Kloka Maja och andra berättelser

Kloka Maja och andra berättelser

FRANS HEDBERG

KLOKA MAJA

OCH

ANDRA BERÄTTELSER

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAQSTOCKHOLM 1908

A.-B. FAHLCRANTZ" BOKTRYCKERIKLOKA MAJA.

EN SKÄRGÅRDSHISTORIA.

1.

Kloka Maja var hela den kvinnliga befolkningens

oumbärliga hjälpreda och orakel. Deras förtroende till

henne var lika obegränsadt som karlarnas hat var

brinnande, och det vill säga mycket. Ty deras; hat var så

mycket intensivare, som de icke vågade gifva luft däråt

och det är ju en gammal erfarenhet att knytnäfven aldrig

knipes ihop hårdare än när den knytes i byxfickan. Och

karlarnas hat kom egentligen därutaf att hon tog reda på

allting. Det var mycket bra, tyckte de, när hon skaffade

rätt på bortkommet gods, men när det gällde bortspelade

penningar eller på stadsfärderna bortkomna äkta män —

ja, då var det så lagom roligt. Men på samma gång

fruktade de henne också, ty det var en trosartikel hos

dem att hon kunde slå ut ett öga, eller kasta torrvärk i

en hand eller fot, utan att någon annan doktor än hon

själf kunde bota skadan, när den en gång var skedd.

För öfrigt retade det dem ofantligt, att de inte kunde

få henne »på socknen», som det hette. Ty hade hon väl

blifvit fattighjon och kommit att skickas mellan gårdarna

på ön, så hade de kunnat hunsa henne så mycket de ville.

Men se, att blifva fattighjon, »det kunde då aldrig hända

henne,» menade kloka Maja. Inte så länge hon hade två

händer som kunde röra sig och ett var djupliggande grå

ögon, som kunde läsa tvärt igenom en människa. Inte

så länge hon orkade binda skötar och abborrnät om

vintern och plocka bär om sommaren och hösten.Därför höll hon sig envist kvar i sin lilla sneda

backstuga på södersidan af ön, där den stod med ryggen mot

en berghäll och tittade ut öfver den långsträckta viken,

som skar in från den stora fjärden där ute och hade en

liten trädbeväxt holme till vågbrytare midt framför stugan.

Hon betalade punktligt sex kronor om året i tomtören till

en af bönderna i Ofvanby, som led mycken smälek af

sina grannar för att han inte satte upp summan till tolf

ieller åtminstone tio, eller också helt rätt och slätt afhyste

»trollet».

»Nej, låt bli det!» svarade alltid Vesterman, när de

rörde på den strängen; »det kunde bli dyrare än en kan

tro. Då tar jag hellre di sex och låter fem vara jämnt

för rexten.»

Kloka ,Maja var en liten, krokryggig och skinntorr

gumma på sina modiga sju och sexti, och vidare vacker

var hon just inte att se på. Det enda som ännu var bra

på henne, voro de stålgrå ögonen, fast de nu lågo djupt

inne i ett helt korsande nät af bruna rynkor och

öfver-skuggades \af ett par buskiga ögonbryn, som ännu voro

nästan svarta, fastän hårtestarna kring det framåtlutande

gamla hufvudet voro nästan krithvita. Kinder och haka

voro infallna odi håliga, munnen hopknipen och tandlös,

och öfver den hängde en lång, litet böjd näsa, hvars

tämligen xödlätta spets tycktes hafva en afgjord fallenhet att

göra en påhälsning hos den spetsiga hakan. Och likväl

gick det en sägen på ön att kloka Maja hade varit en

lång, vacker jänta — ja, rent af en af de vackraste i hela

den trakten af skärgården. Det fanns ännu en gammal

åttioåring kvar borta i Nederbyn som påstod sig minnas

när hon var den mest firade på alla lördagsdanserna; men

som gubben tidtals var alldeles slö och nästan halffjoskig,

så var det ingen sojtn egentligen trodde honom. De som

mindes henne från hennes medelålder, påstodo att hon

var som folket var mest, och fast det fanns många gamla

gummor på ön, kunde likväl ingen af dem påminna sig

att Maja nånsin varit vacker.

Men se klok, det var hon, och Gud tröste den

syndare, som fiök något obytt med henne. Den fick allt sesig om hur det gick både med höbärgningen och

höstsådden, och ruttnade inte potatisen för honom, så var det

då mera lycka än konst. För att nu inte alls tala om de

väntade kalfvarna eller de nyfödda lammen. Men något

troll eller någon ogudaktig varelse var inte kloka Maja,

det kunde ingen säga. Fanns det någon möjlighet att

komma fram, så var hon i kyrkan hvarenda söndag, och

prästen hade ingen varmare och uppmärksammare

åhö-rarinna än henne. Det var nog presten också! som hon mest

hade att tacka för att hon fick vara i fred, om hon också

gick och samlade litet vindfällen till vinterbränsle åt sig

från böndernas skogslotter, där de annars fingo ligga och

multna utan gagn.

»Hon är en ärbar och god kristen,» brukade pastorn

säga, »och inte är det något ondt i, att hon vet litet mera

än ni andra. Hade ni haft ögonen och tankarna med er

lika bra som hon, så visste ni kanske lika mycket med!»

Två lefvande väsen hade kloka Maja omkring sig i

sin gamla stuga. Det ena var en stor, grå katt, som

hette Olle, det andra en gammal svart höna, som kändes

vid namnet Lotta, och som enligt kloka Majas bestämda

beslut fick lefva så länge hon själf ville. Katten var

också till åren, men han gjorde nytta för sig ännu och höll

en sträng räfst med råttorna, hvilika sökte sig in till

Majas stuga när det om hösten började blifva tomt på

åkrarna.

Många tyckte nog det var orätt af Maja att hålla sig

husdjur, när hon själf hade så knappt att lefva af, och en

gång hade Anders Jonsson i Österäng, en af de tätaste

bönderna på ön, som minst af alla kunde tåla gumman,

slängt åt henne:

»Töcken där fattiglapp tycker jag kunde ha nog åf

te* skaffa födan åt sig själf och inte ha tocke’ där matfrat

när sig i stuga’!»

»Har jag tiggt någe* åf er åt kräkena då?» frågade

kloka Maja.

»Ne-ej och inte vore det lönt heller,» svarade Anders

Jonsson; »men nog tycker jag...»

»Inte för det angår mig hvad ni tycker,» snäste Majaaf honom, »men någe’ lif ska en väl ha om sig och di

här hvarken skvallrar eller stjäl någe*!»

»Ne-ej, men di hjälper er fäll te’ trolla, kan jag

tänka ?»

»Det kunne hitta på och hända, det,» svarade Maja

och spände sina gråa ögon i honom, hvarpå hon vek af

till sin stuga, där Olle kom emot henne med svansen i

vädret, medan Lotta gick och sprätte med benen uppe i

spånbacken.

»Håken tix^na,» mumlade Anders Jonsson för sig själf

bch tog ut stegen, som om han känt en kall kåre öfver

ryggen.

Kloka Maja satt utanför stugknuten i

eftermiddagssolen, när Fiskar-Olles pojke kom stickande genvägen tvärs

öfver backen. Maja rensade blåbär, som hon skulle skicka

till staden, och Olle låg bredvid henne på dörrtröskeln

Och kisade lättjefullt i solen, medan Lotta lagt sig på sidan

i spånhögen och sträckte benen ifrån sig samt sprattlade

med ena vingen då och då.

Pojken stannade på vederbörligt afstånd, stoppade

först fingrarna i munnen och såg på katten, drog sedan

bort dem igen och ropade litet tveksamt:

»Mor Maja!»

»Ja, hvad ä’ det? Hvad viil du?» frågade gumman

och tittade upp med handen för ögonen.

»Jo det är b å’ från Österäng, att I ska komma te*

do»m i röaste rappe’!»

»Ä" det nån åf korna som ä’ sjuka nu igen då?»

»Ne-ej! Det å’ Lena! Ho* har dumpi’ ikull ute på

gälet!»

»Hvad säger du, pojke?»

»Och di har kön* hem^ena i skrinda! Och mor

Jonsson ba" att ni skulle ta’ stöpgryta me" er!»

»Jaså, ja det ä* bra! Ge* dig åf och säg för’na att

jag kommer. Här har du ien näfve blåbär!»

( Pojken tog bären och satte af utför backen, som om

han hade haft eld efter sig.

Gamla Maja steg upp, hällde försiktigt tillbaka blå-bärena i korgen, vek ijhop handduken och gick in i

stugan, mumlande för sig själf:

»Jo jo men! Den sjukan har jag vänta* länge, jag!

Få nu se, om en kan bota"na!»

En stund därefter hade hon slagit ett huckle om

huf-vudet på sig, tog en grå påse i ena handen, stödde sig

på en lång hasselkäpp, som hon bar i den andra, och

gick utför backen med raskare steg än man kunde tro

henne om, när man såg hennes böjda rygg och hennes

vickande gamla hufvud.

2.

Se här hvad som hade händt!

Lina på österäng, enda dottern i huset, hade helt

plötsligt blifvit sjuk ute på åkern, där hon gått i solbaddet

hela förmiddagen tillika med tjänstflickorna på gården och

bundit kärfvar vid rågskörden. Hon hade varit munter

och glad som vanligt, där hon gick efter Magnus, som

var den raskaste af karlarna och hvars lie med hvinande

6kär mejade den gula, mer än manshöga rågen i mycket

vidare halfcirklar ,än alla de andras.

Det hade varit svalt och daggvått på morgonen, men

nu baddade solen hett från molnfri himmel, och inte en

fläkt rörde sig öfver det vida gärdet, som låg ett godt

stycke från sjön, omkransadt af löf- och barrskog. Men

sådant var man van vid under de heta skördedagarna i

augusti, och Lina var minsann inte den som plägade gifva

sig i första taget, det visste man också.

Så mycket större blef därför förvåningen hos karlarna

och förskräckelsen hos kvinnorna, när den raska flickan,

bäst som hon gick där lutad för att samla ihop rågen,

reste sig upp alldeles kapprak, gaf till ett gällt skrik,

slog omkring sig i luften med bägge armarna och föll

handlöst framstupa ner bland dca hvassa rågstubben, somstack sönder hennes ansikte, så att blodet sipprade fram

i pannan och på kinderna.

»Hvad i Herrans namn kommer det åt jänta’ ?» ropade

Fiskar-Olle, som var med i dagsverket för sin stuga nere

på udden och som just stannat i slaget för att lägga en

ny snusportion innanför läppen. »Jag tror rakt åf att hon

fick dåndimpen me* samma!»

Magnus vände på hufvudet, kastade lien ifrån sig

och var framme hos henne med ett häftigt språng. Han

kastade sig ner bredvid den fallna och försökte resa henne

upp; men när han väl fått upp hufvudet på henne, föll

det ner m)ot bröstet igen alldeles som på en död.

»Lina! Hvad i Jesse namn ä’ det me’ dej!» ropade

han förskräckt och försökte resa upp henne på nytt; men

när det inte lyckades, blef han alldeles ifrån sig och ropade,

utan att bry sig om att han hördes af de andra:

»Kära, söta Lina, du kan fäll begripa att jag bara

spetakla med dej! Titta bara opp ett endaste litet tag,

så en kan få si att lifhanken sitter i dej!»

»Släpp^na, Magnus!» ropade Karin, den äldsta af

Ipigorna, halfhögt och pekade bakom sig utåt den mejade

delen af fältet. »Där kommer Jonsson, och får han si att

du håller i’na, så Gu’ trösta dej!»

»Det angår mej inte! Skaff* litet vatten te* badda’na

me\ Jesses ni, tänk om h-p’ har fått solsticke’!»

»Hvad ä* det med Lina?» frågade nu Anders

Jonsson myndigt, i det han närmade sig med stora steg. »Hvad

har du me’na té’ göra?»

»Ho’ föll rak lång i backen, bäst som ho* gick och

kärfva"!» ropade Karin.

»Och gaf te* ett elemenskade allo!» bifogade

Fiskar-Olle.

»Hå ja, det a’ fäll inte någe’ farligt!» menade fadern

lugnt. »Ho* har fäll förtaje sej lite’, och det går fäll öfver,

när ho’ får hvila sej en smula. Släpp’ena du, Magnus,

tocke där sköter kvinnfolka om! likare än du.»

»Inte ska ho’ fäll ligga här midt i solbadde* heller!»

svarade Magnus, tog ett kraftigt tag om ryggen och benen

,_på henne, lyfte henne upp ,så lätt som om hon >varit envaiite och bar henne halfspringande bort till en liten

löf-dunge, som skar in i åkern på ena sidan.

»Det va9 en huggare te’ orka!» utbrast Fiskar-Olle

beundrande. »Det ville jag då inte åta’ mej te* göra på

rak arm!»

Anders Jonsson teg först och ref sig bakom örat,

medan han såg mörk ut som ett åskmoln, och ropade

sedan åt pigorna:

»Nå, stå inte där och gapa utan ge’ er åf efter och

titta om’ena!»

De skyndade sig framåt skogsdungen så fort de kunde,

Och Anders Jonsson mumlade för sig själf, i det han

långsamt masade efter med räfsan öfver axeln:

»Den där Magnus, den ska jag fäll själf sköta om

som han ä’ sjuk te’!»

Strax innan han kom fram till dungen, mötte han

den unge drängen, som varm och pustande var på

återvägen, och i förbifarten snäste han till åt honom:

»Ta* du opp lien igen och slå råg! Det ä* du stadd

för och inte för te* kånka på kvinnfolk!»

Magnus svarade inte ett ord; han bara såg på

husbonden med trotsig, nästan gäckande blick, och när denne

väl gått förbi, vände han på hufvudet och spottade efter

honom.

Blixtsnabbt vände Anders Jonsson sig om.

»Spottar du efter mig, din fan?» skrek han alldeles

eldröd af förargelse.

»Får en inte spotta nu heller?» frågade Magnus kallt

och fortsatte sin gång. »Det vore fäll lagom underligt,

om en skulle spotta torrt här, där en inte fått i sej ett

gudslån se*n i måros!»

»Ja, vänta mej du te’ Mikaeli!» mumlade Anders

Jonsson och gick vidare framåt skogsdungen, där pigorna

som bäst voro sysselsatta omkring Lina, som de halfvägs

klädt af för att skaffa henne luft.

»Kom inte hit!» skrek Karin. »Vi håller ju på och

tar åfena kläderna!»

»Hur det fatt me^a nu då?» irågade fadern och

.stannade.»Hå kors, ho* vet inte te* sej ett fen, det fattiga

lifvet!» skrek Karin som förut.

»Tocke* förbaskade elände!» svor Anders Jonsson till

och slängde räfsan ifrån sig, så att några pinnar röko af.

»Det ska just hända mig tocke här, och det när en har

som brådast med rågen!»

»Det vore fäll bäst te" låta Anna springa hem och

säga te* att di kommer hit med skrinda*, så en får forsla

hem*ena!» ropade Karin, som höll på att badda Linas

huf-vud, hals och bröst, med vatten ur en kopparflaska.

»Asch nej, inte behöfs det tocke amberad!» svarade

fadern. »Ho* kvicknar fäll ve* igen, när ho* får ligga och

ta* igen sig en stund.»

Därmed gick han tillbaka till skörden med den trasiga

räfsan på axeln.

»Den där frågar då hvarken efter hustru eller barn,

bara han ä* god te* få in rågen!» sade Karin harmset till

tfe andra flickorna, medan de ansträngde sig att få lif i

Lina igen.

Slutligen lyckades det; men när hon väl vaknade upp

igen, kände hon sig så matt och eländig att skrindan måste

skickas efter, hvarpå hon bäddades ned i den och fördes

hem till den förskräckta modern, som var af en helt annan

natur än den hårdhjärtade och skördeifrige Anders

Jonsson. Och när mor Lovisa väl fått dottern i säng, var

det första hon gjorde att få tag i Fiskar-Olles pojke och

skicka honom midt öfver ön efter kloka Maja i Gäddviken,

säga henne hur det var fatt och be henne för all del inte

glömma bort ätt taga »stöppannan» med sig.

3.

Skördefolket hade ännu inte kommit hem, när kloka

Maja klef in i köket på Österäng, där mor Lovisa var

ensafti och stod vid spisen, där hon nyss satt på potatis-,

grytan till kvällsvarden.»Nå, kära Maja,» ropade hon glad och skyndade emot

henne halfvägs till dörren, »det var då för innerligt väl

att ni var hemmave,!»

»Ja, det kan ni tacka blåbära för!» sade Maja

pustande och slog sig ner på en stol nära dörren samt frågade,

sedan hon pustat ut litet: »Hur ä* det meJna nu då?»

»Hå, kära hjärtandes! Men kom nu först fram te*

bole och få er en tår varmt. Kaffepanna7 har vänta’ på

er bå’ länge och väl,» trugade mor Lovisa och släpade

och drog i gumman, som gjorde det sedvanliga motståndet

för anständighetens skull, fast hon inte mer än någon

annan skärgårdsgumma ville försaka kaffetåren. »Hur de

a* me^a, frågar ni? Ja Jesses vet, men nog sir ho’

fasligt eländiger ut, och inte ett skapande ol får en ur*na,

och het ä* ho9 om hufve’ som en bakugn dan före

julafton !»

»Kan ni inte veta någe’, som en kan rätta sej efter?»

frågade Maja försiktigt och tömde ut koppens halfva

innehåll på fatet.

»Det å’ fäll ni som ä* kloker och inte jag, kan jag

tänka!» svarade mor Lovisa, som inte heller var så dum

af sig.

»Hå ja, det behöfver ni inte säja mej*» svarade Maja

långsamt och blåste emellanåt på kaffet, »men tocke tar

nu allti* sin tid, och därför tänkte jag att ni ville hjälpa

te’; men ä* det så att ni inte har nå’n brådska, så inte

gör det mej någe\ AlltP får jag veta hvad jag vill.»

Och nu drack kloka Maja sitt kaffe långsamt och

betänksamt, som om det varit det enda hon brydde sig om

i hela världen.

Det behöfdes inte heller mer för att få mor Lovisas

munläder i gång, och det gick åt inte mindre än tre

koppar kaffe, innan hon hunnit dela med sig alltsammans.

När därför kloka Maja efter en styf halftimme kom

in i farstukammarn, där Lina låg nedbäddad på en

pärl-färgad pinnsoffa, visste hon mer än väl hvad hon skulle

tänka om det där »solsticke», som flickan råkat ut för

borta på åkern. Medan hon hörde på moderns svada där

ute, lade hon ihop med hennes tal någn* ord, som honuppsnappat borta i Öfverbyn, där hon för ett par dar sedan

varit och botat en sjuk kalf, soan förätit sig på fuktig

klöfver och där pigorna talat om en dans på Jan Olssons

loge — och nu hade hon tämligen klart för sig hur

landet låg!

Det var kväfvande hett inne i kammaren, och det

första Maja gjorde var att hon slog upp ena fönstret och

lät den friska luften ute från fjärden spela in i rummet

och sedan flyga ut igen, förande med sig några surrande

spyflugor. När det var gjordt, gick hon fram till soffan,

böjde sig ner öfver den feberheta flickan, strök med sin

knotiga svala hand öfver hennes brännheta panna och

hviskade helt sakta i örat på henne:

»Inte ska du tro, kära Lina, att Magnus frågar efter

Ida i Marbottna. Bättre vett har han fäll än så!»

Lina, som låg nerbäddad med den tjocka täcket

uppdraget ända till hakan och som inte ens öppnade på ena

ögat, när gumman kom in, kastade hastigt af sig täcket

och reste sig häftigt upp till hälften i bädden, så att linnet

föll ned från axlarna och lämnade hals, barm och armar

bara, såg på henne ett ögonblick med vidöppna ögon, fick

sedan tag i bägge hennes händer, kramade dem hårdt i

sina och stammade:

»Hvad >.. hvad ä’ det ni säjer och hur... hur vet

ni att... att...»

»Hå kors, jag vet mycket, jag,» svarade Maja

små-slugt, »och jag såg nog i kaffesumpen hemma, hvad det

va’ som hände på Jan Olssons loge i lördas.»

»Såg ni?» frågade Lina allt mera häpen. »Såg ni att

Magnus...»

»Att han dansa halfva natten me* Ida, ja! Men

hva’-för gjorde han’et, tror du? Jo, för han visste att

skräddarn, som drog handklavere", va betalt åf far din att hålla

ögona på er — och så för att du dansa’ me’ den där

målarn ifrån stan.»

»Ja, det va* för att han la* sej ut för Ida. Inte ville

jag vara sämre än nå’n ann\»

»Inte bkf du fäll bättre för det heller, flicka. Ochnu i dag, när du gick och band efter honom, så slängde

han fäll ur sej någe*, kan jag tänka?»

• »Ja, han sa* att Ida i Marbottna va* mycke* smalare

om lifve* än jag. Och så att ho* va* lätt som en fjäder

te* dansa me\»

»Och det tyckte du va* tungt te’ höra på fastande

mage? Jojo — jo jo! Tocke* ä* det med denna här

ungdomen. Alycke* ell i kroppen och lite* vett i knoppen!

Det ä* så, det ja!»

»Men hur kan ni veta... ?»

»Tror du inte jag me* har vari* ung, flicka? Jo, lita

på det, du — och lika hvit och rund och mjuk om halsen

som du. Fast det ä* länge se*n — men mins*et gör jag

nog i alla fall. Och jag hade fäll en gosse, jag me* i

min tid — och lika tokiga va* vi som ni ä* nu. Men

väl vure om ni blef mindre utsatta för elände än hvad

vi blef.»

»Fick ni inte hvarann* då?» frågade Lina och drog

upp täcket om bröst och hals, men behöll sin sittande

ställning.

»Nej, då hade jag fäll inte sutti* här som kloka Maja!»

svarade gumman och torkade med afvig hand bort en klar

droppe, som från ögat sökte sig ner på nässpetsen.

»Töcken klokskap får en betala för här i väla, och det

mer än den är värd ändå.»

»Va* han fattiger han me* då, som vMagnus ?» frågade

Lina.

»Nej, kära barn,» svarade gumman, »det va* rakt

tvärs om med oss två. Han var hemmason, han, och

fadern hade groft me* pengar — det va* jag som var

fattig och hade ingenting. Men han ville ha mej ändå,

han — fast det gick inte så lätt då som det går nu, inte.

Då hade föräldrarna mer te* säja, och sönerna fick vara

kus den tiden. Men det ä* som det ä* med det — nu

ska vi tala om dej! Tycker du riktigt om Magnus,

riktigt så där så du vill vara me*n i både ur och skur, om

det så ska vara?»

»Ja, nog vill jag det,» svarade Lina och såg på henne

trohjärtadt och bestämdt.»Och det ä’ inte bara tocket där dansflams emellan

er, inte?»

»Nej, teminstingen inte för min del.» •

»Är du inte säker på hur det ä* för hans då?»

»Jo, nog trodde jag jag kunne vara det förut, allti".

Men efter det där schaset med Ida vet jag rakt inte hva>

jag ska tro.»

»Å, tok! Det va’ fäll bara litet afundsjuka för atl

du dansa* me* målarn. Han ville ge* dej så godt igen,

kan du begripa.»

»Ja, men det va’ han som börja!» fortfor Lina envist.

»Det va’ för skräddareländets skull, kära du. Men

i alla fall ska jag fäll ta’n i förhör, jag... så det blir

nog bra. Värre blir det fäll te* få bukt på far din.

Du får allt lof te* bli’ ordentligt skral, innan han ger

me sej.»

»Ja, men nu känner jag mig riktigt bra, se’n jag fick

tala me’ er,» sade Lina och gjorde min af att stiga upp.

»Stoppa du te^aks fotterna igen,» uppmanade Maja

kärft, »för här kommer du allt te* bli liggandes nåra dar

te\ Vi får allt lof te* sätta skrämbusen i Anders Jonsson,

om jag känner’n rätt.»

»Ska jag ligga?» frågade Lina förskräckt; »och

tänker ni inbilla far... ?»

»Att du ä’ riktigt sjuk, ja! Det ä* nog det enda som

stöttar. Men hör du, Lina, nu ska du först säja mej en

sak på samvete: det ä* fäll inte någe’ annat imellan dej

och Magnus, än ni kan svara för hos bå’ Qud och

män-nisker?»

»Hvad menar ni?» frågade Lina och blef som en

drypande blod i ansiktet och ända ner på halsen.

»Hå, du vet nog liva* jag menar! För si, ä’ det så,

då vill jag inte ha meJt å göra, utan då får ni hjälpa er

själfva, och då får fäll Anders Jonsson ge* me* sej i alla

fall, för att inte skammen ska’ komma öfver er.»

»Hur kan ni tro någe* tocke om Magnus och mej?»

frågade Lina, och var nu lika blek som hon nyss varit röd.

»Hå kors^ jag vet fäll hurMana pojkarna ä* och

jäntorna me* för den deln!» svarade Maja lugnt. »Det be-höfs bara att den ena vinkar te’, så slinker den andra

me’.»

»Sådan ä’ inte Magnus och inte jag heller!» svarade

Lina och såg på henne med ren och öppen blick. »Och

det vet jag, att hade han gifve’ mej en töcken vink, så

hade det allt vari9 slut oss imellan för länge se’n!»

»Ja, så mycke* likare då,;» återtog Maja med belåten

ton; »och då ska jag fäll försöka reda härfvan åt er.»

»Och kan ni det, Maja, så kom ihåg att jag glömmer

det aldrf!» sade Lina med fuktiga ögon och tryckte hennes

händer i sina.

»Det blir fäll alltP bra me* det! Men kryp nu ner

igen och si riktigt eländig ut. När far din kommer, så

voja dej så mycke* du orkar och låss som du inte känner

igen’en. Och ingen ann" heller, hör du det?»

»Ja, men mor hon tar fäll ve’ sej illa, om...»

»Jag ska säga’na ett ol i förtroende.»

»Och Magnus — tänk om han,..»

»Aja, lite* kan han fäll pinas för Idas skull, eller

hvaJ tycker du själf?»

»Ja, det förståss, men...»

»Jag. ska fäll hviskan i öra’ då att det inte ä* så

värst farligt. Nu hör jag skördefolke’ komma hem för te’

få sig aftonvard. Skapa dej nu så sjuk som du kan, och

ställ dej riktigt yr i hnfve’ och skratta inte när jag kommer

och stöper öfver dej, det säjer ja dig te*. Och får jag lof

te* ge9 dej någe* elakt te9 ta’ in, så svälj och grina bara

— för di tror nog att det kommer te9 göra dej godt.»

Och med de orden gick Maja ut ur kammaren och

in i köket, och hon såg mycket hemlighetsfull och

bekymrad ut, när hon kom dit utf där Anders Jonsson och

drängarna intagit sina platser vid det stora bordet, medan

mor Lovisa och pigorna sutto vid spisen och afvaktade

den stund, då skapelsens herrar hade hunnit stilla sin

hunger.4.

När Maja kom ut från Linas kammare, kastade

husbonden en arg blick på henne från bordet framme vid

fönstret, där han satt med drängarna och Fiskar-Olle och

hade framför sig en väldig portion af den salta

strömmingen, som fick en duktig klick smör att simma i, sedan

detta blifvit uppsmält af den varma potatisen.

Maja var klok nog att inte låtsa om blicken, utan

gick fram till spisen, där mor Lovisa satt, sade helt sakta

några ord i öronen på henne och tog sedan sin lilla

stöp-panna och satte den på elden bredvid grötgrytan. När

det var gjordt, började hon gräfva i kjolsäcken efter några

blybitar och annat smått, som hon helt långsamt och

betänksamt lade ner i grytan, den ena efter den andra.

Karlarna sneglade på henne med nyfikna och

undersamma blickar och pigorna drogo sig åt sidan, trots sin

stora nyfikenhet, så att det blef ett vördnadsfullt afstånd

mellan dem och henne. Den enda som satt lugnt kvar

på sin plats var mor Lovisa, som efter de framhviskade

orden utbytte en hastig blick af fyemligt förstånd med

Maja, där hon stod lutad öfver spishärden.

»Du skällde förut öfver att du hvarken fick vått eller

torrt,» sade Anders Jonsson snäsigt till Magnus, som hade

ögonen spända på Maja och hvad "hon sysslade med;

»hvar-för äter du inte nu då? Hon kan nog trolla, kärngen där

borta, utan att du glor på*na.»

»En måtte fäll få ha ögona hvar en vill,» svarade

Magnus och tog sig på måfå en strömming. »Eller ska

Anders Jonsson svarade ingenting, men han högg en

stor potatis midt itu med knifven och vände på hufvudet

åt hustrun, framkastande med samma snäsiga ton:

»Hva* säjer hon om jänta* där inne nu då? Ska en

Jcanske ha*na liggande länge nu midt i bråaste tiden?»»En får fäll si, när hon har stöpt öfver’na,» svarade

mor Lovisa lugnt och började att med en stor träslef ösa

upp gröten i stenfatet.

»Har ho* inte hunni* me* det än då?» frågade

mannen lika snäsigt som förut.

»Jag skulle fäll först höra hur det va’ meJna!» svarade

Maja lugnt som förut och vände sig sedan till mor Lovisa:

»Vill ni ta’ med er en spilkum vatten och komma me’ in,

så ska vi si hur det är fatt.»

Därpå tog Maja pannan af elden, och mor Lovisa

följde med henne med en spilkum vatten.

Karlarna fortsatte att äta under tystnad, sedan Karin

satt fram grötfatet på bordet. Fiskar-Olle försökte att få

i gång ett samtal om rågen och utsikten att få något för

den fram på hösten, men det gick inte annat än med

en-stafviga ord, och när de slutat äta, stego de upp, knäppte

ihop händerna och bockade sig långsamt för bordet, sade

sedan tack åt husbonden och gingo sin väg, den ena

efter den andra.

Anders Jonsson själf gick in i kammaren på andra

sidan och stoppade sin pipsnugga.

När pigorna blifvit ensamma i köket, halfhviskade

Karin till de andra:

»Det va’ inte mycke* som Magnus fick i sej, inte.

Han ä’ allt illa tokig i Lina, stackare.»

»Hm! det vet jag visst!» sade den yngsta af flickorna,

en ljushårig jänta på sjutton, aderton år, »får han inte

henne, så måtte det fäll finnas andra som sir lika så

go-lika ut.»

Nu kom mor Lovisa ut från Lina med pannan i

handen och efter henne Maja med spilkummen.

»Har far gått ut?» frågade hon flickorna.

»Nej, han ä* inne i kammarn*» svarade Karin.

»Då ä’ det fäll bäst vi går in tilPen me’samma, eller

hur, Maja?»

»Kanske det. Men kom ihåg nu liva* jag sa’: det

sir illa ut, om Jonsson inte ger me* sej.»

»Men från vette* blir hon fäll ändå inte?» frågade

modern och satte pannan ifrån sig i spisen.

2. — Fr. Hedberg, /.»Ja, det kan en aldrig veta. Och det ä* så godt te’

bereda’n på det värsta, så blir det så mycke* bättre se^,

om det går åf för mindre.»

Det tyckte mor Lovisa var klokt taladt, och så tog

hon då Gud i hågen och steg in i kammaren, och kloka

Maja seglade efter i hennes kölvatten, med spilkummen, i

hvilken det smälta och hastigt afkylda blyet låg på

bottnen i underliga snirklar och kroklinjer, som sågo ut som

stelnade maskar.

När de kommo in, stod Anders Jonsson borta vid sin

igamla gulmålade klaffbyrå, där han hastigt sköt igen en

låda och vände sig om som om han blifvit obehagligt

öfverraskad. Han sög ett duktigt bloss ur pipan, bolmade

ut med röken och frågade med barsk ton:

»Hvad ä’ det frågan om? Hvad ska ni här inne

med det där tråtyge te’ göra?»

»Jag tänkte du ville fäll höra hur det ä’ med flickan

våran ändå,» svarade mor Lovisa, som inte var så

lättskrämd af sig.

»Står det te* läsa; i skåln, där, det då ?» fortfor mannen

och försökte se tviflande ut, men kunde inte låta bli att

kasta en halft förargad, halft skygg blick på Maja, som

gick fram ioch ställde spilkummen på bordet borta vid

fönstret.

»Det kan allt hända, det!» sade hon i detsamma och

spände ögonen i honom. »Om Jonsson vill komma hit nu,

så kan han själf få si.»

»Jag ger håken både henne och hennes trollkonster!»

mumlade han och ville gifva sig af ut.

Men nu var det hustrun som ställde sig i vägen för

honom, i det hon helt kärft yttrade:

»Du borde fäll kunna bära dej åt som folk, när det

gäller det enda barnet vi har. Och har nu Maja en gång

gjort sig omak och kummi’ hit, så ska du fäll också höra

på hvad hon har te’ säja. Och det säjer jag ifrån, att

vill du inte det, så far jag te’ stan och tar flicka’ me’

mej och frågar doktorn, och då får hon ligga kvar där

te"s hon blir frisk igen, och tycker du att det blir

billi-gare...» .Men se kostnaden, det var just att taga Anders

Jonsson på hans ömmaste sida, hvarför han också helt fogligt

vände om på halfva vägen, makade sig med långsamma

steg fram till fönstret och sade så pass vänligt att det

inte alldeles såg ut som om han ville bitas:

»Nå ja, jag får fäll* höra på hur det äJ fatt då. Men

när det ä’ midt i bråaste andtiden, så kan ni fäll inte

undra på om en blir sint öfver eländet.»

»Nenej, men si pröfninga* kommer inte precist när

cn har skuradt och i ordning,» utbrast Maja långsamt.

»Ho* passar allt på när ho’ kan komma illa te’, för annars

skulle vi fäll inte ta oiss så värst åf*ena. Men titta nu,

ska Anders Jonsson få si. Sir han den där runda

bly-klumpen, som det går ut alldeles som stålringar ifrån,

och sir han hur en åf de där stålringarna sitter fast ve*

en annan liten klump, som sir ut som ett hjärta?»

»Jaa, så sir det ut!» svarade Anders Jonsson och

stirrade i spilkummen. »Men hvad ä’ det det ska

betyda då?»

»Jo, det betyder att flicka’ har fått solsticke* och att

det står åt både bröste’ och hufve’ på’na!» svarade Maja

jmed ,bestämd ton.

»Inte sir jag någe’ hutve’, inte!» återtog Anders

Jonsson och stirrade envist i vattnet.

»Jaså, hvad ä* det där då, som ligger strax breve"

hjärtklumpen ? Och som hänger ihop ve’ den med de

där krokiga trådarna? Å’ det inte ett hufve’, det?»

»Det tycker jag en blind borde kunna si!» inföll mor

Lovisa afgörande.

»Jaså — jaja — si den fäste jag mej inte veM»

med-gaf Anders Jonsson.

»Ja si, en får lof te’ vara lite* van ve’t ska jag

säja,» återtog Maja med aldrig svikande säkerhet och

skvalpade litet på spilkummen, så att de lösa bitarna

ändrade plats och bildade nya figurer på bottnen. »Men

nu ska vi titta på lite7 annat me\»

»Står det hvad en ska bota’na me* också?» frågade

Anders Jonsson, som det tycktes allt mer och mer

intresserad.»Det kommer se’n, det!» svarade Maja och kastade

en hastig blick på Lovisa, som nickade helt omärkligt*

liksom till tecken af godt samförstånd. Därpå återtog

hon helt långsamt, som om hon haft svårt att läsa sig

till hvad hon ville veta: »Sir Jonsson den där raka biten,

som ligger på ena sida* och har liksom en hufve^nopp

me* en hatt på?»

»Jaa, nog sir jag den!» svarade Jonsson och tittade

St motsatta hållet. »Ä* de* meklamente, det då?»

»Det kunde allt hitta på och hända, det,» fortfor Maja,

»och om jag inte sir alldeles för tokigt, så ä* det inte mer

och inte mindre än en karl, som ligger te’ huse’!»

»Hå kors i alla’ tider! Ge’ mej si!» ropade mor

Lovisa lifligt och böjde sig fram öfver spilkummen.

»Ja, ser I inte där, mor Lovisa, att han vänder

huf-vet rakt åt hjärteklumpen där bortnas?»

»Ja, ta’ mej dalern gör han inte ock!» ropade Lovisa

allt mer och mer intresserad af hvad hon trodde sig se.

»Syns det om han har någe* ock?» frågade Anders

Jonsson med spefull ton. »För annars är det fäll inte

värdt att han omakar sej!»

»Åja, utan ä’ han inte,» svarade Maja; »och om det

ock skulle så vara, så gjorde det fäll ingenting, när han

kommer te* rikaste bond" på hela ön.»

Anders Jonsson var lika litet som någon annan

dödlig okänslig för smicker, och han kunde inte låta bli att

stryka sig om hakan med själfförnöjd min; men som han

började ana satans list, återtog han genast med betydligt

kärfvare ton än förut:

»Prata nu inte focke*, utan tala hellre om hvad en

ska göra för te’ få jäntan på bena igen.»

»Det ä* just det vi ska titta efter nu!» sade Maja

försiktigt och kastade en hastig blick på mor Lovisa, som

fortfarande stod försjunken i betraktande af spilkummen.

»Ni kan ju göra det då, medan jag går ut och ser

efter att di har skött om hästarna ordentligt,» svarade

Jonsson och gick sin väg med ovanlig brådska, som om

han varit rädd för att någon skulle vilja hindra honom.»Tänk om han ger sig åf in te* flickan,» hviskade

mor Lovisa hastigt och tog ett par steg för att skynda

efter honom.

»Bry er inte om det, ni,» svarade Maja med ett slugt

blinkande, »jag har sagfena hur hon ska bete sej.»

5.

När Anders Jonsson kom ut på gården och just skulle

snedda af öfver till stallet, såg han en mörk skugga

komlma emot sig från prånget mellan stallbyggnaden och

vagnsskjulet. Det klack till smått i honom, när han kände

igen Magnus, ty han visste ju med sig själf att han icke

varit särdeles vänlig emot honom under dagens lopp;

men han lät ingenting märka, utan sade endast helt kort,

i det han tänkte gå förbi honom:

»Har du sitt efter hästarna ordentligt och gifvit dom

foder te* natten?»

»Ja, jag tänker fäll det,» svarade Magnus kort, och

när han såg husbonden göra min af att gå förbi, fortfor

han med bestämd ton: »Men nu ä’ det så att jag ville

tala me’ Jonson ett par ord.»

»Jaså! Hvad är det frågan om då?» svarade

Jonsson och stannade, men såg till att det var tämligen stort

afstånd mellan honom och drängen.

»Jo, jag skulle villa ha mitt betyg i mårron^»

svarade Magnus kort som förut.

»Betyg?» frågade Jonsson tämligen förbluffad. »Hvad

ska du med det te’ göra?»

»Skaffa mej en ann* tjänst, förståss„» svarade Magnus.

»Jag tycker du skulle fäll först höra, om jag vill ha

dej kvar!»

»Det har jag fäll hört tillräckligt att ni inte vill —

och om ni också skulle vilja, så vill inte jag!»

»Hvart tänker du ta* vägen då?»

»Jag har talt me" Söderman på Marbottna. Hos ho-nioim får jag hundraåtti och två par sjöstöflar och

potatisland, så det tänker jag allt att jag kommer te* ta\ Laga

därför att jag får betyge’ i mårron bitti’, för Fiskar-Olle

ska dit och jag vill skicka’t me’ honom.»

Och därmed gick Magnus sin väg neråt gården, där

drängstugan var belägen, och Jonsson såg mycket

fundersam ut, när han långsamt knogade sig af in i stallet.

Det var två saker som förargade honom mer än han

kanske ville tillstå för sig själf. Den första var att

drängen sade upp själf, i stället för att Jonsson fick göra det,

och det andra var att han tänkte sig till Söderman på

Marbottna, Anders Jonssons gamle rival både om makten

och rikedomen i socknen.

Nu stod han där inne i stallet framför Bläsens spilta

och tyckte att det var retsamt att han skulle bli af med

den bästa drängen han hade; ty det var Magnus

ovillkorligen, om han också var tämligen stursk af sig. Men det

visste Anders Jonsson mer än väl att de kunde vara, om

de också inte dugde till något, och kanske värst då —

och så stark och så nykter och ordentlig hade han inte

haft någon dräng på länge.

Det var bara det där förargliga att jäntan... men

när allt kom omkring var det kanske inte så farligt med

kärleken — det var kanske bara litet dansflams och

ingenting vidare.

Om han skulle gå in och se hur det var med henne

och så kanske få höra litet med detsamma/hur landet låg?

"Ja, sagdt och g jord t. Anders Jonsson höll nog af

dottern på sitt vis, fast han just inte kelade med henne;

men det var nu inte hans vana med någonting här i

världen, kanske med undantag af hästarna, ty dem var

han öm om så att det förslog.

När han därför sett om dem att de hade hvad de

behöfde och klappat stallgumsen, hvilken trofast stod i

spiltan bredvid Bläsen, som han emellanåt knuffade på

läniden för att han skulle spilla litet timotej åt honom, så

gick han beslutsamt öfver gården in i byggningen och

steg sakta — det vill säga så sakta som han kunde —

in i Linas kammare.Det var skumt där inne, men inte alldeles mörkt,

eftersom fönstret låg åt väster och gården som vanligt låg

tämligen naket uppe på höjden, och Anders Jonsson, som

redan var van vid skymningen därutifrån, kunde mycket

väl urskilja dottern där hon låg med täcket uppdraget tätt

omkring sig och ögonen stirrande rätt ut i rummet. Ovan

vid att hafva någon sjuk omkring sig — ty man var i

allmänhet frisk på Österäng — stod han ett ögonblick

litet tveksam strax innanför dörren, men slutligen

bestämde han sig för att gå fram och hade just föresatt

sig att vara så tyst som möjligt, då han plötsligt stötte

mot en af stolarna, som med ett häftigt rakande

knuffades ett stycke ut på golfvet.

»Hvad ä* det?» ropade Lina med skrämd röst och

gjorde en hastig rörelse under täcket. »Å9 det någen

där?»

»Bli inte rädd, kära barn^» sade fadern så mildt och

beskedligt han kunde, »det ä’ bara jag!»

»Ä9 det Fiskar-Olle?» pustade Lina häftigt. »Gå er

väg! Hvad har ni här te* göra? Husch hvad det luktar

strömming åf er! Gå er väg, säjer jag!»

Hon drog upp armarna öfver täcket och slog vildt åt

honom med bägge händer, medan hon kastade sig fram

och tillbaka i sängen.

»Jesses, flicka!» ropade nu Anders Jonsson, rädd på

fullt allvar. »Känner du inte igen far din? Står det så

åt hufve* på dej, stackare?»

Och nu tog han fatt i den framsparkade stolen och

satte sig ner vid sängföttema, sedan han först stoppat

pipsnuggan i fickan.

»Hufve* ja! Oj, oj, oj!» jämrade sig Lina och klämde

am hufvudet med bägge händer. »Det värker och spänner

och är så hett, så hett! Men inte ä, ni far, inte! Nej

då! Han håller bara väsen, han, när han kommer... han

a’ inte så där tyst, han inte... för honom kan en gärna

både få vara sjuk och lägga sej och dö — hvaJ bryr han

sej om det? Bara han får in rågen, så!»

Anders Jonsson var inte särdeles veksinnad af sig,

men det slog honom att hans eget barn inte tänkte bättreom honom än så. Han försökte att tala, men det satt

som en stopp i halsen på honom och han kunde inte få

fram ett ord. Men han pustade i stället, och han kände

att svetten bröt fram i pannan på honom, där han satt.

»Jag ville önska jag vore dö’,» fortfor Lina och

jämrade sig sakta, »för jag ä* ändå bara i vägen för både

den ena och den andra. Vore jag borta, så kunde

Magnus tjäna kvar — för en så golik karl får far ändå inte

på långa vägar — och vore jag unnan, så behöfde han

inte ge* sig åf te’ Marbottna, där di vill pracka på’n Ida

och få*n te* måg i huse’, för det di vet att han kan

sköta hela gåln, nu sedan Söderman har blifvi* sjukliger

åf sej.»

»Hvad säjer du, flicka?» ropade Anders Jonsson, som

nu fick mål i munnen, »k’ det det, som ligger bakom?»

»Husch då, ligger det nå*n bakom?» ropade Lina och

gjorde en häftig rörelse för att sätta sig upp, hvarpå hon

med förskräckta ögon stirrade åt väggen bakom sängen.

»Ha ut otyget! Säg åt mor att hon kommer in — hon

ä’ den enda som håller åf mej mor, mor, mor! Hör

ni, jag vill att mor ska komma in!»

»Ja, jag ska säja åfena!» svarade Anders Jonsson

alldeles handfallen och steg upp. Men så satte han sig

igen, lade sin stora, valkiga hand på dotterns, som hon

hade kastat fram uppe på tjäcket, och sade med mera

mildt uttryck i rösten än Lina någonsin förut hört utaf

honom:

»Känner du inte igen mej, om du tittar noga på mej

ändå?»

Det kändes svårt för Lina att fortfara som hon börjat,

men kloka Maja hade ju sagt att hon skulle hålla i sig,

och på henne trodde hon som på berg. Hon fortsatte

därför att stirra åt väggen och slängde sig oroligt som

förut, ropande:

»Mior ska komma in, mor ska komma in! Det

bränner och värker, så jag kan hvarken höra eller si. Mor!

Mor!»

Dörren öppnades i detsamma och mor Lovisa komin, följd hack i häl af Maja, som bar en kopp med något

rykande innehåll, med hvilket hon gick fram till sängen.

»Kors, ä’ du här, far?» frågade mor Lovisa och såg

förvånad på Anders Jönssons spaka och allvarliga ansikte,

»jag trodde du var ute hos hästarna.»

»Ho* känner inte igen mej, flickungen,» hviskade

mannen och gick ut med långsamma och dröjande steg.

När dörren stängts efter honom, reste sig Lina hastigt

i sängen och hviskade till modern och kloka Maja, som

lutade sig öfver henne:

»Det var för väl att ni kom! Jag tyckte så synd

om far — och det säger jag er, att i mårron går jag opp

igen! Det får gå hur det vill, men skapa mej tokig, det

vill jag inte vidare.»

»Det kan fäll hända att det inte behöfs heller,»

svarade kloka Maja, »för om jag inte såg galet, så ha allt

meklamente, gjort nytta på’n me^amma.»

6.

När mor Lovisa efter en styf halftimme kom tillbaka

in i kammaren, satt Anders Jonsson vid bordet med

pip-snuggan- i munnen och såg mäkta fundersam ut, där han

hade bläckhornet framför sig och ett ark papper utbredt

på bordet. I ena handen höll han en träpinne, vid hvilken

en gammal rostig stålpenna var fastbunden med fordom

hvit tråd, som nu hade blifvit svartbrokig af bläcket, och

den andra var långsamt och stadigt sysselsatt med att

krafsa bakom vänstra örat, som om den myndige

husbonden där sökt råd för någon kinkig kasus, den han

hade svårt för att reda.

