Kotteriet. En sommarbok

GUSTAF JANSON

KOTTERIET

KOTTERIET

En sommarbok

af

GUSTAF JANSON

Åhlén & Åkerlunds förlag

GÖTEBORG 1911

Pappersleverantör:

GRANSHOLMS AKTIEBOLAG. GEMLA

GÖTEBORG 1911

ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

Företal.

Det har länge varit omodärnt att skrifva företal

till böcker.

Hädanefter kan det anses modärnt igen. Jag

behöfver nämligen ett denna gång.

Skälet är, att jag till hvarje pris önskar

förebygga, det min bok lägges till grund för en

gissningstäflan. Publiken har som bekant på senare tider

emellanåt fått den fula ovanan att forska efter,

hvem den eller den skildrade figuren skall föreställa

i verkligheten. Till undvikande af hvarje

missförstånd ber jag få betona, det ingen af de i

denna bok uppträdande individerna är eller skall vara

någon viss person, så trefliga prissar finnas inte i

lefvande lifvet, hvilket ingalunda utesluter, att de

mycket väl skulle kunnat finnas.

Efter detta anser jag, att hvem som hälst kan läsa

boken för dess egen skull.

Författaren.

Frasse.

Frasse — i prästbetyget står något annat, men

kamraterna använde beteckningen med en förkärlek,

som öfvergått till vana, därför göra vi det med —

alltså: Frasse skulle få stipendiet, den saken var

klar och afgjord. Omedelbart efter utställningens

öppnande gaf hans favoritprofessor honom en vink

därom.

— Herrns taflor ä verkligen ypper... ähm!...

ganska lofvande. Herrn kan vara säker. — Det var

tydligt nog och uteslöt möjligheten af misstag.

Frasse kilade följaktligen hem till locuset och

slängde in litet hvarjehanda i en gammal kappsäck.

Sedan gick han en stund omkring och småsvor öfver,

att allting här i världen tog så stor plats. När han

blifvit trött i tungan, snodde han upp på utställningen

ett tag och bekikade sina verk.

— Jäklar i det! sade han förvånad. — Det

förefaller, som om t. o. m. professorer skulle begripa konst.

— Så slog han sig i kompani med ett par kamrater,

som drefvo omkring och voro ovettiga på lärarnes

arbeten. Men framgången hade gjort Frasse

välvillig, och när Magge blef för svår, sade han: — Skäll

inte, pojkar, ingen vet, hur han slutar.

De andra kallade Frasse högfärdsblåsa och

förbaskade vindflöjel och undrade, hvad professorer

egentligen vore till för. Någon nytta tyckte Magge,

s

att de skulle göra för sina grofva löner. Men Frasse

ursäktade de ädelmodigt för denna gång, ty han var

styf, och då har en målare liksom rättighet att vara

fjollig i en hel del afseenden. Det skiljer honom på

ett fördelaktigt sätt från den öfriga mänskligheten.

Sedan gingo kamraterna, och Frasse dref hemåt

igen. Genom att ställa sig och trampa i kappsäcken ,

— »någonting ska man ju göra, vet jag» — fick han !

rum med ett par gamla byxor till, och det gladde ho- j

nom.

En vacker dag mottog han sina pengar, och på

kvällen slog han sig lös med hela ligan. Nästa dag

köpte han en kappsäck till och pressade ned resten

af sitt bohag i dess inre. Därefter tog han reda på en

båt, som föreföll hågad att ge sig af när som hälst.

— Hvart går den här arken egentligen? — Jaså,

till Göteborg, sade Frasse, när han erhållit det

höf-liga svaret på sin lika höfliga fråga. — Ja, jag tänkte

mig förstås till Malmö, det ligger närmare

kontinenten, men Göteborg kan ju vara bra på sitt sätt. Kör

för Göteborg!

Han hade en kvart på sig och slank ned 1

matsalongen och fick en half pilsner. Magge, som följt vännen

likt en skugga hela dagen, gjorde sällskap. Han

önskade Frasse lycka och all möjlig framgång och

slutade med att vigga tjugufem krisch, det var så

jämt, påstod han.

Nå, så blåste båten, och Magge poletterades af.

Ungefär en femton meter från kajen erinrade sig

Frasse något. Han lutade sig farligt långt utanför

relingen.

— Magge... ohoj, Maggel — Oui, mon ffére, ä du redan sjösjuk?

— Nä, men du sa", att tjugufem var jämt. I

Hel-singland heller, det ä udda, vet jagl — Därpå slog

Prasse sig ned och halade fram en anteckningsbok

för att med dess tillhjälp utvidga sina

språkkunskaper. Han ansåg sig behöfva det, ty han kände

intet annat tungomål än svenskan, och med dess

stafning vare sig ny eller gammal, hade han ganska

svårt att komma öfverens, hvilket dock ingalunda

berodde på någon kitslighet från Frasses sida.

— Åh, sade Frasse emellanåt — inte stafvar man

inte, man pratar, vet jag. Å då kan väl ingen höra,

hur man stafvar. — Frasse var en enkel och

osammansatt natur.

I anteckningsboken hade tills vidare endast två

fraser skrifvits upp.

— Man ska" inte betunga sitt minne med allt

möjligt, då glömmer man hela soppan, hade det

språkgeni, till hvilket han vändt sig, sagt.

Alltså inskränkte Frasse sig till de två

nödvändigaste frågorna och föresatte sig att ordentligt

plugga in dem.

— Quanto costa? Det betyder så mycket som, hva"

vill du ha för det där, din rackare? Å så pekar man

förstås. Å vi fil? det betyder precis samma sak* Det

ena ä tyska å det andra italienska eller också tvärt

om. Ser prissen dum ut, när jag säger vi fil, ä han

italienare. Å svarar han någe, som jag inte begriper,

ä han tysk. Nu klarar jag mig ledigt, sade Frasse.

Han satt och hängde på däcket hela dagen, och på

kvällen kom en handelsresande fram och frågade,ifall han ville vara med om ett parti, — Jag förmodar

min herre kan vira? säde han.

— Jag vet inte, svarade Frasse sanningsenligt

— jag har aldrig försökt. Men det ska bestämdt

bli roligt. Kast loss, bara!

Herrarna funno sin tredje man, presenterade sig

och togo plats. När uppgörelsens stund var inne

mellan tolf och ett på natten, hade Frasse vunnit

4,75 och tyckte att kortspel var en angenäm och

inbringande sysselsättning.

— Det enda jag inte begriper ä, hvarför ässet

alltid ska" ta" öfver kungen, side Frasse, när allt var

färdigt. Hån erhöll aldrig någon fullt

tillfredsställande förklaring, ty hans bägge medspelare blefvo

plötsligt ytterst reserverade. — Konstiga kroppar,

sade Frasse efteråt — dom härsknåde till för en

vänlig fråga. För jag kan aldrig tro, att förlusten,

grämde dem, bägge två såg pin förmögna ut.

Några vidare äfventyr drabbade icke statens

stipendiat under färden till Göteborg, och vid

ankomsten dit kommenderades stadsbudet att kåmka

pi-naleraa till den snobbigaste hotellådan.

— Snobbigaste rummet, beställde Frasse.

Portieren tog mått af honom och föreslog ett

nummer.

— Kyss till! sade Frasse. Omedgörlig har han

aldrig varit.

Kappsäckarna forslades till numret, och Frasse

förfogade sig ut i världsvimlet. Han hade adress*på

en styf målare, som han visserligen inte kände ännu,

men som han föresatt sig att lägga bort titlame med.Målaren upptäcktes och hämtades, hvarpå

staden afhärjades.

När Frasse jämförelsevis tidigt återvände till sitt

hotell, hade han klart för sig, att det finaste rummet

stod till hans disposition. Frasse pinglade in

någonstädes och fann en bäddad säng, rymlig nog för tre

om inte fyra personer af hans storhet och vikt. Det*

finns nämligen en särskild försyn för slarfviga

målare. Där sof Frasse lugiit och bra till följande

förmiddag. Uthvilad och vid godt möd förfogade han

sig sedan ned till hamnen, hvarest han upptäckte

en båt, hvars yttre särskildt tilltalade honom.

—Hvart går den här för det mesta? ljöd

Frasses glada fråga.

— Till Lybeck.

— Kunde jag^ inte ge mig tusan på det, sade

Frasse förnöjd och klef ombord.

— Men den går inte förrän i morgon middag.

— Det passar utmärkt, för det ä en lergök, som

jag ska säja adjö åt först.

Frasse gick i laild igen och säde adjö åt sin nye

vän och hann lagom ned till båtens afgång nästa dag.

Han kröp ned i en koj, fann sina kappsäckar före

sig och somnade som ett godt barn. Sedermera

vaknade hah ute på Kattegatt och var sjösjuk. Det

var då han bestämde sig för att dädanefter alltid

resa landvägen, om det så vore till en ö.

I Lybeck gjorde Frass^ för öfnings skull ett par

försök med quanto costa och vi fil omväxlande. Han

insåg snart, att det var dyrbara frågor och inskränkte

sig hufvudsakligen till att peka. LybeckVar en

vacker stad, men långt ifrån så treflig som Göteborg,tyckte Frasse. Han saknade vänner och bekanta

och köpte snart en biljett direkt till Rom.

Ett par dagar senare satt han på ett tåg och

rusade genom Tyskland. Det enda märkliga som

inträffade under två dygn var, att en af hans kappsäckar

skildes från honom och reste vidare på egen hand.

Hvar den hamnade fick Frasse aldrig veta, men han

antog, att dess slutlige ägare ej skulle känna sig

sär-skildt stolt öfver fyndet. I

— Ett par omgångar blankslitna benfodral, en

kavaj med oljefärgsfläckar och ett par smertingsskor

utan sulor, sade Frasse skadegladt. — Jag

begriper inte, hvarför jag tog smörjan med mej. Det

var visst lite annat också, men jag har glömt hvad,

så jag kan gudskelof inte bli arg öfver förlusten.

Därpå trissade Frasse genom Europa. Han

nickade nådigt åt Alperna. — Ungefär som jag

tänkt mej. — Lombardiet var häller inte

oäf-vet, men ingenting i målarväg, åtminstone inte från

järnvägskupén.

Sent omsider nådde han Rom och tog in på Albergo

del Oriente, där alla skandinaverna ju skola bo att

börja med.

— Hus som hus, sade Frasse första dagen,— dom

ä bara lite mer smutsiga å måleriska här. — Se*

dan lät han köra sig till Skandinaviska föreningen,

hvars sekreterare hjälpte honom att hyra en atelier.

— Nu är det klappadt å klart! utbrast Frasse nöjd.

Han föresatte sig allvarligt att börja arbeta och

talade oafbrutet om denna sin föresats några

veckor framåt. Sedan blef han lika lat som alla andrai Rom och dref omkring för att se på staden, sätta

sig in i förhållandena och lära litet af språket.

Frässe mådde storartadt i Rom och slog inom kort

sitt eget rekord i lättja. Det enda, som nära nog

bringat honom ur jämnvikten, var upptäckten, att

han vid inpackningen trampat sönder alla sina

penslar. Det ansåg han emellertid förtänksamt gjordt, ty nu

kunde han med bästa vilja i världen inte göra något.

— Klimatet å de hyggliga människorna å det ena

med det andra, sade Frasse förklarande. — Å

hvar-för skulle dom ge mej stipendiet? Dom kan väl

begripa, att en rättskaffens målare inte gör en pinal,

så länge han har pengar. Det ä ju nästan att söka

förvandla en till grosshandlare. Å jag ä målare.

Ge er tusan på det!Har det bildades.

\Tär Frasse trissat ned till Rom, »för någonstädes

* * ska man ju vara, vet jag», låg Circolo Scandinavo

— uttalas tjirrkolo, snobbigt hva"? — vid Piazza di

Monte d"Oro. Huset höll på att byggas om eller

rifvas ned eller något dylikt, så det var litet ostädadt

förstås. När man kom in i portgången, ramlade man

hufvudstupa i en murbruksbalja, och så fort man

trasslat sig upp ur den, damp man ögonblickligen

ned i en annan. Sedan snafvade man öfver några

jdankor eller en stenhög, det fanns att välja på nästan

allt möjligt den hösten, och då det klarats af, dängde

man hjässan eller näsan eller hvad som för tillfället

lämpade sig bäst i en ställning. Efteråt var det bara

att kila vidare ur balja i balja, och när man hunnit

inom föreningens dörrar, lät man gumman Pasdfica

borsta sin yttre varelse. Sedan var det lika roligt

igen.

Man hade förstås ämnat säga åt husägaren att i

någon mån ändra de klibbiga förhållanden, under

hvilka föreningen existerade, och styrelsen hade

för-ständigat sekreteraren att verkställa detta

välbehöf-liga beslut. Sekreteraren var nämligen den ende,

som kunde italienska, men han var också skåning

från begynnelsen. Då kan man tänka sig resten.

Han funderade på saken i två år, och när han ändt-ligen bestämde sig för att säga ifrån, hade föreningen

flyttat till en annan stadsdel.

Frasse var en af de medlemmar, som flitigast

besökte föreningen. Hvad han hade där att göra,

begrep ingen, allra minst han själf. Men alltid kunde

det komma någon treflig tös dit och dessutom fanns

det ett par bekväma fåtöljer i läsrummet och ofta

en landsman att gaffla med.

I portgången gjorde han en dag bekantskap med

en pigg danska. Hon låg i tredje murbruksbaljan

och kraflade, när Frasse snafvade öfver henne.

— Undskyld! sade hon gla/dt och vänligt.

— Jaså, platsen ä abonnerad, svarade Fras6e.

— För alTdel, låt inte mig störa! — Sedan hjälpte han

henne på fotterna och slog det värsta kalkdammet

af henne, hvarpå de följdes åt uppför trappan. Det

var inte utan, att Frasse kände liksom ett stygn

bortåt hjärttrakten. Han hade råkat få syn på ett par

små och trefliga lackskor, och sådant var nu en gång

en af hans svaga punkter. Det var naturligtvis

ingenting alls från hans sida, bara antydningen om

förberedelserna till en början.

Nå, det slutade strax. När damen blifvit borstad

och nödtorftigt uppsnyggad, såg Frasse, att hon var

ett bra stycke på andra sidan femtiotalet och att

hon höll löständerna i ena handen. Det var då, han

greps af en djup misstro till allt annat än den svenska

kvinnan och beslöt akta sig för kusinerna hinsidan

Kölen eller Sundet. Han aktade sig flera dagar å

rad, sedan var han där igen. Hans natur var sådan.

Under mellantiden höll han sig till en snäll

västgöte, som låg nere i Rom och knäppte på mandolinoch sjöng sentimentala visor och inbillade sig, att han

målade och trodde att han var ordentlig. De

deponerade en del af stipendiet på diverse lokaler

och hade ganska trefligt i hvarandras sällskap. Men

Frasse ägde en obeständig själ och längtade efter

omväxling och nya anekdoter. Västgöten kunde

bara fyra någorlunda fula historier, och när han

berättat dem tre gånger om dagen en tid bortåt,

tröttnade Frasse.

Hvar kväll trasslade de sig öfver

murbruksbaljor-na och gingo upp på »tjirrkolon» — där hör man,

hvil-ken humbug stafningen egentligen ä, sade Frasse —

för att kika efter, om några användbara svenskar

trillat ned i staden. Deras första fynd vär en aflång

skriftställare med fru.

— Nåja, nygifta ä ingenting i min bransch, sade

Frasse — men det kan ju hända, att dom duger. Vi

få väl se.

Därpå gingo de ut. De nygifta blefvo afprofvade

och befunnos användbara, hvarefter man läde bort

titlarna öfver lag och kommo öfverens om att hålla

ihop och ha lifvädt hela vintem.

Nästa fynd blef en gammal hvithårig skulptör.

Han hade visserligen ett par tre ordnar, stadgade

konservativa åsikter och framtiden bakom sig samt

var sorgligt korrekt, åtminstone emellanåt, men han

tjänade snart upp sig och visade sig ingenting ha

emot en liten kolifej då och då.

— Där ser man, hvilken verkan ett förädlande

inflytande kan medföra» sade Frasse, nar skulptören

en natt ville promenera på barriären till en af

Tiber-broarna. —Han gillas också.n

Skriftställaren bar skulptören öfver bron, och

Frasse gick på händerna.

— Man har aldrig så lifvadt som i sällskap med

landsmän, påstod Frasse, sedan de lyckligt

trasslat sig ifrån de bägge municipalpoliser, som

antagligen tillhöllo sällskapet att något mindre högljudt

lägga sina känslor i dagen. — Nu tar vi svenska

folksången unisont!

Västgöten högg genast i med »Du gamla», medan

skriftställaren sågade Heidenstams Medborgarsång,

och Frasse kacklade »Ur svenska hjärtans djup, hej

dinge dinge dång». Skulptören vek af in i en

portgång och profvade »Sof i ro», men leddes genast

ut igen.

— Bor jag inte här då? frågade han oskyldigt.

Det gjorde han inte alls.

— Då gå vi naturligtvis till en annan lokal,

förklarade han och satte sig på trottoarkanten.

Skulptören var ju en allvarlig och stadgad man.

— Nu ä vi fem glada gossar, frun inberäknad,

sade Frasse, då sällskapet åt middag nästa dag. —

Det börjar arta sig, vi skulle nästan kunna bilda ett

kotteri.

Man bestämde sig genast för att bilda ett kotteri

och drack en butelj Asti spumante för dess välgång.

Sedan drack man ett par till, ty vinet var godt.

Följande dag damp en svensk målare ned i Rom

och en af Skandinaviska föreningens murbruksbaljor.

Han fiskades upp, borstades och placerades i en stol,

hvarefter han hälsades som medlem i kotteriet.

Han begagnade helskägg och pincenez året om och

hade upptäckt Norrland. Han hade rest till Italienför att anställa jämförelser mellan Ångermanälfven

och Tibern. Pen sistnämnda kom ömkligen till

korta och råddes samma afton att omedelbart gå hem

och tvätta sig Hvarpå norrländingen med en grymt

bedragen människas raseri låste in tuber och penslar

och hängaf sig åt ett lättjefullt och kontemplativt

lif.

Kotteriet gjorde på samma sätt och befann sig väl

däraf.

Vid denna tid bestod Skandinaviska föreningen af

fyra hundra danska damer — d. v. s. slutsumman var

konstant, endast de olika numren bötos om — ett

dussin lärda danska maskuliner, de ofvan nämnda

svenskarna och en norrman som aldrig visade sig.

Det var anledningen, att han vid första

ordinarie sammanträde på hösten med acklamation valdes

till styrelseledamot. Då reste norrmannen

hufvud-stupa till ett annat land.

Episoden ansågs rolig och den svenske

skriftställaren valdes i norrmannens ställe, hvarpå äfven han

upphörde att besöka föreningen. Egentligen

hemsöktes den mest af sådana, som icke voro medlemmar.

Kotteriet frodades emellertid, och en kväll när

Frasse hållit tal för sig själf och den svenska

kvinnan — hon biter jäklar anfäkta alla andra, sade

han —upptogs en dansk författare däri. Han kände

Italien på sina fem fingrar — han hade tio — och

blef en synnerligen nyttig kamrat, eftersom han

också kände tungomålet och förhindrade en del af de

ödesdigra misstag, som särskildt Frasse begick, när

han. rekvirerade något. — Nu borde vi allt späda ut samlingen med

något mer fruntimmersaktigt, föreslog Frasse.

Skriftställaren menade, att det var bra som det

var, men ingen delade hans åsikt. Särskildt ifrigt

anslöt sig den allvarlige skulptören till Frasse,

medan den snälle västgöten höll med alla.

Veckan därpå hade en svensk målarinna

associerat sig med kotteriet. Hon tillhörde inte

precis^ den allra yngsta upplagan, och när man.

talade om henne sade man alltid: Hon ä sabla snäll

å hygglig.

Litet annorlunda lät det, när dansken infört

tvänne unga landstnaninnor i sällskapet. Frasse

höll genast tal för sig själf och den danska

kvinnan och pratade om hjärtats union och en hel

mängd i den stilen.

— Inskränkt romantiskt, sade skriftställaren, som

lutade åt det realistiska hållet.

Men Frasse var lycklig, ty nu hade han fått flera

att svärma för. Han plaskade omkring i ett helt

badkar af hänryckning och stänkte på de andra.

— Räkna vi sekreteraren med, ä vi redan elfva,

sade Frasse — nu skulle vi bara ha en norrbagge

också, så blef det dussinet fullt å äkta skandinaviskt.

Alla insågo, att han hade rätt, men någon norrman

stod ej att uppdrifva i Rom på den tiden, hvarpå

Frasse återgick till sig själf och den danska kvinnan

för att litet senare slå sig ihop med kvinnan i

allmänhet.

— Hufvudsaken ä i alla fall, att kotteriet ä

bil-dadt, sade han. — Fruntimmersaffärema få vi

göra upp sedan. so

Man sprang omkring och döpte kotteriet på

diverse osterior, och mellan tolv och ett på nattkvisten

utbringades ett fyrfaldigt lefve för detsamma midt på

Corson. Danskorna hurrade tappert med, men

litet i otakt, hvarpå Frasse åtog sig att öfva in dem

till nästa gång.

Kotteriet var bildadt.

— I ordets alla bemärkelser, sade Frasse.Italienska pengar.

jCrasse had£ varit ute och åkt, växlat en af de små

* femlireslappame och blef snart upplyst om, att den

nya, blanka tvålire, han fått tillbaka, var af mindre

god halt. Inne på Aragno*) ville han betala en kopp

kaffe med slanten, men lille Pasquale, som dansar

mellan borden och kan säga »god dag» på åtta olika

språk — alltid på orätt ställe, förstås — nekade att

ta emot den.

— Non é buono, upplyste Pasquale och tog ett par

polkasteg framför bordet. Sedan tilläde han

vänligt: guten Tag! och rörd däraf betalade Frasse med

en ny sedel och smög ut.

Frasse hade varit i Italien flere månader men ännu

ej lagt bort att skämmas öfver en falsk tvålire. Han

kom från ett land med ordnade myntförhållanden

och i likhet med alla andra främlingar underlät han

regelbundet att följa italienames vanor och slänga

hvarje silfverslant i golfvet för att undersöka dess

halt. Frasse skämdes, som sagdt, stoppade sin

tvålire i västfickan och gick.

Men i Italien lider ingen människas anseende af att

hon går omkring och försöker att prångla ut falska

pengar. Sådana ha hvarenda småhandlare och

+) Roms största och mast besökta kafé.droskkusk i en särskild ficka och blott en resande

växlar en sedel, kan han vara viss om att få minst

en falsk lira tillbaka. Det ser^ut, som om man

enkom fabricerade falska pengar för att lära främlingar

försiktighet. Att få sådana är lätt, men att bli af

med en tenn- eller blylira är däremot nästan

omöjligt. Men lyckas man verkligen, är det ingen som

blir förargad däröfver, man växlar och krånglar utan

återvändo och vet aldrig, hvarifrån de underhaltiga

mynten komma eller hvar de hamna. Man vet blott,

att de finnas.

I alla fall retade det Frasse att hafva mottagit

ett mynt, som vid första påseendet befanns vara

falskt, och han beslöt att genast ge ut slanten

igen. Han visste, att alla andra främlingar ganska

snart tvingades biträda italienarnes litet vårdslösa

vanor i fråga om smärre penningtransaktioner och

låta de underhaltiga pengarne gå som de äkta.

Förfor man på annat sätt, skulle det efter några veckors

vistelse i Italien bli nödvändigt att köpa sig en extra

koffert för att kunna släpa med sig en myntsamling,

hvars värdelöshet endast öfverträffades af dess

storlek, för att inte tala om de obehag, som borde

uppstå vid en tullvisitation. Frasse ansåg det således i

sin ordning att prångla bort myntet igen och gjorde

ett matt försök att betala sin middag på »Sora Nina»*

därmed.

Men kyparen endast log och skakade sitt hufvud.

Frasses tvålire var så dåligt gjord, att han inte vågade

försöka pracka den på en annan främling, eljes

skulle han gärna stått till tjänst. I faderlig ton rådde

•) Ett stort, mycket billigt matställe i Rom.han Frasse att vara försiktigare nästa gång och ej

låta pracka sig allt för illa hopfoskade slantar

Frasse rodnade. Men samtidigt steg en dof vrede

upp inom honom, ty han fann det förolämpande att

antingen anses för en person så dum, att han tog

emot hvilken metallbit som hälst, eller också för en,

som i sin ordning sökte bedra andra. Han visste

inte ännu, att det är situationer, hvari Italiabesökare

litet emellan befinna sig, någon anmärkning mot

deras moral kan således icke gärna framställas.

I alla händelser reste sig Frasses sunda instinkter

mot att utan vidare kasta bort en slant, som han själf

tagit för god, och sedan han betalat sin middag, begaf

han sig ut på äfventyr, som han sade. Det allra

enklaste begrepp om höflighet ålägger en främling att

antaga landets seder, »gästens plikter mot värden o. s.

v.», muttrade- Frasse och gjorde samvetsgrannt några

försök att krångla bort sin tvålire. Två barer och

ett kafé blefvo hans experimentalfält. Men

öfver-allt möttes han med den spefulla älskvärdhet, som

blott italienare förmå utveckla.

Frasse bet ihop tänderna och kände, hur vreden

växte. I fullt raseri slungade han till slut myntet

på gatan och ämnade gå vidare, men han hade ej

tagit två steg från stället, förrän ett nästan hotande:

iSignore, ecco signore! återkallade honom. Där stod

en liten fet munidpalpolis och såg ogillande på Frasse,

medan han samtidigt pekade mot slanten. Frasse

mönstrade den lille karlen från ofvan till nedan och

kände sig så imponerad af den värdiga hållning å

la Apollo mannen intog, att han ödmjukt bockade

sig, tog upp sitt mynt ur gatsmutsen och gick, underdet munidpalpolisen ändrade posityr till n&got

å la den nådige Augustus.

Litet senare berättade Frasse om dagens

vedermödor för vännerna på Skandinaviska föreningen

och alla tröstade honom med, att man utan ringaste

ansträngning kan blifva utaf med allt i Italien,

undantagande ett falskt mynt. Frasses sårade

stolthet förledde honom att vilja ingå e^t vad om

motsatsen. Hans förlust ansågs emellertid tillräckligt

stor, och man afböjde.

— Vänta bara, sade Frasse — jag skall nog visa. ..

Hvad han skulle visa fick ingen direkt veta, men

hans energiska min skvallrade om hans tankar. Då

han öfverallt såg tviflande leenden, tilläde han

man-haftigt: det ska min själ gå ärligt å rejält.

Den aftonen hade Frasse svårt att somna och

tidigt nästa morgon var han ute för att ordentligt

göra sig af med d*n efterhängsna myntbiten. Bland

modellerna, som dagen i ända hängde på Spanska

trappan, hade han flere gånger iakttagit en gubbe,

hvars stora skägg och klara ögon gjorde honom

eftersökt bland konstnärerna, hvilka i Rom alltid

gripas af något slags antikverad idealiseringslust

och för den skull hålla sig till yrkesmodellernas

fantasikostymer och djupt förakta de europeiska och

realistiska arbetsdräkterna, fastän de äro vanligast.

Frasse, som själf skulle funnit det under sin

värdighet att hemma i Sverige anordna teatraliska

tablåer med utklädda modeller, skattade i Italien åt

denna lust för det granna. Det låg i luften.

Frasse gick således utför Spanska trappan, där

modellerna solade sig och den dekorativt rafaeli-tiske gubben exponerade sin från diverse klädstånd

hopplockade maskeradelegans under väntan på en

målare, som lät tjusa sig däraf. Frasse hade redan

i tysthet funderat på en vinranksklädd vägg till

bakgrund åt just denne gubbe, som på hans

blifvan-de tafla sysselsatte sig med det enda alla modeller

göra på italienska motiv, nämligen vindrickning.

Frass* hade kompositionen färdig och det återstod

endast att bestämma, huruvida han skulle låta sin

figur njuta af rödt vin, som tradition och

färgverkan bjuder, eller låta sanningen komma till heders

och taga hvitt vin, som alla dessa s. k. hvilande

arbetare dricka, emedan det är både billigare och bättre.

Frasse hade som sagdt länge haft

uppmärksamheten fästad vid gubben och särskildt denna

morgon betraktade han honom med större intresse än

vanligt, ty han hade föresatt sig att skänka honom

sin falska tvålire som ett slags uppmuntran att

alltjämt vårda sitt rafaelitiska skägg och fortfarande

se lika måleriskt trasig ut, konsten kunde

måhända ha gagn däraf. Han dref med instuderad

likgiltighet utför trapporna, hejdade sig plötsligt

framför gubben, kastade en lång gillande blick på

honom och trädde handen i kavajfickan.

Modellen förstod genast hvad denna rörelse äg

de för betydelse. Frasses gladt öfverraskade leende

afspeglades troget kopieradt i gubbens ansikte, och

så gjorde han det mest vanliga af allt i Italien,han

sträckte fram högra handen. Omedelbait låg

Frasses tvålire i gubbens skrynkliga näfve och den

fri-kostige gifvaren aflägsnade sig nöjd med att vara

myntet kvitt samt tänkande: nog tusan krånglarhan sig till ett mål maccaroni för blybiten, sämre

ä den inte gjord.

Frasse hade hunnit utför en af de tolf trappsteg

räknande afsatsema, då gubben var i fatt honom och

med en blick, hvars hjärtliga värme djupt förde

gifvaren, räckte denne tvåliren tillbaka. Det vai

nära, att Frasse frågat efter hans välbefinnande,

men han insåg det oberättigade däri, tog

resigne-radt emot slanten, som tyst halkade ned i

kavaj-fickan igen, och drog i stället fram portmonnän.

Han ämnad° först afspisa gubben med några soldi

— alltid räcka de till ett mål maccaroni — men han

anade dunkelt, att de skulle bilda en väl bjärt

kon-trast till det falska silfvermyntets nominella valör.

Ehuru han fann det motbjudande, i hög grad

motbjudande att lägga hyende under tiggeriets last,

letade han upp en lira ur portmonnän och lämnade

den i utbyte mot sitt f. d. mynt.

Gubben generade sig ej för att noga undersöka

dess halt och, öfvertygad om dess gångbarhet,

nickade han uppmuntrande åt den beskedlige främlingen

samt höll ånyo fram handen. Frasse fann, att det

gick väl långt, men ett halft dussin kuskar

åskådade nedifrån piazzan den stumma pantomimen litet

längre upp, och ett par blomsterförsäljare uttryckte

högt sitt gillande af hans gifmildhet. Frasse

vågade ej väcka deras misstankar, han gaf gubben en

andra lira och aflägsnade sig skyndsamt.

Frasse är inte snål, men han tyckte likväl, att

gubben verkade allt annat än pittoresk efteråt, och

när han funderat på saken två minuter till, var han

öfverens med sig själf, att dessa yrkesmodeller ut-göra en faxa för knnstea. Den trätte axbdxn,

som njuter af sitt blodröda, m vader mVrm»*

skugga, har han aldng inilat

Prasse var litet förstämd öfver sitt nyss

förut, men händelsen väckte hans motståndslust tS

lif och hela Via Condotti irtfnr spejade han efter en

blind tiggare; för att undvika ett nytt felgrepp

hade han bestämt sig för en sidan. Märkvärdigt nog

fanns ingen af detta talrika skras medlemmar

till hands denna morgon, och fikst nar han natt

Cor-son, såg Prasse ett par trasiga gestalter på San

Carlos* trappa. Den ytterste i raden farföfl att

vara så blind en människa gärna kan Mi, och styrkt

af ett visserligen svagt men dock lugnande hopp,

sneddade Frasse öfver gatan och strok utefter

raden mot den han utsett. Med en nonchalans, som

osökt förde tanken på en millionärs extravaganser,

lät Prasse sin tvålire —för honom existerade Uott

denna enda — halka ur fickan och slå ned i tiggarens

hatt. —Prissama ä bräckta, sade Frasse till sig

själf. Som om ingenting anmaAiiingsvardt skett,

gick han vidare, medan den lilla gnistan hopp

flammade upp till en hel eld.

En half minut efteråt slocknade hoppet totalt.

Den nyss fullständigt blinde tiggaren stod bredvid

Frasse, och mannens förut uttryckslösa ögon lyste

af hot och misstro. Utan försök till invändning

bytte Frasse ut sin tvålire mot en annan, som vann

tiggarens gillande utan att för den skulle bringa

gif-varen hans tack.

•) Bn af Roms största kyrkor. M

Det tjänar ingenting till att söka skildra Frasses

känslor d* närmaste tio, femton minuterna, de

voro alldeles för komplicerade och egenartade att

kunna förstås af andra än den, som själf i sin ägo haft

falska mynt och ej lyckats på något sätt bli af med

dem. Nu var det emellertid Frasses fasta beslut

att skänka bort sin falska tvålire, och hur han gick

där och tummade den, blef det en hederssak att

göra det.

— Vill någon kanske påstå, att den inte ä

tillräckligt väl gjord? knotade han. — För att

härstamma från ett privat myntverk tog den sig ganska

tref-lig ut, och alltid var den god nog åt en romersk

tiggare.

Varnad af sina sista motgångar, valde han med

urskillning nästa offer för sin gifmildhet. Bortåt

piazza del Popolo såg han ändtligen en tiggare, hvars

förkrympta ben, hållna i en mycket tröttsam och

onaturlig ställning, jämte kryckorna bredvid

borgade för en lamhet, som äfven i Rom borde anses

någorlunda äkta. Frasses sinnesstämning hade nu

växlat, ensamt det att söka en tiggare, när man

el-jes plägade göra långa omvägar för att slippa en

dylik, fann han så humoristiskt och stridande mot

allt förnuft, att det återgaf honom hans goda lynne.

En mycket kort stund sedan Frasse upptäckt

den lame, låg myntet i dennes hand, och en ännu

kortare stund efteråt hade tiggaren infångat Frasse

och höll för honom ett tal, som fördelaktigt

vittnade om sydlänningens förmåga att afleverera ett

o-begränsadt antal ord på begränsad tid. Samtidigt

höll han också myntet under Frasses näsa och an-ropade madonnan och alla helgon i kalendern samt

for säkerhets skall äfven de förbigående, hvilka

icke visade någon nämnvärd ovilja mot att åhöra

honom.

