

levande trängt ar efter, synes ha intet liv att ge,

endast död. Ingenting annat än detta ser man. Alla

vårliga aningar vissna ner och bli till tommaste

overklighet.

I staden stodo de små låga husen i långa, krokiga

rader så tätt tillsammans, som om de behövde stödja42

varandra. Väggarna av sammanstampad lera

bug-nade under bjälkarnas tyngd, det såg ut, som om

de blivit proppade så fulla, att de förlorat sin form

och börjat svälla ut i knölar och bulnader likt

säckar, fyllda med rovor.

På de smala vägar och stigar, som slingrade sig

fram mellan husraderna, backe upp och backe ner,

strömmade veckors samlade regnvatten utför

berghällarna och samlade sig i svarta, stinkande

gyttje-pölar, var det kunde komma åt. Gödsel och

av-skräde lågo i hopar utanför varje port, där höns

och gäss och svin trampade ut och in; här och där

funnos ännu tovor av gräs kvar efter sommarens

gröda, men de voro rödbrända av frost och hade

längesen vissnat.

Där gatan syntes mest bottenlös, lågo några stora

stenar utkastade i dyn att kliva på, och på dem

hoppade muntert en ung flicka fram med ett stort

ämbar i vardera handen — en piga, på väg till

brunnen efter vatten. Annars syntes ingen

människa. De, som kunde komma ut, voro i mässan

eller på krogen, ty dagen bar ett heligt namn och

firades med kyrkofest. De, som tvingades vara

hemma, skötte inomhus sina sysslor eller lågo i sina

sängar och undrade, om de voro sjuka av Guds

pest eller av fienders trollskott.

I den äldsta delen av staden stod kyrkan,

omgiven av små fallfärdiga kojor, inte långt från

hamnen. Den liknade mest en urgammal fästning,

uppbyggd av grovhuggna stenblock. Det enda

fönster, som fanns i den fria väggen, satt högt över43

porten, det var smalt och brokigt bemålat under

en rund valvbåge. Flera sådana prydnader kunde

inte bestås väggen, dess mur behövde hela sin kraft

för att uppbära sin egen och de inre valvens

tyngd. I stället hade den råa, nakna stenen blivit

smyckad med ett vimmel av uthuggna bilder —

alla himmelens änglar, alla jordens apostlar och

heliga funnos där i små runda nischer ända från

marken upp till taket. Mellan nischerna, skilda från

varandra av små enkla leksakskolonner, lindade

sig sinnrikt sammanslingrade arabesker av

fantastiska blad och djur. Portvalvet var så

konstmässigt uthugget, att det liknade ett knypplat spetsverk,

upphängt på stenen; det uppbars av mycket låga och

mycket grova pelare med enkla kapitäler. Mitt i

portvalvet, över den låga dörren, satt en bild i sten

av jungfru Maria med barnet under en liten sirligt

ornerad tronhimmel, ty kyrkan var helgad åt Vår

Fru.

Framför katedralen var en liten öppen plats, såg

ut som ett kärr och kallades torget. Mitt på torget

reste sig en liten murad stenbyggnad med en helig

bild i en bur på toppen; det var stadens brunn. Där

stannade pigan, pumpade sina ämbar fulla med

brunt vatten, vars stank spred sig lång väg i den

blekt solgula luften.

Lutad mot brunnsmuren stod Magne med

händerna instuckna mellan läderbältet och tröjan. Han

rörde sig inte, när pigan lät vattnet skvala ur

brunnens munstycke tätt bredvid honom, så att hans

trasiga skor blevo genomdränkta; han såg inte efter44

henne, när hon med de fyllda ämbaren hoppade på

stenarna tillbaka hem igen. Han stod vänd mot

kyrkan och stirrade oavvänt på dess öppna port.

Därinifrån hördes stundom sång och spel, och en söt

doft av rökelse kom då och då från det svala dunklet

under templets valv och fördes av vinden förbi

honom bort.

Vad ska ske, när hon kommer ut igen? tänkte

han. Ska jag ropa på henne? Har jag inte skrikit

nog? Och väntat! Ska jag gå fram bara och ta

henne, föra henne med mig bort mitt bland alla

människor? Hur långt skulle jag komma? Till

hörnet av kyrkogården? Fram till låssmedernas

gränd? Eller kanske ända bort till bössmakarens

verkstad — där kunde jag ta yxan, som ligger på

disken och slåss, tills jag inte orkade röra armen

längre — ett dussin skallar kunde jag väl alltid slå

i kras, innan de finge ihjäl mig. Men vad kunde

det hjälpa mig? Vad ska jag göra för att frälsa

mig ur denna pina? Vad ska ske, när hon kommer

ut ur kyrkan igen tillsammans med alla de andra?

— Ingenting. Alls ingenting. Natt eller dag är lika

illa, mörker eller ljus eller solsken, som varken

lyser eller värmer — allt är lika förgäves. Hon är,

där hon är, och jag sjunker i min svarta pöl utan

botten. Då måste ju blod flyta — någon måste dö

— många måste dö — alla måste dö. Jag också —

och hon. Alla.

Några unga män, sågo ut som hantverksvenner,45

kommo skrattande, skrikande och svärjande ur en

gränd ut på torget. De fingo se honom och ropade:

— Ölstugan väntar på dig, Magne! Krögaren

längtar efter dig — i dag är ju dies depositionis,

kom! Du ska dricka Guds skål med oss — Guds

sons, Guds moders, Guds änglars och alla helgons

skål!

Utan att röra sig svarade Magne:

— Kan inte. Jag väntar.

— På vem? En ny liten tös?

— På fursten.

De sågo förskräckta på honom. Han ropade

otåligt:

— Gå er väg! Ni orka ju ändå bara dricka och

springa. Jag slåss helst ensam, om så ska vara.

De dröjde tvekande och hade redan förlorat lusten

att skrika.

— Tänker du —? frågade en av dem skyggt.

— Ja, det tänker jag! snäste han.

— Först dricka! varnade en annan och tog honom

muntert under armen. Kom !

Magne gjorde sig fri:

— Ett stop öl är alltid ett stop öl, även om det

smakar fan. Slå ut ölet på marken — det rinner

bort åt alla håll, det försvinner, det är ingenting

alls. Så är det med mig. Jag är en utslagen

ölskvätt, som försvinner i smutsen. Stopet, jag låg 46

och skvalpade i, blev sönderslaget och kan inte

längre hålla tätt.

Han stod tyst en stund och stirrade med

sammandragna ögonbryn bortåt den tunga, mäktiga

katedralen. Framför trappan, som ledde upp till

kyrko-porten, låg ett tjockt lager halm utbrett på torget.

Halmbädden sträckte sig fram till en mörk gränd

och försvann i den inåt staden — den var lagd där,

för att de höga herrarnas hästar inte skulle sjunka

för djupt ner i den lösa gyttjan och stänka smuts

på sina ryttare.

— Vet ni, vad jag funderar på? fortfor Magne.

Jag ska göra ett avtal med Jungfruberga. Klostret

äger alla goda gärningar, som de små systrarna

utföra med all flit natt och dag. Gerdi gör också

goda gärningar — ni kan tro hon drar till huset

där uppe. Både stort och smått.

Nu skrattade de unga männen.

— Det sägs, att du hjälper henne med

småsakerna! flinade en.

— Jag" gör vad jag kan, men jag är ju hedning

och fullkomligt ärelös, så att det är så lite, jag

kan uträtta. Men välment är det.

— Du får väl lära dig några böner, så att du

blir rik!

— Lagom, lagom — det är inte genom böner

klostret blir rikt, men genom tiggeri.

— Så får du lära dig tigga! Ut till bönderna och

skaffa säd och smör och ägg till avlat! 47

— Jag behöver inte tigga. Jag kan göra gubbar

av trä, fina saker. Jag ska snida ett helt hästlass

åt Jungfruberga, karlar och fruntimmer, fulla av

helig trolldom. Så kan jag få del av hennes goda

gärningar — är den där bonden tokig?

På halmbädden fram till kyrkotrappan kom en

bonde, som ledde en ko. Vid ett träd utanför

kyrkogårdsmuren band han kon, tog av sig mössan,

korsade sig och gick uppför trappan.

Magne ropade:

— Hej, bonde!

Bonden stannade tyst på trappan och gav Magne

en bister blick under lugg. Magne pekade på kon

och skrek:

— Ska du inte ta kossan med dig in? Är du

galen, karl?

Bonden tittade på kon, sedan på Magne.

— Är du blyg, bonde? skrek den unge rasande

vid brunnen, och hans kamrater storskrattade

omkring honom. Är du dum? Det är ju fritt i dag!

Alla kreatur få gå in till de små systrarna. Där

inne görs det underverk! Du blir tvagen i lammets

blod, och kossan med. Men det blir du inte smutsig

eller blodig av, du blir vit som snö, och kossan

också. Från hornen ner till klövarna. Raska på nu!

Skrattet tystnade omkring Magne. Bonden stod

stilla på trappan med mössan i handen. Han bet 48

munnen samman i det sträva skägget och teg. Efter

en stund gick han ner igen och löste kon. Vände

sig om då och då och såg på Magne. Men han

ledde sitt kreatur förbi kyrkotrappan till en port i

muren på andra sidan; där gick han in för att binda

kon på kyrkogården.

Magne vände sig till kamraterna. Hans ögon voro

blodsprängda och brinnande, när han fortsatte:

— Ja, så är det! I dag är det fest. Jag såg henne,

när hon kom med de andra. Hon var vitare i

ansiktet än liljorna på altaret där inne. De hade

dragit en tagelskjorta på hennes lilla varma kropp

och klätt henne i säckväv. Hon kunde knappast gå

för sina synders skull. Nu ska jag tala med fursten,

han är där inne också, jag såg honom, när han

kom — en ung och vacker herre, ser förståndig ut.

Det här är ju orimligt! Vet ni allt, vad de ha gjort

med henne? Vet ni egentligen, hur sådant här går

till? Först ringde de samman med silverklockorna

i kyrkan där uppe på berget. När alla hade samlats,

fördes hon fram och tvingades att kasta sig

fram-stupa på golvet framför altaret, där stod fru moder,

si! Och den frågade: vad önskar du? — Så fick

Gerdi svara: Guds barmhärtighet och er

gemenskap — nej, vänta nu, det var förut, det var, när

hon blev novicia. Hur var det sen —?

Det började samlas folk på torget. Små skaror

av män stodo överallt, bullrande, skrattande och

skrikande, röda i ansiktena, dregliga och raglande.

Många voro beväpnade, några svängde sina blanka 49

vapen omkring sig med stora, vilda åtbörder. På

långt avstånd från männen stodo grupper av

ängsliga kvinnor. Alla människor gingo som i en

töckensky av ölrus och rökelsedoft till den heliga dagens

ära.

Endast kring Magne vid brunnen var det tyst.

Kamraterna sågo undrande på varandra, han såg

förstörd ut och talade med en sådan trötthet, som

om han för länge sedan hade tänkt sig led på

alltsammans.

— Fru moder talade om klosterlivets besvär och

om de tre svåra löftena, sade han. Att lyda är

svårt, att leva i fattigdom är svårare, men allra

svårast att bevara sin kyskhet. På det måste Gerdi

svara, att med Guds hjälp skulle hon uthärda allt.

Hon blev avklädd sina egna kläder. De drogo på

henne ylleskjorta, kåpa, gördel och hela

härligheten. Och sedan fick hon stryk. Begriper ni det

här? Jag går och funderar på det om dagarna,

men jag kan inte riktigt fatta det. Och nu kommer

det värsta — nu ska hon vigas till Kristi brud!

Det är ju hor! Klädd i vita kläder ska hon föras

fram till altaret, hennes klosterdräkt ska välsignas

och dras på henne igen. Med sin högra hand i

fru moders och sin vänstra på sitt bröst ska hon

säga: jag gör promess och lovar lydnad — jag,

syster Scintilla, lovar att leva utan egendom — jag,

Gerdi, lovar att leva i kyskhet intill döden! Och

hon ska kasta sig platt på golvet — förstår ni? —

med armarna utsträckta så här — som ett kors.

Och bestänkas med vigvatten. Sedan får hon knä-

4. — Koch, Legend. So

böja med ett brinnande ljus i handen, alla de små

systrarna ska stå i ring omkring henne och sjunga

heliga hymner, medan de klippa av henne det långa,

ljuva håret. Så blir hon ren och oskyldig som

ett nyfött barn igen och får ge fridskyss åt alla

de små systrarna, tvi! Men hon ska ju föda! Ett

barn! Mitt barn och hennes! Då är ju allt det

andra lögn!

Han slog armarna om sitt huvud och stod tyst.

Ingen talade. Slutligen lade en av kamraterna sin

hand på hans axel och sade:

— Kom med och drick nu, Magne! Vi ska

berusa dig — oss också — så att du somnar och får

frid. Det hjälper!

— Jag är tom här inne! sade Magne och

knackade sig för pannan. Jag har inte längre mitt

förstånd. Vet ni, vem biskopen är? Han är hennes

far! Det finns ingen, som inte vet den hemligheten,

det tjänar ingenting till att smyga med den. Men

han kunde väl ha varit människa för det ? Och han

är ju mänsklig nog ibland, precis som jag och

ni och allihop. Hans sista frilla har tvättat sig,

det är nytt, visste ni det? I ansiktet. Lorten

började svida henne i ögonen, sa hon. Ja! Och när

heligheten kom, svor han på, att hon hade blivit

lika ful, som hon förr varit vacker. Jo, han är

människa som vi. Fast utan synd. Där har ni

skillnaden! Han har rätt och vi ha orätt. Kom, ska

vi se på honom!5i

Han gick med stora steg fram till kyrkotrappan.

De andra följde honom för att föra honom bort

med våld, om så skulle behövas. Men han

stannade och pekade in genom den vidöppna porten —

längst där inne under de mörka valven lyste ett

litet rött sken, det liknade en skimrande rök, i vilken

hundratals små vaxljus tindrade som gyllene

stjärnor, och all världens härlighet gnistrade fram i små

fläckar av guld och silver och strålande färgers

prakt. Men för övrigt var hela kyrkan fylld av

ett tungt dunkel, och utanför kyrkoportens låga

pelare med de gråa, fyrkantiga kapitälerna och den

gråa, stendöda himladrottningen var själva

solskenet grått och dött. Luften var isigt klar, och

man såg, att människorna på torget, där de raglade

mellan skuggorna, varken kände någon värme eller

sågo något ljus; de buros upp i den livlösa

ödsligheten endast av sitt tunga, flämtande rus.

— Ser ni honom där inne? sade Magne. Vid

altaret! Jag vill bara fråga: varför har han rätt?

Han har ju inte rätt! Och stänger han in henne,

så bär jag henne ut igen. Men varför ska han stå

mig efter livet, när jag vill leva i fred? Jag har

levat utanför all ära och redbarhet i allan tid, jag

ville vara god, jag bad till Gud — när jag var

mycket liten, förstås — att han skulle göra en god

människa av mig, men det kunde han inte. Jag

fann sedan aldrig någon, som ville räcka mig en

finger till hjälp, man sparkade mig från mörkret

och slog mig i skallen bakifrån, och ingen fanns,

som inte försökte strypa mig med mina egna ord.52

Ett kungarike för en vän, om han också i nästa

timme bedrar mig! Men jag hade intet kungarike,

och därför fick jag ingen vän. En gång höll jag

en liten kvinna i mina armar — det var mitt liv,

det var dagarnas solljus, nätternas stjämeglans,

himlens hela härlighet i jordens mörker. Nu är

det slut och borta. Nu är jag bara så här. Var dag

slipar jag mitt svärd. Jesus Kristus, Guds son, du

som också i din svåra stund såg dig om efter svärdet,

hjälp mig att döda honom där inne! När han ligger

under mina fötter, när jag ränner mitt svärd genom

hans hals och stöter honom fast i marken — då

ska jag tacka dig och tro på dig, käraste frälsare!

När han vrider sig och slingrar sig framför mig,

och järnet skär sönder hans strupe, när han gapar

med munnen för att skrika men ingenting hörs —

ingen har ju hört mig! — när hans ögon öppnas

och vidgas och bli större och större tills de brista

— vad satan vill du?

En borgare, tämligen fet, vill gå uppför trappan

till kyrkan. Han stannar häpen och mönstrar

Magne från huvud till fot. Han vänder sig till

Magnes kamrater:

— Det är ju fest?

— För mig, ja! Men inte för dig! skrek Magne,

vild.

Borgaren ville gå vidare uppför trappan, men

Magne tog honom i armen, ledde honom utför igen

och förde honom bort: 53

— Där inne finns ingenting att se för dig. Det

finns ingen kyrka, ingenting alls, det är luft

alltsammans, du skulle kunna gå tvärs igenom varenda

mur, men det gör du inte — du går häråt, så ja!

Jag ska leda dig, annars går du rakt igenom

människorna, och tänk vilket spektakel det skulle vara,

någon kunde ju få se dig — nu ska vi gå häråt,

det där är bara en synvilla — det där också —

alltsammans —

Han släppte honom med en behagfull bugning:

— Hela världen är en enda synvilla!

Den fete borgaren löpte förfärad bort. Andra

människor komma närmare för att se, vad som

stod på. Kamraterna höllo Magne fast och förde

honom med sig ett stycke bort. De ursäktade

honom för de andra, det är ju festdag och kyrieleis,

ett litet rus är en ärlig sak!

— Men akta dig att du inte hamnar i

mörka-stugan! varnade de Magne. Tänk på näktergalens

råd i den heliga berättelsen: försök aldrig det

omöjliga, sörj aldrig det förlorade, tro aldrig det otroliga!

— Ha ni märkt? svarade Magne. Ibland

kommer det liksom en yrsel över en, man törs inte andas,

man står stilla på en fläck och säger: jag har

endast ett huvud! hur ska jag komma över detta?

Och man känner, att man måste komma över. Då

ser man en man, som har sina två huvuden — si,

han har kommit över! Men så ser man en, som

har tre huvuden, den måste man genast döda,

annars skulle världen gå sönder och livet upplösas.54

— Vansinne!

— Naturligtvis.

— Du skulle ju tala vid fursten? Gör det! Han

hjälper nog.

— Galenskaper! Begriper ni inte, att han är

likadan? Ingenting hjälper. Allt är slut.

— Det var du själv, som ville det.

— Jag vet. Men jag förstår, att det är lönlöst.

Jag ska naturligtvis göra det, så fort han kommer

— och sedan finns ingenting mer att vänta på.

Tyst — sången slutade där inne. Nu är mässan

slut. Nu!

— Men lugnt, Magne! Lugnt och stilla! Den,

som klandrar mycket, han berömmer. Jag talade

en gång med en hög herre —

— Ska jag berömma biskopen, kanske? Släpp

mig, dårar!

— Du ska inte berömma heller. Den, som

berömmer mycket, han klandrar. Men du ska tala

hövligt och lugnt. Jag var en gång hos en

förnäm —

— Å, jag längtar, jag längtar! sade Magne. Ta

inte i mig! Vänner! Jag håller så mycket av er,

jag ska vara så stilla. För er skull. Släpp mig bara!

Jag längtar efter natt och köld och stora, vita

vidder. Ändlösa slätter, ni vet, som stå och sjunga

i ensamheten; de bli stora som evigheten, när

mörkret faller i skymningen. Jag ville vara tio år

äldre just nu, så att jag kunde minnas denna stund

med lugn, vad den än må ge mig. 55

Mässan var slut där inne, det hade blivit alldeles

tyst. Många människor hade samlats utanför

kyrkan för att se på ståten, de skrattade och skreko

om varandra i yrsel. En skara knektar strömmade

»ut ur porten, rusade nerför trappan och gjorde

vägen fri. Magne drevs undan med de andra, och

kamraterna höllo honom fast.

Tjänare kommo ledande en hop hästar, de

stannade på halmbädden, djuren stampade och

skrapade, remtygen klirrade och sadlarna blänkte. En

samling rikt klädda herrar, äldre och yngre, kommo

sakta utför porten och gingo nerför trappan, men

ingen steg ännu till häst. Alla väntade. Folket

tystnade och viskade stilla inbördes, endast några

redlöst berusade skreko några meningslösa ord till

varandra.

Då kom fursten ut. En ung man, kraftig och

smidig, hans skägglösa mun var manligt fast, hans

ögon voro lysande klara. Han stannade på trappan

och såg sig omkring — han vände sig till de herrar,

som följde honom, gjorde med handen en vid

rörelse ut över torget och sade något, som ingen

hörde där nere, men alla förstodo, hur fattigt och

hopplöst eländigt allt såg ut för hans ögon.

Den unge mannen gick raskt utför trappan, följd

av sina herrar. Han stannade på nedersta

trappsteget och lät blicken lugnt fara över folkhopen.

Plötsligt lystes han upp av ett leende, nickade åt

dem alla och sprang i sadeln, hästen stampade och

✓ kråmade, men han höll honom fast. Runt omkring

stego herrarna till häst, djuren dansade och spar- 56

kade i halmen, folket trängdes tillbaka, och Magne,

som endast kunde häpet stirra på den vackre, starke

fursteynglingen, fick en hästsvans i ansiktet, så

att han måste vika undan med de andra, men färdig

genast att tränga sig fram igen för att skrika ut sin

förtvivlan.

En kyrkotjänare kom löpande utför trappan.

Några herrar vände sig till fursten och hejdade

honom. Tjänaren fick ärendet uträttat och

väntade medan budet framfördes till fursten: hans

eminens biskopen bad hälsa, att middagen väntade

i biskopsgården; han hoppades, att ers nåde inte

ville fara hans port förbi, och han önskade, att ers

nåde värdigades bestämma tiden för sin ankomst.

Magnes ögon gnistrade under rynkade ögonbryn,

när han hörde hälsningen. Han trängde sig

närmare för att höra svaret, och han skrattade högt

av hån, när han hörde, att hans nåde bad om sin

hjärtligaste hälsning till hans eminens och ville

gärna komma på den tid, hans eminens själv

bestämde. Om hans eminens då skulle vilja låta öppna

taffeln klockan två på dagen, så skulle den tiden

passa hans nåde bäst, men hans eminens finge inte

betrakta den tiden som en önskan av hans nåde,

om den vore för hans eminens på ringaste vis

obekväm.

Med detta bud löpte kyrkotjänaren uppför

trappan igen.

Magne ropade högt:

— Ska lejonet hålla vänskap med schakalen och 57

äta i hans håla? Ni får smutsigt skinn ers nåde, och

luktar sedan as i hela ert liv!

Fursten vände sig förvånad om och såg på

Magne. Han såg ett ungt, kraftigt ansikte, men det

var flammande och förvildat av hån och hat;

runtomkring såg han andra ansikten, smutsiga, glåmiga,

förskrämda eller nyfikna, gamla och unga. I den

häpna tystnaden hörde han bara de berusades

lal-lande röster. Han log ett medlidsamt leende mot

Magne och red med sina herrar bort över

halmbädden, som sjönk i gyttjan under hästarnas hovar.

Magne skrek efter honom:

— Ni har tre huvuden, ers nåde! Har ni tre

tungor också? Tre hjärtan och tre liv? Det kan

behövas!

Men fursten vände sig inte ens om, och hela det

förnäma följet försvann i den mörka, krokiga

gränden inåt staden.

Folket, som trängdes omkring Magne för att

höra honom, började skratta. Han gjorde sig fri

från sina kamrater, hans hår stod tovigt åt alla håll,

ådrorna i hans panna svällde, och han skrattade ett

tokigt skratt med alla de andra.

— Vet ni, vem jag är? ropade han. Jag är Magne,

mäster målares sven. Bispen lyser efter mig, kom

och tag mig, så bli ni bispens vänner, och jag

slipper längre vara min egen ovän! Han vill ha mig

till hovnarr, förstår ni. Jag är allt en djävul att

hoppa gubbe, jag! Ser ni honom där inne? Han 58

välsignar inte folket, han — nej, han befaller oss

alla att vara välsignade, och så ha vi fåtfet. Han

är gul i synen som bolmört, och det allra otroligaste

•— han är helt och hållet utan skägg. Varför grinar

du, käring? Kan inte en biskop ha skägg?

Någonstans har till och med en påve skägg!

— Kom! sade kamraterna och drogo honom med

sig. Vi ska dricka din skål, Magne, du som har

talat med fursten!

— Ja, svarade Magne, ni har redan hunnit bli

berusade allesammans, nu är det min tur.

De trängde sig ut genom folkhopen, som

stannade för att se processionen. De gingo till ölstugan,

som låg mitt emot kyrkan på andra sidan torget.

De satte sig på träbänken utanför fönsterdisken och

fingo ut trästop, som voro skurade vita med enris

och fyllda med porsöl.

— Den ene kallar man god, den andre ond, sade

Magne och räckte sitt tömda stop till påfyllning.

Och båda gör man orätt. Nu har jag i alla fall talat

med den herrn också — men det var ju det jag

visste, han är biskopens vän. Nu är jag färdig.

Nu ska jag dricka, tills jag somnar.

Han var fortfarande upphetsad, men fullkomligt

slut av trötthet. Det ena stopet öl efter det andra

hällde han i sig, såg ingenting mer omkring sig och

brydde sig ingenting omi.

Processionen kom ut ur kyrkan, flöt utför

trappan och slingrade sig över torget bort i en gränd.

Över folkhopens huvuden höjde sig höga, färgrika 59

standar och kors. Under en baldakin av violett

sammet med guldfransar bars ett förgyllt skrin

med de dyrkade kvarlevorna efter den helige, vars

depositio i dag firades. Man såg bara baldakinen

och skrinet gunga fram över människornas huvuden,

framför och bakom ciboriet ringlade sig lätta,

ljusblåa skyar av rökelse mot himmelen. Den heliga

hymnen sjöngs av män och kvinnor och lyckades

stundom klinga högre än de berusade åskådarnas

skrän och fromma jubel.

Magne hörde ingenting och såg inte ens däråt.

Gerdi gick där borta bland de andra små systrarna,

det visste han, men han hade ju redan sett henne,

och nu var han alltför trött att gå dit igen. Han

satt stilla och drack, han torkade inte ens bort

fradgan, som rann i hans mungipor.

En av hans kamrater viskade hemlighetsfullt till

honom:

— Vet du vad du skulle göra, Magne? Du

skulle söka upp den vita munken!

— Vad är det för en?

— Det vet man inte. Har du inte hört? Man

säger, att han är mäktigare än både kejsare och påve.

— En ny Kristus då! Tack så mycket!

— Nej, inte alls på det viset. Allt, som kyrkan

och prästerna ställa galet till, gör han rätt igen. Han

har hjälpt många till en salig död — du borde söka

honom! Han hjälper dig nog mot bispen!

— Bereder mig en salig hädanfärd, ja! Men det

behöver jag inte ännu. Prata inte, jag ger djävulen

din vita korp, jag vill berusa mig i frid!6o

Medan stopen fylldes igen, stirrade han slött bortåt

kyrkan — taket var bara ett tjockt lager av halm,

redan möglig, som lagts över de höga, gråa murarna.

Ena tornet var ännu inte färdigt och bar en hög

trähuv som mössa i stället för den kopparhjälm det

andra lyfte mot de små våta skyarna, som seglade

bort över himlen för höststormens sista, trötta vind.

Över katedralens väldiga halmtak kretsade mellan

de båda tomen en svärm av svarta, skränande kajor.

Processionen hade försvunnit, dess sång

förklingade inåt staden. Folkhopen skingrades åt alla

håll, många raglade med blanka vapen i hand och

stucko redan efter varandra, andra omfamnade

varandra, kysstes och smektes under svordomar och

skrik.

En ensam gammal man kom gående från kyrkan,

det var mästaren. Han gick förbi ölstugan, han

såg Magne bland de andra mästersvennema och

vände sig bort med förakt.

Magne hejdade sig med stopet redan höjt och

skrek efter honom:

— Farväl, mästare! Akta dig i gathörnen, så

att du inte blir överkörd!

Men den gamle fortsatte lugnt sin väg hem.

Magne mumlade slött för sig själv:

— överkörd, för resten? Överriden menar jag,

förstås. Man kör ju inte den här tiden!

Han var redan berusad. Magne levde vild i skogen den vintern. När

snön smälte och våren kom, dolde han sig i snåren

kring Jungfruberga kloster. Där såg han Gerdi en

dag, hon var vigd till doket och bar slöja. Hon

skulle snart föda. Han visade sig för henne och

talade några ord med henne, och om kvällen efter

vespern sutto de båda tillsammans i den lilla mörka

kryptan bakom klostrets kyrka. De kände den bittra

sorgens svärd i sina hjärtan, de kunde inte skiljas

åt, men de kunde inte heller längre leva tillsammans.

Från det djupa fönstret i stenväggen gick en väg

av rött solljus genom dammet upp till takets låga

valv. Där samlades en dallrande fläck av gyllene

sken över bilden av Kristus, som med genomstunget,

blödande hjärta hängde på det svarta korset. Den

låga porten stod öppen till klostergården, ingen

störde dem, ty systrarna sovo alltid, sedan de firat

aftontimmen, och lekmans folket fick inte vistas på

den sidan av gården, sedan magnificat var sjungen.

Allt var stilla, kvällen kom sakta och tyst.

Utanför porten stodo några vita björkar med

det spädaste skir av grönt över sina unga grenar.

Bakom dem lyfte sig över bergknallarna den när-02

maste skogens mörka och sorgesamma furutoppar,

och över dem, långt borta, öppnade sig havet, djupt

och mörkt som blod, blått, men ändå blod. Några

nakna holmar där ute, sten bara, utan liv, lyste

röda av solfallet, blodigt röda. Hela rymden

däröver var uppfylld av ett purpurskimmers höga

allvar, det skymde himlens vårligt kalla sken, som

om en droppe ädelt blod blivit spilld och flutit ut i

luften, spridande överallt osaliga, rolösa drömmar

om en död, som inte är död, men som lever, lever

ändå bakom allt och väntar i ångest att något ska

ske — något som ännu ingen vet, men var och en

anar i sitt hjärta.

Där inne i kryptans fuktiga gravdunkel voro de

två människobarnen tillsammans. De sågo, att livet

utanför den låga stenporten var rött av blod, de

kände att luften, som smög in till dem från hav

och skog där ute, var hetsigt brännande av vårens

oro. Men där inne, under det låga taket mellan

stenväggarna, var allting svart som döden. Endast

guldfläcken över Frälsermannen på korset lyste för

dem. Det står ju också skrivet, att Gud vrok Adam

ut ur Paradis, men lovade honom miskundens olja

till lindring för hans ånger och vedermöda.

1 den ena väggen fanns en järndörr in till

klosterkyrkan. Dörren var stängd. Bredvid den stod en

stenbänk. Där satt Gerdi, nerböjd, hopkrupen över

sin synd och skam. Magne stod bredvid henne. Han

bar svärd. Han talade så stilla och tyst:

— Som en konungadotter kom du. Då var sång

och jubel — nu doftar allt av äckel och rökelse. 63

Gråten ville kväva mig då, så glad var jag — ja,

Gerdi, jag var glad, du såg det inte, jag kunde

inte visa det, tårar kommo i min hals, när jag ville

säga det. Nu river jag mitt bröst blodigt — se!

Han slet upp tröjan, men hon såg ej dit, hon

sjönk djupare ner, och hennes läppar rörde sig

ljudlöst.

— Då var fest, då var brinnande solsken i luften.

Jag älskade dig. Jag älskar dig än. Var jag än går

i världen, ska jag älska dig till livets slut. Nu kan

jag säga dig det. Nu är jag fri.

Hon teg alltjämt, men blodet svallade upp, hon

blev röd över pannan. Han tog henne hårt i axeln:

— Du viskar något? Ber du? Läser du böner?

— Vi måste, viskade Gerdi.

— Säll vare hon, som så arla började vara god!

Hon viskade som förut:

— Om jag kunde lära dig, vad jag inte visste

förr!

— Vad vet du nu, som du inte förut vetat?

— Att vi aldrig få leva hos varandra.

Han såg på henne med undran, sedan sade han

stilla:

— Det stod här ett bröllop i dagarna tre. Och

bruden ville endast mot brudgummen le —. Du

slipper lära mig detta, Gerdi.

— Du förstår inte. Det är inte som du tror. 64

— Det är mycket jag inte förstår. Och mycket

jag inte behöver förstå. Jag vet, jag vet — det

omöjliga för oss.

— Barnet! Vart skulle jag gå?

—* Barnet — det är sant. Och mycket, mycket

annat, som du ännu inte vet.

