Laureatus. Epopé i tretton sånger jämte en samling efterlämnade lyriska dikter

KARL A. TAVASTSTJERNA.

LAUREATUS.

I.

LAUREATUS OBSTINATUS.

Laureatus föddes naken,

grät och tvättades och döptes

just när juleljusen stöptes,

— till den gossen fanns ej maken!

Mera sofvande än vaken

växte Laureatus frodig,

blef tyrann och öfvermodig

och i hemmet hufvudsaken.

Redan i sin barndoms dagar

visste aldrig rätt han skilja

på att kunna och att vilja,

på du skall och du behagar.

Följde tidigt egna lagar,

byggde världen som han ville,

ansågs envis mer än snille,

gammalklok bland öfvermagar.

Tuktades i slyngelåren,

slog bakut som fålar bruka,

satte skal kring allt det mjuka

och lät växa ärr på såren.

Får bland getter, get bland fåren,

oppositionel af födsel,

letade han guld bland gödsel,

tistlar uti rosensnåren.

Älskad varmt af tre och fyra,

hädd af andra såsom tokig,

gjorde han sin ungdom brokig,

ville lifvet äfventyra

för att fritt få kosan styra

än i dyn och än i höjden;

men den bästa lefnadsfröjden

fann han i en ostämd lyra.

Utån lärdom och lektioner

spände Laureatus strängen,

lärde spel af torpardrängen

och af forsen vilda toner.

Skalderna på tidens troner

fann han icke på att apa,

tog till enda grund att skapa

egna kvalifikationer.

Det blef dikt för dräng och piga,

sång för kunderna på krogen,

visor vid en dans på logen,

sjungna till fiol och giga;

där fanns skämt, som kunde bliga,

rimmen svenska, tanken finska,

flöde, som ej kunde minska,

glädje, som ej visste tiga.

Ungdomsblodets heta lycka

satt i rytm af käcka tankar!

Ej en ciselör, som blankar

ordets harnesk för att smycka

gud Apollo, stödd på krycka,

— nej, det trotsigt tänkta, kända,

som kan hjärtats dörrar bända,

men som passar knappt att trycka.

Där fanns godt om galenskaper,

meterbrott och landsvägsvälska,

dem ej lärda herrar älska.

Gud Apollos äskulaper

äro mäktiga satraper

i den höga diktens rike,

slå till marken alla slike

fräcke fauner och priaper.

Laureatus’ diktarära

vardt som skändarens och bofvens.

Aldrig kunde någon oväns

onda vilja mer begära.

Sångarlynnet tog sig nära,

det blef uppror strax i blodet,

och det stolta ungdomsmodet

började som syror tära.

Det gick aldrig ur hans sinne

att det bästa, som han velat

blef det värsta, som han felat,

blef skandal för mannaminne.

Han var långsint som en finne,

skymfen bet i hjärteroten ...

Han var fangad lax i noten,

han var vingklippt örn, stängd inne!

Nu blef tid att stormarn föra

sedig fram i nyttans sele,

nu var diktarns eftermäle

tutadt in i hvarje öra.

Det är hårdtatt så vi böra

sadla ok på allt det käcka,

men det fräcka må vi knäcka,

och vi veta hvad vi göra!

Ställd för Pontius Pilatus

för sitt brott i vitterheten,

slogs han vildt i bitterheten,

flydde korset, Laureatus.

Det var just i denna status

han fick namn på hån att bära,

diktarnamnet utan ära:

Laureatus obstinatus.

Tålamodets fe den bleka,

stod ej fadder vid hans vagga;

diktens häst i skum och fragga

tål ej ryttare, som tveka.

Han var snar till att förneka

lifvets rätt att slå och aga,

leende åt korsets saga

var han aldrig att beveka.

Och han gjorde galna gillen

i förbund med förste bäste.

Laureatus, lik de fleste

missförstådda unga snillen,

tog en frukostsup till sillen,

tog en andra, tog en tredje,

ty hans arf var lifvets glädje,

Gud förmyndarn, han pupillen.

Bättre arf har aldrig tagits

af en fideikommissarie

utan domstol och notarie,

utan arfvingar, som slagits,

utan bröder, som bedragits.

Förmyndarn för alla dårar

skänkte honom gyllne vårar,

sen hans helga händer tvagits.

Laureatus grep i flykten

lyckan fatt med bägge händer

som den skapts för friska tänder,

sådan unga sinnen byggt den.

Han log högt åt alla rykten,

drack och njöt som värsta hedning

döf för agg och samvetsledning,

utan sorg för ändalykten.

Det var trots och fröjd tillika,

blek förtviflan, röda harmen,

hjärtat stormade i barmen,

hvarje fiber ville skrika.

Han lät klokheten predika.

Lätt till sinnes, fast otroligt,

fann han allting roligt, soligt,

värdt att ha och efterfika.

Han såg bra ut såsom styrkan,

pannan formad nästan ädel,

och han kunde fatt en sedel

öfver vackra könets dyrkan,

om han kommit med en yrkan.

Som han var så tog han mången

ståtlig flicka fäst och fangen

Utån ring och färd till kyrkan.

Laureatus visste slösa

stränga fäders sparda krafter;

styrka hade han och safter,

muskler, sådana som pösa.

Viljans stål, det spändt nervösa,

ärfde han af krigarfäder

och af mor sin bondens läder,

garfvadt hårdt att klå och klösa.

Laureatus’ stackars moder,

skrämd från vettet af hans vildhet,

kom med list och kom med mildhet,

kom med kärlekens metoder,

men han öste hela floder

sonlig ömhet öfver henne...

Ingen kvinna styrde denne

rå demant ibland klenoder.

Opinionen, som har makten,

lyste honom helt förlorad.

Genom ryktet mångförstorad

blef hans skuld ett stäf i trakten.

Flinka tungor hade lagt den

tyngsta stenen på hans börda;

— nu fick Laureatus skörda

allehanda tack för vakten.

*

II.

DEN VINGSKJUTNE.

Den, som födts med diktarelden,

han skall brännas, han, och svedas.

Örnens flykt må icke fredas,

fäll den stolta fågeln, fäll den!

Stort är ej bevändt med mälden

från en tomkvarns heta stenar;

— diktarns fantasi, som skenar,

måste tyngas ner af gälden!

Vi må le åt dessa dårar,

som ej se sitt eget lyte,

som med tiggarns staf och knyte

tro sig äga sädeslårar!

Men om dåren går och sårar

våra känslor och vår mening,

må vi öfva straff med stening

tills han lofvar bot i tårar.

Laureatus, diktargryet,

smickrad smått som samhällsfarlig,

log helt soligt oförsvarlig,

där han stod och sjönk i flyet.

Han var viss att hela gnyet

var en plötslig stormvinds susning,

att på nedanet en ljusning

måste följa snart med nyet.

Det var honom än en gåta

att den rike herr Vettvilling

tömt sitt arf till sista skilling.

Kunde Gud, förmyndarn, låta

hela glädjearfvet båta

till så föga? Å nej, vänta!

Ännu bar väl lifvet ränta,

ännu var ej tid att gråta!

Han fick vänta. Mänskodumhet

aflade med småsintheten

Motgångsdjäfvulen förtreten.

Den belönar bragd med stumhet,

eldig kärlek ger den ljumhet,

hänger black på lefnadslusten,

suger märgen, tappar musten,

byter sommarns dag i skumhet.

Och förtreten tog vid handen

Laureatus som sitt byte,

vårdade om hvarje lyte

som satt frö i diktaranden,

blåste ifrigt under branden,

som hans stolta håg förtärde,

drycken, som hans själ begärde

öste den ur ökensanden.

Farligt gift det fanns i drycken:

sjuka ökendjurets skygghet,

vilda ensamhetens stygghet,

särlingens och dårens tycken.

Lifvet miste sina smycken:

allt som älskar, allt som ömmar.

Sina bästa lyckodrömmar

Laureatus ref i stycken.

Friska ungdomsöfvermodet,

det, som burit honom gärna,

föll med drömmarns lyckostjärna.

Det kom ingen fart i blodet,

ingen klang i käcka odet.

Han blef ringast bland de ringe;

— i den djärfva örnens vinge

satt det ödesdigra lodet.

I hvart löje såg han spöken,

i hvart ord fördolda uddar,

på ett sömnlöst lägers kuddar

pröfvade han visst försöken

att förskingra dunsten, röken,

men den tätnade allt värre...

Motgångsdjäfvulen blef herre,

örnen blef den lömska höken

Motgångsdjäfvulen förtreten

växte ut till diktarns öde.

Visande den lumpet snöde

mänskotankens vrångbeläten,

vilseförde han poeten

långt i grubblets torra öken;

och där satt den glada göken

ensam med oändligheten.

Det kom tankar, allehanda,

i den store tystes närhet.

Öknens aftonrodnads skärhet

kunde skönt i grubblet blanda

något af sin höga anda.

Men hans vackra syners fägring

skulle likt en flyktig hägring

samum åter öfversanda.

Världen unnar icke alla

eremitens stilla sinning,

lockar ju med lust och vinning,

visste Laureatus kalla.

Ånger, bitterhet och galla

blef hans vinst på skördedagen...

Böjd till fatalist och slagen

lät han ödet sen befalla.

Men det tvang hans hjärna spinna

framtidssyner af elände,

motgång utan någon ände.

Lämnad af sin sånggudinna,

dömde ödet honom brinna

utan hopp och tröst i nåden.

Det blef hemska, röda tråden,

som hans tankar måste tvinna.

Dag och natt i cirkel svängde

de kring evigt ett och samma,

tvungo heta läppar stamma

ord, som icke sammanhängde.

I sin nöd den svårt beträngde

skulle ansetts visst för vriden,

om han ej sen ungdomstiden

hållits för den smått befängde.

Fatalismen, som för trälen

är den bästa visdomsläran,

bräckte brådden af förfaran,

gjorde grubblarn spak i själen,

satte på hans högmod hälen,

lärde honom med förvåning

suga ur sin motgång honing,

plocka frukt på frusna kälen.

Underkastelsen, den fromma,

under allt hvad ödet skänkte,

lät hos den så illa kränkte

bleka ödmjukheten blomma.

Han blef man att se det tomma

i sitt lif och i sin gärning;

den var kastad nu, hans tärning,

dörrn bakom sig skall han bomma.

Nyttans sele skulle rädda

den, som alltid afskytt oket;

— det var beskt, men just det koket

skulle också kalken brädda.

Bland de förödmjukade och hädda

gick han plattryckt, sned som dessa,

— så kan hårda lifvet pressa

fram en flundra af en gädda!

Och den store fatalisten

var sin vunna visdom värdig,

ansåg luttrad sig och färdig

med den usla lefnadsfristen.

När han mätt den stora bristen

uti hela alltets vara,

kom han slutligt på det klara

med att han var verkligt kristen.

Laureatus tog som flundra

ärligt sitt förnuft till fånga,

lärde sig som andra många

höra upp att spörja, undra,

blef ett nummer ibland hundra,

satte gäddans starka drifter

om i svafvelfromma skrifter

emot tänder, rof och plundra.

Det blef tider af försoning,

återkomst till modersskötet,

och det förr så käcka nötet

bönföll gumman om försköning.

Han fick rum i hennes boning

och såg sällan om tillbaka,

för att icke själen skaka

med det flyddas blå förtoning.

Han såg framåt, såg åt höjden,

kände nya krafter vakna,

och i stället för att sakna

vann han högsta jordefröjden.

Spjärnar stoltheten, så böj den,

böj den platt och trampa på den!

Då kan du få del af nåden,

bli ett trä för själaslöjden.

Han, Byggmästaren, som danar

världarna och mänskoviljan,

räcker Laureatus liljan,

manar diktaren och manar,

tills med ordets makt han banar

Herrens vägar, Herrens egna

i det tysta och förtegna,

där ej världen honom spanar.

Herren skänker helga ordet

som en ström och vattukälla,

Herren låter talet kvälla

hos den man, som älskar, tror det.

Lifvet är förklaradt vordet,

allt det stygga ler och gråter,

Gud förlåter, Gud förlåter

den, som ångrar, själamordet!

III.

SANCT ANTONIUS.

Dungarna vid bruna bäcken

stå så täta, stå så tysta,

och de höga alar rysta

kronorna åt gamla näcken.

På den lilla gröna fläcken

tätt vid vattnet går en flicka,

och hon hör sitt hjärta picka,

och det är ett farligt tecken.

Laureatus, nära flickan,

ser i tankar mot det blåa,

men hans tankar äro gråa,

och hans händer bli i fickan.

På den vackra, gröna brickan

finns det plats att sträcka ut sig.

Gräset hviskar: Fort beslut dig!

Vinet väntar. Lossa svickan!

Inga ord, som falla dumma

öfver spända, sköra strängar,

endast sol på gröna sängar,

som i skuggan blifva skumma!

Endast eftermiddagsljumma

kårar mellan blad och grenar,

endast trygga, gråa stenar,

hvilka evigt äro stumma!

Laureatus töfvar, töfvar,

ser i rymden länge, länge...

Är det åter fågelfänge,

som den forne jägarn öfvar?

Tvi barbaren, som bedröfvar

hjärtat bultande i bäfvan!

Men han rör ej fyllda stäfvan,

fastän törsten bränner, pröfvar.

Öfver kinder, hvilka låga

barnsligt mjuka, barnsligt sunda,

tvenne ögon, stora, runda,

öppnas undrande och fråga:

»Laureatus, hvarför plåga?

Ser du ej att du får taga

hvad du kan och vill behaga,

du odåga, du odåga?»

Och den unga jungfruvreden

flammar upp i blåa blicken:

»Sicken stackare, och sicken

vänsterhändt att sköta skeden!

Skall du låta nu vårt Eden

slås igen af stränga ängeln?

