Kungen av Klondyke

KUNGEN AV KLONDYKE

KUNGEN AV

KLONDYKE

AV

JACK LONDON

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING

Av ALGOT SANDBERG

FJÄRDE UPPLAGAN

STOCKHOLM :-: A.-B. BOHLIN & Co.

FÖRSTA DELEN

FÖRSTA KAPITLET.

Det var en stilla kväll i Tivoli. Mot baren, som

sträckte sig längs ena sidan av det stora

stockvirkesrummet, hängde ett halvt dussin män, av vilka ett

par höllo på att diskutera vilket som var bästa medlet

mot skörbjugg, citronsyra eller tallbarrsdekokt. De

talade med tungsint min och tego ibland långa stunder.

De övriga lade knappast märke till dem. På andra

sidan av rummet stodo spelborden. En ensam man

höll till vid faraobordet, rulett-kulan låg stilla, och

krupieren stod framför den dånande, glödheta kaminen

och talade med en ung, mörkögd kvinna med vackert

ansikte och vacker figur, som var känd ända från

Juneau till Fort Yukon under namnet Jungfrun. Tre

män höllo på att spela poker, men med låg max och

utan iver, eftersom det inte var några åskådare. I

danssalen, som låg i fonden, valsade tre par slött till

tonerna av en fiol och ett piano.

Circle City var inte övergiven och det var heller inte

ondt om pengar. Guldgrävarne hade kommit från

Moosehide Creek och andra platser, sommarens

vaskning hade varit god och männens läderpåsar voro väl

fyllda med guldstoft. Klondyke hade ännu inte blivit

upptäckt, och guldgrävarne kring Yukon begagnade

5

ännu primitiva metoder. Man arbetade inte alls om

vintern, utan vanligen drog man sig tillsammans till

någon stor lägerplats som Circle City under den långa

arktiska natten. Tiden blev lång, den enda förströelse

man kunde få var på krogarna. Och ändå var Tivoli

så godt som tomt, och Jungfrun borta vid kaminen

gäspade utan att hålla handen för munnen och sade

till Charley Bates:

”Nej, om det inte blir någonting av här snart, går

jag och lägger mig. Hur är det fatt? Har varenda en

lagt sig och dött?”

Bates brydde sig inte ens om att svara, utan fortfor

att långsamt rulla en cigarrett. Dan Mac Donald, en

av de allra första krögarne och spelhusvärdarna vid

övre Yukon, ägare av Tivoli med alla dess agremanger,

kom tvärs över golvet bort till de båda vid kaminen.

”Är det någon död?” frågade Jungfrun.

”Det ser inte bättre ut”, blev svaret.

”Då måste det vara hela lägret”, sade hon i

avgörande ton och med en ny gäspning.

Mac Donald gjorde en sur min, nickade och skulle

just öppna munnen för att svara, då dörren till krogen

flög upp och en man blev synlig i ljusskenet. En ström

av köld, som förvandlades till ånga av hettan i rummet,

stod omkring honom ända upp till knäna, bolmade

fram över golvet, blev allt tunnare och tunnare, till

dess den försvann ett dussin fot från kaminen. Den

nykomne tog en viska, som hängde på sin spik innanför

dörren, och slog snön av sina mockasiner och höga

tyska strumpor. Han skulle ha verkat storväxt, om

inte en jättelik fransk kanadensare gått fram till

honom från disken och tagit honom i handen.

6

""Tjänis, Ljusan Dag”, lydde hans hälsning. ”Det

gör sannerligen godt i ögonen att se er.”

”Tjänis, Louis, när kom ni hit?” gav den nykomne

till svar. ”Kom och ta en drink nu — och berätta

litet om Bone Creek. För tusan, gosse, hit med

labben igen. Var har ni er kompanjon? Jag är just på

utkik efter honom.”

Ytterligare en storväxt karl lämnade baren och

skakade hand med honom. Olaf Henderson och franske

Louis, kompanjoner om Bone Creek, voro de längsta

karlarna i landet, och fastän de bara voro ett halvt

huvud högre än nykomlingen, försvann han nästan

mellan dem.

”Hallå, Olaf, nu hör du mig till, begriper du”, sade

han som kallats Ljusan Dag. ”Det är min födelsedag

i morgon, och då ska jag supa omkull er allihop,

begrips? Och ni också, Louis, hela klabbet tar jag på

en gång. . . begrips ? Kom och ta en drink, Olaf, så

ska ni få höra alltihop.”

Tack vare den nykomne tycktes det gå som en

värmebölja genom hela rummet. ”Det är Ljusan Dag!”

hade Jungfrun utropat. . . hon var den första, som

kände igen honom, när han kom in. Charley Bates’

ansikte ljusnade vid åsynen av honom och Mac Donald

gick fram till disken till dem. I och med Ljusan Dags

ankomst blev allting liksom ljusare och gladare.

Kyparne fingo brådtom. Sorlet började stiga. En och

annan gav till ett skratt. Och när fiolspelaren tittade

ut genom fonddörren och sade till pianisten: ”Det är

Ljusan Dag”, fick valsen genast ett livligare tempo och

de dansande började svänga sig som om de verkligen

begynte få roligt. De visste sedan gammalt att det

7

aldrig kunde vara tråkigt då Ljusan Dag fanns

tillstädes.

Han vände ryggen åt disken och fick se kvinnan vid

kaminen och den hjärtliga välkomstblick hon gav

honom.

”God dag, Jungfru, min tös!” utropade han. ”God

dag, Charley! Vad tusan är det med er? Varför ska

ni se ut så där i syna, när man kan få en likkista för

tre uns? Kom hit, ni obegravna lik, och säg ifrån vad

ni ska ha för gift. Allihop. Kvällen är min, begriper

ni, och här ska inte vila några ledsamheter. I morgon

blir jag tretti och då är jag ju en gammal gubbe. Det

är den sista fläkten av ungdomen . . . jaha . . . Nå, rör

på bena, säger jag.”

”Stopp ett tag där, Davis”, ropade han till mannen vid

faraobordet som just skulle stiga upp. ”Jag tar ett

spadtag med er för att se om det blir ni alla som ska

bjuda mig eller vi alla som ska bjuda er.”

Han drog upp en tung påse med guldstoft ur fickan

och satte den på högsta kort.

”Femti”, sade han.

Davis drog två kort. Högsta kort vann. Han skrev

ned summan på ett pappersblock och vägaren vid

disken hällde ut för femti dollars guldstoft i vågskålen

och sedan i Ljusan Dags påse. Valsen i det andra

rummet var slut och Ljusan Dag fick ögonen på de tre

paren och spelmännen när de styrde kurs mot disken.

”Raska på ni där också”, ropade han. ”Det är min

kväll i kväll, och den kommer inte ofta. Hör ni inte,

era förpicklade krabbsaltare! Det är jag som bjuder

i kväll.”

8

”En förbaskat ruggig kväll”, inföll Charles Bates.

”Det har du rätt i, min gubbe”, fortfor Ljusan Dag

helt gladt. ”En riktigt ruggig kväll, men min är den i

alla fall. Och jag är den ruggige vargen som är ute

på rov. Har ni hört’en tjuta?”

Och han gav upp ett tjut så likt den hungrige vargens,

att Jungfrun stack sina vackra fingrar i öronen och

darrade. I nästa ögonblick virvlade hon i hans armar

i väg till danssalen, där en munter Virginiareel redan

var i gång. Män och kvinnor dansade i mockasiner,

och snart började det gå hett till. Ljusan Dag var

medelpunkten, han ryckte alla med sig genom sitt

strålande humör och sitt ibland litet grovkorniga skämt.

Den duvna stämningen var som bortblåst.

Det var som om själva atmosfären förändrats genom

hans ankomst. Han tycktes fylla den med sin

livsglädje. Män som kommo in från gatan kände det

genast, och till svar på deras frågor gjorde kyparna en

nick åt danssalen och sade i menande ton: ”Ljusan Dag

är i farten.” Då stannade de nykomna, och kyparna

fingo allt mera brådt. Spelarna blev det liv i och snart

var det fullt kring borden, där man hörde markerna

rulla och rulett-kulan surra entonigt. Det var skratt

och skrän och svordomar över hela krogen.

Det var inte många som kände Elam Harnish under

något annat namn än Ljusan Dag, vilket han fått under

sina första år i landet på grund av sin vana att alltid

försöka få sina kamrater ur filtarna med påståendet att

det ”redan var ljusan dag”. Av alla pioniärer i denna

fjärran vildmark ansågs han höra till de äldsta. Män

sådana som Al Mayo och Jack McQuestion hade

visserligen varit före honom, men de hade kommit till landet

9

över Klippiga bergen från Hudson-Bay-området i

öster. Han hade varit den förste över Chilcoot- och

Chilcat-passen. På våren 1883, alltså för tolv år

sedan, hade han som en aderton års yngling kommit över

Chilcoot med fem kamrater. På hösten hade han farit

tillbaka med en; fyra hade gått under i vildmarkerna.

Och i tolv år hade Elam Harnish fortfarit att gräva

efter guld vidt och bredt med Circle som replipunkt.

Och ingen hade grävt så envist och ihärdigt som han.

Med detta land hade han växt upp och något annat

kände han inte till. Civilisationen var något slags

dröm från en föregående tillvaro. Lägerplatser,

sådana som Forty Mile och Circle City voro för honom

riktiga huvudstäder. Och han hade inte bara växt upp

med landet, utan, rått och kärvt som det var, hade han

hjälpt till att skapa det. Han hade gjort historia och

geografi, och de som följt efter skrevo om hans färder

och kartlade de stigar hans fötter hade brutit.

Hjältar äro sällan fallna för hjältedyrkan, men bland

alla hjältar i detta unga land betraktades han trots

sin ungdom som en gammal hjälte. I fråga om tid

var han före dem, i fråga om bragder hade han gått

förbi dem. I fråga om uthållighet var det erkänt att

han kunde ta döden på den segaste av dem. Dessutom

erkändes han som en man med stålnerver, en hederlig,

rättfram man och en vit man.

I alla land, där man är van att spela hasard med sitt

liv, hänger man sig också åt hasardspel som nöje och

tidsfördriv. Det går så att säga automatiskt.

I Yukon satte man sitt liv på spel för guld, och de som

vunno guld från jorden spelade om det med varandra.

Och Elam Harnish var inte något undantag. Han var

10

helt enkelt en människa och hans instinkt att spela,

livets stora spel eller vid spelbordet, var mycket stark.

Omständigheterna hade format spelet åt honom. Han

var född på en farm i Iowa, och hans far hade flyttat

till östra Oregon, i vars gruvdistrikt hans pojkår

förflutit. Han visste inte av annat än hårda tag för stora

vinster. Mod och ihärdighet voro nog att räkna med i

spelet, men det var den goda turen som gav korten.

Ärligt arbete för en ringa lön stod inte i någon kurs alls.

Alla spelade högt. Man riskerade allt för allting, och

var det mindre än allting, betydde det, att man säkert

skulle förlora. Och i hela tolv år hade Elam Harnish

inte gjort annat än förlorat. Det förstås, sommaren

förut hade han på Moosehide Creek tagit sina tjugutusen

dollars och att det fanns tjugutusen till i jorden. Men

som han själv brukade säga, det var bara en lumpen

allmosa, när han tänkte på vad det kunde ha varit.

Fyrtitusen för tolvs års arbete, vad var det att tala

om — det räckte nätt och jämnt till en drink och en

dans i Tivoli, en vinter i Circle City och

livsmedelsförråd för nästa år.

Männen i Yukon brukade vända på det gamla

ordspråket, så att det kom att lyda ”svårt fånget, lätt

förgånget”. När dansen var slut, bjöd Elam Harnish

allesammans på ännu ett lag. Drinkarna kostade en

dollar stycket, guld hade ett värde av sexton dollars

per uns. Det var trettio stycken som hörsammade

hans inbjudning och mellan varenda dans voro de

hans gäster. Det här var hans kväll och ingen fick

betala för någonting. Elam Harnish var visst inte

någon supare. Whisky betydde föga för honom. Han

var för livsfrisk och robust, för sund till själ och kropp

II

för att bli en slav under alkoholen. Han vistades

månader i sträck ute på färdväg och flod, då han aldrig

drack någonting starkare än kaffe — för resten hade

han ett helt år varit utan kaffe också. Men han var

förtjust i sällskap, och eftersom den enda formen för

sällskapsliv i Yukon var krogen, tog hans sällskaplighet

sig det enda uttryck som var möjligt. Det föreföll

honom också helt naturligt — han hade inte någon

aning om att det kunde vara på annat sätt.

Han var en vacker och ståtlig man trots sin dräkt,

som för resten var densamma som alla män i Tivoli

buro. Mjukgarvade mockasiner av älghud, broderade

med indianska pärlornament, täckte hans fötter.

Hans byxor utgjordes av vanliga ”overalls” och rocken

var gjord av en filt. Långa lädervantar, fodrade med

ylle, hängde vid hans sida. De voro på Yukonmanér

förenade med en läderrem, som gick rundt nacken och

över skuldrorna. På huvudet bar han en pälsmössa

med öronlapparna uppdragna och banden dinglande.

Hans ansikte var välformat, något långdraget, men

kinderna litet håliga under käkbenen, och han liknade på

sätt och vis en indian. Det mörkbruna skinnet och de

skarpa, svarta ögonen bidrogo också härtill, ehuru både

den mörka hyn och till och med ögonen omisskännligen

tillhörde en vit man. Han såg äldre ut än trettio och

ändå liknade han en pojke med det slätrakade ansiktet

utan en enda rynka. I själva verket var det omöjligt

att bestämma hans ålder. Det liv han fört hade

blandat bort kännetecknen.

Hans läppar voro tunna och slötos gärna tätt över de

jämna, vita tänderna. Men deras hårdhet mildrades

av en liten krök uppåt i mungiporna. Detta gav honom

12

ett uttryck av mildhet, liksom den lilla hopknipningen

i ögonvrårna kom honom att se ut som om han

skrattade. Näsan var tunn, välformad med fylliga

näsborrar, pannan mycket hög liksom till ersättning för att

den var smal. Håret var rakt och svart med en glans

som endast hälsan kan ge.

”Ljusan Dag tänker visst hålla på till ljusan dag”,

skrattade Mac Donald, då han såg hur dansen virvlade

muntert i det andra rummet.

”Jojo, det är han karl till, eller hur, Louis?” sade

Olaf Henderson.

”Jojomensan, det kan du sätta dig på”, svarade

franske Louis. ”Den pojken är guld alltigenom.”

”Och när Vår Herre en gång på yttersta dagen ska

till och vaska ut Ljusan Dags själ”, inföll Mac Donald,

”då får allt Vår Herre också skyffla grus med ner i

vaskkaret.”

Bra sagt”, mumlade Olaf Henderson och betraktade

spelhusvärden med djup beundran.

”Mycket bra”, bekräftade franske Louis. ”Och det

tror jag vi ta oss en drink på.”

*

ANDRA KAPITLET.

Klockan var två på morgonen, när de dansande

som började känna sig hungriga blåste av balen för en

halvtimme. Och det var då som Jack Kearns föreslog

poker. Jack Kearns var en storvuxen karl med

pluf-siga drag, som tillsammans med Bettles hade gjort det

misslyckade försöket att grunda en station vid

huvudloppet av Koyokuk, långt uppe inom den arktiska

zonen. Sedan hade Kearns begivit sig tillbaka till sina

stationer vid Forty Mile och Sixty Mile och helt och

hållet vändt näsan i annan riktning, i det han skickade

över till Staterna efter ett litet sågverk och en

flodångare. Det förra hade redan sändts på slädar över

Chilcootpasset med indianer och hundar och skulle

komma utför Yukon tidigt på sommaren efter

islossningen. Senare på sommaren, när Behrings hav och

mynningen av Yukon blevo isfria, väntades ångaren,

som blivit hopsatt i S :t Michaels, komma uppför

floden, lastad upp över relingarna med förråd.

Jack Kearns föreslog poker. Franske Louis, Dan

Mac Donald och Hal Campbell — som gjort ett fynd på

Moosehide — av vilka ingen hade deltagit i dansen

därför att det inte fanns tillräckligt med flickor, antogo

förslaget. De sågo sig om efter femte man, då Ljusan

Dag råkade komma in i krogrummet från danssalen med

r4

Jungfrun vid sin arm och de övriga dansande efter sig.

På pokerspelarnas tillrop kom han fram till bordet.

”Vill ni gå med?” frågade Campbell. ”Hur är det

med er tur?”

”Den fallerar det nog ingenting med i natt”, svarade

Ljusan Dag entusiastiskt, på samma gång han kände

Jungfrun trycka sin arm. Hon ville ha honom att

fortfarande dansa. ”Jag tror nog jag har tur, men

jag tag mig hellre en svängom. Jag är just inte livad

för att ta pluringarna från er, gubbar.”

Ingen försökte övertala. De togo hans vägran som

ett sista ord, och Jungfrun drog bort med honom för

att liksom de andra få mat, då han plötsligt ändrade

mening. Inte därför att han inte ville dansa eller ville

göra henne ledsen, men hans känsla av att vara en fri

man reste sig mot de där ideliga armtryckningarna.

Han ville inte gå i en kvinnas ledband. Fast han

själv var en stor favorit hos kvinnorna, brydde han sig

inte så värst mycket om dem. De voro leksaker, ett

slags förströelser i livets stora spel. Han träffade

kvinnor tillsammans med whisky och spel och han hade gjort

den erfarenheten, att det var lättare att komma ifrån

sprit och kort än från en kvinna, när hon har fått

riktigt tag i en karl.

Han var en slav under sig själv, vilket var helt

naturligt för en man som han, men han ryggade tillbaka för

att bli slav åt någon annan. Kärlekens ljuva bojor voro

någonting han inte alls hade begrepp om. Han hade

sett män som voro förälskade, och de hade alltid

förefallit honom som dårar, och vansinne var någonting

han aldrig brytt sig om att analysera. Kamratskap

mellan män, det var någonting annat än kärlek tillkvinnor. Det fanns inte alls något slaveri i

kamratskapet. Det var en affär, ren och klar, mellan män

som inte sprungo efter varandra, utan delade farorna i

skogar, på berg och floder för att söka efter drömda

skatter. Män och kvinnor bara hängde efter varandra

och försökte alltid att göra sin vilja gällande den ena

över den andra. Nej, kamratskap var någonting helt

annat. Och fast han var stark, starkare än de flesta,

gav han alltid mera än han fick, inte därför att han

var tvungen, utan med kunglig frikostighet. Att i

dagtal bära en packning dubbelt så stor som någon

annans över stormsvepta pass eller mosquitoomsvärmade

träsk, det tyckte han inte innebar någon orättvis

fördelning. Var och en gjorde sitt bästa, det var

alltsammans. Somliga män voro starkare än andra och

så länge var man gjorde vad han kunde, var allt som det

skulle vara.

Men kvinnor — nej tack! Kvinnor gåvo litet och

ville ha allt. Kvinnor hade förklädesband och voro så

kvicka att sno dem omkring en man som bara såg åt

dem två gånger. Som nu den här Jungfrun. Hon höll

på att jäspa käkarna ur led när han kom in, men hon

sade minsann inte nej, när han ville dansa med henne.

En dans, det kunde så vara, men därför att han sedan

dansat flera gånger med henne, började hon rycka

honom i armen när man bad honom sitta ner och spela

poker. Där hade han igen det fördömda

förklädesban-det. Bevars, hon var en vacker flicka, frisk och stark

och dansade utmärkt, men hon var kvinna med en

kvinnas hela begär att fängsla honom till händer och

fötter. Då var poker bättre, och han tyckte dessutom bra

om att spela poker. Därför stannade han tvärt och sade;

16 ”Vet ni, jag tror i alla fall jag ska ge er en gliring.”

Åter den där ryckningen i armen. Hon försökte

sno förklädesbandet om honom. För en bråkdel av

ett ögonblick var han en vilde, behärskad av den känsla

av fruktan och vrede som steg upp inom honom. Han

var som en skrämd tiger, som i raseri anar ett försåt.

Hade han varit endast en vilde, skulle han ha sprungit

sin väg eller rusat på henne och krossat henne. Men

på samma gång kände han också omedvetet det där

från generationer nedärvda tvånget att behärska sig.

Därför såg han på Jungfrun med ett leende:

”Du kan gå och skaffa dig någoning att äta. Jag

är inte hungrig. Vi ska dansa igen sedan. Klockan

är ju bara barnet. Ge dig i väg, min tös.”

Han lösgjorde sin arm och slog henne skämtsamt

på axeln och så gick han tillbaka till pokerspelarna.

”Öka maxen, så går jag med”, sade han.

”Maxen är i taket”, svarade Jack Kearns.

”Då lyfta vi av taket.”

Spelarna sågo på varandra, och Kearns tillkännagav;

”Taket är borta.”

Elam Harnish slog sig ned i en tom stol och skulle

just ta fram sin guldpåse, då han tycktes komma på

en annan tanke. Jungfrun stod ett ögonblick och såg

surmulen ut; så gick hon efter de övriga dansande.

”Jag ska skaffa dig en smörgås”, sade hon över

axeln, i det hon gick.

Han nickade. Hon log sin förlåtelse mot honom.

Han hade sluppit undan förklädesbandet utan att ha

gjort henne allt för ledsen.

”Vi spela med marker”, föreslog han. ”Pengar

ligger bara och skräpar på bordet. Gå ni med på det?”

17

2. Kungen av Klondyke. ”Kyss till”, svarade Hal Campbell. ”Mina gå för

femhundra.”

”Mina också”, svarade Harnish, medan de andra

sade det värde de satte på sina egna marker.

Franske Louis, som var den blygsammaste, bestämde sina

marker till hundra dollars var.

I Alaska fanns det på denna tid inga falskspelare.

Allting gick ärligt till och man litade på varandra. En

mans ord var lika godt som hans guld i spel. En mark

var en tunn, avlång bit av något slags komposition,

värd kanske en cent. Men när någon i spel sade, att

en sådan där liten tingest var värd femhundra dollars,

så var den det också. Var och en visste att den man

som givit den ifrån sig skulle lösa in den med guldstoft

till en vikt av femhundra dollars, och som markerna

voro av olika färger var det inte svårt att veta vem

som var ägare till dem.

Harnish drog och fick given. Det tyckte han var

ett godt omen och medan han blandade kortleken,

ropade han till barmästaren att servera ”hela klabbet”,

vad de ville ha. När han gav Dan Mac Donald till

vänster om sig första kortet, skrek han:

”Nu ska ni få se på spel, era krabbsaltare. Så där

ja, ta för er bara och håll tungan rätt i mun förresten.

Här ges ingen pardon. Hoppla! Titta noga på

lapparna, pojkar. Ä’ ni med nu, för nu börjar karusellen/’

När man väl kommit i gång, blev det ett tyst och

stilla spel utan allt prat, fastän det var ett ständigt

stigande stim och stoj kring spelarna. Elam

Harnish hade tändt gnistan. Allt flere guldgrävare slunko

in i Tivoli och stannade kvar. När Ljusan Dag var i

farten ville ingen vara borta. Danssalen var fylld.

18Tack vare bristen på damer bundo flere av männen

näsdukar om armen till tecken av sin ”kvinnlighet”

och dansade med andra män. Alla spelbord voro

upptagna av sorlande eller skränande partier, medan man

sjöng och skrattade vid disken. Det började arta sig

till en äkta Yukonnatt.

Turen vid bordet skiftade enformigt, det ville inte

bli några stora spel. Franske Louis fick en gång

”straight flush” och tog en pott på femtusen mot tva

”full hands” från Campbells och Kearns sida. En

pott på åttahundra dollars gick hem på ett par knektar,

därför att de andra lade sig. Och en gång tog Harnish

två tusen dollars från Kearns med bara bluff. När

Kearns lagt sina kort hade han ”flush” och Harnish

hade haft nerv nog att ”öka” på ett par tior.

Men när klockan närmade sig tre, började de stora

spelen komma. Det var sådana där ögonblick som

män kunna vänta på under veckor i ett pokerspel.

Nyheten spred sig över hela Tivoli. Åskådarne

började bli tysta. De som stodo längre bort försökte

komma så nära bordet som möjligt. Övriga spelare

lade ned sina kort, och danssalen blev tom, så att snart

stodo väl hundra tysta och allvarliga män kring det

enda pokerbordet. Höga vad började ingås redan

innan man givit. Kearns hade given och franske Louis

hade öppnat potten med en mark, det vill säga hundra

dollars. Campbell bara ”såg”, men Elam Harnish, som

var nästa man, sköt fram femhundra dollars med en

anmärkning till Mac Donald att han släppte honom in

billigt.

Mac Donald såg på sina kort och sköt fram två

marker — tusen dollars. Kearns hade en lång överlägg-

19ning med sig själv, vilken slutade med att han ”såg”.

Det kostade då franske Louis niohundra dollars att

vara med i spelet, och han kastade dem i potten, men

först efter lång tvekan. Campbell skulle också in med

niohundra för att få kort, men till allas överraskning

”såg” han inte bara, utan höjde med tusen till.

”Nå, nu börjar det att likna någonting”, sade

Harnish, ”såg” också och ökade i sin ordning med tusen.

”Nu gäller det, gubbar, om ni ha kallt blod.”

”Här har du en”, svarade Mac Donald, sköt fram

marker för tvåtusen och höjde med tusen.

Det blev ett ögonblicks stillestånd. Nu visste

spe-larne att stora kort måste vara ute. Fastän man

ingenting kunde märka i deras drag, var det tydligt att de

sutto i spänning. De försökte se så obekymrade ut

som möjligt. Hal Campbell låtsade sin vanliga

försiktighet. Franske Louis förrådde intresse. Mac

Donald bibehöll sin älskvärda välvillighet, men den

tycktes vara något överdriven. Kearns var kall och försökte

se ut som om hela saken inte angick honom, under det

Elam Harnish var lika skämtsam och obesvärad som

någonsin. Det var redan elvatusen i potten, och

markerna lågo i en hög midt på bordet.

”Jag har inte flere marker”, anmärkte Kearns

bekla-kande. ”Det blir väl ingen annan råd än att rita på

en papperslapp.”

”Jaså, ni tänker gå med”, sade Mac Donald helt

vän-ligt.

”Hur står det nu?” frågade Kearns.

”Det kostar tre tusen att "se’, men ingen hindrar er

att höja.”

”Höja — i helvete heller! Ni tror visst att jag har

en likadan klick som ni.”

20 Kearns såg på sina kort. ”Men jag skall säga, vad

jag gör, Mac. Jag går med för tretusen i alla fall.”

Han skrev summan på en bit papper och satte sitt

namn inunder och lade det under markerna i potten.

Franske Louis blev nu föremålet för allas blickar.

Han fingrade nervöst på sina kort. Och så med ett

”Nej, tusan, jag har inte ett enda dugg”, lade han ned

korten. ”Jag är borta.”

Nästa ögonblick voro hundra par ögon fästa på

Campbell.

”Jag vill inte vara elak, Jack”, sade han och nöjde

sig med vad som nätt och jämnt behövdes, två tusen.

Nu var det Harnishs tur. Han skrev något på en

papperslapp och sköt fram den.

”Här ska ni se inte ä’ någon söndagsskola eller en

så’n där välgörenhetsförening inte”, sade han. ”Jag

ser er, Jack, och höjer med tusen. Här vila inga

ledsamheter, pojkar.”

”Då höjer jag tusen till”, var Mac Donalds svar.

”Är ni fortfarande med, Jack?”

”Var lugn för det.” Kearns tummade sina kort en

lång stund. ”Jag går med, men ni måste veta min

ställning. Min ångbåt — Bella — är värd sina

tjugutusen så visst som ett uns. Så är det Sixty Mile med

femtusen i varor på hyllorna. Och ni vet att jag har ett

sågverk på väg. Det är vid Linderman nu. Ä’ jag

vederhäftig?”

”Gå på ni bara, det är väl inte fråga om det”,

svarade Ljusan Dag. ”Och eftersom vi ha börjat tala om

det, så kan jag ju nämna att jag har tjugutusen i Mac’s

kassaskåp där och tjugutusen till i marken på

Moose-hide. Ni känner grunden, Campbell. Tror ni de finns

där?”

21 ”Säkert, Ljusan Dag.”

”Hur mycket kostar det nu?” frågade Kearns.

”Två tusen att se.”

”Vi bräcker er nog, om ni går med”, varnade

Ljusan Dag honom.

”Det är förbaskat frestande”, sade Kearns och ökade

högen på bordet med en lapp på två tusen. ”Jag tror

bestämt, att jag har tur i kväll.”

”Inte vet jag om jag har tur, men jag har fått ganska

skapliga kort”, förklarade Campbell, i det han slängde

dit sin lapp. ”Men inte är det någonting att höja på.”

”Men det är mina”, sade Ljusan Dag och skrev.

”Jag ser med tusen och höjer lika förbaskat med tusen.”

Jungfrun, som stod bakom honom, gjorde nu

någonting som inte ens en mans bästa vän har rätt att göra.

Hon böjde sig fram över Ljusan Dags skuldra, tog upp

hans kort och såg på dem, i det hon höll de fem korten

tätt intill bröstet. Vad hon såg var tre damer och två

åttor, men ingen hade en aning om vad det var hon såg.

Varenda spelare hade sina ögon fästa på hennes ansikte,

när hon gick igenom korten, men ingenting syntes på

henne. Hennes ansikte var som skulpterat i is, dess

uttryck var alldeles detsamma före, under och efter.

Inte en muskel rörde sig, inte ens näsborrarna darrade,

ögonen förändrade inte uttryck det minsta. Hon lade

korten på bordet igen, och långsamt gingo blickarna

ifrån henne — man hade inte fått veta någonting.

Mac Donald log välvilligt. ”Jag ser er, Ljusan Dag,

och höjer med två tusen. Hur tror ni det är med turen,

Jack?”

”Jag känner fortfarande hur den liksom kryper i

kroppen, Mac. Ni tror ni har mig nu, men pass för

22det. Jag går med med tre tusen. Och det gör nog

Ljusan Dag också, ska ni få se.”

”Det gör han”, svarade Ljusan Dag, sedan Campbell

räckt upp sin hand. ”Han vet vad det gäller och han

spelar därefter. Jag ser med två tusen och se’n köpa vi.”

Under dödstystnad gåvos korten. Trettiofyra tusen

dollars lågo redan i potten, och ännu var spelet inte

gånget ens till hälften. Till Jungfruns häpnad behöll

Ljusan Dag sina tre damer, lade bort åttorna och

begärde två kort. Men den här gången vågade inte ens hon

se vad han hade fått. Hon visste hur långt hon kunde

lita på sig själv. Han såg inte heller. De båda korten

lågo på bordet med baksidan uppåt, där de fallit vid

givningen.

”Kort?” frågade Kearns Mac Donald.

”Jag är nöjd”, blev svaret.

”Ni får köpa, om ni vill, som ni vet”, sade Kearns

varnande.

”Nix. Det här räcker för mina behov.”

Kearns själv köpte två kort, men såg inte på dem.

Harnish lät fortfarande sina kort ligga.

”Jag håller aldrig mot ingenting”, sade han

långsamt. ”Ni får börja ruljangsen, Mac.”

Mac Donald räknade sina kort mycket noga för att

övertyga sig om att han inte hade fel antal kort, skrev

en summa på en papperslapp och lade den i potten med

orden:

”Fem tusen.”

Med alla ögon riktade på sig såg Kearns på de två

kort han dragit, räknade de andra tre, såg på dem en

lång stund och ritade också på en pappersbit.

23 ”Jag ser er, Mac”, sade han, ”och höjer med lumpna

tusen bara för att ge Ljusan Dag en chance.”

Nu gingo blickarna mot Ljusan Dag. Han såg på

sina köpkort och räknade också sina fem.

”Jag ser de där sex tusen och höjer med fem”, sade

han.

”Det gör jag också”, förklarade nu Mac Donald i

sin tur. Hans röst var en smula dov och ansträngd,

och det ryckte litet kring hans läppar.

Kearns var blek, och de som iakttogo honom noga

märkte att hans hand darrade när han skrev sin lapp.

Men hans röst var oförändrad.

”Här är fem tusen till”, sade han.

Ljusan Dag var nu medelpunkten. I skenet av

lampan över bordet såg man svettdropparna på hans panna.

Bronsfärgen på hans kinder hade mörknat genom

blodtilloppet. Hans svarta ögon gnistrade och hans

näsborrar stodo spända. Men i motsats till Mac Donald var

hans röst lika lugn som vanligt och han darrade inte på

handen när han skrev.

”Tio tusen”, sade han. ”Inte för att jag är rädd för

er, Mac, men det är Jacks tur.”

”Jag höjer i alla fall med fem”, sade Mac Donald.

”Jag hade den bästa handen innan jag köpte, och det

tror jag att jag har nu också.”

”Det är det vi få se”, sade Kearns. ”Jag höjer fem

tusen till.”

Ljusan Dag lutade sig bakåt i sin stol och stirrade

upp mot fotogenlampan, medan han tänkte högt:

”Jag var inne med nio tusen innan köpet, jag har sett

och ökat med tjuguett tusen, det gör trettio. Jag är

bara god för tio till.” Han böjde sig framåt och såg

på Kearns. ”Jag sätter de där tio.”

24 ”Ni kan höja, om ni vill”, svarade Kearns. ”Era

hundar äro värda fem tusen i det här spelet.”

”Pass för hundarna. Ni kan vinna kläderna av

kroppen på mig, men pass för hundarna.”

Mac Donald överläde med sig själv en lång stund.

Ingen rörde sig eller yttrade ens en viskning. Varje

muskel var spänd hos åskådarna, de ömsade inte ens

fot. Det var nästan som en helig tystnad. Man hörde

endast dånet av elden i kaminen och utifrån på avstånd

hundarnas skall. Det var inte varje natt det spelades

så högt vid Yukon, och det här var för resten det

högsta spelet i landets historia. Slutligen sade krogvärden:

”Om någon annan vinner, måste jag inteckna Tivoli.”

De båda andra spelarna nickade.

”Jag ser också.”

Mac Donald slängde sin lapp på femtusen.

Ingen av dem gjorde anspråk på potten, ingen av

dem sade vad han hade på hand. Samtidigt och under

tystnad vände de upp sina kort på bordet, medan

åskådarna reste sig på tå och sträckte på halsarna. Ljusan

Dag visade upp fyra damer och ett ess. Mac Donald

fyra knektar och ett ess, och Kearns fyra kungar och

en trea. Kearns lutade sig framåt mot bordet och

med en cirkelrörelse av högra armen drog han potten

åt sig. Man kunde se hur armen darrade.

Ljusan Dag tog upp sitt ess och sköt det bredvid Mac

Donalds.

”Det var det här som satte fart i mig, Mac. Jag

visste att bara kungar kunde klå mig, och han hade

dem. Vad hade ni?” frågade lian nyfiket, vändande

sig till Campbell.

”Straight flush på fyra, öppen i båda ändar — inte

så illa, va’?”

25

”Tacka för det! Det kunde ha blivit mycket det.”

”Ja, det är just det jag sitter och tänker på”, sade

Campbell modstulet. ”Det kostade mig sex tusen,

innan jag passade.”

”Jag önskar att ni hade köpt”, skrattade Ljusan

Dag. ”Då hade jag inte fått den där fjärde damen.

Nu måste jag ta Billy Rawlins’ postkontrakt och

plumsa i väg till Dyea. Vad kostar siaktningen, Jack?”

Kearns försökte räkna potten, men var för upprörd.

Ljusan Dag strök den till sig, skilde med säkra fingrar

markerna från reverserna och adderade lugnt.

”Ett hundratjugusjutusen”, förklarade han. ”Nu

kan ni klara opp här och ge er i väg hemåt, Jack.”

Den vinnande log och nickade, men tycktes ur stånd

att tala.

”Jag skulle vilja bjuda”, sade Mac Donald. ”Men

huset är inte mitt nu längre.”

”Jo, det är det”, svarade Kearns sedan han fuktat

läpparna med tungan. ”Er revers är god för hur lång

tid som helst. Men nu är det jag som bjuder.”

”Säg vad ni ska ha för ormgift!” skrek Ljusan Dag

till sällskapet omkring. ”Det är Kearns som bjuder.”

I detsamma steg han upp från stolen och fick tag i

Jungfrun. ”Kom nu gossar och flickor, ska vi ha oss

en rejäl sväng. Klockan är bara barnet än och i

morgon bittida blir det för mig att dra till svältremmen och

ta postkontraktet. Hör ni, Rawlins, jag övertar

kontraktet och i morgon klockan nio bär det av med mig

— begrips? Kom an, allesammans! Var är birfilarn?”

*

TREDJE KAPITLET.

Det var Ljusan Dags natt. Han var medelpunkten

i orgierna, uppsluppet glad och smittade alla med sitt

överdådiga lynne. De följde honom vad han tog sig

till. Men det blev inte något bråk. Det var en känd

sak i Yukon, att när Ljusan Dag var med i spelet, fick

det inte bli några uppträden. Då vågade man inte

gräla. I forna dagar hade nog sådant kunnat ske och

då hade både den ena och den andra fått veta vad det

ville säga när Ljusan Dag fattade humör. Men

numera måste man skratta och vara glad eller också ge

sig i väg hem.

Ljusan Dag var outtröttlig. Mellan två danser

betalade han Kearns de tjugutusen i guldstoft och överlät

på honom fyndigheterna vid Moosehide. Han

arrangerade också övertagandet av Rawlins’

postföringskon-trakt och gjorde sina förberedelser för avfärden. Han

skickade ut ett bud för att söka reda på Kama, sin

hunddrivare, en Tananaw-indian som vandrat långt

bort från sin stams jaktmarker för att gå i tjänst hos

de vita. Kama steg in i Tivoli, högväxt, smärt,

muskulös och pälsklädd, och obekymrad om allt sorl och

skrän som mötte honom stod han orörlig, i det han tog

emot Ljusan Dags order.

”Hm”, sade Kama och räknade instruktionerna på

fingrarna. ”Taga brev fran Rawlins. Lasta släda.

Föda till Selkirk. Ni beräkna mycket hundmat upp

till Selkirk?”

”Mycket hundmat, Kama.”

”Hm. Släda här utanför klockan nio. Snöskor

också. Icke taga tält.”

”Vi resa fort”, sade Ljusan Dag.

”Mycket kallt.”

”Det blir det nog. Vi föra mycket brev bort,

mycket brev hem. Ni är stark man. Mycket kallt,

mycket färdas — all right!”

”All right”, muttrade Kama resignerat. ”Mycket

kallt, inte bry mig om ett dugg. Färdig klockan nio.”

Han vände sig om på sina mockasinklädda hälar och

gick ut, orubblig, sfinxlik, utan att hälsa eller bli

hälsad, utan att se sig åt höger eller vänstr. Jungfrun tog

Ljusan Dag avsides i ett hörn.

”Hör du, Ljusan Dag”, sade hon, ”du är pank.”

”Jo, det vill jag mena. Inte ett uns.”

”Jag har åtta tusen i Mac’s kassaskåp”, började hon.

Men Ljusan Dag avbröt henne. Förklädesbandet

började vifta igen och han stegrade sig som en otämd

fåle.

”Det angår mig inte”, sade han. ”Pank kom jag

till världen, pank går jag, och jag har varit pank nästan

hela tiden se’n jag kom till. Kom nu, så ta vi en vals.”

”Men så hör nu”, försökte hon igen. ”Pengarna

ligga där till ingen nytta. Jag kunde låna dig dem . . .

du kan ju betala igen dem, när du kommer på fötter

igen”, tilläde hon hastigt när hon märkte det plågade

uttrycket i hans ansikte.

28 ”Ingen behöver hjälpa mig på fötter”, svarade han.

”Jag hjälper mig själv, och om jag spelar bort varenda

cent jag äger är det min sak. Nej tack, min tös,

mycket förbunden. Men jag tänker komma på fötter igen

genom att föra posten fram och tillbaka.”

’ ”Åh, Ljusan Dag”, mumlade hon, vänligt

protesterande.

Men med ett plötsligt och välspelat uppflammande

av danslust drog han henne med sig ut i balsalen, och

medan de svängde rundt, rundt i en vals, grubblade

hon över hur man kunde ha ett sådant stenhjärta som

denne man, som höll henne i sina armar och motstod

alla hennes anslag.

När klockan var sex på morgonen, stod han vid

disken brännhet av whisky, men ändå sig själv, och

bröt ner armen på varenda en. Man efter man ställde

sig emot honom, men ingen lyckades bryta ner honom,

inte ens Olaf Henderson och franske Louis, trots sina

jättegestalter. När de påstodo att det inte berodde på

styrka, utan på något trick, som bara han kände till,

utmanade han dem till ny tävlan.

”Hör ni”, skrek han. ”Jag skall göra två saker:

först väga min guldpåse och sedan hålla den mot att

jag lyfter från golvet två säckar mjöl mer än någon

annan av er.”

”Hurra, jag går med!” skränade franske Louis över

de andras jubelrop.

”Stopp”, sade Olaf Henderson. ”Jag är lika god

som ni, Louis. Jag går halvt om halvt med er.”

Ljusan Dags påse vägdes och befanns motsvara

jämnt fya hundra dollars. Louis och Olaf satte upp

hälften var av den summan. Man bar in femtio skål-

29 punds-säckar från Mac Donalds magasin. De andra

prövade i tur och ordning sin styrka. De ställde sig

grensle på två stolar med säckarna under sig på golvet,

hopbundna med ett rep. Flere av dem voro i stånd att

lyfta fyra, fem hundra skålpund och några kommo så

högt som till sex hundra. Så gingo de båda jättarne

till verket och började med sjuhundra. Franske Louis

lade på en säck till och lyfte sjuhundrafemtio. Olaf

gjorde detsamma, men båda misslyckades med

åttahundra. Gång på gång försökte de med pannan

badande i svett, och det riktigt knakade i dem vid

försöken. Båda kunde de röra bördan, men de kunde

inte svänga den klar från golvet.

”För tusan, Ljusan Dag, den här gången har du allt

hoppat i galen tunna”, sade franske Louis, i det han

rätade på sig och steg ned från stolarna. Endast en

man som är av järn kan göra det. Hundra skålpund

mer . . . nej, inte tio en gång!”

Man löste upp repet kring säckarna, men då man

lagt dit två till blandade sig Kearns i spelet.

”Bara en säck till.”

”Två”, skrek någon. ”Vadet gäller två.”

”Men de kunde inte lyfta den sista säcken”,

protesterade Kearns. ”De lyfte bara sjuhundrafemtio.”

Men Ljusan Dag gjorde slag i saken.

”Vad fan tjänar det till att krångla så där. Vad

gör en säck mer eller mindre? Om jag inte kan lyfta

tre mer, kan jag heller inte klara två. Lägg på dem

bara.”

Han ställde sig på stolarna, hukade sig ned tills hans

hand fatt tag ordentligt i repet. Han flyttade litet på

fotterna, spände musklerna som på försök, lät dem

30slakna igen för att få den rätta balansen mellan varje

del av sin kropp.

Franske Louis betraktade honom misstroget och

ropade :

”Dra av bara fan, dra av bara fan!”

Ljusan Dag spände ännu en gång musklerna och nu

på allvar, tills all energi i hans härliga kropp var

stadigt samlad, och nästan omärkligt, utan en enda

ryckning, lyfte sig de niohundra skålpunden från golvet

och svängde fram och tillbaka som en pendel mellan

hans knän.

Olaf Henderson drog en djup, hörbar suck.

Jungfrun som stått i spänning, så att hennes muskler värkte,

föll ihop, medan franske Louis mumlade vördnadsfullt:

”M’sieu Ljusan Dag, salut! Jag är ett stort barn,

ni är en stor man.”

Ljusan Dag släppte sin börda, sprang ned på golvet

och gick fram till disken.

”Väg in”, ropade han och sköt fram sin påse till

mannen vid vågen, vilken förde över i påsen fyra

hundra dollars från dem som hade förlorat.

”Kom hit bara allihop”, fortfor Ljusan Dag. ”Vad

ska ni ha för ormgift? Den som har vunnit betalar.”

