Komedi!

KOMEDI!

ROMAN

AF

NATALY von ESCHSTRUTH

FÖRF. TILL »GÅSLISA», HOFLUFT, M. FL.

FRÅN TYSKAN AF HANNA KAMKE.

STOCKHOLM

Looström & Komp:s Förlag.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1893.

FÖRSTA KAPITLET.

Det var kallt, och snön föll i stora, täta flingor,

långsamt, sakta. — Såsom en moder med lena

händer sakta och varligt utbreder slöjan öfver

sin sofvande älsklings bädd, så lade fru HolleEnligt tyska folksagan snöar det, när fru Holle skakar

sina dunbolster. Öfvers. anm. det

hvita täcket öfver verlden och vinkade förargad åt

stormen, att han inte genom sin öfvermodiga

vandringssång skulle ytterligare uppröra hennes dotter! —

Då gaf han efter helt lydig — men verlden sof ändå

icke, utan öppnade allt mer och mer de stora, strålande

ögonen, ju mera snömolnen förmörkade himlen.

Ja, hon var upprörd, verlden, lika nervös och

sömnlös som hennes moder, tiden. Och knapt

nedsjönk natten och inbjöd till hvila, förrän lifvet

började pulsera än mera stormande. Då rörde det sig,

skyndade och dref på — ljuslågorna strålade, vagnarna

rullade, och gatorna, dessa verldens stora och små

ådror, fyldes plötsligt, som om en ny väldig blodström

med ens framstormat genom dem.

På hvila, på sömn var ej att tänka. Prins

Karneval svängde skrattande sin narrkåpa och ringde i

öronen på de trötta, då väcktes de och grepo

upprörda och jublande efter den lockande grannlåten.

In i hvirfveln! — Ghampagneskumnfiet kittlar på

tungan, Strauss"ska valser elektrisera hjärta och håg

— det doftar och glänser, det skrattas och sjunges,

solfjädrarna fläkta, och sporrarna klinga som

segerfanfarer i salongen.

Säsongen är en nattfjäril! Han badar sina

skinande vingar i gasljus, hans pulsslag äro

midnattstimmens tolf klockslag.

Den, som om dagen är blek och grå, strålar

under ljuskronan i skimrande färgprakt — den, som i

solljuset trött, kall och liknöjd, blickat fram under

sänkta ögonlock, uppflammar vid ljusens sken, störtar

sig ut i dansen och dricker ny lefnadskraft ur den

bägare, som säsongen med förföriskt leende bjuder.

Hvem tänker väl då på att sofva? — Om än

snöflingorna falla ned ljuft och smekande som

förkroppsligade vaggsånger, och lampan förtroligt vinkar i den

stilla kammaren — det är dock på sin höjd blott de

sjuka, de mycket gamla och mycket små, som stanna

hemma — kanske också ett ungt äkta par, som troget

och uppriktigt älska hvarandra och derför äro allt för

gammalmodiga för den moderna verlden och ej kunna

passa in i hennes talmiram.

Liksom en filigrantärning upplyst af en inre eld,

står det kungliga slottets väldiga fyrkant der.

Det tyckes, som om röda lågor framvälde ur

hvarje springa, hvarje remma. — Der fins ej ett

fönster, som ej strålar i ljus. ~ Framför de tre urgamla

ingångarna uppstiger ur stora stenurnor elden från

brinnande beckfacklor mot den sakta dalande snön.

Flingorna lysa som skärt dun, en rökhvirfvel slår upp

och qväfver dem.

Stående tätt packad tränges en nyfiken folkmängd

i is och snö för att med framsträckta halsar betraktade ankommande vagnarna, när de hålla framför

portalen, och pelsklädda gestalter skyndsamt stiga ur. Då

och då ser man ett släp titta fram under kappan —

eller ser en slöja halka ned från ett smyckadt

qvinno-hufvud, — det är enda lönen för den tåliga väntan

i kölden. Men man är nöjd med detta, och den stora

mängden bakom är redan glad, om blott uppfarten för

ett ögonblick hindras, och man kan få tränga sig

närmare vagnsraden. Fönstren äro visserligen immiga —

men tid efter annan skymtar någonting hvitt vid

rutan — ett skäggigt ansigte med hjälm eller trekantig,

hatt lutar sig spejande fram — helsad med ett

beundrande DÅh» af den tacksamma mängden.

Stor kur vid hofvet! — Detta är en händelse,

som ej blott afhandlas i salongerna, utan också i

kaféerna, i bodarna.

Hvilken festlig prakt! Om redan utifrån allt ter

sig så rikt och strålande, hur mycket präktigare skall

det ej då vara derinne! — Den unge målaren trycker

den mjuka filthatten djupare ned i pannan och tänker:

»Anamma! Den som en gång kunde få titta dit in!

Der skulle man nog få tag i mången fm genrebild!» —

och den gamla grönsaksmånglerskan vädrar i luften

och tänker: »Jag slår vad, att de äro så fina med sin

mat derinne, att de inte ha något annat än konfekt

och sylt på buffeten.» — En skomakarepojke hoppar

som en liten Mefisto ned från balustraden, dit han

krånglat sig upp, och hvarifrån vakten nyss kört ner

honom, samt tjuter full af skadeglädje: »Jag har ändå

setfna. Den der ena med de gröna grodbenen!» och

han pekar på ingången, der en dam just inträder,

som har strumpor och skor i samma färg som den

gröna brokadklädningen.

Bifallande jubelrop från mängden, som är glad

att kunna värma sig genom ett duktigt skratt. Afven

vakten måste skratta, antingen han vill eller inte.

-Han vänder visserhgen ansigtet åt skuggan, men detroar honom öfvermåttan. Han har ännu aldrig på

någon post haft så trefligt som nu; ehuru det

oupphörliga skyldrandet visst inte är något särskildt nöje.

Men han gör det gerna — han helsar gerna på de

ärevördiga hjältegestalterna, som i dag i stor

gala-uni-form vilja helsa sin kunglige herre. Jubelropen från

mängden förkunnade för hvar gång, när någon

välbekant, älskad fältherre körde upp för vägen.

Äfven nu öppnas en vagnsdörr, hjälm, epåletter,

en oändlig mängd ordnar lysa fram under den öppna

öfverrocken. De båda vakterna skyldra. En vänlig

vink — generalens blick far hastigt öfver de båda

ståtliga grenadiererna, den ene med det glada, friska

an-sigtet väcker hans uppmärksamhet. Lyktskenet faller

på honom — svarta och hvita snören"" på axlarna?

Med ett vänligt leende går den gamle herrn vidare.

Den frivillige står fortfarande hög och stram. En

ridderlig, i sanning imponerande gestalt, trots den vida

soldatkappan, smärt och elegant.

Hans panna betäckes af hjälmen; blåa, leende

barnaögon fägna sig med nästan naiv blick åt all den

prakt, som sväfvar förbi. Hurtigt, rödkindadt och friskt

blickar det sköna ansigtet ut i verlden — blonda

mustascher pryda läppen, ett tjockt, guldgult hår ringlar

sig omkring pannan. En äkta tysk ynglingagestalt.

Kraftig och kärnfull, ärlig och trogen i blick och

miner, af hederhgt markiskt** blod.

Vagn efter vagn rullar fram. Graciösa

qvinno-gestalter skynda förbi honom, atlas och siden släpas

frasande öfver mattorna — blommor falla brutna till

marken.

Svarta och hvita snören äro kännemärket på de så

kallade frivilliga, som blott behöfva exercera ett år på grund

af sin högre skolbildning (motsvarande elementarläroverkens

sjunde klass).

Från Mark Brandenburg.

Öfvers. anm.Och återigen kör en ny vagn långsamt upp.

Vakten mönstrar den med intresserad blick. Den

är ytterst elegant och dyrbar. Rika seldon af silfver

glänsa på de svarta trakehnerhästarna, kusk och

be-tjent försvinna nära på i de dyrbara, nästan alltför

stora pelsarna; vapenprydda knappar glänsa i täta

rader på livréet, och på vagnsdörren är en prålande

och splitterny vapensköld målad, hvars krona är prydd

med verkliga, upphöjda juveler.

Den frivillige blickar skarpare för att ta reda på

vapnet — omöjligt — beckurnans fladdrande röda ljus

låter ej urskilja det. Långsamt komma de svarta

hästarna närmare. Betjenten hoppar ned från

kuskbocken och rycker med nästan öfverdrifven underdånighet

upp dörren. Lakejerna skynda fram — hjelpsamma

händer utsträckas för att hjelpa en dam ur vagnen.

Hon är höljd i en öfverdådig fm kappa af hermelin

— en spetsslöja betäcker det lilla hufvudet. En

prydlig hten fot når mattan. Hon vill skyndsamt komma

framåt — det långa, silfverglänsande hofsläpet trasslar

in sig för ett ögonblick och nödgar egarinnan att för

en sekund stå stilla just framför vakten.

Ett förtjusande vackert, pikant ansigte, som i detta

ögonbhck ser ytterst förtörnadt ut, vänder sig om för

att ta reda på det obehagliga hindret, och såsom

träffad af en elektrisk stöt spritter den frivillige till.

»Aglae!» ljuder det, glömsk af allt, som ett

jubelrop från hans läppar; han gör en rörelse, som om

han ville utbreda armarna, som om han full af

hänryckning ville störta fram emot henne.--Stora,

vidöppna stirra de mörka ögonen på honom. Ett

ögonbhck står den unga damen, som om blixten

slagit ned framför henne, sedan afspeglas i hennes

ansigte — förvåning — förargelse — vrede. Hon

pressar samman läpparna och kastar tillbaka det fma

hufvudet med en obeskrifligt högmodig rörelse. Med

sammanknipna ögon öfverfar hennes blick den påvakt stående grenadieren från topp till tå — sedan

skyndar hon nästan häftigt förbi honom, in i den

blomstersmyckade vestibulen.

Den frivillige har ingenting märkt af alltsammans

och inte heller sett något mera, ty ur den närmast

följande vagnen hoppa tre officerare och gå med

klingande sporrar förbi honom. Han måste återigen

skyl-dra, hans ögon stå i kunglig tjenst. Då herrarna

stigit öfver tröskeln, och den unge mannen, djupt

dragande efter andan, vänder på hufvudet — har den unga

damen för länge sedan försvunnit bakom den förgylda

gallerporten.

»Aglae — det var Aglaeli) mumlar han med ett

strålande leende och harklar samtidigt mycket tydligt.

Bakom den i hermelin höljda dottern har en klotrund,

i pelsverk begrafven företeelse kommit ut ur vagnen.

En sidenglänsande stormhatt uppdyker ur den dyrbara

sobelpelsen, ett trindt, mycket rödt ansigte, med glesa,

nästan rödblonda polisonger, vänder sig tillbaka mot

kusken och betjenten för att i dryg ton utdela

ytterligare några befallningar för den hemmavarande

hof-mästaren. Ett par gardesofficerare gå just förbi och

höra det; — en af dem tyckes göra en drastisk

anmärkning — bakom dörren skratta herrarna högt.

Men egaren till det granna ekipaget och den äkta

sobelpelsen kråmar sig ännu mera, utan en aning om

denna löjtnantskritik, och skrider med hållningen af

en stormogul fram mot portalen. Just som han är

bredvid vakten, harklar denne ännu en gång med en

häftig, i ögonen fallande rörelse. Stormhatten svigtar

ett ögonblick åt hans sida till — de dåsiga ögonen

stirra en sekund på den unge fosterlandsförsvararen,

så intetsägande och själlöst arrogant, som blott en

mångmillionär och herr kommerseråd kan mönstra en

»simpel soldat», — och sedan vaggar den tjocka

sobelpelsen vidare på allt för höga klackar, i känslan af

sitt fulla värde.9

5)De ha båda två inte känt igen mig», tänker den

frivillige road och sträcker fram hufvudet, om han

kanske möjligen med sina af sällhet strålande blickar kan

uppfånga ännu en skymt af den unga damens täcka

gestalt — riktigt, han ser, hur Aglaé hastigt tar sin

fars arm och med nästan häftig brådska drar honom

upp för trappans marmorsteg.

Kommerserådet ser förvånad på sin dotters

upprörda ansigte: »Sakta, sakta, min skatt!» pustar han

andfådd.

»Har du sett honom, pappa? Har du kanske

talat med honom?» hviskar hon i örat på honom.

Han ser ännu dummare ut och rycker upp

so-belpelsen.

»Hvem? — hur — hvad?»

»Nåja, Hans! Hans Burkhardt!»

»Hans Burkhardt? hvem är det?» Hon andas

med lättadt hjerta. Gud vare lof, således ingen

igenkänningsscen. »Kommer da inte mera ihåg sonen

till vår godsarrendator ?» säger hon hastigt. »Desto

bättre.»

»Åh, Burkhardt!» Herr kommerserådet höjer

hufvudet, otillgängligt stolt. »Mycket rätt, min arrendator

heter så. Hade han någon son, som hette Hans?»

Aglaé ger den talande en nästan hånfull blick, hans

svaga minne tyckes henne sjelf i detta ögonblick

nästan löjligt. »Naturligtvis», svarar hon sträft, »jag

hade ju lektioner tillsammans med honom, när vi voro

i Moosdorf.»

»Åh . . . mycket riktigt ... jag kommer ihåg nu.»

Den korpulente lille herrn klämmer vårdslöst fast

mo-nockeln i ögat och mönstrar bronsstatyn i

trappuppgången, — han stannar för ett ögonblick, ty han

lider af andtäppa. »Hans Burkhardt, ja, jag tror nästan,

att han hette så, 7non Dieu^ det var ledsamt nog för mig

att veta dig vara i hans sällskap . . .men ... Du vet ju

sjelf, Moosdorf har tyvärr inga aristokratiska grannar...lö

tyvärr, tyvärr!. . . Hans Burkhardt . . . Quite right...

Hvad är det med den bondpojken?»

»Han stod som skiltvakt der nere framför portalen

och var fräck nog att ropa åt mig. Det är oerhördt !

Jag skulle ha förgåtts af blygsel, om någon hade hört

det.» — Och Aglae bet samman tänderna och blef vid

minnet mörkröd af vrede och förargelse.

Kommerserådet föll nästan baklänges af

förtrytelse. »Skiltvakt ... åh . . . och har helsat på dig?...

Åh . . . åh . . . en gemen soldat — en . . .»

»Han är frivillig 1»

»Del gör detsamma ... en helt vanhg bondpojke

är han. Sonen till ett af mina lejda kreatur!»

Talaren bröstade sig och flåsade af högmod som

en hamster: »Och tilltalar dig! Här i kunghga slottet,

då han ändå ser, att vi höra till adeln och hofvet!

Eller vet den slyngeln kanske ännu inte — —»

»Tyst! — Reta inte upp dig så! Menniskorna

kunna ju tro, att vi båda äro osams», sade den unga

damen i befallande ton. »Jag begär blott, att du

fullkomligt ignorerar den käcke patronen, denna

bondpojke, om han vid vår återkomst ännu skulle stå qvar

vid portalen; har du förstått?»

Fadern såg åter mycket stukad och förvånad ut.

»Det är naturligtvis sjelfklart, mon bijou», skyndade

han sig att försäkra sin bortskämda dotter. Gentemot

lakejerna tog han sedan åter på sig sin millionärmin

och förde sin dotter gravitetiskt till garderobdörren.

Men han sjelf gaf förstulet akt, hvart de andra

herrarna gingo för att sedan kunna låtsas, som om han

vore hemmavan på detta ställe.

Ingen skulle få märka, att baron von

Lehn-berg-Moosdorf i kungliga slottet för första gången

beträdde det rummet, der hans sobelpels, värd ett

frälsegods, skulle hänga vid sidan af den enklaste

sekond-löjtnantsrock.11

Men dessförinnan såg han två unga fruar, som

af två dragoner helsades som »nådig grefvinna», gå

fram till damgarderoben. Han vände sig för den skull

ännu en gång och ropade tydligt: »Aglae, tappa inte

dina briljanter, — de ha kostat mig en och en half

million Id

Hvarpå den unga damens stämma svarade nästan

förargadt: »Min gud, hvad betyder en sådan bagatell,

var snäll och skynda dig och hemta mig sedan

jag tror verkligen, de ha inte eldat här ordentligt

en gång.»

De närmast stående fruntimren vände häpna på

hufvudet och sågo förvånade på den talande, som

öfversållad med diamanter, klädd i frasande damast,

uppdök ur den hvita hermelinen som en riktig liten

nipperdocka.

Toiletten var furstlig, men opassande för en så

ung flicka, och baronessan von Lehnberg-Moosdorf

föreföll såsom en prunkande skylt för faderns rikedomar,

i jämförelse med de andra flickorna af hennes ålder,

som, klädda i skira spetsar, crépe och blommor, sågo

hka älskliga som anspråkslösa ut.

»Den gamle är helt enkelt allt igenom affärsman»,

skämtade en äldre hofdam, »och Aglae är i qväll icke

hans dotter, utan hans reklam.» — — —

Den sista tomma vagnen hade åkt ned för

uppfartsvägen — det blef tyst framför portalen till det

kungliga slottet. Såsom ett fjärran, aflägset brusande

och surr ljöd det ur det inre af den väldiga

byggnaden. Lösryckta toner, rop, spring och skratt från

den i korridorerna och vestibulerna sysselsatta

betje-ningen.

Beckeldarna brunno röda och rykande i den tysta

vinternatten, snön föll lika sakta och tätt som förut,

och vakterna gingo stampande fram och tillbaka för

att hålla sig varma.12

Det blef tyst på gatan. MenniskostrÖmmen blef

allt glesare och rörde sig mera på den midt emot

liggande sidan, der teatern och flere restaurationer

vinkade med gästfritt öppnade dörrar.

Hans Burkhardt stod framför kandelaberns

marmorfot, hvilken prydde portalen, och stirrade försjunkeii

i tankar, leende och lycksalig in i den yrande snön.

Då blef den mörka natten ljus som af gyllene

solsken, och de hvita snöstjärnorna förvandlades till lätta

blomblad, som från ett väldigt äppelträd föllo ned på

marken.

Hemma, i föräldrarnas trädgård, stod det, högt

och präktigt hvälfdt, som en jättebukett i sin

blomsterprydnad, och under detsamma, i det sakta vaggande,

blomrika gräset, låg han sjelf, Hans Burkhardt, en

tioårig, kraftig pojke.

— O, han mins det ännu så väl! Han hade, såsom

hans älsklingsvana var, lagt sig rak lång på magen, med

de röda kinderna lutade i händerna. Bruna, hårda,

vanligtvis riktigt smutsiga pojkhänder! Och den dagen

hade de varit särskildt mörka, ty Hans hade gräft

nere i dammens dy, hade fiskat upp alla möjliga kryp

och låg nu under äppelträdet för att grundligt studera

dessa underliga, mångbenta, kraflande och krypande

odjur.

Vinden for sakta genom grenarna, de gula

ringrosorna nickade allvarligt med hufvudet, och deruppe

i trädets krona satt en domherre och hvisslade så

hånfullt, som ville han göra sig lustig öfver den lille

bondpojken, som timtals kunde ligga der orörlig och

nästan se ögonen ur hufvudet på sig fÖr att söka

utforska naturens hemligaste under.

Hvad visste väl fågeln om den törst efter vetande,

som brann i barnets själ! Derinne i det låga, med

bjälktak försedda lilla hvardagsrummet låg en

bilderbok, i den hade Hans Burkhardt redan läst om många13

sällsamma ting. Hur det ser ut på hafvets botten;

naturens hemliga lif och arbete, så underbart,

underbart litet, att menniskoögat allena ej kan skönja det.

Till exempel en vattendroppe! Hvilka sagolika odjur,

ormar, ödlor och spindlar funnos ej derinne! De lärde

hade uppfunnit ett glas, genom hvilket man tydhgt

kunde se allt. Gud i himlen, hvad skulle den lille

röd-kindade, linhårige Hans ej gifvit för att en enda gång

få titta genom ett sådant glas! Till hvad nytta är det

väl, om han också letar fram ett par tusenfotingar,

skalbaggar och maskar ur dyn — han har iakttagit

och betraktat dem mycket noga, men en trikin skulle

vara tusen gånger mer intressant för honom — ack,

han skulle så rysligt gerna en gång vilja se sådana

ting, som man vanligtvis inte kan se.

Men hvem köper honom väl ett sådant trollglas?

Hans far säkerligen icke; han är en sträng, enkel man

och säger: »Du skall arbeta med plog och slaga, inte

med glasögon och gåspenna. Du är en simpel

landt-brukares son, och du skall bli det, som din fader

varit i all ära och redhghet.»

Och hans mor? Hon skulle nog göra det, om

hon bara inte vore så rädd af sig. Men hon har

också liksom hans far åldrats i arbete och försakelse,

hon har i sitt anletes svett arbetat sig upp från

fattigdom till en säker existens, till välstånd, ja, nästan

till stor förmögenhet. De ha varit i stånd att betala

det dyra arrendet för Moosdorf, och hvarje öre har

blifvit tungt förvärfvadt. Men den präktiga gamla frun,

hvilken såsom arrendatorska ännu är den samma som

fordom som bondhustru, kan e| förstå, att en

men-niska skulle kunna förtjena sitt bröd annorlunda än

med hacka och he, och en hand utan valkar tyckes

henne stjäla dagen från vår Herre. —

Hans skall valla fåren på gräsvallarna i

fruktträdgården, men dammen med sina hemhghetsfulla kryp

är så nära, och under äppelträdet ligger man så tref-14

ligt. . . . De snälla tackorna springa vid sina långa rep

rundt omkring de smärta fruktträden, och

arrenda-torns son vet, att äfven de hafva sin skyddsande —

nämligen den svarta, lifvade Spetsen. Denne sitter vid

sin unge herres sida — ett öra i vädret, det andra

resigneradt nedhängande, nappar efter flugor, som

han hatar af hela sin svarta själ, samt kontrollerar

hvarje rörelse af sina bräkande undersåtar, om dessa

möjligtvis hafva en tanke på flykt.

Och blombladen falla ned . . . och solen glänser

på den lille forskarens lingula hår, hvilken glömt både

tid och rum vid sina studier.

Plötshgt morrar Moppel, Spetsen — reser på sig,

hviftar och ringlar svansen på det graciösaste sätt.

Hans märker ingenting. Han tittar inte upp, förrän

en kraftig hand tar honom i nacken som en hund och

lyfter upp honom. Det kan ingen annan vara än

hans far.

»Förbaskade pojke! Är du der och drömmer

igen?)) — och sedan ställes han rakt på fötterna, och

den gamle Burkhardts röst fortfar i djup bas: ))Se der

är vår linhårige byting, herr kommerseråd, titta sjelf

på den odågan, om ni kan använda honom.» Orden

låta lika sträfva som eljes, men den väderbitna

handen stryker full af stolt ömhet öfver den ende sonens

silkesglänsande hår. Hans gnuggar sig förvånad i

ögonen, och sedan öppnar han dem stort.

Ja, nu fick han se någonting förundransvärdt. En

fet, liten herre i en storrutig kostym, med klockkedja

af guld nästan lika tjock som järnkedjan vid brunnen,

och så lustiga glasögon, som vid ett snöre voro

fastklämda på näsan. Denne ser vänligt på honom med

röda, svullna ögon och säger: »Jaså, det der är

således lilla Hans! Nå, Aglae, hvad tycker du om den

lilla pojken?»

Aglae! Först nu såg han hufvudsaken. Något

sådant hade han ännu aldrig sett förr. Var det verk-ligen bara en liten flicka eller en fé, såsorn de

be-skrefvos i hans sagobok? Ett litet ansigte som på en

skär vaxdocka, med stora, nyfiket blickande

barnaögon, bruna lockar, som räckte ned till midjan, och

klädd i en hvit spetsklädning, så lätt och fm som

spindelväf. O, han har sett på henne noga — han

skulle ännu i dag, efter tio år, kunna måla henne.

Halsen pryddes af en fm guldkedja, och vid den samma

hängde ett hjärta, som glänste och blixtrade i

solskenet, så att han knapt kunde se dit; hennes händer

och armar voro betäckta af långa handskar, och i

handen bar hon ett blått sidenparasoll, från hvars kant

präktiga spetsar nedföllo mot klädningen. Ja, allt

detta var nästan obegripligt för en pojke, som dittills

blott sett bondflickor i hemmaväfd kjol och lifstycke,

och det allra märkvärdigaste var, att detta lilla

underbara väsen hette »Aglae»; — det namnet hade han

heller aldrig hört. Namnet såväl som det främmande

barnets hela företeelse ingaf honom ett slags andäktig

skygghet. Nu gick den lilla tätt intill honom och tog

hans hand, med hvilken han just helt förlägen tänkte

klia sig bakom örat, såsom arbetsförmannen gjorde, då

den aflidna brukspatronessan en gång vid skördefesten

ville dansa med honom.

»Är du Hans?» sade hon med ett silfverklart

skratt, X)vill du komma till oss på slottet hvarje dag

och läsa tillsammans med mig?»

Han kände, att han blef mörkröd. Tala kunde

han inte; han nickade blott med hufvudet, vände sig

hastigt om och tog Moppel i svansen — egentligen

hade h*an velat taga honom i örat.

))Är det din hund?»

Han nickade återigen.

»Och hvad är det för djur der borta i gräset?»

Då vände han sig plötsligt igen och stirrade på

henne. »Hvilka?»

»De svarta . . . med hornen?»16

»Det är får!» Det föll som en sten frän hans

hjärta; — hon kände inte en gång igen får? — Detta

tog bort hans känsla af skygghet och andakt. Han

skrattade till och med, och hon skrattade också och

frågade: »Bitas de, eller kan jag få gå närmare?»

Ytterst lifvad, tänkte han just springa i förväg

och sätta sig som ryttare på den stora, gamla

gumsen, då herrn med guldglasögonen mycket ängsligt

sade: »Nej, nej, mow stanna här. Gräset kunde

vara vått — eller kanske det fins huggormar der!»

Och han tog Aglaé vid handen och sade som en

konung, förnämt och nedlåtande: »Skicka gossen i

morgon förmiddag upp på slottet, min käre Burkhardt —

det skulle glädja mig, om han kunde få nytta af

lektionstimmarna.»

Och Aglaé spände upp sitt parasoll och nickade

åt honom. »Adieu!»

—---Ja — då såg han henne för första

gången! Hur tankarna plötsligt kunde bli så lefvande!

Skiltvakten framför det kunghga slottet hade alldeles

glömt bort, hvar han befann sig. Han stirrade ut i

snön och log.

Hvilken skön, oförgätlig tid när han hvarje dag

var tillsammans med henne. De läste och lekte

tillsammans — de höllo af hvarandra och voro lyckliga.

Och då hösten kom, och Aglae afreste med sin goda,

vänliga, alltid sjuka mor, då ropade kommerserådinnan

gossen till sig, som hjältemodigt kämpade med tårarna,

såg honom nästan ömt i ansigtet och sade: »Du

skall få ett minne af Aglae, tills vi komma igen

nästa år. Säg, hvad du vill ha!»

Då for det som en blixt genom hans hufvud,

och han ropade hastigt: »O, var snäll och skänk mig

ett sådant der underbart glas, genom hvilket man kan

se, hvad som fins i en vattendroppe.»

»Hvad i all verlden skall du väl med det, du

underliga barn ?»17

»Jag vill bli doktor.»

Och en dag fick han verkUgen en sådan härlig

tingest, och nu kände han ej längre någon längtan,

någon ledsnad.

Nästa år koramo Aglaés föräldrar igen, och det

förflöt ingen sommar mera, utan att de återsågo

hvar-andra, den blonde arrendatorsonen och den tjusande

herrgårdsfröken; — och de lärde allt mera hålla af

hvarandra. Vid den tiden var Aglae hans allt, och

så förblef det, ehuru mycket blef annorlunda. Då hette

hon ännu Aglae Lehnberg och hade en god, vänlig

mor. Men sedan hade hon blifvit baronessa von

Lehnberg, hennes mor låg i grafven, och en högmodig,

obehaghg guvernant trängde sig mellan Hans och hans

unga väninna.

Den frivillige spratt till och gick hastigt af och

an, han kände plötsligt, att det bhfvit bistert kallt.

ANDRA KAPITLET.

Ja, det hade varit en sorglig förändring, då

Aglae för första gången efter sin mors död hade

kommit till Moosdorf med denna främmande, obehagliga

person. Han hade full af längtan sprungit emot

vagnen, stod uppe under eken vid hål vägen och svängde

jublande med pelsraössan, som han enligt böndernas

sed der på orten bar på det blonda hufvudet både

vinter och sommar.

Då kom ekipaget rullande, långsammare än eljes,

emedan det gick uppför backen, och Hans såg sin

älskade lilla väninna i den svarta sorgdrägten sitta vid

Komedi! 218

sidan af den stora, magra damen, som från den

stunden låg som en mörk skugga framför hans ungdoms

strålande sol.

Hur ofta hade han ej förr stått på samma plats

och vinkat åt den kommande. Då hade

kommerse-rådinnans milda, tåliga ansigte alltid vänligt nickat

åt honom.

»Stanna, Jean!» ropade hon och vinkade åt den

lilla bondpojken vid vägkanten. Hurra! så qvickt han

då sprang dit och slog sig ned på de fina

atlasdy-norna och på sitt hjärtevarma sätt med båda armarna

famnade den bleka fruns bräckliga gestalt. Sedan lade

han i hennes knä blombuketten, som han plockat i

skog och mark, eller som han tiggt af den gamle

Bor-nemann, trädgårdsmästaren i parken. Men Aglaés mor

älskade de enkla små skogsblommorna, och derför gaf

Hans henne för det mesta sådana, som han utan konst

sammanbundit och omlindat med en blå ullgarnsända,

så godt han förstod och kunde.

Kommerserådinnan hade hvarje gång tackat

honom, klappat de friska kinderna och varit glad öfver

hans gåfva — och Aglae slingrade de späda armarna

om hans hals och jublade i återseendets glädje. Men

då vagnen nalkades, som för första gången förde

guvernanten, fröken Agathe, till Moosdorf, då ropade

ingen röst åt kusken att hålla, ehuru denne vände sig

om, när han fick se gossen, och tycktes fråga något.

Fröken med det bleka, tjocka ansigtet och de fula,

tjocka läpparna lyfte lornjetten till ögat och mönstrade

med kisande blickar den store, hurrande pojken. Hon

nickade litet med hufvudet, och Aglaé såg mörkröd och

ytterst förlägen ut samt ropade med blott halfhög röst:

»God dag Hans!»

Sedan rullade vagnen förbi, och den unge

Burk-hardt tittade för ett ögonbhck snopen efter den. Men

han fann sig likväl snart och kastade med stark arm19

sin bukett nyponblommor, för att den skulle nå hans

älskade lilla väninna — men hästarna hade för stark

fart — dammoln uppstego, rosorna föllo ned på

landsvägen och tappade bladen. Men Hans smög sig

sorgsen hem.

En instinktartad känsla sade honom, att denna

främling och han aldrig i lifvet skulle kunna blifva

vänner.

Han vågade ej att objuden gå upp i slottet, men

han smög sig hemhgt bort hemifrån och lade sig i

gräset vid landsvägsdiket alldeles intill parkmuren.

Kanske Aglaé for till skogen i det präktiga solskenet

och då vinkade honom till sig samt lät honom stiga

upp i vagnen och följa med, såsom han förr så ofta

fått göra. Bäcken, som försåg springbrunnarna i de

härliga anläggningarna med vatten, flöt tätt förbi

honom. Förgät-mig-ej växte på den fuktiga stranden,

och Hans plockade dem mekaniskt till en bukett.

Hans bild återgafs af vattnet, och för första gången

betraktade han sig sjelf uppmärksamt. Han hade

blif-vit en stor, kraftig pojke. »Såsom enkom skapad till

en dugtig, stark landtbrukare!» sade hans far, skänkte

honom till hans födelsedag en stor hög med böcker

och lade nästan högtidhgt sin hand på sonens blonda

hufvud. »En landtbrukare måste nu för tiden hafva

lärt någonting, och måste vara lika qvick med

hufvu-det som med armarna. Klockaren säger, att du är

en flitig lärjunge, och att hufvudet här innesluter ett

godt förstånd. Så vill jag då med Guds hjälp våga

det och kosta på dig pengar. I midsommar skall du

komma till skolan i staden — och om du sköter dig

bra der och kommer ordentligt framåt, så får du se"n

komma till Proskau — der studeras landtbruket, såsom

det nu fordras i den moderna verlden. Det är

mycket, som är galet med teorin, men man måste känna

och veta den för att kunna vara litet mera noga med

praktiken.»20

Så mycket hade fadern "ännu aldrig talat i ett

andedrag, och derför stirrade Hans på honom som på

en drömfigur och kunde i början knappast fatta så

mycken lycka och glädje. Men sedan slingrade han

plötsligt armarna om den gamle mannens hals och

utropade med strålande ögon: »Ja, far, låt mig komma

till storskolan, låt mig lära dag och natt — men gör

mig inte till landtbrukare — låt mig bli läkare!))

Fader Burkhardt skakade honom häftigt ifrån sig.

»Dumheter, knappast ger man pojken ett fmger, förrän han

vill ha hela handen! Du kommer att under dessa

läroår kosta mig tillräckligt med pengar ändå — Gud

bevare mig för, att jag skulle föda en så"n der

fattiglapp hela lifvet igenom!» »Far, en läkare förtjenar

mycket pengar!» »Såå? Hvad gör då den gamle

Rohr-bach i Neustadt, sedan den unge spolingen, Schmidt,

kommit och tagit bort praktiken- för honom? Han

suger på ramarna! Och om det kommer ännu en

annan och återigen kurerar efter ett nytt manér, då

springa menniskorna till honom, och Schmidt får

tillsammans med Rohrbach lära sig svälta. Du skulle bli

läkare? Du, en pojke som en ek — med muskler af

stål och fast sammanfogad som af kärnved? Det vore

evinnerlig skada. Du är född för spaden och plogen

och skall förbli dervid. Gud hjelpe mig. Basta!»

Dörren slog i lås bakom honom, och modern

knäpte händerna öfver sin grofva sömnad och

nickade tigande med hufvudet. Sedan såg hon upp:

»Hans lille!»

Då gick han hastigt fram till henne och dolde

hufvudet vid hennes bröst. Hon böjde tillbaka hans

hufvud och såg honom allvarlig, men full af oändlig

kärlek i de tårade ögonen: »Far har rätt, min gosse,

var nu snäll och lyd.»

Han bet samman tänderna. Det låg något i hans

ansigte, som skrämde hans moders öga. Hon drog

honom fastare intill sig.21

DHans lille)), sade hon vekt, Ddu har ingen bättre

och trognare vän i hela verlden än far. Han menar

det väl med dig — den vägen, han visar dig, kan du

lugnt gå, med slutna ögon. Ännu kanske ditt

barnasinne inte inser detta, men senare — senare kommer

du att tacka honom, att han varit hård i detta

ögonblick.»

Och återigen skakade han på hufvudet och

framstötte kort: »Det kan väl hända, att far menar det

väl, men hans mening är inte riktig. Just Schmidt

har sagt till mig, att i mig funnes gry till en stor

läkare —- att jag vore född och skapad till detta kall,

och att den, som hade tur att få praktik nu för

tiden, vore en burgen man. Men om den gode

Guden ger en menniska lust och kärlek till ett kall, då

visar han honom också vägen, och Guds ögon se

klarare än fars.»

För ett ögonbhck återspeglade den gamla

qvin-nans fridsamma ansigte en hastigt uppstigande

ängslan. En känsla af hjälplöshet öfverföll henne — den

pinande ångesten att stå vid en skiljoväg och ej veta,

åt hvilket håll hon skulle leda sitt barns steg. Vi

äro alla menniskor, vi kunna alla misstaga oss i våra

bästa afsigter och önskningar — också far. Ansvaret

är stort. Hennes enkla förstånd kan inte utfundera,

hvad som här är det bästa; hon är en qvinna från

landet, hon vet inte, hvad som är klokt och

fördelaktigt, hon vet blott, hvad som är godt och dåligt.

Men hon är en from qvinna, och derför tar hon nu

också sin tillflykt till honom, som tänker och sörjer

för oss, till honom, som gör allting väl. Hon lägger

båda händerna på sonens axlar.

»Hans lille», säger hon med sakta darrande röst,

»om den gode Guden skapat dig till, att du en gång

skall lindra mensklighetens nöd och elände, då för

han dig också till målet. Se, han leder

menniskor-nas hjärtan som vattubäckar, skulle han inte också22

kunna leda din faders sinne efter sin vilja? Tro mig,

Hans, för mig fmnes väl ingen kärare tanke än den:

"Din son är en man, som torkar de olyckligas tårar,

en man, som den förtviflade välsignar som en räddare."

På mina knän skulle jag vilja tacka den Högste, om

han ville välsigna mig så rikt i mitt barn. Och

der-för säger jag dig, min kära gosse, var flitig och

arbeta. Jag är en bondhustru, Hans, jag vet inte, hvad

som erfordras allt för att studera till doktor, men jag

tänker, att om du har en rätt innerlig håg dertill, då

får du också tid att jämte landtbruket lära dig att

kur era!»

Då såg han med en hastig rörelse upp mot den

talande. Hans ögon glänste genom tårar: »Mor lilla,

min goda, goda lilla mor!» jublade han, och det

tycktes honom, som om från hennes milda blåa ögon plötsligt

en stråle utginge, som upplyste hans hjärta och själ.

Ja, nu visste han, hvad han måste göra. Och nu,

då han satt vid bäcken och plockade de blåa

förgät-mig-ej-blommorna, kom han åter att tänka på sin

moders blåa ögon. Alldeles nyss hade han med harm

och vrede i hjärtat kallat sin lilla väninna Aglae

otrogen, karakterslös, emedan hon vändt sig ifrån honom,

derför att en främmande vilja befalt henne göra det.

Då hade hans hjärta blödt, som om han förlorat henne

för alltid.

Nu sågo hans moders ögon på honom genom

dessa förgät-mig-ej, och han hörde hennes milda

stämma: »Gud leder menniskornas hjärtan som

vattu-bäckar — hvad han beslutat, det för han ock till

målet.»

Hans höjde hurtigt och gladt det blonda, lockiga

hufvudet. Förgät-mig-ej na och hans moders ord lade

hos honom grund till fatalisten, men ej en resignerad

och pessimistisk, utan en from och lydig, som full af

barnslig tillförsigt kastar sin sorg på Herren.

Det prasslade vid parkmuren.23

»HanslJ) hördes någon sakta ropa. Han vände

sig hastigt om. Han jublade högt: »Aglae! Kära, lilla,

Aglae!»

Hon sträckte ut handen emot honom. Men han

gömde fort sina förgät-mig-ej under mössan, tog i med

armarna och kastade sig vigt upp på muren: »God

dagi), sade han skrattande, »nu är allting godt igen.»

»Var du ond, Hans, öfver att vi for" förbi?»

»Ja!»

Hon blef mörkröd. »Min nya guvernant är så

högmodig och vill inte, att jag umgås med dig, men

jag lyder henne inte — jag skall träffa dig i smyg —

här vid muren — hvarje dag vid samma tid!»

Han tog fram de blåa blommorna under mössan

och rynkade pannan: »Har den främmande qvinnan

att befalla öfver dig? Hur kan hon få tvinga dig att

göra det, som är orätt?»

»Orätt?»

»Högmod är synd; derför bringar den gode

Guden högmodiga menniskor på fall.»

»Men olydnad är o_ekså synd, och pappa har

be-falt mig att lyda fröken i alla stycken.» Hon talade

med gråten i halsen och såg mycket olycklig ut.

Han smekte hennes lockiga hufvud. »Du har

rätt, Aglaé, du måste lyda henne, och derför får du

inte heller tala med mig i smyg, ty det är ännu större

olydnad.»

»Men jag har tråkigt utan dig, och jag håller

af dig, du är min vän!»

Han såg ett ögonblick stolt på förgät-mig-ejna i

sin hand, och det kändes åter, som om en sällsam

stråle utgick från dem och nedträngde i hans tanke och

hjärta. »Aglaé», sade han fort, »jag vet, hvad som

är att göra. Gå till din far och bed honom, att han

befaller fröken att icke skilja oss. Din far tycker om

mig, han gör det nog.»24

Hon tittade på honom förvånad. »Åh — fröken

kommer att göra narr af mig.i>

»Visst inte. Hur skulle hon kunna våga det, om

din far vill och önskar det?»

Aglae hade plötsligt fått ett eget uttryck i sitt

ansigte. Hälft spefulltj hälft elakt. Hon lutade sig

närmare, med lillgammal min. »Jag är rädd, att pappa

inte kommer att befalla något, som strider emot

fröken Agathes önskan. Du måste nämligen veta, Hans,

att han gör sin kur för den der tillgjorda gåsen, och

att hon inbillar sig, att pappa ska" gifta sig med henne.

Haha! Så löjligt! Han roar sig med henne och drar

henne vid näsan. Jag vet det mycket väl, hvad pappa

vill och har för afsigt. Han tror, att jag är så dum,

att jag inte märker det, men jag genomskådar honom.

Han vill bli en förnäm man och vill riktigt visa sina

myckna pengar. Vi äro ju förfärligt rika, käre Hans, jag

kan få allt, hvad jag vill och önskar, men ser du i

huf-vudstaden måste man umgås vid hofvet, med adeln och

de förnäma, det är chic. Pappa håller nu på att springa

benen af sig för att vi ska" bli adlade, och när vi först

blifvit friherrar, då är han mycket för slug och

mycket för fm för att gifta sig med en guvernant. Då

kommer han nog att ta en generalsdotter eller någon

grefvinna, och då komma vi riktigt in i den förnäma

v er Iden.»

Hans hade hört på henne med öppen mun,

alldeles stel af förvåning. »Men din far är ju redan

en äldre herre, och mycket vacker är han just inte

heller, tror du, att någon grefvinna skulle vilja gifta

sig med honom?»

Aglae kastade med ett gällt skratt tillbaka det

lilla hufvudet. »Så härligt! Som om det vid

giftermål skulle bero på det. Om pappa är friherre och

har så förfärligt med pengar, så får han sex

grefvin-nor på hvart finger. Vet du, Hans — det der med

kärleken — det är bara dumheter. Man kan ju ha25

kurtisörer! Min vän Lucy"s mamma har också gift sig

med en gammal man med mycket pengar, och nu

sitta de unga kavaljererna dussintals i hennes salong

och göra sig till för henne, vi brukade lyssjpa ibland.

O, Hans — jag skulle kunna tala om saker för dig...

saker!)) — — och Aglaé satte händerna för munnen

och brast ut i ett högt skratt.

Hans tittade på henne och såg mycket dum ut.

»Men ... jag förstår dig inte, Aglaé . . . hvad säger

då den gamle mannen? Märker han det inte?...»

Hon ryckte på axlarna mycket road. DMon Dieu!

Då spelar hon bara litet komedi för honom och

klappar honom på kinderna, medan hon bakom hans rygg

räcker en biljett åt någon af sina tillbedjare. Så dum

är hon väl inte, att hon stöter sig med gubben, han

har ju pengarna.» —^--

Den unge Burkhardt strök sig öfver pannan som

en sömngångare. »Men Aglae ... jag har ännu

aldrig hört någonting sådant . . . vet du . . . mina

föräldrar hålla så mycket af hvarandra och mena det

så väl med hvarandra, och derför tror jag, att din

väninnas mor begår en stor synd ...»

Hon knäpte händerna omkring knäet och drog

spefullt på munnen. »Dumheter! Det är modernt.

Ni här på landet har naturligtvis intet begrepp om

det. I stora verlden är det annorlunda deremot. Der

strör den ene sand i ögonen på den andre — och

hvar och en spelar komedi på sitt sätt. Bah, jag

känner till allt det der — jag lyssnar, som sagdt var, ofta

tillsammans med Lucy bakom dörren, och Lucy säger

också: "Så der litet komedi gör hfvet först riktigt

intressant."»

Hon såg mycket lillgammal ut, när hon sade

detta, och Hans betraktade nästan respektfullt det

älskliga ansigtet. Ja, han insåg det — han var en

riktigt dum bondpojke, men . . . Gud vare lof, snart26

kommer han också till staden, och då får han lära

känna alla dessa underliga ting.

Borta från allén hördes en qvinnoröst i vackra,

långdragna toner sjunga: »Aglaé!»

Kommerserådets lilla dotter spratt till. »Der är den

gamla draken! — kom Fians, vi ska" fort gömma oss.»

Han skakade häftigt på hufvudet. »Det är orätt.»

»Var inte barnslig, Hans, det är ju så intressant

att en gång göra någonting emot det, som är rätt.

Jag skulle gerna i nästa bref vilja skrifva något till

Lucy om, att vi alltid ge hvarandra hemligt

rendez-vous här.»

»Hvad skall jag ge dig? Ett rendez-vous"? Hvad

är det för något?»

Hon skrattade högt, så att hon hoppade. »Min Gud,

hvad du är dum. Och alldeles för hederlig, Hans —

sådana der goda menniskor äro så tråkiga, att man

kan leds ihjäl, säger Lucy, och hon har reda på det.

Vi hålla just på att i smyg läsa romanerna, som ligga

omkring i hennes mammas boudoir. O, jag säger

dig, Hans — stiliga böcker — nå ja — jag skulle

kunna tala om historier — historier!»

»Aglae!»

»Aglaé . . . hon ropar dig igen», sade Hans

förskräckt.

»Låt henne skrika — jag har ingen längtan

efter henne.»

»Hör, kära Aglae ... jag vill gå till henne och

bedja henne riktigt öppet och ärligt och hjärtligt--»

Hon tog med båda händerna i hans arm och höll

honom fast. »Dårskap! Det låter du bli. Jag vill

först se, hvad jag kan uträtta hos pappa. I morgon

vid denna tid är du här igen vid muren, jag skall då

ge dig besked.»

Så befallande hon talte. Hans sänkte hufvudet

förskrämd och nickade lydig.

»Gif mig dina förgät-mig-ej!»

27

»Min mor skulle egentligen . . . hon tycker så

mycket om dem . . stammade han förlägen.

