Kärlek till livet (Norden)

JACK LONDON

KÄRLEK TILL LIVET

*

JACK LONDON

KÄRLEK TILL LIVET

ÖVERSÄTTNING

––––

BOKFÖRLAGET NORDEN MALMÖ

Kärlek till livet

De linkade mödosamt nedför branten, och en gång

vacklade den förste av de två männen över de stora

stenarna i den ojämna terrängen. De var trötta och

utmattade, och deras ansikten hade det spända och

tåliga uttryck som kommer av långvariga stora

ansträngningar. De var tungt lastade med filtar och

annan packning, som var fastspänd på ryggen och

stöttades av pannremmar. Bägge var försedda med

bössor. Deras hållning var lutande, och de gick med

nedböjt huvud och ögonen fästa vid marken.

— Jag skulle önska, att vi hade två av de patroner

som ligger i depån, sade den som gick sist.

Hans röst var till ytterlighet trött och uttryckslös.

Han talade utan entusiasm, och den förste mannen,

som nu linkade ut i den mjölkvita ån, som skummade

fram över stenarna, bevärdigade honom inte med något

svar.

Den andre mannen följde tätt i hälarna på honom.

De tog inte av sig sin fotbeklädnad, ehuru vattnet

var iskallt — så kallt, att det sved i deras anklar

och deras fötter blev känslolösa av köld. Här och där

nådde vattnet dem upp till knäna, och de kände sig

för med fötterna för att finna fotfäste.

Den bakerste mannen gled på en glatt sten och var

nära att falla, men rätade upp sig med en våldsam

ansträngning, under det han utstötte ett skrik av

smärta. Han kände sig nära att svimma och sträckte

vacklande ut den fria handen, som om han ville söka

stöd i tomma luften. Då han hade återvunnit balansen,

klev han på igen, men vacklade så ånyo och var

nära att falla. Då stod han stilla och såg efter den

andre mannen, som icke en enda gång hade vänt på

huvudet.

Mannen stod stilla en hel minut, som om han inte

riktigt visste vad han skulle göra. Så ropade han:

— Hör på, Bill, jag har vrickat foten!

Bill fortsatte att gå framåt genom det mjölkvita

skummet. Han såg sig icke en gång om. Mannen

följde honom med ögonen, och fastän hans ansikte

var lika uttryckslöst som förut, var hans ögon som ett

sårat djurs.

Den andre mannen stapplade upp för den andra

strandbanken och gick så lugnt vidare utan att se sig

tillbaka. Mannen i floden fortsatte att följa honom

med ögonen. Hans läppar skälvde, så att hans tjocka

bruna mustascher också darrade, och han sträckte ut

tungan för att fukta dem.

— Bill! ropade han.

Det var en bön om hjälp från en stark man i yttersta

nöd, men Bill vände inte på huvudet. Mannen såg

honom gå, haltande, med löjligt stora och osäkra

rörelser uppåt den jämna sluttningen fram mot den

låga backens mjuka rundning. Han följde honom med

ögonen, till dess han försvann bakom krönet. Då

vände han sig om och lät blicken långsamt glida ut

över den lilla krets av världen, som var allt som

lämnats kvar åt honom, nu då Bill var borta.

Solen stod lågt över horisonten, svagt glödande,

nästan dold av ständigt skiftande moln och dimmor,

vilka gav intryck av massa och täthet utan fastare

konturer. Mannen tog fram sin klocka, medan han

samtidigt stödde sig med hela sin tyngd på det friska

benet. Klockan var fyra, och då det var en av de

sista dagarna i juli eller de första dagarna i augusti

— han visste icke den exakta daton på en eller två

veckor när — så visste han, att solen stod ungefär

mellan väst och sydväst. Han vände sin blick mot

söder och han visste att på ett eller annat ställe på

andra sidan de dystra bergen låg Great Bear Lake.

Han visste också, att i den riktningen drog polcirkeln

sin ogästvänliga bana genom Canadas ödemarker.

Den å, i vilken han stod, var ett tillflöde till

Coppermine River, som återigen i sin tur flöt mot norr och

faller ut i Coronation Bay och Norra Ishavet. Han

hade aldrig varit där, men han hade en gång sett den

på en av Hudson Bay Companys kartor.

Han lät åter blicken glida över den lilla del av

världen, som låg innanför hans synkrets. Det var icke

någon uppmuntrande syn. Överallt samma mjuka

rundning. Alla berg var låga. Det fanns inga träd,

inga buskar, inga grässtrån — ingenting annat än en

ofantlig och skräckinjagande ödemark, som kallade

fram en glimt av ångest i hans ögon.

— Bill, viskade han en gång, och så en gång till:

— Bill!

Han hukade sig ned mitt i det mjölkvita vattnet,

som om oändligheten tyngde honom med

överväldigande kraft och brutalt tvang honom på knä med

den skräck den injagade. Han började skaka som i

feber, till dess hans hand släppte bössan och den med

ett plaskande föll ned i vattnet. Detta hjälpte till att

väcka honom ur hans dvala. Han kämpade med

ångesten och blev till sist herre över den, och trevade

i vattnet efter skjutvapnet. Så flyttade han sin

packning mera över på den vänstra axeln för att befria

den skadade foten för något av tyngden. Därpå gick

han, krökande sig av smärta, långsamt och försiktigt

fram mot stranden.

Han stannade inte. Med ett förtvivlat raseri, som

nästan verkade vanvett, och utan att bekymra sig om

smärtan skyndade han uppför sluttningen till backens

krön, bakom vilken hans kamrat försvunnit — betydligt

mera löjlig och grotesk än hans haltande kamrat

med de stora, osäkra rörelserna. Men uppkommen

till krönet såg han endast en liten dal, där intet levande

syntes. Han bekämpade ånyo sin ångest, flyttade sin

packning ännu längre över mot vänstra axeln och

stapplade vidare nedåt sluttningen.

Dalens botten var genomdränkt av vatten, som den

tjocka mossan, som nästan verkade som en svamp,

kvarhöll vid ytan. Detta vatten sprutade upp över hans

fötter vid varje steg han tog, och varje gång han lyfte

foten, hördes ett sugande ljud — det var den våta

mossan som motvilligt släppte sitt tag. Han arbetade

sig fram från den ena muskegbusken till den andra

och följde den andre mannens fotspår härs och tvärs

över de stenavsatser, som liksom små öar stack upp

ur detta hav av mossa.

Fastän ensam, gick han inte vilse. Längre fram

visste han att han skulle komma till ett ställe, där

döda furor och granar, små och förkrympta, inramade

den lilla sjön — titchinnichilie, som det hette på

landets språk, det vill säga ”trakten med de korta

stammarna”. Och ut i den sjön flöt en liten flod,

vars vatten inte var mjölkvitt. Där växte vass längs

floden, det kom han ihåg, men inga träd, och han

skulle följa den till vattendelaren, där de första

rännilarna silade fram ur jorden. Så skulle han gå

över vattendelaren tills han fann de första rännilarna

av ett annat vattendrag, som flöt mot väster och som

han skulle följa tills det föll ut i floden Dease, där

han skulle hitta en depå under en upp- och nedvänd

kanot övertäckt med en stenhög. Och i denna depå

skulle finnas ammunition till hans tomma bössa,

fiskkrokar, revar, ett litet nät — alla de saker som var

erforderliga för att döda och snara födan. Han skulle

också där finna lite mjöl, en bit fläsk och några

bönor.

Där skulle Bill ligga och vänta på honom, och så

skulle de ro söderut nedåt Dease till Great Bear Lake.

Och så skulle de färdas vidare söderut över sjön, tills

de nådde Mackenzie. Och söderut, ständigt söderut

skulle de resa, under det vintern förgäves försökte

hålla jämna steg med dem och isen lade sig som en

skorpa över strömvirvlarna och dagarna blev kalla

och klara, söderut till någon av Hudson Bay

Companys stationer, där det växte höga träd i mängd och

där det fanns oändliga massor av mat.

Allt detta tänkte mannen på, medan han knogade

framåt. Men lika strängt, som han arbetade med

kroppen, lika strängt arbetade han med sina tankar

för att försöka övertyga sig själv om att Billy inte

hade övergivit honom och att han säkert skulle vänta

på honom vid depån. Han var tvungen att klamra

sig fast vid denna tanke, annars skulle det ju inte

tjäna något till att söka ta sig fram, då kunde han

lika gärna lägga sig ned och dö med detsamma. Och

under det solens disiga kula långsamt sjönk ned under

horisonten i nordväst, genomgick han tum för tum

— och många gånger om — sin och Billys flykt

söderut från den annalkande vintern. Och han

genomgick gång på gång i tankarna provianten i depån och

den mat som kunde finnas vid Hudson Bay Companys

station. Han hade inte haft något att äta under två

dagar, och under ännu längre tid hade han inte kunnat

äta sig mätt. Han böjde sig ofta ned och plockade

de bleka muskegbären, stack dem i munnen och

tuggade och svalde dem. Ett sådan bär är ett frökorn

inneslutet i lite vatten. När det kommer i munnen,

smälter vattnet, och frökornet känns skarpt och bittert

mellan tänderna. Mannen visste att det icke fanns

någon näring i dessa bär, men han tuggade tåligt på

11

dem med en hoppfullhet, som var starkare än hans

vetande och som trotsade hans erfarenhet.

Klockan nio stukade han sin ena tå mot en

stenhäll, och han var så trött och svag, att han snubblade

och föll omkull. En stund låg han på sidan utan att

röra sig. Sedan kröp han ur axelremmarna och reste

sig mödosamt upp i sittande ställning. Det var ännu

inte mörkt, och i den svaga skymningen trevade han

omkring mellan tuvorna för att finna torr mossa. Då

han hade samlat ihop en hög, gjorde han upp eld —

en svagt glödande, osande eld — och satte en

bleck-panna med vatten över elden.

Så packade han upp sina saker, och det första han

gjorde var att räkna sina tändstickor. Där fanns

sextiosju stycken. Han räknade dem tre gånger för

att vara säker på sin sak. Så delade han upp dem i

flera buntar, packade in dem i oljepapper, stoppade

den ena bunten i sin tomma tobakspung, den andra

innanför svettremmen på sin tillknölade hatt och en

tredje på bröstet innanför skjortan. Då detta var gjort,

kom det åter en ångest över honom, och han tog ånyo

fram stickorna ur paketen och räknade dem en gång

till. Det fanns fortfarande sextiosju.

Han torkade sin våta fotbeklädnad vid elden.

Mockasinerna var i trasor och fullkomligt genomblöta.

Ullsockarna var på sina ställen helt sönderslitna och

12hans fötter var hudlösa och blodiga. Det brände och

bultade i hans ankel och han undersökte den. Den

hade svullnat upp och var lika stor som hans knä.

Han rev en lång remsa från den ena av sina filtar och

band den stramt om ankeln. Han rev av flera remsor

och band dem om fötterna, så att de kunde göra

tjänst både som sockor och mockasiner. Sedan drack

han vattnet, kokande varmt som det var, drog upp sin

klocka och kröp in mellan filtarna.

Det var en dödsliknande sömn han föll i. Det

kortvariga mörkret vid midnatt kom och försvann. Solen

steg upp i nordost — eller rättare sagt, dagen grydde

i det hörnet, ty solen själv var dold bakom gråa skyar.

Klockan sex vaknade han. Han låg stilla på rygg

och stirrade upp mot den grå himlen, och han kände,

att han var hungrig. Då han rullade över på

armbågen^ blev han skrämd av en skarp fnysning, och

han såg en stor ren, som stod och tittade på

honom med livlig nyfikenhet. Djuret befann sig icke

mer än på femtio fots avstånd från honom, och i

samma ögonblick var det som om han kunde både se

och lukta en renstek, som puttrade och stekte över en

eld. Han sträckte mekaniskt ut handen efter den

tomma bössan, tog sikte och tryckte av. Renen fnyste,

gjorde ett språng åt sidan och flydde med hovarna

smattrande och klapprande bort över klipporna.

13Mannen svor och kastade den tomma bössan ifrån

sig. Han stönade högt när han började på det

besvärliga arbetet att försöka komma på fötter. Hans

leder var som rostiga gångjärn. De rörde sig tungt

och med mycken friktion, och när de skulle böjas eller

rätas ut, kunde det endast ske med den största

viljeansträngning. Då han äntligen kom på benen,

använde han ytterligare en minut eller två till att räta

upp sig och stå som en vanlig människa.

Han kravlade upp på en liten kulle och undersökte

lokaliteterna. Det fanns inga träd, inga buskar,

ingenting utom ett grått hav av mossa med den lilla

omväxling som kunde erbjudas av grå klippor, grå små

sjöar och bäckar. Himlen var grå. Det fanns ingen

sol eller ens någon antydning till sol. Han hade ingen

aning om var norr fanns, och han hade glömt den väg,

på vilken han föregående kväll hade kommit till detta

ställe. Men han var inte alldeles på villospår — det

visste han i alla fall. Han skulle snart komma till

trakten med de korta stammarna. Han var medveten

om att den låg någonstans åt väster, inte långt borta

— möjligen endast på andra sidan av nästa låga berg.

Han vände tillbaka för att packa in sina saker

och göra sig klar till avfärd. Han förvissade sig om att

han fortfarande hade sina tändstickspaket i behåll,

fastän han inte nu uppehöll sig med att räkna dem.

14Men han betänkte sig lite då han kom till en hårt

stoppad påse av älghud. Den var icke stor. Han

kunde dölja den inne i sina händer. Han visste att

den vägde femton pund — lika mycket som den

övriga packningen — och detta irriterade honom. Till

sist ställde han den åt sidan och började rulla ihop

packningen. Så stannade han för att se på

älghudspåsen. Han grep den hastigt meden utmanande blick

åt alla sidor, som om vildmarken skulle försökt att

beröva honom den; och då han reste sig upp för att

vacklande börja sin dagsmarsch, var den fortfarande

med i byltet på hans rygg.

Han höll åt vänster och stannade då och då för att

äta några muskegbär. Hans ankel hade nu styvnat,

och han haltade mer än den föregående dagen, men

plågan i foten var ingenting i jämförelse med plågan

i hans mage. Hungern gnagde honom fruktansvärt.

Den rev och slet i honom, tills han inte kunde hålla

tankarna på den kurs han måste hålla för att nå

trakten med de korta stammarna. Bären kunde inte

stilla den gnagande känslan i hans mage, men däremot

gjorde de hans tunga och gom öm med sin irriterande

skarpa smak.

Han kom in i en dalgång, där fjällripor med ett

vinande ljud flög upp från klipputsprång och

muskeg-buskar. "Ker-ker-ker" ropade de. Han kastade en sten

15efter dem, men utan att träffa. Han lade sin

packning på marken och försökte att fånga dem på samma

sätt som katten fångar möss. De skarpa stenarna skar

genom hans byxor, tills det syntes blodspår överallt

där hans knän rörde vid, men den smärta som detta

vållade honom uppslukades helt av den som hungern

vållade. Han kröp och ålade sig fram över den våta

mossan, som genomblötte hans kläder och gjorde

honom våt och kall, men han märkte det inte, så stor

var hans feber efter föda. Och alltjämt flög riporna

upp och susade i väg framför honom, tills deras

"kér-ker-ker" ljöd som bittert hån i hans öron, och han svor

över dem och ropade efter dem med deras eget skri.

En gång kom han alldeles intill en fågel, som

tydligen hade setat och sovit. Han såg den inte förrän

den flög rakt i ansiktet på honom från sitt gömställe

bland stenarna. Han grep efter den, nästan lika

skrämd som fjällripan, och han satt där med tre av

fågelns stjärtfjädrar i handen. Han hatade den, där

han satt och följde den med ögonen på dess flykt,

hatade den, som om den hade begått en fruktansvärd

orätt mot honom. Och så vände han tillbaka och tog

packningen på ryggen.

Eftersom dagen skred framåt, kom han till dalar

där villebrådet var mera rikligt. En renflock på gott

och väl tjugo djur drog förbi inom skotthåll och han

16led svåra kval. Han kände en vansinnig lust att springa

efter dem, viss om att kunna hinna upp dem. En svart

räv kom springande emot honom med en fjällripa i

munnen. Mannen ropade högt. Det var ett

fruktansvärt vrål, men räven, som förskräckt sprang åt sidan,

släppte inte ripan.

Sent på eftermiddagen följde han en bäck, vit av

kalk, som ringlade sig mellan sparsamma fläckar av

säv. Han tog ett stadigt tag nära roten och drog upp

något, som liknade ett färskt lökskott och inte var

större än en pärtspik. Det var mjukt och krasade

mellan tänderna på ett sätt, som gav härliga löften

om näring. Men fibrerna var sega. Det hela bestod

àv ett knippe trådar, som var genomdränkta av vatten

och liksom bären fullkomligt utan näringsvärde. Han

kastade sitt bylte på marken och kröp på händer och

fötter in mellan säven, som han krasade och mumsade

på mellan tänderna som en ko.

Han var mycket trött och längtade efter att få vila

sig — efter att få lägga sig ned och sova, men han

drevs oupphörligt framåt — inte så mycket av önskan

att nå trakten med de korta stammarna som av sin

hunger. Han genomsökte små polar för att finna

grodor, och han grävde i jorden med sina naglar för

att få tag i maskar, oaktat han väl visste, att det

varken fanns grodor eller maskar så långt norrut.

Kärlek till livet — 2 -17Han undersökte förgäves varenda göl, till dess han,

då den långa skymningen började, i en av dessa gölar

fick syn på en ensam fisk, stor som en gärs. Han

körde ned armen ända till axeln, men fisken undgick

honom. Han grep efter den med båda händerna och

rörde upp den vita dyn på bottnen. I sin upphetsning

föll han i och blev våt ända upp till midjan. Men så

var vattnet för grumligt för att kunna se fisken, och

han måste vänta tills grumset åter hade lagt sig.

Så upprepades förföljelsen tills vattnet åter blev

grumligt. Men han kunde inte vänta längre. Han tog

fram bleckpannan ur packningen och började länsa

gölen. I början öste han som en rasande, stänkte ned

sig själv och slängde vattnet så nära, att det med

detsamma åter rann ned i gölen. Men sedan arbetade

han mera försiktigt och ansträngde sig att ta saken

lugnare, fastän hans hjärta dunkade mot revbenen

och händerna darrade. Då en halv timme hade gått,

var gölen nästan tom, men där fanns ingen fisk. Han

fann bland stenarna en väl dold remna, genom vilken

den hade sluppit in i en tillstötande större göl — en

göl som han inte kunde ösa torr på en dag och en

natt. Om han hade vetat om remnan, så hade han

från början kunnat stoppa till den med en sten, och

fisken skulle ha varit hans.

Så tänkte han, och kastade sig i den djupaste för-

18tvivlan ned på den våta marken. Först snyftade han

sakta för sig själv, sedan ropade han högt mot denna

obarmhärtiga ödemark, som omgav honom på alla sidor,

och en lång stund skakades han av en häftig, tårlös gråt.

Han gjorde upp eld och värmde sig med att dricka

flera kannor varmt vatten och slog sedan läger på ett

klipputsprång på samma sätt som den föregående

natten. Det sista han gjorde var att se efter, om

tändstickorna var torra, och att dra upp klockan. Filtarna

var våta och klibbiga. Det bultade och brände i hans

ankel. Men han kände bara att han var hungrig, och

under hela sin oroliga sömn drömde han om härliga

måltider och om mat, som var tillagad och serverad

på alla upptänkliga sätt.

Han vaknade genomfrusen och eländig. Det fanns

ingen sol. De grå färgerna på jord och himmel hade

blivit djupare och mörkare. Det blåste en kall vind,

och de första snöflingorna virvlade omkring

bergstopparna, så att de såg vita ut. Luften omkring

honom blev tjockare och blev vit under det han gjorde

upp eld och kokte mera vatten. Det var snöblandat

regn och flingorna var stora och genomdränkta av

regn. I början smälte de lika fort som de kom i

beröring med marken, men det föll ständigt flera och

de släckte elden och fördärvade hans förråd av

mossa, som han hade samlat till bränsle.

19Detta var signalen for honom att spänna på sig sin

packning och stappla i väg, han visste inte själv

varthän. Han bekymrade sig inte mera om trakten med

de korta stammarna, ej heller om Bill och depån under

den upp- och nedvända kanoten vid Dease. Han

behärskades uteslutande av verbet "äta". Han var utom

sig av hunger. Han brydde sig inte om vilken väg

han gick, så länge som denna väg förde honom längs

dalgångens botten. Han trevade sig fram genom den

våta snön till de vattniga muskegbären, och uteslutande

med hjälp av känseln fick han fatt i säven och ryckte

upp den med rötterna. Men den hade ingen smak

och gav honom ingen riktig näring. Han fann ett

ogräs, som smakade surt, och han åt allt vad han kunde

finna av det, men det var inte mycket ty det var en

krypväxt, som lätt kunde gömma sig under det

tumstjocka snötäcket.

Den kvällen kunde han varken göra upp eld eller

få något varmt vatten, och han kröp in i sina filtar

och sov den hungrige mannens avbrutna sömn. Shön

förvandlades till kallt regn. Han vaknade flera gånger

och kände regndropparna på sitt uppåtvända ansikte.

Dagen bröt fram — en grå dag, utan sol. Det hade

upphört att regna. Hungerns naggande pina hade

försvunnit. Hans förmåga att känna var uttömd, så

tillvida att han nu inte mera längtade efter mat. Han

20kände en slö, tyngande värk i magen, men det

generade honom inte något vidare. Han var mycket klar

i hjärnan, och han intresserade sig åter huvudsakligast

för trakten med de korta stammarna och depån vid

Dease.

Han rev återstoden av sina filtar i smala remsor

och band dem om sina blodiga fötter. Han lade också

ett nytt bandage om sin skadade ankel och beredde

sig till sin dagsmarsch. Då han kom till sin packning,

tvekade han länge vid den hårt stoppade älghudspåsen,

men till sist tog han den med sig.

Snön hade smält av regnet, och endast

bergstopparna lyste vita. Solen kom fram, och han lyckades

bestämma väderstrecken, fastän han nu hade klart för

sig, att han gått vilse. Kanske hade han under sin

vandring föregående dag hållit lite för långt åt vänster.

Han vände sig nu mera åt höger för att motverka den

awikning han möjligtvis gjort från den rätta kursen.

Fastän hungern inte längre plågade honom fullt så

starkt, var han dock medveten om hur svag han var.

Han måste ofta stanna för att vila sig, och han gick

ständigt till anfall mot muskegbären och sävruskorna.

Hans tunga kändes torr och svullen, som om den hade

varit täckt med ett lager av fint hår, och han hade en

bitter smak i munnen. Hans hjärta vållade honom

också en del besvär. När han hade gått ett par mi-

21nuter, började det att hamra obarmhärtigt, och denna

hamring tog till och förlorade sig igen i en rad

smärtsamma, oroliga slag, som hotade att kväva honom,

tills det svindlade för ögonen pá honom och han var

nära att svimma.

Mitt på dagen fann han två små fiskar i en stor göl.

Det var omöjligt att ösa ur den, men nu var han

lugnare och lyckades fånga dem i sin bleckspann. Dè

var inte större än hans lillfinger, men han var inte

särskilt hungrig. Den dova smärtan i hans mage hade

blivit ännu dovare och svagare. Det tycktes nästan

som om hans mage blundade. Han åt fiskarna råa

och tuggade dem omsorgsfullt, och det var helt enkelt

hans förnuft, som drev honom till att göra det. Fastän

han inte hade någon önskan att äta, visste han att han

måste göra det för att kunna leva.

På aftonen fångade han ytterligare tre små fiskar,

och han åt upp de två och gömde den tredje till sin

frukost. Solen hade torkat mossan, som växte runt

omkring i små tuvor, och han kunde åter få varmt

vatten att värma sig med. Han hade den dagen endast

tillryggalagt tio miles, och nästa dag gick han så länge

hans hjärta tillät det, men lyckades inte avverka mer

än fem miles. Men hans mage vållade honom inte

det ringaste besvär. Den hade fallit i sömn. Han var

i en obekant trakt, och både renar och vargar upp-

22trädde i större mängder. Han hörde ofta deras tjut

genom ödemarken, och en gång såg han tre av dem

smyga sig bort rakt framför sig.

Det gick ännu en natt, och på morgonen, då han

hade blivit mera klartänkt, löste han läderremmen,

som var bunden om den hårt stoppade älghudspåsen.

Ut ur påsen strömmade ett gyllne flöde av grov

guldsand och guldklimpar. Han delade guldet i två lika

stora delar, gömde den ena inpackad i en filtbit,

bakom en framskjutande klippkant, och hällde den andra

hälften tillpaka i påsen. Han började också riva sin

sista filt i remsor för att binda dem om sina fötter.

Sin bössa behöll han fortfarande, ty det fanns

patroner till den i depån vid Dease.

Det var en dimmig dag, och nu vaknade hungern

ånyo hos honom. Han var mycket svag, och han

plågades av yrsel, som tidtals nästan gjorde honom

blind. Det var inte längre något ovanligt för honom

att snubbla och falla, och en gång, då han snubblade,

föll han mitt i ett riprede. Där fanns fyra nyligen

utkläckta fågelungar — endast en dag gamla — små

bollar pulserande liv, som han kunde sluka i en

munsbit, och han slukade dem glupskt, stack dem levande

in i munnen och krossade dem mellan tänderna som

äggskal. Modern flaxade omkring honom och höll ett

väldigt väsen. Han försökte att slå ihjäl henne genom

23att nyttja sin bössa som klubba, men hon dök och

slapp undan. Han kastade sten efter henne, och det

lyckades honom att krossa den ena vingen. Då flaxade

hon i väg, släpande den brutna vingen efter sig, och

han förföljde henne ivrigt.

De små ripungarna hade endast skärpt hans aptit.

Han hoppade och linkade i väg på sin vrickade fot,

kastade stenar efter ripmodern och utstötte emellanåt

ett hest vrål; ibland hoppade och linkade han i väg

utan att ge ett enda ljud ifrån sig, reste sig tungt och

tåligt, varje gång han föll, eller gned sina ögon med

handen, när yrseln hotade att ta överhand.

Jakten förde honom över träskmarken längs bottnen

av dalen, och han upptäckte, att det fanns fotspår i

den våta mossan. Det var inte hans egna spår — det

kunde han se. Det måste vara Bills. Men han kunde

inte stanna, ty ripmodern fortsatte att springa. Han

skulle först fånga henne, och så skulle han vända

tillbaka och anställa närmare undersökningar.

Han tröttade ut ripan, men samtidigt tröttade han

också ut sig själv. Fågeln låg på ena sidan och

flämtade och han låg också på sidan och stönade, tolv fot

från henne, utan att vara i stånd att kravla sig fram

till henne. Och då han hade hämtat sig, hade hon

också gjort det och flaxade åstad, då han ivrigt

24sträckte ut handen efter henne. Så började jakten

igen. Natten sänkte sig över dem, och fågeln slapp

undan. Han snubblade av trötthet och föll med

packningen på ryggen omkull med ansiktet nedåt, så att

han skar sig i kinden mot en sten. På en lång stund

rörde han sig inte, men så rullade han sig om på sidan,

drog upp sin klocka och låg sedan på samma ställe,

tills morgonen bröt in.

En ny dag med dimma. Halva hans sista filt hade

gått åt till att binda om fötterna med. Han kunde

inte återfinna Bills spår. Det gjorde också detsamma.

Hans hunger drev honom fram med oemotståndlig

kraft, men han kunde inte låta bli att tänka på, om

Bill också gått vilse. Vid middagstiden blev tyngden

av packningen outhärdlig. Åter delade han guldet,

men denna gång hällde han ut hälften av det på

marken. På eftermiddagen kastade han resten av det,

och nu hade han endast kvar den halva filten,

bleckspannen och bössan.

Så började han plågas av en hallucination. Han

kände sig alldeles övertygad om att han hade en patron

över. Den låg i bösspipan. Och han hade förbisett

den. Å andra sidan visste han hela tiden, att pipan

var tom. Men hallucinationen höll i sig. Han

kämpade emot den i flera timmar, men öppnade så till

slut geväret och fann naturligtvis att det var tomt.

25Missräkningen var lika bitter, som om han verkligen

hade väntat att finna patronen.

