Kvinnan och samhället

Kvinnan och samhället

Kvinnan

och

SAMHÄLLET.

—

„Genom visa kvinnor

varder huset bygdt.“

Julia Lee.

—

Fjärde bearbetade och tillökta upplagan.

Pris: 30 öre — 15 cents.

Kristiania — Nikolai Olsens boktryckeri — 1913.

Kvinnan och Samhället.

*

Den svenska kvinnan har för sin samhällsställning gjorts

helt beroende på mannen. I andra länder är hon mera

fri. Ursprungligen berodde båda på Skaparen, och ingendera

egde företrädesrättigheter framför den andra.

Familjen utgör samhällets embryo. Ty samhälle betyder

„förening", „samfund" och består af två eller huru många

som helst, som sammansluta sig under antagna lagar, hvilka

borde betrygga allas lika fri- och rättigheter.

Modern utgör icke blott en nödvändig faktor i familjens

uppkomst och bildning, men det torde äfven medgifvas, att

hon är den viktigaste af de två, när det blir fråga om barnets

fostring och hemmets ordning. Ingen vill väl förneka, att hon

såsom maka, moder och hemtrefnadens betryggarinna bör,

till stöd för sitt maktpåliggande och ansvarsfulla kall, åtnjuta

mannens fulla kärlek, förtroende, hjälp och beskydd, samt inom

familjen ega lika talande rätt rörande dess inre och yttre

angelägenheter. Ömsesidig kärlek förbjuder kränkandet af

någonderas rätt. Samhället utgör familjernas förening.

Samhällsordningen stadfäster eller fördärfvar den visa husmoderns

fostringsarbete. När den befrämjar klassprivilegier, fördärfvar

den familjelifvet och fostrar klasshat ocn öfvervåld. Om det

är rätt och allmän-nyttigt, att modern inom familjen förfogar

öfver barnet och ordningsbestämmelserna, så är det lika

nödvändigt, att hon af mannen tillfrågas vid samhällsfrågornas

lösning. Om så skett, hade mycket ondt varit borta, som nu

vållar millioner människors olycka.

Samhällets grundpelare bestå af religion och politik.

Samhället är blott familjen i stort. Kyrkan intager moderns

plats, staten faderns. Medan det tillkommer modern att

grundlägga hos familjen en sund och ren moral, samt ordning och

ädelmod, är det faderns plikt att värna dessa goda

egenskapers mognad genom en helsosam och rättfärdig politik.

Politiken bör vara lika ren som religionen. Likt landets äkta

familjefäder betrygga de då sanning och rättfärdighet. Men

är intet uppkommet på jorden, lärer heller icke komma, som är mera fullt

med helvete och genomdjänadt än de äro." (2 band. n:o 2, § 33, sid. 30.)

Syftande på påfvedömet, säger Luther: „ Antikrist och hans

högskolor äro djäfvulens egna verkstäder och horhus." (Midfastosöndag, n:o

47, sid. 371.

Hvad uträtta de bildade inom alla våra sektkyrkor?

Kyrkoherde Ärnström svarar:

„De hålla alla portar och slussar öppna för otrons alla onda

inflytelser! Ja, de lemna till och med tillträde till kyrkans heligaste embeten

åt personer, som äro uppenbara Jesu Kristi fiender. Till följd häraf har

den fräckaste otro och den hätskaste olydnad mot Jesu Kristi bud

kommit till en sådan höjd inom dessa kyrkor, att många bland dess målsmän

stå rådlösa och hjälplösa inför denna gudlösa verldsmakt."

Kyrkoherden ser endast det s. k. lutherska påfvedömets

kyrkokorporation, men vi innesluta hela den baalistiska

frälsningsapparaten i alla dess grenar, och de sistfödda äro långt

mera hänsynslösa i sin ogudaktiga penningjakt än

statskyrkopresterna, hvilka under dessas gissel druckit.mången bitter

dryck. Därför anse vi kyrkoherdens ord i „Ärans kunskap"

vara lika tillämpliga på dem alla. Han säger vidare:

„Å ena sidan söka kapitalets innehafvare, drifna af ett omätligt

vinstbegär, att göra den talrikaste människoklass, som vanligen kallas

arbetare, till verktyg för sina själfviska och egennyttiga syften, gående i de

flesta fall ut på ett samlande af skatter, som stå i rak strid mot Kristi

bud: „Samlen eder icke skatter på jorden, där mal och rost förstöra och

där tjufvar bryta sig in och stjäla"; och detta skattsamlande sker ofta,

utan att skattsamlarna egna nödig omtanke och vård om arbetarnas

timliga och eviga väl. A andra sidan har en stor del, om icke den allra

största delen af kroppsarbetarna, förlorat förtroendet för kapitalisternas

och arbetsgifvarnas välvilja och faderliga omvårdnad om deras väl."

Detta kunde vara bevis nog, men vi vilja låta den, från

den tionde allmänna lutherska konferensen, hållen i Lund i

sept. 1901 — till hvars understöd själfva regeringen anslog

1,000 kr. — bekante norske pastor Klaveness ge ett litet bidrag.

Han höll på att spränga hela „den tyska klicken", som bestod

af „270 mot 1,000" skandinaver. Han sade sig ha upptäckt:

„Att de bildade fasligt litet bry sig om religion, både då de som

jobbare göra aktiebolag eller såsom bankmän ta provisioner. Han

tillskref kulturen rätt att uppträda för att undanrödia förtryck och lyfta de

försummade klasserna till en människovärdig tillvaro. Därtill fordras

dock hänsynslös sanningssökande vetenskap. Det är dårskap att kalla

forskningen, konsten och det sociala framåtskridandet för antikrist. Det

kyrkliga lifvet har stannat, från 1600- och 1700-talen räknadt. Hvilken

modärn människa kan tro på treenigheten och Kristi bägge naturer?"(!)

Här bröt cyclonen lös öfver den djärfve, och man ville

krossa detta „kätteri", då biskop Billing lugnade stormen med

en försäkran om, att „alla hade rätt," tilläggande: „Låtom oss

bemöda oss om att vara allom allt" — äkta beliamiter således.

Hedendom inom kyrkan.

„Själavårdssällskapets" konferens i Blasieholmskyrkan,

hållen i okt. 1907, besökt af mellan 2 och 300 prester och

biskopar, beklagade „den inom kyrkan rådande hedendomen",

samt den tilltagande slöheten och brist på bibelläsning. Detta

är nu följden af „de bildades" religionsläror.

Kyrkoherde V. Rundgren från Östra Sollerup inledde

diskussionen och förordade:

„Behofvet af kyrklig inre mission. Hedendomen är, yttrade

talaren, ett faktum såväl utom som inom kyrkan, och därför behöfdes äfven

en inre mission, som bekämpade hedendomen inom kyrkan, likaväl som

mission behöfdes för att hedningarna utom kyrkan skulle komma i

åtnjutande af den kristna religionens välsignelse."

Prof. Rudin påpekade, „att en viktig länk i det inre

missionsarbetet, nämligen det gemensamma bibelläsandet, på senaste tider alldeles

försvunnit. Om denna sed kunde återupptas, skulle det vara presterana

till en god hjälp."

Pastor Spaaks omdöme om det „Lutherska" presterskapet

bör nog här bifogas. Han sade på ett möte i Uppsala, hållet

å „Norrlands nation" hösten 1907:

„Allt för länge ha de kristna, och särskildt presterna, blundat för

arbetarnas rättfärdiga sak. Allt för länge ha de svikit Kristus för

mammon. Allt för länge ha de suttit vid de rikas bord, tänkt deras tankar,

läst deras tidningar och tillägnat sig deras åsikter. Allt för länge ha

presterna varit öfverklassare, och därför ha också arbetarna förlorat

förtroendet för dem, såsom de tomma kyrkorna nogsamt visa. Det är för

sent att hoppas att berget skulle komma till Muhammed — nu måste

Muhammed gå till berget.

Det kräfs af oss ett verkligt offer, men Gud hjälpe oss, om ej det

offret bringas ... Gud finns icke där dogmer finnas, utan där rätten finns.

Och de svenska landtarbetarna ha rätten på sin sida. Därför måste vi

segra. Men göra vi det icke, då måste vi finna oss i att gå under med

vårt folk."

Skulle man vilja rensa ut hedendomen ur de s. k.

lutherska kyrkorna? Ja, då finnes visserligen intet mera effektivt

medel än bibelläsning. Men det vore allt bra mycket lättare

att rensa ut kristendomen — ty man behöfver endast fylla ut

initialerna I. H. S., hvilka stå i kyrkans sol och kors med sina

ursprungliga: „I-sis H-orus S-eb", så kvarstår sedan rena

hedendomen i lif och lära.

Vi ha nu läst bibeln offentligt i öfver 30 år i Sverige, men

kyrkans målsmän, styrkta af „missionsvänner", ha gjort allt för

att hålla bibelordet utanför kyrkan. Men nu vill prof. Rudin,

att dess röst skall höras inom dogmernas hedniska kyrka.

Vi däremot anse detta välmenta råd det vådligaste

professorn kunde gifva, ty hedendomens katekesläror och bibeln

kunna aldrig förenas. Efterföljes detta råd, så faller hela

„kristendomens" murkna inrättning. Likväl förvänta vi. att just

denna bebådade bibelläsning — protestantvapnet — nu snart

skall revolutionera den civiliserade verlden på ett hittills okändt

sätt. Och. vi råda därför alla, som vilja ha ett fridens

riksresultat på jorden, att studera bibeln med hjälp af den dubbla

planen, som är nyckeln till den däri gömda skatten, hvilken

kallas Jehovas „hemlighet om sin son".

Läs bibeln! Läsen högt, I som frukten Gud, och

protesteren mot kränkandet af Guds och Kristi namn! Men se här

livad „Prestlistens" författare säger om bibeln:

„De som på en gång älska bibeln och statskyrkan, älska två ting,

som lika litet förlikas, som två hustrur i ett hus. Statskyrkan måste

antingen förkasta bibeln, eller skall bibeln förkasta statskyrkan. Denne

är den store fiende, som hon har att frukta. Det är bibeln, som varit

hvarje statskyrkas ruin — det är bibeln, som har frambringat alla stora

förändringar och reformer — ... den krossade påfveväldet — ruinerade

munkväsendet... Katolikerna... behandlade den som en fiende, de

undertryckte den och höllo den undan så mycket som möjligt. Henrik

VIII af England och Elisabeth voro i detta hänseende visare än deras

efterträdare. Henrik utfärdade en förordning år 1539, kallad „den

blodiga statuten", hvari han dekreterade, att „inga kvinnor, handtverkare,

lärlingar, landtbrukare eller dagakarlar skulle vid dödsstraff läsa bibeln",

och Elisabeth var af samma tanke. Hon önskade, att folket icke skulle

läsa alls, på det att de icke måtte bli mindre undergifna. Hon tyckte ej

heller om predikningar, på det att icke kristendomens olyckliga läror

skulle insmyga sig... sådan var katolska kyrkans politik... Nu tillåter

denna föråldrade statskyrka bibeln att gå ut öfver alla land och förvånas

sedan att se den naturliga verkan, som den frambringar. O, dåraktiga

och hårdnackade släkte! Öfverallt där bibeln blir känd, uppstår själens

och tankens frihet. Där lär bonden känna, att han är människa... för

god att trampas af presterligt högmod eller plundras af presterliga anspråk"

„Bibeln är den store reformatorn. I mån nedslå reformatorernas

hela skördar såsom gräs, men om I lemnen kvar i jorden roten till all

reform, bibeln, skall den uppväxa tio gånger starkare. Stiften hvilka

lagar, eller förstören hvilka friheter I viljen, om I lemnen bibeln fri,

skola lagarna förändras och friheten återkomma, och eder möda skall ha

varit förgäfves. Den är i utlandet, den är i alla hus, på alla bord; och

dess ännu sakta röst hviskar beständigt: „Ve, alla tyranner och Guds

barns förtryckare! Den är Guds röst, Guds bud; hvad förslår häremot

människors ord eller visdom? Från bibeln fläkta öfver hvarje själ de

eviga känslorna af frihet, oberoende och af förakt för döden. Därför råda

vi statskyrkan, att hon må akta sig för bibeln." (Prestlist. hist. sid. 548.)

Kyrkan är gift med staten. Biskop Billing talade till de „krist.

stud." i Upsala den 4 nov. 1907, och liknade förhållandet mellan kyrka

och stat vid ett äktenskap. Liksom det ej utan svåra slitningar går att

upplösa ett långvarigt äktenskap, kan man ej heller upplösa det band,

som under århundraden förenat kyrkan med staten.

Så länge kyrkan kan uppfylla de kraf, som Kristus ställt på henne

(!!?) utan hinder från den med henne samordnade staten, så länge borde

kyrka och stat vara förenade."

Detta är biskopens ord, men hör nu Kristi opinion: ,,Hvar

och en som skiljer sin hustru från sig och gifter sig med en

annan, han gör hor, och livar och en som gifter sig med en

som är skild från sin man, han gör hor."

Bibelns dom öfver de vid staten vigda

kyrkokorporationerna står att läsa i Uppb. 17. Månne någon hederlig man

ville hafva en kvinna till brud, som under trolofningstiden

öppet samlefde med en annan man?

Ecklesiastikern om Kristus.

Att samhällsbyggarna icke i ringaste mån rätta sig efter

Kristus, bevisade kyrkoherde Ärnström inför Linköpings stifts

prester den 26 aug. 1891, då de till diskussionsämne uppställt

frågan:

„Hvad hafva presterna att lära af Jesus?" Kyrkoherden begärde

ordet och sade: „Ärade fäder och bröder! Jag får uppriktigt tillstå, att

jag anser det vådligt att diskutera denna fråga, och jag vill också söka

bevisa mitt påstående.

Jesus sade till sina lärjungar: „Den mig tjänar, han följe mig, och

den mig följer, han skall icke vandra i mörkret." (Joh. 8:12, 12:26.)

Men för oss prester kan det icke blifva tal om att efterfölja Jesus, då vi

äro bundna af kyrkans statuter...

Kristus ordinerades aldrig till prest af vare sig kyrkliga eller

verldsliga myndigheter, och hvarken han fick eller sökte något pastorat, ja,

icke ens någon levitsyssla vid templet. Hade han lefvat i våra dagar, så

hade han i brist på ordination aldrig fått beträda en kyrklig predikstol,

och utan rekommendationskort hade han icke ens fått predika i något

missionshus. Han predikade aldrig på uppdrag och hade aldrig någon

kyrklig fullmakt. Men vi anse, att hvar och en, som predikar utan

mänsklig kallelse och utan fullmakt, han är en villoande, som tränger sig in i

ett ämbete, som icke hörer honom till och som sådan bör han förbjudas.

Kristus hade aldrig kappa, icke heller krage och var aldrig klädd

i mäss-skjorta, hvilket alltsamman är kännetecknet på vårt hedniska

ursprung, ett lån från de gamla egyptiska, kaldeiska och romerska

presternas imponerande utstyrsel.

Vidare vill jag fästa herrarnas uppmärksamhet på, att vår frälsare

aldrig predikade tillsammans med andra och aldrig förrättade någon

liturgisk altartjänst, hvilket helt och hållet är ett prålande effektsökeri från

hednakulten. Han befallde aldrig bygga några kyrkor för tillbedjan af

den högste; tvärtom sade han till den samaritiska kvinnan: „Tro mig,

den tid kommer, då I hvarken på detta berg eller i Jerusalem skolen

tillbedja Fadren, utan sanne tillbedjare skola tillbedja honom i anda och

sanning, ty sådana tillbedjare söker Fadren." (Joh. 4:21—23.) Själf sade

han sig vara mera än templet och bjöd till och med att rifva ned denna

röfvarekula. (Matt. 21:13; Joh. 2:19.) Emedan den allra högste bor icke

i tempel, som med händer gjorda äro (Apg. 7:48) utan i människohjärtat.

(1 Kor. 3:16.)

Han använde aldrig klockringning, orgelbrus och psalmsång och

samlade aldrig omkring sig någon frälsningshär med pukor och

trumpeter för att draga uppmärksamheten till sig. Allt detta är senare påhitt,

som en ersättning för de andefattiga och innehållslösa predikningar, som

bestås åhörarna.

Vidare lära vi, att Jesus aldrig skref sina predikningar, eller

begagnade utnötta koncept, och han begagnade aldrig någon

kyrkohandbok med tryckta böner. Därmed vill jag ingalunda klandra denna

anordning, alldenstund det för oss är en lättnad att hafva fabricerade och

tillformade böner, ty det är fara värdt, att vi eljest inte visste, hur vi skulle

bete oss.

Jag har noga sökt uti vår frälsares predikningar, men jag har icke

funnit något, som tyder på, att Jesus Kristus egde en predikofjärding.

Skola vi efterfölja vår frälsare, så blir det nödvändigt att uppbränna

predikofjärdingen och tala efter andens ingifvelse.

Jesus befattade sig aldrig med några kyrkliga ceremonier, han

hvarken vigde eller begrafde folk, som vi äro ålagda att göra. Ja, det säges

till och med, att han icke ens döpte någon. (Joh. 4:2.) Och då en af

hans lärjungar begärde ledighet för att begraf va sin fader, lär han hafva

svarat: „Följ du mig och låt de döda begrafva sina döda." (Matt. 8:22.)

Själf anmodade han ingen prest vid sin egen begrafning, och om ingen

af hans lärjungar veta vi sådant heller, och dock anses den som vågar

lefva och begrafvas såsom Kristus numera som en hedning. Tänk, hvilka

omvända förhållanden! Vi prester använda ideligen hedniska plägseder

och inbilla folket, att detta är kristendom. Ja, vi gå så långt i detta

bedrägliga prål, att vi äfven viga, smörja och döpa kyrkor, klockor och

griftegårdar, som dock borde vara befriade från dylikt häxeri.

Kristus gick omkring i städer och byar och predikade. Ja, han

predikade jämväl på bergen, i skogslundar, trädgårdar och fiskarbåtar,

botade sjuka och bespisade hungrande i tusental. Men inte kan man

begära, att vi skola göra på det sättet. Det finnes väl ingen präst här i

landet, som har tagit sin uppgift så, att han skulle följa Jesu föredöme

och exempel, då skulle han bli utpekad af hela prässen. Vår frälsare

talade icke högt, men ibland ropade han, när så behöfdes, att de i

utkanterna skulle höra hans ord, men han skrek aldrig, som nutidens

predikanter ofta göra.

Vår frälsare gick ifrån dem som icke ville höra honom, men vi

kunna icke gå ifrån våra pastorat och lämna den församling, som ej

frågar efter vår undervisning. När folket sade: „Gack bort härifrån, så

gick han ifrån deras landsända. (Matt. 8:34.) Men vi måste sitta, där

vi sitta och predika, om så ingen ville höra på. Icke heller i det

hänseendet kunna vi efterfölja Jesus.

Jesus frågade icke efter att behaga människor, han kallade Israels

vördade skriftlärde och lagkloke för huggorma-yngel och hvitmenade

grifter, och konung Herodes kallade han en räf." Han passade icke till

hofpredikant, ej heller hade det passat att anmoda honom hålla

tingspredikan eller tal i storkyrkan för riksdagens öppnande. Och jag vill

fråga: hvilken ibland oss vågar yttra sig så som Kristus, hvilken

fördömde de rike och ropade ve öfver landets styresmän och herrar? Vi få

allt låta bli sådant. Vi måste ära konungen och hellre lyda människor

än Gud.

Jag vågar här i detta prestsällskap säga, att vår frälsare var i

grund och botten oppositionell, för att icke säga revolutionär. Han

var en äkta folkdemokrat, men hvem af oss vågar följa honom i det

stycket?

Om konungahuset, ämbetsmän, regering och riksdag voro oss aldrig

så förhatliga, måste vi ändock läsa böner för dem och nedkalla Guds

välsignelse öfver deras arbete, huru gudlöst det än vore. Ja, vi måste

till och med bedja Gud välsigna militäryrket, den mest gudlösa

institution i verlden. Och samtidigt som vi agitera för högre spanmålspris

måste vi bedja Gud bevara oss för dyr tid, därmed fördömande oss

själfva.

Vi äro ålagda att läsa böner före och efter predikan. Men jag

frågar Eder, mina herrar: hvad var det för böner Jesus läste vid sådana

tillfällen? Han bad alltid i ensamhet och anbefallde andra att göra

detsamma och kallade de offentliga bedjarna skrymtare.

Vi säga amen, när vi slutat vår predikan, men vår frälsare sade

aldrig amen i slutet, men ofta började han sitt tal med amen, som

betyder en försäkran, att det är sant. Vi hafva vändt upp och ned på hela

Jesu lära och kalla oss det oaktadt för Kristi tjänare.

Jesus hade intet att luta sitt hufvud till, vi däremot hafva bekväma

bostäder, och i våra samhälleliga förhållanden likna vi hellre Kaifas och

Pilatus än den fattige Nazarenen.

Han förbjöd åkandet efter ägodelar på jorden och utsände sina

lärjungar tomhända, vi däremot trakta ju allmänneligen efter stora

pastorat med höga inkomster.

Kristus och hans lärjungar underhöllos genom frivilliga allmosor,

men ingen af oss skulle vilja mottaga en befattning på dylika villkor.

Vi mottaga inga frivilliga gåfvomedel som lefvebröd, utan våra

församlingar tvingas med lagens arm att betala sin andel till presten, och vi

kunna därföre icke bedja Gud välsigna det bröd, vi utkräfva af folket i

strid mot Jesu bud.

Vi lära andra att vara gudeliga och låta sig nöja är vinning nog

(1 Tim. 6:6), men under allt detta trängta vi efter något mera konkret

(verkligt) och äro icke nöjda med bara gudlighet. Vi säga till våra

åhörare: Hvad gagnar det människan om hon förvärfvar hela verlden och

tager skada till sin själ. (Matt. 16:26.) Men om vi kunde slå under oss

alla människors egendom, skulle vi icke anse vår själ taga skada däraf.

Jesus sade: Om I hafven tro som ett senapskorn, så skolen I

kunna säga till detta berget, flytta dig härifrån dit bort, och det skall

ske, och intet skall vara Eder omöjligt. (Matt. 17:20.) Men det ser ut

som om vi alls ingen tro hade, ty för oss är mycket omöjligt.

Jesus sade: Den som tror på mig, han skall ock göra de

gärningar, som jag gör, och han skall göra större än dessa. (Joh. 14:12—14.)

Men vi kunna icke ens som han lefva utan lön, än mindre göra några

större gärningar. Följaktligen må vi vara i saknad af den tro, som han

påbjöd, hvilken vi falskeligen berömma oss af, och antagligen äro vi icke

heller några efterföljare af honom.

Jesus var kommen för att uppsöka och frälsa det som var

förtappadt. (Matt. 18:11.) Men vi prester lämna sådana i polisens händer och

låta dem uppslukas af fängelset och bödels-yxan. Och i stället för att

frälsa dem från döden, anse vi oss hafva gjort nog, om vi beredt dem

till döden och dresserat dem till en trosbekännelse framför schavotten.

Vi låta kalla oss Kristi tjänare, men det är icke sannt, ty han

var hvarken medveten hycklare eller lögnare, och jag anser det vådligt

af oss att uppställa vår frälsare som förebild, snarare Judas, förrädaren.

När vår frälsare stod i behof af penningar, då fiskade han sådana

ur hafvet. (Matt. 17:27.) Men kyrkans tjänare tillgrip amissionsfonder

och församlingskassor, då de äro i förlägenhet.

För oss kan Jesus således aldrig blifva något föredöme, hvarken

i lif eller lära och vi skulle sannerligen råka illa ut, så väl för prässen

som för våra församlingsbor, om vi skulle våga göra något försök att

följa hans exempel. Vi känna alla, hur illa pastor Nylander råkade

ut, därför att han vågade uppträda till de fattigas försvar, gent emot

bolagsväldet i Norrland. Nej, vi prester hafva med ed förpliktat oss

att tjäna denna verldens Gud och måste nedtysta det egna

samvetets röst."

Efter detta anförande blef där en lång och tryckande tystnad bland

mötets deltagare. Men slutligen reste sig en af de ärade fäderna och

yttrade: „Jag vet ej om jag skall beteckna föregående ämbetsbroders

ord som hädelse eller skämt, hvilket i så allvarliga frågor är högst

opassande, och illa kläder det en prest att yttra sig i sådana ordalag och vid

ett sådant möte, där referenter och allmänhet ha sina ögon och öron

fastade vid våra förhandlingar. Jag yrkar, att frågan måtte nedläggas

och ej vidare upptaga vår dyrbara tid och diskussionen inställas, då

sådana meningar tyckes göra sig gällande. Ty hvad som här blifvit yttradt

är, lindrigast sagdt, ett hån mot hela vår religion."

En intresserad lekman begärde då ordet och yttrade: „Jag har i

nämnde talares ord icke funnit annat än sanning, och om nutidens

kristendom står i motsats till Kristi eget lif och lära, så borde det väl

rätteligen icke benämnas för hädelse, om någon framhåller dessa

synpunkter och anställer en kritisk jämförelse och därmed bevisar att vår

religion icke är hvad den utgifver sig för; och att namnet kristendom

blott och bart är en falsk etikett. För min egen del är jag nu

öfverbevisad om, att hvad som i allmänhet stämplas som hån, hädelse och

begabberi, det är sådana absoluta sanningar, som icke kunna tillbakavisas

och motsägas, och däraf förklaras presternas fruktan och motvilja att

uppträda i offentlig diskussion med motståndare, och ordet hädelse är

då undskyllan för deras svaghet och låtsade tvärsäkerhet. Det finnes en

hädelse, som öfvergår alla andra, och det är att kalla Jesus för herre och

icke göra hvad han bjuder. Det finnes en humbug, större än alla andra,

och det är att kalla sig kristen, men icke efterfölja Kristus.

Denna hädelse och denna humbug öfvas af alla kristna, både

predikanter och åhörare. Men den är af så allmän natur, att den icke faller

under åtal, hvarken af tidningsprässen eller af lagen. Den hör till god

ton och är så allmänt erkänd, att det anses för en oerhörd fräckhet, om

någon vågar att offentligen framhålla dessa missförhållanden."

(Taget ur „Vesterbottens Kuriren" n:o 90, 1905. förut delvis

återgiivet i „Östgöten").

Detta kan vara tillräckligt bevis för, att våra

samhällsbildare äro lika hedniska i dag som de voro, då Kristus af

kyrkan och staten mördades. Vi vilja här bifoga ännu ett

vittnesbörd, gifvet inför 300 metodistpastorer i Chicago, 1893,

af pastor d:r Gr. W. Grav:

„Kyrkan är icke den verkliga Kristi kyrka — himmelriket — ty då

skulle den ha flera fattiga i sitt sköte. Det är höjden af dårskap att

påstå, att kyrkan icke gör åtskillnad till den rikes fördel — en åtskillnad

så uppenbar, att den skapar i de fattigas sinnen öfverbevisningen om att

hon är falsk." („Chicago Tribune".)

Detta vittnesbörd från metodistpastorn visar, att dessa

herdar, liksom de katolska och de andra statskyrkornas, äro

medvetna om sin mot bibeln och Kristus stridande ställning.

Därför förena de sig emot arbetarrörelsen och bibelläsarna för

att bevara sin njutningsrika ställning. Bekräftelse härpå gaf

metodisternas biskop, Foster, vid en konferens i Racine, Wis.,

då han sade:

„Den tid är icke långt aflägsen, då protestanterna komma att

såsom bröder räcka katolikerna handen och tillsammans kämpa mot samma

fiende."

Kyrkoceremoniernas uppkomst

ibland våra romerska katoliker visa, att dess upphofsmän lika

litet då, som vår tids omdöpta katoliker nu, rättade sig efter

Kristus. Vi anföra här på dessa katolska „sakrament" följande

historiska födelsedata, som visar, att de icke komma från

Kristus, tagna ur E. Evalds tidregisters II del och J. L.

Hohmans reformationshistoria, med hvilka Rev. James Marshall

Thompsons kyrkohistoria samstämmigt vittnar:

Dopet förrättades ursprungligen genom neddoppning, så att den

som framställde sig till dop bringades hel och hållen under vattnet, efter

att hafva aflagt en offentlig bekännelse. Sid. 64 och 138. (Detta

skriftenliga dop började med Johannes döparen och symboliserar den döptes

död till verlden. Och mot alla dess troende iakttagare rasade „de tio"

förfärliga förföljelserna, under det förföljarna instiftade de ännu

vidmakthållna, i deras smak behagliga romerska kyrkosakramenten.)

Barndopet antogs 252 på en biskopssynod hållen i Kartago. Sid.

87. („Origenes [död 254] talade om barndopet som ett mycket gammalt

bruk." H. B. Smith.) År 152 e. Kr. befallde biskop Hyginus

kyrkoinvigelse och faddrar vid dopet. Sid. 69.

Korstecknet började man använda 427 och att hafva utskurna kors

i kyrkorna. Sid. 176. (Det var egentligen förändringen ifrån det gamla

Tammus T, som först liknade en klubba, till det nu gängse korset, som

då infördes.)

Nattvarden inrättades tillsammans med skriftemål (bikt) 230. Sid.

81. Solkakorna, aflat, begagnades, stämplade med I. H. S., hvilka, säger

Dalin: „Urspr. (garanterade) befrielse från kyrkans näpst för begången

synd emot vissa villkor, såsom vallfart, goda verk och gärningar,

penningafgift".... Häraf uppkom aflatsbref, hvarmed aflatskrämarna t.o.m.

försäkrade köparen syndernas förlåtelse på förlag för de mot kyrkan

begångna förbrytelserna. [1901 fingo nådeligen en del af

rengöringspersonalen i Vatikanen tjäna sig 5 års förlag af syndernas förlåtelse.]

Aflatskrämeriet befästades 1324 af påfven Johannes XXII, som

därmed gjorde synden till en ypperlig handelsvara. Då bestämdes äfven,

att man efter ringningen skulle slå de s. k. tre „bedeslag". Sid. 548.