Hon skrattade åter — helt underhgt. »Nå, så

gif mig bara ett par stycken då—jag vill skicka dem

till Lucy och skrifva till henne, att du i smyg kastat

en förgät-mig-ejbukett genom mitt fönster.))

»Men Aglaé! Det är ju inte alls sannt?» svarade

Hans full af fasa.

Hon pekade på pannan. »Vet Lucy det kanske?

Jag måste ju ändå skrifva något intressant till henne.

Och nu adjö, i dag får du ännu inte kyssa mig.»

Och hon tog de blåa blommorna med ett

kraftigt ryck och hoppade ned från muren. Då såg det

nästan ut, som om förgät-mig-ejna sorgsna lutade ned

sina hufvud. Hans moders ögon! Han satt som

förstenad och stirrade efter den graciösa lilla gestalten,

hvilken som en skugga, ljudlös och vig, gled genom

buskarna för att från ett helt annat håll visa sig för

fröken Agathe.

Det var väl också en sådan der liten »komedi»,

om hvilken hon nyss talat.

Så sällsamt; det måste gå underligt till i en

sådan stor stad. Sådana äktenskap! När hans

föräldrar om qvällarna sutto tillsammans, och

oktobervinden hven omkring huset, elden sprakade i kakelugnen,

hemtrefligt och förtrohgt — då kunde hans far ta mor

i famn och ömt kyssa henne på munnen. »Mins du

ännu den tiden, hustru?»

Hon ler och nickar — och som hon tittar honom

i ögonen och kysser honom, ser hon plötshgt helt

ung ut.

»Hvad var det för något?» frågar Hans.

Fadern tar gossens blonda, lockiga hufvud och

ruskar honom smeksamt: »Nyfikna pojke, då var mor

min fästmö.»

»Ni höll väl mycket af hvarandra?»

»Dumhufvud, skulle vi väl annars ha gift oss?»28

Ja, man gifter sig ju ändå bara af kärlek — och

så talar Aglaé om unga fruar, som för pengars skull

gifta sig med en ful, gammal man. Och se"n lura

de hvarandra och tycka, att det är intressant att spela

.comedi. Och hvad har en hustru väl för nytta af så

många älskare? Hon har ju redan en man. Två kan

hon ju ändå inte gifta sig med. Hans stirrar

fundersam rakt framför sig. Så mycket är då säkert — bra

och hederligt är ett sådant mod inte. Men han skall

visst inte låtsas om något, när han kommer till

staden, ty annars skratta menniskorna ut honom, såsom

Aglae nyss gjorde och kalla honom dum. Eller skall

han rent ut säga, att han inte tycker om sådant der?

Ja, det är nog det bästa, att han alltid öppet och

ärligt säger sanningen. Om han inte gör det, så måste

han ju också spela komedi, och det kan han inte —

visst inte. Han är så klumpig och tafatt, och om han

då tänker: ))Nu gör du någonting orätt och slår blå

dunster i ögonen på menniskorna)), då blir han

säkerligen mörkröd och förgås af blygsel.

O — och hvad skulle väl mor säga! Hon

be-höfver blott titta honom i ögonen — så vet hon allt.

Och att behöfva slå ned blicken för henne? Aldrig,

han skulle dö af förlägenhet och blygsel!

Det är egentligen mycket illa, att han kommer

till staden, kanske att det vore bättre, att han

stannade hemma, der det inte fanns så underliga moder,

som i hufvudstaden. Men nej, då måste han ju bli

landtbrukare och kunde inte i smyg vara flitig och

studera till doktor. Och det måste han till hvarje

pris, hela hans själ är sammanvuxen med denna tanke.

Då hans gamla mormor i byn för tre år sedan var

så sjuk, och mor och far och han greto så bittert,

emedan mormor nu måste dö, och ingen läkare kunde

hjälpa henne, då hade han tänkt, full af brinnande

längtan: x>Ack, om_ jag ändå kunde vara doktor. Jag

skulle säkert hitta på ett medel att hjälpa den stac-29

kars gamla frun. Om man kan få läkemedel för

andra sjukdomar, hvarför inte för denna? O, om de

bara ville låta mig studera, jag skulle säkert hitta på

något,» Från den tiden plågades han ofta af ängslan,

att hans kära lilla mor också en gång kunde sjukna

utan räddning, ty han hade hört, att hon med

bekymrad min sagt till en grannqvinna: »Gud i himlen,

bara det inte en gång går med mig som med mor!

Det ligger i slägten hos oss och kommer nog att börja

med mig likadant som med henne», och hon hade

med tårar i ögonen blickat efter den gamla qvinnans

kista och tryckt sin Hans mot sitt bröst. ))0m man

är så gammal som den döda, då gör det väl inte så

mycket, och det gör väl egentligen det samma, genom

hvad sjukdom man en gång kallas till vår Herre —

men att dö bort från man och barn, när pojken ännu

inte är försörjd, och mannen ännu så väl behöfver en

trogen hustrus vård — det är ett tungt öde.»

Hans hade hört det och hade från den dagen

hvarje qväll knäpt sina händer och bedit: »Gode

fader i himlen, låt mig en gång bli en klok doktor,

så att jag kan hjälpa min mor.» Då uppfyldes han

af en glad, fast tillförsigt. Det fick vara, hur det

ville i staden, om han blott der kunde lära att finna

riktigt många goda läkemedel.

Hans blickade fundersam utåt parken, bland

hvil-kens blommande buskar Aglaés täcka gestalt nyss

försvunnit. I morgon således vid denna tid skulle han

åter vara här, hade hon befalt. Visst skall han lyda

henne samt komma och få höra, hvad kommerserådet

tillåtit eller förbjudit. Stackars Aglae — hon håller

så mycket af honom, och den otäcka fröken Agathe

tränger sig högmodig mellan honom och hans lilla

väninna för att göra slut på all lycka och glädje.

Ack, hjärtat svider vid denna tanke, så att han skulle

kunna gråta. Då blickar han ned på förgät-mig-ejna

och ser ett underligt litet djur kräla på dem. Det är

Bö

mycket litet — och allt, som ar mycket litet, betraktar

Hans alltid genom förstoringsglaset.

Liksom elektriserad springer han upp, knyter

blommorna med den lilla insekten försigtigt in i sin näsduk

och hoppar ner från muren för att skynda hem till

sitt förstoringsglas. Hans öga blixtrar, kinderna glöda

af ifver . . . Aglae och all sorg äro glömda.

Följande dag var han vid utsatt tid åter på

parkmuren och väntade på sin lekkamrat. Hon smög fram

försigtigt, så smidig och hal som hushållerskans

sammetsmjuka zibetkatt, som nyss gled fram mellan

grenarna för att lura på en liten fågel.

»Det är bra, att du är der Hans», hviskade

Aglae, »jag har redan gråtit hela dagen och gladt mig

åt den här stunden.»

Han såg förskräckt upp i hennes strålande ögon,

som, Gud vare lof, inte alls sågo förgråtna ut.

»Har din far förbjudit, att du får umgås med

mig?» framstötte han nästan andlös af ångest.

Hon nickade och slingrade armarna omkring

honom. )^Men det gör detsamma», sade hon trotsigt,

»jag vill se dig och tala med dig, Hans, jag har också

en vilja, och om vi inte få göra det öppet, nå, så

göra vi det i smyg.»

Han skakade vredgad på hufvudet. »Nej—dertill

är jag för ärlig!» ropade han häftigt, »jag spelar ingen

komedi, Aglaé, inte här och inte i sta^n — aldrig!»

Hon smög sig fastare intill honom och började

verkligen att snyfta. »Men Hans! Du handlar

be-stämdt inte orätt, om du gör mig glädje», sade hon

bönfallande. »Sådana der tankar ska du inte ha, det

är qvinligt. Om du är en verklig, hurtig pojke, då

måste du eggas af att få kämpa mot hinder.»

»Ja, jag vill strida — jag vill gå till din far, till

fröken Agathe — hur svårt det än kommer att bh för

mig att ödmjuka mig inför de der högmodiga

men-niskorna — men för din skull —»31

5)För min skull?» Hon reste på sig häftigt, med

gnistrande blickar. »Det är dumheter! Då skulle de

ju märka, att jag talt om alltihop för dig, och då

skulle jag bli straffad — och fröken Agathe skulle af

hämd behandla mig illa.»

Han såg plötsligt mycket försagd ut: »Ja — du

har rätt; det går inte. Nå — då ... då lef väl

Ag-laé. ...» hans blåa ögon fyldes med tårar, hela hans

gestalt darrade af återhållen smärta.

Hon omfamnade honom ännu hårdare, ja, hon

såg honom med ett ljuft leende i ögonen och kysste

honom på munnen. »Hans — kära, bästa Hans —

för min skull kom i morgon hit igen — för min

skull.»

Han pressade samman läpparna och blickade

obeslutsam ned framför sig. Han utkämpade en

hård strid.

Då skrattade hon plötsligt hånfullt: »Jag tror,

att du är feg, Hans. Du är rädd för straff?»

Den förebråelsen satt. Han hoppade till som

träffad af ett knytnäfveslag. Han skulle vara feg? Han,

för hvilken alla pojkarna i byn kuschade som hundar

för ett lejon? Han bet ihop tänderna och skakade

tillbaka de blonda lockarna: »Jag kommer, Aglae!»

Hon ville ånyo kyssa honom, men han slet sig

häftigt lös, hoppade ned på vägen och sprang hem.

En dräng höll just på att hugga ved på gården. Hans

ryckte yxan ifrån honom och sade sträft: »Låt mig

göra det.»

Och veden höggs, så att det brakade, och

stickorna flögo, och pojken slog till, som om han hade

en fiende framför sig, som han måste krossa. Han

var för första gången i sitt lif till mods, som om han

stode på en svigtande planka, som han ej hade lof

att beträda. Han kände sig hafva förlorat fotfästet och

visste inte, hur han skulle reda sig — derför slog han

så vildt omkring sig.6

82

Den följande tiden såg han Aglaé hvarje dag och

vande sig vid detta umgänge. Hon tröstade honom

med, att fröken Agathe nästa år inte skulle komma

igen, och att allt skulle bli som förr. Så öm och

älsklig hon var! Hon tog till fånga hela hans själ.

Då omslöt hans unga hjärta hennes bild i trogen,

sjelf-förgäten kärlek; han trodde på henne, han var

öfver-tygad, att hon led lika grymt som han under faderns

och frökens högmod.

Afskedsstunden kom. De kysste hvarandra åter

och åter igen. »Jag har dig så kär, Aglaé, och när

jag först blifvit en berömd läkare, då gifter jag mig

med dig — inte sant?»

Hon log och kysste honom. »Ja, du måste bh

mycket berömd. Jag har redan hört efter, det fms

många berömda läkare, som blifvit adlade, ja det fms

till och med sådana, som gift sig med prinsessor. Om

du också blir så berömd, Hans, då skall jag bh din

hustru.»

»Om jag blott kan hjälpa alla olyckhga

menni-skor och framför allt min älskade mor — då skall jag

vara nöjd.»

»Dårskap — du måste förtjena mycket pengar och

bh baron.» Det var hennes sista ord.

Följande år kom Hans hem blott en kort tid från

staden, under sommarferierna, just som Aglaé med sin

far var vid ett hafsbad. Och så gick det ena året

efter det andra. Men de skrefvo till hvarandra. I

början mycket ofta, sedan mera sällan — men de stodo

dock alltjämt i brefvexling. En dag kom ett

»jublande» bref från Aglaé. Hennes far hade blifvit adlad.

Nu var hennes högsta önskan uppfyld. Den nye

friherren gjorde en resa till Italien med sin dotter,

och för första gången hade baronessan von

Lehnberg-Moosdorf glömt att nämna sin blifvande adress. Under

tre månader kom ingen underrättelse — derefter några33

rader på visitkort med krona ocli monogram frän Ve

nedig. Ack, hvad hade Hans ej upplefvat allt under

dessa tre månader. Han nästan trånade efter att få

ge henne underrättelser och skref derför på vinst och

förlust till Venedig. Förgäfves. Han erhöll intet svar.

Aglaé var försvunnen. Då kom han att stå som

skiltvakt framför kungliga slottet — han återsåg henne

ändtligen. Hans hjärta jublade af sällhet. Leende,

försjunken i tankar, stod han der och såg på de

dansande snöflingorna.

TREDJE KAPITLET.

Aglaes kinder brunno — inte af fröjd och glädje

åt dansen, utan blott af stolthet och triumf öfver den

vunna segern.

Hon stod djupt dragande efter andan vid en af

marmorpelarna i tronsalen och höjde det af juveler

blixtrande hufvudet, som om hon vore drottningen,

som hade att befalla i dessa salar. Hennes blick flög

öfver strålglansen af de otaliga ljusen, betraktade

till-fredsstäld dessa purpurklädda trappsteg, der hon nyss

tre gånger nigande betygat sin underdåniga vördnad

för deras majestäter. I det ögonblicket hade hennes

lifs dröm blifvit verklighet. Så långt hon kunde tänka

tillbaka, från den tid, då hon första gången fått

klass-skilnaden klar för sig, hade hennes högsta önskan och

längtan varit en adhg krona och tillträde vid hofvet.

Denna nästan till lidelse urartande trängtan

understöddes ifrigt af hennes far, och hvarje nytt kapital,

som kommerserådets spekulationer inbragte, blef en

Komedi! 334

oljedroppe, som underhöll högmodets eld. Aglae var

vacker, rik, klok och verldsvan, hvad under då, att

hon också ville vara förnäm. Ännu hade aldrig

någon önskan blifvit henne vägrad, hennes hand höll

den gyllene trollstaf, som uppfyller hvarje begäran, och

derför eggades hon i dubbel måtto att också nå det

målet, som på grund af etikettens höga mur tills

vidare tycktes oupphinnehgt.

Det skulle och måste falla, detta stängsel, som

ännu reste sig mellan henne och furstehofvets alla

drömda härligheter. Hade hon inte mägtiga andar

och hjälptrupper till sitt förfogande? Alla dessa

tusentals små guldandar, som med sina gnistrande

händer lekande undanrödja hvarje hinder? Deras

skrammel och klang äro en trollformel, deras glans

en alltid tändande blixt. Och de hade äfven denna

gång visat sig vara oemotståndliga. Lycka och

välsignelse öfver kommerserådet Lehnberg, som för att

lindra nöden tog ett så djupt tag i sin penningkista.

Vattnet hade genombrutit dammarna och gjort stor

skada för land och folk — de hundra tusen, som

Lehnberg tecknade, återuppbygde det nedrifna och

tröstade de olyckhga. Då ljöd »sången om den ädle

mannen^)* öfver vattnet — och fru Reklam satte

trumpeten för munnen, för att denna sång skulle ljuda vidt

öfver landet upp till den purpurklädda tronen, der

krona och sköld vinka som löftesrik lön.

Goda vänner funnos tillstädes, som i rätta

ögon-bUcket och på rätta stället sade det rätta ordet, och

då vattnet efter öfversvämningen dragit sig tillbaka,

hade det åt kommerserådet Lehnberg qvarlemnat den

friherrhga kronans sju perlor.

Men Aglaé klappade välvilligt och förnöjd faderns

engelska polisonger, och sedan foro de till juveleraren.

* »Das Lied vom braven Manne», sången om en man,

som vid en öfversvämning med egen lifsfara räddade flere

men-niskor från att drunkna. Öfvers. anm.35

Han bestälde åt sig en sigillring med vapnet och hon

sina initialer med kronan öfver i diamanter. Men båda

sökte öfverträffa hvarandra i sina anspråk på den nya

vapenprydda silfverutstyrselns praktfulla uppsättning och

utförande.

Nu inbröt en ny tid för den rike mannens hus.

Inte en sten fick Hgga på den andra. Hvar helst det

i en vråj ett hörn eller på någon liten fläck fans rum

för vapen och krona, der ditsattes detta aristokratiska

sigill. Attesalen blef öfverlastad med de ädlaste

em-blemer af den gamla riddarhärligheten, och hvarhelst

det fans en tafla, en siluett eller teckning af någon

länge sedan död medlem af den Lehnbergska familjen,

så förvandlades den genom de berömdaste målares

omsorg till ett stilfullt porträtt och upphängdes i

ättegalleriet. De hade ju i grafven äfvenledes bhfvit adlade,

alla dessa dugtiga, präktiga Lehnbergar, som i sitt

anletes svett lagt grundvalen till det gyllene templet,

som hjälpt den vackra afkomlingen att så

själfmed-vetet uppbära sin friherrliga värdighet.

De onda, alltid skandalhungriga tungorna, hade

mycket ämne till små roliga historier, och man

berättade full af humor: Den Lehnbergska kuskens byxor

hade genom sittandet blifvit utnötta, och herr

kommerserådet blef underrättad om denna för livréet

erforderliga utgift, men baron Lehnberg var oaktadt all

sin rikedom en sparsam man, som beviljade hvarje öre

särskildt, som samlade segelgarnsändar och vände

bref-kuvert för att ånyo använda dem. Således ett nytt

bakstycke på kuskens byxor! Den nye friherren ger

genom en nedlåtande nick sitt samtycke, men bifogar

af gammal vana: »Men låt brodera dit vapnet.»

Verlden är nu en gång afundsjuk och blickar

skelt, om en älskad broder har lyckan med sig, detta

visste Aglaé lika väl som hennes far, och då just

vårsolen hade utkläckt ägget med adelsdiplomet, och i

hufvudstaden ingenting var att försumma, så beslöt36

kommerserådet att under den närmaste tiden bege sig

på resor med sin dotter, tills der hemma glömskans

mossa vuxit på hans stamträds unga bark. När han

sedan efter några månader återkomme, så skulle

sqvall-rets vattenqvarn redan åter drifvas af en annan bäck,

och han och Aglaé, representanterna för den

ärevördiga, ett hälft år gamla adliga ätten, skulle liksom af

gammal inrotad vana aflemna sina visitkort bland

den mängd krönt kartongpapper, som vid säsongens

början fylde silfver- och alabasterskålarna hos dem,

som herr Lehnberg endast och allenast ansåg för sina

likar, nämhgen de vid hofvet presenterade.

Det är ett egendomligt faktum, att hos de flesta

som äro ovana att bära en adlig krona, dennas

väldiga tryck i början inverkar särskildt på den nerven i

hufvudet, som leder minnet. Detta blir alltid lidande,

och så snart bron, som för till det förlofvade landet,

blifvit lyckligt öfverskriden, så stöts den undan med

foten, och allt hvad man förr älskat och vördat på

andra sidan om denna afgrund, som skiljer klasserna,

blir så främmande, som om man aldrig varit

tillsammans der nere i stoftet. Man står nu så högt, man

har blifvit närsynt. —

De hade legat i karantän i utlandet, och sedan

äfven den sista lilla bacillunge af det forna plebejiska

tillståndet blifvit desinficerad, återvände baron

Lehnberg med sin dotter till det dyrbarare än någonsin

smyckade millionhuset i hufvudstaden.

Nu gick allt, som det skulle gå, och äfven den

ifrigt efterlängtade timmen kom, som lönade all

sträf-van, all strid, alla mödor och offer.

Hon stod i tronsalen och kastade stolt tillbaka

hufvudet.

Bredvid och bakom henne stodo dansande

kavaljerer och damer, och äfven här funnos det älskvärda

riddarsporrar, som dels af klokhet, dels af nyfikenhet

eller ironi bugade sig för tusengyllen.37

Aglae var mycket bortskämd och lade inte det

ringaste värde på en hyllning, som enligt hennes åsigt

här bringades henne sparsammare än någonsin. Hon

hade orienterat sig, innan hon började sin säkert

utstakade bana på hofvets parkettgolf. »Hvem är den

förnämste, den allra förnämste och mest firade

kavaljeren i societeten?» hade hon frågat, och man hade

svarat: »Grefve UggleylD Åt honom skulle hertiginnan

Eudoxine utan tvekan gifvit sin hand för lifvet, och

man sade, att prinsessan Rudolphe blott derför blifvit

så hastigt bortgift, emedan man märkt hennes lifliga

intresse för Uggley och velat förekomma obehag.

Grefven hade i de båda ofvannämda fallen

uppfört sig mycket charmant och förnuftigt och derigenom

förvärfvat sig den kungliga familjens särskilda

bevågenhet. Grefve Wulff-Gideon Uggley uppfylde Aglaés

lifligaste drömmar; det var för hans skull, hon ville

bli presenterad vid hofvet, han ensam tog hela hennes

intresse i anspråk. Underligt nog hade hon aldrig lärt

känna honom på privatbjudningar, ty dagens lejon

umgicks blott i den närmaste hofsocieteten och höll det

under sin värdighet att slösa blott en bhck, ett ord

eller ett leende på personer, som inte hade en

oändlig ättelängd som staffage bakom sig.

»Obeskrifligt högmodig och otillgänglig!» var

deras omdöme om grefven, hvilka han med sitt säregna,

stela och ändå imponerande sätt att hålla hufvudet

förbisåg, och »en aristokrat från hjässan ned till

fota-bjället» kallade honom de, som vid ett närmare

umgänge fått tillfälle att lära känna honom. Men allt,

som stälde sig öfver Aglae Lehnberg, retade henne att

begära det, och just derför att grefve Uggley hade

ryktet om sig att vara gränslöst högmodig, blef han

hufvudmålet för hennes egensinniga önskningar. Hade

ej hittills alla böjt sig för makten af hennes rikedom?

Fins det verkligen ännu manliga hjärtan, som kunna

motstå förtrollningen af många millioner? På barones-38

san von Lehnberg-Moosdorfs läppar visade sig ett

spefullt, segervisst leende, och hennes blick flög som en

tändande gnista dit bort, der han, den efterlängtade

och åstundade, stod bakom kronprinsessans fåtölj och

på sitt obeskrifligt eleganta sätt besvarade hennes

glada, vänliga frågor.

Skall han inte en enda gång se bort till henne?

Aglae står i främsta raden af de dansande damerna

och är säker på, att hennes juveltyngda toilett

utsänder sina strålar synligt och klart på långt håll. Hon

har nog märkt, att hon i afton är ett föremål, om

hvilket talas med stort intresse bakom alla solfjädrar

och från alla manliga läppar. Blott för grefve

Wulff-Gideon tyckes ingenting vara likgiltigare än den

furstliga förmögenhet, som prålande omgifver den nybakta

baron essans sirliga gestalt.

Löjligt! Han vill ingenting annat än reta henne

genom ett sådant afsigtligt förbiseende. Aglae har stått

framför spegeln samt noga och skarpt pröfvat sin egen

bild. Och hvad hon såg, tillfredsstälde henne

fullkomligt.

Ett tjusande litet titushufvud, öfversålladt af

briljantdroppar, hvilket kokett och sjelfmedvetet sitter på

den snöhvita, runda halsen, stora, mörka, blåa ögon,

dolda under långa, svarta ögonfransar, använda med

hela en qvinnas utstuderade behagsjuka, afspeglande

alla en lidelsefull känslas vexlande stadier. Den

graciösa trubbnäsan, den svällande röda munnen, hyn —

figuren, hvar fans väl det minsta fel mot

skönhetsreglerna.

Aglae behöfde hvarken att frukta pince-nez eller

lornjett, och ändå fick hon upplefva, att hennes

tjusande varelse så fullständigt förbisågs, som om det

blott fans luft, der den unga damens strålande gestalt

stod eller sväfvade i dansen.

Och hvarje blick, som ej gälde henne, utan

andra, blef en gadd, som blodigt sårade hennes fåfänga.39

Hon ville bli observerad och utmärkt af honom, hon

fordrade, att han gaf akt på henne Hka mycket som

de flesta andra herrarna, som kände sig lika

oemotståndligt dragna till arftagerskans millioner, som järnet till

magneten.

Hon var ju här blott för grefve Uggleys skull!

Icke blott hans förnäma namn, hans urgamla

stamträd och hans stolthet imponerade på henne, utan

äfven hela hans väsen utöfvade en oförklarlig trollmakt

öfver henne och eggade henne såsom läckra

druf-vor, hvilka hänga för högt. Men de blefvo inte sura

för baronessan Lehnberg, utan hennes begär derefter

förvandlades till en förtärande åtrå, och hennes

egensinne att vilja ha allt, som behagade henne, öfvergick

till en fix idé.

I Aglaes ögon var Wulff-Gideon den vackraste

och intressantaste mannen i hufvudstaden.

Hans figur, hög, smärt och förnäm, var längre

än nästan alla de andra herrarnas i salen, hans

an-sigte med de regelbundna, trötta dragen var det

förkroppsligade idealet af en romanhjälte, såsom Aglae

förestälde sig honom. Håret var glänsande blondt och

låg djupt ner i pannan, khpt i två skarpa parisiska

hörn. Bak på hufvudet var det kortklipt och inte

särdeles tjockt. Yfviga ögonbryn hvälfde sig öfver

ögonen, som lågo mycket djupt in, och hvilka antingen

framblixtrade ur skuggan eller likgiltiga och närsynta

beslöjades af ögonfransarna. Grefve Uggley var

andra sonen af ett ej öfvermåttan rikt grefvehus. Hans

äldre broder hade gift sig med en mycket rik rysk

furstinna och derigenom räddat det gamla

fideikommisset från undergång.

Ehuru han hade en rätt talrik familj, understödde

grefve Uggley dock sin broder, Wulff-Gideon — och

enligt hvad man hviskade om, i ganska vidsträckt

måtto, och satte honom genom sitt dryga understöd i

stånd att ingå som attaché i diplomatiska kåren.40

I denna egenskap hade Wulff-Gideon under långa

år varit utomlands, hade lärt känna verlden från

alla sidor och hade, såsom några tidningar

förkunnade, nu blifvit hemkallad, för att enligt den

regerande furstens önskan förlofva sig med en dam ur

societeten.

Man hviskade om, att denna unga dam skulle

vara den vackra och rika dottern till ett utländskt

sändebud, och att politiska intressen troligen lågo till

grund för detta äktenskapsförslag.

Något bestämdt hade man dock ej reda på, ehuru

man allmänt och med lifligt intresse iakttog, att grefve

Uggley emot den lilla Lady Harriet var den mest

uppmärksamma och ridderliga kavaljer, som på ett

lika elegant som tillbakadraget och formfulländadt sätt

strödde sin hyllnings rosor på den mycket

kringsvärmade arftagerskans triumfbana.

Någon riktig kurtis, tändande blickar och

betydelsefulla ord, denna tjusande, lätta skärmytsel, som

brukar föregå segern på Amors stridsfält, var inte att

upptäcka — åtminstone inte från hans sida, ehuru i

Lady Harriets glänsande blåa ögon ofta låg ett

betydelsefullt uttryck, som tycktes fråga nästan otåhgt: yySi

vous n"avez rien å me direv . . . etc. Och denna sång

sjöng hon också nyhgen på en musikalisk soiré hos

enkedrottningen, och man tyckte sig hafva märkt, att

hon då hade förrådt sig genom en liten vändning med

hufvudet åt grefve Wulff-Gideon till.

Lösa rykten! — En sysslolös hjärnas fantasier!

Aglae iakttog skarpt sin rival, och hon upptäckte blott,

att Lady Harriet utan tvifvel mera utmärkte furst

Kar-netzki och dansdirektören, friherre Lossum, än den henne

pådiktade friaren Uggley.

Denne dansade för öfrigt mycket litet, nästan

ingenting alls. Han stod efter ett längre samtal med

den gamla prinsessan Mathilde orörlig qvar i hennes

närhet och tyckes snarare tänka på allt annat än derpå,41

att han befann sig på en hofbal, att många

fruntimmersögon längtansfullt voro riktade på honom, och att

millionarftagerskan Aglaé, baronessan von

Lehnberg-Moosdorf, en mycket värderik guldfisk, i dag för

första gången simmade i säsongens böljande flod och

gerna skulle vara beredd att nappa på en krok med

greflig krona till bete.

Nej, han tycks inte alls lägga märke till denna

sak, och kommerserådets dotter biter sig högligen

förargad i läppen och följer med en kall, knappast

märkbar böjning på hufvudet sin kavaljer till qvadriljen,

som just håller på att ordnas i salens midt.

Kanske slumpen fogar så, att grefve Uggley dansar

midt emot henne! Bjuder han inte upp? Hennes

blick flyger bort till honom. Nej, han rör sig inte

ur fläcken, men sträcker sig högre och iakttager

intresserad, hur södra väggens divan blir allt tommare.

Den ena damen efter den andra följer sin kavaljer,

som klingande med sporrarna, med glada skämtord

eller med en respektfull, stum bugning ber om sin

ut-lofvade dans.

O, . . . hvilken lycklig slump! Aglaes kavaljer styr

sina steg åt det håll, der grefve Uggley står, och tar

plats just framför honom.

Nu måste han gifva akt på henne — han måste!

Baronessan Lehnberg fläktar hfligt med solfjädern

— inte derför att det är för hett, o nej, hennes blod

flyter kallt och beräknande genom ådrorna, men hon

vet, att briljanterna på hennes armband genom denna

rörelse komma att tydligare framträda. De måste lysa

i ögonen på honom. Aglaé kastar tillbaka hufvudet

och fixerar sitt offer med brinnande blickar, allting

glöder, strålar och gnistrar hos henne, som om de

trolska ögonen af sjelfva guldets demon med

betvingande blick ville magnetisera honom.

Och vefkhgen lyckas det inte! Långsamt vänder

grefve Wulff-Gideon på hufvudet, betraktar baronessan42

Lehnberg-Moosdorf från topp och till tå med en blick,

snarlik den hvarmed en icke spekulerande köpman

läser igenom km^slistan, kall, uttråkad och så

obe-skrifligt högmodig, att den unga damen fryser ända

intill det egensinniga, bortskämda och tyranniska

hjärtat. Och sedan ser han bort öfver henne, som om

alla diamanterna voro små kiselstenar, vänder sig tvärt

om på klacken och går sin väg tvärs igenom salen.

Aglae står som förlamad. Hon som hittills

alltid fått hvarje sin önskan uppfyld, som blott behöfde

befalla för att få sin vilja fram, hon som i dag har

större rikedomar på sig, än denna grefve eger

förmögenhet — hon behandlas af honom, som om hon vore

luft? — Brännande, heta tårar, framkallade af vrede

och egensinne uppstiga i hennes ögon; hon skulle vilja

knyta händerna och stampa med fötterna, som hon

brukar göra hemma, när hon är ond öfver något, men

hon måste beherska sig," hon måste komma ihåg, att

hon här är utsatt för allmän kritik. Således upp

med hufvudet! Hon vill skratta — skämta med sin

kavaljer. Det är ju allt blott komedi här i lifvet,

hvarför kan hon inte också inbilla folk, att hon roar

sig gudomligt i detta ögonblick, att hon är

fullständigt belåten med sin qväll?

Gud vare lof, menniskorna kunna ju ej se in i

hjärtat på sin kära nästa, de måste tro, hvad de ha för

ögonen, och det är bra. Hur förfärligt, om man

alltid såge sanningen — hur genant, hur ointressant och

hur farligt vore det ej. Man talar så mycket om det

nittonde århundradets mod, som så mästerligt förstår

att dölja kroppens brister och så fördelaktigt blottar

skönheten, endast kroppens! — löjligt. Så fattigt är ej

nutidens mod. Dess hufvudkraf är den mask, som så

att säga måste fmnas för hvarje toilett. Verlden är en

stor teater, der hvar och en vill synas något annat,

än han är. Hvar och en spelar komedi på sitt sätt,

hvar och en bär Janushufvudet på skuldrorna och vän-43

der det efter behof — skrattande eller gråtande.

Dårskapen sitter i sufflörluckan och hviskar åt livar och

en repliken till hans roll, den järnhårda

nödvändigheten är regissör, och sjelfviskheten angifver takten.

Sanning och uppriktighet äro föråldrade och luggslitna

fordringar, som kastats i skräpkammaren och framdragas

i ljuset vanhgen blott i äktenskapsdramerna — en hvar

ryser der vid. Ja, låt oss spela komedi!

Aglae är ett äkta barn af sin tid, hon är

uppammad med storstadens gift, och den ohöljda

realismen har suttit vid hennes vagga. Hon har intet

annat sett af lifvet än en skenverld full af lögn och

bedrägeri, än den stora komedin, som kallas jagten efter

lycka — hur skall hennes hjärtas mark då kunna vara

en trädgård full med rosor och liljor? Torra, ödsliga,

döda teatertiljor betäcka den — en fri teater, der

lifvet återges i bjärta, oförmildrade, realistiska bilder.

Och så spelar hon äfven nu koketteriets komedi

med vrede och harm i hjärtat och kan ändå inte

underlåta, att midt under skratt och skämt med ögonen

förfölja den, som hon i detta ögonblick hatar lika

glödande, som hon egentligen hade velat älska

honom! --

Der borta på den upphöjda divanen sitter ensam

och glömd en ung dam, en dam som inte dansar,

ehuru en tät klunga unga officerare står framför henne.

Grefve Uggley framträder till henne, räcker henne

med ett förtroligt leende handen och sätter sig

bredvid henne. Så vacker han ser ut, när han är

upprymd och pratar så glädtigt, hela hans ansigte är sorn

förklaradt, det trötta, satiriska draget omkring munnen

försvinner fullständigt.

Hvem är denna dam? Aglaé har skarpa ögon.

De framförstående personerna undanskymma till en del

den obekantas gestalt. Men det, som hon ser,

imponerar rakt inte på henne. Hon kan inte tåla dessa

fma, nästan magra, så uppenbart förnäma ansigten —44

af bara motsägelselusta redan. Och den okända ser

ut som den förkroppsligade aristokratin — Aglae fmner

henne mycket alldaglig och långtrådig. Hon har stora,

blåa ögon — nästan lungsigtigt glänsande, och ett

förtjusande behagligt leende, hvilket naturligtvis blifvit

instuderadt framför spegeln. Det cendréfärgade håret

är mycket chic och elegant uppsatt på det hlla

huf-vudet, men dess prydnad är mer än tarflig, en liten

bukett snödroppar, af billigaste sort till och med; —

baronessan Lehnberg förstår sig mycket väl på, hvad

sådana ting kosta.

Och hela hennes toilett för öfrigt! Det är löjligt!

Aglae skulle hellre hafva dödt, än gått på det viset

klädd på en hofbal. Enkel, hvit tyll med inväfda

hvita sidenmönster, ett par sidenrosetter och

snödroppar som enda prydnad. Inte en tillstymmelse till

något smycke! Vid en fm guldkedja hänger en

urgammal pastellbild på hennes hals — -— — har den en

infattning af diamanter? Det gnistrar verkligen litet

svagt då och då . . . som knappnålshufvud äro

briljan-terna. Haha, något familjesmycke från år tusen! Och

ändå förargar Aglae sig deröfver. Hon skulle med

glädje gifvit sin praktfulla collier, om hon derför

kunnat få sig en sådan stamfader i allongeperuk! Åh,

hvad en sådan nybakad adel är förfärlig! Aglae vill

gifta sig så fort som möjhgt, och det enda, som hon

begär af sin blifvande make är ett oklanderligt

stamträd, en oändlig rad förfäder och någon gammal

familjeborg, som kan uppbyggas igen. Grefve Uggley

motsvarar alla dessa önskningar och är dessutom en

mycket sympatisk person.

Så han skrattar och pratar, och så han ser på

henne, nästan ömt. Och så hon slår upp ögonen emot

honom och ser på honom igen •— —! Baronessan

Lehnberg är nära att qväfvas af förargelse.

»Hvem är den der damen, med hvilken grefve

Uggley samtalar så lifligt?» frågar hon plötsligt sin ka-45

väljer, och denne vänder på hufvudet för att se efter,

förvånad öfver denna tvära öfvergång i samtalet.

»Jaså — det är grefvinnan Viola Kodositz-Möllin!»

svarar han ifrigt, och hans röst får en nästan varm

ton. »En förtjusande ung dam, granne till Uggley.

Har ni ännu inte hört talas om henne? Hon har helt

nyligen bhfvit utnämd till prinsessan Mathildes andra

hofdam. Hennes mor är en furstinna Ricci,

österrikiska, och hennes enda bror står som gradpasserare

vid lif-husarerna. Förra vintern —»

Aglaé afbröt honom nästan sträft. »Ja, ja, en

mycket god familj, jag vet det — Kodositzarna äro af

urgammal adel, jag intresserar mig för heraldiken.

Men hur är det väl med guldådern i vapnet?» tillade

hon med ironiskt krökt öfverläpp, »är grefvinnan rik?»

Den unge gardeslöjtnanten mätte sin dam med

en blick, som var nästan förolämpande — men då

Aglaé fortfarande uppmärksamt betraktade paret på

diva-nen, undgick henne den samma.

»Rik? — visst inte; våra verkligt förnäma unga

damer hafva sällan förmögenhet, emedan de

gammaladliga familjerna för det mesta blott ega

fideikommisset. Blott de nymålade vapnen äro ännu

genomdragna med guld- och silfverådror, och då heraldiken

hvarken har fabriksskorstenar eller järnvägsaktier att

uppvisa som symboler, så gälla inte heller de moderna

vapnen i deras ögon, hvilka genom århundraden

mottagit sin enkla vapensköld ur förfädernas ridderliga

hand! Guld-kå^vn kan köpas, fröken von Lehnberg,

men den blåa ådern är privilegium. Får jag lof?

En avant quatre!):>

Aglaé stod ett ögonblick mållös. Sedan rusade

blodet sjudande hett uppåt kinderna och beröfvade

henne nästan andan. En blixt af vrede frambröt ur

hennes ögon, som tycktes vilja tillintetgöra den djärfve

talaren. Sedan kastade kommerserådets dotter spotskt

tillbaka hufvudet och dansade slut qvadriljen utan att46

vidare tala ett ord med sin kavaljer. Och sedan stod

hon åter ensam på sin gamla plats. Hon säg, hm*

gardeslöjtnanten gick fram till de andra herrarna och

med talande gester berättade något komiskt. Då

tittade alla bort till henne och skrattade, och

högljud-dast och skarpast skrattade grefve Uggley. Blott

gref-vinnan Kodositz hade ett uttryck af medlidande i de

blåa ögonen.

Och Aglae såg längre bort mot salsdörren.

Der stod hennes far, så pretentiös och uppblåst,

som om han sutte på sina millionsäckar, och

gestikulerade på sitt egna, öfverlägsna sätt, hvilket hans

dotter hittills hade funnit vara ytterst förnämt och

full-komhgt på sin plats. Den som har pengar skall brösta

sig dermed, annars märka och veta menniskorna ju

inte, att man är den rike baron Lehnberg! Men i dag

föreföll henne faderns väsen som en karikatyr.

Hon såg också, hur herrarna bakom hans rygg

gjorde sig lustiga på hans bekostnad, hur de genom

sitt sätt att umgås med honom läto påskina, att de

på sätt och vis betraktade honom blott som en clown,

som fått tillträde till dessa salar endast för att roa dem.

Det tycktes henne plötsligt, som om marken

svig-tade under hennes fötter. Hon slöt krampaktigt

handen om solfjädern och bet ihop tänderna. För första

gången i sitt lif erfor Aglae en förödmjukelse. För

första gången lemnade hennes gyllene hjälptrupper

henne i sticket och grepo fega till flykten för

ridderlighetens järnhårda ande, som full af djärft mod

försvarade sin ärfda rätt till dessa salar. Aglae hade

trott sig vara vid målet och såg nu med vidöppna

ögon, hur långt hon ännu var aflägsen derifrån. Skulle

hon förklara sig matt gentemot sådana motståndare

och vredgad kasta ifrån sig den splitternya, här så föga

godkända kronan? Skulle hon återvända i de kretsar,

som hon lemnat så högmodigt, och der hon ändå

spelat en roll, såsom furstinnan bland sina vasaller?47

Nej! — Inte för allt i verlden. Hellre vara den

sista här än den första der.

Åh, Aglae genomskådar folk, hon har reda på

sina medmenniskors svagheter. Det är afund! Det

är den tydligaste afund, sorn låter de utfattiga

gref-varna och baronerna här göra front emot

nykomlingens millioner! Det kommer att gå öfver, ty om

afunden också är stor, så är egoismen ändå större.

Kommen bara först till middagarna och balerna, som

huset Lehnberg tänker ställa till, fester såsom

undren ur tusen och en natt. Kännen er först

hemmastadda hos oss — då kommen I nog att hissa en

annan flagga! Menniskorna ana och veta det ju ännu

inte, hur gästfritt skorstenen skall ryka, hur de skola

bjudas åter och åter igen — likgiltigt om de kunna

ge igen eller inte. Sådant har ingenting att betyda

för oss rika menniskor.

Aglaé höjer segerglad det lilla hufvudet. Hon

vill och kommer också att bli aktad och hyllad i

dessa salar, lika väl som alla dessa damer med

ättefädrens pastellporträtt, med de blåa ådrorna, som

ej kunna köpas. Hon vill det, och hon skall uppnå

det — Moute qui coiite, je le vmx ahsolument!t>

FJERDE KAPITLET.

Aglae skred genom slottsportalen.

Stolt och segerviss hade hon kommit, full af

triumf och högmod, såsom drottningen i sagan

framträder till spegeln och frågar: »Spegel, spegel i min

hand, säg hvem är den skön"sta väl i detta land?»48

Och nu gick hon igen, och var fortfarande

drottningen i sagan, men det förkrossande svaret hade

hon också erhållit: »Snöhvit ar tusen gånger skönare

än du.X)

Harm, afund och svartsjuka rasade i hennes hjärta.

Snöhvit! Ja, grefvinnan Viola med sina enkla

snödroppar i håret hade gått i strid mot alla diamanter

och millioner och hade segrat. Hade hon verkhgen

redan segrat? Emedan grefve Uggley satte sig vid

hennes sida och förbisåg baronessan Lehnberg?

Löjligt i sanning! En ek faller ej vid första hugget, och

denna bal var säsongens första fest. Låt se, grefvinna

Viola, hur aktierna stå vid den sista.

Ofta vänder vinden sig inom en sekund, och den

lilla kappan, som nyss fladdrade mot norden, flyger

snabt som blixten omkring och blåser mot söder.

Der-för tänker Aglae ännu inte på länge ge tapt eller

erkänna sig vara besegrad.

Häftigt, nästan ohöfligt banande sig väg, tränger

baronessan Lehnberg-Moosdorf fram till sin vagn. Snön

faller ännu, elden i urnorna brinner fortfarande, ökad

af den iskalla stormen, som under tiden uppväxt.

Aglaé höljer sig rysande i sin pels, medan hon

stiger öfver tröskeln. Bredvid henne blänker en

gevärspipa, hon förskräckes plötsligt som det onda

samvetet och tittar förstulet bort åt skiltvakten. Gud vare

lof, ett annat ansigte. En blek, svartskäggig liten

soldat, hälften så stor som Hans och blott hälften så

ståtlig. Han stampar frysande med fötterna och

mönstrar den unga damen med en trumpen blick, i

tankarna ser Aglae åter barndomsvännens lyckligt

strålande ögon. Hon hade alltid tyckt dem vara vackra

och en gång gifvit sin väninna, Lucy, en mycket

exalterad beskrifning på dem. Förskräckligt! Hvad en

sådan flicksnärta ändå skrifver, talar och tänker för

dumheter, när ledsnaden gör en dygd af hvarje

nödvändighet. Liksom befriad från en börda, andades49

hon djupt och kastade sig häftigt tillbaka i vagnens

atlasdynor.

Hon hörde knappast, när kommerserådet på sitt

omständliga sätt berättade, hur många herrar han

hade bjudit på en vinafprofning tills i morgon.

Vin-afprofning! För att ge ett namn åt saken, nämde han

i första rummet vinafprofningen. Men hufvudsaken

var, att en frukost skulle förbindas med denna

afprof-ning, naturligtvis ^ helt ä propos, då det just var

frukosttid. »Man kan visserligen knappast våga att så

oförberedt bedja herrarna deltaga i frukosten, men

man skulle bli mycket glad, om herrarna ville hålla

tillgodo» etc. etc.! Naturligtvis stanna alla, om ej för

annat, så af nyfikenhet att få se, hur en milHonär

frukosterar. Han tänker ringa, hof-mästaren kommer in,

ödmjuk, i svart frack med två medaljer, och han

säger med sin imponerande gest: »Låt lägga fram tolf

kuvert till, herrarna komma att hålla oss sällskap.»

Efter knappast fem minuter öppnas flygeldörrarna,

och man ser under några ögonblick betjenter, som

skynda sig att ytterligare ordna taffeln, hvilket ännu

mer förstärker intrycket af något oförberedt. »Var så

god, mina herrar», säger baron Lehnberg-Moosdorf

med ett leende, och sedan! — Nåja, bordet nästan

dignar under de utsöktaste läckerheter, och herrarna

skola häpna. »Var så god och håll till godo», upprepar

han ännu en gång och pekar på soppan af ostindiska

fågelbon . . . »Aglae, hvad tycker du om detta skämt?»

Hon gäspade. »Kommer kanske grefve Uggley?»

sade hon spefullt och tyckte, att hennes goda,

inbilska far var otroligt inskränkt, som inte hade en aning

om, hur ofantligt man drifvit med honom i kväll.

»Uggley?» kommerserådet lutade sig hastigt framåt,

»nej, tyvärr inte, det var alldeles omöjligt att komma

åt den menniskan, och han hade väl inte riktigt

förstått mitt namn, ty oss emellan sagdt, så

behandlade han mig egentligen riktigt oförskämdt. Men en

Komedi! 450

annan kommer, den förnämsta fisken i hela

sällskapet.»

»Och hvem skulle det vara?» sade hon med ett

ironiskt skratt.

»Nåja, den franske vieomten med de förfärligt

många namnen. "Vicomte de Saint Lorrain, Mm^quis

UÄrmiton de Oisle la Bussiére% jag har låtit en af

kammarherrarna notera det åt mig. Det låter tusan

så förnämt! Och en så präktig, treflig pojke se"n, den

ende, med hvilken jag blef riktigt intim. Inte ett spår

af högmod. Då jag för hvar gång upprepade hela

hans namn, började han skratta och klappade mig i

ryggen. "Utan krus, min bäste vän, helt enkelt

vi-comte, verlden vet ju, att jag är en afkomling af

prinsen af Melbourne." Och se"n hette det bara, "käraste

vicomte och dyraste baron", som om vi redan som

pojkar hade brottats med hvarandra.»