Han arbetade sig åter framåt i en halv timme, så

kom hallucinationen tillbaka igen. Han kämpade ånyo

mot den, men den ville inte lämna honom förrän han

öppnat bössan och övertygat sig själv om sin

villfarelse. Somliga tider vandrade hans tankar ännu

mera vilse, och han rörde sig som en automat, medan

underliga infall och föreställningar gnagde på hans

hjärna som maskar. Men dessa utflykter bort från

verkligheten var av kort varaktighet, ty hungerns

plåga kallade honom ständigt tillbaka. En gång blev

han brutalt väckt ur sina drömmérier vid en syn som

nästan kom honom att mista medvetandet. Han

vacklade och svängde fram och tillbaka, raglade som en

drucken för att inte falla. Framför honom stod en

häst. En häst! Han kunde inte tro sina egna ögon.

Det låg en tät dimma över dem, och genom den sköt

strålande ljusgnistor. Han gned rasande sina ögon för

att klara upp synen, och såg, inte en häst, utan en stor

brun björn, som stod och studerade honom med äkta

björnnyfikenhet.

Mannen hade lyft bössan halvvägs till axeln, innan

han var riktigt på det klara med situationen. Så sänkte

han den och drog fram sin jaktkniv ur den

pärlbe-satta skidan, som han bar vid höften. Framför sig

26såg han liv och mat. Han lät tummen löpa över eggen

på sin kniv. Den var skarp. Spetsen var skarp. Han

skulle kasta sig över björnen och döda den. Men hans

hjärta började att slå varnande. Det tog ett vilt hopp,

följt av en verklig trumvirvel av små hetsiga slag.

Han kände det som om han hade ett järnband om

pannan, och yrseln smög sig in i hans hjärna.

Hans förtvivlans mod blev jagat bort av en våldsam

fruktan, som liksom en våg bröt in över honom. Så

svag som han var ... tänk om djuret skulle angripa

honom? Han rätade upp sig till sin fulla längd, och

med handen knuten om kniven stirrade han oawänt

på björnen. Björnen gjorde ett par klumpiga steg

framåt, reste sig på bakbenen och brummade, liksom

för att känna sig för. Om mannen sprang skulle den

springa efter honom, men mannen sprang inte. Han

var nu besjälad av det mod som ångesten inger.

Också han brummade — ett vilt förfärligt brummande,

ett hörbart uttryck för den ångest, som är nära

besläktad med själva livet och som lindar sig fast om

livets djupaste rötter.

Björnen drog sig längre över åt ena sidan med ett

hotande brummande, själv förfärad över denna

hemlighetsfulla varelse, som stod upprat och utan

fruktan framför honom. Men mannen rörde sig inte. Han

stod stilla som en staty, tills faran var över, men då

27kom han i häftig darrning och sjönk ned på den våta

mossan.

Han samlade åter sina krafter och gick vidare, men

hans ångest var nu av ett annat slag. Det var inte

fruktan för att dö en stilla död av brist på föda utan

för att han skulle våldsamt tillintetgöras, innan svälten

hade uttömt den sista resten av företagsamhet som

fanns kvar hos honom, vilken drev honom till att

kämpa för livet. Där fanns ju fortfarande vargarna.

Fram och tillbaka över den stora ödemarken ljöd

deras tjut, och de gjorde själva luften till en värld

av hotelser, som var så handgripliga, att han

överraskade sig själv med att lyfta armarna i luften och

skjuta dem ifrån sig, som om det hade varit en

tältvägg, som av vinden hade pressats in mot honom.

Nu och då korsade vargarna hans väg, i flockar om

två och tre stycken. Men de undvek honom. De var

inte tillräckligt fulltaliga, och dessutom var de på jakt

efter renar, som inte kämpade, under det denna

underliga varelse, som gick upprat, både kunde klösa

och bita.

Sent på eftermiddagen kom han till några

kringspridda ben — det var vargarna som där hade hållit

måltid. Det var resterna av vad som för en timme

sedan hade varit en renkalv, som hade sprungit

omkring full av liv och lek. Han betraktade benen, som

28var så rengnagda, att de verkade polerade och var

ljusröda av det celliv, som bodde i dem och som ännu inte

dött. Kunde det vara möjligt att han själv skulle vara

död, innan dagen var till ända? Ja, sådant var ju

livet, inte sant? Ett förgängligt och flyktigt ting. Det

var endast livet, som gjorde ont. Döden vållade ingen

smärta. Att dö var detsamma som att sova. Döden

var detsamma som upphörande, vila. Varför var han

då inte tillfreds med att dö?

Men hans betraktelser varade inte länge. Han satt

på huk i mossan med ett renben i munnen för att få

tag på de sista rester av liv, som fortfarande färgade

det svagt ljusrött. Den söta köttsmaken, svag och

flyktig som ett minne, drev honom till vanvett. Han

bet tänderna samman om benet och började att tugga

på det. Ibland krossades benet, ibland hans tänder.

Så försökte han att krossa benen mellan två stenar,

och han malde dem till gröt och slukade dem. I

hastigheten dunkade han sig på fingrarna också, och

han gav sig tid till att känna en viss överraskning

inför det förhållandet, att det inte gjorde vidare ont i

hans fingrar, när stenen oavsiktligt föll ned på dem.

Det kom fruktansvärda dagar med snö och regn.

Han visste inte själv när han slog läger eller när han

bröt upp. Han färdades lika ofta om natten som om

dagen. Han blev liggande där han föll, och han krav-

29lade vidare, nar det döende livet flämtade upp oeh

brann mindre dunkelt. Det var livet inom honom, som

inte ville dö, som drev honom framåt. Han led inte.

Hans nervsystem hade blivit avtrubbat, känslolöst,

under det underliga syner och livliga drömmar

uppfyllde hans hjärna.

Men alltjämt sög han och tuggade på renkalvens

krossade ben, ty han hade samlat ihop de sista resterna

och förde dem med sig. Han gick inte längre över berg

eller vattendelare, utan följde rent mekaniskt en stor

flod, genom en bred dal. Han såg varken floden eller

dalen. Han såg endast sina syner. Själ och kropp

gick eller kröp sida vid sida, och ändå var för sig;

så tunn var den tråd, som band dem samman.

Han vaknade till fullt medvetande och låg på rygg

på ett klipputsprång. Solen sken klart och varmt. I

fjärran kunde han höra renkalvar skrika. Han hade

ett oklart minne av regn och vind och snö, men om

han hade blivit omskakad av det dåliga vädret i två

dagar eller två veckor det visste han inte.

En stund låg han utan att röra sig, och solen bredde

sitt härliga ljus över honom och genomträngde hans

eländiga kropp med sin värme. Det var en vacker

dag, tänkte han. Kanhända skulle han kunna göra sig

ett begrepp om var han befann sig. Med en

ansträngning, som vållade honom fysisk pina, rullade han om

30på sidan. Längre ned fanns där en bred, trögt

flytande flod. Han visste inte riktigt vad han skulle tro,

ty den var honom fullkomligt främmande. Han följde

den långsamt med ögonen, där den stor och mäktig

ringlade sig fram mellan de dystra, nakna bergen,

dystrare och kalare än några berg han hittills sett på

sin väg. Långsamt, betänksamt och utan upphetsning,

knappt nog med intresse, följde han den främmande

floden på dess väg mot horisonten och såg den falla ut

i ett lysande och skinande hav. Han var fortfarande

inte det minsta upphetsad. Det var högst egendomligt,

tänkte han, verklighet eller ett Fata Morgana ...

antagligen en syn, ett spratt, som hans sjuka hjärna

spelade honom. Denna uppfattning bekräftades vid

åsynen av ett fartyg, som låg för ankar mitt ute på

detta glittrande hav. En stund slöt han ögonen, och

så öppnade han dem igen. Märkvärdigt, hur denna syn

förföljde honom. Och dock var det inte så

märkvärdigt. Han visste, att det inte fanns något hav eller

fartyg mitt inne i detta döda land, alldeles som han

hade vetat, att det inga patroner fanns i hans tomma

bössa.

Han hörde ett snörvlande bakom sig — ett

halvkvävt flämtande eller hostande. Mycket långsamt, ty

han var oerhört svag och styv, rullade han om på den <

andra sidan. Han kunde inte se något i närheten,

31men han väntade tåligt. Åter ljöd snörvlandet och

hostan, och mellan tvenne naggade klippor, knappt tio

alnar borta, såg han konturerna av ett grått

varghuvud. De spetsiga öronen var inte så skarpt

spetsade, som han hade sett på andra vargar, ögonen var

rinnande och blodsprängda, och det var något slappt

och hängande, liksom något outsägligt försagt, över

det sätt på vilket djuret höll sitt huvud. Det blinkade

oupphörligt med ögonen i solljuset och såg ut att vara

mycket sjukt. Under det han såg på det, snörvlade

och hostade det igen.

Detta var åtminstone verkligt, tänkte han, och han

vände sig om på andra sidan för att se, vad som

mera var verkligt i den värld, som skenbilden förut

beslöjat för hans syn. Men havet låg fortfarande

glittrande i fjärran, och fartyget syntes alldeles tydligt.

Var det kanske verkligt i alla fall? Han låg en lång

stund med slutna ögon och tänkte, och plötsligt

förstod han, hur det hängde samman. Han hade gått i

nordostlig riktning, bort från Dease vattendelare in i

Coppermine Valley. Denna breda, tröga flod var

Coppermine River. Det glittrande havet var Norra

Ishavet. Fartyget var en valfångare, som hade

förvillat sig åt öster, långt österut från Mackenzies

mynning, och nu låg för ankar i Conorationsfjorden. Han

påminde sig den Hudson Bay Companys karta han

32hade sett för länge sedan, och det hela stod klart och

tydligt för honom.

Han reste sig upp och vände sin uppmärksamhet på

det som låg närmast till. Han hade slitit stora hål i

de remsor av filt, som han hade vecklat om sina

fötter, och de var oformliga klumpar av blodigt kött.

Hans sista filt var använd. Bössa och kniv hade han

tappat, han hade mist sin hatt på ett eller annat ställe,

men tändstickorna, hade han i säkert förvar på sitt

bara bröst, i tobakspungen och i oljepapperet. Han

såg på sin klocka. Visarna stod på elva och den gick

fortfarande. Han hade tydligen regelbundet dragit

upp den.

Han var lugn och sansad. Fastän han var

förfärligt svag, kände han inga smärtor. Han var inte

hungrig. Tanken på mat var inte en gång behaglig

för honom, och vad han företog sig, så var det på

grund av sunda förnuftet. Han rev av sina byxben

ända upp till knäna och band dem om fötterna. På

ett eller annat mystiskt sätt hade det lyckats honom

att bevara bleckpannan. Han skulle skaffa sig lite

varmt vatten, innan han började den fruktansvärda

färden, som han förutsåg att den skulle bli, för att nå

ut till fartyget.

Hans rörelser var långsamma och han skakade som

efter ett slaganfall. När han började samla torr mossa,

Kärlek till livet — 3 o ogjorde han den upptäckten, att han inte kunde stå

upprat. Han försökte åter och åter, och så nöjde han

sig med att kravla omkring på händer och knän. En

gång kröp han alldeles bort till den sjuke vargen.

Djuret släpade sig motvilligt bort — ur vägen, och

det slickade sig om munnen med en tunga, som

knappast syntes ha kraft att röra sig. Mannen lade märke

till, att tungan inte hade den vanliga friska, röda

färgen. Den var gulbrun och såg ut att vara

överdragen med ett ojämt lager av halvtorrt slem.

Då mannen hade druckit ett kvarter varmt vatten,

märkte han, att han kunde stå och också gå så mycket

man kunde vänta sig av en döende man. Ungefär en

gång i minuten var han tvungen att vila sig. Hans

rörelser var vacklande och osäkra, liksom vargen, som

följde honom i spåren, var vacklande och osäker i sina

rörelser, och på kvällen, då det skimrande havet

utplånades av mörkret, visste han att han hade kommit

fyra miles närmare det.

Hela natten hörde han den sjuke vargen hosta och

renkalvarnas ramande. Det fanns levande väsen

omkring honom, men det var starka levande väsen, mycket

levande och mycket friska, och han visste, att den

sjuke vargen höll sig i den sjuke mannens fotspår i

hopp om att mannen skulle dö först. På morgonen

då han slog upp ögonen, såg han den stå och stirra

34på honom med en vemodig, hungrig blick. Den stod

och kröp samman med svansen mellan benen, som en

eländig, djupt olycklig hund. Den skälvde i den kalla

morgonvinden och grinade modlöst, då mannen talade

till den med en röst, som endast blev till en hes

viskning.

Solen sken klart, och hela förmiddagen stapplade

och raglade mannen i riktning mot fartyget på det

glittrande havet. Vädret var strålande vackert. Det

var den korta indiansommar, som ofta kommer på dessa

höga breddgrader. Den kunde vara en vecka. Nästa

dag eller den följande kunde den vara förbi.

På eftermiddagen fann mannen ett spår. Det kunde

vara spåret efter en annan man; en man som inte hade

gått upprat utan hade släpat sig åstad på alla fyra.

Mannen tänkte på att det kanske kunde vara Bill,

men det var något slött och ointresserat i hela det sätt,

varpå hans tankar arbetade. Han var inte nyfiken.

I verkligheten var han alldeles fri från känslor och

sinnesrörelser. Han var inte längre mottaglig för

fysisk smärta. Både mage och nerver hade somnat in.

Och likväl fortfor det liv som ännu fanns kvar i

honom att driva honom framåt. Han var mycket trött,

men livet ville icke dö. Det var, emedan det vägrade

att dö, som han fortsatte att äta fisk, dricka sitt varma

vatten och hålla ett öga på den sjuka vargen.

35Han följde spåret efter den andre mannen, som

hade släpat sig fram mot havet, och han kom snart

till ett ställe där det upphörde vid ett par nyligen

avgnagda ben i den våta mossan. Runt omkring benen

fanns det märken efter många vargfötter, och han såg

en hårt stoppad älgskinnspåse, precis make till hans

egen, som hade blivit söndersliten av skarpa tänder.

Han lyfte upp den fastän dess vikt nästan var för

mycket för hans svaga fingrar. Bill hade burit den

med sig till det sista. Ha! ha! Han skulle spela Bill

ett ordentligt spratt. Han skulle överleva honom och

bära påsen ned till fartyget på det glittrande havet.

Hans skratt var hest och ohyggligt, som ett korpskri,

och den sjuka vargen föll in med ett klagande tjut.

Men så upphörde plötsligt mannen att skratta. Hur

skulle han kunna spela Bill ett spratt, om det var Bill;

om dessa ben, som var så ljusröda och vita och rena,

var Bill?

Han vände sig bort. Nåja, Bill hade visserligen

övergivit honom, men han skulle inte ta guldet, och

han skulle inte heller suga Bills ben. Men det skulle

Bill ha gjort, om förhållandet hade varit omvänt,

tänkte han för sig själv, då han vacklade vidare.

Så kom han till én göl. Han böjde sig över den

för att söka efter fisk, men i samma ögonblick drog

han huvudet tillbaka som stungen av ett bi. Han hade

36sett sitt ansikte i vattnet. Så fruktansvärd var denna

spegelbild, att förmågan att känna ett ögonblick

vaknade till liv inom honom, tillräckligt länge för att

förfära honom. Det fanns tre små fiskar i gölen, som

var för stor att kunna tömmas ut, och efter ett par

fruktlösa ansträngningar att fånga dem i bleckspannen

uppgav han det försöket. Han var rädd för att han,

så oändligt svag som han var, skulle falla i vattnet

och drunkna. Det var också orsaken till att han inte

ville anförtro sig åt floden, sittande gränsle på en av

de många drivande timmerstockarna, som låg runt

omkring på sandbankarna.

Den dagen minskade han avståndet mellan sig och

fartyget med tre miles; nästa dag med två, ty nu kröp

han, som Bill hade krupit, och efter femte dagens

förlopp var det ännu sju miles mellan honom och

fartyget, och han var nu oförmögen att ens

tillryggalägga en mile om dagen. Men fortfarande höll

efter-sommaren i sig, och han fortfor att skiftesvis krypa

och ligga avsvimmad, och alltjämt hörde han den sjuka

vargens hosta och väsande tätt i hälarna på sig. Hans

knän var nu lika blodiga som hans fötter, och fastän

han förband dem med remsor av sin skjorta, så

lämnade han ständigt en blodig strimma efter sig på

mossan och stenarna, som han kröp över. En gång

då han såg sig tillbaka, såg han vargen hungrigt slicka

37det blodiga spåret, och han såg också ganska tydligt,

hur hans egen ändalykt efter all sannolikhet skulle

bli, om icke ... om icke han kunde komma åt vargen.

Och så började en bitter kamp för tillvaron, en så

sorglig och bitter kamp som någonsin blivit utkämpad

— en sjuk man som kröp, en sjuk varg, som haltade

åstad, två varelser, som släpade sina halvdöda

kroppar genom ödemarken, var för sig traktande efter den

andres liv.

Om det hade varit en frisk varg, skulle mannen

inte ha brytt sig så mycket om det, men tanken på

att fylla buken på denna halvdöda och avskyvärda

varelse, var honom i hög grad emot. Han var en

kräsen man. Hans hjärna hade åter börjat bli

omtöcknad av hallucinationer, under det att hans ljusa

ögonblick blev allt sällsyntare och mera

kortvariga.

En gång väcktes han av en svag väsning tätt vid

sitt öra. Vargen tog ett klumpigt hopp tillbaka, men

den förlorade fotfästet och föll omkull av ren

svaghet. Det såg löjligt ut, men han roade sig inte över

synen. Han var heller inte rädd. Därtill var han

alltför medtagen. Men för ögonblicket var hans hjärna

klar, och han låg och tänkte över sakerna. Fartyget

var nu knappast fyra miles borta. Han kunde se det

alldeles tydligt, när han gned sina ögon, så att dim-

38morna försvann, och han kunde se det vita seglet på

en liten båt, som skar den glittrande vattenytan. Men

han kunde omöjligt krypa fyra miles till. Han

förstod det mycket väl, och denna vetskap vållade honom

ingen oro. Han visste att han inte kunde krypa en halv

mile. Och ändå ville han gärna leva. Det var

för-nuftsstridigt, att han skulle dö, efter allt vad han lidit.

Ödet begärde för mycket av honom, och fastän redan

döende, vägrade han att dö. Det var kanske rena

vanvettet, men till och med då döden höll honom i

sitt grepp, trotsade han den och nekade att dö.

Han slöt ögonen, och med oändlig försiktighet

för-sökte han att bringa sitt sinne till ro. Han gjorde våld

på sig själv för att besegra den kvävande slöhet,

vilken som en stigande flod strömmade in genom alla

hans väsens källor. Den var som ett hav, denna

dödsbringande domning, som steg och steg och bit för bit

översvämmade hela hans medvetande. Understundom

höll böljorna på att slå samman över hans huvud, där

han låg och simmade genom glömskan med osäkra

tag; och så åter, genom en underlig kemisk

hjärn-process, kunde han finna ett nytt viljeknippe och

kämpa med förnyad kraft.

Han låg på ryggen utan att röra sig, och han kunde

höra, hur den sjuka vargens väsande andetag kom

närmare och närmare. Närmare kom den, ständigt

39närmare under en oändligt lång tid, som föreföll

honom som en evighet, men han rörde sig inte. Nu var

den framme vid hans öra. Den sträva, torra tungan

skrapade som sandpapper mot hans kind. Han grep

framför sig med händerna, eller rättare sagt, han ville

göra det. Fingrarna krökte sig som klor, men de grep

om tomma luften. Snabbhet och säkerhet kräver en

viss styrka, och mannen hade inte denna styrka.

Vargens tålamod var gränslöst. Mannens tålamod

var inte mindre gränslöst. En hel dag låg han utan att

röra sig, kämpande mot medvetslösheten och väntade

på den varelse som skulle skaffa sig näring av honom,

och som han själv önskade skaffa sig näring av. Då

och då slog domningens böljor samman över hans

huvud, och han drömde långvariga drömmar, men under

allt detta, både vaken och drömmande, väntande han på

den väsande andedräkten och på att den sträva tungan

åter skulle försöka att slicka hans kind.

Han hörde inte andedräkten, och helt långsamt gled

han från en av sina drömmar över till att känna

tungan mot sin hand. Han väntade. Tänderna

pressade sig försiktigt in i hans hand. Trycket ökades;

vargen spände sina krafter till det yttersta för att

sätta tänderna i den föda, den så länge hade väntat

på. Men mannen hade också väntat länge, och den

sargade handen slöt sig om vargens gap. Långsamt,

40medan vargen stred emot och handen fortsatte att

kraftlöst hålla fast, smög den andre handen sig fram för

ett nytt tag. Fem minuter senare låg mannen ovanpå

vargen med hela sin tyngd. Händerna hade inte

tillräckligt kraft i sig för att kunna kväva vargen, men

mannens ansikte var pressat tätt in mot vargens strupe,

och mannens mun var full med hår. Då en halv

timme hade gått, kunde mannen märka, hur en tunn,

varm ström rann ned genom hans hals. Det var icke

behagligt. Det var, som om någon försökte tvinga

smält bly ned i hans mage och hans vilja tvingade

det dit ned. Sedan rullade mannen om på rygg och

sov.

Där befann sig några medlemmar av en

vetenskaplig expedition ombord på valfångaren Bedford.

Från däck observerade de en underlig varelse inne på

land. Den rörde sig ned mot stranden, i riktning mot

vattnet, men som de var vetenskapsmän, klättrade de

ned i en valbåt, som låg längs sidan av skeppet, och

begav sig i land för att se vad det var. Och där såg

de ett levande väsen, som knappast kunde kallas

människa. Det var blint och utan medvetande. Det vred

och ålade sig utefter marken, som en mask i

övernaturlig storlek. Oftast var dess ansträngningar

fruktlösa, men det var uthålligt och vred och snodde sig

och kom fram, kanske tjugo fot i timmen.

41Tre veckor senare låg mannen i en koj på

valfångaren "Bedford", och med tårarna strömmande

utför de infallna kinderna berättade han vem han var,

och om allt han hade lidit. Han berättade också,

osammanhängande och förvirrat om sin mor, om det

solbelysta södra Californien och om ett hem mellan

orangelundar och blommor.

Därefter varade det inte många dagar, innan han

satt till bords med vetenskapsmännen och officerarna.

Han gladde sig över åsynen av all den myckna maten

och såg bekymrat efter den, när den försvann in i

munnen på de andra. För varje tugga, kom där ett

uttryck av djupt beklagande i hans ögon. Annars var

han fullkomligt normal, men han hatade dessa män,

varje gång det skulle ätas. Han plågades av en evig

ångest för att maten inte skulle räcka till. Hos

kocken, kajutpojken och kaptenen förhörde han sig

om hur mycket proviant som fanns ombord på

fartyget. De lugnade honom den ena gången efter den

andra, men han kunde inte tro dem, och han gick

och snusade omkring i proviantrummet för att med

egna ögon övertyga sig om att de talade sanning.

Vetenskapsmännen började lägga märke till att

mannen blev fet. Han blev tjockare för varje dag. De

skakade på huvudet och teoriserade. De satte honom

på knappare ransoner vid måltiderna, men han fort-

42satte att taga till i omfång, och han svullnade

våldsamt upp under skjortan.

Matroserna flinade. De visste besked. Och när

vetenskapsmännen började spionera på honom, visste

de också snart besked. De såg honom smyga sig

föröver efter frukosten och närma sig en matros med

framräckt hand, liksom en tiggare. Matrosen grinade

och gav honom en bit av en skeppsskorpa. Han grep

den begärligt, såg på den, som gnidaren ser på sitt

guld, och stack den innanför skjortan. Och han

mottog liknande gåvor från alla de grinande matroserna.

Vetenskapsmännen var kloka. De lät honom sköta

sig själv. Men i hemlighet undersökte de hans koj.

Den var full av skeppsskorpor, madrassen var stoppad

med skeppsskorpor. Och ändå var mannen fullt

normal. Han ville endast försäkra sig mot en ny

svält-period — det var allt. Han skulle nog komma sig igen

från den här sjukdomen, sade vetenskapsmännen; och

det gjorde han också, innan Bedford kastade ankar i

San Franciscobukten.

*

Varg

Gräset var vått av dagg, och därför hade Madge

blivit lite efter för att sätta på sig galoscherna. Då

hon kom ut ur huset, fann hon sin man, som stod och

väntade på henne, försjunken i beundran över en

mandelblomma, som höll på att slå ut. Hon kastade en

frågande blick bort över det höga gräset och in mellan

träden i fruktträdgården.

— Var är Varg? frågade hon.

— Han var här för ett ögonblick sedan, svarade

Walt Irwine och ryckte sig loss från det metafysiska

och poetiska mirakel, som en sådan blomorganism

innebar, och såg ut över landskapet. — Han var på

jakt efter en kanin, då jag sist såg honom.

— Varg! Varg! Kom hit, Varg! ropade hon, då

de lämnade den avröjda platsen och slog in på

gångstigen, som förde genom manzanitasnåret med dess

vaxbleka klockblommor ned till huvudvägen.

Irvine stack båda händernas lillfingrar i munnen

och understödde hennes rop med en gäll vissling.

Hon höll sig för öronen och gjorde en grimas.

— Du gode Gud, för att vara en diktare — fint

avstämd och allt det där — kan du verkligen

åstadkomma högst ohyggliga ljud. Mina trumhinnor är

spräckta. Du visslar värre än ....

— Orpheus.

— Jag skulle just säga — än den värste gatpojke,

klippte hon av.

— Poesin utesluter inte, att man kan vara praktisk

— åtminstone hindrar den inte mig att vara det.

Mitt geni hör inte till den orkeslösa sort, som

frambringar mästerverk, som inte en gång kan säljas till

tidskrifterna.

Och han fortsatte, i det han anslog en överdrivet

högtidlig ton:

— Jag är ingen serenadsångare eller

balsalsnäktergal! Och varför? Därför att jag är en praktisk man.

Min sång är inte en usel vara, som inte, med lämplig

omflyttning av värden, kan förvandlas till en

blomster-smyckad hydda, en ljuv äng med härligt gräs, en lund

av furor, en fruktträdgård med trettisju fruktträd, en

lång rad med björnbärsbuskar, och två korta rader

med jordgubbar, för att nu inte tala om en kvarts

mile porlande bäckar. Jag är en grosshandlare i skön-

45het, jag gör affärer i sång, och jag är en praktisk man,

min kära Madge. Jag sjunger en sång, och tack vare

redaktörerna förvandlar jag min sång till en fläkt av

västanvinden, som suckar i våra furor, till ett

mumlande ljud av vatten, som ringlar sig över mossbelupna

stenar och som för mig sjunger en annan sång, än

den jag sjöng — samma sång men så underbart —

hm! — förvandlad.

— Ja, om bara alla dina sångförvandlingar var

lika lyckade! sade hon skrattande.

— Säg en enda, som inte varit det.

— De där två vackra sonetterna, som du

förvandlade till en ko, som blev ansedd för att vara den

dåligaste mjölkkon i hela grannskapet.

— Den var så vacker ... började han.

— Ja, men den gav ingen mjölk, föll Magde honom

i talet.

— Men vacker var den, inte sant? vidhöll han

enträget.

— Den gången drog inte skönheten och nyttan

jämt, svarade hon. Men där har vi ju Varg.

Från snårbevuxna sluttningen hördes ett ljud av

grenar som knäcktes, och fyrtio fot över dem, vid

själva kanten av en kal bergvägg, sågs huvudet och

bogen av en varg. Han spände framfötterna mot

marken och rev loss en sten, och därefter stod han med

46uppmärksamt spetsade öron och vakna ögon och såg

efter stenen, tills den föll ned för deras fötter. Då

såg han från stenen ned till de bägge och skrattade

ned till dem med öppen mun.

— Är du där Varg! — Kära, rara Varg! ropade

mannen och kvinnan upp till honom.

Öronen drog sig helt tillbaka vid ljudet, och det

var som om huvudet sänkte sig under en osynligt

smekande hand.

De såg honom tumla baklänges in i snåret igen och

gick så vidare. Ett par minuter efter de hade passerat

en krökning av stigen, där nedstigningen inte var så

brant, stod han framför dem mitt i ett litet bergskred

av småsten och lös jord. Varg var icke den slags

hund som tyckte om att lägga sina känslor i dagen.

Mannen klappade honom och strök honom över öronen,

och kvinnan smekte den lite längre, men så satte han

åstad nedåt stigen, med den äkta vargaktiga, glidande

rörelsen som tydligen inte kostade den minsta

ansträngning.