Hon satt så stilla med händerna knäppta över sitt

hjärta. Så sade hon:

— Nej, ännu förstår jag det inte. Men jag

känner här inne i mitt hjärta — och ännu djupare

inne i mig själv — att det, som skiljer oss är så

stort, det är så rätt och sant. Det är inte, som vi

trodde, Magne. Det är så här.

— Det är —? Vad är?

— Jag vet inte.

— Tror du? På Gud!

— Jag vet inte — kanske är det just det, som

kallas Gud.

— Ja visst! Så skulle det gå! Redan som barn

levde Vår Fru i Herrans tempel. Sedan hon varit

där några år, bjöd biskopen — ja! — han bjöd

alltså, att alla de jungfrur, som voro uppfostrade i

templet och nått vuxen ålder, skulle fara hem och

stifta hjonelag. Lögn, förstås, men så står det

skrivet. Alla jungfrurna sade ja till biskopens bud

utom Maria. Hon nekade av två skäl. Fader och

moder hade bundit henne vid Guds tjänst, förrän

hon blev född, och därtill hade hon själv lovat

Gud renlevnad. Det liar ju du också. Alldeles som

Vår Fru. Inte sant? Varför svarar du inte? 65

Hon sade endast:

— Varför hånar du?

Han gick några steg fram och åter över

stengolvet, sade sedan med ryggen vänd mot henne:

— När man vill skratta och inte kan — då hånar

man. Kanske har jag lärt mig det av vår fader

Adam. Det sägs, att han log en enda gång under

sitt jordeliv, och det var när han förstod, att han

äntligen fick dö. Den Gud, som till egen ära

skapade honom och oss alla till ett så tungsamt liv,

må se till, var han kan finna försoning.

— Den Gud och den tro, du hånar, är för mig bara

döda ord, svarade Gerdi. Det levande är så långt

borta, så djupt inne i mig — du kan aldrig nå det

med dina hårda tankar. Kunde jag lära dig de

milda, skulle du kanske förstå mig. Men jag kan

ingenting säga om detta, jag vet ju ingenting själv

ännu.

Han sade så blitt som han aldrig talat till henne

förr:

— Säg du! Ingenting finns, som gör mig

någonting mer.

Hon bara skakade på huvudet, och doket föll

djupare ner över hennes panna. Han fortsatte sakta

och eftersinnande:

— Vem var den helige, som såg en djävul läsa

en skrift om natten vid lampan — och sporde, vad

han läste — och djävulen svarade, att han läste

5. — Koch, Legend. 66

\

den heliges synder. Augustinus var det! han bad

att få papperet, tog det av djävulen och fann, att

allt åter var utskrapat, som varit skrivet därpå —

utom ett completorium, som han hade glömt en

gång! Du glömmer väl inte ditt completorium i

kväll, Gerdi — nej, jag hånar inte !

De tego båda och sågo förbi varandra. Han

vände sig bort, gick fram till porten och stannade

där, lutad mot en pelare. Slutligen sade han:

— Nu läser en djävul mitt papper. Och där står

skrivet, outplånligt skrivet, allt vad jag gjort. Och

allt är synd, från det minsta till det värsta, som

nu har hänt. Jag slipper inte undan med en enda

liten försummad kvällsbön, som den gamle helige

prålar med. Jag har värre saker att svara för. Och

svara ska jag. Svara för oss båda. Men funnes

det någon Gud där uppe i den blodröda

kvällshimlen, borde han slå mig nu med döden. Men det

kan han inte. Jag är honom för stark.

Det blev en lång tystnad. När han slutligen vände

sig om, låg hon åter hopsjunken på stenbänken, och

hennes läppar rörde sig ljudlöst.

— Vad säger du? Vad är det du viskar för dig

själv? frågade han hetsigt.

— Jag ber för dig.

— Håll upp med det! Vad hjälp ha vi av döda

ord, som ingen av oss tror på?

— Jag tror, att mina böner gå förbi den

förgängliga gudabild, som bor här inne och nå ända6 7

fram till den oförgänglige, den levande och

verklige Gud, som är över allt förstånd.

— Tror du! sade Magne och stirrade upp i

rymden. Men det där finns ju inte! Ingenting finns

där uppe — och ingenting finns inom oss själva —

mer än våra egna drömmar. Och så döden.

Han vände sig om mot henne och pekade ut mot

skymningslandet och kvällens hav:

— Nå, ser du himlens vrede? Ser du Herrens

eld falla ner och förtära mig? Kommer han över

havet? Kommer han genom skogen? Över gården?

Jag ser honom inte!

Han stod väntande och såg dit ut.

— Om han komme ändå! Jag ville gärna se

honom. Om han sloge mig, straffade mig, dödade

mig ändå! Om han bara kunde! Jag skulle gärna

vilja, att det funnes en Gud — som kunde göra mig

till något annat än jag är. Men jag är bara så här

— och blir aldrig annat. Och utanför mig är bara

mörkret och förintelsen. Kom, Gerdi!

Hon reste sig mödosamt och gick sakta fram till

honom. I kvällsljuset såg hon så stor och för ut

med barnet hon bar i sitt sköte under den gråa

klosterdräkten. Han tog henne i sina armar och

smekte henne så, som man smeker sitt käraste.

— Får jag se dig i ansiktet! viskade han. Så!

In i dina ögon — så! Rätt in i din själ. Du ska

inte gråta — det är underbart, detta, vår största 68

högtidsstund, vår tyngsta — vår sista. Tänk, här

ska du bo ensam nu i alla, alla år. Och läsa dina

böner — nej, vänd dig inte bort, jag hånar inte nu,

läs dina böner, du, om det ger ro i själen. Och

när du blir gammal — nej, vi ska inte tala om detta.

På vägarna där borta, dit ut till alla land, där ska

jag går ensam. Men var jag går, och var jag än är

i världen, ska det vara som en tom plats vid min

sida, där får ingen gå, där får ingen finnas, där

ska du vara. Om det går mig emot, ska jag be till

dig — jag ska se på det tomma rummet vid min

sida och säga: hjälp mig, Gerdi! — Och allt blir bra.

— Och om det går dig väl?

Han nickade mot henne och log:

— Då ska du sitta på den tomma stolen vid min

lyckas fest.

Han böjde sig ner över henne och lossade hennes

gråa huvudkläde med det vita doket. Men där

under fanns inte längre det ljusa, ljuva håret. Hon

var tätt klippt intill hjässan, och den vita svålen

lyste fram genom hårstubben. Hon gömde sitt

huvud vid hans bröst, och han viskade ändå tystare

i hennes öra:

— Är du rädd för pinan du ska lida?

Hon skakade på huvudet.

— Lilla mor! sade han och smekte henne. När

du får barnet, måste du gömma det väl, tills jag

kommer tillbaka. 6g

Hon reste sig hastigt upp och frågade andlöst:

— Kommer du? Kommer du tillbaka?

— Jag kommer så visst! Jag ska gå till

Roma-borg och betala bot för dig till påven. Jag ska gå

till kejsaren och söka hjälp för dig. Om du dör,

går jag upp på ett högt berg och slår hål på

himlen, sticker huvudet upp genom hålet och ropar,

så att det hörs ända fram till vår Herres tron:

Gerdi! Ge mig Gerdi! Hon är min!

Gerdi stod tyst och darrande, hon skrattade och

grät, hon viskade:

— Du kommer igen — du kommer igen!

Det började bli oroligt i kyrkan innanför kryptan.

Bakom den stängda järndörren hördes ängsliga

viskningar, och rädda människor tycktes ivrigt tassa

omkring på tysta fötter. Men de båda

människobarnen hörde endast varandra. Då började

förskräckta röster tala halvhögt där inne bakom dörren

— det lät som när ett förfärande rykte blir till en

fasansfull visshet. Magne hörde det äntligen. Han

höll Gerdi ifrån sig, lyssnade och sade:

— Tyst, det är någon död!

Han gick fram till den stängda järndörren, lutade

sig intill den, blek och skakande som av frossa. En

klocka började långsamt och entonigt att klämta

ut över klostergården, en mansröst började plötsligt

sjunga där inne i kyrkan — efter hans ensamma

introitus föll en samlad kör av brummande mans- 70

röster och gälla kvinnoröster in: Requiem seternam

dona eis, Domine!

Gerdi kom sakta inåt kryptan med tunga steg,

hon stirrade på Magne och viskade andlöst:

— Själamässan!

På gården utanför kryptans öppna port hördes

steg, och plötsligt stod den gamle mästaren där.

Han gick in.

— Är Magne här? Var är biskopen, Magne?

Den unge gick fram med högburet huvud och

såg den gamle rakt i ansiktet:

— Död.

Mästaren stirrade på honom nästan med

skygghet och sade:

— Han är mördad. Vem har mördat honom?

Magne stod rak med handen på svärdet och sade

stolt:

— Jag.

Gerdi skrek till — så sjönk hon ner på

sten-bänken igen och storgrät.

— Ja, upprepade Magne, jag har dödat honom.

Han behövde det.

I ;•

f

Mästaren stod med böjt huvud framför Magne.

Den gamle kände sitt mod svika inför handlingen.7i

Och den unge kände i hela sin själ, att dådet äger

i sig själv en makt, hur andra än må bedöma det.

Slutligen sade mästaren:

— Jag har knektarna efter mig. Jag trodde du

fanns här i kväll.

— Det var väl inte din mening att varna mig?

— Nej.

Magne skrattade till:

— Så tänkte du väl göra mig rädd nu?

Då hörde han, att Gerdi slutade gråta. Han vände

sig till henne, hon lyssnade med vita kinder och

skälvande läppar till sången där inne i kyrkan —

nu övergick kören till böneropet: Kyrie eleison,

Christe eleison, Kyrie eleison!

Hon sjöng ljudlöst för sig själv med de andra:

— Kyrie eleison — Christe, Christe eleison —

Magne sprang fram till henne, tog henne i armen

och skakade henne:

— Du tiger! För honom får du inte sjunga och

bedja — för mig, om du vill, men inte för honom!

Han drog svärdet och sträckte ut det framför

henne:

— Jag har hans blod på klingan än — och du

sjunger själamässa för honom!72

Han fattade tag i låsvredet till den stängda

järndörren, den gick inte upp. Han bultade med näven,

han satte foten mot väggen och tog tag för att bända

upp dörren, han skrek:

— Tig! Sluta med sången! Ingen själamässa

för den satans bispen!

Men böneropet hade redan förklingat, och som

en domens åska slogo de mörka, dånande tonerna

av Dies irse emot honom. Vredens dag var kommen,

den oundkommeliga, då Herran Zebaot i skyn

uppreser sig att döma levande och döda. Var skall du,

arme syndaträl, kunna gömma dig för hans allt

genomträngande blickar? Vid domsbasuners dön,

som skalla över jorden, skola barnen föras fram

inför sin stränge Fader. O, Jesu Christe, hjälp oss

då och för oss vid din hand till frälsning! Så

tyngd av syndens smuts är varje själ, men två oss

rena, du, och låt oss evigt leva!

Magne stod som förstenad och hörde sången skalla

där inne. Då ljödo på gården skrik, jämmer och

vapenskrammel. Mästaren kom fram till Magne och

sade nästan motvilligt:

— Det är väl bäst att du skyndar dig?

Gerdi rusade upp, vred sina händer och skrek:

— Gud — hjälp oss!

Men Magne drog henne till sig i ett hastigt,

flämtande famntag:73

— Tyst, tyst! Han svarar aldrig, antingen man

förbannar, välsignar eller ber om nåd. Sina

underverk ska man göra själv.

— Går du vägen, sade mästaren stillsamt, så

möter du knektarna. Försök om du hinner klättra

ner i skogen!

— Gå undan, gubbe! svarade Magne och vägde

svärdet i handen. För mig finns bara en väg!

På gården syntes redan några beväpnade knektar

utanför kryptans port.

— Gråt inte, Gerdi! Lev i frid! ropade Magne

och gick hastigt ut.

Mästaren såg häpen efter honom:

— Galning! Men det skulle inte förvåna mig,

om han —

Han gick till dörren och såg efter Magne. Med

händerna för ansiktet kröp Gerdi ner på knä vid

bänken och väntade. Ett vilt larm hördes där ute,

men hastigt blev allt tyst. Mästaren kom in igen

och strök sig över pannan:

— Han dog inte!

— Blev han tagen? skrek Gerdi.

— Nej! Han blev inte tagen! Han kom undan!

Han försvann —.

Gerdi knäppte händerna över sitt hjärta:

— Å, Gud — Gud! sade hon. 74

Några knektar tittade in genom porten, men

gingo genast ut ur kryptan igen. I kyrkan hade

tonerna av Dies irae redan övergått till offertoriets

stilla klagan: Domine Jesu Christe!

Gerdi tog mästarens hand, tryckte den mot sin

kind och sade:

— Vill du hjälpa mig att leva nu?

— Jag är alltid hos dig. Gråter du, Gerdi?

Hon skakade långsamt sitt huvud:

— Nu kan jag aldrig gråta mer. Allt är slut.

Han kan aldrig komma tillbaka hit. Och jag kan

aldrig komma till honom,. Nu låt mig sova, Gud,

för evigt!

Hon sjönk darrande ner på bänken. Sången hade

tystnat där inne i kyrkan. Endast mumlet hördes

av bönerna som lästes. Mästaren sade till henne:

— Det är inte natt än, Gerdi. Det finns ännu en

liten stråle solljus kvar. Det har ju kyrkan alltid

lärt oss — varför vänder du dig bort från den

vackra tron? Och även när det sista ljuset

försvunnit — man ser så mycket i natten, när himlen

är hög och klar. Det sjunger i luften fram och åter,

samma sång, samma sång — livet lever

evinner-ligen. Jorden ryker där ute, det är vår. Och sen

blir det sommar. Och sen blir det höst. Och sen

blir det vinter. Och sen blir det åter vår. Många,

många vårar. Tårar flöda, hjärtan blöda — de unga

ska åter tro, att allt är nytt, som om ingenting fun-75

nits före dem. Önska dig livet för det godas skull,

du bär i ditt sköte, Gerdi! Ditt barn ska vara hos

mig. Så kan du komma där som förr och leka!

Hon tryckte tyst hans hand mot sina läppar. Han

fortsatte, som om han jollrade med ett barn:

— Se där, nu kommer kyrkvaktaren nere i backen

med nycklarna! Nu blir du inlåst, du! Förvarad

mot den onda världen, vigd åt Gud för att finna

hans sanning och tjäna honom. Nej se, han gråter,

den stackars gubben! Ja, din far var en god man,

Gerdi! Fast det såg inte vem som helst.

I kyrkan hade bönerna tystnat, och prästen hördes

ensam halvsjunga med högan röst:

— Ite, missa est! Nu sjunger en vind genom milar av skog. Nyss

förde den med sig brandrök och sot, men hastigt

drev härverkets obud bort, och luften blev åter ren

och hög i sommardagen den unga.

Nu vaja små blommor vid skogsstigens rand. De

trampades nyss av stigmanshälar; där brötos de

späda för allan tid, men andra reste sig upp ur sin

nöd, nu äro de fler än de någonsin varit och sprida

så vitt sin honungsdoft med sommarvinden den

unga.

Nyss drev här förbi en isig sky med hagel som

pilar och tårars regn och stormens jämmerskri. Men

nu lyser sol över skogarnas hav och sol över röjda

små värnar och sol över vägen, där han nu rider

fram som segerman, som frälserman genom

sommarlandet det unga. •

Fursten rider med många hundra väpnade män

till häst. Vägen går över öde hed, över nakna berg,

genom villsamma furuskogar. Överallt tindrar

maj-sol i luften, och små björkarna blomma med ljuvlig

vivangsdoft. 77

Han har haft sin första strid, den unge herm,

och vunnit sin första seger. Magne är slagen med

de stigmän, han samlat. De hade härjat, bränt och

plundrat en tid, en kyrka var ödelagd, gårdar och

gröda och många människoliv förstörda, mer blev

det inte. När fursten kom med järnklädda män,

blev kampen inte lång. Stigmännen löpte från

alltsammans. Magne slogs i det sista, slutligen måste

även han fly, en ensam upprorsman, en rättskrävare

med allt för svaga vapen.

— Ja, rätten! sade fursten, han red utan hjälm

i solskenet, och hans vitgula, rundklippta hår vällde

ner till hans axlar, rätten! Jag frågar mig själv:

har rätt skipats nu?

De unga herrar, präktigt väpnade, som redo vid

hans sida, funno alla, att rätt var skipad. En

vildman var fördriven, ärligt arbete skyddat och kyrkans

män försvarade till liv och egendom.

— Sant, sade fursten. Men vem drev honom ut

till denna strid? Man skulle ha givit honom den

kvinna, han så älskade.

En ung munk red vid furstens sida, det sades,

att han skulle bli biskop efter den döde. Munken

vände sig till fursten:

— Ers nåde ser djupare än till de närmaste

tingen. Lyckligt det folk, som äger en sådan herre.

Den disputation, ers nåde tagit upp, är mycket

lärorik, och den tes, ers nåde försvarar, är mycket stark.

Man kan emellertid invända, att Magne är en hed- 78

ning. Då är rätt och lovligt vad som skett, ty de

hedne ha ej stadfästelse på sina hjonelag.

Den unge fursten mulnade:

— Rätten är alltid en hedersman, sade han. Men

domaren är ofta en skälm.

De unga herrarna logo tyst omkring honom.

— Om domaren vore bara lika hederlig som lagen,

så behövdes inga vapen, fortfor fursten.

Munken log i sin tur:

— Det är inte nog att döma. Förbrytaren ska

avväpnas, och domen ska verkställas. Därför bär

härskaren vapen — för att försvara Guds rätt.

Ingen har bättre visat vapnens helgd än ers nåde

under denna strid.

— Det är just frågan, sade fursten kort.

Den väg de redo fram var endast en uthuggning

genom skogshavet. På båda sidor om uthuggningen

reste sig furornas höga pelarvalv, och därigenom

brusade vindens eviga orgeltoner. Mellan

trädtopparna vid vägens sidor skimrade fram den

sommarblåa himlens oändliga ljus. Men vägen var höljd

i skogsskymningens gröna dunkel.

Långt framför dem travade den muntra skara

ryttare, som sänts före. Efter fursten och hans

närmaste följe böljade fram i led efter led en

oöverskådlig mängd av järnklädda män och ivrigt

guppande hästhuvuden. I tystnaden hördes bara de 79

otaliga hovarnas tramp i den lösa jorden. Ett varmt

frustande bröt fram ur en hästnos någonstans i den

levande, starka massan. Remtyg knarrade, sadlar

bände, vapen slogo med stålklirr taktfast mot

varandra, och en ånga av ungt och hetsigt liv

kring-värvde den segerglada skaran.

En sommarfågel sang i en furutopp helt nära.

Djupt ur det brusande mörkret klang ett svar från

en annan långt i fjärran. Då höjde någonstans

bland de ringlande leden en ung ryttare sin röst och

sjöng en visa om glädje och sorg, och den visan var

om unga hjärtans kärlek. Några väderbitna

gråskägg, som redo för sig själva framför truppen,

vände sig om i sadlarna för att se, vem som sjöng

och störde hans nådes tankar. Men en av de unga,

som redo vid hans nådes sida, vinkade glatt åt de

gamle, ty fursten hade ljusnat vid sången, och ingen

störde sedan den knekten som sjöng.

— Varför gav man inte flickan åt honom?

frågade fursten plötsligt.

Ingen kunde säga det.

— Han var ju en skicklig hantverksman, hans

konst blev mycket prisad. Och hon — så vitt jag

vet var hon av okänd börd. Vad skilde dem åt?

De unga herrarna sågo på varandra med menande

små leenden. Munken svarade:

— Hennes börd är av ingen vikt. De, som hade

att värna henne, ville hellre offra henne åt Gud än

åt en stigman. 8o

— Om stigmannen fått hem och kvinna, hade

han blivit en gärningsman.

— Han var inte av den sorten. Ers nåde har

själv sett spåren av hans ande. Glödande aska,

skändade tempel, dödade män och kvinnor. En

skövlares nidingsverk, inte en bragd av en stark

man, som kräver rättfärdighet.

— Hans härverk måste stävjas, och det är gjort.

Men jag talar om det, som ligger bakom.

— Han är sin egen fiende, ers nåde. Det är vad

som ligger bakom. Den högtsalige visste det.

— Den stora gården, som Magne brände, strax

invid kyrkan, som han också ödeläde — den

tillhörde ju den högtsalige i livet?

— Den avlidne har i sitt testamente förordnat,

att den skulle tillfalla klostret Mons Beatse Virginis

som lön för årlig själamässa på hans dödsdag intill

världens slut.

— Ser ni där, broder! Det var denna

jämnlånga-mot, som Magne trodde sig kunna förhindra genom

att bränna gården till aska. Han skövlar inte

alldeles utan mening. Han hatade den högtsalige, och

han hatade Jungfruberga. Det förstår jag. Men

jag ser ännu inte vår rätt — min rätt. Man är

inte nödvändigt niding, därför att man vill ändra

de ting, som synas fasta och bestämda.

— Att förändra och förbättra äro två skilda

saker.

Den unge fursten nickade. Han red tyst en stund,

så vände han sig helt till munken och sade mycket

allvarligt:8i

— Min högtsalige fader lät utfärda ett påbud,

i vilket han förbjöd var och en, som hade makt

över allmogen i landet, att pålägga dem för mycken

träldom. Han var en god och rättfärdig man, jag

ville gärna följa hans vägar, kanske även röja nya

av samma slag i ännu stiglösa marker. Men nu

synes mig, att jag har börjat mitt tunga värv med

en orättfärdig gärning, stulit från en fattig det sista

han ägde och lagt en stark ande i träldom och

fredlöshet intill livets ände. Kan ni fria mig från den

pinan, broder?

— Himmelrikets nycklar både binda och lösa,

svarade munken.

— Att få syndernas förlåtelse är gott. Men stor

sak är också att själv kunna skilja mellan rätt och

orätt.

— Lycksaliga folk, vars härskare har ett så ömt

samvete!

— Han är människa som vi! utbrast fursten

hetsigt. Och människor handla stundom bäst, när de

synas bryta mot både Guds och människors lagar.

Den, som med sådan makt utkräver sin lycka av

oss, synes mig äga i sitt samvete en högre rätt än

vi ännu känna.

— Ers nåde inger oss alla en sådan vördnad,

redan genom ers nådes höga ställning, att jag inte

vågar bestrida ers nådes ord. Om jag för ett

ögonblick trodde mig skymta en farlig villolära däri, må

ers nåde urskulda den fattige munken, som endast

vill av allt sitt hjärta tjäna Gud, och som därför

vakar över hans lära som över den dyraste skatt.

6. — Koch, Legend. 82

Men en man, som vågar sitt liv för vad han kräver,

kan stundom vara mer självisk i sitt krav än den,

som mindre eller intet vågar. Och denne vildman

kämpar inte för sin kärlek och för ett ärligt liv, han

kämpar för sitt högmod och för sin själviska vilja

att härska och ödelägga.

— Kanske, svarade fursten.

Efter en stund tilläde han med ett muntert leende:

— Har ni märkt, broder — när vi fråga om ting,

som ligga vårt hjärta närmast, få vi alltid till svar

det lilla ordet: kanske.

— Guds ord är vissare, svarade munken.

Fursten teg. Men de unga herrarna sågo leende

på varandra och viskade spefullt:

— Kanske!

De hade kommit ut ur skogen. Framför dem

öppnade sig en vid slätt, som under skylös himmel

strålade i sommarsolens ljus. Med ett åskmuller av

dånande hovar redo de över en bro av

timmerstockar, som förde över en bred å — med svallande

sorl av pärlande små vågor flöt den stilla fram

genom slätten, ut till havet, som lyste så ändlöst

blått långt i fjärran.

Runt omkring dem funnos många härligheter att

se: goda fiskevatten, bin och honung, sommargröna

åkrar och fagra blomsterängar. Längst borta i

avståndets dis höjde sig med nya skogars dunkel ett

berg, det stupade naket och brant mot havet. På 83

bergets topp syntes något, som liknade ett grått

örnbo — det var jungfruklostret Mons Beatse

Vir-ginis, som skymtade där uppe i fjärran. Vid bergets

fot intill havet sågos i klungor små röda och gula

tak, mest gula — det var Jungfruberga stad. Och

i en lätt slöja av alla skorstenars rök reste sig

ensamt över hustaken den gråa kyrkan med sina båda

torn, det ena färdigt med blank kopparhjälm, det

andra bara uppbyggt till hälften och täckt med en

spetsig toppmössa av svartnat trä.

I soltindret över slätten hängde osynliga lärkor

och fyllde hela rymdens skylösa oändlighet med sitt

klingande jubel. Här och där gingo bönder och

bondkvinnor i dagens arbete, de plöjde och grävde

i den unga sommarens jord, vars doft gör mannen

vild. Var tåget red fram, svängde bönderna med

glädje sina mössor, kvinnorna kommo springande

och kastade fång av blommor in bland ryttarna,

som, fyllda av hednisk kraft, rätade upp sig i

sadlarna, lättade på hjälmarna i värmen och skämtade

högt åt kvinnornas ivriga hyllning.

Fursten sade:

— Det var Magnes första strid — liksom det var

min. Och han skötte den så, som om han nu först

funnit sitt rätta liv. Han kommer nog igen, den

mannen, när han vuxit sig ännu starkare — och

hur ska sedan detta vackra, fattiga land se ut?

— Ni beundrar honom, ers nåde? sade en av

herrarna.

— Jag kan inte glömma det ögonblick jag stod

öga mot öga med honom i handgemänget. Han 84

högg som en rasande — han ville åt mitt huvud.

Han skrek oavlåtligt: du har tre huvuden — har

du tre liv också?

Herrarna skrattade.

— Jag avundas honom inte, fortsatte fursten

eftertänksamt. Men när jag tänker på det liv av

bragd och ära, som väntar honom — om han vill —

då prisar jag honom lycklig. Allt i världen ska tjäna

honom, han har de mäktiga händer, som skapa av

intet — och betvinga vad de skapat. Mitt liv är

redan på förhand färdigt, mina gränser äro dragna

en gång för alla, mitt verk kan bara bli ett enda.

— Gränser kunna ändras, ers nåde! ropade de

unga herrarna och togo åt svärden. Blås bara upp,

och vi ska följa er i dansen!

Hästarna dansade och stegrade sig under de

otåliga sporrhuggen, och fursten log. När följet

åter ordnat sig, sade munken:

— Om riket synes ers nåde litet, så besinna, att

i stora vatten fångar man stora fiskar, men i små

vatten goda fiskar.

— Munkavisdom! mumlade herrarna.

Men fursten svarade:

— När jag hör er, min broder, tänker jag på

den helige Augustinus. Det sägs, att han lät

sönderbryta kalkarna i Guds tempel för att skaffa bröd åt

de fattiga. Där fångade han goda fiskar! Ge den

fattige hans livs rätt, så stannar han hemma i ärlig 85

möda och löper inte varg i skogen — men blir han

övermåttan plågad, må ingen förundra sig, om han

tar till vapen — och fördärvar ert fiskafänge.

De unga herrarna kunde knappast dölja sin

munterhet, och munken teg.

— Kunde jag som jag ville, fortsatte fursten

blidare, då skulle jag viga mitt liv åt en enda

uppgift — att röja i vildlandet, odla och bygga upp,

så att varje människa här kunde leva i frid och

mogna som gyllene säd på Guds åker.

— Amen! sade munken stilla.

De ryttare, som redo i förtruppen, hade stannat

och inväntade dem. De hade nått den korsväg, där

fursten med en del av skaran skulle vika av åt sitt

håll, ty hans stav och stol var i en annan stad i

landet. Hela truppen stannade och blev under rop

och larm uppdelad.

Vid korsvägen växte en lund av ekar, där höll

fursten stilla med sitt följe, medan han väntade.

Då redo några ryttare, gamla gråhårsmän redan,

fram till lunden. De reste sig i sadlarna under

skämt och skratt och bröto händerna fulla av ungt

eklöv. Den äldste av dem red fram till fursten,

medan de andra leende höllo in sina hästar ett stycke

därifrån. Den gamle lyfte hjälmen från sitt vita

huvud och sade:

— Det är en välsignad sommardag i dag, och

eklövet är fagert grönt — ge mig er hjälm, ers 86

nåde, och låt mig pryda den med segergrönt, det

lyser i jungfrurnas ögon, och ni blir dubbelt kär

för dem, när ni kommer hem!

Fursten log och räckte honom sin hjälm — satte

den sedan, smyckad med eke, på sitt huvud. När

ryttarna sågo honom så festligt prydd, jublade alla,

och den ena skaran efter den andra galopperade

fram till lunden — snart vajade eklövskvistar från

varenda hjälm.

De båda trupperna hade ordnat sig på var sin

väg, och fursten red med sitt följe fram ur skuggan

under lundens ekar. Då sang det av stål, när många

hundra värjor drogos ur skidorna och blixtrande

sträcktes mot skyn, och hyllningsropen brusade med

dånande röster emot honom från alla håll. Han

satt stilla på sin häst, den unge, hans ögon fylldes

av lyckliga tårar, medan han vänligt nickade åt alla,

och hans kinder bleknade. Han såg makten, han

kände den ligga samlad i sin hand som ett enda

blänkande svärd — så mäktigt, men så tungt att

föra med ära.

Munken följde den skara, som red åt

Jungfruberga. De travade bort, och dammet under

hästarnas hovar drog som en vit sky långt ut över

blommande ängar. Fursten red med sina män den väg

han hade att följa.

Att slå, där det är rätt att slå, och löna, där det

är rätt att löna — att aldrig säga eller göra

något som binder, aldrig binda sig ens i sina egna

tankar, men ständigt gå fram sin egen väg ochgöra sin egen vilja — det är furstarnas visdom.

Och att göra detta väl, att vilja vad livet vill i kamp

mot dödens alla lurande makter, att vårda, stark och

vapenför, det levande, som växer med varje

släktled allt högre upp mot det eviga ljuset — det är

deras stora, kungliga plikt. Vem kan fylla den?

Osynliga lärkor jubla i rymdens oändliga blå, och

solguld tindrar över skogarnas hav, över slätternas

dis, över värnarnas mylla och ängarnas blom. Han

ler, den unge härskaren, och ser med lugna, klara

ögon rätt fram. Man dömes för vad man velat, ej

för vad man mäktat eller inte mäktat göra. Den

vägen är ljus, där han nu rider fram som

segerman, som frälserman genom sommarlandet det unga.

II.

Att gå för nära sig själv är dumt, det ska man

inte göra. När man kommer tillbaka till sin

ungdoms marker, ska man låtsas vara en främling. Det

är hövligt och fint.

Att vara gammal är ganska behagligt. Man har

det värsta bakom sig — tvi fan för att vara ung.

Man tar livet lugnt och gör det så angenämt som

möjligt för sig. Man kan ju en hel del och vet

mer än man borde veta. Och man är stolt över sina

gråa hår, skulle jag tro!

Det är väl bortåt tjugu år sedan jag var här sist.

Några spår ska väl finnas kvar efter mig. Kyrkan

vi brände blev aldrig uppbyggd igen, förstår jag,

eftersom det står en ny grå bjällerko där nere vid

byn. Ruinen finns väl kvar här uppe i skogen, kan

jag tänka mig. Men man ska vara hövlig och fin

mot sig själv och inte gå för nära sin ungdoms

marker.

Magne ligger ensam i en skogsbacke och väntar

på mörkret för att gå vidare. Han tycker inte om

att gå om dagen, dels för solvärmens skull, som är

besvärlig om sommaren, och dels för att få vara i 92

fred på sin vandring hem igen. Landsvägen är

visserligen mindre farlig än gatan, men man vet aldrig

var man har sina vänner i hemlandet, det kunde

falla någon in att känna igen honom — vänner

ska man aldrig lita på.

Han har blivit mycket förändrad under den långa

tid som gått. Hans mun är fortfarande mjuk som

hos ett barn — men oftast sammanpressad av hån

och trots. Hans leende är inte bara ett glimmande

gäckeri, det är på ett alldeles självklart sätt ohöviskt

och beskt av kallt förakt. Med sitt kortklippta,

gråsprängda hår ser han mer ut som en gammal

landsknekt än som en farande hantverkssven — han

har varit bådadera och mycket annat till, men är

inte längre någonting alls. Vad som är kvar av

honom är bara en ödelagd själ, lika hungrig

alltjämt och lika förgiftad som hans utslitna kropp;

det är allt.