Bryt då blomman min på stängeln,

annars är det slut med freden!»

Laureatus står och tvekar.

Så den vackra blicken viglar

blodet upp och skjuter riglar,

bjuder in till kära lekar!

Men han ser en hand som pekar,

på det flydda, på det lidna,

och med drag, till löje vridna,

nekar han igen och nekar.

Då är flickans lugn till ända.

Hennes blyghet måste falla,

hvad man än må henne kalla,

hvad som än må henne hända,

nu är stunden, nu, att vända

Laureatus" hårda sinne,

då han ser det innerst inne

länge dolda, länge kända.

»Laureatus...» orden klinga —

»Laureatus, härligt lär du

att försaka, men begär du

inga varma känslor, inga?

Aktar också mig du ringa?

Jag vet ej hvad som är åt mig;

om du kan det, så förlåt mig!

Tvinga mig att tiga, tvinga!»

Hon har lyft på hvita armen

skyddande för röda skammen;

hon är lik de späda lammen,

men har mod i käcka barmen.

Laureatus fattar charmen

fort med vaket, manligt öga,

och hans känslor bölja höga,

men han endast ökar harmen.

Ty han tiger såsom muren,

fast han tycker röster skratta

högt ur bäcken som besatta

för han ej begagnar turen,

fångar lyckan klippt och skuren.

Och han vet han förolämpar

flickan, som med gråten kämpar

så hon skälfver i figuren.

Plötsligt är det slut med krisen,

han blir fri och han kan tala,

men hans ord de falla svala,

lugnande som aftonbrisen.

Han ser glimta ljus i disen,

Herren låter stjärnor tändas,

allting i det bästa vändas.

Prisen honom alla, prisen!

»Anna, lilla vackra Anna,

jag är icke som du tänker,

har jag fatt af himmelns skänker,

så skall himmeln mig förbanna.

Du vet bara hurudana

jag och människorna blifva,

när du själf får åt oss gifva

dygder efter egen panna.

Men i grunden, ack, du kära,

men i grunden är jag dålig,

jag är icke alls så tålig,

jag vill guld, och jag vill ära!

Jag, som redan tvungits skära

tistelskördarna, jag sådde,

jag förmådde, jag förmådde

aldrig däraf något lära.

Jag förmådde knappast hålla

sinnena från lust och yra;

jag kan icke än mig styra,

jag var nära nyss att vålla

— så kan skönheten förtrolla —

nära nyss att vålla skada...

Jag är ännu örn och glada,

sålla hvetet hos mig, sålla!

Tro ej att jag skymfar gärna

högt mig själf, när du hör på mig!

Men så dåligt kan jag rå mig,

men så dåligt kan jag spjärna.

Det finns kvar uti min hjärna

fula tankar från det svunna.

Anna unna, Anna unna

att jag följer Jesu stjärna!»

Anna väntar, väntar mera,

Laureatus talar ordet.

Hon förstår ej kärleksmordet,

som hans tankar strängt diktera,

hon förstår att inga flera

än hon själf får se och känna

Laureatus" blickar bränna,

Herren forma vax och lera.

Ned på knä hon sjunker, Anna,

fattar Laureatus" händer,

och med honom flickan sänder

böner brinnande och sanna,

som i himmeln skola stanna.

Och hon bäfvar saligt sakta,

då han täckes att betrakta

och att kyssa hennes panna.

IV.

SYNDAFALLET.

Laureatus" namn går vida.

Han är frälsningsman som ingen,

han bär underbara ringen,

som ger kraft att lyckligt strida.

Han har alltid vid sin sida

flickan, som han mött vid bäcken,

och han fruktar ej att glida

ner i synden, ner i träcken.

Han har vändt åt världen ryggen,

han är fattigmannens like,

hans predikstol är ett dike,

när han bygger Herrans byggen.

Vid den stora skogens hyggen

talar han till råa sällar

sent i vackra lördagskvällar,

medan orgeln sköts af myggen.

Han har ryggen vändt åt världen

trotsigt under hat och fruktan,

han har aldrig glömt dess tuktan,

men fast han ej mer begär den,

lockande och farlig är den,

ty den skänker ära, ära,

och den kan Guds stridsman bära

segerrikt på segerfärden.

Så, en dag, har själfförgäten

Laureatus nalkats bygden,

han är säker nu i dygden,

och han söker herresäten.

Vid en middag, sällan äten,

får han plats i hedersrummet,

men bland folket blef förnummet

att han fastnat strax i näten.

Gamla minnen, fina seder,

älskvärdheten och behagen

dämpa hårda kämpatagen,

och han lyss till sina fäder.

Han, som trotsat alla väder,

trotsar icke mer det trolska,

som kan klinga ur en polska

till en gungstol klädd med läder.

Gamla, glada barndomslekar

komma yra, oskuldsfulla

för att själfförnekarn rulla

in emellan syndens käkar.

Bäst han sitter där och tvekar,

är han fangad, är han slagen;

— älskvärdheten och behagen

slå enhvar, som dem förnekar.

Han är utan svärd och pansar,

han blir barn igen bland barnen;

i de hemmaväfda garnen

snärjas hjältens spjut och lansar,

alla murar, alla skansar

stormas gladt af barn, som skrika,

och i stället för predika

dansar Laureatus — dansar!

Den poeten, den poeten,

skall han åter fram och spöka!

Har han icke nog fatt kröka

själ och sinne i förtreten?

Skall han alltid omedveten

ryckas med och glömma risken

att bli sittande som fisken

när han hugger efter beten?

Laureatus, lekmansprästen,

öfverrumplad, kysst och bunden,

är ej ond ens djupt i grunden.

Han har nog af tiggarnästen,

stafven och apostlahästen,

han är född att vara like

till de bildade och rike,

— han är volontär vid lästen.

Han har hört sitt hjärta snyfta

tyst och länge under saknad;

nu är längtan åter vaknad,

nu vill blicken åter syfta

öfver fattigdomens klyfta

bort till glömda diktaräran,

glädjen och den ljusa läran

om att skönheten kan lyfta.

Aldrig i sin forna lefnad

visste han att se och skatta

lyckan i en vacker matta

och i hemmets blomstertrefnad.

Han såg nu kulturens väfnad,

som i arbete och möda

tvungit släktens händer blöda

sen den första grundens gräfnad.

Han såg plötsligt öfver fälten

där vi gå och leta lyckan,

och han såg den fula kryckan,

hvilken stödde honom — hjälten!

Lyckan ligger ej i svälten

bland de fattiga och råa,

lyckan ligger i det blåa

ofvan molnens hvita bälten.

Han lät ljus i rika floder

strömma in i mörka sinnen,

såg på alla vackra minnen

som på sköna marmorstoder.

Han blef åter lifvets broder,

glömde hatet, glömde agget,

och han slängde tiggarplagget,

där hans högmod satt som foder.

Så tog lifvet svärmarn åter.

Efter år af bot och vaka

gled han leende tillbaka

bland dess glada undersåter.

Det, som honom bäst förlåter,

är att mjuka barnahänder

släckte hatets sista bränder.

Men hans Anna gråter... gråter.

V.

DIKTAREN.

Laureatus" diktaråder

fann på nytt en väg i dagen.

Hvarje liten strof förråder

förödmjukelsen och slagen,

vid den tunga rytmen låder

snyftningar och ordlös smärta...

När han så har böjt sitt hjärta,

må han tagas upp i nåder!

När det modiga och käcka

böjts i ödmjukhet och ånger,

när han öfvar bot i sånger,

som ej håna mer och gäcka,

när han slutat upp att fläcka

fosterländska diktaräran,

må vi fylla hans begäran,

må vi fadershanden räcka!

Laureatus" namn, det lyser,

Laureatus, han har lyckats,

men när diktarn lagersmyckats

huttrar människan och fryser.

Midt i ryktets solsken ryser

han af hemlig hjärtefrossa,

ser ej kinderna, som blossa,

icke kärleken, som myser.

Nu är icke mer förtreten

framme för att allt fördärfva,

nu har diktaren fått ärfva

stora ökenensamheten.

Han är ensam som planeten,

sväfvande i rymden ensam,

fast ju rymden är gemensam

för enhvar af Guds beläten.

Han är diktarn — ja, bevare! —

slagen riddare och dubbad,

prins af rimmen, kanske rubbad,

men ändå den sällsynt rare.

Och han gömmer som en hare

gömmer hufvudet i snåren

hjärtesåren, hjärtesåren,

dem vi önska uppenbare.

Han är prins, men blott för stunden

är han lyft på ryktets bölja,

som vid nästa storm skall skölja

honom upp på lömska grunden;

och Prometheus, fängslad, bunden,

ser ett haf af mänskor stiga,

vältra, dränka sig och tiga,

tiga hemskt kring himlarunden.

Ack, han känner hvarje bölja

i det haf, där han skall drunkna:

diktarvärldar ligga sjunkna

i dess djup, som skuggor hölja.

Tankar, man ej kunnat följa,

oförstådda diktartankar

kasta där i dunklet ankar

för att skam och nesa dölja.

Han kan läsa i det flydda

att det finska diktarödet

hänger hop med hårda brödet.

Han ser dårhusmurar skydda

lyrans styfbarn, lagerprydda

lefvande med grafvens kransar.

Han ser dumheten bak skansar

hetsa hund på de förtydda.

Han kan läsa diktarns saga

djupt i ögat hos publiken,

ser den stimma lustspelsfiken

vid kritikens spögubbsaga;

själfva skampåln hör han klaga

öfver brist på delinkventer,

ty hans bästa kontrahenter

har man tagit re"n af daga.

Laureatus tror sig räddad,

han har utstått skampålsfesten,

där han förr som enda gästen

fick sin ryggbast mör och gräddad.

Nu står kalken färdigbräddad,

väntar nästa verskanalje,

och vid gamla vanans galge

är Prokrustessängen bäddad.

Men så tyst är hela stygga

brottslingsbacken invid staden

— vid den sista bastonaden

skrämdes Pegasus att skygga.

Det är slut med alla snygga

pöbelskådespel, kusiner!

— Ingen vettets farla hviner

för att slå ihjäl en mygga.

Finland sköter brödrastriden,

har ej tid för sträng och lyra.

Som en hund på alla fyra

tjänar diktarn Eumeniden,

skäller som af djäflar riden

högt på vänner och på bröder;

— det är det, som honom föder,

och hans uppgift nu för tiden!

I den fria pressens kretsar,

där är Laureatus hemma.

Han kan tjäna lätt sin femma

om han filar flinkt och svetsar

språkets uddar, språkets spetsar

till en lagom tidningsfyllning,

som med bonhomi"ns förgyllning

redaktören öfverbetsar.

Ingen hindrar honom dikta,

ingen skymfar honom mera,

fast han ej vill abstinera

från att Finlands diktkonst rikta.

Myggen får han lära sikta,

och kamelerna att svälja,

men han lär sig aldrig välja

vägar, där han ej får plikta.

Hvarje bildad låtsar gärna

som han hade gråa starren,

för att se förbi med narren,

för att poesien värna.

Laureatus med lanterna

går omkring och söker vänner,

medan världen högt bekänner;

Laureatus är en stjärna.

Stjärnan får sitt ljus af solen,

hvar får Laureatus ljuset?

Jo, ur kruset, jo, ur kruset!

Fryser han för svårt vid polen,

må han lämna understolen

och bli vanlig som en annan,

hvilken söker tröst i kannan,

kärlek under underkjolen!

Men se Laureatus skrifver

dar och nätter vers och prosa,

tömmer slut Pandoras dosa;

men hans arbete det gifver

eld åt hjärnan, och den blifver

känslig mer än en mimosa,

och den blandar rim och glosa,

ty den sotar för hans ifver.

Tankeflödet, känsloflödet

fordra mera bläck och papper;

Laureatus kämpar tapper

som han kan mot diktarödet.

Supen, fåfängan och brödet,

stora skulder, ej betalda,

hetsa, hetsa upp den kvalda,

skänka kraften, skänka stödet.

Laureatus, sök då hvila,

sympati och varma händer!

Du har bröder, du, och fränder,

lika fina och subtila.

Lägg då band på det febrila,

tag din sked i vackra handen

och ös vatten öfver branden

i din tankes heta mila!

»Jag är född att vara galning,»

svarar Laureatus stilla,

»ödet tvingar mig att spilla

lifvet för ett uns betalning.

Jag är gasten i en salning,

jag far speja, jag får kika,

jag får låta bli att skrika

för hvar liten öfverhalning.

Men jag skådar långt och vida

emot kuster, som vi nalkas,

medan däckets luckor skalkas,

och ni andra spy och lida.

Här i stormen skall jag rida,

jag vill ropa: land i sikte!

Jag vill hålla kursen strikte

utån någon vid min sida.»

Egenkärlek får besanna

stäfvet om att högmod faller.

Laureatus, satt bak galler,

fäller i sin hand sin panna

och tror världens kretsgång stanna.

Men till feberpatienten

har hans blida öde sändt en

dryck som läskar. — Det är Anna.

VI.

OASEN.

Hur kan enfald bättre tala

än förstånd och bildning kunna?

Huru kan naturen unna

barnsligheten att hugsvala?

Den ger tilltro. Gå, betala

trogen vård med allt du äger,

och du slipper på ditt läger

aldrig misstron till det fala.

Laureatus kom till vettet

för han trodde helt på Anna.

Hon strök grubblarns sjuka panna

på det enda rätta sättet.

När hon stekte höns på spettet

åt han strax, men aldrig eljes.

Han var rädd för allt som säljes,

— det var sjukan, där var bettet!

Anna var den makalösa.

Glad att tjäna, glad att vårda,

smälte nöjd hon alla hårda

ord, som sjuklingen kan slösa.

