Kristuslegender

Skrifter av
SELMA LAGERLÖF

Kristuslegender
Kejsarn av Portugallien

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM

OMSLAG AV MATS NORRYD

ISBN 91-0-043594-5

Printed in Sweden

Bonniers Grafiska Industrier AB 1978

Stockholm

KRISTUSLEGENDERDEN HELIGA NATTEN.

När jag var fem år gammal, hade jag en så stor sorg. Jag

vet knappast om jag har haft någon större alltsedan.

Det var då, som min farmor dog. Allt intill dess hade hon

varje dag suttit i hörnsoffan i sitt rum och berättat sagor.

Jag kan inte minnas annat, än att farmor satt och

berättade och berättade från morgon till kväll och att vi barn

sutto stilla bredvid henne och hörde på. Det var ett härligt

liv. Inga andra barn hade det som vi.

Det är inte mycket jag kommer ihåg om min farmor. Jag

minns, att hon hade vackert, kritvitt hår och att hon gick

mycket krokig och att hon alltid satt och stickade på en

strumpa.

Så minns jag även, att när hon hade berättat en saga,

brukade hon lägga sin hand på mitt huvud, och så sade hon:

”Och allt det där är så sant, som att jag ser dig och du ser

mig.”

Jag kommer också ihåg, att hon kunde sjunga visor, men

det gjorde hon inte alla dagar. En av de där visorna

handlade om en riddare och ett sjörå, och den hade till omkväde:

”Blåser kallt, kallt väder över sjö.”

Så kommer jag ihåg en liten bön, som hon lärde mig, och

en psalmvers.

Av alla de sagor, som hon berättade mig, har jag blott

ett svagt och oredigt minne. Det är endast en enda av dem,

som jag minns så väl, att jag skulle kunna berätta den. Det

är en liten berättelse om Jesu födelse.

Se, detta är nästan allt, som jag kommer ihåg om min

farmor, förutom det, som jag minns bäst, och det är den

stora saknaden, när hon var borta.

Jag minns den morgonen, då hörnsoffan stod tom och då

det var omöjligt att begripa hur dagens timmar skulle få ett

slut. Det minns jag. Det glömmer jag aldrig.

Och jag minns, att vi barn fördes fram för att kyssa den

dödas hand. Och vi voro rädda för att göra det, men då sade

någon till oss, att det var sista gången, som vi kunde tacka

farmor för all den glädje, som hon hade gjort oss.

Och jag minns hur sagor och visor körde bort från gården,

inpackade i en lång, svart kista, och hur de aldrig kommo

igen.

Jag minns, att det var något borta ur livet. Det var, som

om dörren till en hel vacker, förtrollad värld, där vi förr

fritt kunde gå ut och in, hade blivit stängd. Och nu fanns

det ingen, som förstod sig på att öppna den dörren.

Och jag minns, att vi barn så småningom lärde oss att

leka med dockor och leksaker och leva som andra barn, och

då kunde det ju se ut, som om vi inte mer saknade vår

farmor eller kommo ihåg henne.

Men ännu i denna dag, efter fyrtio år, då jag sitter och

samlar ihop de legender om Kristus, som jag har hört borta

i österlandet, vaknar den lilla sägnen om Jesu födelse, som

min farmor brukade berätta, upp inom mig. Och jag får

lust att tala om den än en gång och att låta den komma in i

min samling.

Det var en juldag, då alla hade rest till kyrkan utom

farmor och jag. Jag tror, att vi voro ensamma i hela huset.

Vi hade inte tagits med, därför att den ena var för ung

och den andra var för gammal. Och vi voro ledsna båda två

över att vi inte hade fått fara till ottesången och se

julljusen.

Men när vi sutto där i vår ensamhet, började farmor att

berätta.

— Det var en man, sade hon, som gick ut i mörka natten

för att låna eld. Han gick från stuga till stuga och knackade

på. ”Kära, hjälp mig!” sa han. ”Min hustru har nyss fött

ett barn, och jag måste göra opp eld för att värma henne

och den lille.”

Men det var djup natt, så att alla människor sov. Ingen

svarade honom.

Mannen gick och gick. Till sist fick han se ett eldsken

lysa på långt håll. Han vandrade då i den riktningen och

såg, att elden brann ute i det fria. En mängd vita får låg

och sov omkring elden, och en gammal herde satt och vakade

över hjorden.

När mannen, som ville låna eld, kom fram till fåren, såg

han, att tre stora hundar låg och sov vid herdens fötter.

De vaknade alla tre, när han kom, och öppnade sina vida

gap, som om de ville skälla, men det hördes inte ett ljud.

Mannen såg, att håren reste sig på deras ryggar, han såg, att

deras vassa tänder lyste glimmande vita i eldljuset och att

de störtade emot honom. Han kände, att en av dem bet om

hans ben och en om hans hand och att en hängde sig vid

hans strupe. Men käkarna och tänderna, som hundarna skulle

bita med, ville inte lyda dem, och mannen led ingen den

minsta skada.

Nu ville mannen gå vidare för att få vad han behövde.

Men fåren låg så tätt intill varandra, rygg vid rygg, att han

inte kunde komma fram. Då steg mannen upp på djurens

ryggar och vandrade på dem fram till elden. Och inget av

djuren vaknade eller rörde sig.

Så långt hade farmor fått berätta ostörd, men nu kunde

jag inte låta bli att avbryta henne.

— Varför gjorde de inte det, farmor? frågade jag.

— Det får du veta om en stund, sade farmor och

fortsatte sin historia.

— När mannen var nära nog framme vid elden, såg herden

opp. Han var en gammal, vresig man, som var ovänlig och

hård emot alla människor. Och när han såg en främmande

komma, ryckte han till sig en lång, spetsig stav, som han

brukade hålla i handen, då han vallade sin hjord, och

kastade den emot honom. Och staven for vinande rätt emot

mannen, men innan den träffade honom, vek den åt sidan

och susade förbi honom långt utåt fältet.

När farmor hade hunnit så långt, avbröt jag henne på nytt.

— Farmor, varför ville inte käppen slå mannen? Men

farmor brydde sig inte om att svara mig, utan hon fortfor

med sin berättelse.

— Nu kom mannen fram till herden och sa till honom:

”Käre, hjälp mig och låt mig låna litet eld! Min hustru har

nyss fött ett barn, och jag måste göra opp eld för att värma

henne och den lille.”

Herden hade helst velat säga nej, men då han tänkte på

att hundarna inte hade kunnat skada mannen, att fåren inte

hade sprungit för honom och hans stav inte hade velat fälla

honom, blev han en smula rädd och tordes inte neka honom

vad han begärde.

”Ta så mycket du behöver!” sa han till mannen.

Men elden var nära nog utbrunnen. Där fanns inte kvar

några stockar eller kvistar, utan endast en stor glödhög, och

den främmande hade varken skyffel eller skopa, som han

kunde bära de röda kolen i.

När herden såg detta, sa han på ny it: ”Ta så mycket

du behöver!” och han var glad åt att mannen inte skulle

kunna bära med sig någon eld.

Men mannen böjde sig ner, plockade kol ur askan med

bara händer och la dem i sin mantel. Och varken svedde

kolen hans händer, då han rörde vid dem, eller svedde de

hans mantel, utan mannen bar bort dem, såsom om det hade

varit nötter eller äpplen.

Men här blev sagoberätterskan avbruten för tredje gången.

— Farmor, varför ville inte kolen bränna mannen?

— Det ska du få höra, sade farmor, och så berättade hon

vidare.

— När den där herden, som var en så elak och vresig

människa, såg allt detta, började han undra för sig själv:

”Vad kan detta vara för en natt, eftersom hundarna inte

biter, fåren inte rädes, spjutet inte dödar och elden inte

bränner?” Han ropade den främmande tillbaka och sa till

honom: ”Vad är detta för en natt? Och varav kommer det

sig, att alla ting visar dig barmhärtighet?”

Då sa mannen: ”Jag kan inte säga dig det, om du inte

själv ser det.” Och han ville gå sin väg för att snart kunna

få tända opp eld och värma sin hustru och barnet.

Men då tänkte herden, att han inte ville förlora mannen

alldeles ur sikte, innan han hade fått reda på vad allt detta

kunde ha att betyda. Han reste sig opp och gick efter honom,

ända till dess att han fann hans hem.

Då såg herden, att mannen inte hade så mycket som en

stuga att bo i, utan han hade sin hustru och barnet liggande

i en berggrotta, där det inte fanns annat än nakna, kalla

stenväggar.

Men herden tänkte, att det stackars oskyldiga barnet

kanske skulle frysa till döds där i grottan, och fastän han

var en hård man, blev han rörd och tyckte, att han ville

hjälpa barnet. Och han lossade sin ränsel från skuldran, och

ur den tog han fram ett mjukt och vitt fårskinn, gav det

till den främmande mannen och sa, att han skulle låta barnet

sova på det.

Men i detsamma som han visade, att också han kunde vara

barmhärtig, blev hans ögon öppnade, och han såg vad han

inte förut hade kunnat se och hörde vad han inte förut hade

kunnat höra.

Han såg, att runtomkring honom stod en tät ring av små

silvervingade änglar. Och var och en av dem höll ett strängaspel

i sin hand, och alla sjöng de med hög röst, att i natt

var frälsaren född, som skulle frälsa världen från dess

synder.

Då förstod han, att alla ting var så glada denna natt, att

de inte ville göra något ont.

Och det var inte bara runtom herden, som det fanns

änglar, utan han såg dem överallt. De satt inne i grottan,

och de satt utanför på berget, och de flög under himmelen.

De kom gående på vägen i stora flockar, och när de gick

förbi, stannade de och kastade en blick på barnet.

Det var sådant jubel och sådan glädje och sång och lek,

och allt detta såg han i mörka natten, där han förut

ingenting hade kunnat varsna. Han blev så glad över att hans

ögon hade blivit öppnade, att han föll på sina knän och

tackade Gud.

Men när farmor hade kommit så långt, suckade hon och

sade:

— Men vad den herden såg, det kunde vi också se, för

änglarna flyger under himlen varje julnatt, om vi bara

förmådde urskilja dem.

Och så lade farmor sin hand på mitt huvud och sade:

— Detta ska du komma ihåg, för det är så sant, som att

jag ser dig och du ser mig. Det är inte på ljus och på

lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid

måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi

äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.

KEJSARENS SYN

KEJSARENS SYN.

Det var på den tiden, när Augustus var kejsare i Rom och

Herodes var konung i Jerusalem.

Då hände sig en gång, att en mycket stor och helig natt

sänkte sig över jorden. Det var den mörkaste natt, som

någon ännu hade sett; man skulle ha kunnat tro, att hela

jorden hade råkat in under ett källarvalv. Det var omöjligt

att skilja vatten från land, och man kunde inte finna sig

till rätta på den kändaste väg. Och det kunde inte vara

annorlunda, ty från himlen kom inte en ljusstråle. Alla

stjärnor hade stannat hemma i sina hus, och den väna månen

höll sitt ansikte bortvänt.

Och lika djupt som mörkret var även tystnaden och

stillheten. Floderna hade stannat i sitt lopp, vinden rörde sig

inte, och till och med aspbladen hade upphört att dallra.

Hade man gått vid havet, så skulle man ha funnit, att vågen

inte mera slog mot stranden, och hade man gått i öknen,

skulle sanden inte ha knarrat under ens fot. Allt var

förstenat och orörligt för att inte störa den heliga natten.

Gräset tordes inte växa, daggen kunde inte falla, och

blommorna vågade inte utandas vällukt.

Under denna natt jagade inte rovdjuren, stucko inte

ormarna, skällde inte hundarna. Och vad som var ännu

härligare: intet av de livlösa tingen skulle ha velat störa nattens

helgd genom att låna sig till en ond gärning. Ingen dyrk

skulle ha kunnat öppna ett lås, och ingen kniv hade varit i

stånd att utgjuta blod.

Just denna natt kom i Rom en liten skara människor

ner från kejsarboningen på Palatinen och tog vägen över

Forum upp mot Kapitolium. Under den nyss tilländalupna

dagen hade nämligen rådsherrarna frågat kejsaren om

han hade något att invända mot att de reste honom ett

tempel på Roms heliga berg. Men Augustus hade inte genast

11KRISTUSLEGENDER

lämnat sitt bifall. Han visste inte om det vore gudarna

behagligt, att han ägde ett tempel vid sidan av deras, och han

hade svarat, att han först genom ett nattligt offer till sin

genius ville utforska de odödligas vilja i denna sak. Det var

han, som nu, åtföljd av några förtrogna, gick att verkställa

detta offer.

Augustus lät föra sig i sin bärstol, ty han var gammal

och Kapitoliums långa trappor besvärade honom. Han höll

själv buren med duvorna, som han skulle offra. Inga präster

eller soldater eller rådsherrar ledsagade honom, utan endast

hans närmaste vänner. Fackelbärare gingo före honom liksom

för att bana väg in i nattmörkret, och efter honom följde

slavar, som buro det trefotade altaret, kolen, knivarna, den

heliga elden och allt annat, som behövdes för offringen.

Under vägen språkade kejsaren muntert med sina

förtrogna, och därför lade ingen av dem märke till nattens

oändliga tystnad och stillhet. Det var först då de på den

översta delen av Kapitolium hade nått den tomma plats,

vilken var avsedd för det nya templet, som det uppenbarades

för dem, att något ovanligt var på färde.

Detta kunde inte vara en natt som alla andra, ty uppe

på klippkanten sågo de den underbaraste varelse. De trodde

först, att det var en gammal förvriden olivstam, de trodde

sedan, att en uråldrig stenbild från Jupiterstemplet hade

vandrat ut på klippan. Till sist syntes det dem, att det inte

kunde vara någon annan än den gamla sibyllan.

Något så gammalt, så väderbitet och så jättestort hade de

aldrig sett. Denna gamla kvinna var skräckinjagande. Om

inte kejsaren hade varit där, skulle de alla ha flytt hem till

sina bäddar.

— Det är hon, viskade de till varandra, som räknar år så

många, som det finns sandkorn på hennes hemlands kust.

Varför är hon utkommen ur sin håla just i natt? Vad bådar

hon kejsaren och riket, hon, som skriver sina profetior på

trädens blad och vet, att vinden för orakelordet till den, för

vilken det är avsett?

De voro så förskrämda, att de alla skulle ha kastat sig på

sina knän med pannan mot jorden, om sibyllan endast hade

12KEJSARENS SYN

gjort en rörelse. Men hon satt så stilla, som om hon hade

varit livlös. Hon satt nedhukad ytterst på klippranden, och,

skuggande ögonen med handen, spejade hon ut i natten.

Hon satt där, som hade hon gått upp på kullen för att

bättre se något, som tilldrog sig långt borta. Hon kunde då

se något, hon, under en sådan natt!

I detsamma märkte kejsaren och alla i hans följe hur

djupt mörkret var. Ingen av dem kunde se en handsbredd

framför sig. Och vilken stillhet, vilken tystnad! Inte en

gång Tiberns dova sorl kunde de höra. Men luften ville

kväva dem, kallsvett trängde fram på pannan, och händerna

voro stela och maktlösa. De tänkte, att det måtte förestå

något förfärligt.

Men ingen ville visa, att han var rädd, utan alla sade till

kejsaren, att detta var goda järtecken: hela naturen höll

andan för att hälsa en ny gud.

De uppmanade Augustus att skynda med offret och såde,

att den gamla sibyllan troligen var uppstigen ur sin håla

av vördnad för hans genius.

Men sanningen var, att den gamla sibyllan var så

upptagen av en syn, att hon inte ens visste, att Augustus hade

kommit upp till Kapitolium. Hon var bortförd i anden till

ett fjärran land, och där tyckte hon sig vandra fram över

en stor slätt. I mörkret stötte hon med foten oupphörligen

emot något, som hon tyckte vara tuvor. Hon böjde sig ner

och kände med handen. Nej, det var inte tuvor, utan får.

Hon vandrade mellan stora, sovande fårhjordar.

Nu lade hon märke till herdarnas eld. Den brann mittpå

fältet, och hon sökte sig fram till den. Herdarna lågo och

sovo vid elden, och bredvid sig hade de långa, spetsiga stavar,

med vilka de brukade försvara hjorden mot vilda djur. Men

de små djuren med de glimmande ögonen och de yviga

svansarna, som smögo sig fram till elden, voro de inte

schaka-ler? Och dock slungade inte herdarna stavarna efter dem,

hundarna fortforo att sova, fåren flydde inte, och vilddjuren

lade sig till vila vid sidan om människorna.

Detta såg sibyllan, men hon visste ingenting om det, som

tilldrog sig bakom henne på bergshöjden. Hon visste inte

13KRISTUSLEGENDER

om, att man där reste altaret, tände kolen, strödde ut

rökelsen och att kejsaren tog den ena duvan ur buren för att

offra henne. Men hans händer voro så domnade, att han inte

kunde hålla fågeln. Med ett enda slag av vingen gjorde sig

duvan fri och försvann uppe i nattmörkret.

Då detta skedde, blickade hovmännen misstänksamt bort

till den gamla sibyllan. De trodde, att det var hon, som

vållade olyckan.

Kunde de veta, att sibyllan alltjämt tyckte sig stå vid

herdarnas koleld och att hon nu lyssnade efter en svag

klang, som kom dallrande genom den dödstysta natten? Hon

hörde den länge, innan hon märkte, att den inte kom från

jorden, utan från skyn. Slutligen upplyfte hon huvudet, och

då såg hon ljusa, skimrande gestalter glida fram uppe i

mörkret. Det var små flockar av änglar, som, ljuvligt

sjungande och liksom sökande, flögo fram och åter över den

vida slätten.

Just medan sibyllan lyssnade till änglasången, beredde sig

kejsaren till ett nytt offer. Han tvådde sina händer, renade

altaret och lät giva sig den andra duvan. Men ehuru han nu

ansträngde sig till det yttersta för att hålla fast den, gled

duvans hala kropp ur hans hand, och fågeln svingade sig

upp i den ogenomskådliga natten.

Kejsaren blev förfärad. Han störtade ner på knä för det

tomma altaret och bad till sin genius. Han anropade honom

om kraft att avvända de olyckor, som denna natt tycktes

båda.

Inte heller något av detta hade sibyllan hört. Hon

lyssnade med hela sin själ till änglasången, som blev allt

starkare. Till sist blev den så kraftig, att den väckte

herdarna. De reste sig på armbågen och sågo lysande skaror av

silvervita änglar röra sig uppe i mörkret i långa; vajande

led liksom flyttfåglar. Somliga hade lutor och violiner i

händerna, andra hade cittror och harpor, och deras sång

klingade så munter som barnskratt och så sorglös som

lärk-kvitter. Då herdarna hörde detta, stego de upp för att gå till

bergsstaden, där de voro hemma, och berätta om undret.

De sökte sig fram på en smal, slingrande stig, och den

KEJSARENS SYN

gamla sibyllan följde dem. Med ens blev det ljust där uppe

på berget. En stor, klar stjärna tände sig mittöver det, och

staden på dess topp skimrade som silver i stjärnljuset. Alla

de irrande änglaflockarna skyndade ditåt under jubelrop, och

herdarna påskyndade sina steg, så att de nästan sprungo. När

de hade hunnit staden, funno de, att änglarna hade samlat

sig över ett lågt stall i närheten av stadsporten. Det var en

usel byggnad med tak av halm och nakna klippan till

bakvägg. Häröver stod stjärnan, och dit flockade sig allt fler

och fler änglar. Somliga satte sig på halmtaket eller slogo

ner på den branta bergväggen bakom huset, andra höllo sig

med fladdrande vingar svävande över det. Högt, högt uppe

var luften förklarad av de strålande vingarna.

I samma ögonblick, som stjärnan tändes över bergsstaden,

vaknade hela naturen, och männen, som stodo på Kapitoliums

höjd, kunde inte undgå att märka det. De kände friska, men

smekande vindar fara genom rymden, ljuva vällukter

strömmade upp omkring dem, träd susade, Tibern började sorla,

stjärnorna strålade, och månen stod med ens högt på himlen

och upplyste världen. Och ur skyn kommo de två duvorna

nedsvingande och satte sig på kejsarens skuldra.

När detta under skedde, reste sig Augustus i stolt glädje,

men hans vänner och slavar störtade på knä.

— Ave Cesar! ropade de. Din genius har svarat dig. Du

är den gud, som skall tillbedjas på höjden av Kapitolium.

Och hyllningen, som de hänryckta männen tilljublade

kejsaren, var så högljudd, att den gamla sibyllan hörde den.

Den väckte henne ur hennes syner. Hon reste sig från sin

plats på klippranden och gick fram ibland människorna. Det

var, som hade en mörk sky stigit upp från bråddjupet och

störtat ner över bergshöjden. Hon var förfärande i sin

ålderdom. Strävt hår hängde i glesa testar kring hennes huvud,

lemmarnas ledknotor voro förstorade, och den mörknade

huden klädde kroppen, hård som träbark, med rynka vid

rynka.

Men väldig och vördnadsbjudande skred hon fram emot

kejsaren. Med den ena handen fattade hon om hans handled,

med den andra pekade hon hän mot den fjärran östern.

15KRISTUSLEGENDER

— Se! befallde hon honom, och kejsaren upplyfte sina

ögon och såg. Rymden öppnade sig för hans blickar, och de

trängde bort till fjärran österland. Och han såg ett torftigt

stall under en brant klippvägg och i den öppna dörren några

knäböjande herdar. Inne i stallet såg han en ung mor på knä

framför ett litet barn, som låg på en halmkärve på golvet.

Och sibyllans stora, knotiga fingrar pekade hän mot detta

fattiga barn.

— Ave Cesar! sade sibyllan med ett hånskratt. Där är

den gud, som skall tillbedjas på höjden av Kapitolium!

Då ryggade Augustus tillbaka för henne som för en

vansinnig.

Men över sibyllan föll den mäktiga siaranden. Hennes

skumma ögon började brinna, hennes händer sträcktes mot

himlen, hennes stämma förändrades, så att den inte tycktes

vara hennes egen, utan hade sådan klang och kraft, att den

kunde ha hörts över hela världen. Och hon uttalade ord, som

hon tycktes läsa uppe bland stjärnorna:

"På Kapitoliums höjd skall världsförnyaren dyrkas,

Krist eller Antikrist, men icke bräckliga mänskor."

När hon hade sagt detta, skred hon bort mellan de

skräckslagna männen och gick långsamt nedför bergshöjden och

försvann.

Men Augustus lät nästa dag strängeligen förbjuda folket

att resa honom något tempel på Kapitolium. I dess ställe

byggde han där en helgedom åt det nyfödda gudabarnet och

kallade den himmelens altare, Ara coeli.

16DE VISE MÄNNENS BRUNN

DE VISE MÄNNENS BRUNN.

I det gamla Judaland gick torkan omkring, hålögd och

bitter, mellan skrumpna tistlar och gulnat gräs.

Det var sommartid. Solen sken ner på skugglösa

bergsryggar, den minsta vind rev upp täta skyar av kalkdamm ur

den vitgråa marken, hjordarna stodo samlade i dalarna vid

de utsinade bäckarna.

Torkan gick omkring och synade vattenförräden. Hon

vandrade bort till Salomos dammar och såg suckande, att

de ännu höllo en massa vatten inom sina klippstränder. Därpå

gick hon ner till den berömda Davidsbrunnen vid Betlehem

och fann vatten även där. Sedan vandrade hon med släpande

steg framåt stora landsvägen, som leder från Betlehem till

Jerusalem.

När hon var kommen ungefär halvvägs, såg hon De vise

männens brunn, där den ligger tätt vid vägkanten, och hon

märkte genast, att den var nära att sina ut. Torkan satte sig

på brunnskaret, som består av en enda stor, urholkad sten,

och såg ner i brunnen. Den blanka vattenspegeln, som eljest

brukade synas helt nära öppningen, hade sjunkit djupt ner,

och slem och dy från bottnen gjorde den oren och oklar.

Då brunnen såg torkans brunbrända ansikte avmåla sig

på dess matta spegel, gav den till ett skvalpande av ångest.

— Jag undrar när det kan vara ute med dig, sade torkan.

Du kan väl inte finna reda på någon vattenåder där nere i

djupet, som kommer och ger dig nytt liv. Och om regn kan

det, Gud vare lov, inte bli tal förrän om två, tre månader.

— Du kan vara lugn. suckade brunnen. Ingenting kan

hjälpa mig. Det skulle minst behövas ett källsprång från

paradiset.

— Då ska jag inte överge dig, förrän allt är slut, sade

torkan. Hon såg, att den gamla brunnen var på sitt yttersta,

2. — Lagerlöf, Kristuslegender. — Kejsarn av Portugallien.

KRISTUSLEGENDER

och nu ville hon ha den glädjen att se den dö bort droppe

för droppe.

Hon satte sig välbehagligt till rätta på brunnskaret och

gladde sig åt att höra hur brunnen suckade nere i djupet.

Hon hade också stor hugnad av att se törstiga vandrare

komma fram till brunnskaret, sänka ner ämbaret och dra

upp det igen med endast några droppar dyblandat vatten på

dess botten.

Så gick hela dagen, och när mörkret föll på, såg torkan

åter ner i brunnen. Det blänkte ännu litet vatten där nere.

— Jag stannar här natten över, ropade hon. Gör dig ingen

brådska! När det blir så ljust, att jag kan se ner i dig igen,

är jag säker på att det är ute med dig.

Torkan kurade ihop sig på brunnstaket, medan den heta

natten, som kändes ännu grymmare och pinsammare än

dagen, steg ner över Judaland. Hundar och schakaler tjöto

utan uppehåll, och törstiga kor och åsnor svarade dem ur

sina varma stall. Då vinden stundom rörde sig, bragte den

ingen svalka, utan var het och kvalmig som ett stort, sovande

vidunders flämtande andedräkt.

Men stjärnorna lyste med den allra ljuvaste glans, och en

liten blänkande nymåne spred ett skönt, grönblått ljus över

de grå kullarna. Och i detta sken såg torkan en stor karavan

komma tågande upp mot kullen, där De vise männens brunn

var belägen.

Torkan satt och såg på det långa tåget och fröjdade sig

ånyo vid tanken på all den törst, som kom upp mot brunnen

och som inte skulle finna en droppe vatten för att bli läskad.

Där kommo så många djur och förare, att de skulle ha kunnat

tömma brunnen, även om den hade varit alldeles full.

Plötsligen började hon tycka, att det var något ovanligt, något

spöklikt med denna karavan, som tågade fram genom natten.

Alla kamelerna kommo först till synes på en kulle, som stod

rätt upp mot horisonten. Det var, som hade de kommit ner

från himlen. De syntes också större än vanliga kameler och

buro alltför lätt de ofantliga bördor, som tyngde dem.

Men hon kunde dock inte förstå annat, än att de voro fullt

verkliga, hon såg dem ju alldeles tydligt. Hon kunde till och

18DE VISE MÄNNENS BRUNN

med se, att de tre främsta djuren voro dromedarer med grått,

glänsande skinn och att dessa voro rikt betslade, sadlade med

fransade mattor och ridna av sköna, förnäma ryttare.

Hela tåget stannade vid brunnen, dromedarerna lade sig

ner på marken med tre tvära knyckar, och deras ryttare stego

av. Packkamelerna förblevo stående, och alltsom de samlades,

tycktes de bilda ett oöverskådligt snår av höga halsar och

pucklar och besynnerligt uppstaplade packningar.

De tre dromedarryttarna kommo genast upp till torkan och

hälsade henne genom att lägga handen på panna och bröst.

Hon såg, att de buro bländvita dräkter och ofantliga turbaner,

i vilkas övre kant var fästad en klart glimmande stjärna,

vilken lyste, som om den hade varit tagen direkt från

himlen.

— Vi kommer från ett avlägset land, sade den ene av

främlingarna, och vi beder dig säga oss om detta verkligen

är De vise männens brunn.

— Den kallas så i dag, sade torkan, men i morgon finns

här inte mer någon brunn. Den ska dö i natt.

— Jag kan förstå detta, eftersom jag ser dig här, sade

mannen. Men är då inte detta en av de heliga brunnarna,

som aldrig sinar ut? Eller varifrån har den fått sitt namn?

— Jag vet, att den är helig, sade torkan, men vad kan

det hjälpa? De tre vise är i paradiset.

De tre resande sågo på varandra.

— Känner du verkligen den gamla brunnens historia?

frågade de.

— Jag känner alla brunnars och källors och bäckars och

åars historia, sade torkan stolt.

— Gör oss då ett nöje och berätta den! bådo främlingarna.

Och de satte sig ner omkring den gamla fienden till allt

växande och lyssnade.

Torkan harskade sig, kröp upp på brunnskaret, som en

sagoförtäljare på sin höga stol, och började sin berättelse.

— I Gabes i Medien, en stad, som ligger vid gränsen av

öknen och därför ofta har varit mig en kär fristad, levde

för många år sedan tre män, som var beryktade för sin

visdom. De var också mycket fattiga, vilket var ett ovanligt

19KRISTUSLEGENDER

förhållande, ty i Gabes hölls kunskapen högt i ära och

betalades väl. Men för dessa män kunde det knappast vara

annorlunda, ty en av dem var övermåttan gammal, en var

behäftad med spetälska, och den tredje var en svart,

tjock-läppad neger. Människor ansåg den förste alltför gammal

för att kunna lära dem något, den andre undvek de av

fruktan för smitta, och den tredje ville de inte lyssna till,

därför att de trodde sig veta, att aldrig någon visdom hade

kommit från Etiopien.

De tre vise slöt sig emellertid samman i sin olycka. De

tiggde om dagarna vid samma tempelport och sov om

nätterna på samma tak. På detta sätt hade de åtminstone

tillfälle att förkorta tiden genom att tillsammans begrunda

allt underbart, som de märkte hos tingen och människorna.

En natt, då de sov sida vid sida på ett tak, som var tätt

beväxt med röd, dövande vallmo, vaknade den äldste av dem,

och knappast hade han kastat en blick omkring sig, förrän

han väckte de båda andra.

"Prisad vare vår fattigdom, som nödgar oss att sova ute

i det fria!" sa han till dem. "Vakna och upplyft edra blickar

till himlen!

Nåväl, sade torkan med en smula mildare röst, detta var

en natt, som ingen, som har sett den, någonsin kan förgäta.

Rymden var så ljus, att himlen, som oftast liknar ett fast

valv, syntes djup och genomskinlig och fylld med vågor som

ett hav. Ljuset svallade fram och åter där, och stjärnorna

sågs simma på olika djup, somliga inne bland ljusvågorna,

somliga på deras yta.

Men längst borta och högst oppe såg de tre männen ett

svagt mörker visa sig. Och detta mörker for genom rymden

som en boll, och alltsom den kom närmare, började den

ljusna, men den ljusnade så som rosor, — måtte Gud låta

dem alla förvissna! — då de springer ut ur knoppen.

Den blev allt större, och det mörka höljet omkring den

sprängdes så småningom, och ljus brast ut i fyra klara

blad på dess sidor. Äntligen, då den var kommen så långt

ner som den närmaste av stjärnorna, stannade den. Då

böjde sig de mörka flikarna alldeles åt sidan, och den

20DE VISE MÄNNENS BRUNN

vecklade ut blad på blad av skönt strålande, rosenfärgat

ljus, till dess att den låg färdig och lyste som en stjärna

bland stjärnorna.

När de fattiga männen såg detta, sa dem deras visdom,

att i denna stund föddes på jorden en mäktig konung, en,

vars makt skulle stiga högre än Cyrus" eller Alexanders. Och

de sa till varandra: "Låt oss gå till den nyföddes fader

och moder och säga dem vad vi har sett! Törhända att de

då lönar oss med en pung mynt eller med ett armband av

guld."

De fattade sina långa vandringsstavar och begav sig på

väg. De vandrade genom staden och ut genom stadsporten,

men där kände de sig villrådiga för ett ögonblick, ty nu

utbredde sig framför dem den stora, torra, ljuvliga öknen,

som människorna avskyr. Då såg de den nya stjärnan kasta

en smal strimma av ljus neröver ökensanden, och de

vandrade förtröstansfullt framåt med stjärnan som vägvisare.

De gick fram hela natten över det vida sandfältet, och

under hela vandringen talade de om den unge, nyfödde

konungen, som de skulle finna sovande i en vagga av guld,

lekande med ädelstenar. De förkortade nattens timmar genom

att tala om huru de skulle träda fram för hans fader,

konungen, och hans moder, drottnmgen, och säga dem, att

himlen bådade deras son styrka och makt och skönhet och

lycka, större än Salomos.

De yvdes över att Gud hade kallat dem att se stjärnan.

De menade, att den nyföddes föräldrar inte kunde löna

dem med mindre än tjugu pungar guld, kanske skulle de

till och med ge dem så mycket, att de inte mer behövde

känna fattigdomens kval.

Jag låg på lur i öknen som ett lejon, sa torkan, och

ämnade kasta mig över dessa vandrare med alla törstens

kval, men de undgick mig. Stjärnan ledde dem hela natten,

och på morgonen, då himlen ljusnade och de andra

stjärnorna bleknade, höll den sig envist kvar och lyste över

öknen, ända tills den hade fört dem fram till en oas, där

de fann en källa och bärande fruktträd. Där vilade de hela

21KRISTUSLEGENDER

dagen, och först mot natten, när de åter såg stjärnstrimman

randa ökensanden, gick de vidare.

Efter människosätt att se, fortfor torkan, var det en ljuv

vanaring. Stjärnan förde dem så, att de varken behövde

törsta eller hungra. Den ledde dem förbi de skarpa tistlarna,

den undvek den djupa, lösa flygsanden, de slapp det skarpa

solskenet och de heta ökenstormarna. De tre vise sa

ständigt till varandra: "Gud skyddar oss och välsignar vår

vandring. Vi är hans sändemän."

Men så småningom fick jag dock makt med dem, fortfor

torkan. Dessa stjärnvandrares hjärtan förvandlades till en

sådan torr öken, som den de vandrade igenom. De fylldes

med ofruktbar stolthet och ödeläggande girighet.

"Vi är Guds sändemän", upprepade de tre vise, "den

nyfödde konungens fader lönar oss inte för högt, om han

skänker oss en karavan, lastad med guld."

Äntligen förde dem stjärnan över den mångberömda

Jordanfloden och upp bland Judalandets kullar. Och en

natt blev den stående över den lilla staden Betlehem, som

låg och glänste bland gröna olivträd på en bergkulle.

De tre vise såg sig om efter slott och befästade torn och

murar och allt sådant, som tillhör en kungastad, men därav

fann de intet. Och än värre var, att stjärnljuset inte ens ledde

dem in till staden, utan stannade framför en grotta vid

vägkanten. Där gled det milda ljuset in genom öppningen och

visade de tre vandrarna ett litet barn, som låg i sin moders

sköte och sövdes till ro.

Men ehuru nu de tre vise såg, att stjärnljuset omslöt

barnets huvud såsom en krona, blev de stående utanför

grottan. De gick inte in för att förutspå den lille ära och

kungariken. De vände sig bort utan att förråda sin närvaro,

de flydde från barnet och gick åter utför kullen.

"Är vi utgångna till tiggare, lika ringa och fattiga som

vi själva?" sa de. "Har Gud fört oss hit, för att vi skulle

gäckas med honom och förutspå heder åt en fåraherdes son?

Detta barn ska aldrig nå högre än att vakta sin hjord här i

dalarna."

22DE VISE MÄNNENS BRUNN

Torkan höll inne och nickade bekräftande till sina åhörare.

Har jag inte rätt? tycktes hon vilja säga. Det ges något, som

är torrare än ökensanden. Men intet är ofruktbarare än

människohjärtat.

— De tre viee hade inte gått långt, förrän de tänkte, att

de hade gått vilse och inte följt stjärnan rätteligen, fortfor

torkan. Och de vände sina ögon oppåt för att återfinna

stjärnan och den rätta leden. Men då var stjärnan, som de

hade följt alltifrån österlandet, försvunnen från himlen.

De trenne främlingarna gjorde en häftig rörelse, deras

ansikten uttryckte ett djupt lidande.

— Det, som nu skedde, fortfor den talande, är efter

människosätt att döma törhända en glädje. Det vissa är, att då de

tre männen inte mer såg stjärnan, förstod de genast, att de

hade syndat mot Gud. Och det skedde med dem, fortfor

torkan rysande, såsom det sker med marken om hösten, när

de starka regnen börjar. De darrade av skräck som för blixt

och åska, deras väsen uppmjukades, ödmjukheten sköt opp

som grönt gräs i deras sinnen.

Tre dagar och nätter vandrade de omkring i landet för

att finna barnet, som de skulle tillbedja. Men stjärnan visade

sig inte för dem, de förvillade sig alltmer, och de kände

den största sorg och förtvivlan. På tredje natten kom de

fram till den här brunnen för att dricka. Och då hade Gud

förlåtit dem deras synd, så att när de böjde sig fram över

vattnet, såg de djupt där nere spegelbilden av stjärnan, som

hade fört dem från österlanden.

Genast såg de den även på himlen, och den förde dem på

nytt till grottan i Betlehem, och de knäföll för barnet och

sa: "Vi bringar dig guldskålar, fulla av rökelse och

kosteliga kryddor. Du ska bli den största konung, som har levat

på jorden alltifrån dess skapelse till dess undergång." Då

la barnet sin hand på deras nedböjda huvuden, och när

de reste sig, se, då hade det givit dem gåvor, större, än en

konung hade kunnat skänka. Ty den gamle tiggaren hade

blivit ung, och den spetälske var frisk, och den svarte var

en skön, vit man. Och man säger, att de var så härliga, att

de drog bort och blev konungar var och en i sitt rike.

KRISTUSLEGENDER

Torkan höll inne med sin berättelse, och de tre

främlingarna prisade henne.

— Du har berättat väl, sade de.

— Men det förvånar mig, sade den ene, att de tre vise

inte göra något för brunnen, som visade dem stjärnan. Ska

de alldeles glömma en sådan välgärning?

— Bör inte den här brunnen ständigt finnas, sade den

andre främlingen, för att påminna människorna, att lyckan,

som förloras på stolthetens höjder, låter sig återfinnas i

ödmjukhetens djup?

— Är de hädangångna sämre än de levande? sade den

tredje. Dör tacksamheten hos dem, som lever i paradiset?

Men när de sade detta, for torkan upp med ett skri. Hon

hade känt igen främlingarna, hon förstod vilka de resande

voro. Och hon flydde bort som en rasande för att inte behöva

se hur de tre vise männen kallade sina tjänare och ledde

fram till brunnen sina kameler, som alla voro lastade med

vattensäckar, och fyllde den arma, bortdöende brunnen med

vatten, som de hade hämtat från paradiset.

BETLEHEMS BARN

BETLEHEMS BARN.