Helgondyrkan och förböner för de döda antogs 241: Sid. 83. (Samma

år „grundlades i Alexandria den Neo-Platoniska filosofie-religionsskolan

såsom en rival mot kristendom". J. M. T.)

Altare, messa och munkväsende (ordensbröder) infördes år 300.

Sid. 97 och 98. Och 314 började man uppföra präktiga kyrkor och

företaga pilgrimsfärder. Sid. 103.

Ar 340 började man bygga kloster. Sid. 109. (En del kyrkor, tagna

ifrån undertryckta partier, gjordes då till — bordeller.)

År 400 började katolska presterskapet att använda egna dyrbara

ornater (embetsskrudar), sattes i stor ära och erhöll stor makt. Sid. 140.

Messhakarna tillskapades år 600, och biskoparna började använda

dolmatiska (kappliknande) lifrockar (försedda med hvita ärmar) samt ring

och staf. Sid. 208.

Kyrkklockornas fader var biskop Sabianus i Rom. [De föddes i

ändamål att sammankalla de vidskepliga till kättarjakt. När man i det

katolska California för ett 70-tal år sedan ville i lagens namn verkställa

en behöflig afrättning eller också begå ett „lagligt" mord, ringde man i

k—klockan.] De kommo i bruk 604. Sid. 211. 968 förordnades att de,

liksom barnen måste döpas. Sid, 328.

Orgelmusik infördes i kyrkorna af påfven Vitulian år 6V1. Han

befallde, att det latinska språket skulle användas vid gudstjänsten — (för

att förhindra upplysningen). Sid. 224.

Äktenskap. Biskop Eugenius förbjöd år 657 presterskapet att gifta

sig, och de gifta måste afstå ifrån sina hustrur. Sid. 222.

Vigsel. År 112 förordnade biskop Evaristus i Rom, att ingen vigsel

skulle erkännas för giltig utan att vara förrättad af en prest. Sid. 66.

År 170 förordnade biskop Anicetus i Rom. att vigseln måste ske i kyrka.

Sid. 71.

Altarets sakrament införde biskop Alexander år 122 i Rom,

tillika med vigvattnet; och då bestämdes, att vatten skulle blandas i vinet

vid utdelning af nattvarden. Sid.67. [Då ändrade man de urgamla

„vinfesterna", hållna till Bacchi och himladrottning Venus" ära, alltså.]

Fastan. År 500 e. Kr. bestämdes, att fastan skulle räcka i fyrtio

dagar före påsk. Då förordnades, att endast vissa födoämnen fingo

användas under „fastetiden", Sid. 177. (Fläsk användes mer än vanligt till

ära för Bacchus, men till hån emot juden Jesus.)

År 450 före Kr. skrifver Sokrates, att fastan upptog icke mer

än tre veckors tid i Rom. Före den tiden gifves inga vissa bevis för dess

tillvaro bland de allmänna religionsbruken i Rom. Men man arbetade

på att införa hela den kaldeiska fastan. På 600-talet e. Kr. började man

försöka införa den Gregorianska tidräkningen, ty det var enda medlet,

hvarigenom man kunde hoppas att för alltid undertrycka de hatade

judarnas motsägelser. (Hislop.)

Konfirmationen infördes (från Rom) i Würtemberg (Tyskland) 1722.

I Danmark af konung Kristian VI den 13 jan. 1736. Sid. 895.

Konfirmationen antogs i Florence (Italien) 1274 och 1493 i Lyon (Frankrike).

Verkliga protestanters barn konfirmeras icke. Detta påfliga påfund„

i likhet med de öfriga kaldeiska prestrelikerna, är icke annat än ett

förnyande af prelat-inteckningen i det stackars okunniga barnet, hvilket

skrämmes till att träda i direkt skatteskuld till den nimrodska

tempelkasten. Systemet mognade icke tills omkring 1200 år efter Kristus. Alla

protestanter motstodo detta katolska bud, och det vann ingen kraft i

Sverige tills år 1763, då biskop Jakob Serenius i Strengnäs gjorde sig

till dess advokat. Först 1811 blef det „lagligen" befästadt 1 Sverige.

Detta visar, hvad påfvens i Rom agenter uträttat i Luthers namn.

Rätttänkande föräldrar borde föra sina barn till Sanningens Messias och

rädda dem undan de påfliga snarorna, hvilka redan vållat allt för många

barns både timliga och eviga ruin.

Söndagen föreslogs till kyrkans heliga dag af biskop Viktor i Rom

196 e.Kr. Detta är det första historien känner om söndagsfirandet. Men

denna befallning var ämnad att förmå de kristna att fira påskalammet

å söndagen. Den 7 mars 321 utgaf kejsar Konstantin en lag, som bjöd

domare, handlande och stadsbor att helighålla den ärevördiga solens dag,

men landtfolket lemnades full frihet att sköta sitt arbete på denna dag.

Häraf framgår det, att hvad vi blifvit lärda att tro vara heliga och af

Kristus instiftade anordningar, äro idel hedniska människostadgar, hvilka

sakna all grund i Guds ord. Det är ej heller svårt att se huru man

medelst dessa o. dyl. anordningar skapat de mörka tidehvarfven. För

5

belysning på de s. k. kristnas tillväga gående kan man betrakta samma

„kristna" maktbeteende i Kina. Sydafrika och på Filippinerna. Kan man

icke göra dem till kapitalets slafvar genom mammonpastorernas

anordningar, så följer vapenmakten för att fullborda verket. Så går det till

öfver hela kristenheten. Resultatet är alltid lika. Landet öfvergår till

kyrko- och statsherrars ego, och det efter mord och brand öfverblifna

folkets barn beröfvas tänkande och talande rätt och utgöra tyrannernas

produktionsmaskin.

Frälsningen, som erbjudes af dessa, är därför — drakens; och

syndaförlåtelsen, frälsningsofficerarna utbjuda mot betalning, är den kristnade

hedniska kyrkans. Jehova och hans Logos ha alls intet att beställa

därmed. Israels Messias afgör detta, då han till och med till judarna sade:

„De dyrka mig fåfängt, lärande läror, som äro människors bud."

Luther sade, att han „trodde först, att läran om aflaten var

mänsklig" — och det samma få vi säga om hela kyrkosystemet — „men sedan

jag förnummit dessa sångfåglars (Tetzel och Co., penningfrälsarnas) allra

finaste finheter, har jag kommit till insikt om, att Rom är Babylons rike

och Nimrods, den store jägarens makt." (Tyska Reformationen, sid.348.)

Om nattvardens sakrament uppgifves i samma bok, att

„förvandlingsläran“ om Jesu lekamen och blod tillkom först på 1200-talet.

Förbjuder Skriften kvinnan att tala?

Man har på Pauli bekostnad uppgjort en teori —

munkorg — som strängeligen förbjuder den troende kvinnan att

tala offentligen.

Genom att missplacera hans ord, som tydligen

frammanats af klagomål från församlingsmedlemmar öfver vissa

„oordningar", förvärrade genom oförståndiga kvinnors brist

på ordningssinne, så kunna vi lätt göra honom till en

nyckfull tyrann i stället för en Kristi apostel. Då vi alls icke

känna oordningarna, han ville afhjälpa genom detta bud, måste

vi grundligt undersöka hans mening om den ordning, han sökte

befrämja. Talandet med tungor, då ingen uttydare var

närvarande, synes vara en af oordningarna, han ville afskaffa. Se

1 Kor. 14:2—24. Att förbudet gällde afhandlandet af Guds

församlings lokala angelägenheter och icke offentliga

uppbyggelsemöten eller evangelii predikan afgör han själf ganska

tydligt. Det är både opassande och oblygt för en kvinna att

befalla öfver en man, som oklanderligt sköter sina åligganden

såväl naturliga, ekonomiska eller politiska som andliga. Men

sådana kvinnor finnas, beklagligt nog, som „regera öfver

männen" och förvända mångens sunda omdöme till sanningens men.

Hufvudändamålet i dessa bref är att visa både mannens

och kvinnans tillbörliga ställning till hvarandra såsom lemmar

i en kropp, hvar Kristus såsom hufvudet får inspirera det som

säges och göres, att det sker visligt och i lämplig tid, så att

Gud genom dem blir uppenbarad till folket. Detta öfverträddes

af både män och kvinnor, därför befaller Paulus dem att vara

profeternas ord underdåniga, så att „allt må tillgå skickligt,

och ordentligt".

Dessa församlingar bestodo af en blandning af judar och

hedningar, och det var ingen lätt sak att anbringa Guds

ordning under trons lag bland dessa olika folk, fostrade som de

voro, den ena under bestämda tempelregler, hvilka upphörde

med Kristus, och den andra under en laglös, hednisk

vidskepelse. Paulus skrifver till Timoteus om samma sak, för att han

skulle „veta, hur man bör förhålla sig i Gruds hus, som är den

lefvande Gudens församling". (1 Tim. 3:1—15.) Hela brefvet

handlar om medlemmarnas till hvarandra underdåniga

ställning i Guds hus.

Han utmärker, hvilka kvalifikationer embets-innehafvaren,

som tjänar församlingen i Kristi ställe, måste ega. Han måste

„vara nykter, tuktig, höfvisk, gästfri, skicklig att undervisa".

Kunde han icke väl förestå sitt eget hus — hafva en hustru

och lydiga barn — så var han oduglig att förestå Gruds

församling. Ingen nyomvänd. fick befatta sig därmed. Tillämpas

dessa embetskvalifikationer på våra s. k. kristna lärare och

ledare, biskopar, diakoner, herdar och pastorer, så finna vi, att.

icke en enda af dem passar till tjänare i „Guds församling".

1) De äro icke „ostraffliga"; 2) De hafva icke „ett godt

vittnesbörd af dem som äro utanför": 3) De äro i allmänhet så

„snikna efter slem vinning", att de icke ens kunna hålla ett

nykterhetsföredrag för „syndarne" utan att taga betalt därför.

De kunna icke heller tala inom församlingen ett enda år utan

att taga lön. För att icke nämna deras öfriga bacchidygder,

hvarigenom de visa sina antikristiska tendenser, samt fylla

länderna med kränkta kvinnor och förtryckta, förorättade,

faderlösa och hemlösa barn. De lära icke folket något godt.

Ty det är faktiskt bevisadt, att trots predikanternas stora antal

ökas, tilltaga brott, otro och gudsförnekeri i förfärande grad

inom församlingarna öfver hela „kristenheten".

Församlingarna hafva under de manliga talarnas vård

förvandlats från att vara Guds fridfulla sanningshus till en andlig

pesthärd, där förbrytare af alla slag finna skydd. Och de

största förbrytarna dundra högst och djärfvast sitt: „kvinnan tige!"

Att Paulus blifvit missförstådd visar bäst hans till Timotheus

gifna förslag, då han till och med uppsätter bland biskopar.

Kvinnan såsom embetskandidat

vid sidan af männen rätt inom Guds församling. Han säger:

„Enka kan antagas om hon är minst sextio år och har varit en

enda mans hustru och har vittnesbörd om goda gärningar, att hon har

uppfödt barn, gifvit härbärge, tvagit heligas fötter, bistått betryckta och

benitat sig om all god gärning.“ Jämför 1 Tim. 3:1—13 och 5:2—10.)

Om nu enkan och modern är kvinna, så eger hon ju.

enligt Pauli ord, samma rättighet till biskopsstolen som någon

man? Därtill bifogar han en bestämd apostolisk befallning,

att kvinnorna skola vara „goda lärarinnor“.

Här förfaller den förvända tillämpningen af de ofta

anförda förbuden. Ty då Paulus den ena gången säger: „Jag

tillstädjer icke kvinnan att „lära andra“, säger han lika

bestämdt den andra: att han vill, att de skola vara „goda

lärarinnor“. (Jämför 1 Tim. 2:12 med Tit. 2:3.) Detta visar, att

båda uttrycken tillhöra olika förhållanden. Och skulle endera

oförståndigt tillämpas, finge kvinnan antingen icke säga ett

ord, icke ens till sina egna barn, eller också finge ingen enda

man rum att lära någon, utan det hörde kvinnan till att lära

alla. Den ena ensidigheten är lika långt från apostelns mening

som den andra. Vill man nu erkänna, att Paulus var en profet,

och att hans ord äro profetiska lagbestämmelser, tillhörande

frälsningen i Kristus, då gäller detta bud ännu, ifall man kan

utmärka någon sekt, som liknar den Gruds församling, där

budet skulle gälla. Erkänner man icke, att budet är

profetiskt, förfaller det med den lokaliserade församling, till

hvilken det skrefs.

Vi hålla budet i ära på det sätt, det är gifvet att

efterlefvas. Det lägger dock intet hinder i vägen för kvinnor att

tjäna sanningen. Ty samme Paulus rifver med ett enda

penndrag ned den af Baals prester uppbyggda hedniska skiljemuren,

då han säger:

„Här är icke Jude eller Grek, här är icke träl eller fri, här är

icke man eller kvinna, ty alla ären I en i Kristus Jesus,“ (Jämför Gal,

3:26—28.)

„Kvinnans hufvud“

är mannen och därför, menar man, bör hon förmenas talande

rätt. Men om hon ingen man har, skall hon äfven då tiga?

Eller om mannen, som ofta är fallet, ligger full på krogen

eller i bordellen och är fiende till Gud, sanningen och naturens

lagar, skall hon äfven då „fråga sin man hemma" och vara

hans öl- eller bränvins-sinne eller snus-humör underdånig?

Innan mannen bevisat sig vara hustruns hufvud, genom

att omhulda och befrämja så väl hennes lekamliga som

andliga lycka, eger han ingen rätt att tillegna sig denna

utmärkelse. Ty Kristus blef „församlingens hufvud“ genom att han

„gaf sitt lif i döden“ för att frälsa henne från synden och

dödens våld. När mannen på liknande sätt demonstrerat sina

öfverlägsna anlag till sanningens och kvinnans befrämjande,

då tillfaller honom äran att vara kvinnans hufvud.

Men om kvinnan icke eger rätt att offentligen tala,

därför att en sådan man genom naturens ordning är satt till

hennes hufvud, då eger heller icke församlingen talande rätt, så

länge Kristus lefver. Hvarför pladdra då pastorerna, hvilkas

hufvud han är eller rättare borde vara, om kvinnans tigande?

De stå ju på samma nivå under Kristus som kvinnan inför

mannen. Ja, argumentet går än längre, ty samme Paulus

säger: att „Gud är Kristi hufvud". Då får icke heller han

tala, så länge Gud lefver. (1 Kor. 11:3.) Här kan man ju

tydligen se, att sådana meningar äro skriftvidriga.

„Herrens bud" åberopas emot hennes rätt att tala, och

man höjer Paulus med ens öfver Gud genom den nötta satsen:

„det är skamligt för kvinnor att tala i församlingen". Men

Herrens bud anföres äfven af Petrus, då han säger:

„Detta vare eder veterligt — lyssnen till mina ord... Det skall

ske i de yttersta dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta af min Ande

öfver allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera... öfver

mina tjänare och öfver mina tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta

af min Ande, och de skola profetera.“ (Apg. 2 : 14—18.)

Denna duala försäkran, att Guds ande skall tvinga så väl

den troende kvinnan som mannen att tala, visar, att de här

stå på samma nivå, och att båda äro lika användbara i

Herrens tjänst, hvilket aposteln Paulus äfven bekräftar, då han

säger: „Den som profeterar, han talar för människor till

uppbyggelse och förmaning och tröst", och gifver kvinnan följande

förmaning rörande sin klädsel vid sådana offentliga tillfällen:

„Hvar kvinna, som beder eller profeterar med ohöljdt hufvud,

vanärar sitt hufvud, ty det är alldeles detsamma som vore hon rakad...

Det är skamligt för en kvinna att låta klippa eller raka sig... Ty håret

är henne gifvet till att skyla (hölja) sig med." (1 Kor. 11:3—16, och

14:3-5.)

Det är en ära för kvinnan att hafva långt hår (rik

hufvudklädsel), säger han, och själfva naturen hade lärt honom detta.

Men han gör mannen och kvinnan likställiga genom följande ord:

„Dock är i Herren hvarken mannen utan kvinnan eller kvinnan

utan mannen. Ty såsom kvinnan är af mannen, så är ock mannen genom

kvinnan, men allt är af Gud."

Man behöfver icke bättre bevis för, att vår tids

kvinnoförnedrande pastorer drifva med Ormens evangelium än detta:

„Tig kvinna!" Ty det var „kvinnans säd", icke mannens, som

framstod som Ordet i kött, Guds Logos. Och hans apostel,

Petrus, säger till alla de troende:

„I ären ett utvaldt släkte, ett konungsligt presterskap... I skolen

förkunna hans (Kristi) dygder, som har kallat eder från mörkret till sitt

underbara ljus.“ (Var det bara män, som kallades till detta höga

embete? Eller kan man „förkunna Kristi dygder“ utan att tala till folket?)

Aposteln behärskades först af en dylik fördom mot hedningarnas rätt

till frälsning, som våra pastorer nu tycks hysa mot kvinnans

rättigheter. Men Gud omvände Petrus och han säger: „I sanning inser jag

att Gud icke har anseende till person, utan i hvarje folk är den som

fruktar honom och öfvar rättfärdighet honom täckelig.“ — Menas här

bara män?

Enligt den urgamla hedna- och jude-seden, som

behärskade kvinnorna, ansågs det oanständigt att icke bära en slöja,

som skylde ansiktet, då de visade sig offentligen. Tron på

Kristi reformerande och frigörande budskap försatte en del i

ovisshet om huru att bete sig i detta stycke, därför

rådfrågades Paulus. De hedniska kvinnorna flätade håret i små flätor

och prydde de kringhängande flätorna med guldsmycken och

ornamenterade sig då liksom nu, allt efter gudinnan Venus"

växlande smak och nycker. Både Paulus och Petrus ansågo

det vara otillbörligt för den på den från verlden afskilde,

reformerande Kristus troende kvinnan att efterfölja

Diana-prestinnornas bud och seder, och vi instämma med hela vår själ.

Krusadt hår användes så att t. o. m. ansiktet delvis skymmes.

och allehanda vanvettiga konstknep praktiseras af vilseförda

kvinnor ännu liksom då, hvilket kan ses af 1 Tim. 2: 9 och

1 Pet. 3:3, där sådant motverkas såsom opassande för

gudaktighetens kvinnor. Den som icke ville följa naturens anvisning

och kläda hufvudet med sitt hår, borde raka sig. Denna regel

skall nog också tillämpas på vår tids krusade damer, som

vämjes vid anständighetens form, när Esaias 3:24 går i

uppfyllelse. På vedergällningens dag upphämtar man sina egna

gärningar, om onda eller goda.

Pauli medhjälparinnor.

Han skref till sin liksinnade kamrat i Filippi följande:

„Biträd dessa kvinnor, hvilka jämte mig hafva kämpat i

evangelium tillika med Klemens och andra mina medarbetare, hvilkas namn äro

i lifvets bok." (Fil. 4: 3.)

Lektor P. Waldenström kastar den teologiska tolkningen

öfver detta tydliga intyg om kvinnans här påtagligt erkända

predikorättighet och säger, att Paulus mente säga: „Tag

i med dem, d.v.s. hjälp dem, hvad du kan, att de må komma

till endräkt." Är den som „kämpar i evangelium"

sjuksköterska eller en grälsjuk barnjungfru, och var det genom sådant

arbete Paulus vunnit sin „krona" i Filippi?

Till romarna skref han således: „Jag anbefaller åt eder vår syster

Febe, som är i församlingens tjänst i Kenkreä, att I mottagen henne i

Herren, såsom det höfves de heliga, och hjälpen henne i hvad sak hon

kan behofva eder, ty äfven hon har själf varit hjälparinna åt många och

at mig själf.“ (Rom. 16:1, 2.)

Här ställer han ju Febe öfver bröderna, såsom en de voro

pliktiga att hjälpa i evangelii verk. Men teologen P. W. gör

äfven henne till sjuksköterska, för att hålla munkorgen kvar

på alla troende kvinnor, hvilka sitta inne med farliga

sanningar för baalpastorer och säger: „Möjligen hade Paulus någon

gång legat sjuk under hennes vård.“ Hvar står det skrifvet?

Eller var det diakonernas plikt att uteslutande sköta sjuka?

Talade de icke i församlingen? Aposteln går längre, sägande:

„Helsen Priskilla och Aqvilas, mina medarbetare i Kristus Jesus,

hvilka för mitt lif hafva vågat sin hals, och hvilka icke allenast jag, utan

alla hednaförsamlingarna tacka.“

„Tryfena och Tryfosa, hvilka arbetade i Herren“, helsade

han särskildt. Bestod hans „arbete i Kristus Jesus“ uti att

vårda sjuka, fattiga och barn? Voro äfven Maria och Julia,

som han helsar i v. 6 och 15, barnjungfrur åt församlingens

familjefruar, som på andra afbördade sig egna skyldigheter?

„Evangelisten“ Filippus, hos hvilken Paulus gästade i

Oesarea, „hade fyra ogifta döttrar, som profeterade“. Det står

icke ett ord om, att Paulus förbjöd dem det. (Apg. 21:9.)

Hvad „profetera“ menas afgör han också, sägande: „Den som

profeterar, han talar människorna till uppbyggelse, förmaning

och tröst.“ (1 Kor. 14:3.) Hvarför satte inte aposteln munlås

på alla dessa kvinnor? Emedan han följde Jesus i fotspåren,

uppmuntrade det goda — och uppmanade bröderna att göra

pa samma sätt; men tillbakatryckte de påfliga prelaterna, som

i Jesu namn „fördärfvade Guds tempel“ och „tjänade sin egen

buk.“

Han liknade församlingen vid en kropp med dess olika

lemmar, öfver hvilken Kristus var hufvudet. Om han förbjudit

kvinnan tala lifvets evangelium, då hon utgjorde en del af

denna Kristi kropp, så hade han helt enkelt varit en antikrist,

som satt sig själf till diktator öfver Gruds Andes verk. Jehova

och hans Smorde äro ännu högre än Paulus, hvarför vi säga

med Moses: „Gifve Gud, att allt Herrens folk profeterade.“

Kvinnans frälsning.

Man vill äfven påstå, att Paulus lär, att kvinnan för att

erna frälsning, „måste föda barn“. Detta står i sammanhang

med hennes rätt att tala, och därför anföra vi äfven den

punkten. Han säger: „hon varder frälst genom barnsbörden, om

de förblifva i tro, kärlek och helgelse med tuktighet.“ Lektor

Waldenström lägger samma oskriftenliga mening till detta och

påstår, att „kvinnan skall blifva frälst i det hon blifver vid

sin uppgift, som är bestämd genom barnafödandet". Menar

Paulus verkligen detta?

Då gå ju alla flickebarn, som dö i barnaåren, samt alla

ofroktsamma hustrur och kyska jungfrur till „helvetet" och

äro ohjälpligt förlorade? Hvarför intagas då sådana i de

„frälstas" församlingar? Idéerna härleda sig från hedna prestläror

och ligga till grund för det afskyvärda osedlighetens lif, som

utöfvats inom klostren och som undergräfde moralen inom

hedna Rom, så att regeringen år 186 före Kristus måste

förbjuda denna Bacchidyrkan. Samma lära och praxis har flutit

till oss genom katolska kyrkan. Och dess egentlige fader

tycks vara hedningen Aristotel (död 322 f. Kr.). Han sade:

Mannen är „formen", kvinnan föreställde „materien". „Hon

borde väl omhuldas som samhällets myndling, men ej i dess

bestyr deltaga. Slafvarna voro ej såsom de fria kvinnorna,

människor, utan ting, husgeråd, rättslösa, öfver hvilkas kropp

och lif mannen förfogade."

Bacchipresterna ansågo sig för heliga att ingå i äktenskap

med kvinnan, men under de skenheliga mantlarna söka de

dölja sina brott mot Skaparens lag. Då han gaf Adam en

kvinna till sällskap och hjälp, stadfäste han naturlagen. Dessa

lättingar ville ega alla sköna kvinnor, utan att ikläda sig de

skyldigheter, som ålades mannen såsom make och fader.

Därför inbillade de kvinnan, att om hon icke födde barn, gick hon

till helvetet. På samma gång förbjödo de henne strängeligen

att tala i andliga saker, ty sådant „förstod hon icke".

Kvinnosång och instrumentmusik användes för att tjusa tillbedjarna.

då man genom teatraliska akter förevisade religionen.

Samma hedna sed har man nu, delvis förbättrad, infört

i de „frälstes" tempelgudstjänst. Och att döma efter det stora

antal kvinnoskändare, som, medan de tjäna såsom

församlingsherdar, förföra sina församlingars både gifta och ogifta

kvinnor och äfven barn, måtte bacchanalia vara deras

hufvudsakligaste gudsdyrkan, hvarigenom de öppna frälsningsportarna för

de „rättslösa".

Hvad menar Paulus? Han påpekar, att kvinnan genom

att leda Adam till olydnad ådrog sig ett särskildt lidande.

Genom naturens lag kom detta öfver allt hvad kvinna heter.

Denna naturlag berör icke mannen, som är alldeles okänd med

de lidanden, den påtvingar kvinnan. Ordet, öfversättarna

återgifvit med „barnsbörden", betecknar, enligt den af alla lärde

erkände Greenfields lexikon: „moderskapets alla

omständigheter och skyldigheter". Bundna under denna lag, äro de redan

i barnaåren, underkastade tusende lidanden och outsägliga

ansträngningar — okända till mannen. Äfven de flesta

familjefäder äro alldeles känslolösa för och okunniga härom. De i

synnerhet som aldrig känt en smärta eller förlorat en natts

sömn, icke ens för de barn, som kalla dem fäder.

Detta allt har fallit på kvinnans lott, och många ha redan

i barndomen förträlat och fördärfvat sig genom dessa

omständigheter. Hon måste, oaktadt hennes lidande, arbeta lika mycket

och ofta mer än mannen. Är Gud då orättvis, att hon,

oaktadt allt detta, såsom kvinna skall ega mindre rättighet till

frälsningen, „kvinnans säd“ kom för att skänka, än mannen?

Visst icke! Hon eger tvärtom genom dessa

brottet-försonande-lidanden företräde för mannen, men hindras däraf att bekläda

embeten, och därför fordrar Gud det icke af henne. Om en

gudaktig kvinna offrar sig för att under dessa försvårande

omständigheter förkunna rätt och sanning, så är hon så mycket

mer tacknämlig inför rättvisans och kärlekens Fader.

Hvad utgör Guds församling?

I ändamål att förflytta intrycket, att kvinnan i sin

profeterande eller talande ställning inkräktar på ordningen i Guds

församling, vilja vi i korthet visa, hvad som utgör en af

skriften erkänd „Guds församling“.

Den bestod ursprungligen af ett folk, som blifvit „omvändt till Gud

från afgudarna, till att tjäna den lefvande och sanne Guden och vänta

hans Son från himmelen“. (1 Tess. 1:9, 10.) „De voro uppbyggda på

apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Jesus Kristus själf,

i hvilken hela byggnaden (alla medlemmarna) sammanfogas och växer till

ett heligt tempel åt Herren, i hvilken afven I (efesier) med uppbyggens

till en Guds boning i Anden.“ (Ef. 2:19—22.)

De hade „en herre, en tro, ett dop, en Gud och allas Fader.“ Och

„I hela hopen af dem som trodde var ett hjärta och en själ, och icke en

enda sade något vara sitt af det han egde, utan allt var för dem

gemensamt... Ty icke heller fanns ibland dem någon behöfvande, ty alla, som

egde landtgårdar eller hus, sålde dem och buro fram värdet af det som

såldes... och åt hvar och en (troende) utdelades efter som han behöfde.“

(Apg. 4:32-35.)

Hvar finnes denna „Guds boning“ i dag? Står folken, som

kallas „frälste“, på denna härliga höjd? Nej, de ha icke ens

ett dop, eller en „enig Herre“, utan dyrka en „treenig Gud“,

och huru kunna då folken komma till enhet! Profeternas ord

anses af de allra flesta att vara lika öfverflödigt som en

föråldrad almanacka, och Kristi tillägg till profetiorna —

Uppenbarelseboken — angår ju bara gamla, hedna Rom, enligt

lektor P. W:s tolkning. Likna dessa mot hvarandra och mot

skriften stridande köttsliga partikyrkor, gifta med staten, Guds

församling? Det tycks behöfvas en ökenpredikande Johannes,

en Luther och en oförskräckt Jesu efterföljare att framhålla

hans reformbringande evangelium för att på nytt framkalla

och upprätta en samhällskropp, som kan tjäna som „ett heligt

tempel åt Gud."

För vidare belysning vilja vi anföra några exempel på.

huru man öfversätter och tolkar Guds ord till nackdel för

sanningen, men till försvar för hedningarnas evangelium.

Teologen emot Skriften.

Många lärda ha öfversatt Skriftens grundspråk, men

behärskats af sina hedniska idéer och följaktligen insatt ord, som

strida mot sammenhangets mening. Detta bevisas bäst genom

de många olika öfversättningarna. Gefle-lektorn har gifvit oss

en öfversättning af Nya testamentet med „förklarande"

anmärkningar. Men den liknar mera trollyktans skymning, ty

då man där söker ljus, så mörknar det. Vi vilja anföra några

exempel, som visa, huru den filosofiska teologien strider mot

verkligheten och sanningen.

Kristus säger: „ett godt träd kan icke bära ond frukt, icke heller

kan ett ondt träd bära god frukt." Härmed belyser han, att det är

omöjligt för en människa, som är ond — drifves af orena bevekelsegrunder

— att göra det som är rätt och godt. Men lektorn säger: „ett murket

träd kan icke bära god frukt". Oss veterligt bär icke „ett murket (ruttet)

träd någon frukt alls. Är trädet till dels murket och bär frukt, så är

frukten lika god som medan trädet var friskt. (Se Matt. 7: 15—23.)