Hela kroppsbyggnaden, pälsen och den yviga

svansen var som på en väldig skogsvarg, men att det inte

var en varg, kunde man se av färgerna och det sätt,

varpå de gick över i varandra, ett omisskänligt

vittnesbörd på att han hörde till hundsläktet. Ingen varg

har någonsin haft sådana färger. Han var brun,

47mörkbrun, rödbrun, en verklig orgie av brunt. Rygg

och hals var en varm, brun färg, som verkade

smutsig, därför att det fanns så mycket brunt i den. Det

vita, som kom fram på halsen och tassarna och i

fläckarna över ögonen, verkade smutsiga på grund

av det ihållande bruna, som inte ville låta sig

utrotas, under det ögonen var som topaser, gyllne och

bruna.

Mannen och kvinnan älskade denna hund mycket

högt, kanske därför att det varit ett sådant arbete att

vinna hans kärlek. Det hade inte varit någon lätt sak;

då han först hade kommit till deras bergsstuga, ingen

visste varifrån, uthungrad och med ömma fötter, hade

han dödat en kanin mitt för näsan på dem alldeles

under deras fönster, och därefter hade han smugit sig

bort igen och hade sovit vid källan vid

björnbärsbuskarna. Då Walt Irvine gick för att se till sin

oväntade gäst, fick han en morrning för sitt besvär

och på samma sätt gick det för Madge, då hon var

nere hos honom med ett slags försoningsoffer, en stor

skål med bröd och mjölk.

Från början till sliit visade han sig vara en mycket

oälskvärd hund, som upptog alla närmanden mycket

onådigt, som inte på något vis ville tillåta dem att

röra vid sig och som visade tänder och reste ragg,

var gång de närmade sig. Likväl stannade han kvar

48hos dem, sov och vilade sig vid källan och åt den mat,

de gav honom, när de hade satt den på ett passande

avstånd och dragit sig tillbaka. Hans utmärglade

kropp var tillräcklig förklaring på varför han

stannade, och då han efter ett par dagars förlopp hade

återhämtat krafterna, försvann han.

Och därmed skulle för Irvines och hans hustrus

vidkommande den saken ha varit utagerad, om inte

Irvine just vid denna tidpunkt hade blivit tvungen att

resa upp till norra delen av staten. Medan han satt

på tåget, inte långt från gränsen mellan Californien

och Oregon, kom han tillfälligtvis att se ut genom

fönstret, och där såg han sin osällskapliga gäst trava

bortåt körvägen, brun och vargaktig, trött och dock

outtröttlig, täckt av damm och smuts efter en färd på

tvåhundra miles.

Irvine var diktare och en man, som följde sina

impulser. Han steg av tåget vid nästa station, köpte

ett stycke kött hos en slaktare och infångade den trötte

lösdrivaren vid utkanten av staden. Återfärden skedde

per godsvagn, och så gick det till, att Varg för andra

gången kom till stugan bland bergen. Han stod

bunden under en hel vecka, och både mannen och

kvinnan gjorde allt för att vinna honom. Men de var

mycket försiktiga med sina försök. Högdragen och

otillgänglig, som en resenär från en annan planet,

Kärlek till livet — 4 a qbesvarade han alla deras kärleksfulla ord med en

ilsken morrning. Han skällde aldrig — under hela

den tid de hade honom skällde han dem veterligt

aldrig.

Hur skulle de kunna vinna honom — det blev ett

stort problem för dem. Irvine älskade problem. Han

lät göra en metallplatta, varpå var graverat:

Retur-neras till Walt Irvine, Glen Ellen, Sonoma County,

Californien. Den nitades fast på halsbandet som

spändes om halsen på hunden. Därefter släpptes han

lös och försvann ögonblickligen. Dagen efter kom ett

telegram från Mendocine County. På tjugofyra

timmar hade han tillryggalagt gott och väl hundra miles

norröver, och han löpte fortfarande mot norr, då han

blev infångad.

Han kom tillbaka med Wells Fargo Express, stod

bunden i tre dagar, släpptes på den fjärde och —

försvann. Denna gången hann han till södra Oregon,

innan han blev infångad och skickad tillbaka. Så snart

han återfick friheten flydde han, och han flydde alltid

mot norr. Han var behärskad av en viss idé, som

ständigt drev honom mot norr. "Heminstinkten"

kallade Irvine det, då han hade offrat hela summan han

fått för en sonett, på att få djuret tillbaka från norra

Oregon.

En annan gång lyckades den brune lösdrivaren

50färdas genom halva Californien, hela Oregon och ett

stort stycke av Washington innan han blev infångad

och returnerad "mot efterkrav". Vad som var det

allra märkvärdigaste, var den hastighet varmed han

rörde sig. När han hade ätit upp sig och var utvilad

använde han hela sin energi på att löpa i väg, så

fort han släpptes. Den första dagen han släpptes lös,

hade han bevisligen tillryggalagt ända upp till

hundrafemtio miles och därefter i genomsnitt etthundra, till

dess han infångades. Han kom alltid tillbaka mager,

uthungrad och glupsk; han drog alltid åstad med

friska krafter, arbetande sig fram mot norr, följande

en ingivelse, som bottnade i hans innersta väsen och

som ingen förstod.

Men till sist, efter att i ett helt år ha gjort det ena

misslyckade flyktförsöket efter det andra, fann han

sig i det oundvikliga och bestämde sig för att stanna

kvar vid den stuga, där han dödat kaninen och sovit

vid källan. Men även efter denna tid gick det många

dagar, innan mannen och kvinnan fick lov att klappa

honom. Det var en stor seger, ty de var de enda som

fick lov att röra honom. Han var oerhört exklusiv,

och ingen av dem, som kom på besök i stugan,

uppnådde någonsin att bli god vän med honom. Varje

närmande blev mottaget med ett lågt brummande; om

någon var djärv nog att komma ännu närmare, visade

51han tänder och det brummande ljudet Övergick till en

morrning — en morrning så skräckinjagande och

hotande, att den kuvade även den modigaste, liksom

den kuvade böndernas hundar, som visste hur vanliga

hundar morrar men aldrig förr hade hört en varg

morra.

Han var helt utan kända föregåenden. Hans historia

började med Walt och Madge. Han hade kommit till

dem söderifrån, men inte den ringaste upplysning

kunde de skaf fa sig om den ägare, som han tydligen

hade rymt ifrån. Mrs Johnson, deras närmaste granne,

som försåg dem med mjölk, förklarade att det var en

Klondikehund. Hennes bror grävde guld i den frusna

jorden däruppe i det avlägsna landet, och därför

ansåg hon sig vara auktoritet på området.

Och de betvivlade inte hennes ord. De behövde

endast se på spetsarna av Vargs öron, vilka en gång

hade varit så förfrusna, att de aldrig läktes riktigt.

Dessutom liknade han fotografierna av de

Alaskahundar som de hade sett i tidskrifter och tidningar.

De funderade ofta över hans föregåenden och

försökte — efter vad de hade läst och hört — bilda sig

ett omdöme om hur hans liv däruppe i norr hade varit.

Att Nordlandet fortfarande hade samma

dragningskraft för honom, det visste de mycket väl, ty

understundom om nätterna hörde de honom klaga sakta,

52och när nordanvinden blåste och det var bitande kallt

i luften, kom det gärna en ohygglig rastlöshet över

honom, och han utstötte ett sorgmodigt klagotjut, som

de visste var det långdragna vargtjutet. Skällde gjorde

han aldrig. Intet av vad han mötte på èin väg gjorde

ett så starkt intryck på honom, att det kunde locka

fram det äkta hundskriet.

Under de dagar de gjorde allt för att vinna honom,

förde de långa diskussioner, om vems hund det var.

Båda två gjorde anspråk på honom, och båda

förkunnade högljutt varje gång han visade dem den minsta

smula vänlighet. I början var det mannen som intog

en bättre ställning, huvudsakligast för att han var man.

Det var påtagligt, att Varg inte hade någon erfarenhet

av kvinnor. Han förstod dem helt enkelt inte, och

Madges kjolar var något som han aldrig lärde att

finna sig i. Deras frasande var tillräckligt för att få

honom att resa ragg, och när det blåste kunde hon inte

komma i närheten av honom.

Å andra sidan var det Madge som gav honom mat;

det var också hon som regerade i köket, och det var

genom hennes ynnest och genom hennes ynnest allena,

som han kunde få lov att närma sig dessa heliga

jaktmarker. Och alla dessa saker gjorde, att hon hade

stor utsikt att segra, tröts att hon var så tillbakasatt

på grund av sina kjolar. Då var det som Walt gjorde

53en riktig kraftansträngning för att vänja Varg att

ligga vid sina fötter, när han skrev, och han förlorade

en hel del av den tid, han skulle ha använt till sitt

arbete, med att smeka Varg och prata med honom.

I det långa loppet blev det Walt som hemförde segern,

och hans seger kunde helt säkert skyllas på det

faktum, att han var en man, fastän Madge bestämt

förklarade, att de skulle haft ytterligare en kvarts miles

porlande bäckar och minst två västanvindar till att

sucka i furuträden om Walt hade offrat sin energi

på sina "sångförvandlingar" och hade låtit Varg sköta

sig själv, så att han hade kunnat följa sin egen

naturliga smak och sitt eget oförvillade omdöme.

— Det börjar bli på tiden att jag hör från de där

trioletterna, sade Walt, efter att de under fem minuter

hade vandrat tysta nedåt stigen med jämna raska

steg. Jag vet att det bör ligga en check på postkontoret,

och vi ska förvandla den till härligt vetemjöl, en gallon

lönnsirap och ett par nya galoscher åt dig.

— Och till härlig mjölk från Mrs Johnsons ko,

tillade Madge. Som du vet är det den förste i morgon.

Walt kastade halvt omedvetet en misslynt blick på

henne, men så klarnade hans ansikte upp, och han slog

sig på bröstfickan.

— Det är detsamma. Här har jag till en ny härlig

ko, den bästa mjölkkon i Californien.

54— När har du skrivit den? frågade hon ivrigt,

men tillade så förebrående: — Och den har du aldrig

visat mig!

-— Jag har sparat den för att läsa den för dig på

vägen till postkontoret, på ett ställe, som är

märkvärdigt likt det här! svarade han, och visade med handen

på en torr trädstam, där de kunde sitta.

En liten bäck flöt fram ur ett tätt snår av

ormbunkar, sipprade ned för en mossbeklädd sten och

löpte tvärs över stigen vid deras fötter. Från dalen

höjde sig lärkornas ljuvliga sång, och runt omkring

dem, genom solskenet och skuggan, fladdrade gula

spräckliga fjärilar.

Plötsligt blandade sig ett annat ljud med Walts

dämpade stämma, där han satt och läste sitt

manuskript. Det var ett knastrande ljud av tunga stövlar,

då och då förstärkt av att en sten revs loss och föll

ned på stigen, och i samma ögonblick som Walt var

färdig och såg upp på sin hustru för att höra hennes

dom, blev en man synlig vid kröken av gångstigen.

Han var barhuvad och svettig. Med en näsduk, som

han höll i den ena handen, torkade han sitt ansikte,

och i den andra handen höll han en ny hatt och en

halv upplöst stärkkrage. Det var en grovt byggd man

och det såg ut som om hans muskler höll på att

55spränga de pinsamt nya och färdigköpta svarta

kläderna, han hade på sig.

— Varmt i dag! sade Walt. Han hade den åsikten,

att när man levde på landet, skulle man vara en god

demokrat, och han lät aldrig ett tillfälle gå obegagnat

förbi som kunde föra hans teori ut i praktiken.

Mannen stannade och nickade.

— Ja, jag är nu inte vidare van vid värmen, sade

han halvt ursäktande. Jag är mer van vid temperaturer

under noll.

— Ja, det finner ni inte mycket av här i landet,

sade Walt leende.

— Skulle tro det, svarade mannen. Men det är inte

heller därför jag är här. Jag skulle se att finna min

syster. Kanske vet ni var hon bor? Hon heter mrs

Johnson. Mrs William Johnson.

— Ni är väl aldrig hennes Klondikebror? utbrast

Madge intresserat och med strålande ögon, och som

vi ha hört talas mycket om?

— Jo, frun, det är jag det, svarade han blygsamt.

Mitt namn är Miller — Skiff Miller. Jag hade tänkt

överraska henne.

—- Ja, det är den riktiga vägen. Ni har bara

kommit in på gångstigen i stället för på landsvägen.

Madge reste sig för att visa honom till rätta och

56pekade på ett ställe i dalgången, ett litet stycke längre

uppåt. — Kan ni se den vissna furan? När ni kommer

till den, ska ni gå nedför den lilla stigen, som vrider

av till höger. Det är den närmaste vägen till hennes

hus. Ni kan inte gå fel.

— Ja, frun. Tack så mycket, frun! sade han.

Han försöke åtskilliga gånger att göra en

kraftansträngning för att gå, men han hade en generande

känsla av att han var fastväxt vid marken. Han

stirrade på Madge med öppen beundran, som han knappt

själv hade någon aning om, och han höll på att gå till

botten i det hav av förlägenhet, som sköljde över

honom och slog bort grunden under hans fötter.

— Vi skulle så gärna vilja höra er berätta något

om Klondike, sade Madge. Kunde vi inte få lov att

komma över en dag, medan ni är hos er syster? Eller

— vad som skulle vara ännu bättre — vill ni inte

komma över och äta middag hos oss?

— Jo, tack, frun! Tack så mycket, frun, mumlade

han mekaniskt. Men så samlade han sig och sade:

— Jag stannar här inte länge. Jag ska snart norröver

igen. Jag ska vidare med tåget i kväll. Jag har

postkontrakt med regeringen, ska jag säga er!

När Madge hade sagt, att det var mycket ledsamt,

gjorde han en ansträngning för att komma i väg. Men

han kunde inte ta ögonen från hennes ansikte. Han

57glömde sin förlägenhet för sin beundran, och nu var

det hennes tur att rodna och slå ned ögonen.

Det var just vid denna tidpunkt, då Walt hade

kdmmit till det resultatet, att det skulle vara lyckligt,

om han sade något som kunde göra slut på den

tryckande situationen, som Varg, vilken hade varit borta och

nosat bland snåren, blev synlig och närmade sig på sitt

varglika sätt.

I samma ögonblick var Skiff Millers tankspriddhet

som bortblåst. Den vackra kvinnan framför honom

försvann ur hans synfält, och han hade endast öga för

hunden. Den djupaste förvåning stod att läsa i hans

ansikte.

— Nå, det var då själva fan! sade han långsamt

och högtidligt.

Han satte sig fundersamt ned på trästammen, medan

Madge blev stående. Vid ljudet av hans röst hade

Varg lagt öronen flått in mot huvudet och öppnat

munnen till ett skratt. Han travade långsamt bort till

främlingen och nosade på hans händer, varefter han

började att slicka dem med tungan.

Skiff Miller klappade hunden på huvudet och sade

ånyo, långsamt och högtidligt:

— Nå, det var då själva fan!

— Ursäkta, frun, sade han i nästa ögonblicket. Jag

blev liksom lite överraskad det var alltsamman.

58— Vi är också förvånade, svarade hon lätt. Vi

har aldrig förr sett Varg ge sig i lag med en

främmande.

— Är det så ni kallar honom — Varg? frågade

mannen.

Madge nickade.

— Men jag kan inte förstå, sade hon, att han är

så vänlig mot er ... såvida det inte beror på att ni

kommer från Klondike. Det är en Klondikehund,

förstår ni.

— Ja, frun! sade Miller i frånvarande ton. Han

lyfte upp Vargs ena framben och undersökte

trampdynorna, klämde på dem och gned dem med tummen.

— De är lite mjuka, anmärkte han. Det är längesen

han har varit ute med en släde.

— Jag må då säga, föll Walt honom i talet, det

är märkvärdigt, som han låter er handskas med sig.

Skiff reste sig. Han var nu inte längre förlägen

över sin beundran för Madge, och han frågade i

affärsmässig ton:

— Hur länge har ni haft honom?

Men hunden, som hade legat och gnidit sig uppåt

den nykomnes ben, öppnade i samma ögonblick

munnen och skällde. Det var endast ett enkelt utbrott, ett

kort och glatt skall, men ett skall var det.

— Det var något nytt för mig! anmärkte Skiff

59Miller. Walt och Madge stirrade på varandra,

miraklet hade skett, Varg hade skällt.

— Det är första gången Varg nånsin har skällt,

sade Madge.

— Det är första gången jag har hört honom göra

det, anmärkte Miller.

Madge smålog. Mannen var tydligen en skämtare.

— Ja, naturligtvis! sade hon. Ni har ju bara känt

honom i fem minuter.

Skiff Miller såg på henne med en genomträngande

misstänksam blick — han ville se, om hennes ansikte

skulle avspegla den baktanke, som han trodde låg i

hennes sista anmärkning.

— Jag trodde, att ni hade förstått! sade han

långsamt. Jag trodde att det hade gått upp för er, efter

det sätt han strax blev god vän med mig. Det är min

hund. Han heter inte Varg, utan Bruno.

— Åh, Walt! I sin nöd vände sig Madge

instinktivt till sin man.

Walt ställde sig strax i försvarsställning.

— Hur kan ni veta, att det är er hund? frågade

han.

— Därför att det är det, blev svaret.

— Det är ju bara ett påstående, sade Walt skarpt.

Skiff Miller såg på honom med en lång begrun-

60dande blick, och så gjorde han med huvudet en

rörelse åt Madges håll och sade:

— Hur kan ni veta, att hon är er hustru? Ni säger,

därför att hon är det, och jag säger att det är bara

ett påstående. Hunden är min. Jag har själv fött

honom och lärt upp honom, så jag måste väl själv bäst

veta det. Se här! Nu ska jag bevisa det för er.

Skiff Miller vände sig till hunden. — Bruno! —

Hans stämma var hög och skarp, och vid ljudet av

den lade sig hundens öron tätt intill huvudet som vid

en smekning! — Gee! — Hunden svängde till höger.

— Nu mushon! — Hunden stannade genast med

svängen för att springa rakt fram tills han fick order

att stå stilla, vilket han också strax gjorde.

— Jag kan göra det genom att vissla också, sade

Skiff Miller stolt. Han var min ledarhund.

— Ja, men ni vill väl inte ta honom med er?

frågade Madge med skälvande röst.

Mannen nickade.

— Tillbaka till det fasansfulla Klondike, som är

så fullt av lidande.

Han nickade och tillade:

— Nå, så farligt är det inte. Se på mig! Jag är

väl ingen vekling, inte sant?

— Ja, men hundarna! Det förfärliga ansträngande

61livet, det vanvettiga slitet, svälten, kölden! Åh, jag

har läst om det, och jag känner till det. #

— Jag var mycket nära att äta upp honom en gång

uppe vid Little Fish River, medgav Miller bittert. Om

jag inte hade fått tag i en älg den dagen, hade det

varit ute med honom.

— Förr skulle jag ha svultit ihjäl! ropade Madge.

— Det är annorlunda här nere, förklarade Miller.

Här är man inte tvungen till att äta sina hundar. Men

man ser lite annorlunda på tingen, så snart man själv

är med om det. Ni har aldrig varit med i det, så ni

vet icke något om, hur det är.

— Det är just det! sade hon ivrigt. Man äter inte

hundar i Californien. Varför inte låta honom stanna

här? Han är lycklig. Han ska aldrig komma att sakna

föda ... det vet ni också mycket väl. Han ska aldrig

behöva lida av köld eller umbäranden. Här är allt

så milt och vänligt. Det finns ingenting hårt eller

obarmhärtigt, varken över mänskorna eller naturen.

Han kommer aldrig att få smaka piskan mer. Och

vad vädret angår ... så snöar det ju aldrig här nere.

— Ja, ursäkta, frun, men här är förbannat hett på

sommaren!

— Det är inte något svar! vidhöll Madge häftigt.

Vad har ni att bjuda honom i landet däruppe i norr?

62— Mat, när jag själv har någon — och det har jag

för det mesta, blev svaret.

— Och den övriga tiden?

— Ingen mat.

— Och arbete?

— Ja, massor av arbete! utbrast Miller otåligt.

Arbete utan gränser och hungersnöd och köld och

allt annat elände — det är vad som väntar honom,

när han följer mig. Men han håller av det livet. Han

är van vid det. Han är född till det. Och ni vet

ingenting alls om det. Ni vet inte vad ni talar om. Där

hör hunden hemma och där kommer han att befinna

sig bäst.

— Ja, men hunden stannar här! meddelade Walt

i myndig ton. Så det behöver vi inte prata mer om.

— Vad säger ni? frågade Skiff Miller och rynkade

ögonbrynen, under det rodnad av vrede steg fram på

hans panna.

— Jag sa, att hunden stannar här, och därmed är

den saken ur världen. Jag tror inte att det är er hund.

Ni har kanske sett den däruppe. Ni har kanske också

narrat den bort från sin herre. Men det, att han lyder

de vanliga kommandoorden, som användes av alla

hundkörare i Alaska, är inget bevis för att det är er

hund. Vilken hund som helst i Alaska skulle lyda

dem på samma sätt. Dessutom är det utan tvivel en

63värdefull hund efter Alaskaförhållanden, och det är

ju tillräcklig förklaring på att ni vill ha tag i den. I

varje fall måste ni först bevisa äganderätten till den,

Skif f Miller, som stod där kallblodig och behärskad,

en liten smula rödare i pannan än förut och med de

väldiga musklerna svällande under den svarta rocken,

mönstrade diktaren från huvud till fot, som om han

ville bilda sig ett omdöme om hur stora krafter det

kunde bo i den smärta gestalten.

Så kom det ett föraktligt uttryck i Klondikemannens

ansikte, och han sade i avgörande ton:

— Så vitt jag kan se, finns det inte något hinder

för att jag kan ta hunden med mig med detsamma.

Walt blev alldeles röd i ansiktet, och musklerna i

hans armar styvnade och spändes. Hans hustru ställde

sig förskräckt emellan dem.

— Kanske har mr Miller rätt! sade hon. Jag ät

rädd för att han har det. Varg tycks känna honom,

och han lystrar faktiskt till namnet Bruno. Han kom

strax på vänskaplig fot med mr Miller, och du vet

själv att det är något han aldrig annars brukar. Och

kom ihåg, hur han gav sig till att skälla. Han blev

alldeles utom sig av glädje. Glädje över vad? Det

måste vara över att träffa mr Miller?

Walts muskler slappnade och det kom något

själv-uppgivande över hela hans gestalt.

64— Du har förmodligen rätt, Madge, sade han.

Varg är inte Varg, utan Bruno, och mr Miller är hans

rätta herre.

— Kanske mr Miller vill sälja honom? föreslog

hon. Vi kan köpa honom.

Skiff Miller skakade på huvudet. Han var inte

längre stridslysten, utan mycket välvilligt stämd och

ivrig att visa sig ädelmodig i gengäld för det

ädelmod som visats honom.

— Jag hade fem hundar, sade han, under det han

funderade på hur han lättast skulle kunna mildra sitt

avslag. Bruno var min ledarhund. Det var det finaste

hundspannet i Alaska. Ingen kunde komma upp vid

sidan av det. 1898 avslog jag ett anbud på femtusen

för hela klumpen. Hundarna stod visserligen högt i

pris den gången, men det var inte det som gjorde att

priset var så fantastiskt. Det var spännet, och Bruno

var den bäste av spännet. Den vintern sade jag nej till

ett anbud på tolvhundra för honom ensam — jag ville

inte sälja honom den gången, och jag säljer honom

inte nu heller. Dessutom håller jag så mycket av

honom. Jag har sökt efter honom i tre år. Jag blev rent

sjuk, då jag upptäckte att han blivit stulen ... inte

för pengarnas skull utan ... nåja ... ursäkta, frun,

men jag håller så förbannat mycket av honom, det är

hela saken! Jag kunde inte tro mina ögon, då jag för

Kärlek till livet — 5 ^cett ögonblick sedan fick se honom. Jág trodde att jag

drömde. Det var alltför bra för att kunna vara sant.

Ja, jag har minsann själv varit hans dadda. Jag

puttade honom i säng varje kväll och täckte över

honom riktigt bra. Hans mor dog och jag födde upp

honom med kondenserad mjölk till två dollars per

burk, som jag inte själv hade råd att använda till mitt

kaffe. Han har aldrig känt någon annan mor än mig.

Det fanns en tid då han brukade suga på mitt finger

— den förbannade lille rackarungen — ja, det var

just det här fingret!

Och överväldigad av sinnesrörelse höll Skiff Miller

upp pekfingret, så att de själva skulle kunna se det.

— Já, just det här fingret! fick han omsider

framstammat, som om detta, på något sätt var ett avgörande

bevis för hans äganderätt och en borgen för hans

ömhet.

Han stod fortfarande och stirrade på sitt finger, då

Madge åter tog till orda.

— Men hunden? sade hon. Ni har inte alls tänkt

på hunden.

Skiff Miller såg helt oförstående ut.

— Har ni tänkt på honom? frågade hon.

— Jag vet inte vart ni vill hän? blev svaret.

— Hunden har kanske också ett ord med i laget!

fortsatte Madge. Kanske finns det något som han har

66lust till och något han inte har lust till. Ni har ju

inte alls tänkt på honom. Ni ger honom inget val. Det

har aldrig fallit er in, att han kanske föredrar

Californien framför Alaska. Ni tänker bara på vad ni

själv önskar. Ni behandlar honom som om han vore

en säck potatis eller en höbal.

Det var en alldeles ny synpunkt, och medan Miller

försökte göra sig förtrolig med den, var det lätt att

se, att Madges ord hade anslagit en sträng i hans inre.

Hon använde sig av hans villrådighet.

— Om ni verkligen håller av honom, så skulle det

som gör honom lycklig också göra er lycklig, fortsatte

hon enträget.

Skiff Miller var fortfarande villrådig, och Madge

kastade i smyg en triumferande blick på sin man, som

han besvarade med varmt bifall.

— Vad tror ni? frågade Klondikemannen plötsligt.

Nu var det hennes tur att bli förbluffad.

— Vad menar ni? frågade hon.

— Tror ni, att han hellre vill stanna i Californien!

Skiff Miller överlade fortfarande med sitt samvete.

Denna gång gjorde han det emellertid högt, och

samtidigt såg han med en kritisk undersökande blick på

det omstridda djuret.

— Han var en bra arbetshund. Han har gjort en

massa arbete för mig. Han har aldrig försökt att

67^smita, och han var en överdängare till att sätta skick

på ett nytt spann. Han har hjärna, har han! Han kan

allt — utom att tala. Han förstår vad man säger till

honom. Se på honom — han vet att vi talar om

honom. — Hunden låg vid fötterna på Skiff Miller,

med huvudet på sina framtassar, med spetsade öron

och ett ivrigt uttryck i ögonen, som om den försökte

att uppfatta varje ljud, som än den ena och än den

andre frambragte med sina läppar. — Och han kan

göra en massa arbete ännu. Han kommer att hålla ut

ännu många år. Och jag håller av honom, jag håller

av honom av bara fanken.

Skiff Miller öppnade munnen ett par gånger för att

säga något mer, men slöt den igen utan att kunna få

fram ett ord. Äntligen sade han:

— Nu ska jag säga er, vad vi ska göra. Det ligger

något i det som frun säger. Hunden har arbetat

strängt, och kanske har han gjort sig förtjänt av en

lättare anställning och har rätt att välja. I varje fall

ska vi överlåta det till honom själv. Det han

bestämmer ska gälla. Ni två bli sittande kvar här. Jag

säger farväl och går min väg. Om han vill stanna ...

så låt honom stanna. Om han vill följa med mig ...

så låt honom göra det. Jag ska inte ropa på honom

och locka honom med mig, men ni får inte heller ropa

honom tillbaka.

68Då var det plötsligt som om en misstanke vaknade

i hans själ och han vände sig till Madge och tillade:

— Men det måste vara ärligt spel. Inga

övertalningar då jag vänder ryggen till.

— Vi ska nog spela rent spel ... började Madge,

men Skiff Miller avbröt hennes bedyranden.

— Jag känner till hur kvinnor är! förklarade han.

De är så blöthjärtade, och när deras känslor är med i

spelet, så kan de ofta inte låta bli att kika i korten

och ljuga som bara fan ... ja, ursäkta, frun. Jag talar

bara om kvinnor i allmänhet!

— Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er! sade

Madge med darrande röst.

— Jag kan inte finna att ni har något att tacka

mig för, svarade han. Bruno har ju inte bestämt sig

ännu. Men ni har väl inte något emot, att jag går

långsamt? Det är ju inte mer än rätt och billigt, då jag

under alla omständigheter kommer att vara ur synhåll,

innan jag nått hundra yards bort!

Madge samtyckte och fortsatte:

— Och jag lovar er alldeles säkert att jag inte ska

göra något, för att påverka honom.

— Nå, då får jag se att komma i väg! sade Skiff

Miller i en ton som om det gällt ett vanligt avsked.

Vid ljudet av hans förändrade tonfall lyfte Varg

69hastigt på huvudet och kom ännu fortare på benen,

då mannen och kvinnan räckte varandra handen. Han

reste sig på bakbenen, lade framtassarna på hennes

höfter och slickade samtidigt Skiff Millers hand. Då

denne skakade hand med Walt, upprepade hunden

manövern, lade sig med hela sin tyngd mot Walt och

slickade bägge männens händer.

— Det blir ingen lustfärd, det vill jag bara säga

er! voro Klondikemannens sista ord, då han vände sig

om och långsamt gick uppåt stigen.

Till dess han hade kommit tjugo steg bort, stod

Varg blott och såg efter honom, ivrig och

förväntansfull, som om han väntade, att mannen skulle komma

tillbaka igen. Men då utstötte han ett kort, lågt

gnällande och sprang efter honom, grep hans hand mellan

sina tänder och försökte varsamt att få honom att stå

stilla.

Då detta inte lyckades, sprang han tillbaka till

trädstammen där Walt Irvine satt, grep fast i hans

rockärm med sina tänder och försökte förgäves att släpa

honom efter den bortgående mannen.

Varg blev mer och mer orolig. Han önskade sig

ha förmåga att vara allestädes närvarande. Han skulle

vilja vara på två ställen på en gång, både hos den

gamle husbonde och hos den nye, och under tiden

70ökades avståndet mellan dem och blev större och

större. Han sprang omkring under stor upphetsning

och gjorde korta, nervösa skutt, än mot den ena och

än mot den andra, utan att kunna besluta sig, ty han

visste inte själv vad han ville, han önskade två saker

på en gång, men kunde icke träffa sitt val, allt under

det han gnydde och gnällde kort och började till sist

att stöna högt.

Så satte han sig plötsligt på bakbenen och stack

nosen i vädret, under det munnen öppnade och slöt

sig med små ryck, och gapet för varje gång blev allt

* vidare och vidare. Dessa ryck var i full harmoni med

de ständigt återkommande ryckningarna i strupen,

varje ryckning starkare och mera intensiv är den

föregående. Och i samklang med dessa krampryckningar

började struphuvudet att vibrera, först utan ljud,

endast ledsagat av den utströmmande luften från

lungorna, sedan med en låg, djup ton, den lägsta som

människoörat förmår uppfatta. Detta var endast

förberedande nerv- och muskelövningar, som föregick

det egentliga tjutet. Men just i det ögonblick, som

tjutet skulle bryta fram ur strupen, slöts det vidöppna

gapet, de nervösa ryckningarna upphörde, och Varg

såg länge och ihållande efter den bortgående gestalten.

Plötsligt vände han på huvudet och såg på Walt över

axeln med samma enträgna blick. Men den bön, som

71låg i blicken, blev inte besvarad. Walt sade inte ett

ord, rörde inte en min, så att hunden därav skulle

kunna sluta sig till, hur han borde förhålla sig.

Han kastade en hastig blick framåt vägen, där hans

gamle husbonde nu nästan hade nått till kröken av

gångstigen och så blev han åter alldeles utom sig.

Han sprang upp med ett sakta gnällande, och som en

ny tanke hade vaknat i hans hjärna, vände han sig

nu mot Madge. Hittills hade han inte tagit någon

notis om henne, men nu då hans båda husbönder

sviktade, hade han endast henne kvar. Han gick bort till

henne, lade sitt huvud i hennes knä och stötte till

hennes arm med nosen — ett gammalt trick, när han

ville be om en eller annan sak. Så drog han sig

tillbaka från henne och började vrida och vända sig,

som om han ville leka, snurrade runt och reste sig till

hälften upp för att därefter hugga framtassarna i

marken, under det han med hela sin kropp, från de

bedjande ögonen och öronen, som låg flata intill

huvudet, till den viftande svansen, ansträngde sig för att

kunna uttrycka den tanke som fyllde honom och som

det inte var honom förunnat att uttrycka i ord.

Men även detta uppgav han snart. Han blev

alldeles nedstämd av den köld, som dessa människor

visade honom — de, som aldrig förr hade varit kalla

mot honom. Något svar kunde han inte locka ur dem,

72och någon hjälp kunde han inte få. De togo inte minsta

hänsyn till honom. De var som döda.

Han vände sig om och såg långt efter sin forne

husbonde. Skiff Miller hade nu nått till kröken av stigen,

och om ett ögonblick skulle han vara försvunnen ur

sikte. Och likväl vände han inte en enda gång på

huvudet, utan giclc lugnt vidare, långsamt och

besinningsfull^ som om han inte intresserade sig det minsta

för vad som försiggick bakom hans rygg.

Och så försvann han ur sikte. Varg väntade på att

han åter skulle bli synlig. Han väntade en hel minut,

stilla, utan att röra sig, som om han hade blivit

förvandlad till sten — men en sten fylld av iver och

åtrå. Han skällde en gång och väntade. Därefter

vände han sig om och sprang tillbaka till Walt Irvine.

Han nosade på hans hand och kastade sig tungt ned

vid hans fötter, medan hans blick följde den

männi-skotomma stigen.

Plötsligt var det, som om den lilla bäcken, som

ringlade ned över den mossbeklädda stenen, porlade

högre än någonsin, och utom lärkornas sång var det

det enda ljud som hördes. De stora gula fjärilarna

flög tysta genom solskenet för att försvinna i de

dåsiga skuggorna. Madge såg triumferande på sin

man.

Ögonblicket därefter hade Varg rest sig. Det fanns

73något fast och beslutsamt och säkert över hans rörelser.

Han såg inte mannen och kvinnan. Hans blick var

fäst på gångstigen. Han hade fattat sitt beslut. De

visste det. Och de visste, att för deras vidkommande

hade prövningen nu på allvar börjat.

Han satte av i trav, och Madge spetsade munnen

för att bilda en väg för det smekande ljud, som det

var hennes vilja att frambringa. Men det blev aldrig

något av med det smekande ljudet, ty hon måste

ovillkorligen se på sin man och fann, att han betraktade

henne med ett strängt uttryck i sitt ansikte. Musklerna

kring hennes mun slappnade, och hon suckade hörbart.

Varg travade nu icke längre — han sprang. Allt

längre och längre blev de språng han gjorde. Inte en

enda gång vände han på huvudet, och den yviga

svansen stod rätt ut i luften. Så satte han med ett språng

över kröken på gångstigen och var borta.

*

Ett möte

John Messner klamrade sig med sin ena vantbeklädda

hand fast i den guppande styrstången och höll

släden i spåret. Med andra handen gned han oavbrutet

kinderna och näsan. I själva verket upphörde han

sällan med att gnida dem, och emellanåt, då känslolösheten

i dem tog till, gned han dem med stor våldsamhet.

Hans panna var dold av skärmen på pälsmössan, vars

klaffar gick ned över öronen. Den övriga delen täcktes

av ett tjockt skägg, guldbrunt under sitt överdrag av is.

Bakom honom krängde en tungt lastad Yukonsläde,

framför honom stretade fem hundar med att dra

släden. Linan som den var fastgjord vid, gned mot den

ena sidan av Messners ben, och varje gång slädspåret

krökte, måste han kliva över den. Det fanns många

krökar på slädspåret, och han måste ofta kliva över

linan. Ibland höll han på att falla eller snubblade,

och det fanns något osäkert över hans rörelser, som

vittnade om, att han var mycket trött, ja, så trött var

han, att släden då och då körde upp i hälarna på

honom.

När han kom till en rak sträcka, där släden kunde

köra en bit, utan att han behövde styra, släppte han

styrstången och slog högra handen häftigt mot det

hårda träet. Det var svårt för honom att hålla

blodomloppet i gång i den andra handen. Men under det

han dunkade den ena handen, höll han icke ett

ögonblick upp med att gnida näsa och mun med den andra.

— Det är under alla omständigheter för kallt att

köra släde, sade han. Han talade högt, liksom folk

gör, som är mycket för sig själva. — Man måste ju

vara idiot för att färdas i sådan temperatur. Om det

inte är åtti grader under fryspunkten, så är det därför

att det är sjuttinio.

Han tog fram sin klocka, och efter en del famlande

fick han den åter tillbaka i bröstfickan på sin tjocka

ylletröja. Han betraktade himlen och lät blicken glida

längs den vita horisonten i söder.

— Tolv! mumlade han. Klar himmel och ingen

sol!

Han stretade fram i tio minuter utan att säga något,

och så fortsatte han, som om det inte. alls hade varit

något uppehåll, sedan han sist talade:

— Ja, och vi ha inte kommit framåt ett dugg, och

det är för kallt till att köra släde!

76Plötsligt utstötte han ett högt rop, och hundarna

stannade. Han verkade alldeles tokig av förskräckelse

över sin högra hand och dunkade den som en rasande

mot styrstången.

— Ni ... stackare ... jäklar! sade han till

hundarna, som hade kastat sig tungt ned på isen för att

vila. Han talade avbrutet och stötvis, på grund av den

våldsamhet varmed han dunkade sin känslolösa hand

mot trästången. — Vad har ni gjort, för att ett

tvåbent djur skall komma och lägga seltyg på er, göra

våld på alla era naturliga instinkter och göra er till

rena träldjur?

Han gned sin näsa, inte eftertänksamt utan förbittrat

för att tvinga blodet tillbaka i den igen och manade

på hundarna att åter ta fatt. Släden gled på den

tillfrusna ytan av en stor flod. Bakom honom sträckte

sig floden i en mäktig båge om flera miles, till dess

den förlorade sig i ett vilt kaos av berg, snötäckta och

tysta. Framför honom delade sig floden i många

armar för att bereda plats till alla de öar, som den

gömde vid sin barm. Dessa öar var tysta och vita.

Där fanns inga djur eller surrande insekter som bröt

tystnaden. Där fanns inga fåglar, som flög omkring

i den kalla luften. Intet ljud av människor,

ingenting, som vittnade om människoarbete. Världen sov,

och det var som själva dödens sömn.

77Det såg ut, som om John Messner höll på att duka

under för den hopplösa självuppgivande stämningen,

som vilade öyer allt omkring honom. Kölden var på

väg att döva hans förstånd. Han strävade framåt med

nedböjt huvud, utan att lägga märke till något, gned

mekaniskt sin näsa och sina kinder och hamrade med

den styrande handen mot styrstången, varje gång han

kom till ett rakt stycke väg.

Men i gengäld lade hundarna märke till allting, och

plötsligt stannade de, vände på huvudet och såg sig

om efter sin herre, med ett vemodigt, frågande uttryck

i ögonen. Deras ögonbryn var vita av is, och detsamma

gällde om deras nosar, och alla såg de fallfärdiga och

ålderdomssvaga ut, dels på grund av kölden och dels

av utmattning.

Mannen skulle just till att driva dem framåt igen,

men så betänkte han sig och såg sig omkring efter att

med svårighet ha tvingat sig ur sitt drömmande

tillstånd. Hundarna hade stannat vid en vak — inte en

remna i isen, utan en vak gjord av människor,

mödosamt huggen upp med en yxa genom tre och en halv

fots is. En ny tjock skorpa av is angav, att den inte

hade varit använd på någon tid. Messner såg sig

omkring. Hundarna stod allaredan på språng, och

varenda vitgrå nos var vänd mot den snötäckta, halvt ut-

78plånade stig, som vek av från huvudspåret längs

floden och förde uppför strandbanken på ön.

— Ja, ja, ni stackars krakar! sade han. Nu ska

jag undersöka saken. Ni kan inte vara ett dugg mer

angelägna än jag, att få vila ut.

Han klättrade uppför sluttningen och försvann.

Hundarna lade sig inte ned, utan blev stående och

väntade spänt på att han skulle komma tillbaka. Han

kom tillbaka till dem, tog en lina som låg på

framändan av släden, och lade den om axlarna. Därefter

dirigerade han hundarna med tillrop över till högra

sidan och lät dem springa uppför br¾nten. Det var

ett tungt arbete, men deras trötthet försvann

fullständigt då de böjde sig ned mot snön, gnällande av iver

och glädje, medan de med all makt stretade för att

nå uppför branten. När en hund halkade eller

slappnade var den som var bakom strax redo att bita den

i bakbenen. Mannen ropade till dem, än

uppmuntrande, än hotande, och drog i linan av all kraft.

De kom uppför sluttningen i full fart, svängde av

till vänster och rusade upp mot en liten trähydda. Det

var en obebodd hydda, bestående av ett enda rum,

åtta fot gånger tio invändigt. Messner spände selarna

av djuren, lastade av släden och tog hyddan i

besittning. Den siste vandringsman, som hade hållit rast i

den, hade efterlämnat ett rikligt förråd av bränsle, och

79Messner ställde upp sin lilla plåtspis och gjorde upp

eld. Han lade in fem soltorkade laxar i ugnen för att

töa upp dem till hundarna, och från vaken hämtade

han vatten till sin kaffepanna och sin kokgryta.

Under det han väntade på att vattnet skulle koka,

höll han sitt ansikte intill ugnen. Fuktigheten från

hans andedräkt hade samlat sig i hans skägg, och hade

frusit till en tät ismassa, som han nu började töa upp.

Isen smälte; och dropparna föll sjudande ned på ugnen,

varifrån de åter steg upp omkring honom i form av

ånga. Han påskyndade smältningen genom att riva

loss små isklumpar, som klirrande föll ned på golvet.

Ett vilt tjut från hundarna utanför störde honom

inte i hans arbete. Han hörde främmande hundars

vargliknande morrande och tjut och ljudet av röster.

Så bänkade det på dörren.

— Kom in! ropade Messner, med en röst som lät

halvkvävd, emedan han just i det ögonblicket var

sysselsatt med att suga loss en isbit, som hade satt sig

fast på hans överläpp.

Dörren gick upp, och genom en sky av ånga såg

han en man och en kvinna stå på tröskeln.

— Kom in, sade han kort, och stäng dörren! Han

såg på dem genom ångan, men han kunde inte se hur

de såg ut. Kvinnan bar skyddsremsor över näsa och

kinder, och då hennes huvud i övrigt var inpackat, som

80det hrukas på slädfärder, var allt han kunde se, ett

par svarta ögon. Mannen var mörkögd och renrakad,

med undantag av mustascherna, som var så täckta av

is, att de alldeles dolde hans mun.

— Vi ville* endast fråga, om det finns någon annan

hydda här i närheten, sade han, under det han

samtidigt lät blicken glida över det omöblerade rummet.

Vi trodde att den här hyddan var tom.

— Det är inte min hydda, svarade Messner. Jag

har själv just funnit den — bara för några minuter

sen. Kom in och slå er ned! Här är gott om plats,

och ni behöver inte sätta upp er ugn. Det finns plats

för oss allesamman.

Vid ljudet av hans stämma såg kvinnan på honom

med en hastig, nyfiken blick.

— Tag du av dig dina saker! sade hennes

ledsagare. Jag skall spänna från hundarna och hämta

vatten, så att vi kan sätta igång och laga mat.

Messner tog den upptöade laxen och gick ut ur

hyddan för att fodra sina hundar. Han måste skydda

dem mot det nya hundspannet, och då han kom in

igen, hade den andre mannen lastat av sin släde och

hämtat vatten. Vattnet i Messners panna kokte. Han

lade kaffe i den, fick sedan sumpen till att sjunka till

• botten med en halv kopp kallt vatten och tog pannan

av elden. Han töade upp några surdegsskorpor inne

Kärlek till livet — 6 p ii ugnen, och samtidigt värmde han några bönor, som

han hade kokat föregående dag och som hade stått

frusna på släden hela förmiddagen.

Han tog bort sina kokredskap från ugnen, så att

nykomlingarna kunde komma till, dukade fram sin

mat på proviantlådan och tog själv plats på sina

sammanrullade sängkläder och började äta. Under det

han åt, talade han om slädfärder och hundar med

mannen, som stod méd huvudet in över ugnen och

töade upp sin mustasch. Det fanns två kojer i

hyddan, och då främlingen hade blivit fri från isen,

kastade han sina hoprullade sängkläder i den ena.

— Här sover vi, sade han, såvida rii inte föredrar

den här kojen. Ni har kommit först, och har därför

naturligtvis rätt att välja.

— Som ni vill! svarade Messner. Den ena kojen

är lika bra som den andra.

Han bredde ut sina sängkläder i den andra kojen

och satte sig på kanten av denna. Den främmande

lade en svart resväska — en sådan som läkare

använda — in under ena ändan av filtarna för att

tjänstgöra som kudde.

— Läkare? frågade Messner.

— Ja, blev svaret, men jag kan försäkra er, att jag

inte har kommit till Klondike för att praktisera.

Kvinnan var sysselsatt vid ugnen, medan mannen

82skar fläsket i skivor och passade elden. Det var

halv-mörkt i hyddan, som endast fick ljus från en liten

ruta, som var gjord av oljepapper och smord över med

sälfett, så John Messner hade ingen riktig uppfattning

om hur kvinnan såg ut. Och inte heller försökte han

att få se det, han tycktes inte intressera sig det minsta

för henne. Men hon riktade då och då sina ögon mot

det mörka hörn, där han satt.

— Åh, det är ett härligt liv! förklarade doktorn

förtjust och såg upp från sitt arbete — han höll på

att vässa sin kniv mot ugnsröret. Vad jag tycker om

hos det är striden och kampen, att åstadkomma något

med sina egna händer, och att det är så primitivt, så

verkligt.

— Ja, temperaturen är i varje fall verklig nog,

sade Messner och skrattade.

— Vet ni hur kallt det i själva verket är? frågade

doktorn.

Den andre skakade på huvudet.

— Nå, så skall jag tala om det för er. Sjuttifyra

grader under noll enligt sprittermometern på släden.

—■ Det blir hundrasex under fryspunkten —

alldeles för kallt för slädfärder, eller hur?

— Rena självmordet! förklarade doktorn. Man

anstränger sig, drar andan tungt och den iskalla luften

kommer in i lungorna, som blir kalla och kanten av

83cellvävnaderna förfryser. När de döda vävnaderna

skrumpna bort, får man en torr, kort hosta, och nästa

sommar dör man av lungsot och kan icke begripa var

man fått det ifrån. Jag tänker stanna i den här

hyddan en hel vecka, om inte termometern stiger till minst

femti grader under noll.

— Hör på, Tess, sade han i nästa ögonblick, tror

du inte att kaffet har kokat länge nog?

Vid ljudet av kvinnans namn blev John Messner

plötsligt intresserad. Han såg hastigt på henne, och

över hans ansikte flög ett pinat uttryck, som om

spöket av ett begravt kval i en hast åter reste sig ur

graven. Men i nästa ögonblick hade han med en

viljeansträngning åter manat spöket tillbaka i dess grav.

Hans ansikte var åter lika lugnt som förut, ehuru han

fortfarande var intresserad och otillfredsställd med

den glimt, han i det svaga ljuset hade sett av kvinnans

ansikte.

Hennes första, rent mekaniska rörelse hade varit att

sätta kaffepannan tillbaka, och först då hon hade gjort

detta, såg hon på Messner. Men denne hade redan

hunnit sansa sig, och allt vad hon såg, var en man,

som satt på kanten av sin koj och utan nyfikenhet

studerade sina mockasiner. Men då hon likgiltigt vände

tillbaka till sin matlagning, kastade han åter en snabb

blick på henne, och hon, som lika snabbt såg sig om,

84uppfångade hans blick. Han såg från henne till

doktorn, medan hans läppar krusades av ett svagt leende

— det roade honom tydligen, att hon hade lurat honom

i fällan.

Hon tog fram ett ljus ur proviantlådan och tände

det. En enda blick på hennes starkt belysta ansikte

var nog för Messner. I denna lilla hydda var det

längsta avståndet ett par steg, och i nästa ögonblick

var hon vid hans sida. Avsiktligt förde hon ljuset

alldeles intill hans ansikte och stirrade på honom med

stora ögon, vari han läste både fruktan och

igenkännande. Han mötte hennes blick med ett lugnt leende.

— Vad ser du efter, Tess? frågade doktorn.

— Hårnålar, svarade hon, och började gräva i

klädsäcken som låg i kojen.

De ställde sin mat på sin egen proviantlåda och

satte sig på Messners, mitt framför honom. Han hade

sträckt ut sig så lång han var i kojen, och han låg på

sidan, med huvudet stött i handen. I detta lilla rum

var det som om dessa tre satt till bords med varandra.

— Från vilken del av Staterna kommer ni?

frågade Messner.

— San Francisco, svarade doktorn. Men jag har

varit här i två år.

— Jag hör själv hemma i San Francisco, förklarade

Messner.

85Kvinnan såg bönfallande på honom men han

smålog och fortsatte:

— Berkeley, förstår ni!

Den andre hade börjat att bli intresserad.

— Californiauniversitetet? frågade han.

— Ja, student 86.

— Jag menade universitetslärare, förklarade

doktorn. Ni påminner om den typen.

— Det gör mig ont, att ni tycker det, sade Messner

och såg småleende på honom. Jag skulle hellre sett

att ni tagit mig för en guldgrävare eller hundkörare.

— Han liknar lika litet en professor, som du

liknar en läkare, föll kvinnan honom i talet.

— Tack för komplimangen! sade Messner.

Därefter vände han sig till hennes ledsagare. Doktor, vad

är förresten ert namn, om jag törs fråga?

— Haythorne, om ni vill tro mig på mitt ord. Jag

övergav visitkort samtidigt med civilisationen.

— Och detta är naturligtvis mrs Haythorne!

Messner smålog och bugade sig. Hon kastade en snabb

blick på honom, som var mera förbittrad än

bönfallande.

Haythorne skulle just fråga, vad den andre hette,

men i samma ögonblick han öppnade munnen för detta

ändamål, tog Messner till orda.

— Hör på, doktor. Ni kan kanske säga mig något,

86som jag är mycket nyfiken på att få besked om. Det

var någon slags skandal i universitetskretsar för en

två, tre år sedan. Hustrun till en av professorerna i

engelska — ja, jag hoppas ni ursäktar mrs Haythorne

— försvann så vitt jag kommer ihåg med en läkare

från San Francisco — jag kommer inte ihåg vad han

hette. Påminner ni er denna händelse?

Haythorne nickade.

— Ja, det väckte stor uppmärksamhet vid den

tiden! Han hette Womble — Graham Womble. Han

hade en utmärkt praktik. Jag kände något till honom.

— Nåja, jag skulle gärna vilja veta, vad det blev av

dem, och jag tänkte, att kanske ni hade hört det. De

efterlämnade inga spår av något slag.

— Nej, det var han alltför listig till! Haythorne

klarade strupen. Det gick ett rykte att de hade rest

till Söderhavsöarna — och att de förliste med ett

segelfartyg i en orkan, eller något ditåt.

— Det har jag aldrig hört, sade Messner.

Kommer ni ihåg historien, mrs Haythorne?

— Fullkomligt! svarade hon med en behärskning,

som stod i förvånande motsats till den vrede, som

flammade i hennes ögon, och hon vände bort huvudet

för att Haythorne inte skulle se det. Han skulle åter

igen fråga om den andres namn, då Messner anmärkte:

— Jag har hört, att denne doktor Womble skulle

87vara en mycket vacker man och — hm — en riktig

hjärtekrossare.

— Nåja, om så var, så fördärvade han allt för sig

själv efter den historien, brummade Haythorne.

— Och kvinnan var en ilsken satan — ja, det har

man berättat mig! Det var den allmänna

uppfattningen i Berkeley, att hon inte gjorde livet till — ska

vi säga ett paradis för sin man.

— Det har jag då aldrig hört något om, svarade

Haythorne. I San Francisco lät det alldeles tvärt om.

— Kvinnan var alltså ett slags martyr? Korsfäst

på äktenskapets träd?

Doktorn nickade. Messners ögon hade ett älskvärt

nyfiket uttryck, när han fortsatte:

— Ja, vad kunde man vänta annat — medaljen

har två sidor! Jag, som bodde i Berkeley, hörde

naturligtvis endast talas om den ena sidan. Efter vad

jag kan förstå var hon rätt mycket i San Francisco.

— Låt mig få lite mer kaffe! sade Haythorne.

Kvinnan fyllde hans mugg.

— Ni sitter där och pratar som étt par gamla

slad-dersystrar! sade hon med ett lätt skratt.

— Det är en så intressant historia. Messner såg

leende på henne och vände sig sedan till doktorn.

Mannen tycks inte ha haft något vidare gott ord om

sig i San Francisco?

88— Tvärtom, han var en högst moralisk herre!

utbrast Haythorne med som det tycktes omotiverad

häftighet." Han var en liten vindtorr universitetsman utan

en droppe rött blod i ådrorna!

— Kände ni honom?

— Jag har aldrig sett honom. Jag har aldrig vistats

i universitetskretsar.

— Åter den ena sidan av medaljen! sade Messner

med verklig domaremin. Han var säkert inte mycket

värd — jag menar fysiskt, men så galet tror jag ändå

inte att det var. Han intresserade sig ganska mycket

för studenternas kroppsliga fostran. Och han hade en

viss talang. Han skrev en gång ett julskådespel, som

förskaffade honom ett slags lokalt erkännande. Jag

har också hört, att han var utsedd till dekanus för sin

fakultet, men så kom den här historien, och han

ingav sin avskedsansökan och reste sin väg. Det

förstörde hans karriär alldeles — eller rättare sagt, det

var den allmänna meningen. I varje fall ansåg man

det i våra kretsar för ett fruktansvärt slag för honom.

Det hette, att han höll mycket av sin hustru.

Haythorne, som hade tömt sin kaffemugg, grymtade

ointresserat och tände sin pipa.

— Det var lyckligt att de inte hade några barn!

fortsatte Messner.

89Men Haythorne såg hastigt mot ugnen och tog mössa

och vantar på sig.

— Jag går ut och hämtar lite ved, sade han, så

kan jag sedan ta av mig mina mockasiner och göra

det bekvämt åt mig.

Dörren slog igen efter honom. Under en lång minut

härskade tystnad i hyddan. Mannen blev sittande i

samma ställning i kojen. Kvinnan satt på

proviantlådan med ansiktet vänt mot honom.

— Vad tänker du göra? frågade hon plötsligt.

Messner såg upp på henne med en blick, som om han

vore för slö för att bestämma något.

— Vad tycker du jag ska göra? Förmodligen

ingenting melodramiskt. Ser du, jag är så styv och öm i

lederna efter färden, och jag vilar så härligt här i

kojen.

Hon bet sig i läppen i stumt raseri.

— Ja, men ... började hon häftigt, men i samma

ögonblick knöt hon händerna och hejdade sig.

— Jag hoppas, att du inte begär, att jag ska slå

ihjäl mr ... hm ... Haythorne, sade han vänligt,

nästan bedjande. Det skulle vara mycket pinsamt, och

jag försäkrar dig — det är inte alls nödvändigt.

— Men du måste göra något! utbrast hon.

— Det är tvärtom mycket tänkbart, att jag inte alls

känner mig manad att göra något.

90— Tänker du stanna här?

Han nickade.

Hon såg sig förtvivlad om i hyddan, och bort på

sängkläderna, som låg på den andra kojen.

— Det är snart kväll. Du kan inte stanna här. Du

kan inte! Jag säger dig, du kan inte göra det!

— Naturligtvis kan jag det. Jag kanske får

påminna dig om att det var jag, som först fann denna

hydda och att ni är mina gäster.

Hon såg sig ånyo om i hyddan, och vid åsynen av

den andra kojen fylldes åter hennes blick med fasa.

— Ja, då blir vi tvungna att ge oss i väg,

förklarade hon bestämt.

— Omöjligt! Du har en otäck torrhosta, av det

slag, som mr ... Haythorne beskrev så träffande. Du

har redan fått en smula köld ner i lungorna. Och han

är ju läkare och bör ju veta det — han tillåter det

aldrig.