Aglaé utstötte ett obestämdt ljud, till hälften skratt,

till hälften hväsning. »Jag kan inte påminna mig den

höge herrn, hur såg han ut?»

»Ah, charmant, öfverdådig! Man kan ej taga

miste på de furstliga familjedragen. I början

förvex-lade jag saken och tänkte, att Melbournes voro

fransmän, men det är engelsmän, han är slägt med dem

på mödernet!» Talaren gaf inte akt på Aglaés nästan

förskräckta rörelse och hennes förargade: »O;, Melbourne

franskt!» Fråssande i minnet fortsatte han: »Han lät

mig få reda på hela sitt stamträd . . . mycket

tillmötesgående . . . och jag säger dig, Aglae, det riktigt

vimlade af hertigar, prinsar och grefvar.»

»Hur han såg ut, vill jag veta!»

»Lång, smärt, litet medtagen af lifvet, såsom en

äkta fransman. Svarta mustascher, ett ärr öfver

ven-stra ansigtshalfvan och ett präktigt, enkelt, men tusan

så chic sätt att kläda sig. Han talade om för mig,

att han hvarken hade smycken eller ordnar på sig,

han behöfde det inte . ..»51

»Låt oss hellre säga, att han lider brist på dem!»

DÅhå, vicomten, en stenrik man! Han har stora

egendomar i Normandie, en ofantlig

privatförmögenhet, ärfd efter hertiginnan af. . . nåja ... det gör det

samma, som var hans farmor!»

»Jaså, jag påminner mig honom nu, han klibbade

som beck och såg ut, som om han redan upplefvat

mången storm. När man har läst Zola, så bUr man

litet kritisk emot franska herrar med dylikt utseende.

A propos, vid vår ankomst låtsades du inte se Hans

Burkhardt.»

»Den simple soldaten, som stod på vakt utanför

portalen?»

Kommerserådet pöste af förolämpad stolthet, som

om han skulle spricka: »Naturligtvis gjorde jag det.»

»Hvarpå kan det bero, att han kommer hit så

plötsligt?»

»Och det frågar du mig om?»

»Du har rätt, det var öfverflödigt. Tror du, att

han kommer att söka upp oss?»

»Det hoppas jag inte! Det skulle vara högst

genant!»

»Visst inte, ingen menniska behöfver ju veta, att

han är en bondson, och för öfrigt kunna vi ju hålla

honom ifrån vårt fma umgänge. Han kan komma till

oss incognito och ensam, förstår du?»

»Men Aglae ... mitt hjärtegryn ... jag förstår inte?»

»Det är rakt inte nödvändigt heller!» Den unga

damen lutade sig tillbaka och såg ut som en kattunge,

som sneglar på en intet ondt anande liten fågel. »Han

skall komma, jag vill visa honom hela ståten och

härligheten. Du tänker fröjda dig åt de förnäma

herrarnas afund och förvåning, och jag tänker en gång låta

sagan om prinsessan Guldhår och getaherden bli

sanning. Bondsonen skall inträda i den rike mannens hus,

och hans ögon skola bländas af all denna prakt, som

han aldrig förr skådat.» Hon skrattade sakta och för-52

nöjdt, och kommerserådet instämde med galande ton.

Detta var sannerligen ett trefligt, litet skämt, och han

ville i alla händelser vara med, när Hans Burkhardt

finge se undren ur tusen och en natt. Aglaé visste

ännu inte så noga prisen på allt som han sjelf.

»När skall han komma?» frågade han och tittade

med de något utstående ögonen mot vagnsfönstret.

Hans dotter ansåg det vara öfverflödigt att svara;

ekipaget höll, och utan att lyfta upp det dyrbara släpet

eller att besvara den bugande portvaktens helsning,

sväfvade Aglae in genom porten. Öfver det prålande

porthvalfvet lyste kommerserådets namnchiffer med

friherrlig krona bildadt af gaslågor. Eljes brukade

baronessan Lehnberg-Moosdorf med välbehag betrakta

densamma, nu kastade hon tillbaka hufvudet och

tittade rakt framför sig. Men kommerserådet vände sig

till portvakten och de båda framskyndande tjenarna

och sade likt en teaterfältherre, som nyss vunnit en

slagtning bakom kulisserna, och nu i en imponerande

hållning visar sig för folket: »Porten skall ännu inte

stängas; ett bref skall först expedieras. Jag måste

skrifva ett par rader till min vän, Vicomte de Saint

Lorrain, Marquis D^Ärmiton de Gisle la Bussiéref))

Anamma, sådana miner de gjorde. Det der satt!

Talaren riktigt smackade vid orden, som han uttalade

med sådant lugn, vinkade nådigt med handen och

rullade som en i pels inlindad kula fram mot bronstrappan.

I den långa raden af rum, som baronessan

Aglae bebodde, voro kronorna och vägglamporna tända,

ty den unga damen tyckte inte om att komma in i

ett mörkt eller sparsamt upplyst rum. En

kammarjungfru, som med en liten lampa skrider framför sin

matmor för att lysa henne in i sängkammaren,

tycktes den bortskämda kommerserådsdottern vara höjden

af en sådan slags tarflighet, med hvilka hon

företrädesvis brukade drifva sitt hjärtlösa skämt.»Verklig fattigdom har sin poesii), brukade hon

säga, »men denna ljumma blandning af fattigdom och

rikedom, som prompt "vill", men inte "kan", och som

gör sig möda att antaga en "air", som inte kan

genomföras, har något löjhgt med sig, någonting lika

löjligt som en söndagshatt, på hvilken man satt

balblommorna från föregående säsong!» Med ett trött,

utvakadt ansigte mottog kammarfrun sin unga

herskar-inna vid tröskeln af »hennes rike» och tänkte just med

en djup nigning tigande ringa på kammarjungfrun.

Aglaé höjde befallande handen: »Det får vara

så länge med afklädningen, madame Dupont, vänta

med Sofie i mitt toilettrum, tills jag kommer. Här

är min pels, och så kan ni få ta af ytterkängorna.»

Madame Dupont knäböjde på den tjocka

smyrna-mattan och gjorde efter befallning, men

sammanpressade läpparna med ett uttryck af högsta vrede.

Sedan reste hon sig, ödmjuk och mycket älskvärd — som

alltid. »Baronessan glömmer väl inte medicinalrådets

tillsägelse? Det är redan ganska sent, och det

kommer att bli tillställningar hvarje natt hela veckan.»

Aglae knep plirande ihop ögonen, ett tecken att

hon var vid mycket dåligt lynne, sedan vände hon

ryggen åt den talande och gick i motsatt riktning mot

sängkammaren ut genom de på vid gafvel stående

flygeldörrarna.

En vredgad blick följde henne. »Om du bara en

gång i lifvet tinge erfara, hvad det vill säga att vara

fattig och beroende», mumlade madame Dupont

mellan tänderna och gick in i nästa rum, lade sig åter

på chäslongen och tillslöt de rödkantade ögonen.

Men Aglae gick ur det ena prunkande gemaket

in i det andra och mönstrade hvarje sak af den

dyrbara möbleringen, som om hon såge den för första

gången.

Och på sätt och vis gjorde hon det också, ty

hon såg den i dag med helt andra ögon än eljes.54

Två alldeles motsatta poler berördes vid denna stumma,

obarmhertiga kritik. Först mönstrade Aglae sin

om-gifning med den tanken: »Hvilket intryck kommer och

måste grefve Uggley väl hafva, när han första gången

beträder dessa rum?» — och hon tyckte, att ingenting

var godt och vackert nog. Och sedan hon retat upp

sig tillräckligt och i fantasien utmålat för sig, hur

dessa salonger borde fullproppas med ännu mera i

ögonen fallande rariteter, gick hon ännu en gång

igenom den lysande prakten och såg på allt, som om

hon vore den naiva, oskyldiga bondsonen, Hans

Burk-hardt, som, vid sidan af sin tillbedda väninna,

förvirrad för första gången betraktade denna sagoprakt.

Haha! — nu fick hon tillbaka hela sitt goda lynne,

och läpparna kröktes öfvermodigt; hon steg fram till

den höga trymån och betraktade sin strålande bild.

Ett drag af grymhet framträdde plötsligt på hennes

unga ansigte.

»Om jag dig älskar — hvad rör det dig—!d och

hennes hvita tänder framskymtade; »och om du mig

älskar — hvad rör det mig?}> tillade hon i tankarna

och var plötsligt vid allra bästa lynne.

Hon tänkte tillbaka på den tiden, då hon som

knapt fullvuxen flicka skref bref till Lucy från

Moos-dorf. Så intressant och romantiskt det var, att den

lille bondpojken var öfver öronen förälskad i den vackra

borgfröken. Han låg som en hund på hennes tröskel,

och ju sämre hon behandlade honom, och ju mera hon

förtrampade honom, ju mera sprang han efter henne.

Det hade roat henne redan som barn, och nu sedan

hon fått mognare begrepp om ett romantiskt

förhållande, eggades hon af ett samvetslöst qvinnohjärtas

hela syndiga begär att draga oskulden i sitt nät och

att under mottot: ))0m du mig älskar, hvad rör det

mig?» drifva sitt grymma spel med den samma.

Herden och konungadottern! — och det nittonde

århundradets hela, lättsinniga frihet.55

Aglaé drömde en hel roman full af giftig fantasi.

Hur skulle det väl kunna vara annorlunda? Hennes

unga lif hade aldrig bevakats af änglavingar; hon

liknade den snöhvita näckrosen, som öppnar sin kalk i

kärrets orena vatten, som med hvarje fiber, hvarje

nerv uppsuger giftet i ett sådant moras, utan att

någonsin en hand sökt flytta den arma, unga

mennisko-plantan till lifvets rena källa.

Och ändå — hade Aglae verkligen lefvat i en

sådan förderfvad omgifning, att den kunnat utöfva ett

sådant inflytande? Hur månget barn till mördare,

tjufvar eller äktenskapsbrytare har ej förblifvit rent. till

hjärta och själ midt under synd och brott?

Det är sant. Der lasten och synden visa sig i

hela sin nakna, vidriga sanning, utan mask eller

förställning, der de framträda i hela sin blodiga,

skamliga uselhet, der väcka de ofta afsky och afskräcka

från ett liknande lif. Men der lasten visar sig i

skimrande drägt, der den söfver själarna liksom berusande,

ljuflig blomsterdoft, der får den en rikare skörd än i

förbrytarehålorna. Är det synd, det som visas oss på

den moderna teaterns scener? Är den hjärtats,

själens och moralens uselhet, som der återgifves, något

fördömligt? Åh nej, det är nyaste parisermodet^ det

är den berusande, nervretande sanning, hvilken som

äktenskapsdrama framföres för åskådaren, åtföljdt af

alla de rysliga konseqvenser, som första steget från

dygdens väg medför.

Är meningen kanske, att de tjusande, sköna

syn-derskorna på tiljan skola verka afskräckande? Åh nej!

Publiken är hänförd — och ju sanningsenligare

komedin spelas, och ju krassare effekterna äro, ju mera

råheten och uselheten brösta sig, ju rikligare blir

också den blomsterdoftande hyllningsgärden.

Aglaé hade ännu inte trampat ut barnskorna,

förrän hennes far nästan hvarje kväll utan urskilning

förde henne till teatern. Han hade ju hyrt en loge,56

och ... nå ja — det är ju en löjlig sipphet, att nu

för tiden ännu vilja hålla de unga flickorna i bur.

I mormors mors tid kunde väl fröknarna och fruarna

ännu gråta af rörelse öfver »Lilla Hanna och

kycklingarna» — nu för tiden sitta skolflickor och se på

»fallet Clémenceau» samt kritisera de framstälda lidelserna

med samma kallblodighet, som professorn använder

knifven vid behandlingen af vämjeliga bölder.

Aglaé hade alltid roat sig bra på teatern.

Hennes väninna Lucy brukade regelbundet följa henne, och

kommerserådet förstod de unga damernas smak för

teatern och allt, hvad dertill hörde på så sätt, att han

på sin dotters begäran hade konstnärsaftnar i sitt

hem, der deltagarna sammanfördes utan någon som

helst urskilning. Der fick mången giftig växt opåtald

stå bland lagerträden, och inför Aglaes ögon visade sig

ofta »sminkets lif» i osminkad, realistisk gestalt.

Behöfde hennes far väl frukta, att hans

guldfisk skulle fastna i de nät och fallrep, som beräkning

och frestelse utlade? På intet vis. Lehnberg kände

sitt eget kött och blod. Aglaé hade nog ett

mottagligt sinne, som lätt fattade eld, men hennes kalla,

hjärtlösa förnuft, hennes omätliga stolthet bevarade

henne för hvarje steg, som det allra minsta kunnat

föra henne för långt.

Att låta sig dyrkas, att med halföppna ögon lyssna

till slippriga samtal och på andra iakttaga, hur ett

giftigt utsäde låter pikanta förhållanden uppspira — ja,

sådant var för henne kaviar på den prosaiska,

långtrådiga alldaglighetens torra bröd. Och äfven nu flögo

tankarna i den unga damens tjusande hufvud såsom

en svärm giftiga insekter, som girigt vilja störta sig

öfver ett stackars offer.

Baronessan Lehnberg-Moosdorf stannade i sin

bu-doir och drog hastigt upp lådorna i sitt eleganta

rok-kokoskrifbord. Hon letade med otåhg brådska igenom

den ena efter den andra. Hon hade ett dunkelt minne57

af, att hon sex veckor före sin resa till Italien, fått

ett bref från Hans Burkhardt. Läsningen af detta

bref hade tyckts henne alldeles för ointressant midt i

brådskan af förberedelserna för resan, och hon trodde

sig komma ihåg, att hon kastat ner skrifvelsen

oöppnad i någon låda. Vid den tiden menade hon, att

den lilla episoden »Hans Brukhardt», den landtliga

idyllen från hennes barndom, för alltid vore

be-grafven samtidigt med den friherrliga kronans

uppenbarelse.

I dag satte hon värde på den »lille bondpojkens»

rader, då hon der kunde skaffa sig underrättelse om

hans senare öden. Hon ville ju kokettera med

honom, derför behöfde hon känna dem, för att kunna

säga honom, att hon alltid lifligt intresserat sig för

och tagit reda på hans förehafvanden.

Så dumt! Alltjämt ingenting! Åh . . . se här . . .

ändthgen! Detta gräsligt löjliga, med smalt kuvert

försedda bref kan blott vara en räkning, ett tiggarbref

eller en af Hans Burkhardts genomnaiva skrifvelser.

Mycket riktigt, hans stora, klara, ännu nästan

barnsliga stil.

Den unga damen kastar sig med ett spefullt

leende i en fåtölj.

Hennes af juveler gnistrande, praktfulla toilett

af-sticker stolt och främmande mot det hvita

postpapperet, som om hvarje gnista från briljanterna vore en

stråle, som med tillintetgörelse skulle straffa den djärfve

lille arrendatorssonen, som vågade att till en

baro-nessa Lehnberg-Moosdorf skrifva så hemskt intimt:

»Min kära Aglaé!»

Hon sköt med fötterna sidensläpet längre ut på

smyrnamattan, satte sig behagligt till rätta i den

sidenklädda fåtöljen och läste med lätt vibrerande

näsborrar: »Min kära Aglae!

»Om jag hade kunnat, som jag velat, hade jag

för länge sedan svarat på ditt sista, tyvärr alltför korta,lilla bref. Men du kan aldrig tro, hvilka vigtiga

händelser jag upplefvat under de sista veckorna! Sedan

jag varit här på landtbruksskolan, har, som du vet,

min längtan att bli läkare vaknat allt lifligare hos

mig. Det myckna umgänget med det präktiga, gamla

medicinalrådet, hvilken på sätt och vis lät mig som

lärjunge få deltaga i hans olika experiment, sektioner

och studier, har ännu mera bestyrkt mig i min

föresats, ty den snälle, gamle herrn har sagt mig många

berömhga ting om min duglighet och har spått mig

en stor framtid. Men tyvärr hade hans bref till min

far, der han bad honom att ej hindra mig att följa

min egentliga kallelse som kirurg, intet resultat. Min

far håller fast vid sin idé, att en man med raka

lemmar och stark benbyggnad endast får bli

landtbru-kare, att detta är det kall, hvartill naturen från

början bestämt honom. Ehuru medicinalrådet

godhets-fullt fortsatte att utan betalning undervisa mig så

mycket, som det kunde låta sig göra, så upplefde jag dock

timmar af de förfärligaste själsqval. Det tycktes mig

onaturligt att handla mot min älskade fars vilja, och

att genom en hemlig flykt och skilsmessa undandraga

mig hans befallning föreföll mig som en förbrytelse.

Ingenting i verlden kan lyckas väl, om föräldrarnas

välsignelse felas, och jag tror, att en man, som är en

dålig son, aldrig kan bli en god läkare. Vet du,

Ag-laé efter allt hvad jag sett hos det gamla

medicinalrådet — så känner jag det, som om läkare borde

vara särskildt ädla, präktiga menniskor för att

verkligen kunna åstadkomma något godt. Icke blott

förståndet, utan äfven hjärtat måste understödja

medicinarens verksamhet, om han i sanning vill bli en

välsignelse för menskligheten. O, Aglaé, hvilket svårt

kall har ej en läkare! Om han ej har ett hjärta i

bröstet, som är hundrafaldt rikare på barmhertighet

och m en n iskokärl ek än andras, då kan han inte

åstadkomma något. Intresset för forskningen, tanken på59

den pekuniära vinsten kunna inte hjälpa honom att

besegra eländet, utan hjärtat och medlidandet måste

vara drifijädern, som alltid på nytt sporrar honom att

lära, att studera — att forska för att bringa hjälp åt

de olyckliga sjuka. Men om en menniskas hjärta

ej är fritt från känslan af skuld, om hennes själ ej

lätt och ren kan höja sig till Gud, då felas der också

mod och tillförsigt, och en menniska, som ej har frid

i hjärtat, kan ej med säker hand föra knifven — den

måste darra. Men hvad är det, jag talar! — Förlåt

dessa utgjutelser, älskade vän, de äro beviset, att jag

skulle vilja omtala för dig mina hemhgaste tankar och

innersta känslor.

Jag hade således en svår tid att utstå och

genomkämpa, och hade den gode Guden ej i rätt tid

sändt mig den blåa förgät-mig-ejn, så hade jag väl

förtviflat. Men förgät-mig-ejna äro mors ögon, och de

tillåta ej, att jag förlorar tron på den gode Guden.

Derför har jag också i bönen vändt mig till honom

igen, som styr himmel och jord, och som ensam vet,

hvarför jag så gerna vill bli läkare. Ja, om jag bara

inte tänkte på mors lidande och sjukdom!

Jag har återigen tappat bort tråden, kära Aglaé.

Räddningen kom i nödens stund, och en väg har

öppnats för mig, som visserligen ännu icke för mig

till målet, men dock för mig ett jättesteg närmare det

samma. Tack vare min fars godhet, som skickat mig

till skolan i staden, kunde jag nu få anmäla mig

som »enårig» frivillig, hvilket jag också gerna gjorde,

då jag näst doktorshatten sätter hjälmen högst. En

doktor måste också hafva något af soldat i sig,

annars duger det inte heller. Vid militären lär man

sig mycket godt: förnöjsamhet, ordning, punktlighet

och lydnad, allt grundpelare för en god manstukt.

Vinden på exercerplatsen blåser också friskt genom

märg och ben, och om man lär sig att utan fruktan

se mot döden på slagfältet, då kan man äfven utan60

att blinka göra det i lasarettet och vid

operationsbordet.

Jag anmälde mig således — Aglae — och Gud

vare lof, lyckan var mig huld. En kraftig

benbyggnad och breda axlar äro ej blott lämphga för

landtbrukaren, utan också för gardisten i konungens

uniform.

Aglae! Jag har blifvit intagen i gardet! Jag får

komma till hufvudstaden ! Förstår du, hvilken fröjd detta

innebär? Höfligheten kanske fordrade, att jag sade:

"Allramest gläder jag mig åt att få komma i din

närhet igen, kära lilla vän, och att med Guds hjelp rätt

ofta få se dig och vara tillsammans med dig." Men...

jag vill vara ärlig, fullt ärhg, såsom jag alltid har

varit och hoppas att förblifva hela mitt lif. Min

största glädje är att få komma till hufvudstaden, emedan

det bästa universitetet fmnes der.

Jag vet inte, om de frivilliga ha tillåtelse att

studera under fritiden, men jag hoppas det. Dessutom

har mitt åilskade medicinalråd många höga och

inflytelserika vänner i Berlin, till hvilka han vill vända

sig, för att de, så mycket som möjHgt, må understödja

min sträfvan.

Min far hjelper mig tyvärr inte alls och kommer

nog inte att gå in på att ge mig de erforderliga

pengarna, ehuru han mycket väl skulle kunna göra det.

Ty tänk dig bara, Aglae, nyhgen då mor var mycket

nedstämd och hemsökt af dödsaningar, har hon låtit

mig få reda på våra förhållanden. Jag var nästan

mållös af förvåning öfver, hvad två sparsamma, flitiga

menniskor kunna åstadkomma. Mina föräldrar ha

börjat med ingenting, och nu äro de välbergade, nästan

rika menniskor. Men . . . nåja — den som fått sträfva

så för sina pengar, den sätter också värde på dem,

och derför vill jag visst inte begära ett öre mer af far,

än han frivilligt vill ge mig. Jag tänker nog också,

att jag får tillräckligt. Och jag vill lefva sparsamt61

och enkelt och vill knussla och dra in på maten, så

att jag skall kunna studera under fristunderna.

Denna min själs första och största hemlighet, som

utom dig blott mor känner, ville jag så hjärtligt be

dig att troget bevara.

Far skall under första tiden ingenting få veta om

mitt dubbla lif i hufvudstaden. Om vid ett allvarligt

studium det kommer att visa sig, att jag verkligen

eger anlag för kirurgin, då skall hans motstånd väl

kunna besegras genom förmedling af mina lärare.

Den gode Guden har hittills hjälpt på ett så

underbart sätt, att han nog också hädanefter kommer att

göra det, om det så är hans nådiga vilja.

Och nu farväl för denna gång, min kära Aglae.

Inom kort tid hoppas jag att se dig åter, och jag

gläder mig deråt som åt julafton, hvilken jag stora, långa

karlen ännu i dag håller lika kär som för tolf år sedan.

Framför min vördnadsfulla helsning till din far,

och i glädjen öfver att snart få återse dig trycker jag

i tankarna dina händer.

Din trogne, gamle Hans.i>

Baronessan Lehnberg-Moosdorf lät de båda tunna

brefarken nedsjunka på den prålande hofdrägten.

Hennes af diamanter gnistrande händer lågo för ett

ögonblick orörliga deröfver, liksom ville hon genom denna

gest säga: »Gud ske lof, att denna upprörande

läsning är gjord.»

Hon lade tillbaka hufvudet, och ett spefullt

leende krusade läpparna: »Han är förfärligt

kälkborger-hg, from och god, som en riktig mammas gosse och

dessutom också pedantisk. Det är skada på honom,

han är så vacker — och derför skall det bli roligt

att få se, hvad för kärleksbref det der dygdemönstret

skall komma att skrifva. Det blir som en klunk

källvatten efter öfverflödet på champagne. Eh bienf

lå-tom oss smaka det, cela n"engage å rim!62

Hon steg upp, kastade brefvet tillbaka i lådan

och vände sig mot sängkammaren. Släpet frasade och

böljade som ett glänsande vågsvall bakom henne. Så

kanske vattenjangfrun uppstiger ur böljorna för att i

djupet neddraga den intet ondt anande gossen!

FEiMTE KAPITLET.

I Lehnberg-Moosdorfska huset, som snarare

för-tjenade namn af palats, strålade gaskronorna

välkomnande mot en Hten utvald krets af gäster.

Kommerserådet vandrade igenom festrummen med minen af

en pascha, som nedlåtande visar sig för en hänförd,

jublande skara. Tjenarna, som höllo på att ifrigt

ordnande skynda af och an, vände sig hastigt om vid

åsynen af penningefursten och helsade ödmjukt och

underdånigt.

Det var så herr baronen ville ha det. Hvarhelst

han eller hans dotter visade sig, ville han endast se

krokiga ryggar. Han ansåg det vara ytterst nödvändigt,

att en skarp motsats fans mellan herrskap och tjenare,

ty den, som har pengarna i handen, bör respekteras

som en makt af dem, som inte ega några. Han sjelf

hade också länge nog måst kuscha och lyda, hade

länge nog bhfvit trampad under fötterna, innan han

blifvit en rik man. Hans förflutna lif hade varit en

kedja af svåra dagar, hans ungdom varit nästan

eländig. Hur ofta hade han ej dragit hatten ända ned

till jorden för sina principaler. Utan sitt rika

giftermål, utan sina glänsande, lyckliga spekulationer under

den sälla, glada, räntebärande »Griindertiden» skulle63

han hela sitt Uf ha förbhfvit en fattig stackare. Men

som sagdt var — dessa tider skulle nu vara

öfver-strukna och glömda. Han hade anlag för att vara

en rik man. Kunde väl någon se på honom, i hur

många år han med nötta byxor suttit i

gårdsbyggnaden och fått springa upp, när en fin herre inträdde,

lika ödmjuk och underdånig, som hans tjenareskara

nu visade sig mot honom.))

Man måste bara inte behandla sådana drängar

väl, bara inte slösa något vänligt ord på dylika

be-talta varelser. Sådant folk kan ju tro, att man anser

sig för deras likar. Ja, en född grefve eller baron,

hvars familj redan sedan århundraden tillbaka eger

sitt adelsbref, kan nog utan fruktan riskera att

vänligt klappa sin kusk i ryggen och kalla honom: 5)kära

gubbe» — honom skadar inte en sådan förtrolighet.

Men ett nyadladt kommerseråd måste tacka Gud, om

han för stora pengar kan bilda omkring sig en

hof-stat, som måste bevisa honom den vördnad, som de

flesta tyvärr ännu vägra honom. Det är ingen lätt

sak, ty underhgt nog vilja menniskorna nu för tiden

inte gerna tjena hos selfmademen. De påstå, att de

ingenstädes behandlas så illa, som hos sådana herrar,

som fordom sjelfva varit tjenare. Af dessa parvenyers

rikedomar ha de inte den ringaste trefnad. Spioner,

som sjelfva hafva hofmästarelön, föra der ett strängt,

oftast mycket strängt regimente; herrskapets rika

taf-fel lemnar dem blott det urkokta buljongköttet, och

då rika menniskor i allmänhet äro mycket

hänsynslösa, så fms det hvarken dag eller natt ro för dem,

som alltid måste vara färdiga att utföra dessa

))för-gylda» tyranners nyckfulla, egensinniga och

oberäkneliga befallningar.

Kommerserådet tänker aldrig mera ta några

tjenare, som tjenat i ordentliga, borgerliga hem eller i

verkligt aristokratiska hus, ty dessa båda

samhällsklasser gå hand i hand, hvad det beträffar att skämma64

bort sina tjenare genom en alltför »rnenniskovärdig»

behandling. Han förargar sig äfven nu öfver sina

ga-lonerade slafvars impertinenta ansigten, hvilka bakom

hans rygg på det afskyvärdaste drifva med honom,

utan att betänka, att de många trymåerna förråda ett

sådant skamligt beteende.

Han skall ålägga hofmästaren att utfundera

någon liten kupp för att knall och fall kunna köra de

båda fräckaste slynglarna på porten, naturligtvis af

något skäl, som kan ge honom rättighet att undanhålla

lönen. Att ha medlidande i ett sådant fall är löjhgt.

»Ett telegram? åh . . . så sent?D Lehnberg tog

med nervös brådska det på en silfverbricka

framlem-nade telegrammet. Hans ljusblå ögon blefvo ännu

mera utstående, medan han slet upp papperet.

För ett ögonblick stirrade han på det Hksom

frånvarande, en gråaktig blekhet betäckte det uppsvälda

ansigtet, och handen höjdes mekaniskt till pannan

liksom för att aftorka den svett, förskräckelsen

frampressat. Men blott för ett ögonblick fick svindeln makt

med honom. Han tittade upp och såg sina tjenares

ansigten, som fulla af spänd nyfikenhet voro riktade

pä honom.

Genom en våldsam kraftansträngning återtog han

sin vanliga, sjelfmedvetna hållning. »Ack, sådan skada,

mon cher^, vände han sig till sin hofmästare, »jag hade

hoppats, att hans excellens, grefve von Falbian redan

skulle vara tillbaka från sin tjenstledighet och i dag

också skulle kunna deltaga i festen, men tyvärr är

herr generalen ännu ute på resor. Ni behöfver

således inte lägga dit något mera kuvert.»

Det tycktes den talande, som om ett sällsamt

tvifvel, ett uttryck af misstro stod att läsa på de

kring-ståendes ansigten. Anade man kanske telegrammets

innebörd, eller trodde man sig kunna gissa den?

Underrättelsen om den tyvärr fullständigt misslyckade

spekulationen hade kommit mycket oväntad och plötslig.65

Baron Lehnbcrg är inte riktigt säker, om inte hela

sanningen står att läsa i hans drag. Han är

affärsman och vet, att man nu för tiden måste spela

mycken, mycken komedi, om man vill behålla kredit och

anseende hos menniskorna.

Han går således in i matrummet och betraktar

med förnöjd blick den furstliga, nästan öfverdådigt

slösande prakt, som i guld, silfver, porslin och kristall

möter ögat. Han gnuggar händerna, och hela hans

utseende är idel solsken. Men plötsligt mörknar hans

blick: »Oh, oh», går det nästan som en skarp

hviss-ling öfver hans bleka, tillspetsade läppar.

Detta ljud uttrycker den största missbelåtenhet,

och efter som man vet det vara ett förebud till den

största onåd, så komma tjenarna och lakejerna hastigt

närmare för att såsom en slags hjälptrupp ställa sig

bakom den förskräckte hofmästaren.

»Violer, konvaljer?jd höres kommerserådets gälla

röst. »Löjligt! Hvem kunde väl våga att strö så

tarf-liga blommor på taffeln?»

Hofmästaren betraktar den rika, vackra

anordningen af violer och konvaljer. »Trädgårdsmästaren

påstod, att han ännu inte under hela säsongen hade

kläd t så präktigt som här», svarade han med en djup

bugning.

»Hade jag inte bestämt hvita syrener och

maré-chal-niel-rosor?»

»Till mig har herr baron inte yttrat denna

befallning.»

»Jaså, det är obegripligt. Det är min intime

väns, Vicomte de Saint Lorrain, Marquis UArfniton

de Gisle la Bussieres älsklingsblommor!» deklamerar

han full af förtrytelse, och då festen i dag

hufvudsak-ligen är anordnad för hans skull, så önskar jag, att

detta tydligt framgår af taffelns anordning. Ni har

ännu två timmars tid, telefonera till Schmidt, att han

genast byter om blommor.»

Komedi! 666

j)Herr baron, denna mängd af blommor har redan

blifvit betald genom dryga pengar», vågar hofmästaren

svara, med särskild betoning, men ytterst vördnadsfullt.

Hans husbondes lilla tjocka gestalt höjer sig på

tåspetsarna och tyckes nästan vilja växa. De

vatten-blå ögonen gnistra, och den feta handen griper rått

tag i de späda, vackra blommorna och rifver dem

vredgad omkring. ))0m det är betaldt eller inte, hvad

gör det. Tror ni, att jag tänker spara på några

hundra mark?»

»Herr baron, térosor och hvita syrener äro för

ögonblicket allra dyrast, jag tillåter mig att göra er

uppmärksam på, att taffeln med dessa blommor blott

kan dekoreras mycket sparsammare för samma pris.»

»Samma pris? Hvem säger väl något sådant?

Tvärtom, jag önskar se mera blommor på bordet.

Hela bordduken skall vara öfvertäckt med rosor och

syrener, så att dukens gula siden blott syns direkt

omkring tallrikarna. Borduppsatserna skola ha höga

buketter, inte så flata som nu. HvarfÖr går

springbrunnen ännu inte?»

»Vi ville inte låta den börja förrän vid

gästernas inträde, för att spara så mycken eau de cologne

som möjhgt.»

»Dårskaper! Salen skall redan dofta, när vi

inträda. Eau de cologne? Det är en simpel parfym.

Telefonera till Lohse, att jag önskar få "hvita syrener"

och "liljeparfym" till fyllning. Hvad taffelns anordning

beträffar, så vill jag anhålla, att ni inte spar på orätt

ställe. Pengarna^ min vän, spela hos mig ingen roll

alls, men väl det omdöme, som sedermera fälles

öf-ver mina middagar.»

Allmänna, mycket djupa bugningar. På en vink

af den tadlade hofmästaren skynda två lakejer ljudlöst

bort för att utföra deras herres och husbondes

befallningar. Uttrycket i allas ansigten har förändrats som

genom ett trollslag.67

j>Du, JeanlJ) hviskade den ene af de utskickade

på trappan, ))då gubben förut vid telegrammet blef så

blek, trodde jag, att bokhållaren haft rätt med sin

spådom, att herrn också skulle få sitta emellan vid

fallissementet i Newyork, men det tycks ändå bara ha

varit återbudet från generalen.))

»Hm!» sade den andre nickande, »tyvärr! Jag

skulle gerna unnat den der uppblåsta fettbuken, att

han en gång fått punga ut duktigt. Men tvärtom,

han tyckes ha fickorna mera fullproppade än

någonsin, eljes skulle han väl inte ge ut en hel

förmögenhet för några blommors skull.»

»Det är synd och skam!»

X)Det må Gud veta.»

. Kommerserådet hade gått genom de strålande

rummen. Hans min visade inte mera ett spår af

sinnesrörelse, hans ansigte var inte längre blekt, tvärtom,

uttrycket deri var högmodigare än vanligt, och det sätt

hvarpå han mönstrade den öfverdrifna lyxen i sin

våning, hknade sjelfbelåtenheten hos en man, som slår

på sin fulla ficka och bröstande sig säger: »Jag kan

göra det, ty jag har råd.»

Aglaé brukade eljes länge låta vänta på sig, men

i dag kom hon ovanligt tidigt in i festvåningen.

Hon tyckte inte om toiletter, som inte tydligt

förrådde dyrbarheten, äfven för den mest oerfarne

åskådaren. Då en enkel, fm smak aldrig stått henne bi,

så hyllade den rike mannens dotter den grundsatsen:

»Den som långt har, låter långt hänga», och satte på

sig smycken och dyrbarheter, öfverallt der plats fans

att kunna bära kapitalet till torgs.

Äfven i dag var hennes toilett elegantare och mera

prålande, än omständigheterna tilläto. Att hon ännu

var en ung flicka togs aldrig"med i beräkningen vid

hennes öfverläggningar med sömmerskan, och grefve

Uggley"s skarpa tunga hade en gång på en dams fråga:68

»Hur tycker ni, att den lilla Moosdorf klär sig?D

sarkastiskt svarat: »Opassande, alltid opassande.» Den

unga damens späda figur tycktes knapt vara i stånd

att uppbära bördan af det körsbärsröda sammetssläpet,

som, till öfvermått betäckt med dyrbart guldbroderi, i

glänsande veck frasade flera meter långt bakom henne.

Ett regn af rubiner tycktes hafva stelnat till gnistrande

droppar på hennes hufvud, hals, armar och kjolens

framvåd, till och med skospännena och plymerna pä

solfjädern hade af slösande händer hållits under det

trolska trädet, från hvilket en sådan glänsande röd dagg

nedfallit.

Hon såg förtjusande ut, såsom en sagornas

prinsessa, som barnafantasien utsmyckat med kunglig prakt.

Och hon bar näsan så högt, och den lilla munnen

kröktes så sjelfmedvetet, som om det i hela vida

verl-den inte funnes något, som kunde lägga det ringaste

hinder i vägen för henne.

Men det oaktadt ljungade det i hennes mörka

ögon som af ett hotande oväder, som kunde bryta

löst i hvarje Ögonblick, medförande förderf och

öde-läggelse.

Med korta, energiska steg framträdde hon till

taf-feln, och utan att ens kasta en bhck på de

närvarande tjenarna eller trädgårdsmästarna, lutade hon sig

fram öfver kuverten för att på elfenbenstaflorna läsa

namnen på sina båda bordsgrannar. En mörk

blodvåg uppsteg i hennes panna, och tänderna gnisslade

sakta mot hvarandra. Sedan reste hoii sig leende.

»Skall Vicomte de Saint Lorrain föra mig till

bordet? Och på min andra sida har du tänkt sätta

excellensen von Trasting, pappa? Eh Hen, det är ju

mycket bra, de båda förnämsta kavaljererna i

hufvud-staden. Äro de nya elektriska kronorna redan tända?

Gif mig din arm, jag vill se dem.»

Kommerserådet lade full af värdighet sin dotters

hand på sin arm. Äfven han log.69

DKronorna äro öfverdådiga», sade han med patos,

»och göra heder åt de jättesummor, som de kostat»,

efter dessa innehållsrika ord förde han Aglaé öfver

tröskeln.»

Men knappast såg baronessan Lehnberg-Moosdorf

sig obemärkt, förrän leendet dog på hennes läppar.

Med en krampaktig tryckning grep hon fadern i

armen. »Han har således verkligen vägrat att komma?

Vägrat, fastän du personligen farit till honom för att

bjuda honom?»

Den tillfrågade blef plötsligen mycket försagd:

»Åh, åh, det var upprörande, jag försäkrar dig, Aglaé,

fastän jag af alla krafter bjöd till att låta det vattnas

i munnen på honom, så försäkrade han med sin

hög-mocjiga nedlåtenhet, som alltid ser ut som ironi, att

det gjorde honom ondt, men att hans inspektor i dag

höll bröllop, och att han derför tänkte fara ut till

sitt gods.»

»Hans inspektor? Till sådana menniskor går en

grefve Uggley?» sade den unga damen vredgad, med

darrande läppar.

»Löjligt! Karlen ville ju blott ha en förevändning.

Han tog första bästa.»

»Den mest föroläm;pand6 var den bästa.»

Lehn-berg drog nervöst på axlarna. »Jag var ju från

början emot att dra hit honom så der med våld.»

»Med våld?»

»Hvarför skulle jag personligen lemna honom

bidraget till basaren? Jag hade lika gerna kunnat skicka

det till drottningens kammarherre.»

»Visserligen, det var en dårskap att vara så

tillmötesgående mot den oförskämde herrn.»

»Mina tio tusen mark imponerade inte en gång

på den inbilske karlen.»

Aglae skrattade bittert: »På honom imponera blott

adelsdiplom, som äro skrifna med kilskrift. Äfven om70

innehafvarinnorna blott skulle ega så mycket, att de

till hofbalen kunna bestå sig en snödroppsbukett för

femtio öre.» Hon tog så hård t i sin fars arm, att det

gjorde ondt. »Men jag vill att han bryr sig om oss,

och jag vill behandlas och respekteras af honom

alldeles som de andra damerna vid hofvet. Hör du,

pappa, jag vill det.»

Kommerserådet riktade blicken full af hjälplös

ångest på sin mycket bortskämda, egensinniga dotters

af vrede vanstälda drag. »Men, kära barn, hur skall

jag kunna åstadkomma detta? Uggley är den

svår-handterligaste menniska, som jag någonsin träffat i

lif-vet, alla mina försök ha strandat, jag vet inte mera,

hvad jag skall göra för att uppmjuka den der

högmodsnarren.»

Den unga damen rätade på sig, de elektriska

kronorna framkallade glödande gnistor på den röda

sammeten i hennes drägt, så att det såg ut, som om en

smärt eldslåga sloge upp från parkettgolfvet. »Hvad

du skall göra? Det skall jag säga dig. Gentilare skall

du vara än hittills. Tio tusen mark för en basar, som

drottningen anordnar? Det är rent af opassande för

en man sådan som baron Lehnberg-Moosdorf.»

»Men Aglae!»

»Afbryt mig inte, sådana saker kan jag taxera

och bedöma bättre än du. Hvad är tio tusen mark ?

Det är löjligt. En bagatell, en drickspenning i

mång-millionärens hus. Gör, hvad jag säger dig. Tag ännu

en gång femtio tusen mark.»

»Fhcka!»

^Femtio tusen mark säger jag, gå ännu en gång

till grefve Uggley.»

»Det gör jag visst inte! Betänk då —»

»Gå till grefve Uggley och säg honom, att din

dotter, jag, Aglae von Lehnberg, skickar honom dessa

pengar till en gåfva för hans basar. Har du förstått,

pappa?»71

Kommerserådet kände sin dotters röst, han visste,

att det inte stod till att strida mot denna ton. Hans

hufvud sjönk ned mot bröstet, han strök sig med den

starkt doftande näsduken öfver pannan, som var

fuktig af kallsvett.

»Hvad skall det tjena till, Aglaé?» Han grep

plötsligt sin dotters hand och drog henne ned i en

fåtölj för att liksom med större rätt kunna nedsjunka

i divanen bredvid henne — han gjorde det som en

man, hvars knän darra. »Det som tio tusen mark inte

kunna åstadkomma, det kunna inte heller femtio tusen.

»Såå?... Verkligen inte?... Det är det vi s^a

se. Mig som dam måste Uggley bestå en

tacksamhetsvisit, om han verkligen är den gentleman, för

hvil-ken han ger sig ut. Men har han först en gång

be-trädt vårt hus, då skall jag nog veta att fängsla

honom. »Blott det första steget kostar på» — säger

fransmannen — hon skrattade hånfullt: »och grefve

Uggleys första steg öfver vår tröskel är väl värdt

femtio tusen mark.»

Kommerserådet såg plötsligt tio år äldre ut.

»Och hvartill tjenar allt det der, Aglae?» utstötte han

upprörd. »Vill du kanske gifta dig med honom?

Gud bevare oss, han har inte ett öre, är fattig som

en kyrkråtta.»

Hon lyfte retad upp hufvudet, hennes röst lät

ännu skarpare än förut: »Nå, jag tänker väl, att det

inte kommer an på ])engar vid mitt val. Om inte en

gång millionärernas döttrar skola få lyckliggöra en fattig

stackare, hvem skall väl då kunna tillåta sig en

sådan lyx?»

Baronen drog djupt efter andan. »Lifvet är

förfärligt dyrt, Aglaé» — stammade han med en skygg

sidoblick, du är förfärligt bortskämd — och . . .» han

sprang upp ytterst upprörd — »jag säger dig rent ut,

att jag för ögonblicket inte har femtio tusen mark att

kasta bort.»72

})Undanflykter! — O, det är upprörande! Jag

ser, att du tänker korsa mina planer!» Äfven hon

steg upp, hennes späda händer knötos, krampaktigt

darrande. 5)Nå väl — gör hvad du vill, men hör

också mitt ord! Om du inte har lust att offra

femtio tusen mark för min skull, så har jag inte heller

lust att offra min tid för dig. Tag emot dina gäster

ensam, om du vill. Antingen ger du mig ditt

hedersord på, att du i morgon lemnar upp pengarna

till grefven, eller ger jag dig mitt, att jag inte visar

mig i dessa rum, förrän jag der får mottaga grefve

Uggley på visit. Punktum.»

För ett ögonblick stod Lehnberg orörlig med

händerna krampaktigt slutna omkring fåtöljens

ryggstöd. Sedan höjde han sitt bleka ansigte och tvang

sig till ett leende. »Lilla trotshufvud! Du vet, att

du kan göra, hvad du vill med din svage far. Nå

väl, jag ger dig mitt ord. Men en sak vill jag

begära i gengäld, gif mig ett löfte, Aglaé.»

Hon skrattade och tog honom i hand: »Afgjordt.»

Han gick nära intill henne, hans drag fmgo ett

sällsamt uttryck: »Aglae ... om detta offer återigen är

förgäfves, om Uggley äfven efter detta försök inte gör

min af att umgås i vårt hus, såsom man fordrar af

en man, som går i giftastankar, då . . .d

»Nå? — kom bara fram med det.»

DDå lofvar du mig att lyssna till Yicomte de

Saint Lorrains frieri!»

Hans vattenfärgade ögon stirrade ängsligt på

dottern för att söka utforska verkan af dessa ord,

men han ryggade häpen tillbaka, då hvarken ett

häftigt svar eller ett vredgadt skratt hördes. — Den unga

damen såg tvärtom ut, som om denna hennes fars

önskan vore helt naturlig. Hon vred lugnt omkring

rubinarmbandet på den fylliga armen. y>Bon, jag ger

dig mitt ord. — Om Uggley inte nappar, så tar jag

vicomten.»73

Kommerserådet närmade sig henne några steg

med ett utrop af förtjusning.

DNär Aglae? När skall det afgöras? Jag besvär

dig att göra det snart.»

»Vid säsongens slut.» Hon talade kort och

be-stämdt och så hkgiltigt, som om det vore fråga om

en bagatell.

»Bravo! Bravo! Lilla vicomtesse de saint Lorrain,

fru marliisinna d"Ärmiton de Gisle la Bussiére! O,

sä det låter, som en hel Wagnerorkester full af

välljud! — Och rik är han, Aglaé, du får hela ditt lif

fråssa i fullaste öfverflöd. O, en så angenäm känsla

det är, det smakar bättre än den läckraste bit!...»

och Lehnberg lade båda händerna med utbredda

fingrar på sin runda mage och smackade med de feta

läpparna som en karp, som från land kommer

tillbaka i friskt vatten. »Det är således uppgjordt, om

herr grefve Uggley inte har håg att meta guldfisken,

så låter den fånga sig i vicomtens nät. Haha — ett

nät af myrten och rosor!» och liksom fruktande, att

Aglae kanske kunde återtaga sina ord, tog han

hennes händer och tryckte den ena efter den andra

hastigt mot sina läppar. »Och nu adjö, mon ange . . .

min förtjusande vicomtesse — jag skall på kontoret

ge befallning om, att de femtio tusen göras

disponibla. Det är ingen småsak, såsom kursen nu står,

jag kommer att göra känbara förluster, men ändå hvad

skulle jag inte kunna göra för min hlla prinsessa.»

