Kriget Norge-Ryssland

KRIGET

NORGE-RYSSLAND

FÖLJDER AF OLYCKSÅRET 1905

AF

IWAN T. AMINOFF

(RADSCHA)

STOCKHOLM 1906

GUSTAFSON & PÅHLSONS BOKFÖRLAG

Ur skonerten Henriettas loggbok.

Lat. N 70° 12",2. Long. O 17° 5",3.

Aug. 10. Kl. 12.15 em. Laber ostlig vind. Land om

babord på cirka 8 minuters distans. Troligen Ringvadsö.

Farten nyss loggad till 6,2 knop. Kurs sydsydväst.

Passerat ångaren Foldenfjord, nordostgående.

KL 12.45 em. Vinden mojnat. Nästan stillt.

Styrman Ohlson har i norr, på ungefär 12 minuters distans,

upptäckt en svart molnvägg. Uttalar den förmodan, att en åskby

är i annalkande.

Denna uppfattning delas likväl ej af mig, kaptenen, utan har

jag uppmärksamt med kikaren följt ofvanbemälda moln och dragit

den slutsats, att det härleder af stenkolsrök.

Det kan likväl ej vara Foldenfjord, som ändrat kurs, ty en

enda ångare skulle ej kunna utveckla så mycken rök, så framt ej

eld utbrutit ombord.

Jag har gett order om kursens ändrande till nordnordväst för

att undersöka, om olyckshändelse föreligger.

Kl. 1.15 em. Återtagit den förra kursen, sedan vi

konstaterat, att det är en samling ångare, som styra söderut.

Nationaliteten ryssar. De föra örlogsflagg och uppgå till ett

antal af ej mindre än 27.

För så vidt vi kunna bedöma, räknar denna flotta ett stort

antal större fartyg, men äfven jagare.

Kl. 1.30 em. En jagare närmar sig. Den har hissat signalen

O S C, hvilket är liktydigt med befallning åt oss att lägga bi.

Ehuru det sved i hjärtat, måste jag lyda, ty så bjuder den

internationella rätten. Jag lät äfven hissa flaggan.

Jagaren sköt ett skarpt skott framför bogen på Henrietta.

Förmodligen hade ryssen brådtom, ty vi hade ej ens hunnit

lofva upp, innan jagaren sköt ett löst skott och kort därefter

ett skarpt, hvilket slog ned en kvarts kabellängd framför bogen.

Jagaren har närmat sig från styrbord och anropat oss på

engelska.

Kl. 2 em. En rysk officer, tydligen en löjtnant, har kommit

ombord jämte sex man.

Han var ovettig på oss, därför att vi inte lagt bi fort nog,

men han fick svar på tal.

Jag fick lägga fram konossementen till skärskådande, och han

genomgick dem mycket noga.

»Föra ni krigskontraband?» frågade han.

»Ja, om saltad fisk kan kallas för sådant», svarade jag.

Under det att löjtnanten genomgick mina papper, fingo hans

karlar upp luckorna och snokade i lasten.

Styrmannen sökte hindra dem, men då ställde sig ett par gynnare

bakom honom och hotade att skjuta, hvarför undersökningen

fick ostördt fortgå.

De funno som naturligt var inte något slags kontraband.

Sedan löjtnanten fyllt sin mission, gick han upp på däck.

»Hvad skall detta betyda?» frågade jag.

»Vet ni inte det!» utbrast han förvånad.

»Huru i alla svedda skulle jag förstå annat, än att ni trakassera mig»,

gaf jag honom till svar.

»Det är krig», upplyste han mig.

I första häpenheten visste jag inte hvad jag skulle svara honom,

ty min tanke var, att gamla Sverige råkat i trångmål.

Adjö då med skutan!

»Krig!» var det enda jag kunde säga.

»Just så! Vi ha krig med Norge», förklarade han, och då föll

en sten från mitt bröst.

Det gällde alltså inte oss, utan folket på andra sidan Kölen.

»Tackar för upplysningen», skyndade jag mig att säga. »Och

hvad är orsaken till gruffet?»

»Tvister angående norra gränsen», upplyste löjtnanten. »Norrmännen

ha på eget bevåg lagt gränsen till Passvikselv, och de

vilja inte lyssna till vår regerings framställningar.»

»Jo, jo, få ni dem att ta reson, kunna ni mer än vi svenskar»,

inföll jag, åt hvilket yttrande han skrattade.

»Nu få de själfva bära ansvaret för sitt tilltag», fortsatte han.

»Hade de gett med sig genast från början, hade de inte riskerat

något.»

»Ni knipa väl hela norska finnmarken?» frågade jag. »Det

är nog där, som skon klämmer.»

»Framtiden får visa detta», svarade han undvikande. »Emellertid

har jag order att följa er ett stycke på väg. Ni måste ändra

kurs till rätt västlig.»

»Hvad nu då! Det är alldeles ur traden», anmärkte jag.

»Nöden har ingen lag», genmälte han. »Ni måste bort och

ut ur stråkvägen. Våra operationer äro hemliga, som ni kan

förstå.»

»Huru länge skall jag hålla mig undan?»

»Fyratioåtta timmar.»

»Det var mycket det. Nå, om jag nekar?»

»Så bogsera vi er bort med våld. Tag ert förnuft tillfånga!

Förlora ni ett par dygn, så gör det väl mindre.

Ni får full ersättning.»

»Hvad menar ni med det?»

»Låtom oss säga 25 rubel om dagen. Då har ni inte något att klaga öfver.»

»Pyttsan! Rederiet skall inte bli vidare gladt åt den affären.»

»Ni skall få ett skriftligt intyg från mig, att ni blifvit tvungen.

I utbyte mot detta får ni ge mig kvitto på 50 rubel. På så sätt

är hela affären snart ordnad.»

»Skall ni stanna ombord hela tiden, herr löjtnant?» frågade jag.

»Det skall jag», bekräftade han.

Intet annat återstod än att lyda.

Han ropade något på sin rotvälska åt folket på jagaren, och

de hyfvade några korgar ombord till oss. Det var troligen matvaror.

Därpå aflägsnade jagaren sig för att förena sig med den öfriga

delen af flottan.

Kl. 3 em. Det är nu stora bleket. Ej en vindkåre käns,

och vattenytan liknar en spegel. Vi drifva långsamt söderut.

Klutarna hänga slaka ned från stängerna.

Löjtnanten röker cigarretter och svär. Han kan nu inte föra

Henrietta västerut, ty bogserare finnes inte i närheten.

Det är för öfrigt en angenäm karl, och han dricker som en

häst. Ändock har jag svårt att locka något ur honom.

Styrmannen har kommit till samma åsikt.

Den ryska jagaren kom långs sidan af Henrietta.

De ryska matroserna hålla sig nästan jämt framme vid backen.

Äfven de röka oafbrutet och pladdra.

En man går på vakt. Jag tycker nästan, att Henrietta blifvit

omskapad till man-of-war.

Kl. 4.30 em. Long. N 70° 4",1. Lat. O 16° 51",0.

Vi ha halat in loggen. Den tjänstgör inte. Fart 1,5--2 knop

öfver grund. Lodat 43 famnar. Land om babord på 5 minuters

pejlad distans (Ringvadsö?)

Löjtnanten och jag ha ätit middag. Han förklarade, att vårt

svenska brännvin smakade bättre än det ryska.

Under middagen talade vi om norrmännen, och han skällde

ut oss svenskar, för att vi varit så dumma att gå in på

unionsupplösningen.

»Hvem f--n vill ha med dem att göra!» utbrast jag häftigt,

och då gaf han mig rätt.

»Nu ha vi det lugnt hemma, medan de få det hett om öronen»,

fortsatte jag. »Ägde unionen ännu bestånd, hade vi också

råkat i klistret.»

»Då hade det inte blifvit något krig», invände han. »Ni hade

nog kunnat öfvertala dem.»

»Ni känner inte baggarna!» utbrast jag förargad. »Inte kan

man tala reson med dem annat än med knytnäfvarna. Ni själfva

tillgripa ju det medlet.»

»Sant nog», instämde han.

»Förlåt mig, herr löjtnant», sade jag. »Som ni förstår, sväfvar

jag i fullständig okunnighet om hvad som passerat. Ni har

sett, att jag kommer från Hammerfest. Där talades visst litet om,

att det var bråkigt på gränsen, men ingen trodde, att kriget stode

för dörren.»

»Nutida krig komma alltid öfverraskande», påstod han. »Den,

som slår till hastigt, har en stor trumf på hand. När Norge icke

gaf efter för våra fordringar, och det syntes klart, att någon

eftergift ej heller var att vänta, beslöt vår regering att slå till.»

»Mobiliserade ni då?»

»Flottan var redan mobiliserad. Hvita hafs-eskadern hade blifvit

förstärkt redan under loppet af juli månad.»

»Visste inte norrmännen af detta?»

»Jag har all anledning tro, att saken inte var dem obekant.

Man skickar inte fartyg på fartyg från Östersjön, utan att detta

märkes. När de passera Bälten, måste de ha lots, och de danska

myndigheterna ha nog varskott de norska.»

»Då är det förvånansvärdt, att norrmännen inte rustat sin

flotta», inföll jag.

»Hvem har sagt, att de inte gjort så! Troligen ligger större

delen af den norska flottan i trakten af Lofoten på lur efter oss,

ty de ana mer än väl, att Hvita hafs-eskadern kommer att röra

på sig.»

»Stackars satar!» sade jag. »Ni göra väl kål på dem med ens?»

»Om de skulle upptaga striden på öppen sjö, ja. Men det

lära de nog inte göra.

Deras fartyg äro inte konstruerade på det viset, utan fastmer

till skärgårdsförsvar. Precis som edra egna för resten. Hålla de

sig inomskärs, få vi nog en het dust med dem, ty de äro hemmastadda

i lederna, och det äro inte vi. Därtill kommer, att våra

12--16000 tons fartyg knappt kunna manövrera i skärgården, möjligen

här norrut, men säkerligen inte i skärgårdsområdena vid

Kristianiafjordens inlopp.»

I detta ögonblick kom styrmannen ned i kajutan.

»Det syns en torpedbåt rätt söderut», rapporterade han, och

löjtnanten rusade ut, hack i häl följd af oss andra.

Mycket riktigt. En torpedbåt, som sköt rätt god fart, syntes

styra mot Henrietta.

Löjtnanten satte långkikaren för ögat och tittade på den en

lång stund.

»Han är norsk», förklarade han.

Inte en ryss syntes i närheten.

Jo, där stod han vackert. Jag tyckte rent af synd om honom,

ty han med sina sex karlar kunde nog inte göra så värst mycket,

om det kom till strid.

Tydligen hyste han samma åsikt.

»Nu äro vi vackert i klämman, om de komma hit», anmärkte

han. »Emellertid litar jag på kapten.»

»Hvad kan jag göra?» invände jag.

»Det är enkelt nog. Svara blott på hans frågor! Jag lägger

mig ned i skydd af relingen och tjänstgör som sufflör. Folket

skickar jag ned i skansen.»

»Kan jag göra er en tjänst därmed, så har jag inte något

mot det», lofvade jag honom.

Han gick fram till sina karlar och befallde dem att gå ner i

skansen. De kastade en sista blick på den norska torpedbåten

och troppade sedan ner, försiktigt medtagande sina gevär.

Löjtnanten ställde sig bredvid mig i skydd af ruffen och

följde med spänd uppmärksamhet den fientliga torpedbåten.

När denne kommit på en kabellängds afstånd, kröp ryssen

i sin tur ned.

Det dröjde icke länge, förr än norrmannen befann sig klos

in på oss.

»Hvorfra kommer de?» skrek en liten kapten.

»Från Hammerfest.»

»Svensk kan jeg see?»

»Ja.»

»Har de seet nogle russiske krigsskib?»

»Svara ja!» hviskade löjtnanten. »Säg dem, att tre jagare gå

under land.»

»Jo, nog ha vi sett ryska man-of-warer!» skrek jag. »Tre jagare

gingo nyss förbi oss. De hålla sig under land.»

»Hvad siger de!» skrek den norske kaptenen. »Da maae vi söge dem op.»

Det var inte så värst mycket bevändt med hans föresats, ty,

i stället för att styra kurs österut, vände han söderut, och det

dröjde ej länge, förr än torpedbåten var försvunnen vid horisonten.

Fart hade den.

Den ryske löjtnanten reste sig skrattande och hvisslade på

sitt folk. Kvickt kommo de upp, och en underofficer rusade fram.

Löjtnanten yttrade några ord och pekade söderut, hvarefter

båda brusto ut i ett hjärtligt skratt.

Kl. 6 em. Vi ha drifvit ännu längre in mot land.

Strömmen är visserligen inte stark, men vi våga ej ankra ännu.

Löjtnanten är ursinnig. Han har druckit icke så litet och

svär nu öfver sin otur. Jag söker lugna honom, men han är för

tillfället föga benägen att ta reson.

Kl. 7 em. Styrman Ohlsson rapporterar, att en ångare, troligen

man-of-war, nalkas österifrån. Nationalitet okänd.

Löjtnanten examinerar den med kikaren.

»Norsk», förklarade han kategoriskt, sedan han betraktat den en stund.

Jag fick i min ordning kikaren till ögat.

»En af deras gamla kanonbåtar kan jag förstå», sade jag till honom.

»På sådana ha de god råd», genmälte han. »Något stridsvärde

ha de dock inte. Men under alla omständigheter vore det obehagligt,

om han styrde ned mot oss.»

»Mig gör det ackurat detsamma», inföll jag.

»Men inte mig och mitt folk. Vi ha riktigt råkat in i ett getingbo.

Först en torpedbåt och sedan en kanonbåt, men inte röken af någon

af de våra. Hvad tror ni norsken gör för fart?»

»9--11 knop antar jag.»

»Det är väl ungefär så. Emellertid förvånar det mig, att de

ännu har kvar de gamla skrofven. Har ni hört hvad de använda

dem till?»

»Kustbevakning och sådant», upplyste jag. »En del ha blifvit

inredda till minkranbåtar.»

»Nå, den här lär inte lägga ut några minor. Drifminor äro

numera förbjudna efter det krig, vi förde med Japan.»

»Var det stormakterna, som blandade sig i saken?»

»Ja. Som ni kanske minnes, sprängdes en rysk ångare i luften

af en mina så sent som i februari 1906, fem månader efter

krigets slut. Det var en mina, som legat och drifvit hela tiden,

och nu vaknade man till insikt om olämpligheten att låta minorna

drifva omkring huru som helst.»

»Löjtnanten menar, att norskarne ej skulle våga lägga ut

drifminor på grund af den internationella öfverenskommelsen?»

»Just så. I öppna hafvet, där alla nationers fartyg kunna

passera, få inga mineringar äga rum.»

Vi följde den norska kanonbåten, under det vi talade. Han

kom allt närmare.

Flaggan syntes tydligt, ty den blåste ut af farten. Folket sprang

omkring ombord. Det var tre personer uppe på bryggan.

De hade inte brytt sig om att signalera åt oss att lägga bi.

Förmodligen tyckte de, att detta var onödigt, då vi inte gjorde någon fart.

»Inom tio minuter ha vi dem här», sade löjtnanten. Och så

svor han, men på ryska.

Styrman Ohlsson har goda ögon. Jag hade lagt märke till,

att han gång efter annan haft långkikaren till ögat i riktning

mot land.

Han kom nu fram till mig.

»Får jag säga ett par ord till kapten?» bad han.

Vi gingo afsides, så att ryssarne ej kunde höra hvad vi sade.

»Kapten skall få se på något lustigt», började han. »Den

där norsken vill jag inte ge många öre för.»

»Hvad menar styrman?»

»Tag kikaren och sök kranbalksvis om babord, strax till vänster

om den höga bergstoppen.»

Jag gjorde, som han bad mig om, men inte såg jag något.

»Det är ett örlogsfartyg, som för rysk flagg», sade han. »Inte

är det någon stor best, men han skjuter god fart.»

När jag stödde kikaren mot ett af vanten, sade han:

»Låt inte ryssarna märka något. Hvarken de eller norskarne

ha hållit utkik, men det har den där gynnaren gjort i stället.

Han styr kurs hitåt.»

»Vid Neptunus har ni inte rätt, styrman», utbrast jag, ty nu

hade jag fått korn på den gråmålade krabaten.

»Hvad tror kapten det är för ett slags fartyg?»

»En mindre kryssare. Det är märkvärdigt, att de där karlarne

på kanonbåten äro så blinda, att de inte se honom.»

»De ha hela sin uppmärksamhet riktad på oss och kunna väl

inte tro, att en ryss skall sticka ut från deras egen skärgård.»

»Ett sant ord, men det är ingen ursäkt.»

»Ska vi varna dem?» frågade styrmannen.

»Kommer aldrig på fråga. Vi hålla oss fullt neutrala. Hissa

vi signaler, skall löjtnanten säkert ta reda på hvad de betyda och

sedan hindra oss. Det torde inte vara några tvifvelsmål om huru

den här affären kommer att sluta.»

De ryska matroserna hjälpte till att få båten i sjön.

»Sanna mina ord, styrman, kanonbåten är dödsdömd, och vi

kunna inte rädda den, äfven om vi ville.»

»Några sympatier hyser ja inte för norskarne», svarade han

mig. »Jag tycker blott, att det är kattens lek med råttan.»

Vi hörde ett hvinande rätt öfver våra hufvuden.

»Hvad är det?» frågade jag häpen, och svaret kom i form af

en hög vattenkaskad, som kastades upp ett femtiotal meter bakom

kanonbåtens akter.

Den ryska löjtnanten kom springande.

»Hurra!» skrek han. »Nu äro vi räddade.»

»Gör klar storbåten, styrman», befallde jag. »Vi ha nog användning

för den inom kort.»

»Inte komma de att skjuta på oss, kapten.»

»Men på de andra.»

Han ropade stillatigande på besättningen, och de vidtogo anstalter

att få båten i sjön, hvarvid äfven de ryska matroserna hjälpte

till. Kanske anade de hvad frågan gällde.

Huru som helst så sade löjtnanten ej ett ord, utan lät dem

hållas.

Hans goda humör hade återkommit lika fort, som det flytt,

sedan han sett, att turen befann sig på hans kamraters sida.

Kanonbåten hade genast vändt stäfven mot land. Den sökte

undkomma.

Vi lågo tätt bredvid hvarandra.

Den ryske kryssaren hade svårt att beskjuta norsken just

genom skonarens läge. Vi lågo nämligen mellan de båda

örlogsfartygen.

När kanonbåten emellertid kommit ett hundratal meter åt

sidan, hade ryssarne fritt skjutfält.

Tätt efter hvarandra kommo skotten. Ett slog framför, två

bakom norsken. Det tredje skrapade bort en del af

öfverbyggnaden.

Aldrig hade jag kunnat drömma om möjligheten af att få se

en sjöstrid på så nära håll.

Mina karlar hade rusat från sitt arbete och sökte skydd

bakom styrbords reling.

När ryssarne skrattade åt dem, kröpo de emellertid fram och

återtogo sitt arbete på styrmans tillsägelse.

»De skjuta inte så illa», anmärkte den ryske löjtnanten och

pekade i riktning mot kryssaren. »Och dock är afståndet 3000

meter eller så.»

Äfven kanonbåten öppnade nu eld.

Den förde en gröfre kanon, placerad på fördäcket. Knallen,

när skottet aflossades, var så stark, att det sved i våra öronhinnor.

Jag stod med kikaren för ögat för att se, om de skulle träffa.

Granaten slog ned dikt intill kryssaren, dock utan att anställa

någon skada.

Kryssaren ångade emellertid på. Den hade ändrat kurs och

gick i en båge inåt land.

»Det var en konstig kurs», sade jag till löjtnanten.

»Han vill tvinga norsken att hålla sjön», förklarade denne.

»Befinner han sig inomskärs, kan han möjligen komma undan. Nu,

ute på sjön, är han säkert såld.»

»Är kryssaren så mycket starkare då?»

Ryssen skrattade.

»Det är väl ingen jämförelse möjlig. Kryssaren är af modernaste

konstruktion och gör 23 knop. Hans artilleri är fyra gånger

så starkt som norskens. Jag tror, att det är Schemtschug.

Nej, utgången torde inte vara oviss.»

Jag räknade också, att ryssen sköt tre skott, medan kanonbåten

ej hann med mera än ett.

Det var underbart att se, att de kunde träffa, fastän kryssaren

rörde sig med så stark fart.

Kanonbåten gjorde visserligen en liknande manöver, men hans

fart var mindre. När han var afstängd från land, drog han sig

långsamt söderut, dock knappt mycket fortare än vi.

Från vår gaffel svajade den blågula duken. Jag kunde ej underlåta

att tänka, att den en gång för norrmännen varit symbolen

af en trogen bundsförvant, hvilken de i egenmäktigt trots slungat

från sig.

Nu tillhörde den blågula flaggan en nation, som likgiltigt åsåg

striden, hvars utgång ej kunde väcka andra känslor än ren

nyfikenhet.

Kryssaren hade emellertid nalkats. Afståndet var ungefär två

tredjedelar af det, hvarpå det första skottet blifvit lossadt.

En rysk granat slog ned på bryggan och exploderade.

Ett moln af rök och eld reste sig mot skyn. Det var, som

om en vulkan öppnat sig och utspytt sitt innehåll.

När röken skingrat sig, skådade vi en fasansfull syn.

Det såg ut, som om hela öfverdäcket blifvit bortsopadt som

af en lavin. Masten låg och flöt på styrbordssidan, men fasthölls

vid kanonbåten medelst riggen. Bryggan hade gått sin kos, och

endast en naggad stump återstod af skorstenen.

Vi hörde ett mångstämmigt jämmerrop, som dock snart tystnade.

Det oaktadt, och detta är det märkvärdiga, fortsatte folket på

kanonbåten att skjuta. Maskineriet var det slut med, ty vraket

låg och dref.

»Ut med båten!» skrek jag ifrig. »De flyta inte fem minuter

till.»

Men jag tog fel. Det gamla skrofvet höll ut närmare en halftimme,

oaktadt haveriet.

Den ryska kryssaren närmade sig hastigt. Skott på skott aflossades,

men de riktade inte så säkert längre. Förmodligen hade

äfven de lidit af elden.

Jag kunde åtminstone se, att en af de tre skorstenarna var

ramponerad, och att en af babordsbåtarna var krossad till spillror.

Skummet yrde om kryssarens skarpa stäf. Den syntes emellertid

mindre, än jag hade föreställt mig och kunde räkna på sin

höjd 3,000 ton.

Henrietta hade drifvit ned mot kanonbåten. Vi lågo inte längre

från hvarandra, än att vi skulle kunnat ropa.

Storbåten låg och flöt på styrbordssidan, och vi hade lagt ut

lejdaren, så att den skulle bli klar till begagnande när som helst.

»Styrman får ta med sig två karlar och ro dit, när jag säger

till», sade jag till honom.

»Ja, ja, kapten», svarade han. Jag såg, att till och med han,

som var det personifierade lugnet i hvardagslag, nu såg röd och

upphetsad ut.

Nu flögo några signaler upp på kryssaren.

»Fort hit med signalboken!» ropade jag och slog upp signalen.

»De uppmana kanonbåten att stryka flagg», sade den ryska

löjtnanten, medan jag bläddrade i boken.

Kanonbåten blef ej svaret skyldig.

Den signalerade: »aldrig!»

Det såg hemskt ut, när kryssaren sköt ökad fart. Aldrig har

jag sett ett fartyg rusa åstad, som det lilla odjuret gjorde.

Min första känsla var, att det gällde Henrietta. Hon låg ju

också midt för kursen, och det var förlåtligt, om ens inbillning

skenade i väg med en.

.... ett tjugotal årtag behöfdes, och så voro de framme vid vraket.

Lavering af J. Hägg.

Kommen på ett par kabellängders afstånd saktade kryssaren

ånyo farten och lade plötsligen bredsidan till.

Ett dån, hvars make jag aldrig hört tillförene, hördes, och i

det eldhaf, som omgaf den dödsdömde norsken, sågos skrot och

spillror ryka omkring. Det var en våldets scen så mäktig, att vi

ej kunde säga ett ord, utan stodo där med stirrande ögon och gapande

munnar.

Kanonbåten hade fått stark babords slagsida.

»Fort, styrman!» skrek jag med en röst, som inte lät mänsklig

längre. »Fort ut med båten! De sjunka.»

Knappt mer än ett tjugotal årtag behöfdes, och så voro de

framme vid vraket.

Den ryska kryssaren hade slutat med sina salvor. De sågo nog

ombord, huru det var ställdt med motståndaren.

Äfven de hade satt ut tvenne båtar, men vi voro först på

platsen.

Styrman Ohlsson berättar, att han knappt vågade sätta sin

fot ombord, när han lade till.

Stora gapande hål funnos i däcket. Det brann i det inre

af skrofvet, och ett par maskinister eller eldare kröpo upp. När de

fingo syn på Henriettas båt, hoppade de ned och ville genast lägga

ifrån.

De voro fullständigt vansinniga och slogos med de två roddarne,

tills ett par norska matroser kommit ned och fingo sina

kamrater att hålla sig lugna.

Alla officerarne -- de hade varit tre, däraf en reservofficer,

hade blifvit dödade.

En underofficer var vid lif.

Det var han, som på slutet riktat den enda större kanon, de

hade ombord, och han hade högra benet afklippt jäms med knät.

Utom dessa räddades elfva matroser, af hvilka två voro svårt

sårade och fem endast lätt.

När båten lade ut, rullade kanonbåten betänkligt. Vattnet

forsade in, så att det hördes ända bort till oss.

Knappt hade de kommit en half kabellängd från kanonbåten

förrän denne sjönk med stäfven först.

Ett ögonblick syntes propellern öfver vattnet, och så dök

örlogsmannen ned i djupet, lätt och graciöst kan man säga.

De båda ryska båtarne hunno upp storbåten, innan denne

nått Henrietta. Styrmannen tvingades att ro bort till kryssaren

med fångarne trots sina protester. Man tog dem alla ombord,

äfven den sårade underofficern, men Ohlsson släppte dem ej, förr

än han sett, att en läkare tog hand om den sårade.

Löjtnanten hade under tiden låtit sitt folk hissa flera signaler

på Henrietta.

Det var han, som tog befälet, ej jag.

Följden blef, att kryssaren kom närmare och stack en bogserända

ombord, och sedan förde de oss ungefär 10 minuter från land.

Vi skulle inte få se deras hemliga operationer.

Löjtnantens namn var Georg Iwanowitsch Poloff.

Herman Jansson.

Kapten på Henrietta.

Rysk torpedjagare i hög sjö.

Forstbetjänt Olsöns äfventyr.

Till midsommar fyller jag femtio år. Mycket har jag upplefvat

i mina dagar, men vid gud jag ännu en gång i mitt lif

skulle vilja upplefva någon af de händelser, som tilldrogo sig under

det stora krigsåret.

Ännu händer det, att jag vaknar med ångestsvett på min panna

midt i natten. Det har varit en dröm, som stört min ro, en dröm

om krig och örlog.

Och dock har jag icke lefvat i några lugna förhållanden.

Mitt lif har varit en kamp mot faror och lössläppta element.

En gång har jag i trenne dygn varit insnöad under en gran

i skogen, en annan har jag hart nära blifvit ihjälrifven af vargar,

och en gång räddades jag med nöd ur den kåk, där jag fått natthärbärge

och som fattat eld, tack vare en finsk nybyggares vårdslöshet.

Det var den 9. augusti, ett datum, som aldrig skall falla ur

mitt minne.

Jag hade sedan ett par veckor legat vid finska gränsen och märkt

träd. Bolaget skulle nämligen afverka några större dimensioner

den följande vintern, och jag hade order att utgallra de träd, som

voro mest lämpliga härtill.

Några timmar förut hade jag skickat pojken, som jag hade i

sällskap, norrut till en by för att proviantera. Vi hade stämt

möte vid en kolkoja, och det var i denna, som jag låg och drog

mig fram emot kvällen.

Då hörde jag plötsligen, huru det brakade till uppåt berget.

»En tjäderkull, som träar för natten», tänkte jag. »Den skall

jag då sannerligen taga reda på, ty vet jag väl hvar den slår, så

kan jag sedan efter mörkrets inbrott smyga mig dit och skjuta

vid bloss.»

Som hvar och en vet, sitter tjäderfågeln alldeles stilla, om

Jag lockade därför på hunden och gömde mig i ett snår.

Lavering af Hj. Eneroth.

man bländar den med bloss, och man kan skjuta ned hela kullen,

om man vill.

Vi hade hatt det magert sista tiden, så att upptäckten var

kärkommen. Också grep jag min bössa -- det kunde ju hända, att

de lättade inom skotthåll -- och gaf mig i väg.

Fördömdt! Där lättade de verkligen.

Det kunde då inte ha varit jag, som jagat dem på flykten.

Ännu voro de ett hundratals steg aflägsna, och jag hade smugit

mig fram utan att ens röra vid någon af de torra riskvistar och

grenar, som lågo på skogsstigen.

Alltså måste de ha blifvit skrämda af något annat.

Jag glömde nämna, att jag förde Fro med mig, den bästa

stöfvare jag någonsin haft.

Nåväl, Fro begynte morra på ett mycket misstänkt sätt, och

detta bestyrkte mig i min åsikt, att någon nalkades.

Att det inte var Mogens förstod jag, ty den, som nalkades, måste

komma österifrån.

Man bör alltid vara försiktig. Vägarna voro inte särdeles

säkra, allra minst sedan banan kommit till.

Jag lockade därför på hunden och gömde mig i ett snår strax

bredvid vägen.

Det dröjde ett par minuter, innan jag hörde något.

Klumpiga steg!

Att det inte kunde vara en skogsman förstod jag, ty han hade

inte klumpat i på det viset då. Vi ha ett särskildt sätt att gå,

vi skogsmänniskor. Kanske beror det på, att vi inte begagna

klackar till våra lappskodon.

Det var för väl, att jag gömde mig.

Hjärtat flög upp i halsgropen, när jag såg hvem det var som

kom.

En lång, grönklädd ryss, med rund mössa utan skärm sittande

på sned på hufvudet. Öfver ena axeln hängde en gråbrun kappa

och ned på ryggen ett par påsar.

Han hade byxorna instoppade i stöflarna, och de -- byxorna

-- voro så vida, att de föllo i veck öfver stöfvelskaften.

I handen höll han ett gevär.

Knappt hade jag hunnit sluka honom med ögonen, förrän en

liknande gynnare uppenbarade sig.

De gingo tysta bakom hvarandra. Den, som gick nummer två,

hade galoner på ärmen.

Åter steg.

Det var en hel patrull, som följde.

Nu kunde Fro inte tiga längre. Han reste sig morrande. Håren

på hans rygg stodo upp som svinborst, och så gaf han till

ett ilsket gläfsande.

I ett nu voro de öfver mig.

En ryckte till sig bössan, medan två andra höllo fast mina armar.

Att det var ryssar förstod jag genast. Äfven hade jag lärt

mig litet ryska, ty jag hade kommit i beröring med kolonisterna

de senaste åren.

Som bekant hade deras antal ökats högst väsentligt strax efter

året för unionsupplösningen.

»Hvad är du för en?» frågade en, som bar sabel.

»Snarare borde jag fråga hvad ni äro för ena i det stället»,

afbröt jag honom.

»Ingen näsvishet!» röt karlen till mig.

»Det är bäst, att ni stämma ned tonen. Ni äro i Norge nu»,

sade jag och väntade naturligtvis, att de skulle blifva höfliga.

»Liksom vi inte visste det», svarade han med sabeln.

»Så packa er tillbaka till ert land igen!»

»Nej, jag tror allt, att vi stanna här tills vidare.»

»Har ni regeringens tillstånd till det då?» frågade jag.

»Sådana bagateller fästa vi oss inte vid», genmälte han.

»Norge är ett suveränt land», upplyste jag honom, men då

brusto de ut i gapskratt.

»Prata inte tok, gamle stolle», förmanade han, »utan visa i

stället vägen.»

»Hvad menar ni med detta, och hvad ha ni i Norge att göra?»

»Endast en höflig visit. Nå, vill ni visa oss vägen?»

»Aldrig, förr än ni sagt mig edert ärende.»

Jag började förstå, att inte allt stod riktigt till. Här kom en

massa ryska soldater in på norskt område och uppträdde som

de voro herrar.

För min del var jag inte benägen att uppträda på ett eftergifvet

sätt, och det skulle nog ingen af mina landsmän ha gjort

för öfrigt. Jag beslöt alltså att inte tillmötesgå deras begäran,

förr än de lämnat klart besked.

»Ja eller nej!» hotade mannen med sabeln, som jag sedan

fann vara en officer, löjtnant tror jag.

»Nej!»

I ett nu voro de öfver mig.

»Bind karlen vid trädet därborta!» befallde han, och de voro

inte sena att verkställa ordern.

Jag gjorde ett förtvifladt motstånd, men hvad kunde en enda

person göra mot ett dussin. De bundo mig vid en fur, och under

tiden kom ett helt kompani till platsen.

»Hvad är detta för något!» röt en äldre officer och gick fram

till trädet.

»Det är en uppstudsig norrman, som inte vill visa oss vägen,

kapten», svarade löjtnanten.

»Gif honom stryk då, så hjälper det väl!»

»Med hvad rätt ofreda ni mig!» skrek jag förbitttad. »Om ni

inte låta mig gå oantastad, klagar jag för regeringen, och den skall

nog skaffa mig rätt.»

»Var inte säker på det, min gubbe», inföll kaptenen. »Jag

misstänker nästan, att din regering står sig slätt vid det här laget.»

»Hvad menar ni?» frågade jag, ty sanningen började att bli

klar för mig.

»Det är krig mellan Ryssland och Norge», anmärkte han kort.

»Krig!»

Där hade jag förklaringen. Jag borde också ha förstått,

att de inte under vanliga omständigheter skulle ha förgripit sig

på en norsk medborgare.

Hvad ämnade de nu göra?

Jag var fullkomligt okunnig om, hvilka rättigheter de hade

öfver mig. Det stod dock dunkelt för mig, att de inte gärna

kunde skjuta ned hvem som helst. Men ur den villan blef jag

snart gripen.

»Nå, vill du tjänstgöra som vägvisare eller inte?» frågade

kaptenen.

»Nej, det gör jag aldrig.»

»Så mycket värre för dig. Löjtnant, afdela en

exekutionspluton!»

»Ämna ni skjuta mig?»

»Ja.»

»Det ha ni ingen rätt till, ty jag har inte gjort er något ondt»,

afbröt jag honom.

»Kanske, men uppsåtet lär inte ha felats.»

»Jag försäkrar.»

»Inga försäkringar hjälpa. Du har blifvit tagen med vapen

»Hvad är detta för något!» röt en äldre officer och gick fram till trädet.

Lavering af Hj. Eneroth

i hand och tillhör ej den norska armén. Den där tröjan till exempel

kan aldrig göra anspråk på att vara en vapenrock.»

»Bössan har jag, emedan jag var ute på jakt.»

»Du är mig en fin filur», inföll löjtnanten. »Herr kapten,

jag fann mannen gömd i ett busksnår, och hans afsikt var tämligen

uppenbar.»

»Gjorde han motstånd.»

»Förtvifladt, herr kapten.»

»Mina herrar», fortsatte kaptenen och vände sig till de officerare,

som samlat sig på platsen. »Anse ni karlen skyldig eller ej?»

Ett enhälligt »skyldig» blef svaret.

»Då göra vi processen kort. Regementet får inte uppehållas

af en sådan obetydlighet som denna. Ni, löjtnant, verkställer

arkebuseringen.»

»Skall ske, herr kapten.»

Min belägenhet var förtviflad. Läte jag honom gå, vore mitt

öde inte gärna tvifvelaktigt, ty på någon misskund kunde jag ej

längre räkna.

Läget var farligt. De kunde alltid försvara sig med -- om de

ens behöfde detta, när det gällde afrättningen af en norsk forstbetjänt

-- att jag tagits med vapen i hand, fastän jag bar civila kläder.

Å andra sidan, »den, som vinner tid, vinner allt.»

»Jag skall visa vägen», ropade jag, när kaptenen redan aflägsnat

sig ett dussintal steg.

Några soldater hade redan ställt upp sig framför mig, så att

nog hade de allvar med sitt uppsåt att vilja skjuta mig.

Också svor jag att hämnas, ty i själfva verket måste de ha

insett, att jag icke gjort mig skyldig till den förseelse, hvarföre de

anklagade mig.

Man löste genast upp remmarne. Jag gnuggade handlofvarne

för att återfå blodomloppet. Mitt gevär ville de inte återlämna,

men en tröst var det alltid, när Fro muntert skällande hoppade

omkring mig.

Det såg ut, som om det stackars djuret förstått den oförrätt,

man tillfogat hans herre.

»Gå nu före!» befallde kaptenen.

Jag skyndade att lyda.

Hack i häl efter mig följde löjtnanten med revolvern i hand.

Sedan kom patrullen.

Kompaniet stannade, men jag förstod, att det skulle i sin ordning

sätta sig i marsch, när vi fått litet försprång.

De hade talat om ett regemente. Kunde det vara möjligt, att

ett helt regemente gått öfver gränsen?

Jag vågade inte fråga dem härom, ty min enda räddning bestod

uti att tiga.