Mor Lovisa såg på honom med på en gång småslug

och undrande blick, men hon sade ingenting, tog sin

stickstrumpa, som låg på byrån vid dörren, och satte sig

sedan på andra sidan bordet midt framför sin själfrådige

herre och man.När de suttit tysta en god stund, tog Anders

Jons-isoft bort vänstra handen från hårtestarna bakom örat och

sade, sedan han med några ansträngande drag fått eld

igen på pipan, som hållit på att slockna under hans djupa

funderingar:

»Hur ä’ det me’na nu då?»

»Menar du flickan?» frågade Lovisa utan att titta

upp från strumphälen, som hon just höll på att taga ihop.

»Jaa, hvem skull’ jag annars mena?»

»Åjo, ho’ ska fäll låtsas vara liksom lite’ kryare se’n

ho’ fick in.»

»Hvad va’ det för djäfvelstygsom kärngen smorde

i’na då?»

»Det talte ho’ minsann inte om; men någe’ varmt va’

det, och illa smakte det, sa’ Lina.»

»Har ho’ gått nu?»

»Ocken menar du?»

»Kors, kärngkratta’ vet jag!»

»Ja, ho’ gick hemåt för en stund se’n.»

»Det va’ då väl, det. Ha tocke där trolltyg i huset

under natta, det skulle jag inte villa.»

Så blef en lång stunds tystnad igen, under hvilken

Lovisa stickade och Anders Jonsson stack ner pennan i

bläckhornet och började skrapa på papperet med den

rostiga pennan.

»Har du någe’ bläck i flaska? Det här ä’ då som

det vure beck i’t.»

»En kan ju slå i ett par droppar vatten — för flaska’

den va’ då tom i våras, den.»

Och därmed tog mor Lovisa bläckhornet och gick ut

i köket med det. När hon efter ett par ögonblick kom in

igen, satt Anders kvar och stirrade på papperet, och

vänstra handen hade återtagit sin gamla plats bakom örat.

»HVad ä’ det du ska skrifva för slag?» frågade mor

Lovisa och satte bläckhornet framför honom.

»Det ä’ Magnusses betyg,» svarade Anders Jonsson

kärft och körde ner stickan i bläckhornet för att röra om

det utspädda bläcket.

»Jaså, du låter’n gå te’ Mikaeli?»»Jag tänkte låta’n gå, det vet du... men nu a’ det

han som sagt opp sej! Han lär ska te* Söderman på

Marbottna, sa* han.»

»Nåja, ajöss me"n då! Folk finns det allti’ te’ få!»

sade Lovisa med föraktlig ton och tittade med detsamma

på sned på mannen, som drog stickan ur bläckhornet och

med förargad ton utbrast:

»Ja, det ä’ lätt te" säja för dej, du som inte har någe*

me* dom te* göra!»

»Nå kors, du ville ju själf bli åf me’n, tyckte jag!»

återtog Lovisa med em ny snedblick.

»Ja, på sätt och vis,» återtog Anders Jonsson i

samma ton som förut; »för en stursk karribel ä* han — och

så det där med jäntan — men bra ä" han annars, förståss,

och si att Söderman ska få"n, det är det som retar mej,

begriper du.»

»Nå, så får du fäll tala me"n att han stannar kvar,

då. Och om du ökar på lön åfen...»

»Kan du tänka dej att han får hundraåtti hos

Söderman — det ä’ ju rakt okristligt! Och två par sjöstöflar

och potatisland! Kan en tänka sig tocke’?»

»Ja det kunne fäU du orka me’ också, om du ville!»

sade mor Lovisa lugnt.

»Bå* det och mer till!» svarade Anders Jonsson

tvärsäkert. »Och inte behöfde jag fäll komma på kneken för

det. Och så låg jänta där inne och dyfla om att

Söderman ska lämnai gåln ifrån sig och att di vill ha’n te*

måg, för att han skulle öfverta, alltihop.»

»Ja, en duktig karl ä" allt Magnus, det ska då ingen

kunna förneka,» menade mor Lovisa, »så jag undrar inte

på att di vill komma åfen.»

»Nä-ej! Och det ä’ just det som förargar mej.»

»Om du skulle tala me’n lite,» framkastade mor

Lovisa som på försök, »det vure kanske inte så ogalet.»

»Nä-ej si, ber’n det gör jag då rakt inte!» svarade

Anders Jonsson och doppade ner pennan för att börja

skrifva, men så fick han med sig en stor kluns af det

tjocka bläcket, och så föll den midt på papperet som enstor plump och då kastade han pennan ifrån sig utan att

tänka på att han nyss rört omkring med bakändan, och

nu gjorde den ett långt, svart streck på papperet. Det

var som förgjordt alltsammans.

»Jag tycker du kunne ta’ och sofva på saken,» sade

Lovisa och hade svårt att låta bli att skratta åt mannens

förargade min och bläckiga fingrar, »allti’ hinner du skrifva

det där i morron bitti’.»

»Ja, det kan du då ha rätt i!» medgaf Anders, som

inte begärde bättre än att få uppskjuta saken. Han steg

upp loch fick ny tobak i pipan, tände på den och började

kläda af sig. Lovisa hade ännu litet att stöka med, så

att hon gick ut och in mellan kammaren och köket; och

när hon slutat sina göromål för dagen, kom hon in för att

säga godnatt och underrätta Anders om att hon låtit bädda

åt sig inne hos Lina för att kunna se om henne under

natten:

»Så godt kan det vara!» sade Anders Jonsson, och

just när hustrun tog i dörrlåset för att gå ut, ropade han,

som om han just nu kommit att tänka på en sak:

»Hör du Lovisa, du!»

»Ja, hvad vill du?»

»Du kunne allt höra dej för lite’ me’ Magnus i

morron bitti’, om det ä’ abslut att han ska te’ Söderman.»

»Jaa, tror du det går ann?» frågade mor Lovisa och

log inom sig själf åt att det hon väntat på hela kvällen

ändtligen kom i sista stunden.

»Du kan ju allti’ låtsa som det bara kom från dig

själf och som jag inte visste åf’et.»

»Åja, det förståss, det kan jag fäll,» svarade mor

Lovisa och gick.

När hon gått ut, vände Anders Jonsson sig åt väggen

och tyckte att han burit sig riktigt finurligt åt. På det

sättet kunde hustrun kanske ställa saken till rätta, och så

var han ju ändå obestridt herre i huset.

Och den glada öfvertygelsen somnade han på.

Medan detta försiggick inne i kammaren, hade kloka

.Maja knallat sig af hem med sin påse på armen, och till

den hade nu kommit en liten korg, i hvilken mor Lovisastoppat ner litet smått ur visthusboden, som Maja tyckte

var godt att bära på, just därför att det kändes litet tungt.

Det hade mörknat på duktigt, innan hon gick, men gamla

Maja var inte rädd för mörkret, och vägen kände hon till,

så det var nog ingen nöd för henne att komma hem.

När hon kommit en bra nog bit från uthusen på

Österäng och skulle taga af genvägen, som gick öfver

skogen hem till hennes stuga, hörde hon steg af en

gående, och det dröjde inte lång stund förrän en mörk

skugga kom emot henne från en trädgrupp, som stod just

vid vägskälet. Maja saktade stegen litet och tittade skarpt

framför sig; hon var nästan lika skarpsynt i mörkret som

Wennes gamla Olle där hemma, och hon såg snart att det

var Magnus, som kom emot henne.

»Kunne fäll tro det också,» mumlade hon för sig själf;

»inte kan den fäll sofva, kantänka.»

»Go* kväller, mor Maja! Ni ä" fäll på hemvägen, kan

jag tänka!» hördes nu Magnus’ röst alldeles invid henne.

»Jo men ä’ jag så!» svarade Maja lugnt. »Och om

jag inte sir galet och hör galet me’, så är det Magnus.»

»Det a* nog riktigt, det.»

»Ä* du ute och styr så här i mörkre’, du?»

»Ja> jag visste att ni tänkte er hem, och efter som

det ä* mörkt, så fundera jag om jag inte skulle slå

sällskap med er på hemvägen.»

»Hå, jag kan nog gå ensam, jag — och du kan

fäll få bättre följe än te" gå me’ en gammal käring, kära

gosse.»

»Ja, men si det ä’ så att jag ville språk^ litet

med er.»

»Det kan så vara!»

»Ni kan gärna låta mej få bära korgen åt er, så

stö’r ni er bättre på käppen.»

»Ja, tack för det!»

Och så gingo de tysta några ögonblick uppåt

skogsstigen, och Maja tyckte det var skönt att få någon att

bära åt sig och att det väl kunde vara värdt en liten

belöning.»Du vill fäll veta hur det står te’ med Lina, kan jag

tänka?» frågade hon därför efter en stund.

»Jo Jesses, det vill jag visst, det!» svarade Magnus

ifrigt. »Hur a* de me^a, mor Maja?»

»Hå, det ä’ allt lite* skralt, förståss — men riåge’

farligt a’ det inte.»

»Nå, Gud ske lof för det då! Jag blef riktigt illa

ve’, när hon damp i förmiddas.»

»Och ändå va’ det fäll du som prata dåndimpen

på’na.»

»Ja, jag vet inte hvad som kom åt mej — men si,

när ho’ dansa med den där målarn...»

»Det var för att du dansa me’ Ida, kan du då fäll

begripa.»

»Ä* ni säker på att det bara va’ för det?»

»Jag ä’ bara säker på en sak,» svarade kloka Maja

med en viss skärpa, som dock var uppblandad med en

stor portion godmodighet, »och det ä’ att ni å’ lika tokiga

bägge två, ni som de andra unga. Men hör nu, Magnus,

säj mej en sak: ä’ det sant som di säjer att du ska te’

Söderman te’ hösten?»

»Ja, hvad vill ni jag ska göra? Inte kan jag gå

här och bli hunsad utåf Anders Jonsson, och så en vacker

dag si att han gifter bort Lina med en som har någe’!

Då ä’ det fäll mycket bättre att jag ger mej åf och lagar

att jag själf får någe’, för när jag inte kan få Lina, så

gör det mig ackurat detsamma hvem jag tar, om det så

vure ett ändå värre troll än Ida Söderman.»

»Nu talar du som du har förstånde’ te’! Men jag

tänker det ä’ allt gåln du friar te’ och inte Ida

Söderman. Och frågan ä’ om inte det står te’ på samma sätt

med ditt tycke för Lina me\»

»Nej, mor Maja, det kan ni lita på, att om hon så

vure Fiskar-Olles dotter, så tyckte jag om"ena lika mycket

för det. Men si hvad Ida anbelangar så inte tog jag

henne lom inte ho’ hade någe’, inte. Lina det å? en annan

sak, det. Det ä’ flicka som inte finns maken te’ i hela

skärgåln.»»Och så ä’ Österäng allt en bra mycke’ styfvare gal

än Marbottna? Hvasa?»

Och nu stannade kloka Maja litet andfådd uppe på

backkrönet, där det var glest med träd och där hon kunde

se Magnus rätt i synen med sina skarpa små ögon.

»Hå ja,» svarade Magnus och såg på henne tillbaka,

»det vet jag fäll nog, men det frågar jag inte efter, om

jag bara får Lina. Men hur det än blir nu, så har jag

sagt opp i kväll, och te’ hösten flyttar jag — han ska gc’

•mej mitt betyg i morron bitti’, Anders Jonsson.»

»Jaså, har du sagt opp i kväll? Jaha, det var inte

så dumt, det. Men vill du lyda mitt råd, så fjäska inte

sta* med betyge’ i morron bitti’, utan lugna dej en dag

te* — allti’ hinner du ge’ dej åf te’ Söderman.»

»Hvad ska det tjäna te’ och dra’ ut på tiden?»

"»Det kan du aldrig veta. Gör nu som jag säger och

låts’ inte ofn någe’ i morron. Jag kommer te’ österäng

på förmidda’n, och då får vi fäll si hvad det kan bli åf.»

»Och det ä’ säkert att det inte ä’ nå’n fara med

Lina ?»

»Ånej, ho’ kommer sig nog — bara du låter bli och

dansa med Ida Söderman. Men hör du, Magnus, har du

inte nå’n släkting oppe på fastlande’, tycker jag mej ha

hört?»

»Joo, nog har jag en faster oppe i Ryd, men henne

har jag inte hört åf se’n jag var pojke. Ho’ ville ha mej

dit och tjäna då, men när jag inte hade nå’n lust, så blef

lio’ arg på mej, och se’n har jag inte hört någe’ åf’ena.»

»Hur ä’ det, ho’ ä’ ju gift med en bonde där

bort-nas?»

»Ja, och di har en gål som ska vara hyfven, har jag

hört.»

»Har di nåra barn — vet du det?»

»Ja, di har en son som har fari’ te’ sjöss och som

lär ska vara i Amerika, har jag hört.»

»Jaså, ja — det va’ bra, det!»

»Hva* för det då?»

»Kors, det ä’ ju allti’ bra te’ ha släktingar, vet jag.

Men si där har jag ju min gamla stuga — och där kom-mer Olle emot mej med rampa’ i vädre\ Ja si, när en

har sällskap, så blir vägen kort, heter det. Go* kväll,

Olle lilla! Ja, ajöss med dej då, Magnus. Gå nu hem

och lägg dej och bry dej inte om någe’ betyg i morron,

inte. Jag ska ta’ och lägga ut kortena för dej, när jag

kommer in — och i morron ska du få höra hur det

låter.»

Därmed stultade kloka Maja upp emot sin sfuga med

Olle före sig, och Magnus stod kvar och tittade efter

henne, innan han gaf sig af hemåt vid betydligt bättre

kurage än förut.

7.

När några dagar hade gått, var allting sig likt igen

på Österäng — åtminstone till det yttre. Rågen var inne

utan att ha fått regn på sig, Lina var uppe igen sedan

morgonen efter kloka Majas samtal med Magnus, och

denne hade inte vidare talat om betyget.

Men Anders Jonsson själf gick fortfarande omkring

och såg mäkta fundersam ut. Kloka Maja hade, när hon

fick sin betalning, och den som var hederlig ändå, råkat

fälla några ord om den där fastern uppe i Ryd och om

sonen som farit till Amerika och som sedan inte hörts af

— och sedan Anders Jonsson ett par kvällar därefter haft

en lång Öfverläggning med mor Lovisa, öfverraskades

folket af att han morgonen därpå gaf sig af på ångbåten

in till staden.

Anders Jonsson for annars så sällan som möjligt dit,

bch i synnerhet var det fallet under sommarmånaderna.

På hösten däremot, när hafren och potatisen och fårköttet

tskulle säljas, då var han ju så illa tvungen, och då hände

det allt att han var litet tung i hufvudet, när han kom

hem — man träffade ju så många bekanta på ångbåten

och så kunde man ju få gå och kursa ett par dagar inne

i staden — och något skulle man ju göra på

mellanstunderna, förstås.Det kunde aldrig hända honom mera att han kom

redlös hem — han som så många andra; det hade händt

honom en gång, och då hade han tfll på köpet tappat

hundra kronor, så den läxan glömde han inte så lätt. De

dar hundra kronorna hade han fått äta upp åtskilliga

gånger, ty mor Lovisa var just inte den som glömde

någonting, hur bra och hygglig hustru hon annars var

— och det värsta var att hennes herre och man totalt

glömt bort att köpa hem garnet till bolstervaret, som

skulle väfvas, och de utlofvade ylleschalarna både åt

henne och Lina.

Så den stadsfärden glömde Anders Jonsson minsann

inte så lätt.

Det märkvärdiga med den här färden var det, att han

dröjde borta i två dar och att mor Lovisa inte visade sig

ett spår orolig för det. Hon gick där lugn och flitig som

vanligt, och pigorna märkte att hon hade ett och annat

att hviska om till Lina emellanåt, och denna såg också

belåtnare ut än hon varit på mången god dag.

Magnus syntes inte mycket till hemmavid, ty mellan

rågskörden och hvetet, som snart också var fallfärdigt,

hade man annat att syssla med. Det låg en stor holme

ute i fjärden, och där hade man en duktig höskörd att

taga vara på. Det kom senare än det andra gräset,

därför att man först lät kräkena beta af holmen på våren,

innan man släppte ut dem på hemkanterna, och nu voro

drängarna där hela dagarna och hade mat med sig, och

när de kommo hem om kvällarna i stora kreatursfärjan,

voro de uttröttade och läde sig tvärt att sofva. Flickorna^

som voro med för att räfsa, hade inte heller lust att sitta

uppe särdeles länge, och därför märkte ingen af dem att

Lina och Magnus hade sina små pratstunder borta i

björkhagen de två kvällarna som Anders Jonsson var i

staden.

På tredje dagen var han hemma igen, nykter som

en spik och nyter som en brudgum, dagen efter bröllopet.

Som det var en god fjärdingsväg till närmaste

ångbåts-brygga, tog mor Lovisa nya vagnen med fjädersätet och

for själf å stad för att hämta honom. Lovisa körde själf,

3. — Fr. Hedberg, /.ty de hade kommit öfverens om att det första

sammaa-träffandet skulle vara utan vittnen, och på landsvägen

fanns det ingen som lyssnade.

»Nå far?» frågade Lovisa nyfiket, sedan de fått med

sig alla sakerna och gamla Brunte väl kommit uppför

backen från ångbåtsbryggan: »va’ det som kloka Maja sa*

att hon såg’et i kaffekoppen?»

»Ja, håken i det trolle’, ho’ har allt reda på sej,»

svarade Anders Jonsson och smackade åt Brunte, »och det

mer än jag trodde’na om. Det har allt sin regala

riktighet både me* fastern och hemmane’!»

»Säg det! Nå, va’ du där och titta på gåln?»

»Jo, du ä’ så säker! Jag träffte Jan Karlsson i stan

och slog i honom att jag ville si mej om och köpa någe*

hemman oppe på fastlande’, och han visste en som var

däroppifrån och som ville sälja — och så for vi dit.»

»Nå, nå! Va’ du inne hos dom?»

»Lit’ på det du, Lovisa. Och jag titta’ mej omkring,

ska du tro, både i stuga’ och på ägerna. Si, jag gjorde

mej ärende me’ te’ hälsa ifrån Magnus, efter som jag i

alla fall va’ ditåt, och gumma’ blef så te’ sej öfver att

hanses husbonne kom te’ dom, så ho’ visste rakt åf inte

hur bra ho’ ville.»

»Nå, talte di om son sin någe’?»

»Ja då, gubben svor öfver’n och gumma’ snyfta och

grät, och di sa’ bägge två att di inte har hört åf’en på åtta

år, så di tror båda två att han ä’ dö’. Och gumma’ sa’

te’ slut att det var då väl att ho’ har brorson sin i lifve’

och att det ä’ en ordentlig pojke, så att inte gåln behöfver

gk te’ oskylda.»

»Sa’ ho’ ock? Kors, kära far, då ä’ det ju inte så

tokigt me’ Magnus ändå!»

»Nej, tacka för det! Och si därför så har jag tänkt

tala ve’n nu, när jag kommer hem, och fundera me’n om

han inte vill stanna i tjänsten, så får en fäll si se’n hvad

det kan bli åf.»

»Och du låss fäll inte om att du varit borta i Ryd?»

»Så gal’n ä’ jag fäll inte! Men hur ä’ det me’ jänta?

Har ho’ kryat te’ sej riktigt?»»Ja vars, nu a* det ingen fara me^a. Men hör du,

far, hvar ska du nu säga att du har vuri’, när du har

vuri’ så länge hemifrån?»

»Jo, jag har tänkt ut att jag har furi’ opp te*

Norrtälje för te’ höra mej för om hafreleverans te’ hösten.

Det är en af handelsmännema där, sir du, som köper

opp för dragonerna, och han lär ta’ åt sej allt livad ha?

kan få.»

Mor Lovisa kusnde inte annat än beundra sin gubbes

fintlighet, och så kommo de hem i det bästa lynne, och

Anders Jonsson nickade vänligare åt tjänstfolket än han

gjort på mången god dag.

Sedan han tagit af sig stadsklädema och fått på sig

sin gamla vanliga arbetsdräkt, gick han neråt viken, där

färjan brukade lägga till, och när den en stund efteråt

kom fullastad med hö borta ifrån holmen, ropade han åt

Magnus, som stod i fören med en åra, färdig att taga töm

emot bryggan:

»Har ni redan fått åf gräse’ där borta, pojkar?»

»Jaa, det här ä’ sista dufningen, det,» svarade Magnus.

»Det va* raskt gjordt åf er. Då kan ni gärna låta’t

ligga här te’s i morron, för"någe* regn blir det »og inte

i natt, och ni kan behöfva ta’ er en liten firafton.»

Drängarna sågo på honom med förvånade ögon, och

Fiskar-Olle var den mest förbluffade af alla. Men när de

väl kommit upp, blef det ännu värre.

»Oå opp med er nu te’ mor,» sade Anders jonsson,

»så får ni er en kopp kaffe.»

Och medan de andra gingo uppåt, fortsatte han till

Magnus, som lade fast trossen ännu ett slag:

»Se’n kan du komma in i kammaren te’ mej, Magnus,

så får vi språka om betyge’.»8.

När Magnus efter en god halftimme kom in i

kammaren, satt Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan i

munnen och ett pappersark och stora plånboken framför

sig på bordet.

Plånboken låg öppen och en tjock sedelbunt låg

instucken i den ena af fickorna, men sedlarna tycktes vara

vårdslöst inlagda, så att de stucko fram tämligen synbart,

och Magnus kunde se att de voro både blå och gröna

och grå.

»Kom fram och sätt dig, Magnus, så får vi talas ve",»

började Anders Jonsson och pekade på en stol vid andra

sidan af bordet.

»Ja tack, men nog kan jag stå allti’!» svarade Magnus.

»Sätt dej nu, vet ja’, du kan fäll vara trött efter

dagsgörat.»

»Hå ja, det förståss, nog känns det både i armarna

och bena!» sade Magnus, klef långsamt fram och satte

sig på yttersta stolskanten, inom sig undrande hvad det

skulle bli utaf.

»Hur ä’ det nu då? Ska du prompt ha det där

betyge’ ?»

»Ja* ska fäll det, kan jag tro.»

»Det lär nog inte vara så värst fett där borta på

Marbottna, tänker jag.»

»Nej det kan fäll hända; men en ä’ då inte sa väist

bortskämder.»

>"Å, inte har du fäll svulti* här, det jag kan veta!»

svarade Anders Jonsson och höll på att bli sint, fast han

sökte hejda sig så godt han kunde.

>Det ä* fäll inte bara maten en lefver åf!» svarade

Magnus och tittade ner på golf vet.

xÅja, ovett kan du få annerstans me\»

»Det vet jag me’; men det ä* inte bara det som det

hänger på.»»Nu ska jag säga dej hur jag funderat på saken.

Du får samma lön hos mej som di har bjudi* dej där

bort-nas och sjöstöflama och potatislandet och så lägger jag

te* en kavaj och ett par böxer...»

»Ja tack, men det ä* inte lön det kommer an på.

Utan det ä* allt bäst jag får betyge* utskrifvet ändå. Det

å9 allt på det vise’ att jag vill härifrån, för si jag står

inte ut me^ längre.»

»Hvad ä9 det du inte står ut me1?»

»Ja, det kan vara detsamma, det!» svarade Magnus

och steg upp för att gå. »Jag kan ju få betyge* i morron.»

»Men nu ä* det jag som vill veta hvad det ä* du

inte står ut me*!» sade Anders Jonsson häftigt, steg upp

och tog ett par långa steg förbi drängen bort emot dörren,

»och du kommer inte ut ur kammaren förrän du sagt mej

hvad det a*!»

»Vill jag komma ut, så nog kommer jag fäll!»

svarade Magnus och såg så säker ut att husbonden inte

kunde undgå att tro honom på hans ord. »Men jag kan

ju gärna säga’t för den dePn, så kan inte Jonsson säga

att jag går och humlar me* någe\ Jag tycker om Lina,

och efter som jag ä" för fattig och för simpel för"na

så Vill jag härifrån, det är hela saken, och nu vet

husbond* det.»

»Och nu tänker du sätta dej på tvären, för du tror

du ska kunna tvinga mej te* ge9 mej på dt9 vise’?»

»Nej, nog vet jag att ni aldrig går in på te9 ge9 mej

flickan — men det är därför som jag vill härifrån. Det

kunne nog vara den som stannte och ställde te9 elände för

er, men si töcken vill jag inte vara, och inte Lina heller.

Och si därför ä9 det bäst att ni låter mej gå.»

»Men si nu å9 jag jämt opp lika enveten som du,

och nu vill jag ha dej kvar, för sir du att folk ä9 sturska,

det tycker jag inte illa om, när di duger te9 någe9 för

resten, och det gör du — det kan jag gärna säja dej midt

i syna. Och det ä" visst bra, det, att du tycker om Lina,

men det ä9 därför inte sagdt att hon tycker om dej.»

»Hå, hvad den saken anbelangar...»»Jaså, ä* du så tvärsäker på det? Nå, då ä* det fäll

bäst att vi hör åt me^ själf!»

Därmed öppnade Anders Jonsson dörren till köket och

ropade utåt med dundrande röst:

»Lina! Å’ du där ute, så kom in te1 mej ett tag!»

Det klack till i Lina, där hon stod vid köksbordet

bredvid modern, men denna klappade henne på axeln

och hviskade hastigt:

, »Ge’ dej åf bara, flicka! Du ska få si att nu blir

det slag i saka!»

Och med hjärtat i halsgropen skyndade Lina sig in.

När hon fick se Magnus där inne, blef hon som en

drypande blod i ansiktet, och hon tyckte riktigt att

andedräkten stockade sig inom henne.

»Hör du Lina, du,» sade Anders Jonsson och tog tag

i henne, förde henne fram och ställde henne rätt emot

Magnus, »Magnus här påstår att du tycker om^n, ä* det

sanning, det?»

»Ja, far!» svarade Lina sakta, men utan ringaste

tvekan.

»Å i helsike heller! Hur understår du dej...»

»Ja, far, ni må säga hvad ni vill, men så är det

ändå* och jag kan inte hjälpa’t!»

»Nå, efter det ä’1 på det vise’, så säj åt den

enve-tingen att han blir kvar då, för jag lär inte rå på"n.»

»Herre min skapare, far... har jag blifvi’ rakt tokig,

eller ä" det er mening att... att... att Magnus och jag...»

»Jag vill inte att Magnus ska flytta, säjer jag dej*

och efter det ä* som det ä\ så får fäll du försöka hålla^

kvar, när inte jag kan få bukt på’n.»

Nu förstod Lina hur det var fatt, och så slog hon

först armarna om halsen på fadern och kysste honorp och

sedan gjorde hon samma process med Magnus, som i sin

ordning lyfte henne upp ett bra stycke från golfvet och

dröjde en god stund med att släppa ner henne igen. Men

när hon sedan väl kom på fötter på nytt, vände hon sitt

glädjestrålande ansikte mot fadern och sade med en

segervisshet som riktigt gjorde Anders Jonsson så varm om

hjärtat som han någonsin kunde bli här i lifvet:»Vet ni, far, nu tror jag allt att Magnus inte bryr

sej om Marbottna längre.»

Det väckte stor förvåning på ön, när det blef bekant

att Anders Jonsson på österäng tog en simpel dräng till

hiåg; men Österängsfar själf gick omkring och såg

små-slug ut, och ju mer han lärde känna Magnus som annat

än dräng, desto mer tyckte han om honom, och han

började på fullt allvar tänka på att själf tillika med mor

Lovisa sätta sig ner på en af utgårdarna och låta de unga

öfvertaga gården.

Men det märkvärdigaste af allt var att kloka Maja

tycktes riktigt hafva vunnit hans gunst, henne som han

varit så rasande på. Litet emellanåt måste hon komma

till Österäng och lägga ut kortena och spå i kaffesumpen

för honom och Lovisa. Och när det aldrig låg någon

karl till huset vid en viss gård uppe i Ryd, så blef

Anders Jonsson allt mera nyter och glad, och kloka

Maja fick mer än en blank riksdaler med sig i kjolsäcken,

när hon knogade af hem till Olle och Lotta.

Så kom julen och under den blef det trolofning på

österäng och ett hejdundrande kalas. Prästen själf var

med, och där växlades ringar mellan Magnus och Lina

riktigt efter handboken, för att det skulle vara så mycket

säkrare. Klockaren var också med naturligtvis, och som

han var postmästare tillika, så hade han med sig ett bref

till Magnus, ett tjockt bref med tämligen svårtydd

utanskrift. Den lycklige fästmannen läste det tillsammans med

fästmön inne i hennes kammare, och när de kommo ut,

föreslog prästen deras skål i ett vackert och med lämpliga

bibelspråk späckadt tal.

Skålen dracks, och det klingades med de trolofvade.

Kloka Maja var också med, och under det hon klingade

med fästmön, tog Anders Jonsson sin blifvande måg litet

åt sidan och frågade:

»Hvad va’ det för bref du fick, Magnus?»

»Det va1 ifrån faster min,» svarade Magnus, »di ha

fått hem son sin ifrån Amerika, och gumkräke’ ä’ så gla’,

så gla’. Hon skrifver att han stannar hemma nu och

öfvertar gåln.»Anders Jonsson tappade glaset i golfvet Men just

nu klingade prästen med sitt och föreslog en skål för de

ärade makarna på Österäng, som voro nog goda föräldrar

att gifva sin dotter åt den hon tyckte om, om han också

inte hade värdsliga ägodelar... och hvad skulle Anders

Jonsson göra?

Han måste dricka och tacka till — men det var inte

någon särdeles vänlig blick som han i detsamma slängde

af bort till kloka Maja.”FASTLÄNN INGEN”

i.

Skärlöga hette ön och låg sina styfva tre mil utanför

närmaste fastlandsudde och hade omkring sig sin egen

skärgård af små, nakna kobbar, blandade med en och

annan liten holme, där det växte några alar och rönnar

och där ett saftigt gräs spirade upp ibland stenarna, ön

var inte stor, men hade god jord inne på läsidan åt söder

och präktigt fiskvatten rundt omkring på de stora

fjärdarna och i de trånga sunden mellan holmarna. Åt norr

och öster skyddades åkerlapparna af höga bergknallar,

som åt sjösidan stupade brant ner i vattnet; men åt söder

och väster voro stränderna långsluttande och låga, och

täta vassar lockade gäddorna in emot land, där de stodo

och gassade sig i solskenet, allt för lata att bry sig om

löjstimmen, som hoppade och lekte innanför vasskanten,

och endast rörande på sig när en mört eller sarf kom

svängande in på deras område, eller när abborrarna

glu-pade allt för snålt efter de silfverglänsande löjorna och

det nästan såg ut som om de för skam skull velat vara

med om jakten.

Tidigt om våren sjöngo alfåglama hela fjärden rundt,

och stora kullar af dykänder häckade på kobbarna, där

äfven en och annan ejder och några par skrakar slagit

sig ned. Men på själfva ön var det orrlek i de tidiga

vårmorgnarna, och äfven midt på sommaren kunde man

få höra en eller par ensamma skvaltorrar, som sutto och

knäppte i de höga tallarna och granarna på norra sidan,där dessa vuxit höga i skydd af berget. Skaror af

snö-skator och starar skvattrade i askarna omkring stugan, och

hur liten än ön var, så fanns det ändå morkulla, som

sträckte ifrån ett litet kärr rätt inne i skogen rätt

öfver åkerglintorna och stugtaket, med en sväng utåt

kobbarna, och sédan tillbaka igen samma väg.

Det fanns bara en stuga på hela ön; men den var

tämligen stor och väl bibehållen, med ett stort rum och

kök på nedra botten och två vindsrum, som inte kunde

eldas, och till hvilka man klättrade upp på en mycket

brant trappa, som nästan förr kunde kallas en stege eller

kanske ändå snarare en fallrepstrappa, sådan som den

finns om skeppsbord. Men den som byggt stugan och

som nu också ägde den, hade varit skeppare i unga dagar,,

och därför ville han ha något som påminde öm skutan,

sedan han för länge sedan satt sig i ro på landbacken.

Han hade valt den så liten och så sjöombrusad som

möjligt, den ö, där han ville sätta sig ner, och där trifdes

han också utmärkt, den gamle Österberg, med hustru och

dotter, och om man hade bjudit honom ett helt säteri

borta på fastlandet, så skulle han inte velat byta »på villkor»,

som han själf brukade säga. Den lilla jordlappen han

hade gaf honom korn, hafre och potatis till husbehof, och

en liten trädgårdstäppa hade mor österberg själf tagit upp,

där det växte kålrötter, persilja och dill och där det ändå

fanns plats öfver till litet ringblommor och balsaminer och

en liten buske med åbrodd, som var gummans förtjusning.

En stor fläderbuske växte utmed ena stugväggen, och det

var nästan som att ha en läkare i huset, ifall man blef

krasslig, menade gumman, som sedan gammalt kurerade

både sig själf och man och barn med fläderte, ty det

hjälpte för alla åkommor.

Ett stenkast ifrån stugan låg sjöviken méd sin

båt-brygga och sin sjöbod, sina gistor för fisknät och

ström-mingsskötar, och vid bryggan lågo stora notökan,

fisksum-pen och skötbåten sida vid sida i broderlig sämja, som

endast stördes något litet när sydosten låg in i Viken

och de började gnida sig emot hvarandra, uppgifvande då

och då några knarrande läten, som likväl voro mera ge-mytliga än egentligen uttryck för något starkare missnöje.

Längre uppåt land lågo ladugårdshusen och logen

rödmålade och litet snedvridna, därför att terrängen där var

tämligen sluttande och jordmånen lös; men stodo gjorde

|de ändå och gåfvo godt skydd åt de två korna, den enda

gamla hästen, en stutkalf och fem, sex får, hvilka utgjorde

hela kreatursbesättningen på Skärlöga. Lägger man till

jde nu nämnda inbyggarna fem stycken hönor utan tupp,

en gammal svart katt, en hundvalp och en tam skata^

som hade slagit ner sig ur boet som unge och skadat ena

vingen på sig, men nu, sedan hon fått den lagad igen,

inte brytt sig om att flyga bort, så har man därmed räknat

upp Österbergs hela hushåll där ute på ön. Han hade

nög haft en dräng också, men den hade på vårsidan gifvit

sig af till Skeppsholmen och blifvit matros, sedan hans

företrädare året förut tagit hyra på en skonare och dennes

företrädare åter fått det infallet att försöka sin lycka i Amerika.

»Di ä’ rakt som di hade fått kvicksilfver i kroppen på

sig, skärgårdspojka!» hade då österberg sagt,-i

dethanval-kat bussen åt ena sidan; »så nu tror jag rakt åf att en får ta

och städsla sig en fastlänning för te få behålla’n kvar!»

»Jesses nej då, far! Hvad tänker du på? Ska du

to hit en estlänning nu också!» ropade då gumman, som

hörde litet illa. »Di ä’ ju så’na vilda ena,% så!»

»Fastlänning, sa’ jag!» ropade Österberg tillbaka och

höjde rösten. »Di brukar då inte vara så värst kvicka

te* röra på sig, har jag hört folk säga.»

»Ja, men di ä’ inte sjövana!» återtog gumman och

skakade på hufvudet. »Och hur ska det då bära te* med

fisket för dig, far?»

»Hå, han får fäll vänja sig,» svarade Österberg lugnt,

»så har jag fått gjort och di andra med!»

»Och så lär di ska vara så envetna, och inte vill di

äta strömming!»

»Blir di hungriga, så går nog det me*, tänker jag,»

menade Österberg trankilt som vanligt: »och när jag nu

far te’ stan med siken, så tänkte jag få fast i någon som

kunde passa.»

»Ja, men ta inte nå’n ung spoling, det säjer jag dej,far!» förmanade gumman. »Kom ihåg att Edla ä* på

sjuttonde åre*!»

»Nå kors ja, det vet jag fäll! Men inte kan jag fäll

för det ta en gammal en, som inte nå* orkar. Så mycket

guss ol har du väl präntat i’na, så inte det är någe’ farligt,

vet jag!»

»Ja, det är ju det jag säger, att fen får fara varligt!»

återtog gumman.

Edla hörde på, men låtsade inte om något, där hon

satt och vindade upp garnet för nätbindningen till vintern.

Men i sitt sinne log hon åt gummans bekymmer och

kanske också en smula åt farsgubbens säkerhet; fast nog

tyckte hon att det skulle vara en underlig en, söm skulle

komma henne att tänka på »tocke där skräp», som hon

plägade kalla kärlek och giftasfunderingar, när hon på

kyrkfärderna till Blidön träffade de andra unga flickorna

från öama rundt omkring. Ingen af de förra drängarna

hade hon brytt sig om, fastän de nog gjort sina försök att

vara artiga på sitt vis, och de voro ju ändå raska och

duktiga skärgårdspojkar alla tre — skulle det nu komma

en ifrån fastlandet och knipa bort hennes hittills orörda

hjärta, så vore det väl märkvärdigt, tyckte hon.

Emellertid kunde hon inte låta bli att fundera på hur han skulle

komma att^e ut, den där fastlänningen, som hennes far

tänkte försöka att få fast i där inne i stan, dit hon för

resten bra gärna hade velat följa med; men det visste hon

var inte värdt att tala om, i synnerhet nu, när förtjänsten

på fisket hade varit klenare än vanligt under sommaren

och förhösten. Hon skulle så gärna själf velat köpa den

där yllekoftan, som fadern hade lofvat henne nu i två

vintrar och som han den här gången bestämdt skulle ta

med sig hem, så vida han nämligen kunde få någorlunda

mänskligt betalt för fisken och några tunnor potatis och

hafre, som han kunde undvara och tänkte ta med sig.

När Österberg därför på eftermiddagen hade lastat

skötbåten för att gifva sig af till Blidön för att gå

därifrån med ångbåten nästa morgon, så gjorde Edla ett sista

försök att öfvertala modern om att hon skulle få följa med,

åtminstone till ångbåten.»Jag tror aldrig far kan redan sig ensam, vet I mor!»

sade hon, i det hon försiktigt hörde sig för. »Han

be-höfde allt få någon med sig ifall vind’ mojnar och han

får ta te årorna mot kvällningen.»

»Han tänker lägga te ve Kråkholmen, för Janson ska

te stan, han också~» upplyste modern lugnt, »så det

be-höfver du inte vara lessen för, kära barn!»

»Ja si, jag tänkte annars att jag kunne ha följt me’

te ångbåten!»

»Tycker du det? Hur skulle du kunna ta dig hem

se’n om vind’ håller i sig? Kanske bli borta hela da’n

i morron och låta fnej vara ensam med kritterna? Nej,

tack ska du ha!»

»Kors, di går ju ute än, vet jag!» menade Edla,

smått förargad öfver att det tog emot öfverallt.

»Ja, därför behöfver väl du inte vara ute hela da’n!»

fnurrade gumman till och lyfte af kaffepannan, för att

Österberg skulle få något varmt i sig innan han gaf sig af.

■»Se dig nu för i stan, kära far, så di inte stjäl

pengarna åf dig. Och förkyl dig inte!» skrek gumman nere

vid bryggan, just som båten lade ut.

»Och glöm inte yllekoftan, far!» ropade Edla och

viftade med förklädet.

»Ajös med er!» ropade Österberg tillbaka, i det han

skotade an seglet och lade styråran till rätta akter ut;

»det ä’ så godt ni gör i ordning vindskammarn öfver

köke’, ifall jag har en dräng me’ mej, när jag kommer

te’baks!»

»Hvad i alla tider tänker han på?» muttrade

gumman, som hörde illä efter vanligheten; »ska han ta en

säng me’ sej? Fållbänken måtte väl duga den som förut,

tänker jag!»

»Han sa att det kan hända, hait har en dräng med

sig, när han kommer te’baks!» förklarade Edla.

»Åhå, det måtte väl inte vara den tjugufjärde än

heller!» menade gumman, »och en ska väl ha tid på sej

te göra i ordning, innan en tar främmande folk i huset

Ropa det åt far du, Edla!»

»Asch nej, han ä’ för långt borta! Ser I inte atthan kvista åf ut på fjärden nu, mor?» svarade Edla och

såg med en halfkväfd suck efter fadern, som styrde ut

på det stora vattnet utanför ön. »

2.

Inne i staden var det fullt hus på

kommissionskontoren, där de tjänstsökande stodo i långa rader och det

till och med ända ut på gatan. De flesta af dessa voro

landsbor, som ville in till staden, det härliga paradiset,

som de drömt om ända sedan de läst sig fram hos prästen,

och dit de längtade med hela sin naiva tro på, att där

skulle de riktigt skära guld med täljknifvar och få ett

arbete så ofantligt mycket lättare än det, som de trälat

med ute på åkern och i skogarna. Man såg ibland dessa

Väntande skaror ynglingar, som knappt hunnit öfver

pojk-åldern; unga flickor med friska, öppna och ofördärfvade

ansikten, omgifna af den på landsbygden ännu inte

för-jaäctade schaletten; kraftiga, starka karlar mellan tjugu och

trettio år; men också många bleka, utmärglade figurer af

båda könen, på hvilka stattorparlifvets halfva svält satt

sin sorgliga prägel. Och alla stodo de där väntande och

fulla af förhoppningar, stodo där dag från dag, till dess

slutligen den stora stadens hungriga gap uppslukade dem

för att med dem befolka fattigbarackerna eller fängelserna,

så vida de inte, visa af skadan, vände tillbaka igen dit

därifrån de kommit, men vände tillbaka med tomma fickor

och krossade förhoppningar.

De första dagarna hade de öfvermodigt och stolt visat

tillbaka alla anbud.att få komma ut på landet igen; nu

hade de tjänstfolkssökandes leder glesnat och nu voro de

färdiga alt taga hvilken lön som helst, om de bara sluppe

vända om hem igen ocih kanske få försöka att tigga sig

kvar på en plats, som de hittills föraktat. Men ut på en

liten ö långt borta i hafsbandet, långt bort från all ära

och redlighet, som det heter, dit ville ingen, och Österberggick från kontor till kontor utan att kunna få tag i någon

som han kunde eller ville fästa i sin tjänst.

När han först talade med dem som han tyckte sågo

lämpliga ut, läto de villiga nog, ty han var väl klädd

bch såg »tät» och ordentlig och hederlig ut; men när de

ifmgto höra hvart det skulle bära af, så betackade de

sig alla.

»Så gärna kan en då gå i sjön med en gång,»

svarade en af dem, en ung karl, som påstod att han inte

6makat en bit mat på två dar: »för då vore det

åtminstone slut me’ samma!»

»Ja, förr än jag ger mig åf dit ut bland

strömmingarna, så svälter jag te’s di ser dagern igenom mig!»

förklarade en annan, satte händerna i de trasiga

kavajfickorna och vände österberg ryggen.

Han började tro, att han skulle få fara hem utan

dräng.

Men en dag, när han gått från det ena kontoret till

också fanns ett sådant och där det var ovanligt litet folk,

tyckte han. Han gick in och frågade den gamla frun,

som satt innanför en disk, om hon hade några

tjänstsökande, som ville utåt landet.

»Ut till landet?» frågade frun och tittade upp på

honom öfver glasögonen, medan hon höll kvar sitt bläckiga

finger på bladet af en stor bok, som hon satt och skref i,

»dit vill ju ingen kristen själ numera, ska jag säga herrn!

Nej, om herrn vill komma igen efter flyttningen, då kan

det så vara!»

»Jaså, finns det ingen här, som vill utåt skärgården?»

frågade österberg och såg sig omkring på de innevarande.

»Herrn kan ju fråga dem själf!» svarade frun och

fortsatte att skrifva.

»Å* det långt bort?» frågade en undersätsig karl

med rödt hår och en hel mängd fräknar i ansiktet, i det han

steg fram från dörren, där han stod och stödde sig mot

dörrposten; »och liva’ ä* det en har te göra?»

»Det är en tie mil norr ut!» svarade österberg, »ochgöromålen nu te vintern det ä’ te vara med om fisket för

det mesta.»

»Hur långt ä’ det te fastlandet då?» frågade karlen

och mönstrade Österberg från hufvud till fötter.

»Det ä’ bara en tre mil ut te sjös!» svarade denne

lugnt och såg på karlen tillbaka.

»Jaså, bara tre mil?» återtog karlen hånfullt, vände

sig sedan till de andra, spottade föraktligt ut åt golfvet

och utbrast: »Fy fan! då stjäl jag hellre och kommer på

Långholmen, för det ä* åtminstone nära stan, om en vill

försöka te rymma.»

Och med de orden återtog han sin plats vid dörren,

iunder det de andra uppstämde en skallande skrattsalfva,

som ändå inte föreföll särdeles glad, om den också var

bullrande.

»Ja, gör det då!» svarade Österberg lika lugnt som

alltid, i det han vände sig om för att gå, sedan han först

hälsat på frun och frågat om han skulle betala något.

»Nej, inte för det här!» svarade hon; »men vill herrn

skrifva opp sig och höra hit se(n, så kostar det en och femti!»

Men det tyckte inte Österberg var lönt, och därför

gick han sin väg, och när han passerade karlen nere vid

tiörren, gjorde denne ställningssteg för honom, som om

han varit en gardist på post, och ropade efter honom ut

i porten:

»Ajös, farbror lille! Hälsa strömmingarna så mycket!»

»Di ä’ ljusgröna, di där!» mumlade Österberg, smått

förargad för sig själf och steg ut på gatan. Det var

tämligen sent på eftermiddagen och började skymma på, och

han tänkte just taga ut stegen för att komma till sitt logi

wppe i Bollhusgränden innan det blef alldeles mörkt, då

han plötsligen hörde en lågmäld, tvekande stämma alldeles

bakom sig:

»Ursäkta att jag frågar; men herrn skulle väl inte

behöfva någon dräng?»

österberg vände sig om litet häpen; han hade inte

sett någon därutanför, när han steg ut genom porten, men

nu såg han bakom sig i skymningen en lång, mager ochtorftigt klädd karl, som lyfte på en skärmlös mössa och

såg på honom med ett par insjunkna, hungriga ögon.

»Jo, det kunne väl hitta på och hända det!» svarade

han tämligen tvekande, ty karlen såg just icke vidare

treflig ut vid första ögonkastet. »Jag var just inne på

kontore* för te höra mej om.»

»Ja, jag tyckte jag hörde di skratta åt herrn,»

återtog karlen. »Jag var ute i farstun, ska jag säga. In var

det inte värdt te gå, för inga betyg har jag och inte har

jag någe* te betala me* heller.»

»Jaså, inte det!» svarade Österberg betänksamt; »det

va* ledsamt, det!»

»Åja, inte ä* det så roligt, just!» fortfor karlen med

trött ton.

»Hvarför har han inga betyg då?» frågade Österberg,

sedan han funderat en stund.