”Natten är min!” skrek han tio minuter senare. ”Jag

är den ensamme varghanen och jag har sett trettio

vintrar. Det här är min födelsedag, min enda dag på

året — kom bara allesammans, ska ni få se att jag

lägger er på rygg. Ni ska ut allihop i snön, ’ömfotingar’*

och "surdegar’*, och ni ska få ert dop.”

* Omfotingar = nykomna guldgrävare, surdegar gamla

beprövade sådana.

31 Skaran strömmade ut genom dörren, alla utom

männen innanför disken och några som voro så berusade

att de bara sutto och skrålade. Något slags oklar tanke

att bevara sin värdighet föresvävade Mac Donald,

ty han gick emot Ljusan Dag med utsträckt hand.

”Vafalls? Ni först?” skrattade Ljusan Dag, och

skakade den andres hand som till hälsning.

”Nej, nej”, svarade Mac Donald hastigt. ”Jag ville

bara gratulera er på er födelsedag. Naturligtvis kan

ni lägga mig i snön. Inte kan jag komma någon vart

med en karl som lyfter niohundra skålpund.”

Mac Donald vägde hundraåttio skålpund och

Ljusan Dag hade bara tag om hans hand. Men med ett

enda ryck fick han krogvärden att förlora balansen och

kastade honom framstupa i snön. En efter en fick

han fatt i de närmast stående och kastade ifrån sig ett

halvt dussin till. Motstånd var fåfängt. De flögo

huller om buller ut ur hans grepp, föllo i alla möjliga

ställningar utan att skada sig i den mjuka snön. Snart var

det svårt att i det dunkla stjärnljuset skilja på dem

som redan voro expedierade och dem som väntade på

sin tur, och han började att först känna dem på ryggen,

om de voro nersnöade, innan han tog fatt i dem.

”Har ni blivit döpt än?” var hans stående fråga, då

han sträckte ut sina fruktansvärda händer.

Åtskilliga tjog lågo i snön i en lång rad, medan

andra stodo på knä och i smyg hällde snö över huvudet

under påstående att de redan fått sitt dop. Men en grupp

på fem stod där ännu — nybyggare och skogsmän, fullt

beslutna att pröva en dust med födelsedagsbarnet.

De hade alla tagit högsta examen i livets hårda skola,

de voro veteraner från många vilda bataljer, män avsvett och blod och uthållighet. Men de saknade dock

något som Ljusan Dag ägde i allra högsta grad, en

nästan fullkomligt kontrollerad hjärna och så detta

musklernas ofelbara samarbete. Detta var på sätt

och vis inte hans egen förtjänst. Han var född med

dessa företräden. Hans nerver förmedlade hjärnans

budskap hastigare än deras, hans tankeförmåga,

kulminerande i viljeyttringar, var snabbare än deras,

själva hans muskler lydde hans viljas intentioner på

ett mera omedelbart sätt än deras. Han var skapad

så. Hans muskler voro liksom högspänningselement.

Hans extremiteter verkade med samma hastighet som

käftarna i en stål fälla. Och dessutom — han hade

denna rent fysiska styrka som icke kom en på

millionen till del. Därför kunde han så hastigt utföra en

rörelse att dess resultat redan var ett fullbordat faktum

innan hans motståndare ens hunnit tänka på hur han

skulle möta den. Å andra sidan uppfattade han så

blixtsnabbt en motståndares avsikt, att han icke blott

hann undvika den, utan dessutom möta den med en

alldeles ny stöt.

”Det tjänar ingenting till att ni stå här”, vände sig

Ljusan Dag till den väntande gruppen. ”Det är så

godt att ni genast ta ert dop. En annan dag på året

kanske ni kunna döpa mig, men på min födelsedag

vill jag ni ska erkänna att jag är bäste man. Hur är

det, Pat Hanrahan? Jag tror du står och ser hungrig

ut! Kom an då, Pat!”

Pat Hanrahan, före detta prisboxare och allmänt

känd slagskämpe, steg genast fram. De båda männen

gingo emot varandra, fattade tag, men innan

irländaren-hunnit riktigt sansa sig låg han raklång i snön för en

3. Kungen av Klondyke.

33fruktansvärd halv-Nelson. Joe Hines, en

timmerhuggare, var den näste som kom ner efter en volt som om

han ramlat ned från ett tvåvåningshus.

Ingenting tycktes kunna trötta ut Ljusan Dag. Han

syntes inte en gång anstränga sig, han varken svettades

eller flåsade — alltsammans var som en uppfriskande

lek för honom. Det var som om kraften gång på

gång exploderat i hans kropp. Inte ens Olaf

Henderson kom någon vart med honom. Han försökte ta

honom från sidan genom överrumpling. Men Ljusan

Dag var honom för snabb. Blixtsnabbt hukade han

sig ned på händer och fötter för att i nästa ögonblick

resa sig med en knvck — och Olaf Henderson flög

hals över huvud raklång ut i snön, varpå Liusan Dag

helt skämtsamt gav honom en riktig tvättning.

”Jag trodde jag var lika god karl som ni, Ljusan

Dag”, sade han och reste sig, ”men, guds död, ett tag

som det här sista har iag aldrig sett.”

Franske Louis var den siste av de fem. och han hade

sett nog för att vara på sin vakt. Han gick i cirklar och

giorde falska utfall en hel minut innan det kom till

riktiea tag. Ännu en minut pågick brottningen utan

att någon fick övertaget. Men just som striden

började bli som intressantast, kröp Liusan Dag ihon.

varpå han med våldsamheten av en explosion plötsligt

spände alla muskler. Louis vek sig långsamt bakåt,

medan det knakade i hela hans kropp, och sakta segnade

han på rygg ner i snön.

”Den som vunnit betalar!” utropade Liusan Dag

och sprang upp. varpå han gick i spetsen för de övriga

in i Tivoli. ”Kom an, bara! Den här vägen in till

giftblandarn.”

34 De ställde sig utefter den långa disken, på somliga

ställen tre och fyra bakom varandra och stampade

snön från sina mockasiner, ty därute var det sextio

grader under noll. Bettles, en veteran i Yukon, steg

halvfull upp, höjde sitt glas och gratulerade Ljusan

Dag. Då kände han behov av att hålla tal.

”Gossar”, sade han, ”jag känner mig förbaskat stolt

över att kalla Ljusan Dag min vän. Vi ha kamperat

ihop förr och jag säger er att han är aderton karat från

skinnluvan till mockasinerna. Han var en rivande

pojke från första dagen i det här landet. När ni, gossar,

va’ så gamla som han, \a’ ni inte torra bakom öronen

än. Han har aldrig varit någon barnunge, han föddes

fullvuxen. Det kan jag säga er, att den tiden måste

en man vara en man. Då var det inte så förbannat

civiliserat här som nu.” Bettles tystnade så länge, att

han hann lägga sin arm i ett riktigt b jörntag kring

Liu-san Dags hals. ”Gosse, när du och jag drev hundar

tillsammans i Yukon under den gamla, goda tiden, då

regnade det inte välling, inte. Nej du, vi fick för det mesta

leva på laxfenor och hartarmar — ä’ de’ inte sant?”

Vid det skrän och skratt som hälsade hans tal tog

Bettles bort sin arm och vände sig stolt till hopen.

”Ja, skratta ni, era skabbiga korthornskalvar, men

det ska iag säga er att den bäste ibland er är inte värd

att binda Linsan Dags mockasinremmar. Har jag

inte rätt, Campbell, har jag inte rätt, Mac? Litisan

Dag hör till det gamla gardet, han är en av de riktiga

surdeearna. Den tiden fanns det inte ånebåtar och

postslädar inte, nä’, vi fattiga satar fick allt leva på

laxtarmar och harfenor, så mycket ni vet det.”

Han såg sig triumferande omkring och efter applå-

35derna ropade man att också Ljusan Dag skulle hålla

tal. Det gick han med på. Man drog fram en stol och

hjälpte honom upp på den. Nu var han inte mera

nykter än de andra omkring honom. Ljusan Dags svarta

ögon blixtrade, och kinderna hade blivit ännu mörkare

av spriten som flöt i ådrorna. Man hälsade honom med

hurrarop, vilket kom hans ögon att lysa misstänkt

fuktiga. 1 -låslj

”Ja, gossar”, började han, ”jag vet inte riktigt vad

jag skall säga åt er” — han talade långsamt som om

han försökte få bukt med sin surrande hjärna. ”Jag

tror jag ska tala om en historia för er. Jag hade en

gång en kompanjon nere i Juncan. Han var från North

Carolina och han brukade berätta historien för mig.

Den hände nere bland bergen borta i hans land, och

det var ett bröllop. Där voro de, familjen och alla

dess vänner. Pastorn sjöng just på sista versen, och

så säger han ’De som herren har förenat skall ingen

människa åtskilja.’

’Pastorn’, säger brudgummen, ’jag tror inte att ni

sa’ det där rätt. Jag vill ha det här bröllopet

ordentligt gjort.’

När röken börjat skingra sig litet, ser bruden sig

omkring och där ligger en död pastor, en död brudgum, en

död broder, två döda onklar och fem döda

bröllopsgäster.

Då drar hon en förfärligt djup suck och säger: ”De

där nyuppfunna självladdande revolvrarna ha

verkligen spelat mig ett förbaskat spratt.”

När skrattet ändtligen tystnat, fortfor Ljusan Dag.

”De där fyra kungarna som Tack Kearns hade ha

verkligen spelat mig ett förbaskat spratt. Jag är pank

36ända in på bara kroppen och nu finns det ingen annan

råd än att ge sig i väg till Dyea. Första gången jag

kom över Chilcoot var 83. Jag gick igenom passet

under full snöstorm med en trasig skjorta och en

skäppa unket mjöl. Jag fick mitt uppehälle i Juncan

den vintern och på våren gick jag över passet för

andra gången. Ännu en gång drev hungern mig ut.

Nästa vår kom jag tillbaks igen, och jag svor på att

jag inte skulle ge mig i väg härifrån förrän jag vunnit

spelet. Nå, jag har inte gjort det, och här är jag.

Och jag tänker inte rymma min väg nu heller. Jag

stannar inte natten över i Dyea, inte längre än att jag

hinner byta hundar och ta in förråd. Och nu svär jag

på nytt att jag inte lämnar det här landet förrän jag

samlat på hög, och ni kan ge er på att det inte ska bli

någon liten hög ändå, den ska tvärtom bli stor.”

”Vad menar du med stor?” frågade Bettles och slog

kärleksfullt sina armar om Ljusan Dags ben.

”Ja, hur mycket?” ropade andra.

Ljusan Dag tänkte efter ett ögonblick.

”Fyra eller fem millioner”, sade han långsamt och

lyfte handen till tystnad, då hans yttrande mottogs

med misstrogna skratt. ”Nå, jag skall vara blygsam

och nöja mig med en million att börja med. Men inte

för ett uns mindre lämnar jag landet.”

Återigen möttes han av löje. Till dato hade

Yukons hela guldutbyte inte stigit till fem millioner, och

ingen hade ännu gjort ett fynd ens på hundra tusen,

mycket mindre då på en million.

”Hör nu”, fortfor Ljusan Dag. ”Vill ni vara tysta

ett ögonblick. Ni ha sett vilken tur Jack Kearns haft

i kväll. Innan vi köpte, hade vi honom fast allihop.

37Hans tre kungar smällde inte vidare högt. Men han

visste, att en kung till låg och väntade på honom . ..

det var hans tur det. . . Fick han den inte? Nu har

jag också en sådan där kung i bakhand, ser ni. Det

kommer att hända stora ting i Yukon, var lugna för

det. Ja, jag menar inte sånt där smått som Moosehide

eller Birch-Creek. Nej, någonting alldeles tusan djävla.

Jag skall säga er att jag känner det i luften, och det

kommer att slå ned någonstans uppåt floden. Det är

där ni ska kunna spåra mina mockasiner under den

närmaste framtiden, någonstans i trakten av Stewart

River, Indian River och Klondyke River. När jag

kommit tillbaks med posten, ger jag mig av dit så fort

att ni inte ska se röken av mig en gång. Det kommer,

gossar1 Guldet menar jag, guld från gräsrötterna och

nedåt, hundra dollars vaskpannan, och utifrån ska

det bli en rusning på minst femtitusen man. Ni ska

komma att tro att själva helvetet sluppit löst, när det

stora fyndet en gång är gjort.”

Han satte glaset till sina läppar.

”Skål på er och måtte ni alla få vara med om det.”

Han drack, steg ned från stolen och föll på nytt i

Bettles’ björnomfamning.

”Om jag vore i ditt ställe, Ljusan Dag, skulle jag

inte ge mig av i dag”, rådde Joe Hines som varit ute

och sett på termometern. ”Vi kommer att få kallt.

Det är sextiotvå nu och går ner fortfarande, bäst att

vänta, tills det skiftar.”

Ljusan Dag skrattade och de gamla surdegarna

omkring honom skrattade.

”Ni ä’ ena riktiga korthornskalvar”, ropade Bettles,

”som ä’ rädda för lite’ kallt. Ni känner Ljusan Dag

38förbaskat litet, om ni tror att en smula kyla hejdar

honom.”

”Han kommer att förfrysa lungorna, om han ger sig

i väg”, blev svaret.

”Frys mej hit och frys mej dit! Hör nu, Hines, ni

har inte varit mer än tre år i det här landet, så att ni

är grön ännu. Men jag har sett Ljusan Dag göra sina

femtio mil uppåt Koyokuk, när termometern rakat ner

till sjuttiotvå.”

Hines skakade dystert på huvudet.

”Om Ljusan Dag ger sig av innan det blir blidare,

kommer han aldrig fram, det är min tro i alla fall.”

”Det är tusen mil till Dyea”, sade Bettles, i det han

steg upp på en stol och fattade Ljusan Dag om halsen

för att kunna hålla balansen. ”Det är tusen mil, säger

jag, och för det mesta obanad väg, men jag slår vad

med vilken gröngöling som helst om vad som helst,

att Ljusan Dag klarar Dyea på trettio dygn.”

”Det skulle bli i medeltal trettiotre mil om dagen”,

sade Doc Watson tvivlande, ”och jag har litet

erfarenhet i den här vägen själv. En snöstorm på Chilcoot

kunde hindra honom en hel vecka.”

”Ja, bevars”, svarade Bettles, ”och Ljusan Dag

kommer ändå att gå fram på tretti dagar och tillbaka hit

på lika lång tid. Jag har femhundra dollars här i påsen

och dem vågar jag, och så må hin ta alla snöstormar.”

Han beledsagade sina ord med att kasta guldpåsen

på bardisken. Doc Watson slängde sin påse bredvid.

”Stopp!” utropade Ljusan Dag. ”Bettles har rätt

och det här vill jag vara med om. Jag håller femhundra

dollars att om sextio dagar från nu kör jag upp till

Tivoli här med posten från Dyea.”

39 Rundt om hördes ett misstroget mummel och ett

dussin män togo fram sina guldpåsar. Jack Kearns sade:

”Jag håller två mot ett att ni inte är här på

sjuttiofem dagar, Ljusan Dag.”

”Inte någon välgörenhet, Jack”, blev svaret. ”Vadet

gäller lika mot lika och sextio dagar.”

”Nej, sjuttiofem dagar och två mot ett att ni inte

lyckas”, vidblev Kearns. ”Fifty Mile kan bli öppen

eller isen varken bära eller brista.”

”Vad ni har vunnit av mig är ert”, svarade Ljusan

Dag, ”och ni ska för tusan bövlar inte tro att ni kan

ge mig tillbaks någonting på det där sättet. Jag slår

inte vad med er. Ni försöker ge mig pengar. Tack,

jag behöver dem inte. Jag kan också ha tur. . . jag

känner redan att jag kommer att få det. Vänta bara,

tills det kommer, det där jag talade om. Då, Jack, lyfta

vi av taket och då ska det bli spel, som heter duga.”

De skakade hand med varandra.

”Naturligtvis gör han det”, viskade Kearns i Bettles

öra. ”Och här äro femhundra på att Ljusan Dag

hinner tillbaks på sextio dygn”, tilläde han högt.

Billy Rawlins slog till sist av och Bettles omfamnade

Kearns entusiastiskt.

”Seså”. ropade Ljusan Dag, ”nu ha vi det klart.

Den som vinner betalar och jag tänker vinna, därför

gör det ingenting om jag betalar litet i förskott. Vad

ska ni ha nu allesammans?”

Bettles tog ett glas whisky i handen, praktiserade sig

på nytt upp på en stol, där han stod och vaggade fram

och tillbaka, medan han sjöng den enda visa han kunde:

40 ”Vid söndagsskolfestcr

Det sjunges av präster

Om liljan i Saron en sång

Men jag tror allt ändå

Att de mest tänka på

Den där frukten i Eden en gång.”

Och hela hopen skrålade i kör:

"Men jag tror allt ändå

Att de mest tänka på

Den där frukten i Eden en gång.,:

Någon öppnade ytterdörren. Ett svagt, gråaktigt

ljus silade in.

”Ljusan dag, ljusan dag!” var det någon som ropade.

Ljusan Dag gick genast mot dörren, i det han slog

ned sina öronlappar. Därute stod Kama vid släden,

en lång, smal pjäs, sexton tum bred och sju och en halv

fot i längd med sex tum höga, stålskodda medar. På

den lågo, bundna med älghudsremmar, säckarna, som

innehöllo posten samt föda och övriga förnödenheter

för hundar och män. Framför släden, i en enda rad,

lågo nedhukade fem rimfrosttäckta hundar. Det var

varghundar, allesammans lika stora och av samma färg,

alla ovanligt stora och alla grå. Det var i själva verket

vargar, fastän tämda, och som vargar sågo de ut, från

den grymma, starka käften till de yviga svansarna.

Överst på släden, stoppade löst under remmarna och

färdiga för omedelbart bruk, lågo två par snöskor.

Bettles pekade på en päls av polarharskinn, som

stack ut ur en säck.

”Det är bädden”, sade han. ”Sex skålpund harskinn,

det varmaste han nånsin sovit inunder, men ta mig

tusan det kunde hålla mig vann och ändå tål jag både

4iett och annat. Ljusan Dag är en riktig helvetesugn,

det är visst och sant.”

”Jag skulle inte vilja vara i den där indianens ställe”,

anmärkte Doc Watson.

”Han kommer att stryka med, det vet jag”, sade

Bettles. ”Jag har gjort färder med Ljusan Dag. Den

mannen har aldrig i hela sitt liv varit trött, vet inte ens

vad det betyder. Jag har sett honom gå hela dagen

med våta strumpor i fyrtiotvå grader. Det finns inte

en levande själ som kan göra efter det.”

Under det man pratade på detta sätt, tog Ljusan

Dag farväl av dem som trängde sig omkring honom.

Jungfrun ville kyssa honom, och fastän han var en

smula berusad av all whisky, förstod han ändå att

komma i väg utan att låta fängsla sig ett enda

ögonblick av förklädesbandet. Han kysste Jungfrun, men

han kysste precis på samma sätt tre andra kvinnor.

Så drog han på sig långvantarna, hojtade upp

hundarna på fötter och tog plats bredvid styrstången, som

pekade framåt från ena sidan av slädens främre ända.

”Kila på, mina älsklingar!” ropade han.

Djuren kastade ögonblickligen sin tyngd mot

bröst-remmarna. De nästan kröpo utefter snön, vari deras

tassar sjönko ned. De gnällde av iver, och innan

slädan gått ett halvt dussin längder, måste både Ljusan

Dag och Kama, som gick efter den, springa för att

hålla jämna steg med den. Och snart voro både män

och hundar försvunna bakom banken, som dolde

Yukons frusna bädd i det grå morgonljuset.

*

FJÄRDE KAPITLET.

På floden, där färdvägen var hård, så att inga

snöskor voro behövliga, gjorde hundarna i medeltal sex mil

i timmen. För att hålla jämna steg med dem måste

de båda männen springa. Ljusan Dag och Kama

avlöste varandra regelbundet vid styrstången, ty det var

ett hårdt arbete att både styra den flygande släden och

hålla sig framför den. Den som för tillfället var fri

tog plats bakom släden eller satte sig upp på den en

stund för att vila.

Det var hårdt arbete, men det låg något muntert

över det.

De.flögo framåt, fortfarande på hård, trampad väg.

Men sedan skulle de komma till obanad stig, där tre

mil i timmen måste anses för mycket god fart. Då

blev det inte fråga om att åka, vila eller springa. Då

blev det inte så tungt arbete framme vid styrstången,

då gällde det främst att med snöskorna bana väg för

hundarna. Och det var långt ifrån något muntert

arbete. De hade också att vänta ställen, där de flera

mil i sänder måste arbeta sig över kaotiska isstalp,

där de kunde skatta sig lyckliga om de gjorde två mil

i timmen. Ja, det var nog inte omöjligt att på somliga

håll isen var så svår, att det behövdes fruktansvärda

ansträngningar för att tillryggalägga en mil i timmen.

43

Kama och Ljusan Dag talade inte vid varandra.

Både arbetets art och deras egen natur hindrade dem

därifrån. Någon enstaka gång, när det var alldeles

nödvändigt, vände de sig helt enstavigt till varandra —

Kama nojde sig för sin del mest med ett grymtande.

Då och då gnällde eller morrade en hund, men på det

hela taget höll spännet sig tyst. Man hörde endast

det skarpa gnisslet av de stålskodda medarna mot isen

och knakningarna i släden då den vickade och slängde.

Ljusan Dag hade passerat som genom en tjock mur

från Tivolis stoj och larm in i en annan värld — en

värld av tystnad och stillhet. Ingenting rörde sig.

Yukon slumrade under sitt tre fot tjocka istäcke. Inte en

pust blåste. Icke heller rörde sig saven i stammarna

på granträden som kantade båda sidor av floden.

Träden stodo som petrificerade, med grenarna tyngda av

snö till sin yttersta bärkraft. Till och med den minsta

darrning skulle ha skakat av snön, men den låg kvar.

Släden var den enda punkt av rörelse och liv midt i

denna högtidliga stillhet och medarnas gnissel i, snön

kom endast denna tystnad att ytterligare framträda.

Det var en död värld och det var dessutom en grå

värld. Luften var skarp och klar. Det fanns ingen

fuktighet i atmosfären, icke ett spår av dimma, men

himlen var ändå som en grå mantel. Orsaken härtill

var, att ehuru det inte fanns ett moln som kunde

skymma bort dagsljuset, fanns det ingen sol som gav

dagsljus. Långt borta i söder steg solen till sin

middagshöjd, men emellan den och den frusna Yukon låg

jordens välvda yta. Yukon låg i nattens skugga och

dagen själv var i verkligheten en lång skymning. En

kvart före tolv, då floden gjorde en stor krok, så att

44man hade lång utsikt åt söder, visade solen sin

ovankant över horisonten. Men den steg icke

perpendiku-lärt, utan snedt, så att vid full middag hade den icke

fått mer än yttersta överkanten klar från horisonten.

Det var en blek sol utan spår av hetta i strålarna och

man kunde stirra rakt in i den utan att det gjorde ondt

i ögonen. Den hade icke väl hunnit middagshöjden,

förrän den började snedda tillbaka under horisonten

och en kvart över tolv kastade jorden åter sin skugga

över landskapet.

Män och hundar jagade framåt. Både Liusan Dag

och Kama voro vildar, vad magarna beträffar. De

kunde äta när som helst och hur som helst, ibland

oerhörda kvantiteter för att sedan svälta hela dagar. Vad

hundarna beträffar åto de blott en gång om dagen, och

då fingo de sällan mer än ett skålpund torkad fisk var.

De voro glupskt hungriga, men på samma gång i

utmärkt skick. Liksom hos vargarna var

näringsprocessen hos dem starkt ekonomisk och fullkomlig.

Ingenting gick förlorat. Varenda partikel de åto omsattes i

energi. Och Kama och Ljusan Dag voro alldeles som

de. Den minsta föda gav också dem rent av överflöd av

kraft. En man, veknad av civilisation och bara

sittande vid sitt skrivbord, skulle ha blivit mager och

kraftlös av den kost som höll Kama och Ljusan Dag på

höiden av fysisk uthållighet. De visste vad mannen

vid skrivbordet aldrig vet, hur det kändes att alltid vara

hungrig och alltid kunna äta. Alltid hade de strykande

aptit och aldrig hade de en aning om vad dålig

matsmältning vill säga.

När klockan blev tre på eftermiddagen, försvann

den långa skymningen i natt. Stjärnorna kommo fram,

45mycket nära, skarpa och klara, och vid deras ljus

fortsatte hundar och män sin väg. De voro

outtröttliga. Och detta var icke något rekord för en enda dag,

utan bara den första av sextio sådana. Fastän Ljusan

Dag inte sovit en blund föregående natt, fastän han

dansat och druckit, tycktes det inte ha haft någon

inverkan på honom. Härpå funnos två förklaringar: först

hans oerhörda livskraft och så den omständigheten att

dylika nätter voro ytterst sällsynta för honom.

Ljusan Dag färdades utan klocka: han kände på sig

vad tiden led, och när enligt hans uppfattning klockan

närmade sig sex, böriade han se sig om efter en

lägerplats. Vid en krökning gick vägen tvärs över floden.

Där fanns ingenting lämpligt för vad han sökte, och

så färdades de en mil uppåt andra stranden. Men då

de hunnit halvvägs, mötte de isstalp som togo en timmes

hårdt arbete att komma över. Slutligen skymtade

Ljusan Dag just vad han sökte efter, ett utdödt träd

nära flodbanken. Dit fördes släden och lägret började

redas, under det Kama grymtade av tillfredsställelse.

Arbetsfördelningen var ypperlig. Båda visste noga

vad de hade att göra. Med den ena yxan fällde Ljusan

Dag den utdöda granen. Med en snösko och den andra

yxan klarade Kama bort två fotssnön på Yukon och

högg upp den is, som behövdes för kokningen. Ett

stvcke torr björkbark gav fart åt elden, och Ljusan Dag

började tillreda måltiden, medan Kama lossade släden

och fodrade hundarna med deras ransoner av torkad

fisk. Säckarna med födan slängde han högt upp i

träden, så att de glupska bestarna inte skulle kunna nå

dem. Därpå fällde han en ung gran och högg av

grenarna. Tätt invid elden trampade han ned den mjuka

46snön och täckte den tillpackade platsen med

grangrenarna och kvistarna. På detta ”golv” kastade han så

ned sin och Ljusan Dags klädessäckar, vilka innehöllo

torra strumpor, underkläder och sovpälsarna. Kama

hade två sådana, medan Ljusan Dag nöjde sig med en

enda av harskinn.

De arbetade utan uppehåll och utan att tala för att

icke förlora någon tid. Båda visste vad som var av

nöden utan tanke på att lämna något av arbetet åt

den andre. När kaffet kokade, fläsket fräste och

pankakorna voro tillrörda, satte Ljusan Dag en panna med

bönor över elden. Kama, som slutat sitt göra på

lägerplatsen, satte sig ned på granriset medan han väntade

och tog itu med att laga hundarnas seltyg.

”Skookum och Booga slåss för mycket”, anmärkte

Kama, då de satte sig ned att äta.

”Håll ögonen på dem då”, var Ljusan Dags svar.

Detta var allt som talades under måltiden. En

gång sprang Kama upp och skilde ett par stridande

hundar åt med en brinnande trädgren. Mellan

munsbitarna kastade Ljusan Dag isstycken i bleckspannet,

där de smälte till vatten. När måltiden var över,

lade Kama ny ved på elden, högg ytterligare ett förråd

för nästa morgon och återtog så tyst sitt arbete med

remtygen. Ljusan Dag skar upp duktiga fläskstvcken

och lade dem i pannan med de puttrande bönorna. Båda

männens mockasiner voro våta. och det trots den

intensiva kölden, så att när de inte längre behövde lämna sin

lilla oas av granris, togo de av sig mockasinerna och

hängde dem att torka framför elden, i det de gång på

gång vände på dem. När bönorna till sist voro

färdigkokta, hällde Ljusan Dag största delen av dem i en

47påse av säckväv en och en halv fot lång och tre tum i

diameter, varpå han lade den i snön för att svalna.

Resten av bönorna lämnades kvar i pannan till frukost.

Klockan var över nio och de voro färdiga att gå till

sängs. Hundarnas gläfs hade för länge sedan tystnat

och de trötta djuren lågo hopkrupna i snön med nosen

och fotterna tillsammans och täckta av sina yviga

vargsvansar. Kama bredde ut sina sovskinn och tände sin

pipa. Ljusan Dag rullade en majspapperscigarrett och

för andra gången under kvällen växlades några ord.

”Jag antar vi ha hunnit nära sextio mil”, sade

Ljusan Dag.

”Hm, tänker så också”, svarade Kama.

Därpå rullade de stående in sig i sina skinn, sedan de

först ersatt jackan de begagnade om dagen med en

tjock ylletröja. De hade knappt hunnit lägga sig nei

och sluta ögonen, förrän de föllo i sömn. Stjärnorna

hoppade och dansade i den frostiga luften och högt

uppe syntes de färgade strimmorna av norrskenet som

jättelika strålkastare.

L jusan Dag vaknade i mörkret och ruskade på Kama.

Fastän norrskenet ännu flammade, hade en ny dag

brutit in. Uppvärmda pannkakor, uppvärmda bönor,

stekt fläsk och kaffe utgjorde frukosten. Hundarna

fingo ingenting, ehuru de sutto på avstånd i snön och

lurade på de ätande med svansarna snodda kring

tassarna. Det var bitande kallt, minst sextiotvå grader

under noll, och medan Kama höll på att lägga selarna

på hundarna med bara händer, måste han flera gånger

gå bort till elden och värma sina domnande

fingerspetsar. Båda tillsammans lastade släden och surrade

fast säckarna. För sista gången värmde de händerna,

48drogo på sig långvantarna och satte hundarna i gång

nedåt floden. Efter Ljusan Dags beräkning skulle

klockan vara omkring sju. Men stjärnorna tindrade

fortfarande lika klart och svaga strålar av norrskenet

syntes ännu uppe på himlen.

Två timmar senare blev det plötsligt mörkt, så

mörkt, att de endast genom instinkt kunde finna sin

väg, och nu visste Ljusan Dag att hans

tidsbestämning hade varit riktig. Det var mörkret före

gryningen, så vanligt här uppe i Alaska. Sakta kom det

grå dagsljuset smygande genom mörkret, först

knappast märkbart, så att det nästan var dem en

överraskning, när de började skymta vägen under sig. Sä

kunde de se hunden närmast släden, därpå hela det

springande spännet och snödrivorna på båda sidor, tills så

småningom hela flodbädden trädde fram för dem. Men

det var också allt. Ingen sol steg upp. Det grå ljuset

förblev grått.

En gång under dagens lopp sprang ett lodjur över

vägen rakt framför nosen på hundarna och försvann

in i den vita skogen. Det väckte hundarnas vilda

instinkter. De höjde sitt jaktskall, sleto i halsbanden

och började förfölja. Ljusan Dag hojtade och stretade

emot med styrstången, så att släden stjälpte över ända

i snön. Men hundarna måste ge tappt, släden restes

igen och fem minuter senare löpte de på nytt den

riktiga vägen fram. Lodjuret var det enda tecken till

liv de hade sett på två dygn, och i sin lättfotade snabba

flykt hade det varit mera som en synvilla än en syn.

När klockan var tolv och solen tittade upp över

jordbuktningen pustade de och gjorde en liten eld på

isen. Ljusan Dag högg med yxan några bitar av den

4. Kungen av Klondyke.

49frusna bönkorven. De värmdes i stekpannan och

utgjorde hela måltiden. De drucko inte kaffe — det var

lyx midt på dagen. Hundarna väsnades med varandra

och sneglade begärligt åt elden. Endast på kvällen

fingo de sitt skålpund torkad fisk. Till dess fingo de arbeta.

Kylan fortfor. Det fordrades män av järn för att

under denna temperatur kunna härda ut med en resa,

men både Kama och Ljusan Dag voro just sådana män.

Kama visste att den andre var honom överlägsen, och

därför var han själv redan från början dömd att bli

slagen. Icke så att han sparade sina ansträngningar

eller sin villighet på minsta sätt, det var medvetandet

om underlägsenheten som tryckte honom. Han hyste

för Ljusan Dag en känsla av dyrkan. Stoisk, tystlåten,

stolt över sin fysiska styrka, fann han dessa egenskaper

i ännu högre grad hos sin vite följeslagare. Här fanns

en som var oupphinnelig i de ting Kama satte högst

av allt i världen — kunde han då göra annat än skänka

honom sin dyrkan — ehuru han icke visade den i det

yttre. Det var inte underligt, att den vita rasen gick

segrande fram, när den födde män sådana som denne.

Vad hade då indianen för utsikter? Inte ens

indianerna brukade färdas under så låg temperatur, och de

ägde dock tusen generationers kunskap och förstånd i

detta. Men så kom den här Ljusan Dag, till och med

från södern, hårdare än de, skrattande åt deras

betänkligheter, och färdades sina tio, tolv timmar om dagen.

Och den där Ljusan Dag tänkte att han skulle kunna

hålla på med trettiotre mil om dagen i sextio dagar.

Vänta bara tills det började snöa riktigt eller de kommo

in på alldeles obanad väg eller den ihåliga, vanskliga

isen över de breda strömdragen.

50 Men under tiden höll Kama jämna steg utan att

någonsin knota eller skolka. Sextiofem grader under

noll är ganska kallt. Då vattnet fryser vid

trettiotvå över, betydde sextiofem under det samma som

nittiotvå under fryspunkten. Man kanske får en

klarare uppfattning av vad detta betyder, om man

tänker sig denna temperaturskillnad i motsatt riktning.

Etthundratjugonio grader betyder en mycket het dag,

och ändå är en sådan temperatur endast nittiosju

grader över fryspunkten. Fördubbla skillnaden och man

får kanske ett lätt begrepp om den köld, i vilken Kama

och Ljusan Dag färdades från mörker till mörker och

genom mörkret.

Kama förfrös skinnet på kindknotorna, fastän han

oupphörligt gned dem, och köttet blev svart och Ömt.

Han för frös också, fastän helt lätt, det yttre av

lungvävnaderna — en mycket farlig sak och ett tungt

vägande skäl för att en människa aldrig skall i onödan

utsätta sig för sextiofem grader kallt i fria luften. Men

Kama klagade aldrig, och Ljusan Dag var som en

kakelugn och sov lika varmt under sina sex skålpund

harskinn som den andre under sina tolv.

Andra kvällen hade de ytterligare tillryggalagt

femtio mil och slogo läger i närheten av gränsen mellan

Alaska och Nordvästterritoriet. Återstoden av vägen

med undantag av den sista korta sträckan till Dyea,

skulle de färdas på kanadensiskt område. Som vägen

fortfarande var hård och ingen snö föll, räknade

Ljusan Dag på att slå läger vid Forty Mile den fjärde

aftonen. Han sade det också till Kama, men den tredje

dagen började temperaturen stiga och då visste de att

snön inte var långt borta, ty i Yukon måste det bli

5ivarmt för att kunna snöa. Samma dag träffade de

också på tio mil av kaotiska isförskjutningar, där de

tusentals gånger måste lyfta släden över de väldiga

flaken och sätta ner den på andra sidan. Här voro

"lundarna till nästan ingen nytta, och både de och

männen prövades till det yttersta genom vägens

besvärligheter. En timmes extra färd denna kväll tog in

blott en liten del av det förlorade.

På morgonen då de vaknade funno de tio tums snö

över sina sovpälsar. Hundarna iågo som begravna och

ville inte lämna sina varma och bekväma bäddar. Den

ny fallna snön betydde tung väg. Medarna gledo inte

över den så lätt, medan en av männen måste gå före

hundarna och packa ned snön med snöskorna åt dem.

Denna snö var alldeles olik den som faller i sydlandet.

Den var hård, fin och torr. Den liknade mera socker.

Sparkade man till den, for den omkring som sand. Man

kunde inte göra en snöboll av den. Den bestod inte av

flingor, utan av kristaller, små geometriska

frostkristaller. Det var i själva verket inte snö, utan frost.

Men det var varmt, bara trettiotvå grader under

noll, och de två männen, som knutit upp öronlapparna

och tagit av sig vantarna, svettades under arbetet. De

lyckades inte uppnå Forty Mile denna kväll, och när

de passerade denna station följande dag, stannade

Ljusan Dag endast så länge att han fick posten och en del

nya förråd. Följande eftermiddag slogo de läger vid

Klondykeflodens mynning. De hade inte mött en

själ sedan de lämnat Forty Mile och de hade måst bana

sig ny väg. Ingen hade ännu denna vinter färdats

utefter floden söder om Forty Mile och det var inte

osannolikt att de skulle bli de enda under hela vintern.

52I de dagarna var Yukon ett ensligt land. Mellan

Klondykefloden och havet vid Dyea låg sexhundra mil

snötäckt vildmark, och på hela denna sträcka fanns

det blott två platser, där Ljusan Dag möjligen kunde

vänta att träffa människor. Båda voro ensliga

handels-stationer, Sixty Mile och Fort Selkirk. Om sommaren

kunde man någon gång träffa indianer vid

mynningarna av Stewart River och White River, vid Big och

Little Salmon och på Lake Le Barge; men om vintern

voro de, som han mycket väl visste, på jakt efter älg

uppåt bergstrakterna.

Denna kväll slogo de läger vid mynningen av

Klon-dyke, men Ljusan Dag gick inte till vila när kvällens

arbete var slut. Om han hade haft en vit man i

sällskap, skulle Ljusan Dag ha sagt att han kände hur

turen liksom kröp i kroppen på honom. Nu band han på

sig snöskorna, lämnade hundarna hopkrupna i snön och

Kama tungt flåsande under sina harskinn och steg upp

på en platå, som reste sig ganska högt över markens

yta. Men granarna stodo för tätt för att han skulle

kunna få en överblick av landskapet. Han banade sig

väg igenom dem och uppför de första stigningarna av

det bakomliggande berget. Här såg han Klondyke flyta

in i räta vinklar från öster, och söderifrån kom Yukon

i en mäktig kurva. Till vänster bortemot Moosehide

Mountain syntes tydligt i stjärnljuset det mäktiga vita

skum, varav den fått sitt namn. Löjtnant Schwatka

hade givit den dess namn, men han, Ljusan Dag, hade

sett den långt innan denne djärve upptäcktsresande

hade gått över Chilcoot och flottat sig utför Yukon.

Men berget ägnade Ljusan Dag endast en flyktig

uppmärksamhet. Hans hela intresse samlades kring

53den stora platån med djupt vatten längs etter för

ång-båtsfart och landning.

”En utmärkt plats för en stad”, mumlade han.

”Rymmer minst fyrtiotusen människor. Allt vad

som behövs är att man upptäcker guld.” Han tänkte

en stund. ”Tio dollars vaskpannan räcker för att det

skall bli den värsta rusning Alaska nånsin skådat.

Om det inte blir här, blir det i alla fall någonstans här

omkring. Det är bestämt en god idé att ha ögonen

öppna för stadsplatser hela vägen uppåt.”

Han stod ännu länge och såg ut över den ensliga

platån och i sin livliga inbillning såg han hur här skulle

se ut, om rusningen kom. I fantasien förläde han

sågarna här, handelsbodarna där, krogarna,

danslokalerna och de långa gatorna med gruvarbetarnas små hus.

På dess långa gator såg han tusentals människor röra

sig om varandra, medan hundspann med tungt lastade

siädar stodo framför handelsbodarna. Han såg också

tunga foror som drogos nedför huvudgatan uppför den

frusna Klondyke floden och mot någon plats, där

guldgrävningen måste försiggå.

Han skrattade och skakade visionen från sina ögon,

gick ner från platån och över den släta marken till

lägerplatsen. Fem minuter efter att ha rullat in sig i

sin päls, öppnade han ögonen och satte sig upp,

förvånad över att han inte sov ännu. Han såg på indianen,

som slumrade vid sidan av honom, på glöden i den

slocknande elden, på de fem hundarna bakom den,

som lågo med vargsvansen över nosen, och de fyra

snöskorna som stodo upprätta i snön.

”Det är då själva tusan att inte det här lämnar mig

i fred”, mumlade han. Och så kom han att tänka på

54pokerspelet. ”Fyra kungar! Det kan man väl kalla

tur i alla fall.”

Han lade sig ned igen, drog pälsen tätare omkring

sig, slöt ögonen på nytt, och denna gång föll han i

sömn.

*

FEMTE KAPITLET.

Vid Sixty Mile togo de in ytterligare livsmedel, fingo

några skålpund brev och färdades vidare. Från Forty

Mile hade de hela tiden haft obanad stig och kunde

räkna på att fortfarande få den ända till Dyea. Ljusan

Dag stod sig godt, men den mördande hastigheten

började ta på Kama. Stoltheten höll hans mun slutenf

men följderna av hans lungförkylning kunde inte längre

döljas. Han började lida av hackhosta, och snart fick

han riktiga anfall vid varje ansträngning. Hans ögon

stodo blodsprängda och tårarna runno utför hans

kinder. En smula rök från stekpannan med fläsket

kunde komma honom att hosta en halvtimme och han

höll sig omsorgsfullt ur vindriktningen, när Ljusan

Dag redde till måltiderna.

De plumsade dag efter dag genom den mjuka,

opackade snön. Det var hårdt, enformigt arbete utan det

minsta av den upplivande känsla som infann sig när

man liksom flög fram över den fasta skaren. Än den

ene mannen, än den andre förut i snöskor — det gällde

ett envist, oupphörligt trälande. En yard av

puder-snö måste pressas ned och den breda skon sjönk under

mannens tyngd fulla tolv tum ned i det mjuka täcket.

Arbetet härmed fordrade långt andra krafter än att

gå på vanligt sätt. Man kunde inte flytta foten fram-

56

åt det allra minsta, den måste dragas rakt upp, och när

den sjunkit ned i snön, slant den ofta på den

underliggande isen.

På den sålunda banade vägen följde sedan hundarna

och mannen vid styrstången efter, och så släden. På

sin höjd kunde de göra tre mil i timmen. Det betydde

att de måste öka dagsresorna, och för att ha någonting

att dra på, utsträckte Ljusan Dag dem till tolv timmar.

Då det tog tre timmar att slå läger, laga mat och bryta

upp igen, var det endast nio timmar till vila, och

varken män eller hundar förspillde många minuter av

denna tid.

Vid Selkirk nära Pelly River föreslog Ljusan Dag

att Kama skulle ligga över och sedan följa honom på

vägen tillbaka från Dyea. En kringströvande indian

från Lake Le Barge var villig att intaga hans plats.

Men Kama var envis och ville inte. Hundar bytte

Ljusan Dag i alla fall. Hans gamla spann fick stanna

vid Selkirk, och han fortsatte med sex friska hundar.

De färdades till klockan tio på aftonen den dag de

nådde Selkirk, och klockan sex följande morgon

be-gåvo de sig på nytt in i vildmarken, som var nära

femhundra mil i utsträckning mellan Selkirk och Dyea.

Det kom ännu en knäpp av kyla, men vare sig det var

varmt eller kallt, vägen var ändå alltid obanad.

Ljusan Dag ökade dagsresorna till tretton timmar, ty han

visste att det fanns ännu otillgängligare sträckor längre

fram.

Det var ännu inte riktigt midvinter och på många

ställen gick Fifty Mile River öppen med farlig, porös

is på båda sidor. Ofta måste de gå med långa stänger

tvärs för sig i händerna för att kunna ta sig upp när

57de föllo igenom isen. Men i femti graders kyla kan

ingen färdas genomvåt till midjan, och därför betydde

varje sådan där doppning ett dröjsmål. Så snart man

väl kommit upp, måste man springa fram och tillbaka

för att uppehålla blodomloppet, medan den torre

följeslagaren gjorde upp eld. Först då kunde ombyte av

kläder äga rum och de våta torkas för nästa missöde.

