Ladugårds-arrendet. En berättelse för folket

Öreskrifter för folket.N:o 87.

LADUGÅRDS-ARRENDET.

EN BERÄTTELSE FÖR FOLKET

AF

C. J. L. ALMQVIST.

————

Med 2:ne teckningar af C. G. HELLQVIST.

C. G. Hellqvist, ill.

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

Pris: 25 öre.

H. P. HANSEN, xyl.C. G. Hellqvist, ill.

Greta och Anders. (sid. 16.)

LADUGÅRDS-ARRENDET.

EN BERÄTTELSE FÖR FOLKET

AF

C. J. L. ALMQVIST.

————

Med 2:ne teckningar af C. G. HELLQVIST.

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

KAP. 1.

Fru Holmelin söker sig om efter en piga ifrån

landet, och hon träffar en.

I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, der

oxar fordom gingo till afsalu, och som derföre än i dag

kallas Oxtorget, utan att der likväl nu synas andre än

menniskor, och hundar någongång. Men från Oxtorget

löper en gata midt öfver Malmskilnaden ned åt Hötorget

till, och denna gata kallas Oxtorgsgatan. På venster hand,

i granskapet af det stora bryggarverket, bodde herr

Holmelin, en man, icke vaktmästare, icke heller högre

embetsman, men en utmärkt hygglig och förståndig person.

Hans yrke bestod uti att hålla kor. Han kallades

derföre, efter ordasättet i Stockholm, kogubbe, ehuru han i

sig sjelf var en medelålders, närapå ung man. Men han

sökte sin utkomst medelst detta. Ladugård är väl en

rörelse, som bäst synes anstå landet; flera orsaker göra

dock att äfven i Stockholm mången företager sig

boskapsskötsel, i synnerhet för den myckenhet mjölk, som

här låter sälja sig. Men andra och stora skäl tala också

emot saken. Nu skola vi icke upptaga alla dem, utan

endast beskrifva ett. Fru Holmelin hade på sin lott det

inre bostyret af sin mans stadsladugård, och dertill hörde

kornas ans, livilket hon likväl icke ensam kunde utföra,

utan borde dertill anskaffa sig skickligt och godt

tjenste-folk. Häruti yppade sig alltid en nästan oöfvervinnelig

svårighet. För att ett tjenstehjon, vare sig dräng eller

piga, skall kunna verkställa sitt göra med gagn och

för-träfllighet, såsom sig bör, fordras att han eller hon

innerligen trifves dervid och älskar sysslan. Men

Stockholms infödda jungfrur finna sällan behag i kor; båsen

synas dom otäcka, och att stiga upp på vinden eller

skullen efter kofoder kännes af dem alldeles odrägeligt.

Fru Holmelin hade ofta gjort denna betraktelse. Utan

att vara snäsig eller elak emot sitt folk, fick hon aldrig

nånsin behålla en duglig piga öfver halfåret; och såsom

bruket i Stockholm är att dagligen gifva kreaturen drank,

hvilken skall bäras till dem i ämbar, blef det henne rent

ogörligt att bringa någon stockholmska till denna syssla,

utan måste hon, så fru Holmelin hon var, sjelf gå med

drank-ämbaren.

”Holmelin!” hade hon derföro ofta sagt åt sin man,

”jag står icke ut med detta. Du måste låta mig få taga

pigor ifrån landet, åtminstone en, eller ock får du slå

igen din ladugård och öppna snusbod. Jag sitter mycket

hellre vid en liten vacker messingsvågskål och säljer, än

jag går och trälar i mockan på detta vis.”

Orsaken, hvarföre herr Holmelin aldrig kunnat

be-qväma sig till antagande af flickor från landet, var ingen

ovilja emot sådana. Men han hade insett omöjligheten,

han återigen också, att få någon af detta slag, som ville

gå in på att göra besked för sig i hans yrke. Ty när

en flicka begifver sig till en så grann stad, som

Stockholm, att taga tjonst, har hon då i sigte att blifva

ladugårdspiga månne? Nej. Älskar hon landtliga sysslor, så

håller hon sig qvar på landet. Herr Holmelin var enrättskaffen och sedlig man, han hade alltid hyst

misstankar eller mindre godt begrepp om alla dessa personer,

som löpa till hufvudstaden att erhälla tjenster. ”Jag

förlåter hellre stockholmsflickorna att de äro som de äro,”

sade han; "de visa sig dock flinka och ganska raska i

sitt slag, blott de bekomma sysslor, som de förstå; men

de der anländande hjonen komma icke gerna hit, utan

att hafva någon bitter afsmak för den sköna och redliga

bygd, hvaruti de blifvit födda. De fördas till Stockholm

i hopp om att vinna ett makligare lif och blifva

uppklädda. Alltså äro de säkert latare och dummare än man

kan föreställa sig. Har jag orätt, min hustru?”

Fru Holmelin, som var från Vestervik, kunde icke

vederlägga sin man. Men hon kände sig icke fullt

öf-vertygad af hans ord, utan bad honom att en gång få

försöka. "Jag har dernere på Hötorget sett en ung

men-niska, som jag tror du skulle gilla," svarade hon. "Hon

rår sig visst sjelf, och vill kanske ingen tjenst hafva; ty

hon sitter och säljer granris och viskor vid sin egen kärra,

hvilken hon kör in. Men jag går icke ifrån att hon ser

mig ganska förnuftig ut.”

”Ja, vill hon här såsom landtflicka ingen tjenst vinna

i Stockholm,” svarade Holmelin, ”så är hon säkert ganska

förnuftig. Men då ser jag icke heller, huru vi skola

bekomma henne. Helst för någon billig städsel: jag har

icke råd att gifva ut för stora piglöner.”

"Låt mig dock få försöka en gång att tala med den

flickan. Det går ju an att höra på ett svar?”

När den hederlige, unge och i sig sjelf rätt

fryntlige kogubben, hennes man, härtill gaf sitt bifall, så

beslöt fru Holmelin att icke länge dröja. Årstiden var

något emot hösten, men dagen vacker, så att hon icke

brydde sig om att taga kappan på, i synnerhet som den

behöfde sparas. Likväl, emedan hon tyckte sig böra ega

1*ett visst anseende inför flickan, som hon tänkte städja,

nöjde hon sig denna gång icke med att gå ned till

Hötorget i sin lilla treslintiga, rödrutiga bomullslialsduk,

såsom hon brukade om morgnarne, då hon hörde efter

priserna på hö och halm åt korna; utan hon anlade sin

nio qvarter stora svarta "scharl,” af mannen inköpt för

åtta riksdaler i klädståndet n:o 11 vid Österlånggatan,

på den märkvärdiga dag, då Rosa kalfvat, och ii varvid

han velat gifva sin hustru en betydligare skänk till

uppmuntran:

Det var en lördagsförmiddag, då hon kom ned på

Hötorget och nalkades sin bekanta vid granriskärran.

Både häst och kärra voro icke okända i denna nejd; de

hade många år gått till Stockholm och tillhörde

egentligen en ryktbar och älskvärd gumma, Qvast-Lisa kallad,

från Snickartorp i Eds socken, 2 "/a mil norr om staden,

men hvilken gumma för ålder och sjuklighet numera sällan

sjelf orkade färdas in. I stället åkte en ung och rask

flicka, torpardotter från Stenhugget och Lisas slägting,

med hennes lass och sålde för hennes räkning. Flickan

hette väl hemma hos föräldrar och vänner Greta, en

syster åt torparehustrun Katrina på Grimstahamn; men då

Qvast-Lisas kärra redan förut länge varit eftersökt och

värderad för sitt utmärkt goda granris, så hade den nu

på en tid- gjort ännu mera uppseende genom personen,

som i gummans ställe satt och sålde. Förut hade Lisas

häst endast sett sig omgifven af kloka menniskor, som

sökte viskor; nu skockade sig ej sällan folk deromkring,

som ville se på Sköna Margret: med mindre tillnamn

gick det icke an att vara artig emot den unga,

behagliga rismånglerskan.

Just när fru Holmelin nalkades, såg hon en

betydande herre, hvilken hon igenkände för att hålla

värdshus på norr, stå och tala vid granrisflickan. Frun anadeSKÖNA MARGRET.

5

snart att han kunde hafva samma önskan, som bon, att

"gifva städsel på band för instundande mikaeli; ifall

verkligen Greta eljest var af det slaget, som beböfde eller

ville liafva tjenst. Frun trängde sig derföre med bast

fram, för att icke komma för sent. Hvad herm hade

sagt sköna Margret förut, kunde fru Holmelin icke veta;

men just vid sin ankomst till kärrbjulet, hörde hon herrn

tydligen yttra dessa ord till flickan: ”Och slutligen skall

du få en spritt ny, fin kattunsklädning till jul och nyår:

det blir bättre, tänker jag, än denna grofva kjortel ai

raskull; och dessutom bekommer du jemt drickspengar,

oräkneliga."

Fru Holmelin suckade inom sig: min man lär icke

kunna bjuda så stora gåfvor! Men hon ville bestämdt

afbryta den förföriske herrns samtal, tog hastigt den

bredaste viskan, hon såg, i ena handen, och en stor, stor

granruska i den andra, klef behändigt in emellan herrn

och rismånglerskan samt ropade till med hög röst: ”Greta!

Greta! säg mig priset på dessa här! jag har icke tid att

vänta längre."

Flickan vände sig snabbt åt sidan vid anropet, och

den vänligaste" glädje sken ur hennes ögon, när hon hörde

sig kallas Greta, då hon deremot sett litet stött ut vid

den granna hederstitel, man börjat gifva henne, och

hvil-ken hon fruktade skulle betyda skämt eller skällsord.

”Se på! är frun vid Hötorget?” utbrast hon. ”Hur mår

fru Holmelin då?"

”Ja, Greta, jag är här,” svarade frun, tog henne i

handen och drog henne litet bakom kärran. ”Jag ser att‘

dina viskor snart äro slutsålda; åk då in på en

handvändning till oss häruppe vid Oxtorgsgatan, så skall jag

gifva Qvastmoras-Polle ett godt foder, och du skall dricka

en kopp kaffe hos mig, innan du reser hem i qväll. Jag

har något att säga dig, Greta. Ett skall du dock ge-genast lofva mig och det prompt: tag ingen städsel af den

der herrn!”

”Åh, tycker frun? Jag har väl annat göra än taga

städsel nu. Men visst bjuder han bra, det gör han.”

”Tänker du då verkligen taga tjenst åt hösten?”

”Om jag det rätt vet.”

”Kom hem till oss, så fort du kan; vi skola språka.

Jag har fått någonting, som jag vill skicka ut åt din

syster Katrina, vet du.”

”Se på! det var rart!” Med dessa ord gjorde Greta

en liten högst liflig nick, som tydligt tillkännagaf att

hon ville helsa på fru Holmelin, innan hon åkte ut till

landet.

KAP. 2.

Greta grundar på saken hit och dit. Slutligen

får hon ett afgörande skäl att antaga tjensten.

Sedan granrisflickan kommit hem till herrskapet

Holmelins, blef hon mycket väl emottagen. Frun hade

bekantskap med henne förut, så att hon både visste

hvarifrån hon var hemma, samt att hennes syster Katrina

nyligen blifvit gift och satt sig ner som sin egen på

Grimstahamn, ej långt ifrån Stenhugget. Greta berättade

nu för fru Holmelin att gamla Lisa kanske snart

ämnade lägga ned hela viskhandeln, så vida icke hon, Greta,

ville fortfara med att hvarannan lördag åka in för

hennes räkning. ”Men det finner jag mig på längden icke

vid,” tillade flickan, ”ty en kan icke lefva på landsvägen

och fara till torgs i all sin tid. Det kunde så vara, om

jag hade mitt eget att försälja, och något som förslog;

men detta är som en pinne i qvarnbäcken.”