»För att jag inte haft nå’n tjänst!» svarade karlen

som förut. »För resten kan herrn gärna säga du te mej,

för det ä* jag van ve’ se’n gammalt.»

»Och inte å’ jag just van ve te skällas för herre,»

upplyste honom Österberg buttert, »utan annars så heter

jag österberg och ä’ skärgårdsfiskare för resten.»

»Och bor väl långt ifrån stan då?» återtog karlen

med lifligare ton, i det han sakta följde efter Österberg,

som börjat aflägsna sig från porten.

»Håja, det ä* allt en bit!» fortfor Österberg och såg

på honom från sidan, sedan nu gaslyktorna börjat tändas.

Han märkte då att karlen såg bra och hygglig ut, fast

ansiktet var magert och utsvultet och kläderna fläckiga

och nötta. Haln såg ut att vara bortåt trettio år, så vida

inte det att han slitit ondt gjorde att han såg äldre ut,

och kroppen var reslig och starkt byggd, fastän han nu

gick litet lutad, om det var för att han var trött eller för

att han skulle höras bättre utaf Österberg, som var

betydligt mindre än han.

»Jaså, så han har inte haft nå’n tjänst förut, inte?»

frågade Österberg, sedan han betraktat honom först.

»Hvad har han då gjort?»

»Jag har suttit inne som försvarslös!» svarade karlen

4. — Fr. Hedberg, /.och såg på honom som om han väntat att den andre

skulle gå sin väg med detsamma.

Men Österberg gick inte fortare för det. Det låg

någonting i den unge karlens ton, tyckte han, som slog

honom både med en viss ängslan, men ändå mera med en

stigande nyfikenhet, som höll på att besegra den gamle

skärgårdsbons medfödda misstänksamhet mot allt som har

något gemensamt med staden.

»Det va’ just inte nå’n rekomdation, det!» yttrade

slutligen Österberg, sedan han funderat en stund.

»Nej, inte har jag fått nå’n tjänst på’n hittills, inte,»

"sivanade karlen, »och inte får jag väl någon nu heller, ser

jag!» tilläde han efter en paus och vände sig halft om

för att gå.

»Det kan en väl inte så noga veta just!» svarade

Österberg och hejdade honom. »Men inte kan vi väl stå

och språka om det på gatan, precis. Finns här inte någe’

ställe, där en kunde gå in och få sig en kopp kaffe,

mån* tro?»

»Här midt emot ä* ett!» svarade karlen och visade

på en af de otaliga kaféskyltarna. »Och Gud vet om di

inte har mat också!» tilläde han med en half suck, som

lät ovanligt tung, tyckte Österberg.

»Kom me’ in, så ska vi väl höra efter!» sade han

bara, gick midt öfver gatan och steg in på kaféet, följd i

hack och häl utaf karlen, som! tycktes ha brådtom att

komma dit in.

Det var folktomt där inne, och sedan Österberg hört

sig före med värdinnan om där fanns något att äta och

hon svarat att där fanns bara smörgåsar och kaffe eller

choklad, så beställde han några mjuka smörgåsar med ost

och salt kött och två stora koppar kaffe. Det lyste till i

ögonen på karlen när han hörde beställningen, och de

satte sig ner i ett hörn så långt borta från disken som

möjligt.

»Hvad ä* namne’» frågade österberg sin granne midt

öfver bordet, medan de väntade på förtäringen.

»Jag heter Pålson!» svarade karlen entonigt ochsåg oafbrutet åt den lilla dörren bakom disken, genom

hvilken värdinnan nyss försvunnit.

»Å* Pålson stockholmare kan jag tro?» fortfor

Österberg vidare, i det han betraktade honom allt

uppmärksammare.

»Nej, jag ä* oppe ifrån landet, men di säger att jag

ska vara födder i Stockholm!» svarade karlen, hvars bleka

ansikte ljusnade vid åsynen af smörgåsarna, som i

detsamma buros fram.

»Nå, men hur har Pålson kommi’ så här illa ut, då?»

»Hå, det ä* en lång historia, som jag helst vill tiga

med så länge!» svarade karlen och såg på smörgåsarna

med begärliga ögon, men ville ändå inte taga någon först,

fastän Österberg sköt fram tallriken ändå närmare.

»Ja tack, men ska inte herr Österberg själf...!»

»Nej, jag håller mej te kaffeskvätten, jag. Jag ä’

just inte så värst hungrig, ska jag säga.»

»Den som det kunde påstå!» utbrast karlen. »Men

jag har inte fått någe* i mej se’n i går morse, jag!»

"^»Jesses, människa! Hvad säger ni?» utbrast

Österberg förskräckt. »Har ni inte ätit någe* se*n i går? Sätt

i er di här då, så ska jag säga te om fler... men kanske

att en sup skulle...»

»Nej, tack!» svarade karlen med munnen full. »Inte

har di någe’ här, och inte vill jag ha någe’ heller. Jag

förtär aldrig någe’ starkt — numera.»

Han tilläde det sista ordet efter ett ögonblicks tystnad

och med en ton, som kom Österberg att studsa, något så

bittert och så dystert låg uti den.

»Har Pålson gjort det förut, då?» frågade han efter

en stund, sedan han sett den ena smörgåsen efter den

andra försvinna från tallriken.

»Det kan nog hända, det!» svarade denne och tycktes

vilja fortsätta, men tvärtystnade i detsamma, när värdinnan

satte fram kaffet. När det var drucket, lutade han sig

tillbaka i stolen med ett uttryck af belåtenhet öfver hela

sin varelse och sade, i det han sträckte fram sin hand midt

öfver bordet, åt Österberg:

»Ja, nu får jag tacka herr österberg så mycket! Nubehöfver jag inte svälta ihjäl i natt, och inte i morron

heller, om det också inte skulle bli något vidare allvar

med den här tjänsten, och litet schåargöra kan man

alltid få sig här och där fast det varit tunt on^et i den

här veckan.»

»Ingenting att tacka för!» svarade Österberg mera af

gammal vana än med någon allvarligare mening. »Men

har inte Pålson någon människa alls, som kan rekomdera

sig, ifall jag nu skulle... ?»

»Nej, ingen ann* än befälhafvaren på Rindön, där jag

varit som försvarslös!» svarade Pålson i samma trötta ton

som förut.

»Ja, inte kan jag ta och söka opp den! Men om jag

nu skulle ta Pålson me mjg på försök — hur ä* det, ä’

han någe sjövan åf sig, må tro?»

»Nog har jag rott passbåten mellan Vaxholm och

fästningen allti’!» svarade Pålson, utan att Österberg så noga

kunde veta om han sade det på gyckel eller om det var

hans allvar.

»Nå ja, det ä* då inte just så värst krångligt,»

menade Österberg och klådde sig bakom örat; »men nu

mente jag om Pålson har varit me* om vintemot och annat

skärgårdsfiske!»

»Nej, det har jag inte; men det är väl inte värre te

lära sej det än te lära sej svälta, kan jag tro.»

De orden slogo österberg, för han tyckte att de

vittnade godt om karlens villighet att göra nytta för sig.

Han smuttade långsamt på innehållet i kaffekoppen och

tittade då och då på sin gäst midt öfver bordet. Hvar

gång han satte ifrån sig koppen, öppnade han munnen som

om han velat fråga någonting, men så blef det bara ett

»hm!» som kom fram, och så tog han det vanliga rådet

bakom örat igen. När detta fortgått en stund, lutade

Pålson aig litet framåt emot österberg och sade, i det

ett nästan omärkligt leende spelade omkring mungiporna,

som nu inte längre voro så neddragna som förut:

»Det är bestämdt någonting, som herr Österberg vill

fråga mig om, är det int* det?»»Kalla mig Österberg, för jag ä’ inte nå’n herre, har

jag sagt!» svarade Österberg ännu buttrare än förut.

»Nå, hvad å’ det Österberg vill veta då?» frågade

nu Pålson och lutade sdg på nytt tillbaka mot stolsryggen.

Det gled en ljusndng af tillfredsställelse öfver

skärgårdsbons väderbitna ansikte, när han hörde den enkla,

rättframma benämningen, den enda han var van vid och

den enda han godkände, och sedan han tagit sig en ny

bit tobak och valkat den några gånger i munnen, svarade

han slutligen långdraget och liksom tvekande:

»Hå, det är just ingenting så värst viktigt med det

... men sa, jag ville gärna höra om Pålson bara har vari"

försvarslös eller om han annars har... har tagi* någe’

eller — hm! — ja Pålson begriper fäll hvad jag menar?»

Och den hederlige österberg var mycket förlägen och

såg riktigt olycklig ut, när han nu tittade på Pålson öfver

kaffekoppen, som han i sitt bryderi hade lyft upp till

munnen, fastän den var tom.

»Nej, jag har hvarken stuli’ någe’ eller tagi’ lifve’ åf

någon!» svarade Pålson och såg honom öppet och

trovärdigt i ansiktet.

»Nå, det var då bra, det!» utbrast Österberg med

tillfredsställd ton. »Då kan Pålson ta’ och komma hem

till mig i morgon bitti’, så får vi språkas ve’ lite

närmare.»

Han nämnde adressen, men när han hade gjort det,

så var det som dm han kom att tänka [få något, som inte

förut fallit honom in, och med samma tvekande ton som

Jian förut begagnat frågade han nu utan att se på mannen

midt för sig:

*Hvar bor Pålson själf nånstans då?»

»Å, det är litet här och litet där, det!» svarade

Pålson långsamt. »1 går natt låg jag på en pråm nere

i Stadsgården, och i natt vet jag inte så noga hvar det

kan bli.»

Österberg såg på honom med vidt uppspärrade ögon.

Hemlös, husvill — det var något så oerhördt, tyckte han,

att det skar till i hjärtat på honom, och hur noga han

annars var om slantarna, tog han nu upp sin stora skinn-pung med mässingslåset ur fickan och sade, i det han

stack två fingrar uti den:

»Kan Pålson skaffa sig något natthärbärge då, om jag

ger honom ett par riksdaler?»

»Hå kors,» svarade Pålson, i det han steg upp och

nästan bockade sig för Österberg, där han satt, »jag

be-höfver bara en, och då kan jag få mig en ordentlig

kvälls-vard med, för ovanlighetens skull.»

»Ja, kom till mig då klockan åtta i morgon bitti’, så

får vi se hvad vi kan komma sams om!» återtog

Österberg och räckte honom kronan. Sedan betalte han

förtäringen och gick ut på gatan igen, följd af Pålson, som

strax utanför dörren sade god natt åt honom och med

långa steg skyndade bort längre uppåt Söder. Och

medan Österberg långsamt och full af funderingar styrde sina

steg ned åt staden, undrade han för sig själf, om han

skulle våga städsla den där stackaren till dräng, han

som hade varit försvarslös och inte kunde visa några

betyg. Försiktigheten sade nej, men människokärleken

hade blifvit väckt, och den ville inte gifva med sig, och

på det sättet låg Österberg vaken en god del af

natten och tänkte och tänkte — och se det brukade då aldrig

hända honom hemma på Skärlöga.

3.

Tre dagar senare, så där fram på eftermiddagssidan,

stod gumman Österberg nere på bryggan med ylleschalen

lindad om hufvudet och ryggen, för att se efter om

gubben inte syntes till borta vid udden utåt fjärden. Det

blåste frisk nordväst, så att medvind hade han då ifrån

Blidösund, där ångbåten lade till, och därför tyckte

gumman nu att man kunde vänta honom när som helst. Men

här ihan inte syntes till på en kvart och det började

kännas svalt om ryggen, trots ylleschalen, så gick

gumman upp igen till stugan och steg småhuttrande in i köket,idäfr Edla stod vid spiseln och skötte om kaffepannan, så

att det skulle vara riktigt klart och varmt till dess far

kom hem. Edla var glad till sinnes, för dagen förut hade

en af grannarna på ön, som låg långt bort, varit i land,

när han kom hemseglande från staden, och talt om att

det var bra pris på fisken och potatisen, så nu väntade

hon med säkerhet att den utlofvade yllekoftan skulle

vara med.

»Det var fasligt hvad han sölar; jag tycker han

borde vara här för länge se’n!» knotade gumman, i det

hon kom fram och värmde sig vid spiseln! »Och kallt

blåser det, så det är skam åfet. I kväll tror jag allt att

vi släpper in fårena med, du Edla.»

»Ja, kanske det, mor! Ska jag kanske gå och locka

in dom me* samma?»

»Ånej, vi ska väl si om inte far kommer först, kära

barn. Fårena ställer sig nog ve’ grind och bäar’ om di

vill in!»

»Om han nu har nå’n karl me* sej, mor,» frågade

Edla, »ska vi då lägga’n oppe på vindskammarn me’

samma, eller ska vi bädda åfen i köke’ i natt, i fall han

ä’ frusen efter resan?»

»Åhå, han måtte väl inte gå och ta folk i olaga ti*

heller, far din!» återtog gumman, som alltid höll på ordning

i det fallet som i alla andra.

»Ja, men det ä’ bara åtta dar te’ Mikaeli, så det

gjorde väl ingenting!» menade Edla, talande alldeles invid

moderns öra.

»Du pratar som du har begreppe’ te, flicka! Men

det var rent omänskligt hvad far dröjer. Det måtte väl

:aldrig ha händfen någe, i den där odrägliga stan, heller?»

»Hå, kära mor, hvad skulle det ha händfen?»

frågade Edla lugnt. »Far ä’ väl så gammal så han kan

frakta sig själf, tänker jag!»

»Akta sig, säger du, ja. Men det ä’ godt te’ akta

sig, där, i ett tocke människobråte! Tänk om di har

stulit pengarna åf’en — då ä’ det allt abslut med

bomulls-game’ som jag skulle ha te väfven, och kaffet och sockre’

jned, som han skulle köpa hem!»»Ja, och min yllekofta se*n!» tänkte Edla med en

kall kåre öfver ryggen. Men hon ville inte säga något,

för *att inte modern skulle blifva ännu mera ängslig,

utan försökte i stället krya upp henne med ett säkert

och gladt:

»Å, inte har di stulp några pengar åf honom, inte!

Far vet nog hvad han gör han!»

»Jo, du ä* så säker, tösen min!» hördes nu

Österbergs röst från den öppna dörren, och innan gumman och

pdla hunno vända sig om borta vid spiseln, stod han midt

i rummet med slokhatten nedtryckt i pannan och ett stort

paket under hvardera armen och ropade till hustrun och

dottern: »Qo* kväll på dig, mor — go’ kväll, Edla! Har

ni nu någe* varmt kaffe te ge oss, så vore det bra, för

han blåser en hund där ute på fjär^n, ska jag säga.»

Därmed lade han ifrån sig packningen på bordet och

gaf dem båda ett kraftigt och varmt handslag; några

andra smekningar brukades inte på Skärlöga.

»Nå, kära far, det var då väl att du å’ hemma, och

hur ha det gått för dig i stan?» frågade gumman. »Var

det någe’ pris på fisken, och hur var det med potatisen?»

»Det var inte så tokigt,» svarade Österberg lugnt;

»jag fick fyra och femtio tunnan du, mor — och hafren

fick jag tie för, och siken gaf fiskköparn mig tre riksdaler

punde* för, du!»

»Och du glömde väl inte bomullsgarne’ ?»

»Tycker du det! När glömde jag någe’ sist?»

»Och yllekoftan ?» tänkte Edla fråga, men hon vågade

inte, i fall... och därför frågade hon j stället: »Nå, far,

och nya drängen? Har I fått tag i någon töcken?»

»Det ä’ inte så utan det!» svarade Österberg och såg

Htet underlig ut. »Han kommer väl strax, han skulle bara

lägga fast skötbåten och ta ner segle\ Se där har vi’n

ju, vet jag!»

Med de orden vände sig österberg mot dörren, som

med detsamma öppnades af Pålson. Qumman, som inte

hört riktigt hvad mannen sagt, gjorde detsamma och såg

på den inträdande med den mest oförställda förvåning,

vände sig sedan till mannen och sade med missnöjd ton:»Jaså, kors! Har du tagit främmat me dig hem, far?»

»Det är nya drängen vå’n!» ropade österberg henne

i örat. »Du ska väl säga’n välkommen, kära mor!»

»Jag får väl det då!» mumlade gumman, gick därpå

fram till den nykomne, som ännu stod kvar nere vid

dörren, räckte fram handen och yttrade vänligt nog, fast litet

koit: »Ja, välkommen då, kära... Hvad heter han, du

far?»

»Pålson heter han!» svarade österberg.

»Jaså! Välkommen då, kära Pålson!» och sedan hon

sett på honom noga en stund, tillfogade hon: »Och nu får

han väl laga att han trifs så godt han kan!»

»Tack för det, mor Österberg!» svarade Pålson och

tryckte den framräckta handen.

»Stig fram nu te bole, så ska vi väl få oss en kopp

kaffe!» sade Österberg och tog af sig kavajen, under

hvil-Icen han hade en sticktröja. »Det här ä* Edla, dotter

våran, som Pålson får laga att han kommer sams me, fast

hon plär då inte vara svår åf sig just.»

Edla hade under det föregående stått tyst och sett

på den nykomne, som hon tyckte såg inbunden och skygg

ut; att han var fasligt blek och utmagrad såg hon också,

och hon kunde inte låta bli att tänka för sig själf: »hvar

har far fått tag i den där humlestörn, den sir då inte ut

te’ bli mycket rolig att ha i huset!»

Men emellertid gjorde hon våld på sig så godt hon

kunde, gick fram till honom hon också och räckte honom

handen med ett »välkommen», som just inte lät så

särdeles vänligt och som från hans sida besvarades med ett

entonigt »tack», i det han knappt rörde vid hennes fingrar.

Därpå satte han sig vid bordet på stolen midt emot

österberg, medan gumman satte sig emellan dem och Edla

ställde fram kaffepannan, och sedan det var gjordt, tog

hon en gammal schal från dragkistan borta i vrån midt

emot spisehi och slog den om hufvudet på sig.

»Ska inte du ha dig en kopp, du också, Edla?»

frågade fadern och såg på henne litet förvånad.

»Jag ska gå sta* och släppa in fårkräkena först!»svarade Edla litet snäft, hvarpå hon öppnade dörren och

gick ut.

»La7 Pålson fast båten ordentligt ock ?» frågade

Österberg, sedan de druckit sitt kaffe. »Det ligger på bra där

nere, ska jag säga!»

»Jag ska* väl allt ge mig åf ner och titta på*n en

gång till!» svarade Pålson, i det han steg upp från

bordet och tackade med framräckt hand. »Det finns väl någe*

rep till nere i sjöbod?»

»Tross heter det!» upplyste Österberg kort och sträckte

fotterna ifrån sig.

»Jaså, jag ska komma ihåg det!» svarade Pålson och

gick ut lika sakta och stilla som han kommit in.

»Hvar i alla tider har du fått tag i den där

lång-skanken?» frågade gumman och slängde af bort åt spiseln.

»Den sir då inte ut att orka göra nå*n nytta för sig just!»

»Det vet du så lite", mor!» svarade österberg lugnt.

»En ska inte skåda hund* efter hårena, heter det. Får

han bara litet kött på bena, så tar det sig nog, tänker jag.»

»Har han tjänt i skärgården förut då?» fortfor

gumman och kom fram till bordet igen.

»Nej, det har han just inte,» återtog Österberg

dröjande, »men han ä’ villig och lär sig fäll snart te’ sköta

göromålena. Och hvarför jag tog’en, det va9 då mest för

att han höll på te’ svälta ihjäl där inne i stan, stackarn.

Och så för det fanns just inte några som ville på att ger

sig åf hit ut, ska jag säga dig.»

»Ne-nej, di har’et väl fetare inne i stan, kan jag

tänka!»

»Fetare? Hörde du inte att den där höll på te* svälta

ihjäl?»

»Jesses då, hvad säjer du, far? Kan en tänka sig

någe’ tocke? I stan, där di lär ha tockna grofva löner,

säger di!»

»Somliga, ja!» svarade österberg filosofiskt. »Men

somliga ha inte någe* alls. Och sir du, mor, di bara

flat-skratta åt mig, när jag sa, att vi bodde tre mil ut te*

sjöss; men den här, han va* glad åt det, han, och jagtror att om det hade varit sex mil, så hade han blifvi’

ändå gladare!»

»Å Gu’ bevara mej, far! Tänk om han gjort någe

illa och det va’ därför som han ville bort ifrån’et?»

»Nej, du ska vara lugn, Greta! Någe’ illa har han

inte gjort, det ansvarar jag för. Men det ä’ så godt jag

säjer dig alltihop med en gång. Han har seta’ inne som

försvarslös och har inga betyg; men det ska du inte låtsa

om för någon människa, för sir du, nu ä’ det jag som

ger’n försvar, och kan vi göra karl åfen och ha nytta

åfen på samma gång, så tycker jag att det ä’ en go’

gärning, eller hvad säger du?»

»Ja, det förstås, det, bara vi inte får ångra oss,» sade

gumman betänksamt, »för det finns ju så mycket elände

och så många elaka människor. Och tänk bara, vi som

sitter här rakt ensamma — han kan ju ta’ och sätta eld

på stuga’ en vacker dag!»

»Så dum ä’ han fäll inte, när han har husrum själf

i’na!» menade österberg. »Och jag ä’ säker på, att du

hade gjort som jag, om du skulle ha stadt dig en piga

och råkat på en, som vuri’ lika illa ute.»

»Ja, det ä’ en annan sak med kvinnfolka, di ä’ allti’

mer te’ lita på!»

»Undrar det, jag ? Di har fäll allt sina skamfilningar,

di med, om en tittar väl efter! Men nu ska du lofva

mig, mor, att hålla mun på dig och låta det här vara oss

imellan! Hör du det?»

»Får väl det då!» sade gumman sedan hon funderat

en stund. »Men nog ä’ det bäst att du läser unnan

pengarna nå’nstans, och nog ska jag ha ögona me’ mig, det

kan han glä’ sig åt! Och då ä’ det väl inte lönt att jag

säjer någe’ åt Edla heller!»

»Nej, tycker du det! Om hon skulle bli sint på’n

nå’n gång, så skulle hon bara gläfsa ur sig — du vet

hur di unga ä’ lösa i truten — och det skulle jag inte

villa på villkor. Men nu ska du vara riktigt vänlig emot’en,

för, sir du, jag lofte att jag inte skulle säga någe’ om det

där som har vuri’, och fick han nu hum om att jag

ramlat ur mig hela historien, så skulle det besvära’n, kan duförstå. Och det vet en fäll, att har en en töcken där

black om bene’, så lär en sig aldrig gå som folk, sir du

mor.»

»Ne-nej, det ä’ nog så, det. Och inte ska jag säga

ett ol; men ha ögona me’ mig, det ska jag så mycket

mer!»

»Ja, det ä’ inte någe* ondt i det, bara du lagar som

så, att han inte varsnar någe’!»

»Aja, så gammal ä’ jag, så jag vet hur jag ställer

med det!»

I detsamma öppnades dörren, och Edla kom in

storskrattande och ropade till fadern, medan hon kastade af

sig schalen och gick fram till spiseln för att slå i en kopp

kaffe åt sig:

»Jo, det måtte vara en rar sjöman I har skaffat er,

far!»

w »Hur så då?» frågade österberg och rynkade1

ögonbrynen.

»Jo, när han skulle binda skötbåten, så löste han den

i ställe’, och så bar det åf ut me’n från bryggan, och

nu sitter han där och kafvar i blåsten och kan inte komma

i lan

»Jag får väl ut och hjälpa’n, jag då!» svarade

österberg och drog på sig kavajen. »Han ä’ borta från

fast-lande’, ska du veta!»

»Asch då, far, att I våla er te ta en töcken!»

fortsatte Edla föraktligt.

»Ja, säj det!» utbrast fadern förargad. »Och så fick

jag lof att klä opp’en te, så nu fick du ingen yllekofta

den här gången heller!»

Och därmed gick österberg ut, och Edla höll på att

tappa koppen af förvåning och grämelse på samma gång.

»Jaså!» ropade hon nästan gråtfärdig åt modern. »För

en töcken där usel fastlännings skull ska jag inte ha någe

te ta på mig i vinter heller. Ja, vänta mig, han!»

»Tyst, flicka!» varnade modern allvarligt. »Du har

både ylleschal och yllelif, så det ä’ ingen fara med dig!

Pålson, stackarn, höll på och svälta ihjäl han, säger far!

Tänk dig bara, hur det skulle smaka !>^»Ja, rår jag för det, jag? Och ska han komma hit

och gå här och inte duga te någe och ta maten ur mun

på mig, som ä* doter i huset? Men si, det tål jag inte,

och inte tål jag honom heller! Kom han inte och skulle

göra sig te och hjälpa mig med fårena först, tror I mor,

men då tog gumsen å puffa te’n så han höll på te stå på

Imfre’, och det va rätt åfen!»

»Jaså, den där elemenskade gumsen, den ska vi då

ta och slakta te jul, det kan han vara lugn för! Och du

ä* bara så go och ä* höflig mot Pålson, det säger jag dig,

för annars så...» 1

»Åja, mig tar I väl inte å slaktar heller, tänker jag!»

fevarade Edla näsvist. »Och i den saken gör jag allt som

jag vill. För det säger jag er, mor, jag kommer allri te

tåla’n!»

»Ä* det nya drängen du talar om,» frågade nu

Österberg som i detsamma kom in igen, »så vill jag bara säga

dig...»

»Nu ä’ han väl ända ute på fjärn kan jag tänka!»

afbröt Edla, som i sin förargelse glömde den vanliga

försiktigheten gent emot fadern.

»Nej du, i land ä* han, och själf hjälpte han sig som

en bra karl!» sade österberg skarpt, i det han gick rätt

fram till dottern och spände ögonen i henne. »Och du ä’

bara så go, och tar ske’n i vackra näfven och visar dig

hygglig mot karlen, annars ska jag lära dig att det ä’ jag

som ä* kustus i stuga", så mycket du vet det! Och nu

Iger du dig åf opp i vindskammarn och bäddar åfen, för

karlen ä* trött och behöfver hvila sig ordentligt!»

Edla såjg på faderns min och hörde på den sträfva

rösten, att det inte var värdt att komma med några

invändningar vidare, och därför gick hon helt tyst och

still-färdigt åstad och gjorde hvad hon skulle. Men det sjöd

och jäste inom henne, och medan hon skakade om

sängkläderna där uppe, föresatte hon sig att hon aldrig skulle

visa den där »utbölingen» en vänlig min, och kom han

och ville göra sig till och hjälpa henne med några

sysslor, så skulle hon minsann snäsa af honom så att han

aldrig skulle komma igen.4.

Men det var det märkvärdiga med Pålson, att han

kom aldrig. Héla hösten och en bra bit af vintern gick,

och han gjorde inte den minsta min af att vilja hjälpa

Edla med hennes sysslor. Han skötte sina egna, lugnt

och stilla och metodiskt som ett urverk, och östérberg såg

med stigande tillfredsställelse, att han skötte dem bättre

och jämnare för hvar dag som gick. Gamle Grålle hade

aldrig blifvit så omsorgsfullt ompysslad och skött förr, och

det riktigt sken om hans gråbruna fäll, där han stod i

spiltan och mådde godt med sitt friska hö och en och

annan liten hafreportion emellanåt, och själfva gumsen

hade Pålson blifvit god vän med, genom att sticka åt

honom en tapp hö då och då, till omväxling med det

torra löfvet som annars bestods som hvardagsmat, nere i

fårhuset.

När nu vinternoten slog till och Österberg behöfde

kuska af isvägen till stan med sin lilla strömmingsåka, så

gnodde Grålle i väg med en fart, så att hans husbonde

kom lika fort in till torgs som Ljusteröborna och fick

därigenom lika bra betalt som de för sin vara. Och lika

raskt, om inte raskare ändå kilade han af tillbaka, ty nu

visste han ju att vänliga ord och ett godt foder väntade

honom, när han kom hem, i stället för att han inte förut

varit säker för både glåpord och sparkar, när husbonden

\ä\ hunnit vända ryggen till. Och inte nog med det, utan

som det fanns litet gammal skog på ön och Österberg gått

och funderat på att göra ett litet vinterhygge, för att

sedan fram på sommaren ha en skutlast ved att föra in till

staden, så blef Pålson af god nytta äfven där vid lag, ty

när det inte fanns annat att göra, så slängde han yxan

på axeln och gick bortåt norra sidan af ön, där han högg

raska tag, så att spånorna yrde om honom. Och vid

noten bar han sig visserligen litet bakvändt åt i början, men

han lärde s^g snart både att handtera de isiga tögomajämnt och att med stången föra ner noten under isen, utan

att trassla in sig i maskorna och slita sönder dem. Det

enda han var tafatt med, så var det med seglingen; men

mi sedan isen lagt sig rundt omkring, så var det ju inte

fråga om någon sådan, och till sommaren skulle han nog

lära sig att handtera både åran och skotet, det hade han

satt sig i sinnet på.

För mor Greta gjorde han sig nyttig på många sätt.

Han bar upp vatten till ladugården åt korna, han täljde

nystpinnar och späntade torrvedsstickor till spiseln, och

aldrig fattades det att elda med, något som hon förut nästan

alltid fått gräla sig till med de förra drängarna.

Och var det en stol som gick sönder eller ett bord

som haltade eller en väfspole som skulle lagas, så kunde

han det med. Och när han en vacker dag hade balkat

af ett särskildt bås åt hönsen inme i ladugården och

försett det med spjälor från golf till tak och en särskild

liten grind in till båset, i hvilket han slagit upp nya

vaglar för hönsen att sitta på — då hade han helt och hållet

eröfrat gumman, som från den stunden inte visste hur hon

skulle bära srig åt för att få det riktigt bra åt honom. Hon

hade till och med slagit fram åt gubben sin, om han inte

skulle försöka att komma öfver någon gammal kamin inne

i stan för godt pris, så att man kunde elda upp

vindskammaren Utet varmare än hvad spiselmuren kunde

åstadkomma, fastän den var varm nog och Pålson förklarade

att den värmde alldeles tillräckligt.

Österberg tyckte nog det var bra att Gretas första

motvilja hade lagt sig i fråga om drängen, men så långt

som till en kamin ville han ändå inte gå; den kunde ju

komma att kosta ända bortåt en femton, tjugu riksdaler!

Och så kunde den bli eldfarlig, se’n! Nej, det fick då

vara, och han funderade starkt på att skaffa honom en lång,

stickad yllehalsduk i stället, för sådana hade han sett i en

garnbod vid Slussen, och de voro inte på långt när så

dyra. Det enda han inte tyckte så bra om hos sin nya

dräng, var att han själf ovillkorligen måste ge sig af in

till stan hvar gång det blef fångst på noten, ty dit ville

Pålson inte på några villkor. Det var också det enda hannekade för att göra, och som Österberg nog också tyckte

att »själf är bästa dräng», i synnerhet i det fallet, så

störde det inte så särdeles mycket det goda förhållandet

mellan husbonden och tjänaren. Men på Edla knappast

såg han en gång och aldrig oftare än han direkt behöfde,

och när han måste säga något åt henne, så blef det snarare

ett ord för litet än för mycket. Detta tyckte hon var

mycket bra i början, för hon hade ju föresatt sig att hon

inte skulle tåla honom; men hur det var, så började det

förarga henne i längden. Mycket hade hon ju inte varit

nijte och borta från den lilla ön, men så mycket i alla fall

att hon visste att hon såg ut som folk och att andra

»gossar» varit angelägna nog att språka med henne borta

på kyrkobacken på Blidön eller få en dans med henne,

när ungdomen om sommarkvällarna plägade samlas på

någon af öarna.

»Men den här, det var då en riktig drönare!» tänkte

hon ibland för sig själf. »Och tyst ä* han som en fisk!

Men det vore väl underligt, om en ändå inte skulle få’n

te tärija på munlädre’, om en skulle vilja göra sig besvär!

inte för jag bryr mig om’en ett dugg, men nog ä* det

söcknigt emellanåt att bara se*n sitta och moltiga borta

ve bole om kvällarna.»

Det var inte utan att Edla började göra sina små

försök att få den tystlåtne och slutne drängen att deltaga

i samtalet, när de sutto inne alla fyra om kvällarna, hvar

och en vid sitt göromål, under det att den kådiga granveden

smattrade och smällde borta i spiseln. Slug som alla

kvinnor, de må nu vara fiskardöttrar eller furstebarn, aktade

hon sig likväl noga att vända sig direkt till honom med

ett yttrande eller en fråga. Hon pratade i stället med

fadern, som satt och band på sin not borta vid bordet,

medan mor Greta satt vid spiseln och spann sitt ullgarn

och Pålson vid andra bordsänden höll på med att slöjda

några yxskaft eller tälja några räfsepinnar till den

kommande sommaren. Och för det mesta vände hon då talet

på stadsfärderna eller fisket, frågade om fadern träffat den

eller den af grannarna eller om han hade hört något afLeonard — så hette den siste drängen — och hvart han

hade tagit vägen.

»Han är väl i stan, kan jag tänka!» sade hon en

kväll, när hop satt bredvid fadern och vindade upp garn

till notbindningen. »Och det undrar jag då inte på att

en ung, frisk karl hellre ä’ där än sätter sig här och blir

infrusen borta i skärgården!»

Hon menade inte alls hvad hon sade, men kastade i

alla fall en hastig blick bort på drängen, för att se hur

han skulle ta det. Men han låtsade om ingenting, han

bara täljde den ena räfsepinnen efter den andra.

»Jaså, du tror det ska vara så rasande bra i stan^

du?» frågade österberg.

»Ja för en karl, sa* jag!» fortfor Edla och tilläde i

föraktfull ton: »Så vida han inte ä’ en döMansare, som

många ä’ väl det!»

»Ä* det bättre att di ä’ som andra vildar då?»

fortsatte Österberg, som nog förstod hvart hon syftade. »Så"na

tycker jag inte det fallerar på, hvarken här eller där!»

»Håja, det kan väl finnas något midt emellan,»

envisades Edla och vindade på fortare än förut. »För lagom

ä’ väl bäst, tänker jag. Och di som skapar sig allra

beskedligast, kan nog vara di värsta för rexten!»

»Har du träffat på några tockna, du då?» frågade

fadern och stannade midt i en maska, med notkolfven i

ena handen och garnet i den andra.

»Det kan väl hitta på och hända, det!» svarade Edla

med en ny blick på föremålet för sin ovilja. »Men inte

ä* jag den som låter lura mig åf att folk gör sig te inte.

I det tystaste vattne* går di stridigaste fiåkarna, heter det.»

»Di kan allt gå där det ä9 strömt med!» sade nu

Pålson långsamt och utan att se upp från hvad han hade

för händer.

»Ja, det ä* bättre det, så vet en hvar en har dom!»

svarade Edla utan att se på honom, men inom sig

triumferande öfver att hon fått honom att svara.

»Nu tyckte du riktigt att du slog hufvu* på spiken!»

utlät sig österberg och tittade på henne med ena ögat.

»Hvad sa* du, far?» frågade mor Greta och satte

5. — Fr Hedberg. /.handen framför örat. »Menar du att det är slut på siken?

Ja ja, det lär det allt vara för i år! Bara strömmingen

går te något så när, så.»

»Du tänker då aldrF på annat än mat, kära mor!»

ropade Österberg med höjd röst. »Men nu talte jag om

att slå hufvu’t på spiken!»

»Jaja, men det ä’ i alla fall sådan man lefver åf!»

återtog gumman, som nu hörde hvad han svarade.

»Jo, det är sanning, det,» instämde Pålson med ett

uttryck af öfvertygelse, som gjorde att Edla såg på

honom på nytt. Hon kände ett oemotståndligt begär att

motsäga honom, och därför svarade hon med en viss

skärpa i tonen:

»Åja, men inte är den väl alltihop heller? Det kan

väl allt behöfvas någe’ mer här i världen.»

»Det kan den säga, som aldrig har svultit!» återtog

Pålson och såg på henne med ett hastigt ögonkast.

»Svälta behöfver en väl inte, om en bara vill göra

någe*. Men di som ä’ lata har allti’ något te skylla på

förstås!» fortfor Edla i samma ton som förut.

Gubben Österberg hade suttit och skrufvat på sig

medan de där replikerna växlades, och det syntes på hans

rynkade panna och hängande underläpp att han var

missnöjd både med dotterns ord och med tonen, i hviJken de

sades. Men när han med en hastig snedblick på Pålson

såg att d^nne satt lugn som vanligt, så ville han inte

heller säga något åt flickan, ty inom sig tyckte han nog

mera om att hon var snäf emot honom, än om det skulle

varit tvärt om, och för resten visste han ju af erfarenhet

att Edla hade sitt hufvud för sig, som man säger.

Men när kvällsvardsgröten var äten och Pålson sagt

god natt och gått upp och lagt sig, kunde han inte låta

bli att säga till henne, när hon också tog god natt och

skulle gå in i kammaren, där hon plägade ligga:

»Hvad har du emot Pålson, efter du jämt ska hugga

på’n?»

»Jag?» frågade Edla och såg på fadern med sin mest

oskyldiga min. »Har jag sagt någe’ åt honom^ jag?»»J3» jag undrar hvem det annars skulle ha vuri’

åt, jag?»

»Kors, kära far, jag mente bara för allmänheten, jag

— och inte måtte han väl vara så dum, så han tar åt

sig, när han inte behöfver.»

Och därmed gick Edla in och lade sig, sedan hon

helt obesväradt sagt god natt åt både far och mor.

»Kan du säga, Greta, hvad det ä* som går åt jäntan?»

frågade Österberg, sedan han blifvit ensam med sin

gumma ute i köket, där de gamlas säng stod.

»Hvad menar du med det?» frågade mor Greta

förvånad. »Inte har jag sett att det är någe’ åt henne!»

»Kors, hon är ju rent åf hatisk på den där fattiga

Pålson, vet jag!»

»Å, det inbillar du dig bara, far! Hvarför skulle

hon vara det? En kan väl knappt önska sej en bättre

dräng, tycker jag. Nej vet du, far, jag ska säja dej hvad

det ä’: hon går och ä* sint för att hon inte fick den där

yllekoftan, som du lofte’na. Och hon tycker det ä* snopet

att du klädde opp Pålson och inte gaf henne någe\»

»Ja, men han hade knappt en tråd på kroppen, han,

då hon har allt liva’ hon behöfver!»

»Ja det förståte, utom yllekofta, för si en töcken

behöfver hon så fasligt väl, det försäkrar jag dig.»

»Jag får fäll skaffna en då, när jag far te stan

nästa gång — och det blir ju passligt att ge’na te

julklapp!» i : |

»Gör det du, far, så blir hon nog nyter igen!»

Och på det beslutet somnade de båda gamla snart

nog, men Edla låg länge vaken inne i kammaren och

tänkte på de där orden, som drängen hade sagt om svälten,

och hon tyckte nog för sig själf att hon varit stygg emot

honom, när hon talte om lättjan; men inte kunde hon

hjälpa, att hon rakt inte kunde tåla honom.5.

Så kom julen och med den yllekoftan. Fisket hade

gått till duktiga tag i början af december, då ett kort

blidväder afbrutit den förut så envisa kylan, som börjat

redan i första dagarna af november. Österberg hade

riktigt slagit på stort den gången: mor Greta hade fått en

ny kaffepanna, Edla sin yllekofta och ett par sådana där

ljusstakar, som se ut som silfver men äro af glas och

som man alltid blir så förvånad öfver att taga uti, därför

att de äro så ovanligt lätta, då de i öfrigt se så gedigna

ut. Pålson hade heller inte blifvit utan; han hade fått en

ny sydväst och en skinnväst, och själf hade österberg

skaffat sig en ny tobakspung utaf sämskskinn med röda

kanter och ett par hängslen att begagna om söndagarna,

när det blef fråga om kyrkfärd, något som icke

försummades under julen, vare sig det var öppet vatten eller

körbara isar.

Äfven den här julen hade man kommit öfverens om

att fara till Blidö kyrka i julottan, och Edla hade inte

släppt fadern förr än hon fått lof att följa med, hur mycket

än gumman satte sig emot det.

»Det kan ju bli någe’ väder åf, när ni ska hem,,»

menade gumman Greta, »och då sitter jag bara här och

ä’ orolig. Karlarna, di lcan allti’ frakta sej, men en

töcken där en som du...»

»Hå kors, jag a* väl inte åf socker heller, så att jag

smälter, ifall det blir ruskväder!» svarade Edla.

»Nej, nog har du varit mer peppar på sista tiden!»

svarade modern, och sedan talade hon inte vidare om

saken.

Det var lagom kallt och strålande vackert månsken

om juldagsmorgonen så där vid fyratiden, när österberg,

Edla och Pålson gåfvo sig af ifrån Skärlöga och togo den

vanliga vintervägen öfver några små holmar, till dess de

slutligen kommo ut på den stora fjärden, som skilde Skär-löga-skärgården ifrån Blidön. Grålle trafvade på friska

*y det var nu öfver åtta dagar sedan han varit på

sin sista resa in till staden, och han hade haft god tid

att hvila upp sig och äta sig riktigt trind sedan dess.

Mor Greta hade letat rätt på så mycket skinnfällar och

mattor och schalar som funnos i huset, och Edla satt

varmt och godt inpälsad framme i åkan bredvid fadern,

som körde, medan Pålson krupit upp bakuti, där han äfven

satt varmt nog, om han också fick lof att hänga benen

utanför, därför att strömmingsåkan var så liten. Himlen

var alldeles molnfri, och de vanliga morgonstjärnorna

tindrade hvasst och klart, trots månskenet, och endast nere

i nordost låg ett mörkgrått molnlager med ulliga kanter,

på hvilka den mot väster lutande månen, som ännu inte

uppnått sitt fylle, kastade några matta ljusreflexer. Strax

ofvanför det gråa molnet lyste Björnvaktarens stora stjärna,

och ett stycke högre upp svängde Karlavagnen

fimmer-stången ner åt horisonten, och längst borta i söder

blixtrade Sirius med blåhvit glans, som återspeglade sig i den

blanka isen ute på fjärden, där vägen var utstakad med

några mariga granruskor med långa mellanrum.

»Bara inte det där har snö med sig, så går det fäll

an!» sade Österberg, i det han med piskan pekade på

molnlagret i nordost. »Det sir mej ut för lite’ åf hvarje.»

»Åja, men inte blir det väl nå’n snö åf i dag?»

frågade Edla och tittade litet osäkert på fadern, som om hon

väle att han skulle öfverbevisa henne om den saken.

»Det ä* ju så kallt så det knäpper i isen!»

»Jaja, men det kan båda tö, det också,» svarade

fadern, »och tockna där molngubbar plär inte vara te leka

med, så här års. Vore det inte så snöpligt, så vore det

kanske säkrast te vänd’ om hem igen!»

»Hå, det måtte väl aldrig komma på frågan!»

utbrast Edla, som var angelägen om att få visa sin nya kofta.

»Ja, hvad tror Pålson omJet?» frågade Österberg och

Vände på hufvudet, medan han höll inne Grålle ett

ögonblick.

»Å, nog tänker jag vi tar oss fram!» svarade dennelugnt. »Och efter som vi nu ä* på väg en half mil,

så...» • ;

»Ja, nog går det te komma dit, men si hem,» sade

Österberg tveksamt, »det bdir kanske kitsligare!»

»Kors, kära far! Blir det väder åf, så kan vi väl få

hus hos Jansons på Blidön, vet jag. Di har ju nya stugan,

med flere rum än di behöfver, för nu lär di väl inte ha

några stockholmare ute!»

»Nå och mor då?» frågade fadern, i det han gaf

Grålle ett piskrapp, som denne enligt gammal vana

besvarade med att kasta svansen öfver tömmarna. »Ska

hon sitta ensammen hon och vara orolig för oss,

tycker du?»

»Hon vet ju att vi har känningar där!» återtog Edla

lugnt. »Och nog begriper hon väl att vi inte ger oss ut,

om det blir någe’ väder.»

»Och om österberg vill, så kan jag ju ge mej åf hem

me’ samma det ä" slut i körkan, så att hon inte behöfver

vara ensam!» föreslog Pålson.

»Hur ska vi då komma hem, om Pålson ger sig af

med hästen?» frågade Österberg litet kärft och vände åter

igen på hufvudet.

»Nej, jag tänkte ta och gå, jag!» svarade denne lugnt

som alltid.

»Gå hem öfver isen?» utbrast Edla häftigt och strök

undan schalen från sitt väl ombonade ansikte för att se på

honom. »Det ska en allt vara skärgårdsvan ve för te

kunna!»

»Åja, jag har nog gått längre vägar än så — och

tyngre med!» svarade Pålson.

»Jaja, men det har fäll ändå vuri’ vägar som Pålson

har känt te ?» inföll österberg.

»Det ä’ inte så säkert, det?» fortfor denne, »och

n

tjehöfvas.»

»Ånej, det ä* inte sagdt att det blir nå’n snö förr"n

i måron, och då kan han gärna få dråsa ner, om*han vill.

Jag ska bara opp te Jansons, riär det ä* slut i körkan,

så klockan ve tolftiden kan vi allt vara på väg hem igen.»»Nej si det ä* då alldeles för tidigt, far!» sade Edla

med missnöjd ton. »När en inte kommer öfver te dom

mer än en gång om åre’, så ska en väl inte flyga åf ut

me’samma heller!»

»Ja, vi får si hurdant vädret blir!» svarade fadern

i bestämd och afgörande ton och manade på Grålle, som

under samtalet passat på och pustat litet och nu satte af

igen med förnyad fart. Helst hade han nog sprungit rakt

fram, men det var råkar och sprickor i isen, så att han

måste göra den ena kroken efter den andra, och hvar

gång det svängde, frustade han till och skakade på

huf-vudet, så att frostnålarna yrde om honom, och sedan han

i svängen saktat farten en smula, vände han på hufvudet

och tittade på husbonden, som om han velat säga: springer

jag inte bra, gamle far du?

Mellan sex och sju var man framme vid östra sidan

af Blidön, och sedan tog det inte mera än en knapp

half-timme att komma midt öfver den långa och smala ön till

Blidösund, där den lilla vackra kyrkan ligger på en udde

och blickar rakt öfver sundet hän till Yxlan, hvars

inbyggare hon också kallar till sig, när de högt stämda

klockorna sända sitt manande »Kom hit, kom hit!» öfver

land och vatten. Nu lyste det så grant från de hvälfda

fönstren ut öfver snön på backen och den spegelblanka

isen nedanför den, och folk samlades från alla håll, åkande

och gående, allt efter råd och lägenhet, eller allt efter

som de hade längre och kortare väg. Orgelns toner

strömmade redan ut genom den öppna kyrkdörren, och tyst,

långsamt och med dröjande steg gick menigheten in i den

upplysta men kalla kyrkan, sedan man först utbytt

handslag och oftast stumma, men ibland halfhögt yttrade

hälsningar ute på kyrkbacken, där gamla bekanta råkades

och där många af dem inte sett hvarandra sedan julen

förut.