Frasse förhärdade emellertid sitt hjärta, ty han

ansåg sig känna de romerska tiggame och deras

knep, men —vi förbigå det följande grälet, hvari

Frasse på grund af bristande språkkännedom drog

det kortaste strået —vi omtala endast, att hans

sista gångbara silfvermynt öfvergingo i den lames

ägo.

Den, som tror, att Frasse nu blef ond eller ledsen,

misstager sig. Han såg enbart det roliga i hela

tillställningen — det var först en stund efteråt han

kom att tänka på, hur dyrbar hans tvålire började

bli. När han funderat tillräckligt på saken, afstod

Frasse nöjd med sina rön —och lagade sedermera,

att han växlade på säkra ställen.

Som han dock kände sig besvärad af sitt

tvålire-stycke, makade han det försiktigt ur fickan, då han

på en bakgata passerade en af de stora stenar med

hål i, hvilka tjänstgöra som aflopp för regnvattnet.

Det klack till i Frasse, då han nått närmaste hörn

utan att någon sprungit efter honom och, viss om

att slanten för alltid bringats ur världen genom

denna enlda manöver, stannade han på trottoarkanten

och såg sig nyfiket tillbaka. Utan att ana något

ondt gaf han akt på, hur en fruktförsäljare och en

liten pojke tio steg längre bort undersökte ett

föremål, hvars form det ej lyckades honom att iaktta.

Frasse stod lugnt kvar och roade sig med att söka

gissaf hvad pojken ämnade köpa, och när dennemed en bedröfvad axelryckning och tomma händer

skildes från den andre, gaf Frasse honom sitt tysta

gillande och fann det klokt af en så liten pojke att

ej låta skörta upp sig.

Några få sekunder efteråt höll Frasse sin tvålire

i handen och pojken, som återlämnat den, pockade

på några soldi till belöning för sin ärlighet. Frasse i

föll ihop som ett sprucket handklaver, han begrep,

hvarom underhandlingen med fruktsäljaren rört sig.

Mjuk i alla leder vandrade han sin vägf slagen och

förintad. Ett stod klart: myntet var förhäxadt,

det gick hvarken att växla, kasta, skänka eller

tap-pa bort det. Först nästa dag insåg han hvar felet

låg, hans tvålire var så uselt förfalskad, att den

måste dela samma öde som alla andra dylika. Och när

en utlänning blifvit ägare till en sådan metallbit

lyckas han blott med iakttagande af yttersta

för-sigtighetsmått trassla sig ifrån densamma.

Frasse hade varit ärlig och gått rakt på sitt mål,

men vi nordbor besitta inga talanger att handskas

med underhaltigt mynt, vi nödgas inskränka oss

till att så hemligt som möjligt stoppa dem bakom

panelningar i af oss förhyrda rum och ändå vara

tacksamma, att de ej dyka upp igen.

Det gjorde också Frasse för noga låsta dörrar och

med papperstussar i nyckelhålen. Sedan höll han

sig inomhus två dagar och packade ihop sina

målar-grejor för att resa från Rom; han kände, att han inte

trifdes längre.

Men under natten drömde han, att det var en

lyckoslant, han smusslat undan och ångrade djupt sin

dårskap att vilja skänka bort ett så sällsynt myntHan ref ned några alnar tapeter och baxade loss ett

stycke panelning samt beslöt att evigt gömma

sin tvålire. Men som han af egen erfarenhet visste,

hur svårt det är att behålla äfven äkta mynt,

företog han sig att spilla en half dag på att borra ett

hål i slanten och träda upp den på ett snöre.

Ensamt den omständigheten, att han vrickade

högra tummen och blef urståndsatt att, äfven om

han velat det, hålla en pensel på flera veckor,

borde hafva visat honom slantens något tvifvelaktiga

värde. Men Frasse har sina egna idéer om allting.

Sedan rände han rundt Rom med ett ombundet

finger och en mycket dåligt hopfuskad blyslant

innanför västen. För hvern som ville höra honom och

för andra med berättade han utförligt dess

historia. — Talisman, f örstår"u, ge dej sjutton på det!Frasscs nya kläder.

Qen här gången var det allvar, det var inte tu tal

om saken. Det slapp ur Frasse innepå Jacobinis

ristorante, där kotteriet vanligen förskaffade sig

allt hvad till lifvets uppehälle och nödtorft hörde.

»Ett stamlocus måste man ju ha, det hör till,

begriper ni väl.» Kotteriets penningtillgång var

storslagen och bestod i Frasses stipendium, västgötens

förmögna föräldrar, skriftställarens förskott på en

ännu oskrifven bok, hvad norrlänningen lyckats sälja

och vigga ihop och skulptörens beställning,

honoraret uttaget och bortslarfvadt, innan han sett

skymten af det marmorblock, hvarur gruppen skulle

huggas. Men han hade blifvit ung på nytt, och hvar natt

precis på slaget tolf försäkrade han högtidligt: —

Man ä aldrig så klok, som när man ä riktigt tokig.

— Så blef han alltid ledsen öfver sin aktningsvärda

ålder och sade något allvarligt om, att han ledigt

kunde vara pappa till hela sällskapet, men kände

sig genast glad öfver, att han inte var det, och

började hvissla och sjunga och hurra. Det oundvikliga

anfallet af sentimentalitet gick bums öfver, och han

blef som en hygglig människa igen, så fort klockan

slagit kvarten öfver. Sedan drog han regelbundet

några akademihistorier från den tid, då

professorerna voro valpar och trodde på konsten och framtidenoch allt det där. — Hå hå, ja ja, nu har man fyllt

sina sjuttio, sade han. — Det ä själfva tusan hva"

tiden går, om ett par tre timmar ä det ju liggdags

igen. Men man har ju alltid morgondagen att

hoppas på, så det gör ingenting. Skål, barnungar!

— Skål på dej, gamla galosch! — Hej, hederliga

bastuba! Måtte du lefva och blomstra i sjuttio år

till! — De er fanden i min lomme et pragtmenneske!

— Skål! — Hej! — Salute! — ropade kotteriet.

Rörd öfver hyllningen och glädjen omkring sig

drack skulptören dubbelt så mycket som alla de

andra tillsammans — han var ju gammal och stadig

— och blef ung på nytt och hurrade ifrigast med för

sig själf, när Frasse eller någon annan utbringade

ett lefve för honom, betraktad som exempel.

Men det var ju Frasse det gällde. Den här

gången var det som sagdt allvar.

— Jo, ser ni, sade Frasse — han ä professor

eller doktor i någonting. Han ä färgblind som ett

in-muradt vattenledningsrör, å det ä väl därför han

tänker skrifva om modäm konst. Jag tycker inte

alls synd om den italienska konsten, hvarför ska

den ha det bättre ställdt än vår. Han ä visst

lom-hörd också å därför vill. han härja litet med musik

å dramatik på lediga stunder.

^ — Det ä rätt åt dem, sade skriftställaren elakt.

— Åh, nu ska du inte vara giftig, inföll Frasse.

— Jag tycker tvärtom, det ä bra, att så"na, som inte

begripa ett smack, kucklar med kritik. Det ä liksom

en liten lättnad, när man själf får på tafsen. Jag ä

säker på, att doktorn eller professorn, eller hva"

sjutton han nu ä, kan kallas en bussig fagott. För resten

3kvittar det med, han har i alla fall en gpd sida. Han

har två sabla snobbiga döttrar.

Västgöten och norrlänningen och dansken och

skulptören ryckte genast närmare.

— Dom kom i går och trasslade sig igenom

föreningens alla murbruksbaljor å smällde knopparna i

ställningsplankoma å tyckte, att det var pinlifvadt

alltihop. Jag träffade dom strax efteråt å blef

presenterad å babblade lite" med jäntorna. Å eftersom

jag vet, att ni ä verkliga kamrater, ska jag ärligt

tala om, att jag ä pin kär i den ena.

— Hvilkendera? frågade norrlänningen och

började vrida upp mustascherna. Västgöten såg frän

ut, och dansken blef tankfull, medan

skulptören vände sig bort och knöt om sin halsduk. Ett

långt lif hade lärt honom, att man på förhand aldrig

vet, hvad som kan inträffa.

— Hvilkendera? upprepade Frasse förvånad. —

Hur ska jag kunna veta det, jag blef bekant med

dom i går. Du ä en riktig don Juan, vet jag. Å om

du har några karaktärslyten, ska du inte blotta dem

så där ogeneradt. Jag säjer, att jag ä kär i en af dom,

men jag kan väl inte bestämma mej tvärt på skifvan

heller.

Danskorna voro händelsevis på en två veckors

tripp söderut, så Frasse var verkligen lös och ledig.

Hvad honom beträffar hade den svenska

konstkännaren och hans döttrar anländt synnerligen lägligt.

Det var heller inte minsta tvifvel om, att han råkat

fast på allvar.

Det första synliga tecknet därpå var, att han

började ströfva omkring i ensamheten. Då Frasse skyd-de sällskap var fara å färde. När det några dagar

senare spreds ut, att doktorn snart ämnade bjuda

svenskarna i Rom på sexa hemma hos sig, rusade

Frasse hufvudstupa och i största hemlighet till en

skräddare och beställde en ny kostym. Det var hans

allvarliga afsikt att bräcka landsmännen öfver lag.

Doktorn bjöd verkligen på supé och nästan hela

kotteriet jämte några andra svenskar, om hvilkas

tillvaro det hittills lefvat i fullständig okunnighet,

voro inviterade. Det var stelt och högtidligt som

på alla svenska bjudningar och talades egentligen

bara om konst och litteratur hela kvällen. Det enda

inan kom underfund med var, att meningarna voro

delade. Då disputerade man rätt friskt och skildes

slutligen utan synnerlig saknad.

f Kotteriet gaf sig i väg till Goldkneipen för att

skölja ned den myckna estetiken med ett par glas vin.

— Åh, tala om konst! Sådan gör man ju, sade den

snälle västgöten förargad. Han gjorde aldrig

någonting, han hade nästan lika ondt om tid som Frasse.

Hvad den sistnämnde beträffar, hade han ej

öppnat munnen på hela kvällen. Han var nedslagen

och ur stämning, ty skräddaren hade kuggat

honom på kostymen. Frasse visste inte ännu, att en

italiensk handtverkare aldrig blir färdig på utsatt

tid. Inte sedan heller för resten. Han hade

bespetsat sig på att peta alla de andra blott med glansen

af sin yttre människa. När han trots spring,

svordomar och hotelser ändå inte lyckades i sitt lofliga

uppsåt, trillade han ned i missmodets dypöl och höll

sig där några dagar bortåt.

Som det likväl inte öfverensstämde med hans lyn-nesriktning och vanor, insåg han det nödvändiga i

att pilla sig upp igen. Den räddningsplanka,

hvarpå han sam i land, var en tanke, som själfmant

uppstod i hans hjärna. Han skulle, iförd sin nya,

eleganta och modärna kostym, gå upp till konstkännaren

och tacka för sist. Och han skulle göra det ensam

och på en tid, då flickorna säkert voro hemma, Då

vore det väl tusan, om han inte skulle få klart för sig,

i hvilken han var kär. Visste han bara det, var han

en normal och glacUynt målare igen.

Efter en veckas ihärdigt spring hos skräddaren

var kostymen ändtligen både färdig och betald.

Fras se hade stämt möte med hela kotteriet hos

Ja-cobini och uteblef i tydlig afsikt att bedraga sina

vänner.

— Nu vore det väl sjutton, om man inte skulle få

vara i fred med flickorna, sade han — så man vet,

hvad man vill.

Det var en ovanligt putsad och nyrakad Frasse,

som klef in genom porten till det hus, där doktorn

bodde. Frasse kände sig nästan främmande för sig

själf, ty en så modäm smoking, som den han bar,

hade näppeligen förut skådats i målarekretsar. Han

ringde på en trappa upp och släpptes in.

— Å fröknarna hemma? sporde Frasse,

Den italienska tjänstflickan, som öppnade, bara

stirrade på honom utan att förstå en stafvelse.

— J°» jag vet, att dom ä det, svarade Frasse och

pratade på. — Man ä väl inte så dum, att man gåx

på visit, då ingen ä hemma. — Därmed slängde han

ytterrock och hatt på en hängare och beredde sig att

gå vidare. I detsamma upptäckte hans målaröga,att den hand, som placerats på dörrhandtaget, var

försedd med fenomenala sorgkanter under naglame.

— Hva* nu då, utbrast han, —glömde jag att

rensa bort soporna! Nej, jag har aldrig sett maken,

skulle nästan kunna kallas possesionat... flera

tunnland jord, vet jag. Men. . .

Frasse var ibland en handlingens man. Ur

västfickan fiskade han upp en tingest, som gick under

namnet pennknif. Det var inte den lilla trefliga

Eskilstunabo, han medfört från Sverige —den

hade han slarfvat bort för länge sedan —utan en

jättestor bondförargare, något tyskt smäck förstås,

köpt i Rom, för utan knif kan ju inte en hederlig

karl vara. Frasse fällde icke utan ansträngning

npp ett långt blad och beredde sig att i största hast "

putsa sina naglar.

Den italienska tjänstflickan blef först förvånad,

sedan rädd. Hon hade sett en ung herre träda in i

sitt herrskaps tambur, göra sig hemmastadd och

slutligen draga fram en stor knif, allt under det han

på ett fullkomligt okändt språk pratade en lång

ramsa. Hennes rädsla blef skräck, något mindre

underligt i en stad, där de illustrerade

veckotidningarna i de mest skrikande färger exponera sina

blod-drypande mordhistorier i hvarje gathörn. Flickan

samlade alla sina krafter till ett af de gallskrik, som

eqdast förekomma i södern eller sista akten af

operor med mycket tragiskt och rörande innehåll.

Därpå kastade hon sig ut genom förstugdörren,

rullade utför trappan och hamnade i portgången under

fortsatt skrikande. Nu hade hennes rop blifvit li-tet mera artikuleradt och utan större svårighet

urskiljde man

— Un assassino. .. un assa^sino...

— Hva" ä det om, lilla snurran? sade Frasse

vänligt där uppe och afslutade som hastigast sin

nagel-putsning. Hon kilade som en påtänd raket, hon

måtte aldrig ha sett en riktigt fin karl förut. —

Han sträckte på sig beredd att oanmäld göra sin

entré.

Då hördes buller och steg af många människor

från trappan. Först visade sig tvänne karabiniärer

och husets portvakt jämte diverse annat godt folk.

Karabiniärkorpralen marscherade in och lade en

tung hand på Frasses skuldra, under det hans

medhjälpare i ett skickligt grepp fängslade den förmente

brottslingens händer. Rundt omkring trängdes

en upprörd hop och frågor och svar växlades med

äkta sydländsk snabbhet. Den utan gensägelse

lugnaste var Frasse. Han begrep ännu inte det

minsta, men när karabiniärema ledde honom mot

dörren, vaknade han till besinning.

— Nä, hör ni gubbar, mår ni inte bra? frågade

han. — Biler får kanske man inte gå å tacka för

sist här i landet? Har ni något särskildt emot mej,

eller tycker ni inte om min yttre människa, hva?

Jag har kvitterad räkning i fickan, må ni tro. Det

ä hvarken svenskt eller artistiskt, det medges, men

jag kan aldrig tänka mig, att polisen får

haffa en för det.

Karabiniärema stannade. Dels funno de Frasse

märkvärdigt olik en mördare, dek var det omöjligt

att komma längre, ty i trappan stodo åskådamesom packade sillar och flere anlände oupphörligt

från gatan. Ordningen^ upprätthållare öfverlade

med hvarandra och de omkringstående, som alla

lugnat sig något, då revolverskotten och

knifskä-ningen, obligatoriska vid hvarje italienskt drama,

uteblifvit

Tjänstflickan, som ställt till hela oredan,

knuffades fram. Hon hasplade ur sig en mycket

förvirrad redogörelse för något, som skulle kunnat

hända. Auditoriet deltog lifligt i hennes anförande.

— Jaså, det ä hon, som har flugan, sade Frasse

deltagande. — Ja, det ä inte mitt fel, så ni kan

släppa mig när som helst.

Karabiniärerna bestämde sig nu för att leda

Frasse och flickan till närmaste vaktkontor,

och de skulle utan tvifvel fullföljt sitt uppsåt,

såvida inte den svenske konstkännaren med döttrar

visat sig i trappan till våningen ofvanför. Fadern

kände en liten del af det italienska språket och

flickorna en annan. I förening och under många

misstag lyckades de klargöra situationen och sedan

alla tre gått i borgen för Frasses oförvitlighet,

öfver-antvardades han i deras händer.

— Tag mig tusan jag begriper ett dugg, sade

Frasse och hämtade hatt och ytterrock. — Ja, det

vill säga, jag gick galet, men det har jag gjort många

gånger förut också. Ja, tjänare, mina herrar, det

var roligt att göra er bekantskap, men ni kunde

gärna ha låtit bli att skrynkla ner mina kläder. Nu

ser dom gamla å aflagda ut, å.. . ja, tjänare, tjänare!

Hqn gick med sin landsman en trappa högre uppoch tackade samvetsgrant för sist, men han var

liksom litet ur gängoma.

— Jo, ser ni, sade han senare inne på Jacobinis

ristorante, där han uppsökt kotteriet — det hade

kunnat bli en sabla soppa af. Pigeschstackaren

trodde, att jag ville slåss med knif, jag, som inte en

gång såg*na, å flickorna skrattade som galningar

åt mej. Dom ä hjärtlösa på något sätt å inte alls

så snobbiga, som jag först tyckte. För resten ä den

ena ordentligt förlofvad, fast hon bär ringen i

portmonnän — jag gratulerar fästmanskallen

uppriktigt å af allt mitt hjärta — å den andra ä visst

också halft om halft engagerad. Å så ska dom ju

resa i nästa vecka, det fick jag veta i dag. En enda

fattig vecka ä väl rakt ingenting att besvära sej

för. Nej, nu säger jag, kommer inte danskorna

tillbaka snart, går jag å förälskar mej i en italienska,

hvilken som helst. När man är utrikes, ska man

njuta af landets produkter, var det inte så du sa*

härom dagen, skulptör?

Västgöten såg glad ut, och norrländingen lät

mustascherna sloka, den danske författaren

smålog, och skulptören svarade, att han aldrig sagt

något.

En stund senare upptäckte Frasse, att hans nya

smoking stramade i ärmvecken. Framåt

elfva-ti-den stramade den också i ryggen. Det var då han

kom underfund med, att kläder, som förfärdigats i

Italien, krympa på några timmar och icke kunna

begagnas stort längre.

— Om det inte varit så syndigt dyrt, skulle jag

ingenting säga, mumlade han förargad. Frasses enda tröst var, att skriftställaren också

låtit göra sig en kostym. Till den togs ordentligt

mått, och skräddaren upplyste att priset

ökades med tio lire för längdens skull, men när

kläderna levererades, passade de på sin högsta höjd en

tolfårs pojke. Såväl Frasse som skriftställaren

återvände på grund af utrymmesskäl snarligen till

sina aflagda svenska varor och öfvergåfvo hvarje

tanke på att imponera med så enkla medel som ett

städadt yttre.

— Inga nya påhitt! Nä, se smackig å snedgången

ut, det tillhör svenska konstnärer, försäkrade Frasse

trovärdigt. — Å då känner man sig mycket mera

hemmastadd också. För resten gör det alldeles

detsamma, hvad man har utanpå sej, man ä ändå

den man ä. Ge* er sjutton på det, prissar! Hva"

ska ni dricka för en sort, för det där om landets

produkter, det tycker jag var bra sagdt.Italienska förhållanden.

Allesamman sutto kring stambordet på »Aragno». De

voro mätta och nöjda och funno tillvaron lyckad.

Endast skulptören och den danske författaren

sågo allvarliga ut ibland. De funderade tydligen på

något mindre behagligt och efter att ha blinkat och

nickat åt hvarandra en stund, sade skulptören:

— Hör"u, Frasse!

— Hva" sjutton nu då, får jag inte äta hur många

bakelser jag vill, hva’?

— Det får du visst det, fast det nog blir synd om

din mage längre fram. Det var för resten inte på

det jag tänkte utan på dina galenskaper här om

dagen. Tänk, om du blifvit haffad af

karabiniärer-na å stoppad i finkan. I allmänhet ä det ganska

svårt att klara sej för polisen, men här ä det värre

än annorstädes. Om di" verkligen knegat i väg med

dig, hade du kanske kommit bort på kuppen.

— Ja, men. . . sade Frasse och såg litet

enkel ut, ty den andres faderliga allvar imponerade.

— Det hjälper hvarken med om eller men, du

hade kommit bort, afgjorde skulptören. — Å nu

ska du hålla klaff å höra på! Det ä för

stora öfverdrifter att låta ta sig som mördare, så*nt

får du lof att undvika hädanefter. Hur tänker du

din framtid ska9 gestalta sig, om det urartar till envana, hva* sa"? Dessutom ä det en hel del annat,

som du måste akta dej för. Ser du, när man

kommer till ett främmande land, får man lof att i viss

mån rätta sej efter dess seder å förhållanden.

— Gör jag inte det då? sade Frasse

stridslystet. — Arbetar jag inte som en slaf med deras

trassliga spaghetti hvar dag, fast jag bra mycket hellre

skulle slefva in ärter å fläsk å plättar med krus

bärs-sylt? Å jäklades ja g inte två timmar i går med ett

par minderåriga bläckfiskar, som var segare än

ka-ruscha? Kom inte stickandes med, att jag ä

annorlunda än jag bör å ska vara.

Skulptören skakade sitt vördnadsvärda hufvud,

så att några af de hvita lockarna bringades i

oordning. När han lagt dem till rätta igen, nickade

han åt den danske författaren, som genast högg

in.

— Maten ä väl inte hufvudsaken. . .

— Å inte den? afbröt Frasse. — Klara dej

u-tan får du se, hur godt det ä.

— Du fäster dig vid detaljerna, men det stora

hela. . .

— Nä, nu hoppade du allt i galen tunna. Jag

har varit här i drygt två månader å känner till punkt

å pricka deras matordning. Det ä maccaroni å

kokt oxkött utan sås å kalfhufven i ättika å

osal-tadt smör å lite krafs att sticka emellan med. Men

frukten å grönsakerna å oljan, som dom dillar om

där hemma, den får man allt titta efter. -Å så ä det

boningsrum utan innanfönster å sängkläder fulla

med ohyra. Jag köpte ett halft kilo insektspulver

i förra veckan — det vardt för ansträngande utan—ä den rättvisan måste jag göra husdjuren här, att

di" lämnade mej i fred, så länge di" hade det att

lef-va på. — Å beträffande handtverk å industri, så har

jag lärt, att skräddarna här nere inte kan

förfärdiga annat än barnkläder. Jag förmodar, att

det ä någon slags symbolism. Det får vara hva1

det vill för mej, men kom inte å påstå, att jag inte

känner till Italien. Jag har nästan hela klabbet

på mina fem fingrar. Ja, det ä förstås konst å

litteratur å en del i den vägen, som jag har kvar, men

det ska jag snart slå i mej.

— Författaren har ordet, sade skulptören strängt.

—Då tycker jag han bör behålla det, fnurrade

Frasse.

— Han tiger tills vidare, han ä inte så lös i mun

som du.

— Ä det meningen, att vi ska gruffa?

— Nej, bara att du ska höra på. Å ni andra kan

också gärna lyssna, för en vacker dag ställer ni väl

till med några utsökta dumheter, om ni får sköta

er själfva. Att gå å drifva i Rom ä inte precis

detsamma som att springa å slarfva i Stockholm.

En djup och förväntningsfull tystnad uppstod,

och den danske författaren började. Från »blöd»

och svårbegriplig kjöbenhavnska öfversatt till

hem-treflig och lättförstådd stockholmska löd hans

anförande ungefär sålunda.

— Jag har vistats här nere dubbelt så många år,

som Frasse niånader, man kan alltså tänka sig, att

jag känner förhållandena.

— Ifall man ä lättrogen, ja.

— Tyst, Frasse! — Beträffande mat, kläder ochhusrum ha vi alla gjort våra erfarenheter, mpn man,

niskan lefver icke allenast af bröd...

Kotteriets kvinnliga medlemmar sackade unisont.

—.. . å det ä åtskilligt annat mati bor fcatin a till

för att kunna reda sig. Nu vill jag först ge dig,

skrift-ställare å ämbetsbroder, ett godt råd: sjoka aldrig

ojämnt, som ni visst kallar det i Sverige. Du

snäste af en vykortsförsäljare i förrgår å makade

honom åt sidan med armbågen, när han ställde sig i

vägen. Han trampade dig förstås på tårna å var

ovanligt efterhängsen å oförskämd, men det

duger inte att röra vid en italienare. Sådant kan

vara farligt. Svär, skäll å ryt hur mycket som helst,

men snudda aldrig vid någon. Det ä regeln.

Italienare se inte saker å ting på alldeles samma sätt

som vi nordbor. Smockan används aldrig här nere,

det ä knifven och revolvern genast eller också bara

ovett. MeUangradema existera ej. Bästa sättet

att stuka en motståndare här består i ett mustigt

flin. Ingen sydländing står för ett gapskratt.

Efter sådan behandling smiter han om hörnet å

undviker dig som pesten. Skratta bara åt allt, å ni

reder er! Skrattar man en sydländing midt i

ansiktet, ramlar han ögonblickligen ned i sina egna

re-sårskor å så att säga utplånar sig själf. Blotta

föreställningen att ha kunnat göra sig löjlig ä för en

italienare värre än doden i grytan. Skratta, bara

skrattal

— Ja, men det gör vi ju, invände Frasse.

— Därför har det också gått bra hittills. Tag

allting som ett skämt... å det ä det också. Nu ska

Jag ge er en liten vink om skilladen mellan nor-diskt och italienskt. När till exempel en svensk

genom lyckade spekulationer eller på annat

jämförelsevis ostraffbart sätt förökat sina inkomster,

bot j ar han vräka sig å hyr dubbelt så stor våning,

som han behöfver, å köper pianino å grammofon å

hvarjehanda i den vägen å fördärfvar sin inre

människa genom att äta frukost hela dagen å dricka

punsch hela natten. En italiensk familjefar, som

fått löneförhöjning eller vunnit på lotteri, lefver

precis som förut, han skaffar sig bara en amma..

Naturligtvis ombesörjer han också förutsättningarna

för detta behot. Möjligen består han sig också

lyxen af två efterrätter i stället för en. Nu får

ni dra hvilka slutsatser som helst af detta. Men

liksom jag varnar för slagsmål å bråk, varnar jag

också för alla vänliga ögonkast åt mötande damer. Det

ä visserligen så, att kavaljererna här ideligen

ktatscha med ögonen å slänga sjuttiofemöresblickar

åt alla håll å kanter å se smäktande ut, bara en kjol

kommer inom synhåll. Men vill ni närmare ge akt

på förhållandet, ska ni snart märka, att det ä

mot utländskor de offentligt visa sig klibbiga å

efterhängsna. Här kokettera de unga herrarna

u-tomhus, å damerna ä oförstående å stela för flera

hundra riksdaler. Inomhus ä det nog litet

annorlunda, men dit kommer sällan vi utländingar. Å

att de inhemska kavaljererna ä allt annat än

ka-valjersmässiga mot våra damer, anses icke vara

något skäl för oss att likna dem. Vi få hålla oss på

afstånd och noga iakttaga det passande/ vi ä

nämligen inte hemma här. Akta dig för italienskor,Frasse, den blåntottdu begagnar i stället för

hjärta ä en ganska farlig inrättning här i landet.

Kotteriets og:fta kvinnliga medlemmar funno

alltsammans förståndigt sagdt och logo

uppmuntrande mot Frasse, eftersom han nu en gång var

allas kelgris.

— Sablama! sade Frasse fundersamt, ty det

var omöjligt att misstaga sig på detta, det var

allvar från början till slut.

— Alltså, sade skriftställaren —böra vi

fortast görligast sätta oss in i förhållandena.

Skulptören nickade ett faderligt bifall.

— Håll ögon å öron öppna! sade han. —- Man

bör gifvet dra nytta af sin vistelse i ett främmande

land. Studera... fundera. . . med mera. Min själ

blir man inte mot sin vilja poetisk här nere. Det

föreföll mig åtminstone, som om jag rimmat. Det

beror väl på luften. Mja. Om vi för säkerhets skull

tog å lärde oss litet af språket.

\\ — Jag ska genast smälla i mej alla skällsorden,

sade skriftställaren. — Så vidt jag fattat rätt,

ä de det viktigaste af hela bunten.

Den danske författaren smålog smickrad och

glad öfver att ha blifvit så väl förstådd, hvarpå

skulptören sade:

— Å det nu något, som ni inte ha klart för er, så

fråga bara mej. Jag var här nere för 45 år sedan å

satte mej in i förhållandena redan då. Det har just

inte vidtagits några förändringar sedan dess.

Bara ett par revolutioner å några kungamord å sådant

som inte inverkar på det stora hela; det ä politik å

angår inte oss, vi ä ju intelligenta människor, vetjag. Ja, nu går vi väl å får en half liter genzano per

man.

Som den sträfva chiantin, hvilka alla nordbo

de första veckorna af sin vistelse i Italien anse för

landets enda drickbara vin, redan var en

öfvervun-nen ståndpunkt, mottogos orden med stillsamt

jubel. Genzanon var det sista vin man upptäckt,

och då det verkligen är godt, hade kotteriets

manliga medlemmar aldrig något emot skulptörens

stående kvällsförslag. Man vinkade åt Pasquale,

kyparen, som liknar en svensk bolagsdirektör i

väst-ficksformat, men som skiljer sig från en sådan

genom att alltid se glad ut och ständigt dansa polka

mellan kaféets marmorbord. Pasquale fick sin

betalning, och man pröfvade de sist inhämtade

lärdomarna genom att skratta honom midt i

ansiktet-Mannen förvandlades ögonblickligen från den

leende kyparen till den värdige direktören, som ännu

icke visste, om han skulle anse sig förolämpad eller

bara sårad. När han strax efteråt begrep, att det

var skämt alltsamman, kastade han sig

hufvudstu-pa in däri. Han skrattade med hela kroppen,

gjorde häpnadsväckande piruetter och klappade

Frasse på magen, skriftställaren på låren — längre

räckte han ej — och krafsade skulptören i håret, —

skulptören satt ännu — medan ian flinade saligt och ett

dussin gånger å rad sade:

— Semper allegro, ha ha ha, hi hi hi, ho ho ho.

Kotteriet försäkrade med en mun, att Pasquale

var en hedersprisse, och kittlade honom i nacken

eller maggropen och gaf honom en lira i

drickspengar, hvarpå Pasquale kiknade af fröjd och försvannunder ett bord för att osedd af kaféets föreståndare

sluka de bakelser, som Frasse i ren distraktion

lämnat kvar.

Men kotteriet stormade en osteria och drack ljus

genzano och diskuterade italienska förhållanden.

Skulptören var mycket meddelsam och lämnade

en hel del nyttiga råd, hvilka alla dock voro för

kloka att följa. Längre fram på nattkvisten

beundrade kotteriet Piazza del Popolo i månsken, och när

man tröttnat på det tog man på Frasses förslag och

dansade »väfva vadmal» en stund. Det kom

gendarmer och folk och ställde sig att stirra på de

uppsluppna utländingama. Västgöten satt nedanför

obelisken och sjöng med full hals. Då han dragit melodin

fyra gånger, kunde de kringstående den och

stämde in. Snart var det en hundra personer som

skreko något, som liknade »väfva vadmal». Nåja,

texten var apokryfisk, men notema voro de riktiga.

Frasse var skottspolen och häktade till slut fast sig

vid en lång karabiniärkorpral, som visade tydliga

anlag för nordiska folkdanser. Hans kamrat och

ett par gendarmer ordnade folkhopen, så att

dansbanan hela tiden var fri.

— Gladt å gemytligt, sade skulptören hvar

tionde sekund. Han hade frivilligt åtagit sig

någon slags regissörsbefattning vid föreställningen

och gaf på en blandning af jordens alla kända och

ett par fullkomligt obekanta språk anvisningar,

hvilka åskådarna villigt lydde.

När Frasse dansat sig trött och visade tecken att

vilja slockna, utbringade den nordiska litteraturensrepresentanter ett samfälldt och rungande: Eviva

Italial

De kringstående hurrade och svängde sina

huf-vudbonader, karabiniärer och gendarmer gjorde

stramt honnör, hvarefter folkmassan skingrades åt

olika väderstreck.

En half minut senare hade piazzan återtagit sitt

vanliga utseende, ty kotteriet befann sig inne på

»Ripettan» för att afeluta en väl använd dag med

månskenspromenad och allvarliga samtal.

— Ja, där ser ni skillnaden mellan norden å

södem, sade skulptören. — Bara tanken på att en

liten hygglig västgöte skulle sitta på sockeln till

Gustaf II Adolfs staty å skräna »väfva vadmal» vid

tolftiden på nattkröken, medan en magerlagd

målare flög af och an som ett torrt skinn, meden åtta å

tio pund poliskonstapel, netto lefvande vikt, under

ena armen, gör en äldre, stadgad konstnär

vimmel-kantig. Iyåt oss för den skull undvika alla

jämförelser.

Det var ingen, som tänkt anställa några sådana,

och som Frasse var litet andtruten för tillfället,

sades heller ingenting på en stund.

— Nu går vi väl till ungraren vid Corson å

afslu-tar dagen med en sej del, föreslog skulptören efter

en stund.

Fem minuter senare satt kotteriet inne på

ungrarens »birraria», och det var där man enades med

Frasse, när han sade:

— Att sätta sig in i italienska förhållanden var

det lättaste, jag hittills varit med om. Det g&r

som en dans, vet jag.Italienska gruff.

jQen bäst formulerade regel går inte halfvägs upp

mot ett enda litet futtigt exempel ur verkligheten.