Vidare meddelsamma voro de inte.

Att de hade för afsikt att intränga i vår Finnmark, förstod

jag. Under de veckor jag legat i skogarna hade jag ej heller hört

något från den yttre världen.

Underrättelsen att krig utbrutit kom följaktligen som en ytterligt

obehaglig öfverraskning.

Jag undrade hvad de hade gjort därhemma. Voro de beredda

eller skulle de rent af öfverrumplas?

Norr om Trondhjem fanns det inte många värnpliktige. Detta

visste jag. På sin höjd 2000 man, men fördelade på ett kolossalt

område.

Innan dessa hunnit samlas, skulle det dröja veckor.

Huru många man kunde ett ryskt regemente räkna? Gifvetvis

mer än ett par tusen man.

Det stod alltså illa till för de våra. Värst af allt var, att jag

nödgades visa dem vägen in till mitt eget fosterland och skulle

alltså bli en förrädare.

Att gå med förrädarens brännmärke på min panna i alla mina

lefnadsdagar!

Förr då döden.

Jag visste, att sedan vi passerat en stor myr, delade vägen sig.

Den norra grenen ledde just dit de ville, till bebyggda trakter.

Hvad den södra beträffade gick den inåt skogarna, och fortsatte

man, kom man in i Finland.

Tydligen ägde de inga tillförlitliga kartor. Under alla omständigheter

måste jag förvissa mig härom.

»Finns det en karta?» frågade jag.

»Hvarför vill du veta det?»

Löjtnanten såg misstänksam ut.

»För att kunna peka ut vägen», svarade jag honom.

Han tog fram ett hopviket papper och höll det för mina ögon.

»Låt mig hålla i kartan», bad jag. »Inte kan jag se eljest, när

vi till på köpet marschera.»

Det var nu skumt ute, halfdager. Oaktadt detta kunde jag

se ganska bra, och jag gjorde till min glädje den upptäckten,

att förgreningen af vägen ej var utsatt på kartan.

Nu var mitt beslut fattadt.

När vi kommit ut på myren, skulle jag omärkligt föra dem

från vägen, som var dålig och följaktligen borde gynna mina planer.

Myren var denna årstid torr och fast, och jag kunde föra dem

snedt öfver till den södra vägen.

Komna dit, skulle de tro sig vara på rätt stråt och fortsätta.

Sedan skulle jag smyga mig undan och varsko de våra.

Allt gick efter uträkning, när vi kommo till myren.

Jag följde den riktiga vägen ett stycke, men bröt sedan af.

De följde mig omisstänksamt, ty mörkret dolde till en början,

att vi lämnat gångstigen.

Men när vi kommo in bland tufvorna, blef det en annan låt.

Löjtnanten hotade att skjuta mig.

»Ge er till tåls!» uppmanade jag. »Ni kunna ju förstå, att

vägen öfver en myr skall vara usel. Snart skola vi nå fast mark,

och då få ni se på något helt annat.»

»Ljuger du, skjuter jag dig som en hund. När träffa vi vägen

ånyo?»

»Om tio minuter.»

»Jag ger dig en kvarts timme, men ej en minut mer. Äro

vi inte dessförinnan på rätt stråt, kan du läsa ditt pater noster.»

»Var lugn», sade jag. »Tror ni inte, att jag har reda på mig,

som är född i skogarna?»

Vi fortsatte under tystnad.

Det gick sju eller åtta minuter, och så voro vi på den södra

gångstigen.

»Hade jag rätt?» frågade jag löjtnanten i retsam ton.

»Ja, men fortsätt och sladdra inte!» befallde han.

Att svara honom ansåg jag inte lönt. Han skulle nog få

sitt straff förr eller senare, när han kommit in på villovägar.

Det var nu nästan kolmörkt. Hade jag inte känt till trakten

så väl, skulle äfven jag ha kunnat misstaga mig.

Jag visste, att om ett par minuter skulle vi passera en

brant. Utför den skulle jag hasa mig och sedan springa in i skogen.

De skulle nog inte hitta reda på mig där, mörkt som det var.

Längs en bäck kunde jag komma till den norra vägen och

sedan springande ge mig till byn för att allarmera folket. Sedan

skulle budkafveln gå, och farväl då med ryssarna!

Det bar af med svindlande fart.

Pennteckning af Hj. Eneroth.

Ju närmare jag kom det ställe, där jag skulle göra språnget,

desto ängsligare blef jag. Också var det ej för mitt nöjes skull,

jag komme att göra färden.

Men allt måste sättas på ett kort.

Där döko buskarna upp. Det var knappt trettio steg till

stället.

Nu!

Jag slog löjtnanten för pannan, så att han raglade bakåt

och så hoppade jag ned.

Det bar af med svindlande fart. Grus och torfvor följde med.

Ryssarna sköto ej i första häpenheten. Förmodligen visste

de inte hvad som passerat, förr än löjtnanten började ropa.

Han aflossade sin revolver i den riktning, hvaråt jag flytt,

men ingen kula tog. Sedan började äfven manskapet skjuta, och det

var obehagligt nog.

Jag hvisslade, skyddad bakom en sten, på Fro, och knappt

hade jag hört hundens flåsande, förrän jag började springa uppåt

bäcken, tätt följd af min fyrbenta vän.

Ännu en stund hörde vi ryssarne, men ju längre norrut vi

kommo, desto tystare blef det.

Strax efter midnatt uppnådde jag byn, som blef vettskrämd

öfver underrättelsen.

De körde genast sina kreatur till skogs, och några raska

pojkar skyndade bort för att uppbåda folk att möta invasionen.

Och på så sätt slapp jag bli en förrädare mot mitt

fädernesland.

Rapport från gränsridare Welander i Öfver Torneå.

Till Kungl. Tullstyrelsen.

Sedan min rapport af den 21. juli, i hvilken påpekades de

trupprörelser, som pågått på finska sidan sedan början af

månaden ifråga, ha ganska märkvärdiga saker passerat, och anser jag

mig skyldig att härom vördsamt rapportera.

Hemmansägaren Johan Carlsson från Kolareby hade förliden

vecka i affärer besökt Kiltilä, och han kunde konstatera, att denna

station var öfverfylld af järnvägsvagnar, innehållande proviant och,

efter hvad han äfven trodde, ammunition.

I godsmagasinet lära några vagnar stå dolda. En finsk

stationskarl lät förstå, att ryssarne hade lastat lättare artillerifordon

(bergskanoner) på desamma, men man hade ej låtit dem forslas

vidare af brist på tillräcklig mängd ammunition.

Som bekant slutar den ryska militärbanan vid Enontekiainen.

Ryska järnvägstrupper sades likväl lägga ut spår såväl mot

Saarenpää som Usjoki enligt bifogade kartskiss.

Befolkningen var mycket upphetsad.

Det påstods, att bönderna flera gånger öfverfallit enstaka ryska

soldater, hvarvid allvarliga slagsmål ägt rum. Af denna

anledning hade ryskt infanteri blifvit inkvarteradt vid stationssamhällena

och de byar, hvilka befinna sig i banans närhet.

Själf har jag kunnat konstatera, att så är fallet vid

Miekojärvi.

Torneå synes vara den station, dit de hufvudsakliga

transporterna gå. En del, det tyngre godset, sändes därifrån med

banan norrut. Lättare kollies föras på vagnar längs den militära

landsväg, som uppförts på vänstra stranden af Ounasjoki.

Karta öfver norska och finska lappmarken.

X X X X X betyder gränslinie.

- - - betyder järnvägslinier.

Bönderna i våra trakter göra goda affärer. Det är en stor

afsättning af potatis och kött, men äfven något råg.

Vi misstänka äfven, att brännvin smugglas öfver gränsen i ej

obetydliga kvantiteter.

Hit till trakten ha kommit en massa personer från södra

delen af landet. De flesta äro affärsmän och tidningsmän. Ehuru

de ryska myndigheterna äro mycket noggranna med pass och

dylikt, ha dock flera personer lyckats gå öfver gränsen utan pass.

Ett exempel härpå må anföras.

Den 12. d:s kom en norsktalande, civilklädd person och

uppsökte mig i min bostad.

»Är ni gränsridare Welander?» frågade han mig, och då jag

bejakade detta, fortsatte han:

»Skulle ni kunna få mig öfver gränsen?»

»Hvad skall ni där att göra?» frågade jag i min ordning, ty

hans beteende föreföll mig misstänkt.

»Jag skall göra affärer.»

»Ni är norsk och det är förenadt med fara för er.»

»Naturligtvis tror ni, att jag är norrman, därför att jag talar

norska», inföll han. »Det är ett misstag, ty jag är svensk

undersåte, ehuru jag vistats en längre tid i Norge och fått in

accenten».

»Jag tror hvad jag tror», svarade jag honom kort.

»Nå, vill ni hjälpa mig? Jag betalar er bra för ert

besvär?»

»Nej! Jag är i svenska statens tjänst, och där låter man

inte muta sig. Vill ni öfver gränsen och har klara papper, kan

ni nog också komma dit utan omvägar.»

Han sade icke ett ord till afsked, utan gick.

Om han trodde, att vi inte skulle hålla ögonen på honom, så

misstog han sig.

Jag sade åt Johansson, min extra karl:

»Hör du, Johansson, ge dig i väg och se till hvad norsken

tar sig till. Men visa honom inte, att du bevakar honom.»

Johansson följde mycket riktigt efter honom.

Sedan karlen lämnat mig, gick han till gästgifvaregården och

spisade middag. Johansson slog sig också ned i rummet och

drack en half öl.

Efter en stund började norsken att fråga åtskilliga saker,

hvilka jag här nedan anför.

»Jag tror hvad jag tror», svarade jag honom kort.

»Är ni har från orten?»

»Ja, jag är född i Ruskola», svarade Johansson.

»Då känner ni väl till vägarna?»

»Det ges inte just så många sådana, skall jag säga.»

»Men alltid finns det väl vägar, som leda in på finskt

område?»

»Nej, vi ha älfven, som utgör gräns, och öfver den kan man

inte komma annat än med båt eller färja sommartid, på isen

vintertid.»

»Finns det icke något vadställe? Jag ser på kartan, att mellan

Öfver Torneå och Matkakoski ligga flera öar.»

»Inte känner jag till, om det ges några vadställen», förklarade

Johansson. »Vi begagna oss åtminstone inte af dem, när vi i alla

fall ha båtar.»

»Äro vägarna på finska sidan bra?» fortsatte norsken att

fråga.

»Den, som går längs östra älfstranden, är nog bra.»

»Ges det inga andra?»

»En del smärre vägar finnas nog, som gå inåt gårdarne.»

»Skulle ni kunna rita ut dem åt mig», bad norsken.

»Nej, det kan jag då rakt inte», invände min medarbetare.

»Hvart skall ni ta vägen?»

»Jag ämnade mig inåt landet ett slag. Bortåt järnvägen»,

upplyste den tillfrågade.

»Herrn är väl handelsman?»

»Ja, jag ämnar sälja åt ryssarne», bekräftade han.

»Då får herrn nog svårt, som talar norska.»

»Jag talar allt finska också», sade han, men bet sig i läppen,

som om han försagt sig.

»Hör nu, min gode man», fortsatte han till Johansson. »Skulle

ni inte vilja ro mig öfver floden?»

»Om jag blott kan komma ifrån», invände Johansson.

»Det kan ni nog. Jag betalar tjugo kronor, om ni gör det,

så att den ryska tullbevakningen inte får fatt i mig.»

»Kanske jag skulle kunna hjälpa herrn», sade Johansson, som

ville vinna tid och fråga mig till råds.

»Nog kan ni hjälpa mig, om ni blott vill», anmärkte norsken.

»Vänta en kvart här, så skall jag ge svar», sade min

medhjälpare och gick för att uppsöka mig.

Han berättade hvad som passerat.

Som jag misstänkte, att norsken sökte smuggla, sade jag åt

Johansson att följa med och ha ögonen riktade på mannen.

Det såg nämligen misstänkt ut, att han gaf sig öfver älfven,

och något bagage hade han efter hvad jag gjort mig underrättad

om inte fört med sig, om man undantar en handnattsäck.

Man kunde mycket väl tänka sig, att han ärnade smuggla

tobak öfver till svenska sidan, och då vore det bra, om

Johansson hade reda på företaget och kunde varsko i tid.

»Jag skall gå med herrn», anmälde Johansson, när han kom

tillbaka till gästgifvaregården.

»Vi ge oss i väg vid 10-tiden», sade norsken. Han ville

förmodligen vänta, tills det blef mörkt ute.

Någon risk för min medhjälpare kunde det ej gärna blifva att

följa honom, ty smuggling in till Finland förelåge ej.

Vid utsatt klockslag begåfvo sig följaktligen norsken och

Johansson till stranden, strax öster om kyrkan.

Det var kolmörkt ute.

Norsken stufvade in sin nattsäck i båten, en lättrodd eka,

och så bar det iväg.

Man skulle landa vid Tenkeliö, hvilken by låg bäst till för

ändamålet.

Allt gick galant, och de kommo i land utan att bli

antastade.

»Bor det någon finsk eller rysk gränsridare i närheten?»

frågade norsken.

»Jo, men gör det så», upplyste Johansson.

»Som ni kan förstå, är jag inte just så angelägen att göra

deras bekantskap», yttrade norsken. »Nattkvarter måste jag

emellertid ha. Vet ni, hvar jag kan ta in?»

»Vid Alkkulla går det nog för sig», svarade Johansson. »Men

det är närmare en halfmil dit.»

»Strunt i vägen! Följer ni med, får ni en tia till», sade

norsken.

Johansson var inte sen att göra som den andre bedt om. Nu

kunde han hålla tummen på ögonen på honom.

Det dröjde nära två timmar, innan de kommo fram, och

sedan fingo de klappa på hos flera bönder, innan någon ville

öppna.

En finne kände emellertid till min kamrat, så att de fingo

komma in.

Norsken frös, ty det var kallt och frosten har kommit tidigt

i år. Han huttrade och frös och svor om hvartannat.

När dörren omsider öppnades, och en varm luftström trädde

dem till mötes, kände de sig som andra människor.

Man arrangerade ett par bäddar åt dem, och de lade sig

genast.

Norsken var uppe med solen. Han började tala med

finnbyggaren, och efter hvad Johansson meddelade, var karlen väl

hemma i finska.

Han frågade mycket omständligt om vägnätet och kom

slutligen in på ämnet om de ryska truppförflyttningarna.

När han fick höra, att finnen varit vid Rovaniemi, blef han

ytterst intresserad.

»Ha ni sett något kavalleri där?» frågade han.

»Hvad är det för något?» löd finnens motfråga.

»Folk, som rider på hästar.»

»Ja, nog fanns det sådant alltid.»

»Hade de kanoner där också?»

»Det kunde jag inte se. Herrn skall veta, att ryssarna satt

vakt rundt omkring bangården, så att ingen fick komma dit utan

tillstånd.»

»Kom det många tåg dit?»

»Ja, men.»

»Hur lång tid var ni där?»

»En dag.»

»Huru många tåg tror ni kom under den tiden?»

»Ett dussin eller så.»

Norsken tog upp en anteckningsbok och skref.

Nu hade Johansson liksom en aning om hvad det var för

slags karl, han kommit i sällskap med.

»Jag skulle vilja tala enskildt med herrn», sade han därför,

men den andre snäste förargad:

»Låt mig vara!»

»Stopp litet», svarade Johansson. »Så lätt går det inte, och

det är nog bäst för oss båda, att vi pratas vid, innan det blir

för sent.»

»Hvad vill ni då?*

»Kom med, får ni höra!»

De gingo ut på gården.

Norsken stufvade in sin nattsäck i båten, en lättrodd eka.

»Nå, sjung ut med hvad ni har på hjärtat», uppmanade

norsken.

»Det skall jag», lofvade Johansson. »Jag har lagt märke till,

att herrn är norsk officer.»

»En evig lögn!» röt norsken.

»Var inte så säker på det», hotade Johansson, som nu blef

argsint. »År 1905 låg jag i Dalsland på gränsbevakning, och från

den tiden känner jag litet af de norska metoderna.

Inte för att det angår mig hvad herrn gör här, men skamligt

är det att dra andra människor med sig i fördärfvet.»

»Hvad menar ni?» sade norsken, som nu lät betydligt

spakare.

»Allenast det, att om han blir tagen, så skjuter man honom,

och befinner jag mig i hans sällskap, lär jag nog få dela

samma öde.

Nu är det jag, som går min väg.»

»För guds skull, stanna», bönföll norsken. »Ni kan göra mig

olycklig.»

»Herrn tillstår således, att han är norsk officer.»

»Ja, jag är kapten.»

»Då vill jag ge kapten det rådet att pallra sig tillbaks samma

väg, som vi kommit. Jag vill inte ställa någon medmänniska i

klistret, och därför skall jag ro honom tillbaka igen.

Se här har kapten sina tior tillbaka! Det hade aldrig varit

min mening att behålla dem i alla fall.»

»Hvarför följde ni mig då?» frågade han ängsligt.

»Därför, att min förman befallde mig det, och vi trodde, att

det gällde smuggling. Spioneri åter är inte min affär.»

»Jag kan inte följa med er», suckade kaptenen. »Men ni talar

väl inte om hvem jag är?»

»En sådan skurk är jag inte, herr kapten. Och jag skall tiga,

fast det vore då inte för mycket, att jag tvingade er tillbaka som

tack för 1905.

Nu adjö!»

Han lämnade norsken, som stod och såg efter honom, så

länge han befann sig inom synhåll.

Samma dag kom Johansson tillbaka och aflade rapport.

Att han haft rätt i sin förmodan framgår af medföljande

tidningsurklipp ur Kaiku, hvilket jag bifogar för den händelse de

kan intressera.

I måndags ägde i Rovaniem ett uppträde rum, hvilket sent skall

gå ur de närvarandes minne.

Vår korrespondent skrifver härom:

Bäst jag gick där utanför det improviserade posthuset, lade jag

märke till en lång, reslig karl, hvilken tydligen med intresse följde hvad

som passerade.

Det hade nyss kommit ett tåg in på stationen. De ryska soldaterna

stucko ut sina hufvuden genom vagnsdörrarna och ropade skämtsamma

anmärkningar till sina kamrater på perrongen.

Ett lokomotiv växlade in några vagnar på ett sidospår.

Allt andades lif och rörelse.

Då närmar sig en drucken underofficer den uppmärksamme åskådaren.

Fastän klädd i uniform raglade han, och ingen människa tog

notis om honom, oaktadt en grupp om fem officerare -- däraf en

öfverste -- stod i närheten.

Den druckne kom under sina irrfärder att stöta till mannen, och

denne gaf honom en knuff tillbaka.

»Hvad vill du, ditt svin!» utbrast underofficern på ryska. »Och

så är du civil till på köpet.»

Han höjde sin knutna hand och slog mannen för munnen.

Den slagne blef ej svaret skyldig. Innan underofficern hunnit sansa

sig, låg han i backen.

Nu vaknade officerarna till lif. De skyndade fram och började

öfverösa den långe med ovett, som dock inte tycktes bita på honom, ty

han svarade ej ett ord.

Då tog en löjtnant honom i armen och uppfordrade honom att

följa.

Han löd utan att göra något som helst motstånd, och som jag

varit vittne till slagsmålet och möjligen kunde tjänstgöra som vittne,

följde jag med.

De gingo till etappkommendantens bostad, och när jag sagt mitt

ärende, fick äfven jag tillträde.

Man arrangerade ett förhör. Det går lätt för sig i krigstider.

Etappkommendanten tjänstgjorde som ordförande och tre af officerarne

som bisittare.

Den anklagade var blek, men lugn.

»Ni har slagit den här mannen?» frågade ordföranden på finska.

»Ja.»

»Hvarför då?»

»Emedan han först slagit mig.»

»Vet ni, att ni skymfat uniformen?» fortsatte ordföranden,

öfverstelöjtnant Boljakoff.

»Nej, det är karlen jag slagit, men ej uniformen.»

»Sak samma. Ni är civil. Är ni finne?»

Den anklagade såg sig oroligt omkring. Jag hade genast på uttalet

lagt märke till, att han icke var finne. Snarare hade han norskt

uttal.

»Är ni finne, frågar jag?» repeterade öfverstelöjtnanten.

»Nej, svensk.»

»Då har ni väl något pass med er?»

Han letade innanför rocken och tog ut plånboken, i hvilken han

nervöst bläddrade.

»Någon har stulit passet», utbrast han, men det lät inte

öfvertygande.

Nu reste sig öfverstelöjtnant Boljakoff.

»Detta låter misstänkt. Låt visitera honom!»

Innan mannen hunnit göra något motstånd, ryckte en af officerarne

från honom plånboken, men i samma ögonblick rusade den anklagade

fram för att återtaga sin egendom.

Det uppstod en het, men kortvarig strid, i hvilken ryssarne afgingo

med segern.

Ett par handfasta soldater fingo nu fasthålla honom, medan man

genomsökte hans kläder.

I plånboken fanns intet, som kunde kompromettera honom, men i

innerfickan af kavajen påträffades en anteckningsbok, en liten oansenlig

tingest, som dock skulle blifva ödesdiger nog.

»Hvad är detta för ett språk?» frågade ordföranden, sedan han

bläddrat i notisboken.

»Tillåt mig se!» bad en af officerarne.

Han hade knappt hunnit kasta en blick på del skrifna, förr än han

utbrast:

»Det är norska, tror jag. Jag kan emellertid endast svenska.»

Den anklagade reste upp sig till hela sin längd.

»Nej!» protesterade han. »Det är svenska. Finns här ingen, som

kan svenska?»

Jo, det fanns.

En stationskarl tillkallades och fick se på boken.

»Ja, inte vet jag, om det är norska eller svenska», sade han och

kliade sig bakom öronen. »Jag är inte så värst läskunnig.»

Se här har kapten sina tior tillbaka.

En svensktalande bokhållare vid stationen tillkallades, men vägrade

ta på sin ed, att det var norska.

Så tillvida stodo den anklagades aktier högt, och jag började sedan

tro, att han skulle komma något så när helskinnad från affären.

Men då uppfordrade öfverstelöjtnanten den officer, som först läst

aktstycket, att uppläsa dess innehåll.

Fastän mannen endast var mäktig det svenska språket, kunde han

dock dechiffrera norskan.

Innehållet var komprometterande nog.

Mannen hade antecknat ankomst- och afgångstiderna för tågen, deras

antal pr dag och innehåll, hvilka regementen, som passerat, slutligen

gjort ett utdrag, som sedt från militär synpunkt var af ytterst

graverande beskaffenhet.

»Det lär nog inte finnas något tvifvet om, att ni är spion», röt

Boljanoff förbittrad. »Krigsrätten kommer att döma er, och jag skall

gå i författning om, att detta sker innan solen går ned.»

»Ett onödigt arbete, öfverstelöjtnant», svarade mannen.

Innan någon hunnit hindra honom, ryckte han fram en revolver

ur fodralet på den bredvid honom stående officern och riktade vapnet

mot sin panna.

En kort, skarp knall.

Den norske officeren sjönk ned på knäna. Han famlade ett kort

ögonblick med armarna och föll sedan framstupa, handlöst på golfvet.

»För undan karlen!» befallde öfverstelöjtnant Boljanoff och pekade

på den döde.

Den norske officeren sjönk ned på knäna och föll sedan framstupa.

Vy från trakten af Nordkap vintertid.

Från gnisttelegrafstationen på Nordkap.

(Påbörjadt af Morten Mohn, fullbordadt af stabslöjtnant Pavlowitsch

Petruskin.)

Hvarför skrifver jag dessa rader? Det är mig en gåta, som

jag inte själf kan förklara. I många år har jag nu setat här på

den lilla gnisttelegrafstationen på Nordkap utan att taga pennan

i handen för annat ändamål än att skicka rapporter till mina

förmän, torra, innehållslösa rapporter, hvilka sedan åratal tillbaka ha

samma lydelse, ty de äro skrifna efter samma formulär.

Men just i afton, den 9 augusti, har det kommit en ny, förut

okänd känsla öfver mig.

Huru skall jag förklara det?

Det är som om jag stode inför något stort, men okändt, och inför

detta känner jag mig så oändligt liten.

Min hand darrar, men jag måste dock skrifva. Ett inre behof

säger mig, att jag måste, men inom mig finns inte något, som

ger svar på frågan hvarför.

Pennan glider ledigt fram. Jag har fått liksom en hemlig,

men mäktig kraft, hvilken jag förut saknat, och jag har helt och

hållet öfverlämnat mig åt denna främmande härskare.

I många och långa år har jag setat här som föreståndare för

stationen.

Framför mig ser jag det brusande hafvet, som i skyhöga vågor

vältrar sig fram till storms mot Norges mäktiga fjäll, utan att

dock kunna rubba dem ens ett hårsmån.

Vilda, skummande pläga de ibland komma norrifrån, dessa

ishafsböljor, förande med sig berättelser om polarregionens under

och stora gåta. De hviska åt mig och äro mina förtrogna.

Huru mången hemlighet har jag inte erfarit genom dem?

Och dock säger folk, att de äro döda ting, men jag vet bättre,

jag, som är fastkedjad vid Nordkaps nordligaste utpost för att

bilda ett af de få förbindelseleder, som det stolta Norge har i högan

nord, varden, hvilken spejar mot norr och ost.

De berätta för mig om norska hjältedåd i kampen för tillvaron,

om djärfva upptäcktsresande, om norska fiskares mod och

dådkraft Det ges andra än norskar, som gjort upptäcktsfärder

i dessa trakter. Enligt mitt förmenande äro norska upptäcktsfarare i

försvinnande minoritet. Det norska folket gör i allmänhet inga ideella

uppoffringar, sedan det fått -- eget hof.

Petruskin..

Stationen är belägen på högsta toppen af Nordkap.

Den består af ett större trähus, innehållande bostad till mig,

min närmaste man, Ebbesen, och de sex karlar, som utgöra våra

underlydande, Hansen, Sejerberg, Övergaard, Neerman, Basswiik

och Svenssen.

Förutom denna byggnad finnas tvenne uthus, ett observationstorn

och på detsamma tvenne ofantliga signalstänger, hvaraf en i

reserv.

Stationen står i förbindelse med Spetsbergens vetenskapliga

observatorium. Dock äger för tillfället ingen telegrafering rum.

Hvarför vet jag inte. Samma är förhållandet med Vardöhuus.

Vi få intet svar därifrån sedan i går.

Däremot äro vi fortfarande i kommunikation med Narvik.

Ebbesen sitter vid min sida. Han är sysselsatt med att undersöka

apparaterna och har nyss förklarat sin åsikt vara, att felet

på linjen till Vardöhuus måste bero på, att därvarande station

råkat ut för något missöde.

Neerman och Basswiik stå utanför fönstret och prata.

Skall jag ropa åt dem att hålla tyst? Åh nej, låt dem fortsätta.

Det ges inte många nöjen häruppe, och de äro ogifta

liksom jag. Ebbesen och de fyra andra karlarne äro däremot gifta

och ha egna hushåll.

Låt mig se! Det är i dag jämt fem år, sedan jag lämnade

flottan och tog den här kommenderingen. Den har inte varit någon

sinekur, och antagligen äro de norskar lätt räknade, som

skulle vilja förnöta sitt lif så långt borta i afkrokarne af världen

som vi.

Alla ha vi varit i flottan och stå där ännu för resten. Jag

har uppfostrat dem alla i yrket, och de ha anlag, alla utom

Övergaard.

För länge sedan skulle jag ha kört bort honom, men han är

gift och har barn, och man kan väl inte ställa familjen på bar

backe.

Han får uträtta handräckningsgöromålen för de andra. Någon

telegrafmänniska blir han aldrig. Det är min enkla åsikt.

Nu allarmerar apparaten, och Ebbesen tar emot meddelandet.

Man är väl nyfiken på väder och vind igen.

Men nej! Det låter, som om något annat stode för dörren.

Jag måste se hvad det är, ty en inre aning säger mig, att nu

skall förklaringen komma.

»Till gnisttelegrafstationen på Nordkap.

Krig utbryter antagligen närmaste tiden. Håll noggrann utkik

på Hvita hafsflottan, hvilken befaras ha lämnat hamnen på

väg till Norge. Meddela ofördröjligen alla iakttagelser, äfven de

minsta, ty de kunna vara af vikt.

Fjestad.»

Det går rundt i mitt hufvud. Var detta alltså det okända,

som nalkades!

Men Norge skall veta att värna sig, och hvar man skall vara

på sin vakt. Äfven vi skola skrida till arbetet.

Jag öppnar fönstret och ropar åt Neerman och Basswiik att

kalla hit kamraterna genast.

»Vi ha krig!» ropar jag för att sätta lif i benen på dem.

Övergaard gapar af förvåning och rör sig ej ur stället. Underrättelsen

har kommit för plötsligt för honom, och han kan inte

fatta mina ord.

Kamraten rycker honom i armen.

»Vi ha krig, du Övergaard», skriker han, och hans röst låter

allt annat än sorgsen. »Hurra för gamla Norge!»

Gnisttelegrafstationen på Nordkap.

Nu vaknar äfven Övergaard till lifs. Han hurrar han också,

men hurraropet har inte samma klang som Basswiiks.

Därpå bär det af i språng för att hämta de andra.

En kvarts timme senare stå de församlade inför mig och

Ebbesen.

Fruntimren ha kommit med, men af respekt stannat vid

dörren.

Sejerbergs hustru har till och med tagit barnen med sig. Enligt

mitt förmenande tanklöst gjordt, men jag uttalade inte mitt

klander.

»Vi ha" fått underrättelse, att krig med Ryssland kan väntas

när som helst», börjar jag mitt tal. »Också behöfver jag väl

knappt uppmana er att genom fördubbladt arbete gagna fosterlandet.

Alla man på sin post, blir vår nuvarande lösen.

Det är intet hvardagsgöra, som väntar oss, så mycket I veten.

Om sömn blir det knappt fråga.

Ni, Ebbesen, ser till, att karlarne få ut sina karbiner från

förrådet jämte ammunition.

En man skall ställas på post på utkikstornet och en här vid

ingången till telegrafrummet.

Vi anse oss fullt mobiliserade från och med detta ögonblick.

Ni, Övergaard, måste också på vakt. Er hustru får öfvertaga

handräckningen.

Ha ni förstått mig?»

Ett enhälligt ja lyder till svar.

»Ebbesen, indela dem i vakter!» befaller jag och återgår till

mina anteckningar.

Det är svårt för mig att fästa mina intryck på papperet. Var

det glädje eller sorg, som tog öfverhanden?

Sorg skulle det ha varit, om jag ett enda ögonblick misströstat

om utgången, men något sådant kunde ej gärna falla mig in.

Vi skulle säkerligen segra till slut, tack vare vår flottas och armés

duglighet och de gynnsamma topografiska förhållandena.

Skärgården var en enda befästning, och Norges höga fjäll voro

lika många fort, ointagliga, då de besattes med tappra män.

Våra gutter komme säkerligen att slåss till siste man. De

hade alltid visat sig tappra och skulle nog inte svika nu heller.

Manskapet hade lämnat rummet, sedan Ebbesen utdelat sina

order.

Det dröjde inte många minuter, innan Hansen syntes klättra

upp i tornet, och där stod han nu uniformsklädd och med

karbinen på armen, den nordligaste vaktpost i hela världen.

Hvad gjorde de nere i Kristiania?

Jag såg framför mig folkmassan på Karl Johansgade. Det var

tusentals människor, hvilka i en oafbruten ström vältrade sig upp

till slottet, och där trädde kungen fram till fönstret.

Allas hufvuden blottas, och en af de våra håller tal. Man hör

knappt hvad han säger, men man anar, att han talar för

fosterlandet, och tillförsikt att den rättvisa saken skall afgå med

seger råder öfverallt.

Nu svarar konungen.

Han tackar folket och gläder sig öfver, att det är ett enigt

Norge, som samlat sig. Också är han medveten om, att alla skola

göra sin plikt. Han å sin sida skall inte svika, utan offra lif

och blod.

Alla hurra, och så sjunges nationalhymnen.

Ja, nu om någonsin bör Kristiania vara klädd i fästskrud.

Ebbesen träder in och aflägger rapport. Allt är i ordning.

»Vi telegrafera till Narvik», säger jag och går själf till

telegrafen.

»Mottagit underrättelsen om krigsfara. Alla beredda. Gud

skydde fäderneslandet», telegraferar jag.

Plötsligen rusar Ebbesen till fönstret.

»Hansen ger tecken åt oss», utbrister han, och vi skynda upp

för stegen.

I juli fyllde jag femtiofem år och är således en man, som inte

befinner mig i ungdomsåldern. Det oaktadt kom jag fort nog upp

till taket.

»Det ser ut, som om någon ångare styrde kurs hitåt», ropade

Hansen, långt innan jag hann upp.

Jag fattade tuben med darrande händer och lade den mot

räcket i den riktning Hansen utpekade.

Mycket riktigt! Där visade sig rök vid östra horisonten. Det

måste vara flera fartyg.

»Örlogsmän?» frågade Ebbesen.

»Kan inte så noga säga», upplyste jag. »Vänta ett par

minuter.»

Vi stodo darrande af förväntan. Inte ett ögonblick släppte

jag tuben från ögat.

»Det är ryska flottan!» utbrast jag till slut. »Skynda dig nu

och telegrafera.»

Innan jag hunnit tala ut, var Ebbesen på väg ned. Jag såg

honom skynda in på stationen, och på så sätt afgick det första

telegram, som omtalade för norska regeringen, att fiendens flotta

var stadd i annalkande.

Nere på planen samlade sig folket. Ebbesen hade naturligtvis

talat om hvad som stod på, och jag ropade ned hvad jag

kunde urskilja.

Neergaard hade äntrat upp halfvägs och repeterade mina ord.

»Främst synes en torpedjagare.»

»Främst synes en torpedjagare», skrek jag. »Så på flyglarna

sex torpedbåtar. Nu komma tvänne kryssare, sex slagskepp och

flera handelsångare, troligen transportfartyg.

I kolonnens kö gå återigen tvenne kryssare.»

Alla yssna andäktigt.

»De gå med cirka 9 knops fart», fortsatte jag. »Troligen är

det kofferdisterna, som tvinga dem att gå så långsamt.»

»En af torpedjagarne styr hitåt», rapporterade Hansen.

»Verkligen!»

Ja, där kom en jagare i full fart styrande mot stationen. Den

hade förmodligen upptäckt signalstängerna.

Nu voro goda råd dyra.

»Rapportera allt hvad du ser», befallde jag åt Hansen, och han

lofvade att göra detta.

När jag kom ned, sade jag till karlarne:

»Länge dröjer det inte, förrän vi ha ryssarne på oss. De ha

upptäckt stationen och skola säkert söka fördärfva den. Men v

skola försvara den eller hur, gutter?»

Karlarne sågo bistra ut. De skulle inte ge sig i första taget.

Jag visste inte riktigt, hvad jag skulle göra. Att försvara

stationen med sex man var svårt, men vi måste.

Först måste likväl kvinnor och barn bort. När jag gaf befallning

åt dem att aflägsna sig, blef det gråt och tandagnisslan.

Det måste likväl ske.

Övergaards hustru kom fram till mig.

»Hör nu, löjtnant», sade hon. »Inte kan man tänka på att

försvara stationen. Ryssarne skulle endast döda hvarenda en af

karlarne, och dessa äro blott fem mot lika många dussin».

»Vi äro 8», genmälde jag.

»Jag räknar inte Övergaard», svarade hon, och däri kunde

jag ge henne rätt.

»Tyst kvinna!» röt jag emellertid. »Stå inte här och pladdra,

utan ge er i väg med ungarna!»

Hon hade allt blifvit åtskilligt bortskämd. Hvareviga dag gick

hon ju och städade vårt ämbetsrum, och detta hade gjort, att hon

blifvit afvand från disciplinen.

»Löjtnanten gör inte rätt i att offra så mycket blod», snyftade

hon, men gaf sig icke desto mindre åstad.

Till slut fanns det endast karlar kvar vid stationen.

De sågo inte längre så glada ut. Nå ja, man kan ej vara vid

fästhumör, när hustru och barn gå sin väg och en farlig dust

när som helst är att vänta.

Mot förmodan var Övergaard den, som visade största kuraget.

Han till och med nojsade med kamraterna.

»Jagaren lägger snart i land!» ropade Hansen.

»Alla man på sin post», befallde jag, och nu kom Ebbesen

med patronpaketen.

Han började dela ut dem.

Det skulle dröja en halftimma, innan ryssarne kunde vara

öfver oss, om de öfverhufvudtaget ämnade anfalla oss. Jag gick

därför in och började skrifva.

Medan jag skrifver stirrar jag utåt. Ännu synes intet.

Huru länge skola vi vänta?

Nu kommer Sejerberg springande.

»Ryssarne ha gått i land!» skriker han. »De komma hitåt»

Gud vare oss nådig!

*

När jag, Nicolai Pavlowitsch Petruskin, löjtnant vid H. kejserliga

Maj:ts flotta, fattar pennan, är detta endast för att fylla

hvad jag anser för min plikt.

På bordet i telegrafrummet ligger ett nyss påbörjadt manuskript,

som jag genomläst, ty jag har lärt mig norska under den

tid jag förklädd till fiskare vistades i Hammerfest.