Aglae vände sig framför spegeln och drog den

krusiga luggen litet längre ned i pannan. »Skynda

dig, jag ber, tjenarna kunna ju komma i hvarje

ögon-blicklD — Hennes röst lät så lugn och sansad, som

om hon nyss talat blott om vädret med sin far. Hon

vände inte heller blicken från sin bild i spegeln,

när efter några minuter en tjenare visade sig samt

med erforderlig skyndsamhet och vigtighet förkunnade,

att den första gästen anländt.74

»För honom hit.»

Och sedan stälde sig den unga arftagerskan med

en god del instuderad värdighet under den elektriska

kronans vackra, nedhängande blomsterrankor och

väntade ej utan spänning på den mycket precisa gästen,

som ej ens kunde afvakta klockans slag för att

uppvakta huset Lehnberg. Portiéren sköts undan, och

med ett sakta skri, man kunde inte urskilja, om det

uttryckte glädje eller fasa, ryggade Aglaé tillbaka, som

om hon såge en ande.

»Hans . . . Hans Burkhardt!» Hög och smärt,

en nästan kunglig gestalt, stod han framför henne.

Han hade inte längre uniform, en enkel svart dr ägt

gaf honom ett nästan småstadsaktigt utseende, som

blef nästan högtidligt genom den hvita halsduken och

de hvita handskarna.

Friskt och blomstrande, något brunhyadt från den

tid han varit soldat, log hans ansigte mot henne med

det blonda, lockiga håret och de härliga blåa ögonen,

som, oaktadt sitt intelligenta och om hög andlig

be-gåfning vittnande uttryck, dock blickade så trohjärtadt

som ett barns.

Utan att bry sig om den unga damens prålande

omgifning och strålande företeelse skyndade han rakt

fram till henne och räckte henne med stormande

glädje båda sina händer.

»Kära . . . kära Aglaé!»

Hon stod ett ögonblick som bedöfvad och

stirrade på honom, urstånd att kunna säga ett ord till

helsning. Först då han tog hennes händer, innerligt

tryckte dem och ännu en gång med jublande röst

försäkrade: »O, kära Aglaé, så jag gladt mig åt denna

öfverraskning och detta återseende» — då återvann

hon herraväldet öfver sig" sjelf.

Blodet steg sjudande hett upp i hennes ansigte,

en blandning af vrede och högmod skönjdes i det

tvungna leendet, hvarmed hon nådigt böjde hufvudet.75

befriade sina händer och förvånad slog dem

tillsammans.

DÄr det verkligen ni, Hans?i) ropade hon,

hastigt användande det formella »ni», »och ni kommer

redan i dag? Jag väntade er först om söndag.»

Ett ögonblick såg han häpen på

barndomsvännen — »ni?» hon kallade honom plötsligt »ni»? —

Ja visst — det är ju också mycket riktigare, de äro

ju inte barn längre, och sällskapslifvets seder och bruk

äro stränga. Det tycker han är i sin ordning. Han blir

eldröd vid tanken på, att han möjhgtvis varit så

taktlös och kallat henne »du» i sina bref. Men han

lugnar sig fort. »Ja, om söndag», sade han gladt

skrattande. »Söndagen spelade blott en roll, så länge jag

bar kungens rock. Men sedan i går har jag åter

utbytt svärdet mot det kälkborgerliga paraplyet, och

min första utgång var till er, Aglae, för att omtala

denna vigtiga händelse.»

Han lade handen mihtäriskt helsande mot det

guldlockiga hufvudet och gaf henne denna

underrättelse i så stram hållning, som om han stode inför

sin kapten. Aglae pekade med en förnäm, vårdslös

gest på en fåtölj och koketterade för honom med

graciös skalkaktighet. Genom en blick på klockan hade

hon öfvertygat sig om, att ännu en qvart återstod

till middagsgästernas ankomst, hvilken hon nu tänkte

tillbringa på det angenämaste, hvarför hon glömde sin

ursprungliga förargelse.

»Man ställer sig således numera som Eskulap i

Amors tjenst! — Det är verkligen en öfverraskning.

Enligt menskliga beräkningar är ju er soldattid ännu

inte ute? — Hur kommer det sig till, att ni redan

nu är fri?»

»Man kunde rakt inte mera använda mig»,

skämtade han, satte sig och fortfor allvarligare, med en

öppen blick af förtjusning på hennes strålande

företeelse: »Har ni fått mitt sista bref?»76

Hon nickade. 5)Jag kan det utantill», och dervid

såg hon på honom ined en förtrollande blick.

Han blef mörkröd, denna gång af glad häpnad.

»Dä känner ni också till alla de stora förändringarna

i mitt lif, och jag behöfver blott tala om de sista

kapitlen ur min lefnadsbok? O, Aglae, lyckan har ej

öfvergifvit mig. Jag har fått många höga,

inflytelserika gynnare, som ha understödt mig, hvarhelst de

kunnat. Den förnämste af våra kirurger, professor

Wendhausen, intresserar sig så lifligt för mitt

studium, att jag blott har hans godhet att tacka för, att

jag på så kort tid hunnit lära så mycket. Jag får

komma i hans klinik, får vara närvarande vid alla

hans operationer och försök, ja, han har till och med

haft godheten att vid åtskilliga tillfällen låta mig få

hjälpa honom med ett och annat, som. Gud vare lof,

har lyckats för mig.))

DProfessor Wendhausen ?d — Aglaé lyfte hastigt

hufvudet: »Ack, det intresserar mig! Han skötte

pappa, då han för två är sedan hade olyckan att

slungas ur .vagnen — hästarna skenade. —

Wendhausen ... ja visst ... jag har nyss läst namnet

der-inne på bordet . . . om jag inte misstar mig för

mycket! Vi skola strax öfvertyga oss derom, herr

Burk-hardt, var så god, er arm ... för in mig i

matrummet. Vi vänta nämligen gäster i dag, derför ser ni

mig så här i toilett.»

Hon hade stigit upp, hennes blick flög med ett

blixtrande ögonkast från klädningen bort till den unge

studenten, som om hon frågade: »Och jag tror nog,

att jag behagar dig?»

Hans reste sig också, mera mekaniskt än ifrigt

åtlydande den unga damens uttalade önskan. Hans

stora ögon betraktade förvånadt hennes strålande

gestalt. — »Ja, ni är underbart vackert klädd, Aglaé,

jag förstår visserligen inte att bedöma en sådan prakt

i sammet och siden, men det tyckes mig, som om77

den drägten skulle vara mycket dyrbar. — Är inte

ett sådant der långt släp mycket obeqvämtPD Hon

skrattade. 5)När man har det nästan dagligen, så

vänjer man sig dervid.D

Han nickade eftertänksamt. »Men jag tror, att

ni skulle se lika vacker ut i hvardagsklädning med

köksförkläde på, Aglaé.»

»I köksförkläde?D — Hennes röst lät nästan

förskräckt, hon böjde fram det af juveler gnistrande

huf-vudet, som om hon inte trodde sina öron.

Han såg mycket naiv ut. »Nå ja . . . jag

menar, att ni alltid är en vacker flicka, äfven när ni

inte är så der fin, utan har på er en enkel drägt,

såsom det behöfs för att styra och ställa i hushållet.5)

Aglaé lyfte högmodigt på näsan. »Men, herr

Burkhardt! — Hvardagsklädning — köksförkläde! Fi

doncD, det är en tjenarinnas attributer, men passa ej

för en baronessa Lehnberg-Moosdorf! Jag känner lika

litet ett "styrande och ställande i hushållet" som ett

"köksförkläde\D

Han var alldeles häpen. »Ni kan väl inte

alltid gå klädd i så dyrbara drägter som den der?» —

utbrast han tviflande.

Hon lekte otåligt med solfjädern. »Och hvarför

inte? Under säsongen är jag dagligen på middagar

och baler, och sådana fester fordra stora toiletter.

O, jag har mycket dyrbarare släp än det här —

fastän guldbroderiet är äkta och är värdt en liten

förmögenhet. Min far är en rik — en mycket rik man

— jag vill alls ingenting göra, som är under min

värdighet, och ett köksförkläde ... oh choking! ett

köksförkläde skulle vara en skamfläck i en

millionarf-tagerskas utstyrsel.»

Det tycktes, som om den enkle landtmannens

son först nu rätt begrep, hvem han egentligen hade

framför sig. Han blef återigen mörkröd. »Åh, det der

är nog inte rätt tänkt, Aglae, intet redhgt arbete,78

hvilket det än må vara, förnedrar en qvinnohand —

den må nu vara rik eller fattig. — Hvad gör ni då

hela dagen, om ni inte sköter hushållet åt er far?»

Hon svarade honom med ett silfverklingande skratt:

»Min Gud, kan väl en sådan fråga ens vara möjhg i

nittonde århundradet, en sådan fråga i en fullvuxen,

studerande menniskas mun! Hvad jag gör? — Jag

uppfyller det svåra kallet att med elegans och noblesse

representera friherrinnan Lehnberg-Moosdorf. Det är

ingen lätt uppgift. Jag måste spela en roll i

hof-kretsarna, måste öfverallt dit jag kommer visa min

fars rikedom .i ny belysning.»

»Åh . . . hvad angår väl er fars pengar er?»

Ag-laé slog honom hälft medlidsamt, hälft vredgadt med

solfjädern på kinden: »Må Gud bevara dig, så ung,

så oskuldsfull och ren!» skämtade hon. »Hvad min

far^ förmögenhet angår mig?» — Har ni inte en

aning om, hvad det lilla ordet "kredit" har att säga

för en affärsman? Ser ni, dotterns uppträdande blir

ofta det afgörande för hennes fars kredit! — En

kännare taxerar värdet af mannens företag efter hustruns

eller dotterns briljanter och beräknar papperet efter

stenarna. Men nog derom! Jag tänker snart göra

er mera hemmastadd med våra förhållanden och

vanor. För mig nu in i matsalen — jag vill se efter,

om vi vänta profossor Wendhausen i dag. Mannen

är visserligen inte adlig — han var dåraktig nog och

vägrade att ta emot det erbjudna adelsdiplomet —

men han är nu en gång en af vår tids storheter, och

pappa och jag tycka om att till vårt hem bjuda alla,

som spela en roll i verlden. Att "samla storheter"

är ju också en hten sport, som måste öfvas af en

rik mans qvinliga anförvandter, ty att vara alltför

exklusiv är långtrådigt och opraktiskt, då man ju

redan af hänsyn till affärerna måste göra propaganda

för de olika aktierna. Nå, så se er omkring. Har

ni någonsin sett sådana rum?»79

Ett sällsamt uttryck hade vid Aglaes sista ord

lagt sig omkring den unge mannens läppar, det såg

nästan ut, som kände han sig obehagligt berörd af

barndomsvännens åsigter. Han blickade temligen

likgiltigt på den furstliga prakt, som rådde i rummen,

genom hvilka de gingo. »Nej, jag lefver för

närvarande i sådana enkla förhållanden, att jag knappast

kan begripa en sådan ståt, men ännu mycket mindre

förstår att uppskatta den. Som sagdt var, jag förstår

det också så litet. — Åh . . . men blommorna, ja,

för blommorna har jag ändå ett öppet sinne, — åh . . .

och dessa blommor äro härliga.)) — Han såg inte

det dyrbara guldet och silfret på taffeln, han såg blott

de doftande rosorna och syrenerna, som smyckade

den, och böjde sig med strålande ögon hastigt ned

för att fröjda sig åt deras skönhet.

))Hm . .. ganska vackra blommor — en elegant

taffel skall ju dekoreras på det viset. Men

silfverser-visen är ett mästerstycke af guldsmedskonsten — hvad

tycker ni om detta vackra, upphöjda vapen?»

Mer af höflighet än af intresse lyfte Hans på en

tallrik. »Åh, det är mycket konstfärdigt och

säkerligen mycket dyrt. Jag förstår mig inte alls på

sådana saker, jag har alldeles för litet tillfälle att se

dylikt.»

»Ni skall få gå i skola hos mig. Vill ni titta

på menun? — Hvar och en af dessa målade

elfen-benstaflor kosta aderton mark.»

»Allsmäktige Gud, för den summan måste jag

lefva nästan en hel månad! —Menu?» — Han

skrattade glädtigt, »det skulle vara kaviar för folket. Jag

är en barbar och fullkomligt känslolös för dylika

bordets njutningar. Ni känner ju vårt matrum i

Moos-dorfs arrendegård — och vet, att brunnsvatten och

saltkött äro stamgäster der.»

En klocka slog — och Aglae vände litet oroligt

hufvudet mot dörren. Minnet af Moosdorfs arrende-80

gård förskräckte henne. DÅh... redan sex . . . våra

gäster kunna komma i hvarje ögonblick» — sade hon

i en just inte särdeles höflig ton.

Han förskräcktes. »Stör jag kanske, Aglaé? —

Åh, jag går genast. — Herr Kommerserådet? — der

kommer jh redan er far, jag hör hans röst . . . men

inte ensam — Wendhausen, det är sannerligen han,

min käre, dyre lärare och vän.»

Mellan portiéren syntes den berömde kirurgens

höga gestalt, hans själfulla Öga strålade emot Aglaé

och hennes barndomsvän.

5)Min nådigaste fröken!» — han tog henne helt

lätt i handen. »Förlåt vårt direkta inträngande i

gastronomernas rike. Er herr far bad mig att här

uppsöka vår tjusande värdinna!» — och sedan vände

han sig till Hans, sträckte hjärtligt båda händerna

emot honom och tryckte dem varmt. »En sådan

öf-verraskning, min käre Burkhardt, att fmna er här

bland gästerna. Det lämpar sig just bra, jag har

något att tala med er om. — Min största högaktning,

min käre baron, ni har en verklig talang att

upptäcka de stora andarna redan i deras knoppning —

jag gratulerar er, att ni utbreder era beskyddande

händer äfven öfver detta uppväxande snille, man

kommer att vara er tacksam för detta.»

Kommerserådet stirrade häpen på

arrendatorso-nens friska ansigte. »Åh . . . Burkhardt, . . åh . . .

mycket riktigt . . . herrarna känna hvarandra?» — och då

han såg, att professorn lade sin hand på den unge

mannens axel och med nästan faderlig välvilja

upprepade: »Känna hvarandra? Det skulle jag tro!» —

då utsträckte han också sin »beskyddande hand» mot

den unge studenten och tänkte just, temligen

förlägen, be honom vara välkommen, då en tjenare

anmälde, att nya gäster nalkades.

»Kanske jag får be herrarna följa mig in i

salongerna», sade Aglae graciöst leende.81

Ett ögonblick senare hviskade hennes fars röst i

hennes öra: »För allt i verlden, Aglae, hvad skall jag

göra med den der menniskan? — Jag kan väl inte

sätta den der bondpojken bland våra förnäma gäster?»

Baronessan vände på hufvudet. »Ingen menniska

har, Gud ske lof, en aning oni hans härkomst, och

Wendhausens välvilja höjer hans personlighet. ~ Spela

»beskyddarens» roll — och bit i det sura äpplet. —

Bjud honom!»

SJETTE KAPITLET.

Hans Burkhardt satt vid den rike mannens bord

såsom den fjortonde gästen, som man hemtat upp

från gatan, likgiltigt om han passade i den glänsande

bildens ram eller icke.

Aglae plirade emellanåt öfver sin solfjäder för

att ge akt på »bondpojken», som satt der midt i

huf-vudstadens mest utvalda societet. Hon såg, att han

var förvånansvärdt ogenerad, och det tycktes nästan,

som om ingenting af allt, som erbjöds honom,

hvar-ken den furstliga utstyrseln eller de präktiga

anrättningarna, det ringaste imponerade på honom. Det

både förtretade och lugnade henne — hon hade

under hans korta vistelse der oroat sig mer än nog vid

tanken, att arrendatorsonen genom ett opassande

uppförande skulle kunna ådraga dem skam och vanära.

Hvar hade han väl lärt sig att finna sig så väl

i en så ovanlig situation? Kommerserådets dotter

märkte nog genast, att Hans följde den kloka

grundsatsen att först se, hur de andra gjorde, och sedan

Komedi! 682

följa sina grannars exempel. Men hon ryste ändå vid

tanken på, att mannen från landet möjligen kunde ta

knifven till fisken.

Då laxöringen serverades på gnistrande kristall,

berättade hon med högljudd röst, att hon nyligen med

egna ögon sett något nästan otroligt: En herre ur

societete^i, som med knif skurit sönder laxen på

tallriken ! — Det hade verkligen varit något besynnerligt

att se på, och värdinnan tycktes vara alldeles

förtvif-lad af förlägenhet öfver att ha en sådan person bland

sina öfriga gäster. Hennes blick föll dervid skarp,

nästan varnande på den unge Burkhardt, utan att

betänka att en finkänslig menniska måste känna sig

sårad af ett så tydligt uttaladt tvifvel på hans goda skick.

Uttrycket i den unge mannens ansigte slog henne

visserligen med häpnad. Hans öga blixtrade till, när

det mötte hennes blick, och rodnande kastade han

stolt tillbaka hufvudet, så att det nästan liknade trots.

När laxöringen serverades honom, tog han ej deraf.

Vicomte de Saint Lorrain iakttog hvarje min och

rörelse hos sin sköna granne, och det undföll honom

inte, att Aglae ofta gaf förströdda svar för att inte

förlora ett ord af det samtal, som den »ringe»

studenten på sitt högljudda, hurtiga, men visst ej

opassande sätt förde med professor Wendhausen och

kammarherre von Sposers fru. Såväl denna som den

berömde kirurgen ansågos för mycket spirituella och —

livad särskildt konversationen beträffar — ytterst

anspråksfulla personhgheter.

Den unge Burkhardts naturliga, glada väsen

tycktes uppriktigt intressera och tilltala båda, i synnerhet

som det för genuina hufvudstadsmenniskor är något

ovanligt att få höra sådana ärliga, osminkade åsigter

uttalas.

Vicomten kunde inte frigöra sig från en känsla

af obehag. Kommerserådets protegé? Åh, löjhgt, hvad

menas med protegé? Denna sköna titel är vanligt-83

vis blott en täckmantel för beräknande fattiglappar,

som i rika hus låta Dhjälpa sig uppD, för att

samtidigt fiska i grumligt vatten. Hur ofta har inte

redan en framstående konstnär" fiskat en sådan liten

guldfisk, som de förnämsta kavaljererna förgäfves gjort

sin kur. Man träffas alla dagar, protegén förstår att

göra sig angenäm, sjunger, spelar eller målar sig in i

hjärtat på husets dotter och får slutligen lika säkert

fotfäste som en snyltväxt, som inte mer kan lossas

från trädet, som den insnärjt.

Och monsieur Hans Burkhardt söker ju inte ens

dölja, att han har öga och öra blott för husets

tjusande dotter, för den rika arftagerskan. Hans blick

flyger oupphörligen åter till henne, än strålande af

hänförelse, än plötsligt förmörkad som af vrede och

svartsjuka. Och han är en vacker, kraftfull man,

typen för en äkta german, som säkerligen måste göra

intryck på det lilla brunetta trollet Aglae, om inte för

annat, så för motsatsens skull.

Hvar månde han väl komma ifrån? Husets

dotter undviker konseqvent att besvara hans frågor och

hycklar en stor likgiltighet för sin fars skyddsling, men

hon förställer sig, hennes uppmärksamhet dragés

magnetiskt till den ljuslockiga studenten; inte ett ord, inte

en rörelse undgår henne, emellanåt utbyta de också

blickar. . . . BiantreU

Vicomten lutar sitt läderfärgade, magra ansigte

öfver silfvertallriken och biter ihop tänderna, så att

musklerna i kinderna skarpt framträda, och dessa

förefalla ännu magrare än eljes. Han har aldrig hyst

aktning för qvinnorna och är van att alltid tänka det

sämsta om dem, ty de fruntimmer, med hvilka han

mest brukar umgås, äro ej egnade att ingifva honom

respekt för äkta, sann qvinlighet.

Att Aglaé och den unge narren der borta

förstulet kokettera och hålla på att sätta i gång en liten

roman, tyckes honom sjelfklart. Han är husets pro-84

tegé och bon dess rika dotter. Under sådana

förhållanden måste ju en dyhk hten förbindelse uppstå, men

att döma efter hvad vicomten hittills haft tillfälle att

se af baronessan Leh^erg-Moosdorf, så förefaller det

otroligt, att denna hjärtlösa, beräknande lilla varelse

någonsin skulle förnedra sig att ta en man, som inte

genom ett förnämt namn, stamslott och andra adhga

tillbehör kan försäkra henne om en glänsande

ställning i verlden.

Aglae som doktorinna? Ett sarkastiskt leende

krusar fransmannens läppar; han stryker med

lillfing-ret upp den tunna, sylfma mustaschspetsen vid

mungipan — ett originelt sätt. Hela hans uppträdande är

originelt; när han helsar på gatan, tar han hatten

antingen midt i kullen — eller tar han cylinderhatten i

brättet bak och lyfter den med en kantig armrörelse

ett ögonblick öfver den glesa hjässan. Stötvist sorn

en automat. Äfven detta nya mod vinner bifall och

härmas af de unga herrarna bland hans bekanta.

Käppen med en väldig rot i stället för knapp bär han

rakt framför bröstet, så att den spetsiga hakan kan

hvila på det polerade otinget. De i fma färger hållna

glacéhandskarna sitta antingen fästade vid det breda

hattbandet eller på brättet af cylinderhatten, och när

vicomten röker, så använder han ett slags munstycken,

hvilkas längd måste beräknas efter meter. Hans sätt

väcker uppseende i staden; och då den tyske Mickel*

fortfarande tyvärr bär åsneöron, så applåderas

detsamma, emedan det kommer direkt ifrån Paris.

Vicomten vet, att han imponerar mycket på

damerna. Han är aristokrat af renaste vatten, som af

personlig sympati för tyska konungahuset för framtiden

tänker uppslå sina bopålar under Germanias ekar. När

hans egendomar i Bordeaux och Champagne först få

utgjuta hans fäderneärfda hemlands heta drufblod i

* »Der deutssche Michel», gammalt tyskt öknamn.85

det nya fosterlandets källare, då återstår för Louis

de Saint Lorrain ingenting mer att önska än det ena

— det bästa, en tysk maka, som med honom vill dela

de goda dagarna.

Denna sista utsaga har blifvit mycket spridd i

hufvudstaden, och då vicomten yttrat sig i liknande

ordalag till det belåtet mysande kommerserådet, så

kan han vara öfvertygad om, att denna hans hjärtas

tanke hmmit fram äfven till Aglaés rosenröda små öron.

5)Den gamle Lehnberg är en uppkomhng, som har

en till kryperi gående vördnad för långa titlar»--

gästen från Seine såg med ett nästan förakthgt leende

ned på sin silfvertallrik, »och vanligtvis faller äpplet

ej långt ifrån trädet. Den nybakade lilla baronessans

högmod och öfversitteri äro visserligen oerhörda, men...

qvinnor äro ännu ombytligare än aprilväder, och

Ag-laé är lidelsefull — man har sett exempel på, att de

stoltaste qvinnor lemnat krona och tron i sticket för

att i vanvettig förblindelse kasta sig i armarna på en

namn- och titellös älskare.))

Men ett sådant missgrepp af Aglae skulle

betydligt korsa vicomtens planer. Han är inte svartsjuk,

dertill har han redan älskat alltför mycket, hans blod

flyter som en trött, sval, kraftlös bäck genom den

ut-lefvade kroppen. Må den lilla kokettera så mycket

hon vill med den blonde skyddslingen, det tänker han

aldrig hindra, bara det inte blir giftermål af! Bara

det ej blir ett allvarligt förhållande, som ej blott

fängslar hennes hjärta, utan också hennes portmonnä.

Den fundersamme gästens matta, djupt liggande

ögon blicka ännu en gång förstulet bort till Hans

Burkhardt. Han blinkade dervid, som om han tittade

i allt för skarpt ljus, och i pannan bildades otaliga

små veck.

Om han blott visste ett medel för att hos den

högmodiga lilla fröken vid sin sida en gång för alla

borttaga smaken för ett dylikt giftennål. Hvarför86

berättade väl Aglaé historien om den opassande

fisk-ätningen med så uppseendeväckande hög röst?

Hvar-för såg hon samtidigt så varnande på gästen i den

enkla rocken? På hans fråga: »Hvad är unge

Burk-hardts far?i> hade Agiae svarat mycket kort:

»Gods-egarei) — och genast afbrutit samtalet.

Skulle studentens familj kanske ändå inte vara

fullt presentabel, och hans uppfostran på grund deraf

inte vara alldeles så vårdad, som sig borde?

Ett fult leende framlockade för en sekund

otaliga rynkor omkring vicomtens ögon. Ingenting

verkar mera afskräckande på ett högmodigt flickhjärta

än ett offentligt nederlag, som beredes föremålet för

hennes intresse. De sår, fåfängan mottar, äro

giftdroppar för kärleken. Eh hien, låtom oss försöka att

med välviljans silfverhammare slå på klippan, kanske

en gnista framkommer, som kan upptända bålet, hvars

lågor måhända ej skada Amor, men för alltid

förbränna Hymens fackla till stoft och aska.

Hans plan var mogen — han vände sig till

Agiae och log på det förbindligaste. »Sådana originella

åsigter! Det är verkligen egendomhga idéer den unge

medicinaren förfäktar. Han blir liflig nu och

besannar på ett utmärkt sätt, att vinet löser tungan.

De planer, han hvälfver i sin hjärna, äro i

sanning stora. Om han blott kunde förverkliga en enda,

så skulle han kunna säga sig ha funnit botemedlet

mot döden. »Hvar har ni väl "letat fram" den der

intressanta ynglingen, som vill storma himlen med

Askulapstafven ?»

Baronessan Moosdorf öppnade belåten den

gnistrande solfjädern. »Nå ja, han är från min hemtrakt.

Ni vet ju, att min far köpt stora egendomar i södra

Tyskland, och då han med Moosdorf förenade alla

större egendomar på flera mils omkrets, så felades

det passande umgänge för oss i trakten. Som barn

är man ju ej så nogräknad, och derför blef Hans87

Burkhardt, såsom enda jämnårig, min lekkamrat på

landet.5>

Vicomten bugade sig artigt. »En menniskovarelse,

som har den afundsvärda lyckan att hafva känt er

länge, baronessa, blir redan derigenom en värdefull

tillökning i kretsen af mina vänner. Den som står

under ert beskydd, min nådiga, kan äfven räkna på min

tillgifvenhet.»

Han tog det skummande champagneglaset och

blickade först Aglae djupt och uttrycksfullt i de kalla

ögonen samt höjde det sedan med ett elegant

accen-tueradt »Monsieur Burkhardt — det gläder mig att ha

fått lära känna er!»

Den tilltalade såg upp med sina stora, ärliga ögon

och tackade höfligt, men i hans min spårades inte en

skymt af, att han uppfattade den stora ära, som

vederfors honom. Det färglösa ansigtet med den

ut-prägladt franska typen hade från första stunden varit

honom ytterst motbjudande. Han var alldeles för god

tysk för att kunna fmna behag i en parisisk modenarr,

och när han såg på vicomtens magra gestalt i den

sprättiga drägten, frisyren, som gaf det utlefvade

ansigtet ett nästan fånigt uttryck — Louis de Saint

Lor-rain kammade sitt glesa hår slätt öfver hufvudet, rakt

ned till midten af pannan, der det var jämnt klippt

som efter linjal — då föreföll det honom nästan, som

om han inte hade en man, utan en karikatyr

framför sig.

Sedan han besvarat skålen, ämnade han fortsätta

det angenäma samtalet med kammarherrns gemål, men

markisen tycktes oaktadt det stora afståndet vilja börja

ett samtal med honom.

På sitt hänsynslösa sätt öfverröstade han de

talande.

»Ni är ju i dag för första gången i vår ärade

värds hem, monsieur Burkhardt?»

»Det är sant, herr vicomte.»88

»Ni är ju godsgranne till min vackra

bordsgranne här?»

Aglae spratt till, och hennes bhck flög befallande

bort till Hans.

2)Ja visst, vicomte, det har jag ju redan sagt er!i>

afbröt hon hastigt.

Det allmänna samtalet förstummades, man

lyssnade omedvetet till detta högljudda utbyte af ord.

Hans Burkhardt rätade på sig. Han hade förstått

Ag-laés afsigt, och blodet steg honom åt hufvudet.

DGodsgranne?)) upprepade han högt, med öppen

och fast blick mötande sin forna väninnas öga, »det

är väl en alldeles för anspråksfull titel, herr grefve.

Min far är arrendator på Moosdorf — något eget gods

ha vi inte!»

j)Åh . . . åh . . . vraimentiD sade Lorrain med ett

förbindligt leende och knep hälft ihop ögonen. »Lefva

era föräldrar ännu?»

»Ja, Gud vare lof.»

»Och er far har bestämt, att ni skall bli läkare?»

»Åh nej, min far är en enkel, tarflig

landtbru-kare — vi kan lika så väl rent ut säga det riktiga

tyska ordet, bonde, som ännu fullständigt står under

inflytandet af fäderneärfda dygder och lefnadsåsigter.

Han har ingen respekt för den medicinska vetenskapen,

emedan han. Gud vare lof, ännu aldrig behöft den.

Han går i hvad väder som helst bakom sin plog och

tycker, att sådana menniskor, som med glasögon pä

näsan sitta och hänga öfver böckerna dag ut och dag

in, äro ena riktiga odågor.»

Eldröd i ansigtet stirrade Aglae ned på sin

tallrik, ur stånd att få fram ett ord. Hon andades

häftigt med hårdt sammanbitna tänder, hon hade kunnat

sjunka ned i jorden af blygsel och vrede.

Alla hufvud böjdes framåt, men utom vicomten,

som med lismande min rynkade på näsan och lutade

sig tillbaka för att liksom få ett större afstånd mellan89

sig och den talande, blickade intet öga klandrande

eller högmodigt på den unge mannen, som i en sådan

omgifning vågat så modigt uttala sanningen.

VVend-hausen lade nästan ömt handen på sin lärjunges axel:

5)Från den fördomen ska vi nog kurera honom, min

käre Burkhardt.i)

^Mais mon DieuD, fortfor Lorrain envist. DOm

er far är emot er karriére, understöder då er mor era

studier eller felas det henne medel dertillPD

Hans reste sig ännu högre. Aglaés af vrede och

blygsel vanstälda ansigte skar honom i hjärtat, så att

det sved af bitter, plågsam missräkning. Det kom

öf-ver honom en känsla af otyglad, ärlig stolthet,

uppblandad med en viss humoristisk förbittring. 5>Min

mor?5) upprepade han mycket högt, ))åh nej, medel

felas henne visst inte, det framgår af en anekdot, som

man berättar om den präktiga gamla frun för att visa

hennes anspråkslösa sinnelag. Medicinalrådet, som

farit ut till mina föräldrar för att godhetsfullt medla

för mig och mina framtidsplaner, träffade min mor,

som fortfarande klär sig i bondqvinnornas halflånga,

hemväfda kjol, ensam i rummet. Hon kom emot

honom med svullet och ombundet ansigte: "Ar ni sjuk,

fru Burkhardt? Min Gud, så ni ser ut."

Mor log tåligt som en ängel: "O, det är bara

tandvärk."

Medicinalrådets blick for öfver hennes gestalt och

upptäckte, att den gamla frun visserligen bar skor,

men inga strumpor.

Talarens blick mötte blixtrande baronessans, som

med ett sakta rop af vrede kastade sig tillbaka i

stolen. DMedicinalrådet fortfor skrattande: "Men fru

Burkhardt, ett sådant svullet ansigte och inga strumpor pä

fötterna?"

Den gamla frun såg trohjärtadt på honom. "Jag

har inga, herr doktor, alla mina strumpor äro fulla

med spar da dalrar fi>90

Högljudt, lifligt skratt, blott Aglae vänder talaren

ryggen och ser inte i sin vrede, att nästan alla de

närvarandes blickar vänligt betrakta Hans, men

skade-gladt se bort åt henne, värdinnan.

Med förnöjd min höjer Hans det blonda hufvudet

ännu mera: »Pengar felas det sålunda inte, om mor

blott ville, så kunde hon nog i smyg låta mig få en

slant då och då för att underlätta mina studier, men

se, hon vill inte!!»

»Så? Ar er mor också så främmande för den

moderna kulturen, att hon betraktar den medicinska

vetenskapen som trolleri?» hånade vicomten med

sammanknipna ögon och skrattade sitt tysta, ihåliga skratt,

som lät honom synas betydligt mycket äldre.

Den unge studenten såg talaren så rakt in i

ögonen, att denne blinkande vände bort sin blick.

»Min mor är visserligen en enkel, tarflig qvinna,

som står fjärran från det moderna lifvet och dess

företeelser, men är derför icke otillgänghg derför.

Hennes sons önskan är också hennes, men hennes

mans vilja är en helig lag för henne, och derför skulle

hon aldrig göra en sak, som min far inte gillade.

Sådana äkta makar, som inte ha några hemligheter

för hvarandra, som gå hand i hand äfven då, när

vägen är väl hård för en qvinnofot, sådana äkta makar

fins det inte mera i den moderna verlden, och derför

väntar jag också allraminst af er, herr vicomte, att ni

skall förstå och uppfatta ett sådant gammalmodigt tyskt

äktenskap.»

En paus uppstod. Wendhausen höjde sitt glas

med en blick af stolt glädje och nickade tigande åt

den unge talaren. På de flestas ansigten visade sig

ett välvilhgt leende, blott kommerserådet satt der

hjälplös och flämtande samt såg i sin förlägenhet

obeskrif-ligt dum ut.

Vicomten kastade högmodigt tillbaka hufvudet och

vände sig mot Aglae, som med hög röst, och utan91

att bry sig om Hans Burkhardts ord, började ett

samtal om det nyaste franska dramat, för hvilket hon

svärmade på det högsta.

Hon såg mycket het ut och visste inte, hur

älskvärd hon skulle vara mot sin granne från,

franker-nas land.

Det nya dramat behandlade naturligtvis det

moderna normaltemat, äktenskapsbrottet i hela dess

lättsinne och samvetslöshet, och båda svärmade på det

högsta för denna pikanta, charmanta komedi, der man

så nöjsamt beljuger och bedrager hvarandra.

Den unge studenten blickade för ett ögonbhck

upp i den tindrande kronans ljushaf, det tycktes

honom, som om Moosdorfs parkmur plötsligt

uppenbarades för hans inre blick. Han satt åter deruppe under

löfvet och tittade efter Aglaé, hur hennes smidiga

kropp smög fram mellan buskarna för att lura den

sökande guvernanten. Då hade han för första gången

i lifvet fått klart för sig, hvad lögn och bedrägeri var.

Han hade känt en het, stickande smärta i hjärtat, och

i detta ögonblick, då han såg bort mot henne, som

talade så lättsinnigt, då stack det åter till i hans hjärta,

och det var som om ett förhänge drogs upp för hans

ögon och blottade den afskyvärdaste komedi, som

någonsin uppförts inför hans ögon.

Gästerna togo afsked; äfven Hans Burkhardt

framträdde till värdinnan med hatten i hand. Hennes blick

flög hastigt omkring, ingen gaf akt på henne.

X)Gå inte ännu — vänta till sist, jag har ännu

något att säga erlD hviskade hon i smyg.

Han bugade sig stum. Blodet steg sjudande hett

upp i hans ansigte. Det hade nyss känts, som om

han för sista gången i lifvet stode framför

barndomsvännen, framför henne, som sedan långa år tillbaka

egt alla hans tankar, alla hans förhoppningar, all hans

trogna, rena kärlek, och nu bad hon honom stanna,92

när alla de andra gingo, nu drog hon honom åter till

sig, honom,^ som hon hela aftonen så uppenbarhgen stött

tillbaka. Ångrade hon sig? Eller roade det henne att

foga ännu en akt till den komedi, som hon spelat med

modenarren Lorrain? Det var det han skulle få se.

Djupt dragande efter andan trädde Hans öfver

tröskeln till den lilla salongen, der det silfverbroderade,

ljusblå sidenet hemlighetsfullt kringsnärjde honom,

liksom vågorna i hafsjungfruns slott slå tillsammans öfver

hennes offer.

En stark och bedöfvande doft slog emot honom.

Liksom allting i kommerserådets hus var öfverdrifvet,

så hade man också med sådant öfverflöd parfymerat

salongerna, att rosornas, konvaljernas och syrenernas

doft verkade nästan berusande på sinnena.

Hans kände Aglaés förkärlek för starka parfymer

ännu sedan fordom i Moosdorf. Hon lät redan då till

öfvermått pryda sina rum med blommor och kunde

timtals ligga sysslolös på divanen och med välbehag

insupa denna doft, som förorsakade andra menniskor

hufvudvärk. Hon blef ^knappast sömnig af detta

Ijuf-liga sömnmedel, utan påstod, att hon blott förnam en

behaglig, drömmande känsla, som angenämt retade

hennes nerver. Hur mycken onatur fans ej hos denna

unga varelse, hur föga ungdomsfriskhet, hur stor

öfver-mättnad i en ålder, som strängt taget ännu ej

trampat ut barnskorna! Bakom honom hördes ett sakta

fnissande, och då Hans häpen vände sig om, låg

ba-ronessan Lehnberg i en fåtölj, med fötterna korsade

och långt utsträckta på den hvita björnfällen samt

händerna kokett liggande bakom hufvudet. Hon brydde

sig inte om, att denna ställning var opassande för

hennes urringade toilett, tvärtom, hon tycktes fullt

medveten om, att hennes tjusande figur på detta sätt

visade sig i den mest förföriska dager.

DSå der jaD, sade hon leende, »nu äro vi

ensamma, HanslP93

Hela hennes väsen, hennes röst, hennes leende

hade något skådespelaraktigt. Kanske hon ville härma

någon liten scen i en fransk dram, som särdeles

slagit an på henne.

Arrendatorns son tycktes ha sitt förstoringsglas

framför ögonen, han såg skarpt, skarpare än eljes.

Han såg, huru onämnbart vacker den lilla fresterskan

var, men han såg också, att allt blott var tillgjordhet,

allt blott en instuderad roll, hvars verkan hon ville

pröfva på honom.

Långsamt och tungt stödde han sig mot en

fåtölj, lemnande ett stort rum mellan henne och sig.

»Ni hade något att säga mig, baronessa!» svarade han

mycket formelt, utan att bry sig om hennes så

plötsligt förtroliga tilltal.

»Det är sant. Sitt ner.»

»Jag har brådtom — klockan har redan slagit tolf.»

Hon skrattade ironiskt: »Det är ännu tidigt på

dagen för fmt folk. Blott sämre folk går tidigt till

sängs, emedan de måste tidigt ut på arbete.»

»Då vill jag af heta mitt hjärta räkna mig till

de arbetandes, så illa ansedda klass och anhåller att

så snart som möjhgt få gå.»

Hon gaf honom ett blixtrande ögonkast: »Det

tycks vara en ny slags och mycket underlig passion

af er att vilja gälla för en »man af folket».

»I god mening är jag det också och nekar inte

dertill.»

Stenarna på hennes röda sammetstoilett gnistrade:

»Hur skola väl sådana löjliga åsigter kunna

öfverens-stämma med ert kall som läkare? Kom ihåg, att ni

stänger vägen för er till alla rika och förnäma hus,

om ni underhåller folk med sådana små historier, som

ni gaf till bästa i dag. Afbryt mig icke», fortfor hon

retad, då Hans sakta skrattande drog på axlarna, T>jag

anser det vara min pligt att säga er min mening rent

ut. Jag känner er från barndomen, pappa ämnar på94

min önskan hjälpa cr fram, och derför skulle jag i

framtiden inte mera vilja upplefva sådana scener som

i dag.»

Han skrattade återigen, det var ett sällsamt skratt,

han stödde sig med båda händerna mot ryggstödet

och såg ut som en menniska, som glädtigt leende

af-vaktar utgången af ett lustspel. Då han inte talade

fortfor hon hastigt: »Hvad hade ni för afsigt med att

tala om för menniskorna, att era föräldrar äro enkelt

bondfolk?»

»Att här såsom i alla andra fall helt ärligt säga

sanningen.»

»Med sådana grundsatser kan ni på sin höjd

göra er omöjlig i den bättre societeten samt kommer

att bryta nacken både af er och er framtid.»

»Den hättre societeten? — Det beror på, hvilken

som menas med det. Således är sanningen här i

huset ett mynt, som kommit ur kurs. Under hvilken

fana seglar den moderna umgängestonen väl eljes?

Jag är en nykomling i millionärens salonger och ber

om godhetsfull upplysning.» •

Hon kände nog ironin, som låg i hans ord, men

hon lutade ännu mera sjelfmedvetet tillbaka det lilla

hufvudet och fortfor i temligen högdragen ton:

»Sanningen är ett mynt, som säkerligen inte

tages emot af någon, ty den är å ena sidan alldeles

för litet känd, å andra sidan af för dålig metall . . .

eller alltför massiv kan man också säga, hvar den än

slår ned, så qvarlemnar den spår. Jag kommer ihåg,

att jag redan för många år tillbaka i Moosdorfs park

gifvit er en lektion. Äfven lifvet måsfé läras.

Ingenting är svårare än att spela en god och

framgångsrik komedi, och i nittonde århundradet äro alla

menniskor skådespelare, och den som inte är det, utan

ställer sig som statist bland aktörerna, måste lifvet

igenom skjuta kulisserna åt andra och blir uthvisslad,

om han vågar simma mot strömmen.»95

Klara och stora sågo lians strålande blå ögon

ned på henne: ))Så går det med den tafatte "Jöns" på

de bräder, som föreställa verlden — men hvad lön

skörda väl de, som äro goda skådespelare?»

»Det som i dag utgör lifvet: pengar, rang,

titel, ära.»

»Det är mycket, nästan allt, hvarefter en

men-niska kan sträfva. Men tror ni också, att dessa fyra

väldiga pelare kunna uppbära ett tak, hvarunder

lyckan bor?»

»Lycka!» — Hon tillslöt trött sina ögon och

sträckte på den smärta kroppen med ett uttryck af

den största likgiltighet. »Hvad kallar ni lycka? —

Fortuna är en qvinna, som bär tusende namn — för

hvar och en innebär hon ett annat begrepp.»

»Godt, låt oss börja med ert. Hur tänker och

önskar ni er lyckan? — Att ni oaktadt allt ert guld,

oaktadt er ställning, er ungdom och skönhet, redan

funnit den, det skulle jag vilja betvifla.» Hans röst

lät kall och ironisk, men i hans öga låg plötsligt ett

ångestfullt uttryck, snarlikt det hos en anklagad, som

bidar det afgörande ordet från domarens mun.

Hon reste sig häftigt, hela hennes väsen tycktes

plötsligt elektriseradt, liksom glödande af en

sinnesrörelse, som blott väntade på tillfälle att kunna

utbrista i ord.

»O, ni menniskokännare», skrattade hon hårdt,

»hvilken riktig prognostikon har ni ej i egenskap af

blifvande berömd läkare stält för mig! — Lycklig! —

Nej, jag är det inte, ehuru jag enligt menniskors

uppfattning har ^allt, som förskönar tillvaron och ger den

värde.»

Han kom nästan omedveten närmare och tog

hjärtligt hennes händer. »O Aglaé!» — det låg som

jubel i hans röst. »Jag visste nog, att ni hittills

blott spelat komedi, att ni bedragit mig genom en

mask, som skulle dölja ert hjärta och er själ! Men96

nu kastar ni af den — nu vill ni vara uppriktig och

bekänna, att äkta lycka blott ligger i trogen kärlek

och helig sanning.»

För ett ögonblick hvilade hand i hand och öga

i öga. Hur vackert var ej hans ansigte — hur nära

voro ej hans läppar intill hennes. En främmande,

varm, lycksalig känsla genomströmmade plötsligt,

liksom förlossande, hennes själ: »Ja, du har rätt.

Kärleken är lyckan, och jag älskar dig, Hans Burkhardt.

Ack, hvarför skall du vara af så låg börd, att redan från

barndomen en skiljemur funnits mellan dig och mig.»

Ja, en himmelshög skiljemur. Glöden i Aglaes

kinder slocknade, hon lutade långsamt tillbaka

huf-vudet — beräknande, klok, kokett som alltid och

glömde inte, att en menniska, som spelar, alltid

förlorar, så snart hon låter hänföra sig af sina känslor.

Hon betraktade honom leende, hennes händer hvilade

helt lätt i hans. »Orätt gissadt, min vän. —

Kärlek och trohet äro två ord, som inte längre finnas i

nyare tidens lexikon. Nej! Min lycka ser helt

annorlunda ut. Se er omkring i detta hus. Der

finnes allt, som kan köpas för pengar, men blott ett

fattas, den ädla, stolta r^den af gamla förfäder på

väggarna, de enda afgudabilder inför hvilka de, som

blott ega sina familjetraditioner, ännu böja knä.

Hon lutade sig närmare, hennes röst liknade en

huggorms sakta hväsande. »DerfÖr består min lycka

i en lång, lång ättartafla, ett stamträd, som

utsträcker sina rötter så långt tillbaka i tiden, att hvarje

barn vid dess nämnande vet, att det är en urgammal

adhg ätt!» — — »Hör ni detta, Hans Burkhardt?

— En sådan lycka är mitt lifs mål, och den som ej

kan bjuda mig den — han är genom ödet skild från

mig ... för all evighet!»

Djupt dragande efter andan släppte hon hans

händer. — Han stod orörlig och såg ned på hennes

strålande gestalt. Hans ögon glänste onaturligt, det97

såg nästan ut, som stodo de fulla af tårar. — »Gifve

Gud, att en sådan lycka en gång må i sanning

lyck-liggöra er, Aglaé, att den komedi ni spelar aldrig må

sluta som sorgespel. Farväl, Aglae — — för all

evighet!»

