Körkarlen

Skrifter av
SELMA LAGERLÖF

Körkarlen
Bannlyst

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM

OMSLAG AV MATS NORRYD

ISBN 91-0-043599-6

Printed in Sweden

Bonniers Grafiska Industrier AB 1978

Stockholm

KÖRKARLEN

Det var en stackars liten slumsyster, som höll på att dö.

Hon hade fått lungsot, och hon hade inte stått emot längre än ett år. I det längsta hade hon gått omkring och skött sina vanliga åligganden, men när det tog alldeles slut med krafterna, hade hon blivit skickad till ett sanatorium. Där hade hon vårdats under några månader utan att bli bättre, och när hon till sist förstod, att allt hopp var ute, hade hon begett sig hem till sin mor, som bodde i ett eget litet hus borta vid en förstadsgata. Nu låg hon till sängs i en trång kammare, densamma, där hon hade bott som barn och ung, och väntade på döden.

Hennes mor satt vid hennes säng, ängslig och sorgsen, men hon gick så helt upp i att ge dottern all den vård, som hon behövde, att hon inte gav sig ro att gråta. En slumsyster, som hade varit den sjukas kamrat i arbetet, stod vid sängfoten och grät helt stilla. Hennes ögon hängde med den största kärlek vid den döendes ansikte, och då tårarna kom och skymde, torkade hon bort dem med en häftig rörelse. På en liten, obekväm stol, som den sjuka hade haft särskilt kär och fört med sig, vart hon än hade flyttat, satt en storvuxen kvinna med ett stort F broderat på klänningskragen. Man hade bjudit henne en annan plats, men hon envisades att sitta på den dåliga stolen, som om detta skulle vara en uppmärksamhet mot den sjuka.

Det var inte en dag som alla andra, utan det var nyårsafton. Ute hängde himlen grå och tung, och så länge som

man satt inne, tyckte man, att det var ruskigt och kulet,

men kom man ut, så kändes det överraskande ljumt och milt. Marken låg svart, utan snö. En och annan vit flinga föll sakta ner på gatan, men smälte genast. Det såg ut att bli ett stort snöfall, men det ville inte komma i gång. Vind och snö tycktes anse, att det inte lönade mödan att ställa

till med något mera bråk på det gamla året, utan ville väl

hellre spara sina krafter till det nya, som var i antågande.

Ungefär på samma sätt som med vädret var det med

människorna. De tycktes inte heller kunna komma sig för med

något. Det var inte någon rörelse ute och inte något arbete

inne. Mittför det lilla huset, där den döende låg, fanns en

tomt, där man hade börjat påla för ett bygge. På morgonen

hade några arbetare kommit dit, dragit upp den stora hejaren

under den vanliga skrålande arbetssången och låtit den falla

ner igen. Men de hade inte hållit på länge, utan hade rätt

snart tröttnat och gått sin väg.

Med allt annat var det på samma sätt. Några kvinnor hade skyndat förbi med korgar för att göra uppköp till helgen. Den trafiken hade varat en stund, men snart upphört. Barn, som hade varit ute på gatan och lekt, hade blivit inkallade för att sätta på sig sina helgdagskläder, och sedan hade de måst stanna inomhus. Hästar, som drog arbetsåkdon, kördes förbi för att sättas i stall allra längst borta i förstaden och få vila ut ett helt dygn. Det blev mer och mer stilla, ju längre det led framåt dagen, och det kändes som en lättnad för varje slags buller, som upphörde.

— Det är gott, att hon får dö så här mot en helg, sade hennes mor. Snart hörs det ingenting mer därutifrån, som

kan störa henne.

Den sjuka hade legat medvetslös alltsedan morgonen, och de tre, som var församlade omkring hennes bädd, kunde säga vad som helst, utan att hon hörde dem. Men detta oaktat var det lätt att se, att hon inte låg i någon slö dvala. Hennes

ansikte hade växlat uttryck flera gånger under förmiddagen.

Det hade sett förvånat och ängsligt ut, det hade haft än en

bönfallande, än en ytterligt plågad min; nu hade det en lång stund varit stämplat av en mäktig harm, som förstorade

det och förskönade det på samma gång.

Den lilla slumsystern hade blivit sig så olik, att hennes

kamrat, som stod vid sängfoten, böjde sig ner till den andra

salvationisten och viskade:

— Se, kapten! Syster Edit blir så vacker. Hon ser ut som

en drottning.

Den storväxta kvinnan reste sig från den låga stolen för

att se bättre.

Hon hade säkert aldrig förr sett den lilla slumsystern

utan den ödmjukt glada min, som hon hade burit in i det

sista, hur trött och sjuk hon än hade känt sig. Hon blev

så förvånad över förändringen i hennes utseende, att hon

inte återigen satte sig ner, utan förblev stående.

Den lilla slumsystern hade med en otålig rörelse kastat sig så högt upp på kudden, att hon satt halvvägs upprätt i bädden. Över pannan svävade ett drag av obeskrivlig höghet,

och fastän munnen hölls stilla, såg hon ut, som skulle ord

av straff och förakt gå över hennes läppar.

Modern såg upp till de två förvånade kvinnorna.

— Hon har varit så där borta de andra dagarna också, sade hon. Var det inte vid den här tiden på dagen, som hon brukade göra sin rond?

Slumsystern kastade en blick på den sjukas lilla nötta

klocka, som pickade på bordet bredvid sängen.

— Jo, sade hon, så här dags var det, som hon gick ut till de elända.

Hon avbröt sig tvärt och förde näsduken upp till ögonen. Så snart som hon försökte säga något, passade gråten på att komma till utbrott.

Modern tog en av dotterns små hårda händer mellan sina och smekte den.

— Hon har väl haft det alltför tungt med att hjälpa dem att hålla rent i deras hålor och förmana dem för deras olater, sade hon med en viss dämpad ovilja i rösten. När man har haft ett alltför ansträngande arbete, är det svårt att få tankarna ifrån det. Hon tror, att hon går omkring hos dem nu igen.

— Det kan ibland vara så med ett arbete, som man har älskat alldeles för högt, sade frälsningskaptenen stilla.

De såg hur den sjukas ögonbryn svällde och drogs samman, så att rynkan mellan dem blev allt djupare, och hur överläppen kröktes uppåt. De väntade endast på att ögonen skulle öppna sig för att utsända en blick av ljungande harm.

— Hon ser ut som en straffängel, sade frälsningskaptenen i en ton av hänförelse.

— Vad kan de ha för sig där nere i slummen just i dag?

undrade hennes kamrat och trängde sig förbi de andra, så

att hon kom åt att stryka den döende över pannan. Syster

Edit ska inte bry sig om dem mer, fortfor hon och smekte

henne än en gång. Syster Edit har gjort nog för dem.

Dessa ord tycktes ha haft förmågan att lösgöra den sjuka

från den syn, som hade upptagit henne. Spänningen, den

upphöjda vreden vek ur hennes drag. Det milda och lidande

uttrycket, som var det vanliga nu under sjukdomen, kom

tillbaka.

Hon öppnade ögonen, och då hon såg sin kamrat stå lutad över sig, lade hon sin hand på hennes arm och sökte dra henne ner till sig.

Slumsystern kunde knappt ana sig till vad denna lätta

beröring skulle betyda, men hon förstod det bedjande uttrycket i ögonen och böjde sig ända ner till den sjukas

läppar.

— David Holm, viskade den döende.

Slumsystern skakade på huvudet. Hon var inte säker på att hon hade hört rätt.

Den sjuka ansträngde sig till det yttersta för att bli förstådd. Hon uttalade orden med uppehåll mellan varje

stavelse.

— Skic-ka ef-ter Da-vid Holm!

Hon såg slumsystern in i ögonen, tills hon var säker om att denna hade förstått henne. Därpå lade hon sig till ro på nytt, och om ett par minuter var hon åter borta, upptagen av detsamma som nyss förut, närvarande vid någon förhatlig scen, som fyllde hennes själ med vrede och ångest.

Slumsystern reste sig från sin lutande ställning. Hon grät

inte mer. Hon hade gripits av en sinnesrörelse, som hade

drivit bort tårarna.

— Hon vill, att vi ska sända efter David Holm!

Det tycktes ha varit något alldeles förskräckligt, som den

sjuka hade begärt. Den stora, grova frälsningskaptenen blev

lika upprörd som hennes egen kamrat.

— David Holm? upprepade hon. Det är väl inte möjligt.

Inte kan man låta David Holm komma till en döende!

Den sjukas mor hade suttit och sett hur dotterns ansikte

åter arbetade upp sig till den harmfulla domarminen. Nu

vände hon sig frågande mot de två rådvilla kvinnorna.

— Syster Edit vill, att vi ska sända efter David Holm,

upplyste frälsningskaptenen, men vi vet inte om det kan vara

lämpligt.

— David Holm? frågade den sjukas mor helt osäkert.

Vem är David Holm?

— Det är en av dem, som syster Edit har haft mycket

arbete med där nere i slummen, men Herren har inte låtit

henne få någon makt över honom.

— Kanske det är Guds avsikt, kapten, sade slumsystern

tveksamt, att verka på honom genom henne i dessa hennes

sista stunder?

Den sjukas mor såg ovilligt på henne.

— Ni har ju fått rå om min flicka, så länge som hon hade en gnista av liv kvar. Låt mig få ha henne för mig nu, då hon ska dö!

Därmed var saken avgjord. Slumsystern återtog sin plats

vid sängfoten. Frälsningskaptenen satte sig ner på den lilla

stolen, slöt sina ögon och försjönk i en lågt frammumlad

bön. De andra hörde av ett och annat ord, att hon bad Gud,

att den unga systerns själ skulle få skiljas från detta livet i frid, utan att vidare oroas och störas av sådana plikter och omsorger, som tillhörde denna prövningarnas värld.

När hon var djupt inne i bönen, väcktes hon av att slumsystern lade sin hand på hennes skuldra. Hon slog hastigt upp ögonen.

Den sjuka hade vaknat till medvetande än en gång. Men

nu såg hon inte så blid och ödmjuk ut som sist. Något av

det hotfulla stormmolnet dröjde kvar över hennes panna.

Slumsystern böjde sig genast framöver henne, och hon

hörde nu tydligt nog en förebrående fråga.

— Varför har inte syster Maria skickat efter David Holm?

Det var troligt, att den andra hade velat göra invändningar, men något, som hon läste i den sjukas ögon, tystade henne.

— Jag ska hämta hit honom till syster Edit, sade hon.

Hon vände sig urskuldande till modern: Jag har aldrig sagt

nej till något, som syster Edit har bett mig om, och jag kan

inte göra det i dag heller.

Den sjuka slöt ögonen med en suck av lättnad, och slumsystern lämnade den lilla kammaren. Där blev allt stilla som förut. Frälsningskaptenen bad tyst i stor ångest. Den döendes bröst arbetade tyngre, och hennes mor flyttade sig närmare sängen liksom för att söka skydda sitt stackars barn mot plågor och död.

Om några sekunder blickade den sjuka åter upp. Hon hade samma otåliga min som förut, men då hon såg, att kamratens plats var tom, kunde hon förstå, att hennes önskan var på väg att uppfyllas, och hon fick ett blidare uttryck. Hon gjorde inte något försök att tala, men hon återföll inte

heller i medvetslöshet, utan höll sig vaken.

Det gick i en yttre dörr, och hon nästan satte sig upp i

sängen. Slumsystern visade sig strax därpå i sängkammardörren, som hon öppnade det minsta möjliga.

— Jag törs inte komma in, sade hon. Jag är för kall. Vill inte kapten Andersson vara snäll och komma hit ut ett

ögonblick?

I detsamma märkte hon hur väntansfullt den sjukas blickar var fästade på henne.

— Jag har inte kunnat finna honom, sade hon. Men jag har träffat Gustavsson och ett par andra av de våra, och de har lovat mig, att de ska skaffa reda på honom. Gustavsson för nog hit honom till syster Edit, om det är någon möjlighet.

Hon hade knappt talat ut, förrän den döende slöt ögonen och försjönk i detta inre skådande, som hade upptagit henne hela dagen.

— Hon ser honom nog, sade slumsystern. Hennes röst lät harmsen, men hon rättade sig genast. Halleluja, det är

ingen olycka, att det sker, som är Guds vilja.

Hon drog sig sakta tillbaka ut i det yttre rummet, och

frälsningskaptenen följde henne.

Där ute stod en kvinna, som knappast kunde vara mer än trettio år gammal, men som hade en så grå och liksom

omilt tillskrynklad hy, ett så tunt hår och en så avmagrad

gestalt, att mången åldring inte var så illa lottad som hon i dessa avseenden. Därtill var hon så tarvligt klädd, att man kunde tro, att hon hade satt på sig några särskilt dåliga paltor för att gå ut på en tiggarvandring.

Frälsningskaptenen såg på denna kvinna med en känsla av häftigt uppstigande ångest. Det var inte hennes eländiga

kläder eller hennes förtidiga ålderdom, som var det värsta

med henne, utan det var den stela orörligheten i hennes

anletsdrag. Det var en människa, som rörde sig, gick och

stod, men som tycktes vara alldeles okunnig om var hon

befann sig. Hon tycktes ha lidit så förfärligt, att hennes själ stod vid något slags vändpunkt. I nästa ögonblick kunde den brista ut i vansinne.

— Detta är David Holms hustru, sade slumsystern. Jag fann henne så här, då jag kom opp i deras bostad för att kalla hit honom. Han var utgången, och hon gick där ensam och kunde inte svara ett ord på vad jag frågade henne. Jag tordes inte gå ifrån henne, utan jag tog henne med mig hit.

— Är detta David Holms hustru? utropade frälsningskaptenen. Jag har bestämt sett henne förr, men jag kan inte känna igen henne. Vad kan det ha hänt henne?

— Det syns väl vad som har hänt henne, svarade slumsystern häftigt, liksom gripen av ett vanmäktigt raseri. Det är mannen, som håller på att plåga ihjäl henne.

Frälsningskaptenen betraktade kvinnan om och om igen. Ögonen stod utsprängda ur sina hålor, och pupillerna stirrade envist rätt fram. Ett par av fingrarna vreds

oupphörligen om varandra, och gång efter annan trängde ett

svagt huttrande över läpparna.

— Vad har han gjort åt henne? sade hon.

— Jag vet inte. Hon har inte kunnat svara mig. Hon satt och huttrade så där, när jag kom. Barnen var ute, och det fanns ingen att fråga. O, Herre Gud, att detta skulle komma just i dag! Hur ska jag kunna sköta om henne nu, då jag bara vill tänka på syster Edit?

— Han har väl slagit henne.

— Det har varit något ändå värre. Jag har nog sett dem, som har blivit slagna, och de plägar inte vara sådana. Nej, det har varit något mycket värre, tog hon i med stigande förfäran. Vi såg ju på syster Edits ansikte, att det hände

något förskräckligt.

— Ja! utbrast frälsningskaptenen. Vi kan förstå nu, att det var detta hon såg. Och Gud vare tack och lov för att syster Edit fick se det, så att ni kom dit i tid, syster Maria!

Gud vare tack och lov! Det är säkert hans mening, att vi

ska kunna rädda hennes förstånd.

— Men vad ska jag ta mig till med henne? Hon följer mig, då jag tar hennes hand, men hon hör inte vad jag säger. Själen är bortflugen. Hur ska vi kunna fånga in den igen? Jag har ingen makt över henne. Kanske det går bättre för er, kapten Andersson?

Den storväxta frälsningskaptenen tog den stackars kvinnans hand och talade till henne med än mild och än sträng röst, men inte ett spår till medvetande visade sig på hennes ansikte.

Mittunder dessa fåfänga ansträngningar stack den sjukas mor in huvudet genom dörren.

— Edit blir orolig, sade hon. Det är bäst, att ni kommer in.

Båda salvationisterna skyndade in i den lilla kammaren. Den sjuka kastade sig fram och tillbaka i bädden. Men hennes oro tycktes snarare ha berott av någon själens ängslan än av egentliga kroppsplågor. Hon blev lugnare, så snart som hon såg sina två vänner på de vanliga platserna, och slöt ögonen.

Frälsningskaptenen gav slumsystern ett tecken att stanna

kvar hos den sjuka, men själv reste hon sig för att smyga

sig ut igen. I detsamma öppnades dörren, och David Holms

hustru kom in.

Hon gick fram till sängen och blev stående där med medvetslöst stirrande ögon, huttrande som förut och vridande

sina hårda fingrar, så att det knäppte i lederna.

Under en lång stund kunde man inte märka, att hon visste

vad hon såg, men helt sakta mildrades stelheten i blicken.

Hon böjde sig framåt, närmade sig alltmer den döendes

ansikte.

Det kom nu något hotfullt och hemskt över kvinnan. Fingrarna skilde sig åt och kröktes. De två frälsningssoldaterna sprang upp, i fruktan att hon skulle kasta sig över den döende.

Då slog den lilla slumsystern upp ögonen, såg på den

förfärliga, halvt vansinniga varelsen framför sig, reste sig

upp i sängen och slog armarna omkring henne. Hon drog henne intill sig med all den styrka, varav hon var mäktig, och kysste hennes ansikte, hennes panna, hennes kinder och mun, alltmedan hon framviskade:

— Ack, stackars fru Holm! Stackars fru Holm!

Den fattiga, olycksslagna kvinnan tycktes först vilja dra

sig tillbaka, men plötsligen gick en ryckning genom hennes

kropp. Hon bröt samman i snyftningar och sjönk ner på knä bredvid sängen, alltjämt med huvudet tryckt mot den döendes kind.

— Hon gråter, syster Maria, hon gråter, viskade frälsningskaptenen. Hon blir inte vansinnig.

Slumsystern knöt handen hårt om den tårdränkta näsduken och viskade med ett förtvivlat bemödande att göra rösten stadig:

— Det är bara hon, som kan göra sådant, kapten. Vad ska det bli av oss, då hon är borta?

I nästa ögonblick uppfångade de en bedjande blick från den sjukas mor.

— Ja visst, sade frälsningskaptenen, vi måste skaffa bort

henne. Det går väl heller inte an, att mannen träffar henne

här, om han skulle komma. Nej, syster Maria ska stanna hos sin vän! fortsatte hon, då slumsystern ville lämna rummet. Jag ska ta vård om den här andra.

II.

Denna samma nyårsafton, men så sent, att det är natt och

mörker, sitter tre karlar och dricker öl och brännvin i den lilla planteringen, som omger stadskyrkan. De har slagit sig ner på en vissnad gräsmatta under några lindar, vilkas

svarta grenverk glänser av fuktighet. Förut på kvällen har de hållit till på en källare, men efter stängningstiden har de satt sig ute i det fria. De vet mycket väl, att det är

nyårsnatt, och det är just fördenskull, som de har begivit sig in i kyrkplanteringen. De vill vara så nära tornuret, att de inte kan undgå att höra, när det är tid att dricka det nya årets skål.

De sitter inte i mörker, utan är rätt väl belysta av skenet,

som de höga elektriska lamporna vid de angränsande gatorna kastar in i kyrkplanteringen. Två av dem är gamla och förfallna, ett par olyckliga landsvägsvandrare, som har slunkit in till staden mot helgen för att supa upp sina

sammantiggda slantar. Den tredje är en man på några och

trettio år. Han är mycket sluskigt klädd, han som de andra,

men han är lång och välbildad och förefaller att ännu vara kraftig och obruten.

De är rädda för att bli upptäckta och bortdrivna av polisen och har därför satt sig tätt tillsammans för att kunna tala lågt, nästan viskande. Det är den yngre karlen, som för ordet, och de andra två lyssnar till honom med sådan uppmärksamhet, att de en lång stund har låtit flaskorna ligga orörda.

— Jag hade en gång en kamrat, säger den talande, och hans röst har en mycket allvarlig, nästan hemlighetsfull klang, medan det lyser en glimt av illfundighet i hans ögon, som blev sig alldeles olik på nyårsafton. Inte så, att han på

den dagen gick igenom några stora räkenskaper och var missnöjd med årsvinsten, utan därför, att han hade hört

talas om något farligt och hemskt, som man kunde råka ut för den dagen. Jag försäkrar herrarna, att han satt tyst och

ängslig från morgon till kväll och inte såg åt en sup en

gång. Han var inte ledsen av sig annars, men att en nyårsnatt få honom med ut på ett sådant här litet skämt skulle ha varit likaså omöjligt, som det vore för någon av herrarna att få dricka brorskål med landshövdingen.

Jaså, herrarna undrar vad han var rädd för. Det var inte lätt att få ur honom, men en gång talade han ändå om det

för mig. Men herrarna kanske inte önskar höra det i natt?

Det känns litet kusligt i en sådan här kyrkplantering, som

nog tör ha varit kyrkogård förr i tiden, eller vad tycker

herrarna?

De två landstrykarna förklarar naturligtvis genast, att de

inte vet vad spökrädsla vill säga, och han fortsätter.

— Han var av bättre folk kommen, den här, som jag talar om. Han hade legat och studerat i Uppsala, så att han visste litet mer än vi andra, ser herrarna. Och vet herrarna, att han höll sig så där nykter och stilla på nyårsafton, bara för att han inte skulle råka ut för något slagsmål eller någon olyckshändelse och komma att dö den dagen. Han brydde sig inte om, ifall han gick åt vilken annan dag som helst, bara det inte hände honom något dödligt på nyårsafton, för då trodde han, att han skulle bli tvungen att köra dödskärran.

— Dödskärran? upprepar de båda åhörarna på en gång med ett frågande tonfall.

Den långa karlen roar sig med att öka deras nyfikenhet genom att än en gång fråga om de verkligen vill höra historien, då de sitter där de sitter, men de ivrar för att

han ska fortsätta.

— Jo, den här kamraten påstod alldeles säkert, börjar han, att det ska finnas en gammal, gammal kärra av samma slag, som bönderna brukar, då de kör in varor till torget, men så förstörd, att den aldrig borde få visa sig på en landsväg. Den är så nerstänkt av ler och så dammig, att man knappt ser vad den är gjord av. Hjulaxeln är bräckt, och hjulringarna sitter så lösa, att de skramlar, hjulen har

inte sett smörja, så länge som man kan minnas tillbaka, och gnisslar så, att man kan bli tokig. Den har kärrbottnen

uppmurken och åkdynan trasig och uppriven och halva karmen kring åkstolen bortsliten. Och till den kärran hör en gammal, gammal häst, som är enögd och halt och grå av ålder i man och svans. Den är så mager, att ryggraden står opp som ett sågblad under skinnet och alla revbenen kan räknas. Den är stelbent och lat och ovillig och rör sig inte så fort, som ett barn kryper. Och till den hästen finns det seldon, som är utnötta och sönderfrätta och har förlorat alla sina söljor och hakar, så att de nu är sammanfogade med segelgarnsstumpar och björkvidjor. De har inte kvar ett enda beslag av mässing eller silver, bara några glesa och smutsiga garntofsar, som är mera till vanprydnad än till prydnad. Och tömmarna är passande till seldonen, för de består bara av knut vid knut och har blivit lagade så

länge, att nu kan ingen mer göra något åt dem.

Han håller upp och sträcker ut handen efter en flaska, kanske mest för att åhörarna ska få tid på sig att rätt

besinna vad de har fått höra.

— Herrarna tycker kanske inte, att det här låter så

märkvärdigt, tar han vid på nytt, men se, nu är saken den, att till de seldonen och de klena tömmarna finns det en körkarl, som sitter krokig och led i den trasiga kärrsitsen och kör den gamla hästen. Han är blåsvart om läpparna och gråblek om kinderna, och ögonen är dunkla som sönderslagna

speglar. Han är klädd i en lång, svart, nerfläckad kåpa med en stor hätta, som han drar ner över ansiktet, och i handen håller han en rostig och slö lie på ett långt skaft. Och ser herrarna, den mannen, som sitter och kör med de där hopknutna tömmarna, han är inte någon vanlig körkarl, utan han är i tjänst hos en sträng herre, som heter Döden. Natt och dag måste han fara omkring i hans ärenden. Så snart som någon ska dö, bör han vara tillstädes, förstår herrarna, och då kommer han också skramlande i sin gnisslande gamla kärra så fort, som den halta hästen kan släpa fram honom.

Berättaren gör ett uppehåll och försöker att få syn på

kamraternas ansikten. När han märker, att de är så

uppmärksamma, som han någonsin kan begära, fortsätter han:

— Herrarna har säkert sett en eller annan avritning av Döden, och då har herrarna kanske märkt, att han mestadels

brukar gå till fots. Men det här är inte heller Döden själv,

utan bara hans körkarl. Se, man får tänka sig, att en så hög herre kanske bara vill bärga in den allra förnämsta

skörden, och de små fattiga strån och örter, som står, utmed

vägkanten, dem får hans körkarl ta vara på. Men nu ska

herrarna lägga märke till det allra märkvärdigaste i den

här historien. Jo, det lär förhålla sig så, att fastän det

ständigt är samma kärra och samma häst, som far omkring i

det där ärendet, så är det inte alltid samma körkarl. Det är

den sista människan, som dör under året, den, som ger opp

andan, just som klockan slår tolv på nyårsnatten, som är

förutbestämd att bli körkarl åt Döden. Hans döda kropp blir begravd som alla andras, men hans vålnad måste sätta på sig kåpan och fatta om lien och fara omkring från dödshus till dödshus under ett helt år, ända tills han blir avlöst nästa nyårsnatt.

Han tystnar och ser på de små karlarna med en blick av illfundig förväntan. Han märker, att de vänder blickarna

uppåt, i fåfängt bemödande att se vilken tid tornuret utvisar.

— Klockan slog nyss tre kvart till tolv, upplyser han, så

att herrarna behöver inte ha det minsta bekymmer för att den farliga timmen redan är inne. Men nu förstår herrarna

kanske vad det var, som min kamrat var rädd för. Ingenting

annat, än att han skulle dö, just då klockan slog tolv på

nyårsafton, och nödgas bli en sådan där körkarl. Jag tror,

att han hela den dagen satt och inbillade sig, att han hörde

dödskärran gnissla och skramla. Och vet herrarna, att det

märkvärdiga är, att han lär ha dött i fjol just på själva

nyårsafton.

— Dog han strax före årsskiftet också?

— Jag vet bara så mycket, som att han dog på nyårsafton, men timslaget har jag inte reda på. Nå, det hade jag kunnat förutspå honom, att han skulle dö just den dagen, så som han brukade ängsla sig för den. Om herrarna skulle

få en sådan där inbillning, så skulle det kunna gå herrarna

likadant.

De två små karlarna har liksom på gemensam överenskommelse fattat om var sin flaskhals och tagit sig var sin långa sup. Därpå börjar de att långsamt och fumligt resa på sig.