Vad som yttermera förvärrade saken var att denna

farliga färd på floden icke kunde fortsättas i mörkret,

utan arbetsdagen inskränkte sig till sex timmars

skymning. Varje ögonblick var dyrbart och de strävade att

inte förlora ett enda. Man bröt alltså upp vid första

skymt av den annalkande dagen. Man stannade inte

heller för att äta middag, och ändå hade de kommit

betydligt efter tiden. Det fanns dagar, då de gjorde

femton mil, ja, stundom inte mer än ett dussin, och en

gång kommo de inte upp till mer än nio mil på två

dagar, i det de måste vända ryggen åt floden och föra

släden över bergen.

Men till sist hade de klarat den förfärliga Fiftv Mile

River och kommo ut på Lake Le Barge. Här fanns

intet öppet vatten och isen låg jämn. Under mer än

trettio mil var snötäcket som ett golv, på samma gång

det låg tre fot djupt och var mjukt som mjöl. Tre

mil i timmen var det mesta de kunde göra, men

Ljusan Dag firade passerandet av Fifty Mile genom att

hålla en lång resdag. Klockan elva på morgonen hade

de nått ena ändan av sjön. När klockan var tre på

ef-termidadgen och den arktiska natten sänkte sig, fick

han sikte på den andra. Klockan åtta på aftonen hade

de sjön bakom sig och befunno sig vid mynningen av

Lewes River. Här gjordes en halvtimmes rast, medan

58man värmde upp stycken av frusen bönkorv och gav

hundarna ett extra mål fisk. Så fortsatte de till

klockan ett på natten, då läger slogs på vanligt sätt.

De hade tillryggalagt sexton timmars väg denna

dag, hundarna voro för trötta för att slåss eller ens

morra och Kama hade haltat fram sista delen av vägen.

Men klockan sex följande morgon begav sig Ljusan

Dag på väg igen. Klockan elva var han framme vid

White Horse och samma kväll slogs läger på andra

sidan Box Canon och då hade han värsta delen av

vägen bakom sig och en rad av sjöar framför.

Men det gick framåt ändå utan rast och ro. Tolv

timmar om dagen, sex i skymning och sex i mörker,

banade de sig väg. Tre timmar ägnades åt måltiden,

reparation av seltygen och så vidare, och de återstående

nio timmarna sovo män och hundar som om de varit

döda. Kamas järnstyrka började brytas. Han blev

allt långsammare i sina rörelser, spänstigheten gick ur

hans muskler och han linkade beständigt. Men han

följde med utan ett ljud av klagan. Ljusan Dag såg

också trött ut, men med den underbara mekanism han

besatt i sin kropp gick han oupphörligt på. Och aldrig

var han mera en gud för Kama än under de sista

dagarna av denna färd söder ut, då han rent av pressade

sig själv framåt med en seghet som Kama aldrig sett

eller ens drömt om hos en människa.

Den tiden kom, då Kama inte längre var i stånd att

gå före och bana väg, och det bevisade att det gått

långt med honom, när han tillät Ljusan Dag att hela

dagen utföra det tunga arbetet med snöskorna. En

efter en passerade de hela sträckan av sjöar från Marsh

till Linderman och började stiga uppför Chilcoot. Lju-

59san Dag skulle egentligen, om det varit rätt, ha slagit

läger norr om passet, men han fortsatte över det och

ner till Sheep Camp, medan bakom honom rasade en

snöstorm, som skulle ha fördröjt honom tjugufyra

timmar.

Denna sista ansträngning bröt ned Kama

fullständigt. På morgonen kunde han inte gå. När han

väcktes klockan fem, satte han sig upp med stor svårighet,

jämrade sig och föll tillbaka igen. Ljusan Dag gjorde

ensam allt lägerarbetet, selade på hundarna, och när

han var färdig att ge sig i väg, rullade han in den

hjälplöse indianen i alla tre sovpälsarna och band fast

honom överst på slädan. Så bar det av nästan i fvrpsrång

över den hårdt tillfrusna väg som ledde rakt till Dyea,

dit de anlände med Kama fortfarande jämrande sig

på släden och Ljusan Dag springande vid styrstången

för att inte komma under slädmedarna.

Trogen sitt löfte, stannade inte Ljusan Dag. Det tog

en timme att lossa släden, lasta den med den norrgående

posten jämte nya livsmedel samt engagera en ny indian.

Kama yttrade icke ett ord från det de ankommit till

Dyea och till det ögonblick då Ljusan Dag färdig till

avfärd, stod vid hans sida för att säga farväl. De

skakade hand. 1 v" ^

”Ni komma att döda denna fördömda indian”, sade

Kama. ”Begripa det, Ljusan Dag? Ni döda honom.”

”Han räcker väl i alla fall till Pelly”, smålog Ljusan

Dag.

Kama skakade tvivlande på huvudet och vände sig

på sidan med ryggen åt Ljusan Dag till tecken på att

avskedet var över.

60 Ljusan Dag lyckades komma över Chilcoot samma

dag, och i mörker och yrsnö nådde han fram till Crater

Lake, där läger slogs. Det var ett ”kallt” läger högt

över trädgränsen, och han hade inte velat tynga släden

med ved. Den natten begravde dem i trefots snö och

när de i den svarta morgonen grävde sig ut, försökte

indianen ge sig i väg. Han hade redan fått nog av att

färdas med en som han ansåg vara galen. Men Ljusan

Dag övertalade honom på ett särdeles eftertryckligt

sätt att stanna, och så gick det vidare över Deep Lake,

Long Lake och Lake Linderman.

Det var samma mördande fart som på bortvägen,

och indianen stod inte ut så bra som Kama. Men

han klagade aldrig och inte försökte han heller ge sig

av. Han arbetade och gjorde sitt bästa, medan han

om och omigen upprepade sitt beslut att för framtiden

alltid hålla sig ur vägen för Ljusan Dag. Dag gick

efter dag med omväxlande mörker och skymning, ibland

var det kallt, ibland föll det snö, men hur det var lade

de ständigt allt flera mil bakom sig.

Men vid Fifty Mile hände dem en olycka. De

färdades över en isbrygga, då hundarna råkade falla

igenom och rycktes in under isfiaken. Remmarna, som

höllo dem samman med hunden närmast släden, brusto

och spännet syntes icke vidare. Endast denna enda

hund återstod, så att Ljusan Dag spände både indianen

och sig själv framför släden. Men en man kan inte

ersätta en hund när det gäller sådant arbete, och dessa

två män försökte ersätta fem hundar. Efter en timme

måste Ljusan Dag lätta på släden. Hundmat, extra

seltyg och reservyxan kastades bort. Under den ovanliga

ansträngningen sträckte hunden en sena och blev odug-

61lig. Ljusan Dag sköt honom och övergav släden. På

sin egen rygg tog han hundrasextio skålpund post och

livsmedel och lade etthundratjugufem på indianen.

Denne blev helt häpen, när han såg hur varje skålpund

värdelös post togs med, under det bönor, skålar, pannor

och extra kläder kastades å sido. De behöllo en päls

var, en yxa, en bleckpanna och ett litet förråd av fläsk

och mjöl. Fläsk kunde ätas rått, och mjöl, rört i varmt

vatten, kunde hålla mäninskor i gång. Till och med

bössan och ammunitionen lämnades kvar.

På detta sätt färdades de de tvåhundra milen till

Selkirk. Ljusan Dag vandrade bittida och sent. På

kvälier. kröpo de ihop vid en liten eld, svepta i sina

pälsar, drucko mjölsoppa och tinade upp fläsket på ändan

av träpinnar. Om morgonen stego de upp i mörkret

utan ett ord, axlade sina bördor och gåvo sig i väg.

De sista två milen, innan de nådde Selkirk, drev

Ljusan Dag före sig indianen, en hålögd vålnad av en

man, som annars skulle ha lagt sig att sova eller kastat

ifrån sig sin postbörda.

Vid Selkirk fanns det gamla hundspannet i ypperlig

kondition. Hundarna selades samma dag, och så bar

det i väg igen med Ljusan Dag vid styrstången,

växelvis med Le Barge-indianen, som hade erbjudit sig att

följa med på nedvägen. Ljusan Dag var två dagar

etter sin tid och snöfall och obanad stig höllo honom två

dagar efter hela vägen till Forty Mile. Men nu var

tiden inne för en köldperiod och han tog den med i

räkningen, i det han minskade livsmedelsförrådet för

både hundar och män. Man skakade på huvudet ät

honom och frågade vad han skulle ta sig till om snön

fortfor att falla.

62

”Det blir alldeles säkert kallt”, skrattade han —

och sä bar det i väg.

Ett antal slädar hade redan gått fram och tillbaka

denna vinter mellan Forty Mile och Circle City, så att

vägen var packad och hård. Och kylan kom och

fortfor, och Circle City låg endast tvåhundra mil borta. Le

Barge-indianen var en ung man, som ännu inte lärt

känna sin begränsning, utan var fylld av stolthet. I

början höll han jämna steg med Ljusan Dag och

drömde till och med om att trötta ut den vite mannen.

De första hundra milen spanade han efter några tecken

till trötthet och förvånade sig över att han icke fick

se dem. Under de nästa hundra milen började han

finna de där tecknen hos sig själv, men han bet ihop

tänderna och gick på. Sista dagen var klarare och

kallare än någon av de föregående, och de gjorde sina

sextio mil. Klockan var tio på kvällen då de körde in på

Circle Citys huvudgata, och fastän det var den unge

indianens tur att vila sig på släden hoppade han ner och

sprang bakom den. Det var skryt, ty han hade kommit

underfund med sin begränsning och kämpade

förtvivlat emot den, men sprang gjorde han i alla fall det

bästa han kunde.

*

SJÄTTE KAPITLET.

Tivoli var fullt av folk — alla de som hade bevittnat

Ljusan Dags avfärd för två månader sedan voro där.

Ty det var aftonen av den sextionde dagen, och

meningarna voro delade huruvida han lyckats eller inte i

sitt åtagande. Vid tiotiden pågick ännu

vadhållningen och man höll allt högre mot att han lyckats. I sitt

innersta hjärta trodde Jungfrun att han misslyckats,

men hon vågade i alla fall tjugu uns mot Charley

Bates fyrtio att Ljusan Dag skulle komma före

midnatt.

Det var hon som först hörde skallet från hundarna.

”Hör!” ropade hon. ”Det är Ljusan Dag!”

Det blev allmän rusning mot ingången. Men när

de dubbla dörrarna slogos upp, ryggade hela skaran

tillbaka. De hörde det häftiga hundskallet,

smällandet av en hundpiska och Ljusan Dags stämma, när

han ropade uppmuntrande åt de trötta djuren, som

satte kronan på verket genom att dra släden in över

trägolvet. De kommo in som en stormvind, och med

dem rusade kölden in som en synlig ånga av rykande

vitt, genom vilken man såg deras huvuden och ryggar,

där de stretade i seltygen tills de sågo ut som om de

simmade i en flod. Och bakom dem kom vid

styrstången Ljusan Dag, dold upp till knäna i den bolmande

kölddimman, genom vilken han tycktes vada.

64

Det var samme gamle Ljusan Dag, fastän han såg

litet mager och trött ut. Men hans svarta ögon

gnistrade och blänkte klarare än någonsin. Hans parka av

bomullsfilt gjorde honom lik en munk och föll i raka

linjer till hans knän. Smutsig och svedd av lägerrök

och eld, berättade den i och för sig själv historien om

hans färd. Ett tvåmånadersskägg täckte hans

ansikte, och skägget i sin ordning var hoptovat av isen,

som bildats av hans andedräkt under de sista sjuttio

milen.

Hans inträde var effektfullt, dramatiskt, och han

visste det. Det var hans liv och han levde det fullt och

helt ut. Bland sina kamrater var han en stor man, en

polarhjälte. Han var stolt över detta och det var ett

stort ögonblick för honom att efter en

tvåtusenmila-färd få svepa in i krogrummet med hundar, släde,

post, indian och alltsammans. Han hade ännu en gång

fullbordat en bragd som skulle komma Yukon att

genljuda av hans namn — han, Ljusan Dag, kungen bland

färdmän och hundkörare.

Han kände som en rysning av överraskning vid det

välkomstskrän som mötte honom, och det var som 0111

varje välkänd detalj i detta Tivoli hade bringat honom

sin hälsning — den långa disken med sina rader av

buteljer, spelborden, den stora kaminen, vågmannen vid

guldvågarna, musikanterna, männen och kvinnorna,

Jungfrun, Celia och Nellie, Dan Mac Donald, Bettles,

Billy Rawlins, Olaf Henderson, Doc Watson —

allesammans. Det var alldeles som han lämnat det och

det kunde lika gärna ha varit den dagen då han gav sig

i väg. De sextio dagarnas oavbrutna färd genom den

vita vildmarken förkortades till intet, existerade icke.

65

5. Kungen av Klondyke.De voro ett ögonblick. Han hade störtat sig in i dem

genom tystnadens mur och genom samma tystnadens

mur hade han i nästa ögonblick slungats tillbaka in i

sorlet och oväsendet i Tivoli.

En hastig blick på släden med dess postsäckar var

emellertid nog för att övertyga honom om verkligheten

av dessa sextio dagar och de två tusen milen över isen.

Som i en dröm skakade han alla de händer, vilka

sträcktes fram emot honom. Han kände en mäktig

hänförelse. Livet var ändå härligt. Han älskade det, han

älskade alla människor, han skulle ha velat trycka

deras händer på en gång och på en gång trycka dem till

sitt bröst i en enda stor omfamning.

Han drog ett djupt andetag och ropade: ”Den

vinnande betalar, och jag är den som har vunnit, eller hur?

Kom an, alla krabbsaltare, surdegar och gröngölingar,

och säg vad ni ska ha för giftblandning. Där ha ni er

Dyeapost, direkt från saltvattnet. Bort med

remmarna och kom an bara.”

Ett dussin par händer höllo redan ivrigt på med

läderremmarna, då den unge Le Barge-indianen, som också

hjälpte till, plötsligt rätade på sig. Han stirrade vildt

omkring sig, ty vad han nu kände var någonting

alldeles nytt för honom. Han skakade som i frossa och

segnade sakta ned och föll medvetslös tvärs över

släden.

”Överansträngning”, sade Ljusan Dag. ”Tag bort

honom och lägg honom till sängs, någon. Det är en

förbaskat bra indian.”

”Ljusan Dag har rätt”, var Doc Watsons dom några

ögonblick senare. ”Karlen är totalt utpumpad.”

Man tog hand om posten, hundarna drevos till sitt

66kvarter och fingo föda. Bettles drog till med sin

paradvisa om den förbjudna frukten i Eden, under det

man radade upp sig vid disken för att klarera sina

vadaffärer.

Några minuter senare virvlade Ljusan Dag omkring

ute i danssalen i en vals med Jungfrun. Han hade

sparkat av sig sina mockasiner och dansade i

strumpfötterna. På eftermiddagen hade han blivit genomvåt

ända upp till knäna och hade fortsatt att springa utan

att ömsa fotbeklädnad, så att hans långa, tjocka

strumpor voro alldeles tilltovade av isbitar. I rumsvärmen

började de smälta och brytas sönder i småstycken och

när han dansade, slogo dessa emot varandra kring

benen på honom eller föllo till golvet, så att de andra

dansande halkade på dem. Men man förlät Ljusan Dag.

Han, en av de få som stiftade lag i detta fjärran land,

och som genom sitt uppförande angav vad som skulle

anses rätt eller orätt, stod över lagen. Han var en av

dessa sällsynta och gynnade dödlige, som inte kunna

begå någon orätt. Vad han gjorde måste vara rätt,

vare sig andra tillätos att göra sammanledes eller icke.

Men dylika benådade dödlige handla naturligtvis i

allmänhet rätt och det på ett mycket finare och högre sätt

än andra människor. Så var det också med Ljusan

Dag, en gammal hjälte i detta unga land och på samma

gång yngre än de flesta, en varelse för sig, en människa

över människor, en man i allt. Och det var inte att

undra på, att Jungfrun gav sig helt och hållet hän i

hans armar, när de nu dansade dans efter dans, och

inom sig sörjde över att han inte hos henne fann

någonting annat än en god vän som dansade bra. Icke

heller var det till stor tröst att veta, att han aldrig

6 7hade älskat någon kvinna. Hon var så gränslöst kär

i honom, och han dansade med henne som han skulle

ha dansat med vilken annan kvinna som helst, ja, till

och med med en man, om han dansade bra och hade

en näsduk om ena armen som tecken att han av brist

på damer för tillfället representerade det täcka könet.

En sådan man dansade Ljusan Dag med denna kväll.

Bland guldgrävare och nybyggare har det alltid varit

en sport att den ene försöker dansa den andre trött,

och när Ben Davis fick fatt i Ljusan Dag till en äkta

Virginia-reel, då började skämtet. Rundt, rundt

svängde de båda männen och alltid i samma riktning. All

annan dans hade upphört och man vinkade åt dem

inne på krogen att komma och se på. Musikanterna

spelade och spelade. Davis var skicklig i den här

sporten och han hade dansat omkull mer än en man i

Yukon. Men efter några minuter var det klart, att

det var han och inte Ljusan Dag som skulle få ge sig.

Ännu en stund svängde de rundt. Så stannade

Ljusan Dag helt plötsligt, släppte sin moitié, tog ett

steg tillbaka, vacklade och trevade framför sig med

händerna liksom för att söka stöd i luften. Men Davis

raglade åt sidan, alldeles yr i huvudet, gjorde ett

försök att behålla balansen och ramlade så raklång i

golvet. Ännu trevande med händerna fick Ljusan Dag

fatt i närmaste flicka och dansade ut i en ny vals.

Ännu en gång hade han gjort någonting stort. Trött

efter två tusen mil över isen och ett lopp av sjuttio

mil denna dag, hade han dansat omkull en utvilad

man och det till på köpet Ben Davis.

Ljusan Dag älskade att stå ett steg högre än andra.

I hans trånga erfarenhet fanns det inte så många höga

68platser, men han hade i alla fall kommit så högt han

kunnat. Den stora världen hade aldrig hört hans

namn, men vidt och bredt var det känt i den vida,

tysta norden, av vita, indianer och eskimåer, från

Be-ringshav högt upp till tundran vid Point Barrow.

Begäret att härska fanns starkt inom honom och det var

alldeles det samma, vare sig han brottades med

elementen eller med lyckan i ett spelhus. Alltsammans

var spel, livet och dess mångahanda. Och han var en

spelare ända innerst inne i hjärteroten. Risken och

äventyret voro mat och dryck. Alldeles blind var

han dock inte, ty han begagnade både förstånd,

kunskap och styrka; men bakom alltsammans stod

beständigt lyckan, som ibland kunde vända sig emot sina

gynnade och krossa de kloke, medan hon gav sin

välsignelse åt de dumma — Lyckan, som alla människor

sökte och drömde om att besegra. Så också han.

Djupt i hans hela livsprocess sjöng Livet självt

sirén-sången om sitt eget majestät, alltid viskande och

manande att han borde nå längre och högre än andra

människor, vinna där de tappade, gå mot framgången där

de trötta segnade ned.

Och stundom kom som en viskning, stundom som en

trumpetfanfar det budskapet till honom att en gång och

på något sätt skulle han kuva Lyckan, binda den

och göra den sig underdånig. När han spelade poker,

viskade det om fyra ess och ”royal flush”. När han

sökte efter guld, var det guld i grästuvorna, guld på

hälleberget, guld hela vägen ned. I den allra värsta

belägenhet, på skogsstig eller flodväg, under köld och

hunger kom budskapet att andra människor möjligen

kunde duka under, men han skulle gå triumferande

69igenom. Det var den gamla, gamla lögnen om Liv,

som drev gäck med sig själv, troende sig odödlig och

oförstörbar, född att besegra andras liv och vinna sitt

hjärtas begär.

Ljusan Dag dansade bort sin yrsel och gick tillbaka

till krogdisken. Men där höjdes en enstämmig protest

mot hans teori, att den som vunnit skulle bjuda. Den

stred alldeles mot både vana och sundt förnuft. Det

var ju godt kamratskap, men det måste vika i detta

fall. Det var Ben Davis skyldighet att bjuda och han

gjorde det. Dessutom beslöts enhälligt att vad Ljusan

Dag skulle bestå gick på husets bekostnad, ty han drog

alltid dit kunder i mängd, när han kom.

Ljusan Dag gjorde en grimas, gick bort till

rulett-bordet och köpte en hög gula marker. Efter tio

minuter vägde han in sin vinst och två tusen dollars i

guldsand hälldes i hans egen och en extra påse.

”Nu kanske den som vunnit kan få betala”, sade

han.

Och de gåvo med sig; det var inte värdt att göra

motstånd mot Ljusan Dag, när han red lyckan för

sporrhugg och lösa tyglar.

Klockan ett på morgonen såg han Elijah Davis gå

med Henry Finn och Joe Hines mot dörren.

”Vart ska ni ta vägen?” frågade han och försökte

dra dem tillbaka till disken.

"Till sängs”, svarade Elijah Davis. Han var en

mager, tobakstuggande New Engländare.

”Måste”, tilläde Joe Hines ursäktande. ”Vi ge oss

i väg i morron bitti.”

”Vart då? Vad är det då som står på?”

7 o ”Ingenting särskilt”, förklarade Elijah. ’Vi tänkte

bara göra en tur uppåt landet. Vill du inte komma

med?”

”Jo, det kan ni lita på”, försäkrade Ljusan Dag.

Men frågan hade framkastats blott på skämt och

Elijah fäste sig därför inte vid svaret.

”Vi tänkte försöka Stewart”, fortfor han. ”Al

Mayo talade om för mig, att han sett några streck, som

inte sågo så tokiga ut, när han första gången kom

nedför Stewart, och vi tänkte undersöka det där litet

närmare medan floden är frusen. Hör vad jag säger

nu, Ljusan Dag, och lägg det på minnet, att den tiden

kommer, då man kommer att gräva guld hela vintrarna.

Den tiden skall man skratta åt oss, som bara höllo på

om sommaren.”

”Det har ni alldeles rätt i”, instämde Ljusan Dag.

”Vänta bara tills de stora fynden komma uppåt

floden. Då ska ni få se på ett annat slags guldgrävning,

året om, djupt nere i jorden, hundratals fot.

Naturligtvis följer jag med er, Elijah.”

Elijah skrattade, tog sina båda kompanjoner med sig

och försökte ännu en gång komma till dörren.

”Nej, stopp”, ropade Ljusan Dag. ”Jag menar vad

jag säger.”

De tre männen vände genast tillbaka till honom, och

i deras ansikten stodo att läsa överraskning, glädje

och tvivel.

”Å, du skojar bara”, sade Finn, en lugn, satt

YViscon-sin-man.

”Jag har hundarna och släden därute”, svarade

Ljusan Dag. ”Det gör två spann och delning på lasset, fast

71vi nog få ta det litet försiktigt i början, för hundarna

ä’ allt trötta.”

De tre männen voro riktigt överlyckliga, men de

kunde ännu inte riktigt tro det.

”Nej, hör nu, sade Joe Hines litet kärvt, ”inte

något skoj nu. Det här är allvar. Vill du komma

med?” ’

Ljusan Dag tog dem alla tre i hand och så var det

avgjort.

”Då är det bäst att du går till sängs”, sade Elijah.

”Vi ge oss i väg klockan sex, och fyra timmars sömn

är minsann inte för mycket.”

”Kanske vi skulle stanna över en dag och låta honom

vila ut”, föreslog Finn.

Men det var att såra Ljusan Dags stolthet.

”Nej, det gör ni inte”, utropade han. ”Vi ge oss i

väg allihop klockan sex. När vill ni att jag skall väcka

er? Fem. Godt. Då kommer jag.”

”Du måste sova litet”, sade Elijah allvarsamt. ”Du

kan inte hålla på i evighet.”

Ljusan Dag var trött, dödstrött. Till och med hans

kropp av järn började ge vika. Varenda muskel

ropade på en bädd och vila. Men ändå djupare låg livet

självt, trotsigt och hånande, viskande att nu hade man

ögonen på honom, nu var stunden att lägga bragd till

bragd. Och whiskyn kom till hjälp.

”Jaså, ni tro kanske att jag är något dibarn — va’?”

frågade han. ”Jag har inte fått en drink och inte en

dans eller sett en levande själ på två månader. Gå

och lägg er, ni! Jag väcker er klockan fem.”

Och återstoden av natten dansade han i

strumpsockorna, och klockan fem dundrade hans knytnävs-

72slag på dörren till hans nya kompanjoners stuga och

man kunde höra honom sjunga den sång, som givit

honom hans namn:

”Ljusan Dag, era förpicklade krabbsaltare! Ljusan

dag! Ljusan dag! Ljusan dag!”

*

SJUNDE KAPITLET.

Denna gång var vägen inte så besvärlig. Den var

bättre packad, och dessutom förde de ingen post.

Dagsresorna voro kortare. Under sin postfärd hade

Ljusan Dag tröttat ut tre indianer; men hans

nuvarande följeslagare visste att de inte fingo vara uttröttade

när de väl stodo vid målet för sin färd, och därför tog

man det nu med mera ro. Och under dessa

förhållanden, som i alla fall togo på hans kamrater, fick

Ljusan Dag tid att riktigt hämta sig. Vid Fortv Mile lågo

de över två dagar för hundarnas skull och vid Sixty

Mile lämnades Ljusan Dags spann kvar i

handelsmannens vård. De hade inte som Ljusan Dag kunnat

riktigt krya till sig efter den förfärliga resan från

Selkirk till Circle City. Så att man måste spänna friska

hundar för Ljusan Dags släde vid Sixty Mile.

Följande natt slogo de läger på en av öarna vid

Stewarts mynning. Ljusan Dag talade om

stadsplat-ser, och fastän de andra skrattade åt honom, stakade

han ut hela klungan av höga, skogklädda öar.

”Antag nu, att det stora fyndet kommer att göras

vid Stewart”, sade han. ”Ni kanske inte vill vara

med om det då, men jag vill. Ni borde i alla fall tänka

er för och gå med mig nu.”

Men de voro envisa.

”Du är lika dum som Harper och Joe Ladue”, sade

74

Joe Hines. ”De ä’ också alltid på det där sättet. Du

känner till den där stora slätten nedanför Klondyke

och Moosehide? Nå, domaren vid Forty Mile talade

om för mig att de stakade ut den för inte en månad

sedan. Harper-Ladues stadsplan. Ha, ha, ha!”

Elijah och Finn skrattade också. Men Ljusan Dag

förblev allvarsam.

”Där ha ni det!” utropade han. ”Det ligger

någonting i luften, säger jag er. Varför stakade de ut den

där platsen, om de inte också känt det? Jag önskar

jag hade stakat i deras ställe.”

Missräkningen i hans röst framkallade ett nytt skratt.

”Ja, skratta ni, skratta ni bara. Det är felet med er

allesammans. Ni tro att jaga efter själva guldet är

det enda. Men jag säger er, att när de stora

guldfynden komma, och det göra de, så hjälper det inte

mycket med att gå och skrapa litet på ytan. Det blir

ingenting. Nej, då blir det andra metoder, då blir det de

som varit förtänksamma nog att staka land, som komma

att ta hand om det hela, anlägga städer, organisera

handelskompanier, börja med banker . . .”

Hans ord drunknade i de andras skratt. Banker i

Alaska! Nej, den tanken var verkligen för vansinnigt

löjlig.

”Ja”, fortfor han. ”Till och med öppna börser.”

Åter kom en skrattsalva. Joe Hines kastade sig

raklång på sin sovpäls och höll händerna i sidorna.

”Och efter dem komma de stora gruvhajarna, som

köpa mil efter mil av land och flod, där ni hållit på

att picka litet som yra höns, och det blir att arbeta

hydrauliskt om sommaren och med ånga om vintern.”

Ånga för att tina upp marken! Nej, det var då

75höjden. Aldrig hade de kunnat tro att Ljusan Dag

var en sådan skämtare.

”Skratta ni! Men ni ha inte fått upp ögonen än.

Ni ä’ som en hop små jamande kattungar. Jag säger

er att allt det där kommer just vid Klondyke, och

Harper och Joe Ladue komma att bli millionärer.

Och sträcker det sig också hit till Stewart, pass då på

Elam Harnish och hans nya stad, gubbar. Då komma

ni allt till mig och göra sura miner . . Han drog

en suck. ”Jag förmodar att jag då får ge er en tallrik

soppa.”

Ljusan Dag hade en vision. Hans synkrets var inte

vidsträckt, men vad han såg, det såg han stort. Hans

inbillning var praktisk och han drömde aldrig fram och

tillbaka och om ingenting. När han nu såg för sitt

inre öga en vidsträckt stad resa sig på en skogig,

snö-höljd slätt, hade hans tanke genast stannat vid de

stora guldfynden, som först måste göras för att staden

skulle kunna bli en möjlighet. Sedan såg han

landningsplatser för ångbåtar, sågverk och varumagasin

och allt vad som behövdes för gruvarbetet i en fjärran

nordlig gruvstad. Och så liksom kände han, hur livet

pulserade i denna drömstad. Den behövde inte veta

av trånga gränser, den kunde breda sig mellan

Sydlandet på ena sidan och norrskensflammorna på den andra.

Där skulle spelas ett högt spel, högre än någon av

Yukons bebyggare någonsin anat, och han, Ljusan Dag,

skulle nog se till att han fick vara med i det där spelet.

Men tills vidare fanns av alltsammans ingenting mer

än hans aning. Det skulle dock bli sanning. Liksom

han utan tvekan skulle sätta sitt sista uns guld på en

god hand i poker, så satte han nu in sin framtid, sitt

76liv på denna förkänsla av att stora ting skulle komma

att ske vid övre floden här. Och han och hans tre

kamrater strävade under tiden med hundar, slädar och

snöskor uppför den frusna Stewart, genom de vita

vildmarkerna, där den oändliga stillheten aldrig bröts

av människoröster, yxhugg eller ett böss-skott. De

ensamma rörde sig framåt genom det ändlösa, vita lugnet,

små dvärgar till jordebarn, kravlande sina tjugu mil

om dagen, smältande is för att få vatten att dricka,

sovande i snön om natten, med hundarna hopkrupna i

en rimfrostbetäckt lurvig klunga och de åtta snöskorna

stående på ända i snön bredvid slädarna.

De sågo intet spår av andra människor. En gång

drogo de förbi en flatbottnad båt, som låg uppe på

flodbädden. Den som lagt den där hade tydligen aldrig

kommit tillbaka; de undrade däröver en minut och

färdades vidare. En annan gång råkade de på en

indian-bv, men indianerna voro försvunna — de voro

antagligen uppåt höglandet på älgjakt. Två hundra mil från

Yukon träffade de på vad Elijah antog vara just de

ställen Al Mayo talat om. Man redde därför ett läger

för längre tid och bar upp matförrådet på en hög platå

för att hålla det i fred för hundarna, och så började de

sitt arbete att hugga sig väg ned till gruset genom det

tjocka islagret.

Det var ett hårdt och enkelt liv. Frukost åts vid

den första grå daggryningen och så voro de i arbete.

När kvällen föll på, lagade de sin mat och skötte

läger-svsslorna, rökte och pratade en stund, varpå de

rullade in sig i sina sovpälsar och sovo, under det

norrskenet flammade över deras huvuden och stjärnorna

gnistrade och dansade i den bistra kylan. Deras mat-

77sedel var enformig: surbröd, fläsk, bönor, då och då en

tallrik ris kokt tillsammans med några torkade

plommon. Färskt kött lyckades de inte få. Djurvärlden

tycktes alldeles utdöd, och det var ingen ny erfarenhet

för dem, ty de hade förr vandrat genom trakter fulla

av vildt, men två eller tre år senare funnit dem lika

döda som nu här.

De funno guld, men inte i så stor mängd att det

betalade sig. Elijah hade dragit ut på älgjakt en femtio

mil bortåt och funnit grus av en färg som såg lovande

ut. De selade sina hundar och foro till platsen med

lätt utrustning. Antagligen för första gången i Yukon

försökte man tränga ner i jorden med eldens hjälp.

Det var Ljusan Dags idé. Sedan man röjt bort mossa

och gräs, gjorde man upp en eld av torra

grangrenar. Efter sex timmar hade den tinat upp marken

åtta tum djupt. Då högg man undan gruset med

hackorna, skyfflade bort det och gjorde eld på nytt på

botten av gropen. De arbetade bittida och sent,

sporrade genom framgången av sitt experiment. Efter

sex fot frusen mark kommo de ner till likaledes fruset

grus. Här gick det långsammare. Men de lärde sig

snart att sköta sina eldar bättre och blevo i stånd att

ibland komma ända till fem, sex tum ner vid varje

bränning. Det fanns guldstoft i gruset, men det

upphörde efter två fot, och så var det jord igen. Vid

sjutton fots djup stötte de på ett tunt gruslager med grovt

guld i, sex å åtta dollars per panna. Men olyckligtvis

var detta lager inte mer än en tum tjockt. Därunder

låg jord, som gömde stammar av forntida träd och

fossila ben av glömda jättedjur. Men de hade funnit

guld, grovt guld, och vad var sannolikare än att de

78stora förråden skulle finnas på klippbädden? Och

dit skulle de arbeta sig ner, om det också var fyrtio

fot. De delade sig i två skift och arbetade dag och

natt i två olika schakt och röken från deras eldar

bolmade ständigt.

Det var vid den tiden de började lida brist på

bönor och Elijah fick i uppdrag att fara till huvudlägret

för att hämta mera livsmedel. Elijah var en man av

den gamla sega guldgrävarstammen. Vägen fram och

tillbaka var omkring hundra mil, men han lovade att

vara tillbaka på tredje dagen, en dag bort och två dagar

hem. Men i stället kom han redan på andra dagens

afton. De hade just gått till sängs, då de hörde honom

komma.

”Vad i helvete är det fatt nu då?” frågade Henry

Finn, då den tomma släden kom inom lyskretsen från

elden, och han märkte att Elijahs långa allvarliga

ansikte var längre och allvarligare än vanligt.

Joe Hines kastade ved på elden, och de tre männen

satte sig så nära värmen som möjligt. Elijahs

skäggiga ansikte var som belagt med is, så att han liknade

en New Englands-karrikatyr av Fader Jul.

”Ni kommer väl ihåg den där stora granen, som

stödde hörnet av vårt lilla förrådshus alldeles intill

floden?” började Elijah.

Olyckan var snart berättad. Det stora trädet, som

sett så stadigt ut att man kunnat tro det skulle stå i

århundraden, hade lidit av hemlig ålderdomssvaghet.

På något sätt hade rötternas tag i marken slappats.

Den ökade bördan av förrådshuset och vintersnön

hade blivit för tung, det hade förlorat balansen och

störtat till marken och där hade järvarna sedan gjort

79slut på allt vad de fyra männen och de elva hundarna

skulle ha att leva på. Vad de inte ätit upp hade de

i alla fall förstört.

Ingen sade ett ord på en lång stund. Det var

ingenting mer eller mindre än en katastrof att i den döda

arktiska vintern i ett av villebråd övergivet land

förlora sina förråd. De läto inte överväldiga sig, men de

försökte se ställningen rätt i ansiktet och tänka ut råd.

Joe Hines var den förste som sade något.

”Vi få vaska ut bönorna och riset ur snövattnet fast

det inte fanns mer än åtta eller tio skålpund ris

kvar.”

”Och någon får ta ett hundspann och ge sig i väg till

Sixty Mile”, sade därpå Ljusan Dag.

”Då går jag”, sade Finn.

De tänkte efter ytterligare en stund.

”Men hur ska vi kunna få föda åt det andra spännet

och tre män, tills han kommer tillbaka?” frågade Hines.

”Det finns bara en utväg”, menade nu Elijah. ”Du

får ta det andra spännet, Joe, och ge dig uppåt Stewart

tills du finner de där indianerna. Så kommer du

tillbaka med ett lass proviant. Du kan komma långt förr

än Henry från Sixty Mile, och under tiden blir det ju

bara jag och Ljusan Dag som ska ha mat, och vi reda

oss nog.” \

”Och i morgon bittida ge vi oss alla av för att se

vad vi kan rädda av förrådet därborta” — Ljusan Dag

lade sig på ryggen, medan han talade, och tilläde.

”Bäst att sova, så vi kan vara på benen tidigt. Två av

er ta hundarna. Elijah och jag ge oss av och försöka

få upp någon älg på nedvägen.”

*

ÅTTONDE KAPITLET.

Man förlorade ingen tid. Hines och Finn med

hundarna, som redan voro ställda på avknappning, hade

gjort två dagsresor. Vid middagstiden tredje dagen

återkom Elijah utan att ha sett något spår av älg.

Samma kväll kom Ljusan Dag med liknande

underrättelse. Så snart de anländt, började man omsorgsfullt

söka igenom den gamla lägerplatsen. Det var ett

mödosamt arbete, ty de hittade bönor kringdragna ända

till hundra vards från den ursprungliga förrådsplatsen.

De arbetade en dag till, men resultatet var ynkligt,

endast några få skålpund bönor.

Men hur litet det var, lämnades dock största delen

åt Ljusan Dag och Elijah. De båda som gå vo sig i

väg med hundarna åt skilda håll skulle hastigare kunna

få tillräckliga förråd; de bägge andra måste kunna

hålla ut, tills de hunnit tillbaka. Och i värsta fall

hade de ju alltid hundarna. Elijah och Ljusan Dag

togo i alla händelser den värsta chancen. Dagarna

gingo och vintern började nästan omärkligt övergå till

Nordlandsvåren, som kommer plötsligt likt ett

åskslag. Det var våren 1896 som skulle göra sitt intåg.

För varje dag steg solen upp längre i sydost, stannade

längre kvar och gick längre ned i väster. Mars var

slut och april gick in. Ljusan Dag och Elijah, magra

81

6 Kungen av Klondyke.

och hungriga, började undra vad det blivit av deras

kamrater. Fastän de gjorde alla möjliga medgivanden

för de mest oförutsedda händelser, var dock tiden

iängesedan förbi, då de skulle ha varit tillbaka. Utan

tvivel hade de drabbats av någon olycka. Man hade

förutsett möjligheten av att en sådan kunde drabba

den ena, och det var främsta orsaken varför två män

sändts i olika riktningar. Men att de båda skulle

förolyckas, det var ett oväntat hårdt slag.

Under tiden förde Ljusan Dag och Elijah en eländig

tillvaro, nästan utan hopp. Blidvädret hade ännu

inte börjat så att de kunde samla ihop snön kring det

förstörda förrådshuset och smälta den i pannorna.

När den fått stå en stund och vattnet sedan slogs ut,

låg det ett tunt lager av välling kvar på bottnen av

kärlen. Det var mjölet, vars alldeles osynliga spår voro

strödda över tusentals kubikyards snö. Ibland fanns

också i vällingen ett teblad eller några kaffesmulor.

Men ju längre bort de kommo från förrådshuset, desto

sparsammare blev det med den tunna vällingen.

Elijah var den äldre av de båda, och han dukade

först under, så att han för det mesta måste ligga

inrullad i sin päls. En ekorre som de fångade då och då

höll dem vid liv. Jakten föll på Ljusan Dags lott och

den var hårdt arbete. Han hade inte mer än trettio

skott, så att han vågade inte riskera att skjuta bom,

och då hans bössa var 45—90, måste han skjuta de små

djuren genom huvudet. Det fanns mycket få av dem,

och dagar gingo utan att de sågo en enda. När han

fick syn på någon, vidtog han de mest noggranna

förberedelser. Han kunde bevaka den i timmar. Tjogtals

gånger tog han sikte med sina försvagade armar, men

82lät bössan falla. Inte förr än han var absolut säker

tryckte han av. Trots sina hungerplågor, trots sitt

glupande begär efter den lilla munsbiten av kurrande

liv, utsatte han sig inte för den minsta risk att skjuta

bom. Han var född spelare, och detta var spelet om

liv och död. Och sålunda betydde varje skott en

ekorre, och fastän det kunde gå dagar mellan varje

ekorre, ändrade han inte metoden i sitt spel.

Ingenting gavs till spillo av ekorrarna. Till och

med skinnen användes till att koka soppa på, benen

krossades i smulor, så att de kunde tuggas och svälja?.

Ljusan Dag gick på upptäcktsfärd i snön och hittade

ibland en tuva med tranbär. De bestodo vanligen av

kärnor och vatten med ett segt skal. Men de voro från

föregående år, torra och skrumpna, och den näring de

innehöllo var så godt som ingenting. Knappast bättre

var det med de unga trädskotten, som fingo koka

en timme och sedan förtärdes efter våldsam

tugg-ning.

April närmade sig sitt slut och våren började gry

över landet. Dagarna blevo längre. Snön smälte

för solhettan, och under snön hördes porlandet av små

bäckar. I tjugufyra timmar ven blåsten och

minskade snötäcket med minst en fot. Sent på

eftermiddagen frös den smältande snön igen, så att skaren bar

tyngden av en man. Små vita snösparvar blevo

synliga från söder, flaxade omkring en dag och fortsatte

sin färd mot norden. En gång syntes högt i luften en

för tidig flock vildgäss sväva norrut, spanande efter

öppet vatten. Och nere vid floden knoppades en liten

dunge av dvärgpilar. De unga knopparna tycktes

stuvade äga ett visst näringsvärde. Elijah började

83hoppas, men när Ljusan Dag misslyckades i att finna

några flera pilbuskar, sjönk hans mod igen.

Saven började stiga i träden, och dagligen hördes de

osynliga små bäckarnas sorlande allt högre, allt efter

som den frusna jorden började vakna till liv. Men

floden hölls fortfarande fången i sina isbojor. Vintern

hade under långa månader smidt dem och de föllo inte

sönder på en dag, även om våren kom med styrkan av

ett åskslag. Maj kom, och enstaka fjolårs-moskitos,

fullvuxna men ofarliga, kröpo fram ur skrevor och

ruttna trädstammar. Men floden låg fortfarande.

Omkring den tionde maj bröt isen med brak och dån loss

från Stewarts stränder och höjde sig tre fot. Men

den gick ändå inte med strömmen nedåt. Den lägre

delen av Yukon, upp till det ställe där Stewart flöt in i

den, måste först bryta upp, och när det kunde ske var

ytterst problematiskt. Två tusen mil längre bort flöt

den ut i Berings hav, och det berodde på

isförhållandena där när Yukon kunde befria sig från sina

millioner ton av is.

Bärande på sina sovpälsar, en flaska, en yxa och den

dyrbara bössan, begåvo sig de båda männen den tolvte

maj utför floden på isen. Deras plan var att nå den

där övergivna båten de sett, så att de kunde sätta den i

sjön vid första öppet vatten och sedan driva med

strömmen till Sixty Mile. Men svaga som de voro av brist

på föda kunde de endast färdas med stor svårighet.

Elijah började få för vana att falla omkull utan att

kunna resa sig igen. Ljusan Dag gav av sin egen

livskraft för att lyfta honom på fötter, varpå den äldre

mannen stapplade fram automatiskt, tills han föll

omkull igen.

84 Den dagen de borde ha varit framme vid båten föll

Elijah helt och hållet ihop. När Ljusan Dag reste

honom upp, tumlade han omkull igen. Ljusan Dag

försökte stödja honom, då de gingo, men han var så

svag själv, att de föllo omkull båda två. Han släpade

Elijah till flodbanken, redde ett torvtigt läger och gav

sig ut för att söka efter ekorrar. Nu började han också

att falla omkull då och då. Mot aftonen träffade han

på sin första ekorre, men mörkret föll på, innan han

fick tillfälle att skjuta. Tåligt väntade han till nästa

dag, och då var ekorren hans efter en timme.

Största delen av den gav han till Elijah och behöll

själv endast det segare köttet och benen. Men sådan

är livets kemi att denna lilla smula föda omsattes i

motsvarande kraft att gå. Det var som om den levande

ekorrens energi trängt in i deras muskler, satt dem i

rörelse, så att de kunde stappla fram ännu några mil

till båten, under vilken de föllo tillsammans och lågo

orörliga en lång stund.

För en stark man hade det varit en lätt sak att få

båten ned till stranden. Men det tog Ljusan Dag

timmar, och under flera dagar släpade han sig sedan

timtals under och omkring den för att täta de grinande

läckorna med mossa. Och när det var färdigt, hade

floden ändå inte brutit upp. Dess is hade höjt sig

många fot, men ville inte ge sig i väg. Och det

återstod ännu att få båten i vattnet, när det blev isfritt.