Hon tittade upp förvånad, nästan skrämd. Ett

sådant afsked hade hon ej velat framkalla. — Hon

ville egga honom och skrämde bort honom — fatalt;

det var första gången, att en komedi slutade

annorlunda, än hon velat och tänkt. Hon hade ämnat en

så treflig liten roll åt den unge skyddslingen, den

förälskade prygelgossens, som skulle användas som

eldbrand för att upptända svartsjukans lågor i andra

hjärtan. Och nu kastade den styfsinta menniskan rollen

för hennes fötter och lemnade scenen, innan hans

replik fallit.

Fatalt, mycket fatalt. — Baronessan

Lehnberg-Moosdorf tuggar förargad på läppen, för första

gången i sitt lif känner hon sig osäker. Hon hade aldrig

trott det vara möjligt, att en fattig menniska, som

knappast hade nog för att äta sig mätt, likgiltigt och stolt

skulle vända ryggen åt en millionärs hus. — Hon har

varit så nervös under några dagar — hon har

säkerligen burit sig tanklöst och klumpigt åt i den här

saken. Har hon, komedins prestinna, gjort fiasko i

dag? — — Gälla hvisslingar ljuda i nattens stillhet.

Aglaé spritter till och lyfter ofrivilligt händerna till

öronen. — Så löjligt, portvakten i hotellet midt emot

hvisslar på droskor. — Hvem skulle väl kunna hvissla

ut skådespelerskan Aglae? Och ändå gick tonen henne

genom märg och ben.

Komedi!98

SJUNDE KAPITLET.

Hofteaterns foyerer och restaiirationslokaler hade

af Kungl. teaterstyrelsen upplåtits för hållandet af

en basar, som nyss blifvit högtidligt öppnad i

kronprinsessans närvaro. Hufvudstadens förnämsta

kretsar, aristokratin på intelligensens, bördens och

penningens område hade sammanslutit sig med

konstnärsföreningen för att i det gamla, ärevördiga operahusets

lokaler framtrolla en bild, som i färgprakt, i

originalitet och genialitet tycktes öfverträffa allt, som dittills

i den vägen åstadkommits.

De konstnärligt prydda och sagolikt smyckade

salarna bildade hvar för sig ett litet férike, som läto

besökaren leende, som i en dröm, betrakta de

ständigt vexlande, i skönhet med hvarandra täfiande

scenerierna.

Man inträdde först i ett orientaliskt kafé. Med

guldtråd genomväfdt siden frasar, svällande divaner

inbjuda till kaffe, sorbett och tschibuk, en skara

tjusande odalisker, måleriskt lägrade omkring de

jättestora rosenbuskarna, klinga med mynt och tamburiner

och sälja rosor åt de hänförda gästerna till oerhörda

pris. Längs sidoväggen sträcker sig en orientalisk

basar i miniatyr. Rosenolja doftar, mattor och

broderier glänsa i turkinnors och arabiska flickors händer,

vapen, prydnader, bronser och fällar locka såsom

under ur tusen och en natt, och i en vänlig vrå af

blommande orange och myrten utbjuder den för sin

skönhet beryktade hustrun till en militärattaché

undergörande amuletter.

Hennes mörka ögon tindra genom den guldväfda

slöjan, hennes händer vinka, så att guldringarna på

hennes nakna armar klinga, och hon hviskar med

leende läppar: y>Voilå monsieitr! en kärleksdryck, intet99

qvinnolijärta motstår den.» Och intet manligt bjärta

motstår denna lockelse. — 1 orangelunden böjas knän

för Zuleima, och i hennes ebenholtsskrin hopas guld

och sedlar. Två steg vidare, undan med portiéren —

baha! Der sitta landsknektarna vid träbordet och

spela tärning vid kruset — en hvar^ som har lust

att smaka ett krus vin från trettioåriga kriget, kan

för dryga pengar få köpa det hos de forntyska

skänkflickorna i ståndet med de blyinfattade små

fönsterrutorna.

Och åter en annan bild! — En teatergarderob.

Leende, öfvermodigt kulisslif! — En förtjusande liten

grefvinna säljer puder, smink och skönhetsmuscher, som

under skämt och glam påklistras de kringsvärmande

köparna. En generalsdotter står vid hennes sida och

klipper full af behag och outtröttlig humor

oupphörligen nya ting af svart glanspapper — hjärtan,

duf-vor, grisar, rosor — allt hvad de unga herrarna i sin

fåfänga önska att få bära på kinder, panna eller näsa.

— En ryktbar operasångerska har haft en mycket

originel idé, hon sminkar för tjugu mark, hvilken

mask som helst, och just nu kommer, under allmänt

jubel, en mycket ung löjtnant, såsom en ypperlig

»Al-ter Fritz))*, från sminkfåtöljen.

Skrattet ljuder ända in i vaxkabinettet, der hvar

tredje timme en ny föreställning tillkännagifves genom

ringning. — Der stå vackra fruntimmer, berömda

konstnärer och herrar, präktiga och egendomhga

»vax-figurer».

Rrrr — en annan bild! — Niirnberger

korf-stugan! — Hå, så aptithgt det doftar af surkål och

stek. — Der stannar mången och äter frukost —

alldeles efter originalet.

Holdiholdriho!! — Ett jodel klingar mellan

lockens stängande på seidlarna. Näst intill kan man

* Binamn på Fredrik II af Preussen.100

i den vackraste tyrolerstuga, utan järnvägsbiljett och

utan bergstigning, få stekt klimp. Prinsessan S. och

friherrinnan Tracy äro ett par vackra ))jäntori>, och

man tar gerna ett djupt tag i sin portmonnä för att af

dessa händer få den läckra nationalrätten lagad. —

Konstnärshänder hafva gjort utkast till staffaget —

snöberg glänsa, getter klättra i stenröset, en ko råmar

till allmän glädje under det djupt nedgående,

sten-tyngda taket. — Sångare och sångerskor från operan

dansa »Schuhplattler», ^ sjunga de lustigaste visor och

samla in pengar med en sådan trohjärtad, hederhg min,

att en hvar gerna ger sin skärf åt dessa alpernas barn.

Ah! Solfjädrar fläkta— atlasklädningar frasa —

färgprakten i de mest förtjusande drägter bländar ögat.

Vi komma genom en med guldgaller försedd dörr,

utanför hvilken två gammalfranska gardister stå vakt,

in i Madame de Maintenons mottagningssalong. Vi

se ett lysande sällskap, de förträffligaste masker af

historiska personligheter, inbegripna i ett lifligt franskt

samtal, och om vi sätta oss i guldfåtöljerna vid de

små marmorborden, så erbjuder oss pater La Chaise

sin snusdosa, som innehåller rätt dyra priser, och

ma-äame la Diichesse de Berry frågar leende, om vi

önska affischen till dagens föreställning — f>Les

pre-cieuses ridicuUsD par Mr. Moliére! — Det är en

trogen kopia, men man måste lägga åtminstone en

hun-drakronesedel på det gulaktiga pappersbladet.

Och vidare, alltjämt vidare! — Här serverar en

förtjusande »Liesel», »Pschorrbräu» — en firad dam

ur hofsocieteten, der håller en ung kavalleristfru

cigaretter till salu, som hon sjelf förfärdigar — här

spelar ett ungerskt kapell, der stå tält vid tält med

de mest olikartade artiklar, skjut- och spelbanor —

en skeppskajuta — droppstenshålor och Melusinas

vattenpalats med tjusande sjöjungfrur oeh najader. Så-

En tyrolsk nationaldans. Ofvers. anm.101

som hvirflande kaleidoskopbilder draga de förbi,

tjusande öga och själ.

En liten spiraltrappa leder upp till en i många

smårum afdelad sal. Väggarna äro betäckta med

go-beliner och sinnebilder från flydda dagar, då svärdet

och spjutet i riddarens hand sb^efvo godtyckliga lagar.

Väldiga horn, hufvud af uroxar, fällar, sköldar

och vapen smycka tornérsalen, och från de små

tornkamrarna vid sidorna inträder man i de olika

stånden, der ädla qvinnor och män öfva medeltidens

handtverk samt ställa forna tiders industri i den

moderna välgörenhetens tjenst. Dekorationerna äro rent

af mästerligt målade. Går man fram till den första

nischen, tror man sig se en månbelyst gata i

Niirn-berg. Längst framme står mästar Sachs lilla hus, och

på träpallen sitter verkligen lifslefvande den hederlige

mästaren och syr de vackraste små skor. — Ryktet,

att grefve Moringen, kronprinsens alltid glade och

lif-vade adjutant, under flere månader gått i lära hos en

af hufvudstadens berömdaste skomakare, för att på

basaren som en Hans Sachs kunna umgås med becktråd

och syl, hade för länge sedan flugit genom salongerna,

och nu fick man med egna ögon se den genomroliga

verkligheten. Åh, så herrarna afundas skomakaren

med den niotaggiga kronan 1

Under högljudt jubel nalkas kunderna; han får

ställa de näpnaste fötter på sitt knä, får omsorgsfullt

taga mått till en toffel, och medan han välbehagligt

profvar, förstår han att med vackra ord krydda

arbetet. Mången röd kind blir hetare, och månget

naivt hjärta skulle vilja slå vad, att det blott

behöf-des .den ringaste vink med denna toffel för att för all

tid komma säsonglejonets lockiga hufvud att böja sig

under den.

Ur nästa nisch höres en dämpad hornblåsning. —

Der står Margareta på altanen och ser ned åt Rhen.

»Gud skydde dig, för stor den lyckan skulle varit102

Gud skydde dig — det fick ej blifva så!» För tjugu

mark kan man ur baronessans fina hand få köpa den i

guldsnitt bundna lilla vackra boken om trumpetaren

von Säckingen,* och sä ofta handeln blir mycket liflig^

hoppar den hurtige gardeslöjtnanten i Werner

Kirch-hoffs kostym ur sin båt, lägger trumpeten ur handen

och hjälper under allmän munterhet till att sälja! —

Och så vackert han kan blåsa på trumpeten! — Hela

hofvet hade på enkedrottningens önskan måst stanna

framför denna afdelning för att lifligt applådera den

unge krigarens musikahska prestation. Nästa nisch fick

ett flyktigare besök; det höga herrskapet bestälde

ingenting hos baronessan Lehnberg-Moosdorf — utan fortsatte.

Allt det skönaste, som någonsin förfärdigats för

att i prålande glans pryda ett riddargemak, hade här

förenats till ett bländande helt. De kulörta fönstrens

målning var ett dyrbart mästerstycke, gobelinerna

representerade ett värde af många, många tusen, och

i de tunga, gyllene pokalerna, tallrikarna och krusen

på vägghyllorna låg en förmögenhet. Från hvarje

fläck, der man kunnat anbringa guld, silfver och ädla

stenar, strålade de emot åskådaren, men hela denna

prakt nådde sin spets i den rika

kommerserådsdotterns drägt.

Aglaé tronade som en drottning på den

öfver-måttan rikt snidade, med kuddar betäckta stolen.

Hennes guldsmidda brokaddrägt med bräm af

blåräf trotsade hvarje beskrifning, gördeln med det

långa gehänget, framstycket på lifvet, armbanden och

diademet gnistrade af dyrbara diamanter, rubiner,

smaragder och perlor, och till och med broderiet på

un-derklädningens framvåd var öfversålladt med

värdefulla ädelstenar, som strålande afstucko mot det hvita

atlastyget.

»Der Trompeter von Säckingen», dikt af Scheffel.

Öfvers. anm.103

Stolt, käckj sjelfmedveteii och säker på sin

strålande skönhet lutade Aglae tillbaka det lockiga

huf-vudet, medan hon nådigt gaf audiens åt sina

beundrare och för hvar och en särskildt upprepade:

»Jag-stansar vapen mina herrar, endast vapen.»

Och med likgiltig nonchalence höll hon de små

läderbitarna och stansapparaten i beredskap på ett

litet sidobord, ty ehuru de flesta af hennes beundrare

hade både krona och vapen, så hade hon dock ytterst

få beställningar.

Kommerserådet bemödade sig feberaktigt att

beständigt hålla sin dotters plats omgifven af folk.

På sitt taktlösa sätt släpade han alltjämt dit nya

offer och visade dem full af inbilsk utförlighet hvarje

enskild dyrbarhet i hennes rike.

»Nå, min käre löjtnant», sade han, i det han med

armbågen knuffade till en ung artillerist, »gå på bara!

Beställ en cigarrväska med ert vapen på! Hvad har

ni i vapnet allt? Jag hoppas, att det inte är för

mycket djurkräk — Agiaé tycker inte om att rita djur,

och igår måste hon åt grefve Torste vid ulanerna

stansa nästan en hel zoologisk trädgård. Nå, hvad tror

ni väl, att hela kalaset der i nischen kostat mig? Nå,

så hugg till på en slump!! Hahaha . . . jag kan nog

tro, att ordet fastnar i strupen på er!»

Den unge officern var i sjelfva verket så

förbluffad, att han tigande bockade sig och drog sig

tillbaka.

Aglae var vid dåligt lynne. Hon behandlade de

enstaka herrar och damer, som kommo till henne,

ovänligare än någonsin, och medan hon förströdd och

enstafvig inte gjorde det ringaste för att upplifva

samtalet eller att sälja sina stansade lädervaror, flög

hennes blick otålig, med en het fråga, bort öfver

mängden, liksom sökande och forskande efter något

för-loradt.104

Ännu oftare dröjde hennes blick vid grannen till

venster, hvars enkla uppträdande hon i början helt

ogeneradt hånat.

Grefvinnan Viola Kodositz-Möllin hade ej gjort

anspråk på någon särskild nisch, utan hade tagit plats

tätt intill Aglae, vid Hans Sachs" ena husvägg, och

såsom ett slags pendant till denne. En skickhg hand

hade här framtrollat ett idylliskt, af vinrankor omgifvet

fönster, kring hvilket hvita dufvor fladdrade. Framför

detsamma står en enkel trästol med gammaldags,

brokig målning på karmen — ett lågande hjärta omgifvet

af bjärta blommor — och der sitter den ljuslockiga

grefvinnan i Evas* enkla, blå och hvita ylledrägt. Hon

ser förtjusande ut i den lilla mössan, och i all sin

stora enkelhet utöfvar hela denna bild en mäktig

trollkraft. Spinnrocken surrar under de fma händerna,

och det enda, som den unga damen har att sälja äro

stycken af groft, hemväfdt lärft, som ligger prydligt

uppstapladt bredvid henne.

Hemväfdt lärft! — och ändå står alltjämt en stor

del af hofvet, furstliga personer och berömda

storheter framför denna älskhga lilla Eva för att med

verklig passion köpa hennes lärft eller de med brokiga

bårder försedda handdukarna.

Men framför baronessan Lehnberg-Moosdorfs plats

stå på sin höjd hustrurna och döttrarna till några rika

köpmän, som på närmare håll vilja betrakta sin rivals

drägt och omgifning, och som genom sin frikostighet

vilja imponera på kommerserådet samt ett par

obetydliga kavaljerer och civilklädda herrar, efter hvilka

hvar-ken hund eller katt fråga i societeten.

Aglae bleknar af förargelse och biter sig i läppen,

men samtidigt spritter hon till och känner sjelf, att

blodet häftigt rusar till panna och kinder — grefve

* Hjältinnan i Wagners »Mastersångare».

Öfvers. anm.105

Uggley har ändtligeii iriträdt i salen, ser sig sökande

omkring och skyndar hastigt fram till grefvinnan

Viola.

Aglae andas knappast. Hon ser, hur grefven med

en mycket respektfull, men ändå nästan förtrolig

hels-ning framträder till den blonda Eva, hur hans blick

omsluter henne med stolt ömhet, och hur hans hand

med en hård tryckning tager hennes. Viola har

rodnat, de mörka, violblå ögonen se upp emot honom,

och ehuru hon besvarar hans helsning alltigenom

for-melt, så ligger deri ändå något annat, än hon visar i

umgänget med de andra herrarna. I bådas väsen

hg-ger ett visst godt förstånd, och denna iakttagelse låter

baronessan Lehnberg i vanmäktig vrede knyta

händerna öfver den gnistrande guldbrokaden.

Grefve Uggley står endast några få steg ifrån henne,

skall han inte en enda gång vända sig till henne? Då

kommer hans öga säkert att fängslas en stund af

prakten och glansen i detta rum. Men han anar väl ännu

inte, hvilken furstlig ros, som blommar vid hans sida,

och är ännu helt fängslad af den enkla tusenskönan.

Men nu, nu helsar artilleristen på honom, hvilken nyss

så i ögonen fallande hastigt lemnat hennes far, och

han tyckes för grefven och de kringstående herrarna

och damerna berätta en ytterst lustig historia.

Alla komma närmare och skratta till högt, och

grefve Uggley vänder hastigt på hufvudet och ser bort

till Aglaé. Ett drag af ironi och harm ligger på hans

ansigte, sedan tyckes han sakta fälla några skarpa ord

— ansigtena bli allvarliga, och den strama hållningen

gentemot den Lehnberg-Moosdorfska nischen framträder

ännu tydligare.

Aglae skulle vilja skratta högt. Afund, ingenting

annat än tydlig afund! Emedan hon har pengarna och

tronar som en drottning här, derför rynka de förnäma

menniskorna på näsan och äro förargade, att de inte

kunna göra likadant! — Derför att hon fullständigt för-106

dunklar den simpla linnetorsäljerskaii och den löjlige

skomakaren, derför förklaras hon i akt.

Ja, att stansa vapen kostar visserligen mera än

att bjuda ut gult, hemväfdt tyg. Det är obegripligt,

hur menniskor, som eljes äro så stolta, kunna

förnedra sig till att föreställa spinnerskor, skomakare,

skänkflickor och säterjäntor. Aglae skulle hellre offrat

sitt lif än spelat en så ovärdig roll. Hon var

adelsdam, och den, som inte egde krona och vapen, hade

ingenting med henne att göra.

Och ändå menar hon sig skola dö af förargelse.

Oaktadt den aristokratiska ramen, den furstliga

prakten, som omger henne, är hon den förbisedda och

utvisade ur denna krets, i hvilken hon vill och måste

spela en roll — om det ock skulle kosta henne lifvet.

Hon hade trott, att hon i sin drägt och i sitt rum

utvecklat den mest imponerande prakt, och nu lutar

sig grefve Uggley mot Evas träbord och ser så

likgiltigt bort öfver Aglaé och alla hennes diamanter och

perlor, som om det inte lönade mödan att låta

blicken stanna hos denna nybakta adelsdam.

Aglae vände hufvudet med af vrede blixtrande

ögon. Hvem är väl qvar hos henne? Ingen. En

nyfiket tittande och mönstrande menniskomassa böljar

förbi henne — ingen enda köpare framträder till

hennes plats — under stort jubel låta damerna visa sig

tofflor hos grefve Moringen, och herrarna följa

Ugg-leys exempel och köpa lärft. Så de roa sig alla, så

de skratta och skämta, och så denna utstuderadt

koketta person, Viola, ger smäktande blickar åt den ene

efter den andre, och dervid visar sig så oskyldigt naiv och

glad, som om hon alls inte begärde den vid hennes sida

sittande millionarftagerskans pengar och ädelstenar.

Med livilken skadeglädje alla titta bort till

Ag-laés tomma bord och göra hånfulla anmärkningar.

I den tystnad, som för ögonblicket råder, kan hon till

och med höra, hvad som säges.107

))Nå, Uggley», säger skrattande en gardeslöjtnant,

5)vill ni inte för femtio öre låta stansa ert vapen här

bredvid?))

»Nej, min kusk har inga läderbyxor.»

Skallande skrattsalfvor.

Aglae känner mycket väl till anekdoten, som man

berättar om hennes far, hon darrar af vrede och

förargelse. Hvem nalkas der? Professor Wendhausen

och Hans, hans skyddsling. Det var bara det, som

fattades, att dessa båda borgerliga herrar skulle göra halt

hos henne. Näst intill, hos fröken Kodositz endast

medlemmar af hofvet, och hos henne en simpel professor

och en bondpojke.

De stanna just framför hennes plats och hviska

med hvarandra, det ligger nästan medlidande i deras

ansigtsuttryck, emedan ingen köper hos baronessan

Lehnberg. Aglae betraktar dem med hopknipna ögon.

Då träder professorn med en vänlig helsning fram

till henne — tvekande följer Hans Burkhardt.

»Nå, min nådigaste fröken? Vi tyckas just komma

i ett gynsamt ögonblick. Ni är för tillfället inte

sysselsatt. Åh. . . . lädervaror! Så vackert och elegant!

Jag skulle känna mig både glad och hedrad, om jag

af dessa små förtjusande händer kunde få ett sådant

litet fodral stansadt — och Hans här likaså. Jag är

skyldig honom för en filippin och skulle vara

dubbelt lycklig, om jag jämte ett minne af mig sjelf

samtidigt kunde gifva honom ett af barndomsvännen.»

Barndomsvän! Ordet har hörts der bredvid, man

börjar ögonblickligen att tissla och tassla, full af ironi.

Aglaes ögon blixtra till af kränkt egenkärlek, med ett

uttryck af nästan sårande högmod mönstrar hon de

båda herrarna från topp till tå.

»Det gör mig ondt, jag stansar endast

familjevapen», svarar hon, och hennes röst låter hes af

återhållen vrede.108

Orden ha blifvit högt uttalade och hörda rund t

omkring. Uggley gör en hastig rörelse af vrede, och

grefvinnan Viola stirrar på den talande som på ett

spöke. Men professorn har helt bestört ryggat tillbaka,

han tar långsamt sin hatt och vänder ryggen åt

kommerserådets dotter. Blek ända intill läpparna och med

ett sarkastiskt drag i det vackra ansigtet följer Hans

Burkhardt exemplet.

Med sammanpressade läppar, som en retad

vildkatt, ser Aglae triumferande efter dem. Men hvad är

detta?

Uggley går emot professorn och räcker honom

hjärtligt båda händerna, och grefvinnan Viola sträcker

också ut sin hvita hand emot honom och ber honom

vara hjärtligt välkommen. Drömmer hon? Hur kunna

dessa högmodiga menniskor väl vara så intima med

en professor utan namn och pengar? Man observerar

till och med den unge studenten, och Uggley ber, att

professorn skall presentera honom. Han räcker också

handen åt honom och talar länge och glädtigt med

honom — och ... Ja — är det verkligen möjligt?

Aglae griper krampaktigt om stolskarmen — hon, som

nyss velat imponera på det förnäma sällskapet genom

att rätt tydligt hålla det borgerliga elementet ifrån sig

— hon står der nu nästan som en Peri, under det

att bondsonen Burkhardt upptages som god vän vid

Evas bord.

Han beter sig i sin enfald, som om det måste

så vara, ja, han köper till och med en liten bit väf

till en handduk af grefvinnan och försäkrar, att detta

skall bh den enda födelsedagsgåfva, åt hvilken hans

sparsamma och praktiska mor skall glädja sig.

Står då hela verlden på hufvudet?

Grefvinnan Viola låter intresserad berätta sig om

»arrendatorns», Uggley lyssnar uppmärksamt, och alla

tre äro plötsligt inne i ett lifligt samtal om jordbruk.109

»Ja, ja — tacka Gud, käre Burkhardt, att er far

är af den gamla, goda stammen. Det är bättre, att

föräldrarna låta barnen umbära i lifvets hårda skola

och spara en slant i strumpan åt dem, än att de

spekulera och oaktadt sina miUioner uppbygga framtiden

på såpbubblor.»

Skulle det der kanske gälla henne? — Hans

Burkhardt, den intressante unge läkaren, som den fåfänge

professorn gör så mycket väsen af för att kunna sola

sig i lärjungens glans, har plötsligt blifvit salongens

romanhjälte — bondpojken går arm i arm med

gref-ven — och hon, baronessan Lehnberg-Moosdorf är

och förblir, oaktadt alla ansträngningar, den nyadlade

kommerserådsdottern, främlingen i dessa så mödosamt

uppnådda kretsar.

Hon biter i lidelsefull vrede samman tänderna.

»Sträck på dig, du! — håna blott!» tänker hon med

en ljungande bhck på Uggley, »vi få väl se, hvem

som vinner spelet. Vi lefva i nittonde århundradet,

och guldet regerar. — Hur länge kommer det väl att

räcka med dina skuldsatta gods, med dina fattiga

styf-rar, som ej lémna dig ens smör till brödet? Då

kommer herr grefven att göra skulder, och baron

Lehnberg-Moosdorf köper upp vexlarna. Haha! då kommer

han nog att bli tam den högmodiga herr grefven, och

vill nog hellre som en hund äta ur handen på sin

borgenärs dotter än att resa sig upp emot den snara,

som denna hand hvarje ögonblick kan draga till om

hans hals.»

Aglae kasMde spotskt tillbaka hufvudet. Med

sammanknipna ögon iakttog hon, hur grefvinnan Viola

på Uggleys stormande böner tog den lilla buketten

orangeblommor ur bröstet och tvekande, men djupt

rodnande, räckte den åt ungdomsvännen.

Wulff-Gideon sitter på sitt oförlikneligt eleganta,

men fullkomligt ogenerade sätt på hörnet af träbordet

och håller till gengäld väfven åt grefvinnan Kodositz110

för alt hjälpa henne vid uppmätningen. —■ De

förnäma köparna ökas beständigt omkring Evas tarfliga

plats, och medan hennes smala händer under stor

munterhet och det lifligaste samspråk utbreda och

klippa det grofva, hemväfda lärftet, är det näst intill,

framför baronessan Lehnbergs af guld och juveler

dignande riddarstol, ödshgt och öfvergifvet. Aglae har

lutat sig tillbaka mot brokaddynan och visar sig som

lefvande bild för de förbigående — hon ser gränslöst

likgiltig ut, ögonen äro till hälften slutna, de små

händerna hvila sysslolösa på sidokarmarnas

lejonhuf-vud, och de snidade ökenkonungarnas rubinögon

gnistra i det elektriska ljuset så fiendtligt och ilsket, som

om det också för dem kändes tungt att kuscha

under kommerserådsdotterns ok.

Aglaés lilla fot kröker och vrider sig i den

genombrutna läderskon. — Fins der då ingen, ingen,

som gör slut på hennes isolerade ställning? — Hvar

är hennes far? — Jaså, han har gått till

champagne-buffeten för att värfva köpare för Aglaés lädervaror

och stansapparat.

Hon ser, hur han trugande lägger armen om

herrarna för att draga denl med sig, men hur han

slutligen vid anblicken af Lukulli bord glömmer sin

fatala uppgift och i stället upprättar ett nytt

offeraltare åt sin välgödda lekamen.

Han tar förnöjd plats framför marmorbordet

i en af de små restaurationerna, skjuter med möda

ena hörnet af serveten ner i kragen under den

tredubbla hakan och lyfter med stor vigtighet sina händer.

Och sådana händer sedan! Dessa händer äro

de naturliga visitkort, som kommerserådet alltid och

tydligt för med sig. Runda, mjuka, litet svampiga

dinéhänder, hvars gropar och fettvalkar utgöra en

stum, men väldig reklam för ostron, lax, hummer och

färsk björnskinka! — Huden är hvit, och den slappa

hållningen på fingrarna kännetecknar byråkraten. Bril-111

jantringar af underbar glans och förvånande storlek

äro rikedomens vapen, men öfverflödet på dem, som

sluter fingrarna i pansar, så att de nästan äro styfva

i lederna, samt den väldiga sigillringen på pekfingret,

äro en borgen för, att denna tusengyllen ej uppvuxit

på en ädel mark. —■ Vapnets devis kan hvarje öfvadt

öga tolka, den lyder: uppkomling. — Korta och

tvära äro händernas rörelser. Det ligger någonting

brutalt, hänsynslöst girigt i det hastiga gripandet och

bortstötandet. Bortkastandet af knifvar och gafflar är

drygt och obildadt, och det plumpa sättet att lägga

upp de små feta händerna, som med utbredda fingrar

till höger och venster om tallriken hvila sig från

ansträngningen, förläna ett drag af ytterlig

sjelfbelåten-het åt millionkungens hela uppträdande. Och på det

viset sitter han der och stirrar med de glåmiga

ögonen ut i salen och blinkar med de rödaktiga

ögonlocken, som om han ville nysa. — PlötsUgt grinar

han bredt och bröstar sig sjelfbelåten. Han stiger upp,

reser sig på tåspetsarna och vinkar nedlåtande, nästan

teatraliskt med serveten utåt salen.

Aglae stiger också upp och tittar ifrigt efter, hvem

han månde helsa på detta sätt. — Äfven i hennes

öga lyser stolt tillfredsställelse, hon biter hårdt

samman tänderna och iakttager i andlös spänning, om

hennes fars bemödanden skola krönas med framgång.

"— Ja, det har redan skett. Ifrigt banande sig väg

genom mängden skyndar Marquis de Saint Lorrain

fram till kommerserådet och helsar på honom så varmt

som på sin bästa vän. Alla hufvud vändas åt dessa

båda. Om hennes far i sin stolta ifver blott inte ville

kalla honom vid alla hans namn. Menniskorna skratta

alltid deråt, ty man är i Tyskland inte van vid dylika

granna titlar. Det beror mycket på afund, men det

är också en af dessa förskräckliga vanor, som den

forne bodbetjenten rakt inte kan vänja sig af med,112

hur mycket den betydligt mera taktfulla och bildade

dottern än söker motarbeta den.

Den första frågan Markisen gör, tyckes gälla

henne.

Kommerserådet pekar sjelfbelåten bort åt hennes

nisch, gestikulerar lifligt med händerna och tyckes

if-rigt inbjuda honom att komma närmare. Om han

bara inte ville vara allt för enträgen, det förargar

Aglaé att bjudas ut som surt öl. Men Gud vare lof!

Den treflige, älskvärde Markisen, denne man som

är tio gånger förnämare är en simpel grefve Uggley,

den rike majoratsherrn, hvars stamträd uppvisar

furstinnor och prinsessor, tvekar inte ett ögonblick att låta

spänna sig för hennes triumfvagn.

Djupt dragande efter andan, i utmanande trots

vänder hon blicken mot Wullf-Gideon. Denne tar

just efter sin höga hatt. Hans öga, som tillfälligtvis

tittar upp, möter guldfiskens. Det ligger åter ett

sarkastiskt uttryck i hans vackra ansigte. — »Vänta

bara», tänker baronessan Lehnberg, »jag skall nu

genast imponera på dig!» och triumferande iakttager hon,

hur hennes far mycket familjärt tar Markisen under

armen samt förtroligt pratande och skräflande

långsamt kommer närmare.

Grefve Moringen ställer sig bredvid Wulff-Gideon.

»Skall ni gå, Uggley? Inom en halftimme skola vi

äta middag tillsammans, ni har ju låtit reservera plats

åt er vid vårt bord?»

y)Ällrighty jag tänker också punktligt infinna mig.

Jag skall bara hastigt fara på en visit och lemna kort

— ni förstår. . . gynsamt tillfälle!» Derpå följde ett

sakta, allmänt hviskande och skrattande, och blickarna

flögo åter förstulet bort till Aglae. Denna hade hört

hvarje ord. Blodet rusade sjudande hett till hjärtat.

Tänker han kanske fara till henne för att tacka för

hennes furstliga gåfva. — Det vore ju en gränslös

oförskämdliet.113

I första ögonblicket kände baronessan Lelmberg

begäret uppstiga att sätta alla elektriska

ringledningar i rörelse för att också kalla på sitt ekipage,

hon skulle för intet pris vilja försumma Uggleys

besök — han måste och skall se prakten i hennes hem

— men hennes sårade stolthet låter de darrande

fingrarna hvila på knappen, utan att trycka derpå.

För öfrigt är det också för sent.

Saint Lorrain och hennes far komma redan.

Så der ja, nu har hon också en af hofvets

förnämsta kavaljerer till sitt förfogande. Hon stirrar på

Uggley för att se, hvad han skall säga om denne

köpare i baronessan Lehnbergs rum. Men det tyckes inte

göra det ringaste intryck på honom. Markisen helsar

mycket förekommande, nästan ödmjukt, kommerserådet,

som är öfverlycklig att ännu en gång kunna helsa på

de förnäma herrskapen, gör nästan front och ser ut,

som om han väntade att bli tilltalad i sådant förnämt

sällskap.

Grefvinnan böjde höfligt afmätt det lilla

hufvu-det — allt, hvad denna menniska gör och icke gör,

ser så obegripligt förnämt och distingeradt ut, att

Aglae nästan qväfs af afund öfver en sådan medfödd

noblesse.

Wulff-Gideons helsning är också otadlig. — Men

det ser ut, som om han samtidigt ryggade ett steg

tillbaka, som om rörelsen med hand och hatt vore

bestämdt afvisande.

Aglaé skulle vilja skratta högt. Afund! Blott

förargelse öfver den Lehnberg-/Sam2^ Lorrainska

vänskapen. Åh, det är ingen småsak heller att se en

af societetens förnämsta herrar vid fötterna af en dam,

som man gerna skulle vilja skrämma bort ur

hufvud-staden, emedan man inte kan mäta sig med henne i

prakt och rikedom! — Detta är en lysande upprättelse.

Ännu aldrig har någon herre blifvit emottagen

af baronessan Lehnberg med sådan älskvärdhet, med

Komedi 1 8114

sådan tjusande vänlighet, som vicomte de Saint

Lorrain.

Han kysser hennes hand, han uttalar ärligt och

oförbehållsamt sin förtjusning öfver hennes utseende,

han slår sig genast helt vänskaphgt ned i stolen

bredvid henne och kallar sig den lyckligaste bland

dödliga, om denna hlla tillbedda hand vill stansa hans

vapen på en portfölj. Han ämnar som en trogen

Tog-genburg sitta bredvid och se på, medan konstverket

uppstår.

Så han ser på henne! Så han gör henne sin

kur! Aglae är också vackrare än någonsin; de

förbigående stanna och beundra henne. — Hvarje nerv,

hvarje fiber är i uppror. — Hela hennes varelse

lef-ver, glöder, gnistrar. Hon är lifligare, gladare och mera

tjusande än någonsin. Det vanliga draget af trots

och inbilskhet är som bortblåst ur det friska ansigtet,

hennes leende är en ny trumf, som hennes skönhet

utspelar.

Hennes liflighet saknar visserligen hvarje

oskyldig naturlighet, men den passar desto bättre i denna

doftande, qvafva atmosfer af elektriskt ljus och

sprittande musik.

Hon sitter bredvid markisen och koketterar med

honom, medan hennes händer med graciös lätthet

föra brännstiftet. — Han uppritar sjelf vapnet på ett

pappersblad och berättar samtidigt om sin familjs

traditioner, om. sitt stamträd, som säkerligen redan

lem-nat bräder till Noaks ark.

Och ju mer han berättar om sin höga familj och

slägtskap, desto hetare glöda Aglaes kinder, desto

mera förföriskt stråla hennes mörka ögon emot

honom. — Det är, som om hennes törstande själ drucke

sig mätt vid denna källa af härliga, högaristokratiska

ord, som om hon redan såge ett helt halsband

pastellbilder af pudrade förfäder, hvilket hon som en ädel

telning af denna ridderhga ätt hädanefter finge bära.115

Hon vet inte sjelf, hur hon plötsligt kommer på

den idén alt gifta sig med markisen i stället för med

Wulff-Gideon — men hon bryr sig inte om att

vidare öfverlägga saken. Det är ju fullkomligt

likgiltigt, hvem som ger henne ett förnärnt namn, ty det

är blott på detta det kommer an och inte på den, som

bär det.

Kommerserådet sitter litet mera afsides för att

inte störa. Hans uttryckslösa ansigte strålar af ett

bredt leende — han mår så bra som en katt i

solsken, och derför gnuggar han mysande händerna och

tittar på den vandrande menniskohopen, såsom katten

Hiddigeigei, som i känslan af sitt värde ser verlden

ligga kufvad vid sina fötter.

Långt borta i salen, vid utgångsdörren, står Hans

Burkhardt. Hans blick är stelt fästad på

ungdomsvännen, och omkring hans friska läppar ligger ett

smärtsamt, lidande drag, sådant man är van att se

i den unge mannens ansigte, när han står vid en

patients sjukbädd, hvilken ej mera står till att rädda.

Hans hand hvilar på hjärtat och darrar helt lätt.

Han böjer mekaniskt ned hufvudet. Hans blick blir skarp

och genomträngande, som om det gälde att efter

mogen öfverläggning ställa en diagnos. Och han ställer

den i tankarna. »Kropp och själ äro förgiftade —

hon är utan räddning förlorad för sanningen, kärleken

och lyckan, om inte den gode Guden sänder sorgen

som läkare för att i tid gifva motgift. Den komedi,

som denna vilsefarande, unga själ uppför, är en grym,

realistisk bild af vår tid, och om inte en högre vilja

ingriper i handlingen, så kommer ridån att falla

bakom ett drama, som ej är nytt, men ändå så

modernt.»

»Hvad tänker ni på, Burkhardt?» frågade

professor Wendhausens röst sakta och deltagande bakom

honom. • Då såg Hans upp med en öppen,

genom-sorgsen blick.116

»Jag tänker på, herr professor, livilka stora

styni-pare vi läkare ändå äro och äfven komma att

för-blifva, om vi inte finna den förnämsta, nödvändigaste

medicinen för vår tid — den, som ej blott botar

kroppen, utan äfven själen.»

ÅTTONDE KAPITLET.

x>Vi dinera väl naturligtvis tillsammans, vicomte?»

frågade Aglae plötsligt, och kommerserådet lutade

if-rigt fram hufvudet, klappade den förnäma vännen

mycket förtroligt i ryggen med sin feta hand och bjöd

honom af alla krafter.

))0m vi ska" dinera, min käre mon cher!f> sade

han illmarigt skrattande. »Det är ju det förnämsta

nöjet i hela tillställningen. Äta och dricka ska" vi,

så att det ska" vattnas i munnen på alla, som sitta

omkring! De ska" servera särskildt åt oss! De

utsöktaste delikatesser. Elegant! Fint! Förnämt! Åh, de

ska" få ämne till sqvaller igen! Och er, min vän,

skall hela skämtet inte kosta ett öre, jag pungar ut

för er med. Åh prat! Ingen krusering och ingen

vägran! Om ett par sådana kavaljerer som vi för en

gång äta tillsammans, så gör det ju det samma, hvem

som får stå för kalaset. Ni känner väl till de der

ypperliga orden ur det nya lustspelet: "Kamrater

emellan, det qvittar lika!" — — hahaha, en ypperlig sats.»

Saint Lorrain tryckte förbindligt sin liberale väns

hand. »Naturligtvis, min vän — om det kan lugna

er så, en annan gång skall jag be att få bjuda i

stället. Jag anser det vara mindre fint att säga nej117

lill en sådai] inbjudning ... det skulle ju kunna se

ut, som om man menade, att ens kära nästas börs

behöfde skonas allt för mycket.» Och hjälten från

hois de Boiilogne satte med en af sina originella

grimaser monockeln i ögat och kastade det ena benet så

ogeneradt öfver det andra, att hans i rödt och gult

rutiga silkesstrumpa blef synlig högt upp öfver

snabelskon.

DHan är ändå förskräckligt mager?), tänkte Aglaé,

men då magerheten gäller som tecken på god ras,

iakttog hon detta med tillfredsställelse.

Men pappa Lehnberg stirrade bestört på talarens

Mefistoansigte och tycktes för ett ögonbhck kippa

efter andan. En börs, som behöfver skonas? Skulle

detta vara en fm pik ? — Han närmade sig honom ännu

mera med ett krampaktigt galande skratt. »En

tio-faldig millionärs börs måtte väl kunna tåla en

ordentlig puff! Angående det behöfver ni inte göra er några

skrofler —

»Skrupler!» korrigerade Aglaé skrattande och gaf

talaren en skarp blick, »i sällskap med en utländing

får du inte göra sådana "witzar", pappa.»

Saint Lorain skrattade omåttligt. »Det är

mycket bra, mycket roligt!» och kommerserådet såg för

ett ögonblick gränslöst dum ut, emedan han inte alls

visste sig ha sagt någon qvickhet. Sedan skrattade

han allramest sjelf, emedan hans dotter ånyo

telegraferade med ögonen. »Hahaha, ja, jag gör ibland

riktigt goda, träffande "witzar" ... ni skulle bara en gång

gå med mig på baletten, kära vicomte!» och han nöp

honom illmarigt mysande i armen. »Ska" vi vid

tillfälle en gång titta på de der små kissemissarna i de

korta kjolarna? Jag är i en glad sinnesstämning i

dag, hahaha, när man nämligen får ett så"nt der

telegram, att man gjort en bra liten affär så . . . har i

dag vunnit netto åttio tusen mark i Sielshagner

bergverksaktierna, och obligationerna af Gehren-Soltauer-118

aktierna komma också en gång att gifva sina tjugu

tusen — hihi, ni förstår nog, käre vän, att man då

inte behöfver suga på ramarna!»

Vicomten tycktes visserligen blott ba ögon och

öron för Aglaes tillbedjansvärda hand och hennes ljufva

skratt, men ändå tycktes hans öron rent af dragas

till talarens läppar. Han vände på hufvudet mera

höfligt än intresseradt^ inte en min förrådde, att de

summor, som han nyss hört, det ringaste imponerade

på honom. »Såå? Charmant! Det intresserar mig

mycket att bli orienterad i börsförhållandena! Om ni

tillåter, så skall jag en af dagarna be om ert råd,

ärade vän. Jag har ett litet arf från min tant,

hertiginnan af Ghamblay, med hvilket jag inte riktigt vet,

hvad jag skall göra! — Köpa gods? Åh, mitt gamla

stamslott omgifs redan förut af ett så vidsträckt

område, att jag inte vill ha mera land. Jag skulle tycka

mera om papper. Mon Bieu, det är ju blott en

bagatell — knappast värdt att tala om — två hundra

tusen francs — men till och med en sådan

dricks-slant vill man gerna anlägga i någorlunda säkra papper.»

Kommerserådet hade gifvit sig den största möda

att vid dessa meddelanden bevara en kall, förnäm

likgiltighet — men ändå syntes det på hans fingrar, som

så nonchalant lekte med ett par läderbitar ur dotterns

arbetsskrin, att det riktigt kliade i dem att få inlåta

sig på en liten affär. Vicomtens ord intresserade

honom oändligt — hans små, vattenblåa Ögon blinkade

i häftig sinnesrörelse med de svullna ögonlocken, och

hans läppar spetsades så begärligt, som om han drucke

ett lifselixir ur den nye vännens ord. Men en

varnande blick från hans dotter höll spekulanten i tygeln.

»Kom ni bara — naturligtvis står jag

fullständigt till er desinfektion — hm — jag ville säga —

ville säga —»

»Disposition! — pappa, låt bli de der

dumheterna!» sade Aslae skrattande och slog skämtsamt119

med blyertspennan mot den gamle herms

briljant-ringar.

Denne gol åter af förnöjelse, och Saint Lorrain

skrattade höfligt med. »Nåja ... det är en dum vana

af mig med de främmande orden! Jag skall vänja

mig af med det — annars kanske vicomten till slut

tror, att jag ingen bildning har — —.d

»Åh, jag ber — käraste vänli)

»Desto bättre — jag omfamnar er, käre Saint

Lorrain, käre Louis, skulle jag nästan vilja säga .. .

hahaha — och angående de der papperen, så skulle

jag vilja göra er ett ypperligt förslag.»

Aglaé höjde hufvudet energiskt. »Nej, pappa!

Du kommer inte att göra några förslag nu. I

fruntimmerssällskap talar man inte om börsaffärer — jag

hatar alla penningangelägenheter.»

»Hvad? Baronessan tycker inte om?»

»Nej, hvarje penningaffär är motbjudande för mig!»

»Parbleu! Om baronessan en gång gifter sig,

måste ni väl ändå förvalta de millioner ni får som

hemgift?» Fransmannens ögon blefvo nästan spetsiga,

medan han andlöst lyssnade till hennes svar.

Aglaé lade lugnt stiftet ur handen. »Gud bevare

mig för det. Hvartill skulle jag väl ha en man, om

jag sjelf skall behöfva plåga mig med att klippa

kuponger!»

»Jag ansåg er vara mycket sjelfständig.»

»Inte i penningaffärer — de trötta mig. Jag

köper bara. För det andra sörjer pappa.»

»Charmant! Äkta qvinliga, finkänsliga åsigter!

Och herr kommerserådet kommer att fortfarande,

äf-ven för den gifta dottern styra med Mammons

fåfängliga angelägenheter?»

»Jag skall så f-n heller! Jag tackar Gud, om jag

blir af med slantarna samtidigt med flickan.»

Lehnberg satt dryg och uppblåst på sin stol och

vred tummarna om hvarandra. »Aglae får så väldigt120

med pengar med sig, att hennes man en gång kan

hålla sig med en egen bankir. Det är ju rysligt för

ett ungt par, om de alltid först måste knacka på hos

far, om de vilja köpa sig en strut karameller. Ser

ni, min kära vicomte — för tusan, nu hade jag så när

helt familjärt kallat er Louis igen! — ser ni, ni får

inte anse mig vara.en snål herre. Om man blott har

ett sådant der litet bihang till dotter, då knusslar man

inte på sitt eget kött och blod; då gör man inte

heller många omständigheter, utan tar emot svärsonen

med öppna armar.»

»Men förmodligen väl ändå inte en hvar, som

skulle vilja bli det?)), inföll Aglae ironiskt.

»Enhvar? — åh, min nådiga fröken — jag är

öfvertygad om, att er så ytterst finkänsliga, ömma far

kommer att göra ett mycket noggrant val!» sade Saint

Lorraifi ifrigt och såg dervid mycket svartsjuk ut.

»För att vinna en pärla såsom ni, kan blott en krona

bjudas som värdig infattning!»

»Så ni säger, en prins?» sade kommerserådet

häpen.

Hans granne svarade med ett fint leende.

»Furstekronan är ej alltid den yppersta, ty den förnedrar

den ej jämbördiga makan till att blifva en

följeslager-ska på venster hand. Men en grefves, en vicomtes

krona höjer henne till full jämhkhet. En markisinna

står, så att säga, på samma trappsteg med de tyska

furstinnorna. Min mor var endast friherrinna, men

som min fars hustru stod hon vid franska hofvet i

rang framför damerna i de äldsta grefveslägterna och

intog den förnämsta platsen i kejsarinnans närmaste

omgifning.»