— Nej, men herrarna tänker väl aldrig på att bryta laget,

innan midnatt är slagen? säger han, som har berättat historien, när han märker, att han har lyckats alltför väl i

att skrämma dem. Jag kan väl aldrig tro, att herrarna fäster

den minsta vikt vid en sådan här gammal saga? Den kamraten, som jag hade, han var mera vek av sig, ser herrarna, inte riktigt av gammal, svensk, kärnfrisk stam som vi andra. Nå, nu tar vi en sup och sätter oss ner igen!

Det var ju väl, fortsätter han, när han åter har dem nere på marken, att vi får sitta kvar. Detta är det första ställe, där jag har fått vara i ro på hela dagen. Varhelst

jag annars har visat mig, har jag blivit överfallen av

frälsningssoldater, som vill, att jag ska gå till syster Edit, som lär hålla på att dö. Men jag har betackat mig. Man går väl inte frivilligt och utsätter sig för ett sådant där äckligt predikande.

De små karlarna, så omtöcknade de är efter de sista långa

suparna, spritter till båda två, då de får höra talas om syster Edit, och frågar om det är hon, som förestår slumstationen här i staden.

— Ja, visst är det hon, svarar den yngre mannen. Hon har hedrat mig med sin synnerliga uppmärksamhet hela detta år. Jag hoppas, att hon inte hör till herrarnas närmare bekanta, så att sorgen blir alltför stor.

Det måtte leva hos de två landstrykarna något minne av en välgärning, som syster Edit har bevisat dem. De förklarar

med stor bestämdhet och enighet, att det är deras åsikt, att

om syster Edit önskar råka någon, vem det vara må, så bör

denne någon genast gå till henne.

— Jaså, det är herrarnas mening, säger deras kamrat. Jag ska också gå, om herrarna, som känner mig så tämligen väl,

kan säga mig vad syster Edit skulle ha för en glädje av att

träffa mig.

Ingen av de båda små luffarna inlåter sig på att besvara

hans fråga. De bara yrkar på att han ska bege sig av, och

då han alltjämt nekar och retas med dem, gripes de av en så häftig vrede, att de förklarar, att om han inte går godvilligt, så ska de klå upp honom.

Härvid reser de sig och kavlar upp rockärmarna för att gå till anfall.

Deras motståndare, som vet med sig, att han är den största

och starkaste karlen i hela staden, fattas av en plötslig

medkänsla med de svaga stackarna.

— Om herrarna nödvändigt ska ha det på det sättet, säger

han, så är jag naturligtvis färdig när som helst. Men jag

får säga, att jag tycker, att vi lika gärna kunde göra opp

det här i godo, i all synnerhet med tanke på det, som jag

nyss har berättat herrarna.

De berusade männen vet kanske knappt mer vad som har retat dem, men nu är deras stridslystnad väckt, och de kastar sig över honom med knutna nävar. Han återigen är så säker på sin överlägsenhet, att han inte en gång bryr sig om att stiga upp, utan förblir sittande på marken. Han bara sträcker ut armarna och slänger undan angriparna till höger

och vänster som ett par hundvalpar. Men som hundvalpar

kommer de tillbaka, och härvid lyckas en av dem att ge den

stora, starka karlen en rätt hård stöt för bröstet. Ögonblicket därefter känner han, att något varmt stiger upp ur hans strupe och fyller munnen. Som han vet med sig, att han har ena lungan förtärd, anar han, att detta är början till en blodstörtning. Han upphör att strida och kastar sig ner på marken, medan en bred blodström forsar fram över hans

läppar.

Detta är ju i och för sig en svår olycka, men det, som gör, att den snart blir nästan obotlig, är, att kamraterna, när de känner det varma blodet stänka över deras händer och ser honom sjunka ner till marken, får den tron, att de har mördat honom, och ger sig på flykt, så att han blir lämnad ensam. Blodstörtningen upphör visserligen efter

hand, men så snart han gör det minsta försök att resa sig,

kommer den i gång på nytt.

Det är ingen särdeles kall natt, men där han ligger utsträckt på marken, börjar fuktighet och kyla att pina honom. Det faller honom in, att han är på väg att bli alldeles förstörd, om inte någon människa kommer till hans hjälp och för honom under tak. Han ligger så gott som mitt i staden, och eftersom det är nyårsnatt, är en mängd människor uppe, och han hör dem gå på gatorna, som löper runtom kyrkplanteringen, men ingen beger sig in i denna. De är inte längre borta, än att han mycket väl kan höra sorlet av deras röster, och han tycker, att det är hårt, att han ska gå under av brist på hjälp, när den ändå finns så nära.

Han ligger och väntar en stund till, men kölden plågar

honom allt svårare, och då han känner, att det är omöjligt

för honom att resa sig upp, så besluter han att åtminstone

försöka kalla någon till sig.

Men han har otur än en gång, på det sättet att just som han sänder ut sitt nödrop, börjar klockan i tornet ovanför honom att slå tolv. Människorösten blir alldeles förkvävd i

den starka metallklangen, så att det är ingen, som fäster sig vid den. Han kan inte heller göra om försöket, därför att blodflödet börjar på nytt efter ansträngningen. Det blir nu så ytterligt häftigt, att han knappt hinner tänka den tanken, att allt blod, som finns i hans kropp, håller på att lämna den, förrän detta redan tycks vara skett. "Det kan ju inte vara möjligt, att jag ska dö nu, medan klockan slår midnatt", tänker han, och i detsamma har han en känsla av att han slocknar som ett utbrunnet ljus. Han sjunker ner i mörker och medvetslöshet i samma ögonblick, som det sista

dånande klockslaget förklingar och förkunnar, att det nya

året har inbrutit.

III.

Strax efter att tornuret har dundrat fram tolv vittljudande

slag, skär sig ett kort och vasst gnisslande fram genom

luften.

Det återkommer oupphörligt med bara ett ögonblicks mellanrum, alldeles som om det skulle utgå från ett osmort

hjul på något åkdon, men det är ett mycket skarpare och

obehagligare ljud, än vad ett aldrig så dåligt fordon brukar

kunna åstadkomma. Det ledsagas av ångest. Det väcker upp

fruktan för allt, som tänkas kan, av pina och kval.

Det är en lycka, att det inte tycks vara hörbart för de

flesta av dem, som har gått uppe och väntat på årsskiftet.

Om det hade varit hörbart, skulle alla de glada ungdomar,

som har vandrat fram och tillbaka på gatorna runtom torget

och kyrkplanteringen hela natten och nu tillropar varandra

ett gott nytt år, ha bytt ut lyckönskningarna mot jämmer

över allt det onda, som förestår dem själva och deras vänner. Om det hade varit hörbart, skulle den lilla församlingen, som firade sin nyårsvaka i missionskapellet och just nu stämde upp nyårspsalmen med lov och tack till Gud, ha trott sig höra hånande tjut och skrän ifrån fallna andar blanda sig i sången. Om det hade varit hörbart, skulle

talaren, som stod med champagneglaset i sin hand mitt i ett festligt lag och utbringade ett leverop för det nya året,

ha tystnat för att lyssna till det som till en vidrig korpalåt med varsel om misslyckande av allt, vad han har hoppats och velat. Om det hade varit hörbart, skulle alla de, som den natten vakade i sina tysta hem och rannsakade sitt görande och låtande under det gångna året, ha känt en

skärande förtvivlan över egen oförmåga och svaghet sarga

sina hjärtan.

Det är en lycka, att gnisslet inte är hörbart mer än för

en enda människa och att denna människa är en sådan, som

väl behövde bringas till oro, till samvetskval och till

självförakt, om detta vore möjligt.

IV.

Mannen, som har haft den svåra blodstörtningen, ligger och kämpar för att komma till sans igen. Han tycker, att det är något, som väcker honom, att en gällt skrikande fågel, eller vad det kan vara, flyger fram över hans huvud. Men han är försjunken i en skön, välbehaglig vila och kan inte rycka sig lös ur den.

Strax därpå är han övertygad om att det inte är någon fågel, som skriker; i stället är det den gamla dödskärran,

som han har berättat om för de två luffarna, som kommer

körande genom kyrkplanteringen och gnisslar och knarrar

så förskräckligt, att han inte kan få sova. Men halvt

medvetslös, som han ligger där, visar han ifrån sig tanken på att det kan vara dödskärran. Det är bara därför, att han så nyss har haft den i tankarna, som han inbillar sig höra den.

Han sjunker ner i dvalan på nytt, men det envisa gnisslet

kommer åter farande genom luften och låter honom inte finna någon ro. Han börjar nu få klart för sig, att det han hör är gnissel från ett verkligt åkdon. Det är inte någon

inbillning, utan full verklighet, och det ges intet hopp, att det ska upphöra.

Då finner han, att han måste besluta sig för att vakna. Det är ingen annan råd.

Han lägger genast märke till att han ligger kvar på samma ställe och att ingen har hjälpt honom. Allt är sig likt, utom att ett par korta och skarpa gnisslanden far genom luften. De tycks komma långt borta ifrån, men de är så ihållande och skär så vasst i hans öron, att han genast får klart för sig, att det är dessa ljud, som har väckt honom.

Han undrar om han har legat sanslös länge, men det förefaller inte troligt. Människorna är så nära, att han hör

hur de just nu tillropar varandra gott nytt år, och därav

sluter han, att det inte kan vara långt efter midnatt.

Gnisslet kommer tillbaka gång på gång, och som mannen alltid har varit ömtålig för skärande och gnisslande ljud,

tycker han, att det skulle vara gott, om han vågade resa på

sig och gå sin väg, så att han sluppe ifrån oväsendet. Han

kunde väl åtminstone göra ett försök. Han mår riktigt bra nu efter uppvaknandet. Det förefaller inte mer, som om han

skulle ha ett öppet, gapande sår inne i bröstet. Han varken

fryser eller är matt längre, känner inte av sin kropp,

alldeles som det brukar vara, då man är fullt frisk.

Han ligger ännu kvar på sidan, såsom han har kastat sig,

då blodstörtningen började, och nu vill han för det första

vända sig på rygg för att prova vad hans sköra kropp kan

tåla. "Nu lyfter jag mig på armbågen helt försiktigt", tänker han, "vänder på mig och sjunker ner igen."

Mannen är van, som vi alla är, att när tanken säger: "nu

gör jag det och det", så är det verkställt i samma ögonblick. Men denna gång händer honom det märkvärdiga, att kroppen blir liggande stilla utan att verkställa de föreskrivna rörelserna. Den ligger helt enkelt fullkomligt orörlig. Kan det vara möjligt, att han har legat där så länge, att han har stelnat till is? Men om han vore så genomfrusen, skulle han ju vara död, och han lever ju, han både ser och hör. Det råder ingen köld för övrigt, det dryper och droppar från träden ovan honom.

Han har varit så upptagen av att undra vad det är för en märkvärdig förlamning, som har drabbat honom, att han för en stund har glömt det plågsamma gnisslet. Men nu hör han det på nytt. "Ja, nu är det inte mer att tänka på att söka undkomma den där musiken, David", säger han. "Nu får du härda ut med den, så gott du kan."

Det är inte lätt för en man, som nyss har känt sig frisk och färdig och inte är det minsta sjuk nu heller, att ge sig

till tåls med att ligga orörlig. Han gör oupphörliga försök

att åtminstone leda på ett finger eller höja ett ögonlock.

Men allt är lika omöjligt. Han börjar undra hur han bar

sig åt förr i världen, när han kunde röra sig. Han tycker, att han på något sätt har råkat glömma konsten.

Härunder fortfar gnisslet att närma sig. Det är inte längre

borta nu, än att han kan höra, att det utgår från ett åkdon,

som helt sakta kör utför Långgatan ner mot torget. Och något eländigt rackartyg är det, som kommer, det är säkert.

Nu hörs det inte bara hur det gnisslar i hjulen, utan också

hur det knakar i trävirket och hur hästen för varje steg

slinter mot gatläggningen. Det kunde inte låta värre, om den

eländiga dödskärran, som hans gamla kamrat hade sådan respekt för, vore i antågande.

"Vi två, David", tänker han, "brukar väl inte ha någon

särskild förkärlek för polisen, men om den ville passa på

nu och göra slut på det här oväsendet, så skulle vi tacka den."

Mannen brukar skryta med att han har ett starkt humör, men han börjar frukta, att den här gnisselmusiken i samband med allt annat, som har hänt honom denna natt, ska göra slut på det. Han har några otäcka funderingar, att han ska bli funnen, som han nu ligger, och bli ansedd för död samt föras bort för att svepas och begravas. "Allt, vad som

då säges omkring din döda kropp, det får du ligga och höra

på, och det lär kanske inte ljuda vackrare än det, som du

nu lyssnar till."

Det är troligen gnisslet, som vållar, att han på en gång

måste tänka på syster Edit, inte med något slags samvetskval, men med en förargad känsla av att hon på något sätt har fått seger över honom.

Gnisslet fyller luften och skär i öronen, men det väcker

inte hos den här mannen någon ånger över oförrätter, som

han har tillfogat andra, bara vreda påminnelser om allt det

onda och obehagliga, som andra har tillfogat honom.

Mittunder det att han beklagar sig som värst, håller han

stilla och lyssnar ansträngt en hel minut. Jo, så sant han

levde! Åkdonet har farit Långgatan i ända, men det har

inte vikit av neråt torget. Hästen slinter inte mer på de

små kullriga gatstenarna, nu trampar den en sandgång. Den

kommer åt hans håll. Den har kört in i kyrkplanteringen.

I sin glädje över att han möjligen ska få hjälp gör mannen

ännu ett försök att resa sig. Men det avlöper på samma sätt

som de föregående. Det är bara tanken hos honom, som är

rörlig.

Men till gengäld hör han, att det gamla åkdonet verkligen

kommer närmare. Hela tiden knakar det i trävirket och

knarrar i seldoningen och gnisslar i de osmorda hjulen och

låter så skröpligt, att han börjar frukta, att det ska falla i stycken, innan det hinner fram dit, där han ligger.

Det rör sig otroligt långsamt, och otålig, som han har blivit av att ligga ensam och hjälplös, tycker han, att det

går åt mer tid, innan det hinner fram, än det verkligen gör.

Och vad det kan vara för ett åkdon, som kommer körande in i kyrkplanteringen mitt i nyårsnatten, kan han inte reda ut för sig. Kusken är kanske full, när han tar sådana vägar.

Han kommer inte att få någon hjälp av honom.

"Det är gnisslandet, som gör dig missmodig, David", tänker han. "Kärran har inte tagit av neråt en annan allé, som du ligger och inbillar dig, utan den kommer rätt emot dig."

Åkdonet kan inte vara mer än ett par steg från honom nu, men det är det förskräckliga gnisslet, som han inte har

kunnat motstå, som har gjort honom modlös. "Du har otur i

kväll, David", tänker han. "Du ska få se, att det är en ny

olycka, som närmar sig. Det är någon tung vält, som kommer

och kör över dig, eller något annat i den vägen."

I nästa ögonblick får mannen se vad det är, som han har

legat och väntat på, och fastän det ingalunda är någon vält,

som kommer för att krossa honom, håller det i alla fall på

att skrämma honom från vettet.

Han kan inte röra sina ögon mer än något annat i sin kropp och kan därför bara se det, som är mittframför honom. Som nu det gnisslande åkdonet kommer från sidan, så framträder det stycke för stycke. Det första, som visar sig för honom, är ett gammalt hästhuvud med grånad lugg och blint på det ögat, som är vänt åt honom. Sedan kommer framdelen av en häst, som inte har mer än en kort stump kvar av det ena benet och bär seldon, som är lagade med snörstumpar och björkvidjor och prydda med smutsiga garntofsar. Så syns hela den eländiga hästen, hela den eländiga

kärran med söndrig karm och lösa, vacklande hjul, en vanlig

torgkärra, men så illa åtgången, att ingenting tycks kunna

fraktas i den.

Körkarlen sitter i kärrsitsen, och han stämmer lika noga

överens med den beskrivning, som mannen själv nyss har

gjort av honom och hans åkdon, som allt det andra. Han

håller ett par tömmar, som bara består av knut vid knut,

mellan sina händer, kapuschongen är nerdragen över ögonen,

och han sitter krokig, liksom böjd av en trötthet, som aldrig kan bli utvilad.

När mannen kort förut svimmade efter den svåra blodstörtningen, tyckte han, att hans själ fladdrade bort ifrån honom som en slocknande låga. Så är det inte nu, utan nu tycker han, att den skakas och vrides och röres om, så att den aldrig kan komma på rätt led igen. Man kan tycka, att av allt, som har föregått åkdonets ankomst, borde han ha väntat sig att få se något övernaturligt, men om han än har haft en och annan tanke åt det hållet, har han inte fäst någon vikt vid den. När han nu ser framträda för sina ögon sådana föremål, som han har hört omtalas i en saga, vill detta inte gå ihop med något, som han förut har varit med om.

"Det här kommer att göra mig tokig, David", tänker han mitt i förvirringen. "Det är inte nog med att min kropp är förstörd, nu går det också ut över mitt förstånd."

Det, som räddar honom, är, att han i samma ögonblick får se körkarlens ansikte. Hästen har nu stannat mittframför honom, och därvid har körkarlen rätat upp sig, såsom hade han vaknat ur en dröm. Han har skjutit kapuschongen tillbaka med en trött rörelse och blickat sökande omkring

åt alla håll. Och härvid har den på marken liggande mött

hans ögon och sett, att han var en gammal bekant.

"Det är ju Georges", tänker han. "Nog är han märkvärdigt

utstyrd, men jag känner igen honom, jag känner igen honom."

— Kan du säga mig, David, var han kan ha hållit till hela denna tid? fortsätter han för sig själv. Jag tror inte, att vi har råkat honom på ett helt år. Men Georges är en

fri man, inte bunden av hustru och barn som du, David. Han har väl varit ute på en långtur, kommer kanske överst från nordpolen. Jag tycker, att han ser blek och förfrusen ut.

Han betraktar körkarlen noga, ty det är något i ansiktsuttrycket, som är honom främmande. Men det måste vara

Georges, hans gamla kamrat och dryckesbroder, det är inte

möjligt annat. Han känner igen honom på det stora huvudet

med örnnäsan, de väldiga svarta mustascherna och pipskägget. Den, som hade ett utseende, som vilken sergeant,

ja, man kunde säga, som vilken general som helst skulle

vara stolt över, kunde inte hoppas att inte bli igenkänd av

en gammal vän.

— Vad är det du säger, David? börjar mannen på nytt. Har du hört berättas, att Georges skulle ha dött på ett sjukhus i Stockholm i fjol på själva nyårsafton? Vet du, att det

tycker jag också att jag har hört, men det är inte första

gången, som vi två har misstagit oss. För detta är Georges

livslevande. Se bara på honom nu, när han reser sig! Är det inte Georges själv kanske, med den ömkliga kroppen, som aldrig kan komma riktigt sams med hans korpralshuvud? Ja, vad säger du nu, David? Såg du, att när han hoppade ur kärran, for kåpan isär så mycket, att det syntes, att han ännu har på sig den långa, trasiga rocken, som alltid hängde honom ner på hälarna? Igenknäppt ända opp till halsen nu som alltid, David, och den stora, röda halsduken fladdrande i halsöppningen, men inte något spår till väst eller skjorta nu mer än förr.

Den förlamade känner sig helt upplivad. Han skulle ha kunnat skratta, om det överhuvudtaget hade varit möjligt för

honom att frambringa ett skratt.

— Om vi en gång kommer till krafter igen, du och jag, David, ska vi betala Georges igen det här kalaset. Han höll

på att spränga isär mitt förstånd med sin utklädsel, som om

han hade lagt dynamit under det. Det ska också vara en sådan karl som Georges till för att hitta på att skaffa sig

en sådan häst och en sådan kärra och komma körande med dem fram till kyrkan. Inte en gång du, David, hade varit i

stånd att ställa till med ett sådant upptåg. Georges har

alltid varit din överman.

Körkarlen har gått fram till den liggande och står och

betraktar honom. Hans ansikte är stelt och allvarligt. Det

är tydligt, att han inte vet vem han har framför sig.

"Det är ett par saker, som jag inte kan komma på det klara med i allt det här", tänker mannen. "Det ena är hur han har fått reda på att jag och kamraterna satt här i gröngräset, så att han kom på den idén att fara hit och skrämma oss. Det andra är, att han törs klä ut sig till en sådan där

Dödens körkarl, som han alltid har varit så rädd för."

Körkarlen lutar sig nu ner över honom, men alltjämt med

samma främmande uttryck.

— Han kommer inte att bli mycket glad, den där stackarn,

när han får veta, att han måste avlösa mig, hör mannen

honom mumla för sig själv.

Stödd mot lien, närmar han sitt ansikte mer och mer, och i nästa ögonblick känner han igen kamraten. Han böjer sig ända ner till honom, kastar otåligt undan den nerfallande

kapuschongen och ser honom in i ögonen.

— O, utbrister han med förskräckelse, det är David Holm,

som ligger här! Det var det enda, som jag trodde skulle bli

mig besparat.

— Nej, David, att det är du, att det är du! säger han och kastar i detsamma lien till marken och knäfaller framför den liggande. Under hela detta år, fortsätter han med stor

innerlighet och bedrövelse, har jag önskat, att jag skulle

komma i tillfälle att säga dig ett enda ord, innan det var

för sent. En gång var jag nära att kunna göra det, men du

stod mig emot, så att jag inte förmådde nå fram till dig.

Jag trodde, att det skulle lyckas mig bara en timme härefter, då jag blev fri ur min tjänst, men här ligger du

redan. Det är för sent nu att komma och säga till dig, att du ska ta dig i akt.

David Holm lyssnar till detta med oerhörd förundran. "Vad är det han menar?" tänker han. "Han talar ju, som om han vore död. Och när var det, som han var mig nära

och jag stod honom emot? Men det är sant!" lugnar han sig.

"Han måste ju tala, som han är utklädd till."

— Tror du inte, att jag vet, David, börjar körkarlen på nytt, med en röst, som skälver av rörelse, att det är mitt

fel, att du har kommit till ett sådant slut som detta? Om du inte hade råkat ut för mig, så skulle du alltjämt ha fört

ett stilla och hederligt liv. Du och din hustru skulle ha

arbetat er fram till välstånd. Ni var unga och duktiga båda

två, ingenting skulle ha hindrat er. Var viss därom, David,

inte en dag har gått under detta oändliga år, utan att jag i

ångest har tänkt på att jag lockade dig bort från ditt

arbetsamma levnadssätt och lärde dig mina egna onda vanor!

Ack, fortsätter han och far med handen över vännens ansikte, jag fruktar, att du har farit vilse ännu värre, än jag vet om! Hur har annars dessa förfärliga tecken kunnat bli inristade omkring dina ögon och din mun?

David Holms goda lynne börjar förbytas i otålighet. "Låt

det vara nog nu med det här skämtet, Georges!" tänker han.

"Gå nu efter någon, som kan hjälpa dig att lyfta mig opp i

din kärra, och kör mig till lasarettet så fort du kan!"

— Jag förstår, att du vet vad jag har haft för syssla i år, David, säger körkarlen, och att du vet vad det är för en kärra och häst, som har fraktat mig hit. Jag behöver nog

inte heller säga dig vem det är, som efter mig ska fatta om

lien och hålla tömmarna. Men, David, kom ihåg, att det inte

är jag, som har bestämt dig för detta öde! Under hela det

förfärliga år, som väntar dig, tänk inte en enda gång, att

jag har min frihet, så att jag hade kunnat undvika att råka

dig i natt! Var du viss, att jag skulle ha gjort allt, för att du inte skulle ha behövt gå igenom detsamma som jag, om

det hade varit möjligt!

"Kanske att Georges verkligen har blivit tokig", tänker

David Holm. "Han borde väl annars förstå, att det gäller

liv och död för mig och att det inte går an att dröja på

det här sättet."

I detsamma som han tänker detta, ser körkarlen på honom

oändligt vemodigt.

— Du behöver inte oroa dig för att du inte blir förd till

lasarettet, David. När jag har kommit till en sjuk, är det

för sent att kalla på någon annan läkare.

"Jag menar, att alla troll och djävlar är ute i natt och

ställer till spektakel", tänker David Holm. "När det äntligen kommer en karl till mig, som kunde hjälpa mig, så är han antingen tokig eller också så illvillig, att han inte frågar efter, att jag blir alldeles förstörd."

— Jag skulle vilja påminna dig om något, som hände dig

förra sommaren, David, säger körkarlen. Det var en

söndagseftermiddag, och du kom gående landsvägen fram genom en bred dal, där det låg stora åkerfält och vackra gårdar med blomstrande trädgårdstäppor, vart du såg. Det var en sådan där kvävande het eftermiddag, som det kan råka att bli

ibland under högsommaren, och jag tror, att du gick och la märke till att du var den enda, som rörde sig i hela trakten. Korna stod stilla i hagarna och tordes inte lämna

de skuggande träden, och människorna var alldeles

försvunna. De måtte ha dragit sig under tak för att slippa

hettan. Är det inte sant, att det var så, David?

"Det kan ju hända", tänker mannen, "men jag har varit ute och gått så många gånger både i hetta och köld, så att inte kan jag hålla reda på dem alla."

— Just som stillheten var som allra störst, David, fick då

höra ett gnisslande strax bakom dig på vägen. Du vände på

huvudet och trodde, att det kom någon åkande efter dig, men du kunde ingen upptäcka. Du såg dig om flera gånger, du tyckte, att detta var det besynnerligaste, som du någonsin

hade varit ute för. Du hörde gnisslet alldeles tydligt, men

var kom det ifrån? Det var ljusan dag, öppet åt alla sidor

och så tyst, att ingenting annat förvillade bort ljudet. Du

kunde inte fatta, att det var möjligt, att du alldeles tydligt hörde gnisslet av ett hjul utan att se något åkdon. Men du ville inte alls gå in på att det var något övernaturligt i saken. Hade du bara tänkt ditåt, så hade jag kunnat göra mig synlig för dig då, innan det var för sent.

David Holm erinrade sig nu alltsammans mycket väl. Han

mindes hur han hade tittat bakom gärdsgårdarna och sett

efter nere i dikena för att komma underfund med vad det

var, som följde efter honom. Till slut hade han blivit smått

skrämd och gått in i en bondgård för att slippa ifrån

oväsendet. När han sedan kom ut igen, hade allt varit tyst.

— Det var den enda gång, som jag har sett dig under detta år, fortsätter körkarlen. Jag gjorde allt, vad jag kunde,

för att du skulle få se mig, men jag var inte i stånd att

komma dig närmare, än att du hörde gnisslet. Du gick som

en blind vid sidan av mig.