— Ja, men vad tänker du då göra? frågade hon

ånyo med ansträngt lugn stämma, som varslade om det

oväder, som höll på att bryta loss.

Messner betraktade henne nästan faderligt, med ett

innerligt medlidande och tålig blick.

— Min kära Therese, som jag redan sagt, så vet

jag det inte själv. Jag har verkligen inte alls tänkt

på det.

91— Åh, du gör mig alldeles vansinnig! Hön sprang

upp och vred händerna i vanmäktigt raseri. Så här

var du aldrig förr.

— Nej, då var jag lutter mildhet och blidhet,

nickade han instämmande. Var det därför du lämnade mig?

— Du är så förändrad, så fruktansvärt lugn. Du

förfärar mig. Jag har en känsla att du hela tiden

sitter och funderar på något förfärligt. Men vad du

än gör, så tänk på att du inte gör något oöverlagt.

Du får inte bli hetsig.

— Jag blir inte hetsig mer, föll han henne i talet.

Inte sedan du reste din väg.

— Ja, du har sannerligen gått framåt i dygd och

goda seder, svarade hon.

Han smålog erkännande.

— Hör på, medan jag nu tänker på vad jag ska

göra, så ska jag säga dig, vad du ska göra, du ska säga

till mr ... hm Haythorne, vem jag är. Det kan kanske

göra vårt uppehåll här i hyddan ... ja, vad ska jag

säga? ... mera förtroligt.

— Varför har du följt efter mig in i detta

fruktansvärda land? frågade hon, synbarligen utan

förbindelse med det föregående.

— Du får inte tro, att jag har kommit hit för att

söka efter dig, Therese — en sådan felaktig

uppfattning får du inte smickra dig med. Vårt möte är

92fullkomligt tillfälligt. Jag bröt med hela min

akademiska tillvaro och någonstans måste jag ta vägen.

Ärligt talat reste jag till Klondike, därför att jag

tänkte, att detta var ett ställe, där jag minst av allt hade

utsikt att träffa dig.

De hörde ett famlande vid låset; dörren gick upp,

och Haythorne kom in med famnen full av bränsle.

Therese hade börjat duka av, så fort hon hörde det

varnande ljudet vid dörren. Haythorne gick ut efter

mer bränsle.

— Varför presenterade du oss inte för varandra?

frågade Messner.

— Jag skall nog tala om det för honom, svarade

hon med en knyck på huvudet. Du får inte tro, att

jag är rädd!

— Nej, jag har aldrig sett dig rädd ... för

någonting i världen.

— Och jag är inte heller rädd för att göra en

bekännelse, sade hon, och det kom ett mildare uttryck

i hennes ansikte och en mjukare klang i hennes röst.

. — I det här fallet är jag rädd för att bikten är

lika med "ändamålet helgar medlen", ett försök att

genom list skaffa dig någon fördel och förhärliga dig

själv på Vår Herres bekostaad.

— Låt nu bli att vara litterär! sade hon mulnande,

men fortfarande med en mjuk klang i rösten. Jag

93har aldrig tyckt om samtal i epigramstil. Dessutom

är jag inte rädd för att bedja dig om förlåtelse.

— Det finns inte något att förlåta, Therese. Jag

borde i stället tacka dig. I början led jag visserligen

under det, men så plötsligt stod det för mig — lika

skönt och klart som våren i all sin härlighet — att

jag var lycklig, mycket lycklig. Det var en högst

förbluffande upptäckt.

— Men om jag vände tillbaka till dig? frågade hon.

— Då skulle jag — han såg retsamt på henne —

då skulle jag bli mycket ledsen.

— Jag är din hustru. Du vet att du aldrig har

ingivit ansökan om skilsmässa.

— Det är mycket sant, sade han eftertänksamt, jag

har varit för likgiltig i den saken. Det skall bli en

av de första saker, jag kommer att ta itu med!

Hon gick bort till honom och lade sin hand på

hans arm.

— Vill du inte veta av mig mer, John? Hennes

röst lät mjuk och smekande, och det låg något

snärjande i det lätta trycket av hennes hand. Om jag nu

talade om för dig, att jag hade tagit fel. Om jag sa

dig, att jag var mycket olycklig — och det är jag.

Jag har misstagit mig.

Messner började att bli rädd på allvar. Han kände

hur han formligen mjuknade under den lätta berö-

94ringen. Han höll på att mista herraväldet över

situationen, och hela hans underbara ro stod i begrepp att

överge honom. Hon såg på honom med ett rörande

uttryck i ögonen, och det var som om hän själv höll

på att svämma över av rörelse, som om han stod vid en

avgrund, oförmögen att göra motstånd mot den makt,

som ville driva honom över kanten.

— Jag kommer tillbaka till dig, John. Jag

kommer tillbaka i dag ... nu.

Som under en ond dröm ansträngde han sig för att

frigöra sig från hennes hand. Under det hon talade,

föreföll det honom att han som ett dämpat porlande

hörde Loreleys sång. Det var som om någon spelade

på ett piano i närheten och som om tonerna slog mot

hans trumhinnor.

Han sprang plötsligt upp och stötte henne ifrån sig,

just som hon sträckte ut armarna för att omfamna

honom, och han drog sig baklänges tillbaka mot

dörren. Han var utom sig av ängslan.

— Jag kommer att göra något desperat! ropade han.

— Jag sa ju till dig att du inte skulle bli upprörd!

Hon skrattade gäckande och började att diska

tallrikarna. Det är ingen som vill ha dig. Jag bara

lekte med dig. Jag är lyckligare som jag har det.

Men Messner trodde henne inte. Han kom ihåg

hur lätt hon alltid hade haft att ändra anfallsfront.

95Också denna gången gjorde hon frontförändring. Det

var "ändamålet helgar medlen". Hon var icke lycklig

med den andre mannen. Hon hade upptäckt sitt

misstag. Hans självbevarelsdrift flammade upp vid denna

tanke. Hon ville vända tillbaka till honom, och det

var just det, han inte önskade. Utan att vara

medveten om vad han gjorde, började han att famla vid

dörrklinkan.

j— Du behöver inte springa din väg, sade hon

leende* Jag bits inte.

— Jag springer inte min väg, svarade han, med

barnsligt trots, men drog samtidigt på sig vantarna.

Jag går bara ut och hämtar vatten.

Han samlade ihop de tomma spannarna och

kokkärlen och öppnade dörren. Så vände han sig om och

såg på henne.

— Glöm nu inte, att du är tvungen att berätta för

mr ... Haythorne vem jag är.

Messner slog sönder den isskorpa som hade bildat

sig under den sista timmen och fyllde sina kärl. Men

han vände inte tillbaka till hyddan. Han lät

spannarna stå kvar på slädspåret och gick hastigt fram och

tillbaka för att icke frysa, ty kölden bet som eid i

honom. Hans skägg var vitt av hans frusna andedräkt,

innan den rådvilla, förtretliga minen lämnade plats

för ett uttryck av beslutsamhet. Hah hade bestämt sig

96för vilken väg han skulle följa, och han skrattade vid

tanken på den, så att det bildades skarpa fåror kring

hans frusna mun och uppåt kinderna. Spannarna var

redan överdragna med en skorpa "av is, då han tog

upp dem och gick tillbaka till hyddan.

Då han kom in, stod den andre mannen i närheten

av ugnen, och det fanns en viss stel tafatthet och

obeslutsamhet över hela hans hållning. Messner satte sina

vattenspannar ifrån sig på golvet.

— Det gläder mig att göra er bekantskap, Graham

Womble, sade han i konversationston, som om det gällt

en vanlig presentation.

Messner räckte inte fram sin hand. Womble flyttade

generat på sig, uppfylld av det hat, som man är böjd

för att känna inför den, man gjort orätt mot.

— Nå, det är alltså ni! sade Messner med ett

undrande tonfall. Ja, det är verkligen en glädje för mig

att göra er bekantskap. Jag har varit nyfiken — hm

— att få veta, vad Therese såg hos er — vari, om jag

så får säga, er dragningskraft låg. Låt mig se! Och

han mönstrade den andre från huvud till fot, som om

det hade varit en häst han tog mått av.

— Jag vet mycket väl vad ni tänker om mig, började

Womble.

— Bry er inte om det! avbröt Messner honom med

överdriven hjärtlighet i röst och sätt. Det ska ni inte

Kärlek till livet — 7 Q7tänka på. Vad jag skulle vilja veta, är vad ni tycker

om henne? Motsvarar hon förväntningarna? Har hon

bibehållit sig väl? Har livet varit som en lycklig dröm

sedan?

— Låt nu bli att vara dum! insköt Therese.

— Jag kan inte hjälpa att jag är sådan, klagade

Messner.

— Men därför kan ni väl vara förnuftig och

praktisk, sade Womble skarpt. Vi skulle nu gärna vilja

veta, vad ni har i sinnet att göra.

Messner slog med väl spelad hjälplöshet ut med

handen.

— Jag vet verkligen inte. Det här är en av dessa

omöjliga situationer, som man inte kan göra något vid.

— Men vi kan inte alla tre tillbringa natten i

hyddan.

Messner nickade instämmande.

— Och därför måste en av oss gå.

— Det är också obestridligt, medgav Messner.

När tre personer inte kan bebo samma rum under

samma tid, så måste en av dem gå.

— Och det måste bli ni, förklarade Womble hårt.

Det är tio miles till nästa läger, och det kan ni stå ut

med.

— Detta är den första sprickan i ert resonemang,

98invände Messner. Varför ska det nödvändigt vara jag,

som måste gå? Det var jag som först fann hyddan.

— Ja, men Tess kan inte fara vidare, förklarade

Womble. Hennes lungor har redan fått in lite köld.

— Jag är fullkomligt enig med er. Hon kan inte

utsätta sig för den långa slädfärden i kölden. Hon

måste alltså stanna.

— Ja, då måste jag ju också stanna, som jag förut

sagt, förklarade Womble i avgörande ton.

Messner harklade sig.

— Era lungor felar väl ingenting, eller hur?

— Nej, men än sen?

Åter harklade sig Messner och sade därpå långsamt

och försiktigt, som en man som skall döma mellan

andra:

— Ingenting särskilt, skulle jag vilja säga, utom

att, efter vad ni själv framhållit, det inte finns något

hinder för att ni kan gå och ta er törn med kölden.

Det kan ni mycket väl göra.

Womble kastade en blick på Therese, och han såg

en glatt överraskad blick i hennes ögon.

— Nå-å? frågade han henne.

Hon tvekade, och hans ansikte förmörkades av

vrede. Han vände sig till Messner.

— Nu kan det vara nog. Ni kan inte stanna här.

— Jo, det kan jag visst.

99— Jag tanker inte tillåta det. Womble rättade på

sig. Och här är det jag som bestämmer.

— Ja, jag stannar under alla omständigheter,

vidhöll Messner.

— Då kastar jag ut er.

— Jag kommer tillbaka igen.

Womble tystnade ett ögonblick för att återvinna

herraväldet över sig själv och sin stämma. Därefter

fortsatte han långsamt och dämpat, med en ansträngd

klang i stämman.

— Hör nu på, Messner, om ni inte går er väg, så

klår jag upp er. Detta är inte Californien. Jag

kommer att bulta er med mina bägge nävar, tills ni inte

kan röra er ur stället.

Messner ryckte på axlarna.

— Om ni gör det, sammankallar jag ett

guldgrävar-möte, och så ska jag nog få er upphängd i närmaste

träd. Som ni själv sa, detta är inte Californien. De

är några enkla själar, dessa guldgrävare, och allt jag

behöver göra är att visa dem märkena efter slagen

och berätta, hur förhållandet är mellan er och mig

samt fordra min hustru tillbaka.

Här gjorde kvinnan ett försök att säga något, men

Womble vände sig vredgad emot henne.

— Du håller dig utanför det här! utbrast han.

I avgjord motsats härtill stod Messners:

100— Var vänlig och stör oss inte, Therese.

Den fruktansvärda förbittring som hon inte fick ge

luft, irriterade hennes lungor till en torr hackhosta;

och blodröd i ansiktet, med ena handen tryckt mot

bröstet, väntade hon på att anfallet skulle gå över.

Womble betraktade henne med en mörk blick, under

det han lyssnade till hennes hosta.

— Något måste göras! sade han. Men i varje fall

kan Thereses lungor inte uthärda kylan. Hon kan inte

resa, förrän temperaturen stiger. Och jag vill inte

lämna henne.

Messner harklade sig, både en och två gånger,

liksom halvt ursäktande, och sade:

— Jag behöver lite pengar.

I samma ögonblick kom det ett uttryck av förakt

i Wombles ansikte. Till sist hade den andre sänkt sig

så djupt, att han stod under honom i uselhet.

— Ni har en välfylld guldpåse, fortsatte Messner.

Jag såg den, då ni lastade av den från släden.

— Hur mycket vill ni ha? frågade Womble, med

ett förakt i stämman, som fullkomligt motsvarade det

förakt, som stod att läsa i hans ansikte.

— Jag gjorde ett överslag av påsen, och jag ...

ja, jag inbillar mig, att den måste väga ungefär tjugo

pund. Vad säger ni, om vi skulle säga fyratusen?

101— Ja, men mänska det är ju allt vad jag äger!

utbrast Womble.

— Ni har ju henne! sade den andre lugnande. Så

mycket måste hon väl vara värd. Tänk på vad jag

släpper ifrån mig. Det är då sannerligen ett rimligt

pris.

— Som ni vill! Womble rusade över golvet efter

guldpåsen. Ju förr vi avslutar den här handeln desto

behagligare för mig. Ni ... ni föraktliga kryp.

— Ni tar alldeles fel! svarade den andre

småleende. Från etisk synpunkt sett är väl den man som

ger mutor lika gemen som den som tar mutor?

Tjuvgodsmottagaren är, som ni nog vet, lika straffbar som

tjuven, och ni behöver inte alls trösta er med någon

inbillad moralisk överlägsenhet med anledning av vår

lilla affär.

—- Åt helvete med er etik! utbrast den andre häftigt.

Kom hit och se på medan jag väger upp guldstoftet.

Jag kunde ju försöka att lura er.

Och kvinnan, som stod och lutade sig mot kojen i

maktlöst raseri, såg hur hon blev uppvägd i guldstoft

och guldklimpar på vågen, som hade blivit uppställd

på proviantlådan. Vågen var så liten, att det blev

nödvändigt att väga guldet i flera omgångar, och varje

gång övertygade Messner sig mycket noga om att den

andre vägde rätt.

102— Där är väl mycket silver i det, anmärkte han,

då han knöt ihop påsen. Ni har visst i alla fall lurat

mig lite, Womble!

Han lät sin hand smekande glida över påsen, på ett

sätt som visade att han var medveten om dess värde,

och bar den ut till släden. När han kom tillbaka,

samlade han ihop sina muggar och kokkärl, packade

sin proviantlåda och rullade sina sängkläder samman.

Då släden var surrad och de morrande hundarna

påselade, vände han tillbaka till hyddan för att hämta

sina vantar.

— Farväl, Tess! sade han, där han stod i den öppna

dörren.

Hon vände sig emot honom, ansträngande sig för att

kunna tala, men hon var alltför upprörd att kunna

finna uttryck för den förbittring, som flammade inom

henne.

— Farväl, Tess! upprepade han vänligt.

— Odjur! lyckades hon äntligen framstamma.

Hon vände sig om, stapplade bort till kojen, kastade

sig ned på den med ansiktet begravt i filtarna, och

snyftade:

— Ni odjur! Ni odjur!

John Messner stängde sakta dörren efter sig, och

när han satte hundarna i gång, såg han tillbaka mot

hyddan, med ett uttryck av innerlig lättnad i sitt an-

103sikte. Då han kom till vaken stannade han släden.

Han drog fram guldpåsen mellan surrningarna och

bar den bort till vaken. Det hade redan bildats en

ny isskorpa och han slog hål på den med sin

knytnäve. Han löste med tänderna upp knuten och tömde

påsens innehåll ut i vattnet. Floden var inte djup här,

och två fot under vattenytan kunde han se bottnen,

som lyste mattgul i det bortdöende dagsljuset. Vid

åsynen härav spottade han ned i vaken.

Så tvang han hundarna in på det tilltrampade

slädspåret, som förde i riktning mot Yukon. De gnällde

modlöst och var inte mycket villiga att sätta i gång

med arbetet. Han klamrade sig med högra handen

fast vid styrstången, medan han med den vänstra gned

kinder och näsa, och då slädspåret i detsamma krökte,

snävade han över linan.

— Häng i, ni stackars trötta kräk! ropade han. Det

var rätt — häng i!

*

Den vite mannens sed

— Jag vill laga min mat vid er eld och sova under

ert tak i natt, hade jag sagt, då jag trädde in i gamle

Ebbits" hydda, och han hade sett på mig med sina

rinnande, uttryckslösa ögon, medan Zilla hade hälsat mig

med en ondsint blick och en föraktfull grymtning.

Zilla var hans hustru, och en mera ondskefull och

oförsonlig gammal indiankvinna fanns inte längs hela

Yukon. Jag skulle inte heller ha stannat där, om mina

hundar hade varit mindre trötta eller om det hade

funnits andra människor i byn. Men denna hydda var

den enda som var bebodd, och här måste jag alltså

nödvändigt söka få tak över huvudet.

Gamle Ebbits försökte emellanåt komma ur sitt

slöhetstillstånd. Flera gånger, under det jag var

sysselsatt med tillredandet av min aftonmåltid, hade han

försökt sig på gästfria förfrågningar om mitt hälsotillstånd,

hur många hundar jag hade, om de var i gott

stånd och hur långt jag hade färdats den dagen. Och

för var gång hade Zilla sett mer och mer surmulen ut

och hennes grymtning låtit alltmera föraktfull.

Men jag måste tillstå, att de inte heller hade någon

vidare orsak att känna sig upplivade. Där satt de

sammanknipna vid elden, bägge två färdiga med livet,

krumpna och hjälplösa, pinade av gikt, plågade av

hunger och lidande verkliga kval av lukten från det

överflöd av kött, som jag höll på att tillreda. De

vaggade fram och tillbaka, och långsamt och hopplöst och

regelbundet var femte minut lät Ebbits höra ett sakta

stönande. Det var inte så mycket en klagan som ett

uttryck för trötthet intill döden. Detta något, som

kallades livet, tyngde ned honom med sina kval, och ännu

mer pinades han av fruktan för döden. Det var

ålderdomens eviga tragedi, som glömt glädjen över livet

och ännu inte instinktmässigt vänder sig mot döden.

När mitt älgkött riktigt började fräsa i pannan,

lade jag märke till att Ebbits näsborrar darrade och

vidgade sig som när en jakthund är på spår efter

vilt. Han upphörde en stund med vaggningen och

glömde att stöna, medan det kom en glimt av förståelse

i hans ansikte.

Zilla däremot vaggade ännu hastigare fram och

tillbaka, och för första gången gav hon sin smärta luft

i små korta gläfs. Det kom för mig att de uppförde

sig som hungriga vargar, och jag skulle sannerligen

106inte ha blivit överraskad, om Zilla plötsligt hade visat

en svans och dunkat den i golvet på riktigt

hundmaner. Ebbits mumlade sakta och höll emellanåt upp

med att vagga fram och tillbaka för att luta sig framåt

och hålla sina darrande näsborrar närmare källan till

denna starka smakretning.

Då jag gav dem var sin tallrik av det stekta köttet,

åt de glupskt, ljudligt huggande med de nötta

tänderna och högljutt smaskande, alltsamman under ett

oupphörligt mumlande. Och när jag sedan gav dem

var sin kopp skållhett te, upphörde ljuden. Det kom ett

förnöjt uttryck i deras ansikten. De skarpa fårorna

om Zillas mun slätades ut, och hon suckade av

mättnad. Ingen av dem vaggade nu längre fram och

tillbaka, och det föreföll som om de hade överlämnat

sig åt fredliga betraktelser. Ebbits ögon blev fuktiga,

och jag förstod att han kände medlidande med sig

själv. De måste söka efter sina pipor, vilket tydligt

visade att de hade saknat tobak länge, och den gamle

mannens iver efter detta bedövningsmedel gjorde

honom så hjälplös, att jag var tvungen att tända pipan åt

honom.

— Varför är ni alldeles ensamma i byn? frågade

jag. Är alla de andra döda? Har här varit någon

svår sjukdom? Är ni de enda överlevande?

Gamle Ebbits skakade på huvudet och sade:

107— Nej, det har inte varit någon svår sjukdom. Byn

har dragit ut för att jaga. Vi är för gamla, våra ben

är inte starka, och vi kan inte bära de bördor, som

livet i tält och på slädfärder pålägger oss. Och

därför stannar vi här och funderar över, när de unga

männen ska komma tillbaka med kött.

— Och även om de unga männen kommer tillbaka

med kött, vad då? frågade Zilla strävt.

— De kan ju komma tillbaka med mycket kött, sade

han, och det fanns en hoppfull klang i stämman.

— Även i händelse av mycket kött, fortsatte hon,

vad betyder det för dig och mig? Några ben att gnaga

på i vår tandlösa ålderdom. Men de feta ryggstyckena,

njurarna och tungorna ... de vandra i andra munnar

än din och min, du gamle.

Ebbits nickade och grät stilla.

— Det finns ingen som kan jaga för oss, ropade

hon och vände sig förbittrad mot mig.

Det låg anklagelse i hennes min, och jag ryckte på

axlarna till tecken på att jag i varje fall var oskyldig

till den okända förbrytelse de lade mig till last.

— Vet, o, vite man, att det är din ätts skull, ja,

alla vita mäns skull, att min man och jag inte kan

få något kött i vår höga ålderdom och att vi sitter här

utan tobak i kölden.

— Nej, sade Ebbits allvarligt och med en rik-

108tigare uppfattning av rättvisan. Orätt har vederfarits

oss, det är sant, men den vite mannen har inte med

vett och vilja gjort oss orätt.

— Var finns Moklan? frågade hon. Var är din

store son Moklan och den fisk, som han alltid var så

villig att skaffa dig, så att du skulle kunna stilla din

hunger?

Den gamle mannen skakade på huvudet.

— Och var är Bidarshik, din starke son? Alltid var

han en väldig jägare, och alltid skaffade han dig de

goda feta ryggstyckena och de söta, torkade tungorna

av älgar och renar. Nu ser jag inget ryggfett och inga

söta, torkade tungor. Din mage är full av tomhet alla

årets dagar, och det är en man, som tillhör ett

lögnaktigt uselt folk, som ska ge dig att äta!

— Nej, insköt gamle Ebbits vänligt, den vite

mannens folk är inte lögnaktigt. Den vite mannen talar

sant. Alltid talar den vite mannen sant. Han höll upp

för att söka efter ord, som kunde mildra den hårda

dom, han stod i begrepp att uttala. — Men den vite

mannen talar sant på olika sätt. I dag talar han sant

på ett sätt, i morgon talar han på ett annat sätt, och

det är omöjligt för oss att förstå honom och hans sätt.

— Att tala sant i dag på ett sätt och tala sant i

morgon på ett annat sätt — det är att ljuga, förklarade

Zilla.

109— Det ar omöjligt för oss att förstå den vite

mannen, vidhöll Ebbits.

Det var som om köttet och teet och tobaken hade

kallat den gamle mannen tillbaka till livet, och han

fick ett säkrare grepp om tankarna, som bodde bakom

de till hälften slocknade ögonen. Han rätade på sig

en liten smula, och hans röst förlorade sin knarriga,

klagande klang och blev stark och myndig. Han vände

sig mot mig med värdighet, och han talade till mig,

som like till like.

— Den vite mannens ögon är inte slutna, började

han. Den vite mannen ser alla ting och tänker stora

tankar och är mycket klok. Men den vite mannen i

dag är inte den vite mannen i morron, och det är

omöjligt att förstå honom. Han gör inte alltid saker

och ting på samma sätt, och på vilket sätt han nästa

gång gör dem, det kan man inte veta. Indianen gör

alltid en och samma sak på samma sätt. Älgen

kommer alltid ned från bergen, när vintern står för dörren.

Laxen kommer alltid på våren, när isen har försvunnit

från floden. Alltid göres saker och ting på samma

sätt, och indianen känner det och förstår det. Men

den vite mannen gör inte alla saker på samma sätt,

och indianen känner det inte och förstår det inte.

Tobak är mycket gott. Det är föda för en hungrig

man. Det gör den starke mannen starkare och får den

110vrede mannen till att glömma att han är vred. Och så

är tobak värdefull. Indianen ger en stor lax för ett

tobaksblad, och han tuggar tobaken länge. Det är

tobakssaften som är så härlig. När den rinner ned

genom hans hals, så känner han sig behaglig invärtes.

Men den vite mannen! När hans mun är full av

tobakssaft, vad gör han då? Denna saft som är så mycket

värd, den spottar han ut i snön, och den går förlorad.

Tycker den vite mannen om tobak? Jag vet det inte.

Men om han tycker om tobak, varför spottar hän då

ut det som giver värde åt den och låter det gå förlorat

i snön? Det är en stor dårskap, och det visar att han

ingenting förstår. —

Han tystnade och drog ett tag på pipan, fann, att

den hade slocknat, och räckte den över till Zilla, som

satt och smålog hånfullt över den vite mannens

dårskap. Hånleendet försvann då hon knep läpparna

samman om munstycket. Ebbits höll tydligen på att

sjunka tillbaka i sin ålderdomsslöhet, utan att jag hade

fått höra historien, och jag frågade därför:

— Men hur var det med dina söner, Moklan och

Bidarshik? Hur gick det till, att du och din gamla

hustru måste sakna kött vid ert livs afton?

Han rätade mödosamt upp sig, som om han just

vaknat ur en djup sömn, och sade:

— Det är inte rätt att stjäla! När hunden tager

111ens kött, så slår man hunden med en käpp. Det är

lagen. Det är den lag, som mänskorna har givit

hunden, och hunden måste foga sig efter den lagen, om

han inte vill känna den smärta, som käppen tillfogar

honom. Om en man tar vårt kött eller vår kanot eller

vår hustru, så dödar man den mannen. Det är lagen,

och det är en bra lag. Det är inte rätt att stjäla, och

därför säger lagen, att den man som stjäler ska dö.

Den som bryter lagen måste lida ont därför. Det gör

mycket ont att dö.

— Men om ni dödar mannen, varför dödar ni då

inte hunden? frågade jag.

Gamle Ebbits såg på mig med en barnsligt undrande

blick, medan Zilla öppet hånskrattade åt min

dåraktiga fråga.

— Det är den vite mannens sed, mumlade Ebbits

med en resignerad ijiin.

— Det är den vite mannens dårskap, sade Zilla

häftigt.

— Låt då gamle Ebbits lära den vite mannen sin

visdom, sade jag vänligt.

— Hunden blir inte dödad, därför att den ska dra

mannens släde. Ingen man drar en annan mans släde,

och därför blir mannen dödad.

— Åhå! mumlade jag.

— Sådan är lagen, fortsatte gamle Ebbits. Hör på,

112o, du vite man, lyssna, så ska jag berätta för dig om

en stor dårskap. Där är en indian, hans namn var

Mobits. Från den vite mannen stjäler han två pund

mjöl. Vad gör den vite mannen? Slår han Mobits?

Nej. Dödar han Mobits? Nej. Vad gör han då vid

Mobits? Det ska jag berätta dig, o, du vite man. Han

har ett hus. Han sätter Mobits i det huset. Taket är

bra. Murarna tjocka. Han gör upp eld, för att

Mobits ska ha det varmt. Han ger Mobits en massa att

äta. Det är god mat. Aldrig nånsin har Mobits ätit

så god mat. Det finns fläsk och bröd och massor av

bönor. Mobits är mycket glad och mätt.

Där fanns ett stort lås för dörren, för att Mobits

inte skulle kunna springa sin väg. Men Mobits vill

inte springa sin väg. Hela tiden har han fullt upp med

mat i huset och varma filtar och en bra eld. Mycket

dumt att springa sin väg. Mobits är inte dum. I tre

månader stannar Mobits där. Han stjäler två pund

mjöl. Därför drar den vite mannen försorg om honom.

Mobits äter många pund mjöl, många pund socker och

fläsk och många bönor. Och Mobits dricker också

mycket te. Då de tre månaderna är gångna, öppnar

den vite mannen dörren och säger till Mobits att han

ska gå. Men Mobits vill inte gå. Han är som en

hund, som länge har fått sin mat på samma ställe.