Fröken von Lehnberg lyssnade ifrigt. »Skulle

detta också bli fallet vid härvarande hof?» frågade

hon andlös.

»Naturligtvis. Det skulle jag framför allt annat

sörja för.»121

DYpperligt — ypperligt! Då skulle således den

blonda grefvinnan, fattiglappen här bredvid, den

forn-tyska fröken af yllehabiten också stå i rang efter Ag...

pardon, jag menar efter er hustru?» ropade

kommerserådet triumferande.

Saint Lorrain drog på munnen, men han

låtsades om ingenting. »Ni menar grefvinnan Kodositz?

Naturligtvis, tvifvelsutan. Markisinnan af Saint Lorrain

skulle i rang alltid stå före grefvinnan!»

Aglaé knep ihop läpparna — hennes öga blixtrade.

Sedan böjde hon kokett hufvudet mot sin granne

och log emot honom med smäktande blickar. ^Cher

vicomte», hviskade hon, »vill ni göra mig en tjenst?»

Han lade ogeneradt sin hand på hennes och

lutade sig förtroligt närmare. »Behöfver ni väl fråga?

Jag är er slaf!»

»Charmant! Då kanske ni sedan är snäll och

lagar, att vi vid middagen sitta så nära grefvinnan

Kodositz som möjligt.»

Han log, så att otaliga små rynkor bildades i den

vissna huden.

»Åh — jag förstår — nådig fröken vill iakttaga,

hur gud Amor utlägger sina snaror.»

Aglae arbetade mycket ifrigt. »Hurså?»

»Nåja, denna basar skall ju göra slag i saken.

Kurtisen har ju dröjt länge nog, nu skall lejonet få

ring genom näsan.»

Lehnberg höll på att dö af skratt, men hans

dotter frågade utan att se upp: »Grefve Uggley?

—-En sådan galenskap — de ha ju båda inte ett öre!»

Hennes röst lät hård och sträf.

»Men i stället är väl kärleken desto större!» sade

vicomten ryckande på axlarna med ett uttryck,

omöjligt att beskrifva. »Tror ni kanske, baronessa, att

jag någonsin skulle vilja gifta mig för pengars skull?

Jamais. Jag tycker, att Uggley handlar mycket rätt,122

som blott väljer efter hjärtat, och jag kommer att

följa hans exempel.»

»Nå, men . . . hör ni, er tillkommande har väl...»

Pappa Lehnberg hade återigen tänkt komma fram

med en mindre lämplig anmärkning — han tystnade

tvärt och drog undan foten med en sådan grimas,

att vännens nålfma mustascher darrade som i kramp.

Aglaé höll hufvudet djupt nedböjdt öfver arbetet.

»Skola Uggley och Viola således verkligen

för-lofva sig? Ar det bara sqvaller, eller har ni säkert

reda på det?»

»Jag tror mig kunna försäkra er, att vi inom

några dagar kunna få läsa det svart på hvitt.»

»Såå — nåja, lycka på färden!»

»Hahaha! — Till mer än åkardroska kommer

det i framtiden inte att räcka, och mot slutet af

månaden kan man inte bestå sig mer än spårvagn!»

Den tjocke, lille millionären skrattade så mycket åt

sin egen qvickhet, att han måste torka tårarna ur

ögonen, sedan slog han plötsligt om, såg nästan

förtör-nad ut och sade förargad till sin dotter: »Anamma!

Det skulle vi ha vetat förr ... Då hade jag kunnat

behållä mina tusenlappar.» Han tystnade återigen

förskräckt — Saint Lorram lutade sig närmare, mycket

intresserad. »Huru? Hvad menade ni, herr baron?»

Fadern stirrade på honom hjälplös och

ängslig — men Aglaé svarade lugnt: »Nåja — för

vicom-ten behöfver du väl inte blygas. Min kära far har

nämligen blifvit duktigt lurad. Han har vid sista

hof-balen slagit vad att Uggley skulle gifta sig med den

lilla engelskan, dottern till ministern och inte med

fröken Kodositz, och han kan nu få besegla sin

misslyckade vishet med femtio tusen mark.»

»Ja, ja! — mycket riktigt — med femtio tusen

mark», försäkrade kommerserådet mycket ifrigt, och

var plötsligt åter glad och förnöjd; men Saint Lorram

förklarade under en längre dispyt att enligt hans åsigt.123

hvarken Lady Harriet eller Wulff-Gideon någonsin tänkt

på en förbindelse.

Nåväl, vadet hade ju i alla fall varit ett trefligt

litet tidsfördrif. Och femtio tusen mark var ju inte

någon nämnvärd insats för en sådan man som

kommerserådet. Saint Lorrain anser det vara chic och

elegant att hålla vad. Han sjelf slår vad med

verklig passion. Han deltar alltid i vadhållningarna vid

kapplöpningarna, tar äfven eljes hvarje tillfälle i akt

att inlåta sig på höga vad om hästar, fruntimmer,

politiska tilldragelser o. s. v. »Det är en så angenäm

retelse för nerverna att lefva i spänd förväntan, och

är med ett ord sagdt en nobel passion.»

Detta enda ord elektriserar baronen. Han

upprepar exalterad talarens ord, och då vicomten

skrattande utropar: i)Beslägtade själar finna hvarandra!

Eh hien — om vi båda så gerna hålla vad — diantre

— så låt oss då gå på med att slå vad» — är

Lehn-berg alldeles förtjust, i synnerhet som hans förnäma

vän, då han gör detta lifvade förslag, klappar

honom på axeln mycket intimt och lägger sin arm på

hans stolkarm.

»Men om hvad? Om hvad ska" vi slå vad?»

»Jag vågar tusen mark mot en styfver, att ni

också snart kommer att förlofva er!» säger han

förtroligt och illmarigt blinkande.

Vdcomten skrattar. »Det vadet skulle från början

vara så godt som vunnet — eller tror ni, att jag

fruktar mig för att spela rollen af äkta man?»

»Frukta? — Nej!» — Aglae såg på honom med

blixtrande ögon. »Frågan är blott, om ni också har

talang att utföra den!»

»Tror ni, att jag inte har det?»

Hon var nu inne på sitt älsklingstema.

Fundersam lutade hon tillbaka hufvudet, stenarna på hennes

diadem gnistrade som rofdjursögon. »Det beror på,

hvilken roll det är. I det moderna lifvets komedi124

spela makarna så olika roller, jämmerliga, heroiska,

lyriska. — Liten och obetydlig är både den ena och

den andra.5)

Louis skrattade till, ytterst road, i hans slappa

drag syntes ett spår af intresse. »Utmärkt. Om ni

nu hade att fördela rollerna, baronessa, hvilken af de

tre sorterna skulle ni låta mig få?»

»Jag skulle först afvakta, hvilken som lämpade

sig för er natur och er karakter.»

»Bra svaradt. — Men jag är inte nöjd med det.»

»Hvad är det mer ni vill höra?»

»Er åsigt om min natur och min karakter.»

Hon knep samman ögonen och lät stiftet balan*

sera på de rosenröda naglarna. »Jag är ingen

profetissa, som skådar i framtiden.»

»Framtiden? — Hvad har den med mannens

natur att göra?»

»Med mannens natur — föga, men med den äktci

mannens — allt.»

Han böjde sitt hufvud, strök med handen

långsamt öfver det glesa håret och sade till hälften

bedjande, till hälften ursäktande: »Jag har svårt att fatta,

låt mig slippa att få slita af mina sista lockar genom

ett sådant djupsinnigt tänkande.»

»Denna replik i komedin var förträfflig, på grund

deraf skulle jag vilja föreslå er dengemålens

roll!» skämtade Aglae graciöst — »och förklaringen

på mina dunkla ord? O, ni hycklare, kommer ni

kanske från en annan verld? — Är inte mannen före

och efter sitt giftermål ett helt annat väsen? — Förut

blomma rosor på hans läppar, sedan återstå blott

törnen. En kurtisör, en fästman äro otillräkneliga, de

kunna inte bedömas efter sin natur, emedan

passionen, antingen det nu är kärlek, penninglystnad eller

äregirighet, som drifver dem till målet, gör dem

både blinda och döfva och för ögonblicket förmår att

förvandla deras karakter, ja, hela deras natur.»125

»Det är ett djärft påstående.»

»På hvad sätt djärft? — Ni betonar ordet "djärft",

som om ni hellre ville säga "osant". Men jag står

fast vid min åsigt. En Herkules blir af kärlek en

vekling vid spinnrocken, en mild Orfeus en hjälte, som

upptar striden med underjorden för att återvinna en

älskad maka. Kärleken gör en grofsmed till målare,

och en Toggenburg blir otillräknelig vid åsynen af

klostermurarna.)) Aglae skrattade klart och skälmskt

åt sin granne. »Nå, Monsieur le Vicomte, ha inte

alla dessa herrar blifvit fullständigt förändrade som

älskare ?))

Saint Lorrain fläktade med den unga damens

solfjäder och såg henne djupt i ögonen. »Orfeus var

redan make —och jag går in på, att mannen

förändras efter hans mönster. Den, som älskar varmt

som fästman, älskar brinnande som make — den, som

tillkämpat sig den älskade af en verld, strider som

äkta man med död och helvete om henne.»

Aglae rodnade vid blicken, som träffade henne;

men kommerserådet, som inte tyckte om något

samtal, som öfversteg hans begrepp, lade de knäppta

händerna såsom röda sm.å fettdynor på magen och satte

tummarna mot hvarandra. Hans pussiga ansigte sken

af förnöjelse. »Ni är ett riktigt praktexemplar, käre

vän, och jag är öfvertygad, att den hustru ni en gång

kommer att hemföra kan skatta sig lycklig. Hon blir

älskad ända intill helvetet och får vid hofvet gä

närmast efter prinsessorna.»

»Jag är fullkomhgt af er åsigt, men Aglae ser

så fundersam ut, som om hon tänkte processa med

er ännu en tid! — Nåja — litet gnabb ibland

skadar intet grand, blott . . . man, man . . .» han

skrattade frustande.

»Men för detta ha vi alldeles glömt vårt vad!

Hahaha! Jag har en präktig idé. Det var ju hela

tiden tal om er roll som äkta man i den stora ko-126

rnedin — hon! Jag säger: Vicomtessan af Saint

Lorrain blir en gång den lyckligaste hustru i hela

vida verlden — och ni? Hvad säger ni, älskade vän?»

Den tillfrågades förtorkade, läderfärgade ansigte

hade något räflikt, han strök långsamt upp

mustascherna, de stora framtänderna lyste mellan läpparna.

»Ni kan väl inte begära, mitt kära kommerseråd, att

jag skall hålla på motsatsen?!)

Aglae tittade hastigt upp: »Hvarför inte? Ni skulle

gentemot min far ha hela fördelen på er sida! En

verkligt lycklig hustru är i våra tider som en hvit

korp, jag har hvarken lärt känna eller hört talas om

någon sådan. Men det har nog sina skäl. Alla

ideala föresatser om att "lyckliggöra" och "vilja

lycklig-göras" äro såpbubblor, som realismens storm nästan

alltid förjagar. Nu mera hvarken man lyssnar eller

sätter tro till sagan om den eviga kärleken, och jag

tycker det tusen gånger bättre, att ingå äktenskap

utan hvarje illusion, än att jämmerligt lida

skeppsbrott på fantasibilder.»

Saint Lorrain stirrade på den talande, som om

han såge ett under. Full af hänförelse grep han

hennes hand och drog den till sina läppar. »Baronessa, ni

är inte blott den skönaste qvinna jag någonsin i

lif-vet mött, utan äfven den intelligentaste och mest

klarseende. Ingenting beundrar och värderar jag mera

hos en dam än denna fria blick, som logiskt bedömer

tingen och full af manlig energi tager dem helt lugnt,

såsom de äro. Vi hafva redan ofta utbytt tankar

om de moderna, sociala och äktenskapliga

förhållandena, och jag måste tillstå, att jag var förtjust öfver

våra sympatier. Jag applåderar. En qvinna med era

åsigter kan aldrig bli olycklig, ty eder resignation och

er nyktra verldsåskådning skydda er mot hvarje

missräkning. Och blott missräkningen är olycka, ur den

framgå hat, förakt, hämndkänsla, förtviflan. Men en

qvinna^ som ingenting väntar, förlorar ingenting.» —127

Han steg upp, lade handen på kommerserådets

skuldra och såg honom skrattande in i ögonen: "dEh hien!

På baronessans ansvar går jag in på ert vad och

säger tvärtemot er: "Vicomtessan af Saint Lorrain blir

den olyckligaste qvinna under solen."---Jag vågar

hela min förmögenhet, ty fastän jag vet, att jag

kommer att förlora, vet jag också, att jag derför vinner

en qvinna, som ej blott kommer att göra mig till den

rikaste man, utan äfven till den lyckligaste, och som

sjelf skall vara den lyckligaste bland de lyckliga.»

Det låg en egendomlig klang i fransmannens röst,

han talade så fort och upprörd, att de underliga

motsägelserna i hans ord och hans handling trädde

tillbaka för ljudet. Han vågade hela sin förmögenhet

mot en millionärs hela förmögenhet, en mans,

hvil-ken han utsett till sin blifvande svärfar. Han slog

vad med leende mun, och om han vann detta vad,

då var hans hustru den olyckligaste qvinna under solen.

Och skrattande gick kommerserådet in på vadet,

och skrattande bekräftade Aglae detsamma. Hvad

riskerade de väl? Antingen de vunno eller förlorade,

så stannade pengarna i familjen, och pengarna var ju

hufvudsaken. En säkerhetsklausul önskade baronen

dock få tagen till protokoll: 8aint Lorrain skulle

blott få gifta sig med Lehnbergs tillåtelse, hvilket kom

denne chevalier sans faute et sans reproche att uttala

de löftesrika orden: »Men pappa Lehnberg? Hur skulle

det väl vara möjligt annat? Ni vet ju, att

föräldrarnas välsignelse bygger barnens hus!»

Och dermed utbytte Aglae och han en blick som

sade, att de noga visste, hvad de ville, men

naturligtvis utan alla illusioner!

Men frivoliteten, den skamlösa qvinnan med

ba-chantstafven i handen stod osynlig bakom dem och

öppnade full af förväntan en bok. »En olycklig qvinna!

modern komedi i mångahanda akter!» skref hon

hånfullt leende på titelbladet. Realismen, hennes bror,128

söker ämnen for nya kassapjeser — låt se, om det

kanske kan fmnas ett här.

Grefve Uggley hade återvändt från sin visit. Han

gick fram till Viola och drog djupt efter andan: »Gud

vare lof, att detta är lyckligt öfverståndet.»

Den unga grefvinnan såg upp till honom med

en öppen bhck: »Men hvarför hyser ni en sådan

utpräglad motvilja mot fröken von Lehnberg? Ni

dömer ju eljes så rättvist i alla ting, hvarför bryter ni

väl här stafven öfver en dam, med hvilken ni ännu

aldrig utbytt ett ord?»

Han log, men hans ansigte var ändå ej gladt.

»Jag trodde mig aldrig behöfva svara er på denna

fråga, ty jag vet, att våra tankar och våra hjärtan

förstå hvarandra, utan några ord. Hvarför jag inte

kan med fröken von Lehnberg? Emedan hon i allt

är raka motsatsen till er, grefvinna!» — Med

förtjusning såg han ned i hennes varmt rodnande ansigte

och fortfor med upprörd röst: »Ännu aldrig förr har

det varit en så fiendtlig hållning menniskorna emellan

såsom nu, och det beror derpå, att ännu aldrig

dygden och lasten framträdt så tydligt som i dessa tider,

då himmel och helvete strida om herraväldet på

jorden! Vi stå alla vid skiljevägen och måste utvälja

vägen — vägen och målet. Jag är långt ifrån att

vilja framställa mig sjelf som ett dygdemönster eller

en from man, tvärtom, min samhällsställning har

drif-vit mig in i det brokiga verldsvimlet. Jag har stått

midt inne i det moderna lifvets bränningar, och just

derför att jag grundhgt lärt känna vår tid både i

slott och koja, derför har jag mistat smaken för den

samma. Grefvinna Viola» — han lutade sig

närmare henne och betraktade henne med glänsande

blickar, »har ni väl någonsin tänkt på att gifta er?--

Svara mig, jag ber, ärligt och sant.»129

Hon log, hennes sakta darrande händer hvilade

på spinnrocken. »Jag känner en visa af Anastasius

Grön, der heter det: "Då Herren skapat qvinnan, sade

han till henne: Du skall älska!" — och derför tror

jag, att Gud, som skapat qvinnan till mannens

följe-slagerska, ej skall räkna för synd, om kärlek är en

flickas hemligaste och sällaste dröm.i)

En djup, lycklig rörelse afspeglades på hans

an-sigte: »Dessa ord innebära en hel bekännelse. Jag

frågade efter ordet giftermål^ och edert svar talar om

kärlek. För er är tanken på äktenskap och kärlek ett

begrepp. — Der tala inga andra önskningar, ej det

kalla förståndet, ingen låg beräkning. Ni^ grefvinna

Viola, gifter er blott af trogen, sann, ren kärlek--

tror ni, att baronessan Lehnberg hyser blott en enda

öm känsla för Vicomie"^aint Lorrain? Nej! Med kallt

blod säljer hon sig åt hvarje man, som till gengäld

för hennes hand och hennes millioner skänker henne

den efterlängtade grefvekronan, stamtaflan. Fröken

Aglaés väsen och karakter äro de förfärliga resultaten

af den moderna uppfostran, som aldrig stått under

inflytandet af en mor, utan under storstadens alla

dåliga och skadUga faktorer. Men ni, Viola, har

uppblomstrat som liljan på marken, ej främmande för

verlden och ändå så nära Guds himmel! JagD —

Hon afbröt honom med ett af lycka strålande,

men ändå förläget uttryck. ))0, grefve Uggley, tänker

ni nu på en gång göra mig alldeles högmodig genom så

oförtjent beröm? Jag är på det hela taget lika

främmande för er som fröken von Lehnberg, ty ehuru vi

varit grannar från barndomen, ha vi ändå sett

hvarandra mycket sällan, och då ni redan var en stor

herre, satt jag ännu i barnkammaren. Naturen har

gifvit mig ett helt vanligt utseende, Aglae är en

strålande, hänförande skönhet — jag är rädd ni låter

bedra er af skenet och den här gången, som en äkta

ideahst, dömer efter den bedrägliga ytan.»

Komedi! 9IBO

Han satte sig bredvid henne och strök med

handen långsamt öfver pannan. Salen var menniskotoni

nu under middagspausen, och den lilla kretsen, som

fans qvar, pratade och skämtade på andra sidan om

Hans Sachs" stånd.

»Nej, grefvinna. Gud vare tack och lof, jag är

en alltför allvarligt tänkande man för att låta blända

mig af en falsk helgongloria. Kanske det intresserar

er att få veta, huru vi män ofta bilda oss ett omdöme

om fruntimmer. Jag vill berätta er två små korta

historier. Det var vid den stora gratulationskuren.

Framför slottsportalen stod en simpel soldat på vakt.

Baron Lehnbergs ekipage åkte fram, och då

barones-san gick förbi posten, hörde jag dennes förtjusta:

"Ag-lae!" — Afven den unga damen hade hört det —

liksom piskad af alla högmodets furier skyndade hon

förbi ungdomsvännen. Men i vestibulen hörde jag

henne med hväsande stämma hviska till sin far: "Jag

begär, att du fullständigt ignorerar den der

bondpojken!" — Då var mitt omdöme färdigt, jag hade lärt

förakta denna högmodiga, hårdhjärtade, otacksamma

och lågt tänkande varelse. Och nu den andra

historien. Jag var hemma på mitt fädernegods och for

sjelf till Möllin för att hemta min syster hos

grefvin-nan Kodositz. Den gamle grefven förde mig fryntligt

leende genom salongerna till det rummet, der de unga

flickorna sutto tillsammans. Vi gjorde stor orätt, vi

lyssnade bakom portiéren, emedan det var ett mycket

intressant samtalsämne. En af de yngre damerna hade

uppstält frågan: "Hur skulle du önska, att din man

en gång vore?" och hvar och en af väninnorna

bekände helt uppriktigt sin smak. "Vacker — rik —

förnäm — intelligent — älskvärd —- elegant" voro

de hufvudsakliga fordringarna. Vid ena ändan af

bordet satt helt anspråkslös en knappast fullvuxen flicka.

Hon blef mörkröd, när turen kom till henne att svara.

Hon såg upp med de blåa barnaögonen och sade sakta:131

^Jag önskar bara, att han är god och from, ty det är

ändå hufvudsaken." Den unga flickan hette Viola, och

äfven den gången var mitt omdöme färdigt. Det ]jufva

barnaansigtet och klangen af dessa ord hafva följt mig

genom lifvet och blifvit mig till välsignelse. När

verl-den och lasten lockande utsträckte armarna efter mig,

då stod plötsligt en guldlockig flicka framför mig, såg

på mig med den väna oskuldens bHck och sade: "God

och from, det är hufvudsaken." — — Jag har

för-blifvit god och from, och jag har burit denna goda

ängels bild i mitt hjärta.» — Uggley tog den

älskades darrande hand i sin och omslöt den fast och

troget. — »Och då jag vet, Viola, att ditt ädla hjärta

inte har begär efter sådana ting, på hvilka andra

fruntimmer vid valet af make lägga vigt, så vågar jag

komma till dig med denna enda hemgift, som jag kan

bjuda en qvinna, och fråga: "Vill du hålla mig kär,

Viola?" — jag är inte rik, inte vacker, inte spirituel

— men jag är god och from!»

»Och det är hufvudsaken!» ljöd det snyftande af

sällhet från den blonda Evas läppar, »ingen qvinna

under solen kommer någonsin att blifva rikare och

lyckligare än jag!»

Frivoliteten hade också här kommit sakta

framsmygande, men hon slog igen sin bok och höljde

flyende sitt ansigte.132

NIONDE KAPITLET.

Vårstormarna frambrusade öfver slätten. Ljus

och skugga utkämpade den evigt gamla striden, och

de sista stjärnorna bleknade bakom de försvinnande

molnslöjorna.

Fuktig och kall föll daggen; hvita dimmor

upp-stego spöklikt öfver skog och äng, otydliga

framskymtade de gamla pilarna vid bäckens strand i

morgongryningen.

Hu, så de böja sig, så deras bladlösa grenar

svaja för vinden! ~ Landsvägen går under flere

timmar genom åker och äng, blott stundtals kantas dess

ena sida af kortstammig furuskog, och der denna

slutar, komma åter de gamla knotiga äppelträden, hvilka,

så länge Hans Burkhardt kan minnas tillbaka, om

hösten låta sina frukter nedregna i de leriga

hjulspåren! — Vägarna äro dåliga. Föga har blifvit gjordt

för landsvägarna, der de upphöra att vara statens, utan

tillhöra millionären Lehnberg-Moosdorfs område.

Baronen har sedan år tillbaka afslagit nämdemannens

anhållan att få pengar beviljade för de ytterst

nödvändiga vägförbättringarna. Många påstå, att det

beror på snålhet, andra, som stå i affärsförbindelser med

honom, rycka på axlarna och säga: »Det går utför

med honom — han har på sista tiden förlorat

mycket på falska spekulationer, och hans dotter behöfver

stora summor för sina furstliga toiletter, hvilka inte

längre kunna frarnpresssas ur Moosdorf allena.))

Ja, fursthga toiletter!

Vandraren, som går der ensam sin väg fram i

morgongryningen, suckar tungt. Han stannar ett

ögon-bhck och tager af sig hatten. Vinden blåser det blonda,

lockiga håret ur pannan och svalkar hans utvakade

ögon, det kännes välgörande. — Hans Burkhardt har133

farit hela natten, och då han måste spara på hvarje

öre, så har han inte åkt med posten till Moosdorf,

utan går till fots dit ut i dimma och mörker.

Kanske hans far hade skickat hästar emot honom, om han

vetat af sonens ankomst, men Hans vill öfverraska

dem der hemma, han vill sjelf förklara, hvarför han

kommer. Hvilken tung väg är det ej! Vid tanken

på de närmaste timmarna bultar hjärtat hårdt i den

unge mannens bröst.

I dag måste och skall det afgöras. — Gud vare

honom nådig.

Är Hans Burkhardt rädd för de närmaste

timmarna? — Nej! Det unga ansigtet bär stämpeln af

en järnhård och oböjhg energi; ett djupt veck ligger

mellan ögonbrynen, och de eljes så leende läpparna

äro så hårdt slutna, som om de sammanpressades af

smärta. Han har under några få år åldrats betydligt.

Försakelsen, striden och arbetet hafva låtit honom

med stormens hastighet skynda före sin tid —

hjärte-qvalen, som han hdit, hafva låtit honom mogna. —

Han har förut inte vetat, att menniskohjärtat kan

hänga så fast vid en dröm, han har inte vetat, hur

mycket han älskade. Från barndomen har han i

hjärtat burit en bild, som sammanvuxit med honom, som

liksom öfvergått i hans kropp och själ, utan att han

känt det eller varit medveten derom.

Först i det ögonblicket, då den för alltid rycktes

ut, då kände han på sina qval och sin smärta, att det

var för sent. Hvartill har väl läkaren knifven, om

han ej kan rikta den mot det egna hjärtat och

fullborda det räddande snittet? — Han, som gjort till

sitt kall att hela och lyckliggöra tusentals medmenniskor,

han måste sjelf förblöda af ett sår, om ej alla

läkares läkare lägger sin hand derpå och helår det med

sitt ords lindrande balsam: "Lär att glömma!"

Glömma!! — Hans Burkhardt stannar och andas

tungt. Hans blick flyger bort öfver den tysta parken,134

genom hvilken Moosdorfs torn framskymta i

morgon-rodnaden. Hur skulle han här kunna glömma! Här,

der hvarje träd, hvarje buske påminner om henne,

som är så föga värd, att en god, redbar yngling

skänker henne ens en tanke, och som ändå med

outplånliga hnjer står inristad i hans hjärta och själ — lika

oförgängligt som minnet af barndomen, hvars förklarande

ljusalf hon varit. Så länge denna torfva kommer att

förblifva hans hem, så länge skall minnet af Aglae

beröfva honom hans själs frid. Han har ärft faderns

tunga blod, han kan inte öfverstiga den stenen, som,

grusande hans förhoppningar, kastats i hans väg.

Hans hem! — En bitter smärta uppfyller den

ensamme vandrarens bröst. Hvem vet, hvad nästa

timme har i sitt sköte, hvem vet, om han ännu har

en far, ett hem, när han går tillbaka denna väg? —

Ödet har under sista tiden slagit honom med

klubbor, det har tagit hans kärlek, hans ideal, hans lycka

— hvarför skall det ej också frånröfva honom

föräldrar och fädernehem?

Ett bittert leende ligger på den unge mannens

läppar, han lyfter käppen och låter honom hvinande

fara genom dimman. Det tyckes honom, som måste

han slå igenom ett osynligt band, som måste han med

hes strupe anstämma en skallande hånsång full af

för-tviflans humor: »Hei, öde, slå blott till — vi vilja

se, hvem fortast tröttnar — du eller jag!»

Sjunger inte tiggarstudenten så? —

Tiggarstudent! Hvad annat är han väl? Hungrande och

tiggande har han klappat på, der Äskulap har sin

hemvist, tills medlidsamma händer öppnat för honom

— hungrande och tiggande har han stått utanför den

gode Gudens dörr: "Mitt dagliga bröd gif mig i dag",

— ty ofta har han måst gifva ut sina matpengar för

att anskaffa en bok eller ett instrument — och

tiggande och tvekande kommer han snart att stå inför135

sin egen far för alt bön falla om det enda, sonfi kan

göra tillvaron dräglig för honom.

Skall det lyckas för honom? Skall han kunna

böja sin faders hårda sinne? Om så är, då kan han

på fredlig väg nå det efterlängtade målet — men blir

han återigen tillbakavisad, då gäller det att som

tiggare draga vidare, genom storm och mörker, genom

strid och sorg, på en lefnadsväg, som är ännu

mycket stenigare, mycket mödosammare än denna, som

efter fyra korta timmar redan tröttar honom så.

Och inte blott hans fötter äro trötta, också hans

arma hufvud, hans hjärta, hela hans varelse längtar

efter en lång, drömfri sömn.

Sedan han sett Aglae i bruddrägt framför altaret

vid en främmande mans sida, så känner han sig, som

om han måste tillsluta ögonen, som om han skådat

nog af smärta — och sedan Aglaé"s »ja» ljudit i hans

öron, skulle han vilja vara döf — han har hört nog

af sorg.

Vinden susar i furorna, daggen faller fuktig och

kall på den ensamme vandrarens ansigte. —^ Med

sammanbitna tänder lyfter han trotsigt upp hufvudet. Han

upprepar i tankarna åter, hvad han redan hundra

gånger tillropat sig sjelf till tröst: »Förtjenar väl Aglae,

att en man sörjer för hennes skull?» — Den gången

då han efter middagen skilts från henne, kände han

blott vrede och förakt i hjärtat, då hade han

genomskådat hennes ovärdiga spel och hade varit för stolt

att mottaga en roll i en så förnedrande komedi. Och

då han på basaren hört hennes stolta, hjärtlösa ord,

då sammansnördes hans strupe i förbittring och vrede

öfver ett så ynkligt högmod, han hade väl annars

inför alla gifvit henne ett svar, som för all tid skulle

gjort baronessan von Lehnberg-Moosdorf till ett åtlöje

i hufvudstaden.

Der fans i hans hjärta ingen ömmare känsla mer,

som talade till hennes förmån, och ändå när han satt136

der hemma i sitt tarfliga, tysta rum, då öfverfölls han

af en lidelsefull sorg, då kändes det, som måste han

gråta sig till döds vid sin lyckas graf!

Hans förnuft, hans rättskänsla och hans stränga

hederskänsla fördömde den älskade på det hårdaste.

Och hans ideala barnatro, hans trogna hjärta

fast-hängde segt vid hans barndoms dröm. Kanske ännu

allt kan bli annorlunda; Gud leder menniskornas

hjärtan såsom vattubäckar, hvarför skulle han ej kunna

föra Aglaes vilseförda själ in på en rätt väg?

Det tycktes honom obegripligt, att han skulle vara

så fullkomligt likgiltig för henne, då dock hans hjärta

sedan år tillbaka med hvarje pulsslag troget hållit fast

vid henne.

Morgondimmorna ligga öfver ängen — en första,

glödande solstråle synes i öster och genombryter dem.

Då fly skuggorna — då står i klart ljus allt, som

förut varit en dunkel, beslöjad gåta.

Hans Burkhardt lade handen skuggande öfver

ögonen. Just så hade det blifvit ljust äfven i hans hjärta.

Underrättelsen om Aglaé"s förlofning liknade denna

bländande solstråle. Då först såg han, hur hoppet

burit honom genom mörkan natt. Nu stod allt klart

och tydligt för hans blick, nu visste han, att hvarje

tro på en ädlare känsla hos den älskade blott varit en

bedräghg dimbild. En qvinna, som med kallt hlod

kan förlofva sig med en sådan man som vicomte de

Saint Lorrain^ var inte i stånd att förstå innebörden

i ordet kärlek — för henne fans blott det

affärsmes-siga, fördelaktiga och egoistiska räkneexemplet, som

afsluter äktenskapet som ett köp. — Hennes millioner

i utbyte mot den sprättaktige, vedervärdige

fästmannens förnäma namn och långa stamträd! Mer begärde

hon ej och mer erhöll hon ej. Skall hon i sina

beräkningar någonsin komma att sakna bristen på

kär-ek? Nej, den kärlek, som makarna tillföra

hvaran-ra såsom den dyrbaraste hemgift, den är struken i137

det moderna äktenskapsdramat. Der går hvar och en

sin egen väg, och den som inte plockar många

brokiga, giftiga blommor vid kanten af denna väg, är

antingen en narr eller har en beklagansvärd,

personlig otur!

Förlofningstiden räckte inte länge. Millionärens

dotter hade inte stuckit sönder sina fingrar för att sy

sin utstyrsel, och vicomten behöfde ju inte ta någon

examen, på hvilken man var tvungen att vänta!

Hvar-för då tråka ut hvarandra genom en förlofningstid, som

— åtminstone gentemot verlden — ställer så många

anspråk på ömhet och uppmärksamheter, som Aglae

skrattande »kallar »enfaldigt känslosvammeb).

Kyssandet är en osmaklig barnslighet. Hvilken

retelse har väl en fästmans kyss? — Ingen. Blott

den flyktiga, stulna — kokett och full af giftig sötma

som en dikt af Heine — eller denna glödande,

berusande — qvaf och åskdiger, farlig som en ballad om

förlorade själar — blott den kan ännu förtjusa,

lyck-liggöra och egga nerverna till hastig njutning. Men

en vicomte d6 Saint horrains läppar snudda kalla

som snöflingor vid den unga fästmöns kind — och

hans handtryckning är ingen ed, blott en höflig,

ce-remoniel helsning.

Man har gifvit akt på de förlofvade, när de foro

ut i stadsparken. Vicomten lät sitt tjocka spanska rör

balansera, och Aglae gäspade.

Brölloppet hölls jämförelsevis mycket snart.

Dekoratörerna och arbetarna hade varit tvungna att

arbeta dag och natt för att af palatset skapa ett

paradis för det unga paret. Det gnistrar derinne af guld

och juveler, smärta palmer resa sig, och blommor

utsända sin ljufvaste doft — hvar har väl ormen dolt

sin skimrande kropp? — Intet paradis utan denna

huggorm.

Hans Burkhardt har stått och pressat händerna

emot de bultande tinningarna; — han hade stridit och138

kämpat med sig sjelf, om han skulle gå till kyrkan

som en åskådare mera vid den stora vigselkomedin.

Han var ej bjuden till festen. Hur skulle det väl också

gått till? Han hade ju inte någon festdrägt med

stjärna och band, han hade ingen vapensköld att komma

med. Han var en fattig bondson — en tiggarstudent,

hvilken som gemen soldat måste stå vakt framför

portalen, när fru vicomtessan for till hofvet.

Han ville inte gå dit — hela hans stolthet

uppreste sig vildt mot denna eländiga plats i

åskådarerummet, och ändå drogs hans hjärta med magisk kraft

till kyrkoporten. Som i en dröm tillryggalade han

vägen — han visste inte sjelf, hur han kommit dit. —■

Blef han insläppt? Visst. Kyrkodörrarna stodo vidöppna,

och lakejerna och de galonerade tjenarna höllo ordning

ibland mängden. Ju större publik, desto bättre. Den sköna

bruden hade ju inte smyckat sig ensamt för sin gamle

vicomte. Hela hufvudstaden skulle se och beundra

henne. Damerna, hustrurna och flickorna skulle

af-undas henne, herrarna med svartsjuka ögon begära

henne! — Har kommerserådet kanske blott för de

bjudna bröllopsgästerna utvecklat denna sagolika ståt?

Åh nej! det var ett skådespel för alla, som ville komma

och beundra millionärens rikedom.

Var detta verkligen en vigsel, en kyrklig

högtidlighet, vid hvilken Guds ande sväfvar öfver

församlingen, och den heliga stundens allvar säger till en hvar:

»Se, jag är midt ibland eder!?))

Nej. Orgeln spelades underbart vackert,

damkören sjöng sina härligaste sånger, och hela kyrkan

tycktes vara ett tindrande, af blomdoft genomträngdt

Ijus-haf, men ingen kände sig högtidlig till mods af alla

dem, som väntande och nyfikna stodo på sin plats,

liksom en kritiklysten publik, som samlas i parkett

och på raderna för att applådera eller uthvissla en fars.

Det frasade af sammet, atlas, siden och spetsar;

hvarje deltagare i det festliga tåget, som skred fram139

genom kyrkan, log sjelfbelåten. ))Se på mig! Jag

smyckade mig ju, för att ni skulle få se det!»

Hvilken vacker brud! — Så må fordom drottning

Brynhild stigit upp för kyrkotrappan — så stolt, så

sjelfmedveten, så helt och hållet herskarinna.

Hufvudstadens publik hade sett många brudar

framskrida till altaret — men aldrig en sådan.

Hufvudet ej nedböjdt, ingen huld, flickaktig

rodnad, intet blygt smygande intill den älskade — Aglae

gick med högburet hufvud och ett segervisst leende

på det sköna ansigtet, med fasta steg och så ogenerad

vid sin brudgums sida, som om han förde henne

ge-nom en balsal, i den mest lifvade sinnesstämning.

Hennes blick mönstrade åskådarna den ene efter

den andre med ett uttryck af triumferande glädje, som

ändtligen ser sig vid målet.

Och plötsligt höjer hon hufvudet ännu mera,

hennes blick flyger genom den tina spetsslöjan bort till

Hans Burkhardt. Hon ler emot honom, det ser

nästan ut, som ville hon tillropa honom några skämtsamma

ord, sedan lyfter hon den dyrbara brudbuketten mot

läpparna och lutar ner hufvudet bland de svala

orangeblommorna. Hon älskar den starka blomsterdoften

— den försätter henne i en angenäm stämning. Hans

påminner sig noga hennes ord, som hon en gång sade

till honom i Moosdorf, då han måste sitta på en pall

vid hennes divan och läsa högt för henne. Hon

rullade under tiden hans blonda lockar omkring

fmger-spetsarna -— och om det just föll henne in, kysste

hon honom.

Den vackra bruden är just inte mycket andäktig

under vigseln. Hon ordnar sin slöja, rör hufvudet

hit och dit och sysselsätter sig mycket med sin

bukett. Hvarje hennes rörelse talar om otålighet.

Men vicomten är i stället desto mera lugn och

flegmatisk. Då och då stryker han upp mustascherna

med lillfmgret, och sedan stirrar han helt ogenerad140

åt sidan på blomsterarrangementet och mönstrar det

med en kall blick.

Äfven i dag är han sprättaktigt elegant, hans hy

gifver några åskådare anledning till yttrandet, att han

sminkat sig, och ett par herrar skratta öfvermåttan

åt en gammal kammarherres försäkran, att det hvita

papperet, som sticker fram ur brudgummens bröstficka

är en del af »Fliegende Blätter», med den ypperliga

Dwitzen» angående »förnuftsäktenskapet Ii)

Då ringarna skola vexlas, måste Aglae taga af

sin handske, och hon vänder sig om med en

instuderad rörelse för att lägga ned buketten. Hon har noga

lagt märke till Hans Burkhardts plats — ännu en

gång flyger hennes blick dit.

En brännande smärta rasar i hans hjärta och

hjärna. Han banar sig nästan ohöfligt och hänsynslöst

väg genom mängden och framtränger mot dörren.

Den sista repliken från komedin, som träffar hans öra,

är brudens höga, likgiltiga Dja».

Han tror sig aldrig hafva hört en så kall, hård

stämma, han ryser vid hennes klang, och ändå tyckes

det honom, som kunde hädanefter intet ljud mera i

hela vida verlden lyckliggöra honom.

Han skyndar genom den ståtliga vagnsraden ut i

gatornas larm. — Vidare, allt vidare utan mål. —

Det är en stormande vårdag, och regnet börjar falla.

Han tänker på den gamla vantron i hans hembygd:

»När stormen tar fatt i brudens krans, ej lyckan i

hemmet dväljas kan — faher snö i brudens myrten, blir

hon rik, regnar det i den unga makans hår — blir

hon fattig på silfver och guld.»

Det stormade och regnade — det regnade i

Ag-laes, den unga makans hår. — Nåja, fattigdomen hade

en millionärs dotter väl ej att frukta — men

stormen! — lyckan kan ej köpas för pengar.

— — — Och äfven nu brusar vårstormen fram

och sliter i den grubblande vandrarens kappa, som1

ville han väcka honom ur de pinsamma drömmarna.

Solen har gått upp; men hon kan ännu ej helt bli

herre öfver dimman, horisonten döljes ännu som af

ett guldskimrande förhänge, och vinden sopar

svafvel-färgade molnstrimmor öfver himlen.

Allt närmare och närmare kommer Moosdorf. —

Hans ser redan arrendatorhusets röda skiffertak

framlysa mellan lindarnas kronor, och sedan han raskt

gått vidare, varsnar han staketet kring fruktträdgården.

Bakom vägkrökningen kommer en vagn körande.

Den gamle fuxen, som är blind på ett öga, och som

blifvit för klen att draga plogen, kör dagligen

mjölkkärran till den på andra sidan liggande småstaden.

Frieder, mjölkpojken, som för dimmans och kylans

skull dragit ett gammalt hästtäcke öfver hufvudet,

stirrar med vidöppna ögon på den ensamme vandraren.

Då han igenkänner honom, upplyses hans ansigte af

ett bredt, förläget grin.

»God morgon Ii)

»God morgon, Frieder. Allt godt och väl hemma?»

»Ja, ja! . . .»

Han smackade åt hästen, och den gamla trälådan

åkte vidare.

En blåaktig rök hvirflade upp öfver skorstenen,

och ur gårdsporten fördes ett par oxar ut på åkern.

Det började bli lif på gården.

Nu står far i hvardagsrummet, stoppar sin pipa

och ser efter på vädret, hvilka stöflar och hvilken gammal

vadmalsrock han skall ta fram. Och sedan sätter han

sig till frukostbordet i den gamla läderfåtöljen och slår

långsamt upp andaktsboken. Det går just inte fort

för honom med läsningen, derför läser han helst

igenom den korta morgonbönen en gång för sig sjelf,

innan han högtidligt läser upp den för folket.

Och mor står under tiden i köket vid spisen och

kokar kaffe, ty hennes kära gubbe är envis och vill

ha det, såsom han blifvit van. Ty om hans Greta inte142

kokar kaffet åt honom, då smakar det honom inte,

och då dricker han det inte — och det är ingen råd

med det!

Till köket känner Hans sig först dragen.

Hvil-ken ]juflig känsla är det ej att »komma hem».

Hjärtat hänger fast vid allt der hemma, och allt det

välkända, som ögat skådar igen, är en bit af hemmet,

en bit hjärta af vårt hjärta. Djupt dragande efter

andan står den unge mannen still och bhckar full af djup

rörelse på sin fädernegård, och då den svarta Spets

fiendtligt kommer springande fram bakom gårdsporten

och skäller på främlingen, då skrattar Hans med

hjärtlig röst: »Ah, Moppe lilla, du dumma karl, känner du

inte igen din gamla lekkamrat?» Ett hastigt studsande,

ett stelt tittande och sedan ett högljudt, gällt

fröjdetjut. Moppe springer upp på sin herre, han vänder

sig rundt och slår kullerbyttor i förtjusningen, och

Hans knäböjer och smeker det kloka hundansigtet.

Sedan vänder han sig hastigt åt sidan och går längs

efter köksträdgårdens låga staket, Moppe följer honom

med vilda språng.

Hans vet, att far alltid går fram till fönstret, när

hunden skäller, men han skulle gerna vilja se och helsa

på modern ensam först. Från köksträdgården leder

en smal väg direkt till köket. Den unge mannen

hoppar vigt öfver staketet, och Moppe rusar skällande

ännu längre bort, der han i slånhäcken vet en

genomgång, och sedan gå båda gemensamt på de mjuka,

blöta trädgårdsgångarna. Snön har smält, några stånd

blåkål och vinterendivier stå ännu qvar på sängarna.

Allt är sig likt. Hans känner ännu hvarje

öppning i buxbomshäcken, der mor fordom brukade gömma

påskäggen åt honom. Derborta på rabatten, der

vårblommor och kejsarkronornas gröna stånd bruka stå vid

påsktiden, der hade han till och med en gång hittat

en jättestor chokladhare, som Aglaé skickat "honom

från hufvudstaden.143

Återigen Aglaé! Måste han då öfverallt

påminnas om henne? Luften blåser ju så svalkande kring

hans panna, kan den inte förjaga detta olycksaliga

minne ur hans hjärta?

Der äro mors blåa ögon, som för honom öppna

en ny fridens himmel.

Köksdörren står öppen. Hans går fortare,

närmar sig försigtigt och tittar först in genom fönstret

med de små rutorna.

Hans mor! Der står hon oförändrad såsom han

från barndomen sett henne stå vid spisen om morgnarna.

Hon har på sig en mörk, enkel hemväfd kjol, till

hälften skyld af ett stort förkläde af tryckt kattun,

hvilket kommer den temligen korpulenta figuren att

synas ännu rundare. En stor, hvit duk, omgifven af

en hårdstärkt remsa, ligger i kors öfver bröstet och

slutar i två bländande hvita snibbar i lifvet på ryggen.

Mössan tyckes förfärdigad efter mönster från mormors

tid. Två snöhvita spetsband ligga som lappar slätt

öfver öronen, och derifrån utgår det rynkade

batistpö-set, som öfver pannan är prydd med en blommig

sidenrosett.

Den unge studenten kommer ovilkorligen att tänka

på fru Goethe, hvars bild här tyckes fått lif.

Mor står med sidan vänd åt spisen. Hennes feta,

runda, lilla hand tar den kokande vattenkitteln och

slår vattnet öfver kaffet i silen. Hon tar oförskräckt

i, hon är van vid hetta och köld. Hur proper, hur

aptitlig, hur hemtreflig och älsklig är ej bilden af

denna gamla fru! Den passar in i ramen, der den

står — ett stort kök, pigorna arbeta omkring henne,

allting är blixtrande blankt, från grytan och

skopan ned till golfvets stenläggning. Spiselelden belyser

klart det kära, rynkiga matronansigtet, då hon lyfter

pannan från elden. Det tjocka håret ligger glänsande

slätt i pannan under mössan, och fastän det redan

grånat, så omger det dock ett rosigt, rundt ansigte,144

som oaktadt rynkorna och vecken dock ej synes

gammalt. — Hans känner, hur hjärtat slår högt af

kärlek och rörelse, han lutar sig längre fram för att i

alla dess enskildheter kunna uppfatta den dyra

bilden. Slutligen vänder fru Burkhardt på hufvudet och

säger på sitt vänhga, allvarliga sätt: »Seså Dora, jag

är färdig med kaffet, häll nu upp vällingen och sätt

in den på bordet; Anna kan under tiden ringa på

folket.»