"Det är sant, det där, att jag hörde gnisslet", tänker David

Holm. "Men vad vill han bevisa med det? Vill han jag ska tro, att det var han, som körde efter mig på vägen? Jag kan ju ha talat om historien för någon, som har berättat den för Georges i sin ordning."

Körkarlen böjer sig framöver honom och säger i en ton, som om han skulle tala ett sjukt barn till rätta:

— Det tjänar ingenting till, att du strider emot, David. Det är inte att begära, att du ska förstå vad som har hänt

dig själv, men du vet mer än väl, att jag, som nu talar med

dig, inte är en levande. Du har hört redan förut, att jag är

död, men du vill inte erkänna det. Och om du än inte har

hört det, så har du ju sett mig komma åkande i den där kärran. I den kärran, David, färdas ingen levande.

Han visar bort till det usla åkdonet, som står kvar mitt i allén.

— Se inte bara på kärran, David! Se också på träden, som står bortom den!

David Holm följer hans uppmaning, och nu för första gången måste han medge, att här står han inför något, som han inte kan förklara. Han ser träden på andra sidan allén tvärsigenom den gamla kärran.

— Du har hört min röst många gånger, säger körkarlen. Det kan inte vara möjligt, att du inte märker, att jag talar

annorlunda än förr.

David Holm får lov att ge honom rätt. Georges har alltid

haft en vacker röst, och det har denna körkarlen också, men

det är i alla fall ett annat slags tal. Det låter tunt och

klingande och är inte lätt att höra. Det var samma spelman,

som spelade, men han hade fått ett annat instrument.

Körkarlen sträcker ut handen, och David Holm ser, att en

liten, klar vattendroppe, som kommer från de drypande

trädgrenarna ovanför honom, faller ner på den. Men droppen

blir inte hejdad, utan den faller tvärsigenom handen ner till marken.

På grusgången framför dem ligger en liten avfallen kvist.

Körkarlen tar och sticker lien under den och för den upp

genom kvisten. Men den faller inte tillbaka, skuren itu, utan förblir hel som förut.

— Försök inte att misstyda detta, David, säger körkarlen,

utan försök att förstå! Du ser mig, och du tycker, att jag

är mig lik, men den kropp, som jag har, är sådan, att endast

de, som ligger på sitt yttersta eller redan är döda, kan se

mig. Men därför får du inte tänka, att min kropp ingenting

är. Den är ett hem för en själ såsom din egen och andra

människors kroppar. Du får bara inte tänka på den såsom

fast eller tung eller stark. Du ska tänka, att den är som en

bild, som du har sett i en spegel, och försöka inbilla dig,

att den har stigit fram ur glaset och kan tala och se och

röra sig.

David Holms tanke reser sig inte mer till något motstånd.

Han ser sanningen rätt i ögonen och bryr sig inte längre om att försöka smyga ur vägen för den. Det är vålnaden av en död, som talar med honom, och hans egen kropp är en död kropp. Men på samma gång, som han ger med sig i detta, känner han hur det börjar sjuda upp inom honom till en förskräcklig vrede. "Jag vill inte vara död", tänker han, "jag vill inte vara bara ett sken och ett ingenting. Jag vill ha en näve, som jag kan slå till med, och en mun, som jag kan äta med." Och härmed samlar sig raseriet inom

honom till ett tätt och mörkt moln, som välver fram och

tillbaka i kvalm och leda och inte plågar någon annan än

honom själv än så länge, men är färdigt att urladda sig vid

första tillfälle.

— Det är något, som jag vill be dig om, David, därför att du och jag var goda vänner förr i världen, säger körkarlen. Du vet likasåväl som jag, att det kommer en stund för varje människa, då hennes kropp är förstörd eller utsliten,

sliten så att den själ, som har bott där, är nödsakad att

lämna den. Men då darrar och skälver själen av ångest för

att beträda ett land, som den inte känner till. Den står

ungefär som ett litet barn på en badstrand och bävar för

att ge sig ut i vågorna. För att den då ska våga sig åstad,

måste den höra en röst från någon, som redan är ute i

oändligheten, så att den förstår, att det ingen fara är, utan rycker sig lös. En sådan röst har jag varit, David, under ett helt år, och en sådan röst måste du bli under det år, som kommer. Och det jag nu vill be dig om, det är, att du inte sätter dig emot detta, som är bestämt för dig, utan tar det med undergivenhet, annars drar du ner stort lidande

över både dig och mig.

Körkarlen böjer på huvudet, då han har sagt detta, för att se in i David Holms ögon. Det förefaller nästan, som om han skulle ha blivit rädd för allt det trots och motstånd, som slår honom till mötes.

— Du måste komma ihåg, David, säger han med ännu mer inträngande ton än förut, att detta inte är något sådant, som du kan slippa undan. Jag har ännu inte mycket reda på hur det förhåller sig med saker och ting här på andra sidan. Jag har endast färdats på gränsen, så att säga, men så mycket har jag sett, att här ges det inte någon försköning. Man måste utföra det, som man är ålagd, antingen

man gör det med god vilja eller inte.

Återigen ser han in i David Holms ögon, men han möter

ingenting annat än det stora vredesmolnets mörker.

— Jag förnekar inte, David, utbrister han, att det är den

förfärligaste syssla, som någon kan få sig ålagd, att sitta i den där kärran och köra den där hästen från gård till gård. Vart körkarlen kommer, väntar honom tårar och jämmer,

vad han ständigt får se, det är sjukdom och förstörelse, sår

och blod och ohygglighet. Och det är ändå kanske det minst

svåra. Det är värre att se det, som finns innanför, det, som

våndas och ångrar och fruktar för vad som kan komma. Och än mer: jag har sagt dig, att körkarlen bara står vid gränsen. Han tycker som människorna, att han bara ser orättvisor och missräkningar och ojämn fördelning och gagnlös

strävan och oordning. Han kan inte se så långt in i den

andra världen, att han kan skönja om det finns en mening

och en ledning. Han kan se skymten av den ibland, men

mestadels måste han kämpa sig fram i mörker och tvivel.

Och tänk på detta, David: det är bara ett år, som körkarlen

är dömd att köra dödskärran, men tiden mätes inte här efter

jordiska timmar och minuter, utan på det att han ska hinna

överallt, dit hån måste hinna, tänjes den ut, så att det enda året blir som hundra och tusen andra. Och så kommer till allt detta, att fastän körkarlen vet, att han allenast gör vad han är befalld att göra, så kan ingen beskriva hur han vämjes vid sig själv och känner leda vid sig själv och

betraktar sig själv som en förkastad för sitt ämbetes skull.

Men värst, värst av allt, David, är det, att körkarlen under

sina färder också möter följderna av sådant ont, som han

har begått under sin jordevandring, ty hur skulle detta kunna undgås — — —

Körkarlens röst slår nästan över i ett skrik, och han

knäpper sina händer i ångest. Men ögonblicket därpå måtte

han ha märkt, att endast kallt hån strömmar emot honom

från hans gamle kamrat. Han drar omkring sig kåpan, som

om han skulle frysa.

— Men, David, fortsätter han enträget, jag säger dig, att

så svårt än det kan vara, det, som väntar dig, så bör du

inte sätta dig till motvärn, om du inte vill göra det ändå

värre för dig och för mig, än det redan är. Ty jag får inte

nu lämna dig åt dig själv, utan det blir min sak att lära

dig din syssla, och jag fruktar, att detta är det tyngsta,

som jag har fått mig ålagt. Du kan göra mig motstånd så

länge du vill. Du kan hålla mig kvar vid lien i veckor och

månader, ja, ända till nästa nyårsnatt. Mitt år är utlupet,

men jag får inte min frihet, förrän jag har lärt dig att sköta ämbetet med god vilja.

Medan körkarlen har talat, har han alltjämt legat kvar på knä framför David Holm, och allt, vad han har sagt, har vunnit i styrka genom den stora innerlighet, varmed han har talat. Han dröjer ännu kvar ett ögonblick, forskande efter ett tecken, att hans ord har gjort verkan. Men hos den

förra kamraten lever bara ett fast beslut att göra motstånd

till det yttersta. "Det må vara, att jag är död", tänker han, "det kan jag inte göra något åt, men ingenting ska förmå mig att ha något att skaffa med dödskärran och dödshästen. De får hitta på ett annat arbete för mig. Det där vill jag inte befatta mig med."

Körkarlen ämnar resa sig, då han kommer att tänka på en sak, som han ännu bör tillägga.

— Kom ihåg, David, att ända till denna stund har det varit

Georges, som har talat till dig! Men nu får du med körkarlen att göra. Du minns nog av gammalt vem man tänker

på, när man talar om Den, som inte vet av någon försköning.

I nästa ögonblick står han upprätt med lien i hand och

kapuschongen nerdragen över pannan.

— Du fånge, kom ut ur ditt fängelse! ropar han med hög och klingande röst.

I detsamma reser sig David Holm från marken. Han vet inte hur det har tillgått, men han står plötsligen upprätt. Han vacklar, allt tycks gå runt för honom, både träd och kyrkvägg, men han kommer fort till jämvikt.

— Se dig om, David Holm! säger en stark stämma till honom. Han lyder i ögonblickets förvirring. Framför honom på marken ligger utsträckt en lång karl av präktig kroppsbyggnad, men klädd i smutsiga paltor. Han ligger där

nersölad av blod och jord, omgiven av tömda flaskor, med ett

rödsprängt, uppsvällt ansikte, vars ursprungliga drag man

inte kan gissa sig till. En irrande ljusstråle från de avlägsna lyktorna återkastas med en hatfull, illvillig glans i de smala ögonöppningarna.

Framför denna liggande gestalt står han själv, han också en lång karl av en präktig kroppsbyggnad. Samma ruskiga och smutsiga plagg, som den döde bär, är också han iförd. Han står framför denne andre som hans dubbelgångare.

Men dock inte fullt en dubbelgångare, ty han är ett intet.

Eller det är kanske orätt att säga ett intet, utan en bild. En bild av den andre, som har blivit sedd i en spegel och som har trätt ut ur glaset och lever och rör sig.

Han vänder sig hastigt. Där står Georges, och han ser nu,

att också denne ingenting är, bara en avbild av den kropp,

som han en gång har ägt.

— Du själ, som förlorade herraväldet över din kropp i samma ögonblick, som klockan slog tolv på nyårsnatten, säger Georges, du ska avlösa mig i mitt ämbete. Du ska befria själarna ur det jordiska under detta ingångna år.

Vid dessa ord återfinner David Holm sig själv. I stormande vrede störtar han sig mot körkarlen, griper efter hans lie för att bryta sönder den och efter hans kåpa för att slita den i stycken.

Då känner han hur hans händer trycks ner och hur benen rycks undan honom. Sedan lindas omkring hans handleder

något osynligt, som fängslar dem vid varandra, och likaså

omkring hans fotleder.

Därpå lyftes han upp, kastas omilt, som en död vara, ner på kärrbottnen, där han får ligga, utan att någon frågar efter hur han har fallit.

Ögonblicket därpå sätter sig kärran i rörelse.

Det är ett smalt och långt, men tämligen rymligt rum i ett hus i förstaden, ett hus, som är så litet, att det helt och hållet upptages av detta enda rum jämte ett annat, mindre, som begagnas till sängkammare. Rummet upplyses av en lampa, som hänger ner från taket, och i dess sken kan man se, att det är hemtrevligt och vänligt. Och inte nog med detta: det är också ett smålustigt rum, som gärna framkallar ett leende på dens läppar, som träder in i det. Man ser nämligen genast, att de, som bor där, har roat sig med att möblera det så, att det ska föreställa en hel våning. Ingången är på ena gavelväggen, och tätt bredvid dörren

står en liten spis. Här är alltså köket, och dit är samlat allt, som hör till köksinredningen. Mitten av rummet är möblerad som matsal med ett runt matbord, ett par ekstolar, en hög väggklocka och ett litet skåp för porslin och glas. Hit räknas förstås också taklampan, som hänger rätt över det runda bordet, men som mycket väl förslår att upplysa också förmaket, den innersta delen av rummet, med dess

mahognysoffa och divanbord, dess blommiga axminstermatta, dess palm i sin praktfulla porslinskruka och dess otaliga

fotografier.

Det går nog vanligen så, att de, som kommer in i rummet,

gärna föreställer sig hur mycket skämt en sådan anordning

av möblerna ska ha gett anledning till. Om en god vän hade

kommit in från gatan, hade man roat sig med att föra honom upp i förmaket och sedan bett honom ursäkta, att han fick sitta så ensam, medan man själv var tvungen att hålla till i köket. Vid middagsbordet, som stod så nära köksavdelningen, att man kunde känna värmen från spisen

ända dit, hade man nog sagt många gånger med stor högtidlighet: — Nej, nu får ni lov att ringa, så att husjungfrun kan komma in och ta bort tallrikarna! Och då något barn

hade börjat gråta i köket, hade man narrat det att skratta

med den lustigheten, att det skulle akta sig för att skrika så högt, att far, som satt i något av de inre rummen, kunde

höra det.

Sådana där tankar väcks nog, som sagt, vanligen hos de

människor, som får se rummet, men hos dem, som träder in

där i nyårsnatten en liten stund efter årsskiftet, uppstår helt säkert inga sådana lätta och ljusa funderingar. De, som då kommer in, är två män, så förfallna och trasiga, att de kunde tagas för två vanliga landsvägsstrykare, om inte den ena av dem bure en svart kåpa över sina paltor och hölle en lång, rostig lie i handen. Det är en ovanlig utstyrsel för en luffare, och än egendomligare är hans sätt att träda in i rummet utan att vrida om en nyckel eller öppna dörren på minsta glänt, utan bara gå rätt igenom den, så stängd, som den står. Den andra mannen är inte iförd några skrämmande emblem, men när han kommer in i rummet, inte gående själv, utan på något besynnerligt sätt släpad och dragen in av sin kamrat, förefaller han mycket mer skräckinjagande än denne. Fastän han är bunden till händer och fötter och med yttersta förakt slänges ner på golvet av kamraten och blir liggande framför denne som en mörk hög av trasor och elände, inger han fasa genom det vilda raseri, som lågar ur hans ögon och sammandrar hans ansikte.

De två männen finner inte rummet tomt vid sitt inträde.

De ser, att vid det runda bordet i matsalsavdelningen sitter

en ung man med veka drag och en barnsligt vacker blick

samt en något äldre, men mycket liten och späd kvinna.

Mannen bär en röd trikåtröja, på vilken med stora påfallande

bokstäver ordet Frälsningsarmén är broderat tvärsöver

bröstet. Kvinnan är svartklädd utan något tecken, men en

hatt av den för slumsystrarna vanliga typen ligger framför

henne på bordet och bär vittne om att också hon hör till

salvationisterna.

Båda dessa människor är djupt bedrövade. Kvinnan gråter

tyst, där hon sitter, och torkar gång på gång sina ögon med

en våt och skrynklig näsduk. Hon gör det otåligt, liksom om

tårarna är henne i vägen och hindrar henne från annat, som

hon har att sköta. Också mannens ögon är röda av gråt, men han hänger sig inte åt sin sorg nu i en annans närvaro.

De säger då och då ett par ord till varandra, och av dessa

ord märker man, att de har sina tankar inne i ett annat rum

hos en sjuk, som de har lämnat på en stund, för att hennes

mor ska få vara ensam med henne. Men så upptagna de än är av den sjuka, kan det nog tyckas märkvärdigt, att ingen av dem på något sätt låtsar om de två männen. Visserligen håller sig dessa alldeles tysta och stilla, den ene stående upprätt, stödd mot dörrposten, den andre liggande nervräkt vid hans fötter, men de två framme vid bordet borde dock, synes det, ha blivit häpna över dessa gäster, som har kommit in genom lyckta dörrar mitt i mörka natten.

Åtminstone känner sig den liggande mannen förundrad över att människor gång på gång vänder sina blickar åt det håll, där han och kamraten befinner sig, utan att de tycks varsna dem. Han för sin del ser allt, och då han nyss har färdats genom staden, har allt förefallit honom sig likt, såsom han har sett det med sina mänskliga ögon, men honom ser ingen. Mannen har i sitt ursinne också haft en tanke på att vilja skrämma sina fiender bland människorna genom att visa sig för dem sådan han nu är, men han märker, att han inte en gång kan göra sig sedd av dem.

Han har aldrig förr varit i detta rum, men han känner igen de båda, som sitter vid bordet, och har fördenskull inte

minsta tvivel om var han befinner sig. Om något kan öka

hans raseri, så är det detta att nu mot sin vilja vara förd

till en plats, dit han hela gårdagen nekade att bege sig.

Med ens skjuter frälsningssoldaten borta vid bordet stolen

tillbaka.

— Det är över midnatt nu, säger han. Hustrun trodde, att

han skulle komma hem vid den här tiden. Jag ska försöka att gå dit upp och kalla hit honom än en gång.

Härvid reser han sig långsamt och motvilligt och fattar sin rock, som hänger bakom honom på stolen, för att sätta den på sig.

— Jag kan nog förstå, att Gustavsson inte tycker, att det

tjänar något till att gå efter honom, säger den unga kvinnan, alltjämt i hård strid med den påträngande gråten, men Gustavsson får tänka på att det är den sista tjänst syster Edit begär av honom.

Frälsningssoldaten hejdar sig, just som han håller på att

träda in armen i ärmhålet.

— Syster Maria, säger han, det må vara sant, att detta är den sista tjänst, som jag kan göra syster Edit, men jag

önskar i alla fall, att David Holm inte vore hemma eller

att han inte ville gå med mig. Jag har sökt honom flera

gånger i dag och bett honom komma, såsom ni och kapten

Andersson befallde mig, men jag har varit glad hela tiden,

att han har sagt nej och att det varken har lyckats mig

eller någon annan att föra hit honom.

Den liggande gestalten spritter till, när han hör sitt namn

nämnas, och ett fult hånleende sprider sig över hans ansikte.

— Den där tycks ändå ha en smula bättre förstånd än de andra, mumlar han.

Slumsystern ser upp på frälsningssoldaten och säger nu

rätt skarpt, utan att rösten förkväves av gråt:

— Det vore bäst, att Gustavsson den här gången framförde budet till David Holm så, att han förstode, att han måste komma hit.

Frälsningssoldaten går mot dörren med minen av en man, som lyder utan att vara övertygad.

— Ska jag föra hit honom, också om han är dödfull? frågar han nerifrån dörren.

— För hit honom, Gustavsson, död eller levande, hade jag så när sagt! Han får ligga här och sova ruset av sig i värsta fall. Det enda viktiga är, att vi får tag i honom.

Frälsningssoldaten har redan lagt handen på låsvredet, när

han plötsligen vänder om och går tillbaka upp mot bordet.

— Jag tycker inte om, att en sådan karl som David Holm ska komma hit, säger han, och hans ansikte har blivit blekt av rörelse. Syster Maria vet likasåväl som jag vad det är för en karl. Tycker syster Maria, att han passar här? Tycker

syster Maria, att han passar där inne? fortfar han och pekar

mot en tapetdörr borta i förmaksavdelningen.

— Om jag tycker — — —, börjar hon, men han låter henne inte tala till punkt.

— Vet inte syster Maria, att han bara kommer att göra narr av oss? Han kommer att skryta med att en av slumsystrarna var så kär i honom, att hon inte kunde dö utan att ha fått se honom.

Slumsystern ser hastigt upp och rör läpparna till ett häftigt svar, men biter ihop dem och eftersinnar.

— Jag kan inte tåla, att han ska prata om henne, minst av allt, när hon är död! utbrister frälsningssoldaten.

Strax därpå kommer slumsysterns svar, allvarsamt och

eftertryckligt.

— Är Gustavsson viss om att inte David Holm skulle ha rätt, ifall han säger detta?

Den liggande, fängslade gestalten borta vid dörren rycker

till och genomfares vid dessa ord av en plötslig glädjekänsla. Han blir ytterst överraskad själv och sänder en blick upp till Georges för att se om denne har märkt hans rörelse. Körkarlen står alldeles orörlig, men för all säkerhets skull mumlar David Holm något om att det var skada, att han inte hade haft reda på det där, medan han levde. Det skulle ha varit något att skryta med inför kamraterna.

Frälsningssoldaten blir så förvirrad av det, som han har fått höra, att han griper efter en stolkarm. Rummets väggar

dansar runt för honom.

— Varför säger syster Maria något sådant? frågar han. Inte vill syster Maria, att jag ska tro — — —

Slumsystern befinner sig i starkt sinnesuppror. Hon knyter

handen hårt om näsduken, medan hon talar ord, som störtar

fram häftiga och hastiga, liksom hade hon bråttom att få

dem utsagda, innan betänksamheten komme och hejdade henne.

— Vem skulle hon annars hålla kär? Vi två, Gustavsson, och alla andra, som har lärt känna henne, har låtit oss omvändas och vinnas av henne. Vi har inte stått henne emot

ända till det sista. Vi har inte skrattat ut henne och hånat

henne. Hon behöver varken lida ånger eller samvetskval för

vår skull. Varken ni eller jag, Gustavsson, är orsak till att hon ligger där hon nu ligger.

Frälsningssoldaten tycks bli lugnad inför detta utbrott.

— Jag trodde inte, att ni talade om kärleken till syndarna,

syster.

— Det gör jag inte heller, Gustavsson.

Vid denna bestämda försäkran genomilas den ena av vålnaderna på nytt av en glädjekänsla, som han inte kan

förklara. Men rädd för att hans vrede, hans ursinniga begär

att göra motstånd på något sätt ska förflyktigas, söker han

genast att kväva den. Han hade blivit tagen med överraskning, hade trott förut, att här väntade honom ingenting annat än predikningar. Han ämnar ta sig bättre i akt för framtiden.

Syster Maria har suttit och bitit sig i läpparna för att

övervinna sin rörelse. Nu tycks hon helt hastigt fatta ett

beslut.

— Det gör ingenting att tala om det för Gustavsson, säger

hon. Ingenting gör något nu, då hon ska dö. Om Gustavsson

vill sitta ner en stund, så ska jag förklara vad jag menar.

Frälsningssoldaten kränger av sig rocken och tar åter plats

vid bordet. Utan att säga ett ord sitter han och betraktar

slumsystern förväntansfullt med sina vackra, trohjärtade

ögon.

— Jag ska först tala om för Gustavsson hur vi hade det förra nyårsnatten, syster Edit och jag, säger hon. Det var

hösten förut, som det hade blivit bestämt i högkvarteret, att det skulle inrättas en slumstation här i staden, och vi två hade blivit hitskickade för att sätta den i gång. Vi hade haft oerhört med arbete, men bröderna och systrarna hade hjälpt oss så mycket, som i deras makt stod, och på nyårsafton hade vi kommit så långt, att vi själva kunde flytta in. Köket och sovsalarna var redan i ordning, och vi hade hoppats, att vi skulle få öppna stationen på själva nyårsdagen, men det gick inte för sig, därför att steriliseringsugnen och tvättstugan inte var färdiga.

Slumsystern har haft mycket svårt att hålla inne gråten i

början, men alltsom berättelsen fortgår och hon föres bort

från det närvarande, avtar den, och hennes stämma blir allt

klarare.

— Gustavsson hörde inte till armén på den tiden, säger hon, annars hade nog Gustavsson fått vara med om en glad

nyårsafton. Några av bröderna och systrarna hade kommit opp till oss, och vi bjöd dem på te för första gången i det nya hemmet. Gustavsson kan inte tro hur glad syster Edit var åt att hon hade fått sätta opp en slumstation här, där hon var hemma och kände varenda fattig människa och visste vad de behövde. Hon gick och såg på våra filtar och madrasser och våra nymålade väggar och våra blanka kokkärl med en sådan glädje, att vi måste skratta åt henne. Hon var glad som ett barn, som man brukar säga. Och Gustavsson vet nog, att när syster Edit är glad, då blir alla andra glada.

— Halleluja, det vet jag, sade frälsningssoldaten.

— Glädjen varade så länge, som kamraterna var kvar, fortfor slumsystern, men när de hade gått, kom det över henne stor ängslan för allt det onda, som finns i världen, och hon sa till mig, att jag skulle bedja med henne, att det inte måtte bli oss övermäktigt. Så la vi oss ner på våra knän och bad för vår station och för oss själva och för alla dem, som vi hoppades få bispringa. Och just som vi låg på knä i bön, ringde det på portklockan.

Kamraterna hade så nyss gått. Vi sa till varandra, att en av dem kanske hade glömt något, som han ville hämta, men för säkerhets skull gick vi ner i porten båda två. När vi öppnade, såg vi inte någon av vännerna framför oss, utan

en av dem, som vår station var inrättad för.

Och jag ska säga Gustavsson, att där han stod i portöppningen, trasig och stor och så full, att han vacklade, föreföll han mig så förskräcklig, att jag greps av räddhåga och tyckte, att vi borde skylla på att stationen ännu inte var öppnad och låta bli att ta emot honom. Men syster Edit blev glad, att Gud hade sänt henne en gäst. Hon trodde, att han därmed ville visa oss, att han såg i nåd till vårt arbete, och hon lät mannen stiga in. Hon bjöd honom kvällsvard, men han svor åt henne och sa, att han bara ville lägga

sig. Han fick gå in i en sovsal, och där kastade han sig ner

på en brits, sedan han hade slängt av sig rocken, och i

nästa ögonblick sov han.

— Tänk, att du blev rädd för mig då! säger David Holm för sig själv, men inte utan förhoppning, att den orörlige

bakom honom ska höra, att han alltjämt är samma David Holm som förut. Det är synd, att du inte kan se mig sådan, som jag ser ut nu. Då tror jag nog att jag skulle skrämma livet ur dig.

— Syster Edit hade gärna velat visa den förste, som kom till vår station, någon särskild vänlighet, fortsätter

slumsystern, och jag såg, att hon kände sig besviken, när han somnade så hastigt. Men i nästa ögonblick blev hon glad

igen, för hon hade kommit att kasta blickarna på hans rock.

Jag tror, vet Gustavsson, att jag aldrig har sett ett plagg

så smutsigt och trasigt och illa faret. Det luktade snusk och brännvin av det, ja, det var sådant, förstår Gustavsson, att det var svårt att komma det nära. Jag kunde inte hjälpa, att när jag såg, att syster Edit gick fram och synade det, kom räddhågan återigen över mig, och jag bad henne, att hon skulle låta den ligga, eftersom vi varken hade ugnen eller tvättstugan så pass i ordning, att vi kunde få bort smittan ur den.