Den gamle löjtnanten kan inte fortsätta de rader han börjat,

men hans gärning skall fortlefva, om det får bero af mig.

Vi fingo order att sätta oss i besittning af gnisttelegrafstationen

på Nordkap. Amiralen utfärdade i mitt och chefens tycke

denna order tämligen sent, ty bättre hade varit, om vi blifvit sända

i förväg, innan man upptäckt flottans annalkande. Nu misstänker

jag, att telegram härom blef afsändt.

Men nog härom.

Norskarne hade begått det stora felet att inte skicka förstärkningsmanskap

dit upp, och dock var det en viktig post.

För vår del hade vi beredt oss på en het strid, och därför

hade chefen beordrat 40 man att under mitt befäl gå i land.

Vår förvåning, när vi inte mötte något motstånd, var stor.

En framsänd patrull rapporterade, att han endast upptäckt

6-7 man och de lågo i en klunga vid stationen. Ett par skott

lossades af norskarne, men gjorde ingen verkan.

Först trodde jag, att det var någon fälla, men utsända spaningspatruller

konstaterade, att hela den norska försvarsstyrkan

reducerade sig till ofvan omnämnda antal.

Vi spridde oss i skyttelinje och ryckte långsamt fram.

Då kom jag att tänka på, att underhandlingar kanske kunde

leda till, att blodsutgjutelse ej ägde rum.

Jag lät resa parlamentärflagg och gick själf fram.

En omkring 50-årig man mötte mig och presenterade sig som

närmaste man på stationen. Han hette Ebbesen.

»Han hette Ebbesen.»

»Som ni ser, äro vi många och helt öfverlägsna», sade jag

och pekade på mitt manskap, hvilket han tydligen kunde se.

»Än sedan då!» utbrast han.

»Det är galenskap, om ni slåss», sade jag. »Ni ha inte ens

ett skydd, bakom hvilket ni kunna söka betäckning. Lyd mitt råd

och afstå från strid. Hederns fordringar äro tillfredsställda. Jag

kanske förlorar en eller två karlar, men ni bli förintade af

elden.»

»Ja, så är det nog», instämde han. »Men löjtnanten vill inte

ge sig, och det är han som har befälet.»

»Slåss, om ni vilja», svarade jag kort. »Nu är det ni, som

bär ansvaret för det blod, som kommer att flyta.»

Med dessa ord vände jag honom ryggen.

»Ge oss fem minuters betänketid», ropade han efter mig.

»Fem minuter, men inte en sekund längre», lofvade jag.

Innan den utsatta tiden kommo sex af dem öfver till oss. De

hade kastat sina karbiner.

En sågo vi springa in i huset och stänga dörren.

»Löjtnanten ger sig aldrig», sade Ebbesen. »Men det kan

göra detsamma, ty ni äro ändå herrar öfver stationen.»

»Tror ni det», inföll jag. »Nej, nu håller han och karlen, som

sprang in, på att förstöra apparaterna, och detta skall hindras.»

Norskarne bådo mig skona den gamle mannen, men jag

måste ge order åt de mina att rycka fram.

Trenne karlar kvarstannade för att bevaka fångarna, men de

öfriga omringade stationsbyggnaden.

Nu knallade ett par skott därifrån. En af de mina föll, och

då öppnade folket eld.

Kulorna gingo igenom det föga motståndskraftiga virket.

Och så stormade de.

När dörren slogs in, rusade en karl ut. Han slogs som en

vilde, men de voro för många mot honom.

Han genomborrades af en bajonett och föll.

Med revolvern i hand var jag den förste, som trängde in i

telegrafrummet.

Där låg den gamle löjtnanten lutad mot bordet.

En kula hade genomborrat hans hufvud. Blodet hade runnit

ned och delvis färgat manuskriptet.

Med en yxa hade han förstört apparaterna, så att de ej kund

användas.

En kula hade genomborrat hans hufvud.

Det var endast tvänne norskar, som fingo släppa till lifvet

Övergaard, en f. d. flottist, och löjtnanten Morten Mohn.

En, som genom omständigheternas makt måst uppträda som

deras fiende, säger dock:

Heder åt deras minne!

Resebref från Kristiania.

(Dateradt den 10. augusti och infördt i Nya Dagl. Allehanda dagen därpå.)

Redan i dag på morgonen var jag i tillfälle afsända ett telegram

om det uppseendeväckande krigsutbrottet. Sedan dess har

telegrafen antagligen lämnat åtskilliga meddelanden af vikt, men

för närvarande är censur införd, och många händelser ha tilldragit

sig, hvilka icke utsläppas till allmänheten. Man påstår äfven,

att »svarta kabinettet» utöfvar censur på bref och tidningar, och

därför har jag befordrat dessa rader öfver gränsen med en af mina

vänner, som i afton afreser till Stockholm.

Kristiania är sig icke likt.

När jag i förmiddags gjorde min sedvanliga promenad på Karl

Johansgade kunde man inte märka något ovanligt. Också hade

underrättelsen om den ryska flottans utlöpande ännu ej kommit

allmänheten tillhanda.

Man kan säga, att krig ej ens låg i luften. När jag intog

mitt morgonkaffe på Frokostbørsen, hörde jag ett par affärsmän,

hvilka samtalade om det politiska läget.

»Något krig blir det inte af», försäkrade den ene.

»Nej då», instämde den andre. »Ryssen betänker sig nog

tvänne gånger, innan han utfärdar någon krigsförklaring.»

»Är du säker på, att krig måste föregås af en krigsförklaring?»

»Ja, hur skulle det eljest tillgå?»

»Japan slog ju till, innan man utfärdat krigsförklaring.»

»Det är en annan sak med Japan, ty en utom-europeisk stat

har inte samma synpunkter som en europeisk.»

»Var inte alldeles säker på det. Inte tror jag, att det skulle

genera Ryssland att skicka hit en flotta, innan man annonserat

kriget, men jag tror nu i alla fall inte på något krig.

Ryssland vågar helt enkelt inte. Det öfriga Europa skulle

inte tillåta det.»

»Det har du rätt i.»

»Om Ryssland förklarade krig mot oss, skulle det få hela den

skandinaviska halfön på halsen.»

»Menar du, att Sverige skulle taga vårt parti?»

»Naturligtvis.»

»Då tror jag, att du misstar dig. Ännu råder det animositet

mot oss.»

»Men svenskarne äro tvungna att ingripa för sin egen

säkerhets skull.»

»Hvarför det?»

»Därför att de ryska trupperna i händelse af ett anfall mot

oss måste passera svenska gränsen. Du kan väl inte föreställa

dig, att ryssarna endast skulle hålla sig till vår Finmark! Nej,

de skulle säkert vilja begagna sig af Ofotenbanan för sina

trupptransporter, och den lär inte Sverige låna ut åt ryssarne.

Återstår då endast att de ta" banan med våld.»

»I så fall skulle Sverige ställa sig som allierad till oss?»

»Själfklart.»

»Din åsikt är skäligen apokryfisk, min vän. Emellertid tjänar

det inte något till att disputera om påfvens skägg. Ryssarna våga

sig inte hit, och därmed förfaller frågan.»

Jag har återgifvit detta samtal för att visa, huru sangvinisk

den norska nationen var ända till sista stund. De personer, hvilkas

samtal jag relaterat, voro män med inflytande, äfven politiskt, och

jag kan af denna anledning draga den slutsats, att deras yttrande

öfverensstämde ganska mycket med den allmänna opinionen.

Promenaden var som sagdt sig lik. Folkmassor hade börjat

flanera på Karl Johansgade. Man såg där strömmen af dagdrifvare

och icke dagdrifvare. Ett kompani kom på hemmarsch från en

nattlig öfning, och ett kungligt ekipage körde upp på väg till slottet.

Med ens förändrades situationen.

»Köp extra nummer af Verdens Gäng. Krig i sikte!» skreko

tidningspojkarne, som kommo rusande med packor af extrablad.

Inom en minut var hvartenda exemplar såldt. Folk slogos om

de små, fyrkantiga lapparna, och när de ej räckte till åt mer än

ett fåtal, samlade man sig i grupper för att studera nyheterna.

Hvarifrån kommo alla människor?

Inom en kvarts timmes tid myllrade gatorna af promenerande.

Öfverallt syntes miniatyrflaggor, och flaggor hissades på alla

privatbyggnader. Äfven fartygen i hamnen flaggade.

Hvarhelst en officer visade sig, omringade man honom för att

...... samlades i grupper på Kristianias hufvudgator samt studerade de nyss utkomna extrabladen.

fråga ut honom. Intresset för det militära har varit i starkt

sjunkande efter gränsfästningarnas slopande, men nu tog man igen

skadan.

Herrar officerare tycktes emellertid inte vara mer

underrättade än öfriga norska medborgare, men de förra hade kanske

ännu större brådska än de civila.

General Bruun, generalstabschefen, kom åkande i en droska.

Kusken körde af alla krafter i riktning mot Faestnings Pladsen.

Förmodligen skulle generalen upp till staben.

Sannerligen om jag afundades honom i detta ögonblick.

Man och man emellan säger man, att för den norska generalstaben

kom krigsutbrottet fullkomligt öfverraskande. Det påstås

äfven, att staben icke utarbetat någon försvarsplan för det fall,

som nu förelåge, utan endast tänkt sig möjligheten af ett anfall

österifrån, öfver svenska gränsen.

Nu förkunnade emellertid extrabladen, att en stark, rysk flotta

hade lämnat den nya örlogshamnen vid Hvita hafvet, och det

ställdes i utsikt, att en transportflotta likaledes skulle lämna Libau

inom närmaste timmarne i ändamål att kasta trupper i land i

Kristianias omnäjd.

Det är inte enbart hänryckning, som råder. Vid ett sådant

tillfälle som det, hvilket nu står för dörren, ges det alltid en mängd

sangviniskt anlagda naturer, hvilka ropa ut, att det norska

hjältemodet skall segra, men det förefaller dock, som om en stor

modlöshet skulle råda.

Efter hvad jag kunnat uppsnappa talar man mycket om

Sveriges hållning.

En stortingsman, som jag mötte, ställde på stående fot en

intervju till mig, hvilken jag ej kan neka mig nöjet att återge.

»Hvad säger ni om detta? Är det inte stridande mot lag och

rätt att angripa oss, ty den ryska flottans utlöpande antyder nog

inte annat!» började han sina utgjutelser.

»Kriget är sådant», ljöd min allmänna reflexion.

Han tog mig i rockuppslaget.

»Ni är svensk», fortsatte han, »och jag vet, att ni är inne i

politiken, ty jag har läst edra resebref i Allehanda. Säg mig nu

er mening om Sveriges hållning.»

»Huru skulle jag kunna det?»

»Folk här ha egentligen två åsikter», framhöll norsken. »Den

ena är, att Sverige skall göra gemensam sak med Ryssland mot

oss. Man talar om truppsammandragningar i Bohuslän och Värmland,

och dessa rörelser skulle gifvetvis vara riktade mot oss.

Den andra åsikten däremot går ut på, att svenskarne skulle

bli våra allierade.

Hvilketdera tror ni?»

»Att intet af dessa s. k. alternativ föreligger.

Hvarför skulle vi hjälpa ryssarne? De reda sig säkerligen

vår hjälp förutan, och något intresse af saken skulle vi inte ha.

Sverige önskar inte ställa till ett krig för att på Norges

bekostnad öka sina landvinningar.

Och hvad skulle vi vinna med att ställa oss i breschen för

Norges skull?

Endast ett krig, hvars följder kunde bli obehagliga nog

för oss.

Förhålla vi oss däremot neutrala, ha vi intet att frukta.»

»Men truppsammandragningarna vid gränsen?» afbröt han mig.

»Nonsens? Det har aldrig varit annat än sensationella

rykten.»

»Jag vet dock, att svenska trupper befinna sig i Värmland

och Bohuslän.»

»Mycket riktigt. Man håller på med utbildning af de värnpliktige.

I slutet af augusti rycker den första årsklassen ut, och

de sista dagarna ha regementena fälttjänstöfningar.

Ni kan vara lugn. Vi ämna inte angripa er, om inte ni

anfalla oss.»

»Vi tro dock, att Sverige till slut skall ställa sig på vår sida,

när landets egna intressen börja att sättas på spel.»

»Våra intressen äro icke utsatta för någon fara», betonade

jag. »Och ni underskattar fullständigt den svenska

uppfattningen.

Kunna ni, norskar, aldrig glömma, att ni sårat oss på det

djupaste! Den 7 juni 1905 går icke ur vårt minne på

mansåldrar.»

»Vi ha inte gjort Sverige något.»

»Nej, endast tagit heder och ära af er gamla bundsförvant

icke minst genom edra skrifter.»

»Hvilka skrifter?»

»Både inom och utom landet. Läs till exempel kapten

Angells bok om gränsbevakningen 1905! Den har utgått i en

mångfald upplagor, hvilket bevisar, att den norska allmänheten

senterar den.

Allt uselt, som ges, kastas på oss svenskar. Man skulle

kunna tro, att vi vore degenererade, ja, brottslingar. Däremot äro

norskarne idealet för ett tappert och präktigt folk.

Sanna mina ord, dylika hugg ha sårat den svenska nationen

djupare än ni kunna föreställa er, och nu få ni själfva se

följderna, när ni få stå isolerade i kampen.»

»Vi skola nog reda oss», sade han retligt, tog ett kort

afsked och gick.

Det är inte vidare angenämt att som svensktalande uppträda

i Kristiania just nu. Man börjar hysa misstroende mot alla

svenskar och talar om att förvisa dem öfver gränsen med det allra

första.

Troligen drar man sig därför i det längsta, ty den storm af

ovilja -- det är närmare 30,000 svenskar, som ha sitt uppehälle

i Norge -- detta skulle väcka från svenskt håll, kan endast skada

de norska intressena, och Norge har ej råd att stå ensamt i detta

ögonblick.

Regeringen är rådlös, militären är rådlös.

Order har gått till flottan i Horten, men hvad ordern innehåller

vet man inte.

Värst utsatt torde den norra delen af landet vara.

Där finnas endast ett par äldre kanonbåtar, afsedda till fiskets

skydd, och en division torpedbåtar.

Man befarar nu, att den ryska flottan utan svärdslag skall

sätta sig i besittning af de norska hamnarna Vardö, Hammerfest,

Narvik, kanske äfven Trondhjem.

Visserligen har den norska flottan inträdt i första beredskap

från och med i dag, men det tar tid för densamma att gå längs

kusten norrut -- förutsatt att man vågar låta den afgå.

Det väntas ju en fientlig flotta från Libau också.

Så snart händelserna ytterligare utvecklat sig, skall jag

meddela.

Voyageur.

Lord Roseburys jaktfärd.

(Upptecknad af en af deltagarne.)

I början af augusti ankrade jakten i Thana-fjord i norra delen

af Norge.

Vi hade då varit nära en månad på Spetsbergen och jagat

men ogynnsam väderlek hade kommit emellan och nästan fullständigt

fördärfvat jakten för oss.

När dag efter dag förflöt med samma dåliga resultat, förlorade

lord Rosebury tålamodet.

»Här kan man inte stå ut längre», utbrast han, och vi instämde.

»Då ge vi oss i väg till Norge», sade han.

Samma afton gick »The Star» söderut; vi hade fattat beslutet

att jaga i trakten af Passviks elv.

Som vi hade företagit färden uteslutande för jakt och fiske,

hade vi också inrättat oss därefter. Jag vill nu inte blott tala

om gevären och fiskgrejorna, ty beskrifningen på dem skulle fordra

ett helt kapitel. Men vi hade dessutom medfört tält, sofsäckar,

myggnät, lappskodon, kläder och dylikt, så att nog kunde vi med

fog påstå, att utrustningen var rikhaltig.

Jakten gick ända fram till älfmynningen.

Framför oss låg Thanens kyrka, och den hälsade oss

välkommen, där den badade i solsken, ty nu hade ett omslag i

väderleken ägt rum, och med det kom också jaktlyckan, som vi så

ifrigt ehuru förgäfves sökt.

Motorbåten förde oss i land samma eftermiddag. Den bogserade

en af sluparne, i hvilken vi stufvat bagaget, hvaraf vi dock

endast medtagit det mest nödvändiga för att inte belamra oss med

onödiga saker.

Infödingarna hälsade oss välkomna, där de samlat sig på

stranden. De utgjorde ett 50-tal personer, bland dem prästen.

Norskarne voro resliga, ljuslätta karlar, med ljusa ögonbryn

och vattenklara ögon. De verkade dock icke vidare sympatiskt

på oss dessa nordbor med sin fräkniga hy och utseende af

grofyxadt material.

De små, mörka karlar och kvinnor, som blandade sig i hopen

af norskar, sågo smutsiga och fattiga ut. Till vår förvåning talade

de ryska. Sedermera fick jag veta, att de voro ryssar, som

anlagt nybyggen på den norska sidan eller ock upprättat

handelsbodar därstädes.

Färden skulle gå uppför Passviks elv så långt vi kunde. För

det ändamålet skulle motorbåten bogsera slupen, men som vi voro

fullständigt obekanta med trakten och kartor saknades, skulle en

vägvisare engageras och jämte honom ett par karlar för att bära

våra packningar. Man måste nämligen förutse, att exkursioner

inåt landet skulle bli nödvändiga.

Efter mycket bråk lyckades vi skaffa oss tre karlar, af hvilka

endast en var norsk, de andra två däremot ryssar. Dessa senare

syntes äga en långt bättre kännedom om landet än dess egen

befolkning.

Prästen talade en något så när begriplig engelska och

tjänstgjorde som tolk under underhandlingarna. Hans inbjudan att

intaga middag i prästgården afslogo vi, enär vi brunno af begär att

komma iväg.

Hvilket härligt lif väntade oss inte.

Dick, den glade Dick Bower, sjöng under nära en timmes tid,

sedan vi satt motorn i gång, och alla voro vi vid det bästa

humör.

När skymningen kom, tältade vi i land och sofvo snart

oskuldens sömn.

Dagen därpå fortsatte vi med båt färden några timmar, men

slogo sedan läger för att koka maten.

Vi delade oss efter afslutadt mål i flera jaktpartier, hvart och

ett försedt med en inföding, och så drogo vi åstad för att åter

mötas påföljande dag fram emot middagen.

Klockan tre voro vi åter samlade. Bytet hade blifvit öfver

förväntan stort.

Plötsligen började hundarna rycka och slita i sina koppel.

Det var annat än Spetsbergen.

Och nu kommer det dramatiska i färden.

Johannesen hade utsett en härlig lägerplats för oss bredvid

älfven, inuti en naturlig håla i marken. Vi sutto där eller

halflågo på våra filtar, trötta efter dagens ansträngningar och

hungriga, ty middagsmålet var ej färdigt.

Stewarten höll på att anrätta den i kokgrafvar, som vi uppfört

på kapten Andrews anvisning. Han är soldat till lif och själ

och en praktisk natur. Också syntes han i färd med att hjälpa

kocken, som var förtviflad öfver, att vi kommit hem ett par

timmar tidigare än han väntat.

Plötsligen började hundarna rycka och slita i sina koppel, och

så utbrusto de i det mest infernaliska skall, jag i mitt lif hört.

Detta väckte våra domnande lifsandar, och vi tittade upp mot

hålans öfverkant.

»Hvad i Jupiters namn är detta!» ropade Andrew. »Ryska

soldater».

Vi kommo hastigt på benen, och jag glömmer aldrig den syn,

jag nu fick skåda.

Ett tjugotal gevärsmynningar gapade mot oss, och lika många

bistra anleten sågo på oss.

Rasslet af nedfallande stenar kom oss att vända oss om, och

då fingo vi se en ung officer, åtföljd af ett halft dussin karlar,

komma nedklättrande.

Han bar sabeln i munnen och hasade sig ned med revolvern

i högra handen.

Ofrivilligt hade vi gripit våra gevär och stodo där en bild af

öfverraskning.

Ingen af oss kom sig för att säga ett ord, men den ryske

officern ropade något åt oss. Hvad det var visste vi inte, men

våra ryska vägvisare förstodo det så mycket bättre.

Deras min var komisk, när de uppmanade oss att lägga

ned gevären.

»Talar ni engelska?» frågade Rosebury, när löjtnanten

kommit ned.

Han bejakade detta.

Nu kunde vi se karlen riktigt. En blek, utsvulten stackare,

med stark skäggstubb. Det låg något vildt i blicken hos honom

som hos ett hungrigt vilddjur, och när han talade sågo tänderna

rofdjurslika ut.

Kinderna voro affallna, kläderna sönderrifna, ansikte och

händer nedsmutsade.

»Gif er!» sade han med hes röst.

»Hvad menar ni?» frågade Andrew, som i sin egenskap af

militär tog ledningen i detta kritiska ögonblick.

»Ni äro mina fångar», återtog ryssen.

»Fångar!» utbrast jag.

»Ja, vi ha krig mot Norge», upplyste han.

Han bar sabeln i munnen.

»Vi äro inga norskar», förklarade Andrew. »Engelsmän».

Han studsade tillbaka.

»Hvad göra ni här då?» frågade han.

»Jaga».

»Kunna ni bevisa er nationalitet?» fortsatte han.

»Ja visst», förklarade Rosebury och tog fram några papper,

som han visade den ryske officern.

Denne bläddrade hastigt i dem.

»Ert uttal förråder redan det, att ni äro engelsmän», sade han

artigt. »Och nu, mina herrar, gif oss för guds skull litet mat.

Mitt folk och jag hålla på att hungra ihjäl.»

Hela tiden hade karlarne förhållit sig lugna. Det var en

järnhård disciplin, som höllo dessa utsvultna män i sina bojor, och

det var förunderligt, att de inte redan kastat sig öfver maten,

hvars os lockade och kittlade deras näsor.

»Är maten färdig?» frågade Rosebury.

»Ja, mylord!» upplyste kocken.

»Mina herrar», sade Rosebury, vänd till oss, »vi kunna ju

vänta eller hur?»

Ingen af oss hade en tanke på att äta, när vi sågo de

eländiga, utsvultna stackarne. Vår hunger måste ha varit ett intet

mot deras.

Stewarten bar fram grytorna med tillhjälp af de ryska

vägvisarne.

Johannesen stod afsides och rörde inte en lem. Han hade

det väl inte för roligt heller i det ögonblicket.

»Här är skydd mot vinden>, sade Rosebury. »Låt folket

komma ned!»

Löjtnanten förde handen till mössan som svar. Därpå ropade

han något till soldaterna, hvilka hasade sig ned.

En underofficer ordnade dem på två led. Det var lust och

glädje att se, med hvilken precision och fart detta skedde, ehuru

de sneglade på maten.

»Ni måste ursäkta», urskuldade sig löjtnanten. »På sex dagar

ha vi inte haft annat att lifnära oss af än hårdt bröd och

rötter.»

»Huru kommer detta sig?»

»Vi skildes från kompaniet för en vecka sedan och ha kommit

fullständigt vilse. Till slut beslöto vi följa älfven.

Dagsmarscherna ha inte varit långa, ty vi äro verkligen alldeles

utmattade.

Det lilla vi medförde i matväg var slut redan andra dagen,

och sedan ha vi lefvat på sparade brödkanter.

Ett par af karlarne ha vi måst lämna efter oss.»

»Ligga de där och dö af hunger?»

»Hvad skulle vi göra?» afbröt honom ryssen. »Ingen or-

kade bära dem.»

»För allt i världen, en af oss måste uppsöka dem!» utbrast

Rosebury. »Hvar ligga de ungefär?»

»Vi lade dem vid älfstranden. Där få de åtminstone vatten,

och en möjlighet förefinnes, att de skola få hjälp. När vi nått

civiliserade bygder, skulle vi afsändt hjälpmanskap.»

»Fort, klara motorbåten!» befallde Rosebury. »Jag skall själf

söka reda på dem. Ni, Andrew, tar befälet här. Vi ha ju en

massa villebråd, och det kan ni anrätta. För öfrigt kunna ni andra

gå ut på jakt. Det blir oss ett dubbelt nöje nu, när vi kunna

rädda lifvet på ett par dussin människor.»

Medan lorden talade, utdelade stewarten maten efter underofficerens

anvisningar.

De fingo inte stor portion hvar och en af dem, men så godt

var det, ty deras magar hade antagligen inte tålt vid allt för

mycken föda.

Emellertid åto de glupskt och gjorde snart slut på förrådet.

Stewarten hade genast gått i författning om anrättandet af

villebrådet, och nu fick han hjälp af de ryska soldaterna.

Vi andra åto litet konserver och begåfvo oss sedan iväg för

att skjuta mer villebråd.

När vi ropade på Johannesen, var denne borta. Hvart och

när han gått, visste emellertid ingen.

För att göra en lång historia kort vill jag blott nämna, att

vi sköto kolossalt med vildt. Kanske var det de hungrande ryssarne,

som gjorde, att vi ansträngde oss till det yttersta.

Rosebury återkom dagen därpå och hade funnit de efterblifna

karlarna, hvilka dock icke repade sig förr än efter flera dagar.

De andra fingo en af våra ryska vägvisare med sig och begåfvo

sig åstad dagen därpå.

Huruvida de nådde kompaniet eller ej, vet jag inte. Men de

hade med sig proviant för minst en vecka, och den ryske vägvisaren

svor på att föra dem till Karasjo på tre dagar.

Bennet-Hoggins.

Ångaren Nordlands uppbringande.

(Sjöförklaring, gjord af Kapten Trygve Waage.)

Den 9. augusti lämnade Nordland Hammerfest för resa till Vardö.

Lasten bestod till största delen af styckegods enligt medföljande

specialförteckning (Bil. A.)

Bilagorna uteslutas, då de icke förete något af intresse.

Utgifvaren.

, och tillhörde till största delen

R. Falsen & Co., Trondhjem. Som krigskontraband kunde den

emellertid ej anses, om man undantar 25,000 gevärspatroner,

hvilka voro adresserade till kronoförrådet vid Vardö.

Ingen af oss hade en aning om, att en konflikt med Ryssland

var förestående. Också hade ett sällskap turister löst biljett,

tur och retur, och passagerarelistan företedde följande utseende:

Mr och mrs Thomas Hick från London;

Sir John Broadford » Bath;

Percival F. Wood » Chicago;

Oberleutnant Gertz » Frankfurt a/M.;

Freifrau von Eben » Marienwerder;

Fräulein » » » »

Konsul S. Lundberg » Stockholm;

Fru och fröken Adams » Göteborg;

Summa tio personer.

Sedan vi fått lasten ombord sent på kvällen, lossades

förtöjningarna, och vi lämnade hamnen.

Vid tillfället rådde god sikt, och man kunde urskilja de kala

fjälltopparna söderut. Efter en stund uppstod likväl tjocka,

hvarför jag ankrade i trakten af Rolfsö.

Tidigt påföljande morgon fortsattes färden, sedan tjockan lättat.

Vid 10-tiden var allt fullt klart efter hvad loggboken utvisar.

Då äfven småsaker kunna vara af betydelse vid sjöförklarings

afgifvande, måste jag åberopa en del af de samtal, som fördes

ombord.

Sålunda kom mr Hick till mig strax efter frukosten och sade:

»Kapten, jag vill underrätta er om, att det råder en viss oro

bland ryssarna i Hammerfest.»

»Hvilka ryssar?»

»Pojkoff & C:o exempelvis. Min firma har affärsförbindelse

med detta hus sedan några år tillbaka.»

(Pojkoff & Co. är en mycket ansedd firma i Hammerfest.)

»Nå, hvad har ni hört då, sir?»

»Enstaka antydningar. Man rådde mig till exempel att inte

resa till Vardö. Är det sannt, att årstiden för en dylik resa är

olämplig?»

»Om ni vill se midnattssolen, är det för sent, som ni vet. I

slutet af juli försvinner den och är nu synlig endast från

Spetsbergen. Där kan ni se midnattssolen ända till slutet af augusti.»

»Strunt i midnattssolen! Den har jag sett i Hammerfest för

knappa två veckor sedan. Nej, klimatet skulle inte passa.»

»Det gör det visst. Hvad ämnar ni göra å Vardö för öfrigt?»

»Fiska lax.»

»Då passar årstiden utmärkt. Sade ni detta till Pojkoffs?»

»Ja, men de afrådde mig ändock.»

»Jag kan inte förstå orsaken härtill», invände jag. »Något

skäl hade de väl.»

»Utan tvifvel. Kan det vara fråga om några politiska

oroligheter?» frågade mr Hick.

»Vi ha ett litet gruff med Ryssland angående gränsen»,

upplyste jag. »Men något allvarligt är det inte, som jag tror.»

»Var inte alldeles för säker därpå», sade han och

lämnade mig.

Detta gaf mig litet att tänka på. Troligen hade det varit

engelsmannens mening att varna mig, och jag beslöt att vara på min

vakt. Inte, som om jag trodde, att krig stode för dörren, men

fullkomligt säker kan man aldrig vara.

När jag därför passerade Nordkap, hissade jag signal till

gnisttelegrafstationen och frågade, om någon fara hotade.

»Hvad skulle det vara?» frågade de. »Vi veta ej af något.»

Detta lugnade mig, ty hade det skett något på gränsen, skulle

de ha blifvit varnade från Vardö station, där det också finns

gnisttelegraf.

Farten var cirka 10 knop och det rådde nästan stiltje.

»Min gud så vackert!»

»Var inte alldeles för säker därpå.»

»En härlig resa!»

»Norge är underbart!»

Sedan gammalt var jag van vid dylika utrop och fäste mig

inte så mycket vid dem.

Nordkap var för länge sedan ur sikte. Vi hade nyss slagit

två glas på middagsvakten, när jag upptäckte rök vid horisonten.

Som jag visste, att ångaren Nordkap ännu borde ligga kvar

i Vardö, och att inga andra ångare gärna vore synliga på denna

trade, väcktes min nyfikenhet.

Sålunda kom det sig, att jag med största uppmärksamhet

följde de två rökmolnen från första stund.

Hvad upptäcker jag väl!

Ett par torpedfartyg, som styrde kurs västerut.

Mr Hicks ord ljödo ännu i mitt öra.

Det kunde ha uppstått en konflikt, och då vore min

belägenhet ej den bästa. I ett så kritiskt ögonblick är det bäst att ej

handla på egen hand, hvarför jag tillkallade styrmännen.

»Två ryska -- jag antar, att de äro ryssar -- torpedjagare

närma sig oss. Man har låtit påskina, att ett krig med Ryssland

inte är omöjligt. Om nu så är fallet, hvad anse ni, att vi böra göra?»

»Hålla kursen», sade styrman Saether utan betänkande.

»Då komma vi rätt i gapet på dem», upplyste jag honom.

»Vi lära nog inte komma undan ändå», genmälte han. »De

göra sina modiga 27 knop.»

»Jag röstar för att vi gå in i Porsanger fjord», afbröt honom

styrman Gravlimoen. »Alltid finns det väl ett kryphål för oss,

där vi kunna dölja oss, om han redan sett oss.»

Detta råd tilltalade mig, och jag gaf genast order till

rorgängaren att styra syd 1/4 ost.

Därefter gick jag själf ner i maskinrummet, sedan jag befallt

styrmännen att hålla god utkik och skickat en af dem med kikare

upp i märsen.

»Här skall eldas, så att vi få upp trycket», befallde jag mäster,

som hade vakten.

»Hvad står nu på?» frågade han.

»Ryssen är i hälarna på oss. Jag tror, att vi fått krig»,

svarade jag.

»Lita på mig, kapten. Här skall inte sparas på kolen.»

Han hjälpte själf till att skyffla in kolen, och när jag såg, att

han förstått hvad som stod på, gick jag åter upp på bryggan.

Passagerarne hade nu fått reda på historien, och att det gällde

att komma undan. De stodo röda och ifriga på bryggan och

talade sinsemellan, hvar och en på sitt språk, en babylonisk

förbistring.

»Tänk om de skjuta ned oss!» utbrast den tyska friherrinnan,

som såg ytterligt nervös ut. »Gå nu, mitt barn, och packa hop

det mest nödvändiga i läderväskan! Kanske vi skola stiga i

båtarne snart, herr kapten?»

»Var lugn!» svarade jag. »De skjuta inte på en värnlös

kofferdist.»

»Men om de taga oss ändå! Min gud, dessa barbarer lära

inte skona oss kvinnor.»

»Äsch, det är ingen fara med oss!» invände fröken Adams.

Hon visade inte ett spår af rädsla, utan såg snarare road ut.

»Mord, plundring och dylikt är absolut bannlyst ur den

moderna krigföringen, nådig friherrinna», anmärkte löjtnant Gertz.

»För öfrigt äro vi inte norska undersåtar», förklarade konsul

Lundberg. »Det skulle uppstå icke så litet obehag för herrar

ryssar, om de förgrepe sig på våra personer.»

Nordland ilade under tiden söderut. Jag antar, att vi ökat

farten med 1/2 knop eller så.

De ryska jagarne voro fullt synliga, och det var tydligt, att

man upptäckt oss.

Men vi voro redan inne i fjorden.

Att söka undkomma under denna vilda hetsjakt, under hvilken

örlogsfartygen hade nära tre gånger så stor hastighet som vi, var

inte att tänka på.

Endast ett återstode -- att gömma oss.

Fjorden är djup med framskjutande höga bergspartier. Det

fanns följaktligen flera vikar, i hvilka vi skulle kunna dölja oss.

Om turen gynnade oss, kunde vi således hoppas på, att de

skulle rusa förbi och fortsätta inåt fjorden. Vore de väl därinne,

skulle vi söka oss ut igen och kanske kunna undkomma.

Som hvarje felmanöver kunde bli farlig, ställde jag mig själf

vid ratten.

Vi passerade nu en udde, som dolde oss för våra förföljare,

jag lade rodret dikt styrbord, och hon svängde hastigt in i viken.

»Ropa åt dem att inte fyra på. Röken kunde förråda oss!»

skrek jag, och styrmannen Saether skyndade att åtlyda befallningen.

»Stopp!»

Maskintelegrafen ringde, och farten saktades.

»Back!»

»Stopp!»

Vi lågo nu i lä om en hög bergvägg och dolda.

Det var ett spännande ögonblick.

Jag hade lämnat ratten tillbaka åt rorgängaren och gick af

och an på bryggan. Passagerarna vågade endast hviska, ej tala

högt med hvarandra.

Värst af allt var, att vi inte kunde se något.

Skulle jagaren gå förbi eller uppsöka oss? Vi skulle inte

kunna varseblifva detta.

Men det måste ske.

Alltså återstod endast ett -- att skicka upp en utkikspost på

berget.

»Få ut jollen, styrman!» kommenderade jag därför, och folket

hade kvicksilfver i näfvarna denna gång.

»Skall jag gå i båten?» frågade styrman Gravlimoen.

»Ja, och så upp på berget och rapportera.»

Han fick en man med sig, och snart syntes jollen för kraftiga

årtag nalkas stranden.

Strax därefter klättrade Gravlimoen upp för berget. Han

syntes allt mindre och mindre, och för våra ögon föreföll det, som

om det varit en ren omöjlighet att komma uppför kanten.

Men det gafs väl skrefvor och afsatser, där han kunde få

fotfäste, ty upp kom han.

Vi sågo honom på magen krafla sig fram och sedan ligga

alldeles stilla.

Hvad vi gärna skulle velat vara i hans kläder just nu.

»Det är olidligt!» utbrast mrs Hick, som förut visat sig lugn.

»Jag har lust att följa efter», sade fröken Adams.

»Fröken skulle inte kunna komma uppför berget», invände

konsuln.

»Skulle jag inte!» genmälte hon. »Konsuln vet inte af, att

jag är gymnast och riktigt skicklig sådan.»

»Jag skulle vilja se fröken däruppe på toppen af berget. Det

blefve prinsessan på glasberget», sade han skrattande.

»Och ni skulle bli prinsen», anmärkte hon, men bet sig genast

i läppen.

Mellan de två var flirt inte utesluten.

»Styrmannen vinkar!» utropade sir John Broadford.

Allas ögon riktades uppåt.

Gravlimoen hade mycket riktigt tagit af sig mössan och lät

den först dansa omkring hufvudet, hvarefter han pekade mot söder

tvenne gånger.

»Han menar, att de två jagarne gått in i fjorden», upplyste

mr Wood.

»Nej, att vi skola ge oss i väg», invände mr Hick.

»Hvad tror kapten?» frågade konsuln.

»Naturligtvis att jagarne passerat. Vi få snart nog se, om inte

detta är det riktiga.»

I tio minuters tid låg Gravlimoen och kikade på samma sätt.

Jag började bli otålig, därför att han inte kom ned, ty hade

örlogsfartygen väl gått förbi, hade vi ingen tid att förlora.

Mina misstankar att krig utbrutit voro nu fullständigt bekräftade.

De skulle sannerligen inte ha följt oss, om de ej velat komma

åt oss.

En suck af lättnad undslapp mig följaktligen, när styrmannen

kom nedklifvande och hoppade i båten.

»Jag kunde inte gå ned, förr än jag sett dem försvinna», ur-

säktade han sig, när han kommit ombord.

»Nå hvar äro de?»

»Ett godt stycke inne i fjorden. Röken af dem syns inte

längre.»

Jag signalerade genast back till maskinen.

Hon började svänga på sig, och när stäfven gått klar,

signalerade jag sakta framåt.

Sedan vi klarat udden, satte jag full fart.