Fru Holmelin medgaf rigtigheten af hvad hon sagt;

och sedan de vidare talat om lifvets besvär en stund,

yttrade frun: ”0m du ändtligen då vill hafva dig en tjenst,

Greta, så skulle jag kanske kunna skaffa eller tillbjuda

dig en; men det kommer an på.”

”Visst måste jag taga mig tjenst; och det vore nog

bra,” svarade flickan. ”Men om jag duger så väl, det vill

jag låta vara osagdt. Ty jag har alltid varit hemma hos

far och mor hittills. Och uppasserska på värdshus, det

vill jag icke blifva, nej slättes icke.”

Fru Holmelin gladdes hjertligen åt detta svar; och

det icke allenast för att hon således hoppades bättre kunna

bekomma Greta i sin tjenst, utan för det dygdiga och

rena hjerta, som svaret tillkännagaf, efter hon insåg att

hvarken de erbjudna stora gåfvorna eller det smickrande

namnet Sköna Margret hade varit mägtiga att kunna

förleda henne. Oförstäldt och vänskapsfullt öppnade frun

derföre nu sina tankar, och sade huruledes hon önskade

Greta i sitt eget hus. Icke kunde hon lofva henne så

stora inkomster i städsel, lön och gåfvor, slöt hon, men

deremot skulle hennes tjenarinna alltid åtnjuta ett godt

bemötande.

Den vackra torpardottern gaf likväl icke härtill ett

så jakande svar, som frun först hoppades. Hon yttrade,

artigt och med mycken tacksägelse, att hon ville grunda

på saken; men att hon aldrig rigtigt tyckte om tjenster

i staden, emedan hon mest förstod sig på landtsysslor

och älskade sådant göra, som dertill hörde.

Åt detta svar gladdes fru Holmelin ännu högre. ”Det

är just så jag vill!” utbrast hon. Hon tillkännagaf nu

att det var synnerligen för sina kor, hon önskade sig en

pålitlig, rask och förträfflig menniska. ”Och det kan du

väl finna blefve ett göromål, likasom vore du qvar på

landet. Vill du icke komma och se på mitt lilla nätta,

snygga fähus? Tolf mjölkkor har jag, hvilkas make

ingen sett, det må du vara säker. Två stackare stå i

sin, dem skall min man sälja och gifva emellan för nya

kalfkor, så blir dot fjorton, som mjölka; så många skola

vi hafva, och det är nog.”

Förslaget att få gå uti en stor, skön ladugård fann

torparflickan ganska lockande, så att hon bekände det

skulle vara det enda. som kunde förmå henne att taga

tjenst i Stockholm, om det äudtligen skulle vara. Och

fru Holmelin tyckte hon också mycket om, såsom

men-niska, förstås. Hon gick derföre gerna ut med henne på

gården, och de stego tillsammans in i fähuset för att

skåda. Visserligen var här någon trängsel och båsen

sågos knappa, ty rummet för sådant är i staden alltid

smått, emot hvad som kan bestås på det rymliga

landet. Greta medgaf likväl att detta icke kunde hafva

sig annorledes; men mest suckade hon vid tanken på att

korna icke linge gå till någon frisk och behaglig sjö att

dricka, icke en gång kunde vattnas ute på gården i ho,

mod brunn och hink vid, utan måste släcka törsten ur

ämbar, inne i sjelfva båsens halfmörker. ”Tror icke frun

att do vantrifvas?” frågade hon betänkligt.

”Jojo, litet i början; och unga qvigor skulle väl råma

sig förderfvade här af saknad, kanhända. Men icke kor,

som burit några gånger, dem vi hålla: sådana äro mycket

snälla, allvarsamma och fråga efter ingenting, blott de

märka att folk hyllar dem och gifver dem all deras

vigtiga ans. Deraf trifvas de mest, och do mjölka som

flitigast, ju mindre nöjen de känna."

”Men få do då aldrig gå på bote ? Jag har icke sett

några beteshagar i Stockholm.”

”Sommarbete hafva vi ute på Ladugårdsgärdet,

likasom på en allmänning, i lag med stadens hela öfriga

boskap; och det må du tro, Greta, gör ett stort sällskap.GEETA GBUNDAR PÅ SAKEN.

9

Det betalas tio riksdaler för kon öfver sommaren. Har

du aldrig varit ute på Ladugårdsgärdet?”

”Jo," jag liar varit der några gånger och sett på

excisen,” svarade lion, ”och det var ståtligt. Jag såg då

också några flockar af kor, som gingo afsides och gnagde,

det var sant; nu kommer jag ihåg det. Men vet fru

Holmelin, derute hafva kreaturen ingen skugga i solbaset.”

”Så? de hafva skugga nog, tro, bort på vägen, som

går åt Kopsten, eller nedåt Storängen. Ja ända emot

Tegelviken få de gå, så fort icke läger är och tälten

uppslagna. Och kommer du till oss, Greta, så skall du

sitta derute om sommartiden och mjölka mornar och

qvällar. Der äro så vackra platser, att skönare har du

aldrig sett i hela Eds socken.”

”Jag lofvar frun att jag skall tänka på saken; men

nu i dag kan jag icke lemna besked,” svarade hon

omsider, när hon tog afsked och for. Orsaken, som gjorde

flickan så eftertänksam i detta ärende, ville hon icke

omtala för fru Holmelin; men det var någonting hon först

måste höra efter ute på landet, och innan hon fick

närmare underrättelse derom, ville hon icke fatta sitt beslut.

Lördagsaftonen sent återkom hon till Snickartorp med

Qvastmoras-Polle, aflemnade till Lisa pengarne för de

sålda viskorna, satte in kärran i sitt lider, och gick

der-efter hem till sina föräldrar på Stenhugget.

Söndagen derpå vandrade hon med anhöriga och

vänner till Eds kyrka. Efter gudstjenstens slut gick hon

utmed stenmuren, bakom Fattighuset, ned till don viken af

Edssjön, som ligger strax nedanför Klockargårdens

potatis?,äppa. Till venster är här ett båtställe för alla,

som ro ifrån Bislinge och Hjeltarängen till kyrkan; men

till höger går man långt åt sidan under sköna träd vid

stranden. Hon hade icke länge sett sig omkring der, förrän

A.nders i Vaxmyran också kom ned dit från kyrkan. Hanvar hennes vän, och de hade känt hvarandra ifrån

barndomen. Efter några ord började Lång-Auders (ty så

kallades han gemenligen) tala om att han torde få lof att

söka sig tjenst öfver vintern, men att han dock icke mycket

gerna ville ifrån socknen, der han hade sin slägt och sin

bästa vän.

”Kanske tänker äfven jag ut och tjena,” anmärkte

flickan. ”Tycker du det voro illa gjordt af mig, Anders,

om jag gaf mig till staden i höst?”

"Det var en sak!” utropade han och strök sin långa,

mörkbruna lugg med stort nöje bakom örat. ""Gör du

det Greta, då tar jag mig ock fast hos bryggaren på

lilla Badstugatan på norr; ty han har flere gånger.varit

åt mig, då han sett mig på‘Hötorget, efter han behöfver

en dräng, begrips, som kan vara en styf karl och kan

tumla om med hans ölfat, ansa hans åmar — hahaha! —

och sköta hästarne. Han har nog en sex drängar förut,

men gerna såge han den sjunde. Han betalar bra, när

han får en karl, si. Jag har aldrig sagt honom ja, efter

jag just icke älskar stadsaffärder. Men säg, Greta, vill

du att jag lemnar honom mina beske’n, så ger jag mig

till bryggardräng på fläck och går till Stockholm om

onsdag."

Greta stod eftersinnande, tycktes bese vågorna, som

slogo öfver gräset på stranden, men märkte dock intet

af dem, utan lade tyst ihop i sitt lnifvud följande:

”Badstugatan, hon ligger nära vid Holländargatan, och det

bär till Hötorget. Oxtorgsgatan åt andra hållet, hon

går också ned (ill Hötorget.” Nu såg hon upp på

Lång-Anders och sade halft skämtande: "Gör som du vill, det

kan just icke angå en ann. Men icke tycker jag det

voro så tokigt, om du blefve bryggardräng.”

”Och du då?"

”Jag ger mig till en fru, som beter fru Holmelin på

Oxtorgsgatan.”

Vaxmyras-Anders upptog en näckros, som vattnet

kastat på gräsvallen; den räckte han åt Greta, med en

mycket artig bugning, hvarvid luggen hel och hållen föll

fram om ögonen. Greta nickade muntert och sade; ”Det

är tid på det! det är långt, långt dit ännu.”

Hon vände sig hastigt bort och gick upp åt kyrkan

till sina föräldrar. Lång-Anders vek af åt njurstafolket

till, och han låtsade också se ut, som om ingenting händt.

KAP. 3.

Sköna Margret får i tankarne att blifva sin

egen.

Några år förgingo nu i staden, om hvilka vi endast

veta att tala i korthet. Fru Holmelin blef allt mera

belåten med sin flinka och trogna ladugårdspiga, och herr

Holmelin gaf, efter ett halfår, sin fru en ny hatt, till

uppmuntran för att hon anskaffat ett så förträffligt

tjenstehjon. ”Jag hade aldrig trott detta vara möjligt i

Stockholm,” sade han, ”och du skall få se att Greta icke

har i tankarne att alltid förblifva hos oss; hon synes mig

dertill något för god. Detta må dock vara sagdt oss

emellan.”

Likväl var det ingenting vidare utmärkt med flickan

än att hon af hjertat älskade sina sysslor och allt bättre

förstod dem. Emedan hvar och en här i verlden har

tycke för sitt, så fann hon ett stort behag i kreatur,

synnerligen kor, och sådan hade hon ända från barndomen

varit. Derföre höll hon så rent, snyggt och friskt i sitt

sköna fähus och ansade sina kräk så väl, att de trifdes.

Huru det står till med kreaturen och deras begrepp, veta

vi icke; men säkert är att de nog märka, om en menniska

liyllar dem eller icke: de må väl efter som skötseln är,

och de gifva i samrua mån afkastning, fördel och nöje åt

sina egare. Greta var icke klemig, svag och pjåskig med

korna, så att hon ständigt gaf dem smekord, klappade

dem på halsen eller pratade tok till deras upplifvande.

Tvärtom hände det att, när en ko stälde sig dumt i

båset, klef med ena foten ned i ämbaret eller annars bar

sig tafatt åt, som kor stundom bruka, så fick hon sig ett

hurtigt slag öfver ländeu och ett skarpt tilltal: "Seså!

homma dig, Sara! Uh, du dumma Bella-Majken! Sasa,

nu är det nog sörpladt, håll upp, säger jag!" och dylikt.

Men sådant tyckte kräken aldrig illa vara, utan

rättade sig derefter. Kreatur finna alltid, på sitt vis, huru

godt det är att bekomma en aga, som förer till skick

och ordning; de älska stränghet, blott fog och reson

kännas deruti.

Tjensteflickan, å sin sida, utförde sin sak så godt,

hon nånsin kunde, efter hon åtagit sig den; men hennes

tankar stodo på framtiden, och hon tyckte allt mindre

och mindre om den instängda och i sjelfva verket

besynnerliga slags ladugård, som befinner sig vid gatan i en

stor stad. "Jag må ännu blifva i denna tjenst en tu tre

år, tills jag hinner lära mig allt, som hör till koväsendet

och till mjölkhandeln rigtigt,” sade hon ofta för sig sjelf

i sin enslighet, när hon tog oket öfver axlarna och

häftade krokarne i hvartdera drankämbaret på ömse sidor om

sig; ”men — men —” tilläde bon, "nog skulle jag, för

min räkning, vilja hafva allt på ett annat vis och

annorlunda, det är säkert.”