Men Gustavsson förstår, att den här mannen var för syster Edit från första stund såsom henne tillsänd av Gud, och det var ett så ljuvt arbete för henne att få ställa åtminstone ett av hans klädesplagg i ordning, att jag inte kunde hålla henne tillbaka. Och inte heller fick jag hjälpa henne. Nej, jag hade ju själv sagt, att det kunde vara smitta i rocken; det gick alls inte an, att jag rörde den. Hon stod i ansvar för mig, därför att jag var hennes underordnade, och hon fick se till, att jag inte företog mig något, som var

skadligt för hälsan. Men själv satte hon sig att sömma och

sy på den där rocken hela nyårsnatten.

Frälsningssoldaten på andra sidan bordet lyfter händerna

och slår dem mot varandra i hänryckning.

— Halleluja! säger han. Gud vare tack och lov för syster

Edit!

— Amen, amen! säger slumsystern och skiner upp i en plötslig extas. Gud vare tack och lov för syster Edit — det

är vad vi alltid ska säga i sorg som i glädje. Gud vare tack

och lov, att hon var sådan, att hon hela natten satt lutad

över den rocken och sömmade på den, lika lycklig, som om

den hade varit en kungamantel!

Han, som hade varit David Holm, tycker, att det är en

sällsam vila och ro i att föreställa sig den unga flickan, som satt i nattens fred och arbetade på att laga en fattig luffares rock. Efter allt, som har retat och upprört honom, är det något läkande och helande i detta. Om bara inte Georges stode där bakom honom, dyster och orörlig, men bevakande varje hans rörelse, skulle han ha tyckt om att länge tänka på detta.

— Gud vare tack och lov, fortfar slumsystern, att syster

Edit aldrig har ångrat, att hon den där natten satt oppe och

sydde i knappar och stoppade revor ända till klockan fyra

utan att tänka på all den smitta och stank, som hon inandades! Gud vare tack och lov, att hon aldrig har ångrat,

att hon satt i ett rum, där vinternattens stränga köld trängde in, så att det blev alldeles utkylt, innan hon fick gå till sängs!

— Amen, amen! säger frälsningssoldaten i sin tur.

— Hon var alldeles förstelnad av köld, när hon äntligen var färdig, säger slumsystern. Jag hörde hur hon låg och vred och vände sig i flera timmar utan att kunna bli varm. Hon hade knappast hunnit somna, förrän det var tid att stiga opp igen, men då övertalade jag henne att bli liggande och

låta mig sörja för gästen, ifall han skulle stiga opp, innan

hon var fullsövd.

— Syster Maria har alltid varit henne en god vän, säger

frälsningssoldaten.

— Jag vet, att det var en stor försakelse för syster Edit,

fortsätter slumsystern med skymten av ett småleende, men

hon gjorde det för min skull. Det blev inte lång stund hon

fick ligga, för när mannen drack sitt kaffe, frågade han mig

om det var jag, som hade lagat hans rock, och när jag

svarade nej, bad han, att jag skulle hämta den systern, som

hade hjälpt honom.

Han var nykter då och stillsam, och han la sina ord bättre, än sådana karlar brukar, och som jag visste, att det skulle vara en stor fröjd för syster Edit att få höra hans tacksägelser, gick jag efter henne. När hon kom, såg hon inte ut som den, som hade vakat hela natten, utan hon hade en skär rodnad på kinderna och var så vacker i sin glada

förväntan, att mannen visst blev på något sätt slagen av häpnad, när han fick se henne. Han hade stått vid dörren och väntat med ett så ondskefullt uttryck i ansiktet, att jag fruktade, att han ämnade slå henne, men han ljusnade nu, då hon kom. "Det är inte farligt", tänkte jag. "Han gör henne ingenting. Henne kan ingen vilja skada."

— Halleluja, halleluja! kommer det instämmande från

frälsningssoldaten.

— Men han mörknade åter, och när hon hade gått ända fram till honom, tog han sig för att rycka opp den korta kavajen, som han bar, med sådan fart, att de nyisydda

knapparna slets ur. Därpå körde han händerna ner i de

nylagade fickorna, så att vi hörde hur de brakade sönder, och allra sist fläkte han opp rockfodret, så att det hängde i värre trasor, än då han kom.

"Ser fröken, det är så, att jag är van att ha det på det

här sättet", sa han. "Det faller sig lättast och bekvämast

för mig. Det var synd, att fröken skulle göra sig så mycket

besvär, men jag kan inte hjälpa det."

Den liggande skepnaden ser framför sig ett ansikte lysande

av lycka, som plötsligt förmörkas, och han är nära att

erkänna för sig själv, att detta tjuvpojksstreck hade varit grymt och otacksamt, då tanken på Georges ånyo inställer sig. "Det är bra, att Georges får höra hurudan jag är, om han inte vet det redan", tänker han. "David Holm är inte den, som ger med sig i första taget. Han är hård och elak, och han tycker om att retas med pjoskigt folk."

— Inte förrän i det ögonblicket hade jag tänkt på hur karlen såg ut, fortsätter slumsystern. Men när han stod där

och ryckte sönder det, som syster Edit hade sytt samman

under många vackra tankar, kom jag att betrakta honom. Och jag såg, att han var en man, som var så hög och välvuxen, att man måste förvånas över ett sådant naturens verk. Han hade också en god och ledig hållning, hans huvud var stort och av bästa skapnad, och hans ansikte torde en gång ha varit vackert, fastän det nu var rödsprängt och uppsvällt,

så att dragen flöt tillsammans och man inte kunde veta hur

det hade varit meningen att det skulle ta sig ut från början.

Och fastän han gjorde vad han gjorde och därvid uppgav ett högt och elakt skratt, och fastän hans ögon glimmade fram gula och ilskna mellan de rödsvullna ögonlocken, så tror jag, att syster Edit bara tänkte på att hon hade mött något stort tillämnat, som var på väg att fördärvas. Jag såg, att hon först ryggade tillbaka, som om hon hade blivit slagen, men sedan lågade det opp ett klart ljus i hennes ögon, och hon gick honom ett steg närmare.

Hon sa bara detta enda till honom, att innan han nu gick, så ville hon be honom, att han måtte komma till hennes hem också nästa nyårsnatt. Och när han blev stående och såg på henne helt förvånad, la hon till: "Ser ni, jag bad Jesus i natt, att han skulle skänka den första gästen på denna station ett gott nytt år, och jag vill se er igen, så att

jag får veta om han har bönhört mig."

När han nu förstod vad hon menade, så bröt han ut i en svordom. "Ja, det ska jag lova er", sa han. "Jag ska komma och visa er, att han inte har frågat det minsta efter er och ert pjoller."

Han, som på detta sätt påminnes om ett löfte, som han har givit och alldeles förglömt, men nu ändå kommit att uppfylla, känner sig för ett ögonblick som ett svagt rö i en

starkares hand och undrar om hans motstånd ingen betydelse

har, men han kväver tanken. Han vill inte underkasta sig.

Han vill strida emot ända till domens dag, om det så ska vara.

Frälsningssoldaten har blivit mer och mer upprörd, medan syster Maria har berättat om detta möte på nyårsmorgonen. Nu kan han inte hålla sig stilla längre, utan han springer upp.

— Ni har inte sagt mig namnet på den där vandraren, syster Maria, men jag förstår, att det var David Holm.

Slumsystern nickar.

— Men Gud, Gud, Gud, syster Maria, utropar han och sträcker upp båda händerna, varför vill ni då, att jag ska hämta hit honom? Har ni märkt, att han har blivit bättre sedan den morgonen? Det är, som ni ville ha hit honom, för att hon ska få se, att hon bad Gud förgäves. Varför vill ni göra henne en sådan bedrövelse?

Slumsystern ser på honom med en otålighet, som gränsar

till vrede.

— Jag har inte slutat — — —

Men frälsningssoldaten avbryter henne.

— Vi får ta oss i akt, syster Maria, vi får ta oss i akt

för hämndlystnadens snara. Det finns hos mig en den syndiga naturens människa, som vill tillkalla David Holm just i natt, visa honom henne, som håller på att dö, och säga

honom, att det är han, som har vållat, att hon måste gå

ifrån oss. Jag tror, att det är er mening, syster Maria, att

säga David Holm, att det var, medan syster Edit utförde

det arbetet, som han i sin otacksamhet slet sönder, som hon

blev smittad till döds. Jag har hört er säga, att syster Edit inte har haft en hälsodag sedan sista nyårsnatten. Men vi får ta oss i akt, syster Maria. Vi, som har levat med syster Edit och ännu ser henne för våra ögon, vi får akta oss för att ge rum åt våra hjärtans hårdhet.

Slumsystern böjer sig fram över bordet och talar utan att

se upp, liksom hade hon ställt sina ord till figurerna i

bordduken.

— Hämnd? säger hon. Är det hämnd att låta en människa förstå, att hon ägde det härligaste och har förlorat det? Eller om jag lägger det rostiga järnet i elden för att åter göra det friskt och blankt — är det hämnd?

— Det var det jag visste, syster Maria! infaller

frälsningssoldaten med samma häftighet. Ni har hoppats att

kunna omvända David Holm genom att lägga på honom samvetskvalens börda. Men har ni rätt betänkt om det inte

är vår egen hämnd, som vi vill sköta och nära? Det är en

lurande fälla i detta, syster Maria. Det är lätt att ta miste.

Den lilla bleka slumsystern ser på frälsningssoldaten med

en blick, som strålar av självförnekelsens entusiasm. "I kväll söker jag inte efter mitt", säger hennes blick tydligt nog.

— Det finns många lurande fällor i en sådan sak, upprepar

hon med stark tonvikt på orden.

Frälsningssoldaten blir röd som blod. Han försöker svara,

men orden sviker honom. I nästa ögonblick kastar han sig

ner mot bordet, döljer ansiktet i händerna och börjar gråta,

överväldigad av länge återhållen sorg.

Slumsystern stör honom inte, men över hennes läppar

framkväller en bön.

— O, Herre Gud, Jesus Kristus, låt oss komma igenom denna tunga natt! Låt mig få styrka att hjälpa alla mina vänner, jag, som är svagast och förstår minst!

Den fängslade har nästan inte skänkt någon uppmärksamhet alls åt anklagelsen att ha smittat ner slumsystern, men då den unga frälsningssoldaten brister i gråt, gör han en häftig rörelse. Han har gjort en upptäckt, som griper

honom, och han bryr sig knappt om att dölja detta för

körkarlen. Det behagar honom, att den, som den där vackra

gossen har älskat, har föredragit honom själv.

När frälsningssoldatens snyftningar avtar i häftighet,

upphör slumsystern att bedja och säger med ett vekt tonfall:

— Gustavsson tänker på det där, som jag sa om syster Edit och David Holm för en stund sedan.

Det hörs ett ja under rockärmen, och därvid skakar hela

karlen till av smärta.

— Och det vållar Gustavsson stort lidande, säger hon, det förstår jag. Jag vet en annan, som också älskar syster Edit av hela sin själ, och hon märkte det och sa till sig själv, att hon inte kunde förstå det. Hon menade, att om hon skulle tycka om någon, skulle det vara en, som stode högre

än hon själv, och så menar också Gustavsson. Vi kan nog ge

vårt liv för att tjäna de elända, men vår naturliga människas kärlek, Gustavsson, kan vi inte ge någon av dem. När jag nu säger Gustavsson, att syster Edit är annorlunda lagd,

så tycker Gustavsson, att detta är något förringande, och det plågar Gustavsson.

Frälsningssoldaten rör sig inte, utan ligger kvar med huvudet mot bordsskivan. Den osynliga gestalten däremot har gjort ett försök att komma närmare, liksom för att höra bättre, men har genast blivit tillsagd av Georges att hålla

sig stilla.

— Om du rör dig, David, så måste jag pålägga dig straff,

vars like du aldrig har drömt om, säger han, och David Holm, som nu vet, att han kommer att hålla ord, förblir

orörlig.

— Halleluja! utbrister slumsystern med ett överspänt uttryck över ansiktet. Halleluja! Vilka är vi, att vi skulle döma henne? Har Gustavsson inte sett, att när ett hjärta är fyllt av högmod, då ger det sin kärlek åt någon av de mäktiga och stora i denna världen, men när ett hjärta ingenting annat rymmer än ödmjukhet och barmhärtighet, åt vem kan det då ge sin varmaste kärlek, annat än åt den, som är störst i hårdhet, i förfall, i förvillelse?

Vid dessa ord är det David Holms tur att känna ett sting av obehag. "Men du är då bra besynnerlig i natt", tänker han för sig själv. "Vad bryr du dig om vad de där människorna säger om dig? Har du väntat, att de skulle sätta särskilt värde på dig?

Frälsningssoldaten lyfter nu upp sitt ansikte och ser

prövande på slumsystern.

— Det är inte bara detta, syster Maria.

— Ja, Gustavsson, jag förstår vad Gustavsson menar. Men Gustavsson ska komma ihåg, att syster Edit då till en början inte visste, att David Holm var gift. Och i alla fall, fortsätter hon efter en liten tvekan, så tror jag — det är så svårt att tänka sig annat åtminstone —, att hela hennes kärlek gick ut på att få honom omvänd. Om hon hade fått se honom stå på estraden och bekänna, att han var frälst, så skulle hon ha varit lycklig.

Frälsningssoldaten har fattat slumsysterns hand, medan hans blickar hänger vid hennes mun. Vid hennes sista ord drar han ett lättnadens andetag.

— Men då var det ändå inte den kärleken, som jag menar!

säger han.

Slumsystern höjer litet på axlarna och suckar inför denna

envishet.

— Jag har aldrig fått något förtroende av syster Edit i

denna sak. Det kan ju hända, att jag har tagit miste.

— Har inte syster Maria hört något av syster Edits egen

mun, då är det min tro, att syster Maria har misstagit sig,

säger den unge mannen med stort allvar.

Den liggande vålnaden nere vid dörren förmörkas. Han

tycker inte om den vändning, som samtalet nu har tagit.

— Jag säger inte, Gustavsson, att syster Edit kände något

annat än medlidande för David Holm, första gången hon såg

honom. Och hon borde inte ha älskat honom sedan heller,

för han kom en tid mycket ofta i hennes väg, och jämt stod

han henne emot. Det var hustrur, som vände sig till oss och

klagade över att deras männer hade blivit lockade att överge sitt arbete, sedan David Holm hade kommit till staden. Och det var ett tilltagande i fräckhet, i våldsamhet, i laster. Överallt, där vi vandrade fram bland de elända, fick vi erfara det. Och vi tyckte, att vi alltid kunde spåra det fram till David Holm. Men sådan, som syster Edit är, var det väl naturligt, att just detta skulle egga henne att söka vinna honom för Guds sak. Han var som ett villebråd, som hon förföljde med starka vapen, och ju mer det vände sig mot henne, desto häftigare anföll hon det, i sin förtröstan att hon ändå till slut skulle komma att segra, därför att hon var den, som var starkast av de två.

— Halleluja, utbrast frälsningssoldaten, det var hon också, syster Maria! Minns syster Maria, att ni och syster Edit en kväll kom in på en källare, där ni gick omkring och delade ut affischer om den nya slumstationen? Då såg syster Edit, att David Holm satt där vid ett bord och hade till sällskap en ung man, som hörde på hur landstrykaren gjorde sig lustig över slumsystrarna och instämde i hans skratt. Och syster Edit la märke till den unge mannen, och hennes hjärta blev rört över honom, och hon sa till honom ett par ord om att han inte skulle låta sig fördärvas.

Och den mannen svarade henne ingenting och följde henne

inte genast. Men han kunde inte förmå sin mun till att le,

fastän han satt kvar i samma sällskap, och han fyllde på

sitt glas, men han kunde inte föra det till sina läppar. David Holm och de andra skrattade åt honom och sa, att han

hade blivit skrämd av slumsystern, men det var inte så,

syster Maria, inte så, utan det var hennes medlidsamhet, att

hon inte hade kunnat låta bli att varna honom, som rörde

honom och betvang honom, så att han måste lämna de andra

och följa henne. Ni vet, att detta är sant, syster Maria, och ni vet också vem den mannen var.

— Amen, amen, det är sant, att jag vet vem den mannen är, som från den dagen har varit vår bästa vän, säger slumsystern och nickar vänligt över till rälsningssoldaten. Jag nekar inte, att syster Edit segrade över David Holm någon enda gång, men alltsomoftast blev hon slagen. Hon hade också blivit förkyld under nyårsnatten, och hon gick och kämpade med en hosta, som inte ville gå över, som inte har gått över den dag som är. Det låg sjukdomens missmod över henne, och det vållade kanhända också, att hon inte stred med den gamla segerlyckan.

— Syster Maria! infaller frälsningssoldaten. Det är

ingenting i det ni säger mig, som tyder på att hon höll honom kär.

— Nej, Gustavsson har rätt. Ingenting tydde på det då i

början. Jag ska säga Gustavsson vad det var, som kom mig

att tro det. Vi kände en fattig sömmerska, som hade lungsot,

men som stred emot sin sjukdom och framför allt kämpade

rent övermänskligt mot smittan, därför att hon hade ett

barn, som hon ville akta för sjukdomen. Hon talade om för

oss, att en dag, då hon hade kommit i hosta ute på gatan,

hade en landstrykare gått rakt fram till henne och förebrått

henne för hennes pjosk. "Jag har lungsot, jag med", hade

han sagt, "och doktorn vill, att jag ska akta mig, men det

sker inte. Jag hostar människor rätt opp i ansiktet, därför

att jag hoppas, att de ska gå åt. Varför ska de ha det bättre än vi? Det skulle jag just vilja veta."

Mer hade han inte sagt, men sömmerskan hade blivit så skrämd av honom, att hon hade känt sig sjuk hela dagen.

Hon beskrev honom som en lång karl, som hade sett ståtlig

ut, fastän han hade varit klädd i usla, trasiga kläder.

Ansiktet hade stått mera otydligt för henne, men i timtal hade hon sett för sig hans ögon, som låg som två gula, ilskna strimmor mellan svullna ögonlock. Och det, som hade skrämt henne mest, det var, att han inte hade synts henne drucken eller alldeles förfallen, men ändå talade, som han gjorde, och närde ett så bittert hat till sina medmänniskor.

Det var ju inte underligt, att syster Edit genast kände igen David Holm på denna beskrivning, men det förvånade mig, att hon tog honom i försvar. Hon ville förmå kvinnan

att tro, att han bara hade roat sig med att skrämma henne.

"Det förstår ni väl, att en man, som ser så stark ut som han, inte kan ha någon tuberkulos", sa hon. "Jag tror, att han är elak nog för att vilja skrämma er, men inte skulle han gå och smitta ner folk med vett och vilja, om han vore sjuk. Han är väl inte något missfoster heller?"

Vi andra sa emot; vi trodde, att han inte gjorde sig sämre, än han var, men hon försvarade honom allt ivrigare, och hon blev nästan ond på oss, som trodde så illa om honom.

För andra gången visar körkarlen ett tecken till att han

följer med det, som försiggår omkring honom. Han böjer sig ner och ser sin kamrat in i ögonen.

— Jag tror, att slumsystern har rätt, David. Den, som kunde neka att tro allt ont om dig, den har säkert haft dig mycket kär.

— Det kan ju hända, Gustavsson, att det där ingenting

betydde, fortsätter slumsystern, och det, som jag la märke

till ett par dar därefter, det betydde kanske än mindre. Men

det var så, att då syster Edit en kväll vandrade hemåt och

var nedslagen och modfälld över motgångar, som hade mött

hennes skyddslingar, kom David Holm fram till henne och

började tala med henne. Han ville bara säga henne, sa han på sitt försmädliga sätt, att nu skulle hon få det bättre

och lugnare, därför att han skulle bege sig bort från staden.

Jag hade väntat, att syster Edit skulle bli glad åt detta,

men jag hörde på hennes svar, att hon blev ledsen. Hon

sa rentut till honom, att hon hellre ville, att han stannade, så att hon finge strida med honom än en tid.

Då beklagade han detta, men han kunde ändå inte stanna,

därför att han var stadd på resa genom Sverige för att söka

efter en person, som han nödvändigt måste ha reda på. Det

fanns ingen ro eller rast för honom, förrän han funne den

personen.

Och vet Gustavsson, syster Edit frågade med sådan tydlig

ängslan efter vem denna person var, att jag var färdig att

viska till henne, att hon skulle ta sig i akt och inte ge sig till spillo inför en sådan man. Men han tycktes ingenting märka, utan svarade bara, att om han funne personen i fråga, skulle det säkert bli henne kunnigt. Han hoppades, att hon då skulle glädja sig med honom över att han inte mer behövde dra land och rike omkring som en fattig

luffare.

Därmed gick han, och han måtte ha hållit ord, för vi såg

inte vidare till honom. Jag hoppades, att vi aldrig mer

skulle behöva ha något med honom att göra, därför att han

syntes mig föra olycka med sig, var han visade sig. Men

nu hände en dag, att en kvinna kom opp till syster Edit på

slumstationen för att fråga efter David Holm. Hon

anförtrodde henne, att hon var hans hustru, som inte hade kunnat stå ut med hans dryckenskap och dåliga levnad, utan hade övergivit honom. Hon hade smugit sig bort i hemlighet och tagit barnen med sig och flyttat till vår stad, som låg så långt från deras forna hem, att det inte hade fallit honom in att på allvar söka henne här. Hon hade nu fått arbete på en fabrik och var så väl lönad, att hon kunde försörja sig och de sina. Och det var en välklädd kvinna, som ingav förtroende och aktning, och hon hade blivit ett slags föreståndarinna för de unga flickorna, som arbetade på fabriken, och hade redan kunnat förtjäna så mycket, att hon hade skaffat sig ett trevligt hem med tillräckligt av möbler och husgeråd. Men förut, medan hon ännu hade bott kvar hos sin man, hade hon inte ägt nog till föda åt sig och barnen, utan de hade måst svälta.

Nu hade hon hört, att hennes man hade varit sedd i staden

och att slumsystrarna kände honom, och hon hade kommit

upp för att få veta av oss hur han hade det.

Om Gustavsson hade varit närvarande då och hört och sett

syster Edit, skulle Gustavsson aldrig ha kunnat glömma det.

När kvinnan först kom till oss och talade om vem hon var,

bleknade hon och såg ut, som om hon hade fått en sorg till

döds, men hon återhämtade sig snart, och det kom ett uttryck i hennes ögon, som var överjordiskt. Det syntes, att

hon hade övervunnit sig själv och ingenting begärde för

egen del av något, som hörde denna världen till. Och till

hans hustru talade hon med en sådan ljuvlighet, skulle jag

ha velat säga, att hon rörde henne till tårar. Hon sa henne

inte ett förebrående ord, men ändå förmådde hon henne att

ångra, att hon hade övergivit sin man. Jag tror, att hon kom

kvinnan att anse sig själv som ett under av hårdhet. Och än

mer, Gustavsson, syster Edit förstod att väcka opp hos henne

den gamla kärleken, ungdomskärleken, som hon hade känt för sin man, då de först gifte sig. Hon lockade hustrun att

berätta om hurudan han hade varit första tiden av äktenskapet, och hon kom henne att längta efter mannen.

Gustavsson ska inte tro, att hon dolde hurudan han nu var, men hon ingav den andra en lika stark åstundan att få upprätta David Holm, som den hon själv kände.

Körkarlen borta vid dörren har under detta tal åter böjt

sig fram och betraktat den fångne, men denna gång reser han sig upp utan att säga något. Det samlar sig omkring hans forne kamrat något mörkt och ohyggligt, som han inte tycks kunna uthärda. Han rätar upp sig mot väggen och drar hättan djupt ner över ögonen för att slippa se honom.

— Säkert fanns det redan hos hustrun en grodd av samvetskval, därför att hon hade lämnat sin man till hans egen dålighet och ondska, fortsätter slumsystern. Och medan hon nu talade med syster Edit, tog allt detta ny växt hos henne. Denna första gång var det dock inte fråga om att hon borde låta mannen veta var hon fanns, utan det blev beslutat under andra långa samtal. Och jag vill inte säga, Gustavsson, att syster Edit övertalade henne, inte heller att hon ingav henne

några stora förhoppningar, men jag vet, att hon önskade,

att hustrun skulle kalla honom hem till sig. Hon trodde, att

det skulle rädda honom, och hon avrådde henne inte. Jag

måste säga, att det var syster Edits verk, att det blev av, jag måste säga, att det var hon, som återförenade den mannen

med dem, som han hade makt att fördärva. Jag har tänkt

och undrat mycket över detta, och jag förstår inte hur hon

skulle ha vågat att ta på sig ett sådant ansvar, om hon inte

hade älskat honom.

Slumsystern uttalade dessa ord med stark övertygelse, men de två, som förut hade blivit upprörda, då hon hade berättat

om den sjuka slumsysterns kärlek, förhöll sig nu stilla.

Frälsningssoldaten satt orörlig med handen över ögonen, och

den liggande gestalten vid dörren hade återtagit det uttryck

av mörk hatfullhet, som han hade burit, då han först

släpades in i rummet,

— Ingen av oss visste vart David Holm hade vandrat, börjar slumsystern på nytt, men syster Edit sände honom bud med andra av de kringströvande, att vi kunde ge honom underrättelser om hans hustru och barn, och det dröjde inte

länge, innan han kom. Och syster Edit förde nu honom och

hans hustru tillsammans, sedan hon först hade sörjt för att

han blev ordentligt klädd och hade skaffat honom plats

bland stadens byggnadsarbetare. Hon begärde inga löften

och förbindelser av honom. Hon visste, att sådana som han

kan ingen binda med löften, men hon ville omplantera i god jordmån den säden, som hade vuxit bland törnen, och hon var viss om att hon skulle lyckas.

Och vem vet om inte syster Edit skulle ha kunnat vinna sitt mål? Men nu hände den stora olyckan. Syster Edit blev först liggande i lunginflammation, och när denna var hävd, och vi hoppades på ett snart tillfrisknande, tynade hon i stället av, och vi måste sända henne till sanatoriet.

Men hur David Holm har varit mot sin hustru, det behöver jag inte säga Gustavsson. Det vet Gustavsson lika väl, som vi alla vet det. Den enda, som vi har försökt hålla i

okunnighet, är syster Edit, därför att vi har velat vara

misskundsamma mot henne. Vi har hoppats, att hon skulle få

dö utan att höra det, men nu är jag inte säker på hur det

förhåller sig härmed. Jag tror, att hon vet det.

— Hur skulle hon ha fått veta?

— Det bandet, som binder henne vid David Holm, är så starkt, så att jag tror, att hon har kunnat skaffa sig kunskap om det, som rör honom, på andra vägar än de vanliga. Och det är därför, att hon vet allt, som hon hela dagen har begärt att få tala med honom. Hon har dragit oändligt elände över hans hustru och barn, och hon har bara dessa korta stunder på sig för att ställa till rätta. Och vi är så slöa, att vi inte kan hjälpa henne så mycket, att vi skaffar hit honom!