Af jagarne syntes ej ett spår. De hade låtit lura sig och

höllo väl som bäst på att snoka inne i fjorden i detta ögonblick.

»Hurra!» utbrast besättningen.

»Det är för tidigt att jubla ännu, boys!» ropade jag åt dem.

Vi styrde nu kurs nord till ost och sedermera rakt nordlig.

Farten loggades till 10 3/4, ty vi hade full ånga uppe.

Snart voro vi ute ur fjorden och höllo oss tätt under land.

Man hade all anledning tro, att jagarne ej voro ensamma, utan

skulle följas af andra.

Löjtnant Gertz upplyste mig om, att en flotta eller eskader

alltid skickar spaningsfartyg i förväg och på flankerna af kolonnen.

Därefter komma kryssare och slagskepp.

Sålunda hade vi stora utsikter att möta dylika, om vi inte

höllo oss undan.

Nu gällde nästa fråga, hvart vi skulle taga vägen.

Fortsatte vi till Vardö, skulle vi nog komma direkt i ulfvens

gap, ty hade ryska Hvita Hafsflottan löpt ut, kunde man också

tämligen säkert antaga, att den satt sig i besittning af staden eller

ock skulle göra detta under de närmaste dagarne.

Nordland kunde följaktligen aldrig undkomma, om den

fortsatte resan.

Återstod endast att vända om samma väg, vi kommit. Då

fanns en om än svag utsikt, att vi skulle i skydd af skärgården

kunna smyga oss undan, och det var också min plikt att signalera

fortast möjligt till gnisttelegrafstationen på Nordkap, så att Norge

blefve underrättadt om den fara som hotade.

När jag meddelade passagerarne mitt beslut, uppstodo olika

meningar.

Mr Hick och sir John Broadford ville fortsätta till

destinationsorten, och de pockade på sin rätt, ty de hade betalt biljett.

Den tyska friherrinnan yrkade på att bli landsatt vid närmaste

bebyggda ort, ty hon förutsåg, att vi skulle bli skjutna i sank.

Några tego, andra tyckte, att beslutet att vända var det

klokaste.

Men jag stod fast vid min åsikt, trots alla påtryckningar.

En timme förgick.

Vi hade styrt kurs så att vi hade landkänning hela tiden.

Passagerarne lugnade sig så småningom, och jag tröstade herrarna

Hick och Broadford med att det fanns lofvande laxfiske på andra

ställen än Thanaelv.

Då kommer styrman Saether nedspringande i matsalongen.

»Nu kapten är f-n lös igen!» ropade han. »En af de ryska

satarna är klos inpå oss.»

Jag upp med en fart, så att tallrikar och glas röko från

bordet, och så sprang jag bort till hackbrädan.

Där kom en rysk jagare. Skummet yrde om bogen på honom,

så att det spolade öfver det kullriga fördäcket.

Flaggan med det blå andreaskorset utvisade hvad för slags

landsman han var.

»Han signalerar», ropade Saether.

»Hvad då?»

Gravlimoen kom springande med signalboken i hvilken han

bläddrade.

»Han uppmanar oss att hissa flagg», sade styrmannen

flämtande.

»Ha vi någon engelsk ombord, så få upp den», befallde jag.

Saether hoppade ned i akterluckan, där vi hade signalstället

och kom strax därpå upp med en gammal, halft utsliten engelsk

flagg, som han hissade.

»Nu befalla de oss att lägga bi», ropade Gravlimoen.

»Den signalen förstår jag inte», invände jag.

Ett löst skott dånade och strax därpå ett skarpt.

Det gick öfver våra hufvuden.

»Jag dör!» skrek friherrinnan.

»Ack, jag får vara med i ett krig!» utropade fröken Adams.

»Lita på mig, Anna!» sade konsuln och närmade sig henne

så att man kunde tro, att han skulle slå armen om lifvet på henne.

Jag anför detta som bevis på, att inga småsaker undgingo

mig, och att jag således vid detta kritiska tillfälle var vid full

besinning.

Någon order att stoppa gaf jag inte ännu, men när en 75

millimeters granat splittrade styrbords lifbåt, kunde jag ej annat.

Fem minuter därefter lågo de långsides med oss, och en ilsken

röst ropade på engelska:

»Hvad vill detta säga! Hvarför lägga ni inte bi, när vi

befalla?»

»Vi ha inte sett någon stoppsignal», svarade jag.

»Nå, så hörde ni väl skotten då?

Hvad är det för sjömän här ombord!»

Detta retade mig.

»Inlåt er inte i kritik öfver vårt sjömanskap, ni sjöröfvare

där!» skrek jag, men då girade jagaren till, så att den gaf oss en

törn, tillräcklig för att sänka ett vanligt fartyg.

Men Nordland var byggdt af prima stål.

»Vi komma ombord!» skrek den ilskne officern.

De höggo tag i relingarna med sina långa båtshakar, och en

svärm af svarta satar äntrade ombord.

En rusade upp och tog rodret, ett par sprungo ned i

maskinen, några ställde upp sig på ett led på akterdäcket, och alla hade

gevär.

... och alla hade gevär.

Om blott en norsk örlogsman hade visat sig just nu! Den

skulle gjort kål på de öfvermodiga.

Nu fanns intet att göra.

Officern hälsade kort, när han kom ombord.

»Visa mig papperen!» befallde han, och jag måste lyda.

»Jaså, ni är norsk!» utbrast han med tindrande ögon. »Det

var inte underligt då, att ni sökte komma undan. Antagligen har

ni kontraband ombord.»

»Se själf!» svarade jag.

»Allright! Här finnas patroner och till stort antal. Herr

kapten, jag förklarar er för god pris.»

»Jag protesterar.»

»Prisrätten får afgöra saken. Nu står Nordland emellertid

under mitt befäl, och ni torde foga er efter mina befallningar.»

»Ni får använda våld, ty jag lyder inte», sade jag.

»För in kaptenen i hans hytt och ställ en man utanför dörren!»

kommenderade ryssen, och jag måste ge vika.

»Först ett ord!» afbröt jag honom. »Samtliga passagerare ombord

äro utländingar. Jag hoppas, ni tager tillbörlig hänsyn härtill,

och att det finnes damer ombord.»

»Er uppmaning är öfverflödig», blef hans svar.

Under färden till Arkangelsk hölls jag hela tiden innestängd.

De hade likväl den urskiljningen att gå till Vardö, där passagerarna

landsattes och sedermera, efter hvad jag hörde, befordrades

vidare på en engelsk pleasureyacht.

Nordland förklarades som god pris enligt bifogade protokoll

från prisrätten i Arkangelsk (Bil B.).

Jag fritager mig, min besättning och mitt fartyg från allt

ansvar i denna förlust, hvilken uteslutande beror på kriget.

Hammerfest som ofvan

Trygve Waage.

Jämförelser mellan de norska och ryska stridskrafterna.

(Efter några anteckningar af pseudonymen Raoul.)

»Vi skola jämföra», säger min vän generalstabskaptenen och

ser ifrig ut, där han står lutad öfver bordet.

»Det blir intressant nog», svarar flottisten, där han studerar kartan.

Deras samtal gick inte mina öron spårlöst förbi. Jag är journalist,

och en sådan kan få stoff till en historia eller intresseväckande

notis af rena bagateller, hvilka se fullkomligt nonsensartade

ut för icke-fackmannen.

För en kvarts timmes tid tillbaka hade vi promenerat på

Gustaf Adolfstorg. Då komma ett halft dussin tidningspojkar

springande och ropa: »Köp extra-nummer, kriget Norge-Ryssland!»

Vi köpte oss hvar sitt blad, hvilket vi slukade på stående

fot. Sedan högg stabaren oss:

»Följ med mig hem!» uppmanade han oss. »Vi ska titta i

papperen ett slag, ty det här är uhyre morsom.»

Sagdt och gjordt.

Vi marschera i väg med stormsteg, stiga in i hans dublett,

och där fick jag sitta, medan de två officerarne diskuterade.

Genom att tiga kan man ofta få veta mycket mer än genom

att tala. Också öppnar jag inte språklådan, utan lyssnar med

anteckningsboken i handen och skrifver då och då, när det gäller

att fasthålla vissa poänger.

»Ska" vi börja med armén eller flottan», frågar stabaren.

»Som du vill», svarar hans kamrat.

»Då ta vi flottan först», afgör härens representant. »Det är

också i sin ordning, efter som flottan gjort den första attacken.»

Flottisten tar upp en anteckningsbok.

»Öfverfallet kom inte alldeles oförberedt för mig», upplyser

han. »När de började skicka sina stora fartyg upp till Hvita

Ryska slagskeppet Slava.

Ryska slagskeppet Slava.

Ryska slagskeppet Tsarewitsch.

Ryska slagskeppet Tsarewitsch.

Hafvet, började jag tro, att det skulle bli smolk i mjölken och

gjorde några små anteckningar, hvilka nu komma bra till pass.»

»Hvad har du skrifvit då?»

»Hvilka fartyg som passerat Bältena.»

»Inte dumt», säger stabaren gillande. »Tro inte, att jag heller

sofvit. Kanske kan jag komma med en eller annan godbit i min

tur. Men nu först till dina annoteringar. Låt oss höra hvad du

har på hjärtat!»

Den unge kaptenen bläddrar ett slag i boken.

»Vi börja med ryska flottan», säger han. »Du känner till ett

lustigt faktum därvidlag?»

»Hvad menar du?»

»Att ryssarne låta namn gå i arf. Vidskepliga äro de inte i

det afseendet åtminstone. Du återfinner nästan alla de namn, som

funnos under rysk-japanska kriget, ehuru de nybyggda fartygen

äro betydligt bättre än de, som ligga på sjöbotten i Ostasien.»

»Jag har verkligen lagt märke till detta.»

»Hör nu! Vi ha Imperator Pavel, Andrei Pervosvanni, Slava,

Tsarewitsch, Bajan, Pallada, Amiral Makaroff, Gromoboj, Rossia,

Oleg, Bogatyr, Askold, Aurora, Diana, Schemtschug, alla dessa

uppe i Hvita Hafvet.»

»En vacker samling», infaller stabaren.

»Ja, och fullt modärn. Nu gäller det blott att para ihop dem

på ett förnuftigt sätt och se huru man indelat Hvita Hafsflottan.»

»Huru har du tänkt dig detta?»

»De större fartygen, de, som jag nyss räknat upp, bilda

förmodligen 3 divisioner.

Se här!»

Jag reser mig upp och kastar en blick öfver hans axel och

varseblir följande:

Ryska Hvita hafsflottan.

Slagskeppsdivisionen:

(1. divisionen) ton fart

Imperator Pavel ........ 16.900; 18 knop;

Andrei Pervosvanni ..... 16.900; 18 »

Slava .................. 13.800; 18 »

Tsarewitsch ............ 13.200; 18 »

Pansarkryssaredivisionen:

(2. divisionen) ton fart

Bajan .................. 7.850; 21 knop;

Pallada ................ 7.850; 21 »

Amiral Makaroff ........ 7.850; 21 »

Gromoboj ............... 13.500; 20 »

Rossia ................. 13.900; 19 »

Pansardäckskryssaredivisionen:

(3. divisionen) ton fart

Oleg ................... 6.750; 23 knop;

Bogatyr ................ 6.750; 23 »

Askold ................. 6.000; 23 »

Aurora ................. 6.800; 19 »

Diana .................. 6.800; 19 »

Schemtschug ............ 3.200; 24 »

Första jagaredivisionen:

(4. divisionen)

Bukarski ............... 580; 27 »

Dobrovolets ............ 580; 27 »

Vsadnik ................ 580; 27 »

Yaidamak ............... 580; 27 »

Straschni .............. 510; 26 »

Donskoi-Kasak .......... 510; 26 »

Andra jagaredivisionen:

(5. divisionen) ton fart

Ukraina ................ 510; 26 knop

Voiskovoi .............. 510; 26 »

Stavropolski ........... 510; 26 »

Finn ................... 510; 26 »

Kasanets ............... 510; 26 »

Stereguschi ............ 510; 26 »

Tredje jagaredivisionen:

(6. divisionen)

Silni .................. 360; 26 »

Stroini ................ 360; 26 »

Dostoini ............... 360; 26 »

Burni .................. 360; 26 »

Krepki ................. 360; 26 »

Lovki .................. 360; 26 »

»Detta gör», fortsätter kaptenen vid flottan:

»4 slagskepp,

5 pansarkryssare,

6 pansardäckskryssare och

19 jagare.»

»Du har inte räknat torpedbåtarne», invänder

generalstabskaptenen.

Ryska pansarkryssaren Gromoboj.

Ryska pansarkryssaren Rossia.

Ryska pansardäckskryssaren Schemtschug.

Ryska pansardäckskryssaren Askold.

Ryska pansardäckskryssaren Oleg.

Ryska pansardäckskryssaren Diana.

»Det är föga troligt, att de ta med sig torpedbåtar i så öppet

vatten som Atlanten», upplyser flottisten.

»Hvad tror du norskarna kunna sätta upp mot ryssarne?»

»Se själf!»

Norska flottan.

Kustflottan.

1. divisionen:

Pansersskibe. ton fart

Olav Trygvasen ........... 7.000; 18 knop

Olav den Hellige ......... 7.000; 18 »

Norge .................... 4.200; 17 »

Eidsvold ................. 4.200; 17 »

Harald Haarfagre ......... 3.800; 17 »

Tordenskiold ............. 3.800; 17 »

2. divisionen:

Krydser.

Frithiof ................. 1.400; 15 »

Viking ................... 1.150; 15 »

3. divisionen:

Jagaren Nornen ........... 460; 27 »

Ellida ................... 390; 27 »

Valkyrien ................ 390; 23 »

4. divisionen:

1 kl. torpedbaad Vaag ..... 120; 24 »

» Frem ..... 120; 24 »

» Fart ..... 120; 24 »

» Skud ..... 120; 24 »

5. divisionen:

1 kl. torpedbaad Laks ..... 100; 21 »

» Sild ..... 100; 21 »

» Sæl ...... 100; 21 »

» Skrei .... 100; 21 »

6. divisionen:

Detacherad till Lofoten vid krigsutbrottet.

1 kl. torpedbaad Hval ..... 85; 23 »

» Delfin ... 85; 23 »

» Hai ...... 85; 23 »

» Storm .... 85; 23 »

» Brand .... 85; 23 »

» Trots .... 85; 23 »

Norska pansarfartyget Eidsvold.

Norska pansarfartyget Eidsvold.

Till Kristiania-fjordens försvar.

7. divisionen:

Monitoren Skorpionen 1.600-2.000 ton; 6-8 knop.

» Mjölner » »

» Trudvang » »

» Thor » »

8. divisionen:

2 kl. torpedbaad Hauk 75 ton; 19 knop.

» Falk » »

» Hvas » »

» Kjæk » »

9. divisionen:

2 kl. torpedbaad Djerv 60-75 ton; 19 knop.

» Dristig » »

» Kvick » »

» Raket » »

För Trondhjems försvar.

10. divisionen:

2 kl. torpedbaad Lyn 60-75 ton; 19 knop.

» Blink » »

» Glimt » »

» Varg » »

11. divisionen:

2 kl. torpedbaad Orm 60-75 ton; 19 knop.

» Otter » »

» Snar » »

» Pil » »

För Bergens försvar.

12. divisionen:

2 kl. torpedbaad Rask 45 ton; 19 knop.

» Springer » »

» Odd » »

Norska pansarfartyget Tordenskiold.

Norska pansarfarlyget Tordenskiold.

Norska kryssaren Viking.

Norska kryssaren Frithjof.

Norska jagaren Valkyrien.

Norsk 1:a kl. torpedbåt.

Norsk 2:a klass torpedbåt.

Dessutom finnas.

2 kl. kanonbaad Heimdal, moderfartyg för 8. och 9. divisionerna,

2 kl. kanonbaad Gor, Æger, Ullar, Vale, Nor, Brage, Vidar

och Tyr.

»Endast de två första äga något vidare stridsvärde och äro

troligen stationerade vid Lofoten», anmärkte flottisten.

»Nå, huru ställa sig styrkeförhållandena?» frågar

generalstabskaptenen.

»Vi kunna ge fartygen ett visst matematiskt värde, en

koefficient», fortsätter kaptenen vid flottan.

»Då blir resultatet följande:»

Han verkställer räkningen på en bit papper:

Ryska flottan.

4 slagskepp à ............ 1. = 4.0

3 pansarkryssare à ....... 0.6 = 1.8

2 » à ...... 0.5 = 1.0

5 pansardäckskryssare à 0.5 = 2.5

1 » à 0.3 = 0.3

---

9.6

Norska flottan.

2 pansersskibe à ......... 0.5 = 1.0

2 » à ......... 0.35 = 0.7

2 » à ......... 0.3 = 0.6

2 krydser à .............. 0.1 = 0.2

Monitorer och kanonbåtar s:a 1.5

---

4.0

»Häraf ser du, att ryska flottans styrka är två gånger större och

mer till än den norska, om man undantar torpedbåtar och jagare.

Ryska flottan disponerar 19 jagare, alla af modernaste

konstruktion och med en homogenitet i fart, som också kan sägas vara

enastående.

Norskarne åter ha att uppställa:

3 st. jagare

14 » l kl. torpedbåtar och

19 » 2 » d:o.

Äfven härutinnan förefinnes öfverlägsenheten på den ryska

sidan.

Men så kommer en annan sak till.

Vi ha ej räknat med Östersjö-flottan för öfrigt. Den har

hittills endast mobiliserat en del af sina stridskrafter och denna

troligen för att utföra operationerna mot Lofoten.»

»Hvarför det?» dristar jag mig att fråga.

»Kanske beror det på, att man vill i ett slag taga norra Norge

och sedan låta sig nöja. Stormakterna kunna då möjligen tänkas

hålla sig lugna. Går annekteringen ut på hela Norge, skola de

måhända börja bråka. Öfverrumplingen af endast en del af landet

vore således en praktisk affär ehuru från militär synpunkt sedt

förkastelsevärd», anmärker kaptenen vid generalstaben.

»Jag inser inte fullt detta», infaller jag.

»Naturligtvis kunna ryssarna bäst begagna sig af sin

öfverlägsenhet, om de anfalla på flera punkter samtidigt. Härigenom

skulle de norska stridskrafterna komma att splittras», förklarar

generalstabaren. »Men nu gäller det som sagdt tydligen endast

Nordland och Finmarken. Med hvilken fart tror du, att

transportflottan rör sig?»

»10 knop i medeltal».

»Men pansarkryssare och jagare gå väl fortare än så?»

»Räkna som marschfart 15 för de förra och 20 för de senare,

förutsedt att vädret är något så när hyggligt.»

»Norskarna ligga således under i fart?»

»Betydligt; i synnerhet vid längre förflyttningar. 10 knop

torde vara medelfarten för norska hufvudstyrkan, Nornen och

Ellida komma väl upp till 20 knop. Valkyrien till 15.

Torpedbåtarna af 1. och 2. kl. till respektiva 15 och 12 knop».

»Nu får du emellertid hålla ditt föredrag öfver armén, gamle

gosse.»

Mannen från generalstaben vrider sina mustascher.

»Norska hären är lätt räknad», säger han. »Värre blir det

med den ryska, ty det är ju naturligt, att endast en bråkdel af

den afdelas för krigsföretaget, men huru stor denna del är, vet

ingen mer än vederbörande i Ryssland.

En måttstock på storleken få vi emellertid genom att beräkna

norska härens styrka. Ryssarne komma gifvetvis med betydligt

öfverlägsna krafter.

Nu gälla operationerna emellertid endast norra delen af Norge,

hvadan en reduktion ytterligare bör göras.

Beräkna nu 1. årsklassen värnpliktige till 10.000 man, hvilket

antal nog torde komma sanningen närmast.

Tjänstetiden inom de olika uppbåden och årsklasserna

framgår af nedanstående tabell:

Årsklass 23 - 24 10.000 man

» 24 - 25 med 7 % afgång 9.300 »

» 25 - 26 » 5 % » 8.835 »

» 26 - 27 » 5 % » 8.393 »

» 27 - 28 » 5 % » 7.877 »

» 28 - 29 » 5 % » 7.483 »

» 29 - 30 » 10 % » 6.735 »

» 30 - 31 » 5 % » 6.400 »

» 31 - 32 » 5 % » 6.080 »

» 32 - 33 » 5 % » 5.776 »

» 33 - 34 » 2 % » 5.661 »

» 34 - 35 » 2 % » 5.548 »

» 35 - 36 » 10 % rundt tal 5.000 »

» 36 - 37 » 2 % ungefär 4.900 »

» 37 - 38 » 2 % » 4.800 »

» 38 - 39 » 2 % » 4.700 »

----------------

Summa 107.488 »

Landstormens förstärkning skulle utgöra omkring 80-90.000

man.

Nu är det att märka, att endast 23-39-åringarna äro något

så när användbara. De andra sakna öfning eller ha glömt bort

det lilla, de lärt sig.

Jag har vid mina beräkningar snarare öfver- än

underskattat numerären. Enligt hvad jag har anledning tro, skall man

endast på papperet få upp styrkan till öfver 100.000 man, och

denna min förmodan ber jag att få motivera.

Emigrationen är oerhörd, beroende på de allt mer ökade

skatterna. Äfven har befolkningen brandskattats betydligt därigenom

att en massa sjömän gå på utrikes fart, och dessa karlar tillhöra

just de bästa årsklasserna.

Den verkliga styrkan torde således ej öfverstiga 80.000 man,

och med mera behöfver man inte räkna i detta fall.

Hären är, som ni veta, inte i fred indelad i arméfördelningar,

utan detta sker först vid mobilisering, hvilket är en stor svaghet

i organisationen.

På fältfot bildar den däremot 5 arméfördelningar, hvarjämte

följande trupper, hvilka ej ingå i arméfördelningsförband, finnas:

Tromsö stifts försvarskrafter,

den norska jägarkåren,

bergs- och positionsartilleriet och

landstormen.

Arméfördelningen är sammansatt af

2 infanteribrigader .................. omkr. 7,500 man stridande

1 hjulryttarekompani ................ » 150 » »

1 kavallerikår om 3 skvadroner ...... » 375 » »

l art bataljon om 3 batterier ...... » 500 » »

Ingenjörtrupper ..................... » 400 » »

Summa 8.975 man

eller i rundt tal 9.000 man.

Mobiliserar man med 5 arméfördelningar, uppgår fälthären till

45.000 man, hvartill komma trupper utom arméfördelningarna,

inalles -- om man frånräknar landstormen -- högst 3-5.000 man.

Mot dessa 48-50.000 man är det således som ryssarne ha

att upptaga kampen på slagfältet. Jag förutsätter, att landstormens

förstärkning och landstormen i öfrigt öfver hufvud taget endast

komma att användas för sekundära ändamål.

Ensamt en rysk armékår räknar 40-50.000 man, men jag

antar, att man kommer att mobilisera ungefär tre för operationerna

i fält, förutsatt att man ämnar ta" hela Norge, och så sändes nog

en armékår eller så till Finland.»

»Men om det endast gäller Norge, norr om Lyngenfjord?»

frågar kaptenen vid flottan.

»Då ha ryssarna endast att räkna med Tromsö stifts

försvarskrafter, skulle jag tro.»

Gardeskompaniet.

»Huru stora äro de?»

»Ett par tusen man eller så.»

»Men norskarna kunna ju draga dit trupper söderifrån?»

»Inte, om ryska flottan är herre till sjöss. Det ges inga

landkommunikationer på denna del af Norge, och sätter ryska flottan

sig i besittning af Lofotenöarna, torde norskarne icke bli i stånd

att förstärka sina nordligaste stridskrafter?»

»Då behöfdes endast ett par regementen ryssar för att ta landet?»

»Något mer går väl åt, en division eller så. Och om flottan

samtidigt tar hamnarne, torde det ej dröja länge, förrän denna

del af fälttåget fått en för ryssarne gynnsam utgång.»

»Om de sedan sträcka ut operationerna mot Trondhjem och

Kristiania, huru tror du, att de komma att bära sig åt?»

»Först och främst blockera Trondhjem, Bergen, Stavanger,

Kristiania med flera hamnar eller ock försöka de att göra sig

till herrar där.

Från Trondhjem och Bergen leda järnvägar numera direkt till

hufvudstaden, och ryska trupper komme säkert att transporteras

denna väg. Dessutom måste man tänka sig, att en

transportflotta från Libau kommer att försöka en landstigning någonstädes

i Kristianiafjordens närhet.

Ryssarne kunde således operera mot Kristiania från både norr,

väster och söder.»

»Då splittra de sig allt för mycket?»

»Nej, operationen kan endast äga rum, om ryssarne äro herrar

till sjöss, har jag sagt. Och i så fall är hafvet en operationsbas

för dem, hvilken förmedlar sambandet mellan de trenne kolonnerna.»

»Hvar tror du, att hufvudkolonnen skulle gå fram?»

»Det är omöjligt att säga. Endast framtiden kan utvisa detta,

och jag vill inte inlåta mig på gissningar.»

»Känner du till öfningstiderna?»

»Ja, du skall strax få veta dem. Jag vill betona, att ryssarna

i det afseendet ha det ojämförligt mycket bättre än norrmännen.

De förra äro fullt utbildade soldater med mångårig vana under

fanorna. I Norge åter tror man, att den goda viljan skapar en

god soldat.

Tror du, vän Raoul, som är lekman på området, att man

kan med ens bli en krigare?»

»Hvarför inte?» utbrister jag. »Under Napoleons tid sågo vi

exempel på, att snart sagdt hvem som hälst kunde bli fältmarskalk.»

Norska infanterister i vinterutrustning.

»Invändningen var inte så dum, men den hallar något, som

du kanske skall finna. Den tiden hade man inte samma

fältträning som nu, en träning, som grundlägges under fredstid.

Däremot använde man den ringa utbildningstiden företrädesvis till

paradexercis. Skjutningen var nästan en bisak. Fälttjänst

förekom blott i fält.

Också kunde de nyuppsatta, franska trupperna, som bestodo

af utskrifna, inom kort tid öfvas, så att de i fältduglighet till och

med stodo öfver sina i formerna stelnade motståndare.

Så är inte fallet nu. Man har att göra med en yrkessoldat,

ty som sådan kan ryssen betraktas, och en soldat, som, tack vare

omorganisationen efter japanska kriget, äger en viss krigserfarenhet.

Ett exempel på, att jag har rätt, när jag säger, att

entusiasmen ej ersätter utbildningen.

Tror du, att en person kan göra ett par stöflar äfven med den

bästa vilja i världen, om han inte lärt sig knepet. Han kan

komma med ett fuskverk, som liknar ett par skodon, men inte

kan han mäta sig med yrkesskomakaren.

Ger du mig rätt häruti?»

»Ja», skyndar jag mig att instämma. Det tjänade inte mycket

till att bråka med denne inbitne militär.

»Då öfvergå vi till norskarnes öfningstid och uppskrifva den

i tabell, så att ni få en öfverblick af den:

Tabell

utvisande de norska värnpliktiges öfningstid inom olika

uppbåd och årsklasser.

»Som ni se, är öfningstidens längd variabel i högsta grad.

Trängen har 18 dagar, rytteriet 210.

Nu är det också att märka, att man flera år indragit

repetitionsöfningarna vid specialvapnen, detta af kostnadsskäl, hvarför

öfningstiden ytterligare reducerats.

Mot dessa norska värnpliktige rycker nu en rysk här,

bestående af folk, som haft 4-5 års öfning.»

»Låt vår vän, Raoul, få veta hvad de norska trupperna kallas!»

Trondhjemske infanteribrigaden.

»Gärna det. De äro inte indelade i regementen som hos oss,

utan i brigader.»

Vid infanteriet finnas:

1. Akershusske infanteribrigaden i Fredrikshald. Den är fördelad

i 4 kårer, hvardera om en linje, en landtvärns- och en landstormsbataljon.

1. kåren är förlagd i Fredrikstad, 3. kåren är förlagd i Hamar,

2. » » » » Kristiania, 4. » » » » Lillehammer,

2. Akershusske infanteribrigaden i Kristiania.

Dess 4 kårer äro samtliga förlagda i Kristiania.

3. Kristiansandske infanteribrigaden i Kristiansand.

1. kåren är förlagd i Stavanger, 3. kåren är förlagd i Kristiansand,

2. » » » » » 4. » » » » Skien,

4. Bergenska infanteribrigaden i Bergen.

Samtliga 4 kårer äro förlagda i Bergen.

5. Trondhjemske infanteribrigaden i Trondhjem.

1. kåren är förlagd i Stenkjær, 3. kåren är förlagd i Trondhjem,

2. » » » » Trondhjem, 4. » » » » Molde,

Norska jägarekåren är förlagd i Kristiania.

Kristiansandske infantenbrigaden.

Tromsö stifts försvar har sin distriktsexpedition i Harstad, och som

vi ha att vänta de första operationerna där, vill jag gå mer i detalj om

dess förläggning.

Tromsö kredsbataljon ligger i Sætermoen,

Nordlands » 1. o. 2. kompanierna i Skansen,

» » 3., 4. o. 5. » i Dolstaören,

Altens kredskompani i Altengaard,

Varanger » i Nyborgmoen.

Rytteriet är förlagdt:

Akershusske kavallerikåren: Kristiania:

Hvarje kavallerikår består af en linje-, en landtvärns- och en

landstormskår, och hvarje linjekår af 3 skvadroner och en ordonnansskvadron.

Landtvärnskåren består af 4 skvadroner, af hvilka dock endast en är

beriden. Landstormskåren är likaledes oberiden.

Oplandska kavallerikåren: Hamar.

Trondhjemska » Levanger.

*

Fältartilleriet

är indeladt i 3 kårer.

1. kåren är förlagd i Kristiania.

Hvarje dylik kår består af en linje- och en landtvärnsbataljon.

2. kåren är förlagd i Kristiania,

3. » » » » Trondhjem,

Bergsartilleriet räknar 4 batterier.

Positions » » 5 kompanier,

Fästnings » » 6 bataljoner och 1 komp.

Den nya norska uniformen.

Ingenjörtrupperna bestå af 3 bataljoner,

Trängkåren är sammansatt af 2 bataljoner.

»Och beväpningen?» frågar flottisten.

»För infanteriet Krag-Jörgensens repetergevär, 6.5 mm. kaliber.

Geväret är försedt med knifbajonett, och magasinet rymmer

5 patroner.

Landstormen har också till stor del jarmansgeväret med

framstocksmagasin.

Rytteriet har karbiner.

Men nu skola vi titta ett slag på de norska uniformerna.

Artilleri.

Nästan hela infanteriet är numera försedt med den grå

uniformen.

Jag har skaffat mig några teckningar af densamma, som ni

här kunna få se.

Den är grågrön, består af en blusliknande vapenrock, med

fickor litet hvarstädes. Kragen är, som ni ser, nedvikt.

Märkvärdigt nog har man bibehållit de opraktiska långbyxorna.

Hatten är af lätt filt med brättet uppfästadt på ena sidan.

Man kan urskilja jägarne från det andra infanteriet genom att

de förra ha gröna passpoaler.

Ännu finnas emellertid kvar andra uniformer för infanteriet.

De äro mörkblå och likna till snittet våra äldre infanteriuniformer.

Gardet har en uniform, som det fått från Danmark. Se till

exempel på den båtformiga mössan med sin tofs.

Hatten med sin plym är ett lån från Italien.

Kavalleriet har till en del grågrön uniform, men äfven den

gröna finns kvar.

Artilleriets uniform liknar rytteriets, men denna har bibehållit

den röda kragen.

Här se ni prof på ingenjörtruppernas och trängens uniformer.

Och nu ha ni fått en liten inblick i diverse detaljer, hvilka

jag hoppas kommer er till godo, när ni studera kriget.»

Ingenjörkåren.

Trängen.

Interiörer från Lofoten.

Efter telegram från N. D. A:s militärkorrespondent.

(Den 2. augusti afsände tidningen N. D. A. tvänne militärkorrespondenter,

en för hären och en för flottan, på en från en känd motorbåtsfirma förhyrd

20 meters racer till Lofoten. Motorbåten var fullt sjögående och gjorde 27 knop

i vackert väder. Den kom fram till Narvik den 6., och telegram afsändes

sedermera från Riksgränsen.)

Narvik den 8. aug.

I dag på morgonen har Snabb återkommit efter en exkursion

norrut. Kursen togs genom Ofotenfjorden och sedan till Vangsfjord

och rundt Lofoten till Værö, Mosken och Moskenæs.

Mellan Ofotenfjorden och Vangsfjord är farleden svårnavigabel

och torde ej lämpa sig för större fartyg.

För den händelse Hvita Hafsflottan skulle göra ett anfall mot

Narvik, torde den ej kunna väntas denna väg.

Vid Narvik fanns endast ett enda norskt örlogsfartyg, 2. kl.

kanonbåten Gor. Æger hade för ett par dagar sedan afgått på

expedition till Hammerfest.

I trakten af Værö mötte vi en division norska torpedbåtar.

Vi närmade oss och blefvo genast prejade. De utgjordes af

1. kl. torpedbåtarne Hval, Delfin, Hai, Brand, Trots och Storm.

Man frågade oss efter nyheter, och vi svarade, att vi inte

visste några. Vi hade ej sett ett enda ryskt fartyg.

På tillfrågan om vårt ärende svarade vi, att vi voro vid

Lofoten för att studera fisket. Det var alltså en lustresa.

De togo inte vidare notis om oss, utan ångade norrut till

Moskenæs, där förankrade de i Söörvaagsviken strax söder om kyrkan

och innanför ön Kraaka, hvars stora hvita stenkummel med dess

svarta bälte lyste likt en riktprick långt söderut.

Vi erforo af fiskarna, att fyren vid Glopen ej varit tänd under

hela sommaren och ej heller nu, enär man befarade, att ryska

jagare verkställde rekognosceringar i Lofotens skärgård.

Såväl Værö som Röst äro omgifna af mycket farliga grund,

hvilka sträcka sig långt ut.

Äfven äro strömförhållandena farliga.

En af de norska torpedbåtarne lämnade ankarplatsen vid

2-tiden på dagen.

Den styrde kurs strax söder om Halseggen och sedan västerut.

Efter 2 timmars förlopp kom den tillbaka, och strax därefter gingo

ytterligare ett par torpedbåtar ut samma väg.

Vår marina fackman låter påskina, att de göra sig förtrogna

med skärgården för ett eventuelt torpedbåtsanfall, för den händelse

krig skulle utbryta och en rysk flotta närma sig Lofoten.

Huru mycket sanning, som ligger häri, är svårt att afgöra,

men vi kvarstanna i trakten, för den händelse något skulle inträffa.

Att gå längre norrut torde ej vara klokt. Om några episoder

af vikt komma att utspinna sig, bör det blifva här.

Riksgränsen den 9. augusti.

I Narvik har ryktet spridt sig, att en rysk flotta skulle ha

lämnat Arkangelsk. Hela staden i uppror,

Fästningsartillerister (1 kompani) anlände hit i går afton och

ha med tillhjälp af civila arbetare satt de trenne, nyuppförda forten

i försvarsskick.

Hela dagen ha foror gått upp till befästningarna.

Järnvägsstationen är öfverfylld af folk, som vill resa öfver

gränsen och in på svenskt område.

Man påstår, att ett infanterikompani eller kanske ännu mer

vore att hitvänta under dagens lopp per ångbåt söderifrån.

Det ser krigiskt ut. Öfverallt vaja flaggor, och man sjunger:

»Ja vi ælsker».

Order har kommit från polismyndigheterna, att alla

utländingar skola visas från staden. Oss svenskar våga de sig emellertid

ej på, ty ett stoppande af malmexporten öfver Narvik skulle väcka

kraftiga protester af svenska regeringen, med hvilken man nu vill

stå på god fot.

Allmänt lägger man märke till, att den animositet, som rådt

gent emot svenskarne, nu gifvit vika för en ytterlig vänlighet, hvilken

är minst lika obehaglig.

Flera personer ha antydt, att man fruktar för repressalier från

svenskarne, hvilka icke glömt året 1905 och de smädelser, som

äfven sedan kommit oss till del från norskt håll.

Lifsförnödenheterna ha stigit oerhördt. Redden är full af

fiskebåtar, ty det är endast ett fåtal fiskare, som våga sig ut.

I hamnen ligga tvänne engelska ångare, båda tillhörande

Guilford, Stamp & C:o, och mätande 3.000 ton hvardera, en tysk

ångare från Norddeutscher Lloyd om 2.500 ton, en dansk från

De Forenede samt en holländare.

Dessutom finnas ej mindre än sex svenska ångare, hvilka

intaga malmlaster.

Också är det ett rörligt lif vid hamnen.

Den 11. augusti kl. 7 fm.

Ryktet går, att en rysk flotta passerat Nordkap. Myndigheterna

göra allt för att nedtysta det, som passerat, men ändock dyker

den ena nyheten upp efter den andra.

Telegramcensur är införd. Vi måste skicka telegrammen med

tågen, som afgå öfver gränsen, hvarföre de blifva något försenade.

Riksgränsen den 11. augusti kl. 11 fm.

Kanonbåten Æger lär ha blifvit skjuten i sank af en rysk

kryssare (Schemtschug?)

Närmare detaljer saknas dock.

I Narvik råder allmän förbittring och grämelse.