Hvad det kunde vara för slag, som hon ville hafva

för sin räkning, vågade hon aldrig helt utsäga, icke i sina

tystaste tankar en gång; så djerft förekom det henne att

hoppas på. Men hon råkade emellanåt Lång-Anders.Dennes syssla hade blifvit att köra bryggarens öl- och

dricksfat liem till kusen i staden, till kunderne öfverallt

der de bodde, såsom billigt och brukligt är. Anders fick

således åka med långkärran så godt som beständigt; ty

lians herre hade befunnit honom synnerligen aktsam om

kärlen; det liftnde aldrig honom, som andre, att faten

tullrade i gatan och skadades på banden; också

värderades denne bryggardräng öfverallt i husen, dit han kom

med varorna, emedan han raskt och muntert, utan

tillsägelser och pock, inbar de fulla kärlen, vårdsamt insatte

dem i källaren, der de skulle stå, samt utbar de tomma

med höflighet. Nu kan ingen undra på att, om Anders

skulle köra nedjt Regeringsgatan, tog han vägen öfver

Oxtorgsgatan så gerna som någon annan, och der träffade

lian emellanåt henne, som han helst såg. Om söndagarne

råkades de äfven, och stundom gingo de tillsammans

utom staden på den vackra vägen utanför Roslagstullen

framåt Skuggan, Fiskartorpet, Husarviken och Ropsten,

samt återvände genom Lilljans. Då hade de tillfälle att

samtala om framtiden och öfverlägga om hvad artigast

kunde synas.

Så hände en gång en sommareftermiddag, en

söndag, när de sågo sig ensamme på dessa stigar^ att Greta

sade: "Nu äro vi begge uppklädde rätt skönt och hafva

af lönen samlat oss hvardera något, som är i behåll. Du

tycker väl mycket om tjensten, du har, Anders?"

”En förträfflig karl har jag till husbonde,” svarade han,

”det är då visst; sniken är han icke. Och icke för

trät-girig eller fallen att slås. Nå, det vore icke heller lönt

för honom att försöka sig på mig. Men han är en

ver-keligt god karl, som jag säger, och vill oss drängar intet

orätt, det vet jag. Derföre håller jag ock af honom.”

”Fru Holmelin kan jag icke heller kalla annat än en

mycket bra memriska. Hon är rättrådig,” anmärkte Greta.”Men,” utbrast Anders, ”jag lär inig ingenting hos

bryggaren stort. Det är det värsta. Åka med häst, det

kan jag förut."

”Tänker du då söka dig om efter annat ställe?”

"Nej — nej — om jag det tror. Jag skall säga dig

en sak, Greta, som du icke vet. Men — hm —”

Flickan, som redan hade sitt hufvud fullt af tankar,

dem hon ville meddela, och hvartill hon blott väntade

på godt tillfälle, blef högst uppmärksam vid Anders’ tal.

Men hon gick åt sidan till dikesrenen, plockade sig en

hand full liljekonvaljer, luktade derpå och låtsade om intet.

"Du tänker visst att jag är fallen för skryt, säg mig

det, Greta?” inföll han, stannade och såg på henne med

en högst förnöjd uppsyn.

"Åh, visst litet ibland” — svarade hon, med en

allvarsam blick, förstås.

"Nå, tänk hvad du vill annars,” fortfor den vackre,

söndagsklädde drängen, "men denna gången skall du

be-stämdt tro på mig." Min husbonde, den hederliga karlen,

har sagt mig att" han vill lijelpa mig till något, om jag

åstundar. Hvad säger du, Greta? Vet du, han tycker

att jag burit mig så ärligt åt under all den tiden, jag

varit hos honom, och att jag är aktsam, förnuftig och

nykter, säger han — är icke det besynnerligt?”

”Hvad vill han hjelpa dig till då?"

"Han vill visst bistå mig, kan jag tro, fast jag just

intet bistånd behöfver. Men han har talat på det sättet,

och det är bra beskedligt af honom, bryggaron. Jag skall

för omaket aldrig glömma honom.”

”Jo men, Anders, jag skall säga dig livad det är du

behöfver, om du vill blifva din egen eljest. Jag har

något i tankarne, som jag grundat på snart i hela tu

åren hos fru Holmelins: vill du som jag?"1Vid dessa ord såg Greta så glad ut, att Anders

stod alldeles handfallen, bara teg och beundrade sin flickas

kloka utseende.

”Det skulle vara en sak, Anders!” fortfor hon. "Jag

vet så väl nu, huru unga kor skötas, huru gamla säljas

eller bortbytas med förmåner, hvar mjölken bäst

föryttras i hyggliga rättskaflha hus, som betala bra, och

alltihop känner jag. Så att jag nog skulle vilja hafva mig

en egen ladugård, det är visst, om jag bara egde någon.

Men på landet, begrips, ty inne i staden är trångt,

onosligt, och alltför rysliga liyror.

"En egen? säger du, Greta?”

”Ja!”

”Skola vi taga oss en ladugård på landet, säger

du då?”

"Att rå om den,” svarade hon, "det blir då icke

möjligt för oss. Tillminstone icke i förstningen.”

”Nu begriper jag!" utropade han och tog henne i

hand af glädje öfver att han fattade hela hennes mening.

”Jag går åt landet, en söndag på eftermiddagen, och hör

mig om. Jag hittar på någon herrgård, der de vilja lega

ut korna!”

"Arrendera ut, heter det, Anders.”

”Men när jag kommer, jag, som ser ut likt en dräng,

så ler man åt mig i början, det är säkert, och man

tänker: livad är du för en? Icke har du medel till

arrendet? Kan du ställa borgen för dig? Då svarar

jag åt herrgårdsberrn eller frun, som vill arrendera ut

sina kor, så här: Herre, eller söta fru, jag har borgen.”

"Rätt, Anders. Det är just den borgen, som din

bryggare skall hjelpa dig med, ser du, efter han har satt.sitt

förtroende till dig. Det gör han visst mycket säkert.

Ty han ser nog att du är en snygg karl, som vet attsköta sig, så att borgen icke blir farlig. Ocb så går du

ut till herrgården, ja —”

”Och när jag kommer dit, så säger herrn eller fruu

på godset åt mig så här: Det är godt, min vän; jag ser

du liar borgen. Men livad är du för en? icke kan du,

som är karl, sköta kor, mjölka och sila? Är du gift?

Då svarar jag — nej säg, huru skall jag nu svara, Greta?”

”Åh, alltid kan man hitta på något att svara på det,

förstår jag. Men, Anders, det säger jag dig” — afbröt

hon och bytte hastigt sitt utseende till allvar igen —

”det säger jag dig, försigtig skall du vara! Gör icke upp

arrende någonstaus, utan att först se dig väl om i

ladugården. Det är bäst att du nämner för mig, så jag sjelf

får gå ut och se på korna.”

”Det begrips att du skall se på, Greta. Det är du,

som skall stå före alltsamman. Utan dig skulle jag icke

vilja hafva göra med en kalf en gång, mycket mindre

med ett dussin kor eller hela tjoget.”

”Tjoget?” utbrast hon. ”Nej, vackert, vackert. Vi skola

icke tänka så stort i förstningen. Icke flera än sex eller

åtta kor till att begynna med; det är allt nog. Vi skulle

kunna råka i olyckan, om vi arrenderade en sådan stor

mängd och komme fast för betalningen utan att alla

mjölkade friskt. Neliej du."

”Huff! det skall gå," utropade Anders, bröt af en

asp-löfsgren och slog omkring sig i luften. ”Jag tycker mig

redan se i tankarne, huru du åker in till staden,

skrin-dan full mod kopparflaskor, stora, blanka, och mjölk uti

de flesta, men grädde uti en! nam — namnam! Och så

komma de alla kring skrindan och ropa på Sköna

Mar-gret! Sköna Margret! Ty henne vilja de alla se, hejsan!

och de köpa mjölk, så do kunna spricka, och betala tre

skilling mera för hvar kanna, bara för hennes skull —"

”Var icke rädd, så dumma äro de ej” — sade hon och

vände bort ögonen.

”Men när hon kommer hem om qvällen stackare, så

kallar jag henne bara Greta, jag, och —”

”Hon sörjer icke ändå, kanske?”

Med dessa ord slöto de tala om korna, och så gingo

de tillhopa in i staden.

KAP. 4.

Anders beser ett ställe, men Greta gillar

det icke.

När Anders på en ledig dag ämnade sig till landet

för att söka ett ställe, der man med förmån kunde

arrendera kreatur, tänkte han: Hvart skall jag gå? hvem

känner jag? jag kan få löpa genom hela Upland?

Han vandrade från lilla Badstugatan in på

Holländargatan, och gick den i ända till Stjernkikeribacken.

Han tänkte sig ut genom Norrtull. Men ännu begrep

han icke hvart han skulle vända sig, sedan han väl

kommit utom Stockholm. ”Om jag bara kände någon bra

person,” sade han till sig sjelf, ”en som kunde gifva mig

anvisning på ett ko-arrende, det vore maffen.”

Då han kom öfver Stjernkikeriplanen till Bernhardsberg

vid begynnelsen af Norrtullsgatan, såg han en bekant

stå i porten. Det var sjelfve Östman, hvilken förut suttit

som hållkarl på Rotebro, en ganska utmärkt man för sin

villighet att skaffa resande hästar. Dessutom höflig i

hela sitt väsende, förståndig och en behållen man. Han

hade redan som hållkarl haft egna hästar och förtjenat

mycket med dem genom skjuts vid Rotebro. Nu hade

han flyttat in till Stockholm, hyrt rättigheterna i nedra

bottnen på Bernhardsberg (ty i öfra våningen hålles

schweizeri) och fortfor likväl tillika att ega hästar, samt vann

mera med dem än nånsin, emedan han nu använde dem

att skjutsa ifrån Packartorget med, och betalningen för

skjuts ifrån Stockholm är alltid grof. Vaxmyras-Anders

kände Östman af gammalt, och visste hvilken god

rörelse han dref. Han visste också att Östman, den tiden

han helt nyligen bott på Rotebro, egt bekantskap med

hela herrskapsbygden rundtomkring, så att han kände

hvarest kor kunde vilja utlegas. Alla ställen, som vore

att tala om i Eds, Fresta, Hammarby, Vallentuna, Täby,

Sollentuna och Spånga socknar, kunde han uppgifva.

”Östman skall säga mig ett godt råd,” tänkte Anders,

nalkades den fryntlige mannen i porten och helsade.

De började språkas vid. Nu var verkliga förhållandet

att Östman stod i begrepp att sälja sitt bruna sto, och

redan gjort upp med en bonde från Ärfvinge bortom

Spång-Kista, hvilken skulle lemna honom sin svart, med

stjern i pannan, och få trettio riksdaler dessutom, ty Östman

ville lägga sig till allt bättre och bättre hästkreatur.

Men Ärfvingebonden hade icke vidare hörts utaf. ”Vill

du nu rida, Anders, så slipper du gå och hinner fortare?”

sade Östman. ”Tag då min bruna märr och far till Spånga

i mitt ärende: tag här ock med de trettio riksdalerne,

som skola vara öfver åt bonden, och laga att du kommer

åter med svarten ifrån honom, så skall du hafva tack.