— Men vad tjänar det till? frågar frälsningssoldaten envist. Hon kan inte tala med honom. Hon är för svag.

— Jag kan tala med honom i hennes namn, säger slumsystern med tillförsikt. Och han skulle lyssna till de ord, som talades till honom invid hennes dödsbädd.

— Vad skulle ni säga honom, syster Maria? Skulle ni säga honom, att hon älskade honom?

Slumsystern reser sig upp. Hon knäpper händerna över bröstet och står med ansiktet vänt uppåt och ögonen slutna.

— Ack, Herre Gud, ber hon, låt det ske så, att David Holm kommer hit, innan syster Edit dör! Gode Gud, låt det ske så, att han får se hennes kärlek och att hennes kärleks

eld smälter hans själ! Gode Gud, är inte den kärleken sänd

till henne, för att den ska besegra hans hjärta? Gode Gud,

gör mig modig, så att jag inte tänker på att spara henne,

utan vågar lägga ner hans själ i lågan av hennes kärlek!

Gode Gud, låt honom känna den som en mild vind genom själen, som fläkten av en änglavinge, som det röda ljuset,

som tändes om morgonen i öster och fördriver nattmörkret!

Gode Gud, låt honom inte tro, att jag vill ha hämnd på

honom! Gode Gud, låt honom förstå, att syster Edit endast

har älskat det allra innersta i honom, det, som han själv

har sökt att förkväva och döda! Gode Gud — — —

Slumsystern spritter till och ser upp. Frälsningssoldaten

står och drar på sig rocken.

— Jag ska gå efter honom, syster Maria, säger han med

något tjockt i rösten. Jag ska inte komma tillbaka utan

honom.

Men den liggande gestalten borta vid dörren vänder sig nu mot körkarlen och tilltalar honom.

— Georges, är det inte nog med det här? När jag först kom in hit, var det något, som grep mig, i det, som de talade om. På det sättet hade du kanske kunnat få mig mjuk, men du skulle ha varnat dem. De skulle ha låtit bli att tala om min hustru.

Körkarlen svarar inte, men med en liten rörelse visar han

inåt rummet. Det är en gammal kvinna, som har kommit in genom tapetdörren längst borta i förmaket. Hon går med tysta steg fram till de båda, som har fört det långa samtalet, och säger med en röst, som skälver under betydelsen av det, som hon har att förkunna:

— Hon vill inte längre ligga kvar där inne. Hon vill flytta hit ut. Nu är det snart förbi.

VI.

Den stackars lilla slumsystern, som ligger på dödsbädden,

känner hur hon för varje ögonblick blir alltmer svag och

maktlös. Hon har inte några plågor, men hon ligger och strider mot döden, såsom hon mången natt, då hon har vakat hos en sjuk, har stridit mot sömnen.

— Ack, så ljuvligt du lockar! Men det går inte an, att du tar mig, har hon då sagt till sömnen, och om den i alla fall har sänkt sig över henne ett par ögonblick, har hon

raskt spruttit opp ur den och återvänt till sina plikter.

Nu tycker hon, att någonstädes i ett svalt rum med en oändligt frisk och ren luft, som det skulle vara en juvlighet för hennes sjuka lungor att inandas, bäddas en djup och bred säng med kuddar så mjuka och pösande som en jäsande deg. Hon vet, att denna bädd göres i ordning åt henne, och hon längtar efter att få sjunka ner i den och sova bort all den oändliga mattigheten, men hon har en känsla av att hon då skulle somna in så djupt, att hon aldrig mer skulle vakna. Hon fortfar att visa från sig vilans lockelse. Den kan ännu inte få komma henne till del.

När den lilla slumsystern blickar ut i rummet, ligger det

en förebråelse i hennes ögon. Hon ser strängare ut, än hon

har gjort någonsin förr.

— Vad ni är hårda, som inte hjälper mig med detta enda, som jag åstundar! tycks hon klaga. Har jag inte gått så många steg för att tjäna er alla, då jag var frisk, att ni kunde göra er den mödan att kalla hit honom, som jag vill råka?

Hon ligger som oftast med slutna ögon och väntar och lyssnar så ivrigt, att ingen rörelse i det lilla huset undgår henne. Med ens får hon det intrycket, att en främmande har kommit in i det yttre rummet och sitter där och väntar på att bli införd till henne. Hon slår upp ögonen och ser bönfallande på sin mor.

— Han står ju nere vid köksdörren. Kan inte mor släppa

in honom?

Hennes mor reser på sig, går fram till tapetdörren, öppnar

den och ser ut i det större rummet. Hon kommer tillbaka

och skakar på huvudet.

— Det är ingen där, barn, säger hon, ingen mer än syster

Maria och Gustavsson.

Då suckar den sjuka och sluter ögonen på nytt. Men än en gång har hon förnimmelsen, att han sitter tätt innanför

dörren och väntar. Om bara hennes kläder låge på en stol

vid sängfoten som vanligt, skulle hon sätta dem på sig för

att själv kunna gå dit ut och tala vid honom. Men kläderna

ligger där inte, och dessutom fruktar hon, att hennes mor

inte ska ge henne tillåtelse att stiga upp.

Hon undrar och undrar hur hon ska kunna komma ut i det yttre rummet. Hon är viss om att han finns där. Mor kan bara inte förmå sig att släppa in honom till henne. Mor tycker väl, att han ser förfärlig ut, och vill inte, att

hon ska tala vid en sådan karl. Mor tror, att det inte tjänar något till, att hon får råka honom. Mor menar, att det kan göra henne detsamma hur det ska gå honom nu, då hon

måste dö.

Till sist hittar hon på något, som förefaller henne

utomordentligt listigt. "Jag ska be mor, att jag får flytta ut i det stora rummet och ligga där", tänker hon. "Jag ska säga henne, att jag längtar att få se det än en gång. Det kan inte mor ha något emot."

Hon framför sin önskan, men hon måste undra om modern kan ha genomskådat hennes syfte med flyttningen, ty denna har mycket att invända.

— Ligger du inte bra där du ligger? säger hon. Du har ju varit nöjd med att ligga här de andra dagarna.

Hon gör ingenting för att villfara den sjukas bön, utan

blir sittande stilla. Den lilla slumsystern känner det så, som då hon var barn i världen och hade bett modern om något,

som denna inte fann det lämpligt att ge henne. Och på samma sätt som ett litet barn börjar hon nu att be och kälta för att uttrötta hennes tålamod.

— Mor, jag vill så gärna komma ut i det stora rummet.

Gustavsson och syster Maria bär mig nog dit ut, om bara

mor kallar på dem. Det blir inte så länge, mor, som min

säng behöver stå där.

— Du ska få se, säger hennes mor, att du är inte väl där

ute, förrän du längtar hit igen, men hon reser sig i alla fall och kommer tillbaka med de två vännerna.

Det är en lycka, att hon ligger i den lilla lätta träsängen,

som hon har sovit i som barn, så att de tre, syster Maria,

Gustavsson och hennes mor, mycket väl rår med att bära ut

henne. Så snart hon är kommen genom dörröppningen, kastar hon en snabb blick framåt köket. Hon blir helt häpen över att hon inte ser honom där. Denna gång har hon varit

alldeles säker på sin sak.

Hon känner sig mycket besviken, och i stället för att se

sig omkring i det tredelade rummet, som gömmer så många

minnen, lägger hon ihop ögonen. Då har hon genast åter

förnimmelsen, att en främmande sitter nere vid dörren och

väntar. "Det är omöjligt, att jag tar miste", tänker hon.

"Någon måste finnas där, antingen det nu är han eller någon

annan."

Hon öppnar ögonen på nytt och genomforskar rummet med skärpt uppmärksamhet. Då upptäcker hon med stor möda, att där nere vid dörren står något. Det är inte så tydligt som en skugga. Hon skulle vilja säga att det är bara skuggan av en skugga.

Modern böjer sig ner över henne.

— Har du det bättre nu, sedan du har kommit hit? frågar hon.

Hon nickar och viskar, att hon är så glad att vara där. Men hon tänker inte på rummet, utan ligger hela tiden och ser neråt dörren. "Vad är det, som finns där nere?" undrar hon, och hon tycker, att det gäller mer än livet för henne att få reda på detta.

Syster Maria råkar ställa sig så, att hon skymmer bort

dörren, men med ansträngande av alla sina krafter för hon

undan henne.

De har satt ner hennes säng i den avdelningen i rummet,

som hon och hennes mor brukade kalla för deras förmak,

och denna avdelning ligger längst borta från dörren. När

hon har legat där en liten stund, viskar hon till sin mor:

— Nu har jag sett hur det ser ut i förmaket, nu vill jag

också ut i matsalen.

Hon kan märka, att hennes mor utbyter en bekymrad blick med de andra två och att de skakar på huvudet. Hon uttyder det så, att de är ängsliga för att flytta henne närmare den där skugglike, som dröjer nere vid dörren. Hon har nu så småningom börjat ana vem han är, men hon blir inte rädd för honom, bara önskar att komma honom närmare.

Hon ger sin mor och sina vänner en bönfallande blick, och de lyder henne utan att göra några vidare invändningar.

När hon nu befinner sig i den avdelningen, som de förr

kallade matsalen, är hon dörren mycket närmare och kan

urskilja, att där dröjer en mörk gestalt, som håller något

slags verktyg i sina händer. Detta kan inte vara han, men

det är i alla fall någon, som det är av stor vikt för henne

att få råka.

Hon måste komma honom närmare, och under det att hon

anstränger sig för att frambringa ett urskuldande leende, gör hon ett tecken, att hon också vill bli förd till köket. Hon ser, att hennes mor blir så bedrövad över detta, att hon

börjar gråta, och genom hennes själ far en flyktig tanke på

att hennes mor påminner sig henne sittande på golvet

framför spisen, rodnande i eldskenet och pratande om allt

möjligt, som har hänt henne i skolan, medan modern håller på

att laga kvällsvarden åt dem. Hon förstår, att hennes mor i

själva verket tycker sig se henne överallt på hennes vanliga

platser och att hon håller på att svikta under den

tomhetskänsla, som kommer över henne. Men hon får inte tänka på sin mor nu. Hon får inte fästa sin uppmärksamhet vid annat än det viktiga, som hon måste ombesörja under den korta tid, som återstår henne.

Nu, då hon har flyttats ända längst bort i rummet, kan hon äntligen tydligt se den oskönjbare, som finns nere vid

dörren. Det är en gestalt i svart kåpa med en kapuschong

dragen över huvud och ansikte. Han håller i handen en lång

lie. Hon behöver inte ett ögonblick vara i tvivelsmål om

vem han är.

"Det är Döden", tänker hon. Och hon blir rädd, därför att han har kommit för tidigt för henne. Annars inger han

henne ingen förskräckelse.

Alltsom den stackars sjuka har flyttat sig närmare och

närmare, har den liggande, fängslade gestalten krupit ihop,

försökt att göra sig mindre, liksom ville han undgå hennes

uppmärksamhet. Han märker, att hon oupphörligen ser emot

dörren, och det tycks honom, att hon urskiljer något där.

Han vill inte, att hon ska se honom. Det skulle vara en

alltför stor förödmjukelse. Hennes blickar möter inte heller

hans. De är riktade mot en annan, och han förstår, att om

hon varsnar någon, så är det inte honom, utan Georges.

Knappt har hon kommit dem som allra närmast, förrän han märker, att hon genom ett litet tecken med huvudet kallar Georges fram till sin bädd. Georges drar kåpan tätare

omkring sig än förut, liksom han fröse, och stiger fram till

henne. Hon ser upp till honom med ett litet, bevekande

småleende.

— Du ser, att jag inte är rädd för dig, viskar hon nästan

ljudlöst. Jag vill gärna följa din kallelse, men först måste

jag fråga dig om du inte kunde ge mig uppskov till i morgon, så att jag finge fullgöra det stora uppdrag, för

vars skull Gud sände mig hit till världen.

Medan hon på detta sätt är upptagen av att tala till Georges, har David Holm lyft huvudet, så att han kan se

henne. Han märker då, att hennes andes heliga upphöjdhet

har gett henne en skönhet, som hon aldrig förr har ägt,

något stolt, högt, ouppnåeligt, men så oemotståndligt

intagande, att han inte mer kan tänka på att ta sina ögon från henne.

— Du kanske inte hör mig? säger hon till Georges. Böj dig närmare framöver mig! Jag måste tala vid dig, utan att de andra hör vad jag säger.

Georges böjer sig framåt, så att hans kapuschong nästan

rör vid hennes ansikte.

— Tala så lågt du vill! säger han. Jag ska ändå höra dig.

Hon börjar då tala med en viskning så svag, att ingen av

de tre människorna, som står omkring hennes bädd, har en

aning om att hon säger något. Det är bara körkarlen och

den andra vålnaden, som hör henne.

— Jag vet inte om du har reda på vad det gäller för mig,

säger hon till Georges, men jag behöver nödvändigt uppskov

till i morgon, så att jag får råka någon, som jag måste tala

till rätta. Du vet inte hur illa jag har handlat. Jag har varit för självrådig och oförvägen. Hur ska jag kunna träda inför Guds ansikte, jag, som har vållat en sådan förfärlig olycka?

Hennes ögon vidgar sig av skräck, och hon drar tungt efter

andan, men hon fortsätter utan att invänta något svar.

— Jag måste väl tala om för dig, att den, som jag vill råka, är den mannen, som jag älskar. Du förstår mig ju? Den mannen, som jag älskar.

— Men, syster, säger körkarlen, den mannen — — —

Men hon vill inte höra hans svar, förrän hon har fått

framlägga allt det, som bör beveka honom.

— Du förstår, att jag är i stor nöd, då jag säger detta.

Det är inte lätt för mig att erkänna, att jag älskar just den mannen. Det har varit en skam för mig att tänka på att

jag skulle vara så förfallen, att jag älskade någon, som är

bunden vid en annan. Jag har stridit och kämpat emot. Jag

har tyckt, att jag, som skulle vara en ledare och upprättare

för de elända, har blivit sämre än den sämsta ibland dem.

Georges" ena hand stryker över hennes panna liksom lugnande, men han säger ingenting, utan låter henne fortsätta.

— Men den värsta förödmjukelsen ligger ändå inte däri,

att jag älskar en gift man. Den värsta förnedringen består

däri, att det är en ond och dålig människa, som jag älskar.

Jag vet inte varför jag ska ha kastat bort mig på en usling.

Jag har hoppats, jag har trott, att det skulle finnas något

gott hos honom, men jag har ständigt blivit besviken. Jag

måste själv vara dålig, eftersom mitt hjärta har kunnat fara

så vilse. O, kan du inte förstå, att det är omöjligt för mig

att gå bort utan att ha fått göra ännu ett försök, utan att ha fått se honom bli en annan?

— Du har nog gjort så många försök allaredan, säger Georges avvisande.

Hon sluter ögonen och eftersinnar, men hon ser snart upp

igen, och nu lyser en ny tillförsikt ur hennes ansikte.

— Du tror, att jag bara ber för min egen del, och du

tycker som de andra, att mig kan det göra detsamma hur

det går honom; jag ska ju ändå tas bort ifrån allt här nere.

Jag får lov att tala om något för dig, som har hänt denna

dag, så att du förstår, att det är för att hjälpa andra, som

jag behöver uppskovet.

Hon sluter ögonen och talar vidare utan att öppna dem.

— Ser du, det var i förmiddags. Jag förstår inte nu riktigt hur det kunde vara så, men jag var ute med en korg på armen, jag skulle väl bära mat till någon fattig. Jag stod inne på en gård, där jag aldrig vet mig ha varit förr.

Det var höga hus runtomkring mig, och de såg ordentliga

och väl hållna ut, som om de skulle vara bebodda av bärgat

folk. Jag visste inte vad jag kunde ha att göra på detta

ställe, men så la jag märke till att på ena husväggen

fanns ett utbygge, som egentligen tycktes vara ämnat till ett hönshus. Nu hade man försökt att förvandla det till

människoboning. Det var påspikat här och där med plankbitar

och papp, det hade några sneda fönster och ett par

skorstensrör av plåt på taket.

Ur det ena av skorstensrören trängde en tunn rök, och då

jag sålunda förstod, att lägenheten var bebodd, sa jag till

mig själv: "Hit är det naturligtvis, som jag ämnar mig."

Jag steg oppför en trätrappa, som var brant som en stege

och som än en gång kom mig att tycka, att jag begav mig opp till något slags fågelnäste, och jag la min hand på låset till förstudörren. Jag kände, att den var olåst, och eftersom jag hörde röster där inne, steg jag på utan att

knacka.

Ingen vände sig om och såg mot mig, när jag trädde in, och jag drog mig undan i vrån nere vid dörren och blev stående där för att vänta, tills jag skulle behövas. För jag visste alldeles bestämt, att jag hade kommit dit för något särskilt viktigt ändamål.

Under tiden stod jag och tänkte på att jag hade kommit

in i ett uthus och inte i ett rum för människor. Det fanns

knappt några möbler, inte ens en säng. I en vrå låg några

trasiga madrasser, som jag kunde förstå skulle tjäna till

bädd. Inga stolar, åtminstone inga så hela, att de hade

kunnat säljas, och bara ett enda klumpigt och omålat bord.

Med ens sa jag till mig själv, att jag visste var jag

var. Det var ju David Holms hustru, som stod mittpå golvet.

De hade alltså flyttat, medan jag hade varit på sanatoriet.

Varför hade de det så eländigt och obekvämt? Och var var

deras möbler? Var var den vackra chiffonjén och symaskinen och — — —

Jag fick sluta mitt i uppräkningen. Jag visste inte vad

jag inte saknade. Har fanns ju ingenting.

"Vad hustrun ser förtvivlad ut", tänkte jag, "och vad hon

är fattigt klädd! Hon har blivit en annan sedan i våras."

Jag ville skynda fram för att fråga, men jag hölls tillbaka

därav, att det fanns två främmande damer i rummet, som

stod i livligt samtal med David Holms hustru.

De var mycket allvarliga alla tre, och jag förstod snart

vad det var fråga om. Det var meningen, att den fattiga

kvinnans båda barn skulle föras bort till en barnasyl för

att inte bli smittade av fadern, som hade lungsot.

Jag kunde inte tro, att jag hade hört rätt. "Inte är det

möjligt, att David Holm har tuberkulos", tänkte jag. "Jag

vet, att jag en gång hörde talas om det, men jag ville inte

tro det."

En sak, som jag inte heller kunde förklara, var, att de

bara talade om två barn. Jag ville minnas, att det skulle

finnas tre.

Det dröjde inte, förrän jag fick veta orsaken. Den ena av

de välgörande damerna hade märkt, att den fattiga modern

grät, och hon sa något vänligt om att barnen skulle få

lika god omvårdnad som någonsin i ett hem.

"Doktorinnan ska inte bry sig om, att jag gråter", hörde

jag hustrun svara. "Jag skulle gråta mer, om jag inte finge

skicka bort barnen. Jag har den yngste av dem på lasarettet,

och när jag här sett hur han lider, så har jag sagt till mig

själv, att om jag kunde få bort de andra två från hemmet,

så skulle jag inte säga emot med ett ord, bara tacka och

vara glad."

När hon sa detta, kände jag en beklämmande ångest. Vad hade David Holm gjort med sin hustru och sitt hem och sina barn? Eller, rättare sagt, vad hade jag gjort? Det var jag, som hade släppt in honom till dem.

Jag började gråta och snyfta, där jag stod i mitt hörn. Jag kunde inte förstå, att inte de andra märkte mig, men ingen av dem låtsade om mig.

Jag såg, att hustrun närmade sig till dörren. "Jag ska gå

ner på gatan och kalla in barnen", sa hon. "De är inte

långt borta."

Hon gick förbi mig och var mig så nära, att hennes fattiga, lappade klänning snuddade vid min hand. Då kastade jag mig ner på knä, drog klänningen till mina läppar, kysste den och grät. Men jag kunde ingenting säga. Den orätt, som jag hade gjort den kvinnan, var alltför stor.

Jag var förvånad över att hon inte alls la märke till mig, men jag kunde också väl begripa, att hon inte ville tala till den, som hade dragit in olyckan i hennes hem.

Den fattiga modern kom emellertid inte att lämna rummet,

därför att en av damerna sa till henne, att det var en sak,

som borde ordnas, innan barnen kallades in. Hon tog fram

ett papper ur en handväska och läste opp det högt. Det var

ett intyg, att föräldrarna anförtrodde sina barn i hennes

vård, så länge som deras hem var smittat av tuberkulos, och

skulle undertecknas av både far och mor.

Det fanns en dörr i motsatta ändan av rummet. Den öppnades nu, och David Holm kom in. Jag kunde inte låta bli att tro, att han hade stått och väntat bakom denna dörr för att visa sig just i rätta ögonblicket.

Han var klädd i de gamla, sluskiga kläderna, och han hade den elaka glimten i ögat. Jag måste säga till mig själv, att han såg sig omkring med tydlig förnöjelse, som om han vore glad över allt eländet omkring honom.

Han började tala om hur mycket han älskade sina barn,

och att han kände det svårt, då det ena av dem var fört till

lasarettet, att också förlora de båda andra.

De två damerna gjorde sig knappast besvär att höra på honom. De anmärkte endast, att hans barn så mycket säkrare

skulle gå förlorade för honom, om han inte lämnade dem

ifrån sig.

Medan de talade med honom om detta, vände jag ögonen från honom och såg på hustrun. Hon hade dragit sig opp mot en vägg, och hon såg på honom så, som jag tyckte, att en, som hade blivit piskad och rådbråkad, borde se på sin bödel.

Det började att gå opp för mig, att jag hade handlat mer

orätt, än jag hade förstått hittills. Det tycktes mig, att det måtte finnas ett dolt hat hos David Holm till den kvinnan. Att han hade sökt bli återförenad med henne, inte av längtan efter ett hem, utan för att få plåga henne.

Jag hörde hur han stod och underhöll de fina damerna med tal om sin faderskärlek. De svarade honom, att han kunde ge prov på den genom att iaktta doktorns föreskrifter och låta bli att sprida smitta omkring sig. I så fall såge de gärna, att barnen finge stanna hemma.

Men ingen av dem anade ännu vad han hade i sinnet. Det var jag, som först förstod det. "Han ämnar behålla barnen", tänkte jag, "han bryr sig inte om, att de blir smittade."

Hustrun hade just kommit att inse detsamma. Hon skrek till våldsamt, besinningslöst. "Den mördaren! Han vill inte

låta mig sända bort dem! Han vill, att de ska stanna hemma,

för att han ska få smitta ner dem, så att de dör! Han har

räknat ut, att han ska hämnas på mig på det sättet!"

David Holm vände sig från henne med en axelryckning.

"Det är sant, att jag inte vill underskriva det där papperet", sa han till de båda damerna.

Det blev ett häftigt talande och övertalande. Hustrun stormade lös på honom med vreda ord, och även de två damerna fick en rodnad på kinderna och sa skarpa saker.

Han stod där alldeles lugn och sa, att han inte kunde

undvara sina barn.

Jag lyssnade till detta under obeskrivlig ängslan. Det var

ingen av de andra, som kunde lida som jag, därför att ingen av dem älskade den mannen, som begick ogärningen. Jag stod där och hoppades, att de skulle finna de rätta, bevekande orden. Jag ville själv störta fram ur hörnet där jag stod. Men det var en besynnerlig bundenhet över mig, så att jag inte kunde. "Vad tjänar det till att tvista, att övertala?" tänkte jag. "En sådan man som han måste man skrämma." Varken hustrun eller någon av de andra sa ett ord om Gud. Ingen hotade honom med den Rättfärdiges vrede. Jag tyckte, att jag höll Guds straffande blixt i min hand, men jag mäktade inte slunga den.

Det blev tyst i rummet på en gång. De två fina damerna

reste sig och ville gå. De hade ingenting vunnit. Det hade

inte heller hustrun. Hon hade slutat strida och hade sjunkit

ihop i förtvivlan.

Än en gång gjorde jag ett övermänskligt bemödande för att kunna röra mig och tala. Orden brände mig på tungan. "O, du hycklare!" ville jag säga. "Tror du inte jag ser vad du menar och åsyftar? Jag, som ska dö, jag stämmer dig att möta mig inför Guds domstol. Jag anklagar dig inför den högste domaren för att vilja mörda dina egna barn. Jag ska bära vittne emot dig."

Men då jag reste mig för att säga detta, då var jag inte

längre där borta i David Holms bostad, utan jag var här

hemma och låg maktlös i min säng. Och sedan dess har jag kallat och kallat, men inte kunnat få hit honom.

Den lilla slumsystern har legat med slutna ögon, alltmedan hon har viskat fram denna berättelse. Nu öppnar hon dem mycket stort och ser på Georges med obeskrivlig ängslan.

— Du kan ju inte låta mig dö utan att ha fått tala med

honom? säger hon bedjande. Tänk på barnen och på hustrun!

Den liggande gestalten förundrar sig över Georges. Han

kunde ju ha lugnat henne med ett enda ord, sagt henne, att

David Holm var ur spelet och inte längre kunde skada

hustru och barn, men han undanhåller henne denna nyhet. I stället börjar han att göra henne mer missmodig.

— Vad skulle du ha för makt över David Holm? säger han. Han är inte en man, som låter beveka sig. Detta, som du har sett i dag, är ingenting annat än den hämnd, som han i långa år har glatt sitt hjärta med att uttänka.

— Ack, säg inte så, säg inte så! utbrister hon.

— Jag känner honom bättre än du, säger körkarlen. Och jag ska berätta dig vad det var, som gjorde David Holm till det han nu är.

— Jag vill gärna höra dig, säger hon. Det vore gott för

mig, om jag kunde komma att förstå honom.

— Du ska då följa mig till en annan stad, säger körkarlen, och vi ska stanna utanför cellfängelset. Det är en aftonstund, och en man, som har suttit inne en åtta eller

fjorton dagar för fylleri, blir just utsläppt. Ingen väntar

honom utanför fängelseporten, men han stannar och ser sig

omkring, i hopp att någon ska komma, ty det hade han

önskat mycket livligt just då.