Allt hvad som sagts af skulptören och den danske

författaren, hvilken ju för öfrigt kände till Italien

bättre än italienarna själf va, var glömdt en half

timme efter uttalandet. D. v. s. skriftställaren

hade föresatt sig att, ifall någon inföding trampade

honom på tårna, småle så älskvärdt som möjligt och

upplysa, att äfven den andra foten fick

begagnas till promenadplats. Undantag gjordes endast

för vänstra lilltåns liktom. Och norrlänningen och

västgöten hade tummat på, att inte svära annat

än vid särskildt högtidliga tillfällen. För att

någorlunda kunna hålla löftet, nödgades de tiga en

hel dag och väckte en obehaglig uppmärksamhet

med sina nickningar och sitt teckenspråk. De

insågo mycket snart det omöjliga i att fortsätta som

de börjat och tummade tillbaka och blefvo

språksamma och trefliga igen. Hvarpå alla gledo in i de

gamla hjulspåren och kotteriet halkade vidare på

sin bana.

En eftermiddag när det kvinn- och mangrant

sneddat öfver Piazza Colonna och stannat i ett

gathörn för att dividera om, hvilket kafé, som först

skulle hemsökas, fingo de åskåda det stora italien-ska gruffet. Ett sådant är ganska sällsynt,

vanligen klara italienarna af sina små mellanhafvanden

i den vägen inomhus. Den här gången var det

e-mellertid två alldeles obekanta, synbarligen

bättre herrar, som råkat i lufven på hvarandra, och då

den ene välvilligt upplyst, att han nödvändigt måste

resa till Egypten samma kväll, kräfde hans

kränkta ära sakens omedelbara uppgörande. Till den

ändan inledde han kontroversen nted orden drulle,

syltfot och boricka.

Den danske författaren öfversatte för sitt

sällskap och bemödade sig ärligt att vara så

naturtro-gen som möjligt. Han lyckades endast delvis. De

nordiska språken äga visserligen en ganska

aktningsvärd samling skymford och svordomar, men

jämförda med italienskans färgprakt och rikedom äro

de alla tre som en tvåårings stapplande försök att

leta sig genom talets labyrint. Norrlänningen såg

betydligt snoppad ut efter att bara ha hört början,

och västgöten gick tidigt hem och lade sig den

kvällen. De voro båda så öfverväldigade, att de inte

just sade någonting vidare på flera dagar. Och

sade de något, skedde det hviskande. De hade

ovän-tadt upptäckt sin begränsning. Sedermera

utvidgade de med sina sista upplefvelser som underlag

området för sina språkkunskaper, hvaraf följden

blef, att kotteriets damer bådo dem återgå till den

väl niissklädande, men i alla händelser numera

nödvändiga tystnad, som de kort förut iakttagit. Det

gjorde de naturligtvis inte, och det var lika lifvadt

i alla fall.

Men grälet vid hörnet af Piazza Colonna oeh Cor-son fortsattes med en intensitet, som endast

verkligt bildade italienare förmå utveckla. De bägge

bråkmakarna voro en medelålders snobb i spader

och lackskor jämte allt som kan och bör finnas

mellan dessa endast vid högtidligare tillfällen

begagnade persedlar. Han var den förolämpade.

Antagonisten var ungefär tjugufem år ung och grefve,

det berättade han själf. De ha grefvar af alla

möjliga kulörer och karaktärer där nere, så det föreföll

inte alls otroligt. • Han satt i en jaktvagn och

motionerade sin häst eller betjänt, det var svårt att

säga hvilketdera. Grälets anledning var, att han

kört ett par millimeter för nära den medelålders

eleganten och smort ned hans ytterrock. Vips var

det färdigt.

— Drulle, syltfot och boricka! sade den

äldre herm med kraftigt och tydligt uttal.

Det var inte gärna möjligt att misstaga sig på,

hvem han menade, hans gester och de cirklar hans

promenadkäpp beskrefvo utvisade det. Grefven

— han hade inte presenterat sig ännu — stramade

på tömmarna och såg sig omkring med en häpnad,

allt för stor att vara annat än låtsad.

Herm på trottoarkanten upprepade sina ord och

pekade på bajbajet, som den andres slarf klistrat

fast vid honom.

— Det är väl aldrig mig ni menar? sade den

yngre herm uppifrån vagnen.

Motståndaren försäkrade allvarligt, att det just

var med verkliga förhållandet öfverensstämmande,

tog för bättre minnes skull om sina tre skymfordoch tilläde någotf som i öfversättning ungefär skulle

betydt: snorjärs och markattebam.

Genast råkade grefven i eld och lågor. Han

spottade i sin ordning ut en salfva invektiv, mot hvilka

borickan och alla de andra voro små trefliga

husdjur, hvilka man mycket väl kunnat tjudra vid ett

divanbord och haft i möblerade rum. Sedan gaf

han betjänten en dask i nack°n, så att han damp

ned från sitt säte, hvarpå grefven slängde

tömmarna ut i fria luften och ställde sig upp.

En större folksamling bildade sig strax och

inför mängden af tacksamma åhörare hängåfvo sig

de båda antagonisterna ohejdadt åt sin böjelse för

poserande. De hällde öfver hvarandra hela ämbar

med otidigheter, fäktade väldeligen med

knytnäf-varna samt slogo sig omväxlande i tur och ordning

för sina bröst, så att det gaf eko i deras inre

människor. Men de voro som sagdt bildade karlar och

gentlemän, hvadan de efter hvarje explosion

gjorde ett kortare uppehåll för -att låta motparten

af-sluta sitt lilla anförande. Få så sätt skilde de sig

fördelaktigt från vanligt plebs och gjorde hvarje

misstag i den vägen omöjligt.

När de under åskådarnas lifliga bifallssorl

genomgått sitt modersmåls förråd af skällsord,

öfver-gingo de med alltjämt bibehållen värdighet till

beskyllningarna. Bankplundrare, falskmyntare och

fadermördare voro endast obetydligheter, som

till-grepos, då andedräkten för ett ögonblick hotade att

tryta. De utvecklade en fantasi och en

uppfinningsrikedom, inför hvilken en half million belästa

nordbor snöpligen skulle kommit till korta. När de hål-M

lit på därmed fem minuter — Frasse påstod, att

det var en halftimme — visade åskådarna

omisskännliga tecken till otålighet. Skandinaverna väntade

ideligen på smockan och stodo i verklig spänning,

men landets egna barn gäspade och ville tydligen

blanda sig i grälet för att ge vederbörlig kläm däråt.

De kämpande insågo, att de förlorat publikens

bevågenhet — det är det värsta, som kan hända en

italienare — och ryckte upp sig. Den medelålders

herm teg en half minut och lät den andre hojta

ensam. Sedan sade han, isande elakt och med en gest,

värdig en segrande gladiator:

— Håller ni inte klaffen, lindebarn, viftar jag till

er, så att ni fastnar på väggen bakom mig och

kommer att för all framtid sitta där som en frescomålning.

Grefven — alla visste nu, att han var en sådan,

när han var född, hur många fastigheter hans far

rådde om och att hans morbror var general —

Hoppade snabbt och elegant ned ur vagnen. Han tog piskan

med sig, och skriftställaren, som till följd af sitt yrkes

beskaffenhet värderade handlingen mer än ordet,

utbrast glad och beundrande:

— Nu kommer smockan! Se upp några stycken!

Skriftställaren hade misstagit sig, men

infödingarna, som kände sina pappenheimare, flinade belåtet;

de hade heller inte fullt så stora fordringar.

Den unge grefven steg spänstigt fram till det

utpekade stället.

— Där? frågade han och berörde fläcken på

husväggen. Han inlade en otrolig massa förakt i

det enda ordet, och hans gest svarade fullkomligt

däremot. Skulptören mumlade också ett beundrande:jäklar å slå larm, italienarna kan, dom. Egentligen

tycktes det hvarken vara hotelsen eller dess

eventuella följder, som så obehagligt berörde den unge

Lerm, däremot retade själfva platsen på ett

oförklarligt sätt.

— Ja, sade den medelålders herm, som såg, att

han gjort ett fynd. — Gatan är ju en af de mest

trafikerade, så nog blir ni beundrad efter förtjänst.

Den unge grefven hade klart för sig, att han nu

måste säga något lika kvickt som motståndaren.

Det var hans tur, det kunde ej bortresonneras,

dessutom var han ungefär så ilsken, en person i hans

ställning orkar bli. Det plastiska i hans hållning

försvann, och han började betänkligt likna en tupp,

då denne i yrsel och vrede hoppar jämfota åt sidan.

Åskådarna sågo genast det löjliga däri och flinade

obarmhärtigt. När den unge herm fann sig inne på

genaste vägen till fiaskot, blef han så tillplattad

däraf, att han glömde värdighet och allt annat samt

höjde piskan.

— Jaså, ni önskar duellera? utropade

motståndaren med skickligt spelad förtjusning.

Bifallssor-let höjdes strax kring honom. Han var segraren i

ordbataljen och förtjänade således efter södems sätt

att se allas sympatier.

Den unge herm puttrade och fräste som en

kaffepanna omedelbart innan den kokar öfver.

Därefter mumlade han något om en f. d. tukthusfånges

blifvande pulvrisering och illustrerade saken ganska

bra genom att gnida sina flata händer mot hvarandra.

Folkmassan, som bestämt sig för att taga den äldre

gentlemannens parti, svarade med hvisslingar ochknot. Den unge ansågs fullständigt besegrad, enär han

blifvit svaret skyldig, han var följaktligen enligt allas

åsikt endast värd förakt. Då han märkte, hur

aktierna sjunkit, äntrade han under speglosor och

fnit-ter sin vagn och fattade tömmarna för att helt enkelt

fly. Ett italienskt gräl slutar emellertid inte utan

vidare, afskedsrcplikema eller med andra ord

fjärde och sista stadiet återstod. De båda

gentlemännen lofvade vid kalenderns samtliga helgon att

amputera näsor och öron, fortkomstledamöter och

alla möjliga tillbehör af hvarandra. Först sedan

hela listan på mänskliga kroppsdelar och diverse

småsaker dessutom genomgåtts, köide herr grefven

från stället, medan harmens flammande rodnad

betäckte hans kinder.

Den medelålders herm, som noggrant och

omständligt gifvit tillkänna, att han var någon sorts

ämbetsman, smålog egenkärt, hälsade artigt den

beundrande folkmassan och fortsatte sin för en stund

afbrutna promenad. En svag applåd togs upp af

några förståsigpåare, men den fick ingen vidare

anslutning.

Nordborna sågo snopna ut, och deras minspel

inverkade tydligen på de kringstående. Folkhopen

började skingras, och de två gendarmer, som hela

tiden öfvervakat, att grälet hölls inom en gång för

alla fastställda gränser, vandrade missnöjda sin väg.

Kotteriet samlade sig och följde exemplet.

— Det var äkta italienskt, upplyste den dapske

författaren. Som han händelsevis och af

förbiseende begagnat landets tungomål, fann en fetlagd hand-lande i närheten det oundvikligt att bli grymt

förolämpad.

— Signore! röt han ilsket ocn ställde sig i position

för munnuggning.

— Nä, hör du, smällfeta klumpmask, utbrast Frasse

som ögonblickligen var inne i situationen — försök

inte mod oss!

Han hade talat svenska, något annat begripligt

språk kände han ju ej, och ett samfäldt nordiskt

flatskratt hälsade repliken.

Det surrade rundt i den fetes hjärna, det

surrade t. o. m. så hastigt, att han själf följde med ett

par hvarf. Skrattet förintade honom bokstafligen,

hans kläder blefvo tomma, hans uppsyn jämmerlig

och h^n gled bort som en skugga. Det plötsliga

skrattet hade ögonblickligen viftat undan honom,

och han sprang, som jagad af onda andar.

— Frid! sade Frasse och höjde välsignande sin

hand.

Omkring kotteriet skrattade i denna stund hundra

uppsluppna medborgare. De hade hört tvänne gräl,

fått bevittna lika många nederlag, och det nya och

oväntade i det sista hade tjusat dem alla. När

kotteriet halft generadt, halft förargadt strax efteråt

kilade uppför Corson och smet in på Aragno, följdes

det af idel gillande blickar.

— Där, Frasse, ser du hvad framgång ä, sade

skulptören filosofiskt och placerade sin hand på den

tilltalades axel.

— Åh, låt mej vara i fred! fnurrade Frasse. —Jag

menade rakt ingenting. För resten var det syndom karlen, han säg ut att när som helst kunna begå

själfmord.

— Det ä tur, att bara skandinaver höra dig,

inföll dansken. — Eljes blef du utskrattad. — Ser du,

här nere är medlidande nästan en last. För öfrigt

begriper du väl, att ingen kan äga hjärta i ett land,

där det finns så godt om tiggare å där man ger så

mycket allmosor.

Alla kring bordet hade i en hast blifvit allvarliga,

de började förstå det land, där de händelsevis

vistades och hade sina varelser.

— Nä, nu går jag hem, puttrade Frasse. — Kaffet

smakar rent af blaskigt.

— Kaffet ä godt, det ä du som har dålig smak,

sade skulptören. — Bry dej inte om det här, utan

kom bara ihåg, hvad du själf en gäng sa" om landets

produkter.

Då passade västgöten på och drog den roligaste

af sina historier, och genast voro de i stämning

igen.

—- Det ä kanske inte hälsosamt att veta för

mycket, sade Frasse senare på kvällen. — Det där lagom,

som ni påstår bara finns i svenska språket, ä ett

sabla klämmigt ord. Vet man lagom, kan man nästan

inbilla sig hvad som helst. Nu tror jag vi aktar oss

för att studera omgifningen; vi lefver allt som

förut.

Hans yttrande befanns riktigt och manade till

instämmanden. Kotteriet ville helt enkelt helst

tro, hvad alla dessa stormförtjusta resebeskrifvare,

som aldrig mött annat än ytan, proppat i

medmänniskorna. Hvarför skall man också beröfva andraderas små illusioner, när man ändå alltid vill

behålla sina egna?

Men de voro inte fullt så lifvade som vanligt den

kvällen.

* * *

— Apropå gruff så’ pågår just nu det

snobbigaste man kan få i den vägen här nere. —Det var

skulptören, som talade. Han kände ju litet af

hvarje, tittade ibland i en tidning och verkade

språkkunnig, ehuru han undvek att tala italienska med

andra än egna landsmän. Alltnog, det var

skulptören som hade ordet, och innan de andra hunnit

tillägna sig det, berättade han. Ett par dagar förut

hade den uppseendeväckande smockan fallit i landets

representantförsamling. En deputerad af vänstern

hade under sittande session sagt någonting, som en

deputerad af högern ej tyckte om mot någon, som

han tyckte om. Därmed började grälet, i hvilket

en deltagare satte punkt med eu smällande örfil.

— Sablar i det! sade Frasse beundrande.

— Inte illa, medgåfvo de andra — verkligen inte

illa.

Skulptören såg öfverlägset på de andra.

— I en riksdag sitter man för att prata, inte för att

göra något.

— Det vet jag väl, sade Frasse, som inte visste

något alls.

— Nå, då så...

— Då så...? — Frasse gapade af förvåning.

— Då pratar man eller tiger, det ä de enda

möjligheterna därvidlag. — Nej, men örfilen, hur vill du förklara den?

— Extranummer utom programmet. Svåra

följder å stora ledsamheter. Det blir duell af.

— Ja, men det sätter ju piff på tragedien, inföll

västgöten.

— Fortsätt nul uppmanade skriftställaren, som

föredrog sakliga uppgifter.

Skulptören nickade och återtog.

— Jo, det var en sådan där historia, som man

e-mellanåt ser i tidningames telegramafdelningar. Man

begriper, att något händt, men inte hvad å hur.

Det gör man för resten aldrig. Nå, den här gången

ä det i alla fall en örfil. En radikal näfve har

dammat till en konservativ kind. Kinden satt fast vid

en militär, han var visst öfverste. Näfven tillhörde

en framstående publicist, alla människor ä

framstående här nere. öfverstens ära ä mera sårad än hans

kind ä öm. Plåster hjälper inte för sådana saker,

det minsta ä en utmaning. Publicisten har redan

sagt ja, och sekundantema underhandla jtlst nu

med hvarandra. Aftontidningarna komma att

innehålla spaltlånga referat öfver resultatet. Nu ä

det förstås sant, att de i hvardagslag fördöma allt

hvad dueller heter, hvem gör inte det? Men det

hindrar inte, att de med förtjusning kasta sig öfver

händelsen å framställa slagskämpame som ett par

hjältar. Man ä väl för tusan inte mer än människa

å lösnummerförsäljningen får framför allt inte

misskötas. Alltså ä de där gentlemännen ett par

hjältar. De veta min själ af det å hela nationen ser

med beundran upp till dem. Å i morgon bittidablir det två skott eller en värjestöt. Så står det till

med den saken.

Hela kotteriet såg nästan allvarligt ut, och Frasse

sade fundersamt:

— Det ä allt riskabelt att vara deputerad här i

landet.

Skulptören såg kritiskt på honom.

— Största risken ligger i att äta sig till magkatarr

under försoningsfrukosten.

Det var kanske en eller annan, som kände lust att

opponera, man vill väl i det längsta behålla sina

illusioner, vet jag, sade Frasse, men i samma stund

störtade tidningspojkame i samlad trupp in på

Cors-on. Denna afton tjöto de sitt »la Tribuna» med ett u

så långt som Roms längsta gata. De gjorde hastiga

och lysande affärer, öfverallt framräcktes

soldostyc-kena för att utbytas mot de ännu fuktiga tidningame.

Skulptören och författaren tillägnade sig hvar sitt

nummer och började läsa.

»Duellen mellan deputeranden X., tillhörande

radikala vänstern, och major Y. — jaså han var bara

major, mumlade skulptören — tillhörande

kammarens klerikala grupp, utkämpas i morgon klockan

half nio. Platsen för mötet mellan kämpame

hem-lighålles, enär man denna gång önskar slippa något

större antal nyfikna. Man erinrar sig nämligen hur

det tillgick vid duellen H. contra M. förra våren, då

folkmassan trängde sig mellan de stridande, och en

fruktförsäljerska erhöll ett skottsår i ena vaden.

Dessutom kan med bestämdhet antagas, att

polismyndigheterna ämna hindra duellen. — Ta i där! sade skulptören och såg mer skeptisk

ut än hans krafter vanligen medgåfvo.

— Vill de, nog kan de alltid. — Författaren

återvände till tidningen och hittade en notis, som han

genast öfversatte. — Extratåg afgår klockan elfva på

aftonen från I*., den stad deputerande X.

representerar, och väntas ankomma till Rom klockan sex i

morgon bittida. Enligt telegrafiskt meddelande till

tidningen blefvo samtliga platser däri

vidunderrättelsen om duellen genast abonnerade.

— Prosit! fnös skulptören, som anlade nordiska

synpunkter på sydländska företeelser.

— Om vi skulle trassla oss med på den där

föreställningen, kastade Frasse fram.

Förslaget väckte anklang. Detta var något

verkligt nytt, och Frasse ansågs en stund nästan

genialisk. Man diskuterade ingående hur allt borde

ordnas. Pascificia på Circolon ägde en son, som var

droskkusk. Ehuru man hittills endast hört honom

nämnas, koacentrerades nu alla tankar kring hans person.

En stund senare var kotteriet samladt på

föreningen. Författaren framlade medlemmames förslag,

och gumman Pascificia lofvade, att sonen skulle

vara tillstädes tidigt följande morgon. Nå, det var

mindre viktigt, hufvudsaken blef, att droskan och

hästen fanns, i värsta fall körde man själf. Pascificia

lofvade om igen, att sonen skulle komma. Nästa

fråga blef, hur många som fingo rum i åkdonet. En

vanlig droska rymmer inte mer än två personer,

alltså ansågs fyra lagom. Skulptören, författaren,

skriftställaren och Frasse utnämnde sig genast till kvar-tetten. Västgöten mumlade något om, att en femte

mycket väl kunde rida på hästen.

Förslaget diskuterades länge och allvarligt och

af-slutades med öppen omröstning. Västgöten

voterades ned från hästen och gick missnöjd hem. Det

gjorde så småningom äfven de andra.

Nästa morgon klockan sex äntrade de fyra en

droska, som inväntade dem utanför drcolon.

— Sabla märkvärdig tid, sade Frasse — jag har

aldrig vetat, att man kunde stiga upp så här dags.

— Jo, för all del, stig upp du! svarade skulptören

och intog den, som han trodde bekvämaste platsen.

Han ändrade åsikt, då skriftställaren satte sig i hans

knä.

— Å det meningen, att jag skall förvandlas till

ett bokmärke? frågade han ettrigt, hvarpå man

bytte platser.

Pasdfidas son hette Attalo och var en ung man

ägande ett par stora sammetsmjuka ögon, med

hvilka han klatschäde flitigare än med piskan. w

: Färden ställdes mot Via Appia. Alla Roms

kuskar visste, hvar duellen skulle utkämpas, och alla

voro de i rörelse denna morgon. Det fanns också

au-tomobiler och omnibussar och tusentals fotvandrare.

Hela staden var på benen, och det artade sig till fest

Hela den oändliga raden af åkdon rullade söderut

efter Via Appia, och när omsider de framför varande

stannade, höll äfven Attalo inne och pekade mot

någonting, som han kallade skogen. Det fanns en sex,

sju pinier, ett par jämekar och en eucalyptus ute på

slätten. Finas det fler än tio träd på en fläck, kal* i

las det skog i Italien. Kotteristerna kände sig nästan högfärdiga å sina

hemlands vägnar. Men med vanlig nordisk

blygsamhet medgåfvo de, att de här träden voro bra mycket

finare än deras tallar och granar. De erhöllo för

resten ingen tid att tänka på den saken, ty Attalo

ville ha betaldt. Han fick hälften af vad han begärde,

blef storbelåten och lofvade att invänta de fyra.

Borta vid »skogen» var ett fyrkantigt område

in-hägnadt med rep. Några karlar sålde biljetter, och

en liten kö köpte rätt flitigt. De fyra kotteristerna

togo plats och Frasse ropade:

— Kvicka er där framme, för här kan det ju

smälla när som helst.

Det låg spänning i luften, och ehuru ytterst få

för-stodo språket, begrepo alla meningen. Ett gillande

mummel höjdes rundt omkring, särskildt från de

åskådarhopar, som inte visade lust att erlägga någon

entré.

Efter en väntan, som kunnat vara längre, voro

kot-teristema framme vid repen. Frasse rostade för

första plats, men den danske författaren hade blifvit

tankfull under de sista minuterna, han betalade

endast för andra.

Man beträdde det inhägnade området, som var

tillräckligt stort att rymma flera tusen personer.

Det var en grön backsluttning öfversållad med

blommande margueriter. Ordningsmän gingo utefter

repen och höllo obehöriga på afstånd. Sanningen att

säga visade folkmassan ingen större lust att tränga

sig fram, och kotteristemas första intryck var, att

man såg bättre uppe på backen än nedanför

densamma. De gingo i alla händelser vidare. Rundt om-kring dem talades tyska, engelska och franska, men

inte ett enda italienskt ord kunde uppsnappas

innanför repen. Under det de fyra sprungo utför

sluttningen, anlade dansken en betänksam min. Han

kände som bekant litet till södem och vädrade

något misstänkt i luften.

Nedanför sluttningen stodo mellan tre- och

fyrahundra turister och stirrade ut öfver Campagnan.

Där fanns den eleganta, liksom svarfvade fransyskan

och hennes magre, liflige följeslagare. Tre engelska

misser i tailormade-kostymer kommenderades af sin

far, medan ett par amerikanskor, äkta gibson-girls,

tyranniserade sin. Fliegende-Blätter-tysken

saknades inte heller, och dessutom voro några flera

nationer representerade. Alla hade ordentligt

betalat sina af gifter, och alla sågo intresserade ut.

Frasse var likaledes inriktad på föreställningen,

men skulptören började smittas af danskens

skepticism.

— Ni ska få se, att de ta hvarandra i famn, innan

det smäller.

— Då vill jag ha entréeafgiften tillbaka, sade

skriftställaren.

Men dansken drog i sitt helskägg och vände om

uppför backen. Det första han lade märke till var

att entréemännen packade in sina grejor och beredde

sig till uppbrott. Det enda de resonnerade om var,

huruvida man skulle lämna repet kring inhägnaden

kvar eller ej. Man bestämde sig för att lämna det, en "

liten grupp amerikaner i närheten sågo riktigt

handfasta ut. Då blandade sig dansken i meningsbytet. Hanvar den artige världsmannen, och entrégubbarne voro

å sin sida ytterst förbindliga.

De hade rent ut sagdt inte en aning om någon

duell. Här hade en massa folk kommit vandrande på

morgonkröken. Nåväl, de hade inte gjort annat än

spänt ett par rep mellan tre, fyra pålar, lämnat en

öppning däri och sagt: första plats två lire, andra

plats en, var så god! När folk inte begärde bättre

än att få lämna dem pängar, hvarför skulle de då

säga nej till en så billig begäran?

Det begrep dansken inte heller. Han lyfte på

hatten och betygade herrame sin högaktning, och

ent-réherrame bugade sig tillbaka, de prutade inte en

millimeter på sitt anseende som gentlemän. De

gingo och dansken vinkade lugnande åt vännerna, som

undrade, hvad han gjorde där uppe.

När de fingo veta det, tänkte skriftställaren något

fult. Dansken blinkade åt honom, och han förstod.

De andra hade också förstått och iakttogo en värdig

hållning.

— Man hedrar sig, sade Frasse och gick noggrann

marsch ett stycke.

Utanför repet stodo flere tusen italienare och

sneglade nedåt backen. Ingen enda af landets barn

hade heller gjort så mycket som en varnande gest åt de

omisstänksamma turisterna. Alla väntade nu att få

se främlingames förargelse, när de upptäckte

bedrägeriet. Det var ungefär lika roligt som en duell, och

ingen ansåg sin morgon bortkastad. De hälsade

skandinavernas sortie med ett gillande och

förstående mummel.

Kotteristema smålogo om än litet blekt — nord-bor äro hetsiga på ett för sydländingar obegripligt

sätt — kastade en blick bakom sig och gingo.

Attalo väntade på Via Appia. Man höll krigsråd

med honom och kom underfund med, att hvad Roms

samtliga droskkuskar visste, var värdelöst. Det var

en half million »niente* och några »scusi*. Och så

stodo kotteristerna där åter med den många gånger

dyrt betalade vissheten, att resande aldrig få rätt i

främmande land.

Man tog droskan tillbaka till Rom och bestämde

sig för en tidig frukost på Sora Nina. När man åker

upp sina pengar, nödgas man draga in på något annat.

Alla kyparne på Sora Nina visste, hvar och hur

duellen utkämpats. Som stället höll billiga priser,

voro de radikala till sin politiska åskådning. —

Kaptenen — han var inte ens major nu längre — hade

träffats af två kulor. Han var inte död ännu, men

Kotteristerna åto fort och skyndade ut för att

inhämta närmare underrättelser. Café Aragno är

Roms största skvallerhål och dit begåfvo de sig i

språngmarsch. D. v. s. skulptören behöll sin

värdighet och blef efter. För öfrigt sprang han aldrig.

När han kom fram till ort och ställe hade de

andra redan inhämtat, att duellen ägt rum. Vapnen

hade varit värja. Bägge motståndarne voro lätt

sårade och försonade. Modärna dueller sluta alltid

på det sättet. Pasquale, som serverade kaffet och

berättade historien, hade ingen politisk åskådning

a] Is; han serverade alla, som voro iförda snygga

gångkläder och gåfvo minst två soldi i dricks. Han hade

inte själf varit närvarande, men två bord från her-rarne sutto ett par officerare, söm på afstånd följt

stridens förlopp. Den radikale publicisten hade

efteråt kysst majoren — han var major nu igen—

på högra kinden och krigaren hade i sin ordning

kysst motståndaren på örat. Sedan åkte de arm i

arm till staden och nu åto de försoningsfrukost på

en ristorante vid Piazza Venezia.

— Ska vi gå eller ska vi åka dit? frågade Frasse.

— Jag ger sjutton i det här, förklarade skulptören

värdigt.

— Men jag vill sabla gärna titta på en duellant,

när jag inte kan få se själfva duellen, menade Frasse.

Skulptören gjorde en gest, som utvisade, att de

andra kunde gå hvart som helst. Nu var han trött

och arg och misstrogen och ämnade svepa in sig i

sin värdighet och förakta södem ett ryck. Inte för

att den fattiga lira man kuggat af honom under

morgonen generade, ingalunda, men han föredrog

af-gjordt svenska slagsmål vare sig som åskådare eller

medarbetare. Den här stora apparaten och

tidningsnotiserna och extratågen och bravaderna tilltalade

interhans sinne, som föredrog det enkla, småtrefliga

och ordentliga.

— Nu kilar vi, upplyste Frasse, när han slutat.

De kilade till Piazza Venezia och fingo ett bord på

ett fullproppadt kafé. Prissen, som serverade dem,

visste allting från början till slut. öfversten — han

hade blifvit befordrad på den sista halftimmen —

hade gjort kol på den andra. Det var litet korfmat

kvar af publicisten, men så litet att ingen gärna

kunde fästa sig vid det. Den kyparen var hörbarligen

klerikalt sinnad.

Kotteristerna gåfvo ansenliga drickspengar och

återvände till Aragno. Ville man veta något, blef

det tydligen att vänta på aftontidningarne.

Skulptören visste redan alltsamman. Det var

med den här historien precis som med alla dueller i

södern. Motståndarne hissade upp sig till en höjd,

dit en nordbo omöjligt var i stånd att följa med. De

svepte in sig i en tystnad, som var isande och skarp,

de voro hemlighetsfulla, så att deras familjer och

vänner storknade. Som en duell är något olagligt,

dög det naturligtvis inte att göra den minsta

antydan om en sådan. Äfven sekundanterna iakttogo

en ytterst reserverad hållning. Medan hela Rom

endast talade om striden, fanns det åtminstone

inom stadens murar sex gentlemän, hvilka officiellt

voro fullkomligt ovetande därom. Deras ära

fordrade det. Men släktingar och vänner arbetade så

mycket ifrigare. Polisen arbetade också. De bägge

duellanternas bostäder voro omgifna af detektiver,

karabiniärer, gendarmer och municipalpoliser. De

bland kämparnes vänner, som höllo mest på deras

ära, hade något oförsiktigt skrutit, att duellen

trots allt skulle äga mm. Det var att såra

myndigheternas fåfänga. Myndigheterna tillkännagåfvo

minst lika högtidligt, att de till hvarje pris ämnade

förhindra duellen. De trogna och ärekära vännerna

blefvo nu rent skräflande. Duellen blir af, sade de

onödigt högt. Den blir inte af, sade polisen något

mindre högt. Ett par ärelystna kommissarier

föresatte sig att hindra det. Notis- och telegrambyråer

arbetade oafbrutet en hel natt. Icke blott Rom och

Italien voro nyfikna, äfven utlandet drogs med.

Duellanternas vänner voro nöjda, duellanterna själfva

tego obrottsligt och gingo omkring så värdiga och

högtidliga, att deras anhöriga rördes till tårar.

Fortsättningen blef lik början.

Vensterdeputeranden klättrade på morgonen öfver ett par tak

och hans motståndare kröp igenom en källarglugg.

De togo plats i hvar sin automobil och rusade sedan

genom gatorna med sådan fart, att alla måste lägga

märke därtill. De utposterade gendarmerna

telefonerade, karabiniärerna likaså. Detektiver och

municipalpolis förhöll sig litet tystare men voro

heller inte overksamma. Snart voro några dussin

automobiler i rörelse och sedan kom hela staden på

benen. Det arbetade sig till en intressant dag.

Duellanterna rusade i väg utåt Campagnan och

efter dem rullade en massa andra människor på

hjuldon. Fem minuters försprång var emellertid

vunnet och på fem minuter kan man mycket väl hinna

duellera ihjäl en karl. Som journalisten var säker

pistolskytt och majoren styf på florett, hade man

valt sablar.

Duellanterna hunno fram till den af alla på

förhand absolut okända mötesplatsen. Enär de

beräknade fem minuterna utgjorde en lång tidrymd, hade

man ingen särskild brådska att börja. Man hälsade,

undersökte marken, öfvertygade sig, att de båda

närvarande läkarnes grejor voro i bästa ordning och

resonerade, men var framför allt värdig. Så

skalade duellanterna af sig en mängd onödiga och

hindrande klädesplagg och sågo under tiden grymt och

utmanande på hvarandra. Sablarna mättes, vägdes

och undersöktes mycket noga. Då morgonen var

mulen, öfverlade sekundanterna en minut eller två,

hur motståndame skulle placeras. Ifall solen mot

förmodan Sköt iram och en stråle händelsevis föll på

en klinga, kunde det förvirra en af kämpame. Det

var en mycket viktig sak och kräfde en ingående

diskussior. Man bestämde sig för att lita på en

gynnsam slump.

När man nått detta resultat, var en

poliskommissarie framme på mötesplatsen. Sekundanterna

underrättade honom, att detta var en privat affär och

protesterade mot hans närvaro. Kommissarien,

protesterade också. En kvart dividerades hit och dit.

Då hade kommissarien utom sina underordnade

följeslagare fått till platsen ett par andra automobiler

och ett halft dussin droskor med ämbetsmän och

polisbetjänter af alla grader. Duellanter och

sekun-danter protesterade alltjämt, men dfe objudna

å!skå-dame litade på sin öfvermakt. De ägde

naturligtvis ingen rätt att arrestera morgonfriska medborga- ;

re, men de misstänkte, att de bägge herrar depute- :

rade, som de hade nöjet att se famför sig i skjort- <

ärmame, måhända ämnade tillfoga hvarandra något j

ondt, kanske rent af duellera. Den saken ämnade {

de hindra. De först på platsen varande herrame |

frågade allvarligt, hur de kunnat falla på en så

barock idé, och kommissarien och ämbetsmännen

svarade, att de hade sina källor. Duellanter och

sekuö-danter visade en förvåning, som de själf va funno

berättigad, och frågade för femtonde eller sextonde

och sista gången, ifall man ville lämna dem i fred.

Man ämnade göra tvärt om, så stod det till med den

saken. Då höllo sekundantema en sista öfverläggning

och enades om att sätta upp ett protokoll öfver

morgonens händelser. Flere automobiler och droskor

kommo under tiden till stället. Det blef lifligt på

mötesplatsen, så lifligt att duellanterna klädde på

sig igen. När protokollet var färdigt, lästes det upp

och undertecknades, hvarpå en företagsam

kommissarie föreslog, att duellanterna skulle räcka

hvarandra handen. Duellanterna vägrade absolut och

kommissarien upplyste, att han och en hel del andra

ämnade skugga herrame hela dagen.