När julottan var slut, här, som i allmänhet på platser

där afstånden äro stora, hopslagen med högmässan och

därför tagande en ganska rundlig tid, hade molnväggen i

nordväst stigit allt högre upp, och häftiga stötar af en

bitande vind började stundtals aflösa den förra orörligheteni luften, som dock ännu var klar i väster och söder.

Kyrkfolket strömmade ut i täta flockar, och de äldre männen

samlades så småningom nere i sockenstugan, där prästen

hade något kommunalt ärende att tala med dem om, och

under tiden spridde sig de unga i olika grupper och

sökte skydd .för den kalla blåsten, dels i klockargården,

dels i stugorna hos bekanta här och där. Kaffepannorna

stodo på elden öfverallt, och på mer än ett ställe fanns

också en julglögg att värma sig med. Det skulle bli dans

på kvällen i en af de större gårdarna, en half

fjärdings-väg från kyrkan, och Edlas flickbekanta ifrade för att hon

skulle förmå fadern att stanna kvar hos Jansons öfver

natten, så att hon skulle kunna få vara med om dansen,

eftersom hon nu ändtligen kommit öfver en gång i tiden.

Edla ville nog själf också gärna stanna, men hon visste

hur det var med fadern, att han inte gärna blefve

hemifrån så länge, så hon trodde nog inte att det skulle gå.

Emellertid lofvade hon att försöka, och det gjorde hon

också, när den tillfälliga sockenstämman var slut och när

fadern i sällskap med Janson kom gående ner till gården,

där Grålle hade fått kvarter och där Edla nyss blifvit

trakterad med en kopp kaffe.

Janson höll redan på att öfvertala Österberg att stanna,

men denne ville inte. Inte för att han hade något emot

det annars, men om det blef oväder, så skulle mor bli

orolig, och det stod hon aldrig ut med, klen som hon var

emellanåt. Och så kunde det ju hända att det kunde

hålla i Annandagen med, och då vore det bäst att vara

hemma.

»Ja, men det ska bli dans i kväll borta ve

Söder-gål’n, far,» sade Edla i inställsam ton, »och det skulle allt

vara bra tråkigt att inte få vara med om den.»

»Ä’ du så fasligt angelägen, så får fäll du stanna då,»

svarade Österberg, »och så får fäll Pålson åka efter dig

Tredjedan, ifall inte han har lust te bli kvar, han med!»

»Nej tack!» svarade denne, som nyss varit och sett

efter hästen. »Jag vill allt helst hem, om det så ska

vara.»

»Ja, men nog sjutton kunne du stanna med, öster-berg!» sade nu Janson, som också varit skeppare i sin

dar och var gammal, god vän med gubben på Skärlöga.

»En sir ju aldrig till dig, så långt åre’ ä’! Och jul ä*

jul vet jag; nog håle lugnar Oreta sig, hon vet ju att du

ä* en rejel karl vet jag!»

»Jaha, det förstås det... men sir du...»

»Å, stanna nu, far!» bad Edla bevekande. »Det å’

ju inte så ofta en kan få någe’ roligt!»

»Det har då tösen rätt i. Och plats har vi för er

och för drängen eran meM Du ska veta, Österberg, att

jag har byggt på stuga’, så nu har hon två våningar och

"varanda* me’ du... och du ska väl si på’na, vet jag! Och

mor sa då att det va stört inte lönt att jag kom hem utan

dig — för då fick jag ingen julsup, sa hon — och det

vore då för eländigt, tycker jag, och det vill du väl inte

ha på ditt samvete, Österberg?»

Nej det ville inte Österberg heller, ty hur nykter han

än annars var, så nog unnade han både sig själf och

andra en liten knaber under julen. Han stod därför rådvill

och ref sig betänksamt bakom örat, då Pålson helt

ovän-tadt rörde vid armbågen på honom och sade lugnt som

alltid:

»Inte ska Österberg hindra doter sin te få dansa!

Jag ger mig nog åf hemåt jag och lagar att mor Oreta

håller sig lugn!»

Edla såg på honom för första gången med en tacksam

blick, men det tycktes han inte lägga märke till.

Österberg däremot vände sig tvärt till honom och tappade

alldeles bort sin vanliga betänksamhet, när han svarade:

»Tänker Pålson ta och gå hem den långa vägen då!

Hur i helsike skulle det gå te ?»

»Nej, jag kan få åka med Måskobbarn och se’n ä*

det ju bara en half mil öfver te Skärlöga,» återtog Pålson.

»Ja, men om det blir oväder åf då?»

»Det blir inte förr än te natta, om det blir!» inföll

Janson och tittade uppåt luften. »Och då ä’ han ju

längesen hemmave!»

»Men du ska veta, karlen ä’ ju fastlänning, och han

hittar ingenstans i skärgården!» sade Österberg halfhögt,i det han drog Janson med sig åt sidan. »Och inte kan

jag fäll forsvara —»

»Nå så hittar Måskobbarn då! Den tar sig fram,

om det så vuri på rama Ålands haf! Låtfen du ge sej

åf, så kan vi få ha litet jul te’hopa! Du kunne gärna ha

tagp Oreta med dig me1, så hade det vuri1 så mycket

roligare !»

österberg funderade både länge och väl, innan han

kunde besluta sig. Men slutligen gjorde Pålson slag i

saken genom att helt bestämdt förklara, att han gaf sig

af i alla fall, och var det så att österberg inte kom sig

för med att stanna, så kunde de ju alltid taga upp honom

på vägen.

»För här stannar jag inte på villkor!» utlät sig

drängen. »Dansa kan jag inte och supa vill jag inte, och

hvaJ ska jag då här te göra? Ajös därför, Österberg!

Nu går jag och tar reda på Måskobbarn och så ge vi oss

åf så fort vi kan.»

Därmed lyfte han på skinnmössan, som han fått låna

till färden af Österberg, och gick med långsamma steg

uppåt kyrkbacken, där åtskilliga mera långväga kyrkgäster

höllo på att spänna för sina slädar för att gifva sig af,

antingen hem eller på julkalas till bekanta.

»Det va* en underlig en, det där!» sade Janson och

tittade förvånad efter den bortgående. »Hvar har du fått

tag i den nå’nstans?»

»I stan!» svarade österberg lakoniskt. Han var

missnöjd med hela tillställningen, men inte ville han heller

visa sig för angelägen om att fara, för han ville inte stöta

Big med Janson, som ofta hade bistått honom i tillfälliga

knipor, hvilka kunna inträffa i skärgården lika bra som

på fastlandet eller i staden. Och för öfrigt, en half mils

promenad öfver fast och säker is, det var ju ingenting att

tala om — hade karlen bara varit skärgårdsbo och van

vid sådana vägan Men å andra sidan var han ju stark

och duktig nu, sedan han fått äta upp sig ute hos dem,

och nykter var han med, så någon fara kunde det ju inte

vara — och si var det så rasande bra att mor inte

be-höfde vara orolig. Och hur det var, så leddes Orålle framoch spändes för, och efter en styf kvarts timme körde

Janson förut och Österberg kom efter med Edla och det

gick med rykande fart ner till Jansons, där julbordet redan

stod dukadt med allt hvad godt och fett och starkt som

huset kunde förmå, och det var sannerligen inte så litet!

Och nu fick Edla riktigt tillfälle att visa sin nya

yllekofta i all dess glans, och flickorna voro inte litet

afund-sjuka på henne för den. Och de utaf dem, som varit i

kyrkan, ville ovillkorligen veta hurudan nya drängen var,

och hvad det kunde vara åt honom. För under

gudstjänsten hade han suttit nedlutad i bänken med hufvudet

emot händerna, och när prästen hade talt så vackert om

det lilla Jesusbarnet, som inte hade annat än en fattig

krubba till vagga, så hade han rest upp hufvudet och sett

på prästen och haft stora tårar i ög«onen. Så nog måtte

det vara en underlig kurre, tyckte flickorna. Och hade

Edla lagt märke till hur bra han såg ut? För det fanns

ingen af de andra drängarna som var så mörklagd och

hade sådana märkvärdiga ögon, när han tittade upp.

»Han tittar aldrig på folk, så det har jag då inte

varsnat!» sade Edla skrattande. »För resten tror jag

aldrig jag sett honom riktigt ren och kammad förr än nu

te julen! Men nog ä* han underlig, alltid, och jag har

aldrig kunnat me’n, det ä’ hvad jag vet!»

Det var en riktigt styf juldans, som nu blef af fram

på kvällen i Jansons tillökade byggning, där till och med

själfva »varandan», som utgjorde hans stolthet, var

upplyst med en stor fotogenlampa, som hängde i taket. Och

det var många »gossar» både från de stora och de små

öarna som lade sig ut för Edla och som kommo fram och

ströko på foten, sedan de först stått och funderat en god

halftimme nere vid dörren, om de skulle våga sig fram

till den vackraste flickan i hela juldansen. Under tiden

sutto gubbarna inne i Jansons egen kammare omkring

toddybordet och språkade och fyllde på i glasen, till dess

det började gå rundt om i hufvudet på dem, som inte

voro vana vid en så storaktig traktering. Bland dem var

österberg en, och han var kanske den försiktigaste utaf

allesammans, ty han kunde inte låta bli att tänka påGreta, som satt där hemma, och pi drängen, som hade

gifvit sig af hemåt, för att hon inte skulle behöfva vara

ensam. Det var inte utan att han skämdes litet smått

för att han låtit öfvertala sig att stanna kvar och litet

emellanåt gick han till fönstret för att titta på vädret.

Men så började de andra tala om skatterna och nya

väg-hållningslagen, och fast det egentligen inte vidkom

Österberg, som bodde så långt ut till sjös, kunde han ändå

inte låta bli att höra på och att också deltaga i samtalet

och på det sättet glömde han sig kvar där inne ett par

timmar och drack ett halft glas mer än han skulle velat.

När han nu kom ihåg sig och skulle ut för att se hur

det stod till med väderleken, mötte han mor Janson i

farstun, när hon kom ut från det öppna köket, där det fräste

och stekte och osade julmat i långa banor.

»Hvart ska Österberg ta vägen som längst?» frågade hon

fryntligt, i det hon motade honom med kaffepannan i hand.

»Å jag ska bara sta* och titta om Grålle ett tag!»

svarade Österberg.

»Lå bli det,» svarade mor Janson, »för jag ska

säga, det ä* ett hundväder där ute, så Gud sej föibarma!»

»Hvad säger mor Janson?» ropade Österberg, sköt

henne tämligen ovärdigt åt sidan och skulle öppna dörren,

som gick utåt Men det var inte det lättaste, och när

han väl fått upp den på halfspänn, kom en vindstöt

farande med en hel snödrifva, som slog honom midt i

ansiktet, och dörren flög igen med en fart, som satte

Österbergs näsa i fara.

Ovädret hade brutit ut med en styrka, som endast

den kan föreställa sig, hvilken en gång i sitt lif varit ute

för en snöstorm på slättmark eller på den isbelagda sjön.

Det hven och yrde och pep och smällde i tak och

skorstenar, som om alla nattens och mörksens furier varit

lös-släppta på en gång, och trots sin lugna skärgårdsnatur

kunde Österberg inte återhålla en känsla af isande

förskräckelse, som kom honom att utropa:

»Jäklar anacka! Att jag skulle låta öfvertala mig te

stanna! Tänk om Pålson ä* ute i det här, han som inte

hittar någe’!»»A kors! klockan ä* ju nie på kvälPn,» svarade mor

Janson lugnt, »och han å’ nog hemma för länge se^!»

»Jaja, en får väl hoppas på det!» svarade Österberg

efter ett ögonblicks funderande. »Men jag kan undra när

det började, jag!»

»Det ä’ inte lång stund se’n!» svarade mor Janson

och sköt in honom igen i kammaren till gubbarna, i det

hon visligen förteg att snöyran hade börjat redan vid

sextiden.

7.

Måskobbarn och Pålson hade gifvit sig af från Blidön

så fört som den förre hade hunnit få i sig en bit

julfäg-nad nere hos en af bönderna på östra sidan af ön.

Högtiden till ära hade julfödan uppspädts med åtskilligt af det

starka slaget, och när de vid fyratiden satte sig upp i

åkan, var hästens och åkdonets ägare så pass rörd af all

välfägnaden, att han trugade tömmarna på Pålson och

föredrog att själf, med det tunga hufvudet på kamratens axel,

taga sig en af talrika nickningar afbruten sömn. Pålson,

som endast tagit sig litet mat, var däremot nykter och

vaken, och när de väl kommit ner på isen, kände han

igen vägen som de färdats dit och som närmare stranden

var utprickad med granruskor, hvilka dock hastigt

upphörde, när man kommit ut en half fjärdingsväg. Men

sedan fick man följa spåren af dem som åkt förut, och

som isen var blank och klar, såg man tydligen märkena

efter hästhofvarna och de matta ränderna efter medarna,

som i slingrande bukter krökte sig framåt, än kringgående

en råk eller ett strömdrag, än åter sträckande sig i rak

linje utåt den omätliga ytan. Pålson körde friskt undan,

och hästen själf tycktes ha brådtom att komma i väg, ty

piskan behöfde inte användas, tvärt om fick Pålson lof att

hålla styft i tömmarna för att det inte skulle gå allt för

fort i början, så att inte hästen tröttade ut sig i förtidoch så att man kunde se vägen, hvilket blef svårare och

svårare allt efter som mörkret föll på. Måskobbarn tittade

upp ibland med ett halft öga, mumlade några otydliga ord

och försjönk snart i samma ljufva slummer som förut.

»Olson skulle inte sofva!» sade slutligen Pålson och

knuffade honom i sidan med armbågen. »Det å9 inte bra

i kylan och så kan jag ju köra vilse, jag som inte ä’ så

värst van vid vägen!»

»Hvad sa’ ?» mumlade den sofvande och försökte resa

upp hufvudet, som föll ned igen lika tungt som förut.

»Olson skulle inte sofva, säger jag!» ropade Pålson i

örat på honom. »Det är jnte bra i kylan!»

»Kylan har slagi1 sej!» mumlade Måskobbarn lika

orörlig som förut.

»Ja, men jag vet inte om jag kör rätt!»

»Rätt i nordost, ja!»

»Nå, det får väl gå på Guds försyn!» tänkte Pålson

•och körde på så att han hade vinden rätt i ansiktet. Han

hade ju hört att den var nordost på förmiddagen, och han

antog att den inte hade ändrat sig se’n dess. Men om

den inte hade ändrat sig, så hade den i stället blifvit så

mycket häftigare och svepte nu fram med sina hvassa

isnålar i följe, isnålar som beto sig in i skinnet och

lämnade svidande märken efter sig. Och för hvarje vindstöt

som kom, så tjöt det och gnisslade utefter isfältet, och

när stormen riktigt satte i, måste man hålla ihop munnen,

för att den inte skulle klippa af andedräkten eller

förvandla den till is, innan den hann komma ner ifrån

läpparna till lungorna.

Och ändå tyckte Pålson att han befann sig bättre

här ute än där borta på ön, där julljusen glimmade i

stugfönstren och där glädjen stod högt i tak äfven hos

back-stugusittaren. Hade han bara inte haft den druckne

Måskobbarn bredvid sig, skulle han mått riktigt skönt, fast

kylan, ökad af vinden, bet riktigt vildt i skinnet och kom

hans händer att stelna, trots vantarna som han hade på

sig. När han väl hunnit till Måskobben och fått lämna

af den snarkande och nickande kamraten, tyckte han att

det skulle bli riktigt jul att få leta sig hem till stugandär borta på Skärlöga, där gumman nu satt och väntade

på att de alla skulle komma och alltid skulle bli glad

öfver att det kom någon. Och så att få röra på sig och

att få vara riktigt ensam där ute på isen, med den

milslånga vägen öfver till ön — inte ha någon som gick och

tittade på en och lurade efter något i hastigheten fälldt

ord, som kunde förrådal...

Här kastade hästen till och ryckte åkan åt sidan, så

att den sofvande Måskobbarn höll på att taga öfverbalans

och falla ur. Därpå tvärstannade han med bägge

fram-benen hårdt spända i isen och darrade i hela kroppen,

medan andedräkten i breda imstrålar frustade ut ur

näsborrarna på honom, och sedan började han stryka

baklänges så mycket han orkade, trots det att Pålson i första

häpenheten ville mana på honom att fortsätta framåt.

»Ä* vi hemma?» frågade Måskobbarn halfvaken i det

han försökte återfå jämvikten. »Eller hvad i helsike...»

»Nej, vi höll på att komma ner i en råk,» svarade

Pålson med kort andedräkt, »och hade inte hästen vari1

så...»

»Låt’en därför sköta sig själf!» mumlade husbonden.

»Jag har sofvi* många gånger, jag, och han har gått hem

ändå. Pålle ä’ en kloker karl, ska jag säga!»

»Jag märker det!» svarade Pålson, i det han släppte

efter tömmarna, och i uppmuntrande ton fortsatte han, i

det han böjde sig framåt och klappade hästen på länden.

»Gå du, Pålle, du hittar allt vägen bättre än jag!»

Pålle svarade med ett gnäggande, tog sedan försiktigt

några steg framåt, gjorde därpå en lång lof och började

sedan springa rätt emot vinden med starkare fart än förut,

utan att bry sig om yrsnön, som nu började att falla här

ute tidigare än där borta på ön, där julgillet redan var i

full gång. Men om man tror att den föll lodrätt, den täta,

hvassa snön, så bedrar man sig. Nej, den svepte fram

vågrätt öfver isen, höjde, sänkte, vände sig om, som om

den velat fly för sin egen vildhet, och kom tillbaka ännu

vildare än förut. Mörkret, som förut varit svart, blef nu

blygrått, emellanåt genomskuret som af elektriska gnistor,

och blandade med de hvassa nålarna kommo stora, våta,tunga flingor, som fröso till isklumpar, när de väl nått

något föremål att haka sig fast vid. Inom några

ögonblick körde de framstrykande massorna ihop sig på isen

här och där till lösa drifvor, som flyttade plats med de

tjutande vindstötarna, packade ihop sig framför medarna

och tycktes vilja hejda den lätta åkan på hennes

guppande färd ned och upp för de rörliga hindren. När

stormen riktigt tog i, så hejdade den till och med hästens

fart, han nästan tvangs att stanna för det våldsamma

an-loppet, och när det gaf efter, tog han i med förnyad kraft,

medan isnålarna smälte i värmen af hans rykande hud,

som därigenom ångade ännu mera. Och hur kölden skar

igenom kläderna och isade de i släden fängslade lemmarna!

Den sofvandes tyngd hvilade allt mera tryckande mot

Pålsons stelnade axel och arm, han försökte på nytt att

ruska honom vaken, rädd för att han skulle sitta och frysa

ihjäl under det dubbla inflytandet af ruset och kölden.

Men det var förgäfves; endast några stönande ljud hördes,

och kamraten tycktes bli allt tyngre och tyngre. På en

gång hördes ett starkt gnisslande ljud, den ena meden

lyfte sig högre än den andra, just på den sidan där Pålson

satt, och innan han hann kasta sig utåt för att väga upp

den, låg åkan omkullslagen och de båda åkande ramlade

ur, Pålson öfver den sofvande Måskob.barn, medan Pålle

helt lugnt stannade och vände på hufvudet, liksom för att

se efter hvad det var, som hade händt.

»Hvad i hälskotta nu?» ropade Olson med redigare

röst än förut, i det han tumlade om i snön som en hösäck.

»Hvad ä’ det?»

»Det var åkan som stjälpte!» svarade Pålson lugnt, i

det han försökte komma på benen igen, glad öfver att den

andre hade blifvit väckt på ett mera afgörande sätt än

han själf kunnat hitta på.

»Stjälpte hon?» svarade Måskobbarn och lyckades

efter många ansträngningar sätta sig upprätt i snön.

»Hur fan kör du då, din bulvan? Jag ligger ju i en

grop, vet jag!»

»Och det här ä’ bestämdt en bergknalle!» ropade

Pålson, som ville taga ett steg åt sidan men råkadepå en hal upphöjning, som gjorde att han ramlade nedåt

igen.

»Och inte blåser det heller så djäkligt mera!» utbrast

Olson och mornade till sig allt mera. »Vi måtte ha fått

lä utaf någonting!»

»Vi ä’ i land!» ropade Pålson på nytt, sedan han

vid nedhalkandet fått tag i en enbuske, som han stack

sig på.

»A’ vi i land?» skrek Olson och gned sig i ögonen,

försökande att se sig omkring. »Ja, så förbanna mig

tror jag inte... Vänta litet — ser inte Pålson te någon

lada ett stycke uppåt?»

»Jo, jag tycker att det ä’ någe som skymtar där

borta till vänster!»

»Då ska en få si att vi a* hemma!» fortfor

Måskobbarn, och fick genast till svar från gamla Pålle ett godt

gnäggande, som tycktes bekräfta hans utsago. »Ja, då

sätter vi oss opp igen, och se’n ä* det bara en liten bit

öfver backen här, så ä* vi ve stugan.»

»Ja; det var allt mer lycka än konst det!» sade

Pålson och hjälpte honom upp i släden. »Men nu kan

väl Olson reda sig hemåt ensam, för jag ger mig allt åf

te Skärlöga, jag, och det med en gång!»

»Var inte galen, karl!» skrek Olson och fick tag i

honom i armen. »Stanna öfver hos oss te*s i morgon bitti,

när det blir dager.»

»Nej, jag lofte Österberg att jag skulle ge mig hem

te gumman, som sitter ensam, och nu ä’ det ju bara en

mil kvar.»

»Ja, men Pålson kommer aldrig fram! På andra

sidan ligger det på ändå hvassare, för där kommer det

från hela stora sjön, ska han veta. Kom te minstingen

in ett tag och värm opp sig, innan han ger sig åf!»

»Åja, det kan jag då göra, för jag ä’ allt duktigt

stelfrusen, känner jag. Men jag ger mig åf igen om en kvart,

för nu håller jag mig nög varm, när jag får röra på mig

ordentligt.»

Och det hjälpte inte att mor Olson, när de väl kommo

fram till den varma stugan, föreställde Pålson att det vore

6. — Fr. Hedberg, /.att fresta vår Herre, om en människa gåfve sig ut i ett

sådant väder. Han svarade helt lugnt:

»Det är inte vår Herre jag vill fresta! Jag vill bara

fresta på att hålla ord!»

Och därmed gaf han sig ut på nytt i natten och den

hvinande stormen.

7.

Redan strax fram på kvällen hade mor Greta börjat

bli orolig öfver att det tilltagande ovädret skulle hindra

kyrkfolket att komma hem. Hon hade, när hon var ute

och såg om kreaturen, haft svårt nog att reda sig på den

lilla biten mellan ladugården och stugan, och när hon

väl uppnått den och skulle in igen igenom förstudörren,

som gick utåt, så ville den på inga villkor låta öppna sig

och när hon väl fått upp den och kommit halfvägs in,

slog den igen om henne med en fart och en styrka, som

kastade gumman tvärs in genom den öppnade köksdörren

och gaf henne en hel liten snödrifva till följeslagare på

vägen.

»Det var då en välsignad storm te regera,» muttrade

gumman för sig själf, »den är ju alldeles rasvill! Det va

då väl att den hygglige Pålson bar in så mycke ved, så

en kan hålla varmt här inne och ha kaffepannan i

ordning te’s di kommer! För nu tänker jag väl ändå att di

snart ska vara här!»

Men när gumman närmade sig spisen för att maka

upp bränderna riktigt nära hvarann och lägga på ny ved,

tyckte blåsten, som inte kunde komma åt henne mera

hvarken genom dörreil eller fönstret, att han skulle

försöka spela henne ett spratt genom skorstenen, och det

gjorde han också reelt, i det han kastade sig hufvudstupa

ned genom rökgången och slungade ett par näfvar yrsnö

ner på elden, 6å att det sprakade och fräste om den*

medan aska och sot yrde omkring näsan på gumman, ochkastade sig rätt i pälsen på katten, som satt på

spisel-kanten och värmde sig om ryggen, medan han vände de

haOfslutna ögonen utåt stugan, där de envist fäste sig vid

den mörka vrån mellan fållbänken och dragkistan; en vrå

i hvilken missan tagit mer än en råtta i sin dar, och från

hvilken hon nu tydligen väntade något raspande, som

kunde lifva upp henne i det dåliga vädret.

»Jaså, nu ska en väl inte få ha eld på spisen heller,»

muttrade gumman bekymrad och förargad på samma gång

»Men si, förr än jag släcker den, förr...»

Hon hann inte tala ut, förrän stormen afbröt henne

med ett långdraget tjut uppe i skorstenen, och en ny

salfva af snö och sot yrde omkring så vildt, att till och

med katten tog ett långt skutt från spisen och direkt upp

i fållbänken, där han började på att put$a sig på ryggen

och om tajssarna, med hvilka han betänksamt strök sig om

nosen och ibland stannade på halfva vägen, medan han

spände öronen utåt dörren och tycktes liksom vänta på

att någon skulle komma. Sedan mor Greta nödtorftigt

pysslat om kaffepannan, tog hon sin gamla postilla och

satte sig borta vid bordet, där fotogenlampan brann, tog

rätt på sina glasögon och började läsa juldagens

evangelium. Men det ville inte gå så bra, det drog ifrån fönstret,

så att lampan flammade till och rök emellanåt, och hur

lomhörd än gumman var, hörde hon ändå vindstötarna där

ute och hur isbarken gnisslade och sprakade mot

fönsterrutorna så att det lät som om någon illvillig strykare

stått där ute och kastat näftals med sand och småsten

mot stugan. Gumman blef allt ängsligare där hon satt

och huru mycket hon än längtade efter att mannen och

dottern skulle komma hem, så började hon ändå smått

hoppas på att de hade stannat kvar borta på Blidön, där

hon ju visste att de hade Jansons att vara hos. Men så

visste hon ju också hur mån österberg var om henne och

hus och hem! Skulle han väl ge sig ro att stanna, när

han visste att hon var ensam hemma, och hade han kanske

gett sig af ensam och satt nu och körde vrlse i ovädret

och snöstormen där ute på den ändlösa isen, där man inte

kunde se handen för sig? Ensam? Nej, ensam var hannog inte; nog hade Pålson följt med, det var hon då säker

på, och när de var två... ja, men Pålson, han hittade ju

inte, han hade aldrig farit den vägen förr, annat än i båt

och det var någonting helt annat. Hon visste nog,

gumman Greta, hur annorlunda det ter sig när sjön går fri

och när uddar och kobbar spegla sig i vattnet, än när de

ligga inbäddade i snö och när isen gör fastland utaf

fjärdarna och slår brygga öfver sunden. Och hur hon tänkte

och tänkte, så blef hon allt oroligare. Hon kunde hvarken

Jäsa eller sitta längre — hon måste upp och gå, gå

rastlöst fram och tillbaka — så där ja, nu kokade kaffepannan

öfver, och det körde bort den andra oron för ett

ögonblick. Hon skyndade till spisen och lyfte af den litet —

om hon skulle smaka några droppar? Det var visserligen

bara sumpen hon kokade på ännu, ty inte ville hon lägga

på något kaffe, innan far och Edla komme; men det hade

väl ändå något till kaffesmak, tyckte hon, och så försökte

hon med en half kopp, som hon just skulle föra till

munnen, då en ny vindstöt, häftigare än de andra, körde rätt

ner genom skorstenen, så att eldgnistor och kol flögo

långt ut på golfvet och köksdörren flög upp med en smäll,

iså att det dånade i motsatta väggen. Hon mera kastade

än satte koppen ifrån sig och skyndade fram till dörren,

i tanke att de voro hemma och att den yttre dörren

slagit upp och att det var det som hade framkallat luftdraget.

Men det var ingen, och sedan hon gjort ett fåfängt

försök att öppna dörren utåt, kom hon igen, stängde

köksdörren och började gå af och an igen, ständigt tänkande

samma tröstlösa tanke:

»Herre min skapare! Tänk om di har fan1 vilse!»

Och hon var nästan gråtfärdig; men så kom hon att

kasta ögonen på katten, och då blef hon lugnare igen.

Han satt ju helt rak där uppe j fållbänken och tvättade

sig om nosen och öronen med tassen. Han putsade sig

med stora ansträngningar i brickan med den hvita fläcken,

i det han slog ryggen i krum och sträckte hufvudet bakåt;

det var alldeles tydligt att han väntade främmande.

»Tror du att di kommer snart, misse?» frågade gum-man. i det hon strök katten öfver ryggen. »Tror du att

di ä’ på hemvägen, efter du gör dig så finer?»

»Ja-am!» svarade kisse och steg upp, i det han

besvarade smekningen genom att stryka hufvudet mot

gummans arm och trampa med fotterna i det mjuka täcket.

»Ja si, då lägger jag min själ på kaffe, för dig tror

jag på, misse! Du har allt reda på dig, du, det har jag

sett en gång förut!»

Och gumman iade på litet kaffe, och så länge hon

höll på med det, så hoppades hon det bästa. Mien ingen

kom, kaffet kokade länge sedan och hennes ängslan

ökades allt mera, och ändå värre "blef den när hon fick se

att katten hade slagit sig i krum ofvanpå täcket och

somnat från alltsammans.

Således skulle ingen komma; men hvarför kommo de

inte? Hade de verkligen farit vilse, eller hade de

kanske ändå stannat kvar borta på Blidön, i stället för att ge

sig ut i det fasliga vädret? Jo, visst hade de det. Det

var ju alldeles solklart att Jansons inte hade släppt dem

ifrån sig — och att i morgon, när snöstormen hade lagt

sig, så skulle de komma hem igen välbehållna och raska.

Ait hon inte kommit sig för att tänka på det förut. Och

visst var det söcknigt att sitta ensam på juldagen och att

inte få duka fram den rara julmaten som var öfver sedan

i går — men den kunde ju också ätas på Annandagen,

för inte brydde hon sig om något, när hon var ensam.

Det var så mycket roligare att tänka på att de hade det

bra där borta, att Edla fick visa sin nya yllekofta och att

Österberg fick prata med Blidögubbarna, som han inte

träffat på så länge! Och uppkryad af den tanken, fick

gumman på nytt fatt i postillan och satte sig att läsa;

jmen nu ställde hon lampan på dragkistan och drog fram

en stol dit, så att hon hade ljuset bakom sig och värmen

från spisen midt emot. Och hur hon satt och läste och

tänkte och tittade, än på kaffepannan och än på den

sof-vande katten, så slumrade hon själf till, utan att hon visste

af det.

Hon väcktes af en häftig duns, for yrvaken upp ur

stolen och såg sig förvirrad omkring. Spiselden hade nä-stan falnat ner, lampan stod och smårökte, i brist på olja,

och postillan hade ramlat ner på golfvet — var det

dunsen af den, som hade väckt henne? Hon kände sig stel

i alla leder och hade svårt att komma upp från stolen,

och medan hon så småningom mornade sig, började

dal-karlsklockan i vrån att surra och snarka och slutligen slå.

Hon räknade — den slog tio långsamma, litet skrällande

slag, som om själfva slagskifvan varit spräckt, sen surrade

den igen och knäppte till och så var det slut. Tio slog

hon! Då hade hon ju sofvit i flera timmar — ja, då var

det ingen fara med hvarken gubben eller dottern, tänkte

mor Greta, för annars hade hon inte kunnat sofva så länge,

det hade varit en omöjlighet rakt! Men i detsamma var

gumman nära att uppge ett rop af förvåning — hvad var

det åt katten ? Han var uppe ur fållbänken och satt ända

borta vid dörren med hufvudet mot dörröppningen och han

vände på det än åt ena sidan än åt den andra, och så

tittade han på mor Greta och så vände han det åt dörren

igen, i det han jamade gång på gång. Kunde det vara

någon där ute? Var det kanske en råtta i farstun, eller

... gumman lyssnade och lyssnade, men lomhörd som hon

var, kunde hon inte urskilja något ljud. Men nu blef

katten alldeles för märkvärdig! Han sträckte sig ut så lång

han var och började krafsa med bägge tassarna på

dörren, som om han velat rifva sönder den, och så tittade

han på gumman och så krafsade han igen.

»Det står aldrig rätt te!» mumlade gumman för sig

själf. »Tänk om det å’ någe på tok nere i fähuset —

eller om dörren te fårkätten har blåsi’ opp, och fårkräkena

fryser ihjäl för oss! Jag får rakt åf lof te försöka komma

ut och se efter!»

Och gumman lindade en schal om hufvudet och

axlarna på sig, tände på den gamla lyktan, som stod på

spiselmuren, och gaf sig af ut i farstun företrädd af

katten, som nu satte svansen i vädret och såg så nyter ut,

som om han haft en hel råttkoloni i kikarn. Det tycktes

vara ett ögonblickligt stillestånd mellan stormilarna där

ute, och när gumman svept förklädet om lyktan för att

inte blåsten skulle släcka den, fick hon upp klinkan ochskulle skjuta upp dörren. Men det var lättare sagdt än

gjordt, och först efter många ansträngningar lyckades det

henne att få upp den så pass mycket att hon kunde tränga

sig ut. Katten hade redan tagit ett språng ut i snön,

som samlat sig i en stor drifva där utanför, och när

gumman väl kom ut, sjönk hon tvärt ner i den ända till knäna.

Dörren slog genast igen om henne, men hon vadade

modigt framåt, fastän den kalla blåsten, som nu tog i igen,

rent af ville taga andedräkten från henne. När hon

kommit några famnar utanför stugan på vägen åt ladugården,

fick hon se katten, som med hufvudet nere i snön gräfde

med bägge tassarna, som om han velat leta upp en skatt,

och med nästa steg hon tog, stötte gumman emot något

föremål som var tätare än snön och som inte gaf med sig

liksom den. Hon lyste ner med lyktan, och i gropen, som

katten krafsat upp, såg hon någonting som liknade...

Hon lyste ner igen och skrek till:

»Jesses i himmelen! Det ä* ju en människa vet jag!»

Hon ställde lyktan ifrån sig och började hjälpa katten

att gräfva undan snön, och allt eftersom hon lyckades få

bort den ifrån hans ansikte, som låg där under det hvita

täcket, så kände hon igen fastlänningen. Ja, det var

Pålson — så långt hade han kommit, men där hade det också

varit slut med hans krafter. Och nu var det kanske

alldeles slut med honom också, tänkte mor Greta; ty hvem

kunde veta hur länge han hade legat där i den kalla

bädden och om inte det hvita täcket hade kväft honom eller

han frusit ihjäl där han låg. Men beslutsam som mor

Greta hade lärt sig att blifva under ett långt och

mödosamt lif, fick hon snart bort snön helt och hållet från hans

hufvud och bröst, och hon kände att han var varm ännu,

för det nästan ångade af snön som var närmast kroppen,

och med uppbjudande af sina sista krafter, stärkta som de

voro af medvetandet om den fara, som hotade hans lif,

släpade hon honom med sig fram till dörren, skyndade in

i stugan efter konjaksbuteljen, slog i af dess innehåll i en

kopp och skyndade ut igen för att försöka hälla i honom

några droppar af den i sådana ögonblick kraftigt verkande

drycken. Hon lyfte upp hans hufvud i sitt knä och för-sökte få in koppkanten mellan de hårdt sammanbitna

tänderna. Hon hade inte tid att se efter om det lyckades,

utan hällde på ändå. Jo, han måtte ändå fått i sig något

af den bruna vätskan, ty han frustade till, ryckte häftigt

på hufvudet, och munnen öppnades konvulsiviskt. Det var

litet kvar i koppen, och mor Qreta hällde på. Nu såg

hon tydligt att han sväljde, och ett ögonblick därefter

skakade han på sig ånyo och öppnade ögonen till hälften.

»Hör Pålson hvad jag säger och kan han resa sig

opp?» frågade mor Greta i örat på honom.

Inte något svar. Hufvudet föll kraftlöst tillbaka igen

och munnen var sluten liksom nyss förut.

»Hur i Herrans namn ska jag bära mig åt att få in

karlkräket?» mumlade gumman för sig själf. »Och inte

får jag upp dörren för den myckna snön. Jo, vänta litet,

står det inte en skotfvel i farstun?» Och ut igen efter

lyktan pulsade gumman i den djupa snön, och så in i

farstun efter skofveln, och när hon kom ut med den, började

hon med raska tag skotta undan snödrifvorna, för att kunna

öppna dörren helt och hållet; men i brådskan tänkte hon

inte så noga på hvart hon slängde det bortskottade, så

att när ingången väl var fri, hade hon nära på skottat

igen om Pålson på nytt. Och om det var detta som

värmde upp honom, eller om det var konjaken som kom

blodet att röra sig i ådrorna på honom, det visste hvarken

gumman eller han, men när hon kastat ifrån sig skofveln

och kom tillbaka där han låg, gjorde han själfmant ett

försök att resa på hufvudet och såg på henne med öppna

ögon, fastän förvirrade och matta.

»Kan Pålson försöka resa sig opp nu, om jag tar i

och hjälper så godt jag kan?» frågade hon, i det hon

lutade sig ner och tog tag i hans armar.

»A9... ä9... jag hemma?» frågade Pålson och gjorde

en kraftansträngning att resa sig upp, men föll tillbaka i

snön. »Hur har jag kommi’ hem?»

»Ja, fråga inte mej!» svarade gumman och reste upp

honom på nytt. »Det vore väl jag som skulle fråga det.

Men ta i nu, så inte Pålson ligger här odh fryser ihjäl...

så där ja! det går ju, vet jag. Ja, försök inte stå påbena, utan kryp. Jag drar så mycket jag orkar... så

där ja!»

Och efter många och långa ansträngningar hade

gumman honom slutligen inne i farstun och kunde stänga igen

dörren om dem alla tre, ty katten hade också skyndat sig

in och satt nu uppkrupen i spiseln och försökte så godt

han kunde att få snön ur pälsen på sig. Därifrån såg

han nu med vidöppna ögon hur gumman Oreta fick

Pålson, halft dragen och halft krypande efter sig in i stugan,

där hon drog af honom de våta ytterplaggen och, glömsk

af alla betänkligheter i afseende på kön, äfven de andra

och hur hon, försiktig och van att behandla sådana som

varit ute i kyla och oväder, noga aktade sig för att få

honom nära spiseln, innan hon först gnidit och frotterat

honom varm, något som Pålson, svag och halft vanmäktig

som han var, gjorde fåfänga försök att motsätta sig.

»Det vet jag visst!» utbrast gumman i det hon gned

och bultade honom. »Jag är ju så gammal så jag kan

Vara mor åt’en, och nog måtte jag väl veta hur en karl

ser ut! Men säg mig nu, Pålson, om han har så mycket

reda på sig, hvar ä* di andra?»

»Di ä’ kvar på Blidön», svarade Pålson knappt

hörbart, i det han kraftlös och matt öfverlämnade sig åt

hennes omsorger.

»Nå, Gud vare tack och lof för det då!» suckade

gumman med hjärtat fullt af glädje och tacksamhet. »Men

hur i alla tider har Pålson burit sig åt att komma ut för

det här eländet då?»

»Jag ville inte vara kvar, och inte ville jag att mor

skulle sitta här ensammen och vara orolig,» svarade

Pålson, och se’n sade han ingenting mera den kvällen, och

inte visste han heller det ringaste till sig om hur han

kommit dit, när han annandagsmorgonen vaknade i

fållbänken och såg gumman Greta sitta sofvande i en stol

borta vid spiseln, medan katten satt bredvid honom själf

på täcket och spann.8.

När gumman Greta vaknade, var fållbänken tom. I

första ögonblicket mindes hon ingenting af hvad som

föregått kvällen förut; men sedan hon väl hunnit sansa sig

och börjat titta sig omkring utan att se till Pålson,

började hon tro att hon drömt hela den ruskiga historien om

den i snön hittade drängen och hela det därpå följande

bestyret att få lif i honom igen. Hon kände sig ruskig

och frusen, och utan att vidare fundera på om hon drömt

eller varit vaken, började hon tända eld i spiseln, och

därefter satte hon helt maskinmässigt kaffepannan på elden.

När det var gjordt, skulle hon titta ut genom fönstret,

men det var på yttersidan öfverdraget med en tjock fäll

af snö, så att det var omöjligt att se någonting. Hon

kastade då schalen på sig och gick ut för att öppna

farstudörren och se ut på gården. Den gick upp så ledigt som

om ingen snödrifva funnits till, och när hon tittade ut, såg

hon till sin stora förvåning att snön var undanskottad från

farstutrappan och en nedgång uppskottad till ladugården

och grinden. Snöstormen hade upphört, och luften låg

klar och kall öfver det mjuka, hvita snötäcket, som

jäm-inade och inhöljde allt. En svärm domherrar, som kommit

med yrvädret, hoppade och kvittrade och spisade julkost i

den stora rönnen, som stod utmed ladugårdsgafveln, och

katten, som följde med henne ut, kastade längtande

blickar upp i trädet, där de rödbröstade fåglarna lyste så

granna i morgondagern bredvid de rödgula bären.

»Jag måtte inte ha drömt ändå,» tänkte gumman för

sig själf, i det hon med välbehag betraktade de

hvitskim-rande breda gångarna. »För de här di har inte gjort sig

själfva, di. Det ä’ då en rapper karl, som har hunni1

med det här allare^, och det fast han va* halfdö i natt

som var.»

Och hon såg sig om åt alla håll för att få sikte på

drängen, men han syntes inte till någonstans. Då ropade

gumman med sin gälla, något darrande stämma:»Ä* Pålson där? På-ål-son!»

»Här ä* jag!» hördes det som en svag återklang borta

från ladugården.

»Ska inte Pålson komma in då och få sig en tår

kaffe?» ropade gumman på nytt, sedan hon med handen

för örat mödosamt uppfattat svaret. »Det kan han

be-höfva, tycker jag!»

»Kommer strax!» svarades det på nytt, men det hörde

gumman inte alls, och orolig öfver att hon ingenting

förnam, drog hon schalen tätare om sig och gaf sig af ner

till ladugården, där dörren stod på glänt och snön endast

var undanskottad på ena sidan, som om någon tröttnat

midt under arbetet. När hon kom in, såg hon vid den

gråa dagern där inne att korna stodo och mumsade på

sitt hö och att hönsen redan käbblade om sitt korn, men

Pålson kunde hon först inte upptäcka. Slutligen fick hon

likväl sikte på honom, där han satt på en klisäck borta i

mörkaste vrån bredvid väggen till fårkätten, satt med ut*

sträckta ben och skofveln1 i hand, lutande ryggen mot

väggen och blek som ett lik. Det klack till i gumman och

hon skyndade fram till honom så fort hon förmådde.

»Hur i Herrans namn ä* det fatt, kära Pålson?»

frågade hon, i det hon böjde sig ned emot honom.

»Hå, jag blef bara lite trött utaf skottningen!»

svarade han långsamt och försökte resa sig upp.

»Hvad skulle han sta* med det då för? Det kunne

väl ha vurp te längre fram på da’n!»

»Hur skulle mor då ha kommi1 te lagåln?»

»Hå, jag hade väl fått frakta mig så godt jag kunna*!

Men ta i mig nu och försök på te stiga opp, så Pålson

får komma in i värmen igen!»

Och med gummans tillhjälp kom han verkligen på

fotter, men hade hon inte fått så stadigt tag om honom

som hon fick, så hade han bestämdt ramlat omkull igen.

»Jag ä’ bara litet yr i hufv^t,» sade han och

torkade sig med afviga handen i pannan, där kallsvetten

bröt fram, »men det går väl öfver, när jag fått litet i mig.»

Och långsamt gick det att komma in, men slutligen

hade gumman fått honom med sig in i stugan och nedpå stolen vid bordet, på hvilket hon nu satte fram

kaffekopparna och konjaksflaskan.

»Pålson skulle ta sig en droppe åf det där starka,,

det skulle bestämdt göra honom godt!» menade mor Greta,

och satte fram ett glas.

»Nej tack,» pustade Pålson mödosamt, »det ä* allt:

bäst att jag går opp på \kammarn och hvilar mig.»

»Hvad ska han på kammarn och göra? Lägg sig

här, vet jag, så kan jag si om honom, i fall det ä* någe’

han behöfver.»

»Det å’ ingenting jag behöfver, annat än hvila mig,

och får jag bara det, så ska jag nog vara i ordning te

eftermiddag igen.

»Ja, men en kopp kaffe ska då Pålson ha i sig — se

här, drick den nu, medan jag går opp och sir om hur det

ä* där oppe. Det ä* väl så kallt, tänker jag, så Pålson

inte kan vara där.»

»Det å’ inte så kallt som det va* i går ute på isen!»

svarajde Pålson på sitt vanliga långsamma sätt, »och här

inne ä* det för varmt.»

»Hvaid ä’ det med näfven?» frågade gumman, sont

såg att han haide en klut om vänstra handen, »har Pålsom

gjort illa sej?»

»Ånej, fingrarna ä’ bara litet vissna på mig,» svarade

Pålson; »men jag har snö om nu, så det ger sig väl.»

»Jesses då — han har väl inte kylt näfven på sig

heller? Får jag si!»

»Ånej, det ä* ingen nö’ med den! Ja* ska ta med mig

en skål snö dit opp, så har jag te lägga om en. För det

ä’ då bra med kyla, att en kan ta* boten där en tagi*

soten! Ja, tack nu för kaffet, mor, nu går jag opp och

lägger mej, och bry er inte om mig nu, så ä* jag nog

kry igen i eftermiddag, när österberg kommer hem.»

Därmed gick han ut, och gumman hörde honom

långsamt stöfla upp för den branta trappan till kammaren där

uppe på vinden, där hon sedan hörde honom stöka

omkring med osäkra steg, till dess det blef alldeles tyst.

Men när det hade gått en halftimme eller så, kunde

gumman ej styra sin oro, utan tog af sig skorna, drog på sig

att se hur det var med honom. Men när hon kom in i

rummet och fram till sängen, såg hon att han sof, och så

gick hon tillbaka ned igen lika tyst som hon kommit.

Fram på middagen klädde hon på sig så mycket

varmt hon kunde och gaf sig af ut för att se, om inte

mannen och dottern skulle komma. Hon gick ned till

jnotbron, vadande i den djupa snön och tittade ut åt

fjärden. Det blåste ännu tämligen hvasst, och den lösa snön

yrde upp ifrån marken på vägen dit, men där nere, där

det var lä af den höga udden utåt sjön, såg hon

underliga gropar i snön, gropar som yrsnön inte hunnit fylla,

och emellan dem långa fåror, som om något stort djur

tumlat där ömsom och ömsom släpat sig fram i nyckfulla

krokar, så tumlat omkull igen och lämnat märken efter

sig nästan i ringar. Medan hon undrade öfver detta, och

det slutligen flög i henne att det kunde vara spåren efter

Pålson och hans vandring i den bitande snöstormen, hörde

hon ett muntert gnäggande, och när hon tittade upp och

utåt viken, såg hon Grålle, som i rask fart kom

springande, så att snön yrde om honom där ute på isen, och

vid en krok som han gjorde såg hon också att både

österberg och Edla voro med.