Chefen för torpedbåtsdivisionen, som befann sig på besök i

staden, afreste genast, och man tyder detta som om Hvita

Hafseskadern skulle befinna sig i närheten.

En feberaktig brådska råder med befästningsarbetena. Med

ångaren Bergen anlände i dag Nordmöres landstormsbataljon, till

hörande 3 kåren af Trondhjemska infanteribrigaden.

Den står under befäl af oberstlöjtnant O. Larsen.

Fästningskompaniet (n:r 20) är från Tönsberg och kommenderas

af kaptejn Lund.

Hai upprätthåller förbindelsen med divisionen, hvilken fortfarande

ligger förankrad vid Sörvaagen.

»Snabb» afgår dit kl. 12 i dag för att se huru mycket sanning

det finnes i påståendena om ryska flottans ankomst.

Gnisttelegrafstationen vid Nordkap fungerar inte längre.

Man befarar, att ryssarne anfallit och intagit den, hvilket torde

gått utan vidare svårighet, enär norskarne ej hunnit ditsända

försvarsmanskap.

Hurudan ställningen i öfrigt är i landets nordliga delar vet

ingen, enär alla kommunikationer äro afbrutna.

Gränsbefolkningen.

Hemlig.

Rapport från kaptejn

H. Övergaard angående

gränsbefolkningen och

mobiliseringen.

Till Kongl. Försvarsdepartementet.

Med anledning af nådig generalorder af

10, d:s har undertecknad företagit en

förberedande undersökning angående

gränsbefolkningens mellan Kongsvinger och

Fredrikshald hållning under mobiliseringen

och därjämte rekognoscerat, huruvida några

som helst mobiliseringsåtgärder ägde rum

på svenska gränsen, och får jag härom

aflägga vördsam rapport.

I allmänhet kan sägas, att gränsbefolkningen

långt ifrån med entusiasm omfattar kriget,

och det är att förutse, att mobiliseringen

skall möta icke så få svårigheter på grund

af denna motvilja.

För så vidt jag kunnat inhämta, ha myn-

digheterna gjort sitt bästa för att befordra

»Inte vill ryssen oss något ondt.»

den viktiga mobiliseringsfrågan och delvis

med godt resultat.

Mobiliseringsordern har emellertid

distribuerats fort och snabbt, och systemet att

öfverföra den från man till man i

kretsafdelningarna har visat sig fungera

tillfredsställande.

Anmärkas må dock, att manskapet, i

synnerhet inom landstormsklasserna och de

äldre årsklasserna af landtvärnet, visat sig

motsträfvigt, när det gällde att få dem till

mobiliseringsorterna.

En dylik motvillighet har jag kunnat

konstatera i Fredrikshald, Örje, Id, Sitskogen,

och framför allt i trakten af Kongsvinger.

Vid närmare undersökning tror jag mig

ha funnit orsaken härtill i den ringa

utbildningstiden, som icke varit tillräcklig för att

af de värnpliktige skapa soldater med fast

disciplin.

I allmänhet underskattar befolkningen

äfven den fara, som hotar.

»Inte vill ryssen oss något ondt»,

anmärkte en äldre bonde, hvars båda söner

voro inkallade. »Jag behöfver mitt folk och

mina söner för gårdens skötsel och de höga

herrar, som vilja ha krig, kunna ju gå ut

själfva».

Äfven sönerna opponerade sig och

framdrogo, att det inte tjänade något till att slåss

mot öfvermakten.

Ännu flera exempel härpå kunna utan

svårighet framdragas.

Också råder det en oerhörd brist på

folk. Man lyckas icke uppbringa

kompanierna till fältstyrka, utan måste vidtaga

extraordinära åtgärder.

Sålunda cirkulera på myndigheternas

initiativ listor inom flera orter med

... med uppmaning att frivilliga skola anmäla sig.

uppmaning att frivillige skola anmäla sig, men ej

heller detta synes ha burit vidare frukt.

Emigrationen tilltar i oroväckande grad.

Stora hopar af värnpliktige skynda öfver

svenska gränsen, utan att myndigheterna kunna

hindra dem. Af denna anledning vore det

af vikt, att stränga åtgärder genast vidtoges

för att hämma ofoget, och har jag, inseende

vådan af detsamma, redan telegrafiskt

anmält förhållandet till Kongl.

Försvarsdepartementet.

På många gårdar ha de värnpliktige icke

kunnat anträffas med inkallelseorder, vare

sig de emigrerat eller för närvarande befinna

sig till sjöss. Afgångssiffran i statistiken för

de värnpliktige synes af denna anledning ha

varit alldeles för lågt tilltagen.

Äfven är det att lägga märke till, att de

höga skatterna formligen drifvit tusentals

arbetsföre, hvilka befinna sig i värnpliktsåldern,

öfver till svenska sidan, där de sökt och

funnit arbete, i synnerhet vid

skogsafverkning och vid flottningslederna i Värmland

och Dalarne.

Bland dessa torde endast en ringa

procent kunna väntas tillbaka till Norge.

De cirkulär, hvilka genom Kongl.

Försvarsdepartementets försorg blifvit spridda

bland pressen, ha af denna emottagits med

förståelse. Tidningarna dölja samvetsgrannt

den oro, som råder bland befolkningen och

svårigheterna vid mobiliseringen. En del

tidningsorgan innehålla skildringar i motsatt

riktning och tala om den entusiasm, som

råder. Det förefaller mig dock, som om

endast ett ringa procentantal skulle hälsa

kriget med glada känslor.

I Fredrikshald ha socialdemokraterna

tillställt ett demonstrationståg för att uttala

sina sympatier för ryssarna.

I Fredrikshald ha socialdemokraterna tillställt ett demonstrationståg.

På tillfrågan huru de kunde begå en så

fosterlandsförrädisk handling, som att midt

under ett krig hylla landets fiender, svarade

en af ledarne, att man gjort så i Sverige

1905, och »då funno vi det i Norge vara

ganska rätt gjordt».

Tåget skingrades emellertid, innan deltagarne,

som beramadt var, kommit fram till

fästningsvallarna, där tal skulle hållas.

Huruvida åskådningssättet är detsamma

inom andra delar af landet, vågar jag inte med

bestämdhet säga. Emellertid har jag

mångenstädes hört, att så skulle vara fallet.

En liflig agitation bör följaktligen sättas

i gång öfver hela landet. Hans Majestäts

resa kommer antagligen att höja folkets

sinnesstämning, och jag vågar vördsamt

framhålla, att ju förr den företages, desto

bättre.

Vid mobiliseringsplatserna hafva uppstått

formliga civila läger. Det är anhöriga till

de värnpliktige, som samlat sig dit trots

förbud från de militära myndigheterna.

Hvad Svenskarnes hållning beträffar, har

jag öfverallt funnit en viss likgiltighet eller

ock skadeglädje.

De påstå, att vi i Norge nu få kännas

vid följderna af olycksåret 1905.

Några trupper ha ej koncentrerats mot

gränsen, utan endast 1. årets värnpliktige

äro inne för att fullgöra sina vapenöfningar

samt befinna sig på sina vanliga mötesplatser.

Från detta håll anser jag, att ingen fara

kommer att möta, men lika litet ha vi att

räkna med svenskarne som allierade, äfven

om hela Norge skulle ockuperas af ryssarne.

Jag fortsätter resan norrut och blir min

adress närmaste dagar Kongsvinger.

Örje den 12 augusti.

Hans Övergaard.

Kaptejn vid Generalstaben.

Chefens för 6. divisionen berättelse angående

torpedbåtsanfallet väster om Moskenæs.

Kl. 8 em. den 11. augusti låg 6. divisionen, med undantag

af 1. kl:s torpedbåt Hai, förtöjd vid Sörvaagens brygga.

Vind laber, blåsande från nordväst, sikten dålig.

Poster voro utsatta i Glopens fyrtorn och på Kraaka, och

en underbefälspost på västra delen af Moskenæs. Samtliga poster

voro försedda med telefon.

Hai, som under dagens lopp företagit en rekognosceringsfärd

norrut, erhöll kl. 6.15 em. order att spana väster om Moskenæs.

Alla ljus voro släckta.

Kl. 9 em. varskoddes jag af löjtnant Porse, min »kommenderade officer»:

»Rapport från posten på Kraaka, att en rysk jagare kommer

norrifrån», anmälde han.

»Det kan väl aldrig vara Hai?» svarade jag.

»Nej då», instämde han. »Hai skulle nödvändigt ha kommit

söderifrån, så att det torde vara tydligt, att något galet är å färde.»

Som jag var fullt påklädd, skyndade jag ur kojen och begaf

mig upp på däck.

Man kunde nu tydligt se, att en jagare nalkades, och vi voro

ej ett ögonblick i tvifvelsmål, att det var en ryss.

»Fort, få upp folket, men tillsäg dem att hålla sig alldeles

tysta! Och ge order att förhala, så att så många kanoner som

möjligt bära klart, och låt det gå fort!»

Inom ett ögonblick var hvarje man på sin post, och man

började förskjuta torpedbåtarne.

Det återstod endast att vara alldeles tysta i den förhoppning,

att fienden ej skulle observera oss utan gå förbi. Dessutom

skulle det för divisionens uppträdande vara nödvändigt, att den ej

upptäcktes.

Jagaren styr ned åt Glopens fyr.

Jagaren syntes närmare och närmare. Våra karlar stodo med

andan i halsen, tysta och allvarliga. Ej ens en hviskning hördes.

Skulle jagaren gå förbi öster om Kraaka eller göra en lof in

i viken?

Under alla omständigheter voro vi klara att möta den, och

förhalningen var verkställd, utan att något buller gjordes.

Nu passerar jagaren Kraaka. Den går med cirka 20 knops

fart och styr ned mot Glopens fyr, där den försvinner bakom udden.

Allvarliga ögon riktades på sjökortet.

Några minuter senare höres en signal i Hvals telefonapparat.

Det är posten i fyrtornet, som varskor, att en jagare styr

inåt land med sakta fart och under lodning.

Hvad är å färde? Skola ryssarna gå i land eller fortsätta?

Posten begär instruktioner och erhåller till svar, att karlarna

skola gömma sig, om ryssarne gå i land. Förmodligen skola de

inte upptäcka telefontråden i skumrasket, och någon tid att kapa

ledningen ges ej.

Ett ögonblick funderar jag på att anfalla jagaren, men afstår

vid närmare eftertanke.

Efter 10. minuters tid ringer posten ånyo upp.

»Den ryska jagaren har afgått i riktning mot Mosken»,

rapporterar man.

Vi draga en suck af lättnad, men så kommer jag att tänka

på Hai. Denna är okunnig om jagarens närvaro, och vi bli

oroliga för vår kamrat, men hoppas dock, att han är på sin vakt.

Det är nu tydligt och klart, att Hvita Hafsflottan ej är långt

aflägsen.

Jag kallar tillsammans samtliga chefer på torpedbåtarne, och

vi samlas i Storms kajuta för att rådgöra.

Allvarliga ögon riktas på sjökortet.

Vi äro fullt medvetna om hvad plikten kräfver af oss.

»Kamrater», börjar jag, »ni torde inte vara okunniga om, att

Hvita Hafseskadern befinner sig i närheten, eller ock ha vi att

snart vänta den till trakten af Vest Fjord, ty att den ämnar sätta

sig i besittning af Narvik, torde vara uppenbart för hvar och en.

Alltså måste vi göra allt för att förhindra eller försvåra denna

fiendens uppgift.

Återstår att se hvar rätta platsen för ett anfall kan vara.

Under de senaste dagarne ha vi alla hunnit göra oss förtrogna

med farvattnet söder om Moskenæs.»

Ett välkändt buller kom mig att tystna. Vi hörde några

korta kommandoord, hastiga propellerslag och smattret af

förtöjningsändar mot den ytterst liggande torpedbåtens däck. Och efter

några ögonblick inträdde chefen på Hai.

Han såg nervös och orolig ut.

»Jag får anmäla min närvaro. Hvita Hafseskadern har af mig

iakttagits nordväst om Moskenæs», rapporterade han. »Vi komma

just därifrån och ha med nöd undgått att upptäckas.

Förmodligen våga ryssarna ej sig in under natten, utan föredraga att

hålla sig ute i sjön. En jagare letade sig fram norr om Mosken».

»Lämna oss flera detaljer», befallde jag.

»Det är inte så lätt», invände han. »Vi upptäckte förutom

jagaren trenne slagskepp och, om jag ej misstar mig, sju kryssare.

Samtliga gingo med sakta fart, några kryssare i täten. Kurs

ungefär sydsydväst, fart 3-4 knop. Jag antar, att de under nattens

lopp ämna hålla sig väster om Moskenæs och ej gå längre söderut,

ty farvattnet är där allt annat än ofarligt.»

»Du har rätt», afbröt jag honom. »Hör nu, kamrater, hvad

jag anser om situationen!

Enligt mitt förmenande böra vi anfalla och det genast. Allt

talar för den saken. I morgon kan det vara för sent, ty de kunna

då redan vara inne i Ofotenfjord och till natten ha en

betryggande bevakning anordnad.

Jag vill framhålla dels det troliga uti, att den ryska jagaren

inrapporterat frånvaron af norska fartyg vid Moskenæs, hvilket

nog torde medföra mindre vaksamhet hos ryssarna, dels att den

dåliga sikten i hög grad gynnar ett öfverraskande uppträdande

från vår sida.

Alltså, i natt anfalla vi den ryska flottan, hvilken enligt rapporten

befinner sig väster om Moskenæs, stäfvande sydvästvart.

Formeringen blir naturligtvis babords flankordning.

Torpederna fyllas till högsta tryck. Särskild omsorg skall

nedläggas på eldningen, så att flammor så mycket som möjligt undvikas.

Återsamling vid Narvik.

För öfrigt fäster jag uppmärksamheten på, att mina gamla

föreskrifter noggrannt följas.

Anfallsformeringen intages, när jag visar grönt sken akteröfver.

Klart för afgång kl. tio.»

Minuterna gingo hastigt.

Det började smådugga, och himlen var betäckt af ett

grådisigt molntäcke.

Nu var det fyra glas.

»Kasta loss!»

Kommandoordet repeterades hastigt, och folket drog in

sladdarna.

Jag gaf en nick till Porse, som stod vid maskintelegrafen.

Det hördes ett klirrande, och så började maskinen arbeta.

Propellern piskar upp vattnet, och torpedbåten glider fram

mellan Kraaka och Glopen, följd af Hval, Hai, Delfin, Brand och

Trots, i nyssnämnda ordning.

Telefonapparaten på Storm har flyttats i land, och fyrtornet

bildar numera station.

Ännu befinna vi oss i lä och ha ingen känning af sjön.

Vi gå med 14 knops fart.

Jag studerar sjökortet vid skenet af en elektrisk lampa, men

kastar då och då en blick akteröfver för att inte förlora

känningen med Hval.

Om styrbord synas de skarpa konturerna af bergen på

Moskenæs, och jag tycker mig äfven se den branta, stupande Mosken

om babord.

»Half fart!» signaleras nu till maskinen. Jag vågar ej rusa i

väg i detta mörker, särskildt som disan gör det svårt att bedöma

afstånden till land.

Vi äro nu i sundet mellan Moskenæs och Mosken och hålla

helt nära det norra landet för att klara bränningarna i sundets

midt. Men slagskuggorna, disan och mörkret samarbeta för att

göra navigeringen kitslig.

Ögon och öron ansträngas till det yttersta, och lodhyfvaren

står klar på backen.

Hval håller sig dikt i kölvattnet. Det är nu nästan becksvart,

och skriket från några uppskrämda fiskmåsar låter spöklikt.

Med ledning af dyningarnas skvalp mot stranden lyckas vi

emellertid utan anlitande af lodet taga oss fram förbi de lurande

undervattensklipporna och äro snart i rum sjö.

»Full fart», signaleras till maskinen, och kolonnen börjar åter

skjuta fart.

Dyningarna vältra sig i lugna, regelbundna vågningar in mot

land, och torpedbåtarne rulla. Ett friskt hafsskum stänker i våra

anleten och blandar sig med duggregnet, hvilket täpper till ögonen,

så att vi oupphörligt måste blinka för att kunna bli af med

vattnet som dryper från ögonhåren.

»Håll N 50° V!» befallde jag uppbördsstyrman, som repeterar

ordern till rorgängaren.

»Vi anfalla i skydd af molnbanken bakom oss», delgaf jag

Porse min plan. »Främst böra vi söka anfalla slagskeppen och

pansarkryssarne, i sista hand öfriga fartyg.

Hvar är Hval?»

Torpedbåten har för ett ögonblick försvunnit, men den dyker

ånyo upp. Det enda man ser af den är stäfven och bogvattnet.

»Det blir svårt att upptäcka ryssarne», anmärker Porse.

»Tjockan står sig inte länge», svarar jag honom. »Regnet går

antagligen öfver om en stund; vi måste emellertid minska farten.»

Maskintelegrafen klirrar, och Storm rör sig genast makligare i

de långa dyningarne.

»Ett ljussken om styrbord, chefen!» rapporterar signalmannen.

»Hvar?»

»Där, chefen», säger mannen och pekar.

»Styrbord!» kommenderar jag, och kursen sättes mera nordlig.

Det är klart att ryssarna äro i närheten.

I detta ögonblick lättar regntjockan något, och vi upptäcka

de mörka konturerna af några örlogsfartyg på en å två

minuter distans.

»Fort, signalen!» befaller jag, och Porse springer själf akterut

för att signalera.

Ögonblicket därpå är han åter vid sin däckstub.

Uppbördsstyrman lägger handen på telegrafen och afvaktar mina vidare order.

Ett tecken med handen, och nu börjar Storm skjuta ökad fart.

Hval och Hai skjuta upp i höjd med denna.

Vi öka nu till 22-23 knops fart.

»Det här går nog bra», yttrar uppbördsstyrman till mig. Han

är inte så lugn som vanligt, ty hans röst darrar af undertryckt

sinnesrörelse.

Hvarje man ombord har blicken fästad mot fienden, som

hotfullt ligger i närheten, utan att tyckas ha en aning om den

förestående faran.

Allt närmare kommer divisionen.

»Skola vi kunna nalkas så nära, att vi kunna göra bruk af

torpeden, innan vi upptäckas och utsättas för elden? Huru stort

är afståndet till närmaste fartyg?

De fientliga fartygen syntes gå mycket sakta framåt. Närmast

intill oss syntes ett större fartyg.

Slagskepp eller kryssare?

Det är omöjligt att afgöra i mörkret.

Tusen frågor uppställa sig för oss. Det är något osäkert,

famlande i en sådan strid, som den vi gå att utföra, om än alla

våra tankar koncentreras mot blott ett enda mål - att

tillintetgöra så många af fiendens fartyg som möjligt.

Icke bry vi oss om, att hundratals människor få sätta till lifvet,

om vi lyckas i vårt anfall. Stridsifvern börjar gripa oss i detta

hasardspel, där våra insatser äro våra lif och vinsten undergång

af våra fiender.

»Babord litet! Rätt så! Styr på förstäfven.»

»Förstäfven ja», repeterar rorgängaren.

Ett klart, skarpt ljussken slungas med ens i våra ögon, så att

vi förbländas. Det gjuter sitt silfver öfver torpedbåtarne, kastande

deras belysta sidor i en månljusdager och deras icke belysta i den

djupaste skugga.

Det ligger något öfvernaturligt i detta. Tystnaden bidrar att

öka själsspänningen.

Ha de upptäckt oss eller ej?

Svaret på frågan måste komma inom de närmaste sekunderna,

under hvilka våra öron girigt söka uppsnappa ljudet af granater.

Ett hvinande!

Vi äro således upptäckta.

»Huiisch! Huiisch!» hvisslar det i luften, och strax därpå

höras ett par korta knallar.

Granaterna ha gått öfver Storm, men det är nog endast en

tidsfråga, när ryssarne skola hunnit skjuta in sig, och då ve oss!

Hval rusar tappert fram sida vid sida med Storm. Vi ha nu

en rasande fart. Det knakar i hvarje fog, och däcket skakar,

häftiga, korta dallringar, hvilka verka som elektriska stötar.

Torpedbåtarne skära genom dyningen likt rakknifvar. Målet

hägrar för dem -- de stora, mörka skrofven framför.

Torpedbåtarne gingo styrbord hän.

Under tiden hviner och tjuter det rundt omkring, som om

tusentals afgrundsandar blifvit lössläppta. Vi veta, att det är en

skur af järn och stål, som omger oss.

Bredvid mig står uppbördsstyrman. Han synes likblek vid

skenet af den elektriska lampan, och hans kantiga anletsdrag

förealla mig vara huggna i marmor.

Med fast hopknipna läppar står han vid affyringshandtaget,

under det att hans ögon söka mäta afståndet till det mörka skrofvet

rakt framför oss.

En vattenkaskad slår ned bredvid styrbords bog, öfverösande

oss med sitt skum.

Nu måste de ha skjutit in sig.

Skarpa, pisksmällande ljud ge också vid handen, att

torpedbåten blifvit träffad, och frågan gäller blott, om vi skola kunna

hålla oss flytande så länge, att torpeden skall hinna aflossas.

Uppbördsstyrman ser oroligt åt sidan. Han väntar mitt tecken

till affyring.

Ljudet af den främre torpeden, som lämnar sin tub, är den

gode mannens förlossare.

Ett hväsande, och det blixtrar till i vattnet framför oss, när

rorgängaren lägger rodret styrbord hän, och torpedbåten gör en gir.

Allt går så fort, att hjärnan svindlar.

Porse har intagit riktningsställning vid däckstuben.

Återigen det välbekanta ljudet, när torpeden ilar i väg på sin

dödsbringande bana.

Vi stirra ut mot ljuset, som liknar ett hvitt eldhaf,

lyssnande till hvarje buller, ty nu skall det visa sig, om vi lyckats i

anfallet eller ej.

Karlarne stå och stirra liksom vi. Det tjuter och piper rundt

omkring oss, men sedan vi ändrat kurs, har fienden ej lyckats

skjuta in sig ånyo.

Hvar är Hval?

Vi kunna inte upptäcka den, trots det att de skarpaste ögon

speja efter den.

»Där är Hai, chefen», säger rorgängaren och pekar styrbord hän.

Jag upptäcker kamraten och strax därpå äfven Delfin, hvilken

ligger ganska betydligt långt borta styrbord hän om oss. Han

måste efter att ha aflossat sin stäftorped ha gjort en gir åt babord.

Men Trots, Hval och Brand!

Den hemska sanningen var ännu inte uppenbarad för oss.

Ännu trodde vi, att våra tappra kamrater följde oss, och vi kände

oss på sin höjd litet oroliga för deras öde, utan att dock frukta

det värsta.

Ett par raketer flyga hväsande upp i luften, och det skarpa

ljudet från en ånghvissla utvisar, att åtminstone ett af de fientliga

fartygen är skadadt.

»Styrbord litet!» befaller jag för att komma närmare Hai.

»Hvar är Hval?» ropar jag, ty nu har kulregnet aftagit, och

en mänsklig stämma kan göra sig hörd.

»Gått förlorad!» ropar man.

»Och huru är det med er?»

»Vi läcka bra.»

»Arbeta ejektorerna?»

»Ja, men vattnet ökas ändå.»

»Gör kollisionsmattorna klara och sätt i gång pytsarna!»

uppmanar jag.

»Huru är det med oss?» frågar jag Porse.

»Ali right», upplyser han. »Vi ha ett par träffar i skorstenarne

och en eller två i skrofvet, men de ha ingen betydelse. Vi

kunna godt hålla oss flytande.»

»Land förut om babord, chefen», rapporterar utkiken.

Jag ser, att vi ha Moskenæs strax om babord och ger order,

att farten skall minskas, ty den fientliga elden har upphört.

Bakom oss synes ännu ljushafvet och mot detsamma aftecknar

sig silhouetterna af Hai och Delfin, hvilka följa efter oss.

»Vi hålla på att sjunka!» ropar man från Hai.

Delfin rycker upp på Hais styrbordssida, under det att Storm

lägger sig på babordssidan.

Inom ett ögonblick langas kollisionsmattor och presenningar

öfver till haveristen, och med förstärkta arbetskrafter lyckas vi

slutligen provisoriskt täta läckorna.

Jag finner till min glädje, att Delfin bärgat större delen af

besättningarna på Brand och Trots och detta oaktadt

bärgningsarbetet måste utföras under fiendens kraftiga eld och

i en rätt försvarlig dyning.

Storm tar åter täten, och med minskad fart och under ständig ängslan,

att Hai skall sjunka, fortsätta vi mot Narvik, dit vi

inkomma fram på förmiddagen.

A. W. Slett

kaptejn.

Ockuperingen af Vardö.

(Reseskildring af pseudonymen K. B-n, införd i Aftonbladet den 20. augusti.)

I början af augusti anlände undertecknad, som då redan någon

tid rest i det nordliga Norge, till Vardö.

Resan hade varit stormig, och ombord hade man uttalat farhågor

för, att olyckor kunde ha träffat några af de många fiskarbåtar,

som lågo ute till hafs. När vi passerade hamnpiren, sågo

vi också »redningssköiten Liv» inkomma med en fiskebåt, som

man lyckats bärga.

Vardö är en af världens nordligaste hamnar. Man upplyste

mig om, att staden för närvarande räknade nära 3,000 invånare,

som till största delen lifnärde sig af handel och fiske.

Staden ligger på en ö, på 70° 23" N. Lat. och anlades på

slutet af 1700-talet, troligen af de många fiskare, som vid denna

tid drogo sig norrut, sedan man kommit till insikt om det utmärkta

fiske, hvilket fanns i dessa trakter.

Efter hand vidgade sig den nyanlagda staden och fick t. o. m.

en sådan betydelse, att norskarne funno sig föranlåtna att därstädes

uppföra en fästning, Vardöhuus. Orsaken härtill var, att man

redan vid denna tid fruktade för en rysk invasion, och tvistigheterna

med ryssarna voro icke så få samt antogo understundom

en ganska hotande karaktär.

Fästningen lades dock väster om staden.

Icke desto mindre var förbindelsen med Ryssland ganska stor

före krigsutbrottet. Man underhöll bland annat liflig

ångbåtsförbindelse med Arkangelsk, och de senaste åren gjorde

ryska köpmän (!) täta besök på den norska sidan.

Den ryska regeringen begagnade sig af en klok politik. Man

understödde nämligen på allt sätt och vis handeln, och förklädda

ryska agenter köpslogo med de norska fiskarena, slugt gifvande

efter för deras fordringar. Det var regel, att de ryska

uppköparne lämnade högre priser än de norska, hvarföre dessa senare i

konkurrensen ej blott lågo efter, utan också ej ernådde den

popularitet som de ryska.

Systemet bar god frukt. Fiskarena lärde sig i ryssarne se

liberala, medgörliga människor, med hvilka man med lätthet kunde

göra fördelaktiga affärer, och agenterna i sin ordning underläto

icke att framhålla, hvilka fördelar man hade i Ryssland. Norge

var ett småkitsligt land, som inte ville ge hvad varan var värd.

På så sätt undergräfdes den norska regeringens prestige, och

det hände, att norskar under gränstvisterna i pluralitet ställde sig

på ryssarnes sida, enär de icke genomskådade intrigen.

Redningssköiten »Liv» bjærger in fra havet ind til Vardö.

När ryssen vill förvärfva sig nya områden, sänder han först

upptäcktsresande eller landtmätare till gränsen. Sedan öppnas

handel, och slutligen kommer militär för att bevaka gränsen.

Nu är man rustad, och steget till ett krig är ej långt aflägset.

Ännu visste man ombord inte, att ett krig stod för dörren.

Vi voro alla obekymrade och glada, att vi nått hamnen.

När vi ångade in i hamnen, mötte en massa fiskebåtar våra

ögon.

De hade antagligen skyndat in i hamnen, när stormsignalen

hissades och lågo nu sida vid sida i långa rader. Synen var

onekligen något nytt, och vi betraktade nyfiket de hundratals

båtarne och deras besättningar.

Man hade förberedt oss på, att storartade hamnanläggningar

ägt rum. Så kan nog också ha varit fallet, ehuru jag för min

del måste säga, att de gjorde snarare ett provisoriskt än

permanent intryck på mig. Allt syntes uppfördt med tanke på fisket.

Kajerna utgjordes merendels af träbryggor, på hvilka stodo

magasin bredvid magasin i en nästan oöfverskådlig rad. Trä var det

förhärskande byggnadsmaterialet.

Vi lade till, och jag klef i land. Man hade rekommenderat

mig hotell Fram som lämpligt, och snart fick jag ett rum

därstädes samt en frukost, hvilken smakade mig förträffligt.

En massa fiskebåtar mötte våra ögon.

Så ut att bese staden.

Här hörde jag, att man var orolig. De ryska köpmännen

hade nästan utan undantag gett sig i väg.

»Arkangelsk» hade afgått dagen förut, och med denna ångare

följde ryssarne.

»Det ser ut, som om de fått befallning att resa sin väg»,

sade handelsman Thoresen till mig.

»Hvem skulle utfärdat ordern?»

»Ryska regeringen, förstås. Jag har allt mina misstankar,

att de där köpmännen inte äro så renhåriga», förklarade han och

gaf mig en beskrifning öfver ryssarnes tillvägagångssätt.

»Litet hvarstädes talar man nu om, att krig kan väntas

hvilket ögonblick som hälst. De lära inte ha fått några order på

gnisttelegrafstationen på Vardöhuus, men de äro på sin vakt. Vi

Vardöbor frukta det värsta. Hvad skall det bli af oss, om

ryssarne taga staden? Särskildt vi handlande bli lidande däraf?»

»Jag beklagar er», sade jag, »men vi få väl hoppas, att det

inte blir något krig af».

Kajerna utgjordes merendels af träbryggor.

»Om det vore så väl», suckade han.

Från handelsboden gick jag upp till fästningen, om hvilken

jag hört talas så mycket.

Den gjorde ett föga imposant intryck på mig.

Tämligen låga murar, ofvanpå dessa en vall, öfver hvars krön

några framladdningskanoner stucko sina mynningar, och framför

vallen ett staket.

Troligen underhölls fästningen endast för sitt kuriositetsvärde.

På långt afstånd hade jag lagt märke till en ofantligt hög

flaggstång, på hvars topp man fästat en kon af ståltråd eller

liknande materiel. Det måste ha varit den omtalade gnisttelegrafen.

Bredvid syntes den tretungade, norska flaggan, och ofvanför

vallen stucko taken upp från fästningsbyggnaderna. Tydligen låg

fästningens gård lägre än markens plan utanför.

Dagen därpå hade jag fattat ett halft beslut att fortsätta, när

värden, herr Jörgensen, knackade på min dörr.

På anropet »stig in» öppnade han dörren.

Jag såg genast, att något ovanligt var å färde. Han syntes

orolig, nervös.

Gnisttelegrafstationen på Vardöhuus.

»Förlåt, att jag stör», började han, »men vi äro ganska illa

däran efter hvad jag tror».

»Ni väntar väl ingen jordbäfning här i staden?», frågade jag

skrattande.

Han deltog inte i skrattet, utan såg snarare mer allvarlig ut

än förut.

»Jag misstänker, att vi ha ryssarne öfver oss inom ett

ögonblick», berättade han.

»Har ni sett något?»

»Man har varskott oss från gnisttelegrafstationen.»

»Och hvad har man sett?»

»En kryssare eller dylikt, som närmar sig hamnen».

»Då tycks det blifva allvar i leken», sade jag. »Bäst är väl

att ta kryssaren i närmare betraktande».

Han bugade sig och gick.

Jag grep kikaren och skyndade ut. Hela staden var i uppror.

En del hade spännt för och upptornade nu stora flyttlass af

möbler och husgeråd. Andra förde nu sitt bagage till hamnen för att

anlita fiskarebåtarne för flyttningen. Öfverallt kaos.

Å min sida skyndade jag till en plats, hvarifrån jag hade god

utsikt och valde därför piren, dit en hop sjöfolk samlat sig.

Beväpnad med en lång tubkikare, stod en äldre lots och

spanade utåt hafvet. De andra hade samlat sig rundt omkring och

lyssnade ifrigt på hvad mannen sade.

»Jaggu är det en kryssare och en stor en med 4 skorstenar.

Ryss, ty han för hvit flagg med blått andreaskors. Den styr hitåt

och har god fart.

Men vänta. Det går ett par små satar före honom, troligen

jagare. Jag har sett ett par sådana förut här i hamnen.»

»Det var i våras», instämde en fiskare. »Jag minns det väl.

De kommo hit för att proviantera, sade de, och köpte upp potatis

och kabeljo.»

»Ja nu, gutter, har vi snart ryssen på oss.»

»Här blir inte något slagsmål af», sade en i hopen.

»Kanonerna på fästningen duga nätt och jämt att salutera med, och

kryssaren har allt hvassare tänder än de där framladdarne.»

»Vi ha heller inte något folk att sköta kanonerna», instämde

lotsen.

»Oss göra de inte något ondt, om vi bara inte börja själfva»,

inföll en gammal fiskare. »Det är därför bäst att hålla oss i

skinnet.»

»Kunde vi bara göra någon nytta, så skulle jag inte ha något

emot att ta ett gevär i hand», förklarade en lotslärling. »Men det

tjänar inte mycket till att slåss mot öfvermakten.»

»Hvad pass fart gör kryssaren?» frågade en karl.

»Antagligen 20 knop. Det är ett heljare att rusa i väg»,

anmärkte lotsen. »Vi ha honom hos oss inom en kvart.»

»Tror ni, att den kommer att skjuta?»

»Nej! Den har väl vett. Men nog få vi se en del af folket

i land.»

Det uppstod en paus i samtalet.

Man kunde nu tydligen urskilja kryssaren och äfven de båda

jagarne. Dessa senare befunno sig ett godt stycke före den större

kamraten. Alla tre styrde mot hamnen.

Ju närmare de kommo, desto mer spänd blef publikens

uppmärksamhet. Jag läste oro i de flestas anleten, äfven om man

utkastade ett grofkornigt skämt öfver den ryska örlogsmannen, och

när denne befann sig ett par tusen meter från hamnen, tego alla.

Kryssaren vände styrbordssidan mot hamn.

Kryssaren saktade nu farten och gjorde en lof inåt hamnen,

mot hvilken den vände styrbordssidan. De båda jagarne lågo för

om kryssaren och längre ut till sjöss. Oaktadt det rådde solrök,

syntes deras skrof nästan svarta mot horisonten.

Det dröjde nästan en halftimme, innan de visade något

lifstecken från sig, men då hördes ett doft mullrande. Kryssaren

hade afskjutit ett löst skott.

Omedelbart därefter firades en båt i sjön, en ångbarkass att

döma af röken, och båda jagarne styrde ned emot piren, följda af

barkassen.

På kryssaren, som fortfarande låg med bredsidan vänd mot

hamnen, syntes kanonerna röra sig och riktades rakt mot

fästningen, på hvilken rådde en tystnad, som var förklarlig nog.

Ingen af åskådareskaran lämnade piren, när de ryska

örlogsfartygen nalkades.

De båda jagarne höllo en kabellängd utanför pirhufvudet och

deras små, snabbskjutande kanoner inriktades mot piren och det

närmaste hamnområdet. Bakom stodo serviserna.

Ingen kunde gärna misstänka, att de kommit dit i fientlig

afsikt.

Ångbarkassen fortsatte emellertid till piren och lade till. Ej

en hand rördes för att hjälpa dem, men ryssarne redde sig själfva.

En man hoppade kvickt upp på kajen, och snart var barkassen

förtöjd.

Trenne officerare sutto akterut och bakom dem en slupstyrare.

Två af dem gingo i land, och att döma af galonernas antal och

bredd måste den ena ha innehaft en högre grad.

»Vi önska tala med byfogdenborgmästaren.», sade den officer, som åtföljde

den högt uppsatte mannen.

Intet svar.

»Är byfogden i staden?» upprepade han sin fråga. »Stå inte

och tjura, karlar, ty det kan bekomma er illa!»

»Nog är han här», svarade en röst.

»Kalla då hit honom och det på ögonblicket», befallde

kaptenen, men då ingen gjorde min af att lyda, fortsatte han:

»Om byfogden ej är här inom en kvarts timme, bombarderas

staden och fiskflottiljen. Jag råder er att genast, alle man, skynda

efter honom.»

Ryssen tog upp sin klocka och höll den i handen.

Norskarne sågo ett ögonblick villrådiga på hvarandra.

»Han menar allt allvar», anmärkte lotsen. »Bäst att vi

skynda på.»

De skyndade inåt hamnen, där de skingrades som agnar för

vinden.

Endast jag stod kvar.

»Skall inte min herre också söka reda på byfogden?» frågade

kaptenen ironiskt.

»Nej!» svarade jag.

»Men om vi skjuta ned staden?»

»Så blir det er ensak.»

»Ni är inte mycket patriot, min herre.»

Jag skrattade.

»Åh, jo! Men jag är svensk och inte norsk, och detta

förklarar min relativa liknöjdhet. För öfrigt vet jag mycket väl, att

ni inte komma att bombardera en obefästad stad. Detta strider

mot folkrätten.»

»Befästad eller obefästad, det är frågan», skämtade han. »Ni

glömmer Vardöhuus.»

»Också en fästning», invände jag.

»Ja, vi kunna betrakta den som fästning, om vi vilja.

Bestyckningen kvarstår. Man kan ju se kanonerna mycket väl.»