Utanför stadsporten i Betlehem stod en romersk krigsknekt

på vakt. Han var iförd harnesk och hjälm, bar ett kort

svärd vid sidan och höll ett långt spjut i handen. Hela dagen

stod han nästan orörlig, så att man verkligen kunde tro

honom vara en man av järn. Stadsfolket gick ut och in

genom porten, tiggare slogo sig ner i skuggan under

portvalvet, fruktförsäljare och vinhandlare satte ner sina korgar

och käril på marken bredvid krigsknekten, men han gjorde

sig knappast besvär med att vända på huvudet för att se

efter dem.

Inte är det där något att betrakta, tycktes han vilja säga.

Vad bryr jag mig om er, som arbetar och för handel och

kommer drivande med oljekrukor och vinsäckar? Låt mig

få se en krigshär, som ställer opp sig för att gå emot

fienden! Låt mig få se vimlet och den heta striden, då en

ryttartrupp kastar sig över en skara fotfolk! Låt mig få se

de tappra, som ilar fram med stormstegarna för att bestiga

murarna i en belägrad stad! Ingenting kan fröjda mina

ögon annat än kriget. Jag längtar efter att se Roms Örnar

blänka i luften. Jag längtar efter kopparlurarnas dån, efter

de skinande vapnen, efter blodets röda stänk.

Alldeles utanför stadsporten vidtog ett präktigt fält, som

var övervuxet med liljor. Krigsknekten stod varje dag med

blickarna riktade emot just detta fält, men han tänkte inte

ett ögonblick på att beundra blommornas utomordentliga

skönhet. Ibland märkte han, att de förbigående stannade och

fröjdade sig åt liljorna, och då förvånade han sig över att

de fördröjde sin vandring för att beskåda något så

obetydligt. "Dessa människor vet inte vad som är skönt",

tänkte han.

Och vid det han tänkte detta, såg han inte mer för sina

ögon de grönskande fälten och olivkullarna runtomkring

KRISTUSLEGENDER

Betlehem, utan han drömde sig bort till en brännhet öken i

det solrika Libyen. Han såg en legion soldater i en lång,

rät linje dra fram över den gula, spårlösa sanden.

Ingenstädes fanns skydd för solstrålarna, ingenstädes en läskande

källa, ingenstädes sågs en gräns för öknen eller ett mål för

vandringen. Han såg soldaterna, utmattade av hunger och

törst, vandra framåt med vacklande steg. Han såg den ene

efter den andre av dem störta omkull, fälld till marken av

den glödande solhettan. Men trots allt detta tågade dock

truppen stadigt framåt utan att tveka, utan att tänka på att

svika fältherren och vända tillbaka.

"Se där, vad som är skönt!" tänkte krigsknekten. "Se där,

vad som är värt en blick av en tapper man!"

Medan krigsknekten dag efter dag stod på post på samma

plats, hade han det bästa tillfälle att betrakta de vackra

barn, som lekte omkring honom. Men det var med barnen

som med blommorna. Han förstod inte, att det kunde vara

mödan värt att betrakta dem. "Vad är detta att glädjas åt?"

tänkte han, när han såg människor le vid att de betraktade

barnens lekar. "Det är besynnerligt, alt någon kan göra sig

glädje av ett intet."

En dag, då krigsknekten som vanligt stod på sin post

utanför stadsporten, fick han se en liten pilt, som kunde

vara omkring tre år gammal, komma ut på ängen för att

leka. Det var ett fattigt barn, som var klätt i ett litet

fårskinn och som lekte alldeles ensamt. Soldaten stod och gav

akt på denne nykomne, nästan utan att han själv märkte det.

Det första, som han fäste sig vid, var, att den lille sprang så

lätt över fältet, att han tycktes sväva på grässtråens toppar.

Men när han sedan började följa med hans lekar, blev han

ännu mer förvånad.

— Vid mitt svärd, sade han till sist, det barnet leker inte

som andra! Vad kan det vara, som det sysslar med?

Barnet lekte på endast ett par stegs avstånd från

krigsknekten, så att han kunde ge akt på vad det företog sig.

Han såg hur det sträckte ut handen för att infånga ett bi,

som satt på randen av en blomma och var så tungt lastat

med frömjöl, att det knappast förmådde lyfta vingarna till

26BETLEHEMS BARN

flykt. Han såg till sin stora förvåning, att biet lät sig tagas

utan att försöka undfly och utan att bruka sin gadd. Men

när den lille väl höll biet mellan sina fingrar, sprang han

bort till en rämna i stadsmuren, där en samling bin hade

sin bostad, och satte ner det därutanför. Och så snart han

på detta sätt hade hjälpt ett bi, skyndade han att bistå ett

annat. Hela dagen såg soldaten honom infånga bin och bära

dem till deras hem.

"Den där pilten är sannerligen dåraktigare än någon, som

jag hittills har skådat", tänkte krigsknekten. "Hur kan det

falla honom in att försöka hjälpa dessa bin, som så väl

kan reda sig honom förutan och som till på köpet kan

sticka honom med sin gadd? Vad ska det bli för en

människa av den där, om han får leva?"

Den lille kom igen dag efter dag och lekte ute på ängen,

och krigsknekten kunde inte låta bli att förundra sig över

honom och hans lekar. "Det är bra besynnerligt", tänkte

han, "jag har nu stått vakt vid den här porten i fulla tre år,

och ända hittills har jag inte sett något, som har kunnat

fängsla mina tankar förutom detta barn."

Men krigsknekten var pä intet sätt glad åt barnet. Tvärtom

kom den lille honom att tänka på en förfärlig spådom av

en gammal judisk siare. Denne hade nämligen förutsagt, att

en tid av fred en gång skulle sänka sig över jorden. Under

en tidrymd av tusen år skulle intet blod utgjutas, intet krig

föras, utan människorna skulle älska varandra som bröder.

Då krigsknekten tänkte på att något så fasansfullt kunde gå

i verkställighet, ilade en rysning genom hans kropp, och han

grep hårt om spjutet liksom för att söka ett stöd.

Och nu, ju mer krigsknekten såg av den lille och hans

lekar, desto oftare kom han att tänka på den tusenåriga

fredens rike. Visserligen trodde han inte, att det redan kunde

vara kommet, men han tyckte inte om att behöva tänka på

något så avskyvärt.

En dag, då den lille lekte bland blommorna ute på det

vackra fältet, kom en mycket hård regnskur smattrande ner

ur molnen. Då han märkte hur stora och tunga de droppar

voro, som slogo ner på de ömtåliga liljorna, tycktes han bli

27KRISTUSLEGENDER

orolig för sina vackra vänner. Han skyndade bort till den

största och skönaste ibland dem och böjde den styva

stängeln, som uppbar blommorna, ner mot jorden, så att

regndropparna träffade kalkarnas undersida. Och så snart

han hade förfarit sålunda med ett blomstånd, skyndade han

till ett annat och böjde dess stängel på samma sätt, så att

blomkalkarna vändes mot jorden. Och så till ett tredje och

ett fjärde, till dess att alla ängens blommor voro skyddade

mot det häftiga regnet.

Krigsknekten log inom sig, när han såg gossens arbete.

— Jag är rädd för att liljorna inte blir honom tacksamma

för detta, sade han. Varje stängel är naturligtvis avbruten.

Det kan inte gå an att böja dessa styva växter på det sättet.

Men då regnskuren äntligen upphörde, såg krigsknekten

den lille gossen skynda fram till liljorna och resa upp dem.

Och till hans obeskrivliga förvåning böjde barnet utan den

minsta svårighet de styva stänglarna räta. Det visade sig, att

ingen enda av dem var bruten eller skadad. Han skyndade

från blomma till blomma, och alla de räddade liljorna

strålade snart i full glans över ängen.

När krigsknekten såg detta, överfölls han av en

besynnerlig vrede. "Se, ett sådant barn!" tänkte han. "Det är otroligt,

att det kan företa sig något så vansinnigt. Vad ska det bli

för en man av den där, som inte en gång kan tåla att se

en lilja förstöras? Hur skulle det avlöpa, om en sådan där

måste gå ut i krig? Vad skulle han ta sig till, om man

befallde honom att sätta eld på ett hus, uppfyllt av kvinnor

och barn, eller att borra i sank ett skepp, som flyter på

vattnet med hela sin besättning ombord?"

Åter kom han att tänka på den gamla profetian, och han

började frukta, att den tid ändå verkligen kunde vara

kommen, då den skulle gå i uppfyllelse. "Eftersom ett barn

är kommet, sådant som detta", tänkte han, "så är kanske

denna förfärliga tid helt nära. Det råder redan nu fred över

hela viärlden, och säkerligen ska krigets dag aldrig mer

uppgå. Hädanefter ska alla människor vara av samma

sinnelag som detta barn. De ska frukta för att skada varandra,

ja, de ska inte en gång ha hjärta att förstöra ett bi eller en

28BETLEHEMS BARN

blomma. Inga stora bragder ska komma att utövas. Inga

härliga segrar ska vinnas, och ingen lysande triumfator ska

tåga opp på Kapitolium. Det ska inte mera ges något att

längta efter för en tapper man."

Och krigsknekten, som alltjämt hoppades att snart få

uppleva nya krig och att genom hjältedater svinga sig upp till

makt och rikedom, kände sig så uppretad på den lille

treåringen, att han hotande sträckte spjutet efter honom, nästa

gång han sprang förbi.

En annan dag åter var det varken bin eller liljor, som

den lille sökte att bistå, utan han företog sig något, som

föreföll krigsknekten ännu mycket mer onödigt och

otacksamt.

Det var en förfärligt varm dag, och solstrålarna, som föllo

på soldatens hjälm och harnesk, upphettade dem så, att det

kändes, som bure han på sig en dräkt av eld. För de

förbigående såg det ut, som om han skulle lida förskräckligt av

värmen. Hans ögon stodo blodsprängda ut ur huvudet, och

skinnet på hans läppar skrumpnade, men krigsknekten, som

var härdad att utstå den brännande hettan i Afrikas öknar,

tyckte, att detta var en småsak, och det föll honom inte in

att flytta sig från sin vanliga plats. Han fann tvärtom behag

i att visa de förbigående, att han var så stark och uthållig,

att han inte behövde söka skydd mot solen.

Medan han på detta sätt stod och nära nog lät sig stekas

levande, kom den lille gossen, som brukade leka på fältet,

plötsligen fram till honom. Han visste väl, att legionären

inte var någon av hans vänner, och han brukade akta sig

för att komma inom räckhåll för hans spjut, men nu sprang

han ända fram till honom, betraktade honom länge och noga

och skyndade därpå i full fart bortåt vägen. När han om en

stund kom tillbaka, höll han båda händerna utbredda som

en skål och förde på så sätt med sig ett par droppar vatten.

"Månne barnet nu har tagit sig det orådet före att

springa och hämta vatten åt mig?" tänkte soldaten. "Det

saknar verkligen allt förstånd. Skulle inte en romersk

legionär kunna tåla en smula värme? Vad behöver den där

pilten springa omkring för att hjälpa dem, som ingen hjälp

29KRISTUSLEGENDER

behöver? Jag har ingen lust efter hans barmhärtighet. Jag

önskar, att han och alla de, som liknar honom, vore borta

ur världen."

Den lille kom mycket sakta gående. Han höll sina fingrar

hårt sammantryckta, för att intet skulle spillas bort eller

rinna över. Medan han närmade sig krigsknekten, höll han

sina ögon ängsligt fästa på den lilla smula vatten, som han

förde med sig, och såg alltså inte, att denne stod med hårt

rynkad panna och avvisande blickar. Äntligen stannade han

tätt framför legionären och bjöd honom vattnet.

Under det att han hade gått, hade hans tunga, ljusa lockar

fallit allt längre ner över hans panna och ögon. Han skakade

på huvudet flera gånger för att få undan håret, så att han

skulle bli i stånd att se upp. När detta äntligen lyckades

honom och han varseblev det hårda uttrycket i krigsknektens

ansikte, blev han dock inte skrämd, utan stod kvar och

inbjöd honom med ett förtjusande leende att dricka av vattnet,

som han förde med sig. Men krigsknekten kände ingen lust

att ta emot en välgärning av detta barn, som han

betraktade som sin fiende. Han såg inte ner i dess vackra ansikte,

utan stod stel och orörlig och gjorde inte min av att förstå

vad barnet ville göra för honom.

Men pilten kunde inte heller fatta, att den andre ville visa

av honom. Han log alltjämt lika förtroendefullt, reste sig

på tåspetsarna och sträckte händerna så mycket i höjden

som möjligt, för att den storväxte soldaten lättare skulle

komma åt vattnet.

Legionären åter kände sig så förolämpad över att ett barn

ville hjälpa honom, att han grep om spjutet för att jaga den

lille på flykten.

Men nu hände sig, att just i samma ögonblick hetta och

solsken med en sådan häftighet strömmade ner över

krigsknekten, att han såg röda flammor låga framför ögonen,

och han kände hjärnan smälta inne i huvudet. Han fruktade,

att solen skulle mörda honom, om han inte genast kunde

finna någon lindring.

Och utom sig av skräck över den fara, vari han svävade,

kastade han ner spjutet på marken, fattade med båda hän-

30BETLEHEMS BARN

derna om barnet, lyfte upp det och sög till sig så mycket

han kunde av vattnet, som det höll mellan händerna.

Det var väl endast ett par droppar han på detta sätt fick

på tungan, men mer behövdes inte heller. Så snart han hade

smakat vattnet, for en ljuv svalka genom hans kropp, och

han kände inte mer, att hjälm och harnesk brände och

tyngde. Solstrålarna hade förlorat sin dödande makt. Hans

torra läppar blevo åter mjuka, och de röda flammorna

dansade inte mer för hans ögon.

Innan han hade haft tid att märka allt detta, hade han

redan satt ner barnet, och det sprang åter och lekte borta

på ängen. Nu började han förvånad säga till sig själv:

— Vad var det för ett vatten, som barnet bjöd mig? Det

var en härlig dryck. Jag måste verkligen visa det min

tacksamhet.

Men eftersom han hatade den lille, slog han snart bort

dessa tankar. "Det är ju bara ett barn, tänkte han, "det vet

inte varför det handlar så eller så. Det leker endast den lek,

som bäst behagar det. Får det måhända någon tacksamhet av

bien eller av liljorna? För den piltens skull behöver jag

dock inte göra mig omak. Han vet inte ens, att han har

bistått mig."

Han kände sig om möjligt än mer uppretad på barnet ett

par ögonblick därefter, när han såg anföraren för de romerska

soldater, som voro förlagda i Betlehem, komma ut genom

porten. "Se", tänkte han, "vilken fara som jag har lupit

genom den lilles tilltag! Om Voltigius hade kommit gående

härförbi endast ett grand tidigare, hade han fått se mig stå

med ett barn i famnen."

Hövitsmannen gick emellertid rätt fram till krigsknekten

och frågade honom om de här kunde tala samman, utan att

någon lyssnade till dem. Han hade en hemlighet att

meddela honom.

— Om vi bara flyttar oss tio steg från porten, svarade

krigsknekten, så kan ingen höra oss.

— Du vet, sade hövitsmannen, att konung Herodes gång

på gång har försökt att bemäktiga sig ett barn, som växer

opp här i Betlehem. Hans siare och präster har sagt honom,

31KRISTUSLEGENDER

att detta barn ska bestiga hans tron, och därjämte har de

förutspått, att den nye konungen ska införa ett tusenårigt

rike av fred och helighet. Du förstår alltså, att Herodes

gärna vill göra honom oskadlig.

— Ja, jag förstår, sade krigsknekten ivrigt, men detta

måste ju vara den lättaste sak i världen.

— Det skillle förvisso vara mycket lätt, sade

hövits-mannen, om konungen endast visste vilket av alla de barn,

som finns i Betlehem, som är det åsyftade.

Krigsknektens panna lade sig i djupa veck.

— Det är skada, att hans spåmän inte kan upplysa om

detta.

— Men nu har Herodes funnit på en list, varigenom han

tror sig kunna oskadliggöra den unge fridsfursten, fortfor

hövitsmannen. Han utlovar en härlig gåva åt var och en,

som vill bistå honom.

— Vad helst Voltigius befaller, ska bli utfört även utan

lön eller gåva, sade soldaten.

— Jag tackar dig, svarade hövitsmannen. Hör nu

konungens plan! Han ämnar fira årsdagen av sin yngste sons

födelse genom att anordna en fest, till vilken alla gossebarn

i Betlehem, som är mellan två och tre år gamla, ska bli

inbjudna jämte sina mödrar. Och vid denna fest---

Han avbröt sig och skrattade, när han såg det uttryck av

leda, som överfor soldatens ansikte.

— Min vän, fortfor han, du behöver inte frukta för att

Herodes tänker använda oss som barnskötare. Böj nu ner

ditt öra till min mun, så ska jag anförtro dig hans avsikter.

Hövitsmannen viskade länge med krigsknekten, och när han

hade meddelat honom allt, sade han:

— Jag behöver väl inte säga dig, att den största

tystlåtenhet är nödvändig, om inte hela företaget ska misslyckas.

— Du vet, Voltigius, att du kan lita på mig, sade

krigsknekten.

Då anföraren hade avlägsnat sig och krigsknekten åter

stod ensam på sin post, såg han sig om efter barnet. Det

lekte alltjämt bland blommorna, och han överraskade sig

32BETLEHEMS BARN

med att tänka, att det svävade omkring dem så lätt och

behagfullt som en fjäril.

Plötsligt började krigaren att skratta.

— Det är sant, sade han, jag ska inte länge behöva

förarga mig över det där barnet. Det ska också bli inbjudet till

Herodes" fest denna kväll.

Krigsknekten stod kvar på sin post hela dagen, ända tills

kvällen kom och det blev tid att stänga stadsportarna för

natten.

När detta var gjort, vandrade han genom smala och mörka

gator fram till ett präktigt palats, som Herodes ägde i

Betlehem.

I det inre av det väldiga palatset fanns en stor, stenlagd

gård, som omkransades av byggnader, utmed vilka löpte tre

öppna gallerier, det ena ovanför det andra. På det översta

av dessa gallerier hade konungen bestämt att festen för de

betlehemitiska barnen skulle äga rum.

Detta galleri var, likaledes på konungens uttryckliga

befallning, förvandlat, så att det liknade en täckt gång i någon

härlig lustgård. I taket slingrade vinrankor, från vilka

hängde yppiga druvklasar, och utmed väggar och pelare

stodo små granat- och orangeträd, som voro överhöljda med

mogna frukter. Golven voro strödda med avplockade

rosenblad, vilka lågo tätt och mjukt som en matta, och utmed

balustraden, utmed taklisten, utmed borden och de låga

divanerna, överallt löpte girlander av vita, strålande liljor.

I denna blomstergård stodo här och där stora

marmor-bassänger, där guld- och silverglittrande fiskar lekte i

genomskinligt vatten. I träden sutto brokiga fåglar från långt

avlägsna länder, och i en bur fanns en gammal korp, som

oupphörligen talade.

När festen började, tågade barn och mödrar in på galleriet.

Barnen hade genast vid inträdet i palatset blivit smyckade i

vita dräkter med purpurbårder och fått kransar av rosor på

sina mörklockiga huvuden. Kvinnorna kommo in ståtliga i

sina röda och blå dräkter, i sina vita slöjor, som hängde ner

från höga, toppiga huvudbonader, besatta med guldmynt och

kedjor. Somliga buro sitt barn högt uppsatt på skuldran,

3. — Lagerlöf, Kristuslegender. — Kejsarn av Portugallien. 33K R I S T Ii S L E G E N D E K

andra ledde sin son vid handen, och några åter, vilkas barn

voro blyga och förfärade, hade lyft upp dem på sina armar.

Kvinnorna slogo sig ner på golvet i galleriet. Så snart de

hade tagit plats, kommo slavar och nedsatte framför dem låga

bord, på vilka uppdukades utsökt mat och dryck, såsom det

höves på en konungs fest, och alla dessa lyckliga mödrar

började äta och dricka utan att avlägga denna stolta,

behagfulla värdighet, som är de betlehemitiska kvinnornas

största prydnad.

Längs utmed galleriels vägg och nästan bortskymda av

blomgirlander och fruktbelastade träd voro uppställda dubbla

rader av krigsknektar i full rustning. De stodo fullkomligt

orörliga, som om de inte hade något att göra med det, som

försiggick omkring dem. Kvinnorna kunde dock inte

underlåta att stundom kasta en undrande blick på denna skara av

järnklädda.

— Vartill behövs de där? viskade de. Menar Herodes,

att vi inte vet att skicka oss? Tror han, att det fordras en

sådan mängd krigsknektar för att vaka över oss?

Men andra viskade tillbaka, att det var, som det skulle

vara hos en konung. Herodes själv gav aldrig en fest, utan

att hela hans hus var uppfyllt av krigsknektar. Det var för

att hedra dem, som de tungt beväpnade legionärerna stodo

där och höllo vakt.

Under festens första stunder kände de små barnen sig

blyga och osäkra och höllo sig stilla bredvid sina mödrar.

Men snart började de sätta sig i rörelse för att ta i

besittning de härligheter, som Herodes bjöd dem.

Det var ett förtrollat land, som konungen hade skapat för

sina små gäster. Då de genomvandrade galleriet, funno de

bikupor, vilkas honung de kunde plundra, utan att ett enda

vresigt bi hindrade dem. De funno träd, som bugande sänkte

ner till dem sina fruktbelastade grenar. De funno i en vrå

trollkonstnärer, som i ett nu trollade deras fickor fulla med

leksaker, och i ett annat hörn av galleriet en djurtämjare,

som visade dem ett par tigrar, så tama, att de kunde rida

på deras rygg.

Men i detta paradis med alla dess fröjder fanns det dock

34BETLEHEMS BARN

intet, som så tilldrog sig de smås uppmärksamhet som den

långa raden av krigsknektar, som stod orörlig utmed

galleriets ena sida. Deras blickar fängslades av soldaternas lysande

hjälmar, av deras stränga, stolta ansikten, av deras korta

svärd, som sutto instuckna i rikt utsirade slidor.

Allt under det att de lekte och rasade med varandra, tänkte

de dock oupphörligt på krigsknektarna. De höllo sig ännu på

avstånd från dem, men de längtade efter att få komma dem

nära, att få se om de voro levande och verkligen kunde

röra sig.

Leken och festglädjen tilltog i varje ögonblick, men

soldaterna stodo alltjämt orörliga. Det föreföll otroligt för de små,

att människor kunde stå så nära dessa druvklasar och alla

dessa läckerheter utan att sträcka ut en hand och gripa dem.

Äntligen var det en av piltarna, som inte kunde behärska

sin nyfikenhet. Han nalkades sakta och beredd till snabb

flykt en av de järnklädda, och då soldaten förblev orörlig,

kom han allt närmare. Slutligen var han honom så nära,

att han kunde fingra på hans sandalremmar och på hans

benskenor.

Då, som om detta hade varit en oerhörd förbrytelse, satte

sig på en gång alla dessa järnmänniskor i rörelse. I ett

obeskrivligt raseri kastade de sig över barnen och grepo dem.

Somliga svängde dem över sina huvuden som kastvapen och

slungade dem mellan lampor och girlander över galleriets

balustrad ner till marken, där de dödades mot

marmorbeläggningen. Några drogo sina svärd och genomborrade

barnens hjärtan, andra åter krossade deras huvuden mot väggen,

innan de kastade dem ner på den nattmörka gården.

Under första ögonblicket efter överfallet förnams endast

en djup tystnad. De små kropparna svävade ännu i luften,

kvinnorna voro förstenade av häpnad. Men på en gång

vaknade alla dessa olyckliga upp till att förstå vad som hade

hänt, och de rusade med ett samfällt förfärligt skrik fram

mot knektarna.

Det fanns ännu barn kvar uppe på galleriet, som inte

hade blivit infångade vid första anfallet. Krigsknektarna

jagade dem, och deras mödrar kastade sig ner framför dem

35KRIST IJSLilGENDER

och fattade med bara händer om de blottade svärden för att

avvända dödshugget. Några kvinnor, vilkas barn redan voro

döda, störtade sig mot krigsknektarna, grepo dem vid

strupen och försökte ta hämnd för sina små genom att

strypa deras mördare.

Under denna vilda förvirring, medan förfärliga skrik ljödo

genom palatset och de grymmaste blodsdåd utövades, stod

krigsknekten, som brukade hålla vakt vid stadsporten,

alldeles orörlig just vid början av trappan, som ledde ner från

galleriet. Han deltog inte i striden och mördandet; endast

mot de kvinnor, som hade lyckats rycka till sig sina barn

och försökte fly med dem utför trappan, lyfte han svärdet,

och blotta anblicken av honom, där han stod mörk och

obeveklig, var så skrämmande, att de flyende hellre kastade sig

ner över balustraden eller vände om in i stridsvimlet, än de

utsatte sig för faran att tränga förbi honom.

"Voltigius har sannerligen gjort rätt, som har givit mig

denna post", tänkte krigsknekten. "En ung, obetänksam

krigare skulle ha lämnat sin plats och givit sig in i vimlet.

Om jag hade låtit locka mig härifrån, skulle minst ett tiotal

barn ha undkommit."

Vid det han tänkte så, fästes hans uppmärksamhet på en

ung kvinna, som hade ryckt till sig sitt barn och nu i snabb

flykt kom rusande mot honom. Ingen av de legionärer, som

hon måste springa förbi, kunde stänga hennes väg, därför att

de befunno sig i full kamp med andra kvinnor, och på så

sätt hade hon nått fram till ändan av galleriet.

"Se där en, som håller på att komma lyckligt undan!"

tänkte krigsknekten. "Varken hon eller barnet är sårade.

Om nu inte jag stode här---"

Kvinnan kom emot krigsknekten med en fart, som om

hon flöge, och han hade inte tid att tydligt uppfatta hennes

eller barnets ansikte. Han endast sträckte ut svärdet, och

med barnet i sina armar störtade hon däremot. Han väntade,

att i nästa sekund både hon och barnet skulle falla

genomborrade till marken.

Men i detsamma hörde soldaten ett ilsket surrande över

sitt huvud, och strax därpå kände han en häftig smärta i ena

36BETLEHEMS BARN

ögat. Den var så skarp och pinsam, att han blev bedövad,

förvirrad, och svärdet föll ur hans hand ner på golvet.

Han förde handen upp till ögat, fick fatt i ett bi och

förstod, att det, som hade vållat den förfärliga smärtan,

endast var stinget av det lilla djurets gadd. Han böjde sig

blixtsnabbt ner efter svärdet, i hopp att det ännu inte skulle

vara för sent att hejda de flyende.

Men det lilla biet hade gjort sin sak mycket väl. Under

den korta tid, som det hade förblindat krigsknekten, hade

den unga modern hunnit att rusa förbi honom neråt trappan,

och ehuru han med all hast skyndade efter henne, kunde han

inte mer finna henne. Hon var försvunnen, och i hela det

stora palatset kunde ingen upptäcka henne.

Nästa morgon stod krigsknekten jämte några av sina

kamrater på vakt strax innanför stadsporten. Det var en tidig

timme, och de tunga portarna voro nyligen öppnade. Men det

föreföll, som om ingen hade väntat, att de skulle öppnas

denna morgon, ty inga skaror av lantarbetare strömmade ut

ur staden, såsom det eljest var vanligt om morgonen. Alla

Betlehems invånare voro så uppfyllda av skräck över nattens

blodbad, att ingen vågade lämna sitt hem.

— Vid mitt svärd, sade soldaten, där han stod och stirrade

inåt den trånga gatan, som ledde fram till porten, jag tror,

att Voltigius har fattat ett oklokt beslut. Det hade varit

bättre, om han hade hållit portarna stängda och låtit

genomsöka varje hus i staden, ända tills han hade funnit pilten,

som lyckades undkomma från festen. Voltigius räknar på

att hans föräldrar ska söka föra honom härifrån, så snart

de får veta, att portarna står öppna, och han hoppas, att jag

ska kunna fånga honom just här i porten. Men jag är rädd

för att detta inte är en klok beräkning. Hur lätt kan det inte

lyckas dem att sticka undan ett barn!

Och han undrade om de skulle försöka att gömma barnet

i en åsnas fruktkorg eller i någon ofantlig oljekruka eller

bland en karavans sädesbalar.

37KRISTUSLEGENDER

Medan han stod och väntade, att man skulle försöka

överlista honom på detta sätt, blev han varse en man och en

kvinna, som skyndsamt kommo neråt gatan och närmade sig

porten. De gingo fort och kastade ängsliga blickar bakom sig,

som om de vore stadda på flykt undan någon fara. Mannen

höll en yxa i handen, och han fattade om den med ett fast

grepp, såsom vore han besluten att med våld bana sig fram,

om någon stängde vägen för honom.

Men krigsknekten såg inte så mycket på mannen som på

kvinnan. Han tänkte på att hon var lika högväxt som den

unga modern, vilken föregående kväll undkom honom. Han

lade också märke till att hon bar klänningskjorteln

uppkastad över huvudet. Hon bär den kanske så, tänkte han,

för att dölja, att hon håller ett barn på sin arm.

Ju närmare de kommo, desto tydligare såg krigsknekten

barnet, som kvinnan bar på armen, avteckna sig under den

upplyftade klänningen. "Jag är viss om att det är hon, som

i går kom undan", tänkte han. "Jag hann inte att se hennes

ansikte, men jag känner igen den höga gestalten. Och här

kommer hon nu med barnet på armen utan att ens försöka

att hålla det dolt. Jag hade inte vågat hoppas på en sådan

lyckträff.

Mannen och kvinnan fortsatte sin snabba vandring ända

fram till stadsporten. De hade tydligen inte väntat, att de

skulle bli hejdade här, de ryckte till av skräck, när

krigsknekten fällde sitt spjut framför dem och stängde dem vägen.

— Varför nekar du oss att vandra ut på fälten till vårt

arbete? frågade mannen.

— Du ska strax få gå, sade soldaten, jag måste bara först

se vad din hustru håller dolt under sin klädnad.

— Vad är det att se? sade mannen. Det är endast bröd

och vin, som vi ska leva av under dagen.

— Du säger törhända sant, sade soldaten, men om det

är så, varför vänder hon sig bort, varför låter hon mig

inte godvilligt se vad hon bär?

— Jag vill inte, att du ska se det, sade mannen. Och jag

råder dig, att du låter oss komma härförbi.

38BETLEHEMS BARN

I detsamma höjde mannen yxan, men kvinnan lade handen

på hans arm.

— Inlåt dig inte i strid! bad hon. Jag vill försöka något

annat. Jag ska låta honom se det, som jag bär, och jag är

viss om att han inte kan göra det något ont.

Och med ett stolt och förtroendefullt leende vände hon sig

mot soldaten och kastade undan en flik av sin klädnad.

I detsamma for soldaten tillbaka och stängde ögonen,

liksom bländad av en stark glans. Det, som kvinnan höll dolt

under sin klädnad, strålade mot honom så bländande vitt,

att han först inte visste vad han såg.

— Jag trodde, att du höll ett barn på armen, sade han.

— Du ser vad jag bär, genmälde kvinnan.

Då äntligen såg soldaten, att detta, som bländade och

lyste, endast var en knippa vita liljor av samma slag, som

växte ute på fältet. Men deras glans var mycket rikare och

mer strålande. Han kunde knappt uthärda att betrakta dem.

Han stack in sin hand bland blommorna. Han kunde inte

komma ifrån tanken, att det måste vara ett barn, som

kvinnan bar, men han kände blott de svala blombladen.

Han kände sig bittert bedragen, och han skulle i

vredesmod gärna ha fängslat både mannen och kvinnan, men han

förstod, att han inte kunde ge något skäl för ett sådant

handlingssätt.

När kvinnan såg hans förvirring, sade hon:

— Vill du nu låta oss gå?

Krigsknekten tog tyst undan spjutet, som han höll framför

portöppningen, och trädde åt sidan.

Men kvinnan drog åter sin klädnad fram över blommorna

och betraktade på samma gång det, som hon bar på sin arm,

med ett hult leende.

— Jag visste, att du inte skulle kunna göra det något ont,

om du endast fick se det, sade hon till krigsknekten.

Härpå skyndade de bort, men krigsknekten stod och såg

efter dem, så länge de voro inom synhåll.

Och under det att han löljde dem med blickarna, tyckte

han sig åter viss om att hon inte bar på sin arm en knippa

liljor, utan ett verkligt, levande barn.

39KRISTUSLEGENDER

Medan han ännu stod och såg efter de båda vandrarna,

hörde han höga rop uppifrån gatan. Det var Voltigius och

några av hans män, som kommo springande.

— Hejda dem! ropade de. Stäng porten för dem! Låt dem

inte undkomma!

Och när de hunno fram till krigsknekten, berättade de, att

de hade funnit den undkonme piltens spår. De hade nu sökt

honom i hans hem, men då var han åter undflydd. De hade

sett hans föräldrar skynda bort med honom. Fadern var en

stark, gråskäggig man, som bar en yxa, modern var en

högväxt kvinna, som höll barnet dolt under den uppkastade

klädnaden.

I samma ögonblick Voltigius berättade detta, kom en

beduin ridande in genom porten på en god häst.

Krigsknekten rusade utan ett ord bort till ryttaren. Han ryckte

honom våldsamt ner av hästen, kastade honom till marken,

och med ett språng var han själv uppe i sadeln och jagade

åstad bortåt vägen.

Ett par dagar därefter red krigsknekten fram genom den

förfärliga bergöken, som uppfyller södra delen av Judeen.

Han förföljde alltjämt de tre flyktingarna från Betlehem,

och han var utom sig över att denna fruktlösa jakt aldrig

tog ett slut.

— Det ser sannerligen ut, som om dessa människor skulle

ha förmåga att sjunka ner i jorden, sade han knotande. Hur

många gånger har jag inte under dessa dagar varit dem så

nära, att jag just ämnat slunga mitt spjut efter barnet, och

likväl har de undkommit mig! Jag börjar tro, att jag aldrig

ska hinna dem.

Han kände sig modlös, likt en, som tror sig märka, att

han kämpar mot något övermäktigt. Han frågade sig om det

kunde vara möjligt, att gudarna beskyddade dessa

människor mot honom.

— Det är fåfäng möda. Låt mig vända om, innan jag

förgås av hunger och törst i detta ödsliga land! sade han

gång på gång till sig själv.

40BETLEHEMS BARN

Men då greps han av fruktan för det, som kunde möta

honom vid hemkomsten, om han vände om med oförrättat

ärende. Det var han, som redan tvenne gånger hade låtit

barnet undkomma. Det var inte troligt, att varken Voltigius

eller Herodes skulle förlåta honom något sådant.

— Så länge som Herodes vet, att ett av Betlehems barn

ännu lever, ska han alltjämt lida av samma ängslan, sade

krigsknekten. Det troligaste är, att han ska söka lindra sina

kval genom att hänga opp mig på korset.

Det var en het middagsstund, och han led förfärligt av att

rida fram i denna trädlösa bergstrakt på en väg, som

slingrade sig i djupa dalklyftor, där inte en vind rörde sig. Både

häst och ryttare voro färdiga att störta.

Sedan flera timmar hade krigsknekten förlorat varje spår

av de flyende, och han kände sig mer modlös än någonsin.

"Jag måste uppge det", tänkte han. "Sannerligen jag tror,

att det lönar mödan att vidare förfölja dem. De måste ändå

förgås i denna förskräckliga ödemark."

Då han tänkte så, varseblev han i en klippvägg, som reste

sig nära vägen, den välvda ingången till en grotta.

Han styrde genast sin häst fram till grottöppningen. "Jag

vill vila ut en stund i den svala klipphålan", tänkte han.

"Kanske att jag sedan kan börja förföljandet med förnyad

kraft."

När han skulle gå in i grottan, överraskades han av något

märkligt. På var sin sida om ingången växte tvenne sköna

liljestånd. De stodo där höga och raka, fullsatta av blommor.

De utsände en berusande honungsdoft, och en mängd bin

surrade omkring dem.

Det var en så ovanlig syn i denna öken, att krigsknekten

företog sig något utomordentligt. Han bröt av en stor, vit

blomma och tog den med sig in i klipphålan.

Grottan var varken djup eller mörk, och så snart han

trädde in under dess valv, såg han, att där inne redan funnos

trenne vandrare. Det var en man, en kvinna och ett barn,

som lågo utsträckta på marken, försänkta i djup sömn.

Krigsknekten hade aldrig känt sitt hjärta bulta så som

vid denna syn. Detta var just de tre flyktingar, som han så

41KRISTUSLEGENDER

länge hade jagat. Han kände genast igen dem. Och här lågo

de sovande, ur stånd att försvara sig, helt och hållet i hans

våld!

Hans svärd for rasslande ur slidan, och han böjde sig ner

över det slumrande barnet.

Han förde svärdet sakta ner mot dess hjärta och måttade

noga för att kunna avfärda det med en enda stöt.

Mitt i hugget hejdade han sig ett ögonblick för att se

barnets ansikte. Då han nu visste sig säker om seger, kände

han en grym njutning vid att betrakta sitt offer.

Men då han såg barnet, förökades om möjligt hans glädje,

ty han kände igen den lille pilten, som han hade sett leka

med bin och liljor på fältet utanför stadsporten.

"Ja visst", tänkte han, "jag borde ha förstått detta hela

tiden. Det är därför, som jag alltid har hatat det här barnet.

Detta är den bebådade fridsfursten."

Han sänkte åter svärdet, i det han tänkte: "När jag lägger

ner det här barnets huvud inför Herodes, ska han göra mig

till anförare för sin livvakt."

Under det att han förde svärdsspetsen allt närmare den

sovande, fröjdade han sig med att säga till sig själv:

— Denna gång åtminstone ska ingen komma emellan och

rycka honom ur mitt våld.

Men krigsknekten höll ännu i sin hand liljan, som han

hade brutit vid ingången till grottan, och under det han

tänkte så, flög ett bi, som hade suttit gömt i dess kalk, upp

mot honom och for surrande gång på gång runtom hans

huvud.

Krigsknekten ryckte till. Han kom ihåg bien, som den lille

pilten hade burit hem, och han tänkte på att det var ett bi,

som hade hjälpt barnet att undkomma från Herodes

gästabud.

Denna tanke slog honom med förvåning. Han höll svärdet

stilla och stod och lyssnade efter biet.

Nu hörde han inte mer det lilla djurets surrande. Men

medan han stod där alldeles stilla, kom han att lägga märke

till den starka, ljuva doften, som utströmmade från liljan,

som han höll i handen.

42BETLEHEMS BARN

Då kom han att tänka på liljorna, som den lille pilten

hade bistått, och han kom ihåg, att det var en knippa liljor,

som hade skymt undan barnet för hans blickar och hjälpt

det att undkomma genom stadsporten.

Han blev alltmer tankfull, och han drog till sig svärdet.

— Bien och liljorna har vedergällt honom hans

välgärningar, viskade han till sig själv.

Han kom att tänka på att den lille en gång hade bevisat

även honom en välgärning, och en djup rodnad steg upp i

hans ansikte.