Hör på vägen efter för din egen räkning: jag menar de

kunde vilja arrendera ut korna på många ställen i

trakterna; ja, som jag säger, hör efter sjelf!”

Det var ingen liten hjelp för Anders att få rida. Så

skulle han ock härigenom se vida betydligare ut, då han

kom fram till ställena och anmälde sig som arrendator.

Nu går också berättelsen fortare. Näst innan Anders

kom så långt som till Silfverdal, vek han från stora

landsvägen af åt höger på småvägarne ned till Rådan,

LÅNG-ANDERS FÖRSTA FÖRSÖK.

19

Iva sby ocli Tegelhagen. På Kasby ville man den tiden

arrendera ut sina kor, ocb begärde femtio riksdaler banko

om året för stycket. Anders steg in i fähuset och såg

på båsen, men han gick också ut igen.

Han ansåg sig nu hafva uträttat sin sak, gladde sig

åt hvad Greta skulle tycka om Kasby och fortsatte ridten

framåt Silfverdal, samt derifrån .till Spång-Kista, som

ligger strax bortom, och så till Ärfvinge. Här träffade

han bonden, som bekände att han gjort rätt illa, i.det

han icke hållit sitt löfte och genast kommit in till

Östman med svarten. Lång-Anders tog tillfället i akt och

begynte modigt lexa upp mannen för att han brustit i

ordhållighet. Följden blef att han prutade ned honom

fem riksdaler i handeln, så att han bekom svarten blott

emot tjugufem riksdaler och bruna stoet. Så red Anders

åter till Stockholm, med en äkta glad uppsyn.

När han steg af hos Östmans vid Bernhardsberg och

lemnade honom de vunna fem riksdalerne, kan man

begripa att han fick beröm, och svarten sjelf erhöll knappt

liera goda ord, oaktadt liau var en ståtlig häst, der han

stod med sin stjern och alla fyra fötterue hvita. Då

Anders gick, sade Östman: ”Kom till mig emellanåt!"

Så fort sig göra lät, underrättade Anders sin Greta

om huru han ridit och haft muntert, samt sett på Kasby

med kor och ladugård. Nu började Greta förhöra honom,

men fann att han om saken hört efter ingenting vidare,

än blott att arrendet skulle blifva femtio i banko för kon.

”Det är allt mycket,” anmärkte Greta; ”men herrskapen

taga så högt här nära Stockholm. Det är för nära, vet

du, Anders. Vi måste söka oss om litet längre bort.

Men att du icke gick och såg på beteshagarne! och icke

frågade huru många lass hö de släppa till öfver vintern

och huru många tjog halm! Nej, jag måste sjelf ditut,

det ser jag."Anders rodnade och bekände att han icke rigtigt

förstått ko-saken ännu.

"Ja, bättre begrep du uträtta åt östman, det är visst;”

sade Greta och skrattade. "Jag måste ut och gå till

Kasbv 0111 söndag," slöt hon.

Anders tog afsked och gick ifrån henne helt

skam-mannes. Han nalkades sin Badstugata, men vid

hemkomsten upprepade han för sig sjelf: "Gå skall du icke, Greta,

det blir jag man för.”

Lördagsaftonen gick han upp åt Bernhardsberg, till

östmans och vardt väl emottagen. Vid undfägnaden såg

han så ledsen ut, att Östman frågade honom om alla

getterna lupit bort ifrån honom. "Nej," sade han, ”men” — och

derpå började han omtala hela sin historia och huru dumt

lian uträttat åt Greta.

”Hör du, Anders, jag vet ett råd,” svarade Östman.

"Kom hit i morgon, så skall jag hafva häst och åkdon i

ordning. Det passar bäst a{t ”Sköna Margret" åker ut

till sitt ko-arrende, tror jag; kom, som jag säger, klockan

— ja, huru pass dags du vill.”

Lång-Anders strök icke blott sin högra lugg., bakom

örat, utan äfven den venstra; han bugade sig för Östman,

och gladare har aldrig någon menniska gått hem till Lilla

Badstugatan, än han denna lördagsqväll.

Nu vardt om söndagseftermiddagen ståt hos Greta,

när hon fick höra att hon skulle ut och åka. Ganska

lätt hade Anders kunnat föra Östmans åkdon ned till

Holmelins, att hemta henne der hon bodde. Men Greta

lorbjöd det. ”Det ser sturskt ut för fru Holmelin, det vill

jag icke! men så skall du ock veta en annan sak,

Anders. Det är bäst att ingen spörjer våra tankar, innan

vi hafva stället afgjordt och affärer ne klara. Jag kan

få baraste förtret hos fru Holmelin; hon vill icke gerna

släppa mig ifrån sig, det vet jag. Märker hon att jagGRETA OCH ANDERS UTE I>i FÄRD.

21

åker ut så der, men kommer igen ocli intet ställe kunnat

skaffa mig, så torde jag deraf få mera ondt än godt i

vinter. Ty det ser icke golikt ut att fara så. Och börjar

hon hålla mig för skral, så blir hon aldrig för nådig."

Fördenskull åkte de icke ifrån Oxtorgsgatan, utan

gingo derifrån till fots, klädde i sina bästa, vackraste

kläder. När de anlände till Östmans, måste de först litet

in på kaffe, ty så dags var det; och under tiden lät

Östman spänna svarten för en ypperlig fjäderkärra med röd

pinnstol och dyna.

De rullade ut genom Norrtull; och när de kommo

förbi Haga grindar, tyckte Anders att han aldrig i sina

dagar mätt så väl, ty han hade ej nånsin förr kört för

Greta. Hon tänkte mindre på detta. ”Hvad sitter du

ocli grundar så mycket på?” sade Anders och vred sig

åt höger mot sin åk-kamrat.

”Jag tänker på att det icke just kundo vara stort

värdt att taga Kasby,” svarade hon.

”Så! hurså?”

”Jo, jag tror det blir oss för dyrt der. Jag är rädd

det är också för grant bygdt på Kasby. Jag skall säga

dig, Anders: du torde liksom vilja lägga dig till schäs,

kanske, för att åka med mig —”

"Ja minsann — det vore rart!”

”Nej, nej. Du skall hålla lagom af mig, Anders; och

så är du liksom litet för galant ibland. Vi hafva icke

medel dertill; men jag fruktar att, om vi komma till

Kasby, vill du vara litet bortför som en halfherre.”

”Fy då! Greta.”

"Nå, Gud ske lof att du säger så. Ja, jag vill då se

på Kasby. Men annars har det fallit mig något bättre

in, som tyckes mig vara klokare.”

”Klokare än Kasby? det vore nog!””Du skall veta, mången liar gått under på

ko-arrenden, och det måste vi akta oss för. Men jag skall

berätta dig, hvaraf det kommer. När en är fattig, så har

en icke rygg att stå ut med stora knäckar.”

”Så mycket begriper jag, Greta. Men icke lönar det

att vara för mycket rädd af sig.”

"Mången bar blifvit lurad i arrenden på det sättet,"

fortfor hon, ”att han emottagit en hel hop kreatur och

skolat betala sina femtio i banko för stycket, utan nåder;

men så hafva de flesta korna varit gall, och han begrep

det icke, när han tog emot dem. Det var dumt. Eller

ock voro de mjölkkor, men starkt i aftagande med

mjölk-ningen, eftersom kalfven fordrar mycken invärtes näring,

så att de snart måste läggas i sin, och arrendatorn sitter

der då likaså tomhändt. Hvad säger du om det, Anders?”

"Ja, det var en sak!” utbrast han förskräckt.

"Då menar jag det hjelper icke att draga stråke på

fiol, som du så mycket älskar. Fast jag nog också tycker

om dans, det bekänner jag; men vi måste först hafva kor,

som duga, och sedan dansa."

"Så! hoppsan svarten!” slutade Anders. D erm ed

började de begge skratta och åka fram med friskt mod. När

de anlände till Kasby, stego de ur schäskärran med

mycken högtidlighet, och Greta bad Anders icke visa sig

alltför munter. "Ali, jag skall nog hålla mig muskig under

ögonen,” lofvade han.

Sedan de inkommit och lielsat, sade de sitt ärende

och fingo tillstånd att gå till fähuset. Nu blef det Greta,

som steg in först, och hon begyute föra ordet. Hon

talade icke mycket om sänder; men det, hon sade, var

allvarsamt, klokt, visserligen höfligt, men icke utan sin lilla

skärpa emellanåt. Folket på Kasby började få aktning

för donna ko-arrendatorska, och de vågade sig icke påUtTEtJ GODA KOR BÖRA VARA.

23

att fördölja något, äfven om de känt lust dertill, hvilket

de likväl icke hade i sinnet, emedan de voro hederliga.

Greta gick ifrån ko till ko, och gjorde en sträng

undersökning. Det kan man vara säker, att hon tog reda

på mjölkådern och mjölkhålets läge framme vid refbenen

på hvartenda kreatur. Korna började småråma på det

der vänliga och angenäma sättet, då de förnummo

ankomsten af en person, som förstod sig så väl på dem;

ty kor märka och begripa ofta mer än någon tror. Greta

sökte efter att få se utstående bogar, hvilket alltid är ett

så förträffligt tecken till goda kor; men beklagligen fann

hon endast två med sådane. Hon sade ifrån härom; men

Kasby-herrskapet ville gerna slå bort talet om bogarne.

”Det betyder ingenting!” försäkrade man; men Greta vände

sig undan med en slug blick. Nu gick bon till hornen

och började räkna ringarne på dem. ”Skönast att få äro

de kor,” anmärkte hon, ”som hafva sina fyra eller fem

ringar på hornen; de hafva då burit fyra eller fem gånger

och stå i sjette eller sjunde året: den åldern likar jag

bäst. Jag ser ej många sådana kreatur här hos

herrskapet. De flesta visa tolf, tretton till fjorton ringar;

de äro mig ena gamla hexor. Och hvarje år, kon varit

gall, eger hon ingen ring på hornet. Det kan hafva händt

dessa kräk flere gånger, och så torde de till slut vara

bortför femton, sexton, sjutton år gamla. Det blir mig

en för hög ålder att arrendera.”

Kasby ladugårdspiga, som stod på sitt herrskaps bästa,

inföll med en vresig röst: ”Det måtte jag säga! en ko kan

göra skäl för sig till aderton år.”

"Hon kan så, ja. Så der någorlunda. Men märk att

då är det ock snart slut; och hvar skall man sedan blifva

af med henne?”

”Hos slagtaren, vet jag.””Ja, bjud man ut gamla, skrinna kor, får lion se sjelf.

Gammalt kokött är segt, min vän lilla; ocli i staden

tuggar man hellre ungt qvigkött. Pålagda sin-kor, ända

till i tolfte, trettonde året, det blir en annan sak. Om

de äro feta förstås, kan slagtaren bjuda bortåt sina sextio

riksdaler för en sådan; men då skall kon vara mycket

fet, säger jag, och dertill fordras att gifva henne ett

lialf-puDd mjöl om dygnet och ett halfpund hö: det blir dyrt.”

”Magra kor äro bättre än feta,” utbrast

ladugårdspigan, ”det vet jag bäst.”

"Jo, till att mjölka, så länge de det göra, äro magra

kor yppare; men icke till att sälja åt slagtaren, si. En

mager gallko vill jag icke veta utaf. Men låt oss icke

vidare tala härom,” sade Greta och vände sig bort. "Nu

skulle jag undra, hurudant foder här gifves på Kasby.

Huru mycket bestås åt arrendatorn för kon öfver vintern ?”

" Tre lass hö, efter trettio lispund på lasset, samt

långhalm efter behof. Och sommarbetet är yppert.”

pNå" derom säger jag intet; det går an," svarade hon.