Det förhåller sig så, att mannen, som kommer ut ur fängelset, helt nyss har varit utsatt för en stark

sinnesrörelse. Medan han har suttit där, har hans yngre bror

råkat illa ut. Han har begått dråp, under det att han har

varit drucken, och han har blivit insatt i häkte. Den äldre

brodern har inte vetat något om saken, förrän

fängelsepredikanten har tagit honom med sig in i dråparens cell och visat honom den unga mannen, som satt där med

handklovarna ännu på, för han hade varit våldsam vid

infångandet. "Ser du vem det är, som sitter här?" har prästen frågat, och när mannen såg, att det var hans bror, grep det honom häftigt, för den där brodern hade han alltid tyckt mycket om. "Det blir nu han, som kommer att få sitta i fängelse i många år", sa prästen, "men vi säger alla här, David Holm, att det är du, som borde tjäna av straffet i hans ställe, för det är ingen annan än du, som har lockat och förfört honom, tills han har blivit en sådan fyllhund, att han inte vet vad han gör."

Det hade varit med knapp nöd, som David Holm hade kunnat hålla sig lugn, ända tills han kom tillbaka till sin cell, men då började han gråta, såsom han inte hade gråtit, sedan han var barn. Och efteråt hade han sagt till sig själv,

att nu ville han vända om från sina onda vägar. Han hade

inte förut förstått hur det kändes att ha dragit ett stort

elände över någon, som han höll av. Nu hade hans tanke från brodern vänt sig till hustru och barn, och han hade med ens förstått, att de hade det svårt, men nu lovade han sig, att de aldrig mer skulle behöva beklaga sig över honom. Och nu den där aftonstunden, då han kommer ut ur fängelset, längtar han efter hustrun för att få tala om för henne, att

han ämnar börja ett nytt leverne.

Men hon är honom inte till mötes vid fängelset, och inte

heller möter han henne på vägen. Ja, då han kommer hem till deras bostad och knackar på där, så slår hon inte opp dörren på vid gavel för honom, som hon annars brukar, när

han har varit länge borta. Det far en aning igenom honom

om hur det står till, men han vill inte tro den. Det är

omöjligt, att detta skulle hända just nu, då han vill bli en annan människa.

Hustrun brukar alltid stoppa in nyckeln under dörrmattan, då hon går ut, och han böjer sig ner och finner den på det vanliga stället. Så öppnar han dörren och ser in i sitt hem och undrar om han har gått galet, därför att rummet är alldeles tomt. Ja, inte riktigt tomt heller: de flesta möblerna står kvar, men där finns inte en människa.

Inte heller finns det ved eller mat, inte gardiner för

fönsterna. Rummet är otrevligt och ruskigt och förefaller att ha stått obebott i flera dar.

Han går in till grannarna och frågar om hustrun har blivit sjuk, medan han har varit borta. Han försöker inbilla sig, att hon kan ha blivit förd till lasarettet. "Å nej, det var ingen fara med henne häromdagen, då hon for sin väg", svarar de. — "Men vart har hon då tagit vägen?"

— "Ja, det är det ingen, som vet."

Han ser, att de är både nyfikna och skadeglada, och han

känner återigen, att det bara kan förhålla sig på ett sätt.

Det är nog så, att hustrun har begagnat tillfället, medan

han har suttit inne, och rest sin väg. Hon har tagit med sig

barnen och det, som hon eljest bäst behövde, och inte

förberett honom på något sätt, utan låtit honom komma hem

till denna tomhet. Och han, som har tänkt, att han skulle

komma till henne med så stor glädje! Han har läst över vad han skulle säga till henne. Han ämnade riktigt be henne om förlåtelse. Han har en vän, en karl, som har tillhört en bildad samhällsklass, men är alldeles förfallen. Han har ämnat lova, att han inte mer ska söka hans sällskap, fastän han dras till honom inte bara av det, som är ont hos honom, utan därför, att han har bildning och vetande. Nästa dag skulle han ha gått till sin gamle mästare och bett att bli upptagen i tjänst igen. Han skulle ha trälat för hustrun

och barnen, så att de skulle ha fått gå i snygga kläder och

inte mer behövt leva en bekymmersam dag. Och nu, då han

har tänkt ut allt detta, har hon rymt från honom!

Han blir kall, han blir varm, han ryser över hennes hjärtlöshet. Ja, han kunde ha förstått, att hon hade gått, om det bara hade skett öppet och ärligt. Han hade i så fall inte haft någon rätt att vredgas, för hon har haft ett svårt liv med honom. Men att hon hade smugit sin väg och låtit honom komma till det tomma hemmet utan en varning, det

var hjärtlöst. Det kunde han aldrig förlåta henne.

Han var utskämd inför alla människor. I denna stund skrattade de åt honom i hela kvarteret. Men han lovade

sig, att de skulle få sluta upp att skratta. Han skulle nog

finna igen sin hustru, och då skulle han göra henne lika

olycklig, som han var själv, och dubbelt till. Han skulle

allt lära henne hur det känns att frysa ända in i hjärtrötterna, som han nu gjorde.

Det var den enda lindring han kunde skaffa sig, att han

tänkte på hur han skulle straffa henne, då han fann henne.

Sedan har han i tre års tid gått och sökt henne och hela tiden närt sitt hat med tanken på vad hon har gjort mot honom, så att det har blivit till en förbrytelse utan mått. Han har gått ensam på ödsliga vägar, och under tiden har hatet och hämndlusten växt sig allt större. Han fick gå och söka så

länge, att han riktigt hann att tänka ut hur han skulle pina

henne, om de bleve återförenade.

Den lilla slumsystern har tegat allt hittills, men med

livligt minspel har hon följt med berättelsen. Nu avbryter hon den mörka gestalten med ängslig röst:

— O nej, säg ingenting mer! Det blir så förfärligt. Hur

ska jag kunna stå till svars för det jag gjorde? Ack, ack,

om jag inte hade fört dem samman! Hans synd hade inte

blivit så stor, om inte jag hade varit.

— Nej, jag ska ingenting mer säga, svarar körkarlen.

Jag vill ju bara, att du ska förstå, att det inte tjänar något till, att du ber om uppskov.

— Å, men jag ville! utbrister hon i själsångest. Jag kan

inte dö, jag kan inte! Ge mig bara några ögonblick! Du

vet ju, att jag älskar honom. Jag har aldrig älskat honom

som i dag.

Vålnaden borta vid dörren rycker till. Alltmedan syster

Edit och körkarlen har talat med varandra, har han betraktat

henne. Varje hennes ord har han sugit i sig och varje

hennes ansiktsuttryck för att minnas dem evigt. Allt, vad

hon har sagt, även då hon har varit som mest hård mot

honom, har varit ljuvt att höra, all hennes ångest och

medkänsla, då Georges berättade hans historia, har helat hans sår. Han vet knappt ännu namn på det, som han känner

för henne. Han vet bara, att av henne kunde han tåla allt.

Han vet, att detta, att hon älskar honom sådan, som han

har varit, honom, som har fört döden till henne, är något

övermänskligt härligt. För varje gång, som hon säger, att

hon älskar honom, känner hans själ en hänryckning, som

han aldrig har trott möjlig. Han anstränger sig att dra

körkarlens uppmärksamhet till sig, men denne ser inte åt hans håll. Då försöker han resa sig upp, men han tumlar tillbaka under outsägliga smärtor.

Han ser hur slumsystern rör sig i bädden ängsligt och

oroligt. Hon sträcker sina sammanknäppta händer i bön mot

Georges, men dennes ansikte är strängt och obevekligt.

— Jag skulle ge dig uppskov, om uppskov kunde gagna

dig, säger han till henne. Men jag vet, att den mannen har

du ingen makt över.

Därmed böjer körkarlen sig ner för att uttala de ord, som befriar själen ur det kroppsliga höljet.

Då, i detta ögonblick, kommer en mörk gestalt krypande

utmed golvet fram till den döende. Med en oerhörd

ansträngning och till priset av en smärta, vars make han aldrig har kunnat ana, har han slitit sina bojor för att kunna nå fram. Han tror själv, att han ska bli straffad genom dessa smärtors utsträckning i oändlig tid, men syster Edit ska inte vänta och längta förgäves, då han finns där i samma rum. Han har smugit sig fram på andra sidan sängen, där hans fiende, Georges, inte kan se honom, och han når så långt, att han kan fatta en av hennes händer.

Så omöjligt det än är för honom att utöva det minsta tryck på denna hand, så förnimmer hon ändå hans närvaro, och med en hastig rörelse vänder hon sig mot David Holm. Hon ser honom där vid sin sida knäböjande, ja, än mer, med ansiktet tryckt mot golvet, inte vågande att se upp mot henne, endast med den handen, som omfattar hennes, meddelande henne sin kärlek, sin tacksamhet, sitt hjärtas begynnande uppmjukelse.

Då far över hennes ansikte en den saligaste glans av lycka. Hon ser upp till sin mor, till de två vännerna, som hon inte förrän nu har haft tid att ge ett ord till farväl,

för att vinna deras medkänsla för det härliga, som har hänt

henne. Hon pekar med den lediga handen neråt mot golvet,

för att de måtte se och dela den oändliga glädjen, att David

Holm ligger botfärdig, ångerfull vid hennes fötter. Men i

detsamma böjer sig den svartklädde fram mot henne och

säger:

— Du fånge, du älskliga, kom ut ur ditt fängelse!

Då kastar hon sig tillbaka på kudden, och livet lämnar

henne med en suck.

I samma ögonblick ryckes David Holm bort. Dessa band,

som han inte kan se, endast känna, knyter sig på nytt kring

hans armar, medan hans fötter får förbli fria, och Georges

låter honom veta med en vredgad viskning, att han skulle

ha blivit straffad med oändliga kval, om det inte hade varit

för deras gamla vänskaps skull.

— Kom nu med härifrån! fortsätter han. Vi två har ingenting här att beställa. De, som ska ta emot henne, är komna.

Han släpar ut David Holm med omilt våld. Denne tror sig se, att rummet helt hastigt har fyllts av ljusa gestalter. Han tycker sig möta dem i trappan och på gatan, men han föres bort i sådan svindlande fart, att han ingenting hinner

urskilja.

VII.

David Holm ligger åter nervräkt på dödskärrans botten, vred, inte bara på hela den omgivande världen, utan också på sig själv. Vad var det för ett vansinne, som nyss hade

kommit över honom? Varför hade han kastat sig till syster

Edits fötter som en ångerfull och botfärdig syndare? Georges

måtte visst skratta åt honom. En riktig karl bör kunna stå

för sina gärningar. Han vet ju varför han har begått dem.

Han ska inte rusa åstad och slunga allt sitt eget över bord

bara därför, att en flickunge säger, att hon är kär i honom.

Vad var det, som hade kommit över honom? Var det kärlek? Men han var död. Hon var död. Vad skulle detta vara för slags kärlek?

Den halta hästen har åter satt sig i rörelse. Den trampar

nu en av utfartsgatorna. Det bär utav bort från staden.

Husen blir allt glesare, och gatlyktorna står på långa avstånd. Man kan se fram till stadsgränsen, där de alldeles upphör.

Alltsom de nalkas den sista lyktstolpen, gripes han av ett

slags bedrövelse, av en oförklarlig ängslan för att avlägsna

sig från staden. Han känner, att han nu föres bort från

något, som han aldrig hade bort lämna.

Och i samma ögonblick, som han erfar denna ängslan, hör han genom allt kärrans obeskrivliga gnissel och skrammel ljudet av talande röster bakom sig. Han höjer huvudet för att lyssna.

Det är Georges, som är i samtal med någon, som tycks åka med dem i kärran, en passagerare, som han inte har märkt förrän nu.

— Nu får jag inte följa med längre, säger en mild röst,

som är så förkvävd av sorg och smärta, att den är nätt och

jämnt hörbar. Jag hade så mycket att säga honom, men han

ligger här vred och ond, och jag kan varken göra mig sedd

eller hörd av honom. Du får väl bära till honom min hälsning, att jag har varit här för att råka honom, men

från denna stund tas jag bort och får inte mer visa mig

för honom sådan, som jag nu är.

— Men om han gör bättring och ångrar sig? säger Georges.

— Du har själv sagt, att han ingen bättring kan göra,

säger rösten med skälvande sorg. Du ska hälsa honom från

mig, att jag trodde, att vi evigt skulle höra samman, men

nu, från denna stund, får han aldrig se mig mer.

— Men om han kan försona sina onda gärningar? säger

Georges.

— Du vill väl hälsa honom från mig, att längre än hit fick jag inte följa honom, klagar rösten, och bjuda honom mitt farväl.

— Men om han kan omskapa sig och bli en annan ? säger

Georges.

— Du må hälsa honom, att jag alltid ska älska honom, säger rösten med en klang av än större vemod än förut, något annat hopp har jag inte att ge honom.

David Holm har rest sig på knä på kärrbottnen. Vid dessa

ord gör han ett häftigt bemödande och står där plötsligen

upprest till sin fulla längd. Han griper efter något, som

fladdrar bort mellan hans bundna händers osäkra grepp. Han har inte hunnit att klart urskilja det, men det lämnar

efter sig ett intryck av något skimrande ljust, av aldrig anad skönhet.

Han vill slita sig lös och skynda efter den flyende, men

nu hindras han därifrån av något, som lamslår honom mer

än bojor och band.

Det är kärleken, andarnas kärlek, den, av vilken jordiska

människors kärlek endast är en svag efterlikning, som nu

igen, liksom nyss förut vid dödsbädden, överväldigar honom.

Den har långsamt genomglödgat honom, liksom en eld, som är under antändning, långsamt genomglödgar veden. Knappast vet man om dess verk, men den sänder dock ut en hastig flamma en och annan gång för att visa, att den

är på väg att försätta alltsammans i full låga. En sådan

snabb flamma är det, som nu har strålat upp inom honom.

Inte lyser den med full klarhet, men dess ljus är tillräckligt, för att han ska se den älskade så härlig, att han måste sjunka ner, slagen av maktlöshet, kännande, att han inte vågar, inte vill, inte uthärdar att närma sig henne.

VIII.

Körkarlens kärra for framåt i djupt mörker. På båda sidor stod tät och hög skog, vägen var så trång, att ingen himmel kunde urskiljas. Här tycktes hästen röra sig långsammare än annars, gnisslet från hjulen blev nu mer skärande, tankarnas räfst i själen strängare, den hopplösa enformigheten större än på andra ställen. Mittunder detta

drog Georges in tömmarna, så att gnisslet för ett ögonblick

upphörde, och utropade med högt klingande röst:

— Vad är all pina, som jag lider, vad är all pina, som

väntar mig, att förlikna mot detta, att jag inte mer är i

ovisshet om det enda, som är av vikt att veta? Jag tackar

dig, Gud, att jag är utkommen ur jordelivets mörker. Jag

lovar och prisar dig i allt mitt elände, därför att jag nu

vet, att du har givit mig det eviga livets gåva.

Färden började på nytt med skakande och gnissel, men

körkarlens ord dröjde länge i David Holms öron. Det var

första gången, som han kände en smula medlidande med sin gamla kamrat. "Han är en tapper man", tänkte han. "Han

klagar inte, fastän det inte finns något hopp för honom att

slippa bort från sin syssla."

Det blev en lång resa, detta, en, som aldrig tycktes ta

något slut.

När de hade farit så lång tid, att David Holm antog, att

de hade varit på väg minst ett dygn, kom de till en vid

slätt, som överskyggades av en himmel, som inte längre var

mulen, utan klar, och där en blank halvmåne hade glidit upp

alldeles mittemellan de tre vise män och sjustjärnorna.

Med krypande långsamhet färdades den halta hästen över

slätten, och då de äntligen hade överskridit den, såg David

Holm upp till månskivan för att få reda på hur långt den

hade hunnit. Då märkte han, att den inte alls hade flyttat

sig, och började undra över detta.

De for vidare. Med långa mellanrum kastade han en blick

upp till himlen och såg då, att månen alltjämt inte rörde

sig från sin plats mellan de tre vise män och sjustjärnorna,

utan förblev stilla.

Han kom då att tänka på att fastän han tyckte, att de

redan hade rest så länge som ett dygn, så hade det dock inte

skett någon växling från natt till morgon, inte från dag till afton, utan samma natt hade rått hela tiden.

I timmar och timmar, såsom det föreföll honom, for de

nu framåt, men på himlens stora urtavla flyttade sig ingen

av visarna, utan allt förblev på samma plats.

Han skulle ha trott, att världen hade stannat i sin gång,

om han inte hade kommit att påminna sig vad Georges hade

sagt honom om att tiden tänjdes ut och tänjdes ut, för att

körkarlen skulle hinna att färdas till alla de ställen, dit han borde hinna. Han förstod med bävan, att detta, som för

honom drogs ut till dagar och dygn, inte torde vara mer

än ett par korta minuter efter människors tidräkning.

I sin barndom hade han hört talas om en man, som hade gästat de saliga i deras boningar. När den mannen hade

kommit tillbaka, hade han sagt, att hundra år i Guds himmel

hade gått lika fort som en dag på jorden.

Men för den, som körde dödskärran, blev kanske en enda dag likaså lång som hundrade år på jorden.

På nytt erfor han en smula medkänsla med Georges. "Det

är inte underligt, att han längtar att bli avlöst", tänkte han. "Det har varit ett långt år för honom."

Medan de körde uppför en hög backe, fick de syn på en

människa, som färdades ännu långsammare än de själva och som de alltså var i stånd att hinna upp.

Det var en gammal gumma, krokig och bräcklig, som släpade sig framåt med hjälp av en stadig käpp, och som

trots sin stora svaghet bar på ett knyte så tungt, att det

alldeles drog ner henne åt ena sidan.

Det föreföll, som om den gamla hade haft förmågan att se dödskärran, ty hon gick åt sidan för den och stod stilla

vid vägkanten, då den kom mittför henne.

Sedan skyndade hon på sina steg något litet, så att hon

kunde hålla sig jämsides med kärran, och under tiden gick

hon och granskade den för att ta reda på vad det var för

ett slags åkdon.

I det klara månskenet blev det inte länge fördolt för

henne, att hästen var en gammal enögd stackare, att

seldonen var hopfästade med vidjor och snörstumpar och att

kärran var sönderkörd och i ständig fara att tappa båda

sina hjul.

— Det är besynnerligt, att någon kan ge sig till att fara

omkring med ett sådant åkdon och en sådan häst, mumlade

gumman för sig själv, utan tanke på att de resande kunde

höra henne. Jag tänkte, att jag skulle ha bett att få åka

med en bit, men den här hästen har tillräckligt göra med

att släpa fram sig själv, och kärran skulle braka sönder, om

jag stege opp i den.

Men knappt hade hon sagt detta, förrän Georges lutade

sig fram över kärrkarmen och började berömma sitt åkrede.

— A, sade han, den här kärran och hästen är inte så dåliga, som ni tror. Jag har kört fram med dem över brusande hav, där vågorna har gått höga som hus och stora skepp gick i sank, utan att jag har vält omkull.

Gumman blev litet förbluffad, men hon tänkte, att det var

en skämtsam körkarl, som hon hade råkat på, och hon var

inte sen att ge svar på tal.

— De är kanske sådana, att de reder sig bättre på de brusande haven än här på land, sade hon, för här tycker

jag nog att det ser ut, som de skulle ha litet krångligt att

ta sig fram.

— Jag har kört genom stupande gruvschakt rätt ner i jordens innandöme, sade körkarlen, utan att hästen har snavat, och jag har åkt fram med den genom brinnande städer, där det har varit som i en masugn med eld på alla

sidor. Ingen brandsoldat har vågat sig så långt in i eld och

rök, som den här hästen har gått utan att skygga.

— Ni tycker om att göra er lustig över en gammal människa, körkarl, sade gumman.

— Jag har ibland haft ärende opp på de högsta berg, där

det inte fanns banad stig, fortfor körkarlen, men hästen har

klättrat oppför fjällväggar och vågat sig fram över avgrunder, och kärran har hållit, fastän marken på sina ställen inte har varit annat än en bred ström av stenblock. Jag har farit över träsk, där det inte fanns så stadig tuva, att den kunde bära ett barn, och snö, som har legat i manshöga drivor, har inte kunnat hejda mig, så att jag tycker inte, att jag kan klaga på mina don.

— Ja, om det är så, som ni säger, så undrar jag inte på

att ni är nöjd, sade gumman och höll med honom. Ni är väl själv en riktig storkarl, ni, som har ett så präktigt

åkrede.

— Jag är den starke, som har makten över människors barn, svarade körkarlen, och hans röst blev fulltonig och

allvarlig. Jag betvingar dem, vare sig de bor i höga salar

eller i eländiga källarhålor. Jag ger friheten åt slavarna,

och jag rycker ner kungarna från deras troner. Det finns

ingen borg så mäktig, att inte jag bestiger dess mur. Det

finns ingen kunskap så djup, att den kan sätta en damm

för min framfärd. Jag slår de trygga, bäst de solar sig i

lycka, och jag skänker arv och egendom åt de elända, som

har försmäktat i fattigdom.

— Var det inte det jag trodde, sade gumman skrattande, att jag hade råkat ihop med storfolk! Men eftersom du är så mäktig och har ett så präktigt åkdon, så kanske du också

kunde låta mig åka en bit? Jag ämnade mig till en av mina döttrar på nyårsafton, men jag har råkat vilse, och jag tror, att jag får gå på landsvägen hela natten, om du inte vill hjälpa mig.

— Nej, det ska ni inte be mig om, sade körkarlen. Ni går allt bättre på landsvägen, än ni åker i min kärra.

— Ja, det kan jag ge dig rätt i, sade gumman. Jag tror nog, att din häst skulle stupa, om den finge mig att dra på.

Men jag vill åtminstone sätta opp mitt knyte här bak i

kärran, så mycket tycker jag att du kunde hjälpa mig med.

Utan att vidare fråga om lov lyfte hon hastigt upp knytet

och satte ner det på kärrbottnen. Men som om hon skulle ha

satt ner det på bolmande rök eller drivande dimma, så sjönk det utan minsta uppehåll till marken.

Med detsamma måtte hon ha förlorat makten att se kärran, för hon blev stående rådvill och darrande på vägen utan att göra något mer försök att ge sig i språk med körkarlen.

Men detta samtal gav David Holm än ytterligare en smula

medkänsla med Georges. "Han har visst haft åtskilligt att gå

igenom", tänkte han. "Jag kan inte undra på att han har

blivit förändrad."

IX.

Körkarlen har fört David Holm in i ett rum med höga, men förgallrade fönster, nakna, ljusa väggar utan minsta prydnad och några stycken sängar utmed ena väggen, av vilka dock endast den ena är upptagen. En svag lukt av

medikamenter slår emot honom, en man i en fångkonstapels

uniform sitter bredvid sängen, och han förstår, att han har

kommit in i sjukrummet på ett fängelse.

En liten elektrisk lampa lyser i taket, och i dess sken ser

han, att i sängen ligger en ung sjukling med ett vackert,

men avtärt ansikte. Knappt har han kastat en blick på

fången, förrän han glömmer, att han nyss har känt sig

mildare stämd mot Georges. Nu är han färdig att kasta sig

över honom med sitt förra ursinne.

— Vad har du här att göra? bryter han ut. Om du gör något åt honom, som ligger där i sängen, så är vi fiender för evigt, så mycket du det vet.

Körkarlen vänder sig mot honom med en blick, som snarare är medlidsam än bestraffande.

— Jag förstår nu vem det är, som ligger där, David. Jag

visste det inte, då vi kom in hit.

— Om du visste det eller inte, Georges, det gör detsamma, bara du begriper — —

Han avbryter med ens. Georges har endast gjort en befallande rörelse med handen, och han nedsjunker i tystnad,

betvingad av en oemotståndlig fruktan.

— För oss båda finns bara undergivenhet och lydnad, säger körkarlen. Du har ingenting att önska eller fordra, endast att i stillhet vänta på upplysning.

Härmed drar Georges sin hätta djupt ner över ansiktet, till ett tecken att han inte vidare vill växla ord med honom, och i den tystnad, som nu infaller, märker David Holm, att

den sjuka fången har börjat tala med sin vårdare.

— Tror konstapeln, att jag ska kunna bli människa igen?

frågar han med en svag, men visst inte missmodig eller

bedrövad röst.

— Bevars ja, vad Holm det kan, säger konstapeln vänligt,

fastän med en liten osäkerhet i tonen. Holm får bara lov att

krya opp sig lite och bli av med febern.

— Konstapeln vet nog, att det inte var febern, som jag

tänkte på, säger den sjuke. Jag undrar om konstapeln tror,

att jag kan komma mig opp igen. Det är inte så lätt, när

man har varit straffad för dråp.

— Det går nog bra för Holm, som har någon att komma till, svarar fångvaktarn. Holm har åtminstone sagt, att det

finns ett ställe, där Holm blir mottagen.

Den sjuke får ett vackert leende över ansiktet.

— Hur tyckte doktorn att det var med mig i kväll?

sade han.

— Ingen fara, Holm, ingen fara. Doktorn säger jämt så

här: "Om jag bara hade honom utom de här murarna, så

skulle jag snart få honom på benen igen."

Fången höjer bröstet och suger in luft mellan tänderna.

— Utom de här murarna, ja, mumlar han.

— Jag talar bara om vad doktorn brukar säga till mig,

fortsätter konstapeln, men Holm får inte ta honom på orden,

så att Holm ger sig i väg ifrån oss, såsom Holm gjorde i

höstas ett år sedan. Det gör bara, att det drar längre ut på

tiden, förstår Holm.

— Konstapeln behöver inte vara rädd. Jag är allt klokare

än så numera. Nu tänker jag bara på att få snart slut på

det här. Sedan blir det att börja ett nytt liv.

— Ja, det har Holm rätt i, ett nytt liv blir det, säger

vaktaren med något högtidligt i tonen.

David Holm sitter under tiden och våndas värre än den

sjuke.

— De har låtit honom smittas av sjukdomen här i fängelset, mumlar han, medan han för kroppen fram och tillbaka i ångestfull vaggning. Och nu är han förstörd, han, som var

så vacker, så stark och så glad!

— Har konstapeln inte — — —, börjar den sjuke, men då han i detsamma uppfångar en lätt rörelse av otålighet hos sin vårdare, frågar han hastigt: Kanske att det är emot

reglementet, att jag pratar?

— Nej, i natt får Holm prata så mycket Holm vill.

— I natt — — —, säger den sjuke eftertänksamt. Jaså,

kanske därför att det är nyårsnatt?

— Ja, svarar konstapeln, just därför att det är ett gott

nytt år, som börjar för Holm.

— Karlen sitter där och vet, att han ska dö i natt, klagar

den sjuke fångens bror i sin maktlöshet. Det är därför, som

han är så mild mot honom.

— Har inte konstapeln märkt, återtar fången sin avbrutna

fråga, att det har blivit en förändring med mig efter den där flykten? Konstapeln har inte haft något besvär med mig

sedan dess, eller hur?