Duellanter, sekundanter och några åskådare

protesterade en extra omgång. Därpå öfverlade

sekundantema ett tag till och rådde sedan de båda

motståndarna att försonas. Duellanterna höjde på

axlame, fnöso föraktligt och läto slutligen och med

stora svårigheter öfvertala sig. Försoningen

mottogs med bifallsrop och handklappningar. De hade

uppfyllt hederas alla fordringar och kunde stolta

återvända till en kammare, som utan tvifvel, skulle

vara glad öfver att bland sina medlemmar räkna

dessa båda herrar, hvilka icke blott gifvit lysande

prof på mod utan äfven ädelmod.

Senare på eftermiddagen var det meningen, att

herrame skulle visa sig arm i arm på en balkong

någonstädes. Den ena skulle kyssa den andre på

kinden eller hvar det nu var, och så skulle de skaka

hand och vara bussens vänner igen. Men

skulptören tänkte inte gå och ställa sig att stirra i vädret.

Han föredrog fortfarande som hittills att vara bland

skandinaver och föra ett lugnt och kontemplativt

lif samt undvika sinnesrörelser. Skål och smuttl När den långa historien var slut, såg Frasse

beundrande på skulptören.

— Du ä född till talare, vet jag, sade han.

— Det ä en mycket större konst att tiga,

upplyste skulptören. — Men eftersom jag ä i tagen, kan

jag gärna säga litet till. Å då vill jag endast

påpeka* vår beskedliga undfallenhet. Vi sakna

alldeles förmåga att göra något af våra små

egendomligheter. Det enda vi visa oss styfva i ä att beundra

allt, som inte ä svenskt.

Frasse blef så slagen af det riktiga i

anmärkningen, att han teg en half minut. Då den tidpunkten

förflutit, sade han piggt och tvärsäkert:

— Hör"u, det kan man väl lägga bort.

— I så fall vore du ingen riktig svensk längre.

Det hördes tydligt, att skulptören var kitslig

öfver något. Alla begrepo det, liksom att han hade

rätt i sina påståenden. Det var tillräcklig anledning

för dem att inte fästa sig vid hans ord.

— Ja, så kila vi väl till Jacobinis då, föreslog

Frasse. — Hvad tänker ni smäcka i de andra, när

vi träffas?

— Om man helt enkelt skulle tala sanning?

— Puh, då tro de oss inte alls.Vigg.

Qet såg ett tag ut som om kotteriet skulle

spricka. Först uteblef skulptören och den danske

författaren, och när de händelsevis anträffades, hade de

alltid haft förfärande mycket att göra. —Kanske

dom funderar på att bli ordentliga, förmodade

Frasse utan att ägna själfva sakförhållandet någon

egentlig uppmärksamhet. Sedan började

skriftställaren se ovanligt tankfull ut och sysselsatte sig ofta

med att skrifva siffror på matsedlar och andra

därtill lämpliga föremål.

— Han räknar efter hur stor boken ska bli, sa*

de Frasse. — Det ä med böcker precis som med

taflor, vet man hur lång å bred duken ska vara,

ä det bara att kasta loss sedan.

Skriftställaren och hans fru togo plötsligt sina

händer från kotteriet, och västgöten gjorde dem sällskap.

Norrlänningen hade styrt kosan till bergen för att

på ort och ställe undersöka, om »det där» man såg

från vissa punkter i Rom verkligen var något att

hurra för, och danskorna, som fortfarande reste

omkring söderut, uppehöllo förbindelsen genom vykort,

hvilka anlände mycket oregelbundet. Det

öfverens-stämde visserligen med kotteriets vanor, men var

ingenting särskildt att glädja sig åt. Frasse fann sig sålunda* solo ensam och allena en

ndddag hos Jacobinis.

— Nä hör nu, sade han och pillade utan

svårare missöden och längre afbrott i sig en femton tjugu

meter spaghetti. — Nä hör nu, sade han äfven

till sin tacchino med broccoli — det här ä tråkigt,

vet jag. — Han tyckte så, ty en lifvad

munhuggning — konversation kallas det visst — var enligt

hans förmenande matens bästa krydda. Inte kunde

han gärna sitta och prata för sig själf — d. v. s. nog

kunde han alltid, men då hade väl italienarna rundt

omkring trott, att han var riktigt vriden, och man

håller väl för sjutton på sitt anseende. . . en smula

åtminstone.

Frasse var melankolisk, då han lämnade

ristoran-ten. Om han i alla fall skulle kila opp på

»tjirrkol-lon» och kika efter, ifall prisshögen satt där?

Kotteriet satt i Skandinaviska föreningens

innersta rum och var ledsamt.

— Hva* nu då? frågade Frasse och stannade i

dörren.

— Har du några pek? fyrade fem eller sex

röster ögonblickligen af mot honom.

— Å det där galoschema tränger? Var lugn för

svenska folket, här finns möjligheter. — Frasse

halade fram sin plånbok. Nästa sekund fördubblades

längden på hans ansikte. — Nä, men det. . . det

var kostifikt. . .! Vet ni, här ä det öde och tomt

som före skapelsedagarna. — Frasse visiterade sina

fickor och hittade en näfve koppar och litet nickel.

— Det här var minsann ingenting att spänna bälte

ed. Hur mycke" har ni? Med en magnifik imperatorsgest pekade

skulptören på ett bordshörn, där två lire och några soldi

lågo.

-r-Det räcker ungefär till cigarretterna, sade

han mildt och vänligt.

— Hva" ä det för ett sabla slarf! utbrast Frasse

indignerad. — Nu när vi ha det som roligast, ska ni

ställa in på grund af penningbrist då? Det tycker

jag ä enfaldigt. Ryck opp er, medbrottslingar, å låt

oss trumma ställning!

Man gjorde ett hastigt öfverslag öfver alla

tänkbara riiöjligheter och blef inte gladare för det. Före

månadens slut skulle ingen erhålla pengar, och man

hade ännu tio eller tolf dagar dit.

Att skicka i väg en hel packe bref tjänar ingenting

till, sade skriftställaren. — Det är hårresande,

hvad man uträttar litet med skrifning. För resten ä

vår tids förläggare så syndigt materialistiska.

Den danske författaren instämde med nedslående

entusiasm och tycktes stå i begrepp att ingå på en

närmare utveckling af förläggarkårens moraliska

defekter, sedda genom en för tillfället pank pessimists

färgade pincenez. Attentatet afstyrdes såsom

varande för mycket tidsödande och för litet inbringande.

— Å jag får inte annat än på bestämda tider"

upplyste västgöten. Det var det bestämda som tycktes

förarga honom mest.

— Tre man ur räkningen, konstaterade Frasse,

— Ska" man drifva upp något i landet gångbart

mynt, bör det ske på platsen, menade skulptören.

Som han satt inne med ålder och erfarenhet,

lyssnade man till honom. — Förslaget! ropade den nordiska litteraturens

representanter pä två olika tungomål men med en

mun.

— Det ä just det, vi skulle hjälpas åt att klämma

fram, tänkte jag.

— Ifall man skramlar till ett telegram, kanske det

rörde en förläggares stenhårda hjärta,

framkastade skriftställaren.

Utan invändning från något håll enades man om

att inte slösa bort kotteriets sista tillgångar på

något problematiskt.

Västgöten undrade, om man skulle försöka arbeta

och på så sätt åstadkomma en ljusning. Han blef

genast nedtystad och ansågs vara en dålig kamrat.

Han drog sig ur spelet genom att förklara sin

ursprungligen allvarliga antydan vara ett skämt,

miss-lyckadt både till form och innehåll, det medgaf han

nu. Ingen trodde honom, ty han hade alltid visat sig

snäll och välmenande, och flere timmar bortåt

betraktades han med sneda blickar.

— Det finns bara ett sätt, sade skulptören.

— Hurra! skränade kotteriet och utnämnde

honom på god tro till extra hedersledamot. Sedan

det undanstökats återtogos förhandlingarna.

— Det ä det gamla vanliga.. . att vigga.

Skriftställaren tog genast fram papper och penna

för att göra upp en förteckning öfver användbara

objekt, och skulptören befordrades från extra till

ordinarie hedersledamot. Senare på kvällen, när

faran var öfver, blef han evighetsdito.

Omkring en halft timme längre fram stod man på

precis samma fläck och stampade, objekten voro an-tagligen icke viggbara. Det var då kotteriets hy

förvandlades.

Den erhöll dock en något ljusare chattering, när

danskorna oförmodadt visade sig. Anledningen till

resans afbrott var, att de gjort slut på alla sina

pengar. Nu måste de skrifva hem efter mer och bo på

pensionatet och lefva på kredit under tiden.

Kotteriet blef en nyans mörkare än under sitt mörkaste

ögonblick.

— Kunde jag inte ge mig sjutton på det, knota

-de Frasse. — En vecka. På den tiden hinner man

magra å tappa humöret å bli ordentlig å råka ut för

alla möjliga ledsamheter.

De nykomna hade emellertid satts in i

förhållandena, och som de voro pigga flickebarn, fattade de

genast galoppen och deltogo ifrigt i vännernas

bekymmer. Men det var också allt hvad de förmådde

åstadkomma. Efter en stund sade den ena liksom

för att blanda upp den trista stämningen med något

nytt.

— En norsk dame er her...

— Ung? — var naturligtvis Frasses första fråga.

Hon var ung, såg bra ut och satt för tillfället i

läsrummet och föreföll att vara i sorglig afsaknad af

bekantskaper.

— Det hjälper i alla fall inte upp affärerna,

knota-de skulptören. Han var realiteternas man, ett långt

lif o. s. v.

— Nä, det förstås, men jag ska i alla fall gå å titta

på henne, sade Frasse. När han en stund senare

återkom, såg han nöjd ut. — Hon gillas, gubbar!

De andra blickade strängt och ogillande på Frasse,som tillät sig dylika extravagansér i ett så allvarligt

ögonblick.

— Egentligen skulle man allt tänka på

morgondagen ibland, sade någon.

— Då tänker jag hellre på middagen i går,

förklarade Frasse. Hvarpå han försvann med ett

respekt-vidrigt: ni ä sabla tråkiga.

Kotteriet väntade en stund utan att han visade

sig. Skulptören, som ätit hemma, d. v. s. inte alls,

började utom sin middagshunger äfven känna en

stark längtan efter supé och gjorde sig ärende ut i

läsrummet.

— Dom sitter förstås å gafflar, upplyste han

vid återkomsten.

Ytterligare en kvart förflöt. Då insåg

skriftställaren, att han i alla fall borde snegla på en

tidning.

Frasse satt bredvid norskan och var spirituell och

påträngande och artig. Han pratade om Norges

fjäll och fjordar, om hafvet och hvarjehanda annat,

som han hoppades skulle intressera. Den unga

damen stack emellan med ett ord då och då, men

Frasse lät henne aldrig tala ut, ty han hade föresatt

sig att göra ett godt intryck.

— Det ä naturligtvis väldigt snobbigt å imposant

allt det där, sade Frasse — det ä det visst det.

Hur lifligt som helst kan jag föreställa mej det, för

jag haf uppriktigt sagdt aldrig sett skymten af

grejor-na. Men på Nationalmuseum har vi en tafla eller

två om det, å dom ä bra. Konsten ä förstås alltid

ett strå hvassare än naturen, det kan vi ju komma

öfverens om. Den unga damen upplyste, att hon inte förstod

Frasse, han talade visst för fort.

— Jag begriper inte er heller, så det kvittar,

svarade Frasse flott och gemytligt. — På det

här viset kan vi hålla på hur länge som helst å ha

väldigt trefligt.

Skriftställaren såg, att Frasse var på väg till en

ny förälskelse och anhöll att bli presenterad. Det

beviljades, ty Frasse började känna sig trött i

munnen, och samtalet fortsattes på tre man hand. En

stund senare hade iela kotteriet slagit sig ned kring

den nykomna. Man talade om konst, litteratur,

och politik — äfven finanser.

Fram emot kvällen satt kotteriet ånyo i det inre

rummet.

— Nåå? sade skulptören strängt.

— Sekreteraren ska hjälpa oss, afbröt västgöten,

som också blifvit hungrig. Han togs genast till

nåder, och fick ett halft löfte om att bli hedersledamot

han med, förutsatt att sekreteraren kunde hjälpa.

Sekreteraren kom, och skriftställaren började:

— Du ä landsman å känner till våra

national-egendomligheter, till dej kan man tala öppet. Det

ä hungersnöd i landet eller med andra ord,

driftkapitalet har tagit slut. Hvad man under dylika

förhållanden gör, vet alla, frågan ä bara, hvar?

— Kors, sade sekreteraren med en flegma,

som var skånsk och ohygglig — föreningen har ju

en kassa, å du ä själf styrelseledamot... utanordna,

vet jagi

Därmed var saken så klar den kunde bli.

Sekreteraren och skriftställaren blefvo genast hederspam-

KotUrtft. 6par inom kotteriet. Litet senare utnämndes alla

de öfriga till samma grad.

— Norskan ska vi i alla fall ha med, föreslog

Frasse, och som man kände hans hjärta, och ingen

hade något emot själfva saken, arrangerades den.

— Nu ä vi tolf å jäkligt skandinaviska. Så låser vi

porten å släpper ingen mer öfver bron. — Det ville

kort och godt säga, att kotteriet var fulltaligt.

När sedan sällskapet krånglade med spaghettin

inne på Jacobinis ristorante, rådde allmän

belåtenhet.

— Rom ä den stad, där man klarar sej bäst,

menade skriftställaren. Det var han, som slagit första

viggen, och i den bedrägliga förhoppningen, att

hundra lire skulle räcka till månadens slut, ej tagit mer.

— Å utanordna ä styfvaste ord jag vet. Det ska

jag hädanefter använda så ofta som möjligt. — När

han följande dag funnit, att hela kapitalet spårlöst

försvunnit, mumlade han litet snopet — så värst

billigt ä Rom ändå inte — hvarefter Frasse på egen

begäran skickades fram att låna.

— Hur mycke* tror ni, vi behöfver? frågade

han oskyldigt.

Ingen hade den blekaste aning om saken.

— Här lefver man fint på tvåhundra i månaden,

upplyste sekreteraren.

ögonblickligen väcktes förslag om hans

utvo-terande ur kotteriet, ty föregående aftons

erfarenheter hade gjort medlemmarna skeptiska.

— Han sitter ju å förvillar oss med osannfärdiga

uppgifter, sade Frasse förtretad. — Jag måtte väl

yeta, hur mycke* som går åt. Jag hade. . . ja hva"var det nu igen, jag hade med mig? Jag skref opp

det på en lapp. — Frasse sökte i alla fickor och

slutade med ett gladt. — Den har jag förstås tappat.

Frid vare med den då!

— Med sparsamhet å omtanke kanske vi kunde

trassla oss fram på. . . ja, hugg till en rund summa

någon! — Skriftställaren såg hjälplös ut och de öfriga

liknade honom.

Den danske författaren inföll, att sekreteraren på

sätt och vis hade rätt, och var man två, blef det

proportionsvis ännu billigare.

Skriftställarens unga fru opponerade energiskt,

och samtliga damer förenade sig med henne.

Skulptören mumlade något om vår dyrbaraste lyxartikel:

kvinnan, men nedtystades ögonblickligen af

kotteriets kvinnliga element, som skarpt anklagade

honom för skef uppfattning och föråldrade

synpunkter.

— Hvarför ska vi disputera nu, då vi ha en kassa

att Ö6a ur? sade västgöten mildt förebrående.

Den afväg, på hvilken man råkat in, lämnades

Senast.

— Alltså? sade Frasse.

Di ingen svarade fortsatte han:

— Vi har ju pengar, eller hvilket ä alldeles

detsamma, vi får längre fram. Hemma i Sverige lefver

man ju alltid i förskott, hvarför skulle vi då inte göra

det i utlandet med? Summan prissar och prissinnor?

— En för alla och alla för en ä den vedertagna

formeln, sade skriftställaren — Vi tar

femhundrafemtio lire i Frasses namn å delar det lika, femtio hvar.

Sedan får vi se, hvem som reder sig längst. — Ja, visst, gordiska knutar ska inte lösas, de ska

huggas af.

Transaktionen verkställdes oroväckande snabbt,

och Frasses revers med de många namnen låstes in

bland andra liknande värdepapper i sekreterarens

kassaskrin. Sedan gick man ut och såg på staden

igen. Som vanligt betraktade man den inifrån en

osteria, det ansågs ge ett mer samladt och

varaktigt intryck.

Men skriftställaren kände sig lugnast, ty han hade

dubbelt så mycket som de andra i sin plånbok.

— Rom ä i alla fall den stad, där man lefver

billigast, sade han.

— Den saken ä tvärsäker, fastslog Frasse. —

Jag vet intet ställe i världen, där man kan vara lat,

slarfvig, obetänksam å allt det där å ändå rissla

sej fint. Skål för Roml Å så ett fyrfaldigt förstås!

Hugg i flickor å pojkar!

De höggo i.En middagsbjudning.

Den danske författaren sjönk flåsande ned på en

stol.

— Jo, vi ä bjudna på middag. . . i familj, sade

han.

— Hela rukan? frågade Frasse.

— Nej, bara fem. Men det är ju inte så galet

ändå. Hvaba?

— Hör du, flåsa ut ordentligt å tag sen om hela

trantiraran från början! sade Frasse. —

Hvari-från har du först å främst fått familjen? Har du

telegraferat efter den?

— Aspetto un momento! Det är en italiensk

fa-milie jag talar om.

— Har du en sådan också? Du tycks ha hunnit

med åtskilligt, du.

— Är det Frasse eller jag, som skall. . . skall. .

hur är det ni kallar det i Sverige igen?

— Babbla, föreslog skriftställaren.

Frasse blef stött och ägnade sig nära femton

sekunder i sträck åt sin spaghetti. När han insett sin

oförmåga att reda ut härfvan på tallriken framfor

sig, knackade han efter gamla Francesco och bad

honom aflägsna trasslet och taga in litet mat i stället.

Tack vare denna hvar dag oföränderligt

återkommande händelse, tilläts dansken att berätta till slut*Frasse såg mörkt efter sin portion och funderade nu

som alltid på att knäcka problemet med spaghettin.

Han var fruktansvärdt envis i vissa fall och hade

föresatt sig att ej ge vika, förrän han lärt sig äta

spaghetti som en inföding. — Å det med elegans

ändå, ge er sjutton på det! — Under tiden magrade

han och blef nervös af den ständiga förargelsen. Men

han släppte likväl icke hoppet och tron på ett godt

slut.

— Tro kan man ju alltid göra, om man har godt

om tid, sade skulptören i största allmänhet."* Han

hade för länge sedan öfvergifvit all slags maccaroni

och höll sig till »suppa santé» m. m. dyl., som

inmundigades på kontinentalt vis. Han var gammal och

förståndig, han.

— Jo, började den danske författaren på nytt.

— Vi ä som sagdt bjudna på middag i morgon.

Inhemsk middag med damer och allting.

— Skulle du godhetsfullt vilja upplysa oss, hvem

som öfvar välgörenhet i denna form! bad skulptören.

— Vår värdinna.

— Åh tusan, var det kanske det, gumman sa"

i morgse, när jag gick ut? P*

— Visst. Å du tackade. Det hörde jag in till mig.

— Jag tackar alltid. Höfligheten är en dygd,

där den finns. Å jag har blifvit vårdslöst dygdig

på de sista tio åren. Vidare!

— Jo, man vill snobba med dig. Jag kom härom

dagen att nämna, att du hade ett par ordnar.

— Tre, rättade skulptören värdigt. — Sådana

ä alltid bra på resor.

— Tre? Verkligen? Gumman kommer att blistormförtjust, och du får säkert sitta på hennes

högra hand.

— Har hon vackra små labbar, ber jag att få

abonnera den vänstra, blandade sig Frasse i samtalet.

Han hade just fått in en portion »bove brassato»

och var lugn för den närmaste framtiden.

— Jag behöfver kanske bägge ensam, sade

skulptören och såg åt den sida, där Frasse satt, som om

om han tänkt titta tvärs igenom honom. Det var

för öfrigt inte svårt, ty Frasse, som var magerlagd

af natur och vana, hade dessutom varit förkyld de

sista dagame och såg ungefär ut som en plockad

tuppkyckling. — Men jag tyckte du sa fem, å vi ä

precis tolf.

— Tyvärr lyckades jag inte narra henne att taga

oss kollektivt, utan endast pr styck. Det stannade

vid fem och den femte satt hårdt åt, det var du Frasse.

— Tackar allra mjukast!

— Du får tacka henne själf i morgon. De öfriga

lyckliga äro skriftställaren och hans fru.

— Ber att få instämma med Frasse. Det är inte

ofta det händer.

— Alltid ska" ni vara af viga mot mej, klagade

Frasse och spillde ett skedblad sås innanför västen.

— Å du tycker, att vi ska gå? frågade

skulptören litet tveksam.

— Ni måste. Jag har ju redan sagt ja, lofvat

att vi ska komma med gladt humör. Frisk aptit

behöfs däremot inte. Sådan värderas ej vid

italienska middagar. För resten. . .

— Klädsel? afbröt skulptören, som ej fann det

lönt att resonnera om en afgjord sak. — Dina ordnar. Med dem är du såverad. Här i

landet öfverskyler en orden allt, äfven brist p&

kläder.

— Kavaj och ordnar, sade skulptören. —

Skilvan är klar.

— Vi andra få väl reda c£s bäst vi kan, sade

skriftställaren.

— Tre ordnar räcker här i landet för ett mycket

stort sällskap, upplyste dansken. — Vi andra kan

gå i hvad som helst. —

Nästa dag gick sällskapet i »hvad som helst».

Mottagandet var öfverväldigande. D. v. s. skulptören

fick det mesta på sin del och placerades, som

förutsagts, bredvid värdinnan. Han hade föregående

kväll tvingat sin vän dansken att lära sig en lång

italiensk fras, som skulle innehålla en ursäkt för hans

uppträdande utan frack. Vid ett-tiden på natten och

half fyra på morgonen hade han stigit upp, väckt

dansken — de bodde vid samma korridor — och med

hotelser och mildt våld nödgat honom korrigera

möjliga felaktigheter. Den danske författaren

korrigerade och svor, men fann sig i det oundvikliga, han

insåg att språkkunskaper också kunna medföra

sina olägenheter. Nu serverade skulptören redan vid

inträdet sin mening, garnerad med ett passande och

mot dess vikt svarande ansiktsuttryck. Värdinnan

begrep inte ett ord, men antog att det var en

artighet och visade en älskvärdhet, som inte alls svarade

mot skulptörens rådbråkning af hennes vackra

modersmål. Hon inbillade sig, att han talade svenska,

och var smickrad af, att han trodde henne förstå

det. Skulptören uppfattade ingenting. Han varöfvertygad, att danskens tmdervisning varit

förstklassig och att hans eget uttal var ännu bättre.

— Tack, nu ä jag inne i situationen, sade

Frasse på riktig svenska. Han kikade fram under

skriftställarens armbåge och hade roligt redan från början.

Den stela och tidsödande presentationen förekom

ej, utan man gick genast till bords.

— Måtte vara ett godt mathus det här, hviskade

skriftställaren till sin fru, det var ju hans uppgift

att ge akt på allt och han var nyfiken att se, om han

gissat rätt.

— Hur kan du veta det?

— Samtliga gäster ha anländt tio minuter före

utsatt tid. Det tycks för resten vara ett par för mycket,

det fattas två stolar i rummet. Jag bar räknat dem.

— Sätt er, vet jag, sade Frasse. Han hade nyss

mottagit samma uppmaning från dansken, i hvilkens

åliggande det ingick att dirigera sitt sällskaps

rörelser, och lät den nu gå vidare.

Man satte sig och upptäckte därvid bristen på

stolar. Alla fingo synnerligen roligt och en äldre herre,

som längre fram på kvällen befanns vara värdinnans

lagvigde make, skickades tvärs öfver förstugan att

låna de saknade föremålen hos en granne.

— Åh, fadren, är det husets herre, sade

skulptören ogeneradt tvärs öfver bordet. — Nog har jag sett

honom ett par gånger, sedan jag flyttade hit, men

aldrig trodde jag han hörde till inredningen.

— Om vi nu skulle ta" våra nya vänner i

okulär-besiktning, föreslog skriftställaren. Då ingenting

antydde, att man skulle få någon mat på länge,

hade han god tid till iakttagelser. Bredvid värdin-nan, hvilkens ännu blixtrande ögon stundom delade

med sig litet al det öfverflöd, som föll på skulptörens

lott, satt denne, det slarfviga men glada kotteriets

åldrade och vise medlem. Den lilla smula

matse-delsitalienska, han kände, var länge sedan

förbrukad, men han hade föresatt sig att ha trefligt och

vek ej en millimeter från programmet. Hvar gång

han sade något obegripligt, log värdinnan huldt och

lät i sin godhet en fjärdedel däraf dugga öfver

samtliga gäster.

Bredvid hoaom tronade värdinnans syster i

stramande siden, som prasslade vid hvarje rörelse. Hon

rörde sig ofta; alldeles för ofta, sade Frasse litet

senare och tilläde:

— Sitter hon på något?

— Tackar för det, svarade skriftställaren. —

Inte kan du väl tro att en människa om minst hundra

kilo sväfvar i luften.

— Jag menar på något jäkligt, förklarade Frasse.

— Scb, Frasse, inte kan du väl begära, att jag ska

veta det, jag ser henne för första gången i mitt lif.

Den danske författaren sköt fram en assiett med

»alici» och Frasse försjönk i misstrogen förvåning

inför dessa främmande företeelser.

— Jag undrar, om man törs ta mer än en, sade

han och glömde allt annat vid åsynen af de små

tunnbanden.

Nedanför värdinnans syster förekom en tredje

sådan, likheten förrådde släktskapen. Hon var

till hälften placerad på en stol, till hälften i sin

manlige grannes knä. Grannen var hennes äkta man,

och ehuru han föreföll litet plågad af hennes tydligtvisade svartsjuka, smålog han på samma gång

smickrad. Han ståtade med tre parallella skråmor

ofvan-för ena ögonbrynet. De sågo ut att vara tillfogade

med kvinnonaglar, ett i Italien mycket vanligt

vapen. Skriftställaren märkte dem snart och begärde

en upplysning af den danske författaren.

— Lyckliga människor, svarade denne på fullt

allvar. — Passa på och titta, när karlen vänder sig

bort. Han har också en lång skåra tvärs öfver

nacken, såret är inte läkt än. De älska hvarandra med

äkta sydländsk glöd och äro hemskt svartsjuka. Det

hör till, förstår du. Han är ju en vacker karl, ocn hon

är heller inte oäfven. Jag kan slå vad om, att det

inte finns en enda hel möbel i deras hem. De ha

fle-re gånger om slagit hvarandra i

hufvudskalleplat-sema med allt flyttbart de äga. öfvérskottet af

kärlek. . . Åt nu!

— Nej, men.. .

— Ett vanligt medelklassäktenskap. Han är

stram öfver sina skråmor, de utgöra beviset på

hennes rasande kärlek. Fanden, en karl, som snart är

femtio år, kan väl inte vara annat än stolt öfver att

inge en femton år yngre kvinna en dylik passion.

De äro stormförtjusta i hvarandra, och släktingarne

äro också stolta öfver det. De älska hvarandra,

och hör sedan! Dessemellan jonglera de med

tallrikar och kastruller, det är deras rättighet. De ha min

själ inte enformigt. Titta nu inte mer på henne,

han kanske ilsknar till, och vi äro ju här för att ha

trefligt.

Skriftställaren tittade inte mer utan ägnade några

minuter åt intensivt grubbel öfver orsaken till, attkvinnofrågan i södem röner så ringa anslutning. Han

tyckte nästan, att det borde vara tvärtom. En

månad senare ändrade han åsikter. I huset, där han

då hyrde, bodde en ämbetsman, som regeibundet slog

sin hustru två gångar i veckan, ibland oftare. En

eftermiddag förrättades exekutionen i förstugan,

som skriftställaren var nödsakad att passera.

Chevalereskt lade han sig emellan, och det var inte alls

långt ifrån, att han fått ögonen utrifna — af frun.

— Kan man tänka sig, skrek hon — den där

långe, eländige tysken ville hindra min make, som

alltid blir galen af ånger och kärlek efteråt.

Skriftställaren smet snoppad. Hans enda,

mycket måttliga tröst blef, att hela huset antog honom

vara tysk. Blott en tysk kunde falla på den

underliga idén att skilja två stridande makar. Händelsen

gjorde, att han började se sig omkring med litet

större uppmärksamhet. Därvid var det omöjligt att ej

lägga märke till de högbarmade ståtliga kvinnor,

hvilka h var och en alltid ledsagades af en liten

spinkig mansperson, som magrade så hastigt, att hans

kläder blefvo alldeles för stora, medan de ännu voro

nya. Dessa drottninglika företeelser skredo, öfverallt

vördnadsfullt hälsade, fram i spetsen för en talrik

barnskara, i hvars kölvatten den bleke och magre

mannen trött och utpumpad linkade. Då förstod

skriftställaren, att kvinnofrågan i södem till största

delen är en fråga för männen. —

Bredvid den lycklige och sönderrifne äkta

mannen satt en mycket gammal dam. Hon var

antagligen hans mor, ty han brydde sig icke det minsta

om henne. Nedanför henne hade värdinnans gemålfått sin plats. Han satt endast sällan, han stod för

det mesta med böjda knän, liksom på helspänn.

Han hjälpte till med uppassningen och sprang

små-ärenden litet emellan. Det var hans undergifna

hållning och vällyckade dressyr, som väckte

skriftställarens första misstanke om den italienska

kvinnofrågans verkliga innebörd. En ung fetlagd man

uppehöll sig blygsamt på en half stolsits vid hans

sida och lyssnade med ett intresseradt leende på de

nvarandra korsande replikerna. Hans

uppmärksamhet var så intensiv, att Frasse, som var hans

närmaste granne, trodde sig riktigt hålla af honom.

Litet senare slutade han därmed, men än så länge var

det idel fröjd och gamman. Den unge mannen var

anställd vid posten och dessutont son till systern

n:o 2. Han föreföll lydig och väluppfostrad och

skulle säkerligen som äkta man taga mer stryk än

han gaf, när tiden för handgripligheterna var inne.

Efter Frasse följde skriftställaren och hans fru, en

berömvärd försiktighet hade kommit dem att välja

stolame mellan bepröfvade och pålitliga grannar.

Bredvid den danske författaren förekom

bordssällskapets yngsta kvinnliga medlem. Hon var

ytterligt blyg och visade honom aldrig mer än profilen.

Mellan henne och värdinnan satt en äldre herre.

Han tuggade redan, innan han börjat äta och

fortsatte därmed långt efter det han slutat, följaktligen

yttrade han ej ett ord. Hvem han var blef aldrig

upplyst, och när han omotiveradt försvann från

sällskapet saknades han ej.

Middagen började med alid och osaltadt smör.

Alidn var ett mellanting mellan en ansjovis och ettmarsvin eller hvad som helst annat. Den var så salt,

att skinnet knorrade sig i halsen på ätaren, fastän

den enda man tog — man aktade sig för fler —

vistats större delen af sin tillvaro i en burk med

härsken olja.

Ingen mer än Prasse åt en hel. Sedan hade han en

god stund full sysselsättning med att suga på

läpparna och mumla fula ord. Skriftställaren var

förbe-lefvad att följa exemplet, han smusslade sin alidi

byxfickan. Dagen därpå skänkte han bort sina

bästa benkläder, alicin är äfven som tam en klibbig

individ.

Samtalet var animeradt rundt hela bordet. Så

när som på den gamla damen och den tystlåtne herrn

pratade alla samtidigt. Skulptören hade mest att

säga. När han gett sin? alid tre glas vin att simma

i, fann han sig äga en oväntad kunskap i flera

hittills okända språk. Bland dessa intog italienskan

en framstående plåts. För att bli riktigt säker på

sin sak drack han som en inledning ytterligare tre

glas vin med sig själf. Han hörde till dem, som,

utan att vara det ringaste vidskepliga hålla på

jämna tal. Sex var ett jämnt tal, det visste han. Utan

tvekan gaf han sig in på alla tänkbara ämnen, en

person med tre ordnar kan tillåta sig mycket väne

saker i Italien. När han resonnerade modäm konst,

trodde granname honom tala om landtbruk — den

danske författaren påstod det efteråt — men han

hade lika roligt i alla fall.

Den oundvikliga spaghettin bars in, och Frasse

föresatte sig att visa, hur styf en nordbo kan vara.En brunröd sås och diverse smörklimpar lifvade den

hvita iQassans enformighet.

— Signor cavaliere! sade värdinnan, och

skulptören vältrade med dödsförakt en hög på sin tallrik.

Spaghetti har den egenskapen, att när man tager

en, följa några dussin andra med. Skulptören fick

så mycket, att det räckte för hela kotteriet.

Landets barn hälsade hans företagsamhet med gladt

bifall, själf bleknade han inför den uppgift han

förelagt sig. Han styrkte sig ånyo med tre glas vin och

kom därvid ihåg, att han höll på jämna tal.

ögonblickligen tömde han tre till och var sedan tyst en

stund.

I4fvad af skulptörens föredöme och ett bedrägligt

hopp att ändligen lyckas med landets nationalrätt

tog Frasse för sig, som om han också varit en inföding.

Han narrade därmed sina vänner till ett öfverdåd,

som de ångrade, när det var för sent att rätta

misstaget. Men värdinnan log gillande, och hennes

systrar funno dessa främlingar från ett okändt och

barbariskt land sympatiska. De ansågo det artigt af

gästerna att äta sig mätta på första rätten och satte

värde på en dylik uppmärksamhet.

Medelklassitalienaren äger ytterst ofullständiga

begrepp om bordets njutningar. Vid en bjudning

är det inte rätternas beståndsdelar utan deras

soliditet, som är det afgörande. Detta kan bero på en

liknöjdhet hos ett folk, som lefver så enkelt, att dess

kokkonstnärer hittills blott brytt sig om att

komponera mer än en enda sås. I alla händelser

bekymrade sig skandinaverna föga om det italienska kökets

få och lätt genomskådade hemligheter, de arbetade med»minestran» och understödde flitigt sina

bemödanden med vin. Som husets fru ideligen vinkade ut sin

gemål efter en ny fiasco, så snart botten skymtade

i en föregående, saknades ingenting.