"Men gröpe måste väl ock fås till sörpan?”

"Gröpe lernnas, två lispund för kon på året.”

”Det var litet. När en rör ihop agnar ocli vatten,

så bör en åtminstone strö tre näfyar godt gröpe derpå,

annars blir sörpan svag, och jag håller icke af pjaslc åt

mina kor. Men ursäkta frågan än en gång: af hvad slag

är höet, som fås till kofoder?”

”Sådant, som växer på Kasby."

”Nå, det begrips. Men mången är elak nog att

behålla all hårdvallen åt hästarno, och endast bestå sidvall

och starr åt korna, stackare. Det vill jag icke vara mod

om, för min del. Växa här nässlor? dem mjölkar man

godt af. Kan man få någon klöfver?”

"Nej."GRETA ÄR FÖRSIGTIG.

‘25

”Så- Nog ser jag der borta i bagen strån efter

smörblomster, och dem äta kor icke ogerna, när det bär åt.

Mjölken blir deraf gul ocb smöret äfven gult, ifall man

kernar. Det tyckes icke illa om till bordsmör i

Stockholm. Men, jag undrar, kanske får arrendatorn ingenting

af gräset der i ängshagen?”

”Den der biten hör icke Kasby till.”

”Så. Men här finnes kanske potatis att bekomma?

Kor älska den födan, och mjölka deraf. Färsk potatis är

allt farlig, och gröna potatisknoppar rena giftet; men bär

man sig aktsamt åt, så — fast här finnes väl ingen?"

"Jo visst, men den säljes i staden. Ko-arrendatorn

kan köpa deraf, som en annan.”

"Men gifves honom intet potatisland?”

”Jo, en täppa till husbehof, men icke för ladugården.”

"Så. Har svarten hvilat ut nu, tror du, Anders, att

vi kunna fara utaf?”

"Ja, nog är han morsk,” svarade Anders. Derpå neg

Greta mycket höfligt till afsked från Kasbyherrskapet.

Gerna skulle man velat hafva henne till arrendatorska;

ty en menniska, som höres nogräknad vid

öfverenskom-melsen, plägar sedan vara ordentlig med betalningen, då

deremot en slarf lätt går in på allting först, men efteråt

icke gör rätt för sig. Man krusade derföre för Greta, och

ville ej så kort och tvärt se henne fara. Man lät förstå

att vilkoren kunde väl ökas på litet, om så vore. Äfven

bör icke nekas att man gerna har hyggliga personer till

arrendatorsfolk; och Anders såg så flink, Greta så treflig

och vacker ut, att man ville behålla dem. Till en början

bjöd man dem in på aftonvard, innan de åkte.

Men Greta blinkade åt Anders att neka. Att äta

hos folk, som man köpslagar med, är att taga på hand,

och sedan står man der till hälften bunden, var hennes

ordspråk. Anders visste det, bugade sig för herrskapet

Ladugårds-Arrendet. 2och sade: ”Vi måste ännu åka och se på ett par andra

ställen.”

Det var förargligt, tänkte Kasbyherrskapet. Man

slog nu fram att arrendatorn möjligen kunde bekomma

en egen del af åkern till potatisplantage.

”Men fås här mjölkhäst?” frågade Greta.

”Ja, foder åt mjölkhästen gifves för intet; det är klart.

Men sjelfve hästen måste arrendatorn anskaffa.”

”Än mjölkkärra? och kopparflaskor?”

”Allt sådant kan lemnas. Fast det är gifvet att, vid

arrendets slut, måste det återställas i brukbart skick.”

”Detta låter icke illa,” sade Greta; ”allt kunde synas

bra, om endast sjelfva korna vore likare. Farväl, mitt

herrskap!” slutade hon med en artig nigning och en

fin blick.

De åkte af. När de kommit bort, sade en af

Kasbyfolket till en annan: ”Hvem var den vackra menniskan?

jag tycker mig hafva sett en skymt af henne förut på

torget? är det icke hon, som de kalla ”Sköna Margret,”

och som förut sålt qvastar åt andra, men nu tänker sopa

in pengar åt sig sjelf?”

KAP. 5.

De åka till Härsby och Skansen. De få allt

så, som de behöfva.

Medan de egde den hederlige Östmans sköna kärra

att åka uti, tyckte Greta det vore bäst att fara vidare

och se på. ”Ja låt gå!” svarade Anders; ”men vet du,

du är för rädd af dig, Greta. Om en skall bekomma

något, så måste han våga på; vi skola icke vara alltför

nogräknade med korna.”

”Det hörs på dig att du icke vet, hvad det vill säga

att komma i skuld,” svarade hon. ”Du skulle hafva hört

och sett hvad jag stundom sett med gråtande ögon hos

fru Holmelins svägerska. Nej, Anders, du må gerna kalla

mig en tjurskalle emot korna; men jag säger dig att jag

vill hafva litet och nätt, hellre än se kläderna pantas.

En är säll nog, när han kan vara hjertligen förnöjd med

sitt, och det räcker längst. Huru litet hade icke min

syster Katrina till en början, och huru rart ser det nu

icke ut på Grimstahamn, som var ett sådant näste? Nog

är det rätt att vara modig, när det gäller; men en måste

ock vara försigtig, då det behöfs. Vi skulle kunna stå

oss ganska godt, om vi allenast finge fem, sex kor, som

mjölkade sina två, tre kannor om dygnet, och vi icke

behöfde gifva ut stor lega för dem. Det är just det jag

nu betänker, och jag vill hitta på något sådant, att vi i

början bekomma små utgifter, men temmeliga inkomster.

Och du skall få se att Gud välsignar arbetet, så att det

lyckas; ty i veckan, som var, drömde jag en natt att

syster Katrina kom till mig med lille Kalle och skänkte

mig en bok med så granna blad, der en hel ko stod

afmålad, och kon hade fyra ringar om hornen, det kunde

jag tydligt se, som betyder att hon burit fyra gånger,

och det är uti bästa, skönaste åldern. Allt skall gå,

Anders, bara du nu gör som jag vill.”

Under det de åkte vidare, började hon tala om hela

sin mening. Greta hade bekantskaper bortom Silfverdal i

Kummelby- och Härsby-trakten, och bad honom köra ditåt.

Vid Skogstorp, strax norr om Silfverdal, viker en

liten biväg af på höger hand ifrån stora landsvägen. Denna

stråt löper förbi Hedvigsdal till Lill-Härsby, och

slutligen åt Skansen, det skönaste ställe med de vackraste

beteshagar vid sjön Edsviken.

De foro upp vid Lill-Härsby, der Greta kände Jan

Jansson och visste något om den gubbens ställningar.

Han var en utmärkt man, rökte skinkor åt otaliga

hushåll i Stockholm, såväl som på landet, och kallades

allmänt fläskkungen. Den gubben fick likväl för

rökningens skull allt mindre tid med sitt jordbruk och sin

ladugård. Han var också just på väg att, mot afträde,

lemna bort sina återstående arrende-år på Härsby åt

honom på Hedvigsdal, hvilken åter ämnade begagna detta

till underhåll af hästar, med hvilka han ville draga in

stora penningar genom stockholmsskjuts, såsom folket i

Kummelby och hela denna trakt mycket brukar. Greta

hade hört om saken och tänkte: ”Nu undrar jag just, hvart

härsbykungen vill göra af sina kor på vintern?”

Man har icke så lätt att med fördel få sälja kor

framåt hösten, emedan mången har ondt om vinterfödan

och rädes att lägga sig till boskap då; deremot betala

de sig väl mot vårens slut, den tiden man släpper på

bete. Jan Jansson egde flera förträffliga mjölkkor. Han

tyckte det skulle vara synd att sälja dem för rampris

eller låta dem gå till slagt, då de nu gåfvo mjölk som

bäst. Men att föda dem sjelf öfver vintern på Härsby

kunde han icke, sedan han kommit öfverens med honom

på Hedvigsdal, hvilken åter behöfde allt fodret åt sina

många påtänkta skjutshästar.

Jan Jansson vardt derföre icke ledsen, när Anders

och Greta tillbjödo honom att taga hans sex kor, emot

att föda dem kostnadsfritt, samt ställa full borgen för att

han om våren skulle återfå dem vid lika hull.

Visserligen behöfde gubben först tänka på saken. Men som

han var en enkling, tyckte han i alla fall detta skulle

blifva en fördel, efter han då icke vidare behöfde hålla

någon person att sköta korna, och han sjelf odeladt finge

öfverlemna sig till det, som han mest älskade och

förstod här i verlden, nemligen att röka fläsk.

Så hade nu Greta sina sex kor, för ett halfår, utan

annan betalning än blott att föda dem. Det var bra.

Men mycket återstod. Hvarifrån skulle de få till lifs?

Man beslöt att åka till Skansen.

Med Skansen var det så, att förnäma och rika

herrskap från Stockholm, det ena efter det andra, brukade

hyra det till sommarnöje af egendomsegaren på Edsberg.

Men den, som nu höll Skansen, hade hela sommaren varit

bortrest och ingen boskap haft under tiden, så att allt

hö låg i behåll. Härom hade Greta hört talas och tänkte:

”Jag undrar hvad de der vilja med sitt kofoder öfver

vintern?”

Gårdsdrängen Niklas, som vaktade Skansen, var en

förnuftig man och underrättade dem med nöje huru allt

stod. Han trodde att hans herrskap rätt gerna för en

liten penning skulle sälja allt det inbergade fodret, efter

det visserligen icke sjelft nyttjade sådant. Likaledes

stod fähuset obegagnadt. ”0ch hvad boningsrum

vidkommer,” menade drängen småleende, ”så ämnar jag för min

person flytta vid instundande mikaeli; ty här behöfs just

ingen käft, när snön kommer, och jag leds att sitta allen.

Alltså måste ni väl kunna erhålla den här kammaren och

köket bredvid, om ni vill,” slutade han. ”Snygga och

varma äro rummen nog, fast spisen behöfver lagas och

spjellet har fallit ned.”

Saken slöts så, att Niklas Jönsson, som var af

samma muntra lynne som Anders, följde de åkande, till

fots, ett godt stycke på hemvägen, ja ända till Silfverdal.

Han lofvade vidtala den man i Stockholm, som hade hans

herrskaps saker om händer, att han måtte släppa höet.

Anders bjöd Niklas en aftonvardssmörgås jemte litet till.

Greta såg detta med mindre nöje, icke för att hon var

sniken om en sådan styfver, men för att hon aldrig i sin

tid velat hålla vid någon krog eller ett värdshusställe.

Långt hellre for hon då ned till Damtorp och tog sig en

kopp kaffe hos fru Pettersson, denna härliga, ursprungligen

i Finland födda gumma, som visste att koka det bästa

kaffe på två mils afstånd rundt omkring hela Stockholm.

Men Greta tänkte, då hon såg Niklas ihop med sin

Anders: ”Jag måste tåla litet så länge, om han bara kan

skaffa oss kofodret och boningsrummen.”

KAP. 6.

Fru Holmelin gör stora svårigheter. Herr

Holmelin vill hålla bröllop.

När de återkommo till Stockholm, stego de af hos

Östmans och tackade för åkdonet; ty de ville icke köra

ända hem, på det icke bryggarens och Holmelins måtte

tro dem anse sig, såsom dräng och piga, så förnäma, att

de ej mägtade gå till fots i sina egna ärenden.

De vandrade tillsammans, och när de hunnit till Adolf

Fredriks kyrka, i hvars trakt Anders bodde, gingo de öfver

kyrkogården, för att komma så gerna den vägen in åt

Lilla Badstugatan. Greta stannade vid en af de stora

grafstenarne, och Anders måste också hålla med gången.