Och den talande går fram till stora köksskåpet

för att sjelf ta fram sin mans kopp och ännu en gång

omsorgsfullt damma den, innan hon sätter den på

kaffebrickan. Fars stora, välkända kopp! I en bred

guldram sitter der Wilhelm I till häst som ung prins

och löjtnant. Far hade för många år tillbaka, då han

i hufvudstaden tjenade sina tre år som soldat vid

Kej-sar-Alexander-garde-grenadierregementet vunnit den en

julafton, och från den tiden drack han hvarje

söndag sitt kaffe der ur. Han var en god patriot och hade

alltid hållit af prins Wilhelm och i sitt hjärta satt stort

värde på honom. Från sin femtionde födelsedag drack

han dagligen ur den, ty han sade: "Den skall försköna

återstoden af mitt lif, vi äro två gamla kamrater, och

vi vilja åldras tillsammans; pojken vet ju ingenting

om min gamla kasern på Alexandergatan, må han sjelf

skaffa sig en kopp, när han tar på sig konungens rock.5)

Koppen var en helgedom, och ingen annan hand

än mors fick vidröra den.

Också nu står den gamla frun der och betraktar

nästan vördnadsfullt kejsar Wilhelms brokiga bild, och

då Hans med pröfvande blickar ser henne i ansigtet,

förskräckes han intill hjärtat. Mor ser inte så frisk ut

som vanligt. Oaktadt de runda kinderna ser

ansigtet härjadt ut, och linjerna omkring munnen berätta

för läkarens öga en hel historia af lidande.

Dora har ur grytan hält upp vällingen i en

jättestor träbunke och skyndar qvickt till dörren med145

den, en hvit rökstrimraa drager fram bakom henne

såsom rökmolnet på ett lokomotiv.

Anna har torkat sina våta händer och ringer

till storms med klockan der ute. Då tar studenten

det efterlängtade ögonbHcket i akt och stiger hastigt

öfver tröskeln.

X)Mor! Kära, älskade mor!»

Den gamla frun spritter till och stirrar på

honom med vidöppna ögon; hennes händer, som just

ville ta kaffebrickan, ligga som förlamade på

köksbordets hvita träskifva.

»Hans — ja, min Hans ... är det verkligen du?»

ljuder det sakta, nästan ängsligt från hennes läppar.

Då omfamnas hon af två starka, kraftiga armar,

unga, skäggiga läppar tryckas hårdt emot hennes. »Ja,

det är din Hans», ljuder det nästan qväfdt af

sinnesrörelse i hennes öra.

Hon låter sin vilda gosse först kyssa sig mätt,

hon känner honom, hon måste först nästan tappa

andan, innan han släpper henne. Derpå känner hon

bäst igen, att det är hennes gosse, ty så kan blott

Hans helsa på sin mor. Andtligen ger han henne fri.

Då tar hon hans hufvud med båda händerna och ser

honom länge forskande i ögonen, och sedan suckar

hon djupt: »Något godt har denna öfverraskning inte

att betyda, min gosse.»

»Om Gud vill, blir det ändå så, mor lilla», säger

han gladt leende, men hans röst låter inte säker, »jag

tänkte, att det inte var värdt att skrifva, då far inte

kan tåla bläck, och att det var bättre, att jag sjelf

begaf mig i väg för att omtala för er, hur allt har

gått till.»

»Hur allt har gått till? Åh, Herre Gud, det har

väl inte händt någon olycka? Du har väl inte gjort

några dumma streck, min Hans? Jag skulle inte

kunna upplefva, om far på allvar råkade ihop med

dig.» Hon tog upprörd hans händer och hviskade

Komedi!146

i hans öra: »Jag har en spard styfver h"ggande, pojke,

den skulle egentligen användas för fars räkning, om

han en gång skulle komma att lida skada af hagel

eller eld, men om du gifvit ut pengar i den

lättsinniga, stora staden och gjort skulder, då skall jag ge

dig mina besparingar, och jag tänker, att det är bättre

att stifta fred än att stoppa till hål uppkomna genom

olycka. Behöfver du dem, Hans, är det

nödvändigt, säg?»

Med en bhck af djup rörelse och ömhet såg han

in i hennes bedröfvade ansigte. »Nej, nej, käraste

mor, jag behöfver ingenting)^, sade han skakande på

det blonda hufvudet, »för en sådan samvetslös usling

kan du väl ändå inte hålla din son, att han skulle

lefva upp mer än han har.»

Hon nickade liksom förklarad och andades med

lättadt hjärta. »Du har rätt, det vore en omöjlighet.

Om en moder hvarje morgon och afton beder för sitt

barn, då kan det inte råka på afvägar. Men . . .

ja, Hans, hvad är det eljes, som händt? Du ser så

förändrad ut omkring ögonen, och smal och blek har

du bhfvit. . . alldeles som om du lidit nöd!»

Han klappade henne leende på kinderna: »Det

har nog gått ganska knapt till ibland, men hvad man

sjelf kokar af egen vilja och i full öfvertygelse, det

äter man också gerna upp utan att knota, om det

också blott är en fattigmanssoppa.»

»Gud i himlen, gosse, om jag bara visste, hvad

dina ord ha att betyda!» klagade den gamla frun

i sitt hjärtas ångest, »att inte allt är, som det bör

vara, det märker jag nog, men hvad som ligger bakom,

du min Skapare, det förstår jag inte.»

Hans tryckte sitt ansigte hårdt intill hennes kind,

alldeles som när han var barn och ångerfullt ville

bikta sig: »Ack, mor, det är ju alltid blott den gamla

historien. Du vet ju, att det i lifvet och döden ej

lemnar mig någon ro, förrän jag uppnått det.»147

Nu begrep hon. Med en blick af djup

bestörtning kuäpte hon hastigt händerna omkring sin

älsklings. »Ack, det der att bli läkare! Ack ja, det der

att bli läkare! Nu förstår jag. Gud i himlen, och

jag som i mina dåraktiga tankar trodde, att detta allt

vore glömdt och öfvervunnet.»

»Jag kan inte, mor, jag kan inte! Jag vill hellre

förlora lifvet än mitt kall», sade han stönande, »jag

har ju ingenting mera att vänta eller önska i

verl-den än de framgångar, som jag hoppas att vinna

genom den medicinska vetenskapen.»

Klockan vid dörren ringde för andra gången, och

i farstun hördes den gamle Burkhardts röst: »Mor!

Hör, mor, vi vänta!»

Den gamla frun spratt till. »Tyst, Hans.

Låtsas ännu inte om någonting», hviskade hon ängsligt,

och sedan sprang hon till köksdörren: »Far, far kom

fort hit. Men riktigt fort, hör du!»

Arrendatorns tunga steg kommo stampande dit.

»Nå, jag är verkligen nyfiken, hvad du har för

dig, Greta», hördes hans röst redan utifrån, och strax

derpå stod han på tröskeln. Hans höga, resliga,

kraftiga gestalt fylde nästan hela dörramen, och hans

lockiga, uppåtstående, tjocka gråa hår snuddade nära på

vid tvärslån.

Ett ögonblick bländades han af solljuset, som

inströmmade genom köksfönstret, han knep ihop ögonen,

men stirrade sedan, hastigt kastande tillbaka hufvudet,

på vandraren, hvilken stum utbredde armarna emot

honom.

Moppe sprang med höga glädjeskall fram och

tillbaka mellan båda, och den gamle Burkhardt utbredde

också armarna och ropade med dånande röst: »Hallå,

pojke — byting — hvarifrån kommer du?»

Då låg Hans vid hans bröst, och fru Greta knäpte

ihop de darrande händerna och utstötte en bönesuck.148

»Nå, mor? Och du står der, som om blixten

slagit ner, och har inte till välkomsthelsning redan

stop»»-pat sex korfändar i halsen på din kyckhng? Hä? Han

har väl skrämt dig, den göken! Har du gjort det

Hans, nå, din odåga, har du gjort det?»

»Ack far, det var ju den lyckligaste skrämsel i

hela mitt lif!» snyftade modern och lät lyckligt leende

mannen taga henne i famn, och Hans skrattade

gläd-tigt: »En korfända! Far, du påminner mig om min

mage. Sedan i går qväll klockan fem har jag suttit

på järnväg, och sedan klockan ett i natt har jag

der-efter från Altendorf gått er förskräckliga landsväg,

och är derför så hungrig, att magen svider.»

Mor slog sig för pannan, som om hon aldrig i

hfvet skulle kunna förlåta sig sjelf denna glömska och

tanklöshet, och skyndade till spisen för att ta reda på

hett vatten, medan den gamle mannen med båda

händerna höll sonen ifrån sig och belåtet leende såg

honom i ansigtet.

»Från Altendorf till fots? Då har du marscherat

dugtigt pojke. Ja, ja, det får man lära i konungens

tjenst och mycket annat godt dessutom. Der gäller

det att lyda order utan ord och motsägelse. Det är

alltid hufvudsaken i lifvet. Den som sjelf kan lyda,

honom lyda också de, som han kommenderar. Du ser

smal och blek ut, och, strängt taget, så ynklig, som om

du varit en bokmal och inte en grenadier. För tusan,

ja, jag hade muskler af järn, då jag efter slutad tjenst

kom hem till mor. Nåja, du blir nog fet igen hos

oss, blott du först skakat stadsdammet af stöflarna.

Gumman har ännu goda förråd i skafferiet. Och nu:

marsch, marsch, hurra. Låt pojken först få äta

välling med, Greta, folket väntar derinne, och hästarna

måste ut på åkern. Kom båda två!» och Burkhardt

lade armarna om hustru och son och drog dem med

sig till dörren. »Det är underligt ändå», sade han

plötsligt med vek stämma, »der har jag nyss läst tex-149

ten till vår morgonbön — den handlar om den

förlorade sonen, som återvänder till fadershuset. Också

vår gosse har kommit hem — men Gud vare lof och

tack, en "förlorad son" är han icke.»

Fru Greta kastade en bönfallande, ångestfull bhck

på sin älskling — men Hans lutade ned det bleknande

ansigtet och teg.

TIONDE KAPITLET.

Så hade det varit allt från den tiden, då Christian

Burkhardt som fattig bonde hade satt sig till

frukostbordet ensam med sin hustru, och sä var det ännu,

då han som arrendator på ett af de största godsen

hade under sig en ansenlig skara drängar och pigor.

Han hade icke blifvit stolt och högmodig, han

uppreste ingen skiljemur mellan husbonde och tjenare,

han var den förste af sina arbetare, och han stälde

sig alltid i spetsen för dem vid arbetet, vid

måltiderna och vid bönen.

Vid det långa, hvitskurade träbordet församlades

alla, som hörde till Christian Burkhardts hus. Han

sjelf satt öfverst, den kraftfulla, starka mannen med det

högburna hufvudet, kring hvilket det gråa håret lockade

sig som en lejonman. Den fyrkantiga pannan, den

korta näsan, de skägglösa, energiskt tecknade läpparna,

karakteriserade den gamle mannen, som med seg,

rotfast konservatism höll sig på samma plats och

ståndpunkt, liksom ekarna derute i skogen, som också stå fast

på de platser, der den gode Guden låtit dem nedfalla

som frö. De gråblå ögonen, som under de yfviga ögon-150

brynen framblixtrade skarpa och glänsande som éfi

ynglings, vittnade om, att de aldrig läst sig trötta på

tidningar och modern lektyr. Christian Burkhardt

hatade hvarje förändring, hatade de omstörtningar, som

ångan och elektriciteten medfört, hatade det vilda

kokandet och sjudandet i verldskitteln, der

oförnöjsamheten sitter och rör och underblåser, tills

ångblå-sorna uppstiga, tills det sjuder upp och hejdlöst

kokar öfver — ingen till välsignelse, ingen till lycka.

Fiendtligt afstängde han sig från den yttre

verl-den, som rörde sig i en alltför rasande hvirfveldans

för att hans tungrodda, naiva ande skulle kunna

begripa den. Och när hennes allarmsignaler ändå

framträngde till hans ensamhet, lokomobilens hvissling,

susandet och hvinandet af alla dessa hemska hjul, med

hvilkas tillhjälp den moderna landtmannen hoppas

in-berga sin skörd, då låg det som ett åskmoln på hans

ansigte, och han lade handen tungt på plogen och sade

som ett retadt lejon: »Ni talar om såningsmaskiner och

tröskmaskiner och förvånar eder öfver landets nöd ? Hvar

skall Guds välsignelse komma ifrån, när ni sjelfva jaga

den eldsprutande draken öfver edra åkrar? Sen, i min

tid, då gick det så till, som vår Herre sagt det vara rätt:

"En såningsman gick ut till att så!" — och medan han

med egen hand och i sitt anletes svett kastade

sädeskornen i jorden, så föll väl inte ett enda ur hans

hand, som ej beledsagades af fromma önskningar.

Då älskade såningsmannen hvarje korn, och medan

han ensam sådde dem, gick Herren och hans goda

ängel med honom och välsignade hans bön. Nu för

tiden jagar han maskinen öfver åkern; det är

ingen såning mera, det är ett kallt spekulerande.

Bonden känner inte längre sin sådd, och Guds änglar fly

undan, der stål och järn uppslita jorden, som skulle

hon marteras för en hög lösen. — Och medan vi

fordom stodo och svängde slagorna, så betraktade vi

hvarje särskild kärfve och sågo inför våra ögon Guds151

välsignelse utströmma i milliontals korn, och med

hvarje slag gladdes vi åt Herrens nåd och tackade

honom. Men er tröskmaskin hvarken tackar alla goda

gåfvors gifvare eller gläder sig öfver hans nåd. Han

drifver ocker, och de armar, som sköta honom, hafva

ej längre tid att uppsträckas mot himlen. Har vår

himmelske fader menat detta? Nej! Herren har talat

sålunda: "Utan myggen slår man med en staf, och

kumminen med en käpp."i) Och Christian Burkhardt

skakade förgrymmad tillbaka de gråa lockarna, sträckte

på de seniga armarna och sade till slut: »Och derför

må Gud hjälpa mig, att den djefvulsdraken aldrig må

fnysa på min grund och mark.»

Så talade han och såg hvarken åt höger eller

venster. Det rörde honom föga, att hans grannar

hånfullt drogo på axlarna samt kallade honom ett

gammalmodigt och opraktiskt tjurhufvud, som inte

fortskred med verlden. Som en gränssten från länge

sedan flydda dagar stod den gamle mannen der midt i

det moderna lifvets bränningar och fortsatte trygg på

den stig, som visserligen varit hård och mödosam,

men som dock fört honom till lycka och framgång.

I den gråa, grofhåriga doffelrocken, de trånga

benkläderna och höga vattenstöflarna, satt Christian

Burkhardt, lik den enklaste bland sina drängar, öfverst

vid bordet, vid hans venstra sida satt fru Greta och

på hans högra sonen. ■ Tjenarna sutto efter ålder —

närmast matmodern den trogne Kilian,

trädgårdsmästaren, som samtidigt med Burkhardts flyttat till

Moos-dorf, hvars händer darrade af gikt och ålder, och

hvilken den »kära frun» ofta sjelf måste mata som ett

hjälplöst barn. Derefter första pigan, som var fru

Gretas högra hand i hushållet, och bredvid henne den

främmande Bartel, som Burkhardt tagit i sin tjenst,

emedan presten en dag fört mannen till honom. Man

hviskade om, att Bartel varit en straffånge, men som

i fängelset uppfört sig väl, och som gerna åter villem

bereda sig en hederlig tillvaro. Men ingen hade

velat taga tukthushjonet under sitt tak, tills den gamle

Burkhardt slutligen förbarmade sig och sade: »Hur

kan väl jag fortfara att fördöma en menniska, som

den gode Guden kanske för länge sedan förlåtit hans

brott. Så vidt det beror på mig att återgifva honom

ett hederligt namn och hederligt arbete, så skall det

ske med glädje. Min Greta skall lägga sin milda hand

på honom och hålla honom till det goda; må den

himmelske Fadern också vända allt till det goda,» På

så sätt kom Bartel till Moosdorf — och den misstrogna

skygghet, med hvilken tjenstfolket i början bemötte

honom, ändrades snart genom Burkhardts" exempel, hvilka

genom sitt särskildta förtroende utmärkte och ärade just

Bartel.

Och han hade aldrig visat sig ovärdig detta

förtroende. I sju år hade han redan tjenat

Christian Burkhardt med nästan fanatisk trohet och

till-gifvenhet. Han var en tyst, allvarlig menniska, som

stilla gjorde sin pligt och äfven frivilligt arbetade, när

de andra för länge sedan upphört. Med sänkta

blickar och det bleka ansigtet djupt nedböjdt öfver de

knäpta händerna satt Rudolf Bartel vid den unge

Burkhardts sida, medan husbonden läste morgonbönen.

Ingen lång predikan, ingen vidlyftig andaktsstund —

dertill äro landtmannens timmar alltför dyrbara —

men en kort, from bön gaf Christian de sina med på

vägen, med ut i den fuktiga, dimmiga vårmorgonen,

med ut i ensamheten på åker och äng.

Och då han sagt »Amen» och omsorgsfullt lagt

undan den gamla bönboken, slog fru Greta kaffe i

hans kopp och bredde raskt på hans smörgåsar. Men

åt sig sjelf öste hon upp välling som åt de andra, och

frukosten förtärdes under tystnad.

Fader Christian såg upp. Sedan den siste lagt

sin sked ur handen, sköt han tillbaka sin stol och steg

upp. »Är ni mätt, godt folk?» frågade han.ISå

l^Ja, herre», Var svaret.

»Låtorn oss då, i Guds namn, gå till arbetet,

barn !x>

Äfven i dag hade allt gått sin gamla vanliga

gång, endast tjenarnas gladt öfverraskade helsning var

det enda, som syftade på den unge herrns ankomst.

Först efter slutad måltid tog Burkhardt åter notis af

honom.

»Fidibus, Hans!»

Den unge läkaren sprang upp och gjorde, som

han från barndomen varit van. Men fader Christian

tände pipan med några kraftiga drag och betraktade

dervid sonen med en forskande blick. »Lägg dig nu,

pojke. Du har farit och gått hela natten och ser

riktigt eländig ut. Vete Gud, hvad det är för en

ungdom nu för tiden. När jag var i din ålder, skulle

inte tjugu sömnlösa nätter gjort mig så blek och smal.

Men stadsluften — ett gift är den — ett riktigt gift.

Gud vare lof att du åter är derifrån. Har du

förstått, Hans? Gå lägg dig och sof! Jag har mina

hästar derute, men jag kommer in till andra frukosten,

och då kan du tala om, hvarför du kommer och

öfver-raskar oss så här, din slyngel!» Talaren utblåste ett

par tjocka rökmoln, tog sonen i famn och klappade

honom vänligt i ryggen. Sedan vände han sig till

sin hustru.

»Nå, Greta, nu är din kyckling der igen.

Tränger ungen alldeles ut mig ur boet, eller kan jag

fortfarande få mina "vägpengar"?)) Han skrattade

fryntligt leende, drog den lilla frun intill sig och lutade

ned hufvudet. »Pratmakare», bannades hon ömt och

kysste honom. Kyssen utgjorde »vägpengarna». Hans

visste detta, fadern gick aldrig utan dem, äfven om

det var en aldrig så liten väg, som skulle skilja

honom från hans hjärtas vän. Så hade de gjort allt

ifrån början. »En menniska vet, att hon går bort —

men om hon kommer igen? Det står i Guds hand.154

Redan mången har gått blott tio steg utom hus och

har inte anat, att det var hans sista. Men det skulle

vara illa att skiljas utan kyss och afskedsord — inte

sant, mor lilla?»

Hon nickade blott, som om hon vore nära att

qväf-vas af en känsla af gränslös ängslan och rädsla; hon tog

mannens och sonens händer och omslöt dem med sina.

»Nå, så vare då Gud med er båda två», sade

Burkhardt ännu en gång, och hans röst lät så öm och

glad, som den inte varit på länge. »Det är

visserligen inte rätt, att man skämmer bort barnen, men för

i middag beställer jag söndagsmat, mor!»

— — — Hans steg förklingade — men fru

Greta kastade sig snyftande till sonens bröst. Hon

var förtviflad öfver hvad som händt, men hennes

omsorg och kärlek voro ändå större. »Sof, min Hans

— sof nu», hviskade hon.

Han skakade leende på hufvudet och drog henne

glädtigt ned bredvid sig på den kära, gamla

kattun-soffan. »Låt mig få stanna hos dig, mor! Jag är

inte trött, men hjärtat är så fullt, att jag gerna skulle

vilja öppna det för dig och omtala allt.»

Och han berättade allt, — allt. Full af

bäf-vande sinnesrörelse lyssnade den gamla frun; tårar

af sorg uppstego i hennes ögon vid tanken, att hennes

älskling lidit nöd, att han svultit och försakat för att

kunna studera, och ändå strålade hennes blickar af

stolt glädje, då Hans talade om Wendhausens

faderliga välvilja, om alla de utmärkelser och förmåner,

som hans beskyddares godhet förskaffat honom.

Solstrålarna skimrade genom vinstockens bladlösa rankor

in genom rutorna och kastade gyllene ljusreflexer på

det hvitskurade golfvet. Men fru Greta knäpte

händerna och hviskade: »Jag kan inte förstå och begripa

det med mitt svaga gamla hufvud, men jag är till

mods, som om den gode Guden verkligen hade något

stort i sinnet med min Hans. Och derför kommer155

du att fa gå en tung väg, ty ingen kan flyga upp på

bergets topp, han måste mödosamt klättr-a upp, steg

för steg. Låt mig först få tala med far, Hans, innan

du framför din bön.)) Och sedan frågade hon efter

kommerserådet Lehnberg och hans dotter.

X)Herr von Lehnberg, herr häroms rättade Hans

mekaniskt.

Den gamla frun gned sig i pannan. ]?)Ja, ja, att

jag alltjämt skall glömma det. De ha nu blifvit

förnämt folk. Hvarför är det egentligen, Hans? Hvar

menniska vet ju ändå, att de inte varit det förut, att

de inte heller alls förtjent det, utan blott köpt det

för sina många pengar! — Har en sådan der adel

egentligen något värde, Hans? För mitt gamla hufvud

tycks det, som om folk, som tränger sig in i adeln,

skymfade vårt hederliga borgarstånd, emedan de tycka,

att det inte är bra nog — eller är också det der

annorlunda i er moderna verld?» Han skakade

leende på hufvudet: »Nej, mor lilla, du har alldeles

rätt, det är just så. Menniskor, som af ett löjligt

högmod plötsligt förneka sina fäders stånd, intaga en

skef ställning också i den moderna verlden och det i

ännu högre grad. — Från sin forna krets lösslita de

sig — och den nya vill inte veta af dem, — de stå

på gränsen och äro inte längre hemma någonstans,

på sin höjd i snyltgästernas led, hvilka buga sig för

den gyllene kalfven.»

»Men Aglae har ju förlofvat sig med en grefve?»

»Hon är redan gift.»

Hon såg förvånad upp vid den hårda klangen i

hans röst. »Så fort? — Ja, ja, nutidens ungdom vill

inte längre veta af någon vänte- och pröfvotid. Nåja,

hvad skulle det också tjena till? De ha väl inga

bekymmer att frukta. —» Åtminstone inga bekymmer för

dagligt bröd.» — Han blickade dystert framför sig,

sedan steg han plötsligt upp. »Dora har redan två

gånger tittat i dörren, vill du tala med henne?»156

»Ja visst! — Strax. Hon vill nog ha reda på,

om vi ska" ha gåssteken redan i dag, och om unga

herrn hellre vill ha grönkål eller hvitkål dertillPJ)

»Hemtar du ännu grönkålen sjelf ur trädgården

som förr, mor?»

Hon nickade. »Alldeles som förr; ibland vill nog

inte fötterna riktigt med, såsom de ska" — ocli så

andtäppan sedan. Du vet ju, Hans — och de gamla,

elaka plågorna, som bli allt besvärligare, men jag har

Gud ske lof, ännu alltid kunnat rå på dem.x>

»Låt mig få gå med ner i trädgården.»

»Det får du visst, min gosse —!»

»Och se"n tala riktigt noga om för mig om de

der plågorna, — mycket noga — !»

Ost, groft rågbröd och smör stodo på bordet,

men Christian Burkhardt åt icke frukost. — Han satt

med båda händerna krampaktigt hållande om länstolens

sidostöd och stirrade framför sig, tungt dragande efter

andan.

Dörren stängdes sakta efter fru Greta. Hon hade

för några få minuter sedan inträdt, hade tvekande satt

sig bredvid sin man och bönfallande lagit hans händer.

»Far lilla — jag skulle gerna vilja tala ett ord med

dig, men du måste först lofva mig att tåligt höra på

och att inte brusa upp — vill du göra det?»

Den kraftiga gestalten reste på sig. Hans blick

hvilade på henne, full och genomträngande. »Aha —

således var det ändå något! Det föreföll mig genast

så besynnerligt, hvad som så plötsligt, i mörker och

dimma, kunde ha drifvit hit pojken. — Det hgger

något bakom! — Dumheter, Greta, gör dig inte till

advokat för den stora, långa karlen. Jag menar, han

kan sjelf vara karl nog att stå för sin sak. — Gå,

hustru, och skicka hit honom.»

Hon lutade sig öfver honom och såg honom med

tårade ögon i det stränga ansigtet. »Christian», —157

snyftade hon, »han är vårt enda barn, han är en del

af mitt hjärta. Hvad du gör honom — det gör du

mig.»

Burkhardt skakade otålig på hufvudet. »Jag skall

nog inte rycka hufvudet af honom, mor, men med

glacéhandskar kan jag inte gerna behandla den

uppstudsige pojken. Nå-nå, bara inga tårar, mor, — det

är mitt barn så väl som ditt, och att jag blott vill

hans bästa, det tilltror du mig väl ändå, säg?»

Fru Greta andades djupt. Det låg något i

hennes älskade tyranns röst, som lugnade henne. Hon

kysste honom och strök smekande öfver hans hår.

»Ja, det vet jag, Christel, — men . . . inte sant —

du blir inte häftig?»

»Så svåra saker har den slyngeln att bikta? Ta

mej . . . nej — det är bra, mor, skicka bara hit

honom!» Och fader Burkhardt sväijde sin vrede, och

Greta gick med darrande hjärta till dörren.

Men den gamle satt och stirrade ned framför sig

försänkt i tunga tankar. Golfvet bakom honom

knarrade. Han såg upp i sonens allvarliga, ödmjukt

nedböjda ansigte. »Kom närmare, Hans! Hvad är det,

som händt? Säg sanningen rent ut, kort och godt!»

Den unge mannen trädde närmare.

»Min tjenstetid — det vill säga min tjenst som

soldat var till ända i oktober», sade han nedslagen,

»och enligt ditt beslut skulle jag stanna i

hufvudsta-den till första april.»

»För att gå i landtbruksskolan. Jag hoppas väl,

att du gjorde det?»

»Inte såsom du menade. Jag har varit med på

de intressantaste föreläsningarna, men de fängslade

mig inte det ringaste och gjorde mig ingen nytta, ty

jag har intet minne för sådana saker, som äro mig

likgiltiga.!) Christian Burkhardts panna blef mörkröd,

men han frågade helt lugnt: »Och hvad gjorde du158

under hela din lediga tid? Har du slagit dank och

gjort skulder?»

»Nej, far — ingendera delen.»

»Hvad annars då?»

»Jag studerade.»

»Du studerade? Hvar och hvad?»

»På kungliga universitetet. Medicin.» Burkhardts

läppar pressades samman; han andades tungt.

»Sålunda har du ännu inte uppgifvit denna olycksaliga

idé, ditt tjurhufvud! Hur kunde du få medel till

detta studium, då jag sjelf personligen betalat

afgif-ten vid landtbruksskolan?»

»Jag har svultit och försakat, far, jag har spart

in på maten.»

Den gamle såg plötsligt upp. Det tycktes, som

om han såge något, som bländade honom, de hvita

ögonhåren darrade. Sedan for han med handen

genom håret. »Det är således derför du ser så eländig

och utsvulten ut. Hm . . . Har du kanske redan som

frivillig hållit på att qvacksalva?»

»Ja. Jag har dertill användt hvarje fristund, och

då mina förmän ville mig väl, så har man på hvarje

sätt sökt underlätta mitt mödosamma arbete. Ett hälft

år har jag burit vapen, sedan fick jag genom professor

Wendhausens bemedling arbeta på lasarettet ett hälft

år, der jag hade rikligt tillfälle att öfva mig och

förbereda mig på examen.»

»Wendhausen? Hvem är det?»

»Vår mest framstående kirurg, — lifmedikus hos

hans majestät konungen.»

»Såå — och då har du således skolkat i

landtbruksskolan detta sista halfår och har i stället drifvit

omkring bland de der giftblandarna?»

»Jag har i professor Wendhausen funnit en

uppoffrande, god och faderlig vän, jag fick hjälpa honom

i hans klinik, fick arbeta och lära hos honom samt159

fick äfven stilla min hunger och värma mig hos honom.

Han har också genom sina personliga ansträngningar

^jort det möjhgt, att jag redan nu på det mest

omfattande sätt fått följa min böjelse att studera de nya

forskningarna på kräftsjukdomarnas område. Och det är

blott honom jag har att tacka för, alt den lilla

broschyren, som jag häröfver skref till examen, af

fackmännen mottogs med så mycket intresse och

välvilja. Jag står nu framför min första examen, och

jag har kommit hit för att i all ödmjukhet och kärlek

bedja dig att uppfylla mitt lifs varmaste och högsta

önskan! Här är Wendhausens bref, var snäll och

läs det, far.»

Anspråkslös, nästan ödmjuk stod den unge

mannen framför Christian Burkhardt. Denne tog brefvet

med en kort, nästan häftig rörelse och gick dermed

till fönstret^ vändande ryggen åt rummet. Han läste

länge och långsamt, sedan lutade han pannan emot

rutan och stirrade ännu några minuter ut på de i

vinden svajande grenarna.

Slutligen vände han sig om, kastade brefvet på

bordet och drog djupt efter andan. Hans ansigte var

rödt, i hans blick låg något stelt. »Det är ju idel

vackra saker, som stå der på papperet, det behöfs

bara en god portion barnsligt förtroende för att tro

på sådana glänsande löften. Jag har lofvat mor, att

jag inte ville bU häftig, Hans, och derför kunna vi

förklara oss i allt lugn.» Han gick tätt intill honom

och lade båda händerna tungt på hans axlar. »Vet

du inte, pojke, att det är vår frälsares vilja, att barn

skola vara sina föräldrar underdåniga och lydiga?»

Den tillfrågade höjde det bleka ansigtet. De

matta ögonen strålade till. »Jag vet det, far, och jag

hoppas med Guds hjälp att aldrig synda mot detta

bud. Men jag vet också ett annat Herrens ord, som

lyder: "1 föräldrar, reten icke edra barn till vrede."»

»Håhå!»160

»Far — kära far! —» Han slog armarna

omkring den gamle mannens hals. »Är det något orätt,

som jag ber dig om? Är inte det ena arbetet, det

ena kallet så godt som det andra? Är —»

»Nej -— det är en stor skilnad, och det är

föräldrarnas pligt att föra sina barn in på en sådan

lefnadsväg, der de säkert kunna få sin utkomst och

bevaras från att gå utför. Landtbruket har en gyllene

grund, qvacksalveriet är en brödlös konst —»

»Inte nu mera, far! Tiderna hafva ändrats!

Du är ju eljes så god och from, du tar förbrytarna

ur tukthuset för att återföra dem till ett hederligt

lif, — du tar rocken och skjortan från din egen kropp

för att kläda den frysande tiggaren, och du vill hindra

din son att föra lycka, välsignelse, bot och räddning

till tusentals sjuka, förtviflade menniskor, att han på

grund af sitt vetande torkar sorgens tårar, att han

blir en välgörare för de olyckliga?»

Burkhardt gjorde en otålig rörelse. »Det är

vackra talesätt och — du är en fantast, min son!

Mot döden finnes ingen hjälp, och att intala de sjuka

mod och tröst kan du också göra som landtbrukare I

Jag som far har" förpligtelsen att skydda dig för ett

lif, som skadar dig till kropp och själ, titta dig i

spegeln, så du ser ut. Sådant kommer af, att man

hänger öfver böckerna!»

»Och om jag nu gerna frivilligt vill bära alla

försakelser och alla umbäranden?»

Den gamle fäste sina örnögon ett par sekunder

på den talande, — sedan satte han sig långsamt ned

igen. »Godt; om du så vill, må du ha det. Hör

på mig, Hans. Du vet, hvad jag tänker om

läkekonsten och om den moderna lärdomen, det är

fuskverk alltsammans. Min uttryckhga vilja är, att du

inte blir doktor. Tvinga dig kan jag inte göra, men

jag kan och vill inte heller räcka dig handen till ett

förehafvande, som går emot min innersta öfvertygelse.161

Vill du ovilkorligen bli läkare — godt — så gör, hvad

du inte kan låta, ta din examen, men räkna inte på

min hjälp. Du har ju det lilla arfvet från din

gudmor, det kan räcka till de nödvändigaste utgifterna,

och det skall du få ut. Då har du fått din vilja

fram. Men hör nu på vidare. Jag vill inte ha en

son, som är en fuskare, en. half menniska, jag vill

inte ha en son, om hvilken menniskorna säga, att han

stryker omkring med sina läkemedel i landet, jag vill

inte ha en son, hvars verksamhet inte inger mig

någon respekt. Vill du således bli läkare — godt, så

gå, — men återvänd inte till ditt fädernehem, förrän du

verkligen hlifvit den store, berömde undergörare, som

professor Wendhausen i sitt bref lofvar mig. Jag

tycker inte om att blygas för min son. Så, nu vet

du besked. Vill du bli läkare, — så bli det af egen

kraft; om fädernehuset åter skall öppnas för dig —

så håll ord och inlös de löften, som du gör. För

landtmannen, för sonen, som vill fortsätta att så och

skörda på den torfva, som gifvit lycka och välsignelse

åt hans far, för honom skall mitt hus alltid stå öppet,

derför skall du vara mig välkommen, när du blifvit

botad från din dåraktiga förblindelse och kastar ifrån

dig medikamentsflaskorna för att åter gripa till plogen

och hen. Afgör nu sjelf lD

Hans stod orörlig — hans förut så bleka ansigte

glödde, hans ögon strålade som ett barns, som ser

det länge efterlängtade julträdet brinna. Han utbredde

armarna och kastade sig till den gamle mannens bröst.

»Fader!» ropade han med en röst, som darrade af

sinnesrörelse, »du tillsluter hemmet för mig — du

visar mig ur fädernehuset, tills jag en gång kan träda

inför dig som en aktad och framstående man! Gud

skall gifva sin välsignelse dertill — om också du låter

mig följas af din. Men säg mig först ännu en sak, far

— vill du äfven, när jag är långt borta, tänka på

mig med kärlek, vill du äfven då fortfarande innesluta

Komedi! 11162

ditt barn i dina böner, vill du tillåta, att jag får

underrättelser om ert befinnande, vill du lofva att inte som

en främling visa mig bort från ditt hjärtfi, såsom du

förvisat mig från ditt hus?i)

»Du förblir vårt barn, Hans. Vår kärlek och

våra böner följa dig äfven då, när ditt egensinne rycker

dig ur våra armar. Jag är inte ond på dig, Hans,

men jag drager min hand tillbaka från dig. Är det

allvar med din vilja — så hjälp dig sjelf.»

Ett jubelrop ljöd i den stilla kammaren, den unge

mannens armar omslingrade talaren, — hans läppar

trycktes stormande mot hans. »Jag tackar dig, far,

och jag vill och skall hålla ord — och jag vill inte

återvända till er, förrän I kunnen vara stolta öfver ert

barn!))

Fru Greta stod på tröskeln; hon hade hört

faderns ord, och hon hade förnummit, hvad sonen hade

bestämt sig för. Tårarna strömmade ur hennes ögon,

hon tryckte sin älskling intill sig, som om hon aldrig

ville släppa honom mera.

Burkhardt stälde sig bakom henne och vidrörde

sakta hennes arm; det gjorde han blott, när han ville

ge henne ett hemligt tecken. Förvånad såg hon upp

till honom.

»Nu intet tjut och inga scener mera!)) ropade

han med nästan glädtigt ansigte, »tärningen är kastad,

nu vilja vi öfverlemna resten åt den gode Guden.

Skynda på, mor, ta upp en butelj vin åt oss! Så

länge pojken ännu är här, då ska vi ha roligt med

honom! i)

Hans ville ännu en gång besöka de kära,

förtroliga ställena, som voro sammanvuxna med hans

barndomsminnen.

Vårvinden for susande genom parkens bladlösa

trädkronor, fuktiga, halfruttna löf betäckte marken, och

den väldiga basaltbassängen, i hvilken om sommaren163

springbrunnens vatten plaskande nedföll, och der guld

-fiskar drefvo sin glada lek, låg nu torr och öde,

upp-fyld af risqvistar och vissna löf.

Här är rabatten, från hvilken Aglae så ofta plockat

de doftande heliotroperna och nejlikorna, der borJa

den täta jasminhäcken, der hon så gerna låg med

armarna under hufvudet, ögonen halfslutna, med nästan

törstigt välbehag insupande den bedöfvande, starka

lukten. Han ser i andanom den graciösa gestalten i den

hvita broderade klädningen och de fma läderskorna,

han känner ännu de svala, små händerna, som gripa

honom och draga honom ned . . . »Var inte så dum,

Hans, utan lägg dig här vid min sida, som det står

beskrifvet: "la helle et la hete/ — jag är la helle —

och du?D Hon skrattade silfverklart, »ja, du är

förskräckligt betej att du inte bättre förstår att se på din

fördel.»

Hans biter samman tänderna, som om han kände

en fysisk smärta, genom de tomma grenarna susar

vinden, så att det låter som lätta suckar. Han

skrider hastigt vidare, han dragés som af en ond

andemakt bort till den gamla mossbelupna trädgårdsmuren.

Här, här har hon kysst honom! Der är stenen ännu

qvar, mot hvilken hon stödde de små fötterna, der

är den nedhängande platangrenen, från hvilken hon

afbröt en qvist för att fläkta sig med. Så satt hon

— så drog hon till sig hans hufvud — så såg hon

honom djupt, djupt i ögonen, och sedan, innan han

sjelf visste af, hade hon kysst honom. Först förlorade

han nästan sansen af förskräckelse, men han visste i

sin förlägenhet inte, hur han skulle bete sig, och

emedan hon så hjärtinnerhgt älskligt hviskade till

honom: »Hör, Hans, jag tycker ändå förskräckligt mycket

om dig!», så besvarade han hennes kyss med

klappande hjärta.

Och äfven nu klappar hans hjärta, som om det

ville brista. »Jag håller ändå förskräckligt mycket af164

dig!» Det var första repliken i komedin, på hvilken

han till svar gaf henne både hjärta och själ för all

evighet. Hans lutar sig mot platanstammen,

tillsluter ögonen och trycker handen mot det lidande hjärtat.

Vinden blir starkare och brusar med stormens vingar

fram öfver hans hufvud. Moln undanskymma solen,

och muren ligger i djup skugga. Så har det blifvit

natt, så har stormvinden afbrutit och sönderslitit de

röda rosor, kärlekens rosor, som en gång under heta

kyssar öppnade sig på denna plats.

Hans reste sig häftigt och såg sig omkring med

nästan vilda blickar. Komedi! Hon har drifvit ett

falskt, lättsinnigt spel med honom, och den roll han

spelat i denna första akt var jämmerlig, usel.

"•Vicom-tessan af Saint Lorrain skrattade: suis la helle et

vous etes si hete -— Mte — hétef f/yy^ och vid hennes

hånskratt föll ridån, och publiken skrattade med af full

hals. Men är komedin redan slut? Ah nej! Ännu

mången treflig scen kommer att följa, och när ridån

går ned vid slutet, då kanske fru vicomtessan icke

skrattar, och publiken applåderar icke heller, utan

hvisslar gällt och skarpt.

Hans spratt till. En skarp hvissling ljöd bort

till honom, alldeles såsom förr, när far med

tillsägelsen, att soppan stod på bordet, ryckte sin gosse ur

hans framtidsdrömmar.

Der vandrar han ensam till fots, såsom han

kommit. Kanske för sista gången. Far och mor stå

vid trädgårdsstaketet och titta efter honom, huru han

oupphörligen stannar för att vinka. Ändtligen har

han försvunnit i vägkrökningen, och fru Greta kastar

sig högt snyftande till sin mans bröst. »Christian»,

ropar hon så upprörd, som han aldrig sett henne förr,

»jag har aldrig sagt emot dig, när du uppfostrade

vårt barn strängt, men nu, nu, då vi äro ensamma,

nu vill jag inför Guds ansigte säga, att det blir min165

död, alt du bortvisat vår ende son ur hans

fäderne-hus!»

Han lyfte hennes tårdränkta ansigte och såg henne

med glad tillförsigt i ögonen. »Dumheter, Greta lilla,

det är enda medlet att göra någonting ordentligt af

pojken. Mor, har du inte längre förtroende till din

gubbe? Nå, så skall du väl få veta då, hvad min

mening är. Hans är ett tjurhufvud lika väl som jag . . .

och han förlorar lika lätt modet, som jag gjorde i min

ungdom. Understödja vi hans nycker, så blir han en

bortfuskad qvacksalvare och ingenting vidare, men lägga

vi hinder i hans väg, då skall hans trots och

egensinne bli den bästa sporren att drifva honom framåt.

Jag har tyckt om, att gossen svultit och försakat för

att drifva igenom sin vilja, och emedan jag vet, att

det behöfs en eggelse för att inte slappas, så reser

jag klippor i hans väg, hvilka han måste öfverstiga.

Ingen stor man har ännu blifvit född, som genast haft

lagerkransen liggande i vaggan, han har måst tillkämpa

sig honom, blad för blad. Och torka derför dina ögon,

Greta, jag har menat det väl med Hans och hoppas,

att mitt stackars enfaldiga förstånd funnit rätta vägen

till hans lycka.»

Hon skakade på hufvudet. Hennes ögon strålade

visserligen af öfverraskning och glädje öfver dessa

upplysningar, men hon hviskade vemodigt: »Det behöfs

ingen sporre mera för Hans, driffjädern, som eggar

honom framåt, den sitter Mr/»

»I hjärtat? Åh, för tusan!»

»Han vill göra mig frisk, far, derför blir han

läkare.»

»Dårskaper, Greta, du är, Gud ske lof, alldeles

frisk. Men det har pojken ärft af dig, att en poetisk

slöja alltid måste väfvas omkring allt, innan det kan

duga för er. Nå, behåll i Guds namn din fromma

tro, det kan ju blott lända pojken till ära. Och nu

upp med hufvudet, gumma. Titta ner för vägen der.166

När gossen kommer tillbaka, har han antingen blifvit

en lydig son eller en berömd man — och han

kommer tillbaka!»

ELFTE KAPITLET.

Vicomtessan af Saint Lorrain leddes nästan till

döds. Hon hade beständigt haft långtrådigt, sedan

hon bhfvit gift. Hennes make var alltid sysselsatt med

sig sjelf och sina egna intressen och hade ingen tid

för sin hustru, och det var bäst så, ty i hans

sällskap leddes hon allra mest.

Då de om våren gifte sig, hade säsongen just

slutat till följd af enkedrottningens död, och på

vicom-tens temligen bestämdt uttalade önskan reste det

unga paret till Paris. Han roade sig der präktigt,

men Aglae kände sig desto mera besviken, ty hon

hade förestält sig hfvet i detta moderna Sodom

mycket, mycket intressantare. Hon talade visserligen

franska, men inte nog flytande för att förstå de pikanta

finesserna, som kryddade såväl teatern som umgänget

— och att inskränka sig blott till blickar och

handtryckningar? Dertill felades det nödig eggelse. De

herrar, som kringsvärmade den sköna, rika och

nyckfulla vicomtessan de Saint Lorrain, motsvarade i

allmänhet ej Aglaes höga fordringar.

Men hon ville inte alltjämt vara den afgudabild,

inför hvilken dessa i allmänhet redan temhgen gamla

sprättar uppförde sina hyllningsdanser — hon ville

sjelf brinna och svärma, hon ville sjelf skakas af

passionens feberglöd, hon ville ej blott älskas, utan äfven

älska sjelf.167

Hon uppsökte konstnärskretsarna och svärmade

väl starkt för en ung sångare, med temligen obetydlig

röst, men med en Apollos skönhet och figur. Biljetter

flögo fram och tillbaka — rosen med den oundvikliga

briljantringen kastades ned på scenen för den afundades

fötter — möten aflöste hvarandra, uppfylda af en sådan

öf-versvallande berusning, till hvilken två blaserade

menni-skor kunna arbeta sig upp, liksom en sjuk behöfver allt

större doser narkotiska medel för att försätta sig i

angenäma drömmar. Men äfven ur denna flyktiga illusion af

kärlek och lycka rycktes Aglae snart på det grymmaste.

Hon var klok och egde menniskokännedom, och

sångaren af Guds nåde stod just inte på någon särdeles hög

bildningsgrad. Hans afsigter och planer blefvo allt

genomskinligare, och en viss råhet i hans väsen gjorde

honom osympatisk för den bortskämda damen.

Monsieur Aubin visste, att han var mycket

vacker — visste, att han ingenting annat egde än denna

skönhet och måste slå mynt deraf. Han hade tur

hos damerna, och han kunde få hundra älskarinnor,

hvilka beundrade honom som en Gud och inte voro

så strama och sippa som vicomtessan de Saint

Lor-rain, som oaktadt alla sina passionerade fraser dock

var en gränslöst kall och tillbakadragen qvinna och

satte en temligen obeqväm gräns för hvarje lidelse.

Detta uttråkade den af så många qvinnor dyrkade,

och han tyckte, att hans kyssar och hans tid voro

alltför dyrbara för att ödas bort för intet — han tänkte

på framtiden.

Hans kärlekseder gälde ej qvinnan utan

millionärskan och de blefvo allt mera vältaliga samt begärde

ingen lek utan allvar af Aglaé. Han ville enlevera

henne och vinna henne till maka. Först bad och

bön-föll han, sedan rasade och hotade han.

