Kvinnorörelsen

Kvinnorörelsen

KVINNORÖRELSEN

KVINNORÖRELSEN

AF

ELLEN KEY

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM 1909

AKTIEBOLAGET FAHLCRANTZ" BOKTRYCKERI.

TILL

JULIA VON VOLLMAR

FÖDD KJELLBERG

I minnet af våra, för fyrtio år sedan började, samtal om

kvinnornas frigörelse och i beundran för den

frihetsform, du personligen valt.

Es giebt kein Vergangenes, das man zurück sehnen dürfte,

es giebt nur ein ewig neues, das sich aus den erweitesten

Elementen des Vergangenen gestaltet, und die echte

Sehnsucht muss stets produktiv sein, ein neues, besseres

erschaffen.

Goethe.

INNEHÅLL.

Sid.

I. Inledning ......................................... 5

II. Kvinnorörelsens vinningar utåt .................... 23

III. Kvinnorörelsens riktlinjer ........................ 53

IV. Kvinnorörelsens inverkan på de ensamma kvinnorna .. 64

V. Kvinnorörelsens inverkan på döttrarna ............. 80

VI. Kvinnorörelsens inverkan på förhållandet mellan

kvinnor och män i allmänhet ...................... 99

VII. Kvinnorörelsens inverkan på äktenskapet ........... 124

VIII. Kvinnorörelsens inverkan på moderskapet ........... 149

Förord.

Den redan under medeltiden börjande litteraturen om

kvinnans rätt och värde har under den nyaste tiden vuxit

så oerhördt, att en fullständig samling af densamma

skulle kräfva en biblioteksbyggnad. Denna litteratur

representerar hvarje område, från de statistiska verken

till skämtbladen. Ej endast de båda könen utan äfven nästan

alla åldrar ha bidragit till densamma. Genom att fördjupa

sig i denna litteratur -- isynnerhet dess skönlitterära

och dess polemiska del -- kunde man vinna ett rikt stoff

för belysning af det område, till hvilket utgifvarens

Denna bok utkom i juni 1909 på tyska i serien Die

Gesellschaft, utgifven af Martin Buber.

önskan begränsat min uppgift, nämligen de nya själiska

tillstånd, förvandlingar och växelverkningar, som

kvinnorörelsen framkallat. Historiska, naturvetenskapliga,

nationalekonomiska, juridiska, samhällsfilosofiska,

teologiska synpunkter måste således nästan lämnas åsido.

Men äfven för min, till det psykologiska området begränsade

uppgift, har jag saknat tid, kraft och lust att ånyo fördjupa

mig i litteraturen. Jag har därför till stor del nöjt mig

med egna iakttagelser såsom stoff.

Det är mer än femtio år sedan jag läste Hertha och

lyssnade till »de storas» meningsstrider om denna. Med

allt medvetnare intresse har jag sedan dess följt

kvinnorörelsens verkningar. Och främst bland dem de nya

själiska tillstånd, typer, lifsformer, dem rörelsen

medfört, liksom de - för de enskilda som samhället -

sålunda uppkomna nya möjligheterna och nya svårigheterna.

Det starkt begränsade utrymmet hindrade mig likaledes

att utfylla egna iakttagelser genom jämförelser med

äldre tider, jämförelser, som kunnat belysa vissa

själiska omdaningar och nybildningar. Mina jämförelser

gå sällan längre tillbaka i tiden än dit mina egna äldsta

minnen nå. Och dessa omfatta endast svenska förhållanden,

medan mina intryck af nutiden blifvit upptagna rundt om i

Europa. Men likväl har jag ansett mig kunna sammanfatta de

ena som de andra i en helbild. Ty ehuru Sveriges kvinnor

redan länge ägt vissa af de rättigheter, dem kvinnorna i

många andra land ännu kämpa för, har kvinnorörelsen under

de sista årtiondena varit så snabb, att förhållandena

till stor del utjämnats. Några af rörelsens grånade

föregångskvinnor fingo under förra seklet bevittna den

ena segern efter den andra för kraf, som under 1850- och

60 - flerstädes ännu under 1870- och 80-talet - offentligt

och enskildt, äfven i deras egna personer,

hånades. Och hos folk, som ännu för tio år sedan voro

oberörda af kvinnoemancipationen - t. ex. det kinesiska,

det turkiska - är denna redan i gång. Därtill kommer att

om än nationella egenarter i lynnen och lagar föranleda

olikheter i de kurvor,

rörelsen beskrifver inom de olika landen liksom äfven i

rörelsens tempo, så har den dock öfverallt samma orsaker,

inslår alltid samma hufvudriktning och får - förr eller

senare - allestädes samma verkningar.

* *

*

I Hertha, den svenska kvinnorörelsens programbok,

fordras för kvinnorna »frihet, framtid, ett hem för

andens lif»; där kräfves att kvinnorna skola få »behålla

sin naturs form och ej stöpas i en och samma, ej ledas

efter ett snöre, som hade de ej en egen själ att visa dem

vägen». Där begäres »lifsluft för kvinnans själ och del i

lifvets rikedom». Där klagas öfver att »kvinnans andliga

begåfning skall vara en åker, som ligger i träde»,

att lagen »nekar henne själfbestämmelse vid sällhetens

sökande». Där fordras myndighet på det att »kvinnan i ädel,

själfmedveten glädje skall få känna hvad hon kan och

förmår», på det hon skall kunna »sträfva till de höjder,

hennes ungdomliga kraft och medvetande anvisa henne»;

på det hon må »bli fullt sig själf och kunna utöfva ett

upplyftande, förädlande inflytande på mannen» till hvilken

hon riktar orden: »allt som är mitt skall bli ditt och

därigenom skall hvarderas lott fördubblas».

Äfven om alla banor öppnas »skall Guds lag i naturen städse

föra flertalet kvinnor till hemmet, till familjelifvets

innerlighet, till moderskapets och uppfostrans uppgifter

men med ett högre

medvetande». Att kvinnorna skola bli medborgarinnor betyder

att de bli »mänskliga väsen i hvilka hjärtats lif har

öfvervikt».

Denna, i så mycket redan verklighet vordna, framtidsbild

tecknades under en tid, då ännu otaliga kvinnor nödgades

erfara att »ingen tyngre börda är än lifvets tomhet»

och då om hvarje kvinna gällde att »dunkel är hennes väg,

mörk hennes framtid, inskränkt hennes del».

Men emedan det som är, af massan städse anses vara det

som bör vara, så blef författarinnan till den bilden

kallad farlig, samhällsupplösande, galen, löjlig! »Mamsell

Bremers» namn ägde då en helt annan betoning än nu Fredrika

Bremers; det satte strid mellan könen, ja, det hatades af

somliga och hånades af många.

Jag skulle vilja anbefalla nutidens unga feminister att

läsa Hertha; de skola sålunda erhålla dels ett mått

på de framsteg, som ägt rum under det senaste halfseklet,

dels en klar syn på halten i det motstånd, som möter

nutidens framstegsvilja.

I oktober 1909.

Ellen Key.

I.

Inledning.

Den första »kvinnorörelsen» var Evas åtbörd då hon sträckte

handen efter frukten från kunskapens träd -- en rörelse, som

blef symbolisk för kvinnorörelsen i dess helhet. Ty viljan

att öfverträda utifrån satta gränser har städse varit

drifkraften i medvetna som omedvetna kvinnorörelser. Hvar

tidsålder har kallat öfverträdelsen ett »syndafall», ett

brott mot Guds uttryckliga bud, liksom mot den kvinnan en

gång för alla gifna naturen. Och dock ha från häfdernas

början kvinnor framträdt, som gått långt utom den af

deras tid och deras folk för deras kön satta gränsen. De

ha sålunda visat, att denna gräns icke alltid sammanföll

med hvad flertalet ansåg vara kvinnans »natur». Ena gången

t. ex. har en kvinna visat »manliga» regentegenskaper

eller utfört en »manlig» bragd; en annan gång utmärkt sig

genom »manlig» kunskap eller konst; en tredje gång vågat

älska utan lagens eller sedens tillstånd. M. e. o. den

enskilda kvinnan har -- då hennes hjärna eller hjärta

varit starka nog -- städse haft möjligheter till personlig

kraftutveckling. Men hon har därvid endast haft sin egen

kraft och vilja att lita till; hon har icke

blifvit drifven fram af tidsandan, ej heller följd af

massan. Dessa enastående hafva af samtid som eftervärld

ömsom blifvit förhärligade såsom »naturens under», ömsom

framhållna såsom varnande exempel. Sedda i samband med

emancipationen äro alla de fall, då en boja blef bruten af

kvinnlig tankekraft eller skapargåfva, af ett hjärta eller

ett samvete, delar af hvad man kan kalla den förhistoriska

kvinnorörelsen. Nyssnämnda personliga frihetsrörelser

ha icke varit led i den målmedvetna utvecklingen utan

uppträdt enstaka. Lika så att säga anonymt var länge

kvinnornas deltagande i de stora frihetsstrider, där de,

utan hänsyn för kvinnans »natur», fått blöda på arenor

och schavotter, bestiga bål och hissas i galgar. Det var

mycket sällan, som dessa kvinnliga martyrer omedelbart

ändrade männens - eller ens kvinnornas egen - syn på

kvinnans »väsen». Men liksom vissa dofter anses hinna

förflyktiga först efter sekler, finnas handlingar, som

förbli lika länge verkande.

Betydelsefullast inom den förhistoriska kvinnorörelsen

äro dock de otaliga kvinnor, hvilkas själ endast fick

uttryck i hvardagslifvets starka eller stilla åtbörder,

men likväl förblef lefvande och växande. Som bevis för

kvinnans »förslafvande» genom mannen brukas ännu stundom

den primitiva arbetsdelningen, som gjorde jakten och

kriget till mannens uppgift och som sålunda hos honom

utvecklade mod, dådkraft, vågsamhet, medan kvinnan

förblef »lastdjur». Men man glömmer då att jordbruket och

handtverket, som kvinnan under detta skede utöfvade, gjorde

henne till kulturbärerska i nästan högre grad

än mannen eller åtminstone utvecklade

hennes själskraft på ett mångsidigare sätt än hans.

Äfven sedan denna arbetsdelning ändrades återstod -

ja återstår ännu i otaliga landtliga hem - i och genom

flera af husmoderns viktiga och svåra uppgifter många

möjligheter till andlig utveckling. Och det är ej minst

i detta afseende, industriarbetet plundrat kvinnorna.

Jämte dessa oräkneliga, namnlösa kvinnor, som sekel efter

sekel stegrat sin själskraft i och genom det materiella

kulturarbetet, har man att minnas alla de andra onämnda,

som med blomlikt stilla åtbörder vändt sina själar mot

ljuset.

Antika grafvårdar och Tanagra-figurer säga oss

mer om den helleniska kvinnans jämnviktsfulla och

förfinade kroppslighet än de berömda Aphrodite- eller

Athene-stoderna. På samma sätt är det ej de ryktbara utan

de namnlösa kvinnorna, som vittna mest om den forntida

kvinnosjälens vilja till ljus och lif.

Sålunda blefvo t. ex. skaror af grekiska kvinnor

filosofernas lärjungar, ja, en och annan deras

ingifvelse. Oftast hetärer, representera dessa kvinnor den

dåtida »emancipationen» från den lagliga hustruns ofria

tillvaro, och bevisa att kvinnor redan längta att dela

männens intressen och tillägna sig deras kultur. Häfderna

ha äfven bevarat ord och handlingar af forntida hustrur

och mödrar, som visa att dessa stundom höjde sig till

manlig själsstorhet och samfundsanda. Pythian och

sibyllan, vestalen och valan äro andra vittnesbörd om

att kvinnans själsmakt verkade och var erkänd långt före

kristendomen. Äfven hos de rena naturfolken funnos -

och finnas - fall,

där kvinnor i makt och rätt ej endast likställas med,

nej ställas öfver männen. Och om å ena sidan de stränga

kraf, männen tidigt ställde på hustrurnas trohet - medan

de själfva ägde full frihet till flergifte - bevisa

att hustrun betraktades som mannens egendom, så blef å

andra sidan denna uppfattning ett medel att höja kvinnans

själslif. Ty den själfbehärskning, hon måste ålägga sig,

förfinade hennes känsla till den hängifvenhet, som endast

omfattade en, den man hon tillhörde. Intet är ytligare än

att endast bedöma kvinnans verkliga ställning hos något

visst folk efter hvad man vet om folkets lagar. Det är

som ville man om några sekler bevisa den europeiska

nutidshustruns oerhörda förtryck med hänvisning till

våra nu gällande eländiga äktenskapslagar. Denna klyfta

mellan lag och sed glömma t. ex. de, som förklara att

äktenskaplig hängifvenhet, vördnad för hemmets helgd,

aktning för kvinnans andliga varelse först kommit in i

världen genom kristendomen.

Det är betydelsefullt nog för kvinnans frigörelse att

Jesus höjde alla människors personliga värde genom sin

lära att - huru och hvad människan än i yttre afseenden

var - hennes själ ägde ett evigt värde, såsom innesluten

i Guds kärlek. Betydelsefullt nog är att Jesus själf ur

denna synpunkt mötte hvarje kvinna - äfven synderskan -

med aktning och godhet. Under den växande ovissheten om

Jesu verkliga lära nödgas man antaga att - liksom Veronicas

svetteduk bevarade aftrycket af Jesu yttre bild - de äldsta

församlingarnas lefnadssätt är det trognaste aftrycket af

Jesu lära. Det blir då för denna lära betecknande att inom

församlingarna kvinnor och män stodo sida

vid sida i samma tro, samma hopp, samma kärleksverksamhet

och samma martyrskap. Här var »icke kvinna eller man»

utan alla voro ett i hoppet om Jesu snara återkomst för att

upprätta Guds rike. Men allt efter som detta hopp bleknade,

framträdde åter den hedniskt-judiska åskådningen af

kvinnan. Visserligen sökte kyrkan jämnställa man och kvinna

i fråga om en del äktenskapliga plikter och rättigheter;

sökte hos båda parterna uppehålla äktenskapets helgd; sökte

mot våldet skydda kvinnor och barn. Visserligen motverkade

kyrkan den råa sinnligheten, bland annat genom att betona

celibatet som uttryck för den högsta andligheten. Men å

andra sidan blef denna kyrkans lära det största hindret

för kvinnans höjande, emedan den minskade vördnaden för

hennes uppgift som könsvarelse. Äktenskapet - hvars enda,

erkända ändamål var otuktens förhindrande och släktets

förökande - ansågs såsom ett lågt tillstånd i jämförelse

med den rena jungfruligheten. Och ju mer denna prisades,

dess mer nedsattes kvinnan, mannens värsta frestelse under

hans sträfvan efter den högsta heligheten. Inför Gud, så

lärde man visserligen, voro man och kvinna likaställda, men

icke i mänskliga förhållanden eller egenskaper. Ja, man kom

ju med denna tankegång därhän, att på kyrkomöten af handla

frågan om kvinnan öfverhufvud ägde en själ! Men när kyrkan

i Jesu moders gestalt dyrkade den rena jungfruligheten, då

var det sig själf ovetande kvinnan i hennes högsta skepnad

- som lycklig eller lidande moder - den förhärligade. I

dômens stoder och altarbilder tillbad mannen under Marias

drag den högsta,

huldaste kvinnlighet. De af kyrkan framför allt anbefallda

dygderna voro Marias, voro de, i hvilka kvinnan i

allmänhet ägde försteget. Genom alla dessa intryck

danades ett själstillstånd, i hvilket det af religiös

extas fyllda hjärtat slutligen med nödvändighet gaf

sig hän åt jordiska uppenbarelser af denna samma hulda

kvinnlighet. Oftast blef mannens hängifvenhet endast en

ihållande dyrkan på afstånd af ett till bragd eller dikt

inspirerande ideal. Någon gång sammansmälte extasen man-

och kvinnoväsen i den stora kärlekens sinnligt-själfulla

enhet. Men äfven när intetdera blef fallet, höjde

riddarnes och minnesångarnas kvinnodyrkan andra mäns

aktning för kvinnorna och kvinnornas aktning för sig

själfva. Till den förra bidrog att de ständigt i vapen

stående männen mer sällan hunno tillägna sig de bokliga

konster, dem prästerna - och genom dem riddarborgarnas

fruar och döttrar - inhämtade. Damernas ofverlägsenhet

i detta afseende bidrog till deras förfinande inflytande

på skick och sed, liksom på tidens kultur i det hela. Det

var ofta genom en kvinnlig lyssnarskara, minnesångarens

dikt först fick berömmelse. När man i Mainz ser Heinrich

Frauenlobs grafsten, tycker man sig inför de själfullt ädla

dragen förstå hvarför - som den lilla reliefen nederst

på stenen visar - kvinnor buro honom till grafven: deras

sympati gjorde honom till kvinnornas sångare och hans

sympati uppenbarade för samtiden och dem själfva deras

eget väsen. Det var kvinnans ideal af kärleken, som,

genom diktningen och kärlekshofven, äfven blef de högst

utvecklade männens. Man står här inför en tidsrörelse,

som kvinnorna

redan halfmedvetet bestämt genom sitt känslolif och sin

kultur. Den myndighet, hustrun som borgfru utöfvade under

mannens ofta mångåriga bortovaro, gaf henne dessutom en

ökad makt att omkring sig utbreda den högre kultur, hon

själf vunnit. Men när borgherrarna kommit tillbaka och

återtagit sin myndighet, då torde hända att deras hustrur

fingo underliga tankar, när de under stora hvälfda ögonlock

sänkte blicken mot mässboken eller riddarromanen; när de

med fina, spetsiga fingrar flyttade schackpjeserna eller

lekte på harpan; när de böjde smala, hvita halsar öfver den

broderbåge eller knyppeldyna, där de utförde praktstycken

af konstslöjd. Ja, kanske rörde sig redan inom en och

annan kupig panna aningar om en tid, då förhållandet

mellan man och kvinna blifvit ett annat? Sådana tankar

uppstodo nog äfven i borgarhusen, när männen började att

åt sig förbehålla det ena yrket efter det andra, yrken

dem döttrarna tidigare lärt af fäderna, vid hvilkas sida

de stundom äfven inträdt i skråen. Månne nunnedoket ens

kunde hindra att sådana tankar uppstodo mellan de bleka

tinningarna hos några af de kvinnor som - ute i världen

lidande eller öfverflödiga - funnit en tillflyktsort i

klostret? Inom detta försiggick mest ostördt den tidens

»emancipation» af kvinnans intellektuella och konstnärliga

gåfvor, för hvilka kultur- och klosterlifvet städse ägde

bruk. Var en nunnas själ mer än de öfrigas stor och rik,

då tör hända att hon kunde hemfalla åt grubbel öfver om

alla Guds afsikter med hennes själsgåfvor verkligen voro

uppfyllda? Och detta så mycket mer som redan då vissa

kvinnor utanför klostren -

kvinnor, hvilkas religiösa hänförelse inriktat deras genialitet

på stora mål - ute i världen öfvade ett mäktigt inflytande

på såväl tankar som tidshändelser och efter döden -

som helgon - behöllo makten öfver själarna. Vår Birgitta

t. ex. föregriper ju en stor del af »kvinnans rättigheter».

Så betydelsefull hade kvinnans själsmakt under medeltiden

visat sig vara, att den framkallat kvinnliga som manliga

»feministiska» författare redan under för-renässansen. Och

under hög-renässansen har det hunnit uppstå en hel liten

emancipationslitteratur om och af kvinnor. Denna litteratur

växer under de följande århundradena. Berömda män betona

vikten af en höjd kvinnobildning; några bevisa redan i

början af 1500-talet kvinnornas absoluta öfverlägsenhet

i allt; kvinnans frihet, bildning och rätt - i ett eller

annat afseende - yrkas af såväl de kvinnliga som manliga

»feministerna». Denna litteratur afser emellertid mindre

att ändra några gifna förhållanden än att - med exempel

från forntidens berömda kvinnor - bevisa det personliga

berättigandet och det samhälleliga gagnet i hvad som redan

utan hinder - men under klander från vissa håll - ägde

rum: att en del kvinnor framträdde, hvilka genom klassisk

bildning, utöfvandet af lärda yrken, politiska eller

religiösa, intellektuella eller estetiska intressen stodo

vid sidan af humanismens, renässansens och reformationens

män. Tidens ideal - den individuellt utpräglade, fullt

utvecklade mänskliga personligheten - bestämde kvinnornas

lifsförelse lika väl som männens. Båda könen uppskattade

det lifsvärde, som den egenartade,

enastående, inom sig afslutade personligheten utgör för

andra sådana personligheter. Båda könen togo sig rätten

att välja det med den egna naturen öfverensstämmande,

det som själ eller sinnen, tanke eller känsla kräfde. Med

denna åskådning följde att kvinnorna på en gång sökte

nå det högsta mått af sitt eget köns skönhet och behag

och att bruka hvad naturen gifvit dem af »manligt»

mod eller snille, egenskaper, dem männen hos kvinnan

beundrade näst efter hennes rent kvinnliga företräden. Ej

heller under denna tid är det kvinnornas verk, som

äga den stora kulturella betydelsen, utan deras i männens

verk afspeglade, fullmänskliga väsen. Under

antiken visade kvinnor förmåga af manlig själsstorhet och

medborgardygd; under medeltiden förmåga af samma helighet

och kärleksverksamhet som männen; under renässansen

förmågan att som männen till ett lefvande konstverk utdana

den egna personligheten. Om renässansens jämlikhetsbegrepp

könen emellan fortfarit att ge utvecklingen dess riktning,

då skulle en kvinnorörelse aldrig uppstått; då hade det

ena efter det andra af dess ännu omstridda mål i sinom

tid vunnits såsom naturliga frukter af renässansens

blomning. Nu fick denna - och allt mindre ju mer man

nalkas norden - en mycket obetydlig, omedelbar inverkan på

kvinnans frigörelse. Motreformationens, religionskrigens

och den nya ortodoxiens tidehvarf medförde tvärtom en

oerhörd tillbakagång i kvinnans ställning. Den »köttets

befrielse», som ägde rum genom protestantismens dom öfver

klosterlifvet och dess anbefallande af äktenskapet, hade

föga gemensamt med den djupa känsla af kroppslighetens

rätt och skönhet,

hvarigenom den lifsberusade renässansen blef den stora

pånyttfödelsetiden för konsten. Luthers syn på det af

äktenskapet »helgade» könslifvet var så groft utilistisk,

att den sänkte kvinnan från den höjd, dit medeltidens och

renässansens finaste känslolif och kultur lyft henne. Som

husmor behöll hon sin myndighet. Förnuftäktenskapet var det

renlärigaste och vanligaste. Åt den man, som valt henne,

födde hustrun barn i dussin och tjog. Kyrkan gaf henne

själaspis. Sökte en enstaka kvinna bruka sina själsgåfvor

i »världslig» riktning, då måste hon äga mäktigt beskydd,

annars löpte hon faran att bli bränd som häxa. Men

trots allt företer äfven detta tidehvarf ej få kvinnor,

som skaffat sig den kunskap, efter hvilken de längtat,

som lyckats hålla sin själ lefvande, som midt i stenöknen

funno källor. Ju mer de olika lärdomsgrenarna utvecklades -

och latinet dessutom förblef de lärdas språk - dess svårare

var det emellertid för kvinnor att nå den för deras kön

förseglade källan. Ty den klassiska bildningen meddelades

nu allt mer sällan åt döttrarna, för hvilka t. o. m. läs-

och skrifkunnigheten ansågs kunna innebära frestelser till

afvikelser från dygdens vägar. *

Att kvinnor under förföljelsetiden med varm tro omfattat

och med styrka lidit för den nya läran; att de under

krigstiderna med kraft och förstånd skötte gods och gård -

intetdera ändrade tillsvidare

* Ännu i sommar har jag suttit i ett svenskt hem, där

mormodern af dessa skäl aldrig fått lära skrifva men där -

dotterdottern läste på sin kandidatexamen! Från vissa bond-

och prästgårdar hör man än i dag seder och synpunkter

berättas, hvilka troget likna reformationstidens.

kvinnans samhälleliga eller äktenskapliga ställning. Mannen

var kvinnans hufvud och sålunda Gud ett godt stycke

närmare än hon. Inom äktenskapet betraktades kvinnan -

enligt ett biskopsord - såsom ett mannens »lösöre»; utom

äktenskapet såsom ett djäfvulens redskap. Men huru lågt

än kvinnosjälen under detta skede nedpressades, den lefde

dock och gick i arf till söner, hos hvilka mödrars starka

men obrukade begåfning stegrades till snille; den gick i

arf till döttrar, som i hemlighet skaffade sig näring för

sin själ och som lämnade sina upprorskänslor i arf till

dotter eller dotterdotter. När, vid slutet af ortodoxismens

och absolutismens tidsskede, protestantismens stora

grundsats - personlighetsprincipen - åter bröt sig väg,

då är ett af de betecknande bevisen för detta genombrott,

att i England Milton skrifver om rätten till skilsmässa

och Defoe om kvinnans rätt till utveckling och bruk af

sina själskrafter. I Tyskland hade bland andra Comenius, i

Frankrike Fénelon yrkat på ökad bildning åt kvinnorna. Det

blef ej i de förstnämnda landen, som den förtryckta kvinnan

först återvann sitt stora kulturella inflytande. Detta

skedde i det land, där kvinnorna aldrig helt hade förlorat

det. I upplysningstidehvarfvets Frankrike blef det de af

kvinnor danade salongerna, som omformade den europeiska

tidsandan. Bref och memoarer visa till öfverflöd

kvinnoinflytandet - på godt som ondt - inom politiken

och litteraturen, sederna och smaken. Kvinnorna ombilda

medelbart den politiska, filosofiska och vetenskapliga

stilen. Ty de fordra att hvarje ämne skall behandlas på

ett för dem själfva lättfattligt och

behagligt sätt. Och emedan det var kvinnornas bifall,

som afgjorde ryktbarheten, voro männen endast alltför

angelägna att uppfylla nämnda kraf. Aldrig har kvinnan

fullkomligare fyllt den betydelsefulla uppgiften att

förmedla kulturvärden. En mängd skrifter författas, som

afse att äfven för »fruntimren» göra det lätt att »frigöras

genom förnuftet». Kvinnorna utbredde i vida kretsar männens

idéer, dels genom att i stor skala sprida deras skrifter,

dels genom sällskapslifvet. Konversationens konst,

utvecklad till den högsta fullkomning, var visserligen

ofta endast ett fjäderboll-spel med idéerna. Men den fyllde

tillika - och på ett elegantare och verkningsfullare

sätt - en stor del af den nutida pressens uppgifter. De

politiska ledarna, konst- och litteraturkritiken,

»kåseriet», »porträttgalleriet» af samtida - allt detta

erhöll man under spirituelt samspråk eller i bref. I

och genom sin samtalskonst blefvo kvinnorna - näst de

filosofer och statsmän, som voro de tongifvande inom den

eller den salongen - tidens andliga ledare; de danade

den »upplysta opinionen», de medverkade slutligen till

revolutionen. Salongernas härskarinnor kände knappast behof

af en kvinnokönets frigörelse. Ty de ägde för sig själfva

all den möjlighet till bildning, till kraftutveckling,

till maktutöfning, som de någonsin kunde önska. Denna deras

andliga vetgirighet och kulturella ifver spred sig till

större kretsar. Ett utslag af detta allmännare uppvaknande

var det 1786 i Paris upprättade kvinnolycéet, bland hvars

lärjunger man några år senare finner hänförda anhängarinnor

af revolutionen.

Äfven hos de germanska folken framträda under upplysningstiden

kvinnor med vittra och vetenskapliga

intressen, några med en ovanlig begåfning, som de äfven

utöfva. Men det var oftast under tyngre sällskapsformer

- s. k. »akademier» och »samfund» - som kvinnor och män

möttes till sina »lärda tidsfördrif». Och ingenstädes --

annat än genom några regentinnor - nådde andra europeiska

kvinnor under upplysningstidehvarfvet ett inflytande,

som kan jämföras med de franska damernas.

Midt under rococosirlighetens och galanteriets, förnuftets

och espritens tidehvarf kom det stora genombrottet,

den andra renässansen: känslans återuppvaknande. På det

religiösa området skedde detta först genom de pietistiska

tidsrörelserna. Senare var det Rousseau, som ifråga om

religionen, naturen, kärleken, moderskapet blef känslornas

befriare och jämte honom de engelska diktarna och Goethe

samt dennes föregångare. Litteraturen, teatern och konsten

trädde allt mer i förgrunden och kvinnorna fingo därmed

allt större möjligheter att lära känna, förstå och älska

tidens rikaste kultur. I och med känslans genombrott blefvo

den personliga friheten, den individuella egenarten åter

stora lifsvärden. Allt fler bli nu de kvinnor, som i sitt

lif vilja ge uttryck åt sin känsla, som äro medvetna om

att deras väsen bär på många otillfredsställda kraf, såväl

ifråga om rätten till kultur af deras naturliga egenart

som ifråga om rätten att, i det enskilda lifvet och

inom samhället, ge uttryck åt denna egenart. Och männen

äro alltjämt i det andliga utbytet med kvinnorna såväl

gifvande som mottagande; kvinnoväsendet blir uppskattadt

med allt finare förståelse.

Emedan människans känslor bestämma hennes tankar - ty

tanken går städse i den riktning, där känslan sagt oss att

vår lycka är att finna - så är det själfklart att under

1700-talets senare del, frihetens idé är den, som sätter

allt fler kvinnors själ i flamma. Individens frigörelse

är historien i historien ända från renässansen. Denna

frigörelse främjas genom reformationsstriden för tros-

och samvetsfrihet, vetenskapens strid för forskningens och

tankens frihet och slutligen striden för den medborgerliga,

lagskyddade friheten. I Amerika höres redan 1776 yrkanden

om rösträtt åt kvinnorna, som med så mycken hänförelse

och ståndaktighet deltogo i frihetskriget. Med samma

lidelse omfatta kvinnor i Frankrike kampen för »människans

rättigheter». Men båda gångerna erforo de att »medborgare»

och »människa» voro begrepp, som endast hänfördes

till mannen. Att en kvinna under franska revolutionen

proklamerar »kvinnans rättigheter»; att kvinnor då

med ifver af handla dessa, liksom uppfostran och andra

lifsviktiga frågor, detta får - omedelbart - lika ringa

verkan som de dåtida försöken att häfda fjärde ståndets

rätt. De båda undertryckta rörelserna - kvinnornas och

arbetarnas - blefvo i stället de, som slutligen behärskade

det nittonde seklet och som nu i det tjugonde äga alla

skäl till sin segervisshet.

Under 1600- och 1700-talet framträda i olika land

manliga och kvinnliga skrifter för att bevisa kvinnans

människovärde och människorätt. Medelbart äro de

inspirerade af tidigare seklers stora kvinnogestalter;

omedelbart hämta de sina ingifvelser i kvinnans politiska

och kulturella maktutöfning under 1700-talet.

Särskildt märkliga äro de inlägg som - af sins emellan

säkerligen opåverkade författare - gjordes under 1790-talet

af svensken Thorild om »kvinnokönets naturliga höghet»,

af tysken Hippel, af fransmannen Condorcet, af engelskan

Mary Wollstonecraft. Alla betona att könsskillnaden

ej bör vara något hinder för att kvinnorna likaställas

med mannen inom familjen och samhället; att de få samma

frihet som mannen till bildning och själfbestämning. De

manliga författarna betona härvid mera den individuella

människorätten och samhällsgagnet; den kvinnliga mera

mödrarnas behof af bildning och rätt för att bättre

kunna fostra och skydda sina barn. Men alla bestämmas

innerst af den ideala synpunkt, som evolutionismens stora

tänkare senare formulerade sålunda: att grundvillkoret

för den samhälleliga jämnvikten är det samma som för den

mänskliga lyckan och innefattas i lagen om den lika friheten.

Och denna innebär att en hvar - utan hänsyn

till skillnader mellan kön och kön, människa och människa -

har rätt och bör äga möjlighet att utveckla och bruka sina

anlag. Ty ingen kan verkställa en så säker värdesättning af

anlagen, att denna värdering berättigar samhället att för

någon enda af sina medlemmar a priori inskränka rätten till

utveckling af några anlag, ehuru dessa senare kunna taga en

sådan riktning, att samhället måste hämma deras utöfning.

Spencer kom här på tänkandets väg till samma fordran som

romantiken på känslans. Romantiken visste, att i den mån

individen var ovanlig,

blef den oförstådd, eftersom man visar sin yta för

flertalet, sitt innersta endast för de samkännande. Äfven

inom familjekretsen förblir därför individen ofta

oupptäckt. Hur mycket mer måste ej då det, till stor del

af filistrar bestående, samhället komma att våldföra sig

på individen, när det tilldelar den ena kategorien, det

ena könet, den ena klassen rättigheter, den andra icke!

Ur denna synpunkt var det som romantikerna äfven för

kvinnans räkning utdrogo individualismens konsekvenser. De

påpekade att den till ytterlighet drifna könskaraktären

hvarken ger den högsta manliga eller högsta kvinnliga

typ; att hvardera könet hos sig bör utveckla äfven det

ädelt allmänmänskliga och det personligt egenartade. Och

så gjorde äfven de stora kvinnliga individualiteter, som

delade romantikernas lifsöden. De blefvo sålunda i stånd

att fullt följa sina mäns andliga lif; kärleken blef

äfven en själarnas enhet. Det romantiska kärleksidealet

möter man redan i La nouvelle Heloise, i Goethes bref till

Ch. v. Stein, hos Rahel, hos m:me Staël. Man finner det

under 1800-talets första hälft hos flera stora kvinnor t.

ex. - George Sand, E. B. Browning, Camilla Collett. Set

framträder hos Shelley och hos Almquist, hos Stuart Mill

och Robert Browning liksom hos vissa franska och tyska

diktare eller tänkare. Detta då några undantagsmänniskars

ideal, det är nu sedan ett par årtionden de flesta

själfulla kvinnors och ej så få själfulla mäns.

Men som en verklig själisk enhet icke är möjlig annat än

mellan tvänne, i yttre som inre mening, fria varelser,

så har just den »romantiska kärleken» som

följdföreteelse haft kvinnans emancipation. Romantikens

erotik - som lätt kan karrikeras sålunda, att den

betydde månskenssvärmeri, sonetter och hustrubyten -

har sitt verkliga väsen däri, att den ville själfullhet i

kärleken. Den innebar - i en ny tids form - kärlekshofvens

ideal. Men som själfullhet betyder att alla själens

krafter fritt och fullt kunna genomtränga och stegra

hvarandra, blef ena villkoret för den själfulla kärleken

att kvinnans tanke som hennes känsla, hennes vilja som

hennes fantasi, hennes maktlust som hennes samvete befrias

från de dem utifrån pålagda banden för att sålunda stärkas

och renas. Det andra villkoret blef att mannens själslif

frigjordes från de hämmande följderna af de hans kön

tillerkända företrädesrättigheterna och upprätthållna

fördomarna.

Ett nytt ideal i förhållandet mellan man och hustru,

mellan mor och barn; den kvinnligt-mänskliga

individualitetens kraf på rätten till fri kraftutöfning

och själfbestämning; behofvet af nya områden

för denna kraftutöfning, sedan industrialismen började

gripa den ena grenen efter den andra af hemarbetet -

dessa äro grundorsakerna till den kvinnorörelse, man

kallat den borgerliga. Och som den borgerliga kvinnan -

genom det växande öfverskottet af kvinnor, genom de

allt mer ändrade ekonomiska förhållandena och den af

dessa och andra orsaker aftagande äktenskapsfrekvensen -

i allt större omfattning nödgades till själfförsörjning,

så blef ej endast inom arbetsklassen, utan äfven inom den

borgerliga den ekonomiska orsaken till kvinnorörelsen den

vidast verkande, ehuru

de förut nämnda orsakerna voro - och alltjämt äro - de

djupast verkande.

Härmed stå vi vid den målmedvetna kvinnorörelsens

början. Men denna rörelse vore en ström utan källfloder,

ifall ej de, här i största korthet antydda, »anonyma»

rörelserna gått förut, ifall ej redan i tidernas gråa

morgon det oändliga tåg börjat, där för oss namnlösa

kvinnor skrida framåt, hvardera med sin amfora på skuldran,

amforor, dem de fyllt vid någon lifsens brunn. Innan dessa

namnlösa svunno vid synranden, lutade en hvar af dem

såsom en antikens flodnymf - sin urnas rand mot marken,

som sålunda blef genomdragen af otaliga rännilar. Och alla

dessa hafva - om än på långa omvägar - med några droppar

ökat den väldiga flod, som nu kallas kvinnorörelsen.

II.

Kvinnorörelsens vinningar utåt.

Den målmedvetna kvinnorörelsens historia faller

ej inom ramen för denna skrift. Men som grundval

för senare omdömen kräfves en kort återblick på de

väsentligaste resultat, rörelsen nått genom kampen för

kvinnans likställighet med mannen ifråga om ratten till

allmänbildning, till yrkesduglighet och arbete, liksom

till samma likställighet på familje- och medborgarrättens

områden. Alla dessa likställighetskraf erhöllo redan 1848

en kraftig - och man-anklagande - motivering genom Amerikas

kvinnor i deras Declaration of Sentiments. Men ännu

1905 visar t. ex. programmet för Tysklands Allgemeine

Frauenvereine - liksom både moderata och radikala

resolutioner vid kvinnomöten i olika land - huru långt

Europa, och i flera fall äfven Amerika, är från önskemålen

anno 1848.

Om det resignerade kvinnoordet: »intet kunna vi med rätt

fordra af lifvet annat än ett arbete och en plikt», vore

sannt, då hade lifvet redan rikligt beviljat kvinnan hennes

fordran. Kvinnorörelsen - och arbetsgifvarnas fördel -

har för henne öppnat en mängd nya

arbetsområden utöfver dem, som för femtio år sedan

voro de för borgerliga kvinnor »anständiga»:

lärarinnans, sällskapsdamens och det att »gå frun

tillhanda». Kvinnorörelsen - och männens växande insikt om

kvinnornas behof af allmänbildning och yrkesduglighet -

har skapat en mängd utbildningsanstalter. Men ifråga om

rätten till arbete blir det vunna ofta ganska obetydligt,

så snart man definierar denna rätt sålunda, att den bör

öppna möjligheten till det arbete, man bäst och helst kan

utföra. Kvinnorna ha nu t. ex. flerstädes rätt att aflägga

samma examina som männen, men i många fall ej rätt till

de ämbeten, dessa examina öppna för männen. Det manliga

yrke, kvinnorna relativt lätt fått inträde i, läkarens,

är nu mycket utbredt i såväl Europa som Amerika. Att där

den första läkarinnan - på grund af sitt för en kvinna

»oanständiga» yrke - nekades bostad, låter nu som en

saga. Öfverallt arbeta barnmorskor, kvinnliga gymnaster,

tandläkare, apotekare. I Amerika verka flera kvinnliga

präster och det låter äfven sagolikt, att den första

af dessa bokstafligen blef stenkastad! Också kvinnliga

domare anställas i Amerika. I Europa finnas mig veterligt

inga sådana, ej heller kvinnliga präster. Och dock vore

prästinnan - särskildt för kvinnor och ungdom - ofta

en bättre själasörjare än prästen, liksom, för samma

kategorier, domarinnan i skarpblick och förståelse ofta

torde öfvergå domaren. Det kvinnor flerstädes tillgängliga

advokatyrket utöfvas i Europa ännu föga af kvinnor. Och

dock borde kvinnan som advokat, polis, fångvårdarinna

kunna få en stor betydelse för sitt eget

kön, liksom för barn och ungdom af båda könen. Men

på alla områden, där den lefvande verkligheten

infryses i paragrafer, bli människor mer eller mindre

misshandlade. Och eftersom själfulla manliga jurister

redan lida under denna erfarenhet, bör man kanske i den

kvinnliga känsligheten söka orsaken till att en bana,

där kvinnan kunde gagna oändligt, ännu föga lockat henne.