»Nå, Gud vare tack och lof att di ä’ hemma!»

utbrast gumman och viftade med schalhörnet allt hvad hon

förmådde; »kan man nu bara få Pålson på benen med,

så ska det väl ändå bli likt jul, fast det ä’ på sista

be-.slute\»

Snart körde åkan upp på stranden bredvid bron, och

idet första Österberg sade, när han stannade midt för

hustrun där nere, var:

»Ä* Pålson hemma, du Greta?»

»Ja då, nog ä’ han hemma, käraste du... men hur

han har kummP hem, det...»

»Ja, det får vi språka om se’n!» ropade Österberg

och drog ett djupt andedrag af tillfredsställelse; »jaså, så

han ä’ hemma! Den förbaskade envetingen, som skulle

gt sig åf i ett så’nt väder!»

»Det var ju för mors skull!» sade nu Edla med ovan-ligt blid stämma, i det hon tittade fram ur sina schalar,

öfver hvilka hon hade svept hästtäcket för att skydda sig

för blåsten.

»Ja, jag vet väl det! Men sätt dig opp nu, Greta,

och stå inte här och förkyl dig.» Och därmed tog

österberg gumman sin om lifvet, lyfte upp henne i åkan och

ställde sig själf på medarna, och så bar det af uppför

backen i rykande fart.

»Nu kan jag si att Pålson ä’ hemma!» utropade han,

i det han tittade på de breda gångarna; »och har han

orka* med den här snöskottningen redan, så ä* det väl

ingen fara med honom, tänker jag. In med er nu, så får

jag sköta om Grålle och ge’n litet te bästa, och se’n ska

vi väl si hur det å’ med fastlänningen, som kunde ta sig

fram i skärgåln på en töcken dag som i går.»

När österberg kom in efter en god kvart — för det

tog tid både att torka Grålle och ge honom en god

portion gröpe och hafre och fylla hela krubban med hö —

så hade mor Greta redan talat om nattens äfventyr för

Edla, och nu fick hon tala om det igen för gubben sin,

och det gjorde hon så gärna, för ju mera hon tänkte på

det, desto styfvare tyckte hon det var, att drängen kunnat

leta sig hem ensam, och att han gjorde det för hennes

skull, det gjorde inte bedriften sämre i hennes ögon.

»Ja» jag ska då aldrig säga att han ä’ någon

dål-måns!» utropade Edla, som var förargad på Blidöpojkarna

därför att de tagit sig för mycket till bästa och blifvit

bråkiga fram på natten; det var till och med en, som

kört in henne i en vrå i farstun och prompt velat kyssa

henne, och det fast han luktat brännvin så man kunnat

storkna; — nå, han hade då också fått sig en sittopp, så

han nära på blifvit nykter på kuppen; men det hindrade

inte att Edla var lika förargad — och när hon nu tänkte

på Pålson, som i stället gifvit sig af hem och vågat lifvet

för att modern inte skulle behöfva vara orolig...

»Nej, tockna går inte sådana vägar, di!» sade

österberg, »och hur han burit sig åt att komma från

Måskobben och hit, det begriper jag då inte på villkor!»

När österberg sedan kom upp till Pålson, låg dennei brinnande feber och trodde att det var Måskobbarn som

ville hindra honom att bege sig af hem; han slog vildt

omkring sig med bägge händerna, och när kluten vid den

häftiga rörelsen flög af och Österberg kastade en blick på

drängens vänstra hand, blef han förskräckt öfver att se

de gulhvita, skrynkliga fingrarna, och sedan han förgäfves

väntat på att bli igenkänd af den yrande, gick han sakta

ut igen och kom ner i stugan till Greta och Edla, som

skyndade emot honom och nästan med en mun frågade

hur det var där uppe.

»Å, det är skralt nog, det!» svarade Österberg

betänksamt och ref sig bakom örat; »och ä’ det som jag

tror, så får jag allt spänna för Grålle i morgon igen och

ge mig af me’n till Norrtälje.»

»Nej kors då! Vi måtte väl kunna sköta om^n

själfva, vet jag! Ta ufen nu i kylan, det vore ju te ta

lifvet åfen me* samma.»

»Ja, kära far, det går rakt inte an!» instämde Edla

ifrigt; »jag ska nog pyssla om^en, jag — och mor med.»

»Det ä9 nog bra, det,» menade Österberg; »men, sir

ni, han har frusi’ bort vänstra näfven på sig och det lär

ni inte kunna reda er med! Ja si, aldrig hade jag då

fari’ te Blidön, om jag hade kunnat tänka mig att hela

juldansen skulle sluta me’ lasaretteM»

9.

Och det blef onekligen slutet, och när Pålson kom

hem igen i början af februari, så hade han två fingrar

borta på vänstra handen, men för öfrigt var han kry och

rask och inte stort blekare än vanligt, österberg var "

efter honom dit, sedan han blifvit utskrifven, och när de

kommo hem till Skärlöga om dagen, så tog mor Greta

emot Pålson som om han varit hennes köttslige son, och

Edla räckte honom bägge händerna och såg på honommed tårar i ögonen och frågade så riktigt vänligt och

hjärtligt hur det stod till och om han hade haft det mycket

svårt där borta.

»Å nej, inte så värst!» svarade Pålson lugnt; »seJn

di väl knipsat åf fingrarna, gick det väl för sig.»

»Stackars Pålson!» ömkade sig gumman Greta och

klappade honom så vänligt på högra axeln; »hur ska han

nu kunna reda sig?»

»Å, så länge han har tummen och pekfingre* kvar,

så är det ingen nöM» utbrast Österberg, som ville ge

samtalet en gladare vändning; »Holmberg på Yxlan miste

hela vänstra näfven han, men han reder sig med den

högra och mun, och likare skräddare får di titta efter.»

»Jojo, men se grofsysslorna,» menade Greta; »di å9

värre, di.»

»En får väl öfva opp sig,» sade Pålson lugnt. »Och

blir jag för skral ve noten, så får väl österberg se sej

om efter en ann9 te vår’n.»

»Det värsta ä’ att om Pålson ska te och gifta sig, så

har han ingenstans te sättå ringen,» fortfor österberg,

som ovillkorligen ville vända saken i skämt.

»Nå, den måfte väl kunna sitta lika bra på pekfingret»

Inföll Edla, som också ville säga något muntrande, för att

icke behöfva börja storgråta, som hon kände stor lust till

när hon såg på den stackars fastlänningen, där han stod

med vänstra handen i kavajfickan.

»Nog blir det bra med det,» återtog mor Greta;

»men Pålson ska aldrig tala om att vi skulle ta oss en

ann* karl. Eller hur du, gubben?»

»Nej, så vida han inte har gifve* sig håle på att han

prompt «inte vill bli kvar,» svarade österberg; »annars

tänkte jag väl att vi skulle få behålla^ te döddagar.

Och nu har jag ett förslag att göra Pålson, och det får

han inte säga nej te, för då blir vi inte go’a vänner

längre.»

»Hvad skulle det vara då?» frågade denne och såg

förvånad ut.

»Jo, det skulle bara vara det, att från och me" i dag

så ä’ inte Pålson våran dräng, inte... utan vi fiska påhälften hvar och hjälper hvarann så godt vi kan. Och så

betalar jag Pålson för hvad han gör åt mej, och så

betalar Pålson hvad han äter hos oss, och husrumme* det

delar vi. Tycker Pålson att det kan gå ihop, så ä* det

sagdt och gjordt me* samma, och Greta tycker nog som

jag, det ä* jag då tvärsäker på.»

»Ja, kära gubben min, det gör jag visst det.»

»Nej, det ,är för mycke’, Österberg! Det kan jag

inte ta emot.»

»Hvarför det då? Tror Pålson att jag vill gå med

hans två fingrar på mitt samvete och inte försöka ge’n

nå’n ersättning?» Nej, se någe* för någe* och inte för

inte, det å’ våran praktik det, här ute i skärgården.»

»Ja, men österberg känner mig ju inte och —»

»Känner jag inte Pålson? Jo så anfäkta mina

ström-mingskötar gör jag inte det! Och ta nu hit högra näfven,

så slår vi te, för jag tycker om Pålson och det gör Greta

med, och nu vill vi ha det på det vise", så här a* det

inte värdt te krångla.»

»Ja, men...» invände Pålson och såg bort åt spiseln,

där Edla stod; »det finns väl en te, som ska ha sitt ord

med i lage’, när det ä’ frågan om te skänka bort halfva

förtjänsten.»

»Menar Pålson mig, så inte ä’ väl jag så påstridig,

så jag ha någe* jnofet, när far och mor vill,» svarade

Edla, och såg på honom med fuktiga blickar. »Jag har

nog min trasa me* i byken, jag också! För hade jag inte

prompt villa dansa borta hos Jansons.. .»

»Så hade vi kanske frusi’ fingrarna åf oss alla tre,»

•inföll österberg, medan han »krånglade» i kaffet, som

gumman hade satt fram. »Så du har då i alla fall

ingenting te säga, Edla. Men hur är det nu med näfven,

Pålson! Ska jag sitta här och vänta på"n längre, eller

hur ä’ det.»

»Nej, här är den! Och tack och tack och heder ska

Österberg ha! Och mor Greta och Edla med. Fast Gud

i himlen ska veta att det är för mycket för en töcken

som jag; men det vet jag, att otack ska ni inte ha för’et.

Men ett villkor gör jag, österberg, och det, det är abslut»

7. — Fr. Hedberg; /.»Hvad ä* det då?»

»österberg får fara te stan med fisken, för dit sätter

jag aldrig min fot.»

»Kör för det då! Det vill säga, så länge jag orkar,

men se’n får allt Pålson kuska dit själf.»

På det svarade Pålson ingenting; men nu var

öfverens-kommelsen gjord, och som vårfisket blef gifvande, hade de

båda kompanjonerna en liten vacker sparpenning hoplagd,

när sommaren kom. Och tiden gick sin jämna gång där

ute i hafsbandet, och Pålson var tyst och stilla och lugn

som förut, men hur än gumman och i synnerhet Edla

försökte på omvägar få ur honom, hvarför han var så rädd

för staden, så sade han aldrig ett ord om sitt förflutna lif.

Så blef det sommar, och en vacker dag kom en

segelkutter och lade till vid den lilla bryggan nere vid

notboden. Det hade blåst friskt om dagen och något hade

gått sönder på riggen, så att den rike grosshandlaren,

som var ombord, hade sökt nödhamn inne vid Skärlöga,

för att reparera, innan han gaf sig vidare af utåt sjön,

med Åland till mål för sin fisketur. Han hade varit där

förut, och österberg kände väl igen honom, där han stod

nere på bron och lade ner nät i ökan, medan Pålson var

inne i båthuset efter årorna.

»Nej, se grosshandlarn ä* ute och styr!» sade

österberg, i det han lyfte på sydvästen; »hvart ska det nu

bära af som längst?»

»Jag skall öfver till Åland,» svarade denne och reste

6ig upp borta i aktern, där ett par andra herrar sutto

med ett par ölmuggar bredvid sig; »men han blåser en

half därute, och fockfallet har fått någon skavank.

Österberg har väl ingenting emot att jag ligger här ett par

timmar och reparerar?»

»Nej vars! Ä* det någon bisträckning som

grosshandlarn behöfver, så —»

»Tack, jag tror nog vi hjälper oss själfva! Nå, hur

är det med fisket annars nu för tiden?»

»Det har varit skralt de sista dagarna. Men nu ska

vi just ut och fresta, om inte abborrarna ha någe’ te säga

nu, se’n de* har blifvP lågvatten.»Just i detsamma kom Pålson ut med årorna och skulle

ner till båten, men på vägen kastade han en tillfälHg

blick nedåt kuttern och ryckte till, tittade ännu en gång

och kastade sedan hufvudet åt andra sidan, medan på

samma gång ett utrop hördes från en af de öldrickande

herrarna akter ut. österberg märkte ingenting, sysselsatt

som han Var med att lägga ner det sista nätet i ökan,

och Pålson hade redan stigit ner i den för att lägga

årorna i ordning, då Edla syntes uppe i backen och

ro-f>ade ner till fadern att kaffet var i ordning, om de ville

ha en kopp innan de gåfvo sig af. Både Österberg och

Pålson gingo därpå upp till stugan, men Edla, som skulle

hämta en stäfva som låg och flöt nere emellan båthuset

och bron, gick vidare ner och föll just på knä där för att

ta upp den, då hon, dold af båthuset, hörde följande

samtal nere på kuttern:

»Hvarför ropade du till, när du såg den där långa

karlen?» frågade grosshandlaren.

»Jo, jag tyckte jag kände igen honom,» svarade den

ene af hans kamrater, »ja, det var bestämdt han.»

»Hvilken?» frågade de andra två.

»Den rackam, som höll på att slå ihjäl bror min här

om året uppe i Västmanland,» svarade den tillfrågade.

»Hvarför det då?» frågade de andra.

»Å, det är en lång historia,» svarade den tredje,

»men jag ska försöka tala om den så kort som möjligt.

Se bror min var bruksinspektör där nere och var en djäkla

fruntimmerskarl, han som undertecknad. Nu fanns det en

mycket vacker flicka där nere bland smedsdöttrarna, och

hon hade en fästman, förstås; det ha de allihop, och så

kom bror min i vägen för honom, begriper ni, och när

smeden skulle till och gifta sig, så höll han på att få

både hustru och barn på en gång — men det tyckte han

inte om — ha-ha-ha!»

»Ha-ha-ha!» skrattade de andra två i korus.

»Och följden däraf var att när han fick veta att bror

min gått i vägen för honom, så slog han honom i skallen:

helt sonika.»

»Ställde sig i försåt för honom, naturligtvis?»»Nej, fan‘heller! Gick direkte in på kontoret och

dängde till honom med en yxhammare, i bägge

bokhållarnas närvaro. Så att rädd var han inte, det vore synd

att säga. Nå, bror min stöp som en säck, karlen tog

länsman hand om, men som bror min hade hårdare skalle

än vanligt, så kom han sig, och sme^ fick två års

straffarbete för sitt välförhållande, och flickan gifte sig med en

iannan, som bror min gaf ett par hundra kronor — där

har ni historien.»

»Och du är säker på att den där smeden —»

»Är den där långa karlen, ja! Men hur fan han har

kommit hit ut i hafsbandet, det kan jag inte begripa. I

alla fall tror jag det vore skäl i att varsko fiskargubben.»

»Å, hvad ska det tjäna till? Ju mindre man lägger

sig i andras affärer, desto bättre. Kom nu ner i

kabyssen, så tar vi oss en toddy, och se’n lagar vi fallet, så

vi får komma ut igen.»

Det blef alldeles tyst där nere, och Edla steg upp

med stäfvarti hand, blek och uppskakad, men med

ögonen lysande af en ovanlig eld. Hon gick så tyst hon

kunde öfver bron, och väl kommen på gångstigen

skyndade hon upp till stugan, där hon vid själfva knuten

mötte Pålson på väg ner. Han ville gå förbi henne, mörk

och allvarlig som vanligt, men då hejdade hon honom,

lade sin hand på hans arm och sade hastigt och hämtande

djupt efter andan:

»Det var bra gjordt, Pålson! Så ska en karl bära

sig åt!»

»Hvad,., hvad menar Edla?» frågade Pålson och

såg på henne med förvånad blick.

Då vände hon sig om och såg neråt kuttern, som

låg och vaggade smått för dyningen utifrån fjärden,

fattade hastigt Pålsons vänstra hand och klappade sakta de

stympade fingrarna och skyndade förbi honom om

stug-knuten just i detsamma som Österberg kom gående med

långa steg och sydvästen på hufvudet, stärkt som han

af välfä,gnaden där inne.

* ° " »Få nu se, om vi får någe,p> sade han, i det han

gick före Pålson ner till ökan.»Ja, nu börjar.jag tro, att utan blir det inte!»

svarade denne i så ovanligt glad ton, att Österberg fick lof

att vända sig om och se på honom, s Men då var han

lika allvarsam som alltid, och utan att säga ett ord

vidare satte de ut.

När de kommo tillbaka från nätläggningen, var

kuttern långt ute på fjärden, och Edla stod nere på bron

och väntade på dem och hälsade från grosshandlarn,

österberg, som fick höra, att mor Qreta låg och rensade

kåltäppan på andra sidan ladugården, gick dit för att se, om

han inte kunde hjälpa henne, och Pålson och Edla blefvo

ensamma nere på notbron.

Pålson skulle just till att lägga upp årorna, när Edla

tycktes fatta ett raskt beslut och sade, i det hon lätt

hoppade ner i båten:

»Har inte Pålson lust att ro mig ut ett litet tag?»

Han såg på henne förvånad, men sedan han betänkt

sig en stund, satte han sig till rätta på midttoften, medan

Edla slog sig ner akter ut, och därpå tog han ett par

långa årtag, i det han frågade:

»Ska vi ro ut på fjär’n?»

»Ånej, jag tycker vi kan hålla opp i sunde’!»

svarade Edla.

Och så rodde han ut mellan de speglande uddarna,

som här på läsidan kastade långdragna reflexer ner i (det

klara vattnet. Och först var det alldeles tyst i båten,

men så kom där en fråga, framsagd med darrande röst,

och därpå ett svar, först lågmäldt och tvekande, sedan allt

bestämdare och med allt mera stadig stämma, som likväl

ibland dallrade af sorgliga minnen, länge söfda i tystnad,

men nu vaknade med förnyad styrka. Och inom kort

hvilade årorna och båten fick drifva som den ville, men

som vinden låg inåt från fjärden, så vaggade den sakta

inåt bron; det var som han visste att han skulle föra

dem hem.

När gamle österberg och mor Qreta hade rensat sig

trötta och skulle jämka sig hem till kvällsvarden, sågo de

till sin stora häpnad, huru Edla och Pålson kommo i saktamak gående upp mot stugan med armarna om hvarandras

lif. Gumman tvärstannade och knuffade gubben i sidan

gång på gång, i det hon ropade:

»Nej, sir du, far du, sir du!»

»Ja visst tusingen sir jag!» svarade Österberg med

ett bredt, förnöjsamt grin öfver hela sitt hederliga ansikte

och därpå ropade han helt skämtsamt emot de kommande:

»Hvad i helsike ä* det med fastlänningen, du Edla!»

»Ja, inte vet jag,j» svarade Edla, röd som en ros,

»men så mycke* vet jag, att nog ä* han nu fast, allti*!»

»Ja, men han har ju inga betyg!» ropade Österberg,

som ville skämta i det längsta.

»GuJ vet om inte Edla går i god för mig!» inföll

Pålson och hade aldrig, sedan han till Skärlöga kom, sett

så glad ut som nu.EN PRÄKTIG GUMMA.

i.

Gamla kvinnor ha i allmänhet ett dåligt rykte om

sig. Man har ända från hedenhös ansett dem vara

nyfikna, grälsjuka, obehagliga på alla sätt, och ordstäfven

bfevara ännu för den nyare tiden den gamla världens sätt

att se och bedöma dem, i det de till exempel tala om

»käringen mot strömmen» eller om »klippt skall det vara,

sade gumman, låg i ån», och ännu flera sådana bevis på

deras förhärskamde egenskaper. Det finns ännu i våra

Uagar ett ordspråk, som bevisar att den manliga styrkan

icke bäfvade tillbaka för mera än två saker, hvilka väl

ansågos för höjden af obehag; det heter nämligen: »så

vidt det inte regnar täljknifvar och gamla käringar, så

vill jag utföra det eller det"...» Och ännu finns det

representanter af det manliga könet som inte gärna företaga

sig någon viktig sak, om den som de mötte först

utanför sin port när de gingo ut, var en gammal gumma.

De anse då, att hela deras affär ovillkorligen måste

vara tillspillogifven.

Medgifvas måste också, att det finns gamla gummor

som äro ingenting mindre än behagliga, både att se på

foch att råka .ut för. De likna allt för mycket dessa

»jordens bubblor», som Shakspeare framställer i första scenen

af sin Macbeth, och under denna skepnad uppträda de

merendels som städerskor, vakthustrur, tvätterskor,

port-/vaktarfruar, och mera sådant; samt inom den finare

världen under namn och form af tanter, dessa ungdomens och

hjärteromanernas oförsonliga plågoris, som tyckas hafvaerhållit del af den eviges gudomliga egenskaper:

allveten-het och allestädes närvaro. Men jag för min del tror att

till och med tanterna blifvit orättvist bedömda, eller att

åtminstone icke de unga brytt sig om att söka utforska

bevekelsegrundema till deras ofta nog ganska förargliga

uppträdande. Om man till exempel skulle söka dem mera

)uti den omedvetna harmen öfver ett förfeladt lif, än i det

medvetna begäret att ställa till förargelse, skulle då inte

många fenomen inom samhällslifvet få sin ganska naturliga

förklaring? Men det är med gamla gummor som med

gamla åkarhästar, — utan jämförelse för öfrigt, — för dem

finns ingen rättvisa på jorden.

Och likväl, hvem har inte, — om man noga rannsakar

sitt minnes dunkla gömmor, — hvem har inte någon gång

under sitt lif träffat på en gammal kvinna, som varit en

tefvande teckning till den vackraste text af alla: en glad,

god och älskvärd ålderdom ? Hvem har inte antingen som

barn smekts af en silfverlockig gummas mjuka och

darrande händer, eller som yngling uppmuntrats af det fina

bifallslöjet kring hennes sjunkna läppar, omkring hvilka

godheten och det fina vettet ställt sina gratier på vakt;

eller som man tröstats af den på grafvens brädd stående,

lutande gamla, hvilken sett alla sina kära gå före sig ner

i det tysta, och dock har ett smålöje och ett ord af tröst

kvar för den soi^ som liknar ett barns vid sidan af hennes

stora sorg, hvars resultat är en ensam ålderdom? Ty det

är det märkvärdiga med gamla kvinnor, att likasom de

söka sina likar i elakhet, om de äro elaka; likaså äro de

svåra att uppnå i godhet, finkänslighet och behag, när

deras lifsuppglft går därpå ut Öfverträffas kunna de

aldrig af den finaste gubbe i världen, huru älskvärdt denne

ock må uppträda i motsats till det yngre manliga släktet.

Huru mången skrattar icke tanklöst nog åt en sådan

gammal kvinnas oskyldiga egenheter, utan att betänka att

det fordras icke så liten själffömekelse för att kunna vara

tålig och god emot ett bullrande och själfkärt släkte, som

växer upp till lifvets alla skatter och njutningar, medan

man själf går nedåt till försakelse och glömska. Det är

mycket lätt, medan man själf står midt i det varma sol-ljuset på lifvets middagshöjd, att skratta åt den, som med

huttrande omsorg drar pälsen om sig nere i dalarna, där

skuggan redan faller tung och fuktig, och därvid icke bryr

sig om hur den ser ut eller hur den beter sig; men det

är mycket mera svårt att själf åldras med behag, och bära

jde ungas öfvermod med jämnmått och tålighet. Ty de

unga äro ett grymt släkte; om de visste huru många hvassa

pilar de med sitt klingande löje måtta mot de gamlas

skrynkliga hud, så skulle de skratta litet mindre och vara

litet (mindre stränga, när skrattet föder bitterhet hos henne,

som är föremålet därför.

Men det finns ett annat slag af gamla kvinnor, som

hafva fyllt sin bestämmelse som makar och mödrar, och

som, sedan maken lämnat dem för grafvens ro, och barnen

flugit ut ur boet för att själf va med eget arbete bygga

sig nya nästen, sitta ensamma på gamla dagar och njuta

af en lugn hvila efter den trägna mödan, skapande

omkring sig en ljus och blid eftersommar, fastän vintern

redan borde vara inne. De äro lefnadsglada, älskliga väsen,

dessa gummor, hvilka bära mormodersnamnet som en

he-dersprydnad, äfven om barnbarnen äro långt borta, och

som ofta nog ännu äro så rika på oanvänd ömhet och

kärlek, att de gärna omhulda helt och hållet oskylda, endast

af behof att skydda och hjälpa. iMången gång äro de

originella nog, dessa präktiga gummor, och det finnes hos dem

komiska drag åt hvilka man drager på munnen, på samma

gång man har en tår i ögat åt deras hjärtas godhet,

hvilken bryter sig fram på tusen sätt, fastän den ofta nog

delar allt mänskligts öde, att falla med sina gåfvor på

otacksamma och oädla skyddslingar. Det är en sådan

gammal präktig gumma, den jag en gång, i ett viktigt

skede af mitt lif, träffade på min vag, som jag här vill

söka skildra. Hon har länge sedan utbytt sitt trefliga och

fridfulla hem här på jorden mot det ännu fridfullare under

torfvan på kyrkogården; men om, som jag tror, hennes

vänliga ande ännu blickar ned till dem som hon i lifvet

omfattade med så mycken godhet och välvilja, så skall

hon visst icke harmas öfver att jag här söker måla hennes

bild, med alla dess dagrar och skuggor. Dagrarna voromånga och skuggorna få, endast så många och så djupa

som var nödvändigt för att gifva kroppslighet åt

gestalten, och i själfva dessa lätta skuggor lyste ändå alltid

hennes hjärtas godhet igenom, så som ljusfärgen alltid

skiner igenom klarskuggan på en god målning. Några

mörka slagskuggor funnos där icke, därtill var hennes

sinne ännu i ålderns senaste dagar allt för ungdomligt

och hennes själ för ädel. Men — läsaren må själf döma,

sedan bilden blifvit framställd; blir teckningen icke klar,

så är det sannerligen ej den präktiga gummans fel!

2.

Hon var född mot slutet af förra århundradet, några

lår före utbrottet af den första franska revolutionen, i

Stralsund, af svenska föräldrar. Själfva året 1800 gifte

hon sig med en svensk sjökapten, och nu åtföljde hon

sin man på flera af hans färder till spanska och

medel-hafshamnama, samt var äfven en gång med honom

öfver till Brasilien. Hon var således en berest gumma,

odh det hörde man nog också på hennes samtal. Snart

blef likväl det lilla hemmet fullt af skrikande och lekande

små, och då var det slut med den unga sjökaptensfruns

långresor. Hon var nu hemma och skötte om huset,

medan mannen ute på det stormande hafvet arbetade för

att skaffa bröd åt de sina. Det lyckades honom också,

ty han var en driftig, och kunnig sjöman; men dess värre

var Ihan icke lika stark som han var arbetsam, och följden

däraf blef att han i förtid arbetade ut sig. Efter knappa

tio års äktenskap lades han ned på sjuksängen, och

därifrån uppsteg han icke mera. Efter några veckors

tärande plågor hade världen en rask sjöman mindre, och

en sörjande änka och moder, samt fem faderlösa små mera.

Det var ett lyckligt och godt äktenskap som på detta

sätt upplöstes >af döden; mejn den unga "änkan ficksannerligen icke hejdlöst öfverlämna sig åt sin djup$ sorg,

ty de fem små munnarna ville ha bröd, och den döde

maken hade icke hunnit lämna något efter sig. Men

be-slutsam och rask som hon var, förtviflade hon icke om

sin och de simas bärgning, hon lärde sig på kort tid

bammorskeyrket, och på detta sätt kunde hon snart nog

sörja för sina barns uppfostran och framkomst i världen.

Af barnen voro fyra gossar och en flicka, som likväl helt

ung följde sin fader på vägen till det stilla hemmet. De

fyra gossarna växte däremot upp och frodades i det

anspråkslösa hem som moderns rastlösa arbete så

småningom lyckades att skapa åt dem. Det var ett

gammaldags godt och ärbart hem, utan grannlåt, men med kärlek

och allvar på samma gång; det var dessutom också ett

gladt hem, ty gumman älskade glädje omkring sig, och

förstod den i våra dagar nästan bortglömda konsten att

vara gudfruktig utan att vara ofördragsam, och varm

kristen utan att se gudsnådlig ut. Hennes praktik

utvidgades mer och mer, och snart rådde ett visst

välstånd i det lilla boet, där sönerna växte upp till

arbets-samma loch dugliga män. Den äldsta af dem blef snart en

allmänt värderad och afhållen tjänsteman i ett af stadens

ämbetsverk; den därnäst flög snart ur boet och begaf

sig af till Amerika, där han inom några år som skicklig

bandtverkare förvärfvade sig en oberoende ställning. De

två andra sönerna dogo ännu i skolåldern, och den

pröf-vade modem sväljde sina tårar, skötte otröttad sitt

väl-signelserika men mödosamma kall, och gladdes åt de

två barn som hon ännu fick behålla.

På det sättet gipgo många år, och hennes äldste son,

hennes älsklingsbarn, var redan en stadgad man och nu

var det ha^ som, när gumman började tröttna, erbjöd

henne ett hem, i hvilket han, tack vare sina goda

inkomster, kunde omgifva henne med en glädje och en

bekvämlighet, som ho;n hittills icke varit van vid. Han var

en glad och älsklig människa, denne hennes son, och han

älskade att omgifva sig med ejn krets af liktänkande

vänner, artister och idkare af sångens glada konst, och i

denna krets var nu hans gamla mor under många år enafhållen, värderad och outtröttlig väninna. Hon slutade

med sin praktik, och lefde nu det sorgfriaste lif hon kunde

önska sig; men ingen lycka är varaktig här på jorden,

och hon väntades af den svåraste af alla sina pröfningar,

de*n att få följa sin äldste och mest älskade son till

graf-ven. Den yngre var bofast på andra sidan Oceanen, han

h!aUe där skaffat sig hustru och barn, och han kunde icke

komma tillbaka för att vara ett stöd för sin nära

sextio-åriga moder. Ha*n erbjöd henne i stället ett hem hos sig,

men gumman ville icke lämna den jord, som gömde stoftet

af alla hennes kära, hon ville dö i Sverige, sade hon, ty

hon var för gammal att byta om seder och tänkesätt.

Den vänkrets, som hennes son vetat att samla omkring sig,

hyllade den gamla med vördnad och tacksamhet, och som

sonen lämnat efter sig en jämförelsevis icke obetydlig

förmögenhet, kunde gumman lefva bekymmerfria dagar,

hvilka han hoppades icke skulle blifva så många.

Himlen hade dock annorlunda beslutit; hon fick lefva till öfver

åttio års ålder, och det var under de sista tjuga åren

af hennes lif som jag i henne lärde känna den präktiga

gumma, som jag nu vill söka beskrifva.

3.

Gumman Granke, så hette hon, bebodde, då jag lärde

känna henne, första våningen af ett litet tvåvånings

stenhus vid en af gatorna nära Mosebacke. Hennes våning

bestod af tre små, men mycket trefliga rum utåt gatan;,

ett kök och tvenne sjnärre rum inåt gården, allt detta väl

instängdt inom en tung järndörr vid slutet af en lång

trappa neråt gården. Gumman bodde således alldeles för

sig själf, och de tvenne små rummen åt gården hyrde hori

ut åt modern och mormodern till en af hennes aflidne

sons vänner. Hela hennes hushåll bestod af henne själf,

en tjänstflicka och en ung flicka, sojn var inackorderad hos

henne, och för hvilken hon på sina gamla dagar i meraän ett afseende var en verklig mor. Den unga flickan

hade en fästman, lika fattig som hon själf, och for dessa

båda unga, hvilkas förbindelse icke sågs pied så särdeles

blida ögon af flickans släkt, blef den präktiga gupiman i

sitt hjärtas godhet en skyddande försyn.

Gqmman Granke var vid den tidpunkt, då jag gjorde

hennes bekantskap, en liten kry och fryntlig glamma på

några och sextio år, med ett gladt och godmodigt ansikte,

i hvilket tydliga spår af mycken skönhet skymtade emellan

skrynkloma. Ett par klara, blå ögon blickade trohjärtadt

och vänligt fram under tämligen buskiga ögonbryn och

det gråsprängda håret vågade sig behagligt öfver en hög

och ren panna under den hvita, nystärkta mössa, som

gumman ständigt begagnade. Hon var alltid mycket fint

och nätt klädd, utan att därför vilja effektera någon

ungdomlighet, eller låta påskina något öfverflöd; men hon

hade den lofliga och berömvärda åsikten, att »man kan

väl försöka att se ut som folk, fast man är gammal!»

Gumman såg gärna folk hos sig, och var ganska ofta

borta. Helst trifdes hon i sällskap med glada och

hyggliga karlar, ty »Gud bevars ifrån gamla käringar,»

brukade hon säga, »dejn har jag nog utaf, när jag

händelsevis tittar mig i spegeln.» Hon skydde därför icke på

något sätt sitt eget kön; men hon hade heller icke någon

särdeks jnisskund med dess svagheter, ehuru hon alltid

höll sin räfst med dem på ett halft humoristiskt sätt,

so.m förtog bitterheten af mången skarp och träffande

anmärkning.

Gupimans tjänstflicka hade varit hos henne i flera år,

och var på sitt sätt nästan lika originell som gumman själf.

Hon var en ful, groflemmad och klumpdg figur på några

ochlt jugu år, såg mycket illa, skrattade mycket högt, och

åtlydde jiapinet Augusta. För öfrigt mycket säflig och

långsam, ärlig och god som guld, och älskande sin gamla

matmor som en verklig mor, hvilket likväl icke hindrade

henne att ibland rätt grundligt förarga den gamla. Väl

tio gånger i veckan brukade gumman säga: »Ja, ska

inte den där Augusta få flytta till hösten, så vore det väl

märkvärdigt!» — men när hösten kom, så blef det ändåaldrig något af. Men saken var den att de båda

kompletterade hvarandra, utan att egentligen någondera visste

af det, eller ville erkänna det för sig själf. Gumman var

själfva rörligheten, Augusta var det personifierade lugnet;

gumman var häftig, Augusta flegmatisk; gumman såg bra,

Augusta illa; och när gumman ibland snodde omkring och

var ond, så skrattade Augusta med full hals, hvilket gjorde

latt gumman hejdade sig i farten och blef vid godt lynne

igen, sedan hon fått gifva sin lilla hetta lufi i ett: »Husch då^

så hon gafflar! passar det sig att gaffla så där, tycker du?»

»Ja, ha ha ha!» fortsatte Augusta, »frun ä* så

rolig så!»

»Du ä* visst rolig du!» småputtrade gumman, och

snodde af in i sitt inre nyn, medan Augusta, ungefär lika

tyst och lika lätt på foten som en elefant, begaf sig af ut

i köket.

Som gammal sjömanshustru hade gumman Granke

tvenne vanor, som hon aldrig lade bort: hon vaknade alltid

klockan fyra hvarje morgon, och det första hon gjorde när

hon kommit upp, var att hon tittade ut genom fönstret för

att se efter hvad det var för vind för dagen. Hon hade

nämligen Optiska telegrafhusets vindflöjel midt framför

sig, och den försummade hon aldrig att rådfråga vid

viktiga tillfällen, liksom hon heller aldrig underlät att

jämföra sina klockors gång med tidkulans fällande på

navigationsskolans tak. När gumman vaknade klockan

fyra, uppstod merendels följande samtal mellan henne

och den yrvakna Augusta, som under den mörka

årstiden alltid ;måste tända på en stryksticka för att se hvad

klockan var:

»Kors i alla tider!» mumlade gumman för sig själf, i

det hon vaknade; »nu ä* klockan bestämdt sju... och den

Augusta, so.m inte vaknar! Augusta!»

»Hu.. .u,m!» svarade Augusta halfsofvande.

»Augusta då, vill du genast vakna och se efter hvad

klockan är!»

»Hm!» sade nu Augusta betydligt kortare, hvilket

bevisade att hon var vid dåligt lynne öfver att blifva väckt;

»hon är väl fyra, kan jag tro!»»Vill du genast se efter!»

»Jaha!» ratsch, och så tände hon på en stryksticka,

»ja, hvad sa jag, hon är strax fyra... om frun hade [-lugnat-] {+lug-

nat+} sig en stund till, så hade hon slagit ute i salen.»

»Hm, det var märkvärdigt att klockan inte är mera,

jag trodde bestäimdt att hon skulle vara sju eller

half åtta.»

»Ha, ha, ha, ja si frun ä* då alltid så rolig, så!»

skrattade nu Augusta med full hals, hvilket bevisade, att

hon var riktigt vaken.

»Vill du vara tyst, gapmaja! Begriper du inte, att

du väcker mamsell därute? Tänd på ljuset nu åt mig

och gå sedan och lägg dig igen, jag ska läsa litet, jag,

för nu kan jag i alla fall inte sofva längre.»

Och därmed lade gumman sig att läsa, och Augusta

somnade genast som ett godt barn. När nu klockan led

fram mot sex blef gumman litet sömnig igen, lade bort

boken och blåste ut ljuset samt slumrade snart in.

Men morgonsömnen är en skälm, och dagen började

redan blicka in i gummans kammare, då hon hastigt

väcktes af något buller från gatan. Hon satte sig häftigt upp

och lyssnade, då Augustas jämna snarkningar nådde

hennes öra, och nu var det med sin starkaste stämma som

gumman ropade:

»Augusta! Kors i Herrans namn, där ligger hon och

sofver ännu och jag hör att mamsell är oppe därinne

Det är då riktigt skam! Vill du genast skynda dig opp

och laga att du får på kaffepannen! Ja se, bara för att

jag nu händelsevis slumrade till litet, så...»

»Kors klockan är ju inte åtta än,» svarade Augusta

lugnt som alltid, i det hon började kläda sig.

»Jaså, hon skulle kanske vara det, och du ligger som

en annan latmaja och drar dig! Det fattades bara att hon

skulle vara slagen åtta till på köpet.»

»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta, »frun ä* så

rolig så!»

»Vill du genast ge dig af ut i köket, annars skall jag

bli så lagom rolig, ska du få se!»»Jaja, bara jag får på mig litet, så ska jag nog gå,»

menade Augusta.

»Ja, skjuts tänker jag inte bestå dig!» puttrade

gumman.

»Ha, ha, ha...»

»Vill du tiga, du låter ju som ein brandvakt.»

»Ha, ha, ha, så rolig fruln ä*!» skrattade Augusta utan

att genera sig, i det hon begaf sig af ut i köket.

»En faslig människa att sofva länge, och så hon

skrattar sen! Ja, vänta mig* i vår ska jag väl göra mig

af med henne. Jag kan undra hvad det är för vind i dag ?

Syd-sydväst! Hm, hm, det var då också en faslig sunnan,

isom aldrig tar slut. Jaså, han drar sig litet mer åt väster

ser jag, taå, då kommer

dagen, så man kan få litet klarare väder!»

Efter esn liten stund såg den unga flickan, som bodde

i rummet utanför gumman, huru denna, klädd i en liten

kort tcnderkjol och med nattmössan ännu kvar på hufvudet,

fnurrade af igenom hennes rum för att skynda på Augusta

med kaffet.

»Kors, kära barn, ä* hon redan oppe?» brukade då

gummaln säga, »och den där välsignade Augusta har

för-sofvit sig igen.»

»Bästa ta"nt, det är ju ingen tid förliden.»

»K ja£ tycker en kopp kaffe kunde minsann

be-höfvas, jag! Jag ulndrar hvad hon gör nu!» och så bar

det af ut i salen, där gumman bultade på dörren utåt

för-stugaäi: »tap, tap, tap!» tre raska och tämligen hårda slag,

dem Augusta aldrig låtsade höra, hvarkem första eller

amdra gången. Sedan bultningen var gjord, snodde

gumman återigen af in i sitt rum, sedan hon i förbigående hört

efter hur dem unga flickan mådde, och hvad hon hade för

åsikter om väderlekem för dagen.

Detta upprepades hvarje morgon; men alltid med

några nya variationer, som gjorde att det icke blef

enformigt. Lätagre fram på förmiddagen gick gumman ut i

staden, antingen för att handla upp till sitt lilla hushåll,

eller också på auktioner, hvilka hon varit van att

öfver-vara i många år. Saken var nämligen den, att gummanförut Varit medintressent i en klädmäkleriaffär, som

före-ståtts af en medelålders mamsell, hvilken förut, under

sonens lifstid, varit i huset hos henne. Nu på gamla dagar

hade hon visserligen upphört med medintressentskapet,

men hon intresserade sig fortfarande för auktionerna. Det

egtia med den annars alltid så glada och fryntliga

gumman var dock att hon vid hemkomsten från dessa

förmiddagsvisiter å Stadsauktionskammaren alltid var vid

dåligt lynne, hvilket dock snart gick öfver i hemmet,

och aldrig hindrade henne från att, drifven af vanans

makt, göra om de förargliga visiterna. Gick

gumman däremot ut på eftermiddagarna, så var hon alltid

vid godt lynne, när hon kom hem igen. Det var endast

när *hon skulle taga på sig för att gå, som hon då hade

en liten öfvergående förargelse, och det var därför

att Augusta allfid ville bylta på hefnne så många

öfver-plagg som möjligt, för att hon inte skulle förkyla sig.

»Du måtte tro, att jag är nittio år, du!» brukade då

gumman säga; »hm, jag ska väl inte se ut som ett

trasbylte heller »när jag kommer 1511 folk!»

»Jaha, me(n si frun får inte förkyla sig! Tycker frun

klet?» tnetiade Augusta; t>ia åtminstone en schal till

inunder, om frun inte vill ha pälsfodret.»

»Ah, du ä’ tokig! Vill du låta bli och komma med

jden där otäcka schalen! Jaha, kunde jag inte tro det, att

hon skulle skrynkla till kragen för mig! Nu måtte jag se

ut som ett åkerspöke om halsen!»

»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta med full hals, »så

rolig frun a*!»

»Vill du hålla mun på dig? Se efter att mössbanden

komma in under väderhufvan, hör du det... det blåser ute,

och jag har inte lust att komma och flagga som en annan

(galeas! De finns nog de som flagga ändå, utan att jag

behöfver vara tokig!»

»Ha, ha, ha!»

»Seså, gaffla inte nu, utan kom och stäng järndörren,

det är bättre.»

»Ska jag inte komma och hämta frun?»

»Hämta mig? Nej, jag tackar, jag kan nog gå själf,

8. — Fr. Hedberg, /.det behöfs inga häimtningar! Du måtte riktigt tro, att jag

ä’ barn på nytt, du.»

»Nej, men si, om det. hände frun någonting, så skulle

jag bli så ledsen, så •... för si, när man ä* gammal som

frun, så..» 1 i | ;

»Det vet jag visst! Jag a* inte så lastgammal, att

jag inte kan sköta mig själf! Hjälp mig på med

ga-loscherna nu, och stå inte där och titta i kors på ljuset

iså att tårarna kommer i ögonen på dig! Adja, adjö, och

akta att ingen tar bort dig och mamsell, medan jag ä*

borta!» ■ 1 j ; * : ! j

»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta på nytt, »så rolig

frun äJ! Mig lär min själ ingen vilja ha... och vill di ta

(mamsell, det ska vi då bli två om!»

Och ännu långt efter sedan gumman kommit ut på

gatan, skrattade Augusta åt hennes sista afsked, och tyckte

att frun var så rasande rolig, hvilket likväl icke hindrade

henne att, om gumman händelsevis dröjde en kvart öfver

den Vanliga tiden, med den största oro springa till fönstret

ett par gånger i minuten för att i reflexionsspegeln se efter

om ihon inte kom. . ; ,

4.

Bland’ andra den präktiga gummans meriter var

äf-ven den att hon utöfvade en efter sina tillgångar ganska

storartad välgörenhet; men icke den braskande

välgörenhet som äflas att göra väsen af sig, utan denna tysta och

stilla, som nästan älskar att dölja sig, liksom beginge den

ett fel. Det fanns i den fattiga Katarinatrakten en mängd

utblottade familjer, som Ihon alltid såg om och plockade till

inat och penningar så ofta hon kunde; men hon gaf högst

ogärna sådana tiggare, som kommo och ringde på hennes

dörr. Augusta var i det afseendet mycket hjärtnupnare

än gumman själf, och när det ringde vid järndörren och

någon fattig stackare .uppenbarade sig, kom hon alltid intill gumman med andan i halsgropen, och ropade med sin

gälla röst:

»Frun!»

»Nå hvad är det nu då? Är elden los, efter du

kommer så där flygande?»

»Nej’, men ser frun, det står en fattig stackare där

nere och tigger. Han frågar om frun har några

strumpor att ge honom?»

»Nyttjar jag karlstrumpor, jag?»

»Ha ha ha...»

»Gaffla inte nu igen! Hvad är det för en?»

»Det är en äldre karl; han säger att han har hustru

och barn hemma, och ingenting att ge dem att äta,

säger han.»

»Det är vanliga visan, det... jag kan undra hvar

han bor, jag?»

»Jo, han sa att de bor i en vedbod borta vid

Hammarby tull.»

»Jaså, ja, du kan ge honom en bit bröd och litet

utaf det där buljongsköttet, som var öfver se’n i går, och

så kan du fråga honom éfter husnummem, och säga honom

med detsamma att han inte får gå och tigga vid dörrarna,

och att det inte är värdt att han kommer igen, hör du det!»

»Jaha, frun. Ska jag fråga honom efter

husnum-mern?»

»Ja, jag sa ju det! Aldrig minns du längre än näsan

är lång! Skynda dig nu!»

Och när Augusta väl var ute, satte gumman sig vid

reflexionsspegeln för att se efter hur tiggaren såg ut;

när hon sedan fick veta husnummem, brukade hon nästan

alltid säga liksom för sig själf:

»Å, den där såg minsann inte så eländig ut, det ä’

väl en sådan där, som inte ids arbeta, kan jag tänka. Det

är aldrig värdt att tro sådana där mer än jämnt.»

Därpå höll hon en lång föreläsning för Augusta om

hur nödvändigt det var att akta dörrarna för sådana där,

pch att hon icke fick ge dem något, när hon icke själf

vore hemma, loch mera sådant. Den som icke kände den

präktiga gumman, kunde tro att hon var den obarmhär-tigaste människa i världen; men framåt skymningen skulle

gumman gå bort till någon bekant, och hon gick då och

stoppade och snodde både länge och väl i köket och

skafferiet och uppe på vinden i några djupa byrålådor, och när

Augusta med sfin vanliga naivetet sporde henne, hvart hon

skulle taga vägen, och hvad hon letade efter^ så snäste

hon alltid af henne med ett:

aDet rör dig inte! Får jag kanske icke sticka näsan

utom pbrten utan att be dig om lof? Ta in min kappa

nu och gamla hatten, det är inte värdt att ta den nya,

när man går så här i skymningen. Jag ska bara springa

ner till Södermalmstorg litet.»

Efter en stund bar det af med gumman, och hon

fiade då alltid under kappan ett litet knyte ellen en korg,

som hon omsorgsfullt dolde för de hemmavarandes blickar,

nästan som om hon gjort något ondt.