I liknelsen om noten, säger Mästaren, att både onda och goda fiskar

samlades i noten, och då den drogs i land „samlades de goda i käril, men

de odugliga kastade de ut". Lektorn sätter „ruttna" fiskar i stället för

odugliga. Gå ruttna fiskar in i fisknoten? Flyta de icke ofvanpå vattnet?

Liknelsen belyser huru ogudaktiga människor genom det stora

skördeverket komma att skiljas från gudaktiga. Menas det, att „ruttna"

människor skiljas genom Guds ords rörelse från de lefvande?!

Om vi läsa Lk. 6: 45 och sätta „murket" i stället för „ondt", så

synes våldet, ty det är samma sak, som belyses i dessa framställningar:

Den murkna människan frambär „murket" ur sitt hjärtas murkna — ruttna

— fatabur. En rutten människa är ju oförmögen att frambära någonting.

Kristus säger, att husbonden „bär fram" ur sitt förråd nytt och gammalt,

men P. W. påstår, han „kastar fram" det. Det förra betecknar en

naturlig, men det senare en våldshandling.

Gäller det att tolka — „förklara" — ordet sig „till godo", så är

lektorn äfven där mästerlig, Till exempel. Då Jesus säger: „I skolen

alls icke svärja", så ger P. W. detta följande meningslösa betydelse: „Det

är klart, att sådana ord gälla den kristnes enskilda lif. Om de öfverföras

på det borgerliga rättslifvets område, skulle det omstörta all borgerlig

ordning, för att icke tala därom, att det skulle förhindra en kristen att vara

domare eller polisman." (Matt. 5: 34—37.)

Kunde Petrus ha beklädt endera af dessa embeten, då

Jesus eller Stefanus afrättades, och likväl varit „en kristen"?

Se här ett exempel på, huru „laglösa verkmän" förkasta

Kristi lag för att åt sig själfva göra vägen bred:

Johannes säger, att Jesus „gjorde ett gissel af tåg och dref ut dem

alla (handlarna) från templet, tillika med fåren och oxarna", emedan de

hade förvandlat hans „Faders hus till ett marknadshus", hvar de röfvade

folket i religionens namn. (Joh. 2: 13—16). Det synes som lektorn vill

till och med påstå, att Johannes diktat detta, emedan de öfriga

evangelisterna icke nämna gisslet. Men om han brukade det, så begagnades

„gisslet icke på människor utan på boskapen" (!?). Var Kristus en

djurplågare? Hvarför skulle han slå de arma, bundna djuren och icke de

„röfvare", som förvandlade „bönehuset" till en „röfvarekula"? Jämför Lk.

19: 45-47 med Mk. 11: 15—18.

Det skulle vara roligt att se samme oförskräckte Jesus

besöka en kaffefest, korgfest eller en auktion i ett af våra

„bönhus"! Undrar just huru det skulle gå, att i hans närvaro

sälja „ett par vantar åt Jössus för tio kronor", eller „en kyss"

för 25 cents till och med 5 dollars — åt „Jössus", förstås —

hvilket man gjort i Amerika, enligt det Waldenströmska

organet „Missions-vännen". Tänk om han komme och stötte

omkull hela kaffebordet! Då sade nog dryckesgästerna: „I Jesu

namn gå vi efter polis!"

Uppenbarelsebokens symboler tolkar lektorn på samma

sätt. Det menas så eller så, och „när det står berg, så menas

det berg". Vi kände behof af ljus i dessa mysterier, och då

P. W. utbjöd lysoljan för 25 till 50 öre decilitern, infunno vi

oss med det öfriga Stockholmsfolket för att „köpa olja". Med

ofvan citerade nyckel till visdomsskåpet läste vi: „Skökan", en

naturlig sköka, satt på ett berg och på „ett rosenfärgadt

vilddjur" — ett vanligt berg och vilddjur? Och draken? —

„draken är djäfvulen och därom är inte tu tal", sade han. Men

då blef nyckeln alldeles oduglig. Den dyrköpta oljan brann

icke i vår lampa.

Då tänkte vi: Han måtte visst inte begripa detta själf,

men evangelium lär han förstå, Och så läste vi Mt. 12: 40.

Jesu död. Kristus upprepar profetens bestämmande

utsago och säger: „Likasom Jonas var tre dagar och tre nätter i den

stora fiskens buk, så skall Människosonen vara tre dagar och tre nätter

i jordens sköte." Detta utgjorde ett för alla folk afgörande „tecken" till

stadfästelse på, att Jesus från Nazaret var den af Gud sände Messias.

Kyrkans herdar säga: „Frälsaren var icke död mer än en dag och

två nätter, från fredags afton till söndags morgon." Waldenström anför

profetian såsom „judarnas mindre noggranna talesätt". Med andra ord:

man kan icke tro mer än hälften af hvad Jesus sade, icke ens i denna

viktiga sak. Fy, hvilken hädelse! Här göres ju Kristus till en lögnare,

men lektorn försvarar omedvetet härmed hvad Paulus kallar „en annan

Jesus". För att stadfästa vårt påstående vilja vi med skriften bevisa, att

Jehovas Messias icke dog på fredagen.

Kristus upprepar flera gånger samma bestämmande tid,

och sedan han uppstått bekräftar han två gånger, att ordet

blifvit fullkomligen uppfyldt. (Se Lk. 24: 7, 46.) Till och med

de judiska presterna trodde på hans ord mera än P. W., ty

de beställde, att vakten skulle stå omkring Jesu graf i tre

dygn, emedan de befarade, att han skulle uppstå på den

förutsagda tiden. Paulus bygger hela evangelii verk på denna

viktiga tidsgrund och säger: Om Kristus icke uppstod (efter att

ha legat tre dagar och tre nätter i jorden), då äro de

afsomnade tillika med oss förtappade. Men han åberopar „mer än

500 bröder", hvilka intygade sanningen af den profetiskt

förutbestämda händelsens fullbordan „enligt skrifterna." (1 Kor.

15: 1—18.) Kan det vara P. "W:s mening att drifva Kristus

till lögnare för att skyla Bacchidyrkan i templen, och försvara

den katolska Mariakulten? Har Sanningens Son i denna

viktiga sak bedragit oss? Nej, Ordet tog gestalt, och hans

vittnen vågade gods och lif för tecknets skull. Häraf tvingas man

dock att se, att Jesus förväxlats med de romerska gudarna, och

att det är „en annan Jesus", „himlens drottnings" son,

Balder-Baal-Tammus, som hyllas och undantränger sanningen. Man

dyrkar Baal i Jesu namn, hvilket bevisas genom Jesu skriftenliga

död. (Jämf. Jer. 7: 18; Es. 65: 11; Hes. 8: 14; 2. Kor. 11: 4.)

„Vårt påskalam, Kristus", dog för oss „ enligt skrifterna",

„midt i veckan" på den af Gud bestämda „tillredelsedagen",

onsdagen. Genom att jämföra evangelisternas vittnesbörd

bevisas det, att denna tillredelsedag, som föregick den stora

sötebrödssabbaten (den veckliga sabbaten har ingen tillredelsedag

bestämd i skriften), var på onsdagen, ty påskalammet skulle

slaktas på tillredelsedagen, och den „stora sabbaten" var på

torsdagen. Kristus lades därför i grafven på onsdagskvällen

i skymningen och uppstod på lördagsaftonen vid samma tid,

(Joh. 19: 14, 30—42.)

Smörjeisen. Genom att följa kvinnornas verksamhet med

balsameringen afslöjas förväxlingen af den falske och den sanne

Jesus. De voro närvarande och sågo hvar och huru han lades

i grafven — då „började sabbaten gå på". Så voro de stilla

på „den stora sabbaten", men „då sabbaten var förliden, köpte

de välluktande kryddor för att gå och smörja honom". (Mk.

16: 1.) „Då de tillredt smörjelsen, voro de åter stilla efter

budordet", (emedan den veckliga sabbaten ingick). „Men på

första dagen i veckan kommo de mycket bittida till grafven",

då var han redan uppstånden. (Lk. 23: 55, 56.) Två sabbater

hindrade dem i deras smörjelse-verk, och just genom dessa

vittnesbörd röjes Tammus-dyrkarnas argument till försvar för

jul-jesus, — „en dag och två nätter, nämligen från fredags

afton till söndags morgon", Dessa voro judiska kvinnor och

arbetade därför icke, ej heller handlade de på sabbaten.

Därför måste de ha en dag, på hvilken de kunde utföra denna

handling. Denna dag var fredagen, som inkom mellan de två

sabbaterna, Räkna vi nu från onsdagsaftonen vid

solnedgången, till lördagskvällen samma tid, så få vi jämt „tre dagar

och tre nätter".

När uppstod han? „På tredje dagen, enligt skrifterna",

nämligen vid solnedgången på lördagsaftonen. Enligt Guds

anordnande vid skapelsen blef det natt först och dag sedan.

Den nya dagen börjar därför på aftonen då mörkret inbryter.

Hvarför är man så angelägen om att göra dessa tydliga

ord om intet? Just därför att man länge sökt inbilla folket,

att jul, påsk, långfredag och fastan, som förbindes med

långfredagen, härleda sig från och utgöra en del af den tillbedjan,

som är Gud behaglig och Kristus till ära. Vi vilja anföra några

af historiens vittnesbörd för att uppvisa deras upprinnelse.

Och själfva lektor Waldenström har ju erkänt, att julen är

en „hednisk fest", men det kostade en krona pr, person att få

höra honom säga det. Han uppmanade oss likväl att fira den.

Historiens vittnesbörd om afgudarna.

Fastan. Historieskrifvaren Hislop, stödjande sig på Diodorus

Siculus säger: „40 dagars fasta är lånad direkt från tillbedjarna af

babyloniernas gudinna. Sådan 40-dagars-fasta på våren hålles af Yegidis.

djäflatillbedjarna i Koordistan, hvilka hafva ärft den från babylonierna.

Denna egyptiska 40-dagars-fasta firades uteslutande till åminnelse af

Adonis, d. ä. Osiris, den store medlareguden. Osiris omtalades i

Egypten på en gång såsom både son och sin moders make. En af hans titlar

var, „Make till sin moder". (Hislops „Two Babylons", sid. 35.) Vidare

säger han: „40 dagars fasta firas utaf de hedniska mexikanarna, hvilka

allvarligen fasta i fyrtio dagar till solens ära, Ceres firades i en helig

fasta med stor sorg i fyrtio nätter. Dionysius den lille (omkring 525)

sysslade ifrigt med att amalgamera de hedna och de s.k. kristna festerna.

Katolikerna lära, att Maria, „Madonna", som är

italienska ordet, motsvarande det kaldeiska Baalti, på svenska „Vår

fru", „ födde gud". Skriften däremot lär, att Jesus är Guds

Son, icke gud. Här ha vi således lösningen på gåtan. Det är

solguden Balder, Baal eller Zeus, som vi genom hans

löntagande prester blifvit ledda att dyrka. Nimrod var jordens

förste konung samt byggare och grundläggare af staden

Babylon, egendomsväldet och rangskillnaden. Efter sin död

förgudades han och kallades sedan Baal, d. ä. herre, Adonis (den

sköne), Tammus (den begråtne). Presterna lärde, att han blef

dödad af Titan(Höder), en mycket fientlig gud. men att Astarte

(Easter, Isis d. ä. Venus), himmelens drottning, befallde

gudarna återkalla honom till lif, hvilket folket trodde, att de

gjort, och däraf uppkom glädjefesten, då de fröjdade sig öfver

att Tammus var uppstånden. De firade solens dag, 1:a dagen

i veckan, som åminnelsedag, och därför hålles denna fest ännu

i dag på en söndag. Baalpresterna lärde, att solgudinnan

dansade i glädje öfver gudasonens uppståndelse, och därför

brukade våra förfäder väcka barnen tidigt, för att de skulle få

se „solen dansa" på påskmorgonen.

Att förneka denna tro och praxis väcker anstöt hos

katolikerna, men att hålla Maria för solgudinnan är afguderi. Om

man nu inte står upp för att se solen dansa, så brukas andra

symboler så mycket mera ibland de „kristna".

„Semlorna," „Fastlagsbul]an". som af saxerna kallas

„Bun" men i Sverige „Semia" från latinbenämningen „simila"

(lika), är oskiljaktig från „fettisdagen" och „fastlagsgrisen"

under hela fasteperioden. Hislop m. fl. säga, att vid Atens

grundläggning 1500 år före det kristna tidehvarfvet

begagnades „buns" eller simlor som tillbehör vid gudstjänsten åt

„Himlens drottning", gudinnan Easter. Just dessa simlor är

det som. omtalas i Jer. 7: 18. Det var endast hennes prester.

som tillätos äta detta heliga bröd, men sedan den katolska och

de andra kyrkorna nödgats ge folket mera mutningsmateriel,

ha de blifvit allmänna. Upprinnelsen till denna kaka så väl

som oblaten är följande, hämtadt ur Hinduernas mytologi:

„Siva såsom ett litet barn uppenbarades i en grafgård, omgifven af

spöken och demoner. Då Kali, Kams hustru, fick se honom, tog hon

honom upp och smekte honom och gaf honom sina bröst. Han drack så

gudarnas nektar, men han blef vred, och för att åstadkomma en

försoning, slöt Kaii honom till sitt bröst och dansade med honom tills han

var ljufligen förnöjd och road, medan Vishnu, Brahma, Indra och alla de

andra gudarna böjde sig ned under sånger af lof och pris till gudarnas

gud Kali och Parvati."

Däraf uppkom offerkakan „Semila", d. ä. „lika" gudinnans

bröst. För att fullborda likheten ännu bättre, skäres midt i

kakan en rund fördjupning, som fylles med mandelmassa eller

tjock, vispad grädde. Den skall serveras varm och med mjölk.

Påfven har förgyllt detta bordellfoster med dessa af evangelisten

återgifna ord: „Salig är den kved, som har burit dig och de spenar, som

du har diat." (Lk. 11: 27.) Därför beder katoliken till Ceres-Kali-"Maria".

för att genom henne komma till guden. (Hislop. Sid. 158 och 159.) Ty

hon behöfver bara att „visa honom „de bröst, han diade, så stillas all

hans vrede". På oblaten, vinkakan, som måste vara rund, stämplades

gudarnas initialer I. H. S.

Och dessa bullar har man nu veftat inför Jehovas ansikte,

tillsammans med „fastlagsgrisen", en gengångare af offringen

af det största svin, man kunde finna, åt Freja, Balders moder.

Icke underligt, att naturbarnet förnummit en känsla af

vämjelse inför den „heliga" damens gengångare. — Smaklig måltid!

I Mose lag finnes ingen „40 dagars fasto"-ordination, och

i den apostoliska församlingen är intet spår af den, men till

judarnas påsk hörde bittra örter och osyradt bröd, som åts i

sju dagar. Däraf finnes ej ett spår hos katolikerna.

„Skärtorsdag har sitt namn af skära, rena [Baals prester skuro sig

med knifvar]... Kyrkofäderna kallade denna dag kalkens födelsedag,

emedan nattvarden på den blifvit af Jesus instiftad.(?) Den firades länge

i Sverige." (Ekbohrn.)

Att detta strider mot skriften ha vi redan visat, ty Guds

Son dog på onsdagen. Och att detta symboliserar den

eld- eller djäflatillbedjan, som Paulus varnar för i 1 Kor. 10:, vilja

vi låta historien bevisa. Från ett verk, kalladt „Rom i 19-de

århundradet", lånar Hislop författarinnans beskrifning om livad

hon där själf sett under „påskveckan":

„Ett stort kors hängdes från taket öfver St. Peters graf. Det

öfvertäcktes alldeles af oräkneliga små lampor, som gaf det ett utseende af att

vara en enda stor eldbrand och bibehöll ett briljant sken under natten.

På „skärtorsdag" började vårt elände, ty allehanda folk från de kungliga

till den uslaste tiggare samlades i kyrkan. Vakten höll vägen öppen för

en väldig procession af prester, kardinaler med deras långa vaxljus,

glimrande kostymer och släpbärare, därefter gick påfven under en

karmosin-färgad himmel, bärande hostian („Jesu lekamen och blod") i en låda. När

han kom under eldkorset, kastade han sig framstupa inför korset och

hela följet gjorde på samma sätt. Deras ödmjuka ställning stod i skarp

kontrast emot deras dyrbara och lysande dräkter."

„Hostian, som I veten, är verkligen Kristi lekamen och blod, skulle

begrafvas. Den bars ifrån Sistine kapellet genom mellersta gången till

Paulina kapellet, hvar den öfverlemnades i grafven under altaret, som

där blifvit beredd att mottaga den... Jag har aldrig kunnat utröna,

hvarför Kristus skulle begrafvas innan han dog. Alldenstund han icke

korsfästes tills på fredag, synes det underligt att begrafva honom på torsdag.

Likväl begrafves han i alla romerska kyrkor på torsdags förmiddag, och

där ligger han till „Saturday noon" (lördags middag), för orsak bäst känd

till dem själfva. (Lördag kallas Saturday efter guden Saturn, och det är

just detta namn, som röjer katolikernas hemlighet i denna akt, tillägger

Hislop.) Han påstås då uppstå ur grafven vid ljudet af kanondunder,

klockringning och trumpetblåsning, hvilka alla varit omsorgsfullt

öfverbundna sedan torsdagen för att icke djäfvulen skulle komma in i dem."

Hislop tillägger vidare: att Bel, babyloniernas „eldgud, kallades

Saturn, och lördagen är hans namnsdag, hvarför han sades uppstå vid

middagstiden Saturnidagen. Ofvannämnda verk offentliggjordes 1818, och

det kastade ett obehagligt ljus öfver den romerska hedendomen, därför

flyttades uppståndelsetiden 1845 från middagen till kl, 9 på aftonen för

att icke vara så alldeles lika de gamla saturnalierna."

Långfredagen eller Frejas — romerska namnet på

kärleksgudinnan Astarte-Venus — långa dag firas till minne af

hennes sons (den inkarnerade guden Balder) våldsamma död

och är slutpunkten på 40 dagars fasta. Då ristade sig

fordom hennes prester med knifvar och piskade sig med ris, för

att folket däraf skulle inse, huru uppriktig sorg de hade.

Ekbohrn, Molin, Fjellstedt m. fl. säga oss, att den i skriften

omtalade Baal, Bel, Jupiter, Grad, Molok och Tammus är en och

samma. Att „himlens drottning", den moder, som firas under

de många olika namnen, är Semiramis, Nimrods gemål. Att

Saturnus och Jupiter (samt Orion d. ä. stjärna) är Nimrods

förgudningsnamn.

Eusebius, den gamle kyrkohistorie-skrifvaren säger: att „Ninus och

Semiramis (Semila) regerade i Abrahams tid." Apolodorus säger: „Ninus

är Nimrod." „Ett af Nimrods namn var Tammus." Hislop säger:

„Feniciernas och Assyriernas kvinnor begräto Tammus; Egyptiens kvinnor

begräto Osiris; på samma sätt begräto kvinnorna Bacchus, hvilkens namn

betyder: den begråtne eller sörjde." Ekbohrn säger: „Frigga är enl. nord.

mythol., Odens maka, gudars och gudinnors härskarinna samt Balders

moder. Hon är härskarinna öfver gudaboningen Folkvang,

fruktbarhetens, kärlekens och sångens gudinna.

Easter=sunday (Isis-soldag). Påsksöndag kallas rätt ut för

Easters dag ibland alla engelsktalande folk. Hvem är då denna

Easter? (1 Kon. 11: 5, 33; 18: 26; 5 Mos. 7: 9—26; Apg. 7: 40.)

Webster säger: att „namnet antages härleda sig från Eostre,

kärleksgudinnan eller nordens Venus, till hvilkens ära en fest firades utaf

våra hedna förfäder i april. Därför kalla germanerna denna månad

„Eoster-månath". Beda och andra hålla Easter för att vara sidoniernas

Astarte". (Påskalammet kallas „Eosterlam", d. ä. Astartelam.)

Han kallar Margareta, drottning af Sverige, Norge och

Danmark, för „Nordens Semiramis". (Websters Compl.

Dictionary.)

Ekbohrn säger: „Astaroth (af eb. Aschtôreth), är aftonens,

skymningens eller kvällens gud hos sidonierna och andra österländska folkslag

med afseende på de sinliga nöjen, som denna del af dygnet kan erbjuda;

däraf den grekiska Astarte, feniciernes Venus eller kärleksgudinna"....

„Isis (är) Osiris" gemål, en kvinlig gudomlighet hos egyptierna, konstens

och vetenskapens uppfinnarinna".

Josefus säger: „Ett Isis tempel fanns i Eom, och det var brukligt

för kvinnor att där offra sin dygd åt kärleksguden Anubis.... (Detta

visar, att Babels gudstjänst flutit ned till och bibehölls i Rom.) En

mycket aktad och gudfruktig, hög dam lockades att tillbringa natten i

templet. Både hon och hennes man fröjdade sig storligen öfver gudens

nådiga val, tills en af dem väl känd ädling, som förut gjort många

misslyckade försök att komma henne på fall, öppet gjorde spe af henne,

erkännande, att presten varit honom behjälplig, och att han såsom guden

lyckades öfver förväntan. Regeringen nödgades då på många dylika

bedragnas begäran stänga templet."

Egyptierna kallade Isis äfven „Athor", d.ä. „Guds boning". På ett

af hennes tempel i Egypten stod följande betydelsefulla ord: „Jag är allt

som har varit, är eller skall bli.... frukten, jag frambringat, är solen."

En af hennes titlar var „Balti", d. ä. „nådiga, regerande frun". Däraf

kommer katolikernas „Madonna", Eng. „Mylady", som i vår almanacka

utmärkes med „Vår fru".

Pesten förekommer ännu hos många folk på skilda tider.

Kineser, ryssar och romerska katoliker fira den på olika tider.

Hislop säger: „Det är årsfesten till minne om Tammus död och

uppståndelse, som ömsom firades med gråt och ömsom med glädje. I

flera länder förekom denna senare än hos oss. I Palestina och Assyrien

hölls den 1 juni, därför kallades den månaden Tammus. I Egypten

firades den omkring midten af maj, och i England någon tid i april". Den

skiftar ju äfven hos oss. T. ex, 1890 firades påsk den 6 april, 1886 den

25 april, 1894 firades samma högtid den 25 och 1902 den 30 mars.

Påskägg och pomegranaten äro Astarte-(Easter) eller

Venus-symboler. Egyptier, babylonier, greker och hinduer

bruka dem. Kineserna hänga dessa heliga och mångfärgade

ägg i sina hus och tempel „för mystiska ändamål" vid deras

vårfest. Ryska katoliker möta hvarandra med ägg

påskmorgonen. De stöta dem tillsammans, liksom Bacchusdyrkarna

göra med vinglasen, och när de klingat till ömsesidigt

samförstånd, äta de dem under utrop: „Han är uppstånden!"

I Amerika träffar man allestädes de mångfärgade äggen

vid påsk, och de måste finnas på de „troendes" bord. I

England, Tyskland och Skandinavien rinnas de i riklig mängd.

Alla sockerbagare söka öfverträffa hvarandra i

Astarte-galenskapen. Fönstren äro fulla af stora och små ägg, hvarur krypa

dufungar, „trollpackor", som på ugns-soparen „fara till

Blåkulla" m. m. Grunden till styggelsen är att finna i den

hedniska gudaläran, som säger:

„Ett ofantligt stort ägg föll ifrån himlen ned i strömmen Eufrat.

Fiskarna rullade det till stranden där dufvorna satte sig på det och

kläckte därur Venus — Syriens gudinna, d, ä. Astarte."

Pomegranaten är full af frö och följer ägget i de

varmare länderna och representerar „modern till kunskapen, som

har civiliserat verlden" — därom säger hindu-gudaläran:

Hon, „ungdomsgudinnan Iduna, tog den i ett Eden, där grekernas

Herkules, som ömkade sig öfver människans olyckliga ställning, och

såsom deras messias, slog ormen, som missunnade människan att få äta af

den lyckliggörande frukten."

„Här", säger Hislop, „fick Jehova och Satan byta plats. Ty det var

han, som förbjöd ätandet af kunskapens träd, men djäfvulen firas nu som

den gode frälsaren, som frälste dem från Jehovas träldomsok."

Påfvarna i Rom hafva förevigat Easter-synden i följande bön, tagen

ur deras bönbok: „O,välsignade fel, som förskaffade oss en sådan frälsare !"

„Med andra ord", tillägger Hislop, „Tack vare Eva (Isis), till hvilkens

synd vi stå i skuld för den härliga frälsaren." I brist på pomegranaten

sättes apelsinen i dess ställe vid sidan af ägget.

Isis son, Horns, omtalas som „den segersälle guden Horns,

svärdets herre, barbarernas tillintetgörare, Egyptens konung, de två

verldarnas härskare, solguden, rättfärdighetens upprätthållare.... Utmärkta

barn... som är sin moders gemål ... Då han kommit fram ur ägget,

dref han, full af mod som en stridstjur, fienderna framför sig ... han

skänker lif, lik solguden, i all evighet." „När Alexander den store eröfrat

Egypten, fick han ärfva samma Horus-tron och kallades af presterna

Jupiter." (E. Walles Hist. 1 B. 1 H. Sid. 36.)

„Bebådelsedagen firades", säger Hislop, „i hedna Rom den 25

mars till Cebele, gudarnas och människornas moder, moder till Babels

messias" ära, långt innan vår Herre anades eller föddes.“ „Maria

bebådelsedag och juldag äro idel babyloniska."

„I det fjärde århundradet e. Kr. förenades Roms

biskops-embetsstol med Babylons mysteriers öfversteprestliga embete. Påfven och

Maria intogo inom den romerska katolska (den kallades då icke kristna)

kyrkan den plats, Nimrod och Semiramis eller Baal och Astarte innehade

inom babyloniernas system."

År 1389 gjorde påfve Urban VI „Maria“ bebådelsedag

till en allmän kyrkofest. Katolikerna flytta bebådelsen efter

som de vilja ha den för att få solgudens födelse att infalla

på den 25:te dec. De ryska katolikernas solgud, som var

låghalt — deras kors äro nämligen försedda med fotsteg för ett

långt och ett kort ben — föddes den 6:e jan. och „döptes den

18: de i samma månad. Hans moder „bebådas“ därför, äfven

hon i tredje månaden, senare än den romerska

kärleksgudinnan, men är ändå samma dansande solgudinna, som beveker

guden med sina bröstkakor när han är vred, och därför ha de

dessa hennes symboler gemensamt. Skriftens Jesus och hans

moder ha alls ingen del i dessa symboler.

Maria bebådades i den sjätte månaden af den mosaiska

tidräkningen, som daterar sig ifrån Israels utgång ur

Egypten. (Se 2 Mos. 12: 2; 13: 4.) Axmånaden (april) är den första,

och den sjätte blir således september. Detta afgör Lukas 1:

26—38. Jehovas Son bestod af Ordet och det förbands med

jungfruns säd, liksom då Gud sade: „Varde ljus!“ så blef det

ljus, och solen framträdde. Det var ingen inkarnerad gud, som

gick in i henne, utan Ordet, det profetiska ordet, utdanades

i kött under lagen, för att i allt blifva „bröderna lik“, ty endast

därigenom blef han i stånd att hjälpa människan till

förlossningen, Ordets Fader lofvat henne. Bebådelsen och den af

Anden verkställda aflelsen försatte Maria i fruktan och

bedröfvelse, och hon blef landsflyktig för Ordets skull.

Han föddes följaktligen i juni månad, när herdarna följde

fåren ute på marken, hvilket ej går för sig i dec. (Se Lk.

2: 6—16.) Jesu födelse genom Anden beskrifves i Rom. 1:

2—4 och Apg. 13: 33 såsom förmer än hans födelse i kött.

Därför säger Paulus: „Om vi än hafva känt Kristus efter

köttet, så känna vi honom nu mera icke så.“ Huru kan man

då fira hans födelse i kött? Det är därför afgudadyrkare, som

fira sitt eget kött i Jesu namn.

Påfvebrefvet. Professor Montelius, stödjande sig på ett påfvebref,

säger: „Maria bar blifvit den kristna arftagaren efter de många hedniska

gudinnorna. I den äldre och renare kristna uppfattningen hade hon

alldeles icke en sådan plats, men när kristendomen i hastiga slag antogs af

folken i stort, då följde också gamla folkföreställningar med in i den

kristna kyrkan, och det var då som Mariakulten började taga fart. Till

ytterligare visso ha vi än i behåll ett påfvebref, som uttryckligen förklarar,

att då man ej kan utrota Venusdyrkan, så borde man hålla Venus för Maria,

på det att Venus måtte uppgå i Maria. Men det är icke blott till

gudinnan Venus som Maria är den kristna arftagerskan, utan äfven till flera

andra hedniska gudinnor,... bland dem Freja."

Julens „Jesus" och födelsedagen firades flera hundra år

före Kristus, till åminnelse af den babyloniske Nimrods nya

födelse. Presterna lärde, att han lät „inkarnera" sig i sin förra

gemål, drottning Astarte, och hon nedkom med gudasonen vid

midvintersolståndet. Däraf uppkom jul, som betyder på

kaldeiska: „ett nyfödt barns dag". Den store Baal var åter bland

folket, och Astarte kallades därför Athor, d. ä. „guds moder".

Ur Nyströms Kulturhistoria, citera vi följande: „Fyra hundra år

före Kristus firades Mitras födelse den 25 dec. Mitras eller Mithras skulle

föreställa ljusets gudom och äfven Venus och var en del i en kaldeisk

tre-enighet: Ormazd, Anahita och Mithras" (eller Brahma, Vishnu och

Siva). (2 B. Sid. 73.) — (277 A. D. arbetade denna läras anhängare på

att införlilva den med Jesus-namnet.)

Hislop säger: „I den kristna kyrkan finnes intet spår af julfesten

tills i det tredje årh. Men långt före det kristna tidehvarfvet firades bland

hedningarna en fest vid samma årstid till ära för den babyloniska

himlens drottnings son."