Hon fick oförhindrad ösa

kärleken, den bottenrika,

hon fick skåda dimman vika,

slå dämonerna och fösa.

Det var detta, som hon velat,

det var mer än en belöning,

det gaf hennes lif försköning.

Om hon en gång hade felat,

om det varma blodet spelat

öfverljudt i unga lemmar,

nu var ren med säkra remmar

fromma lastardjuret seladt.

Laureatus, han är dyster,

fastän frisk från denna dagen;

han är bunden vid och dragen

till sin forna vän och syster.

Det är ingen glad och yster

kärlek, som med lek och löjen

bjuder njutningar och nöjen,

bjuder taga som man lyster.

Det är sjuka ökenhjorten,

som har hittat till oasen,

där den vilda vindrufsklasen

hänger öfver klängväxtporten.

Den är lugn och fridfull, orten,

där en stork, som går och spetar,

där en hind, som gräset betar,

men han märker icke stort den.

Dock — oasen är oasen!

Öknen ligger gul och ändlös,

och i sanden ruttnar ländlös

en kamel bland andra asen.

Långt i fjärran ryter basen

af ett lejon, som vill byte...

Hinden ser ej hjortens lyte,

hon ser endast en af rasen.

Ack ja, — hinden är dock hinden,

hon är medlidsam och slickar

gula hudens svarta prickar,

medan skyggt hon lyss åt vinden.

Bäst det är hon lägger kinden

ömsint mot den torra mulen...

— Också litet lycka, stulen

under dunkla tamarinden!

Det blir natt i täta snåren,

natt med månsken och med bäfvan.

Öknens konung, tom i kräfvan,

söker vilda ökenfaren.

Och de se de gula håren

ringla sig kring väldig manke,

när han finner i den sanke

grunden färska dofhjortsspåren.

Men den starke går förvillad

längre bort i gula natten,

där den viga panterkatten

lyckas få sin hunger stillad.

Panterns nattvard vardt ej gillad,

det blir strid och gny — och tystnad...

För de stora djurens lystnad

är en måltid undansnillad.

Laureatus ser den gula

ökenmånskensnatten råda,

känner sin och hindens våda

invid öknens konungs kula.

Är det feghet, är det fula

själfbevaringsdriften bara,

då han tager ömt till vara

hvarje hindens kärlekssmula?

Det var hemska ökenfläkten,

skräck och bäfvan ömsesidigt,

som förenade dem tidigt

i den första morgonväkten.

Sjuka hjorten hade släckt en

febertörst vid ökenkällan...

Han var lycklig nu som sällan

Laureatus, diktarknekten.

VII.

DET FÖRLOFVADE LANDET.

Fantasin och egoisten

äro två, som höra samman

såsom barnet och som amman.

Diktaren — subjektivisten,

om än ideel och kristen,

mäktar ej förbundet spränga.

Skall då Laureatus hänga

för han ej rår bot på bristen?

Ser han grandet hos sin nästa;

så visst tynger honom bjälken,

han är ej på efterkälken

i det högsta och det bästa.

Men när Anna han skall fästay

plågar tvekan honom illa...

Världens dom, den kan förvilla

egoisten, den, och fresta.

Strax vid första obehaget

kände Laureatus kyla,

kunde icke öfverskyla

kära, lilla, rara jaget.

Han var i det hela taget

icke mer än andra dålig,

men ihålig, men ihålig,

— det är allmänt just det draget.

När förlofningsryktet spriddes

som en lustig, bra historia

till hvart kaffe med cikoria

och skandalcroniquen smiddes,

kände han, att striden striddes

mellan fåfänga och heder,

och han strider, och han beder,

och det undrades och biddes...

Laureatus vann en seger.

Laureatus såg på Anna,

och då måste han bemanna

sig med all den kraft han äger.

Hennes fromma godhet väger

mer än all försmädligheten;

— redligheten, redligheten

är ett mjukt och drömfritt läger!

Men det sjuka ökendjuret,

det beror af alla väder,

det har ömt och sårigt läder.

Det är nästan som försvuret,

ty hans namn, af ryktet buret,

mötes med allt mindre aktning

I sin mörka själfbetraktning

ser han allting kringomskuret.

Det är idel dunst och villa!

Alla ömma för poeten.

Men då så han går i näten,

måste han tyvärr förspilla

all krediten, — all den lilla,

som han kanske haft och hafver,

går han tanklöst och begrafver.

Det kan klokt folk aldrig gilla.

Ty krediten är en penning

för en hvar, som ej har annan,

den är drycken, den är mannan,

stora priset vid den ränning,

som vi alla se med spänning.

Fattigt är vårt land, — krediten,

den är lön för äran, fliten,

den är Laureatus" klädning.

Laureatus, om du funnit

på en mindre fattig flicka,

— det bjuds flickor ju på bricka! —

hade visst du henne vunnit,

och så hade ock du hunnit

goda, trygga, lugna hamnen,

där de goda borgarnamnen

kardat rikedom och spunnit.

Laureatus är ej boren

att i fattigdom försaka,

han kan aldrig bli det spaka

rädda lammet ibland fåren.

Han har skördat rus i våren,

han vill glädje, han vill yra,

han är ej en arbetsmyra,

han är Guds pupill som dåren.

Men hans fantasi, den målar

mörka taflor af hans framtid,

och hans kära, kvicka samtid

muntrar honom upp med nålar.

Inga tal och inga skålar

klinga vid förlofningsfesten,

men i fjärran ökennästen

hör han att hyenan vrålar.

Är då detta ingångsporten

till det landet, som är lofvadt,

som är mjölk- och vinbegåfvadt,

till den helga kärleksörten?

Laureatus ser i korten

att hans stjärna sjunker, sjunker...

Visans forne, käcke junker

flämtar som den sjuka hjorten.

Den vill borra torra mulen

djupt i marken vid en källa,

den vill låta skurar hälla

från en himmel grå och kulen,

den vill ej ha skygd i skjulen,

den vill stupa öfver vägen,

den vill krossas under hjulen,

den vill bli en vacker sägen.

Men då kommer hinden, hinden,

dansande på lätta klöfven

öfver senhöstgula löfven,

och hon sätter öfver grinden

smärt och smidig, lätt som vinden,

in på hoppets betesmarker,

in i rika fursteparker,

där det växer bröd i linden.

Skall ej sjuka hjorten lifvas,

måste icke blodet frusa,

då hon trollar framtidsljusa

syner ur en vinterdrifvas

kalla svepning? Kan det gifvas

något hjärta, som ej värmes?

Hon är Hermes, hon är Hermes,

hon har gudars bud: att trifvas!

Anna virar diktartanken

lätt kring späda, mjuka fingrar,

skingrar sorgerna och skingrar

hvart bekymmer öfver banken.

Långt från soligt vackra Franken

tar hon drufvans saft och socker,

hon slår fienden med choquer

än i fronten, än i flanken.

Men om ordet bröllop faller,

blir det tyst i trånga kammarn,

och den käcka hjärtehammarn

bultar som på fangselgaller.

Diktarödets två vasaller

sitta mörka, sitta stumma,

stora tårar stiga stumma

upp i blickens blå kristaller.

Det gick år. I samma ställning:

vid den hvita tebordsdrällen

fann dem oftast lördagskvällen.

Visst var tåren på upphällning;

— långa tiders bottenfällning

suger rågan upp af smärtan

och ger tvenne stackars hjärtan

vanans makt som vedergällning,

Likt ett ök vid murbrukskranen

gick han rundt i samma syssla,

och hon lefde för att pyssla

om den trötte sångarsvanen.

Men det ingår ej i planen,

som af deras öde stakas,

att hon med en fagelmakas

ömhet skulle rå om hanen.

Anna är ej van att knota,

Laureatus har lärt svälja

och vill ej sin lycka sälja,

falla för kung guld till fota.

Fattigdomen vet att bota

sina offer med att skänka

dem en stolthet, som kan kränka

med att ej förstå ett jota.

Laureatus, högfärdsgalen,

lefver utanför all världen,

skild från den af höga gärden;

— han har kärnan, den har skalen!

Han klef upp på piedestalen,

dit ej världen honom lyftat,

han har känt och han har dryftat

med sig själf all helvetskvalen.

Det är onda troll och dvärgar,

som hans harnesk smidt och härdat,

svarta alferna, som gärdat

kring den fläck, där diktarn bärgar

hatets skördar, — och det härjar,

härjar innerst i det tysta...

Ingen ljusalf vågar knysta,

när han lifvet nattsvart färgar.

VIII.

EXCELSIOR!

Laureatus gick på egna

branta stigar nu i lifvet.

Det, som än var öfverblifvet

af det käcka och förvägna

lät ej ökenvandrarn segna

kraftlös ned i första klyfta.

Laureatus måste syfta

åt det stora, högt belägna.

Ensam gick han, stolt som ingen

längre, längre inåt bergen,

där den hägringsblåa färgen

lade skönhet öfver tingen.

Anna och förlofningsringen

höllo honom ej tillbaka,

— hon må liksom han försaka,

känna svedan, känna stingen!

På ett afstånd, hundramila,

såg han allt, som gladde andra;

för hvar dag han djärft fått vandra

såg han mänskohafvet hvila

längre under sig och smila

afundsjukt och som i ånger

efter den, som skänkte sånger

och till tack fick stock och bila.

Anna sätter all förmåga

på att följa diktarflykten,

trotsar alla fula rykten

med sin rena kärlekslåga,

fast de flyga kring och plåga,

plåga lifvet ur den arma...

— Skall då ingen sig förbarma

öfver hennes sorgers råga?

Laureatus, han ser öfver

allt det lilla, allt det lumpna;

det är icke slika skrumpna

känslor diktaren behöfver.

Hon må söka det som söfver,

det som lindrar, det som smeker,

— hon är ju ett barn, som leker

än på blomsterängens klöfver!

Han är vandraren i fjällen,

eremiten i Sahara,

han vill icke längre vara

lekmanspräst i obygdsgällen.

Anna älskar gamla ställen,

fromma minnen ifrån forna,

men han stampar snön från skorna

på den högsta, nakna hällen.

Anna är den ödmjukt fromma,

som vill tigga om försköning;

Laureatus, han vill bomma

för hvar tanke på försoning.

Hon vill plocka fridens blomma,

söka glädje i det lilla;

Laureatus vill förspilla

lifvet i det stora tomma.

Och så nödgades han äfven

att se ned på henne, Anna,

ty hans mål var ej att stanna

och bli nöjd och mätt och däfven.

Han har redan riktat stäfven

ut emot det blåa, vida...

Anna finns ej vid hans sida,

Anna står på strand bland säfven.

Ack, du hind, du skygga, rädda,

sjuka hjortens sår du helat,

du har älskat högt och velat

mjukt och godt den slagna bädda,

men den brutna och försmädda.

har fatt åter själens styrka...

— Sök du långmod i din kyrka,

hjärtlöst skall din kalk han brädda.

Så på nytt mot nya målen

i hans nya tankevärldar

Laureatus går och härdar

hjässan mot de heta kolen.

Han är icke längre fålen,

som har slitit rem och tyglar,

han har tron, som öfverflyglar,

men som räcker etterskålen.

När har Laureatus ryggat

på sin väg till diktarrykte,

när har väl den själsbetryckte

för en kraftansträngning skyggat?

När har världen vänligt tryggat

vandrarns steg på stalp och skråning,

när har väl den bjudit honing?

Hånat har den och förstyggat!

De, som medlidsamt ha snattat

diktarglädje åt hans gärning

att gå berg i genomskärning,

de ha offerskärfven skattat

åt Apollo, men ha skrattat

åt det hätska, åt det galna,

åt det smädelsebetalna,

som han diktat och författat.

Anna själf, hon ville länka

bojor öfver håg och sinnen,

binda ömt med vackra minnen

den, som måste frigjord tänka.

Må hon sitta som en änka!

Laureatus går mot döden,

leende åt hjälpen, stöden,

som en hjälplös värld kan skänka.

IX.

DEN BERGTAGNE.

Sedan veckor ligger dalen

svept i grå och gruflig dimma,

inga hvita strömoln simma

luftigt öfver katedralen.

Borgarn går och gnider, valen,

frusna fingrarna och huttrar,

själfva tama dufvan kuttrar

icke längre högt på svalen.

Långt i höga höglandsbergen

söker med sin staf i handen

Laureatus diktarlanden.

Här är gräset grönt i märgen,

här har dimman lånat färgen

af den doftande violen,

här är mossan grön som ärgen,

här är icke långt till solen.

Vägen ringlar sig och viker

kring en bergskam rätt åt söder,

vips är våren där och föder

fram en blomsterprakt, som skriker.

Liksom kyliga repliker

sluttningarna norrut falla,

de stå hvita, de, och kalla,

och den färska grönskan sviker.

Se! — med ett är dimman svunnen,

solen värmer, solen stinger,

och den glada bäcken springer

jublande i afgrundsbrunnen.

Är då själfva våren funnen

här i gömda höglandsdalar,

efter all naturen talar

med ett leende om munnen?

I det genomskinligt blåa

jaga skyar såsom f]ärlar,

och det glänser, och det pärlar

utför klippor gulbrunt gråa.

Allt det kyliga och råa

viker undan för det milda,

och i däldens botten bilda

bäckarna en silfvertvåa.

Det är sällsamt så det gröna

lyser friskt i ramens hvita!

Laureatus kan ej slita

blickarna från allt det sköna.

Höga, hvita toppar kröna

däldens mörka, branta väggar...

Och den luften, så den eggar!

så den vet en skald belöna!

Öfver diktarsjälens strängar

stryker vinden riturneller;

i en vidgad själ, som sväller

slösar solen kröningspengar.

Alla dungar, alla ängar

skänka nektar, då han törstar,

ty den förste ibland förstår

tronbestiger blomstersängar.