»Förmodligen ha ni redan undersökt dem, och då veta ni

också, att de äro fullkomligt ofarliga.»

»Där tycks byfogden komma», afbröt han mig. Han hälsade

artigt och återvände till sin förman, hvilken under tiden

promenerat af och an på den nästan folktomma piren.

Stadens styresman såg upphettad ut, där han kom

halfspringande. Tydligen hade han tagit hotelsen hårdt åt sig.

Framkommen lyfte han på hatten för den ryske officeren.

»Ni är byfogde här?» frågade den månggalonerade, och jag

fick till min stora förvåning höra, att äfven han var mäktig det

norska språket.

»Ja», bekräftade den tillfrågade.

»I Hans Maj:t Kejsarens namn förklarar jag då Vardö stad

som rysk egendom.

Ni kvarstår tillsvidare som denna stads styresman, men vid

er sida ställes en rysk officer och en intendent. Dessutom skall

fästningen erhålla en garnison på 100 man.

Jag fordrar, att alla föreskrifter, som komma att utfärdas,

noggrant följas. Det är ni, som bär ansvaret härför. Skadas

någon af garnisonen till lif eller egendom, ställes den brottslige

inför ståndrätt.

Staden förklaras dessutom i krigstillstånd.

Så mycket görligt är komma för öfrigt norsk lag och norska

seder att respekteras.

Ni äger att ofördröjligen utfärda kungörelse härom till

befolkningen.»

»Men...»

»Inga men, om jag får be. Garnisonen landsättes om en

halftimme. Den skall underhållas och förplägas genom stadens

försorg.»

Under tiden hade en talrik åhörareskara samlat sig.

När ryssen slutat tala, hördes flera protester, men han

ändrade ej en min.

Byfogden såg sig obeslutsamt till höger och vänster. Detta

kom så öfverraskande, att han ej hunnit sätta sig in i situationen.

Att använda våld skulle varit vansinnigt. Han visste mer än väl,

att staden var fullkomligt försvarslös, och våldsamhet skulle

endast väckt ryssarnes förbittring och kanske resulterat i, att man

med vapenmakt satte sig i besittning af staden.

Å andra sidan var han Norges konung ansvarig för den stad,

som blifvit honom anförtrodd. Han visste äfven, att han skulle

drabbas af klander, om han uppgåfve Vardö utan vidare.

»Jag kommer ej att kvarstå på min post», förklarade han.

»Betänk er två gånger», svarade den ryske officern. »Om ni

afgår, ersätta vi er ej med någon annan norsk. Stadens

angelägenheter komma då att uteslutande hvila i våra händer, och ni

gör edra landsmän en otjänst genom er vägran. Därför är det

nog mest fördelaktigt för alla parter, att ni bibehåller er

befattning.»

Byfogden bet sig i läppen. Det var ett svårt val. Slutligen

vände han sig till folkhopen bakom.

»Hvad säga ni om saken?» frågade han.

»Behåll platsen, byfogde», uppmanade handelsmannen, med

hvilken jag talat dagen förut, och flera personer instämde.

»Jag tar er alla till vittne, att ingenting kan göras för stadens

försvar, utan att vi måste vika för våldet», utbrast byfogden, och

hans tal besvarades med ett enhälligt »ja.»

»I guds namn då», suckade han och tog ånyo hatten af sig

för ryssen.

Chefen hälsade i sin ordning och utdelade på ryska en

befallning till kaptenen.

Denne stannade jämte sex matroser i land, under det

ångbarkassen vände om till kryssaren.

Jagarne lågo fortfarande på sina platser. De liknade ett par

vargar, som vädrade ett godt byte. Servisen hade visserligen gått

från kanonerna, men man såg dem hålla sig i deras närhet klara

att ingripa, om så erfordrades.

Och sent på natten gick månen upp.

En timme efteråt firades kryssarens båtar i sjön och syntes

närma sig hamnen, fyllda med soldater.

Under folkhopens tystnad stego dessa i land och ordnade

sig på kajen, hvarefter de i rask takt marscherade upp mot

fästningen.

Med kikaren i hand stod jag och väntade, och kort därefter

såg jag den »rene norska flag» firas ned från stången, hvarefter

den ryska steg upp, ett tecken till att våldshandlingen nu var

fullbordad.

Och sent på natten gick månen upp öfver en stad, som för

12 timmar tillbaka varit norsk, men nu var rysk.

När minorna utlades.

Minkranbåten, den gamla 8:tan, hade länge legat i hamnen,

och man hade knappt tänkt sig, att den skulle komma till användning.

De, som besökte varfvet, hade med intresse studerat torpedbåtarne

och kanske i förbigående frågat hvad den där ångpråmen dugde till.

Flottisterna hade då lämnat den upplysning, att man understundom

företog öfningar med minors utläggande, och då fyllde minkranbåten

nog sin plats, men ingen ansåg den egentligen ha något värde.

Den var styfbarnet.

Tidigt en morgon hade man emellertid eldat upp pannan, och

en svart stenkolsrök drog fram öfver varfvet.

Åttan skulle komma till heders.

En flock matroser hade kommit ombord och med dem några

fästningsartillerister, ty det rådde brist på folk, och man hade

brådtom.

Kriget stod för dörren, och Narvik skulle förses med skyddande minlinjer.

Det ovanliga skådespelet hade lockat ned icke så få åskådare.

Dessa sågo huru man förde stora, bojliknande tingestar ombord

och erhöllo på förfrågan svar, att dessa voro minorna, om hvilka

man hört så mycket talas, men aldrig sett.

»Säg mig, herr löjtnant, tror ni på nyttan af ett minförsvar?»

frågade konsul Tobiassen en ung officer, som stod och såg på

arbetet.

»Ja visst. Hvarför skulle jag inte det?» anmärkte löjtnanten.

»Lägga vi ut minorna, få ryssarne det svårt att forcera inloppet,

i all synnerhet som minlinjerna försvaras af fortena.»

»Nog har jag hört, att minorna varit till nytta under rysk-

japanska kriget», instämde konsuln, »men de voro också till skada

för egna fartyg.»

»Minan är ett tveeggadt svärd», sade flottisten. »Det borde

emellertid inte vara så värst farligt med minlinjerna, då vi känna

hvar de befinna sig och alla fartyg lotsas in.

Vi ha för vår del stort förtroende till minlinjerna. Vid Port

Arthur spelade de stor roll både på den ryska och den japanska

sidan.

Petropavlosk, ett ryskt slagskepp om 11,000 ton stötte på en

mina och sjönk inom 2 minuter. Strax därpå råkade Pobieda

om 12,000 ton på ett liknande äfventyr, men lyckades klara sig in

till hamnen. Af andra ryska fartyg sänktes kanonbåten

Gremjaschtschy och åtskilliga jagare. Slagskeppet Sevastopol stötte vid tvänne

tillfällen på minor, likaledes Bajan.

Flera japanska fartyg råkade ut för olyckor med minor:

kryssarne Miyako, Asami, Takasago och Itsukushima, slagskeppen Asahi,

Hatsuse och Yashima, kustförsvarsfartygen Kaimon, Sei-jen och

Hai-jen, Chiyoda. I synnerhet råkade de japanska jagarne illa ut,

Akazuki, Gremjashi, Vinoslioni, Hayatori och hvad de hette.

Vi å vår sida hoppas kunna tillfoga ryssarne minst lika stora

förluster.»

»Det gläder mig att höra, och jag vill väl tro, att edra

förhoppningar ej skola komma på skam», sade konsuln. »Det skulle

emellertid vara roligt få reda på huru en mina egentligen ser ut

och huru den verkar.»

Löjtnanten tog upp en anteckningsbok och gjorde en hastig skizz.

»Var god och se här. Figuren till vänster är minan. Den

förankras på botten och flyter uppåt därigenom att dess vikt

understiger vikten af en lika stor volym vatten. Man lämpar nu

dess höjd från botten så att den kommer på ett passande afstånd

under vattenytan.

Ritningen föreställer en s. k. kontaktmina, dvs. en sådan,

som exploderar, då något hårdt föremål stöter emot den.

Prickarna föreställa laddningen. I rektangeln ofvanför synes en

upp- och nedvänd pendel. När den vidrör underliggande skifva slutes

den elektriska strömmen, och laddningen bringas till explosion.

Minorna läggas bredvid hvarandra. Visserligen kan ett fartyg

passera mellan tvänne minor i en linje, men håller det samma

kurs, måste det ovillkorligen stöta på en mina i andra eller tredje

linjen.»

»Och då sjunker det?»

»Inte alltid. I synnerhet under senaste åren har man med

anledning af minverkan under rysk-japanska kriget gjort en massa

förbättringar vid bottenkonstruktionen hos fartygen.»

»Pansar eller hur?»

»Nej, det skulle inte enbart hjälpa, ty trycket vid explosionen

fördelar sig till alla håll med nästan samma kraftiga effekt som

nära sprängcentrum, och explosionen inträffar i regel genom direkt

kontakt med fartyget.

Därför har man antagit »pansrade slag-gångar» och »trippel-

bottensystem». Indelningen i vattentäta celler har också visat sig

fördelaktig».

»När skola ni lägga ut minorna?»

»Genast. Ingen tid är att förlora, ty den ryska flottan kan

väntas hit när som helst.»

En ånghvisslas gälla signal skar genom luften.

»Förlåt!» bad löjtnanten och skyndade efter en hastig

hälsning därifrån.

En stund efteråt lossade åttan förtöjningarna och ångade utåt

fjärden, begapad af ett hundratal personer.

*

Det är natt. Ej ens månen visar sitt milda sken. I Narvik

har man tidigt släckt ljusen och gått till hvila. Det blåser en

laber bris.

»Har ni tagit pejlingen, löjtnant?» frågar Georg

Wladimirowitsch Anieff.

...lossade »åttan» förtöjningarna.

»Ja, kapten», svarar von Rosen. »Vi befinna oss i höjd med

Öijord.»

»Signalera till de andra», befaller torpedjagarens chef, och

löjtnanten skyndar akterut.

Kort därefter blossar ett grönt ljus till. Det kan skönjas af

dem, som gå akter om jagaren, men ej från de framför liggande

fartygen.

»Norskarne ha säkert lagt ut minor», säger chefen för sig

själf. »F---dt obehaglig sak att nödgas svepa efter dem och

riskabelt för resten».

Han kastar ett öga på sjökortet.

»Vi äro väl snart vid minlinjen», anmärker han till den

återkomne löjtnanten.

Skiss visande ett sätt för minsvepning.

»Jag tror, att vi snart ha Vsadnik långsides», upplyser den

unge officern. »Han kan inte vara långt aflägsen».

»Minska farten något», kommenderar chefen.

Strax därpå dyker ett mörkt föremål upp vid sidan af Bukarski.

Det är Vsadnik, som lystrat till signalen.

»Här börja vi svepa», ropar Anieff. »Ut med motorbåtarna!»

Inom några minuter äro jagarnas motorbåtar i sjön och

snart klara för minsvepning.

Arbetet är förenadt med stor risk, ty man kan när som helst

stöta på en mina, som exploderar i farlig närhet till svepbåtarna.

Man har emellertid utsikt att kunna öppna en ränna i minfältet

genom att fånga minorna i svepet, hvarvid kontaktminorna

sprängas på grund af den skakning, svepet bibringar dem. Sker icke

sådan sprängning, kunna minorna förstöras med till svepet fastade

sprängladdningar.

Motorbåtarna gå nu sakta fram mot det förmodade minfältet

och jagarna följa efter i deras kölvatten.

Det går en kvarts timme, utan att man lyckats infånga något.

De hålla dålig utkik på forten», säger Anieff. »Märkvärdigt,

att de inte ens riktat en strålkastare hitåt.»

»Så mycket bättre för oss», replikerar löjtnanten.

Ett svagt rop höres, och jagaren närmar sig motorbåtarna.

Man har kommit till minlinjen.

Med detsamma riktas först en, sedan ytterligare en strålkastare

mot de ryska jagarne. Ljusknippet synes liksom famla omkring

under några sekunder, men därpå stannar det stadigt riktadt mot

fartygen.

Ögonblicket därpå komma några granater i hastig följd efter

hvarandra.

De slå ned långt framför jagarne, men närma sig efter hand,

allt efter som norskarne hinna skjuta in sig.

På motorbåtarna uppstår oreda. Man har visserligen efter

allt att döma lyckats fånga in några minor, men kulregnet blir

närgånget, och man manövrerar illa.

Anieff ser detta och beslutar att ingripa, hvarför han ökar

farten och närmar sig den plats, där motorbåtarna befinna sig.

Det ser ut, som om ett silfverglitter blifvit spridt öfver

jagaren. Hvarje, äfven det minsta föremål ombord, framstår i klar

belysning, liknande månskenets, men många gånger starkare.

Motorbåtarna hafva gjort en gir babord hän och släpa

minorna med sig.

Ombord på jagaren är man bländad af strålkastaren och kan

med möda urskilja båtarna, samtidigt som granaterna ej ett

ögonblick upphöra att piska vattnet rundt omkring. Det är ett

famlande och en osäkerhet, som kan blifva ödesdiger.

Ett mångstämmigt rop från styrbords motorbåt förkunnar, att

den blifvit träffad och håller på att sjunka. Drunknande män

kämpa förtvifladt för lifvet och söka gripa fatt i alla flytande

föremål för att kunna hålla sig uppe öfver vattenytan.

Jagarne skynda till deras bistånd, ty man kan ej overksam

åse kamraternas undergång. Räddningsarbetet försvåras af elden

från forten, och taflan erbjuder en fasaväckande anblick. Man

Bukarski synes resa sin stäf ur vattnet.

ingriper energiskt för att få de drunknande ombord och lyckas

rädda ett par man.

Då höres en dof detonation.

Bukarski synes resa sin stäf ur vattnet och rister till likt

ett såradt storvildt. Höga vattenpelare kastas upp och falla

ned likt ett skydrag, för ett ögonblick insvepande jagaren och den

i närheten varande motorbåten i sitt hvita skum.

Man har stött på en af »åttans» minor, hvilken under

svepningen lossat och drifvit ned mot den ryska jagaren.

»Ut med kollisionsmattorna!» skriker Anieff, ehuru han ser,

att jagarens öde är besegladt.

En del af besättningen ligger död eller sårad. Ett par man

ha blifvit kastade öfverbord och uppslukas af de giriga vågorna.

Chefens stämma kan ej göra sig hörd, och alla tänka blott att

rädda lifvet, ty jagaren börjar sjunka. Man hör tydligt, huru

vattnet strömmar in genom läckan, och elden i pannorna släckes

genom den vattenkaskad, som rusat in i eldstäderna.

En hvit ånga rusar hväsande upp från eldrummen, förorsakande

brännsår åt alla, som komma i dess närhet.

Vsadnik håller ned mot olycksstället och lägger till vid sin

nödställda kamrat.

Med otrolig färdighet hyfvar man de sårade från den sjunkande

jagaren, hvars besättning hoppar öfver till Vsadnik, sedan

man trott sig ha räddat alla.

Bukarskis akter har redan sjunkit under vattenytan, och det

är tid att ge sig af.

Knappt har Vsadnik kommit tjugo meter från haveristen, förr

än ett par sotiga gestalter komma krypande upp på däck,

uppgifvande höga nödrop. Det är ett par eldare, som lyckats komma

upp ur aktre eldrummet, nästan lemlästade. Förtviflan har gripit

dem, ty de ha förlorat hvarje hopp om räddning.

Vsadnik aflägsnar sig allt mer. Norskarnes eld tvingar

jagaren att söka komma undan, och det är hundra man ombord,

hvilka frukta för sina lif. De klagandes röst dör allt mera i

fjärran, men ännu kan man urskilja ropen om hjälp, blandade med

förbannelser, tills Bukarski sjunker ned i det våta elementet,

dragande lefvande och döda med sig.

På Vsadnik har man tagit upp högsta tryck. Också skenar

jagaren fram med mer än 25 knops fart, förföljd af de små,

hvisslande granaterna. Den kommer ej oskadd undan. Skrotet ryker

omkring och sårar flera af matroserna.

Anieff sjunker äfven sårad ned, men reser sig, sedan man öst

kallt vatten öfver honom.

Han låter anlägga ett förband kring den sårade pannan och

stannar på bryggan bredvid chefen på Vsadnik, som blek men

beslutsam utdelar sina befallningar.

Den gamla åttan har gjort sin första gärning under kriget.

När underrättelsen om det som passerat spridt sig i Narvik,

uppstår ett gränslöst jubel. Man har haft en framgång, och detta

stärker modet hos de modlösa.

Och man betraktar sedan den gråmålade minkranbåten med

helt andra blickar än förut, ty den har gjort ett kraftigt inlägg i

försvaret.

En sammanstöt.

»Fanjunkare Larsen!»

»Kapten!»

Den gamle fanjunkaren kommer halfspringande fram till

förmannen och gör honnör.

»Se efter i kompanidagboken huru dags Bakke gick ut med

sin patrull», befaller kaptenen och chefen för Varangers

kredskompani.

Fanjunkaren tar upp dagboken ur den svarta läderväska, i

hvilken han förvarat det dyrbara dokumentet och börjar bläddra.

»Kl. 9,15 f. m., läser han. »Korpral Bakke med 4 man

utgått som spaningspatrull med order att framrycka mot

Tsjalmi Jaure och återvända fortast möjligt.

Det var i går, herr kapten, som patrullen ryckte ut».

»Då tycker jag, att den snart kunde vara tillbaka. Den har

ej mer än tre mil eller så att gå. Låt mig emellertid genast få

underrättelse, när den blir synlig».

»Skall ske kapten».

Kapten Skredsvig lämnar verandan, där han setat och rökt

sin pipa, och går med stora steg ned mot förskansningarna, som

äro belägna på fem minuters väg därifrån.

Iklädda linnerockar arbetar det uppbådade manskapet med

sitt gräfningsarbete. Svetten lackar från deras pannor, och en

och annan hvilar sig för att återhämta krafterna, hvarefter han

tager ett nytt tag med spaden.

Några bönder köra sina kärror uppför backen. Man forslar

upp sten för att få vallarne stadigare och bättre, ty det råder brist

på jord. Också har bröstvärnet nått öfver metershöjd.

Skansen har en utsträckning af nära 300 steg. Framför densamma

ligger en föga djup graf, i hvars botten en del af kompaniets

manskap nedslår pålar, under det att andra sammanbinda

dessa med taggig ståltråd, ett hinder, som man anser för särdeles

effektivt, isynnerhet som det är doldt i grafbotten.

Storma ryssarna, skola de mötas af hindret, en obehaglig

öfverraskning.

Den uppförda befästningen intar ett dominerande läge. Man

ser långt fram mot vägen. Till vänster slingrar sig

Passvikselven, ett silfverglittrande bälte, och till höger

höja sig Finnmarkens kala, enformiga höjder.

»Rätt så, gossar!» säger Skredsvig uppmuntrande. »Ju mer

ni gräfva, desto svårare blir det för ryssen att komma fram.

God dag, forstbetjänt Olssön», hälsar han, och den tilltalade

lyfter på mössan. »Tack vare er, ha vi vunnit tid, och nu kan

ni se, huru vi begagna oss af den.

Nå, tänker ni ge er af till skogarna eller stanna hos oss?»

»Jag föredrar att stanna, kapten», svarade forstbetjänten.

»Mina förra äfventyr locka mig inte att fortsätta, och här kan jag

göra mer nytta. Jag hade tänkt fråga, om jag inte kunde få sluta

mig till kompaniet och få en uniform, så att de inte skjuta mig

som spion, om jag skulle bli tagen».

»Nog går det an, Olssön. Gå till fanjunkaren och hälsa från

mig, så får ni det begärda!»

Kaptenen för handen till mössan och fortsätter ronden.

»Kapten! Det kommer en karl ridande på Fossens gamla

märr», rapporterar en af soldaterna och pekar nedåt vägen. »Jag

ser inte hvem det är, men att han rider på märren är säkert, ty

det finns ingen annan hvit häst här i trakten».

»Jaså där borta».

Skredsvig tar fram sin kikare och riktar den mot det angifna

hållet. Han ser tydligt, att en ryttare närmar sig och tycker,

att mannen är klädd i uniform.

»Vid alla makter tror jag inte, att det är Bakke!» utropar

han. »Se hit, löjtnant Tostrup, om jag inte har rätt».

Löjtnanten skyndar fram och följer riktningen af kaptenens

pekfinger.

»Jo men är det Bakke», bekräftar han. »Men hvar äro de

andra?»

»Korpralen har antagligen ridit i förväg, och det antyder, att

han kommer med en viktig rapport. Vi få väl snart höra huru

det är fatt med den saken. Sergeant Bratland, visa korpralen

hit upp, när han kommer fram!»

Löjtnanten skyndar fram och följer riktningen af pekfingret.

Fem minuter senare står en bloddrypande man framför sin

förman. Han kan knappt tala af ansträngning, utan tar flämtande

några andetag, innan han får fram ett ord.

»Ryssarne!»

Och han pekar framåt vägen.

»Huru långt borta?» frågar kaptenen.

»På sin höjd en kvarts mil».

»Hvar äro de andra patrullkarlarna?»

»Döda eller tillfångatagna», svarar korpralen med nedstämd

min.

»Lugna er och afge rapport, när ni hämtat er», säger Skredsvig,

huru otålig han än är. Bredvid honom stå såväl löjtnant

Tostrup som sergeant Bratland med ifvern målad i sina anleten.

Karlarne, som ana, att något ovanligt förestår, ha afbrutit arbetet

och lyssna.

Är det möjligt, att ryssarne befinna sig i närheten? Då är

äfven strid oundviklig, och den tanken gör dem förstämda, ty de

äro inga vana soldater, utan arbetare, hvilka erhållit en nödtorftig

rekrytutbildning under ett fåtal dagar, tillräcklig för att låta

dem ana hvilka fordringar som ställas på deras militärutbildning,

utan att de dock kunnat uppfylla dessa kraf. Tanken på, att de

snart skola befinna sig i elden, nedslår deras mod och kommer

många hjärtan att klappa i hastigare takt än vanligt.

Bakke har emellertid lugnat sig och återtar sin berättelse.

»Redan i går afton kommo vi till Tsalmi Jaure», berättar han.

»Sedan vi förvissat oss om, att intet fientligt fanns i närheten, reste

vi upp ett skyddstält, och en af karlarne fick order att posta.

Under natten märktes ej heller något, men framemot morgonen

kom Dahl springande.

»Fort upp!» skrek han. »En rysk patrull kommer hitåt.»

Han vände sig med detsamma om och sköt.

Vi rusade ut ur tältet och sågo ett tiotal ryssar, hvilka

nalkades i skyttelinje. Öfverraskade, som vi blefvo, hade vi nätt och

jämt tid att fatta våra gevär. Tält och ränslar måste lämnas åt

sitt öde, och så spredo vi å vår sida skyttelinje för att ge

ryssarne ett varmt mottagande.

Innan vi hunnit aflossa ett skott, kom deras första salva.

Skidager, som låg bredvid mig, uppgaf en djup suck, då hans

hufvud föll ned mot marken, och Grundtvig ropade: »Jag är

träffad».

Alltså voro vi endast tre, som kunde skjuta, men detta gjorde

vi med besked. Ryssarne togo emellertid betäckning och lågo

dolda bakom buskar och tufvor, så att vi hade svårt att upptäcka

dem. Däremot hveno deras kulor rundt om oss, så att vi vågade

knappt lyfta hufvudet så högt, att vi kunde sikta.

»Det går aldrig väl», sade Jörgensen till mig. »Fortsätter

det på detta viset, skjuta de ned oss inom tio minuter.»

»Tyst Jörgensen!» befallde jag. »Vi skola nog ge oss af i

sinom tid».

»Detta är galenskaper, Bakke», invände Möller. »Ligg nu inte

här för länge. Ju närmare de komma, desto svårare få vi att

komma undan, och nu börja de krypa fram.»

Jag upptäckte mycket riktigt, att en tre, fyra stycken hasade

sig fram, och det var påtagligt, att de snart skulle komma i

flanken på oss, och då voro vi säkerligen sålda. Också gaf jag order

om reträtt och började själf krypa bakåt.

Den väg, jag hade att följa, var dold, och jag kunde förr

komma ur ställningen än de andra.

»Språngmarsch!» kommenderade jag och började springa af

alla krafter. De andra tycktes inte ha orkat med. Jag hörde ett

par skott, och då jag såg mig om, upptäckte jag, att ryssarne

hunnit fatt både Möller och Jörgensen, hvilka afväpnades.

Ryssarne sköto förtvifladt efter mig, men utan att råka. Jag

sprang, som om jag haft vingar på fötterna, och lyckades slutligen

komma undan.»

»Såg korpralen någon trupp bakom patrullen?» frågade kaptenen.

»Det hade vi inte tillfälle att iakttaga. Striden räckte på sin

höjd ett par minuter. Vi hade för öfrigt inte tid till annat än

att försvara oss.»

»Och så fann korpralen hästen på vägen?»

»Ja, Foss lät mig få låna den. Jag var alldeles utmattad,

och så var det ju brådtom med rapporten».

»Det var nog riktigt tänkt. Korpralen har följaktligen endast

ett kort försprång?»

»Några minuter allra högst. Jag fick låna hästen en kvarts

mil härifrån».

Skredsvig satte en hvisselpipa för munnen. En gäll ton skallrade

genom luften, och karlarne stodo stilla i afvaktan på den

befallning, som nu skulle följa.

Jag sprang, som om jag haft vingar under fötterna.

»Lägg bort spadarna! Tag genast på er packningar och

gevär!» befallde kaptenen. Plutoncheferna skyndade hvar och en

till sitt håll för att öfvervaka, att detta skedde fort nog.

»Ni bönder få köra er väg», ropade kompanichefen, och de

läto ej bedja sig två gånger, utan vältrade ut stenarne och körde

bort, så fort de små hästarne orkade springa.

»Allt klart, kapten», rapporterade först sergeant Bratland och

strax därpå löjtnant Tostrup.

»En patrull utsändes genast framåt marschvägen, löjtnant

Tostrup. Se till, att den kommer att bestå af kloka karlar. Låt

sedan folket krypa ned i grafvarna, men ingen får visa sig, innan

jag kommenderar. Ha ni delat ut ammunition?»

»Vi hålla just på med det», svarade löjtnanten.

»Godt, låt sedan halftroppcheferna ännu en gång gå igenom

afstånden, så att de stå inpräntade i folkets minne. Jag tycker,

att karlarne på vänstra flygeln se nervösa ut».

»De tro sig ha fått syn på några ryssar», inföll sergeanten.

»Misstag. Vi ha inte att vänta dem från det hållet. Hvad

de tro vara ryssar är en kärra, som kör hitåt, och det går

med fart.

Var nu bara lugna, karlar! Bli ni nervösa, komma ni att

skjuta illa, och då lära vi inte kunna hindra ryssen att komma

fram. Det är för resten inte något att ängslas öfver. Efter hvad

jag tror mig veta, skjuta ryssarna dåligt, och ni, som tillhöra

skytteföreningen, veta väl hvad ni däremot kunna åstadkomma i

skjutväg.

Ni, Glöersen, skall vara god och tänka på hvad ni har för

händer och inte handtera geväret så vårdslöst. Jag såg nog, att

ni tappade det, när ni skulle ladda.

Hvad nu då!»

En kula kom hvinande förbi örat på kapten Skredsvig, medan

han talade. Alla hukade sig ned, och karlarne började oroliga

fingra på gevären. Kaptenen kröp ned bakom vallen och torkade

sig med näsduken i pannan. Han tyckte, att det var med nöd,

som han undgått döden och vågade ej i första ögonblicket lyfta

hufvudet öfver bröstvärnet.

Fiendens eld hade upphört. Det var förmodligen en påpasslig,

rysk patrullkarl, som upptäckt den norske officern och gjort

honom till mål för sitt gevär.

Omsider tittade Skredsvig ånyo genom kikaren. Han lade sig

på huk bakom vallen, sedan han tagit af sig mössan, hvilken han

ansåg skulle vara mer synlig för fienden än blott hufvudet.

»Märkvärdigt», mumlade han. »Jag kan inte se något, fastän

kikaren är god och jag har synat hvarje tumsbredd af marken

här framför.

Och lika konstigt är det, att inte patrullen kommer med

rapport. Löjtnanten måste ha skickat några stackare i stället för

utvaldt folk.»

Hans tankar afbrötos genom några skott, hvilka följde snabbt

efter hvarandra. Med darrande händer lyftade den gamle mannen

kikaren till ögat.

Trenne karlar kommo springande, den ene efter den andre

uppför höjden. Den, som var efterst, såg sig ängsligt om, under

det att de andra två fortsatte allt hvad benen förmådde.

Ännu ett par skott, och den främste föll omkull. Han reste

sig genast och fortsatte fram emot skansen ett tiotal steg,

raglande, som om han varit drucken. Därefter föll han handlöst ned

och blef liggande på högra sidan, undet det att jämmerrop hördes

från hans läppar.

Den karl, som sprungit sist, kastade sig ned och kröp på

alla fyra framåt, försiktigt tagande betäckning bakom stenar och

buskar. Dödsångesten stod att läsa i hans ansikte, och han

vinkade åt kamraterna, som om han anropade dem om hjälp.

Men ej ett skott aflossades från den norska befästningen.

Skälet härtill var enkelt: man såg ej någon ryss.

»Fördömda kanaljer», sade kaptenen mellan de sammanknipta

läpparna. »De jaga ju människor, som om de vore djur, och

inte kunna vi göra något till de våras bistånd. Kan ni se några

ryssar, Bratland?»

»Nej, kapten. Jag tror dock, att om de finnas i närheten,

så befinna de sig bakom den där bergkullen».

»Nå, så låt folket då skjuta åt det hållet, människa. Ni kan

väl inte stå här och se folket slaktas utan att lägga två strå i

kors en gång.»

»Som kapten befaller», svarar sergeanten, nedslagen af det

obefogade klandret. Han har hela tiden väntat på order från sin

förman att få öppna elden.

»Den där bergskullen skall beskjutas», befaller Bratland och

pekar i riktning mot den plats, där han förmodar, att ryssarne

gömt sig. »Kryp bättre upp, så att ni se. Eld!»

Plutonen börjar skjuta. Det är ingen lugn, sansad eldgifning,

utan hvarje man skjuter så fort han hinner. Kulorna smattra rundt

omkring bergväggen, som de understundom råka, hvarvid det låter

som en skarp pisksmäll. När magasinet är tömdt, krypa de ned

för att ånyo fylla det, och uppmuntrade af att fienden ej besvarar

elden, krypa de ännu en gång upp till bröstvärnet för att skjuta.

En af patrullkarlarna har nått vallen, men nödgas taga en

lång omväg rundt ena flygeln, ty ståltrådshindret omöjliggör för

honom att komma fram, där han först tänkt gå. Med en svordom

skyndar han åt sidan, och under tiden förföljes han af kulregnet

från fienden.

Mannen, som kryper fram, har ej så god tur. Han faller

stönande ned, men fortsätter icke desto mindre, tills han når den

skyddande vallen, andtruten och blodig. En kula har gått genom

hans högra lår, likväl utan att skada benpipan.

Just detta att norskarne ej kunna upptäcka fienden ökar oron.

Man hör röster höjas för att kompaniet skall draga sig tillbaka,

ty man misstänker, att ryssarne ämna kringgå ställningen, och

befälet har stor möda att få karlarne att ligga kvar på sina platser.

Efter en stund dyka några mörka punkter upp på en half

kilometers afstånd i en helt annan riktning än den, dit Bratlands

pluton riktat sin eld.

»Där ha vi dem, kapten!» utropar Tostrup. »Där borta till

vänster.»

»Eld!» höres Skredsvigs stentorsstämma.

»600! Eld!» kommenderar löjtnanten, och kompaniet börjar

eldstriden.

Fienden blir ej svaret skyldig. Några hvinande läten, åtföljda

af lika många knallar, ljuda som dödssånger i de norskes öron,

och mången drar sig ned bakom det skyddande krönet, till dess

att befälets förmaningar få karlarne att titta upp igen och

fortsätta skjutningen.

Elden fortgår besinningslöst. De äro alla så upphetsade, att

de knappt sikta, utan endast öfverösa den fientliga skyttelinjen

med eld, hvarvid de flesta kulorna gå öfver målet utan att anställa

den ringaste skada.

Ryssarne däremot skjuta metodiskt. Då och då göres en

eldpaus, men ögonblicket därpå kommer en ny skur med kulor,

och de flesta sopa jorden af krönet eller uppsöka sina offer.

Grafven börjar fyllas med döda och sårade, hvilkas kvidande

inverkar störande på skyttarne. Dessa äro gripna af en vanvettig

ångest, men ligga icke desto mindre kvar.

Det är stridsifvern, som gripit dem, och de höra och se intet

annat än fienden, dvs. en rad af mörka punkter, hvilka

otydligt kunna urskiljas på krönet af en kulle snedt framåt vänster.

Just detta att man ej kan urskilja mänskliga varelser verkar

förlamande på norskarnes rörelser. Hade man blott något att taga i,

endast en motståndare, med hvilken man finge mäta sig, vore det

också med bajonetten, kunde man känna sig som en karl.

Men dessa orörliga, mörka prickar, hvilka slungade

nickelmantlade, arga satar till kulor i stället för att skyttarne själfva

stormade an, företedde något spöklikt, och mot fantom kunde man

inte strida.

Trött hade den gamle kaptenen satt sig på grafvens bortre

kant. Detta var för mycket för honom. Han räknade redan sina

58 år, och han kände med sig, att han ej kunde fylla sin post.

Hade han blott varit 20 år yngre! Med hvilken entusiasm

skulle han då inte ha kastat sig i faran och skrattat åt den! Inte,

som om han nu kände sig rädd, nej, långt därifrån. Det var

endast hans krafter, som inte räckte till, och han hade intet håll

på folket. Han såg nog, att detta mer och mer gled ur hans

händer, och han tillskref detta den omständigheten, att han själf

förlorat vanan att befalla.

Kanske låg det icke så litet sanning häruti, men i själfva

verket berodde det på bristande utbildning af dessa värnpliktige,

af hvilka man fordrade en soldats färdigheter utan att ha gett

dem den skola, som härför varit erforderlig.

Ryssarne gjorde ej min af att röra sig ur stället.

»De lida nog af vår eld», hviskade kaptenen till sitt

faktotum, fanjunkare Lassen, som stod bredvid och tuggade sina gråa

mustascher.

»Säkert, kapten. De våra skjuta inte så illa.»

»Men detta är ingen målskjutningsbana, fanjunkare Lassen.

Vore det bara en vanlig öfning! Nu är det däremot allvar. Jag

har hört sägas, att man i strid endast kan påräkna omkring 8 %

af träffresultatet på skjutbanan.»

»Redan detta är vackert, kapten.»

Kaptenen suckade. Det föreföll honom så tröstlöst, och han

förbannade i sitt inre, att krig någonsin fanns till. Alla hans

ungdoms illusioner om striden och dess fröjder voro med ens som

bortblåsta. Han såg endast, den nakna sanningen, och denna

talade ett annat språk. Med vämjelse vände han sig bort från

den döde mannen, som låg två, tre steg därifrån. Han kunde

inte se de snedvridna läpparna, hvilka blottade tvänne gula tandrader

till ett hemskt grin, och han skulle velat vara döf för jämret

rundt omkring.

»Fanjunkaren för väl dagboken och antecknar allt», sade han

för att få tankarne riktade mot annat håll.

»Jag har skrifvit upp alla order», bekräftade den tillfrågade.

»Men dåligt skrifvet är det i alla fall.»

»Det blir ett stycke krigshistoria, Lassen», förklarade

Skredsvig. »Vi måste vara noggranna i våra anteckningar af den

anledningen, ty berättelsen kommer att gå till eftervärlden.»

»Se där, kapten!» utropade fanjunkaren och pekade med

darrande hand mot höger.

En lång, gles skyttelinje syntes närma sig. Det var flera

stegs luckor mellan de ryska soldaterna.

Knappt hade de rusat ned för kullen, förr än ännu en linje

syntes bakom.

»De ämna öfverflygla oss», skrek den norske kaptenen med

hes röst. Han stirrade villrådigt åt alla håll. Denna situation

hade han inte tänkt sig. Ryssarne hade således bundit kompaniet

med en mindre trupp, och ett par kompanier -- ty så stor var

säkert den anryckande, ryska styrkan -- hade under tiden gått

öfver fjällen för att falla norskarne i flanken.

Hvad skulle han göra?

Reträtten var snart afskuren, om kompaniet ej droge sig

tillbaka i tid.

»Löjtnant Tostrup! Er pluton bildar efterspets. Kompaniet

skall draga sig tillbaka», ropade han och svängde med sabeln för

att påkalla sin subalterns uppmärksamhet.

»Ja, ja, kapten», svarade Tostrup och vände sig ögonblicket

därpå mot truppen, hvars uppträdande påkallade hela hans

uppmärksamhet.

Ett par af karlarne hade oroligt sett sig om och gjort tecken

att vilja lämna grafven.

»Stanna där ni är, Sörensen!» röt löjtnanten. »Vid gud, den

förste, som lämnar sin plats utan mitt tillstånd, skjuter jag ned,

som vore han en hund.»

Mannen kastade en förtviflad blick mot löjtnanten, men lydde.