Dess flera äro de kvinnor, som ägnat sig åt

den moderskallet närmast liggande uppgiften,

lärarinnans. Tyvärr har ej alltid kallelsen utan

äfven yrkets anseende afgjort valet. I denna stund

arbeta millioner kvinnor inom alla slags skolor, från

Kindergarten till yrkesskolan, från småbarnsskolan till

goss-läroverket. Äfven vid universiteten - i Europa

dock ännu sällan - intaga kvinnor lärostolar. Inom

folkbildningsarbetet - som föreläsare, bibliotekarier,

ledare af aftonklubbar m. m. - äro kvinnor nitiskt

verksamma. Med hvarje årtionde hafva allt fler kvinnliga

krafter kommit till sin rätt inom områden, där det nu

synes otroligt att männen kunnat - och delvis ännu

envisas - att hjälpa sig utan dem. Jag menar alla med

fångvårds- och förbättringsanstalter, skolor och

barnhem, fattig- och sjukvård, sundhets- och

yrkesinspektion sammanhängande styrelser och

föreningar. Långsamt men säkert har kvinnorörelsen här

beredt plats åt samhällsmodern bredvid den, på dessa

områden ofta mycket tafatte, samhällsfadern. Ensamma

- eller tillika med män - hafva kvinnor organiserat

mjölkdroppar och barnkrubbor; hushållsskolor,

barnbespisningar och folkkök; kliniker, sanatorier,

skollofskolonier, hem för sjuka och vanvårdade barn

m. m. Så äfven en mängd hem för arbetande kvinnor,

ålderdomshem, räddningshem; anstalter för modersskydd,

för platsförmedling och rättshjälp. Ännu andra former

af den sociala hjälpen vore att nämna, former,

hvilka stå medelbart om ej omedelbart i samband

med kvinnorörelsen. Stora kvinnliga agitatorer -

som t. ex. Harriet Beecher Stowe mot negerslafveriet,

Josephine Butler mot prostitutionen, Frances Willard mot

rusdryckerna, Bertha v. Suttner mot kriget hafva genom

sin själsmakt satt stora skaror af människor i rörelse.

Och dock, trots de oerhörda summor af tid, kraft

och penningar, som de sålunda danade föreningarna,

inrättningarna och donationerna kosta, är denna sociala

hjälp endast samaritens olja och vin i samhällets sår. Så

länge röfvarhänder draga mödrar och barn in i fabrikerna;

så länge härarna kosta mångdubbelt mot skolorna; så länge

städernas bostadsförhållanden för många människor äro sämre

än för husdjuren på landet; så länge alkohol och syfilis

märka de nya släktena - så länge blir kvinnornas offervilja

i stort sedt maktlös. Och det är denna öfvertygelse, som

kommit kvinnorna att omdana sitt sociala arbete från en,

ofta omdömeslös, »kristlig barmhärtighet» till ordnad

välgörenhet i syfte att förekomma nöd och underlätta

själfhjälp. Men just under denna välgörenhetens nya

fas komma allt fler borgerliga kvinnor till insikt om

nödvändigheten af en samhällsomdaning i enlighet med

de socialistiska krafven. Ännu flera sluta sig till

den kvinnliga rösträttsrörelsen, mindre på grund af

individuella

rättskraf, än på grund af förtviflan öfver det utsiktslösa

sociala arbete, till hvilket deras solidaritetskänsla dock

drifver dem. Ty utan rösträtt - detta erfara de dagligen

- blir deras hjälpande verksamhet ett såningsarbete i

ett kärr.

En biprodukt af det sociala arbetet är att en mängd

ensamma kvinnor genom frivilligt socialt arbete fått ett

lifsinnehåll, genom lönadt socialt arbete ofta äfven ett

lifsuppehälle och - i båda fallen - under en verksamhet,

där vissa kvinnliga egenskaper väl kunna göra sig gällande.

Ja, just inom ofvannämnda verksamhetsområden, som så

ofta bringa nutidskvinnan i kontakt med lifvets finaste

och ömtåligaste som med dess gröfsta och hårdaste sidor;

som ställa henne inför konflikter af den säregnaste som

af den allmänmänskligaste art, där har kvinnan intet

nytt att ge annat än sin moderlighet. Det vill säga

den omhuldande ömheten, det milda tålamodet, den glada

hjälpsamheten, det åt hvar särskild hänvända intresset,

den fina och snabba vibrationen vid kontakten med andras

känslor, denna vibration, som vi med ett annat ord

kalla takt. Har en kvinna däremot aldrig ägt - eller har

hon intet kvar - af moderlighet, hemfaller hon åt den

opersonliga plikttroheten, den hårda formalismen, den

torra slentrianen, då blir allt ordande om den sociala

betydelsen af kvinnans inträde på det medicinska eller

juridiska, det prästerliga eller det sociala arbetets

område ett tomt tal. På alla dessa områden är en god

man mycket värdefullare än en hård kvinna. Och att äfven

kvinnohänder kunna vara grofva, kvinnoögon kalla,

kvinnosjälar låga eller grymma - detta har redan många lidande

och brutna, sörjande och syndande, små och skyddslösa

erfarit. Skall kvinnan bevara sin öfverlägsenhet såsom den

andras lidanden lindrande, den andra omhuldande, för andras

väl ordnande, då måste hon ej allenast tillägna sig vissa

allmänmänskliga egenskaper, i hvilka mannen ännu ofta är

henne öfverlägsen. Nej, hon måste äfven omsorgsfullt bevara

och stegra de bästa af de anlag, hennes kön vunnit i och

genom en hundratusenårig verksamhet såsom den hemdanande

och barnauppfödande hälften af mänskligheten.

Ehuru kvinnorörelsen i otaliga riktningar förgrenat och

utsträckt kvinnans sociala hjälpsamhet, har den dock ej

för henne öppnat detta område, där tidigare diakonissan

- och ännu mycket tidigare nunnan - verkat. Men det

genom kvinnorörelsen nya är att allt fler fritt stående,

bildade kvinnor nu ägna sig åt t. ex. barnavårdarinnans,

sjuksköterskans och liknande kall, samt att en allt

allvarligare yrkesutbildning kräfves för yrken, dem kvinnor

tidigare ofta med syndig sorglöshet tillgripit.

Samtidigt med de borgerliga kvinnornas behof af nya

arbetsområden inträdde den utomordentligt snabba utveckling

af samfärdsel och handel, som medförde behofvet af nya

arbetskrafter. Den kvinnliga redbarheten, plikttroheten

och ordningen - tyvärr också kvinnornas små löneanspråk -

gjorde såväl

staten som enskilda arbetsgifvare villiga att, i ständigt

större utsträckning, använda kvinnor inom samfärdselns

olika grenar - post, järnvägar, telegraf, telefon -

liksom för banker och kontor, i agenturer och bodar,

som sekreterare och stenografer m. m. I de fall, där

hustru eller dotter blifvit mannens eller fadrens

biträde, erhålla ju dylika arbeten ett personligt

intresse. Och hvad kvinnoarbetet i denna form kan betyda

för nationalrikedomen ser man särskildt i Frankrike. Men

i regeln torde ingen djupare arbetsglädje ha lyst upp

dagarna och åren för de generationer af kvinnor, som i

Europa redan grånat - i bästa fall äfven pensionerats -

på ofvannämnda arbetsfält. Alltjämt ser man dock nya,

friska ansikten luta sig öfver pulpeterna, för att på

dessa platser i sin ordning vissna.

Brist på mod eller medel afhåller nämligen ännu ofta den

europeiska kvinnan från själfständig affärsverksamhet. Och

detta trots hennes ständigt ökade frihet i yrkesval, trots

lysande föredömen i fråga om framgångsrika kvinnoföretag,

t. ex. inom fotografiens, hotell-och pensionatsväsendets,

damtoalettens och liknande områden. I Amerika däremot

finnes intet manligt yrke - från slaktarens och

skarprättarens till tomtjobbarens och börsspelarens -

som kvinnan ej utöfvat.

Men medan den äldre generationens kvinnor voro tacksamma

endast de lyckades erhålla »ett arbete och en plikt», huru

enformiga och slitande som helst, växer lyckligtvis den

yngre generationens vilja till ett glädjande arbete. Dels

ensamma, dels kooperativt börja kvinnor försöka sig på

t. ex. den lilla industrien,

hemslöjden, handtverket, jordbruket eller någon af dess

binäringar. Och som yrkesskolor snabbt uppstå för att

tillmötesgå den på något område vaknande yrkeshågen,

kan man hoppas framgång för dessa ännu alltjämt

få företagsamma. Ty yrkesbildning är i vår tid det

oeftergifliga villkoret för framgång. Alldeles särskildt

inom jordbruket, där äldre tiders kvinnor ofta lyckades

utan andra hjälpmedel än sin personliga duktighet och

»bondpraktikan».

Som jag endast i andra hand känner Amerika, har jag ingen

rätt till bestämda omdömen om det nutida produktionssättets

och handelslifvets inverkan på kvinnans själslif. Hos

de kvinnor, hvilka genom affärslifvet lyckats bli rika,

funne man troligen samma anti-kristliga verkningar af

detta lif, som det redan utöfvat på männen. I Amerika

hafva nyligen en del kvinnor och män försökt »lefva som

Jesus i 14 dagar». Omdömet från de flesta i affärslifvet

anställda blef, att de antingen måste afstå från att gå i

Jesu fotspår eller - säga upp sina platser! Och som - med

hänsyn till mängden af kvinnliga arbetsgifvare i Amerika

- många af dessa erfarenheter säkerligen blifvit gjorda

under kvinnliga chefer, saknar experimentet ej en viss

betydelse för omdömesbildningen i nyssnämnda afseende.

Kvinnosakskvinnornas ifver att åt kvinnan öppna alla

mannens arbetsområden - och ej allenast detta men äfven

att bevisa att dessa områden äro lika lämpliga för kvinnan

som för mannen - denna ifver har tyvärr haft den följden,

att kvinnorörelsen riktat mångfaldiga kvinnors anlag på

orätt spår och

bundit stora summor af missbrukad kvinnokraft vid

otacksamma eller utslitande uppgifter.

Men å andra sidan, huru har icke kvinnorörelsen höjt

kvinnoarbetet genom att höja kompetenskrafven på flera

områden och ansvarskänslan inom alla! Huru har den icke

ökat arbetshedern och organisationsförmågan, utvecklat

omdömet, eggat viljekraften och stärkt modet! Den har väckt

otaliga slumrande anlag, gifvit rörelsefrihet åt otaliga

bundna krafter. Och sålunda har den gjort stora skaror af

öfverklassens kvinnor - förut en jordens onyttiga börda

- till frambringande istället för endast förbrukande;

till själfförsörjande i stället för endast beroende;

till lifsglada i stället för endast lifströtta medlemmar

af samhället.

Underklassens kvinnorörelse är socialistisk. Den har

tilltagit i omfattning och betydelse i samma mån som den

kroppsarbetande kvinnan lämnat jordbruket, husmodersarbetet

och hustjänsten för industrien.

Äfven inom denna kvinnorörelse arbetas på tvänne

riktlinjer. Det äldre programmet är kvinnans fulla

likaställande med mannen. Inom »framtidsstaten» få båda

könen samma arbetsplikt och samma arbetsskydd, och barnen

fostras i statsanstalter.

Den andra riktlinjen vill återvinna hustrurna och

mödrarna åt mannen och barnen och därigenom hemmet åt dem

alla. Medan den gamla, nu högra flygeln inom den borgerliga

kvinnorörelsen - liksom den

nyssnämnda äldre riktlinjen inom socialismen -

alltjämt med argument från gammalliberalismen försvarar

den arbetande kvinnans »individuella frihet» mot alla

skyddande »undantagslagar», stå däremot allt fler af

öfverklassens radikalare - det vill i detta samband

säga socialare - feminister sida vid sida med den mindre

dogmatiska riktningen inom socialismen i kampen närmast

för mödrarnas skydd.

I den socialistiska kvinnorörelsen sammanflätas de

båda frihetsrörelser - arbetarnas och kvinnornas - som

började under franska revolutionen och då undertrycktes

men snart åter framträdde som det nya århundradets båda

stormakter. Genom denna kvinnorörelsens sammanflätning

med arbetarrörelsens kan det förklaras att socialister

karaktärisera kvinnorörelsen såsom en ekonomisk fråga

allenast, medan kvinnorörelsen historiskt började

såsom ett häfdande af kvinnans människorätt och

människovärde, och det innan någon storindustri ens

skymtat vid horisonten! Ja, så länge mannen var den,

som utom hemmet frambragte och förvärfvade men kvinnan

den, som inom hemmet förvaltade och till hemmets bruk

förädlade råämnena, kunde ingen ekonomisk kvinnofråga

uppstå, men däremot just en kvinnorättsfråga. Ty, som

några manliga författare redan på 1700-talet påvisade,

det var orimligt att, när kvinnoarbetet i hemmet var så

värdefullt och pliktuppfylldt, det ej medförde en dess

värde och ansvar motsvarande rätt. Och just emedan den

borgerliga kvinnorörelsen inom det gamla samhällets ram

ville häfda kvinnans rätt och

frihet, blef denna rörelse - och måste ännu ofta vara

- en kvinnornas kamp mot männen. Den socialistiska

kvinnorörelsen däremot är ett moment allenast i en männens

och kvinnornas gemensamma kamp mot det gamla samhället

för ett nytt. Striden har här ej behöft stå kön mot kön

utan klass mot klass. Hvardera kvinnorörelsen har delvis

haft rätt; hvardera delvis misskänt den andra. Först

under senare tider har ett närmande skett mellan den

borgerliga och socialistiska kvinnorörelsen för en del

gemensamma syften t. ex. det ofvannämnda modersskyddet och

framförallt rösträtten. Närmandet har å båda sidor verkat

fördomsskingrande. Å ömse håll börjar man bättre förstå

den andra rörelsens makt och mål.

Ännu äro båda, socialismen och kvinnorörelsen, tvänne

starka strömmar, som rifva med sig stora delar af de fasta

formationer de beröra. Man behöfver ofta påminna sig

att sålunda danas äfven nya land. Endast om man minnes

detta, kan man med seende ögon betrakta den ena som den

andra rörelsen och bedöma dem, ej efter den tillfälliga

förstörelsen, men i hoppet om den slutliga landvinningen.

Inom sitt parti ha de socialistiska kvinnorna såsom

agitatorer, publicister, fackföreningsmedlemmar stått

med männen i ledet som trogna kamrater. Den manliga

kamraten har ej alltid i handling häfdat likställighetens

grundsats. Ty äfven socialisten är först man och sedan

kamrat. Men i teorien har han i regeln uppehållit den.

Genom socialismen har feminismen nått de

breda lagren. Hvad den borgerliga kvinnorörelsen kanske

skulle behöft ännu ett århundrade för att åstadkomma, detta

har socialismen utfört under några årtionden. Intet visar

bättre hur fördomsblind den borgerliga feminismens höger

varit än dess socialistskräck. Intet belyser så klart i

hvilken grad nämnda feminism var en öfverklassrörelse, som

dess hårdnackade uppehållande af den »personliga frihetens

princip» inför de himmelskriande missförhållanden,

som uppstodo genom de kroppsarbetande kvinnornas

»arbetsfrihet».*

Jag måste endast i korthet påminna om kvinnorörelsens

förlopp inom den kroppsarbetande klassen. När maskinerna

omdanade hela produktionssättet och en mängd kvinnor ej

längre hade nog sysselsättning i hemmen - och samtidigt

äktenskapsmöjligheterna genom kvinnoöfverskottet och

äfven af andra skäl minskades - då måste kvinnorna se sig

om efter nya arbetsområden. Storindustrien åter såg sig om

efter flera »händer». Och som de kvinnliga vid maskinerna

ofta dögo lika bra som de manliga och voro billigare,

började den förflyttning af kvinnorna från hemmen till

fabrikerna, hvars följder vi nu genomlefva.

När modern, kärnan i alla de små familjeceller af hvilka

samhällsorganismen uppbygges, saknas i hemmet, då fattas

där den sammanhållande, ordnande, värmande kraften och

hemmet förfaller. Barnen

* Med hänsyn till utrymmet hänvisar jag i denna punkt

till en annan skrift i den serie, där min egen på

tyska utkommit, nämligen professor Werner Sombarts Das

Proletariat.

vanvårdas, männen vantrifvas, gatan griper barnen, krogen

männen. Därtill arbeta ofta kvinnor för svältlöner,

genom hvilka omedelbart mycket mindre inflyter än hvad

husmoderns frånvaro och oförmåga medelbart kosta. Inom

de borgerliga klasserna ha de i hemmen helt eller delvis

underhållna döttrarna och hustrurna kunnat nöja sig med små

löner för sitt arbete. Dessa ha sålunda blifvit de sig helt

själfförsörjande kvinnornas och männens konkurrenter. De

i industrien arbetande hustrurna ha, af samma orsak, ofta

blifvit männens, liksom barnen kvinnornas konkurrenter

och de gifta kvinnorna de ogiftas!

Hos den så länge inom familjens sfär slutna kvinnan,

vaknade den sociala solidaritetskänslan mycket sent. Därför

har kvinnornas organisation, som delvis kunnat hindra

nyssnämnda konkurrens, gått långsamt äfven inom de

kroppsarbetande kvinnornas led. Och den saknas nästan helt

inom de borgerliga yrkena. Hemarbetet, till gagn och glädje

när det verkar i den egna familjens eller i konstslöjdens

tjänst, har blifvit ett medel för den »utsvettning»,

hvars verkningar äro en af de mörkaste sidorna i det

nutida arbetslifvet. Utsvettningen bevisar allra bäst

att det icke är de arbetet utförande kvinnorna, som vinna

något genom de rika kvinnornas lyx, detta påstående,

hvarmed lyxen ofta försvaras. Såväl de hemarbetande som

fabriksarbetande kvinnorna hafva, jämte sitt yttre arbete,

dessutom barnens och hemmets skötsel. Hur bristfällig

denna skötsel än är, tar den en dryg del af deras redan

knappa hvilotid. Och ju ömmare och samvetsgrannare

mödrarna äro, dess mer utslitna bli de, dess förr

måste samhället underhålla dem som sjuklingar eller

fattighjon. Kvinnornas nu ofta sedan barndomen i

fabriken tillbragta lif har dessutom generation efter

generation gjort dem alltmer odugliga i hemsysslorna. Hvad

hjälper det att söka bota detta onda genom hushålls- och

barnavårdskurser? Ty där tid och krafter ej finnas att

taga, där har hemmet förlorat sin rätt!

Till dessa allmänna sakförhållanden, som gälla äfven i

strängt jordbruksarbete sysselsatta kroppsarbeterskor,

kommer hela den nya serie af lidanden som stå i

samband med de hälsofarliga yrkena - de t. ex. där bly,

kvicksilfver, fosfor och tobak förgifta de arbetande. Eller

de yrken, då de vid väfstolarna eller i spinnerierna

dammslukande, de i gas- och kolos arbetande hemfalla åt

tuberkulos och andra sjukdomar, för att ej tala om det

fysiska och moraliska elände, i hvilket t. ex. gruf-

eller stufveriarbeterskor lefva. Men det värsta börjar

dock när dessa kvinnor skola bli mödrar. Antingen dödas

redan fostret genom afsiktlig eller af yrket vållad

fosterfördrifning. Eller det framfödes dödt eller sjukt

eller förkrympt. Eller det dör inom de första veckorna

eller tvinar bort under den konstgjorda uppfödningen. I

England t. ex. ammas ett barn på åtta, ty mödrarna kunna

eller orka eller vilja icke amma. Jämte arbetsförhållandena

har alkoholen stor andel i de medelbara massmorden

på spädbarnen. Vänder man sig från de i industrien

arbetande kvinnorna till den tjänande klassen, så torde

det kvinnliga slafarbetet nå sin höjd bland de i barer,

kaféer o. s. v. uppassande. Hvilka psykiska och fysiska

följder detta arbete medför, anar man genom det

faktum, att t. ex. i England hälften af alla kvinnliga

själfmördare äro uppasserskor under 30 år. Att man

ännu ofta låter hustjänarinnorna sofva i kyffen och

arbeta långt utöfver nu vanlig fabrikstid; att man inom

utförsäljerskornas klass - särskildt cigarrbodarnas - ofta

finner den orimligaste arbetstid samman med den ömkligaste

lön, detta är, som alla borde veta, grundorsaken hvarför,

från samtliga dessa yrken, vägen till det lägsta, till

prostitutionen, blir så kort. Därmed står man inför

den »kvinnofråga», där de båda elementära drifterna i

människolifvet tillsammans dana en kvinnoträldom, ur

hvilken kvinnorörelsen ännu icke funnit något medel till

emancipation; mot hvilken de från detta och andra håll

försökta medlen visa sig fruktlösa. Ty endast en radikal

omdaning af samhället och den sexuella etiken kan här

råda bot.

Enhvar torde, inför dessa här flyktigt vidrörda fakta,

häpna öfver att kvinnor kunnat motsätta sig skyddslagar

för kvinnorna. Lyckligtvis hafva dessa framstegshindrande

princip-amazoner ingen talan haft, när man i England och

annorstädes börjat förbjuda kvinnor vissa nattarbeten,

begränsa deras arbetstid, förbjuda dem vissa yrken och

försäkra barnaföderskan en hvilotid: idel små steg,

men tagna i rätt riktning. Samtidigt fortskrider

kroppsarbeterskornas organisation, så att de genom

fackförbund och strejker här och där lyckas uppnå bättre

löner,

kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden. Härtill

medverka nu den kvinnliga fabriksinspektionen. Men så

länge kvinnorörelsen i de öfre lagren ej blir solidarisk

med den i de nedre, kan den kvinnliga fabriksinspektrisen

mycket litet uträtta, tack vare arbeterskornas rädsla

att ange fakta och arbetsgifvarnas förmåga att förkläda

dem. Men om öfverklassens kvinnor började konkurrera med

de utsvettande arbetsgifvarna genom väl organiserade

kooperativa företag; om de bojkottade alla affärer,

där arbeterskornas arbetstid öfverstiger och deras lön

understiger det rimliga måttet, då skulle kvinnorörelsen

kunna påskynda vissa nydaningar på produktionens

område. Vi ha ju redan sett huru t. ex. enskilda

flickskoleföreståndarinnor föranledt reformer inom

statsskolorna, som tagit efter vissa, genom kvinnligt

initiativ skedda, förbättringar.

Den gifta kvinnan såsom familjeförsörjande

bredvid - ofta äfven i stället för - mannen, men

alltjämt stående under mannens öfverhöghet, detta är

den värsta form af kvinnoslafveri, som vår tid har att

uppvisa. Kvinnorörelsen vill ju också göra hustrun i alla

afseenden myndig och fri från mannens målsmanskap. Men

inom kvinnorörelsen är man däremot alls icke enig om att

moderns arbete utom hemmet i och för sig är ett ondt. Man

hoppas visserligen ändra de förhållanden, som nu hafva

största skulden i mödrarnas och barnens urartning. Men

ett stort parti inom kvinnorörelsen vill

dock - som sagdt - behålla mödrarnas omedelbara

förvärfsarbete och bota den sålunda uppstående hemlösheten

genom sociala institutioner för barnavård, hushållning

o. s. v. Från detta håll hör man följande argument: fri

blir kvinnan endast, när hon helt kan försörja sig själf,

när hon ohindrad af plikter mot man och barn kan ge sig

åt arbetet. Blott genom båda könens ömsesidiga sociala

arbetsplikt och fulla individuella frihet kunna slutligen

nutidens konflikter mellan man- och kvinnoarbete, mellan

man-och kvinnoväsen, mellan moders- och fadersuppgifter,

mellan enskild lycka och allmänt väl komma att upphöra.

Som alla slags kanaliseringar af det mänskliga

lifvets flodsystem är detta program rätlinigt och

följdriktigt. Man kan förstå att manliga hjärnor,

behärskade af den logiska lidelsen kunnat dana det. Men

när man hör det anbefallas af kvinnor, då inser

man huru utpinade - genom den tredubbla bördan såsom

familjeförsörjerska, barnuppföderska och hemvårdarinna

- de stackars kvinnor äro, som le mot nyssnämnda

framtidsbild. Man frestas att förtvifla om släktet, när

man finner ej endast män men kvinnor så utan all instinkt

för det väsentliga, som den sociala omdaningen borde och -

om människorna själfva vilja - äfven kunde medföra.

Detta väsentliga vore:

Mödrar, återvunna åt mannen, barnen, hemmet men

under sådana förhållanden, att de som fria, mänskliga

personligheter utföra samhällets viktigaste arbete:

barnauppfödandet och fostrandet.

Fäder, med tid och ro att med modern dela uppfostrans

uppgift och med henne och barnen hemlifvets - liksom det

öfriga lifvets - glädjeämnen.

Barn, födda af föräldrar, hvilkas kroppar och själar äro

väl ägnade och beredda för ett värdigt föräldraskäp och

som sålunda åt dessa barn kunna skänka sunda och sköna

lifsbetingelser.

Samhällen, där det nya släktets väl är den medelpunkt,

till hvilken alla samhällsplaner innerst syfta.

Det nu skildrade idealet tar för min fantasi bilden af en

italiensk sommarträdgård med utsikt åt det vida hafvet. Den

ofvannämnda socialistiskt-feministiska framtidsbilden

däremot ter sig som en stenkolsgrufva, där fordomtid

själiska och samhälleliga vegetationer blifvit förstenade,

så att de numera endast duga som drifkraft för maskiner.

Intet bevisar bättre huru motsägelsefull - och till

dels därför så hemlighetsfull - utvecklingsdriften är,

än att nyssnämnda oorganiska framtidsideal är den logiska

följden af kvinnorörelsen, när man utdrar den yttersta

konsekvensen af dess grundtanke: kvinnans rätt till

individuell, fri kraftutveckling.

En viss emancipationsteori - och en hel del feminister -

ha drifvit individualismen till den punkt, där den enskilde

häfdar sin personlighet mot släktet, ej inom det, med

andra ord: där individualismen blir själfkoncentration,

blir antisocial

egoism. Det är historiskt följdriktigt, att det är inom

Amerika, där rörelsen för kvinnans rätt och frihet hunnit

längst, som de borgerliga kvinnorna beslutsamt dragit denna

emancipationens yttersta konsekvens. Lika följdriktigt är

att socialistiska kvinnor, från sin skilda utgångspunkt,

kommit till liknande ideal under ett skede, då massans

osammansatta själslif och lifskraf ännu utgöra de

viktigaste faktorerna vid daningen af framtidsbilderna.

Men lyckligtvis finnes, såväl hos kvinnan som hos massan,

stora vidder af »ny jord», där nya själstillstånd skola

spira och - i sinom tid - nya ideal blomma. Grupper

af människor kunna tidtals för sig själfva glömma

släktet. Men mänskligheten i sin helhet har ännu aldrig

mist intuitionen ifråga om villkoren för släktets fortvaro

och fortutveckling till högre former.

Ett nytt område, som kvinnorörelsen öppnat för kvinnan är

det vetenskapliga. Ty att några italienska kvinnor under

renässansen intogo akademiska lärostolar; att under 16-

och 1700-talen några damer allvarligt ägnade sig åt

klassiska studier eller exakta vetenskaper, detta allt

var ännu undantag. Och undantag äro alltjämt de kvinnor,

som under kvinnorörelsens tid utmärkt sig genom stora

vetenskapliga verk eller upptäckter. Men flerstädes -

bland annat som sin egen mans eller andra mäns assistent -

utför nu ofta en kvinna godt vetenskapligt arbete. Äfven

på uppfinningarnas område syssla många kvinnor, utan att

dock ännu något kvinnonamn är fäst vid en epokgörande

uppfinning.

Där konstruktiv begåfning fordras, hafva nämligen kvinnor

tillsvidare icke utmärkt sig: de ha t. ex. hvarken

danat ett filosofiskt system eller en ny religion;

hvarken stora musikverk eller monumentala byggnadsverk;

hvarken något klassiskt drama eller epos. Däremot äro

de exakta vetenskaperna, dessa som man a priori skulle

tro kvinnorna föga ägnade för - t. ex. matematik,

astronomi, fysik - just de, där de hittills vunnit de

största utmärkelserna. Och detta innebär en varning för

öfverilade slutsatser angående kvinnans själslif. Först

sedan flera släktled af kvinnor - med samma utbildningsrätt

som mannen, med samma uppmuntran från hem och samhälle

- utöfvat sina upptäckar-, uppfinnar- och skapargåfvor,

kan man verkligen veta om kvinnans underlägsenhet på dessa

områden är naturbestämning eller icke; om hennes genialitet

endast varit hämmad i sina yttringar eller om den - som jag

tror - i regeln uppträder på ett annat område än mannens.

Inom de konstnärliga yrkena finnas några, dem

kvinnorörelsen icke behöft öppna för kvinnan: den

dramatiska konstens, liksom musikens och dansens. Medelbart

har dock kvinnorörelsen omdanat de här verkande

kvinnornas ställning: genom att höja aktningen för

allt godt kvinnoarbete och genom att stegra krafven

på kvinnobildningen i allmänhet. Kvinnorörelsen har

äfven omedelbart öfvat inflytande på vissa af nutidens

konstnärinnor. Sålunda sade mig Eleonora Duse, att hennes

innerliga vilja varit att kunna

framställa och förklara de nya kvinnotyperna, ehuru

nutidens dramaturger sällan bjudit henne det stoff, hon

önskat för att däraf dana gestalter, genom hvilka hon

kunnat uppenbara den nya kvinnans själ och sålunda höja

såväl männens som kvinnornas eget ideal af kvinnan. På

dansens område hafva - särskildt amerikanska - kvinnor

blifvit nydanande ifråga om formen och härigenom äfven

uppenbarerskor af ett nytt kvinnligt själslif, som i

dessa former sökt sig uttryck. Stora sångerskor hafva -

i synnerhet genom Wagneroperan och romanssången - äfven

gifvit stämma åt kvinnosjälens urgamla längtan, men sådan

den nu gestaltar sig hos den nya kvinnan. Och under den

stora kvinnliga pianistens eller violinistens hand hafva

ej ens musikens klassiska verk vägrat att gifva liknande

uppenbarelser.

Kvinnorörelsens allra finaste verkningar - idel

imponderabilia, icke möjliga att räkna, bevisa eller

klargöra - hafva sålunda nått samtiden genom linje,

rörelse, rytm, tonfall; genom klangen i en stämma, genom en

handrörelse, genom blicken ur ett öga, genom ljudet af en

violin. Och dessa verkningar hafva blifvit mottagna utan

att någon strid om kvinnans eller mannens öfverlägsenhet

stört receptiviteten. På andra områden minskas ännu

ofta mottagligheten för kvinnans konstskapelser genom

nämnda strid. Men inom de ofvannämnda hade kvinnorna -

långt före den målmedvetna kvinnorörelsens början och

utan alla argument - öfvertygat världen om kvinnans fulla

likställighet med mannen.

Dessa genom skönheten i en eller annan form segerrika

kvinnor hafva gjort mera för

kvinnorörelsen än denna för dem. Visserligen har kvinnorörelsen,

omedelbart som medelbart, del däri, att såväl musikaliska

som andra konstakademier och konstslöjdskolor öppnats för

kvinnorna. Men - akademier ha ett tvetydigt värde. Och

ju mer tvetydig dess mer genial lärjungen är. Den nya

rätten har sålunda visat sig farlig för de verkliga

begåfningarnas själfständighet. Och den har - som

alla öppnade möjligheter till utbildning - blifvit en

frestelse för de inbillade begåfningarna att gå utom sin

gräns. Denna fara får - hvad de bildande konsterna angår

- alltmer sin motvikt i de skolor för tilllämpad konst,

genom hvilka många kvinnor dragits till de dekorativa

yrkena, från och med bostads- och trädgårdsarkitekturen

till festdekoreringen. Men såväl på de använda som på de

bildande konsternas och musikens område har den nutida

lättheten till utbildning och offentligt framträdande

gjort en mängd kvinnor utställande och uppträdande,

som fordom endast skulle användt sin talang inom hem- och

sällskapskretsar. Och detta ej endast till omedelbar glädje

för dessa kretsar utan till medelbart gagn för konsten!

De kvinnliga verk, dem mänskligheten icke skulle kunna

förlora utan att bli fattigare, äro tills vidare hvarken

skapade inom musikens eller de bildande konsternas område,

de tillhöra alla litteraturen. Och denna har kvinnorörelsen

icke öppnat för kvinnan: allt sedan Sapphos och Corinnas

dagar hafva kvinnor inom vitterheten vunnit rykte. På

romanens och novellens - i några fall äfven på lyrikens -

område har den kvinnliga genialiteten frambragt verk,

som äfven af män ställas vid sidan af, väl ej de största

verken af de på samma områden skapande manliga snillena,

men bredvid ypperliga manliga verk. Genom - ursprungligen

ej för offentligheten ämnade - bref och memoarer, torde den

kvinnliga egenarten utan särskild genialitet hittills ha

fått sitt på en gång fullaste och finaste uttryck. Såsom

förmedlarinna af andras verk har kvinnan i vår tid

icke - såsom under upplysnings- eller Goethe-tiden -

sin största betydelse genom samtal och bref utan genom

tryckpressen. Nutidskvinnan är alltjämt som essayist

och biograf, som öfversättare och samlare en värdefull

kulturförmedlare. Tyvärr äfven en kulturfara. Ej så

mycket genom de många underhaltiga egna verk, kvinnor

frambringa. Ty dessa, som de motsvarande manliga,

sjunka snart till botten. Den verkliga faran är att

kvinnor i massa öka antalet af det slags pressarbetare,

hvilka sakna såväl den intellektuella som etiska kultur,

hvilken inom detta arbetsområde borde vara oeftergifligt

villkor. Detta yrke är nu tvärtom det, där man fortast

kan tränga sig in utan yrkesbildning och där man lättast

kan umbära yrkesheder. Följden däraf är, å ena sidan,

att damer och herrar, som sakna båda delarna, i sin

tidning kunna nedgöra allvarliga människors verk och väsen

utan att de äga en aflägsen möjlighet att ens aningsvis

förstå någondera! Å andra sidan kröner detta blad-, och

kaféfolk sina medlemmar till drottningar och kungar -

för en dag! Press-rasen bedrifver i följetongen såväl sin

flirt som sin hämnd: den knif, naturbarnet sticker i sin

rivals bröst, motsvaras hos

pressens kaffrer af stålpennan, som genomstinger medtäflarens

verk. Med ett ord: kvinnor utföra nu inom pressen ofta

haltfullt, oftare haltlöst arbete. Deras »kvinnliga

säregenhet» medför snabbare än hos mannen en fullkomlig

tillägnelse af ritualet för tempeltjänsten hos pressens

gudom, publiken. Särskildt visar sig »kvinnligheten»

i förmågan att »gripa det förbiilande ögonblicket i de

fladdrande lockarna», liksom i att ana när ögonblicket

har löslockar och greppet sålunda icke lönar sig.

Medan kvinnor i mängd ägna sig åt pressen, finner man dem

sällan arbeta inom de områden, dit dock kvinnorörelsen

bort rikta henne: den sociologiska och psykologiska

forskningens. Nästan alla betydande arbeten om det

normala, abnorma och brottsliga själslifvet hos barn,

ungdom och kvinnor, äro t. ex. skrifna af män. Dessa

hafva tyvärr äfven behandlat det kvinnliga själslifvet i

s. k. vetenskapliga verk, i hvilka mannen vågar tala om

»kvinnan» - äfven när han om kvinnan intet annat vet, än

hvad hans egna lyckliga eller olyckliga erfarenheter lärt

honom genom en mor eller syster, hustru eller älskarinna!

Männens ringa anspråk på hvarandras »vetenskaplighet»,

när de ge sig in på det terra incognita, som kvinnosjälen

för dem ännu är, kan tjäna som förklaring öfver att de

som »vetenskapliga» lofprisat vissa kvinnliga verk öfver

kvinnor, alldeles lika ytliga som deras egna.

På några undantag när, är det icke kvinnornas

fysiologiskt-psykologiska böcker om kvinnan, som verkligen

lärt samtiden något nytt om kvinnokönet i

allmänhet och om den nya kvinnan i synnerhet. Nej,

det är i romanens och lyrikens eller i den omedelbara

själfbekännelsens form, kvinnor gifvit de värdefullaste

dokumenten om sitt kön. Dels sådana, som visa de

omvandlingar, kvinnorörelsen medfört i kvinno-naturen,

dels sådana, som visa i huru hög grad dennas grundväsen

förblifvit detsamma, ehuru detta väsen hos nutidskvinnan

äger många fler facetter än hos kvinnan under någon

föregående tid: facetter, tillkomna under de mångfaldigt

fler kontakter och friktioner med lifvet, för hvilka

kvinnan nu utsattes eller utsätter sig. Ur litterär

synpunkt äga dessa bekännelseböcker sällan ett värde

jämförligt med de i yttre mening objektiva, klassiska verk,

dem nutidens geniala författarinnor danat. Stundom har

dock någon af dessa bekännelseböcker - en bok i hvilken

författarinnan ärligt gifvit sin egen historia - verkligen

blifvit litterärt värdefull. Men äfven när dessa böcker

endast innehålla själfförsköning och själfbedrägeri,

grymma orättvisor mot männen eller mot andra kvinnor,

så är det visst att, som uppenbarelser om den nutida

kvinnosjälen, dessa böcker i framtiden bli värdefullare

än ofvannämnda konstnärligt fullkomnade och klarnade

kvinnoverk. Ty sanningen om kvinnan under kvinnans

århundrade finner man endast i de lidelsefulla böcker,

som förtälja de hårda striderna för frihet, arbete, rätt

eller rykte; eller i de, på annat sätt lidelsefulla, ur

hvilka själen eller blodet eller båda ropa ut sin - trots

frihet och arbete, rätt och rykte - alltjämt ostillade

längtan. Hvad man än i nuet kan invända mot dessa böcker

på grund af

deras hänsynslöshet: för senare släkten blir denna deras

egenskap deras egentliga värde.

Emedan hittills litteraturens härligaste som dess

förfärligaste kvinnogestalter blefvo danade af manliga

diktare, mena många att män bättre känna kvinnorna än

dessa själfva göra. Och så till vida se männen klarast,

som kvinnan först i och genom kärleken når sin högsta

höjd eller sin djupaste låghet. Men frånsedt detta äga

kvinnorna en mycket finare - och ofta mer förstående -

syn på hvarandra än mannens syn på kvinnan är. Det blir

därför ej endast när en kvinna i ord eller bild skildrar

sig själf utan äfven när hon skildrar andra kvinnor -

någon gång också barn - som man redan nu känner, att det

»säreget kvinnliga» kan komma att dana en, i ordets bästa

mening, kvinnlig konst. Tills vidare vill man ju - och på

goda skäl - att konsten liksom vetenskapen hvarken skall

röja sig som »manlig» eller »kvinnlig» utan uppenbara en

fullmänsklig personlighet. Men detta betyder ej att denna

personlighet inom sig sammansmält - och sålunda försvagat

- det manliga och kvinnliga till allmänmänsklighet. Nej,

det betyder att manliga och kvinnliga drag finnas sida vid

sida inom ett sådant väsen och ömsevis i all sin kraft göra

sig gällande. På talangens plan kan man finna kvinnliga

män och manliga kvinnor; på geniets aldrig. Där bevarar

hvardera fullt sitt köns egenart, bredvid vissa drag

af det andras. De ett primitivare själslif betecknade,

manliga eller kvinnliga, attributen, dessa saknas däremot

ofta hos de största män och kvinnor. Med andra ord just

den hypermanlighet eller hyperkvinnlighet,

hvarigenom i utveckling efterblifna män och kvinnor i

litteraturen som i lifvet alltjämt behaga hvarandra.

I det genom kvinnorörelsen direkt framkallade kvinnliga

författarskapet kan man afläsa hela skalan af den

kvinnliga egenarten, från den i bästa till den i sämsta

mening kvinnliga. Denna litteratur bevisar huru tanklösa

och vapenlösa vissa kvinnor kastat sig in i striden,

huru tänkande och välrustade andra kvinnor utkämpat

den. Det opartiska i detta omdöme torde bestyrkas genom

erkännandet att jag ej sällan inom den förstnämnda skaran

funnit meningsfränder, inom den senare motståndare -

likaväl som omvänt!