Mellan några stenar bredvid honom glöder ännu

en liten eld, den blåa röken stiger ringlande upp

mellan några grova, mossiga granar, som dölja

honom mied sina yviga grenars dunkel. Runt

omkring står skogen tät. I mossan ligga bortslängda

rester efter den måltid han ätit.

Med händerna under nacken ligger han utsträckt

på rygg och ser genom gleset i det mörka

grenverket på några små ljusningar av kvällshimlen,

som skymtar fram mellan skogstopparna. Han sluter

ögonen, han slumrar till — men plötsligt vaknar

han upp med ett ryck och reser sig ljudlöst till

hälften. Kommer någon i skogen? 93

Han kan aldrig bli fri från denna ständiga

ängslan. Den förargar honom, han kan stundom bli rent

rasande på sig själv, han vet, att allt det där är

bara inbillning — när någon verkligen kommer,

låter det minsann på ett helt annat sätt — men när

skymningen faller, och han är ensam i skogen,

mister han sitt lugn. Det är inte spökrädsla, de

döda bekymra honom ej, och tanken på alla slags

andeväsen narrar honom mest att skratta. Men när

det blir natt, vet han lika väl som han själv lever,

att det är något annat, något oändligt annat, som

också lever i mörkret omkring honom. Han känner

i sådana stunder, att själva livet äger någon

fasansfull hemlighet, mot vilken det gäller att värja sig.

Han lyssnar en stund, och när ingenting hörs,

reser han sig helt upp och går försiktigt in några

steg mellan träden — ett slag runt elden — för att

se. Men ingenting finns där. Bara allvarliga buskar

och träd. Och ett ändlöst, tungsint sus.

Han sätter sig ner igen, lägger nytt ris på elden

för sällskaps skull och tvingar sig själv att inse,

riktigt klart fatta, hur meningslös en sådan ängslan

är. Och så var det ju något man skulle göra, också!

Bäst att det blir gjort genast, medan elden brinner!

Han har en del saker, som måste förstöras. En

smula tjuvgods, bara, som tynger fickorna i onödan.

Han kunde råka bli tagen på vägen, en löskerkarl

går aldrig säker, och då bör man vara fri från allt

misstänkt — säkrast också att förstöra sådant, som

kunde visa att han är Magne, onödigt att påminna

folk om gammalt, som varit och farit. 94

När allt blivit bränt och förstört, och resterna

nergrävda i mossan, sitter han ändå stilla och

funderar en stund. Är det mera? Ja, men det har han

burit på sig i snart tjugu år. Det har varit hans

livs värsta pina, troget har han släpat det med sig

överallt. Till slut tar han fram det under kläderna,

ett gammalt gulnat brev.

Ingenting kan vara så farligt att bära på sig här

i hemlandet som detta brev, det vet han. Det röjer

honom genast för den som finner det. Ska han

våga behålla det — och ta stegel och hjul, om så

illa skulle gå? Eller ska han förstöra det — och

sedan ingenting mer ha i livet?

Han viker upp det och läser än en gång:

— Gerdi till Magne. Hälsningar med — ja ja,

vidare: du måste nu veta, att jag aldrig vill lämna

Jungfruberga. Du skall inte för min skull dräpa,

bränna kyrkor och vara som en ogärningsman,

ty aldrig kan jag följa dig på dina vägar. Jag gråter,

när jag tänker på din pina och ditt besvär, men

ändå mer, när jag tänker på din osaliga själ, och

jag tänker dag och natt på dig och ber för dig.

Den lille gråter också mycket, och han kan väl inte

annat, som blev född till en sådan jämmer. Jag

skall offra honom åt Gud, om han når den åldern.

Vi få alla göra bot för vårt onda. När du funnit

Gud, skall du också göra bot och dö med frid.

Och du skall finna Gud, ty Gud finns var dag och

på varje plats. Inte i bilder av sten och trä och

inte i svåra böcker och inte i läror, han bara finns,

allt annat är sådant, som måste vara för människor- 95

nas skull, men det gör ingenting. Om vi vore bättre,

skulle vi kunna se honom sådan han är, men nu

få vi bara se honom så mycket vi själva mäkta.

Du har en ond onde, som hindrar dig förstå detta

nu, och jag kan inte säga dig hur det är, ty det kan

bara sägas med ord som inte finnas, men jag vet

att det är så, annars skulle jag inte stanna här

och tjäna Gud, utan jag skulle söka upp dig och

vara dig kär, ty du är mig mycket kär. Vår tro

är som bara jord, men Gud är ett ljus, som låter

kornet växa ur jorden. Det sväller med mycken

pina när det gror, och våra hjärtan måste lida detta,

ty vi äro inte vad vi synas vara, utan vi växa till

något annat, som vi inte veta. Käraste vän, förstör

inte kornet, som växer ur mörkret upp till ljuset,

låt inte ondskan fräta sönder grodden, så att det

inte längre kan växa. Ty jag vet, att du är i mörkret

och ser inte ljuset, därför tror du, att det ljuset

inte finns. Men du skall inte göra några onda

gärningar, så att du hindrar dig själv att komma ut

ur mörkret. Käraste vän, detta önskar jag med

brinnande hjärta och av all min själ, och jag kan

inte dö, så länge ditt hjärta är oroligt och vilar hos

ingen Gud. Skrivet på Jungfruberga kloster till

Magne, min käraste vän, från Gerdi.

Hon visste inte bättre, förstås. Men ett svek är

alltid ett svek, även om det sker av enfald. Tro

ingen, heter det, så rider ingen bort med din häst.

Om du har någon häst. Den jag hade, ung och

stark, den red hon alltså bort med. Sen har jag96

ingen häst att rida på. Men syndigt vore väl att

klaga, när man reder sig så bra på sina egna ben.

Gärna för mig, lilla Gerdi! Har du kunnat leva

utan mig, så nog satan har jag kunnat leva utan

dig. Det finns gott om kvinnor i världen, och de

flesta jag träffat ha varit grannare än du.

Du skall inte för min skull dräpa!

Det var tacken för att jag satte livet på spel för

henne. Och slog ner honom, som stod oss emot!

Du skall inte bränna kyrkor och vara som en

ogärningsman — nej, inte för din skull, lilla Gerdi!

För din skull har jag aldrig sedan krökt ett finger.

Du trodde väl jag skulle komma till dig för att tigga

och be — men leken var slut, det var du själv som

ville det, och borta blev jag för allan tid.

Den lille, ja — bäst, att jag slapp det påhänget.

Han är stor nu, förstås, om han lever, går väl i

munkalära, snart biskop, kanske — tvi för sådan

avföda!

Och så det gamla vanliga pladdret för resten.

Gud hit och Gud dit — allesammans ha fått tag i

den finaste guden, och den ska man tro på, -den

och ingen annan! Gärna för mig. Bara jag slipper.

Du är i mörkret och ser inte ljuset!

Jo för satan, lilla Gerdi, nog ser jag ljuset, när

det inte är natt — och var kväll kommer natten,

skön för en ensam vandringsman att vandra i. Och

var morgon kommer ljuset, ljuvligt för trötta ögon,

om man är väl gömd och hunnit skaffa sig sitt

dagliga bröd på vägen.

Men du skall inte göra några onda gärningar —! 97

Nej! Men leva ska jag. Mitt eget liv. Ensam

och utan dig, du förbannade! Många ha fått svida

för ditt svek emot mig. Kvinnor har jag inte skonat,

inte män heller. Men ingen kan säga på min rygg,

att jag någonsin öppnat min mun till en bön. Jag

tar vad jag behöver och låter andra skrika. Svek

och våld — mer har livet inte att ge. Har man

en gång lärt sig det, så förstår man nog att värja sig.

Nu ska du i elden, min vän! Du har legat på

min kropp och bränt mig genom hud och ben i

tjugu år snart — kan vara din tur nu att smaka

den sköna värmen, som bränner ner till aska allt

vackert man drömt. Vi ska väl göra i ordning ett

ordentligt bål åt dig, vore väl synd att låta dig ligga

och glöda i sura mörjan!

Han plockar torra kvistar på elden, och lågorna

flamma upp, heta och väsande av hunger. Så kastar

han dit brevet, det blossar upp, strålar som en

gyllene blomma, vrider sig runt och ligger som ett tunt,

svart litet sorgflor bland glöden.

Lågorna ha för länge sen sjunkit samman igen

i askan. Magne sitter ännu orörlig vid elden och

stirrar med öppna ögon in i skogen, där skymningen

mörknar allt tyngre.

Livet är ingenting att minnas — värst var det

så länge han var knekt; blev inte bättre, när

han själv fick befäl; han vämjdes till slut och gick

sin väg från alltsammans en dag. Det blev inte

stort bättre sedan, vad han än gjorde. Det yrke, han

lärt en gång, tålde han inte mer, det kräver en lugn

vilja och långa tiders samlade möda. Knektens

7. — Koch, Legend. 98

vana att stjäla och slå ihjäl satt fast i honom. Han

drog omkring som vagant i alla land, satt i

mörkastugan ibland, skulle hänga ibland — vete fan hur

man bar sig åt för att komma undan alla gånger.

Men under kläderna bärgade han alltid ett litet

gulnat brev — det enda han fått av Gerdi. Ett litet

ljust och stilla leende kom upp i hans ögon — brevet

lurade han alltid till sig igen, hur svårt det än såg

ut annars!

Han ryckte till och for med handen under tröjan

— nej, brevet är borta nu. Det ligger där i elden

som ett tunt, svart litet sorgeflor. Det svåra, bittra,

vackra, goda lilla brevet. Det förbannade brevet,

som brände sönder honom till en viljelös

landstrykare. Skönt att bli det kvitt. Det är gott att vara

fri från sådana minnen. En underbar lättnad att

äntligen vara riktigt fri.

Han sträcker ut sig på marken igen och lyssnar

till det mörka, tungsamma furususet. Det var ju

meningslöst att slåss för henne, när hon inte själv

ville. Då var hon ju värdelös — varför skulle man

längre bråka med att ändra livets tokiga gång?

Det är bra nog som det är — bra nog för en ensam

man.

Ett fult spratt av djävulen! Att man skulle gå

och fästa sig på det viset vid en ung kvinna, som

var så i grund och botten värdelös. Om man ändå

hade upptäckt det en smula tidigare, så kunde

biskopen gärna ha fått leva — och mycket annat

skulle ha varit ogjort. Man hade inte riskerat stegel

och hjul, när man kommit till sitt hemland. Men 99

hon visade för sent sin oduglighet och sin

bottenlösa falskhet.

Tänk, att man kunde vara ,så dum i sin

ungdom! Alla de andra kvinnorna ha ju inte haft

någon betydelse alls — det var bara hon, hon ensam.

Och ändå går det till på samma vis med

allesammans — kärlek, det är att leka kär. Det var bara

hon, som betydde något mera, något oändligt — ja,

hela livet, kort sagt. Att vinna henne betydde att

vinna det liv, som var värt mödan att leva.

Segertecknet, alltså, som visade att man vunnit.

Kvinnan, som går i ett hem och är havande, är liksom

ett mannens segertecken. Har man inte det där,

så har man helt enkelt inte vunnit sitt rätta liv.

Man får då i Guds namn leva ändå, så gott man

kan.

Det värsta är, att man är inte ensam om kampen.

Kvinnan har sin part att svara för, och till henne

måste man sätta sin lit, kan inte hjälpas. Man må

själv göra sitt allra bästa och redan stå med segern

i handen — då sviker hon, och allt sjunker

samman. Valvet har två stödjepelare, är den ena för

klen, så hjälper det inte att den andra är stark, den

krossas, när hela valvet faller ner.

Tänk nu, om en sådan där krossad pelare faller

med hela valvets stenmassa över sig — och blir

liggande på ett ungt träd, som växte, friskt och starkt,

i solskenet därutanför. Trädet dör, förstås. Men

om det inte dör — om det bara blir stympat, vanställt,

tryckt platt till marken under sin helvetesbörda,

men ändå lever och alltjämt vill leva? Si, det —. 100

Han reste sig upp i ivern och satt på marken,

medan han funderade över detta. Det är ju inte

trädets skuld. Trädet kan inte rå för, att den ena

pelaren där inne var för svag och brast — men

trädet får bära följderna. Snygg Gud vi ha! Ingen

rättvisa ens för ett oskyldigt träd. Där ligger det

kräket under sin börda, har bara en liten smula liv

kvar — men det vill leva, det snålar sig till en

stråle ljus här och där, makar rötterna till rätta

igen, där trycket inte pressar alltför outhärdligt,

skjuter i väg ett och annat litet blekt skott, och så

lever det! Växer sig sakta fram, år efter år, år

efter år — till slut blir en gren fri. Trädet är

gammalt, det borde ha varit högt och ståtligt nu,

men det ligger där på marken och har haft ett helt

sönderfallet tempel att bära på under sin ungdom

— nu blir i alla fall en gren fri! Och den grenen

kan konsten att använda sina krafter för livets

uppehälle! Där blir blad och blom och en frukt,

vars mäktighet övergår allt förstånd. Och grenen

växer ut, blir allt större, allt hårdare och starkare

— slutligen höjer den sin börda av sten, lättar på

den en smula, vräker den bort en vacker dag. Och

trädet står där fritt som det starkaste i skogen,

vanställt och förkrympt, förstås, men skratta ni,

släta grannlåtsträd — det här är hårdare och mer

värt än ni alla tillsammans! —

Han sprang upp och knäppte med fingrarna: jag

gör det! Jag gör det en vacker dag! Jag går upp

till Jungfruberga och vänder upp och ner på den

där stenhögen en gång till — och på de små sy st- 101

rarna också! Då ska vi talas vid på allvar, lilla

Gerdi — utan munkasladder!

Han stod och funderade en stund. För resten

kunde man ju gärna gå bort och se på den där

gamla kyrkan ett slag, innan man tågar vidare,

tänkte han. Eftersom man i alla fall är så här nära.

Kunde vara roligt att se, hur sådant där tar sig ut

efter en tjugu års tid. Vi gjorde ifrån oss

ordentligt, vill jag minnas.

Han sparkade mossa över elden, trampade ner

den och gick inåt skogen.

Man ska gå försiktigt där inne i

skymnings-mörkret. Det stilla suset är ingenting att lita på,

det kan dölja braket av någonting, som faller. Bäst

att se sig före. Bland grenarna kan dölja sig ett lo

med djävulens tassar — bakom stenarna står vargen

färdig med gröna eldar i sina ögon — i mossan

gömmer sig ormen med giftig kvinnotunga. Hela

djävulens anhang är på färde i mörkret —

djävulen är munkasladder, förstås, men man kan ju

aldrig veta!

Att någonting lever i skogen, är visst. Inte bara

människor och djur att akta sig för. Nej, det är

något annat, något som inte syns, men som går och

springer på marken med steg, som höras. Det är

mörkret, som lever — det är själva livet, som lever

— och när det rör sig, så låter det, som när en

hare löper över mossan. Det blir små mörka varelser

av sådant, otroliga och otäcka varelser, med

skym-ningsgråa ansikten och stumma som fiskar. Man

vet nog, vad sådana där ha för sig, vem har någon- 102

sin sett en varelse, som velat det goda? Änglar

och sådant är ju bara inbillning — nej, varelserna

äro på ett helt annat sätt levande. Ser man noga

efter, så vimlar det av sådana runt omkring. Den

där stora stenen med ormbunkarna är alldeles som

gjord för varelserna att klättra på. De springa bort

och tumla i väg i mörkret utan att lämna efter sig

så mycket som ett brutet grässtrå. Ser man en

lång stund åt något håll, så försvinner plötsligt en

med fart i busken, han har stått och glott en lång

stund, utan att man lagt märke till honom — en

annan smyger undan bakom trädstammen. Det är

något annat, som rullar likt ett grått nystan in i

mörkret. Ett annat kliver långsamt fram, skrattar

till och är borta. Ett annat slinker ner i ett litet

svart hål och försvinner i jorden — men Jesus

Maria, vad är det som brinner?

Mellan några furustammar glimmade fram ett

stort, rött eldsken. Vad är det som brinner så stilla

— så nära — men högt uppe, tycks det —.

Han gick med stora steg rätt fram och i

förargelsen brydde han sig inte längre om att väja.

Satan också! att man ska bli som en käring på

gamla dar — och inbilla sig alla möjliga galenskaper

— inte ens kunna se, att det är månen, som stiger

upp där borta!

Ja ja, månen, det är en sak för sig, den kan ju

se tokig ut ibland, förstås, när den är så här stor

och röd och nära, men man vet ju vad det är i alla

fall. Det andra där inne i mörkret, det vet man

ingenting om, men att något lever där inne, det är103

säkert. Det kan ju vara som ett sällskap, för resten.

Vore kanske värre att gå här alldeles ensam. Och

veta, att man vore ensam. Att ingenting levde

omkring en.

Det ljusnade, blev bara småskog kvar. Och

småskogen glesnade också och tog slut, blev små buskar,

snår och enris, med en och annan späd asp och

björk och gran. Ett rött skimmer av månljuset

bredde ut sig över hela gläntan — och där reste sig

mitt i hagmarken några stora, svartnade murar

utan tak.

Magne stannade med händerna på ryggen och

såg. Han kände igen sig. Vackert är det inte,

tänkte han. Men det skulle väl så gå. Kan undra,

hur den här gamla kyrkan ser ut invändigt nu?

Han trängde sig tyst fram mellan snår av

hag-torn och en och vildtöme. När han kom fram till

portöppningen tog han häpen ett steg tillbaka —

han hörde någon sjunga — en människa fanns där

inne!

Han tvekade ett ögonblick — därefter såg han

försiktigt in genom en rämna i muren. Marken där

inne var täckt av stenhögar, kalkgrus och stycken

av grova bjälkar. I allt detta växte risiga buskar

och ett par unga träd, som sträckte sina lövkronor

ända upp till murarnas överkant, den ljusa

kvällshimlen välvde sig däröver. Där koret en gång varit,

låg väggen nästan fullständigt sammanfallen, genom

öppningen lyste månen in över den svartnade

förödelsen. Det stora, röda tungelljuset sammansmälte

med kvällsdagern till ett varmt skimmer, som smek-104

samt uppfyllde det gamla ödelagda tempelrummet.

På en stenhög, där högaltaret en gång hade stått,

satt en ung man. Han smågnolade för sig själv,

medan han ivrigt arbetade med något, han höll i

sina händer.

Magne såg, att den unge mannen hade något

blankt verktyg i handen, men andra vapen tycktes

han inte ha. Ett stycke ifrån honom glödde en liten

eld på marken. Magne klev fram och ställde sig

bredbent mitt i dörröppningen som den rätte ägaren

till all denna härlighet och ropade myndigt:

— Hej där! Vad gör du här?

Ynglingen såg upp förvånad, men nickade vänligt

och sade:

— Kom hit får du se!

— Är du beväpnad? frågade Magne misstroget.

— Nej, svarade ynglingen leende. Är du?

— Ja, svarade Magne.

Ynglingen såg eftersinnande på honom en stund

och sade helt kort:

— Jaså.

Böjde sig sedan över sitt arbete igen.

Magne såg sig om åt alla håll. Men hans blick

var skygg och stannade inte länge på samma fläck.

Under tiden kom han långsamt framåt korsgången,

klivande över stenblock och grushögar. Slutligen

var han helt nära den unge, stannade och mönstradeio5

honom. Vacker gosse! tänkte han föraktfullt.

Vapenlös. Vad gör han? Å, se där — träsnidare!

— Vad snidar du? frågade han högt.

Den unge rätade upp sig och pekade med kniven:

— Jag lagar bilden, som hänger där. Den heliga

Elisabet med rosorna.

Magne vände sig om och blev stående som

förstenad. Där lekmannaaltaret förut stått, invid

skranket till koret, hängde en snidad och målad bild,

som han genast kände igen.

Han hade själv skurit den en gång, sedan han

hade sett Gerdi på mästarens gård. Han bet

tänderna samman och stirrade tigande på sin heliga

Elisabet. Bilden hade tydligen varit nerfallen och

halvt sönderbränd, men det förkolnade träet var

omsorgsfullt bortskuret och ersatt med nytt, som

lyste färskt och friskt i det gamla, och hade snidats

ut i de former, man förstått, att det måste ha haft.

Endast ett stycke av det rikt omerade gallerverk,

som krönte den nisch hon stod i, fattades. När

Magne åter vände sig bort från bilden, såg han, att

det var just det stycket, som ynglingen arbetade

med.

Jaså, det var hit, hon sändes för att göra

underverk, tänkte han. Tråkigt det här, lilla Gerdi! Hade

jag anat, att det var här du hängde, skulle jag väl

ha sett till, att du sluppit råka ut för den här

gossens klåparehänder. Skam få du, gamle satan, att

leka så här med ett människobarn! io6

— Vem har bett dig göra det här? frågade Magne

barskt.

— Ingen, svarade ynglingen. Men hade det inte

varit synd, om en så vacker bild inte blivit bevarad ?

Har du någonsin sett något vackrare?

— Ja, svarade Magne osäkert. Den är ganska

vacker. Men det finns vackrare.

— Då har du varit vida omkring i världen?

— Mycket.

Det kändes underligt att stå inför något, som man

själv hade gjort. Något, som främmande folk tagit

reda på och försökt bevara. Han kände sig varmt

och ovant stolt och ändå skygg inför ynglingen.

Kunde den där gossen verkligen förstå sådant ? Och

hur bar han sig åt — kunde han sitt yrke? Magne

blev plötsligt orolig — gossen måtte väl i Guds

namn inte sitta och förstöra bilden?

Med händerna på ryggen iakttog han under en

stunds bister tystnad den unges arbete. Han blev

lugnare — gossen bar sig inte alls galet åt med

kniven. Väl upplärd, tycktes det. Hade förstås

inte det där sataniskt starka i greppet, som Magne

tyckte om, men man kunde nog uppmuntra honom

en smula för den lugna skicklighet han besatt.

— Du är flink, sade han slutligen.

Gossen såg upp och log — min Gud, vilket leende!

Så ljust, så vackert, så stort! Det gick som en

knivstöt genom Magnes smutsiga hjärta, när han i

en enda blixtrande sekund förstod den andre ända io7

in i hans innersta — ren lekamen, ljus själ och

mäktig ande!

— Vad heter du? frågade han med bultande

pulsar.

— Min mor kallade mig Frälsgive. Hon menade,

att jag skulle vara liksom frigiven ur träldomen.

— Lever din mor?

— Man har sagt mig, att hon dog, när jag föddes.

— Vem är din far?

— Ingen vet.

— Nå — är du frigiven ur den där träldomen?

Gossen såg på honom allvarligt:

— Det vet bara Gud.

Magne stod tyst och såg på hans arbete. Han

blev plötsligt så tung till sinnes. Han kände att

han måste vinna den här gossens tillgivenhet, annars

skulle livet inte ha ens det minsta värde. Men hur

bär man sig åt för att vinna en människas

tillgivenhet? Ska det vara sådana där mjuka och milda ord

till det ? Men när man bara har hårda och smutsiga

ord kvar i livet — när man bara är så här!

Hans ögon följde av gammal vana gossens händer

under arbetet, och utan att han själv visste det, sade

han plötsligt:

— Nej, inte så, min vän! Skär du mer nu, så

tar du bort det trä, du behöver till den slingan där!

Gossen såg på honom förundrad:

— Jaså — du förstår det här? io8

— Det är mitt yrke, sade Magne. Jag har varit

bildskärare i många år. Mästersven. Men att du

använder rund järn till detta? Du tar bort all lustre

i snittet. Du har ju sned järn där borta!

— Jag är inte så skicklig, jag är nyss utlärd,

sade ynglingen leende. Du har gjort långa

vandringar? I många land?

Magne nickade.

— Jag har nyligen börjat vandra, sade ynglingen.

Nu ska jag fara omkring i många år. Vill du hjälpa

mig?

Magnes hjärta stannade ett ögonblick. Ville

verkligen gossen ha hans hjälp? Eller hånade han?

— Hur menar du? frågade han.

— Tag det här stycket och skär slingan färdig

som du vill — du ser där borta på bilden hur den

ska vara, och du är säkert skickligare än jag. Så

ska jag slipa fogarna under tiden och göra limmet

färdigt. Det är snart alldeles mörkt.

Han rörde om i den lilla limpannan, som stod

vid elden, Klev sedan upp på några stenar, han lagt

till rätta för att nå bilden, som hängde på muren,

och började ivrigt slipa. En lång stund arbetade

båda under tystnad.

— Vem betalar dig för det här? frågade Magne

plötsligt.

— Ingen, svarade ynglingen. Jag har gjort det

på fristunder. Jag har tagit mycken lärdom av109

detta arbete. Och så är det ju dessutom som en

sorts gudstjänst att få hjälpa lilla mor Elisabet.

— Är bilden gjord här i landet?

— Ja visst, vet du inte det? Har du aldrig hört

talas om den här Elisabet? Den har varit vida

berömd. Jag ska säga dig, hur det är. Många gånger

har jag hört, att här skulle ha stått den vackraste

bild i landet, men alla trodde, att den blivit förstörd,

när kyrkan brändes ner för många år sedan av

några trälar. Så blev jag utlärd och skulle fara

omkring i världen. Då gick jag först raka vägen

hit för att se, om någonting kunde finnas kvar att

rädda från fördärvet. Jag har haft arbete i byn

ett stycke härifrån. På lediga stunder grävde jag

i gruset här och fann bilden, sönderfallen och illa

bränd.

— Sådana här slingor ska skäras i ett stycke!

sade Magne häftigt. Inte bitvis plockas ihop med

lim, det är fusk!

— Ja, men här har jag ju bara botat för att

bevara? Den heliga förstår min goda mening och

hjälper mig sedan på min vandring.

— Tror du? sade Magne hånfullt.

— Jag vet, att det har alltid funnits människor,

aom haft en mäktigare ande än andra. Deras minne

lever evinnerligen och gör oss alla starkare och

renare i våra hjärtan. Vi ska vara dem tacksamma

för det.

— Det har jag aldrig märkt, sade Magne. Men

här har du träbiten nu, så fin den kan bli. 110

Gossen tog den lilla utskurna ornamentslingan

och utbrast förtjust:

— Men, käre — du är ju mästare!

Han hoppade ner från stenarna, gick fram i den

ljusaste dagern och granskade arbetet med häpnad:

— Var har du lärt dig detta snitt? Träet lever

ju, där du har skurit!

Magne skulle se barsk ut, men gossens beröm

gjorde honom ändå förnöjd, och han kunde inte

dölja det.

— Det är en hemlighet, sade han. Vill du lära’n?

— Ja visst! Om jag kan — och om du vill!

— Ja, så gärna, om du tycker det är mödan värt.

Men då måste vi hålla tillsammans en tid framåt?

Ska du dra dig nu ? tänkte han och såg på honom

lurande under lugg. Men den unge svarade:

— Jag är så okunnig. Men får jag följa dig och

lära av dig, så ska jag tjäna dig och försöka visa

dig min tacksamhet.

— Din tacksamhet bryr jag mig inte om, snäste

Magne. Men vi kunde ju göra sällskap framåt en

tid. Så få vi se. Jag går till furstens stad.

— Till kyrkobygget?

— Jag visste inte, att där byggdes en kyrka. Men

gärna för mig. Vart går du — till utlandet, förstås?

— Det ser ut, som om jag hade mer att lära av III

dig än av någon annan mästare. Jag följer dig, om

jag får.

— Gärna. Sätt fast slingan nu, så få vi gå sen!

Gossen tog det snidade trästycket och limpannan,

klättrade upp på stenarna och började ivrigt arbeta.

Plötsligt frågade han:

— Hos vilken mästare lärde du?

— Minns inte gubbens namn, svarade Magne,

som satt på en grushög, medan han väntade. Han

bodde i furstens stad. Död nu för många år sen.

— Du är född här i landet, det hör jag, fortsatte

ynglingen. Vad heter du?

— När jag kom till världen, hittade väl mor min

på något tokigt åt mig också, som jag skulle kallas

för, men jag har glömfet. Kalla mig vad du vill,

bara det inte är något djupsinnigt.

— Jag ska kalla dig Mästaren. I vilka Jand har

du varit?

Magne teg en stund. Slutligen svarade han:

— Och Adam sade till Seth, sin son: gack

österut ifrån denna dal, och du skall snart finna en

grön väg, och den leder dig till Paradis. Och på

den vägen finner du fotspår så bleka, som vore de

brända. Det är mina och din moders fotspår, och

aldrig växer gräs i dem så länge världen står, för

våra synders skull. Seth sökte i öster och väster,

i söder och norr, och överallt fann han de bleka

spåren av syndiga människor, men Paradis fann han

aldrig. 112

Ynglingen vände sig om och log emot Magne:

— Så lyder din saga ? Den heliga legenden säger

annars, att Seth stack in huvudet genom Paradisets

port och såg en fägring och fägnad så stor, att

ingen tunga förmår utsäga det. Du har alltså intet

sådant att visa mig?

— Nej, svarade Magne. Jag har blivit vis av

olyckan och klok genom böcker, men ännu mser

genom andra människors svek och våld emot mig.

Jag har varit bildsnidare och målare, poet och

musikant, gycklare och tiggare. Krigare också,

knekt i varje fall, och tjuv och mördare och

mord-brännare och våldtäktsman och på det hela taget

en hygglig karl, en vanlig människa bland alla andra

vanliga människor. Jag har aldrig bott i hus, men

jag har haft många kvinnor, och jag har druckit

allt, som kan flyta genom en människas strupe. På

lediga stunder har jag skött mig bra, jag är ju en

satans duktig karl, och på det viset har jag slingrat

mig fram genom allt trassel i livet. Jag är en fri

man, ska jag säga dig, och lever mitt eget liv. Och

du ska veta, min vän, att man kan inte röra sig

ledigt i världen, om man är bunden vid Gud.

Såvida man inte är präst eller munk, förstås, utan tar

det där på allvar.

— Man brukar säga, att en narr vet allt, sade

gossen. Men du menar naturligtvis inte ett ord av

allt vad du nu sagt?

— Nej, svarade Magne. Inte ett ord. H3

Den unge fortsatte sitt arbete. Men återigen

vände han sig till Magne:

— Varför blev du ingen stor man?

— Därför att där ute i världen ska en löskerkarl

vara glad, annars får han stryk och blir bortkörd.

— Är du inte glad, då?

— Nej, jag är bara rolig.

Efter en stunds tystnad sade den unge allvarligt:

— Du förstör för dig själv, kan jag förstå. Du

talar i liknelser, men jag hör, att det är något som

kvider i din röst — det vackraste i ditt liv, det bästa

i din själ, det högsta — det förnekar och bespottar

du. Hur kan du?

— Jag kan, som du hör, en hel del små knep

med ord, så nog går det bra, svarade Magne.

— Jaså, du är av den sorten, sade gossen och

återtog sitt arbete.

Snart var han färdig. Hoppade ner, vältrade

undan stenarna och beskådade sitt verk. Där hängde

nu den vackra bilden, åter hel och prydlig.

— Nu skulle jag ju egentligen ha målat den också,

sade han. Men det kan någon annan göra. Jag ska

se inom hos min mästare i byn och säga farväl, så

kan jag be honom gå hit och göra resten.

Båda stodo tysta och sågo upp till den heliga.

Slutligen lade gossen så mjukt sin hand på Magnes

axel och sade:

8. — Koch, Legend. H4

— Har du verkligen någonsin sett något

vackrare?

Magne kunde inte svara. Han önskade, att gossen

aldrig ville ta sin hand från hans axel, det var en

salig känsla av att vara i en annan värld, att vara

helt omsluten av det rena ljus, som utströmmade

från den unges själ. Magne såg skyggt på honom

och kände med häpnad, att någonting öppnade sig

i hans eget innersta, någonting strömmade fram

och uppfyllde hans bröst med ljuvligt svall av

glädje. Om du vore min son, kunde du inte vara

mig mera kär, tänkte han med undran. En munk,

en prästgesäll gav hon mig, den förbannade

kvinnan! Hade hon ändå givit mig denne!

Då såg han, att gossen tyst rörde sina läppar.

Han gjorde sig fri med ett ryck och frågade:

— Vad säger du? Står du och läser böner? I

mitt sällskap!

— Jag ber till den heliga, att hon ska skydda

mig och ge mig krafter en gång att göra det vackra,

jag drömmer om.

— Vad drömmer du, som är så vackert?