Förgäves stapplade eller kröp Ljusan Dag omkring i

den mjuka snön eller på skaren för att finna ännu en

ekorre, som kunde ge sin energi till hjälp vid båtens

sjösättning.

Icke förr än den tjugonde maj bröt floden upp.

85Nedströmmen började klockan fem på morgonen.

Ljusan Dag satt och vaktade isgången, men Elijah var

för svag för att längre intressera sig för någonting.

Han låg orörlig, nästan medvetslös, medan isblocken

med brak och dån tumlade om, reste sig mot varandra,

smulade sönder och rusade i väg.

Ändtligen, för första gången på sex månader, såg

Ljusan Dag öppet vatten. Han visste att isen ännu

inte gått ut från de övre grenarna av Stewart, att den

där låg packad i väldiga stalp, som kunde bryta lös

vilken stund som helst. Men han tordes inte stanna

längre. Elijah kunde utandas sin sista suck när som

helst, och han visste inte om han själv hade nog krafter

att få båten i vattnet. Det var en hasard. Om han

väntade till nästa isgång, skulle Elijah säkerligen dö

och sannolikt också han själv. Om han lyckades få

båten i floden, om han kunde hålla sig framför

isgången som han väntade, om alla gynnsamma

omständigheter på en gång inträffade, skulle de kunna uppnå

Sixty Mile och vara räddade, om — åter var det ett

om — han skulle ha styrka nog att stanna båten vid

Sixty Mile och inte gå förbi.

Han började arbetet. Isvallen, varpå båten vilade,

låg fem fot över marken. Först såg han ut bästa

platsen för själva sjösättningen. Det tog honom en timme

att få båten dit, fastän vägen inte var längre än tjugu

fot. Han var redan sjuk av ansträngningen och flere

gånger trodde han att han blivit slagen med blindhet,

ty han såg ingenting annat än eldstjämor och röda

punkter och hjärtat bultade så ända uppe i halsgropen

att han höll på att kvävas. Elijah visade inte det

ringaste intresse, öppnade inte ens ögonen, och Ljusan

86Dag kämpade sin kamp ensam. Slutligen fick han

båten välbalanserad på svallisen. Han kröp på händer

och fötter efter sin sovpäls, bössan och spännet och

fick alltsammans i båten — yxan brydde han sig inte

om, ty då hade han varit tvungen att krypa tjugu fot

tillbaka, och han visste att om den skulle behövas,

hade han för länge sedan upphört att ha behov av

den.

Med Elijah blev det värre besvär än han hade tänkt

sig. Han släpade honom några få tum i sänder till

sidan av båten. Men upp i den kunde han inte få

honom. Han var som en död kropp; och Ljusan Dag

förmådde inte lyfta upp honom, ty han föll ihop på

midten som en halvfylld kornsäck. Ljusan Dag

kravlade sig själv upp i båten och försökte dra kamraten

efter sig, men han lyckades aldrig få mer än Elijahs

huvud och skuldror över relingen. Det var förgäves —

Elijah föll tungt tillbaka ned på isen igen. I sin

förtvivlan ändrade nu Ljusan Dag taktik. Han slog den

andre rakt i ansiktet.

”Guds död, vad är du för en karl! Där har du, din

fan! Och där!”

Vid varje svordom gav han honom ett slag på

kinden, på näsan, på munnen för att smärtan om möjligt

skulle kunna väcka den slocknande viljekraften.

Elijah öppnade ögonen.

”Hör nu på”, skrek han barskt. ”När jag fått ditt

huvud över relingen, så häng kvar. Hör du, häng

kvar. Bit dig fast med tänderna, men häng kvar.”

Ögonen slöto sig igen, men Ljusan Dag visste att

Elijah hade förstått. På nytt fick han den hjälplöse

mannen till relingen.

87 ”Häng fast, för tusan, häng fast!” röt han och tog

tag om Elijah längre ner.

Den ena kraftlösa handen släppte relingen, fingrarna

på den andra handen kunde inte få något grepp, men

Elijah lydde och bet sig fast med tänderna. När så

Ljusan Dag lyfte honom, låg han där med ansiktet

nedåt. Näsan, hakan och läpparna sprungo i blod.

när skinnet skrapades mot båtkanten, men till sist

tumlade han huvudstupa ned i båten och blev liggande

där som en död massa med benen utanför. Häftigt

flåsande efter ansträngningen lade Ljusan Dag Elijah

till rätta på bottnen och höljde över honom pälsarna.

Men det återstod att få båten i sjön. Och nu var

detta till ytterlighet försvårat, ty han hade varit

tvungen att lägga Elijah akterut, varigenom båten

kommit ur balansen. Nu måste han lyfta den. Han

bemannade sig och började. Men då hände någonting,

ty fastän han inte visste hur det gått till, var det

första han märkte att han låg på magen tvärs över

båtens skarpa akter. För första gången i sitt liv hade

han svimmat. Han tyckte att det var slut med

honom, att det inte fanns styrka kvar till en enda rörelse

mer, och det märkvärdigaste av allt var att han inte

brydde sig om det. Han började se syner, tydliga som

etsade i stål. Han som i alla sina dagar sett på Livet

i dess nakenhet, han hade aldrig förr sett så mycket

av denna nakenhet. För första gången erfor han ett

tvivel på sin egen storartade personlighet. När allt

kom omkring var han ett litet jordkryp som alla andra

jordkryp, som ekorren han hade ätit, som andra män

han sett misslyckas och dö, som Joe Hines och Henry

Finn, vilka säkerligen redan gått all världens väg,

88som Elijah, vilken med sitt skinnskrapade ansikte

låg där på bottnen av båten. Ljusan Dag låg så att

han kunde se bort dit, där floden krökte sig och där

förr eller senare nästa isgång skulle uppenbara sig.

Och han tyckte sig se tillbaka genom gångna tider, då

det varken funnits en vit man eller en indian i landet,

men ständigt och oföränderligt såg han denna Stewart

River, vinter efter vinter fängslad av is och vår efter

vår brytande sina bojor. Han såg också framåt, in i

en oändlig framtid, då de sista generationerna av

människor skulle vara försvunna från Alaskas yta, men

ständigt och evigt blev denna flod kvar i vinterköld

och vårflod.

Livet var en lögnare och bedragare. Det bedrog

alla varelser, det hade bedragit honom, Ljusan Dag,

en av dess förnämsta och mest glädjande

representanter. Han var ingenting — bara en massa kött och

nerver, som kravlade i modden efter guld, som drömde

och hoppades och spelade och var förbi. Endast de

döda tingen återstodo, det som inte var kött och

nerver, grus och sand, bergen, floden. På det hela taget

var det ett tarvligt spel. Tärningen var falsk. De som

dogo, vunno inte, och alla dogo ju. Vem vann då?

Inte en gång livet självt, som bara var en blomstrande

kyrkogård, en evinnerlig likprocession.

Han kom för ett ögonblick tillbaka till det

omedelbart närvarande och märkte att floden alltjämt flöt

vidöppen och att en nötskrika, som satt sig på fören

av båten, betraktade honom oförsynt. Och så föll

han åter i sina grubblerier.

Det fanns ingen möjlighet att undgå slutet på spelet.

Vad var det egentligen? Ljusan Dag hade aldrig be-

89fattat sig med den konventionella religionen. Hans

religion hade alltid varit att göra var man rätt, men

han hade aldrig bekymrat sig om att tänka på ett liv

efter detta. Med döden var allting slut. Det hade

han alltid trott och varit utan fruktan. Han var det

också i denna stund! Döden var för övrigt någonting

lätt, lättare än han föreställt sig. Och tanken på att

den nu var nära gjorde honom glad.

Han fick en ny vision. Han såg sina drömmars

feberstad — guldets metropol i den höga norden här

uppe vid Yukons stränder. Han såg flodångama,

sågverken, hundspannen med dubbla rader av slädar,

packade med guldgrävningsförnödenheter. Han såg

vidare spelhusen, bankerna, börserna — allt detta som

hänförde sig till ett spel i större skala än han någonsin

sett. Det var, förstås, ett helvete att behöva vara

borta, när allt detta kom. Vid den tanken började

livet mola igen och viska sina gamla lögner.

Ljusan Dag rullade sig från båten och blev sittande

på isen. Han ville vara med om det där höga spelet.

Och varför skulle han inte det? Någonstädes i hans

utsugna muskler fanns det kanske ändå kvar så

mycket energi att han kunde få båten i sjön, om han

samlade den. Han sträckte ut sig raklång på isen med

ansiktet nedåt och låg en halvtimme och vilade sig på

detta sätt. Så reste han sig, skakade den gnistrande

blindheten från sina ögon och tog tag i båten igen.

Han lyfte och lyfte, med själen likaväl som med

kroppen. Båten rörde sig. Han trodde han skulle svimma,

men han fortfor att lyfta. Han kände hur båten gav

med sig och började glida nedåt, han följde med och

tumlade i en hög rakt över F.lijahs ben. Det var ho-

9°nom omöjligt att resa sig och där han låg kände han,

att båten tog vatten. Genom att observera

trädtopparna, visste han att den också gick framåt — den flöt

fri i floden . . .

Ljusan Dag kom till sig igen. Han måste ha sovit,

tänkte han. Solen sade honom att flera timmar hade

gått. Det var tidigt på eftermiddagen. Han släpade

sig till aktern och satte sig upp. Båten gled midt i

strömfåran. Allting tycktes honom glida, gå rundt. . .

rundt. Så svepte han in sig i sina harskinn och föll i

sömn.

När han vaknade, var det mörka natten. Han låg

på rygg och kunde se stjärnorna tindra. Vattnets

sorlande mot båtens sidor hörde han också, liksom att

små isstycken då och då törnade emot den. Jaså,

den stora isgången hade således inte kommit ännu,

tänkte han och somnade på nytt.

Då han nästa gång öppnade ögonen var det redan

långt lidet på dagen. Solen tydde på att det var nära

middag. En blick omkring visade honom att han

befann sig på den mäktiga Yukon och att Sixty Mile inte

kunde vara långt borta. Han var hemskt svag, hans

rörelser voro långsamma och fumlande, och det

dunkade i hans tinningar och svindlade för ögonen, när

han släpade sig akterut och satte sig där med bössan

bredvid sig. En lång stund såg han på Elijah, men

kunde inte komma på det klara med huruvida han

andades eller icke, och han var för matt för att göra en

närmare undersökning.

Han föll i drömmar igen, vilka dock ofta avbrötos

av att det långa stunder kändes alldeles tomt i hans

hjärna. Men när han kunde tänka, stod det dock för

9ihonom, att han ännu måste vara vid liv, och att det

fanns en möjlighet att han skulle bli räddad. Än sedan?

Om han också blev det och gjorde sig millioner — han

skulle i alla fall dö på samma sätt som dessa, vilka

aldrig fingo mer än ur hand och i mun. Det där kunde

han i alla fall inte reda ut, och han brydde sig heller

inte om det, ty han kände hur en ljuvlig trötthet

började smyga sig över honom.

Han ryckte till, som om någon hade givit honom ett

slag eller som om någon viskat i hans öra att han måste

vakna. Plötsligt såg han Sixty Mile inte hundra fot

borta. Strömmen hade fört honom till själva dörren,

så att säga. Men samma ström höll nu på att svepa

honom förbi och bort genom vildmarkerna igen. Ingen

var inom synhåll. Om han inte sett röken ur en

skorsten, skulle han ha trott att platsen var alldeles

övergiven. Han försökte ropa, men fann att han inte hade

någon röst kvar — ett hest väsande var allt han kunde

åstadkomma. Han fumlade efter bössan, fick den till

axeln och tryckte av. Rekylen av skottet kom honom

att vrida sig i tusen smärtor. Bössan hade fallit tvärs

över hans knän, och han lyckades inte få upp den igen.

Han visste att han måste vara snabb, han kände att

han höll på att svimma, han satte ännu en gång fingret

pä avtryckaren, där bössan låg. Den föll över bord.

Men just innan mörkret föll över honom, såg han en

dörr öppnas och en kvinna titta ut ur stockhuset, som

vidunderligt dansade upp och ned bland träden.

*

NIONDE KAPITLET.

Tio dagar senare anlände Harper och Joe Ladue till

Sixty Mile. Ljusan Dag var ännu litet svag, men i

alla fall stark nog att sälja åt dem en tredjedel av sin

utstakade stadsplats vid Stewart mot en tredjedel i

deras vid Klondyke. De hade förtroende för det

nordligare landet och Harper begav sig utför strömmen på

en flotte lastad med livsförnödenheter för att anlägga

en liten station vid Klondykes mynning.

”Varför försöker ni er inte på vid Indian River,

Ljusan Dag?” frågade Harper, då de skildes. ”Där börja

hela sträckor torka upp nu, och någonstans ligger

guldet och ropar på att bli upptäckt. Var lugn för att

Indian River snart inte kommer att ligga en million

mil borta.”

”Och det finns fullt upp med älg där”, tilläde Joe

Ladue. ”Bob Henderson är uppe någonstans i de där

trakterna, han har varit där i tre år nu, och han svär

på att det kommer att hända stora ting just där.”

Ljusan Dag beslöt att ”titta på Indian River ett

tag”, som han uttryckte det, men Elijah kunde inte

övertalas att följa med. Han hade fått alldeles nog

för en tid och greps riktigt av skräck, när han tänkte

sig möjligheten av att inte ha tillräckligt att äta.

93

”Jag kan inte härda ut, om jag inte får mat”,

förklarade han. ”Jag vet ju att det är galenskap, men

jag kan inte hjälpa det. Jag tänker ge mig tillbaka

till Circle City och lägga upp där för en tid.”

Ljusan Dag stannade ännu några dagar för att

riktigt hämta krafter och ställa i ordning sin enkla

utrustning. Han tänkte färdas lätt, det vill säga själv

bära en packning på sjuttiofem skålpund och på

indianvis lasta sina fem hundar med trettio skålpund var.

Litande på vad Ladue sagt, tänkte han följa Bob

Hen-dersons exempel och för det mesta leva på färskt kött.

När Jack Kearns’ stora flatbottnade båt kom med

sågverket från Lake Linderman och lade till vid Sixtv

Mile, förde Ljusan Dag sin utrustning och sina hundar

ombord, överlämnade till Elijah sin ansökan om

rättigheten till stadsplatsen han stakat ut för att den

skulle bli i laga ordning registrerad, och samma dag

landsattes han vid mynningen av Indian River.

Fyrtio mil uppåt floden, vid ett ställe, som man

beskrivit för honom såsom Quartz Creek, mötte han spår

av Bob Hendersons arbete. Och likaså trettio mil

ännu längre upp vid Australia Creek. Veckor kommo

och gingo, men Ljusan Dag träffade aldrig på Bob

Henderson. Älg var där emellertid godt om, och både

han och hans hundar mådde väl. På flera siällen fann

han spår av guld, och han blev mer och mer övertygad

att här verkligen låg grovt guld i jorden och väntade

på att bli uppgrävt. Han vände ofta sina ögon mot

höjderna norr över och undrade om guldet kom från

dem. Slutligen gick han uppför Dominion Creek, gick

över den och kom ned på en plats som senare fick

namnet Hunker Creek. Hade han i stället hållit åt hö-

94ger, skulle han ha träffat på Gold Bottom och Bob

Henderson i arbete med att vaska ut det första guld

som någonsin blivit funnet i Klondyke. I stället

fortsatte Ljusan Dag nedför Hunker till Klondyke, där

han träffade på ett läger av indianer, som voro ute på

sommarfiske.

Han stannade över här en dag hos Carmack, som var

gift med en indianska, och hans svåger Skookum Jim,

köpte en båt och begav sig med sina hundar ombord

nedåt Yukon till Forty Mile. Det led mot slutet av

augusti och vintern var i antågande. Ljusan Dag

behöll fortfarande sin fasta tro på att guld skulle

upptäckas i övre landet och hans plan var att få ihop ett

parti på fyra fem personer, eller, om det var omöjligt,

åtminstone en kompanjon för att gå tillbaka uppför

floden, innan den frös till, och sedan söka efter guld

under vintern. Men vid Forty Mile trodde man inte

på saken. Guldgrävningen väster ut var alldeles nog

för befolkningen där.

Just då inträffade det att Carmack, hans svåger

Skookum Jim och Cultus Charlie, en annan indian,

anlände i en kanot till Forty Mile, begå vo sig direkt

till guldkommissionären och registrerade fyra

inmutningar på Bonanza Creek. Och om aftonen visade

de på krogen råguld för den tvivlande hopen där.

Männen skakade ändå på huvudet. Det där var alldeles

tydligt ett försök av Harper och Joe Ladue att locka

folk till trakterna av sin nyupprättade handelsplats.

Och vem var Carmack? Gift med en indianska. Vem

hade någonsin hört talas om att en sådan hittat guld?

Och vad var Bonanza Creek för slag? Ingenting

annat än en stor betesmark för älghjordarna vid mynnin-

95gen av Klondyke — den var för resten redan känd från

gamla dagar som Rabbit Creek. Dm det hade varit

Ljusan Dag eller Bob Henderson som funnit guldet,

det hade varit en annan sak? Men Carmack, Skookum

Jim och Cultus Charlie! Å nej, sakta i backarna!

Till och med Ljusan Dag ställde sig litet tvivlande,

trots sin tro på landet norrut. Han hade ju bara för

några dagar sedan sett Carmack och hans indianer

hålla på med sitt fiske utan en tanke på att söka efter

guld. Men sent om aftonen, då han satt på kanten

av sin brits och snörde upp sina mockasiner, kom en

tanke på honom. Han satte på sig rock och hatt igen

och gick tillbaka till krogen. Carmack var ännu kvar

där och höll på att visa sitt råguld för de tvivlande.

Ljusan Dag ställde sig bredvid honom och hällde ut

hans påse. Han studerade innehållet en lång stund.

Så hällde han ut flera uns Circle City- och Forty

Mile-guld ur sin egen påse och studerade också det länge och

mycket noga. Till sist stoppade han sitt eget guld

i fickan, lämnade Carmack tillbaka hans och höll upp

handen för att få tyst.

”Gossar, jag skall säga er någonting”, började han.

”Nu kommer det, nu ha vi de nya guldfynden här, och

vi ha sett bevisen. Aldrig förr ha vi sett sådant guld i

det här landet. Det är ett nytt slags guld. Det är

mer silver i det, det kan ni se på färgen. Carmack hm

hittat guld. Vem av er vill komma med mig?”

”Kanske ni har stakat ut en stad däruppe?” frågade

någon.

Men ingen tycktes vara villig. Man fortfor i stället

att skämta och skratta åt saken.

”Det är just vad jag har gjort”, blev svaret, ”och

96jag har dessutom köpt en tredjedel i Harpers och

La-dues utstakning. Och ni kan ge er fan på att mina

hörntomter komma att säljas för mer än ni kan skrapa

ihop allesammans i den här bondbyn.”

”Såså, Ljusan Dag”, inföll en viss Curly Parson

medlande. ”Nog känner vi er och vet att ni är

ärligheten själv. Men ni kan missta er lika väl som någon

annan. Låt mig fråga: när har den här Carmack

gjort sina fynd? Ni sa’ själv nyss att han hållit på

att fiska lax tillsammans med sina Siwashsläktingar

ända till häromdagen.”

”Och Ljusan Dag talade sanning”, avbröt Carmack

ivrigt. ”Och det gör jag med. Det är sant som

evangelium. Jag har inte sökt efter guld, hade inte en

tanke på det. Men samma morgon som Ljusan Dag

gav sig av, vem kom, om inte Bob Henderson. Han

hade varit vid Sixty Mile och var på väg tillbaka upp

till Indian River med en last proviant för Quartz

Creek och Gold Bottom . . .”

”Var i helvete ligger Gold Bottom?” frågade Curly

Parson.

”På andra sidan Bonanza, som förr kallades Rabbi t

Creek”, fortfor Carmack. ”Bob Henderson bad mig

följa med. Han talade om att han redan tagit

fyrtiofem uns på Gold Bottom. Nå, vi följde med, Skookum

Jim, Cultus Charlie och jag. Och alla tre gjorde vi

inmutningar på Gold Bottom. Sedan gick jag

tillbaka för att jaga älg. Vi stannade för att koka mat.

Jag lade mig att sova, men Skookum Jim gick ut för

att se sig omkring. Han hade sett hur Bob Henderson

bar sig åt. Han går rakt fram till en björk, tar upp en

panna jord och vaskar ut den. Det blev mer än en

7. Kungen av Klondyke.

97dollar råguld. Så väcker han mig, jag gör som han och

får två och en halv dollars i första taget. Jag kallade

platsen "Bonanza’, vi gjorde inmutningsarbetena och

så foro vi hit för att registrera.”

Han såg sig omkring, men möttes överallt av

misstrogna miner. Men Ljusan Dag hade givit akt på

hans ansikte, medan han talade.

”Hur mycket får ni av Harper och Ladue, om ni

kan narra folk ditupp?” frågade någon.

”De ha ingen aning om det här”, svarade Carmack.

”Jag svär vid Gud allsmäktig, att jag vaskade ut tre

uns på mindre än en timme.”

”Och där är guldet”, sade Ljusan Dag. ”Jag säger

er igen att så’nt guld ha vi aldrig sett förr. Titta bara

på färgen.”

”En smula mörkare”, sade Curly Parson.

”Antagligen har Carmack haft ett par silverdollars i samma

påse. Och en sak till, om det nu skulle vara någonting

med det här, tror ni inte att Bob Henderson skulle

ha kommit som ett skott för att registrera?”

”Han är ju uppe vid Gold Bottom”, förklarade

Carmack. ”Vi gjorde fyndet på återvägen.”

Ett gapskratt blev svaret.

”Är det någon som följer med mig till det där

Bonanza i morgon?” frågade Ljusan Dag.

Men ingen ville.

”Nå, vem vill mot förskottsbetalning hjälpa mig att

få upp tusen skålpund proviant?”

Curly Parson och en annan, Pat Monahan, antogo

anbudet, och med sin vanliga raskhet betalade Ljusan

Dag dem genast vad de skulle ha och gjorde sina

uppköp, ehuru han härigenom helt och hållet tömde sin

98guldpåse. Han stod just i begrepp att lämna krogen,

men så gick han tillbaka till disken.

”Är det någonting mera?” frågade man.

”Det är just vad det är”, svarade han. ”Mjöl

kommer att bli värdt allt vad man kan betala för det t

Klondyke i vinter. Kan jag få låna litet pengar?”

På ögonblicket stodo mer än ett dussin av de män,

som nyss vägrat följa med honom, och sträckte fram

sina guldpåsar.

”Hur mycket mjöl vill ni ha?” frågade föreståndaren

för Alaska handelskompani.

”Så där omkring två ton.”

Männen drogo inte tillbaka sina guldsäckar, fastän

de brusto ut i ett skallande skratt.

”Vad ska ni göra med två ton?” frågade

handels-föreståndaren.

”Gosse”, svarade Ljusan Dag, ”ni har inte varit

länge nog här i landet för att begripa det. Jag tänker

börja en fabrik för surkål och läkemedel mot mjäll.”

Han lånade pengar till höger och vänster, fick

ytterligare sex män att föra upp mjölet i sex båtar. Åter

var hans guldpåse tom och han var skyldig betydande

summor. Curly Parson skakade på huvudet:

”Om jag kunde begripa, vad ni skall med allt det

här.”

”Jo, det är så enkelt som A. B. C. och ett, två, tre” —

han holl upp fingrarna och började räkna.

”Nummer ett: stora fynd kommer att göras norrut.

Två: Carmack har gjort början. Tre: det är inte

någon förmodan längre, det är ett faktum. Om ett och

två äro riktiga, kommer priset på mjöl att stiga i skyn.

Och om ett och två hålla streck, gör tre det också, och

99då blir mjöl värdt sin vikt i guld i vinter. Det säger

jag er, pojkar, att i så’na här fall ska man inte vara

ledsen; det måste vara våga vinna, våga tappa. Jag

tänker vinna, så mycket ni vet det. Och nu godnatt

med er.”

*

TIONDE KAPITLET.

Ännu trodde man inte alls på de stora guldfynden.

När Ljusan Dag med sin väldiga utrustning anlände

till mynningen av Klondyke, fann han platsen lika

enslig och övergiven som någonsin. Vid stranden hade

hövdingen Isaak och hans indianer slagit sig ned och

höllo på att torka lax. Några gamla guldgrävare

funnos också kvar ännu. De hade slutat sitt

sommararbete vid Ten Mile Creek och hade kommit nedför

Yukon på väg till Circle City. Men vid Sixty Mile

hade de hört någonting om fynden och hade stannat

för att titta litet på marken. De hade just återvändt

till sin båt, när Ljusan Dag höll på att föra i land sitt

mjöl, och de hade ingenting uppmuntrande att säga.

”Det är en förbaskad beteshage, det är just vad det

är”, sade långe Jim Harney och tystnade för att blåsa

på teet i sin tennmugg. ”Det är bäst att ni inte har

någonting att göra med alltsammans, Ljusan Dag.

Bara bluff med hela den här fyndhistorien. Det är

Harper och Ladue som stå bakom den och Carmack är

lockfågeln.”

Ljusan Dag nickade instämmande och satt tankfull

en stund.

”Ha ni vaskat något?” frågade han slutligen.

”Fan, vaska?” var det föraktfulla svaret. ”Tror ni

IOI

man föddes i går? Det ska vara en riktig gröngöling,

som tar sig till med någonting sådant, men inte jag.

Det var alldeles tillräckligt med en enda blick, och nu

ge vi oss i väg till Circle City. Kom ihåg vad jag

säger, blir det guld, så blir det nedåt floden. Johnny här

stakade ut ett par mil nedanför Discovery, men han

begrep förstås inte bättre.”

Johnny såg skamsen ut.

”Ja, jag gjorde det bara för ro skull”, förklarade han,

”och jag skall gärna sälja hela inmutningen för ett

skålpund tobak.”

”Kör till”, sade Ljusan Dag ögonblickligen. ”Men

kom inte och gruffa sedan, om jag tar mina tretti,

fyrti tusen.”

Johnny skrattade.

”Får jag tobaken”, sade han.

”Tänk om jag hade stakat ut bredvid”, mumlade

Långe Jim avundsjukt.

”Det är inte lör sent”, svarade Ljusan Dag.

”Nej, det är tjugu mil fram och tillbaka.”

”Jag skall staka ut åt er i morgon, när jag går dit”,

erbjöd sig Ljusan Dag. ”Så gör ni alldeles som Johnny.

Ni får avgiften av Tim Logan, ni vet, krogvärden, han

lånar pengarna åt mig. Så fyller ni i ert eget namn,

transporterar på mig och lämnar Tim papperen.”

”Får jag också vara med”, bad en tredje i sällskapet.

Och för tre skålpund tuggtobak köpte Ljusan Dag

tre femhundrafotsinmutningar vid Bonanza. Han

kunde staka ut i sitt eget namn också, eftersom de

övriga voro transporter.

”Fasligt vad ni är spendersam med er tuggtobak”,

grinade Långe Jim. ”Har ni en fabrik någonstans?”

102 ”Nix, men jag tänker få bra betalt för tobaken, så

nog blir det affär”, svarade Ljusan Dag.

En timme senare anlände Joe Ladue direkt från

Bo-nanza. Han hade ingenting hört om Carmacks fynd,

ställde sig först tvivlande, men erbjöd slutligen Ljusan

Dag hundra dollars för hans del i stadsplatsen.

”Kontant?” frågade Ljusan Dag.

”Naturligtvis, här är det.”

Han tog fram sin guldpåse. 1 tankarna tog Ljusan

Dag och öppnade den och hällde ut litet guldstoft i

flata handen. Det såg mörkare ut än all annan

guldsand han sett med undantag av Carmacks. Han slog

tillbaka guldet, knöt ihop säcken och lämnade den åter

till Ladue.

”Jag antar att ni behöver det bättre än jag”, sade

Ljusan Dag.

”Nix, jag har mycket mer”, försäkrade den andre.

”Varifrån är det?”

Ljusan Dag frågade helt oskyldigt och Ladue hörde

frågan med en indians stoiska lugn. Men en sekund

sågo de varandra in i ögonen, och Ljusan Dag tyckte

att bakom den hastiga glimten i Joe Ladues blick hade

han sett en hemlighet som inte fick vidröras.

”Ni känner alldeles bestämt till mer än jag”, fortfor

Ljusan Dag, ”och om min andel i stadsplatsen är värd

hundra dollars för er, bör den vara det också för mig.”

”Jag bjuder tre hundra”, sade Ladue envist.

”Det är detsamma hur mycket ni bjuder, lotten har

samma värde för mig som för er.”

Då gav Joe Ladue med sig litet snopen. Han förde

Ljusan Dag ett stycke bort från lägret och berättade

honom ett och annat i förtroende.

103

”Vi ha det däruppe”, sade han slutligen. ”Det

finns guld så man kan skaka det av gräsrötterna, och

vad som finns djupare ner ska vi inte tala om. Men det

är mycket, mycket, det är säkert. Håll bara tyst och

staka så mycket ni kan. Det ligger fläckvis, men jag

skulle inte alls bli förvånad, om några av de där

inmutningarna skulle ge ända upp till femti tusen. Det

enda är, som sagt, att det ligger fläckvis.”

***

En månad gick och det var fortfarande lugnt i

Bo-nanza Creek. Några få män hade varit där och

stakat, men sedan i allmänhet begivit sig tillbaka till

Forty Mile eller Circle City. De få som stannade hadé

brådt att bygga sig stockhus för den kommande

vintern. Carmack och hans indianska släktingar höllo

på med att bygga en dammtrumma och skaffa vatten,

men arbetet gick långsamt, ty de hade att för hand såga

sitt timmer från den på rot stående skogen. Men

längre ned hade lägrat sig fyra män, som kommit

uppifrån floden, Dan McGilvary, Dave McKay, Dave

Edwards och Harry Waugh. De utgjorde ett mycket

stillsamt sällskap, som aldrig begärde eller gav

förtroenden, utan höll sig alldeles för sig självt. Men Ljusan

Dag, som vaskat guld här och där på Carmacks

inmutning och skakat guldsand från gräsrötterna, hade

också försökt sin lycka längre ned, men utan att finna

någonting, och nu var han nyfiken på vad som kunde ligga

på själva klippbädden. Han hade observerat, hur de

fyra stillsamma männen grävde sig ner i marken tätt

vid stranden, och han hörde gnisslet av deras kransåg,

104

när de fällde timmer till dammtrummorna. Han

väntade inte på att bli inbjuden, utan gick helt enkelt dit

första dagen de började vaska. Och efter fem timmars

arbete av en enda man såg han dem ta ut tretton och

ett halvt uns guld. Det var guld från ett

knappnålshuvuds storlek till klumpar av tolv dollars’ storlek,

och alltsammans hade kommit från klippbädden. Den

första snön flög omkring den dagen och den arktiska

vintern närmade sig, men Ljusan Dag hade intet öga

för den döende korta sommarens blekgrå tristhet. Han

såg hur hans syner började bli sanning, och på den vida

slätten reste sig på nytt hans gyllene snöstad. Man

hade funnit guld på klippbädden. Det var det

storartade. Ljusan Dag stakade en inmutning i sitt eget

namn bredvid de tre han hade köpt för tuggtobaken.

Det gav honom ett område på två tusen fots längd och

i bredd sträckande sig över hela dalgången.

När han på kvällen återkom till sitt läger vid

mynningen av Klondyke, fann han där Kam a, indianen

han hade lämnat i Dyea. Kama färdades i kanot och

förde med sig den sista posten för året. Han hade

i sin ägo ungefär två hundra dollars i guldstoft, som

Ljusan Dag genast lånade av honom. I stället åtog

han sig att staka ut en inmutning för indianen, som

kunde registrera den när han passerade Forty Mile.

När Kama följande morgon gav sig av hade han med

sig en mängd brev från Ljusan Dag, adresserade till

alla möjliga gamla guldgrävare nedåt floden och med

uppmaning till dem att genast komma upp och staka.

Likadana brev hade Kama också från de andra, som

befunno sig vid Bonanza.

”Här kommer att bli den mest etterförbaskade rus-

105ning, som någonsin ägt rum”, mumlade Ljusan Dag

för sig själv, i det han sökte föreställa sig vilket liv det

skulle bli vid Forty Mile och i Circle City, när hans

brev anlände dit. Ty att man skulle tro honom på hans

ord var utom all fråga.

I och med ankomsten av den stora rusningens

förtrupper blev det med ens liv vid Bonanza, och så

började en lång kapplöpning mellan osanning och sanning,

vari lögnen, hur snabbfotad den än var, dock alltid till

sist blev förbisprungen av sanningen. När män, som

tvivlat på Carmacks utsago om två och ett halvt uns

per panna, själva vaskade samma mängd, ljögo de och

sade att de fått högst ett uns. Och innan lögnen

hunnit så värst långt, fingo de inte ett utan fem uns. Då

sade de att det varit tio, och när de fyllde pannan med

jorden och gruset för att bevisa lögnen, vaskade de ut

tolv uns. Och så gick det alltvidare. De fortsatte att

ljuga tappert, men sanningen segrade i alla fall med

flera hästlängder.

En dag i december fyllde Ljusan Dag en panna från

klippbädden på sin egen inmutning och bar in den i

stugan han byggt. Här brann en eld, så att han kunde

hålla vattnet från att frysa i en segeldukssäck. Han

hällde av vattnet i pannan och började vaska. Det

såg ut som bara jord och grus. När han lät pannan gå

rundt, flöto de lättare partiklarna ut över bräddarna.

Ibland skummade han med fingrarna och fick bort hela

händer fulla av grus. Innehållet i pannan minskades.

När han närmade sig bottnen, vickade han plötsligt

till med pannan, så att allt vattnet rann bort. Och

hela bottnen såg ut som om den varit bestruken med

smör. Det var guld — guldstoft, guldsand, stora och

106små guldklimpar. Han var alldeles ensam. Han satte

ned pannan på golvet och tog sig en lång funderare.

Så slutade han vaskningen och vägde upp resultatet i

skålarna. Efter sexton dollars per uns innehöll

pannan något över sjuhundra dollars. Någonting sådant

hade han aldrig kunnat drömma om. Nog hade han

tänkt sig att varje inmutning kunde ge tjugu eller

trettio tusen dollars. Men här måste inmutningarna vara

värda en halv million stycket, om de också endast

inne-höllo guld fläckvis.

Han gick inte tillbaka till arbetet mera den dagen,

inte heller de båda följande. 1 stället rustade han ut

sig för en längre färd genom de angränsande trakterna.

På varje särskilt område hade han rätt att göra en

inmutning. Han gjorde emellertid blott en enda vid

Hunker Creek. Bonanza Creek fann han utstakad i

hela dess utsträckning, till och med de platser, som

ansågos nästan värdelösa. Och den allra värdelösaste

var Eldorado. Inte heller Ljusan Dag tyckte vidare

om den. Men han köpte i alla fall halvparten i en

inmutning för en halv säck mjöl. En månad senare

betalade han åttahundra dollars för en inmutning

bredvid. Tre månader efter fick han ge fyrtio tusen

dollars för en tredje inmutning, och fastän det ännu låg i

framtidens sköte, skulle han i sinom tid få betala

hundra femtio tusen för en fjärde inmutning på en

plats som man en gång inte ens velat se åt.

Från den dag, då han vaskade ut sjuhundra dollars

ur en enda panna, rörde han inte vidare vid hacka och

spade. Han sade samma kväll till Joe Laaue:

”Joe, jag tänker inte arbeta med mina händer nu

längre, utan skall börja använda min hjärna. Jag äm-

107nar odla guld. Sår man guld, kommer det att växa

guld, om man bara har förstånd att skaffa sig utsäde.

När jag såg de här sjuhundra dollarna i pannan,

förstod jag att jag till sist fått det där utsädet.”

”Och var tänker ni så det?” hade Joe Ladue frågat.

Med en svepande rörelse av sin ena hand famnade

Ljusan Dag hela landskapet.

”Där”, sade han, ”och passa sedan bara på mig.

Här finns millioner för den som kan se dem. Och jag

gjorde det den där eftermiddagen, då de sjuhundra

dollarna tittade upp mot mig från bottnen av pannan och

liksom kvittrade: ’Nej, se minsann är det inte Ljusan

Dag som har kommit till sist’!”

*

ELFTE KAPITLET.

I forna dagar redan, före de stora

Carmackupp-täckterna, hade Ljusan Dag varit Yukons hjälte. Nu

blev han hela den vilda rusningens korade föresyn.

Historien om hans tur berättades vidt och bredt. Den

var också häpnadsväckande — det fanns inte fem män

till som hade sådana inmutningar som han. Och han

fortfor att rida sin lyckas vingade häst lika djärvt som

någonsin. De vise skakade på huvudet och

profeterade att han skulle förlora vartenda uns han vunnit.

Han spekulerade, menade de, som om hela landet inte

bestod av annat än guld, och ingen människa kunde

vinna i längden som spelade sina kort så som han.

Å andra sidan beräknades hans egendom till ett

värde av millioner. Och bakom hans frikostighet och

vårdslösa förakt för penningar fanns det ett skarpt,

praktiskt omdöme jämte storspelarens våghalsighet.

Han kunde förutse vad han aldrig ännu skådat med

sina egna ögon, och han spelade för att vinna mycket

eller förlora allt.

”Det finns för mycket guld här i Bonanza för att

vara samlat på ett enda ställe”, resonerade han. ”Det

kommer alldeles säkert från en moderåder någonstans,

och ni ska få se att jag inte har misstagit mig. Håll

ögonen på Indian River bara.”

109

Och han lät ord bli handling och utrustade minst

ett dussin expeditioner bortåt Indian Riverområdet.

Andra, som inte haft tur att hitta guld, lät han få

arbete på sina inmutningar. Han betalade dem bra —

sexton dollars om dagen för ett åtta timmars skift, och

han hade tre sådana. Han hade tillräckligt proviant

att börja med, och när Bella kom fullastad, köpte han

för tomt till ett varumagasin ytterligare förråd för hela

vintern 1896. Och medan hungersnöd hotade de

övriga och mjölet kostade två dollars skålpundet, höll

han alla sina tre skift gående på sina fyra

Bonanza-inmutningar.

Ett av hans vildaste spel ägde rum tidigt på vintern.

Hundratals guldgrävare, som gjort utstakningar på

andra ställen än Bonanza, begåvo sig misslynta

tillbaka till Forty Mile och Circle City. Ljusan Dag

intecknade en av sina Bonanzainmutningar hos Alaska

Commercial Company och stoppade ett duktigt

kreditiv i fickan. Så selade han sina hundar och begav sig

nedåt isen med en hastighet som bara han kunde hålla

uppe under en dylik vinterfärd. Vid Forty Mile och

i Circle City köpte han inmutningar i tjogtal. Många

av dem visade sig fullkomligt värdelösa, men några

lämnade ett ännu mer häpnadsväckande utbyte än

någon i Bonanza. Han köpte till höger och vänster och

betalade från femtio dollars ända upp till femtusen.

Detta pris betalade han inne på Tivoli. Det gällde en

inmutning långt uppe i Eldorado, och när han gjort

upp om priset, steg en gammal guldgrävare vid namn

Jacob Wilkins, som själv varit och sett på ”beteshagen”,

upp från sitt bord och lämnade salen, i det han sade:

”Ljusan Dag, i sju år har jag känt er och ni har

TIOalltid varit en förståndig karl till nu. Men nu låter ni

roffa er till höger och vänster. Ja, rofferi, det är just

vad det är, och jag kan inte sitta och höra på hur man

tar tröjan av er.”

”Hör nu”, svarade ljusan Dag, ”Carmacks fynd är

så stort att vi inte kan ha en aning om det. Det är ett

lotteri. Varje inmutning jag köper är en lott. Låt

vara att det blir många nitar, men det finns också

alldeles säkert stora vinster.”

Jacob Wilkins, som stannat i dörren, fnös misstroget.

”Antag nu, Wilkins”, fortfor Ljusan Dag, ”antag

att ni visste att det skulle börja regna välling. Vad

skulle ni göra då? Köpa skedar naturligtvis. Nå, jag

håller just på att köpa de där skedarna. Det kommer

att regna välling i Klondyke och de som bara ha

gafflar få ingenting med av den.”

Men här slog Jacob Wilkins igen dörren efter sig och

Ljusan Dag avslutade i lugn och ro köpet.

Ehuru han höll sitt ord att inte vidare röra vid hacka

och spade, arbetade han hårdare än någonsin förr, när

han kom tillbaka till Dawson. Han hade tusen järn

i elden, som höllo honom i ständig sysselsättning. Han

måste representera, och det tog tid, han var tvungen

att nästan ständigt resa och inspektera sina

inmutningar för att se efter vilka som skulle bearbetas och vilka

som skulle förfalla. Och ständigt drömde han om att

finna moderådern. Men han lyckades aldrig, och år

efteråt beräknade han att sökandet efter den kostat

honom femtio tusen dollars.

Men han spelade högt. Hans utgifter voro

betydande, men ännu mer betydande hans vinster. Hans

hundar stodo färdiga dag och natt och han ägde de

insnabbaste spannen, så att när en rusning inträffade

till någon nyupptäckt fyndort, var Ljusan Dag alltid

där före de andra och stakade ut näst intill det gjorda

fyndet. På sådant sätt blev han ägare till de mest

givande inmutningarna, sådana som Sulphur,

Dominion, Excelsis, Siwash, Cristo, Alhambra och Doolittle.

De tusenden han släppte ut, flöto tillbaka i tiotusenden.

Männen vid Forty Mile berättade historien om hans

två ton mjöl och gjorde beräkningar över vad de

kunde ha inbringat honom. Det gick upp till mellan

en halv och en million. En sak var känd utom allt

tvivel, nämligen att den där första inmutningen i

Eldorado, som han köpte halvparten i för en halv säck

mjöl var värd femhundra tusen. Å andra sidan

talades det om, att när Freda, dansösen, kom över passen

i en Peterboroughkanot och förgäves bjöd tusen

dollars för tio säckar mjöl, skickade han henne mjölet som

present utan att ens ha sett henne. På samma sätt

sändes tio säckar till den ensamme katolske präst, som

upprättade det första sjukhuset i Klondyke.

Hans frikostighet kände inga gränser. Det fanns

folk som kallade den vansinne. Vid den tid då han

fick en halv million för en halv säck, var det väl

vansinne att ge bort tjugu hela säckar åt en dansös och en

präst. Men det var hans sätt. Pengar voro för

honom endast marker. Det var spelet som betydde

någonting för honom. Ägandet av millioner åstadkom

ingen annan förändring hos honom än att han spelade

ännu mera passionerat. Måttlig hade han alltid varit,

utom i sällan återkommande undantagsfall. Nu när

han i den vägen kunde få allt vad han ville, drack han

till och med mindre. Den största förändringen bestod

112 i att han inte själv längre kokade sin mal. En gammal

avdankad guldgrävare bodde hos honom och skötte om

hushållet. Men matsedeln var densamma: fläsk,

bönor, mjöl, sviskon, torkad frukt och ris. Han klädde

sig alldeles som förr: overalls, tyska strumpor,

mocka-siner, flanellskjorta, skinnluva och rock sydd av en

filt. Han började inte heller röka cigarrer, av vilka de

billigaste kostade från en halv till en dollar stycket.

Av durhamtobak och brunt rispapper rullade han

fortfarande sina cigarretter. Det var sant, han höll flere

hundar och betalade oerhörda priser för dem. Men

det var inte lyx, utan affär. Han var tvungen att

kunna resa fort. Det var också därför att han numera

inte hade tid, som han lät en annan koka maten — det

hade varit en dålig affär att göra det själv.

Dawson växte hastigt under vintern 1896. Pengar

flöto ständigt in till Ljusan Dag för sålda tomter. Han

placerade dem genast, där de kunde ge honom mera.

Spelet var högt och farligt, men han spelade det med

öppna ögon.