Där i krökningen af dälden

ligger slottet i skymundan,

kring den präktiga rotundan

stå som vakter kungavälden.

Och det lyser såsom elden,

och det lockar, och det vinkar,

och det ropar, och det blinkar:

här är straff för diktargälden!

Öfver gångens grus och snäckor

kommer drottningen af våren,

och det lyser ifrån håren

långa vägar, långa sträckor;

för hvar ismur har hon bräckor,

till hvart hjärta har hon nycklar,

och hon skiner, och hon gycklar

fru April i långa veckor.

Och hon lägger lätt sitt finger

på sin fina, raka näsa,

och hon låter diktarn läsa

i sitt öga, förrn hon ringer

Merovinger, Capetinger

fram att hjälpa majestätet

att i ljusa strålenätet

fanga diktaren, som springer ...

Laureatus ringas, häktas,

gäldstufången förs till finkan,

smidd af guld är tunga klinkan,

och af negerslafvar fläktas

brottslingen hvad fläkta mäktas,

och så tvingas han att plikta

med att nya vårar dikta,

med att ömt af glädje jäktas.

Ställd för ljusa majestätet

dömes Laureatus äkta

fru April och att försmäkta

lefvande i strålenätet;

och han kysser gladt förmätet

hennes läppar, hennes panna,

men då tyckes tiden stanna,

och det gångna bli förgätet.

X.

FRU APRIL.

Fru April är icke bara

diktarhallucinationer,

hon har mera säkra troner.

Fru April är svärmarns fara,

hon har ögon, djupa, klara,

hon har vett och hon är bildad,

och hon fångar en förvildad

lekfullt i sin blomstersnara.

Fru April är ingen flicka,

fnissande och blygt förlägen,

hon är taktfull och förvägen

och som hon kan ingen blicka.

Hon ger Laureatus dricka

lifvets vatten ur sin källa,

och då börja ådror svälla,

och då börja rosor spricka,

Det är länge längesedan

Laureatus i sin öken

mött en drömfru eller fröken,

som ej genast sprungit dädan.

Han har känt i hjärtat svedan

öfver fulheten, som skrämmer,

öfver fulheten, som skämmer

själfva ökenlifvets nedan.

Fru April, hon visste taga

ökenvandraren vid handen,

putsa manteln fri från sanden,

göra verklighet af saga.

Hon kom ej med pigans tvaga

för att skura ren från smutsen,

hon tog fina, glada putsen

till sin hjälp för att behaga.

Laureatus spörjer, frågar:

hvad är meningen med detta?

Och han känner att en hetta

når till kinderna och lågar.

Hvarför rågar hon och rågar

öfverflödet af det goda?

Och han söker källan loda

under mörka ögonbågar.

Stå ej öga emot öga

eremit med vårens drottning!

Det blir isgång, det blir brottning,

det blir svall, som stänka höga

i det däfna och det tröga

blod, som länge har stått stilla.

Det blir dröm och det blir villa,

och det båtar ju så föga.

Laureatus ser en ljusning

i den långa, långa natten;

öfver stilla mörka vatten

drar en liten silfverkrusning,

genom löfven går en susning

medan morgonrodna’n flammar...

Laureatus står och stammar

meningslöst i sin förtjusning.

Ack, du kära, ack, du dumma,

ack, du stackars blindhetsslagna,

vill du prompt bli den bedragna?

Ser du ej hur vänligt ljumma,

hur vältaliga, fast stumma

hvarje veck och lustig rynka

ynka dig så fint och ynka?

Äro dina ögon skumma?

Hvar har stoltheten du tappat,

ökenvandrare och hjälte?

Aldrig förr du skymfen smälte

om man som en hund dig klappat.

Är det eländet, som slappat

fordom vakna själfkritiken?

Kan du tro af den mimiken

att du hennes hjärta snappat?

Laureatus lyfter blicken

med ett uttryck af ett såradt

ökendjur, som hundar spårat.

Han är träffad rätt i pricken!

Han är värjlös emot sticken,

och han blottar bröstet, blottar,

för de sting den kloke måttar,

med en vis mans ro i nicken.

»Det må tros och det må sägas

att jag är en hund numera,

jag vet klart att reflektera

öfver hur en hund kan ägas.

Men om mina sorger vägas

mot den glädje, jag fått skörda,

lägger ej man sten på börda,

hånar ej man som det plägas.

Jag har stått och stirrat andlöst

årslångt efter gröna kuster,

jag har tappat märg och muster,

— ensamhetens haf är landlöst.

Som en gubbe småler tandlöst

ler jag själf åt illusioner,

men jag lyss till vackra toner,

lyss, till dess jag stupar handlöst.

Jag vill också ha af lifvet

några vackra harmonier,

några ljusa melodier,

säg, — begär jag öfverdrifvet?

Jag vet ej hvar det står skrifvet

uti Exodus och lagen

mot det sköna och behagen,

mot att taga något gifvet.»

XI.

DEN BARMHÄRTIGE SAMARITANEN.

Fru April har granskat njurar,

granskat hjärtan längesedan,

granskat Laureatus redan

utan knackningar och lurar.

Hon förstår att svärmarn murar

in sig i det egna jaget,

— hon har i det hela taget

blott att öppna jagets burar.

Det är långt från egennytta,

det är hjärtats vackra vilja,

då hon räcker palm och lilja

åt förtrampade och lytta.

Hon vill skåda öknar bytta

ut i väna blomsterängar,

dit vill diktarn hon förflytta,

stämma om hans lyras strängar.

Hon har tron som genomsyrar

hvarje hennes ord och handling,

hon vill skåda hans förvandling,

ty hon vet ju att han yrar,

yrar blott om öknar, myrar,

och hon vet han söker kuster

efter sjömanslifvets duster,

och hon tänder klara fyrar.

Hon är korad till prästinna

i hans fjärran ökentempel,

hon vill trycka glädjens stämpel

på hans lif — och se"n försvinna.

Hon vill tvinga honom finna

vägen till de många andra,

hon vill ej att han far vandra

tills han skyarna kan hinna.

Ja visst — Laureatus dricker,

det är kändt af hela världen,

— men så när den, men så när den

icke heller häst med vicker!

Pegasus behöfver smicker,

han som alla andra hästar,

icke så att våmben spricker,

men så diktarryktet frestar.

Nu är diktarryktet fasta,

stolthetsbot och själaspäkning,

skräddare- och värdshusräkning,

gäldstuluft, — och därmed basta!

Vi stå färdiga att kasta

första stenen på Stefanus,

och vi lasta, och vi lasta

hvar profet från topp till anus.

Och så lyckas vi att föda

fram det sjuka ökendjuret,

som är sargadt, som är skuret,

som är nära att förblöda.

Om hans känslor brinna röda,

om han tjuter under brodden,

är det bara egna sådden,

som han uppskär för sin möda!

Så urskuldar hon och ömmar,

fru April, och skänker lisa,

fast hans lidna orättvisa

växer dubbel i hans drömmar.

Lifvets bild i strida strömmar

blifver alltid vind och bruten,

— där är knuten, där är knuten,

som gör fel på tankens sömmar!

Men ändå — är det väl under

om den nya vårens drottning

blandar om vid ödets lottning,

öfvar konster, öfvar funder?

Om hon för till svala lunder

den, som länge har försmäktat,

om hon balsamfläktar fläktat?

Hon har goda, goda grunder.

Laureatus vet ej annat

än att nya himlar randats,

han har åter en gång andats

utan att man honom bannat.

Han har tankfull sett besannadt

att det bästa kommer senast,

och han glömmer gladt och genast

allt hvad fult i hågen stannat.

Se, nu griper han sin lyra,

gör af nätter ljusa dagar,

diktar som han bäst behagar

små sonetter, kärleksyra.

Han har åter fröjd att styra,

han har hopp, som jublar, sväller,

han vill dikta eterneller

som en ödmjuk arbetsmyra.

Fru April med sina fina

vackra konster, ömma funder,

står och låter långa stunder

sol på Laureatus skina;

hon ser mörka drag af pina

lösas upp och blifva milda,

hon ser allt det hårda, vilda

smälta bort som snö och tina.

Är det orätt så att vålla

glädje åt den glädjelösa?

Gör hon orätt i att ösa

allt hvad hennes öskar hålla

mera glädje och förtrolla?

Gödda kalfven lät hon klubba,

vrida hals af höns och skålla

gris och får i stall och krubba.

Hvarje liten glädjestråle,

som hon lät på sorgen spela,

skulle verkan ej förfela.

Diktens spaka, bundna fåle,

mumsande vid skammens påle,

lyfte gnäggande sin manke

och bar ryttaren, den franke,

djärft mot trollen och hin håle.

Örnens länge stäckta vingar

pröfvande i luften slogo,

käcka tankarna, de togo

åter visans form, som klingar.

Diktarn tror att han betvingar

än en gång sin hårda samtid,

han har luft igen och framtid,

han har mod, som seger bringar.

Fru April kan plocka frukten

varligt ifrån nöjets grenar,

hon kan skilja kött och stenar,

hon kan glädja blott med lukten;

glömmer äran ej och tukten,

men förstår att mer än andra,

hvilka tanklöst henne klandra,

göra konst af slingerbukten.

Hon har all den fina charmen,

all den lustigt glada vana,

som kan locka, som kan mana;

hon kan lyfta runda armen,

hvila emot karmen barmen,

så en dödligs blick får spana.. .

Och gudinnan är Diana!

— Larmen, små zefyrer, larmen!

Laureatus är förbländad.

Det är dröm och likväl vaka.

Han behöfver ej försaka,

se — hans värld är icke skändad!

Hvarje dörr är sprängd och bandad

till det länge, länge slutna,

trollens konster äro brutna,

— nu är diktarns landsflykt ändad!

INDIANSOMMAR.

EN SAMLING DIKTER

AF

LAUREATUS.

Tag, tag min rikedom,

i dag står hvarje flik i blom!

Frukterna, som rosen ger,

gitter ej du taga mer.

Drick, drick min doft och själ,

drick den ofta, drick den väl!

Tänk, öm några vackra dar

stå blott stjälk och törne kvar!

Kyss, hvart blom och blad,

kyss dem from och kyss dem glad!

Aldrig få vi här igen

förstlingen af kärleken.

I.

SONETTER TILL DIANA.

DIANA.

Du blef af solen född en tidig dag

ur gräsets matta och de gröna snåren,

som vittne till ditt lif stod endast jag,

och du är kanske blott en syn af dåren.

Du hade kyliga och lugna drag,

halfmåncns skära bar du gul i håren,

men fastän du var skön och gudaboren,

fann du i herden och hans spel behag.

Se"n dess är all naturen blifven vaken;

jag fångar toner i hvar silfverbäck

och plockar sånger i hvar poppelhäck.

Till lif och lust har aldrig jag sett maken,

ty midt i skogen på en solig fläck,

där dansar Pan ibland dryader naken.

ENDYMION.

Jag låg re"n död i något källarhvalf

och skulle gömmas snart i mörka jorden,

då plötsligt i mitt väsens djup det skalf,

och döden flydde... Diana, du besvor den!

Hvar har du till besvärjelsen hört orden?

Hur vill gudinnan ge sig mer än half

och locka herden bort från get och kalf?

Är du en vanlig, dödlig kvinna vorden?

Hoi! Evoë! Se lifvet strömmar åter!

Ditt kärleksoffer öfverskyler skönt

hvad bittert jag af världen fordom rönt.

En ny Endymion, som drömmen låter

bli med Dianas kärlek högt belönt,

välsignar jag Olympens små despoter.

VOGUE LA GALÉRE!

Att skrifva vers till dig må du mig unna,

fast jag är fri och galen i mitt språk!

Grip icke strax din herres prygelpåk,

låt ej April gå till det genast svunna!

Låt mig som sorglös Bacchus på min tunna

bli än elegisk och än ekivok,

förtörnas ej, om ej jag skulle kunna

den vettets läxa, du mig lärt med bråk!

Om mina rim blott blifva lyckligt funna,

må ej du yrka spöstraff vid en kåk

och döma mig till en galèrslafs tråk!

Håll mig i dina nät, de hårfint spunna,

låt oss gå längre på vår vackra stråk,

tills alla mina kol bli helt förbrunna!

LYCKOSLOTTET.

Du ser, du ser — min fantasi tar flykt

och bär mig bort på breda, starka vingar.

Vill du mig följa, fast det är förryckt,

och växla med min tanke vigselringar?

Jag flyger icke längre lågt och skyggt,

mot lyckan själf med dig jag dristigt svingar,

till dess som segrare jag henne tvingar

att visa slottet, som för oss är byggdt.

Det ligger hvitt, med slutna persienner,

i framtidsdalen, under drömmens höjd,

där ingen oss vid hvardagsnamnen känner.

Du är Diana, som med härskarfröjd

Apollo själf för din triumfvagn spänner,

och han slår lyran leende och nöjd.

FATA MORGANA.

Det var du själf, som valde vrån bland bergen.

Tyroleralperna, de stå på vakt

omkring en lycka, stum som grufvans schakt,

men som Tyrolens himmel ljus till färgen.

En kväll din arm uti min arm du lagt:

»Nåväl, förtal och fega afund, härjen

mitt namn och rykte! Sugen af dem märgen!

Jag har min vilja i min egen makt.»

Så foro vi, det blef en sällsam färd.

Jag lefver än som i en sagovärld

bland gröna gletscherna vid Pontresina.

Af dina kyssar gör jag alla fina

och vackra rim, och kring din hufvudgärd

jag plockar diktens lagrar såsom mina.

MORGONGLÄDJE.

Se, vägen ligger hvit i allt det gröna,

och morgonsolen öfver skogen står!

Den vackra vägen rakt till lyckan går,

som vill min långa längtan rätt belöna.