Han vill stanna på det stället, och den vite mannen

Kärlek till livet — S 11 Qmåste jaga bort Mobits. Mobits kommer tillbaka till

denna byn, och han är mycket fet. Sådan är den vite

mannens sed, och den är inte att förstå sig på. Det är

dårskap, stor dårskap! —

— Men dina söner? sade jag. Dina mycket starka

söner och den hunger du måste lida i din sena

ålderdom?

— Där fanns nu Moklan, började Ebbits.

— En stark man! avbröt modern honom. Han

kunde svänga paddeln en hel dag och en hel natt, och

han stannade inte, även om han behövde vila sig.

Han var en klok man och förstod sig på laxen och

dess gång och på vattnet och dess väg.

— Där fanns nu Moklan, återtog Ebbits, utan att

akta på avbrottet. På våren drog han nedåt Yukon

med de unga männen, för att driva affärer med

Carn-bell Fort. Det är en handelsstation därnere, full med

den vite mannens varor, och en handelsman vars namn

är Jones. Likaledes är där en vit medicinman — en

sådan som ni kallar missionär. Och så är där också

dåligt vatten vid Cambell Fort, där Yukon blir så

smal som en ung flicka och vattnet rusar med

svindlande fart, och strömmen går än åt ena hållet, än åt

andra hållet för att så löpa samman igen, och där

finns virvlar och sugningar och ständigt skiftande

strömningar, och vattnet skiftar ansikte, så att det

114aldrig två gånger är detsamma. Moklan är min son,

och därför är han en modig man ...

— Var inte min far en modig man? frågade Zilla.

— Din far var en modig man, instämde Ebbits med

utseendet av den som till varje pris vill bevara

husfreden. Moklan är din och min son, och därför är

han tapper. Kanhända är Moklan för tapper, därför

att din far var så tapper. Det är liksom när man

häller för mycket vatten i ett kärl, då rinner det över.

På samma sätt har Moklan blivit för tapper, och

tapperheten rann över.

De unga männen är mycket rädda för det dåliga

vattnet vid Cambell Fort. Men Moklan är inte rädd.

Han skrattar högt: "Ho, ho!" och ger sig ut i det

dåliga vattnet. Men där strömmarna löpa samman,

välter kanoten. En virvel griper Moklan i benen, och

han går runt och runt och ned och ned — och han

syns inte mer. —

— Oj! Oj! klagade Zilla. Listig och klok var han,

och min förstfödde.

— Jag är Moklans far, sade Ebbits, då han en

stund tåligt hört på kvinnans larmande klagan. Jag

sätter mig i kanoten och far ned till Cambell Fort för

att utkräva betalning.

— Betalning! föll jag honom i talet. Vilken

betalning?

115— Den betalning, som Jones, den främste

handelsmannen, var skyldig mig. Sådan är lagen för folk,

som reser i främmande land.

Jag skakade på huvudet för att visa min

okunnighet, och Ebbits såg medlidsamt på mig, medan Zilla

lät höra sin vanliga föraktfulla fnysning.

— Ser du, o, vite man! sade han. I ditt läger finns

där en hund som biter. När hunden biter en man, så

ger du den mannen en gåva, därför att du är ledsen

för det och för att det är din hund. Du betalar. Är

det inte så? Och om ni i ditt land har dålig jakt eller

dåligt vatten, måste du också betala. Det är rättvist.

Det är lagen. Drog inte min fars bror över till

Ta-nanalandet och blev dödad av en björn? Och betalade

inte Tananastammen min far med många filtar och

fint pälsverk? Det var rättvist. Det var en dålig jakt,

och Tananafolket betalade för den dåliga jakten.

Därför drog jag, Ebbits, ned till Cambell Fort för

att kräva betalning. Jones, som är den främste

handelsmannen, såg på mig och skrattade. Han skrattade

mycket, och han ville inte betala. Jag gick till

medicinmannen, som ni kallar missionär. Och jag talade

länge med honom om det dåliga vattnet och om den

betalning som jag skulle ha. Och missionären han

talade om andra saker. Han talade om var Moklan

hade kommit hän, nu då han var död. Där var stora

116eldar på det stället, och om missionären talade

sanning, så vet jag, att Moklan aldrig kommer att frysa

mer. Och missionären talade också om, var jag skulle

komma hän, när jag är död. Han säger fula saker.

Han säger, att jag är blind. Vilket är lögn. Han

säger, att jag lever i ett stort mörker. Vilket är lögn.

Och jag säger, att dagen och natten kommer precis på

samma sätt för alla mänskor, och att det i min by inte

är mörkare än vid Cambell Fort. Och jag säger också,

att mörker och ljus och vart vi gå när vi dö är något

helt annat än att betala rättvisa böter för dåligt vatten.

Då blir missionären mycket vred, och han kallar mig

med fula mörksens namn och säger, att jag ska gå

min väg. Och så kom jag tillbaka från Cambell Fort,

och jag har ingen betalning fått, och Moklan är död,

och i min ålderdom måste jag sakna fisk och kött. —

— Och det är den vite mannens skull, sade Zilla.

— Ja, det är den vite mannens skull, instämde

Ebbits. Och det finns andra saker som är den vite

mannens skull. Där var nu Bidarshik. På ett sätt

handlade den vite mannen med honom, och på ett annat

sätt med Yamikan, som var en ung man härifrån byn

och som kom till att döda en vit man. Det är inte bra

att döda en man av ett annat folk. Det bringar alltid

olycka. Det var inte Yamikans skull, att han dödade

den vite mannen. Yamikan talade alltid milda ord

117och sprang sin väg för vrede, som en hund springer

sin väg för en käpp. Men denna vita man drack

mycket whisky, och på natten kom han till Yamikans

hydda och ställde till stort slagsmål. Yamikan kan

inte springa sin väg, och den vite mannen försöker

att döda honom. Yamikan har inte lust att dö, så han

dödar den vite mannen.

Då kommer hela byn i stort bekymmer. Vi är mycket

rädda för att vi ska få ge stor betalning till den vite

mannens släkt, och vi gömmer våra filtar och vårt

pälsverk och alla våra ägodelar, så att det ska se ut,

som om vi var ett fattigt folk och endast kan betala

små böter. Efter en lång tid kommer där vita män.

Det är de vita männens soldater, och de för Yamikan

bort med sig. Hans mor jämrar sig högljutt och strör

aska över sitt hår, ty hon vet, att Yamikan är död.

Och hela byn vet att Yamikaii är död, och vi är glada

över att ingen betalning har fordrats.

Detta är om våren, när isen har försvunnit från

floden. Ett år går, två år går. Det är åter vår, och

isen har försvunnit från floden. Och så kommer

Yamikan, som är död, tillbaka till oss, och han är

inte död, men mycket fet, och vi vet, att han har legat

varmt och har fått mycket mat att äta. Han har mycket

fina kläder och är alldeles som en vit man, och han har

samlat stor visdom, så att han snart blir hövding i byn.

118Och han har förunderliga saker att berätta om de

vita männens seder, ty han har sett mycket av den vite

mannen och har gjort en lång resa i den vite

mannens land. Först förde den vite mannens soldater

honom nedåt floden. De för honom hela vägen nedåt

floden till det ställe, där den löper ut i en sjö, som

är större än hela landet och stor som himlen. Jag

vet inte om Yukon är en så stor flod, men Yamikan

har sett det med egna ögon. Jag tror inte, att det finns

en sjö som är större än hela landet och lika stor som

himlen, men Yamikan har sett det. Han har också

berättat för mig, att vattnet i denna sjö är salt, vilket

är mycket underligt och övergår allt förstånd.

Men den vite mannen känner själv alla dessa under,

så jag ska inte trötta honom med att berätta om dem.

Jag ska endast berätta honom, vad som hände

Yamikan. Den vite mannen ger Yamikan mycket god mat.

Yamikan äter hela tiden, och hela tiden finns där

massor med mat. Den vite mannen lever i solen, sade

Yamikan, där det är mycken värme och djuren endast

har korta hår och ingen päls och där gröna ting växer

sig stora och starka och blir till mjöl och bönor och

potatis. Och under den solen är det aldrig

hungersnöd. Alltid finns där en massa mat. Jag vet det inte.

Yamikan har sagt det.

Och här är en underlig sak, som hände Yamikan.

119Aldrig gjorde den vite mannen honom något illa. De

gav honom en varm säng att ligga i och en massa god

mat. De för honom över den salta sjön, som är stor

som himlen. Han är på den vite mannens eldbåt, det

ni kallar ångbåt — men han är på en båt, som kanske

är tjugo gånger större än ångbåtarna på Yukon. Och

så är den gjord av järn, denna båt, och ändå sjunker

den inte. Detta förstår jag inte, men Yamikan har

sagt: "Jag har rest långt på järnbåten, och se, jag

lever än." Det är den vite mannens soldatbåt, och det

finns många soldatmän på den.

Efter många resnätter och lång, lång tid kommer

Yamikan till ett land, där det inte finns någon snö.

Jag kan inte tro det. Det strider mot naturens lagar,

att där inte finns någon snö, när vintern kommer.

Men Yamikan har sett det. Jag har också frågat de

vite männen, och de har sagt ja — det finns ingen

snö i det landet. Men jag kan inte tro det, och nu

frågar jag dig, om det aldrig snöar i det landet. Och

så vill jag gärna veta vad det landet heter. Jag har

hört det förr, men jag vill gärna höra det igen, om

det är samma land — ty på detta sätt kan jag veta,

om jag har hört lögn eller sant tal. —

Gamle Ebbits betraktade mig med en tankfull blick.

Han ville till varje pris veta sanningen, ehuru det var

120hans önskan att behålla tron på det vidunder, han

aldrig hade sett.

— Ja, svarade jag, det är sant tal, du har hört.

Det finns ingen snö i det landet, och dess namn är

Californien.

— Cal-i-forn-i-en, mumlade han flera gånger, och

han lyssnade uppmärksamt till ljudet av stavelserna

då de banade sig iväg över hans läppar. Så nickade

han bekräftande. Ja, det är samma land, som Yamikan

talade om.

Jag förstod att Yamikans äventyr var av det slag,

som lätt kunde hända under första tiden efter det

Alaska kommit i Förenta staternas besittning. Ett

mord av detta slag, som låg så långt tillbaka i tiden

som före upprättandet av territorial rättsvård och

territorial domstol skulle efter all sannolikhet ha

behandlats vid en förbundsdomstol i Förenta staterna.

— Då Yamikan kom till det landet, där ingen snö

finns, fortsatte gamle Ebbits, blir han förd till ett stort

hus, där många män håller mycket tal. Lång tid talar

männen. De frågar också Yamikan om många saker.

Och till slut säger de till Yamikan, att han inte ska

lida mér ont. Under hela denna tid ger de honom

varmt läger och en massa mat.

Men därefter ger de honom mycket bättre mat, och

de ger honom pengar, och de för honom till många

121ställen i vit mans land, och han ser många underliga

saker, som går över mitt förstånd. Ty Ebhits är en

gammal man och har inte rest mycket omkring. Efter

två år, kommer Yamikan tillbaka till byn, och han

lever som en hövding och mycket vis man, tills han

dör.

Men innan han dör, så sitter han många gånger vid

min eld och talar om de underliga saker han har sett.

Och Bidarshik, som är min son, sitter vid elden och

lyssnar; och hans ögon blir stora, så stora, på grund

av alla de saker han hör. En kväll efter det Yàmikan

har gått hem, reser sig Bidarshik i hela sin längd,

och han slår sig för bröstet och säger: "När jag blir

en vuxen man, så ska jag resa långt bort, ja, ända

till det landet, där ingen snö finns, och jag vill se

det med mina egna ögon." —

— Alltid reste Bidarshik långt bort, föll Zilla

honom i talet, och det låg stolthet i hennes stämma.

— Det är sant, instämde Ebbits allvarligt. Och

alltid vände han tillbaka för att sitta vid elden och

hungra efter andra okända trakter långt borta.

— Och alltid kom han ihåg den salta sjön; som är

lika stor som himlen, och landet i solen, där ingen

snö finns, tillade Zilla.

— Och alltid sa han: "När jag har nått min fulla

122mannakraft, så ska jag dra ut och med mina egna

ögon se, om Yamikan talar sant," sade Ebbits.

— Men det fanns ingen väg, på vilken han kunde

resa till den vite mannens land, sade Zilla.

— Gick han kanske inte ned till den salta sjön,

som är så stor som himlen? frågade Ebbits.

— Och det fanns ingen väg för honom över den

salta sjön, sade Zilla.

— Annat än med den vite mannens eldbåt, som

är av järn och större än tjugo ångbåtar på Yukon,

sade Ebbits. Han såg hotfullt på Zilla, vars vissna

läppar rörde sig krampaktigt, som om hon skulle säga

något, och hon teg. — Men den vite mannen ville inte

låta honom komma över den salta sjön i sin eldbåt,

och han vände tillbaka för att sitta vid elden och

hungra efter det land i solen, där ingen snö finns.

— Men på den salta sjön hade han sett eldbåten

av järn, som inte sjunker, ropade Zilla den okuvliga.

— Ja, sade Ebbits, och han såg, att Yamikan hade

fört sant tal om de ting han hade sett. Men det fanns

ingen väg, på vilken Bidarshik kunde resa till den

vite mannens land i solen, och han blev sjuk och trött,

som en gammal man, och han flyttade sig inte längre

bort från elden. Han drog inte längre ut för att jaga

efter kött...

— Och han åt inte längre det kött som blev satt

123framför honom, föll Zilla honom i talet. Han satt

bara och skakade på huvudet, och han sa: "Det enda

jag bryr mig om är att äta den vite mannens mat och

bli fet, som Yamikan blev det."

— Och han åt inte köttet, fortsatte Ebbits. Och

Bidarshiks sjukdom övergick till en svår sjukdom, tills

jag trodde att han skulle dö. Sjuk var han — inte i

kroppen, men i själen. Det var den sjukdom, som

kallas åtrå. Jag, Ebbits, som är hans fader, tänkte

länge över sakerna. Jag har inte fler söner, och jag

vill inte att Bidarshik ska dö. Det är en sjukdom i

själen, och det finns endast ett sätt att bota den på.

Bidarshik måste resa över den sjön, som är så stor

som himlen, till det land, där ingen snö finns —

an-närs dör han. Jag tänkte länge över sakerna, och då

såg jag, hur Bidarshik skulle kunna komma i väg.

När han så en kväll sitter vid elden, mycket sjuk,

med nedböjt huvud, säger jag: "Min son, jag har

erfarit, hur du ska kunna komma till den vite mannens

land." — Han ser på mig, och det finns glädje i hans

ansikte. — "Ja," säger jag, "på samma sätt som

Yamikan gjorde det." — Men Bidarshik är sjuk, och han

förstår det inte. — "Drag bort min son," säger jag,

"och ta reda på en vit man, och liksom Yamikan ska

du döda den vite mannen. Så kommer de vita

soldatmännen och hämtar dig, och liksom de förde bort

124Yamikan, ska de föra dig över den salta sjön till

den vite mannens land. Och så ska du, liksom

Yamikan vända tillbaka mycket fet, med ögonen fulla av

de ting, du har sett, och huvudet fullt av visdom."

— Och Bidarshik reser sig hastigt och sträcker ut

handen efter sin bössa. — "Vart går du?" frågar

jag. — "Att döda den vite mannen," säger han, och

jag ser, att mina ord har haft en god klang i Bidarshiks

öron och att han nu ska bli frisk igen. Och jag vet

också att jag har talat visa ord.

Där är en vit man, som kommer till vår by. Han

söker inte efter guld i jorden eller efter pälsdjur i

skogarna. Hela tiden söker han efter skalbaggar och

flugor. Han äter inte skalbaggarna och flugorna,

varför söker han då efter dem? Jag vet det inte. Jag

vet endast, att han är en konstig vit man. Han söker

också efter fågelägg. Han äter inte äggen. Allt, vad

som finns inuti dem, tar han ut, och behåller bara

skalen. Äggskal är inte goda att äta. Han äter inte

heller äggskalen, utan gömmer dem, i mjuka askar,

där de inte kan gå sönder. Han fångar många små

fåglar. Han äter inte fåglarna. Han tar bara

skinnen och gömmer dem i askar. Han tycker också om

ben. Ben är inte goda att äta. Och denne konstige

vite man, han tycker bäst om de ben, som är mycket

gamla och som han gräver upp ur jorden.

125Men han är inte en stridbar vit man, och jag visste

att han skulle vara lätt att döda, och därför säger jag

till Bidarshik: "Min son, det är den vite man, som

du skall döda." — och Bidarshik säger, att mina ord

är visdom. Så går han till ett ställe, där han vet, att

det finns många ben i jorden. Han gräver upp många

av benen och bär dem till den vite mannens tält. Den

vite mannen är mycket glad. Hans ansikte lyser

liksom solen, och han småler med mycken glädje, medan

han ser på benen. Han böjer huvudet framåt, för att

riktigt kunna se på benen, och då slår Bidarshik honom

hårt i huvudet med sin yxa, en gång, så här, och den

konstige vite mannen sparkar ut med benen och är

död. — "Nu," säger jag till Bidarshik, "nu kommer

de vita soldatmännen och för dig bort till landet i

solen, där du ska få mycket att äta och bli fet." —

Bidarshik är lycklig. Hans sjukdom är redan

försvunnen, och han sitter vid elden och väntar på att

de vita soldatmännen ska komma.

Hur skulle jag kunna veta, att vit mans sed aldrig

två gånger är densamma? frågade den gamle

mannen och vände sig förbittrad mot mig. Hur skulle

jag kunna veta att vad den vite mannen gjorde i går,

det gör han inte i dag, och att det som han gör i dag,

det gör han inte i morgon? Ebbits skakade sorgset på

huvudet. Det är inte lätt att förstå den vite mannen.

126I går tar han Yamikan bort till landet i solen och

gör honom fet med mycket mat. I dag tar han

Bidarshik, ja, vad gör han med Bidarshik? Låt mig

berätta för dig vad han gör med Bidarshik!

Jag, Ebbits, hans far, skall berätta dig det. Han

för Bidarshik till Cambell Fort, och han lägger ett

rep om hans hals, så här, och då hans fötter inte.

längre rör vid marken, dör han. —

— Oj! Oj! klagade Zilla. Och aldrig kom han

till att segla över den sjö, som är stor som himlen,

eller att se det land i solen, där ingen snö finns.

— Och därför, sade gamle Ebbits, allvarligt och

värdigt, därför finns där ingen till att jaga kött för

mig i min höga ålderdom, och jag sitter hungrig vid

min eld och berättar min historia för den vite man,

som har gett mig mat och starkt te och tobak till min

pipa.

— Och alltsammans är de lögnaktiga och eländiga

vite männens skull! ropade Zilla med gäll röst.

— Nej, svarade den gamle mannen, milt och ändå

myndigt. Det är den vite mannens sed, som inte är

till att förstå och som aldrig två gånger är densamma.

*

Historien om Keesh

Keesh levde för längesedan vid Ishavets kuster, och

han var hövding i sin by under många lyckliga år och

dog, mätt av heder, med sitt namn på alla människors

läppar. Han levde så långt tillbaka i tiden, att endast

de gamle männen kom ihåg hans namn och den

historia, som de hade hört av de gamla männen före

dem och som de gamla i framtiden berätta för sina

barn och barnbarn, så länge världen står. Och i

vintermörkret, när nordanvinden susar vida över packisen,

när luften är fylld med flygande vitt och ingen man

törs våga sig ut, då är tiden inne att berätta om hur

Keesh från byns fattigaste igloo höjde sig till makt

och anseende framför alla andra.

Han var en rask pojke, så lyder sägnen, sund och

stark, och han hade enligt deras sätt att räkna tiden,

sett tretton solar. Varje vinter går solen bort, och

landet ligger i mörker, och nästa år kommer det en

ny sol, sá att människorna ska kunna bli varma och

se varandras ansikten. Keeshs far hade varit en mycket

tapper man, men han hade dött en gång då det var

hungersnöd i byn och han försökt att rädda sitt folk

genom att döda en stor isbjörn. I sin iver hade han

kommit för tätt in på livet på björoen, och hans ben

blev krossade i dennes famntag, men det fanns mycket

kött på björnen, och byn blev räddad. Keesh var hans

ende son, och efter faderns död levde han ensam med

sin mor.

Men människorna har lätt för att glömma, och de

glömde faderns bragd, och som Keesh endast var en

pojke och hans mor endast en kvinna, så blev de också

snart bortglömda och måste, innan lång tid hade gått,

flytta in i den uslaste igloon i byn.

Det var en kväll i rådsförsamlingen i hövdingen

Klosh-Kwans stora igloo, som Keesh visade det blod,

som flöt i hans ådror, och den mandom, som gjorde

hans rygg rak. Med en värdighet, som var långt före

hans år, reste han sig och väntade tills det ivriga

pratet hade tystnat, så att han kunde göra sig hörd.

— Det är sant, att det utdelas kött till mig och de

mina, sade han. Men detta kött är ofta gammalt och

segt, och så är där ovanligt många ben i det.

Jägarna, både de gamla och de unga och starka,

blev fullkomligt lamslagna. De hade aldrig hört på

Kärlek till livet — 9 ioqmaken. Ett barn som talade som en vuxen man och

sade dem obehagliga saker mitt upp i ansiktet.

Men Keesh fortsatte, lugnt och allvarligt.

— Därför att jag vet, att min f#r, Bok, var en stor

jägare, talar jag dessa ord. Det berättas att Bok

hemförde mer kött än de två bästa jägarna tillsammans,

att han med egna händer verkställde fördelningen av

köttet och att han själv såg till, att den fattigaste

gamla gumma och den fattigaste gubben fick deras

beskärda del.

— Nej, nej, ropade männen. Kör ut pojken! Det

är tid för honom att sova! Han är ingen man, och

det passar sig inte för honom att tala till män och

gråskägg!

Keesh väntade lugnt tills larmet tystnat.

— Du har en hustru, Ugh-Gluk, sade han, och du

talar hennes sak. Och du, Massuk har också en mor,

och du talar hennes sak. Min mor har ingen annan

än mig, och därför talar jag. Fastän Bok är död,

därför att han var en alltför ivrig jägare, så är det

endast rätt och billigt, att jag, som är hans son, och

att Ikeega som är min mor och var hans hustru, ska

ha kött i riklig mängd, så länge det finns fullt upp

med kött för stammen. Jag, Keesh, Boks son, har

talat.

Han satte sig ned och lyssnade uppmärksamt till

130den ström av harmfulla protester, som hans ord hade

nedkallat över hans huvud.

— Att en pojke vågar tala i rådet! mumlade gamle

Ugh-Gluk.

— Skall spädbarnen tala om för oss män, vad vi

böra göra? frågade Massuk med hög röst. Är jag en

man, som ska hånas av varje barn som ropar på kött?

Förbittringen var stor. De befallde honom att gå

och lägga sig, hotade honom med att han inte skulle

få något kött alls, och lovade honom mycket stryk för

hans fräckhet. Keeshs ögon började skjuta blixtar, och

blodet bultade mörkt under hans hud. Mitt under alla

deras skällsord sprang han upp.

— Hör mig, ni män! ropade han. Aldrig mer ska

jag tala i rådet, förrän männen kommer till mig och

säger: Det är gott, Keesh, att du ska tala, det är gott,

och det är vår önskan. Och hör nu, ni män, ty detta

är mitt sista ord: Bok, min far, var en stor jägare.

Också jag, hans son, ska gå ut och jaga det kött, jag

äter. Och vet från denna stund, att fördelningen av

det kött, jag hemför, ska vara rättvis. Ingen änka eller

svag man eller kvinna ska någonsin ligga och gråta,

därför att de inte har kött, medan de starka männen

stönar i svåra plågor, därför att de har ätit för mycket.

Och i kommande dagar ska det betraktas som en skam

för starka män att för äta sig. Jag, Keesh, har sagt det!

131Hånfulla ord och harmfulla skratt följde honom ut

ur igloon, men han bet samman tänderna och gick

sin väg, utan att se varken åt höger eller vänster.

Nästa dag gick han ut längs kusten, där isen och

landet mötas. De som såg honom gå lade märke till

att han medförde sin båge och ett rikligt förråd av

pilar med benspetsar och att han hade faderns stora

jaktspjut över axeln. Och denna händelse framkallade

mycket skratt och mycket prat. Aldrig hade någon

pojke vid så unga år dragit ut för att jaga, och ännu

mindre för att jaga ensam. Där var också många

huvudskakningar och mycket mumlande om, hur det

skulle gå, och kvinnorna såg medlidsamt på Ikeega,

vars ansikte var allvarligt och sorgset.

— Han kommer nog snart hem igen! sade de

uppmuntrande.

— Låt honom gå; det kommer att bli en bra läxa

för honom! sade jägarna. Och han kommer nog snart

hem igen, och sen blir han mer ödmjuk och

lågmäld.

Det gick en dag och en till, och den tredje dagen

blåste en våldsam storm, men ingen Keesh kom. Ikeega

slet sitt hår och smorde in sitt ansikte med sot och

sälolja, som tecken på sin sorg, under det att kvinnorna

förebrådde männen med hårda ord att de hade handlat

illa mot pojken och sänt honom i döden, och männen

132svarade inte, men gjorde sig i ordning för att gå ut

och söka efter liket, när stormen hade lagt sig.

Tidigt nästa morgon, kom Keesh gående in i byn.

Men han kom inte blygt och skamset. På ryggen hade

han allt det nyslaktade kött, som han kunde bära. Och

det låg självmedvetande i hans gång och stolthet i hans

tal.

— Gå med hundarna och slädarna och följ mitt

spår ungefär en hel dag, sade han. Där finns mycket

kött på isen, en björnhona och två halvvuxna ungar.

Ikeega var alldeles utom sig av glädje, men han

besvarade hennes smekningar och glädjeyttringar på

äkta manfolkssätt och sade:

— Kom, Ikeega, låt oss äta. Och därefter ska jag

sova, för jag är trött.

Och han gick in i deras igloo och åt en kraftig

måltid, och därefter sov han i tjugo timmar i sträck.

I början var folk tvivlande, mycket tvivlande, och

pratade fram och tillbaka. Att döda en isbjörn är

farligt, men trefallt värre är det att döda en björnhona

med sina ungar. Männen kunde inte få sig själva till

att tro, att pojken Keesh ensam hade utfört denna

underbara bragd. Men kvinnorna talade om det

nyslaktade köttet, som han hade burit hem på sin rygg,

och detta var ett överväldigande bevis mot männens

misstro. Och därför gav de sig till sist iväg, men de

133knorrade och brummade och sade, att även om det

var sant, hade han med all sannolikhet glömt att skära

upp djuren. Här uppe i norr är det alldeles

nödvändigt, att detta blir gjort, så snart villebrådet har fällts.

Eljest fryser köttet och blir så hårt, att det böjer eggen

på den skarpaste kniv, och det är ingen lätt sak att

lasta en stelfrusen björn om trehundra pund på en

släde och dra den över den ojämna isen. Men då de

kom fram till stället, fann de inte blott de dödade

djuren, som de hade betvivlat att finna, utan de såg

också, att Keesh hade styckat djuren på riktigt

jägaresätt och tagit ut inälvorna.

Detta var den första av Keeshs mystiska bedrifter,

och mysteriet blev mer och mer ogenomträngligt efter

hand som dagarna gick. På sin nästa jakttur dödade

Keesh en ung björn, som nästan var fullvuxen, och på

nästa tur igen en stor björnhanne och dennes hona.

Han var i regel borta tre, fyra dagar, men det var

ingenting ovanligt, att han en hel vecka i sträck var

ute på isfälten. Men alltid nekade han att ta andra

med sig på sina färder, och folket undrade mycket.

— Hur bär han sig åt? frågade de varandra. Aldrig

tar han en hund med sig, och hundar är ju ändå till

stor nytta.

— Varför jagar du endast björn? dristade

Klosh-Kwan sig till att fråga.

134Och Keesh svarade mycket förståndigt.

— Det är väl känt, att det är mera kött på björnen,

sade han.

Men folket i byn mumlade också om att det var

trolldom.

— Han jagar med onda andar, försäkrade några

bland dem, och därför har han så rikligt utbyte. Hur

kan det annars gå till, om han inte jagar med onda

andar?

— Kanske är andarna inte onda, utan goda, var

där andra som sade. Vi vet, att hans far var en väldig

jägare. Kan det inte vara så, att hans far jagar med

honom, på det att han må vinna fullkomlighet,

tålamod och förstånd. Vem vet?