Han uraktlät dock att skjuta, och fumlade med geväret, som om

något fel uppstått på dess mekanism.

Skredsvig klef ovigt upp ur grafven och ropade åt de andra

plutonerna att draga sig tillbaka. Man afvaktade ej ens hans

befallning, utan rusade upp. Flera af karlarne kastade ned

packningarna i grafvarna för att inte under flykten belasta sig med

någon onödig börda, och så började de springa, först en, sedan

flera och slutligen gruppvis.

Plan öfver stridsfältet.

En del af den ryska skyttelinje, som uppträdde i flanken,

gjorde halt och började skjuta. Det såg ut, som om de varit på

dufjakt, där de likgiltigt plockade ned den ena efter den andra af

de flyende.

Större delen af ryssarne fortsatte under tiden i språngmarsch.

De sågo huru gynnsamt tillfället var och hoppades kunna taga de

flyende till fånga.

Det såg ut som om de varit på dufjakt.

Visserligen hade norskarne den kortare vägen, men deras

språngmarsch försvårades i hög grad af ryssarnes eldgifning, och

de flyende måste gång efter annan söka betäckning. Under tiden

rusade de ryska skyttelinjerna fram.

Skredsvig flämtade af ansträngningen. Han hade skrikit och

bedt sina karlar att stanna och öppna eld, men hans ord vunno

ej gehör. Här gällde det endast för en och hvar att rädda sitt

eget skinn.

Äfvan Tostrups folk hade börjat springa bakåt trots hans

protester. Han slog dem med sabeln, bönföll, svor och hotade

om hvartannat, men de voro gripna af panik och begåfvo sig

väg.

De ryssar, som legat på höjden vid vägen, började i sin tur

att framrycka, när norskarnes eld afstannade. Den hotande ringen

sammandrog sig således allt fastare.

Kapten Skredsvig kände huru blodet steg honom till hufvudet.

Tankarne förvirrades. Hans befallningar åtlyddes ej, och han

kände sig stå där alldeles vanmäktig.

»Hvad skall jag göra, hvad skall jag göra», upprepade han

för sig själf, men fann intet svar på frågan.

»Allt är förloradt, kapten», ropade Tostrup, som kom

springande förbi. »Stanna inte, kapten. De skola då taga er

tillfånga.»

»Hvad är det han säger», mumlade den gamle mannen för

sig själf. »Skulle allt vara förloradt! Det är inte möjligt, och jag

kan inte tro, att mina gossar ge sig i väg.»

»Ryssarne äro minst fyra gånger så starka som vi», sade

löjtnanten, i det han grep kaptenen i armen. »Det är inte någon

skam, om vi ge oss af, ty vi kunna ju finna en upptagsställning

längre bakåt. Se så, kom nu kapten, och tappa inte modet.»

Viljelöst följde Skredsvig efter honom. Han sprang tungt och

lade knappast märke till det, som tilldrog sig omkring honom.

Kulorna fortsatte sin koncert och skuro ut långa strimmor i

marken framför och bakom honom, men han tycktes inte se dem,

och de bidrogo inte att öka hans fart. Bakom honom följde

fanjunkare Lassen.

Han bar kompaniets dagbok i högra handen och höll sig på

vördnadsfullt afstånd från sin förman. Det skulle aldrig ha fallit

honom in att springa förbi denne.

»Detta går inte», utbrast Tostrup plötsligen. »Vi springa för

långsamt, och manskapet kommer undan, innan vi förmå häjda

dem. Jag springer i förväg för att få dem att hålla stånd.»

Den unge mannen fortsatte med långa, hastiga steg.

Skredsvig såg honom uppnå den ene efter den andre och peka mot en

höjd. Tydligen ville han anvisa den som upptagsställning.

»Ett, två, ett, två», räknade Skredsvig, där han sprang. Han

tyckte själf, att detta var som en språngmarsch på exercisfältet,

och med en enformighet, hvilken föreföll honom själf löjlig, räknade

han sitt ett, två, ett, två.

Snart tyckte han sig vara framme vid den utpekade höjden,

när han hörde ett befallande halt bakom sig.

Förnärmad vände han på hufvudet och såg en rysk

underofficer, som gripit tag i fanjunkare Lassen och ville

tvinga denne att stanna.

»Din tusan!» röt den norske kaptenen och fumlade med

handen mot revolverfodralet. Tänkte de uslingarna till på köpet

göra hans gamle vapenbroder något ondt!

»För himlens skull, skjut inte, kapten!» skrek Lassen. »Spring

i det stället. Jag skall hålla kvar den här.»

Och med skröpliga, gamla armar försökte han brottas med

den jättestore ryssen, hvilken, skrattande åt försöket, i en handvändning

kastade fanjunkaren till marken och därefter sprang fram

mot kaptenen.

»Rör mig inte, karl!» skrek Skredsvig, men icke desto

mindre grep ryssen efter hans arm och sade några ord, hvilkas

mening kaptenen ej fattade. Han var besluten att försvara sig till

det yttersta, men knappt hade han höjt handen, förr än han fick

ett slag i pannan och föll afsvimmad ned på marken.

När han vaknade till sans, såg han sig ligga bakom en buske.

Öfver honom stod fanjunkare Lassen lutad och baddade hans

panna med en våt näsduk.

»Hvad är detta, fanjunkare?» frågade han och såg sig

omkring med ögon, hvilka ännu ej återfått sin skärpa.

»Ingenting», svarade den tillfrågade undvikande. »Kapten skall

blott vara lugn, så blir allt bra.»

»Jag är ju inte sårad», inföll Skredsvig förargad. »Se här,

jag kan resa mig upp!»

Han vände sig på sidan, och med tillhjälp af fanjunkaren

lyckades han komma på benen. Med en åtbörd af öfverraskning tog

han ett par steg tillbaka.

Öfver honom stod fanjunkare Lassen

Framför honom stod en rysk soldat, som uppmärksamt betraktade

honom. Han kände efter revolvern. Såväl den som

sabeln voro borta.

»Hvad vill detta säga!» utbrast han. »Jag förstår inte.»

Lassen vände bort ansiktet, men när Skredsvig ville gå därifrån,

fattade han honom i vapenrocken.

»Det är bäst att inte gå, kapten», sade han. »Vi få inte

ställa till något bråk.»

»Bråk, hvad menar fanjunkaren?»

»Vi äro fångar», hviskade Lassen. »Men dagboken har jag

räddat.»

»Och kompaniet?»

Lassen svarade ej, men pekade på en samling karlar, hvilka

i dyster tystnad sutto ett hundratal steg därifrån.

Amiral Makaroff.

(Nedanstående berättadt af fiskare O. Tobiassen och upptecknadt för Verdens

Gang af W. T. Scheldrup.)

När jag på eftermiddagen ströfvade vid hamnen, fick jag plötsligen

se en fiskarebåt, som för alla segel länsade in till Narvik.

Detta föreföll mig som en gåfva uppifrån, ty vi visste ju, att

hamnen var så godt som blockerad af de ryska krigsfartygen, och nu

vädrade min journalistinstinkt, att något intressant var i görningen.

Också rusade jag ned till det ställe, där jag antog, att båten

skulle lägga till, och hjälpte själf till med att förtöja den.

Vid rodret hade en gammal, gråskäggig fiskare setat. Han

var ett vackert exemplar af den norska fiskaretypen väderbiten,

mager men kraftig, med skarpa, fjärrseende ögon och knotiga,

håriga händer, hvilka fattade så fast om rorkulten, som om de ej

ville släppa den. Han gaf sina order till de öfriga med kort,

befallande stämma, hvilken förrådde, att mannen var van att befalla.

»Här finnas tydligen nyheter att inhämta», tänkte jag och väntade

därför tåligt, då jag inte ville störa folket under deras arbete.

Då slutligen båten blifvit förtöjd vid bryggan, steg jag ombord.

»Ni får ursäkta, att jag klifver på», bad jag och log urskuldande,

ty den gamle sjöbjörnen injagade respekt hos mig.

»Var så god», svarade han, men det låg inte något

uppmuntrande i hans röst.

Det uppstod en paus, ty ingendera af oss ville tala; han därför,

att han inte hade något att säga mig, jag därför, att jag faktiskt

inte visste huru jag skulle börja. Det oaktadt brann jag af

nyfikenhet. Han hade ju kommit från de yttre skären och måste

således ha sett något.

Under det senaste dygnet hade vi saknat underrättelser från

ryska flottan. Torpedbåtsanfallet hade kostat de våra mycket, och

ännu visste ingen huru det aflupit, utan man inskränkte sig till

gissningar.

Dagligdags vallfärdade man ned till våra torpedbåtar, hvilka

lågo där delvis illa tilltygade och som nu skulle med ett enda undantag

när genomgå en välbehöflig reparation, innan de skulle ut

på äfventyr igen. Fortens kanoner pekade hotfullt ut mot fjorden

och utgjorde tillsvidare skydd för hamnen, vårt enda skydd så

länge torpedbåtsdivisionen var oförmögen att tjänstgöra.

Fruktan för att den fientliga flottan skulle visa sig var stor.

Många hade följt med järnvägen österut. Andra hade gjort

betydande inköp af konserver i den tro, att en belägring omedelbart

skulle börjas.

Men hvar fanns fienden, och hvad tänkte han göra?

Detta var dagens stora fråga, som ingen kunde besvara.

Här gafs dock ett tillfälle, och jag skulle begagna mig af

det, kosta hvad det ville.

»Ni kommer utifrån, förmodar jag», anmärkte jag för att få

samtalet i gång.

»Ja», svarade han kort.

»Nå, har ni sett till ryssen?»

»Om jag har?»

Hans ögon glänste, och det blef lif och rörelse i dem. Jag

hade tydligen träffat på den rätta strängen.

»Ni har väl aldrig kommit i beröring med dem?» utbrast jag.

»Jo men har jag så», bekräftade han.

»Då måste ni berätta».

»Det ligger inte för mig, herre», genmälte han.

»Hör nu på!» återtog jag. »Man skall vara blind för att

inte se, att ni upplefvat något den senaste tiden. Ni har inte

rätt att dölja det, ty hela Norge måste ha nytta af det, ni sett.

Här gå vi öfverallt och äro oroliga, ty ingen vet något.

Ovissheten kommer affärerna att afstanna och gör människorna till

galningar, som inte veta hvad de skola företaga sig. Bättre vore

det, om man kunde ge allmänheten fakta, ty det skulle lugna

sinnena.

Under senaste tiden ha vi inte fått någon underrättelse från

ryska flottan. Ni har väl sett mer än någon annan, och därför

är det er skyldighet att berätta. Sedan skall jag nog ställa om,

att historien kommer ut, och ni skall få stor tack af hela Norge

för den saken».

»Om det är så», förklarade han, »får jag väl tala om hvad

jag sett, men herrn får skrifva på sitt vis. Min berättareförmåga

är inte stor. Kom, så gå vi in till mig!»

Jag var inte sen att följa hans uppmaning och skyndade att

klifva ned i den lilla kajutan. Det var trångt och såg icke ut,

som om sex man kunde härbergeras inom ett så litet område.

Men så var icke desto mindre fallet enligt hvad han upplyste

mig om.

»Litet kaffe kan då aldrig skada», började han och tog

kaffepannan från kaminen, där den stått och puttrat. »Vill herrn

smaka?»

»Tack».

Jag tog en kopp, där den hängde i ett improviseradt penteri

i taket, och han fyllde den med den bruna, starkt doftande drycken.

Efter gammal erfarenhet visste jag, att det inte tjänade något

till att ge dylikt folk en uppmaning att börja. Det skulle tvärtom

verka hämmande, och därför teg jag, afbidande min tid.

Han drack eftertänksamt och långsamt.

Tydligen öfvervägde han hvad han skulle säga.

»Natten var disig», började han omsider. »Det regnade,

duggregn, som var allt annat än behagligt.

Vi hade blifvit varskodda af en svensk skonare, Henrietta

af Halmstad för öfrigt, att ryssen hade kommit öfver oss, och

därför ville vi hem, oaktadt fisket långt ifrån var slut. Men

pojkarna och jag ville ha klart besked, huru det förhöll sig med

historien.

Hade de mobiliserat, skulle ett par af pojkarne till flottan

och en till Trondhjemska brigaden, så att med fisket blef det i

alla fall illa beställdt, ty inte kunde vi andra tre sköta både det

och båten.

Alltså återstod endast att skaffa nytt folk.

Vi gingo tätt under Moskenaes under natten. Sikten var den

uslaste jag sett på länge, och ändå räknade vi ännu sommaren.

Själf satt jag till rors, och guten min stod i fören för att

hålla utkik.

Då hördes plötsligen ett kanonskott.

Vi hoppade till, ty det kom så oförmodadt och utgjorde en

bekräftelse på, att svensken talat sanning.

»Ryssen är allt här, far», sade sonen min.

»Jo men», svarade jag och tänkte på de orostider, som nu

nalkades. Pojken skulle ut, och han var min ende.

Hvad skulle mor säga därhemma? Jag visste ju, huru

orolig hon alltid var, när vi seglade ut, och den oron kunde vi aldrig

få ur henne, ty hon var en stadstös. Så mycket värre nu, då

Olav skulle ut i krig.

Under tiden brakade och dånade det ute till hafs. Vi höllo

oss så tätt intill land som möjligt, ty vi ville inte utsättas för

kulregnet. Någon kula kom ej heller i vår närhet.

»Det låter som om ryssarne spelade på med sitt

snabbskjutande artilleri», sade guten. »Du skall se, far, att de våra göra

ett anfall med sina torpedbåtar».

Pojken är väl instruerad i militärtjänsten. De ville till hvarje

pris ha honom att fortsätta, när han tjänt ut sin värnplikt, men

jag satte mig emot det, ty han behöfdes väl hemma och skulle

lära sig yrket efter far sin.

Hvem skulle eljest ärfva båten?

När han nu sade, att de våra anföllo, visste jag med mig,

att det måste vara så.

Folket brukar sofva som stockar. Jag vet, att de legat och

snarkat, när det blåst, så att det knakade i alla fogningar, men

denna gången vaknade de, ty de voro inte vana vid dundret.

Den ene efter den andre kom upp på däck och började stirra

ut i mörkret.

Med ens lättade dimman. Jag undrar, om det var det myckna

skjutandet, som åstadkommit detta. Nog af, vi kunde nu se

ganska långt utåt hafvet.

Blixt på blixt och så följde ett sådant där smattrande igen.

Det aftog emellertid så småningom, men då hördes en ånghvissla,

som tjöt, så att det lät, som om någon uppgifvit nödrop.

»De ha skadat ett af de ryska fartygen», sade sonen min.

»Det håller nu på att sjunka och anropar de andra om hjälp».

Karlarne börja dansa på däcket och skulle till med ett

hurrah, när jag afbröt dem.

»Edra tokstollar», sade jag, »om ni skrika, få de nys om,

att vi äro här och det vore sämst för oss själfva. Nej, bättre

är det då, att vi dölja oss så mycket som möjligt. Tag ned

storseglet!»

De lydde utan ett knystande, och fastän farten var obetydlig,

refvo vi dock fram så småningom.

Min afsikt var att taga mig in till Sörvaagen, om det var

görligt. I motsatt fall ämnade jag lägga mig i någon af de vikar,

som befinna sig på västsidan af Moskenaes för att dagen därpå

smyga mig in till Narvik.

Men människan spår och gud rår.

Snart hördes ett oväsen, hvars make jag aldrig hört.

»Det är haveri därute», sade sonen min. »Nu ha de allt

åtskilligt att beställa.»

»Tror du, att de komma hitåt?» frågade jag.

En kvarts timme senare lågo vi förtöjda i en af vikarne...

»På den frågan är inte godt att ge svar», genmälte han. »Jag

tänker allt, att de hellre sätta det torpederade fartyget på grund

än låta det gå till botten, men platsen är inte lätt att bestämma.»

»Ha de goda kort, tror du?»

»Ja men. Jag har hört sägas, att de legat och sjömätit här

i skärgården för ett par år sedan.»

»Då tror jag mig veta hvar de ämna sätta man-of-waren på

grund», tänkte jag.

Gifvetvis, skulle de skära vår kurs, om de ämnade gå inåt

land och vi fortsatte. Därför var det bäst, att vi gingo in i någon

af vikarne och ankrade. Togo vi så ned seglen, kunde de inte

gärna upptäcka oss i brådrasket.

Också delgaf jag de andra mitt beslut, och vi styrde in.

En kvarts timme senare lågo vi förtöjda i en af vikarne, och

ingen kunde se oss, med mindre han kom alldeles inpå oss.

Ryssarne måtte inte ha varit långt borta, ty vi hörde dem,

som om de varit alldeles inpå oss. Att ett haveri förelåg var

tydligt och klart för en hvar af oss, men vi visste inte, huru

många fartyg, som blifvit skadade.

»Sanna mina ord, herre.»

Somliga trodde, att halfva ryska flottan strukit med. Guten

min påstod däremot, att endast ett fartyg blifvit svårt skadadt,

ty om flera råkat illa ut, skulle vi ha hört flera ånghvisslor.

Som vi i nattens mörker inte kunde se något, måste vi

afvakta morgondagen för att få besked.

Timmarne gingo inte fort den natten. Ingen af karlarne

kojade, men vi kokade kaffe för att få något till lifs. Brännvin har

aldrig funnits ombord, och kommer inte heller, ty sanna mina

ord, herre, det sattyget har sänkt flera fiskare till botten än alla

stormar i hela världen.

Far, far, kom hit......

Få de brännvin i kroppen, segla de med fasta skot och ge

allt katten. Vid dylika tillfällen är det inte underligt, om den ene

efter den andre kappsejsar.

Omsider infann sig morgonen, grådaskig och tämligen kall.

Min pojke äntrade vig som en sjöman höfves upp på klippan

och såg sig omkring.

»Far, far, kom hit! Nej, detta var något att se på!» ropade han.

Jag följde efter, så fort mina ben förmådde. Folket hade för

länge sedan gett sig upp på hans anmaning.

Folket hade satt ut båtarne, hvilka voro öfverfyllda...

Den syn, jag fick skåda, glömmer jag nog inte så lätt.

Tätt under land låg en större man-of-war -- efter hvad min

son upplyste var det en pansarkryssare -- med stark babords

slagsida.

Folket myllrade ombord.

»De ha satt den på grund», upplyste Olav. »Se själf huru

illa däran den är!»

För mig syntes det, som om de aldrig skulle kunna bärga

fartyget. Det var till hälften begrafvet under vattnet, och jag

trodde hvarje ögonblick, att det skulle sjunka.

Det hade blåst upp vid soluppgången, så att sjön började gå

hög. Folket hade satt ut båtarne, hvilka voro öfverfyllda.

Öfverallt rådde likväl en mönstergill ordning.

På ett par kabellängders afstånd utåt sjön lågo ett par

kryssare, hvilka likaledes hade firat ned båtarne och eldat upp

ångsluparna, troligen i ändamål att skynda till hjälp, om dylik skulle

bli af nöden.

På styrbordssidan hade ryssarne anbragt kollisionsmattor,

och man kunde höra, huru pumparne arbetade.

Efter hvad vi tyckte oss se, hade de äfven skickat ned dykare,

ty vi förmodade, att det var luftslangar, hvilka döko ned i vattnet.

»Den få de aldrig klar af grundet», anmärkte jag.

»Var inte säker på det, far», inföll Olav. »Reparera de

skotten, så kunna de sedan pumpa läns det ena efter det andra

rummet, och då flyter hon snart. Står vädret sig, och det inte blir

hård västan, skall du se, att de få henne flott på ett par dagar.

Titta nu därborta öfver pricken, skall du få se något!»

En af de andra tycks också vara skadad. De ha lagt ut

kollisionsmattor äfven där, men den flyter.

Som herrn ser ha de anbragt en slags låda ......

Efter hvad jag tror, är det en hejare på 13.000 ton eller så,

antagligen en större kryssare. Den kommer nog också att klara sig.

Men det tar tid, innan de bli stridsdugliga, och vår flotta har

att räkna med två motståndare mindre under de närmaste veckorna.

Kanske kunna de reparera den större kryssaren utan att söka

hamn.»

»Huru skall det gå till?» frågade jag nyfiken.

»Du skall få se», svarade han.

Han tog fram en blyerts och sin anteckningsbok.

»Herrn kan själf se ritningen. Jag har gömt den».

Den gamle fiskaren visade mig ett urrifvet blad.

»Som herrn ser, ha de anbragt en slags låda utvändigt på

styrbordssidan. Den göres af grofva plank, tjäras och afpassas

så, att den sluter tätt till fartygsskrofvet.

När de börja pumpa läns, suges den formligen fast vid fartyget,

och på så sätt täta de läckan.

Sedan kunna de anbringa plåtar inifrån, hvarefter skutan flyter.

Naturligtvis är det omöjligt att få dit grofva pansarplåtar,

men det är inte heller nödvändigt. Hufvudsaken är, att fartyget

flyter. Sedan kunna de docka, och det tar inte så värst lång tid

att infoga nya plåtar.

För att återgå till berättelsen, så lågo vi där ifriga och spejade

utåt hafvet.

Det gladde oss att se, huru illa de våra tilltygat fienden, och

vi tänkte knappt på oss själfva, förr än jag fick se en båt, som

kom styrande in mot land, i riktning mot den plats, där vi lågo.

Lyckligtvis rodde de inte så värst fort.

»De där komma att upptäcka oss», sade jag, och jag kände

mig inte så värst glad i det ögonblicket, ty vi kunde ej undgå

vårt öde.

Också hade jag en slags oklar föreställning om, att de skulle

taga båten och göra oss till fångar. De lära inte ha rätt därtill,

men ryssarne äro inte så nogräknade efter hvad jag hört sägas.»

»Hvad skola vi göra?» frågade jag, och alla stodo rådlösa,

alla utom guten min, som har hufvud på skaft.

»Fort hit ett par af er pojkar!» ropade han och sprang ned

mot båten.

Jag såg dem fira jollen i sjön, och innan jag ens hann ropa,

fick jag syn på Olav, som rodde af alla krafter rundt udden,

ryssarne tillmötes.

Jollen flög fram öfver vattnet.

Nu förstod jag hans plan.

Han ville ådraga sig deras uppmärksamhet och narra dem att

styra en annan väg.

Många minuter dröjde det inte, innan de fingo syn på honom.

Han fortsatte att ro och låtsades ej se eller höra dem, oaktadt de

hojtade till honom af alla krafter.

Att han tog i syntes af spänntagen. Jöllen flög fram öfver

vattnet.

De följde. Det blef en kapprodd, hvars make jag inte sett.

Ryssarnes båt var tydligen tungrodd, men det fanns många armar,

som höllo i årorna. Följden blef, att de vunno långsamt men

säkert.

Visserligen aflägsnade de båda båtarne sig från oss, men vi

kunde följa dem. Olavs plan att lura dem från deras förra kurs

hade emellertid lyckats, ty de styrde söderut i stället för mot öster.

Efter en kvarts timmes rodd hade de kommit långsides med

jollen och höllo fast den med båtshaken.

Vi sågo Olav gå i den ryska båten, som tog jollen i släp och

styrde upp mot en af kryssarne.

Hvad ämnade de göra med honom? Att de inte kunde skada

honom förstodo vi, men icke desto mindre var jag orolig för

pojken, ty behandlingen skulle nog bli hård, kände jag hans

egensinnighet.

Jag låg och spejade utåt hafvet till långt fram mot

eftermiddagen. Ej ett spår syntes till af honom, och jag uppgaf hoppet

att få se honom.

Ryssarne hade mycket att göra.

Hufvuddelen af deras flotta syntes ha dragit sig söderut. Jag

förmodar, att de gingo rundt Vaerö för att sedan fortsätta mot

Narvik.

Endast de två skadade fartygen och ett par kryssare till lågo

kvar, och på regelbundna tider syntes en jagare komma och gå.

Antagligen gick den med order mellan de kvarvarande och hufvudflottan.

Så ängslig jag än var öfver Olavs öde, så måste jag likväl

ha mat. Jag skyndade att kasta matbitarne i mig, men återtog

fortast möjligt min observationsplats.

Timme efter timme förflöt. Jag hade tagit kikaren med mig

och höll den nästan oafbrutet för ögonen.

När man blott har en enda son, är det bittert, att han skall

tagas ifrån en. Tro inte ett ögonblick, att jag skulle vilja förebrå

gossen hans tilltag. Han hade ju gett sig i väg endast för att

rädda oss andra, och i djupet af mitt hjärta kände jag mig stolt.

Ingen af de öfriga karlarne skulle varit i stånd vare sig att

hitta på en sådan plan eller haft mod att utföra den. Men allt

detta hade Olav dock kunnat.

Herrn får förlåta en faders stolthet, men fanns det många af

det slaget som sonen min, skulle allt ryssen få se sig om två

gånger, innan han slog till.»

Återigen blef det kväll. Vid horisonten lyste solen brandgul,

och det var inte svårt att se, att en storm vore i antågande.

Jag misstänkte starkt, att det skulle bli ostlig vind. Detta

skulle inte vara till skada för haveristerna, som i så fall kommo

i lä under Moskenaes, men vi skulle få svårt att reda oss på

kryssen in mot Narvik.

Så snart det blef mörkt, skulle jag ge mig åstad.

När jag ansåg tiden vara inne, ämnade jag just ge befallning

om, att seglen skulle hissas, när jag tyckte mig höra ett rop.

»Ryle» -- det är båtens namn -- lät en stämma ehuru svagt.

Kunde det verkligen ha varit någon, som ropat? Jag trodde

först, att jag hört fel, men så löd ett rop till i natten.

»Det är pojken», sade jag. »Fort upp med seglen! Vi skola

möta honom.»

En aning sade mig, att det var Olav. Hvad hade den galen-

pannan haft för sig? Kunde han ha kommit åt jollen och rott

obemärkt af ryssarne?

Huru som helst länsade vi för focken ut genom gattet. Jag

tordes inte föra mer segel för att inte gå förbi honom i mörkret,

och väl var det.

Jag hojtade och fick svar strax därpå.

»Ryle ohoj! Här är jag.»

»Hvar? Jag ser inte båten», skrek jag åt honom.

»Har ingen båt, far», svarade han. »Jag ligger här på rygg

och flyter».

I ett nu var jag framme och släppte fockfall, ty jag litade inte

på, att de andra skulle göra det fort nog. På ett tjugotal stegs

afstånd simmade pojken, och jag såg hans hvita kropp höjas och

sänkas på vågorna.

Några duktiga simtag, och han befann sig vid babordssidan.

Jag kastade ut en ända till honom och hjälpte till att få

honom ombord.

Kommen dit sträckte han på sig.

»Det var skönt», sade han. »En styf simtur, far.»

Han var splitter naken.

»Hvad är detta?» frågade jag.

»Sätt till segel, far, och det genast. Inom några ögonblick

upptäcka de kanske, att jag gett mig i väg, och sedan blir det

ett letande i alla vrår.»

Karlarne skyndade utan min tillsägelse att verkställa

befallningen, och en satte sig till rodret.

»Håll bara dikt under land, så gå vi klara», sade jag åt rorsmannen

och gick med pojken under däck.

Vi torkade honom med ett lakan, och så satte han på sig

nya kläder. Jag ville inte fråga honom om hans äfventyr, ty jag

trodde, att han skulle vilja sofva, trött som han borde vara efter

den svåra pers, han nyss genomgått.

Men han var långt ifrån uttröttad.

»Nu skall du få höra, far», började han. »Ni sågo nog kapprodden

antar iag. Aldrig har jag huggit i som då. Först trodde

jag, att jag skulle kunna komma undan, men de voro segare än jag.

Då jag fått dem ur kursen och såg att de vunno på mig,

beslöt jag att inte reta dem allt för mycket, utan upphörde att ro,

så att de fingo fatt på mig.

»Hvad d-n ror du så fort för!» skrek en officer. »Hörde

du inte huru vi hojtade?»

»Nej, huru skulle jag det!» svarade jag och försökte se dum ut.

»Så kunde du ha sett oss», återtog han.

»Nej, det var då rent af omöjligt», invände jag. »Jag såg

endast de här stora fartygen.»

Och jag pekade på den grundsatta kryssaren.

Han svor till något på ryska och befallde mig sedan gå ombord,

hvilket jag också gjorde.

Nu skulle det bli roligt att få se hvad de ämnade göra med

mig. Jag hade föresatt mig att spela dum, och jag tror, att jag

lyckades.

De förde mig ombord på en kryssare, som hette Bajan.

Det såg ut, som om de tagit Stor-Mogul tillfånga, ty när jag

satte min fot ombord, trängdes matroserna rundt omkring mig af

nyfikenhet.

Jag tog af mig mössan och bugade mig till höger och

vänster, som om de varit amiraler hela högen. Man förde mig genast

till chefen.

Denne frågade på engelska, om jag talade detta språk. Fast

jag kunde det, skakade jag på hufvudet, men då började han, som

knipit mig och jollen, att tala på norska med mig. Han skulle

tjänstgöra som tolk.

»Hvarifrån är ni?» frågade chefen.

»Från Sörvaagen.»

»Har ni sett några norska torpedbåtar?» fortsatte han förhöret.

»Neej!»

»Ljug inte, karl! Svara ärligt, om du inte vill bli hängd.»

»Visserligen är jag bara en fattig fiskare», svarade jag, »men

därför bör man inte tro, att jag ljuger. Nog såg jag för ett par

dagar sedan några torpedbåtar, men man säger, att allesammans

blifvit sänkta förliden natt.

Sedan dess har ingen sett dem här i trakten.»

Han såg mycket belåten ut och gnuggade händerna, hvarvid

han sade några ord på sin ryska rotvälska.

»Kan ni lotsa?» frågade han.

»Det beror på hvart?» svarade jag, ty jag ville ha reda på,

hvarthän de ämnade sig.

»Exempelvis till Narvik.»

»Jaggu, kan jag det», upplyste jag honom.

»Är du f-d, pojke, afbröt jag honom», fortsatte den gamle

fiskaren. Du kunde göra dig saker till förräderi mot ditt eget

land.»

»Har ingen fara, far», genmälde han. »Om jag hade ställt

mig ovillig, skulle de ha bemött mig hårdt. Hvad jag ville var,

att de skulle fatta förtroende till mig, så att jag inte blef för

strängt bevakad. Om jag inte lyckades fly under nattens lopp,

kunde jag alltid lotsa dem på grund, och jag begärde knappt

bättre.

»Ni får bra betaldt, om ni är ärlig», fortsatte chefen. »Nu

kan ni gå tillsvidare.»

Man förde mig ur kajutan och gaf mig mat. Fram emot

kvällen anvisade man mig en ensam koj, och jag låtsade lägga mig.

Troligen var det en underofficer, som bodde därinne, ty det

hängde en rock med galoner och en mössa på en krok.

Efter ett par minuter klädde jag af mig och lade mig samt

började snarka, så snart jag hörde postens steg i närheten af dörren.

Det dröjde ej länge, förr än en underofficer försiktigt öppnade

dörren och stack in en lykta. När han såg, att jag sof, stängde

han ljudlöst dörren.

Knappt var han borta, förr än jag var uppe som en pil. Nu

kunde jag vara säker om, att någon visitation inte skulle äga rum

de närmaste timmarne. Jag slängde af mig allt det lilla, jag hade

på mig, satte däremot på mig ryssens rock, byxor och mössa

och stack fötterna i ett par tofflor.

När posten passerat och befann sig i andra ändan af gången,

öppnade jag dörren och smet ut.

Det var halfskumt därinne, och man såg därför inte så värst

tydligt.

Hvilken väg skulle jag taga?

Ödet stod mig bi. Jag följde gången i motsatt riktning mot

där posten gick, ty denne ville jag inte möta.

Under vägen mötte jag en karl, som gjorde honnör för mig,

hvilket jag besvarade vårdslöst för att se ut som befäl.

Så korn jag upp på däck.

På afstånd såg jag land. I mörkret syntes det ligga mer

aflägset än det i själfva verket gjorde, men det afskräckte mig inte,

ty till land skulle jag, kosta hvad det ville.

Posten stod stilla och stirrade framåt. Han ville väl se huru

de arbetade på Amiral Makaroff, ty så hette den kryssare, de satt

på grund.

De hade tändt på strålkastaren och upplyste nu den del af

fartyget, där de höllo på med arbetet.

Äfven jag såg på. Det myllrade som af myror rundt omkring,

och ljudet af hammarslag hördes tydligt.

Då och då blossade det till utåt hafvet. Det var signalen från

jagarne, hvilka höllo vakt för att de norska torpedbåtarne inte

skulle kunna komma dit och fullborda förstörelsearbetet.

Ångsluparna voro likaledes ute och gingo af och an på vakthållning.

Ja, den synen skall jag länge komma ihåg. Jag önskade, att

jag i det ögonblicket varit befälhafvare på någon af våra

torpedbåtar. Det skulle ha varit en härlig sak att få gå till anfall, och

jag föreställde mig, att det skulle gått lätt nog, så sysselsatta som

alla voro.

Men det var farligt att dröja längre.

Jag klef öfver relingen och släppte mig ned i vattnet. Där

klädde jag fullständigt af mig, hvilket ej mötte några svårigheter,

så lätt klädd som jag var, och så började jag simma mot kusten.

När jag blef trött, flöt eller simmade jag på rygg.

Konturerna af bergen syntes allt närmare och närmare, och

till slut befann jag mig i viken, där Ryle låg.

Som jag inte kunde se den i mörkret, hojtade jag och fick

snart svar.»

Olav åt, medan han talade, och under tiden länsade vi söderut.

»Bara de inte sätta strålkastaren på oss», utbrast guten

plötsligt och rusade upp på däck.

Där stannade han ända tills vi hade Moskenaes akter om oss.

Då kröp han till kojs.

Vi sågo emellertid ryssens strålkastare, men den riktades ej

en enda gång mot oss, upptagna som de voro af sina reparationer.

»Det kan också hända, att någon af deras jagare kommer

denna vägen», hviskade Olav. »Håll dig klos inpå land, far. Där

våga de inte gå, och låt gossarne stå klara vid fallen för att låta

dem gå vid minsta misstänkta ljud. Ha vi blott seglen nere, skola

de få svårt att upptäcka oss, men vi få allt smörja blocken, så

att de inte gnissla.»

Han gick föröfver och var sysselsatt en kvarts timme med

att talja blocken, hvarefter vi frestade på, om det skulle höras,

när vi firade ned seglen.

Emellertid voro vi nöjda med resultatet.

Hela den natten seglade vi och sågo inte ett spår af ryssarne.

Vi gingo på norra sidan om fjorden, och de lågo antagligen på

den södra.

Nu ha vi kommit in till Narvik oskadda, och det få vi tacka

vår Herre för, ty det har varit mer hans förtjänst än vår egen.»

Ett skott.

Rolf och jag voro goda vänner. Vi ha hållit tillsammans

sedan barndomen, då vi byggde kvarnar tillsammans eller i ekan

rodde omkring i vikarna för att fiska.

Otaliga äro de gånger, när vi tumlade om i vattnet i de lång

grunda vikarna, där vi lärde oss de första simtagen eller med

bössan i handen idkade fågel- och sälskytte ute bland skären.

Särskildt om höstarne passade vi strecken, och om vårarna

lågo vi ute med vättarne, vårt största nöje.

Otvifvelaktigt var min kamrat den bästa skytten. När det

gällde ett skott på längre håll, skulle alltid han afge det, och jag

böjde mig gärna för hans större skjutskicklighet.

Vi hade hvar sitt gevär af arméns modell. Rolf hade tagit

flere skjutpris, däribland Nordmarks hederspris, en pokal, som

stått afbildad i någon af tidningarna, hvilken mins jag dock inte.

Så bröt kriget ut.

Pojkar som vi voro -- Rolf var 17 och jag 16 år -- fingo

vi inte vara med, men vi beseglade med ett handslag vårt beslut

att på något sätt utmärka oss.

Rolf var en storväxt gosse för sin ålder, muskelstark och

bred. Jag har sett honom taga liftag med fullvuxna karlar och

lägga dem till marken efter en ganska kort brottning.

När vi hörde, att ryssarne gått öfver gränsen, beslöto vi att

operera på egen hand.

Utan att våra föräldrar hade en aning därom, skaffade vi oss

ammunition och proviant, mest konserver, och dolde sorgfälligt

våra förråd.

Allt, som kunde mobiliseras, hade blifvit mobiliseradt. Både

linjen, landtvärnet och landstormen och till och med dess

förstärkning hade blifvit inkallade och exercerade dagligen midt för

våra ögon.

Det smärtade oss outsägligt att inte få ta del i dessa

öfningar. Vår begäran att få ingå som frivilliga afslogs kategoriskt, af

hvad skäl vet jag inte.

Slutligen drogo de ut till gränsbevakning.

En natt rymde vi.

Båda hade lämnat ett bref efter sig, i hvilket vi bådo våra

föräldrar om förlåtelse, men ut skulle vi, ty vi ville inte förbli

overksamma hemma.

Och så kommo vi till gränsen.

Vi byggde oss en riskoja och förde ett fullkomligt nomadlif.

Att visa oss för kompanierna vågade vi inte, ty vi hade all

anledning tro, att man efterlyst oss där, och vi hade ingen lust

att återvända, innan vi utfört några hjältedater.