Frasse strandade som vanligt på det blindskär,

där han alltid häktade fast. När de öfriga hunnit

förbi en mellanrätt och någonting annat, som Frasse

icke ens såg åt, bökade han ännu med sin spaghetti.

Skulptören slapp undan med hälften af sin portion,

eftersom han hade tre ordnar.

— Spreschen duss?, frågade Frasses unge

granne artigt.

— Si, si, svarade Frasse med munnen full.

Därpå hviskade han till skriftställaren: — Hva* sjutton

säjer han?

— Svara ja, du, bara!

— Ja? Det ä ju svenska, vet jag.

— Åh, du skall vara höflig, begriper du väl.

Frambringa ett ljud. .. hvad som helst.. . å se förbindlig

ut å språka med karlenl Jag har sett, att gumman

midt emot nickat åt honom. Hvad hon menar med

det, kan inte tusan förstå. Säj ja, du, åvarhöflig!

— Ja, sade Frasse åt vänster. Han längtade

efter en förevändning att slippa arbetet med sin

spaghetti en stund.

Grannen svarade strax med en hel ramsa

obegripliga läten, och skriftställaren, som också lyssnade,

drog öronen åt sig, som man oftast gör, då något

nytt och okändt möter.

— Säj ja två gånger å rad, hviskade

skriftställaren. — Alltid kan det vara bra för något.

Frasse lydde snällt. Han hade spaghetti ändaupp till gommen och var för slapp att orka

protestera, när han kastat en blick på sin tallrik, där ännu

hälften fanns kvar.

Åter nystade posttjänstemannen ur sig en lång

ramsa. Skriftställaren lutade sig fram och mötte

ett aktningsfullt och allvarligt uttryck i hans

vänliga ögon; någon afsiktlig elakhet från den unge

mannens sida trodde han sig följaktligen ej ha att

befara. Men ljuden liknade inte ett språk, om icke

möjligen det småbarn bruka, när de göra sina

första osäkra försök att hålla tal.

— Säg ja, tre gånger, sufflerade skriftställaren.

— Nä hör"ul — Frasse rodnade, han trodde sig

vara utsatt för en lika obefogad som oblyg drift.

— Gör det, ä du hygglig! Det här blir lifvadt

ska du få se.

— Iyifvadt! Nå då så. . . — Frasse vände sig åt

vänster och slungade ut tre kraftiga ja.

Posttj änstemannens leende var nära nog

lyckligt. Han nickade lugnande tvärs öfver bordet åt

sin mor, och hon log saligt. Skriftställaren höll

omväxlande ett öga på henne och ett på sonen. Han

undrade i sitt stilla sinne, hvad denna pantomim

skulle betyda, men var ej i stånd att finna nyckeln

till gåtan. Han erinrade sig, att den gamla frun först

verkat misstänksam, nästan förargad. Nu såg han,

att ju mer sonen och Frasse pratade, desto

belåtnare blef hon.

— Hvad sjutton betyder det här? mumlade han.

— Hvaba? — frågade dansken, som för en stund

öfvergifvit sin högra grannes profil och hvilade sig

genom att se åt andra hållet. Han sattes in i förhållandena och begrep precis

lika mycket som skriftställaren. Men den

abrakada-bra Frasse och posttjänstemannen alltjämt pratade

jämte moderns tydligt visade förtjusning däröfver,

kom honom att ana något.

— Tedesco, sade den gamla frun till honom och

pekade glädjestrålande på sonen.

Då fattade den språkkunnige dansken, och en

half minut senare visste såväl skriftställaren med fru

som Frasse, att han antogs konversera på tyska.

— Kanske jag kan språket, fast jag inte visste af

det, förmodade Frasse, angenämt öfverraskad af sin

egen skicklighet. För att öfvertyga sig själf och

sina åhörare bjöd han strax på en lika lång som

obegriplig ramsa.

* - Posttjänstemannen var älskvärdheten

personifierad och svarade någonting lika lättfattligt.

Då hade de båda skriftställame saken klar för sig.

— Ingendera kan ett ljud, sade den danske

författaren. — Nu skall jag i alla fall känna ynglingen

på pulsen. — Han lämnade sin plats och förde en

stunds lågmäld konversation med

posttjänstemannen. Hans första åtgärd därefter var att högtidligt

buga sig för modem. Sedan berättade han på sitt

eget tungomål.

— Styf pojke, nästan väl styf för våra små

förhållanden längre norrut. Utan att blinka eller rodna

bekände han öppet, att han fått pengar till lektioner

i tyska af sin snälla mamma, och lika öppet medgaf

han, att hvarenda centesimo användts till

variété-besök och andra lättare förströelser. Han har

aldrig besökt sin tyska lärare, och kan bara säga der,die, das. För resten kan han inte det heller. Men

han bad oss intyga, att han är skicklig i språket, och

jag lofvade honom, att du skulle göra det. Gumman

har väl haft sina misstankar, kan jag tro, och

kanske det bara varit för att pröfva gossen vi bjudits hit.

— Nej, så min sann. ..

— Ingen malplacerad rättskänsla, min vän. Gör

inte gumman ledsen utan småle så älskvärdt du

kan mot henne. Och tänk till exempel på, att hon

nog såg bra ut för — för en trettio år sedan! —

Pojken skall upp i någon slags examen nästa vecka,

och du, som ju är en hygglig människa, vill väl inte

krossa en mors illusioner.

— Då får hon ju veta det om några dar. . .

— Inte. Han berättade nyss, att det var hans

examinator, som föreslog varietébesöken i stället

för lektionerna. Han har själf en gång i tiden gjort

på samma sätt och känner på långt när inte tyska

språket så bra som mina gamla galoscher. Pojken

går igenom med glans och får ett postkontor i

landsorten att börja med. För resten är sådant bara bra

för oss utländingar. Ju mindre en italienare

begriper desto lättare är han att komma öfverens med.

Begriper han ett enda grand, blir utländingen alltid

lurad. Således för vårt gemensamma bästa!

Skriftställaren bugade sig ytterst artigt för den

goda frun midt emot och kastade sig sedan in i

konversationen med granname till vänster.

Posttjänstemannen tackade med ett af sina älskvärdaste

leenden och en förstående spark under bordet.

Skriftställaren trodde först, att det var Frasse, som

krånglade och hämnades genom att nypa honom i ena benet.När han drog handen tillbaka, följde en härfva

spaghetti med. Prasse hade fuskat och spillt en del af

sin portion för att slippa lindrigare.

Så snart Frasse såg sitt svek upptäckt, var han nog

nordiskt klumpig att börja hosta och väsnas och

annonserade på så sätt sin iråkade förlägenhet för

samtliga närvarande.

— Nors!, sade skriftställaren strängt. —

Blame-ra inte dina landsmän! Tala tungomål å var

tref-lig! Jag bar längre ben än du, jag skall skicka

vidare. — Han tog en hastig öfverblick och bestämde

sig för, att husets herre skulle bli den skyldige, då

man omsider uppdagade saken. Han föreföll van vid

lidande och oförrätter. Som det var absolut

nödvändigt att gå fint till väga bland italienare, låtsades

han vara mätt — det behöfde han för resten inte

låtsa, ty han var verkligen mätt — och sjönk med ett

belåtet stönande bakut mot stolens ryggstöd. Därpå

började han sina operationer. Med undantag af det

han lagt i knät, hade Frasse spillt inemot hälften

af sin portion på golfvet framför sig. Det mötte inga

svårigheter att hitta den. Skriftställaren makade

den åt vänster. Förbi Frasse och posttjänstemannen

gick allt väl, men längre kunde ingen begära att

ett par äfven ganska långa ben skulle räcka.

Skriftställaren var likväl envis denna gång och

fortsatte sina manipulationer, ifall ett sådant uttryck

kan anses passande, då han hufvudsakligen arbetade

med ena foten. Hans ställning blef något obekväm,

men han antog, att han någorlunda nått sitt mål.

Då knakade det olycksbådande i hans stol. Han

kände till möblerna i Italien; från det ställe, där hanförst hyrt, måste han flytta efter en vecka, på den

tiden hade han suttit sönder alla husets stolar.

Minnet däraf jämte den plötsliga farhågan för en

olyckshändelse kom honom att glömma all försiktighet.

Han drog in benet igen och tyckte väl att motstånd

mötte, men det var så svagt, att han för sin del ej

fäste sig därvid. Han var betydligt öfver sex fot

lång och ganska stark.

Nästa ögonblick försvann husets s. k. herre under

bordet. Någon egentlig uppmärksamhet väckte det

inte bland gästerna, de tycktes böjda för

antagandet, att han gått ut i köket efter något. Värdinnan

sade blott med skärpa ett par ord ut i rymden och

vände sig åter till skulptören, hvilkens

ungdomlig-het fullständigt förtrollat henne. Kanske det också

var hans ordnar, det är inte lätt att säga.

— Hon sa\ att han inte får dricka mer, upplyste

den danske författaren.

Skriftställaren såg oberörd ut, men Frasse, som

hade åtskilliga tyska samtalsöfningar och en stor

portion spaghetti på sitt samvete, blef eldröd i

ansiktet och orolig i hela kroppen. Han liksom anade,

att det var en obehaglig händelse, som inträffat.

Hans aningar bedrogo honom ej; det var inte

Fras-ses dag, den dagen. Husets så kallade herre for upp,

som om han haft understöd af en explosion. Han

sade en hel del och pekade samtidigt på Frasse. Hvad

han sade, förstod ingen, han talade väl fort, och så

godt var det, men hans gester lämnade ej rum för

misstag.

—- Han är visst arg på mig, sade Frasse och

gjorde ett fruktlöst försök att se oskyldig ut. — Schy! varnade den danske författaren,

hvil-kens skuldror tyngdes af den språkkunnige

impressarions ansvar.

Värdinnan afbröt den villervalla, som hotade,

genom energiska knackningar i bordskanten. Mannen

kände uppenbarligen signalen, ty hans vrede

försvann. Egentligen försvann den inte heller, den

blef endast ljudlös.

— Ska jag skratta? hviskade Frasse under en

paus, som allas förundran förklarade.

— Nej, for fanden! Se allvarsam ut som baksidan

på en liten landskyrka. Schy!

Värdinnans man visade stillatigande sin halmstol,

hvars ena framben saknades, och åstadkom

därigenom mer än med sin svada nyss förut.

Bordsgästerna ansträngde sig oerhördt för att fatta

sambandet mellan Frasse och det defekta bohagstinget.

Enär flera visade tydliga tecken till utmattning,

lyfte husets herre under pinsam tystnad på

bordduken och utpekade den väg Frasses

spaghettiportion tagit. Det var ett ovederläggligt bevis.

— Ja, men, stammade Frasse. — Ja, men. . .

Skriftställaren afbröt honom och vände sig till

dansken.

— Säg dem, att i vårt land anses det som höjden

af belefvenhet att sparka benen af sina vänners

stolar. Man roar gästerna på det sättet, särskildt vid

finare middagar. Sådant är vanligt i de bästa

kretsar. Seså, visa nu, att du är en verklig diktare.

Den danske författarens min var värd en liten

slant, men dels hade ingen växladt och dels tänkteingen på att betala honom något för den; han ble

utan ersättning. Omedelbart därpå kastade han

sig in i farligheterna och tog ordet. Hans

språkkunskap var förstklassig och hans fantasi fenomenal.

Hvad han sade fingo svenskame aldrig-veta, han

skyllde efteråt på att han glömt bort det, men

åsyftad verkan frambragtes. Hur det sedermera gick

var inte lätt att säga. Värdinnans man lugnade

sig dock, ehuru han hela tiden behöll ett klentroget

ansiktsuttryck. Värdinnan själf brast i ett så

hjärtligt skratt, att det ovillkorligen lockade till

instämmanden. När hon skrattat slut för de närmaste

å-ren, berättade hon, att en ungersk cirkusartist kort

förut hyrt ett rum af henne, och han var otroligt

besynnerlig... därför trodde hon, att Frasse inte

menat något ondt, tvärtom...

— Ja, men jag satte inte krokben för gubben,

protesterade Frasse, som gissade, att han

beskylldes för mer än det, hvartill han gjort sig skyldig.

— Stör inte stämningen, hviskade

skriftställaren, och som Frasse var godhjärtad, fann han sig

tills vidare i sitt öde. När han sedermera fick veta,

hur allt förhöll sig, blef han naturligtvis knottrig

och bråkade en stund om kamratskap och dylikt,

men inte med någon vidare energi eller uthållighet.

Han tyckte, att det var lifvadt i alla, fall och

tröstade sig med, att han nog skulle kunna*göraen bra

historia af det att sedan smälla i prissame

därhemma.

Den danske författarens beskrifning öfver svenska

seder och bruk mottogs med bifall. För resten vo-ro alla mätta och hade dessutom föresatt sig att ha

trefligt. Utom spaghettin, som Frasse aldrig hann

förbi, var det stekt fisk och kokt lamm, hvarpå den

oåterkalleligen sista efterrätten serverades. Till

den hörde malvoisir, som skulptören särskildt

tyckte om. Han öfvergaf därför sin vidskepliga

föreställning, att ett jämt antal glas var bättre än ett

udda, och drack vidare utan att räkna. Vid

sjuttiotvå års ålder bör man också ha hunnit göra sig

fri från en hel del onödig barlast. Hans humör blef

strålande, och hans ansiktsuttryck täflade i glans

med ordname. I olikhet med Frasse hade han en

synnerligen lycklig dag.

Samtalet kring bordet var nu så animeradt, att

ingen ens hörde, hvad den närmaste grannan

yttrade. Endast Frasse och posttjänstemannen

ägnade hvarandra en rörande uppmärksamhet, men

det berodde antagligen på, att den ene ej förstod

mer än på sin höjd en tiondels stafvelse af den

andres meningar.

— Det var nog därför, vi kom så bra öfverens i

början, sade Frasse senare på kvällen. De

kommo verkligen öfverens en lång stund, men så skar

det sig. Frasse påstod, att hans fosterland hette

Svezia, men posttjänstemannen rättade det

oupphörligt till Svizzera. Han var ju en studerad

yngling, och i likhet med fem sjättedelar af sina

landsman förnekade han bestämdt, att ett område med

det af Frasse använda namnet öfver hufvud taget

existerade, det låg ingenstädes.

— Tusan å allt det andra, härjade Frasse —

ligger inte Sverige? Inte alls, hva" sa"? — Nej, förklarade posttjänsteinannen med det

ombbliga lugn en absolut visshet alltid, skänker,

det berodde bara på Prasses okunnighet i språket,

att han uttalade Svizzera (Schweiz) felaktigt.

Frasse och hans vänner voro tyskar, det bevisades väl

bäst af den elegans, hvarmed han behärskade detta

stora och ärorika lands tungomål.

Posttjänstemannen blef riktigt artig och visade genom en hel mängd

blinkningar, småleenden och axelryckningar, att

han skref Frasses envishet på vinets konto, något,

som han både begrep och ursäktade.

Frasse var het både ut- och invändigt och

hostade efter ett parlörlexikon. Skriftställaren

lämnade aldrig bostaden utan ett sådant. Han

begagnade det visserligen ej —på Circolon talades aldrig

annat än skandinaviska —men bar det troget i en

ficka, formatet tillät det. Sid. 337 slogs upp och

stacks under posttjänstemannens näsa. Han

med-gaf ordets tillvaro, utan att likväl fatta, hvartill det

skulle användas. Hvarpå han med stöd af de höga

betygen i sin senast aflagda examen tre gånger å

rad sade: Svizzera. .. basta!

Frasse exploderade förstås —det göra svenskar

litet emellan i södem, när de komma in på detta

kapitel — men alla de fula ord, han nystade ur sig,

studsade oförstådda tillbaka mot

posttjäns£eman-nens vänliga ansikte. Skriftställaren var också

litet rödglödgad, men han hade redan varit ombord på

samma galeja och kände svårigheterna vid dess

manövrerande, han lugnade sig snart. Han och

Frasse drucko inbördes och tröstade hvarandra medatt tala om Karl XII, storsmockan och hvarjehan

da i den vägen.

Under tiden tog maten slut, och den inhemska

getosten, inlindad i löfruskor,. skjutsades omkring.

Skandinaverna smakade först med misstro och

å-to sedan med förtjusning. Efter en stark och god

middag har den sina sidor, öfvermättnadens

dåsiga tröghet föll kring bordet, och värdinnans man

skulle troligen t. o. m. ha slumrat in, såvida ej hans

stol ånyo ramlat sönder.

När han för andra gången på en timme fann sig

sittande under bordet, anklagade han endast sig

själf för vårdslöshet. Så snart han visade sig igen,

inedgaf han genom sin urskuldande uppsyn, att

han efter den första olyckshändelsen bort sätta fast

stolsbenet. Därmed skulle allt varit lika frid- och

fröjdefullt som förut, om inte en ond ande ingifvit

Frasse tanken på hämnd för posttjänstemannens

geografiska missgrepp. Han gjorde miner åt

värdinnans man —på annat begripligt sätt var det

dem ej möjligt att meddela sig med hvarandra —

och när gubbens misstro väckts, pekade han under

beklagande hufvudskakningar på sin vänstra

granne. Hvarje italienares fattningsförmåga är

olycksbådande snabb. Värdinnans man fick genast klart

för sig, att både han och stolen voro oskyldiga

denna gång. I stället för att glädjas däröfver blef han

ursinnig. En half minut senare började grälet.

Värdinnan och hennes båda systrar lyssnade först

med förundran, de hade tydligen glömt, att

mannen ägde utförsgåfvor. Strax efteråt deltogo de

mfcd lif och lust. Skandinaverna drogo sig ur skottlinien, och den

danske författaren hviskade:

— Klart till uppbrott!

— Gärna för mig, svarade Prasse. — Jag trifs

inte.

Grälet var nu allmänt och lika animeradt som

samtalet för en stund sedan. Flera partier hade

bildats och alla bemödade sig lidelsefullt att vinna

segern. Det gällde därvidlag inte så mycket att

slå motståndame med sakliga skäl som att genom

lifliga åtbörder och gälla röster bringa dem till

tystnad.

— Samhällsfrid å försoning! sade

skulptören och höjde sitt glas. —Vi har ju trefligt, vet jag.

Ingen lyssnade till honom. Då tog han sitt

parti och drack med sig själf.

Plötsligt inträdde en djup tystnad, öfver hvilken

endast skulptörens sömniga stämma höjde sig.

— Håll på ni bara! sade han faderligt. —Jag

ä vän med er hela bundten. Skål! Skål!

Tystnaden var nu isande och icke ens skulptören

undgick att taga intryck däraf.

— Hva’ sjutton ä det? andades Frasse. — Nu

har jag väl inte gjort något?

Den danske författaren, hvilkens ansvarskänsla

växte med svårigheterna, såg sig forskande omkring.

— Nu har jag det, pressade han slutligen fram

— Vi är tretton vid bordet.

— Neej, invände skriftställaren fjorton. Jag har

räknat.. .

— Vi har varit fjorton, men som husets herre på sista tiden mest uppehållit sig under bordet och nu

faktiskt inte kan sitta längre, hans stol är ju bara

en f. d. ruin, äro vi tretton.

— Det där är ju vidskepelse, blandade sig

skulptören i dera? meningsbyte. —Sådant sätter man

sig öfver.

— Nej, nu säger jag, att vi måste gå. Dyra

plikter kalla. När jag bugar mig för värdinnan reser ni

er och gör på samma sätt. — Den danske författaren

höll ett litet tacksägelsetal, och då han vinkade

med ena handen bakom ryggen, steg hans sällskap

upp och hälsade värdinnan.

— Grazie tanti! sade alla samtidigt. i

— Det var riktigt näpet å verkade

småbarnsskola, påstod Frasse efteråt.

Skulptören, som var för gammal att gå i flock

med ungdomen, lät den sköta sig själf. När de

andra lyckligt afslutat sin lilla demonstration, föll han

handlöst offer för en af svenskarnas värsta laster

och fann det vara en lika kär som oafvislig plikt att

för egen räkning tillägga några väl valda ord. Till

sitt förfogande hade han flera språk, hvilka dock

blandades ihop något godtyckligt. Hans tal var

formfulländadt, det medgåfvo alla, ty ingen var

i stånd att kontrollera innehållet. Enligt egen litet

senare lämnad uppgift, hade han sagt, att han ej

vågade lämna sina unga vänner ensamma. De voro

obetänksamma och lättledda och deras sinnen

mottagliga för intryck —såväl goda som dåliga. Hur

väl han än trifdes i detta glada sällskap, hoppades

han, att man ursäktade uppbrottet. Han ville

endast tillägga, att middagen varit charmant, hanhade säkert en första klassens magkatarr att

vänta — värdinnan. . . det var här han nödgades

fundera en stund.. . älskvärd... tammefan!.. . värden. . .

hm. . . det var här han blef förvånad öfver, att man

ej skrattade.. . Den inblick i södems lif denna

middag gifvit främlingame från norden, skulle sent

strykas ur deras tacksamma hågkomst. De

kärleksband, som förenade dessa olika individer med. . .

med. . . — Här tappade han tråden, men tränad

middagstalare, tog han blott lugnt en annan... och

trefnad och. . . och. . jaså kärlek. . . kör för kärlek

då! Den starka, brinnande kärleken och det röda

gnistrande vinet, dessa ett solljust lands förnämsta

exportartiklar, förfelade ej att väcka betraktarens

entusiasm. Inte för att en snöig nord saknade

hvar-ken det ena eller det andra. Kom inte med någon

slags statistik om den saken! Han var visserligen

till åren. . . inte precis det heller. .. utan en

oförskräckt och lefnadsglad ungdom. . . var det bara

fråga om det, skulle man här få se en pojke, som

hoppade jämnfota öfver medelstora hus. Och kom

en vacker flicka svajande, var inte han den som

höll sig undan om det gällde. Beträffande ett

afsi-des liggande lands framtidsmöjligheter, så hade

man äfven åtskilligt därstädes, var lugn för det!

Med hvad som fanns gick man långt både i det

ena och andra afseendet. Därför var det man

uppfunnit resorna. Samfärdseln och framför allt

expresstågen, som underlättade tankeutbytet och

gjorde det lätt att lekfullt fladdra genom världen.

Frukost på du Nord i Stockholm och middag i en

älskvärds familjs sköte långt nere i solmättad söder, detvar målet. Och med anledning däraf att en ung

lofvande posttjänsteman — francobollo, din lilla

rac-karbyting! —ingen mer än skulptören skrattade på

detta ställe — deltog i det animerade samkvämet,

ville han för sin del endast betona det glädjande i

att postanvisningar funnos. Postanvisningen vai

en af den nya tidens härligaste uppfinningar, denna

tid, som redan bringat oss så mycket och utan

tvifvel skulle skänka ännu mer.

Här var det den danske författaren hostade. Han

gjorde det hvarken elakt eller uppfordrande, men

skulptören, som litade på hans smak trodde sig

förstå.

— Det är därför jag rörd och glad höjer kristall*

bägaren för vår charmanta värdinna och bringar

henne ett från hjärtat gående tack. Mina damer

och herrar, signora. . . hva" hin heter hon nu igen?

Åh. . . värdinnans skåll Ni kan väl begripa

någonting sjäfva också. — Hej, i galoschema, pullor och

tuppkycklingar! Värdinnans skål!

Skandinaverna bugade och lyfte sina glas. Den

mer sydländska delen af gästerna satt fullkomligt

oförstående. De fem nordbornas högtidliga miner

förfelade likväl ej att göra intryck. Det var utan

tvifvel artigt detta, ehuru ceremonierna i deras

ö-gon voro mer än kyrkligt stela.

^Strax efteråt bröto främlingarne upp och tågade

ut. Värdinnan föreslog visserligen att sända bort

sin gemål och sålunda bringa ned antalet gäster,

men å egna och vännernas vägnar satte sig dansken

däremot. För öfrigt var ju middagen slut och han,

som kände södern och dess sedvänjor, visste, attvärdfolket och släktingarne nu skulle hänge sig åt

en timslång orörlighet, något, som de många och

solida rätterna förklarade. I norden, där man

visserligen inte åt mindre, var man i alla fall lifligare

efteråt, alltså: tack och farväl! Han vann

fullständigt värdens hjärta genom att hjärtligt skaka hand

med honofn. Utom den inre tillfredsställelsen en god

gärning alltid påstås skänka utöfvaren, medförde

handlingen äfven reel valuta. Efter den dagen hade

han ständigt friskt vatten på sitt rum. Skulptören

rönte ej samma förstående, ty ett par dagar senare

var den ena af hans båda stolar utbytt mot en

annan, hvars ben endast stodo i mycket flyktigt

förhållande till sittsen.

— Det gör rakt ingenting, sade han välvillig

som alltid — jag ä ju aldrig hemma. Jag hyr af

gammal vana, men bor sällan. —När han på

vårkanten reste norrut, ångrade han likväl att ej i tid

ha öfverklagat saken, ty man fordrade ersättning

för stolen. Med en vis mans lugn betalade

skulptören, men han tog också ena stolsbenet med sig i

kappsäcken — det spar in två lire åt min okände

efterträdare, sade han.

— Näppeligen, svarade skriftställaren. —

Hela landet hvimlar af ledbrutna halmstolar. Jag har

redan betalt skadeersättning för ett dussin. Å

efter mig skola tjogtals resande ideligen få betala

precis samma stolar. Det är nu en gång så, å de

låna naturligtvis halta å ledbrutna sådana af

grannarna hellre än de afstå från nöjet att klå en

utländing. I värsta fall slå de sönder sina egna för

att inte mista handlaget. Du kan tro mig, jag harägnat södems trasiga stolar ett ingående studium.

Min kroppshydda är så att säga särskildt lämpad

därför.

— I så fall skickar jag tillbaka benet på posten,

sade skulptören. — Det skulle vara orätt af mig

att ingripa i något, som traditionen småningom

förvandlat till rättighet å vana.

Det var emellertid af betydligt senare datum.

Än så länge tänkte han hufvudsakligen endast på

sitt lyckade tal. En svensk, som är i sådan

stämning, att han gifvit sig ut på middagstalens glanskis,

återtar inte så lätt sin normala gång. Han

profva-de en god del af ytterkläderna i tamburen och först

när Frasse bad honom hoppa öfver en vägg, emedan

det endast hängde fruntimmersplagg på den, gick

han in till sig efter ett högtidligt hot att dra talet

om igen, han kom ihåg hvarje ord liksom hvart

skiljetecken.

— Jag har för omväxlings skull ett par semikolon

i början, det klär, tycker jag, sa^de han och gjorde

ett slappt försök att bryta sig in hos dansken.

Frasse föreslog, att de skulle smita, men

skriftställaren förvillade skulptören genom att göra

honom uppmärksam på ordname och bara han förts

in på nytt spår, var den värsta faran öfver.

— Hör du, nu ska du inte leka julgran längre,

u-tan skaka af dig det där, så går vi å dricker kaffe.

— För resten har trissan setat bak och fram

hela tiden, upplyste Frasse.

Skulptören protesterade indignerad, men när man

undersökte saken, tycktes Frasse ha rätt.

Sällskapets kunskaper i jordisk astronomi" var likväl ejstörre, än att meningarna befunnos delade.

Dansken ansåg ordnar i allmänhet demoraliserande och

som han ovedersägligen hade rätt, tillhölls han

strängeligen att ej yttra sig i ämnet. Skriftställaren ansåg

dem dugliga till leksaker för barn, men fann dem

väl dyra. Trähästar och snurror voro billigare, och

Frasse menade, att dekorationer endast voro till

för att dölja hål i klädet eller färgfläckar. Dispyten

blef nästan italiensk, tills skriftställarens fru

af-styrde dess fortsättning genom att säga:

— Tänk, om kaffet kallnar.

Saken var för sällskapet vida viktigare än alla

världens ordnar. De tre de tillsamman

disponerade stufvades in i en toalettlåda, och skulptören

krängde på sig öfverrocken sägande:

— Damer få aldrig ordnar, endast de ha den

rätta synen på saken.

Därpå styrdes kosan till Aragno, hvarest de

öf-riga väntade för att höra de sista bulletinerna.

— Ja, visst går vi till Aragno, sade Frasse, och

blef genast lite lifligare. —Jag passar visst inte i

familj. Jag gör mig bättre på lokaler.

På Aragno tog skulptören sitt tal en gång till, men

lämnade ingen garanti för den exakta likheten med

det första anförandet. Alla trodde honom dock på

hans ord.

Sedan vardt det eftermiddag äfven den natten,Svenskt.

Cgentligen ä det bara i utlandet man kommer

un-der fund med sin egen nation, sade skriftställaren

inledande.

— Kom nu inte stickande med något vetenskapligt!

inföll Frasse, — Det förstör stämningen.

Hvad som föranledde skriftställarens reflektion

var en svensk familjs ankomst till den eviga staden.

D. v. s. familjen var inte precis fulltalig, enär dess

manliga öfverhufvud saknades än så länge. Men han

skulle komma efter. Tills vidare var det frun och

barnen, som bekantat sig med kotteriet. Barnen

voro tre: en fetlagd gymnasist — han ä bara femton,

sexton år, sade Frasse, men verkar redan

ämbetsman. Ja, si ungdomen nu för tiden, brukade min

mormor säja. Å någon medicinskt anlagd, så känn

pojken på pulsen, han liknar en flundra — å så

två flickor, tio å tolf år hvardera. De buro unikt

korta klädningar, men det var för att deras mamtna

skulle få ha så mycket längre. . . nedtill förstås. Hon

ville också gå å gälla för ung. Sådant lär vara en

egenhet hos en del äldre fruntimmer, trodde Frasse.

— Hon ä naiv, hviskade Frasse till skriftställaren

första halftimmen efter bekantskapen.

— Var inte för säker på det! kom det försiktiga

svaret. — Hon ä sabla naiv, påstod Frasse bestämdt

efter ännu en halftimme. — Jag tror, jag tar å slår

lör henne.

— Mannen, varnade skriftställaren.

— Han kommer inte förrän i öfvermorron, vet jag.

Till dess hinner det nog gå öfver. För resten ä vi i

utlandet å då så. . . Frasse viste redan, att en hel

del personer utanför hemlandets gränser, tilläto sig

åtskilligt, hvarpå de icke ens skulle tänkt innanför

desamma. Det är dylikt, som gör resor så

behagliga för dem. Nu ville han. . . ja, hvad han ville

var ogörligt att säga.

Frasse slog vildt för henne —för öfningens skull,

upplyste han i förbigående—och den till utseendet

unga damen deltog i leken, dock utan egentlig

entusiasm.

När kotteriet litet senare separerat från

främmande element, diskuterades den frånvarande äkta

mannen. Det beslöts, att han skulle tas på allvar*

Han kom precis på utsatt tid. Den samling

unga skrattlystna damer och något excentriska

konstnärer, hvilken presenterades för honom under

kollektivbenämningen kotteriet, väckte hans tvekan.

Han var en korrekt medelålders ämbetsman och

föreföll solid till åsikter och vanor. Han hade bringat

det därhän, att han trots en på visst sätt klädsam

och gemytlig fetma såg torr och tråkig ut.

— Slå er i backen på, att han går långt, sade

skulptören, som var en vis man och till en del kände

världen.

— Tror du han är viggbar? frågade Frasse, som

hade sina egna synpunkter att utgå från. — Äkta dej för det! Han ä så syndigt vederhäftig,

att han får spasmer, om du rycker på den strängen.

— Jag rycker ändå, förklarade Frasse.

Ämbetsmannen i fråga ansåg sig för en stor kvin-

notjusare, åtminstone påstod han det själf. — Å

då får man väl tro honom, sade Frasse. Han var

vid ett ypperligt humör den dagen och trodde alla

om godt. Sedermera sade han upp bekantskapen

med ämbetsmannen, och då kan man räkna ut

resten själf. Den, som kan drifva Frasse till

våldsamheter, måste ha gjort sig omöjlig på mer än ett sätt.

Innan den ytterligheten tillgreps, hade emellertid

ämbetsmannen dokumenterat sig som en både

litterärt och konstnärligt intresserad person. Först

slog han ned på skriftställaren och berömde hans

sista tafla.

— Den ä förstås bra, det måste man medge. Men

hvarför har ni låtit dom hänga den opp å ned?

Skriftställaren stod oförstående ett ögonblick, men

så gick det upp för honom, hvad han hade för sorts

individ framför sig.

— Det var en pröfning, sade han vänligt.

Nu var det ämbetsmannens tur att se ansträngd

ut. Det hördes nästan, hur det gnisslade i

tankemekanismen ett tag, men så ljusnade hans

anletsdrag.

— Ni artister ä då alltid ena lifvade kurrar!

utbrast han. — Ni har gjort det för att se, om

allmänheten ägde nog förstånd att begripa ett litet skämt.

— Det också, sade skriftställaren trohjärtadf.

— De" ä förstås en hemlighet, men jag kan gärna

tala om det för er. Vi målare ha kommit öfverens oinatt hädanefter exponera på det viset. Nio tiondelar

af publiken begriper ju ändå ingenting, å resten ä

invigd. Det skall bli ganska lifvadt att se resultatet.

— Ja, men köpame då?

— De grosshandlare, som köper konst, gör det ju

bara för att äckla sina bekanta med priset på duken

å hänger den nog rätt efteråt. För resten köper ju

inte folk taflor. Har ni gjort det kanske?

Ämbetsmannen blef förolämpad öfver, att man

kunde tro honom nog enfaldig att använda sina

pengar till dylikt. Men skriftställaren tröstade honom

med, att han var af rätta sorten. Hvarpå herrarna

ånyo blefvo så goda vänner, att de nästan

omfamnade hvarandra. Sedan försäkrade de hvarandra om

sin högaktning, och det såg ett ögonblick ut, som

hade ämbetsmannen tänkt lägga bort titlarna med

den nye förstående vän, slumpen slängt i hans väg.

Men då han icke exakt kände det belopp, hvarför

skriftställaren skattade, lät han det vara tills

närmare underättelser inhämtats.