Kvinnorörelsen själf har - dels genom att föranleda

föredrag och författarskap, dels genom byrå- och

organisationsarbete - blifvit ett nytt arbetsområde för

kvinnan. - Äfven på detta fält finner man många kallade, få

utvalda. Men när - utom efter nederlag - såg man någonsin

en armé utan tross?

På familjerättens område har kvinnorörelsen, medelbart

eller omedelbart, åstadkommit stora förbättringar i den

ogifta kvinnans rättsliga ställning. De närmaste bevisen

ge vårt eget land, som under en tidrymd af 70-80 år gifvit

syster lika arfsrätt med broder, gradvis gjort den ogifta

kvinnan myndig vid samma ålder som mannen, en myndighet,

som utvidgades

genom upphäfvandet af giftomannarätten. Kvinnans

äktenskapsålder är framflyttad. Alltmer har kvinnan blifvit

likaställd med mannen i rätten att idka handel och näring;

gradvis erhållit rätten att bekläda vissa statsämbeten,

ehuru hon ännu är utesluten från flera. Den gifta kvinnan

åter står allt fortfarande under mannens välde; då förord

ej skett, har mannen dispositionsrätt öfver hustruns

förmögenhet; han förvaltar den gemensamma egendomen; han

kan hämma hustruns frihet till arbete; han har myndigheten

öfver barnen. Några förstärkningar af förordets verkningar;

den hustrun tillerkända rätten till sin arbetsförtjänst;

några lättnader i fråga om boskillnad och skilsmässa; några

förbättringar i fråga om utomäktenskapliga barns ställning

äro några små framsteg att påpeka. Äfven i andra land ha

liknande förbättringar skett omedelbart genom manligt,

medelbart genom kvinnorörelsens inflytande. Men öfverallt

är familjerätten fortfarande byggd på principerna:

fadersrätt, mannens myndighet öfver hustrun, äktenskapets

oupplöslighet eller lösbarhet under mer eller mindre

svårighet. Ifråga om medborgarrätt har t. ex. i Sverige

kvinnan länge deltagit i prästval; redan omkring femtio

år ägt kommunal rösträtt; senare i vissa fall erhållit

kommunal valbarhet, t. ex. inom skol- och fattigvård och nu

senast till stadsfullmäktige. Ännu annat kunde anföras. I

andra land hafva kvinnorna stundom mer, stundom mindre

af dessa medborgerliga rättigheter; endast i ett par

hafva de vunnit politisk rösträtt, i ett äfven politisk

valbarhet. På såväl familje- som med-

medborgarrättens område har således kvinnorörelsen mycket

mer kvar att eröfra än hvad den redan vunnit. Men jag är

viss att småflickorna - som jag nu hör leka »mor och barn»

nere i trädgården - skola besitta alla de rättigheter,

som tillkomma makan, modern och medborgarinnan.

Det blir dessa småflickors generation, som kommer att

träda in under den fana, hvilken en liten grupp af

feminister redan lyft. Kvinnorörelsen i dess nuvarande

form har nämligen löst sin uppgift när den skaffat hvarje

kvinna den lagliga rätten att - utan hinder af sitt kön -

utveckla och bruka sin egenart. Men efter denna kvinnans

eröfring af sin rätt som människa och medborgare,

återstår hennes eröfring af rätt som kvinna. Och här

är det, af inga lagparagrafer åtkomliga, tanke- och

känslosätt, seder och vanor det gäller att omvandla. Den

nutida kvinnorörelsen har danat och danar ännu alltjämt

de sociala villkoren för denna sista frigörelse. Men den

vill ej godkänna de vidast gående följderna af sitt eget

verk. Den vill samma rättigheter men också samma plikter

för alla kvinnor. När en enskild kvinna brukar den frihet,

kvinnorörelsen skaffat henne som samhällsmedlem för att

enligt sitt väsens djupaste kraf gestalta sitt enskilda

öde, då bäfvar det gamla gardet för utgången af den batalj,

i hvilken det så tappert kämpat.

Men intet är vissare än att den kvinnliga personligheten -

vare sig dess innersta vilja är den andliga skaparlusten,

den erotiska lyckan, den moderliga saligheten eller den

allmänskliga godheten - alltmer kommer att taga sig nya

uttryck, uttryck, dem nutidens

f. d. liberala, numera konservativa feminister och nutidens

socialistiska feminister dels ej ana och dels - anande

- beklaga. Tillsvidare följer äfven den »emanciperade»

kvinnan i regeln de banor, den sociala seden utstakat

för hennes kön, liksom de kulturella idéer, hvilka

hittills varit mannens. Men om - under tvåtusentalet - en

kvinnlig kultur verkligen kommer att utfylla den manliga,

då blir detta just i den mån, kvinnorna å mod att

skapa och handla så, som flertalet feminister nu ej ens

vågat tänka. Och då skall det visa sig att alla nutidens

socialt verkande rörelser framförallt kvinnorörelsen och

socialismen - varit vägbaningsarbeten för den manliga och

den kvinnliga öfvermänniskan eller - om man föredrar det

äldre ordet - fullmänniskan.

Som andra »gamla garden» komma feminismens veteraner icke

att ge sig men stupa på sin stridsplats. Småflickorna där

nere komma en gång att fira deras minne. Ty genom deras

strider blef vägen fri för de unga, vägen, som leder till

det vida haf, där undergången kanske väntar den, som ger

sig ut i mörkret med sin bräckliga farkost. Men många komma

dock att våga färden och bida sitt öde, starka, stolta och

stilla, som den unga jungfrun i Schwinds »Wasserfahrt»,

denna härliga symbol af framtidens kvinna.

III.

Kvinnorörelsens riktlinjer.

Då jag nu går att något skärskåda kvinnosjälen sådan den

blifvit under alla de ofvan påpekade sakförhållandenas

inflytande, torde mången först fordra en teori om

det kvinnliga själslifvets art. Men just nu, då den

psykologiska vetenskapens främsta problem äro brännande och

oafgjorda, vore en sådan teori såsom vetenskaplig omöjlig,

såsom hugskott oförsvarlig. Äfven på erfarenheten stödda

slutsatser om kvinnans själiska egenart skulle, under denna

kaotiska öfvergångstid vara lättsinniga, ifall de vore

absoluta. Endast en bestämd mening om kvinnans själslif

kan jag - till följd af min monistiskt-evolutionistiska

syn på det andliga och kroppsliga lifvet - ej undgå att

uttala. Denna mening är att, under de minst hundratusen år,

som kvinnan utöfvat de fysiskt-moderliga funktionerna,

måste äfven de för moderskapet väsentliga själsegenskaperna

hos kvinnan hafva blifvit så starkt utvecklade, att denna

utveckling medfört och alltjämt företer en afgjord olikhet

mellan den kvinnliga och den manliga psyche. Det vill säga

allestädes där en kvinnas själ som kropp äro dugliga och

villiga till moderskapet, en duglighet och

en villighet, som ännu åtminstone torde kunna kallas det

normala tillståndet hos kvinnokönet. De andliga egenskaper,

moderskapet kräft, ha blifvit »kvinnlighetens», de

egenskaper faderskapet kräft »manlighetens» kännetecken.

Denna olikhet har varit lika betydelsefull för hvardera

könets funktionsduglighet i och för släktets fortvaro

och utveckling, som för lifsrikedomen inom hvarje nytt

släktled. Olikhetens utplånande eller bibehållande blir

således en lifsfråga för släktet.

Uttryckt i bild synes mig förloppet vara detta, att från

en gemensam rot af allmänmänskligt själslif tvänne stammar

utgå, hvilka i sina kronor åter kunna förenas. Delningen

i två stammar motsvaras af en arbetsdelning på två, lika

viktiga områden. Det är från den synpunkten, att denna

arbetsdelning - i stort sedt - måste bibehållas, som jag

i det följande fäller mina värdeomdömen om kvinnorörelsens

inverkan på kvinnans själslif.

Att lif visar sig som rörelse; att rörelse medför

omvandling; att denna likaväl kan innebära upplösning som

en högre organisation, detta veta nu alla. Kvinnorörelsen

är den betydelsefullaste af alla världshistoriska

frihetsrörelser. Frågan om denna rörelse leder

släktet i upp- eller nedåtstigande riktning är tidens

allvarligaste. De, som obetingadt påstå det senare eller

det förra, hafva förhastat sitt omdöme. Frågorna måste

formuleras så:

a) Har kvinnorörelsen medfört ett högre mått af lifskraft;

en större förmåga af själfuppehållelse; en fullkomligare

organisation, genom att de enklare formerna blifvit finare

sammansatta, de enformiga

rikare, mer mångartade; de osammanhängande nått en fastare

enhet? Eller har kvinnorörelsen inom släktet och samhället

framkallat lifshämmande, kraft-nedsättande, splittrande,

likformande verkningar?

b) Står det kvinnliga själslifvet nu i allmänhet öfver det

vid kvinnorörelsens början, d. v. s. hafva nutidskvinnorna

finare förnimmelser, djupare känslor, klarare begrepp,

fastare vilja, rikare idéassociationer? Samverka deras

andliga förmögenheter så, att de inbördes stegra i stället

för att hämma hvarandra? Med ett ord: är nutidskvinnan

själfullare än någon annan tids kvinna?

c) Är nutidskvinnans kropp - under alla åldrar - starkare,

sundare och skönare än kvinnornas i midten af förra seklet,

d. v. s. den tidpunkt, då kvinnorörelsen i Europa på fullt

allvar började?

d) Uppfyller nutidskvinnan på ett fullkomligare sätt

än kvinnan vid nämnda tidpunkt moderskapets fysiska och

psykiska funktioner?

Ställas frågorna så, då måste en objektiv granskare på

alla svara: ja och nej.

Men om denne granskare är evolutionist, då vet han

att förloppet af hvarje social evolution liknar den,

kvinnokönet nu genomgår. Inom ett visst samhällsområde

- där de där handlande genom lag och sed nått en rent

instinktiv säkerhet i sitt handlande - resa sig de af lag

eller sed tryckta individerna mot den utifrån satta gränsen

för deras kraftutveckling och kraftutöfning. Uppresningen

framkallar ett skede af anarki, hvarunder allt synes falla

sönder - medan under det föregående, konserverande skedet

»förkalkningen» innebar lifsfaran. Efter

det anarkiska skedet kommer ofelbart det konstitutiva,

det då man i det nya åter upptager en del af det gamla. Men

detta verkar nu ej enbart såsom instinktiva drifter. Nej,

släktet har på nytt blifvit medvetet om dessa värden;

tanken har pröfvat, känslan omfattat, viljan godkänt dem

såsom alltjämt oumbärliga, ehuru i en annan och högre form,

än den, som individerna upprest sig emot. Men alldeles som

bladen, hvilka grönskat uppe i sommarljuset, småningom bli

ett med mullen, så nedsjunka småningom motiven för de nya

sederna i det omedvetna; man handlar åter med instinktiv

säkerhet och likformighet - tills stillaståendet framkallar

ett nytt individualismens uppror och genombrott!

Kvinnorörelsen befinner sig nu på den punkt, då dess

dynamiska skede håller på att öfvergå i det statiska. Detta

är just den punkt, då en öfverblick börjar bli möjlig. Och

äfven nödvändig ifall man medger, att kvinnorörelsens

framtida, såväl ideella som praktiska riktning bör påverkas

genom erfarenheten om rörelsens hittillsvarande verkningar

på släktets lifsstegring.

Hvarje stort individualismens genombrott är hänsynslöst

som vårfloden och måste vara det för att ha makt till sin

uppgift. Så var äfven kvinnorörelsen. Men den mötte tvänne

andra stora tidstankar: socialismen och evolutionismen. Och

genom dessa ha kvinnorörelsens målsägarinnor småningom

börjat modifiera sin syn på den kvinnliga individen och

dennas ställning i tillvaron. Å ena sidan, som redan är

påvisadt, har man äfven inom kvinnorörelsen mer och mer

insett att den »fria täflan» och det »individuella

initiativet» icke äro absoluta nationalekonomiska sanningar. Å

den andra ha kvinnosakskvinnorna mer och mer nödgats medge,

att kvinnosjälen icke är något oföränderligt värde, som

måste förbli sig likt huru förändrade än de områden äro,

på hvilka detta själslif riktas och från hvilka det

mottager intryck. Medan kvinnosakskvinnan för femtio

år sedan hånade den invändningen, att »kvinnligheten»

kunde gå förlorad i affärslifvet eller politiken,

så inser nu den evolutionistiskt tänkande kvinnan att

allt mänskligt själslif står under förvandlingens lag;

att lika obestridligt som mannens själslif ändras

genom ändrade sysselsättningar och omgifningar,

ändras äfven kvinnans. Det var på vissheten om den »äkta

kvinnlighetens» stabilitet, kvinnosakskvinnan byggde sin

dogm om att kvinnorörelsen endast kunde gagna kvinnan,

mannen, barnet, familjen, samhället, mänskligheten, ja,

Gud och evigheten! Och om kvinnorörelsen ej haft denna

religiösa trosvisshet, huru skulle den kunnat hålla ut mot

de massfördomar och massdumheter, den mötte hos sitt eget

som hos det andra könet? Kvinnorörelsen har segrat emedan

den var själfberusad.

Och helt naturligt. Efter en sekellång stabilitet -

hvarunder kvinnornas ställning endast ändrats i och genom

det allmänna kulturförloppet - insåg kvinnan slutligen,

att hon kunde påskynda sitt eget framåtskridande och

därmed äfven den, i många fall endast framsniglande,

allmänmänskliga kulturen. Så satte kvinnan sig i

rörelse. Ju snabbare rörelsen blef, dess mer greps hon af

det rus, som åtföljer hvarje stark fysisk eller psykisk

fart. Och när gick väl en tidsrörelse snabbare framåt?

Folkvandringar, korståg, slafuppror, revolutioner

ha flyttat en ras, en klass, en grupp utanför vissa

geografiska och sociala gränser. Kvinnoemancipationen

har flyttat gränsen för halfva människosläktets

rörelsefrihet. Ingen under att rörelsens mäktighet i

och för sig fått gälla som bevis för det ofelbara i

dess riktning. Från utgångspunkterna - den naturliga

människorätten, den individuella friheten, den sociala

nödvändigheten - förde ju alla vägar ut i solen, solen,

hvilken i samhället liksom i naturen borde lysa öfver

kvinna som man; förde upp på topparna, där man och

kvinna båda skulle andas en högre, renare luft. Allt

det motstånd, som restes i och genom argument hämtade ur

»kvinnans natur», »familjens väsen», »samhällets idé»,

»Guds afsikter», visade sig endast som tillfälliga hinder.

Och med nödvändighet. Ty lifvets innersta lag -

utvecklingens, lifsstegringens - dref rörelsen framåt. När

den började, brukade man bibelordet om vinden: att man

ej visste hvarifrån den kom eller hvart den gick. Nu

veta alla detta. Nu talar tidsandan med »feministisk»

stämma. Emancipationens idéer »ligga i luften» som

smittoämnen, af hvilka i denna stund endast vildarna äro

helt oberörda.

Det finnes numera ingen stor tidsrörelse, hvars bana ej

löper parallellt med eller skäres af kvinnorörelsen. Hvarje

ny generation blir ovillkorligt och omedvetet indragen

i rörelsen. Dess redan nådda mål synas nu samtiden

själfklara; de mål, om hvilka man ännu kämpar, komma att

synas framtiden lika själfklara. Kvinnorörelsen är vorden

en makt, som äfven dess värsta motståndare nödgas räkna

med. Denna makt

har så snabbt kommit till makten just tack vare

fanatismen. Liksom den hvita och blå Nilen blanda

sitt vatten i hufvudfloden, så blandas i hvarje stor

tidsströmning entusiasmen och fanatismen. Och det är den

senare, som blir mest fruktbargörande, ty den ger växtkraft

åt flertalets lidelser, de goda som de onda.

Hvarje stor idé börjar med den store

förkunnaren. Förkunnaren, som har anden, uppehåller sig

icke vid bokstafven. Och den kvinnorörelse, som var ande,

började äfven genom kvinnor och män, som ingen kallelse

fått af tidsandan, nej, som från ensamma höjder sände sitt

väckelsrop ut i tiden. Människor, som ge sin tidsålder

nya ideal, äro alltid religiösa naturer. En sådan är,

enligt en god definition, »individualist till sitt väsen,

social i sin verkan».

Sådana naturer brinna först af lidelsen att bli sig

själfva. Sedan brinna de af lidelsen att offra sig själfva

för att hjälpa andra, hvilkas lidanden eller oförrätter

de känna så djupt, som vore de deras egna. Ingen, som

lugnt tål en oförrätt mot sig själf, har stoff i sig att

kämpa för andras rätt. En tålmodig blir medbrottsling i

den orätt, som sker andra; den däremot, som reser sig mot

en orätt, hvilken drabbar honom själf, kan också bryta

väg för en högre rätt åt andra. Sådana vägbanare voro

de första manliga och kvinnliga apostlarna för kvinnans

emancipation. De ägnade denna sak en tro, som inga bevis

behöfde, en tro, som alstrade syner och sånger om den

härliga framtid, deras seger skulle bereda släktet. De

utgingo ej från vare sig naturvetenskaplige eller

nationalekonomiska undersökningar; ej från filosofiska

eller sociala teorier. De kastade sig i kampen med

ofullkomliga vapen och utan fälttågsplaner, såsom alla

af andan drifna. Men en sådan metod vållar längre fram

oenighet mellan lärjungarna. Sekter bildas och småningom

utkristalliseras en kyrka, en ortodoxi, ett påfvedöme och

en inkvisition. Förloppet är naturnödvändigt, så länge

mänskligheten ännu är till större delen massa. En Paulus,

kristligare än Kristus, en Luther, mer paulinsk än Paulus,

såg man ofta äfven inom kvinnorörelsen.

Denna har nu hos de flesta kulturfolk de stora

förkunnarnas, apostlarnas och martyrernas skede bakom

sig. Rörelsen har nått den punkt, då vissa typiska

företeelser, vissa konventionella former vittna om att

massan - som stenade profeterna - nu, sedan kvinnorörelsens

idéer blifvit allmänsanningar, banaliteter, moder, lätt

tillägna sig dem. Och massan danar dem efter sitt beläte

och anpassar dem efter sina behof.

På nytt och på nytt upprepas den gamla sagan: att trollen

stjäla gudarnas vapen men ej kunna bruka dem. Åter och

åter måste man beklaga att den geniala autokraten - vare

sig han är härskare öfver ett folk eller ett idéens rike -

någonsin har arftagare. Om och om igen nödgas man inse

att ingen själisk formation på en gång försvinner. Det

slafsinne, den ränklust, den småaktighet, det skenväsen,

som kvinnorörelsens stora andar hoppades »emancipera»

kvinnan från, detta kunde ej med ens undanskaffas. Och

eftersom allt detta någonstädes måste taga vägen, fann

det åt sig en bred plats - inom kvinnorörelsen själf!

Men å andra sidan - eftersom allt har en andra sida -

måste erkännas, att genomsnittsmänniskornas nivellerande

och konserverande tendens blir af värde under det skede,

då en idé börjar omsättas i seder och lagar.

Alla, som endast kunna verka i flock, få just kollektivt

sin betydelse. De förbise den individuella frigörelsen,

som de ej behöfva för egen del, eftersom de inga

individualiteter ha att frigöra. Men genom flitigt och

duktigt arbete lyckas de trygga vissa, för alla gemensamma,

resultat. Sålunda göra sig filistrarna ett fotställ af den

sak, som för deras själafränder en generation tidigare

var en förargelseklippa. Från denna höjd se de ned på

sin samtids nya sanning. Och de, som bära fram denna,

gå som sina föregångare, alltjämt skilda från den stora,

uniformerade hären, hvilken nu skrider säkert framåt på

den väg, den lilla förtruppen mödosamt öppnat. Dessa

afsides gående komma att bilda den nya förtruppen, då

det gäller att, i de första apostlarnas anda, genomföra

befrielsen ej endast för kvinnorna i massa »men för hvar

enskild kvinna. Sedan kvinnorörelsens nuvarande arbete

för gemensamma mål icke längre blir nödvändigt - emedan

det ena målet efter det andra är uppnådt - då kommer, som

ofvan antyddes, den nu »radikala feminismens» uppgift: den

att slutföra »emancipationen» genom att leda den upp till

de fria vidder, dit redan de banbrytande syftade. På dessa

vidder skall hvarje kvinnlig individualitet välja sin

egen, från alla andras kanske afvikande, lifsväg; välja

den i frihet och under ansvar endast mot sitt eget samvete.

Ehuru denna summariska indelning såväl historiskt som

psykologiskt ungefär motsvarar kvinnorörelsens förtid,

nutid och framtid, finnas så många förskjutningar af de

tre grupperna in i hvarandra, att kvinnorörelsen företer

ett oaflåtligt hit och dit och om hvartannat. Sålunda blir

hvarje sträng afgränsning omöjlig.

Den, som lefver, kommer att få se det nyss skildrade

förloppet - för hvilket den nutida arbetarrörelsen bjuder

ett lika godt stoff till iakttagelse som kvinnorörelsen

- upprepa sig inom nästa stora emancipationsrörelse. Jag

menar den för barnets rätt och frihet, en rörelse, som blir

den ovillkorliga följden af kvinno- och arbetarrörelsens

seger. Denna tanke befinner sig ännu i den morgonljusa

hänförelsens timme. Men af skriet: »Statsuppfostran

istället för den barnen fördärfvande hemuppfostran», kan

man ana att massan redan vid middagstiden skall befinna

sig på platsen för att taga tanken om hand!

Genom jämförelsen med socialismen har jag velat visa att

kvinnorörelsens dogmbildning och renlärighetsfanatism icke

äro verkningar af det kvinnliga själslifvets egenart. Dessa

företeelser äro typiska för hvarje hittills iakttagen

tidsrörelse. Framför allt emedan en ny tro utan dogm och

ritual för flertalet blir som ett svärd utan fäste: den

bjuder intet handgripligt, hvarigenom massan kan komma i

förhållande till idéen.

Att vissa feminister ännu mena att kvinnorörelsen gått som

Israels barns tåg ur träldomens land: under Guds särskilda

beskydd ifråga om villovägar; att

de som ett »svek», ett »affall» stämpla hvarje tal om

att denna rörelse varit bestämd af samma psykologiska och

sociologiska lagar, som hvarje annan frihetsrörelse, detta

visar i huru hög grad många af rörelsens ledare saknat

psykologiska och sociologiska elementarbegrepp. Denna

brist afhjälpes emellertid allt mer. Och hos den

generation, som nu rycker in i generalstaben, är den

dogmatiska fanatismen till stor del försvunnen men den

rena entusiasmen dock bevarad.

Man kan således af denna generation vänta sig en

klarare blick ifråga om de nödvändiga sociala hänsyn,

dem kvinnorörelsen nu har styrka nog att kunna ålägga sig

utan att därför mista sin karaktär af frihetsrörelse. Som

sådan kan och får den icke afstanna innan den nått alla

sina mål. Så länge lagen behandlar kvinnor som en ras,

män som en annan, finnes en kvinnofråga. Först när man och

kvinna likställda och förenade kunna arbeta för släktet,

tillhör kvinnorörelsen det förflutna.

IV.

Kvinnosakens inverkan på de ensamma kvinnorna.

De följande jämförelserna med kvinnornas lif - särskildt

deras själslif - för omkring femtio år sedan och deras

lif sådant det nu blifvit under kvinnorörelsens inverkan,

äro ordnade enligt fallande skala. De börja således inom

den grupp af kvinnor, där nämnda inverkan varit den ur

lifsstegringens synpunkt gynnsammaste, nämligen de ensamma

kvinnornas.

Äro dessa nu bortåt åttio år, finner man bland dem en

och annan typ för den fina kultur, som den begåfvade,

ensamma, i gynnsamma omständigheter ställda kvinnan

under förra århundradet kunde uppnå. Hennes hem - helst

om detta var ett gods på landet - blef en kulturhärd,

som till anförvanter och vänner utstrålade ljus och

värme. De mindre begåfvade beredde, hvar efter sin art,

trefnad eller otrefnad; äfven i senare fallet saknade de

dock ej sina blifvande arfvingars vördnadsbetygelser. Mot

de af dem närmast beroende voro dessa kvinnor ömsom goda,

likgiltiga eller hårda; social ansvarskänsla var ett då

nästan okändt begrepp och endast den egna individualiteten

var afgörande för den altruism eller egoism, man visade.

De medellösa ensamma kvinnorna

däremot fann man antingen i någon af de

»anständiga» och dock en mängd förödmjukelser

medförande ställningarna: som guvernant, sällskapsdam,

hushållerska - i Tyskland äfven som hofdam vid de

många små hofven. Eller också i något adligt stift,

någon anstalt för »pauvres honteuses»; oftast i en vrå

af en anförvants hem. Denna vrå blef stundom den

varmaste och lugnaste i hela huset, den, dit barnen

kommo för att få sockerpullor och sagor; de unga

för att finna ett knä att gråta ut vid, ett öra

att lyssna till deras vackraste dröm. Men oftare

hände att »tanten», ansedd som ett »nödvändigt

ondt», också var detta; förödmjukad och

förbittrad blef hon uppfinningsrik i att låta

omgifningen umgälla hennes plågor. Innan

tanterna blefvo helt gamla voro de ungdomens

åtlöje genom sina försök att i elfte timmen nå

»äktenskapets lugna hamn» och själfva sågo de med

afundsblickar de ungas lycka. Vackrast möter oss den tidens

ensamma kvinna som trotjänarinnan - ett ord, som

språket tyvärr snart ej har bruk för. Trotjänarinnan

delade familjens mödor, fröjder och sorger; hon kunde

från den vindskammare, hon till döddagar var viss om,

se tillbaka på ett i andra hand rikt lif. Hon afvisade

ej sällan ett giftermålsanbud för att stanna hos sitt

kära herrskap, där hon visste sig oumbärlig. De

ofvannämnda öfverflödiga däremot skulle kastat sig

i Belzebubs armar, om han kommit som friare.

När åren gingo, när hvarken verksamhetslusten,

hjärtats kraf eller sinnenas törst stillades, blef

det ej sällan själssjukdomen, som föregycklade

denna ensamma det lifsinnehåll, hvarefter hon

förgäfves törstat.

Nu däremot har man i stället för det

tillstånd, som uttrycket »en gammal mamsell på

öfverblifna kartan» betecknade, en alldeles ny

typ: »the glorified spinster», såsom den

lifsglada, verksamma, själfständiga, ogifta kvinnan

betecknats inom de engelsktalande folken, där hon först

blef en verklighet. Bland dessa genom sitt arbete

oberoende, samhällsnyttiga kvinnor möter man ännu

kanske hos en och annan den typ, som danades under

det skede, då emancipationen tämligen allmänt fattades

som frihet till karlavulenhet. »Mankvinnan», i

manslik dräkt, med försvarsvapnet mot männen i ena

handen och cigarretten i den andra; med själen fylld

af storhetsvansinne å sitt eget köns vägnar och - å

hela sitt köns vägnar - af hat mot det andra, var

dock städse sällsynt. Nu är hon nästan försvunnen,

så när som på - tyvärr - cigarretten. Men hon

röker nu ofta denna samman med manliga vänner.

Hon följer i väsen som klädsel den goda smakens

bud att ej afsticka; hon försöker att, om också endast

genom några blommor, ge en skymt af hemtrefnad

åt arbetslokalen. Det är kanske den hemtrefnad,

hvilken ofta med kvinnan kommer in i det offentliga

lifvet, som gör att många män, hvilka först med ovilja

sågo de kvinnliga arbetskamraterna, nu skulle sakna

dem. Ju personligare dessa kvinnors kultur blir, dess

mer söka de - i mån af tid och råd - att i dräktens

linjer och färger, i sitt rums anordning

uttrycka sin personlighet. De gynnsammast ställda

lyckas stundom mot slutet af sin arbetsdag att vinna ett

eget litet hem, som de kanske dela med en väninna.

Eller de sammansluta sig i något kooperativt företag

och lyckas sålunda höja sin lefnadsstandard.

Samma kvinnor, som vid tjugufem år föraktfullt

förklarade, att de »aldrig skulle gräfva ned sitt hufvud

i köksspiseln», äro vid femtio medvetna om bordets

betydelse för hufvudets verksamhet; ja, äro nu lika

stolta när de lagat en god rätt, som när de i

ungdomen togo en vacker examen!

Det var ej förvånande att de frigjorda kvinnorna

- likaväl som alla nyss emanciperade manliga klasser

och raser - i början osäkra famlade efter en ny

form. Det förvånande är tvärtom, att kvinnorna så

snabbt anpassat sig till de nya förhållandena, att

öfvergångstiden visat så få barocka typer, att nuet redan

företer så många hvar i sin art harmoniska. Denna

de ensamma kvinnornas harmoni är ej endast en form.

Den har sin inre motsvarighet i tillfredsställelsen med

tillvaron, en tillvaro i samklang med deras önskningar.

Den psykologi var ej uttömmande, som i feminismen

endast sag en »ungmö-fråga», uppkommen genom

kvinnoöfverskottet och mannens växande svårighet

eller olust att ingå äktenskap; en fråga således för de

fula, ej de vackra; för de ogifta, ej de gifta; för de

fattiga, ej de rika. Ty en hel del vackra föredra att

vara ogifta; en hel del rika vilja arbeta; en hel del gifta

äro ifriga feminister! För femtio år sedan såg man

de klokaste kvinnor idealisera en Apis till en gud; nu

utöfvar den intelligenta, arbetande nutidsflickan, då

hon ser sig om efter sitt ideal, en vaken kritik. Hon

flirtar ofta med den, som företer någon sida af

idealet, men hon har för klar blick och för

mycket arbete för att inbilla sig in i en

stor känsla för en alldeles ovärdig. Så händer

det ofta, att ungdomen är förbi utan att någon

erotisk känsla gripit en duktig arbetskvinna. Och

hon går utan djupare saknad in i den ålder, där

i stället för flirten ärelust eller maktlust bli hennes

lifseggelser. Af dessa öfvervägande förstånds- och

viljekvinnor utbildas mer och mer det slag, som

Ferrero kallat »det tredje könet». Kraftiga, dugliga,

arbetsglada, kyliga men friska; under hvardagens

arbetsifver i det enskilda lifvet ofta egoistiska, men

däremot offervilliga inför de sociala krafven.

Så te sig nu omkring femtioårs-åldern en stor del

af de kvinnor, som med riktig instinkt förblifvit ogifta.

Ty lika väl som deras metalliska väsen passar inom

samhällsmaskineriet, lika illa ägnar det sig för att

åt man och barn dana ett hem. De nedsätta dock ej

värdet af denna uppgift - utom när de äro fanatiska

feminister. Då förebrå de vänner, som ämna gifta sig,

att de »svika kvinnosaken»; ja, de fordra stundom

såsom oafvislig plikt mot denna sak, att vännen

åtminstone genom formen af sin äktenskapsförbindelse

skall protestera mot de nuvarande äktenskapslagarna.

Deras jämlikhetsteori drifves stundom därhän

att de - som nyligen skett i Frankrike - påyrka

att äfven kvinnorna skola fullgöra den

manliga värneplikten.

Men, trots torrhet och principhårdhet, hur mycket

mänskligare äro ej t. o. m. dessa feminister,

jämförda med den äldre tidens »elaka» tanter, som blifvit

elaka just emedan deras skaplynne var af

ofvannämnda slag men de nekades ett område för sin

verksamhetsdrift! En och annan var kanske brännande

ärelysten, ty det ges ju kvinnor som män, hvilka endast

kunna lefva likt hednagudarna: bland flammorna och

dofterna från offerbål. Dessa ärelystna kunde fordom

under ungdomstiden tillfredsställas genom triumfer i

sällskapslifvet. Men senare blef lidelsen eld i en krutdurk

och framkallade oaflåtliga explosioner. Nu är ärelusten

blifven elektrisk drift för en samhällsgagnande verksamhet.

Lättast igenkänner man alltjämt de forna tiders »tanter»,

som ständigt kände sig förbisedda och förorättade, inom

de litterära och konstnärliga områdena. Brödbehofvet och

ärelusten ha drifvit många kvinnor till dessa områden,

där de genom energiskt arbete söka ersätta den begåfning,

naturen ej gifvit dem. Emedan dessa kvinnor i regeln

ej äro förstånds- utan känslomänniskor, bli de i dubbel

mening otillfredsställda med en tillvaro, som dessutom

ofta fylles af ekonomiska svårigheter och de dem följande

förödmjukelserna. Och dock, trots allt, hur mycket rikare

är ej deras lif nu, än det skulle varit för femtio år

sedan, då de nödgades sitta och dra sina nålar genom

oändliga handarbeten - efter fula mönster och för onödiga

ändamål - eller skrifva »vackra» födelsedagsvers till

personer, de afskydde!

Alltjämt finnas äfven de kvinnonaturer, som fordom lämnade

stoffet till den äkta »rara tanten», hon, som bomullsmjuk

hindrade sammanstötar och fyllde tomrum i det hem, där

hon blifvit medlem. De känsligaste af detta slags kvinnor,

som nu i ur och skur, år ut och år in hasta från och till

ett dem innerst likgiltigt arbete, sända

ej sällan, trots sitt oberoende, en saknadssuck till den

tid, då de som »tanter» i ett hem kunnat få meddela och

mottaga värme. Men så komma tider, då de till fullo skatta

den själfständighet, som gör dem i stånd att hjälpa,

där annars ingen hjälp funnes; då de t. ex. kunna låta

ett brorsbarn studera eller en väninna komma till ett

sanatorium eller skaffa sin mor den sjuksköterska, de

själf va ej kunna få vara.

Det är dessa slags ensamma kvinnor, som mer eller mindre

upptaga familjeförsörjarens kall, och som med råd och dåd

ständigt äro till hands inom kamrat- och vänkretsen. De

äro så anlitade, att tiden för att älska - ja, stundom

kärleken själf - går dem förbi utan att de märka det. Deras

ungdom flyr och de känna med vemod att deras kvinnoöde är

olefvadt. Men de intala sig att de ha nog af sitt arbete,

att många små fröjder kunna ersätta lyckan. Och de tro

detta lika ärligt som dibarnet tror att det mättas, när

det suger sin egen tumme. Några af dessa kvinnor bekänna

kanske, då de öfverskridit femtiotalet, att de ofta varit

frestade att tillropa första bästa man: »gif mig ett barn!»

Stundom händer det att de under den sista ungdomstiden

lugna sin moderslängtan genom att taga ett fosterbarn;

i andra fall stillas längtan genom ett eget barn, vunnet

genom ett kärleksförhållande eller äktenskap, ej sällan med

en yngre man. Denna sena och osäkra lycka blir dem ofta

möjlig just genom deras arbete. Och då, om ej tidigare,

välsigna de detta arbete, som ger dem den ekonomiska

möjligheten - och därigenom modet - till deras vågstycke.

Vanligare än dessa äro ännu de fall, då ensamma

kvinnor, hunna ur den första ungdomen, i vänskapen för

en annan kvinna finna användning för sin till stor del

oförbrukade känsla. Hos somliga naturer blir då denna

vänskap trofast och offervillig, hos andra svartsjuk och

fordrande, hos de flesta båda delarna. Jag vill betona

att jag här talar om fullt naturliga själstillstånd. I

våra dagar ordas mycket om »sapphiska» kvinnor. Det är ju

möjligt att sådana finnas i den orena gestalt, som männen

mena. Jag mötte dem aldrig: antagligen emedan man i lifvet

sällan möter det, som ens eget väsen ej i den minsta fiber

har någon frändskap till. Men hvad jag ofta iakttagit är,

att vår tids själiskt förfinade kvinnor - på samma sätt

som fordom Hellas" själiskt förfinade män - hos sitt eget

kön lättast finna de egenskaper, som sätta deras själslif

i de starkaste rörelser af beundran, hänförelse, sympati

och vördnad.

De nu antydda grundtyperna af ensamma kvinnor -

förståndsmänniskans och känslomänniskans - finnas

öfverallt. Den förra lär, enligt mångas samstämmande

vittnesbörd, redan öfverväga i Amerika; den senare synes

mig ännu öfverväga i Europa. Att hufvudarterna inom sig

sluta otaliga varieteter behöfver ej påpekas. Man har

t. ex. de många helt vanliga familjeflickorna, som vore

lyckliga, om de finge uppge sitt oberoende för skyddet

inom ett föräldrahem eller ett eget hem. Och det samma

gäller äfven om den vågliniga kvinnotypen, undinen, som

- själlös och sval - förslafvar alla män. Ifall hon är

anställd i något borgerligt yrke, skaffar hon sig sålunda

det minsta mått af arbete och, ifall

hon arbetar inom de konstnärliga områdena, de bästa

möjliga kritiker. Samvetet är en bekantskap, hon aldrig

gjort. Han anser således allt för sig angenämt tillåtet

men allt oangenämt glider hon undan. Ehuru arbetet hör

till det senare, fortsätter hon det dock - tills hon

funnit den bästa möjliga placering af sina värden på

äktenskapsmarknaden.

Denna den vågliniga typens diametrala motsats är den

rätliniga. Som den föregående, har denna i alla tider

funnits. Vi känna alla den kvinna, som verkligen aldrig

annat begär af lifvet än »ett arbete och en plikt» och

som i alla lifslägen rikligt finner båda. Hon träffas år

ut och år in vid sin pulpet i sin ordentliga, estetikfria

arbetsdräkt; stolt »om hon aldrig behöft försumma en dag»;

stolt öfver att aldrig ha kommit för sent. Däremot går hon

sällan punktligt. Ty hon är så införlifvad med affären

eller ämbetsverket, att hon utan knot åtar sig hvad som

kräfves; en väl disciplinerad soldat i ett led af den

långa, gråa arbetshären; därtill tacksam om hennes långa

arbetsslit ger henne en liten lifränta eller pension på

ålderdomen. Typen finner man numera hufvudsakligen hos

kvinnor öfver femtioårsåldern. Och lyckligtvis. Ty det

är detta slags kvinnor, danade genom præ-feministiska

förhållanden, som genom sin nästan till det brottsligas

gräns gående »behoflöshet», sin ödmjuka, samvetsgranna

slaftjänst nedtryckt lönerna för sina lifsfullare

yrkessystrar. Dessa senare ha börjat arbeta i hopp om att

arbetet slutligen skulle »befria» dem, d. v. s. ge dem

något af det, deras innersta väsen längtat efter, ej endast

brödet för dagen, ett bröd, som sjukdomen eller

konjunkturerna dessutom när som helst kan undanrycka dem. Men de nå

kanske aldrig därhän art de ens få det egna rum, där de

åtminstone kunde hvila ut. Underbetalade, öfverarbetade,

tröttjagade - hvem kan undra öfver om dessa kvinnor -

ifall de en gång ägt dem - förlorat »kvinnlighetens»

väsentliga kännetecken: den verksamma godheten,

rofullheten äfven under rörelse, den behagfulla

mjukheten? Redan forntidsskalden visste att »få varda

fagra af såren». Dessa kvinnor måste sätta in all sin

kraft på arbetet och på att dölja sin underbetalning

genom »anständig» klädsel, ty annars mista de platsen. På

allt annat måste de spara till det yttersta och bli

kanske därtill beledda för sin sparsamhet. De lyckas -

beundransvärdt ofta - i sin stolta, ärliga strid att hålla

sig uppe; att tillbakavisa vanhedrande »biinkomster»;

att samvetsgrannt fylla arbetskrafvet. Men att göra

detta med lefvande arbetsintresse, med bevarad andlig

spänstighet, med lugn älskvärdhet, därtill räcka ej deras

- genom otillräcklig föda och sömn samt äfven i andra

afseenden otillräcklig rekreation - utslitna, till det

yttersta spända krafter. Deras stigande nervositet tar sig

hårda eller hysteriska uttryck. Föga anar den öfver deras

vresighet harmsna publiken de sorgespel, som pågå i byråer,

bodar, kaféer eller liknande lokaler. Om ett själfmord

slutar sorgespelet, förfäras publiken ett ögonblick och -

allt fortsätter som förr! Sådan ter sig i verkligheten för

millioner kvinnor den vunna »emancipationen». Den skuld,

den borgerliga kvinnorörelsen medelbart har i dessa

sakförhållanden är redan betonad.