Men turen fortsatte att följa Keesh, och de mindre

duktiga jägarna hade ofta nog att göra med att dra

hem hans jaktbyte. Och han var rättvis vid delningen

av köttet. Som hans far hade gjort före honom, så

såg han till, att den fattigaste gamla gumman och den

fattigaste gamle mannen fick sin rikliga andel, och

han behöll icke mera för sig själv, än han absolut hade

bruk för. Och därför och på grund av hans stora

duglighet som jägare betraktade folk honom med vördnad,

ja, nästan med bävan, och de började prata om att

göra honom till hövding efter gamle Klosh-Kwan. Och

på grund av de saker han hade uträttat, väntade de,

135. , - &

att han på nytt skulle infinna sig i rådet, men han kom

aldrig, och de skämdes att be honom därom.

— Jag har för avsikt att bygga mig en igloo, sade

han en dag till Klosh-Kwan och flera av jägarna. Det

ska bli en stor igloo, där Ikeega och jag kan bo och

ha det lugnt och gott.

— Ja, sade de och nickade högtidligt.

— Men jag har inte tid till det. Mitt arbete är att

jaga, och det tar all min tid i anspråk. Och därför är

det endast rättvist, att männen och kvinnorna i byn,

som äter mitt kött, bygger mig en igloo.

Och igloon blev byggd, så stor och rymlig, att inte

en gång Klosh-Kwans boning kunde mäta sig med den.

Keesh och hans mor flyttade in i den, och det var första

gången sedan Boks död, som hon fick leva under goda

villkor. Och det var inte endast i materiellt

hänseende, som hon fick det bra, ty genom hennes underbare

son och den ställning, han hade givit henne, hade folk

börjat betrakta henne som den förnämsta kvinnan i hela

byn, och kvinnorna vande sig vid att besöka henne,

fråga henne till råds och återge hennes visa ord, när

tvister uppstod mellan dem själva och deras män.

Men det var mysteriet, som omgav Keeshs

underbara jakter, som fortfarande intog första platsen i

allas tankar. Och en dag beskyllde Ugh-Gluk honom

för trolldom mitt upp i ansiktet.

136— Det säges, sade Ugh-Gluk med en olycksbådande

klang i stämman, att du står i förbund med onda

andar, och det är därför du får så rikligt jaktbyte.

— Är köttet inte gott? svarade Keesh. Har en enda

människa i byn blivit sjuk av att äta det? Hur vet

du, att det är trolldom med i spelet? Eller är det

bara som du gissar dig till på grund av den avund

som förtär dig?

Ugh-Gluk drog sig slokörad tillbaka, och kvinnorna

skrattade åt honom, då han gick bort. Men en kväll

blev det efter många överläggningar, bestämt i rådet,

att sätta folk att spionera på Keesh, när han drog ut

för att jaga, så att de kunde få veta, hur han bar sig

åt. Och på sin nästa färd följdes han av Bim och

Bawn, de duktigaste av jägarna, och de såg väl efter

att de inte blev sedda av honom. Fem dagar därefter

kom de tillbaka, och deras ögon höll på att falla ur

huvudet på dem, och deras tungor darrade av iver att

få berätta, vad de hade sett. Rådet sammankallades

i största hast i Klosh-Kwans hydda, och Bim började

berätta:

— Bröder, som ni hade befallt, följde vi Keeshs

spår, och vi gjorde det med stor listighet, för alt han

icke skulle kunna upptäcka oss. Och då hälften av

första dagen hade gått, gav han sig i kast med en stor

björnhanne. Det var en mycket stor björn!

137— Jag har aldrig sett en större, bekräftade Bawn

och fortsatte sedan själv: Men björnen var inte hågad

att slåss, för den vände och gick långsamt ut över isen.

Detta såg vi från klipporna vid kusten, och björnen

kom emot oss, och efter honom kom Keesh, käck och

oförfärad. Och han ropade hårda ord efter björnen

och svängde med armarna och gjorde mycket väsen.

Men då blev björnen vred, och reste sig på bakbenen

och brummade. Men Keesh gick rätt fram till björnen.

— Ja, fortsatte Bim berättelsen. Rakt. fram till

björnen gick han. Och björnen grep efter honom, och

Keesh sprang sin väg. Men under det han sprang, lät

han en liten rund kula falla på isen. Björnen stannade,

nosade på den och slök den. Och Keesh fortsatte att

springa och låta små, runda kulor falla på isen, och

björnen fortsatte att sluka dem.

Det ljöd tvivlande utrop och Ugh-Gluk visade öppet

sin misstro.

— Vi såg det med våra egna ögon, bekräftade Bim.

— Ja, med våra egna ögon, sade Bawn. Och detta

fortsatte tills björnen plötsligt ställde sig på bakbenen,

medan han fäktade som en rasande med sina

fram-tassar. Och Keesh fortsatte att springa över isen, tills

han var så långt ifrån honom, att han var i säkerhet.

Men björnen tog inte den minsta notis om honom, så

138upptagen var han med den olycka, som de små runda

kulorna hade förorsakat i hans inre.

•— Ja, i hans inre, föll Bim honom i talet. Ty han

klöste sig själv och sprang omkring på isen, som en

hundvalp, som vill leka — men av det sätt, varpå den

brummade och tjöt var det ganska tydligt, att det inte

var lek utan smärta. Jag har aldrig sett en sådan syn.

— Nej, ingen har nånsin sett en sådan syn!

fortsatte Bawn. Och dessutom var det en sådan stor björn!

— Trolldom, sade Ugh-Gluk.

— Jag vet inte, svarade Bawn. Jag berättar endast

vad jag har sett med mina egna ögon. Efter en stund

blev björnen svag och trött, för han var mycket tung

och hade tumlat omkring med stor våldsamhet och han

vandrade utefter strandisen, och huvudet rörde sig

långsamt från ena sidan till den andra, och åter och åter

satte han sig ned för att gnälla och tjuta. Och Keesh

följde efter björnen, och vi följde efter Keesh, och den

dagen och ännu tre dagar följde vi efter honom.

Björnen blev allt svagare, och oupphörligt jämrade han sig

av smärta.

— Det var trolldom! utbrast Ugh-Gluk. I sanning,

det var trolldom!

— Det kan nog hända.

Så kom Bim honom till undsättning.

— Björnen fortsatte att gå, än åt ett håll och än

139åt ett annat, fram och tillbaka i kretsar, så att till sist

var han nära det ställe, där Keesh första gången hade

träffat på honom. Nu var björnen alldeles sjuk och

kunde inte krypa längre, och så kom Keesh fram till

honom och stack ihjäl honom med sitt spjut.

— Och sedan? frågade Klosh-Kwan.

— Sedan gick vi vår väg, medan Keesh stannade

kvar och flådde björnen, och vi har sprungit hela

vägen för att berätta för er, hur det gick till, när

björnen blev dödad.

Och samma eftermiddag drog kvinnorna köttet av

björnen in i byn, under det att männen satt församlade

till rådslag. Då Keesh kom, sändes ett bud till honom,

som bad honom infinna sig i rådsförsamlingen. Men

han gav till svar, att han var hungrig och trött och

attjbans igloo var stor och varm och kunde rymma

många män.

Och så stor var männens nyfikenhet, att hela

församlingen med Klosh-Kwan i spetsen reste sig och

gick till Keesh igloo. Han höll på att äta, men han

mottog dem med vördnad och bjöd dem att sitta, var

och en efter sin rang. Ikeega var omväxlande

förlägen och stolt, men Keesh var alldeles lugn.

Klosh-Kwan återgav den underrättelse som Bim och

Bawn hade medfört, och då han var färdig därmed,

sade han strängt:

140— Och därför, o, Keesh, önskar vi en förklaring

på ditt sätt att jaga. Är det trolldom?

Keesh såg upp och log.

— Nej, o, Klosh-Kwan! Det passar sig inte för

en pojke att veta något om trolldom, och om trolldom

vet jag ingenting. Jag har endast uttänkt ett medel,

varmed jag utan besvär kan döda björnen, det är allt.

Det är klokhet och inte trolldom.

— Och kan alla de andra också göra det?

— Alla.

En lång stund var det tyst i igloon. Männen såg på

varandra och Keesh fortsatte att äta.

— Och ... och ... och vill du tala om det för oss,

o Keesh? frågade Klosh-Kwan till sist med darrande

stämma.

— Ja, jag vill berätta det för dig! Keesh hade varit

sysselsatt med att suga märgen av ett ben, men nu var

han färdig och reste sig. Det är mycket enkelt. Se hit!

Han tog en tunn sträng av ett valben och visade dem

det. Ändarna var skarpa som nålspetsar. Han rullade

den omsorgsfullt tillsammans, till dess den försvann i

hans hand. Så släppte han den, och den rätade genast

ut sig igen. Därpå tog han en bit valspäck.

— Se, sade han, man tar en liten klump späck, så.

här, och gör en håla i den ... så här! Sedan sticker

man valbenet ned i fördjupningen, rullar riktigt fast

141samman, och lägger så en¾y bit späck över valbenet.

Och sedan får det hela ligga ute så att det fryser till en

liten rund kula. Björnen slukar den lilla runda kiilan,

späcket smälter, valbenet rättar ut sig, så att de

spetsiga ändarna står rätt ut, och björnen blir sjuk, och

när björnen är mycket sjuk, ja, så dödar man honom

med ett spjut. Det är mycket enkelt.

Ugh-Gluk sade: Oh! och Klosh-Kwan sade: Ah! Och

alla uttalade sig, var och en efter sin natur och på sitt

sätt, och alla förstod, hur det hängde samman.

Och detta är berättelsen om Keesh, som för länge

sedan levde vid Ishavets kuster. Och emedan han

brukade sitt förstånd, och inte därför att det var trolldom

med i spelet, höjde han sig från den fattigaste igloon

till värdigheten av hövding i sin by, och det berättas,

att under alla de år han levde var hans stam välmående

och varken änkor eller de svaga grät om natten därför

att det inte fanns kött.

*

Det oväntade

Det är en lätt sak att se det som ligger alldeles

framför en, att göra det som väntas av en. I den

enskilda människans liv finns det en benägenhet att vara

statisk, snarare än dynamisk, och civilisationen gör, att

denna benägenhet blir till ett tvång, så att det som

ligger alldeles framför en är det enda man ser, och

det oväntade något som sällan inträffar. Men när det

oväntade verkligen sker, och om det är av tillräckligt

stor betydelse, så dukar de under, som inte är

levnadsdugliga. De ser inte vad som ligger rakt framför dem,

och de är inte i stånd till att inrätta sitt liv, som alltid

har följt bestämda banor, efter andra och främmande

banor. Kort sagt; då de nå till slutet av sin egen

bestämda bana, så dö de.

Å andra sidan finns det människor, som äger

förmågan till fortbestånd, handlingskraftiga individer,

som frigöra sig från det solklara, det väntades

regemente, och kan anpassa sig efter den bana, hur

främmande den än är, som de händelsevis påträffar eller

blir tvingade att följa. En sådan personlighet var Edith

Whittlesey. Hon var född på landet i England, där

livet löper som efter en snodd och där det oväntade

är så oväntat, att det, när det inträffar, blir betraktat

som någonting omoraliskt. Hon kom tidigt ut bland

främmande och hade redan vid unga år — helt

slentrianmässigt — avancerat till kammarjungfru.

Civilisationen har till följd att de mänskliga

lagarna, påtvingas omgivningen tills denna blir fullkomligt

mekanisk i sin regelbundenhet. De anstötliga skjutes

åt sidan, och det oundvikliga förutses. Man blir inte

våt av regnet eller fryser av kylan, under det att till

och med döden, i stället för att vandra runt som en

ohygglig, tillfälligt uppdykande gäst, blir till ett

omsorgsfullt förberett skådespel, som lugnt skrider framåt

sin säkra bana till familjegravens valv, där gångjärnen

inte få lov att rosta och där dammet oupphörligt sopas

bort.

Det var i en sådan omgivning, som Edith

Whittlesey växte upp. Där inträffade aldrig någonting. Det

kunde knappast kallas en händelse, då hon vid

tjugofem års ålder ledsagade sin fru på en kortare resa till

Förenta staterna. Det var endast det, att banan fick

en ny riktning, ty annars var det samma jämna bana.

144

Den fördes, utan överraskande händelser, ut över

Atlanten, så att fartyget inte var ett skepp mitt ute på

havet, utan ett rymlig hotell med många korridorer,

en koloss som rörde sig lugnt och besinningsfuUt och

tvang vågorna till underkastelse med sina väldiga

dimensioner, tills det stora havet blev som en

kvarndamm, enformigt och lugnt. Och på andra sidan

Atlanten fortsatte den vidare över land, samma gamla

bana — lugn och värdig — med hotell vid varje

hållplats och hotell på hjul mellan hållplatserna.

I Chicago studerade Edith Whittlesey den ena sidan

av umgängeslivet, medan hennes fru studerade den

andra; och då hon lämnade sin tjänst och blev mrs

Nelson, var det ett — om än svagt — bevis på hennes

förmåga att ge sig i kast med det okända och göra det

sig underdånigt. Hans Nelson, immigrant, svensk till

börden och snickare till yrket, hade inom sig denna

germanska rastlöshet, som ständigt driver rasen mot

väster i evig längtan efter äventyr. Han var en lång,

tungt byggd man, mycket företagsam, men utan någon

vidare fantasi, och dessutom i besittning av en trofast,

kärleksfull natur, vars känsloliv utmärkte sig för

samma seghet och uthållighet som hans stora, kraftiga

kropp.

— När jag efter att ha slitit hårt har sparat ihop

lite pengar, tänker jag fara till Colorado, hade han

Kärlek till livet —10 i a csagt till Edith dagen efter deras bröllop. Ett år

därefter var de i Colorado, där Hans Nelson för första

gången såg folk gräva efter guld och själv greps av

guldfebern. På sin jakt efter guldgruvor drog han

genom norra och södra Dakota, Idaho, östra Oregon

och vidare in i Brittiska Columbias berg. Edith

Nelson var alltid vid hans sida, både på färder och när

de låg stilla, och hon bar sin andel av hans segrar,

hans mödor och hans slit. Hon, som hittills hade rört

sig med korta, trippande steg liksom den som är

uppväxt inom hemmets väggar, vande sig vid att gå med

bergsbons långt uttagna steg. Hon lärde sig att se

faran i ögonen, klart och med urskiljning, och hon

frigjorde sig mer och mer från den paniska rädsla,

som bottnar i ovetenhet och som så lätt griper den

som är uppväxt i en stad, den paniska förskräckelse,

som gör folk lika galna som kullriga hästar, så att de

i stället för att käckt möta sitt öde ansikte mot ansikte,

stå stilla och inväntande, stela av fasa, eller rusa åstad

i blind, ödeläggande fruktan, längs den väg som är

översållad med så många nedtrampade lik.

Edith Nelson mötte det oväntade vid varje krök

av vägen, och hon tränade sin synförmåga i så hög

grad, att hon i landskapet runt omkring sig såg, inte

det som låg rakt framför, utan det fördolda. Hon,

som aldrig hade lagat mat, lärde sig att baka bröd

146utan jäst eller bakpulver, i en stekpanna över en öppen

eld. Oeh när den sista koppen mjöl var använd och

den sista fläsksvålen försvunnit, då förstod hon åter

att anpassa sig efter förhållandena, och av

mocka-sinerna och lätt garvade läderbitar, som hörde till

deras utrustning, tillagade hon ett surrogat för

människoföda, som satte mannen i stånd till att uppehålla livet

och stappla vidare. Hon lärde sig att lägga

packningen på en häst lika bra som någon man — ett

arbete som annars kan ta modet och självsäkerheten

från varje stadsbo, och hon förstod hur hon på bästa

sätt skulle surra ihop vilken packning som helst. Hon

kunde också göra upp eld av våt ved i ösande regn

och ändå inte mista sitt goda humör. Kort sagt: under

alla de förklädnader, vari det oväntade visade sig

för henne, förstod hon att göra det sig underdånigt.

Men det Stora Okända skulle komma senare in i

hennes liv och sätta henne på ett hårt prov.

Den guldsökande strömmen vällde fram mot norr,

in i Alaska, och det kunde inte undgås, att Hans

Nelson och hans hustru kom in i den och med

oemotståndlig makt drevs fram mot Klondike. På hösten 1897

var de i Dyea men utan medel till att skaffa sig den

nödvändiga utrustningen för att komma över Chilcoot

Pass och nedåt floden till Dawson. Därför arbetade

147Hans Nelson i sitt yrke hela den vintern och hjälpte

till med att bygga upp staden Skaguay, denna stad,

som sköt upp som en svamp runt omkring alla de

människor, som rustade sig till att dra vidare.

Men han stod på tröskeln till det nya landet, och

hela vintern hörde han Alaska kalla på honom. Latuya

Bay ropade värst, och sommaren 1898 befann han och

hans hustru sig i labyrinten utanför den brutna

kustlinjen, där de arbetade sig fram i sjuttio fot långa

Siwashkanoter. Med dem var några indianer och tre

vita män. Indianerna satte dem och deras förråd i

land vid en enslig vik, hundra miles, ungefär, bortom

Latuya Bay, och återvände till Skaguay, men de tre

männen stannade kvar, ty de hade andel i företaget.

Var och en hade bidragit lika mycket till utrustningen,

och förtjänsterna skulle delas lika. Och eftersom Edith

Nelson åtog sig att laga mat till de andra, skulle hon

ha lika stor andel av utbytet som männen.

Först högg de granar och byggde sig en stuga med

tre rum. Det var Edith Nelsons arbete att hålla denna

stuga i ordning. Männens arbete var att leta efter

guld, vilket de också gjorde, och att finna guld, vilket

de också gjorde. Det var ingalunda något

överraskande guldfynd, och även med hårt arbete kunde de

endast utvinna mellan femton och tjugo dollars om

dagen. Den korta Alaskasommaren varade det året längre

148än vanligt, och de uppsköt sin återresa till Skaguay

till sista minuten. Och då var det försent. De hade

träffat anstalter att medfölja de där boende cirka

trettio indianerna på deras höstresa nedåt kusten, där

de skulle köpa och sälja sina varor. Siwasherna hade

väntat på de vita männen ända till elfte timmen, och

sedan hade de dragit åstad, och det lilla sällskapet

kunde inte göra annat än att vänta på någon tillfällig

transportmöjlighet. Emellertid hade de gjort allt i

ordning på utmålet och samlat ett stort förråd av

bränsle.

Plötsligt, med våldsamheten av en trumpetstöt, kom

vintern. Den kom på en enda natt, och guldgrävarna

vaknade upp till vindens tjutande, till drivor av snö

och av is på varje vattendrag. Stormby följde på

stormby, och mellan byarna rådde en tystnad, som

endast avbröts av bränningens dån mot den öde kusten,

där det salta skummet låg som ett bräm av fruset

vitt.

Allt gick bra i stugan. Deras guldstoft hade vägt

nära åttatusen dollars, och de hade orsak att vara

nöjda. Männen tillverkade snöskor, gick på jakt för

att skaffa färskt kött, och under de långa kvällarna

spelade de whist och pedro i oändlighet. Då nu

guld-grävararbetet hade upphört, satte Edith Nelson

männen till att göra upp eld och diska, medan hon själv

149stoppade deras strumpor och gjorde deras kläder i

ordning.

Det förekom varken kiv eller småaktigt gräl i den

lilla stugan, och de talade ofta om hur lyckligt det

var, att de passade så bra tillsammans, Hans Nelson

var en trög och godmodig karl, och Edith hade för

länge sedan vunnit hans obegränsade beundran genom

sin förmåga att dra jämt med alla människor. Harkey,

en lång, skranglig Texasbo, var trots sin dystra

läggning en ovanligt välvillig och godmodig man, och så

länge man icke bestred hans älsklingsteori om att

guldet växte, var han rätt användbar som sällskap.

Stugans fjärde invånare, Michael Dennin, var irländare

och bidrog mycket till att hålla de andra i gott humör.

Han var en stor, kraftigt byggd man, som kunde bli

alldeles rasande över småsaker men i verkligt kritiska

situationer hade ett aldrig svikande gott humör.

Stugans femte och siste invånare, "holländaren", var

föremål för alla de andras kvickheter, vilket han inte hade

det minsta emot. Han kunde till och med göra sig

omak för att få de andra att skratta på hans egen

bekostnad, om han på detta sätt kunde göra livet lite

mera glatt. Det föreföll som om det var hans mål i

livet att skapa skratt. Ingen allvarsam tvist hade

någonsin stört det goda förhållandet, och nu då var och en

hade sextonhundra dollars som resultat av det korta

150sommararbetet, så härskade där en viss välbärgad,

trygg och nöjd stämning inom det lilla sällskapet.

Men så inträffade det oväntade. De hade just satt

sig ned till frukostbordet. Fastän klockan var åtta —

morgonmåltiderna hade helt naturligt blivit

framflyttade till ett senare klockslag, nu då det regelbundna

guldgrävararbetet hade upphört — lystes bordet upp

av ett ljus, som var satt i en flaskhals. Edith och

Hans satt vid var sin bordända. På den ena långsidan,

med ryggen mot dörren, satt Harkey och holländaren.

Stolen på andra sidan var tom, Dennin hade ännu inte

kommit in.

Hans Nelson såg på den tomma stolen, och skakade

långsamt på huvudet och sade, med ett klumpigt försök

att vara kvick:

— Han är alltid förste man när det gäller mat.

Det är mycket underligt. Han är kanske sjuk.

— Var är Michael? frågade Edith.

— Han steg upp lite före oss andra och gick ut,

svarade Harkey.

Holländarens ansikte strålade av godmodigt okynne.

Han låtsades veta anledningen till Dennins frånvaro och

anlade en hemlighetsfull min, medan de andra

högröstat begärde, att han skulle säga vad han visste.

Edith gick bort och såg in i de tre männens sovrum

151och vände sedan åter till bordet. Hans såg på henne,

men hon skakade på huvudet.

— Han har aldrig kommit för sent till måltiderna,

anmärkte hon.

— Jag kan inte förstå det, sade Hans. Han har

alltid haft en hästaptit.

— Ja, det är då alldeles för galet! sade

holländaren och skakade melankoliskt på huvudet.

De började göra sig lustiga över sin kamrats

frånvaro.

-— Det är mycket sorgligt! förklarade holländaren.

— Vad för något? frågade de i korus.

— Stackars Michael T blev det klagande svaret.

— Vad är det för fel på Michael? frågade Harkey.

— Han är inte hungrig, inte hungrig, klagade

holländaren på sitt litet brutna språk. Han har mist

aptiten. Han kan inte tåla maten.

— Det skulle man då inte tro, så som han sätter

i sig, anmärkte Harkey.

— Det gör han bara för att vara artig mot mrs

Nelson, svarade holländaren, på sitt kvicka sätt. Jag

vet det, jag vet det, och det är verkligen för galet.

Varför är han inte här? Därför att han har gått ut.

Varför har han gått ut? För att få bättre aptit. Hur

får han bättre aptit? Han går barfota i snön! Ah!

Tror ni inte jag vet det. Det är på det sättet, som

152rika människor jagar efter aptiten, när den försvunnit

och inte finns mera. Michael har sextonhundra dollars.

Han är rikt folk. Han har ingen aptit. Därför jagar

han aptiten. Öppna bara dörren, så ska ni få se honom

med bara fötter i snön. Nej, ni får inte se den aptit.

Det är just det som är i vägen med honom. När han

ser den aptit, fångar han den och kommer in och äter.

De skratta allesammans högt åt holländarens

tokerier. Ljudet hade knappt dött bort, förrän dörren

öppnades, och Dennin trädde in. De vände sig

allesammans om för att se på honom. Han höll en hagelbössa

i handen, och under det de såg på honom lyfte han

den upp till axeln och fyrade av två gånger. Vid första

skottet sjönk holländaren samman över bordet, välte

omkull sin kaffemugg och doppade sitt tjocka gula hår

i den tallrik med majsgröt, som stod framför honom.

Hans panna pressades mot tallrikens yttersta kant och

vickade upp den mot hans hår i en vinkel av fyrtiofem

grader. Harkey hade just hunnit komma på fötter då

det andra skottet kom, och han störtade framstupa på

golvet, under det att hans "Min Gud"! dog bort i ett

gurglande ljud i hans strupe.

Detta var det oväntade. Hans och Edith var

fullkomligt lamslagna. De satt vid bordet, med alla muskler

spända till det yttersta, och stirrade liksom förtrollade

på mördaren. De såg honom endast tydligt genom

153krutröken, och i tystnaden hördes intet annat ljud än

dropp, dropp från holländarens utspillda kaffe.

Dennrn öppnade med en knyck bakladdaren och kastade ut

de tomma patronerna, och medan han höll bössan i

den ena handen, stack han den andra ned i fickan

efter nya patroner.

Han höll just på att sticka patronerna i bössan, då

Edith Nelson vaknade till medvetande om att där måste

handlas. Det var tydligt, att han hade för avsikt att

döda Hans och henne. Under en tid av tre sekunder

hade hon varit omtöcknad och förlamad av det

fruktansvärda och ofattbara sätt, på vilket det oväntade

hade uppenbarat sig. Nu reste hon sig för att möta

det ansikte mot ansikte. Hennes sätt att göra det på

var rent handgripligt, ty hon sprang som en katt på

mördaren och grep tag i hans halsduk med båda

händerna. Tyngden av hennes kropp fick honom att

stappla baklänges, och han försökte att skaka henne

av sig, samtidigt med att han behöll greppet om

bössan. Det var mycket besvärligt, ty hon var en sund,

stark kvinna, och i detta ögonblick var hon lika smidig

som en katt. Hon kastade sig över mot den andra

sidan, och det tag hon hade i hans strupe var så fast,

att hon höll på att välta omkull honom. Han rätade

på sig och snurrade hastigt runt. Fortfarande utan att

släppa taget följde hon den cirkel han beskrev, och hon

154svängde genom luften, klängande sig fast vid hans

halsduk med båda händerna. Till sist blev den virvlande

rörelsen hejdad av en stol, och mannen och kvinnan

slungades i vild kamp över rummets halva längd och

hamnade båda två på golvet.

Hans Nelson behövde en halv sekund längre än sin

hustru för att resa sig mot det oväntade. Hans nerver

och hjärna arbetade långsammare än hennes. Hans

organism var grövre, och det hade tagit honom en halv

sekund längre att komma till medvetande och skrida

till handling. Hon hade redan kastat sig över Dennin

och huggit tag i hans halsduk, då Hans sprang upp.

Men han besatt inte hennes kallblodighet. Hans raseri

var blint, ett fullkomligt bärsärkaraseri. I det

ögonblick han sprang upp från stolen, öppnade han munnen

och utstötte ett ljud, som var till hälften morrning och

till hälften vrål. De båda kropparna hade redan ¾örjat

virvla runt, och han följde morrande eller vrålande

efter dem, och nådde dem då de hamnade på golvet.

Han störtade sig över den fallne mannen och slog

honom i vilt raseri med sina knytnävar. Slagen var

som med en slägga, och då Edith märkte hur Dennrns

kropp började mista sin spänstighet, släppte hon sitt

tag och rullade om på sidan. Hon låg på golvet och

följde stridens vidare utveckling. De våldsamma

slagen fortsatte att regna ned över Dennrns, som inte

155verkade att ta någon notis om dem. Han rörde sig

inte en gång. Då gick det upp för henne att han var

medvetslös. Hon ropade till Hans, att han skulle hålla

upp. Hon ropade igen, men han hörde tydligen inte.

Hon grep honom i armen, men hennes krampaktiga

tag gjorde endast slagen våldsammare.

Det var inte förståndet, som drev henne till att göra,

vad hon nu gjorde. Ej heller var det medlidandet eller

lydnaden för religionens: "Du skall icke ...". Det

var snarare en känsla av lydnad för lagen, etiska

föreställningar som bottnade i hennes ras och de

omgivningar vari hon vuxit upp, som tvang henne till att

kasta sig mellan sin man och den hjälplösa mördaren.

Det var först, då det gick upp för Hans, att det var

sin egen hustru han slog, som han höll upp. Han lät

fösa bort sig, ungefär som en vild men lydig hund låter

fösa bort sig av sin herre. Men likheten låg ännu

djupare. Det låg något djuriskt i det sätt, varpå

raseriet fortsatte att ligga och morra djupt nere i hans

strupe, och flera gånger var han färdig att åter kasta

sig över sitt byte, vilket endast hindrades av, att

kvinnan lade sig emellan.