— Hur skulle jag kunna beskriva det? Därtill

fordras ord, som inte finnas. Jag ser det som

glödande purpur och guld — skimrande grönt som

vårens unga säd — gnistrande gult och praktfullt

brunt — och prunkande blått som havsdjupet en

soldag. Svindlande färger med ljus av himlen och

mörker av helvetet. H5

— Vad skulle du göra med det?

— Något vackert och stort — något, som reste

sig ur jordens djup, stigande mied levande linjers

lek så tyngdlöst lätt mot höjden, buret av en helig

ande. Genom tystnaden, tomheten, mörkret i livet

famlar en ton, som aldrig når fram, aldrig får växa

sig fri —en ande, obeskrivlig som en dröm, omöjlig

att gripa som regnbågen. Kanske är det ingen ton,

kanske är det en färg, ett ljus, en doft — ty även

färgen har ett liv, ljuset en själ, doften en

odödlighet. Och detta svaga, som famlar sig fram bland

oss, detta späda men oförgängliga — det är det

levande i livet, det är, vad vi äga av det oändliga,

det är vad vi ana av Gud. Ty vi ana endast, vi

mäkta ej ge rum åt mer av hans ande i våra

smutsiga själar. Men detta, som bara är en dröm, det

ville jag forma ut till en fast och strålande

verklighet.

— Jaså, sade Magne. Ingenting annat.

— Jag tror, det liknar närmast ett tempel,

fortsatte den unge med glänsande ögon. Pelarna skola

resa sig med en sådan skönhet, att de synas helt

befriade från stoftets tyngd, valven skola sakta sluta

sig samman till en himmel, genomstrålad av

oändlighetens ljus. Solen ska ständigt skina dit in och

fylla templet med sin glimmande, brinnande andakt

— men där ska vara dunkel också av längtan —

och mörker av svart sorg — men en längtan som

bär, en sorg som renar och befriar. Allan under

och allan glädje ska målas i oförgängliga bilder på n6

det templets väggar. Och därunder ska rökelsen

bölja fram i tätnande skyar, berusande genom sin

doft, sövande själarna i vackra drömmar. Ty i

dessa skyar av rök, där närmast jorden, f innas

människorna. Där ska de känna Gud inom sig, medan

stråkarna glida mjukt och vågande över sjungande

strängar.

— Och i det templet ska du väl själv stå som

överstepräst och förrätta folkets tarv? Ty ännu

aldrig har jag hört någon ung man drömma vackra

drömmar om annat än sin egen härlighet.

Den unge såg på honom med undran utan att

svara.

— Brännvin är bättre, fortsatte Magne hetsigt.

Man ser sådant bättre och känner det bättre av

brännvin. Och man mår bättre efteråt.

— Jaså, du är alltså av den sorten, sade gossen

tyst.

— Oxen och åsnan ha hedrat dig vid din födelse,

kan jag höra, sade Magne rasande. Så har väl

också en mö blivit mor, för att göra din saga

gudomlig — du gudomlige!

— Ja, svarade gossen. Min mor var jungfru,

när hon gav sig åt min far.

Han trampade ut eldsglöden på marken och

plockade tillsammans verktygen i sin ränsel. När

han blivit färdig, kom han fram till Magne och

sade:ii 7

— Förlåt mig — det är väl dåraktigt att tala om

sådant, kan jag tro. Jag har levat så nära Gud, att

jag älskar honom över allting. Kunde jag bara i

mitt arbete komma honom ännu närmare, skulle

jag därför med glädje offra mitt liv. Nu är jag

färdig, mästare.

— Så gå vi!

Han lät kort i rösten, men inom sig jublade han

av glädje, av segerglädje, att gossen alltjämt ville

följa honom, trots allt. Kunde jag nu bara dra mig

till minnes allt vad jag vet, för att lära honom!

tänkte han. Då skulle han bl; en mästare över alla

mästare.

Sommarnatten hade kommit där ute med sitt

oändliga skymningsdunkel. Månen stod inte längre

så nära trädtopparna, jättestor och brandröd — den

hade krupit högt upp på himlen, den var så

långt borta, den brukade vara, och lät sitt kalla

silverljus skölja ner över den mörka skogen och hela

det sovande landet. Magne tänkte inte längre på

mörkrets varelser, allt svårt och bittert var borta.

Drömmarnas tungelljus lyste in i hans själ och gav

honom ovant nya syner — gammalmannens goda

syner av lycka och glädje, när den unge går vid

hans sida och följer honom på hans vägar. Och

han log, bistert förnöjt, för sig själv:

— Han är bara barnet — har inte hunnit bli av

med Gud ännu — men det där ska vi snart plocka

ur’en! — Där ligger nu den stora staden, sade Magne.

De hade stannat på en liten höjd, dit vägen

mödosamt slingrade sig upp för att sedan rusa utför

igen, ner till den vida dalen. En flod blänkte där

med stilla vatten bland avmejade ängar och

sädgula fält. Mitt i dalen låg på flodens båda sidor

en brokig samling små hus, över vilka reste sig blekt

silvergråa kyrkomurar med ett vimmel av

tornspiror, som liknade knypplade spetsar. Ett stycke

bortom staden höjde sig en mörk och dyster borg

med grova rundtorn i hörnen och höga, ärggröna

koppartak. På det högsta tornet syntes en smal

spira, vars krön gnistrade likt en eldflamma i

sommaraftonens gyllene soldis.

— Det är rikets krona, sade Magne. I den borgen

bor landets furste. Stackars karl! Han sökte

vänskap med prästerna, och de ha lurat honom varje

stund. Kloster och kyrkor ha smort honom om

munnen med vackra ord och tagit av honom arv,

giftorätt, ättegods och kronogårdar. Vad säger man

om honom här i landet? Hatar honom, förstås,

eftersom de svarta lössen få äta sig sprängfeta

under hans regemente? ii9

— Han är nog mer fruktad än hatad, svarade

den unge. Mest fruktar man hans rättvisa. Det

sägs, att han letar i dagar efter en synål, och under

tiden stjäl tjuven hans spira. Ofta benådar han den,

som dömts till repet, men låter hänga den, som av

domaren blivit frifunnen.

— Den rättrådige, alltså, som hatas av alla. Ja,

så gick det med den. Nu är det din tur att gå in

i leken. Bered dig på det värsta, något gott händer

aldrig annat än möjligen i din egen inbillning; det

finns ingenting, som ens liknar lycka, och ruset är

den ende välgörare, du kommer att bli någon tack

skyldig.

— Du säger det, svarade Frälsgive. Nu har jag

hört dig tala mycket om livet, om världen och om

dina egna erfarenheter. Allt är svart för dig —

eller snarare grått — dimma, smuts och malört. Om

det vore sanningen, hur skulle vi då kunna leva?

— Om du får tid tilFet, kan du gärna tala om’et

för mig, så vida du skulle få veta’t och inte råkade

glömma^! slängde Magne.

— Men om det vore sant, som du säger, då skulle

vi människor ingenting annat vara än små jäsande

bubblor i en dypöl. Vi brista och försvinna —

varifrån skulle vi i vår smuts ha fått våra aningar

om ett högre liv, om något vackert, gott och sant?

— Sådant står att läsa i drömböcker för gamla

käringar.

— Du håller dock envist fast vid det, som du

kallar sanning. Försöker till och med ivrigt att

övertyga mig om samma sanning. Hur kan något 120

sådant som sanning intressera dig? Och varför

bemödar du dig att föra mig bort från den lögn, du

tror mig fången i?

— Jag skulle lika lätt kunna föregyckla dig all

världens härlighet, men jag gitter inte. Jag är för

lat för att spinna ihop sagor. Ditt sällskap blir

angenämare för mig, om du inte besvärar mig med

konstrikt hopslingrade lögner om sådant, som inte

finns.

— Jag tror dig inte, mästare. Vore du sådan,

skulle du nog se på mig med likgiltighet och tänka:

jäs du, lilla bubbla, spegla vad du vill i din egen

smuts, så länge du flyter omkring på dypölens yta,

och sprick sen till intet! — Nej, din iver att

övertyga mig om det elände du tror på, den kommer

därav, att du strävar efter sanningen utan att ens

veta det, lika väl som du andas utan att tänka på

dina andetag.

— Snart gör du mig till en troende med dina

ordkonster — flinka gossar att prata, numera, här i

landet!

— Du är ju en troende! Med allt ditt bittra

gyckel kan du inte dölja, att för dig är livet ett

blodigt allvar. Vi tala inte om troslärorna, som

människorna med fumliga händer byggt upp åt sig

av klumpiga tankar, vi tala om verkligheten bakom

alla ord. Du ser en människa gå här glad i

solskenet och tro på lyckan. Genast tänker du: den

arme, han förgås av sin dårskap! Så tar du din

kniv, karvar och skär i den människan och strävar

som en bödel att rista in i hennes kött din svidande, 121

bittra sanning. Du gör det för att hjälpa den

människan till rätta, mästare! Därför att du vill själv

ingenting annat bära i ditt hjärta än sanningen,

hur ryslig den än må vara. Och därför, att du tror

— märk det, mästare! — du tror, att livet skulle

bli bättre, om det du kallar sanning finge bo i alla

människors hjärtan. Innerst inne i dig brinner en

outsläcklig tro på sanningen, och inte ett ögonblick

tvivlar du på, att det är rätt att leva efter denna

sanning och att det, man kallar skönhet, är bara

lös-ligt gyckel, om det inte kan göra livets verklighet

hög och levande till våra själars rening och befrielse.

Du har en tro, som kunde lyfta berg, ty ju bittrare

den sanning är man funnit, desto starkare tro måste

man ha för att kunna uthärda.

Magne stirrade på honom förbluffad. Slutligen

brast han i gapskratt — sade sedan:

— Är detta att vandra som ärliga

hantverks-svenner? Här går vägen — där borta ligger staden.

Här stå vi och prata sådant, som jag annars inte

gitter ta i min mun — men där borta ligger en krog,

som jag minns ända från den tid jag gick i lära

där borta. Frågas: vad ska vi göra? Svaras: gå!

Till krogen!

Han började gå med stora steg mot staden och

stötte käppen, som han skurit åt sig på vägen, hårt

i marken för varje steg.

Den unge följde honom skrattande:

— Nu har du fått svar, mästare! Under de dagar, 122

som gått, har du hittills låtit mig ligga till hälften

dränkt i den vreda vattufloden av ditt tal. Knappt

ha vi gått hundra steg i sträck, förrän du har stannat

i din iver att göra riktigt klart för mig, hur

betydelselöst livet är, och hur illa Gud förstår sin

konst. På det viset har jag nått fram till den

insikten, att du är en troshjälte, på väg att bilda ett

nytt samfund.

Magne tvärstannade, men hans mun var så full

av vreda ord, att de stockade sig, och han kunde

inte få fram ett enda. Han satte sig åter i gång,

pekade med käppen mot staden och sade:

— Där! Där ligger krogen! Nu stannar jag inte

för att tala med dig, förrän vi kommit i hamn!

Och så gingo de vidare framåt. Den unge log

och vilade sina ögon vid allt det vackra han såg.

Tvärs igenom den lilla sammangyttrade massan av

hus där borta gick liksom en grå gördel — det var

stadens ringmur med en låg, bred port utåt dalen;

här och där sutto toumeller grensle över muren,

och vid floden reste sig två större, starkare torn,

ett på vardera stranden. Innanför ringmuren voro

husen något högre, utanför trängdes skockar av

mindre kojor och stugor. Ju närmare de båda

vandrarna kommo, dess mer levande blev

alltsammans. Arbetsfolket på fälten blev allt talrikare; på

vägen kommo människor, ensamma eller flera

tillsammans; några ryttare redo förbi dem; en klum-123

pig kärra, dragen av oxar, skramlade sakta undan

framför dem.

Magne gick och funderade tyst för sig själv.

Det här var en underlig vändring. Glädjen att ha

den unge i sitt sällskap hade inte blivit mindre

under dessa dagar, nej, det var alltjämt något ljust,

som log inom honom, när han tänkte på, att här

gick ju den där underlige gossen bredvid honom och

gjorde varje dag stilla och vacker som en söndag

från morgon till kväll.

Men i den glädje, Magne kände, fanns något

bittert, som inte ville gå bort, men tvärtom blev

allt starkare. Visst var gossen vänlig mot Magne,

men det var han på ett retsamt självklart sätt även

mot alla andra människor. Mer betydde alltså inte

Magne för honom. Men Magne ville ha gossen

för sig själv, ville ensam äga hans hela tillgivenhet

— ville ha, nåja, hans kärlek, om det nu ska vara

nödvändigt att använda så stora ord. Han ville, att

Frälsgive skulle känna detsamma för honom, som

han själv kände för Frälsgive, något alldeles

särskilt, som ingen annan människa kunde bli delaktig

av. Till exempel så som förhållandet är mellan far

och son — men mycket rikare och vackrare, förstås.

Magne brydde sig inte så mycket om, att alla

människor liksom lyste upp, när Frälsgive kom,

men återigen slocknade och blevo kalla i ögonen,

när de sågo Magne. Han sökte inte människors

vänskap och hade aldrig varit van, att någon mötte

honom med glädje. Att Frälsgive blev så väl sedd,

var en ovanlig lättnad. När gossen bad, kunde man 124

vara säker på att alltid få mat och nattkvarter —

Magne hade alltid annars tagit vad han behövt och

legat i skogen.

Värre var det, att det där övernaturligt gudliga

satt mycket djupare i gossen än Magne någonsin

hade kunnat ana. Inte så, att Frälsgive någonsin

talade om sådant — han hade aldrig ens nämnt

Guds namn vidare. Han tycktes vara alltför blyg,

för skygg, ja rent av för fin att vilja med grova

ord röra i sådant. Han lät Magne storma och rasa,

svarade inte, vände sig bara bort. Ibland log han

stilla för sig själv, som om han visste något, som

Magne inte visste. Då skulle han väl tala om det

för Magne! Men det brydde han sig heller inte

om, levde bara helt lugnt i sin egen vackra och

ljusa värld och lät Magne vara utanför. Och Magne

ville ju heller inte klättra över muren in i prästens

trädgård, han ville tvärtom öppna porten för den

unge till sin egen värld av hård och handfast

verklighet, där smutsen visserligen var smuts, men mjuk

och varm och behaglig ändå, bara man väl hunnit

vänja sig vid den.

Och det var den porten, som Magne inte kunnat

öppna. Han hade till och med börjat förstå, att

ljuset i gossens själ, det som gjorde så gott i Magnes

hjärta, det kom från — ja, det kan just göra

detsamma varifrån det kom, men att det skulle slockna

för alltid, om gossen släpades in i Magnes värld,

det var tydligt. Frälsgive var sådan, att hos honom

allt hörde tillsammans, ingenting kunde tas bort, då125

skulle han falla ihop och bli en vanlig liten

människa.

På det viset blev Magnes glädje över gossen allt

mer bitter. Frälsgive växte till en alltför tung börda

för honom. Och nyss hade den unge behagat svara.

Då visade sig, att allt vad Magne sagt honom under

dessa dagar var förspillt, Frälsgive hade bara roat

sig på hans bekostnad. Nu drev han öppet med

honom. Bitterheten jäste upp inom Magne, och en

farlig glimt tändes i hans ögon. Snygga kamrater

man får på sin vandring! tänkte han.

De gingo förbi en rad små halmtäckta hus, vilka

snart blevo till en hel liten slingrande gata, som

försvann i portvalvets mörker. Där stodo knektar,

de hejdade var och en, som ville in till staden.

Magne vek av vägen, och Frälsgive följde honom

längs en liten stig, som förde rätt in i den oordnade

hopen av små timmerkojor, där barn lekte eller

skreko, kvinnor grälade eller gräto, och män sutto

lata utanför dörrarna eller stodo tillsammans och

svuro med varandra. Slutligen kommo de fram

till en liten fri plats, som öppnade sig, höljd av

tovigt gräs, framför ett större hus av smutsgrå

lera med sparsamt insatta timmerbjälkar. Det reste

sig, två dignande fallfärdiga våningar högt, och

lutade ryggen mot stadsmuren för att få stöd; det

trasiga halmtaket nådde ända ner till den översta

fönsterraden. Utanför huset stodo några träbänkar

kring ett par jordfasta bord. Över husets dörr

hängde en grant utskuren och målad skylt med en I2Ö

vit ängel i mitten. Det var Paradiset, krog och

härbärge. Dess mer naturliga och lediga namn var

Bagarfrun, ty ängeln i skylten var sådan och

dessutom vit.

Magne och gossen satte sig ner på en bänk så

långt som möjligt från några andra karlar, som

läto ölstopen vila på sitt bord, medan de nyfiket

betraktade de båda nykomna.

Frälsgive såg, att om de inte hade stannat här

utan fortsatt stigen framåt, så skulle husen snart

ha tagit slut, och de skulle ha kommit ut på en öde

plats under stadsmuren. Mitt på denna öde plats,

ungefär halvvägs till skogskanten, som syntes i

diset längst borta, reste sig en tresidig ställning på

en murad stensockel. Det var stadens galge. Några

hängda människokroppar slängde där för vinden.

En var nyss kommen dit, tycktes det, och såg ännu

ut som en hjälplös människa, två andra voro nästan

slut, bara några trasor hängde där, det övriga av

dem hade fallit ner och sopats bort av bödeln såsom

avskräde.

Magne skärpte sina ögon för att se, om den nyss

hängde kunde vara en bekant till honom, men

avståndet var för stort, och han vände sig likgiltigt

bort igen.

De fingo öl och mat i ett lerfat på bordet.

Plötsligt sade Frälsgive :

— Varför gick du hit, mästare? Inte är detta

vårt härbärge?

— Är du för fin att bo bland vanligt folk, så

kan du ta in i klostret. Om du har råd.127

— Men bildskäraresvennerna ha ju ett

brödraskap här i staden, och brödraskapet har ett eget

härbärge. Varför gå vi inte dit? Så kunde vi höra

oss för efter arbete också hos ålderman.

— Tids nog hinna vi dit, svarade Magne kort.

Han hade för sin del ingen brådska.

Brödraskapet var ingenting för honom — en massa små

kreatur, som ständigt kallade sig själva vi och aldrig

vågade säga ett ärligt jag, de behövde vara många

för att vara någonting alls. Folk, som brände

vaxljus på helgonens altare för att få lycka i arbetet

och salighet efter döden. Folk, som samlade ihop

pengar för att hjälpa varandra i sjukdom och nöd

och låta själamässa läsas över begravna bröder.

Folk, som inte vågade komma tillsammans, varken

på stämma eller krogdag, utan att skicka bud på

mästarna, för att bli ställda under de äldres

bevakning. Folk, som knappt vågade själva förvara låda,

klappholts, välkomma och fana, som hörde

brödraskapet till, av rädsla för att mästarna skulle tycka

illa vara. Folk, som inte kunde göra sig nog små,

för att någon av dem äntligen en gång skulle bli

insläppta i mästarnas gille — dem kunde man vara

utan!

Magne hade många skäl att gå sina egna,

ensamma vägar. Han visste, att skymfbrev var

utfärdat mot honom för många år sen och inskrivet

i den svarta boken hos alla brödraskap och gillen

inom yrket. Ingen ärlig hantverksman ville eller

vågade arbeta kamrat med honom, och om en mäs-128

tare gåve honom arbete i alla fall, skulle hans

verkstad genast också bli skymfad och skydd av alla

svenner. Och Magne skulle inte slippa med avbön,

det visste han. Det mesta han gjort var ordentligt

gjort och fullkomligt urbota. För honom fanns

intet brödraskap. Noga betraktat var han heller

ingen mästersven längre, han hade varken pass eller

brev eller orlov. Han kunde alltså inte gå till sina

yrkesbröders härbärge i staden, krogfar skulle visa

ut honom i stället för att tillkalla ålderman och

skaffa den nye yrkesbrodern arbete — eller ge

honom kvarter och sedan tärpengar för att resa

vidare.

Magne trivdes också mycket bättre på

Bagar-fruns smutsiga krog bland allt slags löst och farande

folk. Han sträckte ut sig på bänken efter maten

och såg sig omkring med kalla ögon. Det tycktes

vara någon oro i luften. Folk började gå förbi i

hela små skaror, de gingo utåt galgbacken. Många

stannade vid krogen, slogo sig ner på bänkarna och

talade ivrigt och hetsigt inbördes.

— Fest i dag, kan jag höra, sade Magne.

— I dag? svarade Frälsgive, såg upp från sitt

arbete — han skar en slinga på sin käpp, som han

sedan skulle visa upp bland kamraterna som prov

på sin konst.

— Avrättning, svarade Magne. Kättare.

Frälsgive såg sig omkring, skygg och nyfiken.

— Är det därför alla människor äro så glada?

utbrast han upprörd.

— Ja visst. Stor glädjedag. 129

De fingo mer öl. Magne såg med lurande ögon

på den unge — han dricker i alla fall öl, det är en

präktig port ut till verkligheten.

En ung kvinna kom ensam gående stigen framåt

på väg till galgbacken. Hon gick långsamt och

lättjefullt, gjorde sig ingen brådska. Hon var ganska

trasig och tämligen smutsig, hennes hår var

halvlångt och hängde löst ner kring hennes nacke. När

hon fick se Frälsgive, tvärstannade hon. Magne

grinade och nickade åt henne. Då kom hon fram

till dem.

— Sitt med oss! sade Magne och räckte henne

ölstopet. Guds skål!

— Guds skål! sade flickan och drack i djupa

klunkar. Hon kuttrade med rösten som en duva

och såg på Frälsgive med hungriga, förväntansfulla

ögon. Den unge drack henne till utan ett ord och

återtog sitt arbete.

— Du har varit länge borta från klostret nu,

sade Magne.

— Hur vet du det? frågade flickan förskräckt.

— Har sett sådant hår förr. Gossen här är lärd

på sådant, ska du veta.

— På flickornas hår? skrattade hon.

— Nej, på klostervisdom, Gud och satan och

änglar och djävlar och hela sällskapet.

— Oh! sade flickan och såg beundrande på den

unge.

Frälsgive rodnade och drack en mun.

9. — Koch, Legend.130

— Det är inte sant, sade han. Mästaren skämtar

med dig. Jag är hantverkare.

— Sven! sade Magne och grinade åt flickan.

Hon slog blygt ner ögonen och log förtjust.

Magne fortsatte gäckande:

— Det är med gossen här alldeles som med vår

Herres broder, den helige Jakob. Han var helig

allt ifrån moderslivet. Han drack aldrig vin eller

någon rusgivande dryck, och aldrig åt han köttmat,

aldrig kom rakkniv eller sax vid hans huvud, aldrig

olja eller linkläde vid hans lekamen, och aldrig kom

han i bad eller bastu. Trevlig karl, alltså. Därtill

hade han så mycket knäfallit i sina böner, att hans

knän voro lika som hans hälar. Därför kallade man

honom den rättfärdige och folkets fader och landets

värn.

— Du ska inte tala så, sade flickan och såg

deltagande på Frälsgive, som rodnade under hånet

inför den främmande. Jag vördar vår heliga tro

och älskar berättelserna om Guds hjältar och

hjältinnor. Men klosterlivet passade mig inte, jag blev

sjuk och måste gå därifrån. Får jag mera öl?

Hon fick.

— Fanns det inte öl i klostret? frågade Magne.

Eller var det kärleken du saknade ?

— Friheten saknade jag, svarade flickan mycket

allvarligt och såg på Frälsgive. Att vara

inspärrad i en cell och aldrig få tala vid någon —

eller att skickas ut för att tigga och komma hem I3i

till bannorna, om man inte lyckats få ihop nog —

och att läsa böner varje timma, att rusa upp om

nätterna gång på gång, så fort klockan ringde —

det kunde jag inte uthärda. Jag vill leva fri och

göra Guds vilja som alla andra människor, prisa

honom, när jag är glad, och anropa honom, när jag

är bekymrad eller i nöd. Och alltid under all min

gärning ha hans ljus brinnande i mitt hjärta.

Frälsgive såg på henne leende och tömde sitt stop.

— Det är rätt! nickade han.

— Ja, inte sant! sade hon glädjestrålande och

satte sig bredvid honom. Du förstår mig!

— Ja, sade gossen, jag förstår dig. Jag tror ju

själv som du och lever som du.

Magne förstod också, och saken började roa

honom. Han lät i tysthet fylla ölstopen medan de

unga talade om sin fria, vackra tro. Kvinnan är

ju vägen, sanningen och livet, tänkte han.

Underlivet åtminstone. En bakport, som ständigt står

öppen mellan drömmens värld och verklighetens —

att tjäna kvinnor är aldrig umsonst.

— Ni ska ha avrättning här i dag? frågade han.

— Ja, svarade flickan utan att vända sig bort

från Frälsgive, som hon slukade med hungriga ögon

över ölstopet. Det är några kättare. De ha suttit

fängslade mer än ett år och ofta blivit pinade med

tortyr, nu ska de brännas och fara till helvetet, så

att det tjuter i luften.

— De ha varit ståndaktiga? Inte återkallat? 132

— Inte en bokstav. Det är något om dopet. De

tro, att dopvattnet är bara vatten, och att anden

kommer efteråt — nej, förut, tror jag — jag minns

inte riktigt, men nu ska de brinna.

— Vacker fest! sade Magne.

— Oh, hemskt vackert! sade flickan. Men

rysligt. Jag har sett sådant förut — elden brinner

och kättaren skriker — ah! — när lågorna spraka

omkring hans nakna kropp, så att den blir alldeles

svartbränd, innan han ger upp andan —

Hon vred sig, het av kättja, och hennes läppar

vattnades av vällust.

— Förfärligt! sade Frälsgive och drack igen —

han hade druckit ofta nu. Varför få de inte leva i

fred med sin tro?

— De äro ju kättare! sade flickan. Och du vet

väl, att det står skrivet —

— Om det står skrivet så, då måste lagen ändras !

sade Frälsgive hetsigt och rätade sig upp. Vi kunna

inte fatta Guds ande, och vi kunna inte med våra

tunga, klumpiga tankar rätt förstå hans vilja —

dessa arma människor dö för tyngden i våra ord,

men deras hjärtan äro fyllda med helig visshet!

— Bina svärma kring din mun för att suga

honung från dina läppar, din vältalighets sötma är

som doften av en rosengård, sade Magne. Men den

kloke tar lärdom av andras olycka.

— Man måste först hjälpa de olyckliga! utbrast

Frälsgive.133

— Först hjälpa sig själv — sedan se till, om man

kan göra något för dem, som äro i nöd. Men det

kan man inte, svarade Magne.

Flickan såg på honom frågande, och han nickade

tyst. Förtjust kröp hon ännu närmare den unge

och kuttrade ömt:

— Du har rätt! Du är en god människa, men vi

andra äro så onda. Om jag kunde bli som du!

Han gjorde sig fri utan att se på henne. Svårt

är att tillfredsställa naturens krav och dock icke

följa kroppens lusta — nu drack han igen, upprörd,

med alla sina tankar hos de livdömda. Hans kropp

smög sig bakom hans vilja och gjorde sig fri i ruset.

Magne nickade tyst åt flickan igen. Hon förstod

genast, och just som Frälsgive ämnade tala, höjde

hon sitt stop och bad honom dricka de heligas skål

— han teg och drack henne till.

— Låt oss nu ha frid, sade Magne. Jag har hört

så mycket dessa dagar om Frälsgives nya lära, att

jag snart börjar betrakta honom som vår nye

Frälsare.

— Varje människa är sin egen frälsare, sade

Frälsgive, han var blek i ansiktet och våt av

kallsvett över pannan.

— Men då blir du ju avrättad! utropade flickan.

— Man måste, sade den unge. Man måste göra

Guds vilja.

— Skäms du inte att ge den stackars Gud ett så 134

rysligt ansvar! hånade Magne. Allt vad du säger

skulle han svara för, jag tror, han betackar sig,

— Du förstår ingenting av Guds ande, svarade

gossen mödosamt och lutade sig tungt över bordet.

Du har aldrig varit i hans närhet.

— Men det har du?

-Ja-

— Och därför tror du, att din själ är finare än

min, förstås?

-Ja!

Det blev hastigt tyst — en mörk och farlig

tystnad. Runt omkring började folk lyssna, några

mumlade redan: där är en till! Och full är han också,

kräket!

Magne såg vasst på Frälsgive och sade:

— Ett sådant vanvett strider mot naturen. Har

du inte fått ett hårt skal, så har du heller ingen

kärna som duger. Det vore en omätlig skada, om

min rika och utvecklade själ ginge förlorad, därför

har min hud blivit hård. Men din kärna är

värdelös, och därför är du hudlös, saknar skal och ruttnar

tidigt utan frukt.

— Nej, jag ska förkunna sanningen för det arma

folket, sade Frälsgive, han dignade under ruset och

pressade mödosamt fram varje ord, men han tycktes

själv ej veta vad han sade, hans ögon voro utan

blick som hos en blind. Vilken härlighet att stå

fram inför en värld och säga — ni dårar — ni

dårar, som tro — ni dårar, som verkligen tro, att

— ja, du förstår! 135

Magne visslade tyst för sig själv. Aha! Se där!

Högmodet kröp fram till slut! Ringlade sig ut ur

hans mun som en orm, sedan hans vett hade slocknat

i ruset.

— Nog förstår jag, sade Magne. Men andra

människor skulle bara förstå, att du kallar dem

dårar. Och det finns en och annan, som inte tycker

om det.

— Vem är det han där kallar dårar? ropade en

man vid bordet näst intill, flera reste sig och kommo

hotfullt fram till de tre, flickan drog sig förskräckt

ett stycke bort från Frälsgive.

— Håll gossen här tyst och stilla, medan jag

gycklar en stund! viskade Magne hastigt till flickan.

Högt sade han med smattrande röst:

— Ädla herrar!

Sorlet tystnade, allt fler kommo springande dit.

Kringvandrande lekare! viskade några. Tyst, få vi

höra!

— Ädla herrar! ropade Magne än en gång med

högre röst.

När alla, som funnos på planen framför krogen,

hade samlats omkring dem, slängde Magne av sig

hatten, kröp upp på bänken med fotterna under sig,

skrynklade ihop sitt ansikte, räckte ut tungan —

och skrek:

— Ädla herrar!136

Folket började redan skratta.

— I dag ska några själar fara åt helvete, Gud

och alla helgon vare lovade! fortfor Magne på

samma sätt, det blev till en parodi på en

predikare-munks enkla förkunnelse för folket. Varför de ska

dö, vet ingen. Inte jag heller. Men de heliga

fädernas visdom övergår allt förstånd. Inför dem äro

vi alla dårar. Jag också. Och du också — och du

— och han också!

Det sista gällde Frälsgive, som tungt vilade i

flickans armar, stirrande vilt omkring sig utan att

kunna förstå någonting. Men folkhopen förstod och

brast i gapskratt.

En liten kraftig dräng klev fram i kretsen, inte

särskilt nykter han heller. Han skrek åt Magne:

— Det där är bara skoj!

— Bravo! ropade Magne förtjust och klappade

i händerna.

— Vem som helst av oss begriper, att de, som

ska brännas i dag, ha rätt.

Åhörarna började skrika öm varandra. Låt

lekaren fortsätta! ropade några. Lekaren är bra — gå

på bara!

När det åter blev tyst gjorde Magne, där han satt

hopkrupen på bänken, en ödmjuk bugning för

drängen och sade:

— Vise, höge och helige fader!

— Bravo! skreko åhörarna.

— Nej nu, djävlar! sade drängen och gick några137

steg emot Magne, men blev genast hejdad av

åhörarna. Fortsätt, lekare!

— Den klokaste av oss allihop är inte hälften så

dum som den helige fadern — där! sade Magne och

pekade på drängen.

Redan osäker, när han inte fick medhåll, svarade

drängen:

. — Jag begriper ju inte mycket, förstås, det gör

jag inte, för man har ju aldrig fått lära sig någon

bildning. Men så mycket begriper jag, att inte finns

det någon Gud, inte.

— Så mycket begriper den dummaste av oss!

skrek Magne och vindade med ögonen, men att

vatten inte alltid är vatten, det begriper han inte!

— Begriper inte jag? Nej nu, djävlar —

— Bravo! skrek Magne, och klappade i händerna,

bravo, gycklare! Du kan din konst — men du

skulle ha sagt det där med lite mer lärdom. Svära

mig nu på en sak: när lusen, som är ett så litet

djur, har sex fötter, varför har då hästen, som är

ett så stort djur, inte mer än fyra? Svara nu!

Drängen teg och såg sig hjälplöst omkring.