”Vänta bara, tills nyheten om allt det här hunnit

komma ut riktigt”, sade han till sina gamla

guldgrävare på Älghornskrogen. ”Det blir inte förrän nästa

vår. Då kommer det att bli tre rusningar. En på

sommaren, en på hösten och så en våren därpå, då

åtminstone femtiotusen människor. Ni kommer inte

att kunna se marken för gröngölingar. Vad tänker ni

göra ?”

”Vad tänker du göra själv?” frågade en vän.

”Ingenting”, svarade han. ”Jag har redan gjort

mitt. Jag har ett dussin lag uppåt Yukon för att

hugga och såga timmer. Ni ska få se deras flottar

113

8. Kungen av Klondyki".komma ner, när floden bryter upp. Boningshus!

Nästa höst bli de värda vad man kan betala för dem.

Timmer! Det kommer att gå i höjden. Jag väntar

två sågverk över passen. De komma så snart sjöarna

börja gå öppna. Och om ni tro att ni behöver timmer

gör jag kontrakt med er på stående fot — tre hundra

dollars per tusen obarkade.”

Hörntomter på goda platser såldes denna vinter för

från tio till trettiotusen dollars. Och husen, som han

byggde av sitt timmer, fick han många tusen dollars

stycket för. Tvåvåningsbyggnader i stadens af färsdel

inbragte ända till femtio tusen dollars var.

Kapitalen, som på detta sätt flöto in, sattes i andra företag,

och det såg till sist ut som om allting han rörde vid

förvandlades till guld.

Men den första vilda vintern i Dawson lärde Ljusan

Dag mångt och mycket. Trots sin naturliga frikostig1

het behöll han jämvikten. Han såg hur dessa

millionärer, som växte upp likt svampar, vräkte bort pengar,

och kunde omöjligt förstå det. Att för en gångs skull

begå en galenskap under en stormig natt, det kunde han

vara med om. Han hade gjort det den där natten i

Tivoli, då han spelade bort fyrtio tusen — allt vad han

ägde — på poker. Men när det gällde millioner, var det

en annan sak. De fingo inte bokstavligen talat strös

omkring i ett krogrum av druckna millionärer, som hade

förlorat all besinning och förmåga att beräkna värden.

Den där Mac Mann till exempel, han skaffade sig en

krogräkning på trettioåtta tusen dollars; och Jimmy

Skränfock, som slösade bort hundratusen dollars i

månaden under fyra månader och sedan ramlade

död-full omkull i snön en marsnatt och frös ihjäl! Och den

114där Bill som slösade bort tre hela inmutningar på en

Dulcinea och sedan lånade tre tusen dollars för att

kunna lämna landet, han som köpte upp alla ägg som

funnos på torget i Dawson, hundratio dussin för

tjugufyra dollars dussinet, därför att hans älskade tyckte

om ägg, och sedan, när hon plötsligt reste ifrån honom,

födde sina hundar med dem.

Champagne kostade femtio dollars flaskan och en

burk konserverade ostron femton dollars. Ljusan

Dag köpte intetdera. Han bjöd gärna inne på krogen

hur många som helst på whisky för femtio cents

glaset, men det fanns hos honom någonting som reste sig

upp emot att betala femton dollars för en burk ostron.

Men å andra sidan offrade han mera pengar på att

hjälpa sådana som misslyckats än de vildaste

millionärer förstörde på sina utsvävningar. Fader Judge på

sjukhuset kunde ha berättat om långt större

donationer än de tio mjölsäckarna. Ingen gammal

guldgrävare gick ifrån Ljusan Dag utan att ha fått sina

bekymmer avhjälpta. Men femtio dollars för en flaska

”skum” ! Det var avskräckande.

Men det kunde ändå hända ibland att han ställde

till med en sådan där galen kväll som förr i världen.

Det skedde av olika orsaker. För det första väntade

man det av honom därför att det varit hans sätt i

gamla dagar, och för det andra hade han råd till det.

Men det roade honom inte i lika hög grad numera. På

annat sätt än förr hade nu smaken för makt utvecklats

hos honom. Den hade blivit en passion. Fastän han

utan jämförelse var den rikaste guldgrävaren i Alaska,

ville han bli ännu rikare. Det var ett spel han tyckte

bättre om än något annat. Ty det skapade reellavärden, det gjorde hans drömmar till

verkligheter.

Med sommarrusningen från alla delar av världen

kommo också korrespondenter från de stora

tidningarna och tidskrifterna, och alla skrevo de vidt och

bredt om Ljusan Dag, så att han blev ansedd som den

störste mannen i Alaska. Efter några månader

vändes naturligtvis den yttre världens intresse från

guldfynden i Alaska till spanska kriget och man glömde

honom igen. Men i Klondyke förblev Ljusan Dag den

mest framstående personen. När han gick på gatorna

i Dawson, vände alla gröngölingar på huvudet efter

honom, och på krogama togo de inte sina

vördnads-fulla blickar ifrån honom. Han var inte bara den

rikaste mannen i landet, han var Ljusan Dag,

föregångsmannen, hjälten i idel vilda äventyr. Och allt vad han

företog sig bidrog, utan att han avsåg det, att göra

honom allt mera ryktbar. Inte minst hans

revansch-pokerspel med Jack Kearns, där han gick ifrån med en

vinst på tvåhundratrettio tusen dollars. Jack Kearns

var emellertid redan många gånger millionär, så att

summan betydde ingenting för honom. Men hela

Dawson riktigt höll andan, när det talades om detta höga

spel, och var och en av de tolv korrespondenterna

skickade hem en sensationell artikel.

*

TOLFTE KAPITLET.

Trots sina många inkomstkällor hade Ljusan Dag

på grund av sina ständigt nya företag ganska ondt om

pengar denna första vinter. Det guldförande grus,

som togs upp ur schakten, frös så snart det kom till

ytan, och det fanns ingen möjlighet att komma åt

millionerna i dessa klumpar, förrän vårsolen kom och

tinade upp dem. Då fördes guld igen till hans banker

och han överhopades av personer som tiggde honom om

att sätta in kapital i deras företag.

Men han föredrog att spela sitt eget spel. Ehuru

han betalade de högsta löner av alla, ingick han i

gruv-ägarnas förening och var ledaren av den strid som med

ett slag krossade de växande anspråken hos

gruvarbetarna. Tiderna hade förändrats. De gamla dagarna

voro gångna för alltid. En ny tid hade kommit och

Ljusan Dag som den rike gruvägaren ställde sig fullt

lojalt i den klass han numera tillhörde. Men ehuru

det här var huvudet som ledde spelet, glömde hjärtat

aldrig gamla tider.

Utom denna arbetsgivaresammanslutning vägrade

han att på något sätt binda sig. Han behövde alla

sina pengar för egen del. Den nyligen upprättade

börsen intresserade honom i hög grad. Han hade aldrig

ii 7

förr sett en sådan institution, men han insåg mycket

snart dess fördelar och begagnade sig av dem. Först

och främst var det spel och därför gick han med.

”Det här tar loven av farao”, sade han en dag, då

han en hel vecka hållit Dawsonspekulanterna i feber

genom att ömsom spela på hausse och baisse och till sist

visade vad han hade på hand för att sopa till sig vad

som skulle ha utgjort en hel förmögenhet för någon

annan.

Andra, som gjort stora fynd, hade begivit sig söder

ut. Men när man frågade Ljusan Dag, när han tänkte

lämna Alaska, brukade han bara skratta och säga att

först skulle han sluta sitt spel. Han sade också, att

man skulle vara en dåre, ifall man kastade bort korten,

när de så godt som gåvo en vinsten på hand.

Alla dessa tusentals nykomlingar, som fullständigt

dyrkade Ljusan Dag som en hjälte, ansågo att han inte

hade en aning om vad fruktan ville säga. Men Bettles,

Dan MacDonald och andra av gamla stammen

skrattade och skakade på huvudet och nämnde bara ordet

kvinnor. Och de hade rätt. Han hade alltid varit

rädd för dem sedan den tiden, då han var en pojke på

sjutton och Drottning Anne från Juneau helt öppet

hade förföljt honom med sin kärlek. Han kände inte

alls kvinnorna. Född i ett guldgrävarläger, där de

varit mycket sällsynta, utan systrar och tidigt

moderlös, hade han aldrig kommit i beröring med dem.

Visserligen hade han då och då gjort en och annan

bekantskap, men aldrig hade ett lamm gått sida vid sida med

en varg med större fruktan och bävan än han kände i

kvinnors sällskap. Det var ett slags manlig stolthet,

som bjöd honom att inte alldeles fly dem, men ändå

118hade kvinnorna alltid blivit en hopslagen bok för

honom och han föredrog alldeles bestämt ett parti poker

framför den vackraste flicka..

Och nu, när han var känd som Kungen av Klondyke

— för att inte nämna alla andra hederstitlar, kände han

sig mera rädd för kvinnorna än någonsin. Som aldrig

förr bredde de ut armarna mot honom och för varje

dag kom det nya kvinnor till landet i mängd. Det

gjorde detsamma om han satt och åt middag hemma

hos guldkommissionären, bjöd på drinkar i en

danssa-long eller underkastade sig en intervju från en

kvinnlig representant för New-York Sun — alla och en var

bredde de ut sina armar mot honom.

Ett undantag fanns det likväl, och det var Freda,

flickan som dansade och som han hade givit mjölet.

Hon var den enda kvinna i vars sällskap han kände

sig väl till mods, ty hon sträckte aldrig ut armarna

efter honom. Och ändå var det hon som skulle

skrämma honom värre än någon annan. Det var på hösten

1897. Han hade just kommit tillbaka från en av sina

hastiga inspektionsresor, denna gång till Henderson

uppe vid Yukon och strax nedanför Stewart. Vintern

hade kommit på en gång och han kämpade sig utför

Yukon sjuttio mil i en bräcklig Peterborough-kanot.

Just vid mynningen av Klondyke fick han se en ensam

man som hoppade på isflaken och pekade på vattnet.

Där fick han ögonen på en skinnklädd kvinna, som låg

med ansiktet nedåt, färdig att sjunka i issörjan. Det

tog endast några sekunder att driva kanoten till

platsen, fatta tag i kvinnan och slänga upp henne i

kanoten. Det var Freda. Och allt skulle nog ha gått bra,

om hon inte, när hon kom till sans igen sett på honom

119med vrede i sina blåa ögon och sagt: ”Varför gjorde

ni det, å, varför gjorde ni det!”

Det oroade honom. De följande kvällarna kunde

han inte som vanligt somna genast, utan låg klarvaken

och grubblade på de där orden, i det han tyckte sig

se hennes vredgade ögon. Hon hade gjort honom en

förebråelse, och hon hade menat just vad hon sade.

Det var märkvärdigt. När han nästa gång träffade

henne, hade hon vändt sig bort från honom vredgat och

föraktfullt. Men så kom hon och bad honom om

förlåtelse, och hon talade någonting om en man som tagit

ifrån henne begäret att leva — hon sade inte hur.

Hennes tal var osammanhängande, men han trodde

sig förstå att vad hon syftade på händt många år

förut och att hon hade älskat den där mannen.

Ja, så var det — kärleken ställde bara till krångel

Den var värre än köld och hunger. Det var nog

mycket bra med kvinnor, det var roligt att se på dem och

prata med dem ibland, när de voro snälla. Men så

kom den där kärleken, som gjorde dem så galna, att

man aldrig kunde vara säker på vad de skulle ta sig

till. Den här Freda var ju en härlig kvinna, vacker

och klok också förresten. Men så hade kärleken

kommit och drivit henne bort till Klondyke, ja, drivit

henne till självmord så oemotståndligt, att hon rent

av hatat den man som räddat hennes liv.

Nå, han hade gudskelov sluppit undan kärleken

hittills, alldeles som han undgått vattkoppor. Men den

var lika smittosam och därtill mycket farligare i

sina följder. Den kom män och kvinnor att begå de

vansinnigaste saker. Den var som delirium tremens,

bara mycket värre. Och blev han, Ljusan Dag, smit-

120tad, skulle sjukdomen bestämt angripa honom hårdare

än andra. Ett halvt dussin ungdomar voro galna i

Freda. Allesammans ville de gifta sig med henne.

Men hon å sin sida var galen i den där andra, som

antagligen levde i en annan världsdel, och ville inte ha

att göra med dem. Var nu detta inte rama

galenskapen?

Men det var Jungfrun som skulle ge honom den

slutliga skräcken. En morgon fanns hon död i sitt

stockhus. Ett skott genom huvudet hade gjort det, och

inte ett ord hade hon lämnat efter sig. Men så började

pratet. Ljusan Dag hade nog med saken att skaffa.

Hon hade skjutit sig för hans skull. Det visste alla

med ens och sade det också. Korrespondenterna skrevo

om det, och ännu en gång fick Ljusan Dag, kungen av

Klondyke, figurera i söndagstidningarna över hela

Staterna.

Och det värsta var, att Ljusan Dag visste att det

var sant. Han skulle alltid minnas sista kvällen han

sett henne. Då hade han inte tänkt på det, men nu

efteråt återkom i hans minne varje liten småsak som

inträffat. I ljuset av den tragiska händelsen förstod

han alltsammans — hennes stilla väsen, denna lugna

säkerhet, som om livets alla sorger och bekymmer

redan voro förbi, denna mildhet i varje ord hon talat och

som varit nästan moderlig. Han mindes hur hon sett

på honom och hur hon hade skrattat, när han

berättade om Mickey Dolan’s misstag att staka en inmutning

vid Skookum Gulch. Hon hade varit så naturlig att

hon helt och hållet narrat honom. Ja, han hade till

och med trott att hennes känslor för honom svalnat,

och han hade känt sig glad däröver och föreställt

121sig en framtida vänskap utan den där irriterande

kärleken.

Och så när han stod i dörren med mössan i handen

och sade god natt. Han hade tyckt att det var lustigt,

när hon böjde sig ned och kysste hans hand. Han

hade känt sig riktigt dum, men nu darrade han vid

minnet och han kunde känna beröringen av hennes

läppar mot handen. Hon hade sagt farväl, ett farväl

för evigt, och det hade han inte haft en aning om.

Just i det ögonblicket kanske hade hon fattat sitt

beslut att dö. Om han endast hade vetat det. Fast

han inte var smittad av sjukdomen själv, skulle han

ändå ha gift sig med henne, om han haft den minsta

aning om hennes avsikt. Men så tänkte han på, att

hon nog inte skulle ha tagit emot honom som en

nådegåva, så att det hade ändå inte varit någon räddning.

Sjukdomen hade gripit henne för starkt och hon hade

från första stunden varit dödsdömd.

Det enda hade varit om han själv skulle ha blivit

smittad. Men det hade aldrig lyckats. Snarare kunde

smittan ha kommit från någon annan kvinna, till exem-*

pel Freda. Han tänkte på Dartworthy, som stakat ut

det rika guldfältet vid Bonanza ovanför Discovery.

Alla visste att gamle Doolittles’ dotter Bertha var till

vansinne förälskad i honom. Men när han blev

smittad, inte var det av henne utan av hustrun till överste

Walthstone, den store Guggenhammerska

gruvexper-ten. Resultatet blev tre vansinnigheter: Dartworthy

sålde sin gruva för en tiondel av värdet; den stackars

kvinnan offrade både sin heder och sin ställning och

flydde med honom i en öppen båt utför Yukon; och

överste Walthstone, törstande efter hämnd, gav sig ut

122att förfölja dem i en annan öppen båt. Och hela

tragedien hade sedan passerat Forty Mile och Circle City

och förlorat sig in i vildmarkerna. Så var det:

kärleken vände upp och ned på både mäns och kvinnors

liv, drev dem mot förödelse och död, gjorde vitt till

svart, tvang dygdiga kvinnor att bli skökor eller

själv-mörderskor och förvandlade hederliga män till skurkar

eller mördare.

För första gången i sitt liv förlorade Ljusan Dag

jämvikten. Han kände en skräck utan gräns.

Kvinnor voro förfärliga varelser, hänsynslösa och utan

aning om fruktan. De blevo inte rädda av vad som

hände med Jungfrun; de öppnade armarna mot honom

ännu mer förföriskt än någonsin. Även utan sin

förmögenhet, endast som man, utgjorde han en åtrå för

kvinnorna. Men när så härtill kom all den romantik

som vävts kring hans person och hans oerhörda

rikedom, var det inte så underligt att varje kvinna, till

och med de som inte voro fria, försökte locka honom

till sig. Andra män skulle säkert ha blivit

högfärdiga och förlorat huvudet, men han kände bara sin

fruktan stegras i allt högre grad. Resultatet blev, att

han avböjde de flesta inbjudningar till hus, där han

kunde träffa kvinnor, och höll sig till

ungkarlsklub-barna och ”Älghornet”, där det inte fanns någon

dans-salong.

*

TRETTONDE KAPITLET.

Sex tusen människor lågo vintern 1897 1 Dawson,

arbetet bedrevs ivrigt över hela det stora inmutade

området, medan det ryktades att bortom passen ett hundra

tusen lågo och väntade på våren. Sent en eftermiddag,

då Ljusan Dag befann sig ute på terrasserna mellan

French Hill och Skookum Hill, fick han en ny vidare

överblick av saken. Nedanför honom låg den rikaste

delen av Eldorado Creek, medan han uppåt och nedåt

Bonanza kunde se flera mil bort. Och vad han såg

var idel ödeläggelse. Höjderna hade ända till toppen

blivit skövlade på träd och lågo med nakna sidor.

Under honom i alla riktningar syntes

människoboningar. Men endast få människor voro synliga. Ett

läcke av rök fyllde dalgångarna och förvandlade den

grå dagern till melankolisk skymning. Rök steg upp

från tusentals hål i snön, där män kravlade omkring

djupt ned mot klippbädden, hackade och grävde och

gjorde upp nya eldar för att betvinga kälen. Här och

där höll man på att ta upp nya schakt, och där flammade

eldarna i röda lågor. Människofigurer kröpo ut ur

hålen och försvunno in i dem. Överallt syntes spillrorna

efter vårens utvaskningar — hela högar av trummor,

rännor, stora vattenhjul — resterna efter en hel armé

guldgalna människor.

124

”Det här är ju rama mullvadsarbetet”, utbrast

Ljusan Dag högt.

Han betraktade de nakna höjderna och tänkte på

den oerhörda skogsskövling som ägt rum. Och

allting hade bedrivits utan plan. Var och en arbetade

för sig och resultatet blev kaos. Det kostade en

dollar att avvinna den rika guldförande jorden två, och

för varje dollar som togs ut med de nuvarande

tanklösa metoderna lämnades en andra dollar hopplöst

kvar. Ännu ett år och de flesta inmutningarna skulle

vara slutarbetade och summan av det vunna guldet

skulle inte vara större än det som fanns kvar.

Här behövdes organisation. Och hans livliga

inbillning såg redan Eldorado Creek i hela dess utsträckning

i händerna på ett regelrätt, metodiskt arbetande bolag.

Det skulle bli någonting annat. Han hade undrat,

varför Guggenhammers och de stora engelska firmorna

skickat hit sina högt avlönade experter. Nu förstod

han deras plan. Det var därför de närmat sig honom

för att få köpa slutarbetade inmutningar. De läto

gärna de små gruvägarna ta ut vad de kunde, ty det

skulle ändå finnas millioner kvar.

Och medan Ljusan Dag stod här och såg röken lägra

sig över alla dessa planlösa ansträngningar, gjorde

han upp för sig i huvuddrag ett nytt spel, vari

Guggenhammers och de andra skulle få med honom att göra.

Men på samma gång han sporrades av denna nya tanke

kom det över honom en känsla av trötthet. Han var

verkligen trött efter alla dessa långa arktiska år och

han började bli nyfiken på världen utanför, den stora,

vida värld han hade hört andra tala om, men om vilken

han var lika okunnig som ett barn. Därute kunde

125man också spela. Bordet var bara större och det

fanns intet skäl varför han inte med sina millioner

skulle sätta sig ned och ta del i spelet. Och så hände

det denna eftermiddag på Skookum Hill, att han

beslöt spela sin sista Klondykeomgång och så göra en

påhälsning ute i världen.

Men det tog tid i alla fall. Han satte pålitliga

agenter i hälarna på de stora experterna, och på de platser,

där de började köpa, köpte också han. Varhelst de

försökte komma åt ett slutarbetat område, funno de

honom stå i vägen, så att han nästan överallt gjorde

deras planer om intet.

Nu följde strider, stillestånd, kompromisser, segrar

och nederlag. År 1898 funnos sextio tusen människor

i Klondyke; alla deras förmögenheter och affärer gingo

upp och ned i sammanhang med de strider Ljusan Dag

kämpade ut. Och han fick allt mera smak för det

stora spelet. Han hade redan tagit sina tag med de

stora Guggenhammers och vunnit. Den kanske

hetaste striden stod om Ophir. Ljusan Dag vägrade att

ge med sig, och då man inte kunde komma omsams,

köpte Ljusan Dag ut de andra.

Planen var hans egen, men han skickade till Staterna

efter kompetenta ingenjörer för att utföra den. 1

vattendelaren Rinkabilly åttio mil bort byggde han

sin reservoar, och över åttio mils längd förde en väldig

ledning av trä vattnet genom Ophirområdet.

Reservoaren och ledningen hade beräknats till tre

millioner, men kostade närmare fyra. Men han stannade

inte vid detta. Elektriska kraftstationer anlades och

allt arbete utfördes sedan både vid elektriskt ljus och

med elektrisk kraft. Andra gamla guldgrävare, som

126gjort rika fynd, långt över vad de drömt om, varnade

honom. Han skulle ruinera sig, och de vägrade att

vara med om hans extravaganser. Men Ljusan Dag

bara log och sålde resten av sina stadstomter. Han

sålde just i rätt tid, då prisen stodo på sin höjd. När

han inte längre behövde timmer, gjorde han sig också

av med sina sågverk, ävensom en hel mängd här och

där spridda inmutningar och utan att behöva tacka

någon annan för en dollar slutförde han arbetena med

vattenledningen, byggde sina mudderverk, importerade

sitt maskineri och gjorde på en gång allt guldet i Ophir

åtkomligt. Och han, som fem år förut vandrat ensam

genom vildmarkerna med sina hundar lastade på

indianvis och levat på älgkött, han hörde nu ångvisslorna

kalla sina hundratals arbetare till dagens värv och han

kunde stå och betrakta dem, medan de hackade och

grävde i det vita skenet från båglamporna.

Men när han hade allt detta färdigt, var han också

färdig att ge sig av. Och när han lät detta bli känt,

började Guggenhammers och de engelska firmorna

jämte ett nytt franskt bolag tävla om att bjuda på hela

den stora Ophiranläggningen. Guggenhammers voro

de högstbjudande och vad de betalade gav Ljusan Dag

en ren million netto. Det sades allmänt att han var

värd mellan tjugu och trettio millioner. Han ensam

visste hur han stod, att han, sedan han realiserat allt,

ridit sin lyckas fåle så vidt att han kunde föra med sig

något över elva millioner ut i den okända världen.

Hans avfärd blev ett nytt blad i Yukons historia

till alla de andra om hans gärningar och dåd. Hela

Yukon var hans gäst och Dawson, platsen för

festligheterna. Denna natt dugde ingen annan mans guldstoft, bara hans eget. Inga drinkar fingo köpas. Varenda

krog stod vidöppen med extra antai kypare, och alla

drinkar skänktes bort. Den som vägrade att mottaga

hans gästfrihet och envisades att vilja betala hade

genast ett dussin nävar emot sig. Till och med de grönaste

gröngölingar reste sig för att försvara Ljusan Dags

namn mot en sådan förolämpning. Och överallt rörde

sig Ljusan Dag, ”den tusan djävla Ljusan Dag”, på

mockasinklädda fötter, sprudlande av godt humör,

tjutande sitt vargskri och förklarande att kvällen var

hans, brytande arm med vem som helst och utförande

andra kraftprov, med sitt bronsfärgade ansikte ännu

mer mörkfärgat av whiskyn, med de svarta ögonen i

lågor, klädd i overalls och filtrock, med öronlapparna

dinglande och vantarna svängande från en läderrem

över skuldrorna. Kvällen och natten överträffade allt

vad Dawson någonsin hade sett. Ljusan Dag ville att

man skulle minnas dem och han lyckades i sina

bemödanden. En stor del av Dawson fick sig ett rus den

kvällen. Det var höst och fastän Yukon ännu inte

frusit till var det tjugufem grader under noll. Därför var

det nödvändigt att organisera särskilt

räddningsmanskap, som patrullerade på gatorna för att ta hand om

de druckna, där de ramlat omkull i snön och där en

timmes sömn skulle ha varit ödesdiger. Men han ville

att allting skulle avlöpa utan olyckshändelser. Och

alldeles som förr utgick hans befallning, att han inte

ville veta av gräl och slagsmål. Om någon bar sig

dumt åt, skulle han själv ta hand om honom. Men det

behövdes inte. Ute i stora världen är det vanligt, att

när någon industriens storman dör, alla hjul som han

en gång befallde över stannas för en minut. Men här

128i Klondyke var den glädtiga sorgen över deras stormans

bortgång sådan, att inte ett hjul rörde sig på

tjugufyra timmar. Till och med Ophir med dess tusentals

arbetare stod stängt. Dagen efter avskedsnatten" var

inte en enda man i stånd att arbeta.

Nästa morgon vid daggryningen bjöd Davvson

farväl. De tusental som stodo uppradade längs floden

buro vantar och hade öronlapparna nedslagna. Det

var trettio grader under noll och issörjan började hopa

sig i Yukon. Från Seattle’s däck viftade och ropade

Ljusan Dag farväl. När trossarna voro kastade loss

och ångaren svängde ut i strömfåran, sågo de som

stodo närmast, hur det blev fuktigt i Ljusan Dags

ögon. På sätt och vis lämnade han sitt fädernesland,

den bistra arktiska regionen, som egentligen var det

enda land han hade känt. Han ryckte av sig mössan

och svängde den.

”Adjö med er allesammans!” ropade han. ”Adjö

med er!”

*

ANDRA DELEN

FÖRSTA KAPITLET.

Ingen gloria omstrålade längre Ljusan Dag när han

gjorde sitt intåg i San Francisco. Inte endast han

utan hela Klondyke voro glömda. Världen hade nu

sitt intresse fäst vid andra ting och Alaskaäventyret,

liksom Spanska kriget, var en gammal historia. Mångt

och mycket hade timat sedan dess.

Uppseendeväckande saker hände varje dag och togo upp tidningarnas

sensationsspalter. Men detta att vara helt och hållet

förbisedd verkade uppfriskande på honom. Det

visade blott hur mycket större spelet var här än uppe i

norden, då en man, värd sina elva millioner och med en

historia som hans kunde gå förbi utan att bli

observerad.

Han slog sig ned på St. Francis hotell, intervjuades

av reportervalpar, som hade hotellen till sin jaktmark

och fick några små notiser. Han skrattade för sig själv

och började se sig omkring för att bli hemmastadd med

sakernas nya ordning. Han var mycket tafatt, men

mycket självmedveten. LTtom att hans elva millioner

gåvo honom en ingalunda föraktlig ryggrad, ägde han

en oerhörd tvärsäkerhet. Ingenting skrämde honom

och han kände sig inte alls förkrossad över alla de

bevis på kultur och makt han såg omkring sig. Det var

130

bara ett annat slags vildmark, det var alltsammans,

han måste lära sig dess vägar och det skulle han också.

Som vanligt gick han ur vägen för kvinnorna. Han

var alltjämt för illa till mods vid tanken på vad som

händt med Jungfrun för att han skulle kunna komma

på intim fot med de tjusande och lysande varelser till

vilka hans millioner lämnade honom tillgång. De

sågo på honom och suckade längtansfullt och han dolde

sin skygghet så väl att det såg ut som om han rörde

sig bland dem helt käckt. Det var inte endast hans

rikedom som kom dem att sucka. Han var för mycket

man och för mycket en alldeles ovanlig typ av man.

Ännu ung, knappast trettiosex, utomordentligt vacker,

härligt stark, nästan sprudlande av livskraft, med de

svarta ögonen som kunde skjuta blixtar, var det inte

underligt att kvinnornas blickar drogos till honom.

Han såg det, men log för sig själv och betraktade dem

som fiender.

Han hade kommit till Staterna för att spela med

män och inte med kvinnor. Männen hade han ännu

inte lärt känna. De gjorde intryck på honom att vara

veka — fysiskt veka. Men han anade att de voro hårda

nog att handskas med trots sitt veka yttre. Han tyckte

att det fanns någonting kattlikt hos dem. Han

träffade dem på klubbarna och undrade hur det i själva

verket stod till med deras kamratlika vänlighet och hur

snart de skulle visa klorna för att klösa och riva. Han

ställde sig nästan oförlåtligt misstänksam mot dem.

;’De äro bestämt fulla av fan”, var hans hemliga

omdöme, och av vad han då och då hörde av deras samtal,

fick han ingen anledning att ändra mening. Men å

andra sidan utstrålade från dem en atmosfär av man-lighet och den redbarhet som har sin grund just i

manligheten. De kunde kanske klösas och rivas när det

gällde strid, något som inte var annat än naturligt;

men han hade en känsla av att de också gjorde det som

regel. Det var det intryck han fick av dem; dessutom

visste han ju att det måste finnas en viss procent

verkliga lymlar bland dem.

Han tillbragte åtskilliga månader i San Francisco,

under vilken tid han studerade spelet och dess regler

och förberedde sig själv på att deltaga i det. Han tog

också lektioner i engelska för att bli fri från all sin

guld-grävarslang. Han lärde sig äta och kläda sig och i

allmänhet uppträda som en civiliserad man. Men trots

allt detta förblev han sig själv och kände aldrig någon

tvekan att gå sina egna vägar vid sidan om eller över

det konventionella, om så fordrades. Han föll inte ned

i tillbedjan inför civilisationen. Vidskepelse hade han

sett förr och visste vad den hade för värde.

Trött av att endast gå och se på, gjorde han en tur

upp till Nevada, där samtidigt nya guldupptäckter

gjorts — ”bara för ro skull”, som han själv uttryckte

det. Han stannade tio dagar, uppträdde på

Tonopah-börsen och ställde till ett förskräckligt virrvarr, som

kom till och med gamla spelare att tappa huvudet.

Slutligen klämde han till och for tillbaka till San

Francisco med en nettovinst på en halv million. Det

smakade godt, och hans hunger efter spelet blev allt

starkare.

Ännu en gång skrevo tidningarna sensationsartiklar

om honom. LJUSAN DAG blev åter en stor

huvudrubrik. Intervjuare flockade sig omkring honom. Man

började leta upp gamla tidningsårgångar, och den ro-

132mantiske och historiske Elam Harnish, Kungen av

Klondyke, steg fram på frukostborden i millioner hem

tillsammans med smörgåsarna och havrevällingen. Till

och med innan han själv visste det stod han midt uppe

i spelet. Spekulationer i alla former började bryta

sig mot stranden av hans elva millioner. Till

självförsvar måste han öppna kontor. Från alla håll bjöd

man honom kort och ville ha honom att spela. Nå,

så skulle han spela då, och de skulle få se med vem de

hade att göra.

I början plottrade han bara med småsaker — ”för

att få litet handlag”, som han sade till Holdsworthy,

en vän han fått i Alta-Pacific-klubben. Ljusan Dag

var själv medlem av klubben och Holdsworthy hade

föreslagit honom. Och det var väl för Ljusan Dag att

han spelade försiktigt i början, ty han blev alldeles

häpen över den massa hajar som svärmade omkring

honom. Han genomskådade dem nästan genast och

kunde inte begripa hur de alla kunde få tillräckligt med

byte. Deras skurkaktighet var så påtaglig, att han

inte förstod hur någon människa kunde låta lura sig

av dem.

Sedan fann han att det var skillnad på hajarna.

Holdsworthy behandlade honom mer som en bror än

bara som en klubbkamrat, vakade över honom, gav

honom råd och förde honom tillsammans med

magnaterna i stadens finansiella värld. Holdsworthy levde

med sin familj i en förtjusande villa i närheten av

Menlo Park och här tillbragte Ljusan Dag många

lördagar och söndagar, varunder han blev vittne till ett

hemliv sådant han aldrig kunnat drömma om.

Holdsworthy älskade blommor och hade en formlig mani att

133föda upp höns till prisbelöning och det utgjorde en

ständig källa till munterhet för Ljusan Dag. Det var på

sätt och vis älskvärda svagheter, som drogo Ljusan

Dag närmare till honom. Han ansåg honom vara en

framgångsrik affärsman i goda omständigheter och

utan vidare äregirighet, en man som var nöjd med

det lilla och aldrig hade en tanke på stora insatser och

stora vinster.

Under ett sådant besök talade Holdsworthy med

honom om en liten god affär, ett tegelbruk vid Glen

Ellen. Ljusan Dag lyssnade uppmärksamt till hans

beskrivning. Det föreföll vara ett mycket resonabelt

företag, den enda invändningen Ljusan Dag hade att

göra var, att det var så smått och låg alldeles utanför

hans intressen och han gick till sist med på affären

endast av vänskap för Holdsworthy, då denne förklarade

att han redan var litet intresserad i tegelbruket och

att han för att utvidga det annars måste göra

uppoffringar på andra håll. • Ljusan Dag förskotterade

beloppet, femtio tusen dollars och, som han sedan

skrattande förklarade, ”jag blev lurad, men inte av

Holdsworthy, utan det var hans förbaskade höns och frukt-

I alla fall var det en god lärdom. Han hade fått

•ett bevis på, att i affärsvärlden kunde man knappast

lita på någon och att till och med den gamla seden att

hryta bröd och äta salt i det stilla, älskvärda hemmet

betydde föga gentemot ett värdelöst tegelbruk och

femtio tusen dollars i kontanter. Men hajarna av olika

slag summo väl mest på ytan, tänkte han. Längre ner

härskade redbarheten och jämvikten. Industriens och

Jmansens stormän voro det folk han skulle arbeta

134med. Själva naturen av deras stora företag måste

tvinga till rent spel. Där fanns ingen plats för små

filurknep eller falskspelardrag. Här var man

engagerad i landets utveckling, i organiserandet av dess

järnvägar, upptagandet av dess gruvfyndigheter, i att göra

fruktbärande alla dess rika naturliga tillgångar och,

därför måste spelet vara stort och stabilt. Så

resonerade han.

Han lät alltså de små männen, sådana som

Holdsworthy, vara i fred. Han träffade dem gärna i

sällskapslivet och på klubbarna, men de fingo aldrig komma

honom nära, och så mycket mindre kunde det då bli

fråga om verklig vänskap. De kunde aldrig få bli

deltagare i hans stora spel. Vad nu detta skulle bli, visste

han ännu inte själv. Han väntade på att få det klart

för sig. Under tiden fortsatte han med de små

affärerna och höll för övrigt ögonen öppna för de stora

chanserna, om de skulle komma.

Så träffade han John Dowsett, den store John

Dow-sett. Det hela var en tillfällighet, det är alldeles

säkert. Ljusan Dag visste själv att det var av en ren

slump, som han, medan han var i Los Angeles, for över

till Santa Catalina i stället för tillbaka till San

Francisco, som han tänkt. Där träffade han John Dowsett,

som vilade ut några dagar efter en ansträngande resa

ute i västern. Dowsett hade naturligtvis hört talas

om ”kungen av Klondyke” och hans utbasunade

trettio millioner, och han blev alldeles säkert verkligen

intresserad för mannen, sedan bekantskapen var gjord.

Antagligen hade han under deras samvaro alldeles

tillfälligtvis fått idén. Men han kom inte fram med den

genast, utan lät den riktigt mogna först. Han talade

135därför endast i allmänhet och gjorde sitt bästa att

vinna Ljusan Dags vänskap.

Det var den första verkliga magnaten Ljusan Dag

stått ansikte mot ansikte med, och han kände sig både

glad och smickrad. Mannen var så älskvärd och

vänlig, att Ljusan Dag knappast kunde tro att detta var

den John Dowsett som var president i en hel rad

banker, en av Standard Oils förtroendemän och allierad

med Guggenhammers. Hans yttre ingav genast Ljusan

Dag förtroende. Trots hans sextio år och snövita

huvud var hans handslag fast och hjärtligt och han visade

inga ålderdomstecken. Hans gång var energisk och

rask och hans rörelser bestämda. Hans hy var

ungdomligt frisk, och hans tunna, fasta läppar kunde le

godt åt ett skämt. Han hade de ärligaste mörkblå

ögon som blickade skarpt och öppet fram under de

buskiga grå ögonbrynen. Han talade kort och bestämt

med en anmärkningsvärd disciplin i tankarna. Han

var en man, som visste, och han broderade aldrig

onödigt ut sina kunskaper. Att han var van att befalla

syntes tydligt och varje hans ord och åtbörd bar

maktens prägel. Dessutom var han ytterst sympatisk och

taktfull, och Ljusan Dag hade inte svårt att märka

skillnaden mellan honom och en man av Holdsworthys

kaliber. Han kände också till hans historia, den gamla

nobla familj, varifrån han härstammade, hans egen

karriär i kriget, den John Dowsett, hans närmaste

föregångare, som varit en av stödjepelarna för

Unionens sak, kommendör Dowsett från kriget 1812,

general Dowsett med rykte från revolutionens dagar och

den förste Dowsett, ägaren av land och slavar i det

tidiga New England.

136

”Det är just min man”, sade han sedan till en av

sina klubbkamrater i rökrummet på

Alta-Pacific-klub-ben. ”Vet ni, Gallon, han var mig en fullständig

överraskning. Jag visste ju att de verkligt stora skulle

vara på det sättet, men jag måste se honom för att bli

riktigt övertygad om det. Han är en av de dar som

verkligen kunna uträtta någonting. Det liksom

sticker fram på honom överallt. Han är den där enda på

tusendet som är hederlig och som man kan lita på. I

hans spel finns det inga tysta förbehåll och ni kan vara

säker om att han aldrig spelar falskt. Jag slår vad att

han kan förlora eller vinna ett halvt dussin millioner

utan en dragning i ögonlocken.”

Gallon blåste ut röken från sin cigarr och betraktade

den andre litet egendomligt, men Ljusan Dag, som just

beställde ett par cocktails, märkte det inte.

”Ni tänker göra någon affär med honom, förmodar

jag”, anmärkte Gallon.

”Nej, det har jag inte den ringaste tanke på. Jag

ville bara förklara att jag till sist har börjat förstå,

hur de där storgubbarna bära sig åt i sina stora affärer.

Vet ni, han ingav mig en sådan känsla av att han

begrep allting, att jag helt enkelt satt och skämdes över

mig själv.”

”Jag tror i alla fall att jag skulle kunna ge honom

en och annan vink, om det gällde att köra ett

hundspann”, anmärkte Ljusan Dag efter en paus. ”Och

jag tror också att jag skulle kunna lära honom litet i

poker, kanske också i att paddla en kanot. Och jag

har kanske större förutsättningar att lära mig det spel

han spelat i hela sitt liv, än han har att lära sig mitt

spel däruppe i höga Norden.”

*

ANDRA KAPITLET.

Det dröjde inte synnerligen länge förrän Ljusan

Dag befann sig i New-York. Ett brev från John

Dowsett var orsaken — ett litet maskinskrivet brev på

några rader. Men Ljusan Dag hade läst det med

spänning. De maskinskrivna meningarna tycktes honom

dölja ett mysterium. ”Vår mr Howison skall besöka

er på ert hotell. Ni kan lita på honom. Vi få icke bli

sedda tillsammans. Ni kommer att förstå varför efter

vårt samtal.” Ljusan Dag läste om och om igen.

Där var det — ändtligen det höga spelet och det såg

ut som om han blivit bjuden att sitta ned och deltaga.

Naturligtvis, annars skulle man inte ha anmodat

honom att resa över en hel kontinent.

De möttes — tack vare ”vår” mr Howison — i en

magnifik villa uppåt Hudson. I enlighet med de

instruktioner han fått hade Ljusan Dag anländt i en

privat automobil som ställts till hans förfogande. Vems

bil det var, visste han lika litet som han visste vem som

var ägare av det präktiga huset. Dowsett befann sig

redan där tillsammans med en annan man, som Ljusan

Dag kände igen redan innan han blivit presenterad.

Det var Nataniel Letton, ingen mer eller mindre. Han

hade sett hans ansikte i tidningar och tidskrifter och

läst om hans ställning i den finansiella världen och om

138

det av honom upprättade universitetet i Daratona.

Han förekom också Ljusan Dag som en imposant man,

fastän han inte kunde finna någon likhet med Dowsett.

Mager nästan till avtärdhet, liknade han ett slags kall

låga, en mystisk kemisk låga, som under den iskalla

ytan tycktes dölja en hetta av tusen solar. Detta

intryck berodde främst på hans stora, grå ögon, vilka

liksom flammade ut ur en dödskalle, så smalt var hans

ansikte och så gulvit hans hy. Fastän inte mer än

femtio år, med tunt, gråsprängdt hår, såg han många

gånger äldre ut än Dowsett. Han var ett slags asket,

som levde i ett tillstånd av högt, förtunnat lugn, en

smält planet under ett istäcke. Men vad som framför

allt gjorde intryck på Ljusan Dag var mannens

förfärliga och nästan skräckinjagande renhet. Det fanns

inte ett dammkorn på honom. Han såg ut som om han

genomgått en eldreningsprocess, och Ljusan Dag

kände sig säker på att en kraftig svordom skulle ha varit en

förolämpning för hans öron, ett helgerån, en hädelse.

De drucko — det vill säga, Nataniel Letton nöjde

sig med mineralvatten, under det Dowsett tog sig

en grogg och Ljusan Dag en cocktail. Ingen tycktes

observera ovanligheten av en Martini vid midnattstid,

men Ljusan Dag ville ha just en sådan — han hade för

länge sedan lärt sig att vissa drycker hade sina vissa

tider. Han tyckte emellertid om Martinis, och som han

var en naturlig människa, drack han just vad han ville

ha, när och hur han behagade. Andra hade lagt

märke till denna hans vana, men inte så Dowsett och

Letton, och Ljusan Dag tänkte i hemlighet att de inte

skulle så mycket som rört på ögonlocken, om han

begärt ett glas sublimatlösning.

139 Leon Guggenhammer anlände medan de togo sin

drink, och han beställde en grogg. Ljusan Dag

studerade honom nyfiket. Det var en medlem av den

stora Guggenhammerfamiljen, visserligen en av de

yngre, men i alla fall av den grupp han tagit sina

nappatag med uppe i Norden. Guggenhammer underlät

inte heller att föra den gamla affären på tal och

kom-plimenterade Ljusan Dag för hans käckhet. — ”Ekot

från Ophir nådde också ner till oss här, som ni förstår,

och jag måste säga er, mr Ljusan Dag.. . förlåt, mr

Harnish, att ni klämde efter oss grundligt i den

affären.”

Ekot! Ljusan Dag ryggade litet vid frasen — ekot

hade nått dem av den kamp vari han kastat in all sin

styrka och alla sina Klondykemillioner.

Guggenham-mers måste verkligen vara ena bjässar, när en strid av

sådan omfattning inte för dem var annat än en

skärmytsling, av vilken de värdigades höra ekot. ”De

måste spela fördömt högt här nere”, var hans slutsats,

och på samma gång kände han sig stolt över att ha

blivit inbjuden som medspelare. Han kände sig i detta

ögonblick riktigt harmsen över att hans elva millioner

inte i stället voro de av ryktet utbasunade trettio. Men

han skulle vara ärlig och säga dem rent ut hur mycket

marker han kunde köpa.

Leon Guggenhammer var ung och fet. Han var inte

en dag över trettio, och med undantag av påsarna under

ögonen var hans ansikte mjukt och linjelöst som en

gosses. Han gav också detta intryck av renhet,

dessutom av ypperlig hälsa, ty hans fetma var ingenting

annat än den naturliga utvecklingen hos hans kropp.