»Nu gick frun bestämdt bort till di där vid Hammarby

tull,» sade Augusta till den unga flickan; »det ska ingen

få veta ’t, förstås; men jag såg att hon stack ner bröd och

kött i korgen, jag. Ha ha ha, hvad hön är rolig ändå,

frun! Hon tror att en inte begriper.» Och därmed gick

Augusta ut i köket, förtjust öfver gummans rolighet och

sin egen klyftighet.

Sådana scener upprepades merendels ett par gånger

i veckan, och i synnerhet emot jularna, blefvo de allt

tätare. Men för hvarje gång som gumman kom hem ifrån

en sådan exkursion, var hon allvarligare och tystare än

vanligt. Ibland hade hon floret nerfälldt för att man icke

skulle se att hon hade gråtit, och nästan alltid stängde

hon in isig i sitt rum en halftimme eller så omkring,

sed^n hon kommit hem. När den halftimmen var förliden,

kom hon åter ut, och nu satte hon sig i den unga flickans

rum och lät Augusta laga i ordning tebordet, och medan

teet dracks, kunde hon ofta nog för sin unga hyresgäst

omtala hvilka scener hon varit vittne till.

Sedan detta var förbi, började gumman lägga sin

vanliga patiens, och under tiden brukade hon, isynnerhet

om hon var vid riktigt godt lynne, och det var hon nästan

alltid, berätta åtskilliga händelser från sitt förflutna lif,isynnerhet om något under samtakt yttradt namn eller

något händelsevis fälldt ord erinrade henne om det

förflutna. Gummans minne var nämligen rikt späckadt af

hänldelser från hennes ungdom och från den praktik, som

hon under loppet af så många år utöfvat inom en mängd

ganska betydande familjer i hufvudstaden. Hon

rådfrågades ännu ofta vid mera invecklade fall till och med af

hennes yngre yrkessystrar, som, fastän de hade bättre

lÄidervisning att tillgå, likväl gärna togo sin tillflykt till

den gamlas bepfröfvade erfarenhet. Det var mycket

intressant att höra gumman omtala sina observationer från de

många olika hus inom hvilka hon utöfvat sitt kall.

»Se jag skall säga,» brukade gumman då ofta yttra,

i det hon nästan mekaniskt iblandade de många kortlekame

till patiensen, »har man i mitt yrke ögonen öppna, så!

kan man allt få reda på åtskilligt, som just inte yppas i

hvardagslag. Vid de tillfällen då vi äro af nöden i ett

hus, glömmer man i" allmänhet bort att taga på sig

sön-dagsminen, och det som för världen kan se både grant

och ståtligt ut med besked, det är så lagom präktigt, skall

jag säga. Om jag hade haft tid att teckna upp alla under- #

liga händelser och öden som jag varit vittne till under min

trettiåriga praktik, så skulle det kunna göras en ganska

märkvärdig roman utaf det, och inte skulle den bli oläst

af brist på omväxling, det vill jag gå i god för!»

Som i allmänhet alla gamla, kunde gumman mycket

lätt glömma saker, som tilldragit sig under den närmaste

tiden, då hon däremot alldeles klart och tydligt kom ihåg

sådant som passerat för trettio å fyrtio år sedan. De stora

händelserna från århundradets början mindes hon särdeles

väl. Sveaborgs fall, Gustaf Adolfs afsättning, Karl Augusts

död, Fersens mord, Karl Johans hitkomst, och

föreningen med Norge; allt detta mindes gumman som om

det hade varit i går. Änkedrottning Josefinas hitkomst

1823 som Sveriges och Norges kronprinsessa, tyckte hon

hajde händt för ett par år sedan, och hon kunde mycket

väl draga sig till minnes sådana saker som Dramatiska

teaterns brand, odh den stora branden på Blasieholmen,då Skeppsholmsbron och kyrkan äfven fattade eld och

förstördes.

Fick man henne att tala om dessa och snarlika

händelser, då var gumman i hög grad både intresserad

och intressant. Hon började då alltid med något minne

från sitt eget lif som på något sätt sammanfogades med

det större minne om hvilket hon talade, och det var med

ögonen riktade på en och samma fläck och skakande på

sitt åldriga hufvud, som hon berättade hvad hon upplefvat.

»Jag minns så klart och tydligt när Dramatiskan brann

... min yngsta gosse låg just sjuk och jag satt och grät

vid sängen, för han var mycket illa däran utaf samma

bröståkomma, som tog bort honom ett par år därefter —

då jag hörde det första klämtslaget från Katarina kyrka.

Vi bodde den tiden på Katarina östra kyrkogata, där

naturligtvis alla skeppare skulle bo, för att komma åt att se

strömmen från sina fönster, och jag sprang ifrån gossens

säng och fram till fönstret, och aldrig glömmer jag den

synen jag då såg. Hela strömmen, staden, slottet och

Skeppsholmen voro upplysta som af den grannaste

illu-• mination, och lågorna stodo högt ut öfver de fyra

tornspetsarna på huset. Gossen min vaknade utaf skenet från

branden och blef så förskräckt, så jag trodde han skulle

få slag... och jag måste ta och bära honom till fönstret

för att han skulle bli säker på att det inte var huset

bredvid, som han trodde, för han yrade allt litet, ska jag säga.

Och Gud vet om inte den förskräckelsen gjorde honom

feodt, för dagen därpå var han bättre och inom några

dagar var han uppe ur sängen igen. Ja, det var en faslig

eld, och så många stackare som blefvo innebrända se’n.

Och flera hade blifvit det, om inte Lars Hjortsbei^g, Gud

signe honom, hade varit så lugn, så att publiken inte trodde

Satt det var någon fara på färde. Ja, se Lars Hjortsberg,,

det var en aktör det! Jag glömmer honom aldrig i

Gref-Varna Klingsberg, och i Bildhuggaren eller Ondsinta

ku-strun sedan! Det var alldeles omöjligt att låta bli och

skratta åt honomx hur ledsen man än var. Och min äldste

son började redan då att, så ofta han kunde, gå på

spektaklet och ville alltid ha mig med sig förstås, och somdet var det enda nöje vi hade råd att kosta på oss, så

begagnade vi oss också af det så mycket som möjligt!

Jag hörde Jenny Lind, jag, näsr hon debuterade som

Aga-tha i Friskytten, och den kvällen går aldrig ur mitt minne.

Jag kommer också mycket väl ihåg när lärftskrämarna

hvisslade ut Dahlqvist, och när han sedan kom igen och

spelade i "Trettio år af en spelares lefnad\.. den rocken

som han hade på sig som Varner, när denne kommer som

tiggare i sista akten, den hade jag skaffat honom från

klädståndet... se, han umgicks med son min, han också,

liksom en hel mängd af de andra aktörerna, och han var

min själ inte så tragisk då, som han var på teatern inte.

Och Hyckert se’n! Två dar innan han sköt sig, var han

på middag hos son min, och var så glad som om han

tänkt få lefva tills han blifvit hundra år!

På detta sätt kunde gumman hela timmarna sitta och!

berätta om hvad som händt under hennes förflutna dagar.

Jag kom ibland i sällskap med den unga flickans fästman

dit upp, och blef snart vän med den gamla, ty merendels

var det jag ensam, som hörde på gummans berättelser;

de unga tu hade troligen en hel mängd mycket

intressantare saker att tala om och tänka på, där de sutto

hvi-skande och förtjusta i ett soffhörn, medan gumman och

jag höllo oss till stolama omkring det lilla tebordet. Den

gamla, präktiga gumman var likväl inte på minsta vis

missnöjd öfver deras fåordighet och tankspriddhet när det

gällde vår konversation, tvärtom.

»Hvad skulle det vara för kärlek,» plägade hon ofta

säga, när fästmannen helt förlägen ursäktade sig med att

han inte hört någon fråga som gumman ställt till honom;

»hvad skulle det vara för sorts kärlek, om ett par unga

förlofvade skulle ha ro att sitta och höra på hvad en

gammal gumma pratar? Kuttra ni, vi prata nog, vi. Ni

ska inte tro att jag ä’ så rasande gammal af mig, att jag

helt och hållet glömit bort hur det var, när jag var ung.»5.

En afton när gumman Granke yttrade sig ungefär på

det sättet, tog jag mig friheten att fråga:

»Nå, men säg mig, hur var det när fru Granke var

ung?»

»Hå kors, det var mycket olika mot nu för tiden det,

]utom i ett fall.»

»Hvilket då?»

»Jo just i det fallet som vi nyss talade om. *En

sung mans väg till ena pigo* var då ungefär den samma

som den är nu i dag, och troligen har den väl varit sig

lik i alla tider.»

»Kommer fru Granke ihåg hur frun blef bekant med

sin salig man?»

»Om jag kommer ihåg det? Herre min Gud, tror

herrn att en kvinna glömmer sådant, om hon också blef

aldrig så många hundra år? Den som tror det, den

känner oss illa. Vi kunna glömma mycket, vi också, liksom

"karlarna; men aldrig glömma vi något som har

sammanhang med honom som vi fästat oss vid, sak samma om

han blifvit vår make eller inte. Jag minns nog när Granke

lefde, jag... när vi sutto och talade om det förflutna,

de få stunder jag fick ha honom hemma! Hur jag mindes

hvarenda liten omständighet vid vårt första

sammanträffande, hvart ord som fälldes — och han satt och hörde på

han, och mindes ingenting! Men det är så med karlarna,

de ha så mycket annat och viktigare att tänka på, så man

fåt inte undra på det, och ingen förståndig hustru får

stöta sig på det; vi kvinnor, vi känna ingenting viktigare

äfi vår kärlek, vi! Men nu pratar jag igen... hvad var

det som herrn frågade mig om?»

»Jo, om fru Granke mindes hur frun blef bekant

med sin man?»

»Ja nog minns jag det, det är som det skulle varit i

går, fast det är öfver femtio år se’n, ja, det är det visst det!Och nog kan jag tala om den historien, om ni har lust

Satt höra på den... ja, gör er inte till, ni, mitt förlofvade

herrskap, och försök inte att inbilla mig att ni hör på...

innan jag sagt tio prd så, ä* ni ute och .flyger uppåt

väggarna igen!»

»Nej, nu kan tant vara säker om att vi ska höra

på,» försäkrade den unga flickan, i det hon gjorde fåfänga

ansträngningar för att draga sin hand ur fästmannens, som

däremot inte visade den allra ringaste goda vilja att å

sin sida släppa hennes.

»Jo jag tycker jag ser det,» menade gumman, j det

hon godmodigt och leende blinkade åt mig, »men det är

detsaqima. Jag vet att jag har alltid ett par öron

åtminstone, som höra på hvad jag har att förkunna.»

»Och det med största uppmärksamhet, det kan jag

försäkra frun!»

»Ja det tror jag nog, men var så god och inte sätt

in det i någon pjäs, det anhåller jag om, för jag vill inte

vara något spektakel för publiken.»

»Tycker frun det!»

»}*> jag aldrig de här författarna mer än jämt.

Men, skämt åsido, jag ä* väl inte så rädd heller som det

låter. Se nu var det så att min mor dog, när jag var

helt ung, och att jag skötte hushållet för min far, som

var handskmakare i Stralsund, och vi bodde i ett litet hus

helt nära hamnen. Den som har varit i Stralsund, vet

att det går en gata ifrån gamla rådhuset och neråt

hamnen, och den gatan slutar med ett stort och mycket

underligt hus, under hvilket en bred hvalfgång leder ner till

sjön och bron där fartygen lägga till. På ena sidan

utaf det huset är en spännbåge öfver till ett annat hus,

och under den spännbågen mynnar den gatan ut, som vi

bodde på. Nu å’ det vanligt i sjöstäder, att när man bor

neråt hamnarna, så får man ofta nog höra af att sjöfolket

har tagit ut litet på hyran, och att det vill ta sin skada

igen för tvånget ute på sjön. Jag var därför inte ovan

vid att höra bullersamma uppträden utanför vår port eller

i grannskapet; men en kväll i oktober månad 98 tror jagdet var... jaha, 98 var det... var det alldeles rasande.

Utanför vår port stod just en gammal oljelykta, just ett

tocke där vargöga, som det ännu finns här uppåt söder,

men som lyste om möjligt ännu sämre än våra göra, och

som min far var borta på en klubb dit han ibland brukade

gå öm kvällarna, hade jag inte brytt mig om att tända

ljus, utan satt vid fönstret och stickade på en strumpa

vid skenet af lyktan. Vår enda piga, en fet och trind

bondjänta från Riigen, var ute i köket och lagade till

kvälls-varden åt min far; ty den åt han aldrig ute, utan kom

alltid hem på slaget åtta, så säkert att man utan tvekan

kunde ställa sitt ur efter honom. Jag var så van att höra

de säkra slagen af hans jämskodda käpp emot stenarna

långt nere på gatan, så att jag då hade god tid att tända

ljus och göra i ordning,vårt lilla kvällsbord, innan han

hunnit inom porten. Nå, bäst som jag sitter i mina

tankar ... Oud vet för resten hvad jag tänkte på, troligen

på ingenting egentligen, som ungdomen brukade då liksom

nu, får jag höra ett förfärligt väsen på gatan ner åt

hamnen. Skrik och svordomar på något främmande språk

hördes om hvarandra. Därpå hördes ett buller af

springande, en person som sprang förut, och en hel hop

förföljare efteråt; jag tyckte att de närmade sig gatan där vi

4>odde, och mycket riktigt, inom ett ögonblick ser jag en

person komma springande barhufvad förbi fönstret; men

just som han kom midt för, stupade han mot en

uppstående sten och föll rak lång emot gatan. Jag skrek till

af förskräckelse, och ämnade just skynda ut för att hjälpa

honom, i fall han slagit sig illa, då jag i hast ser ett

halft tjog druckna sjömän komma fram i full fart och

Jkasta sig öfver den fallne. Det var ett rysligt ögonblick,

som jag aldrig glömmer! Men också förgäter jag aldrig

hur den fallne mannen reste sig upp, stark som en björn

och skakade af sig de anfallande som om de varit små

hundvalpar omkring ett lejon. Jag stod där med

klappande hjärta, och alldeles andlös såg jag hur den ena

efter den andra af de anfallande kastades tillbaka med

blödande pannor från den barhufvade mannen, som tycktes

få fördubblad styrka vid hvarje anfall. Men mångahundar bli harens död, säger ordspråket, och jag såg

tydligt att den stackars mannen skulle duka under för

öfvermakten, då jag i detsamma till min stora förvåning

och förskräckelse får se min gamle fars järnskodda, långa

spanska rör börja bearbeta de anfallandes ryggar och det

med sådant eftertryck att de inom ett par sekunder togo

till flykten, troligen också skrämda af brandvakternas

skramla, som nu hördes på långt håll nerifrån hamnen.

I detta ögonblick försvann all min rädsla för tanken att

min far skulle råka i olycka, och jag rusade ut på gatan

sådan jag gick och stod, följd i hack och häl af Gertrud,

eller Trudchen, som hon kallades i hvardagslag, som

iskrek som om knifven suttit i henne. När jag kom ut,

såg jag min far fatta tag i den unge mannen, som nu,

isedan angriparna voro borta, var nära att falla omkull

af ansträngning och blodförlust; ty han blödde starkt af

ett slag i hufvudet och ett öfver vänstra ögat.

»Tag honom under andra armen du, Marie*» sade min

far kort och bestämdt — han var alltid sådan; »och låt

oss föra honom in!»

»Ach jemine, ach jemine,» skrek Trudchen på sin breda

plattyska, »di har schlagen honom dedt!»

»Håll munnen på dig,» sade min far, »och låt oss laga

att vi få honom in i rummet, innan nattvakten kommer.»

Och med förenade krafter förde vi nu den nästan helt

och hållet vanmäktige mannen in i rummet, där min far

och Trudchen satte honom i min fars gamla länstol,

medan jag sprang ut i köket efter vatten och ättika, för att

tvätta och förbinda hans sår.

När jag kom tillbaka in var ljuset tändt, och min far

stod med armen om den unge mannens axlar för att hålla

honom uppe i sittande ställning i stolen. Jag steg fram

för att börja torka blodet ur den slagnes ansikte, men jag

darrade, så att jag knappt kunde hålla skålen med vattnet

och ättikan, och Gud vet om jag inte tappat alltsammans

såvida inte min far tämligen sträft ropat till mig:

»Stå nu inte där och darra på manschetterna, utan tvätta

först såret i hufvudet, som blöder värst; det andra är baraen liten rispa! Men hvad är det då åt dig, kära barn?

Jag har aldrig sett dig bära dig så bakvändt åt»

Och jag tror nog att gubben hade rätt, ty inte vet

jag om det var åsynen af blodet och det gapande såret

i hufvudet eller om det var minnet af den ohyggliga synen

nyss utanför fönstret, dä alla störtade sig öfvei honom,

eller om det var en förkänsla af att jag här såg framför

mig den ende man, som jag skulle fatta tycke för i hela

mitt lif; men aldrig i all min dar har jag varit så

förvirrad som jag nu var. Och när jag så hade fått

blödningen från såret i hufvudet att stanna, och skulle börja

att tvätta blodet från hans ansikte, som blekt och med

slutna ögon hvilade mot länstolens höga rygg, så darrade

min hand som om jag hade haft en frostattack. Min far,

som under tiden gått till ett väggskåp i sitt lilla

arbetsrum, hade därutur tagit fram en långhalsig butelj med

millefoliumbrännvin, den enda medicin som fanns i huset,

och den enda som han nånsin begagnade, och kom nu

fram till den unge mannen med ett fylldt glas af det i

hans tanke ovärderliga medikamentet.

»Hur är det med dig, flicka?» ropade han, när han fick

se hur min hand darrade, »jag tror, Gud förlåte mig, att

du är färdig att dåna bara för en smula blod?»

»Ånej, kära fatter,» svarade jag;’ jag hade alltid varit

van att kalla honom så, ty fast min far var svensk född

så var min mor pomerinkare, och vi talade därför en sorts

underlig tysk-svenska i huset; »men jag är rädd för att

den stackars gossen här får sätta lifvet till, han är ju

alldeles likblek ocji ger inte minsta tecken till lif ifrån sig.»

»Ja en annan gång låter han bli att ge sig i

slagsmål,» svarade min far buttert; »galna kattor få rifvet skinn,

det är så vanligt det! Vore i alla fall synd på pojken, för

han ser hygglig ut. Tycker du inte så med, Miken?»

»Jo, fatter lilla, vore det inte bäst att skicka

Trud-chen efter stadsfysikem?»

»Vet jag visst! Hvad kan han göra som inte

mille-foliebrännvinet uträttar lika bra? Hm, tycks vara ett bättre

mans barn, den här. Hör på, min gosse, gapa litet nu, så

ska du få se på annat slag.»Men i detsamma som min far förde glaset till munnen

på den unge mannen, utstötte han en djup suck, gjorde

en våldsam rörelse med handen och slog ut glasets

innehåll öfver min fars väst, i det han med stora, förvirrade

ögon såg sig omkring och utropade på den klaraste och

tydligaste svenska:

»Hvar är jag? Akta er, edra skurkar! Om ni vore

ännu tio till, så ska jag visa er att en svensk sjöman inte

viker för sådant där byke! Där har du, och du, och du...»

och nu började han slå omkring sig som en galning, till

dess han slutligen helt utmattad sjönk ner i stolen igen,

och på nytt, men nu med mycket saktare röst frågade:

»Hvar är jag?»

»Jo, du äJ hos mig, handskmakare Bohm,» svarade min

far, »och här ser du Marie, dotter min! Men sitt still nu,

för här behöfver du inte slåss, min gosse. Och när jag

fått slå i ett glas till utaf medikamentet, så slå inte ut

det för mig, ty därtill är det både för dyrt och för godt.»

Och medan min far stultade af in till sitt hörnskåp

igen, skyndade jag mig att binda för såret öfver vänstra

ögat med en stor bindel som täckte icke allenast såret,

utan äfven själfva ögat. Han tycktes nu vara redig, och

jag glömde inte på mången Herrans dag den blick han

kastade på mig, innan jag täckte öfver ögat; ja, jag kan

se den ännu när jag vill.

»Tack!» sade han helt tyst, i det han lutade hufvudet

tillbaka mot stolsryggen. »Jag hade en liten syster som

Wette Marie. Om hon hade lefvat, så hade hon varit lika

stor och vacker som ni.»

Ingen hade nånsin förut sagt att jag var vacker, och

inte visste jag heller af det själf. Det var ondt om

speglar i min fars hus, och inte hade jag mycket tid att spegla

mig på heller. Jag visste inte hvarför jag rodnade, men

jag kände att jag gjorde det, och sedan var det mången

både ond och glad stund som de orden återkommo i mitt

minne. Ty ni ska veta, det gick inte så lätt att bli den

fattige sjömannens hustru, som ni tror. Men jag skall väl

inte gå händelserna i förväg. Min far kom tillbaka med

sitt medikament, som han trots alla protester hällde i denunge sjömannen, och efter en god stund hämtade han

verkligen så mycket krafter, att han kunde omtala för oss hur

han kommit i gräl med de främmande sjömännen. Det

hade som vanligt varit för en småsaks skull; han var

jungman på ett i hamnen liggande svenskt skepp, och

skulle gå upp i staden, då de rusiga sjömännen kommo

omkring honom och ville att han skulle taga af sig hatten

för dem, därför att de tillhörde en fransk korvett och han

bara en simpel handelsskuta. Den unge svensken, som

var kort om hufvudet, svarade med att slå hatten af den

näsvisaste af de franska matroserna, och inom kort var

slagsmålet i full gång.

»Det öfriga känner ni,» sade sjömannen, »och hade inte

ni och er dotter varit, så hade de väl slagit ihjäl mig, kan

jag tro! Men nu får jag lof att gå, för annars håller väl

kapten ett fasligt väsen, när jag kommer ombord igen.»

»Du kan gärna stanna kvar här i natt,» menade min

far; »det går inte an att gå ut i den fuktiga luften med

de där skråmorna.»

»Och så kunna de stå och lura på er därnere vid

hamnen,» tilläde jag utan att våga se på honom.

»Ah, det har ingen fara!» svarade den unge mannen,

i det han steg upp ur stolen, »skråmorna ä* ingenting

;med... jag är bara litet yr i hufvudet af dem — och de

ha längesedan glömt att de varit i krakel med mig, så

druckna som de voro. Därför ännu en gång, tack för

hjälpen och låt mig nu gå ombord.»

»Ja, men låt oss höra af dig i morgon!» sade min

far i det han skakade hans hand; »du ä’ ju vår landsman,

och det ska roa oss att veta att du inte får några

efter-slängar utaf det här kalaset. Ta och lys honom ut genom

porten du, Marie!»

Jag tog ljuset och gick före honom ut genom dörren;

utkommen i farstun måste jag sätta handen för ljuset för

att det inte skulle blåsa ut, och jag kände då huru en

hand lades på min arm och en sakta och upprörd stämma

hviskade i mitt öra: »Tack, Mlarie, den här kvällen

glömmer jag aldrig!»

-. • Ögonblicket därefter hörde jag hans raska och fastasteg ute på gatan, och de försvunno allt mer och mer,

under det att jag försökte att stänga igen porten, men

hindrad dels af ljuset som jag inte ville släppa, dels af

darrningen i mina händer, som inte ville öfverge mig,

dröjde jag så länge, att min far slutligen öppnade dörren

och ropade:

»Nå, Marie, hvad gör du så länge? Har sjömannen

tagit dig?»

Jag svarade ingenting utan skyndade mig in, och den

natten var den första sömnlösa jag någonsin haft.

6.

»Man kan väl tänka sig,» fortsatte gumman; »den oro

och otålighet, med hvilka åtminstone jag den följande

dagen afvaktade vidare underrättelser om den slagne

sjömannen. Min far var alltid tyst och sluten, så att af

honom hörde jag ingenting, och klockan 6 på kvällen tog

han som vanligt, sedan han slutat sitt dagsarbete, hatt

och käpp och begaf sig af ut. På min fråga hvart han

skulle gå, såg han först på mig mycket förvånad, sedan

svarade han helt lakoniskt som vanligt: ’till klubben’,

och så vandrade han sina färde.

När jag blef ensam tilltog min oro så att jag

slutligen inte visste mig något råd för att få den stillad.

Jag lade bort mitt arbete, och gick fram och tillbaka i

rummet, ifrigt funderande om jag inte skulle våga att ta

Trudchen med mig loch gå neråt hamnen, för att skaffa

mig underrättelser om den slagne. Detta var minsann inte

någon småsak för en flicka i min ställning, och jag visste

mycket väl, att om jag hade blifvit sedd af någon utaf

gjrannama, så skulle det ha varit slut med mitt rykte för

alltid. Nu för tiden skulle en sådan sak till och med i

en småstad anses för ganska naturlig; men så var det

sannerligen inte då. Alla de moderna idéerna om kvinnans

likställighet, och sån’t där, som de nu skrifva tidningarnafulla om, kände man den tiden inte till; för en ung flicka

ifanns det inte mer än ett yrke, synålens, och inte mer än

en plikt: att niga och säga ja, när föräldrarna väl hade

utsett en man åt henne, sak samma om hon tyckte om

honom eller inte, eller om han var ung eller gammal. I

synnerhet var det fallet med en fattig borgarflicka sådan

som jag, och våra mödrar uppfostrade oss från första

stunden i de begreppen, så att när stunden kom, gjorde man

sällan några invändningar. Det var också inte utan att

min far mer än en gång låtit påskina, att han nu ansåg

mig tillräckligt gammal för att, också jag, gå all världens

jgång, och att en välbehållen änkling om ett par och fyrti

år, en mässmgsslagare på samma gata som vi själfva, hade

kastat sina något skelande ögon på mig. Mannen hette

Kortz, hade eget hus och stor verkstad, samt bara tre

barn från sitt förra gifte, af hvilka dock två voro pojkar

och en förskräckelse för hela stadsdelen, hvars portluckor

och fönsterrutor aldrig fingo vara i fred för dem. Min far

hade visserligen inte uttryckligen talat om

mässingsslaga-rens frieri; men ofta nog, då han kom hem från klubben,

hade han låtit ord undfalla sig om, hurusom han mycket

väl skulle kunna reda sig ensam med Trudchen, fastän

hon visserligen var litet dum och långsam; men att, om

det inte var så rasande roligt i och för sig själf, så fick

man i alla fall trösta sig, när man hade sitt barn väl

för-sörjdt, och så vidare. Allt detta rann mig nu i hågen,

när jag gick oroligt af och an, och om den hederlige

mässingsslagaren, hvars gulgråa hår till följd af hans yrke

oftast stötte i grönt, förut redan förefallit mig afskyvärd

med sina skelande ögon och sitt plumpa skratt, så blef han

ännu värre i jämförelse med den unge sjömannen, hvars

tacksamma blick och bleka anlete förföljde mig hvar jag

gick och stod. Trots min medfödda blyghet och

förskräckelse, hade jag också redan fattat mitt beslut att gå ut i

köket och säga till Trudchen att följa med mig, det fick

nu för resten gå hur det ville, då jag i hast hörde tunga

steg utanför på gatan, någon öppnade porten, och efter

något trefvande omkring på dörren, slutade med att bulta

på den. Med klappande hjärta skyndade jag att öppna,och en gammal matros steg tvekande in i rummet, medan

han strök af mössan med ena handen, och stack fram en

hopviken papperslapp i den andra, i det han valkade en

duktig buss fram och tillbaka, därpå vände sig och spottade

mot dörren, hvarpå han mycket betänksamt vände sig om

igen och frågade:

»Kan just undra om jag seglat riktig kurs, jag? Är

det här som handskmakar Bohm bor?»

»Ja, hvad vill ni honom?»

»Jo si, det är inte så utan att jag inte skulle liksom

vilja lämna åf det här, ifall han kan ta emofet.»

»Min far är inte hemma nu för tillfället,» svarade jag,

i det jag utsträckte handen efter papperet; »men kanske

att jag,...»

»Å hoj!» afbröt han mig hastigt, i det han

skärskådade mig från topp till tå, med ett par kloka grå ögon

under buskiga svarta ögonbryn; »jaså, det är dottern, det!

Kunde förstå det på tacklingen och riggen... se,

pojken ligger för ankar, si... skamfilad öfver hela skrofvet,

ska jag säga!»

»Hvem menar ni?» stammade jag.

»Kors, jungman vet jag! Han blef skamfilad i går

afton utaf några fransoskanaljer; kom ombord sen och såg

ut som hin håle i synen; kånka honom till sjukhuset i

middags, för han fick feber i faggorna... försökte, både

kapten och jag, att få i honom en grogg, men det bar sig

inte. Bad, när vi kånka difen, att jag skulle gå te

handskmakar Bohm och lämna den här lappen, för det var han

och hans dotter, som frälst lifhanken på’n, kantänka. Men

hur å’ det lilla mamselln? Hin kölhala mig, tror jag inte

hon blir blek i syna som ett nytt läsegel!»

Jag var visserligen ingen sjåpig eller förklemad flicka,

det skall Gud veta; men förskräckelsen från kvällen förut

satt ännu i mig, och när jag nu hörde att den stackars

gossen var förd till sjukhuset, så ansåg jag det liktydigt

med att han var död; ty sjukhuset hade i alla tider

utgjort min förskräckelse. Därför kände jag att jag

bleknade och att mina ben inte ville bära mig, och jag tyckte

jag var färdig att sjunka till golfvet, då jag hastigt kände

9. — Fr. Hedberg,, /.ett par starka armar som fattade om mig och satte mig

på en stol, under det att en röst, som sökte göra sig så

mild och mjuk som möjligt, hviskade i mitt öra:

»Seså, mamsell lilla, ta nu inte så illa vid sig...

pojken mönstrar väl inte af bums heller, för att han fått

sig ett par skråmor. Men si, sanningen å’ att doktorn

sa, att han får ligga i lugnvatten ett par veckor, innan

han kan sätta alla lapparna till igen och ge sig ut på

seglats.»

»Tror ni inte att det är något farligt?» frågade jag, i

det jag sökte sansa mig så godt jag kunde.

»Nej vasserra, jag känner hans skalle, jag... det ä*

jag som gjorfen till sjöman, ska jag säga lilla mamselln!

Det ska inte vara några fransosnäfvar, som spräcker

skall-mejan på den pojken, inte! Men si, det värsta är att

kapten är segelfärdig och skutan klar, och att vi tänker

ge oss af i morgon om vinden håller sig, och då vete

tusan hvem en ska få som tittar om honom därborta på

sjukhuset.»

Och under det den gamle, ärlige matrosen sade detta,

valkade han bussen med förnyad fart, och tittade på sned

på mig, med ett på samma gång enfaldigt och skälmskt

uttryck i sina gråa ögon. Men jag var för mycket

upptagen af tankarna pä den unge sjömannen, för att rätt

besinna hur jag blottade mitt inre för budbäraren, då jag

hastigt utropade:

»Sörj inte för det, det ska nog vi göra; min far

och jag; ty,» tilläde jag litet saktare, »han är ju vår

landsman, och...»

»Nå ja, då är det ingen nöd,» sade matrosen i det

han skakade min hand med en trohjärtenhet, som gjorde

att han kramade den nästan blå; »då ä’ jag lugn för min

jungman. Rasande duktig pojke, ska lilla mamselln tro,

kvick som en katt i tackel och tåg, och läser navigation

som en hel karl; den blir nog snart skeppare på egen

skuta, och då kan han gifta sig, och ta lilla frun med på

resan, och har han då mig vid rodret, så kan di vara lugna

bägge två! Men ajös nu, här står jag och pratar ... ska gå

ner till sjukhuset och titta om^n litet, innan jag går ombord.»»Vill ni låta mig följa med er till sjukhuset?» frågade

jag hastigt.

»Nej, hör nu lilla mamselln;» återtog matrosen

betänksamt, i det han valkade sin buss mycket ifrigt; »det tror

jag väl inte går an ändå. För si, i kväll vet han väl ändå

inte mycket till sig. Doktorn sa att febern skulle smälla

till värre mot afton; utan ta hon breflappen så länge, lilla

mamsell, och låt mig hälsad från henne, ifall han begriper

så mycket svenska*... och så i morgon bitti när jag tittar

om^n igen, så kan jag komma in och tala om hur det ä*

fatt me^.»

Jag tog emot papperet, tackade den redlige matrosen,

som ånyo kramade min hand nästan värre än förut, hvarpå

han aflägsnade sig med en vänskapsfull nick och snart med

vaggande gång passerade förbi fönstret, gaf mig ännu en

nick som om han velat säga: »var lugn, mamsell lilla,»

och aflägsnade sig neråt gatan.

Jag stod kvar vid fönstret med det hopvikta papperet

i handen, och försänkt i så djupa tankar att jag inte märkte

huru tiden gick, förrän jag hörde min fars käpp slå emot

gatstenarna, och såg honom passera förbi fönstret i

sällskap med mässingsslagaren, hvilken dock tog afsked vid

porten och vände om åt samma håll från hvilket de

kom-mit. Jag spratt till, utvecklade det lilla papperet, läste

vid skenet af gatlyktan de tvenne orden: »Tack, Marie»*

skrifvet af en darrande hand, och hade knappast hunnit

stoppa det kära papperet i barmen, förrän min far inträdde

i rummet.

»Hvad nu, flicka, sitter du i mörkret?» sporde min

far, i det han satte ifrån sig hatt och käpp på den vanliga

stolen vid dörren; »hvad vill det säga?»

»Kära fatter!» ropade jag, i det jag skyndade emot

hlonom; »här har varit bud ifrån den där sjömannen, som

blef så illa slagen i går.»

»Jaså, och därför sitter du i mörkret?» upprepade

han kärft; »hvad har det ena med det andra att göra?»

»Ingenting, kära fatter lilla, men jag blef så ledsen.»

»Tänd på ljus nu först, så får jag höra det andra sedan.»

Sedan ljuset var tändt och luckorna skrufvade, sattemin far sig i sin länstol, gaf mig tecken att draga

min stol närmare intill hans och frågade:

»Hvad var det för bud?»

»Det var en gammal matros från samma fartyg som

han själf.»

»Nå, hur är det med honom?»

»Illa, fatter! Han har feber och ligger på sjukhuset.»

»Såå? Måtte ha fått duktigt med smörj då! Jaså,

på sjukhuset... ja, där lär han väl inte må för väl,

känner jag stadsfysikern rätt.»

»Och det värsta är att i morgon seglar kaptenen sin

väg, så att han får ligga där ensam och öfvergifven,

stackars gosse.»

»Du ä’ fasligt ömsint om den där junkern!» sade

min far och såg på mig med en djup rynka mellan

ögonbrynen.

»Han är ju vår landsman, fatter lilla! Och tänk bara

öm han har far och mor i lifvet, hvad de ska vara oroliga

för honom.»

»Jaja, det är då sant, det. Men det är så vanligt

för de gamla det, när ungarna flugit ut. Ska väl gå

och titta om honom i morgon, får jag se hur det står

till. Om gumman min lefde, så kunde vi flytta hit honom

från sjukhuset, för där får han väl både svälta och allt.»

»Ja, men fatter lillaj» menade jag och försökte att

vara mycket !ugn, fast hjärtat klappade så hårdt, att jag

knappt kunde tala; »nog kan Trudchen se efter honom,

ifall du vill.»

»Den,» sade min far, i det han tände sin pipa, som

jag stoppat och räckt honom; »det ville jag just se, hur

det fåret skulle bära sig åt med den saken!»

»Nå, men så kunde väl jag åtaga mig att sköta om

honom,» sade jag tvekande, i det jag såg ned på min

sömnad, som jag fattat tag uti; »du har själf sagt att jag

är en bra sköterska, fatter.... minns du det, när du själf

var sjuk: i fjol ?»

»Ja, men det passar inte att en ung slinka som du

blir sjuksköterska åt en töcken där pojkvasker!»

»Passar det inte? När skulle det kunna anses opas-sande att öfva barmhärtighet emot de lidande?» frågade

jag litet jesuitiskt, jag medger det gärna; men jag kunde

inte annat, »låt flytta honom hit hem, fatter lilla, det vore

ju stor synd om han skulle få ligga och dö utaf

vanskötsel på sjukhuset.»

»Hm, visst vore det synd,» sade min far, i det han

såg på mig med pröfvande blick; »men jag tycker du ä*

bra angelägen att få honom hit? Du måtte väl inte ha

förgapat dig i pojken, när du förband honom i går afton ?

Men det säger jag dig, Miken, har du sådana

funderingar sål lurar du dig, för jag tar inte någon fattiglapp till

måg, det vet du, och Kortz har mitt ord, det vet du också.»

»-Tror du då, fatter lilla, att man blir kär i en

människa, som man knappast sett i fem minuter?» frågade jag

och tvang mig att skratta, ehuru det skar till i hjärtat

på mig som med en hvass knif, när jag hörde

mässings-slagarens namn nämnas; »det vore väl ändå allt för

galet. Och vore han inte sjuk, den stackars gossen, så

kan du vara säker på att jag inte det minsta skulle bry

»Nå, det kan jag väl också tro,» menade min far

lugnad, i det han drog stora moln ur sin pipa; »och i

morgon ska jag gå ner till kapten och fråga hur dan

pojken är, och är han hygglig, så ska jag säga åt

stadsfy-sikern att han får flyttas hit, så få vi se om det kan bli

människa af honom igen. Men sätt nu fram kvällsvarden,

min flicka. Jag är hungrig, ska du veta!»

Den natten sof jag heller inte mycket, men jag vet

inte rätt om det var af oro öfver den unge sjömannens

tillstånd eller af glädje öfver att få sköta honom.»

7.

»Ni tycker väl, ni unga,» fortsatte gumman, »att jag

är en bra stor toka, som sitter här och talar om mina

ung-domsdårskaper för er; men jag ska säga er, att när manblir sä gammal som jag är, så värmer det upp hjärtat att få

i minnet lefva om igen sin vårsprickningstid; den är ändå

den rikaste man har. Och man skall ha blifvit mycket

förstockad och mycket förtorkad i själen för att inte

glädjas åt att få påminna sig den på nytt.

Men hur det nu var, så fick min far goda

underrättelser från kaptenen och dåliga från sjukhuset, och det

gjorde att inom två dagar var den unge sjömannen

transporterad hem till oss, och bäddades ner i ett litet rum

innanför dagligrummet, där jag brukade sitta, — och nu,

tnina unga vänner, börjades en bra skön tid för mig, ska

ni tro. Jag hade alltid varit ensam och utan några

jämnåriga vänner, och min far hade aldrig varit särdeles ömsint

eller meddelsam emot mig. Nu fick jag någon att vårda,

att vara allt för, odi jag kan inte beskrifva för er huru

jag allt mera fästade mig vid min skyddsling, så kan jag

gärna kalla honom, ty han var hjälplös som ett litet barn,

och jag tyckte nästan att jag var mera en mor än en

syster för honom. Ty fransosernas knifvar hade tagit

djupare än man först trodde, och det höll på att bli

hjärn-inflammation utaf, så att många veckor gingo förbi, innan

han ens kände igen mig, annat än under korta

mellanstunder, och min far som tyckte att det inte kunde vara

någon fara för mig att på detta sätt vara ensam med en

sjuk, öfveriämnade slutligen den sjukes vård helt och

hållet åt mig.

Och ändå missräknade gubben sig, ty hans sjukdom

foch hjälplösa belägenhet var just det, som främst af allt

banade honom vägen till mitt hjärta. Jag hade som ung

flicka ett eget, något tungsint lynne, och hvad helt säkert

inte ett helt år af dans och fröjd och lustbarheter skulle

ha utverkat, det gjorde nu och mycket säkrare några

veckor vid en sjuksäng. Men det är så många som gå

förlofvade från en bullrande bal, där de lärt känna

hvarandra knapphändigt nog under det halfrusiga intrycket af

en hvirflande vals, att det kan inte skada om en bch annan

j \

går förlofvad från utöfvandet af ett sjuksköterskekall: det

säkra är att nog kommer den unga flickan från det

sistnämnda sammanträffandet med mindre farliga illusioner,än oftast nog från det första. Nå, efter en lång och envis

kamp emellan lif och död, segrade dock den unge

sjömannens friska och kraftiga natur, och inom kort kunde han

stappla omkring därute i det största rummet stödd på min

arm; men nu var det jag som höll på att bli sjuk i stället.

Jag måste också verkligen hålla mig vid sängen ett par

dagar, junder hvilka Trudchen i stället fick se efter både

honom pch mig, medan min far dolde sin oro för mig

genom att gå och smågräla emellan mitt rum och den unge

sjömannens, om att han hade fått lasarett i huset, och att

en annan gång kunde unga, sjömansglopar vara litet imindre

korta om hufvudet, så kunde en ärlig borgare slippa ifrån

sådant där elände.

När jag kom upp igen, fingo vi båda unga klart för

oss, hur det stod tiU med våra hjärtan, och många ord

behöfdes inte för att oss emellan afsluta det förbund, som,

Gud vare lof, ingenting annat än döden kunde upplösa.

Fråga de båda unga där, så får ni väl höra om kärleken

vid sådana tillfällen har för vana att vara mångordig af

sig. Ju djupare och sannare han är, desto mindre har han

att säga, tänker jag. För oss var en handtryckning, en

blick, och en hastigt och under stor fruktan å min sida

utbytt kyss mer än nog, och sedan försökte vi att vara

så lugna och likgiltiga isom möjligt emot hvarandra i min

fars närvaro. Det blef en ganska lång konvalescens, under

hvilken min fästman, ty så kallade jag honom i mina

drömmar och vid våra korta ensamma stunder, skaffade

sig böcker att läsa för att fullkomna sig i sitt yrke. På

det sättet gick på nytt en lycklig månad; men då var

han helt och hållet återställd, och nu måste det bli slut

på den lyckliga tiden. Hans kapten hade skrifvit till

honom med en kustjakt ifrån Liibeck, att han där väntade

på honom för att sedan fortsätta färden till England och

vidare neråt Spanska sjön, och att han måste skynda sig,

så vida kaptenen inte skulle blifva tvungen att inmönstra

en annan d hans ställe. När det brefvet kom var min far

inte hemma, och vi unga hade nu en lång öfverläggning

om hur vi skulle bete oss, för att min far inte skulle

tvinga mig att gifta mig med mässingsslagaren.»Jag går till honom, innan jag far,» sade Gustaf, i

det han drog mig intill sig, »och säger honom, att om han

understår sig att se på dig medan jag är borta, så slår

jag ihjäl honom.»

»Men, käre Gustaf,» bad jag, i det jag försökte lugna

honom, »det är väl ändå inte rätta sättet. Litar du inte

på mig, att jag aldrig gifter mig med någon annan

än dig?»

? »Jo, det gör jag visst, Marie lilla; men din far skall

nog försöka tvinga dig, när jag är borta. Han räknar på

att mässingsslagaren har egen gård, och jag ingenting

annat än ett par friska armar och god vilja att bli en

duktig skeppare med tiden. Och det ska jag också bli,

och det inom två år, det kan du lita på!»

»Nå, låt oss då säga min far det,» föreslog jag, »för

jag kan i alla fall inte samtycka till någon hemlig

förlof-ning utan hans vetskap, det skulle han aldrig förlåta oss,

ioch då blef den sista villan värre än den första.»

»Jag har också inte tänkt, att vi skulle dölja det för

honom, utan säga rent ifrån, och det har jag föresatt mig

att göra redan i kväll. Men först ville jag ha saken på

det klara med dig, Marie lilla, för har du inte tålamod att

vänta på mig, så lär det väl inte vara värdt att tala vid

far din om saken. Ser du, jag har en gammal farbror

öfver i Strömstad i Sverige, och han skaffar mig nog en

skuta att föra, om jag bara visar att jag duger till det.

Det har han lofvat, och fast han är duktigt snål och inte

velat ge mig något till min uppfostran, så håller han nog

ord ändå, när jag kommer och visar, att jag är fix och

färdig — det har ingen fara. Vill du därför bli min, utan

att bli förskräckt för att vi kanske få dragas med

fattigdom och bekymmer i början, så ska nog allt gå bra.»

Att jag svarade ja, var naturligt; ty hvilken aderton

års flicka tänker på fattigdom och bekymmer, när hennes

utvalde ser henne så trofast in i ögat som min Gustaf

gjorde, och när hennes hand hvilar i den älskades så lugn

och trygg som fallet nu var med min hand? Åtminstone

var det inte så den tiden att man såg mera på

möblemanget än på hjärteglädjen, mera på de årliga inkom-sterna än på friden och lyckan i hemmet, och är

kärleken utaf den äkta sorten, så tänker jag väl det är

detsamma ännu i dag. Eller hur, mitt unga herrskap?»

»Nog tror jag det är fallet med de unga,» svarade

den lycklige fästmannen; »men se, det är alltid de gamla

som ha sina betänkligheter, naturligtvis. För dem går

lifvets goda öfver allting, och de kunna aldrig tänka sig

någon sällhet utan en full kassakista och ett väl försedt

bo! De besinna inte, att just mödan att tillkämpa sig

allt detta, är för det unga sinnet ett behof och en glädje.»

»Åja, det där låter mycket bra,<» återtog gumman,

nog vara att ursäkta, de också; ty de ha sett mera af

lifvet än de unga. Jag tyckte nog, jag också, att min

gamle far var orättvis odi hård; men jag såg många

gånger se^, att hade vår kärlek inte varit af det slaget, som

fördrager allting, så nog kunde vi haft våra ganska

bekymmersamma dagar, både under de första och senaste

åren af vårt äktenskap. Men det tänkte vi minsann inte

på den kvällen som nu var fråga om, utan bäst som vi

sutto där och kuttrade om vår kärlek och våra

förhoppningar, så väcktes vi upp ur våra lyckliga drömmar af

min far, som oss ovetande kommit in, och som nu med

ingenting mindre än blid ton utropade:

»Hvad vill det här säga? Jo, det kan man kalla en

riktig god tack för att man visar sig mänsklig mot

sådana som behöfva ens hjälp! Skulle jag kunna få lof att

veta hvad meningen är med den här saken, ifall det inte

anses för näsvist af mig som far, att understå mig fråga

ungherrskapet?»

»Snälla fatter...,» försökte jag stamma, men afbröts

genast af min far.

»Tyst du!» ropade han allt mera förtömad, »du borde

skämmas att bära dig åt på det sättet! År du en

anständig flicka du, som i din fars frånvaro sitter där och håller

kurtis med den första unga glop du får tag uti? Du

borde skämmas ögonen ur dig, det borde du, och jag

borde köra dig på porten, det borde jag!»»Nej, hör nu, bästa farbror...,» tog nu Qustaf till

ordet.

»Fan ä* din farbror och inte jag, från denna dag!»

röt min far, som den kvällen varit något längre än

vanligt på klubben och därför var mera högröstad än han

brukade vara. »Qe dig af bara, din eländige förrädare!