— Kan en romersk legionär glömma att vedergälla en

mottagen tjänst? viskade han.

Han kämpade en kort strid med sig själv. Han tänkte på

Herodes och på sin egen lust att förinta den unge

fridsfursten.

— Det anstår inte mig att döda detta barn, som har räddat

mitt liv, sade han dock till sist.

Och han böjde sig ner och lade sitt svärd vid barnets sida,

på det att flyktingarna vid uppvaknandet skulle förstå vilken

fara de hade undgått.

Då såg han, att barnet var vaket. Det låg och betraktade

honom med sina sköna ögon, vilka tindrade som stjärnor.

Och krigsknekten böjde ett knä för barnet.

— Herre, du är den mäktige, sade han. Du är den starke

segraren. Du är den, som gudarna älskar. Du är den, som

kan trampa på ormar och skorpioner.

Han kysste hans fötter och gick sedan sakta ut ur grottan,

medan den lille låg och såg efter honom med stora,

förvånade barnaögon.

43KRISTUSLEGENDER

FLYKTEN TILL EGYPTEN.

Långt borta i en av österlandets öknar växte för många,

många år sedan en palm, som var både ofantligt gammal

och ofantligt hög. Alla, som drogo fram genom Öknen, måste

stanna och betrakta den, ty den var mycket större än andra

palmer, och man brukade säga om den, att den förvisso

skulle komma att bli högre än obelisker och pyramider.

Där nu denna stora palm stod i sin enslighet och skådade

ut över öknen, fick den en dag se något, som kom dess

väldiga bladkrona att vagga fram och åter av förvåning på

den smala stammen. Borta vid ökenranden kommo två

ensamma människor vandrande. De voro ännu på det avstånd,

då kameler synas så små som myror, men det var alldeles

säkert två människor. Två, som voro främlingar i öknen, ty

palmen kände ökenfolket; en man och en kvinna, som varken

hade vägvisare eller lastdjur eller tält eller vattensäck.

— Sannerligen, sade palmen till sig själv, dessa båda är

hitkomna för att dö.

Palmen kastade snabba blickar omkring sig.

— Det förvånar mig, sade den, att lejonen inte redan är

ute för att jaga detta byte. Men jag ser inte ett enda vara i

rörelse. Inte heller ser jag någon av öknens rövare. Men de

kommer nog.

"Det väntar dem en sjufaldig död", tänkte palmen.

"Lejonen ska sluka dem, ormarna stinga dem, törsten

förtorka dem, sandstormen begrava dem, rövarna fälla dem,

solstynget förbränna dem, fruktan förgöra dem."

Och den försökte tänka på annat. Dessa människors öde

gjorde den vemodig.

Men på hela öknens rymd, som låg utbredd under palmen,

fanns intet, som den inte hade känt och betraktat sedan tusen

år. Intet kunde fängsla dess uppmärksamhet. Den måste åter

tänka på de båda vandrarna.

44FLYKTEN TILL EGYPTEN

— Vid torkan och stormen, sade palmen, anropande livets

farligaste fiender, vad är det kvinnan bär på armen? Jag

tror, att dessa dårar också för med sig ett litet barn!

Palmen, som var långsynt, som de gamla bruka vara,

såg verkligen rätt. Kvinnan bar på armen ett barn, som

lutade huvudet mot hennes axel och sov.

— Barnet har inte en gång tillräckligt med kläder på sig,

sade palmen. Jag ser, att modern har vikit upp sin kjortel

och kastat den över det. Hon har i stor brådska ryckt det

upp ur dess bädd och rusat bort med det. Jag förstår det

nu: dessa människor är flyktingar.

Men de är ändock dårar, fortfor palmen. Om inte en ängel

beskyddar dem, borde de hellre ha låtit fienderna göra sitt

värsta mot dem, än de skulle ha givit sig ut i öknen.

Jag kan tänka mig hur alltsammans har tillgått. Mannen

stod vid arbetet, barnet sov i vaggan, kvinnan hade gått ut

för att hämta vatten. När hon har hunnit två steg utom

dörren, har hon sett fiender komma anstormande. Hon har

rusat tillbaka, hon har ryckt till sig barnet, ropat åt mannen

att följa henne och begivit sig av. Sedan har de varit på flykt

flera dagar, de har helt säkert inte vilat ett ögonblick. Ja,

så har allt tillgått, men jag säger ändå, att om inte en ängel

beskyddar dem---

De är så rädda, att de ännu inte känner varken trötthet

eller andra lidanden, men jag ser hur törsten lyser ur deras

ögon. Jag måtte väl känna igen en törstig människas ansikte.

Och när palmen kom att tänka på törsten, gick en

krampryckning genom dess långa stam, och de långa bladens

tallösa flikar rullade ihop sig, som om de hade hållits

över eld.

— Vore jag en -människa, sade den, skulle jag aldrig våga

mig ut i öknen. Den är bra modig, som vågar sig ut här

utan att ha rötter, som når ner till de aldrig sinande

vattenådrorna. Här kan vara farligt även för palmer. Även för en

sådan palm som jag.

Om jag kunde råda dem, skulle jag be dem vända om.

Deras fiender kan aldrig bli så grymma mot dem som

öknen. Kanske de tror, att det är lätt att leva i öknen. Men

45KRISTUSLEGENDER

jag vet, att till och med jag understundom har haft svårt

att förbli vid liv. Jag minns en gång i min ungdom, då en

stormil vräkte över mig ett helt berg av sand. Jag var närk

att kvävas. Om jag hade kunnat dö, skulle det ha blivit min

sista stund.

Palmen fortfor att tänka högt, såsom gamla enslingar

bruka.

— Jag hör en undeibart melodisk susning ila fram genom

min krona, sade den. Alla flikarna på mina blad måtte ha

råkat i dallring. Jag vet inte vad som genomfar mig vid

åsynen av dessa stackars främlingar. Men denna bedrövade

kvinna är så skön. Hon för mig till minnes det underbaraste

jag har upplevat.

Och medan bladen fortforo att röra sig till en susande

melodi, påminde sig palmen huru en gång, för mycket

länge sedan, två strålande människor hade gästat oasen. Det

var drottningen av Saba, som hade kommit dit, åtföljd av

den vise Salomo. Den sköna drottningen skulle vända åter

till sitt land, kungen hade följt henne på vägen, och nu

skulle de skiljas. "Till minne av denna stund", sade då

drottningen, "sätter jag nu en dadelkärna i jorden, och jag vill,

att därur ska konmia en palm, som ska växa och leva, ända

till dess att i Judaland uppstår en konung, som är större än

Salomo." Och när hon hade sagt detta, hade hon stuckit ner

kärnan i jorden, och hennes tårar hade vattnat den.

— Hur kan det komma sig, att jag tänker på detta just i

dag? sade palmen. Skulle denna kvinna kunna vara så skön,

att hon påminner om den härligaste av drottningar, om

henne, på vars ord jag har växt och levat intill denna dag?

Jag hör mina blad susa allt starkare, sade palmen, och

det låter vemodigt som en dödssång. Det är, som om de

spådde, att någon snart skulle bort ur livet. Det är gott att

veta, att det inte gäller mig, eftersom jag inte kan dö.

Palmen antog, att dödssuset i bladen måste gälla de två

ensamma vandrarna. Helt visst trodde de också själva, att

deras sista stund nalkades. Man såg det på den uppsyn de

visade, när de vandrade förbi ett av de kamelskelett, som

kantade vägen. Man såg det på de blickar, som de kastade

46FLYKTEN TILL EGYPTEN

efter ett par förbiflygande gamar. Det kunde ju inte vara

annorlunda. De måste förgås.

De hade fått syn på palmen och oasen och skyndade nu

ditåt för att finna vatten. Men när de äntligen kommo fram,

sjönko de samman i förtvivlan, ty källan var uttorkad.

Kvinnan lade utmattad ner barnet och satte sig gråtande

vid källbrädden. Mannen kastade sig ner bredvid henne, han

låg och hamrade på den torra jorden med sina båda nävar.

Palmen hörde hur de talade med varandra om att de

måste dö.

Den hörde också av deras tal, att konung Herodes lät

döda alla barn på två eller tre år, av fruktan att den store,

väntade Judakonungen hade blivit född.

— Det susar allt starkare i mina blad, sade palmen.

Dessa stackars flyktingar ser snart sin sista stund.

Den förnam ävenså, att de fruktade öknen. Mannen sade,

att det hade varit bättre att stanna och kämpa med

krigsknektarna än att fly hit. Han sade, att de då skulle ha funnit

en lättare död.

— Gud ska bistå oss, sade kvinnan.

— Vi är ensamma bland rovdjur och ormar, sade mannen.

Vi har inte mat och inte vatten. Hur ska Gud kunna bistå oss?

Han slet sina kläder av förtvivlan och tryckte ansiktet mot

marken. Han var hopplös som en man med ett dödssår i

hjärtat.

Kvinnan satt upprätt med händerna knäppta över knäna.

Men de blickar hon kastade utåt öknen talade om en

tröstlöshet utan gränser.

Palmen hörde, att det vemodiga suset i dess blad blev allt

starkare. Kvinnan måtte också ha hört det, ty hon vände sina

ögon uppåt mot trädkronan. Och i detsamma lyfte hon

ofrivilligt sina armar och händer.

— O, dadlar, dadlar! ropade hon.

Det låg så stor längtan i rösten, att den gamla palmen

skulle ha önskat, att den inte hade varit högre än ginsten

och att dess dadlar hade varit lika lätt åtkomliga som

törnbuskens nypon. Den visste nog, att dess krona hängde full

47KRISTUSLEGENDER

av dadelklasar, men hur skulle väl människor kunna nå upp

till en sådan svindlande höjd?

Mannen hade redan sett hur oåtkomliga dadelklasarna

hängde. Han lyfte inte en gång huvudet. Han bad hustrun,

att hon inte skulle längta efter det omöjliga.

Men barnet, som hade tultat omkring för sig självt och

lekt med stickor och strå, hade hört moderns utrop.

Den lille kunde väl inte tänka sig, att hans moder inte

skulle få allt, vad hon önskade. Så snart man talade om

dadlar, började han stirra på trädet. Han funderade och

grubblade hur han skulle få ner dadlarna. Hans panna nära

nog lade sig i veck under de ljusa lockarna. Äntligen flög

ett småleende över hans ansikte. Han hade funnit ut medlet.

Han gick fram till palmen, smekte den med sin lilla hand

och sade med ljuvt barnslig röst:

— Palm, böj dig! Palm, böj dig!

Men vad var nu detta, vad var detta? Pallnbladen susade,

som om en orkan hade farit genom dem, och uppför den

långa palmstammen steg rysning på rysning. Och palmen

kände, att den lille var den övermäktig. Den kunde inte

motstå honom.

Och den bugade med sin långa stam inför barnet, såsom

människor buga inför furstar. I en väldig båge sänkte den

sig mot jorden och kom äntligen så djupt ner, att den stora

kronan med de dallrande bladen sopade ökensanden.

Barnet syntes varken förskräckt eller förvånat, utan med

ett fröjderop kom det och lossade klase efter klase ur den

gamla palmens krona.

Då barnet hade tagit nog och trädet alltjämt låg kvar på

marken, gick barnet åter fram, smekte det och sade med den

ljuvligaste röst:

— Palm, res dig! Palm, res dig!

Och det stora trädet reste sig stilla och vördnadsfullt på

sin spänstiga stam, allt medan bladen spelade som harpor.

— Nu vet jag för vem de spelar dödsmelodien, sade den

gamla palmen för sig själv, när den åter stod upprätt. Det

är inte för någon av dessa människor.

48FLYKTEN TILL EGYPTEN

Men mannen och kvinnan lågo på sina knän och prisade

Gud.

— Du har sett vår ångest och förtagit den. Du är den

starke, som böjer palmens stam såsom en rörstav. För vilken

av våra fiender ska vi rädas, då din styrka skyddar oss?

Nästa gång en karavan färdades genom öknen, sågo de

resande, att den stora palmens bladkrona hade vissnat.

— Hur kan detta vara? sade en resande. Denna palm

skulle ju inte dö, förrän den hade sett en konung, som är

större än Salomo.

— Törhända har den också sett honom, svarade en annan

av ökenfararna.

4. — Lagerlöfs Kristuslegender. — Kejsarn av Portugallien.KRISTUSLEGENDER

I N A S A R E T.

En gång på den tiden, då Jesus endast var fem år gammal,

satt han på trappsteget utanför sin fars verkstad i

Nasaret och var sysselsatt med att tillverka lergökar av en

klimp smidig lera, som han hade fått av krukmakaren på

andra sidan gatan. Han var så lycklig som aldrig förr, ty

alla kvarterets barn hade sagt Jesus, att krukmakaren var en

ogin man, som inte lät beveka sig varken av ljuvä blickar

eller av ord, insyltade i honung, och han hade aldrig vågat

begära något av honom. Men se nu! Han visste knappast hur

det hade gått till. Han hade endast stått på sin trappa och

med längtan betraktat grannen, där han arbetade vid sina

formar, och så hade denne kommit ut ur sin bod och skänkt

honom så mycket lera, att det kunde ha räckt till att

förfärdiga ett vinkärl.

På trappan utanför nästa hus satt Judas, som var ful och

rödhårig och hade ansiktet fullt av blånader och kläderna

fulla av rispor, som han hade skaffat sig under sina

ständiga strider med gatpojkarna. För ögonblicket var han

stilla, han varken retades eller slogs, utan arbetade med ett

stycke lera på samma sätt som Jesus. Men denna lera hade

han inte kunnat skaffa sig själv: han tordes knappast så

mycket som komma inför krukmakarens ögon, ty denne

hatade honom, därför att han brukade kasta sten på hans

sköra gods och skulle ha kört bort honom med käpprapp,

utan det var Jesus, som hade delat sitt förråd med honom.

Alltsom de två barnen fingo sina lergökar färdiga, ställde

de upp dem i en ring framför sig. De sågo ut så, som

lergökar i alla tider ha sett ut: de hade en stor, rund klump

att stå på i stället för fötter, korta stjärtar, ingen hals och

nästan omärkliga vingar.

Men i alla fall visade sig genast en skillnad i de små

kamraternas arbete. Judas" fåglar voro så sneda, att de oupp-

I NASARET

hörligen ramlade omkull, och hur han än arbetade med sina

små hårda fingrar, kunde han inte få deras kroppar nätta

och välformade. Han såg stundom förstulet bort till Jesus

för att se hur han bar sig åt för att få sina fåglar så jämna

och släta som ekbladen i skogarna på Tabor.

För varje fågel Jesus fick färdig, blev han allt lyckligare.

Den ena syntes honom skönare än den andra, och han

betraktade dem alla med stolthet och kärlek. De skulle bli hans

lekkamrater, hans små svskon, de skulle sova i hans bädd,

hålla honom sällskap, sjunga sina visor för honom, när hans

moder lämnade honom. Han hade aldrig tyckt sig vara så

rik, aldrig mer skulle han kunna känna sig ensam eller

övergiven.

Den storväxte vattenbäraren gick förbi, lutad under sin

tunga säck, och strax efter honom kom grönsakshandlaren,

som satt dinglande på sin åsnas rygg mittemellan de stora,

tomma videkorgarna. Vattenbäraren lade sin hand på Jesu

ljuslockiga huvud och frågade honom om hans fåglar, och

Jesus berättade för honom, att de hade namn och att de

kunde sjunga. Alla hans små fåglar voro komna till honom

från främmande länder och berättade honom saker, som

endast de och han kände. Och Jesus talade så, att både

vattenbäraren och grönsakshandlaren en lång stund glömde

sina sysslor för att lyssna till honom.

Men när de ville dra vidare, pekade Jesus på Judas.

— Se, sådana vackra fåglar Judas gör! sade han.

Då hejdade grönsakshandlaren godmodigt sin åsna och

frågade Judas om också hans fåglar hade namn och kunde

sjunga. Men Judas visste ingenting om detta. Han teg envist

och lyfte inte ögonen från arbetet, och grönsakshandlaren

sparkade förargad till en av hans fåglar och red vidare.

På detta sätt förled eftermiddagen, och solen sjönk så

djupt, att dess sken kunde skrida in genom den låga

stadsporten, som, smyckad med en romersk örn, reste sig vid

ändan av gatan. Detta solsken, som kom mot dagens slut,

var alldeles rosenrött, och liksom det hade blivit uppblandat

av blod, gav det sin färg åt allt, som kom i dess väg, medan

det silade sig fram genom den smala gatan. Det målade

51KRISTUSLEGENDER

krukmakarens käril likaväl som plankan, som gnisslade

under timmermannens såg, och det vita doket, som omgav

Marias ansikte.

Men allra skönast blänkte solskenet i de små

vatten-polarna, som hade samlat sig mellan de stora, ojämna

stenflisorna, som täckte gatan. Och helt plötsligt stack Jesus

sin hand ner i den pöl, som var närmast honom. Det hade

fallit honom in, att han skulle måla sina gråa fåglar med

det gnistrande solskenet, som hade givit en så vacker färg

åt vattnet, åt husväggarna, åt allt omkring honom.

Då gjorde sig solskenet ett behag av att låta sig uppfångas

som färg ur en målarkopp, och när Jesus strök ut det över

de små lerfåglarna, låg det stilla och betäckte dem från

huvud till fot med en diamantliknande glans.

Judas, som då och då kastade blickarna över till Jesus,

för att se om denne gjorde flera och vackrare fåglar än han,

gav till ett utrop av förtjusning, då han såg hur Jesus målade

sina lergökar med solsken, som han uppfångade ur gatans

vattenpölar. Och Judas doppade också han ner sin hand i

det lysande vattnet och sökte att uppfånga solskenet.

Men solskenet lät inte fånga sig av honom. Det gled bort

mellan hans fingrar, och hur snabbt han än försökte röra

sina händer för att gripa det, smög det sig undan, och han

kunde inte skaffa en nypa färg för sina stackars fåglar.

— Vänta, Judas! sade Jesus. Jag ska komma och måla

dina fåglar.

— Nej, sade Judas, du får inte röra dem, de är goda

nog, sådana de är.

Han steg upp, medan hans ögonbryn rynkade sig och hans

läppar betos samman. Och han satte sin breda fot på fåglarna

och förvandlade dem en efter annan till en liten tillplattad

lerklimp.

När alla hans fåglar voro förstörda, gick han fram till

Jesus, som satt och smekte sina små lerfåglar, vilka gnistrade

som juveler. Judas betraktade dem en stund under tystnad,

men så lyfte han foten och trampade ner en av dem.

När Judas drog undan foten och såg hela den lilla fågeln

förvandlad till grått ler, kände han en sådan lisa, att han

52I NASARET

började skratta, och han lyfte foten för att trampa ner

ännu en.

— Judas, ropade Jesus, vad gör du? Vet du inte, att de

lever och kan sjunga?

Men Judas skrattade och trampade ner ännu en fågel.

Jesus såg sig omkring efter räddning. Judas var storväxt,

och Jesus hade inte styrka att hålla honom tillbaka. Han

såg efter sin mor. Hon var inte långt borta, men innan hon

hade hunnit fram, skulle Judas redan ha hunnit förstöra

alla hans fåglar. Tårarna trängde Jesus i ögonen. Judas hade

redan trampat ner fyra av hans fåglar, det återstod honom

bara tre.

Han förargades över sina fåglar, som stodo så stilla och

läto sig trampas ner utan att ge akt på faran. Jesus klappade

händerna för att väcka dem, och han ropade till dem:

— Flyg, flyg!

Då började de tre fåglarna röra sina små vingar, och

ängsligt flaxande lyckades de svinga sig upp på takkanten,

där de voro i säkerhet.

Men när Judas såg, att fåglarna togo till vingarna och

flögo på Jesu ord, började han gråta. Han slet sitt hår, som

han hade sett de gamla göra, när de hade varit i stor ångest

och sorg, och han kastade sig till Jesu fötter.

Och Judas låg kvar där och rullade sig i stoftet framför

Jesus som en hund och kysste hans fötter och bad, att han

ville höja sin fot och trampa ner honom, såsom han själv

hade gjort med lergökarna.

Ty Judas älskade Jesus och beundrade och tillbad honom

och hatade honom på samma gång.

Men Maria, som hela tiden hade åsett barnens lek, reste

sig nu och lyfte upp Judas och satte honom i sitt knä och

smekte honom.

— Du stackars barn! sade hon till honom. Du vet inte,

att du har försökt något, som ingen skapad kan mäkta.

Inlåt dig inte mer på något sådant, om du inte vill bli den

olyckligaste av människor! Hur skulle det väl gå den av oss,

som företoge sig att tävla med den, som målar med solsken

och blåser in livets anda i död lera?

KRISTUSLEGENDER

I TEMPLET.

Det var en gång ett fattigt folk, en man, en hustru och

deras lilla son, som gingo omkring i det stora templet i

Jerusalem. Sonen var ett så vackert barn. Han hade hår, som

låg i jämna lockar, och ögon, som lyste alldeles som

stjärnor.

Sonen hade inte varit i templet, sedan han hade blivit sä

pass stor, att han kunde förstå vad han såg, och nu gingo

hans föräldrar och visade honom alla dess härligheter. Det

var långa rader av pelare, det var förgyllda altaren, det var

heliga män, som sutto och undervisade sina lärjungar, det

var översteprästen med sin bröstplåt av ädelstenar, det var

förhängen från Babylon, som voro genomvävda av guldrosor,

det var de stora kopparportarna, som voro så tunga, att det

var ett arbete för trettio man att svänga dem fram och åter

på deras hakar.

Men den lille gossen, som endast var tolv år gammal,

brydde sig inte mycket om att se på allt detta. Hans mor

talade om för honom, att det, som de visade honom, var

det märkvärdigaste i världen. Hon sade honom, att det nog

torde dröja länge, innan han än en gång finge se något

sådant. I det fattiga Nasaret, där de voro hemma, fanns intet

annat än de gråa gatorna att titta på.

Hennes uppmaningar hjälpte dock inte mycket. Den lilla

gossen såg ut, som om han gärna skulle ha sprungit bort

från det härliga templet, om han i stället hade kunnat få

komma ut och leka på den trånga gatan i Nasaret.

Men det var egendomligt, att ju mer likgiltig gossen visade

sig, desto nöjdare och gladare blevo föräldrarna. De nickade

åt varandra över hans huvud och voro idel belåtenhet.

Äntligen såg den lille så trött och uttråkad ut, att modern

tyckte, att det var synd om honom.

541 TEMPLET

— Nu har vi gått för långt med dig, sade hon. Kom, så

ska du få vila en stund!

Hon satte sig ner bredvid en pelare och sade till honom,

att han skulle lägga sig på marken med huvudet i hennes

knä. Och han gjorde så och somnade genast.

Knappast var han insomnad, så sade hustrun till mannen:

— Jag har inte varit så rädd för något som för den stund,

då han skulle komma hit till Jerusalems tempel. Jag trodde,

att när han fick se detta Guds hus, så skulle han vilja stanna

här för alltid.

— Jag också har varit rädd för den här resan, sade

mannen. Vid den tiden, då han föddes, skedde många tecken,

som tydde på att han skulle bli en stor härskare. Men vad

skulle kungavärdigheten bringa honom annat än bekymmer

och faror? Jag har alltid sagt, att det vore bäst både för

honom och oss, om han aldrig bleve annat än en timmerman

i Nasaret.

— Alltsedan hans femte år, sade modem eftertänksamt,

har det inte skett några under omkring honom. Och han

själv påminner sig ingenting av det, som hände i hans späda

barndom. Han är nu alldeles som ett barn bland andra

barn. Guds vilja må ske framför allt annat, men jag har

nästan börjat hoppas, att Herren i sin nåd ska välja en

annan för de stora ödena och låta mig behålla min son

hos mig.

— Vad mig beträffar, sade mannen, så är jag viss om att

ifall han alls ingenting får veta om de tecken och under,

som skedde under hans första levnadsår, så ska allt gå väl.

— Jag talar aldrig med honom om något av detta

underbara, sade hustrun. Men jag fruktar alltjämt, att utan mitt

åtgörande något kan hända, som kommer honom att förstå

vem han är. Framför allt var jag rädd att föra honom till

detta tempel.

— Du kan vara glad, att faran nu är över, sade mannen.

Vi ska snart åter ha honom hemma i Nasaret.

— Jag har varit rädd för de vise i templet, sade kvinnan.

Jag har varit rädd för spåmännen, som sitter här på sina

mattor. Jag trodde, att när han kom inför deras ögon, skulle

55KRISTUSLEGENDER

de stå opp och buga sig för barnet och hälsa det som

Judalandets konung. Det är underligt, att de inte märker hans

härlighet. Ett sådant barn har aldrig förr kommit inför deras

ögon.

Hon satt tyst en stund och betraktade barnet.

— Jag kan knappast förstå det, sade hon. Jag trodde, att

när han fick se dessa domare, som sitter i den Heliges hus

och sliter folkets tvister, och dessa lärare, som talar till sina

lärjungar, och dessa präster, som tjänar Herren, så skulle

han vakna opp och säga: "Det är här, bland dessa domare,

dessa lärare, dessa präster, som jag är född att leva."

— Vad skulle det vara för en lycka att sitta instängd

mellan dessa pelargångar? inföll mannen. Det är bättre för

honom att få vandra omkring på backar och berg runtom

Nasaret.

Modern suckade en smula.

— Han är så lycklig hemma hos oss, sade hon. Hur nöjd

är han inte, när han får följa fårherdarna på deras ensliga

vandringar, eller när han får gå ute på fälten och se

lantmännens arbete! Jag kan inte tro, att vi handlar orätt mot

honom, då vi söker att behålla honom för oss själva.

— Vi bespar honom endast det största lidande, sade

mannen.

De fortforo att tala samman på detta sätt, ända tills

barnet vaknade ur sin slummer.

— Se där, sade då modern, är du nu utvilad? Stå nu opp,

för det lider mot kvällen, och vi måste gå hem till

lägerplatsen.

De befunno sig i byggnadens avlägsnaste del, när de

började vandringen mot utgången.

Om några ögonblick hade de att genomvandra ett gammalt

valv, som hade stått kvar alltifrån den tid, då det första

gången restes ett tempel på denna plats, och där, stödd mot

en vägg, stod en gammal lur av koppar, ofantlig i längd och

tyngd, nästan som en pelare att sätta för munnen och

blåsa i. Den stod där bucklig och ärgig, full av damm och

spindelväv både innan och utan samt omgiven av en knappt

561 TEMPLET

synlig slinga av ålderdomliga bokstäver. Tusen år hade väl

gått, sedan någon hade försökt att locka fram en ton ur den.

Men när den lilla gossen fick se den ofantliga luren,

stannade han förvånad.

— Vad är det där? frågade han.

— Det är den stora luren, som kallas Världsfurstens röst,

svarade modern. Med den kallade Moses samman Israels

barn, när de var förspridda över öknen. Efter hans tid har

ingen kunnat locka en enda ton ur den. Men den, som

förmår detta, han ska komma att församla alla jordens folk

under sitt välde.

Hon log åt detta, som hon trodde vara en gammal saga,

men den lilla gossen stod kvar bredvid den stora luren,

ända tills hon kallade på honom. Denna lur var det första

av allt han hade sett i templet, som han tyckte om. Han

skulle ha velat dröja kvar för att beskåda den länge och väl.

De hade inte gått långt, förrän de kommo ut på en stor,

vid tempelgård. Här befann sig i själva berggrunden en

klyfta, djup och vid, sådan den hade varit från urtiden.

Denna rämna hade inte kung Salomo velat fylla, när han

byggde templet. Ingen bro hade han lagt över den, intet

stängsel hade han rest utmed det stupande bråddjupet. I

dess ställe hade han spänt över klyftan en flera alnar lång

klinga av stål, skarpslipad med eggen upp. Och efter en

oändlighet av år och omskiftningar låg klingan ännu över

bråddjupet. Nu var den dock nästan bortrostad, den var inte

mer stadigt fästad vid sina ändpunkter, utan darrade och

gungade, så snart som någon gick med tunga steg över

tempelgården.

När modern förde gossen en omväg förbi klyftan, frågade

han henne:

— Vad är det där för en bro?

— Den är ditlagd av kung Salomo, svarade modern, och

vi kallar den Paradisets bro. Om du kan överskrida denna

klyfta på denna dallrande bro, vars egg är tunnare än en

solstråle, så kan du vara viss om att komma till paradiset.

Och hon log och skyndade vidare, men gossen stod kvar

57KRISTUSLEGENDER

och betraktade den smala, dallrande stålklingan, ända tills

hon kallade på honom.

När han lydde henne, suckade han över att hon inte förr

hade visat honom dessa två underbara ting, så att han hade

fått tillräcklig tid att betrakta dem.

De gingo nu utan att bli uppehållna, ända tills de hunno

den stora ingångsportiken med dess femdubbla pelarrader.

Här stodo i en vrå ett par pelare av svart marmor, resta på

samma fotställning så nära intill varandra, att knappast ett

halmstrå kunde trängas emellan dem. De voro höga och

majestätiska med rikt smyckade kapitäler, kring vilka löpte

en rad av besynnerligt formade djurhuvuden. Men inte en

tumsbredd av dessa sköna pelare var utan märken och

rispor, de voro skadade och nötta så som intet annat i

templet. Själva golvet omkring dem var blankslitet och en

smula urgrävt av många fötters nötning.

Återigen hejdade gossen sin mor och frågade henne:

— Vad är detta för pelare?

— Det är pelare, som vår fader Abraham har fört med

sig hit till Palestina från det fjärran Kaldeen och som han

kallade för Rättfärdighetens port. Den, som kan tränga sig

mellan dem, han är rättfärdig inför Gud och har aldrig

begått en synd.

Gossen blev stående och såg med stora ögon på dessa

pelare.

— Du tänker väl inte försöka att tränga dig emellan

dera? sade modern och skrattade. Du ser hur golvet

omkring dem är nött av de många, som har försökt att tränga

sig igenom den smala springan, men du kan tro mig, att

ingen har lyckats. Skynda dig nu! Jag hör dånet av

kopparportarna. De trettio tempeltjänarna sätter sina skuldror emot

dem för att bringa dem i rörelse.

Men hela natten låg den lilla gossen vaken i tältet, och

han såg framför sig intet annat än Rättfärdighetens port

och Paradisets bro och Världsfurstens röst. Om så

underbara ting hade han aldrig förr hört talas. Och han kunde

inte få dem ur sina tankar.

Och på morgonen nästa dag var det på samma sätt. Han

581 TEMPLET

kunde inte tänka på något annat. Den morgonen skulle de

resa hem. Föräldrarna hade mycket att ställa med, innan de

fingo tältet nedtaget och lastat på en stor kamel och innan

allt annat kom i ordning. De skulle inte fara ensamma,

utan i sällskap med många släktingar och grannar, och då

det var så mycket folk, som skulle resa, gick inpackningen

naturligtvis mycket långsamt.

Den lilla gossen hjälpte inte till med arbetet, utan mitt i

brådska och villervalla satt han stilla och tänkte på de tre

underfulla tingen.

Plötsligen föll det honom in, att han torde hinna att gå

till templet och se dem än en gång. Det var ännu mycket,

som skulle packas in. Han skulle nog hinna att komma

tillbaka från templet före avresan.

Han skyndade bort utan att för någon tala om vart han

ämnade sig. Han tyckte inte, att det behövdes. Han skulle

ju vara så snart tillbaka.

Det dröjde inte länge, förrän han nådde templet och kom

in i portiken, där de två svarta syskonpelarna voro

uppställda.

Så snart han fick se dem, började hans ögon lysa av

glädje. Han satte sig på golvet bredvid dem och stirrade

upp till dem. När han tänkte på att den, som kunde tränga

sig emellan dessa två pelare, var rättfärdig inför Gud och

aldrig hade begått en synd, tyckte han, att han aldrig hade

sett något, som var så underbart.

Han tänkte på hur härligt det skulle vara att kunna tränga

sig emellan de två pelarna, men de stodo så nära intill

varandra, att det var omöjligt ens att försöka. På så sätt

satt han orörlig framför pelarna i väl en timme, men det

visste han inte om. Han trodde, att han endast hade betraktat

dem under några ögonblick.

Men det hände sig, att i den präktiga portiken, där den

lilla gossen satt, voro domarna av det höga rådet

församlade för att hjälpa folk till rätta med deras tvister. Hela

portiken var full av människor, som klagade över råstenar,

som hade blivit flyttade, över får, som hade blivit bortförda

59KRISTUSLEGENDER

ur hjorden och försedda med falska märken, över

gälde-närer, som inte ville betala sina skulder.

Ibland alla andra kom en rik man, som var klädd i

släpande purpurkläder, och förde inför rätta en fattig änka,

som skulle vara skyldig honom några siklar silver. Den

fattiga änkan jämrade sig och sade, att den rike handlade

orätt mot henne. Hon hade redan en gång betalat honom sin

skuld, nu ville han tvinga henne att göra det än en gång,

men detta förmådde hon inte. Hon var så fattig, att om

domarna dömde henne att betala, skulle hon nödgas att

lämna den rike sina döttrar till slavinnor.

Den, som satt högst i domarsätet, vände sig till den rike

mannen och sade till honom:

— Vågar du gå ed på att denna fattiga kvinna inte redan

har betalat dig sina pengar?

Då svarade den rike:

— Herre, jag är en rik man. Skulle jag göra mig besvär

att utkräva mina pengar av denna fattiga änka, om jag

inte ägde rätt därtill? Jag svär dig, att så visst som ingen

någonsin ska vandra genom Rättfärdighetens port, så visst

är denna kvinna skyldig mig den summa, som jag begär.

När domarna hörde denna ed, trodde de hans tal och

dömde, att den fattiga änkan skulle lämna honom sina

döttrar till slavinnor.

Men den lilla gossen satt tätt bredvid och hörde allt detta.

Han tänkte för sig själv: "Vad det dock vore väl, om någon

kunde tränga igenom Rättfärdighetens port! Den där rike

talade bestämt inte sanning. Det är förfärligt synd om den

gamla kvinnan, som ska nödgas lämna bort sina döttrar till

slavinnor."

Han sprang upp på fotställningen, varifrån de två pelarna

stego mot höjden, och han såg in genom springan.

"Ack, att det dock inte vore alldeles omöjligt!" tänkte

han.

Han var så bedrövad för den fattiga kvinnans skull. Nu

tänkte han alls inte på att den, som trängde igenom denna

port, var rättfärdig och utan synd. Han ville endast komma

fram där för den fattiga kvinnans skull.

601 TEMPLET

Han satte sin axel i fördjupningen mellan pelarna liksom

för att bana sig väg.

I det ögonblicket sågo alla människor, som stodo under

portiken, bort till Rättfärdighetens port. Ty det dånade i

valven, och det sjöng i de gamla pelarna, och de flyttade

sig åt sidan, en åt höger, en åt vänster, och lämnade så stort

utrymme, att gossens smärta kropp kunde komma fram

mellan dem.

Då uppstod den största förvåning och uppståndelse. I

första ögonblicket visste ingen vad han skulle säga. Folket

stod endast och stirrade på den lilla gossen, som hade

åstadkommit ett så stort under. Den förste, som sansade sig, var

den äldste bland domarna. Han ropade, att man skulle ta

fatt på den rika köpmannen och föra honom inför domstolen.

Och han dömde honom att lämna all sin egendom till den

fattiga änkan, därför att han hade svurit falskt i Guds

tempel.

När detta var avgjort, frågade domaren efter gossen, som

hade trängt fram genom Rättfärdighetens port, men när

människorna sågo sig om efter honom, var han försvunnen. Ty

i samma ögonblick, som pelarna gledo åtskils, hade han

vaknat som ur en drÖm, och han hade kommit ihåg sina

föräldrar och hemresan. "Nu måste jag skynda härifrån, så

att inte mina föräldrar får vänta på mig", tänkte han.

Men han visste alls inte om, att han hade suttit en hel

timme framför Rättfärdighetens port, utan trodde, att han

endast hade dröjt där ett par minuter, därför tyckte han,

att han kunde ha tid att även kasta en blick på Paradisets

bro, innan han lämnade templet.

Och han gled på lätta fötter bort genom folkhopen och

kom till Paradisets bro, som var belägen i en helt annan

del av det stora templet.

Men när han såg den vassa stålklingan, som var spänd över

klyftan, och tänkte på att den människa, som kunde vandra

över den där bron, var säker om att komma till paradiset,

tyckte han, att detta var det märkvärdigaste han någonsin

hade skådat, och han satte sig ner på randen av klyftan för

att betrakta stålklingan.

61KRISTUSLEGENDER

Han satt och tänkte på hur ljuvligt det skulle vara att

komma till paradiset och hur gärna han ville gå över den

där bron. Men på samma gång såg han, att det var alldeles

omöjligt ens att försöka.

På detta sätt satt han och grubblade i tvenne timmar, men

han visste inte om, att tiden hade gått. Han satt endast och

tänkte på paradiset.

Men det förhöll sig så, att på gården, där den djupa

klyftan befann sig, var rest ett stort offeraltare, och

runtomkring detta gingo vitklädda präster, som skötte om elden

på altaret och togo emot offergåvor. På gården stodo också

många offrande och en stor hop, som endast åskådade

gudstjänsten.

Kom då också en gammal, fattig man, som bar på ett

lamm, som var mycket litet och magert och som till på

köpet hade blivit bitet av en hund, så att det hade ett

stort sår.

Mannen gick till prästerna med detta lamm och bad, att

han skulle få offra det, men de nekade honom detta. De

sade honom, att en så usel gåva kunde han inte få erbjuda

åt Herren. Den gamle bad, att de för barmhärtighets skull

måtte ta emot lammet, ty hans son låg för döden, och han

ägde intet annat, som han kunde offra till Gud för hans

tillfrisknande.

— Ni måste låta mig offra det, sade han, eljest kommer

inte min bön inför Guds ansikte, och min son dör.

— Du ska inte tro annat, än att jag hyser medlidande

med dig, sade prästen, men det är förbjudet i lagen att offra

ett skadat djur. Det är lika omöjligt att bifalla din bön,

som det är att överskrida Paradisets bro.

Den lilla gossen satt inte längre bort, än att han hörde

allt detta. Han tänkte genast på hur synd det var, att ingen

kunde överskrida bron. Kanske att den fattige finge behålla

sin son, om lammet bleve offrat.

Den gamla mannen gick bedrövad bort från tempelgården,

men gossen reste sig, gick fram till den dallrande bron och

satte sin fot på den.

Han tänkte inte alls på att han ville gå över den för att

621 TEMPLET

vara säker om paradiset. Hans tankar voro hos den fattige,

som han önskade hjälpa.

Men han drog tillbaka foten, för han tänkte: "Det är

omöjligt. Den är alltför gammal och rostig, den skulle inte

en gång bära mig."

Men än en gång gingo hans tankar till den fattige, vilkens

son låg för döden. Han satte åter ner foten på svärdsklingan.