Den väsentliga orsaken är det rådande ekonomiska

samhällstillståndet. Det är detta, som - å ena sidan -

genom konkurrensens och rikedomsskapandets oafbrutna

feber, uttorkar själarna. Då deras stora, sköna

glädjekällor äro utsinade, sökes lifseggelsen i de

uteslutande sinnliga njutningar, som ständigt göras

mer spännande för att inom de slappnade nervsystemen

kunna utlösa lustkänslorna. Å. andra sidan har

man de utarbetades, de för sin materiella trygghet

ständigt oroligas nevros och lifsleda. Dessa kunde dock

pånyttfödas genom att komma i åtnjutande af de lifvets

ädla och enkla fröjder, för hvilka de rikedomsslöa äro

otillgängliga. Men för alla dessa millioners millioner äro

nyssnämnda fröjder ej tillgängliga - emedan vinsthungern

nedtrycker arbetslönerna! Må man härtill lägga de bästas

växande lidande i och genom den sig alltjämt utvecklande

solidaritetskänslan. Och må man slutligen minnas att

kvinnorna, som fordom genom hemmets skydd kunde bevara

något af värmeutstrålande energi, nu drifvas i allt

större skaror ur hemmen. Och man har då funnit några af

de orsaker, som - kanske i högre grad än de religiösa och

filosofiska skäl, hvilka också finnas - bidraga till vår

tids mycket omtalade glädjelöshet.

En viktig insats i samtidens knappa lyckofond är emellertid

de, under goda villkor arbetande, unga kvinnornas

lifsglädje. Hos dem möter man

ett nytt själstillstånd, hvilket i all korthet kan

betecknas såsom girig ifver efter allt, som kan främja

deras personliga utveckling och en vacker frikostighet med

det sålunda vunna. De kunna tillfredsställa sin energiska

vilja till själfutveckling, genom sport, resor, böcker,

konst och andra bildningsmedel; deras rörelsefrihet

är, mellan arbetstiderna, ohämmad af privatplikter; de

kunna efter behag bruka sin fritid - och likaledes sina

inkomster - till hvila, nöjen, umgänge, socialt arbete,

eller enskild hjälpsamhet. Ingen far eller man gör intrång

på deras själfbestämning. Så kär blir dem denna, genom

de mångfaldiga glädjeämnen den bereder, att dessa unga

allt oftare neka att uppge sitt individuella oberoende

för ett äktenskap, som - äfven under den lyckligaste

kärlek - alltid blir en inskränkning i den rörelsefrihet,

de som ensamma njuta. Och som nutidskvinnan vet att på de

andliga värdenas område intet erhålles utan något offer,

föredrar hon att behålla själfbestämningens värden

och offra kärlekens. Väljer hon i motsatt riktning, blir

anpassningens uppgift svårare, ju längre och ju starkare

hon njutit af friheten. Den unga nutidskvinnan har - då hon

i nåder behagar att ge en man sin hand - ej sällan sitt

vackra hufvud så proppfullt af jämlikhetsprinciper, att

hon stundom in i minsta enskildhet skriftligt kontraherar

sitt oberoende, till hvilket någon gång hör skild bostad,

ja - förbud för hvardera parten att ens ha nyckel till

den andras!

Det finns många varieteter af den unga nutidskvinnan. Man

har t. ex. den kvinnliga tjufpojken, som för sitt lif ej

kan uppge friheten till galna streck och

elaka infall. Man har den kvinnliga »arrivisten»,

som offrar alla känslovärden för att nå målet för den

ärelystnad eller vinningslust, som förtära henne. Man

har den fanatiskt-altruistiska, som anser arbetet för

mänskligheten så viktigt, att hon ej har rätt till någon

»egoistisk» kärlekslycka. Man har den asketiskt-eteriska,

som betraktar äktenskap och barnafödande som djuriska

funktioner, ovärdiga en själfull människa. Alla älska

det arbete, hvilket tillåter dem att lefva enligt sitt

ideal. Det händer visserligen ännu ofta att ovidiska

metamorfoser äga rum, att den nya kvinnan ser mannen -

hvilken för henne tedde sig som moln eller tjur eller

svan - förvandlas till en gud, på hvars »altare hon med

glädje offrar sin själfbestämning och allt det öfriga,

som hon endast några veckor tidigare ansåg som sitt allra

heligaste! Men de män, som leende mena att nyssnämnda

antierotiska själstillstånd endast är ett nytt slags

försvarsvapen i det eviga kriget mellan könen, dessa män få

- när de själfva bli deltagare i kriget - ofta erfara huru

djupt de misstagit sig. De stå inför kvinnor så stolta,

så ömtåliga om sin själfständighet, så obarmhärtiga i sina

kraf, så lätt sårade i sina instinkter, så ifriga att egna

sig åt sin personliga uppgift, så beslutna att bevara sitt

oberoende, att den erotiska harmonien sällan kan komma

till stånd. Ja, ofta afvisa dessa kvinnor kärleken, endast

emedan den blir ett band på deras frihet, ett hinder för

deras arbete, ett kraf på deras viljas böjande hän emot

en annans vilja.

De innerst kvinnliga kvinnor, som först då känna sig

verkligt fria, när de helt kunna ge sig och sin

ömhet äro redan sällsynta och komma ännu länge att

förbli det.

Men där en sådan helt hängifven, ung nutidskvinna

finnes, då är hon den högst stående kvinnotyp, någon

tid danat. Isynnerhet om hon utgått ur en släkt med

gammal kultur. Hon har då i sin personlighet sammansmält

det bästa af traditionen med det bästa af den genom

kvinnorörelsen skedda revolutionen. Hennes varelses

rottrådar suga instinktivt säkert sin näring ur den

rika jordmån, som många släktleds stolthet, plikttrohet,

familjekärlek, kulturbehof och formförfining danat. Men

hennes medvetna själslif blommar i nutidens sol: hon

tänker nya tankar och hon har nya mål. Lika litet som

hon förnekar sin vilja till kärleken, vill hon kärleken

under andra villkor än den själiska enhetens och den

mänskliga likställighetens. Möter hon den man, som kan ge

henne detta och älskar hon honom, då kan han vara vissare

än mannen under någon annan tid, att han verkligen är

älskad; att intet bimotiv finnes i denna fria kvinnas

hängifvenhet. Han har sett henne öppen för all lifvets

rikedom; sett henne medarbeta i samhälleliga uppgifter;

sett henne arbetsglad fylla hvardagens plikter; sett henne

stolt öfver sitt genom arbetet tryggade oberoende. Han vet

att, sådan hon är, sådan skulle hon förblifvit: äfven om

han ej kommit in i hennes lif, hade det dock varit vackert

och värdigt. Huru olik är ej denna flicka den forna tidens,

som af sitt lifs tomhet drefs in i ideliga förälskelser,

hvilka ej kunde bli äktenskap eller in i ett äktenskap,

som ingenting ägde af kärlek!

Denna yppersta, nya kvinnotyp står i själisk

väsensart nära den här i början nämnda typen af de

ensamma, åldriga kvinnor, som på grund af ekonomiskt

oberoende fått ro till en fin personlig kultur. Dessa

följde ej sällan i sin ungdom - ehuru på afstånd - med

glädje kvinnorörelsens framsteg. De skakade sedan ofta på

hufvudet åt dess ytterligheter. Med ny glädje iakttaga de

nyssnämnda unga kvinnor, hos hvilka de finna en allsidigare

personlighet än hos sig själfva, emedan de unga utvecklats

genom en aktiv kraftinsats, som de gamla voro sparade,

ehuru dessa däremot måste bruka mycken passiv energi för

att mot konventionerna häfda sin egenart. De unga finna

ofta hos dessa gamla en fin förståelse, den de rikligt

återgälda. Sådana vänskapsförhållanden äro nutidens

vackraste: de äga den dager öfver sig som nordens natur

under afton- och morgonrodnadens möte i midsommartiden.

Ingen tid torde ha varit så rik på utsökta kvinnliga

personligheter - och inom alla åldrar - som vår. Man får

nämligen ej sluta sig till äldre kulturepokers rikedom af

sällsynta kvinnor, på grund af några lysande kvinnonamn,

som i vissa tidsbilder - likt teater-soldater - oaflåtligt

återkomma, tills man får illusionen att de utgjorde en

hel härskara !

Men utsökta kvinnliga personligheter äro dock alltjämt

sällsynta. Martha- mer än Maria-typen förhärskar. Detta

hänger å ena sidan samman med den aftagande religiositeten,

å den andra med arten af arbets- och samfundslif. För

femtio år sedan petrificerades de ensamma kvinnornas

själ. Nu tar den ofta ej ens fast form. Kvinnornas

utåtvända tillvaro vidgar

deras intressesfär, men gör själslifvet rotlöst eller

ger det en grund jordmån. Den rasande rastlösheten

gynnar minst af allt den »personlighetens utveckling»

som ju dock var kvinnofrigörelsens mål. Denna utveckling

hindras kanske allra mest genom bristen på personliga

kontakter med andra personligheter i och genom omedelbara

mänskliga förhållanden af innerlig art. Och denna brist

kan, ur ingen synpunkt, ersättas genom det föreningslif,

i hvilket de ensamma kvinnorna uppgå.

V.

Kvinnorörelsens inverkan på döttrarna.

Ännu för 60-70 år sedan ägde de burgna hemmens döttrar få

beröringspunkter med lifvet utanför hemmets väggar. Från

barnjungfruns händer kommo de i guvernantens och efter

konfirmationen voro studierna slut. Var hemmet bildadt,

idkades där ofta högläsning och musik, hvarigenom

visserligen ingen examensduglig - eller ens åttaklassig

- »allmänbildning» kunde vinnas, men däremot en fin,

allmänmänsklig kultur. För arbetshågen fanns alltjämt

användning inom hemmen. De stora skåpen fylldes med ej

sällan af döttrarna spunnet och väfdt linne; om höstarna

samlades man för korfstoppning och ljusstöpning, senare

julbak och julbrygd; på somrarna uppradades oändliga

saftflaskor och syltburkar i handkammaren. Före jul syddes

natt efter natt julklappar; efter jul dansades natt efter

natt. På balerna fingo de i yttre afseende obetydliga redan

en försmak af den väntan, deras lif under långa år skulle

innebära: månne uppbjudningen - respektive frieriet - kom

eller icke kom? Hvarje man - om han än endast kastat sin

skugga framför sig inom ortens umgängeslif - blef genast

betraktad ur »epouseurens» synpunkt. När åren gingo,

såg den, redan före tjugufem år som »gammal flicka»

betraktade, dottern faderns och brödernas blickar

mulna; ja, hon kunde äfven få höra huru »misslyckad»

hon var. Lefde en sådan dotter i ett bokfattigt hem -

och sådana voro då de flesta - kunde hon ej ens skaffa

sig en bok hon önskade. Ty döttrarna arbetade året om

utan vederlag, så vida de ej erhöllo knappt tillmätta

»nålpenningar», dem deras egen fingerfärdighet lyckades

få att räcka till toaletten. Året om förekommo fester och

utklädningar på namns- och födelsedagar; om somrarna lektes

lekar och - då så ske kunde - ordnades ridpartier, liksom

om vintern slädpartier. Allt annat friluftslif hörde till

det öfverflödiga eller opassande. De unga flickorna fingo

ej gärna gå till granngården om denna låg en mil bort;

att under hvardagen taga sig en långpromenad utan mål

kallades »dagdrifveri», liksom att ensam sätta sig ned

med en bok, om man lyckats få låna en. Att taga kallbad

kunde om sommaren tillåtas - varmbadet brukades endast i

sjukdomsfall - och simning ansågs så okvinnligt, att om

någon händelsevis lärt det, måste det förhemligas. Rodd,

kälk-och skridskoåkning förekommo på landet. Men den unga

flicka, som nådde verklig färdighet i dessa slag af idrott,

ansågs allt för »karlaktig».

När farfar om någon stammoder, hvars stolta anlete lyste

bland familjeporträtten, berättade en »manlig» bragd,

hände det nog att en sådan hemmadotter undrade hvarför

detta lofordades, medan för henne allt »manligt» var

förbjudet? Men hon teg med sin

undran. Dagarna och åren gingo vid broder-, virk- eller

knytnålen; de gledo hän under smått snack om släkt och

grannar, hvarvid adelskalendern flitigt rådfrågades;

de smulades sönder under ständigt gnat och gnabb - och

dessemellan stora gräl - om idel småaktigheter. Ty den

instängda nervkraften sökte sig utlopp. Och i en tillvaro,

där enhvar, enligt familjerättens första paragraf, lade

sig i alla de andras största som minsta angelägenheter,

funnos otaliga ämnen att gräla om. På landet blef dock

lifvet fylligare och friskare än i staden, där den unga

flickan hade mindre att göra och ej ens kunde gå ut ensam,

ja, där promenader ansågos så onödiga, att Fredrika Bremer

och hennes systrar erhöllo det moderliga rådet att hoppa

upp och ned bakom en stolsrygg, när de tyckte sig behöfva

motion!

Förhållandet till föräldrarna var i regeln ett

vördnadsfullt främlingskap, äfven när den obevekliga och

tigande lydnadens princip ej helt genomfördes. De unga

talade föga, när de ej tilltalades. Ingendera parten kände

den andras inre lif. Moderns lynne afgjorde hvardagarnas

hemtrefnad; faderns vilja lifvets yttre tilldragelser,

från balresan till äktenskapet. Den dotter, hvars böjelse

sammanföll med fadersviljan, skattade sig lycklig; den,

som blef bortgift mot sin vilja, grät men lydde. Som nästan

sagolika tilldragelser berättades att en och annan flicka

vågat »säga nej i brudstolen»; icke ovanliga fall voro de,

då

döttrar fått örfilar och kammararrest tills de godtogo den

brudgum, fadern valt. Äfven ifall en mor, rörd af minnen

från sin egen ungdom, ville bistå dottern, lyckades hon

sällan, ty husfadermyndigheten låg ju lika tung öfver

hustrun. Svårast var dock att år efter år vattna sin myrten

utan att någonsin få klippa den till brudkrona. Äfven

den, som i sitt hjärta älskade en annan, fann det därför

ofta klokast att säga ja till en antaglig friare. Endast

den, hvars hemgift beräknades till en »tunna guld» eller

också var en firad skönhet, kunde våga risken att afvisa

ett frieri, ja, tilllåta sig att framkalla sådana, för

nöjet att »ge korgen». Ju flera »korgar», hon gifvit, dess

stoltare var hon: en sådan skönhet broderade t. o. m. rundt

om sin brudklädning alla sina tidigare friares monogram!

Den ogifta blef sittande i en omgifning, där den

åskådningen rådde att »vårt hushåll är vår republik, vår

politik är toaletten» och att »vitterheten bland vårt kön

bör höra blott till våra nipper». Den begåfvade dottern

sydde de fina stärkskjortor, med hvilka hennes dumme bror

for till akademien och suckade därunder: »den som ändå vore

man!» Om hemmets tillgångar voro små, ökade hon dem kanske

med broderier, sålde i största hemlighet, ty för en flicka

»af stånd» var det en skam att arbeta för pengar. För sina

upprorstankar sökte hon kanske aflopp hos en väninna,

en syster. Men ofta gick det med de tillsamman åldrande

systrarna som det lär gå med öfvervintrande nordpolsfarare:

att de, af nödtvånget sammanhållna, till slut hjärtligt

afsky hvarandra. Och dock voro systrarna lyckligast, när de

fingo åldras och dö i barndomshemmet, ej nödgades

bli »gamla inventarier» i något af släktens. Ej sällan

bereddes dem detta senare öde emedan en far, en förmyndare

såsom deras giftoman af ekonomisk egennytta hindrat deras

äktenskap, eller en bror för skulder eller studier plockat

af dem deras arf.

För att nu finna fullt motsvarande förhållanden måste man

gå till vissa konservativa kretsar i t. ex. Italien, där

familjebanden ännu äro mycket starka, fadersmyndigheten

obestridd och döttrarna tills giftermålet bevakade som

småbarn.

Det var ej kvinnorörelsen utan den ungefär samtidigt

hos de nordiska folken börjande religiösa rörelse, som

i Sverige kallades »läseri», hvilken blef den första

andliga befrielsen för de gamla eller unga flickor -

liksom äfven hustrur - hvilka trånade efter ett djupare

lifsinnehåll. Emedan läserskan gjorde allvar af bibelläran

att för Jesu efterföljelse åsidosätta familjens auktoritet,

blefvo hemmen småningom vana vid att någon af dess

kvinnliga medlemmar gick sin egen väg. Ofta under stora

strider. Ty »läserskan» betraktades halft som en själssjuk,

öfver hvilken fäderna skämdes, mödrarna sörjde, bröderna

skrattade. Men intet hindrade de i sin tro starka att

följa rösten i sitt inre. Och sålunda voro dessa kvinnor,

sig ovetande, en brygga till den kvinnoemancipation,

för hvilken de själfva senare - med bibeln i hand - ofta

blefvo ett af de svåraste hindren.

Rörelsen kunde dock ej hindras. Och nu - huru te sig

nu hemmen?

Nu talar redan den tioåriga flickan om hvad hon vill bli

med tiden. Nu fara systrarna med bröderna till skolan och

akademien; nu dela de hvarandras andliga intressen och

idrottslif. Nu sitta mor och far ofta ensamma i hemmen, ty

döttrarna tillhöra den skara af själfförsörjande kvinnor,

som endast med korta besök kunna glädja föräldrarna. Och

besöken bli tyvärr ej alltid en oblandad glädje. De

gamla och de unga sammandrabba ofta om - som det tyckes

- obetydligheter. Men en liten fjäder visar hvarifrån

vinden blåser. Föräldrarna märka, att i dotterns andliga

hemort vinden kommer från annat håll än i deras. Dottern

åter menar, att i föräldrarnas tillvaro en fullkomlig

vindstilla råder: hon vill ruska upp dammet. Modern häfdar

sina meningar på ett torrt och kränkt sätt, dottern sina

öfverlägset och häftigt. Van vid sin frihet mötes hon

i hemmet åter af den kontroll öfver sina göranden och

låtanden, de intrång på sin ensamhet, som hon undgått

genom att lämna hemmet. Man skiljes åter, hvardera med en

suck öfver att man »haft så litet af hvarandra». I andra

fall - då föräldrarna följt med tiden och då döttrarna

förstå att äfven föräldrar böra uppfostras med mildhet -

bli däremot besöken i hemmet lifsstegrande för båda

parterna. Döttrarna hvila ut i den föräldraömhet, de nu

först rätt skatta, när de jämföra den med sin vanliga

ensamhet. Föräldrarna anförtro dottern bekymmer, dem hon

stundom verksamt kan lätta; de återupplifva med henne

andliga intressen, dem de själfva måst lämna åsido. Genom

sitt eget

arbetslif har dottern fått en helt ny aktning för

föräldrarnas. Genom sin själfständighet gent emot för-

äldramyndigheten äga döttrarna en frimodighet, som

möjliggör verkliga utbyten. Och man upptäcker, att man

ömsesidigt kan få något af hvarandra. Fadern, som kanske

först suckade, när de unga ansiktena försvunno ur hemmet,

medger att det skulle varit orimligt om »hela raden»

flickor gått hemma och sedan vid hans frånfälle stått där

på bar backe, emedan de voro utan yrkesduglighet. Modern,

som hjälpt dem att öfvertyga fadern, ler, när han nu

försäkrar, att han »ej ville byta bort sina duktiga flickor

mot några pojkar». Och han fruktar ej heller, att icke

döttrarna, om de vilja, bli gifta: han minnes ju, huru

hans jämnåriga försäkrade, att de aldrig skulle »se åt»

en studentska, en blåstrumpa. Och dock äro åtskilliga af

dessa vänner nu lyckligt gifta med just - studentskor!

Bredvid dessa, för alla parter lifsstegrande, följder af

döttrarnas själfverksamhet finnas motsatta fall. T. ex. de,

då en enda dotter, utan vare sig en yttre ekonomisk

eller en inre personlig nödvändighet, endast drifven af

tidsströmmen, för ett yttre arbete lämnar ett hem, där

hennes arbetsinsats kunde varit mer betydelsefull.

Af tvifvelaktigt värde - såväl ur social som ur familjens

och hennes egen synpunkt - äro ofta resultaten, när

döttrarna stanna i hemmet men sköta arbeten utanför

detta. Ty dels nöja de sig med underbetalning och nedtrycka

sålunda lönerna för de helt sig försörjande. Dels

öfveranstränga de sig själfva. Ej i de hem, där flera

döttrar med hvarandra kunna dela

hemuppgifterna. Men då en enda dotter t. ex. förenar ett

fordrande yttre arbete med lika fordrande hemplikter, blir

hon utsliten. Af sin dubbla uppgift känner hon allt mer

tyngden, icke fröjderna. För alla inom hemmet kvarvarande

men utåt arbetande döttrar kommer dessutom - äfven under

de gynnsammaste förhållanden - den själiska ansträngningen

att från arbetet vända åter till hemmets sällskapliga

kraf, liksom till de många olika attraktioner och

repulsioner, antipatier och sympatier, som afgöra hemmets

temperaturväxlingar; att ge akt på de ömtåligheter, som

böra skonas, eller de hemanspråk, som måste tillbakavisas,

om ej arbetet skall lida genom den arbetandes brist på

hvila och samlingstid. Detta allt kan bli så nervslitande,

att den unga kvinnan gripes af oemotståndlig längtan till

ett eget litet hem, där hon råder öfver sin fritid, kan

se egna vänner, ej bara familjens, sluta sig till sina

meningsfränder, med ett ord lefva enligt sina personliga

kraf. Kan hon det, gör hon det ofta. Ty nu tillämpa de

unga kvinnorörelsens princip, individualismen. De äldre

kvinnosakskvinnorna ville visserligen, att kvinnan skulle

få »utveckla sina gåfvor», men »förvalta» dem för andras

räkning; de ville att hon skulle få nya rättigheter i

lagen och seden, men att hon alltjämt i lagar och seder

borde söka stöd och säkerhet för sitt handlande. De unga

åter mena, att den egna växten - alldeles som djurets

eller trädets - först och främst afser själfutveckling;

att de i sin egen väsensart äga riktningen angifven för

denna sin växt; att de ej ha rätt att inpassa sig i sådana

förhållanden eller låta sådana

inflytanden öfvergå sig, om hvilka de veta att de

hindra deras kraftutveckling enligt deras egenart. Ju

mer förfinad personlighetskänslan blir, dess säkrare

förstå dessa unga att välja det för sig väsentliga och

afhålla det hindrande. Men innan de nå denna säkerhet,

visa de ej sällan en onödig hänsynslöshet och hemmen

hafva ofta rätt i sitt tal om de ungas egoism. De finnas

icke till för faderns eller moderns hjälp eller för de

äldres intressen. Sällan är hela familjen samlad ens

vid måltiderna; döttrar som söner störta om hvarandra

till lektioner, arbete, sport, föreningar. Modern,

som ser huru upptagna döttrarna äro, har ej hjärta att

öka deras arbete eller hindra deras nöjen. De tillåta

således de ungas själfviskhet att växa till den punkt,

där de, själfva harmsna, börja att - i otid som tid -

reagera mot densamma. Moderns rättelser besvara de unga då

med anklagelsen, att hon ej förstår dem eller att hon är

efter sin tid. Särskildt lysa de unga examensljusen med ett

starkt sprakande i hemmen som inom föreningarna, där de se

ned på de oexaminerade, äldre damerna liksom på sina egna

mödrar. Bäst går det i de hem - och de äro nu redan många -

där modern själf studerat eller arbetat utomhus och således

vet hvad hon bör eller icke bör fordra af hemplikter;

där hon själf personligt förstår de ungas intellektuella

verksamhet och - om hon bevarat sin egen ungdomlighet -

stundom blir deras verkliga vän. Var modern däremot en af

de många, som i kvinnorörelsens början för sin familjs

önskan eller hemmets kraf offrade sin egen begåfning -

trots de öppnade möjligheterna till dess utveckling -

då har

hon ofta alls ingen förståelse för dotterns egoism. Eller

också har hon en full förståelse af att hon, hos

döttrar som söner, bevittnar genombrottet af en ny

lifsåskådning med all den Sturm und Drang, som vårtiderna

i mänsklighetens lif medföra, ett genombrott hon, i sin

ungdom, till sin saknad ej fick taga del i.

Under sådana tider bli ej de unga, som föräldrarna

hoppats, sol och fågelsång i hemmet: de bli marsstormar

och aprilmoln. Föräldrarna känna sig undanfejade,

öfverflödiga, besvikna. De förargas men föryngras, tack

vare alla de nya synpunkter, de unga göra gällande. Ja,

fär eller mor skulle stundom kunna lefva en andra ungdom,

om ej deras egna jämnåriga nedtryckte deras spänstighet

genom sin ogillande förvåning och barnen genom sitt kyliga

afvisande af föräldrarnas kamratskap. Men trots detta

dubbla motstånd finnas nu fäder och mödrar i stånd att

njuta lifvets rikedomar lika ungt och djupare än deras

barn, medan forna tiders föräldrar - särskildt mödrarna -

redan vid fyrtio år stagnerade för alltid. Allt fler äro de

mödrar, hvilka, likt döttrarna, lefva ett andligt rikt och

rörligt lif; som sålunda bevara sin kroppsliga ungdomlighet

och dessutom äga ett genom erfarenhet och själfkultur

så förfinadt själslif, att de ej sällan bli rivaler till

sina döttrar i fråga om det intryck de göra. De äro redan

uppenbarelser af den kvinnotyp, som - i frigörelsens tecken

- funnit jämvikten mellan det gamla offervilliga och det

nya själfbevarande idealet. De se på lifvet från en höjd,

som ger dem en klar öfverblick på det väsentliga, också

i fråga om de egna barnen. Äfven när dessa bli

annorlunda än mödrarna önskat, äro dessa mödrar så

genomträngda af individualismens idé, att de låta

barnen gå sina egna vägar. Nutidsfäderna finna sällan

ett lika muntert hem, som detta genom en alltid till

hands varande skara döttrar - i bästa fall - fordom

kunde vara. Men han finner hemmet innehållsrikare,

friare från småaktiga tvister. Ty i den mån hvarje

familjemedlem fordrar sin rätt och frihet, lära sig

alla att respektera hvarandras. Hålla föräldrarna med

värdighet på sin rätt och frihet, då inträder ofta -

efter den fräckhet, ungdomen visar under frihetsrusets

första verkan - en ömsesidig hänsynsfullhet. De unga,

i början så stolta och starka i sin visshet att bringa

lifvet de nya, ideala värdena, erfara snart huru världen

behandlar dessa och hvad de kallat föräldrarnas fördomar

synes dem i ett nytt ljus. Deras själfhäfdelse blir

från råämne kulturprodukt. Dess yttringar bli allt mer

måttfullt behärskade och därmed äfven väsentligare och

verksammare. Om, sedan de unga verkligen funnit sin väg,

de äldre söka leda dem in på allfarvägen - som de pläga

kalla »klokhetens» eller »pliktens» - sätta de unga sig

visserligen och med rätt till motvärn.

Äfven en öm dotter kan ej skänka hemmet ett lika odeladt

hjärta som tidigare. Men denna hennes gåfva var fordom

nästan själfskrifven, en följd af omständigheterna. När nu

en kvinna t. ex. offrar en begåfning för en dotterplikt,

då är detta ett oändligt mycket större, personligare offer,

ett verkligt val! Och gör hon icke offret, då är detta ej

alltid på grund af egoism. Det kan äfven ske

ur öfvertygelsen att kristendomens obetingade kraf på de

starkas hänsyn till de svaga, ofta gör de senare till

egoister och tyranner; att de starka, de för det hela

betydelsefullare, sålunda bli hämmade.

Om den idrottsöfvande gosseskaran ideligen rättar sig efter

de svagastes nivå, stanna alla på ett lägre plan och den

svage får ingen anledning att på ett annat område söka

sig sina segrar.

Skönt och sundt - emedan i samklang med den andliga

växtens lagar - är däremot när den starke hjälper den

svage att nå ett för honom sålunda verkligen uppnåeligt

mål. Den skönaste styrkan har hvarken hedendomen eller

kristendomen danat, den är en enhet af båda. Den har

inom konsten i Donatellos Sankt Georg, i Michel Angelos

Segrare sitt fullkomligaste uttryck: ynglingar hvilkas

segerkraft innesluter medkänsla och hvilkas medkänsla

omfattar äfven den besegrade; symboler af styrkan som

blifvit god, af godheten som blifvit stark. Har en mor

fått se detta uttryck i sin sons, sin dotters anlete,

då kan hon till lifvet rikta Simeons ord: »nu låter du

din tjänare fara i frid, ty mina ögon hafva sett din

härlighet». Lifvets härlighet är harmonien mellan dess

båda grundmakter, seger- och offerviljan. I hvarje ny fas

af släktets etiska utveckling är kulturproblemet denna

harmoni och kulturvinsten blir, ej enderas öfvervälde,

men en uppnådd syntes af båda.

Det är detta problem, som i och med kvinnorörelsen för

den kvinnliga hälften af mänskligheten blifvit aktuellt -

efter att den obetingade offerviljan under sekler varit

ansedd såsom kvinnlighetens oumbärliga attribut. I

kvinnorörelsens tidigare skede var flertalet af de

»emanciperade» ännu bestämdt af denna offervillighet, som

de sökte förena med sitt yttre arbete. Dessa generationer

lefde »over Evne». Nutidens yngre generation tror ej

att Gud ger obegränsad kraft. Ty den har sett dem, som

oaflåtligt lefva öfver sin kraft, slutligen ingen kraft

ha kvar vare sig för andra eller sig själfva. Den unga

generationen vet att man på längden endast kan lefva af

sin kraft och att denna måste sparas och förnyas för att

räcka. Men denna insikt gör det problem, som under dagarna

och årens lopp framträder i mångfaldigt skiftande former,

än mer svårlöst: problemet att i kollisioner mellan

familjeplikter, plikter mot sig själf och plikter mot

samhället träffa det rätta valet, det, som medför den

väsentliga lifsstegringen.

Konflikten löses af en del feminister sålunda,

att allt hvad familjeband och familjekänslor heter

hänföras till det »opersonliga» instinktlifvet, medan vår

»personlighet» däremot uttrycker sig i förnuftsverksamhet,

i studier, i skapande, i allmänmänskliga syften, i social

verksamhet o. s. v. Och som emancipationens princip ju är

»personlighetens» frigörande, följer af denna princip,

i förening med denna definition af personligheten, att

den »frigjorda personligheten» absolut måste ställa det

intellektuella lifvets uppgifter öfver familjelifvets,

det utåtvända arbetet öfver det inom hemmet. Medan den

tidigare definitionen af kvinnligheten åsidosatte det

allmänmänskliga, åsidosätter den nutida definitionen af

personligheten det kvinnliga i

kvinnans väsen. Den senare förenklingen af problemet är lika

ensidig som den förra. Det är framför allt i Amerika,

som nämnda »personlighets-princip» hyllas. I Europa finnas

ännu kvinnor, som tänka djupt öfver sitt eget väsen - och

äga ett djup att tänka öfver! Dessa kvinnor ha hittills

ej lyckats förenkla det problem, som är deras lifs

centrala. De veta att instinkter, viljeimpulser, känslor

ej endast utgöra den starkaste delen af den individuella

väsensart, naturen gifvit dem, utan att denna del afgör

vårt tänkande och skapande, hela vår medvetna

tillvaro. De veta att en karaktär erhåller sin egenart

genom den utveckling, vi själfva eller lifvet ger den ena

eller den andra sidan af vårt individuella skaplynne. Hos

den ena personligheten blir det intellektuella lifvet

öfvervägande, hos den andra det affektiva, hos en det

etiska, hos en annan det estetiska momentet. Harmonisk blir

personligheten endast, när intet väsentligt moment saknas,

när alla nå en viss grad af utveckling, en harmoni, som

dock oftast vinnes endast sålunda, att intet moment når

sin starkast möjliga utveckling. Det är en sådan harmoni,

som länge varit den yppersta kvinnlighetens egendomlighet,

medan betydande män ej sällan vunnit sin högre styrka i

ett afseende på bekostnad af sin harmoni i det hela. När

nu kvinnorna mena att de kunna nå mannens styrka utan att

därför behöfva offra något af sin harmoni, då tillmäta

de sitt kön möjligheter, som hittills, inom båda könen,

endast undantagsmänniskor någon sällsynt gång ägt. Hvad

erfarenheten nu visar är den ensamma kvinnans harmoni inom

en fattigare tillvaro och

familjekvinnans disharmoni, genom de med hvarandra oförenliga

uppgifter, som hennes rikare tillvaro medför. Ty

dessa uppgifter måste ena gången lösas med ett offer

af intellektuella, den andra med ett offer af affektiva

värden. I hvilket fall som helst efterlämnar offret ej det

glada lugnet efter en väl fylld plikt utan den gnagande

oron af någon alltjämt ouppfylld. Hvarje kvinna, som

äger hjärta, vet att detta är en minst lika mäktig del

af hennes personlighet som t. ex. hennes vetenskapliga

lidelse. Har hon t. ex. åt andra nödgats lämna kärlekstjänsten

hos en sjuk anhörig för att kunna fullfölja en

vetenskaplig undersökning, då är hennes hjärta lika visst

i sjukrummet, som vid motsatt val hennes tankar vore i

laboratoriet. Genom att kalla det ena krafvet »instinkt»

och det andra »personlighet», är i verkligheten intet

vunnet. De sålunda teoretiserande damerna kunna lätt

skrifva - papper är tålmodigt. Men människonaturen är

af kött och blod. Och därför våndas tusen sinom tusen

kvinnor i vår tid under dessa kvalfyllda frågor: om vi

kvinnor helt ge oss åt förvärfsarbetet och samhällslifvet,

hvad finnes då kvar för kärlekens gärningar? Endast lejda

händer. Men hvad blir det då af värmen i människolifvet,

när en sådan arbetsdelning införes, att godheten blir

någras yrke och vi andra fritagas från dess utöfning,

emedan vår »personlighet» har viktigare områden för sin

kraftutöfning? Hvad betyder det att lefva för samhället,

när vi komma till samhällets tjänst med kallnade hjärtan?

Skall värmen bevaras, måste vi i det enskilda lifvet

äga tid för ömheten, rätt till ömheten, ro och råd till

ömheten.

Endast så kan vårt hjärta förbli varmt ute i det samhälleliga

lifvet. Kan det hela verkligen vinna, ifall vi obetingadt

offra de delar af det hela, som äro oss närmast? Kan vår

solidaritetskänsla gent emot mänskligheten växa, ifall vi

förbise just de människor, dem vi i handling omedelbart

kunna visa vår medkänsla?

Den kvinna, hos hvilken instinktlifvet ännu är starkt och

sundt, hvars personlighet sålunda har sina rötter djupt

nere i lifvet - som icke endast betyder samhällslifvet -

hon förstår också att urskilja hvad tillvaron innerst med

henne vill. Hon inser när hon tjänar den bäst genom att

stanna på en plats, där hon fyller sin personliga uppgift

såsom del af en familj eller genom att söka en plats,

där hon fyller nämnda uppgift såsom en del af samhället.

Tyvärr frodas ännu inom många hem den irrläran, att dottern

alltid villigt bör offra sin sociala uppgift för familjen,

ett offer, denna ej ens skulle vilja att sonen gjorde! Men

vissheten att dottern kunnat göra ett annat val ger dock

familjen omedvetet en ny syn på hennes offer och henne

själf modet att för sig kräfva en annan ställning i hemmet,

än under de tider, då hon intet val ägde. Kunde man mäta

summan af i handling verksam dotterlig ömhet nu och fordom,

blefve summan i nuet nog ej mindre. Men den gifves snarare

i en och annan stor post, fordom åter i många småmynt. I

hemmen saknas ju t. ex. ofta - på grund af döttrarnas

arbete - den tjänstvilliga unga handen, hvars hjälp fäder

och bröder så gärna anlitade; den glädtiga

trösterskan, den beundrande lyssnerskan. Men i en stor stund

ger dottern eller systern nu ofta hundrafaldt mer af djup

personlig förståelse. Man gör ett felslut om man tror att

den forna större sammanhållningen inom familjen alltid

innebar en motsvarande innerlighet. De unga verkade

ödmjuka, när de läto sig utplattas af familjemakten,

som lik en ångvält gick fram öfver deras viljor och

hjärtan. Men den harm, de innerst hyste, den kritik, de

sins emellan öfvade, voro ej mindre bittra än dem de nu

öppet uttala!

Hemlifvet för femtio år sedan var en skola i diplomati:

det gällde att sätta list särskildt mot fadersmyndigheten

och modern lärde ofta barnen detta svagbetens vapen. Nu

vill fadern ej göra sig löjlig genom att säga »jag

förbjuder!» ty dottern svarar »godt, så väntar jag till

21 år». Hotelsen »jag gör dig arflös», faller till marken

vid dotterns beslutsamma »jag kan arbeta». Endast i en

aflägsen landsort eller bland storstadens »öfre tiotusen»

- där döttrarna ännu ofta erhålla en »allmänbildning»,

som ej gör dem förvärfsdugliga - äro de hela dagen

sysselsatta utan att känna sig arbeta. De servera vid

klockan fem-te"t; de medverka vid välgörenhetsbazarer

o. s. v. Men de erfara starkt nog tidsandans makt för att

veta att de lefva ett själfviskt lif och dock ej ett

själflif. Ju mer rikedomsskalan faller, dess mer hemarbeta

döttrarna verkligen. Men, på grund af den patriarkaliska

arbetsorganisationen, alltjämt utan eget ansvar, utan

själfständighetens glädje;, utan regelbunden fritid och -

utan en krona att disponera!

Äfven i dessa efterblifna kretsar verkar dock

tidsandan. En sådan hemmadotter lefver nu i alla fall

ett innehållsrikare lif, än för några årtionden sedan, då

hon, redan medelåldrig, behandlades som ovetande oskuld

och måste höra sig lofprisas inför hvarje - möjlig -

äktenskapskandidat. Hon lider af att se sin mor som den

underdåniga hustrun, hvars oaflåtliga samtycksleende gräft

ödmjukhetsveck om munnen, hvars ständigt ovädersstillande

tonfall gjort rösten gråtmild. Hon lider när husfadern

afgör ett meningsutbyte med orden: »du har hört hvad jag

sagt och därmed basta». Hon lider när brodern finner henne

»retsamt viktig» eller »farlig» med sina nya idéer. Men

just dessa nya idéer om kvinnans rätt och frihet, som utom

hemmet öfverallt möta henne, ha gifvit hennes eget väsen

en värdighet, som talar utan ord. A andra sidan verkar

männens förlust af den ena lagliga rätten efter den andra

öfver familjens kvinnliga medlemmar, så att far och bror

dock småningom ändra ton; att knytnäfven allt mer sällan

faller i bordet, att hånet stäfjas. Med ett ord: äfven

i kråkvinkeln öfvergår familjelifvet från det despotiska

statsskicket till det demokratiska, där enhvar får sin

ställning på grund af sin egen personlighet. Visserligen

finnas ännu många män, som vilja begränsa »kvinnans sfär»

inom de fyra K, tysken talar om: »Küche, Kleider, Kinder,

Kirche». Men man träffar nog ingen, som nu påstår att

»en flicka ej kan lära matematik» eller att det är

»okvinnligt att hänga öfver böckerna» - talesätt, som

ofta hördes för femtio år sedan! Visst finnas ännu män,

som anse de kvinnliga familjemedlemmarnas omhuldande såsom

en själfklar offergärd. Men allt fler

bli dock de, som med vaken glädje mottaga kvinnliga

ömhetshandlingar. Forna tiders döttrar och systrar

förläto fäders och bröders laster sjuttio sinom sju

gånger; nutidens kasta bort skärfvorna af den ömhet, det

förtroende, som blifvit ohjälpligt krossade. Vissheten

att döttrar och systrar »intet annat hade att göra»

än förlåta - eftersom de dock berodde af sina plågare

- gjorde ofta äldre tiders fäder och bröder groft

hänsynslösa. Nutidens män förfinas genom nödvändigheten

att visa döttrar och systrar hänsyn och billighet, om de

vilja åtnjuta deras närvaro i hemmet. Fäder och bröder

ha sålunda andligen vunnit lika mycket genom förlusten

af makten att förtrycka, som döttrar och systrar vunnit

på att ej längre förtryckas. Och denna erfarenhet kommer

att upprepas, när inom äktenskapet man och hustru bli

fullkomligt fria och fullkomligt likaställda.