„Julgranen, så allmän bland oss, var alldeles lika vanlig i hedna

Rom och Egypten ... Dagen kallades af kaldeerna juldag, d. ä. „barnets

dag", och de hedniska anglosaxernas förfäder firade den långt innan de

kommo i beröring med kristendomen. Hedendomen firade denna

födelsedag vidt och bredt. Det är icke något tvifvel om att hedningarnas fest

vid vintersolståndet, eller med andra ord julen firades till ära för och

åminnelse af den babyloniske messias" födelse." (Hislops, „Two Babylons".)

Trollen fira julotta säger pastor Bergström i sin

„Arboga Krönika", tryckt 1892, hvari han bevisar, att denna

folktro var allmän i Sverige för femtio år sedan:

„Julottan fira trollen sin julotta före kl. 4. Den som då kommer

in i kyrkan, blir ihjälklöst af dem." (Sida 195.) Det är alltså trollens

julotta. Vidare bekräftelse härå gifves på sida 191, där det står:

„Tomten är kristnad och har fått många af skyddsängelns drag . . .

Skogsråen ha fått helgonens namn, deras gloria och deras blida

vänlighet mot människor, som söka deras gunst. I allt detta spelar dock

hedendomen in i sina mörka strimmor."

Därpå anför pastor Bergström ett formulär, som användes af dem

som „stämma blod", visande huru „Oden och Tor bytt namn med Kristus

och Petrus", och säger:

„Kristus och s:t Peter de gingo öfver en å

för att stänga vatten.

Men liksom flon

så stämmer jag blo´n

i namn faders, sons och den helige andes."

I Uppland rådde samma folktro, och man sade, att

„dödingarna samlades i kyrkorna, när folket gått i säng"; men

de voro ej fullt så argsinta där som i Arboga. Oss veterligt

har i detta stycke sedan dess ingen omvändelse egt rum.

Att det icke är människor eller „döda“, som visa sig i

kyrkorna julnatten, det afgör skriften sålunda: „De lefvande

veta att de skola dö, men de döda veta intet.“ Gud har dem

i förvar i jorden, och först när Lifgifvaren kommer igen

öppnas grafvarna, och „de döda få lif igen.“ (Hes. 37: 12—14 och

Joh. 5: 25—29; 6: 39—40.) Men häraf ser man, hvad det är

som bor i templen, och hvarför man fruktar att gå in i dem

på natten. Samuel däremot sof tryggt i Jehovas tempel hvarje

natt, när han var bara barnet.

Julljusen är den förfinade soldyrkans urgamla kvarlefva, hvilket

professor Montelius bekräftar med följande ord, som visa, att eldar

tändas allmänt till solgudinnan i Sverige: „Man skall nämligen finna, att

dessa eldar tändas vid solens bemärkelsepunkter, vinter- och

sommarsolstånden, vår- och höstdagjämningarna. Seden torde alltså få hänföras

till en urgammal soldyrkan. Hos oss förekommer den seden allenast på

våren — vid påsk och Valborgsmessoaftonen — och vid midsommar, men

vi ha säkra intyg om, att eldar fordomdags tändts äfven vid jultiden."

(Montelius, på Fornminnenas möte; hållet i Vadstena i aug. 1901.)

Hvad är julljusen annat än juleldar i modern form? De kräfva allt

större och större offer för hvarje år. Ve den som icke tänder ljus åt

Diana julmorgonen, den utpekas och begabbas under allehanda fula namn.

Julkalasen. „Det omåttliga kalasandet vid julbjudningarna, som

ännu brukas ibland germanska folk och så väsentligt bidrager att

underhålla dryckenskapslasten, torde härröra från forngermanernas gästabud

vid midvinterfesten (saturnalierna), och julskinkan samt pepparkaksgrisen

(hvem minnes icke den?) torde stå i sammanhang med föreställningen

om galten Sarimner, liksom julölet med mjödet från geten Heidrun och

julbocken med Tors bockar.“ (N. Kulturhist. 3 B. sid. 339.)

Julgrisen — Hogmani. I England m. fl. land har det

varit vanligt att vid jultiden anordna vildsvinsjakt. Det

största svinet skulle sändas till hofvet som segertrofé öfver de

hatade semiterna, hvilka i sitt herdelif, nomad-tillstånd —

liknades vid vildsvin, hvilka den torn- och murar-byggande

kultur-rasen sökte utrota, just därför att Sem besegrat och slagit

den första tornbyggaren Nimrod för hans rebellen emot

Jehova. Som minne häraf sände konung Edvard tyska kejsaren

ett vildsvinshufvud, och Wilhelm sände ett dito till Englands

kung till julgåfva 1901. Hvilket hån emot judarnas Konung,

hvilken begagnade svinen till — djäflabostäder! „Gad och

Meni“, d. ä. krigsguden och hans gemåls födelse, firas af

Araberna på den 24:de dec., enligt vår räkning, med offer af svin.

Meni betyder räknaren, och månen ansågs symbolisera

tidmätaren och firades såsom räknekonstens gud.

Hislop säger: „Att det var mån-herrens födelse, som våra förfäder

firade vid jul, intygar föröfrigt namnet, som i de skotska lågländerna

gifves till nyårsfesten, som är en kvarlefva af födelsedagsfesten; kakorna,

som tillhöra julfesten, användes då under namn „Nur-cakes“ — födelsekakor,

och namnet är: Hogmanay. Hogmani på kaldeiska betyder: räknarens

fest“. Med andra ord: „fest till hennes eller mångudens ära“.

Därpå citerar han Jamesons skotska dictionary, hvar denne anfört

Skandinaviens kyrkofester under namn af „högtid“ och visar, att denna

tidfest är identisk med fornskottarnas och kaldeernas, och att ordet

„högtid“ och „hogmani“ är af samma betydelse. Öfversätta vi ordet från

engelskt uttal blir det: hog- (svin) mani, „svinmani“ och — „svintid“ är det

i sanning.

Lagbrott att fira jul. Puritanerna, som flydde ifrån

Englands och Frankrikes afgudadyrkares blodtörstiga svärd

och grundade Amerikas frihetsregering, sågo i dessa

svinfester „upproriska symboler, hädelse emot Gud och sanningen“.

År 1659 stiftade de i Boston lagar, som skulle utestänga

fördärfvet till rättens och fredens betryggande, i ett „land utan

konung och kyrka utan påfve“. Lagen säger:

„Den som ertappas i firandet af någon sådan dag som jul eller

liknande dagar antingen genom att afstå ifrån arbete, festande eller andra

sätt för ofvannämnda orsak, hvarje sådan person således öfverträdande,

skall plikta för hvarje sådant brott 5 skillings till provinsen.“ „Många

fingo undergå spöstraff.“

De katolska „demontillbedjarna“ smögo sig småningom in

i landet under puritansk trosbekännelse och lyckades stjäla

barnens hjärtan ifrån fädernas tro. En bitter kamp uppväxte,

och 1679 vädjade „demontillbedjarna“ — puritanerna kallade

dem som firade dessa svinfester så — till Englands kung om

hjälp att införa hvad de kallade „religionsfrihet i kolonierna“.

1681 upphäfdes lagen, ty den gamla domarens förförda barnbarn

hade besegrat rättfärdigheten. Men då Sir Edmund Andros,

försedd med kunglig fullmakt den 20 dec. 1686, försökte

kläda rådhuset, som de använde till kyrka, med „julgrönt“,

hotades landet med allmänt uppror. Sedan byggde de den

„första kungliga kyrkan“ och trodde sig där säkra. Men när

de gingo till bacchanalierna julmorgonen, stenades kyrkan,

fönstren slogos in, och folket flydde.

1712 den 25 dec. besteg Rev. Cotton Mather en Boston-predikstol

och sade: „Det är en uppenbar skymf emot Guds nåd att göra vår

Frälsares födelse till anledning och uppmuntran för mycket oheliga och

omåttliga vidrigheter. Kunnen I samvetsgrant tänka eder, att vår helige

Frälsare är ärad genom lustighet, mycket ätande och drickande, liderlighetens

spel och orgier och genom messor, passande endast för Saturnus eller en

Bacchus eller i ljuset af Mahometan Ramadam? (Turkiska fester förekommande

vid deras fasta. — Hos oss är det Remfan, till hvars ära „stjernan“

höjes vid sjungandet af Staffansvisan.)

Skall det sägas, att vid vår Herres födelse, för hvilken vi äro

skyldiga Gud pris, vi begagna tiden att behaga helvetets legioner och att

utöfva gärningar, som hafva mera af helvetet än af himlen uti dem?"

„Julgranar, kyrkors och husens klädning med kransar och julgrönt,

betraktades såsom direkt hedniska bruk, tillhörande den romerska

saturnalia, eller den gamla Teutoniska seden att hänga gröna kvistar, hvari

skogsrå (djäflar) skulle taga bostad hos dem och söka skydd emot den

stränga vintern. Helsningen, som förr användes julmorgonen var: Hel

Saturnus!“

1685 skref den gamle Sewall, som ett eko från en af af gudavågorna

bruten sjömur: „Åkdon komma till staden och bodarna äro öppna som

vanligt. Några hålla på något sätt dagen men äro oroade. Jag tror, att

folket i allmänhet vanhelgar den; välsignad vare Gud, att det ännu icke

finnes någon myndighet, som tvingar det att hålla den!“

Först år 1856 kunde julen, och därmed de öfriga

afgudarelikerna, anses vara en laglig „helgedag“ i Boston,

Nord-Amerika.

Tidräkningen, hvarefter festerna anordnats, är af

hedniskt ursprung. Därmed har „syndens människa, förtappeisens

son“ höjt sig på Guds tron och fullbordat affallet, såsom

profetian säger. (Dan. 7: 25; 11: 36—39. 2 Tess. 2: 3—8.)

Nedanstående visar dess härkomst:

Den grekisk-katolska kyrkan följer den julianska tidräkningen, som

är den äldsta och daterar sig från Roms grundläggning, men den

innehåller — enligt den af kejsar Julius år 46 f. Kr. vidtagna reglering, då

månader och veckans dagar fingo namn — 11 min. och 14 sek. mer tid

än den gregorianska, så att på hvart 300:de år framskjutes festerna, som

anordnas därefter, en dag.

När treenighets-partiets öfverste voro samlade på det Niceanska

mötet 325 A. D. för att ordna en passande statsreligion åt Roms rikes

kejsare, Constantin, i hvilken de kunde göra både hedningar och kristna

till katoliker, upptäckte de dessa brister i den julianska tidräkningen. Och

för att bestämma en gemensam tid för alla festernas firande och skilja

dem från judiska fester, (säger Chambers Encycl.) måste de ha en

därefter afpassad tidräkning, som tack vare Gregorius, ändtligen blef färdig

533 A. D. Men det julianska systemet var då redan, i bruk och

undanträngdes af solcykelsystemet endast småningom eftersom påfvemakten

från Rom vann herravälde.

I Tyskland antogs den år 1700 och i England gjorde den sitt

inträde 1751. Då hade de båda systemen redan skilt sig 11 dagar.

Parlamentet utjämnade skillnaden genom att påbjuda, att den dagen följande

den 2 sept. af år 1752 skulle skrifvas för den 14 af samma månad. Vid

samma tid förflyttades nyårsdagen från den tjugofemte april till första

januari, (Encycl. Britan.)

Före denna tid „firade en del katolska församlingar „Jesu“ födelse

i maj och andra i april“. Den österländska kyrkan bestämde dagen

symboliskt. Hon kallade Jesus den nye Adam och antog, att den gamle

Adam var skapad på den sjätte dagen enligt skapelsehistorien. Därför

förlade hon firandet af Jesu födelse till den 6:e januari. (Guden Janus

(Tammus) erhöll därmed skapareäran.)

I. H. S. äro den inkarnerade, kaldeiska, Egyptens och

hedna Roms treenighets initialer, som ännu bibehållas i alla

s. k. kristna samfund. När de egyptiska trollkarlarna se dem,

hviska de: „Isis, Horus, Seb“, d. ä. „modern, barnet och

gudarnas fader“. Latinern säger: „Jesus Hominum Salvator“. De

buro dem på messhakarna i ett stort + (kors) på ryggen och

en sol på bröstet. Där stå de ännu, och de äro ingraverade

i alla tempel. Vi ha t. o. m, sett dem i Waldenströms

Immanuelskyrka i Stockholm.

Den som är mottaglig för bevis har säkerligen genom

det redan anförda kommit till samma åsikt som när Lenacer.

en läkare och äkta romersk katolik i Henry VIII:des tid, först

fick läsa det Nya Testamentet, han sade: „Antingen är denna

bok icke sann, eller också äro icke vi kristna." Han såg med

ens, att Roms system och skriften äro direkt i strid mot

hvarandra.

Alla sektkyrkor ha byggt på den katolska grunden och

ha dessa Isis-Horus-Seb-fester och symboler gemensamt.

Hvarken teatern, krogen eller prostitutionen kan utrotas ifrån de

land, där dessa kulturinstitutioner försvaras med lag och

militär. Den egendomslöse judarnas Messias är och förblifver en

förargelseväckande protestant till alla, som bygga sig ett torn

och göra sig ett namn.

Teatern, krogen och bordellen ha varit i kyrkorna förr,

men genom Luther och reformationen, då läsarna voro

verkliga läsare, blottades styggelsen, så att inrättningarna

fördelats. Nu börja delarna åter sammanfalla genom

presterskapets anordnade lustspel om „de fåvitska jungfrurna", „Karins

hvita kläder" m. m. och därför vilja vi ur „Svenska Folket"

anföra följande, som visar köttets gudsfruktan hos „de

andligen ursinniga" i alla tider:

„Teatern uppslogs först i kyrkan, senare mot kyrkväggen, på

kyrkogården, utanför stadsmuren, på ett torg, på en gård eller en gata, som

afstängdes. Stundom byggdes scenen i tre våningar, den första

föreställde himlen, den mellersta jorden och den nedersta helvetet. . .

Skådespelarna utgjordes af prester, borgare och handtverkare. Man kunde hafva

ända till 500 statister i rörelse. Större stycken räckte i flera dagar . . .

Simons gästabud antyddes med bröd och fisk. När man skulle ha åska

afsköt man en bössa. Fottvagningen företogs ordentligt. När djäfvulen

skulle fara in i Judas, måste denne hålla en svart fågel framför munnen.

Djäfvulen hänger Judas in effigie; tarmarne rinna ut ur kläderna, och en

svart fågel flyger ur hans mun", o. s. v. „Påskskämt" var äfven en del

af gudstjänsten."

„Folket är samladt i kyrkan; presten står för altaret: han öppnar

boken, och man väntar med spänd uppmärksamhet att få höra honom

läsa. Men han förblifver tyst. Nu öppnar han munnen; en basunstöt

skallar i detsamma från predikstolen, där en narr synes i full dräkt,

presten smäller igen boken och springer ut, ropande: „April! April!"

Församlingen brister i skratt. Annandag jul firades narrfesten med en

förlöjligande gudstjänst i kyrkan som skulle vara ett begabbande af den

hedniska gudstjänsten; man åt, drack och spelade tärning på altaret,

brände skosulor i rökelsekaren och nere andra otroliga saker. Vid

åsnefesten (troligen föreställande Jesus ridande på åsnan till Jerusalem),

leddes en till prest utklädd åsna upp till altaret, där en skämtsam messa

afsjöngs." (Sid. 245.)

„Påsk var kristna (katolska kyrkans största fest, liksom jul varit

hedendomens... De kristna döpte midvinterfesten till Kristi födelse och

förlade sin största kyrkofest till våren, då de firade både döden och

uppståndelsen på en gång."

„Borgare och handtverkare kläda ut sig så godt de kunna, bära

masker af groft tillhugget trä, oxhufvuden, bockhorn, samt skria och

grymta efter råd och lägenhet. De unga gesällerna bilda sällskap och

stryka kring gatorna för att hos bekanta tränga in och uppföra s. k.

fastlagsspel, små dramatiska tillfällighetsstycken, stundom af allra

betänkligaste art, stundom oskyldiga. (Sid. 247—8.)

När man nu allestädes förevisat utklutade kinamissionärer i

„bönehusen“ och negerpajas-sångkörer, „David och Goliat" o.d.

gemensamt med teatern, kan det vara på tid, att kvinnan

protesterar bort hela trollkonst-systemet. Det är att märka, att

när kvinnan bidrager till prelaternas inkomst och njutning, då

ropa de icke „tige edra kvinnor i församlingen!"

Kvinnan i politik och religion.

Profetissan Mirjam, syster till Moses och Aron, är den

första kvinna, som bland Israels folk omtalas såsom tjänande

publiken. Gud sände henne med hennes bröder att leda folket

från Egyptens träldom till frihet och lydnad under den

rättvise och store Konungens spira. (Mika 6: 4.)

Kvinnans förmåga att väcka de ädelmodiga, starka

hjältarna och leda dem till lysande segrar, belyses af följande fakta:

Då Israels land härjades af fientliga härar och

röfvareband, hvarigenom hela nationens makt och alla fredliga hem

ruinerades, vågade ingen man resa sig till försvar för folket.

Men den modiga Debora fattar det bräckliga statsskeppets

roder och, oaktadt furstarnas tvekan och feghet var så stor,

att Barak säger: „Om du far med mig, så drager jag åstad;

men far du icke med mig, så drager icke heller jag", så ledde

hon honom till en lysande seger och såsom domarinna

betryggade nationens fred i 40 år. Då hon uppstod, var bonden utan

land och förtvinad, men hon återgaf mannen rätten till

jorden, och Guds fria gåfvor flöto fritt genom det lyckliga,

fredliga hemmet, där kvinnan satt som kärlekens härskarinna.

När judarna voro dömda till döden i Babels land, där de

voro i fångenskap, var det judinnan Ester (drottningen), som

frälste hela nationen. Hon begagnade kvinnans vanliga vapen,

skönhet, vältalighet, bön och tårar, och huru väl hon lyckades

visa konungens ord: „Hvad beder du, drottning Ester, det man

dig gifva må? Hvad begär du? Ja, ock halfva riket, det skall

ske dig." Mannen sporrades att skydda, det han älskade, då

faran ställdes till hans sinne. Den starke hjälten är lik vax

under kvinnans hand.

Den sköna men ädla enkan Judit framkallar vår beundran.

Judarna hade efter stora lidanden kommit till ro i sitt land,

och man fröjdade sig öfver det kära hemmets frid: men

fienden omringade snart fästet, ruin och död hotade dem, och alla

män voro förtviflade. Judit vågade sitt lif för att rädda sitt

folk, och med sina vapen, list och skönhet, går hon ensam mot

den stolta, syriska härhöfvitsmannen och, fastän omringad af

den väldiga hären, faller han likväl för denna beslutsamma och

modiga kvinnas hand.

På religionens område finnas outplånliga spår af hennes

skarpsinnighet och företagsamhet i nödens stund. Den 80-åriga

enkan, profetissan Hanna i Jerusalem, var den första, som

förkunnade evangelium om Messias, samt om rikets upprättelse

till det betryckta folkets glädje. Hon „talade om honom till

alla dem som i Jerusalem väntade förlossning". Då folkets

vän och konung blifvit af stat och kyrka mördad, och

lärjungarna lågo slagna i förtviflans fjättrar, sände den uppståndne

Konungen kvinnor med det glada budskapet: „Gå till mina

bröder och säg till dem: Jag far upp till min Fader och eder

Fader, till min Gud och eder Gud." De framförde budskapet

och voro de första, som predikade Kristi uppståndelse. „Och

deras ord syntes dem (apostlarna) såsom ett löst tal, och de

trodde dem icke." Kristus förebrådde dem sedan för deras

otro. Vi tro icke, att det var en tillfällighet, som satte

kvinnan främst i ledet att förkunna Förlossarens födelse.

Hvarför sände icke Konungen någon man att frambära

budskapet? Hvem skulle han sända, då evangelii stjernor voro

bundna med tviflets bojor? Hvilka, med hänsyn till detta,

böra ha största rättigheten att tala om den både af kyrkan

och staten mördade, men af Grud uppväckte Messias, om inte

de som fingo första befallningen därom från den oförgänglige

Frälsaren? Är P. W. större än han, eller är påfven i Rom

högre auktoritet än den som skapat himmel och jord, männen

och kvinnorna?

En modig, inspirerad kvinna, som omtalas i Frankrikes

historia, må nämnas. 1429, då Frankrike var krossadt under

Englands makt, började en 18-årig flicka, enkel, olärd, fattig,

men ädel och modig, att agitera för Frankrikes befrielse. Hon

bevekte Charles VII att tillåta henne anföra fransmännen i

kriget och själf förde hon flaggan i den hetaste striden, och

fastän sårad gaf hon likväl icke upp, förr än en lysande seger

var vunnen öfver det stolta England. Hon kallades Jungfrun

af Orleans", emedan hon där vann sitt rykte som hjältinna.

England fruktade henne mycket och utlofvade ett stort pris

för att få henne i sitt våld, ty hön var Frankrikes beskydd.

Hon förråddes af sina egna, såldes till engelsmännen för 16,000

fr., och brändes på bål den 30 maj 1431 i Rouen, Frankrike.

På 17-hundratalet arbetade sig Madame Pompadour upp

till Frankrikes premier genom att tjusa Louis XVI. Hon var

lika ond och egennyttig som den andra var god och

själfuppoffrande. Ministrarna förmådde intet mot konungens

älskarinna. Hon förmådde äfven ändra Frankrikes politik och

regerade till egen personlig vinning och landets ruin, och vid sin

död var hon verkligen Frankrikes regentinna.

Drottning Viktoria var ju äfven lika god kung som en

man, eller hur? Hon hade åtminstone 40 krig som intyg

på regeringsskicklighet. Hvad de kunna uträtta för den

borgerliga lyckan, då de tillåtas deltaga i styrelsen, visar efter

25 års prof sättning nedanstående från regeringen i staten

Wyoming i U. S. Amerika 1895 offentliggjorda proklamation,

utfärdad på jubileumsdagen:

„Kvinnornas utöfvande af rösträtt i Wyoming har icke haft något

slags dåliga följder, utan i stället i många afseenden de bästa följder.

Deras rösträtt har i betydlig grad bidragit till att fördrifva förbrytelser

och fattigdom ur denna stat, och det utan något slags maktåtgärder: den

har hjälpt att medföra fredliga och ordentliga val, en god regering, en

långt framskriden civilisation och allmän ordning, och vi hänvisa med

stolthet på den omständigheten, att sedan kvinnorna fått rösträtt,

existerar icke ett fattighus i Wyoming, att våra fängelser äro så godt som

tomma, och att förbrytelser äro så godt som okända. Som resultatet af

vår erfarenhet rekommendera vi varmt hvarje stat i verlden att utan

dröjsmål gifva rösträtt åt kvinnorna. Vi hafva beslutit att genom vår

stats guvernör skicka en autentisk afskrift af denna resolution till alla

stater och territorier i Amerika och till alla lagstiftande församlingar i

verlden, och vi anmoda pressen i hela den civiliserade verlden att fästa

sina läsares uppmärksamhet på denna resolution."

Detta visar, livad följden blefve om kvinnan tilläts utöfva

sin inflytelse i Sverige, och just detta frukta presterna, hvilket

presten H. D. Janson i sitt Sundbybergs-föredrag den 27 april

1894 klargör. Han kallar kvinnan, som vill ha bort

„djäflarnas kalk", för „förtalets och smädelsens vapen" och uppbådar

alla krogvänner till kamp emot den själfstyrelse, rösträtten

skulle skänka folket, sägande:

„Hvilket betyder att i en kommun skulle alla till myndig ålder

komna män och — om jag fattat saken rätt — äfven kvinnor få genom

omröstning af göra, om spirituosa skulle inom kommunen få försäljas.

Hvar och en, som känner kvinnonaturen, fattar lätt, hvilka hetsiga

strider skulle uppstå i kommunerna, om äfven kvinnorna skulle dragas med

in i leken. Nykterhetsifrarna lita mycket till kvinnorna, såsom vi nyss sett

i Sundbyberg, då I skickaden kvinnorna på mig. Och skälet till, att man

anser det vara lätt att få kvinnorna öfver på sin sida är, att dessa i

allmänhet ej själfva begagna spirituosa, men däremot ofta få hemmen

fördärfvade af supiga män. Alltså måste man då ock arbeta på att i

förbudsfrågan göra kvinnorna röstberättigade. Men lika litet som man skyr

förbund med ultra radikala kristendomsfiendtliga partier, lika litet drager

man sig för att i kampen för sitt mål använda förtalets och smädelsens

vapen. För den skull hafva statskyrkans prester i allmänhet stor fruktan

för nykterhetspartierna." (Sid. 7.) Fin „kristendom" detta!

I Norge hafva kvinnorna rösträtt i vissa frågor, och „den

5 mars 1902 beslöt det norska lagtinget med stor majoritet, i

anslutning till ett förut fattadt beslut af odelstinget, att

medgifva kvinnor rätt att vara medlemmar af såväl lagrätter som

meddomsrätter". Kvinnan har äfven säte i stortinget.

Svenska kvinnan.

Sveas döttrar ha af sina stolta bröder varit undertryckta

och nekade den rätt i samhället, som dem tillhör. Först 1870

erhöll hon tillträde till universiteten. Trots allt motstånd ha

de lemnat några outplånliga märken på historiens blad. Man

har betraktat svenska kvinnan med förakt, emedan hon är

blygsam och har känt sin brist, men historien om hennes makt.

fastän kort, är likväl skön.

Redan 1670 reste den företagsamma Maria Sophia De la

Grardie sig till industriens befrämjande. Hon upptog det för

30 år förut nedlagda stenkolsverket vid Höganäs och

utvecklade en storartad rörelse. Hon anlade klädesfabriker vid Tyresö

och dref en vidtomfattande handel, hvilken sträckte sig till

ändra länder, och hennes ut- och införsel af varor på egna och

regeringens skepp uppväckte herrarnas afund. Hon står som

industriens och kommersens gudinna, hvilken förstod tidens

kraf och folkets behof; gjorde soldaten nyttig och dref sitt

arbete med soldater. Hon levererade 30,000 alnar kläde till

armén årligen. Gör maken till det!

Eva Ekblad klättrade sig upp till ledamot af kungliga

vetenskaps-akademien„ och hon „ville rädda säden från

bränvinsdrakens svalg". Hade hon fått herrarnas hjälp i stället för

motstånd, så hade hon troligen lyckats.

Trots alla visa och höga män tändes det hemska

kättarebålet i Sverige ända till år 1757, då den modiga och ädla

grefvinnan De la Grardie uppstod som ett stöd för de olyckliga.

Hon trotsade orättvisans lag och regenter, fördom och illvilja,

och till hennes eviga ära har man måst säga: hon utverkade

"12 medborgarinnors räddning från orättvisan". Ingen man

vågade motsätta sig presternas lära och stadgade sed att

tortera kvinnor under föregifvanden, att de voro hexor eller

kättare. Det återstod för en kvinna att släcka bålet i Svea land.

Men fängelsemolok matas ännu med våra förtvinade hungrande

män och kränkta kvinnor.

Den svenska kvinnans ställning är, som sagdt, beklaglig.

Hon har alltid varit snäst och tillbakatryckt. Prestlisten har

fjättrat hennes intelligens och påtvingat henne okunnighet.

Nu har frihetsanden hjälpt henne, så att en stor del af Sveas

döttrar ha tillkämpat sig, trots de stora hindren, nödig lärdom.

Hon börjar följaktligen deltaga med Amerikas frisinnade och

intelligenta kvinnor i striden mot kyrkans och krogens

„treenige gud", Bacchus — Janus.

Den svenska kvinnan börjar få veta genom historien, hur

man behandlat henne i flydda tider. Hon glömmer icke

heller, att kvinnan icke egde arfsrätt förr än i Karl IX:s tid.

Först 1845 beviljades henne lika arfsrätt med brodern. Och

att man ännu har för sed att, om hon är enka, olärd och af

„ringa börd" och moder till barn, beröfva henne den torfva

och koja. hvar makarnas hem och trefnad blomstrat. Hon vet

äfven, att presterna, genom smedgossarna Petrii

frihetsevangelium, som de inhämtade af Luther och förde in i Sverige,

tvingades att taga de kvinnor till hustrur, som födt deras barn,

för att „barnen skulle få arfsrätt". Sköna herde-exempel! Hade

icke de af dem hatade protestanterna kommit oss till hjälp,

så hade vi nog ännu haft äran att bero på „Oftedalhem" o. d.

prestanstalter.

Att det kräfver inspiration, uthållighet och ett fast

beslut att resa sig mot urgamla seder, veta vi bäst, som i

40 år gått i främsta ledet i strid mot hedna läror, försvarade

af Baals tjänare. Folkförtryekarna och krögarna äro ett i att

stå emot oss. Kvinnorna, som stå under deras inflytelse, strö

törnen för våra fötter. Men Gud utgjuter sin Ande öfver oss,

och vi börja blifva många, som höja ropet: Bort med

förtrycket! Fram med den eviga rättfärdigheten!

Det hjälper icke, att man skyltar med munkorgen, vi

tvingas att protestera af följande skäl: Mannens arbetsfält är

röfvadt från honom, och han kan därför icke skapa kvinnan

något oberoende hem. Hennes söner födas till kapitalets

slafvar, och döttrarna, där de icke själf va förmå skydda sig, falla

offer för lättingarnas lustar, för att, sedan de blifvit beröfvade

dygd, heder, själf tillit och framtidshopp, beskattas för osedlig

yrkesinkomst, och, om den ej betalas till „lagens väktare",

utkastas de på gatan, ett rof för förtviflan och död.