Då märkte han, att den upphörde att dallra, och under

hans fot kändes den bred och fast.

Och när han tog nästa steg ut på den, kände han, att

luften omkring honom understödde honom, så att han inte

kunde falla. Den bar honom, såsom hade han varit en fågel

och haft vingar.

Men ur den spända klingan dallrade fram en ljuv ton,

när gossen gick över den, och en av dem, som stodo på

gården, vände sig om, då han hörde tonen. Han uppgav ett

rop, och nu vände sig även alla de andra, och de sågo den

lilla gossen, som kom skridande framåt stålklingan.

Det blev stor bestörtning och förvåning bland alla, som

stodo där. De första, som sansade sig, voro prästerna. De

sände genast bud efter den fattige, och när han kom tillbaka,

sade de till honom:

— Gud har gjort ett under för att visa oss, att han vill

mottaga din gåva. Ge hit ditt lamm, så ska vi offra det!

När detta var gjort, sporde de efter den lilla gossen, som

hade vandrat över klyftan. Men då de sågo sig om efter

honom, kunde de inte finna honom.

Ty just då gossen hade skridit fram över klyftan, hade

han kommit att tänka på hemresan och på föräldrarna. Han

visste inte om, att både morgonen och förmiddagen nu voro

lidna, utan han tänkte: "Jag måste skynda mig tillbaka, så

att de inte behöver vänta. Jag vill bara först ila bort och

kasta en blick på Världsfurstens röst."

Och han smög sig bort mellan folket och skyndade på

lätta fötter till den skumma pelargången, där kopparluren

stod lutad mot väggen.

När han såg den och tänkte på att den, som kunde locka

fram en ton ur den, skulle komma att församla alla jordens

63KRISTUSLEGENDER

folk under sitt välde, tyckte, han, att han aldrig hade sett

något så märkvärdigt, och han satte sig ner bredvid den och

betraktade den.

Han tänkte på hur stort det skulle vara att vinna alla

jordens människor och hur gärna han önskade, att han

kunde blåsa i den gamla luren. Men han förstod, att detta

var omöjligt, så att han vågade inte en gång försöka.

På detta sätt satt han i flera timmar, men han visste inte

om hur tiden gick. Han tänkte endast på hur det skulle

kännas att samla alla jordens människor under sitt välde.

Men det förhöll sig så, att i denna svala pelargång satt

en helig man och undervisade sina lärjungar. Och han vände

sig nu till en av de ynglingar, som sutto vid hans fötter,

och sade till honom, att han var en bedragare. Anden hade

förrått för honom, sade den helige, att denna yngling var en

främmande och ingen israelit. Och nu frågade honom den

helige varför han hade smugit sig in bland hans lärjungar

under ett falskt namn.

Då reste sig den främmande ynglingen och sade, att han

hade gått genom öknar och överfarit stora hav för att få

höra den rätta visheten och den ende gudens lära förkunnas.

— Min själ försmäktade av längtan, sade han till den

helige. Men jag visste, att du inte skulle vilja undervisa mig,

om jag inte sa, att jag var en israelit. Därför ljög jag för

dig, att min längtan skulle bli hugsvalad. Och jag ber dig,

att du låter mig stanna hos dig.

Men den helige stod upp och höjde armarna mot himlen.

— Du ska lika litet få stanna hos mig, som någon ska

uppstå och blåsa på den stora kopparluren, som vi kallar

Världsfurstens röst. Det är dig inte en gång tillåtet att

beträda detta ställe i templet, därför att du är en hedning.

Skynda dig härifrån, eljest ska mina andra lärjungar kasta

sig över dig och slita dig i stycken, därför att din närvaro

vanhelgar templet.

Men ynglingen stod stilla och sade:

— Jag vill inte gå annorstädes, där min själ inte finner

någon näring. Jag vill hellre dö här vid dina fötter.

Knappast var detta sagt, förrän den heliges lärjungar

641 TEMPLET

reste sig för att driva bort honom. Och när han satte sig till

motvärn, kastade de omkull honom och ville döda honom.

Men gossen satt helt nära, så att han hörde och såg allt

detta, och han tänkte: "Detta är för stor hårdhet. Ack, om

jag blott kunde blåsa i kopparluren, så skulle han vara

hulpen!"

Han stod upp och lade sin hand på luren. I detta

ögonblick önskade han inte mer, att han skulle kunna lyfta den

till sina läppar, därför att den, som mäktade detta, skulle

bli en stor härskare, utan därför att han hoppades kunna

hjälpa en, vars liv var i fara.

Och han grep om kopparluren med sina små händer för

att försöka lyfta den.

Då kände han, att den ofantliga luren lyfte sig själv upp

till hans läppar. Och när han endast andades, trängde en

starkt ljudande ton ut ur luren och ljöd genom hela det

stora tempelområdet.

Då vände alla sina ögon, och de sågo, att det var en liten

gosse, som stod med luren för sina läppar och lockade ur

den toner, som kommo valv och pelare att darra.

Genast sänkte sig då alla de händer, som hade varit lyfta

för att slå den främmande ynglingen, och den heliga läraren

sade till honom:

— Kom och sätt dig här vid mina fötter, som du har

suttit förut! Gud har gjort ett under för att visa mig, att

det är hans önskan, att du ska bli invigd i hans dyrkan.

När det led mot slutet av dagen, kommo en man och en

kvinna skyndande mot Jerusalem. De sågo förskrämda och

oroliga ut, och de ropade till var och en, som de mötte:

— Vi har förlorat vår son. Vi trodde, att han hade följt

med våra släktingar och grannar, men ingen av dem har sett

honom. Har någon av er under vägen farit förbi ett

ensamt barn ?

De, som kommo från Jerusalem, svarade dem:

— Ingalunda har vi sett er son, men i templet har vi sett

5. ~ Lagerlöf, Kristuslegender. — Kejsarn av Portugallien.KRISTUSLEGENDER

det skönaste barn. Det var som en av himmelens änglar,

och det har vandrat genom Rättfärdighetens port.

De ville gärna ha förtäljt mycket noggrant om allt detta,

men föräldrarna hade inte tid att lyssna.

När de hade gått ett stycke, mötte de andra människor

och frågade dem.

Men de, som kommo från Jerusalem, ville endast berätta

om ett det skönaste barn, som såg ut, som om det vore

nerkommet från himmelen, och som hade övervandrat

Paradisets bro.

De hade gärna stått och talat om detta ända till sena

kvällen, men mannen och kvinnan hade inte tid att lyssna

till dem, utan skyndade in i staden.

De gingo gata upp och gata ner utan att finna barnet.

Äntligen kommo de till templet.

När de gingo därförbi, sade kvinnan:

— Då vi nu är här, så låt oss dock gå in och se vad

det är för ett barn, éom de säger vara nerkommet från

himmelen! De gingo in och sporde var de skulle få se

barnet.

— Gå rätt fram dit, där de heliga lärarna sitter med sina

lärjungar! Där finns barnet. De gamla männen har satt

honom emellan sig, de spörjer honom, och han spörjer dem,

och de förundrar sig alla över honom. Men allt folket står

nedanför på tempelgården endast för att få se en skymt av

den, som har lyft Världsfurstens röst till sina läppar.

Mannen och kvinnan banade sig väg genom folkhopen,

och de sågo, att barnet, som satt bland de visa lärarna, var

deras éon.

Men så snart som kvinnan kände igen barnet, började

hon gråta.

Och gossen, som satt bland de visa männen, hörde, att

någon grät, och han kände igen, att det var hans mor. Då

stod han upp och kom till sin mor, och fadern och modern

togo honom mellan sig och vandrade bort ur templet med

honom.

Men hela tiden fortfor modern att gråta, och barnet

frågade henne:

66I TEMPLET

-— Varför gråter du? Jag kom ju till dig, så snart som

jag hörde din röst.

— Skulle jag inte gråta? sade modern. Jag trodde, att du

var förlorad för mig.

De gingo ut ur staden, och mörkret föll på, och alltjämt

grät modern.

— Varför gråter du? sade barnet. Jag visste inte om, att

dagen var liden. Jag trodde, att det ännu var morgon, och

jag kom till dig, så snart som jag hörde din röst.

— Skulle jag inte gråta? sade modern. Jag har sökt dig

hela dagen. Jag trodde, att du var förlorad för mig.

De vandrade hela natten, och modern grät alltjämt.

Då dagen började gry, sade birnet:

— Varför gråter du? Jag har inte sökt efter min egen ära,

men Gud har låtit mig göra undren, därför att han ville

hjälpa dessa tre arma människor. Och så snart som jag

hörde din röst, kom jag tillbaka till dig.

— Min son, svarade modern, jag gråter, därför att du

likafullt är förlorad för mig. Du ska aldrig mer komma att

tillhöra mig. Hädanefter ska ditt livs strävan vara

rättfärdighet, och din längtan ska vara paradiset, och din kärlek ska

omfatta alla de arma människor, som befolkar jorden.

67KRISTUSLEGENDER

DEN HELIGA VERONIKAS

SVETTEDUK.

Under ett av de senare åren av kejsar Trberii regering

hände det, att en fattig vingårdsarbetare och hans hustru

kommo och slogo sig ner i en enslig hydda högt uppe i de

Sabinska bergen. De voro främlingar och levde i den största

ensamhet utan att någonsin mottaga besök av en människa.

Men en morgon, då arbetaren kastade upp sin dörr, fann

han till sin förvåning, att en gammal kvinna satt hopkrupen

på tröskeln. Hon var svept i en simpel, grå mantel, och hon

såg ut att vara mycket fattig. Det oaktat föreföll hon honom

så vördnadsbjudande, när hon steg upp och trädde honom till

mötes, att han kom att tänka på vad sägnerna hade att

berätta om gudinnor, som under en gammal kvinnas skepnad

hade besökt människorna.

— Min vän, sade den gamla till vingårdsarbetaren, du

ska inte undra över att jag i natt har sovit på din tröskel.

Mina föräldrar har bott i denna hydda, och det var här jag

föddes för snart nittio år sedan. Jag hade väntat att finna

den tom och övergiven. Jag visste inte om, att människor

ånyo hade tagit den i besittning.

— Jag undrar inte på att du trodde, att en hydda, som

ligger så högt oppe bland dessa ödsliga berg, skulle stå

tom och övergiven, sade vingårdsarbetaren. Men jag och min

hustru är från ett fjärran land, och vi, fattiga främlingar,

har inte kunnat finna en bättre bostad. Och för dig, som

måste vara hungrig och trött efter den långa vandring, som

du har företagit i din höga ålderdom, torde det vara mer

välkommet, att hyddan är bebodd av människor än av

Sabinerbergens vargar. Du finner dock nu där inne en bädd

68DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

att vila på och en skål getmjölk och en kaka bröd, om du

vill hålla till godo.

Den gamla log en smula, men detta leende var så flyktigt,

att det inte förmådde skingra det uttryck av tung sorg, som

vilade över hennes ansikte.

— Jag har levat här oppe i bergen hela min ungdom,

sade hon. Jag har ännu inte glömt konsten att driva en varg

ur hans håla.

Och hon såg verkligen så stark och kraftig ut, att

arbetaren inte betvivlade, att hon, trots sin höga ålder, ännu

ägde styrka nog att kämpa med skogens vilddjur.

Han upprepade emellertid sin inbjudan, och den gamla

trädde in i stugan. Hon slog sig ner vid det fattiga folkets

bord och tog del i måltiden utan tvekan, men ehuru hon

tycktes vara mycket nöjd med att äta grovt bröd, uppblött i

mjölk, tänkte både mannen och hustrun: "Var kan denna

gamla vandrerska komma från? Hon har visst oftare ätit

fasaner på silverfat, än hon har druckit getmjölk ur lerskålar."

Ibland lyfte hon ögonen från maten och såg sig omkring

liksom för att söka känna igen sig inne i hyddan. Den

torftiga bostaden med dess nakna lerväggar och dess

jordgolv var säkerligen inte mycket förändrad. Hon visade till

och med för sitt värdfolk, att på väggen ännu syntes några

spår av hundar och hjortar, som hennes far hade tecknat

där för att glädja sina små barn. Och högt uppe på en hylla

trodde hon sig se skärvor av ett lerkärl, som hon själv hade

brukat hälla upp mjölk i.

Men mannen och hustrun tänkte för sig själva: "Det ,tör

visserligen vara sant, att hon är född i den här kojan, men

hon har dock haft mycket annat att bestyra i livet än att

mjölka getter och laga till ost och smör."

De märkte också, att hon ofta var långt frånvarande med

sina tankar och att hon suckade tungt och bekymmerfullt,

varje gång hon återkom till sig själv.

Äntligen reste hon sig från måltiden. Hon tackade vänligt

för den gästfrihet hon hade åtnjutit och gick mot dörren.

Men då tycktes det vingårdsarbetaren, att hon var så

ömkansvärt ensam och fattig, att han utropade:

69KRISTUSLEGENDER

— Om jag inte misstar mig, var det inte din avsikt att

så snart lämna denna hydda, när du i natt klättrade hit opp.

Om du verkligen är så fattig, som du synes, torde det ha

varit din mening att stanna här under alla de år, som du

ännu har kvar att leva. Men nu vill du gå, därför att jag

och min hustru redan har tagit hyddan i besittning.

Den gamla förnekade inte, att han hade gissat rätt.

— Men denna hydda, som i många år har stått övergiven,

tillhör lika mycket dig som mig, sade hon. Jag har ingen

rätt att driva dig härifrån.

— Det är ändå dina föräldrars hydda, sade

vingårdsarbetaren, och du har säkerligen bättre rätt till den än jag.

Vi är dessutom unga, och du är gammal. Därför ska du

stanna, och vi ska gå.

När den gamla hörde dessa ord, blev hon helt förvånad.

Hon vände sig om på tröskeln och stirrade på mannen,

såsom hade hon inte förstått vad han menade med sina ord.

Men nu blandade sig den unga hustrun i samtalet.

— Om jag finge råda, sade hon till mannen, skulle jag

be dig fråga denna gamla kvinna, om hon inte vill anse

oss som sina barn och låta oss stanna hos henne och vårda

henne. Vad nytta skulle vi göra henne, om vi skänker henne

denna usla hydda och sedan lämnar henne? Det bleve

förfärligt för henne att bo ensam här i ödemarken. Och vad

skulle hon leva av? Det vore detsamma som att låta henne

svälta ihjäl.

Men den gamla gick fram till mannen och hustrun och

betraktade dem noga.

— Varför talar ni så? frågade hon. Varför bevisar ni

mig barmhärtighet? Ni är ju främlingar.

Då svarade henne den unga hustrun:

— Det är därför, att vi själva en gång har mött den stora

barmhärtigheten.

Den gamla kvinnan kom på detta sätt att bli boende i

vingårdsarbetarens hydda, och hon fattade stor vänskap för

70DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

det unga folket. Men det oaktat sade hon dem aldrig

varifrån hon hade kommit eller vem hon var, och de förstodo,

att hon inte skulle ha tagit väl upp, om de hade frågat

henne.

Men en kväll, när arbetet var slut och de alla tre sutto

på den stora, flata hällen, som låg framför ingången, och

intogo sin aftonmåltid, fingo de se en gammal man komma

gående uppåt stigen.

Det var en lång och starkt byggd man med så breda

skuldror som en brottare. Hans ansikte bar ett dystert och

strävt uttryck. Pannan sköt fram över de djupt liggande

ögonen, och munnens linjer uttryckte bitterhet och förakt.

Han gick med rak hållning och raska rörelser.

Mannen bar en enkel dräkt, och vingårdsarbetaren tänkte,

genast han såg honom: "Den där är en gammal legionär, en,

som har fått avsked ur tjänsten och nu är stadd på vandring

till sin hembygd."

När den främmande kom mittframför de ätande, blev han

stående liksom i tvekan. Arbetaren, som visste, att vägen

tog slut ett litet stycke ovanför stugan, lade då ner skeden

och ropade till honom:

— Har du råkat vilse, främling, eftersom du kommer hit

till denna koja? Ingen brukar göra sig möda att klättra

hit opp utan att ha ett ärende till någon av oss, som bor här.

Då han frågade på detta sätt, kom den främmande

närmare.

— Ja, det förhåller sig, som du säger, sade han. Jag har

tagit miste om vägen, och nu vet jag inte vartåt jag ska

ställa mina steg. Om du vill låta mig vila ut här en stund

och sedan säger mig vilken stig jag ska följa för att komma

fram till en lantgård, vore jag dig tacksam.

Med dessa ord tog han plats på en av de stenar, som lågo

framför hyddan. Den unga kvinnan frågade honom om han

inte ville ta del i deras måltid, men detta avböjde han

med ett leende. Däremot visade det sig, att han var mycket

hågad att samspråka med dem, medan de åto. Han frågade

de unga människorna om deras levnadssätt och deras arbete,

och de svarade honom glatt och oförbehållsamt.

71KRISTUSLEGENDER

Men plötsligen vände sig arbetaren mot den främmande

och började fråga ut honom:

— Du ser hur ödsligt och ensamt vi lever, sade han. Det

är väl ett år, sedan jag talade med andra än herdar och

vingårdsarbetare. Kan inte du, som väl kommer från något

fältläger, berätta oss en smula om Rom och om kejsaren?

Knappt hade mannen sagt detta, förrän den unga hustrun

märkte, att den gamla kvinnan sände honom en varnande

blick och att hon med handen gjorde det tecken, som

betyder, att man ska ta sig i akt för vad man säger.

Främlingen svarade emellertid helt vänligt:

—^ Jag förstår, att du tar mig för en legionär, och du har

verkligen inte orätt, fastän jag för länge sedan har lämnat

tjänsten. Under Tiberii regering har det inte funnits mycket

arbete för oss krigsmän. Och han var dock en gång en stor

fältherre. Det var hans lyckas tid. Nu tänker han inte på

något annat än att akta sig för sammansvärjningar. I Rom

talar alla människor om att han i förra veckan lät gripa och

avrätta senatorn Titius endast på den lösaste misstanke.

— Den stackars kejsaren, han vet inte mera vad han gör!

utbrast den unga kvinnan. Hon slog ut med händerna och

ruskade på huvudet i beklagande och förvåning.

— Du har verkligen rätt, sade främlingen, medan ett

drag av den djupaste dysterhet överfor hans ansikte. Tiberius

vet, att alla människor hatar honom, och detta håller på att

driva honom till vansinne.

— Vad säger du? svarade kvinnan. Varför skulle vi hata

honom? Vi beklagar ju endast, att han inte mer är en så stor

kejsare som vid början av sin regering.

— Du misstar dig, sade den främmande. Alla människor

föraktar och hatar Tiberius. Varför skulle de göra annat?

Han är ju endast en grym och skoningslös tyrann. Och i Rom

tror man, att han hädanefter kommer att bli ännu mer

oefterrättlig, än han har varit.

— Har då något inträffat, som kommer att göra honom

till ett värre odjur, än han redan är? frågade mannen.

När han sade detta, märkte hustrun, att den gamla gav

72DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

honom ett nytt varningstecken, men så förstulet, att han inte

kunde se det.

Främlingen svarade honom vänligt, men ett egendomligt

leende gled på samma gång över hans läppar.

— Du har kanhända hört berättas, att Tiberius ända

hittills i sin omgivning har ägt en vän, som han har kunnat

lita på och som alltid har sagt honom sanningen. Alla

andra, som lever vid hans hov, är lycksökare och hycklare,

som prisar kejsarens onda och baksluga handlingar lika

mycket som hans goda och förträffliga. Det fanns dock, som

sagt, en enda, som aldrig fruktade att låta honom veta vad

hans handlingssätt var värt. Denna människa, som var

modigare än senatorer och fältherrar, var kejsarens gamla

amma, Faustina.

— Det är sant, jag har hört talas om henne, sade

arbetaren. Man har sagt mig, att kejsaren alltid har bevisat

henne stor vänskap.

— Ja, Tiberius förstod att sätta värde på hennes

tillgivenhet och trohet. Han har behandlat denna fattiga

bondkvinna, som en gång kom ner ur en eländig hydda på

Sabinerbergen, som sin andra mor. Så länge han själv

vistades i Rom, lät han henne bo i ett hus på Palatinen för

att alltid ha henne i sin närhet. Ingen av Roms förnäma

matronor har haft det bättre än hon. Hon blev buren i

bärstol på gatan, och hennes dräkt har varit en kejsarinnas.

När kejsaren flyttade till Capreae, måste hon ledsaga honom

dit, och han lät där åt henne inköpa ett lanthus, fullt av

slavar och dyrbart husgeråd.

— Hon har verkligen haft det gott, sade mannen.

Det var nu han, som ensam uppehöll samtalet med den

främmande. Hustrun satt tyst och iakttog med förvåning

den förändring, som hade försiggått med den gamla kvinnan.

Alltsedan den främmande hade kommit, sade hon inte mer

ett ord. Hon hade förlorat sitt blida och vänliga utseende.

Hon hade skjutit ifrån sig maten och satt stel och rak, tryckt

upp mot dörrposten, och stirrade rätt framför sig med ett

strängt och förstenat ansikte.

— Det har varit kejsarens mening, att hon skulle njuta

73KRISTUSLEGENDER

ett lyckligt liv, sade främlingen. Men trots alla hans

välgärningar har nu också hon svikit honom.

Den gamla kvinnan ryckte till vid dessa ord, men den

unga lade sin hand lugnande på hennes arm. Därpå

började hon tala med sin varma, milda röst.

— Jag kan dock inte tro, att den gamla Faustina har varit

så lycklig vid hovet, som du säger, sade hon, i det hon

vände sig till främlingen. Jag är viss om att hon har älskat

Tiberius, som om han hade varit hennes egen son. Jag kan

förstå hur stolt hon har varit över hans ädla ungdom, och

jag kan även förstå vilken sorg det har varit för henne, att

han på sin ålderdom har hängivit sig åt misstänksamhet

och grymhet. Hon har säkert varje dag förmanat och varnat

honom. Det har varit förfärligt för henne att alltid be

förgäves. Till sist har hon inte kunnat uthärda att se honom

sjunka djupare och djupare.

Främlingen böjde sig överraskad en smula framåt, när han

hörde dessa ord. Men den unga såg inte upp till honom.

Hon höll ögonen sänkta, och hon talade mycket stilla och

ödmjukt.

— Du har kanske rätt i vad du säger om den gamla

kvinnan, svarade han. Faustina har verkligen inte varit

lycklig vid hovet. Men det förefaller ändå egendomligt, ati:

hon har lämnat kejsaren i sin höga ålderdom, då hon har

härdat ut hos honom under ett helt liv.

— Vad är det du säger? sade mannen. Har den gamla

Faustina lämnat kejsaren?

— Hon har smugit sig från Capreae utan någons vetskap,

sade den främmande. Hon har gått lika fattig, som hon har

kommit. Hon har inte tagit med sig en enda av sina skatter.

— Och vet kejsaren verkligen inte vart hon har begivit

sig? frågade den unga hustrun med sin milda röst.

— Nej, ingen vet med visshet den väg, som den gamla

har tagit. Men dock håller man det för troligt, att hon har

tagit sin tillflykt till sin hembygds berg.

— Och kejsaren vet inte heller varför hon har begivit sig

bort? frågade den unga kvinnan.

— Nej, kejsaren vet ingenting om detta. Han kan dock

74DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

inte tro, att hon har lämnat honom, därför att han en gång

sa till henne, att hon tjänade honom för att få lön och

gåvor, hon som alla andra. Hon vet dock, att han aldrig

har tvivlat på hennes oegennytta. Han har alltjämt hoppats,

att hon frivilligt skulle vända åter till honom, för ingen vet

bättre än hon, att han nu är alldeles utan vänner.

— Jag känner henne inte, sade den unga kvinnan, men

jag tror dock, att jag kan säga dig varför hon har lämnat

kejsaren. Denna gamla kvinna har blivit uppfostrad till

enkelhet och fromma seder här bland dessa berg, och hon

har alltid trånat hit tillbaka. Säkerligen skulle hon dock

aldrig ha övergivit kejsaren, om han inte hade förolämpat

henne. Men jag förstår, att efter detta har hon nu, då hennes

livs dagar snart måste ha ett slut, tyckt sig ha rätt att tänka

på sig själv. Om jag vore en fattig kvinna från bergen,

skulle jag sannerligen ha handlat som hon. Jag skulle ha

tänkt, att jag hade gjort nog, när jag hade tjänat min herre

genom ett helt liv. Jag skulle till sist ha gått bort från

vällevnad och kejsargunst fö? att låta min själ smaka heder och

rättrådighet, innan den skiljes från mig till den långa färden.

Främlingen blickade tungt och svårmodigt på den unga.

— Du tänker inte på att kejsarens framfärd nu kommer

att bli förskräckligare än någonsin. Numera finns ingen, som

kan lugna honom, då misstänksamheten och

människoföraktet griper honom. Tänk dig detta, fortfor han och

borrade sina dystra blickar djupt in i den unga kvinnans:

i hela världen finns det numera ingen, som han inte hatar,

ingen, som han inte föraktar, ingen.

När han yttrade dessa ord av bitter förtvivlan, gjorde den

gamla en hastig rörelse och vände sig emot honom, men

den unga såg honom fast in i ögonen och svarade:

— Tiberxus vet, att Faustina kommer tillbaka till honom,

närhelst han önskar det. Men först måste hon veta, att hennes

gamla ögon inte mera vid hans hov behöver skåda last och

skändlighet.

De hade alla rest sig vid dessa ord, men vingårdsarbetaren

och hans hustru ställde sig framför den gamla liksom för

att skydda henne.

75KRISTUSLEGENDER

Främlingen yttrade inte mer en stavelse, men han

betraktade den gamla med frågande blickar. Är detta också

ditt sista ord? tycktes han vilja säga. Den gamlas läppar

darrade, och orden ville inte komma över dem.

— Om kejsaren har älskat sin gamla tjänarinna, då må

han också unna henne sina sista dagars ro, sade den unga

kvinnan.

Den främmande tvekade ännu, men plötsligen ljusnade

hans mörka ansikte.

— Mina vänner, sade han, vad man än må säga om

Tiberius, så finns det dock ett, som han har lärt bättre än

andra, och det är att försaka. Jag har blott ännu ett att säga

er: Om denna gamla kvinna, som vi har talat om, skulle

uppsöka denna hydda, så mottag henne väl! Kejsarens gunst

vilar över envar, som bistår henne.

Han svepte om sig sin mantel och avlägsnade sig samma

väg, som han hade kommit.

III.

Efter detta talade vingårdsarbetaren och hans hustru

aldrig mera med den gamla kvinnan om kejsaren.

Sinsemellan undrade de över att hon i sin höga ålderdom hade

haft kraft att försaka all den rikedom och makt, varvid hon

hade blivit van. "Månne hon inte snart ska vända åter till

Tiberius?" frågade de sig. "Hon älskar honom förvisso

ännu. Det är, i hopp att detta ska väcka honom till besinning

och förmå honom att vända om från sitt dåliga

handlingssätt, som hon har lämnat honom."

— En så gammal man som kejsaren kommer aldrig att

börja ett nytt liv, sade arbetaren. Hur vill du ta ifrån

honom hans stora förakt för människorna? Vem skulle

kunna träda inför honom och lära honom att älska dem?

Förrän detta har skett, kan han inte botas för

misstänksamhet och grymhet.

— Du vet, att det finns en, som verkligen skulle kunna

76DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

det, sade hustrun. Jag tänker ofta på hur det skulle avlöpa,

om dessa båda möttes. Men Guds vägar är inte våra vägar.

Den gamla kvinnan tycktes alls inte sakna sitt forna liv.

Om någon tid födde den unga hustrun ett barn, och då den

gamla nu fick vårda detta, föreföll hon så nöjd, att man

skulle ha kunnat tro, att hon hade glömt alla sina sorger.

En gång varje halvår brukade hon svepa om sig den

långa, gråa manteln och vandra ner till Rom. Men där

uppsökte hon ingen människa, utan gick raka vägen fram till

Forum. Här stannade hon utanför ett litet tempel, som var

rest vid ena sidan av det praktfullt smyckade torget.

Detta tempel bestod egentligen endast av ett

utomordentligt stort altare, som stod under öppen himmel på en

marmorbelagd gård. På altarets höjd tronade Fortuna,

lyckans gudinna, och vid dess fot sågs en bildstod av Tiberius.

Runtomkring gården reste sig byggnader för prästerna,

förvaringsrum för bränsle och stallar för offerdjuren.

Den gamla Faustinas vandring utsträcktes aldrig längre

än till detta tempel, dit de brukade komma, som ville bedja

om lycka för Tiberius. Då hon hade kastat en blick ditin

och sett, att både gudinnan och kejsarstoden voro bekransade

med blommor, att offerelden lågade, att skaror av

vördnadsfulla tillbedjare voro samlade framför altaret, och hört, att

prästernas låga hymner ljödo däromkring, vände hon om

och begav sig åter upp bland bergen.

På detta sätt fick hon veta, utan att hon behövde spörja

någon människa, att Tiberius ännu befann sig bland de

levande och att allt gick honom väl.

Tredje gången, som hon företog denna vandring, mötte

henne en överraskning. När hon kom fram till det lilla

templet, fann hon det öde och övergivet. Ingen eld flammade

framför bilden, och där sågs inte en enda tillbedjare. Ett

par torra girlander hängde ännu kvar på altarets ena sida,

men detta var allt, som vittnade om dess forna härlighet.

Prästerna voro borta, och kejsarstatyn, som stod där utan

vaktare, var skadad och smutskastad.

Den gamla kvinnan vände sig till den förste bäste, som

gick förbi.

77KRISTUSLEGENDER

— Vad har detta att betyda? sade hon. Är Tiberius död?

Har vi en annan kejsare?

— Nej, svarade romaren, Tiberius är ännu kejsare, men

vi har upphört att bedja för honom. Våra böner kan inte

mer gagna honom.

— Min vän, sade den gamla, jag bor långt borta bland

bergen, där man ingenting får veta av det, som händer ute

i världen. Vill du inte säga mig vilken olycka som har

drabbat kejsaren?

— Den förfärligaste av alla olyckor, sade mannen. Han

har angripits av en sjukdom, som inte förut har varit känd

i Italien, men som lär vara vanlig i österlandet. Sedan detta

onda har kommit över kejsaren, har hans ansikte

förvandlats, hans stämma har blivit som ett grymtande djurs, och

hans tår och fingrar täres bort. Och mot denna sjukdom

lär det inte finnas något botemedel. Man tror, att han ska

vara död inom några veckor, men om han inte dör, så

måste man avsätta honom, ty en så sjuk och eländig man

kan inte längre förestå regeringen. Du förstår alltså, att

hans öde är avgjort. Det tjänar till intet att anropa gudarna

om lycka för honom. Och det lönar sig inte heller, tillade

han med ett litet leende. Ingen har mera varken något att

frukta eller att hoppas av honom. Varför skulle vi då göra

oss besvär för hans skull?

Han hälsade och gick, men den gamla stod kvar liksom

bedövad.

För första gången under sin levnad sjönk hon samman

och såg ut som en, den där ålderdomen har kuvat. Hon stod

med böjd rygg och darrande huvud och med händer, som

famlade maktlösa ut i luften.

Hon längtade att komma bort från denna plats, men hon

flyttade fötterna långsamt och rörde sig stapplande. Hon

såg sig om för att finna något, som hon kunde använda

till stav.

Om några ögonblick lyckades hon dock med en oerhörd

viljeansträngning att tränga tillbaka mattigheten. Hon rätade

åter upp sig och tvang sig att gå med fasta steg genom de

folkfyllda gatorna.

78DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

IV.

En vecka senare vandrade den gamla Faustina uppför de

branta sluttningarna på ön Capreae. Det var en varm dag,

och den förfärliga känslan av ålderdom och mattighet kom

åter över henne, medan hon arbetade sig uppåt de slingrande

vägar och de i klippan uthuggna trappsteg, som ledde till

Tiberii villa.

Denna känsla tilltog, när hon började märka hur

förändrat allt hade blivit under den tid, som hon hade varit

borta. I sanning, uppför och utför dessa trappor hade förr

alltid skyndat stora skaror av människor. Här hade vimlat

av senatorer, som hade låtit bära sig av jättestora libyer,

av sändebud från provinserna, som hade kommit ledsagade

av långa tåg av slavar, av platssökande, av förnäma män,

som voro inbjudna att deltaga i kejsarens fester.

Men i dag voro dessa trappor och gångar alldeles öde.

De grågröna Ödlorna voro de enda levande varelser, som

den gamla kvinnan varsnade på sin väg.

Hon häpnade över att allt redan tycktes börja förfalla.

Kejsarens sjukdom kunde på sin höjd ha fortgått ett par

månader, och dock hade gräs redan hunnit att rota sig i

springorna mellan marmorflisorna. Ädla växter, som voro

planterade i sköna vaser, hade redan hunnit förtorka, och

okynniga förstörare, som ingen hade brytt sig om att hejda,

hade på ett par ställen brutit ner i^alustraden.

Men märkvärdigast av allt tycktes henne dock den

fullkomliga frånvaron av människor. Om än främlingar voro

förbjudna att visa sig på ön, så borde de väl ännu finnas

här, dessa oändliga skaror av krigsknektar och slavar, av

danserskor och musikanter, av kockar och taffeltäckare, av

palatsvakter och trädgårdsarbetare, som hörde till kejsarens

hushåll.

Först då Faustina nådde upp på den översta terrassen,

fick hon syn på ett par gamla slavar, som sutto på

trappstegen framför villan. När hon nalkades dem, reste de sig

och bugade sig för henne.

79KRISTUSLEGENDER

— Var hälsad, Faustina! sade den ene. Det är en gud,

som sänder dig för att mildra våra olyckor.

— Vad är detta, Milo? frågade Faustina. Varför är här

så öde? Man har dock sagt mig, att Tiberius ännu bor kvar

på Capreae.

— Kejsaren har drivit bort alla sina slavar, därför att

han misstänker, att någon av oss har givit honom att dricka

förgiftat vin och att detta har framkallat sjukdomen. Han

skulle ha drivit bort även mig och Tito, om vi inte hade

nekat att lyda honom. Och du vet dock, att vi har tjänat

kejsaren och hans mor under hela vårt liv.

— Jag spörjer inte endast efter slavar, sade Faustina.

Var är senatorer och fältherrar? Var är kejsarens förtrogna

och alla lismande lycksökare?

— Tiberius vill inte mer visa sig för främlingar, sade

slaven. Senatorn Lucius och Macro, anföraren för livvakten,

kommer hit varje dag och tar emot hans befallningar. Eljest

får ingen nalkas honom.

Faustina hade stigit uppför trappan för att gå in i villan.

Slaven gick före henne, och under vandringen frågade hon

honom:

— Vad säger läkarna om Tiberii sjukdom?

— Ingen av dem förstår sig på att sköta denna sjukdom.

De vet inte ens om den dödar fort eller långsamt. Men det

kan jag säga dig, Faustina, att Tiberius måste dö, om han,

som nu, nekar att ta emot all föda, av fruktan att den kan

vara förgiftad. Och jag vet, att en sjuk man inte kan stå ut

med att vaka natt och dag, som kejsaren gör av rädsla för att

bli mördad under sömnen. Om han vill lita på dig som i

forna dagar, så ska det kanske lyckas dig att förmå honom

att äta och sova. Därmed kan du förlänga hans liv under

många dagar.

Slaven förde Faustina genom flera gångar och gårdar

fram till en terrass, där Tiberius brukade uppehålla sig för

att njuta av utsikten över de skÖna havsvikarna och det

stolta Vesuviiis.

När Faustina trädde ut på terrassen, såg hon där en hemsk

varelse med ett uppsvällt ansikte och djuriska drag. Hans

80DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDUK

händer och fötter voro omlindade med vita bindlar, men ur

bindlarna framstucko halvt borttärda fingrar och tår. Och

denna människas kläder voro dammiga och tillsölade. Man

kunde förstå, att han inte var i stånd att gå upprätt, utan

hade måst krypa ut på terrassen. Han låg med slutna ögon

längst borta vid balustraden och rörde sig inte, när slaven

och Faustina kommo gående.

Men Faustina viskade till slaven, som gick före henne:

— Vad, Milo, hur kan en sådan människa finnas här på

själva kejsarterrassen? Skynda dig att skaffa honom

härifrån !

Men knappast hade hon sagt detta, förrän hon såg slaven

buga sig till marken för den liggande, eländiga människan.

— Cesar Tiberius, sade han, jag har äntligen en glad

nyhet att bringa dig.

I detsamma vände slaven sig mot Faustina, men härvid

ryggade han förvånad tillbaka och kunde inte få fram ett

ord vidare.

Han såg inte mer den stolta matronan, som hade sett så

stark ut, att man hade kunnat vänta, att hennes ålder skulle

komma att nå upp till en sibyllas. I detta ögonblick hade

hon sjunkit tillhopa i maktlös ålderdom, och slaven såg

framför sig en böjd gumma med skum blick och famlande

händer.

Ty Faustina hade visserligen hört, att kejsaren skulle vara

förskräckligt förändrad, men hon hade dock inte ett

ögonblick upphört att tänka sig honom som den starke och

kraftige man han var, när hon sist såg honom. Hon hade

också hört någon säga, att denna sjukdom skulle verka

långsamt och att den behövde åratal för att förvandla en

människa. Men här hade den fortskridit med sådan

våldsamhet, att den hade gjort kejsaren oigenkännlig endast på

ett par månader.

Hon stapplade fram till kejsaren. Hon förmådde inte tala,

utan stod tyst och grät bredvid honom.

— Är du nu kommen, Faustina? sade han då utan att

öppna ögonen. Jag ligger och inbillar mig, att du står här

6. — Lagerlöf, Kristuslegender. — Kejsarn av Portugallien. gjKRISTUSLEGENDER

och gråter över mig. Jag törs inte se opp av fruktan att

finna, att detta endast är en villa.

Då satte sig den gamla bredvid honom. Hon lyfte upp

hans huvud och lade det i sitt knä.

Men Tiberius låg alltjämt stilla utan att se på henne. En

känsla av ljuv ro omslöt honom, och han sjönk nästa

ögonblick ner i lugn sömn.

Några veckor efter detta kom en av kejsarens slavar

vandrande till den ensliga hyddan i Sabinerbergen. Det led

mot kvällen, och vingårdsarbetaren och hans hustru stodo i

sin dörr och sågo solen sjunka i den fjärran västern. Slaven

vek av från stigen och gick fram och hälsade dem. Därpå

tog han upp en väldig pung, som han bar instucken i

gördeln, och lade den i mannens hand.

— Detta sänder dig Faustina, den gamla kvinnan, som

du bevisade barmhärtighet, sade slaven. Hon ber dig, att du

för dessa pengar ska köpa dig en egen vingård och bygga

dig en boning, som inte ligger lika högt opp till väders som

örnarnas nästen.