VI.

Kvinnorörelsens inverkan på kvinnor och män i allmänhet.

Under sin strid för frihet till samma studiemöjligheter,

samma arbetsområden, samma medborgarrätt som mannen hafva

kvinnorna mött allt slags motstånd, från och med påfvens

- som nyligen uttalat den mest afgjorda fördömelse öfver

hela kvinnoemancipationen - och parlamentens till och

med studentupptågens. Männens försök att af gränsa

»kvinnans naturliga sfär» fortgå alltjämt.

Det är ej länge sedan läkarinnan under

studieåren bekämpades af råheten, inom sin praktik

af yrkesafunden. Många skamlösa beteenden af män mot

kvinnor har emancipationens historia att uppvisa. Ännu

i dag finnes en stor ovillighet hos männen att erkänna

kvinnliga arbetsresultat. När dessa - inom litteratur

och konst t. ex. - jämföras med mäns,

då sker det sällan för att finare förstå den kvinnliga

egenarten utan för att nedsätta densamma. Den energi,

nutidsmannen ej sällan saknar, kan han ej tåla att se

hos kvinnan, hvilken ofta har den i hög grad. Ja, i de

romanska landen betraktas alltjämt de för sitt uppehälle

arbetande kvinnorna som en särskild kast, en kast, inom

hvilken mannen ej gifter sig, huru

hög aktning han än teoretiskt betygar »les vierges fortes».

Och dock, trots allt detta, huru mycket annat - och

vackrare - företer ej nu förhållandet mellan kvinnor och

män i allmänhet, isynnerhet hos de germanska folken! Där

råder t. ex. ett vänligt kamratskap mellan den - vid

universitet, vid konst- och musikakademier - studerande

ungdomen af båda könen. I norden har ju ofta kamratskapet

från småskolan fortsatt genom den högre skolan till

akademien. Och med goda ömsesidiga följder. Framför allt

under ton-åren har detta kamratskap en betydelse, som

icke kan skattas nog högt. Flickorna, fordom innestängda

i en trång, intressetom och glädjefattig familjekrets,

få nu inom den kvinnliga som manliga kamratkretsen sin

andel af den ungdomsfröjd, utan hvilken lifvet saknar sin

vår. Ynglingar, som tidigare ej kunde träffat andra unga

kvinnor än af det slag, de aldrig borde komma i beröring

med, lära nu känna själfulla, rensinnade flickor och

detta ger dem en ny syn på kvinnan. Båda könen njuta

tillsamman ungdomsglädjen i friska och innehållsrika

former, folkdansar, sport o. s. v. De ha tillfällen till

impulsgifvande meningsbyten i en större krets, till stilla

samtal med några likstämda vänner. Under de senaste 20-30

åren ha de unga männen och kvinnorna åter börjat själsligt

upptäcka hvarandra, upptäckter, som sedan romantikens

dagar egentligen endast ägt rum i och genom litteraturens

färgade glas. Under romantiken utöfvade män och kvinnor

en ömsesidigt humaniserande inverkan på hvarandra. En

liknande inverkan äger nu åter rum men på en mycket

bredare grundval. Romantikens människor utgjorde endast

en genom andlig frändskap förbunden grupp, inom hvilken

kvinnorna eftersträfvade männens kultur och delade

deras andliga intressen, medan männen gynnade kvinnornas

»Gelüste nach der Männer Bildung, Kunst, Weisheit und

Ehre» (Schleiermacher). Nu är det den på olika områden

studerande ungdomen, som får godt af det ömsesidigt

humaniserande inflytandet. Därunder lära män och kvinnor

känna hvarandra från intelligensens som karaktärens

och gemytets sida. Sålunda skingras vissa, nästan till

tvångsföreställningar gränsande, illusioner, hvarmed fordom

hvartdera könet i ton-åren mötte det andra. Man som kvinna

får en finare mätare på »kvinnlighetens» och »manlighetens»

begrepp; hvardera upptäcker de oändliga skiftningarna inom

dessa begrepp; hvardera inser att könen kunna mötas på

det allmänmänskliga, ej endast på det erotiska området;

hvardera erfar slutligen att, ju mer människor de bli,

dess mer ha de hvarandra att tacka för detta.

I erotiskt afseende är förståelsen svårast, emedan

kvinnorna där äro långt före männen. Allt mer blir dock det

kvinnliga idealet af kärleken äfven de unga männens. De

unga kvinnorna å sin sida börja förstå mera af männens

sexuella naturgrund. Hela den värld, i hvilken mannen

fick sin bildning, vann sina segrar, led sina nederlag,

var fordom för kvinnorna ett terra incognita: de ha nu

mist den blinda vördnad eller blinda fientlighet, hvarmed

de tidigare betraktade männens verksamhet. Männen åter

inse att de husliga mödor för

familjens trefnad, som hittills kallades kvinnans enda

uppgift, icke kunna taga hela hennes själ i anspråk; att

husligheten lämnar många önskningar ouppfyllda. Sålunda

ha de båda könen från hvar sin sida börjat slå en bro

öfver det af lag och sed mellan dem gräfda svalget. Ehuru

de unga ännu alltjämt grubbla öfver gåtfulla motsatser i

hvarandras natur, finna de därjämte huru mycket mänskligt

de ha gemensamt. Under kamratskapet svinner visserligen den

»ridderlighet», som bland annat bestod däri att ynglingarna

alltid skulle bära alla bördor och utgifter. Nu bär

flickan vid utfärder sin ränsel och betalar sin del. Men

behöfver hon verkligen hjälp, då är ynglingen lika villig

som förr att ge den, liksom hon å sin sida att lämna den

inom hennes förmåga varande; den verkliga vänligheten har

aflöst den tidigare, ofta ytliga ridderligheten. Detta

vänliga kamratskap fyller ofta helt och hållet ynglingens

behof af kvinnlig godhet och glädje under de farliga år

då, som en ung man yttrade, tre fjärdedelar af ynglingens

lif medvetet och omedvetet är könslif. Intet hjälper honom

bättre att icke kasta bort sig, än tillträdet i en krets,

där han i ro och frihet möter unga flickor utan att en

ogrannlaga familjeuppsikt störande ingriper och affordrar

honom hans »afsikter». Om mellan ett par sådana kamrater

en erotisk känsla slutligen uppstår, finnas visserligen -

äfven om frieriet äger rum i ett laboratorium istället

för i den romantiska löfsalen - alltjämt möjligheten att

de af förälskelsens gyllene dimma omhvärfda begå svåra

misstag. Men de unga hafva dock ägt tillfälle att se

hvarandra i en mängd, skaplynnet belysande situationer;

de ha iakttagit

hvarandra ej endast med egna ögon utan äfven genom

kamratkretsens mer kritiska. A andra sidan händer ju

ofta att samtal och brefväxlingar dana illusion af en

valfrändskap, som endast finnes i åsikter och stämningar,

icke i naturerna. Det är lyckligt när detta i tid

upptäckes. Annars komma svåra konflikter, isynnerhet då en

starkt individuell natur vill omforma den andra efter sig

själf eller efter sitt ideal af man eller kvinna. Ty att

någon utan illusioner älskar den andras individualitet

är en ännu mycket sällsynt företeelse. Något vanligare

blir den dock sedan de unga under kamratlifvet lära

känna hvarandras ideal och drömmar, så väl i erotiskt

som i allmänmänskligt afseende. Men om än dessa ideal och

drömmar ge en aning om skaplynnena, en verklig kännedom

af dem ger kamratlifvet endast, när det beredt tillfälle

att se hvarandras handlande, ej allenast tillfälle att

höra hvarandra tala om sig själfva. Ty sådana analyser

af den egna och af andras själar, under stämningsfulla

stunder vid te och cigarretter, musik och lyrik, gifva

den »intressanta» - manliga eller kvinnliga - parasiten

de bästa möjligheter att sno sina slingor om ett offer,

som sedan intellektuellt eller erotiskt - ofta äfven

ekonomiskt - utsuges.

Men äfven när sådana utbyten uteslutande berika alla

parter, kunna de drifvas till ett öfvermått, som blir

till skada för arbetsenergi, omedelbarhet, mystik. Ja,

lika gagnande, som nutidens ärlighet i sexuella ämnen är,

lika farligt är det till alldaglighet vordna diskuterandet

af driftlifvet. Dessa diskussioner innebära samma fara för

människovarelsens rötter som ett ständigt krafsande omkring

en plantas.

Ju tidigare ett äktenskap kan ingås, dess mindre är

faran att friskheten sålunda gått förlorad; ju större är

utsikten att de båda makarna - liksom man och kvinna, af

folket - dock växa fast samman i och genom allvaret i den

gemensamma kampen för tillvaron. Men om denna kamp lättnar

innan ungdomen är helt förbi, inträder ofta i mannens

lif den kris, som den själskunnige fransmannen kallar

»la maladie de quarante ans»: mannens kraf på erotisk

nyupplefvelse. Medan de erotiskt lågt stående alltjämt -

som i alla tider - söka omväxlingen i tillfälliga, hemliga

förbindelser, leder nämnda kris i vår tid de högre stående

till de mest tragiska af alla skilsmässor, de då mannen --

efter årtionden af innerligt samlif, af trofast samarbete,

af ömsesidig förståelse - drifver hustrun ur hemmet för att

där införa en ung kvinna, som aldrig varit, kanske heller

aldrig kan bli honom en medkämpande, en hjälp, såsom den

förskjutna var det. Men den unga har för honom tjusningen

af det mysterium, ungmön ägde före samuppfostrans och de

sexuella diskussionernas, kamratlifvets och reformdräktens

dagar!

De studerande kvinnorna undgå nu familjeflickornas forna

fara: att af lifsfattigdom förälska sig. De ha ej tid,

ofta ej heller råd att tillåta sig erotiska drömmar. Bland

dem finnas t. ex. så många fattiga flickor, som ej få

förlora en enda termin, ty de måste skynda att vinna

ett lefvebröd. Dessutom vet en sådan flicka att, gåfve

hon efter för det behof af ömhet, af stöd; som är starkt

inom henne,

kunde hon få samma öde, som den eller den kamraten, hvilken

efter en kort lycka lämnades ensam, när den älskade mannen

fann - ett godt parti. Och ej endast ensam med sin sorg

men äfven efterblifven i sitt arbete. Ju mer en sådan

längterska kommer sig in i studierna, ju mer vetenskapen

eller konsten visar henne sina djup, dess liffullare känner

hon sig, trots ensamhet och umbäranden.

Bland de studerande kvinnorna finnas äfven många af den

ofvan påpekade cerebrala typen, kvinnor som ingen ömhet

behöfva hvarken i form af vänskap eller kärlek; ja, som i

båda frukta ett band på sin »fria individualitet». Dessa

sporta, diskutera, skämta med de manliga kamraterna

och detta med en uppriktighet, som stundom blir oblyg

och som alldeles utesluter tanken på att behaga. Alla

dessa unga flickor röra sig nu med fullkomlig frihet,

ja, t. o. m. i de romanska landen kan nu en ung dam med

sin bokväska eller sin racket gå ensam. Ty i de kretsar,

där studierna ännu ej utöfvat sitt befriande inflytande,

där har sporten gjort det.

I Amerika medför studielifvet - genom männens tidiga

inträdande i yrkena - ett mer ensidigt kvinnlikt

kamratlif. Kvinnorna bruka där utveckla sina toalettkonster

för sitt eget kön, som de finna mycket intressantare,

mycket mer värdt att behaga än det manliga. Äfven i Europa

är stundom det kvinnliga kamratskapet under studieåren mest

förtroligt. En »amitié amoreuse» mellan en ung flicka och

en ung man slutar ju ofta med kärlek - men kanske endast

å ena sidan. Eller i en kamratkrets har A. förälskat sig

i B. men B.

i C., C. i D. o. s. v. Sådana ledsamheter vill den kloka

undvika, ty de kunna bli både till lidande och hinder. Med

de kvinnliga kamraterna har hon, utan denna risk, det

studiefrämjande, bildningsfördjupande tankeutbyte,

hvarunder nya perspektiv öppnas och nya impulser

gifvas. Visserligen finnas - åtminstone tillsvidare

- mellan det manliga och kvinnliga sättet att fråga,

att lösa uppgifter, att gripa idéer en olikhet, som gör

att kamratskapet kvinnor emellan ej ersätter det mellan

kvinnor och män. Emellertid är det ofta för t. ex. djupa

och skygga naturer omöjligt att i början af lifvet orka

med - andligt taladt - mer än vänskapen till en enda af

deras kön. ty hvarje ny själisk kontakt blir dem ett nytt

och mödosamt problem. För sådana kvinnor eller män är en vänskap

med en kamrat af deras eget kön ofta studietidens rikaste

behållning.

Stundom finner en ekonomiskt välställd kvinnlig student

sin glädje i att omhulda några ensamma kamrater. De få i

hennes rum - genom ett vänligt välkommen, några blommor och

bilder, ett tekök, en brasa - den känsla af hemvärme, som

de förfrusna trånat efter. En trånad, som ofta drifver en

ensam, vek yngling ur det ödsliga studentrummet in i »råa»

nöjen. När en sådan yngling lämnar den lilla kamratkretsen,

vibrera däremot inom honom hans blidaste hem-minnen, hans

finaste drömmar. Den skygga flickan går glad i vissheten

att en annan ung kvinna finnes, som bryr sig om hennes

fattiga öde. Under dylikt stillsamt kamratlif - liksom under

det lifligare - lära ej endast de båda

könen, nej, äfven de skilda klasserna och, vid vissa

europeiska universitet, de skilda nationerna känna

hvarandra. Att nio, tio folk äro sammanförda inom en liten

kamratgrupp, hör ej till ovanligheten. Lifvet blir sålunda

bräddadt med starka yttringar eller fina skiftningar af

själsfrändskap; andliga attraktioner och repulsioner korsa

hvarandra; inspirerande eller hämmande verkningar utgå

i alla riktningar. Det vore lika omöjligt att mäta det

befruktande inflytandet af ett sådant kamratumgänge som

att mäta det lif, hvilket uppstår under en af vindsus,

fjärilsfladder och bisurr fylld vårdag.

Inom en dylik kamratkrets kan offerlust och offerkraft

nå det otroliga, isynnerhet inom den nation, där

»flickorna ha kort och ynglingarna långt hår», som en

spefågel kännetecknade den i utlandet studerande ryska

ungdomen. Att ett par ryska flickor t. ex. en hel vinter

båda måste bruka den enas enda par skor och sålunda aldrig

samtidigt kunde gå ut, är en bland otaliga, små som stora,

yttringar af solidaritetskänslan mellan universitetens

fattigaste lärjungar.

När kamratlifvet uteslutande får kafébesöks-form,

borde kvinnorna reagera. De glida istället ofta med

strömmen. Emedan kafélifvet till en början verkligen

ger en hvass slipning åt intelligensen, kan det under

ett kort skede äga berättigande. Men när bladet är

slipadt borde lefnadskonstnären hålla upp. Ty låter man

slipstenen alltjämt gå, har man till slut endast skaftet

kvar. Fordom var det männen, nu mera är det äfven kvinnor,

som sålunda nöta ut vapen eller verktyg innan de ens på

allvar brukat dem.

Den djupaste skuggsidan af det gemensamma skol- och

studielifvet har varit den, att kvinnorna ju icke

kunde bevisa sin jämngodhet med männen annat än så,

att de arbetat sig igenom samma kurser och examina

som män. Kvinnornas ifver att - i studier som sport -

visa denna jämngodhet har ofta fått ödesdigra, fysiska

följder. Dessa bli emellertid sällsyntare, tack vare

aftagande pryderi och tilltagande hygieniskt samvete. De

intellektuella följderna af systemet äro lika olyckliga

för flickor som ynglingar, ja, till följd af flickans

ambition och samvetsgrannhet kanske olyckligast för

henne. De examina hon tagit, ha ofta varit för dyrt

köpta. Detta märkte man ej i början, då en kvinnlig

doktor beundrade sig själf och blef beundrad som en

märklig kulturprodukt. För plugg och examina offrade hon

visserligen en del ungdomsglädje men hon hade - menade

man - därmed vunnit mångdubbelt större värden. Detta

har dock långt ifrån alltid varit fallet. Etiskt står

den samvetsgranna flickan visserligen öfver ynglingen,

som ej sällan af omedveten själfbevarelsedrift latar

sig och slarfvar. Men den senares andliga kraft i någon

viss riktning torde ofta vara bättre bevarad. Flickorna,

plikttrogna och arbetsifriga, ha fullproppat sig med

de pensa, som deras examen, ej deras eget val, nödgat

dem att inpressa. Det sålunda instufvade har ej blifvit

assimileradt och kan således ej främja andlig växt. Men

det har upptagit plats, har därigenom hämmat den andliga

rörligheten och nödgat egenarten att så sammantrycka sig,

att det tar lång tid innan platsförhållandena i hjärnan

tillåta egenarten att ånyo räta ut sig - såvida den ej rent

af blifvit kväfd under det inpackade godset. Huru

många unga kvinnor ha ej kommit till universitetet

eller konstakademien, fulla af kunskapstörst, af

arbetsenergi! Efter några år känna de endast öfvermättnadens

leda, såvida de ej funnit en lärare, som blifvit dem

en ledare in till det väsentliga i vetenskapen eller

konsten. Då har studieglädjen verkligen kunnat vara så

rik, som de en gång drömde den - ja, som kanske redan

deras mormor drömde den, när hon måste nöja sig med små,

för »fruntimmer» skrifna läroböcker. Många unga kvinnor

i vår tid erhålla genom någon lärare å ena, någon manlig

kamrat å andra sidan hvad endast ett undantagsvis rikt

förhållande mellan en fär och en dotter, en bror och en

syster under tidigare tider kunde ge af andlig utveckling.

Då män och kvinnor kunna studera samman, blir senare

förhållandet mellan manliga och kvinnliga arbetskamrater

i regeln bättre, än där könen gått hvar för sig under

studietiden. Visserligen tillgripa ännu manliga medtäflare

det stridsmedlet att - själfva stundom ärligt öfvertygade

därom - utsprida ryktet om medtäflerskans oduglighet. Samma

stridsmedel brukas ju äfven mot manliga konkurrenter,

ehuru det då gäller individen, medan i fråga om kvinnan

könet ännu ofta är det enda bevis, mannen anser sig behöfva

för mindrevärdet i hennes arbete. I det hela kan man dock

säga, att det kollegiala förhållandet

mellan kvinnliga och manliga yrkeskamrater visar samma goda

sidor som det gemensamma studielifvet, ehuru själfklart i

ringare grad. Ty yrkesarbetet bereder ju sällan tid till

innehållsrika tankeutbyten och efter arbetstiden längtar

hvardera i regeln till nya ansikten. Samarbetets verkan

stannar ofta därvid, att det ena könets närvaro har ett

förfinande inflytande på det andras väsen; att ömsesidiga

tjänster utbytas; att hvardera får aktning för den andras

arbetsduglighet; eller - att den dugligare parten retar

sig öfver att ett arbete, den andra borde gjort, kommer

på hans del!

Utför kvinnan samma arbete som mannen, måste hon ofta äfven

harmas öfver att hon gör det för lägre lön. Alltför lätt

glömma dock feministerna, att dessa orättvisor utjämnas då

en man, som vill bilda ett hem, ej får den plats han söker,

emedan en kvinna får den, som kan nöja sig med en mindre

lön, t. ex. därför att hon stannar i föräldrahemmet. För

dessa, ömsesidig bitterhet födande missförhållanden, finnes

ingen bot under nuvarande ekonomiska system. Feministerna

må fordra de lika lönerna men de arbetande kvinnorna komma

ej att erhålla dem, så länge utbudet på arbetskraft inom de

yrken, dit kvinnor flockas, förhåller sig till efterfrågan

som 100 till 1. De underbetalade kvinnorna skola förgäfves

tillropa kvinnorörelsens agitatorer: »hjälp oss till

drägligare lifsvillkor!» Det enda ärliga svaret är:

»hjälpen hvarandra, såsom arbetarna hjälpt hvarandra:

genom sammanslutning och solidaritet.»

Könens konkurrens på arbetsmarknaden har endast medelbart

med kvinnorörelsen att göra. Ty den är en

del af den sociala frågan och påpekas därför här endast

i förbigående.

Den ovilja, konkurrensen väcker mellan könen, är ett

moment i det sociala kriget; då - på grund af denna

konkurrens - äktenskapen minskas, är detta en form af den

sociala nöden. Söker man i kvinnorörelsen hela orsaken,

då blandar man alldeles bort problemet. Ty de i hemmet

lefvande kvinnor, som nu alldeles kunde låta bli att

arbeta och dock - vid faderns, vid mannens frånfalle -

äga sin bärgning, bli allt färre. Därtill kommer att,

på många platser, med lika lön för man eller kvinna, den

senare på grund af - hittills - större plikttrohet och

redbarhet blir föredragen. Vidare bör betonas, att äfven

inom de borgerliga yrkena kvinnor nu oftare arbeta för

hela sitt lifsuppehälle än för endast en supplementlön;

kvinnor, som, om de icke så arbetade, skulle ligga någon

man till last och därigenom kanske hindra hans äktenskap;

kvinnor slutligen, som intet hällre ville än få åtnjuta

värmen »vid den husliga härden», till hvilken männen

hänvisa dem. Men då ingen man bereder dem den värmen,

borde de åtminstone ej förmenas att själfva skaffa sig

kolen till sin ensamma kamin!

När män förklara, att »den enda uppgift, som har lifsvärde

för en kvinna, är att vara mannens hjälp», borde de

samtidigt minnas, att denna uppgift alltmer sällan blir

kvinnans, emedan männen helst reda sig utan kvinnans

hjälp, ja, i ungkarlsensamhet finna större lifsvärden än

i äktenskapet. Likaledes borde de minnas, att en mängd

arbetsovilliga eller arbetsodugliga män nödga systrar,

döttrar, hustrur att

öfvertaga familjeförsörjarens uppgift, och att de därför måste

afstå från att i hemmens stillhet »vara mannens hjälp».

Huru svag den feministiska logiken ofta är, så svag

som den antifeministiska mannens är den icke. Den

manliga hysterien har där haft en tummelplats, där det

otroligaste har åstadkommits. Författar-fantasi, de

råa herreinstinkterna hos genomsnittsmannen, de manliga

odågornas arghet öfver kvinnornas växande duglighet, den

orsak och verkan sammanblandande oviljan mot den kvinnliga

konkurrensen - dessa äro några af orsakerna till den nutida

antagonismen mellan män och kvinnor. Det djupaste skälet

är att, ju mer kvinnorna nödgas kämpa för lifsuppehället

under samma sociala kampvillkor som hittills männen, dess

mer måste de förlora den väsensart, hvarigenom kvinnan

bereder mannens lycka och af honom mottager sin egen. En

minskad erotisk tilldragning är redan nu följden, icke af

att kvinnorna arbeta men arbeta under sådana förhållanden,

att de flitigt trälande, trötta, kvinnliga kamraterna för

de manliga slutligen endast bli »könlösa myror». Stundom

förete de verkligen det utplånande af könskaraktären,

som Meunier visat genom sin Grufarbeterska,

ett af den nya konstens tankeväckande verk.

Mången innerst kvinnlig nutidskvinna lider under denna

ofrivilliga neutralisering af sitt feminina väsen. Andra

åter anse neutraliseringen vara vägen till fullmänsklighet.

Men hel och full människa är endast den kvinna eller den

man, som utbildat och brukar de krafter,

hon eller han som människa besitter utan att könets

säregenhet blifvit försvagad. En sådan »utveckling»

leder slutligen till ofruktbarhet. Det är tragiskt,

när naturen danar afvikelser från det normalt sexuella,

brottsligt när tidsmeningar försvaga sunda instinkter och

inplanta osunda. Det blir icke det mänskligt-naturliga

utan onaturen, som kommer att växa genom den ultrafeminism,

hvilken ser ned på kvinnans normalt sexuella uppgift såsom

endast en låg, djurisk funktion.

Att sunda män afsky denna riktning är

berättigadt. Oberättigadt däremot är att förblanda

en feminismens afart med kvinnorörelsen i dess helhet,

en rörelse, som inom sig sluter mycken allvarlig vilja

att verka för såväl mödrarnas som barnens väl. Som en

uppenbarelse af kvinnligheten i dess fullkomligaste gestalt

betrakta männen däremot alltjämt en kvinna, hvars hela

lifsinnehåll är kulten af hennes egen skönhet, en kult, hvars

följdföreteelse är den estetiska kultur, som danar templet

kring altarbilden. Bakom denna fullkomliga och skenbart

besjälade form finnes emellertid sällan något af det,

mannen hos kvinnan söker: den äkta kvinnlighetens längtan

och makt att genom erotisk och moderlig hängifvenhet

lyckliggöra. Sådana kvinnor låta, likaväl som de af

sina studier, sitt verk upptagna cerebrala kvinnorna, en

äkta kärlek gå sig förbi; männen äro endast offertjänare

vid nämnda kult och öfversteprästen väljes ej på grund

af känslomotiv. Typen lär vara mer vanlig i Amerika än

Europa. Men den fanns här för årtusenden sedan, vid Tiber

som vid Nilen. Att Kleopatra nu talar med feminismens

tungomål om

»personlighetens rätt» - och därmed menar sin rätt att ej ge

tillvaron något annat värde än den hvita påfågelns, den

svarta orkidéens: sällsynthetens - detta gör henne dock

icke till en »produkt af kvinnorörelsen»!

Men så kalla männen dessa kvinnor - sedan de blifvit

bedragna på dem. En psykologi, som i värde liknar

feministens, när hon ordar om mannen »förtryckaren», mannen

»förföraren» utan att märka att jorden är full af stackars,

genom kvinnor förförda eller utpinade, män!

Under sådana ömsesidiga, orättvisa eller rättvisa,

anklagelser - hvarunder geniala män kommit med

generalisationer om »kvinnans» väsen, lika enfaldiga

som dumma kvinnor pläga komma med om »mannens» - hafva

könen under kvinnorörelsens tidsskede nästan lika mycket

aflägsnat sig från som närmat sig hvarandra. Aflägsnandet

har - som jag sökt visa - ägt rum dels på det erotiska

området, dels i och genom arbetskonkurrensen, medan

närmandet - utom under gemensamt studium - ägt rum under

kamratligt förvärfsarbete samt social verksamhet.

Ännu hafva borgerliga kvinnor i Europa så ringa del i

ledningen af produktionen, att man ej kan afgöra huruvida

de ens börjat vakna till insikten, att grundvillkoret för

kvinnorörelsens allsidigt lifsstegrande utgång måste

vara nya samhällsförhållanden. Man kan ännu ej ens veta

något om deras vilja att främja mänskligare arbetsvillkor

och rättvisare vinstfördelning. Under det nu härskande

systemet måste de, liksom männen, anpassa sig eller

ekonomiskt gå under. Sammaledes i ämbetsverk och inom

liknande arbetsområden. Som en del unga män vid

början af sin bana, vilja nog också en del kvinnor minska

missbruk och formalism. Men de stöta på sådana omöjligheter

att de, liksom de unga männen, uppge försöken. Gjorde de

det inte, nödgades de snart uppge platsen, där de vinna

sitt knappa bröd. Det är således hufvudsakligen kvinnornas

arbete inom den sociala hjälpens olika områden, som gifvit

männen tillfälle till en rättvis uppskattning af kvinnans

samhälleliga arbetskraft. Männen ha inom en vidare sfär än

den af dem så ofta förbisedda huslighetens lärt sig skatta

kvinnlig hänförelse och organisationsförmåga, energi och

offervillighet, initiativ och ihärdighet. Otaliga män -

från och med soldaterna, som i Krims sjukhus bokstafligen

kysste Florence Nightingales skugga på sjuksalens golf

- hafva under det sista halfseklet erfarit huru lifvet

för dem blifvit mildare, sedan samhällsmoderligheten där

tillkämpat sig ett visst utrymme. Ju mer kvinnorna förlora

sin nuvarande fruktan att under samarbetet med män visa

sig »kvinnligt» impulsiva, vilda inför orättrådighet och

hårdhet, dess mer skola de betyda under det samarbete, där

de - ännu åtminstone - ha en lyckligare hand, husmoderns

hand! Och eftersom ett enda faktum öfvertygar mer än tusen

ord, så är det fakta från kvinnans sociala verksamhet,

hvilka under de senare åren gjort många män till anhängare

af den kvinnliga rösträtten. De ur den abstrakta rätten

hämtade argumenten - hur själfklara de än äro för hvarje

skattebetalande, laglydig kvinna - ha trädt i bakgrunden

för samhällsgagnets argument. Ej endast kvinnorna själfva,

äfven män visa nu på hvad kvinnor åstadkommit, där de fått

arbeta i

samhällets tjänst; de framhålla, hur många reformer, som

försenas eller förfuskas, emedan kvinnorna sakna omedelbart

inflytande, där medel beviljas och lagar stiftas. Särskildt

betydelsefullt för könens närmande till hvarandra är

ungdomens gemensamma sociala arbete. Nykterhetssaken

eller folkbildningen eller socialismen sammanföra nu

en mängd unga män och kvinnor, hvilka erfara huru det

samhälleliga liksom det enskilda arbetslifvet vinner i

kraft och rikedom, när kvinnor med män deltaga i detsamma.

De män, som frukta det politiska lifvet för kvinnorna,

hafva emellertid rätt. Liksom detta lif hos många män

skadar deras manlighets bästa egenskaper, skall det hos

många kvinnor skada deras kvinnlighets. Hvarken kvinnans

eller mannens själiska egenart eller deras sekundära

fysiska könskaraktärer motstå inflytelserna från deras

enskilda miljö, deras privata arbetsvillkor. Hvarför skulle

de bättre motstå inflytelserna från deras offentliga? När

mannen under det politiska arbetet för staten i hög grad

nödgas försumma grundvalen för staten, hemmet, huru skulle

kvinnan kunna undgå att göra detsamma? Bådas politiska

arbete kan gagna hemmen i allmänhet - men de egna

hemmen bli därunder åtminstone tidvis

lidande. Kvinnan skall - som redan så många män - erfara

att den friska hänförelse, den oförbrukade

optimism, med hvilka hon inträdde i det politiska lifvet,

snart svinna inför massfördomen, partiförtrycket,

fördelsagitationen, kompromisskrafven. Liksom många män

af dessa skäl nu draga sig undan parlamenten, komma många

kvinnor att göra detsamma, när de känna att hvad de med

sin väsensart där förmå är så obetydligt, att det icke

uppväger skadan af att deras väsensart samtidigt fattas i

hemmet. Skall kvinnans valbarhet verkligen gagna samhället,

måste afsägelserätten för familjemödrar varda obetingad

och dessa själfva inse att riksdagsskap är oförenligt

med moderskap, så länge barnen ännu tillhöra hemmet,

liksom att - under samma tidrymd - en familjemoders

valrätt icke bör ha till följd att hon kastar sig in i

valrörelsen. Valsedeln i och för sig skadar lika litet

kvinnohandens finhet som kokreceptet: det är, i båda

fallen, grytorna, som göra händerna grofva.

Emedan, som ofvan är betonadt, kvinnans moderlighet måste

bevaras, ifall hon skall tillföra samhällsorganismen ett

verkligen nytt moment, så måste den alltjämt fortfara

att finnas och verka inom det enskilda lifvet, för

att dessemellan användas inom det offentliga. Den

socialreformatoriska genialitet, kvinnorna komma att

utveckla, kan utfylla mannens endast om denna genialitet är

af nytt slag: om den kommer från tankar, hvilka på lifs-

och samhällsproblemen anlägga nya synpunkter; viljor,

som söka nya vägar, själar, som sträcka sig mot nya

mål. Kvinnorna skulle kunna verka inom kulturförloppet

såsom t. ex. germanernas

inträde verkade i den antika världen, ifall de erhölle

sin fulla medborgarrätt innan de genom maskulinisering

hunnit mista sin intuitiva och instinktiva styrka. Ju förr

kvinnan får sin politiska rösträtt, dess mer kan man i det

hela taget hoppas af densamma. Just den generation, som nu

stridt striderna för rösträtten, är klart medveten om de

reformer, hvilka vänta på kvinnorna för att slutligen bli

lösta. Och denna generation af kvinnor skulle tillföra

det politiska lifvet en ny, frisk strömning. I hvad

fall som helst kan man af kvinnan vänta en annan impuls

till nya, bättre anordningar inom det politiska lifvet

såsom redan inom det sociala. Men hvarje ny generation

parlamentskvinnor, som blir »politiskt uppfostrad»

samman med männen, skall dels - så länge nuvarande

ekonomiska förhållanden bestå - äga allt större ekonomiska

intressen att »parlamentariskt» tillvarataga och äfven

af andra orsaker förete samma parlamentssjukdomar som

nu männen. Lika litet som dåliga män genom rösträtten

mista sina dåliga egenskaper, skola dåliga kvinnor mista

sina. Kvinnans inträde i politiken kan således icke - som

vissa feminister mena - betyda det ädlas seger öfver det

oädla. Men det betyder ett stort tillskott af förut inom

det politiska lifvet obrukade, ädla som oädla krafter,

hvilka, inom den vidare sfär de där erhålla, skola bekämpa

och - skiftesvis - besegra hvarandra. Män och kvinnor

tillsamman skola dock kunna stifta mänskligare lagar än

männen ensamma; kvinnor och barn angående frågor skola

dock af män och kvinnor tillsamman komma att behandlas

med djupare allvar än nu sker; män och kvinnor tillsamman

komma att betrakta samhällslifvet ur flera betydelsefulla

synpunkter än endera könet ensamt; statsförvaltningen

af män och kvinnor tillsamman skall bli omsorgsfullare

än hittills. Hvem kan betvifla detta? Åtminstone ingen,

som följt verkningarna af manligt och kvinnligt samarbete

inom redan påpekade områden. Hvem kan betvifla att, i och

med kvinnans medborgarrätt, hennes sociala ansvarskänsla

skall växa, hennes synpunkter vidgas, och därmed äfven

hennes värde som maka och moder till män? Den forna tidens

kvinna, för hvilken samhället gärna kunde gå sönder,

endast hennes hem och familj stodo sig väl, var endast i

inskränkt mening mannens hjälp. I vissa stora afgörelser

svek hon honom städse, just emedan hon fullkomligt saknade

samhällskänsla.

Själfklart kan den kvinnliga parlamentsledamoten ej

inskränka sina inlägg till de frågor allena, som afse

skyddet för de svagare eller fostrandet af det nya

släktet. Men ju mer hon inom politiken undveke att

upprepa hvad hon gjort inom sport- och studielif -

att eftergöra de manliga misstagen - dess lyckligare

vore det för henne själf och det offentliga lifvet, där

hennes uppgift redan vore stor nog, om hon koncentrerade

sig på att häfda rättvisan mot orättvisan, samkänslan mot

egennyttan. Koncentration är hvad nutidsparlamentarismen ej

gynnar, utan mångfresteri. Glädjande är därför att kvinnan

hittills, där hon som väljare och valbar uppträdt i det

parlamentariska lifvet, just visat tendens till en sådan

koncentration. Hon har verkat för sedlighets-, nykterhets-,

och hälsovårdsfrågor; för skol- och folkbildningsfrågor;

moders- och

barnaskydd; äktenskapslagarnas reformering och mera

sådant. Hvilken tänkande man kan mena att allt detta ej

hör till »kvinnans område?» Eller påstå att dessa och

liknande samhällsintressen blifvit väl tillgodosedda genom

den uteslutande manliga statsstyrelsen?!? Tyvärr skymtar

på vissa sociala områden redan den motsatta faran, ett

uteslutande »kvinnoregemente.»

Inom det offentliga lifvets nuvarande former kommer

utan tvifvel mycken kvinnokraft att spillas. Först

när man på ett högre plan danar ett nytt slags

»stånds»-representation, där på hvarje område yrkesinsikten

blir väl företrädd, kan kvinnornas yppersta yrke - moderns

- där komma till sin fulla rätt.

Det hör till den historiska utvecklingens

nödvändiga förlopp, att äfven kvinnorna måste genomgå

parti-maktpolitikens skede för att samman med mannen nå

socialpolitikens och - slutligen - kulturpolitikens.

Kvinnorna kunna ej vänta tills denna utveckling skett: de

måste göra den samman med mannen. Liksom de bästa manliga

krafterna förr eller senare komma att sättas in på att

omdana de allt ohållbarare parlamentariska tillstånden,

komma de bästa kvinnliga krafterna att verka i samma

riktning. I synnerhet om hos mödrarna viljan tändes att

ej allenast hos sina barn väcka samhällsandan men att åt

dem dana högre samhällstillstånd.

Under de senaste åren har rörelsen för kvinnans rösträtt

ej allenast fyllt världen med rösträttsföreningar, nej,

agitationen har nått

folkförsamlingarna i 18 europeiska stater, de Förenade

Staternas kongress, 24 af Staternas lagstiftande

församlingar, parlamenten i Victoria, i Canada och

Filippinernas lagstiftande församlingar. På Island som

Italien, i Japan som Sydafrika är rörelsen i gång och den,

som menar att den ej kommer att nå sitt mål, är politiskt

blind. Den åter, som med morgonrodnadens färger målar den

kvinnliga rösträttens verkningar, borde minnas diktarordet

att »drömmen har ensam morgonrodnans ljus».

Då antifeministiska män förutsäga att männen mindre skola

älska mödrar, systrar, hustrur, döttrar, när dessa stå

emot dem som politiska motståndare eller medtäflare, bli

de säkert i många fall sannspådda. Politiken har ju redan

skilt fäder från söner, bröder från bröder. Detta bevisar

antingen att de personliga känslorna varit svagare än de

politiska lidelserna eller att dessa senare förstört de

egenskaper, som gjorde personligheten älskvärd. Men äro

männen verkligen i stånd att älska och förbli kvinnorna

äfven såsom politiska personligheter älskvärda, då torde

ej heller männen upphöra att älska dem, äfven om de

rösta på olika riksdagsmannakandidater! Dylika spådomar

ha icke bekräftat sig på andra områden, från hvilka

männen också sökt afskräcka kvinnorna genom liknande

varningar. Ty kvinnan behåller sin makt öfver mannen,

om hon behåller sitt kvinnliga, af ro, harmoni och godhet

danade behag. Icke hvad kvinnan talar om, icke hvad hon

verkar för, bestämmer mannens känslor och uppförande men

huru hon gör det. En kvinna kan tjusa en man genom ett

politiskt tal och jaga

honom på dörren genom sitt bordsprat. En fattig

arbeterska kan ordlöst förmå samme man att erbjuda henne

sin spårvagnsplats, som timmen efter blir grof mot en

anspråksfull och oduglig kvinnlig arbetskamrat. Med ett

ord: hvad en kvinna gör med sina rättigheter och hvad de

göra af henne, detta ensamt bestämmer det mått af vördnad,

tillgifvenhet, kärlek, som hon har att vänta af männen.

Att kvinnorna nu kommit ur sin jämnvikt kan ej nekas. Huru

skulle de kunnat undgå det? Ej allenast ha de under sista

halfseklet samman med männen genomgått naturalism och

nyromantik, nykantianism och bibelkritisk kristendom,

Bismarck och Bebel, Darwin och Spencer, Wagner och

Nietzsche, Ibsen och Tolstoy, Hæckel och v. Hartmann

och ännu mycket, mycket mera! Nej, de hafva själfva med

svindlande fart blifvit kastade ur sin under sekler

innehafda, familjeskyddade samhällsställning. Det

är i närvarande stund själfklart att kvinnornas

andliga rörlighet måste vara större än deras harmoni;

att det oförarbetade kulturstoff de besitta är rikare

än det de hunnit bearbeta; att deras lifserfarenheter

äro betydligare än deras lefnadskonst. Nutidskvinnan

måste tillsvidare te sig mindre enhetlig, mer osäker

än männens kvinnoideal under tidigare tider tedde

sig. Men varaktiga kulturframsteg kunna ej mätas genom

jämförelser med diktens eller lifvets idealgestalter från

äldre skeden. De måste mätas efter genomsnittet under en

viss tid. Och genomsnittskvinnan i vår tid är, i ordets

fulla betydelse, mer lefvande, mer anpassningsduglig,

mer individuellt utvecklad, mer socialt gagnande än för

femtio år sedan. Med

rörelsefriheten har samhällskänslan vuxit; med deltagandet i det

allmänna kulturförloppet har innehållsrikedomen ökats;

själslifvet är mer sammansatt och uttrycksmöjligheterna

för detta nya själslif mångfaldigade.