— Det kan han inte! Inte ens det kan du, men

vill ändå mästra den heliga kyrkans lära. Nu ska

jag säga dig: lusen kan inte springa i fyrsprång,

men det kan hästen, Gud till ära och människorna

till hjälp, och därför har hästen fyra ben. Vem

står nu som en narr, du eller jag? 13»

Magne knäppte samman händerna, himlade med

ögonen och började sjunga gällt:

— I dumhet, Herren vare lov,

du har gjort prov som mästersven.

En narr är kung i dårars hov —,

hell dig vår kung, vår bror, vår vän!

För barn och dårar Gud tillstädj e,

att de må ärva himlens glädje.

Amen.

Medan skrattet ännu skallade omkring honom,

sträckte han snabbt fram sin hatt och ropade:

— Den slant, som lekaren ska ha, sitter inte fast

i pungen! En tärpenning åt en farande hantverks-

sven!

En man i hopen tog hans hatt, lade i den en kokad

svinfot, som han fiskat upp ur lerfatet på bordet,

sträckte ut hatten och ropade under de

kring-ståendes jubel:

— Lekaren har slitit ut sina skor på vägen hit!

Skänk en slant till nya skor åt gycklaren!

Medan slantarna skramlade i hatten, hördes rop

från stigen mellan de små stugorna. Ropen

upprepades från flera håll. Kättarna komma! skreks i

hopen omkring Magne. Hatten med några slantar i

kastades på bordet, och alla, som hade lyssnat på

gycklet, sprungo därifrån för att se de livdömda.139

Frälsgive reste sig likblek upp ur flickans armar:

— Vem kommer? sade han, skakande som av

frossa.

— Kättarna, sade flickan, mår du bättre nu?

I samma ögonblick hördes trumvirvlar eka mellan

husen, skriket och skränet från folkhopen kom allt

närmare. En skara beväpnade knektar kom fram

på den öppna planen, bakom dem syntes tre män,

trasiga och förstörda, och därefter ytterligare en

skara knektar. Två av de livdömda voro unga, den

tredje var en gammal man, vars kropp var så

sönderbruten av tortyr, att de båda unga knappt

förmådde släpa honom fram. Alla tre tycktes vara

berusade eller sinnessjuka eller upprörda över

gränsen för mänsklig förmåga. En av de unga grät och

skrek högljutt, som om hans förstånd hade gått i

baklås — men den andre skrattade och såg sig vilt

omkring med rödsprängda ögon, som om han till

sin stora förtjusning aldrig hade haft något

förstånd. Den gamle blundade och ropade entonigt

med jämna mellanrum: ingen ande — ingen ande.

Frälsgive rusade upp och stödde sig vacklande

mot bordet.

— Vad ska jag göra? ropade han ångestfullt och

såg på Magne och flickan.

— Ingenting! För satan! svarade Magne och

ville trycka ner honom på bänken igen.

Men Frälsgive slet sig lös:

— Jag måste! sade han. Alla måste vi hindra 140

detta! Förstå ni inte — Bröder, bröder! ropade han

med skallande röst, så att knektar och åskådare

vände sig om och sågo på honom.

Magne svor tyst och innerligt, dar han satt. Då

såg han ett fyllt ölstop på bordet, tog det och tryckte

det i Frälsgives hand:

— Giv de livdömda en styrkedryck! viskade han

hastigt. Det är tillåtet. Men säg för satan

ingenting!

Frälsgive rätade sig upp och gick med ölstopet

så stadigt han kunde fram till de livdömda.

— Stanna! ropade han. Låt dem dricka!

Knektarna stannade. De livdömda måste hejdas,

de märkte ingenting i sin vilda yra, ville bara

fortsätta. Åskådarna gjorde plats för Frälsgive, som

gick fram till den gamle.

— Käre bröder! sade han, darrande av fasa och

smärta, käre vänner, drick i Jesu namn!

Den gamle låg halvdöd mellan sina unga

kamrater, som sågo utan att se och bara tänkte på sitt.

— Den Gud, vi alla förlita oss på, skall hjälpa

er till en salig död, bröder och vänner! fortsatte

Frälsgive. Inför den Evige äro vi alla villfarande

andar, varför måste då ni dö, medan vi andra få

leva? Vad betyda människors dåraktiga läror gent

emot den heliga tro, ni äga i edra hjärtan! Drick i 141

Jesu namn, och må drycken ge er styrka att uthärda

den förfärliga död, som väntar er till vår skam!

Utan att öppna ögonen sade gubben bara: ingen

ande — ingen ande. Den unge, som grät, började

skrika:

— Du är inte av de våra — gå din väg till

helvetet, där ska ni alla hamna, men inte vi!

Den andre unge gapskrattade och ropade i yrsel:

— Vi gå till himlen, vi! Skynda på, skynda på!

Han har inte vår lära, vi vill inte dricka hans öl!

Knektarna satte sig åter i gång, och de livdömda

släpade sig vidare. Frälsgive stod som förstenad

och såg efter dem. En av de knektar, som följde

efter, slog ölstopet ur hans hand, en annan stötte

honom för bröstet, så att han tumlade in bland

åskådarna, där fick han slag från alla håll och

knuffades bort.

— En villoande som de andra! ropade någon.

— Han skulle brännas han också, den förbannade

vederdöparen! skrek en annan.

Frälsgive vacklade tillbaka till bordet och sjönk

gråtande ner med huvudet dolt mellan sina armar.

Flickan stirrade förskräckt på Magne, och Magne

sade med rynkade ögonbryn:

—- Så gick det med den galenskapen. Hej —

Frälsgive! Hör på! Nu får du sköta dig själv! Sådana

kamrater vill jag inte ha, jag är en ärlig hantverks-142

man och vill vara i fred för både helgon och

kättare. Ge dig i väg, du, så fort du kan —

brödraskapets härbärge passar dig bäst, där kan du sova

i natt!

Långsamt reste sig Frälsgive upp. Han var

fortfarande vild i ögonen, när han tog sin ränsel på

ryggen igen.

— Vart ska jag gå? sade han.

— In i stan. Gatan rakt fram. Fråga vem du

vill efter härbärget.

— Men det är väl likadant överallt ?

— Ja, naturligtvis. Varken bättre eller sämre.

Annorlunda blir det aldrig. Vill du dricka, innan

du går?

Frälsgive skakade på huvudet. Nu först tycktes

han se Magne. Han frågade:

— Får jag inte vara hos dig längre?

— Nej, tack! Du är ju livsfarlig! Den vise

Salomo säger, att det är bättre att möta en

lejoninna, från vilken man har tagit hennes ungar, än

att möta en dåre i hans o förnuft. Gå in i staden,

du — men låt mig ge dig ett råd. Gå in genom den

ena porten och ut genom den andra! Rakt fram

bara! Se på människorna, gör det! De äro ganska

roliga! Men säg inte ett ord till dem, allra minst

om det du har förkunnat för mig. Alla förstå inte

skämt. Det skulle inte förvåna mig, om de sloge

ihjäl dig och gjorde dig till helgon. Och tro nu inte,

att jag har sagt detta för att uppmuntra dig! 143

— Nej — nej.

— Tänker du börja arbeta som profet, så byt

först namn! Kalla dig Frälsander, det låter som

grekiska och är djävligt lärt. Och akta dig för de

stora underverken! Tag det mer i smått och i

tysthet i början, så att du i värsta fall kan hjälpa opp’et

med fusk, om Gud skulle vara upptagen för

mö-mangen, så att trolleriet misslyckas! Den, som inte

har kalk, måste mura med smuts! Åtminstone i

början, gosse! Innan du blir van! Och glöm inte

att gå till flickor! Gud vare med dig — om han

trivs i sånt sällskap!

Utan att svara vände Frälsgive honom ryggen och

gick sin väg. Flickan såg efter honom länge — så

suckade hon och sade:

— Så synd, att den vackre gossen skulle vara

sådan!

— Nu får du nöja dig med mig, sade Magne.

— Jaså — är du inte också ett helgon?

— Inte så mycket, att det stör. En flicka har

sagt mig en gång, att jag kunde göra till och med

kärleken vacker.

— Vem var det?

— En flicka. Som du. Nunna hon också, för

resten.

— Tycker du om nunnor?

— Beror på. Snälla, kunniga och flitiga nunnor

tycker jag om. Kom nu!

— Usch, du ska inte säga så i fruntimmerssäll- 144

skap! sade flickan, reste sig upp och följde honom

till härbärget.

Ett vilt jubel hördes från folkmassan borta på

galgbacken. Flickan stannade i krogdörren.

— Oh! Det brinner! sade hon och grep Magne

i armen. Han stannade och såg med kalla ögon

dit bort. Strax bredvid galgen syntes en naken

eldslåga utan rök stiga rätt upp i luften.

— Det är rätt, sade Magne. Avskrädet ska man

bränna upp.

/ Frälsgive arbetade vid domkyrkobygget i furstens

stad.

Hans nye mästare byggde högaltaret, ett helt

tempel av konstrikt snidat trä med strävpelare,

kolonnetter, spetsiga valv och bågar, smala, sirliga torn,

fialer och vimperger — varenda liten bit sirad med

slingrande små blomrankor och stora, genombrutna

korsrosor. Hundratals skurna bilder av heliga män

och kvinnor befolkade detta lilla tempel, som reste

sig över ett praktfullt triptychon, vars tre stora

portaler omramades med sammanbundna knippen av

kolonner och spetsbågar. I dessa portaler skulle

sedan infattas heliga bilder i klara färger på

guldgrund.

Framför altaret uppbyggdes en rad fristående

pelare, inbördes sammanbundna med rosettverk och

förenade med altarbyggnaden genom strävbågar till

varje pelare, över vilka reste sig en rad grinande

djävulsfigurer, besegrade, fängslade onda andar,

som tvingades att tjäna Gud genom att uppbära den

mängd av vaxljus, som skulle upplysa altaret.

Mästaren var en mager man, hård och väderbiten.

Han liknade ett stycke kallhamrat järn, som av

10. — Koch, Legend.146

ingen storm kunde böjas, av ingen köld och ingen

hetta brytas. Han talade alltid sina egna ord och

tänkte alltid sina egna tankar, lånade aldrig

någonting av andra. Han gick till detta arbete likt en

man, som bestämt sig för en livslång resa. Han

ville det, han gjorde det. Ty han visste inte, vad de

lärde veta, att konst är måttfullhet och begränsning.

Det var något okuvligt och även obarmhärtigt i

hans sätt att gå rätt fram. När hans liv var slut,

skulle även hans verk vara färdigt, detta, om

ingenting annat, och det skulle vara just så som han velat

det — skulle resa sig i hela sin strålande skönhet

som ett fritt litet tempel av snidat och genombrutet

ekträ inne i det stora, himmelshöga templet av

huggen och genombruten granit.

Frälsgive bodde hos sin mästare tillsammans med

de andra svennerna, åt hos honom, sov hos honom,

arbetade tillsammans med honorm om vardagarna

och gick med honom och hans familj till mässan

varje vilodag. Efter slutad andakt gick han med

mästaren och de andra svennerna till

domkyrko-bygget, där den gångna veckans arbete granskades

och bedömdes och den nya veckans arbete bestämdes

och förklarades för var och en.

Där försökte Frälsgive en dag visa sin mästare

hur Magnes snitt med kniven såg ut i träet. Men

han kunde det inte och förstod heller inte att

förklara vad han menade med att träet såg levande ut

— mästaren avbröt honom, det där duger inte, du

har råkat ut för en charlatan eller en bönhas, som

ville lura dig, skär som vi andra, det duger. 147

Mer blev inte talat om Magne, men Frälsgive

glömde honom inte. Frälsgive kände en orolig

aning, att hos Magne fanns något, som var mer

värt än någonting hos andra människor — men

vad ? Inte var det bara hans mästersnitt med kniven,

Magne tycktes ju själv inte bry sig om sådant,

kastade bort det, liksom han kastade bort allt annat

han hade inom sig, eftersom han inte kunde nå det

där han helst ville — ja, men vad? Vad ville denne

förvildade, förkomne gamle man? Det måste vara

något över alla gränser stort, eftersom han så

likgiltigt slängde bort sådant, som andra människor

ville ge sitt liv för att äga. Så långt kunde

Frälsgive se, men mer såg han inte genom mörkret i

Magnes själ, sedan blevo hans tankar bara

formlös rök och funno inga ord. Men han kände med

en oviss ängslan, att någonting gick honom förbi,

något för hans eget liv lika viktigt, som det där

mästersnittet skulle ha varit för hans konst, om han

fått lära det — skulle han gå miste om det? Då

vore ju hans liv förlorat? Ödelagt liksom Magnes

eget. Men var Magnes ödelagt? Det såg så ut,

dock kunde man inte veta — han var i alla fall inte

slut, så mycket var säkert, det fanns alltjämt något

okuvligt starkt och levande hos honom, mitt i hans

djupa förfall; eländet och smutsen var bara något

löst på ytan, som Magne själv inte tycktes märka,

så upptagen var han av att i sina tankar syssla med

något annat och viktigare, något som tycktes

tillhöra en helt annan värld.

Frälsgive förstod, att längst inne i Magnes in-148

nersta låg något bundet, fängslat — något stort

och mäktigt — Guds ande i människans djuriska

kropp — det låg där så hjälplöst, som om en hel

värld av drömmar fallit samman över honom och

begravt honom under sin helvetestyngd — men det

levde ändå ett oböjt liv längst inne i den där ruinen.

Något som bände och bröt för att nå ut igen till

livet — det tränger sig fram till slut en gång —

och vad ska då ske?

Frälsgive såg aldrig Magne i staden.

Bland kamraterna var han tyst, talade aldrig med

dem om annat än arbetet. Han hade blivit skrämd

— tron var en makt, som plötsligt kunde bli

farligare än allt annat, och han förstod, att de små

trolldomskonster hans kamrater utförde inför Guds

altare och i hemlighet inför prästen för att smussla

till sig den gudomliga kraft, de behövde under

dagarnas möda, det var något främmande och

fientligt, som han måste gå förbi med tystnad, om inte

hans egen tro, ja, hans hela liv skulle komma i fara.

Kamraterna kallade honom genast på skämt Den

helige, och Frälsgive lät dem lugnt hållas. Det föll

honom heller inte in, att han skulle gå utanför

kyrkans bestämmelser för mänsklig levnad, de

utgjorde tillsammans den form för gudsdyrkan, som

nu en gång för alla var given bland dessa

människor; att välja något annat skulle ha varit en lika

självkär dåraktighet som att välja ett säreget språk,

olikt alla andra människors, för sina samtal med

Gud. Alla vägar föra ju till Oändligheten. 149

Snart märkte dock Frälsgive, att kamraterna inte

skämtade längre, när de kallade honom Den helige

— det blev ett spenamn, bittert och fientligt. Av

deras tal inbördes hörde han, att de kände till

uppträdet utanför Bagarfruns krog, när han hade kallat

de livdömda kättarna sina bröder och vänner. Man

trodde därför, att han tillhörde vederdöparnas

hemliga anhängare, vilka just nu ivrigt efterspanades.

Han deltog aldrig själv i tvisterna om dessa ting,

och han kunde inte förstå, varför alla människor

så ivrigt grälade om sina egna, enfaldiga ord —

trodde de verkligen på allvar, att sådant betydde

något inför den Evige och Oändlige?

Mästaren blev nu vänligare emot honom, hjälpte

honom flera gånger till rätta med arbetet och gav

honom nyttiga lärdomar. En söndagsafton, medan

de andra svennerna voro borta, blev han inkallad

i stugan. Där satt mästaren med sin hustru, en

sträng gammal kvinna med ett ansikte som järn

och järngrått hår. Där satt även deras enda barn,

en flicka vid Magnes år, hennes kinder voro bleka

och genomskinliga som vax, och hennes mörka ögon

lyste och strålade, onaturligt stora.

Gumman gav honom en vass blick, när han kom

in, och talade något om en rätt tro. Därefter läste

mästaren med djup vördnad en liten skrift, som

handlade om dopets sakrament, det hade bland

människorna kommit i en sådan vanära, att spädbarn

döptes utan att någon undervisat dem och gjort

dem till lärjungar; så kunde ju heller ingen ande

finnas i ett sådant vatten. i5o

Sedan skriften blivit läst, gjorde gumman några

prövande frågor. Frälsgive förstod, att frågorna

voro riktade till honom, men han svarade

undvikande, hela tvisten hade för honom inte den

ringaste betydelse. Man kunde lika gärna försöka

mura upp himlavalvet med sten och därvid springa

omkring och skrika i munnen på varandra, att till

detta arbete måste användas de enda riktiga

stenarna, Guds stenar, inte djävulens. Men varför

skulle vi mura oss ett valv av jordisk tyngd, som

stänger oss ute från Oändligheten? — Frälsgive

talade endast om sin egen visshet, och de andra

hörde tysta., Flickan lyssnade, som om varje ord

för henne öppnade ett nytt liv.

— Så är det! utbrast hon slutligen. Jag visste

det!

Han vände sig blygt bort — hade ju ingenting

annat sagt, än vad alla måste ha vetat bättre än han.

Men de andra visste det inte, därför sutto de

tysta och granskade i minnet vad han sagt. De

kunde inte finna något att invända, men ingenting

hade han heller sagt, som hörde samman med den

nyss upplästa skriften. Och ändå var det något, som

på ett underligt sätt grep dem — flickan satte sig

bredvid honom på bänken, tog hans hand i sin lilla

heta hand och sade:

— Du tror som vi. Men vi ha inte ditt mod.

Gumman nickade emot dem med ett vänligt leende

och mästaren sade: i5i

— Säg oss nu, gosse, har du den rätta läran?

— Jag vet inte annat, svarade Frälsgive

förundrad.

Mästaren teg. Han tänkte i sitt sinne, att den

unge visade en klok försiktighet i så vanskliga ting.

Därefter blev han flera gånger kallad in till

hemliga andaktsstunder, men nu voro alltid många

andra människor närvarande. Frälsgive måste tala

för dem, och alla hörde på med iver. Han talade

aldrig om lära eller villolära; när tvist uppstod om

sådant, teg han. Mina ord äro inte bättre än edra,

menade han, och sanningen kan inte sägas med

män-niskotunga.

Ingen av vederdöparna misstrodde honom. Han

grep dem alltför djupt med sitt allvar, och ljuset

av hans själ överstrålade dem alla, gav dem en

känsla av tillförsikt och lycka. Flickan sade till

honom:

— Du vet ju, vad vi andra endast kunna ana!

Och hon tilläde hemlighetsfullt:

— Vi förstå, vem du är.

En och annan själ sökte honom redan i

hemlighet för att få tröst och hjälp, och alla fingo frid

hos honom.

När kamraterna sågo, att mästaren ärade honom,

höllo de inne med sin fientlighet och kallade honom

inte längre ens på skämt för Den helige. Några av152

dem sökte i stället med allvar hans vänskap, och

alla tycktes vänta något märkligt av honom.

En afton i sk}"mningen mötte flickan honom i

mästarens lilla trädgård, hon hade suttit där på

bänken bredvid bikuporna och väntat. Hennes ansikte

var blekare och hennes små händer hetare än

vanligt, och hon skalv av upprörd hetsighet.

— Nu! sade hon. Nu kommer snart vår stund!

PYälsgive förstod inte. Men han fick veta, att

några av dem, som besökt de hemliga

andaktsstunderna blivit fängslade, misstänkta som

veder-döpare. Och då förstod han.

Hon höll hans händer fast i sina och viskade:

— Får jag vara hos dig, när stunden kommer?

Han såg hennes ångest och kände plötsligt samma

ångest själv. Uppfylld av ömhet och medkänsla,

nickade han stilla öch sade:

— Då ska jag vara hos dig.

Hon kysste hans händer:

— Tack! Jag är så rädd — gå inte ifrån mig!

Kom!

Hon förde honom med sig in i sommarstugan,

där hon bodde ännu, ty hösten var sen det året.

Han satte sig på klädkistan under det lilla fönstret, I53

som lyste av solnedgångens ljus. Hon sjönk ner

framför honom och gömde sitt huvud i hans knä.

— Jag är så rädd! viskade hon, darrande i hela

kroppen.

Han strök sakta hennes hår:

— Vad fruktar du?

— Döden! Döden!

Hans hand stannade mitt i smekningen och han

upprepade, bleknande:

— Döden! Du tänker på döden?

— Jag har ju inte ditt mod, svarade hon, och

jag vet, att jag snart ska dö.

— Varför — ?

— Det har jag alltid vetat.

— Är du sjuk?

— Jag vet inte — jag tror det inte. Jo, ibland,

förstås. Men inte nu. Och nu vet jag, att jag måste

dö. Gud, Gud, hjälp mig!

— Du tänker på våra vänner, som.blivit

bortförda i dag?

— Ja — även det. Jag tänker alltid på döden —

i dag har den kommit mig så nära igen. Hjälp mig!

— Fruktar du, att även vi bli bortförda?

— Ingen vet.

— Skulle vi vara kättare! utbrast han upprörd.

— De kalla det så. Men Gud vet, att det är

inte så. Och du vet det.

— Ja — men vad hjälper det, vad jag vet?

— Du kan frälsa oss! Om du säger hur det är,I54

så måste de tro dig. Alla förstå, att du vet något

— du kan frälsa oss!

— Nej! sade han förskräckt. Vad förmår jag

emot döden?

Hon log i en underlig hänryckning:

— Vi veta, att du inte kan befria oss från döden,

sade hon. Vi måste vittna med våra liv för~

sanningen. Men du kan borttaga dödens pina, och ta

våra befriade själar i din ljuva famn.

— Men flicka — vad säger du?

— Jag vet! ropade hon. Jag har sett dig, och

jag förstår vem du är! Du har makt att gå genom

lyckta dörrar, du är starkare än vatten, eld och järn.

Var mig nära i min pinas stund — å! döden blir

ljuv, om jag får lämna min ande i dina händer!

— Res dig upp! sade han. Sätt dig här hos mig!

Min lilla syster — min vän! Du får inte tala så till

mig. Vi äro alla dåliga, svaga, onda människor.

Där sutto de båda barnen bredvid varandra med

armarna lindade om varandras hals och sågo på

varandra med skälvande blickar. Solnedgångens

ljus i det lilla fönstret smälte sakta bort. Hon sade

plötsligt:

— Jag vet hur det gick för våra vänner, som

dogo på bålet.

— Vet du?

— Jag såg det. En vitklädd man, mest lik en

munk, kom till dem från himmelen, han glänste

fram som en morgonstjärna i dimman. Då kände155

de inte längre eldens pina, de jublade alla som

befriade ooh lämnade med glädje sina själar i hans

händer. Som små, små barn sutto de på hans arm,

när han åter försvann. Vet du vem han är, den vite

munken ?

— Jesus Kristus?

— Nej, han är en annan — en människa. Men

mäktigare än alla andra människor. Han är Jesu

Kristi vän och kamrat.

— Vad heter han?

•— Det törs jag inte säga. Han är som du.

— Guds son har bättre vänner, käraste barn. Men

någon vit munk känner jag inte till — såvida du

inte kallar dominikanerbröderna vita?

— Han tillhör intet sällskap på jorden. Ibland är

han klädd som en munk — ibland är han något

annat. Känner du honom inte? Jo, du —?

Frälsgive skakade på huvudet.

— Han gör så många vackra gärningar, som

inga andra heliga göra, fortfor flickan. Han lever

inte efter några regler, han är bara Guds sons

vän och kamrat. Han går till dem, som äro

olyckliga, och gör livet ljust för dem. Han går till dem,

som äro onda, och gör livet vackert för dem. De

andra heliga kunna bara bota och omvända — men

han, han gör mer, han gör oss lyckliga. Han går

till dem, som ska dö, och hjälper dem i den sista,

svåra stunden — nu vet jag, att han ska komma

till mig också. — Han ska säkert komma, lilla flicka. Vad vet

du mer om honom?

Hon log hemlighetsfullt:

— Ingenting! Men jag såg dig, när våra vänner

kommo till Paradiset.

— Mig?

— Ja. Du bjöd dem stanna och gav dem att

dricka, för att de skulle få njuta den himmelska

svalkan i bålets eld. Men de kände inte igen dig

och ville inte dricka. Jag kände igen dig.

Människorna slogo dig för Kristi skull, men du grät

för deras synder. Sedan försvann du. Jag såg dig

sedan, när du kom till far. Vet du vad jag tänkte

då?

— Nej.

— Jag vet inte, om jag törs säga det.

— Låt höra!

— Jag tänkte — nu kommer min brudgum.

— Du lilla kära flicka — förstår du, att jag

håller så mycket av dig?

Hon nickade med tårar i sina stora, strålande

ögon:

— Ja! Får jag —?

— Vad?

Hon gömde sitt ansikte för honom och viskade:

— Vara din brud? Så får jag leva hos dig och

hjälpa dig i eviga tider.157

— Käraste vän — jag skulle väl fråga dig! Vill

du bli min brud?

— Ja — ja!

— Men vet du —

— Jag vet allt! Jag har längtat efter dig i hela

mitt liv. När någon har dött, har jag alltid tänkt

på dig och undrat, om du var där då — så att

döden blev lätt. Och vet du vad jag mer har tänkt?

Jag har undrat, om den döda hade älskat, varit

riktigt lycklig någon gång, så att inte det livet varit

alldeles förspillt. Nu kan jag också dö, nu har

jag fått kärleken.

— Jag känner nu, att jag håller gränslöst mycket

av dig, sade Frälsgive allvarligt. Men du ska inte

tänka så mycket på döden. Har du alltid gjort det?

— Alltid.

— Och ständigt varit lika orolig? Lika het, när

den tanken kommit?

— Ja. Döden sliter upp min kropp, när den

kommer mig nära. Då känner jag en ångest — å! Och

så —

— Och så?

— Jag vet inte — jag känner då, att jag ville

så gärna leva. Det är väl min egen död jag

förnimmer, som snart ska komma. Men först ska jag

leva med dig nu! Och sedan vara hos dig i evighet!

— Nu får du inte tänka på döden mera, inte oroa

dig, inte känna någon ångest. Vi ska tänka på

något annat. Ska jag berätta något för dig?

-Ja! 158

— Något vackert! En saga — vänta, ska du få

höra! En konungason, en riktig konungason, med

ljusa, glada ögon, satt vid sin käras fötter i den

stora, tysta natten. Och är du en konungadotter,

visst håller du väl av mig? Inte så, att du kysser

mig, men så, att du skulle vilja —. Natten var tyst

och ljus, himlen var hög i strålande allvar, alla

ängar blommade, alla skogar sovo. Och är du en

konungadotter, sade han igen, visst håller jag av

dig — mycket — inte så, att jag kysser dig — men

så, att jag skulle vilja det gärna.

Då kände Frälsgive, att flickan lade sina händer

på hans kinder — hennes ögon lyste, hon drog

honom till sig och kysste hans mun, darrande och

snyftande. Han drog henne till sig, de blundade

så hårt, de båda barnen, men deras läppar öppnade

sig för varandra som äppelblommor. Slutligen

skildes de åt och sågo på varandra leende så som

stjärnorna le.

— Min saga! viskade gossen. Vart tog min saga

vägen ?

— Jag har den, svarade hon, skälvande av lycka.

— Nej, nej — den var ju inte färdig — men

nu ser jag den inte längre. Jo — vänta!

Hans ansikte mörknade, och han viskade

ångest-fullt:

— Nej — är det samma saga? Det var så vackert

först — men nu är natten mörk — och himlen är

svart. Djupt inne i skogen under ett träd ligger i 159

snön ett litet naket konungabarn, ensamt i mörkret

— det gråter. Det tystnar och sover i snön.

— Konungabarnet?

— Ja. Det har en liten gyllene krona på huvudet,

som lyser i mörkret. Men snön faller stilla och tät,

den ligger så hög i skogen. På vägen mötas två

människor, de gå tysta förbi varandra — nej, nej,

det kan inte vara samma saga!

— Jo visst, sade flickan, förstår du inte det?

Det var Kristusbarnet du såg, som dog för våra

synder.

— För våra synder? Inte syndar man, när man

älskar varandra? Nej, jag måste berätta en annan

saga för dig, som är bara solsken och lycka. Vänta

bara — jag måste se solskenet först! Nu ser jag

det — nu ska du få höra: det är ett tempel — i

gamla, gamla tider; sådana tempel finnas inte nu.

Vinden spelar mellan skinande vita pelare, det låter

som en djup och underbar sång. En ung kvinna

med späda lemmar går där inne i de höga, svala

tempelsalama. Hon har svept en slöja omkring sin

kropp, hon går med dansande steg och ler åt sig

själv, som om hon lyssnade till suset av sitt eget

blod. Vinden sjunger mellan pelarna i ändlösa,

långa toner — men flickan sjunger en annan sång,

och ekot gungar i de höga, tysta salarna. Nu

kommer hon ut ur templet — ser du henne, där hon

står på trappan mellan de höga pelarna —?

— Ja! Jag ser henne —

— Där utanför växa blommor i dignande massor,

där är ett solsken, vars make ingen har skådat, ett i6o

ljus, som tränger in i den mörkaste själ, en värme,

som smälter det hårdaste hjärta. Där växa buskar

med ett bottenlöst svall av grönt, och höga, susande

träd höja sina allvarsmörka kronor mot den blåa

rymden. Det sjunger i luften av solig glädje, det

lyser från tusentals små vingar av flygande kräk,

präktiga humlor och dansande sländor och fjärilar,

som fladdra likt flingor av purpur och guld. Över

allting simmar en rusande vällukt från blossande,

färgstrålande blommor och mognande frukter,

simmiga av saft. På tempeltrappan ligger en ung man.

Han har kastat av sig sina kläder, och hans nakna

kropp lyser brunbränd. Varje muskel är hård, varje

ådra full av rött, varmt blod. Han plirar mot solen,

och hans svarta ögon lysa, hans vita tänder mysa,

och håret ligger i blåsvarta ringlar ner över pannan.

Han är lat, dofterna narra honom att gäspa, hans

näsborrar vidgas, och han sträcker ut sin hand efter

frukterna, som lysa i de gröna valven av löv. Han

vänder sig om i solsteket — och då ser han henne,

flickan, som står där på trappan med sina mjuka,

späda lemmar! De skratta åt varandra, ett solljust

och lyckligt skratt. Ty de äro som barn, och de

tillhöra varandra. Han reser sig upp på armbågen

och ser på henne. Hon kommer från den svala

tystnaden i templet, livet, som brinner och brusar

emot henne, gör henne yr, hon lutar sig bakåt mot

en pelare och låter slöjan glida ner på trappan.

Så lägger hon händerna över nacken, sträcker på

hela sin unga, nakna kropp och skrattar igen av

bara lycka! Solljuset sköljer henne, värmen famnar i6i

henne, blomdoften smeker henne så, att blodet

spritter under den rodnande huden. Och hon ser

på honom. Då ropar han halvhögt hennes namn,

och hon blir röd av glädje, när hon hör honom ropa

så. När hon ser honom komma, vänder hon sig

bort för att fly, ty hon vill, att han ska springa

efter henne och ta henne. Han är lat och yr och

varm, men han ropar och springer tumlande, hon

skrattar och flyr in mellan buskarna, där hinner

han fatt henne. Det är som ett bo under några täta

grenar, och blommorna och gräset bädda en mjuk

och doftande bädd i skuggornas svalka. Där sjunka

de båda ner tillsammans med armarna redan lindade

fast om varandra. Solljuset dansar fram mellan

grenar och blad, humlorna vagga bort mellan

blommorna, sländorna dansa bort över buskarna och

fjärilarna fladdra bort som glimmande flingor av

purpur och guld. Hela Paradisets lustgård gläder

sig åt människornas vackra lek, ty ännu finns ingen

synd.

Sedan Frälsgive slutat sin saga, sutto de länge

tysta med blossande kinder och vågade inte se på

varandra. Äntligen viskade hon:

— Vad var det?

— Jag vet inte. Jag såg det så nu. Kanske var

det vår egen längtan.

— Men detta — var det inte syndafallet i

Paradiset ?

11. — Koch, Legend. IÖ2

Han skakade på huvudet och såg henne frimodigt

i ögonen:

— Lilla flicka — i detta fanns ingen synd.

Hon satt stilla en stund. Ett skimmer av sagans

solsken syntes ännu för deras ögon i det lilla

rummet, där skymningens skuggor djupnade till natt.

Genom det lilla fönstret lyste en himmelens stjärna

ner till dem.

Hon gjorde sig sakta fri från honom, reste sig

upp, liksom bedövad av alltför starka dofter — hon

sträckte ut sina armar likt en människa, som blivit

äntligen befriad. Därefter började hon helt lugnt

lösa upp sina kläder. Hon viskade:

— Vill du — så vill jag. Du har ju sagt, att jag

ska vara din brud.