Kvinnans egendom i likhet med mannens beskattas. Det

är hennes son, som hon ofta ensam och öfvergifven med

obeskrifliga ansträngningar och själfuppoffring försörjt, som

tvingas att under åtta månader öfva sig i konsten att mörda, ja

i lättingens konst att supa, svärja, spela och skrymta. Hon

måste offra sitt allt, men eger själf ingen talande rätt, då

offerlagen stiftas. Man fordrar, att hon skall älska

plågoandarna, krypa för herrarna och undergifvet låta slakta sig.

om det faller dem in att i fyllan och villan utgjuta hennes

blod. Kvinnans samhällsställning är sämre en kons, ty man

sörjer för både mat och husrum för denna, och

djurskyddsföreningarna vaka öfver djurens väl. Kvinnan däremot får

ofta föda och försörja både barn och den degenererade varelse,

som kallas hennes „man".

Några aktade rättigheter eger hon icke inom

kristenhetens område, hvarken politiskt, socialt eller religiöst.

Huru skola nu de höge bete sig för att hindra den

Allsmäktige att, enligt sitt löfte, utgjuta sin Ande öfver kvinnan?

(Joel 2: 28, 29.) Hon är redan drifkraften inom

nykterhetsrörelsen, och hennes protest skakar förtryckarnas troner öfver

allt, i synnerhet i Amerika. Då männen icke förmå något mot

sina omänskliga slafdrifvare, utan man hotar att skjuta ned

dem; taga kvinnorna sina små i famnen och ställa sig inför

kanonen framför männen. Hvad menas detta? Är det

Deboras döttrar? Om så, hvad måste göras för att få frid på

jorden?

Ha icke agitationer, protester och demonstrationer

föregått hvarje omhvälfning, som lemnat krossade bojor efter sig?

Länge har kvinnans röst höjt sig till herrarnas öron om

krogens utrotande från de s. k. kristna länderna, men har hon

blifvit hörd? Ha svenska pastorerna varit henne behjälpliga?

Pastorer som krögare och plundrare.

Att vara krögare är ju, enligt det s. k. „kristna"

samhällets „lag", lika hederligt som att vara prest, om han blott

har statens och kyrkans aflatsbref på fickan. Vi klandra icke

heller herdarna, som sälja eller fabricera bränvin, men vilja

anföra följande exempel, hämtade ur domstolsprotokoll, såsom

bevis för deras vänskap till Bacchus och fiendskap mot Kristus,

kvinnan och nykterheten.

Om det är rätt att förvandla landets födoämnen till

dödselexir, så är det äfven rätt för prester att både dricka och sälja

det till folket, ingen bör förmena dem göra hvad rätt är.

Kvinnorna ha fått för sig, att det är orätt, och att Jesus icke

kunde vara hvarken krögare eller rusdrycksfabrikör, ännu

mindre bygga stora hus och installera bränvinsdraken i

källarvåningarna för att i smyg kunna tulla suparna i

bordellafdelningen.

Se här pastorernas meriter i Amerika: Den katolska presten Eckert

i Algona dömdes 1894 att böta 300 dollars för han icke löst

utskänkningsrätt till att hålla den af honom öppnade krogen i källarevåningen af hans

kyrka. Hade han köpt statens fribref innan han blef gripen, så hade det

icke blifvit något efterkraf, och då hade vi icke erhållit vetskap om

krogen på det stället. De trogna fåren petitionerade i hopp om att kunna

beveka guvernören att gifva pastorn nåd, säger tidningen.

Från Atlanta, Georgia, meddelas, att pastor d:r Barret betjänade i

sin gudlighet tre baptistförsamlingar såsom herde och samtidigt

fabricerade bränvin i ett olagligt bränneri. Han var för snål att köpa lagens

tillåtelse, därför dömdes han. Hade han gått „lagligt" tillväga, så hade

han nog i ostörd ro fått fortsätta med att bränna bränvin och samtidigt

fabricera baptister.

I Springneld, Ohio, splittrades den tyska lutherska kyrkan i två

delar sistlidne februari, därför att deras prest, Mr. Gringel,

offentliggjorde sitt bestämda beslut att icke tillåta kyrkans medlemmar dricka öl

och bränvin. „Stor uppståndelse rådde, ty nästan alla kyrkans manliga

medlemmar dricka." De ville tvinga presten att taga afsked, hvilket han

nekade att göra — han hade troligtvis damerna på sin sida.

1899 dömdes metodistpastorn Jas. Mayes i Arcola, Ill, för det han

sålt rusdrycker utan license (bevillningsrätt). Pastor John Shelter i

McClure, O„ bötfälldes samma år för samma brott. Episkopal-presten W.

L. Watson i Little Black, Wis. straffades 1893 för samma olagliga

utskänkning. Huru många af dem som hålla „lagliga krogar", få vi nog

aldrig veta, emedan det kunde ju icke falla någon in att klandra pastorn,

som sköter ett lagligt yrke.

I New-York ha vi den ryktbare pastor Rainsford, som

länge arbetat på att reformera kyrkan så att där inrätta

krogrörelse, livar de som lyster dricka, medan de smutta på glaset

få höra något „godt om den söte" Bacchus. Det återstår nu

för någon af dessa Bacchi-tjänare att inrätta ett hörn i kyrkan

till bordell, så att de, som drifva affär med den af „staten

skyddade osedligheten", kunna få höra Baals evangelium,

medan de syssla med förtjänsten. Hvarför icke? „Dryckesgillen"

tillhöra krogen och bordellen, och då man i templen njuter

af det ena, kan man gärna öppet införa det andra och göra

dem till Oftedalhus. En annan orsak, hvarför vi fråga, är

följande: De olika samfundens missionärer i Ostindien höllo

sitt tio-årsmöte i Bombay på nyåret 1893.

På denna kongress framlades resolutioner mot

opiumhandeln, bränvinsförsäljningen och „den af lagen skyddade

osedligheten", och, hvilket låter otroligt — de „blefvo efter

långvarig diskussion förkastade". „Det var de engelska

missionärerna som icke vågade sätta sig emot den engelska

regeringen." Här hvilar saken år 1913, emedan alla lands regeringar

äro ett med Englands i dessa frågor.

Missionärerna, pastorerna och de ledande männen i hela

kristenheten hafva nu i 50 år arbetat på att omvända

verlden. Men hvar man finner flere af dem, skall man också

finna den lagskyddade prostitutionen, dryckenskapen och „den

hvita slafhandeln". Pastorerna använda alla medel för att

underlägga sig de bedragnas medel, gods och land. Går ett

skepp till Kina, Indien eller Afrika med 5, 6 missionärer, så

består lasten åtminstone delvis af opium, afgudar — gjorda i

Birmingham, England, rusdrycker och tobak för

hundra-tusentals pund, som måste klämmas ur „hedningarna".

Kinesen anklagar dem. Huru de behandla de stackars

lifven, som väljas till deras rof, kan man döma af följande

berättelse rrån kinesernas erfarenhet, skrifvet af en lärd kines:

„Först komma svartklädda män, som föregifva att de vilja skaffa

oss gratis inträde i himlen. I verkligheten utgöra de blott spioner för

de kommande hvitklädda männen, hvilka vilja göra affärer med oss och

som lura och bedraga oss. Men då vi vilja draga de hvitklädda männen

till räkenskap, komma brokigt klädda män med gevär och kanoner — för

att beröfva oss lifvet."

Metodist=Iäraren anklagar dem. Dr. H. H. Lowry, president af

Metodistuniversitetet i Peking, Kina, säger: „Den fientliga känslan emot

utländingar kan delvis tillskrifvas missionärerna. De ha inkräktat på

kinesens national-ideal och idkat handel, hvarigenom de undanträngt

infödingarna, och många ha blandat sig i politiken och beklädt embeten i

kommunerna."

Huru skulle vi eller andra folk tycka om en sådan

behandling, medan utländingens regering laddade kanonerna

bakom slika missionärers ryggar, för att skjuta oss såsom hundar,

ifall vi ej gåfve oss med barn och land i träldom under

inkräktarna?

Fransk anklagelse. Att metodisternas öfverlärare i Peking icke

öfverdrifvit saken, visar den franske general Voyron i följande rapport

till franska regeringen: „En enda gång" — förklarade general Voyron —

„hafva soldaterna (de franska, andra nationers voro värre, menade han)

förledts att plundra metodiskt, men det var på initiativ och uppmaning

af missionärerna, för hvilkas räkning de uppträdde." Papporten yttrar

härom:

„Missionärerna, som utan tvifvel voro väl underrättade, kommo

till prins Lis palats; de begåfvo sig dit med ett 40-tal kärror och 200 à

300 kristna infödingar, hvilka användes såsom coolies, och började ett

metodiskt plundrande; de hopsamlade silfvertackor och fingo ihop ett

ganska stort antal. De läto härvid hjälpa sig af soldaterna och

matroserna, stationerade vid Peitang, hvilka de af erkänsla gåfvo växlar på

ett värde af 2,000 francs att utbetalas af S:t Vincent de Paul-systrarna i

Frankrike.

Men då de soldater, som icke varit med i Peitang, fingo höra om

sina kamraters byte, lemnade de sina kvarter och kommo för att taga

sig silfvertackor för egen räkning. Då de icke kunde hafva nytta af

dessa, bytte de ut dem mot växlar, ställda än på en herr Chamot,

restauratör i Peking, än på missionens föreståndare."

Biskop Favier har nyligen i en fransk missionstidning

sökt att rättfärdiga sin plundring af palatset i Peking. Han

tog för „omkring 120,000 taels värde". Tänk, så kärleksfullt

och — gudligt!

Amerikansk anklagelse. Samuel Texter i U. S. armé såsom soldat,

skrifver från Peking till sin moder i Texter, Pa„ den 2 dec. 1900: „De

flesta soldaterna blefve glada om befallning gafs att vända gevären

emot missionärerna i stället för de stackars kineser, de föregifva sig

omvända."

„Tänk, missionärerna hafva formligen monopoliserat hela

äggförrådet! Sedan vi intogo staden, ha de höjt priset på ägg till en dollar

duss. De sända kristna kineser ut att sälja ägg till oss soldater. Sedan vi

fingo veta detta, förnärma vi icke kineserna, när de komma till lägret,

men vi taga helt enkelt äggen och sända våra helsningar med dem till

de tjufaktiga missionärerna. Och dessa äro de, åtminstone en del af

dem, som sändes hit för att rädda. — Jag har alls icke öfverdrifvit."

Tysk själfutmärkelse med stadfästande anklagelse:

Kejsaren förbjöd verkligen de till Kina afgående trupperna att

taga några fångar, och hofpredikanten Kessler gladde sig öfver

den „stolta arméns tyska ära" och seger. Och soldaterna

erkänna i följande ord, att de icke försummat sin plikt:

En soldat i den stolta armén skrifver: „I går hade vi en liten

sammandrabbning, hvarvid en marinsoldat dödades, medan en löjtnant och

4 man sårades lätt. Däremot skötos åtskilliga kineser under striden eller

blefvo senare afrättade. Alla boxare bli skjutna. De måste själfva gräfva

sina grafvar och knäböja sedan på kanten, så att de falla ned i grafven,

då salvan affyres. Vi göra oss inte ens omak med att undersöka, om de

äro riktigt döda, utan bara kasta jord på dem."

En annan soldat skrifver: „Vi ha intagit staden

Liang-Tschang-Tschung, sydvest om Peking. Vårt kompani uppställdes framför en port

och kineserna jagades från andra sidan rakt på våra bajonetter. De voro

män, kvinnor och barn, och alla spetsades utan nåd och barmhärtighet.

Det är icke för mycket sagdt, att sedan upprorets början omkommit 50

tusen kineser. I regeln skona vi kvinnor och barn, men alla männen

dödas. I början begagnade vi härvid gevärskolfvarna, emedan vi fått

order att spara på ammunitionen, men på gevären af 1898 års modell brista

kolfvarna lätt, och vi ha därför fått befallning att nyttja blott

bajonetterna."

En tredje skrifver: „Det är mig omöjligt att beskrifva huru det

tillgår här i kriget, ty ett sådant mördande och slaktande är rent af

vanvettigt. I söndags måste vi sticka ned 74 fångar med bajonetten. Måtte

kriget ej räcka länge, annars glömmer man här att man en gång varit

människa."

Ryssen anklagar. „Novoje Vremja" beklagar, „att tyskarna och

de europeiska soldaterna (utom deras egna naturligtvis, hvilka „dämt

upp Amurfloden med kineser" och ödelagt Manchuria och „mördat mellan

300,000 och 400,000 kineser") begått de obeskrifligaste nidingsdåd i Kina.

De ha till och med tagit taken af deras kyrkor, vanhelgat gudabilder och

skeppat skeppslaster af byte till hvar sina land och ville gräfva upp

kejsarliken. Med andra ord, de ha öfverträfrat Attila och Hunnerna."

Det fattades bara, att ryssen sade oss det, men vi skulle

icke tro någon af alla dessa, om det icke från alla

samhällsklasser och nationer dagligen bekräftades, att alla de, som

vittnat på hvarandra, „äro värst". Vi skulle ändå kunna tvifla,

om vi icke hade bevisen här hemma, där de ohyggligaste

bedrifter öfversvämma oss ifrån samma katolska källsprång. H.

D. Janson, som till och med stod så högt, att han var på

valförslag till Primarius i Stockholm, hatar skrymteri (den

krediten vilja vi ge denne kämpe) och säger:

Att „mycket få prester äro absolutister", och att de hycklande „tiga

som små, snälla barn, ty de frukta" att bli utmärkta som „bränvinssupare".

„Att de nationer, som förbruka mest alkohol, äro de sedligaste,

lyckligaste och starkaste."

Han fann en enda liten kommun i Sverige, näml.

Sundbyberg, där ingen krog fanns, och han gjorde det till sitt lifs

mål att plantera krogen där. Den kristnade „treenigheten"

blomstrar nu i Sundbyberg som en ärestod åt kyrkan. Följande,

af pastorsadjunkten E. Nordblom år 1900 uttalade sats, kunde

gärna ingraveras på monumentet: „Till hundarna kunna vi

räkna goodtemplarna, samt Halmstadpastorns ord till sina

läsbarn: „Hellre tio fulla i diket än en goodtemplare på vägen."

Kyrkoherde Heüman uttalade följande anklagelse vid

prestsällskapets sammanträde den 28 okt. 1901 i Stockholm:

„Det legaliserade eländet i Adolf Fredrik: Rundt omkring Guds

hus, med icke fem minuters afstånd därifrån, ha vederbörande funnit

lämpligt att placera två utskänkningskällare, sex stycken bolagskrogar, tre

bränvinsmagasin, utom ännu en källare, en krog och ett bränvinsmagasin

litet längre bort ifrån kyrkan, att nu förtiga alia de små kaféer och

ölutskänkningsställen, till hvilkas upprättande en, såsom mig synes,

alldeles ohejdad tillåtelse lemnas, fastän det icke borde vara myndigheterna

obekant hvilka gömslen för liderlighet sådana kaféskyltar icke sällan äro.

Vidare kan jag peka på, också ganska nära intill kyrkan fem eller sex

bordellkyffen, hvilka myndigheterna mycket väl känna till, men, oaktadt

upprepade föreställningar från min sida, ändå tolerera och till och med,

enligt yttranden, som nått mig, funnit i sin ordning. Och slutligen kan

jag påpeka massor af osedliga småskrifter och osedliga bilder, som i små

kramlådor hållas till salu midt för allmänna åklagarens ögon och oaktadt

vår nitiske rektor i församlingen för vederbörande sökt öppna ögonen för

de faror för den förbipasserande ungdomen, som sådana alster medföra.

Att häraf skall följa ökad dryckenskap, osedlighet och annan last är icke

att undra på."

Och dock ansåg hr. Heüman sig kunna om sin församling intyga,

att den „ingalunda är den sämsta". (D. N.)

Här framstrålar krogens nytta, och det är att märka, att

den dragit sig till kyrkan, och att det är just detta, som oroat

kyrkoherden. Likväl äro alla s. k. kristna städer i alldeles

samma belägenhet. Man kunde förlåta statskyrkopresterna om

inte äfven de frireligiöse, hvilka i bekännelsen höja sig ofvan

dessa, samverkade med krogindustrien. „Guds barn" ega

aktier i dessa källor, hvilka drifva de tänkande människorna till

hunger, förtviflan, gudsförnekeri, brott och en neslig död.

Filippinernas anklagelse. „I staden Manila funnos, vid

amerikanarnas ankomst dit såsom „befriare", endast 2 krogar. Men på något

öfver ett års tid steg antalet till 430, och staden fylldes med 45,000

fyllhundar, rakes (skökor) och gamblers (spelare — äfventyrare)". säger mr.

Pyton, sekreterare för en ditsänd undersökningskommité.

Senatorerna i Förenta St. anklaga: „I hafven dräpt flera af

öarnas folk på tre år än Spanien har dräpt på trehundra år. Gud nåde den

arme svarte mannen på öarna under eder regering!"

Parlamentsledamöterna i London anklaga: „Syd-Afrikas

republiker äro förödda — det är en outplånlig skam på Englands ärofulla

nation." Påfven och sektpresterna inom alla dessa nationer „lyfta händerna

mot himlen och tacka för de ärofulla segrarna, den humana krigföringen„

ty nu få vi större fält att verka på", sägande: „Gud välsigne krigsmakten

till lands och vatten!"

Nu kan man fatta, varför den ryska kejsaren,

Wladimir den store. (980 till 1015) valde den romerska förgyllningen

i „Jesus"-namnet på sin hedniska statsreligion. Historien om

honom säger:

Han hade 800 hustrur i 6 städer, och han hängaf sig åt de vildaste

utsväfningar. Flera religions-samfund sökte vinna honom för sin sak.

Han förkastade Islam (som betyder, underkasta sig ett högre väsen)

därför att starka drycker förbjudes, sägande: „Drickandet är ryssarnas glädje,

och utan detta kunna vi icke lefva." Judendomens religion förkastade

han, därför att han fruktade deras Messias skulle tvista med honom om

makten, tronen och riket, och han sade till judarna: att han ej ville riskera

att förlora riket. Men då „kristendomen" kunde omsluta honom sådan

han var, anammade han den — och ryssarna äro ännu katoliker.

Men Kristus säger: „Ve eder, skriftlärde och fariséer, I skrymtare,

att I faren omkring öfver vatten och land för att göra en proselyt, och

när han har blifvit det, gören I honom till ett helvetets barn dubbelt

mer än I ären!" „Fördenskull säger jag eder, att Guds rike skall tagas

ifrån eder och gifvas åt ett folk, som gör dess frukt." Han skall nu skaffa

sitt kränkta namn upprättelse och utrota afgudarna.

Herdarnas obegränsade behof.

Påfven står främst med sina 11 tusen rum, inrymmande

gåfvor från hela verlden, men ändå behöfver han icke blott

brandskatta alla länders katoliker, utan jämväl utsträcka

„jubile"-fester och det „heliga året" långt öfver vanlig tid och

fira sitt 25 års jubileum som påfve ett år i förtid, för att få

offer i sitt gapande, bottenlösa kassahvalf. Han hade likväl

råd att låta tvätta vatikanens väggtapeter med bröd för många

tusen lire, fast brödet är så dyrt i Italien, att arbetarna icke

få äta sig mätta däraf. Ej heller ha de råd att bruka salt, ty

det är dem för dyrt — men „sten" få de i fängelset, då de

bedja om bröd, och „ormar" i templen, om de klaga sin nöd.

„General" Booth, vår tids nye Tetzel, kunde erbjuda sig att

mottaga „70,000 pd. st." (1,260,000 kr.) i födelsedagspresent och

tillåta att fattiga, unga flickor, barn och åldringar genom svält

och tiggeri, offrade helsa och lif på insamlingen af de årliga

„försakelseveckornas" millioner. Hans tiggeri och offerkistor

äro verldsbekanta.

Följande statistiska intyg visar, hvad de söka: Ärkebiskoparna af

Canterbury och York samt biskopen i London ha hvardera en årlig lön

af 250,000 francs. Biskopen af Durham 200,000 francs; biskopen af

Winchester 162,500 francs. Biskopen af Ely har 132,500 francs; samt

biskoparna af Glowcester-Bristol och af Both-Wells hvardera 125,000.

Ytterligare 34 biskopar finnas med inkomster mellan 125,000 och 50.000 francs.

Huru mycket de svenska pastorerna årligen erhålla för

de valla fårahjordarna här, veta vi icke. Men en herde i

Stockholm, som har 12,000 kronor, ådrog sig vår uppmärksamhet

därför, att han till en fattig, hungrig enka med 3 små barn

sade: „Jag är lika fattig som ni — jag har i dag betalat ut

min sista krona — mina barn vänta äfven på att få mat." Det

är oss äfven bekant, att vissa höga pastorer till och med

begått stöld för att tillfredsställa behofvet. Det är därför icke

underligt om krogen får tjäna som sugapparat, då inte kyrkan

ensamt förmår stilla deras hunger, ännu mindre törsten. Under

sådana inflytelser stå omkring 35,000,000, som kallas

protestanter. Men likna de protestanten Luther, dessa herdar?

Baptisterna, metodisterna och s. d. adventisterna äro af

samma ande. Följande från den framstående pastor C. H.

Spurgeons lärjunge, baptist-presten Ch. Weltons egen penna kan

belysa saken:

„Det var den 1 nov. 1867. Min studietid var afslutad. Vid afskedet

i det gamla, kära klassrummet sade vår älskade föreståndare: „Welton,

jag vill träffa dig i mitt arbetsrum." Sedan jag där väntat en stund, kom

den käre pastorn ... „Du skall börja ditt arbete i Thetford", sade han.

„Ja. Nåväl", fortfor han, „innan du lemnar oss, önskar jag att du måtte

undergå en liten operation. Jag råder dig att sticka ut ett af dina ögon.

att tillstoppa ett at dina öron och lägga en kafle i din mun. Du behöfde

ock, innan du reser, en omgång nya kläder; men du måste tillsäga

skräddaren, att i rocken sätta en ficka utan botten." Till sist sade mästaren

till honom: „Blir det dig trångt i Thetford, så kom tillbaka till oss."

Vi kunna ej annat än jämföra Kristi uppdrag till dem

han under tre års tid fostrade i sin lärareanstalt, utanför lägret

på vägen till Golgata, att låta sig nöja med mindre fäste och

bekvämlighet än räfvarna och fåglarna: „Skaffen eder icke

guld, ej heller silfver, ej heller koppar i edra bälten, icke

rensel, ej heller två lifklädnader" o. s. v. „Se, jag sänder eder

såsom får ibland ulfvar." „Den som älskar sitt lif mer än mig

kan icke vara min lärjunge." Men så blef det heller inga

skuldbelastade församlingar efter Jesu lärjungar.

Pastor Talmage, Amerikas mest beryktade andlige man.

som haft ända till 50,000 dollars i årlig lön och i flere land

tiggt till sitt ståtliga tempel i Brooklyn, som för tredje

gången nedbrunnit, säger i sin bok — „Omkring Tebordet":

„Nyligen hafva åtskilliga tidningsartiklar anmärkt, hvad de kalla

presternas brist på kraft och eld. Verlden förundrar sig öfver, att

predikanterna, med ett så härligt ämne som evangelium och en så skön uppgift

som att frälsa själar, någonsin kunna vara i saknad af kraft. Somliga

tillskrifva det brist på fromhet och somliga en naturlig försagdhet. Vi tro,

att det i ett stort antal fall kommer sig af brist på närande föda ..."

„Församlingarna klaga stundom öfver slappa predikningar, då de

själfva bära skulden. Gif er predikant mera biffstek, så skall han få mera

eld ... Se till att er prest har ett fullt skafferi. Gif honom blott vatten.

och han skall på söndagen gifva eder blott vatten, men gif honom kraftig

föda, och han skall bjuda eder en mera närande kost till lifs. Att gifva

åtta hundra eller tusen dollars i lön åt en predikant är blott ett sätt att

långsamt taga lifvet af honom och tillhör det värsta slaget af mord.

Hvarför taga icke ledarna och ombudsmännen en klubba eller yxa och befria

honom med ens från hans elände?"

Detta talar för sig själft, men vi vilja äfven citera från

„Missions-Vännen" för att visa, livad dessa herrar uträtta inom

församlingarna. Där stod den 3 maj 1893 följande skrifvet,

som de själfva sade, af en af deras „mest klarseende och

framstående män":

„Får Gud ej snart frälsa våra församlingar från den förskräckliga

själfviskheten, går inom kort hela vår verksamhet förlorad ... Det ser

ut som skulle många församlingsmedlemmar i våra dagar ej ledas af

någon annan ande än själfviskhetens, högmodets och okynnets hemska

demon ... Ofta är förhållandet, att en predikant, som smickrar och håller

sig väl med åtskilliga själfviska ledare i församlingen, får stå kvar, ehuru

hans verksamhet är af ganska underordnad beskaffenhet, under det en

annan, som är omtyckt af folket och utöfvar en sund verksamhet, men

är ärlig nog att bestraffa det onda äfven hos de framstående, blir af

sådana herrar bortdrifven från sitt fält."

Kan man kalla dessa herdar, med dessa köttsliga

församlingar annat än tiggare och köttsliga partier? De ha

samniantiggt otroliga summor i Amerika, som staplats upp i stora

kostliga tempel, som gradvis förtära landet. 1890 uppskattades

deras värde till 680,687,106 dollars. Med prestboställen,

prestskolor, barnhem, land o. s. v. beräknades, att de olika kyrkorna

hålla egendom för omkring 700,000,000 dollars. Summan har

nu fördubblats och åter fördubblats.

General Grant sade 1875: „År 1900, om de icke tillbakahållas, är det

alldeles säkert, att dessa egendomar skola räcka till och öfverstiga tre

billioner dollars." Statistiska uppgifter visa, att katolska kyrkorna ensamt

1890 hade ett värde af 118,342,366 dollars. En som noggrant undersökt

katolska kyrkans affärer i Amerika säger: „hennes egendomar äro nu

värda 250.000.000 dollars". Sedan detta skrefs har kyrkokorporationerna

samlat mynt med snälltågsfart.

Tänk, all denna enorma rikedom beskattas icke med ett enda öre,

men den fattiga enkans koja sluka öfversittarna samma dag hon är ur

stånd att betala skatten.

Folket lockas och tvingas att bygga åt dessa

Molokpastorer de dyrbaraste tempel, men erhålla mindre utrymme

för sig och sina barn från år till år. Man kan skänka 30 tusen

till en förgyld tupp eller ett äpple på ett kyrktorn, medan 30

tusen människor försmäkta i armod omkring templet.

Afgudahusen stå tomma, medan folket saknar tak öfver hufvudet. I

Stockholm t. ex. tvingas ända till tio personer packa sig in i

ett rum och kök. Icke mindre än 3 millioner 893 tusen 525

kronor i årlig hyra klämmes ur de arma lifven, på hvars hals

pastorer och jurister lägga en ytterligare skatt, som följande

kan belysa:

„510 kyrkor och kapell ega baptist- och metodistsamfunden i

Sverige, däraf de förra 383 och det senare 127. Baptisternas kyrkor ha ett

sammanlagdt värde af 2,980,460 kr. och en skuld af 914,180 kr„

metodisternas ett värde af 1,484,028 kr. och en skuld af 536,552 kronor."

Många sekter klaga öfver, att de förbyggt sig, och flera

bönhus ha sålts — konkursmessiga. Waldenström profeterade

kanske, när han sade: att Immanuelskyrkan i Stockholm kunde

möjligen „blifva stall" — därför att verksamheten går tillbaka.

Kan man vänta annat, då man bygger med de fattigas tårar,

märg och blod? Icke mindre än 36 män hafva dött som en

följd af, att de arbetat på ett enda tempel, nämligen Skara

kyrkas restaurering. Detta ensamt är nog att nedkalla

Jerusalems öde öfver Sveas tempel. Häraf kan man se, hvart

dessa herdar leda folket. En blick på det andliga eländet i.

Spanien kan vidga fattningen:

„Enligt senaste statistiska beräkningar finnes det i Spanien 4

kardinaler, 9 ärkebiskopar, 51 biskopar, 543 „dignidades", 1,239 vanliga

domherrar, 692 med helt och hållet fri och 172 med half kost, 20

försångare", 16,931 kyrkoherdar, 23,698 prebendeinnehafvare, 5,475 kaplaner,

10,876 klockare, 5,532 messtjänare, 13,224 hjälpprester, 5,774 prester med

lägre rang, 37,368 munkar, 2,290 manliga noviser, 7,802 lekbröder, 151

kongregationsprester, 20,550 nunnor. 1,005 kvinnliga noviser och 1,130

leksystrar. Alltså inalles icke mindre än 154,527 kyrkans tjänare. På

senaste tiden ha särskiidt munkarnas och nunnornas antal tilltagit i

fruktansvärd grad. Deras närvaro käns allt mer tryckande på folket,

och det var detta förhållande, som gaf anledning till den senaste

antiklerikala rörelsen, och det så mycket omdebatterade regeringsdekret,

som förordnade om kongregationernas inregistrering. 1841 års

bestämmelser om klostrens upphäfvande ha förblifvit en död bokstaf. Medan

det rika Frankrike med sina 38 millioner invånare endast ger ut 43

millioner francs årligen för kyrkliga ändamål, utbetalar det fattiga Spanien,

med 18 millioner invånare, 70 mill. och ensamt i aflöningar åt presterna

29 mill. Det högre presterskapet får i Frankrike på sin lott 2 1/2 mill.

francs, i Spanien mer än dubbelt, eller 5 och en tredjedels mill."

(G. Aftonbl.)

Gustaf Vasa liknade denna kast vid „ohyra, som frätte

upp landets förnämsta gröda", och vi kunna ej se annan följd

af deras tillvaro än i dag. Man kan ha nytta af att betrakta

medlet de använda för att fylla behofven inom

protestanternas egna led, där kvinnor och barn undantränga mannen i

fabriker och embeten, men han kan få arbete i — fängelset.

På en „välgörenhets-bazar" i Tyskland drefs till och med

en grefvinna af detta penningkraf att utbjuda sina „kyssar".

När en herre frågade huru mycket det kostade att få kyssa

hennes hand, svarades: „500 mark." „Än på munnen då?"

„Ett tusen mark" — bakom ridån.