En fjäril fladdrar kring ditt ljusa hår,

och björken strör för morgonvinden fröna.

Jag finner ej ett ord för allt det sköna,

som inom mig och rundt omkring mig rår.

Jag följer stum din gång och tviflar stilla

på verkligheten af min morgondröm,

men jag är lycklig redan af min villa.

Jag känner att det går en sällsam ström

från dig till mig, och jag vill gladt förspilla

mitt halfva lif för att fa se dig öm.

BEKÄNNELSE.

Ack ja, jag älskar. Det kan ej förnekas,

och jag vill ej förneka någonting.

Jag är beredd vid sakta eld att stekas

och att bli lycklig, om det kommer kring.

Du låter säkert ej dig stort bevekas

af mina lätta, vackra fjärilssving,

du har ju din legala vigselring,

med hvars fullödighet det ej far lekas.

Men skulle du en dag den draga af

och rå dig själf för några sälla timmar,

så välj till lekkamrat din trogne slaf!

Just i det lugna vattnet, vet du, simmar

den största fisken, som med ömma kraf

kring varats medelpunkt och centrum stimmar.

MOHREN HAR GJORT SIN TJÄNST,

MOHREN FÅR GÅ...

Och vill du af mig endast poesi,

så tag emot med sinnen, känsligt ömma,

det öfverflöd, som jag för dig vill tömma,

men hör min sorg uti mitt jubelskri!

Jag slösar kungligt, gitter icke gömma

bak någon kall och anlagd ironi

min pärlkaskad, som stänker stolt och fri,

och som jag tror du icke strax vill glömma.

Hvad mer om lönen, den du en gång skänker

blir mohrens, som får gå, se"n han gjort tjänst!

Jag har ju sett att i din blick det glänst

så klart som endast ädelstenen blänker.

Jag sveper manteln stolt och österländskt,

och går i öknen ut igen och tänker.

FRÅN ANDRA SIDAN STYX.

Jag är en ensling, främmande för alla,

som går min egen väg i egen takt

och ser med drömsjukt tigande förakt

det stora mänskohafvet tanklöst svalla.

På andra sidan Styx jag hör dig kalla

till lifvets fest — och jag, som redan lagt

mig ner till hvila långt i glömskans trakt,

jag reser mig och låter dig befalla.

Säg, vet du faran af att väcka döda?

De dödas lidelse är ingen lek,

som slumrar in vid kyssar och vid smek.

De dödas känslor brinna blodigt röda,

och skälfver läppen än af smärtor blek,

så är det blott för hjärtat vill förblöda.

KÄRLEKEN.

Ja, du är farlig, men jag är ej rädd,

jag vill bli korsfäst, kindpustad och hädd,

förrän jag lämnar leken åt sitt värde,

förrän om nåd och misskund jag begärde.

Jag är så ensam. Öde är mitt lif.

Blif du min tankes kära tidsfördrif!

Jag tigger aldrig dig om att bli mera,

och tigger jag, så må du refusera.

Tag du blott kärleken, så krass den är,

för mig blir den ett högst subtilt besvärr

en genväg in till lifvets stora gåta,

vid hvilken seklerna stå tyst och gråta.

Så skämta fritt, ja nedrigt, om du vill!

Jag tycker om den gäckande April.

REBECKA!

Om du förstod din egen dunkla makt,

de sagans världar, som du kunde väcka

på nytt till lif i biblisk purpurprakt,

hur skulle då ej bäfvande du räcka

föryngringsdrycken, strålande Rebecka,

åt ökenvandrarn, som från fjärran trakt

all diktens härligaste håfvor bragt

till den som vill hans törst och hunger släcka.

Hur skulle då ej tjänarn Eleasar

ur fotsid dräkt helt plötsligt stiga fram

som Isak själf af din och Abrams stam!

Hur fulle skulle då ej drufvans klasar

oss båda läska under bröllopsglam

på tyriskt sidentyg, som snöhvitt frasar!

HVAD DU MIG ÄR?

Hvad du mig är? Du är mitt dunkla öde,

som väckte mig från de för tidigt döde

till diktens vackra, evigt unga värf.

Du gaf den tvinande en sällsam skärf:

ditt eget väsens rika, starka flöde!

Liksom på trots, gudomligt klok och djärf,

du gaf mig åter spänstighet och nerv,

otroligt obekymrad för de snöde.

Hvad du mig är? Du är mitt nya lif,

min käcka stolthet och mitt mod att lefva

en usel parodi i uselt kif!

Du är den kraft, som tvingar mig att kräfva

en högsint hämd, som ej bär mördarns knif,

men som skall högt bland mörka åskmoln sväfva!

UNDRET.

Nu är det undret skedt, att jag kan tro,

kan tro helt skyggt och spejande försiktigt.

Jag ser ej morgonrodna"n ännu riktigt,

men jag ser natten blekna kring mitt bo.

Jag känner vårens doft af gräs, som gro,

och fast min tanke tvingar mig så skickligt

att kalla lyckan något mindre viktigt,

så har just lyckan tagit all min ro.

Det är med bäfvan inför öfvermåttet

af vår och ljus jag skyggar med min hand

och tvekar att se upp mot bättre land.

Jag är så rädd att luftigt byggda slottet

på fagra önskningarnas hvita strand

skall sjunka ner i jorden vid det brottet.

VÅRREGN.

Jag vet du måste le åt mina tårar,

som tränga fram, när lyckan blidast ler.

Ser du, det knoppas aldrig några vårar,

om icke hjärtat nederbörden ger.

Den torra marken fordrar något mer

än idel solsken, idel varma kårar.

Det första regnet, vet du, det bedårar...!

Och efter regnet är det undret sker,

det stora undret, då vi båda vakna

och veckla skära hjärtblad upp ur smuts,

då Puck går kring och spelar sina puts,

då längtan ändtligen hör upp att sakna,

då lifvets hemligheter, heligt nakna,

ej äro djäfvulns konster, utan Guds.

VÅRFLOD.

Du tiger länge denna gång, Diana,

som gömde du i tystnaden ett godt.

Du låter stum mig gissa fritt och ana

hvad jag behagar om min egen lott.

Men om du visste, om du visste blott

hur mina tankar speja jämt och spana

och hur min vårflod hämmats i sin bana,

så fruktade du flodens genombrott.

Det stilla vårregn, hvilket kom så lägligt,

har ökat flodens kraft och vattnets höjd,

och dammens bjälkar svikta re"n bedrägligt.

Är du ej rädd min damm blir undanröjd,

och att min vårflod bryter fram med fröjd

och för dig bort att älska outsägligt?

BOKSLUTET.

Är du då redan led vid hela leken,

vår djärfva lek med själfva varats eld?

Är visa jungfruns lampas olja hälld

på marken ut, och är det slut med veken?

Jag vill ännu ej tro på fina sveken,

på att din blick är stelt mot kontot falld,

och att du räknar ut ditt hjärtas gäld

i gängse kurs på rubeln och kopeken.

Jag vill ej tro att tanklöst du försmår

det diktens blomsterregn jag hänförd bjuder,

seconda primavera — sommarns vår!

Jag vill ej tro att du ej alls förstår

en talltrasts sång, som full af vemod ljuder

fast lidelsen på djupet glöder, sjuder...

TVIFVEL.

Ja, du kan tro att jag har hufvudbry,

— ditt skämt går längre, än ditt goda hjärtar

du öser öfver mig med alla bjärta

och galna infall, som i hjärnan gry.

Än tror jag helt, och tviflar ej förty;

jag minns hur du dig kunde nedrigt svärta,

och tala trotsigt fritt om all den smärta,

som annars brukar våra läppar fly.

Jag grubblar öfver dig i dar och nätter,

men någon klarhet vinner aldrig jag,

förrn du i tydligt språk dig öfversätter.

Jag älskar dig som sommarns ljusa dag,

men skilja på din tankes får och getter,

till det är jag för dum och kär och svag.

ÖNSKAN.

Ack, hvad jag ville lämna allt mitt grubbel

och tro i barnslig enfald på dig helt!

Det är ju intressant att du är dubbel

och än ser varmt på mig och än ser stelt.

Men jag vet aldrig om du bara spelt,

om jag har gjort mig skyldig till ett fubbel

och kanske tagit gräsligt illa felt...!

Jag hör ditt hånskratt då som kittelbubbel.

För djäfvulskitteln skydda mig, Diana,

och gif mig ro och visshet att du vill

ej endast låta mig oasen ana,

men ock ur öknen en gång skrida still

in i det hägrande och blå morgana,

som kärleken kan tvinga finnas till!

ROMEO.

Om du en natt helt plötsligt hörde strängar,

som knäpptes eldigt under din balkong,

och se"n en röst, som sjöng en sydländsk sång,

— säg, ropade du väl på dina drängar?

Måhända lät du hellre natten lång

mig trampa fritt i dina blomstersängar

och slängde icke några kopparpengar

ner till den stackars sångaren engång!

Ja, jag kan drömma om en silkesstege,

som fälldes tveksamt från din balustrad,

och som mig bar med fibrer, spunne sege.

Jag kan se sångarn svinga stolt och glad

ej såsom nattens tjuf, den lumpet fege,

men såsom Romeo på serenad.

SPORTKJOLEN.

I gården är det tyst som midt i nattenr

fast morgonsolen re"n uppå min bädd

mig funnit väntande och färdigklädd

att möta evigt nya kärleksspratten.

Så kom du, kall af brunnens kalla vattenr

och låtsade att vara skrämd och rädd,

men knappt verandans tröskel var beträdd,

förrän du gaf försiktigheten katten.

På våra tysta hjul mot morgonsolen

vi flögo snabbt, som om det lifvet gällt,

längs någon väg bland daggbestänkta fält.

Trots all motion förblef du kall som polen,

och för att råga rätt en uslings svält,

slog du mot skyn den sinnrikt sydda kjolen.

GENOMSKÅDAD.

Ja visst, ja visst, — du är beläst och klok,

du odlar ditt förstånd och dyrkar vettet.

För sådant där tar jag min hatt vid brättet,

man älskar allt hos dig, som är på tok.

Jag nappar gärna på din minsta krok

och låtet lycklig bryna mig på spettet,

— det är för resten allra bästa sättet

att fylla upp med vers din stora bok.

Än se"n, om jag kan se de ytterst fina

och vackra trådarna uti ditt nät!

Än se"n, om jag nu till exempel vet,

att du af idel älsklighet vill pina

och plåga ur mig Adams löjlighet,

på det mitt snille måtte dubbelt skina!

DEN NAIVE.

Helt visst naiv, helt visst så oskuldsfull

midt uti mitt fördärf, så att du skrattar!

Men tro mig, den som är naiv, han fattar

med barnslig hand i lyckokronans gull.

Han skiljer icke stort på gull och mull,

men söker lyckan för dess egen skull.

Af lifvets fröjd han lustigt går och snattar,

där allvaret beräknar och beskattar.

Kom, lär med mig att njuta blindt, men ärligt,

att glömma för en stund ett hvart försåt,

— det är det enda, som är riktigt härligt!

Le som en gud, när du kan komma åt,

men tyck ej heller att det är förfärligt,

om af en vacker sorg din kind blir våt!

TRÄDGÅRDEN.

Du har din trädgård där på berget färdig

med täta häckar, höga som en mur,

med fruktträd af en sort, tillräckligt härdig

att trotsa öppna hafvets ur och skur.

En sommardag jag haft en sällsam tur

att träffa ensam dig och vara när dig;

du är som förr så trotsig och märkvärdig,

— en vingklippt falk, fast i en själfvald bur.

Då kommer springande på småstensgången

en liten gosse omkring fyra år,

han vill förbi, men du tar honom fangen.

Han har ditt eget mjuka, blonda hår,

men jag ser tankfull i hans väsen mången

märkvärdig likhet, många fina spår...

DET FÖRLORADE PARADISET.

Ack, jag är motad såsom drefvets hjort,

jag kan ej bryta genom jägarkeden

till mitt förlorade och vackra Eden,

och ängeln svänger svärdet vid dess port.

Diana, jaktgudinna! — har man sport

dig om din vilja, då man slutit leden?

Befall du drängarna att skingras fort

och skänk det ädla villebrådet freden!

Se, mina tankar äro drefvets drängar,

som hetsa mig och stinga mig till blods.

Ack, — rör igen de dolda, väna strängar,

som trolla älfvor fram på gröna ängar

vid någon sorlande och vacker flods

bortskymda bukter...! Gör mig glad till mods!

JAG VILL EJ...

Jag vill ej flyga ensam, då jag hoppas

att kunna sträcka bort mot bättre land

med den, som gett mig sångens helge and"

och som förmått min nya vår att knoppas.

Säg, skall det vackra skottet åter toppas,

som gamla stammen satt i vårsolns brand?

Skall alltid malört i min glädje droppas

af någon afundsjuk förbittrads hand?

Jag vill ej flyga ensam som en örn,

jag vill ej sväfva kring på rof i fjällen,

jag vill ej fredlös bli som skogens björn.

Jag vill bland vänner i den lugna kvällen

vår blomsterprydda båt med grönt i förn

få lycklig lotsa in till kända ställen.

MITT SISTA SJÄLFFÖRSVAR.

Det var en gång du kunde stilla undra

att jag så häftigt flammade i eld...

Du såg ju ej den ödsligt vida tundra,

där jag som eremit gör bot för gäld.

Från mig till närmsta granne är det hundra

och åter hundra mil. I hvarje däld

det brusar vild en ström, och horder plundra

på tundrans stigar fritt med våld och väld.

Nu vet du att min eld är lifvets egen

raketsignal, — mitt sista själfförsvar!

När röfvarn kommer, skall på knä vid vägen

i bön jag ropa: hugg mig ner, barbar!