— Holm har varit som ett lamm alltsedan, så att jag har

inte något skäl att vara missnöjd. Men jag säger i alla fall

som förut: Gör inte om det!

Den sjuke småler.

— Den där förändringen, säger han, har konstapeln inte

undrat varpå den kunde bero? Kanske att konstapeln bara

har trott, att det kom sig därav, att jag blev sjukare efter

flykten?

— Ja, vi har väl tänkt något i den vägen.

— Men det är inte alls fördenskull, säger fången. Det

kommer sig av något helt annat. Jag har aldrig vågat tala

om det förut, men i natt skulle jag vilja berätta det för

konstapeln.

— Nu är jag allt rädd för att Holm pratar för mycket ändå, säger konstapeln. Men när han ser, att den sjukes ansikte fördystras, fortsätter han vänligt: Ja, inte för att jag

blir trött på att Holm pratar, men för Holms egen skull.

— Tyckte inte ni här på fängelset, att det var besynnerligt, att jag kom tillbaka självmant? säger den sjuke. Ingen hade den minsta reda på var jag fanns, utan jag gick opp på länsmanskontoret och anmälde mig av egen fri vilja. Varför tror konstapeln att jag bar mig så besynnerligt åt?

— Vi tänkte förstås, att Holm hade fått slita så ont, att

han tyckte det var bättre att anmäla sig godvilligt.

— Det var nog sant, att jag hade farit illa de första

dagarna. Men jag hade ju varit borta i hela tre veckor.

Trodde ni alla, att jag hade bott ute i villande skog hela

den tiden, och det mitt i vintern till?

— Vi var väl tvungna att tro det, eftersom Holm sa, att

det var så.

Fången ser ut att ha alldeles ofantligt roligt.

— En får ju lov att inbilla höga överheten sådant där

ibland, för att inte de, som har hjälpt en, ska komma i

klistret. En kan inte stå till svars med annat, förstår

konstapeln. De, som har haft mod att ta emot en rymmare och

vara goda mot honom, dem får man lov att söka hjälpa, så gott man kan. Det tycker nog konstapeln också.

— Nu frågar allt Holm mer, än Holm kan få svar på, säger vaktaren med samma långmodighet, som han har visat hela tiden.

Den fångna unga mannen drar en djup suck av längtan.

— Om jag bara kunde stå ut, tills jag finge komma dit

igen! Det var ett folk, som bodde just i skogsbrynet.

Han avbryter sig och ligger och kämpar för att få luft.

Konstapeln ser oroligt på honom. Han griper efter en

medikamentsflaska, men då han ser, att denna är tom, reser

han på sig.

— Jag får lov att hämta litet mer av det där, säger han

och lämnar rummet.

Ögonblicket därefter sitter körkarlen på hans plats bredvid

sängen. Han har ställt lien så, att den sjuke inte kan se den, och har kastat kapuschongen tillbaka.

David Holm bryter ut i jämmer nästan som ett klagande barn, då han ser den förskräcklige så nära sin bror, men brodern själv visar ingen oro. Där han ligger i hög feber, märker han inte, att en nykommen har satt sig på stolen bredvid honom, utan tror, att det är samma fångkonstapel, som han alltjämt har framför sig.

— Det var en så liten stuga, säger han, men flämtar av

ansträngning mellan varje ord.

— Holm ska inte anstränga sig så där med att tala, säger

körkarlen. Det, som Holm tänker på, känner höga överheten

till punkt och pricka, men vi har inte velat låtsa om det.

Den sjuke spärrar upp ögonen i förvåning.

— Ja, Holm ser så stort på mig, säger körkarlen, men vänta, så ska Holm få höra! Tror inte Holm, att vi har reda på en karl, som en eftermiddag kom smygande in i en liten stuga — den sista i raden i en lång by —, där han trodde att ingen skulle vara hemma? Han hade legat länge i skogsbrynet och väntat på att husmodern skulle gå hemifrån, husbonden kunde han ju förstå var borta på arbete, och barn hade han inga sett till. Nu äntligen hade hustrun gått ut, med en mjölkkruka på armen, och karlen, som noga hade lagt märke till var hon gömt nyckeln, hade slunkit in i stugan.

— Hur vet konstapeln? säger den sjuke och vill sätta sig

upp i bädden i sin överraskning.

— Ligg bara stilla, Holm, säger körkarlen med den största

godmodighet, och bli inte rädd för sina vänner! Vi är väl

människor, vi också, här vid fångvården. Nu ska jag säga

honom vad jag mer vet. Jo, när den där karlen hade kommit

in i stugan, blev han skrämd, därför att den inte var tom,

som han hade trott. Det låg ett sjukt barn i en stor bredsäng

längst borta vid ena väggen och såg på honom. Han gick

sakta bort emot det, men då slöt barnet ögonen och låg så

stilla, som om det vore dött.

"Varför ligger du här mittpå dagen?" sade karlen. "Är

du sjuk?" — Men barnet rörde sig inte. "Du ska inte vara

rädd för mig", sa karlen. "Säg mig bara hur jag fortast

ska få litet mat, så ska jag strax gå min väg!"

Då barnet låg orörligt och inte ville svara, drog den

främmande ut ett strå ur sänghalmen och kittlade det under

näsan. Barnet tog till att nysa, och då kom karlen i skratt.

Barnet såg först med stor förundran på honom, men så började det att skratta, det också. "Jag tänkte försöka låtsa, att jag var död", sa det. — "Jag såg det, men vad skulle det tjäna till?" — "Du har väl hört, att om du möter en björn i skogen", sa barnet, "så ska du kasta dig ner på marken

och låtsa, att du redan är död. Då går björnen bort för att

gräva en grop, som han kan lägga dig i, och under tiden

kan du komma undan." — Mannen blev röd i ansiktet vid dessa ord. "Jaså, du trodde, att jag skulle gå och gräva gropen, där jag skulle stoppa ner dig?" sa han. — "Det var bara dumt av mig", sa barnet, "för jag kan i alla fall inte springa min väg. Jag har ont i höften, så att jag inte kan gå."

Den sjuka fången tyckes alldeles utom sig av förvåning.

— Kanske inte Holm vill, att jag ska berätta mer? frågar

körkarlen.

— Jo, jag tycker om att höra det, jag tycker om att bli

påmind om just det där. Men jag kan bara inte förstå — — —

— Å, det är inte så märkvärdigt heller, vet Holm. Det fanns en landstrykare, som hette Georges; honom har väl Holm hört talas om någon gång? Han fick höra historien på en av sina vandringar, och han har fört den vidare, så att den har kommit ända fram till cellfängelset.

Det uppstår en liten tystnad efter detta, men snart frågar

den sjuke med sin svaga röst:

— Hur gick det sedan med den där karlen och det där

barnet?

— Jo, det gick så, att karlen bad om mat än en gång. "Det händer väl ibland, att det kommer fattigt folk in i stugan här och ber om mat?" sa han. — "Ja, det händer visst, det", sa barnet. — "Och mor brukar kanske också ge dem något?" — "Jo, om hon har något hemma, så ger hon dem." — "Ser du", sa karlen, "det är inte något annat, som det är fråga om nu heller. Det är bara en fattig, som har kommit in till dig och ber om mat. Säg mig var det finns något att äta, så ska jag inte ta mer, än att jag blir mätt!" — Barnet såg på honom med en lustig, småförståndig min. "Mor tänkte på denna rymmaren, som lär löpa omkring i skogen, och hon ställde allt undan maten och låste skåpen." — "Men du såg väl var hon la nyckeln, så att du kan tala om det för mig? Annars blir jag tvungen att bryta mig in."

— "Det är nog inte så lätt", sa barnet. "Vi har duktiga

lås för våra skåp."

Karlen gick runt hela stugan och sökte efter nycklarna.

Han letade både på spiskransen och i bordslådan, men kunde

ingenting finna. Barnet hade under tiden satt sig opp i

sängen och tittat ut genom fönstret. "Här kommer folk på

vägen: mor och en hel mängd andra", sa det. — Rymmaren

stod i ett enda språng borta vid dörren. "Om ni springer

ut, kommer ni rätt i gapet på dem", sa barnet. "Det vore

bättre, att ni gömde er i vårt skåp." — Karlen dröjde vid

dörren. "Det kan väl så vara, men jag har ju ingen nyckel

till skåpet." — "Men det har jag!" sa barnet och sträckte

fram en hand, som höll en stor nyckel.

Rymmaren tog nyckeln och sprang bort till skåpet. "Kasta

nu hit nyckeln!" ropade barnet, när han öppnade

skåpdörren, "och dra igen dörren inifrån!" Han lydde, och i

nästa ögonblick stod han där innestängd.

Det var nog så, att hjärtat klappade i bröstet på den

karlen, då han stod och lyssnade efter sina förföljare. Han

hörde, att dörren slogs opp till det yttre rummet, och att en mängd folk kom in. En kvinnoröst skrek högt och gällt:

"Har det varit någon här?" — "Ja", sa barnet. "Det kom

in en karl, så snart som ni, mor, var gången." — "Herregud,

herregud!" sa kvinnan och jämrade sig. "Det var detta de

sa, att de hade sett honom komma ner ur skogen och gå in här!"

Rymmaren svor i tankarna över barnet, som förrådde honom. Den klipska ungen hade fångat honom som i en råttfälla. Han började skjuta på dörren för att rusa ut med full fart och kanske bryta sig igenom. Då hörde han, att någon frågade vart rymmaren nu hade tagit vägen. — "Nu är han inte mer kvar i den här stugan", sa den klara barnrösten.

"Han blev rädd, då han fick se, att ni kom."

"Har han ingenting tagit?" frågade modern. — "Nej, han

ville ha mat, men jag hade ingen att ge honom." — "Och

inte gjorde han dig någonting heller?" — "Mig kittlade han

under näsan med ett halmstrå", sa barnet, och rymmaren

hörde hur det skrattade. — "Nej, gjorde han det?" sa

modern och skrattade, hon med, efter all ångesten.

"Vi ska väl inte stå här längre och gapa oppåt väggarna,

då han inte finns här", sa nu en mansröst, och strax därpå

hördes det, att folk gick ut ur stugan. — "Jaså, ni stannar

hemma nu, Lisa?" frågade någon. — "Jag går inte ifrån

Bernhard mer i dag", svarade moderns röst.

Rymmaren hörde hur ytterdörren stängdes och kunde förstå, alt modern och barnet nu var ensamma i stugan.

"Hur ska det nu gå för mig?" tänkte han. "Ska jag stanna

här eller försöka komma undan?" — I detsamma hörde han

steg närma sig skåpet. "Bli inte rädd, ni, som står där inne, utan kom ut, så att jag får tala med er!" ljöd moderns röst. På samma gång satte hon nyckeln i låset och drog opp dörren. Karlen klev då ut helt försagd. "Det var han där borta, som sa åt mig, att jag kunde gömma mig här", sa han och pekade på barnet.

Gossen skrattade och var så uppspelt av äventyret, att han klappade händerna. "Den där blir så klipsk av att ständigt ligga stilla och tänka sina egna tankar", sa modern stolt. "Man kan snart inte reda sig med honom." — Rymmaren förstod, att hon inte skulle lämna ut honom, därför att

gossen hade tagit sig av honom. — "Ja, det har ni visst rätt

i", sa han. "Jag ska säga, att jag gick in här för att skaffa mig en smula mat, men jag har inte kunnat komma över

något. Det här barnet ville inte ge mig nycklarna. Han är

duktigare än mången, som kan gå på sina ben." — Modern

begrep nog vad han ville vinna med sitt smicker, men hon

hörde det gärna i alla fall. "Jag ska ge er litet att äta då

för det första", sa hon.

Medan rymmaren åt, började gossen fråga ut honom om hans rymning, och han berättade alltsammans helt uppriktigt från början till slut. Det hade inte varit något överlagt,

men han hade funnit ett tillfälle en gång, då han hade haft

arbete nere på fängelsegården och porten hade blivit

uppkastad, därför att man skulle köra in med ett par lass kol. Gossen frågade och frågade och kunde aldrig få nog av att höra hur han hade burit sig åt för att komma undan genom

staden och sedan ut i skogen. Ett par gånger sa karlen, att han borde ge sig av, men det ville gossen inte höra talas

om. "Ni kan ju likaså gärna sitta här i kväll och språka

med Bernhard", sa husmodern till sist. "Det är så mycket

folk ute och spanar efter er, så att ni blir nog tagen,

antingen ni stannar eller smyger er bort."

Rymmaren satt där ännu och berättade, då husbonden kom in. Det var skumt i rummet, och torparen trodde först, att det var en av grannarna, som satt och språkade vid barnet.

"Är det du, Petter, som sitter och berättar sagor för

Bernhard?" sa han. — Barnet började åter skratta i sin

uppspelthet. "Nej, far, det är inte Petter, det är mycket bättre än så. Kom hit, ska ni få höra!" — Fadern gick fram till sängen, men han fick ingenting veta, förrän han la sitt

öra ner till gossens mun. "Det är rymmaren", viskade gossen.

— "Bevars väl, Bernhard, så du kan prata!" sa fadern.

— "Jo, det är sant", sa gossen. "Han har talat om för mig

hur han smög sig ut genom fängelseporten och hur han har

legat i en gammal timmerkoja i skogen i tre nätter. Jag vet

alltsammans."

Modern hade i all hast fått en liten lampa tänd, och

torparen såg nu bort till rymmaren, som hade gått och

ställt sig nere vid dörren. "Jag får väl höra hur allt det

här hänger samman", sa torparen. De började nu berätta,

hustru och barn om varandra, båda lika ivriga. Torparen

var en äldre man, som såg klok och betänksam ut. Han

betraktade den rymda straffången noga, medan de andra

pratade. "Han ser minst dödssjuk ut, den stackarn", tänkte

han. "Om han ska ligga en natt till i timmerkojan, blir det

visst slut med honom."

"Det är många, som går på landsvägen, utan att någon

tänker på att fånga in dem, som ser farligare ut än ni", sa

han, när de andra tystnade. — "Jag är väl inte så farlig

heller", sa rymmaren, "men det var en, som retade mig,

när jag var full." — Torparen ville inte, att han skulle

säga mer om detta, så att gossen hörde det. "Jag kan tänka

mig, att det gick till på det sättet", sa han avbrytande.

Det blev nu alldeles tyst i stugan. Torparen satt och

funderade, och de andra såg ängsliga på honom. Ingen vågade

vidare säga ett ord för alt beveka honom. Till sist vände

han sig till hustrun. "Jag vet inte om jag gör orätt, men

det är med mig som med dig, att när gossen nu en gång

har tagit sig av honom, så kan jag inte köra ut honom."

Det blev beslutat alltså, att rymmaren skulle få stanna

över natten och gå i god tid nästa morgon. Men nästa

morgon hade han så svår feber, att han inte kunde stå på

sina ben. På det sättet nödgades de att ha honom kvar i

stugan ett par veckor.

Det är märkvärdigt att se på de två bröderna, som lyssnar

till denna historia, nu, då körkarlen har kommit så långt, att han berättar, att rymmaren blev kvar hos bondfolket. Den

sjuke har sträckt ut sig i bädden till stilla ro. Hans plågor tycks ha lämnat honom, och han lever alltjämt i ett lyckligt förflutet. Den andre sitter ännu misstänksam, anande, att bakom detta döljer sig någon fälla. Han försöker gång på gång att göra tecken åt brodern att inte ligga så trygg, men han kan inte göra sig uppmärksammad av honom.

— Läkare vågade de inte hämta, fortsätter körkarlen att

berätta, och inte heller tordes de gå till apoteket efter

medikamenter. Den sjuke fick reda sig utan allt sådant. Om

någon människa kom gående och tycktes ämna sig in i

torparstugan, gick husmodern ut på förstubron och talade

om, att Bernhard hade fått ett så besynnerligt utslag på

kroppen. Hon var rädd för att det kunde bli scharlakansfeber. Och hon kunde inte stå till svars med att låta någon komma in i stugan.

Om ett par veckor, då rymmaren började hämta sig, sa han till sig själv, att nu gick det inte an för honom att

längre stanna hos sitt värdfolk, utan nu måste han vandra

vidare. Han kunde inte fortsätta att ligga de fattiga

människorna till last.

Vid den tiden företog sig stugfolket att tala med honom

om något, som han fann svårt och tungt. Det föll sig så,

att Bernhard en kväll frågade honom vart han skulle ta

vägen, då han lämnade dem. "Jag går väl ut i skogen igen",

hade han då sagt. — "Vet ni vad? Det tjänar bra litet till,

att ni ger er ut i ödemarken", sa torparhustrun. "Om jag

vore som ni, så skulle jag laga, att jag finge det klart med

rättvisan. Det kan väl inte vara någon glädje att springa

omkring så där som ett vilt djur." — "Det är väl just inte

heller någon glädje med att sitta inne." — "Nej, men när

det ändå ska gås igenom, så är det bättre att ha det

överstökat ju förr ju hellre." — "Jag hade inte så lång tid kvar, när jag gav mig av", sa han, "men nu får jag det kanske tillökt." — "Ja, det var ett elände med den rymningen", sa hustrun. — "Nej", svarade rymmaren raskt. "Det var det bästa jag har gjort i hela mitt liv."

När han sa detta, såg han på gossen och smålog, och gossen skrattade och nickade åt honom. Han tyckte om det där barnet. Han skulle vilja lyfta det opp ur sängen och bära det med sig på sina axlar, när han drog därifrån. "Det blir nog svårt för er att få träffa Bernhard, om ni ska fortfara att gå omkring som en arm flykting i hela ert liv."

— "Det blir väl än sämre med det, om jag låter dem stänga

in mig."

Torparen satt vid elden, och han blandade sig nu i samtalet. "Vi har börjat trivas bra med er", sa han på sitt

eftertänksamma sätt, "men vi kan inte gömma undan er

längre för grannarna, nu sedan ni har börjat att gå oppe.

Det vore en annan sak, om ni vore ordentligt utskriven från

fängelset." — Rymmaren fattade en hastig misstanke. De

ville kanske förmå honom att utlämna sig själv för att slippa efterräkningar med rättvisan. Han svarade därför: "Jag är nog så frisk nu, att jag kan gå min väg i morgon dag." — "Det var inte det jag ville säga", svarade torparen, "men om ni hade varit fri, så skulle jag ha erbjudit er att stanna här hos oss och hjälpa oss med torpet."

Rymmaren visste hur svårt det är att få plats för den, som

har undergått straffarbete, och han blev rörd över detta

anbud, men det bar mycket emot att vända åter till fängelset, och han blev sittande tyst.

Den där kvällen var gossen sämre än vanligt. "Skulle han

inte till lasarettet och skötas?" frågade rymmaren. — "Han

har varit där flera gånger, men de säger, att ingenting

hjälper, förrän han får komma till de salta baden vid havet,

och vem kan ha råd med sådant?" — "Det är väl en lång

resa?" frågade den främmande. — "Det är inte bara resan.

Hur skulle vi få pengar till mat och rum?" — "Nej, det är

förstås omöjligt", sa han.

Han satt åter tyst en stund, men under tiden lekte

tankarna med detta, att han kanske en gång skulle kunna skaffa Bernhard pengar till en badresa.

Han vände sig till torparen och tog själv opp det förra

ämnet. "Det är inte så lätt att ta en straffånge i sin tjänst", sa han prövande. — "Det skulle nog gå bra", sa

torparen, "men ni är kanske en sådan, som inte trivs på landet, utan nödvändigt ska vara i staden?" — "Jag tänker aldrig på staden, när jag sitter i cellen", svarade straffången. "Jag tänker bara på de gröna fälten och skogarna."

"När ni har stått ut ert straff, så kommer det att kännas,

som om mycket, som nu trycker på sinnet, vore borta", sa

torparen. — "Ja, det är just det jag säger", instämde

torparhustrun.

"Om du kunde sjunga för oss, Bernhard, men du är kanske

för dålig i kväll?" — "Å nej", sa gossen. — "Jag tror

nog, att din vän skulle tycka om det", sa modern.

Straffången blev ängslig såsom för en olycka. Han ville be gossen låta bli att sjunga, men då hade denne redan börjat. Han sjöng med en mild och klar röst, och det var detta med

honom, att man aldrig tänkte så mycket på att också han

var en livstidsfånge, som längtade efter frihet och rörelse,

som då han sjöng.

Straffången gömde ansiktet i händerna, men tårarna droppade ner mellan hans fingrar. "Jag, som ingenting själv kan bli, tänkte han, "jag får försöka göra något för att befria det här barnet."

Nästa dag tog han avsked och gick. Det var ingen, som

frågade honom vart han ämnade ta vägen. De sa bara alla

tre: "Välkommen igen!"

— Ja, det gjorde de, säger den sjuke, äntligen avbrytande

körkarlen. Vet konstapeln, att det där är det enda vackra,

som jag har varit med om i hela mitt liv. Han ligger tyst,

medan ett par tårar sakta letar sig väg utför hans kinder.

Jag är glad, att konstapeln vet det, fortsätter han. Nu kan

jag tala med konstapeln om Bernhard — — — Jag tycker,

att jag har varit fri — — — Jag tycker, att jag har varit

där hos honom — — — Jag kunde inte tro, att jag skulle

bli så lycklig i natt — — —

Körkarlen lutar sig nu långt fram över den sjuke.

— Hör på mig, Holm! säger han. Om jag kunde ställa så, att Holm finge komma till sina vänner nu genast, fastän på ett annat sätt, än Holm förut har tänkt sig det, vad skulle Holm då säga? Om jag erbjöde Holm att slippa de långa längtans åren och gjorde honom fri nu i denna natt, skulle Holm vara villig?

Medan körkarlen har sagt detta, har han dragit upp kapuschongen och fattat om lien.

Den sjuke ligger och ser på honom med stora ögon, som så småningom fylls av längtan.

— Förstår Holm vad jag menar? säger körkarlen. Förstår Holm, att jag är den, som kan öppna alla fängelser, att jag är den, som kan föra Holm bort till en flykt, där ingen förföljare kan nå honom?

— Jag förstår vad du menar, viskar den fångne, men vore

det inte orätt mot Bernhard? Du vet, att jag gick tillbaka

hit, för att jag skulle bli fri på hederligt vis och kunna

hjälpa honom.

— Du gav honom det största offer du kunde ge, säger körkarlen, och det är till lön därför, som ditt straff har blivit förkortat och den stora omistliga friheten redan bjudes dig. Du behöver inte mer tänka på honom.

— Ja, men jag skulle ha fört honom till havet, säger den

sjuke. Jag viskade till honom, då vi skildes, att jag skulle

komma tillbaka och föra honom till havet. Man får lov att

hålla sitt löfte till ett barn.

— Du bryr dig då inte om att ta emot den friheten, som

jag bjuder dig? säger körkarlen och reser på sig.

— Ack jo, ack jo! säger den sjuke ivrigt och fattar tag

om hans kåpa. Gå inte! Du vet inte hur jag längtar. Om

det bara funnes någon annan, som kunde hjälpa honom!

Men han har ingen utom mig.

Han ser plötsligen upp med ett litet rop av glädje.

— Min bror David, han sitter ju där borta! säger han.

Då är det ju ingen nöd. Jag kan be honom hjälpa Bernhard.

— Din bror David! säger körkarlen föraktligt. Nej, honom kan du inte be om att skydda ett barn. Du skulle veta hur han behandlar sina egna.

Han avbryter sig, för där sitter David Holm redan på sängens andra sida, lutad över sin bror, ivrig att kunna

hjälpa honom.

— David, säger den sjuke, jag ser för mig gröna gräsmattor och fritt, öppet hav. Du förstår, David, att jag har suttit här så länge. Jag kan inte stå emot, när jag blir bjuden att följa med ut i friheten utan att göra något orätt

med det. Men det är det där barnet. Du vet, att jag har

lovat.

— Var inte orolig! säger David Holm med darrande röst.

Det där barnet, de där människorna, som hjälpte dig, jag

säger dig, att jag ska bistå dem. Gå du ut i friheten! Gå,

vart du vill! Jag ska sörja för dem. Träd du lugnt ut ur

ditt fängelse!

Vid dessa ord faller den sjuke tillbaka på kudden.

— Du sa dödens ord till honom, David, säger körkarlen.

Kom härifrån! Det är tid för oss att gå. Den befriade ska

inte mötas av oss, som lever i träldom och mörker.

Om det vore möjligt att göra sig hörd i det här förskräckliga gnisslet och slamret, så ville jag säga Georges ett ord till tack för att han har hjälpt dessa två, syster Edit och min bror, i deras tyngsta ögonblick", tänker David Holm. "Jag vill inte göra honom till viljes i att avlösa honom i hans syssla, men jag ville gärna visa honom, att jag förstår hur han har bistått dem."

Knappt har han tänkt detta, förrän körkarlen drar in

tömmarna och stannar hästen, alldeles som hade han

förnummit hans tankar.

— Jag är bara en fattig stympare till körkarl, säger han.

Ibland lyckas jag väl hjälpa någon, men lika ofta händer

det, att jag misslyckas. Dessa två var lätta att frakta över

gränsen, därför att den ena längtade så ivrigt till Guds

himmel och den andre hade så litet, som band honom vid

jorden. Vet du, David, fortfar han och anslår helt hastigt

den gamla, kamratlika tonen, att mången gång, då jag har

suttit här i kärran och lyssnat, så har jag tänkt för mig

själv, att om jag bara kunde få ett säkert bud till

människorna, så skulle jag vilja sända dem en hälsning.

— Det kan jag nog tänka mig, säger David Holm.

— Du vet, David, att det ingen sorg är att vara skördeman, då åkern står full av mogen säd. Men om någon skulle vara tvungen att gå ut och meja ner arma växter, som inte vore mer än halvvuxna, det skulle han tycka vara ett grymt och otacksamt arbete. Den husbonden, som jag tjänar, han anser sig också för god till sådant och lämnar det alltsammans till mig, fattig körkarl.

— Jag har förstått, att det måste vara så, säger David

Holm.

— Om bara människorna visste, säger Georges, hur lätt det är att hjälpa dem över gränsen, som har sitt arbete färdigt och sina plikter fyllda och banden nästan redan slitna,

och hur svårt det är att befria den, som inte har något

avslutat och fullkomnat och lämnar kvar där borta alla, som

han älskar, så skulle de kanske vilja bemöda sig om att göra

körkarlens arbete lättare.

— Hur menar du, Georges?

— Tänk på en sak, David! Så länge som du har varit med mig, har du knappast hört talas om mer än en enda sjukdom, och jag kan säga, att så har det varit med mig hela det här året. Det är därför, att den sjukdomen går fram bland den omogna säden, den säden, som det faller på min lott att skörda. Under den första tiden, som jag körde dödskärran, tänkte jag ständigt: Om bara den sjukdomen komme bort, skulle min syssla inte vara så tung.