I England utbjödo damerna samma sorts vara 1899, och

den betingade ett pris af 4 till 5 pund st. Det är numera en

vanlig handelsvara i bönehusen i Amerika, och med dessa

medel bygges „tempel åt" — och aflönas pastorer. Se här, en

genom tidningarna offentliggjord spritt ny priskurant,

fastställd i Marietta, Ohio, 1902, af „de frälste" i North

Greenfieldtemplet:

„Omfamningsfest. Flickor under 15 år 15 cents för en två

minuters omfamning med kyss, kortare dito 10 cents; flickor mellan 15 och 20

år 50 cents; mellan 20 och 25 år 75 cents; skolfröknar 40 cents; annan

mans fru 1 dollar: gamla ungmor 3 cents och ingen tidsbegränsning.

Inkomsten blef betydlig, och det antogs, att genom ytterligare en repetion

kyrkobyggnadsskulden skall kunna slutbetalas ..."

„Barnauktion." i januari 1902 anordnade frälsningskaptenen

McDiarmid i Youngstown, O., en auktion, då 10 barn skulle säjjas till de

högstbjudande. Och vi minnas en föregående sådan som inbringade dem

en välkommen silfverskörd."

„Detta var i Amerika", säger någon. Ja, men här ha vi

en svensk vestgötaförsamlings auktion, hållen i nov. 1901. Man

säljer män, kvinnor och barn till den minstbjudande under

pastorernas medverkan.

„En sjuklig enka med ett hennes barn utbjöds och ordf. frågade om

man enligt plägsed finge sälja dem tillsammans? En aktad

hemmansegare, som haft enkan under flydda året, sökte beveka stämman att låta

mor och barn få vara tillsammans. Det var synd, sade han, „att slita dem

från hvarandra", och han erbjöd sig att taga dem 10 kr. billigare än någon

annan, på det att modern själf skuile få vårda sitt barn. Kyrkoherde hr.

Johan L. Cullberg tog då ordet ifrån ordföranden och sade: „Hvad skall

det tjäna till? Vi ropa ut dem hvar för sig." Och så skilde man dem

långt ifrån hvarandra, berättar „Dagen".

Likväl egde enkan Jehovas fullmakt på att under Moses

få äta af folkets tionde från prestens hand. Under Kristus är

hon fullt berättigad att äta vid den skattuppbärande prestens

bord. Reflexionerna göra sig själfva.

Syndens rättfärdighet, enligt katolsk priskurant, tagen ur „the

Tax of the Roman Chancery". (Från sidan 263 of the Master Key to

Popery of Anthony Gavin, en för detta romersk katolsk prest i Saragossa

i Spanien.) Den uppger det bestämda priset för förlåtelse för hvarje

särskild synd; en del af taxeringsplikten är som följer: „Att röfva en kyrka

(försonas med) två dollars och 25 cents; Simoni 2,25; svära falskt,

förfalska, ljuga 2,00; röfveri 3,00; bränna ett hus 2,75; äta kött i fastan 2,75:

att döda en lekman 1,75; att slå en prest 2,75: att förorsaka missfall 1,50:

för en prest att ha en frilla 2,25; att kränka en jungfru 2,00; att mörda

fader, moder, broder, syster eller hustru 2,50; för en nunna att bedrifva

boleri inom eller utom klostret 5,00; att gifta sig på en förbjuden dag 10

dollars; för en prest att bedrifva boleri med nunnor och andra 10 doll.,

aflösning för alla brott tillsammans 12 dollars."

Det är en offentlig hemlighet, att om man skänker mycket

penningar till prest och kyrka, så får man högt anseende inom

hvilken sekt som helst samt att allehanda förbrytelser

„förlåtas" de rika.

„Samhällsbevarande“ förbrytare.

Katolska presternas bön: „Välsigna, o herre, denna naturgåfva, ölet,

hvilken du låtit framspringa ur det bästa sädesslag, på det att den må

tjäna människosläktet till ett helsosamt medel. Och må genom åkallan

af ditt namn alla, som dricka detta öl, bli friska till kroppen och sunda

till själen, genom Jesus Kristus. Amen." Här synes det ju klart, att

katolikerna gjort Jesus till Bacchii arftagare. — Citeradt ur en af påfvarna

Paul den femte och Benedikt den fjortonde skrifven ritual, nyligen

utgifven af de katolska auktoriteterna. (Sid. 68.)

Katolska och protestantiska missionärer få följande vitsord: Efter

att ha tillbringat trettio år i India, säger ärkebiskopen Jeffries: „För en

verkligt omvänd kristen, såsom frukt af missionsverksamheten, har

engelska dryckenskapspraktiken gjort ett tusen drinkare."

D:r Reichel, af den Moraviska missionen, säger: „Af de 300,000

infödingar, som bebodde Sandwich-öarna, när de upptäcktes, ha alla utom

40 tusen blifvit förstörda genom civilisationen. Britanniens bränvin har

icke allenast förminskat men verkligen utrotat hottentotterna. I östra

Afrika fortfara tyska handlare gent emot muhammedanernas protest att

importera bränvin. Det säges, att Kongolandet köptes med bränvin,

oaktadt äfven vildarna själfva protesterade emot denna faktor af den kristna

kommersen. „New-York Times" säger; „Hvarje skepp, som för

missionärer till Afrika, medför nog giftigt bränvin och rom att öfverträffa

tusende missionärer."

Mr. Dharmapala af Ceylon säger: „Buddhisterna ha ett protokoll,

som visar, att de kristna nationerna under loppet af 3 hundra år icke

gjort sin skyldighet såsom Kristus anbefallt dem, därför har

kristendomen misslyckats i Östern. Programmet, man uppgjort, platformen, man

uppställt, måste omändras helt och hållet, om kristendomen skall röna

framgång i Östern. Ni måste sända oegennyttiga män. De böra icke gå

såsom de modärna missionärerna göra, men de måste ega en

själfförsakande, förbarmande, fördragsam ande, som personifierar den milde

själfförnedrande Jesus Kristus.

Vårt land är annorlunda beskaffadt än edert. Edra stora slakterier

här äro en skam och en förbannelse på civilisationen, och vi vilja icke

ha någon sådan kristendom, hvarken i Ceylon, Burmah, Japan eller Kina.

Vi vilja ha den själfförnedrande, ödmjuke och milde Kristi lära, icke

därför att vi nu icke ha den, men emedan vi åstunda mera af den . . .

Missionärerna, I sänden till Ceylon, Kina eller Burmah, ha i allmänhet icke

den fördragsamhet vi behöfva. Missionären är ofördragsam och själfvisk.

Hvilka omvänder han? — Människor af den lägsta graden. De

intelligenta folken se deras själfviskhet och kunna därför icke anamma

kristendomen.

Buddhisterna missionerade innan kristendomen predikades. De

eröfrade hela Asien och gjorde mongolerna milda. Deras predikare gå icke

i dessa fina, modärna kläder, utan i den simpla dräkt I sen på denna

platform (Orientens lösa skrud som österländingarna buro vid

kongressen i Chicago). De gingo icke med en bibel under ena armen och en

bränvinsflaska under den andra, men de gingo fulla af kärlek,

verksamhet och medlidande. Med dessa egenskaper eröfrade de och gjorde Asien

mild. Slaktarehus bortrensades, allmänna hus (bordeller) utrotades, men

nu växa de åter upp igen ibland oss i följd af civilisationens inflytelse."

Vittnesbördet kom ifrån en hedning och visar, hvad kristna

inflytelsen uträttat bland dem. Det finnes äfven kvinnor bland

dem som resa sig mot kroglifvet och moralfördärfvarna, Då

dessa hedningar icke böja sig i ödmjuk lydnad och låta sina

svaga demoraliseras, fördärfvas de af de kristnas svärd och

kanoner. Om de i förbittring förgripa sig på några af de

okunniga och pretentiösa missionärerna, så aftvingar man deras

nation en stor summa pengar eller ett landområde, ty

penningen är synbarligen försoningsmedlet för alla brott biand både

protestanter och katoliker. Om penningarna äro ärligt

bekomna eller icke gör ingenting. Brottslingen försvaras gent

emot den redliges vittnesbörd. Följande händelse kan belysa

saken:

„En kvinna, som i kyrkans åsyn gjort sig brottslig såsom sköka,

blef i staden S. för ett tjugotal af år sedan omvänd, bekände sitt brott

och intogs i baptistkyrkan. Hennes ärliga väsen fordrade, att de af

kyrkans medlemmar, hon i sitt fallna tillstånd lärt känna såsom

medbrottslingar, borde också göra offentlig afbön och utmärkte därför en af de

ledande bland dem skyldig till detta brott med henne själf. Då reste sig

de förnämste inom församlingen till hans försvar och yttrade: „Man bör

väl sätta mera tro till en känd broder än en skökas ord."

Hvad samhällets olycksbarn, som genom dylika

omständigheter störtas i förtviflans afgrund, utstå, då de komma till

förstånd om, att ingen räddning finnes för dem, är omöjligt

för den oerfarne att fatta. Många gånger har deras

ångestskri genomskurit vårt hjärta, och just därför känna vi oss

manade att afslöja dem som åstadkomma dylika gärningar. Den

fallna dömes alltid hårdt, men de äro få, som göra sig besvär

med att fråga efter orsaken eller på hvad sätt den af alla

utkastade blifvit hvad hon är.

Mr. M. E. Billings i Amerika, utgifvare af boken „Crimes

of Preachers", har i fem år samlat från 3 allmänna tidningar

uppgifter om presternas brott, som förekommit under dessa år

inför domstolar och kyrkoråd. Distriktet, han sålunda

öfverskådat är det mest upplysta i landet med omkring 35 tusen

predikare, inbegripande alla trosbekännelser. Han säger, han

har en mängd beskrifningar om olika pastorers brott, hvar

man „förtegat de heliga brottslingarnas namn", hvarför de

utelemnats ur boken. Boken har sedan utkommit tillökt lite

emellan, men siffrorna förskräcka oss.

„Från år 1876 till 1883 ha dessa 35 tusen lärde, välbärgade, högt

uppburna pastorer begått 2,053 brott, hvaraf 1,113 äro mot kvinnan i

direkt strid mot moralens och sedlighetens bud. Från 1883 till mars månad

1893, då boken utkom i tredje tillökta upplagan, hade dessa andens män

begått ytterligare 2,462 brott, som efter grundlig bevisning lagts de

respektive brottslingarna till last. Det finnes icke någon förseelse, som de

icke begått, mord är ett till dem icke okändt brott, men omkring två

tredjedelar af lagöfverträdelserna äro mot kvinnor."

Författaren tillägger: „Väl underrättade skrifvare, som noggrant

undersökt saken, påstå, att endast ett på 16 brott upptäckes och lägges

den till last, som begått detsamma, Däraf sluter han„ att pastorerna, som

af många olika skäl skyddas af sina församlingar, ega följaktligen större

utsikter att dölja sina brott än vanliga brottslingar. Från maj 1876 till

maj 1881 stå de nämnde prelaternas brott som följer: af 917 ha de på

otuktens väg förkränkt kvinnan 456 gånger och på andra sätt 81 gång...

Om 917 brott fördelas på 35,000 predikanter, så ha de 70,000 af Amerikas

pastorer begått 1,831 brott under samma tid ... Om endast ett brott på

16 publicerats, så äro där 928 brott på hvarje 1,000 predikanter inom

Förenta staterna."

Fördelade på de olika sekterna förekomma deras brottslighet i

följande ordning: „Metodist, omkring en brottsling på hvarje 6; Baptist, en

på 11; Presbyterian, en på 22; Katolik, en på 25; Kongregationalist, en

på 37; Lutheran, en på 40; Protestant-Episkopal, en på 48;

Campbelliterna, (Kristi Kyrka), en på 79; Adventisterna, en på 95; United brethern,

en på 125; Ebreerne (judar), en på 235; Universalisterna, en på 477;

Tunkerna, en på 477." (Sid. 68—76.) Lägga vi nu härtill de statistiska

uppgifter om hedningarna, som säga. „att bland hinduerna är endast en på

1,361, och Buddhister, en på 3,787 skyldiga till brott", så synes

nödvändigheten af en allmän protest från både man och kvinna mot

„samhällsförbättrarna", som mörda vår frid och lycka, prostituera flickorna i

barnaåren och fylla landen med dårar, fattighus och fängelser.

Katolikerna börja nu röra på sig i Amerika och alla land,

och därför vilja vi här införa den ed, som de heligaste bland

dem låta binda sig med. Den är öfversatt från engelskan och

infördes 1893 i „Svenska Amerikanarens" spalter:

Jesuit=eden. „Som Sv. Am:s läsare och läsarinnor måhända veta.

är jesuit-orden en stark gren af den romersk-katolska kyrkan, med

endast den skillnader, att om man är medlem af nämnda kyrka, måste

individen, som önskar tillhöra jesuit-orden, taga en särskild ed.

Jesuit-orden grundlades af St. Ignatius af Loyola den 15 augusti

1534. Denna ordens trohetsed lyder som följer:

„Jag N. N„ nu i närvaro af den allsmäktige Guden, den välsignade

jungfru Maria, förklarar och svär inför dig min andliga fader (påfven),

högste generalen för detta Jesu sällskap, grundadt af S:t Ignatius Loyola

under Paul III:s påfvedöme och fortsatt intill närvarande tid, vid

Jungfruns lif, Guds Matrix (moderqved) och telningen Jesus Kristus, att hans

helighet påfven är Kristi, vice-regent och det enda sanna öfverhufvudet

för den katolska och allmänna kyrkan på hela jorden, samt att genom

kraften af nycklarna till att binda och lösa, gifna till hans helighet af

min frälsare, Jesus Kristus, han (påfven) har rättighet att afsätta

kätterska konungar, furstar, stater, republiker och landshöfdingedömen, såsom

varande olagliga förutan hans helighets bekräftelse, och må därför utan

ansvar bli förstörda. Därför vill jag af alla mina krafter försvara denna

lära samt hans helighets rättigheter och fordringar emot alla orättvisa

och kätterska eller protestantiska makter af alla slag, särskildt den

lutherska kyrkan i Tyskland, Holland, Danmark, Sverige och Norge samt de

förmenta rättsliga kyrkorna i England och Skottland, och de samma nu

på Irland och hela den amerikanska kontinenten samt annorstädes, och

alla grenar däraf, att de må betraktas såsom olagliga och kätterska och

såsom upproriska emot den heliga modern, kyrkan i Rom. Därför afsvär

jag mig nu all trohet och underdånighet, som jag är skyldig någon

kättersk konung, furste eller stat, protestantisk eller liberal eller

underlydande deras lagar, magistrater eller tjänstemän. Jag förklarar vidare,

att den lära, som bekännes utaf kyrkorna i England eller Skottland, af

de s. k. kalvinisterna, hugenotterna (de reformerta i Frankrike) och alla

andra protestantiske och liberale, äro afskyvärda och de personer

fördömda, hvilka ej öfvergifva desamma. Jag lofvar vidare och svär, att

jag skall hjälpa och biträda samt gifva goda råd till alla hans helighets

(påfvens) agenter, hvarhelst jag befinner mig, i Schweiz, Tyskland,

Holland, Danmark, Sverige och Norge, England, Skottland, Irland eller

Amerika, i hvilket konungarike eller landskap jag må vara och att göra mitt

bästa för att utrota de protestantiska och liberala lärorna, såsom varande

kätterska samt förstöra alla deras förmenta rättigheter, vare sig lagliga

eller olagliga.

Jag lofvar vidare och svär, att, oaktadt mitt uppdrag är at

undanrödja all slags religion, kättersk eller upprorisk samt skadlig, för

tillväxandet af den heliga modern (katolska kyrkan) och hennes intresse,

hemlighålla alla hennes agenters rådslag ifrån en tidsperiod till en annan

allt hvad jag är anförtrodd, och att icke förråda eller utsprida det,

medelbart eller omedelbart, med ord, skrifvelse eller på annat sätt, utan att

fullborda alla uppdrag, som jag erhåller eller som blifva för mig

uppenbarade af dig, min andlige fader (påfven) eller någon annan af hans

helighets ombud.

Jag lofvar vidare och svär, att jag skall öfvergifva alla af mig

själftagna grundsatser och min egen vilja likasom en död kropp, och att

utan tvekan och dröjsmål åtlyda hvart och ett uppdrag, som jag må

undfå ifrån min öfverhet af påfven och Kristi milis, och att jag skall gå

till hvilken del af verlden jag må bli sänd, till nordens frusna regioner,

till de heta Öknarna i Afrika samt till Indien; ja, till Europas mest

civiliserade länder, eller till de vilda och barbariska infödingarnas

vistelseorter i Amerika, förutan att knota och klaga, samt underkasta mig

allting, som är mig anförtrodt.

Jag lofvar vidare och svär, att jag, när tillfälle gifves, skall

förorsaka och deltaga uti obarmhärtigt krig, hemligen eller uppenbarligen,

emot alla slags kättare, protestanter och liberala, allt efter föreskrift och

befallning, att utrota dem ifrån hela jorden, och att icke skona hvarken

ålder, kön, eller stånd, men att jag skall hänga, bränna, förstöra, koka,

flå, strypa och begrafva lefvande dessa vanfräjdade kättare, uppsprätta

buken på deras kvinnor och krossa deras barns hufvud mot väggen, för

att fullkomligt kunna utrota och tillintetgöra deras afskyvärda släkte.

Och när sådant ej kan göras uppenbarligen, skall jag bruka giftbägaren,

det strypande repet, svärdet eller de dödande blykulorna, förman afseende

på ära. rang. värdighet eller makt, sak samma hvad personernas stånd är.

antingen privat eller offentligt, då en sådan föreskrift må komma mig

till hända, utsänd af någon utaf påfvens agenter eller öfverhet af Jesu

och den helige fadrens brödraskap. Fördenskull egnar och inviger jag

nu mitt lif, min själ och alla mina kroppsliga krafter, och med denna

dolk, som jag nu emottager, skall jag underskrifva mitt namn med mitt

eget blod, såsom ett bevis härpå. Och skulle jag såsom falsk underlåta

att uppfylla mina ofvannämnda plikter, må då mina bröder och kamrater

af påfvens milis afhuggä mig händer och fötter, samt hals ifrån öra till

öra, öppna min buk och bränna svafvel däri, samt mottaga all straffdom,

som kan mig påläggas här på jorden, och min själ skall blifva plågad

jämte onda andar i ett evigt helvete. Till hvilket allt jag N. N. nu svär

vid den heliga treenigheten och de heliga sakramenten, hvilka jag nu

skall mottaga till att verkställa och för min egen del hålla oförkränkta.

Jag kallar nu den härliga himmelens hof till vittne af mitt uppsåt att

hålla denna min ed.

I försäkran häraf tager jag detta välsignade och heliga sakrament

eller den heliga nattvarden och bevittnar detsamma vidare med mitt

namn, skrifvet med denna dolk samt med mitt eget blod och förseglar

detsamma i detta heliga kloster."

„Han undfår därefter nattvarden från sin öfverman och skrifver

sitt namn med dolken, doppad i sitt eget blod, taget öfver hjärtat."

Öfversättaren „C. C." tillägger: „Man har ofta hört talas om personer, som med

ed bortgifvit sig till hin onde själf, men om detta inte är ett exempel

därpå, så har jag misstagit mig.

Nå ja, detta är pafviskt, och om man än vore blind, så kan man

dock se afsikten därmed. Man må icke förundra sig öfver att irländare,

jesuiter och katoliker äro den styrande makten."

Biskops-, kardinal- och prest-eden, sådan den skrefs af

Pius IX till Jefferson Davis, president för sydstaterna i

Nordamerika, hvilka krigade emot nordstaterna då Lincoln

förklarade, att „slafvarna måste befrias", därför att alla människor

äro lika berättigade till lif, frihet och lycksökande". Följande

äro hufvudpunkterna i dem alla och inbegriper det samma som

jesuiteden:

„Presteden. Jag — — nu i närvaro af allsmäktig Gud, den

välsignade jungfru Maria, förklarar utan reservation, att påfven är det sanna

och enda hufvudet för den universala kyrkan på jorden ... han har makt

att afsätta kättare-konungar, prinsar, stater, republiker och guvernement,

och att de med trygghet kunna förstöras ... jag afsvär mig och förkastar

hvarje förbund tillhörande någon protestantisk konung ... Förklarar

protestanter (nämner de olika partierna) vara förbannade och alla dem

som icke ölvergifva desamma ... Jag skall till min yttersta förmåga

utrota (extirpate) protestantlärorna och förstöra all deras låtsade makt,

kunglig eller annan. Jag lofvar och förklarar att, oaktadt jag genom

tillåtelse må påtaga (assumé) mig en kättersk religion för att utvidga

moderkyrkans intressen, hemlighålla alla hennes hemligheter och

agenter, hjälpa och styrka dem med råd och skydd, o. s. v„ hvartill allt jag

— — lofvar och svär ... Undertecknadt och sändt till påfven." Gifven

i Rom i St. Peters den 3 dec. 1863. Pius P. P. IX.

Trogna till eden i sin faders tjänst, blef den ädle

president Lincoln mördad kort därefter. Bannbullan satte

lönmördarna i rörelse. Men påfven förlorade dock slafpiskan. Nu

är han bättre beredd för ett nytt försök att utrota all rätt

och frihet från Amerikas jord. Man behöfver blott läsa dessa

fasansfulla eder för att se, att det är djäfvulens agenter, som

söka underkufva Kristus och sanningen. Jehovas Son har visat

sig vara af motsatt sinnelag — han offrade sitt lif och lät de

sina lida döden för folkets befriande. Han beväpnar ingen

lönmördares hand till utöfvande af kungamord. Till och med

boerna frigåfvo de fångar, de togo i kriget, medan

engelsmännen sköto ned och på andra sätt marterade till döds många

af dem som föllo i deras händer. Se, detta märker skillnaden

mellan satans och rättfärdighetens krigssätt.

Man ryser, då man läser dessa fasaväckande eder, och

man vill knappast tro sina egna ögon. Men allt detta

påminner om martyrhistoriens ojäfviga vittnesbörd, som uppvisar

hvad prestsnillet planlagt och utfört mot dem som protesterat

mot lögn och orättvisa i flydda tider. Vi låta dock icke skrämma

oss. Dagligen växer vår protesterande man- och kvinno-här.

Hvarför är du så sen, du nordens ärliga dotter? Upp och

fatta sanningens svärd! Fatta din plikt mot dig själf. dina

förfäder, kränkta systrar och lidande barn!

Krogen

är de s. k. kristna kulturfolkens tillhörighet. Den föddes på de första

hofven omkring hvilkas onaturliga utsväfuingar de vise, magerna, d. ä.

presterna, väfde en religiös mantel för att afvärja folkopinionen och

skydda de högt uppburna ifrån folkets hån och hämnd för lidna oförrätter.

När det förlossade Israels folk närmade sig sitt arfland, komino de

i beröring med midjaniternas krog- och bordell-gudar. Kvinnorna

instruerades då af det midjanitiska presterskapet, på Beliams råd, huru de skulle

förleda Israels söner till att deltaga i deras gudafester. Då var deras gud.

Horus-Tammus-Bacchus, d. ä. prinsen, som lärde kaldeerna att till

gudanektar framalstra drufsaften, redan dyrkad genom offerfester. Och så snart

männen deltagit i dessa fester, förlorade de sin själfbehärskning, säger

Josefus. Till ära för gudinnan Venus-Astarte offrade då dessa berusade

kvinnor sin dygd åt de lättsinniga männen i gudarnas namn i templet och

därmed eröfrade — proselyterade — de dem som föllo under rusets makt.

Man anser nu dessas beteende för hedniskt, men man glömmer, att

samma inflytelser verka under ändrade gudanamn med alldeles liknande

resultat. Den katolska presten super sig stup full vid „nattvardsbordet",

och stora massor af „nunnor" befolka „andliga" fästningar, dit endast

pastornrna ha fritt tillträde. Andra pastorsbedrifter att förtiga, men att

de drifva midjanitisk propaganda med tillhjälp af både naturliga och

andliga rusdrycker, det kan följande, taget ur „Södermanlands Nyheter" (1901),

belysa:

„Prestmannen Mollstadius har i sin årsrapport till

fångvårdsstyrelsen angående tillståndet vid Kristianstads länsfängelse anfört, att inom

detta fängelse baptister varit dömda för otukt, stöld och våld,

Waldenströmare för barnamord och frälsningssoldater för förfalskning."

Tidningen är ond på pastorn för denna ogrannlaga utmärkelse af

de s. k. troendes „svarta får" och söker dölja dem med följande vackra

loford öfver presterskapet:

„För öfrigt synes det mycket djärft af presterskapet att i dessa

dagar, då prester begå själfmord, förskingra och förfalska, processa om

äktenskapsskillnad, låta stämma sig för obetalda spriträkningar o. s. v.,

särskildt brännmärka sekterna. De borde kanske hellre klaga öfver

ulfvarna bland herdarna, än öfver de svarta fåren inom de olika partiernas

hjord."

Det visar sig tydligen, att sekterna återgå till samma hedniska lif,

hvilket af den katolska modern införts inom hela den civiliserade

verlden. Och att denna praktik omsluter hela den midjanitiska styggelsens

treenighet — sektnamn med torn, bordell och krog — kan gärna icke

förnekas af någon tänkande människa. Af ett meddelande i pressen i sept,

1895 om påfvens, Leo XIII, beteende vid „invigningen" af en spritkälla,

kan man få se huru kyrkans altare flyter på bränvinsfloden.

Genom ärkebiskopen i Rouen, Rossin, som på sommaren bevakade

invigningen af det storartade etablissementet i Fécamp för tillverkning

af munklikör, en särdeles spritstark, rusgifvande förrädisk dryck, få vi

en inblick i ställningen. Invigningen inbegrep en lysande fest, hvarunder

biskopen läste en högtidlig me-sa. bad om en lysande välsignelse öfver

den dyrbara anläggningen och på påfvens befallning „upphöjde

likörfabrikanten M. Alexander Le Grand till kommandör i andliga ståndet af

den påfliga St. Georgii orden." Bättre bevis för kyrkans moderskap till

krogen kan gärna icke önskas.

Hvad är krogen? En af lagen skyddad anstalt, genom hvilken ett

fåtal rikta sig, men genom hvilken samhällets moral och ekonomi

undergräfves. Genom denna inrättning beröfvas folket dagligt bröd, hus, hem„

ära, människorätt, helsa, förstånd och aktning för eget och andras väl.

Barnen beröfvas sina föräldrar och föräldrarna sina barn, och den ena

maken slites med våld från den andra.

Krogen är orsaken till 3/4 af alla brott, 2/3 af all fattigdom och 1/3

af all sjukdom och sinnessvaghet. För att erhålla detta elände betalade

det svenska folket år 1893 till landets krögare öfver 80 millioner kronor,

Krögare behöfva inga kunskaper eller vanligt folkvett, utan blott ett fullt

mått af djurisk egennytta, förbunden med samvetslöshet, råhet och

grymhet. De och fabrikörerna, som öfverträffa sina försäljare i dessa

egenskaper, betala till staten omkring 20 millioner årligen för „rättigheten"

att systematiskt röfva och andligen mörda allt, som fastnar i deras

sug-apparat. Maten tages från de små i vaggan och förvandlas till

dödselexir. Blir något af offren under plundringsprocessen trilsket, så ha

operatörerna ordningsmakten, som för deras skydd håller en armé af

betjänter, hvilka stå dem till tjänst och därför erhålla mer än 3/4 af

ordningsmaktens utgifter. Följden blir brott på brott, oredlighet och hela landets

fördärf. 1901 ökades bränvinstillverkningsafgiften till staten med ungefär

1 million kr.

Ett nytt bland de många gamla bevisen, för att

statskyrkopresterskåpet är krogens bästa bundsförvanter, ha vi icke velat neka plats i detta sammanhang, taget från „Falkenbergs Posten" för den 27 april 1908, af

följande innehåll:

„Presten och nykterheten. En prest i en af Hallands södra

socknar förmanar i predikningarna åhörarna att vakta sig för all öfverdrifven

nykterhet och taga sig väl till vara för den farliga nykterhetsrörelsen,

som är af ondo. Nattvardsbarnen bjuder och befaller han att aldrig ingå

i någon nykterhetsförening, medan han varnar dem från afhållsamhet från

rusdrycker, hvilka äro „Guds gåfvor", dem man inte får förakta. Dylika

lärdomar och förmaningar falla naturligtvis mången gång i „god jord",

och det var antagligen för att visa detta, som förra årets „läsbarn"

tillställde ett storartadt supkalas, omedelbart efter det de konfirmerats.

Härom dagen fick emellertid den gode pastorn själf erfara, att det

giftiga sädet kan ha vissa vådliga följder. Vid en åktur råkade han

nämligen ut för en af sina forna konfirmander, en ung pojke, som betydligt

berusad kommer körande vägen fram i vildaste karriär. De stackars

hästarna springa allt hvad de orka, medan åkdonet slänger hit och dit, tills

en sammanstötning med pastorns skjuts inträffar, då denna kommer i

diket. Pastorn själf blir därvid illa tilltygad. Utom andra skavanker får

han ena armen afbruten och den andra vrickad ur led."

Irlands utarmade folk köper brott och nöd från samma anstalt och

betalar därför 50,000,000 dollars, eller ett hundra sjuttio millioner kronor

årligen. År efter år ökas eländet, och i Amerika tigger man ofta mat åt

de utsugna — man har under tiden bränt upp landets skörd och förvandlat

den till dödselexir. Icke mindre än 36 millioner bushels majs, 63 mill.

bushels korn och 6 mill. bushels råg förbrukas till rusdrycker årligen

blott i de Förenta Staterna.

I Amerika betalade folket 1893 samma röfvareliga för whisky, öl

cigarrer och tobak en billion sex hundra millioner dollars för att erhålla

samma resultat — nöd och brott. Om någon sifferkarl vill veta hur

mycket det blir i kronor, så må han räkna efter 3 kronor och 70 öre för hvarje

dollar.