Men som genomsnittsmannen, under motsvarande tid,

icke genomgått en jämförlig utveckling, känner han

sig främmande, desorienterad och till följd däraf

afvisande mot en rörelse som - medelbart och omedelbart

- ställer stora nya kraf på hans andliga anpassning,

differentiering, utveckling. Männen ha hittills kunnat

tvinga kvinnorna att tåla sina öfvergrepp och de förra

sålunda blifvit beröfvade den uppfostran, hvarigenom

tanken på handlingens följder inträder samtidigt med

tanken på handlingen. Kvinnorörelsen har mellan könen

rest en glasvägg, sådan som fanns i det akvarium, där

man ville lära gäddan att också låta karpen lefva: hvar

gång gäddan rusade på karpen, stötte nosen mot väggen

tills hämningsmotivet slutligen blifvit så starkt, att

glasväggen kunde borttagas och båda fridsamt röra sig

bredvid hvarandra.

VII.

Kvinnorörelsens inverkan på äktenskapet.

Vissa feminister se orsaken till det faktum att

kvinnorörelsen i fråga om familjerättens ombildning nått

så ringa resultat, däri, att männen, som en gång danat

rätten till sin fördel, alltjämt af egoism uppehålla

orätten. Dessa feminister glömma att familjen är den

sociala lifsform, inom hvilken traditionen har den

starkaste makten. Den talar här med blodets röst; den

verkar här i och genom våra djupaste instinkter, våra

starkaste lifsbehof, våra innerligaste känslor, sådana

alla dessa blifvit under de mångtusenåriga inflytanden,

som utöfvats i och genom familjen. För att på detta område

uppnå, ej pappersreformer men nydaningar med lifskraft

- d. v. s. lagar och seder, som hafva sin rot i nya

själstillstånd inom folket i dess helhet - behöfvas mer

än att männen ge kvinnorna del i lagstiftningen! Otaliga

enskilda människoöden måste genomlefvas, i nya former

upprepas och slutligen ingå i allmänna medvetandet, innan

en sådan själisk jordmån hunnit bildas. Mannen blef och

förblef familjens öfverhufvud, emedan alla erfarenheter

och alla sociala faktorer en gång gjodre denna anordning

till den för fär, mor och barn

mest lifsstegrande. Kvinnan kommer att, i sed som lag,

kunna förverkliga sina nya idéer om kärlekslifvet, om

modersrätten, i den mån, hon ej endast i tal och skrift men

i lefvande lifvet kan visa, att dessa idéer i lifsstegrande

verkan öfverträffa de nu rådande.

Inom de germanska folken har emellertid redan familjelifvet

under senaste halfseklet genomgått väsentliga omdaningar,

medan den romanska världen alltjämt företer drag, som

under i8oo-talets första hälft voro vanliga äfven inom den

germanska. T. ex. äktenskapens ordnande genom föräldrarna;

skilsmässan ansedd som synd eller skam; samhörigheten

mellan släktens samtliga medlemmar - i nöd som lust -

orubblig. Sönernas till madonnadyrkan gränsande känsla

för modern, liksom fädernas passion för sina småbarn,

torde däremot städse ha varit mer framträdande hos romaner

än germaner.

Hos de senare är det först och främst individualismens

genombrott som på lagarnas, än mer på sedernas, allra

mest på tänkesättens och känslornas område ändrat den

enskildes ställning inom familjen. Medan denna ännu för

femtio år sedan var en fast sluten enhet, där kvinnorna

hade ringa betydelse, häfdar nu hustru som man, mor som

fär, dotter som son sin personlighet ej endast inom men

mot familjen. Hustrurna ha oftast hämtat argumenten för

sin själfhäfdelse från

norörelsen. Visserligen lyckades mången gift kvinna under

seklernas lopp att inom sitt äktenskap finna uttryck för

sina betydande allmänmänskliga eller kvinnliga egenskaper

och sålunda äfven att förädla sitt äktenskap. Men den

målmedvetna sträfvan att höja hustruns ställning började

först genom krafvet: att ingen kvinna på grund af sitt

kön skulle kunna nekas någon mänsklig rätt vare sig inom

eller utom äktenskapet.

Individualismen har redan gjort den personliga kärleken i

stället för familjeintresset afgörande vid äktenskapets

ingående; i sin personlighets som i sitt arbetes namn

fordrar hustrun med allt större rätt full myndighet och

laglig likställighet med mannen inom äktenskapet. Mot

individualismen häfdar nu evolutionismen vissa

inskränkningar i den personligt-erotiska friheten till

äktenskap, men tillika - och då riktad mot den kristliga

sexualetiken - vissa friheter till förmån för släktets

högre utveckling. Här inverkar den nya lifsåskådning,

genom hvilken jordelifvets alla växt- och lyckomöjligheter

fått ett nytt värde.

Den högsta ståndpunkten inom det nutida könslifvet

betecknas af den erotiska idealism,, som - från och med

La Nouvelle Heloise - genom diktare och drömmare

oaflåtligt blifvit stegrad, medan världsberömda kärlekspar

visat möjligheten af denna underbara kärlek. Till dessa

tidsandans finaste inflytanden på äktenskapets omdaning,

kommo de medelbara verkningarna från kvinnorörelsen. Tack

vare dennas - omedvetna som medvetna - verkan »tidsandan»,

tillerkänner nu mången genomsnittsman sin hustru den makt

och myndighet

inom familjen, som lagen nekar henne. Ja, mången

genomsnittsmänniska inom båda könen kräfver nu af sitt

äktenskap värden, dem deras likar för femtio år sedan

ej ens drömde om. Lägger man till dessa inverkningar de

genomgripande, som genom samtidens nationalekonomiska

förhållanden utöfvas på familjelifvet, då har man funnit

några af de trådar, hvilka bilda inslaget i den oförändrade

ränningen, ett inslag, som gör nutidens äktenskap till

en brokig och orolig väfnad, hvars mönster visa urgamla

orientaliska motiv bredvid sådana i nyaste »Jugendstil».

Här är af mesta vikt att påpeka den zig-zag-linje, som

betecknar kvinnornas ömsevisa repulsion och attraktion

till äktenskapet under kvinnorörelsens inverkan.

Först kom den lilla »mankvinne»-skaran med sitt äktenskaps-

och manhat. Så kom den stora arbetshären, som för kvinnans

människorättigheter förbisåg att inom dessa äfven måste

finnas rum för den att såsom könsvarelse få fylla sin

uppgift och ej endast rum för den att genom arbete bli

»oberoende af äktenskapet». Så kom reaktionen mot denna

ensidighet. Under detta skede betraktades kvinnans natur

som en »tom kapsel», hvilken af mannen får sitt innehåll;

ett »ropande blod», som i barnet har sitt svar; någon

annan »kvinnofråga» fanns icke än den, om möjligheten att

nå sin tillfredsställelse som könsvarelse. Den ena kvinnan

ville finna denna i kärlek utan äktenskap; den andra i

kärlek utan barn; den tredje genom barn utan äktenskap;

den fjärde genom barn utan kärlek: »ett arbete och ett

barn» blef lösen. Den femte ville mannen endast för barnets

skull, den sjätte

barnet endast för mannens och den sjunde ville båda endast

för sin egen!

Att det erotiska samlifvet kan äga ett andligt lifsvärde

för tvänne, hvarandra utfyllande och utvecklande

människosjälar, detta kallades »Ibsenianism». Och efter

de ideala kraf, Ibsen påtvungit tidsmedvetandet, funno

mångfaldiga män -och ej få kvinnor - en hvila efter

sin andliga försträckning däri, att de af hvarandra

intet annat fordrade än »sinnenas sunda lycka». Kvinnans

»personlighet», »likställighet» och »människovärde» voro

gamla leksaker, som kastades i skräpvrån.

Just nu pågår reaktionen mot denna reaktion. Nu

betonas - som senare skall visas - lika ensidigt

kvinnans »allmänmänsklighet» på instinktlifvets,

hennes »samhälleliga arbetsplikt» på hemlifvets, hennes

»personlighet» på familjens bekostnad.

Under alla dessa zig-zag-rörelser sökte djupare tänkande

kvinnor framhålla den sanningen: att hvarken kvinnans

allmänmänskliga eller hennes könsliga varelse får

öfverutvecklas på den andras bekostnad; att fullmänsklighet

hos intetdera könet kan vinnas därigenom att själslifvet

uppsuger könslifvet, eller könslifvet nedtrycker

själslifvet. Fullmänsklighet kan endast betyda, att båda

momenten funnit sin utlösning och sin fulla harmoni i

ett tredje, högre tillstånd. Den stora kärleken danar i

och med vissa undantagsnaturer redan detta tillstånd. Men

det, som ännu endast undantagsnaturer inom vår tid uppnå,

kan genom kultur småningom uppnås af flertalet.

Den stora kärleken vill trohet. Ofta hyser endast ena -

vanligen då kvinnan - den stora

känslan. Och då blir äfven den innerligaste hängifvenhet

å hennes sida ej nog att bevara lifstidsgemenskapen. Att

- som fordom skedde - dock bevara formen omkring den

inre tomheten, strider mot nutidskvinnans erotiska

samvete. Detta är den djupaste orsaken, hvarför

nutidskvinnan - men äfven den utvecklade nutidsmannen

- allt mer tvekar att ingå äktenskap. Båda veta, att

lidelsen, som drar två väsen samman, ej är liktydig

med sympatien, som sammansmälter dem, en sympati, som

uppstår genom själarnes innersta öfverensstämmelse men

som ej får vara så fullständig, att intet finnes kvar

af det oförutsedda och hemlighetsfulla, som är ett så

väsentligt moment i kärleken. »Hvad bevisar mig», frågar

sig nutidskvinnan, »att en erotisk sympati är djupgående,

äkta, naturbestämd, ödesafgörande?» Och hon frågar med

fullt skäl. Äfven om tvänne älskande ålade sig de svåraste

prof - t. ex. det att, sedan de veta att de med alla sinnen

lyckliggöra hvarandra, i hvar sin vrå af rummet, fastbundna

i hvar sin stol och med förbundna ögon, tillbringa tre

timmar dagligen under tre månader - så skulle detta eldprof

visserligen förekomma en del sympatitomma äktenskap. Men

det skulle ingen säkerhet ge att de, som efter dessa

kondenserade själsutbyten ingingos, hölle ut! Ty själar,

som under ett skede äro outtömliga för hvarandra, kunna

omvandlas ända till leda mot hvarandra. Nutidens unga

kvinna är djupt medveten om, hvilket, för hvarje nytt par

nytt, problem äktenskapet är. Hon vet huru omöjligt det

är att förutse, hvilka inre svårigheter man möter, liksom

huruvida den goda viljan till anpassning skall lyckas

öfvervinna dem. Hon vet, att äfven om lagen gjorde

henne fullt likställig med mannen -- ja, äfven om hon

själf gör sig till detta genom att endast ingå ett

»samvetsäktenskap» -- så kvarstå dock alla de innerligaste,

de djupaste problemen. Det är vissheten om allt detta,

som i vår tid kommer somliga kvinnor att endast bli

älskarinnor åt män, hvilka heller intet äktenskap önska,

blott lyckliga stunder. Ännu många flera kvinnor stryka

de erotiska lyckomöjligheterna ur sin lifsplan, emedan de

ej erfarit eller ej kunnat förverkliga den ideala kärlek,

de drömt sig.Denna idealism har naturligtvis

äfven sin del i att t. ex. 2/3 af de kvinnor, som

genomgått colleges i Amerika, icke gifta sig och i

klubblif finna sin ersättning för hemlifvet. Men här

torde dock ofta andra motiv spela in, från och med

viljan att helt ägna sig åt en för mänskligheten

gagnande lifsgärning och till själstorr ungmöegoism,

med dess olust för bördor och bundenhet. En skarpsinnig

iakttagerska, som nyligen tillbragt ett halfår i

Nordamerika, bekräftade hvad redan många män konstaterat:

att de studerande liksom de yrkesarbetande unga

amerikanskorna med verklig lidelse ägna sig åt vården

af sin skönhet, åt sin toalett, sin flirt. Allt detta hör

för dem till de »sköna konsterna» och äro såsom sådana

själfändamål -- medan den europeiska kvinnan ännu i regeln

utöfvar dem i syfte att locka männen till äktenskap. Medan

i Europa studiet eller arbetet ofta i yttre mening gör

den europeiska kvinnan mindre kvinnlig -- ehuru hennes själ

alltjämt bevarar sin fulla kraft att älska -- så är det i

Amerika motsatt: kvinnans yttre företeelse är förtrollande

kvinnlig men själen vibrerar ej längre för kärleken. Den

sexuella sterilitet, som Maudsley för en fyrtio år sedan

förutsade, då han talade om de »könlösa myrorna», denna är

dels blifven verklighet, dels frivilligt vald. I Europa

förekommer det ännu att en ung kvinna, som på grund af

studier eller arbete, vikit undan för kärleken, plötsligt

gripes af en oemotståndlig lidelse; i Amerika hör dettatill de stora sällsyntheterna. De studerande kvinnorna se

ned på de mindre bildade männen, hvilka tidigare sluta

studierna och inträda i yrkena. Den sympati, kvinnorna

söka, finna de lättare hos sitt eget kön. De ogifta hafva

socialt som sällskapligt samma ställning som de gifta

och barn önska de sig icke. Om de dock slutligen gifta

sig, så är det i regeln därför att mannen kan bjuda dem

en mer lysande ställning än de själfva kunnat skaffa

sig och mannen blir då betraktad och behandlad såsom

penningautomat.

Min sageskvinna betonade äfven att de yngre, studerande

eller arbetande kvinnorna i regeln verkade mer likformade,

mindre originella, mindre betydande än de äldre kvinnorna,

-- särskildt kvinnosakskvinnorna -- som ofta ej studerat

men själfbildat sig och grånat inom äktenskapets och

moderskapets uppgifter samt i socialt arbete. Den

generation åter, som nu njuter frukten af den äldre

generationens arbete, visar sig, trots utmärkta examina

och framstående duglighet, såsom mindre kvinnlig, mindre

mänsklig, mindre personlig.

Men äfven i Frankrike och annorstädes tala redan mödrar

om huru klara, intelligenta, allmänt intresserade

deras döttrar äro men tillika huru kritiska, huru fria

från svärmeri och entusiasm. Det är ej det förhastade

kärleksäktenskapet, många nu medelålders mödrar för sina

döttrar befara, utan ett världsklokt giftermål utan kärlek.

Stundom är en personlig lifsgärning orsaken till nämnda

beslut, en lifsgärning, för hvilken dessa kvinnor då

lidit, försakat, stridt så mycket, att den blifvit dem

lidelsefullt kär. Och de inse, att en hel försakelse af

erotiken är lättare än en långpinande »kvartering», som ett

medeltida dödsstraff kallades: fyrdelningen mellan kallet,

mannen, hemmet, barnen. Resultaten visa ofta att celibatet

verkligen är klokare än kompromissen. Det vanligaste,

i Europa åtminstone, är ju att -- då den ogiftas arbete

icke haft någon personlig karaktär och då hemmet icke

behöfver hustruns arbetsförtjänst - den gifta kvinnan

lämnar utomhusarbetet.

Häremot har emellertid nyssnämnda erotiska idealism börjat

uppresa sig och sålunda har den kommit i konflikt med

den konservativa riktningen inom feminismen, som vill

likaställa hustrun med mannen, men i öfrigt strängt

håller på det nuvarande äktenskapet såsom hustruns och

barnens skydd.

Just denna skyddssynpunkt förkastas af den nya

idealismen. För denna innebär »skyddet» innerst:

att mannen köper kärlek och att kvinnan säljer den,

hvilket tillsvidare anses »sedligt», medan det

anses osedligt att mannen säljer och kvinnan köper

kärlek. »Skydds»-förhållandet har medfört, att jungfruns

»dygd» blir synonym med könslig oberördhet och hustruns med

kroppslig trohet, medan på ynglingens och mannens »dygd»

helt andra synpunkter anläggas.

Skyddsförhållandet har äfven medfört, att kvinnan icke

öppet som mannen kunnat visa sin kärlek - utom när han

varit den stolte, fattige, och hon den rika. Först när

mannens underhållsplikt upphör, kommer kvinnan att fordra

samma kyskhet och trohet af mannen som han af henne; hon

kommer att, lika stolt och naturligt som han, visa sitt

väsens blomning i stället för att som nu genom förställning

stegra sin »begärlighet» inom »äktenskapshandeln». Så

länge underhållet inom eller utom äktenskapet är priset för

kvinnans »besittning», komma männen att anse kvinnan som

»sin» och ju fogligare hon är, dess mer tillfredsställer

hon hans äganderättsanspråk. Men först då, menar den nya

kvinnan, skall mannen erfara hvad fullkomlig kvinnlig

hängifvenhet är, när kvinnan

genom sitt arbete kan föra en människovärdig tillvaro;

när ingen kvinna behofver sälja men hvarje kvinna fritt

kan skänka sin kärlek. Och, å andra sidan, när ingen man

kan »besitta» kärlek utan mannen måste förbli älskvärd

för att vara älskad, då skola kvinnorna erfara huru den

manliga hängifvenheten kan stegras i fråga om innerlighet

och finkänslighet. Denna, nutidens renaste och varmaste

erotiska idealism, är framtidens sedlighet. Men vägen till

dess förverkligande är icke - som nu många kvinnor tro -

att äfven mödrarna behålla sitt förvärfsarbete utan det

är den väg, hvars riktning jag annorstädes angifvit. *

* Särskildt i de endast på tyska utgifna broschyrerna

Ethik und Liebe samt Mutter und Kind. Mitt förslag är

en faderskapsskatt till samhället som bidrag till barnens

underhåll och en moderslön af samhället.

Detta har redan genom en serie anordningar -

moderskapsförsäkran, mjölkdroppar, barnbespisning och

-beklädnad m. m. - visat sin insikt att fadersunderhållet

ej nog tillgodoser det nya släktet, liksom samhället med

sina skyddsanordningar börjat ersätta modersvården. Men när

barnet slutligen blir familjens omedvetna »öfverhufvud»,

måste modersyrket bli samfundets sak att löna. Äktenskapet

kommer då att betyda tvänne fria och likaställda människors

samlif på grund af kärlek och önskan till gemensamma

barn. I lagen skall då modersrätt träda i stället för

fadersrätt, men i lifvet kommer fadern alltjämt att äga

allt det inflytande han, på grund af personliga egenskaper,

kan uppnå och bevara, just så som hittills varit fallet

med modern.

I och med en sådan anordning finnas inga »oäkta» barn mera;

inga från sina späda barn ut till förvärfsarbetet hetsade

mödrar; inga fäder, som med laglig hjälp kunna undandraga

sig sin del af försörjningsplikten gent emot barnen -

den plikt, som nu djuren bättre fylla än människan; inga

mödrar, som för sitt

Här ha vi emellertid endast att göra med de nya

själstillstånd, som uppstått inom nutidens äktenskap,

vare sig hustrun behållit eller uppgifvit sitt arbete.

Äfven den högt stående nutidsmannen, som med beundran och

sympati omfattar hustruns mänskliga personlighet, söker

dock alltjämt hos henne den »kvinnlighet», åt hvilken

Goethe gifvit de klassiska uttrycken: det stilla och

starka, fast sammanslutna, i sin egen fullhet harmoniskt

hvilande, moderligt hulda kvinnoväsen, som är helt en

natur, en »skön själ», med skådandets och skapandets

gåfvor, men brukande dessa endast såsom hemdanerska. Det är

denna skapande uppgift, den älskande nutidsmannen önskar

trygga, när han alltjämt vill underhålla hustrun och ber

henne lämna det yttre »arbete, i hvilket han anar en fara

för det innerliga vsamlif, båda drömma om. Den kvinna,

som bredvid sin nya, själfmedvetna individualitet och sin

djupgående kultur behållit den »gammaldags» hängifvenheten,

förstår vanligen denna

eget och sina barns underhåll nödgas stanna hos en brutal

man; inga mödrar, som vid en skilsmässa kunna beröfvas sina

barn, annat än på grund af egen ovärdighet. Med ett ord:

samhället måste - på ett nytt och högre plan - återställa

den ordning, som redan funnits på lägre kulturstadier,

den ordning, som naturen själf danat: att moder och barn

äro de innerligast förbundna, att de tillsammans bilda

familjen, i hvilken fadern inträder genom moderns och sin

egen fria vilja.

mannens vilja. Hon väljer - trots nämnda idealism -

såsom han önskar i de fall, då hennes arbete icke varit

mycket personligt. Men ju mer detta varit fallet,

dess svårare är valet. I de fall, då skapandet har

genialitetens styrka, torde nutidsmannen knappast ens

uttala och - i hvad fall som helst - nutidskvinnan icke

bevilja ofvannämnda önskan. Och emedan den geniala kvinnan

vanligen är en fullmänniska, med starka erotiska lika väl

som allmänmänskliga kraf, väljer hon ofta medelvägen. Hon

söker i kärleken, i moderskapet nya uppenbarelser och inom

hennes naturs hemlighetsfulla djup verkar det produktiva

i den moderliga funktionen stegrande på den geniala

skaparkraften. Sålunda ersattes hennes, genom moderskapet

tidvis minskade, spännkraft liksom ock hennes samvetsoro

stillas, då hon till andra nödgas anförtro mycket af

barnens vård och fostran. Ty hon har ofta det medvetandet,

att hon gifvit släktet rikare naturer än de flesta

offervilligare mödrar gifva, och att hennes egen natur

genom den dubbla skaparverksamheten nått den mognad och

fullhet, som gör hennes personlighet betydelsefullare för

man och barn än om hon för dem uppgifvit sitt kall. Dessa

tankar kunna dock ej hindra de dagliga konflikterna mellan

hennes kärlekskänslor och omöjligheten att, under tider

af stark andlig alstring, ge uttryck åt desamma. Redan

barnens närhet tar under sådana tider allt för stora summor

af nervkraft. Och som allt skapande kräfver själfviskhet -

i mening af koncentration på de egna behofven i och för

skapargärningen och försjunkande i denna, medan

däremot alla kärleksomsorger kräfva vakenhet för de älskades

behof - blir konflikten oafbruten och olösbar.

I öfvertygelsen om detta söka en del geniala kvinnor

minska konflikten genom ett äktenskap utan barn. Sådana

förhållanden uppstå ej sällan i vår tid sålunda, att en

själfull man först i och genom en kvinnas verk gripits af

hennes väsen. Mannen är då ofta den yngre eller den mindre

utvecklade. Äktenskapet ger till en början båda en rik

lycka. Men senare kommer en tid då makten i den geniala

kvinnans personlighet blir mannen för stark; då han känner

sig utsliten af alla de ömtåligheter och otåligheter, som

göra luften omkring en skapande personlighet elektriskt

sprakande. Han har fått nog af de idérika själsutbytena och

trånar efter ett kvinnoväsen, som endast är frisk fullhet,

solig ro, mjuk bildbarhet: ja, den nu försvunna »ingenuen»

vore den kvinnliga typ, som allra mest skulle hänrycka

honom. En annan gång är det hustrun, som tröttnar, när

mannen ej längre följer med hennes utveckling eller tillför

henne ingifvelser. Den geniala kvinnans som den geniala

mannens erotiska lif företer oftast tvänne faser: under

den ena ha de tilldragits af en sin motsats; under den

andra af en sin själsfrände; under den ena hafva de sökt

gemyt, innerlighet, natur; under den andra själ, lidelse,

kultur. Ordningsföljden växlar med de olika fallen men

fenomenet upprepar sig. Hvad båda omedvetet eller medvetet

önska i och genom kärleken, är ej en annan individualitet

att älska utan endast medel för sin egen inspiration. I

samband härmed må i förbigående betonas, att många

af nutidens finast begåfvade och högst utvecklade kvinnliga

personligheter intet producerat men blifvit hvad en

fransman kallat »les grandes inspiratrices». Dessa ha

icke, som medeltidsriddarens och diktarens »hjärtas dam»

varit på afstånd dyrkade. Men de ha verkat på liknande

sätt genom makten i sin rika personlighetsmeddelelse

under förhållanden, som än haft karaktären af en amitié

amoureuse, än af sympatifylld kärlek, hvilken ibland fört

till äktenskap, oftare icke. Man behöfver endast nämna

Richard Wagner för att genast se gestalterna af tvänne

sådana kvinnor, af hvilka den ena, hon som blef hans

andra hustru, i personlig storhet och verkan öfverträffat

alla själfständigt skapande kvinnor inom sin samtid. Men

det har städse funnits mindre ovanliga väninnor eller

hustrur, hvilka ägt betydelse såsom propagandister för

en stor man och de ha fått denna betydelse genom sin

specifikt kvinnliga gåfva att öfvertyga, att utbreda

idéer, att modifiera åsikter o. s. v. Om framtiden - genom

hustrurnas produktionsifver för egen del - förlorar detta

kulturelement, vore det till stor skada.

Ett af kvinnorörelsens käraste argument har varit det

att tvänne, inom samma yrke arbetande, makar äga de bästa

förutsättningar att förstå hvarandra och således äfven att

bli lyckliga. Och nog kunna dessa bäst föra yrkessamtal med

hvarandra. Men detta är hvad en arbetande människa i hemmet

minst behöfver; där söker hon hellre hvila från yrket

eller åtminstone en alldeles omedelbar sympati med dess

vedervärdigheter och fröjder. När nu den ena af de gifta

yrkeskamraterna just behöfver denna sympati, är kanske

den andra upptagen eller allt för trött att orka med den

lifliga medkänsla, som maken eller makan väntat. Eller

den ena har haft besvikenheten, där den andra haft

glädjen och då är en äkta sympati än svårare. Till dessa

stämningskorsningar kommer den ofrivilliga täflan, som

yrkeslikheten medför. Hustrun t. ex. erhåller patienter,

mannen icke; han får loford för sin tafla, hennes blir

nedgjord; hon kommer hem från teatern som segrande, han

efter ett nederlag. Under arbetet stör ofta den enes

kritik den andra; efter arbetet stör pressens kritik

bådas harmoni. Kärleken vill sammansmälta dem till ett

väsen, yttervärlden tvingar dem ständigt att känna sig

såsom två, I början mena de att »intet kan komma mellan

oss». Men ifall ej båda äga en lika sällsynt ömhet som

sällsynt själsfinhet, flyger snart den ena isnålen efter

den andra i luften mellan dem. Endast när hustrun, som så

ofta i Frankrike, sätter in sin duglighet i mannens affär,

hindrar det gemensamma intresset rivaliteten.

Vare sig att mannens och hustruns arbetsfält är detsamma

eller icke, följer med hustruns yttre arbete städse den

svårigheten, att hon sällan får goda ersätterskor för de

husliga och moderliga uppgifterna. Och när mannen finner

hemmet illa skött och barnen bråkiga, måste han själf

tafatt råda bot eller söka sin trefnad utomhus. Men äfven

då dessa stötestenar af andra kvinnliga händer undanröjas,

återstå alltid de, att hustrun för sitt arbete af mannen

måste kräfva liknande offer, som hans arbete i alla tider

kraft af hustrun. Hon har ofta nödgats umbära alltför

mycket af mannens

sällskap, af hans omsorger och ömhetsbevis, emedan han ej

haft tid. Hvardera har nu försyn för den andras arbetsro

och hänsyn till öfriga af arbetets stränga villkor. Men

med detta goda följer att hvardera också återhåller sina

kraf på sympati - liksom sin lust att ge den - när detta

mottagande och gifvande skulle störa arbetet. Är detta

för endera eller båda en verklig lidelse, då medför det

äfven lidelsens blindhet för sådant,, som ej rör arbetet,

hvilket växelvis framkallar jubel eller kval. Hvardera

maken oroar då den andra med sina lynnesskiftningar när

hvardera behöfde omhuldas af den andre. Den ro och ömhet,

ingendera hinner eller orkar skänka den andra, finner

endera kanske - hos en tredje.

I de fall däremot, då ingenderas arbete är lidelsefullt

absorberande eller då båda makarna äro mera förstånds-

än känslomänniskor, kunna kamratäktenskapen slå väl

ut. Hvardera har i den andra en förstående vän; samarbetet

blir rikt och ingendera ger eller fordrar mer än den andra

förmår motsvara. Hustruns bildning gör henne till en god

organisatör inom hemmet, som blir trefligt utan att arbetet

lider. Då detta å ingendera sidan är öfveransträngande

utan båda andligt fria kunna mötas i heimmet efter den

måttliga arbetstidens slut - där båda ofta t. o. m. dela

hemsysslorna - då blir hemlifvet gladt och arbetet där går

lätt. Komma barn, då börjar äfven i dessa slags äktenskap

hustruns lif over Ævne.

Men som naturen - i släktets intresse - ofta gör motsatser

tilldragande för hvarandra, finner man

t. ex. en känslig och barnkär man förenad med en kvinna,

för hvilken vetenskapen är lifvets stora varde, medan

hon anser känslorna tillhöra ett lägre plan. Hon afvisar

moderskapet som en djurisk funktion. I stället för den

ömhet och de barn,, mannen längtat efter, måste han

nöja sig med att dela vetenskapskvinnans segrar och

nederlag. Eller man ser en hustru, som drömt om ett

innerligt samlif och som för detta offrat sitt arbete,

men samlifvet strandar på mannens konstnärskoncentration

och hustrun har en dubbel tomhet att bära: den efter

arbetet och den efter lyckan. Så finner man fall, då

hustrun behållit arbetet, emedan detta var ekonomiskt

nödvändigt och hon ur sin unga krafts rikedom hoppats

kunna lösa alla uppgifter. Hon har också kunnat det utom

den ena: att under de oerhörda mödorna bevara sin skönhet,

sin tjusningsmakt, sitt lynnes spänstighet. Kanske hör hon

äfven till de allra högst stående bland de nya kvinnorna,

de som äro så hela, så stolta, så stort tänkande om sig

själfva, om mannen, om kärleken, att de äro ur stånd ens

till en fullt berättigad behaglust; att de blindt lita

på själsfrändskapens sammanhållande makt. Men så kommer

kanske den dag, då dessa starka och, i allt annat, visa

kvinnor icke hafva något annat att ge mannen än - friheten,

mannen, hvars sinnen, hvars fantasi behÖfver den tjusning,

hustrun ej längre äger. I de fall däremot när mannens natur

ej är af dem, för hvilka de dagliga hembehaglighetens

silkestrådar dana det starka bandet utan tvärtom af den

art, som behöfver förnyelser, då kan just hustruns tidvisa

bortovaro för sitt arbetes skull länge bevara

förhållandet friskt. D. v. s. under den förutsättningen

att hon förstår hvad of vannämnda kvinnor ej förstå:

att gifva mycket men så att mannen städse längtar efter

mera; att förbli väninna, ej endast vän; att kunna

leka, ej endast tala allvar. Nutidens i så många ämnen

examinerade hustru misstager sig ofta djupt i fråga om

den art »själavård», mannen behöfver. Deras mormödrars

enkla vishet var : att gifva mycket och fordra intet; att

med mildhet och ödmjukhet städse underordna sig mannen,

att aldrig häfda sig såsom en fri och själfbestämmande

personlighet bredvid honom. Nutidens, om kvinnorätt-

och frihet heligt öfvertygade, hustrur lyckas bättre i

att häfda sin personlighet än i att behaga mannen, och

kvantiteten i deras kraf är ofta mer anmärkningsvärd än

kvaliteten i deras gåfvor. Att många äktenskap dock gå väl

visar att nutidsmannens anpassningsförmåga börjar bli lika

stor som - forntidshustruns!

Fullkomligt misslyckas däremot äktenskapet, när hustrun

till detta medför alla den nya kvinnans kraf men mannen

alla sitt köns urgamla instinkter. Det som inom hvarje

könsförhållande innerligast enar eller djupast söndrar,

är och förblir hvarderas erotiska naturgrund. Olikheten

i detta afseende mellan nutidens män och kvinnor skiljer

dem allt djupare, och skilsmässan blir allt mer ödesdiger

för såväl otaliga individuella kärlekspar i vår tid som

för könens ställning till äktenskapet i det hela. "Den

erotiskt enhetliga kvinnan ser fientligt på dualismen i

nutidsmannens erotiska naturgrund. Denna dualism visar sig

- trots otaliga nyanser - på tre typiska sätt: det att i

oändlighet diskutera erotiken men hvarken med själ

eller sinnen helt gripas af den; det att endast kunna

älska med sinnena ej med själen och slutligen det att

se ned på sinnena och vilja »den andliga kärleken». För

nutidens fullmänskliga kvinnoväsen är såväl den talande

tomheten, den djuriska driften och den asketiska

andligheten frånstötande. Och dock kan det hända att

förälskelsens röda dimma kommer ett sådant kvinnoväsen

att dana sig en illusion af någon bland de ofvannämnda

typerna. Oftast sker detta med den kraftige mannen, som

intet anar af det andliga innehållet i det kvinnoväsen,

hvars yttre uppenbarelse tjusat honom. Nutidskvinnans

tragik liknar då den, Hebbel genom Judith uppenbarat:

att könsvarelsen inom henne fängslades af den råa man,

hvilken hennes mänskliga personlighet hatade som sin

dödsfiende. Mannen å sin sida förbannar sitt misstag att

ej ha valt en »gammaldags», vacker och vänlig kvinna,

som punktligt dukat hans bord och villigt delat hans bädd;

en kvinna, som ej »genom Ibsen fått griller i hufvudet»,

ej »genom feminismen blifvit ipratad några galenskaper».

Till sådana galenskaper räkna dylika män - och många andra

dessutom - det af kvinnorörelsen framförda krafvet på den

gifta kvinnans äganderätt liksom på en, åt den i hemmet

arbetande hustrun tillerkänd, bestämd inkomst, medan hon

af sin egendom eller »lön» bidrar till det gemensamma

hushållet: ett

tilllägg, som städse glömmes af de antifeministiska författare,

som ropa att »mannen blir slaf» när han »skall arbeta för

det hela men hustrun behålla allt sitt»!

Nutidskvinnan, som före äktenskapet genom sitt arbete

varit oberoende, afskyr ofta i den grad tanken på

penningbegärandet - detta äfven i de lyckligaste äktenskap

pinsamma moment - att denna afsky i somliga fall bestämt

hustrun att behålla sitt eget arbete. Har hon däremot

uppgifvit det, då gör henne medvetandet om sitt tidigare

oberoende ofta så ömtålig, att hon såras af en än så hofsam

protest i fråga om penningåtgången. Mer än en man har genom

hustruns orimliga fordringar fått ångra att han bedt henne

uppge sitt eget arbete. Å andra sidan finnes kvinnor,

som fortsatt det egna arbetet och därigenom endast ökat

odugligheten hos en odåga till man. I sådana fall hjälper

det föga att lagen i flera land nu låter hustrun disponera

sin arbetsinkomst. Löjligt är det oaktadt påståendet att

»när mannen super upp hustruns pengar sker det med hennes

vilja(!)» och »därför tjänar det till intet att ändra

lagen!» Ty det gör en betydlig skillnad i mannens och

hustruns inbördes ställning, om lagen ger honom rätten

till detta eller om han med lock eller pock tar den. Men

i detta som andra fall kan kvinnorörelsen själfklart ej

frigöra kvinnorna, så länge dessa af undermedvetna makter

inom sig själfva drifvas till handlingar och offer, som

stå i strid med deras medvetna personlighet. Det enda,

kvinnorörelsen redan verkat och allt mer kan verka, är

att mannens öfvergrepp upphöra att åtnjuta lagskydd.

Att - å andra sidan - den ogifta kvinnans personliga och

ekonomiska själfständighet danar hustrur, som i äktenskapet

visa sig i hög grad egoistiska men som dock oaflåtligt

gräla på mannens egoism, hustrur, som själfva visa mycket

ringa offerlust och finkänslighet men ställa mycket stora

kraf på hänsyn, detta är obestridligt. Dessa hustrur

skulle nog också för femtio år sedan varit hvad man då

kallade »rifjärn». Men den brist på älskvärdhet, som hos

vissa kvinnor städse berott af födsel, har dessutom hos

nutidskvinnan blifvit ohejdad vana under hennes ungmötids

oberoende. Hennes fasta - och berättigade - beslut att

ej vara sin man »underdånig», har haft till följd, först

en väpnad fred, senare ett krig, under hvilket hustrurnas

arbete är en af projektilerna. »Jag har mitt yrke; hvarför

skall jag stanna här för att utnyttjas och utpinas?» frågar

hon sig. Och när sådana frågor börja, plägar svaret sällan

bli mer än ett.

En annan för vår tid typisk grupp bilda de många kvinnor,

som intet val haft ifråga om sitt arbete, emedan detta

varit af den art, att de - t. ex. genom förflyttning till

en annan ort - måst uppge det. Oftare ha de inom hemmet

funnit så tillräckligt med arbete, att all tanke på något

därutöfver förfallit. Ty de, som mena att industrin nu

gjort hustruns arbete i hemmet obehöfligt, känna storstaden

allena, ja, egentligen endast storstadens burgna hem,

där man har råd att köpa allt det, hustruns arbete ännu

kan framställa billigare. Men på landet måste husmodern

inom alla klasser vara arbetsledare och i alla icke rika

landthem - liksom i otaliga halfburgna

eller fattiga stadshem - är husmoderns arbete ännu

ofta oumbärligt. Och dessutom mer ekonomiskt än hennes

utomhusförtjänst kunde vara, isynnerhet som den utvecklade

nutidshustrun ofta är i stånd till en rationellare

hemhushållning än äldre tiders.

Men medan äldre tiders husmoder ej visste af

annat än hemarbete, har nutidens ofta såsom

ogift och själfförsörjande ägt en rörelsefrihet, en

utvecklingsmöjlighet, som hon, när hon som gift öfverhopas

af hemsysslor, ofta bittert saknar. Husmödrarnas arbete

stegras ytterligare genom svårigheten att erhålla

hustjänare - åtminstone dugliga sådana - liksom genom

lyxanspråken. Följden af detta åter blir att gästfriheten

i hemmen minskas, att man tolkar tidens lösen: »hemmets

fönster vidöppna mot världen, frisk luft i hemmen,

intet krypande in i kakelugnsvrån» sålunda, att värme och

intimitet försvinna. Ja, den ansträngda husmodern påyrkar

ofta själf att familjen t. ex. lämnar hemmet för någon

rekreationsort under de årets högtider, som fordom blefvo

barnens gladaste och ljusaste hemminnen!

Till husmödrarnas öfveransträngning bidrar, att de flesta

af nutidens bildade kvinnor ägna sig åt någon form af

socialt arbete, ofta åt flera. Äfven när detta sker af

ren altruism, hindrar motivet ej att altruismen stundom

blir en sjukdom, af hvilken man dör likaväl som af andra

sjukdomar. Denna slags död är lika omoralisk, som andra

sätt att dö på grund af försummad hygien. Ingen har rätt

att gå under af altruism, annat än då undergången är

villkoret för att fylla uppgiften. Och i många fall

är hustruns

mångsysslande sociala verksamhet, för hvilken hemmet nu ofta kommer

till korta, icke en följd af altruism utan en yttring af

den maktlust, som fordom utlöstes inom familjen. Eller

också är den ett utslag af den hysteri, som kännetecknar

nutiden. Under 1600-talet brändes hysteriska kvinnor

som häxor; nu försvinna de i en verksamhet, som de kalla

offervillig men som i själfva verket ger dem den omväxling,

det offentlighetens rus, den lifseggelse, de behöfva!