En mycket uppbygglig plan, som vi fattat, var att om natten

smyga oss in i fiendens läger -- hvar det fanns visste vi inte --

för att döda den fientlige befälhafvaren, hvarigenom kriget skulle

omöjliggöras.

Kunde vi samtidigt stjäla anfallsplanen, tyckte vi oss ha lyckats

mer än någon fältherre tillförne.

När en vecka förgått, och vi inte sett skymten af en ryss,

brast vårt tålamod.

»Antingen gå vi hem eller ock bär det af in i Finland», föreslog

Rolf, och jag valde efter en stunds betänkande det senare

alternativet såsom varande bäst i min smak.

Alltså bröto vi upp från vårt läger.

Att ryssarne hufvudsakligen skulle hålla sig vid vägarne förstodo

vi, och därför fattades beslutet att styra kosan mot sydost,

där vi säkert skulle komma till den stora stråtvägen.

Efter ett dygns marsch genom en oländig terräng, hvilken vi

genomkorsade med tillhjälp af en kompass, funno vi en slags väg,

och där i närheten uppslogo vi vårt nya läger.

Trötta af ansträngningarna insomnade vi.

Tidigt dagen därpå kröpo vi fram till vägen och lade oss

på lur.

Ingen syntes i närheten.

Vi kröpo då fram likt indianer och undersökte vägbanan.

Det syntes tydligt, att fordon nyligen passerat. Man såg djupa

hjulspår, hvilka utvisade, att kärrorna varit hårdt belastade, och

märken af hästhofvar, delvis utplånade af spikbeslagna

stöfvelsulor.

»Ryssen har gått här», sade Rolf. »Nu gäller det blott att

passa på. Kom ihåg, att jag skall skjuta första skottet!»

Jag protesterade och föreslog, när detta inte hjälpte, att vi

skulle skjuta på en gång, men detta ville han ej ens höra talas om.

»Vi draga lott», föreslog han.

Rolf blef den vinnande till min stora grämelse.

Strax invid, på ett hundratal stegs afstånd från vägen, låg en

höjd, hvilken stack fram och utgjorde en fortsättning af

storskogen. Från denna höjd hade man god utsikt intill 300 steg framåt

vägen, och dit förlade vi vår högvakt.

Vi turade om att stå på post.

Jag hade lagt mig att sofva, när Rolf plötsligen kom

springande.

»De äro här», sade han ifrigt, och jag rusade upp.

Inom ett ögonblick hasade vi oss fram till höjden och lade

oss i skydd af några tufvor.

Han hade rätt.

En lång fordonskolonn kom slingrande fram. Den bestod af

lätta kärror, för hvilka man spänt seniga, små hästar.

I teten syntes några ryska infanterister, hvilka gingo där

sorglöst rökande sina cigarretter.

Främst syntes en officer.

»Nu skall du få se», hviskade min kamrat. »Jag skjuter

officern, så kan du ta någon af de andra, men inte förr än jag

skjutit.»

»Är du galen», sade jag. »Om vi skjuta, skola de kasta sig

öfver oss, och vi äro förlorade».

Han hörde inte på hvad jag sade, utan höjde långsamt geväret

och stödde mynningen mot en tufva.

De sekunder, under hvilka han siktade, föreföllo mig som en

evighet.

»Som du ser, gå de», fortsatte Rolf utan att ta ned geväret.

»Jag måste hålla ett steg före honom för att träffa honom».

En tryckning på fingret, och skottet gick.

Jag hann att se, huru officern vacklade till och tumlade ett

par steg framåt. Därefter föll han handlöst till marken. Ryssarne

sågo sig bestörta omkring, men inom mindre tid än 10 sekunder

hade de format skyttelinje och sprungo fram mot den

punkt, där vi lågo.

Han hörde inte på hvad jag sade, utan höjde långsamt geväret.....

Rolf lossade ännu ett skott, men jag lade till bens, ty faran

var öfverhängande.

På så sätt sprang jag en half minut, hvarefter jag såg mig

om. Min kamrat befann sig ungefär 100 steg bakom och vinkade

åt mig.

Så hördes ett smattrande. Det hvisslade omkring mig och

lät som en man snärtat till med ett dussin piskor.

Jag flög fram, ty lifvet stod på spel.

Jag mins blott, att jag gick fram och rysande betraktade honom.

Hela tiden trodde jag, att Rolf var hack i häl efter mig, och

jag ropade åt honom att skynda.

När jag inte fick något svar, vände jag mig om.

Inte ett spår syntes af honom eller våra förföljare. Jag

gömde mig under en lummig gran och flätade in några kvistar, där

jag trodde, att man skulle kunna se genom hålen, och på så sätt

satt jag ett par timmars tid med hjärtat i halsgropen.

Hade Rolf kommit undan eller gömt sig som jag? Han hade

kompassen och kunde således hitta vägen.

Mörkret skulle snart vara inne, och dessförinnan måste jag

finna honom.

Jag smög mig från träd till träd tillbaka, lyssnande och

spejande.

Ej ett ljud.

Detta gjorde mig dristigare, och så kom jag till den plats,

där jag sett Rolf, just som kulregnet kom öfver oss. Min

uträkning var att följa hans spår för att på så sätt finna honom.

Medan jag sökte efter spåret, fick jag se ett föremål, som

kom mig att omedvetet rysa.

Det såg ut som ett klädesbylte, och jag närmade mig för att

se hvad det var.

Mellan ett par stora granrötter låg en liflös skepnad. Blodet

stockade sig i mina ådror, när jag upptäckte, att det var min

barndomsvän.

Synen var så öfverraskande, att jag ej hämtade mig de första

ögonblicken. Jag mins blott, att jag gick fram och rysande

betraktade honom.

Ansiktet var fullt af lefradt blod, skjortan upprifven och i

bröstet syntes ett stort gapande hål, troligen efter en bajonett.

En kula hade sprängt hufvudet. Det fanns ett litet, rundt

hål vid vänstra tinningen; den högra ansiktshalfvan var nästan

borta.

Han var död, hopplöst död.

Nu brast jag ut i tårar, och detta lättade mig. Huru mycket

ångrade jag inte detta pojkstreck, hvars rätta betydelse nu stod

framför mig.

En timmes tid satt jag där apatiskt, men så återvände

energien.

Jag stoppade på mig de föremål, som han bar och som

kunde ha något värde som minnen, däribland kompassen.

Så bökade jag upp jorden och begrafde honom samt gjorde

några märken i träden för att återfinna platsen.

Därpå vandrade jag hem.

Huru skall jag kunna omtala saken för hans föräldrar!

Jag ber er, herr löjtnant, att hjälpa mig. Kan ni inte få en

enda dags permission från gränsvakten och följa med, ty jag

vågar inte möta deras ögon.

Tyske ministerns i Kristiania rapport till sin regering af den 8. augusti.

Hemlig.

Till hans Excellens Utrikesministern.

Händelserna i Norge synas hastigt utveckla sig. Märkvärdigt

nog, kan man säga, att den norska regeringen icke har ögonen

med sig, oaktadt faran står vid dörren.

Som ers excellens torde erinra sig, meddelade jag i min

föregående rapport, att Rysslands fordringar angående nyreglering af

gränsen blifvit framställda i allt mer bestämd form. Under flera

veckor ha underhandlingar bedrifvits, men resultatet är ännu så

godt som intet.

I går afton träffade jag det ryska sändebudet härstädes, grefve

Schuvaleff, och lyckades framlocka följande yttranden från honom:

»Vår ställning gent emot Norge? Skulle den vara annat än

vänskaplig? Jag vet mig aldrig ha hört talas om, att Ryssland och

Norge företagit en enda fientlig handling mot hvarandra. Vi stå

redan genom sekelgammal tradition på den bästa fot med

hvarandra.»

»Men ha inte tvistigheter ägt rum angående fisket i Ishafvet?»

skyndade jag mig att fråga.

»Ah bah! Saker utan den ringaste betydelse», invände han.

»Gränsfrågan spelar väl en större roll än fisket?»

»Ja», svarade han allvarsamt. »I denna punkt kunna vi inte

gärna ge vika. Vi ha med de mest autentiska dokument bevisat

vår rätt till den anvisade gränsen, och redan detta borde i och

»Vår ställning gent emot Norge? Skulle den vara annat än vänskaplig?»

för sig vara nog, förutsatt att norskarna vilja taga reson. Därtill

kommer ett annat, nästan lika viktigt skäl, hvarför vi vilja flytta

gränslinjen västerut.

Under de senaste årtiondena och särskildt de trenne sista

åren har en ej obetydlig emigration ägt rum af ryska kolonister

inom det omtvistade området. De norska myndigheterna ha

emellertid på ett ofta hänsynslöst sätt behandlat dessa arma stackare,

hvilka stå i det närmaste rättslösa.

Ni erinrar er nog, att renbetesfrågan efter den unionella

skilsmässan mellan Sverige och Norge utgjorde en af fördragspunkterna.

Parti af Tanaelven.

Kanske ni då också lade märke till huru listigt norskarna förstodo

att utsätta den tillåtna tiden för bete inom de norska områdena?

De svenska renhjordarne skulle nämligen aldrig kunna draga

fördel af sommarbetet, enär de späda kalfvarna aldrig skulle mäktat

gå med renhjorden uppåt fjällen. Allt var således puder. Också

dröjde det inte länge, förr än oro uppstod, och när svenska lappar

kommo inom norskt område på annan tid, anställdes en hetsjakt

af de norska myndigheterna, en jakt, hvilken beröfvade de fattiga

svenska lapparna tusentals kreatur, oaktadt dessa erbjödo fullt

antagligt vederlag för den påstådda skadan.

En rysk familj, Varenka, hade slagit sig ned vid Karasjokelven

(Tanaelv), och där brutit skog, så att ett uppodladt område så

småningom uppstod. Man hade försiktigtvis hört sig för hos

myndigheterna, om detta mötte några hinder.

»Nej», förklarade man, »blott man hölle sig tillräckligt långt

borta från Asebakti, dvs. på två norska mils afstånd från denna ort.

Efter fem års tid fordrade de norska myndigheterna skatt,

hvilken villigt erlades af Varenka. Denne var nu fullkomligt säker

om hemortsrätt.

Tre år därefter kom plötsligen länsmannen och befallde

honom afflytta.

»Men jag har ju bott här i åtta år och ingen har sagt något

om det? invände mannen.

»Har ni köpebref på gården?» frågade lagens representant.

»Nej, men jag frågade, om jag fick slå mig ned här, innan

jag började rödja.

»Har ni papper på det?»

»Länsman kommer väl ihåg den saken?» löd den arme

mannens fråga. Han började nu frukta att få gå från gård och hem.

»Det mins jag inte», svarade länsmannen kärft.

»Men jag har ju betalat skatt de sista tre åren», invände

kolonisten.

»Naturligtvis, det var inte mer än rätt och billigt.»

»Då får jag väl bo kvar också?»

»Nej, ni skall genast afflytta.»

»Kan jag inte få arrendera området? Det är ju kronomark

och tillhör inte någon enskild person.»

»Stå nu inte och bråka längre! Ni skall flytta och därmed

basta. Huset får ni ta med er, om ni vill.»

»Huru skulle jag kunna det?» utbrast Varenka bittert. »Och

hvart skall jag flytta? Här har jag brutit mark och hunnit så långt,

att vi nu kunna lefva af nyodlingarna. Var barmhärtig och låt

mig få stanna kvar! Jag har ju familj, och för den ber jag. Goda

grannar ha vi varit med alla, och detta kan en hvar intyga.»

»Prata inte, gubbe! Jag har fått mina order. Se så, ge er

iväg! Anstånd får ni i fjorton dagar. Äro ni inte borta till dess,

vräkas ni.»

Varenka har personligen berättat mig händelsen. Han sålde

huset och reste med familjen hit till Kristiania för att klaga.

Jag behöfver väl inte säga er, att mina framställningar ej ledde

till något resultat.

Äfven i Vadsö inträffade händelser, hvilka läto oss ana, att

den norska regeringen i hemlighet gjorde allt för att få de ryska

nybyggarne bort från Norge. Man tycktes frukta för en invasion.

Emellertid är det ju vanligt, att befolkningen just vid gränsen

blandar sig lätt med hvarandra, och en ömsesidig emigration brukar

där äga rum.

Så är fallet öfver hela jordklotet.

En rysk handlande, Tscherpoff, hade slagit sig ned i den lilla

staden Vadsö och öppnat handel. Snart utvidgades denna och

antog slutligen så aktningsvärda proportioner, att han kunde lägga

Vadsö sedd från ön.

under sig större delen af fiskinköpen, hvarefter han etablerade en

export öfver Narvik till Finland och trakten af Petersburg via

järnvägen. Detta var kostbart, men sedan finska banan fått sin

ändpunkt vid Varangerfjord, blef transporten billigare.

Den norska konkurrensen kunde inte hålla jämna steg med

den ryska, i all synnerhet som Tscherpoff snart sände sin saltade

fisk till det svenska Norrland. Detta väckte ett skri af förbittring,

och en vacker dag anmodades han att lämna Vadsö under den

allt annat än med sanningen öfverensstämmande uppgiften, att

han sysslade med spioneri för ryska statens räkning.

Detta är endast ett par enstaka fall, gripna ur högen. Jag

skulle kunna berätta dussintals, hvilka äro tillräckligt belysande

för att påvisa en organiserad förföljelse mot oss ryssar i dessa

nordliga trakter.»

Hans excellens ministern var upphetsad, när han afslutade sitt

anförande.

Af hvad han sagt och genom tonen, som han använde,

förstod jag, att här låg ett hot mot Norge bakom hans ord. Också

är jag fullt säker om, att den ryska regeringen ej skall ge vika

denna gång.

Från Vadsö fiskarhamn.

Att spioneri ägt rum i norra delen af landet är påtagligt.

Jag har hört, att både Varenka och Tscherpoff skulle med

framgång idkat dylikt, och den förres resa till Kristiania anser jag

bestyrker denna min misstanke liksom ock den omständigheten, att

Tscherpoff erhöll en anställning i norra Finland, visserligen privat,

men dock med den ryska regeringens goda samtycke.

Ryssland har de senaste åren organiserat en formlig

invandring till Norge, hvilket antyder deras planer mot det norska

området söder om Varangerfjord Se kartan sid. 33. Invandringen började strax efter banans anläggande.. Detta är begärligt för tsarriket,

icke minst därför att den nordfinska järnvägen därstädes har sin

slutpunkt.

Denna bana befinner sig till en längd af 143 km i norska

händer, hvarigenom dess värde för Ryssland i hög grad förringas.

Det bör följaktligen vara af vikt för ryssarne att sätta sig helt och

hållet i besittning af densamma.

Härigenom faller också den södra delen af Varangerfjord i

deras händer.

Som en ganska antaglig eventualitet står dessutom, att

Ryssland skulle vilja sätta sig i besittning af Norska Finmarken

fr. o. m. Lyngenfjord. Härigenom kunde den nordvästra finnbanan få en

god hamn vid Atlanten som slutstation.

Vid flera tillfällen har jag här hört yttras af framstående

diplomater, exempelvis franska ministern, Mr Tiseau, att England

aldrig skulle gå in på, att Ryssland erhöll en dylik landvinning.

Enligt mitt förmenande har den politiska situationen

betydligt förändrat sig under sista tiden.

England har närmat sig Ryssland.

Det rysk-japanska kriget bröt det moskovitiska väldets politik

i Ostasien. Japan blef dominerande och dess makt växte, när det

sluga Niponfolket lyckades »europisera» kineserna och organisera

deras nu rätt aktningsbjudande armé.

Otvifvelaktigt ha ryssarna till slut funnit, att intet stod att

göra i Asien och därför resignerat, allt i förhoppning att erhålla

vederlag på annat håll.

England åter önskar skaffa sig en stark östra gräns mot Kina

och uppmuntrar af denna anledning Frankrikes kolonialpolitik i

Annam och Tonkin, men vill inte heller ha det ryska hotet i

ryggen.

Persien har länge varit omtvistadt.

Ryssland och Tyskland ha velat förlägga sin intressesfär dit,

hvilken sträfvan dock England hemligen motarbetat.

Man kan draga en slutsats af det numera vänskapliga

förhållandet mellan Ryssland och England; åtminstone bör man icke

förbigå saken med tystnad.

Ryssland har så tillvida slutit en hemlig allians med England,

att det lofvat att icke rikta sina blickar mot Afganistan och Persien,

utan lämna dessa odeladt åt det brittiska rikets spekulationer.

England antar anbudet med glädje, ty dels kommer Tyskland

härigenom att isoleras -- och vi äro ju örikets största konkurrenter inom

världshandeln -- dels har man fått ryggen fullt fri.

Garantier kunna lämnas genom tillstånd åt engelsmännen att

befästa passen rundt om Indien och borttagandet af de ryska

garnisonerna vid gränsen.

Hvad får Ryssland i utbyte?

Jo, norska hamnar.

Vid unionsupplösningen 1905 begick England ett missgrepp,

när det understödde de norska anspråken. Man underskattade

Sveriges hållning och trodde, att såret snart skulle läkas. Men

så skulle fallet inte blifva. Det hade kommit en misstro mellan

f. d. brödrafolken, hvilken ej ens generationer förmår bortnöta.

Englands bålverk mot Atlanten inom Skandinavien hade

således försvagats och det till den grad, att man i England kom

underfund med en obehaglig sak: man skulle ej kunna hindra

Ryssland få en atlanterhamn, om Sverige ställde sig neutralt i ett krig

mellan Ryssland och Norge.

Och detta har den svenska regeringen gång efter annan

framhållit, att den skulle vara. Beväpnad neutralitet är lösen i Sverige.

Dessutom är detta lands läge och ställning gent emot Ryssland

nu ett annat än under unionens dagar. Då måste svenskarna

vara beredda att försvara det nordliga Norge, nu gör det dem

detsamma, om ryssarna annektera detta område.

Under ett samtal med engelska militärattachén i Stockholm

för cirka trenne veckor sedan framkastade jag följande fråga:

»Hvad skulle ni i England säga, om Ryssland plötsligt satte

sig i besittning af en hamn vid Atlanten?»

»Har ers excellens hört något yttras i denna väg?» inföll han,

utan att svara på min fråga.

»Nej, men det skulle kunna vara roligt att höra er

personliga åsikt.»

»Min personliga åsikt», svarade han skrattande. »Det

förändrar saken. Jo, jag tror inte, att det skulle bli så värst

obehagligt för oss. Vi ha en flotta, med hvilken Ryssland inte kan mäta

sig och aldrig kommer att mäta sig, ty ryssarne kunna ej af

kostnadsskäl lämna så stora anslag åt sjöförsvarsbudgeten.»

»Ni skulle då inte frukta för en rysk konkurrens på

världsmarknaden?»

Tills vidare har Hauptmann v. Lencke kommit hit från Stockholm ....

»Om vi skulle frukta för en dylik konkurrens, vore det från

ert land, ers excellens», genmälde han med en bugning.

Sammanställer man mina erfarenheter från dessa båda

intervjuer med mina egna reflexioner, tror jag, att kriget står för

dörren. Norskarne hoppas dock på motsatsen.

Hvad vårt land vidkommer kan det hvarken taga skada eller

hafva gagn af ett dylikt krig. Ett ryskt framträngande till Atlanten

är ej direkt hotande för Tyskland.

Med anledning af hvad som förestår vågar jag vördsammast

föreslå, att en lämplig militärattaché med det snaraste sändes hit,

och att militärkabinettet underrättas om den hotande situationen.

Tills vidare har Hauptmann v. Lencke kommit hit från Stockholm,

och jag bifogar hans i hast uppgjorda öfversikt af de norska

stridskrafterna till lands och sjöss (Bil. I.) Här utelämnad. dock med reservation för

ett och annat misstag i fråga om detaljerna, ursäktligt, då så liten

tid stått till förfogande.

Kristiania den 8. augusti.

VON HELLINGER.

Rausch.

Underskrifvet: Instämmer i v. Hellingers

åsikt. Rapporten öfverlämnas till

Hans Maj:t.

v. Bülow.

En djärf rekognoscering.

(Ur en skildring från den 20. november i den ryska tidningen Rjetsjuts.)

Nedanstående berättelse har lämnats oss af en sjöofficer, ungefär

tre månader efter det händelsen ägde rum. Förr kunde naturligtvis

ingen publicering af densamma äga rum, men vi anse oss numera

oförhindrade att lämna en skildring af förloppet, hvilket vi göra

så mycket villigare, som den är ägnad att framhålla våra

sjöofficerares djärfhet och goda utbildning.

Det var natten till den 17. augusti, således ungefär en veckas

tid efter krigsutbrottet.

Jagaren Vsadnik, tillhörande Hvita Hafsflottan hade skiljt

sig från denna i ändamål att verkställa en rekognoscering i södra

delen af de norska farvattnen. Högsta ledningen hade ansett sig

för detta ändamål ej behöfva af dela en större styrka, enär man

ännu ville undvika strid med den norska flottan. Att se var

hufvudsaken, och en ensam torpedjagare hade följaktligen större

utsikt att komma obemärkt förbi de norska bevakningsfartygen än en

samlad styrka.

Jagaren Vsadnik.

Vsadnik hade utan vidare äfventyr dubblerat Lindesnæs och

uppehöll sig under eftermiddagens lopp mellan denna ort och

Skagen.

Vid mörkrets inbrott styrde den mot Kristianiafjorden.

Kapten Bailoff, chefen, hade för afsikt att intränga därstädes.

I norska flottan finnes en jagare, Valkyrien, mätande c:a 380

ton, fart något öfver 23 knop. Vsadnik mäter något mer (411

ton), och dess fart är 21 knop. Till det yttre äro de båda

jagarne hvarandra olika, men man skulle kunna ganska lätt maskera

Vsadnik, så att den på afstånd blefve lik sin norska fiende.

För att ge våra läsare ett begrepp om huru detta försiggått

lämna vi en skizz af båda.

Under eftermiddagens lopp hade manskapet med tillhjälp af

segelduk och spiror gjort en skorsten, liknande den norska

Jagaren Valkyrien.

jagarens akterut befintliga. Den uppsattes och stagades strax för om

aktermasten, hvarpå man målade skrofvet, så att det erhöll samma

färg som Valkyrien. Samtidigt gjorde man en illusorisk brygga

strax för om den främre skorstenen och anbrakte den ofvanpå

navigationshytten. Denna flyttades akterut.

Vsadnik fick nu det utseende, som framgår af figuren nedan.

Förändringen var så lyckad, att ett sjömansöga lätt kunde

bedraga sig och tro, att Valkyrien befann sig där i stället för vår

jagare. I mörkret torde ett misstag vara förlåtligt.

Kapten Bailoff talar flytande norska.

Vsadnik passerade Koster kl. 10 på kvällen. Man höll sig

tätt under det svenska landet, där man antog, att fienden icke

gärna kunde befinna sig. Klockan strax efter 11 befann jagaren

sig i höjd med Torgautens fyr, som icke var släckt, och styrde

sedan inåt fjorden.

Enligt hvad man antog befann sig hufvuddelen af norska

flottan vid Horten. Man höll därför mer styrbord hän, i riktning

mot Moss, som passerades vid 1/2 1-tiden.

Intet fientligt observerades. Det enda man kunde urskilja,

när man med minskad fart passerade Jælöen, var ett rödt ljus,

som visade sig, bokstafven d i morsealfabetet dvs. en lång och

två korta glimtar. Man antog, att detta var en igenkänningssignal.

Klockan strax före 2 kom Dröbak i sikte, och där anropades

jagaren. Den gaf genast signal med bokstafven d, och kapten

Bailoff ropade:

»Valkyrien med depescher».

Med tillhjälp af segelduk och spiror gjordes en skorsten, liknande den norska

jagarens akterut befintliga.

»Äro de af vikt?» frågade en röst.

»Hemliga», svarade kaptenen utan att darra på orden.

»Ni ha gått fort kan jag förstå».

»Full fart. Godnatt!»

Alla stodo med andan i halsgropen. Ögonblicket var

spännande. Skulle fästningen öppna eld eller ej? I så fall vore

jagarens öde icke tvifvelaktigt, ty skjutfältet var inskränkt.

Situationen blef inte mycket mer angenäm, när plötsligen en

strålkastare riktades mot jagaren och belyste den helt och hållet.

Att vända om var ej att tänka på. Också fortsatte den djärfve

rekognoscören och hade snart lagt Haaöen bakom sig. Ännu en

god stund följde strålkastaren honom, men norskarne gjorde

tydligen detta mer af nyfikenhet än därför, att man skulle misstänkt

något.

Steilenes fyr syntes strax för öfver, och när man kom till

Gaasöen, såg man ljusen från Kristiania.

Där befann man sig således på knappa 6 minuters distans

från den fientliga hufvudstaden med en öfverlägsen styrka bakom

sig, som stängde reträtten.

Det djärfva i företaget hade gjort, att man lyckats.

Så sent på natten var det icke mycket lif och rörelse i

Ännu en god stund följde strålkastaren honom.

hamnen. Man närmade sig Dyna fyr och hade en god öfverblick af

redden.

Ett par ångare lossade sin last vid skenet från det elektriska

ljuset, och man hörde rasslet, när kolen föllo ned i pråmarna.

Vsadnik hade stoppat. Med nattkikaren undersökte befälet

hvarje punkt vid fjorden, Langöen, Helviktangen, Piperviken,

Lysaker, Snasöen, Nesodtangen och allt hvad de hette. Under

ungefär en timmes tid stannade man på platsen.

Här och dar lyste det från sommarvillorna. Äfven vid

Akerhuus" gamla fästning brunno ljus. Talrika tåg kommo och gingo,

och man växlade, att döma af de många hvisslingarna från

lokomotiven, vagnar från godstågen vid hamnen.

Sent omsider ansåg kapten Bailoff, att han måste bege sig

af, och Vsadnik styrde kurs söderut.

Denna gång anropades han ej förr än i trakten af Dilling.

Det var en norsk torpedbåt, som stuckit ut från Horten.

»Valkyrien», svarade kapten Bailoff. »Hvem är ni?»

»Hauk», svarades raskt.

»Äro ni på utgående?»

»Ja, vi skola till Larvik».

»Godt, ni kunna följa efter. Vi gå med full fart, ty vi ha brådtom».

»Är det Nyberg, som talar», frågades det på Hauk.

»Ja, hvem är det, som känner igen mig?» frågade Bailoff.

»Mellbye», svarade man. »Huru kommer det sig, att du

lämnat Ekersund?»

»Viktiga rapporter. Ryssarne äro sydgående och nu

antagligen vid Aalesund».

»För f-n, äro de så nära! Och vi, som trodde, att de voro

åt Narvikshållet. Skall du tillbaka?»

»Ja, fortast. Du får ursäkta, att vi öka farten. Godnatt!»

Bailoff hade den fräckheten att rikta strålkastaren mot den

norske torpedbåten, ombord på hvilken tvenne officerare syntes

vinka med mössorna, och i nattens mörker hördes från Hauk

ropet: »lycka till!»

I trakten af Tönsberg lågo några örlogsfartyg. Man kunde

urskilja skrofven på afstånd, och strålkastare riktades mot den

förmodade Valkyrien, som dock fick gå oantastad förbi, tack vare

sin maskering.

När dagen grydde, passerades Flekkerö, belägen strax söder

om Kristiansand.

»Jagare för öfver», rapporterade utkiken.

En gråmålad tingest syntes verkligen på afstånd. Den styrde

kurs ost till nord, och ett möte var oundvikligt.

Vsadnik hade ej hissat flagg. Ej heller hade man brytt sig

om att borttaga förklädnaden, så länge man följde det norska landet.

Kapten Bailoff undersökte noggrannt den kommande ångaren

med sin kikare.

»Norsk flagg, jagaretyp. Det måste vara Valkyrien», utbrast han.

»Då bli norskarne nog öfverraskade, när de möta

systerfartyget», sade 1. löjtnanten skrattande.

»Vi få se, om vi kunna fjälla den fisken», anmärkte chefen

allvarsamt. »Våra sex 47 m/ms och tre 37 m/ms mot hans

två 65 m/ms och två 37 m/ms snabbskjutande. Dessutom gör

han mer än två knops större fart än vi».

»Strid kan inte undvikas».

»Nej! Gör klart skepp!»

När hvisselpipan hördes, rusade manskapet till kanonerna.

De hade samlat sig för öfver och betraktat fienden, som närmade

sig. Den norska flaggan var fullt synlig.

Många minuter tog det inte, förr än allt var klart till strid.

Ännu hade man på Vsadnik inte hissat flagg.

Ombord på den norska jagaren rådde säkerligen en viss oro.

Man undrade nog hvad det var för en landsman, som nalkades.

Den såg allt annat än rysk ut. Ej heller kunde den vara svensk,

ty denna typ existerade inte inom Sveriges flotta.

Till slut tycktes man ha upptäckt bedrägeriet.

De båda jagarne befunno sig på något öfver en minuts

distans från hvarandra. Onekligen låg öfverlägsenheten på den

norska sidan: Valkyrien ägde gröfre artilleri med större skottvidd

och hade den större farten, så att den kunde, när den ville,

undvika strid eller undgå Vsadniks artilleri genom att öka afståndet,

så att kanonerna ej nådde fram. Samtidigt kunde norskens 65

m/ms pjäser göra god verkan.

Nu small det första skottet. Granaten passerade mellan

masterna och skadade en af däckstuberna. Början syntes föga lefvande.

Vsadnik svarade ögonblickligen. Afståndet var något mindre än

1800 meter, och det gällde att draga fördel af fiendens

obetänksamhet att närma sig så mycket. Elden blef intensiv.

Valkyrien litade tydligen på sitt gröfre artilleri, hvilket också

skulle gjort stor skada, om man blott siktat bättre på det norska

fartyget.

Vsadnik låg lägre på vattnet. I synnerhet reste sig

förskeppet på Valkyrien högt och blef utsatt för en mördande eld. Så

fort de våra kunde, riktade de kanonerna mot norskens maskinrum.

Man hade växlat skott under ungefär en kvarts timmas tid,

då ett hurrarop hördes på vår jagare. En af 65 m/ms kanonerna

hade demolerats. Valkyriens eld mattades nu betydligt, och

jagaren föredrog att öka distansen, men Vsadnik följde efter. Oaktadt

man eldade på för högtryck, blef den dock så småningom efter.

På cirka två minuters distans öppnade den norske jagaren ånyo

eld mot oss. Våra 47 m/ms anställde föga skada, men det blef

inte stort bättre med fiendens eldverkan, ty de riktade, som sagdt, illa.

Så gick det fram och tillbaka med striden närmare en

timmas tid. Vi hade närmat oss land och voro ej långt från kusten.

Ett par lustjakter hade gett sig ut för att på närmare håll åse

den förbittrade duellen, och en dansk fraktångare lade bi i

närheten, dock ej i skottlinjen.

Taflan verkade onekligen gemytligt.

Våra försök att komma Valkyrien inpå lifvet misslyckades alltid.

»Hans taktik är att locka hit förstärkningar», anmärkte

chefen. »De ha nog telegraferat från Kristiansand».

»Vore det inte skäl uti, att vi droge oss undan då?» föreslog

1. löjtnanten. »Här ha vi inga utsikter».

»Jo, vi skola allt göra så. Få vi maskinskada, äro vi förlorade».

Han signalerade ner till maskinen att öka hvarfantalen, och

Vsadnik sköt strax större fart, styrande väst till nord, sedan vi

passerat Ryvingens fyr.

Nu blef det fart i Valkyrien. Den följde efter och försökte

beskjuta oss långskepps. När de inte vunno något därmed,

styrde de styrbord hän om oss, men kommo oss också närmare

genom denna manöver. Nu kunde våra 47 m/ms göra god effekt,

och vi sparade ej på skotten. Inom några minuter förde de ut

kollisionsmattor på babordssidan, och då visste vi huru det var fatt.

I höjd med Ekersund sackade Valkyrien akterut. Det var nu

de våras tur att närma sig. De kommo på endast ett par

kabellängders afstånd från fienden, och de små, snabbskjutande

kanonerna arbetade likt bulldoggar.

Plötsligen hördes ett rop.

»Fientlig pansarbåt något för oss tvärs till höger!»

En norsk örlogsman, troligen stationerad i Stavanger, närmade

sig. Man uppskattade dess fart till något öfver 15 knop. Att

under för handen varande omständigheter fortsätta striden hade

varit ett vansinne. Nu gällde det blott att komma undan.

Efter en sista salva drog Vsadnik sig bort från Valkyrien,

som syntes styra kamraten till mötes.

Vår jagares öfverlägsna fart gjorde, att den lyckades

undkomma, och den 22. augusti förenade den sig med Hvita

Hafsflottan, hvars verktygsfartyg med lätthet verkställde de få

reparationer, som voro af nöden.

Patrullen.

(Enligt rapport från korpral Johannessen).

Mången gång har jag under fredstjänstgöringen sökt föreställa

mig huru det skulle kännas att stå ansikte mot ansikte med en

fiende. Skulle jag känna mig darrhändt och lossa mitt skott utan

närmare eftertanke, nästan i blindo, eller långsamt men säkert

sikta på honom som jägaren på villebrådet för att sedan bringa

en medmänniska ur världen? Var detta lika lätt som att fälla

en hare, och skulle jag inte sedan få samvetskval?

Den frågan hade jag inte kunnat afgöra och hoppades också,

att den aldrig skulle komma före, men människan spår och Gud rår.

När mobiliseringen kom till den stora ofredens dagar,

placerades jag på Nordlands kredsbataljon. Förut hade jag tjänstgjort

vid Varangers kredskompani. Öfverstelöjtnant Braun förde befälet

öfver bataljonen, på hvars 1. kompani jag anställdes i egenskap

af troppchef. Vi lågo till en början vid Skandsen, men sedermera

förflyttades kompaniet, som stod under befäl af kapten Wessel,

längre österut på bevakning.

Det var tidigt en augustimorgon. Dimman låg tätt öfver

marken och liknade ett ofantligt moln. Vi, som tillhörde patrullen,

stodo uppe på en höjd och sågo landskapet under våra fötter.

Man tyckte sig vara i en ballong, när man skådade ner på

molnmassorna, hvilka i oregelbundna former vältrade sig fram öfver

näjden, än blottande några grantoppar, än täckande alla

terrängföremål med sin gråhvita mantel.

Vid horisonten syntes en dunkelröd strimma. Det var

gryningen till en ny dag. Ännu intet fågelkvitter, ej ett ljud.

Naturen hvilade, men snart skulle den väckas för solens

varma kyss.

Däruppe stodo vi tysta och sågo på all denna härlighet, som

ännu var vår, var norsk.

Mathiesen hade satt sig på en sten och torkade pannan. Han

var svettig efter den ansträngande marschen uppför berget. Också

hade han tagit af sig mössan och blottade sitt röda hår, hvilket

klibbat sig fast vid pannan.

Brun och Fjellstad pratade med låg röst, och den förre

försökte utpeka för kamraten hvar landsvägen var belägen, svårt

nog när den på grund af dimman inte var synlig.

Müller var hungrig som vanligt. Han hade tagit fram ett

oststycke, hvilket han förtärde utan att smaka på reservportionens

hårda bröd.

Emellertid kom jag att tänka på, att vi voro synliga från

toppen och gaf -- lyckligt nog för oss -- order åt patrullen att

äntra ned i riktning mot vägen.

Jag har gjort en skizz af terrängen, som jag bifogar för den

händelse den skulle intressera.

Berget, på hvilket vi stodo, är märkt med ett x. När vi gingo

ned för detsamma följde vi den prickade gångstigen.

Genom försynens skickelse stannade jag en stund, sedan de

öfriga patrullkarlarne aflägsnat sig. Jag kunde höra huru grenarna

knakade under deras fötter, hvarefter det blef tyst, och jag

drog den slutsatsen, att de stannat på gångstigen för att invänta

min ankomst.

Dimman hade lättat något, så att jag kunde se bergstoppen

midt emot. Vägen gick enligt kartan öfver densamma, och jag

ville ta en sista öfverblick öfver just denna punkt, dit det var

min afsikt att gå, följande vägen.

Då upptäckte jag plötsligen några grå figurer, hvilka rörde

sig däruppe. Jag visste mycket väl, att ingen af våra patruller

befann sig i närheten. Att karlarne buro uniformer tyckte jag

mig se; afståndet mellan mig och dem uppgick till 600 steg.

Genast kastade jag mig ned och härmade en räfs skri för

att varna mina kamrater. Med spänd uppmärksamhet följde jag

den ryska patrullens åtgärder och upptäckte, att de gråklädda

figurerna buro gevär med påsatt bajonett.

All tvekan var borta. Där stod fienden, och min väg måste

gå åt detta håll, hvarföre strid var oundviklig.

Jag reste mig upp för att gå ner till mina karlar och ge dem

order, huru vi skulle taga ryssarne från ett bakhåll, då plötsligen

ett skott small. Det var Brun, som aflossat det.

Ond öfver hans tilltag, hvilket förrådt vår närvaro, hastade

jag ner och fann, att mina kamrater samlat sig i skogen på

bergets sydöstra sluttning. När jag allarmerat dem, hade Brun

krupit fram till skogsbrynet och där upptäckt ryssarne samt skjutit.

Med några ord förebrådde jag honom hans dumma tilltag,

hvilket han sade sig ångra. Ryssarne voro försvunna, men vi