Jag vill inte ha något vidare med dig att göra, hör

du det!»

Nu började jag att gråta — det är ju vårt vanliga

vapen, det, när vi inte veta, hur vi ska bete oss. Men

Qustaf han var minsann inte rädd, han fattade min hand

och bad mig vara lugn, och sade, att när min fars första

vrede väl hade lagt sig, så skulle han nog inse, att ingen

hederlig far eller mor behöfde anse sin dotter förnedrad

för iatt hon hölle af en ärlig gosse, om han också icke

hiade något. Han kan väl skaffa sig, menade Qustaf, och

det skulle han också göra, om han bara fick min fars

löfte att inte tvinga mig till att gifta mig med, någon

annan.

»Det angår dig inte,» menade min far; »hon är min

dotter, och hon gör hvad jag vill, så mycket ni vet det,

båda två.»

Men Qustaf lät ändå inte skrämma sig; han började

att tala om hur naturligt det skulle vara, att han fästade

sig vid mig, som kom honom till hjälp den där aftonen,^

då han höll på att bli ihjälslagen; vidare om hur mycken

vänlighet min far visat honom, och om det löfte, hans gamla

farbror i Strömstad gifvit honom, om att skaffa honom ett

fartyg, jämte flera andra, skickligt framförda anspelningar

på framtiden, som gjorde att gubben fatters inkast blefvo

allt färre och färre, och hans uppsyn allt mildare och

mildare. När så jag kom till på slutet och påminde honom

Dm huru han ofta berättat att han och min mor hade

ingenting, när de gifte sig, och huru det visat sig att det

ändå gått bra, därför att de hållit af hvarandra, så

vek-nade han upp helt och hållet, och sedan han funderat på

saken en stund, tog han till vår stora förvåning till orda

ungefär så här:

»Ja, nog kan ni prata för skålen, det hör jag, ochdet är ingen konst. Men nu vill jag ha mitt ord med i

laget också, och det låter så här: Du ger dig genast af

härifrån, pojke, för jag vill inte ha något tocket här

maskopi omkring mig. Och ni får hvarken skrifva till

hvar-ann eller träffas, förrän du skaffat dig skuta och rätt att

föra henne, och då få vi se hvad det kan bli af. Qör du

lett enda försök att träffa dotter min före den tiden, så är

det slut med hela af talet. Hör du det!»

»Ja,» svarade Gustaf, »och jag begär ingenting bättre!

1 morgon bittida seglar jag för att söka opp min kapten,

så att farbror behöfver inte vara rädd för att jag inte

skall hålla mitt ord. Men jag vill ha farbrors löfte på att

vänta i två år, ty så lång tid behöfver jag för att läsa

mig till kapten. Och när den tiden är förbi, då kommer

jag med Guds makt hit till Stralsund på eget däck och

då begär jag min brud af farbror, och så hissa vi segel

och styra af till mitt hem.»

Min far blef återigen mörk i hågen "vid dessa ord,

och jag fruktade för att Gustaf skulle ha fördärfvat

alltsammans för oss, genom sin oförsiktighet att yttra dem;

men hvad min far också tänkte, så sade han likväl

ingenting, utan det öfriga af kvällen förflöt mera lugnt och

fridfullt än man kunnat vänta. När vi skildes åt, skakade

min far och Gustaf hand med hvarandra, och sedan vände

min far sig bort, i det han på sitt vanliga korta sätt sade

till mig:

»Du skall Väl lysa honom ut, du Marie, så att han

inte stupar omkull därute i mörkret.»

Och på det sättet fingo vi utan vittnen taga afsked

af hvarandra; men att det inte var tid hvarken till långa

eder eller försäkringar, det kan ni lätt tänka er. Ett

famntag, en trofast kyss, ett par upprepade

handtryckningar bch ett framhviskadt: »Mod bara, med Guds hjälp

se Vi hvarandra åter.» Och snart hörde jag på nytt de

raska stegen ljuda nedåt gatan. Jag sväljde tårarna och

gick in, där jag emottogs af min far, som stod midt på

golfvet med armarna i kors, på följande sätt:

»Hur tusan kan man fästa sig vid en töcken där

flyttfågel. Tacka vill jag min vän mässingsslagaren, den vetman hvar man har, och han flyttar min själ inte längre

än mellan hemmet och klubben. Det förstås, att han är

inte så fin och så ung som den där sjöfågeln, men så har

han egen gård i stället och burskap, och...»

»Och grönt hår och ett par elaka pojkar!» bifogade

jag litet retligt, ty jag tyckte att min far var bra grym,

som nu kunde tala om sådant.

»Ja, det förstås, ni kvinnor ä’ er alltid lika, ni må

vara unga eller gamla!» brummade min far och gick in

till sig.

Och glad var jag att få vara ensam med min första

egentliga sorg, fast den inte var djupare än att hoppet

Visade mig ett leende framtidslif mellan tårarna. Och när

natten var förbi, smög jag mig ut och ner till hamnen.

Det blåste frisk vind inifrån land, och Gustaf vinkade gladt

och lifligt åt mig från den lilla kustfararens reling, medan

fartyget hastigt begaf sig af utåt bukten, där Östersjön

fräste Och glittrade, så att det snart stod som en tät mur

af skum mellan mig och min bortilande fästman, som jag

kanske aldrig mera skulle återse.

8.

Ett par kvällar därefter sutto vi åter vid det lilla

tebordet, och gumman skulle just på min begäran fortsätta

sin berättelse, när Augusta i full fart kom in ifrån köket.

»Frun!»

»Ja, hvad ä, det nu då!»

»Amerikanska prästen är här med bref ifrån fruns son!»

»Jaså, nå bed honom stiga in då, han skall väl inte

stå i farstun och predika heller!»

»Ha ha ha!»

»Gaffla inte nu, utan tänd på ljusena i salen och bed

honom stiga in. Och nu får ni ursäkta mig, mitt unga

herrskap, att jag går dit ut på en stund, ty fast inte

bref-bäraren är utaf det allra behagligaste slaget, så är likvälbrefvet ifrån min son mig alltid kärkommet nog för att

komma mig att glömma det.»

Under tiden hade Augusta tändt ljusen, öch nu

inträdde prästen, en liten rödblommig, mörklagd karl med

ett jovialiskt, fastän något tillgjordt utseende, talande den

vanliga amerikaniserade svenska, som man hör af dem,

hvilka en längre tid vistats i Förenta staterna, och som

den tiden, då ännu just inga emigranter plägade

återkomma därifrån, var något tämligen nytt. Samtalet blef

dock denna gång helt kort, ity att mannen samma afton

skulle hålla ett missionsföredrag i Betelkapellet, och

därför icke hade tid att försöka om sitt så ofta misslyckade

värf, att göra gumman till läserska. Ty att det var detta

den lille jovialiske herrn ville, det kunde man tydligt höra

Och se, ehuru gumman var honom för slug och för ärlig

i sin gammaldagstro. Efter en stund tog han således

af-sked med några salvelsefulla ord, sedan han passat på att

kasta en blick in i det inre rummet, där vi sutto och där

grabiischkorten på det lilla bordet fingo en ljungande blick,

som fortplantade sig på oss, syndiga varelser därinne,

hvilka hjälpte gumman att framhärda i världens förvillelse.

»I kväll slapp jag för bra godt pris,» sade gumman

medan hon satte på sig glasögonen och tog plats vid

bor-det, »jag kunde aldrig tro att det skulle gå af för så

hyggligt.»

»Han fick se oss och korten,» sade den unga flickans

fästman, »och då kunde han väl inte uthärda längre.»

»Kors ja,» menade gumman på sitt vanliga godmodiga

sätt; »karlen är mycket bra och mycket beskedlig; men

nog kunde han låta bli att försöka omvända mig, tycker

jag. Det borde han väl se, att det inte lönar sig, för den

smak kärlet har fått, behåller det i de flesta fall,

isynnerhet när det har kommit till min ålder. Men jag

förstår mycket väl hur det är; min sonhustru, som jag för

resten aldrig har sett, lär vara mycket gudlig utaf sig,

och dessutom mycket mån om sig, och hon tänker väl att

jag iska lämna litet mera efter mig, om jag för ett

gud-ligare lefverne.»»Skulle det verkligen kunna vara skälet?» frågade

den unga flickan förundrad.

»Ja, det är inte alls omöjligt; men det kunde hon

bedra sig på, det har jag sett exempel på förut en gång^>

svarade gumman, »jag glömmer aldrig grosshandlar Blocks,

jag, de gjorde på samma sätt, och narrade fruns gamla

mor, assessorskan Gradin, att bli läserska, därför att de

var "rädda för att hon skulle lefva upp sina penningar, för

hon var en glad gumma, som gärna såg folk och

främmande omkring sig. Men den gången lurade de sig, för

prästen narrade gumman att testamentera allt hvad hon

hade t ill evangeliska fosterlandsstiftelsen, så de blef vo ändå

utan, de snålvargarna! Jag glömmer aldrig, jag, hur snäst

grosshandlaren såg ut, när gumman var död, och

evangeliska stiftelsen tog både huset och penningarna.»

»Nå men klandrade inte grosshandlaren testamentet?»

frågade jag.

»J

få fatt i något som klingar, så släppa de det inte så lätt,

ioch stiftelsen behöll vackert hvad den hade fått, den. Nu

var det grosshandlarfrun också som var mest mån om sig

och om himmelriket; mannen brukade sedan ofta säga när

det taltes om saken: Det var rasande dumt att gumman

skulle bli läserska, ty nu gick man miste, både om hennes

förmögenhet och hennes goda middagar. Dem hade man

då alltid en gång i veckan annars, så lång vintern var!»

Men se så, låt oss nu dricka vårt te, nu tänker jag väl

att idet har dragit tillräckligt, och så ska jag väl göra

slut på min gamla ungdomshistoria, som troligen har

tröttat er lika mycket som den uppfriskat mig.»

Vi försäkrade alla och på fullt allvar att så inte

var förhållandet, och efter en stund började gumman:

»Den första tiden efter Gustafs afresa gick jag

alldeles som i en dvala. Jag uträttade mina sysslor som

förut, jag åt och drack och talade, men det var så

maskinmässigt som man gärna kan tänka sig af en lefvande

människa. Min far var vid dåligt lynne hela tiden, och

menade oupphörligt att den unge sjömannen hade förhäxat

mig> ty jag var inte mera det ringaste lik hans gladaMarie, påstod han, och det tror jag nog att han hade rätt i.

Vidare sade han mig en kväll, omkring en vecka efter

Gustafs afresa, på sitt vanliga barska och buttra sätt:

»Hör du Miken, du, jag ska säga dig en sak så god

som två! Om du inte blir folk igen och det i rappet, så

ta mig raggen skickar inte jag efter mässingsslagaren, och

ställer till förlofning på fläcken. Och jag vill väl se, om

jag inte ska få bukt med en näsvis och obstinat

flick-slinka, som till på köpet är min egen dotter!»

Och det hotet hjälpte! Jag försökte på fullt allvar

att bli mig lik igen som jag var förut, och det människan

vill på fullt allvar, det kan hon också. Inom kort var

jag åter till utseendet densamma som förut, fast jag i

själfva verket var mycket förändrad; men det gömde jag

för rtnig själf, och nu var det bara om kvällarna när jag

blef ensam i min lilla kammare, som jag drömde och

suckade; men då tog jag också skadan igen, ska ni tro.

På det sättet gick nu något öfver ett år, utan någon

iannan omväxling i mitt stilla lif, än att min far då och då

öfverfölls af en oemotståndlig lust att få mässingsslagaren

till måg, och vid sådana perioder plågade mig med alla

möjliga uppmaningar att inte bry mig om att tänka på

den där sjöfågeln, som längesedan, efter hvad min far

påstod, hade glömt mig för en annan flicka.

»Sådana där gökar byta om flickor som en annan

byter om strumpor,» brukade då min far säga; »hur kan

du tänka dig att han skulle vara beständig? Om han

hade känt dig i åratal, det kunde så vara... som

mässingsslagaren till exempel; men en töcken där flygfiskkärlek

isom kolmmer som ett skott, därför att den ena får ett hål

i hufvudet, och den andra står och plaskar på det med

vatten och ättika, den vill jag inte höra talas om! Har

du hört ett ord af honom sedan han for, hvasa?»

»Ja, men fatter lilla^> svarade jag då, »det var ju du

själf som förbjöd honom att skrifva till mig? Minns du

inte det?»

»Nå, om jag förbjöd honom sjutton gånger,» skrek

min far förargad, »ska han bry sig om det, han då? Är

har. en så’n förbaskad meser, så han inte vågar skrifvatill flickan för det att fadern förbjudit det, så måtte det

bli en snygg man du får!»

»Ja, men fatter lilla, jag håller af honom ännu mera

för att han lyder dig, det bevisar bäst hur redliga hans

afsikter äro.»

»Redliga hit och redliga dit! Han är en stackare,

säger jag, och han har längesen glömt dig, det kan du slå

dig1 i backen på. Jag minns nog jag, hur det var när jag

gick och friade till mor din, flicka; jag var minsann inte

den som brydde mig om ...»

»Hvad brydde du dig inte om, fatter?» frågade jag

litet försåtligt, »säg mig det?»

»Det rör dig inte, flicka!» svarade gubben buttert, ty

han märkte nu att han hade förplumpat sig, och därför

tog Tian genast hatt och käpp och gick bort till klubben,

där han troligen för sin vän mässingsslagaren beklagade

sig öfver sin envisa dotter.

En bra tid efter detta lilla uppträde med min far,

korn verkligen ett bref ifrån Qustaf, det var dateradt från

Göteborg, där han läste navigation, och där han snart

skulle undergå examen. Full af glädje som jag var, och

ihågkommande min fars ord, visade jag honom brefvet;

(men nu blef det en storm och ett väsen som jag knappt

ännu kan tänka på utan förskräckelse, fast det är så många

år se"n. Nu var min Gustaf den största bedragare och

förledare man kunde tänka sig, och nu hade han inte

uppfyllt sitt löfte, och därför behöfde heller inte min far

uppfylla sitt. Det bästa jag hade att göra var således att ta

skeden i vackra hand och genast växla ringar med

mässingsslagaren, ty annars skulle min far stänga sin dörr

för mig, och jag finge taga vägen hvart jag behagade.

Jag påminde honom om hvad han själf sagt en tid förut,

jag besvor honom att ha tålamod ännu ett halft år eller

så, och jag lofvade honom att om då inte Gustaf hörts af

med eget fartyg, så skulle jag lyda honom och bli

mäs-singsslagarens hustru. Jag var så säker på min Gustafs

ord, att jag gärna tyckt mig kunna våga ett sådant

med-gifvande, för att köpa mig litet frid och ro för ögonblicket,

men det var nära att jag hade bittert fått ångra den feg-heten, ifcy något annat var det inte i alla fall. När de

två åren voro gångna, hördes verkligen inte min fästman

af, och nu ville min far ovillkorligen att jag skulle

uppfylla mitt löfte och växla ring med mässingsslagaren, som

på senare tiden börjat göra täta visiter i huset, och

därigenom blifvit mer odräglig än nånsin. Jag grät, bad

och besvor min far att gifva sig tålamod och mig tid, men

han var envis som en olycka, och slutligen hade jag i min

förtviflan intet annat råd än att vända mig till

mässingsslagaren själf, för att bedja honom om uppskof och för att

säga honom att jag aldrig kunde tycka om honom.

Ni skå tro, mitt unga herrskap, att det kostade min

stolthet en svår strid, innan jag kunde bekväma mig till

att tala med honom om detta. Men tanken på hans gröna

hår och de täta klubbvisiterna ingaf mig mod, och därför,

när han kom på besök en dag, och min far på ett

ögonblick lämnade oss ensamma, — han brukade gärna göra

det numera, och jag var då alltid tyst som muren, —

passade jag på tillfälle och började att med darrande röst

och nedslagna ögon framföra mitt ärende. Jag väntade mig

naturligtvis ett groft och hånande svar på min begäran,

men till min stora förvåning makade den fule

mässingsslagaren sig närmare intill mig och sade med ett uttryck

af på en gång häpnad och välvilja, som jag aldrig

glömmer:

»Hvad i alla tider säger hon, mamsell Miken lilla?

Tycker hon om en annan? Det har farsgubben vackert

hållit tyst med, den krubbitaren! Se, det förstår väl

mamsell Miken att inte ä’ det värdt att jag kommer och

talar om kärlek och tocke där, så som jag ser ut och vid

mina år; men si saken ä’ den, att jag behöfver mig en

bra husmor och en duktig styfmor åt mina pojkar, som

inte hin håle kan ta reda på; och jag har alltid tyckt att

lilla mamsell Miken var så stilla och beskedlig och

förståndig flicka, så; men inte vill jag lägga mig mellan

barken och trädet, inte; Gud bevara mig, kära barn! Men

hvarför har hon inte kunnat klämma fram med det förr,

så hade jag inte behöft gå här som ett spektakel?»

»Ack, bästa herr Kortz^» suckade jag, »jag har inte

10. — Fr. Hedberg, /.vågat det för pappa, annars hade jag längesen anförtrott

mig åt er. Min far hade lofvat att vänta i tvenne år på

den som jag håller af, och som nu de två åren gått till

ända för ett par veckor sedan...»

»Så vill han pracka henne på mig med hågen

upptagen af en annan ?» afbröt mässingsslagaren, och knöt

handen åt dörren till min fars rum; »mén vänta han mig, min

kära mäster Bohm, det ska han min själ inte ha gjort för

inte, det lofvar jag! Satt han inte ännu i går afton borta

på klubben och ville inbilla mig att hon, mamsell Miken,

tyckte om mig riktigt på skarpen, fast hon var för blyg

att sjunga ut med det, och jag, gamla toker, jag tog"et

åt mig, jag och satt där och hörde på, som ett godt barn!

Men vänta han mig...»

»För allt i världen, herr Kortz,» bad jag så bevekande

jag kunde, och fattade hans grofva, men ärliga händer i

mina, »tala inte hårdt med min far, det är ju af omsorg

för min framtid som han vill att jag skall bli er hustru!

Jag vet att det är utaf ömhet för mig — om den också

är missriktad.»

»Jaha, det är så, det! Men han kunde väl ha litet

omsorg om min framtid också, den krabaten! I alla fall

så heder och tack, mamsell Miken, för att ni var en

redbar och ärlig flicka; för inte förstår jag mycket filesofi

och hvad det heter, men så mässingsslagare jag ä, så nog

begriper jag hvad det skulle svida i hennes lilla

hjärte-kammare att se mig sitta här och gapa på henne som en

•klockarkatt. Var nu lugn för det, mamsell Miken, jag

skall aldrig se på henne mer, det lofvar jag; men kommer

hon i någon nöd och något bekymmer, så ska hon alltid

ha en vän i mässingsslagar Kortz, det kan hon lita på!»

Och därmed kramade den hederlige mannen min hand

så vänfast och så hårdt, att jag trodde han skulle klämma

sönder den, och jag gjorde afbön i mitt hjärta för all den

afsky jag känt för honom. Under det nära halfva år som

Gustaf ännu dröjde borta, var han för mig en verklig vän,

som hjälpte mig att utstå många bittra stunder, förorsakade

af min fars förebråelser och nästan beständiga missnöje.

Men om något frieri blef det aldrig mera fråga. Han hadeså småningom börjat visa min far, att han ansåg mig

alldeles för ung och oförståndig, och några dagar innan

Gustaf kom till Stralsund, gifte han sig med en

skomakareänka som var ett duktigt och rifvande fruntimmer,

och som verkligen visade sig kunna hålla ordning både

på man och barn.

Bröllopsdagen var min far vid ett fasligt humör, och

tålde ingen, allraminst mig. De enda ord han sade mig

den dagen, var om aftonen när jag tog god natt af honom,

och de voro inte så särdeles vänliga af sig:

»Sitt där nu och vänta på din sjöfågel, tills du blir

en gammal nucka! Det är rätt åt dig!»

9.

»Och samma låt var det öfver allt,» fortsatte gumman

efter en paus på några ögonblick; »så att, hade jag varit

det minsta misstrogen af mig, nog hade Gustaf fått se sig

om efter sin fästmö, när han kommit tillbaka till Stralsund.

Men jag lät dem prata bäst de ville, ty jag käride inom

mig att endast döden kunde hindra honom att infria sitt

löfte. Den tiden var det inte så lätt som nu, då det finns

telegrafer och järnvägar, att få underrättelser ifrån

främmande land, och ofta kunde det dröja både veckor och

månader innan bref från Sverige förmådde let$ sig fram

öfver till Pommern. Jag väntade oupphörligt

underrättelser om att någon olycka inträffat, och för hvarje gång

vinden tjöt och hvisslade uti den trånga gata där vi bodde,

ryste jag djupt i mitt hjärta, och tänkte: kanske är det

just den stormilen som bäddar din kärastes graf i de vilda

vågorna därute. Men det är sjömanshustruns vanliga sätt

att tänka så, och man vänjer sig så småningom vid den

tanken också, liksom man vänjer sig vid allt här i världen.

Men en vacker morgon, när jag stod ute i köket och

gjorde i ordning frukosten åt min far — det var tämligen

sent på våren 1800, och jag hade nu nästan uppgifvit allthopp om att få återse min fästman — kände jag mig

hastigt omfattad af ett par starka och vänliga armar, jag

hörde en välbekant röst ropa mitt namn, och innan jag

visste ordet af, låg jag nästan utan sans i min fästmans

famn och Gud vet om jag inte både grät och skrattade

ioch dånade på en gång. Så mycket minns jag med

säkerhet att det blef den gladaste dag i mitt lif, ty sedan jag

kommit till mig igen, skyndade vi hand i hand in till min

far som gjorde stora ögon först, och inte visste riktigt

hvad min han skulle visa den återkomne. Men sedan

Gustaf väl hunnit förklara sig och göra reda för sin

ställning, hvarvid den omständigheten att han nu kom seglande

som skeppare på egen skuta, en vacker Göteborgsbrigg,

icke så litet bidrog att omstämma min far till hans fördel,

så blef gubben allt blidare och blidare, och dagen slutade

med att vi nere i kajutan på Gustafs fartyg drucko ett

glas äkta gammalt portvin till ära för lysningen, som blef

bestämd att uttagas veckan därpå.

Och nu, mina kära unga vänner,S> fortsatte gumman

med strålande ögon, hon hade nästan blifvit vacker igen i

återskenet af sina lyckliga ungdomsminnen, »nu är min

historia snart slut. Det är så vanligt det, att motgångarna

och svårigheterna ge goda tillfällen till skildringar, men

inte så lyckan och medgången. Det är väl med det, som

jag hörde en af målarna, som var bekant med min sonÄ

säga, när det talades om taflor, — det var alltid

otacksamt, påstod han, att måla utaf idel solljus och klaif himmel;

det blef inga slagskuggor, sade han, och därför ingen effekt

i taflan. Hvad mig beträffar så hade jag nu bara ett

enda bekymmer, det att kunna öfverge min far på gamla

dagar; men finns det något tillfälle i lif vet då man utan

knot följer skriftens bud att öfvergifva fader och moder

och vara när sin make, så nog är det i de första,

molnfria solskensdagarna af en lycklig kärlek. Och min var

en sådan, och Gud ske tack och lof, den blef också alltid

en sådan. Både min Gustaf och jag hade i grunden ett

gladt lynne, och vi lade aldrig på sinnet de bekymmer

som äro stoftets arfvedel; tvärtom skulle kanske mången

mammons träl kunnat kalla oss lättsinniga och tanklösa;men det voro vi likväl inte. Vi förtröstade på Gud utan

att vara skenheliga, och vi hade ju hvarandra. Själfva

min gamla sträfva fatter smittades af vår unga glädje, och

en vacker dag var det han själf som bragte på tapeten

talet om mitt bröllop, och att jag som nygift hustru skulle

följa min man på hans första resa till spanska sjön och

Medelhafvet.

»Jag reder mig nog,» menade gubben, »jag har ju

Trudchen, vet jag, som visserligen är dum som en stock,

men det är jag nu van vid; för resten så har jag klubben

och mässingsslagaren, som jag nu blifvit vän med igen,

så nog reder jag mig. För öfrigt så blir det för trångt

för er att bo här hos mig som gifta, och jag tänker

fästman din har väl ingenting emot att få rå om dig ensam

den första tiden. Och så slipper jag se och höra ert

kär-lekssnack, och det skall just bli en härlig sak, skatt

jag säga!»

Min far försökte se mycket butter ut, när han sade

detta med sin vanliga kärfva ton; men det tycktes ibland

som det låg en dimma öfver hans ögon, och han hade

alltid mycket brådtom att vända sig bort, för att ingen skulle

märka den. Men som vi alla äro egoister, och de unga i

synnerhet, så gåfvo vi inte mycket akt på detta, hvarken

Gustaf eller jag, utan nöjde oss méd att vi voro lyckliga.

Åtta dagar före midsommar stod vårt bröllop, och vi

vigdes i kyrkan, där jag hade blifvit döpt och gått och

läst.‘ Det var en riktig högtidsdag, må ni tro, mitt unga

herrskap! Alla handelsfartygen nere i hamnen flaggade,

och min Gustafs brigg var den grannaste af dem

allesammans. Min far var vid ett riktigt strålande lynne; det

smickrade honom synbarligen att det var sådan ståt för

hans dotter, och när vi kommo tillbaka från Guds hus, tog

han mig i famn och sade, denna gång med tårar i ögonen,

som han inte försökte dölja:

»Gud välsigne dig, kära barn! Nu är du väl riktigt

lycklig och nöjd och glad? Och nu tänker du väl inte

längre på att jag ville ge dig åt mässingsslagaren, se, jag

mente väl jag. Men ser du, nu sedan jag sett att Gustafär en bra karl och en duktig karl, nu tycker jag att det

är bäst som det är.»

»Om du bara kunde följa med oss, fatter,>> hviskade

jag i hans öra, »att lämna dig ensam nu, är det enda

som grumlar min lycka.»

»J0» jag skulle just ta mig fint ut på sjön!» sade

min far kärft, i det han tittade åt andra sidan; »nej kära

Miken, landtkrabba har jag varit och landtkrabba ämnar

jag bli; jag vill ha fast mark under fotterna, annars ger

jag det tusan.»

Min far hade bjudit tillsammans alla sina vänner för

att fira bröllopet, och Qustaf hade också bjudit några af

sjökaptenerna i hamnen, och det var den dagen en ståtlig

middag och en ljudelig fröjd i mitt gamla hem, som jag

nu skulle lämna. Jag glömmer aldrig när kvällen kom,

och brudparets skål föreslogs af en gammal

Gottlandskap-ten, och när vi sedan i den vackra och ljumma

sommarnatten gingo i procession ner till min mans fartyg, på

hvilket besättningen stod uppställd vid landgången oéh

emottog oss med ljudliga hurrarop. Och sedan min fars

sista omfamning och gästernas välönskningar och

skämtsamma anspelningar, — dem jag egentligen kommit ihåg

sedan, ty då var jag för upprörd och lycklig på en gång

för att höra eller förstå dem.

Åtta dagar därefter stödde jag mig lycklig och glad

mot min mans arm vid styrhjulet på briggen Fortuna —

så hette hans första fartyg — och såg med

barnakärlekens tårar i ögonen huru min fädernestad allt mera sjönk

vid den töckniga horisonten, medan Fortuna för fulla segel

och god vind satte af utåt den stora, landlösa Östersjön;

jag skyndade in i kajutan för att inte folket skulle bli

vittne till min svaghet, och när Qustaf efter ett par

ögonblick kom efter mig dit, flög jag, ännu gråtande, i hans

famn, mer än nånsin kännande att han nu var mitt allt

i hela världen. En varm kyss och några vänliga ord

tröstade mig snart, och den friska vinden och det nya uti

att vara ute på hafvet, gjorde äfven sitt till. Inom kort

var jag glad igen,, och jag kunde inte annat. Ty att vara

en ung, älskad och god sjömans hustru, att få med honomtillbringa sin smekmånad ute på det gungande hafvet, fri

från allt det skvaller, allt det småsinne och alla de viljans

inskränkningar som medfölja de mänskliga samhällena på

land och i stad; vet ni, mitt unga herrskap, det är kanske

det mest behagliga lif man kan få njuta af här i världen.

Ingen kung är så oinskränkt härskare i sitt rike, som

sjömannen på sitt däck, och en ung sjömanshustru är den

mest fjäsade drottning man kan tänka sig. De grofva,

väderbitna matroserna hysa för henne en nästan

beundrande vördnad, och när man så dag från dag får gå och

spegla sig i dessa ärliga och trofasta blickar, så måste

äfven den mest fordrande människa bli både vacker och

god och tacksam vid att se sig så afhållen och älskad.

»Och det häriiga hafvet sedan!» utropade gumman,

och hennes gamla ögon blixtrade, och hela hennes väsen

förändrades. »Ibland kokande som en gryta, ibland

spegelklart och"lugnt som en skifva af glas eller metall; ibland

ändlöst som tanken, ibland kransadt af blånande stränder,

konturer ,af öar och land som dyka upp liksom drömmar

och försvinna som de. Och så de mötande fartygen från

jordens alla länder; några glada rop genom den klara

dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur

sikte igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den

andra i djupet; men alltid samma storhet och samma

himmel öfver ens hufvud.

Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i

hand, och låta blickarna följa hvarandra bort till det

glödande klotet af guld, som så stilla och majestätiskt rinner

ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten droppe;

att sedan se de strålande stjärnorna tända sig öfver ens

hufvud, återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet,

att man slutligen tycker sig sväfva emellan tvenne himlar

till dess plötsligt en lekande fisk spritter upp bredvid

fartygets sida och med ett slag af sin stjärt grumlar hela

det lysande himlahvalfvet därnere, och man märker att

man bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är

det väl underligt om man vid tjugu år under sådana

förhållanden tycker sig vara så lycklig att man fruktar detta

öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och attman utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara

en dikt, så full af poesi och glädje, att man tycker sig af

en enda stund hafva nog för ett helt återstående lif? Nej,

det är till och med inte underligt att minnet däraf gör en

gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att hon

sitter och svärmar därom inför de unga, som inte kunna

följa hennes svärmeri, därför att de inte kunde tänka sig

att hon en gång varit ung som de!»

Gumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på

detta sätt slutade sin berättelse, och minnets återsken öfver

hennes åldriga anlete tycktes utplåna skrynklorna och

jämna dragen, så att hon, där hon satt i det klara

lampskenet, såg ung och leende ut som en tjugu års flicka.

Man behöfde icke mycket fantasi för att så kunna tänka

sig henne, lika litet som man behöfver något öfvermått

däraf för att en klar septemberafton, då den nedgående

solen sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och

ängar, kunna drömma sig tillbaka i själfva

vårsprick-ningens timmar, då färgerna äro lika lifliga som på hösten.

Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla

kretsen omkring gummans tebord. De båda förlofvade sutto

med hvarandras händer fast omslutna, och blickade in i

hvarandras ögon, där de för tillfället hade hela den värld,

som kunde intressera dem; jag såg! å min sida oafvändt

på den gamla, som mot sin vana nu alldeles tycktes hafva

glömt att någon annan än hon fanns i rummet. Efter en

stund förändrades uttrycket i den gamlas anlete, hennes

läppar darrade och jag hörde henne sakta hviska den

kristliga sorgens härliga trösteord: »Herren gaf och Herren

tog, välsignadt vare Herrans namn.» Ett par tårar rullade

sakta ner utför hennes fårade kinder, och efter några ögon*

blick steg hon stilla upp och gick in till sig utan att säga

ett ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet till

dörren, och då det var alldeles tyst därinne, blef jag orolig

för gumman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd,

att hon möjligen funnit sig illamående. Jag öppnade sakta

dörren och såg då den gamla stå vid sin byrå, försjunken

i betraktande af ett föremål, som alltid stod där öfverhöljdt

af en glaskupa och därofvanpå ett tjockt flor, som varalldeles ogenomskådligt. Nu var floret aflyftadt, och jag

såg gumman stå i stilla bön framför en gipsmask, tagen

på dödsbädden af hennes äldste son, faderns afbild.

Gumman höll gudstjänst med sina minnen.

När den unga flickan gifte sig med sin fattige

fästanan, var det den präktiga gumman som på allt sätt

uppmuntrade idem, när släkten å sin sida gjorde allt för att

de skulle bli modlösa. Mången nyttig sak i det unga

boet ledde sitt ursprung från gumman, som hade den

sällsynta förmågan att alltid veta hvad som bäst behöfdes,

och att aldrig gifva så att gåfvan blef någon börda. På

bröllopskvällen var det den präktiga gumman som följde

de nygifta till deras hem, och hennes enkla, men

varmhjärtade välsignelse fingo de med sig dit in, och den

blef en verklig sådan, den bar frukt i blomstrande barn,

i ett förnöjsamt, aldrig öfverdådigt välstånd, och i en

äktenskaplig lycka utan några moln.

Någon tid därefter träffade jag den präktiga gumman

hos de nygifta, där hon naturligtvis alltid var en gärna

sedd gäst. Hon beklagade sig då, vid ett tillfälle när

den unga frun var ute i köket, att hon nu var så

ensam igen.

»Jag hade vant mig vid henne där,» sade hon i det

hon visade åt dörren där den unga frun gått ut; »och det

är alltid litet långsamt nu att vara ensam på nytt. Men

jag Jiar i stället tagit min gamla kompanjon mamsell

Thorson till mig, och hon är nog snäll, fast det förstås

att hon retar mig ibland med att hon flaggar så rasande

mar tion ska klä sig. Och då gafflar Augusta — så nog

har jag lifligt omkring mig, alltid!»

»Ja, men det är ju bra, att fru Granke har något att

skratta ät, och att retas åt också,? menade jag, »det är

hälsosamt, påstås det.»

»Jaja, det kan väl hända, det! Men till hösten får

jag hit min sonhustru och sondotter från Amerika. De

iska stanna öfver vintern; fast son min han kommer bara

på en liten titt, han, och så måste han resa igen. Jag

riktigt gläder mig åt att få se mitt barnbarn; det är

första gången det händer mig, skall jag säga, så man fårväl inte undra på om jag känner mig litet nyfiken. Det

enda som gör mig litet rädd, så är det att de där

amerikanskorna ska vara så koketta och bortskämda, sägs det;

men de få väl ta seden där de komma, de som andra.»

Någon tid efter sedan de väntade släktingarna från

andra sidan oceanen hade kommit, träffade jag den

präktiga gumman på nytt. Hon såg då allvarligare ut än

vanligt, och på min fråga hur hon tyckte om sina kära

anförvanter, blef svaret tämligen kärft, att det var både

si och så. Flickan var visserligen bortskämd och elak

emellanåt, jnen det gick väl för sig, menade den gamla;

det var egentligen sonhustrun som inte fick nåd för

hennes ögon. Nu vet man att sonhustrur och svärmödrar i

allmänhet ha svårt att komma öfverens, äfven när

af-stånden i .språk och vanor inte äro en hundradel så stora

som fallet var här; sällan kan sonhustrun ens på något

så när sätt förverkliga det ideal af kvinna som hvarje

älskande mor tänker sig för sin son, och lika litet kan man

begära att svärmodern med alla sina små egenheter och

anspråk kan finna nåd inför sonhustruns ögon. Det var

således icke långt ifrån att schismer uppstodo, och sonen

och mannen var så till vida lycklig att han reste tillbaka

till Newyork igen, annars hade han väl emellanåt kommit

till korta som mellanpart i striden.

Jag vill inte påstå att den präktiga gumman var utan

sin orsak till den misstämning som ibland rådde i hennes

hem den vintern; men man måste också besinna att

hvil-ken gammal präktig gumma som helst kunnat bli satt ur

jämvikt genom att bli så öfvervakad som hon blef af

den försiktiga och måna svärdottern.

»Gud förlåte mig!» brukade gumman ibland säga, när

hon tyckte att det gick för långt med noggrannheten, »tror

jag att hon tänker börja räkna sockerbitarna i skålen i

rappet, och brödbitarna i korgen. Se’n kommer väl turen

till kaffebönorna!»

»Ha ha ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta på

sitt vanliga sätt; »bönorna å* ju malda, vet jag!»

»Nå så räknar hon väl smulorna då!» snäste gumman

allt mera förargad. »Nog måtte det väl i Herrans namnbli litet öfver åt dem när jag dör en gång, så att de inte

behöfver vara ängsliga för det.»

Längre fram på vintern började den unga missen, som

var en ganska vacker flicka för öfrigt, troligen finna det

imer än lofligt enformigt i Sverige, och därför roade hon

sig med att sätta i gång en liten »intrig i fönstren» med

en ung herre som bodde midt emot. Modern kom

slutligen underfund med den lilla intrigen, det blef ett

fasligt väsen, och gummans hemtrefnad blef förstörd för en

längre tid.

»Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!» suckade

gumman ibland och tittade utåt vindflöjeln, som ännu

alltjämt roade sig med att visa nordliga vindar; »i sommar

ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåt

skärgården för att få andas ut litet!»

Och slutligen blef det verkligen vår, och de

långväga gästerna reste tillbaka till landet i väster. Gumman

hade nog haft mycket ledsamheter af dem, men det

hindrade inte att hon grät rätt bittert, när de skildes åt för

alltid. Ty alla släktingarnas böner att hon skulle följa

med dem öfver hafvet, voro förgäfves.

»Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,»

svarade då gumman, »och den lämnar jag inte. Där vänta

man och barn på mig; tycker ni att jag skulle vilja lämna

dem för att följa de lefvande bort till ett land där jag

inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni;

här passar ni lika illa som jag skulle passa därborta, och

därför är det bäst att hvar och en är hemma hos sig.»

Och så blef det också. De långväga släktingarna

kommo aldrig mera tillbaka, och den präktiga gumman

gick ännu i några år sin ensamma men glada och

kärleksfulla vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner,

och den ensliga grafven på kyrkogården.

I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång

under årens lopp. På sistone åldrades hon hastigt och

mycket; anletet blef infallet, ögonen förlorade sin glans»

minnet svek henne ofta nog, och man såg att det stundade

till skörd. Hennes lynne blef mera ojämnt än förut, och

hennes gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade

Aom gumman, omtalade att de ensamma stunderna framför

gipsmasken blefvo allt flera och flera. Det var inför den

älskade sonens stelnade drag som gumman invigde sig åt

döden.

1 många år hade jag, i sällskap med det unga paret,

plägat besöka gumman på nyårsdagen; hon tillhörde

nämligen den gamla tiden, och såg gärna att man på denna

dag kom att önska henne nyår, samt hade då alltid en

liten enkel fest tillreds åt sina gamla vänner.

Den sista nyårsdagen, vi besökte henne, låg hon till

sängs. Hon kände icke igen oss mera. Vi stannade ett

ögonblick vid sängen, väntande att hon kanske skulle

vakna upp till minne igen af det närvarande; men denna

väntan var fåfäng. Efter några ögonblick hviskade hon:

»Gustaf... nu gå vi hem till fatter... gossarna äro med.

Äro de med alla? Detlof också? Ja, kom, kom!»

Hon ilefde ännu, men endast i det förflutna. Vi gingo,

ty här behöfdes ingen nyårsönskan, det sågo vi mer än

väl. Om några dagar hade också den präktiga gummans

rätta nyår inträdt, och vi voro några få, men sörjande

Vänner, som följde stoftet till den stilla grafven där uppe

ibland bergen.VILLOVÄGAR.

EN HISTORIA FRÅN YTTERSKÅREN.

1.

Häfvet låg askgrått och tungt utanför Svartskärens

fyrplats, och lika askgrå och tung låg novemberhimlen

utbredd öfver vattnet och de här och där uppstickande

kobbarna, hvilkas toppar i den disiga morgonen höjde

sig som jättelika hufvuden af några på djupet lurande

vidunder.

Det hade blåst storm dagarna förut, och fastän

vattenytan nu var lugn, kom dyningen svallande upp emot och

öfver klipporna och sjönk tillbaka igen med ett tungt

stönande ljud, som liknade en långdragen suck af någon,

som plågades utaf dystra minnen. Af och till hördes på

afstånd råmandet af en gråsäl, som halat sig upp på

någon af de halft öfverspolade klipporna i sydost, där de

farliga grundbrotteu lågo och det gälla skriket af någon

förbiflygande mås skar igenom den djupa tystnaden mellan

de pustande andedragen ifrån hafvet.

Morgonröken från de i bergskrefvorna halft gömda

stugorna hade svårt att kunna höja sig i den tunga

luften; den kröp i stället långsamt utefter takåsarna och

när den kom till gafvelröstet, kastade den sig ned mot

marken, för att sedan ett stycke längre bort stiga sakta

upp i töcknet och disan, som den gjorde ännu tätare och

mörkare. Det gamla fyrtornet kunde knappast skönjas

annat än som ett grått spöke, där det stod ytterst på udden

och som en gammal trofast utpost var redo att taga emot

de upprepade utbrotten af vinterstormarnas raseri och att

låta svepa in sig i den täta kapprock, som hölls färdig afsjötjockan, innan vintern kom och lade hafvet i bojor och

för några månader eller veckor befriade den gamle kämpen

från hans trägna vakthållning.

Det låg i denna novembermorgonens dystra halfdager

en tröstlös ödslighet utbredd öfver bergknallen på hvilken

fyren var rest. Icke *ett träd, knappast »en krypande

buske gjorde ett afbrott från klyftornas enformiga linjer;

endast några grågröna tufvor af den härdiga och

förnöjsamma strandhafren, hvars torra ax stodo och gungade

sakta i luftdraget ute från sjön, visade att det fanns någon

växtlighet på ön.

Såg man närmare efter, funnos likväl utanför

fyrmästarens bostad, på den lilla platsen mellan bergväggen

och själfva stugan, några magra krusbärsbuskar och mellan

dem en uppkastad jordlist med lämningar af några

sommarblommor. Några stenkast därifrån stod fyrvaktarens stuga,

och vid dess gafvel raspade en liten stormvriden rönn

sina nakna grenar emot väggen och tycktes denna morgon

utgöra en välkommen afledare för röken från skorstenen,

hvilken utefter de knotig*a grenarna letade sig ner till

marken, för att sedan smyga sig upp öfver bergklinten

och på den vägen komma ut till töcknet öfver vattnet.

Framför spisen i det af elden klart upplysta köket

uti fyrvaktaren Jonsons stuga stod hans hustru och

passade på kaffepannan, som puttrade öfver elden. Hon var

en reslig, groflemmad kvinna på några och femtio, med

ett blekt och aftärdt ansikte och något ytterligt tungsint

utbredt öfver de ännu vackra dragen. Litet emellan vände

hon sig åt fönstret och kastade en lång, spejande blick

ut i den grå morgongryningen; men för hvarje gång

vände hon sig tillbaka mot spisen igen, under det en

halfkväfd suck bröt fram öfver de fast slutna läpparna,

omkring hvilka ett bittert drag af halft bekymrad oro

hvilade.

Slutligen hördes långsamma, trötta och något

släpande steg på berghällen utanför dörren, därpå några

skrapningar och stampningar som om någon velat befria

sina fötter från smuts eller väta, och därpå hördes ett

kraftigt tag i dörrklinkan, och fyrvaktaren inträdde i stugan.Han var lång som hustrun och ryggen var böjd.

Under den af fukten nästan drypande sydvästen, som han

strök af sig, föll håret i gråa, raka testar ner öfver en

hög och bred panna och ett par godmodiga, gråblå ögon

under de buskiga ögonbrynen. Det magra ansiktet omgafs

af ett gråsprängdt skepparskägg, som var längst under

hakan, men lämnade de knotiga kinderna och den envist

hopknipna munnen bara, fastän äfven omkring dem en

gråbrun skäggstubb stack upp och visade att rakknifven

inte särdeles ofta var i gång på det väderbitna ansiktet.

Väl inkommen, gick han fram halfvägs från dörren,

sträckte ut handen med något stort, mörkt föremål uti

och sade med entonig röst:

»Se här, Stina, har du en till! Di flyttar nu, och

i natt var det fyra som dängde sig i!»

Hustrun vände sig om vid spisen, kastade en hastig

blick på det framräckta föremålet och sade sedan med

en egendomlig skiftning i stämman:

»Stackare dom!»

»Hå kors, säg inte det!» återtog mannen, i det han

slängde fågeln, en stor grågås, bort i hörnet invid spisen.

»Di ä’ inte så dumma te’ koka soppa på, har du själf

sagt!»

»Nej, det förstås — men när en tänker på hur di

flyger och flyger och vill unnan vintern och kacklar så

gladt oppe i luften och en hör di raska vingslagena när

hela floget går öfver — och så, bäst som di flyger..

»Så får di sikte på fym, ja — och så ä’ di nyfikna

på ljuset och så — klaffs! så ligger di där nere ve’

murfoten! Men hvem kan hjälpa det — och hvem vet livad

det ä’ för någe’ di har kommit undan?»

»Ja, ja, det ä’ så det! Men när en själf har en

fågel, som ä’ ute och flyger...»

»Jaså, du tänker på pojken nu igen? Inte ä’ det

nån fara med honom, kära Stina! Men slå nu upp kaffet,

för det ser ut som tjockan skulle tätna te’ och då får en

lof te’ sätta mistlum i gång.»

»Tror du inte att hon kommer te’ lätta på?» frågadehustrun i det hon lyfte af kaffepannan och satte den på

en stentallrik på bordet framme vid fönstret.

»Det kan fäll hända, om vind’ friskar i! Men det

sir inte så ut. Ska du inte ha dig en skvätt me’ nu

då, Stina,» sade mannen, i det han slog sig ned vid

bordet.

»Jag tog mig en tår för en stund se’n!» svarade

hustrun i det hon gick tillbaka till spisen, böjde sig ner

och tog upp den ditkastade fågeln, som hon noga

betraktade med tungsinta blickar.

»Låt kräke’ ligga och biy dig inte 0-m’en så länge!»

uppmanade mannen, i det han började blåsa på kaffet*

som han slagit ut på fatet. »Jag ska plockan sen jag,

under middagsrasten!»

Hustrun tycktes inte höra hvad han sade. < Hon satte

sig ned på spiselhällen och tog upp fågeln i knäet.

»Det ä’ en ungfågel, det här med!» sade hon efter

en stund och bredde tankfull ut den ena vingen öfver

sitt randiga förkläde. »Jag kan undra om föräldrarna

va’ med?»

»Det va’ di fäll!» sade mannen och såg på henne.

»Men di kom undan — för di andra tre va’ ungfåglar

di också, hörde jag fyrmästarn sa’!»

> »Tänk om di miste dom allihop!» sade hustrun efter

en stunds tystnad.

»Å i hälskotta heller!» svarade mannen med en ton

so,m skulle vara glad. »Di har så många, så. Di lägger

ju två kullar om året, säger fyrmästarn.»