En stund senare slog ämbetsmannen ned på

skulptören och prisade i högstämda ordalag hans sista

pjäs.

Skulptören var icke precis svag för smicker, han

var ju en i grund och botten ganska vis man, men

han hade heller ingenting särskildt emot en liten

artighet. Han tackade och upplyste i förbigående, att

bara transporten hem kostat öfver hundra lock.

Ämbetsmannen knep ihop ena ögat och fann det

berömvärdt, att en så ålderstigen man skämtade på

det sättet om sina verk.

— Jo, min . själ, försäkrade skulptören och tr-bjöd sig att visa räkningen, sedan han energiskt

protesterat mot ordet ålderstigen, — det ser bara så ut,

påstod han.

— Har ni så stor handstil? frågade

ämbetsmannen långdraget.

Nu stod det alldeles stilla för skulptören en stund,

och han började misstänka, att den andre dref med

honom. Ämbetsmannen tycktes också ana, att

något var i olag, men trodde naturligtvis ej ett

ögonblick, att felet kunde sökas hos honom. Han blef

knottrig öfver hela kroppen och mumlade en del för

sig själf. Då gick det traditionella ljuset upp för

skulptören, och han sade med graflikt allvar:

— Jag skrifver inte mer än ön bokstaf på hvarjé

ark. För resten skrifver jag aldrig.

Ämbetsmannens ögon fördubblades till

ytinnehållet, deras uttryck var emellertid oförändradt.

— Ni skulle bara höra, hur dom härjar på posten,

när jag kommer dit med en epistel, fortsatte

skulptören. — En vanlig rustvagn rymmer inte mer än

två af mina bref.

— Ni är riktigt lustig, stånkade ämbetsmannen,

på hvilken den andres allvar ej förfelade att göra

intryck. — Men det blir allt bra stora porton, eller

hur?

— Hva" spelar det för roll, sade skulptören

generöst. — En gång tog jag extratåg mellan Stockholm

å Malmö bara för att skicka en räkning dit ned.

Den var så stor, förstår ni!

Ämbetsmannen skyndade att afsluta samtalet.

Men en djup och varaktig misstro grundlädes mellan

skulptören och honom. De funno hvarandra aldrig. Litet längre fram kilade han in Frasse i ett hörn

och ville förhöra honom i hans litterära

trosbekännelse. Till en början tog Frasse saken fullt juste och

svarade höfligt, att han prenumererat på och ordentligt

löst ut fyra nummer af »Hat och kärlek» eller

»Röfvar-bruden» eller »Liket i pumpstocken» eller någonting

lika läskande. — Det skulle följa en paneldivan med

sista häftet, å man får så bra sug i pipan, när man

ligger på paneldi vaner. Men så flyttade jag, å

kolportören hittade inte min nya bostad. För resten

glömde jag hela klabbet å stor sak i det, papperet

kunde inte användas, för det var fullt med långa

trästickor i det.» —Som Frasse talade fullkomligt

allvarligt, trodde åhöraren, att han dref med honom

och blef bäsk.

— Min herre behagar skämta, sade han för

tredje gången denna olyckliga eftermiddag.

Det gjorde Frasse inte alls. Han påstod sig vara

mer högtidlig än en medelstor landskyrka och erbjöd

sig att när som helst bevisa det.

Då blef ämbetsmannen ännu ettrigare och sporde

med en försåtlig blinkning, hvad Frasse exempelvis

tyckte om.

Frasse bad att slippa svara, han använde inte

frivilligt fula ord i hvardagslag. Hvarefter

ämbetsmannen släppte ut honom ur hörnet och gick,

funderande på bästa sättet att undandra sig en så

komprometterande bekantskap. Det komprometterande

var, att Frasses inkomster kommo litet sporadiskt

och ämbetsmannen var för korrekt att ens på resor

umgås med personer, hvilka skattade för mindre än

under 6000. Det tyckte han för resten vara nästandemokratiskt och han gjorde det endast för sitt

anseendes skull.

Ett ordspråk, som visst är kinesiskt, påstår, att

mannen vet allting och kvinnan vet det ändå bättre.

Att det fanns en gnutta sanning däri, bevisade den

värdige ämbetsmannens fru. Hon hade ordentligt tagit

reda på, att Frasse målade ibland och att

skriftstäl-laren skrifvit något. Dessutom kände hon till, att

skulptur och målning inte precis voro samma sak.

Hon var således rustad för en uttömmande

konversation om konst.

Den gick också af stapeln och fördes med lif och

lust. Kotteriets medlemmar förfäktade väl

meningar, som enligt hennes åsikt voro hårresande, men det

gick ändå skapligt. Inte en gång, när hon klandrade

konstnärerna, emedan de numera alltid valde så

tarfliga ramar till sina taflor, skar det sig.

— Min själ ska jag inte slå för henne ett hvarftill,

hviskade Frasse. — Det ä fetlagda fruntimmer,

jag alltid tyckt om. — Hvarpå det nu berodde,

visste hvarken han själf eller de andra, men det blef

ingenting af. Han gjorde ett par matta försök, men

kom regelbundet ur takten just som han skulle börja.

Kotteristema kände ju Frasse och iakttogo honom

med intresse, men det tillfälliga föremålet trodde att

han var sjuk och rådde honom att taga ett pulver.

Det var då Frasse insåg sitt misstag och kraftigt

skakade hennes hand, sägande:

— Hjärtligt tack, ni har räddat mig från en

dumhet, tror jag. Nu ä det förstås sant, att jag gör så

många, så en mer eller mindre inte betyder något,

men. . . tack i alla fall! Det var idel vänskap och glädje och förståelse cch

slutade riktigt bra på det hållet.

Senare på kvällen tog kotteriet ämbetsmannen

med sig för att »titta på sta"n*. I Stockholm betyder

det att sitta på en lokal och konsumera

alkoholhalti-ga drycker, och hvar svenskar än befinna sig, blir

resultatet enahanda. Man slank in på en så kallad

bar, ty ämbetsmannen kräfde punsch, han

demonstrerade sin patriotism på det viset. Nå, han fick

en gulaktig, varm soppa i ett dricksglas och

smutta-de och grinade. De andra drucko vermouth med

eller utan kina och mådde bra. Ämbetsmannen satte

emellertid i sig blasket och ringaktade den lilla

tarf-liga lokalen, glasen, som väl sköljdes, men aldrig

torkades, zinkdisken och framför allt sin punsch.

Sedan gingo de på ett ordentligt ställe, som var ännu

smutsigare och enklare men där frascatin var

gammal och god. Ämbetsmannen föraktade halmstolarna

och träborden och hela rekvisitan. När han så fick

veta, att vinet bara kostade två lire litern, blef han

vild och hojtade efter champagne eller något ändå

dyrare. "Efter mycket orerande erhöll han en flaska

asti spumante från en butik i närheten och lugnade

sig.

— Jag gör, hvad jag vill, för jag har pengar, sade

ämbetsmannen värdigt.

— Bravo! sorlade hela kotteriet, och visade en

beundran, som endast konstnärer förmå lägga i dagen,

när de vilja vara riktigt jäkliga.

Just när han började komma i stämning, var detf

som Frasse kände honom på pulsen genom att på

skämt söka slå en vigg. — Det ä ett utmärkt sätt att komma under fund

med folk, sade han. — Å så skadar det inte att

försöka. Dels ligger man af sig annars, å dels kan

det ju lyckas.

Strax efteråt var det herrarna sade upp

bekantskapen. Ämbetsmannen försvann från osterian och

letede sig hem till hotellet. Han var mycket

nedslagen öfver det dåliga sällskap, hvari han råkat. —

Men se på resor. . . på resor, muttrade han. —

Tacka vet jag där hemma, där har man sina gifna krets å

i tvifvelaktiga fall statskalendern å

taxeringsuppgifterna.

— Det var en efter svenska begrepp ovanligt

korrekt karl, sade skriftställaren, så snart mannen i

fråga aflägsnat sig.

Skulptören höjde varnande ett pekfinger i luften.

Som han höll det kvar, stirrade aUa därpå. När

det fortgått så en stund, sade den gamla vise:

— Nu kommer vi öfverens om att tiga i fem

minuter.

— Hvarför det? frågade Frasses ögon.

— Typen ä ju känd å behöfver ej diskuteras,

sade skulptören värdigt.

De tego i nära tre minuter. Sedan pratades om

hvarjehanda och det var trefligt och gemytligt som

vanligt.

Men ämbetsmannen skuddade snarligen Roms

stoft af sina fötter och reste med familj och gepäck

söderut. — Se Neapel och sedan dö, ni vet! —

Han kom strax tillbaka, andfådd och utschasad.

Man hade stulit hela hans reskassa och fruns

briljanter, Och de hade bott på ett hotell, där ingen, intem

ens springpojkarna, visade dem skyldig aktning och

vördnad. Och hos Cooks, som ändå är den

förnämsta resebyrån, hade de beställt ett utbrott af

Vesu-vius, men vulkanen hade inte en gång rökt. Alla

kände sig bedragna och föraktade hela södera.

Efter några dagar, tillbrakta i förnäm afskildhet i

Roms dyraste hotell, reste de norrut igen.

Dessförinnan hade skulptören tagit ämbetsmannen afsides

för att gifva honom ett par goda råd. Det kom

aldrig längre än till inledningen.

— Ni passar bara för Rydberg å svenska folkets

operakällare, sade han. — Ni saknar det rätta

sinnelaget å bör endast i nödfall kvista söder om

Östersjön. Inte kan ni få biff å la Backman eller Pelle

Janzon utomlands, till på köpet när ni bråkar om att

allt ska vara dyrt, men ni ändå vill ha det billigt.

Hva ä det nu här nere, som förargar er mest?

— Mina landsmän, sade ämbetsmannen skarpt.

— Här ä dom ju precis likadana som hemma.

— Då ska ni förstås undvika dem, sade skulptören

vänligt och gick.

Men ämbetsmannen med tillbehör reste norrut.

I Berlin stannade han hela vintern och trifdes

utmärkt —

Nästa nummer på listan var en poetiskt anlagd

individ.

— Han skrifver också, hviskade sekreteraren

till kotteriets öfriga medlemmar, när den nye

landsmannen borstat kalk och sand af sin yttre människa

och hamnat i en af drcolons ständigt lika dammiga

stolar. Det var sekreterarens skyldighet att kännaalla skandinaver i Rom, så någon anledning att

be-tvifla hans ord fanns icke.

Kotteriet ryckte närmare i samlad trupp och

presenterade sig. Nykomlingen var fullblodsestet och

turistdåre och allt det där. Han hade preparerat

sig för resan genom att läsa igenom ett litet

bibliotek med naturbeskrifningar. Han föraktade

Bsede-ker och visste allting i förväg.

—Hvad germanen måste känna när han beträder

Italiens klassiska mark, det är nedärfdt hos mig, finns

i mitt blod.

— Aqua Fiuggi innehåller svafvel å ä blodrenande,

upplyste sekreteraren välvilligt. Han brydde sig

nästan aldrig om, hvad man sade i hans närvaro.

Men det hörde till hans åliggande attLhjälpa

skandinaver af med deras småkrämpor, och han trodde

naturligtvis, att något var i olag här också.

Nykomlingen såg pröfvande på sekreteraren och

tackade för meddelandet, han ämnade vid behof

använda sig däraf. Sedan återknöt han samtalet och

svarfvade en ny formfulländad sats.

— Främlingen från den kalla, karga norden

tvingas att erinra sig alla de stamförvanter, som vandrat,

åkt eller ridit samma väg, alla de, hvilka liksom han

förväntansfulla, ifriga eller vemodiga trott sig stå

vid paradisets portar.

— Akta er bara för att dricka vin till maccaronin

här nere, sade Frasse. —Då blir paradiset ett

litet hälsicke i stället. Våra magar t&Tet inte. ..

tillsamman förstås; hvar för sig ä bägge sorterna inte

alls dåliga.

— Han känner, att den lilla flämtande gnista, som hotade att slockna inom honom i det trista andliga

klimatet däruppe bland alla de redan svartnade

bränderna, med ens pustas upp till en rik och

lifgif-vande låga, fortsatte nykomlingen, oberörd af det

blygsamma inkastet.

— Nä, men hvarför det? insköt skriftställaren

deltagande.

— Vi främlingar från barbarlandet under

polcirkeln komma med afundsam nyfikenhet hit till den

evigt blå himmelens och det alltid lika blåa vattnets

land. Vi, som inte ha något att berömma oss af,

nalkas ödmjukt och bäfvande detta Italien, dit alla

stora och små. . .

Skulptören räckte fram ett fylldt vattenglas.

... stora och små... stora och... och.. sto. . .

hva" sa"?

— Drick! sade skulptören faderligt. — Det

lugnar. Jag har sett ert fall förut, fast mest hos

fruntimmer. Om ett par dar ä ni bättre. När ni ätit er

sjuk några gånger och fått en half liter ojäst vin

i-nombords, sjunker begeistringen, å ni börjar

reflektera öfver verkligheten. Å när det regnat en vecka i

sträck, tröttnar ni på att sväfva bland molnen.

Vet ni hvad, regnet här ä betydligt våtare än

hemma, å kölden ä åtskilligt kallare. Vänta bara ska

ni få se. Drick nu ur glaset å sätt er en stund!

Sedan ska ni få följa med oss ut.

^ Nykomlingen lugnade sig verkligen och ansågs

följaktligen kunna tagas med.

Det var i själfva solnedgången de kommo ut. För

att nykomlingen skulle erhålla ett verkligt

fördelaktigt intryck fördes han raka vägen till Fontana Trevi. Han medgaf att tillställningen gjorde sig och

antagligen skulle verka ännu mer i månsken. Till all

lycka hade han i sina böcker gått förbi fontänen,

hvadan han ej ansåg sig äga skyldighet att visa någon

lifsfarlig förtjusning. Så tog man då ett par droskor

och efter det oöfverkomliga prutandet — det bör i

regel verkställas före åkningen och hjälper ändå

inte — styrdes kursen mot Constantins kastell. Det är

ju vanligt att taga den vägen, när man vill visa en

resande litet af Rom.

Nykomlingens entusiasm fick en svår knäck, när

han rullade förbi Forum.

— Ä det inte större? frågade han flera gånger årad.

Skandinaverna förmådde inte göra något åt saken.

Forum är nu en gång tilltaget i ganska knappt

format. Och inte blef nykomlingen gladare åt Kapito-1

lium. Tarpejiska klippan och det historiska stället,

där gässen kacklade, gjorde inte heller något

öfver-väldigande intryck. Den unge mannen satt och

tittade och sväljde och kände sig enkel. Förmodligen

tänkte han på de spratt en liflig fantasi spelat alla

dessa beskrifvare, hvilkas utgjutelser han slukat.

Hur det förhöll sig därmed är svårt att säga, han teg

som en fisk. I

— Tag på er ytterrocken! uppmanade skulptören.

Han tyckte litet synd om nykomlingen och önskade J

bespara honom kroppsliga obehag.

— Vi ä ju i södern, kom svaret nära nog

stridslystet.

— Skyll er själf dål Men strax efter solnedgången

ä här kallt utaf tusan plåtar.

Kvällen blef inte glad för nykomlingen, han för-kylde sig. Det gör nu alla nordbor ett par tre

gånger i Italien, sedan lägga de bort att tala om värmen,

åtminstone vintertiden. Under sommaren ha de ju

malarian och diverse annat att kinka öfver, så utan

sysselsättning behöfver ingen vara.

Trots förkylningen hade nykomlingen ett par

anfall under kvällen. Bland annat föll han i extas

&f-ver sydländingens smidighet och nobless m. m. af

den traditionella vidskepelse, som är gängse bland

nordbor, innan de sett litet närmare på

förhållandena. Han kallade det »Italiens fullhet».

Prasse missförstod honom naturligtvis och

instämde frenetiskt.

Den andre dillade Goethe och stack för säkerhets

skull emellan med Byron två gånger. Men man

förklarade öfverlägset, att dåtidens Italienare troligen varit

något annat än våra dagars. Eller också måtte

Goethe ha tittat på dem genom färgade glasögon, det

kan inte hjälpas det. Nu ville italiename bara

förtjäna pengar och betraktade turisterna

hufvudsak-ligen som särskildt lämpliga objekt. Och turisterna

styrkte dem ideligen i den uppfattningen.

Nykomlingens illusioner dalade som blad i

höstblåst. Men han hade ett sådant lass med sig, att han

inte hann göra af med alla före hemresan. Ett par

tre behöll han, och på dem lefde han flott i flera år.

Han gör det kanske ännu.

— Så ä det visst med de flesta, sade

skriftställaren filosofiskt, när samtalet litet senare föll på

re-lande landsmän. —Turister tro aldrig sina egna

ö-jon. De svära gladeligen på att alla andra ha rätt,

)m också deras egna erfarenheter gå stick i stäf där-•mot. Å bli de lurade å utskrattade, så dikta de

om sina missöden till resäfventyr å skryta med

dem. De beror väl på, att de vilja ha valuta för sina

pengar. Hå hå, ja ja, den mänskliga enfalden...

man borde rent af skrifva något om den.

Skulptören bad honom ^allvarsamt afstå därifrån

och den danske författaren sporde försåtligt, ifall

hans själfkännedom räckte till. Kapitlet vidrördes

inte mera. —

Omsider döko också de bägge halfgamla fröknarna

upp i Rom. Dem träffar man litet hvarstädes. De

resa egentligen för att det är så billigt, i alla

händelser billigare än hemma. De hade på förhand räknat

ut omkostnaderna och skrifvit upp allting på en

lista. Naturligtvis ämnade de köpa litet af hvarje,

det var också så billigt i Italien, så... De skulle

stanna till den 15 mars, hvarken mer eller mindre.

De försvunno strax före jul, ty pengarna togo slut.

När de grubblat fyra dygn öfver sin lista och nött

ut ett halft dussin blyertspennor på kalkyler —

blyertspennorna liksom åtskilligt annat i Italien äro af

mycket sämre beskaffenhet än i Sverige — vände de

sig till sekreteraren. Alla äldre fruntimmer vände

sig till honom, så nog hade han trefligt alltid. Han

kunde ingenting förklara, och den lilla resten af

deras humör försvann totalt. Det som kom i stället

fick sekreteraren öfver sig. Han låg till sängs i två

dygn efteråt och kvicknade vid, först sedan han

säkert fått veta, att bägge damerna rest. De voro som

sagdt inte särskildt belåtna, ja, hon, som betalade

resan, var ursinnig, men det var ingenting mot henne,

som blifvit bjuden på det hela. När sekreteraren vågade sig ut ur sitt ide för att

på nytt börja umgås med mänskligheten, löd hans

första fråga:

— Å det någon som vet, om fler af samma sort

kommer hit i vinter?

Ingen trodde det, och mannens hälsotillstånd

förbättrades märkbart.

Trots de lugnande underrättelserna anlände ett

par landsmän före jul.

Siste man var han, som uppehåller sig en vecka

eller två i ett land och sedan skrifver boken om det.

Han rörde sig på behörigt afstånd från kotteriet, han

var nämligen rädd att få sina intryck förvillade.

Dessutom hade han ingen tid öfrig till kallprat och

dylikt — boken, vet jag! Det var med den fasta

föresatsen att skrifva mellan tre och fyra hundra sidor

han köpte rundtursbiljetten, och som en dylik inte

räckte så länge, hade han ondt om tid. Han tog Rota

med museer, samlingar och allt på två dagar.

Nåja, det finns ju vägvisare och resplaner och allt

möjligt färdigt i förväg, påtagliga misstag kunna

undvikas. Boken blef tryckt i sinom tid och stämde med

förut utgifna böcker i ämnet samt bekräftade alla

de oriktiga föreställningar, norden ständigt hyst om

södern. —

Den vintem var det ondt om svenskar i Rom. D.

v. s. några kommo och foro igen, sedan de

kontrollerat, att stjärnorna i Bsedeker stodo på rätta platser,

för resten begrepo de inte den saken heller. De

tangerade sällan kotteriet, hvilket antagligen var säkrast

för bägge parterna.

KattorUU

9— Landsmän, sade Frasse en kväll, mellan en

half liter hvitt och lika stor kvantitet rödt genzano.

— Jag tycker, att vi på ett utmärkt sätt representera

nationen. Några andra behöfs inte.Norskt.

Det hade varit gruff på föreningen.

En af Noriges störste svepte som hastigaste genom

Italien och stannade ett dygn i Rom för att

kontrollera, om staden skötte sig, sedan han var där sist för

en tolf, femton år sedan. Någon egentlig

anmärkning kunde med fog ej framställas, hvarför han

besökte Skandinaviska föreningen och skarpt

klandrade lokalerna och irrgången utanför ingången.

Därefter anhöll han att få veta den norske

styrelsemedlemmens namn, adress, karaktär, vanor, föregåenden

och framtidsutsikter.

Sekreteraren nämnde ett namn, men förmådde

med bästa vilja i världen ej stå till tjänst med mer,

enär norrmannen rest, utan att underrätta om sin

vistelseort eller något som helst annat.

Den store påpekade, att föreningens stadgar

fö-reskrefvo tre styrelsemedlemmar, hvar och en

tillhörande motsvarande skandinaviska nation.

Sekreteraren hviskade, att styrelsen för tillfället

bestod af en svensk samt två danskar, den ene så

extra som möjligt och beredd att genast afgå, blott

en norrman visade sig inom synhåll.

Den store förgrymmades svårligen och fordrade,

att en norrman ögonblickligen skulle väljas, hvilket

sekreteraren alltjämt hviskande gick in på. Enligt

stadgarna uppställde han blott »om villkor, att per-sonen i fr&ga anskaffades. När ingen fanns att tillgå,

förmådde icke ens de fyrahundra danska, damerna |

rösta in honom, och de voro eljest både talföra och

energiska.

Vid denna upplysning började den stores ögon

skjuta olycksbådande blixtar. Efteråt bekände

sekreteraren, att det alldeles känts, som om han blifvit

genomborrad af ett glödgadt spjut —hvarför han

just valde ett glödgadt är svårt att fatta, men han

gjorde det, hvilket får stå för hans räkning — det

han just då pysslade med sin matsmältning — det

göra alla människor i Italien, och han ville

naturligtvis ej skilja sig från omgifningen —fruktade han

sinnesrörelse och obehag. —Ett glödgadt spjut

tvärs igenom kroppen är alltid obehagligt, påstod

han sedermera —oafsedt det hälsofarliga däri. —

Ingen i kotteriet vågade bestrida, ty ingen hade

minsta erfarenhet af kuren.

Alltnog, den stores ögon sköto blixtar. När han

hållit på därmed en stund, fordrade han, att en ny

sekreterare skulle tillsättas. Den redan tillsatte och

mångårige dito förintades och kom bort i sina egna

kläder. Hvarpå den store stante pede utnämnde

en norrman till befattningen och höjde lönen med

200 lire pr år.

Sekreteraren gaf sin matsmältning och sitt

sinneslugn förlorade och orkade inte ens hviska längre.

Den store dekreterade, att beslutet om

förändringen skulle delgifvas honom före kvällen a hans hotell,

lofvade att telegrafera fram efterträdaren —en

bekant och vän till honom hade en släkting, som

be-höfde anställning utomlands, och. . . resten kan ninog fatta själfva. Sagdt, och därmed aflägsnade sig

den store.

Ett dussin damer sutto i rummet innanför och

till-bådo, men hur artig han än var i hvardagslag,

delade sekreteraren ej deras åsikter. Han kände

symptom, hvilka hotade med en längre tids maglidande.

Det oaktadt hade han en sådan skräck i blodet, att

han genast begaf sig ut och sammankallade styrelsen.

I>e båda författarna anträffades på Aragno och

under deras beskydd vågade sekreteraren återvända,

sedan man gjort en afstickare till Vatikanens

bibliotek och gräft fram ordföranden under en bokhög.

Med förenade krafter sökte man sätta den sistnämnde

in i förhållandena. Det är förklarligt och

ursäktligt, att han inte begrep det minsta, ty alla tre talade

på en gång, och ibland lät det som om de varit sex.

Dessutom var ordföranden specialist på Kristian

Tyrann, hvilkens tidehvarf han kände bättre än sitt

eget.

Man höll styrelsesammanträde, sittande i

sekreterarens ouppbäddade järnsäng. Ordföranden* satt för

resten inte där, han klättrade upp på en trappstege

för att få en öfverblick öfver det hela, ty han begrep

ännu inte, hvarför han blifvit framdragen och

afhäm-tad. När de bägge författarna på

Köpenhamnsdia-lekt och Stockholmsslang om igen redogjort för

saken, fattade han, att sekreteraren begärde

löneförhöjning. Han hade ingenting däremot, utan lämnade

genast sitt bifall. Hans själ umgicks uteslutande

med Kristian Tyrann och dennes samtida, och hans

kropp dvaldes endast motvilligt annorstädes än i

Vatikanens bibliotek. Den nordiska litteraturens tillstädesvarande

representanter hade ingenting speciellt mot

löneförhöjningen utan sade genast ja och amen. Ett

protokoll skrefs och undertecknades, och sekreteraren, som

af grannlagenhet eller räddhåga eller hvad det nu var

för en orsak stått i rummet bredvid och darrat,

släpptes in och gratulerades! Sedan han hämtat sig och

blifvit lugn, meddelade han ordförande, att en bland

nordens störste fanns i Rom. Det bestämdes, att

styrelsen skulle uppvakta på kvällen och i det

psykologiska ögonblicket meddela beslutet i

sekreterarefrågan. Ordföranden tänkte endast på Kristian Tyrann

och var med om hvad som helst, för öfrigt hade han

ännu inte en aning om, hvad saken gällde. Därpå

kilade han afsides, och om någon följt honom, skulle

man sett, att han snart försvann under en bok- och

pergamentshög i Vatikanens bibliotek.

Men sekreteraren var litet darrhändt på knäna

och undrade, hur det skulle gå. Dansken tröstade

honom fullständigt genom att säga:

— Den store är visserligen stor, men han är inte

medlem af föreningen. Kräf honom på inträdes- och

årsafgift! När han betalt, får han väcka hvilka

förslag han vill. Så ska vi i styrelsen preparera dem, och

innan det skett, har han rest för länge sedan.

Sekreterarens mage blef strax ett nummer bättre

och hela människan förvandlades småningom till

hvad den förut varit. För resten skulle ingen annan

än en särskildt hygglig svensk nöjt sig med hans

befattning för den betalningen.

Men skriftställaren fick bekymmer i stället, ty i

hans garderob förekom inte den blekaste aning omen frack. Och skrudad i något annat kan inte en

svensk uppvakta en internationellt erkänd storhet.

Han gaf sig af på frackvigg. Det fanns godt om

frackar i Rom, men ingen tilltagen efter de mått,

hvarmed han mättes. Man hade visserligen kunnat

taga ett par tre stycken, men tid och omständighet

medgåfvo inga extravaganser i tråcklingsväg. Han

måste således afstå och begagna sin redingote. Den

var i och för sig inte oäfven, och italienarna sågo

med beundran på denna sorts frack, hvars skört

räckte rundt hela kroppen.

Nå, på utsatt tid traskade Skandinaviska

föreningens styrelse till hotellet, där den store tagit in.

De —styrelsen begriper ni väl —sågo mycket

förväntansfulla ut, och allt hos dem talade om vördnad.

När de två minuter senare återvände, voro de enbart

snopna. Sekreteraren, som stod vid hörnet och

vän-tade, gjorde frågetecken.

— Han har rest. . . för en timme sedan, sade

skriftställaren. — Å naturligtvis har han redan glömt

hela affären.

Ordföranden, som aldrig umgicks med Kristian

Tyrann längre än till klockan fem eftermiddagen, var

nu en gemytlig och treflig dansk. Han föreslog en

flasco chianti på ett hyggligt ställe, och en kvart

därefter var jämvikten återställd.

Men sekreteraren välsignar än i dag den store.

—U-tan honom hade löneförhöjningen troligen uteblifvit.

— Hvarken en dansk eller en svensk skulle

kommit på den idén att afsätta mig, sade han en gång

i förtroende till skriftställaren. — Å då hade jag gått

där å pumpat med min fattiga lilla lön till dagar-nas ände. Han kan gärna komma igen hvartannat

år. På samma villkor förstås.

Allt var således bra igen, och inte blef det sämre,

när några norrmän ändtligen kommo. De voro

nöjda med allt omkring sig —det är man nästan alltid

i Rom —och klagade endast öfver de ideliga

*små-snyderiema».

— Herre gud, gubbar, inte ska ni sörja för det,

sade Prasse tröstande. —Jag tycker det ä sabla

hyggligt» att dom aldrig luggar er på mer än ett par

kopparslantar i stöten.

Norrmännen bestredo argt och allvarligt De

sade sig föredraga att bli plockade på en rund summa

en gång för alla och funno det småaktigt, att stora,

starka karlar ljögo och hycklade för en soldi pr gång.

De hade förstås rätt, men de andra skandinaverna

voro vana vid förhållandena och togo dessa eviga

felräkningar och prejerier som något oundvikligt.

— Åh, det hör ju till, sade Frasse och visade sin

falska tvålire.

För öfrigt slutade norrmännen snart att klaga.

Det var, när en af dem i en spårvagn blef bestulen på

pass, reskassa och klocka.

— Sannerligen kunna de inte hugga för sig på en

gång här nere också, medgaf han. —Låna mej till

ett frimärke, så jag får skrifva hem efter mynt.

De togo allting mycket allvarligt. Man talar så

ofta om tysk grundlighet. Den är ingenting jämförd

med norsk. Medan svenskar och danskar gingo och

småslarfvade dygnet om och sällan voro i tagen

förrän ganska sent, började norrmännen redbart och

ordentligt på morgonen. De besökte kyrkor ochmuseer, utan att fråga efter, om de voro stängda

eller ej, och då de visades ut genom ena dörren, gingo

de genast in genom den andra. När de festade,

tänkte de aldrig på annat, och när de bestämde sig för att

vara allvarliga, voro de det till den grad, att öfriga

skandinaver sprungo långa vägar för dem. De

delade på kartan in Rom i ett visst antal lika stora

distrikt, hvilka skulle genomforskas, oafsedt om där

fanns något sevärdt eller ej. Kapitolium och Forum

togos på precis lika lång tid som Gianicolo, där man

vanligen klarar Fontana Paolina och Garibaldis

monument på femton minuter.

En gång hade de bestulne föresatt sig att gå raka

vägen från sin bostad till San Pietro. På kartan

föreföll det ganska lätt, men i verkligheten stod en hel

stadsdel i vägen. Eftersom norrmannen föresatt sig

att gå rätt fram, var det under hans värdighet att

vika åt sidan. Han stod alltså fyra timmar å rad vid

en husvägg och borrade med pannan, tills

kamraterna funno och ledde honom därifrån.

De togo som sagdt allting mycket grundligt, skäl

togo de däremot aldrig.

— Det ä tur för oss, att kotteriet var fulltaligt,

innan de kommo bit. sade Frasse —om de kommit

med, hade vi aldrig fått göra, hvad vi själfva velat.

Men de tre norrmännen underkände snart Romf

foro därifrån och intogo en liten stad ett dussin mil

längre bort. När de vändt upp och ned på den ett

par, tre gånger, kommo borgmästaren och rådet och

polismyndigheterna och några andra och både dem

lugna sig litet. Norrmännen slogo sig för sina bröst

och frågade, om inte Ibsens och Björnsons landsmänvoro aktade och omtyckta i landet. Om icke, skulle

de genast skudda dess stoft af sina fötter.

Sindacon begrep inte ett ord, ity att de endast

talade norska. Men främlingarnas säkerhet var sa

förbluffande, att han minst trodde dem släkt med

flera regerande kungahus och dessutom några

presidenter — hvilka som helst — och som det demokratiska

Italien inte känner något mer förnämligt och präktigt

än titlar och ordnar och dithörande, anhölls

förbindligast, att de behagade stanna. Norrmännen

klappade nedlåtande borgmästaren och rådet och

poliskommissarien och alla de andra på axlarna och

magarna och lofvade nådigt att fortsätta som de börjat.

De höllo ord och snart visste stadens inbyggare in

te, om de gingo på händer eller fötter. I stället visste

de, att Norge var världens största och mäktigaste

land och inbyggarna där de morskaste och mest

högröstade individer, som rörde benen, när de gingo ellei

sprungo. De geografiska begreppen blefvo väl litel

förvillade, men man är inte vidare styf i geografi

söder om Alperna, aUt nog, det blef inte sämre än förut.

Norrmännen stannade halfva vintem i sin stad,

demoraliserade den fullständigt och vände ut och

in på hvarje begrepp. När de målat slut all sin färg

och festat upp pengarna, reste de hem till sitt land

igen. De sade, att de gillade Italien, det hade

verkligt, demokratiskt styrelsesätt, eftersom man fick

göra precis, hvad man ville. Den dag de foro grät hela

staden af saknad, och sindacon och en mängd

depu-tationer voro nere vid stationen. Det hölls en hel

hop tal och bland annat gjordes några utfall mot den

sittande regeringen, som gick öfver ån efter vatten,och höll på ett förbund med Tyskland och

Österrike, när Norge fanns. Den ene målaren lade

tröstande sin hand på sindacons skalliga hufvud och den

andra putsade hans näsa och torkade hans tårar; den

tredje bad honom inte vara ledsen, han åtog sig att

»greje den skidt» mellan ett par penseldrag. Italien

kunde sofva lugnt.

Det var också hvad staden gjorde en hel vecka.

Norsk grundlighet är storartad och öfverträffas

endast af norsk själ känsla.

Så var det den norska damen i kotteriet. Hon

hade träffat Ibsen personligen en gång, och tack vare

den omständigheten kunde hon ha rest gratis genom

hela Europa. Det ville hon nu inte, hon ville bara

arbeta. När en målarskola räckte för andra,

behöf-de hon två. Hon gick på bägge och hann dessutom

lära sig italienska. Det vill säga, skandinaverna

för-stodo henne bättre än infödingarna, men det var

lika säkert i alla fall. Hon hade nyss fyllt tjugu år

och visste således allt. Hon föraktade männen,

kvinnor och barn med — hon såg allting i stort — och

förebrådde Frasse strängt för hans flaxande.