Men äfven de sunda, allvarliga och samvetsgranna hustrurna

drifvas af kvinnorörelsen och den sociala verksamheten

att på sig hopa skenplikter, för hvilka de verkliga

bli åsidosatta. Om man i stället för att hos hustrur

och mödrar göra enquêter öfver allt hvad de hinna med,

riktade frågorna till deras män och barn, skulle dessa -

om de tordes vara ärliga - svara, att de betala priset

för den altruistiska verksamheten!

Sedan hustrurnas förvärfsarbete utomhus, kvinnorörelsen

och det sociala arbetet började, finner man sällan

en alldeles frisk, lefnadsglad, harmonisk hustru och

mor. Nutidshustruns stående klagan är att »aldrig ha

tid». Det fåtal, som lefver ett arbetsbefriadt lyxlif -

medan mannen febrilt arbetar för att skaffa den lyx,

ingendera vill undvara, telefonerar bort en fjärdedel af

dagen för att aftala de toalettangelägenheter, besök och

nöjen, som upptaga den återstående delen. Och de andra, af

hemarbete Öfverhopade och mellan detta och förvärfsarbetet

splittrade, huru sjculle de finna tid!

Minst af allt den tid, som behofves för de otaliga små

ömhetsyttringar, som innerliggöra alla förhållanden mellan

människor. En fransk mor, som var änka

och genom eget arbete försörjde sina barn, fick af den

till yngling uppvuxne sonen den domen: »du har ju aldrig

älskat oss!» För sent blef det henne sålunda klart,

att »det fordras tid att älska»; att det icke är nog att

äga ömheten - och, i stort sedt, handla genom den - nej,

att den äfven måste uttryckas!

Fordom var det endast mannen och fadern, som saknade tid;

hustrun och modern ägde den och kunde sålunda vidmakthålla

värmen i hemmet. Men nu? Nu finnas visserligen kvinnor med

så ringa fullkomningsträngtan att de anse sig ha fyllt

sin fyrdubbla uppgift. I verkligheten ha de fyllt alla

uppgifterna illa eller också tidvis undanskjutit någon

för att mäkta med de andra. Ingen kvinna har någonsin

samtidigt varit allt, en hustru kan vara för sin man, en

mor för sina barn, en husmor för sitt hus, en arbeterska

för sitt arbete! I den sistnämnda egenskapen stegras den

gifta kvinnans svårighet ytterligare genom nutidens täflan,

liksom därigenom, att, ju bättre en människa arbetar,

dess mer arbete får hon; en fast och rimlig tidsfördelning

mellan arbete och hem blir således ofta omöjlig.

Till alla dessa, genom sakförhållandena uppstående

svårigheter, komma slutligen de enbart af »tidsandan»

danade. En hustru t. ex. har beslutsamt lämnat sitt yrke,

som hon ansåg ej kunna förenas med hemmet. Men hon får

ändå ej ro. Hon jagas af »tidsandans» fordran, att en

gift kvinna bör hinna med såväl hemmet som ett yttre

personligt arbete; mannen - också bestämd af »tidsandan»

- menar detsamma eller känner det plågsamt, att hustrun

för hans skull offrar utöfningen

af en begåfning, han kanske dessutom är intresserad af;

hos henne själf vaknar sålunda arbetslängtan. Så återupptar

hon sitt yrke, och följden blir, att när hon energiskt

bekämpat de fysiska och psykiska trötthetstillstånd,

som följa med det vardande moderskapet, få hon och

barnet umgälla detta. Eller hon lefver i oafbruten

öfveransträngning, som slutligen når sin spets i nervösa

tillstånd, af hvilka hela familjen, jämte hon själf, blir

lidande. Hade hon i ro fått följa sin instinkt att fast

rota sig i hemmets mark, att genom årsring efter årsring

af kärleksarbete vidga och berika sitt väsen, då hade de

för alla väsentliga värdena blifvit stegrade. Nu vilseledes

hon af en tidsmening, som hämtar sin ensidighets styrka ur

det enda sakförhållandet, att meningsdanaren beslutsamt -

vänder ryggen till alla sakförhållanden!

Tack vare denna, af vissa feminister utbredda, tidsmening

se vi allt större skaror af kvinnor, hvilka fylla

sin »sociala arbetsplikt» såsom telegrafstolpar fylla

sin, medan dessa kvinnor kunde fyllt den plikten såsom

träden i en trädgård: växande, blommande, fruktbärande,

fröjdbringande och fröjdefulla!

VIII.

Kvinnorörelsens inverkan på moderskapet.

Genom att stegra kvinnornas bildning och personliga

ansvarskänsla har kvinnorörelsen medelbart, liksom äfven

omedelbart, inverkat på äktenskapsålderns framflyttande,

dels lagligt, dels i seden. De unga flickorna äro,

sedan deras hjärnor ansträngas liksom gossarnas, icke

längre så mycket före dessa i utveckling. Men då nutidens

flickor sluta studierna, äro de i stället både fysiskt

och psykiskt mer allsidigt utvecklade än deras mormödrar

voro. De veta mycket mer om lifvets svårigheter och

verkligheter, ej minst det sexuella lifvets. Detta vetande

har ingifvit dem olust för att alltför tidigt åtaga sig

moderskapets allvarstunga uppgift. De äga större sannings-

och kulturbehof, mindre fallenhet för erotiska drömmerier

än flickor af samma ålder i midten af förra seklet; deras

arbetslust och samhällskänsla söka sig mål och de sätta in

kraft på att nå dem. Och emedan - som ofvan är påpekadt

- de båda könen nu för hvarandra hafva en mångsidigare

tilldragning än den enbart erotiska, äro de unga ofta

mer varsamma och långsamma i erotiska afgöranden. Vår

tids högst stående unga flickor äro genomträngda af

Nietzschetanken om

äktenskapet såsom tvänne väsens förenade vilja att dana

ett nytt väsen, högre än de själfva. Men dessa ungmors

salighet är icke »att mannen vill»: de äro själfva vilja,

framför allt äga de viljan att välja den för dem själfva

som för barnen rätta fadern.

Är det sant, att den omedelbara, »blinda», erotiska

attraktionen är den vid urvalet mest instinktsäkra, då blir

ungdomens nutida kamratlif och den ökade klarsyn detta ger

- liksom de unga kvinnornas växande erotiska idealism -

icke obetingadt gagnande för det nya släktet. Frågan är

alltjämt oafgjord. Här må endast betonas, att ungmön i vår

tid, trots all förståndsutveckling, alltjämt gripes af den

starka, själiskt-sinnliga kärlek, som kvinnorörelsen ofta

behandlat som »quantité negligeable». Under inflytande

af utvecklingsläran börja de unga kvinnorna inse, att

deras värde som medlemmar af släktet till väsentlig

del beror just på deras värde för fortplantningen af

släktet; de känna alltmer sin plikt till en kroppslig

kultur, som kan komma dem att bättre fylla denna

funktion; de betrakta ej längre sin erotiska längtan

såsom oren och ful utan såsom ren och skön. Det är ur

detta själstillstånd, som - teoretiskt sedt - de många

rörelserna för mödrarnas och barnens skydd uppvuxit. De

äro nu den viktigaste »kvinnorörelsen», ehuru misskänd

af den äldre kvinnorörelsen. För denna har det ännu ej

blifvit klart att, då under de nuvarande äktenskapliga -

liksom utomäktenskapliga - förhållandena, de urartade, råa,

utlefvade hafva större möjligheter att fortplanta släktet

än de unga, sunda, rensinnade och älskande, då blir det

icke, ur släktets synpunkt, en synd, ifall dessa senare

utanför äktenskapet bli

föräldrar och det får således ej heller, ur samhällets

synpunkt, förbli en skam. Alla kvinnliga rättigheter hafva

ringa värde innan den ena är uppnådd: att en kvinna, som

genom sitt utomäktenskapliga moderskap intet förlorat af

personligt värde, nej, tvärtom vunnit, icke mister sitt

sociala anseende.

Vår tid företer kvinnor, som blifvit typiska för tidens

nydaningstendenser i detta afseende. Dessa kvinnor ha

- ifall de verkligen genomfört den oerhörda uppgiften

»ett barn och ett arbete» - dock egentligen lyckats,

tack vare sin borgerligt »hederliga» natur, mot hvilken

de i själfva verket handlat, drifna af en makt, starkare

än deras medvetna personlighet.

Inom Europa torde ännu de flesta kvinnor före trettio år

alltjämt drömma om moderskapet genom kärleksäktenskapet

såsom lifvets högsta lycka.*

Men det oaktadt står fast, såsom medelbart och

* En enquête bland engelska kvinnor - som gaf det

resultatet att, af cirka 7,000 svarande, 2/3 ville förbli

kvinnor och detta framför allt för att varda mödrar men

1/3 ville vara män - anger antagligen den högsta siffra

på kvinnor med obenägenhet för moderskapet, som en dylik

europeisk enquéte skulle gifva.

Men äfven de kvinnor, som önska gifta sig och bli mödrar,

känna trycket af den genom kvinnorörelsens zeloter danade

tidsmening, som fått sitt slående uttryck i följande

samtal mellan tvänne forna studiekamrater om en tredje:

»Hvad gör A. nu?» »Ingenting - hon är gift och har barn».

Den gamla folksägnen om flickan, som trampade på brödet,

hon bar till sin mor, emedan hon ville komma fram

torrskodd, kan tjäna som sinnebild för mången nutida

kvinnlig »Streber»: lifvets stora, sunda värden offras

för de mål, fåfängan satt sig.

omedelbart resultat af kvinnorörelsen, att man finner en

stigande olust hos kvinnorna för moderskapet, en olust, som

beröfvar släktet många ypperliga mödrar, medan samtidigt

kvinnornas yrkesarbete inom alla klasser ökar kvinnornas

ofruktbarhet eller gör dem ur stånd till den för barnen

viktiga amningen.

Att nutidskvinnan genom sitt individuella öde eller

sitt fria val ofta förblir ogift, är i och för sig ingen

fara. Detta faktum sammanhänger - som jag ofvan betonat

- med en mängd kulturella och materiella förhållanden,

som komma att omvandlas, och därmed torde kvinnans

äktenskapsvilja åter stiga. Den verkliga faran har

inträdt först sedan kvinnor stärka tendensen till

äktenskapslöshet genom den a-maternella teorien, som

nu förvirrar de kvinnliga hjärnorna och förvillar de

kvinnliga instinkterna.

Kvinnorörelsen sjunker - i och med sitt inflytande på

moderskapet - till lägsta punkten på skalan af den här

brukade värdemätaren: rörelsens inverkan på individernas

och släktets lifsstegring. Visserligen står man i vår

tid inför den dubbla gåtan, att det ej endast är kvinnor,

kvinnor

... with breasts made right to suckle babes ...

hvilka kringföra nyssnämnda teori, nej, att män finnas -

enhvar af dem en moders son - hvilka äfven utbreda densamma.

I stort sedt är det emellertid just till följd af denna

teori, som männens djupaste fientlighet mot feminismen

håller på att utveckla sig. Till detta bidrager att

utvecklingstanken nu börjar gå männen i blodet. Såsom

fordom mannen önskade sig arftagare till gods och

namn, önskar han sig nu arftagare till sitt väsen;

han vill sitt eviga lif, detta, som är visst endast

genom föräldraskapet, i och med hvilket den enskilda

människan, som blifvit fader eller moder, med kropp och

själ fortlefver ej endast i sina barn men i den sista

af sina efterkommande. Denna förvissning har ånyo gjort

släktdriften helig såsom den var det för hedningen. Denna

nya vördnad för uppgiften som släktvarelser leder nu unga

män att bevara sin könsliga sundhet och styrka genom

en askes, som är den fullkomliga motsatsen till den af

kristendomen framkallade, hvars motiv var fruktan för

släktdriften såsom oren och till synd förledande. Det

innersta målet för de unga männens skaparvilja är nu

släktets uppåtstigande utveckling. Kärleken blir för dem

det tillstånd, hvarigenom de fullkomligast kunna utlösa sin

religiösa visshet att vara delar af alltet, sin religiösa

längtan till harmoni med lifvets skaparvilja, med det

oändliga, öfverallt är det nu män, som ifrigast arbeta

för rasförädlingen - eugenics, som denna sträfvan kallas

i England; män, som söka finna medel till mödrarnas och

barnens skydd - »puericulture», som denna sträfvan kallas

i Frankrike. Det är män, som skrifva ypperliga arbeten

om barnets psykologi, om den sexuella upplysningen;

män, som i konsten, i dikten gifva uttryck åt den nya

vördnaden för generationens helighet, för moderskapet,

för barnet. Det finaste, som skrifvits om barnet såsom

kulturmakt är skrifvet af en amerikanare. Måleriet äger

nu nya andaktsbilder af modern med sitt barn, framför allt

de af en fransman och en italienare

danade; den skönaste uppenbarelse af ynglingens nya kärleks

vilja är gifven af en tysk;* liksom en tysk - Nietzsche -

ägt den djupaste synen på föräldraskapet och uppfostran

såsom de medel, hvarigenom släktet öfver bryggan -

nutidsmänniskan - skall skrida fram till öfvermänniskan.

Det är endast om man behåller allt detta i tankarna, man

fattar hvad dessa nya män skola känna, då de nu möta de

nya kvinnor, som ej »vilja vara slafvar under släktets

fortplantningsdrift»; som i moderskapet se en »tidsförlust

för arbetet»; »ett angrepp på sin skönhet»; ett hinder

för den förfinade lifsförelse, som visserligen nedsätter

kvinnans värde såsom generationsväsen men höjer henne till

den utsökt fulländade kulturprodukten »världsdamen»; ett

hinder äfven för kvinnan som skaparinna af andra objektiva

kulturvärden. När en man med fadersvilja finner sig förenad

med en sådan kvinna, känner han sig nu i äktenskapet

»prostituerad», alldeles så som otaliga hustrur känt sig,

då de endast varit medej för mannens lust.**

Mot männens här antydda nya lifssyn resa sig de

* Bret Harte: The Luck of Roaring Camp; E. Carriere och

Segantini; Max Kruse: Liebesgruppe.

** Mannens och hustruns släktförbättringsvilja enas däremot

ofta däri, att icke kvantiteten men kvaliteten af de barn,

de ge släktet, är det betydelsefulla; att en jord med färre

men fullkomligare människor är ett högre kulturideal, än

den ur folktäflans synpunkt alltjämt uppehållna principen,

att, om endast landets invånare äro många, må de gärna

vara fuskverk ur artens synpunkt.

a-maternella kvinnorna med följande, nutidskvinnans känslor

och vilja starkt påverkande tankegång:*

Kulturen ger nu kvinnan nya uppgifter, betydelsefullare än

de blott naturliga. Ju mer det individuella lifvet stiger

i värde, sjunker intresset för släktuppgiften och därmed

också kvinnans värde såsom kvinna inom kultursamhället,

där hon genom moderskapet blifvit ett väsen af andra

ordningen. Det visar bristen på idealism, att man klandrar

nutidskvinnornas böjelse att försaka moderskapet för

andliga intressen. Medan modern koncentrerar sig endast

på de egna, kan den, som försakar moderskapet, vidga

sitt väsen till att omfatta flera. Som moder är kvinnan

endast naturväsen. Men personligheten, med dess mångfald af

känslor och sträfvanden, kräfver en själfständig verksamhet

bredvid moderskapet.

Att helt sätta in hela sin personlighet på barnens

uppfostran är en dubbel villfarelse. Ty först och främst

äro flertalet mödrar dåliga

* Den a-maternella tankegången är med stor talang

framställd i några till vårt språk öfversatta arbeten af

Charlotte Perkins (Gilman) Stetson och Rosa Mayreder. Det

af mig gjorda ordet a-maternell brukas om den nedan anförda

teorien, medan ordet icke-moderlig däremot betecknar

det själstillstånd, som är motsatsen till moderlighet. Den

maternella teorien åter är den, att kvinnans lif lefves

mest intensivt och mest extensivt, mest individuellt och

mest socialt, för egen del mest frigjordt och för andras

del mest fruktbart, mest egoistiskt och mest altruistiskt,

mest tagande och mest gifvande i och med modersfunktionens

fysiska som psykiska utöfning, på grund af den medvetna

viljan att genom denna utöfning stegra såväl släktets som

sitt eget lif.

uppfostrare och gagna barnen mer, genom att anförtro dem

åt födda uppfostrare; för det andra uppfostra de

begåfvade barnen bäst sig själfva och böra lämnas i ro

för alla uppfostringskonster; genomsnittet, som är mer

mottagligt för uppfostran, har i regeln också endast

genomsnittsföräldrar, som gagna barnen mest genom

att lämna dem i ypperliga fostrares vård; de barn,

som stå under genomsnittet, kunna äfven bäst skötas

af sakförståndiga. Således återstår för modern, efter

de första årens vård och »dressyr», icke någon egentlig

uppgift såsom uppfostrare, åtminstone ingen, i hvilken hon

verkligen kan inlägga sin personlighet. Att intala henne

möjligheten af en rikare modersuppgift är att invagga

henne i en villa, af hvilken hon får lida. En kvinna,

som på annat sätt kan bruka sin personlighet, bör därför

ej hängifva denna åt barnens uppfostran.

De a-maternella förneka att moderligheten är kvinnlighetens

kännetecken; de finna detta kännetecken i - formen;

i kvinnans sätt och fysiska företeelse, m. a. o. i de

yttre kännetecknen för den inre bestämning, de förneka

såsom den för kvinnligheten typiska! »Kvinnligheten»

blir sålunda reducerad till en »estetisk princip», medan

kvinnans andliga egenskaper anses »allmänmänskliga»;

kvinnokönet får full rätt att emancipera sig från

konsekvensen af den villoläran, att moderligheten skulle

vara det etiskt normativa för kvinnlighetens »väsen». Den

psykiska konstitutionens ändamålsenlighet för kvinnans

uppgift såsom moder blir underkänd såsom bevis för att

moderligheten är

kvinnlighetens kännetecken. Ty denna konstitution blir ju på högre

stadier af differentiering mindre framträdande. Dess

ändamålsenlighet var således ett anpassningsfenomen och

ändrar sig med lifsbetingelserna. Sålunda får man ej bruka

denna konstitution som anledning att inskränka kvinnans

personliga kraftutöfning. Moderligheten är ingen social

instinkt. Huru kan moderligheten,, som vi ha gemensam med

djur och vildar, anses högre än t. ex. rättvisa, sanning

och andra småningom vunna andliga värden, dem kvinnan genom

sin personliga verksamhet kan främja? Ju högre lifsformer

kvinnan når, dess mindre blir hennes personlighet bestämd

genom moderligheten. Hvarför skulle då kvinnorna bringa

hemlifvet offret af sin personlighet, medan ingen kräfver

detta af männen? Hvarför ej låta kvinnan som mannen i

äktenskapet tillfredsställa sina kraf som könsvarelse och

för öfrigt fullfölja sitt yrke, sin andliga utveckling,

sina samhällsvärf? Hvarför döma kvinnan att förbli

halfmänniska, d. v. s. med obrukad hjärna, endast emedan

vissa hennes instinkter draga henne till mannen, medan

han icke nödgas undertrycka sin personlighet, därför

att han på samma sätt drages till kvinnan? Det är den

gamla vidskepelsen om hemlifvet som »kvinnans sfär»,

hvilken alltjämt förvillar begreppen. Genom familjelifvets

nuvarande form är kvinnan »oversexed». Hennes, likaväl som

mannens och barnens, högre utveckling kommer att främjas,

när hustrun bevarar sitt oberoende genom förvärfsarbete;

när hushållningen blir kooperativ; när barnuppfostran sker

utom hemmet, inom hvilket modersömheten nu förvekligar

barnen och fostrar dem i familjeegoistiska, ej i sociala

känslor. Sålunda lösas de svårigheter, dem kvinnans

utomhusarbete nu medför; jämvikt inträder mellan hennes

intellektuella och affektiva, hennes sociala och sexuella

väsen; hennes värde kommer att, som mannens, mätas efter

hennes mänskliga personlighet, ej efter hennes i familjen

verksamma kvinnlighet, för hvars utöfning hon nu nödgas

abdikera sin mänskliga personlighet.

Så lyder i korthet de a-maternellas teori.

Det är redan påpekadt, att kvinnorörelsen i sin början

endast kunde vinna sin styrka genom att med all kraft

tränga undan fördomen, att kvinnan var ur stånd till samma

slag af verksamhet som mannen. Men kvinnorörelsen i det

hela har redan länge betonat, att kvinnan ej blott för

sig själf, nej, just för sin verksamhet som husmor och

hustru behöfver rätten till full kraftutveckling, till

likställighet med mannen inom familj och samhälle. Ur

det ofvan skisserade programmet talar däremot alltjämt

den ensidighet, som för en generation tillbaka betecknade

hela kvinnorörelsen: att lika rättigheter för könen måste

innebära lika funktioner; att utvecklingen af kvinnans

krafter måste medföra, att de äfven brukas på samma

område som mannens; att m. a. o. könens likställighet,

könens likavärde måste betyda likhet. Medan den måttfulla

feminismen börjar inse, att när man och hustru

täfla på samma område, gagnar denna täflan hvarken

kvinnan själf, mannen eller barnen,* så eggar alltjämt

den fanatiska feminismen till den skarpast möjliga

täflan. Och sedan denna en gång är fastslagen såsom för

kvinnans personlighet och samhället värdefull, då är det

själfklart att kvinnan - med hela energien i den angripnas

själfförsvar - värjer sig mot att hon skall påtaga sig alla

de moderskapets plikter, genom hvilka hon måste komma till

korta i denna täflan.

Att lagen ej bör sätta någon gräns för kvinnans

yrkesutöfning - utom där hälsofaran för henne själf och det

kommande släktet är bevisad - detta är ur individualismens

synpunkt själfklart. Kvinnan måste för sin egen som

samhällets skull äga det fria arbetsvalet, ty lifvet och

naturen äga otaliga, oförutsedda möjligheter. Dessutom

händer det lika väl, att en kvinna kan ge släktet ypperliga

barn men känna sig ur stånd att uppfostra dem, som att

två makar kunna få ypperliga barn och dock ej utstå att

lefva samman. I ingendera fallet har lagen eller seden

någon rätt att fordra orimliga offer af mor eller fär.

Men den rätt, lagen ej bör äga, den rätten tar sig

naturen. Allra först genom det enkla faktum, att ingen

samtidigt kan vara på två ställen och ingen samtidigt med

full energi fullfölja två olika själsverksamheter. Man

kan ej ens räkna till hundra och, vid ett gifvet tal,

utföra ett enkelt handgrepp utan att

* Man kan t. o. m. påstå, att när mannen intränger

på kvinnans område - t. ex. i kok-konsten eller

toalett-konsten - är det oftast han, som gör de nya

uppfinningarna och hemför de stora framgångarna!

räknandet något fördröjes. Och ehuru ingen nekar någon

rätten att samtidigt lösa en matematisk uppgift och

följa ett musikstycke, står det fast, att det effektiva i

hvardera själsverksamheten därvid minskas. Dessa de allra

enklaste iakttagelser kunna fortsättas upp till de mest

sammansatta. När iakttagelsen kommer in på hemlifvets

område, så skall hvarje hustru och mor, som verkligen

vill utföra opartiska själfiakttagelser,

komma att bekräfta svårigheten att arbeta med en delad

själ. När en mor utför sitt skapande arbete i hemmet och

sålunda kan skjuta undan detta - t. ex. för att stanna vid

barnets sjukbädd eller för att vidtaga de anordningar,

som dana hemtrefnaden eller för att hjälpa mannen -

då känner hon att hennes bok eller tafla därvid kommer

till korta; att den verksamhet, som innerligare förbinder

henne med hemmet, tidvis löser innerligheten i hennes

förhållande till verket. Man kan om dagen ha ett torrt

förvärfsarbete, om natten utföra sin själs verk. Men man

kan ej låta sin själ utstråla i en riktning och hafva dess

energi kvar för en annan. Ett verk behöfver ensamhet. Och

denna är redan i yttre mening svår under gemensamhet;

i inre mening fordrar den ett afståndstagande, som för

en älskande själ ständigt innebär en slitning. Därför

fylles också kvinnolitteraturen sedan några tiotal år af

böcker om den stora konflikten i nutidskvinnans lif: den

mellan kallet och föräldrarna, mellan kallet och mannen,

mellan kallet och barnet. Visserligen har familjen ofta

varit en tortyrkammare för individualiteten, genom lagar

och seder dem framtiden kommer att betrakta såsom vi nu

sträckbänk och

tumskrufvar. Men naturen är hårdare än både lagar och

seder, när den ställer oss inför val, vid hvilka, huru de

än utfalla, ett stycke slites ur vårt hjärta.

Det är numera icke seden och sällan mannen, som kräfver

»offret af kvinnans personlighet». Offret - när ett endels

sådant sker - kräfves af den begränsningens lag, som råder

öfver oss alla.

Den skapande eller annars utåt verkande mannen måste ofta

döma den affektiva sidan af sin personlighet till half

utveckling; han måste för sitt arbete försaka många,

för denna del af sitt väsen viktiga, hemvärden. Om än

kortare arbetstider delvis kunna minska detta kulturella

offerväsen, den inre konflikten blir därmed icke häfd.

Äfven om nu mannen - i känslan af hustruns genialare

begåfning - åtager sig en del hemplikter, särskildt

ifråga om barnen, kvarstår dock för kvinnan den inre

konflikten. Och allra minst blir konflikten löst genom

de a-maternellas teori: att det personliga skall ställas

öfver instinktlifvet. Ty, som ofvan är betonadt, valet

står ej mellan det personliga lifvet och instinktlifvet,

utan mellan den intellektuella och affektiva sidan af

kvinnans personlighet. I detta val är lösningen icke

funnen af de a-maternella, som vilja - under nyssnämnda

anordningar - ena ett yttre arbete med äktenskap och

moderskap. De kvinnor, som förbli ogifta eller som uppge

det förvärfsarbete, de ej i hemmen kunna utföra, hafva

ej heller löst konflikten, men åtminstone minskat dess

svårigheter.

Det grundfalska i de a-maternellas problemställning är,

att de beteckna moderligheten som en

primitiv, en icke social instinkt men kvinnans »personliga»

verksamhet som uttryck af hennes sociala instinkter. Ty

alla sociala instinkter ha genom kulturen blifvit

utvecklade ur primitiva instinkter! Hela kulturutvecklingen

ligger mellan australnegrinnans könsdrift och erotiken

i E. B. Brownings sonetter. Och när den a-maternella

påstår, att moderligheten, som vi »ha gemensam med djur

och vildar», ej kan vara ett uttryck af personligheten,

då har argumentet samma halt som det skulle äga, ifall

man frånkände Sixtinska kapellet egenskapen att vara ett

uttryck af personlighet - eftersom både djur och vildar

visa dekorativ drift! Modersinstinktens utveckling till

moderlighet är ett af kulturförloppets stora förvärf,

en utveckling, hvarunder moderns funktioner blifvit

alltmer sammansatta och differentierade. Redan hos de

högre djuren är moderskapet mycket mer än framfödandet:

djurhonan ej endast går i döden för ungarna, hon ger dem

äfven en fostran, som stundom visar omdömesförmåga. Kattan

t. ex., som förgäfves sökt hålla ungen från vattnet och

slutligen själf knuffade honom i, sedan drog upp honom

och fullt nådde den önskade följden af sin pedagogik,

hade nog icke - som nutidens mödrar - läst Spencer, men

öfverträffade många af dessa! Redan de första moderliga

funktionerna, amningen och vården, innebära en kultur

af moderns eget själslif, icke endast genom en

tillväxt i ömhet utan äfven i iakttagelse, urskiljning,

omdöme, själfbehärskning; en kvinna vinner ofta mer för

sin karaktärsutveckling under en månads barnavård än under

år af yttre arbete. Moderskärleken och den motsvarighet,

denna väcker hos barnet, utöfvar ej endast den första

djupa inverkan på de enskildas känslolif; nej, den är

den första formen för den ömsesidiga hjälpens lag, den är

altruismens rot, den är hjärtbladet till ett nu vidtgrenadt

träd af »sociala instinkter»! Om kvinnan redan i och

med den kroppsliga modersfunktionen gör en stor social

insats, växer denna till det omätbara, när man tar den

själiska med i räkningen. Och om än faderskapet i viss

mån äfven hos mannen utvecklat ömhet, vaksamhet, tålamod,

så är den oerhörda öfvervikten af kvinnans fysiska del

i föräldraskapet redan nog för att under tidernas lopp

dana det ännu i dag bestående, innerligare sambandet

mellan modern och barnet, liksom skillnaden mellan

människan-kvinnan och människan-mannen. Moderskapets

fysiska funktioner voro grundorsaken till den tidigaste

arbetsdelningen. Och denna - hvars mål för båda könen,

näst själfuppehållelsen, var afkommans skydd - stegrade

de egenskaper, dem hvardera för sina särskilda funktioner

brukade. Latenta finnas alla mänskliga egenskaper hos båda

könen. Men de kommo genom urvalet att hos hvardera könet

framträda i skilda proportioner: hos kvinnan blef det

omhuldande, ordnande, lifsbevarande, inåtvända ömsinnet,

hos mannen blefvo mod, dådlust, viljestyrka, tankekraft,

den sig naturen och lifvet bemäktigande verksamheten,

grunddragen. Faderlighet blef sålunda psykologiskt som

fysiologiskt något annat än moderlighet. Och om än kulturen

allt mer utplånar den skarpa gränslinjen, så att det blir

allt mindre

möjligt att generalisera öfver »kvinnan» och »mannen», allt

mer nödvändigt att för hvar enskild kvinna »kvinnofrågan»

löses individuellt - ur släktets synpunkt måste dock

arbetsdelningen i det stora hela förblifva den hittills

varande, ifall mänsklighetens utveckling till högre former

skall fortgå. För detta kulturens högsta mål kräfves att

kvinnan på ett allt fullkomligare sätt fullföljer sin

hittillsvarande högsta uppgift: att föda och fostra det

nya släktet.

När de a-maternella påstå, att moderligheten ej kan vara

för mer än t. ex. rättvisa och sanning, då är detta en

antites, som kunde komma en att spotta blod af raseri:

hvem skall utöfva rättvisa och sanning ifall ej nya

människor födas? Huru skola rättvisa och sanning tillväxa

inom mänskligheten, ifall ej redan barnen fostras till

mer rättskänsla och sanningskärlek? Redan för att väl

fylla denna ena uppfostringsuppgift behöfva nutidens

mödrar hela sin allmänmänskliga kultur! Men äfven om ej

så vore, att moderskapet kräfde insatser af kvinnans

personlighet; äfven om moderligheten förblefve

endast »primitiv instinkt», så vore denna instinkt hos

de kvinnor, som bevarat den, värdefullare för släktet

än de kvinnors allmänmänskliga kraftutöf ning, som

mist den instinkten. Ingen kvinnas individuella eller

sociala verksamhet skulle kunna ersätta utdöendet af den

»instinkt», hvilken kom hundratals mödrar i Messina att af

sina kroppar dana en sköld för sina barn; den »instinkt»,

hvilken nyligen kom en mor - som före sitt barns födelse

fick veta att hennes eget lif var priset för barnets

räddning - att utbrista:

»jag har lefvat, men mitt barns lif tillhör nu släktet,

rädda barnet!» Så dog modern utan att ens ha sett

det härliga barn, för hvilket hon gaf lifvet. I de

»personligt-mänskliga» kvinnornas värld kommer man däremot

att, efter en ny Messina-katastrof, finna mödrarna med

sina manuskript och taflor i famnen. Och inför ett val som

det ofvannämnda, kommer modern att svara: »låt barnet dö;

jag vill lefva mitt personliga lif till slut.»

Den a-maternella typen torde tillsvidare bli bestående. Det

finnes verkligen i vår tid många kvinnor, som med tigande

ögon kunna gå förbi ett älskligt barn; ja, äfven mödrar,

som ej erfara den kyska sinnlighet, det visa vanvett,

den berusade salighet, ett sådant barn väcker hos

hvarje moderlig kvinna; mödrar, som ej ana hvilket

spännande studium en barnasjäl kan erbjuda. Jean Paul,

som sökte väcka sin tids sofvande mödrar med det ordet,

att en kvinna, som har tråkigt, när hon har barn, är en

föraktlig varelse, han skulle nu finna en mängd mödrar,

som endast ha tråkigt, när de ha sina barn omkring sig!

Dessa cerebrala, a-maternella böra själfklart tillerkännas

friheten att finna hemlifvet, med dess begränsade men

intensiva maktutöfning, fattigt bredvid den maktkänsla,

de såsom offentliga personligheter, såsom fulländade

världsdamer, såsom skapande talanger njuta. Men hvad

de icke hafva rätt till, detta är att till sin fördel

förfalska lifsvärdena sålunda, att de själfva skulle

uttrycka den högre lifs-formen - den mänskligt personliga -

bredvid

hvilken den »kvinnligt-instinktiva» ihnebär en lägre

kulturgrad, en fattigare lifsform.

Kvinnor, som åstadkommit böcker och bildverk, hvilka

i varaktigt värde kunna jämföras med konfetti i

karnevalen, dessa skulle ha bevisat sig såsom mänskliga

individualiteter, medan modern, som satt in oändliga summor

af klara tankar, af rika insikter, af varma känslor,

af stark vilja för att fostra en härlig barnaskara,

hon skulle därjämte behöfva en offentlig gärning för

att dokumentera sig som mänsklig individualitet? Det

hjärnarbete, en kvinna brukar i en speditionsaffär

eller bolagsstyrelse, skulle vittna om hennes mänskliga

individualitet men ej det hjärnarbete, ett stort, väl skött

hushåll innebär? Den kvinnliga läkaren, som förlossar

en mor, uttrycker sin »personlighet», men modern själf

har ingen »personlighet» satt in i de känslor, med hvilka

hon burit barnet, de drömmar, med hvilka hon invigt det,

de idéer, enligt hvilka hon sedan fostrar det? Flickan,

som tagit en examen, har häfdat sin »personlighet», men

hennes mormor, som nu sitter full af godhet och vishet,

vunna under ett lif ägnadt åt hemuppgifter - ett lif under

hvilket ensidigheten i uppgifter icke hindrat att hennes

kulturella intressen varit mångsidiga, hennes medkänsla

för mänskligheten allomfattande - hon skulle icke vara en

personlighet ?!

När männen mot kvinnans rättigheter invända, att de i det

offentliga lifvet skola förlora sin kvinnlighet, svara

feministerna att kvinnligheten - särskildt moderligheten

- är allt för fast grundad i naturen för att denna fara

skulle finnas. Intet har emellertid under kvinnorörelsens

skede blifvit klarare.

än att moderligheten icke är en outrotlig instinkt. Lika

väl som vår tid företer allt fler sterila eller till

amning oförmögna kvinnor, företer den allt fler psykiskt

a-maternella. Man kan lämna åsido de fall, där i hem

eller barnhem barnen torteras, ty där spela ofta sexuell

perversitet och religiös fanatism en rol; man kan också

lämna åsido de millioner mödrar, som fördrifva sina foster,

ty de fättiga bestämmas därvid mest af nöden, de rika

mest af njutningslusten. Det blir dock tillräckligt många

kvinnor kvar, hos hvilka modersinstinkten vissnat bort

genom en tankegång som den ofvan framförda. Vår tid lämnar

mångfaldiga bevis för det faktum, att modersinstinkten

lätt kan försvagas, ja, kan vara helt försvunnen, ehuru

den erotiska driften fortlefver; att moderligheten sålunda

ej är en naturinstinkt allena utan en produkt, icke af

årtusenden af barnafödande men af barnafostran; att den

inom hvarje nytt släktled måste stärkas genom och under

den omvårdnad, mödrarna ge barnen. Ja, en kvinna lär sig

älska det främmande barn, hon vårdar, som ett eget; en far,

som omhuldar sitt späda barn, gripes af »moderlig» ömhet

för detsamma, liksom äfven äldre systrar och bröder för

de små syskon de sköta. Men medan de a-maternella af fakta

som de nyssnämnda draga den slutsatsen: att moderligheten

således icke får brukas som kriterium på kvinnligheten,

tvingar sig en helt annan slutsats fram hos enhvar, som

i släktets och individens samfällda lifsstegring söker

kriteriet för kvinnorörelsens lifsstegrande verkan: den

att de a-maternellas själstillstånd ej allenast

bekräftar mannens värsta farhågor ifråga om kvinnorörelsens

följder, nej, att det innebär den värsta fara för

kvinnorörelsen själf. Ty de a-maternella komma att frammana

en kraftig reaktion från männens sida, ifall de icke i

tid mötas af en sådan från kvinnorna själfva.

Denna senare reaktion borde tillika innebära en uppresning

mot det produktionssätt, som utsuger mödrarnas och barnens

kraft. Ty industrialismens invändning, att »den ej kan

bestå utan kvinnorna», faller till marken inför det

faktum, att en ras ej kan bestå utan sunda och sedliga

mödrar. Och sedliga betyder här: mödrar, dugliga och

villiga att föda och fostra sunda och sedliga barn. Om

däremot Europa och Amerika fasthålla de ekonomiska och

etiska principer, hvilka hindra en mängd kvinnor af sist

nämnda slag att bli mödrar; om en mängd andra kvinnor,

hvilka kunde bli mödrar, fortfara att ej vilja bli det,

då kommer det här berörda problemet slutligen att utmynna

i problemet om de europeiskt-amerikanska folkens framtid.

Kvinnorörelsen borde nu afgjordt aflägsna sig från

den ensidighet, som ännu en generation tillbaka var

psykologiskt naturlig: den att feminismens zeloter ingen

annan värdemätare ägde på en idé, en undersökning, en

bok än om den främjade eller icke främjade kvinnosaken;

om den bevisade eller icke bevisade kvinnans jämlikhet

med mannen; den ensidigheten att för kvinnliga verk,

studier och öfriga prestanda ingen annan värderingsgrund

brukades än likheten med mannens verk, studier och andra

prestanda. M. e. o. uppgiften var att bevisa att

kvinnan samtidigt kunde utföra en kvinnas och en mans lifsgärning!

Visserligen måste hvarje framåtsträfvande människa instämma

i Goethe-ordet: den lieb ich der Unmögliches begehrt. Ty

detta begärande har lyft släktled öfver släktled. Men

som handlande måste hvarje människa gå under, som ej är

genomträngd af nutidens psykologiska syn på den tragiska

skuld, hvilken uppstår då människan går utöfver sin

kraft. Det är genom denna hybris, kvinnokönet nu försyndar

sig mot människosläktet. Därför är också vår tid så rik

på tragiska kvinnoöden.

*

Men vår tid företer äfven andra, mindre krampaktigt

spända kvinnliga själstillstånd och därmed äfven ljusare

kvinnoöden. Den visar för det första hustrur förenade med

sin man såväl genom den sympati, hvarderas mänskliga

individualitet ingifvit, som genom den erotiska

tilldragning, hvarderas könskaraktär utöfvat. Sålunda

hafva båda vunnit den enhet, genom hvilken deras väsens

bästa krafter frigöras och stegras på samma sätt som genom

religionen. Och i föräldraskapet har deras religion funnit

sitt högsta uttryck.

Endast religiösa naturer äro -- i ordens djupaste mening

-- vare sig älskande eller troende eller skapande. Det är

samma psyche, som hos den ena uppenbarar sig i trons extas,

hos den andra i skaparglöden, hos den tredje i en stor

erotisk lidelse, hos den fjärde som föräldrakärlek, hos

åter andra som fosterlandskärlek, frihetsentusiasm,

nydaningsvilja. Stundom har en och samma själ - kvinnlig

som manlig - brunnit af alla dessa flammor. Men aldrig

har samma själ samtidigt, i deras högsta potens, kunnat

nära alla dessa lågor. Vare sig det är en gud, ett verk,

en människa, som själen med hela sin hängifvenhet omfattar,

visar sig den religiösa arten i denna hängifvenhet genom en

oaflåtlig längtan, en oaflåtlig vakenhet, ett oaflåtligt

sökande efter uttrycksmedel, ett oaflåtligt tjänande,

ett oaflåtligt bidande på växelverkningar från kärlekens

föremål. Den religiösa lifskraften i en känsla innebär,

att själen under hvarje erfarenhet, hvarje sorg, hvarje

glädje - med ett ord hvarje tillstånd, hvarje upplefvelse -

medvetet som omedvetet allt innerligare förbinder sig med

Gud, med verket, med den älskade, tills hvarje väsendets

finaste rottråd går djupt ned i det outtömliga djup,

som kärlekens föremål för den älskande är.