»Ja, men tänk om di här va’ di sista!» återtog

hustrun på nytt, liksom om" hon envist fullföljde en dyster

tankegång, som hon ändå inte ville eller kunde släppa.

»Du talar ju rakt åf, som di vore människor och inte

oskäliga kritter!» sade mannen i förebrående ton. »En

ska inte blanda ihop tocke, för ser du, Stina, det ä’

ogudaktigt, säger prästen!»

»Det kan han säga, han som inte har mist några!»

fevarade hustrun och smekte nästan omedvetet den döda

fågelns gråhvita bröst.

»Du ska inte vara otacksam mot vår Herre, Stina!»pade mannen, i det han satte ifrån sig koppen på bordet

och långsamt uppstigande gick bort till henne där hon

satt nedhukad vid spisen. »Vi ha ju ändå våran Olof

kvar! Och så länge få vi fäll vara nöjda!»

»Ja, ä’ du så säker på att vi har honom kvar

också?» frågade hon och såg med ångestfull blick upp i

mannens väderbitna ansikte.

»Visst sjuttingen är jag det!» svarade han och

försökte ändå samma glada ton som nyss. »Det var ju rakt

omöjligt att pojkspolingen kunde komma tebaks ifrån

skonarn, så som det blåste i förgår, när han rodde

Österman ombord. Jag tänker han fått följa me^ bort te’

Furusund, eller kanske rakt åf opp te’ stan, och då kan

vi fäll inte höra något ifrån’en ännu på några dar!»

»Ja $er du, Anders! Det är just det som jag ä’

rädder för!» hviskade hustrun.

»Ocke då?»

»Att han har fått följa med opp te9 stan!»

»Hå kors! Där äter di fäll inte opp’en, kan jag tro!»

»Ja, men tänk på att han ä’ med Österman!»

»Nå än sen då? Österman måtte fäll kunna lotsa

pojken där lika bra som han kan lotsa en seglare härute.»

»Men det finns nog sken där också, som di kan

förvilla sig på! Du minns fäll hur det gick med Gustaf!»

»Ja, gunås! Men det va’ annat krut i honom än det

ä’ i Olof! Hade inte han vari’ så enveten efter

kvinnfolk — annat ä’ det med den här — han tittar ju inte

åt dem en gång.»

»Hur kan du veta det? Här ute finns det ju inga

att titta på!»

»Jaså, än fyrmästarns Lotta då?»

»Det ä’ en annan sak, det! Hon ä’ en hygglig och

bra flicka, hon — och det ä’ inte tockna som jag ä’

rädd för att han ska råka ihop me’!»

»Di andra ä’ nog inte så farliga di heller, när det

ä’ fråga om en fattig pojke som Olof! Hade han någe’

te’ spendera på, då kunde det så vara. Och för resten

så sa’ jag te’ österman, när pojken kom till honom som

lotslärling, att om någe’ tocke’ här skulle hända, så

11. — Fr. Hedberg, /.skulle håle ta’ sin österman, om pojken tog skada af

någe’, och österman lofte mig...»

»Hå ja, nog kan Österman lofva alltid, men när han

inte själf vet hvad han gör...»

»Nej, hör du Stina, du sätter rakt skrämbobban i

mig me1 te1 slut! Men, det lofvar jag dig, att ä" han

inte hemma tes i morgon, sä ber jag fyrmästarn om

pärmisjon och följer me’ finska ångbåten opp, när han

kommer förbi här på kvälln!»

»Lofvar du mig det?» ropade hon ifrigt, i det hon

steg upp och lade sin hand på hans. »Lofvar du mig

det riktigt säkert?»

»Har jag nånstin narra1, dig förr, Stina?»

»Nej, det har du inte, Anders! Och du får inte

undra på att jag ä’ orolig — för det ä’ inte det värsta,

att en mister dom så här!»

Hon satte sig ned igen och lade handen på det

mjuka fågelbröstet, medan hon tankfull stirrade ut

genom fönstret.

»För resten kan det ju mycket väl hända, att vi ha1

honom här redan i dag, för det kommer ju en båt i

kväll, som går österut, vet jag! Så nu ska du vara

lugn, Stina! Och har du inte annat te1 göra, så kan

du gärna plocka fjädern af den där, så kan vi få kalas

på"n, när Olle kommer hem!»

Därmed gick fyrvaktaren ut till sitt arbete igen.

Glasen skulle putsas uppe i lanterninen, och olja skulle,

fyllas på, till dess mörkret kom och fyren på nytt skulle

kasta sitt ljus ut öfver vågorna — detta ljus, som

vägleder seglaren på hafvet, på samma gång som det

förvillar seglarna i luften.2.

Fyrvaktarhustrun kände sig efter mannens bortgång

fortfarande underlig till mods. Hon hade nog tillräckligt

iatt sköta om, och man må icke tro, att hon satt där kvar

med den döda fågeln i knät; men hon kunde icke

besluta sig för att plocka honom. Det hände ju ofta nog

under höstarna att flyttfåglarna råkade i olycka för

fyrtornets lockande ljus, och de förolyckade grågässen och

gräsänderna voro ju mycket välkomna förstärkningar för

de enkla skafferierna på ön, där fyrbiträden och lotsar

för det mesta lefde på fisk året om; — men i dag var

det icke med gladt hjärta som mor Jonson tänkte börja

det annars så välkomna bestyret.

Ingen kan väl någonsin med rätt och skäl beskylla

vår skärgårdsbefolkning för sentimentalitet. Det hårda

lifvet och de friska vindarna därute blåsa bort alla

möjligheter till sådana stämningar som kunna behärska

stadsbon inom sina trånga stenmurar, slättbon med den tunga,

ändlösa, enformiga och stillastående vågytan utanför sina

fönster, eller bergsbon med de blånande vidderna öfver

och inpå sig. Men det finns en känsla som är

gemensam för dem som bebo staden, slätten, bergstrakterna

eller hafsstranden och det ,är imoderskänslan, där den

finnes utvecklad till denna halft instinktlika, halft

omedvetna oro, som aldrig hvilar och aldrig kan stillas.

Och fyrvaktarhustrun hade skäl för sin oro. Två

söner hade hon redan mistat; den äldste hade hafvet tagit

ifrån henne — den näst äldste människorna och världen,

och honom var det som hon sörjde djupast och bittrast.

Den äldste hade dött under uppfyllandet af sin plikt —

en störtsjö hade slukat honom, just när han skulle lägga

till med sin båt vid ett i nöd stadt fartyg under en

rasande storm — det var bittert, men det hade likväl tröst

bredvid bitterheten. Han hade fallit på valplatsen som en

tapper soldat — bragden var visserligen glömd i det stora

allmänna — men minnet af den lefver kvar därute blandklipporna och skären och när barnen på det närbelägna

fastlandet kommo in på kyrkogården där han låg under

en enkel kulle, så stannade de, sågo på hvarandra med

$tora ögon och hviskade: »Där ligger han, som gick

förlorad, när han skulle lotsa!» Det var hans minne.

Den andra i ordningen hade ingen graf ännu — det

var moderns outplånliga sorg att han var lefvande

be-grafven i fängelset. Till sjöss hade han gått, ett vildt lif

hade han fört — från dryckeslagen och de lättfärdiga

kvinnornas sällskap hade han halkat allt djupare ned i

förvillelserna, och det hade slutat med ett mord. Ett

öfver-lagdt mord, för att få medel till fortsatta utsväfningar och

fett mord under så försvårande omständigheter att

dödsstraffet tycktes oundvikligt. Men den kungliga nåden kom

emellan, och straffet blef tjuguårigt fängelse. Tjuguårigt

fängelse vid några och tjugu års ålder — var det inte

bittrare än döden!

Och nu — den yngste! Nu skulle kanske också

han slukas af den stora stadens Moloch — nu skulle

kanske också han bländas af det lysande eländet därinne

och slå sig till döds emot det lockande ljusomhöljet liksom

den stackars fågeln, som nyss hvilat i hennes knä! Nej!

Så fick det icke gå — hon skulle rädda honom, hon

skulle...

Här tvärstannade hon rådvill i sina tankar.

Hvad skulle hon väl kunna uträtta, hon,".bondkvinnan,

själf obekant med staden och alla dess smygvägar? Och

gjorde hon honom icke orätt? Var han inte en frisk,

ofördärfvad, präktig pojke; var han inte uppfostrad i

gudsfruktan och oskuld, härdad af vindar och vågor, ren,

öppen och ärlig som den luft han varit van att inandas

ända från sin barndom?

Jo, men just därför — — just därför!

Om det bara inte varit Österman som han kommit

att fara med — Österman, hvars lärling han blifvit!

Österman var den bästa lotsen af alla därute på ön —

men han var också den vildaste! En hjälte utan fruktan

och tadel, när storm och fara kallade honom ut i strid

mot elementema — en glad och alltid hjälpvillig kamrat,när något brast eller fattades, var han som en lössläppt

vilde när det rådde lugn ute på sjön och när det vid

helgerna reddes fest i de enkla stugorna. Och inom

staden — hur lefde han inte där? Var det inte i friskt

Iminne ännu ute på ön, när han skulle gifta sig med en

flicka ifrån Sandhamn, och när han skaffade sig fyra

dagars permission för att fara in till staden och göra

uppköp för bröllopet, hvilket skulle stå hos fyrmästaren,

som var farbror till flickan?

Och de fyra dagarna gingo — och fyra till och

ingen Österman kom! Och ändtligen på nionde dagen,

när bud hade gått med förbifarande ångbåtar in till

staden, när fästmön redan farit hem igen och när

fyrmästaren var ursinnig och svor på, att lotsstyrelsen skulle

afsätta honom, så kom han utseglande med en åländsk

fisksump, steg i land drucken som en kaja, utan kavaj

och med sönderrifvet ansikte, hade supit upp alla

penningarna som han skulle köpa bröllopstraktering för,

hade ytterligare kommit i slagsmål och öfverfallit

polisen, hade fått låna sig penningar att betala plikten med

odi kom nu hem nästan blott och bar — skrek om att

han gaf flickan så många som flögo och åkte och vände,

när han fått veta att hon förut varit förlofvad med en

målargesäll, ställde till slagsmål på ön med de andra

lotsarna, och sedan, när det på eftermidnatten blåste

upp en stickande nordvästlig storm, kastade han sig*

drucken som han var, ner i lotsbåten och gaf sig af ut

till en brigg som höll på att af strömmen sättas ner på

grundbrotten och förde dn den i smult vatten bakom

ön, fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så

omöjligt som att ta’ iner månen.

Sådaina där bragder hade Österman gjort många, och

det kufcde inte förnekas att han var en rådig och duktig

karl, eh lots som få och en målrohållare som ingen. Och

emellaft sina vilda stunder kunde han vara from och

foglig och godmodig som ett barn.

Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som

omgafs af ett småkrusigt hår, och ögojnen sågo glada och

trohjärtade ut, fast det blänkte till i dem emellanåt, ochdet berodde på hur stark dein blänkningen var, om han

skulle släppa gäcke,n lös eller om bärsärkalynnet skulle

få makt med honom.

Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes

Olof skulle göra sin första bekantskap med staden — så

vida han inte gått förlorad med båten när han lämnat

Österman ombord på skonarn.

Men det hade han nog inte. Jonson och de andra

karlarna hade ju varit ute och letat efter båten — om

den kantrat, skulle den ju flutit i land vid någon af öarna

eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i

lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?

Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan

hon rufvat på alla dessa tankar, men nu väcktes hon ur

dem, genom att dörren rycktes upp och en ung flicka

inträdde i stugan.

Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte

särdeles vacker, men frisk och blomstrande flicka på

•aderton, tjugu år, med öppen blick och hurtigt utseende,

nter mörk än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en

växt som hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.

»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon

gick fram till bordet; »jag fick lof att in och höra hur

Idet är med er! Ni sitter väl aldrig och är orolig för

Olof heller?»

»Jo, kära barn! Det ä’ nog inte så utan, det!»

svarade mor Jonson. »Men jag hoppas fäll, att det ä* i

onödan!»

»Ja, nog är det så! Nog har han kommi’ opp på

skonarn me1, det säger då både far och gamla

lotsålder-man. Så ni ska inte vara rädd för att han har blifvi’

kvar därute, inte!»

»Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis det,

som jag är rädder för!»

»Ni tror väl aldrig att han har fått följa med skonarn

utåt sjön heller — för han va ju på ingående, säger de!»

»Ja, nog va’ han så. Men ser du, kära Lotta, det är

just det jag ä* rädd för, att han fått lof att följa me*

opp till stan!»»Hvad vore det för farligt? Då kommer han nog

ut med finska båten i morron kväll! Och dessutom ä’

inte eran Olof en sådan gosse, att man behöfver vara rädd

för honom, om han också skulle vara i ,stan!»

»Säger du det, kära Lotta?»

»Ja, det säger jag, och det tror jag då så säkert, så!»

»Gu1 signa dig för det! Jag vill nog tro’t, jag också,

för jag känner ju min gosse — men si, frestelserna ä’

många och en kan aldrig veta — och vore det bara någon

annan än Österman som...»

»Tror ni också att Österman ä’ en sån eländig karl

som di säger här allmänt?» frågade flickan och såg på

fyrvaktarhustrun med forskande blick.

»Ja, en kan fäll inte tro annat än hvad en sir!»

isvarade Stina. »Jag vet nog att han är duktig och rejäl,

så länge han ä’ redig, men si, får han aldrig så litet i

hufvut då —»

»Han hade nog inte så lite1 i hufvudet när han gaf

fsig åf ut och lotsade in briggen!» svarade Lotta harmset,

i det hon såg ut genom fönstret.

»Nej, men hur va’ det när han skamferade fästmön

och lät henne sitta där då?»

»Hon var fäll inte bättre värd, tänker jag!» svarade

Lotta i samma ton som fönut. »Far säger själf nu, att han

inte undrar på’t, för hon lär ha .lagt sig ut för både

målargesälln och ett par därute på Sandhamn, har vi fått

höra!»

»Nej jkors, hva’ säger du? Va’ hon töcken?»

»Hå ja, så Österman hade nog rätt, han! Fast han

hade kunna’ görat på annat vis, förstås — det vet jag

me’. Men så svår som di målar ut’en ä’ han då visst

inte — och när alla spottar på en sten, så ä’ det väl

inte att undra på om han blir våt!»

»Det låter som du skulle tycka synd om Österman,

kära Lotta?» framkastade mor Jonson och såg på henne

med nyfiken blick. »Det vänta’ jag mig inte åf en sådan

flicka som du!»

»Det ä’ väl inte mer än rätt att inte göra folk sämre

än di ä’,» svarade Lotta med lifligare färg på kindernaän förut, »och hade han bara någon som såg efter sig

och brydde sig om’en, så kunde han väl bli* bättre, han

med, tänker jag!»

»Akta dig för såna tankar du, Lotta!» sade mor Jonson

varnande. »Du vore inte den första flicka som hängt opp

sig på det repet!»

»Hå kors! En behöfver väl inte vara hängfärdig

Iför att en vill si någe’ godt hos den som alla anka" på!

Och inte tar eran Olof nån skada åf, att han ä" med

Österman i stan, inte! Ni har honom nog här igen i

morgon kväll tänker jag — och en kan inte veta hvad

den färden har vari’ bra för!»

Därmed aflägsnade sig Lotta, och nu fick mor Jonson

annat att fundera på. Det var inte utan att både Jonson

och hon tänkt sig fyrmästarens Lotta som en blifvande

sonhustru — och skulle hon nu »

»Ja se,» sade hon för sig själf, »den där Österman!

Det ä’ då ett elände med den — hvar en än gör åf

hionom! Tror hon att hon skulle kunna vända om den?

Jo, tack vackert! Den tunnan släpper inte smaken så

lätt, den!»

Och därmed började hon att plocka den döda fågeln.

3.

Dagen därpå, när det började lida åt sextiden på

kvällen och fyren redan varit tänd i flera timmar, satt

fyrmästaren Holm inne i kammaren i sin byggnad, som

Var större än de andra, och drack en romtoddy med

lots-ålderman Lund, medan både två blossade på sina

pip-snuggor och som vanligt talade om väder och vind.

Fyrmästaren var en liten, mörklagd karl med häftigt

och koleriskt temperament, och den "gamla

lotsålder-mannen däremot var det personifierade lugnet, hvilket

icke hindrade att de kommo mycket bra öfverens, utom

när de kommo in på politiken, i hvilken fyrmästaren varlika röd som den gamla lotsen var stockkonservativ som

en äkta gammal ämbetsman i statens tjänst.

Men nu var det inte fråga om hvarken rösträtt eller

tullar — det var helt enkelt fråga om Österman och

fyr-vaktarens Olof.

»Inte för att jag begriper hvarför de allarmera sig

så fasligt, Jonson och käringen hans!» ropade nul

fyrmästaren .för minst tionde gången, i det att han lyfte

på toddyglaset och stötte det i bordet, hvilket ville säga

så mycket som: skål! »För det ä’ ju klart att hade han

blifvit kvar därute, så skulle de väl ha1 fått fatt i

båt-skrollan åtminstone någonstans i närheten.»

»Di tror nog heller inte att han ä’ borta på det viset!»

sade lotsåldermannen lugnt. »Och hade han kommi’ i, så

hade nog Österman fiskat opp’en. Det har jag redan

predikat för dom ända sen i går! Nej, ser du, mäster

det ä’ allt annat di ä’ rädda för!»

»Ja, det ä’ väl för stan, kan jag tro!»

»Jaja, det med! Men di ä’ väl mest rädda för

Österman, tänker jag! Di tror väl att han ska gå och supa

med pojken och att di ska komma i någe krakel med

polisen. Eller också ä’ di rädda för, att det ska gå med

honom som med den andra —»

»Åhå! Den var ju en riktig vettvilling, vet jag!

Och den här är ju en hygglig och stadig pojke, inte annat

än jag har sett!»

»En vet aldrig hur pass stadiga di ä’ förr än di har

varit ute för en kuling,» återtog den gamla lotsen, »liksom

en aldrig vet hvad en unglots duger te’, förr än han sitt

döden i ögena! Och hvad Österman duger te’ men inte

ä’ det te’ gå som långlots åt unga pojkar, som ska ut och

segla på egen hand!»

»Nenej, det kan väl så vara det! Men inte är det

väl ändå så farligt med Österman, som ni alla skriker

till heller! Det va’ nu det där spektaklet i fjol, för att

han satt inne därför att han kom i kolifej med polisen —

och att han inte ville bli’ vid flickan — ja, si det

undra jag då inte på, så brorsdotter min hon ä’!»

»Jag tycker bra om österman som lots, men en vildeä’ han, och spakar han sig inte, så får han allt gå där,

innan han kan vänta på nån befordran. Hade inte det

där stockholmsspektakle" kommi emellan, så hade han väl

allt varit mästerlots länge sen — men si lotschefen var

så arg, så han ville rakt köra borfen med en gång!»

»Håhå! Det fick väl inte gå utan dom och

rannsakning ändå, tänker jag! Nog ä’ di styfva af sig,

ämbets-männema, men ser du, den allmänna meningen —»

»Nej, hör du, bror Holm! Är det meningen att vi

ska gräla igen! Annars tror jag det är klokast att vi

håller oss ifrån poletiken! Och vill du som jag, så bryter

vi opp nu och går opp te utkiken för att si hur det har

blifvit med vädret på kvällsidan! Det såg ut som det

tänkte lätta på, och ä’ det så, ska vi ha månljus framåt

åttatiden.»

»Ja, men jag tycker vi skulle brygga oss en half

till, jag! Vädret är ju lugnt, så i natt får ni nog vara i

fred, och om jag talar med Lotta, så har hon nog varmt

vatten kvar på spisen.»

»Låt henne spara det du, till finska båten har kommit,;

för jag känner på mig att vi ha1 Österman och pojken

med på"n, när han väl är här!»

»Ja du sa’ något, du, bror Lund! Då kan Österman

konung in och få Sig en skvätt med!»

»Om han ä" sådan att han behöfver något mera, ja!»

»Tror du att? — Ja, ja, man kan då inte precis gå

i god för att men nog har. han lofva* att det inte

skulle hända mer---------»

»Har han lof va’ dig det?» frågade lotsåldermannen

förvånad och stod kvar vid dörren med sydvästen i handen.

»Hå, om inte just mig, så kan han väl ha’ lofvat

någon annan!» svarade fyrmästaren med en slug

blinkning på ena ögat, just när de gingo förbi köksdörren.

Qamla lotsåldermannen nickade tyst och gick förut

ut på gården.

Tjockan hade verkligen lättat på, och fyren kastade

nu sitt klara ljus vidt ut öfver sjön, som låg stilla och

orörlig och knappast kunde skiljas ifrån rymden, som ännu

var molndiger och grå, utom längre bort i öster, där månenjust höll på att gå upp, halfäten och’ röd och kastade en

aflång, lätt vattrad reflex ned i den stillastående sjön.

Längre åt norr syntes en klarare rand, med några matt

blinkande stjärnor, och när de båda männens ögon hunnit

(vänja sig vid det sparsamma ljuset, sågo de uppe vid

utkiken, dit de styrde sina steg, en kvinnlig gestalt som

stödde sig emot gransträfvorna vid trappan och, med

hufvudet vändt åt väster, stirrade ut öfver stugornas tak

åt den stora fjärden, som sträckte sig inåt fastlandet.

»Står ni här, mor Stina!» sade lotsåldermannen, sedan

han betraktat henne några ögonblick under tystnad. »Jag

tänker ni se efter finska båten som ska komma i kväll.»

»Ja nog gör jag så, lotsålderman!» sade mor Jonson

med en suck. »Jag har ingen ro te1 hålla .mig inne!

Jonson sitter nere ve’ båtbryggan och väntar med båten,

ifall han skulle få höra honom blåsa!»

»Nog blåser han, det kan ni lita på, mor Stina!»

tog nu fyrmästaren till orda. »I rappet har ni pojken eran

frisk och sund hemma igen.»

»Jag ska gå opp och titta om jag inte kan se

topplyktan öfver Mörkekobben!» sade lotsåldermannen och gick

med raska steg uppför den vingliga trappan, »för den här

tiden "ä’ det just han brukar komma, så vida det inte har

varit tjocka inåt skärgården.»

»Klif inte miste, bror Lund!» varnade fyrmästaren, i

det han gick närmare intill trappan och tittade uppåt.

»Åhå, di här stegena känner jag till, så jag kan

sofva och gå dom!» svarade den gamla lotsen, i det han

med fasta steg gick upp på den lilla plattformen. Han

stannade där ett ögonblick med handen öfver ögonen och

blickade utåt.

»Ser du något åfen ?» frågade fyrmästaren.

»Nej inte än! Men nu hör jag i stället — hör ni

inte också? Det är flog oppe i luften — vänta, hör ni

inte hur det hviner?»

»Ja, det är fåglarna som flytta nu hvar eviga kväll!

Hör ni, mor Stina — nu skrika de — det är grågäss

igen — schy, schy! Hur vingarna susa och ändå ä" de så

högt uppe — det är omöjligt att se en skymt af dem.Nu är’ de midt öfver oss — — få nu se hur det går

med fönstema i kväll!»

»Jesses då! Det måtte fäll ingen slå ihjäl sig igen,»

ropade den lyssnande kvinnan nästan med ett ångestskri.

»De måtte fäll flyga förbi!»

»Är ni så rädd för att få en stek till, mor Stina?»

frågade fyrmästaren och vände sig framåt fyren, bredvid

hvilken nu det starka kacklandet hördes.

Fyrvaktarhustrun ämnade svara, men i detsamma

syntes i det starka ljuset från fyren de flyttande grågässens

långsträckta triangel strax på sidan om det gamla tornets

lanternin. Den gamle föraren i spetsen tycktes tveka ett

ögonblick, det var som om de luften klyfvande fåglarna

stannat på spända vingar, bländande af ljuset, det såg

nästan ut som om triangelns långsträckta ben brutits af

en uppstående oro; men då hördes på en gång den

ledande fågelns skarpa varningsrop; man såg i ljusskenet

huru den långa halsen böjde sig tillbaka, vändande den

öppnade näbben åt de tvekande — därpå höjdes ett långt

uthållande skri från hela den vingade skaran, och med

susande vingslag styrde den förbi det lockande ljuset och

försvann som en skugga i det nattliga mörkret öfver

hafvet.

»Nå Gud ske lof!» utropade den ångestfullt väntande

kvinnan och andades ut med en djup suck. »Di flög’

förbi!»

»Jo jo! Det syntes att den där förarn var en gammal

och van gubbe, som inte lät lura sig,» hördes lotsens röst

uppe från plattformen, »så den här gången fick du allt

lukta efter steken, bror Holm!»

»Hå ja, det kommer väl fler efter!» mumlade

fyrmästaren och fortsatte sedan, i det han vände sig till

fyrvaktarhustrun:

»Men hvarför ni, mor Stina, tackade Gud så vackert,

det har jag litet svårt att begripa!»

»Jag tänkte på andra som ä’ ute och far,» svarade

hon sakta, »och som också kan komma på villovägar!»

»Jaså, på det viset!» svarade fyrmästaren. »Jaja, det

finns mycket som blänker och lockar här i världen!»Det blef nu en lång stunds tystnad, och alla tre spände

sina öron för att höra om en ny flyttfågelsgrupp skulle

nalkas. Men ingenting störde tystnaden, förrän den gamle

lotsen däruppe med djup röst varskodde de andra två, i

det han ropade:

»Nu ser jag topplyktan rätt öfver kobben! Om tjugu

minuter skall vi ha* honom här!»

4.

Några minuter därefter voro de nere vid båtbryggan,

där Jonson satt väntande i båten, färdig att taga till årorna

vid första signal. Flere af lotsarna voro redan där nere

och några af fyrpersonalens barnungar stodo där nyfikna

och undrande med fingrarna i munnen. Ett par af

kvinnorna hade äfven kommit ner, och bland dem var också

Lotta, som när hon fick se fyrvaktarhustrun genast gick

fram till henne, stack sin arm under hennes och hviskade:

»Nu ska ni ge er till tåls, mor Stina! Jag ä* säker

på att Österman kommer och har honom med sig!»

»Gu1 signa dig för de ordena, kära barn! Men tänk

om Jian. inte stannar!»

»Visst stannar han, det ska ni få se!»

Hon hade knappt hunnit tala ut, förrän ånghvisslans

djupa ton på långt afstånd hördes skära igenom den ännu

stiltjetunga luften.

»Hör ni! Hvad sa* jag?» ropade Lotta och tryckte

sig tätt intill den darrande modern, som med knäppta

händer stod och stirrade ut i mörkret.

»Vill Jonson ha1 hjälp med en åra!» ropade en af

lotsarna till den i båten sittande ,"fyrvaktaren.

»Nej tack, det behöfs inte!» svarade denne med kort,

afbruten stämma, och då en af de unga ändå ville hjälpa

honom, var han nära att hoppa i sjön, ty båten var redan

ute ;Och dref för starka årslag utåt fjärden.

Sedan den unga lotsens halft uttalade svordom för-klingat, blef det tyst som i en graf där nere på bryggan,,

och man hörde nu på afstånd tydligt propellerns

takt-mässiga dunkande samt såg skenet af topplyktan och den

röda lyktan blänka igenom töcknet, som tycktes hafva

följt med ångaren från den inre skärgården och nu syntes

draga sig utåt hafvet.

Om några ögonblick hördes dunkandet i långsammare

takt, och om ännu några ögonblick till upphörde det

alldeles.

»Nu stoppa’ han!» hördes lotsåldermannens djupa

stämma. »Då kan ni vara lugn för att di ä’ med, mor

Stina!»

I detsamma stack ångarens för fram bakom den

ut-springande bergudden och syntes långt ute på sjön som

en mörk, oformlig massa, från hvilken försalongens

upplysta rundfönster skeno som de eldröda ögonen på något

vidunder och kastade långa strimmor i vattnet. Långsamt

seglade de brinnande ögonen framåt, nu stannade de helt

och hållet, man hörde det aflägsna bullret af någon som

tungt hoppade ner på toften af en båt, därpå hördes ett

längre mera uthålligt skrapande, så ett kommandorop, som

gaf eko emot klipporna öfver de på båtbryggan ståendes

hufvuden, därpå började de brinnande ögonen röra sig

igen, först sakta och liksom tvekande, sedan med allt

raskare fart till dess hela det mörka vidundret efter några

ögonblick försvann bakom den främre klippudden och med

full maskin styrde sin kurs österut mot det af några få

matta (månstrimmor sparsamt upplysta hafvet.

»Jag hörde bara en som hoppa’ ner!» hviskade

fyr-vaktarhustrun med tröstlös ton, i det hon fortfarande

stirrade utåt sjön.

»Säg finte det, mor Stina!» inföll lotsåldermannen

uppmuntrande. »För mina öron lät det då som två —

eller .hvad säger ni, pojkar?»

»Ja då, nog va’ det flera än en!» hördes det från

dem alla. Därpå blef det tyst igen och nu började

aflägsna årslag skönjas därute ifrån fjorden. De ljödo

långsamt och dröjande — det lät nästan som de stannade af

emellanåt och som om de roende varit upptagna af någonöfverläggning. Sedan ökades takten igen, och det lät nu

som om starkare armar förde årorna, än de som rodde

dem förut.

Snart blef en svart punkt synlig därute, den växte

långsamt, men ännu kunde man icke urskilja några

bestämda konturer. Slutligen framträdde dock de mörka

linjerna af årorna och det såg ut som om en stor svart

spindel på långa ben närmade sig stranden.

»Kan ni se hur många som ä* i båten?» frågade

Stina med darrande röst och vände sig till en af de yngre

lotsarna, som stod längst ute på bryggan med handen

öfver ögonen och riktade den sjövana blicken utåt.

»Två sir jag tydligt, en som ror och en som sitter

akterut. Men den som sitter i aktern sir ut som han

hade någe bylte som han höll i.»

»Nej,» ropade en af kamraterna bredvid honom, »tre

ä’ di! Det där som du tycker va’ ett bylte, det ä’ en

som ligger.»

»Jesses i himmelen!» ropade Stina häftigt. »Di har

honom med sig död!»

»Nej då, dö1 ä* han inte! För nu reste han på hufvet!»

ropade lotsen.

Båten närmade sig nu ajlt mera.

»Det är Österman som ror,» utropade fyrmästaren^

»det hörs på årtagena!»

»Jonson, Jonson!» ropade Stina utom sig och

skyndade så långt fram på bryggan, att Lotta måste hålla

henne tillbaka, för att hon inte skulle falla i sjön. »Har

du Olof med dig?»

»Ja, Gud ske lof!» hördes Jonsons djupa röst ute från

sjön.

»Nå ser ni det, mor Stina!» ropade Lotta, i det hon

slog armarna om fyrvaktarhustrun. »Ser ni det, att det

var jag som hade rätt!»

»Men, hvarför svarte han inte själf?» frågade nu

Stina med nyvaknad oro.

»Ni ropade ju på Jonson,» inföll fyrmästaren helt

muntert och gladt, »och pojken skulle väl inte ta1 ordet

ur munnen på far sin heller!»De yngre lotsarna skrattade åt fyrmästarens påhittiga

svar, men fyrvaktarhustrun fattades nu af en ny ängslan.

Var sonen sjuk eller det uppstod en mörk, bitter

misstanke i hennes själ — hvarför svarade han inte? Låg

han kanske redlös i båten — hade den stora stadens

förbannelse, det djuriska ruset, följt honom dit ut och var

det den vilde Österman — som----------------

Hon hann inte tänka den förfärliga tanken till slut,

ty *nu slängdes årorna med ett raskt tag upp i båten, och

ett dussin händer sträcktes ut för att hindra den att törna

emot bryggan.

»Så där, väl rodt var det!» ropade Österman från

toften där han satt. »Och ä’ ni nu styfva i armarna, pojkar,

så kom ner i båten och hjälp mig att...»

»Hvad är det med honom? Hvad är det?» ropade

modern och skyndade fram.

»Jaså, är ni här, mor Stina? Men lugna er, se inte

så illa vild ut — det ä’ inlje någe farligt! Han har bara

lite’ ondt i ena bene’!»

Hon hörde honom inte, hon skyndade ner i båten,

förbi Österman och fram till mannen, som satt med armen

om sonens lif och höll honom tryckt intill sig, medan

denne med utsträckt ben låg hvilande på toften och höll

hufvudet mot faderns bröst. När hon kom fram till dem

kastade hon sig ner på båtbottnen, slog armarna om

sonens hufvud och frågade hviskande:

»Hvad är det, Olof! På hvad sätt har du gjort dig

illa?»

»Jag fick benet emellan båten och skonarn,» svarade

sonen sakta och mödosamt, »och di sa* på lasarettet att

knäskålen ä’ krossad på mig!»

»På lasarettet! Har du varit på lasarettet?»

»Ja, mor! Och det va9 Österman som skjutsa mig

dit. Och hade inte han varit, så låg jag väl nu på

sjöbotten, för ni ska veta att jag föll i, när vi skulle gå

ombord!»

»Å9 ni klara nu, pojkar, så får vi henfen med

detsamma!» ropade Österman som under tiden gjort fast

båten. »Men ta’ i"n försiktigt, för di har gipsat bene*på’n, och får det någon skamfilning, så blir han krokig i

knät, om han också aldrig tar i så mycket som en

svag-dricksputell!»

Och inom ett ögonblick hade fyra par starka armar

lyftat upp den unga lotslärlingen från toften, där han låg,

ioch sedan gick tåget i sakta mak upp till fyrvaktarens

stuga, där de lade ner hbnom på soffan inne i kammaren,

medan Stina skyndade sig att bädda åt honom i den

gamla sängen och Österman och fadern hjälptes åt att

kläda af honom.

När de fått honom till sängs och österman, mindre

bullersamt än vanligt, önskade honom god natt och

lof-vade att höra om honom på morgonen, höll Olof kvar

hans hand och sade med tårar i ögonen:

»Aldrig glömmer jag hur snäll Österman har varit

emot mig! Aldrig i lifvet!»

»Ah seså!» svarade Österman och försökte se

skämtsam ut. »Det var fäll inte för mycke’, när det va* för

min skull du råka ut för’et! Men du ska ha’ tack för

en annan sak, du Olle; för aldrig har jag kommi’ så nykter

ifrån stan förr, som i kväll!»

Stina kände sig djupt skamsen öfver sina misstankar

och ville säga något, men han skyndade sig hastigt ut,

utan att vilja höra på hvarken ursäkter eller tacksägelser.

När han kom utanför dörren väntade honom likväl en

bättre belöning. Där stod fyrmästarens Lotta, och när hon

fick se honom, gick hon fram emot honom och sade

innerligt, i det hon räckte fram sin tämligen stora, trofasta

hand:

»Tack, Österman! Tack för det här!»

»Va’ det alltihop det?» frågade österman och 6åg

på henne på en gång bedjande och trotsigt.

Då log hon plötsligt öfver hela ansiktet, tog tvekande

ännu ett steg, men hejdade sig hastigt, vände bort

hufvudet och sökte sakta rycka lös sin hand, i det hon

hviskade :

»Det kan väl bH mera en ann’ gång!»

»En ann’ gång ä’ en skälm!» ropade österman och

slog armarna om henne innan hon hann draga sig undan.

12. — Fr. Hedberg, /.Och sedan dröjde det en stund innan Lotta sprang

in till sin far, och när hon kom in var hon röd som en

drypande blod. Men när Österman om en stund kom in

för att få sig en toddy, låtsade båda som om de inte sett

hvarann förr ;än nu.

5.

Det var nära jul innan Olof blef så bra i sitt knä,

att han kunde stödja på benet. Och den första tiden han

gick uppe måste han begagna käpp, och då han själf var

af ett tungt lynne, trodde han naturligtvis, att han aldrig

skulle få lägga bort den.

»Det hade varit rätt så godt om jag blifvit kvar!»

ssade han en kväll till modern, som satt inne hos honom

i kammaren, medan fadern var på vakt uppe vid fyren,

»för ska jag nu bli krympling, så får jag väl inte ta’

lotsexamen, och hvad ska jag då ta’ mig te\»

»Så får du inte tala, gosse!» sade modern. »Alltid

blir det fäll nå’n råd. Du kan ju bli fyrvaktare efter far,

och det ä’ ju också ett bröd, som en kan lefva på! Och

du sam ä’ ung och kan läsa, du kan nog komma längre

än far din och rakt åf bli* fyrmästare med tiden! Och

kan du få Lotta te’ hustru »

»Lotta!» upprepade han med en mörk blick, i det

han otåligt slog sig på det skadade knät. »Henne får

jag aldrig, mör, så mycket vet jag, sedan den där

olyckliga färden till stan! Henne tycker Österman om, och

hon tycker allt om honom med, tänker jag. Och fast

det Å9 en bra flicka, så har jag inte hjärta te’ missunna

honom.»

»Hvad säger du, gosse ? Tycker österman om henne

— och tror du att hon — — men, si, det kan då fäll

rakt inte vara möjligt. Nar hön har te* välja emellan

en töcken rustare som österman och en så! ordentlig

pojke som du.»»Det är nog inte ordentligheten som det kommer

mest an på där ve’lag!» återtog han långsamt och tilläde

sedan, i det han med sväfvande blick såg bort ifrån

modern och på det lilla hörnskåpet i rödt och blått, som

hängde på väggen. »Och hvad det anbelangar, så gör

ni Österman orätt, mor — för han ä’ mycket bättre än

jag — och hade inte han varit...»

»Ja, det ä’ nog bra det, att han fiska opp dig ur

sjön och hjälpte dig till lasarettet — men det var ju

ändå för hains skull som du fick bene’ mellan båten och

fartyget i den där välsignade stormen om kvälln —»

Olof steg upp och gick haltande några steg öfver

golfvet stödjande sig mot käppen. Han pustade tungt

och strök sig med handen gång på gång öfver pannan,

som om svetten brutit fram; därpå tycktes han fatta

ett beslut, haltade fram till modem och lade sin hand

på hennes arm, frampressande med möda, som om det

bränt honom på läpparna:

»Det va’ inte för hans skull, mor — det va* inte

mellan båten och fartyget som jag fick knät mitt

för-stördt!»

»Hvad i herrans namn säger du, gosse?» stammade

modem, i det hon halfvägs reste sig upp från stolen

där hon satt.

»Sitt stilla, mor,» bad han sakta och tryckte henne

tillbaka ner i stolen, »och si inte på mig, så ska jag tala

om för er alltihop, som det va1 från början te’ slut. Det

va’ jag som bar mig oförsiktigt åt när vi la’ till ve skonarn,

och som gjorde att båten sjönk och att jag själf kom i

vattnet. Och det var österman som kastade sig i och

höll opp mig, till di fick kasta ut en ända från skonarn

och fick upp oss båda två, fast det blåste så, att han fick

brassa back för att inte gå ifrån oss. Och sen fick han

lof att länsa unnan för stormen, så att det gick för full

fart ända förbi Furusund, och skepparn ville inte stanna

och släppa oss opp utati talte med oss att vi skulle följa

med opp till Vaxholm — men när vi kom dit, så låg jag

och sof och österman stod vid roret, och eftersom vind

höll i sig, så gick Han opp på strömmen med en gång.Och när ankaret gått, så gaf kapten oss både pengar och

traktermg, och Österman ville att vi tvärt skulle gå

ombord på en ålandsslup som var på utgående — men det

ville inte jag. Jag tyckte det, att hade jag nu en gång

kommit till stan, så ville jag också se mig omkring,

medan jag va* där. Och när Österman sa’ att vi promt skulle

ge oss åf, så blef jag arg och svarte att det angick

honom inte, för jag tyckte jag va’ så mycket karl, så jag

kunde sköta mig själf.»

»Och (oss tänkte du inte på, som satt hemma och

va’ proliga!» sade modern förebrående.

»Jo, visst tänkte jag på er; mein så tyckte jag det

Också, att när ni inte såg te’ båten och ni visste att det

blåste vind inåt, så kunde ni fäll begripa, att jag hade

följt med! Och så när vi kommo i land borta ve’

Skeppsbron, så träffa Österman på ett par lotsar från Husarö,

som han kände te", och medan han pratade med dem,

så passa’ jag på och gaf mig åf ut på egen hand —

och ni ska inte tro, mor, att det var i någon ond

mening, utan jag tyckte bara det, att så gammal var

jag, så att jag inte behöfde gå och ledas i band som en

hundvalp.»

»Och så kom du ut på villovägar?» frågade modern

och väntade med bäfvande hjärta på svaret.

»Nej, det gjorde jag inte medsamma, inte! Utan

jag gick och såg på stan och de granna husena och

gatorna, men så hur det var, så tyckte jag, att jag behöfde

mig lite mat, och pengar hade jag ju och så gick jag in

på en källare eller någe’ tocke där på en lång, krokig

gata borta i sjäjlfva stan, där det bodde en hel mängd

med segelsöm ma re — och därinne träffade jag på några

sjömän, som gaf sig i språk med mig, och di bjöd på

konjak och öl, och så fick jag förstås lof att bjuda dom igen

och på det viset blef det i flera omgångar, och när jag

kände att jag börja’ bli yr i hufve, så ville jag stiga opp

och gå min väg — men då satte di te’ och skratta åt

mig, och somliga skällde på mig och kallade mig

morsgris och bondjanne, och då blef jag sint och ville smörja

opp dom, men så blef vi goda vänner igen, odh senminns jag icke mycket åf alltihop — utom det, att först

va’ vi inne på någe stäile där di spelte med långa

käppar på ett stort, fyrkantigt bord, där det låg några bollar,

och sen va’ vi oppe på ett ställe, där de bjöd på punsch

ocji där det va’ fruntimmer som passa opp, och en af

dom — lion var för resten lik fyrmästarns Lotta, fast

hon va’ rödhårig — kom och satte sig i knä på mig — och

då blef en af di andra arg, och så tog vi ihop och slogs

och sen minns jag bara, att jag tyckte di vräkte mig utför

en trappa och att jag slog knäet i stengatan, så att det

skar i hela kroppen, och sen visste jag inte åf någe mera!»

»Det var samma kväll, som ungfågeln slog ihjäl

sig!» (mumlade modem mellan tänderna.

»Hvad säger ni, mor?»

»Ingenting — jag tänkte på — — nå, när du kom

te’ dig igen?»

»Ja, det va’ morron därpå det, och då låg jag på

lasarette’, och knät och hela benet var så styft och ondt,

så jag kunde inte röra det en smul. Och det var en

ung doktor, som gjorde moironronden, och när jag frågte

hur jag kommi’ dit, så sa’ han, att det va’ en lång,

ljus-hårig karl som fört mig dit och han hade fått tag i mig

på ett poliskontor, sa’ han — och då skämdes jag som en

hund, joch när österman kom dit fram på middan, så

tordes jag knappt se honom i synen för jag

begrep på beskrifningen att det var han som hade

fraktat mig dit!»

»Aldrig kunde jag tro att han skulle kunna vara

så bra! Men så där ä’ det! En gör allt människor orätt

ibland Och det värre ändå!»

»Och vet ni hvad han sa’, mor, när jag inte kunde

se’n i ögonen?»

»Nej, hvad sa’ han?»

»’Jag undrar inte på att du skäms,’ sa’ han, ’men

inte ska du skämmas för mig, inte, utan för dig själf!

För sir du, jag har nog smakt på den där ekluten, jag

med, och det har sin nytta med sig det också! För sir

du, har en inte varit ute för storm, så vet en inte hva’

taljan duger te’, om hon låter sträcka på sig eller inte!’»»Men hur fick han ut dig från lasarettet?»

»Jo, det va’ den där unga doktorn som hjälpte oss,

för när Österman talte om hur vi kommi hemifrån och

att ni satt här och inte visste om vi va’ lefvande eller

döda, så tyckte haln det var rätt så godt att skrifva ut

mej me’samma — för om jag bara höll mig still, så att

gipsen inte blef skamfilad, så skulle det nog läkas ihop,

sa’ han! Och han sa* att haltningen skulle nog gå bort

i längden, sa’ han — bara jag akta’ mig för

stadstrap-porna — och dom ska jag nog akta mig för hädanefter!»

»Ja, nu kommer du nog ihåg’et — — men hur

tror du det blir när haltningen ä* borta?»

»Jag glömmer det aldrig, mor — det kan ni lita på!

Men säg nu ingenting om det här, hvarken åt far eller

nk’n annan, för jag lofte österman, att jag skulle tiga

me"t! Men si åt er, mor, ville jag säga’t — för jag tyckte

att jag aldrig skulle kunna si på er igen riktigt, innan

det var sagdt.»

»Gud ske lof att du tyckte det, Olof!» sade modem

glad, i det hon tog sonens händer mellan sina. »Då kan

’en ju hoppas på att du tar dig till vara! Men säg mig

nu en sak: tycker du inte om Lotta ändå, och kan du

bära det, att österman får*na ?»

»Visst blir det litet tungt, men honom unnar jag en

sådan hustru som Lotta. Och när hon i alla fall inte

tyckte om mig, så...»

Pet fiördes steg utanför, och om iett ögonblick

märktes ett kraftigt tag i klinkan. Både modem och

sonen vände sig åt dörren till; den öppnades, och in

trädde Lotta i stugan och efter henne Österman; Innan

mor Stina hann säga sitt »Guds fred» och’ bedja dem

stiga fram, tog Österman till orda:

»Här kommer fästfolk!» ropade han muntert. »Och

nu £’ vi här, för te’ bjuda på bröllop te* juldan!»

Olof sträckte tigande fram sin hand, och mor Stina

steg jupp och gick fram till Lotta, som såg skinande

glad ut.

»Hå kors, har ni nu kommit sams om/et?» frågade

hon, bara för att säga något.»Sams ha’ vi varit länge!» svarade Lotta och såg på

Österman med en trohjärtad blick.

»Det var bara farsgubben som va’ lite genstörtig!»

ropade Österman. »Men när han såg att jag kom nykter

hem från stan sist, och att jag varit nykter ända se’n, så

gaf han me’ sig te’ slut.»

Medan Olof tog Lotta i hand och önskade henne

lycka, gick mor Stina fram till Österman, fattade med sina

båda valkiga händer om hans väderbitna näfve och sade så

sakta, att endast han hörde det, det enda ordet »tack!»

Då förstod lotsen att Olof hade talat om alltsammans

för modern, men han låtsade ingenting om, utan ropade

helt muntert, i det han slog armen kring lifvet på

fästmön sin:

»Och om inte alla märken slå fel, så blir det

vinter te’ jul, så vi kan få fyrn släckt och få åka på isen

te* körkan! Och du ska vara med, Olle, om du också

haltar en smula! Och raka vägen ska det gå både bort

och hem, och nog ska både du och jag, Lotta —

du med, Olof — hålla rätt kurs och akta oss för

villovägar!»

»Gu1 gifve det!» tillajde mor Stina med

sammanknäppta händer.