Han såg på henne med vidöppna ögon, men hon

mötte leende hans blick, medan hon lade av sig

sina kläder. Slutligen reste han sig upp, tog henne

i sina armar och kysste henne:

— Tack! viskade han. Hans eminens furstbiskopen hade sammankallat

sitt konsistorium till rannsakning. Kyrkotjänarna

dukade rättvisans bord i den stora kapitelsalen och

drucko öl i en mindre kammare, medan de väntade

på de höga herrarna. Fursten hade låtit meddela,

att han skulle infinna sig för att höra saken prövas.

Ur den vida golvytans mosaikinlagda stenöken

höjde sig i salens mittlinje tre låga, grova pelare

— de voro huggna som sammanbundna knippen av

runda kolonner, var och en med ett djur av sten

i sockeln och ett djävulshuvud i kapitälet, nio i

varje pelare. Från dessa höjde sig tungt de runda

kryssvalven och sökte stöd hos de kolonner, som,

på samma sätt sammanbundna och sirade, sköto

fram ur salens båda långväggar. Mitt på de båda

kortväggarna stod ett liknande knippe kolonner, till

hälften inbyggt i muren, och på ömse sidor därom

funnos låga dörrar av järnbeslagen ek.

Valvens alla bågar voro sirade med rundstavar

och de enklaste ornament, matematiskt rätliniga

vinklar och halvcirklar bara, såg ut som krusade

veck i det tunga allvaret. I valvens slutstenar voro

änglahuvuden uthuggna, som med stora, tomma

ögon sågo ner i denna kalla värld. 164

Mellan kolonnerna i den ena långväggen

öppnade sig breda, rundbågade fönstervalv, vilkas

glasrutor gnistrade av djupa, dunkla färgers prakt. Ett

av fönstren stod öppet och lät den kyliga höstluften

strömma in. Där utanför bredde hela staden ut sig

i silvergrått dis med en mängd små brinnande

färgfläckar av trädens lövkronor, gula som giftig pest

och röda som rost och blod. Domkyrkotornen reste

sig helt nära, så lätta som om intet jordiskt

någonsin funnits i deras genomskinliga spetsverk av

smala, spjutvassa båglinjer och tyngdlöst

blommande sten.

I kapitelsalen stod ett långt bord, täckt med en

tjock, grön sammetsduk vid den andra långväggen,

där inga fönster funnos. Runt omkring bordet stodo

breda, snidade stolar, klädda med gyllenläder. Mitt

för bordets ena långsida, tätt intill väggen, stod

furstbiskopens gyllene tronstol. Vid ena kortväggen

stod en enklare tronstol för fursten och på båda

sidor därom bänkar för furstens följe.

Dörrarna öppnades och capitulares strömmade

in i små skaror under ivrigt, lågmält samtal. De

voro många denna gång. Konsistoriets andliga och

världsliga bisittare hade fått förstärkning av

universitetets professorer, vilka av furstbiskopen kallats

att närvara vid dagens kapitel.

Ingen vågade ännu sätta sig. Från den ena

gruppen till den andra gingo ivriga herrar för att

höra sig för. Man måste ju veta något, innan

rann-sakningen började. I synnerhet professorerna voro

oroliga och förbittrade. De hade inte kunnat på i65

minsta sätt förbereda sig. Det var dock för starkt

att begära ett utlåtande av universitetet utan att

ge någon som helst ledning för det begärda

omdömet. Capitulares hänvisade småleende till den

kommande rannsakningen — men det var ju en

fråga för sig! Att målet skulle läggas fram med

alla former iakttagna, tvivlade ingen på. Men man

måste veta något mera — vad menade hans eminens

själv om saken? Var det mycket farligt, det här

nya kätteriet? Ansåg hans eminens brottet

ohjälpligt och hemfallet till omedelbar bestraffning? Eller

ville hans eminens gå försiktigt fram och endast

varna? Hur skulle man kunna yttra sig, när man

inte visste, om man skulle uttala ett starkt

fördömande eller endast ett allvarligt beklagande —

en vetenskapligt bindande argumentering eller en

sträng tillrättavisning ?

Och hur i all världen har hans eminens kunnat

få kännedom om detta nya kätteri? Ingen annan

människa har ju någonsin hört talas därom. Har

någon av herrarna? Nej! Vem är denne — hur

heter han? Frälsgripi — en man, som utan vidare

tar sin frälsning, alltså! Jo jo, så enkelt kan det

se ut för somliga — å nej, min gode man, inga

sådana genvägar!

Det blev plötsligt dödstyst i salen. Hans eminens

furstbiskopen hade kommit in, klädd i sin gråa

ordensdräkt. Hans ansikte var orörligt, när han

sakta böjde sitt huvud för de församlade. Sedan

gick han fram till sin stol, där han sjönk ner utan

att vidare höra eller se någon människa omkring sig.i66

Efter en stund kravlade en utmärglad gammal

gubbe fram med grinande dödmansansikte och vita,

döda ögon. Han satte sig vid bordet mitt emot hans

eminens, som han för övrigt inte bevärdigade med

en min. Det var universitetets lärdaste man,

professor i grekiska språket. Han talade endast

grekiska, och eftersom han ensam kunde det, fanns

där ingen som förstod honom, vilket var gubbens

största glädje i livet. Ibland måste han dock

meddela sig, han sänkte sig då ner till det mer jordiska

latinet, men visade alltid öppet sitt förakt för dem,

som voro hänvisade till ett så lågt pöbelspråk. Med

människor, som inte ens kunde latin, talade han

aldrig, de voro för honom endast en samling

smutsiga djur. Sitt modersmål hade han för länge sedan

glömt.

Efter honom kommo några andra herrar fram

och satte sig vid bordet, mest capitulares. De övriga

stodo villrådiga kvar på golvet i vördsam men

tvekande väntan.

Hans eminens vände sig till en av herrarna med

en kort fråga och fick genast det svaret, att hans

furstliga nåde hade kommit, men ännu uppehölle sig

med hans excellens kanslern i de inre rummen.

— Han låter oss vänta! sade furstbiskopen otåligt

och pekade sedan på det öppna fönstret utan att

säga ett ord.

Kyrkotjänarna skyndade fram, men några

professorer voro ivrigare att tjäna och hade redan

stängt fönstret. Det blev dunkel skymning i rum- 167

met, och de höga vaxljusen på bordet tändes

långsamt, ett efter ett.

Hans eminens hade kommit hit som munk, sedan

den gamle biskopen blivit mördad. Han hade styrt

sitt stift så väl, gjort sin kyrka så rik och samlat

så mycken världslig makt i sina händer, att

nationens herrar givit honom titeln furste. Hans nåde

hade inte kunnat hindra detta, och hans excellens

kanslern glömde aldrig att i minsta småsaker visa,

vem som var rikets rätte herre.

Dörrarna öppnades slutligen, och hans nåde steg

in i kapitelsalen, följd av sina herrar. Sist kommo

några, som tillhörde betjäningen, de stannade vid

dörrarna och förblevo stående.

Hans eminens reste sig och gick fursten till mötes.

Alla andra herrar, som sutto vid bordet, reste sig.

Endast den gamle professorn i grekiska språket

blev sittande, såg sig omkring med grinande

död-mansansikte och vita, döda ögon och sade högt för

sig själv: iste gladiator! — Och sedan fnissade han

och fnittrade, tills alla åter hade satt sig, och allt

blev tyst.

Hans eminens började tala. Hans latin var en

smula knaggligt, och greken, som satt mitt emot

honom vid bordet, markerade med små gälla

gubb-skratt vartenda furstbiskopligt felsteg i den

cicero-nianska vältaligheten. Slutligen måste hans granne

ge honom en liten knuff för att få honom att

iakttaga decorum, men försiktigt, så som man petar på

ett giftigt kräldjur. Gubben sade genast högt: ista

bestiola informis —! Han blev äntligen nertystad, så att hans eminens

kunde fortsätta.

Man hade meddelat hans eminens, att

veder-döparnas fördärvliga irrläror ännu skulle fortleva

bland folket och åstadkomma mycken oro.

Kät-teriet skulle nu ha tagit former, som vore alldeles

enastående i sitt förakt för den heliga kyrkans lära.

På landsbygden hade bönder och löst folk i stora

skaror rest sig och vägrat fullgöra de pålagda

ut-gärderna till kyrkan, på flera håll hade väpnade

hopar stormat templen och skändligen förstört alla

heliga bilder.

Här råkade furstbiskopen trassla till sina latinska

ändelser alltför illa, och den gamle mitt emot, som

satt med handen bakom sitt benhårda öra, väste

genast:

— Ignominio — se! Ignominiose devastavit!

Dixit tamen fraterculus decrepitus: ignominio —

sa! Nonne hoc monstri simile est?

Han blev åter nertystad, och hans eminens

fortsatte utan att ändra en min. Den sinnesslöe och av

lärda bokstäver förgiftade gamle var skyddad genom

själva det oerhörda i de skandaler, han ständigt

åstadkom, man måste tiga och låtsas, som om

ingenting hade passerat, ty universitetet hade ännu inte

kunnat finna någon annan professor i grekiska

språket.

Vederdöparna förenade sig med bildstormarna.

Förblindade av sitt övermod, gåve de sina själar

djävlarna till pris, droge smälek över den heliga 169

kyrkan och nerkallade Guds »straffdomar över

landet. Och i staden skulle under senaste tiden från

vederdöparnas hemliga tillhåll ha spridit sig en

pest-artad andlig smitta bland det lägre folket, vilket

samlade sig allt talrikare kring en ny villoande, som

de kallade Frälsgive, varmed de torde ha velat säga,

att han vore frigiven ur kyrkans träldom. För att

undersöka detta nya kätteri, som tycktes farligare än

allt annat, hade hans eminens sammankallat

konsistoriet samt universitetets professorer, vilkas

vittbe-römda lärdom och lysande ståndaktighet vid den

heliga kyrkans tro han förlitade sig på under denna

svåra nöd. Att röra i smutsen fordrade visserligen

en stor självövervinnelse, men för de arma själars

skull, som dagligen utsattes för en sådan förförelse,

hade detta måst ske. Kanske skulle man även lyckas

återföra den stackars förvillade svärmaren till Guds

och den heliga kyrkans famn. Mannen vore kallad

till förhör och skulle inställas inför kapitlet.

Hans eminens satte sig åter. Under den

högtidliga tystnad, som uppstod efter hans tal, syntes

fursten vända sig till en man, som satt vid hans

sida — en ytterligt mager herre, sprakande livlig,

med svart hår över en väldig panna, därunder ett

litet fågelansikte med stora, gnistrande svarta ögon

och en sinnlig mun, som ständigt log med vita tänder.

Det var rikets kansler. Medan fursten ännu talade,

rätade kanslern upp sig på bänken och gjorde ett

stridslystet kast med huvudet — slängde ut sin

högra arm och pekade på en ung herre i sviten,

sade sedan med munter livlighet till fursten några170

ord och slog eftertryckligt takten till sitt tal med

det långa, smala pekfinger, han ännu höll utsträckt

i samma riktning, fastän den unge herre, han

tillkallat, stod bugande framför honom. När kanslern

slutligen upptäckte den unge herrn, gav han kort

besked, och under dödstystnad i salen gick

budbäraren fram till hans eminens furstbiskopen.

Där blev ett ögonblicks viskande samtal — hans

eminens böjde samtyckande sitt huvud — vände

sig sedan med ett utseende av from överraskning

rätt emot den unge budbäraren och svarade, att nej,

visst inte, personen var alls inte fängslad, sådant

tillhörde ju området för den världsliga

jurisdiktionen — de kyrkliga myndigheterna hade endast

låtit hämta personen, emedan det tillhörde den

kyrkliga j urisdiktionen att undersöka saken.

Med detta besked återvände budbäraren.

Kanslern talade ett ögonblick med armar, ben och hela

kroppen, men hans furstliga nåde satt stilla och lät

sig nöja.

Hans eminens lät ett meddelande gå runt bordet.

Hans furstliga nåde hade begärt, att

förhandlingarna skulle föras på landets språk, emedan hans

furstliga nåde tyvärr hade svårt att följa det

latinska tungomålet. Den gamle greken sköt sin stol

långt bort från bordet, vände sig rakt emot fursten

med sitt grinande dödmansansikte och sina vita,

döda ögon. Gapskrattade. Vände sig om och drog

stolen tillbaka till bordet igen, där han sjönk ihop

och tuggade slött sitt eget gift med tandlösa käkar. i7i

Slutligen knackade hans eminens lätt i bordet med

en liten hammare av svarvat elfenben och sade högt,

liksom försjunken i andra tankar:

— Disputandum est.

Men han rättade sig genast med en artig böjning

på huvudet mot hans nåde:

— Disputationen börjar!

Vid sidan av hans eminens satt en ung man, så

tunn, som om han vore gjord av bara papper, men

med ett långt och smalt, ganska vackert och

allvarligt ansikte, även det av papper, och med ett

långt, mjukt hår — han var mycket älskad av

kvinnor för sitt hår och sina ädla tänkesätt. Han

började genast läsa i sina papper med lågmäld

stämma:

Vid verkställda förhandsundersökningar hade

kommit i dagen, att den så kallade Frälsgive vore en

ung bildskäraresven, som under en tid haft arbete

vid domkyrkobygget. Från detta arbete hade han

nu blivit avskedad av sin mästare och hade under

den senaste tiden bott på brödraskapets härbärge i

staden. Sagde mästare hade vägrat att uppgiva

orsaken, varför han avskedat den så kallade

Frälsgive, men hade förklarat, att detta avsked ingenting

hade med bildskäraresvennens religiösa villoläror

att göra, vilka mästaren skulle ha sagt sig alls icke

känna till. På andra håll hade emellertid inhämtats,

att Frälsgive skulle förneka alla slags trosläror, av

vilket slag de vara månde. Därav skulle således 172

framgå, att han ansåge den heliga kyrkans lära vara

på alla punkter falsk.

Sedan den unge pappersmannen slutat, gick en

susning av häpnad och förskräckelse runt det gröna

bordet. Hans furstliga nåde satt orörlig. Kanslern

vid hans sida lutade sig road mot väggen, sträckte

ut benen framför sig och lade armarna i kors över

bröstet, beredd att höra en underhållande dårskap.

Några unga herrar i följet skrattade.

En dörr öppnades mitt emot hovets herrar, och

Frälsgive kom ensam in. Han såg sig förvånad

omkring. Gick tveksamt fram mitt i salen, hälsade

först åt det gröna bordet, sedan åt fursten, som

han inte kände igen. Han var inte fängslad, men

i dörren, som ställdes öppen bakom honom, syntes

några beväpnade knektar av biskopens folk.

Genast sprang kanslern upp, ivrig och

stridslysten — en ung herre sändes fram till hans

eminens igen. Och hans eminens var alltjämt lika

fromt överraskad och sade, att nej, visst inte,

personen är alls inte fängslad, vi ha endast låtit hämta

honom.

Utan att avvakta svaret hade kanslern redan låtit

öppna dörrarna bakom hans furstliga nåde. Båda

dörrarna fylldes med beväpnade knektar av furstens

folk. Genast lät hans eminens en kyrkotjänare gå

med bud, biskopsgårdens knektar drogo sig tillbaka,

dörren stängdes. Slottsknektarna drogo sig tillbaka,

dörrarna stängdes. Och den unge pappersmannen

vid sidan av hans eminens reste sig med ädel

värdighet, gick fram till hans furstliga nåde, de klara173

ögonen i pappersansiktet lyste av ädla tänkesätt,

och han framförde från hans eminens en förbindlig

försäkran, att hans eminens låtit personen hämtas

av knektar endast för att skydda personen från

överfall av gatans folk. Hans nåde vinkade tyst

bort den kyrklige budbäraren, kanslern skrattade

kort, och pappersmannen gick åter med ädel

värdighet tillbaka till sin plats vid det gröna bordet.

Hans eminens började förhöret:

— Är du den, som kallas Frälsgive?

— Ja, svarade gossen.

— Varför kallas du Frälsgive?

— Min mor gav mig det namnet, när jag föddes.

— Är Frälsgive ditt dopnamn?

— Ja.

— Menas därmed, att du är frigiven ur kyrkans

träldom? *

— Det har jag aldrig hört, sade Frälsgive

förundrad. Man har sagt mig, att min mor var en

from kvinna. Jag har alltid levat bland människor,

som vördat den heliga kyrkans lära. Ingen, som

älskar Gud, kan väl mena, att kyrkan är ett fängelse ?

— Från vilken träldom är du frigiven?

— Jag har aldrig fått veta vad min mor menat.

Men hon har inte fått rätt. Jag är en syndig

människa, bunden i träldom under stoftet.

Det blev tyst ett ögonblick, medan biskopen

tänkte sig om. Sedan fortsatte han:

— Du är hantverkssven ?

— Bildskärare. 174

— Har du dina papper?

-Ja.

Frälsgive gav en kyrkotjänare sina papper, som

överlämnades till hans eminens. Allting var i god

ordning. På passet kallades han Frälsgive, på brevet,

som, visade, att han var utlärd som bildskärare,

stod samma namn, och de orlov, han fått av sina

mästare, voro goda; även där kallades han

Frälsgive.

— Du har arbetat vid domkyrkobygget ?

-Ja.

— Din mästare har givit dig avsked, men det

orlov han givit dig är gott — varför avskedade han

dig?

Då steg en blygselns rodnad upp i Frälsgives

ansikte, och han teg.

— Svara! sade hans eminens skarpt. Mästerman

kan annars lära dig tala!

Frälsgive böjde tigande sitt huvud. Hans

eminens tog häftigt till sig ett papper, som låg på

bordet, ögnade igenom det och sade sedan:

— Du förnekar alla slags trosläror, av vilket slag

de vara månde?

— Nej, jag förnekar dem inte — jag menar bara,

att jag behöver dem inte.

Åter igen gick ett sus av häpnad och förskräckelse

runt det gröna bordet, åter igen log kanslern road, i7S

åter igen skrattade de unga männen i furstens följe.

Men hans nåde satt orörlig och lyssnade.

— Du menar då, fortfor hans eminens, att du

icke heller behöver den heliga kyrkans lära?

— Jag iakttar allt, vad den heliga kyrkan fordrar.

— Men du behöver det inte?

— Gud finns överallt. Jag kan söka honom i

mitt eget hjärta.

— Gud bor alltså i dig?

— Han bor i min själ. Det bästa inom mig, det

oförgängliga, är ett återsken av hans ljus.

— Det är därför den heliga kyrkans lära är

obehövlig för dig?

— Alla läror äro obehövliga. Gud lever ju,

antingen vi tro det eller inte. Hans ande lever inom

oss alla, så sant vi själva leva, det har intet med

vår vilja eller vår tro att göra. Detta att vi leva —

att vi andas, röra oss, tänka och tala — att vi vilja

det sanna, det goda, det vackra — det är Gud inom

oss, det kommer från den Oändlige, vars ande

uppfyller all världen och ger åt allt sitt liv.

— Är detta din lära?

— Min lära? Jag har ingen lära!

— Är du beredd att återkalla denna villfarelse

och erkänna, att den heliga kyrkans lära är den

enda rätta läran?

— Det vore ju inte sant! utbrast Frälsgive. Den

heliga kyrkans lära är ju bara ord — hur skulle

människotungans lallande läten kunna uttrycka det

Oändliga? Vi kunna endast känna inom oss en

helig visshet, att vi leva av hans ande.176

— Är detta allt, vad du behöver veta om Gud?

-Ja.

— Och synden? Försoningen? Din själs

frälsning?

Frälsgive teg en stund, och ångesten ropade inom

honom. Slutligen sade han:

— Varje människa är sin egen frälsare.

— Även du?

-Ja.

— Är du även andra människors frälsare?

— Jag önskar, jag kunde vara det.

— Du vägrar att återkalla detta?

— Ja! Detta är det enda, vi kunna veta och

förstå!

— Du vägrar erkänna, att den heliga kyrkans

lära är den enda rätta, oss given av Gud själv till

vår frälsning?

— Ja!

— Du föraktar alltså vittnesbörden i den heliga

skrift ?

— Jag föraktar inte den heliga skrift. Den är

skriven av människor, som därvid gjort det bästa

de kunnat. Men de voro onda som vi, syndiga som

vi, okunniga som vi. Det enda, som i livets jämmer

gav dem visshet, att Gud leder oss den rätta vägen

genom dödsskuggans dal, det var detsamma bleka

återsken av Guds ande i deras själar, som vi äga i

våra.

— Även detta är din lära?

— Jag vet, att det är så.177

— Även detta vägrar du att återkalla?

— Ja! Gud hjälpe mig — detta kan jag inte

återkalla! utropade Frälsgive i ångest.

Hans eminens knackade i bordet med sin lilla

hammare av elfenben och vinkade häftigt, att

Frälsgive skulle bortföras. Dörren öppnades, några

knektar från biskopsgården ämnade komma in i

salen, men en ung man av furstens svit kom, fram

till Frälsgive, tog honom vänligt i armen och förde

honom bort till furstens tjänare, som stodo vid

dörrarna. Ögonblickligen drogo sig knektarna

tillbaka, dörren stängdes. Hans eminens sade med en

liten darrning av förbittring i rösten:

— Disputandum est!

Denna gång brydde han sig inte om att rätta sig.

Frälsgive såg sig förvirrad om i salen, där han

stod nere vid dörren. Mellan vaxljusen, som

brunno med raka, guldröda små lågor, såg han de

lärda männens ansikten, de hårdaste och mest

obarmhärtiga han någonsin sett — den självkära

lärdomens gift hade vanställt dem alla och

fullständigt bränt bort ur dem alla mänskliga känslor.

Först nu tycktes han förstå, vart han blivit förd,

och i vilken fara han befann sig. Han bleknade och

hade all möda att hålla sig upprätt, så darrade han.

Just då fick han se Magne. Den gamle vaganten

stod bland furstens tjänare och såg på honom med

kalla ögon. Inte en min ändrades i hans stenhårda

12. — Koch, Legend. 178

ansikte. Frälsgive anade i ett enda ögonblick allt,

som hade hänt, och såg döden framför sig.

Oro hade uppstått bland hovets herrar. Några av

dem öppnade ett fönster på glänt, de trängdes

däromkring för att se ut — skrik och rop av många

människor hördes där nere. Kanslern sprang upp,

gick fram till fönstret och såg ut — kom därefter

tillbaka och meddelade hans furstliga nåde

halvhögt viskande den obehagliga nyheten — gatan var

full av förvildade människor, som skreko, att de

ville ha Frälsgive frigiven.

Vid det gröna bordet fördes en kort och tyst

rådplägning rörande några formaliteter. Disputationen

hade ännu inte kommit i gång. Själva saken var

ju alldeles klar, resultatet var naturligtvis på

förhand givet, rannsakningen avsåg endast att förläna

åtgärderna ett sken av allvarlig överläggning —

man kallar dock inte en människa inför

consisto-rium majus för att disputera med honom. Men hur

klar saken än låg efter det korta förhöret, insåg

dock var och en, att nu började det verkliga allvaret

och de största svårigheterna, i synnerhet för herrar

professorer.

För var och en av dem gällde det ju att i sina

uttalanden dra till sig de mäktiges uppmärksamhet.

Villoläran måste självklart fördömas, men detta

fördömande skulle motiveras med största möjliga

skarpsinne, lärdom och rättrohet. En av

professorerna hade en gång givit ut en skrift om Guds

nåd såsom framkallande orsak till människans tro,

den skriften måste han nödvändigtvis påminna om179

nu — och han satt tyst och övertänkte ivrigt, hur

han skulle svarva ihop sitt tal för att kunna få

tillfälle att nämna sin skrift. En annan var sysselsatt

med att skriva en bok om vad det är i människans

väsen, som gör, att hon, ehuru av naturen syndig,

kan mottaga Guds nåd och därigenom undfå den

rätta tron. Även han hade samma bekymmer att

få en lämplig anledning att påminna om sig själv

och sitt arbete. En annan sökte ett prebende och

samlade därför nu i all hast ihop i sitt minne sådant

vetande, som en man måste visa, när han söker ett

prebende. En annan var misstänkt för irrlärighet,

det gällde nu för honom att på bästa sätt rentvå

sig från sådana misstankar. Och en annan ville

lägga ut en snara för sin närvarande fiende, för att

få honom nedsatt inför hans eminens och hans

furstliga nåde — ett hårt arbete väntade dem alla.

Vid bordets nedersta kortända satt en liten kraftig

och köttig man med fyrkantigt ansikte under en

svart sammet sbarett. Han drog undan den gröna

duken framför sin plats och skrev med krita några

ord på bordet, lutade sig sedan självkärt tillbaka i

stolen, hånlog med sin epileptiskt framskjutna

underkäke och såg sig övermodigt omkring med

sina små svarta, sataniska ögon — han var

professor i bibellära, klar till batalj. Han hade

upptäckt ett ställe i Romarebrevet, som hittills hade

blivit illa kommenterat, det tänkte han dra fram

nu för att visa upp sin enastående bibelkunskap

— på ett eller annat sätt kunde man alltid ställa

det i samband med föreliggande ärende.i8o

Den unge pappersmannen, som med sitt långa,

allvarliga ansikte och sina ädla tänkesätt satt vid

sidan av hans eminens, var också klar till batalj.

Han hade för åtskilliga år sedan gjort sig skyldig

till en del små invändningar mot den heliga kyrkans

lära, kloka, ädla invändningar, som gjort honom

uppmärksammad, ett oskyldigt kätteri, som en

begåvad teolog aldrig försummar att skaffa sig för

att sedan kunna begära så mycket mer för sin rätta

övertygelse.

Med en vacker blick av ädelt allvar såg han på

furstbiskopen och började med att be om

överseende för att han i denna sorgliga sak inte använde

sig av det språk, som kyrkans värdighet kunde ha

fordrat. Förhöret hade till fullo styrkt, att

anklagelsen mot den så kallade Frälsgive hade varit

berättigad. Det kunde inte falla någon in att åsamka

den heliga kyrkan löje genom att hävda dess

orubbligt fasta lärosatser gent emot en förvillad och

okunnig svärmare, vars meningslösa pladder endast

behövde höras, för att det genast skulle fördöma

sig själv. Men det vore också tydligt, att det arma,

vilseförda folket fäste någon tilltro till svärmaren,

man kunde ju ända hit höra dem skrika efter honom.

Det vore då lämpligast att öppet framhålla de

moraliska bristerna, det lastbara och vanhedrande i

den så kallade Frälsgives levnad. Därmed skulle

förtroendet för honom rubbas bland folket, och han

skulle av de sina utlämnas till rättvist straff.

Därför ansåge han nödvändigt, att konsistorium

riktade sin uppmärksamhet, inte på de meningslösai8i

irrlärorna, som ju saknade varje spår av logiskt

sammanhang, men på det faktum, att personen skulle

ha blivit utan angiven orsak avskedad av sin

mästare. Varför hade personen blivit avskedad — till

vilken vanhedrande handling hade han gjort sig

skyldig? Konsistoriet måste först av allt försöka få

ett svar på den frågan, och i nödfall torde pinligt

förhör böra anbefallas för sanningens utredande.

Det var en grann stöt. Hela konsistoriet insåg

genast, att där hade den rätta formeln blivit

funnen. En tro utan varje lära måste tydligen visa

sin kraft och sin höghet i människans levnad. Funnes

där några avgörande brister, vore ju tron värdelös.

Ingen tvivlade på, att sådana brister skulle finnas.

Men om det framlagda förslaget följdes, skulle ju

all deras lärdom vara obehövlig — tillfället att dra

uppmärksamheten till sig skulle gå förlorat! Och

den unge pappersmannen skulle ensam inhösta

segern och segerns frukter!

En liten obetydlig man reste sig, han var bara

professor i fysik och logik, och sade, att

frälsia-nismen vore en irrlära, som måste fördömas såsom

stridande mot den heliga kyrkans lära. Ett sorl av

instämmanden gick runt bordet. Den lille

obetydlige mannen log förtjust, nu hade han äntligen sitt

tillfälle att vittna om rätt tro, fast han bara var

professor i fysik och logik.

— En jude av Isaskars släkt hette Simeon, sade

han med plötsligt stark stämma, och hans hustru

hette Ciboria. En natt efter deras samlag fick Cibo- 182

ria en förfärande drömsyn, och hon sade sin man,

att hon var havande och det med ett barn, som

månde varda förbannat och alla judar till

undergång. Barnet blev sedan Judas Iskariot — sin

fosterbroders mördare — Pilati vän — sin faders

dråpare — sin moders bolare — och Jesu Kristi

förrädare. Ty Jesus hade gjort stor nåd med honom

och satt honom bland de tolv till domare över

världen, men han bröt mot den nåd han undfått —

till varnagel för alla, som bryta skriftermål *—

Nu märkte den obetydlige mannen, att hans

eminens såg uttråkad ut. Han skyndade sig därför att

avsluta utan minsta sammanhang:

— Därför yrkar jag, att den irrlära, som har

framlagts här i dag, och som jag tillåtit mig

beteckna såsom frälsianism, måtte enhälligt fördömas

av consistorium majus.

De andra herrarna skrattade öppet åt den

misslyckade motiveringen — att komma med en ramsa

ur den gamla legenden om Judas Iskariot, som

varje barn kunde utantill, var den lärdom, som

passade en professor i fysik och logik.

En annan reste sig upp och sade något verkligt

lärt. Det lät som om han sagt:

— Qwertyu iopas dfghjld Zxcv bnm —

En annan av professorerna avbröt honom genast,

skrikande gällt:

— Mnbvcxz lkjhgf Dsapo iu ytrewq!

Men den grekiske professorn lutade sig fram 183

över bordet, tuggade fradga av bokstäver och skrek

ännu gällare:

— yjösQ rvlott aad£yx ExX firjo —

Alla tego och sågo på honom, fulla av vördnad.

Då lät professorn i bibelkunskap höra ett kort

hånskratt ur sin epileptiska mun, slog med flata handen

på bordet framför sig och läste högt vad han nyss

skrivit:

— Xpqrst pfdthtrq roofbdc. Vid detta fasthåller

jag, om också alla okunniga åsnor här inne

förvandlas till djävlar, ja, om här funnes lika många

djävlar som tegelstenar i staden! Det står skrivet:

xpqrst pfdthtrq roofbdc!

Den grekiske professorn förvred sitt gamla

död-mansansikte till ett vidrigare grin än vanligt, vände

sina vita, döda ögon mot den nye fienden och skrek:

— Tyco [ivfivö Edc anoiv tqsvx!

Men professorn i bibellära sköt sin svarta

sam-metsbarett tillbaka i nacken och lutade sin köttiga

kropp fram över bordet, en satanisk eld sprutade

fram ur hans små stickande svarta ögon, när han

rasande fy rade av den ena grova salvan efter den

andra:

— Mnbvcxzlkjhgf dsapoiuytrewq!

— £?/

— Qwertyniopasdfghijklzxcvbum! 184

Greken sköt stolen från bordet, reste sig,

stampade i golvet och öppnade sin tandlösa gubbmun

för att skrika — då knackade hans eminens tyst i

bordet med sin lilla hammare av elfenben:

— Man kan sjunga samtidigt, men inte tala! sade

han med en vass blick mot den gamle professorn i

grekiska språket. #

Gubben blev stående mållös av häpen förbittring

— han famlade med blåvita dödmanshänder

omkring sig, som om han ville strypa någon — eller

utdela välsignelsen. Han fann ett papper på bordet

och famlade sedan i luften efter en penna. En

granne stack i hans benhårda nypa en doppad

fjäderpenna, och gubben skrev, darrande av ilska,

på papperet det enda lilla ordet: Mors. — Kastade

pennan och sin röstsedel bort till den unge

pappersmannen och väste emot hans eminens:

— Votum meum dixi — hsec te vox non perculit?

Han stultade bort till dörren alltjämt skrikande:

— Vado! Vado! Exit oocpoc! Disputeant asini

dementes!

Hans furstliga nåde åsåg med mörka blickar

uppträdet, men kanslern såg bara road ut, och de

unga herrarna av hovet skrattade högt. Frälsgive

tänkte ingen på vidare, han var ju endast

slaktkreaturet, som lämnade sitt kött till festen, men

som för övrigt inte hade den ringaste betydelse.

Magne gick fram till en av de skrattande unga i85

herrarna och viskade till honom några ord — den

unge herrn blev häpen och såg nyfiket på Magne.