— Den gamla Faustina lever då verkligen ännu? sade

mannen. Vi har sökt efter henne i klyftor och moras. När hon

inte kom tillbaka till oss, trodde jag, att hon hade funnit

sin död bland dessa eländiga berg.

— Kommer du inte ihåg, inföll hustrun, att jag inte ville

tro, att hon var död? Har jag inte sagt dig, att hon hade

återvänt till kejsaren?

— Jo, medgav mannen, du sade verkligen detta, och jag

är glad, att du har fått rätt, inte bara därför, att Faustina

på detta sätt har blivit rik nog att hjälpa oss ur vår

fattigdom, utan också för den stackars kejsarens skull.

Slaven ville nu genast säga farväl för att kunna hinna

ner till bebyggda trakter, innan nattmörkret inbröt, men

detta tilläto inte de båda makarna.

— Du måste stanna hos oss ända till morgonen, sade de.

82DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

Vi kan inte låta dig gå, innan du har berättat oss allt,

som har hänt Faustina. Varför har hon vänt tillbaka till

kejsaren? Hur var deras möte? Är de nu lyckliga över att

vara förenade?

Slaven gav vika för dessa böner. Han följde dem in i

hyddan, och under aftonmåltiden berättade han om kejsarens

sjukdom och Faustinas återkomst.

När slaven hade slutat sin berättelse, såg han både mannen

och hustrun sitta orörliga, slagna av häpnad. Deras blickar

voro vända mot marken, liksom för att inte förråda den

rörelse, som hade gripit dem.

Äntligen såg mannen upp och sade till sin hustru:

— Tror du inte, att detta är en Guds skickelse?

— Jo, sade hustrun, säkerligen var det för detta, som

Herren sände oss över havet hit till denna hydda.

Visserligen var detta hans avsikt, när han förde den gamla kvinnan

hit till vår dörr.

Så snart hustrun hade sagt dessa ord, vände sig

vingårdsarbetaren åter till slaven.

— Vän! sade han till honom. Du ska bära ett budskap

från mig till Faustina. Säg detta till henne ord för ord:

Så hälsar dig din vän, vingårdsarbetaren från Sabinerbergen.

Du har sett den unga kvinnan, som är min hustru. Syntes

hon dig inte ljuv av skönhet och blomstrande av hälsa? Och

dock har denna unga kvinna en gång lidit av samma

sjukdom, som nu har angripit Tiberius.

Slaven gjorde en rörelse av förvåning, men

vingårdsarbetaren fortfor med allt större eftertryck på orden.

— Om Faustina nekar att tro mina ord, så säg henne, att

jag och min hustru är från Palestina i Asien, ett land,

där denna sjukdom ofta förekommer! Och där är lagen

sådan, att de spetälska drives bort ur städer och byar och

måste bo på öde platser, söka sig bostäder i gravar och

klippgrottor. Säg Faustina, att min hustru är född av sjuka

föräldrar i en klippgrotta! Och så länge som hon ännu var

ett barn, var hon frisk, men när hon växte upp till ung

jungfru, blev hon angripen av sjukdomen.

83KRISTUSLEGENDER

När vingårdsarbetaren hade sagt detta, böjde slaven

vänligt leende på huvudet och sade till honom:

— Hur vill du, att Faustina ska tro detta? Hon har ju

sett din hustru i hennes hälsa och fägring. Och hon vet ju,

att det inte finns något botemedel för denna sjukdom.

Men mannen genmälde:

— Det vore bäst för henne, om hon trodde mig. Men jag

är inte heller utan vittnen. Hon må sända kunskapare över

till Nasaret i Galileen. Där ska varje människa bestyrka

min utsago.

— Är det kanhända genom ett underverk av någon gud,

som din hustru har blivit botad? frågade slaven.

— Ja, svarade arbetaren, du säger det, som det är. En

dag spred sig ett rykte till de sjuka, som vistades i

ödemarken: "Se, det har uppstått en stor profet i staden Nasaret

i Galileen. Han är full av Guds andas kraft, och han kan

bota er sjukdom endast genom att lägga sin hand på er

panna." Men de sjuka, som låg i sitt elände, ville inte tro,

att detta rykte var sanning. "Oss kan ingen bota", sa de.

"Alltsedan de stora profeternas dagar har ingen kunnat

rädda någon av oss från hans olycka."

Men det var en ibland dem, som trodde, och det var en

ung jungfru. Hon gick bort från de andra för att leta sig

fram till staden Nasaret, där profeten hade sin bostad. Och

en dag, då hon vandrade över vida slätter, mötte hon en

man, som var högväxt och hade ett blekt ansikte och håret

liggande i jämna, svarta lockar. Hans mörka ögon lyste

som stjärnor och drog henne fram emot honom. Men innan

de möttes, ropade hon till honom: "Kom mig inte nära, för

jag är en oren, men säg mig var jag kan finna profeten från

Nasaret!" Men mannen fortsatte att gå emot henne, och när

han stod tätt framför henne, sa han: "Varför söker du

efter profeten från Nasaret?" — "Jag söker honom, därför

att han ska lägga sin hand på min panna och bota mig från

min sjukdom." Då gick mannen fram och la sin hand på

hennes panna. — Men hon sa till honom: "Vad båtar det

mig, att du lägger din hand på min panna? Inte är du

någon profet?" — Då log han mot henne och sa: "Gå nu

84DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

fram till staden, som ligger där borta på bergssluttningen,

och visa dig för prästerna!"

Den sjuka tänkte vid sig själv: Han gör narr av mig,

därför att jag tror, att jag kan bli botad. Av honom får jag

inte veta vad jag önskar. Och hon gick vidare. Strax

därefter såg hon en man, som skulle ut på jakt, komma ridande

över det vida fältet. När han kom så nära, att han kunde

höra henne, ropade hon till honom: "Kom inte fram till

mig, jag är en oren! Men säg mig var jag kan finna profeten

från Nasaret!" — "Vad önskar du av profeten?" frågade

henne mannen och red långsamt fram emot henne. — "Jag

önskar endast, att han måtte lägga sin hand på min panna

och göra mig helbrägda från min sjukdom." Men mannen

red ännu närmare. — "För vilken sjukdom önskar du att

bli botad?" sa han. "Inte behöver du någon läkare." —

"Ser du inte, att jag är en oren?" sa hon. "Jag är född

av sjuka föräldrar i en klippgrotta." Men mannen fortfor

att rida emot henne, för hon var fager och skär som en nyss

utslagen blomma. — "Du är den skönaste jungfru i

Judaland", bröt han ut. — "Gör inte spe av mig, du också!"

sa hon. "Jag vet, att mina drag är förtärda, och min

röst är lik ett vilt djurs rytande." — Men han såg djupt in

i hennes ögon och sa till henne: "Din röst är klingande

som vårbäckens, då den rinner över kiselstenar, och ditt

ansikte är lent som en duk av mjukt siden."

Med detsamma red han så nära intill henne, att hon

kunde se sitt ansikte i de blanka beslagen, som prydde

hans sadel. "Du ska spegla dig här", sa han. Hon gjorde

så, och hon såg ett ansikte, som var lent och vekt som en

nyss utvecklad fjärilsvinge. — "Vad är detta, som jag ser?"

sa hon. "Det är inte mitt ansikte." — "Jo, det är ditt

ansikte", sa ryttaren. — "Men min röst, är den inte

rosslig? Låter den inte, som när vagnar dras över en

stenig väg?" — "Nej, den låter som en citterspelares

ljuvaste visor", sa den ridande.

Hon vände sig och pekade bortåt vägen. "Vet du vem

mannen är, som just nu försvinner bakom de två ekarna?"

frågade hon ryttaren. — "Det är han, som du nyss frågade

85KRISTUSLEGENDER

efter, det är profeten från Nasaret", sa mannen. Då slog

hon händerna samman i förvåning, och hennes ögon tårades.

"O, du helige! O, du bärare av Guds makt!" utropade hon.

"Du har botat mig!"

Men den ridande lyfte opp henne i sadeln och förde henne

till staden i bergssluttningen och gick med henne till de

äldste och prästerna och talade om för dem hur han hade

funnit henne. De utfrågade noga alltsammans, men då de

fick höra, att jungfrun var född i ödemarken av sjuka

föräldrar, ville de inte tro, att hon var botad. "Gå tillbaka

dit, därifrån du har kommit!" sa de. "Om du har varit

sjuk, måste du förbli det under hela ditt liv. Du ska inte

komma hit till staden för att smitta ner oss andra med din

sjukdom."

Hon sa till dem: "Jag vet, att jag är frisk, för profeten

från Nasaret har lagt sin hand på min panna."

När de hörde detta, utropade de: "Vem är han, att han

skulle kunna göra de orena rena? Allt detta är ett

bländ-verk av de onda andarna. Gå tillbaka till de dina, på det

att du inte måtte bringa oss alla i fördärvet!"

De ville inte förklara henne botad, och de förbjöd henne

att vistas i staden. De förordnade, att envar, som gav henne

skydd, också skulle förklaras oren.

Då prästerna hade fällt denna dom, sa den unga

jungfrun till mannen, som hade funnit henne ute på fältet: "Vart

ska jag nu gå? Måste jag åter gå ut i ödemarken till de

sjuka?"

Men mannen lyfte henne åter opp på sin häst och sa till

henne: "Nej, du ska ingalunda gå ut till de sjuka i deras

klipphålor, utan vi två ska dra bort över havet till ett

annat land, där det inte finns lagar för rena och orena."

Och de--

Men när vingårdsarbetaren hade hunnit så långt i sin

berättelse, reste sig slaven och avbröt honom.

— Du behöver inte förtälja något mer, sade han. Stå

hellre opp och följ mig på väg, du, som känner till bergen,

så att jag kan börja min hemfärd redan i natt och inte be-

86DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

hö ver vänta till morgonen! Kejsaren och Faustina kan

inte få höra dina nyheter ett ögonblick för tidigt.

Då vingårdsarbetaren hade följt slaven och åter kom hem

till hyddan, fann han sin hustru ännu vaken.

— Jag kan inte sova, sade hon. Jag tänker på att dessa

båda ska komma att mötas. Han, som älskar alla människor,

och han, som hatar dem. Det är, som om detta möte skulle

kunna bringa världen ur dess bana.

VI.

Den gamla Faustina befann sig i det avlägsna Palestina

på resa till Jerusalem. Hon hade inte velat, att uppdraget

att söka profeten och föra honom till kejsaren anförtroddes

åt någon annan än henne. Säkert hade hon tänkt vid sig

själv: "Det, som vi begär av denna främmande man, är

något, som vi inte kan avlocka honom varken med våld

eller gåvor. Men kanske ger han oss det, om någon faller

till hans fötter och säger honom i vilken nöd kejsaren

befinner sig. Men vem kan fälla en rätt förbön för Tiberius,

utom den, som lider av hans olycka lika mycket som han

själv?"

Hoppet att möjligen kunna rädda Tiberius hade föryngrat

Faustina. Hon hade utan svårighet utstått den långa

sjöresan till Joppe, och på färden till Jerusalem begagnade

hon sig inte av en bärstol, utan färdades ridande. Hon

tycktes uthärda den besvärliga resan lika lätt som de ädla

romare, de krigsknektar och slavar, som utgjorde hennes

följe.

Denna färd från Joppe till Jerusalem fyllde den gamla

kvinnans hjärta med glädje och ljust hopp. Det var vårens

tid, och Sarons slätt, som de hade ridit över under den första

dagsresan, hade varit en enda lysande matta av blommor.

Även under den andra dagens färd, då de inträngde bland

Juda berg, övergåvos de inte av blommorna. Alla de

mång-formade kullarna, mellan vilka vägen slingrade sig, voro

87KRISTUSLEGENDER

planterade med fruktträd, som stodo i den rikaste blomning.

Och när de resande tröttnade att betrakta aprikosers och

persikors vitröda blommor, kunde de vila sina ögon med att

ge akt på det unga vinlövet, som trängde fram ur de

svartbruna rotstockarna och vars växtlighet var så stor, att man

tyckte sig kunna följa den med ögonen.

Men det var inte ensamt blommor och vårgrönska, som

gjorde färden vacker. Det största behaget förlänades den

av alla de människoskaror, som denna morgon voro på väg

till Jerusalem. Från alla bivägar och stigar, från ensamma

höjder och från slättens avlägsnaste vrår kommo vandrare.

När de hade hunnit vägen till Jerusalem, slöto sig de

enstaka resande samman till stora skaror och tågade framåt

under glatt jubel. Omkring en gammal man, som red på en

gungande kamel, gingo hans söner och döttrar, hans mågar

och sonhustrur och alla hans barnbarn. Det var en släkt så

stor, att den utgjorde en hel liten här. En gammal mor, som

var för svag att gå, hade sönerna lyft på sina armar, och

hon lät sig stolt föras framåt bland de vördnadsfullt vikande

skarorna.

I sanning, det var en morgon, som kunde inge glädje

även åt den mest bedrövade. Himlen var visserligen inte

klar, utan var överdragen med ett tunt, vitgrått molnlager,

men ingen av de vägfarande tänkte på att beklaga sig över

att solens hårda glans var dämpad. Under denna beslöjade

himmel strömmade inte de blommande trädens och de

nyutslagna bladens vällukt så fort som eljest bort i den vida

rymden, utan dröjde kvar över vägar och fält. Och denna

vackra dag, som med sin svaga dager och sina orörliga

vindar påminde om nattens vila och frid, tycktes meddela

alla de framskyndande människoskarorna något av sitt

väsen, så att de drogo framåt glada, men dock

högtidliga, sjungande med dämpad röst uråldriga hymner eller

spelande på besynnerliga gammalmodiga instrument, från

vilka kommo toner, som voro lika en myggas surr eller en

gräshoppas pipande.

När den gamla Faustina red fram mellan alla dessa

människor, smittades hon verkligen av deras iver och glädje.

88DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

Hon drev sin gångare till större hastigh.et, i det hon sade

till en ung romare, som höll sig vid hennes sida:

— Jag drömde i natt, att jag såg Tiberius, och han bad

mig att inte uppskjuta resan, utan fara till Jerusalem just

i dag. Det förefaller mig, som om gudarna hade velat sända

mig en maning att inte försumma att dra dit denna vackra

morgon.

I detsamma hon sade detta, hade hon uppnått toppen av

en långsträckt bergås, och där höll hon ovillkorligen stilla.

Framför henne låg en stor, djup kitteldal, omkransad av

vackra höjder, och ur det mörka, skuggiga djupet av denna

dal reste sig den väldiga klippa, som på sin hjässa uppbar

Jerusalem.

Men den trånga bergsstaden, som med sina murar och torn

låg likt ett krönande smycke på klippans platta höjd, var

denna dag tusenfaldigt förstorad. Alla de runtom dalen

uppstigande höjderna voro betäckta av brokiga tält och av ett

vimmel av människor.

Det var tydligt för Faustina, att hela landets befolkning

höll på att samlas till Jerusalem för att fira någon stor

högtid. De mera fjärrboende voro redan komna och hade

hunnit att få sina tält i ordning. De däremot, som bodde i

stadens grannskap, voro ännu i antågande. Nerför alla de

ljusa bergshöjderna såg man dem komma strömmande som

en oavbruten flod av vita dräkter, av sånger, av

högtidsglädje.

Den gamla kvinnan överskådade en lång stund dessa

tillströmmande massor av människor och dessa långa tältrader.

Därpå sade hon till den unga romaren, som red vid hennes

sida:

— Sannerligen, Sulpicius, hela folket måtte ha kommit

till Jerusalem.

— Det förhåller sig verkligen så, svarade romaren, som

hade blivit utsedd av Tiberius att ledsaga Faustina, därför

att han under flera år hade vistats i Judeen. De firar nu den

stora vårfesten, och under denna drar alla människor, både

gamla och unga, till Jerusalem.

Faustina besinnade sig ett ögonblick.

89KRISTUSLEGENDER

— Jag är glad, att vi har kommit till denna stad samma

dag, som folket firar sin högtid, sade hon. Det kan inte

betyda annat, än att gudarna beskyddar vår färd. Anser du

det inte troligt, att den, som vi söker, profeten från Nasaret,

också är kommen till Jerusalem för att deltaga i festen?

— Du har sannerligen rätt, Faustina, sade romaren. Han

befinner sig troligen här i Jerusalem. Detta är i sanning en

gudarnas skickelse. Så stark och kraftig du än är, kan du

dock prisa dig lycklig, om du slipper att göra den långa

och besvärliga resan opp till Galileen.

Han red genast bort till ett par vandrare, som just drogo

förbi, och sporde dem om de trodde, att profeten av Nasaret

befunne sig i Jerusalem.

— Vi har sett honom där varje år vid denna tid, svarade

en av vandringsmännen. Säkerligen är han kommen dit även

detta år, för han är en from och rättfärdig man.

En kvinna sträckte ut sin hand och visade mot en höjd,

som låg öster om staden.

— Ser du denna bergssluttning, som är beväxt med

olivträd? sade hon. Där brukar galileerna resa sina tält, och

där får du de säkraste underrättelser om den, som du söker.

De färdades vidare, foro på en slingrande stig ända ner

till djupet av dalen och började sedan rida uppåt Sions

berg för att nå staden på dess topp.

Den brant stigande vägen omgavs här av låga murar, och

på dessa sutto och lågo en oändlig mängd tiggare och

krymplingar, som anropade de resandes barmhärtighet.

Under den långsamma färden kom en av de judiska

kvinnorna fram till Faustina.

— Se där, sade hon och pekade på en av de tiggare, som

sutto på muren, detta är en galileisk man. Jag kommer ihåg,

att jag har sett honom bland profetens lärjungar. Han kan

säga dig var du ska finna den du söker.

Faustina red med Sulpicius fram till mannen, som hade

utpekats för henne. Det var en fattig, gammal man med

stort, gråsprängt skägg. Hans ansikte var brynt av hetta och

solsken, och hans händer voro valkiga av arbete. Han

begärde inga allmosor; tvärtom var han så upptagen av be-

90DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

kymmerfulla tankar, att han inte ens såg upp på de

förbi-farande.

Han hörde inte heller, att Sulpicius tilltalade honom, utan

denne måste ett par gånger upprepa sin fråga.

— Min vän, man har talat om för mig, att du är en

galileisk man. Jag ber dig därför, att du säger mig var

jag ska finna profeten från Nasaret.

Galileern spratt häftigt till och såg sig förvirrad omkring.

Men när han äntligen förstod vad man begärde av honom,

greps han av en vrede, som var blandad me^ förfäran.

— Vad är det du säger? for han ut. Varför frågar du

mig efter den mannen? Jag vet ingenting om honom. Jag

är ingen galileer.

Den judiska kvinnan blandade sig nu i samtalet.

— Jag Har dock sett dig i hans sällskap, inföll hon.

Frukta dig inte, utan säg denna förnäma romarinna, som

är kejsarens vän, var hon snarast kan finna honom!

Men den förskrämda lärjungen blev allt mer och mer

förbittrad.

— Har alla människor blivit vansinniga i dag? sade han.

Är de besatta av en ond ande, eftersom de gång på gång

kommer och spörjer mig efter den mannen? Varför kan ingen

tro mig, när jag säger, att jag inte känner profeten? Jag är

inte kommen från hans land. Jag har aldrig sett honom.

Hans häftighet drog uppmärksamheten till honom, och ett

par tiggare, som sutto bredvid honom på muren, började

också bestrida hans ord.

— Visserligen har du hört till hans lärjungar, sade de.

Vi vet alla, att du är kommen med honom från Galileen.

Men mannen sträckte båda armarna mot himlen och

ropade:

— Jag har inte kunnat härda ut inne i Jerusalem i dag

för den mannens skull, och nu lämnar man mig inte ens i

fred här ute bland tiggarna. Varför vill ni inte tro mig,

när jag säger, att jag aldrig har sett honom?

Faustina vände sig bort med en axelryckning.

— Låt oss dra vidare! sade hon. Den där mannen är

ju vansinnig. Av honom får vi ingenting veta.

91KRISTUSLEGENDER

De drogo vidare uppåt sluttningen. Faustina var inte mer

än två steg från stadsporten, då den israelitiska kvinnan,

som hade velat hjälpa henne att finna profeten, ropade till

henne, att hon skulle akta sig. Hon drog in tyglarna och

såg, att en man låg på vägen alldeles framför hästens fötter.

Så, som han låg utsträckt i dammet, just där trängseln var

som livligast, var det ett under, att han inte redan hade

blivit nertrampad av djur eller människor.

Mannen låg på rygg och stirrade uppåt med slocknade,

glanslösa blickar. Han rörde sig inte, fastän kamelerna satte

ner sina tunga fötter tätt bredvid honom. Han var fattigt

klädd, och nu var han därtill nersölad av damm och jord.

I själva verket hade han öst över sig så mycket grus, att

det såg ut, som om han sökte dölja sig för att lättare bli

överriden eller nertrampad.

— Vad är detta? Varför ligger denna man här på vägen?

frågade Faustina.

I detsamma började den liggande ropa till de förbigående.

— Vid er barmhärtighet, bröder och systrar, för edra

hästar och lastdjur fram över mig! Vik inte undan för mig!

Trampa mig till stoft! Jag har förrått menlöst blod. Trampa

mig till stoft!

Sulpicius fattade Faustinas häst vid tygeln och förde den

åt sidan.

— Det är en syndare, som vill göra bot, sade han. Låt

inte detta uppehålla din färd! Detta folk är besynnerligt,

och man måste låta det följa sina egna vägar.

Mannen på vägen fortfor att ropa:

— Sätt era hälar på mitt hjärta! Låt kamelen trampa

sönder mitt bröst och åsnan sätta sina hovar i mina ögon!

Men Faustina tyckte sig inte kunna rida förbi denne

eländige utan att försöka att få honom att resa sig. Hon

höll alltjämt stilla bredvid honom.

Den israelitiska kvinnan, som hade velat tjäna henne en

gång förut, trängde sig nu åter fram till henne.

— Den här mannen hörde också till profetens lärjungar,

sade hon. Vill du, att jag ska fråga honom efter hans

mästare?

92DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

Faustina nickade jakande, och kvinnan lutade sig ner

över den liggande.

— Var har ni galileer i denna dag gjort av er mästare?

frågade hon. Jag träffar er förspridda på vägar och stigar,

men honom ser jag ingenstädes.

Men då hon frågade på detta sätt, reste sig mannen, som

låg i vägdammet, upp på knä.

— Vad är det för en ond ande, som har ingivit dig att

fråga mig efter honom? sade han med en röst, som var full

av förtvivlan. Du ser ju, att jag har lagt mig i vägdammet

för att förtrampas. Är det dig inte nog? Ska du därtill

komma och fråga mig var jag har gjort av honom?

— Jag förstår inte vad du förebrår mig, sade kvinnan.

Jag vill ju bara veta var du har din mästare.

När hon upprepade frågan, störtade mannen upp och satte

båda händerna för öronen.

— Ve dig, att du inte kan låta mig dö i frid! ropade

han. Han bröt sig väg genom folket, som trängdes framför

porten, och rusade bort, rytande av fasa, medan hans

sönderrivna kläder fladdrade omkring honom som mörka vingar.

— Det förefaller mig, som om vi skulle vara komna till

ett folk av dårar, sade Faustina, när hon såg mannen fly.

Hon hade blivit nedstämd av att se dessa profetens

lärjungar. Kunde en man, som bland sina ledsagare räknade

sådana galningar, vara i stånd att göra något för kejsaren?

Även den israelitiska kvinnan såg bedrövad ut, och hon

sade med mycket allvar till Faustina:

— Härskarinna, dröj inte att uppsöka den, som du vill

finna! Jag fruktar, att något ont har drabbat honom,

eftersom hans lärjungar är från sina sinnen och inte tål att

höra talas om honom.

Faustina och hennes följe redo äntligen genom

portvalvet och kommo in på trånga, mörka gator, som voro

myllrande fulla av människor. Det föreföll nästan omöjligt

att kunna komma fram genom staden. De ridande måste

gång på gång hålla stilla. Slavar och krigsknektar sökte

förgäves att röja väg. Människorna fortforo att rusa framåt

i en tät, ohejdbar ström.

93KRISTUSLEGENDER

— I sanning, sade den gamla kvinnan till Sulpicius, Roms

gator är stilla lustgårdar i jämförelse med dessa.

Sulpicius såg snart, att nästan oövervinnliga svårigheter

väntade dem.

— På dessa överfyllda gator är det nästan lättare att gå

än att rida, sade han. För så vitt att du inte är alltför trött,

skulle jag vilja råda dig att gå till fots till landshövdingens

palats. Det ligger visserligen långt borta, men om vi ska

rida dit, kommer vi säkerligen inte fram förrän efter midnatt.

Faustina gick genast in på förslaget. Hon steg av hästen

och lämnade den till en av slavarna. Därpå började de

resande romarna att till fots vandra genom staden.

Detta lyckades dem vida bättre. De trängde tämligen

raskt fram mot hjärtat av staden, och Sulpicius visade just

Faustina en någorlunda bred gata, som de voro nära att

uppnå.

— Se där, Faustina, sade han, om vi endast kommer in

på den här gatan, ska vi snart vara framme. Den för oss

rätt ner till vårt härbärge.

Men det var just då de ville vika in på denna gata, som

det värsta hindret mötte dem.

Det begav sig, att i samma ögonblick, som Faustina nådde

gatan, som från landshövdingepalatset sträckte sig till

Rättvisans port och Golgata, ledde de där fram en fånge, som

skulle föras ut för att korsfästas.

Framför honom skyndade en skara unga, vilda människor,

som ville åse avrättningen. De jagade springande framåt

gatan, sträckte armarna mot höjden i hänförelse och

uppgå vo obegripliga tjut i sin glädje att få skåda något, som de

inte sågo alla dagar.

Efter dem kommo flockar av män i sida dräkter, som

tycktes höra till stadens förnämsta och yppersta. Sedan

vandrade kvinnor, av vilka många hade tårade anleten. En

samling fattiga och krymplingar skredo fram, under det att

de uppgåvo rop, som skuro i öronen.

— O Gud, ropade de, rädda honom! Sänd din ängel och

rädda honom! Sänd en hjälpare i hans yttersta nöd!

Äntligen kommo några romerska knektar på stora hästar.

94DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

De vakade över att ingen bland folket skulle störta fram till

den fångne och söka att befria honom.

Strax efter dem följde bödelsknektarna, som hade att föra

fram mannen, som skulle korsfästas. De hade lagt ett stort,

tungt kors av trä över hans skuldra, men han var för svag

för denna börda. Den tyngde honom så, att hans kropp

alldeles böjdes ner mot marken. Han höll huvudet så djupt

sänkt, att ingen kunde se hans ansikte.

Faustina stod i den lilla bigatans mynning och åsåg den

dödsdömdes tunga vandring. Med förvåning iakttog hon, att

han bar en purpurmantel och att en törnekrona var

nedtryckt på hans huvud.

— Vem är denna man? frågade hon.

En av de bredvidstående svarade henne:

— Det är en, som har velat göra sig till kejsare.

— Han måste då lida döden för en sak, som är föga värd

att eftersträva, sade den gamla kvinnan vemodigt.

Den dömde sviktade under korset. Han skred framåt allt

långsammare. Bödelsknektarna hade fäst ett rep om hans

midja, och de började dra i detta för att påskynda farten.

Men då de drogo i repet, föll mannen omkull och blev

liggande med korset över sig.

Det blev ett starkt oväsen. De romerska ryttarna hade all

möda att hålla folket tillbaka. De drogo sina svärd mot ett

par kvinnor, som sökte skynda fram och hjälpa upp den

fallne. Bödelsknektarna sökte att med slag och stötar tvinga

honom att resa sig, men han mäktade inte för korsets skull.

Äntligen togo ett par av dem fatt i korset för att Ivfta

bort det.

Då höjde han upp huvudet, och den gamla Faustina kunde

se hans ansikte. Kinderna voro strimmiga efter slag, och

från hans panna, som hade sårats av törnekronan, pärlade

fram ett par bloddroppar. Håret hängde i orediga stripor,

klibbigt av svett och blod. Hans mun var hårt sluten, men

hans läppar darrade, som om de kämpade för att hålla

tillbaka ett skrik. Ögonen stirrade fram tårfyllda och nästan

utslocknade till följd av plågor och mattighet.

Men bakom denna halvdöda människas ansikte såg den

95KRISTUSLEGENDER

gamla liksom i en syn ett skönt och blekt, med härliga,

majestätiska ögon och milda drag, och hon greps av plötslig

sorg och rörelse över denna främmande mans olycka och

förnedring.

— O, vad har man gjort med dig, du arma människa?

utbrast hon och trädde honom ett steg till mötes, medan

hennes ögon fylldes av tårar. Hon glömde sin egen sorg

och oro för denna plågade människas nöd. Hon tyckte, att

hennes hjärta ville sprängas av medlidande. Hon ville som

de andra kvinnorna skynda fram för att slita honom bort

från bödlarna.

Den fallne såg hur hon kom emot honom, och han kröp

närmare henne. Det var, som om han hade väntat att finna

skydd hos henne mot alla dessa, som förföljde och plågade

honom. Han omfattade hennes knän. Han tryckte sig upp

emot henne såsom ett barn, som räddar sig intill sin mor.

Den gamla lutade sig ner över honom, och på samma

gång som hennes tårar strömmade, kände hon den saligaste

glädje över att han hade kommit och sökt skydd hos henne.

Hon lade sin ena arm om hans hals, och så som en mor

först av allt torkar bort tårarna ur barnets ögon, så lade

hon sin svetteduk av svalt, fint linne över hans ansikte för

att borttorka tårar och blod.

Men i detta ögonblick voro bödelsdrängarna färdiga med

korset. De kommo nu och ryckte till sig den fångne. Otåliga

över dröjsmålet, släpade de bort honom med vild brådska.

Den dödsdömde uppgav ett stönaude, när han fördes bort

från den fristad, som han hade funnit, men han gjorde intet

motstånd.

Men Faustina fattade om honom för att hålla honom kvar,

och då hennes svaga, gamla händer ingenting förmådde,

utan hon såg honom bortföras, kände hon det, som om

någon hade slitit ifrån henne hennes eget barn, och hon

ropade:

— Nej, nej! Ta inte bort honom ifrån mig! Han får

inte dö! Han kan inte få dö!

Hon erfor den förfärligaste sorg och vrede över att han

96DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDUK

fördes bort. Hon ville skynda efter honom. Hon ville kämpa

med bödlarna och slita honom ifrån dem.

Men vid första steg hon tog greps hon av yrsel och

vanmakt. Sulpicius skyndade att lägga sin arm om henne för

att hindra henn^e från att falla.

Vid sidan av gatan såg han en liten mörk bod och bar

in henne dit. Där fanns varken stol eller bänk, men

bodägaren var en barmhärtig man. Han släpade fram en matta

och lagade en bädd åt ^en gamla på stengolvet.

Hon var inte sanslös, men en så stark yrseF hade gripit

henne, att hon inte kunde hålla sig uppe utan måste lägga

sig ner.

— Hon har gjort en lång färd i dag, och bullret och

trängseln i staden har varit för mycket för henne, sade

Sulpicius till köpmannen. Hon är mycket gammal, och ingen

är dock så stark, att han inte blir övervunnen av

ålderdomen.

— Detta är en svår dag även för den, som inte är gammal,

sade köpmannen. Luften är nästan för tung att inandas. Det

skulle inte förvåna mig, om vi hade att vänta ett svårt

oväder.

Sulpicius lutade sig ner över den gamla. Hon hade

insomnat och sov med lugna, regelbundna andetag efter all

trötthet och sinnesrörelse.

Han gick och ställde sig i boddörren för att se på

folkmassan, medan han inväntade hennes uppvaknande.

vn.

Den romerska landshövdingen i Jerusalem hade en ung

hustru, och hon hade legat och drömt under natten före

den dag, då Faustina drog in i staden.

Hon drömde, att hon stod på taket av sitt hus och såg

ner på den stora, sköna gårdsplanen, som enligt seden i

österlandet var belagd med marmor och planterad med ädla

växter.

Men på gården såg hon församlade alla de sjuka och

7. — Lagerlöf, Kristuslegender. Kejsarn av Portugallien. 97KRISTUSLEGENDER

blinda och lytta, som funnos i världen. Hon såg framför

sig de pestsjuka med kroppar uppsvällda av bölder, de

spetälska med bortfrätta ansikten, de lama, som inte

förmådde röra sig, utan lågo hjälplösa på marken, och alla de

eländiga, som våndades i plåga och värk.

Och de trängde sig alla upp mot ingången för att komma

in i huset, och några av de främsta bultade med hårda slag

på palatsets dörr.

Till sist såg hon, att en slav öppnade dörren och kom ut

på tröskeln, och hon hörde, att han frågade dem vad de

önskade.

Då svarade de honom och sade:

— Vi söker efter den stora profeten, som Gud har sänt till

jorden. Var är profeten av Nasaret, han, som är alla plågors

herre? Var är han, som kan förlossa oss från allt vårt

lidande?

Då svarade dem slaven i stolt och likgiltig ton, såsom

palatstjänare bruka, när de visa av fattiga främlingar.

— Det gagnar er till intet att söka efter den stora

profeten. Pilatus har dödat honom.

Då uppstod det bland alla de sjuka en sorg och en jämmer

och en tandagnisslan, så att hon inte kunde utstå att höra

det. Hennes hjärta sönderslets av medlidande, och tårarna

runno strida ur hennes ögon. Men vid det att hon hade

börjat gråta, hade hon vaknat upp.

Åter hade hon somnat in, och åter hade hon drömt, att

hon stod på taket av sitt hus och såg ner på den stora

gården, som var vid som ett torg.

Och se, gården var full av alla de människor, som voro

vansinniga och själssjuka och besatta av onda andar. Och

hon såg sådana, som voro nakna, och sådana, som voro

höljda i sitt långa hår, och sådana, som hade flätat sig

kronor av strå och mantlar av gräs och trodde sig vara

konungar, och sådana, som kröpo på marken och trodde sig

vara djur, och sådana, som ständigt gräto över en sorg, som

de inte kunde ge namn, och sådana, som kommo släpande

på tunga stenar, som de sade vara guld, och sådana, som

trodde, att de onda andarna talade genom deras mun.

98DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

Hon såg alla dessa tränga sig fram mot palatsets port,

och de, som stodo längst framme, knackade och bultade för

att komma in.

Till sist öppnades dörren, och en slav trädde ut på

tröskeln och frågade dem:

— Vad är det, som ni åstundar?

Då började de alla ropa och säga:

— Var är den stora profeten av Nasaret, han, som är

sänd av Gud och som ska ge oss åter vår själ och vårt

förstånd?

Hon hörde, att slaven svarade dem med den likgiltigaste

ton:

— Det tjänar till ingenting, att ni söker den stora

profeten. Pilatus har dödat honom.

När detta var sagt, uppgåvo alla de vansinniga ett skri,

som var likt vilda djurs rytande, och i sin förtvivlan

började de sarga sig själva, så att blodet flöt på stenarna. Och

när hon, som drömde, såg allt deras elände, började hon

vrida sina händer och jämra sig. Och hennes egen jämmer

hade väckt henne.

Men åter hade hon somnat, och åter befann hon sig i

drömmen på taket av sitt hus. Och runtomkring henne sutto

hennes slavinnor, som spelade på cymbal och cittra för

henne, och mandelträd kastade sina vita blomblad ner över

henne, och klängrosornas blommor doftade.

Medan hon satt där, talade en röst till henne:

— Du ska gå fram till balustraden, som omger taket, och

se ner på din gård.

Men i drömmen vägrade hon och sade:

— Jag vill inte se flera av dem, som i natt trängs på

min gård.

I detsamma hörde hon därifrån ett skrammel med kedjor

och ett hamrande av tunga släggor och ett bultande av trä,

som slog mot trä. Hennes slavinnor upphörde med sång och

spel och skyndade till takräcket och sågo ner. Och inte heller

hon själv kunde bli sittande stilla, utan hon gick dit och

blickade ner på gården.

Då såg hon, att gården till hennes hus var fylld av alla

99KRISTUSLEGENDER

de arma fångar, som funnos i världen. Hon såg dem, som

eljest lågo i de mörka fängelsehålorna, fastkedjade med

tunga järnlänkar. Hon såg dem, som arbetade i de mörka

gruvorna, komma släpande på sina släggor, och dem, som

voro roddare på krigsfartygen, komma med sina tunga,

järn-smidda åror. Och de, som voro dömda att korsfästas, kommo

släpande på sina kors, och de, som skulle halshuggas,

kommo med sina bilor. Hon såg dem, som voro bortförda i

slaveri till främmande land och vilkas ögon brunno av

hemlängtan. Hon såg alla eländiga slavar, som måste arbeta likt

lastdjur och vilkas ryggar voro blodiga av gisselslag.

Alla dessa olyckliga människor ropade som med en enda

mun och sade:

— Öppna, öppna!

Då trädde slaven, som vaktade ingången, ut genom dörren,

och han sporde dem:

— Vad är det ni åstundar?

Och dessa svarade som de andra:

— Vi söker den stora profeten av Nasaret, som är kommen

till jorden för att ge fångarna deras frihet och slavarna

deras lycka åter.

Slaven svarade dem i trött och likgiltig ton:

— Ni kan inte finna honom här. Pilatus har dödat honom.

När detta var sagt, tyckte hon, som drömde, att bland

alla de olyckliga skedde ett sådant utbrott av hädelse och

hån, att hon förnam huru jord och himmel darrade. Hon

själv kände sig isad av skräck, och en sådan skakning

genomfor hennes kropp, att hon vaknade.

När hon nu väl hade vaknat, satte hon sig upp i bädden

och sade till sig själv:

— Jag vill inte drömma mer. Nu vill jag hålla mig

vaken hela natten, så att jag må slippa att se mer av detta

förfärliga.

Men nästan i samma ögonblick, som hön hade tänkt detta,

hade sömnen blivit henne övermäktig på nytt, och hon hade

lagt ner sitt huvud på kudden och insomnat.

Åter hade hon drömt, att hon satt på taket av sitt hus,

100DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

och hennes lilla son sprang fram och tillbaka där uppe och

lekte med en boll.

Då hörde hon en röst, som sade till henne:

— Gå fram till balustraden, som omger taket, och se

vilka de är, som står och väntar på din gård!

Men hon, som drömde, sade till sig själv:

— Jag har sett nog mycket elände denna natt. Jag kan

inte stå ut med mer. Jag vill förbliva där jag är.

I detsamma kastade hennes son sin boll, så att den föll

utanför balustraden, och barnet skyndade fram och klättrade

upp på räckverket. Då blev hon rädd. Hon sprang fram och

grep om barnet.

Men därvid kom hon att kasta ögonen neråt, och än en

gång såg hon, att gården var full av människor.