— Var det detta du ville hälsa till människorna?

— Nej, David. Nu vet jag bättre än förr vad människorna

förmår. De ska helt visst en gång besegra denna fiende med

kunskapens och ihärdighetens vapen. De ska inte vila, förrän

de har frigjort sig både från den och från alla de andra

stora sjukdomarna, som fäller dem före mognaden. Det är

inte på detta, som saken hänger.

— Hur ska de då kunna göra körkarlens arbete lättare?

— Människorna är så ivriga att ordna allt till det bästa

för sig i deras värld, svarar Georges, att jag tror, att den

dag ska komma, då fattigdom och dryckenskap och allt sådant elände, som förkortar livet, inte ska finnas mer; men det är inte sagt, att körkarlens syssla blir mindre mödosam

fördenskull.

— Vad är det då du vill hälsa dem, Georges?

— Det är snart nyårsmorgon, David, och när människorna nu vaknar, tänker de först på det nya året och på allt, vad de önskar och hoppas att det ska ge dem, och sedan på hela sin framtid. Men då ville jag hälsa dem; att de inte ska önska sig älskogslycka eller framgång eller rikedom eller makt eller långt liv eller ens hälsa. Jag ville, att de skulle

knäppa sina händer och samla sina tankar kring en enda bön:

Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!

XI.

Två kvinnor sitter fördjupade i ett samtal, som har varat i

många timmar. Det avbröts en stund på eftermiddagen, när båda två var med om att fira en gudstjänst i frälsningsarméns lokal, men sedan har det återigen fortsatts. Hela tiden har den ena av kvinnorna ansträngt sig för att väcka hos den andra mod och förtröstan, men det förefaller, som skulle hon alltjämt vara mycket långt från detta mål.

— Vet fru Holm, säger hon, som försöker att trösta och

uppmuntra, att så besynnerligt det kan låta, så tror jag,

att ni hädanefter ska få det bättre än förr. Jag tror, att han nu har gjort sitt värsta. Detta var väl något, som han hade föresatt sig att göra för att utkräva den där hämnden, som han har hotat er med hela tiden, sedan ni blev återförenade. Men fru Holm förstår, att det är en sak för sig att en dag göra sig hård och säga, att barnen inte får föras bort, en annan sak är det att gå med en sådan mördartanke inom sig och genomföra den dag för dag. Det tror jag ingen kan stå ut med.

— Det är så snällt, att kapten söker trösta mig, säger hustrun. Men det märks, att hon inom sig tänker, att om

frälsningskaptenen inte känner någon, som kan stå ut med

något sådant, så vet hon en, som kan det.

Frälsningskaptenen ser ut, som skulle hon nu vara vid gränsen av sin förmåga att övertyga, men helt hastigt

besluter hon sig för att göra ett nytt försök.

— Nu ska fru Holm lägga märke till en sak. Jag vet inte om det var en så stor synd, som fru Holm gjorde, när ni gav er åstad från er man för några år sedan, men jag förstår, att det var en försummelse. Då lämnade ni honom vind för våg, och det dröjde inte heller, innan de onda följderna visade sig. Men i år har fru Holm försökt att gottgöra. Nu har fru Holm handlat så, som det är Guds vilja att vi ska

handla, och jag tror därför, att det nu måste bli en ändring

till det bättre. Det var en stark storm, som var satt i rörelse, den kunde inte hejdas i ett slag, men det, som fru Holm och syster Edit har börjat, det är ändå ett verk av det goda slaget, och det ska bära det goda verkets frukter.

När frälsningskaptenen säger detta, är hon inte längre

ensam med David Holms hustru. David Holm själv och hans

kamrat Georges eller, kanske rättare sagt, deras vålnader har trängt in i rummet, medan hon talade, och har stannat nere vid dörren.

David Holm är inte mer bunden varken till hand eller fot. Han följer körkarlen utan att behöva tvingas, men då han nu märker vart han har blivit förd, uppstiger åter en häftig ovilja inom honom. Här skulle väl ingen dö. Varför då nödga honom att återse hemmet och hustrun?

Han ämnar just vända sig till Georges med en vredgad fråga, då denne ger honom ett tecken att hålla sig stilla.

David Holms hustru höjer huvudet, liksom uppmuntrad av den andras kraftiga övertygelse.

— Den som ändå kunde tro, att det vore sant! suckar hon.

— Det är sant, säger salvationisten och ler mot henne. I

morgon dag blir här ändring. Fru Holm ska få se, att hjälpen kommer med det nya året.

— Det nya året, upprepar kvinnan. Ja, det är ju nyårsnatt, det hade jag så när glömt bort. Hur sent kan det vara, tror kapten Andersson?

— Vi är långt inne på nyåret redan, säger den tillfrågade

och ser på sin klocka. Det fattas en kvart i två.

— Men då ska kapten inte sitta längre hos mig, säger kvinnan. Kapten måste gå hem och lägga sig. Jag är så lugn

nu, ser kapten.

Frälsningskaptenen ger henne en prövande blick.

— Det är nog inte så riktigt helt med det där lugnet, säger hon.

— Kapten ska vara alldeles trygg för mig, säger hustrun. Jag vet allt, att jag har sagt svåra saker i natt, men det är över nu.

— Tror fru Holm, att ni kan lägga alltsammans i Guds

hand och lita på att han styr allt till det bästa? frågar

salvationisten.

— Ja, säger kvinnan, det kan jag.

— Jag skulle gärna ha stannat ända till morgonen, men jag ser, att fru Holm tycker bäst om, att jag går.

— Det har allt varit så gott att ha haft kapten här, men nu kommer han snart, och då är det bättre, att jag är ensam.

De går ut efter ännu några växlade ord, båda två. David

Holm förstår, att hustrun följer frälsningskaptenen till

porten för att öppna den för henne.

— David, säger körkarlen, hörde du henne? Märker du, att människorna vet allt, vad de måste veta? De behöver endast styrkas i lusten att vilja leva väl och länge.

Han har knappt sagt detta, förrän hustrun kommer in igen. Det märks, att hon ämnar hålla ord och gå och lägga sig. Hon sätter sig på en stol, böjer sig ner och börjar snöra

upp en känga.

Medan hon sitter nedlutad, slår porten i med ett häftigt

slag, och hon reser sig upp och lyssnar.

— Kommer han? säger hon. Det är nog han, som kommer.

Hon springer över golvet fram till fönstret och försöker se ner på den mörka gården. Där står hon kvar ett par minuter under andlöst spejande. Då hon åter vänder sig inåt rummet, är hennes ansikte förändrat på ett helt besynnerligt sätt. Det har blivit alldeles grått, ögon, läppar, alltsammans är som överhöljt med aska. Hennes rörelser har blivit stela och trevande, och ett svagt huttrande tränger över hennes läppar.

— Jag kan inte stå ut, viskar hon. Jag kan inte stå ut.

— Jag ska tro på Gud, säger hon och stannar mitt i rummet. De säger, att jag ska tro på Gud. De tror kanske, att jag inte har bett honom och kallat på honom. Vad ska jag göra, hur ska jag bära mig åt för att få någon hjälp av honom?

Hon gråter inte, men hennes tal är ett enda kvidande. Hon behärskas av en sådan förtvivlan, att hon tydligen inte är ansvarig för sina handlingar.

David Holm böjer sig fram, ser skarpt på henne och ryser

till för en plötslig tanke.

Hustrun går inte, hon hasar och trevar sig fram genom rummet till bädden i hörnet, där hennes två barn ligger och

sover.

— Det är synd, säger hon och böjer sig ner över dem, de är så vackra.

Hon sätter sig bredvid dem på golvet och ser länge först

på den ena och sen på den andra.

— Men jag måste bort, säger hon, och jag kan inte lämna

dem här efter mig.

Hon stryker tafatt och ovant över deras huvuden.

— Ni får inte bli onda på mig, säger hon, för det jag gör.

Det är inte mitt fel.

Medan hon ännu sitter på golvet och smeker barnen, går det återigen i porten. Hon spritter till på nytt och förblir

orörlig, tills så lång tid har förgått, att hon kan förstå, att det inte var hennes man, som kom in. Då får hon brått att resa sig.

— Jag måste skynda mig, säger hon till barnen i en hemlighetsfull viskning. Det ska snart vara gjort, bara han

inte kommer och hindrar mig.

Hon företar sig ändå ingenting, utan går bara fram och

tillbaka i rummet.

— Det är någonting, som säger mig, att jag ska vänta till

i morgon, mumlar hon halvhögt, men vad skulle det tjäna

till? I morgon är en dag som alla andra. Varför skulle han

vara mildare då än i dag?

David Holm tänker på det där döda, som ligger borta i

kyrkpromenaden och som snart ska grävas ner i jorden

såsom varande till intet annat nyttigt. Han nästan längtar

efter att hustrun på något sätt ska få veta, att hon inte mer behöver vara rädd för honom.

Åter hörs ett svagt buller. Det är en dörr inne i huset, som öppnas och stänges, och på nytt darrar hustrun till och påminner sig vad det är för ett företag, som hon har i tankarna. Hon går hasande och huttrande fram till spisen

och börjar lägga in ved för att tända upp eld.

— Det gör ingenting, om han kommer och får se, att jag gör upp eld, säger hon till svar på någon tyst invändning.

Jag må väl kunna koka kaffe på nyårsmorgon för att ha

något att hålla mig vaken med, medan jag sitter oppe och

väntar på honom.

David Holm känner en mycket stor lättnad, när hon säger

detta. Han börjar åter undra vad Georges har haft för

mening med att föra honom hit. Här ska ju ingen dö. Här

finns ingen sjuk.

Körkarlen står orörlig med kapuschongen djupt nerdragen.

Han står så innesluten i sig själv, att David Holm förstår,

att det inte skulle löna sig att göra honom några frågor.

"Han vill, att jag ska se de mina för sista gången", tänker

han. "Jag kanske aldrig mer kommer i deras närhet."

— Det gör mig just ingen sorg, säger han i första ögonblicket och tycker sig inte ha rum i sitt hjärta för mer än en enda, men han går i alla fall fram till vrån, där de två barnen ligger. Medan han står där och betraktar dem,

kommer han att tänka på gossen, som hans bror älskade så

högt, att han för hans skull frivilligt gick tillbaka till

fängelset, och han känner det som en saknad, att han inte

kan älska sina barn på det sättet.

"Måtte det i alla fall gå dem väl i världen!" tänker han

med plötslig vekhet. "De kommer att bli glada i morgon, när de får höra, att de inte mer behöver vara rädda för mig."

"Jag undrar vad det ska bli för människor av dem", tänker

han med ett livligare intresse, än han någonsin förr har

känt för dem, och erfar på samma gång en plötslig fruktan

för att de ska bli sådana som han själv. "För jag har varit

en bra olycklig människa", säger han.

"Jag vet inte", tänker han, "jag förstår inte varför jag

inte förr har brytt mig om dem. Om det funnes en återvändo,

skulle jag vilja komma tillbaka för att göra folk av de här två."

Han blir stående och rannsakar sitt hjärta.

— Det är besynnerligt, att jag inte mer känner något hat till henne, mumlar han. Jag skulle vilja, att hon kunde bli

lycklig efter allt, vad hon har fått lida. Om det vore mig

möjligt, skulle jag skaffa henne tillbaka hennes möbler, och

jag ville se henne gå i kyrkan om söndagarna i fina kläder.

Men hon får det ju bra nu, då jag är ur vägen. Jag tror,

att Georges har fört mig hit, för att jag ska känna mig nöjd

med att vara en av de bortgångna.

I detsamma rycker han häftigt till. Han har varit så

fördjupad i sina tankar, att han inte har gett akt på vad hustrun har företagit sig. Men nu just uppger hon ett svagt litet rop av ångest.

— Det kokar, vattnet kokar, det är snart färdigt! Nu måste det ske, nu ges det inte något anstånd.

Hon tar ner en burk, som står på en hylla tätt vid spisen,

och ur denna häller hon malet kaffe i kokaren. Sedan tar

hon ur barmen fram ett litet paket med ett vitt pulver, som

hon också lägger ner i vattnet.

David Holm står där och stirrar på henne utan att vilja

fatta meningen med det, som hon företar sig.

— Du ska få se, att det räcker, David, säger hon och vänder sig utåt rummet, alldeles som om hon såge honom. Det förslår för både barnen och mig. Jag kan ju inte stå ut

med att gå här och se på hur de tynar bort. Om du bara

stannar ute någon timme till, så ska allt vara beställt, såsom du vill ha det, då du kommer tillbaka.

Nu står mannen inte längre stilla och lyssnar. Han har

skyndat bort till körkarlen.

— Georges! säger han. O, herregud, Georges, hör du inte?

— Jo, David, säger körkarlen. Jag står här ju. Jag måste

ju vara med om det. Jag sviker inte min plikt.

— Men du måtte inte förstå, Georges! Det är inte bara hon. Det är också barnen. Hon ämnar ta dem med sig.

— Ja, David, säger körkarlen. Hon ämnar ta dina barn med sig.

— Men det får inte ske, Georges! Det är ju onödigt. Kan

du inte låta henne veta, att det är onödigt?

— Jag kan inte göra mig hörd av henne. Hon är för långt

borta.

— Men kan du inte kalla hit någon, Georges, någon, som

säger henne, att det är onödigt?

— Du begär orimliga ting, David. Vad har jag för makt över de levande människorna?

Men David Holm låter inte avskräcka sig, utan han kastar sig ner på knä framför körkarlen.

— Tänk på att du har varit min vän och kamrat förr i världen, och låt inte det här ske! Låt inte detta gå över mig! Låt inte de fattiga oskyldiga stackarna dö!

Han ser upp på Georges för att få ett svar, men denne skakar endast nekande på huvudet.

— Jag ska göra allt, vad jag kan, för dig, Georges. Jag sa nej, då du befallde mig att bli körkarl efter dig, men jag tar emot tjänsten med glädje, bara jag slipper att gå igenom detta. De är så små, båda två, och jag stod just nu

och önskade, att jag levde och finge göra folk av dem. Och

hon, hon är ju förvirrad i natt. Hon vet inte vad hon gör.

Ha barmhärtighet med henne, Georges!

När körkarlen alltjämt står orörlig och obeveklig, vänder

han sig en smula ifrån honom.

— Jag är så ensam, så ensam, säger han. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag vet inte om jag ska be till Gud eller Kristus. Jag är en nykommen i denna världen. Vem är

det, som har makten? Vem kan säga mig vart jag ska gå med min bön?

O, jag fattig, syndig människa, jag ber till den, som är herre över liv och död. Jag är ingen, som det passar för

att träda fram och be. Jag har visst brutit emot alla dina bud och pålagor. Men låt mig gå in i det yttersta mörkret! Låt ingenting bli kvar av mig! Gör vad du vill med mig, bara

dessa tre blir skonade!

Han tystnar och lyssnar efter svar. Men han hör ingenting

annat än hustrun, som talar för sig själv.

— Nu har det smält och kokat, nu behöver det bara stå och svalna en stund.

Då böjer sig Georges ner till honom. Hans kapuschong är tillbakakastad, och hans ansikte upplyses av ett leende.

— David, säger han, om du menar allvar, så finns det kanske ännu en utväg att rädda dem. Du själv, David, måste låta din hustru veta, att hon inte behöver vara rädd för dig.

— Men jag kan inte göra mig hörd av henne. Eller kan jag det, Georges?

— Nej, inte sådan du nu är. Du måste återvända till den

David Holm, som ligger i kyrkplanteringen. Förmår du det?

David Holm ryser till av skräck. Människolivet står för

honom som något kvävande och dödande. Ska själens friska

växt inte stanna av, om han åter blir människa? All hans

lycka väntar honom i en annan värld. Men han tvekar inte

ett ögonblick.

— Om jag kan, om jag är fri — — — Jag trodde, att jag måste — — —

—Ja, du har rätt, säger Georges, och hans ansikte börjar

stråla allt skönare. Du måste bli Dödens körkarl under detta

år, om inte en annan åtar sig att sköta tjänsten åt dig.

— En annan? säger David Holm frågande. Vem kan vilja uppoffra sig för en sådan stackare som jag?

— David, säger Georges, du vet, att det finns en man, som aldrig har upphört att sörja över att han har förlett dig

att avvika från de goda vägarna. Den mannen kanske vill

sköta din syssla, i glädje över att han inte mer behöver sörja över dig.

Utan att ge David Holm tid att fullt förstå vad han menade, böjer han sig ner över honom och ser med härligt strålande ögon in i hans ansikte.

— Gamle vän, David Holm, gör så gott du kan! Jag stannar här, tills du kommer tillbaka. Du har inte lång tid på dig.

— Men du, Georges, — — —

Körkarlen avbryter honom med den myndiga handrörelse, som han har fått lära sig att lyda. I detsamma kastar han kapuschongen över hjässan och säger med hög och klingande

röst:

— Du fånge, träd åter in i ditt fängelse!

XII.

David Holm höjde sig på armbågen och såg sig omkring.

Alla lyktor var släckta, men det hade klarnat, och halvmånen lyste. Han hade ingen svårighet att förvissa sig om att han ännu låg kvar i kyrkplanteringen på den vissnade

gräsmattan, som överskyggades av lindarnas svarta grenverk.

Utan att betänka sig ett ögonblick började han att resa sig. Han kände sig oändligt matt, hans kropp var stel av

kyla, och hans huvud svindlade, men han lyckades ändå att

komma upp från marken. Därpå började han stappla framåt

allén, men var så nära att falla, att han blev tvungen att

stanna och stödja sig mot ett träd.

"Jag orkar inte", tänkte han. "Det blir mig omöjligt att

komma fram i tid." Inte ett ögonblick hade han den känslan,

att det, som han nyss hade genomgått, inte var verklighet.

Han hade det fullaste och klaraste intryck kvar av nattens

händelser.

"Jag har körkarlen stående i mitt hem", tänkte han. "Jag

måste skynda mig."

Han lämnade det stödjande trädet och tog några steg framåt, men han var så ömkligen svag, att han sjönk ner på knä.

Då, i detta övergivenhetens ögonblick, kände han något

vidröra sin panna. Han visste inte om det var en hand eller

ett par läppar eller kanske endast en flik av en den lättaste klädnad, men det var nog för att hela hans varelse skulle genomilas av salighet.

— Hon har kommit tillbaka till mig! jublade han. Hon är mig nära återigen. Hon skyddar mig.

Han sträckte händerna uppåt i hänförelse över att den älskades kärlek omgav honom, i hänförelse över att kärleken

till den älskade fyllde hans hjärta med sin ljuvhet även nu,

då han hade återinträtt i det jordiska.

Han hörde steg bakom sig i den ödsliga natten. En liten

varelse med huvudet dolt i en av frälsningsarméns stora

hattar kom gående.

— Syster Maria! sade han, då hon höll på att gå förbi

honom. Syster Maria, hjälp mig!

Slumsystern måtte ha känt igen rösten. Hon skyggade till

och gick vidare utan att bry sig om honom.

— Syster Maria, jag är inte full. Jag är sjuk. Hjälp mig,

så att jag kan komma hem!

Hon trodde honom väl knappast, men utan ett ord vidare

gick hon fram till honom, hjälpte honom att resa sig upp

och stödde honom, medan han gick.

Han var alltså än en gång på väg mot hemmet, men vad det gick långsamt! Allt kunde vara förbi hemma hos honom redan nu. Han stannade.

— Syster Maria, det vore en så stor hjälp, om syster Maria ville gå före hem och tala om för hustru min — — —

— Ska jag gå före och tala om, att Holm kommer hem full som vanligt? Det är hon väl inte så ovan vid.

Han bet ihop läpparna och gick tyst framåt, ansträngande

sig till det yttersta för att öka farten, men hans kropp, som var förlamad av kyla, ville inte lyda honom.

Han gjorde snart ett nytt försök att förmå henne att skynda

före honom till hans hem.

— Jag har legat och drömt, sade han. Jag har sett syster

Edit dö. Jag har sett syster Maria vid hennes dödsbädd — — — Jag har också sett dem där hemma. Hon är inte vid sina sinnen i natt. Jag säger syster Maria, att om ni inte skyndar före mig, så gör hon sig något illa.

Hans tal kom svagt och avbrutet. Slumsystern svarade ingenting. Hon antog alltjämt, att hon hade en drucken att

göra med.

Men hon hjälpte honom troget framåt. Han förstod, att det var en svår övervinnelse för henne att bistå den, som hon betraktade som ett redskap för syster Edits död.

Medan David Holm stapplade vidare, greps han av en ny ängslan. Hur skulle han kunna göra sig trodd av henne

där hemma, som var rädd för honom, då inte en gång syster

Maria — — —

De stannade äntligen framför porten till gården, där han

bodde, och slumsystern hjälpte honom att öppna den.

— Nu kan väl Holm reda sig själv, sade hon, färdig att gå.

— Det vore nog bra snällt, om syster Maria ville ropa åt

henne där uppe, att hon kommer ner och hjälper mig.

Slumsystern höjde på axlarna.

— Vet Holm, att en annan natt skulle jag kanske ha passat opp Holm, men i natt har jag ingen lust. Det får vara nog nu.

Hennes röst dog bort i en snyftning, och hon skyndade

från honom.

När han strävade uppför den branta trappan, tycktes det

honom, att allt nu måste vara för sent. Och i alla händelser, hur skulle han kunna förmå hustrun att tro honom?

Medan han var nära att sjunka ner på trappstegen i mattighet och missmod, kände han åter den lätta smekningen

över pannan. "Hon är mig nära", tänkte han. "Hon vakar

över mig." Och han fick kraft att arbeta sig upp till översta trappsteget.

När han öppnade dörren, stod hustrun alldeles framför

honom, liksom hade hon skyndat dit för att regla, så att han

inte skulle kunna komma in. När hon såg, att hon hade

kommit för sent, drog hon sig tillbaka upp mot spisen och

blev stående med ryggen vänd åt den, alldeles som skulle

hon där ha något, som hon ville gömma och förvara. Hon

hade samma stela ansiktsuttryck, som då han gick, och han

sade genast till sig själv:

— Hon har inte gjort det. Jag har kommit i tid.

Med en snabb blick bort till barnen förvissade han sig

om att det verkligen var så.

— De sover ännu. Hon har inte gjort det. Jag har kommit i tid, sade han än en gång till sig själv.

Han sträckte ut sin hand åt den sidan, där Georges hade

stått nyss förut. Han trodde sig märka, att en annan hand

slog till och tryckte den.

— Tack! sade han lågt, men rösten skälvde, och en plötslig dimma lade sig över hans ögon.

Han vacklade fram i rummet och sjönk ner på en stol. Han såg hur hustrun följde hans rörelser, så som hon skulle

ha gjort, om ett vilt djur hade kommit in i rummet. "Hon

tror nog, att jag är full, hon också", tänkte han.

Det kom ny hopplöshet över honom, därför att han var så gränslöst trött och inte kunde få vila. Det fanns en säng

i det inre rummet, och han längtade att få sträcka ut sig

där och slippa att hålla sig upprätt, men han vågade inte

gå dit in. Hustrun skulle göra det, som hon ville göra, så

snart som han vände ryggen till. Han måste stanna uppe och vakta henne.

— Syster Edit är död, prövade han på att säga, och jag har varit hos henne. Jag har lovat henne, att jag skulle vara

god mot dig och barnen. I morgon ska du få skicka dem till asylen.

— Varför ljuger du? sade hustrun. Gustavsson var här oppe och talade om för kapten Andersson, att syster Edit var död. Han sa, att du inte hade kommit till henne.

David Holm sjönk samman på stolen, och till sin egen stora förvåning började han att gråta. Det var det gagnlösa i hans återvändande till de tröga tankarnas, till de slutna

ögonens värld, som tryckte ner honom. Det var den maktstjälande övertygelsen, att han aldrig skulle komma utanför den mur, som hans egna handlingar hade rest omkring

honom. Det var längtan, längtan utan gräns att nu genast

få förena sig med den själ, som omsvävade honom, men som

dock var onåbar för honom, som framkallade hans tårar.

Medan den tunga gråten skakade honom, hörde han sin hustrus röst.

— Han gråter? sade hon för sig själv i en ton av obeskrivlig förvåning. Och om en stund upprepade hon

detsamma: Han gråter! Hon gick från spisen och närmade sig

honom med en viss ängslan.

— Gråter du, David? frågade hon.

Han lyfte mot henne sitt ansikte, som var översköljt av

tårar.

— Jag vill bättra mig, sade han med sammanbitna tänder, så att man nästan kunde tro, att han var vred. Jag vill bli

en bra människa, men ingen vill tro mig. Skulle jag inte

gråta?

— Ser du, David, det är så svårt att tro, sade hon, ännu

tveksam. Men jag tror dig, när du gråter. Nu tror jag dig.

Liksom för att ge honom ett bevis på att hon trodde honom, satte hon sig ner på golvet vid hans fötter och stödde sitt huvud mot hans knä.

Hon satt stilla en stund, men snart började också hon att snyfta.

Han ryckte till.

— Gråter du nu också?

— Jag kan inte låta bli. Jag kan inte bli lycklig, förrän

jag har fått gråta bort all sorgen inom mig.

I detsamma kände David Holm åter det lilla kyliga draget

över pannan. Hans tårar upphörde och förbyttes i ett inåtvänt, hemlighetsfullt leende.

Han hade fullgjort det första, som hade blivit honom förelagt genom nattens händelser. Det återstod honom nu att

hjälpa gossen, som hans bror hade älskat. Det återstod

honom att visa sådana människor som syster Maria, att syster Edit inte hade haft orätt, då hon hade gett honom

sin kärlek. Det återstod honom att lyfta sitt eget hem ur

förfallet. Det återstod honom alt överbringa körkarlens

hälsning till människorna. Sedan, när allt detta var gjort,

skulle han få gå till den älskade, efterlängtade.

Han satt där och kände sig oändligt gammal. Han hade blivit tålig och undergiven, som de gamla brukar vara det. Han vågade inte hoppas eller önska, han bara knäppte sina händer och framviskade körkarlens nyårsbön:

"Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska

skördas!"

* * *

Körkarlen

Selma Lagerlöf

Full Text

Körkarlen

Skrifter av
SELMA LAGERLÖF

Körkarlen
Bannlyst

KÖRKARLEN

Körkarlen

﻿Skrifter avSELMA LAGERLÖF

KörkarlenBannlyst

﻿KÖRKARLEN

Skrifter av
SELMA LAGERLÖF

Körkarlen
Bannlyst

KÖRKARLEN