Hvarför tager man icke bort plågoinrättningarna? Då finge den rike

mannens gunstlingar ingen inkomst. Polis, fängelse och biktpallen blefve

så godt som öfverrlödiga.

Tillverkningen at rusdrycker tilltager, och som en naturlig följd häraf

äfven dryckenskapen. Följande år, 1901 och 1902, offentliggjorda

rapporter ge en liten vink om denna inspirationsflod i Skandinavien:

Bränvinstillverkningen i Sverige: „Enligt afslutadt sammandrag

ha under tiden från den 1 till den 15 november vid 127 brännerier

tillverkats 3,397,362,6 liter. Lägges härtill det från 1 oktober förut

tillverkade, 35,721,461,2 liter, så utgör tillverkningen under tillverkningsåret

hittills 39,118,823,8 liter. Förra tillverkningsåret uppgick tillverkningen under

motsvarande period till 3,195,017,1 liter, och under föregående period till

31,210,917,3 liter eller 34,405,934,4 liter."

I Danmark fördubblas konsumtionsförmågan af öl på fem år, och

1901 kunde de arma varelserna få i sig 1,104.000 tunnor skattefritt öl, för

att nu icke nämna de beskattade starkare sorterna, för hvilka

skattebeloppet under samma tid uppgick till 6,158,000 kr.

Det bör märkas, att äfven krogen spelar välgörare. I Amerika finge

också många svälta ihjäl, om det icke vore för denna inrättning. Ty om

mannen kan tigga sig till 5 cents, kan han för dessa köpa ett glas öl,

med hvilket skänkes bröd, kött och stundom ärtsoppa o. d. under

vintertiden. Krögaren gör sålunda hvad kyrkan uraktlåter, och man får

beklaga, att samhället är så fördärfvadt, att de nödställda tvingas anlita

krognåden.

Medan landet var tillgängligt för folket i Amerika, voro alla sådana

missförhållanden där okända. Men nu ha kyrkans och statens

gunstlingar gjort folket äfven där — rätts- och landlösa.

Se här ett exempel huru det norska samhällsfördärf vet hånar

rättsbegreppet:

År 1900 utgjorde de norska bränvinsbolagens öfverskott 2,120,511

kr. Vi meddela här en förteckning öfver en del af de institutioner, som

fått bidrag af dessa medel, och de inrättningar, som bränvinsbolagen

understödt under ofvannämnda år:

Inremissionen 12,100, muséer eller liknande samlingar 72.720,

bibliotek eller liknande 22,180, aftonskolor 38,8 8, husflitsskolor 39,583,

barnaasyler 78,150, ynglingaföreningar ll,700, nykterhetsföreningar 30,350,

landsföreningar 26,650, ofientliga sjukhus 41,991, diakonissor 3,628, sjuk- och

understödsföreningar 45,025, fattigvård 42,480, gymnastik och idrott 15,713,

badhus 26,351, teatrar 15,534, musikväsen 25,740, gatu- och

väganläggningar 16,094, kommunikationsväsendet 12,039, gatubelysning 10,866,

vattenverk 24,371, offentliga parker 40,108.

Sedan bränvinsbolagens upprättande till och med år 1900, ha af

deras öfverskott till „allmännyttiga ändamål" inalles disponerats omkring

23,5 mill. kr. Till direkt understöd åt nykterhetsarbetet ha inalles

beviljats 474 tusen kr." „Stockh. Tidningen."

Den Inre missionen och nykterheten få spisa vid spritkällans

offerbord — smaklig måltid! Myndigheterna tillstädja — nej, de vidmakthålla

— denna moraliska böldpest. Dess källsprång öppnades under den

Nimrodska kyrko- och statstronen. Så länge dess system består, fortfar

fördärf vet, men Jehova skall genomdrifva den eviga reformen, kvinnorna så

länge längtat efter och nu med allvar förbida. Så länge denna djäfvulens

helsobrunn obehindradt flyter öfver civilisationen, kan aldrig rättvisa

och sanning regera, ej heller komma de betungade folken till enhet och

välstånd.

Hvarför protestera icke våra 137,000.000 protestanter bort denna

förbannelsens källa från de „kristna" samhällena? Just därför, att de allra

flesta äro protestanter endast i bekännelsen, men i verkligheten äro de af

samma sinne som katolikerna.

Den oföränderliga prestlisten.

Vi ha visat, att de modärna sederna äro af hedniskt

ursprung. Klassindelning och klasshat flyter nr samma källa.

Följande exempel bevisar vårt påstående. Buddhas och

Brahmas heliga pastorer delade folket i l:sta, 2:dra, 3:dje och 4:de

klass. Prestlistens historie-författare, W:m Hovitt, säger:

„Nationen, säga de auktoriteter jag redan anfört, är delad i tre

kaster, prester, adelsmän och folket, hvaraf den sista är inskränkt till

mekanisk eller åkerbrukssysselsättning, alldeles utesluten från kunskaper,

förkofran och makt. Liksom i Indien i denna dag måste sonen efterträda

sin fader i hans yrke. „Jag vet icke" säger Herodotus, ,om grekerna lånat

denna plägsed ifrån dem, men jag har sett detsamma i åtskilliga delar af

Tracien, Schytien, Persien och Lydien. Det synes i sanning vara en

stadgad fördom ibland nationerna, äfven de minst civiliserade, att betrakta

handtverkarna och deras afkomlingar såsom den lägsta klass af

medborgare och att anse dem ädlast, som hafva intet yrke." (Ha icke våra

pastorer förökat rangen? Vi ha nu ytterligare „långholmare", „dårhushjon",

„fattighjon" och „nådehjon".)

„Soldaterna och presterna äro de enda klasserna i Egypten, som

äro hederligt utmärkta; dessa få af det allmänna ett stycke land af tolf

tunnland, fritt från alla skatter, dessutom njuta krigsmännen å sin sida

andra fördelar, ett tusen äro årligen skiftevis på vakt hos konungen och

få utom sitt jordstycke en daglig ration af fem skålpund bröd, två

skålpund oxkött och fyra mått vin!" (Sid. 45.)

„Den af staten skyddade osedligheten" hade sin begynnelse i och

med presterna, som, för att gifva fritt lopp åt sin „tygellösa passion,

nedtrampade de heligaste hinder". De uppreste »liderlighetens tron på själfva

gudarnas altare"; följande visar begynnelsen:

„I spetsen af Beli-torn, i ett kapell, stod en säng präktigt

utsmyckad, och där bredvid ett bord af massivt guld, men ingen (bild)stod fanns

där. Ingen tilläts sofva där, men en kvinna bebodde rummet, hvilken

kaldeiska presterna försäkrade, att deras gud hade utvalt af hela folket

såsom föremål för sina nöjen. De förklarade, att deras gud ingick i detta

rum om natten och hvilade på denna bädd. Detsamma påstå egyptierna

om Thebe, ty i inre delen af den tebanska Jupiters (Baal) tempel sofver

äfvenledes en kvinna. Om dessa tveone kvinnor föregifves, att ingendera

har något umgänge med det andra könet. I detta predikament sattes äfven

templets prestinna i Patera i Lycien. Här var intet reguliert orakel, utan

så ofta ett gudomligt meddelande åstundades, måste kvinnan tillbringa

föregående natten i templet, säger Herodotus. „Det är, presterna kastade på

sin gud skulden för sin egen otyglade sinnlighet, och under föregifvandet

att skaffa gudomen offret af en skönhet, utvalde de den älskvärdaste kvinna

i nationen åt sig själfva ... En omständighet af samma egenskap

berättas af Josefus, nämligen att presterna i ett tempel (Isis tempel i Rom)

bevektes af en ung ädling att locka en gift kvinna, i hvilken han blifvit

kär, i templet, under förevändning att guden önskade hennes kärleksfulla

umgänge, hvilket visar, att icke allenast deras egna utan ock mäktiga mäns

tillfredsställande genom de mest nedriga och djäfvulska knep alltid varit

målet för presternas handlingssätt ... När det assyriska riket var

införlifvadt med det babyloniska, voro orgierna i Mylittas, den babyloniska

Venus" tempel, skändligare än alla andra; så att hvarje kvinna, hög eller

låg, var genom national bruket förbunden att infinna sig inför templet en

gång i sin lifstid och där gifva sig fal åt den som först valde henne; och

priset för hennes vanära betaltes till skattkammaren för att öka

presternas inkomster. Ett så fasligt faktum har varit betvifladt, men Herodotus

försäkrar det allvarsamt, och det har blifvit bekräftadt af andra

auktoriteter. (Sid. 14—15.)

Historieskrifvaren fortsätter: „Utan tvifvel drifna af de

hieroglyfiska sinnebilderna af lasten, så tydligt framställda och med slående

likhet målade i Mahadeos tempel, valde den gudinnas prester med flit de

skönaste kvinnor, som kunde finnas, och i deras spädaste år med stor ståt

och högtidlighet invigde dem, som det gudlöst kallas, till gudomens i

pagoden tjänst“. De blefvo undervista i hvarje konst att förföra och behaga

och till tjusningen af yttre skönhet lade deras listige förrädare de behag,

som uppkommo af talanger. Det var en oföränderlig regel hos hinduerna,

att kvinnorna icke böra befatta sig med litteratur, utom i detta vanärande

fall. Så snart dessa olyckliga varelser blefvo manbara, föllo de offer för

brahminernas lusta ... Dessa kvinnor anses likväl icke för vanhederliga,

de betraktas såsom gifta med afguden och deltaga i den vördnad man

visar honom ... Blir det någon afföda af deras brottsliga omfamningar,

betraktas den såsom helgad åt afguden; gossarne läras att spela på de

heliga instrumenten, som brukas vid högtidligheterna och döttrarna egnas

åt sina mödrars liderliga sysselsättning." (Sid. 69, 70.)

Tänk hvilket helvete dessa prester skapade åt de arma

kvinnorna, men det var en ljuf himmel jämförd med vår tids

nunnekloster, bordeller, „Oftedalhem" och prestbedrifter, som

störtat millioner kvinnor i den af dem underhållna skammens

bottenlösa afgrund, hvar de sitta ornamenterade med den

hinduiska och påfliga munkorgen.

Att icke denna fördummelse-religion emanciperat

kvinnan, utan i stället gjort henne till en lekboll, handelsvara och

trälinna, bevisar bäst, att det är ormens ande och drakens

frälsning, som drifver den, och att Guds, Kristi, sanningens och

folkets röst kväfves utaf antikristerna, som höjt sig på Kristi tron.

Satan regerar medelst ett falskt evangelium i det affallna

presterskapets mun, och den som reser sig däremot får gå samma

väg ut ur samhället som Nazareen och hans lärjungar. Man

tycker detta är för hård dom, men jämför nu följande med

hvad vi anfört ur historien och skriften, så skall man finna,

att det är samma demonfrälsning, som talar ännu.

I Frankrike har man tvingats att utvisa jesuitmunkarna,

därför att de i samband med militärmakten arbetat på att störta

republiken i ett nytt blodbad. De strömma in i England, men

folkets redlige styresmän söka värna landet ifrån de följder,

de föra med sig. Hela den ohyggliga svärmen beger sig till

Amerika, som redan är förlamadt under deras välde. Hvad

dessa „andliga" uträtta synes af följande utdrag ur Otto Hörths,

i „Das Freie Wort", offentliggjorda uppsats:

„Klostren en fara för staten. Det är helt säkert ingen

tillfällighet, att det nu för tiden i en mängd land utbrutit en formlig storm mot

klostren. I Brasilien, Portugal och Spanien hafva våldsamheter mot

klostren föröfvats, och statsmyndigheterna vidtaga åtgärder för att hämma

munkarnas till ytterlighet gående uppträdande och föra dem tillbaka inom

lagens skrankor; den franska republiken har genom föreningslagen

betydligt inskränkt de andliga ordnarnas antal och verksamhet; i Schweiz,

Österrike och Italien fäster pressen uppmärksamheten på klostrens

utväxter, och det torde icke dröja länge iörrän också där

statsmyndigheterna komma att gripa in."

„Kyrkan har tagit romerska staten till mönster och tillegnat sig

dess auktoritet och egendom", säger han. Ja, så hafva alla sekter gjort,

så långt de förmått. „Klostren hafva ofta blifvit fabriker, där det

produceras försäljningsvaror.

„Denna verksamhet är så mycket mer inbringande, som klostren

ofta hvarken betalar löner eller skatt; intet under, att privatpersoner icke

länge kunna konkurrera med dem. Den spanska befolkningens

förbittring mot klostren grundar sig hufvudsakligen på denna punkt.

Upprepade gåuger hafva Spaniens handels- och industriföreningar i skrifvelser

till regeringen begärt, att man åtminstone skulle lägga skatt på de

kloster, som drefvo fabriks- och liknande verksamhet. I en a£ dessa

skrifvelser heter det bl. a.: „Spanien har förvandlats till ett ofantligt kloster.

De skattefria ordnarna upprätta skolor, likörfabriker, parfymeriaffärer,

tryckerier, bokbinderier, tvättinrättningar, såpfabriker, skofabriker och

draga allt slags handarbete till sig, till skada för arbetaren,

industriidkaren och köpmannen." Skrifvelsen klagar vidare öfver den olagliga

exploateringen af arbetare, och i synnerhet af barnen, som få dålig kost

och måste arbeta otillbörligt länge. Samma klagan har förekommit äfven

i Frankrike, och „biskoparna själfva hafva i en klagoskrift till påfven

beskyllt den gode herdens systrar för att de på det skamligaste sätt

exploatera de fader- och moderlösa barnen."

„Klostren äro kyrkans fästningar", säger han, och „alla folk få hårdt

bota för att deras statsmyndighet försummar den plikt, som består i att

noga inspektera klostren "

Klostren ha varit ränksmidareverkstäderna för kungamord,

landsförräderi, uppror och obeskrifliga förbrytelser emot

kvinnan i alla tider. Att de ännu äro af samma art bekräftas af

deras agitationsdekret, riktadt emot Spaniens civila myndighet

på Filippinska öarna.

Sålunda utropade en: „Revolutionens stund nalkas. I bönder ären

Kristi soldater, och som sådana hafven I ingen annan herre än påfven.

Hållen er beredda, ty snart skolen I beväpnade draga mot Rom för att

återgifva staden till honom, som den med rätta tillhör!"

En annan katolsk prest utbrister, likaledes från predikstolen: „Snart

återkommer 1848! Konungar och furstar böra försvinna! Hvad är för öfrigt

den italienske konungens tron? En eländig ställning, som stödes med

bajonetter!"

En tredje bland den katolska kyrkans tjänare yttrar: „När I bönder

hafven betalt edra utskylder, ären I icke skyldiga edra herrar något annat.

Men om påfven befallde eder att I icke ens skullen betala utskylderna,

borden I lyda honom! Och om han sade: Gån och sätten eld på de rikes

hus, så skullen I göra det. Lydnad mot den helige fadren befriar eder

från hvarje ansvar!" — Just i år sade påfven, att hans enda sorg bestod

i att han ej personligen fik stå bland sina trogna i Frankrike och kämpa

mot kyrkans fiender. Nu reser sig den katolska verlden i strid mot Kristus

och Israel.

I Toscana och särskildt i trakten af Lucca, utdelade de

bland skolbarnen ett konterfej af påfven. Bilderna äro på

baksidan försedda med följande påminnelser:

1) Påfven är genom gudomlig rätt oberoende af hvarje jordisk

öfverhet. För att återupprätta hans fulla oberoende finns det under nuvarande

förhållanden endast ett medel, nämligen hans sanna och oinskränkta

timliga herravälde.

Nödvändigheten af denna hans verldsliga makt måste blifva trodd

med sinnets och hjärtats fulla anslutning af alla katoliker.

2) Påfven. vår ofelbare herre och mästare kan icke misstaga sig.

Och han har länge förklarat, att detta beröfvande af hans verldsliga makt

är vanhelgande och orättfärdigt. Katoliken måste, om han icke vill

upphöra att vara katolik, tro detta.

3) Påfvens ljungande straff mot dem som beröfva honom hans

verldsliga makt är bannlysningen. Detta straff hvilar alltså öfver dem, och

hvarje katolik är pliktig att anse dem för bannlysta.

4) Man bör ej bry sig om dem som tänka, tala eller skrifva

annorunda. Man bör ej låta deras värdighet imponera på sig. Påfven har sagt:

„Och om än en ängel från himmelen kom och lärde eder något annat, så

skolen I anse denne ängel såsom en kättare!" (G. Aftonbl.)

När vi fingo höra om mordet på Italiens kung, tänkte vi:

„Det ha katolikerna gjort", men „anarkisterna" fingo skulden.

När president Lincoln var af påfven lifdömd och mordet

utförts, hade mördaren funnit väg till påfvens garde i Rom, där

han skyddades. Flera sådana dåd tillskrifves dem i Amerika,

Se här en påminnelse om deras handtverk:

Myndigheterna i Pole ha åtalat jesuitpatern Colleoni för det han

uppmanat till konungamord. I en fastlagspredikan hade han nämligen

yttrat: „Den som sätter sig upp mot påfven går det illa. Vi ha ju sett„

att försynen låtit Viktor Emanuel, hvilken var den första som gjorde sitt

intåg i Bom, dö som ett svin. Och hans efterträdare, Umberto. föll för

en af Gud väpnad hand. Och vi få alla bevittna, huru det går den

nuvarande konungen, som vägrat att lemna Rom tillbaka till påfven."

I stället för att följa Sanning i döden, äro dessa alla

rättsinniga människors" fiender och sky inga dåd. skyllande allt på

Gud. Så snart den verldsliga myndigheten söker inskränka

deras härjningar, så faller den modigaste embetsmannen för

deras dolk.

Det har från tid till tid kommit i dagen hårresande brott

emot kvinnor. I Spanien har folkförbittringen mot kloster,

kyrkor och prester urartat till formliga stormlöpningar. 1888

påstods det, att en „nunna lefvande inmurades i en brunn".

Tortyr utöfvas på „uppstudsiga nunnor".

„Enligt en officiell statistik har det på de tre sista åren i Spanien

förekommit öfver 200 själfmord bland nunnor, och efter hvarje särskildt

fall har klostrets styrelse förklarat, att vederbörande nunna varit

sinnessjuk. Och med denna förklaring ha domstolarna låtit sig nöja.

Men den offentliga meningen blir allt mer upphetsad, och det skulle

säkerligen icke väcka någon förvåning om folkmassorna en dag togc sig

för att jämna alla kloster med jorden. Flera munkordnar ha försett sig

med modärna gevär för att kunna tillbakaslå ett möjligt anfall."

(Dagen.)

Ohyggligt är det att se dessa arsenaler, där man vet, att

unga, bedragna flickor, som trott Gud bodde där, dagligen

offras åt tygellöshetens orgier. Men ändå ohyggligare är det

att höra det af „drakens änglar" frampressade

Jämmerropet från hela Jordens kvinnor.

Från statsarkiven i Washington citeras följande, från Kina

ingångna rapport om

Kinas kvinnor: 1. Om gifta kinesiska kvinnor, hvilka kungöra till

sin familj och släkt, att de på en bestämd dag vilja skiljas vid detta lifvet.

2. Om kinesiska kvinnor, hvilka passivt underkasta sig döden från

sina anförvandters händer såsom en hederlig metod till själfmord.

3. Om kinesiska flickor, hvilka dränka sig själfva i vatten, som

knappast räcker dem till midjan för att undgå den råa och grymma

behandling, de hafva att emotse af de civiliserade soldaterna från europeiska

nationer.

4. Om kinesiska män. som bedja sina hustrur taga sig af daga hellre

än lida förnedring.

5. Om kinesiska städer, där det är ytterst svårt att finna en kvinlig

varelse mellan 10 och 50 år och på andra ställen mellan sex och sextio år.

6. Om mördade kinesiska familjer — fäder, farbröder, bröder och

mödrar — på det att de unga kvinnorna skulle lättare falla i händerna

på europeiska soldater.

Länge undertrycktes dessa arma kvinnors rop, men det

har dock icke varit möjligt att i längden gömma så

graverande tilldragelser. En Dr. E. J. Dillon följde de allierades

skaror till Peking, och han har skrifvit till „The London

Contemporaiy Riview" en berättelse, som till fullo stadfäster

rapporten i Washington. Tänk när ofvanstående fasansfulla ord

skola sägas om europeernas kvinnor!

Tsien-Lao-Gong har i sitt bref till sin svärfader berättat

huru, trots han och de öfriga stadsherrarna betalade

brandskatten, de anryckande européerna fordrade kvinnornas

utlemnande — ingen slapp undan med lifvet. Han själf lemnades

bunden såsom döende och måste höra sin hustrus bön om hjälp,

som kom i form af döden under officerarnas våld:

„Mer än tusen personer ha mördats här i staden", säger han.

„Röfvarna lastade 230 vagnar med rof och tvungo de bestulna att köra dessa

vagnar till Peking." Han beklagar sin hustrus och svägerskas och alla

kvinliga tjänarinnornas död. svågerns bortförande och „svär. att han skall

genomprygla en ockrare till missionär", och „jag aflade det löftet att

martera och långsamt dräpa så många af dessa barbarer, som jag kunde

få fatt uti."

Afrikas kvinnor. En förfärlig historia förtäljes i „Deutsche

Wochen-zeitung in den Niederlanden". (Väl vore om den icke vore sann. Men

äfven engelska kvinnor frukta den är sann.) Den lyder så:

„Den 6 juni anföllo boerna vid Grasspan en engelsk transport, som

bl. a. medförde den 76-åriga fru Cremer, en svägerska till holländske

kolonialministern Cremer, och andra boerdamer med sina barn. Då några

engelsmän blifvit sårade och boerna ryckte allt närmare, befalldes

kvinnorna och barnen att stiga ned från vagnarna och ställa sig framför de

engelska soldaterna, hvilka under deras armar sköto på de annalkande

boerna, Äfven bakom fru Cremer ställde sig en soldat och sköt under

hennes arm. För boernas eld föllo nu åtta kvinnor och två barn. Då

boerna upptäckte engelsmännens beteende, upphörde de att skjuta, men

stormade vildt in på de engelska soldaterna och slogo med bösskolfvarna

ned dessa som hundar. Dessförinnan hade de i skydd bakom kvinnorna

stående engelska soldaterna hunnit på nära håll skjuta ned ett

tjugutal boer.

Boerna ämnade föra med sig vagnarna och kvinnorna, men

hindrades af anryckande engelska truppmassor."

Fru Cremer dog sedan i lägret vid Kronstadt, där hennes man kort

förut aflidit, medan hennes äldste son stupat vid Tabanchu och två andra

förts fångna till Ceylon. Före sin död afgaf hon ofvanstående berättelse,

påstår den nyssnämnda tidningen, och andra kvinnor skulle ha bekräftat den.

En. tysk författare, dr. Vallentin, som sedan 1895 varit

statsembetsman i Transvaal, har utgifvit en „ Sydafrikanska republikens historia", hvari

han skildrar engelsmännens hårresande grymhet och djuriskhet. „Det är

ett faktum", säger dr. Vallentin, „att hittills 35 procent af boerkvinnorna

och flickorna, t. o. m. 10-åriga sådana, i Transvaal och Oranjestaten blifvit

våldtagna af brittiska officerare och soldater."

„Flickorna tagas ofta till soldatlägren och utväxlas från

koncentrationslägren till Pretoria m. fl. ställen sedan de blifvit förbrukade." En

nyligen återvänd medkämpe skrifver: „De arma barnen förmå ej göra något

motstånd. Hungern tvingar dem jämte medvetandet om att mödrar och

systrar måste svälta ihjäl, om de komma tillbaka utan lifsmedel. Jag har

sett många sådana olyckliga flickor i en ålder af 14 år. som voro ,i

omständigheter. Det var en anblick, som kunde få stenarna att gråta."

En annan f. d. boermedkämpe, Fred. Lavelie, skrifver efter egen

erfarenhet följande: „Jag talar här blott om ett bestämdt läger, vid Irene,

cirka 9 mil från Pretoria. Alla kvinliga personer på öfver 12 år fördes

dit och drefvos samman som boskap. Omväxlande blefvo flere af dem i

små hopar förda till Pretoria för usla ändamål. Man använde tvång, våld,

svält och annan tortyr för att göra dem fogliga. I Pretoria blefvo de på

det mest brutala och omänskliga sätt våldförda af engelska officerare och

soldater. Soldaterna kvarhålla de olyckliga så länge, att de faktiskt bli

ödelagda. Därefter sänder man dem åter till Irene för att ersätta dem

med friskt människokött. Allt detta försiggick helt offentligt, och till och

med Kitchener har kännedom därom. Men intet enda steg tages för att

hindra denna skändliga handel med människosjälar."

Dessa hårresande berättelser visa, att det är Herrens dag,

som nalkas. Såsom de ha gjort skall dem ske igen, —

„Hämnden är min", säger Jehova.

Polens kvinnors „vädjan till Europas kvinnor", som tillstälts den

svenska pressen genom Georg Brändes:

„Under de sju århundraden, den polska nationen kämpat mot

teutonerna, är det nu andra gången en kvinlig röst höjer sig för det

förföljda folket mot tysk orättfärdighet. Första gången hände det, då

drottning Hedvig hotade den tyska ordens stormästare med den

gudomliga vreden, och kort därefter led orden det afgörande nederlaget vid

Grünwald.

Nu vädja för andra gången alla polska kvinnor, alla polska mödrar

mot det tyska barbariet och mot det orättfärdiga straff, som tillfogats

deras barn — hvem vet om icke framtidens skuggor dölja ett nytt

Grünwald ...

Det är icke blott i våra nationella sträfvandens namn, men i

mänsklighetens, som vi appellera till alla folk, till alla de kvinnor, som hafva

ett modershjärta.

I sitt nationella högmod taga sig preussarne rätt att civilisera: de

tillåta icke, att ett folk, som är underkastadt deras ok, har andra

önskningar, andra förhoppningar än deras egna: de kränka de heligaste känslor

äfven i de små barnens hjärtan.

Vi begära i den sak, som fyller vårt sinne med harm, en dom af

alla de folk, hvilka själfva kämpat för sin rätt och frihet.

I den katolska skolan i den lilla byn Wreschen i storhertigdömet

Posen, en liten provins under preussiskt ok, befaller man de polska

barnen att bedja och läsa katekesen på tyska. Barnen, hvilka sedan sin

spädaste ålder äro vana att bedja på sitt modersmål, kunna icke lyda

lärarnas befallning. Man stänger då in dem i skolan, man slår dem, tills blodet

rinner. På en liten flicka sliter läraren upp munnen för att få henne att

säga bönen på tyska. De skrik, som de sålunda marterade barnen

upphäfva, komma en skara människor att samlas under skolans fönster.

Barnens föräldrar och målsmän utbryta i klagan. Men de klagoskri, som

mödrarna upphäfva, förnärma de preussiska myndigheterna; de beteckna

dem som uppror och åtala inför domstol de olyckliga kvinnorna och alla,

som velat inskrida till offrens förmån. Trots föräldrarnas och andras

vittnesmål, hvilka intygade, att barnen voro sårade, så att de icke kunde

hålla en bok i sina händer, blefvo de tjugo anklagade, som instämts

inför domstolen, dömda till fängelse under en tid, som varierade mellan ett

halft och halftannat år.

Men oerhördt och enastående är, att ehuru allmänna åklagaren

yrkade blott på ett ringa straff, domstolen ej brydde sig därom, utan dömde

äfven en dödssjuk kvinna, moder till sju barn, till det högsta straffet.

Hvilket hjärta uppröres icke vid tanken på de lidanden och den

tortyr, som pålägges dessa mödrar, hvilkas enda förbrytelse är att vara

mödrar och polska kvinnor!

Vi, som äro dessa olyckligas systrar, vi resa oss med en lefvande

bild af smärta inför alla andra folk och höja ropet: ,Rättvisa!"

Gifve Gud, att vårt rop måtte finna ett eko i alla hjärtan och

brännmärka våra bödlar med vanärans stämpel!" Polens kvinnor."

Finlands, Tysklands, Englands, Amerikas,

Sverige-Norge-Danmarks kvinnor ha alla sina brännande orsaker, och vi

förena oss omkring Rättvisan. Skaparen af himmel och jord skall

nu bestämma

Kvinnans värde.

Kvinnans värde kan icke bestämmas efter hennes mer

eller mindre sköna ansikte, välformade kropp, imponerande

hållning, dyrbara och lysande kostymer eller tarfliga kläder.

Lika orätt som det vore att bestämma värdet enligt ett litet

fåtals privilegierade ställning, hvilka lefva endast af andras

duglighet, lika så orätt vore det att bedöma hennes värde

enligt de olyckligas tillstånd, som fallit offer för det

nuvarande fördärfbringande systemet, hvarigenom många blifvit

sig själfva och hvarandra till en plåga.

Den intelligens, hon utvecklar till egen och andras

förädling, hemmets lycka, trefnad och förkofran, hvilket är

samhällets grundval för rikets bestånd, bestämmer hennes värde.

Se på den trogna, undergifna, tåliga, milda, själfuppoffrande

modern, som sammanhåller familjen; gif akt på hennes

diplomatiska taktik i hushållningen! På en inkomst af 2 till 4

kronor om dagen måste hon föda, kläda och hålla 5 till 8

personer hela och rena, betala hyra, ved, lyse, jämte tusende

små men oumbärliga ting. Hon är den lifgifvande makten,

som formar och undervisar och lägger grunden för duglighet

i de små, efter den bildning hon lyckats tillkämpa sig. I

hennes verksamma hjärna planeras verksamheten inom familjen.

Hennes lilla, ofta matta hand håller rodret och styr

familjeskeppet genom den ena krisen efter den andra. En

kärleksfull blick eller öm smekning från den man hon älskar, är all den

lön, hon fordrar. Hvem uppskattar hennes värde? Själf

känner hon det sällan eller aldrig.