Men där på gården funnos alla de av jordens människor,

som hade blivit sårade i krig. De kommo med sönderskurna

kroppar, med borthuggna lemmar och med stora, öppna sår,

ur vilka blodet flödade, så att hela gården var övergjuten

därav.

Och jämte dessa trängde sig där alla de av jordens

människor, som hade förlorat sina kära på slagfältet. Det var

de faderlösa, som sörjde sina försvarare, och de unga

kvinnorna, som ropade efter sina älskade, och de gamla,

som suckade efter sina söner.

De främsta bland dem trängde sig mot dörren, och

portvakten kom som förut och öppnade.

Han frågade alla dessa, som hade blivit sårade i fejder

och strider:

— Vad söker ni i detta hus?

Och de svarade:

— Vi söker den stora profeten av Nasaret, som ska

förbjuda krig och örlog och föra friden till jorden. Vi söker

honom, som ska omforma spjuten till liar och svärden till

vingårdsknivar.

Då svarade slaven en smula otåligt:

— Kom nu inga flera och plåga mig! Jag har redan sagt

det nog många gånger. Den stora profeten finns inte här.

Pilatus har dödat honom.

101KRISTUSLEGENDER

Därpå stängde han porten. Men hon, som drömde, tänkte

på all den jämmer, som nu skulle komma.

— Jag vill inte höra den, sade hon och rusade bort från

balustraden.

I detsamma hade hon vaknat. Och då hade hon funnit, att

hon i skrämseln hade sprungit ur sin bädd och ner på det

kalla stengolvet.

Åter hade hon tänkt, att hon inte ville sova mera den

natten, och åter hade sömnen blivit henne övermäktig, så

att hon hade stängt ögonen och börjat drömma.

Hon satt än en gång på taket av sitt hus, och bredvid

henne stod hennes man. Och hon berättade för honom om

sina drömmar, och han gjorde spe av henne.

Då hörde hon åter en röst, som sade till henne:

— Gå och se de människor, som väntar på din gård!

Men hon tänkte: "Jag vill inte se dem. Jag har i natt sett

nog av olyckliga."

I detsamma hörde hon tre hårda slag på porten, och

hennes man gick bort till balustraden för att se vem det

var, som begärde inträde i hans hus.

Men inte förr hade han lutat sig ut över räckverket, än

han vinkade åt hustrun att komma fram till honom.

— Känner du inte denna man? sade han och pekade neråt.

Då hon såg ner på gården, fann hon, att den var uppfylld

av ryttare och hästar. Slavar voro sysselsatta med att

avlasta åsnor och kameler deras bördor. Det såg ut, som om en

förnäm resande skulle vara anländ.

Framme vid ingångsdörren stod den resande. Han var en

storväxt, gammal man med breda skuldror och ett tungt och

dystert utseende.

Drömmerskan kände genast igen främlingen, och hon

viskade till sin man:

— Det är Cesar Tiberius, som är kommen till Jerusalem.

Det kan inte vara någon annan.

— Jag tycker mig också känna igen honom, sade hennes

man och lade med detsamma fingret på munnen som ett

tecken, att de skulle vara tysta och lyssna till vad som sades

nere på gården.

102DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

De sågo, att dörrvaktaren kom ut och frågade den

främmande :

— Vem är det du söker?

Och den resande svarade:

— Jag söker den stora profeten av Nasaret, som är

begåvad med Guds undergörande kraft. Det är kejsar Tiberius,

som kallar honom, på det att han måtte befria honom från

en förfärlig sjukdom, som ingen annan läkare kan bota.

När han hade talat ut, bugade sig slaven mycket ödmjukt

och sade:

— Herre, vredgas inte, men din önskan kan inte bli

uppfylld.

Då vände sig kejsaren mot sina slavar, som väntade

nedanför på gården, och gav dem en befallning.

Då hastade slavarna fram, somliga hade händerna fulla

av smycken, andra höllo skålar, rågade med pärlor, åter

andra släpade på säckar med guldmynt.

Kejsaren vände sig till slaven, som vaktade porten, och

sade:

— Allt detta ska bli hans, om han bistår Tiberius. Med

detta kan han ge rikedom åt alla jordens fattiga.

Men dörrvaktaren bugade sig ännu djupare än förut och

sade:

— Herre, vredgas inte på din tjänare, men din begäran

kan inte bli uppfylld.

Då vinkade kejsaren än en gång till sina slavar, och ett

par av dem skyndade fram med en rikt utsydd dräkt, på

vilken glänste en bröstsköld av juveler.

Och kejsaren sade till slaven:

— Se här! Detta, som jag bjuder honom, är makten över

Judaland. Han ska styra sitt folk som dess högsta domare.

Må han endast först följa mig och bota Tiberius!

Men slaven bugade sig ännu djupare mot jorden och sade:

— Herre, det står inte i min makt att hjälpa dig.

Då vinkade kejsaren än en gång, och hans slavar

skyndade fram med en gyllne pannring och en purpurmantel.

— Se, sade han, detta är kejsarens vilja: Han lovar att

utnämna honom till sin arvtagare och giva honom väldet

103KRISTUSLEGENDER

över världen. Han ska få makt att styra hela jorden efter

sin Guds vilja. Må han blott dessförinnan sträcka ut sin

hand och bota Tiberius!

Då föll slaven ner på jorden för kejsarens fötter och sade

med jämrande röst:

— Herre, det står inte i min makt att hörsamma dig. Han,

som du söker, finns inte mera här. Pilatus har dödat honom.

vni.

När den unga kvinnan vaknade, var det redan full, klar

dag, och hennes slavinnor stodo och väntade på att få hjälpa

henne med klädseln.

Hon var mycket tyst, medan hon klädde sig, men till sist

frågade hon slavinnan, som satte upp hennes hår, om hennes

man var uppstigen. Hon fick då veta, att han hade blivit

utkallad för att sitta till doms över en förbrytare.

— Jag hade gärna velat tala med honom, sade den unga

kvinnan.

— Härskarinna, sade slavinnan, det låter sig svårligen

göra nu mittunder rannsakningen. Vi ska underrätta dig, så

snart den är till ända.

Hon satt nu tyst, ända tills hennes klädsel var fullbordad.

Då frågade hon:

— Har någon av er hört talas om profeten av Nasaret?

— Profeten av Nasaret, det är en judisk undergörare,

svarade en av slavinnorna genast.

— Det är besynnerligt, härskarinna, att du ska fråga efter

honom i dag, sade en annan av slavinnorna. Det är just

han, som judarna har fört hit till palatset för att låta honom

förhöras av landshövdingen.

Hon bad genast, att de skulle gå ut och höra för vad sak

han var anklagad, och en av slavinnorna avlägsnade sig.

När hon kom tillbaka, sade hon:

— De anklagar honom för att vilja göra sig till konung

över detta land, och de anropar landshövdingen, att han ska

låta korsfästa honom.

104dp:n heliga veronikas svetteduk

Men när landshövdingens hustru hörde detta, blev hon

förfärad och sade:

— Jag måste tala med min man, eljest sker här i denna

dag en förfärlig olycka.

Då slavinnorna än en gång sade henne, att detta var

omöjligt, började hon skälva och gråta. Och en av dem blev

rörd, så att hon sade:

— Om du vill sända ett skrivet bud till landshövdingen,

så ska jag försöka att bringa det till honom.

Hennes härskarinna tog då genast ett stift och skrev några

ord på en vaxtavla, ooh detta blev givet till Pilatus.

Men honom själv råkade hon inte ensam på hela dagen,

ty när han hade sänt bort judarna och den dömde var förd

till avrättsplatsen, var timmen för måltiden inne, och till

denna hade Pilatus inbjudit ett par av de romare, som

vistades i Jerusalem vid denna tid. Det var anföraren för

trupperna och en ung lärare i vältalighet och ännu några

andra.

Denna måltid var inte mycket glad, ty landshövdingens

hustru satt hela tiden tyst och förstämd utan att ta del i

samtalet.

När bordsgästerna frågade om hon var sjuk eller bedrövad,

berättade landshövdingen skrattande om det budskap, som

hon på morgonen hade sänt honom. Och han gäckades med

henne, därför att hon hade trott, att en romersk landshövding

skulle låta styra sig i sina domar av en kvinnas drömmar.

Hon svarade stilla och sorgset:

— I sanning, detta var ingen dröm, utan en varning, som

var sänd av gudarna. Du borde åtminstone ha låtit mannen

leva över denna enda dag.

De sågo, att hon var allvarligt bedrövad. Hon ville inte

låta sig tröstas, hur mycket än bordsgästerna ansträngde sig

att genom ett underhållande samtal komma henne att glömma

dessa tomma inbillningar.

Men om en stund lyfte en av dem upp sitt huvud och sade:

— Vad är detta? Har vi suttit till bords så länge, att det

redan är slut på dagen?

105KRISTUSLEGENDER

Alla sågo nu upp, och de märkte, att en svag skymning

sänkte sig över naturen. Det var framför allt märkvärdigt

att se huru hela det brokiga spel av färger, som ligger

utbrett över alla ting och varelser, sakta utslocknade, så att

allt syntes enfärgat grått.

Liksom allt annat förlorade även deras egna ansikten sin

färg.

— Vi ser verkligen ut som döda, sade den unga vältalaren

med en rysning. Våra kinder är ju gråa och våra läppar

svarta.

Medan detta mörker blev allt djupare, tilltog också den

unga kvinnans skräck.

— Ack, min vän, utropade hon till sist, inser du inte

heller nu, att de odödliga vill varna dig? De vredgas över

att du har dömt till döden en helig och oskyldig man. Jag

tänker på att, fastän han nu allaredan torde vara uppsatt

på korset, så är han helt säkert ännu inte avliden. Låt ta

ner honom från korset! Jag vill med egna händer vårda

hans sår. Tillåt blott, att han blir återkallad till livet!

Men Pilatus svarade skrattande:

— Helt säkert har du rätt i att detta är ett tecken från

gudarna. Men ingalunda låter de solen mista sitt sken,

därför att en judisk irrlärare har blivit dömd till korset.

Däremot kan vi vänta, att viktiga händelser ska inträffa,

som angår hela riket. Vem kan veta hur länge den gamla

Tiberius---

Han fullbordade inte meningen, ty mörkret hade blivit så

djupt, att han inte en gång kunde se den framför honom

stående vinbägaren. Han avbröt sig således för att befalla

slavarna att med all hast bära in några lampor.

När det hade blivit så pass ljust, att han kunde se sina

gästers anleten, var det honom omöjligt att inte lägga märke

till den förstämning, som hade gripit dem.

— Se dock! sade han halvt förargad till sin hustru. Nu

synes det mig, att det har lyckats dig att jaga bort

bordsglädjen med dina drömmar. Men om det äntligen så ska

vara, att du i dag inte kan tänka på annat, så låt oss hellre

106DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

höra vad du har drömt! Berätta det för oss, så ska vi

försöka att tyda dess mening!

Härtill var den unga hustrun genast färdig. Och medan

hon berättade syn efter syn, blevo gästerna alltmera

allvarliga. De upphörde att tömma sina bägare, och deras

pannor lade sig i veck. Den enda, som fortfor att skratta

och att kalla alltsammans för vansinne, var landshövdingen

själv.

När berättelsen var slutad, sade den unga retorn;

— Sannerligen, detta är dock något mera än en dröm,

för jag har i dag sett, inte kejsaren, men hans gamla väninna,

Faustina, tåga in i staden. Det förvånar mig endast, att hon

inte redan har visat sig i landshövdingepalatset.

— Det går ju verkligen ett rykte, att kejsaren har råkat ut

för en förfärlig sjukdom, anmärkte anföraren för trupperna.

Det synes också mig möjligt, att din hustrus dröm kan vara

en gudasänd varning.

— Det ligger ingenting otroligt däri, att Tiberius har

skickat bud efter profeten för att kalla honom till sin

sjukbädd, instämde den unga retorn.

Anföraren vände sig med djupt allvar mot Pilatus:

— Om kejsaren verkligen har kommit på det infallet att

låta kalla till sig denna undergörare, vore det bättre för dig

och oss alla, att han funne honom vid liv.

Pilatus svarade halvt i vredesmod:

— Är det detta mörker, som har gjort er till barn? Man

skulle kunna tro, att ni alla hade blivit förvandlade till

drömtydare och profeter.

Men hövitsmannen fortfor med sitt yrkande:

— Det skulle kanhända inte vara omöjligt att rädda

mannens liv, om du sände en snabb budbärare.

— Ni vill då göra mig till ett åtlöje, svarade

landshövdingen. Säg själva vart det skulle ta vägen med rätt

och ordning i detta land, om man finge veta, att

landshövdingen benådade en förbrytare, därför att hans hustru

har drömt en ond dröm!

107KRISTUSLEGENDER

— Det är dock sanning och ingen dröm, att jag har sett

Faustina i Jerusalem, sade den unga retorn.

— Jag ska åtaga mig att försvara mitt handlingssätt inför

kejsaren, sade Pilatus. Han ska förstå, att denna svärmare,

som utan motstånd lät misshandla sig av mina knektar, inte

skulle ha ägt makt att hjälpa honom.

I detsamma som dessa ord uttalades, genomfors huset av

ett dån som av en våldsamt rullande åska, och en

jordbävning skakade marken. Landshövdingepalatset stod dock kvar

oskadat, men under minuterna efter jordbävningen hördes

från alla håll ett skräckinjagande buller av instörtande hus

och fallande pelare.

Så snart som en människoröst kunde göra sig hörd, ropade

landshövdingen till sig en slav.

— Skynda dig ut till avrättsplatsen och befall i mitt

namn, att profeten av Nasaret ska tas ner av korset!

Slaven skyndade bort. Bordssällskapet begav sig ur

matsalen ut i peristylen för att vara under öppen himmel, ifall

jordbävningen skulle förnyas. Ingen vågade yttra ett ord,

medan de avvaktade slavens återkomst.

Denne kom tillbaka mycket snart. Han stannade inför

landshövdingen.

— Du fann honom i livet? sade denne.

— Herre, han var avliden, och i samma ögonblick, som

han hade givit opp andan, skedde jordbävningen.

Knappast var detta sagt, förrän ett par hårda slag ljödo

mot den yttre porten. När dessa slag hördes, ryckte alla till

och sprungo upp, som om det hade varit en förnyad

jordbävning.

Strax därpå kom en slav.

— Det är den ädla Faustina och Sulpicius, kejsarens

frände. De är komna för att be dig hjälpa dem att uppsöka

profeten från Nasaret.

Det gick ett sakta sorl genom peristylen, och några lätta

steg hördes. Då landshövdingen såg sig om, märkte han, att

hans vänner hade dragit sig undan från honom som från en,

vilken är hemfallen åt olyckan.

108DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

IX.

Den gamla Faustina hade stigit i land på Capreae och

uppsökt kejsaren. Hon berättade honom sin historia, och

under det att hon talade, vågade hon knappast betrakta

honom. Under hennes bortovaro hade sjukdomen gjort

fruktansvärda framsteg, och hon tänkte för sig själv: "Om

det hade funnits barmhärtighet hos de himmelska, skulle de

ha låtit mig dö, innan jag måste säga denna arma, plågade

människa, att allt hopp är ute."

Till hennes förvåning lyssnade Tiberius till henne med

största likgiltighet. När hon berättade hurusom den stora

undergöraren hade blivit korsfäst samma dag, som hon

anlände till Jerusalem, och huru nära hon hade varit att rädda

honom, började hon gråta under tyngden av sin missräkning.

Men Tiberius sade endast:

— Du grämer dig då verkligen över detta? Ack, Faustina,

ett helt liv i Rom har då inte vant dig av med den tro på

trollkarlar och undergörare, som du har inhämtat under din

barndom i Sabinerbergen!

Då insåg den gamla, att Tiberius aldrig hade väntat någon

hjälp av profeten från Nasaret.

— Varför lät du mig göra denna färd till det fjärran

landet, om du hela tiden ansåg den för gagnlös?

— Du är den enda vän jag äger, sade kejsaren. Varför

skulle jag neka dig en bön, så länge som jag ännu har

makt att uppfylla den?

Men den gamla tyckte inte om, att kejsaren hade hållit

henne för narr.

— Se där, detta är din vanliga bakslughet, sade hon

uppbrusande. Det är just vad jag minst av allt kan tåla

hos dig.

— Du hade inte bort återvända till mig, sade Tiberius.

Du hade bort stanna kvar bland dina berg.

Det såg för ett ögonblick ut, som om dessa båda, vilka så

ofta hade drabbat samman, åter skulle råka in i en

ordstrid, men den gamlas vrede lade sig genast. De tider voro

109KRISTUSLEGENDER

förbi, då hon på allvar kunde tvista med kejsaren. Hon

sänkte åter rösten. Dock kunde hon inte helt och hållet avstå

från varje försök att få rätt.

— Men denna man var verkligen en profet, sade hon.

Jag har sett honom. När hans ögon mötte mina, trodde jag,

att han var en gud. Jag var vansinnig, som lät honom gå

till döden.

— Jag är glad, att du lät honom dö, sade Tiberius. Han

var en majestätsförbrytare och upprorsstiftare.

Faustina höll åter på att råka i vrede.

— Jag har talat om honom med många av hans vänner

i Jerusalem, sade hon. Han hade inte begått de brott, som

han var anklagad för.

— Om han än inte hade begått just dessa brott, så var

han väl ingalunda bättre än någon annan, sade kejsaren

trött. Var finns den människa, som inte tusen gånger under

sitt liv har förtjänat döden?

Men dessa kejsarens ord bestämde Faustina att företa

sig något, varom hon ända dittills hade varit tveksam.

— Jag ska dock visa dig ett prov på hans makt, sade hon.

Jag sa dig nyss, att jag la min svetteduk över hans ansikte.

Det är samma duk, som jag nu håller i min hand. Vill du

betrakta den ett ögonblick?

Hon bredde* ut svetteduken framför kejsaren, och han såg

på den avtecknad den skuggaktiga bilden av ett

människoansikte.

Den gamlas stämma darrade av rörelse, när hon fortsatte.

— Denna man såg, att jag älskade honom. Jag vet inte

genom vilken makt han var i stånd att lämna mig sin bild.

Men mina ögon fylls av tårar, när jag ser den.

Kejsaren böjde sig framåt och betraktade denna bild,

som tycktes vara utförd av blod och tårar och sorgens

svarta skuggor. Så småningom framträdde för honom hela

ansiktet, sådant det hade blivit intryckt på svetteduken. Han

såg bloddropparna i pannan, den stingande törnekronan,

håret, som var klibbigt av blod, och munnen, vars läppar

tycktes skälva av lidande.

Han lutade sig allt djupare ner mot bilden. Allt klarare

110DEN HELIGA VERONIKAS SVETTEDIJK

och klarare framträdde ansiktet. Ur de skugglika linjerna

såg han på en gång ögonen stråla fram liksom med ett

fördolt liv. Och på samma gång, som de talade till honom

om det förfärligaste lidande, visade de honom en renhet

och höghet, som han aldrig förr hade skådat.

Han låg på sin vilbänk och sög in denna bild med ögonen.

— Är detta en människa? sade han lågt och sakta. Är

detta en människa?

Åter låg han stilla och betraktade bilden. Tårarna började

strömma utför hans kinder.

— Jag sörjer över din död, du okände, viskade han.

— Faustina, utropade han till sist, varför lät du denna

man dö? Han skulle ha botat mig.

Och han försjönk åter i betraktande av bilden.

— Du människa! sade han om en stund. Om jag inte kan

få min hälsa av dig, så kan jag dock hämnas dig. Min hand

ska vila tung på dem, som har stulit dig bort ifrån mig.

Äter låg han en lång stund, men så lät han sig glida ner

på golvet och föll på knä inför bilden.

— Du är människan, sade han. Du är vad jag aldrig

trodde mig få se. Och han visade på sig själv, på sitt

förstörda ansikte och sina förtärda händer. Jag och alla andra

är vilddjur och vidunder, men du är människan.

Han böjde huvudet inför bilden så djupt, att det berörde

golvet.

— Förbarma dig över mig, du okände! sade han, och

hans tårar vätte stenarna.

— Om du hade levat, så skulle din blotta anblick ha

botat mig, sade han.

Den stackars gamla kvinnan blev förskräckt över vad hon

hade gjort. Det hade varit klokare att inte visa kejsaren

bilden, tänkte hon. Hon hade från början varit rädd, att

hans sorg skulle bli alltför stor, om han finge se den.

Och i sin förtvivlan över kejsarens sorg ryckte hon till

sig bilden liksom för att ta bort den ur hans åsyn.

Då såg kejsaren upp. Och se, hans anletsdrag voro

förvandlade, och han var sådan, som han hade varit före

sjukdomen. Det var, som hade den haft sin rot och näring i det

111KRISTUSLEGENDER

hat och människoförakt, som hade bott i hans hjärta, och

den hade måst fly i samma ögonblick, som han hade känt

kärlek och medlidande.

Men nästa dag lät Tiberius avsända trenne budbärare.

Den första budbäraren avgick till Rom och befallde, att

senaten skulle låta anställa undersökning över huruledes

landshövdingen i Palestina förvaltade sitt ämbete och

bestraffa honom, om det skulle visa sig, att han förtryckte

folket och dömde oskyldiga till döden.

Den andra budbäraren avgick till vingårdsmannen och

hans hustru för att tacka dem och belöna dem för det råd

de hade givit kejsaren och tillika för att säga dem huru allt

hade avlupit. När de hade hört allt till slut, gräto de stilla,

och mannen sade:

— Jag vet, att under hela mitt liv kommer jag att grubbla

över vad som skulle ha hänt, om dessa båda hade råkats.

Men kvinnan genmälde:

— Det kunde inte gå annorlunda. Det var en för stor

tanke, att dessa båda skulle mötas. Herren Gud visste, att

världen inte kunde bära den.

Den tredje budbäraren avgick till Palestina och förde

därifrån till Capreae några av Jesu lärjungar, och dessa

började där förkunna den lära, som hade predikats av den

korsfäste.

När dessa lärare anlände till Capreae, låg den gamla

Faustina på dödsbädden. Men de hunno ännu att före hennes

död göra henne till den stora profetens lärjunge och att

döpa henne. Och i dopet blev hon kallad Veronika, därför

att till henne hade det blivit givet att till människorna

överbringa den sanna bilden av deras frälsare.

112FÅGEL RÖDBRÖST

FÅGEL RÖDBRÖST.

Det var på den tiden, då Vår Herre skapade världen, då

han inte bara gjorde himmel och jord, utan också alla

djur och växter och tillika gav dem deras namn.

Det ges många historier från den tiden, och kände man

till dem alla, då skulle man också veta förklaring på allt i

världen, som man nu inte kan förstå.

Det var då, som det hände en dag, när Vår Herre satt i

paradiset och målade fåglarna, att färgen tog slut i Vår

Herres färgkoppar, så att steglitsan skulle ha blivit utan

färg, om inte Vår Herre hade torkat av alla penslarna på

hennes fjädrar.

Och det var då, som åsnan fick sina långa öron, därför

att hon inte kom ihåg vad namn hon hade fått. Hon glömde

det, bara hon hade gått ett par steg på paradisets ängar,

och tre gånger kom hon tillbaka och frågade vad hon hette,

ända tills Vår Herre blev smått otålig, tog henne i båda

öronen och sade:

— Ditt namn är åsna, åsna, åsna.

Och medan han så talade, drog han ut hennes öron, så

att hon skulle få bättre hörsel och komma ihåg vad man

sade henne.

Samma dag var det också, som biet blev straffat. För när

biet hade blivit skapat, började det genast samla honung,

och djur och människor, som märkte hur ljuvligt honungen

doftade, kommo och ville smaka på den. Men biet ville

behålla allt för sig och jagade med sina giftiga sting bort

alla, som närmade sig till honungskakan. Detta såg Vår

Herre, och genast kallade han till sig biet och straffade det.

— Jag gav dig gåvan att samla honung, som är d

ljuvaste i skapelsen, sade Vår Herre, men därmed gav jag

dig inte rätt att vara hård mot din nästa. Kom nu ihåg, att

8. — La g er lö fy Kristuslegender. —- Kejsarn av Portugallien. J23KRISTUSLEGENDER

var gång du sticker någon, som vill smaka på din honung,

måste du dö!

Å ja, det var då, som syrsan blev blind och myran miste

sina vingar; det hände så mycket besynnerligt på den dagen.

Vår Herre satt, stor och mild, hela dagen och skapade

och frammanade, och fram emot kvällen föll det honom in

att skapa en liten grå fågel.

— Kom ihåg, att ditt namn är Rödbröst! sade Vår Herre

till fågeln, då han var färdig. Och han satte honom på sin

öppna hand och lät honom flyga.

Men när fågeln hade flugit omkring en stund och besett

den vackra jorden, där han skulle leva, fick han lust att

också betrakta sig själv. Då såg han, att han var alldeles

grå, och bröstet var lika grått som allt annat. Rödbröst vände

och vred på sig och speglade sig i vattnet, men kunde inte

upptäcka en enda röd fjäder.

Så flög fågeln tillbaka till Vår Herre.

Vår Herre satt, god och mild, och ur hans händer

fram-gingo fjärilar, som fladdrade omkring hans huvud, duvor

kuttrade på hans skuldror, och ur marken omkring honom

uppväxte rosen och liljan och tusenskönan.

Den lilla fågelns hjärta slog häftigt av rädsla, men i lätta

bågar flög han dock allt närmare och närmare till Vår

Herre, och till sist slog han ner på hans hand.

Så frågade Vår Herre vad han önskade.

— Jag ville bara fråga dig om en sak, sade den lilla fågeln.

— Vad är det du vill veta? sade Vår Herre.

— Varför ska jag heta Rödbröst, när jag är alldeles grå

från näbben och ända ut till stjärtspetsen? Varför kallas

jag Rödbröst, när jag inte äger en enda röd fjäder?

Och fågeln såg bedjande på Vår Herre med sina stora,

svarta ögon och vände på huvudet. Runtomkring såg han

fasaner, alldeles röda under ett lätt stänk av guldstoft,

papegojor med yviga röda halskragar, tuppar med röda kammar,

för att inte tala om fjärilar, guldfiskar och rosor. Och

naturligtvis tänkte han på hur litet det ville till, bara en enda

liten droppe färg på hans bröst, och han skulle vara en

skön fågel, och hans namn skulle passa honom.

114FÄGEL RÖDBRÖST

— Varför ska jag heta Rödbröst, när jag är alldeles grå?

frågade fågeln på nytt och väntade, att Vår Herre skulle

säga: "Ack, min vän, jag ser, att jag har glömt att måla

dina bröstfjädrar röda, men vänta bara ett ögonblick, så ska

det bli gjort."

Men Vår Herre log bara stilla och sade:

— Jag har kallat dig Rödbröst, och Rödbröst ska du heta,

men du får själv se till, att du kan förtjäna dina röda

bröstfjädrar.

Och så lyfte Vår Herre upp handen och lät fågeln på nytt

flyga ut i världen.

Fågeln flög ner i paradiset under djupt begrundande. Vad

skulle en liten fågel som han kunna göra för att skaffa sig

röda fjädrar?

Det enda han kunde tänka på var att ta sitt bo i en

törnbuske. Han byggde inne bland taggarna i de täta

törnsnåren. Det var, som om han hade väntat, att ett rosenblad

skulle sätta sig fast vid hans strupe och ge den sin färg.

En oändlig massa år hade förflutit efter den dagen, som

var jordens gladaste. Sedan dess hade både djur och

människor lämnat paradiset och utbrett sig över jorden. Och

människorna hade hunnit så långt, att de hade lärt sig att

odla marken och befara havet, de hade skaffat sig kläder

och prydnader, ja, de hade redan för länge sedan lärt sig

att bygga stora tempel och mäktiga städer, sådana som Tebe,

Rom och Jerusalem.

Så kom en ny dag, som också den skulle bli länge

ihåg-kommen i jordens historia, och på den dagens morgon satt

fågel Rödbröst på en liten naken kulle utanför Jerusalems

murar och sjöng för sina ungar, som vilade i ett litet bo

inne i en låg törnbuske.

Fågel Rödbröst berättade för sina små om den underbara

skapelsedagen och om namngivningen, såsom varje fågel

Rödbröst hade berättat alltifrån den första, som hade hört

Guds ord och utgått ur Guds hand.

115KRISTUSLEGENDER

— Och se nu, slutade han sorgset, så många år har

förgått, så många rosor har knoppats, så många fågelungar har

kommit ut ur sina ägg sedan skapelsedagen, att ingen kan

räkna dem, men Rödbröst är alltjämt en liten grå fågel.

Han har inte ännu lyckats att vinna sina röda bröstfjädrar.

De små ungarna spände upp sina vida gap och frågade

om deras förfäder inte hade sökt utföra några storverk för

att förvärva den oskattbara röda färgen.

— Vi har alla gjort vad vi kunde, sade den lilla fågeln,

men vi har alla misslyckats. Redan den första Rödbröst mötte

en gång en annan fågel, som var alldeles lik honom, och

han började genast älska denna med så häftig kärlek, att

han kände sitt bröst glöda. "Ack", tänkte han då, "nu förstår

jag. Det är Vår Herres mening, att jag ska älska så varmt,

att mina bröstfjädrar färgas röda av kärleksglöden, som

bor i mitt hjärta." Men han misslyckades, såsom alla efter

honom har misslyckats, och såsom även ni ska misslyckas.

De små ungarna kvittrade bedrövade, de började redan

sörja över att den röda färgen inte skulle komma att pryda

deras små duniga bröst.

— Vi har också hoppats på sången, sade den vuxna fågeln

och talade i långa, utdragna toner. Redan den första fågel

Rödbröst sjöng så, att hans bröst svällde av hänförelse, och

han vågade hoppas på nytt. "Ack", tänkte han, "det är

sångarglöden, som bor i min själ, som ska rödfärga mina

bröstfjädrar." Men han misslyckades, såsom alla efter honom

hai misslyckats, och såsom även ni ska misslyckas.

Återigen hördes ett sorgset pipande ur de ungas

halvnakna strupar.

— Vi har också hoppats på vårt mod och vår tapperhet,

sade fågeln. Redan den första fågel Rödbröst stred tappert

med andra fåglar, och hans bröst flammade av kamplust.

"Ack", tänkte han, "mina bröstfjädrar ska färgas röda av

stridslusten, som glöder i mitt hjärta." Men han

misslyckades, såsom alla efter honom har misslyckats, och såsom även

ni ska misslyckas.

De små ungarna pepo modigt om att de ändå ville

försöka att vinna den eftersträvade förmånen, men fågeln

116FÄGEL RÖDBRÖST

svarade dem sorgset, att det vore omöjligt. Vad kunde de

hoppas, när så många utmärkta förfäder inte hade lyckats

att nå målet? Vad kunde de göra mer än älska, sjunga och

strida? Vad kunde---

Fågeln höll upp mitt i meningen, ty ur en av Jerusalems

portar kom en mängd människor uttågande, och hela skaran

skyndade upp mot kullen, där fågeln hade sitt bo.

Det var ryttare på stolta hästar, knektar med långa spjut,

bödelsdrängar med spikar och hammare, det var värdigt

framtågande präster och domare, gråtande kvinnor och

framför allt en massa vilt kringspringande löst folk, ett

otäckt, tjutande följe av gatstrykare.

Den lilla gråa fågeln satt darrande på kanten av sitt bo.

Han fruktade varje ögonblick, att den lilla törnbusken skulle

bli nertrampad och hans små ungar dödade.

— Ta er till vara, ropade han till de små värnlösa

ungarna, kryp tillsammans och var tysta! Här kommer en

häst, som går rakt över oss! Här kommer en krigare med

järnskodda sandaler! Här kommer hela den vilda skaran

anstormande!

Med ens upphörde fågeln med sina varningsrop, han blev

stilla och tyst. Han nästan glömde den fara, vari han

svävade.

Plötsligen hoppade han ner i boet och bredde vingarna

över sina ungar.

— Nej, detta är alltför förfärligt, sade han. Jag vill inte, alt

ni ska se denna syn. Det är tre missdådare, som ska korsfästas.

Och han bredde ut vingarna, så att de små inte kunde se

något. De förnummo endast dånande hammarslag,

jämmerrop och folkets vilda skrän.

Fågel Rödbröst följde hela skådespelet med ögon, som

vidgades av fasa. Han kunde inte ta blickarna från de tre

olyckliga.

— Vad människor är grymma! sade fågeln om en stund.

Det är dem inte nog att spika fast dessa stackars varelser

på korset, utan på den enes huvud har de även fäst en krona

av stickande törne.

Jag ser, att törnena har sargat hans panna, så att blod

117KRISTUSLEGENDER

flyter, fortfor han. Och den mannen är så skön och ser

omkring sig med så milda blickar, att var och en borde

älska honom. Det är mig, som om en pilsudd ginge genom

mitt hjärta, när jag ser honom lida.

Den lilla fågeln började känna ett allt starkare

medlidande med den törnekrönte.

"Om jag vore min broder örnen", tänkte han, "skulle jag

rycka spikarna ur hans händer och med mina starka klor

driva bort alla dessa, som pinar honom."

Han såg hur blod dröp ner på den korsfästes panna och

kunde då inte mer hålla sig stilla i sitt bo.

"Fastän jag är liten och svag, torde jag ändå kunna

göra något för denne arme pinade", tänkte fågeln. Och han

lämnade boet och flög ut i luften, slående vida kretsar kring

den korsfäste.

Han omkretsade honom flera gånger utan att våga nalkas,

för han var en skygg liten fågel, som aldrig hade vågat

komma nära en människa. Men så småningom tog han mod

till sig, flög fram till honom och drog med sin näbb ut en

törntagg, som hade inträngt i den korsfästes panna.

Men vid det han gjorde detta, föll en droppe av den

korsfästes blod ner på fågelns bröst. Den vidgade sig snabbt och

flöt ut och färgade alla de små späda bröstfjädrarna.

Men den korsfäste öppnade sina läppar och viskade till

fågeln:

— För din barmhärtighets skull har du nu vunnit vad

ditt släkte har eftersträvat alltsedan världens skapelse.

Så snart fågeln kom åter till sitt bo, ropade hans små

ungar till honom:

— Ditt bröst är rött, dina bröstfjädrar är rödare än rosor!

— Det är endast en bloddroppe från den stackars

mannens panna, sade fågeln. Den försvinner, så snart jag

badar mig i en bäck eller en klar källa.

Men hur än den lilla fågeln badade, försvann inte mer

den röda färgen från hans bröst, och när hans små ungar

voro fullväxta, lyste den blodröda färgen också på deras

bröstfjädrar, liksom den lyser på varje fågel Rödbrösts

strupe och bröst alltintill denna dag.

118

VÅR HERRE OCH SANKTE PER

VÅR HERRE OCH SANKTE PER.

Det var på den tiden, då Vår Herre och Sankte Per nyss

voro komna till paradiset efter att ha vandrat omkring

på jorden och slitit ont under många bedrövelsens år.

Man kan tänka, att det var en glädje för Sankte Per. Man

kan tänka, att det var annat att sitta på paradisets berg och

se ut över världen än att vandra från dörr till dörr som en

tiggare. Det var annat att ströva omkring i paradisets

lustgårdar än att gå på jorden och inte veta om man skulle få

husrum en stormig natt eller om man skulle bli tvungen

att vandra ute på vägen i köld och mörker.

Man ska tänka sig vilken glädje det måtte ha varit att

äntligen komma fram till rätt ställe efter en sådan resa.

Sankte Per hade nog inte alltid varit säker på att allt skulle

sluta väl. Han hade väl inte kunnat låta bli att tvivla och

vara orolig ibland, ty det hade ju varit nästan omöjligt för

Sankte Per, stackare, att förstå vad det skulle tjäna till att

de hade det så svårt, om Vår Herre var hela världens herre.

Och nu skulle aldrig mer någon längtan komma och pina

honom. Det kan man tro att han var glad åt.

Nu kunde han riktigt skratta åt hur mycken bedrövelse

han och Vår Herre hade fått uthärda och hur de hade måst

nöja sig med litet.

En gång, när det hade varit så uselt för dem, att han hade

tyckt, att han inte kunde stå ut längre, hade Vår Herre tagit

honom med sig och börj at vandra upp på ett högt berg utan

att säga honom vad de hade där uppe att göra.

De hade vandrat förbi städerna, som lågo vid foten av

berget, och slotten, som lågo högre upp. De hade kommit

längre än till bondgårdarna och fäbodstugorna, och de hade

lämnat bakom sig den sista vedhuggarens stengrotta.

119

KRISTUSLEGENDER

De hade äntligen kommit dit, där berget stod naket utan

växter ooh träd ooh där en eremit hade rest sig en hydda

för att kunna bispringa nödställda resande.

Sedan hade de gått över snöfälten, där murmeldjuren

sova, och nått upp till vilda, sammanhopade ismassor, som

stodo på kant och på stup och där knappast en stenget

kunde komma fram.

Där uppe hade Vår Herre funnit en liten, rödbröstad

fågel, som låg ihjälfrusen på isen, och han hade tagit upp

den lilla domherren och stoppat den på sig. Och Sankte Per

mindes, att han hade undrat om den fågeln skulle bli deras

middag.

De hade vandrat en lång stund på de hala isstyckena, och

det hade tyckts Sankte Per, att han aldrig hade varit

närmare dödsriket, ty en dödskall vind och en dödsmörk dimma

omsvepte dem, och såvitt han kunde förnimma, fanns där

inte mer något levande. Och dock voro de inte komna längre

än till mitten av berget.

Då hade han bett Vår Herre, att han skulle få vända om.

— Inte ännu, sade Vår Herre, för jag vill visa dig något,

som ska ge dig mod att bära alla sorger.

Därför hade de vandrat vidare genom dimma och köld,

tills de hade nått en oändligt hög mur, som hindrade dem

från att komma längre.

— Denna mur går runtom berget, sade Vår Herre, och

du kan inte stiga över den på någon punkt. Inte heller kan

någon levande få se något av det, som finns därbakom, för

det är här, som paradiset tar vid, och här bor de saliga döda

hela bergssluttningen oppåt.

Men Sankte Per hade inte kunnat låta bli att se

misstrogen ut.

— Där inne är det inte mörker och köld som här, sade

Vår Herre, utan där är grön sommar och klart sken av

solar och stjärnor.

Men Sankte Per hade inte kunnat förmå sig att tro honom.

Då tog Vår Herre den lilla fågeln, som han nyss förut

hade funnit på isfältet, och han böjde sig bakåt och kastade

den över muren, så att den föll ner i paradiset.

120v ÄR HERRE OCH SANKTE PER

Och strax därpå hörde Sankte Per ett jublande lustigt

kvitter och kände igen en domherres sång och blev

storligen förvånad.

Han vände sig till Vår Herre och sade:

— Låt oss åter gå ner på jorden och uthärda allt, som

måste uthärdas, för nu ser jag, att du talar sant och att ett

ställe finns, där livet övervinner döden.

Och de hade stigit ner från berget och börjat sin

vandring på nytt.