Så småningom kommo de in på tal om affärer, ehuru

Guggenhammer först måste prata en stund om den

140stundande internationella kappseglingen och sin egen

palatslika ångyacht Electra, vars nya maskin redan

blivit gammalmodig. Dowsett framlade planen,

understödd av en tillfällig anmärkning från de båda andra,

under det Ljusan Dag gjorde sina frågor. Vad nu

förslaget gällde, ville han gå in på det med öppna ögon.

Och de fyllde hans ögon med just de vyer som de själva

hade målat upp.

”Man kommer aldrig att ens drömma om att ni är

med oss”, framkastade Guggenhammer, när man

började nalkas slutet på saken, och hans vackra judiska

ögon lågade av entusiasm. ”Man kommer att tro att

ni opererar för egen räkning i riktig fribytarstil.”

”Naturligtvis inser ni, mr Harnish, den absoluta

nödvändigheten av att vår överenskommelse förblir

hemlig”, sade Nataniel Letton allvarsamt.

Ljusan Dag nickade.

”Och ni förstår också”, fortfor Letton, ”att resultatet

inte kan bli annat än godt. Saken är fullkomligt

legitim och riktig, och de enda som kunna taga någon skada

äro börsspelarna själva. Det är inte något försök att

ruinera marknaden. Ni ser själv att ni skulle stå på

haussesidan. Hederliga börsmän komma endast att

förtjäna.”

”Ja, det är just det”, sade Dowsett. ”Behovet av

koppar för industrien stiger oupphörligt. Ward Valley

Copper och allt vad därtill hör — praktiskt taget en

fjärdedel av hela världens förråd, som jag visat er, är

någonting verkligt stort, hur stort kunna inte ens vi

uppskatta. Våra arrangemang äro gjorda. Vi ha fullt

upp med kapital själva, men vi vilja ha mer ändå.

Det finns för närvarande för mycket Ward Valley i

I4Imarknaden för våra planer. Vi skulle således slå två

flugor i en smäll...”

”Och det är jag som skall leverera smällen”, inföll

Ljusan Dag med ett leende.

”Ja, just det. Ni skall inte blott hålla Ward Valley

uppe, utan på samma gång samla åt er så mycket Ward

Valley ni kan. Det kommer att bli av ofantligt värde

för oss, medan ni själv liksom vi komma att dra fördel

av det. Och som mr Letton just påpekat, saken är

fullkomligt legitim och hederlig. Den adertonde ha

direktörerna sammanträde och i stället för den vanliga

dividenden kommer en fördubblad sådan att

tillkänna-givas.

”Och vilka komma då att dra det kortaste strået?”

utbrast Leon Guggenhammer livligt.

”Spekulanterna”, förklarade Nataniel Letton,

”spelarna, skummet på Wall Street — ni förstår. De som

verkligen placera sina pengar komma inte att lida

någon skada. Och dessutom ha de för tusende gången

fått lära sig att ha förtroende för Ward Valley, och

därmed kunna vi sedan genomföra de stora

utvidgningar vi i allmänna drag delgivit er.”

”Det kommer att gå alla möjliga rykten”, sade

Dowsett varnande till Ljusan Dag, ”men låt inte skrämma

er av dem. Kanske dessa rykten rent av komma att

härröra från oss själva. Ni kan själv inse hur och

varför. Det enda ni har att göra är att köpa, köpa och

köpa ända till sista ögonblicket, då direktörerna

tillkännage den fördubblade dividenden och Ward Valley

kommer att gå upp så högt att det sedan blir omöjligt

att köpa dem.”

”Vad vi önska”, tog Letton upp tråden, i det han

142gjorde en paus för att dricka några munnar vatten,

”vad vi önska är att ta Ward Valley 1 stora poster ut

ur marknaden. Vi skulle mycket lätt kunna göra det

genom att pressa ned dem och skrämma innehavarna.

Det skulle också bli mycket billigare. Men vi äro

absoluta herrar över situationen och vi äro hederliga nog

att köpa Ward Valley till stigande pris. Vi äro visst

inte några filantroper, men vi behöva kapital för våra

stora utvecklingsplaner. Vi förlora heller inte direkt

genom transaktionen, ty i samma ögonblick den dubbla

utdelningen blir känd, komma Ward Valley att stiga i

himmelens sky.”

”Och ännu en sak, mr Harnish”, sade

Guggenhammer, ”om ni skulle överskrida edra tillgängliga

kontanter eller den summa ni beslutar er att spekulera med,

så glöm för all del inte att genast vända er till oss.

Kom ihåg att vi stå bakom er.”

”Ja, vi stå bakom er”, upprepade Dowsett.

”Apropå den fördubblade dividenden den adertonde”

— John Dowsett tog fram ett papper ur sin plånbok

och satte sin pincenez till rätta. ”Får jag visa er

några siffror. Vad god och se här...”

Han började en lång teknisk och historisk utredning

om Ward Valleys inkomster och utdelningar ända från

dess första organisation.

Hela konferensen varade inte mer än en timme,

varunder Ljusan Dag tyckte att livet aldrig förr bjudit

honom någonting så stort. Dessa män voro spelare i

stort. De voro makter. Visserligen hörde de inte

till den allra innersta ringen, där till exempel Morgan

och Harriman utgjorde medelpunkten. Men de stodo

dock i beröring med dem. Och han kände sig nöjd

I43med deras hållning mot honom. Det låg ingen

överlägsenhet i deras sätt, och det smickrade honom, ty

han visste ju att både i erfarenhet och rikedom voro

de hans övermän.

”Vi ska ruska ett slag i spekulanthopen”, sade Leon

Guggenhammer glädtigt, när de reste sig för att gå.

”Och ni är mannen att göra det, mr Harnish. De måste

tänka att ni handlar för egen räkning, och de ha alltid

saxarna slipade för att klippa nykomlingar sådana som

ni.”

”Naturligtvis komma de att bli lurade”, instämde

Letton. ”Jag upprepar, att de äro spelare och inte

förtjäna bättre än vad de få smaka på. Ni har inte

en aning vad de förorsaka män sådana som oss for

besvär — ibland.”

Dowsett och unge Guggenhammer foro sin vag i

samma bil, Letton i en för sig själv. Ljusan Dag, ännu

med huvudet fullt av vad han hört den föregående

timmen, åsåg med djupt intresse avfärden. De tre

maskinerna stodo som stora nattliga spöken på den grusade

vägen framför villans icke upplysta portal. Det var

kolmörkt och billyktorna skuro igenom mörkret som

skarpa knivar. Betjänten stod som en staty, sedan

han hjälpt de tre herrarna in i vagnarna. De

päls-klädda chaufförerna rörde på sig, och likt hingstar som

få ett sporrhugg löpte maskinerna ut i mörkret för att

försvinna vid första vägkrök.

Ljusan Dags bil var sist, och i det han lutade sig ut

genom fönstret, såg han en skymt av det dystra huset,

som nästan konturlöst reste sig genom mörkret. Vem

tillhörde det? undrade han. Varför använde de det

för denna hemliga sammankomst? Skulle möjligen

144betjänten säga någonting? Eller chauffören? Voro

de kanske förtroendemän liksom ”vår” mr Howison?

Mystiskt! Hela affären hade något hemlighetsfullt

över sig. Han lutade sig bakåt och drog några bloss på

sin cigarrett. Stora saker voro i görningen. Korten

voro redan blandade för det höga spelet och han var

med i det. Han kom att tänka på sitt pokerspel med

Jack Kearns och skrattade högt. Då hade det gällt

tusenden, nu var det fråga om millioner. Och den

adertonde, när den fördubblade utdelningen skulle

tillkännages — han fortfor att skratta, när han tänkte på

förvirringen och häpenheten hos de män som stodo med

slipade saxar och väntade på att få klippa honom —

honom, Ljusan Dag!

*

TREDJE KAPITLET.

När han kom tillbaka till sitt hotell vid tvåtiden på

morgonen, fann han en mängd reporters väntande.

Följande morgon kommo flera, och under skallet av

papperstrumpeter gjorde han sitt intåg i New-York.

Ännu en gång gick hans pittoreska figur genom

spalterna. Kungen av Klondyke, de arktiska regionernas

hjälte, trettio-milliondollarsmillionären från Norden

hade kommit till New-York. Vad hade han kommit

för? För att klippa New-Yorkarna alldeles som han

klippt Tonopahspekulanterna i Nevada. Wall Street

gjorde klokt i att vara på sin vakt, ty den vilde mannen

från Klondyke hade kommit till staden. Eller kanske

skulle Wall Street klippa honom? Wall Street hade

klippt många vilda män. Skulle det bli Ljusan Dags

öde? Ljusan Dag skrattade för sig själv och yttrade

sig mycket svävande till intervjuarna. Det blev en

hjälp i spelet och han skrattade igen när han tänkte

på, att Wall Street nog fick stiga upp bra tidigt om

rnornarna, ifall man skulle lyckas klippa honom.

Man var således beredd på honom, och när stora

uppköp av Ward Valley började, sades det genast att

han stod bakom. Ryktena korsade varandra. Ännu

en gång tog han ett nappatag med Guggenhammers.

Historien om Ophir drogs fram igen och förstorades

146

till den grad, att Ljusan Dag till sist knappast kände

igen den. Men alltsammans var vatten på hans kvarn.

Börsspekulantema visste tydligen inte var de voro

hemma. För varje dag blevo hans köp allt större och

säljarna voro så ivriga, att Ward Valley stego genast

helt långsamt. ”Det här går över poker”, tänkte

Ljusan Dag mysande, när han såg den förvirring han

orsakade. Tidningarna kommo med alla möjliga

gissningar och antaganden och Ljusan Dag hade ständigt

en massa reporters i hälarna på sig. Intervjuerna

med honom voro dyrbara. De återgåvo hans

ogenerade språk och när han märkte det, överdrev han själv

i sitt tal så mycket han kunde.

Han levde i en våldsam spänning veckan före den

adertonde. Han icke allenast spelade så som han

aldrig spelat förr, utan spelet bedrevs därtill vid det

största bord i världen och med sådana insatser att

till och med de vanaste spelarne häpnade. Trots den

ständiga tillgången på Ward Valley tvang hans

ständiga köpande till sist upp priset, och när torsdagen

närmade sig, började situationen bli ytterst tillspetsad.

Hur mycket WTard Valley tänkte den där spelaren från

Klondyke köpa? Hur mycket knnde han köpa? Vad

gjorde Ward Valley-männen under tiden? I en

intervju lät Leon Guggenhammer förstå, att denne

Nord-lands-Ivrösus möjligen begick ett misstag. Men de

brydde sig inte om hela saken, förklarade Dowsett.

Det gjorde alldeles detsamma vad Klondykaren tog sig

för, Ward Valley voro säkra som Gibraltar. Nej, de

hade inga Ward Valley att sälja — tack. ”Det är rena

rama spelet från början till slut”, voro Nataniel Lettons

ord, ”och vi vilja inte ha det ringaste med det att göra.”

147 Under tiden hade Ljusan Dag flera hemliga samman"

komster med sina kompanjoner, en med Leon

Guggeri-hammer, en med John Dowsett och två med mr

Howison. Men de inskränkte sig egentligen till

lyckönskningar, ty, som de sade honom, allt gick precis som

det skulle gå.

Men på tisdagen nådde ett märkvärdigt rykte Ljusan

Dags öron. Det stod också att läsa i Wall Street

Journal och det lydde, att på torsdagen skulle i stället för

tillkännagivandet om utdelning krävas tillskott av

aktionärerna — underrättelsen påstods härröra från

mycket initierat håll. Ljusan Dag stelnade till. Om detta

vore sant, skulle han vara en ruinerad man. Och så

gick det med ens upp för honom, att hela denna

operation skett med hans egna pengar. Dowsett,

Guggenhammer och Letton riskerade ingenting. Han kom

ihåg Holdsworthy och tegelbruket och han gav order

om att genast stoppa alla vidare köp, medan han rusade

till telefonen.

”Det är ingenting, bara rykten”, hördes Leon

Guggenhammers strupröst i mikrofonen. ”Som ni vet”,

sade Nataniel Leton, ”är jag en av direktörerna och

jag skulle naturligtvis veta om någonting sådant vore

i görningen.” Och John Dowsett: ”Jag sade er på

förhand att det skulle komma sådana där rykten, men

det finns inte ett jota sanning i dem. Det ger jag

er mitt hedersord som gentleman på.”

Ljusan Dag skämdes för sig själv, att han för ett

ögonblick kunnat förlora sin kallblodighet och gick

genast vidare igen. När köpandet så där plötsligt

upphörde, blev det med ens panik på börsen och

baissespekulanterna voro strax framme och hamrade ned

148prisen på alla papper. Först och främst Ward

Valley, som sjönko avsevärt. Ljusan Dag fördubblade

lugnt sina köporder. Så gingo tisdagen, onsdagen och

torsdagsmorgonen, och Ward Valley steg på nytt

triumferande. Man sålde fortfarande och han bara

köpte, många gånger mer än han skulle kunnat, om det

gällt verklig leverans. Men vad gjorde det? Nu var

dagen inne då den fördubblade utdelningen skulle

tillkännages. Det blev de andra som inte skulle kunna

leverera, och de skulle vara tvungna att underhandla

med honom.

Men så kom åskslaget. Ryktet hade talat sant.

Ward Valley krävde tillskottet man talat om. Ljusan

Dag knöt händerna. Han gjorde sig förvissad om,

att underrättelsen verkligen var riktig, och stoppade.

Inte endast Ward Valley utan alla andra papper

hamrades ned av de triumferande baissemännen. Ljusan Dag

brydde sig inte ens om att ta reda på, huruvida Ward

Valley hade nått botten eller fortfarande voro fallande.

Medan hela Wall Street var som galen, drog sig Ljusan

dag helt lugnt från slagfältet för att tänka över

situationen. Efter en kort konferens med sina mäklare gick

han hem till sitt hotell. Under vägen köpte han

aftontidningarna och kastade en blick på rubrikerna:

”LJUSAN DAG RENSKRAPAD”, läste han. ”LJUSAN

DAG HAR FÅTT SIN LÄXA.” ”ÄNNU EN MAN

FRÅN WÄSTERN SOM MISSLYCKATS I ATT

BLUFFA TILL SIG PENGAR.” När han kom

tillbaka till hotellet, meddelade en senare upplaga att en

ung man, som följt Ljusan Dag i spåren, begått

självmord. ”Vad i helvete skulle han behöva ta livet av

sig för ?” mumlade han och ryckte på axlarna.

149 Han gick upp på sitt rum, beställde en

Martini-cocktail, tog av sig skorna och satte sig ned att tänka.

Efter en halvtimme stramade han upp sig igen, tömde

glaset som stod framför honom, och när han kände

drycken gå värmande genom kroppen, gick det ett

långsamt, menande, men fullkomligt naturligt leende

över hans ansikte. Han skrattade högt åt sig själv.

”Lurad”, mumlade han.

Så dog leendet bort, och hans drag blevo hotfullt

allvarsamma. Så när som på en del fastlåsta

tillgångar i Wästern var han en ruinerad man. Men

vad värre var, hans stolthet hade fått en svår knäck.

Han hade varit godtrogen, de andra hade dragit

honom kapitalt vid näsan, fast han inte kunde bevisa det.

Den simplaste bonde skulle ha skaffat sig papper,

men han hade blott en muntlig överenskommelse

”gentlemen emellan”, Fy tusan — han kunde höra

John Dowsetts ord i telefonen: ”På mitt hedersord

som gentleman.” De voro ficktjuvar och svindlare,

det var just vad de voro. Tidningarna hade haft rätt.

Han hade kommit till New-York för att bli klippt

och herrar Dowsett, Letton och Guggenhammer hade

också gjort det mycket ordentligt. Han var en liten

fisk, de hade lekt med honom i tio dagar —

tillräckligt lång tid för att fjälla honom på alla hans

millioner. Naturligtvis hade de hela tiden vräkt på honom

sina papper och nu köpte de tillbaka Ward Valley för

en spottstyver innan marknaden hann bli stadig igen.

Antagligen skulle Nataniel Letton bygga ett par nya

hus vid sitt universitet för sin del av vad de snygga

gossarna hade lurat av honom. Leon Guggenhammer

skulle skaffa sig ny maskin till den där yachten eller

150kanske en hel flotta av yachter. Men vad den

satans Dowsett tänkte göra med sina syndapengar det

kunde han inte begripa — kanske starta ett par nya

banker till.

Så satt Ljusan Dag där och drack cocktails och

tänkte tillbaka på sitt liv i Alaska. Han levde om

igen de bistra år under vilka han kämpat för sina elva

millioner. Ett ögonblick tumlade mordtankar i hans

hjärna. . . han skulle skjuta de där som bedragit

honom . . . det var vad den unge mannen skulle ha gjort

i stället för att döda sig själv. Han låste upp sin

kappsäck och tog fram sin automatiska pistol, en stor

Colt’s n :o 44, han sköt med tummen undan

säkerhets-haken och tömde ut de åtta patronerna, satt

noggrant in dem igen i kammaren och sköt för haken,

varefter han stoppade revolvern i ena sidofickan på

sin rock. Så beställde han en ny cocktail och återtog

sin plats.

En timme satt han i tankar, men nu log han inte

längre. I hans ansikte formade sig linjer och i dessa

linjer lågo farorna och mödorna från Norden, köldens

bistra bett, allt vad han utstått, de långa, oändliga

veckorna på färdväg genom vildmarken, den hemska

tundran vid Point Barrow, den dånande isgången i

Yukon, striderna med djur och människor,

hungersnödens skräckfyllda dagar, månaderna av ett

stickande helvete bland moskiterna vid Koyokuk, arbetet

med hacka och spade — hela den långa processionen

av tjugu års svett och mödor.

Klockan tio steg han upp och bläddrade ett slag i

adresskalendern. Så tog han på sig skoma, fick en

droska och åkte ut i kvällen. Två gånger bytte han

151åkdon och slutligen stannade han utanför en

detektivbyrå. Han skötte om saken helt och hållet själv,

deponerade en rundlig summa pengar, valde ut de sex

män han behövde och gav dem sina instruktioner.

Aldrig förr hade de fått så bra betalt för en så enkel

sak, ty han gav var och en av dem femhundra dollars

utom vad byrån debiterade, och lovade samma summa

till om han lyckades. Någon gång följande dag antog

han att hans tre tysta kompanjoner skulle

sammanträda. Han satte två detektiver på spår efter var och

en av dem. Tid och plats var allt vad han ville veta.

”Låt inte hindra er av någonting, gossar”, sade

han till sist. ”Jag måste ha de där underrättelserna.”

När han for tillbaka till hotellet, bytte han droskor

som förut, gick upp på sitt rum, tog en ”sängfösare”

och somnade. På morgonen rakade och klädde han

sig, beställde frukost och tidningar upp på sitt rum

och väntade. Men han tog inte någon drink. Vid

niotiden började hans telefon ringa och rapporterna

komma in. Nataniel Letton satte sig just på tåget

vid Tarrytown. John Dowsett for med underjordiska

järnvägen ner till af färsdistriktet. Leon

Guggenhammer hade inte varit synlig ännu, men han var

alldeles säkert hemma. Och med en plankarta över

staden framför sig kunde Ljusan Dag följa alla

rörelser från de tre männen. Nu var Nataniel Letton på

sitt kontor i Mutual-Solander-byggnaden. Strax efter

kom Guggenhammer dit. Dowsett var fortfarande

på sitt eget kontor. Men klockan elva kom

meddelande att också han var där och några minuter senare

susade Ljusan Dag i en bil till

Mutual-Solander-byggnaden.

*

FJÄRDE KAPITLET.

Nataniel Letton höll på att tala, när dörren

öppnades. Han tystnade ögonblickligen och såg, liksom

hans två kamrater, med oförställd häpnad Ljusan Dag

stega in i rummet. Hans vårdslösa rörelser voro

omedvetet överdrivna. Det var som om han känt

vildmarks-stigen under sina fötter.

”Hur står det till med herrarna på morgonkröken?”

frågade han utan att låtsas märka det onaturliga lugn

varmed de hälsade hans inträde. Han skakade hand

med dem i tur och ordning och kramade särskilt

Nataniel Letton så hårdt att denne gjorde en grimas.

Därpå kastade han sig ned i en stor stol och sträckte

ut benen som om han vore trött. Läderväskan han

haft med sig in i rummet ställde han vårdslöst bredvid

sig på golvet.

”Herre Jösses, det här var min själ ett arbete, som

man inte gör alla dagar. Men så kortklippte vi dom

ordentligt — va? Rakade till och med åv dom

ögonbrynen. Men det lustiga är att jag inte begrep riktigt

hur förbaskat trevligt det här spelet var, innan det

slutade. Hahaha, dom föll ta mej fan som hackor hela

surven. Inte sant, gubbar?”

Hans ohyfsade guldgrävarspråk lugnade dem. När

allt kom omkring, var han inte så farlig. Trots det

153

att han hade trängt sig in tvärt emot Lettons

befallningar till det yttre kontoret, visade han inga tecken

att vilja ställa till någon scen.

”Nå”, frågade Ljusan Dag skämtsamt, ”har ni inte

ett enda godt ord åt er kompanjon? Eller har han

tagit målet ur er genom sin satans klyftighet — va?”

Letton fick ett slags torrt ljud i sin strupe,

Dowsett satt lugnt och väntade, medan Leon

Guggenhammer ändtligen lyckades få fram: ”Ja, ni ställde allt

till ett litet helvete” — han försökte att med ett grin

härma Ljusan Dags ton.

”Ja, det kan ni slå er i backen på”, gapskrattade

han. ”Och så vi drog dom vid näsan se’n! Jag blev

förbaska mej riktigt snopen själv. Aldrig kunde jag

tro att folk kunde vara så’na dumsnutar. Och nu

kanske vi skulle kunna ta och räknas vid en smula. Jag

kilar västerut i kväll med det där fördömda blixttåget,

ni vet.” Han tog sin väska, öppnade den och dök

ned i den med båda händerna.

”Men kom ihåg det, gubbar, att nästa gång ni vill

ha mej hit för att ge Wall Street riktigt på nosen,

så behöver ni bara ge mej en halvdragen viskning.

Jag kommer och har mojängerna med mig.”

Han drog händerna ur läderväskan och höll i dem

en hel massa talonger, checkböcker och mäklarnotor.

Alltsammans lade han i en hög på bordet, dök ned i

väskan igen och fiskade upp en hel del kvarblivna

rester, med vilka han ökade på högen. Därpå tog

han upp ur fickan ett papper, såg på det och läste

högt:

”Tio millioner tjugusju tusen fyrtiotvå dollars och

sextioåtta cents skulle vara mina egna utgifter, om jag

154räknat rätt. Naturligtvis ska vi först ta det från

vinsten, innan vi sedan dela rovet. Var ha ni era

siffror? Det måste ha varit en alldeles förbannad

renskrapning, va’?”

De tre männen sågo häpna på varandra. Karlen

var verkligen större idiot än de tänkt sig, eller också

spelade han ett spel vars mening de inte kunde gissa.

Nataniel Letton fuktade sina läppar och sade:

”Det kommer nog att ta åtskilliga timmar ännu,

innan den fullständiga uträkningen är gjord. Mr

Howison håller just nu på med den. Vi. .. hm . . . som

ni säger, ha vi gjort så där tämligen rent hus. Om

vi skulle gå och äta lunch tillsammans och i lugn och

ro prata om saken. Kontoret får arbeta också under

middagsrasten, så att ni har god tid att komma med

ert tåg.”

Dowsett och Guggenhammer visade alldeles tydligt,

att de började andas ut igen. Situationen höll på att

klara sig. Det var allt utom behagligt att sitta

instängda i samma rum med denne jättestarke,

indianlike man som de rånat. De hade i obehagligt minne

de många historierna om hans styrka och o

förvägenhet. Om Letton bara kunde få i väg honom så länge

att de hunno ut i den polisbevakade världen utanför

kontoret, skulle allt vara bra, och det såg verkligen ut

som om Ljusan Dag skulle låta narra sig.

”Det var roligt att höra”, sade han, ”jag vill inte

gärna komma för sent till tåget, och jag känner mig

riktigt stursk över att ni ville låta mig vara med om

den här lilla trevligheten. Jag sätter värde på det,

ta mej fan, fast jag inte är vidare slängd i att uttrycka

mina känslor. Men det säger jag att jag är väldigt

155nvfiken, mr Letton, att få höra hur mycket ni beräknar

vår vinst till.”

Nataniel Letton såg inte vädjande på sina två

vänner, men under den korta pausen kände de denna

vädjan utgå från honom. Dowsett, som var av hårdare

materia än de andra, började ana vart Klondykaren

syftade. De båda andra däremot voro ännu i den

villfarelsen att han var ett oskyldigt barn.

”Det är utomordentligt — hm — svårt”, började

Leon Guggenhammer. ”Ser ni, Ward Valley ha ju

gått upp och ned, så — hm . .

”Att man omöjligt kan göra någon beräkning så

här i förväg”, ifyllde Letton.

”Säg på en höft”, rådde Ljusan Dag skämtsamt.

”Det gör ingenting om det fallerar en million på ena

eller andra hållet. Det kommer ju siffrorna att klara

upp sedan. Det riktigt kliar i mig, vet ni. Nå, vad

säger ni?”

”Vad ska den här kurragömma tjäna till?” frågade

Dowsett kort och kallt. ”Låt oss hellre ha en

förklaring just här och genast. Mr Harnish har

fullständigt missuppfattat hela saken, och han måste få

klarhet i den. I den här affären . . .”

Men Ljusan Dag avbröt honom. Han hade spelat

för mycket poker för att låta överrumpla sig och han

klippte av Dowsett för att få spela det här spelet till

slut efter sitt eget huvud.

”Ja, apropå det”, sade han, ”så kommer jag att tänka

på ett pokerspel jag såg en gång i Reno, Nevada. Det

var inte precis vad man skulle vilja kalla ärligt spel.

Allesammans som spelade va’ ena riktiga lurifaxar.

Men så fanns det också en gröngöling med. Han står

156bakom den som har given och ser att denne ger sig

själv alla fyra essen från botten av kortleken. Ni

förstår att han tyckte det var jäkligt gjort. Han smyger

sig bort till spelaren midt emot given.

’Hör nu, han där har givit sig fyra ess, det såg jag’,

viskar han.

’Nå, vad ä’ de’ mer med de’ då?’ säger spelaren.

’Jag tänkte det skulle vara bra för er andra att veta’,

säger gröngölingen. ’Jag säger att jag såg hur han tog

alla essen.’

’Hör nu herrn’, säger spelaren, ’det är bäst att herrn

lagar han kommer ut härifrån. Ni begriper inte det

här spelet. Det var ju hans tur att ge, eller hur’?”

Det skratt som följde på historien lät ganska ihåligt,

men Ljusan Dag tycktes inte märka det.

”Ni har någon särskild mening med er historia,

förmodar jag”, sade Dowsett rent ut.

Ljusan Dag såg oskyldigt på honom och svarade

inte. Han vände sig jovialiskt till Nataniel Letton.

”Nå, fram me’t nu. Hur mycket ha vi schavat åt

oss på en höft? Jag sa’ nyss att en million mer eller

mindre betyder nix.”

Letton hade nu hunnit sansa sig, tack vare den

hållning Dowsett iakttagit,-och hans svar kom kort och

bestämt.

”Jag fruktar att ni är offer för en villfarelse, mr

Harnish. Det finns ingen vinst att dela med er. Nej,

bliv inte upprörd nu. Jag behöver bara trycka på den

här knappen.. .”

Ljusan Dag såg inte alls ut att vara upprörd. Han

sökte tvärtom helt mekaniskt i sin västficka efter en

tändsticka, strök eld på den, men upptäckte att han

157inte hade några cigarretter. De tre männen bevakade

honom som katten en råtta. Nu, när det var sagt,

visste de att de hade några obehagliga minuter att

vänta.

”Skulle ni inte vilja säga om det där igen?” sade

Ljusan Dag. ”Jag tror inte att jag hörde riktigt rätt.

Ni sa’...?”

”Jag sade att ni är offer för en missuppfattning, mr

Harnish, det var alltsammans. Ni har spelat på

börsen, och ni har blivit slagen hårdt. Men varken Ward

Valley, jag eller mina vänner här kunna finna att vi

äro skyldiga er någonting.”

Ljusan Dag pekade på pappershögen på bordet.

”Det där representerar tio millioner tjugusju tusen

fyrtiotvå dollars och sextioåtta cents kontanta pengar.

Betyder inte det ett enda dugg?”

Letton log och ryckte på axlarna. Ljusan Dag såg

på Dowsett och sade lugnt:

”Jag tror verkligen att min historia hade någon

mening när allt kommer omkring.” Han skrattade

gäckande. ”Det var ni som hade given och den ha ni

skött bra. Nå, jag beklagar mig inte. Jag är alldeles

som den där mannen i pokerspelet. Ni hade given

och ni hade rätt att göra ert bästa. Och ni ha gjort

det. Ni har plockat mig ren in på bara kroppen.”

Han stirrade på högen på bordet med slö min.

”Och det där är inte värdt papperet det är skrivet

på. Ta mej fan om ni inte kan ge så det är lust och

glädje åt det. Nej, då, jag klagar inte, har jag sagt.

Given var er, nu ha vi spelat ut och korten ligger på

bordet, given är över, men . . .”

Han stack hastigt handen i sin inre bröstficka, ochnär han drog ut den igen, höll han sin stora

automatiska revolver.

”Som jag sa’, den gamla given är slut. Nu är det

min tur att ge och jag ska se till 0111 jag inte kan få

de där fyra essen. . . Bort med näven, din vitmenade

grift”, ropade han skarpt.

Nataniel Lettons hand, som sakta smugit mot

ring-knappen på skrivbordet, stannade hastigt.

”Byt om vagn”, kommenderade Ljusan Dag. ”Sätt

dig i stolen där, din leverhärskna skurk. Nå, opp

och hoppa bara, annars kommer du att läcka, så att

folk ska tro att far din var en vattenkastare och mor

din en vattningsvagn. Flytta din stol bredvid honom,

Guggenhammer, och du, Dowsett, vågar inte röra en

fena, medan jag förklarar litet för er dygderna hos den

här pjäsen. Den är laddad för högdjur, och den går

av åtta gånger. Kommer den bara i gång, snurrar

den på av själva fan.”

Sedan jag nu gjort de här anmärkningarna i

förbigående, ska jag genast börja ge. Jag säger inte ett

knyst om hur ni gjorde det. Ni gjorde ert bästa, och

det må vara händt. Men nu är det min tur, och nu

tänker jag också göra mitt bästa. Först och främst,

ni vet vem jag är. Jag är Ljusan Dag — begriper ni?

Jag är inte rädd för Gud, djävul, död eller helvete.

Det är mina fyra ess, gubbar, och ni kan ge er fan på

att mot dem ska era trumf bli bara hackor. Titta på

det där levande skelettet. Letton, ni måtte allt vara

tusan så rädd att dö. Det skramlar ju i hela

benstommen på er. Och den tjocka juden där sedan.

Den här lilla tingesten tror jag håller på att göra honom

gudfruktig. Han är gul i synen som ett ruttet dadel-

159plommon. Ni, Dowsett, är en kallblodig fan. Ni

har inte blinkat ens. Det är därför att ni är så styv

i matematik. Och därför sitter ni nu och lägger ihop

två och två och vet att nu har jag er på gaffeln. Och

ni känner mig och vet att jag inte är rädd för någonting.

Och nu ska ni ta och räkna ihop era pengar och det

kvickt ändå. För ni vill inte dö, om ni kan slippa.”

”Jag skall se er hängd”, var Dowsetts svar.

”Nej, det kommer ni aldrig att få. När det här

lilla skämtet börjar, blir ni den första jag plomberar.

Jag kommer att bli hängd, det kan så vara, men ni

lever inte så ni får se det. Ni kommer allesammans

att dö här just nu, men, ser ni, jag får dö efter lag och

förordning — förstår ni? När ni väl ä’ döda och

maskarna börja krypa ut och in i er, så kan ni inte

veta när jag blir hängd. Men jag får leva länge nog

för att skratta åt att ni fick tack för sist.”

Ljusan Dag tystnade.

”Ni skulle nog inte vilja döda oss ändå?” sade

Letton hest.

”Egentligen är det för dyrbart”, svarade Ljusan Dag.

”Ni ä’ inte värda så mycket. Jag vill hellre ha

tillbaks mina pengar, och jag tror att ni hellre ger mig

dem an ni ger er i väg till bårhuset.”

En lång tystnad följde.

”Seså, nu har jag givit. Nu ska ni spela ut. Men

under det ni håller på och tänker efter, ska jag ge er

en liten varning: om den där dörren öppnas och någon

av er låtsas om att här försiggår någonting ovanligt,

så börjar jag ögonblickligen plomberingen. Inte en

käft kommer ut ur det här rummet annat än med

fötterna först.”

160 Det blev en lång överläggning på tre timmar. Den

avgörande faktorn var egentligen inte den stora

automatrevolvern, utan övertygelsen om att Ljusan Dag

skulle göra bruk av den. Det var inte bara deras

övertygelse, utan också hans egen. Han var fast

besluten att döda de tre männen, om han inte fick sina

pengar. Det var inte lätt att så godt som på stående

fot uppbringa tio millioner i gångbart mynt, och det

blev både det ena och det andra ängsliga dröjsmålet.

Minst ett dussin gånger kallades mr Howison och

huvudkassören in i rummet. Vid dessa tillfällen låg

revolvern i Ljusan Dags knä övertäckt med en tidning,

medan han själv vårdslöst rullade eller tände sina

majspapperscigarretter. Men till sist blev allting i

ordning. En kappsäck bars av en bokhållare upp

från den väntande automobilen och Ljusan Dag låste

igen den över den sista sedelbunten. Han vände sig

om vid dörren för att göra sina slutanmärkningar:

”Det är några saker jag skulle vilja säga er. När

jag väl är utom dörren, ha ni ju frihet att handla som

ni vill. Men låt mig nu varna er. För det första

inte någon angivelse till polisen — förstår ni? De

här pengarna ä’ mina, och jag har inte stulit dem av er.

Om det skulle komma ut att ni försökte lura mig och

hur jag lurade er tillbaka, så skulle jag få skrattarna

på min sida, det vet ni. Det skulle bli ett sjuhelsikes

skrattande på er bekostnad, och det kan ni inte vara

med om. Sedan vill jag säga er, att om ni skuile låta

häkta mig och försöka plundra mig för andra gången,

så kommer ni så länge ni lever att ha revolvern efter

er, och jag skulle nog träffa er till sist. Trodde ni att

161

11, Kungen av Klondyke.så’na där puttefnasker som ni skulle kunna flå Ljusan

Dag? Vinner ni, förlorar ni i alla fall, och det skulle

bli en del oförmodade begravningar här i trakten. Se

mig i ögonen ett slag, kanske ni förstå att jag talar

allvar. Den där högen på bordet kan ni behålla.

Adjö!”

Dörren stängdes bakom honom. Nataniel Letton

sprang till telefonen, men Dowsett hejdade honom.

”Vad tänker ni göra?” frågade han.

”Polisen. Det här är ju det oförsyntaste rån. Jag

kommer inte att tåla det.”

Dowsett grinade litet surt och fick den magre

finansmannen ned i stolen igen.

”Vi ska resonera litet”, sade han. Och i Leon

Guggenhammer fick han genast en ivrig

bundsförvant.

Ingenting av alltsammans kom ut. Saken förblev

en hemlighet mellan de tre. Ljusan Dag sade heller

aldrig ett ord. Men när han på eftermiddagen satt

i sin blixttågskupé och hade tagit av sig skorna,

skrattade han hjärtligt och länge. New-York grubblade

förgäves över affären utan att komma under fund med

hur det gått till. Egentligen borde Ljusan Dag ha

varit ruinerad, men man visste att han nästan

omedelbart uppträdde i San Francisco igen utan att hans

förmögenhet tycktes vara det minsta rubbad. Det

bevisades genom den massa stora företag han gav sig

in i och om vilka ryktet spreds över hela Staterna.

*

FEMTE KAPITLET.

Väl tillbaka i San Francisco blev Ljusan Dag ganska

snart en förgrundsfigur. På sätt och vis var hans

ställning ingalunda avundsvärd. Man var rädd för

honom. Han fick namn om sig att vara en slagskämpe,

en elak människa, en riktig tiger. Var han gick fram

krossade han, och ingen visste vems turen skulle bli

nästa gång.

Men å andra sidan ansågs han hederlig. Hans ord

var lika godt som den bästa säkerhet, fastän han själv

aldrig nöjde sig med en annans ord. Han undvek

alltid förslag som skulle grundas på ”ömsesidigt

förtroende”, men om någon vågade tvivla på hans eget

ord som gentleman, fick han vanligen ångra det.

Vanliga långa affärer hade ingen plats i Ljusan

Dags spel. De bundo hans pengar och minskade

riskelementet. Det var spelsidan av affärerna som

lockade honom, och för att spela som han ville måste

han alltid ha pengar lösa. En säker placering mot

fem procent var ingenting för honom. Men att riskera

ett par millioner för att antingen förlora alltsammans

eller förtjäna femtio, ja, kanske hundra procent, det

var hans liv. Flan höll sig till spelets regler, men han

spelade utan förbarmande.

163

Affärsvärlden vid Stillahavskusten glömde aldrig

vad som hände med Charles Klinker och California

& Altamont Trust Company. Klinker var dess

direktör. I kompaniskap med Ljusan Dag plundrade han

ut San José Interurban. Det mäktiga Lake Power

& Electric Lighting Corporation kom till

undsättning, och Klinker, som trodde att det var ett tillfälle

för honom att ytterligare förtjäna, gick midt under

hetaste striden över till fienden. Ljusan Dag

förlorade tre millioner innan han blev färdig med den

affären, men dessförinnan var California & Altamont

Trust Company ohjälpligt ruinerat och Charles

Klinker hade tagit livet av sig i fängelset som bedragare.

”Hädanefter bör man tänka sig för två gånger

innan man gör affärer med mig för att flå mig”, sade

han med ett grin.

Orsaken till hans vilda hänsynslöshet var, att han

föraktade de män, med vilka han spelade. Han hade

den övertygelsen att inte en på hundra verkligen var

hederlig, och att den verkligt hederlige i ett ohederligt

spel alltid till sist måste förlora. Hans erfarenhet i

New-York hade öppnat ögonen på honom, och han

resonerade som så:

Det organiserade samhället var ett stort falskspel.

Först var det de som voro svaga, inte så svaga ändå,

att de behövde spärras in på anstalter för sinnesslöa,

men inte heller starka nog för att bli annat än

vedhuggare och vattenbärare. Så var det de dumma,

som togo det organiserade falskspelet på allvar. De

blevo ett lätt byte för den andra delen av samhället,

dessa som sågo klart och togo falskspelet för vad det

verkligen var.

164 Hederligt arbete var källan till all , rikedom, de;t

måtte nu bestå i en säck potatis, ett pianino eller en

stor automobil. Falskspelet började just när det

gällde att fördela dessa ting, sedan arbetet skapat dem.

Han såg aldrig arbetets söner med de valkade nävama

ha någon glädje av pianinon eller automobiler. Det

berodde på falskspelet. Hundratusentals människor

sutto uppe om nätterna och lade planer hur de skulle

kunna sticka sig emellan arbetarna och deras arbeten.

Det var affärsmännen. När de väl lyckats bli

mellan-kommande part, togo de det mesta för sig själva.

Härvidlag fanns ingen regel, allt berodde på styrka och

svinaktighet, det såg han dagligen.

En dag, då han var vid ovanligt mildt humör

förorsakat av en hel rad cocktails efter en bastant lunch,

gav han sig i språk med Jones, mannen som skötte

hissen. Han hade lagt märke förut till dennes

märkvärdiga, inbundna sätt. Nu fann han, att Jones,

enligt sitt eget sätt att klassificera, var proletär. Han

hade en gång försökt att skaffa sig sitt levebröd genom

att skriva, men hade misslyckats, och som han måste

livnära sig hade han givit sig av till Petacha, inte

hundra mil från Los Angeles. Han arbetade om

dagarna och ämnade skriva och studera om kvällarna.

Petacha var en enslig dalsänka, som producerade

endast tre saker: boskap, ved och träkol. För en

vagnslast kreatur till Los Angeles tog järnvägen åtta

dollars. Detta förklarade Jones så, att kreaturen hade

fyra ben och kunde drivas till Los Angelos för

samma pris som frakten. Men ved hade inga ben, och

därför kostade frakten för en vagnslast sådan

tjugufyra dollars. Och detta i sin ordning hade till följd

165att för tolv timmars arbete kunde vedhuggaren inte

förtjäna mer än en dollar och sextio cent pr dag. Jones

hade då tänkt att det skulle vara bättre att bränna

veden till kol. Hans kalkyl var riktig. Men

järnvägen kalkylerade också och frakttaxan blev fyrtiotvå

dollars pr vagnslast träkol. Efter tre månader fann

Jones att han ändå inte förtjänade mer än en dollar

och sextio cent om dagen.

”Då lämnade jag alltsammans”, slutade Jones, ”och

gav mig ut på luffen ett år. Jag tjuvåkte på

järnvägarna, eftersom de klått mig förut, och för att göra

en lång historia kort, råkade jag en sommarkväll att

sätta en tändsticka till deras snöskärmar. Det blev

bara en liten brasa på trettiotusen dollars, men jag tror

att vi då voro ungefär kvitt.”

”Hör nu, är ni inte rädd för att tala om sådant där?”

frågade Ljusan Dag allvarsamt.

”Inte ett dugg”, svarade Jones. ”Vem kan bevisa

det? Ni skulle kunna säga att jag sagt det, och då

sade jag att det var lögn, så är det med den saken.”

Ljusan Dag gick till sitt kontor, och där satte han

sig och tänkte. Ja, från början till slut var det

spelets regel, det där som Jones sagt om

järnvägstarif-ferna: att lägga på så mycket som möjligt, och vad

som gjorde att spelet kunde hållas gående var att

varenda minut föddes ett kräk. Om det varit en Jones

i stället, skulle spelet inte ha räckt så värst länge. Det

var väl för spelarna att inte alla arbetare voro

sådana som den där Jones.

Men det fanns andra och större sidor av spelet.

Små affärsmän, handlande och sådant frat togo vad

de kunde av vad arbetaren producerade. Men i

166själva verket var det de stora affärsmännen genom de

små. Dessa fingo nog inte mer än något så när

dräglig daglön. De voro i tjänst hos de stora affärsmännen,

och över dessa stodo sedan jättarna som herrar. De

begagnade en väldig apparat för sina manipulationer.

Den kallade de den högre finansen, och den utgjordes

av idel rövare. Men om det nu inte i det stora spelet

kunde bli fråga om annat än att vara rövare, så

föredrog han att, som i New-York och sedan flere gånger,

röva från rövarna i stället för från den fattige, dumme

arbetaren.

Ju längre Ljusan Dag deltog i spelet, desto klarare

blev situationen. Trots det att varje rövare gjorde

sitt bästa att plundra andra rövare, var dock bandet

väl organiserat. Praktiskt taget kontrollerade det

samhällsmaskineriet från distriktspolitikern till

Förenta Staternas senat. Det stiftade lagar, som gåvo

privilegier att röva, och hade lagarnas handhavare

och väktare till sitt skydd. Det var toppen av hela

spelet. *1

Ljusan Dag var filosofiskt anlagd, men ingen filosof.

Han hade aldrig befattat sig med böcker. Han var

en förslagen, praktisk man och hade inte den ringaste

avsikt att någonsin börja studera. I hans liv hade

böcker varit alldeles onödiga, och lika enkelt som livet

synts honom förr förekom det honom i själva verket

fortfarande. Han genomskådade dess hela bedrägeri,

och där bakom skilde det sig inte mycket från det han

levat i Yukon. Människorna voro skapade av samma

materia, de hade samma passioner och begär. Finans

var poker i större skala. Somliga vunno, de flesta

förlorade. Det var naturens ordning. Mänskliga

167strävanden voro i själva verket betydeslelösa — det

hade han många gånger märkt. Hans kamrater hade

svultit ihjäl vid Stewart. Hundratals gamla

guldgrävare hade förgäves sökt guld i Bonanza och

Eldorado, medan svenskar och gröngölingar rent i blindo

hittat millioner. Vad var detta annat än spel, ödets

spel kanske, men spel i alla fall.