Då blir mitt lif en dystert dunkel sägen,

för det du icke såg hur armt det var.

CHIMÄR!

Chimär, som bor i formen af en kvinna,

du våg af ljus emellan dunkla snår,

du drömsyn, väfd af lidelsen, som trår

och fantasierna, som evigt brinna!

Chimär, du flyr! Förföljarena vinna

en enda tumsbredd ej i dina spår,

när efter dig, du lifvets huldgudinna,

den vilda jakten genom skogen går.

Du spänner senor och du sträcker händer,

du sporrar hästar, frustande i skum,

och öfver dina lemmar solen tänder

sin hvita glans. Med handen färdigt krum

en narr, hvars ögon glimma såsom bränder,

är närmst att gripa sitt Elysium.

RESUMÉ.

Min vackra vän, se hvad du nu har gjort!

Min kärlek har du väckt och sträckt och hånat,

men hånat älskligt, så mitt hår ej grånat,

och nu skall du väl tröttna på den fort.

Jag fattar mycket, men förstår ej stort

hvarför du gett mig dagrar, hvilka blånat

långt bort mot fjärran lyckans fjärran ort.

Nu har du mig på mycken lycka rånat.

Dock, — Herren gaf och Herren tog, Diana,

välsignad vare Herren nu igen!

Jag återsjunker lugnt i mitt Nirvana.

Men låt mig tro i mina minnen än,

att jag kan flyga högt som vårens trana,

och flyga högt med likar såsom den!

II.

SMÅ SONETTER.

MIN DIKT.

Man säger min dikt är för sensuell,

för mättad af lifvets muster.

Den borde väl vara ett hanegäll,

som väckte till dagens duster.

Tyvärr är den hemma i söderns kväll

bland myrten på Ithakas kuster;

— jag spiller på Thules björnskinnsfäll

förgäfves min glödande Ruster.

Men ser jag att under den, hvita som snö,

lätt purprade vågor svalla,

så fäller jag bland dem ett myrtenfrö,

och källornas frusna calla

skall åter förlorade doften strö,

och vänliga gudar befalla.

EYRVÄPPLINGEN.

Min dikt är en vårligt spirande äng

med väppling, med starrgräs och tufvor,

där sommaren slumrar i blomstersäng,

bevakad af tomtar i lufvor.

I bäcken rör näcken sin silfversträng,

publiken bär gula hufvor,

i lunden hörs fågelkvitter och fläng

och kutter af vilda dufvor.

Men midt ibland spirande gräs och strå

fyrväpplingen, lyckans tecken,

försiktigt spejande väntar på tå...

Kan du då ej se den på fläcken?

Skall du då förbi vår lycka gå?

Där står den ju... där, vid bäcken!

KURRA GÖMMA.

Så innerligt oskyldigt, barnsligt och gladt

vi leka vår kurra gömma

och springa vår änklek och taga fatt...

Hvad det är gudomligt att glömma!

Hvem trodde vi ägde det klingande skratt,

som kan hela hjärtat tömma!

Vi stå ju och spritta af lustiga spratt,

som växla i hast och bli ömma.

Ja, låt oss då vara som barn på nytt,

med sinnen, så underligt veka

som hade oss lifvet aldrig brytt!

Ja, låt oss då rasa och leka

som alla sorger för alltid flytt,

så nännes ej någon oss neka!

PÄRLAN I PÄRLEMOR.

Tag af dina strumpor, tag af dina skor,

nu vada vi tvärs öfver viken!

Nej, vattnet är icke så djupt som du tror,

håll inne du bara med skriken!

Där borta i skuggan af granarna glor

ej afunden lysten och fiken,

där göms du som pärlan i pärlemor

för hela den dumma publiken.

Nej, se! Du har fötter, som tåla att ses!

Ja, vattnet är klart som en källas.

Hur måste ej kjolarna ställas

bland kittlande vass och abborrgräs!

Hur måste ej blickarna fällas,

när vattnet når högre upp än till knäs!

VIOLER OCH ROSOR.

Jag tycker jag andas din andedräkt

ur dina violer och rosor,

de leda min tanke så fint och förtäckt

på soliga stigar och kosor.

Hvad är det för trolldryck, du mig har räckt?

Mitt sinnes skygga mimosor,

de skälfva ej längre blygt och förskräckt,

de drypa af rim och af glosor.

Violer och rosor, de säga så mångt,

som länge jag önskat och väntat,

det blir mig om hjärtat så trångt, så trångt.

Det är som om lyckan gläntat

på dörrn till mitt rum och sett på mig långt,

när dessa verser jag präntat.

RO.

Där stiger i månens dallrande sken

vår hvita, drömmande villa,

vår luftiga lycka, men fångad i sten

och så tigande, tigande stilla.

Den speglas i vågen så ljus och ren,

så änglarna skulle den gilla,

en nattvind gungar i almens gren,

och bladen ett daggregn spilla.

Välkommen från lifvet till dunklets ro,

där tankarna glömma att tänka,

men själen är hemma i eget bo,

där vänliga genier länka

så mångt, som vi aldrig ha vågat tro

att gudarna ville oss skänka!

III.

ANDRA DIKTER.

MIN LYCKA.

Jag jagade lyckan i unga år,

jag jagade än den i äldre,

men jagade mest på villospår,

och borde väl upphört hellre.

Sist stöp jag omkull i en mergelgraf

i lera och isigt vatten.

Man kallade visst det att gå i kvaf,

— jag hörde de hånande skratten.

Min kyliga graf är min diktarlön,

mitt bröd, som jag köpt för min ära,

man kunde väl tänka en mera skön

och stoltare lager att bära!

Men grafven är trygg och grafven är stum,

och grafven ger tid att tänka.

Jag diktar den om till Tusculum,

som kärleken velat mig skänka.

Då slog det en dag på grafvens dörr,

— hvem ville väl enslingen väcka?

Min lycka, som fåfängt jag jagade förr,

var kommen att handen mig räcka!

Hon såg på mig länge, hon såg på mig tyst

i tvekan hvad hon skulle göra,

men sedan hon lätt mina läppar kysst,

hon hviskade in i mitt öra:

»Du dåre, du dåre, som intet vet,

jag spinner de finaste trådar

omkring dig i djupaste hemlighet,

när engång jag dig benådar.

Jag skänker dig härdade stålets kraft,

jag strängar ånyo din lyra,

jag gifver dig drömmar, som gudarna haft

och kärlekens unga yra.

Jag skänker dig vänskapens finaste doft

att höja din själ och att fröjda,

— stig upp och välsigna det vänliga stoft

och räta på allt det böjda!

Den själ, som jag älskar skall svälla af sång,

den mun, som jag kysst skall jag tvinga

att sjunga i rytmer sommaren lång,

den sträng, som jag rört skall klinga!»

PRELUDIER.

I.

Djupt i allt mitt väsens grund

vackra ekon väckas.

Jag vill komma under fund

med hvarfor eko gäckas.

Det är snyftningar och glam,

flöjter och cymbaler!

Och min tanke vaggas fram

på vackra madrigaler.

Hvadan kommer denna värld

fylld af kyss och tjusning?

Har min sena aftonfärd

ändå en morgonljusning?

Är min vårdags näktergal

ännu icke tystnad?

Skulle det bli kärlekskval

af all min kärlekslystnad?

II.

Ack, min tysta näktergal

låter fink och tita

skryta med de sångarkval,

som dem sönderslita.

täflar ej med sparfvens bjäbb,

unnar tuppen gala,

låter efter hvar sin näbb

hvarje fagel tala.

Väck min tysta näktergal,

tvinga honom sjunga,

taga dina tusen kval

på sin lilla tunga,

lösa dem en juninatt

upp i jubeldriller,

blandade af gråt och skratt,

suck och kärleksgriller!

ROMANS.

Prinsessan är du och prinsen är jag,

men prinsen är fiendens fånge.

Han rider ej gångarn med fritt behag,

sitt fängselgolf mäter han natt och dag.

Gud fri mig från träldomen långe!

Prinsessa, som anar så litet än

hvad prinsen är dömd att lida,

se, bojorna böja de starkaste män,

fast stoltheten kanske står upprätt än.

Gud gifve jag vor" vid din sida!

Hvad båtar väl prinsen hans tålamod,

hans spänstiga håg och sinne?

Man hatar hans fria och ljusa blod,

man röfvar hans kronas bästa klenod.

Gud fri mig från skymfens minne!

Men vill du prinsessa i höganloftsbur

med hjärtliga tankar och ömma

besöka din prins öfver grafvar och mur,

så gäldar besöket han som trubadur.

Gud låte om frihet mig drömma!

Prinsessa, prinsessa, mitt fängelses sol,

lys blid på mitt långa elände!

Skänk fången din doft af ros och viol

i daggiga morgnar, när hanen gol!

Gud gifve min träldom en ände!

DIANAS BAD.

Dagen är varm och klar,

vinden är sydlig,

solskyn på fästet far,

fyren står tydlig.

Vattradt i blått och grönt,

hafvet sig krusar,

lifvet är ljust och skönt,

luften berusar.

Kom, låt oss lägga ut,

hissa vårt segel,

barkadt i färg och lut

rödt såsom tegel!

Korgar med tillbehör

redan vi stufvat,

— allt hvad som lifvet gör

gladt och förljufvadt.

Båten har stött från land,

gungar oss sakta,

lutar ett lite grand

stolt att dig frakta;

sorlande böljan ler,

skummar och stänker,

och i din blick jag ser

solen, som blänker.

Dyning, som under oss

varligt får häfva,

skänk några stunder oss

värda att lefva!

Bär till Arkadien

hela din börda,

att i dess lunder än

frukterna skörda!

Där vid en lummig bukt

lefver ju guden,

som ej på hvarje frukt

skrifvit: förbjuden!

Viken med sand så hvit

väntar att hölja

Diana och hennes svit

svalt i sin bölja.

Venus bland dessa skär

råder allena,

ingen najad har här

fiskstjärt och fena.

Men se tritonerna,

fikonalöfvade,

äro beröfvade

fria fasonerna.

Leken i vassen går,

böljorna glittra,

uppe i skogen slår

trasten sin cittra.

Stimmande utan tal

spritta foreller,

och i sitt musselskal

ostronet sväller.

Kylda till ytan blott,

heta därunder,

sviten ur vassen nått

strändernas lunder.

Diana ur badet går

ensam, halfnaken,

men uti skogens snår

Pan blifvit vaken.

Häftande dräkten dras

ner från en midja,

formad såsom en vas,

vek som en vidja.

Ack, hvilken frukt så mör

rosig sig rundar!

Pan på sin pipa rör,

skogen, den blundar...

Vänner, se godt kalas!

Sträckta i gräset

tömma vi våra glas,

läppjande kräset.

Blodet i stäfjad brand

flammar i låga,

när du med gifmild hand

ökar min plåga.

Sist från din läpp jag får

suga desserten,

plockande — skål! — gutår! —

frestande bären.

Djupt i min arma själ

sötman jag känner,

sötman, som gör mig träl,

sötman, som bränner.

Stora Diana, du

drottning för dagen,

se, du har gjort mig nu

rubbad och slagen!

Allt hvad min hjärna vet,

är att gudinnan

aldrig i evighet

viker för kvinnan.

VÅRT BRÖLLOP.

Vårt bröllop, det stod en sommardag

vid älfven med bruna vågen.

Blå sländorna flögo i korta slag,

du satt i en ekstock, bredvid dig satt jag,

och mellan oss guden med bågen.

Den lilla guden, som mest är blind,

såg nu hvad vi båda ville,

han kysste dig lustigt på hår och på kind,

han log som en sol och flög som en vind

för att reda vårt bröllopsgille.

Det stod på holmen, dit ekan dref

vid strömkarlens bröllopspsalmer

bland bugande vass och prasslande säf

med solskensglitter på spindelväf

och svajande rörtofspalmer.

Vi hälsades höfviskt af vide och al,

och göken, den listiga gästen,

den ringde tillsammans i skogens sal,

där myggen stod färdig till bröllopsbal

och en gran var den väntande prästen.

Vi föllo på knä. En tufva det var

den blomsterstickade pallen.

En alm var din mor, en lind var din far,

som tärnor och marskalkar, par om par,

fungerade björken och tallen.

Och så blef du min i lust, i lust,

välsignelsen läste en lärka,

vår bröllopsmiddag var skogarnas must,

vårt vin gaf ett rodnande smultron, som just

vid din fot du råkade märka.

En talltrast stämde sin första fiol,

en bofink rörde sin andra,

då lyfte du lätt på din bröllopskjol

till vår polonäs öfver ängsviol,

till vår polonäs med hvarandra.

Men nere vid stranden gaf spofven hals,

orkestern från fågelbona

föll in med vår brusande bröllopsvals,

så glädjen stod högt i hvarje talls

och hvar och en hängbjörks krona.

När solen var färdig att ändtligt gå ned

och fåglarna sjungit sig hesa,

då följde vi andra brudpars sed

och anträdde djupt i skogens fred

vår härliga bröllopsresa.

SOLLEFTEÅ.

Mera gröna stupa ej några stränder,

ingen luft är högre och mera blå,

än där Ångermanälfvens dalgång vänder

österut vid vackra Sollefteå.

Kvällen hvilar luftig med lätta skyar

öfver fjärran fjällar och nära berg,

uppåt dalen slumrande stora byar

taga aftonrodnadens rosenfärg.

Älfven ligger skummig med blanka fåror,

stranden stiger lummig med fågelsång,

helt melodiskt knarra en roddbåts åror,

och vid Multråberget blir skuggan lång.

Hvita ångarn speglar i hvirfvelvatten,

hvita måsen seglar i kretsar kring;

efter kvällen följer den hvita natten,

svalan söker boet i vackra sving.