Der syntes nu ingen vidare till omkring dem, och Greta

stälde sig och såg så länge på Anders, att han började

förvånas.

Slutligen sade hon: ”Nu stå vi på vägen; skola vi

våga att göra ett förmätet steg?” Hennes ögon skeno i

detta ögonblick på ett besynnerligt sätt; hon var så

innerlig till mods, att hon tycktes nära tårar. Hon fortfor:

”Vi hafva begge två rätt goda tjenster, Anders; skola vi

våga lemna dem och kasta oss i armodet igen? Ty det

är säkert, vet du, att det blir bistert för oss i början, och

kanske länge nog.”

”Åh, strunt.”

”Lofvar du mig då,” fortfor hon, ”att hålla i dig som

en hel karl och icke blifva snäsig, fast du får litet till

födan emellanåt, och mycket till sysslan?”

”Jag?” svarade Anders, ”jag har nu ätit upp mig hos

bryggaren, så att jag kan svälta och lefva på blotta hullet,

om det vore ett helt år. Greta, jag är viss på att, efter

en tid, skola vi få allt ganska ståtligt. Det vore väl

besynnerligt, om icke du och jag skulle blifva rika. Jag

kan aldrig tro annat.”

Greta runkade på hufvudet, men log likväl med nöje

åt så oförskräckta tankar.

De talade mycket mera vid grafstenen; men allt

behöfver icke nämnas. Sist skildes de här, ty Greta ville

icke gå med honom till bryggarens port. Hon nickade adjö.

Verkligen gick det icke så, att den hederlige

bryggaren skref borgen för sex kors värde, utsatt i penningar

efter sextio riksdaler stycket — som är mycket nog, men

härsbykorna voro sköna, stora och af skånskt slag. Så

högt förtroende hade Anders vunnit hos sin herre; ty

oaktadt denne hört drängen säga glada ordstäf emellanåt

och ej kändes så sur till lynnet, som åldrigt och erfaret

svagdricka, hade han likväl tillika funnit honom mycket

redbar, klok och rask i alla göromål. ”Du skall icke

bedraga mig,” slöt han, när han gaf sin dräng förskrifningen.

”Nej, herre, om jag det gör!” svarade Anders. ”Och

aldrig skall jag glömma herrn, det kan han lita på.”

Egentiigen kunde hvarken Greta eller Anders med

pock blifva lediga ur sina tjenster; ty såsom de vid rätta

uppsägningstiden ännu icke visste af huruvida de kunde

bekomma eget hem till hösten, så hade de ej heller kunnat

säga upp då. Men bryggaren gjorde inga svårigheter,

efter han en gång beslutit att hjelpa sin dräng. Hos fru

Holmelin vardt det värre. Hon höll på att blifva stött

och frågade Greta, om hon gjort henne något förnär, efter

hon önskade flytta. ”Är det tacken för att jag hållit dig

så väl och varit hygglig i öfver tu år?” sade hon. Greta

neg mycket ödmjukt och beskref huru allt vore i ordning.

När hon slutligen omtalade att hon skulle stå brud,

utbrast Holmelinskan: ”Nå, det tycker jag om!” — ”Ja, söta

fru,” svarade Greta, ”visst är det så; men hvar och en

vill en gång blifva sin egen, och jag tänker också hålla

kor med min man. Men det beder jag frun att fru

Holmelin ville komma ut och helsa på oss, när vi fått allt

bra; och jag skall i all min tid tänka på frun, som gjort

mig så mycket godt och sist skänkte mig ett helt

nålbref till midsommar!”

Frun tystnade och tänkte: Nånå, jag har alltid

sagt Holmelin detta. Jag undrar icke så mycket öfver

att Greta vill sin väg, ty hon kunde nog förtjena något

mera än blott ett godt bemötande; och hvad har hon fått?

Men vi hafva icke råd! Efter denna betraktelse kom hon

till förtroligt samspråk med sin forna piga, hvilken hon

begrep stå på vägen att blifva fru. Ty, tänkte hon, skall

Margret arrendera kor, så skall hon också kalla sig fru

arrendatorska, det är säkert. Det är då bättre att vi

skiljas som vänner nu, än som ovänner nästa vår, och

jag har alltid funnit att man har åtminstone något godt

af vänskapen. Så gaf hon Sköna Margret lös, och hon

fick lof till flyttningen. Fru Holmelin slutade med en

vacker fråga: ”Hvad skall jag säga, när vi råkas i jul?

Fru Andersson eller fru Andersin?”

”Jag hoppas frun skall få säga: mor Greta på Skansen,”

svarade flickan. — Och så vardt samtalet slut för den

gången.

Niklas Jönsson hade under tiden icke varit glömsk,

utan kom efter några dagar till Anders med det besked

att han kunde få både rum och foder på Skansen, blott

emot att han ville ansvara och se efter stället för vintern

samt hugga upp trettio famnar ved åt herrskapet. ”Så

får ni ock blifva skrifna der som statfolk,” slutade Niklas.

— ”Godt!” svarade Anders, ”det går jag in på.” — ”Ja,”

tillade Niklas, ”hvad ansvaret för stället vidkommer, så

tror jag det icke blir farligt att Skansen sjunker

vintertiden.”

På sådant sätt fingo de begge allt, som de behöfde.

Och herr Holmelin hade alltid tyckt så mycket om

Margret, att han ville hålla bröllopet åt henne, såsom

herrskap ofta bruka åt sina pigor. Men Greta tackade och

svarade att hon helst tänkte stå brud på Stenhugget hos

sina gamla föräldrar, och att hon ville dansa i sällskap

med edsflickorna den aftonen.

KAP. 7.

Mor Katrina samtalar med sin syster.

Dagen efter bröllopet, då Anders Andersson från

Vaxmyran och Greta satte sig i kärran såsom ungfolk,

åkte det hederliga och välbehållna torparfolket från

Grimstahamn, Johan och Katrina, med sin svåger och

svägerska, för att följa dem till bo och önska dem lycka på

Skansen. Allt var här uppstädadt så godt, som ske

kunde. Härsby-Jan-Jansson hade ditfört sina sex förträffliga

kor, hvilka redan råmat ett par omgångar i sina nya

bås och derigenom välkomnat hvarandra. Gubben stod

sjelf i porten och väntade, för att emottaga ungfolket.

Han ville första dagen vara som far på stället. Han hade

också mycket nära dit från Lill-Härsby, och ända derhän

gick han, att han lade af tvenne skinkor, rökta på

yppersta vis, för de ungas räkning. Niklas Jönsson tog

skinkorna om händer; och såsom han var den, hvilken å

skansherrskapets räkning skulle aflemna rummen åt arrendatorns,

så beslöt han att på sitt bord möta de anländande med

ett litet välment hemkomstöl. Niklas var ogift och

dessutom icke förmögnare än statdrängar bruka; nog kunde

man i alla fall få hem litet smått ifrån Silfverdal.

Frampå förmiddagen hördes fyra kärrhjul rulla i den

vackra björkbacken, som leder upp till Skansen. Johan

och Katrina åkte i den ena kärran förut och stego utaf

vid drängbyggningen. Strax efter kom arrendatorns. Gubben

och Niklas Jönsson på ena sidan, Grimstahamnsfolket på

den andra togo med öppna och vänliga armar emot

Anders och hans Greta, som i dag såg så fryntlig och vacker

ut, att aldrig hade hon bättre förtjenat det namn, som

man gifvit henne på Hötorget. Man steg in.

Efter den välsmakande, fast tarfliga, frukosten gingo

alla fyra karlarne ut tillsammaus, för att se sig omkring

på hagarne och annat. Begge qvinnorna stannade inne

på tu man hand.

Mor Greta på Skansen, som alltid varit af ett

muntrare sinnelag och ej så snar till tårar, som hennes

syster i ungdomen, beskref med stor glädje och ej utan

skämt, huru rart hon hoppades allt skulle blifva; och hon

visade henne sina saker och kläder. Men slutligen sade

hon: ”Du, min syster, som är äldre och länge försökt

att hålla hushåll, råd mig nu, huru jag må ställa till,

för att hafva roligt och göra allt nöjsamt åt oss begge i

vårt bo?”

Mor Katrina från Grimstahamn såg på sin syster

med vackra ögon. Derefter svarade hon mildt:

”Det vet du väl, syster min, att aldrig skall du vinna

glädje här på Skansen, om du sätter din håg till att

vinna nöje.

”Gör blott dina sysslor flitigt och eftertänksamt, en

så rask menniska som du är. Håll mycket nätt i rummen,

håll godt åt korna, så att de lyckas väl för eder, och gif

Anders intet skäl till harm; då skall du få nöjsamt, utan

att vidare tänka derpå.

”Sorg kommer nog: sätt då din lit till Gud och tvifla

aldrig om utgången! Lägg dig aldrig att somna utan

tacksägelse, och stig ej heller upp utan en bön till honom,

så skall du känna nöje omkring dig, utan att vidare

tänka derpå.

”Snäs icke tiggaren, när han anländer i regn och blåst,

men akta dig att hysa tjufvar. Var barmhertig mot fader-

och moderlösa barn; och dem du icke sjelf kan taga, så

gå till folket i bygden och tala, att de må hjelpa dem.

Intet korn gifves åt den rättskaffne fattige, som icke

vänder sjufalt tillbaka; och du skall känna nöje omkring

dig, utan att vidare tänka derpå.

Blifver det så, att Gud gifver dig barn, så håll dem

snygga och täcka! Tukta dem ej med hårda ord, utan

håll dem blott jemt i en stadig ordning, så att lydnad

blir deras första lust, och ett godt skick deras vana. Lär

dem att göra gagn och leka efteråt! Lär dem att läsa

högt för dig, medan de stå vid ditt knä, såsom jag gjorde

hos mor Lisa, så skall du känna ett nöje omkring dig,

utan att du vidare tänker derpå.

”Tycker du att Anders vill roa sig mycket, som nog

hans håg står till, och att han vill vara litet som på herre

ibland, så akta dig att snäsa honom i den stuuden. Men

gör vackert åt honom här i rummet; och fattas dig något

dertill, Greta, så skall du få till en början af mig. Låt

Anders hålla ett samqväm hemma och bjuda någon till

sig på en ledig stund, då han har råd. Efter det lyster

honom, så låt honom spela fiol en qväll ibland, och lyssna

på honom du. Men då du ser honom vara blefven som

mildast, tala då till honom om allt hvad som behöfves,

och huru han bör skicka sig. Så skall du böja honom

till förnuft, och I skolen begge känna nöje på jorden.

”Mest må du förmana Anders att han tänker på ett,

om det så går, Greta, att du får söner. Laga att han

låter undervisa dem, att de kunna handtera sig sjelfve,

förstå ett yrke och ej blifva otymplige. Finnas de en

dag kunnige, så skola de föda sig med äran och göra

hvar man rätt, som är det bästa. De skola då älska

eder och hela detta land, der Guds nåd gifves åt honom,

som vill vara ärlig och kan sin sak. Men nöd kommer

öfver den arme, hvilken intet vet och ej kan värja sig

emot orättvisan. Då slocknar ock all glädje ut.

”Får du döttrar, min syster, så lär dem att flit är

högsta nöjet; och allt hvad de utföra väl, det ökar

vänskapen hos hvar menniska, som ser dem. Det är icke

lätt gjordt att draga sig fram och lefva. Men ej må

man sörja vidare än att hvar dag sätta i verket hvad

man skall och låtsa som intet vidare funnes: då hinnes

allt, då kännes ingen lott just tung, och veckorna gå

som dagar. En klok omsorg må derföre icke fattas; utan

en sådan skall vara, sträng och noggrann för året i det

hela, att intet försummas på sin rätta tid, utan lyckas.