Och Ljusan Dag blev en lycklig finansman. Han

skojade aldrig arbetarna. Det hade han inte hjärta

till, och dessutom fanns det ingen egaelse i det.

Arbetarna voro så lättfångade, så dumma. De liknade

mest de gödda fasanerna på de engelska jaktmarkerna

han hört talas om, som voro till för att skjutas. Nej,

det var det storstilade roffandet som var hans sport.

På sätt och vis tog han från de rika och gav åt de

fattiga. Men han var välgörande på sitt eget vis.

Mänskligt elände brydde han sig föga om, det var en del av

den eviga världsordningen. Han tålde inte den där

ordnade barmhärtigheten och det var aldrig värdt att

penninginsamlare kommo till honom. Ingen

människa hade någonting att fordra av honom. Vad han

gav var frikostighet, en frivillig gåva till sådana som

han hade omkring sig. Han tecknade aldrig en dollar

till en jordbävningsfond i Japan eller till folkparker

i New-York. I stället gav han Jones,

elevatorman-nen, ett understöd så att han kunde leva

bekymmer-fritt ett år och skriva en bok. När han fick veta att

hustrun till hans uppassare på St. Francis hade fått

lungsot, skickade han henne till Arizona, och när

hennes tillstånd förklarats hopplöst, sände han mannen

efter henne för att hon inte skulle vara ensam när

slutet kom. Han köpte också en massa tageltyglar av

168en fånge någonstans, vilken lät nyheten gå vidare,

tills Ljusan Dag fick den uppfattningen att hälften

av fångarna i det där fängelset tillverkade tyglar åt

honom. Han köpte allesammans för tjugu å femtio

dollars paret. De voro vackra, och han dekorerade alla

upptänkliga ställen i sin sängkammare med dem.

Det bistra livet i Yukon hade inte lyckats göra

Ljusan Dag hård. Det var civilisationen förbehållet att

frambringa detta resultat. I det djärva, vilda spel han

numera spelade förlorade han omärkligt sitt ljusa lynne

liksom också sitt långsamma sjungande guldgrävarsätt

att tala. Hans tal blev alltmera skarpt och nervöst

liksom hela hans sinnesläggning. Han hade inte längre

tid att vara jovialisk och tillgänglig. Förändringen

märktes till och med i hans ansikte. Mera sällan lekte

ett leende kring hans läppar och i hans ögon. Dessa

fingo i stället en glimt av brutal maktmedvetenhet.

Men hans oerhörda livskraft förblev oberörd, och han

behövde den, ty de nuvarande personliga striderna satte

större märken i honom än den forna opersonliga

kampen mot köld och hunger.

Ibland kunde hans gamla glada humör ändå komma

tillbaka, men då var det oftast till följd av drinkarna

före måltiderna. Uppe i norden hade han druckit

betydligt, men sällan. Nu drack han systematiskt.

Han fann att han behövde det som ett avbrott i det

nervösa spelet. Dock smakade han ingenting på

morgonen eller under affärstiden, men i samma

ögonblick han lämnade kontoret förskansade han sig bakom

sina cocktails. Då existerade inte vidare några affärer.

På eftermiddagen efter lunchen levde han upp igen

för ett par timmar. Naturligtvis fanns det undantag,

169och så karaktärsfast var han fortfarande, att när han

visste att han skulle på en middag eller ett

sammanträde, där han anade att han skulle träffa affärsvänner

eller fiender, kom inte en droppe inom hans läppar.

Men så snart affären var över, vaknade genast hans

ständiga längtan efter en Martini och en dubbel

Martini serverad i ett stort glas för att inte ge anledning

till anmärkningar.

*

SJÄTTE KAPITLET.

In i Ljusan Dags liv kom Dede Mason. Det skedde

tämligen omärkligt. Till en början hade hon varit

för honom någonting fullkomligt opersonligt, alldeles

som kontorsmöblerna, kontorspojken och Morrison,

den ende bokhållaren. Om han någon gång under de

första månaderna hon var i hans tjänst blivit

tillfrågad om färgen på hennes ögon, skulle han inte ha

kunnat svara. Han hade en svag förnimmelse av att

hon måste vara brunett och att hon inte var mager.

Hur hon var klädd hade han ingen aning om. Han

hade intet öga för sådana saker, och de intresserade

honom inte heller. Hon var naturligtvis klädd på

något sätt, det var han säker på. Han kände henne

som ”miss Mason” och det var alltsammans, fastän

han nog visste att som stenograf var hon både skicklig

och ordentlig, men kanhända alla andra stenografer

också voro skickliga och ordentliga, så att han fäste

sig inte heller särskilt vid det.

En morgon, när han höll på att underteckna en

massa brev, fastnade hans öga vid ett Jag skall. Han

kom att läsa vidare och fann en hel mängd Jag vill.

Det där Jag skall stod alldeles ensamt. Han tryckte

på den elektriska knappen två gånger, och ett

ögonblick senare kom Dede Mason in.

171

”Sa’ jag så här, miss Mason?” frågade han och

räckte henne breven, i det han pekade på orden som

fäst hans uppmärksamhet.

En skugga liksom av förtret smög sig över hennes

ansikte. Hon hade blivit upptäckt.

”Det är mitt fel”, sade hon, ”så ledsamt.” ”Men

något fel är det inte”, tilläde hon hastigt.

”Hur kan ni säga det?” frågade Ljusan Dag. ”För

mitt öra låter det inte alls riktigt.”

Hon hade hunnit till dörren och vände sig om med

brevet i handen.

”Det är rätt i alla fall.”

”Men då skulle alla de här Jag vill vara oriktiga?”

sade han.

”Ja”, svarade hon djärvt. ”Skall jag ändra dem?”

”Jag skall ta upp affären senast måndag.” Ljusan

Dag upprepade frasen ur brevet gång på gång högt.

Han gjorde det med högst allvarsam min, lyssnande

till ljudet av sin egen röst. Så skakade han på

huvudet. ”Nej, det låter inte rätt, miss Mason, inte alls.

Ingen skriver till mig på det sättet. Allesammans

säga Jag vill, är det inte så?”

”Jo”, medgav hon och gick ut till skrivmaskinen

för att göra rättelserna.

Nu hände det, att bland de personer med vilka han

åt lunch samma dag också var en ung engelsman, en

gruvingenjör. Hade det skett någon annan gång,

skulle han inte ha lagt märke till det, men nu slog det

honom genast att engelsmannen flere gånger sade Jag

skall; Ljusan Dag misstog sig inte.

Efter lunchen mötte han Mc Intosh, som han visste

172hade legat vid ett universitet, eftersom han var en

berömd fotbollsspelare.

”Hör ni, Bunny”, sade Ljusan Dag, ”vilket är rätt:

Jag skall ta upp affären senast måndag eller Jag vill

ta upp affären senast måndag?”

Fotbollskaptenen gnuggade synbart geniknölarna en

lång stund.

”Förbanna mig om jag det vet. Hur säger jag?”

”Å, Jag vill naturligtvis.”

”Då kan ni slå er i backen på att det andra är rätt.

Jag var alltid usel i grammatiken.”

På vägen tillbaka till kontoret gick Ljusan Dag

in i en bokhandel och köpte en grammatik, och med

fotterna uppe på skrivbordet knogade han igenom den

under ett par timmars tid.

”Ta mig tusan har inte tösen rätt ändå”, sade han

högt och slog igen boken. Och för första gången slog

det honom, att det måste vara någonting särskilt med

hans stenograf. Hittills hade hon varit en kvinnlig

varelse och en del av kontorsinnanredet. Men när

han nu själv övertygat sig om att hon kunde mer

grammatik än affärsmän och studenter, blev hon en

individ för honom. Hon skilde sig ut ur omgivningen

alldeles som det där Jag skall på det. maskinskrivna

pappersarket, och han började observera henne.

Han lagade att han fick se när hon lämnade

kontoret på eftermiddagen, och för första gången lade

han märke till att hon hade vacker figur och var väl

klädd. Han begrep ingenting av detaljerna i en

kvinnodräkt, och han såg inte heller några detaljer hos

hennes nätta blusliv och välskurna promenadkjol, fick

endast ett intryck i allmänhet.

173 ”Hon ser verkligen riktigt nätt ut”, var hans

omdöme, när hon stängde yttre kontorsdörren efter sig.

När han följande morgon höll på att diktera, kom

han underfund med att han tyckte om det sätt varpå

hon satte upp sitt hår, fastän han för sitt liv inte

skulle kunnat beskriva det. Intrycket var behagligt,

det var alltsammans. Hon satt mellan honom och

fönstret, och han märkte att hennes hår var ljusbrunt

med en aning av guldbrons. Solen som sken in föll

på guldbronsen så att den liksom smälte och blev

mjuk, och det var vackert att se på. Märkvärdigt,

tänkte han, att han inte lagt märke till det fenomenet

förut.

Midt i brevet kom han till den konstruktion, som

förorsakat bryderiet föregående dag. Han mindes

hur han slagits med grammatiken och dikterade:

”Jag skall gå er till mötes på halva vägen . . .”

Miss Mason gav honom en hastig blick. Det skedde

fullkomligt ofrivilligt, och hon sänkte ögonen igen.

Men Ljusan Dag hade hunnit se att de voro grå.

Senare kom han att se, att ibland kom det gyllene strålar

i dessa grå ögon. Han hade i alla fall sett nog för att

bli överraskad. Hur kunde han ha tagit henne för

en brunett med bruna ögon?

”Ni hade rätt i alla fall”, erkände han leende.

Återigen fick han en blick och ett leende tillbaka

av erkännande, och den gången var han alldeles säker

om att hennes ögon voro grå.

”Men det låter inte bra i alla fall”, klagade han.

Då började hon skratta.

”Förlåt”, sade hon för att släta över, men förstörde

det genom att tillägga: ”Men vad ni är lustig!”

174 Ljusan Dag började känna sig tafatt; och solen som

fortfarande höll på att smälta hennes bronshår!

”Det var inte meningen att säga någonting roligt”,

sade han.

”Nej, just därför skrattade jag. Men det är rätt.”

”Ja, det är väl det då”, sade han och fortsatte sin

diktamen.

Han observerade att när hon inte hade någonting

särskilt att göra satt hon och läste böcker och

tidskrifter eller sysselsatte sig med något handarbete. Då

han en gång gick förbi hennes bord, tog han upp en

volym av Kiplings dikter och ögnade på ett par sidor

med förvånad min.

”Ni tycker om att läsa, miss Mason?” sade han och

lade ifrån sig boken.

”Ja, mycket”, svarade hon.

En annan gång var det en bok av Wells, Lyckans,

växlingar.

”Vad handlar den här om?” frågade Ljusan Dag.

”Det är en roman, en kärlekshistoria.”

Hon tystnade, men han stod kvar och väntade, och

hon tyckte sig skyldig att fortsätta.

”Det handlar om en liten klädeshandlares bokhållare,

som gör en cykelfärd och träffar en ung flicka, som

står mycket över honom. Hennes mor är en populär

författarinna. Och alltsammans är mycket

egendomligt och sorgligt och tragiskt. Vill ni läsa den?”

”Får han henne?” frågade Ljusan Dag.

”Nej, det är just det intressanta. Han var inte . . .”

”Jaså, han får henne inte, och så har ni läst igenom

alla de här sidorna, flere hundra, för att få reda på

det!” sade Ljusan Dag häpen.

175 Miss Mason kände sig både förargad och road.

”Men ni sitter ju timtals och läser finansnyheter

och gruvunderrättelser”, svarade hon.

”Men det har jag nytta av. Det är affärer och det

är en annan sak. Det ger mig pengar. Vad får ni »

edra böcker?”

”Nya synpunkter, nya idéer, liv.”

”Det är inte värdt en cent.”

”Men livet är värdt mer än pengar”, invande hon.

”Ja visst”, sade han med manlig överlägsenhet, ”så

länge man har glädje av det. Och det är på det det

beror, antar jag. Tycke och smak äro olika.”

Trots sina egna högre synpunkter hade han en aning

om att hon visste en hel del, och han erfor en flyktig

känsla av någonting märkvärdigt, ungefär som en

barbar, som plötsligt ställes ansikte mot ansikte med

något utslag av kulturen. För Ljusan Dag var

kultur någonting värdelöst, men ändå var han inte

riktigt säker på att det kanske fanns mer i kulturen än

han anade.

När han en annan gång gick förbi hennes bord, fick

han se en bok som han kände till. Han stannade inte,

ty han kände igen omslaget. Det var en

tidskrifts-korrespondents bok om Klondyke, och han visste att

hans fotografi fanns i den och att den innehöll ett

sensationellt kapitel om en kvinnas självmord och om

någon som kallades ”Ljusan Dag”.

Därefter talade han inte vidare med henne om

böcker. Han anade vilka vilseledande slutsatser hon

måste ha dragit av det där särskilda kapitlet, och det

gjorde honom litet ondt, därför att han inte förtjänade

dem. Det var då det mest barocka av allt som kunde

176tänkas, att han, Ljusan Dag, skulle få rykte som

kvinnotjusare! Han tyckte att han var den

olyckligaste man i världen och undrade hur den där boken

just kunde ha fallit i händerna på hans stenograf,

när det fanns så många tusen andra. I flera dagar

hade han en känsla av brottslighet, när han befann sig

i miss Masons närvaro, och en gång var han alldeles

säker på att han överraskat henne, under det hon

betraktade honom med en sällsam blick, som om hon

försökte komma på det klara med vad han egentligen

var för en man.

Han frågade ut Morrison, bokhållaren, ifall han

visste någonting om miss Mason.

”Hon är från Siskiyou County. Hon sköter sitt

arbete här på kontoret mycket bra, fast jag tycker

nog att hon är litet högfärdig.”

”Vad menar ni med det?” frågade Ljusan Dag.

”Jo, hon bryr sig inte alls om sina kamrater på

kontoret här. Mig till exempel tycks hon inte vilja

ha någonting att göra med. Jag har flera gånger bedt

henne följa med på teatern, men omöjligt. Hon säger

att hon tycker om att sova och inte kan vara uppe

sent, och att hon måste gå hela vägen till Berkeley

— det är där hon bor.”

Denna del av rapporten behagade Ljusan Dag

alldeles särskilt. Men inte så Morrisons följande

upplysningar.

”Men det är nog hett blod hos henne. Hon springer

med pojkarna vid universitetet. Hon kan inte gå på

teatern med mig, men hon kan dansa med dem timtals.

Det vet jag alldeles säkert. Bra högfärdig och snobbig

för att vara stenograf. Hon rider grensle som en

177

12. Kungen av Klon dykt.riktig karl upp och ned för höjderna där i Berkeley,

det såg jag en söndag med egna ögon. Jo jo, hon

flyger högt, jag undrar bara hur hon kan det.

Sextiofem i månaden räcker icke långt. Och så har hon

en sjuklig bror också.”

”Bor hon hos sina föräldrar?” frågade Ljusan Dag.

”Hon har inga. De voro förmögna, har jag hört,

och det måste de ha varit, annars skulle hennes bror

inte ha kunnat gå igenom California-universitetet.

Hennes far hade en stor landtegendom, men så

började han bråka med gruvor eller vad det var, blev

ruinerad och dog. Då var modern död för

längesedan. Brodern kostar nog inte så litet pengar heller.

Han var en vild krabat på sin tid, spelade fotboll och

jagade uppe bland bergen och sådant där. Han

råkade illa ut, när han red in en häst, och så fick han

reumatism eller vad det var. Ena benet är kortare

än det andra, så han går på kryckor. Jag såg honom

en gång med henne på en färja. Doktorerna ha hållit

på och experimenterat med honom i många år, men

nu tror jag han ligger på Franska sjukhuset.”

Allt det där bidrog endast att öka Ljusan Dags

intresse för miss Mason. Men hur mycket han än

försökte, lyckades han inte bli närmare bekant med henne.

Han tänkte bjuda henne på lunch, men det blev

ingenting av, ty det passade inte, sade han sig. Sådant

hände nog ibland, det visste han, men en man med

aktning för sin stenograf och sig själv gjorde det inte.

Han hade en stark känsla av att en man hade mindre

rättigheter över dem som tjänade honom än över

bekanta och främlingar. Om miss Mason således inte

varit hans stenograf, skulle han nog både ha bjudit

178henne på lunch och gått med henne på teatern och

det snart nog. Men inte nu. Och så — hon hade ju

läst den där fördömda Klondykeboken. Hon måste

hysa snygga tankar om honom. Så var det hans

naturliga rädsla för allt vad kvinnor hette, och det

tycktes han ha ännu svårare att driva på flykten nu när

han började känna en första flämtande längtan efter

en kvinna. Spöket av det där förklädesbandet jagade

honom alltjämt och hjälpte honom att finna ursäkter

för att han inte lyckades komma på någon förtroligare

fot med Dede Mason.

*

SJUNDE KAPITLET.

Då Ljusan Dag inte lyckades bli närmare bekant

med Dede Mason, slappnade så småningom hans

intresse för henne. Det var också helt naturligt, ty han

störtade sig oupphörligt i nya stora och riskabla

företag, som togo all den energi till och med hans

utomordentliga organism kunde alstra. Och sålunda

försvann hos honom det första vaknande behovet av en

kvinna, och han kände till sist endast en viss tillf

reds-si ällelse över att ha en mycket söt stenograf.

Vid denna tidpunkt befann han sig midt uppe i en

förbittrad kamp med ”Coastwise Steam Navigation

Company, Hawaiian, Nicaraguan och Pacific Steam

Company. Striden blev till och med väldigare än

han själv tänkt sig, och varenda tidning i San

Francisco vände sig emot honom. Ett par läto förstå, att

de gärna skulle låta subsidiera sig av honom, men han

han ansåg inte nyttan härav motsvara utgifterna.

Hittills hade pressen varit älskvärdt tolerant mot honom,

nu fick han lära känna vad det ville säga att få

tidningarna emot sig. Varenda episod i hans liv drogs

på nytt fram i ljuset och tjänade som grundval för

elaka eller försåtliga anfall. Ljusan Dag blev helt

häpen över att få läsa vad han var för slags karl och

vad han tillåtit sig i sina dagar. Från Alaskas store

h jälte blev han dess stora skräck, en lögnare, en hän-

180

synslös desperado, utan det minsta godt och hederligt

hos sig, och lögnvävnaden kring honom tycktes aldrig

ta något slut. Han svarade i regel aldrig ett ord,

endast en gång lättade han sitt hjärta inför ett halvt

dussin reporters.

”Skriv bäst fan ni vill”, sade han dem. ”Ljusan

Dag har klarat skivan förr och tänker också göra det

nu, trots alla era snuskiga lögnhistorier. Jag klandrar

er inte alls gossar, det vill säga inte så värst. Ni rå

inte för det. Ni måste ju leva. Det finns en förfärlig

mängd kvinnor i världen som förtjäna sitt uppehälle

på samma sätt som ni, därför att de inte kunna ta sig

till någonting bättre. Några måste ju också gräva i

smutsen och då kan det ju lika gärna vara ni. Ni har

er betalning för det och ha inte nog stark rygg att

skaffa er något renligare jobb.”

Socialistpressen jublade över detta yttrande och

kommenterade det vidt och bredt. Journalisterna

svarade på det enda sätt de voro i stånd till, nämligen

genom ytterligare missbruk av trycksvärtan. Anfallen

blevo bittrare än någonsin. Den stackars kvinnan som

tagit livet av sig grävdes upp ur sin grav och lades

på paradbädd som ett offer för Ljusan Dags vilda

brutalitet. Man offentliggjorde långa utredningar för

att visa, hur Ljusan Dag skapat sin förmögenhet

genom att utplundra fattiga guldgrävare och begå ett

skändligt bedrägeri mot Guggenhammers i

Ophiraffä-ren. Och i flera ledare kallades han en samhällsfiende,

en anarkist, och man rekommenderade att han fortast

möjligt borde hängas, såvida inte en rättvis försyn tog

hand om honom och lät honom krossas under någon

stor automobil.

181 Han var som en stor björn som fått fatt i en bikupa

och som, utan att bry sig om alla sting, envist

brukade ramarna för att komma åt honungen. Han

gnisslade med tänderna och slog igen. Det började med

ett par ångbåtsbolag, utvecklade sig till en

skoningslös kamp med en stad, en stat och en kontinental

kustlinje. De ville ha strid — nå, så skulle de få det. Han

associerade sig med en advokat, en ung irländare

Harry Hegan, som han gav en furstlig avlöning.

He-gan var ett slags Napoleon till hela sin brinnande

själsanläggning, och det behövdes mången gång Ljusan

Dags kallare huvud för att bibehålla jämvikten i

alliansen.

Det var Hegan som gjorde Ljusan Dag förtrogen

med den moderna politikens alla irrgångar, med

arbetareorganisationen och de ekonomiska lagarna, och

härmed öppnade han Ljusan Dags ögon för de hittills

dolda oerhörda möjligheterna i tjugonde århundradets

penningkrig. Och på det sättet började striden. Det

gällde de stora ångbåtsbolagen. Det såg ut som om

Ljusan Dag sakta men säkert skulle bli tvingad ned

på knä. Men så slog han till. ..

Till en början såg det inte så farligt ut. Vid en

kongress, som hölls av ett religiöst samfund i San

Francisco, uppstod en strid bland transportarbetarna

med anledning av en del bagage som skulle

ombesörjas. Några blevo sårade under tumultet, andra

arresterades. Ingen kunde ana att bakom stod Hegan,

stödd av Ljusan Dags Klondykeguld. Det hela såg

ut att vara en bagatell. Men tvisten togs upp av

formännens fackförening, och till dess hjälp kom snart

den mäktiga hamnarbetareorganisationen. Steg för

182steg utvidgades strejken. Kyparna vägrade att

servera strejkbrytare, och så var kyparstrejken färdig.

Slakteriarbetarna ville inte ha något att göra med de

osolidariska restauranterna. Då reste sig

arbetsgivareorganisationen till kamp mot 40,000 organiserade

arbetare. Bagare, brödutkörare,

mjölkförsäljningsar-betare och till sist hela byggnadsfacket drogos med

i strejken och hela San Francisco var som ett enda

kaos.

Det var dock tills vidare endast San Francisco,

Plegan skötte sig emellertid som en riktigt genialisk

fältherre, och Ljusan Dags kampanj utvecklade sig

allt mera. Till sist gingo alla arbetare, som hade med

trafiken att göra, i strejk och det var dit Ljusan Dag

syftat. Vartenda fartyg som kom in togs om hand

av arbetareorganisationernas förtroendemän.

Besättningarna lämnade sina platser, sedan eldare,

maskinister, kockar och uppassare, och dagligen ökades

antalet av fartyg som måste ligga overksamma. Och

der fanns ingen möjlighet att få strejkbrytare, ty så

stark var arbetarnas disciplin. Strejken bredde ut

sig utefter hela Pacific-kusten, förlamade totalt de

större rederierna. Stridskostnaderna för bolagen voro

oerhörda, situationen blev dag för dag värre, tills man

slutligen höjde ropet på ”fred till varje pris”. Men

någon fred blev inte av förrän Ljusan Dag och hans

allierade spelat ut sitt sista kort och höstat in den

oerhörda vinsten.

Han hade nått sitt mål. Han hade krossat de stora

rederierna och skoningslöst plundrat aktieägarna på

fullkomligt legitimt sätt, innan han släppte taget. Och

fastän striden varit en av de ohyggligaste med offer

183i mängd, både till liv och lem, gjorde han sig inte

något samvete häröver. Han kom ihåg vad han en

gång hört en gammal präst predika, att de som taga

till svärd skola med svärd förgås. Men han stod där

oskadad och det var huvudsaken. Och så hade han

vunnit. Det hade varit en kraftmätning mellan starka

män. De dumma och kortsynta hade blivit de lidande

— så var det alltid, och det betydde ingenting. San

Francisco hade velat striden och man hade fått den.

”Tala inte med mig om moral och medborgerliga

plikter”, sade han till en efterhängsen intervjuare.

”Om ni lämnade er plats i dag och gick över till en

annan tidning, skulle ni skriva precis vad man befallde

er skriva. Nu talar ni om moral och medborgerlig

plikt, på er nya plats blev det kanske att understödja

en stjälande och plundrande järnväg med. . . moral

och medborgerlig plikt, antar jag. Jag antar, min

gosse, att ni kostar så där trettio dollars i veckan. Det

är priset ni säljer er för. En tidning kostar förstås

litet mer. Betala bara vad den kostar, och den

skulle gladeligen byta ut sin ruttna politik mot

någon annan lika rutten. Men aldrig skulle den av

samvetskval ge sig moralen och den medborgerliga dygden

i våld.

Och det är därför att varenda minut föds ett kräk,

en snyltgäst. Så länge folk vill ha det som det nu är,

få de det också så mycket de vilja. Och aktieägare

och affärsintressen kunde gärna sluta med att klaga

över hur de blivit tilltygade. Har ni någonsin hört

att de skrika på orättfärdighet, när de lyckas tilltyga

andra? Den här gången var det deras tur, det är hela

saken. Prata inte om att man måste gå hänsynsfullt

184tillväga. Alla de här, som nu fått sig ett ordentligt

nyp, skulle inte ett ögonblick tveka att ta den sista

brödkanten från hungrande människor eller knacka

bort guldfyllningarna ur tänderna på lik — nehej —

men de skulle börja skrika om något av liken var så

förbaskat fräckt att det slog igen. De ä’ av samma

skrot och korn vareviga en, stora och små. Titta på

sockertrusten, som med alla sina millioner stjäl vatten

som en vanlig tjuv från New-Yorks kommun och

begagnar falska vågar för att slippa skatt. Det är ju

moral och medborgardygd! Prata inte dumheter med

mig!”

*

ÅTTONDE KAPITLET.

Ljusan Dags inträde i civilisationen hade inte gjort

honom bättre. Det är sant att han bar finare

kläder, lärt sig en smula skick och seder och talade bättre

engelska. Som spelare och människoförtrampare hade

han emellertid utvecklat sig i anmärkningsvärd grad.

Hans levnadsvanor hade också blivit andra. Men

han hade hårdnat till på bekostnad av sitt forna sunda,

öppna hjärta och sinne. Han hade fortfarande ingen

aning om civilisationens verkliga förfining, utan han

blev cynisk, bitter och brutal. Makten hade samma

inverkan på honom som på alla andra. Plan blev

misstänksam mot de stora, föraktade de små och trodde

endast på sig själv.

Inte heller fysiskt taget var han densamme som när

han först kom ner från Klondyke. Han hade för liten

motion, åt mer än han tålde vid och drack alldeles för

mycket. Hans muskler började bli svampiga och

hans skräddare gjorde honom uppmärksam på att

han ständigt blev tjockare om magen. Denna fysiska

försämring kunde också spåras i hans ansikte.

Kinderna började svälla ut, han hade fått påsar under

ögonen, och de första tecknen till dubbelhaka begynte

visa sig.

186

Han kände sig också ensam. För dem han spelade

mot kände han förakt, och han kunde aldrig få

verkliga sympatier för dem som gingo med honom. Efter

den sista stora kuppen började man också alltmera

undvika honom, och han fick en vink om att gå ut ur

Alta-Pacific-klubben. Det bekymrade honom föga,

och han fick ersättning i andra klubbar, där allting

gick mera ogenerat tillväga. Här trivdes han för

övrigt bättre bland en mängd fribytartyper, som inte

hade den minsta önskan att göra sig bättre än de i

själva verket voro. Men han tecknade sig noga till

minnes en och annan som särskilt ivrigt yrkade på

hans uteslutande ur Alta-Pacific-klubben.

Tidningsstormen mot honom varade i flera

månader och han var till sist så hudflängd att om han hyst

ett svagt hopp att bli närmare bekant med Dede Mason,

hade det nu fullständigt försvunnit. Han kände att

hon aldrig skulle kunna ens se med en vänlig blick på

en man av hans kaliber, och utom det att han ökade

på hennes månadslön till sjuttiofem dollars lyckades

han till sist helt och hållet glömma henne.

En lördag kände Ljusan Dag sig mera ensam och

trött till sinnes än vanligt, och så fick han en nyck,

vars fullföljande skulle komma att spela en viktig

roll i hans liv. Han kände en plötslig längtan att

komma bort från staden och ”få en näsa landtluft”.

Han ursäktade sig i alla fall med att han skulle fara

tiil Glen Ellen för att titta ett slag på det där

tegelbruket, som Hodsworthy hade lurat honom att satsa

pengar i.

Han tillbragte natten på det lilla landtliga hotellet,

och på söndagsmorgonen hyrde han en häst av slak-

187taren i Glen Ellen och red utanför byn. Tegelbruket

låg strax intill, alldeles bredvid Sononia Creek. Han

såg skorstenarna borta bland träden. Där fanns en

stor uthuggning genom vilken han kunde skönja den

skogklädda sluttningen av Sonoma Mountain. Träden

tycktes nicka mot honom. Den torra

försommarluften, som dallrade av solsken, var som vin för honom.

Han drack in den i djupa drag, omedvetet, och intogs

av leda vid tanken på det där tegelbruket. Hade han

inte nog med affärer ändå! Skogen lockade honom.

Här satt han till häst, en riktigt bra häst förresten,

en som kom honom att tänka på pojkåren borta i

Oregon. Han hade en gång varit en god ryttare, och

ljudet av den knarrande lädersadeln, när han satte

av i galopp, kom som en hälsning från gamla dagar.

Han red uppför höjden och tittade efter en väg på

andra sidan. Vid första grinden vek han av från

landsvägen och red ut över ängarna. Gräset stod till

halv manshöjd på båda sidor och han söp in dess arom

med vidgade näsborrar. Lärkoma flögo upp framför

honom, och överallt hördes fågelkvitter. Och så red

han framåt en lång sträcka. Inte en stuga fanns inom

synhåll, vägen gick dels genom skogsdungar, dels över

blomprydda marker, tills han nådde fram till en liten

källa. Han steg av hästen, lade sig på magen och

drack av det friska, klara vattnet. När han sedan

såg sig omkring, greps han av en plötslig undran över

att allting här var så vackert. Det var som en

upptäckt, eller också var det mycket han hade glömt. I

det han söp in luften och stod och lyssnade på

lärkornas drillar, kände han det, som om han stigit upp

från pokerbordet efter en hel natt och lämnat den

188kvava krogatmosfären för att smaka på morgonens

friskhet.

Han råkade på en förfallen gärdesgård. Den måste

varit minst fyrtio år gammal. Skogen stod mycket

tät här, men tämligen fri från snår, så att han kunde

rida in under lövvalvet som endast sparsamt släppte

igenom solskenet. Han tog av sig hatten. Här inne

var så högtidligt tyst. . . det förekom honom nästan

som om han befunnit sig i en kyrka med dess heliga

lugn — han snarare kände än tänkte det så.

Ridten gick vidare i skridt. En ekorre sprang över

vägen och upp i ett träd, där han satte sig och plirade

mot honom. Någonstädes hörde han en hackspett i

arbete. Men det störde inte lugnet i skogen — det

hörde snarare samman därmed. Han steg av hästen,

tog tyglarna över armen och vandrade framåt bland

tuvorna och blomstren uppför höjden, tills han stod

på toppen i det fulla solskenet. Han stannade,

flämtande efter ansträngningen att gå uppför höjden.

Märkvärdigt! Aldrig förr hade han känt sig andfådd.

Här flöt en liten ström nedåt genom blombädden av

liljekonvalj och vildhvacint.

Ljusan Dag red över den smala strömmen, följde

en kreatursstig över en låg bergås ner i ännu en

dalgång. Nu skrämde han upp en hare, som kilade tätt

under nosen på hästen och försvann i buskarna. Längre

bort kom han på en hjort med stora, greniga horn,

som i höga språng flydde bort över höjden han nyss

lämnat bakom sig.

Ljusan Dags förtjusning kände inga gränser. Han

tyckte att han aldrig varit så lycklig. Den gamle

skogsmannen vände tillbaka och allt han såg väckte

189hans livligaste intresse, ett höknäste uppe i en

trädtopp och några vaktelungar hans häst snubblade över.

Han stannade och följde med ögonen de skrämda

smådjuren, som flaxande hoppade sin väg och

lyssnade till moderns ängsliga locktoner inifrån

småskogen.

”Aldrig har jag sett någonting likt det här”, sade

han högt, ”och skulle jag en gång längta till landet

för alltid, så vet jag nu vart jag skall ta vägen.”

Den gamla skogsvägen ledde vidare genom en

vinplantering om ett dussin acres på blodröd mark, och

här låg en liten bondgård med sina uthus på

sluttningen av en kulle och inbäddad bland lummiga träd.

Jorden var här fet och kraftig mylla och vattentillgången

var riklig — det syntes på flera kraftigt vällande

källådror.

Ingen tycktes vara hemma. Ljusan Dag satt av,

gick in i köksträdgården, plockade några jordgubbar

och åt, tittade in i ladan och uthusen, vände på den

rostiga plogen och harven, rullade och rökte sina

cigarretter, medan han betraktade några pigga

kycklingkullar som ivrigt sprungo efter moderhönorna. En

gångstig som ledde utför höjden lockade honom,

och han följde den. Ett vattenledningsrör gick

parallellt utmed den. Här reste sig den bakomliggande

höjden flere hundra fot, och skogen stod här så tjock

och orörd att hela platsen låg i ständig skugga. Han

såg här granar minst sex fot i genomskärning, ja, han

gick förbi en jätte som väl kunde vara sina tio fot.

Stigen ledde rakt till en liten damm, varifrån vattnet

kom till ledningsröret som vattnade trädgården. Här

stodo lagerträden jättelika och han vandrade bland

IQOormbunkar lika höga som han själv. Överallt låg

mossan sammetsmjuk.

Här var naturen ännu alldeles jungfrulig. Ingen

yxa hade någonsin gjort ett hugg här, och träden dogo

endast av ålderdomssvaghet eller för vinterstormarna.

Kull fallna jättestammar lågo mossbelupna, så

småningom återvändande till den mull varur de sprungit.

Ljusan Dag återvände till gården, steg till häst och

red vidare nedåt dalen. Han ville inte nöja sig med

mindre än att bestiga Sonoma Mountain. Tre

timmar senare stod han där, trött och svettig, med

händer och fötter sönderrivna, men med tindrande ögon.

San Franciscos stora spelbord syntes honom så

fjärran, och det var som om han höll på att genomgå ett

slags reningsbad. Här fanns ingen plats för all den

smuts och gemenhet som fyllde stadstillvarons

dy-pöl. Han kände sig så underbart väl till mods.

Uppe på Sonoma Mountain fanns det inga hus, och

ensam under den azurblå Californiahimlen höll han in

hästen på södra branten av berget. Han såg

vidsträckta ängsmarker, avbrutna av skogsdungar som

sänkte sig så småningom ned mot Petuma Valley, och

längst västerut kunde han varsna oceanen som ett

skimrande silverband. Han vände hästen mot

nordväst och famnade med blicken landskapet från Santa

Rosa till Mount St. Helena. Överallt var det som om

hela naturen vidgat sig inför hans syn. Och han sade

för sig själv:

”Så mycket av land och natur på en gång har jag

inte sett på mången god dag.”

Inte på en hel timme kunde han slita sig lös, och

det var med en suck av saknad han till sist begav sigpå återvägen. Ständigt upptäckte han nya skönheter.

Sent på eftermiddagen red han förbi en liten

trädgrupp som stod skild från de andra. Han betraktade

den en stund och såg att den bestod av tre cypresser,

och de måste ha planterats av människohand. Han

kände sig nyfiken som en pojke och beslöt att göra en

närmare undersökning. Det var inte lätt att tränga

igenom småskogen, som växte tät omkring, men efter

åtskilligt besvär stod han vid cypresserna, som han

fann omgivna av ett slags staket. Och därinom lågo

två barngravar uppkastade. Två brädlappar berättade

historien: Lille David, född 1855, död 1859, och Lilla

Lily, född 1853, död 1860.

”Stackars småttingar”, mumlade Ljusan Dag.

Gravarna sågo ut att ha blivit ansade helt nyligen.

Vissna buketter av vilda blommor lågo på dem och

inskrifterna på brädlapparna voro ganska nymålade.

Han följde nu en ny gångstig, som gick i en stor bukt.

Den gick rakt fram till bondgården. Nu steg rök ur

skorstenen, och snart befann han sig i samtal med en

senig magerlagd ung man, som han fick veta endast var

hyresgäst på gården. Hur stor kunde den vara ?

Etthundraåttio acres, utom en del utmarker. Och han

och hans hustru förde här ett ganska lugnt liv utan

att behöva arbeta allt för mycket. De betalade inte så

värst stor hyra. Hillard, ägaren, var förmögen, så att

han räknade inte stort med gården.

”Men ni är inte lantbrukare”, sade Ljusan Dag.

Den unge mannen skakade på huvudet och

skrattade.

”Nej, jag är telegrafist. Men min hustru och jag

kommo överens om att ta oss ledigt i två år och . ..

192här äro vi. Men det är snart slut nu; jag skall gå

tillbaka i tjänst i höst, bara jag bärgat in vinskörden.”

Ja, det var omkring elva acres med druvor. Priset

var för närvarande ganska högt. Han odlade nästan

allt vad de åto. Hade han varit ägare av gården,

skulle han nog ha anlagt en stor fruktträdgård och

förresten också på annat sätt satt gården i stånd.

Medan Ljusan Dag samtalade med den unge

mannen, kom det över honom en känsla av avund mot

denne, därför att han fick leva hela sitt liv i all denna

härlighet han genomströvat de senaste timmarna.

”Vad tusan går ni tillbaka till telegrafen för?”

frågade han.

”Därför att vi inte kunna ta oss fram här som vi

skulle vilja och — hm — därför att vi vänta tillökning

i våra utgifter. Kunde vi stanna kvar, så skulle vi

nog göra det. Vi äro, både min hustru och jag, födda

på landet, och det är ändå bäst, och kanhända vi en

gång bli så lyckliga att få stanna där för alltid.”

Barngravarna? Ja, det var han som skött om dem

litet. Det hade blivit en vana. Alla som bodde på

gården gjorde det. Det sades att under många år

föräldrarna varje sommar kommit ut till gravarna.

Men till sist syntes de inte vidare till, och då hade

gamle Hillard övertagit dem.

En ung, vacker kvinna öppnade dörren och ropade

på mannen — kvällsvarden var färdig. Hon såg frisk

och brunhyad ut — det var naturligtvis landtluften.

Han avböjde en inbjudning att deltaga i

aftonmåltiden och red tillbaka till Glen Ellen. Men han följde

inte de banade vägarna, utan sökte upp nya stigar, och

en sådan förde honom till en liten stuga. Dörr och

13. Kungen av Klondyke.

193fönster stodo öppna, en katt låg och slickade sina

ungar midt i dörröppningen, men ingen tycktes vara

hemma. Ett stycke längre ned mötte han en gammal

man, som bar ett spann fradgande mjölk. Han var

utan hatt, och hans ansikte inramades av snövitt hår

och skägg. Ljusan Dag tyckte att han aldrig sett en

människa som såg så förnöjd ut.

”Hur gammal är ni, far?” frågade han.

”Åttiofyra”, blev svaret. ”Jojo, det stämmer det,

åttiofyra, men kry som ett vinterny.”

”Ni måste ha skött om er mycket förståndigt”,

menade Ljusan Dag.

”Jag vet just inte det. Jag for över slätterna

här-borta med ett oxspann och slogs med indianerna 1851.

Då var jag gift och hade sju småttingar. Jag antar

att jag var lika gammal då som ni är nu eller

åtminstone nära på.”

”Har ni det inte ensamt här?”

Gubben tog mjölkspannet 1 andra handen och

tycktes tänka efter.

”Det beror på”, sade han. ”Det var litet tomt, när

gumman min dog ifrån mig förstås. Somliga ä’

ensamma midt ibland andra, och jag är nog en töcken,

för när jag någon gång reser till Frisco, känner jag mig

ensam. Men nu far jag inte dit längre. Här har jag

det bra, jag har bott här sedan 1854.”

”Det är rätt, gamle far, stanna kvar här ni”, sade

Ljusan Dag och satte sin häst i gång. Han kände

det, som om han hade slutit fred med hela världen.

Det var som om det gamla däruppifrån Yukon börjat

vakna hos honom igen. Han kunde inte låta bli att

194tänka på gamlingen, där han sett honom träda fram

i den dalande solen med sitt mjölkspann i handen.

”Nåja”, tänkte han, ”när jag blir gammal och har

slutat spela, skall jag också slå mig ned på något

sådant här ställe, och så kan fan ta allt vad stad heter.”

*

NIONDE KAPITLET.

I stället för att återvända till staden på måndagen

hyrde Ljusan Dag slaktarens häst för ännu en dag

och red genom dalen bort till kullarna österut. Han

hade där på ett ställe vid sitt förra besök träffat på

spåren efter en gammal gruva. Det var tydligen

länge sedan den övergavs, men det roade honom att

under en halvtimme ströva omkring bland de

igenrasade öppningarna, innan han red vidare, och lät

hästen ta sig fram ungefär var han ville. Till sist

kom han ut på en landsväg, som steg uppåt flere mil.

Han följde den och kom på andra sidan in i en på alla

sidor av höjder omgiven dal, där ett halvt dussin

vinodlare bodde på sluttningarna.

Han träffade en gammal kvinna, som sysslade vid

en gödselhög bakom en lada, och höll in hästen utanför

staketet.

”God dag, mor”, sade han, ”finns det inga manfolk

här som kan göra det där åt er?”

Hon stödde sig mot grepen och såg vänligt på

honom. Han märkte, att hennes händer voro grova och

sträva som någon mans och att hennes bara fötter voro

instuckna i mycket för stora manskor.

”Nä, det finns det inte”, svarade hon. ”Och varifrån

kommer han? Långväga, kan jag tro. Vill han inte

sitta av och dricka ett glas vin?”

196

Hon gick före Ljusan Dag in i det största av husen,

där det stod en vinpress och en del andra verktyg som

hörde till druvhandteringen. Denna sköttes av henne

själv och hennes fyrtioåriga dotter. Förut hade hon

också haft sin dotterson till hjälp, men han hade gått

ut i kriget på Filippinerna och stupat där.

Ljusan Dag drack en hel tumlare av det landtliga

vinet och slog sig i språk med gumman. Åjo, det blev

så att de åtminstone inte behövde svälta. Vinet stod

lågt i pris nu, de fingo inte mer än tjugotvå cents för

en gallon. Hennes dotter var just nu till

järnvägsstationen med sista pressningen och den färden tog två

dagar fram och tillbaka.

Ljusan Dag visste att samma vin, Riesling, och det

inte ens så godt som det han nyss druckit, kostade

halvannan å två dollars per helflaska. Det blev åtta

dollars gallon, och hon fick tjugutvå cents gallon,

alltså sju dollars och sjuttioåtta cents som stoppades i

många fickor på vägen från den här lilla kojan till St.

Francis hotell i San Francisco. Där hade han

roffar-spelet igen.

”Hur gammal är ni, mor?” frågade han.

”Sextionio nästa januari.”

”Arbetat hårdt, antar jag?”

”Se’n jag var sju år. Jag bodde i Michigan, tills

jag var fullvuxen. Då gifte jag mig och sedan blev

det att arbeta allt hårdare och hårdare.”

”Och när tänker ni ta er någon vila?”

Hon såg på honom, som om hon trodde att han satt

och skämtade med henne, och hon svarade inte.

”Tror ni på Gud?”

Hon nickade jakande.

197 ”Då får ni vedergällning för allt”, försäkrade han

henne. Men i sitt hjärta undrade han över, att Gud

tillät så många stackare bli födda och att han inte

satte stopp för detta spel, varigenom de blevo

plundrade från vaggan till graven.

”Hur mycket har ni av det här vinet?”

Hon gjorde med blicken en beräkning över faten.

”Det skall väl vara i det närmaste åttahundra

gallons.”

Han undrade vad han skulle göra med alltsammans,

vilka han skulle kunna skänka bort det till.