Frasse hade förstås varit på vippen att bli kär i

henne med, en förälskelse i veckan ingick nu i hans

vanor. Men när han fick höra, hur landet låg, tog

han tillbaka och bad om ursäkt för sin enträgenhet

— det var väl sammanlagdt femton minuter, han

varit kär i henne. . . han hade bara gjort det på

försök, för att se, hur det skulle gå. Då öfverhöljde hon

honom med en störtsjö af klander, för att han

behandlade det centrala i lifvet som ett skämt.

— Nu ä jag ta" mej sjutton inte med längre, sadeFrasse, sedan stormen bedarrat något. —Hvarför

blef hon härsken? hviskade han en halftimme

senare till skriftställaren. Under mellantiden hade

han fullständigt slocknat och kände sig enkel och

utanför och allt det där.

— För att du inte höll ut hela dagen, blef svaret.

Frasse kvicknade genast vid igen och gjorde ett

försök att tjäna upp sig. Men han hade gjort sig

misstänkt och snoppades af så grundligt, att han för

första gången i Rom gick hem och lade sig i borgerlig

tid. Efteråt sade han, att det var, hvad han

ångrade mest af allt.

Så var det, när Frasse kom för nära det centrala.

— Jag håller mej allt i utkanterna hädanefter som

förut, sade han.

Så vidt det är bekant, gjorde han det. Men den,

som uppväckt och afkylt hans än så länge litet

ostadiga sinne, gick samvetsgrant på sina målarskolor |

och klarade dem på en tre, fyra månader. Sedan

hade kotteriet en afskedsfest för henne, ty hon

stannade inte en dag onödigt i Rom. Hon skulle som

hastigast ta ett par skolor i Wien eller Berlin eller

hvar det nu var på ännu kortare tid. Det fanns

ingen, som ej trodde henne var i stånd till det.

Då hon reste, var hela kotteriet nere vid

järnvägsstationen med blommor och persikor och

mandariner och konfekt och afskedshälsningar och välönsk- |

ningar. Det förekom en del ömhetsbetygelser på

fruntimmersafdelningen, och Frasse sökte trassla

sig med på ett hörn för att också få litet af

välfägna-den. Men han motades skymfligen bort och

ansågs en hel kvart nästan osympatisk. Kotterietsmanliga medlemmar dunkade honom i ryggen och

försäkrade, att han var en hederskula i alla fall och

uppmanade honom att stå på sig, så en ringa tröst

fick han ju alltid. Men Prasse hade den egenheten

att mera rätta sig efter damerna än andra parten,

hvadan han ändå såg en smula vingklippt ut.

Så ringdes första varningen och den fruktansvärdt

afskedstagna unga damen knycklade in sig i ett

ku-péhöm bland blommor och sydfrukter och

konfektpåsar. Naturligtvis var det ingen brådska alls.

I-talienska tåg gå aldrig på utsatt tid, och den här

gången var det någon hög järnvägstjänstemans äldre

kvinnliga släkting, som hade så mycket att säga ett

par andra släktingar, att hon omöjligt kunde förmås

taga plats i en kupé. Lyckligtvis var kusinen till en

ännu högre tjänsteman med, och då

stationsinspek-toren fått veta det, lät han lyfta upp gumman hvar

som helst och blåste af tåget.

När det ändtligen gick, hurrades det friskt från

kotteriet, hvilket besvarades med många »paa

gjen-syn» o. s. v.

— En sabla klämmig tös var det, sade Frasse.

— Men nog hade hon konstig smak i vissa fall. Som

nu till exempel med mej, för att bara nämna det.

Skulptören höll varnande upp ett pekfinger och

rådde honom att tiga två minuter på försök. Frasse

svarade att han inte ämnade öfveranstränga sig, och

därvid blef det.

— Det var den första, som trillade ut ur

kotteriet, sade han. —För resten tiger jag aldrig.

— Nå, hvem gör nu det? sade alla de andra.Danskt.

När en svensk i Rom hemfallit till att någorlunda

regelbundet besöka Skandinaviska föreningens

lokal, kan han gärna så godt först som sist säga farväl

åt en hel del goda föresatser. Naturligtvis har han

bland annat föresatt sig att lära italienska. Om han

strax stryker det främmande språket från

programmet, handlar han klokt. Danska lär han sig

fullständigt på några månader — någon tänkbar möjlighet

att undgå det finns inte — men andra tungomål hör

han endast undantagsvis i Rom. Danskan

dominerar, och därmed jämt.

— Jag skulle gärna vilja veta, om någon har reda

på ett ställe, där inga danskar finns ellei har varit,

sade skriftställaren en middag. — Det ä inte

alls i någon elak af sikt jag framkastar min fråga, det

ä bara för att jag händelsevis börjat fundera på det

underliga i, att en så liten nation räcker till öfverallt.

Allesammans slogo sina hufvuden ihop och tänkte

efter. Fem minuter senare måste man medge, att en

dylik plats ej fanns på den här planeten. Sedan

faktum konstaterats, drack man en skål för någonting,

hvarpå de tillstädesvarande danskorna hela dagen

gingo omkring och satte de små söta trubbnäsorna i

vädret och voro pinniga och förhäfde sig.

I anknytning till ofvanstående taga vi de fyra-hundra danska damerna först. Dels bjuder

artigheten att göra det, dels voro de oundgåeliga. En

medfödd svaghet för sanningen — den skall nog

småningom arbetas bort — framtvingar erkännandet, att

siffran är något godtyckligt vald. De voro kanske inte

fyrahundra, men voro de också bara tjugo, verkade

de i alla fall tjugo gånger så många. De voro

overor-dentligt snakkesalige, hade reda på allting och

delade med sig af sina kunskaper till kända och okända.

Allesammans ägde de ett oförbränneligt godt humör

och en lifslust som vid deras ålder var oroväckande

behaglig. När den danska kvinnan öfver femtio år

är så pigg» kan man tänka sig, hur farlig hon bör

vara vid tjugo. Siffror i detta sammanhang äro

onekligen förkastliga, men måste användas för att

bibringa en någorlunda riktig föreställning om det

nämnda antalet damer. Det är visserligen sannt, att

ingen förmådde uppge, hur många de med talet

fyrahundra betecknade verkligen voro. Om också

endast två af dem funnos i ett af circolons rum, sade

kotteristema, i fall de händelsevis uppehöllo sig i det

andra:

— Nu ä dom där hela högen igen.

Så stod det till med den saken.

De danska damerna hade som sagt reda på allting.

Kina, Japan och andra exotiska länder kände de

in-och utvändigt. Ryssland betraktade de som ett

annex till Kjöbenhavn. De förstodo alla världens

tungomål och hjälpte sig ledigt fram öfverallt, enda

undantaget var Sverige och svenska språket, hvarken

stockholmsslang eller akademi-svenska var dem

begripligt, och om svenska förhållande sväfvade de ien rörande okunnighet. Det var verkligen vackert

af dem att underkasta sig de ansträngningar, som

utan tvifvel kräfdes, för att kunna veta så litet om

sina grannar. De medgåfvo själfva att de inte visste

ett dugg om svenskarna och de beklagade sig

däröf-ver, men ursäktade sig med, att ingen annan i hela

världen visste mer. Svenskarnas enda tröst var,

att de hade rätt. De å sin sida förstodo danskame

utmärkt från första stunden. De lyssnade

uppmärksamt och vördnadsfullt till all den visdom och alla

de goda råd, som delgaf dem. Sedan sprungo de

och slarfvade som vanligt. Och när de kommo

tillbaka igen, visade de sig väldigt strama öfver, att de

åtminstone kände namnet på de styfvaste gossame

inom Danmarks litteratur och konst. För öfrigt

hade man icke reda på något nämnvärdt om

hvarandra. Allesammans visste mycket mer om antikens

gubbar än om våra dagars människor.

D. v. s. danskame hade reda på hvad som helst

(endast med ofvan påpekade undantag) och voro

specialister på allting.

Hvad nu särskildt den så kallade skandinaviska

föreningen angick, så valdes alltid en dansk till

ordförande. Dels tycktes svenskame sakna utpräglade

anlag för befattningen, dels saknades de för det

mesta helt och hållet. Och att välja någon, som inte

finns, till något, som knappt är, går knaggligt. För

öfrigt hade föreningens ordförande aldrig något att

göra. Endast en dansk skulle med bibehållen

fattning kunna fylla en plats, som näppeligen

existerade och ordföranden den vintem gjorde det

briljant, hufvudsakligen genom att aldrig anträffas. I början tviflade skriftställaren på hans tillvaro.

Det var en dag strax efter sitt eget inval i föreningens

styrelse, han fann det nästan vara sin plikt att råka

denne ordförande.

— Hör du Frasse, ska vi gå och taga rätt på vår

ordförande? sade han.

Frasse var sällan olifvad för något och svarade

genast ja.

— Hvad vill du honom? frågade han emellertid.

— Ingenting alls.

— Då går vi strax, sade Frasse.

Egentligen gingo de först till sekreteraren och

skriftställaren yttrade:

— Vi ha ju en ordförande, inte sant?

— Joo då, försäkrade sekreteraren och såg

trovärdig ut. — Han tittade in här ett litet tag i förra

månaden.

— Det klingar lofvande. Kan du säga oss, hvar

han bor?

Det kunde sekreteraren, och för säkerhets skull

skref han upp adressen på en papperslapp — Frasse

tog den, och de gingo.

— Vet du, jag ä riktigt nyfiken att få se kroppen,

anförtrodde Frasse sin följeslagare.

— Det ä jag med, upplyste denne. — Ser du, jae

trodde först, att nan bara var en fix idé hos

sekreteraren å ett par andra, för jag har aldrig sett honom

Men när jag hör, att han bor, känner jag mig lugnare.

— Ja, det låter sabla vederhäftigt, att folk bor,

sade Frasse. — Det var ett ryck jag kinesade,

Jag hade sålt en studie i den vefvan... på krita

förstås. Prissen som köpte gnodde hela Stockholm rundt för att betala, men han träffade mig aldrig.

Jag tyckte riktigt synd om honom, när jag fick böra

det efteråt.

— Ja, men du kunde väl gått upp till honom i

stället.

— Jag är konstnär å inte grosshandlare, sade

Frasse värdigt.

Alltså lämnade de samtalsämnet och läste på

lappen. Sedan vände sig Frasse med en fråga till

en förbigående. Denne skakade sitt hufvud, han

förstod tydligen inte alls.

— Utländing förstås, muttrade Frasse. —

Sabla osmak!

— Han såg så infödd ut som möjligt, sade

skriftställaren och vände sig till en annan. Denne

skakade på hela kroppen.

— Du prononcerar oriktigt, sade Frasse vänligt.

— Det ä bättre än att som* du inte prononcera

alls.

När de växlat dessa repliker, sade de ingenting

på en stund.

— Droska, hva? föreslog Frasse. — Vi hittar

aldrig den där gatan annars å numret kan ingen af

oss två säga på italienska.

— NåjaJ droska då, det ä ju för ett allmännyttigt

ändamål.

De visade adresslappen för en droskkusk.

Denne kände händelsevis bokstäfvema och sade: si, si,

signore. De togo plats, kusken äntrade bocken, slog

en klatsch med piskan, men höll inne, just som

hästen ämnade sätta i gång. Sedan steg karlen ned

i-gen och sade en hel del. De åkande förstodo, att devoro framme, ordföranden bedde just i det hus,

utanför hvilket de stigit upp i åkdonet. De tyckte

bägge två, att det var lifvadt, för det var det

verkligen. Kusken var också mycket hygglig, han

begärde bara två lire och nöjde sig med en utom dricks.

Både Frasse och skriftställaren togo en mängd

trappor och läste en massa namnplåtar eller

visitkort. Ordförandens namn fanns ingenstädes, och

skriftställarens tvifvel vaknade på nytt. Men

Frasse var hoppfull. Först när han slog hjässan i en

takstol blef äfven han fundersam. När de sökt igenom

hela huset och profvat alla dess ringledningar, gingo

de rundt kvarteret och återfunno sig själfva i en af

föreningens murbruksbaljor. Uppe i circolon

träffade de ordföranden, en liten herre, som gömde sig

bakom ett helskägg och några glasögon. Han var

strängt upptagen med att rehabilitera Kristian

Tyrann. Frasse ansåg det snällt, och skriftställaren

fann det behöfligt. Ordföranden tackade rörd ocli

bjöd dem hem till sig. Han lämnade samma

adress som sekreteraren, och skriftställaren sade, att

risken var måttlig, eftersom ingen hittade dit. Då

fingo de veta, att Rom ägde tre gator med samma

namn; de borde helst taga den mellersta.

Nästa dag togo de gatan och hittade numret.

— Det är väl, att dom numera inte skrifver

siffror mer än på ett sätt, sade Frasse. — Tänk ett

sådant schå det skulle bli, om dom också behöfde

öfversättas.

Skriftställaren medgaf, att han hade rätt. Det

gjorde han dock icke därför, att det var så, utan a i

omtanke för sin egen säkerhet. Frasse var nämligenså innerligt öfvertygad om sin egen skicklighet, när

det gällde språk, att han aldrig lyssnade {ill andra,

så snart man halkade in på det kapitlet.

Nåja, numret var riktigt, men inte huset. Det

var en snickerifabrik. De voro emellertid redan

vana vid motgångar, så fort det gällde denna sak,

och gingo in. De första de frågade nickade gladt

och gemytligt och pekade uppåt.

— Menar han, att vi ska genom taket? frågade

Frasse.

— Det finns nog en trappa, tröstade

skriftställaren.

Det fanns flera trappor. Frasse och

skriftställaren togo dem alla i tur och ordning. De traskade

uppför en hel del och ramlade utför andra, men

ordföranden hittade dé icke. Öfver allt sågades och

hyflades det, och spikar slogos in i trä och drogos

visst ut också, det var som det föll sig. De frågade

litet emellan efter ordföranden, och alltid möttes

de med ett gladt och gemytligt grin och en

tumända som pekade uppåt.

— Det här är intressant, försökte skriftställaren

inbilla Frasse, själf tyckte han det ej.

— Nää, sade Frasse — för jag har sågspån i skoma.

— Kila på i alla fall! uppmanade skriftställaren.

Han började bli andfådd och ville gärna ha slut på

historien.

De kilade på, och slutligen hittade de en portgång.

Tack vare den kommo de ut på en gata.

— Nu gå vi rundt kvarteret å börjar omigen,

sade skriftställaren, så snart han orienterat sig. —

Jag ä så inriktad på det här, att jag inte kan sluta. De veko rundt två hörn och återvände till

snickerifabriken. 1 deés inre hittade de en trappstege,

som de förut föraktat och gått förbi. Den här gången

togo de den med. Trappstegen visade sig vara rätta

vägen till ordförandens bostad. Han hade en hel

våning till sitt förfogande. Men den liknade ej

vanliga våningar, ty rummen lågo inte bredvid

hvarandra, utan i rad ofvanpå hvarandra. Det nedersta

var barnkammaren. Ordföranden hade nämligen

familj, och utom uppgifterna om Kristian Tyrann

samlade han också småbarn. Han var en mycket

flitig man. Ofvanpå barnkammaren låg matsalen

och ofvanpå den sängkammaren, sedan följde

arbetsrummet. Det bestod af en ostkupa ställd på

taket. Den var så trång, att ingen mer än Frasse

fick plats utom ordföranden, skriftställaren måste

stanna på sista trappstegen och nöja sig med att

träda upp hufvudet genom luckan i golfvet. Men

utsikten var hänförande, man såg nästan alla Roms

tak. Och den, som var intresserad af zoologiska

studier, hade rika tillfällen att blicka in i kattsläktets

lefnadsvanor. Det var godt om kattor där uppe,

en enögd hane var ordförandens favorit.

Ordföranden sade, att det var ett af de ihärdigaste djur han

hört, den jamade dygnet om.

Besökame medgåfvo att utsikten och kattorna voro

bra, fastän de undrade, om inte ostkupan blef

ohälsosam i längden, ty det drog så ilsket, att Frasses

bena kom bort. Ordföranden försäkrade att han

trifdes famöst, och att Kristian Tyranns

rehabiliterande gick utmärkt. Det var egentligen ingenting

annat, som intresserade honom för närvarande, menså snart han fått den kungen uppsnyggad, skulle

han hugga i med någon ny. Han påstod att

historien inte var tillförlitlig i vissa punkter, utan att

snälla och hyggliga forskare borde borsta fläckarna ur

diverse afdöda regenters solkiga rykten. Han ansåg

det vara en stor uppgift.

Skriftställaren stödde tankfull hakan mot golfvet

och instängde. — IM bli att sparkas i ansiktet,

Frasse! sade han sedan.

— Kom upp, vet jag! sade ordföranden, som

stundom, ehuru i mindre grad, ömmade äfven för

sina samtida.

— Det finns ju inte plats för mer än två.

— För all del, vi flytta ut skrifbordet på taket.

Ordföranden och Frasse lyfte ut bordet, och

skriftställaren och Frasse fingo taga plats på en

manuskripthög. Sedan pratade de konst, litteratur och

politik och allt annat. Världsgåtan klarades med tre

repliker, men frågan om skolagning,som Frasse

väckte, kräfde fyra gånger så lång tid. Det var lika

trefligt som trångt däruppe i ostkupan, och att Frasse

spräckte en ruta höjde endast stämningen.

När ordföranden proppat gästerna med historiska

noter, släppte han ned dem genom luckan i taket

Frasse halkade på öfversta steget och använde

inte föttema utan en annan kroppsdel vid nedfärden.

Ordföranden tröstade honom med, att de flesta bland

hans bekanta gingo utför hans trappor på det sättet.

Frasse sade, att det inte alls förundrade honom,

och som han ville vara artig, tilläde han, att han

inte önskade skilja sig från den stora mängden. Ord^

föranden vinkade med ena foten genom luckan ochåtervände sedan till Kristian Tyrann och den enögda

katten.

Men Frasse och skriftställaren åkte utför de öfriga

stegarna och kommo öfverens om, att ingen kunde

öfverträffa en dansk i förnöjsamhet. Om inte möjligen

en annan dansk.

Var ordföranden lärd, var den danske författaren

i kotteriet det icke mindre. Han var filosof och

estetiker och teolog och matematiker och hade dessutom

luktat litet på medicin också. Han innehade betyg

både på luktandet och det andra. Det var först när

han tagit alla sina examina han slog sig lös och

funderade på att bli författare på allvar. Som Danmark

i af seende på ytinnehållet är knappt tilltaget, och

han ville bli en stor författare, valde han för sin del

Europa och förnämligast den stöfvel däraf, som

skjuter ut i Medelhafvet. Han ströfvade genom landet

kors och tvärs och kunde det snart bättre än

italienarna själfva. På lediga stunder proppade han i sig

alla de lefvande språken och som mellanlägg några af

de döda. När han var så fylld af lärdom, att

ingenting mer skulle gått i en annan, läste han allt som

fanns kvar. Han for från stad till stad och tog

bibliotek efter bibliotek. Samma glödande intresse,

hvarmed han studerade dammiga folianter, som han

bläddrade igenom från pärm till pärm, det ena

exemplaret efter det andra, ägnade han äfven kvinnan.

Först därpå ansåg han sig färdig att bli författare.

Han blef det verkligen.

Skriftställaren hade alltid inbillat sig att man först

och främst skulle skrifva för att få kallas författare.

Efter bekantskapen med sin danske vän, insåg ban att det var ett misstag. Den danske författaren

titt-bragte tiden på resor eller fotvandringar eller

sysslade med sång och musik och kvinnor och allt annat

behagligt och angenämt. Han skref aldrig. Han

fick sina böcker färdiga ändå. Skriftställaren

försökte ett par gånger litsa ut, hur han bar sig åt.

Dansken bar sig inte alls åt. Det gick i alla fall.

— Frasse, sade skriftställaren en dag, begriper

du det här? Karlen går med oss å drifver hela

dygnet. ..

— Tackar för det, så trefligt sällskap.. .U

— Afbryt mig inte, ä du snäll! Jo, han går med

oss å drifver. . .

— Åh, vi sitter allt ganska ofta också? Inte en

gång en brefbärare orkar gå hela dygnet.

— Frassel

— Å det något särskildt du vill?

— J°> jag vill veta en sak, men det. ä nog inte

värdt att fråga dig. Faktum ä, att karlen inte gör

något, men ändå får han bok på bok färdig.. . tätt...

tätt... förstår du?

— Neej, sade Frasse sanningsenligt.

— Inte jag heller, tnedgaf skriftställaren.

Sedan drog han den slutsatsen, att ingen kan vara

sa flitig som en dansk. Därpå drog han en slutsats till

och bestämde sig att för egen del inte göra något alls.

När han inte förmådde slå det danska rekordet i ena

riktningtt*’ ämnade han sätta svenskt i den andra.

— För mycket blommor, svarade den danske

för-iattar611’ ^å hans svenska kollega och de andra en

dag gratulerade honom till att ba fått en ay bok fär- dig, medan de allesamman gingo i Rom och

små-slarfvade.

— Säg inte det, sade Frasse, som tänkte på de

danska damerna.

Han var för resten inte ensam om det, det fanns

fler, som både tittade och tänkte. De båda unga

damerna märkte det mycket väl, fast de aldrig

tittade igen. De sågo allting, utan att någon kunde

misstänka dem för att se det minsta. Deras öron

voro lika goda som deras ögon, fast de senare voro

trefligare att blicka in i. De föreföl1o båda två

synnerligen poetiska, men hade aldrig något emot

att skratta. . . de danska tandläkame måtte vara

skickliga. De voro klädda å la moderniserad

medeltid och verkade någon slags Gretchen ur bättre

familj. De voro födda med kännedom om alla knep

som äro behöfliga för att lura en karl — de äro för

resten inte många — men de kunde också laga

hus-manskost och »pille re jer» så att det vattnade sig i

munnen på en, och de hade lärt allt möjligt. De

hade aldrig ondt om tid, det var väl därför de hunno

med hvad som helst.

Det var endast af fruktan för det långvariga däri,

Frasse undvek att förälska sig i dem. Han lagade

en tid bortåt, att han blef förtjust i hvarje någorlund

kvinnligt väsen, som kom i hans närhet, och

lyckades med de flesta. Men när han tagit alla bekanta i

tur och ordning och gjort ett par små försök med

några obekanta också, gaf han sig på nåd och onåd

åt danskorna.

Den förlorade sonens mottagande efter sina

utflykter "var ett inte mot Frasses behandling, när hanändtligen återvändt till den rätta sidan. De båda

danskorna satte sig bredvid hvarandra och kilade

in Frasse i den lilla springan mellan sig — han var

inte vidlyftigare än att det gick för sig.

— Det lille nydelige drengebarh, sade den ena.

— Ja, det er henrivende, sade den andra.

— Tusan och så vidare, gruffade Frasse — jag ä

väl...

Mer tilläts han inte säga, ty så ofta han öppnade

munnen stoppade de genast en massa bakelser och

konfektbitar i den. Frasse sög och tuggade och

sväljde och mådde godt. Till slut började han fetma, och

danskorna nödgades ideligen maka sig åt sidorna,

men de makade sig så litet som möjligt för hvar

gång. De voro verkliga väninnor och trifdes i

hvar-andras närhet. Det gjorde för resten Frasse med.

Men han inlade en allvarsam protest mot att kallas

barn. — Hvad sjutton är drengebam egentligen?

Jag som från födelsen tillhör medelklassen. . .

— Det är genus commune, upplyste den scrn

kunde allting.

— Eller Faelleskön öfversatte den, som kunde allt

det andra också.

Frasse blef nästan tankfull och bad dem

öfver-sätta en gång till.

Emellertid mådde han bra och yrkade inte på

ändring. Till slut afstod han från att säga något

alls. Han bara gapade då och då, och vips hade han

något godt i sig. Det var riktigt rörande så

moderliga och kärleksfulla danskorna voro mot honom.

De andra prissame blefvo gröna af afund och frågade,

om inte de också fingo trängas med damerna. Men de fingo bara på tafsen, om de sneglade åt det hållet.

Frasse var den kallade och utvalde, det var ingenting

att göra åt den saken.

— Mitt sätt är sådant, sade Frasse med klädsam

blyghet, när de gingo hem en kväll.

Norrländingen spottade ut sin cigarr.

— Hva* sa"? frågade Frasse stridslystet.

Norrländingen svarade icke. Hvarför skulle han

göra det? Cigarren var utrökt, och han hade bränt

sig på läppame, det var således ingen demonstration.

Men Frasse behöll sin plats och åt sötsaker, både

andligen och lekamligen, så att kläderna började

strama om honom.

— Akta dig, sade skriftställaren en kväll till honom

— det ser ut, som om något skulle kunna hända.

— Åh nej, menade Frasse litet ängsligt. — Så kär

blir man sällan på resor.

— Å det säger du, som redan har hufvudet i

snaran?

Frasse bleknade litet hvarstans och såg fundersam

ut en lång stund.

— Nu vet jag, sade han efteråt. — Jag håller

mig lika kär i bägge två. Då kan det inte vara

farligt.

Han höll ord, och det var kanske det som räddade

honom för tillfället. Också sade han hela tiden, att

så bra som han hade ingen haft det.

Det sade de andra också.Sammanfattning.

— Den där penningknipan för en tid sedan var nära

på en vink af ödet, sade skulptören och pekade med

ena tummen mot höjden, liksom för att gifva sina ord

större eftertryck.

Allesamman tittade i taket och Frasse sade.

— Ja, det var ena sabla flugor att bära sig åt här

i landet.

Efter hans yttrande var allvaret inom kotteriet

inte värdt mycket. Skulptören såg från den ene till

den andre, och hans lugna oberördhet medförde en

dämpande verkan för tillfället. Det var ingen som

skrattade något vidare, och skulptören sade om igen.

— Det var en vink, säger jag.

Stort mummel.

Skulptören föreföll lika kall som ett af honom icke

förfärdigadt konstverk. När han väntat en stund,

och de andra blifvit lindrigt nyfikna, återtog han.

— Jag föreslår härmed, att händelsen icke

upprepas.

Det gillades unisont.

— Därför utse vi en bland de närvarande, hvilkens

skyldighet det ä att alltid vara försedd med pengar.

Skulptören valdes enhälligt till befattningen,

hvar-på han till den grad förlorade sitt eljes bepröfvade

lugn, att han steg upp ock aflägsnade sig i vredesmod. Så snart han gått uttalades den meningen, att

man för säkerhets skull borde välja en suppleant.

Alla föreslogos i tur och ordning men afsade sig.

Därpå beslöt man att åt slumpen öfverlämna, hvem

som skulle svara för aftonunderhållningen.

Sedan en liten tid tillbaka hade man roat sig med

ett lika enkelt som trefligt lotteri, när det gällde den

saken. Det spelades med sockerbitar och flugor.

Kotteriets sanftliga medlemmar voro skyldiga

deltaga. Hvar och en placerade en sockerbit på bordet

framför sig, flugorna kommo själfmant. Ägaren

till den sockerbit, där första flugan tog plats, var

skyldig att sörja för kotteriets materiella välfärd

den kvällen. Hvar och en satsade naturligtvis en

å två lire, beroende på myntstockens tillfälliga

beskaffenhet.

Nar någon af svenskarne vann, förlorade han

alltid. Det blef nämligen mycket vin och en extra rätt.

Det kallade de enkelt och bådo om ursäkt för att det

inte var mer. De andra togo saken lugnt och voro

som vanligt.

Den här gången kom ingen fluga. Frasse

hvissla-de på uppassaren och bad honom skaffa ett par.

Karlen hade två i en tändsticksask och släppte ut

dem. De flögo genast till ett annat bord. I deras

ställe kom skulptören tillbaka. Han förklarades

göra samma nytta.

Den, som sagt, det, fick en blick, bestående af

cyan-kalium och malen starkpeppar. Sedan satte han sig

och blef något mildare till humöret och sade, alt

han antog platsen. Medborgames förtroende hade

rört honom, och då han dessutom just fått en avisom en rekommenderad försändelse, innehade han

antagligen de materiella resurserna för närmaste

framtid.

Frasse hurrade fyrfaldigt. Men skriftställaren

bad honom lugna sig, en avis var inte alltid

detsamma som pengar. Skulptören skänkte honom en ny

giftig och pepprad blick och sade, att han fick behålla

den.

Därefter gick sällskapet till posten och kvitterade

ut reket. Det innehöll en beställning.

Alla blefvo nedslagna, men skriftställaren

undrade, om det ej skulle gå att få litet i förskott.

Skulptören undrade också, men endast delvis, han kände

mänskligheten, påstod han, och invaggade sig ej i

några förhoppningar. I alla händelser tog det tid

att få ett vänligt svar på en höflig fråga. Han sade,

att de måste vara filosofiska, och Frasse frågade

om det var något ohälsosamt. Så snart han blifvit

lugnad gingo de till Sora Nina, som var ett billigt

locus, ty ett enkelt och måttligt lif var, hvad de

borde beflita sig om.

Den kvällen visade skulptören, hvilken filosof

han var. Det var också den kvällen han gaf de andra

en inblick i sin rika erfarenhet, särskildt

beträffande de skandinaviska folken, hvilka han kände både

in- och utvändigt. Han öste skopa efter skopa ur

sitt vetandes och sina minnens brunn och hällde

öfver de andra.

— Jo, ser ni, sade han — det ä absolut nödvändigt

att resa till Paris eller Rom för att komma under fund

med sina egna grannar på skandinaviska halfön.

När man ligger som en liten klump besläktade åstamförvandter, inklämd i den stora massan

främlingar, då förstår man h var ann. Å för att vi som

samlats här allt framgent ska göra det, vill jag i

korthet omnämna de mest i ögonen fallande

olikheterna. — Sitt stilla Frasse å hör upp!

— Hvad bjuder han på? frågade Frasse, som

naturligtvis inte hör ett ord.

— Visdom!

— Tack, då gör det detsamma.

Skulptören blef hvarken förvånad eller ledsen

öfver Frasses svar.

— Ja, si målare, sade han endast. — Jag som själf

ä konstnär känner krutet. Jag har också skjutit

med det. — Därpå återtog han med lugn värdighet,

— Exempel ä mest lättfattliga. . . låt oss ta de

närmast till hands liggande. När en svensk kommer

hit ned, börjar han naturligtvis genast springa på

museer å gallerier. Äfven om han inte begriper

konst bättre än sina egna galoscher, ska han i alla

fall ränna åtskilliga kilometer tafvelgalleri, hans

bekanta tycka inte, att han haft valuta för respengame

annars. Hvad han själf tycker frågar ingen efter,

en svensk rättar sig alltid mer efter andras än egna

åsikter. Det är hans lilla egenhet, när det gäller

sådana. Nå gallerierna ä bara öppna vissa timmar

under vissa dagar å ingen människa kan hålla

reda på tiderna, de ändras ju ideligen. Alltså kommer

svensken glad å förhoppningsfull å preparerad

men på olaga tid å blir bortmotad igen. Å då

blir han så syndigt härsken öfver sitt eget misstag,

att han aldrig vänder om. Han struntar i det galleri-et å alla andra med å afstår från konstkikande. . .

stött i kanten, begriper ni.

— Hm! hostade skriftställaren. Och hm! sade

både norrländingen och västgöten, ty det var just

deras fall.

— Helt annat är det med norrmannen, fortsatte

skulptören. — Han går också dit på olaga tid å

blir förstås afvisad. Men han vänder om i ett . . i

ett. Man tröttnar mycket fortare på att mota bort

honom än han på att komma igen." På det sättet får

han se allt hvad han vill, när det passar honom bäst.

— Hm, sade de andra igen.

— Nå, en dansk då? frågade författaren misstroget.

— Han blir aldrig afvisad, när han än kommer,

svarade skulptören vänligt. — Det ä ingen som

kan förklara saken, hvadan jag inskränker mig till

att konstatera faktum.

Just det ögonblicket var det ett ovanligt

allvarsamt kotteri, som satt kring bordet och blickade ned

i kaffekopparna.

Efter en mindre konstpaus fortsatte skulptören i

kåserande ton sitt föredrag.

— Skillnaden mellan de tre nationerna ä i detta

fall rätt stor. Nu kan vi ju för ordningens skull ta

ett annat litet exempel här nedifrån.—Hur var det,

då sekreteraren höll på att bli fockad?

— Ja, men han blef det inte, sade

skriftställaren.

— Nej, men var det hans eller din förtjänst?

Eller öfver hufvud taget någon annans än

norrmannens, min gosse? Norges store son kunde icke ens

tänka sig, att någon vågade ändra, hvad han en gångdekreterat, därför tillät tan sig glömma hela saken.

Det skulle aldrig falla en svensk in att visa

hundradelen af en sådan själf säkerhet. Det beror därpå,

att i Norge beundrar man de store männen å

skämmer bort dem, i Danmark ljrssnar man till dem. I

Sverige erinrar man sig endast deras tillvaro, när de

fylla femtio år å skränar för dem en dag eller två.

Detta i allra bästa fall. Vanligtvis minns man dem

först vid deras begrafning. De döda väcka ingen

af-und ens i Sverige. För öfrigt sysslar man med deras

privatlif betydligt mer än med deras verk.

— Tusan också! sade Frasse bekymrad, ty

skulptören talade med en öfvertygelse, som ej

förfelade att göra intryck. — Det måste ändras!

— Ja, men det blir inte ändradt. I Sverige tycker

man inte om höga toppar, men i Norge kan man inte

få dem höga nog å lägger gärna en aln till deras

längd. I Danmark aktar man äfven de mindre

plantorna å hissar upp dem för att de ska synas

bättre. Hvarenda liten gadedreng i Kjöbenhavn känner

landets märkesmän, men i Stockholm vet inte ens

öfverklassen namnet på ett halft dussin af Sveriges

mest framstående konstnärer.

— Hör u* du, inföll Frasse — ska det här

föreställa allvar?

— Om? — Skulptören liknade ett såradt lejon.

— Vill ni höra mer? Jag ä laddad. — Vi går där

hemma å inbilla oss å h var andra, att hela

världen beundrar våra förträffliga egenskaper. Nå,

skriftställare, hvad har du lärt här nere? — Du

be-höfver inte svara, jag skall göra det i ditt ställe. Jo

att ingen, inte ens vi själva, känna till vårt land,ännu mindre beundra det. Du vet väl, att våra

grannar inte ha reda på det allra minsta om oss. Men

gäller det, skola de nog i en handvändning finna alla

fel vi ha å dessutom åtskilliga, som vi inte ha.