Sedan hade Sankte Per inte sett något annat än detta av

paradiset under långa år, utan bara gått och längtat till

landet bakom muren. Och nu var han äntligen där och

behövde inte längta mer. Nu kunde han hela dagen ösa fröjd

med fulla händer ur aldrig sinande källor.

Men Sankte Per hade inte varit i paradiset i fjorton

dagars tid, förrän det hände, att en ängel kom till Vår Herre,

där han satt på sin stol, bugade sig sju gånger för honom

och sade honom, att en svår olycka måtte ha kommit över

Sankte Per. Han ville varken äta eller dricka, och hans ögon

voro rödkantade, som om han inte skulle ha sovit på flera

nätter.

Så snart Vår Herre fick höra detta, stod han upp och

gick för att söka Sankte Per.

Han fann honom långt borta i en utkant av paradiset. Han

låg på marken, som om han vore för utmattad att stå, och

han hade rivit sina kläder och strött aska i håret.

När Vår Herre såg honom så bedrövad, satte han sig på

marken bredvid honom och talade till honom alldeles så,

som han skulle ha gjort, om de ännu hade vandrat omkring

nere i denna världens bedrövelse.

— Vad är det, som gör dig så sorgsen, Sankte Per? sade

Vår Herre.

Men sorgen var Sankte Per alldeles övermäktig, så att han

förmådde ingenting svara.

— Vad är det, som gör dig så sorgsen. Sankte Per?

frågade Vår Herre på nytt.

Då Vår Herre upprepade frågan, tog Sankte Per sin

guldkrona av huvudet och kastade den till Vår Herres fötter,

121KRISTUSLEGENDER

liksom för att säga, att han inte ville ha någon del vidare

i hans ära och härlighet.

Men Vår Herre förstod nog, att Sankte Per var så

förtvivlad, att han inte visste vad han gjorde. Han visade ingen

vrede emot honom.

— Du får äntligen säga mig vad som plågar dig, sade

han lika saktmodigt som förut och med ännu större kärlek

i rösten.

Men nu sprang Sankte Per upp, och då såg Vår Herre,

att han inte endast var bedrövad, utan också vredgad. Han

kom fram emot Vår Herre med knutna nävar och gnistrande

ögon.

— Nu vill jag ha orlov ur din tjänst, sade Sankte Per.

Jag kan inte stanna en dag längre i paradiset.

Vår Herre sökte lugna honom, såsom han hade fått göra

många gånger förr, när Sankte Per hade brusat upp.

— Du ska visst få lov att gå, sade han, men först måste

du säga mig vad det är, som misshagar dig.

— Jag kan säga dig, att jag väntade mig bättre lön, då

vi båda utstod allt slags elände nere på jorden, sade

Sankte Per.

Vår Herre såg, att Sankte Pers själ var fylld med

bitterhet, och han kände ingen vrede mot honom.

— Jag säger dig, att du är fri att gå vart du vill, sade

han, endast du låter mig veta vad som bedrövar dig.

Då äntligen berättade Sankte Per varför han var olycklig.

— Jag hade en gammal mor, sade han, och hon dog för

ett par dar sedan.

— Nu vet jag vad som plågar dig, sade Vår Herre. Du

lider, därför att din mor inte är kommen hit till paradiset.

— Så är det, sade Sankte Per, och i detsamma blev

sorgen honom övermäktig, så att han började snyfta och

jämra sig.

— Jag tycker ändå, att jag kunde ha förtjänat, att hon

hade fått komma hit, sade han.

Men när nu Vår Herre hade fått veta vad det var, som

Sankte Per sörjde över, blev han bedrövad i sin tur. För

Sankte Pers mor hade inte varit sådan, att hon kunde komma

122v ÄR HERRE OCH SANKTE PER

in i himmelriket. Hon hade aldrig tänkt på annat än att

samla pengar, och till fattigt folk, som hade stannat utanför

hennes dörr, hade hon aldrig givit så mycket som en slant

eller en bit bröd. Men Vår Herre förstod, att det var

omöjligt för Sankte Per att fatta, att hans mor hade varit så girig,

att hon inte kunde få åtnjuta saligheten.

— Sankte Per, sade han, hur kan du så säkert veta, att

din mor skulle trivas hos oss?

— Se, sådant säger du endast, för att du inte ska behöva

bönhöra mig, sade Sankte Per. Vem skulle inte trivas i

paradiset?

— Den, som inte känner glädje över andras glädje, kan

inte trivas där, sade Vår Herre.

— Då är det flera än min mor, som inte passar här, sade

Sankte Per, och Vår Herre märkte, att han tänkte på honom.

Och han kände sig djupt bedrövad över att Sankte Per

hade träffats av en så djup sorg, att han inte mer visste vad

han sade. Han stod en stund och väntade, att Sankte Per

skulle ångra sig och förstå, att hans mor inte kunde passa i

paradiset, men han ville alls inte ge med sig.

Då kallade Vår Herre till sig en ängel och befallde

honom, att han skulle fara ner till helvetet och hämta

Sankte Pers mor upp till paradiset.

— Låt mig då också se hur han hämtar opp henne! sade

Sankte Per.

Vår Herre tog Sankte Per vid handen och förde honom

ut på en klippa, som stupade alldeles tvärbrant på ena

sidan. Och han visade honom, att han endast behövde luta

sig något litet ut över branten för att kunna se rätt ner i

helvetet.

När Sankte Per blickade ner, kunde han till en början inte

urskilja mer, än om han hade sett ner i en brunn. Det var,

som om ett oändligt svalg hade öppnat sig under honom.

Det första, som han svagt kunde skönja, var ängeln, som

redan hade givit sig i väg mot avgrunden. Sankte Per såg hur

ängeln ilade ner i det stora mörkret utan all fruktan och

bara bredde ut vingarna något litet för att inte falla för

häftigt.

123KRISTUSLEGENDER

Men när Sankte Per hade fått vänja ögonen en smula,

började han se allt mer och mer. Han såg för det första, att

paradiset låg på ett ringberg, som omgav en vid klyfta, och

att det var på bottnen av denna, som de fördömda hade sitt

hemvist. Han såg hur ängeln föll och föll en lång stund

utan att komma ner till djupet. Han blev alldeles förfärad

över att det var så långt dit ner.

— Måtte han nu bara kunna komma opp igen med min

mor! sade han.

Vår Herre bara såg på Sankte Per med stora, bedrövade

ögon.

— Det ges ingen tyngd, som inte min äii^el kan lyfta,

sade han.

Det var så djupt ner till avgrunden, att ingen solstråle

kunde tränga dit, utan där rådde svart mörker. Men det var,

som om ängeln under sin flykt skulle ha medfört en smula

klarhet och ljus, så att det blev möjligt för Sankte Per att

urskilja hur det såg ut där nere.

Det var en oändlig, svart klippöken. Vassa, spetsiga

klippor täckte hela grunden, och mellan dem blänkte pölar

av svart vatten. Där fanns inte ett grönt strå, inte ett träd,

inte ett tecken till liv.

Men överallt på de vassa klipporna voro de osaliga döda

uppklättrade. De hängde ut över klippspetsarna, dit de hade

klättrat i hopp att kunna svinga sig upp ur klyftan, och när

de hade sett, att de ingen vart kunde komma, hade de

förblivit kvar där uppe, förstenade av förtvivlan.

Sankte Per såg somliga av dem sitta och ligga med

armarna utsträckta i oavlåtlig längtan och med ögonen stadigt

vända uppåt. Andra hade slagit händerna för ansiktet, såsom

för att utestänga den hopplösa fasan omkring dem. De voro

alla orörliga, det var ingen av dem, som gitte göra en

rörelse. Somliga lågo i vattenpölarna alldeles stilla utan att

försöka att komma upp ur dem.

Det förfärligaste var, att det var en sådan mängd av

osaliga. Det var, som om klyftans botten inte bestode av

annat än kroppar och huvuden.

Och Sankte Per greps av en ny oro.

124v ÄR HERRE OCH SANKTE PER

— Du ska få se, att han inte finner henne, sade han till

Vår Herre.

Vår Herre såg på honom med samma bedrövade blick

som nyss. Han visste nog, att Sankte Per inte behövde vara

orolig över ängeln.

Men för Sankte Per såg det alltjämt ut, som om ängeln

inte kunde finna hans mor ibland den stora mängden av

osaliga. Han bredde ut vingarna och svävade fram och

tillbaka över avgrunden, medan han sökte henne.

På en gång fick en av de osaliga stackarna nere i

avgrunden syn på ängeln. Och han sprang upp och sträckte

armarna mot honom och ropade:

— Ta mig med, ta mig med!

Då kom det på en gång liv i hela skaran. Alla de

miljoners miljoner, som försmäktade nere i helvetet, stormade

upp i samma ögonblick och höjde sina armar och ropade

efter ängeln, att han skulle föra dem med sig till det saliga

paradiset.

Deras skrik hördes ända upp till Vår Herre och Sankte

Per, och deras hjärtan darrade av sorg, när de hörde det.

Ängeln höll sig svävande högt över de fördömda, men

alltsom han for fram och tillbaka för att upptäcka den han

sökte, stormade alla efter, så att det såg ut, som om de hade

sopats fram av en virvelvind.

Äntligen hade ängeln fått syn på den, som han skulle

hämta. Han lade ihop vingarna över ryggen och sköt ner som

en blixt. Och Sankte Per ropade till i glad förvåning, när han

såg honom slå armen om hans mor och lyfta upp henne.

— Säll vare du, som för min mor till mig! sade han.

Vår Herre lade sakta sin hand på Sankte Pers skuldra,

som ville han varna honom att inte för tidigt överlämna sig

åt glädjen.

Men Sankte Per var färdig att gråta av fröjd över att

hans mor var räddad. Han kunde inte förstå, att något

vidare skulle förmå skilja dem. Och hans glädje förökades,

när han såg, att hur snabb ängeln än hade varit, då han hade

lyft upp henne, hade dock några av de fördömda lyckats

125

KRISTUSLEGENDER

att hänga sig fast vid henne, som skulle frälsas, för att bli

förda upp till paradiset på samma gång som hon.

Det var visst en tolv stycken, som hade hängt sig fast

vid den gamla kvinnan, och Sankte Per tänkte, att det var

en stor ära för hans mor att hjälpa så många olyckliga upp

ur fördömelsen.

Inte heller gjorde ängeln något för att hindra dem. Han

tycktes alls inte besvärad av bördan, utan bara steg och

steg och rörde inte vingarna med större ansträngning, än

om han hade burit en död fågelunge till himmelen.

Men då såg Sankte Per, att hans mor började frigöra sig

från de osaliga, som hade hängt sig fast vid henne. Hon

grep fatt om deras händer och lossade deras tag, så att den

ena efter den andra tumlade ner i helvetet.

Sankte Per kunde höra hur de bådo och anropade henne,

men den gamla kvinnan tycktes inte vilja tillåta, att någon

annan än hon själv skulle bli salig. Hon gjorde sig fri från

allt fler och fler och lät dem störta ner i eländet. Och när

de föllo, fylldes hela rymden av verop och förbannelser.

Då ropade Sankte Per och besvor sin mor, att hon skulle

visa barmhärtighet, men hon ville ingenting höra, utan

fortfor som förut.

Och Sankte Per såg hur ängeln flög allt långsammare, ju

lättare hans börda blev. Sankte Per greps av sådan skräck,

att hans ben sviktade och han måste falla ner på sina knän.

Äntligen var det bara en enda osalig, som höll fast vid

Sankte Pers mor. Det var en ung kvinna, sqm hängde om

hennes hals och som ropade och bad alldeles invid hennes

öra, att hon skulle låta henne följa med in i det välsignade

paradiset.

Då var ängeln med sin börda så långt kommen, att Sankte

Per redan sträckte ut armarna för att ta emot modern. Han

tyckte, att ängeln endast behövde göra ännu ett par vingslag

för att vara uppe på berget.

Men då höll ängeln med ens vingarna alldeles stilla, och

hans ansikte blev så mörkt som en natt.

Ty nu hade den gamla kvinnan sträckt sina händer bakåt

och gripit om armarna på den, som hängde om hennes hals,

126v ÄR HERRE OCH SANKTE PER

och hon ryckte och slet, till dess att det lyckades henne att

skilja de hopknäppta händerna, så att hon blev fri också

från denna sista.

När den fördömda föll, sjönk ängeln flera famnar neråt,

och det såg ut, som om han inte mer orkade lyfta vingarna.

Han såg ner på den gamla kvinnan med djupt sorgsna

blickar, hans grepp om hennes liv lossnade, och han lät

henne falla, som om hon hade varit en för tung börda för

honom nu, sedan hon hade blivit ensam.

Därpå svingade han sig med ett enda vingslag upp i

paradiset.

Men Sankte Per låg kvar en lång stund på samma ställe

och snyftade, och Vår Herre stod stilla bredvid honom.

— Sankte Per, sade Vår Herre till sist, aldrig trodde jag,

att du skulle gråta så, sedan du var kommen till paradiset.

Då lyfte Guds gamla tjänare upp sitt huvud och svarade:

— Vad är detta för ett paradis, där jag hör mina kärastes

jämmer och ser mina medmänniskors lidande!

Men Vår Herres ansikte förmörkades av den djupaste sorg.

— Vad ville jag hellre än bereda er alla ett paradis av

idel ljus lycka? sade han. Förstår du inte, att det var

fördenskull jag gick ner till människorna och lärde dem att

älska sin nästa såsom sig själva? Ty så länge de inte gör

detta, finns det ingen fristad i himmel eller på jord, där

inte smärtan och bedrövelsen kan hinna dem.

127KRISTUSLEGENDER

LJUSLÅGAN.

För mångfaldiga år sedan, då staden Florens helt nyligen

hade gjort sig till republik, levde där en man, som hette

Raniero di Raniero. Han var son till en vapensmed och hade

lärt sin fars yrke, men han tyckte inte mycket om att

utöva det.

Denne Raniero var en den starkaste man. Det sades om

honom, att han bar en tung järnrustning lika lätt, som en

annan bär en silkesskjorta. Han var ännu en ung man, men

hade redan givit många prov på sin styrka. En gång hade

han varit inne i ett hus, där de hade lagt upp säd på löftet.

Men där uppe hade hopats för mycket säd, och medan

Raniero befann sig i huset, brast en av loftsbjälkarna, och

hela taket höll på att störta ner. Alla hade då skyndat bort

utom Raniero. Han hade sträckt upp armarna och hållit

emot taket, ända tills folk hade hunnit hämta bjälkar och

störar för att stötta upp det.

Det sades också om Raniero, att han var den tappraste

man, som någonsin hade funnits i Florens, och att han aldrig

kunde få nog av strid. Så snart som han hörde något oljud

på gatan, rusade han ut från verkstaden, i hopp att det

hade uppstått ett slagsmål, vari han kunde taga del. Om han

endast fiok dra blankt, stred han lika gärna med simpelt

lantfolk som med järnklädda riddare. Han gick fram som

en galning i striden utan att räkna sina motståndare.

Nu var Florens inte synnerligen mäktigt på hans tid.

Folket där bestod mestadels av ullspinnare och klädesvävare,

och dessa begärde ingenting bättre än att i fred få bedriva

sitt arbete. Det fanns gott om duktiga karlar, men dessa

voro inte stridslystna, utan satte en ära i att det i deras stad

skulle råda bättre ordning än annorstädes. Raniero klagade

128LJUSLÅGAN

ofta över att han inte var född i ett land, där det fanns en

konung, som samlade omkring sig tappra män, och sade,

att han i så fall skulle ha kommit till stor ära och värdighet.

Raniero var stortalig och högröstad, grym mot djur, hård

mot sin hustru, inte god för någon att leva med. Han skulle

ha varit en skön man, om han inte tvärsöver ansiktet hade

burit flera djupa ärr, som vanställde honom. Han var snabb

att fatta beslut, och hans handlingssätt var storslaget, fastän

ofta våldsamt.

Raniero var gift med Franceska, som var dotter till Jacopo

degli Uberti, en vis och mäktig man. Jacopo hade inte tyckt

mycket om att giva sin dotter till en sådan slagskämpe som

Raniero, utan hade i det längsta motsatt sig giftermålet.

Franceska hade tvungit honom att ge vika genom att säga,

att hon aldrig skulle gifta sig med någon annan. När

Jacopo äntligen gav sitt samtycke, hade han sagt till Raniero:

— Jag tror mig ha sett, att män sådana som du har lättare

att vinna en kvinnas kärlek än att behålla den, därför vill

jag ta det löftet av dig, att om min dotter får det så svårt

hos dig, att hon vill återvända till mig, så ska du inte

hindra henne.

Franceska sade, att det var onödigt att avgiva ett sådant

löfte, emedan hon höll Raniero så kär, att ingenting skulle

kunna skilja henne från honom. Men Raniero gav löftet

genast.

— Det kan du vara viss om, Jacopo, sade han, att jag

inte ska söka att kvarhålla någon kvinna, som vill fly mig.

Franceska flyttade nu till Raniero, och allt var gott

mellan dem. När de hade varit gifta några veckor, föll det

Raniero in, att han skulle öva sig med målskjutning. Han

sköt till måls några dagar mot en tavla, som hängde på en

mur. Han blev snart skicklig och träffade målet varje gång.

Till sist tyckte han sig vilja försöka att skjuta mot ett

svårare mål. Han såg sig om efter något lämpligt, men

upptäckte intet utom en vaktel, som satt i en bur ovan

gårdsporten. Fågeln tillhörde Franceska, och hon var mycket kär

i den, men Raniero sände likafullt en sven att öppna buren

och sköt vakteln, då den svingade sig upp i luften.

9. — Lagerlöf, Kristuslegender. — Kejsarn av Portugallien. \29KRISTUSLEGENDER

Detta tycktes honom vara ett gott skott, och han berömde

sig därav för vem helst, som ville höra på honom.

När Franceska fick veta, att Raniero hade skjutit hennes

fågel, blev hon blek och såg stort på honom. Hon undrade

över att han hade velat göra något, som måste vålla henne

sorg. Men hon förlät honom det genast och älskade honom

liksom förut.

Allt gick nu åter väl en tid.

Ranieros svärfar, Jacopo, var linvävare. Han hade en stor

verkstad, där det utfördes mycket arbete. Raniero trodde sig

ha funnit, att det blandades hampa i linet på Jacopos

verkstad, och han höll inte inne med detta, utan talade om saken

här och där i staden. Äntligen fick också Jacopo höra detta

prat, och han sökte genast få slut på det. Han lät flera andra

linvävare undersöka hans garn och vävnader, och de funno,

att allt var det finaste linne. Endast i en packe, som var

bestämd att säljas utom Florens, funno de någon blandning.

Jacopo sade då, att bedrägeriet hade blivit begånget utan

hans vetskap och vilja av någon bland hans gesäller. Han

förstod dock genast, att han skulle få svårt att förmå folk

att tro detta. Han hade alltid haft stort rykte för ärlighet,

och han kände det tungt, att hans heder hade blivit fläckad.

Raniero däremot bröstade sig över att han hade lyckats

avslöja ett svek, och han skröt härmed, även då Franceska

hörde det.

Hon kände stor sorg och på samma gång likadan

förvåning, som när han sköt fågeln. Medan hon tänkte härpå,

tyckte hon plötsligen, att hon såg sin kärlek framför sig, och

den var lik ett stort stycke skimrande gyllentyg. Hon kunde

se hur stor den var och hur skimrande. Men ur ena hörnet

var en flik bortklippt, så att den inte var så stor och så

härlig, som den hade varit från början.

Dock var den ännu så föga skadad, att hon tänkte: "Nog

kommer den att räcka så länge, som jag lever. Den är så

stor, att den aldrig kan ta slut."

Det gick åter en tid, under vilken hon och Raniero voro

lika lyckliga som från första början.

Franceska hade en bror, som hette Taddeo. Denne hade

130LJUSLÅGAN

varit i Venedig på handelsresa, och där hade han köpt sig

kläder av silke och sammet. När han kom hem, gick han och

prålade med dessa, men i Florens var det inte brukligt att gå

dyrbart klädd, så att det var många, som gjorde narr av

honom.

En natt voro Taddeo och Raniero ute på vinkrogarna.

Taddeo var då klädd i en grön kappa med foder av sobel

och en violett tröja. Raniero lockade honom nu att dricka

så mycket vin, att han somnade, och tog sedan av honom

hans kappa och hängde upp den på en fågelskrämma, som

var uppsatt i en kålgård.

När Franceska fick höra detta, blev hon åter vred på

Raniero. Och med detsamma såg hon framför sig det stora

stycket gyllentyg, som var hennes kärlek, och hon tyckte

sig se hur det minskades, medan Raniero skar bort stycke

efter stycke.

Efter detta blev det åter gott mellan dem en tid, men

Franceska var inte mer så lycklig som förr, därför att hon

alltid väntade, att Raniero skulle begå någon handling, som

kunde skada hennes kärlek.

Detta lät inte heller länge vänta på sig, ty Raniero kunde

aldrig hålla sig stilla. Han önskade, att människor alltid

skulle tala om honom och berömma hans mod och

oför-vägenhet.

På den domkyrkan, som då för tiden fanns i Florens och

som var mycket mindre än den nuvarande, hängde högst

uppe på ena tornet en stor, tung sköld, och den hade blivit

uppsatt där av en bland Franceskas förfäder. Det lär ha

varit den tyngsta sköld, som någon man i Florens hade

förmått föra, och alla inom Ubertis släkt voro stolta över att

det var en av dem, som hade förmått klättra upp i tornet

och hänga den där.

Men nu gick Raniero en dag upp till skölden, hängde den

på ryggen och kom ner med den.

Då Franceska fick höra detta, talade hon för första gången

med Raniero om det, som plågade henne, och bad honom,

att han inte skulle på detta sätt söka att förödmjuka den ätt,

som hon tillhörde. Raniero, som hade väntat sig, att hon

131KRISTUSLEGENDER

skulle berömma honom för hans bragd, blev mycket ond.

Han svarade, att han länge hade märkt, att hon inte gladde

sig åt hans framgång, utan endast tänkte på sin egen släkt.

— Det är något annat, som jag tänker på, sade Franceska,

och det är min kärlek. Jag vet inte hur det ska gå med den,

om du fortsätter på det här sättet.

Efter detta kommo de ofta att växla onda ord, ty Raniero

råkade nästan alltid att företa sig just det, som Franceska

minst av allt kunde tåla.

Det fanns på Ranieros verkstad en gesäll, som var liten

och halt. Den där karlen hade älskat Franceska, innan hon

gifte sig, och fortfor att älska henne även efter hennes

giftermål. Raniero, som visste om detta, företog sig att driva

gyckel med honom, framför allt när de sutto till bords. Det

gick till sist så, att mannen, som inte kunde tåla att bli

gjord till ett åtlöje, då Franceska hörde det, en gång rusade

på Raniero och ville strida med honom. Men Raniero endast

hånlog och sparkade honom åt sidan. Då tyckte inte den

stackaren, att han ville leva längre, utan gick bort och

hängde sig.

När detta hände, hade Raniero och Franceska varit gifta

bortåt ett år. Franceska tyckte alltjämt, att hon såg sin

kärlek framför sig som ett skimrande stycke tyg, men på

alla sidor voro stora flikar bortskurna, så att det var

knappast hälften så stort, som det hade varit från början.

Hon blev mycket förskräckt, när hon såg detta, och hon

tänkte: "Stannar jag hos Raniero ännu ett år, kommer han

att förstöra min kärlek. Jag kommer att bli likaså arm, som

jag hittills har varit rik."

Då beslöt hon sig för att lämna Ranieros hus och gå

och leva hos sin far, på det att inte den dag måtte komma,

då hon hatade Raniero lika mycket, som hon nu älskade

honom.

Jacopo degli Uberti satt i vävstolen med alla sina gesäller

arbetande omkring sig, när han såg henne komma. Han sade,

att nu hade det skett, som han länge hade väntat, och bad

henne vara välkommen. Han lät genast allt folket upphöra

132LJUSLÅGAN

med arbetet och befallde dem att beväpna sig och stänga

huset.

Sedan gick Jacopo bort till Raniero. Han träffade honom

på verkstaden.

— Min dotter har i dag kommit tillbaka till mig och bett,

att hon åter ska få leva under mitt tak, sade han till sin

måg. Och nu väntar jag mig, alt du inte tvingar henne att

vända tillbaka till dig efter det löfte, som du har givit mig.

Raniero tycktes inte ta detta mycket allvarsamt, utan

svarade helt lugnt:

— Även om jag inget löfte hade givit dig, så skulle jag

inte ha fordrat att få tillbaka en kvinna, som inte vill

tillhöra mig.

Han visste hur mycket Franceska älskade honom, och han

sade till sig själv:

— Hon är här tillbaka hos mig innan kvällen.

Hon syntes dock inte till varken den dagen eller den nästa.

Den tredje dagen gick Raniero ut och förföljde ett par

rövare, som länge hade oroat de florentinska köpmännen.

Han lyckades övervinna dem och förde dem fångna till

Florens.

Han höll sig stilla ett par dagar, ända tills han kunde

vara viss om att denna bragd skulle vara känd över hela

staden. Det gick dock inte, som han hade väntat, att den

förde Franceska åter till honom.

Raniero hade nu haft den största lust att med lag och rätt

tvinga henne att komma tillbaka till honom, men han tyckte

sig inte kunna göra detta för sitt löftes skull. Det föreföll

honom dock omöjligt att leva i samma stad med en hustru,

som hade övergivit honom, utan han drog bort från Florens.

Han blev då först legosoldat, och snart nog gjorde han

sig till anförare för en frikår. Han var jämt i strid och

tjänade många herrar.

Han vann mycken ära som krigare, såsom han alltid hade

förutspått. Han blev slagen till riddare av kejsaren och

räknades som en storman.

Innan han drog från Florens, hade han givit ett löfte vid

en helig madonnabild i domkyrkan att skänka till den heliga

133KRISTUSLEGENDER

jungfrun det förnämsta och yppersta, som han vann i varje

strid. Framför den där bilden såg man ständigt dyrbara

gåvor, som voro givna av Raniero.

Raniero visste alltså, att alla hans bragder voro kända i

hans födelsestad. Han undrade mycket på att inte

Fran-ceska degli Uberti kom åter till honom, då hon kände till

all hans framgång.

På den tiden predikades det till korståg för att befria den

heliga graven, och Raniero tog korset och drog ut till

österlandet. Dels väntade han, att han där ute skulle vinna slott

och län att råda över, dels tänkte han, att han nu skulle

vara i stånd att utföra så glänsande bragder, att hans hustru

åter skulle få honom kär och vända tillbaka till honom.

II.

Natten efter den dagen, då Jerusalem hade blivit erövrat,

var det mycken glädje i korsfararlägret utanför staden.

Nästan i vartenda tält firades dryckeslag, och stoj och larm

hördes vida omkring.

Raniero di Raniero satt också och drack med några

stridskamrater, och hos honom gick det nästan vildare till än

annorstädes. Tjänarna hunno knappast att fylla på bägarna,

innan de voro tömda på nytt.

Men Raniero hade det största skäl att fira ett stort gille,

därför att han under dagen hade vunnit större ära än

någonsin förr. På morgonen, då staden stormades, hade han varit

den förste, som hade bestigit murarna, näst efter Gottfrid

av Bouillon, och på kvällen hade han blivit hedrad för sin

tapperhet inför hela hären.

När plundring och mord hade tagit slut och korsfararna i

botgörarkåpor och med otända vaxljus i händerna hade

dragit in i den heliga gravens kyrka, hade det nämligen

blivit honom förkunnat av Gottfrid, att han skulle få vara

den förste, som fick tända sitt ljus vid de heliga lågor, som

brinna framför Kristi grav. Det tycktes Raniero, att Gottfrid

på detta sätt ville visa, att han ansåg honom som den

134LJUSLÅGAN

tappraste i hela hären, och han var mycket glad åt det sätt,

varpå han hade blivit lönad för sina bragder.

Fram på natten, då Raniero och hans gäster voro i det

bästa lynne, kom en narr och ett par spelmän, som hade

vandrat omkring överallt i lägret och roat folk med sina

upptåg, in i Ranieros tält, och narren bad om tillåtelse att

få berätta ett löjligt äventyr.

Raniero visste, att den där narren stod högt i rop för

lustighet, och han lovade att lyssna till hans berättelse.

— Det var en gång så, sade narren, att Vår Herre och

Sankte Per hade suttit en hel dag i det högsta tornet på

paradisets borg och sett ner på jorden. De hade haft så

mycket att titta på, att de knappast hade haft tid att byta

ett ord. Vår Herre hade hållit sig stilla hela tiden, men

Sankte Per hade än klappat i händerna av glädje och än

vänt bort huvudet med avsky. Än hade han jublat pch lei

och än hade han gråtit och ömkat sig. Äntligen, då det led

mot slutet av dagen och kvällsskymningen sänkte sig över

paradiset, vände sig Vår Herre till Sankte Per och sa, att

nu måtte han väl vara nöjd och belåten. "Vad är det jag

skulle vara belåten med?" frågade då Sankte Per i häftig

ton. — "Jo", sa Vår Herre saktmodigt, "jag trodde, att du

skulle vara nöjd med det, som du har sett i dag." Men Sankte

Per ville inte låta blidka sig. — "Det är sant", sa han,

"att jag i många år har klagat över att Jerusalem skulle

vara i de otrognas våld, men efter allt det, som har hänt

i dag, tycker jag, att det lika så gärna hade kunnat få vara,

som det var."

Raniero förstod nu, att narren talade om detta, som hade

hänt under dagens lopp. Både han och de andra riddarna

började lyssna med större intresse än i början.

— När Sankte Per hade sagt detta, fortfor narren, i det

han kastade en illfundig blick bort till riddarna, lutade han

sig ut över tornets tinnar och pekade ner mot jorden. Han

visade Vår Herre en stad, som låg på en stor, ensam klippa,

som sköt upp ur en bergdal. "Ser du de där likhögarna?"

sa han, "och ser du blodet, som svallar på gatorna, och

ser du de nakna, eländiga fångarna, som jämrar sig i natt-

135KRISTUSLEGENDER

kölden, och ser du alla de rvkande brandtomterna?" Vår

Herre tycktes ingenting vilja svara honom, utan Sankte Per

fortsatte med sin jämmer. Han sa, att nog hade han många

gånger varit vred på den där staden, men inte hade han

velat den så illa, som att där skulle komma att se ut på

detta sätt. Då svarade äntligen Vår Herre och försökte göra

en invändning. — "Du kan dock inte neka till att de kristna

riddarna har vågat sina liv med den största oförskräckthet",

sa han.

Här blev narren avbruten av bifallsrop, men han skyndade

sig att fortsätta.

— Nej, stör mig inte! sade han. Nu minns jag inte var

det var jag slutade. Jo, det var sant, jag skulle just säga,

att Sankte Per torkade bort ett par tårar, som trängde fram

i hans ögon och hindrade honom från att se. "Jag kunde

aldrig tro, att de skulle vara sådana vilddjur", sa han.

"De har ju mördat och plundrat hela dagen. Jag förstår rakt

inte, att du brydde dig om att låta korsfästa dig för att

skaffa dig sådana bekännare."

Riddarna upptogo skämtet väl. De började skratta högt

och muntert.

— Vad, narr, är Sankte Per så vred på oss? ropade en

av dem.

— Var tyst nu och låt oss höra om inte Vår Herre tog

vårt försvar! inföll en annan.

— Nej, Vår Herre teg stilla för det första, sade narren.

Han visste väl av gammalt, att när Sankte Per hade kommit

riktigt i farten, så var det inte lönt att motsäga honom. Han

gick på med sitt och sa, att Vår Herre inte skulle bry sig

om att säga honom, att de till sist kom ihåg, till vilken

stad de var komna, och gick till kyrkan på bara fötter i

botgörardräkt. Den där andakten hade ju inte varat så länge,

att det var lönt att tala om den. Och därpå böjde han sig

än en gång ut över tornet och visade neråt mot Jerusalem.

Han visade på de kristnas läger därutanför. "Ser du hur

dina riddare firar sin seger?" frågade han. Och Vår Herre

såg, att det var dryckeslag överallt i lägret. Riddare och

knektar satt och såg på syriska danserskor. Fyllda bägare

136LJUSLÅGAN

gick runt, med tärningar rafflade man om krigsbytet,

och--

— Man hörde på narrar, som berättade dåliga sagor,

inföll Raniero. Var inte detta också en stor synd?

Narren skrattade och nickade åt Raniero, liksom ville han

säga: "Vänta, jag ska allt betala dig."

— Nej, avbryt mig inte! bad han på nytt. En fattig narr

glömmer så lätt vad hane skulle säga. Jo, det var ju detta,

att Sankte Per frågade Vår Herre med den strängaste röst

om han tyckte, att han hade mycken heder av det där folket.

Härtill måste Vår Herre förstås svara, att det tyckte han

inte att han" hade. "De var rövare och mördare, innan de

drog från hemmet", sa Sankte Per, "och mördare och rövare

är de ännu i dag. Det här företaget kunde du lika gärna

ha låtit vara ogjort. Det kommer inte något gott ut av det."

— Nånå, narr! sade Raniero med varnande röst.

Men narren tycktes sätta en heder i att pröva hur långt

han kunde gå, utan att någon rusade upp och kastade ut

honom, och han fortfor oförfärat:

— Vår Herre bara böjde på huvudet, likt en, som

erkänner, att han blir rättvisligen bestraffad. Men nästan i

samma ögonblick lutade han sig ivrigt framåt och såg ner

med mer uppmärksamhet än förut. Sankte Per tittade då ner,

också han. "Vad är det du ser efter?" undrade han.

Narren utförde detta med mycket livligt minspel. Alla

riddarna sågo för sina ögon både Vår Herre och Sankte Per,

och de undrade vad det var, som Vår Herre hade fått

syn på.

— Vår Herre svarade, att det var just ingenting, sade

narren, men han fortfor i alla fall att se neråt. Sankte Per

följde riktningen av Vår Herres blickar, och han kunde inte

finna annat, än att Vår Herre satt och såg ner i ett stort

tält, utanför vilket ett par saracenhuvuden var uppsatta på

långa lansar och där en mängd präktiga mattor, gyllene

bordkärl och dyrbara vapen, som var tagna inne i den

heliga staden, var uppstaplade. I det där tältet gick det till

på samma sätt som överallt annorstädes i lägret. Där satt

137KRISTUSLEGENDER

en skara riddare och tömde sina bägare. Den enda

skillnaden kunde vara, att där stojades och dracks mer än på

något annat ställe. Sankte Per kunde inte förstå varför Vår

Herre blev så nöjd, när han såg dit ner, att glädjen riktigt

tindrade ur hans ögon. Så många stränga och förfärliga

ansikten, som han såg där, tyckte han sig knappast förr ha

sett samlade kring ett dryckesbord. Och den, som var värd

vid gästabudet och satt högst oppe vid bordet, var den

förfärligaste av dem alla. Det var en trettiofem års karl,

förfärligt stor och grov, med ett rödbrusigt ansikte, som var

överkorsat av ärr och skråmor, med hårda nävar och stark,

bullrande röst.

Här höll narren inne ett ögonblick, liksom om han

fruktade att gå vidare, men både Raniero och de andra tyckte

om att höra honom tala om dem själva och bara skrattade

åt hans närgångenhet.

— Du är en djärv karl, sade Raniero, låt nu se vart du

vill komma!

— Äntligen sa Vår Herre ett par ord, fortfor narren,

som gjorde, att Sankte Per förstod vad han gladde sig åt.

Han frågade Sankte Per om han såg fel eller om det

verkligen förhöll sig så, att en av riddarna hade ett brinnande

ljus bredvid sig.

Raniero ryckte till vid dessa ord. Han blev nu vred på

narren och sträckte ut handen efter en tung dryckeskanna

för att kasta den i ansiktet på honom, men han betvang sig

för att få höra om karlen ville tala honom till heder eller

vanheder.

— Sankte Per såg nu, berättade narren, att ehuru tältet

för övrigt var upplyst av facklor, hade verkligen en av

riddarna ett brinnande vaxljus bredvid sig. Det var ett stort,

tjockt ljus, ett sådant, som var avsett att brinna ett helt

dygn. Riddaren, som inte hade någon stake att sätta ner det i,

hade plockat ihop en hel mängd stenar och lagt omkring det

för att få det att stå.

Bordssällskapet brast i högljutt skratt vid dessa ord.

Alla pekade på ett ljus, som stod på bordet bredvid Raniero

138LJUSLÅGAN

och som var alldeles sådant, som det narren hade beskrivit.

Men på Raniero sköt blodet uppåt huvudet, för detta var det

ljuset, som han för ett par timmar sedan hade fått tända

vid den heliga graven. Han hade inte kunnat förmå sig att

låta det slockna.

— När Sankte Per såg det där ljuset, sade narren, fick han

ju klart för sig vad Vår Herre hade blivit glad åt, men på

samma gång kunde han inte låta bli att en smula ömka sig

över honom. "Jaså", sa han, "det var den där riddaren,

som i morse sprang opp på muren närmast efter herren av

Bouillon och som i kväll fick tända sitt ljus före alla andra

vid den heliga graven." — "Ja, så är det", sa Vår Herre,

"och som du ser, har han sitt ljus ännu brinnande."

Narren talade nu mycket fort, under det han emellanåt

kastade en lurande blick på Raniero.

— Sankte Per kunde alltjämt inte låta bli att ömka sig en

smula över Vår Herre. "Kan du inte förstå varför han hjar

det där ljuset brinnande?" sa han. "Du tror visst, att han

tänker på din pina och död, när han ser det. Men han tänker

inte på nåjgot annat än den ära, som han vann, då han blev

erkänd som den tappraste i hären näst efter Gottfrid."

Vid dessa ord skrattade alla Ranieros gäster. Raniero var

mycket ond, men han tvang sig att skratta, han också. Han

visste, att alla skulle ha funnit det löjligt, om han inte hade

kunnat tåla en smula skämt.

— Men Vår Herre sa emot Sankte Per, sade narren. "Ser

du inte hur rädd han är om ljuset?" frågade han. "Han

sätter opp handen för lågan, så snart någon lyfter opp

tältluckan, av fruktan för att draget ska blåsa ut det. Och han

har beständigt arbete med att jaga undan nattfjärilarna, som

flyger omkring det och hotar att släcka det."

Det skrattades allt livligare, för detta, som narren sade,

var rena sanningen. Raniero hade allt svårare att styra sig.

Han tyckte, att han inte kunde fördraga, att någon

skämtade med den heliga ljuslågan.

— Sankte Per var^ändå misstrogen, fortsatte narren. Han

frågade Vår Herre om han kände den där riddaren. "Han

139KRISTUSLEGENDER

är just inte den, som ofta går i mässan eller nöter

bön-pallen", sa han. Men Vår Herre kunde inte rubbas från

sin mening. "Sankte Per, Sankte Per!" sa han högtidligt.