Vände sig därefter till kanslern, som överraskad

mönstrade den gamle vaganten vid dörren. Fursten

lät kanslern säga sig, vad Magne framfört,

övervägde en stund och gjorde därefter en rörelse med

handen bortåt det gröna bordet. Ett bud gick åter

dit — hans eminens hörde uppmärksamt vad budet

framförde, böjde därefter samtyckande sitt huvud

och knackade åter i bordet:

— Ett vittne rörande Frälsgives avsked har

anmält sig. Var är han?

Magne gick fram till bordet.

— Vem är du? frågade hans eminens.

— Lekare i hans furstliga nådes tjänst.

— Kan en lekare tala sanning? sade hans

eminens föraktfullt. Du är inte vittnesgill.

— Det tillhör ers eminens att bedöma värdet av

de upplysningar jag kan ge.

— Vad inbillar du dig veta i denna sak?

— Vad Frälsgives alla arbetskamrater länge

vetat. Att han övat otukt med sin mästares dotter.

Frälsgive sprang fram i salen:

— Det är inte sant! Hur vågar du tala om otukt ?

Magne fortsatte utan att se åt gossen:

— Mästaren ville inte blotta sin dotters skam.

Därför har han tegat med detta. Men om han och i86

alla hans svenner kallas till förhör, kommer

sanningen i dagen.

Hans eminens vände sig till Frälsgive, som

blossande röd och skälvande av ångest stod vid Magnes

sida framför bordet.

— Du har hört vad lekaren sagt?

— Ja.

— Är det sant?

— Nej — nej —

— Ljug inte!

— Vi — älskade varandra!

— Har du begärt henne av hennes far?

— Nej.

— Har du haft samlag med henne?

Frälsgive teg.

— Svara!

— Ja.

Hans eminens slog hammaren i bordet med en

skarp smäll. Vände sig till den unge

pappers-mannen med de ädla tänkesätten, som satt vid hans

sida:

— Ni hade rätt, domine!

Magne gick lugnt tillbaka till sin plats bland

betjäningen. Frälsgive följde honom, nedböjd och

förtvivlad. Mellan de stilla, brinnande vaxljusen

stirrade de stenhårda människoansiktena efter

honom med hån, med nyfikenhet och förakt. i87

Hans furstliga nåde och hans excellens kanslern

reste sig, de unga herrarna vid hovet reste sig, alla,

som sutto vid det gröna bordet, reste sig. Dörrarna

öppnades. Hans furstliga nåde gick ut med sitt

följe. En av de unga herrarna tog Frälsgive i armen

och ledde honom vänligt med sig bort. Innan

dörren stängdes bakom Frälsgive, hörde han

furstbiskopen säga med lättad röst, likt en som äntligen

får tala fritt sitt hjärtas språk:

— Disputandum est!

I en liten kammare satt fursten tigande vid det

halvöppna fönstret och hörde på skränet från gatans

folk, som samlat sig för att kräva Frälsgive

frigiven.

Vid ett litet bord satt kanslern med fjäderpennan

Iyftad som till hugg, medan han tyst ögnade igenom

ett papper han hade skrivit. Han kastade pennan,

slängde ifrån sig papperet — och brast i gapskratt.

— Ers furstliga nåde — ska världen aldrig bli

fri från dårar?

— Är det dem där nere du menar? frågade

fursten, mörk i blicken.

Kanslern rusade upp, och hans vackra, mörka

ögon strålade av en överlägsen andes klara

munterhet.

— Nej, nej, ers nåde! Människorna där nere

förstår jag väl, de ha rätt! De vilja komma ifrån i88

kyrkans pålagor, därför behöva de en profet sådan

som denne Frälsgive. Ingen enda av dem har

naturligtvis begripit ett ljud av vad han sagt dem —

inte mer än att, om ingen kyrka behövs, så behövs

heller inga skatter till kyrkan.

— Har du förstått mer?

— Mer? Min Gud, den här så kallade

frälsia-nismen — det är ju vad jag själv och alla förnuftiga

människor alltid ha trott. Fast vi ha vett att tiga,

för att inte galenskapen ska bli alltför formlös. I

och för sig finns det ju ingenting märkligt i det här

kätteriet — men de politiska konsekvenserna av

sådana sanningar äro betänkliga och måste stoppas.

Och därför —!

Han log ett cyniskt leende och gjorde med handen

en rörelse över sin nacke, liksom fällde han ett

huvud med bila.

— Jag gör det inte, sade fursten. Vad har

Frälsgive gjort för att han skulle dö?

— Vad har den så kallade Frälsgive gjort för att

han skulle få leva, ers nåde?

Fursten reste sig, full av ovilja.

— Och du själv, käre kansler, vad har du gjort

för att få leva?

— Ers furstliga nåde har fullständigt rätt,

svarade kanslern. Jag ska ju också dö — när min tid

kommer.189

Fursten vände sig otåligt bort — satte sig åter.

Kanslern fortsatte obesvärat i den ton av allvarligt

gäckeri, han använde för statsaffärer:

— Sakens gång blir nu följande: konsistoriet

fördömer med många lärda ord frälsianismen såsom

dödssynd. Protokoll insändes till ers furstliga nådes

kansli med begäran, att syndaren måtte bli fängslad.

Det beviljas. Han ställes inför världslig domstol.

Protokoll från konsistoriets kapitel inlämnas jämte

sakkunnigt utlåtande från consistorium majus

rörande frälsianismen. Syndaren har att erkänna.

Han vägrar återkalla sin lära — han dömes. Folket

gör upplopp, och vi ha en helvetes historia på halsen

igen. Vederdöpare och bildstormare ge oss redan

tillräckligt att tänka på.

— Ja, svarade fursten bekymrad. Du har rätt.

Vad ska jag göra?

— Fånga räven i saxen! Med frälsianismen som

lockbete. Han är inför konsistoriet överbevisad

kättare. Folket betraktar honom som sin frälsare.

Vi dela inte konsistoriets mening — inte heller

folkets. Då döma vi honom fredlös, så att vem som

gitter må skipa rättvisa.

— Låt bli det där, kansler!

Kanslern ställde fönstret vidöppet.

— Ers furstliga nåde hör oron där nere! sade

han allvarligt. Frälsgive måste oskadliggöras!

Och med en tjuvpojksglimt i ögonen tilläde han:190

— Men inte av oss! Folket är ett farligt djur,

när det blir retat!

— Ack, detta själatummel, som gör allt så bittert!

sade fursten. Vad hjälper det att vilja rätt? Vad

hjälper det att veta det rätta? Orätten måste ske,

den är starkare än vi. Unga sinnen, som piskas

trasiga och skrattas bort från allt förstånd — inte

ens där får jag hjälpa. Gör dina hårda domar

mildare, käre kansler, det anstår inte en furste att slå

med hårdare hand, än nöden kräver.

— Jag är inte filosof, ers nåde. Inte heller

rätts-lärd eller teolog eller poet. Jag har den äran att

vara ens nådes tjänare i statsaffärer. Och politik äi*

en enkel och simpel historia, hör uteslutande jorden

till och är därför ganska smutsig.

— Du har vid några tillfällen i mitt liv varit

vänlig nog att meddela mig detta.

— Här kräver nu rikets nöd, att vi lämna

filosofien åt filosoferna, juridiken åt juristerna och

poesien åt poeterna. Samt att Frälsgive förklaras

i akt — med en motivering, som vänder folkets

vrede emot hans eminens biskopen.

Fursten satt oviss.

— Är du säker? sade han.

— Orubbligt.

— Vad har du skrivit?

—• Se här! sade kanslern, dansade fram över

golvet och högg papperet. Här står nu, att

consi-storium majus har förklarat gossen saker till

dödssynd, och att hans eminens begär av den världsligai9i

makten Frälsgives straffande. Ers furstliga nåde

saknar befogenhet att döma i andliga ting —

märk väl!

Fursten nickade tyst.

— Och vill därför heller inte gå fram med svärd

mot vilseförda själar, som skola övertygas, ej

tvingas.

— Det är rätt.

— Vidare: lagen måste ha sin gång. Och lagen,

som inte vi men våra fäder stiftat, säger, att en

överbevisad kättare, bannlyst av kyrkan, skall

dömas fredlös och hans gods konfiskeras. Därmed

sker icke Frälsgive någon orätt. Gods äger han

inte. Och hans liv står under folkets beskydd —

må de troende försvara sin profet mot biskopen.

Men om hans eminens inbillar sig, att vi ämna reta

upp folket mot oss med en ny dödsdom — så bedrar

han sig.

Han slog sina långa, smala fingrar ivrigt på

papperet och sade:

— Detta är odisputabelt problemets finaste

lösning, ers nåde!

Fursten sträckte ut sin hand och sade kort:

— Pennan!

Han fick pennan. Han skrev.

— Människorna kallade honom den onde, ty de 192

voro själva så goda! sade han och lämnade papperet

tillbaka.

— Nu ha vi hans eminens i saxen! utbrast

kanslern förtjust. Ers nådes folk ska inte röra gossen.

Hans eminens får själv släppa skinnet till. Folket

kommer att göra livet surt för den, som kröker

ett hår på deras profet!

Fursten satt tyst en stund. Sedan sade han:

— Sänd in den nye lekaren till mig!

Kanslern tvärstannade och strök sig över pannan:

— Ja — den! Vet ni vem han är?

— Jag vet — det är Magne, som döljer sig i

lekarens kläder. Och medan jag minns det — ett

nytt pass ska utfärdas åt honom med hans rätta

namn, dessutom full lejd för allt vad han hittills

gjort oss emot.

, — Är detta välbetänkt ?

— Fördenskull är konungen till, att han ska

styra allt, jämväl sin egen vrede, och icke vreden

konungen. Vi ha gjort honom orätt en gång. Därav

uppstod mycket ont. Det måste göras rätt igen. Jag

har sett noga på honom under dessa dagar. Han

är en slät lekare. Men vet du vad han är, min käre

kansler ?

— Bildskärare. Hade arbete där borta i

Jungfruberga stad.

— Ja, det var då. Nej, han är ingen hantverkare, 193

han är konstnär. Du ska få se — jag ska beställa

ett arbete av honom, som kan passa en sådan man.

Kanslern strök sig eftersinnande över hakan.

— Ers furstliga nåde vet väl även, att han är

den, som låtit angiva Frälsgive hos hans eminens?

Fursten mörknade och knöt sin hand:

— Nej, det visste jag inte! Vad hade Frälsgive

gjort honom ?

— Vem vet? Ett kroggräl har väl varit

tillräckligt.

Fursten reste sig trött:

— Affären Frälsgive är utagerad. Affären Magne

återstår. Och den tillhör inte ditt kansli, den tillhör

mig personligen. Vad Magne än må ha förbrutit

hittills — han ska ha full lejd. Vi ha gjort honom

orätt. Nu ska vi pröva honom.

13. — Ko c h, Legend. Vid domkyrkan låg allt byggnadsarbete nere.

Furstbiskopen hade befallt, att den tills vidare skulle

hållas stängd.

Där ute var den kyliga höstdagen strålande ljus,

men där inne under de svindlande höga valven

rådde ett evigt skymningsdunkel. I sidoskeppen

voro några mindre altaren oberörda av

ombyggnaden. Där brunno framför helgonbilderna bleka

lampor och vaxljus, de liknade små, små levande

själar, övergivna åt en hopplös ensamhet i

skuggornas värld.

Tvärs genom kyrkan gick ett högt plank, som

dolde korsgången, koret och högaltaret, där arbetet

ännu inte var färdigt.

— Tror ni, att det någonsin blir färdigt?

frågade en ung herre från hovet, han promenerade

omkring med Magne i den högtidligt ekande tystnaden.

— Kan inte säga’t, svarade Magne. Har aldrig

sett något sådant företag någonsin bli helt färdigt.

De efterkommande ska väl ha något att göra de

också — alldeles som vi få arbeta vidare här på

våra fäders verk. En vacker dag komma nya

funderingar om Gud — och så måste något ändras här

inne, byggas ut, byggas högre. 195

— Templet växer, menar ni? Och når en gång

upp till himlen, när människorna blivit färdiga med

sin dröm om Gud?

Magne log:

— Tornet i Babel lär ha varit illa konstruerat,

sade han. Det rasade visst en vacker dag. Men

konsten att bygga har numera nått en högst

betydande utveckling.

Några knektar från biskopsgården, som sutto

strax innanför de stängda dörrarna i huvudportalen,

slamrade med vapnen och skrattade bullrande åt

varandra.

Den unge herrn från hovet stannade nyfiken

utanför ett mörkt och dystert sidoaltare.

— Vad är detta? frågade han.

— Känner inte gubben, svarade Magne och kisade

på det heliga belätet. Ser för ryslig ut. Det äi

den äldsta delen av kyrkan.

— Ni förstår sådant? Hans furstliga nåde vil!

låta er arbeta här?

— Han nämnde något om det. Se på valvet —

det är ett gammalt tunnvalv, tungt uppmurat med

sten vid sten efter cirkelbågen. Se på murarna —

låga, tjocka, massiva. Inga fönster, valvet är tungt

och bäres med möda av varje liten del av muren

— alltsammans skulle rasa, om en enda liten glugg

öppnades där. Och se på de fattiga orneringama

— de endast betona samma trista sanning, att allt,

som tillhör den låga muren, ska med möda bära, 196

och allt, som tillhör det tunga valvet, ska med möda

lyftas uppåt. Så långt man mäktar. Det blir inte

högre, än att alltsammans synes vila utsträckt längs

en liggande linje. Men se nu här ute!

De vände sig utåt de höga tempelvalven:

— Här finns ingenting som bär, och ingenting

som behöver lyftas. Allting växer upp ur jorden

som en lek och svingar sig mot höjden utan tyngd.

Ni finner inte en enda liggande vågrät linje här,

inte en enda liten fri yta — hela katedralen stormar

med alla lössläppta krafter mot höjden. I de gamla

templen rådde ett evigt mörker — här inne ser ni

knappt några murar. Allt är genombrutet- till

fönster, trifoliegallerier däröver och överfönster

högst uppe under valven. Här inne skulle vara lika

ljust som där ute om dagen, så vida inte varenda

liten glasruta i rosetterna och i masverkens

hjärtblad vore målad i så dunkla färger för att ge

skymning och stillhet åt andakten. Valven där uppe ha

frigjort sig från cirkelbågen och kvadraten, de resa

sig som självständiga väsen, tills strålarna förena

sig i sina försvinnande spetsiga centra. Ni kan

slå ett sådant valv över vilket plan som helst och

själv bestämma höjden — det kunde inte de gamle

göra! När ett valv var slaget över tunnan, hade

därmed alla andra valv i hela byggnaden blivit

bestämda till sina mått. Cirkelbågen band dem.

— Trollcirkeln är nu sprängd, alltså, svarade den

unge herrn. Tusen tack! 197

Magne ryckte på axlarna:

— Skoj som allt annat, förstås. Spetsvalvet är

slaget med bara en lätt skolla, inte murat massivt

med sten vid sten som de gamla. Tyngd blir det

ändå, men den följer valvets strålar och strömmar

liksom lodrätt utefter bestämda linjer ner genom

murarna — där bygger man grövre — men mellan

tyngdlinjerna kunna murarna öppnas. De bärande

partierna förstärkas på utsidan med strävbågar och

strävpelare, som inte synas här inne, därför ser det

hela härifrån så mot all natur tyngdlöst ut. Men

gå utanför och se! Hela byggnaden med alla sina

stöd och förstärkningar liknar en taggig pinnso —

eller en krympling, som inte kan stå för sig själv,

utan måste hållas uppe av hundratals stenkryckor.

Käre junker, så snart ni tycker er se, att anden har

besegrat materien, kan ni ge er satan på, att det

är fråga om något fusk för att förvända er syn.

Vårt tempel är inte mer utan tyngd än våra kroppar

äro utan mat under fastan — eller en biskop fri

från hor. Andens triumf är ett konstruktionsknep,

en vacker synvilla, ingenting annat.

— Men just däri ligger ju triumfen för anden!

Förstår ni inte, käre mästare, att vi streta i vårt

anletes svett för att åstadkomma dessa synvillor,

just emedan vi inbilla oss, att vi därigenom bli finare

och bättre, mer fyllda av ande? Men det man så

ivrigt strävar efter att uppnå, det tillskriver man

ju ändå ett visst värde? Låt vara, att vi aldrig

kunna äga detta värde — bara inbillningen, skenet

av att äga det, gör oss ju förtjusta! Så djupt 198

längta vi bort från stoftet — så helt tillhöra vi i

våra själar andens värld!

— Jag har hört det där förut, junker. Vet ni av

vem ? -

— Nu blir jag nyfiken —?

— Av Frälsgive. Det är hans lära.

Junkem skrattade:

— Nu skrämmer ni mig, mästare! Bäst att akta

sin tunga — hans eminens har många örontasslare!

Magne gav den unge en bister blick, men teg.

Han tyckte inte om att bli påmind om sin angivelse.

Junkern gick sorglöst vidare med händerna

innanför bältet, visslande en lättfärdig melodi. Eftersom

templet ännu inte var färdigt och dessutom

avstängt, behövde man inte bekymra sig om någon

andakt i sina åthävor.

Hans kläder voro av sammet, men hans händer

grova och vapenvana. Även nacken var grov och

köttig; hans halvlånga, rundklippta hår hängde i

en lugg ner över pannan. Men han hade ett fint

ansikte, en smal näsa, stolta, glada ögon och en

fyllig mun. På huvudet bar han en sammetsbarett,

om halsen en riddarekedja av guld. En liten näpen

kappa hängde ner över hans rygg, sporrar av silver

klirrade i hans halvstövlar, och en lång värja

hamrade honom på vänstra benet. Han var på alla vis

riktig, precis som han skulle vara, och därtill fri

från all grov ondska. 199

— Vet ni, att folket fordrar underverk av den

där Frälsgive nu? frågade han plötsligt.

— Folket vill alltid veta med vem det har att

göra och fordrar därför alltid underverk, svarade

Magne.

— Flickan, som han låg inne med, är död. Det

vet ni väl redan?

— Jag vet.

— Hon lär ligga begraven här inne någonstans

under golvet.

— Hennes far är mästare vid bygget och har

gravplats här.

Junkern stannade och kisade på Magne med

spefulla ögon:

— Vet ni vad folket begär nu? Jo, helt enkelt,

att Frälsgive ska uppväcka flickan till liv igen! Det

kan man kalla en obehaglig uppgift!

— Ett mycket svårt uppdrag, junker. Kan inte

ordnas med fusk.

— Fy för satan! skrattade den unge och

promenerade vidare. Alla goda krafter måste förena sig

för att hjälpa honom ut ur den här knipan. Att

nödgas kalla en älskarinna till liv igen, sedan man

lyckligt och väl blivit av med henne — stackars

gosse! Men hans eminens furstbiskopen har till en

början låtit stänga kyrkan. Han ämnar inte tillåta

några underverk av obehöriga. Hans furstliga nåde

har sänt mig hit för att hålla ett öga på biskopens

karlar. Ni måste också hjälpa till, mästare! Ni200

känner ju Frälsgive? Tala med honom — få honom

härifrån!

— Nej, svarade Magne.

— Men varför?

— Frälsgive ska dö.

Junkern stannade och såg på Magne med ovilja.

Sade sedan allvarligt:

— Varför hatar ni honom?

— Vem kan veta’t? Förmodligen har han, vad

jag inte äger. Det är väl därav hat uppstår? Eller

ska vi säga så här: om han får rätt, så får jag

orätt. Om det finns något, som är starkare an

livet — men det är ju otänkbart.

— Men, om —?

— Då har han förstås rätt. Då är han starkare

än jag, och mitt hat kommer att kosta mig mitt liv.

Gärna det. Har han orätt, så kostar det hans.

— Prat! sade junkern kort. Prat bara. Ni vill

inte säga mig sanningen.

— En ungersven lämnade världen och följde

Johannes i Guds tjänst — har ni hört den sagan

förr? frågade Magne.

— Säkert. Men jag har glömt allt det där. Gå

på bara, mästare!

— Han såg sedan andra ungersvenner rida som

riddare, klädda i guld och svepta i silke, men själv

fick han gånga så många stigar, smala och trånga.

Då blev han avundsjuk, förstås — nu förstår ni,

att den där ungersvennen är jag?201

Junkern nickade kort.

— Och Frälsgive är Johannes. En liten, liten

Johannes — men en smula renare på kroppen än

den gamle. Så fick den där ungersvennen ånger

över sina goda gärningar — kan ni tänka er det om

mig, junker?

— Nej. Men det låter roligt.

— Johannes såg honom oglad och lät hämta från

strand och skog små stenar och grenar och kallade

till sig den arme ungersvennen och sade: tag åter

guld och stenar, jämngott med det, som du en gång

gav åt Gud! Svarade ungersvennen: du ger mig

blott stenar ooh grenar och kallar det guld och

ädelglans! Men strax blev allt i hans händer

förvandlat till guld, och stenarna blevo smaragder och

rubiner.

— Käre mästare! En så lång legend för en så

liten sanning!

— Den är längre. Johannes bjöd ungersvennen

att i sju dagar fara till mästare och guldsmeder,

och av dem alla fick han svaret, att de aldrig skådat

bättre guld och ädelstenar. När ungersvennen

återkommit med detta svar, sade Johannes till honom:

tag det som är ditt och köp dig jord och ägor, ty

himmelrik haver du mist av fikan efter all världen

så visst! Var såsom blomstret, som strax vissnar,

var rik i få d^gar och sedan fattig utan all ände!

De skildes åt gråtande och illa låtande. Och

ungersvennen gjorde som Johannes sagt. Men han fick

en bråd helsot, led och vidrig, så att löss och maskar

vällde fram under guldet ur hans usla kropp, och 202

han dog inom fem dagar — min saga roar er inte,

junker?

— Jo visst, fortsätt! sade junkern. Men han stod

och lyssnade med spänd uppmärksamhet efter något

annat.

Magne avslutade likgiltigt:

— Därefter kommo många människor till

Johannes och togo tro på Gud efter hans ord — ja, nu

komma de!

Junkern såg på honom allvarligt och sade:

— Jag förstår, att ni har älskat er Johannes.

Därför är nu ert hat så bittert. Men är han så rik

i sin ande? Äger han verkligen det enda värdefulla

— medan vi andra äga bara det värdelösa — varför

ödmjukar ni er inte och erkänner er fattigdom?

Magne hann inte svara. Sorl och skrik hördes

utifrån, och junkern ropade:

— Hej där, knektar! Ha ni dörrarna väl

stängda ?

Knektarna rusade upp och togo sina vapen. En

äldre man ibland dem. kom fram några steg och

sade:

— Alla dörrar äro stängda, junker.

— Jag hör dem komma där ute, svarade junkern.

Ingen får släppas in. Hans furstliga nåde har

befallt, att kyrkan ska vara stängd. Gud Fader själv

skulle få stanna utanför, om han komme hit.203

Plötsligt hördes ett bedövande skrän där ute.

Tjut av raseri — sjungande rop av jubel — ett

förkrossande dån av något tungt, som slog emot

porten — den darrade och gav redan vika, dagern

lyste in genom en bred springa.

— Vore det bara de rätta portarna, junker! sade

den gamle knekten och ordnade sitt folk. De här

plankstumparna ha satts in bara för ombyggnaden,

och de ge snart vika —

I samma ögonblick slogos dörrarna isär med ett

brak, som ekade genom hela kyrkan. En

oöverskådlig folkhop, upphetsad och vild, stod utanför.

Rödflammiga ansikten, blodsprängda ögon, vidöppna

käftar, som vrålade och tjöto. De närmast stående

kastade ifrån sig den bjälke, de använt för att öppna

dörrarna, och skreko:

— Bort med knektarna!

Junkern ställde sig bredbent mitt i portöppningen.

Med spetsen av sin nakna värja ritade han i

kalkdammet framför sina fötter och ropade gäckande:

— Vad önska herrarna?

Ur havet av galna människor steg upp ett

samfällt tjut:

— Ut med junkern!

Den unge herrn skrattade till och tryckte

sam-metsbaretten fastare på huvudet — en blank

värjstöt for blixtsnabbt ut från hans näve, och en man204

framför honom tumlade skrikande omkull. Junkern

kröp ihop till språng — en ny värjstöt blänkte, en

ny man föll. Den unge herrn rusade in i hopen,

följd av knektarna med fällda lansar. Men

människorna voro förblindade, de veko inte undan för

kallt järn, skaran liksom öppnade sin famn och slöt

sig åter fort tillsammans. Stenar foro genom luften,

klubbor, spett och yxor lyftes — där inne tumlade

junkern ännu omkring, hans ena hand tryckte

sam-metsbaretten fast över huvudet, den andra förde

värjan högt Iyftad över hans huvud, han fick inte

längre rum att stöta. Knektarna voro för

längesedan borta. Med ett vilt skrik av raseri kastade

junkern sin värja rätt i ansiktet på en grov karl,

som stod med yxan höjd tätt invid honom — sedan

sträckte han sina vapenlösa händer mot himlen och

tog med högt Iyftad panna emot dödshugget, det

skar en blodig rand genom baretten, och junkerns

huvud sjönk som en knäckt blomma i det böljande

havet av människor.

Hopen rusade under trängsel in i kyrkan. Var?

ropade de till varandra, var är graven?

En man gick med stora steg framför de andra,

en lång, mager man, såg ut som kallhamrat järn,

som av ingen storm kunde böjas, av ingen köld eller

hetta brytas — det var mästaren, som byggde

högaltaret.

— Här! ropade han utan att se sig om, min

gravplats är vid andra pelaren till vänster från

koret! 205

I planket, som gick tvärs över kyrkan, fanns en

liten dörr. Den var stängd. Utan att stanna gav

mästaren dörren en spark, så att den flög upp. Han

fortsatte framåt koret, snabbt och bestämt, likt en

man, som måste skynda sig att ordna något, innan

han kan återgå till sitt rätta arbete.

Runt omkring voro pelare och valv höljda av

byggnadsställningar. I koret var hela bakväggen

genombruten till ett enda jättestort fönster, som

nådde ända upp till de översta sidopelarnas kapitäl,

tätt under takvalven. Hela fönstret var bemålat

med heliga bilder och scener, dagsljuset utanför

bröt sig genom de tusentals små glasrutorna i ett

guldglittrande regnbågsskimmer av dunkelt

glödande purpur, eldigt gult och grönt och bottenlöst

djupnande blått. Under kor fönstret reste sig

mästarens halvfärdiga altartempel — allt trä var ännu

färskt och omålat, överallt gapade öppningar, där

något skulle sättas in, det hela var ännu bara ett

tomt skal till en vacker dröm. Runt omkring stodo

arbetsbänkar, fyllda med trästycken, orörda eller

halvsnidade, och verktyg blänkte överallt bland grus

och spånor.

Mästaren hade redan tillsammans med några

andra karlar lyft upp en golvsten tätt invid en

pelare.

— Här! ropade han med skallande röst. Var är

han nu?

Hela kyrkan var uppfylld av människor, som

oroligt trängdes med varandra, tätt sammanpackade. 206

De, som stodo närmast den öppnade graven, veko

skyggt tillbaka — där blev en liten fri plats.

En rörelse gick genom människomassan, man

gjorde rum för någon, som sköts framåt mellan de

grova kropparna och de otaliga, vilda ansiktena.

Nu kom han ut på den fria platsen vid graven, följd

av några andra, som höllo honom fast. Det var

Frälsgive, likblek och förstörd, med trasiga kläder,

hängande hår och en blick, som tycktes förlamad

av ångest.

Det blev dödstyst omkring dem. Allt folket i

kyrkan teg och väntade på undret.

— Här vilar hon, sade mästaren och såg på

Frälsgive med hårda, vilda ögon. Hon väntar på

dig — du svek henne, och du sviker den Gud, du

gav oss alla att tro på, om du inte hjälper henne

till ro och salighet.

— Mästare! svarade Frälsgive. Hör på mig!

Lyssna inte till din egen vildhet! Jag kan inte detta

— vad förmår en hjälplös människa mot döden?

Mästaren svarade:

— Du har givit oss den tron, att du har mer

makt än andra. Du har talat om Gud likt en, som

känner hemligheten. Den döda trodde, att du var

befriaren, Guds sons vän och kamrat. Du tog

hennes tro och hennes ära — och gav henne endast

skam och förtvivlan. Vi, som sågo hennes nöd i

dödens stund och hörde hennes osaliga jämmer, vi

veta, att medan hon ännu andades på jorden,

brändes hennes själ av helvetets eld. Du lovade 207

henne att vara henne nära i den stunden och göra

henne pinan lätt — du lovade att ta henne i dina

armar upp till Paradis. Hon väntade dig då, men

ensam och utan hjälp lät du henne dö.

— Du drev ju själv bort mig från ditt hus, när

jag bad att få henne till hustru.

— Du tog henne utan lov. Har du makt att bryta

lagen? Eller är du en vanlig kvinnotjuv, som stal

henne bakom föräldrarnas rygg?

— Hon var född till mig och jag till henne. Vi

gåvo varandra själva lov, ingen annan kunde rätt

göra det. Men medan hon kämpade mot döden,

stod jag fängslad inför herrarna och rådet.

— Som om bojor och murar kunde hindra Guds

ande! Hon väntar dig ännu — här nere vilar hon

och väntar på sin förlossning. Fräls henne! Tag

henne ut ur helvetets eld och låt henne sedan dö

med frid!

Frälsgive sjönk ner på sina knän och ropade i

jämmer:

— Förbarma dig, Gud! Förbarma dig, Gud!

Och allt folket mumlade:

— Förbarma dig, Gud! Förbarma dig, Gud!

Men där Frälsgive låg på sina knän vid den

öppnade graven, kände han den förfärliga stanken av

alla de döda kroppar, som lågo hopade i massor

under kyrkans golv. Han vände sig bort och kved,

sjönk maktlös ner på stengolvet, skakande av gråt.208

— Du vill inte ? ropade mästaren med en stämma,

som var bortom all mänsklighet.

— Jag kan inte se henne! skrek gossen, där han

låg på golvet, vridande sig i kvalfull jämmer.

— Så ska du få se henne! svarade mästaren och

steg ner i graven.

Efter en stund reste han sig åter över stenranden.

Han bar över axeln kroppen av en död, svept i det

vita jordlakanet. Det var något okuvligt och

obarmhärtigt i varje hans rörelse, han tänkte sina egna

tankar och talade sina egna ord, och det fanns i

hela världen för honom endast hans egen väg att gå.

Några män togo emot den döda och buro henne

till en arbetsbänk, som stod där bredvid. Bänken

röjdes strax tom, och kroppen lades därpå.

Mästaren stod åter på golvet bredvid Frälsgive.

— Där ligger hon! sade han. Hon väntar på dig.

Gossen reste sig mödosamt upp. Hans ögon voro

förblindade av gråt, han hörde ingenting omkring

sig. Några tysta män stödde honom, och han

vacklade fram, till den döda.

När han såg hennes blottade ansikte, förvridet

av dödens fasa och redan fläckat av en hastig

förvandling, skrek han högt och kastade sig på sina

knän framför henne.

— Förbarma dig, Gud! Förbarma dig över

hennes arma själ! 209

Och allt folket mumlade:

— Förbarma dig, Gud! Förbarma dig över oss

alla!

Men mästaren sade till Frälsgive:

— Tror du, att livet är en lek? Om du är en

människa som vi andra — tror du, att du får dansa

fram som en dåre genom världen, tala vackra ord

om Gud, som om han vore en saga för barn, och

för övrigt göra vad dig själv lyster? Du ska svara

en gång för dina tankar, ord och gärningar — här

ska du svara! Så sant du själv en gång ska föras

bort till samma förvandling och lämna efter dig

endast minnet av vad du velat, gott eller ont. Om

du vill Guds vilja, varför gör du inte då hans

gärningar ?

Frälsgive reste sig upp. Han ville i sin förtvivlan

försöka göra den gamle till viljes. Lukten av den

döda kroppen äcklade honom. Med en rysning av

fasa lade han sin hand över hennes redan våta

panna, kall som sten under den lossnade huden.

— Älskade! sade han stammande. Kom! Res

dig upp — följ mig till Paradis! O, Gud —

förlåt mig detta! Jag häver mig inte upp emot dig —

jag mästrar inte din vilja — jag älskade henne •—

förlåt mig detta! Jag ber dig, Gud — hjälp oss

alla — jag ber dig om det omöjliga, det orimliga.