I detta själslifvets nödvändiga tillstånd af koncentration

finnes sanningen i t. ex. hustruns klagan att den i sitt

kall försjunkne mannen ej »längre älskar henne»; sanningen

i rönet att den jordiska kärleken ovillkorligen tager

något från kärleken till Gud; sanningen i tvänne makars

ofta gjorda erfarenhet, att med barnen rikedomen i mannens

och hustruns själiska samlif i vissa afseenden minskas;

sanningen i mannens fruktan att kvinnans försjunkande

i en henne personligt kär lifsuppgift måste taga något

från hennes hängifvenhet för hemmet; sanningen i rönet

att moderskallet ofta hämmar kvinnans intellektuella kraft.

Endast människor, utmärkta genom hvad Heine kallade

»Überfluss an Geistesmangel» - eller hvad jag i analogi

därmed vill kalla en afgrund af ytlighet - hafva ej

erfarit den stränga och sköna psykiska verkligheten i

Jesu lofprisande af enfalden. Det stilla lyssnandet till

Guds röst eller till ingifvelserna i och för verket eller

till de fina rörelserna i en annan ande; de dagliga,

stundliga och minutliga villkoren för att själen fullt

och helt skall lefva i sin tro, sitt verk, sin kärlek,

så att dessa känslor växa sig stora - och själen växer

sig stor genom dessa känslor - allt detta har som villkor

»enfalden». Med andra ord: enhetligheten, helhetslängtan,

den inre samlingen, gripenheten. Troheten - mot en tro,

ett verk, en kärlek - är ingen pliktprodukt. Den är en

växtprocess, hvars villkor här ofvan äro angifna.

Det är dessa villkor, många nutida - innerst kvinnliga men

splittrade, oroliga, famlande, mångfrestande - kvinnor

ej vilja böja sig under. De kunde redan lära vörda dessa

villkor hos barnet, för hvilket leken är ett så heligt

allvar. Men de förvandla i stället det heligaste allvar

i lek.

Andra kvinnor åter börja förstå själens växtvillkor. Och

därmed äfven att just kvinnans skyddade ställning inom

hemmet möjliggjort att hennes familjekänslor fått det

djup, som vinnes genom koncentration. Blir denna ej längre

möjlig, då kommer kvinnan att älska de sina med mindre

religiös värme. Intet kan bättre belysa den skillnad, som

i detta afseende alltjämt finnes mellan man och kvinna,

än att flertalet män skulle känna sig olyckliga, om deras

hela kraftutöfning skulle koncentreras på familjen,

medan flertalet kvinnor just så känna sig lyckliga,

d. v. s. äga fullt bruk för det yttersta af de hos dem

inneboende krafterna. Ty de flesta kvinnor älska bäst

personligt och i sin närhet, medan männens kärlekskraft

ofta söker aflägsnare mål. Kvinnan är lycklig i den mån

hon på henne närstående människor får bruka sin kärlek; om

hon ej får detta, kan hon vara nyttig, resignerad, nöjd men

aldrig lycklig. Just detta att kvinnans starkaste primitiva

instinkt sammanfallit med hennes största kulturuppgift,

har varit ett väsentligt moment i hennes väsens harmoni.

Den nutida, utvecklade modern känner sig med hvarje

andedrag af tacksam glädje lefva det fullkomligaste lifvet,

när hon får bruka sina utvecklade mänskliga krafter, sin

frigjorda mänskliga personlighet i och för hemdanandet

och moderskallet. Dessa funktioner, fattade som sociala -

i hela den vidd, ordet nu innebär - gifva dessa nya mödrar

rikare tillfällen att bruka hela sin personlighet, än de

i ett nutidens yrkesarbete kunnat finna. Under ett sådant

måste de undertrycka tanke- eller känslosidan, under

ett annat fantasi- eller viljelifvet. I hemuppgifterna

åter kunna nu alla dessa själskrafter samverka. Detta är

helt visst den djupaste orsaken till att i stort sedt,

kvinnorna blifvit mer jämviktsfulla, männen starkare

i något visst af dessa moment, att kvinnorna blifvit

själfullare, männen genialare. Och dock var denna

själskrafternas samverkan i tidigare tider delvis hämmad

genom mannens kraf på hustruns passivitet såsom tänkande

och viljande personlighet, men på hennes oaflåtliga

aktivitet såsom främjerska af

hans och hela hemmets välbehag. Nutidens husmor brukar

"såsom konsumtionsledarinna" kultur, tanke, öfversikt,

omdöme, kritik för att göra sitt köns förmåga af

förutseende och organisation fullt effektiva. Hon

använder en stor summa andlig energi för urvalet

af väsentligheter och underordnandet af bisaker, för

skapandet af sådana lättnader i det materiella arbetet,

att tid och råd bli öfriga för de andliga värden, som

ännu illa tillgodoses såväl inom de små hemhushållen som

inom statshushållningen. Och såsom mor är det först rätt

nödvändigt för nutidskvinnan att häfda sig såsom tänkande

och viljande personlighet.

Moderskallet har - äfven - af moderata feminister - blifvit

nedsatt till sin betydelse. Och dessa hade rätt, när de

påvisade, att »helgden» i detta kall blifvit en fras,

så slentrianmässigt och dilettantiskt uppfylldes det -

en anklagelse, hvari Nietzsche och feministerna för en

gångs skull mötte hvarandra. Mödrarna ha behöft eggas

af ringaktningen; behöft att deras ansvarskänsla, deras

allmänmänskliga bildning, deras personliga själfkänsla

genom kvinnorörelsen blifvit höjda. Endast så kunde det nya

släktet erhålla de nya mödrar, hvilka tills vidare själfva

söka fullkomna sig för moderskallet i afvaktan på att - för

alla kvinnor - en obligatorisk utbildning för modersyrket

kommer till stånd. Så länge detta yrke får skötas utan

all utbildning, kan man intet veta om genomsnittsmödrarnas

möjlighet att bli goda uppfostrarinnor - utom det att de,

framför äfven den yppersta främmande uppfostrarinna,

hafva moderskärleken och den intuition, denna

ger dem af barnets natur. Liksom en härlig röst gör

bondflickan till »natursångerska», har naturen i alla tider

gjort vissa mödrar - ej minst af folket - till naturliga

uppfostrarinnor. Nästan alla stora mäns lifshistoria

vittnar t. ex. om hvad modern genom sin personlighet,

genom den stämning, hon utbredt omkring sig i hemmet, genom

sin inverkan för sonen varit. Men först den målmedvetna

kulturen af dessa naturgåfvor skall göra mödrarna till

konstnärinnor. När Nietzsche skref: Es wird eine Zeit

kommen in der man keinen anderen Gedanken denkt als den

der Erziehung - och när han i första rummet lade denna

i mödrarnas hand - då tänkte han sig minst af allt några

»uppfostringskonster», de konster, de a-maternella anse

sig rädda barnen från genom att förkasta tanken på en

»konstnärligt skapande» hemuppfostran genom modern!

Den nya modern, sådan utvecklingsläran och den äkta

kvinnofrigörelsen danat henne, står med djup vördnad

inför det mystiska djup, hon kallar sitt barn, ett väsen i

hvilket hela släktens lif är samladt. Ju rikare barnets

natur är, dess ifrigare är hon att åt detsamma skapa den

ensamhet, det behöfver och samtidigt tillföra det stoff

att själf bearbeta. Verkan af lekkamrater, af böcker,

af den konst, den musik, de samtal, hela den hem-miljö,

barnet i sig upptar - först och främst den verkan,

moderns och faderns personligheter och intressen utöfva

- iakttages af den konstnärliga uppfostrarinnan, för

att upptäcka, och sedan medelbart befästa och befordra,

barnets egenart. Därjämte söker hon

finna hvilka hämningar, som behöfvas för att icke

egenarten själf skall bli hämmad i sin växt genom sekundära

egenskaper. Men det nya slaget mödrar söka intet utrota;

de förstå liknelsen om hvetet och ogräset. Den hittills

brukade kristliga uppfostran har varit en återhållande

våldsverkan på den »syndiga naturen», som måste brytas

och böjas; denna uppfostran var dermatologisk, icke

psykologisk. Den nya modern igenkännas allra först därpå,

att hon förkastat den förra metoden för den senare;

att hon hjälper barnet att själf finna allt ädlare

hämningsmotiv. Och hon kan detta, emedan hon själf

från första början sköter barnen; år från år håller

ut i mödan att dana de goda vanorna; söker göra födan,

badet, bädden, dräkten, luften, leken, idrotten till sina

medarbetare, under sträfvan att bevara barnen starka,

sunda, sexuellt rena, dessa grundvillkor för människans

hela senare lifsförelse. Af modern själf kan en sådan

metodisk kroppslig vård utföras, medan lejda händer redan

under de första barnaåren kunna förstöra de härligaste

möjligheter genom slarf, dumhet, grymhet, liderlighet eller

klemande. Vore också allt, modern kunde ge, detta enda att

hindra naturens medfödda goda möjligheter att förstöras,

då vore redan denna enda uppgift viktigare att utföra än

något annat socialt räddningsarbete!

Betecknande för de nya mödrarna är just att de inse den

oerhörda betydelsen af de tidigast eåren, de,

då den oumbärliga »dressyren» äger rum, denna dressyr,

vid hvilken det blir lifsafgörande om

tortyrmedel eller kulturmedel, oförnuft eller förnuft

användes. Då måste de stora nya problemen lösas att,

i den hittills påtvungna lydnadens ställe, dana

den inifrån villiga lydnaden; i den hittills ålagda

själfbehärskningens ställe, uppnå den själftillkämpade;

att i de hittills påbjudna försakelsernas ställe, framkalla

de frivilliga. Ty förmåga af lydnad, själfbehärskning,

försakelse förbli grundvillkor för människans hela

lifsförelse. Detta vet den nya modern lika väl som äldre

tiders. Men hon söker dana denna förmåga med långsamma och

säkra medel. Sak samma gäller om det fysiska och psykiska

modet, som, i späda år brutet genom skrämsel, ofta aldrig

mer får sin raka resning. Den dressyr, som hittills varit

den brukliga, den förbjudande och tvingande, har varit en

verkan på ytan, som hindrat barnen från att själfva erfara

följderna af ett eget val. Det är den medelbara uppfostran

genom följderna, som är den nya moderns metod. Hennes

oaflåtliga vaksamhet och följdriktighet syfta till att

verkligen låta barnen bära sina handlingars följder. Hvad

hon för detta behöfver är först och främst tid, tid

och åter tid. Det går mycket snabbare att nå skenbart

goda verkningar geinom att ingripa, hindra, straffa och -

sålunda afleda de verkliga följderna! Men genom den metoden

beröfvas barnen den inre växt, som verkligheten, fullt

upplefd, i bittert som ljuft erfaren, ensam kan gifva. Och

det är denna inre växt, den nya modern vill främja. Ännu

mycket mer tid kräfves för det psykologiska schackspel,

där uppgiften är att hvitt till slut skall göra svart matt,

m. a. o. att de positiva

egenskaperna i och genom barnets egen aktivitet skola

öfvervinna de negativa. En uppgift, i hvilken barnet först

måste vägledas - just som vid tillsägelsen af elementen i

hvarje annan färdighet - men hvari det sedan kan fullkomna

sig själf. Nutidens forskningar på själens område låta oss

skymta faror, hvilka en gång torde komma att kräfva lika

nya metoder vid själens hygien som t. ex. bakteriologien

nu framkallat vid kroppens. Men vi skymta äfven ännu

obrukade själsmakter, ännu oförstådda andliga lagar,

hvilka en gång kanske i grund omdana uppfostrans medel. De

nya mödrarna komma framdeles att skapa ett rättsskydd

för barnen af en omfattning, som vår samtid skulle

le åt. T. ex. lagligt förbud för föräldrar som lärare

att bruka kroppsaga; lagligt förbud mot minderårigas

industriarbete, mot vissa bostadsförhållanden, vissa

»nöjen», vissa press-oseder! Tillsvidare måste hvar enskild

uppfostrare ställa dessa lagar öfver sig; måste ihärdigt

dana motverkningar till de fördärfliga inflytanden,

som särskildt storstaden utströmmar öfver barnen. *

De nya mödrarna föra ifrigt barnen ut i naturen och

söka tillmötesgå deras verksamhetslust genom för dem

lämpade uppgifter, liksom, genom lämpliga medel, deras

uppfinningsbegär och leklust. På landet sörja barnen

själfva delvis för detta senare. Men hvad både stads-

och landtbarn behöfva är en naturkunnig mor, som kan

* Huru många barn fingo ej t.ex. sina rättsbegrepp

förfalskade genom det sätt hvarpå den omskrifna

»kaptenen från Köpenick» vid frigifvandet blef

mottagen - för att nämna ett enda exempel!

besvara de frågor, barnens egna iakttagelser

föranleda. Både stads- och landtbarn behöfva äfven en

sagoberättande mor. Liksom koloniträdgårdarna klarast

bevisa storstadsarbetarens afskildhet från naturen,

vittna de »sagoaftnar», som nu anordnas för barn, om dessas

afskildhet från modern, hon, som fordom samlade dem omkring

sig till sagostunder, till lek och sång. Hvad slutligen

barnen behöfva, är moderns finkänsliga ledning ifråga

om de sexuella mysterierna, som ofta tidigt sysselsätta

barnens tanke och i hvilka de, stilla och stegvis, af

modern böra införas.

Alla de fostrande inverkningar, som här äro skildrade,

utöfvas nu af den upplysta, personligt utvecklade, sitt

kall mäktiga nutidsmodern. Och dessa inverkningar äro lika

väsentliga för geniets som för hvardagsmänniskans fostran

till det högsta möjliga, hvardera kan blifva! Sådana

inverkningar stärka i lika grad geniets egenart som de,

släkte efter släkte, lyfta genomsnittet till en nivå,

där det kan lefva efter högre normer än de nuvarande. De

nya mödrarna inse, att de för alla dessa, redan under

barnets sju första lefnadsår sig inställande uppgifterna,

icke ha nog af moderlig ömhet, mildhet och tålamod; nej,

att de behöfva allt hvad de äga af förnuft, fantasi,

finkänsla, liksom af vetenskaplig iakttagelsemetod, af

etisk och estetisk kultur och alla andra, medelbara eller

omedelbara, vinningar af kvinnorörelsen.

När studierna och kamratlifvet börja upptaga barnen,

när moderns inflytande - d. v. s. den nya moderns, som

har aktning för barnets egenart,

människovärde och rätt att lefva sitt eget lif - således blir

allt mer medelbart, då vet hon att det alltjämt är af

vikt att sonen, att dottern finna modern hemma, när de

komma hem; att de i hemmet få andas en atmosfär af frid,

af värme; att de där möta det vakna ögat, det lyssnande

örat, den hjälpande handen; att modern är i stånd till den

finkänsliga iakttagelse, som sällan ingriper i men vaket

följer de ungas svårigheter; som ej fordrar förtroenden

men är till hands att mottaga dem, då de komma; att modern

hinner visa en lefvande sympati i de ungas arbetsplaner,

motgångar, glädjeämnen; att hon alltjämt har tid till

smekningar, tårar, leenden, tröst, omsorger; ro att ana

stämningar, att förekomma önskningar. Under allt detta

förevigar hon i barnens själ, dem och sig ovetande,

sin egen personlighet. Den begåfning, som hon ej i en

egen produktiv gärning utlöser, kommer ofta kanske just

därigenom släktet till godo genom en son, en dotter, i

hvilkas själ modern nedlagt de sociala idéer, de drömmar,

den indignation, som senare hos dem blir till samhälleliga

dåd eller konstnärliga verk. Framför allt är det under de

oroliga, ömtåliga, lifsafgörande år, då gossen blir yngling

och flickan jungfru, som modern behöfver ro och tid för

att kunna gifva de då outsägligt behöfvande barnen »den

versammelten, heimlichen Schatz ihres Herzens», som det

sköna Dürer-ordet lyder.

Där en sådan mor finnes - och sådana finnas redan -

där är hon den yppersta frukten af kvinnorörelsens sådd

på den kvinnliga naturgrunden.

Emedan den nya modern danat sig ett fritt

rum omkring sin egen personlighet, förstår hon sin

son eller dotter, då dessa skjuta henne åt sidan för

att skapa samma utrymme åt sig själfva. Ty i hvarje

generation tar ungdomen afstånd från föräldrarnas ideal och

lifsmål. Vetskapen om detta hindrar ej att den nya modern,

som mödrarna i äldre tider, lider af att åsidosättas. Men

den förra kan hoppas på en dag, då son och dotter

fritt välja henne till vän, sedan de upptäckt hvilken

betydelsefull glädje, moderns personlighet kan skänka dem.

Som fågelboet danas af idel små strån och dun,

så danas hemkänslan af idel lena, enkla ting, idel

små, fina rörelser, icke vägbara, icke mätbara såsom

nationalekonomisk produkt. När Segantini målade de båda

nunnorna, som smärtsamt längtande blicka ned i fågelboet,

gaf han ett uttryck åt mångfaldiga nutidskvinnors djupaste

lidande: det att lifvet, i och med friheten, gaf dem

ensamheten; att det nekade dem hemdanandets uppgift och

därmed den skaparglädje, naturen ämnat dem; nekade dem

att lefva vidare i barn, de gifvit lifvet.

Här stå vi vid en punkt, där kvinnorörelsen och de

öfriga sociala omvandlingarna löpa så nära hvarandra som

skenorna af samma järnvägsspår och båda föra till samma

slutpunkt. Nutidsmänniskan - framför allt kvinnan - har

mist ett stort lyckomoment, genom att mista samhörighets-

och trygghetskänslan. Såsom fordom familjerna kände

sig säkra

på de gamla gårdarna, kände sig hvar familjemedlem

trygg inom familjen. Nu räkna barnen ej med visshet på

föräldrarna, dessa ej på barnen, hustrun ej på mannen,

han ej på hustrun. En hvar litar ytterst till sig

själf. Detta har medfört samma ändring i de mänskliga

personligheternas art som i trädens, när skogen huggits

ut omkring några kvarlämnade. Kunna de stå mot stormarna,

då få de mer »karaktär», än när de stodo tätt samman under

ett ömsesidigt men likformande skydd.

Redan från den första ungdomen måste ju nu otaliga kvinnor

lita på sig själfva, afgöra för sig själfva. Så har

nutidskvinnans själfständighetskänsla vuxit på bekostnad

af hennes ro, hennes egenart på bekostnad af hennes

harmoni. Hennes ensamhetskänsla mildras i viss mån af den

växande samkänslan med det hela. Men denna känsla kan dock

för innerliga naturer icke ersätta de värden, forna tiders

kvinnor ägde, när de sutto säkra och skyddade inom hemmets

väggar, sögo musten ur släktkrönikan, vårdade traditionen,

uppehöllo de gamla festsederna, lefde i förtiden och

i nuet.

Den nya kvinnan lefver i nuet, stundom också i framtiden,

hennes romantiska land! Den gamla romantiklens svärmeri

om en »hydda och ett hjärta» är hon ej böjd för. Ty hon

känner verkligheten och detta hindrar henne att hängifva

sig åt den forna kvinnliga illusionen att 2 x 2 kan bli

5. Hvad hon däremot vet är, att af fyror småningom kan

bli sexton. Medan den forna kvinnan endast kunde spara,

kan den nya förvärfva. Kvinnans vackra, vilda öfvertro på

lifvet är minskad. Men hennes dådlust

kan alltjämt försätta berg och hennes vågsamhet får

ännu ofta glans från en dröm. De intellektuella värdena

äro ej längre för henne tidsfördrif utan lifsbehof; med

hennes kultur har hennes känsla för sanning och rättvisa

vuxit. Detta hindrar ej att den nya kvinnan alltjämt

är utsatt för nya slags illusioner och känslovillor,

liksom att hon utvecklat passioner, hvilkas värde är minst

sagdt omstridbart. Men i och genom sin känsla att »vara

någon», att äga en säregen personlighet, har hon fått en

mångfaldigad lifslust på godt och ondt; en ny förmåga att

njuta sin egen och andras egenart, liksom en ny lust -

stundom en oblyg lust - att uttrycka sitt eget väsen. I

stället för den forna resignationen inför samhället finner

man nu redan hos skoltösen, med den röda mössan på sitt

burriga hår, uppror i de tindrande ögonen.

Nutidens unga kvinnor - gifta som ogifta, mödrar eller

icke mödrar - äro ännu friskare till själen, modigare,

lifsgirigare än männen. Ty för kvinnorna är allt det

nytt, rikt, hänförande som männen städse åtnjutit,

t. ex. det fria lifvet i naturen, det allvarliga arbetet

med konsten, de vetenskapliga studierna, det ekonomiska

oberoendet. Äfven hos en fin och själfull kvinna finnes

nu något af den hårdhet mot sig själf och andra, som

mannen instinktivt fruktar, när det om en kvinna säges

»att hon nog kommer att gå långt» på den bana, hon

valt. Nutidens unga kvinna vill framför allt sin egen

personlighetsstegring. Hon erfar samma lyckokänslor som

mannen när hon känner sin viljekraft växa, sitt kunnande

bli säkrare, sin tanke djupare, sina idéassociationer

rikare. Hon står beredd att gripa

sitt arbete, sitt öde; i lidande som i lust erfar hon

lyckan af att växa och sin lifsåskådning, sitt lifsvärk

älskar hon ofta som mannen sitt.

Jämför man sjuttonåringen nu med den i förra seklets midt,

så var denna mer bestämd af känslovärden, den nutida

flickan mer af idévärden; den förra oftare riktad mot

lifvets centrum, den senare står periferien närmare;

den förra var varmare, den senare är vaknare; den

förra jämviktsfullare, den senare intressantare. Oron,

osäkerheten, tomhetskänslan, lidandet, som man stundom

finner hos den unga nutidskvinnan, äga en orsak i

upplösningen af den religiösa tro, som gaf den äldre

generationen af frigjorda kvinnor en inre halt, gaf dem

resignation och själfdisciplin. Vetenskapen har tagit

mången nutidskvinnas tro och de, som själfva förmå dana sig

en ny, äro ännu få. Till den yttre hemlösheten har sålunda

kommit en inre. Kvinnorörelsen har medelbart bidragit till

detta kvinnornas andliga nödläge, genom att öppna dem vägen

till männens bildning. Ty äfven männen lida på liknande

sätt; lida framför allt af att vår kultur är hållningslös

och utan mål, att den saknar stil, just emedan den nu

saknar en religiös medelpunkt. Och ej torde framtiden

gifva mänskligheten en ny sådan, som t. ex. medeltiden

ägde i katolicismen. Individualismens genombrott har

för alltid hindrat denna möjlighet. Men ett moment i

forntidens religion, dyrkan af generationsfunktionen

såsom heligt mysterium; ett moment i medeltidens religion,

madonnakulten, ha emellertid genom utvecklingsläran blifvit

nutiden återgifna. Och med den allmängiltighet, som tankar

måste äga, hvilka

åter skola kunna skänka kulturen en medelpunkt. Stora,

ensamma - profeter oftare än sibyllor - ha förkunnat

denna släktets religion. Men ordet varder kött först genom

fäder och mödrar, som i barnens blod och själar nedlägga

sitt fromma hopp om en högre mänsklighet. När kvinnokönet

genomtränges af denna nya fromhet, då torde den pietet,

den ro, den harmoni, som tillsvidare - och delvis genom

feminismen - gått förlorade, återkomma i kvinnans väsen.

De otaliga nya förhållanden, som kvinnorörelsen medfört

mellan kvinnan och hemmet, kvinnan och samhället;

alla nya växelverkningar mellan själarna, som uppstått

genom dessa förhållanden, kunna omöjligt fixeras i några

formler. Allra minst så länge kvinnorörelsen alltjämt

är rörelse - d. v. s. allt är flytande, i vardande, allt

skiftar individerna emellan. Ständigt nya, fina, med ord

oåtkomliga känslor afgöra hvar kvinnosjäl och hvarje

kvinnoöde. Och äfven urgamla känslor erhålla alltfler

nyanser, alltfler olika betoningar. Det är därför endast

antydningar utan allmängiltighet, jag ur det ofvan sagda

här nedan vill sammanfatta rörande nutidens kvinno-psyke,

sådan jag skymtat den hos en del af generationen mellan

tjugu och trettio år, d. v. s. den för den närmaste

framtiden afgörande.

Genom alltmer gemensam uppfostran börja kvinnor som män

grunda sin själfaktning på sitt arbete. När alla kvinnor

slutligen genom kultur och arbetsduglighet blifvit

viljekraftiga, själf försörjande med- arbeterskor i

samhället, kommer ingen mer hvarken att vilja ge eller

motta kärlek för någon som

helst yttre vinning. Inga band och inga yttre fördelar

genom kärleken, detta är den nya könsmoralens slutliga mål,

så som nutidens högst utvecklade unga kvinnor se det. Den

nya kvinnan är djupt förvissad, att förhållandet mellan

de två könen når sin sanna skönhet och helighet endast

när hvarje yttre privilegium å båda håll försvinner, när

mannen och kvinnan stå fullständigt lika, hvad laglig rätt

och personlig frihet angår.

Hon fordrar att motsatserna mellan lagliga och olagliga,

rika och fattiga, gosse- och flickebarn skola försvinna och

samhället visa samma intresse för alla barns fullmänskliga

utveckling. Hon vet att, när båda könen vaknat till

känslan af ansvar mot den framtida generationen, då blir

den sexuella moralens kärna budet att ge släktet en allt

fullkomligare afkomma. Och för att väl känna detta bud

torde jungfru som yngling framdeles fordra en vetenskaplig

undervisning i de sexuella plikterna mot sig själfva och

sina möjliga barn.

Den nya kvinnan är djupt förvissad därom, att endast när

hon känner sig lycklig - och lycka vill säga utveckling

af de i personligheten inneboende krafterna - kan

hon väl fullgöra sina plikter som dotter, hustru och

moder. Hon kan medvetet offra en del af sin personlighet,

t. ex. utbildningen af en begåfning, men aldrig

underkufva eller tillintetgöra hela sin personlighet och

samtidigt vara en viljekraftig medlem af familjen eller

af samhället i ordets vidsträcktaste betydelse. Hon vill

häfda sin lifsåskådning, sin rättskänsla, sina ideal. Och

inga sociala hänsyn till barn, man, familjelif stå för

henne öfver de hänsyn, hon i

detta afseende är skyldig sin egen personlighet. Vid

konflikter söker hon i det längsta en sådan lösning,

att hon kan utföra sin plikt utan att tillintetgöra

sig själf. Men om detta icke är möjligt, då inser hon

att hennes första plikt är att hvarken kroppsligt eller

andligt duka under. Ty detta hindrar henne just att fylla

de plikter, för hvilka hon sålunda skulle offrat sig,

plikter, dem hon kanske senare, under andra förhållanden,

kan tillgodose, ifall hon räddar sig från att gå under

genom brutalitet eller despotism.

Men bredvid denna individualism lefver hos den nya kvinnan

känslan af tillvarons enhet, den enhet, i hvilken alla

äro delar och inom hvilken intet förgås. Hon ser således

ej man och barn såsom de offerkräfvande, sig själf som

den offrande: hon ser sig och "dem alltjämt - som i

släktets urtid - bestå genom hvarandra. Hon uppgår ej

restlöst i sina kära. Ty hon vet att sålunda beröfvade

hon dem rikedomen af sin personlighet. Men ehuru hon ej,

som äldre tiders kvinna, oinskränkt vill uppge sitt eget

jag, vill hon ej heller, som vissa nutidsfeminister,

oinskränkt häfda det. Hon vill på ett högre plan bevara

den gamla arbetsdelning, som gjorde mannen till den,

som fällde bytet, genomkämpade striderna, eröfrade, gick

fram genom segrar, gjorde genombrotten; kvinnan till den,

som gjorde de nya områdena beboeliga, som tillgodogjorde

bytet åt sig och de sina; som öfverlämnade det vunna till

det nya släktet, allt detta, för hvilket kvinnans uråldriga

uppgifter såsom eldvårderska och jordbrukarinna äro skona

symboler. Hon känner, att när hvardera könet går sin

väg till de enskildas och släktets lycka, men hvardera som

full jämlike hjälper den andra i de skilda uppgifterna,

då förmår hvardera mest, då når samfundet längst.

Att ännu så mycken manlig brutalitet och despotism finnas -

och så många lagliga medel stå till männens rådighet för

att ostraffadt kunna utöfva brutalitet och despotism -

detta gör att den nya kvinnan alltjämt är »feminist»,

alltjämt förfäktar kvinnorörelsens grundläggande idéer. Men

hon är icke feminist i den mening, att hon riktar sig mot

männen; hennes lösen är alltjämt Mary Wollstonecrafts:

»Vi vilja ej råda öfver männen utan öfver oss själfva.»

Hon visar numera ofta vid öfverläggningar och beslut de

egenskaper, man tidigare kallat maskulina: sakkunskap,

sanningskärlek, mod till egna meningar; hon afstår allt

mer från lösa anklagelser och talesätt, kommer allt oftare

med genomtänkta förslag till förbättringar. Kvinnorörelsen

har, med ett ord, alltmer fått en allmänmänsklig, en

mindre ensidigt feminin prägel. Allt oftare betonas att

kvinnans rätt är villkoret för att hon skall kunna fylla

plikterna i den enskilda familjen, ej endast bruka sina

krafter i arbetet för det allmänna bästa. Den nya kvinnan

vill hvarken afdanka mannen eller afskaffa samhället. Men

hon vill öfverallt kunna utöfva sin skönaste rätt, den att

hjälpa, stödja, trösta - och detta kan hon icke, så länge

hon ej är fullt berättigad som medborgerlig och fullt

utvecklad som mänsklig personlighet. Hon vet att detta ej

endast är ett villkor för hennes egen lycka utan i lika

hög grad för mannens. För hvarje man, som i lifvet arbetar,

kämpar och lider, finnes en mor, en maka, en syster,

en dotter, som lider med honom. För hvarje kvinna, som

på sitt håll arbetar och kämpar, finnes en fär, en make,

en bror, en son, för hvilken hennes insats medelbart eller

omedelbart äger betydelse. Framför allt inser nutidskvinnan

att inom hvarje äktenskap, där en hustru ännu lider under

mannens missbruk af sin lagliga myndighet, där är det

ytterst mannen, som tar den största skadan. Ty under

de nu gifna omständigheterna behöfver han i hemmet ej

bruka godhet, rättvisa eller intelligens. Dessa humana

egenskaper måste han däremot börja utveckla, när hustrun

står som laglig jämlike vid hans sida.

Den nya kvinnans heliga visshet är med ett ord: att man

och kvinna tillsamman stiga som de tillsamman sjunka.

De antika grafmonumenten, där man och hustru stå hand i

hand för det eviga afskedet, kunde lika väl vara symboler

för nutidsmannens och nutidskvinnans inträde i det nya

lifvet, där de tillsamman verka för att hvarderas högsta

ideal - rättvisans och godhetens - skola taga gestalt

inom verkligheten. Kvinnans samhällsmoderliga omsorger

omfatta nu närmast barnen, de svaga, de lidande. Att

kvinnan skall erhålla möjligheten att i dess fulla -

äfven folkrepresentativa - utsträckning kunna utöfva

samhällsmoderligheten, detta är endast en tidsfråga. Inom

ett sekel ler man åt nutiden, i hvilken man ännu tvistade

om så själfklara ting. Och de, som nu bele kvinnorörelsen,

komma då att bli de mest beledda!

Vid den tidpunkten kommer man att äga en sådan öfversikt

af tidens två stora makter, arbetarnas och kvinnornas

emancipationsrörelser, att man inser, huru nödvändiga båda

varit för att samhället skulle komma till den insikten,

ätt icke den materiella produktionsmassan men släktets

uppåtstigande utveckling är det socialpolitiska målet och

att för detta mål moderstjänsten bör erhålla de offer och

den ära, som samhällena nu gifva krigstjänsten.

Och kvinnorna själfva, dem naturen gjort till de födande,

de späda lifven beskyddande - den uppgift, för hvilken

naturen redan i växtvärlden danat så underbart fina utvägar

- skola icke längre uppresa sig mot att vara innerligare

förenade med naturen, jorden närmare, plantlikare,

i yttre afseende mer bundna och därmed äfven i inre

afseende mindre rörliga än männen, som städse haft mer af

skogsdjurens rörelsefrihet. Framtidens kvinna kommer ej,

som många af nutidens, att vilja befrias från sitt kön. Men

hon kommer att vara befriad från sexuell hypertrofi, att

vara befriad till fullmänsklighet. Ty de allmänmänskliga

egenskaper, hvilka vid den primitiva arbetsdelningen måste

förbli latenta - emedan fadern då behöfde samla hela sin

styrka i en riktning och modern i en annan - kunna nu,

genom kulturens lättnader i lifskampen, å hvardera sidan

utvecklas: hos kvinnan det latenta, som blef aktivt

hos mannen, blef »manlighet»; hos mannen det latenta,

som blef aktivt hos kvinnan, blef »kvinnlighet». Men det

proportionsförhållande i dessa egenskaper, som utvecklingen

befäst, kommer i det stora hela

dock att bestå, det proportionsförhållande, som under

evolutionsförloppet gaf kvinnan öfvervikten

ifråga om de inåt skapande, mannen ifråga om de

utåt skapande krafterna. Ett proportionsförhållande,

som tillsvidare gjort henne genialare inom gemytets,

honom inom idéernas område; henne till lyssnerska och

längterska på själslifvets område, honom till forskare

och systembyggare; åt henne gifvit mer af de kristliga,

åt honom mer af de hedniska dygderna. Höjandet af båda

könens allmänmänskliga egenskaper höjer äfven planet,

från hvilket de utöfva sin säregna, för kulturen likavärda

funktion. Och allt oftare skall den ena - då så kräfves -

kunna upptaga den andras kulturfunktion.

Men ett fullständigt sammansmältande af de andliga

könskaraktärerna, torde däremot erhålla samma följd som

den kroppsliga hermafroditismen: ofruktbarhet. Geniet -

d. v. s. det dikteriska, ty verkliga kvinnliga genier

ha hittills endast framträdt inom detta område - har, som

ofvan betonades, inom sig både en man och en kvinna. Men

icke harmoniskt sammansmälta. Då vore ett sådant geni

oproduktivt, såsom vi tänka oss »jene himmlischen

Gestalten», hvilka ej äro »Mann und Weib». Man- och

kvinnoart, som bestå bredvid hvarandra i diktarsjälen,

alstra där tillsamman verket. Dessemellan taga de

växelvis makten, hvarigenom just disharmonien uppstår

i de människors lif, som tillika söka fylla den allmän^

mänskliga könsuppgiften. Ja, kanske en af orsakerna till

det faktum, att de stora diktargenierna - manliga som

kvinnliga - ofta ägt alls ingen, ofta en

föga betydande afkomma, är att deras natur icke orkat med

den dubbla alstringen, att verket fått den rikaste delen

af den fysiska och psykiska kraften?

Huruvida den här uttalade meningen om geniet är riktig

eller ej, betyder emellertid intet i det stora hela. Ty

genierna komma städse att gå egna vägar, hvilka aldrig

bli genomsnittets. Från genomsnittets synpunkt vore ett

utplånande af den själiska könskaraktären i ännu högre grad

en olycka för kultur och natur. Ty det är olikheten i den

andliga lika väl som i den kroppsliga könskaraktären,,

hvilken gör kärleken till ett sammansmältande af tvänne

varelser i en högre enhet, där hvardera finner sitt

väsens fulla utlösning och harmoni. Med den andliga

olikheten komme den själiska kärleken att försvinna. Man

hade endast kvar, å ena sidan parningsdriften, vid

hvilken samma synpunkter som vid djurafvel komme att

göra sig gällande; å den andra samma slags sympati, som

uttrycker sig i vänskapen mellan personer af samma kön,

den sympati, där den mänskligt individuella, icke den

könsliga olikheten, utgör det tilldragande. I kärleken

åter fördubblas sympatien alltmer, ju mer allmänmänskligt

och könsligt tilldragande individen är: det »manliga»

i mannen tjusas då af det kvinnliga hos kvinnan, medan

det »kvinnliga» i mannen tillika tjusas af det »manliga»

hos denna samma kvinna och omvändt. Men när ingendera

behöfde den andras andliga kön som sitt komplement, då

återkomme man i erotiskt afseende till den antikens syn på

könsförhållandet, hvars yttersta konsekvens Plato utdrog.

Det »humana» i mannens själ växte när han

kände sig nödvändig för modern och barnet. När kvinnan,

genom behag och ömhet, lärde mannen älska, ej endast åtrå,

då steg hans humanitet omätligt.

I vår tid börjar genomsnittsmannen erfara, att kvinnan ej

längtar efter honom såsom man, att hon ser ned på honom

som ett lägre slag af människa, att hon ej behöfver

honom som försörjare. Han fattar ej ens hvad det är

den högst stående kvinnan söker, fordrar och väntar af

hans kön. Men han erfar, att äfven genomsnittskvinnan

förkastar det bästa, han erotiskt har att gifva; att hon

i sin »allmänmänsklighet» icke längre söker honom såsom

sin könsliga varelses utfyllnad. Då vaknar inom honom ånyo

brutaliteten; då mister hans erotiska lif, hvad det vunnit

af humanitet; då börjar han hata kvinnan. Och icke med

teologens, tänkarens, diktarens idérika, teoretiska hat:

nej, med den grofva harm, som den svagares ringaktning för

den starkare hos denne väcker. Därmed stå vi inför kanske

den innersta orsaken till den nutida, inom bokvärlden

som inom arbetsvärlden då och då framträdande fiendskapen

mellan könen.

Här leker den ensidigt ytterliga feminismen ovetande

vid en afgrund: urdjupen i mannens natur, ur hvilka de

elementära, hundratusenåriga drifterna välla, de drifter,

dem inga kulturella vinningar eller inflytanden kunna

utrota, så länge människosläktet alltjämt lifnär och

förökar sig under de nu gifna betingelserna. Den feminism,

som drifvit individualismen till en punkt, där den enskilda

häfdar sin personlighet, ej

inom släktet, men mot detta, den individualism, som blifvit

själfkoncentration, antisocial egoism - ehuru den på sin

fana skrifvit samhället i stället för familjen - denna

feminism har skulden, ifall nämnda hat slutligen leder

till ett krigsutbrott.

Men det vore för smärtsamt att sluta denna öfverblick af

kvinnorörelsens verkningar med farhågan att nyssnämnda

feminism kunde bli den segrande. Jag tror det icke. Jag

tror ej heller att solen - tillsvidare - slocknar eller

att floderna komma att flyta tillbaka mot sina källor.

De stora grundlagarna inom naturen kan ingen

»kultur» upphäfva. Och moderligheten är en af dessa

grundlagar. Jag hoppas, att framtiden skall dana ett nytt,

säkrare skydd för moderskallet än den nutida familjen och

samfundsordningen bjuda. Jag tror på ett nytt samhälle

med en ny sedlighet, som skall varda en syntes af mannens

och kvinnans väsen, af individens och samhällets kraf,

af hednisk och kristen lifssyn, af framtidsvilja och af

pietet mot förtiden.

Då jorden blommar af denna sköna och starka sedlighet,

finnes ingen kvinnorörelse mera. Men de finns alltjämt

en kvinnofråga, icke ställd af kvinnorna till samhället

utan till kvinnorna af samhället: den om de, i allt högre

grad, vilja förtjäna sitt stora privilegium att vara de

nya släktenas mödrar?

I den mån, som denna nya etik genomtränger mänskligheten,

komma kvinnorna att besvara den frågan i lifsbejakande

riktning. Och följden af denna deras lifsbejakelse blir

en oerhörd lifsstegring, ej endast för kvinnorna själfva

men för hela mänskligheten.

ELLEN KEY

Kvinno-

rörelsen

Stockholm

Albert Bonniers förlag

Pris 3: 50.