"Kom ihåg, att efter detta ska den där riddaren bli frommare

än Gottfrid! Varifrån utgår mildhet och fromhet om inte från

min grav? Du ska få se Raniero di Raniero hjälpa änkor

och nödställda fångar. Du ska få se honom ta vård om

sjuka och bedrövade, såsom han nu tar vård om den heliga

ljuslågan."

Ät detta skrattades ohejdat. Det föreföll mycket löjligt

för alla, som kände Ranieros lynne och levnadssätt. Men

han själv fann både skämtet och skrattet olidliga. Han

störtade upp och ville tillrättavisa narren. Han stötte härvid så

häftigt mot bordet, som inte var något annat än en dörr,

upplagd på lösa bockar, att det vacklade, och ljuset föll

omkull. Det visade sig nu hur mån Raniero var om att

behålla ljuset brinnande. Han dämpade sin vrede, så att han

gav sig tid att taga upp det och liva upp lågan, innan han

rusade på narren. Men när han var färdig med ljuset, hade

narren redan skyndat bort ur tältet, och Raniero förstod, att

det inte skulle löna mödan att förfölja honom i nattmörkret.

"Jag råkar honom väl en annan gång", tänkte han och satte

sig ner.

Bordsgästerna hade emellertid skrattat ut, och en av dem

vände sig till Raniero och ville fortsätta skämtet.

— Det är dock ett, som är säkert, Raniero, och det är,

att du den här gången inte kan komma att sända till

madonnan i Florens det dyrbaraste, som du har vunnit i striden,

sade han.

Raniero frågade varför han trodde, att han den här gången

inte skulle följa sin gamla vana.

— Av intet annat skäl, sade riddaren, än att det

dyrbaraste, som du har vunnit, är den där ljuslågan, som du i

hela härens åsyn fick tända i den heliga gravkyrkan. Och

den lär du väl inte vara i stånd att sända till Florens.

Åter skrattade de andra riddarna, men Raniero var nu i

sådant lynne, att han kunde ha företagit sig den oförvägnaste

handling bara för att få slut på deras skratt. Han fattade

140LJUSLÅGAN

raskt sitt beslut, kallade till sig en gammal väpnare och sade

till honom:

— Gör dig i ordning, Giovanni, för långresa! I morgon

ska du resa till Florens med denna heliga ljuslåga.

Men väpnaren sade ett tvärt nej till denna befallning.

— Detta är något, som jag inte vill åta mig, sade han.

Hur skulle det vara möjligt att rida till Florens med en

ljuslåga? Den skulle vara utsläckt, innan jag hade nått utom

lägret.

Raniero frågade den ene efter den andre bland sina män.

Han fick samma svar av dem alla. De tycktes knappast ta

hans befallning för allvar.

Det var givet, att de främmande riddare, som voro hans

gäster, skulle skratta allt högre och muntrare, alltsom det

visade sig, att ingen bland Ranieros män ville utföra hans

befallning.

Raniero råkade i allt större upphetsning. Till sist

förlorade han tålamodet och utropade:

— Denna ljuslåga ska ändock föras till Florens, och

eftersom ingen annan vill rida dit med den, ska jag själv

göra det.

— Tänk dig för, innan du lovar något sådant! sade en

riddare. Du rider ifrån ett furstendöme.

— Jag svär er, att jag ska föra den där ljuslågan till

Florens! ropade Raniero. Jag ska göra vad ingen annan har

velat åta sig.

Den gamla väpnaren försvarade sig.

— Herre, det är en annan sak för dig. Du kan ta med

dig ett stort följe, men mig ville du sända ensam.

Men Raniero var bragt utom sig och övervägde inte

sina ord.

— Jag ska också resa ensam, sade han.

Men härmed hade Raniero nått sitt mål. Alla i tältet hade

upphört att skratta. De sutto förskrämda och stirrade på

honom.

— Varför skrattar ni inte mer? frågade Raniero. Detta

företag kan väl inte vara annat än en barnlek för en tapper

man.

141KRISTUSLEGENDER

III.

I daggryningen nästa morgon steg Raniero till häst. Han

var klädd i full rustning, men över denna hade han kastat

en grov pilgrimskåpa, på det att inte järndräkten skulle bli

alltför upphettad av solstrålarna. Han var väpnad med svärd

och stridsklubba, och han red på en god häst. Ett brinnande

ljus höll han i handen, och vid sadeln hade han fästat ett

par stora knippen långa vaxljus, för att inte lågan skulle

behöva att dö ut av brist på näring.

Raniero red långsamt genom den långa, belamrade

tältgatan, och så länge gick allt väl. Det var ännu så tidigt,

att dimmorna, som hade stigit upp ur de djupa dalarna

runtom Jerusalem, inte hade skingrats, och Raniero red fram

liksom i en vit natt. Hela lägret sov, och Raniero kom lätt

förbi vaktposterna. Ingen av dem ropade an honom, ty den

täta dimman hindrade dem att se honom, och på vägarna

låg ett fotshögt, dammlikt stoft, som gjorde hästens steg

ohörbara.

Raniero var snart utom lägret och tog av på vägen, som

ledde till Joppe. Han hade nu bättre väg, men han färdades

alltjämt långsamt för ljuslågans skull. Den brann dåligt med

ett rött, dallrande sken i den täta dimman. Ständigt kommo

stora insekter, som med smällande vingslag störtade sig rätt

mot ljuset. Raniero hade fullt arbete med att vakta det, men

han var vid bästa lynne och tyckte alltjämt, att det värv, som

han hade åtagit sig, inte var svårare, än att ett barn hade

bort kunna sköta det.

Emellertid blev hästen trött vid den långsamma färden

och satte av i trav. Då började ljuslågan flämta för draget.

Det hjälpte inte, att Raniero sökte att skydda den med

handen och med kåpan. Han såg, att den var alldeles färdig

att slockna.

Men han hade ingen lust att så snart uppge saken. Han

hejdade hästen och satt en stund stilla och grubblade. Han

hoppade till sist ur sadeln och prövade på att sätta sig upp

bakfram, så att han med sin kropp skyddade lågan för vind

142LJUSLÅGAN

och drag. På detta sätt lyckades det honom att hålla den

brinnande, men han märkte nu, att färden skulle komma att

ställa sig besvärligare, än han från början hade trott.

När han hade kommit över bergen, som omge Jerusalem,

upphörde dimman. Han red nu fram i den största enslighet.

Det fanns varken människor eller byggnader eller gröna

träd och växter, endast kala höjder.

Här blev Raniero anfallen av rövare. Det var löst folk,

som följde med hären utan lov och levde av rov och

plundring. De hade legat gömda bakom en bergkulle, och Raniero,

som red baklänges, hade inte sett dem, förrän de redan hade

omringat honom och svängde sina svärd emot honom.

Det var väl tolv män. De sågo eländiga ut och redo på

usla hästar. Raniero såg genast, att det inte skulle vara någon

svårighet för honom att bryta sig igenom skaran och rida

ifrån dem. Men han förstod, att detta inte läte sig göra, utan

att han kastade ljuset ifrån sig. Och han tyckte dock, att han,

efter de stolta ord han hade talat förra natten, inte så lätt

ville avstå från sitt företag.

Han såg då ingen annan utväg än att ingå en

överenskommelse med rövarna. Han sade till dem, att som han var

väl beväpnad och red en god häst, torde det bli dem svårt

att övervinna honom, om han försvarade sig. Men eftersom

han var bunden av ett löfte, ville han inte göra dem

motstånd, utan låta dem ta vad de önskade utan strid, endast

de lovade att inte släcka ut hans ljus.

Rövarna hade väntat sig en hård kamp. De blevo mycket

glada över Ranieros förslag och började genast plundra

honom. De togo från honom både rustning och gångare,

både vapen och pengar. Det enda, som de läto honom

behålla, var den grova kåpan och de båda ljusknippena.

De höllo också ärligt sitt löfte att inte släcka ut ljuslågan.

En av dem hade hoppat upp på Ranieros häst. När han

märkte hur god den var, tycktes han känna en smula

medlidande med riddaren. Han ropade till honom:

— Se där, vi ska väl inte vara för hårda mot en kristen.

Du ska få min gamla häst att rida på.

143KRISTUSLEGENDER

Det var en usel krake. Den rörde sig så stelt och styvt,

som om den hade varit av trä.

När rövarna äntligen voro borta och Raniero gick att sätta

sig upp på den usla hästen, sade han till sig själv:

— Jag måtte ha blivit förhäxad av den där ljuslågan. För

dess skull får jag nu rida framåt vägen som en galen

tiggare.

Han förstod, att det skulle vara klokt av honom att vända

om, därför att företaget verkligen var outförbart. Men en

sådan stark åtrå att genomföra det var kommen över honom,

att han inte kunde motstå lusten att fortsätta.

Han drog alltså vidare. Han såg alltjämt omkring sig

samma kala, ljusgula höjder.

Om en stund red han förbi en ung herde, som vallade

fyra getter. Då Raniero såg djuren beta på den nakna

marken, undrade han om de åto mull.

Den där herden hade troligen ägt en större hjord, som

hade hlivit stulen från honom av korsfararna. När han nu

fick se en ensam kristen komma ridande, sökte han göra

honom vad ont han kunde. Han rusade mot honom och slog

med sin stav efter hans ljus. Raniero var så bunden av

ljuslågan, att han inte en gång kunde försvara sig mot en

herde. Han endast drog ljuset intill sig för att skydda det.

Herden slog efter det ännu ett par gånger, men så blev han

stående förvånad och hörde upp att slå. Han såg, att

Ranieros kåpa hade råkat i brand, men Raniero gjorde

ingenting för att kväva elden, så länge som ljuslågan var i fara.

Det syntes på herden, att han kände sig skamsen. Han följde

länge efter Raniero, och på ett ställe, där vägen gick fram

mycket smal mellan två avgrunder, kom han och ledde hästen

åt honom.

Raniero log och tänkte, att herden säkert höll honom för

att vara en helig man, som företog en botövning.

Fram emot aftonen började Raniero att möta människor.

Det var så, att ryktet om Jerusalems fall hade spritt sig ner

till kusten redan under natten, och en mängd folk hade

genast gjort sig i ordning att dra dit upp. Det var

pilgrimer, som i åratal hade väntat på tillfälle att få komma

144LJUSLÅGAN

in i Jerusalem, det var nyanlända trupper, och framför allt

var det köpmän, som skyndade dit upp med foror av

livsmedel.

När dessa skaror mötte Raniero, som kom ridande

baklänges med ett brinnande ljus i handen, ropade de:

— En galning, en galning!

De flesta voro italienare, och Raniero hörde hur de ropade

på hans eget tungomål: pazzo, pazzo! som betyder: en

galning, en galning!

Raniero, som hela dagen hade vetat att hålla sig så väl i

styr, blev häftigt uppretad av dessa ständigt återkommande

rop. Med ens hoppade han ur sadeln och började att med

sina hårda nävar tukta de ropande. När folk märkte hur

tunga de slag voro, som föllo, blev det allmän flykt, och

han stod snart ensam på vägen.

Raniero kom nu åter till sig själv.

— De hade sannerligen rätt, som kallade dig för pazzo,

sade han, i det han såg sig om efter ljuset, som han inte

visste var han hade gjort av. Äntligen såg han, att det hade

rullat från vägen ner i en grop. Lågan var släckt, men han

såg eld glimma ur en torr grästuva tätt bredvid det och

förstod, att lyckan hade varit med honom, så att ljuset hade

hunnit att tända gräset, innan det hade slocknat.

"Detta kunde ha varit ett ömkligt slut på mycken möda",

tänkte han, medan han tände ljuset och steg upp i sadeln.

Han var ganska förödmjukad. Det syntes honom nu inte

mycket troligt, att han skulle lyckas med sin färd.

Mot aftonen kom Raniero till Ramle och red fram till

ett ställe, där karavaner brukade få natthärbärge. Det var en

stor, överbyggd gård. Runtomkring funnos små avbalkningar,

där de resande fingo ställa in sina gångare. Där funnos inga

rum, utan människorna fingo sova bredvid djuren.

Det var överfullt med folk, men värden skaffade dock

rum för Raniero och hans häst. Han gav också foder åt

hästen och mat åt ryttaren.

När Raniero märkte, att han blev så väl behandlad, tänkte

han: "Jag börjar nästan tro, att rövarna har gjort mig en

tjänst, när de tog ifrån mig min rustning och min häst.

10. — Lagerlöfy Kristuslegender. — Kejsarn av Portugallien. J45KRISTUSLEGENDER

Säkert kommer jag lättare genom landet med min börda,

om man håller mig för en galning."

När Raniero hade lett in hästen i spiltan, satte han sig på

en kärve halm och höll ljuset mellan sina händer. Det var

hans mening att inte sova, utan hålla sig vaken hela natten.

Raniero hade dock knappast satt sig ner, förrän han

inslumrade. Han var förfärligt trött, han sträckte under

sömnen ut sig, så lång han var, och sov ända till morgonen.

När han vaknade, såg han varken till ljuslågan eller ljuset.

Han sökte i halmen efter ljuset, men fann det ingenstädes.

— Det är någon, som har tagit det ifrån mig och släckt

det, sade han. Och han försökte tro, att han var glad över

att allt var slut och att han inte behövde fullfölja ett

omöjligt företag.

Men på samma gång han tänkte så, erfor han tomhet och

saknad. Han tyckte sig aldrig ha haft större lust att lyckas

med något, som han hade föresatt sig.

Han ledde ut hästen, ryktade den och lade på sadeln.

Då han var färdig, kom värden, som ägde karavanserajet,

fram till honom med ett brinnande ljus. Han sade på

f rankiska:

— Jag måste ta ditt ljus ifrån dig i går, när du somnade,

men här har du det åter.

Raniero lät ingenting märka, utan sade helt lugnt:

— Det var klokt av dig, att du släckte det.

— Jag har inte släckt det, sade mannen. Jag såg, att du

hade det brinnande, när du kom, och jag trodde, att det var

av vikt för dig, att det skulle fortfara att brinna. Om du

ser hur mycket det har minskats, förstår du, att det har

brunnit hela natten.

Raniero lyste upp av glädje. Han berömde värden mycket

och red vidare i det bästa lynne.

IV.

När Raniero bröt upp från Jerusalem, hade han ärftnat att

fara sjövägen från Joppe till Italien. Men han ändrade detta

146LJUSLÅGAN

beslut, sedan han av rövarna hade blivit plundrad på sina

pengar, och beslöt att fara över land.

Det blev en lång resa. Han drog från Joppe norr ut

utefter Syriens kust. Sedan gick färden väster ut längs med

Mindre Asiens halvö. Sedan åter mot norr ända upp till

Konstantinopel. Och därifrån hade han ännu en ansenligt

lång väg fram till Florens.

Under hela denna tid levde Raniero av fromma gåvor.

Mestadels var det pilgrimer, som nu i mängd strömmade

till Jerusalem, vilka delade sitt bröd med honom.

Oaktat Raniero nästan alltid red ensam, blevo inte hans

dagar långa eller enformiga. Han hade alltid att vakta på

ljuslågan, för vilken han aldrig kunde känna sig lugn. Det

behövdes bara en vind, bara en regndroppe, och det skulle

ha varit ute med den.

Medan Raniero red på ödsliga vägar och endast tänkte

på att hålla ljuslågan vid liv, föll det honom in, att han

en gång förr hade varit med om något dylikt. Han hade en

gång förr sett en människa vaka över något, som var lika

ömtåligt som en ljuslåga.

Detta stod för honom så oredigt till en början, att han

undrade om det var något, som han hade drömt.

Men medan han drog ensam fram genom landet, kom det

oupphörligen för honom, att han hade varit med om något

dylikt förr en gång.

— Det är, som om jag under hela mitt liv inte skulle ha

hört talas om annat, sade han.

En afton red Raniero in i en stad. Det var kväll, och

hustrurna stodo i dörrarna och sågo efter sina män. Raniero

såg då en, som var hög och smärt och hade allvarliga ögon.

Hon påminde honom om Franceska degli Uberti.

I och med detsamma kom Raniero till klarhet med det, som

han hade grubblat över. Han tänkte på att för Franceska

hade visst hennes kärlek varit som en ljuslåga, som hon

alltid hade velat hålla brinnande och som hon ständigt hade

fruktat att Raniero skulle släcka för henne. Han blev

förundrad över denna tanke, men blev mer och mer viss på att

147KRISTUSLEGENDER

det förhöll sig så. För första gången började han förstå

varför Franceska hade lämnat honom och att det inte var

med vapenbragder han skulle återvinna henne.

Den resan, som Raniero gjorde, blev mycket långvarig.

Och detta inte minst därför, att han inte kunde färdas ute,

när vädret var ogynnsamt. Han satt då inne i karavanserajet

och vaktade ljuslågan. Detta var mycket hårda dagar.

En dag, då Raniero drog fram över berget Libanon, såg

han, att det höll på att dra ihop sig till ett oväder. Han

färdades då högt uppe bland förskräckliga klyftor och stup

långt från alla människoboningar. Äntligen märkte han på

ett klippkrön en saracensk helgongrav. Det var en liten,

fyrkantig byggnad av sten med välvt tak. Han tyckte, att det

var bäst att ta sin tillflykt dit.

Knappt var Raniero inkommen, förrän det bröt ut en

snöstorm, som rasade i tvenne dagar. På samma gång uppstod

en så förskräcklig köld, att han var nära att frysa ihjäl.

Raniero visste, att det ute på berget fanns gott om kvistar

och ris, så att det inte skulle ha varit svårt för honom att

samla bränsle till en eld. Men han ansåg den ljuslågan, som

han bar, mycket helig och ville inte med den tända något

annat än ljusen framför den heliga jungfruns altare.

Ovädret blev allt värre, och till sist hörde han åska och

såg blixtar.

Och en blixt kom och slog ner på berget tätt framför

graven och antände ett träd. Och Raniero fick på detta sätt

sin brasa tänd, utan att han behövde låna av den heliga

elden.

Då Raniero red fram genom en ödslig del av Ciliciens

bergstrakt, tog det slut med hans ljus. De liusknippen, som

han hade fört med sig från Jerusalem, voro för länge sedan

åtgångna, men han hade dock kunnat reda sig, därför att

det utefter hela vägen hade funnits kristna församlingar, där

han hade tiggt sig nya ljus.

148LJUSLÅGAN

Men nu var det ute med hans förråd, och han trodde, att

detta skulle bli slutet på hans färd.

När ljuset var så nära utbrunnet, att lågan brände honom

i handen, sprang han av hästen, samlade ihop kvistar och

torrt gräs och tände detta med det sista av lågan. Men det

fanns inte mycket där uppe på berget, som kunde brinna,

och elden skulle väl snart vara slut.

Bäst Raniero satt och bedrövade sig över att den heliga

lågan måste dö, hörde han sång från vägen, och en

procession av vallfärdande kom tågande uppåt stigen med ljus i

händerna. De voro på väg till en grotta, där en helig man

hade levat, och Raniero följde efter dem. Det fanns då bland

dem en kvinna, som var gammal och hade svårt för att gå,

och Raniero hjälpte henne och släpade henne uppför berget.

När hon sedan tackade honom, tecknade han åt henne, att

hon skulle ge honom sitt ljus. Och hon gjorde det, och även

flera andra skänkte honom de ljus, som de buro.

Han släckte ljusen och skyndade neråt stigen och tände

ett av dem vid de sista glöden från den eld, som var tänd

av den heliga lågan.

En middagsstund var det mycket varmt, och Raniero hade

lagt sig att sova i ett busksnår. Han sov tungt, och ljuset

stod bredvid honom mellan ett par stenar. Men när Raniero

hade sovit en stund, började det regna, och detta fortgick

tämligen länge, utan att han vaknade. Då han äntligen spratt upp

ur sömnen, var marken våt omkring honom, och han vågade

knappt se mot ljuset, av fruktan att det kunde vara släckt.

Men ljuset brann lugnt och stilla mittunder regnet, och

Raniero såg, att detta kom sig därav, att två små fåglar

flögo och fladdrade ett stycke ovanför lågan. De smektes

med näbbarna och höllo vingarna utbredda, och på detta

sätt hade de skyddat ljuslågan för regnet.

Raniero tog genast av sin hätta och hängde den över

ljuset. Därpå sträckte han ut handen efter de små fåglarna,

ty han hade fått lust att smeka dem. Och ingen av dem flög

undan för honom, utan han kunde infånga dem.

149KRISTUSLEGENDER

Raniero blev mycket förvånad över att fåglarna inte voro

rädda för honom. Men han tänkte: "Det är därför, att de

vet, att jag ingen annan tanke har än att skydda det, som

är ömtåligast av allt, som de inte fruktar mig."

Raniero red fram i närheten av Nicea. Han kom då i

möte med västerländska herrar, som förde en

undsättningshär ut till det heliga landet. I denna skara befann sig också

Robert Taillefer, som var en vandrande riddare och en

trubadur.

Raniero kom ridande i sin slitna kåpa med ljuset i handen,

och krigarna började som vanligt ropa: "En galning, en

galning!" Men Robert tystade dem och tilltalade den ridande.

— Har du färdats långt på detta sätt? frågade han

honom.

— Jag har ridit på detta sätt ända från Jerusalem,

svarade Raniero.

— Har då ditt ljus varit släckt många gånger under

vägen ?

— På mitt ljus brinner ännu samma låga, som när jag

for från Jerusalem, sade Raniero.

Då sade Robert Taillefer till honom:

— Jag är också en av dem, som bär en låga, och jag

ville, att den evigt brunne. Men törhända kan du, som har

fört ditt ljus brinnande ända från Jerusalem, säga mig vad

jag ska göra, för att den inte ska slockna.

Då svarade Raniero:

— Herre, det är ett svårt arbete, fastän det synes vara av

ringa vikt. Jag vill visst inte råda er till ett dylikt företag.

Ty denna lilla låga fordrar av er, att ni alldeles ska

upphöra att tänka på något annat. Inte tillåter den er att ha

någon käresta, ifall ni skulle ha lust för sådant, och inte

heller vågar ni för den lågans skull sätta er ner till ett

dryckeslag. Ni får intet annat ha i tankarna än just denna

låga och ingen annan glädje äga. Men varför jag mest av

allt frånråder er att göra samma färd, som jag nu har

150LJUSLÅGAN

frestat, det är därför, att ni intet ögonblick kan känna

trygghet. Genom hur många faror ni än kan ha bärgat

lågan, så får ni inte ett ögonblick tro er säker, utan ni

måste vänta, att den i nästa ögonblick ska svika er.

Men Robert Taillefer höjde huvudet stolt och svarade:

— Vad du har gjort för din ljuslåga, det ska jag väl

veta att göra för min.

Raniero var kommen till Italien. Han red en dag fram på

ödsliga vägar uppe bland bergen. Då kom en kvinna

springande efter honom och bad att få låna eld av hans ljus.

— Elden är slocknad hos mig, sade hon, mina barn

hungrar. Låna mig eld, så att jag kan värma min ugn och

baka bröd åt dem!

Hon sträckte upp handen efter ljuset, men Raniero höll

undan det, därför att han inte ville tillåta, att något annat

tändes vid den där lågan än ljusen framför den heliga

jungfruns bild.

Då sade kvinnan till honom:

— Ge mig eld, pilgrim, för mina barns liv är den låga,

som det är mig ålagt att hålla brinnande! Och för de ordens

skull lät Raniero henne tända veken i sin lampa vid hans

låga.

Några timmar därefter red Raniero in i en by. Den låg

högt uppe på berget, så att där rådde stark köld. En ung

bonde stod på vägen och såg den stackaren, som kom

ridande i sin slitna kåpa. Han tog raskt av sig den korta

mantel han bar och kastade den till honom, där han satt

på hästen. Men manteln föll då rätt ner över ljuset och

släckte lågan.

Raniero påminde sig då den kvinnan, som hade lånat eld

av honom. Han vände tillbaka till henne och fick sitt ljus

tänt på nytt med helig eld.

När han skulle rida vidare, sade han till henne:

— Du säger, att den ljuslåga, som du har att vårda, är

dina barns liv. Kan du säga mig vad namn den ljuslåga bär,

som jag har fraktat på långa vägar?

151KRISTUSLEGENDER

— Var blev din ljuslåga tänd? frågade kvinnan.

— Den blev tänd vid Kristi grav, sade Raniero.

— Då kan den inte nämnas annat än mildhet och

människokärlek, sade hon.

Raniero skrattade åt svaret. Han tyckte sig vara en

sällsam apostel för slika dygder.

Raniero red fram mellan blåa kullar av skön skapnad.

Han såg, att han var i närheten av Florens.

Han tänkte på att han nu snart skulle vara fri från

ljuslågan. Han kom ihåg sitt tält i Jerusalem, som han hade

lämnat fullt av krigsbyte, och de tappra krigare, som han

hade kvar i Palestina och som skulle glädja sig åt att han

återtog krigaryrket och förde dem till segrar och erövringar.

Då märkte Raniero, att han ingalunda erfor glädje vid

att tänka på detta, utan atl hans tankar hellre togo en annan

riktning.

Raniero insåg då för första gången, att han inte mer var

samma man, som hade farit från Jerusalem. Den där ritten

med ljuslågan hade tvungit honom att glädja sig åt alla,

som voro fridsamma och kloka och barmhärtiga, och att

avsky de vilda och stridslystna.

Han blev glad, varje gång han tänkte på människor, som

arbetade fredligt i sina hem, och det föll honom in, att han

gärna skulle vilja flytta in i sin gamla verkstad i Florens

och förfärdiga skönt och konstfärdigt arbete.

"I sanning! Denna låga har omskapat mig", tänkte han.

"Jag tror, att den har gjort mig till en annan människa."

Det var påsk, när Raniero red in i Florens.

Knappast hade han kommit in genom stadsporten, ridande

baklänges, med hättan nerdragen över ansiktet och det

brinnande ljuset i handen, förrän en tiggare reste sig och

ropade det vanliga:

152LJUSLÅGAN

— Pazzo, pazzo!

Vid detta rop störtade en gatpojke fram ur en portgång,

och en dagdrivare, som inte hade haft annat arbete under

lång tid än att ligga och stirra på himlen, sprang upp på

sina fötter. Och båda började ropa detsamma:

— Pazzo, pazzo!

Då de nu voro tre, som skreko, gjorde de nog mycket

larm för att väcka alla gatans pojkar. Dessa kommo

framrusande ur vinklar och vrår, och så snart som de sågo

Raniero i hans slitna kåpa på den eländiga hästen, ropade de:

— Pazzo, pazzo!

Men detta var inte annat, än vad Raniero var van vid.

Han red stilla framåt gatan utan att låtsa om de ropande.

De nöjde sig inte med att ropa, utan en av dem hoppade

upp och försökte blåsa ut ljuset.

Raniero lyfte ljuset i höjden. På samma gång sökte han

att driva på hästen för att undkomma pojkarna.

Men de höllo jämna steg med honom och gjorde allt, vad

de kunde, för att släcka ljuset.

Ju mer Raniero ansträngde sig för att akta lågan, desto

ivrigare blevo de. De hoppade upp på varandras ryggar,

spärrade ut kinderna och blåste. De kastade sina luvor upp

mot ljuset. Det var endast därför, att de voro så många och

trängdes med varandra, som de inte lyckades att döda

ljuslågan.

Det var det största upptåg på gatan. I fönstren stodo

människor och skrattade. Ingen kände medlidande med den

galne, som ville försvara sin ljuslåga. Det var kyrkdags, och

många kyrkogångare voro på väg till mässan. De stannade

också och skrattade åt leken.

Men nu stod Raniero upprätt i sadeln för att kunna bärga

ljuset. Han såg vild ut. Hättan hade sjunkit ner, och man

såg hans ansikte, som var avtärt och blekt som en martyrs.

Ljuset höll han upplyftat så högt han förmådde.

Hela gatan var ett enda vimmel. Även de äldre började

ta del i leken. Kvinnorna viftade med sina huvuddukar,

och männen svängde baretterna. Alla arbetade för att släcka

ljuset.

153KRISTUSLEGENDER

Raniero red fram under ett hus, som hade ett burspråk.

I detta stod en kvinna. Hon lutade sig ut över räckverket,

ryckte till sig ljuset och skyndade in med det.

Hela folket brast ut i skallande skratt och jubel, men

Raniero vacklade till i sadeln och störtade ner på gatan.

Men när han låg där slagen och avsvimmad, blev gatan

genast utrymd av folket.

Ingen ville ta vård om den fallne. Hans häst var den

enda, som stannade bredvid honom.

Så snart som folkhopen hade dragit bort från gatan, kom

Franceska degli Uberti ut ur sitt hus med ett brinnande ljus

i handen. Hon var ännu vacker, hennes drag voro blida öch

hennes ögon allvarliga och djupa.

Hon gick fram till Raniero och böjde sig över honom.

Raniero låg medvetslös, men i detsamma som ljusskenet föll

på hans ansikte, gjorde han en rörelse och spratt upp. Det

syntes, att ljuslågan hade all makt över honom. När

Franceska såg, att han hade vaknat till sans, sade hon:

— Här har du ditt ljus. Jag ryckte det ifrån dig, eftersom

jag såg hur mån du var att behålla det brinnande. Jag visste

intet annat sätt att hjälpa dig.

Raniero hade fallit illa och slagit sig. Men nu kunde

ingenting hejda honom. Han började långsamt resa sig. Han ville

gå, men sviktade och höll på att falla. Då försökte han att

komma upp på hästen. Franceska hjälpte honom.

— Vart vill du hän? frågade hon, när han åter satt uppe i

sadeln.

— Jag vill till domkyrkan, sade han.

— Då ska jag följa dig, sade hon, för jag ämnar mig till

mässan. Och hon tog och ledde hästen åt honom.

Franceska hade från första stund känt igen Raniero. Men

Raniero såg inte vem hon var, ty han gav sig inte tid att

betrakta henne. Han endast höll ögonen fästa på ljuslågan.

De voro alldeles tysta under färden. Raniero tänkte blott

på ljuslågan och på att väl vakta den dessa sista ögonblick.

Franceska kunde inte tala, därför att hon tyckte, att hon inte

önskade få full reda i det, som hon fruktade. Hon kunde

inte tro annat, än att Raniero hade kommit hem vansinnig.

154LJUSLÅGAN

Ehuru hon var nästan övertygad därom, ville hon helst inte

tala vid honom, så att hon skulle slippa att få full visshet.

Om en stund hörde Raniero, att någon grät bredvid

honom. Han såg sig om och märkte, att det var Franceska

degli Uberti, som gick bredvid honom, och hon grät där hon

gick. Men Raniero såg henne bara ett ögonblick och sade

ingenting till henne. Han ville endast tänka på ljuslågan.

Raniero lät föra sig fram till sakristian. Där steg han av

hästen. Han tackade Franceska för hennes hjälp, men såg

alltjämt inte på henne, utan på ljuset. Han gick ensam in i

sakristian till prästerna.

Franceska gick in i kyrkan. Det var påskafton, och alla

ljus i kyrkan stodo otända på sina altaren till tecken av

sorg. Franceska tyckte, att det nu var så fÖr henne, att varje

hoppets låga, som hade brunnit inom henne, också var

utslocknad.

I kyrkan rådde mycken högtidlighet. Det var många

präster vid altaret. Domherrarna sutto mangrant i koret och

biskopen hade sin plats överst ibland dem.

Om en stund märkte Franceska, att det uppstod en rörelse

bland prästerna. Nästan alla de, som inte måste närvara vid

mässan, reste sig och gingo ut i sakristian. Till sist gick

också biskopen.

När mässan var ändad, kom en präst fram i koret och

började tala till folket. Han berättade, att Raniero di

Raniero hade kommit till Florens med helig eld från

Jerusalem. Han berättade vad riddaren på vägen hade utstått och

lidit. Och han prisade honom övermåttan.

Människorna sutto häpna och hörde på detta. Franceska

hade aldrig upplevat en så ljuvlig stund.

— O Gud, suckade hon, detta är mer lycka, än jag kan

bära. Hennes tårar strömmade, medan hon lyssnade.

Prästen talade länge och väl. Han sade till sist med

mäktig röst:

— Nu kan det förvisso synas en ringa ting, att en

ljuslåga har blivit förd hit till Florens. Men jag säger eder;

Bedjen Gud, att han ger Florens många bärare av evig eld,

så skall det bli en stor makt och lovprisat bland städer!

155KRISTUSLEGENDER

När prästen hade slutat tala, slogos domkyrkans

huvuddörrar upp, och en procession, så god som den i hast hade

kunnat ordnas, tågade in. Där gingo domherrar och munkar

och präster, och de drogo uppför mittelgången fram mot

altaret. Allra sist gick biskopen och vid hans sida Raniero i

samma kåpa, som han hade burit under hela färden.

Men när Raniero hade kommit över kyrkans tröskel, steg

en gammal man upp och gick fram emot honom Det var

Oddo, som var far till en gesäll, som Raniero hade haft

på sin verkstad, och som för hans skull hade hängt sig.

Då denna man hade kofnmit fram till biskopen och

Raniero, bugade han sig för dem. Därpå sade han med så

hög röst, att alla i kyrkan hörde honom:

— Det är en stor sak för Florens, att Raniero är kommen

med helig eld från Jerusalem. Sådant har aldrig förr varit

omtalat eller förnummet. Kanske att många också

fördenskull tör komma att säga, att det inte är möjligt. Därför

ber jag, att man måtte låta hela folket veta vilka bevis och

vittnen Raniero har förebragt därpå, att detta verkligen är

eld, som är antänd i Jerusalem.

När Raniero hörde dessa ord, sade han:

— Nu hjälpe mig Gud! Hur kan jag äga vittnen? Jag

har gjort färden ensam. Öknar och ödemarker må komma

och vittna för mig.

— Raniero är en ärlig riddare, sade biskopen, och vi tror

honom på hans ord.

— Raniero kunde väl själv veta, att härom skulle uppstå

tvivel, sade Oddo. Han må väl inte ha ridit alldeles ensam.

Hans småsvenner kan väl vittna för honom.

Då skyndade Franceska degli Uberti ut ur folkhopen och

gick fram till Raniero.

— Vad behöves det oss vittnen? sade hon. Alla kvinnor i

Florens vill gå ed på att Raniero talar sanning.

Då log Raniero, och hans ansikte ljusnade för ett

ögonblick. Men därpå vände han åter sina ögon och sina tankar

mot ljuslågan.

Det blev stort tumult i kyrkan. Somliga sade, att Raniero

156LJUSLÅGAN

inte skulle få tända ljusen på altaret, förrän hans sak var

bevisad. Till dessa sällade sig många av hans gamla fiender.

Då reste sig Jacopo degli Uberti och talade för Ranieros

sak.

— Jag tänker, att alla här vet, att det inte har rått

alltför stor vänskap mellan mig och min måg, sade han,

men nu vill både jag och mina söner gå i god för honom.

Vi tror, att han har utfört bragden, och vi vet, att den, som

har förmått bringa ett sådant företag till slut, är en vis och

varsam och ädelsinnad man, som vi är glada att få uppta

ibland oss.

Men Oddo och många andra voro inte sinnade att låta

Raniero åtnjuta den lycka han eftersträvade. De samlade sig

i en tät klunga, och det var lätt att se, att de inte ville vika

från sin fordran.

Raniero förstod, att om det nu ginge till strid, skulle de

genast söka att komma åt ljuslågan. Medan han höll ögonen

stadigt fästa på sina motståndare, lyfte han ljuset så högt

han kunde.

Han såg dödstrött och förtvivlad ut. Det syntes på honom,

att ehuru han ville hålla ut i det längsta, väntade han endast

nederlag. Vad båtade det honom nu, om han fick tända

lågan! Oddos ord hade varit ett dråpslag. Sedan tvivlet en

gång var väckt, skulle det spridas och ökas. Han tyckte, att

Oddo redan hade släckt ljuslågan för alltid.

En liten fågel fladdrade in i kyrkan genom de stora,

uppslagna portarna. Den flög rätt på Ranieros ljus. Denne hann

inte att rycka undan det, utan fågeln stötte emot det och

släckte lågan.

Ranieros arm sjönk, och tårarna trädde fram i hans ögon.

Men i första ögonblicket kände han detta som en lättnad.

Det var bättre, än att människor hade dödat den.

Den lilla fågeln fortsatte sin flykt inåt kyrkan, farande

förvirrat hit och dit, som fåglar bruka, när de komma in i

ett rum.

Då brusade med ens genom hela kyrkan ett högt rop:

— Fågeln brinner! Den heliga ljuslågan har antänt hans

vingar!

157KRISTUSLEGENDER

Den lilla fågeln pep ängsligt. Den flög ett par ögonblick

som en fladdrande låga omkring under de höga valven i

koret. Därpå sjönk den hastigt och föll död ner på

madonnans altare.

Men i samma ögonblick, som fågeln föll ner på altaret, stod

Raniero där. Han hade brutit sig väg genom kyrkan, intet

hade kunnat hejda honom. Och vid lågorna, som förtärde

fågelns vingar, tände han ljusen framför madonnans altare.

Då höjde biskopen sin stav och ropade:

— Gud ville det! Gud har vittnat för honom!

Och allt folket i kyrkan, både hans vänner och

motståndare, övergav att tvivla och undra. De ropade alla,

hänförda av Guds under:

— Gud ville det! Gud har vittnat för honom!

Om Raniero är nu endast att säga, att han åtnjöt stor

lycka i alla sina dagar och var vis och varsam och

barmhärtig. Men folket i Florens kallade honom alltid Pazzo

degli Ranieri, till minne av att man hade trott honom vara

galen. Och detta blev för honom en äretitel. Han grundade

en stormansätt, och denna tog namnet Pazzi, och den kallar

sig på detta sätt ännu i dag.

Det kan vidare vara värt att nämna, att det blev sed i

Florens att varje år på påskaftonen fira en fest till minne

av Ranieros hemkomst med den heliga elden, och att man

därvid alltid låter en konstgjord fågel flyga med eld genom

domen. Och torde denna fest ha firats ännu i detta år, om

inte nyligen en ändring har ägt rum.

Men om det är sant, som många förmena, att de bärare

av helig eld, som ha levat i Florens och som ha gjort staden

till en av jordens härligaste, ha hämtat sitt föredöme från

Raniero och därav uppmuntrats att offra och lida och

uthärda, det må här vara osagt.

Ty vad som har verkats av det ljuset, som under mörka

tider har utgått från Jerusalem, det kan varken mätas eller

räknas.

158

Kristuslegender

Selma Lagerlöf

Full Text

Kristuslegender

Skrifter av
SELMA LAGERLÖF

Kristuslegender
Kejsarn av Portugallien

Kristuslegender

﻿Skrifter avSELMA LAGERLÖF

KristuslegenderKejsarn av Portugallien

Skrifter av
SELMA LAGERLÖF

Kristuslegender
Kejsarn av Portugallien