Kom, min fe, som skänkt mig det högsta bästa:

ögats skönhetssyner och hjärtats fröjd,

— du är den, som måste med diktarn fresta

ögonblickets fullhet på lifvets höjd!

Jag vill stilla tacka dig i den stilla

underbara natten, som nu är vår,

den är ingen dårande tankevilla,

som med morgonsolen igen förgår.

Den är tvenne lyckliga hjärtans lycka,

den är lifvets skönhet, som ger sig själf.

Se, vår Norna önskar vår lefnad smycka

med en äkta pärla ur Norrlands älf!

Fröja själf vill visa sig oss bevågen,

virar af konvaljer de väna band,

hvilkas doft skall stanna oss kvar i hågen

som en fläkt af sommar i sälla land.

SOMMARNATTSKYMNING I

HÖGFJÄLLEN.

jorden i djupet blånar i fjärran,

kringom oss fjällar och öfver oss sol!

Jag har lagt armen omkring dig i kärran,

snuddar med läppen vid barmens viol.

Lyckliga rymmare, dårar som våga

gripa i flykten hvad lifvet har bäst,

känna vi känslornas kväfvande råga...

Sätern, den skymtar, och där blir det fest.

Löfprydda kammarn är redo och väntar,

ångar af ängarnas kraftiga hö;

solen i väster spejar och gläntar

in genom dörrn öfver speglande sjö.

Natten därute blir ljus såsom dagen,

dämpas ej stort af en hvit jalusi,

boskapens skällor, de pingla i hagen,

jäntorna sjunga och kalfven får di.

Luften är lätt som vår leende lycka,

långt öfver lider med gran och med fur

kunna i lyssnande natten vi tycka

tonerna stiga från fidla och lur.

Sömnen är fjärran, men lyckan är nära,

björken vid knuten bärgar en fink,

som till vår egen och kärlekens ära

sköter om bröllopsmusiken så flink.

Solen går upp öfver rosiga kammar,

och när vårt fönster på gafvel jag slår,

då kommer sommarn i rodnad, som flammar,

hälsar god morgon och kysser ditt hår.

Morgonens friskhet och fjällarnas hälsa

rusa i svalkande vågor af ljus

in för att lugna oss, lugna och frälsa,

frälsa ur sommarnattskymningens rus.

MIDSOMMAR.

Midsommar, midsommar vid blånande fjord,

som ångar af dunster ur drifvande jord,

midsommar vid klara och gröna vatten,

du kommer och sänker den leende natten

kring sinnen, där sommaren spirar och sväller

och blommor ur ymnighetshornena häller.

Så ljus såsom lyckan och blid som en mor

du kommer och visar dig nådig och stor.

Du, moder, du låter i sorgerna spela

det strålande ljus, som kan värma och hela,

du, moder, du lyfter på vänliga armar

det knotande barnet, som gråtande larmar,

du härliga moder natur, du förbarmar

dig öfver dem mänskorna förfördela.

Du räcker med kungliga later det sköna,

tar fjällarnas svarta och fjordarnas gröna,

tar himlarnas blåa och skyarnas ljusa

och öser dem öfver oss... Tjusa oss, tjusa!

Du ensam vill låta i sorgerna spela

det strålande ljus, som kan värma och hela!

BEKÄNNELSEN.

Dunkla natten låter skyar draga,

tunga skyar, tyngande af regn;

vågens suckar, knappt förnimbart svaga,

stiga upp ur dunklets stora hägn.

Svept i pläden under suntältstaket

lyssnar du med min, jag ej kan se,

hälften drömmande och hälften vaket

till min kärleks vackra exposé.

Hvad jag lidit tror jag rör dig ringa,

hvad jag njutit, det är mera värdt;

och jag lyckas slutligen dig tvinga

till bekännelsen, som jag begärt.

Villigt lämnar du din hand, behandskad,

åt min vård och ser dig varsamt kring,

och när tomheten är noga granskad

säger du som var det ingenting:

»Jag har känt mig lycklig ofta, ofta

vid er vackra lek med vackra ord,

jag har låtit edra blommor dofta,

dofta mer af himmel än af jord...

Men att älska er, det är ett annat,

det är något, som jag icke bör.

Tyck som jag att leken nu har stannat,

på den punkt, som minnet vackrast gör!»

Utan ryckning ligger vid mitt hjärta

handen kvar och talar annat språk,

och jag fylles af din tankes bjärta

själfmotsägelser på hemlig stråk.

Men jag pressar handen, och jag tror den,

och jag glömmer allt hvad du har sagt.

Det är bara luft i tomma orden,

men i handen har du uttryck lagt.

Och jag stiger upp och kysser handen,

och jag följer dig till hyttens dörr.

Nu går regnet löst kring sjön och landen,

men jag ser min sol så glad som förr.

VILSE.

Vi gingo väl vilse ifrån hvarann’,

— hvar togo de andra vägen?

Jag ropar i skogen hvad jag kan,

men du står och låtsar förlägen.

Blott eko, det svarar: hallå, hallå!

Och gäckande skrattar en skata,

men himmeln blir plötsligen dubbelt så blå,

och vi höra upp att prata.

Säg, skulle din puls slå takt till min,

när samtalet går så staccato?

Min kärlek, min kärlek tar våldsamt mitt sinn’,

— jag glömmer att känna som Plato.

Jag ser i ditt öga, jag forskar och ser,

pupillerna vidgas och slutas,

och när du ett ögonblick strålande ler,

då kunde ett helgon mutas.

JAG VILLE DU VILLE...

Jag ville du ville i drömmen bli min,

så min egen törstande trånad

bedårande smöge sig in i ditt sinn’

i vårens mäktiga månad.

Jag ville du ville domna som jag

i kyssar, som brände heta,

och sucka och blunda och vara svag,

och låta mig fröjder leta.

Jag ville du ville glömma ditt vett

och blifva som jag en dåre

och dricka med mig din trånad mätt,

den underligt store och svåre.

Jag ville du ville hånle så kallt

med hvassa och hvita tänder,

men likafullt salig glömma allt

och gifva dig mig i händer.

Jag ville du ville så lycklig bli

som jag längtar lycklig dig göra,

jag ville du ville ge kärleken fri

och hviska mig in i mitt öra:

»Min längtan, min längtan är lika så stor,

min längtan är svår som synden.

— Kom, käre, jag vet hvar lyckan bor,

kom, plundra de rika fynden!»

KÄRLEKSRIM.

Och skulle

ditt hjärta jag fångat

med strofer, som fulle

ha ångat

af födande

vårarnas

kraft,

låt sådden

få gro

som den önskar,

låt brodden

få tro

att den grönskar

af flödande

tårarnas

saft!

Ack, låt ej ditt trånande

hjärta

förhånande

härja och svärta

det funna

nyvaknade

lif!

Ack unna

hvar fiber att skälfva,

du är ju ej nunna

och älfva,

du är ju mitt saknade

vif!

MARS, APRIL, MAJ.

Det var sent en kväll i Mars,

fylld af vårens aningar,

som vi började en fars

tvärt mot Guds förmaningar.

Men den skojaren April

och de ljusa nätterna

lockade till vådevill

med kärlek i kupletterna.

Det blef komedi i Maj

känsla i replikerna,

och så följde — aj, aj, aj! —

sommarn i tropikerna.

?I|yCKAN VINKAR STUM.

¥

ur skön är ej vår dröm,

den leende och spröda,

som våra tankars ström

har lyckats glad och öm

på nytt i våren föda!

Ur puppan först i går

på luftigt skira vingar

flög sländan, som oss spår

en ny rebellisk vår,

där hvarje grässtrå klingar.Men sländans korta dag,

som är så snabbt förfluten,

den taga du och jag

vid näktergalens slag

till fånga i minuten.

Ack, lyckan vinkar stum,

och fatta ej vi vinken,

så står jag plötsligt dum

och du står plötsligt ljum,

ty hon vill tas i blinken. $ACK!

¥

*ack för alla fina

vackra drömmars väf,

tack för alla dina

tveksamt tydda bref!

Tack för alla sånger

i min själ du födt,

tack för alla gånger

de ha klingat sött! Tack för lifvets tjusning,

glädje och behag,

tack för morgonljusning

åt min morgondag!|©ET SUBLIMA OCH DET LÖJLIGA.

¥

rån det sublima gå ni till det löjliga,

jag går ifrån det löjliga till det sublima,

ty steget tvärtom hör väl till det möjliga

och är ej längre nu än fordomtima.

m JéjIFVA och taga.

¥

fram öfver vägen en vacker dag

du åkte med solsken till mig,

hur kunde jag tacka och löna dig, jag,

för allt det vackra du vill mig?

Jag vet att jag stod och såg och såg

och kände mitt hjärta strömma,

men allt det, som varmast på botten låg,

det skulle jag skamsen gömma.

iaDet dugde ju icke att tårögd stå,

det skulle dig icke behaga ...

Jag tror att du hade din lön ändå,

ty gifva är bättre än taga.

£ ^©OLCE FAR NIENTE.

¥

fag lefver min dag i drömmar,

en fest är mitt hvardagslag;

af drömmarnas strömmar jag sömmar

och väfver åt lifvet behag.

Jag älskar på nytt, och jag hoppas,

jag minns, och jag njuter och minns

att dessa minuter knoppas

hvad härligt och skönt det finns.

¥4§^YCKLAR OCH DYRKAI\.

*

sl§5)e kloka, som veta så mycket,

de säga mig att du hycklar,

och bjuda mig som en väntjänst

ditt väsens hemliga nycklar.

Förlåt dem, och var ej ledsen

för det jag ej straff på dem yrkar,

— de veta ju alldeles icke

att jag dig dyrkar och dyrkar. 2®EN HELIGA LÖGNEN.

}in lögn är så vacker, din lögn är så fin,

din lögn den är pärlan, som kastas för svin,

din lögn är af skälfvande fibrer väfd,

din lögn är en snyftning, till hälften kväfd,

din lögn är ditt hjärtas tystaste gråt,

din lögn är en lögn att bli salig åt,

din lögn är den vackraste sanning du sagt,

— Gud signe den heliga lögnens makt! fAG GER DIG FRI.

öll jag dig här i min högra hand

lycka, du leende lycka,

skulle jag utan att töfva ett grand

låta dig flyga hem till ditt land,

hvad du än kunde tycka.

Ack, ty jag vet att håller man dig,

då är ju leken ändad.

Lycka, min lycka så innerlig,

dansa framför mig lätt och vig,

så blir du aldrig skändad.Dansa framför mig, locka och le,

måtte du aldrig falla!

Då blir det endast gråt och ve,

ingen vill åter dig friheten ge,

hålla dig vilja alla.

m|$EINEÖFVERSÄTTNINGAI\.

¥

I.

Ifag knotar ej om än mitt hjärta brast,

evigt förlorade, jag står mitt kast.

Du strålar i juveler stolt och gladt,

men ej en stråle når ditt hjärtas natt.

Jag vet det godt. Jag såg din dolda håg,

jag såg hur mörkret i ditt hjärta låg,

jag såg ju ormen vid din hjärterot,

jag såg eländet utan hopp och bot.

*Eländig är du, men gör ej mig fri,

låt oss då båda eländiga bli!

Min älskade, tills döden gör mig fri,

jag törstar att med dig eländig bli.

Visst ser jag hånet spela kring din mund,

ser trotset blixtra kallt ur dina drag,

din stolthets uppror i ditt väsens grund,

men du är dock eländig såsom jag.

Omärkligt rycker smärtan kring din läpp,

betvungna tårar ser jag glimma i

din dunkla blick, som grumlar hvart begrepp.

Kom, låt oss båda eländiga bli! II.

Och har mina läppar till blods du kysst,

så kyss dem hela igen,

men kvällen kommer och det blir tyst,

och du är ej färdig än.

Det gör ej så mycket, du har ju kvar

Guds långa, härliga natt

att smekas och kyssas och vara rar

och domna af salighet matt.

* <|^TTAVE RIME.

(Efter italienskan.)

^Jfag drömde vi lågo som lik vi båda

och öfver oss gjorde man anatomi,

all världenes läkare skulle oss skåda,

och främst bland dem mästarn i kirurgi.

De kommo med tänger och fingerklåda,

de skuro oss upp, och de höjde ett skri:

Du hade två präktiga hjärtan att råda,

men jag, jag var alldeles hjärtefri.

*^INA FÉER.

wa, jaga du intryck jorden rundt,

håll klappjakt efter idéer!

Jag vet att mig är det bättre undt

af vänliga, leende féer.

Jag vet att ditt villebråd kommer skyggt

och samlar sig kring min koja,

ty här är det stilla och lugnt och tryggt,

när drefvet och drängarna stoja.De tama rådjuren kan jag förmå

att stanna som mina egna,

ty rundt omkring mig små féerna stå,

de vänliga, hulda, förtegna.

¥Raddan och flundran.

¥

ed undran

såg flundran

att gäddan var fisk,

den hatade,

ratade,

riktig och frisk.

Min flundra

förundra

dig icke till döds!Det händer

att fränder

så olika födts.

Det händer

att tänder

och välväxt figur

förvändas

och skändas

bland simplare djur.

£jN sjomansregel.

¥

|u, som har medvind och länsar så stolt

undan för vågor, som fräsa,

lycklig åt vinsten för lasten, du sålt

och glad åt din snabba resa!

Jag har dig mött på fjärdarnas skum,

kryssande, där du haft förligt,

om du mig märkt har du gifvit mig rum,

när det har varit görligt.Svallvågen din har dock hotande gått

högt öfver däck och kajuta,

hade jag icke vändt så brådt,

skulle du krossat min skuta.

Svallvågen din har föraktligt stänkt

spott på min kind och mitt segel,

där jag vid rodret har suttit och tänkt

öfver en sjömansregel:

»Den, som har medvind, väje för den,

hvilken går upp mot vinden!»