Men det är ett vist ordspråk, som säger: ”att omsorg

är icke sorg.” Ty den som har omsorg, han slipper sorg;

och så skall du finna nöje omkring dig, min syster, utan

att du vidare söker derefter.”

KAP. 8.

Åtta månader på Skansen.

Anders bodde på Skansen med Greta ifrån oktober

till och med maj, och de hade sex kor. Men de behöfde

häst och kärra, att köra in mjölken till torget med, och

mjölkflaskor dessutom. Äfvenledes bohagsting och något

kökskärl. Nu var det godt att Anders lagt ihop all den

penninglön, han bekommit hos bryggaren, och som han

icke behöft till kläder. Den förslog dock ej till någon

god häst och en ny kärra. Anders sade till sig sjelf:

”En krake kan jag få för en lappristyfver, men så har

han ej sedan något värde. Ett skräp till kärra likar jag

icke heller.” Alltså gick han öfver till Spång-Kista, der

herrn höll flere hästar öfver vintern än han just behöfde;

och Anders kom så öfverens med honom att få, emot

borgen för hästens och kärrans värde, begagna dem till

våren; men derföre skulle han hugga upp tjugu famnar

ved på deras utskog. Så behöll han sina penningar för

detta, men använde dem i stället till husgeråd, kokkärl,

knifvar, yxor och sådant. Greta köpte till mat åt dem

för de första veckorna, innan de kunde komma sig i

ordning, samt flaskor och mjölkbunkar för den lön hon

under åren lagt ihop. Dock kuude mjölkflaskorna endast

blifva af trä.

Så gingo dessa åtta månader mest på lån; men detta

lån var dock utan ränta. Anders hade största görat med

att hugga upp veden, först trettio famnar för fodret, och

så tjugu för häst och kärra. Men som han högg sin

ved när han ville, blott betinget uträttades, så stälde

han sitt arbete så, att han var hemma och såg efter kor

och hus, den dag Greta åkte till staden; men då hon

satt hemma, gick Anders till skogen. Alltså hände att

de sågo hvarandra knappt oftare än mornar och qvällar.

Men mjölken slog väl i spann. Två kor mjölkade,

när de togo emot dem, fyra kannor om dygnet, det gör

åtta; två blott tre kannor, gör sex; och två allenast två,

som är fyra: summa aderton kannor om dagen. Det vardt

penningar utaf. Som Greta for in hvarannan dag, fick

hon tre slag att sälja. Först den mjölk, som hon mjölkat

och silat aftonen förut och morgonen, samma dag resan

skedde: den var således oskummad, ehuru den skilde sig

i qvällsmjölk och morgonmjölk, i sina olika flaskor; och

ficks på hösten för den tolf skilling, ända till plåt på

kannan. Sedan, åter, det slags mjölk, som hon erhöll af

korna, aftonen då hon kom hem från resan och morgonen

på den dagen hon satt hemma: denna skummade hon och

tog grädden utaf; alltså medfördes den sedan till torget

såsom skummad mjölk, efter åtta skilling till tolf.

Slutligen grädden, som gick till hela åtta skilling qvarteret,

och såldes så. Ty få menniskor i lifvet köpa grädde

kanntals. Hvarje qväll, som Greta gjort stadsresa,

räknade hon ihop sina penningar och lade i en låda till

veckans slut; ty i staden köpte hon icke upp någon

styfver af detta, att icke summan skulle plottras bort och

hon ingen reda derpå kunna hålla.

Många veckor hade hon sålt sina femtio kannor

oskummad mjölk, som gick nära till femton riksdaler:

dertill lika mycket skummad, som steg till tio riksdaler,

samt grädde jungfruvis, allt sammanlagdt för minst tio

riksdaler. När hon lade ihop dessa tre slag, fick hon

trettiofem riksdaler för veckan. Fram emot jul stego

priserna på mjölken mycket, i synnerhet sjelfva julafton,

trettondagsafton och tjugondagknut: det blef verkliga

glädjedagar på Skansen, ej allenast för den sköna helgens

skull, utan för att Anders och Greta då började se att

det skulle dagas för dem.

Somliga kor började väl mjölka mindre, fram på

nyåret och våren; men så steg deremot mjölkpriset

betydligt vid den tiden, då man började köra i åkern till

vårbruk och mången icke längre har att gifva sina kreatur

äta. Anders och Greta egde alltid foder, och de logo

hvarje gång, de stego in i sitt fähus. Det var ock en

lycka att korna voro af den färg, som trifdes bäst på

stället. ”Detta låter visst som bara ett skrock,” sade

Greta till Anders en afton, då hon smekte ”grefvinnan”

öfver bogarne och Anders skiftade ut höet i båsen. ”Men”

fortfor hon, ”det har jag märkt med säkerhet att bruna

kor med hvit bringa trifvas i somliga ladugårdar, och

svarta i andra. Är icke det besynnerligt? Men det kan

ingen hjelpa. Gudskelof att här på Skansen trifvas röda

som bäst! vi, som ej hafva några andra.” ”Ja,” svarade

Anders och plockade bort tåteln ur sitt yfviga hår, ”det

må jag veta: på Vaxmyran hade vi en grå skällko, som

klef ned sig i kärret pä Runsaskog, mot Löfsta; och der

trifdes hon så, att jag blott såg ena hornet efter henne

ofvanom gytjan, fast mor min sade att hon såg begge;

men kon kom aldrig upp.” ”Nå ja! det var då att trifvas

för väl,” svarade Greta skrattande, och så slöt samtalet

den gången.

Af de penningar, som Greta inbragte från staden och

som mången månad stego till nära hundra fyratio

riksdaler, togo de så litet som möjligt. Ty skulle icke detta

göras till en kassa, hvarmed de ville stå på egen grund,

när härsbybonden skulle hafva sina sex kor till baka?

”Derföre må vi gerna vara litet hårda emot oss nu i

förstningen: det gör intet.” Så sade de åt hvarandra,

åto icke allför rart, men älskade hvarann dess mera.

Också behöfde de icke taga mycket utaf inkomsten.

Ty så noga var icke all mjölken medräknad till torget,

att ej hemma i bunkarne stod tillräckligt åt dem sjelfva,

jemte en smula åt katten. Anders inköpte småningom

ett par tunnor potatis från Kummelby och en tunna råg

från Härsby till mjöl. Så tog han hem en halftunna sill och

en fjerding strömming från Enbloms. Greta fick två små

grisar till skänks från Grimstahamn, dem hon började

lägga på i oktober: de kunde just icke blifva så stora

till jul, dock hoppades hon att de ville blifva svin till

påsk. De stodo för sig sjelfve i ett tomt bås och trifdes

mycket väl i lag med korna. Men de ville hafva till

födan. Anders köpte derföre en tunna potatis till, och

sedan tolf pund gröpe, att slå på sörpan åt korna.

Allt detta gick väl till pengar, men steg dock icke

öfver femtio riksdaler. Huru väl mådde de icke? När

Anders kom hem frisk och munter ur skogen, fast något

trött, när han satte sig vid spisen hos Greta, som

skämtsam och glad stod och rörde i potatisgrytan, då

smakade en half kaka bröd med god sill på, och en varm

potatis allt emellanåt upptagen ur grytan. Och dricka

mjölk ofvanpå!

Anders spelade ingen fiol under hela denna tiden.

Sedan han fått henne till hustru, som han så mycket

efterlängtat, och ett hushåll att arbeta för, hade han blifvit

mycket allvarsammare, men derjemte gladare innerst i

hjertat. Greta höll den seden vid magt att aldrig drypa

det minsta vatten i mjölken, som hon sålde. Deraf hände

att hennes kärra på Hötorget blef ganska namnkunnig.

Hennes skummade mjölk betraktade mången madam som

oskummad; och hennes oskummade gick så nära grädde,

att mången fru brukade den till sitt kaffe och té.

Ändock ökade mor Greta ej sina priser, utan höll jemnan

med kamraterne på torget.

Flere bådo henne att hon skulle taga mjölkhus, för

att lemna der ett visst kanntal mot ett lika pris vintern

öfver. ”Jag kan icke gå ifrån hästen,” svarade hon och

nekade. Greta tänkte i sin själ: ”Får jag en gång en stor

ladugård om trettio eller fyratio kor, och kan hålla piga

åt kärran, då blir det vinst att hafva mjölkhus, för att

bekomma jemn och säker afsättning för så mycket, och

då går jag sjelf hem till dem som mjölkhustru; men nu

så länge har jag bättre af utminuteringen.”

Likväl bjödo många fruar henne hem, sedan hon

slutat för dagen. Det gjorde de ej blott för att hon var

så vacker och treflig att tala med, utan för att hon skulle

sätta af mjölk åt deras pigor, att hemta från kärran, och

icke låta den gå bort åt andra köpare.

Mor på Skansen fick mången skön bomullshalsduk,

på detta sätt, och månget härligt förkläde. Det visade

hon, när hon kom hem, för Anders; men han sade: ”Jag

undrar just, när någon tänker på att skänka mig en

ny hatt?”

KAP. 9.

Det stora lifvet.

Året derpå, när våren kom och bonden skulle hafva

igen sina kor, stälde Anders och Greta till på ett

annat sätt.

Emedan de ingenting behöft betala i lega, hade de

samlat en stor penningsumma på vintern och våren.

Anders sade: ”Nu köper jag mig egen häst och kärra, och

en schäskärra till, med målad stol, att åka till kyrkan

med, Greta!”

Det gjorde han; och hon hörde på predikan och

tackade Gud den söndagen dubbelt i sina böner. Så

åkte de på eftermiddagen till Grimstahamn. Der

rådslogo de med syster och svåger, huru de skulle göra sitt

kommande år.

Greta sade: ”Vi hafva nu så pass, att vi rätt kunde

köpa en hel mängd egna kor; men till egen ladugård,

hus, hem, äng och hagar sträcker det sig icke alls. Och

Skansen blir icke ledigt längre. Derföre håller jag bäst

att vi ännu icke handla någonting, men våga på att taga

ett stort ladugårdsarrende, vid Djursholm, Engby, eller

så; ty nu kunna vi med de penningar, vi hafva, vända oss,

så att vi ständigt skaffa oss mjölkkor i gallkors ställe

och hålla en rigtig rörelse på stort vis. Sådant afkastar,

när det skötes; det vet jag.”

Härtill gåfvo alla sitt bifall. Men Anders tillade:

”Så vill ock jag hafva en trädgård, stora potatisland,

kål- och rofland för min räkning att sköta; ty hitintills har

jag föga mera varit än Gretas husdräng. Den potatisen

jemte rofvorna, tänker jag väl skall behöfvas åt så många

kor, eller hur? och då blir också jag en herre på täppan!”

Allt detta skedde. De fingo sig ett stort arrende

med fyratiotvå kreatur, på temligen billiga vilkor: blott

trettio riksdaler stycket, men också beläget något längre

från staden. ”Det gör ingenting! vi stiga dess tidigare

upp, så hinna vi åka till torget med mjölken lika fort,”

sade Greta. De togo nu tjenstfolk. Alla mjölkflaskorna

blefvo af koppar.

Greta köpte sig ny bibel jemte psalm- och

evangeliibok, med guldsnitt samt svarta pressade permar med

kung David. Derjemte en ny svart klädning, för

barndop, vigslar och begrafningar, dit hon bjöds. Ty det

hyggliga arrendatorsfolket ville många se hos sig.

Anders lade sig till en ny hatt och en sjöskumspipa med

silfverbeslag.