David besjunger hennes värde sålunda: „Uti dina fäders stad skall

du söner få, dem skall du sätta till furstar i hela verlden. Jag skall tänka

uppå ditt namn, barn efter barn, därför skola folken tacka dig alltid och

i evighet."

Den vise Salomon säger: „En idog kvinna är sin mans krona."

„Genom visa kvinnor varder huset bygdt." „Den som en äkta hustru finner,

han finner godt och får välsignelse af Herren." „Hvilken en dygdig kvinna

beskärd är, hon är mycket ädlare än allra kostligaste pärlor. Hennes mans

hjärta törs förlita sig uppå henne, och bergning skall honom icke

fattas ... En kvinna, som Herren fruktar, den skall man lofva."

Betrakta den rena, hemtrefliga bostaden, de snygga, artiga

barnen, den smakliga om än tarfliga maten och besinna

hennes knappa tillgångar! Se den unga tjänarinnan, som genom

omständigheter tvingas att tjäna; renlig, snygg, omtänksam

och flitig, som bidrager till öfverklassens njutning mera än de

förstå. Man fordrar både rimliga och orimliga ting af henne.

Man klandrar hennes minsta fel och behandlar henne med

gement förakt. Hon uppbjuder likväl hela sin förmåga att

behaga och uppfylla allas önskningar; men allt, hon erhåller

för denna värdefulla tjänst, är mången gång en dålig kost,

grofva kläder, snäsningar och lidanden, samt vid slutet på

resan en utträlad slafvinnas öde. Likväl fordrar man, att

hon skall vara glad, villig och nöjd! På eget hem får hon

icke tänka. Den minsta lycka afundas henne. Hon skall tjäna

och offra allt.

Det är tillbörligt för kvinnan att uppträda och fråga

hvarför pastorerna störtat henne i fördärfvet. Liksom franska

kvinnan sade: „På en tid, då man hugger hufvudet af dem,

är det väl ej obilligt om de tillåta sig att fråga hvarför?" På

samma gång bör hon själf uppskatta sitt värde i Guds ords

ljus, ty mannen är i de flesta fall benägen att värdera henne

till allt för lågt pris, hvilket följande historiska händelse

belyser:

Olympe de Grouges, som var en af folkets offentliga

talarinnor under franska revolutionstiden, gick en dag genom en

fientlig folksamling, då en man grep henne och klämde

hennes hufvud under sin arm, utropande: „Hvem vill gifva mig

femton sous för det här!" „Jag", sade Olympe helt lugnt, „jag

bjuder 30!"

Den svenska kvinnan är den mest blygsamma, ärliga,

arbetsamma och tillbakadragna kvinna bland de civiliserade

folken. Men hon är likväl utmärkt i profetian att, tillika med

den svenske mannen, intaga en framstående ställning i det nu

förestående stora förlossningsverket, som skall åvägabringa

sanningens och

Kvinnans emancipering och seger.

Vi ha visat, att kvinnan spelat en icke obetydlig roll i

reformationsrörelserna, men oss förestår ännu den sista och

största reformation, som jorden någonsin bevittnat.

Profetian visar, att Kristus, den store Förlössaren, skall

förlossa sitt fångna, af tyranner misshandlade folk. Han skall

öppna dörren till det nya riket, och då faller det sig helt

naturligt, att kvinnan, som bedrogs af ormens list att leda

mannen ut från paradiset, får tillfälle att leda till upprättelse. Och

genom den af Skaparen gifna förmågan att i kritiska tider

öfverträffa mannen i blind hängifvenhet till den inspirerande

Anden, kommer hon under Sanningens ledning att göra ett

ännu djupare märke på historiens blad än hitintills.

Alla folks kvinnor, och hela den redliga, idoga och nyktra

befolkningen i alla land inom alla samhällsklasser, sucka efter

rättvisa, men den försvinner allt längre och längre ifrån

jorden. De mänskliga maktmedlen förmå ej längre mäta sig med

det obeskrifliga fördärf, som råder. Alla samhällen,

föreningar, andliga och verldsliga korporationer gå en total

undergång i möte. emedan alla hafva fördärfvat sin egen väg.

Förräderi, ifrån den högste till den minste, är dagens lösen.

Riksskandalernas och förbrytelsernas glansperiod har kommit.

Nationernas ände är förhanden. Jehova skall nu taga regeringen

om hand, ty tiden för hans Konung att „intaga riket under

hela himlen" är förhanden. Till den som vill öfvergifva

lögnens och våldets gudar säger han: „Rätten skall (genom Guds

dom) varda uppenbar likasom vatten och rättvisan såsom en

stark flod."

När de rättslösa få syn på denna rättvisans Gud, som

tager sig deras sak an, sluta de sig till honom. Detta visar

deras protester emot det onda och ropet om rättvisa från deras

tryckta bröst. Kvinnorösterna bli allt flera och ropet allt högre.

Vi närma oss en vårflod, som bortför ishindren, men förenar

till ett alla sanningens barn.

Jehova bebådade genom den i Labans rike rättslöse

trälen, Jakob, denna kvinnoemancipering med föregående

missionering „i den yttersta tiden". Jakob utropar liksom af

förvåning: „Döttrarna träda fram i regementet!"

Orden förverkligas icke tills vi räcka „Herrens dag".Se „Föredragsserien", sida 90.

Då framträder Kvinnans säd till hennes försvar och krossar

ormens hufvud.Se „Den Dubbla Planen". Davids 68:de Ps. visar, hvad som följer

„Döttrarnas" framträdande. Han uttalar en likartad profetia

och utropar:

„Herren höll sitt ord! Stor är den evangeliserande (segerfirande)

kvinnoskaran! (Jämför norska öfvers.) Härarnas konungar fly, de fly, och

hon som hemma sitter skiftar byte."

Den Allsmäktige säger, att han skall blifva kvinnans

„man", upprättare, förlossare, hämnare, „enkans beskydd och

de faderlösas hjälp i nöden". Han liknar den misshandlade

arbetsfamiljen vid en „enka", „hafvande kvinna" inför ett

sjuhöfdadt drake-vidunder, „en ung bortdrifven hustru", ja, äfven

en „förlorad son". (Jämför Es. 54: 6; Upp. 12: 1—10; Lk. 15:

11—32 och. 18: 3—7.) Han beskrifver i Jer. 31: 7-22 det till

Jehova återvändande folktåget och visar, att Josefs yngste son

EfraimSe föredragsserien", sida 81, och „Den Dubbla Planen", under

rubrik: „Josef i återställningsverket". leder det och att hans blygsamma kvinnor voro

åsyftade i den profetiska förstfödslovälsignelsen, som uttalades

öfver Josef. (1 Mos. 49: 22—26.)

Omständigheterna drifva henne i teten. Hon synes redan

intaga sin ledande ställning i utbildningen af detta tåg.

Tusenden höja ropet från talarestolarna emot de lagskyddade

samhällsfördärfvande krog-prostitutions- och

kaserneringsinstitutionerna — mannens civiliseringsmedel, öfver hvilka det till

„kristna" döpta baalistiska presterskapet breder en religiös

förgyllning. Därför kommer Skaparen den kränkta sanningen och

kvinnan till hjälp och säger: „Herren skall införa det nya i

landet, att kvinnan skall söka sig man."

Detta omslag i den hittills gällande ordningen visar, att

kvinnans förnedringstid är förbi. Hon går en motsvarande

seger och upphöjelse i möte. När Förlossaren aftäcker sitt

majestät, väljer hon honom till sin Konung. När Guds

faderliga frid och arf i ett oförgängligt paradis tillförsäkrar henne

ersättning för de lidanden, hon uppburit, väljer hon hans

namn, och hennes älskande hjärta finner sällskap i den

frigjorda mannen, som vid hennes sida kämpat och vågat för

sanningens och rättens seger.

Nu är det mannen, som väljer — i många fall endast

penninghögen, och guldgåsen får följa med såsom hans

tjänarinna. Kvinnan far den nåden att föda och försörja träfar

— soldater, som tvingas utgjuta sina lika olyckliga

medslafvars blod. Döttrar får hon den äran att föda till

kopplarevaror att underhålla och föreviga Bacchus och Venus-kulten —

herrarnas bekvämlighets-inrättningar.

Men se, det protesteras och demonstreras. Hören I ropet

från den framstormande folk-lavinen? Tyst! Dånet tilltager,

kommer närmare, och verlden bäfvar. Hvad är det? Jo, det

är den „civiliserade" verldens förorättade kvinnor och män —

mödrarna ropa: „Gif hit våra döttrar!" Fadern ropar: „Gif hit

min son!"

Rus- och prostitutionsfabrikanten ler. Men, gripen af

häpnad, fördubblar han polisstyrkan, drager ned gardinerna — han

vill dricka i fred, men känner sig likväl otrygg och gömmer

sig i källarhvalfven. Han trodde „folkparader" och

nykterhetsdemonstrationer voro tillskapade såsom säkerhetsventiler

för att lindra trycket öfver en öfverretad „upprorspöbel" och

skänka den sömnige en angenäm anblick öfver böljande

fantåg. Men demonstranterna drifvas till det yttersta, uppsynen

är bister. På en gång börjar det blixtra från himlen.

Jehovas röst blandar sig med kvinnornas. Hör du befallningen?

„Gif hit våra döttrar!" „Gif hit våra söner!"

Jehovas mördade, men uppståndne Son låter höra sin

genomträngande röst och upprepar Fadrens befallning, som

„säger till norr: Gif, och till söder: Förhåll icke! Haf mina

söner hit ifrån fjärran land (där de hållas i krigstjänst) och

mina döttrar ifrån verldens ände." Han sänder den

verkställande kraften, och så börjar kvinnornas segersång vid

utgången ifrån träldomshuset, hvarom skrifvet står:

„När I liggen i marken (liksom Israel i öknen) så glimmar det

såsom dufvovingar (det rör sig öfverallt), hvilka glittra såsom silfver och

guld. När den Allsmäktige allestädes fäller konungarna i landet...

Lofvad vare Jehova dag från dag! Han bär våra bördor, Gud är vår hjälp.

Sela. Vi hafva en Gud, en Gud som hjälper, och Jehova, Jehova som

frälsar ifrån döden. Ja, Gud (den Allsmäktige) krossar sina fienders

hufvud och den hårbevuxna hjässan på den som framhärdar i sina synder...

Man ser ditt segertåg, o Allsmäktige, min Guds, min Konungs segertåg

i helgedomen ... Din Gud har beskärt dig din makt. Stadfäst, o Gud,

hvad du har gjort för oss!... Han förskingre de folk, som älska örlig...

I riken på jorden, lofsjungen Jehova! Honom som far på himmelen, den

urgamla himmelen! Si, han dundrar med sin väldiga stämma. Gifven

Gud makten! Öfver Israel är hans härlighet och hans makt i skyarna

(de förhålla regnet). Fruktansvärd kommer du, o Gud,... han gifver

makt och styrka åt sitt folk. Lofvad vare Gud!" (Ps. 68.)

Jehova har upplifvat de urgamla minnena, och kvinnorna

inspireras af samma Ande att besjunga den eviga

förlossningen. Låtom oss därför lyssna till den förebildande profetiska

sången i spetsen för det från Egypten förlösta Israels tåg,

hvilken sång skall sjungas af tolf återförenade nationers

kvinnor vid deras frigjorda bröders sida.

„Mirjam sjöng för dem (kvinnorna): Låt oss sjunga Jehova, han

hafver gjort en härlig gärning; man och häst (förtryckarnes här) hafver

han störtat i hafvet. Jehova är min starkhet och lofsång och är min

salighet; han är min Gud, jag vill ära honom; han är min faders Gud, och jag

vill upphöja honom. Jehova är den rätte krigsmannen, Jehova är hans

namn. Faraos vagnar och hans makt kastade han i hafvet ... Djupet

hafver öfvertäckt dem, och de föllo åt bottnen såsom stenar. Herre, din

högra hand gör stora under; Herre, din högra hand hafver slagit

fienden. Och med din stora härlighet hafver du förstört dina motståndare;

ty när du lät utgå din grymhet, förtärde han dem såsom strå." (2 Mos.

15: 1-21.)

Hanna, länge tryckt under sin tyranniske motståndare, fylldes af

den ljufva fridens Ande och utropar:

„Mitt hjärta fröjdar sig i Jehova; mitt horn är upphöjdt i Herren.

Min mun är vidt upplåten öfver mina fiender; ty jag fröjdar mig öfver

din hjälp. Ingen är helig såsom Herren; ty utom dig är ingen, och ingen

klippa är såsom vår Gud. Fören icke högmodigt tal, och stolta ord gånge

ej utur din mun! Ty Jehova är Gud, som allt vet, och af honom pröfvas

gärningarna. De starkes båge sönderbrytes, och de stapplande omgjordas

med starkhet. De, som varit mätta, taga lega för bröd, och de, som lidit

hunger, hungra icke mer ... Herren dödar och gifver lif. Han sänker

ned i dödsriket och förer upp därutur. Herren gör fattig och gör rik.

Han förnedrar och upphöjer. Han reser upp den ringe utur stoftet och

lyfter upp den arme utur dyn för att gifva dem plats ibland furstar och

ärestolar att besitta; ty jordens grundfästen äro Herrens, och jordens

krets har han satt däruppå . .. För Jehova förskräckes hans vedersakare,

öfver dem dundrar han i himmelen, och Jehova döme jordens ändar

och gifve sin konung seger och upphöje sin smordes horn!" (1 Sam.

2: 1—10.)

Maria, vår syster, delaktig i bedröfvelsen och smärtorna, fylldes

med framtidshopp och, skådande genom profetians synglas segertiden,

som nu stundar, utropar i hänförelse: »Hans (Jehovas) barmhärtighet varar

ifrån släkte till släkte öfver dem som frukta honom. Han har gjort

väldiga ting med sin arm; han har förskingrat dem som voro högmodiga

i sitt hjärtas sinne, de mäktiga har han störtat ifrån troner, och de ringa

har han npphöjt, de hungriga har han mättat med sina håfvor, och de

rika har han låtit gå tomma bort. Han har antagit sig sin tjänare Israel,

ihågkommande sin barmhärtighet — såsom han har talat till våra förfäder

— mot Abraham och hans säd till evig tid." (Lk. 1: 50—55.)

Dricken af sanningens inspirerande Ande. I Sveas

betryckta döttrar, ty nu är det tid att intaga eder af Gud gifna

ställning i främsta ledet bland det till paradiset återvändande

Israels folk! Besinnen edert eget värde och höjen eder genom

att utveckla det goda, rena, förädlande lif, hvartill vi af

Skaparen voro bestämda. Glömmen icke den undangömda,

oumbärliga, men osynliga, förträlade modern eller jungfrun, ty alla

som älska rätten äro af lika värde inför kärlekens Fader och

böra uppmuntras till det goda, Alla böra uppfostras genom

det glada budskapet till att bekläda embetet att „förkunna

hans (Kristi) dygd".

En ny tid inbryter.

Man talar redan om en ny tid, som berör hela verldem

Hvad är detta för en tid, och hvad bär den i sitt sköte?

Tidens skapare allena eger bestämmande makt att sanningsenligt

svara på dessa frågor, och han afmätte en resetid af 3800 år

för Abrahams hus, med hvilken han ingick i villkorligt

förbund att ge honom och hans säd jorden till evig besittning.

Genom sonsonen Jakobs 12 söner delades huset i 12 grenar,

och stamfadern Jakob gjordes till exempel, under sin

tjänstetid hos Laban, på huru det skulle gå dessa stammar under den

afmätta tiden. Ändamålet med denna långa resa var att

utbilda hvarje individ för ett sanningens och rättfärdighetens

rike så, att ingen skulle öfverskrida rättsbegränsningen.

Tiden delades vid ankomsten af husets konung i två lika

långa perioder — 1900 år i hvardera. Dess historia är rik på

skiften. Först skulle det vara träl i Egypten — vi kunna kalla

detta Faraohus för tegelstensriket, bygdt till ära för och

åminnelse af rebellionen mot Jehova vid grundläggningen af Babels

torn — 400 år. Sedan lyfte Jehovas arm detta hus öfver

utlänningarnas konungahus och gjorde det verldsberyktadt såsom

Jehovas riksfolk. Men omkring 975 f. Kristus skilde sig de

tio stammarna från Jehovas tempeltron och kallas sedan Israels

hus, medan Juda hus bestod af de två stammarna. Jehova

gaf då Israels hus 2625 års fångenskapstid, hvilken började

724 f. Kr. när Salmanassar förde dem i fångenskap till

Assyriern De ha sedan af både Gud och människor kallats „de

förlorade stammarna,".

Med undantag af 70 års fångenskapstid i Babylon,

förblef Juda hus vid Jehovas tempeltron tills Messiaskonungen

kom, då de såsom ett hus förkastade honom och besegrades af

Rom. Men Kristus upprättade likväl sitt namns tempeltron

med Abrahams troende ättlingar utanför tegelrikets ram, och

denna beskrifves i Apg. 4: 32—34. Sedan omslöt det romerska

vilddjursriket hela huset Abraham, fastän Kristi tempeltrön

höll sig afskild, jagad utaf denna förödande fiende, hvars

beteende förutsades i Dan. 11: 31—39. Märk nu den gamla

tidens mått, hvilken lemnar rum för den nya tiden. Daniel säger:

„Och ifrån den tiden, när det dagliga offret borttaget och

förödelsens styggelse uppsatt varder, skall vara tusen tvåhundrade och nittio

dagar, väl är honom, som då förbidar och räcker intill tusen trehundrade

och fem och trettio dagar." (Dan. 12: 11, 12.)

1290 och 1335 gör 2625 år, just den tid Israels hus skulle

vara förloradt bland alla nationer såsom deras arbetsklass. De

1290 åren syfta direkt på Jehovas tempel och stå som ett

vägmärke för huset Abraham. När togo dessa år sin början? 606

A. D., då de affallna inom Kristi tempel förenade sig med

soltillbedjarna om att i Jesu namn kröna en syndig människa till

påfve, d. ä. Gudfader öfver alla folk. Påfven, faderantikrist,

höll sedan en stående armé på 1800 man i ständig jakt efter

Kristi efterföljare, hvilka kyrkan kallade antikrister, medan

denna verldskyrka, denna „förödelsens styggelse", kallade sig

själf „Kristi brud".

606 och 1290 gör 1896. Hvad skulle då inträffa? „De

yttersta dagarna", början till den nya tiden.— hela Israel och

Juda måste väckas. (5 Mos. 4: 27—31.) Och hvar finnas de

tio förlorade stammarna i dag?

Carl Rodosi, redaktören af Ebreisk-Engelsk ordbok, visar, att de tio

stammarna korsade Medelhafvet och koloniserade de europeiska landen,

såsom Spanien, Portugal, Frankrike, Italien, Tyskland, Österrike, England,

Ungern, Holland, Danmark, Sverige och Norge, ja, äfven Eyssland.

Abbe La Touche i Frankrike, som under 60 år i Paris-universitetet

lärde de semitiska språken, bedyrade detsamma som Carl Rodosi, men

förbjöds af den katolska prestmakten att sprida denna åsikt. — Alltså

bekräftas uppfyllelsen af Jehova-utslaget om Israels tillvaro „bland alla

folk". (Se 5 Mos. 11: 27-30.)

Hvad märken på tidsändring hade vi 1896? Då var arbetarrörelsen

en internationel verklighet. 606 f. Kr. kunde Nebukadnezar som en gud

befalla „alla folk" tillbedja det gyllne belätet i Dura-dalen, och 606 e. Kr.

stod verldskyrkans hufvud på tegelrikets gamla tempeltron och befallde

i Jesu namn alla folk tillbedja „den förödande styggelsen". Arbetarmassan

vill nu icke längre tillbedja denna bild, som åter talar och fördömer de

protesterande såsom varande „antikrister". Jämf. nu Dan. 3 med Upp.

13:de och 17:de kap. för klarhet om den stundande ställningen.

De 1335 åren syfta direkt på Messias-hären, de 10 stammarna. 724

från 2625 lemnar oss i 1901. Här måste de i A. D. tidräkningen felande

fem åren läggas till, ty Kristus föddes i 5:te året — och detta gör 1906.

Hvad vägmärken mötte oss då? Tegelrikets majestäter fingo syn på en ny

statsmakt. Den gamla och nya makten förklara hvarandra krig i form af

lockout och strejk. Jakobs historia har börjat igen — han vill nu dela

egendomen med Laban.

Läs nu Lk. 15: 11—32 och se huru den utarmade trälen har det vid

tiden Jehova går honom i möte, men glöm ej att i Lk. 16: 19—31 taga reda

på Mammonhusets ändalykt, ty där synes hvad den nya tiden bär i sitt

sköte för de två husens folk. Abrahams hus håller på att vakna, men

tegelriket kan ej bestå utan deras arbete, och en hård kamp förestår, beskrifven

i Upp. 11: m. fl. ställen. Konung Kristus är dock mäktig uppgiften, och han

kommer att straffa sina fiender, hvilka utmärkes i Joh. 10:1—16 och Hes. 34:

1—23, samt upprätta frid och endräkt på jorden såsom följande profetia säger:

„Och Herren skall på den tiden än en gång uträcka sin hand, att

han skall få det öfverblifna af sitt folk, det kvarblifvet är för de

Assyrier, Egyptier, Pathros, Ethioper, Elamiter, Sinear, Hamath och för

hafvets öar, och skall uppresa ett banér ibland hedningarna och

sammanhämta de fördrifna af Israel och församla de förskingrade af Juda af fyra

jordens ändar ... Och skall vara för de kvarblifna af sitt folk, som

öfverblifvet är för de assyrier, en väg; såsom Israel skedde på den tiden de

utur Egypti land drogo." (Es. 11.)

Då skola de erfarna Abrahams barn ingå i sitt rike och sjunga sin

riksmarsch i följande ord:

„De sjöngo en ny sång, sägande: Du är värdig att taga boken och

bryta hennes insegel, ty du har blifvit slaktad och har köpt oss åt Gud

med ditt blod utur alla stammar och tungomål och folk och folkslag och

gjort dem åt vår Gud till ett konungadöme och till prester, och de skola

regera på jorden."

Den hvita slafvens, Jakobs i träldom fjättrade söner och

döttrar, jubelår nalkas. De skola befrias från sin 3800-års långa

förnedring. Fatten därför den himmelska kallelsen hvarom våra

systrar profeterat. Resen eder gemensamt ur förödmjukelsens

dy! Fatten med uthållande intresse det i smutsen länge släpade

frihets-banéret och fören det genom striden till evig seger!

Enighet ger styrka. Kvinnans makt är öfverträffande, då hon

omsluter den segrande sanningen med sin älskande själs hela styrka.

Gör den förorättades lidande till ditt eget! Glöm icke

Kristi ord till de misshandlade och deras plågoandar. (Mat. 23:

13—33 och 21: 28—32.)

Vår fana heter: „Guds dom!“ På vårt svärd, som är

sanningen, står skrifvet: Seger! De ädla, manliga hjältarna

ställa sig till vår hjälp och beskydd. Josefs arf framträder

genom välsignelsens befallning: „Döttrarna träda fram uti

regementet!“ De löpa öfver afgudamuren.

Ack, vakna ur din dvala, du nordens dotter! Låt din

protesterande röst genljuda till alla jordens riken: Ned med

Bacchus! Bort med Baal! Gif folken rätt till jorden!

Må Serubbabels ord bevisa sig vara sanna! Han säger:

„Kvinnorna äro starkast; men sanningen besegrar allt.“ „Stor

är sanningen och mäktig öfver alla andra ting.“ Välsignad vare

sanningens Gud!

—

Värdefulla böcker

„Föredragsserien“ — (af J. L.), en mycket intressant bok. Tredje

bearbetade och tillökta upplagan. Pris bunden kr, 1,50 — 75 cts. Häftad 1 kr. — 50 cts.

„Den dubbla planen — Den stora arbetarerörelsen“. Denna bok

borde läsas af alla arbetare och sanningssökare. Fjärde tillökta

upplagan. Pris häftad 1 kr. — 50 cts.

„Den vandrande Dagboken“ innehåller en gripande romantisk

beskrifning om författarnas lefnadsöden m. m. Tredje tillökta upplagan.

Pris, bunden kr. 1.50— 75 cts. Häftad 1 kr. — 40 cts.

„Pilgrims-Rösten“. Sångbok med noter. Sjätte tillökta upplagan.

Pris, bund. i pressadt clotband.................. 1 kr. — 50 cts.

„Jorden och människan; Människans kroppsliga konstruktion;

Själens egenskaper; Djurens tankeförmåga; Hälsan,

sjukdomsorsaker samt läkemedel.“ Af Charles Lee........Pris 1 kr. — 50 cts.

„Uppenbarelseboken i trettiofem föredrag“ ...........Pris 75 öre. 80 cts.

„Den stora striden om egendomsvälde och människovärde“ m. m. Pris 50 öre. 20 cts.

„Djäfvulen, helvetet, sabbaten, dopet“ m. m. (»Afslöjaren«) Pris 50 öre. 25 cts.

„Konungen — den profetiskt smorde; hans tempel-ark, krona,

mantel och riksspira; Kristi regering eller domen i tre stora

domsakter“, af C. L. ................... Pris 50 öre. 25 cts.

„Rike mannen och Lazarus eller De två fadershusen“ m. m. Pris 50 öre. 25 cts.

„Martyrhistorien i koncentrerad form omfattande hedna, katolska

och protestantiska tider och land“............. Pris 50 öre. 25 cts.

„Andemakterna“. 80 sidor; Afslöjar den kyrkliga spiritismen.

Fjärde upplagan .......................... Pris 40 öre. 20 cts.

„Sanningsrikets profetiska och historiska bana; Guds och Kristi

prester i trons tempel samt tusenårsriket ........... pris 30 öre. 15 cts.

„Den förborgade kraften och de sju mysterierna, samt den stora

striden om evighets-straffen“ m m. .............Pris 30 öre. 15 cts.

„Messias och Anti-Krist“. Tredje upplagan ....... Pris 25 öre. 15 cts.

„Jehova-handen, Orakel-språket, Detta släkte, Ändens tid och

riksdörren“ m. m. ..................... Pris 25 öre. 10 cts.

„Försoningen; Lifvet och Döden, samt Guds församling och

Nattvarden“. Tredje bearbetade och tillökta upplagan..... Pris 25 öre. 15 cts.

„Ordet i kött“ framställer Kristi tillkommelse enligt profetians mening

och förverkligande Andra upplagan ............Pris 25 öre. 15 cts.

„Luther“. Tredje tillökta upplagan En skrift på 48 sidor; som bör

läsas af alla. Innehåller Luthers tro och lära..........Pris 25 öre. 15 cts.

„Frälsningsmålet och vägen dit; det eviga lifvet samt natten i

Hades“ Denna bok uppvisar det sanna och falska hoppets grundval. Pris 25 öre. 15 cts.

„Bakom kulisserna. Är det Gud eller Satan? 8. d. adventisternas

profetiska medium; hennes gudomliga vittnesbörd och lärosystem“. Pris 25 öre. 15 cts.

„Föredrag om Uppståndelsen och Förvandlingen“. (Af J. L.). Pris 15 öre. 10 cts.

„Samtal om renlefnaden, mormonismen och barnuppfostran“ Pris 15 öre. 5 cts.

„Enheten i Kristus eller De andliga gåfvorna och

tungomålstalandet“ ..........................Pris 15 öre. 5 cts.

„Brödfrågan i skriftens ljus“. Andra upplagan....... Pris 15 öre. 5 cts.

„Det nya Jerusalem och vägen dit“ ............Pris 15 öre. 10 cts.

„Frälsningsarmén“. Samtal med en löjtnant ..........Pris 15 öre. 10 cts.

„Om tron på Jesus och Världens barnaläror“. Samtal med en

andlig prest Andra upplagan................... pris 10 öre. 5 cts.

„Universalism“ eller frälsning efter döden afslöjad ......... Pris 10 öre. 5 cts.

„Det nya förbundets rikslag med sina förädlande krafter och

inrättningar“...............................Pris 10 öre. 5 cts.

„Kvinnans säd och ormens hufvud. “ Denna skrift afslöjar en falsk

Jesus och ormmaktens förgudniug................Pris 10 öre. 5 cts.

„De två stora kontrasterna“ eller sanningen och lögnen angående

de döda och uppståndelsen, samt insamlingen af Israel .....Pris 10 öre. 5 cts.

„Tripolis-kriget — ett stort tidens tecken“............Pris 10 öre. 5 cts.

„Se, Brudgummen! Gån ut att möta honom“. Andra upplagan. Pris 5 öre. 3 cts.

„Världsreligionen eller bryggan öfver oceanen“. Andra upplagan. Pris 5 öre. 3 cts.

„Dialog om frälsningen, eller Kristi lära om frälsningen jämförd

med en frälsnings-konstens fantasi-frälsning m m..... Pris 5 öre. 3 Cts.

„Efraimsbarnens tro och lära. Är det „sammelsurium?“ Är det

„anarkism?“ eller är det Kristi lära, ren och oförfalskad?

Läs — döm sedan!“ .................... Pris 5 öre. 3 cts

Ofvanstående böcker och skrifter kunna rekvireras från

„Betlehemsstjernans“ expedition, Hansteens gade 20, Kristiania, Norge,

samt hos Frk. Regina Jakobson, Stockholm, Hornsgatan 32. I

Amerika, hos Mr. A. W. Fryxell, 2954 Racine ave, Chicago Ills. — Vid

rekvisition af för minst 5 kr. böeker och skrifter, lemnas 30 proc. rabatt,

d. v. s. böckor och skrifter få utväljas till ett belopp af 7 kr. och 15 öre.

Tidningen „Betlehemsstjernan“ utkommer i Kristiania 2:ne

gånger i månaden och kan abonneras på vid alla postanstalter i Sverige och

Norge. Pris pr. år, i Sverige, kr. 2.82, halfår, kr. 1.26, kvartal 73 öre; i

Norge, helt år kr. 2.20, halfår kr. 1.10,