”Vad skulle ni göra, om ni fick en dollar gallon för

det?” frågade han.

”Falla död ned på fläcken, tror jag.”

”Nej, tala allvarsamt.”

”Skaffa mig löständer, lägga nytt tak på huset och

köpa en ny vagn — vägarna äro så svåra här.”

”Och sedan?”

”Köpa mig en likkista.”

”Nå, då kan ni göra alltsammans det där.”

Hon såg tvivlande på honom.

”Jag menar vad jag säger, och här har ni femtio

dollars som handpengar. Nej, det behövs inte något kvitto.

Det är de rika man måste vara noga med i sådant,

de ha vanligen så förbannat kort minne. Här

är min adress. Ni får leverera vinet vid järnvägen.

Och visa mig så vägen upp till toppen av den här

höjden.”

Han följde smala gångstigar ända tills han nått sitt

mål och kunde se ner i Napa Valley och på andra

sidan bort till Sonoma Mountain.

198 ”Ett härligt land”, mumlade han, ”ett underbart

härligt land!”

Och han red omkring ända till sent på eftermiddagen,

uppför kullar och utför kullar, på gångstigar och genom

obanade snår, där hästen nästan inte kunde ta sig

fram. Och han kände sig så underbart glad till sinnes

över att ännu en gång riktigt få komma på tu man

hand med naturen.

Han lät hästen föra sig allt längre bort, tills han

plötsligt stod vid slutet av småskogen och såg en

väl-banad stig leda nedåt dalen. Ett hundskall mötte

honom, där kom en stor hjort i flykt för en skällande

hund. Ljusan Dag satt med sammanpressade läppar

och flämtande näsvingar och iakttog jakten, tills

djuren försvunno i skogen.

Ett stycke längre bort dök plötsligt en människa

fram ur snåren med ett hopp som påminde om en

hare. Det var en liten man i lappade byxor, barhuvad

och klädd i en bomullskjorta, som var öppen över

bröstet. Han var brunstekt i ansiktet och hans ljusa

hår var alldeles urblekt av solen. Han gjorde ett

tecken åt Ljusan Dag att stanna.

”Om ni ska till sta’n, vore jag tacksam ifall ni ville

lägga det här på posten”, sade han.

”Gärna”, svarade Ljusan Dag och stoppade brevet

i fickan. ”Bor ni här i trakten?”

Men den lille mannen svarade inte, han bara stod

och stirrade på Ljusan Dag.

”Jag känner er”, sade han till sist. ”Ni är Elam

Harnish — Ljusan dag, som tidningarna kalla er. Har

jag rätt?”

Ljusan Dag nickade.

199 ”Men vad i all världen gör ni här i trakterna? Nåja,

det är ju er sak. Jag är glad över att jag skrev det

här brevet just i eftermiddag, annars hade jag inte

fått se er. Jag har sett fotografier av er i

tidningarna många gånger och jag har godt minne för

ansikten, jag kände genast igen er. Mitt namn är

Ferguson.”

”Bor ni här i trakten?” upprepade Ljusan Dag sin

fråga.

”Ja då. Jag har ett stycke jord här strax bredvid

i småskogen, med en härlig källa, några fruktträd och

bärbuskar. Kom och titta ett slag. Källan är fin, må

ni tro. Ni har aldrig smakat sådant vatten förr.

Försök bara.”

Ljusan Dag följde den lille snabbfotade mannen

genom den gröna tunneln, ledande sin häst vid tygeln,

och kom ut på en glänta, en liten vrå mellan kullarna.

Här stodo en del stora ekar, vilket tydae på att jorden

var kraftigare än på andra ställen. Alldeles under dessa

ekar låg en omålad stuga med en stor veranda, vars

stolar och hängmattor tydde på att den begagnades

till friluftskammare. Ljusan Dags skarpa öga

såg genast alltsammans, hur fruktträden stodo just

på de bästa ställena och hur små vattningskanaler

voro grävda till dem. Ferguson betraktade

uppmärksamt sin gäst för att se något tecken till gillande i

hans ansikte.

”Vad tycker ni om det här, va’?”

”Det här har ni verkligen pysslat med riktigt”,

skrattade Ljusan Dag.

”Jojo men, jag känner vartenda ett av de här träden

som om de vore mina söner. Jag har satt dem, ansat

200dem och godt dem, riktigt uppfostrat dem. Kom

nu och titta på källan.”

”Den går utanpå alltsammans”, var Ljusan Dags

omdöme, då de återvände till stugan efter att ha

smakat på vattnet.

Husets inre var en överraskning. Köket utgjordes

av en liten utbyggning så att hela huset i övrigt

bildade ett enda stort rum. I midten stod ett stort bord

fyllt med böcker och tidskrifter, alla väggar upptogos

av bokhyllor från golv till tak. Ljusan Dag tyckte att

han aldrig förr sett så mycket böcker på en gång.

Golvet var täckt med skinn efter vildkattor och hjortar.

”Har skjutit dem själv”, försäkrade Ferguson stolt,

”och hela spiseln har jag murat upp själv. Titta på

den, är den inte ståtlig? Och så’nt drag det är i den

sedan, ryker aldrig in det minsta.”

Ljusan Dag kände både sympati och intresse för

den lille mannen. Varför hade han gömt sig undan

här i törnsnåren med sina böcker? Det låg någonting

av äventyr över hans tillvaro här, och Ljusan Dag

mottog hans inbjudan att deltaga i aftonmåltiden i

förväntan att finna den bestå av rå frukt och nötter

eller annat som hörde till ett ”naturligt levnadssätt”.

Men han fick en läcker harstek med ris. Ferguson

förklarade att han åt vad som helst egentligen och

undvek endast vad han av erfarenhet visste att hans

mage inte tålde vid. Ljusan Dag förmodade att den

lille mannen möjligen kunde vara en! religiös enstöring;

han förde samtalet in på hithörande ting, men inte

heller här visade Ferguson någonting ovanligt, så att

när kvällsvarden var undanstökad, gjorde Ljusan Dag

en direkt fråga.

201 ”Hör nu, Ferguson”, började han, ”jag har försökt

komma på det klara med, vad det egentligen är fatt

med er, om ni inte ändå har någon skruv lös, men

förbanna mig om jag blir klok på det. Vad gör ni

här egentligen? Varför har ni slagit er ner här? Vad

hade ni för sysselsättning innan ni kom hit ut? Vill

ni svara mig på allt det där?”

Ferguson såg inte alls missbelåten ut över frågorna.

”För det första”, sade han, ”hade läkarne uppgivit

allt hopp om mig. De gåvo mig på sin höjd några

månader och det sedan jag varit en lång tid på ett

sanatorium och gjort en resa till Europa och en till

Hawaii. De försökte med elektricitet, gödningskurer,

svältkurer, allt möjligt. De ruinerade mig med sina

räkningar och jag blev bara sämre. Felet med mig

var att jag först och främst varit svag från födelsen,

och så levde jag ett onaturligt liv. . . för mycket arbete

och ansvar för mina nerver. Jag var huvudredaktör

för Times-Tribune.”

Ljusan Dags förvåning var stor. Times-Tribune

var den största och inflytelserikaste tidningen i San

Francisco och hade alltid varit så.

”. . . Och jag var inte stark nog att stå ut med den

arbetsbördan, varken kroppsligen eller andligen. Jag

måste hålla mig uppe med whisky, och det var inte

bra för mig liksom inte heller i övrigt livet på hotell

och klubbar. Hela felet med mig var att mitt liv var

alldeles galet inrättat.”

Han ryckte på axlarna och drog några bloss ur sin

pipa.

”När läkarna uppgåvo mig, klarade jag mina affärer

och gav dem en god dag. Det är nu femton år sedan.

202Som pojke hade jag strövat omkring i de här

trakterna på jakt, och när det nu var slut med mig, började

jag längta tillbaka till landet. Jag lämnade

alltsammans och beslöt att slå mig ned här i Måndalen — ni

kanske vet att det är indianernas namn på Sonoma

Valley. Första året levde jag i den lilla tillbyggnaden

här, sedan förde jag upp storstugan och skickade efter

mina böcker. Jag hade aldrig vetat vad hälsa och lycka

ville säga. Se på mig nu och säg sedan om jag ser ut

att vara fyrtiosju.”

”Nej, jag skulle gissa på fyrtio”, medgav Ljusan

Dag.

”Och ändå såg jag ut som närmare sextio när jag

kom hit, och det är nu femton år sedan.”

De fortsatte sitt samtal, och Ljusan Dag började se

livet under en ny synvinkel. Här satt framför honom

en man, som varken var cynisk eller bitter, som

skrattade åt stadsborna och kallade dem dårar, en man som

inte brydde sig om pengar och hos vilken lystnaden

efter makt för längesedan var död. Sina känslor för

stadsborna dolde han inte det minsta.”

”Vad tror ni de gjorde alla de där gossarna i

klubbarna, som jag gud vet hur lång tid umgåtts med

dagligen på förtroligaste fot Tror ni de frågade efter

mig så mycket som så, när jag gick min väg? Tror

ni att en enda så mycket som skrev en rad och

frågade hur det stod till med mig och om jag behövde

någon hjälp? I några veckor hette det; ’Vart har

Ferguson tagit vägen?’ Sedan var jag bara ett minne.

Och ändå visste varenda en att jag inte haft annat än

min lön att leva på och att jag alltid levat ett stycke

i förskott på den.”

203

”Men vad gör ni nu?” frågade Ljusan Dag. ”Ni

måste ju ha kläder, och så edra böcker?”

”Jag arbetar en vecka eller en månad då och då,

plöjer om vintern och plockar druvor om hösten, och

om sommaren finns det alltid ett och annat att göra

hos bönderna. Jag har inte stora behov, så att jag

behöver inte arbeta så mycket. Jag kunde förstås

skriva, men jag föredrar att plöja och skörda druvor.

Ni behöver bara se på mig för att förstå varför. Jag

är härdad som klippan. Men det tog tid att sätta sig

in i arbetet, och i början tog det på mig. Jag kände

mig dödstrött om kvällen, men jag somnade och sov

godt, inte den gamla alkoholsömnen, utan lugnt som

ett barn. Och tiden gick, arbetets svett drog whiskyn

ur kroppen på mig, det kom så småningom stål i

senorna. Nu sitter jag här och har det som en prins,

eller hur?

Men nu ska ni berätta för mig om Klondyke och

hur ni vände upp och ned på hela San Francisco

härförliden. Ni är en frisk och munter kämpe och jag

tycker om er, fastän mitt kallare förstånd säger mig

att ni är en dåre som alla de andra. Maktlystnad?

Det är en förfärlig sjukdom. Varför stannade ni inte

kvar i ert Klondyke? Eller varför drar ni er inte

tillbaka och börjar leva naturliv igen alldeles som jag?

Som ni ser, kan jag också göra frågor. Tala nu ni och

låt mig höra på en stund.”

Klockan hade blivit tio innan Ljusan Dag skildes

från Ferguson. Medan han red sin väg framåt i

stjärnljuset, kom den tanken över honom, att han

skulle köpa den där landtgården han sett på andra

sidan dalen. Men inte så att han ett ögonblick

funderade på att slå sig ner där. Hans spel var i San

Francisco. Men han tyckte om gården, och så snart

han bara kommit tillbaka till sitt kontor, skulle han

underhandla med Hillard. På ägorna låg förresten

det lertag, som försåg tegelbruket vid Glen Ellen med

råmateriel, och på det sättet kunde han ju hålla

tummen på ögat på Holdsworthy.

*

TIONDE KAPITLET.

Tiden gick och Ljusan Dag fortsatte med sitt spel,

fastän det nu kommit in i ett nytt skede. Begäret

efter makt för vinstens skull hade övergått till

begäret efter makt för att kunna hämnas. Det fanns

många i San Francisco som Ljusan Dag hade på sin

svarta lista. Allt emellanåt slog han till. Själv begärde

han ingen pardon, och han gav heller aldrig någon.

Man fruktade och hatade honom, ingen tyckte om

honom med undantag av Larry Hegan, hans advokat,

som skulle offrat sitt liv för honom. Men han var

också den ende man, med vilken Ljusan Dag stod på

verkligt intim fot, ehuru han nog umgicks rätt

kam-ratlikt med de ledande i vissa klubbar.

Å andra sidan hade San Franciscos hållning

gentemot Ljusan Dag undergått en förändring. Med sina

hänsynslösa fribytarmetoder var han visserligen ett di"

rekt hot mot de mera traditionstrogna spelarna i

finansvärlden, men hotet var så allvarligt, att man med glädje

lämnade honom i fred. Han hade redan

eftertryckligt nog lärt dem att man inte bör väcka björnen som

sover. Därför gjorde man sina närmanden, erbjöd

honom till och med återinträde i Alta-Pacific-klubben,

men han avböjde bestämt. Även tidningarna, med ett

par undantag, upphörde att anfalla honom och blevo

206

högst respektfulla. Kort och godt, man betraktade

honom som en gråbjörn från de arktiska vildmarkerna,

vilken det var bäst att inte gå i vägen för.

Ljusan Dag fortsatte alltjämt med sina djärva

spekulationer, såsom då han till exempel kort före

utbrottet av rysk-japanska kriget på en gång så godt

som monopoliserade fraktfarten genom att förhyra

alla ångare som kunde uppbringas. Som vanligt var

hans position: ”Ni får bekväma er att"komma till

mig.” Vilket de också gjorde, och då fingo de, för att

använda ett annat av hans uttryck, betala så det sved

i skinnet. Allt vad han företog sig gjordes numera

i ett enda syfte, vilket han anförtrodde Hegan. En

dag skulle han åter bege sig till Newyork och ta ett

nappatag med herrar Dowsett, Letton och

Guggenhammer. Han skulle lära dem, så att de inte glömde det

så lätt, att de misstagit sig när de trott att de kunde

lura honom. Men han tappade aldrig huvudet och

han visste att ännu var han inte stark nog för att kunna

besegra sina tre fiender från förr. De stodo i alla fall

kvar på hans svarta lista.

Dede Mason var fortfarande på hans kontor. Han

talade numera aldrig med henne annat än när det

gällde affärer. Hon var för honom ett angenämt minne

av någonting som aldrig inträffat. Men fastän hans

intresse för henne helt och hållet somnat och all hans

energi ägnades åt de ändlösa strider han kämpade,

visste han genast omedvtet, om hon på minsta sätt

ändrade sin frisyr eller sin klädsel i övrigt. Han hade

några gånger med sex månaders mellanrum ökat på

hennes lön, så att hon nu hade nittio dollars i måna- •

den. Längre vågade han inte gå, men i stället lagade

207 han att hon fick mindre arbete, i det han behöll kvar

den flicka som vikarierat för henne under hennes

semester. Han hade också utvidgat sitt kontor, så att

de båda flickorna hade ett rum för sig själva.

Hans öga hade blivit mycket vaket beträffande allt

som rörde Dede Mason. För länge sedan hade han

märkt hur stolt hon förde sig. Det var inte

medvetet, men det fanns där ändå. Flon måste bestämt ansé

sin kropp såsom någonting att verkligen vara stolt

över, att vårda som en vacker och värdefull egendom,

tänkte han, och han gjorde jämförelser mellan henne

och hennes kamrat och andra stenografer han såg

på andra kontor, med kvinnorna ute på promenaderna.

”Hon går, min själ, utanpå dem allesammans, och

det fastän hon inte alls gör sig till”, sade han till sig

själv.

Ju mer han såg av henne och ju mer han trodde att

han kände om henne, desto mera oåtkomlig syntes

hon honom. Men som han inte hade någon avsikt

att närma sig henne, tillfredsställde det honom. Han

var glad att ha henne på sitt kontor och

hoppades att hon skulle stanna, det var ungefär

alltsammans.

Ljusan Dag växte inte till sig med åren. Livet

han förde var inte bra för honom. Han började bli

fet och pussig. Ju mer han drack, desto mer måste

han ha för att nå den önskade stimulansen. Han led

också av brist på motion i kroppslig bemärkelse, och

av brist på umgänge, som skulle kunnat utöva ett

förädlande inflytande på hans andliga jag, hängav han

• sig åt vilda äventyr och nöjen med likasinnade, och

som han aldrig stack under stol med vad han företog

208sig, vare sig det gällde en överdådig bilfärd eller något

annat, hade tidningarna rätt mycket att berätta om

hans våghalsiga upptåg.

Det fanns ingenting som kunde rädda honom.

Religionen var han för länge sedan färdig med. Han

hade inga humanitära intressen. Enligt hans grovt

tillyxade sociologi var alltsammans spel. Gud var ett

nyckfullt, abstrakt ting, som kallades Slump. Att

börja med var det en slump hur man blev född.

Slumpen satt med korten och gav och småttingarna togo

upp dem sådana de föllo dem till. Det tjänade

ingenting till att protestera. De måste utan prut spela med

de kort de fått, puckelryggiga eller raknackade,

krymplingar eller jättar, dumhuvuden eller snillen. Det fanns

ingen rättvisa i detta. De flesta fingo hackor och

blevo stackare, några få fingo de goda korten och blevo

plundrare. Kortspelet var livet, spelsällskapet var

samhället. Spelbordet var jorden, och insatserna bestodo

av allt möjligt, från en brödbulle till en stor

kapplöp-ningsautomobil. Och till sist, med tur eller otur, var

det döden för allesammans.

Det var synd om de dumma stackarna, ty de voro

bestämda att förlora från början. Men ju mer han såg

av de andra, de som syntes vinna, desto mindre tyckte

han att de hade någonting att skryta med.

Alltsammans var en vild, djurisk kamp. De starka trampade

de svaga, och de starka — sådana som Dowsett,

Letton och Guggenhammer, voro inte nödvändigtvis de

bästa, det hade han redan upptäckt. Han kom ihåg sina

guldgrävarkamrater från Klondyke. De voro de

dumma stackarna, de utförde det hårda arbetet och

plundrades på frukterna av sin möda, alldeles som den

14. Kungen av KJondyke.

209gamla kvinnan, som odlade vin på Sonomahöj derna.

Och ändå voro de i alla avseenden bättre, ärligare

och hederligare än de män som utplundrade dem.

De som togo hem vinsten tycktes rent av vara de

sämsta. Men inte heler de hade någonting att säga

till om. De spelade bara de kort de fått, och

Slumpen, ägaren av hela spelhelvetet, satt och såg på och

grinade.

Det fanns ingen rättvisa i spelet. De små

tillfrågades inte en gång, om de ville deltaga i det. Slumpen

skuffade fram dem till bordet och sade: ”Seså, spela

på nu bara.” Och de gjorde sitt bästa, de stackars

satarna. Somliga spelade sig till ångyachter och

palats, andra till asyler eller fattighus. Somliga spelade

samma kort om och om igen, pressade hela sitt liv

surt vin bland törnsnåren i hopp om att till sist kunna

få en gom löständer och en likkista. Andra lämnade

spelet mycket tidigt, i det de drogo kort som gåvo dem

en våldsam död eller en långsamt tärande sjukdom.

Några fingo kort som för dem betydde kungakronor,

oansvarig och oförtjänt makt, för andra var det

rikedomar i otaliga summor, vanära och skam eller vin

och kvinnor.

Vad honom själv beträffar, hade han ju fått goda

kort hittills, men alla hade han nog inte sett ännu.

Slumpen kanske till slut skulle trumfa ut honom. Det

behövdes bara en olycklig kombination av

omständigheter, och efter en månad kanhända rövarföljet skulle

dansa krigsdanser kring hans finansers lik. Just i

dag kanske en spårvagn kunde köra över honom eller

en nedfallande skylt krossa huvudet på honom. Och

alltid lurade sjukdomen. Slumpens värsta bundsförvant.

210Ingen kunde säga det. I morgon eller någon annan

dag kunde några millioner bakterier överfalla honom

och slå honom till marken. Tänk på doktor Bascom,

Lee Bascom, som för en vecka sedan stått och skrattat

och pratat med honom. Han hade varit ungdomen,

styrkan och hälsan själv. Och efter tre dagar var han

död — lunginflammation, reumatisk feber eller

himlen vete vad allt det var. Han utandades sin sista suck

efter en dödskamp, vars hemska skrik kunde höras över

ett helt kvarter. Det hade varit förfärligt. Vem kunde

säga när hans tur skulle komma? Men under tiden

var det bara att spela de kort han hade på hand, och

de voro strid, hämnd och cocktails. Och slumpen satt

där och grinade.

*

ELFTE KAPITLET.

Sent en söndagseftermiddag befann sig Ljusan Dag

på andra sidan viken bland Piedmonthöjderna bakom

Oakland. Som vanligt satt han i en stor automobil,

ehuru denna gång inte hans egen, utan som

Swiftwa-ter Bills gäst. Denne lyckans gunstling hade kommit

ner för att göra av med den sjunde förmögenhet han

avtvingat den frusna arktiska jorden. Han var en

känd slösare, och den sista förmögenheten var redan

på god väg att göra den föregående sällskap. Det var

han som under Dawsons första år släppte lös en hel

ocean av champagne till femtio dollars flaskan. Det

var han som likt en nabob betalat ett svindlande pris

för det snabbaste extratåg mellan San Francisco och

New-York. Och nu var han här igen och vräkte ut guld

alldeles på samma sätt som i gamla dagar.

Det var ett gladt sällskap och dagen hade varit

glad. De hade farit rundt viken från San Francisco

förbi San José och upp till Oakland. Tre gånger

hade de blivit anhållna för att ha kört för fort. Tredje

gången hade de tagit ordningens väktare med sig i

bilen. Då de emellertid befarade att man hunnit

telefonera i förväg om deras tilltag, hade de kört in på

sido-vägar och närmade sig nu Oakland, i det de skränande

diskuterade om vad de skulle ta sig till med konstapeln.

212

”Vi ä’ ute vid Blair Park om fem minuter", sade en.

”Ser du, Swiftwater, tvärvägen där alldeles framför.

Den går åt Berkeleyhållet, och sedan kan vi köra in i

Oakland från andra sidan, smyga oss över med färjan

och låta chauffören komma med bilen i natt.”

Men Swiftwater Bill kunde inte inse varför man inte

skulle köra in i Oakland just förbi Blair Park, och så

blev det.

Nästa ögonblick, då de rundat en krökning, fingo

de syn på den vägen de inte ämnade taga. Där var

en grind och den höll just på att stängas av en ung

flicka, som lutade sig över sadeln på sin fux. Vid

första ögonkastet kände Ljusan Dag igen Dede Mason.

Hon galopperade sin väg med ryggen åt dem. Ljusan

Dag kom ihåg vad Morrison talat om för honom, att

hon höll en häst, och han var glad att hon inte tycktes

ha sett honom i detta skränande sällskap. Swiftwater

Bill reste sig i bilen och började vifta åt henne för att

tilldraga sig hennes uppmärksamhet, och han spetsade

just läpparna till den gälla vissling som Ljusan Dag

kände sedan gammalt, då han plötsligt föll ned på sätet

tack vare ett krokben av Ljusan Dag.

”Du m-m-måtte känna henne?” sluddrade

Swiftwater Bill.

”Ja, det gör jag”, svarade Ljusan Dag, ”så håll

munnen på dig bara.”

”Gratulerar, du har god smak, Ljusan Dag. Det

är ju en riktig ängel och hon rider som en sådan också.”

Nu skymdes hon bort av träden, och Swiftwater Bill

började på nytt diskutera vad man skulle ta sig till

med konstapeln, medan Ljusan Dag lutade sig bakåt

och med slutna ögon ännu såg Dede Mason galoppera

213bort på landsvägen. Swiftwater Bill hade rätt. Hon

kunde verkligen rida, red grensle och hennes sits var

fullkomlig. Det var bra gjort av henne att rida på

det enda naturliga och logiska sättet. Hon hade

minsann ett klart huvud, det var då ett som var säkert.

När hon på måndagsmorgonen kom in för att som

vanligt ta emot diktamen, såg han på henne med nytt

intresse, fastän han inte lät märka det. Och de

stereotypa affärerna gingo stereotypiskt sin gång. Men

nästa söndag befann han sig själv till häst uppe i

Piedmonthöjderna. Han red omkring hela dagen, men

utan att lyckas få se en skymt av Dede Mason, ehuru

hon enligt Morrisons utsago skulle bo i Berkeley.

Det hade sålunda varit en misslyckad dag, vad henne

beträffar, men han hade funnit sig så väl av den långa

ridten, att han på måndagsmorgonen uppdrog åt

hästhandlarna att skaffa honom den bästa fux som kunde

fås för pengar. Flera gånger under veckan såg han

på en hel mängd fuxar, men ingen passade honom. Det

var först på lördagen han kom över Bob. Ljusan Dag

såg genast att här var just vad han ville ha. Det var

ett litet för stort djur för att begagnas till ridhäst, men

i alla fall inte för stor för en man sådan som Ljusan

Dag. Bob befann sig i utmärkt skick; i solskenet var

hans hud som en elds flamma och hans böjda nacke en

gnistrande eldsvåda.

”Den här passar mig precis”, sade Ljusan Dag. Men

hästhandlaren var inte så alldeles säker. Han hade

fått i uppdrag att sälja hästen, men dess ägare ville

alldeles bestämt att en eventuell köpare noga skulle få

reda på Bobs verkliga karaktär. Hästhandlaren

förklarade :

214 ”Det ar inte vad man egentligen kallar en ilskeri

häst, men han är farlig. Han kan lika väl döda er

som låta bli, men på ett slags lekfullt sätt utan att alls

mena det. Själv skulle jag inte vilja rida honom. Men

det är en kapplöpare, titta bara på hans bringa och

ben. Inte ett fel på honom. Han har aldrig blivit

skadad eller utpumpad därför att ingen lyckats rida

honom ordentligt. Han är dessutom säker på foten

som en stenget, så länge han bara vill. Skyggar inte,

är aldrig rädd, men låtsas vara det. Slår aldrig

bak-ut, men stegrar sig. Måste ridas med språngrem. Snor

ibland rundt utan orsak, bara för att skämta med

ryttaren. Det beror alldeles på hur han känner sig. Ena

dagen kan han gå lugnt och utan krångel tjugu mil.

Andra dagen är han nästan ohandterlig. Känner till

automobiler så bra att han kan lägga sig bredvid en

och sova eller äta hö ur den. Han kan låta nitton

gå förbi utan att se dem, men den tjugonde kommer

honom att spela galen, bara därför att han är munter.

I allmänhet för livlig och nyckfull som promenadhäst.

Nuvarande ägaren kallar honom Judas Iskariot och

vill inte sälja honom utan att köparen först fått reda på

hurudan han är. Men titta på man och svans. Har

ni någonsin sett någonting vackrare?”

Hästhandlaren hade rätt. Ljusan Dag undersökte

manen och fann den finare än på alla hästar han sett.

Dess färg var också ovanlig, nästan kastanjebrun.

När han gled med fingrarna igenom manen, vände

Bob på huvudet och gned lekfullt nosen mot hans

axel.

”Sadla honom, så får jag försöka honom”, sade

Ljusan Dag. ”Jag undrar om han är van vid sporrar?

215Kom ihåg, inte engelsk sadel, utan ge mig en bra

mexikansk och en stång, inte för hård, efter han tycker om

att stegra sig.”

Ljusan Dag övervakade förberedelserna, justerade

stångbetslet och längden på stigbyglarna. Han

skakade på huvudet åt språngremmen, men gav med

sig. Och så när som på några lekfulla piruetter var

Bob fullkomligt lugn, också under den timmes ridt

som följde. Ljusan Dag var förtjust och köpte djuret

genast, varpå Bob sändes över viken för att få sin

framtida plats i stallarna som tillhörde Oaklands

ridinstitut.

Som nästa dag var söndag, begav Ljusan Dag sig

i väg tidigt, for över med färjan i sällskap med Wolf,

ledaren av hans gamla hundspann, den enda hund han

tagit med sig från Alaska. Hur han än red härs och

tvärs bland höjderna och ända fram till Berkeley, såg

han inte en skymt av Dede Mason och hennes fux.

Men han hade inte mycken tid att tänka på

missräkningen, ty hans egen fux höll honom tillräckligt

sysselsatt. Bob visade sig nämligen så nyckfull och

egensinnig, att han tröttade ut sin ryttare inte mindre än

denne tröttade ut honom. Allt vad Ljusan Dag

kände till om hästar hade han fullt bruk av, medan Bob

i sin tur begagnade sig av varenda upptänkligt trick.

När han upptäckte att språngremmen satt slappare

än vanligt, började han genast stegra sig och gå på

bakbenen. Efter tio minuters fruktlösa försök att få

honom på alla fyra steg Ljusan Dag av och spände till

remmen, då Bob genast blev snäll som en ängel. Han

lurade Ljusan Dag kapitalt. Efter en halvtimme hade

han insövt sin ryttare i säkerhet. Ljusan Dag red

216i skridt och rullade en cigarrett, medan tyglarna lågo

på djurets manke. Plötsligt snurrade Bob rundt med

blixtens hastighet, med framfötterna uppdragna från

marken. Ljusan Dag tappade ena stigbygeln och

måste slå armarna om hästens hals. Glad över att

han inte just nu mötte Dede Mason, kom Ljusan Dag

ändtligen till rätta i sadeln igen och lät Bob på nytt

känna tyglarna.

Han galopperade ett stycke för att så vända. Men

när Bob kommit tillbaka till samma ställe som nyss,

började han snurra rundt igen. Nu satt emellertid

Ljusan Dag säkrare i sadeln. Han märkte att Bob

snurrade åt höger och beslöt att låta honom känna

vänstra sporren.

”Nu ska du se, min gosse”, sade han och torkade

svetten ur pannan. ”Du är kvick i vändningarna, din

sprakfåle, men det här ska väl ge dig någonting att

tänka på — å, ditt odjur!”

Ty i samma ögonblick sporren berörde honom,

lyfte han hastigt vänstra bakfoten och gav sporren en

kraftig spark. Bara av nyfikenhet försökte Ljusan

Dag samma manöver flera gånger, men alltid med

samma resultat. Då satte Ljusan Dag båda sporrarna

i honom.

”Jaså, det här har du visst inte smakat på förr”,

mumlade han, då Bob gjorde ett hopp och sköt framåt.

Ett halvt dussin gånger fick han känna sporrarna

ordentligt och föll in i sträckt galopp. Efter en halv

mil hade Ljusan Dag fått Bob i hastigt trav. Wolf

höll sig efter och allting gick utmärkt.

”Jag skall minsann lära dig att snurra rundt, din

best”, sade Ljusan Dag, då Bob visade tecken att

217börja sin gamla lek på nytt. Midt i en galopp tvaf-

stannade han på fyra utspärrade, stela ben. Ljusan

Dag fick alldeles lagom tag om hans hals, då han lyfte

frambenen från marken och gick rundt. Det krävdes

en utmärkt ryttare att inte bli kastad ur sadeln, och

det var nära nog att Ljusan Dag hamnat på marken.

När han fått balansen igen, satte Bob av i full karriär

än åt ena sidan, än åt den andra, så att Wolf fick

rädda sig in i småskogen.

”Rätt så, min gosse”, sade Ljusan Dag med hopbitna

tänder och högg gång på gång med sporrarna, när Bob

tycktes vilja sakta av den vilda galoppen. Då Ljusan

Dag slutligen tyckte, att hästen fått nog, vände han

honom plötsligt och lät honom gå i sakta trav. Efter

en stund höll han in honom för att se om han flåsade

mycket. Bob stod still en minut, vände på huvudet

och gned nosen mot stigbygeln som om han ville säga

att det var tid på att fortsätta igen.

”Jaså, du tycks inte var ilsken alls efter den här

lilla lektionen”, tänkte Ljusan Dag. ”Du är en snäll

gosse, Bob.”

Och på nytt invaggades Ljusan Dag i säkerhet. En

hel timme var Bob allt vad man kunde begära av en

livlig häst, då han plötsligt började durka och snurra

igen. Ljusan Dag gjorde ett hastigt slut härpå med

sporrarna och lät honom till straff galoppera flera mil

tillbaka. Men när han sedan vände, började Bob

låtsas bli rädd för träd, kor, buskar, Wolf, sin egen

skugga och allt både möjligt och omöjligt. Vid dessa

tillfällen lade sig Wolf ned i skuggan och såg på,

medan Ljusan Dag arbetade med Bob.

Så gick dagen. Bland annat visade Bob också en

218ny sida, i det han låtsades vilja kasta, och detta var*

lika förtretligt som om han verkligen gjort det, ty

varje gång narrade han Ljusan Dag att klämma åt

skänklarna och spänna hela sin kropp. Men så efter

några låtsade försök snodde han plötsligt rundt och

fick Ljusan Dag med armarna om halsen. Bob

travade förbi en hel mängd automobiler utan att bry sig

c!et minsta om dem, men så kom en stackars liten

vagn rullande, och den tycktes göra honom utom sig

av skrämsel. Och strax innan man hunnit tillbaka

till stallet lyckades han slita av språngremmen och

reste sig på bakbenen, och det var på ett hår när att

Ljusan Dag kastats handlöst ur sadeln.

Men han hade fäst sig vid djuret och ångrade inte

alls att han köpt det. Bob var inte ilsken eller elak,

han var bara sprudlande av liv och begåvad med långt

större hästintelligens än vanligt. Vad han behövde

var en stark hand, lugn, men ändå kraftig så att det

kändes.

”Antingen jag eller du, Bob”, sade han flera gånger

under dagens lopp.

Och till stallknekten sade han om aftonen:

”Det här är djur som heter duga. Har aldrig

träffat på någonting liknande, och jag har sett åtskilligt

med hästar i mina dar.”

Och till Bob, som vändt på huvudet och lekfullt

nosade på honom:

”Adjö med dig, din förbaskade envising. Vi träffas

nästa söndag morgon igen och till dess kan du tänka

på, om du har några fler tricks som du vill visa mig,

din vackra kanalje!”

*

TOLFTE KAPITLET.

Hela veckan var Ljusan Dag nästan lika mycket

intresserad av Bob som av Dede, och som affärerna för

ögonblicket inte togo all hans uppmärksamhet i

anspråk, hade han tid att tänka på båda två. Bobs ovana

att gå rundt och durka förorsakade honom åtskilligt

grubbel. Han måste vänja honom av med det.

Antag att han mötte Dede uppe i bergen och genom

någon lycklig tillfällighet kunde komma att rida

bredvid henne, då kunde den där ovanan bli mycket

otrevlig. Han var inte särskilt ängslig för att hon

skulle få se honom kastad framåt mot Bobs hals, men

det dugde rakt inte att vara tvungen att lämna

henne efter i vild galopp under sporrhugg och

stramade tyglar.

Vad som krävdes var ett sätt att förekomma

dur-kandet och kastningarna. Han måste kunna få djuret

att stanna innan det gick rundt. Härtill voro inte

tyglarna och sporrarna nog. Återstod ridpiskan.

Men hur skulle det gå till? Många gånger satt han

som frånvarande och tänkte på detta under veckan.

Han tyckte att han satt i sadeln på sin vackra fux och

försökte att förekomma en durkning. Så var tillfället

en dag, när han hade en konferens med Hegan. Denne

märkte till sist att Ljusan Dag inte alls hörde på honom.

220

”Nu har jag det!” utbrast han plötsligt. ”Hegan,

gratulera mig. Det är så enkelt som aldrig det. Allt

vad jag behöver göra är att klämma till honom över

nosen och det riktigt ändå!”

Så förklarade han för den häpne Hegan vad det var

fråga om och blev genast den uppmärksamme

lyssnaren igen, men han kunde inte låta bli att gång på

gång smacka av tillfredsställelse. Så var det. Bob

snodde sig alltid åt höger. Godt. Han skulle skaffa

sig en duktig ridpiska, och i samma ögonblick Bob

gjorde ett försök skulle han få ett duktigt slag över

nosen. Det fanns ingen häst som skulle våga göra om

försöket efter att ha fått en dylik näsbränna.

Under denna vecka kände Ljusan Dag mera klart

än någonsin att han inte hade några som helst sociala

eller ens mänskliga beröringspunkter med Dede.

Situationen var sådan, att han inte kunde göra henne

ens den enkla frågan om hon tänkte sig ut och rida

nästa söndag eller inte. Det var ett bekymmer av

alldeles nytt slag att ha en vacker flicka i sin tjänst.

Han såg ofta på henne under arbetet och det riktigt

kittlade honom på tungan att bara säga de orden:

cm hon tänkte göra någon ridtur nästa söndag. Och

medan han såg på henne, undrade han hur gammal

hon kunde vara och hur mycket hon kunde haft att

göra med de där studentpojkarna Morrison talat om.

Hela hans sinne fylldes av henne dessa sex dagar

mellan söndag och söndag, och en sak blev han alldeles

viss på; han skulle gärna vilja ha henne, till och med så

ivrig var denna önskan, att han helt och hållet glömde

bort förklädesbandet. Han, som vanligen i hela sitt

liv sprungit för kvinnor, han hade nu blivit så modig

221att han rent av förföljde dem. En söndag förr eller

senare skulle de träffas utom kontoret, någonstans

uppe i högtrakten och om de då inte blevo närmare

bekanta, skulle det vara därför att hon inte brydde

sig om det.

På så sätt fann han ännu ett kort på hand, som

Slumpen givit honom. Hur viktigt det kortet skulle

komma att bli, kunde han ej ens drömma om, men

han tyckte tillsvidare att det var ett ganska godt kort.

Men så kom tvivlet. Kanske var det bara ett streck

av Slumpen för att bringa olycka och tillintetgörelse

över honom. Antag att Dede inte ville ha honom

och att han fortfor att älska henne allt mer och mer.

All hans gamla förskräckelse för kärleken vaknade

till liv igen. Han mindes de fördärvbringande

kärleksaffärer mellan män och kvinnor som han en gång

känt. Bertha Doolittle, gamle Doolittles dotter,

hade ju varit vansinnigt förälskad i Dartworthy, den

rike Bonanzagruvägaren. Dartworthy i sin ordning

hade inte alls brvtt sig om Bertha, utan älskat överste

Walthstones hustru och rymt med henne utför Yukon.

Överste Walthstone, som varit mycket kär i sin hustru,

hade förföljt de båda. Vad hade slutet blivit? Olycka

för allesammans. Nere vid Minook hade överste

Walthstone och Dartworthy duellerat. Dartworthy

hade blivit dödad. En kula genom överstens lungor

hade gjort honom så svag, att han våren därpå dog i

lunginflammation. Och överstens hustru stod där

ensam utan någon att älska.

Och så Freda, som velat dränka sig i issörjan tack

vare någon man i andra ändan av världen och som

kommit att hata honom, Ljusan Dag, därför att han

222dragit upp henne ur floden. Och Jungfrun ... De

gamla minnena skrämde honom. Om de här

kärleks-bacillerna riktigt grepo honom och om Dede inte ville

ha honom, skulle det bli nära på lika illa som att ha

blivit lurad på allt vad han ägde av Dowsett, Letton

och Guggenhammer. Hade hans spirande längtan

efter Dede varit mindre, kunde han kanske ha skrämts

bort från varje vidare tanke på henne. Men som det

nu var, tröstade han sig med den tanken att

åtminstone några kärleksaffärer slutade väl. Och

kanhända ändå Slumpen givit honom ett vinstkort på

hand. Somliga föddes lyckliga, levde lyckliga i all

sin tid och dogo lyckliga. Kanske han också var en

sådan lyckans gunstling som inte kunde förlora.

Söndagen kom och ute bland Piedmonts kullar

betedde Bob sig som en riktig ängel. Ljusan Dag

hade ridpiskan i ordning och riktigt längtade efter

att Bob skulle börja krångla, bara en enda gång,

men Bob gick sin väg exemplariskt och from som ett

lamm. Han lyckades dbck inte träffa Dede, hur

mycket han än red härs och tvärs bland kullarna.

Han fortsatte över åsen på väg ner i Maragadalen.

Just som han red uppför stigningen, hörde han

hovslagen av en häst i trav. Det kom uppifrån och emot

honom. Tänk om det var Dede? Han vände Bob

och red tillbaka i skridt. Om det var Dede, var han

född till lycka, tänkte han, ty ett möte kunde aldrig

ha ägt rum under gynnsammare omständigheter.

Hon skulle hinna upp honom just där sluttningen

tvang till skridt, och så måste de rida bredvid varandra.

Travet kom närmare, men han vände sig inte om,

förrän han hörde hästen bakom sig gå över till skridt.

223Då såg han sig om över axeln. Det var Dede. Hon

blev synbarligen överraskad. Vad var naturligare

än att han höll in sin häst, så att hon skulle hinna

upp honom. Han drog en djup suck av befrielse.

Nu var det gjort, och så lätt sedan. De hade utbytt

hälsningar och redo sida vid sida med många mil

framför sig.

Han märkte att hennes öga först stannade på hästen

och sedan på honom.

”Å, vad han är vacker!” utropade hon, då hon

riktigt granskat Bob. Han kunde knappast tro att

dessa glänsande ögon och detta ansikte som sken av

riktig fröjd tillhörde den unga kvinna han hade lärt

känna på kontoret, den unga kvinnan med det

allvarliga, ödmjuka kontorsansiktet.

”Jag visste inte, att ni brukade rida”, var en av

hennes första anmärkningar. ”Jag trodde ni riktigt

var vigd vid era automobiler.”

”Jag har börjat igen först nyligen”, svarade han.

”Började bli fet, förstår ni, och måste få bort det på

något sätt.”

Hon gav honom från sidan en blick, som tycktes

famna honom från huvud till fot, med sadel och allt,

och sade:

”Men ni har ridit förr?”

Hon hade alldeles bestämt öga för hästar och vad

som stod i samband med dem, tänkte han, då han

svarade:

”Inte på många år. Men jag ansåg mig själv för

en riktig överdängare, när jag var pojke uppe i östra

Oregon och smög mig bort från lägret för att följa

boskapshjordarna.”

224 Till hans stora lättnad kommo de in på

samtalsämnen som intresserade dem båda. Han berättade

för henne om Bobs nycker och hans ovana att kasta

och hur han tänkt ta bort den där ovanan. Hon

instämde i att hästar måste behandlas med en viss

rationell stränghet, hur mycket man än tyckte om

dem. Hennes Mab till exempel, som hon haft i åtta

år, hade hon måst vänja av med att slå bakut i stallet.

Processen hade varit pinsam för Mab, men den hade

botat henne.

”Ni har ridit mycket?” sade Ljusan Dag.

”Jag kan verkligen inte minnas första gången jag

satt till häst”, svarade hon. ”Jag är född på landet

och ingen kunde hålla mig från hästarna. Kärleken

till dem måste vara medfödd. Jag fick min egen

ponny när jag var sex år, och när jag var åtta brukade

jag ibland sitta i sadeln hela dagen med pappa. När

jag blev elva, tog han mig med på min första hjortjakt.

Jag vet inte hur jag skulle bära mig åt utan en häst.

Jag kan inte med att sitta inomhus, och utan Mab

här tror jag att jag blivit sjuk och dött för länge

sedan.”

”Ni tycker om landet?” frågade han och såg för

första gången en glimt i blicken, när hon fäste den på

honom.

”Ja, lika mycket som jag avskyr staden”, svarade

hon. ”Men en kvinna kan inte förtjäna sitt

uppehälle på landet, och därför får jag försöka att ta det

som det är — med Mab.”

Hon berättade för honom mera om sitt liv på

landet, innan hennes far dog. Och Ljusan Dag kände

sig så tillfreds, de började bli bekanta, samtalet hade

225

15. Kungen av Klondyke.inte stannat av en sekund under den halvtimme de

ridit tillsammans.

”Vi äro nästan från samma trakt”, sade han. ”Jag

har vuxit upp i östra Oregon, och det är inte så långt

ifrån Siskiyou.”

Nästa ögonblick skulle han ha velat bita av sig

tungan, ty hastigt kom hennes fråga;

”Hur vet ni att jag är från Siskiyou? Jag vet att

jag aldrig har talat om det för er.”

”Jag vet inte”, sade han undvikande. ”Jag har

hört att ni var någonstans därifrån.”

Wolf kom som en skugga, och hennes häst skyggade