Nej, jag kan inte! Detta är dödssynd, den

oförlåtliga synden mot den helige Ande! Nej, Gud, jag

vill det inte, förlåt mig mina dåraktiga ord! Varför

14. — Koch, Legend. 210

tvinga ni mig alla till detta? Varför hetsa ni mig

över mänsklig förmåga? Bär jag inte redan straffet

för mitt övermod? Där ligger hon ju död, hon som

jag älskat! Gud, hjälp mig!

Den döda låg stilla och rörde sig inte. Hennes

tänder grinade i den livlösa munnen, hennes ögon

glodde vita under halvsänkta ögonlock. Under

jordlakanet lågo hennes händer knäppta över hennes

bröst. Han öppnade lakanet, lade sin hand över

hennes små vita händer och sade:

— Saliga själ! Din kropp röjer in i döden vad

du vande den till, medan du levde. Gud har inte

övergivit dig, din själ lever i Paradis. Din kropp

är endast en klädnad du lämnat, den hör jorden till

och ska förgås i jorden — men din ande lever

evinnerligen, så sant Gud själv, den O förgänglige,

har givit oss alla liv av sitt liv.

•— Jag vill se henne leva, innan jag tror dig, sade

mästaren obevekligt. Väck henne till liv — för ett

ögonblick bara — och befria hennes själ! Sedan må

döden åter äga hennes kropp.

Bredvid mästaren stod nu hans hustru, den gamla

kvinnan med järngrått hår och ett ansikte av järn.

Hon gick fram till Frälsgive, lade sin hand på hans

arm och sade:

— Gör det nu! Vad ska vi annars tro på?

— Jag kan inte! skrek Frälsgive. Gud vill det

inte! Hur skulle jag kunna göra något sådant? Jag

är en usel, syndig människa, fylld av en människas 211

alla begär och lustar. Jag kan inte bära min egen

ande — och ni vräker alla edra bördor över mig!

Vem ska hjälpa mig att leva ett rent liv, nu, när

hon är död, innan vi ännu ens blivit givna åt

varandra ?

Han gömde sitt ansikte i händerna och grät högt.

Allt var tyst och stilla i kyrkan. Efter en stund

rätade han upp sig och fortsatte lugnare:

— Ni frågade mig om min tro — och jag sade

er, vad jag trodde. I mitt högmod menade jag

kanske, att jag stod närmare Gud än någon annan

— nu vet jag, att det är inte sant.

— Dina ord ha vi hört, sade mästaren. Dina

gärningar ha vi sett. Och på dig ha vi litat! Av

dig ha vi väntat den sanning, som skulle göra oss

fria!

— Varför? sade Frälsgive. Varför ha ni litat

mer på mig än på er själva? Mina ord och mina

gärningar äro inte bättre än edra — känna vi inte

alla, i allt vårt mänskliga elände, samma heliga aning

om Gud i våra hjärtan?

— Vi ville veta, sade mästaren, vi ville ha en

uppenbarelse — vi ville ha något fast att förlita oss

på. Kyrkan är mycket mäktigare än du — men

vi tro inte längre ens på kyrkan. Hon förbannade

dig, men vi höllo fast vid dig. Hade du varit den

vi trodde, skulle du ha visat oss det i dag.

— Så ville ni äga mig som er träl, för att jag

skulle göra den trolldom, ni trodde er behöva!

utbrast Frälsgive. Men hellre får du ta mitt liv för212

det onda jag gjort dig, än jag ville leva i en sådan

förnedring och i ett sådant hån mot den evige Gud!

— Om någon hånar här, så är det du! ropade

mästaren. Du, som —!

Hans stämma brast av raseri och gråt. Utom sig

lyfte han sina knutna nävar mot Frälsgive.

— Det är du! skrek han, medan tårarna

strömmade över hans förvridna ansikte — det var inte

längre av järn, förbittringen hade sprängt det

sönder.

— Vad säger du? frågade Frälsgive bävande. Så

föga vet du om Gud ? Så litet förstår du ? Så svag,

så rädd är din arma lilla tro? Du ville stjäla dig

till en smula trolldomskraft för att sedan känna

dig säker? Hur vågar du leva? Hur vågar du

andas? När du inte själv kan göra den trolldom,

du tror dig behöva — när du måste vänta med att

tro, tills Gud har uppenbarat sig för dig på ett

alldeles särskilt sätt — du arme! Fruktar du inte

varje stund, att hjärtat ska stanna i ditt bröst —

du har ju inte fått någon uppenbarelse om livets

hemlighet! Hur vågar du lita på, att livet lever inom

dig själv, när du inte själv kan göra dig levande

och inte vågar lita på den Oändlige mer än på dig

själv? Hur kan du tro, att en enda av dina

gärningar skulle vara Gudi behaglig, när ditt hjärta

inte vilar hos honom, långt bortom livet, högt över

jordens lilla fattiga möda? Lever du endast här i

stoftet och i dygnets gråa stunder? Vet du

ingenting om den vida Oändligheten, där stjärnorna vila 213

som blommor på äng ? Har du aldrig sett sanningens

eviga skönhet? Aldrig känt den oförgängliga

glädjen att vara god, som Gud vill? Mästare!

människor! vad är detta? Kräla ni i stoftet som maskar

och begära bara ett annat stoft för er andes hunger

— ett finare stoft med lite uppenbarelse i! Ville

ni se Gud i en liten människas gestalt, med

mänskliga lemmar och mänsklig smuts? Skulle ni tro

då, när ni fått honom så liten som möjligt? Skulle

han göra trollkonster för er? Skulle han skriva åt

er på ett papper vad ni ska tro — vore en sådan

uppenbarelse för er det högsta? Skulle han

därunder skriva sitt namn, så som man gör på ett

kontrakt, och ge er det för edra goda gärningar ? Kunde

ni därmed köpa er fria från döden och dödens

ångest? Skulle han resa människorna upp ur

gravarna till ett stoftets eviga liv någon annan stans

och utan skrämsel mer för någon död — vore det

tillräcklig salighet för er? Och detta begärde ni

av mig! För att se, om jag ägde den rätta

troll-domskraften! Ni ville pröva, om jag vore mäktig

nog att kunna stjäla Guds renhet för att därmed

överskyla er smuts, så att ni själva skulle slippa leva

annorlunda än som djur! Men jag säger er, att var

och en av er ska leva i ångest och i jämmer utan

hjälp, om stoftet är er hela värld. Var och en av

er ska i dödens fasa plånas ut till intet, om ni

försöka smyga er bort från edra egna bördor och

vänta er frälsning av någon annan än den Gud,

som bor i edra egna hjärtan. Om ni ingenting

begära mer än den sanning, som ni kunna ta på med *

214

vissnande händer — om ni ingenting kräva mer än

den visshet, som ni kunna förnimma med djuriska

sinnen — då finns för er ingen väg ut ur

döds-skuggans dal, intet stöd för er dignande vanmakt,

intet hopp för er skrämda hopplöshet. Anden kan

ej bäras med vingar av stoft in i Oändligheten, den

måste göras fri för att med egna krafter kunna

finna sitt eget hem. Den människa, som inte mäktar

detta, har intet annat att vänta än ett liv i mörker

och en fasans död. Vem har rätt inför Gud? Vad

vi än säga om honom, med vilka ord vi än försöka

förkunna hans vilja — alltid ha vi orätt, alla ha vi

orätt inför honom. Vilket ömkligt litet kryp vore

ej annars Gud, hur föga gudomlig, hur uselt

mänsklig, om vi ett enda ögonblick kunde rätt fatta honom !

Just detta är det heliga, härliga undret, att vi aldrig

kunna fatta Gud — att det finns för oss något

så stort, så gränslöst, så oändligt att förlita oss på

under vårt eländes tunga, jämmerliga liv.

Människor, människor! vad ska vi göra för att vinna

hans kärlek? Vårt bästa är så litet — och ändock

kan ingen göra mer. Men det bästa vi kunna tänka

och förnimma — det kalla vi ju Gud! Till detta

måste vi samla alla våra krafter och tvinga oss

själva ut över den lata förmågans gränser. Göra vi

vårt bästa, då ha vi gjort Guds ande i oss till

verklighet, då ha vi under vår korta jordelevnad skapat

Gud!

Mästaren vek skyggt tillbaka, allt mer tillbaka.215

Och folket runt omkring drog sig undan.

Undermannen kom ju med fordringar på dem själva!

Armar, som lyftes nyss för att slå, hängde

maktlösa. Vilka ord från unga läppar! Vad menade

han? I detta tal av eld låg kanske en sanning

gömd, som måste höras — fast ingen kunde förstå

den. Just därför måste den höras under en tystnad

så djup, att inte en bokstav kunde gå förlorad. Men

ingen vågade heller komma förkunnaren nära. Guds

kraft är farlig.

— Hotar du ? utbrast slutligen mästaren. Du har

ju själv sagt, att du är lika maktlös som vi andra?

Frälsgive svarade:

— Jag hotar inte. Men akta dig, om du skändar

helgedomen och kommer med hån inför Guds

ansikte! Han slår dig ner och sprider ditt förmätna

stoft för alla vindar. Ni tro, att Gud är en gammal

krämare, som i blindo säljer sina dyrbarheter och

tar ert fromma gyckel för gott guld — ni tro er

kunna smyga honom i händerna falskt mynt för

att därmed lura till er evighetens skatter! Ni tro,

att Gud är god — så menlöst, slappt och äckligt

god — att han så lätt kan luras och så lätt förlåter.

Nej, ni ska finna, att ni lekt er självom en förfärlig

lek! Ty Gud är stormen, fasan, elden, döden —

allt detta är gott för människorna att lida — och

så är Gud god. Att förlita sig på honom är att

vinna seger — men inte den seger, barnet vinner

med sitt joller i julkvällens frid, utan den seger

Jesus vann under långfredagens pina. Varenda en 216

av er ska en gång ensam stå inför Guds ansikte!

Ensam! Ensam mot Gud! Varenda en av er ska

en gång höra hans fruktansvärda röst i sitt eget

hjärta: vad har du gjort, människa? Vad har du

gjort — du själv? Har du vuxit som en blomma i

mitt ljus, har ditt liv burit frukt? Du lilla droppe

av den heliga Oändligheten, som susar genom

evigheten, har du gjort dig själv, ditt eget gudomliga

väsen, till verklighet? Eller har du så bundit dig

i stoftet, att intet av dig kunnat gro och spira till

ett högre liv ? — Gud är förfärlig, människor! Han

fordrar detta av oss alla, och mäkta vi det inte,

måste vi dö utan hopp. Därhän, därhän — gå in i

elden, själ! O, tårars värld! O salighet! Att

brinna i svarta elden, kvalens heta brännugn ! Att

smältas ner och renas från allt slagg! Att strömma

som en eldflod genom töcknen! Att formas om till

ädlare gestalt och härdas, hård som järnet, i sitt

hjärta! Vad vore annars livet? Dårars lek med

mull och vissna löv! Nej, in i elden! Smält ner dig,

brinnande i heta lågor av salighet och kval, smält

ner i tårar, gör dig fri! Så lär du dig att forma

om dig själv till ständigt högre drömmars ädlare

gestalt! Så lär du livets saga, arma själ, och mognar

stilla, växer upp ur jorden till Guds rike!

Mästarens hustru såg på Frälsgive med vidöppna

ögon. Hon såg, att det var sant, som han sade —

att han var en hjälplös människa liksom de själva

— att han dignade under syndens och smutsens

börda liksom de själva — att han längtade efter217

renhet och befrielse liksom de själva — och att han

hade älskat den döda flickan liksom de själva, ja

mer än de själva hade älskat henne. Hon såg också,

att ännu i detta ögonblick, när han tyngdes till

jorden av ett lidande, som var värre än döden,

strömmade ut från honom samma rena ljus av helig

visshet. Och hon förstod, att, så länge han levde, skulle

denna visshet inte övergiva honom.

Hon knäppte sina händer samman och gick sakta

fram till honom:

— Säg oss då för Guds den Eviges skull — vad

ska vi tro?

Mästaren själv stod stilla och såg dystert i golvet.

Han vågade inte se på den döda, ty han visste i

denna stund, att han var en orättfärdig man, och

med bittert brännande skam kände han det

bottenlösa mörkret i sin själ. Han mindes, att barnet, som

lämnat efter sig den döda kroppen där på bänken,

hade älskat gossen, trott på honom och längtat efter

honom till sitt sista andetag. Och det värsta av allt

— han förstod den kärleken, när han såg gossen

framför sig nu — han kunde inte förneka den utan

att begå ett skändligt våld emot det bästa inom sig

själv. Han kände, att hos den unge fanns ett så

högt och heligt allvar, att det förbrände människors

tomma ord till intet och tvang människors vildhet

till besinning, tvang dårarna att blygas för deras

egen självbetagna galenskap.

Mästaren försökte lyfta sina ögon, men måste

genast åter vända sig bort — gossen såg på honom.2l8

Och hela kyrkan var full av människor, som alla

tigande sågo på honom — och på hans nakna flicka,

hans eget barn, som han själv förnedrat i döden

på detta sätt! Barmhärtige Gud, vilken makt bodde

då i denne Frälsgive? Vad ville han? Kunde det

aldrig sägas i ord, som man kunde förstå? Måste

man ständigt leva i denna fasansfulla ovisshet om

vad som är rätt att tro?

Slutligen gick även mästaren fram till Frälsgive,

sträckte emot honom sina hårda arbetshänder och

sade:

— Vad ska vi tro ? Vet du det ? Eller vet du det

inte?

Frälsgive tog deras händer, lade dem på sitt bröst

och sade:

— Kunde mitt hjärta stilla er oro, så finge ni

gärna ta det ut ur mitt bröst och göra det till er

läkedom. Jag säger er: hon lever liksom vi leva i

vår ande, fast hon är borta ur vår åsyn. Om vi

kunde se det, skulle vi ändå inte kunna fatta det.

Guds hemlighet är alltför stor. Masken, som krälar

i mullen, kan inte fatta en människas tankar — och

människan, som lever stoftets liv, kan inte fatta den

oändlige Gud. Men vår ande lever av hans liv —

är det oss inte nog att veta detta?

En gammal gumma, som stod nära dem, neg djupt

för Frälsgive och sade:

— Vi förstå, att det här var för svårt för Honom.

Men skulle Han inte kunna göra något annat, som 219

inte är så svårt? Så att vi finge något att lita på

i alla fall!

Men andra, som stodo däromkring, tystade ner

henne och sade med förakt, att Frälsgive kunde

ingenting alls, bara prata som en präst, och det

kunde ju vem som helst.

— Kom, gosse! sade mästaren och tog Frälsgives

hand. Låt oss gå!

Den skam, han kände inför alla dessa människor,

blev honom outhärdlig. Och hans hustru sade:

— Du ska vara hos oss och bo hos oss som förr!

Hon tilläde med en förlägen viskning:

— När det blivit tomt här inne igen, så hjälper

du väl far att lägga henne tillbaka i graven?

De sökte sig fram under byggnadsställningarna.

Ur folkmassan slungades ett stenregn av mörka,

tunga förbannelser efter Frälsgive, som bedragit

dem alla på det underverk, de så väl skulle ha

behövt. Det fanns inte en av dem, som ett ögonblick

bekymrades av tanken på gossens eget lidande. Är

han Gud, så ska han lida. Om Kristus hade

försökt undkomma korsets död, skulle de ha slungat

samma hat och samma förbannelser efter honom.

Liksom de skiftat ut i små, små bitar Guds sons

kläder, hans döda kropp, ja korset, på vilket han

spikades fast, så skulle de även nu ha slitit

Frälsgive i trasor, för att var och en skulle ha fått i sin220

ägo åtminstone den minsta lilla bit av en kropp,

som var så uppfylld av helig kraft — för så vitt

Frälsgive hade kunnat göra det underverk de

fordrade och visat sig besitta den kraft, som ingen av

dem kände sig äga, men alla trodde sig behöva för

att kunna leva sorglöst som djuren på jorden och

sedan för evigheten saligt bland änglarna i Paradis.

Men nu hade Frälsgive inte kunnat vara dem till

den ringaste nytta, han hade bara lurat dem och

bedragit dem, hans liv var värdelöst, hans kropp

ägde ingen kraft, som kunde brukas till ett allvarligt

och förnuftigt ändamål. De läto honom därför gå

med skammen och nöjde sig med att förbanna

honom.

Mästaren öppnade den lilla sidoport han hade

nycklarna till och gick med gossen och sin hustru

ut i det fria. Därutifrån stängde han porten med

dubbla lås.

Magne satt på byggnadsställningen över massan

av huvuden. Där såg han hela uppträdet vid graven

— och med undrande, nästan förskräckta ögon

följde han Frälsgive, som slutligen i frid gick bort

med de båda gamla, som stått honom efter livet.

Jaså, han är i alla fall så stark, gossen! tänkte

Magne.

Länge isatt han där, hopkrupen på ställningen,

och grubblade över detta. Med rop och sorl drogo 221

människorna i hopar ut ur kyrkan igen. Där blev

åter öde och stilla. Skymningen föll, och den

högtidliga tystnaden i templet växte och blev allt större.

I väggen, under trifoliegalleriet, var en bred fris

uthuggen med slingrande och blommande ornament,

mellan vilka änglar kämpade mot djävlar med alla

slags jordiska vapen. Med jämna mellanrum

vidgade frisen ut sig till större bilder av heliga mäns

strider mot jordens och köttets andar. Hela kyrkan

var en enda dikt i sten om det godas kamp emot

det onda — där stod, högt uppe på kyrkans väggar,

hela skaran av Guds rikes sagohj ältar med vapnen

manligen höjda mot djävlarna, de stodo där

förstenade för årtusenden — och det ondas mörka

härskaror, som alltjämt lika ilsket och skadeglatt

grinade emot Guds hjältar, drabbades aldrig av de

dråpliga huggen. Men djupt under denna döda dikt

av sten kämpade de levande människorna, släkte

efter släkte, på kyrkans hårda stengolv. Eller

gömdes under golvet — som besegrade eller som

segervinnare, man kunde aldrig veta!

Han ville alltså inte vara Guds profet! tänkte

Magne. Vad ville han då? Vara människa, sa han!

Jo, jag tackar, jag! Den som bara kunde vara det,

ändå!

Magne klättrade ner från ställningen och gick

sakta fram till den döda, som: låg övergiven på

arbetsbänken. Länge stod han försjunken i tankar

framför henne. Slutligen smekte han med hårda

händer hennes förvandlade kinder och viskade: 222

— Du älskade honom också. Tack, lilla flicka!

Nu ska du få sova i frid, den tjänsten kan jag göra

dig!

Han lyfte henne i sina armar och bar henne till

den öppna graven. Där lade han ner sin börda på

golvet, rätade upp sin rygg och pustade ut. I

samma ögonblick for som en blixt ett minne igenom

honom — en sommarnatt för många, många år

sedan, då han också bar en ung liten kvinna i sina

armar — genom det hjälpsamma mörkret i en

doftande, sjungande skog. Minnet kom så häftigt och

med en sådan pina, att han stönade högt. Lutad

mot pelaren, viskade han, jämrande som ett barn:

— Gerdi! Gerdi!

Men strax rätade han upp sig och viskade med

ett bittert leende:

— Borta. För alltid. Och nu ska du också bort.

Lycklig resa — till Paradis, påstod gossen. Du hörde

väl det, flicka lilla? Paradis var det — gå inte

fel nu!

Sedan kröp han ner i graven. Klev likgiltigt

omkring bland liken, tills han fann den tomma plats,

där hon legat. Lyfte henne i sina armar — lade

henne ner och svepte jordlakanet väl om henne, så

att hon låg som om hon aldrig blivit flyttad.

Kröp upp ur graven igen — såg på stenhällen

och undrade, om han ännu hade sina gamla krafter 223

kvar. Han tog ett tag — jo, det gick! Så släpade

han fram hällen och lade den till rätta över graven.

Därefter hämtade han en pyts färg. Med en

borste han fann skrev han på en brädstump:

Requiescat in pace. — Brädstumpen lade han på

stenhällen över graven.

Sedan gick han ut ur kyrkan. På de

söndersprängda dörrarnas yttersidor hängde i trasor ett

par stora dekret, som varit uppspikade där.

Det ena var undertecknat av hans eminens

furst-biskopen — det innehöll, att consistorium majus

hade i furstens närvaro och under hans upplysta

ledning granskat den så kallade Frälsgives lära,

varvid man enhälligt beslutat, att frälsianismen skulle

på det strängaste fördömas, emedan den på varje

punkt vore stridande emot den heliga kyrkans lära,

som inte endast visar människorna vägen till den

rätta tron, men även ger henne en sann

undervisning rörande den uppenbarade Gud och om hans

nåd, såsom framkallande orsak till den rätta tron.

Den teologiska vetenskapen har därtill, efter

århundraden av oavlåtligt tankearbete, bragt till full

klarhet, vad det är i människans väsen, som gör,

att hon, ehuru av naturen syndig, kan mottaga Guds

nåd och därigenom undfå den rätta tron. Varje

människa äger nämligen en medfödd Xrfodolpis.

Denna Xrfodolpis består av en mängd mycket små

kroppar eller stavar, inblandade i människans blod.

Dessa stavar äro så beskaffade, att de kunna

mottaga Guds nåd. Det är därför medelst sin Xrfodolpis

människan undfår den rätta tron. Genom att leva 22 4

ett syndfritt liv påverkar människan sitt blod, så

att där utvecklas ett större antal stavar, varigenom

hon ökar sin Xrfodolpis. Genom att leva ett liv i

synd förgiftar människan sitt blod, så att hennes

stavar icke kunna utvecklas, varigenom hennes

Xrfodolpis minskas eller helt förstöres.

Frälsia-nismen är en sådan synd, som förgiftar människans

blod och förstör hennes Xrfodolpis. Frälsianismens

rätta väsen är sålunda en genom djävulens

oförhindrade inverkan åstadkommen Xrfodolpitis, som,

om den icke i tid häves, medför människans andliga

död och eviga pina i helvetpts eld. Det under hans

furstliga nådes ledning sammankallade consistorium

majus hade därför enhälligt beslutat hemställa till

hans eminens furstbiskopen, att denne måtte, till

älla själars räddning, mot den fördärvliga

villolärans upphovsman, bildskäraresvennen Frälsgive,

tillgripa det andens svärd han emottagit av den

helige fadern i Rom, och över sagde Frälsgive

avkunna excommunicatio major.

Det andra dekretet var undertecknat av hans

furstliga nåde och innehöll, att fursten icke hade

någon befogenhet att döma i andliga tvister, men

sedan consistorium majus under hans eminens

furst-biskopens upplysta ledning granskat och fördömt

Frälsgives lära, och hans eminens furstbiskopen

gent emot Frälsgive utfärdat bannlysning, hade

fursten av lagen tvingats döma Frälsgive fredlös

och skild från allt sitt gods. 225

Magne skrattade tyst för sig själv, när han såg

hur båda de höga herrarna försökte slingra sig

undan ansvaret — där hängde nu de sönderfläkta

resterna av mänsklig klokskap, sedan folket själv

tagit saken om hand.

De båda sidodörrarna voro orörda och

alltjämt stängda. I var och en av de djupa skogar

av kolonner, som skilde den tredelade portalens

sidopartier från mittpartiet, stod en människobild

av sten. Den ene var Sankt Petrus med nyckeln,

den andre Sankt Paulus med boken. Båda stodo

där orörliga som de stått under århundraden —

med nyckeln kunde inga dörrar öppnas, och i boken

stod ingenting att läsa för människors barn. De

flesta av de många levande fromma och o fromma,

som gingo förbi dem under portalens djupa,

spets-bågade valv, anade inte ens varför de båda

männen av sten reste sig emot dem bland de sirliga

kolonnerna. Med tomma, döda ögon sågo de heliga

ut i världen och hade ingenting annat att göra än

att pryda sina platser — men det gjorde de, ty de

voro formade ur sina stenblock av en mästare, som

hade kunnat sin sak.

Vid kyrkomuren lågo uppradade liken av dem,

som blivit dödade i den korta striden utanför porten.

Några knektar från slottet vaktade där, medan de

väntade, att nattmännen skulle komma och hämta

de döda. Där låg även den unge junkern — med

sammetsbaretten och den vita pannan blodigt

15. — Koch, Legend. 22Ö

kluvna av dödshugget. Han hade ännu inte blivit

bortförd av de sina. Magne nickade åt den döde

unge mannen, när han gick förbi:

— Du kom geschwint till Paradis, kamrat! Om

det nu är Paradis, som väntar — vem kan veta’t! I en av de små stugorna utanför stadsporten, inte

långt från galgbacken, bodde Magne tillsammans

med flickan han träffat på Bagarfruns krog.

En mörknande höstkväll gick Frälsgive dit. När

han bultade på porten, hörde han viskningar och

tassel innanför, och plötsligt lyste ljus i fönstret

genom de stängda luckornas springor. Efter en

stund öppnades porten, och en främmande karl slank

förbi honom ut, han försvann i skymningen mellan

stugorna.

Frälsgive gick in. Flickan satt avklädd på

sängen och tittade på honom med tomma, färglösa

ögon.

— Jag såg dig genom luckan, sade hon. Kom in!

— Är du ensam? frågade Frälsgive och dröjde

i dörren.

— Ja, han är på slottet. Men han kommer nog

snart. Sätt dig!

Frälsgive satte sig på den väggfasta bänken

närmast dörren. Flickan skrattade till:

— Törs du inte stiga längre fram? Jag är inte

farlig!228

Han såg på henne. Hon var klädd endast i sin

smutsiga skjorta, och den var tillräckligt trasig att

låta den nakna kroppen lysa fram — en mjuk och

fyllig kropp med en hud, som glimmade likt pärlemor

i guldglans under smutsen.

— Vem var han, som gick ut, när jag kom?

frågade Frälsgive skyggt.

Hon svarade inte, endast såg på honom under

halvsänkta ögonlock och log med sina vita, fuktiga

tänder.

Han vände sig bort, blodröd i ansiktet.

Hon skrattade ett ömt och kuttrande litet skratt:

— Tänd en ny torrvedsticka och sätt in i

springan där i väggen, så att jag kan se dig!

Han gjorde som hon bad.

— Så vackert du rodnar! fortsatte hon. Vet

du, hur vacker du är, när du rodnar? Det har

väl flickorna talat om för dig, förstås. Du lär ha

varit svår på flickor-------det säger alla människor —

fast ingen vet förstås, varifrån alla sådana rykten

skickas ut. Kom och sätt dig här hos mig! Inte?

Frälsgive reste sig upp för att gå. Hon sprang

ur sängen och kom fram till honom med smygande

steg, full av lättja och kättja i hela sin kropp.

— Inte ska du bli arg för så lite! sade hon. Kom

nu, ska vi vara ordentliga! Du är väl våt om dina

fötter, det är så mycket vatten på marken efter

regnet. Stig fram till spiseln här och värm. dig! 22g

Hon kastade in några vedstycken på den öppna

arnen, där glöden ännu flämtade efter en eld, som

nyss brunnit ner. När lågorna åter reste sig heta,

slängde hon in den lysande torrvedstickan i elden.

Det blev mörkt i rummet. Hon drog fram en pall

till spiseln åt Frälsgive att sitta på och kröp själv

ihop på golvet i eldskenet.

Han satte sig på pallen och sträckte ut sina våta

fötter mot elden. Med armbågarna mot knäna

stödde han hakan i händerna och såg tyst framför

sig.

Hon satt tyst på golvet bredvid honom och

släppte inte med sina hungriga ögon hans ansikte

och hans ljusa, vågiga hår. Hennes bröst började

hävas hastigare — hon sade plötsligt:

— Tänk, att du ska dö nu, som är så vacker —

så ung, menar jag —

Han teg och rörde sig inte.

— Du kunde väl åtminstone tala till mig! sade

hon otåligt. Finare är du väl inte?

— Vad kan jag säga, som vore värt för dig att

höra på ?

— Du tror, att jag inte förstår din lära, förstås.

Men jag har läst så mycket sådant, när jag var i

klostret — och vad munkar och präster äro för ett

slags folk, det vet man nog. Du skulle se, hur de

smyga sig hit till mig i skymningen, när han är ute.

Han är jämt ute för resten. Nej, det finns ingen

människa, som förstår dig så väl som jag. Inga

långa och svåra ord, frihet bara från alla band — 230

och Gud i hjärtat. Jag läser var dag mina böner

i kyrkan — du tror väl inte, att jag är en dålig

flicka? För att jag rymt från klostret — säg?

— Ingen människa är dålig, om man jämför

henne med andra människor.

— O nej! Och inte hjälper det att be Gud om

hjälp heller. Man blir bara sämre och sämre. Han

vill, att vi ska vara så här. Jag har ropat efter

Gud, ska jag säga dig, så att jag vet det. Det var

en gång för länge sedan. Men han hörde inte då

heller.

— Solen älska vi, sade Frälsgive sakta. Men

om vi ropa efter solen, kommer hon inte. Ändå

tvivlar ingen på att solen finns. Därför att vi se

henne ibland. Vi se även Guds vilja ibland, lika

tydligt som vi se solens ljus. Men i mörkret ropa

vi efter honom med förtvivlan och mista all vår tro,

när han inte svarar. Eller också krypa vi inför

tomrummet som trälar i natten och smila falskt:

å, vad jag är glad att du har givit mig detta ljus,

käre Gud! — Nej, nu finns där intet ljus, svarar

Gud i höjden. Ljug inte, människa! Jag har givit

dig mörkret att vandra i. Och mörkret är mycket

mörkt, flicka. Gud har skapat det. Varför skulle

vi då ljuga och kalla det ljus? Gud har skapat

förtvivlan. Varför skulle vi ljuga och kalla den glädje?

Gud har skapat det onda —

Han teg och stirrade in i elden en stund. Sedan

fortsatte han lugnare:231

— Varför har Gud skapat det onda? Är det

onda något annat än det goda ? Då skulle det

Oändliga vara två oändligheter — alls ingen Oändlighet

skulle alltså finnas, endast två ändligheter, en god

och en ond. Då skulle intet liv kunna finnas, ty

liv är oändlighet — det jordiska livet är

Oändligheten, som susar genom jordens stoft och gör det

levande. Stoftet har intet eget liv, stoftet är

ändligt, det finns av många slag. Stoftet binder vår

levande ande för en tid, sedan bli vi åter fria, bli

åter ett enda väsen, Oändligheten. Vad vi kalla

ont och gott finns inte i Oändligheten. Det är bara

våra ord. Det goda längta vi efter, som vi längta

efter befrielsen. Det onda hata vi, som vi hata

begränsningen, tyngden, smutsen. Men därför ska

vi inte ljuga och säga, att det onda är bara en

inbillning. Vad vi kalla ont, är vår förnimmelse av

stoftet. Den förnimmelsen försvinner, när vårt

stoft försvinner. Men vi ha dock en tid förnummit

det. Gud, vi ha förnummit det! Vi ha dignat under

våra bördor i dödsskuggans dal!

— Vad du är vacker! sade flickan.

Han såg på henne tyst. Så lade han sin hand på

hennes huvud och sade:

— När jag ser på dig, tänker jag på knektar i

pansar — och på små barn, som blivit krossade mot

stenväggar, trampade av järnskodda fötter, kvävda

i dy och smutsigt vatten. När jag ser på dig, vet

jag, att en ung kvinna står närmare himlen än

någon annan människa, och närmare helvetet. När 232

jag ser på dina ögon, minns jag underliga sagor

och visor, som ingen kan sjunga, de äro alltför

vackra. Och när jag ser på din mun, minns jag,

att alla de vackra sagorna och visorna handla om

kärlek. Var rädd om din kärlek, lilla flicka — den

är ditt livs hela mening. Du kan inte dö lugnt,

om du inte har älskat.

— Jag har älskat dig genast jag såg dig första

gången, viskade flickan. Jo— sitt stilla nu och hör

på mig! Jag har drömt om dig ibland — du blev

så stor och ljus — och stark. Jag svindlade, när

jag såg dig i drömmen. Och jag hoppades så

mycket av dig. När jag sedan hörde, vad du hade gjort,

blev jag så ledsen för att du hade svikit mina

förhoppningar. Det får du inte göra — var sådan som

jag såg dig i drömmen! Gör något förfärligt stort

— så får du leva och vara hos mig alltid.

När han inte svarade, kröp hon försiktigt

närmare och kuttrade:

— Att leva — det är ett ögonblick endast. Man

ryser genom märg och ben, när man tänker på det.

Livet är så stort, man vet inte, vad man ska göra