— Diktarens skuta har aldrig än

fördevind drifvit till Pinden. *§> SKÄRSELDEN.

¥

^tjjfag satte min stolthet och ära i pant

för brödet, det dagliga brödet;

jag tog emot slängar för en slant,

jag böjde mitt hufvud på eländets brant,

men njöt af det bittra flödet.

Jag hade ej svar på narrarnas hån,

jag sväljde hvar skymf som honung;

jag log åt mitt straff därofvanifrån,

jag tog af den Onde hans klokhet på lån

och kände mig stolt som en konung.Det bet icke på mig, allt uselt gäck,

jag hade mitt goda pansar.

Jag trampade upp till ankeln i träck,

jag klädde min kropp i aska och säck,

men hjässan i lagerkransar.

Jag gjorde mig redo att lefva och dö

frivilligt, men stolt förnedrad,

jag gjorde med flit min klinga slö,

jag slet som en tjuf och en rackare spö,

men kände mig endast hedrad.

De goda mänskorna rundt omkring,

de visste så väl jag var galen.

Jag blåste åt dem som åt ingenting,

jag gitte ej märka de knappnålssting,

som stungo mig på karnavalen.Men sist var det du, som höll karnaval,

Diana, du stora Diana!

Jag degraderade blef general,

det lektes Apollo på piedestal

och öknarnas Fata morgana.

Nämn mig vid ett namn mitt stora brott,

som dömt mig till helvetets pina!

Nämn mig min förtjänst, som sen botten jag nått,

mig lyfte på krönet af drömmarnas slott

för att skåda himlarna skina!

Diana, förklara mig gycklet ömt!

Säg narrarna att jag är färdig,

att allting jag minns, och att allting jag glömt,

att manligt till dräggen jag mjödhornet tömt,

som nornorna ansett mig värdig!Men måste du åter mig störta dit ner

i eviga skärseldsglöden,

då tar jag den lager, som världen ej ger

och virar en krans mig och sjunger och ler

och går för mitt land i döden.

Här kämpar jag ensam med Moloch och Baal,

— än duger åt dem jag till offer.

När folket församlas till offerval,

så ropa, att du, för att ända mitt kval,

ren smort mig till Sankt Kristoffer.EPILOG.

XII.

Endymion vaknar.

Se, Diana, jaktgudinnan

vardt Endymion bevågen,

lade från sig kogret, bågen

och blef endast hulda kvinnan.

Innan herden vaknat, innan

äfventyret rätt han njutit,

har han hennes gunst förbrutit

och förlorat härskarinnan.

Ja, den höga kom att höra

jordiskt varma herdakväden,

skänkte under lagerträden

dem sitt hjärta och sitt öra.

Hon vill icke drömmarn störa,

hon vill unna dikten lefva...

Han förstår ju själf det skefva

i att dikt till allvar göra!

Och hon låtsas ej förvånad

af hans glöd och förolämpad,

hon blir icke sträng och dämpad,

och hans kärlek blir ej hånad.

All hans heta lust och brånad

möter hon med jungfruns panna;

— hon vill tvinga dikten stanna

vid en evig blomstermånad.

Hvita skyar skola segla

öfver alltid gröna stränder,

inga afundsjuka händer

skola Edens portar regla.

Den, som världen ville stegla

för hans skapareld, som flammar,

leder hon till svala dammar,

hvilka aftonfriden spegla.

Var välkommen! Kväf med foten

genast ormen i ditt Eden,

så skall lugnet, så skall freden

skänkas jagade heloten!

Ryck din ondska upp med roten,

känn dig hemmastadd bland gudar,

anlägg deras hvita skrudar

efter långa syndaboten!

Fall på knä och kyss den handen,

som dig ledt och som dig lisat,

den som storsint har dig visat

vägen till de sälla landen,

den som släckte skärseldsbranden

och som räckte dryck med hälsa,

den som strött, för att dig frälsa,

goda gärningar i sanden!

Sofra sen din sång och gallra,

när på nytt du stämmer lutan!

Låt ej världen sång förutan

frysa så att tänder skallra,

ty den allra djupast, allra

mest förtrampade och böjda,

han kan värma bäst och fröjda,

då han låter strängar dallra.

När din ovän smälek slungar

gudagunstlingen i spåren,

låt ej smädarn märka tåren,

eller något hat, som ljungar!

Fantasiens smorde kungar

måste stolta lagrar bryta

just där alla lagrar tryta

uti hedens enrisdungar.

Världen skall med undran gilla

den, som sådan lager bryter,

den har balsam då, som flyter,

ånger för den gjort dig illa.

Då kan årslång törst du stilla,

klippan själf har du betvungit,

sjungit så att källor sprungit

fram att lifsens vatten spilla.

Hell! — Endymion är vaken.

Djupt i sykomorens skugga

klara, svala pärlor dugga,

när han träder, skön och naken,

fram inunder gröna taken,

för att hylla sin gudinna,

hon, som velat bli en kvinna,

för att finna gudamaken.

Men se! — Herden, nyss så ringa,

lämnar Eden och sin pipa,

nu vill han förmätet gripa

vaken hvad en dröm bör bringa.

Nu vill folken han betvinga.

Han är Muhamed, som vänder,

hem från öde ökenländer

för att Allahs gissel svinga.

Se profeten! All koranen

skall hans diktarrykte frejda.

Ingen negerslaf skall hejda

hans arab med hvita manen,

när han främst i karavanen

för Diana själf som byte...

Nu är utan vank och lyte

Laureatus, ökenkhanen!

Och han lyfter i sin sadel

med ett sving sin huldgudinna,

— sådan lön skall riddarn vinna

utan fruktan, utan tadel...!

Han är ättling af all adel

sedan Ninive och Tebe,

till hans stamfar bragte Hebe

lesbiskt vin och syrisk dadel.

Född på nytt vid sykomoren

är han visst Dianas like;

hans är hoppets kejsarrike,

stort som jorden, rikt som våren.

Och i kapp med snabba kåren

spränga de längs vida slätter

genom dagar, genom nätter

hemåt Grekland och Bosporen.

Vägen ligger full af strider

med hvart sagornas vidunder,

lifvet hänger på en blunder...

Men han segrar jämt och rider

tills hans vackra byte glider

plötsligt bort som luft och bubbla,

lämnar riddarn kvar att grubbla,

medan kvällens skugga skrider.

Hon blir sökt, men aldrig funnen,

sökt förgäfves långt kring landen ...

Laureatus, grubblaranden

hamnar sist vid vishetsbrunnen.

När han fört dess dryck till munnen,

böjer hjässan han i ånger:

— nu är herden utan sånger,

och Diana är försvunnen!

Men hon sänker vallmokransen

långt från fjärran på hans lockar,

låter brokigt vilda flockar

febersyner börja dansen.

Herden mister vakna sansen,

blandar verklighet och villa,

drömmer stort, men drömmer stilla

med en tår i ögonfransen.

XIII.

APOTEOS.

Riddaren, af ödet stungen,

hårdt bepröfvad, allt beröfvad,

rider grånad och bedröfvad

hemåt norden öfver ljungen;

Förrn han är ur sadeln sprungen,

hör! — då skallar öfver fälten:

»Hälsad Laureatus, hjälten!

Han är korad! Lefve kungen!»

Höga berg och djupa dalar,

silfverfjärdar, hundra holmar,

glädjeeldars rök, som bolmar,

seger, seger, som hugsvalar!

Till ett slott med gyllne salar,

hundra tjänare och svenner,

rider på sin grå Ardenner

Laureatus — konung Fjalar.

Mänskor skocka sig och buga

hvar han far och hvar han färdas,

underdånigast framhärdas

rundt kring honom. Vid hvar stuga

skyldrar bonden med sin tjuga,

och den höga furuskogen

står som lifvakt stum och trogen,

allt för stum att kunna ljuga.

I hans hemtrakt ligger slottet,

Laureatus valt att gästa;

han vill skänka nu sin nästa

kungligt hela öfverskottet,

öfvermåttet, öfvermåttet

af sin rikedom och ära,

skänka mer än de begära

såsom ingen kung förstått det.

Det är samma folk, som hånat

diktarn fordom och försmädat,

som hans tro och gärning hädat

tills hans hår i sorger grånat.

Och han ser det stå förvånadt,

när han nu som kung befaller

dessa horder och vasaller

hvilka förr hans lycka rånat.

Men kung Fjalar, han förlåter,

han förlåter allt och alla.

Han vill folket sammankalla

för att visa hur despoter

skänka sina undersåter

kronjuvelerna och riket...!

När han hört det jubla sniket,

tar han pilgrimsstafven åter.

Satan hviskar: »Sväng din spira,

gör i luften några tecken,

och på fläcken, och på fläcken

blir af allt ditt folk små skira

vackra älfvor, hvilka vira

under jubel segerkransar,

och det blir en fröjd, som dansar,

medan blickar le och plira!»

Satan hviskar: »Nära sedda

blifva mänskor får och boskap,

färdiga till huld- och troskap,

om de blifva skickligt ledda.

— Ser du icke dina svedda

ägarmärken i hvar nacke,

där de beta i din backe

till en storslakt förberedda?»

Satan hviskar: »Du skall hyllas

af all världen och naturen,

du är segerherren, buren

af Carybdis och af Scyllas

egna hvirflar! Varmt förgyllas

isarna af midnattssolen,

om du täckes uppnå polen,

på det världen må förbryllas!»

Satan hviskar: »Träd med hälen

på den stolta jordens hjässa!

Du kan trampa den och pressa

utan några vedermälen.

Du är herren, den är trälen.

Du kan nå så långt dig lyster,

stjärnenatten är din syster,

och i alltet är du själen!»

Med oändligt vemod skådar

konung Fjalar öfver världen.

Nu, när han har ändat färden,

samlas maktens alla trådar

i hans hand, och Frestarn bådar

underkastelse af alla...

Men han lockar ej att falla

den Gud själf med kraft benådar.

Högst på höjden af sin ära

drar sig Fjalar kung tillbaka

för att tänka och försaka,

för att intet mer begära.

Han vill följa Mästarns lära,

fri till viljan, hög till hågen,

se att kungaepilogen

kommer idealet nära.

Fritt må irrbloss dansa, springa,

locka narrar ner i kärren,

Fjalars stjärna tänder Herren,

för att stora trösten bringa.

Den, som vet sig helt förringa,

han skall känna öfver pannan

oförvanskligt skön en annan

törnekungakrona stinga!

***

Diktens höga, dystra norna

ger en bjällra åt martyren,

låter honom utan styren

torna tankarna, och torna

af det varande och forna

Kristi lidandes historia,

låter Satan själf med klorna

räcka honom Frälsarns gloria.

Så vardt färdig piedestalen,

som hans diktargärning timrat.

Sist har dock en gloria skimrat

öfver narrn på karnavalen.

Dåren griper idealen,

som den kloke ser med tuber...

Hör! — Serafer och keruber

stämma upp i kör finalen!

INNEHÅLL

Tillägnan .................................. 5

Laureatus.

1. Laureatus obstinatus .................... 11

2. Den vingskjutne ......................... 21

3. Sanct Antonius .......................... 32

4. Syndafallet ............................. 41

5. Diktaren ................................ 48

6. Oasen ................................... 59

7. Det förlofvade landet ................... 65

8. Excelsior! .............................. 76

9. Den bergtagna ........................... 83

10. Fru April .............................. 89

11. Den barmhärtige samaritanen ............ 96

Indiansommar.

Inledning .................................. 107

I. Sonetter till Diana.

Diana ...................................... 111

Endymion ................................... 112

Vogue de galère ............................ 113

Lyckoslottet ............................... 114

Fata morgana ............................... 115

Morgonglädje ............................... 116

Bekännelse ................................... 117

Mohren har gjort sin tjänst, mohren får gå ... 118

Från andra sidan Styx ........................ 119

Kärleken ..................................... 120

Bebecka! ..................................... 121

Hvad du mig år? .............................. 122

Undret ....................................... 123

Vårregn ...................................... 124

Vårflod ...................................... 125

Bokslutet .................................... 126

Tvifvel ...................................... 127

Önskan ....................................... 128

Romeo ........................................ 129

Sportkjolen .................................. 130

Genomskådad .................................. 131

Den naive .................................... 132

Trädgården ................................... 133

Det förlorade paradiset ...................... 134

Jag vill ej .................................. 135

Mitt sista själfförsvar ...................... 136

Chimär ....................................... 137

Resumé ....................................... 138

II. Små sonetter.

Min dikt ..................................... 141

Fyrväpplingen ................................ 142

Kurra gömma .................................. 143

Pärlan i pärlemor ............................ 144

Violer och rosor ............................. 145

Ro ........................................... 146

III. Andra dikter.

Min lycka .................................... 149

Preludier .................................... 152

Romans ....................................... 155

Dianas bad ................................... 157

Vårt bröllop ................................ 164

Sollefteå ................................... 168

Sommarnattskymning i högfjällen ............. 171

Midsommar ................................... 174

Bekännelsen ................................. 176

Vilse ....................................... 179

Jag ville du ville .......................... 181

Kärleksrim .................................. 184

Mars, April, Maj ............................ 186

Lyckan vinkar stum .......................... 188

Tack! ....................................... 190

Det sublima och det löjliga ................. 192

Gifva och taga .............................. 193

Dolce far niente ............................ 195

Nycklar och dyrkar .......................... 196

Den heliga lögnen ........................... 197

Jag ger dig fri ............................. 198

Heineöfversättningar ........................ 200

Ottave rime ................................. 203

Mina féer ................................... 204

Gäddan och flundran ......................... 206

En sjömansregel ............................. 208

I skärselden ................................ 210

Epilog.

12. Endymion vaknar ......................... 217

13. Apoteos ................................. 225