Men flera bekymmer följde med det stora lifvet. De

sex korna på Skansen hade alltid hållit sig så friska och

snälla. Men ibland de fyratiotvå, nu, blefvo några

tidtals illamående. Dock visste Greta att stryka tjära på

libbsticka och gifva sina sjuka; äfven hela sillar tog hon,

som kor mycket älska. Men en fick skott ute på marken

och dog på stället: det var värst.

Likväl bar sig arrendet. Ty Greta hade fast

beslutit att aldrig behålla något kräk, som mjölkade under

två kannor i dygnet. Så fort det hände, bytte hon bort

den kon åt någon i bygden, som behöfde få pengar emellan

och gaf denne ett nyburet kreatur. Dertill tjenade

henne nu den stora kassa, hon hopspart på Skansen.

Och Anders blef, för sin del, obeskrifligen färdig med

rotsaker. Han plöjde, sådde, planterade och skördade

potatis, kålrötter, rofvor, rättikor, och bar sig åt som en

half trädgårdsmästare. Det gick så långt, att han ett år

sådde morotsfrö. Ty kor hålla af morötter och mjölka

deraf obegripligt.

Något ståtligare fans dock icke i huset än

arrendatorskans stora mjölkskafferi. Der stod hylla öfver hylla,

och bunke vid bunke, allt af hvitt, skuradt, skinande trä.

Hit var det, som Anders steg in med sitt allrahögsta

nöje, när Greta skummade, och han fick en sked grädde.

”Ack,” tänkte han, ”nog älskade jag min mor, Sara i

Vaxmyran; men Greta håller jag dock ännu mycket mera

utaf.”

KAP. 10.

Den förste sonens döpelse: mor Katrina håller

barnet, och fru Holmelin står fadder.

Flera år förgingo, och såsom arrendatorsfolket icke

började lefva öfverflödigare än förut, så ökade sig

egendomen betydligt. Men detta läto de icke bekomma sig,

utan fortforo på samma sätt, så att, när grannarne ville

kalla Greta madam och somliga sade fru, syntes hon

småförargad och svarade: ”Jag har hittills varit mor med

äran, och hoppas fortfara så till döddar.”

”Då tycker jag vida mer om att heta Sköna Margret,”

tänkte hon inom sig sjelf, ”fast sådant duger allenast på

ett torg.” Herrskapet Holmelins helsade ej sällan på dem

på landet, och frun älskade den förmögna arrendatorskan

såsom sin egen dotter. Hon var den, som emellanåt för

nöje ännu kallade henne Sköna Margret; ty hon tänkte:

det skadar icke numera, utan kan vara till en ”uppmuntran,”

såsom min man säger.

Vi skola omtala den största högtid, som tilldrog sig

i huset. Det var, när Greta fick sin förste son och han

skulle döpas. Då spände Anders sin skönaste häst för

fjäderkärran och for omkring att bjuda till fadder. Både

Anders’ och Gretas föräldrar i Eds socken hade dött, så

att de icke kunde komma med. Men grimstahamnsfolket

skulle blifva det förnämsta af slägten, och Holmelins från

Stockholm stå högst som främmande.

Det var en vacker solskensdag, och gossen, som bars

till dopet, hade ljusa lockar. Till höger om kyrkoherden

stod mor Katrina, allvarsam och from i anblicken; hon

höll sin systerson vid dopet. Kyrkoherden tog honom,

och gossen teg under vattenösningen: det var ett godt

tecken. Strax nedom mor Katrina stod fru Holmelin i

svart sidenklädning; men derpå tre jungfrufaddrar,

bonddöttrar från Jerfälla. Midt emot Katrina sågs herr

Holmelin, städad och högtidlig i alla sina åtbörder. Men

torparen Johan från Grimstahamn hade rummet gent emot

fru Holmelin, och hans ögon glänste, så ofta han blickade

fram emot barnet till.

Gossen kristnades till namnet Johan. Sedan

kyrkoherden förrättat den heliga döpelsen och uttalat den sista

bönen, gick gumor Katrina till Anders med hans son

och lade på hans arm. Derpå trädde hon till sin syster,

som låg ofvan på sängen med de skinande hvita lakanen.

Hon helsade och hviskade henne helt sakta lycka till

med dessa tysta ord: ”Nu, syster min, kan du icke

rikare blifva än du är, ty också du har fått en Johan.”

Innehåll.

Öreskrifter för folket.

N:0 1. Kllllg Oskar ocll Skogvaktaren. Pennteckning af Pehr Tho-

masson. 8:de uppl. 25 öre.

2. Svenska kröningar. Med porträtter af ds flesta svenska

konungar samt flere andra illustrationer. 25 öre.

. 3. Pa söder. — Onsdagsbrölloppet af Sylvia. 25 öre.

4. Starke Per. Bysägen frän Upland af Nepomuk. 20 öre.

„ 5. „ 6. Ull Bonde ocll en Soldat. Tafla ur folklifvet af Nepomuk. 20 öre. De begge Limporna. Skizz af Nepomuk. 10 öre.

„ 7. Kristoffer Polhem och hans verlj,. En teckning för folket. 20 öre

„ 8. Gamla historier lör folket. Anyo berättade af förf. till

Sjöjungfruns Sagor. 20 öre.

„ 9. Häddande Engel och Drottning. En Episod ur Drottning

DesideriaB Iefnad af Marie Sophie Schuiartz. 20 öre.

„10. Gatula historier lör folket. 2:dra samlingen. 20 öre

U. Karl XII vid Pllltava. Historisk teckning af Jul. Mankell. 25 öre.

,, 12. Dell blifvande Bispen. En tidsbild af Pehr Thomasson. 25 öre.

„ 13. En lyildig Bonde af Pehr Thomasson. Med 4 teckn. 25 öre,

»14. Vara och Synas, berättelse af Onkel Adam. 25 öre.

,, 15. Stora Svcnslia män 1. Karl von Linné. 25 öre.

„16. — — — 2. Birger Jarl. 25 öre.

»17. — — — 3. Axel Oxenstjerna. 25 öre.

„ 18. Laga Skille. Bysägeu från Upland af Nepomuk. 25 öre.

„ 19. Sveriges och Norges förening ar 1814. Historisk teckning

,.20, . af S. .4. Hedin. Med 4 porträtter. 25 öre.

0IVergången af Stora Bält, af Jul. Mankell. Med illustr. 25 öre.

,21. stora Svenska Män. 4. Esaias Tegnér. 25 öre.

» 22. — — — 5. Maguus Stenbock. 25 öre.

,, 23. — — — 6. Jakob Berzelius. 25 öre.

,, 24. Nya Hiksdags-Urdningeii. 25 öre.

„ 25. Eli gafva af Kllllg Karl. Pennteckning af Pehr Thomasson. 25 öre.

,, 26. Mäster Blomma, af Pehr Thomasson. 25 öre. Braskans Marknadsresa af Pehr Thomasson 25 öre.

,, 27.

.,28. Smärre berättelser af Onkel Adam. 25 öre.

„ 29. Gamla Historier lör folket. 3:dje samlingeu. 20 öre.

,, 30. — — — 4:de 6amlingen. 20 öre.

„ 31. — — — 5:te samlingen. 20 öre.

„ 32. Fosterländska Sällger, af Pehr Thomasson. 20 öre.

„ 33 Frän Pultava till Bender. Hist. teckning af Jul. Mankell. 25 öre.

,»34. lians, som kom till folkhögskolan. 25 öre.

,,35, 36, 37. Tio norska folksagor och äfventyr af Asbjernsen o. Moe. Tre häften hvardera A 20 öre.

,.38. Svenskarne pä Als af C. Georg Starbäck. 25 öre.

39. Svenska slott af Octavia Carlén. 50 öre.

„ 40. Svenska konungadöttrars lörmälning af Octavia Carlén. 30 öre.

„ 41. Karl XI i Slaget vid Lund af./. Mankell. Med 4 teckn. 25 öre.N:0 42. Klockarens Mari. Pennritning nf Pehr Thomasson. 25 iire.

„ 43. Tvenne Pennteckningar af Pehr Thomasson. 25 öre.

„ 44. Svenska Prinsessor. Korta lefnadsteckuingar af 25 öre,

„ 45, 46, 47. Fosterländska Dikter och Sånger. 3:ne häften å 25 öre.

„48. 1 or Ii undra ar sedan. Historisk skildring. Med 4 illustr. 25 öre.

„ 49. Gustaf Vasa och Dalmasen af P. Thomasson. Med 2 illustr. 25 öre.

„ 50. GllStal 111 och Smålänningen af P. Thomasson. 2 illustr. 20 öre.

„ 51. Kali XV och Dalkullan af P. Thomasson Med 3 illustr. 20 öre.

52. Slaget vill Narva af Julius Mankell. Med 5 illustr. 25 öre.

„ 53. Blomman pä Killlicklllle. Historisk novell af G. B. Mellin. 50 öre.

,, 54. Sekter Lundbergs bröllop. Teckning ur folklifvet af Maxi-

milian Axelson. Med illustr. 40 öre.

,, 55. Fredrik I ocll Östgöten. Pennritning af Pehr Thomasson. Med 2 illustr. 25 öre.

„ 56. Prinsen och Borgarllickan. Pennrituiug af Pehr Thomasson.

Mod 4 illustr. 50 öre.

„ 57. Kn glad själ af Björnstjerne Björnson. 50 öre.

,, 58. Flickorna i Askersund af G. B. Mellin. 50 öre.

„ 59, 60, 61, 62. Norska folksagor och äfventyr af Asbjörnsen o.

Moe. Fyra häften, hvardera 20 öre.

„ 63. Kapellet af C. J. L. Almqvist. 25 öre.

„ 64. Stockllolllis-llistorier, I, af August Blanclie. 50 öre.

„ 65. Stockholms-historier, II, _— — 40 öre.

„ 66. Aina. Berättelse af J. 0. Åberg. 25 öre.

„ 67. Skällnora

„ 68. Lasse Mjölnare och Masse Smed. Pennteckning af Pehr

Thomasson. Med 2 illustrationer. 35 öre

„ 69. Kali IX och Vermlänniugen. Pennteckning af P. Thomasson. Med 2 illustrationer. 20 öre.

„ 70. Byhistorier frän Skåne af Sylvia. 25 öre.

„ 71. Blända och Wärendsqvinuorna. 20 öre.

>, 72. Gubben i Fridlieiu af Pehr Thomasson. 35 öre.

„ 73. Arbetets ära. Folkskrift af C. J. L. Almqvist. 15 öre.

»74. Gripsholms beskrilnig af Octavia Carlén. 25 öre.

„ 75. Ku ällel förebild af M. S. Schwartz. 25 öre.

» 76. Dristighetens Högbåtsman af H. af Troile. 25 öre.

„77, 78, 79, 80, 81. Norska folksagor, och äfventyr af Asbjörnsen

och Moe. Fem häften i 20 och 25 öre.

„ 82. IlailS JailSSOU. Lefnadsteckniug af Pehr Thomasson. 25 öre.

,, 83. Gamla historier för folket. 6:te samlingen. 10 öre.

„ 84. Karl IX Och Karl XII af Pehr Thomasson. 20 ure.

,, 85. Under Stormfulla dagar af Pehr Thomasson. 15 öre.

„ 86. Glimstaharaus Nybygge af C. J. L. Almqvist. 25 öre. Ladugärds-arrendet af c. ./. L. Almqvist. 25 öre.

„ 87.

(Denna samling kommer att fortsättas och hvarje häfte siiljes

surskildt. ])e flesta häften Stföljas af illustrationer.)