Men vicomtessan af Baint Lorrain hade blifvit

väckt ur alla sina drömmerier. Hon blef först

förskräckt, sedan kall och sluthgen vred och ironisk.168

Madanie Aubin! Denna idé var otrolig. Då hon

nu ändtligen stod vid det så efterlängtade målet,

då hon full af glödande stolthet satte på sig

briljanthalsbandet med de furstliga ättefädernas

pastellbilder som midtparti och i feberhet sinnesrörelse

räknade dagarna, tills hon första gången som fru

vicom-tessa skulle beträda hofvets salar i sitt hemland. Nu

skulle hon kasta allt öfver ända och bli en madame

Aubin! Hustrun till en kringresande sångare?! Hon

skrattade gällt. Så hade hon inte menat det! Det

är upprörande, hur påflugen och fräck en sådan

men-niska genast blir, att han begär hela handen, när man

godhetsfullt räcker honom lillfmgret! Bort det! Hela

saken var ej värd en sådan förargelse! Kärlek! Som

om hon någonsin känt en djupare böjelse för denne

komediant!

Hon hade tråkigt och sökte förströelse — men

det var föga sådan hon fann. Af värde var på sin

höjd den erfarenhet hon vunnit.

Hon skulle aldrig mera inlåta sig med folk, som

stod så mycket under henne — girigheten står bakom

dem som ett spöke och lurar som en orm mellan

rosorna.

Men hvar i societeten finnas väl de vackra, snillrika

männen med deras fängslande passioner och bedårande

kärleksglöd? Den franska literaturens alla

romanfigurer, det moderna dramats alla hjältar?

Aglaé sökte dem förgäfves. Lifvet har ofta föga

likhet med skriftställarens öfverspända fantasi. Eller

kanske det låg hos henne sjelf? Betraktade hon

verl-den med alltför kritiska bhckar?

Hon koketterade — men oftast utan verkan. Hon

var kall och egoistisk — och dessa karaktersdrag kunde

till och med den skickligaste skådespelarkonst ej

öf-verskyla. Ledsnad, missräkningar, förargelse och

egensinne gjorde henne ännu mindre älskvärd, än hon var

som flicka, och hennes retade sinnesstämning slog inte169

an på parisiska salongsbjällar och rouéer, som voro

vana att eggas och hyllas af den mest graciösa och

smickrande artighet, af en uddig och förfinad

qvick-hets hela tjusning.

Det fans ingen brist på sköna qvinnor, och detta

lät man Aglaé förstå. Men hennes egenkärlek och

stolthet uppreste sig emot den fordran, att hon skulle

vinnlägga sig om en tillbedjares ynnest, och dessutom

misstänkte hon, att hennes man genom skickliga små

knep skrämde bort hvarje kurtisör. Det hade varit

en stor dårskap, att hon i ett anfall af fåfänga hade

velat beundras som dygdig maka och offentligt

omtalat Aubins enleveringsanbud. Herrarna fruktade

hennes indiskretion och hennes man ? Nå ja, denne

fruktade en älskare, som kanske skulle ha mera lycka

med ett liknande anbud.

Om man i sitt nät lyckats fånga en guldfisk, så

afskiljer man den från alla andra och för den i land,

så att ingen roffisk kommer och snappar bort den i

sista stunden.

Vistelsen i Paris tycktes Aglaé odräglig, och

oak-tadt det häftigaste motstånd lyckades det henne att

tvinga Louis att resa med henne till vestkustens

badorter. Om det nu berodde på elakhet af honom eller

på tillfällig otur, så lyckades det med bästa vilja icke

för vicomtessan de Saint Lorrain att göra en enda

intressant bekantskap. Den enda omvexling, som

erbjöds i den dödande ledsnaden, voro de beständigt

återkommande, allt häftigare scenerna mellan makarna.

O, hur ofta hade hon inte i vanmäktig vrede

knutit de diamantprydda händerna med den förtärande

önskan, att få lemna i sticket vicomten med hans

förnäma namn och långa ättartafla, att sönderbryta de

högaristokratiska slafkedjorna och att fly tillbaka till

sitt fädernehus, men nej, hellre dö än att låta

huf-vudstaden få denna triumf, detta öfverdådiga nöje.

Hon hör i andanom hånskrattet ljuda i sina öron;170

»Han bar skickat hem rnillionprinsessan. Oaktadt alla

sina bemödanden så passade hon inte för ättegalleriet

i Saint Lorrains slott.»

Denna sommar kan väl inte vara i evighet — och

sedan återvänder hon till sitt hemland, der skall

Ag-lae i dubbel och tredubbel måtto ta igen de förlorade

månaderna.

1 hennes tyska hem kan fransmannen inte lyckas

i sina eländiga intriger — hon har ju vänner der--.

En frossbrytning skakade plötsligt hennes lemmar, då

hon tänkte på sina vänner. Hon såg ett blondt,

lockigt hufvud, två stolta, blixtrande, blåa ögon och en

nacke, som var alldeles för rak, alldeles för styf för

att låta böja sig af två qvinnohänder, som i lättsinnigt

spel vilja tvinga honom ned i stoftet. Hans

Burk-hardt! Så lefvande hon plötsligt ser honom framför

sig, der hon sitter på hotellbalkongen i Ostende och

stirrar ut på "hafvet. Orörhgt, såsom en skål med

flytande safir ligger det framför henne. Solen glöder och

bländar ögat, hvarthän hon blickar, och gör henne så

trött och matt, som om den brännande luften

uppsugit hvarje bloddroppe ur ådrorna. Ack, att nu blott

en enda gång få andas ut så fritt och friskt som den

gången, när Hans Burkhardt bar henne genom

höststormen på sina armar. Då plaskande regnskurar badade

löfskogen — då det blåste genom kropp och själ så

trolskt och kraftigt, att man tyckte sig vilja jubla högt

och sjunga en hänförd frihetssång i stormens brus!

1 samma ögonblick kommer vicomten bakom

henne, kysser henne flygtigt på kinden och säger adjö

för att ta sig ett litet parti Makao.

Hon gör en rörelse med hufvudet. Det ser ut,

som om hon rysande ryggade tillbaka för hans

vidrörande, men Saint Lorrain tar det för ett nådigt

af-sked och drar sig tillbaka. Om han ändå ville låta

bli denna vedervärdiga komedi med att kyssa henne.

Hans läppar äro lika vissna och förtorkade som allt171

det andra heta, dammiga, som omger henne här!

Men hon längtar så efter en frisk fläkt! Ja, då — när

hon tog Hans Burkhardts hufvud mellan sina händer,

då föllo regndropparna som glänsande dagg mellan de

af stormen tillrufsade, blonda lockarna, och hans ögon

strålade emot henne som stjärnor på vinterhimlen, och

hans läppar, så friska och svällande som

rosenknoppar, de kysste henne så fromt och kyskt som en

syster — och ändå med så mycken kärlek!

Vicomtessan af Saint Lorrain greps af

hemlängtan. Ack, Hans, hvarför skulle du vara en fattig, låg

bondson! Jag tror, dig skulle jag ha kunnat älska,

du kanske skulle kunnat förverkliga för mig den

obegripliga sagan, som de kalla »kärlek»!

»Ändthgen hemma igen! Aglae hade sällan

förnummit en så glad sinnesrörelse som i det ögonbUcket,

då hon första gången åter gick upp för

marmortrapporna i deras palats och inträdde i de bländande

upplysta salongerna med känslan: »Du är åter hemma!»

Saint Lorrain, som med största motvilja anträdt

sin resa till tyska hufvudstaden och under hela tiden varit

vid allra sämsta humör, tycktes bh något mildare stämd

vid anblicken af den fursthga prakt, som strålade och

lyste emot honom i hans hem. Han gjorde till och

med ett svagt försök att omfamna sin svärfar, som

temligen ofint och med skallande trumpeter mottog dem

i vestibulen.

Kommerserådet sam i ett haf af sällhet öfver att

återse sin dotter, fru vicomtessan, ej blott mycket skön

och mycket förnäm, utan också full aföfversvallande glädje

och ovanlig älskvärdhet. Louis aflägsnade sig genast

för att hvila till middagen, men herr von

Lehnberg-Moosdorf förde Aglaé sjelf genom hennes férike och

gjorde henne med nervös omständlighet uppmärksam

på alla de dyrbarheter, som omgåfvo henne.

»Mycket vackert — ganska nätt — ganska eget», sade dot-172

tern nådigt berömmande, men öfverraskadt grep hon

med händerna in bland de präktiga blommorna på

blomsterbordet. »Gjorda, konstgjorda blommor, pappa?

Fi dofiG — det är ju simpelt! Det ser ju ut som vilja

och inte kunna! Jag hoppas, att det blott är ett

misstag af dekoratörn? Jag tycker om att se min

bu-doar uppfyld af blommande och starkt doftande växter

det vet du ju!»

Millionärens pussiga ansigte fick ett något

förläget uttryck. Hans osäkra blick undvek dotterns

frågande öga, och den feta, ringklädda handen strök

öfver det tunna håret, som om den ville pröfva, om

ångestsvetten brutit fram.

»Nej — nej, jag måste det. . . . Dekoratörn

berömde det som den nyaste och elegantaste

anordningen. Lefvande blommor skräpa så mycket. . . .»

»Dumheter! Hvartill har man väl tjenare! Jag

önskar, att du låter aflägsna blommorna här och låter

ersätta dem genom oranger, bovardias och jonquiller.

Trädgårdsmästaren skall hvarje dag ordna det på nytt.»

»En sådan galenskap! Att på detta sätt kasta så

mycket pengar ut genom fönstret!» utbrast pappa

Lehn-berg på sitt temligen brutala sätt. »Det fms ju starka

parfymer, i dem kan du få plaska om du vill — det

blir åtminstone inte så dyrt som dessa

trädgårdsmä-starräkningar! Jag har under sista året fått punga ut

med många tusen för detta förbaskade grönfoder.»

Aglaé såg på sin far, stel af förvåning.

»Penningefrågan har väl alls ingenting att betyda, när det

handlar om trefnaden. Sedan när börjar du räkna,

då jag ber dig uppfylla en liten obetydlig önskan?

Hvad betyder det? Hvad ligger bakom det?»

Hennes röst lät åter mycket retad, och herr Lehnberg

fäktade otåligt med armarna i luften, som om han

kämpade mot osynliga spökgestalter. »Hvad skulle

väl ligga bakom? Ingenting ligger bakom — ingenting

alls. Det kan ju göra mig alldeles detsamma, hur dm173

ställer för dig. Det är ja din sak, och dina räkningar

äro också din sak. Du måste nu sjelf lära dig att

komma ut med hvad du har.»

Hon kastade sig med ett silfverklart skratt

tillbaka i fåtöljen. Det skära sidentyget med de inväfda

guldblommorna utgjorde en fördelaktig bakgrund för

det förtjusande hufvudet med den originella reshatten.

»O, hvilken rörande naivitet af ett fadershjärta!»

skämtade hon med lätt ironi. »Är det verkligen ditt

allvar att vilja begära af oss, att vi skola lefva efter

vårt stånd på den fattiga räntan, som det medförda

kapitalet afkastar? Det är omöjligt! Louis klagade

också, att han omöjligt kunde bestrida alla de utgifter,

som vårt förnäma namn — vår ställning i verlden

ålägga oss. Gher pére, du har inte en aning om,

hur en vicomte Saint Lorrains hus måste

representeras! Men du skall få en inbhck deri! Hahaha,

i en af mina koffertar ligger ett ganska intressant litet

paket, idel räkningar, som jag ämnat åt dig som minne

från resan. Jag lät i Paris gifva mig förskott af

Roth-schild, han kände mig ju personligen och gjorde inga

svårigheter, — du kan ju vid tillfälle inlösa

skuldsedlarna. Jag tyckte egentligen, att det var fatalt, och

för Louis var det äfven pinsamt att behöfva tillstå,

att du håller oss så knapt.»

»Håller knapt! Tagit förskott hos Rothschild —

Aglaé — olycksbarn — det kommer att bli en skön

summa!» Kommerserådet nedsjönk på närmaste

chäs-long och stirrade med glasartad blick på sin dotters

glada ansigte — hans händer flögo konvulsiviskt, och

han andades tungt.

»Bevars väl, en bagatell! skrattade Aglaé och

kastade sin sobelmuff åt den gnällande silkespudeln

för att leka med. »Jag tror inte, det var mer än

fyrtiotusen francs, — ungefär — så der noga kan

jag inte säga det utantill. Nå, farsgubben, förvräng

inte ögonen så der, som om du sväljt gift. Hvad är174

väl fyrtiotusen francs! Och så ännu en sak —)) hon

sprang upp och lade smekande sina armar om hans

hals: »Gör mig den tjensten och säg åt Louis, att

du vill ge oss ett anständigt tillskott. Han är vid så

dåligt lynne — och det gör dig nog inte det samma,

om din svärson, grefven, går omkring här som en

surmulen, lurad äkta man, som alla förlöjliga och

håna: "Det kunde vi ha sagt på förhand. Det är

inte så farligt med millionerna, som Lehnberg jämt

har skrutit om." Jag tänker du skäms för

menni-skorna och i synnerhet för Louis sjelf. Nå? Vill du?»

Kommerserådet stirrade orörlig framför sig; det

kanske berodde på det elektriska ljuset, att hans hy

plötsligt fick en grönaktig anstrykning. En klocka slog.

Då spratt han till. »Visst, visst — vi kan ju tala

derom! —» framstötte han tonlöst. »Gå nu, mon

ange, och kläd om dig — jag har bestält middagen

till klockan sex.»

»Godt, jag går!» Hon luggade honom full af

öfvermod. »Och när jag kommer tillbaka, har du väl

repat dig efter förskräckelsen, din snålvarg. Hahaha!

Det är så, att man kan skratta sig förderfvad.

MiUio-nären Lehnberg blir vid dåligt lynne^ för att hans

dotter köper sig ett par nya hattar på räkning. Du

borde skämmas, gubben lilla!» och hon for med

spetsnäsduken ännu en gång öfver hans förläget grinande

ansigte och sväfvade nästan uppsluppen bort till

närmaste dörr.

Men kommerserådet sprang hastigt upp som ett

svårt retadt lejon, som ändtligen befriar sig från sin

plågoandes fjättrar. Hans ansigte rodnade, det drag

af rå brutalitet, som i förmildrad måtta alltid fans

hos honom, framträdde tydligt. Tungt flämtande

sprang han ljudlöst omkring på den tjocka

smyrna-mattan, och den halfhögt mellan tänderna

frammumlade monologen var en blandning af de häftigaste

svordomar och förbannelser.175

»Att jag också skulle ge mig in i detta sällskap!

Nu har jag det — nu kan jag få punga ut, tills jag

ingenting har qvar. Hofsocieteten — aristokrati! —

Dumheter — löjligt! Hvad har jag för godt deraf?

Tråkigt, så att jag kan bli både gul och grå!

Förargelser — dålig behandling — vansinniga utgifter!

Det var början till slutet, nu sitter kärran fast i

leran! Gerna för mig — mig kan det ju göra det

samma, antingen kommer jag lös igen — eller —

jag sitter der . . . och vicomten kan se sig om. Han

har ju sjelf förmögenhet, är ju sjelf en rik man —

och måste rätta mun efter matsäck, när svärfar inte

längre sitter som guldfabrikör i bakgrunden! Aglae

är ju försörjd — åh . . . hon kommer nog också att

lära sig att räkna med francs i stället för med thalrar."^

Det kommer att göra henne godt, om hon får sätta ned

sina förbannade pretentioner litet smått — hahahaD

ett nästan skadegladt grin vanstälde för ett ögonblick

de bleka läpparna. »Fru grefvinnan har på den korta

tiden blifvit så djäfla förnäm, att det kanske till och

med är henne kärt, om kommerserådsskräpet försvinner

från skådeplatsen. För Aglae är jag inte rädd, hon

kommer nog att gå sin väg fram, men herr vicomten, han

har blifvit f-n så lurad — hahaha — om han tagit

flickan blott för dukaternas skull, då står det illa till

med honom! Således gå bara på, gå bara på med

galenskaperna, så länge der fms något qvar, så kan

de ju få glädja sig åt hfvet! Men då . . . då blir det

att torka sig om munnen — då är det slut med

slöseriet!» och herr baron von Lehnberg kastade sig

med ett brutalt ansigtsuttryck i en fåtölj och hade

med dessa tankar fullkomligt lugnat sig igen.

Aglae var en rik grefvinna, som hade fått en

furstlig förmögenhet och hade den säkert placerad —

och för sig sjelf ville kommerserådet nog också sörja.

En Thaler = 3 mark. Öfv

ers. anm.176

Hvarför således grubbla? Ännu går vattnet inte upp

till halsen, ännu kan bristen betäckas, om man blott

har tm*! »Framför allt gäller det att upprätthålla

krediten. Detta kommer hans mågs lefnadssätt nog att

sörja för, och Aglaé och kommerserådet komma att

understödja honom deri af bästa förmåga. Ya hanque!y>

En tjenare slog häftigt igen dörren, så att den

nervöse baronen hoppade till på stolen, som om

konkursförvaltaren redan nu utsträckte sina klor efter

honom.

Monsieur le Vicomte inträdde, så dryg, så

furstligt nedlåtande och nådig, att pappa Lehnberg af

gammal vana bugade sig mycket underdånigt samt

omedvetet i hvarje ord och i hvarje rörelse visade,

hur högt ärad han kände sig af den höge herrns

närvaro. Han kunde fortfarande inte riktigt finna sig

i faderns roll, och först när Louis nådigt klappade

honom på axeln och med en kisande blick genom

salongerna berömmande sade: i>Bon jour^ pappa Krösus,

det är en verkligt näpen inredning här, riktigt trefliga

små rum!», då fick han plötsligt klart för sig, i hvilket

intimt förhållande han egentligen stod till den förnäme

mannen.

Och denna öfvertygelse yttrade sig genast och

utan öfvergång från den mest underdåniga vördnad

till en nästan pojkaktig, öm ton:

»Pappa Krösus! Haha ... din skämtare der! —

alltid till hands med en sådan der liten fördömdt rolig

frivolitet! Du har ju ännu inte läst matsedeln och

vet inte, om jag verkligen är en sådan fråssare och

gurmand som denne Krösus.»

»Lukullus, menar du, cher pére! —» sade

svärsonen grinande.

»Naturligtvis, — Krösus-Lukullus ... de der gamla

grekiska karlarna ha ju alltid sådana der krångliga

dubbelnamn! Och du tycker således om de här små

rummen, min gosse? Famös! — måste jag sjelf säga.177

Det är allt gedigen vara, — allting äkta, intet skräp

eller oäkta kram. Den har kostat netto femtontusen

mark den här Ulla kammaren — naturligtvis utom

konstverken! Det der nakna lilla pyret på lejonet är

en Venus eller Juno af marmor — af en mycket

berömd mästare modellerad på ön Naxos — jag glömmer

alltid de der fördömda namnen — nåja, det gör ju

ingenting till saken . . . och de badande nymferna der . . .

hm . . . aptitliga små dockor . . . hvasa?»

Lehnberg knep ihop ena ögat och stötte vicomten

flinande i sidan med armbågen.

))De ensamma ha kostat flere tusen. Goda taflor

fms der också, endast moderna mästare! Jag har

dessutom riktigt tydligt låtit gravera in namnen på

silfverplåtar och låtit sätta dem under taflorna. En

bra idé — inte sant? Då veta ju menniskorna strax,

hvilka kapitaler en sådan der fattig bit duk kostat!

Titta — den här plåten: "Äkta Makart" — der: "äkta

Knaus" — "äkta Werner" — Sichel — Miiller-Kurzwelly

— Munthe — Eckenbrecher — Gude — Salzmann —"

för f-n, endast förgylda namn. Och så går det nu

vidare från salong till salong. Öfverallt en verkligt

furstlig prakt! Öfverallt blott det finaste och bästa!

Hvad tror du väl, min gubbe lilla —)) och

kommerserådet klappade ömt med sina feta händer den

tillbakaryggande svärsonen i ansigtet — »hvad tror du väl

alnen af detta tyg har kostat? Känn bara — siden —

fast som ett bräde —!))

»Det är bra, det är bra», nickade Saint Lorrain

nästan otålig, »jag är öfvertygad, att du inte låtit göra

öfverdrag och portierer af säckväf. Prisen i dessa

rum äro sjelfklara. Å propos — jag saknar ett

dyrk-fritt kassaskåp i mitt arbetsrum, och jag menar, att

det väl borde vara en bland de nödvändigaste

möblerna.»

»Ett dyrkfritt kassaskåp? Vill du låta så mycket

kontanta pengar ligga utan ränta? Jag skulle anse

Komedi! 12178

det vara mera praktiskt, om ni läte skicka till er

räntorna den förste i hvarje månad.»

Louis lät ögonlocken till hälften nedfalla öfver

ögonen och mönstrade talaren med en half blick. »Jag

tycker inte om att stå under främmande

förmyndarskap. Hittills har jag förvaltat min förmögenhet

alldeles sjelfständigt och hoppas äfven kunna sköta

Ag-laés till allas vår belåtenhet. Jag har ju ingen

allvarlig sysselsättning, intet kall, ingen tjenst, derför lät

jag så att säga »instruera» mig af min bankir i Paris

och fann det vara ett lönande och mycket förnuftigt

arbete att vara min egen herre.»

»Hm, om du förstår saken, min gosse lilla, då

är det visserligen mest praktiskt att spara in bankiren

och undvika risken i en främmande bank; i våra osäkra

tider är det alltid vågadt att ge allt ur händerna.

Ett kassaskåp således, hon; du skall få hit ett i

morgon, men du måste då tyvärr flytta ut ur ditt

arbetsrum på ett par dagar, ty det är bäst, att det blir

in-muradt. Du kan ju undertiden lägga dina papper i

Aglaes mycket rymliga och äfvenledes dyrk- och

brandfria lilla kassaskåp.»

»Hvad för något? Aglaé eger redan en dylik

tingest?»

»Naturhgtvis. Det är sjelfklart. Hvar skall hon

eljes göra af sina briljanter och dyrbara smycken?»

Kommerserådet bröstade sig stolt: »Det ligger ju ett

jättekapital i de der små stenarna, en enorm

förmögenhet! Det vet jag bäst, som har måst betala

hvarje stycke.»

Vicomtens slappa, vissna drag fmgo plötsligt lif,

de slocknade ögonen glänste till. Han tog förtrohgt

talarens arm och drog honom ned bredvid sig på

di-vanen. »Pappa lilla», sade han illmarigt leende och

drog den smickrade svärfadern i polisongerna: »Säg

mig sanningen uppriktigt, äro min ljufva lilla hustrus

fabelaktigt rika smycken verkligt äkta? I så fall vore179

det sannerligen en enorm summa, som förvaras i

hennes kassaskrin.d

X)Akta? ÄktaPi) Lehnberg reste på sig, som ville

han anklagande höja armarna mot himlen. »Louis,

tror du verkligen, att min prinsessa någonsin skulle

smyckat sig med glas eller simili?»

Vicomten drog på axlarna och sade skrattande:

y)Mon Dieu — som dotter till en mångmillionär kunde

hon saklöst burit ett par kiselstenar ur Rhen, ingen

menniska skulle trott det vara möjhgt och skulle

svurit på, att det var diamanter. Såsom stenarna nu

för tiden slipas och göras efter, är det ofta svårt

äfven för den mest öfvade kännare att skilja äkta från

oäkta.1?)

5)Inte sant? Det har jag också en gång sökt

göra klart för henne.)) Lehnberg flyttade sig ifrigt

närmare och såg plötsligt mycket förargad ut. »Och

hvad var följden? Att den lilla hexan började

misstro mig och sjelf for till juveleraren för att göra sina

inköp. Der fms inte en briljant, som är oäkta. Allt

måste ha kostat tusentals kronor, om Aglae skulle

bära det.D

»Således verkligen äkta diamanter?» Frågarens

blick stirrade rakt på de badande nymferna, och der

låg väl orsaken till hans underliga leende och glansen

i hans öga.

»Det är otroligt, jag skulle verkligen inte hafva

trott det. Men jag skulle ar^e det vara oförlåtligt

lättsinnigt att ställa ett sådant kapital i ett

fruntimmers påklädningsrum. Och hvad skola vi göra med

ännu ett skåp, då det fms ett förut. Jag skall låta

flytta min hustrus in till mig och ställa mig som en

välbeväpnad Fafner som skiltvakt framför den gyllene

skatten.»

»Skiltvakt? Hvem vill stå skiltvakt?» hördes det

plötsligt bakom dem.180

Vicomtessan af Samt Lorrain stod mellan

portiererna i en förtrollande nattrock af hvit sammet med

guldbroderier och pelsgarnering. Hennes ansigte var

upprördt, och blicken var med ett spändt uttryck

fästad på de båda herrarna.

Louis sprang upp, skyndade emot henne och gjorde

min af att ömt vilja sluta henne i sina armar.

Ag-lae afvärjde honom kyligt, och derför tog han den

lilla handen, som sträcktes emot honom och kysste

den upprepade gånger artigt: »Jag, mon ange, m\\

stå skiltvakt... för det första framför min

hjärtedrott-nings rum, för det andra framför den gyllene kronan,

som gör henne till herskarinna.^)

»Du? Du skiltvakt?» Hon skrattade till sakta,

man visste inte, om»det låg hån eller glädje i blicken,

som mönstrade denna sammankrympta hjältes magra,

sprättiga gestalt.

»Blir du så förvånad öfver det?» skrattade Louis,

»att stå skiltvakt är visserligen opassande för en

hertiginnas sonson, och man brukar vanligtvis öfverlemna

det åt sådant folk, hvars plats är utanför och ej i

en drottnings rum. Men kärlekens t^enst —»

Aglae afbröt" honom nästan häftigt: »Angående

det torde väl åsigterna vara betydligt annorlunda här

i Tyskland med våra militärförhållanden.»

»Åh nej, min stumpa!» Pappa Lehnberg

skrattade till, »det är alltid blott simpla soldater, som

måste ut till det. Mins du inte, när vi första gången

foro till hofvet, hur då Hans —»

»För första gången till hofvet.» Aglae afbröt

honom åter i nervös brådska, "i>mon Dieu, du påminner

mig om karnevalen. Jag har nästan feber af längtan

efter min"^första fest vid hgfvet i år, och jag gläder

mig deråt som ett barn åt julgranen. När ska" vi

fara på visiter, pappa?»

»Hvad angår det mig, när ni tänker beqväma er

till det!»181

»Vi? Nå, da far väl också?»

Kommerserådet skrattade hårdt: »Hellre direkt till

helvetet! Nej, Aglae, den plågan är slut. Nu kan

du få köra, hvart du vill med din man, men jag går

dit det roar mig. Menniskorna vid hofvet äro i mitt

tycke gräsliga, rent af gräsliga. En hel vinter har

jag haft tråkigt bland de der sturska, sippa qvinfolken.

Nu är jag åter fri ungkarl, nu vill jag ännu en gång

smaka på lifvets fröjder. Åh, Louis, du förstår mig nog.»

Vicomten log ett temhgen sötsurt leende, ty hans

qvicka hufvud beräknade, hvad detta dyrbara »smakande»

skulle kosta, och Aglaé vände sig häftigt åt sidan och

kastade vredgad några praktband huller om buller på

bordet. Men hennes gemål underrättade henne om

sin afsigt att taga hennes penning- och juvelskrin i

sitt förvar. Det var henne fullständigt likgiltigt. Hon

föreföll förströdd och vid dåhgt humör. »Titta på det först,

om det är stort nog för det dubbla ändamålet», sade

hon vändande sig tillbaka öfver skuldran.

Herrarna gingo genast in i den unga grefvinnans

toalettrum.

Aglaé gick långsamt fram till fönstret och slog

tillbaka de hvita spetsgardinerna bakom

sammetspor-tiérerna.

Det snöade derute. De hvita flingorna dansade

inför hennes ögon i det klara skenet från de

elektriska lågorna. Alldeles som den vinterqvällen då hon

första gången farit till hofvet. Hon lutar pannan mot den

höga rutan och stirrar ut i hvirfveldansen derute, men

hon ser inga flingor mera, hon ser i andanom en hög,

kärnfull, manhg gestalt med glänsande, blåa ögon och

ett jublande kärleksrop på läpparna, Hans Burkhardt,

skiltvakten utanför sin konungs dörr. — Utanför

dörren, emedan han ej hade rättighet att inträda i denna

krets af menniskor, som stodo så högt öfver honom,

att Aglaé alls inte kände igen honom från den

svindlande höjden af sin nya friherrevärdighet.182

Ocli nu hade hon stigit ännu ett trappsteg högre.

Nio perlor lyste på det grefliga diademet på hennes

hufvud. Mekaniskt tog Aglaé åt håret och framdrog

en kam, som hade formen af en gyllene grefvekrona.

Det tycktes henne plötsligt, som om den vore tung,

som om den gjorde ondt på hufvudet. Men hon

pressade händerna emot bröstet och andades djupt och

tungt; luften i dessa rum tycktes vilja qväfva henne.

Hvarför trängde sig denna sköna, friska, härliga

gestalt fram bredvid hennes gemåls ynkliga karikatyr ?

I romanerna läser man så lätt och med sådant nöje

om en bedragen gammal man, men i verkligheten

släpar man förargad, marterad och med blödande

hjärta fram sitt lif vid sidan af en sådan vedervärdig

make!

Hvarför ljuga romanerna så ofta! Hvarför

framställa de det vanligen som en olycka, när menniskorna

gifta sig af kärlek? Mycket smekningar och mycket

kyssar, men också mycket barn, mycket arbete,

mycken sorg och nöd. Hur kan det väl vara ett

obehagligt arbete att sköta och vårda barnen af en älskad

make! Hon känner knappast vänskap för sin man, och

ändå skulle hon vara obeskrifligt lycklig, om hon hade

ett litet barn.

En sådan liten söt, rar docka att leka med, att

kyssa och smeka, ett sådant litet näpet tidsfördrif.

Hennes lif skulle då blott vara hälften så långtrådigt

och ödsligt. Den unga frun ser sig om. Hennes

tjusande bild strålar emot henne ur spegeln. För hvem

pryder hon sig egenthgen? Om Hans Burkhardt en

gång kunde få se henne så der . . . om han väl . . .

Dumheter! Han är en man, som måste stå på

vakt utanför dörren. Det är skada. Gifta sig med

honom kunde hon inte, och hennes vän ville han inte

vara. De kunde båda inte få, hvad de ville. Hvar>

ifrån komma dessa dåraktiga tankar så plötsligt?

Ledsnaden gör henne nervös. Hon måste störta sig in183

i nöjenas livirfvel, hon måste förströ sig, eljes blir

hon sjuk.

Gud ske lof, att intet barnskri ljuder i denna

drömmande prakt, det skulle ju störa hela den

poetiska tjusningen i en sådan budoar, och för öfrigt var

hennes nattrock alldeles för fin för att sköta barn i.

Vicomten och Lehnberg inträda; hofmästaren

visar sig i dörren och anmäler, att det är serveradt.

5>Ni måste ursäkta min negligé», säger Aglae

skrattande, »den lata madame Laurence har ännu inte

packat upp mina koffertar.»

DMadame, vous étes la plus helle coquette dumondeD,

säger Saint Lorrain med en bugning, artigt kyssande

hennes hand.

TOLFTE KAPITLET.

Det käns godt att vara litet upprörd, och för

Aglae är det en ny retelse att åter en gång i feberaktig

spänning vänta på något kommande! — Hon hade

glömt bort att intressera sig för något, sedan hon

blifvit gift. De främmande menniskor, med hvilka hon

umgicks, voro henne likgiltiga — det rörde henne

inte, hvad dessa äfventyrliga, parisiska figurer, dessa

menniskor, som hon, oaktadt deras ståtliga namn,

ansåg stå långt under sig, hyste för tanke om henne.

Tvärtom, hon var förargad, att qvinnor, som kallades

friherrinnor, grefvinnor, markisinnor till den graden

kunde draga sitt aristokratiska namn i smutsen, att det

måste uppröra hennes unga adelsstolthet. Att det på

det hela taget blott voro lättfärdiga grisetter, dansöser1B4

och ivifvelaktiga personer, hvilka genom giftermål med

lättsinniga unga rnän hade förvärfvat sina fina namn,

det generade henne mer än hennes make och var

orsaken till de första häftiga scenerna dem emellan, som

ingåfvo henne leda vid hela Paris och slutligen äfven

vid hennes äktenskap.

Aglae uppreste sig emot ett umgänge, som

snarare sårade än tillfredsstälde hennes högmod, och

emedan intet bättre stod till buds, så greps hon af en

gränslös hkgiltighet för sällskapslifvets fröjder, om

hvilka hon i sina högtflygande drömmar haft så stora

förhoppningar.

Ändtligen, ändtligen hemma igen. Åndtligen skulle

hon få umgås i den societet, som alltid varit målet

för hennes äregiriga, lidelsefulla sträfvan.

Ännu brände de sår, som just denna societets

högdragna otillgänglighet gifvit henne — ännu

genom-lefde hon i tankarna de timmar i hofvets salar, som

medfört så många förödmjukelser och så få triumfer.

Hennes förbittrade hjärta längtade efter hämnd, efter

upprättelse. Hon hade offrat allt, sitt hjärta, sin

ungdom, sin kärlek, sig sjelf helt och hållet för att i

skimret af grefvekronan kunna segrande uppträda emot

alla de högmodiga qvinnor, som förr så helt förbisågo

henne. — Nu skulle de vika för fru vicomtessan.

Aglaé jublar vid tanken, att Uggley helt

anspråkslöst måste låta sin fattiga fästmö i tyllklädningen i rang

stå efter la vicomtesse de Saint Lorrain. Hon

förnimmer i andanom redan den njutning hon skall känna,

när hon på grund af sin rätt till företräde

hånleende skall gå förbi grefvinnan Viola. Nu är hon

precis det samma som alla de exclusiva damerna i denna

krets. Hennes nya adel har gått upp i ett af de

bästa, äldsta, förnämsta grefvehus, en familj, som

räknar slägt med furstar och hertiginnor! — Nu kan

äfven hon pryda sig med de pudrade förfädernas

pastellbilder och inte blott ett enda fattigt exemplar vid185

en smal guldkedja, såsom fordom grefvinnan Viola, nej,

en hel ståtlig rad, ett dussin vördnadsbjudande

ättefäder — förenade till ett halsband, infattadt i dyrbara

briljanter — för hvarje bild en solitär.

Aglae blickade full af stolt tillfredsställelse ned

på det gnistrande halsbandet i sin hand.

Idel vicomtes de Saint Lorrain. Om bilderna

verkligen äro äkta? Louis hade skickat en målare

till sitt stamslott för att måla dem efter de gamla

porträtten i ättesalen — det har kostat oerhörda

summor, men hvad skulle grefvinnan af Saint Lorrain

inte gifvit för detta smycke, som hennes make gjorde

narr af, oaktadt allt sitt galanteri.

Hur gerna skulle Aglaé ej velat se det förnäma

slottet, hvilket gjort ett sådant mäktigt intryck på

henne, då vicomten redan före förlofningen en gång

visat henne en afbildning deraf. Då kunde han

berätta de intressantaste "memoirer från denna

borgar-tade tornbyggnad, och nu då hans unga gemål gerna

som en drottning velat hålla sitt intåg i det gamla

fäderneslottet, nu hade han tusen förevändningar,

ryste vid tanken på en vistelse i det gamla uggleboet

och hade de otrefligaste saker att berätta om

arren-datorn, med hvilken han lefde i oenighet för hans

klena betalnings skull.

Aglaé hade måst foga sig i det oundvikliga, och

hvad kopiorna af ättetaflorna beträffade — så hade

det nog varit långtrådigt att se den gamle målaren

öf-ver skuldran vid hans arbete.

Hon kunde ju med mycket större beqvämlighet

betrakta sina förfäder i denna dyrbara

diamantinfattning. — Äkta, genuina franska ansigten — hos alla

ser man en utpräglad likhet med Louis, till och med

damerna med den kokett vända halsen, det djupt

blottade bröstet och de hvälfda ögonbrynen hafva nästan

alla samma sinligt svällande läppar som denne deras

sena afkomling.186

Herrarna hafva för det mesta svarta

Ilenri-qua-tres, utlefvade, magra ansigten och le lika cyniskt sorn

Aglaés make. De hafva alla haft mycken tur hos

qvinnorna — berättar Louis helt förnöjd, Philippe

De-nis, denna sirliga, fma sprätt med den väldiga

allonge-peruken, har till och med lyckats att i hemlighet

konkurrera med konungen om madame Pompadours

ynnest.

Aglaé kan inte riktigt förstå detta, — men . . . det

är ju också hennes familj nu, om hvilken så roliga

anekdoter kunna berättas, och derför tror hon utan

att vidare fundera.

I alla fall är det en verklig fröjd, en sällhet att

få bära detta smycke. Den unga frun lägger det full

af stolthet i madame Laurence"s hand, hvilken inte

kan se sig mätt på att beundra och afguda dessa

odödliga, höga herrskap.

Hon kan inte heller finna ord nog för att

beundra sin unga herskarinnas bild i spegeln.

Hvem har väl råd att bära en sådan dyrbar,

tjusande vacker toalett. Hvem har väl sådana

Venus-armar, en sådan bländande nacke, en sådan

marmorbyst som hon! Väl ingen i hela tyska riket. Så det

gnistrar, lyser och skimrar, när den smärta gestalten

rör sig, när en af de smidiga, så mästerligt

instuderade rörelserna låter en ana den graciösa figuren under

de mjuka sidenvecken, en staty öfver hvilken

afund-samma händer kastat ett guldflor.

Hade inte Sarah Bernhard burit samma toalett?

Och hade inte det anspråksfulla, bortskämda och

blaserade Paris jublat emot henne liksom berusad af en

kärleksdryck ?

Och hvilken figur hade inte Aglae i jämförelse

med denna åldriga, magra konstnärinna, som ej

genom ungdomens eller gestaltens behag kunde

understödja denna raffinerade toalett. Hon var nöjd med^187

sig sjelf, den unga vicomtessan de Saint Lorrain.

Hennes ögon blixtrade i förkänslan af triumf och

till-fredsstäld fåfänga, kinderna lyste i skär förklaring och

hvarje nerv, hvarje fiber arbetade upprördt och

lidelsefullt.

Ja, hon var skön, hon var förnäm, hon var rik;

och nu felades ingenting mera för att tjusa och

be-herska verlden. Ingenting mera?

Det var i sjelfva verket ett friskt, blomstrande,

vackert ansigte, som det slipade glaset återspeglade,

och ändå var det ingen glädje, ingen lisa att betrakta

det. Uttrycket, som beherskade det, tillintetgjorde all

skönhet, allt behag. Högmod, stolthet, fåfänga och

njutningslystnad lågo utpräglade der, och det ovänliga

draget omkring läpparna, som alltid funnits der,

framträdde efter hennes giftermål i ytterhgare ökad måtto.

Der fans inte en gnista af hjärthghet, mildhet eller

älsklighet. Som en tafla, en med friska färger prydd

marmör, som saknar hjärta och själ stod Aglaé der

framför spegeln i sin utstuderade, förföriska prakt och

hade blott en tanke, blott en feberhet önskan — att

till-tvinga sig en ställning i societeten och att triumfera

öfver dem, som fordom fulla af högmod blickat ned

på henne. Skär atlas och skära spetsar garnerade

äfven det minsta föremål i rummet och sHngrade sig i

smala dekorationer upp mellan de väldiga speglarna,

som funnos å alla väggar, ja till och med mosaikartadt

voro insatta i rummets tak,

I hundrafaldig glans bröts ljusskenet och

återkastade den unga qvinnans bild, och Aglaé stirrade

ett ögonblick dyster på hela prakten och suckade:

»Om han ändå stode på post i dag,. Jag skulle inte

bry mig om kylan, jag skulle låta min pels ghda ner

från. axlarna, så att han måste se mig — jag skulle

i förbigåendet le emot honom och hviska: "I morgon,

Hans! I morgon middag väntar jag dig hos mig!"

— och om han komme . .. Skada, jag gjorde tokigt^188

den gången, och derför förlorade jag spelet i den lilla

komedin, som hade kunnat blifva så angenäm, —- så

förtjusande — så förtjusande vacker

Madame Laurence anmälde, att ekipaget kört fram,

och att herr vicomten redan väntade på nådig

gref-vinnan i porfyrgalleriet.

Hon skrämdes missnöjd upp ur sina tankar och

tog den spetsprydda solfjädern.

»Jag önskar först dricka ett glas portvin.))

Hon tömde det hastigt; hennes ögon gnistrade

till. Det såg ut, som om vicomtessan af Saint Lorrain

med konstlade medel ville sätta sig in i en stämning,

som stålsatte emot allt, som komma kunde. Hon

liknade en skrytsamt smyckad kämpe, som med

smattrande fanfarer träder i skranket, men ändå i hjärtat

bär misstro till sina egna vapen.

Ekipaget höll framför slottsportalen. Vicomten

steg långsamt och likgiltigt ur, såsom ock hela hans

väsen stod i sällsam kontrast till hans hustrus. Aglae,

den förkroppsligade otåligheten och oron, Saint Lorrain,

den missnöjde äkta mannen, som gäspande fogar sig

efter sin makas önskningar. Men det var inte blott

öfvermättnaden, som tycktes göra hoffesterna obehagliga

för honom, ty hade Aglae haft mera

menniskokänne-dom, så hade hon väl längesedan misstänkt, att fastän

vicomten gift sig med den rika arftagerskan, han dock

skydde att som sin maka återföra henne till de^kretsar,

der hon som flicka spelat en så ynklig roll.

Saint Lorrains hela diktan och traktan gick ut

på att byta vistelseort, och att han dervid råkade på

det häftigaste och mest energiska motstånd från

Ag-laes sida, gjorde honom förargad och intrigant.

Med ett fint hånlöje omkring läpparna och ett

uttryck af nästan ondskefull ironi i de utlefvade dragen

satt han så lugn och kall vid sin upprörda gemåls

sida, som ville han säga: »Hvarför en sådan brådska•189

nu? Den kommer att vara bättre pä sin plats, när

vi begifva oss hem.5)

Och lika likgiltig skred han genom slottsportalen.

Han såg hvarken åt höger eller venster och märkte

inte heller, att Aglaé böjde sig litet tillbaka för att

hastigt se den på vakt stående grenadieren i ansigtet.

Hon gjorde det nog utan att sjelf veta hvarför, ty

Hans Burkhardt kunde väl inte ännu bära uniform,

och för öfrigt visste hon inte heller, hvar han fans.

Han sjelf hade inte låtit höra af sig, och

vicom-tessan af Saint Lorrain kunde väl omöjligt göra sig

underrättad om arrendatorsonens befinnande. Och

hvarför skulle hon väl också göra det? Det var ju

bra, att han hade rymt fältet, ty hon hade ju ändå

alltid måst blygas för sin barndomsvän. Hon rodnade

ännu vid tanken på hans taktlösa berättelser om hus

och hem, den der middagen i hennes fars hus. Nej

— man måste nu energiskt afskaka allt, som kan

påminna om de plebejiska tiderna i Moosdorf, — hon,

vicomtessan af Saint Lorrain, måste ju glömma, att det

funnits tider, då hon varit en simpel fröken Lehnberg.

Allting som förr, allting sig likt i slottets

vesti-buler.

Aglae andas djupt. Redan luften verkar

berusande på hennes sinnen, och hon är till mods, som

om den bure henne uppåt, högt, svindlande högt upp

på den drömda härlighetens strålande tinnar.

»Akta dig, att du inte faller», hör hon sin mans

nyktra stämma, och han hejdar henne framför det

mattbelagda trappsteget. Den unga qvinnan spritter

till. Sedan visar hon missnöjd tillbaka hans stödjande

hand och vänder sig med högburet hufvud mot

damgarderoben. »Jag hittar här — din varning är

öfver-flödig», säger hon hånfullt. Men hon biter sig på

läppen och förargas vid tanken, att de kringstående

kunna tro, att hon i dag för första gången är i

kungliga slottet.^190

Och ändå ser det nästan så ut. Hon känner så

få af damerna, tillsammans med hvilka hon i

tafvel-galleriet måste vänta på, att defileringen skall börja.

Och när hon slutligen upptäcker ett bekant ansigte och

verkligen nedlåter sig till att helsa, sedan hon förgäfves

väntat på, att damerna skola närma sig henne, då

får hon blott en höflig, stel helsning tillbaka, ett par

mycket ceremoniella ord, i samma stil som hon står

der sjelf, med stolt tillbakakastadt hufvud — och

der-med är samtalet slut, och hon står der åter ensam

och isolerad, medan de andra damerna helsa på

hvar-andra, förtroligt och glädtigt. Aglaé har aldrig fått

lära sig och har aldrig ansett det vara nödvändigt

att söka vinna andra menniskor; hon har trotsat på

sina millioner, och i sin forna umgängeskrets har hon

tvingat hustrurna och döttrarna till de industriidkare,

som voro beroende af hennes far, att bemöta henne

som en prinsessa.

Men damerna i denna societet tyckas inte ha en

aning om guldets makt och tyckas vara obehagliga

nog att begära, att de som vilja bli upptagna i deras

krets också på älskvärdt sätt skola lägga sig vinn

derom.

Men Aglaé har aldrig i sitt lif varit älskvärd

och är mycket för bortskämd, egensinnig och gammal

— för att nu kunna lära sig att gå på detta

parkettgolf.

Hon stod med vredgadt sammanpressade läppar

och stirrade på grefvinnan Viola, som nyss inträdt i

en enkel, hvit atlasklädning. Man omringade henne

med stor hjärtlighet, man tryckte hennes hand och

tycktes säga henne många artigheter, — naturhgtvis,

en grefve Uggleys maka vilja alla rå om, — man har

ju reda på, hur väl Wulff-Gideon står hos de höga

herrskapen! Derför kröka de alla ryggen. Och

gärdsgårdsstören Viola koketterar med sin smäktande