— Karl XII, du, sade Frasse förargad.

— Delsbo! morrade norrländingen och

trefva-de i västfickan efter den pennknif, han tappat för

en månad sedan.

Skulptören lade armame i kors öfver bröstet och

såg kritisk ut.

Men skriftställaren, som verkligen led af de

obestridliga fakta, han rest ända till Rom £ör att få öfver

sig, ehuru han kunnat inhämta dem på betydligt

närmare håll, satt tyst och tankfull. Han delade

sina landsmäns vidskepliga föreställningar och

inbillade sig, att hela världen kände och värderade hans

nation. Det hade han hört i skolan, där han fått

lära ofantligt mycket om landets forntid och glömda

strider, men ingenting om dess nutid och modärna,

sträfvanden. Då han på resan genom Europa

exempelvis såg Norge öfverallt annonseras som turistland,

drog han den slutsatsen, att Sverige inte behöfde

nedlåta sig till dylikt. Det är för öfrigt mindre

underligt, att han så gjorde, då hela nationen tror

detsamma, spedellt turistföreningar och resebyråer.

Till en början var han stolt däröfver, sedan ändrade

han åsikt. Och när han funderat på sina många

dispyter med italienska posttjänstemän om det för

dem obekanta Svezia, blef han ändå tankfullare. Af

nyfikenhet, eller som han själf kallade det,

studieintresse, hade han besökt konsulaten här och hvar,

och haa hade fuanit, att komsuln, som sUtöe homom,Vanligen var en tysk, som inte brydde sig det minsta

om landet men satte stort värde på titeln.

Hans tankegång afbröts af skulptören, som med

en sjuttonårings rödglödgade glädje öfver att få tala

ut fortsatte.

— Strindberg, Zom å Selma Lagerlöf ha hvar

för sig gjort dubbelt så mycket för Sverige som hela

utrikesdepartementet, inklusive vaktmästame, å

det ä väl ändå de, som arbeta.

Kotteriets danska afdelning hade grannlaga

dragit sig undan till ena bordshörnet och öfverlämnade

åt den svenska att sköta sig själf under denna

privata konselj. Frasse visade tydligt, att han bittert

saknade den bekymmerlöshet, som eljes präglade

hans ord, åthäfvor och gärningar. Skriftställaren

var nedslagen, och hans unga fru syntes trofast

dela hans sinnesstämning. Västgötens ansikte var

för-dubbladt på längden, medan norrländingen

anspråkslöst krupit in i sig själf.

— Det ä sådant där, som man aldrig tänker på,

sade någon bland dem, det kan göra detsamma

hvil-ken.

— Säg så gärna, att man aldrig tänker på något!

uppmanade skulptören vänligt. Sedan knackade

han i bordet, och då kyparen skyndade fram

beställde han två liter gammalt gult.

När det stod på bordet framför de allvarliga

ung-domame fyllde han sitt glas till brädden och höjde

det. — Å ändå, små gossar, ä Sverige det bästa

land som finns! Skål å hej!

Minerna ljusnade. Frasse flinade till och

mumlade något om, att han kände sig som människa igen.Skriftställaren log mot sm fm, soin naturligtvis log

igen, västgötens ansikte blef normalt, och

norrländingen kröp tur sig själf och andades ut. De stego

upp allesamman och drucko tyst och högtidligt i

botten.Slutet p6 visan.

— Egentligen borde kvinnan af skaf fas, började

Frasse.

Hela kotteriet spände ögonen i honom, och om det

varit en annan än Frasse, skulle han ett par minuter

efter yttrandet förvandlats till ett såll.

— Ja, jag menar bara delvis, ändrade sig Frasse.

De andras blickar blefvo inte vänligare för det,

och Frasse tog en djup klunk ur kaffekoppen.

— För resten^menar jag tvärt om, det begriper ni

väl, sade han.

Alla damerna förstodo det, men rådde honom att,

en annan gång inte skämta så vågadt.

Frasse lofvade det och undrade, om inte tiden att

byta lokal var inne. Då upptäcktes det att flere

stycken bland de närvarande voro upptagna den

kvällen. När de aflägsnat sig återstodo endast fyra

manliga individer, och med mörk blick gentog

Frasse:

— Det där jag sa* nyss, det var allvar.

Skulptören betraktade honom kritiskt, den

danske författaren drog i sitt skägg, och västgöten

föreslog en lättare sort än den vanliga.

— Nej, menade Frasse, för nu ä jag ändå fast.

Skulptören hvisslade sakta, dansken mumladeett: aj for fandenl och västgöten påstod, att man

sof bättre efter öl.

— Ne, suckade Frasse. — Nu reser den ena hem

i veckan.

— Jaså, det ä hon? — Skulptören gäspade. Han

hade mottagit så många af Frasses förtroenden, att

han blifvit litet trött.

— Att du, som ä gammal å erfaren å allt möjligt

ledsamt, ska begå dylika misstag.

— Följaktligen den andra.

— Träbeläte! fnurrade Frasse — det ä

ingendera.

De andra tre sågo öfverraskade på Frasse, och

västgöten förklarade, att nu visste, han inte hvilken

sort, som skulle anses bäst.

— Men det blir den andra, det tycker jag till å

med en gammal stenhuggare kunde gissa. När

ingen mer finns kvar så... hå, hå, ja. . .

— Tillåt mig gratulera!

— Tack, tack! — Frasse föreföll tankspridd, och

när han funderat en stund, sade han: —Eftersom

det nu ä afgjordt, så tycker jag, vi skulle ha något

lifvadt för oss, innan det börjar.

Alla tre funno det förståndigt resonneradt. Man

diskuterade en halftimme om, hvad som var roligast

och fann, att en fest enbart för kotteriets manliga

afdelning skulle bli synnerligen treflig.

— Bara som en liten omväxling, sade västgöten.

— Ja, instämde de öfriga, och Frasse gnolade

»inga damer, inga damer» med en kläm, som nästan

antydde en öfvertygelse. Norrländingen och

sekreteraren skulle få sin påstötning omedelbart; litetvärre blef det nog med skriftställaren. Men nian

antog, att han en enda fattig kväll utan allt för stor

risk skulle kunna opereras bort från sin bättre hälft.

Prissame kände sig nära på som sammansvurna

och blinkade menande åt hvarandra, när de skildes

den kvällen. D. v. s. skulptören ansåg det under

sin värdighet att blinka, han gäspade i stället.

— För min del kvittar det, sade han. — Men det

intresserar mig att se, hur det går för er.

Det gick inte alls. Frasse var så hemlighetsfull

och värdig två dar å rad, att damerna bara af det

drogo sina slutsatser.

— Hvad är det ni tänker ställa till? frågade

skriftställarens fru.

— Ja, hvad? kvittrade danskorna kring henne.

Frasse sökte bibehålla sin värdighet och åtskilligt

annat också, men när danskorna placerade honom

på den vanliga platsen, och kotteriets damer en hel

eftermiddag skämde bort honom med vänliga

ögonkast och uppmuntrande leenden, tappade han

alldeles hufvudet.

— Ifall ni lofvar, att inte snattra så. .. . hm. • * *

neej. . . .

— Åh, hvad Frasse kan vara söt å rar!

— Oh, den lille pene dreng!

— Tumma på, att ni inte säger, att jag sagt detl

— Snälla Frasse, vi är inga karlar vi. . . .

— Gud ske lof för det! sade Frasse af allt sitt

hjärta och berättade sedan, att herrame ämnade ställa

till en väldigt snobbig fest för kotteriets kvinnliga

del. — Men ni begriper väl, att ni ä syndigt

Öfver-raskade i kväll, när dom talar om det. Damerna begrepo det och allt annat med och

blinkade ät Frasse och hvarandra och skrattade och

nickade och visade, att de hvar för sig orkade bära ett

helt lass hemligheter.

När kotteriet samlats till middagen hos Jacobini,

kände herrame, att någonting utom matoset låg i

luften. De sneglade kritiskt på hvarandra inbördes

och funno det hela oroande. Den enda som såg

oskyldig ut var Frasse.

— Nåå, hviskade västgöten till skriftställaren —

kan du smita?

— Joo då, jag har sagt, att det ä en

midnatts-mässa i San Carlo, bara präster, folkträngsel å

ficktjufvar, så jag har permission.

— Det var bra, att du tog något kyrkligt.

Författaren smällde i sina landsmaninnor, att vi tänkte

göra en afstickare till marionett-teatern bortåt

järnvägsstationen, å de ville förstås genast med. Han

råkade säga, att det gick litet vågadt till där, å då

kan du väl begripa, så pigga de blef.

— Då har han det bra, sade skriftställaren med

verklig tillfredsställelse.

— Nej vars, tröstade västgöten. — Det finns

ingen marionett-teater nu, den har slutat. Han följer

dem dit, sedan följer han dem hem å kommer

efter.

Medan kaffet dracks rådde stor spänning. Alla

tittade på hvarandra, men ingen sade något vidare.

— Ja, nu följer jag min fm hem förklarade

skriftställaren och gaf därigenom signalen till uppbrott.

Det blef allmän rusning och kotteriet splittrades

fullständigt på en stund. Herrame blinkade fortfarande i smyg, damerna

blinkade också sins emellan.

— Sekreteraren å jag går sakta före, hviskade

skulptören. Så snart de vikit om ett höm, sade han

till följeslagaren: — Det var sabla bra att välja ett

ställe, dit ingen hittar. — De styrde kurs mot det lilla,

som fanns kvar af Roms Ghetto, togo ett par af de

tunnelliknande gatorna och hamnade slutligen i en

källare, som gick under benämningen »Sicilianska

trattorian». De fingo en liter malvoisir i en gammal

ärgig kopparpanna, tände hvar sin »Minghetti» och

väntade.

— Skål, sekreterare! Det ska bli både roligt å

lärorikt att se, om prissame klara sig.

Sekreteraren skakade sitt hufvud och såg

djupsinnig ut.

— Menar du, att det inte går?

Sekreteraren skakade vidare.

— Jaså, du tror, att de kan det?

Sekreterarens min blef djupsinnigare och hans.

hufvudskakningar intensivare.

Skulptören vände honom ryggen och drack med

sig själf.

Fem minuter senare kommo norrländingen och

västgöten.

— Det var inte lätt att hitta hit, sade den ene.

— Det var i alla fall lättare än att slippa ifrån

kvinsen.

De togo plats, och västgötens första reflektion

ljöd:

— Stort bord det här, lagom för tolf personer

ungefär, Alla, fyra granskade det stora, flottiga bordet och

medgåfvo, att utrymmet var tillräckligt.

Den danske författaren gled in och frågade efter

Frasse.

— Han lofvade att vara här före mig.

Innan någon svarat, dök Frasse upp.

— Tst, gubbar! Flickebarnen ä där ute.

Det är möjligt, att någon tänkt svara något, men

ingen gjorde det.

Sekreteraren log och mumlade, att han kände den

s. k. kvinnan, och skulptören sade, att han väntat

dem hela tiden.

Så seglade danskorna in och fingo plats vid

bordet, och välkomnades på det hjärtligaste.

Strax efteråt slog skriftställaren hufvudet i

dörrposten, och när han svurit slut, upplyste han, att

frun och den svenska målarinnan gjort honom

sällskap, det var alltihop det.

— Det är förstås någon, som skvallrat, antog han.

— Hvem kan det" vara? frågade Frasse

indignerad.

Då kotteriet strax efteråt fulltaligt och gladlynt

samlats kring bordet, höll skulptören genast talet

för kvinnan. Redan innan han slutat höllo flera af

de andra också tal. Luften hade varit laddad med

elektricitet, som måste ha ett utlopp. Sedan var

det som vanligt igen.

Ett faktum var, att malvoisir måste anses för ett

starkt vin. Skriftställaren gissade, att

verkningar-ne berodde på de ärgiga kopparkannorna, hvari det

oupphörligt bars fram. Men när han hunnit så långt

var det ingen, som hörde på honom. Inte på de aa- dra heller, han hade således ingen orsak att känna

sig ignorerad.

Skulptören hade kommit in på historierna från

ungdomen och akademitiden. Han började med att

berätta dem för Frasse, och när denne bytte plats

märkte han det ej utan vefvade på i alla fall.

Sekreteraren satt och smålog åt alla utan

undantag. Det tillhörde hans befattning att vara

välvillig. Han hade varit sekreterare så länge, att d°t

blifvit en väna.

Norrländingen dryftade politik med ett par bland

damerna, och de diskuterade med tydliga

bimeningar plikten att alltid tala sanning. Då gaf

norrländingen tappt och sade, att hvarje kvinna borde ha

två röster, när hon fått rösträtt, förstås. Det var

hans patenterade sätt att klara sig, då han kört fast.

Han erhöll absolution äfven denna gång.

Alla de andra voro också trefliga, men

elektriciteten fanns kvar. Litet emellanåt fyrade någon af

en gliring, och litet emellan var det någon, som

gärna önskade veta, hvar skvallerbyttan fanns.

Frasse spratt till som vid ett nålstygn. Men då

han hela tiden var nog klok att spritta till invärtes,

var det ingen som märkte det. Damerna höllo för

resten styft på honom den kvällen, och så ofta man

tittade snedt åt hans sida, togo de honom i försvar.

Slutligen inbillade sig skriftställaren, att man

kikade på honom också. Det väckte inte alls hans

förtrytelse, men han föreslog ändå rättegång.

Det ansåg Frasse vara bra sagdt.

— Hit med den skyldige! ropade han.

Nu började man korsförhöret. Skulptören till-frågades först och svarade med att berätta en

historia, som han just då kom ihåg. De andra redde sig

också. Damerna slingrade sig beundransvärdt

skickligt undan de försåtligaste frågor, och ju ofta

re man körde fram med sanningsplikten desto obe

gripligare blefvo deras vittnesmål. Slutligen åter

stod ingenting annat än att anställa votering. Skrift

ställaren röstade på västgöten, för han var snällast

De andra instämde, och västgöten utsågs enhälligi

till den skyldige. Han protesterade* naturligtvis

men ingen hade tid att fästa tig därvid. Frasse

rådde honom i största vänlighet att inte krångla utai

bekänna bara. För öfrigt hade han gjort allesam

man en stor tjänst — hvad skulle kotteriet ha tagil

sig till utan damerna?

Västgöten tittade stinnt på honom med sina bar

nafromma ögon. Sedan tog han en kopparbytta ocl

satte sig vid ett mindre bord. Där drack han tysi

och ihärdigt en stund i sin själfvalda ensamhet. L,i

tet senare gingo prissam* en efter en öfver till honom

klingade och sade, att han var en kämpojke, och at1

de gillade honom och tyckte om hans utseende m

m. dyl. Sekreteraren frågade till och med efter

priset på hans kostym, men det visste västgöten inte

Han hade själf aldrig vågat forska därefter.

Sekreteraren nickade och log och sade att västgöten vai

en ovanligt snobbig karaktär, men någon måste jt

vara den skyldige.

Det tröstade inte västgöten, han blef sig först lik

igen, när samtliga damer kommo fram till hans bord

och sade ungefär detsamma som de andra. Då sker

västgöten $om en blankpolerad kyrkängel af mäs- m

sing ock blef den trefligaste och xnaffigaste i

sällskapet den kvällen.

Vid det laget hade Frasse förstått, att det var på

honom man siktat, fastän man råkat träffa

västgöten. Frasse bekände icke för det, utan förhärdade

sitt hjärta och påstod att en längre tids vistelse i

Italien nog hade sina sidor. Skål några styckenl

Å se glada ut, vet jag!

Just då var det den danske författaren höjde

huf-vudet och drönjmande såg ut i rymden, om man

kunnat tala om något vidare kubikinnehåll i det

källar-hvalf, där kotteriet vistades.

-t-Nu är det snart vår därhemma, sade han

liksom för sig själf.

Frasse såg på klockan och menade, att ännu

dröjde det ett par månader, innan det blef något af i

Stockholmstrakten.

Ingen gaf akt på honom, fastän han var

öfverflö-digt högljudd. I stället hade alla hört dansken, som

yttrat sig så sakta.

Detblef tyst för en stund, så sade den gamle

skulptören allvarligare än vanligt.

— Våren ja.. .

Detta var i all sin obetydlighet tillräckligt för att

elektriciteten skulle urladda sig. Det fanns ingen i

sällskapet, som ej kände sig varm af de tankar, det

enda lilla ordet väckt.

Alla hade förstått hans tankes vägar och alla

följde dem.

Men skulptören, som var hvithårig och ganska vis,

tog ordet.

— Det ä alltid så, barn. När man snört sin rensel å fått pinalema nedplockade, drat mati en

lattnä-dens suck. Ja, det finns t. o. m. folk, som kostar

på sig en hel rad. Å så säger man till sig själf å

till bekanta å alla möjliga medindivider. Så

härligt att slippa ifrån våra gränslöst tråkiga å raka

gator å de fula stenkistorna utefter dem. Nu

ska man ut å andas å vädra dammet af sig. Å

man känner sig nästan som en påtänd raket, så brådt

har man. Men det dröjer inte länge, förrän man börjai

fundera. Trots glädjen öfver att vara ute i

världen ä det, som om en osynlig tråd höll en fas1

vid något, från, hvilket man aldrig helt lyckas frigörs

sig. För en å annan går det väl stundom att

klippa af den där tråden, men de allra flesta binder den

Å när en tid gått märker man den; det rycker i

den emellanåt. Man öfverraskar sig med att sitta å

fantisera om kväll ame. Å alltid fantiserarar mar

om hemlandet. Råkar man så få en svensk tidning

i handen, ä det färdigt. En tidning får man alltid

tag i. Det ä bara ett stycke dåligt papper, men

tack vare typerna därpå kan man se landet, folket

å framför allt höra tankarne. Man ä genast inne

i det gamla vanliga, å när det gäller Sverige,

ä det gamla vanliga det bästa för en svensk. Nu

ä vi vid det långa talets korta mening. Den lyder:

jag har för ett halfår sedan rest hemifrån. .. . det

ä tjugufjärde eller tjugufemte gången i ordningen,

så för mig ä det ingen öfverraskning, att jag

längtar hem å reser om ett par dar. När ska man

väl göra det om inte i vårens tid? För resten ä det

äfven lämpligt sommar, höst å vinter. Kort å

godt: hvem följer med? — Vi, utbrast skriftställaren, fian hade med ens

bhfvit lika allvarlig som skulptören. I en snabb

tillbakablick väckt af stundens stämning, som i sin

ordning väckt en hel här af halfdomnade känslor,

hade han kastat en blick på sin vistelse i Italien.

Han hade studerat och läst en del, hämtat intryck

och fått en rad oriktiga synpunkter rättade, han hade

träffat representanter för olika nationer, lagt märke

till goda drag och tvingats att gifva akt på

tarflig-heter. Han hade bland annat också jämfört, och hvad

han iakttagit hos andra hade ej gjort honom

nedslagen å sina landsmäns vägnar. Han hade kommit

med. den löjliga föreställning, som ofta uttalas högt

därhemma, att svenskt på något sätt är underlägset

utländskt. Den blygsamhet, han funnit det vara en

plikt att iaktta, hufvudsakligen emedan han var

svensk, hade snart nötts af honom, och nu satte han

näsan i vädret, just därför att han var svensk. Han

hade verkligen sett, förstått och lärt. — När han

for ut med sin unga fru hade han bland annat sagt:

vi stanna borta tre, fyra år, hemma hinner man

alltid vara. — Han fann det så enkelt, att han inte

ägnade många minuters eftertanke åt den saken.

Nu återstod en del af det första året, och den lilla

gnagande längtan, öfver hvilken han ibland undrat,

var med ens förvandlad till en sjukdom, som endast

kunde botas på ett sätt.

Något af det han erfor, kände alla de andra.

Svenskames tankar lustvandrade i nyutspruckna

björkhagar, och danskame sågo i andanom bokskogarne

stå gröna. Alla utan undantag hade förklarat sig

för unga — först och främst skulptören: bara sjuttioår å en skvätt till — och en hvar brukade föra de

vanligaste slagorden på tungan: modärna

människor, kulturprodukter, kosmopoliter och hela

förrådet. Men nu voro de vackra fraserna fullkomligt

värdelösa. Den kvällen sprack kotteriet definitivt.

Den danska damen, som skulle fara hem, var inte

hälften så pigg på saken som hon, hvilken skulle

stanna. Ett ögonblick såg det ut, som om de ämnat

byta roller. Det slutade med en öfverenskommelse

att göra sällskap om ett par dagar.

— Vänta två till, får ni oss med, föreslog

skriftställaren.

De hade inte tid, och skriftställaren frågade sin fru

på fullt allvar, om de ej genast skulle skudda stoftet

från sina sandaler och ge sig af utan vidare.

Tyvärr var det omöjligt, och gamla karlen suckade djupt

öfver sin malvoisir.

Det var för resten fler än han, som suckade den

kvällen. Nästan alla gjorde det men med en

underton af glädje och förhoppningar. Endast Frasse

och sekreteraren sågo nedslagna ut. De voro bägge

dömda att stanna och blefvo nästan otrefliga fram

på natten. Frasse kinkade öfver »det sabla

stipendiet», som lade band på innehafvarens rörelsefrihet.

Man sökte trösta honom med, att han hade hela

världen med undantag af Sverige till sitt förfogande de

närmaste åren. Å Frasse svarade, att han gaf

hela världen tusan, för just nu behöfde han bara

Sverige. Han sökte en oädel tröst i föresatsen att

vräka.bort pengame och inte måla alls. Sedan drack

han privatim med sekreteraren och föreslog, att de

skulle resa hem incognito, strunta i befattningaroch stipendier och känna sig som fria medborgare —

passa galöschema, gamla lergök?

Skulptören log fint åt den oro han framkallat.

Han var nöjd med sina pappenheimare och med sig

själf. Men den uppsluppna stämningen från hundra

föregående tillställningar ville icke infinna sig.

Samtalet gick trögt och höll sig i den en gång inslagna

riktningen.

— Där hemma märker man det knappt, sade

någon i sällskapet — där är ju allting det gamla

vanliga. Men har man en tid vistats under främmande

himmel, då förstår man först riktigt, hvad den egna,

den må nu vara aldrig så grå emellanåt, har för

betydelse.

— Ja, svarade en annan, det tycks vara

nödvändigt, att man ska ut å armbågas med kreti å

pleti för att begripa, hvad det vill säga att tillhöra

en nation.

— Det gamla vanliga, sade du nyss, började en

tredje. — Det ä ju något rent förskräckligt som ryms

i de två orden å ändå. . . det gamla vanliga ä

just jämnt hvad man behöfver.

— Men med ett stänk nytt då å då, inföll Frasse

ängsligt.

— Kör för litet omväxling ibland. Men inte för

ofta, då kanske man tröttnar på det med.

De voro allesamman mycket djupsinniga och

allvarliga, och en mängd af de gamla hederliga

sannin-garne — de, som stå sig i alla väder, sade skulptören

— togos om och om igen. Men alla voro glada öf-vet att känslan för hemlandet och allt som

innefattades däri var så stark och frisk. Det var löftesrikt

och eggande.

De bröto tidigt upp och gingo ut i fria luften. Då

sågo de, att de stodo under Italiens molnfria

himmel och började söka karlavagnen och polstjärnan

och disputerade astronomi och kommo under fund

med, att det var ett ämne, där de voro bet. Sedan

läto de den hemlängtan, som uppstigit i sinnena,

sjunka igen. Den är en af de få stora och äkta

känslorna, som mycket väl kan gömmas på djupet och

likväl alltid hålla sig, begrafs den än under

hvardags-fömimmelsema.

— Nu går vi till ungrarens birarria å äter sill

å dricker öl; det ä nästan hemlandstoner.

De slogo in i riktning mot Corson, men så sade

någon:

— Månskenet ä för vackert. . .

Allesamman stannade i en klunga, och mer än en

funderade starkt på, hvad han egentligen ville

Då började skulptören marschera med taktfasta steg

De andra följde efter. Det gällde att ta farväl

af Rom; Alla förstodo det med ens. Afskedet hade

omärkligt smugit sig på dem, och nu stodo de inför

det.

Det var en liten tyst procession, som drog genom

gatorna. Kotteristerna tänkte på sina upplefvelsei

i denna underbara stad,på kamratskämt och

små-äfventyr, på afsked och återkomst.

Forum låg tyst och öfvergifvet. Den nya tiden

hade inhägnadt antikens yppersta klenod och för-vandlat den till ett museiföremål, dit nyfikna och

oförstående tqpister släpptes in på bestämda tider

och mot afgift. Den nya tiden är en praktisk tid,

som både förstår att värdesätta sevärdheter och

till-varataga slanten, och den tillåter inga afvikelser

från inbringande ordningsregler. Främlingarna från

norden skredo förbi på vördnadsfullt afstånd.

Colosseum sof, ehuru ingen ostörd sömn.

Stenmassans hundratals öppningar stirrade likt tomma

ögonhålor mot vandrame, den klumpiga silhuetten

tecknade sig bred och hård mot natthimlen, och

mu-rarnes skuggor föllo djupsvarta i det hvita månljuset

— ett monument, som forntiden rest åt sig, och som

eftervärlden lagt beslag på. Eftervärlden var just

på besök. När kotteriet trädde in på arenan

började en guide från något af de större hotellen rabbla

upp sin utanläxa. Kring honom trängdes ett tjog

turister, andäktigt lyssnande till svadan. Med

betänksamma miner blefvo kotteristerna stående ett

par sekunder, men när karlen med sin ansträngda

■ stämma bortåt den mörkaste vrån frågade, ifall

de bengaliska eldame voro riktigt placerade, smet

man skyndsamt ut. Colosseum i månsken. . . mer

. än gärna, men i bengalisk belysning. . . nej, tackl

De modärna vandalerna draga snattrande

genom Rom och betala med vanlig turistenfald för

allt möjligc. Deras njutning af det sedda, står i

förhållande till kostnaden. Hvad de icke få betala,

tro de värdelöst. Det för9tå italienarne och handla

därefter. Turister skola icke ha någonting gratis,

hvarken månskenet öfver antikens minnesmärkeneller utsikten öfver den eviga staden. Det sista

seklets romare ha drifvit sin färdighet i att lura turister

till en häpnadsväckande höjd, och hvarför skulle de

icke det, då turisterna blott begära att bli dragna

vid näsan.

Litet förstämda gingo kotteristema vidare efter

en sista afskedsblick på det gamla, stolta Colosseum,

genom hvars båghvalf barbarernas lusteldar kastade

sitt röda sken. Man gjorde en krök nedåt

triumf-bågame, som stå undanskuffade i en utkant, och

passerade under tystnad Caracallas termer. Utanför

drömde Campagnan i ostörd ro drömman om det

förflutna. Dit komma aldrig turisterna, Campagnan

är nämligen något af det underbaraste och skönaste

Italien äger och kostar ingenting i entré.

Man gick och gick, dref utan mål utefter nattomma

gator, stannade en sekund i djup begrundan inför

Tibern, Europas smutsigaste vattendrag. Och hur

det nu föll sig, dunstade vemodet bort. Man

var ju ung och glad och hade framtiden för sig,

hvadan skulle man egentligen gå så högtidligt till

väga?

— Vi resa i veckan och komma igen ett annat år;

det är ju så enkelt .

Men »Greco» skulle de i alla fall taga, eller hur?.

På »Greco» hade Thorvaldsen suttit kväll efter kväll

i sin ungdom, sedan med för resten, och alla de andra,

djupa gubbarne, hvilkas namn nya

konstnärsgenerationer nämnde med beundran och vördnad.

På »Greco» sutto nu några franska handelsresande

och ett dussin tyska musikanter. Den nya tidenhade ej varit nådig mot det gamla kaféet. Det va*

mörkt, skräpigt och folktomt. Man stannade ej

länge. Uppbrottet blef hastigt och bullersamt.

Någon hade utslungat det magiska måningsordet:

Till Fontana Trevi! och alla skyndade i väg.

Hur mycket än Rom skattade åt en krass nutid

och prutade på sin värdighet för att vara

tillmötesgående mot en penningdryg främlingsinvasion, fanns

likväl Fontana Trevi kvar i oberörd skönhet. Kring

bassängens bågrund samlades kotteristerna i

andakts-full beundran. Vattnet forsade öfver råa stenblock

och porlade smekande kring sköna marmorlemmar,

det yrande skummet lyste som smycken i det

flödande månljuset.

Fontana Trevi i månsken — sevärdhet af första

rang, härligt, trolskt, af imponerande skönhet, står

underbart väl mot omgifningens vackra partier etc.

Ja, det är sant, i trots af att det är en utanläxa för

guider.

Som traditionen bjuder, offradé kotteriets

medlemmar hvar sin soldo i vågorna, Den, som

underlåter detta, kommer aldrig tillbaka till Rom. Och hvem

ville icke återvända, när man varit där en gång?

Herre gud, alla visste ju, att fontänen stänges af en

eller två gånger om året, och att ett par karlar från

vattenledningsverket göra den torrlagda bassängen

ren. Rengömingen består hufvudsakligen i att

tillvarataga de soldi främlingame kastat dit. Men

ändå... Det är roligt med illussioner! Och Rom

är och förblir trots allt Rom. Hvem offrar inte gärna

litet koppar för ett återseende?

* * * Följande dagar användes till samling och

nerpack-ning. Danskorna voro de första, som sprucko ut

ur kotteriet. Det var med anledning af våren, Frasse

formulerade uttrycket så. — Men den här gången

var det säkert, tilläde han och suckade.

De andra visade inte ett spår af deltagande, och

Frasse kikade snedt på dem öfver lag, han tyckte

verkligen, att prissame kunde varit mer kamratlika.

Nästa man, som reste, blef norrländingen.

— Skyndar jag mig, så kanske, jag kan få se

riktig snö, utbrast han en frukost — å inte den

misslyckade imitation, de ha här nere. — Han stack i

väg som en oljad blixt.

Samma dag köpte västgöten en kappsäck.

Budet, som skulle bära hem den åt honom, bar bort den

i stället. Västgöten dröjde ännu ett dygn och köpte

en kappsäck till. Den kom inte bort förrän

någonstädes i Tyskland.

Nästa man blef målarinnan. Hon skakade hand med

alla de kvarvarande kotteris tema och tog löfte af

dem, att de skulle träffas snart igen. Det var

ingen, som tvekade att lofva det. Hon var så allmänt

omtyckt, att flere svuro på saken. Ingen enda

råkade henne sedan.

— Det gick med henne som med västgötens

kappsäckar, sade Frasse ett par år efteråt — hon blef

förlorad för världen. — Hon gifte sig, slängde vänner

å målning å lifsuppgift å lade sig i stället efter hand

till med en hel skollofskoloni, till hvilken hon själf

var mamma. Sådant ä lifvet.

Nästa gång följde man dansken till tåget, efter attsom förut ha svurit hvarandra evig vänskap och

ett snart återseende i denna den bästa bland

världar.

— Hör du, hvad väntar du egentligen på? frågade

skriftställaren sin fru, när de lämnade jämvägssta*

tionen.

— På dig.

— Å jag som hela tiden gått å väntat på dig. Då

sticker vi af i morgon.

— Förhasta er inte! varnade skulptören. Han

skulle stanna en vecka till och ville ha sällskap sa

länge som möjligt.

Det var inte långt ifrån, att han rest först När

han betalade sin månadshyra — en vecka öfver tiden

naturligtvis, ty man bör alltid framhålla, att man

ä en verklig konstnär — befanns det att värdinnan

ökat priset utan hans vetskap. Hon ansåg, att en

så utomordentlig cavaliere borde betala mer än

vanligt folk. Den gången förstod skulptören utan tolk

och flyttade omedelbart. — Ju längre man studerar

italienare, desto obegripligare bli de, sade han. Öcb

efter som han kommit i farten, var det så godt att

fortsätta och resa hem med ens. Emellertid gingo

de på en ristorante, berömd för sin maccarom, och

plöjde igenom en hel matsedel. Skulptören kom för

sent till tåget och stannade. De kvarvarande

kotte-ristema togo honom emellan sig och tågade som förr

mången gång genom Roms gator. Hunna till den

Ti-berbro, där de härjat i första akten af kotteriets

korta vintersaga, stannade de. Utan föregående

varning började Frasse och skriftställaren hurra, såatt det ekade mellan stränderna. De hurrade för

Sverige och Italien, för hemfärd och återkomst, för allt

möjligt, men mest för ungdomen.

De skulle kanske hållit på till morgonen, ifall inte

ett par karabiniärer lockats till platsen. Då tog man

ordningens upprätthållare med sig in på en osteria

och lärde dem hurra fyrfaldigt.

Nästa dag kommo skriftställaren och hans fru

ändt-ligen i väg. De hade packat och plockat och ordnat

en hel förmiddag och glömde egentligen inte mer än

det, som de framför allt bort taga med sig. Men

skriftställaren var nöjd i alla fall. Han hade på

morgonen varit ute och drifvit genom gatorna och

stirrat in i alla portöppningar och hål, sådana som

det inte finns annorstädes än i Rom. Han hade

skyfflat sig stämning för flere år bortåt.

Omsider var allt klart. De fingo sina biljetter och

platser och trängdes med hvarandra i kupéfönstret.

Nedanför stodo skulptören och sekreteraren och

Frasse. Skulptören hade nyss öfverlämnat en enorm

blomsterkvast och Frasse den obligatoriska

reskon-fekten. Det var en hel del man hade att säga, det

har man alltid i sista minuten. Men lokomotivet

hviss-lade ohöfligt midt i samtalet och satte punkt på orätt

ställe .Det enda skriftställaren hann se var Frasses och

sekreterarens goda, vänliga men litet afundsamma

miner: de fingo fara hem, de där två. Och så

skulptören, skyldrande med promenadkäppen, som han

höll i ena handen. Med den andra lyfte han den

lätta filthatten från hufvudet. Det snöhvita håret

lyste i banhallens dunkel., locken föll kokett ned ipannan, hållningen var spänstig, och ansiktsuttryo

ket; pojkaktigt utmanande, öfver hjulens slammer,

lokomotivets stönanden och afskedstagandets sori

ropade skulptören något, af hvilket de bortfarande

endast hörde slutet.

... ty blott en gång ä man ung å lifvet ä så härligt!

INNEHÅLL:

5