Edith föste sin man allt längre tillbaka. Hon hade

aldrig sett honom i ett sådant sinnestillstånd, och hon

var räddare för honom, än hon hade varit för Dennrns

mitt i stridens hetta. Hon kunde inte tro, att detta

156rasande odjur var hennes Hans, och med en plötslig

känsla av avsky upptäckte hon med ens, att hon

ryggade tillbaka i instinktiv fruktan för att han som ett

vilddjur skulle hugga henne i handen med sina tänder.

Under några sekunder försökte han slingra sig undan

henne för att göra ett nytt angrepp mot Dennins, fastän

han samtidigt sökte undgå att göra henne något ont.

Men hon höll sig resolut vid sidan av honom, tills den

första glimten av förnuft åter dök upp i hans hjärna

och han gav upp.

Bägge kom nu med möda på fötter. Hans stapplade

tillbaka mot väggen och stod och stödde sig mot den,

med ett ansikte, som var alldeles förvridet av raseri

och upphetsning, medan det djupa mullrandet i hans

strupe, efter hand som sekunderna gick, blev allt

svagare och till sist alldeles upphörde. Det var

reaktionen som inträdde. Edith stod mitt i rummet och

vred sina händer, andfådd och flämtande, medan hela

hennes kropp darrade våldsamt. Hans såg ingenting,

men Ediths blick flög med fasa från den ena till den

andra av de enskildheter, som berättade om vad som

försiggått. Dennin låg där utan att röra sig. Den

kull-vräkta stolen, som hade slungats ett gott stycke framåt

under den vanvettiga virveldansen genom rummet, låg

i närheten av honom. Delvis under honom låg den

fortfarande öppna bössan. Och i hans kraftlösa hand

157låg de två patroner, som han inte hade hunnit få in i

bössan och som han hade hållit krampaktigt fast vid,

tills medvetandet lämnade honom. Harkey låg där

han fallit med ansiktet mot golvet, medan holländaren

låg framstupa över bordet, med det tjocka, gula håret

begravt i gröttallriken och själva tallriken i en vinkel

av fyrtiofem grader mot bordet. Hon kunde inte ta

ögonen från tallriken. Varför föll den inte ned? Det

var löjligt, att en plåttallrik skulle resa sig på ända

på bordet, även om en eller annan man hade blivit

dödad.

Hon såg bort på Dennins, men så fångades hennes

uppmärksamhet åter av tallriken på bordet. Det var

löjligt! Hon kände ett hysteriskt behov att skratta.

Sedan lade hon märke till tystnaden och glömde

tallriken i sin önskan att något skulle hända. Det

enformiga ljudet av kaffet, som fortsatte att droppa

från bordet ned på golvet, gjorde tystnaden dubbelt

hörbar. Varför gjorde Hans ingenting? Varför sa han

ingenting? Hon såg på honom och skulle just till att

säga något, då hon upptäckte att hennes tunga nekade

att lyda. Hon kände en underlig smärta i strupen,

och hennes mun var alldeles torr, liksom luden. Hon

kunde endast se på Hans, som i sin ordning såg på

henne.

Plötsligt bröts tystnaden av ett klirrande ljud av

158metall. Hon skrek högt, och hennes ögon sökte sig i

samma ögonblick tillbaka till bordet. Tallriken hade

fallit ned. Hans suckade som om han vaknat ur en

dröm. Det klirrande ljudet från tallriken hade väckt

dem till medvetande om att de skulle leva i en ny

värld. Stugan var en bild i smått av den nya världen,

där de för framtiden skulle leva och färdas. Den

gamla stugan hade försvunnit för alltid. Livets

horisont var alldeles ny och främmande för dem. Det

oväntade hade med hela sin trolldomsmakt strukit över

tingens yta, hade förändrat perspektivet, omkastat

värdena och rört det verkliga och overkliga samman i

hopplös förvirring.

— Min Gud, Hans! var det första Edith sade.

Han svarade inte, men stirrade skräckslagen på

henne. Så såg han sig långsamt om i rummet och

uppfattade för första gången alla enskildheterna. Sedan

satte han på sig sin mössa och gick bort mot dörren.

— Vart går du? frågade Edith, utom sig av ångest.

Han lade handen på dörrhandtaget och vände sig

till hälften mot henne då han svarade:

— Ut för att gräva gravar.

— Hans, du får inte lämna mig ensam med ...

hon såg ut över rummet ... med det här.

— Ja, men gravarna måste ju grävas! sade han.

— Du vet ju inte en gång hur många som behövs,

159invände hon i sin förtvivlan. Hon såg att han

betänkte sig och tillade: För övrigt kommer jag med

och hjälper dig.

Hans gick tillbaka till bordet och putsade helt

mekaniskt ljuset. Sedan företog de gemensamt en

undersökning av de tre männen. Både Harkey och

holländaren var döda — en fruktansvärd död, ty de båda

skotten hade blivit avfyrade på mycket nära håll. Hans

förklarade, att han inte ville röra vid Dennin, och

Edith var tvungen att företaga denna del av

undersökningen ensam.

— Han är inte död, ropade hon till Hans.

Han gick bort och såg på mördaren.

-— Vad säger du? frågade Edith, ty hon hade hört

sin man utstöta ett oartikulerat brummande.

— Jag säger, att det är en stor skam och riktigt

förbannat, att han inte är död, blev svaret.

Edith stod böjd över den fallne mannen.

— Låt honom vara, befallde han barskt och med en

underlig klang i rösten.

Hon såg med plötslig ångest på honom. Han hade

gripit bössan som Dennin hade tappat, och höll på att

lägga in patronerna i den.

— Vad tänker du göra? ropade hon och reste sig

hastigt från sin knäböjda ställning.

Hans svarade inte, men hon såg honom lägga bössan

160till axeln. Hon tog tag i mynningen med handen och

tvang den hastigt i vädret.

— Låt mig vara! utbrast han hest.

Han försökte att vrida vapnet ur handen på henne,

men hon kom närmare och klängde sig intill honom.

— Hans! Hans! Lugna dig! ropade hon. Låt bli

att vara alldeles tokig!

— Han har dödat holländaren och Harkey, svarade

hennes man, och nu ska jag döda honom.

— Ja, men det är orätt! invände hon. Tänk på

lagen!

Han skrattade hånfullt som för att visa, hur lite

han trodde på att lagen förmådde något på dessa

kanter, och återtog envist:

— Han har dödat holländaren och Harkey.

Hon resonerade länge med honom, men till alla

hennes resonemang svarade han endast gång på gång:

— Han har dödat holländaren och Harkey.

Men hon kunde inte komma ifrån den uppfostran

hon fått i sin barndom eller det blod som rann i hennes

ådror. Hon hade sin nedärvda föreställning om lagen,

och att uppföra sig riktigt var i hennes ögon att

fullborda lagen. Hon kunde inte inse, att där var annat

att göra, om de ville hålla sig på lagens grund. Att

Hans själv skulle göra sig till lagens handhavare, det

var inte mera försvarligt än Dennins dåd. En dubbel

Kärlek till livet —11 izriorätt blev icke till rätt, hävdade hon, och det fanns

endast ett sätt att straffa Dennrns på, och det var på

de lagliga sättet, som var föreskrivet av samhället.

Till sist gav Hans efter.

— Ja, ja, sade han. Som du vill. Men i morgon

eller övermorgon, så dödar han säkerligen både dig och

mig.

Hon skakade på huvudet och sträckte ut handen

efter bössan. Han skulle just räcka henne den, men

betänkte sig.

— Låt mig hellre skjuta honom! bad han.

Hon skakade åter på huvudet, och han skulle just

till att ge henne geväret, då dörren gick upp, och en

indian trädde in, utan att knacka och följd av en

häftig vindstöt och fykande snö. De vände sig emot

honom, Hans fortfarande med geväret i handen. Den

nykomne hade strax klart för sig, vad som hade skett,

men han rörde inte en min. Han lät blicken hastigt

glida över de döda och den sårade, men det fanns

ingen överraskning att läsa i hans ansikte, knappast

nyfikenhet. Harkey låg rakt framför fötterna på

honom, men han tog ingen notis om honom. Det var söm

om liket inte alls existerade för honom.

— Mycket vind! ljöd indianens hälsning. Allt väl?

Mycket väl?

Hans, som fortfarande stod och höll bössan, hade

162klart för sig, att indianen skrev de misshandlade liken

på hans räkning. Han såg bönfallande på sin hustru.

— God morgon, Negook! sade hon med en stämma,

som tydligt visade, hur svårt hon hade att tala. Nej,

inte mycket bra. Mycket ledsamt.

— Farväl! Jag går nu ... mycket brått! sade

indianen, och utan att visa något tecken på brådska

gick han lugnt och betänksamt runt om en röd pöl på

golvet, stängde dörren och försvann.

Mannen och kvinnan såg på varandra.

. — Han tror det är vi, som har gjort det, flämtade

Hans, att det är jag som har gjort det!

Edith stod en stund utan att säga något. Så sade

hon kort och bestämt:

— Bry dig inte om vad han tror. Det får komma

sedan. Nu har vi två gravar att gräva. Men först

måste vi binda Dennin, så att han inte slipper undan.

Hans nekade att röra vid Dennin, men Edith band

honom försvarligt till händer och fötter. Sedan gick

hon och Hans ut i snön. Marken var frusen, och de

kunde inte komma någon väg med hackan. Först

samlade de ihop ved, så skrapade de bort snön, och

på den frusna ytan gjorde de upp en eld. Då elden

hade brunnit en timme, hade de endast kommit ett par

tum ned i jorden. De skyfflade bort den lösa jorden

163och tände en ny eld. Det tog dem varje gång en timme

att komma ett par tum längre ned.

Det var ett hårt och obehagligt arbete. Den f ykande

snön gjorde, att elden inte ville brinna ordentligt,

medan den skarpa vinden trängde genom deras kläder

och fick dem att skaka av köld. De talade inte mycket

med varandra, blåsten verkade hindrande på allt

samtal. Och utom, att de funderade en liten smula över

vad Dennins motiv kunde ha varit, kände de sig inte

heller frestade till att tala, så nedtryckta var de av

den fasansfulla tragedien. Klockan ett såg Hans bort

mot hyddan och förklarade att han var hungrig.

— Nej, inte nu, Hans! svarade Edith. Jag kan inte

ensam gå tillbaka in, som där ser ut, och laga mat.

> Klockan två erbjöd sig Hans att gå med henne,

men hon övertalade honom att stanna vid sitt arbete,

och klockan fyra var de två gravarna färdiga. De

var endast två fot djupa, men det var också

tillräckligt. Mörkret föll på, då Hans hämtade släden, och

de bägge döda männen släpades genom mörkret och

stormen till sin frusna grav. Det blev ingen högtidlig

begravningsfärd. Släden sjönk ned i snödrivorna och

var tung att dra, mannen och kvinnan, som inte hade

ätit något, sedan föregående dag, var försvagade av

hunger och utmattning. De hade inte kraft nog till

att motstå vinden, och emellanåt ruskade den dem så

164våldsamt, att de inte kunde stå stadigt på benen. Ett

par gånger välte släden, och de blev tvungna att lägga

den ohyggliga lasten upp på den igen. De sista hundra

foten, innan de nådde gravarna, gick uppför en brant

sluttning, och de kröp uppför den på alla fyra,

liksom slädhundarna, begagnade armarna som ben och

nstack ned händerna i snön. Men trots detta blev de

ett par gånger dragna tillbaka av slädens tyngd och

gled och rullade utför backen, vid vars fot döda och

levande, draglinor och släde hamnade i en ohygglig

röra.

— I morgon ska jag sätta upp en bräda med deras

namn, sade Hans, då gravarna var igenkastade.

Edith grät. Några brutna meningar hade varit allt,

hon kunnat prestera i ersättning för liktalet, och nu

var hennes man tvungen att nästan bära henne tillbaka

till stugan.

Dennin var vid fullt medvetande. Han hade rullat

sig fram och tillbaka på golvet under sina fruktlösa

ansträngningar att göra sig fri. Han såg på Hans och

Edith med glödande ögon, men han försökte inte säga

något. Hans nekade fortfarande att röra vid mördaren

och såg vresigt på Edith, då hon släpade honom över

golvet in i männens sovrum. Men hur mycket hon

än ansträngde sig, kunde hon inte lyfta honom från

golvet upp i kojen.

165— Det är bättre att låta mig skjuta honom, så har

vi inte mera besvär med honom! sade Hans med ett

sista försök att bringa henne till förnuft.

Edith skakade på huvudet och gav sig på nytt i lag

med det arbete hon hade påtagit sig. Till hennes

överraskning gick det denna gång mycket lätt att få

upp honom, och hon förstod att Hans hjälpt henne.,

Nu skulle köket göras rent. Men då det var gjort,

ropade golvet fortfarande om den tragedi, som hade

ägt rum, och Hans hyvlade av fläckarna och gjorde

upp eld i ugnen med spånorna.

Dagarna kom och gick. Långa timmar var det bara

mörker och en tystnad, som endast avbröts av stormens

tjutande och bränningens dån mot den isklädda

stranden. Hans lydde Ediths minsta order. Hela hans

underbara företagsamhet hade försvunnit. Hon hade

beslutat sig för att behandla Dennin på sitt sätt, och

därför överlät han hela saken i hennes händer.

De levde i ständig ångest för mördaren. Det fanns

ju alltid den möjligheten, att han kunde göra sig fri

från de rep, varmed han var bunden, och de var

tvungna att vaka över honom både dag och natt. En

av dem måste ständigt sitta vid sidan av honom med

den laddade bössan i knät. I början försökte Edith

med åttatimmarsvakter, men den ständiga spänningen

var för mycket för dem, och sedan avlöste hon och

166Hans varandra var fjärde timme. Då de var tvungna

till att få någon sömn och då vakterna också utsträckte

sig till nätterna, måste de använda nästan all den tid,

då de inte sov, till att bevaka Dennin. De hade

knappast tid över till att laga sin mat och hämta bränsle.

Sedan Negooks olägliga besök hade indianerna

hållit sig borta från stugan. Edith sände Hans ned

till deras stugor för att få dem att sätta Dennin i en

kanot och transportera honom längs kusten till

närmaste vita koloni eller handelsstation, men han vände

tillbaka med oförrättat ärende. Då gick Edith själv

dit och talade med Negook. Han var hövding i den

lilla byn, med en mycket tydlig förnimmelse av sitt

ansvar, och han förklarade sin ståndpunkt, mycket

kort och tydligt.

— Det är vit mans bekymmer, sade han, icke

Siwashs bekymmer. Om mitt folk hjälper dig, så blir

det också Siwashs bekymmer. När vit mans

bekymmer och Siwashs bekymmer sammanfaller och blir till

ett bekymmer, så blir det ett mycket stort bekymmer,

som icke är till att förstå och som är utan slut.

Bekymmer är inte till någon nytta. Mitt folk gör inte

något ont. Varför skulle de hjälpa er och få bekym^

mer?

Och så gick Edith Nelson tillbaka till den förfärliga

stugan med de ändlösa fyratimmarsvakterna. Emel-

167lanåt, då det var hennes tur, kunde hon sluta ögonen

och slumra till. Men varje gång for hon upp med ett

ryck, grep bössan och kastade en snabb blick på

honom. Den verkan, som denna ständiga spänning hade

på henne, var allt annat än lycklig. Hennes ångest

för mannen var så stor, att hon även om hon var fullt

vaken, inte kunde låta bli att fara samman och hastigt

sträcka ut handen efter bössan, bara han rörde sig

under filtarna.

o

Hennes nervsystem var fullkomligt förstört, och

hon visste, att en kris var nära förestående. Först

började det att flimra för hennes ögon, så att hon var

tvungen att sluta dem för att få ro. Så började det

komma nervösa ryckningar i hennes ögonlock, som

det var henne omöjligt att behärska. Och vad som

gjorde henne ännu mer nervös var, att hon inte kunde

glömma tragedin. Allt det fasansfulla fortsatte att

ligga henne så nära in på livet som den morgon, då

det oväntade trädde in i hyddan och tog den i

besittning. Hon måste dagligen hjälpa fången till rätta då

han skulle äta och dricka, och varje gång måste hon

bita tänderna samman och stålsätta sig till både kropp

och själ.

Den verkan det hade på Hans var helt annorlunda.

Tanken på att det var hans plikt att döda Dennin, hade

blivit till en fix idé hos honom, och varje gång han

168hjälpte den bundne mannen tillrätta eller satt och

vakade hos honom, var Edith ständigt rädd för att

han skulle foga ännu ett mord till listan över de

ogärningar, som hade ägt rum i stugan. Hans svor alltid

våldsamt över Dennin, och behandlade honom

hårdhänt, men han försökte dölja sin mordlust och sade

ofta till sin hustru:

— Det kommer nog en dag, då du vill att jag ska

döda honom, och då vill jag inte göra det. Jag skulle

bli sjuk av det.

Mer än en gång, när hon på sina frivakter smög

sig in i rummet, kunde hon se de bägge männen stirra

pá varandra med hatfulla blickar, som två vilda djur,

och i Hans ansikte läste hon lusten att mörda och i

Dennins det vilda raseri, som man kan se i en fången

råttas ögon. "Hans! kunde hon så ropa. "Vakna

upp!" Och han vaknade till fullt medvetande,

förskräckt, skamsen, men utan ånger.

Och på så sätt blev Hans en ny faktor i det

problem, som det oväntade hade givit Edith Nelson att

lösa. I början hade det blott varit en fråga om att

handla rättvist mot Dennin, och att handla rätt var

enligt hennes uppfattning att hålla honom fången, till

dess han kunde bli överlämnad till den lagliga

myndigheten och ställd inför en riktig domstol. Men så

började hänsynen till Hans att spela iii, och hon såg,

169att hans forstånd och själs frälsning var i fara. Hon

upptäckte också snart, att hennes egen kraft och

uthållighet hade blivit en del av problemet. Hon höll

på att falla ihop under den våldsamma spänningen.

Hon hade börjat märka ryckningar och dragningar i sin

högra arm, och hon kunde inte bekämpa dem. När

hon ville föra skeden till munnen, spillde hon ut sin

mat, och hon kunde inte mer lita på sin dåliga arm.

Hon förmodade att det var någon sorts danssjuka,

och hon gruvade sig vid tanken på följderna, om

sjukdomen skulle gripa omkring sig. Vad skulle hända

om hon dukade under? Hon föreställde sig det som

möjligen skulle inträffa, om hyddan endast rymde

Dennin och Hans, och dessa fantasier bidrog blott till

att öka hennes ångest.

Efter den tredje dagen började Dennin att tala.

Hans första fråga hade varit: "Vad tänker ni göra

med mig?" Och denna fråga upprepade han dagligen

många gånger om dagen. Men varje gång svarade

Edith, att han kunde vara viss om, att bli behandlad

i överensstämmelse med lagen. Hon å sin sida ställde

dagligen samma fråga till honom: "Varför gjorde du

det?" Det svarade han aldrig på, men den försatte

honom varje gång i häftigt raseri, och han rasade och

slet i de rep, som höll honom fjättrad, och han hotade

henne med vad han skulle göra, när han kom lös —

170vilket han, som han sade, säkert skulle komma förr

eller senare. Vid sådana tillfällen spände hon båda

hanarna på geväret och var beredd att låta honom dö

om det skulle lyckats honom att slita sig lös, och hon

skälvde och skakade och var svimningsf ärdig av ångest

och spänning.

Men efter hand mjuknade Dennin. Det föreföll

henne som om han blivit trött av den evigt vilande

ställningen. Han började tigga och be om att bli släppt

lös. Han kom med alla slags förvirrade löften. Han

skulle inte göra dem något ont. Han skulle själv resa

nedåt kusten och överlämna sig till myndigheterna.

Han skulle ge dem sin andel av guldet. Han skulle

ge sig in mitt i ödemarken och aldrig mer visa sig

för civiliserade människor. Han skulle göra slut på

sig själv, om hon blott ville försätta honom i frihet.

Det slutade i regel med att han förlorade herraväldet

över sig själv och började att rasa, till, dess hon var

rädd för att han skulle få hjärtslag, men hon skakade

alltid på huvudet och nekade honom den frihet, för

vars skull han arbetat upp sig till ett sådant raseri.

Men veckorna gick, och han blev ständigt mera

medgörlig. Och alltmera gjorde sig tröttheten gällande.

"Jag är så trött, så trött!" kunde han mumla, och han

flyttade huvudet fram och tillbaka på kudden som ett

bortskämt barn. Något senare började han lidelsefullt

171bönfalla om att få dö, tiggde henne att döda honom,

att bedja Hans förflytta honom ur hans elände, så att

han åtminstone kunde få vila ordentligt.

Situationen höll på att bli fullkomligt omöjlig.

Ediths nervositet tilltog ständigt, och hon visste, att

hon vilket ögonblick som helst kunde bryta alldeles

samman. Hon kunde inte en gång få den nödvändiga

vilan, ty hon förföljdes alltid av ångest för att Hans

skulle ge efter för sitt vanvett och döda Dennin medan

hon sov. Fastän de nu redan kommit till januari

månad, skulle det gå månader, innan det fanns minsta

utsikt till att ett handelsfartyg kunde lägga till i viken.

De hade inte heller räknat med att de skulle komma till

att övervintra i stugan, och deras proviant höll på

att ta slut, och Hans kunde inte hjälpa upp förråden

genom att gå på jakt. De var fastlänkade vid stugan

av tvånget att bevaka sin fånge.

Något måste göras, och Edith förstod det. Hon

tvang sig till att överväga frågan på nytt. Hon kunde

inte frigöra sig från den känslan för lag och rätt, som

var typisk för hennes ras, som låg henne i blodet och

som hon var uppfostrad i. Hon visste, att vad hon än

beslöt sig för, måste hon göra det i överensstämmelse

med lagen, och under de långa timmarna, när hon satt

och vakade med bössan över knäna, medan mördaren

kastade sig fram och tillbaka på britsen utan att finna

172vila, vid sidan av henne, och stormen dånade utanför,

då tog hon sig för att tänka sig in i det ursprungliga

samhället och på egen hand bygga upp utvecklingens

lag. Det slog henne, att lagen inte var annat än så

och så många individers gemensamma åsikt och vilja.

Det betydde inte något, hur många individer där fanns

i denna grupp. Det fanns små grupper, resonerade

hon, som till exempel Schweiz, och det fanns stora

grupper som Förenta staterna. Det betydde inte heller

något, resonerade hon vidare, hur få individer som

fanns i gruppen. Det kunde ju hända, att det blott

fanns tiotusen människor i ett land, och ändå blev

deras åsikt och vilja landets lag. Varför kunde då inte

ettusen människor utgöra en sådan grupp? frågade

hon sig själv. Och om ettusen var nog, varför då inte

etthundra? Varför inte femtio? Varför inte fem?

Varför inte ... två?

Hon blev alldeles förskräckt över denna slutledning,

och talade med Hans om saken. I början förstod han

det inte, och då han äntligen gjorde det, kom han med

ett argument, som var alldeles överbevisande. Han

talade om guldgrävardomstolar, där alla männen i ett

bestämt distrikt kom samman, stiftade lagen och

bringade den till verkställighet. Kanske var det med

alla tio eller femton män, sade han, men flertalets

vilja blev lag för alla tio eller femton, och vem som

173satte sig upp mot flertalets vilja måste lida sitt

straff.

Äntligen såg Edith klart vilken väg hon skulle följa.

Dennin måste hängas. Tillsamman utgjorde de

flertalet i denna grupp. Det var gruppens vilja, att Dennin

skulle hängas. Under utövandet av denna vilja

bemödade Edith sig ärligt att iakttaga hävdvunna

former, men gruppen var så liten, att Hans och hon måste

vara både vittnen, jury och domare ... och till slut

också bödlar. Hon anklagade formellt Michael Dennin

för mordet på holländaren och Harkey, och fången

låg på sin brits och lyssnade till vittnesutsagorna, först

Hans, så Ediths. Han nekade att förklara sig skylclig

eller icke skyldig, och han teg hårdnackat, när hon

frågade honom, om han hade något att säga till sitt

försvar. Hon och Hans meddelade, utan att resa sig,

att juryn förklarade fången skyldig, och sedan var

det hon, som i egenskap av domare uppläste domen.

Hennes stämma darrade, det ryckte i ögonlocken och

högra armen, men hon spelade sin roll till slut.

— Michael Dennin, inom tre dagar skall du lida

döden genom hängning.

Så löd domen. Mannen drog omedvetet en suck av

lättnad, men så skrattade han trotsigt och sade:

— Ja, då ska jag åtminstone inte behöva ha ont i

174ryggen av den förbannade britsen — det är då alltid

en tröst!

Sedan domen fallit, var det som om en känsla av

lättnad kom över dem alla. Särskilt märktes det på

Dennrn. All vresighet och trots försvann. Han talade

förtroligt med sina fångvaktare, och emellanåt kom där en

glimt av hans forna skämtsamhet fram. Han fann

också en stor tillfredsställelse i att höra Edith läsa för

honom ur bibeln. Hon läste stycken ur nya testamentet,

och han intresserade sig livligt för den förlorade sonen

och rövaren på korset.

När Edith, dagen innan avrättningen skulle äga

rum, kom med sin vanliga fråga: "Varför gjorde ni

det?" svarade Dennin: "Det är mycket enkelt. Jag

tänkte bara ..."

Men hon hejdade honom plötsligt och bad honom

vänta, och skyndade sig till Hans bädd. Det var hans

frivakt, och han vaknade upp, gned sig i ögonen och

brummade.

— Gå och hämta Negook och en indian till, sade

hon till honom. Michael ämnar bekänna. Se till att

de kommer. Tag bössan med dig och driv dem hitupp

med hjälp av den, om det skulle vara nödvändigt.

En halv timme senare blev Negook och hans

farbror Hadikwan införda i dödsrummet. De. kom inte

godvilligt, ty Hans drev dem framför sig med sin bössa.

175— Negook, sade Edith, det ska inte komma till att

vålla varken dig eller ditt folk något bekymmer. Allt,

vad ni har att göra, är att sitta stilla och ingenting

göra, utom att höra efter och förstå, vad här säges.

Och sålunda bekände den dödsdömde Michael

Dennrn offentligt sitt brott. Edith skrev ned hans berättelse,

efter hand som han omtalade den, under det

indianerna lyssnade, och Hans höll vakt vid dörren av fruktan

för att vittnena skulle söka undkomma.

Dennin förklarade, att han inte hade varit hemma i

"det gamla landet" på femton år och att det alltid hade

varit hans avsikt att återvända som en rik man, så

att hans gamla mor kunde få det rikigt bra under

resten av sitt liv.

— Och hur skulle jag kunna göra det på

sextonhundra? frågade han. Vad jag ville ha ... det var

allt guldet, alla åttatusen. Då kunde jag resa hem

som en fin man. Och vad vore lättare, tänkte jag för

mig själv, än att slå ihjäl er allesamman, resa ner

till Skaguay och berätta, att det var indianerna, som

hade slagit ihjäl er, och så ge mig i väg till Irland?

Och därför beslöt jag mig för att slå ihjäl er

allesamman, men för att använda ett av Harkeys

älsklingsuttryck, så gapade jag över för stort stycke på

en gång och stupade, då jag skulle svälja det. Och

detta är min bekännelse. Jag har givit djävulen vad

176djävulen tillhör, och om Gud vill, så ska jag nu giva

Gud vad honom tillhör.

— Negook och Hadikwan, ni har hört den vite

mannens ord, sade Edith till indianerna. Hans ord

står här på detta papper, och nu måste ni sätta ert

märke, så här, på papperet, så att vita män i

kommande tider, ska. veta, vad ni har hört.

De två Siwashindianerna satte ett kors mitt för sina

namn och mottog kallelse att infinna sig följande dag

med hela sin stam för att vara vittne till, vad som

skulle ske, och så fick de lov att gå.

Repen som band Dennins händer, lossades så att

han kunde skriva under dokumentet, Edith, kände sig

allt annat än väl till mods. Dennin låg på rygg och

stirrade upp i taket, som var tätat med mossa.

— Ja, nu vill jag giva Gud, vad honom tillhörer!

mumlade han och vände huvudet mot Edith. Och halvt

skämtande tillade han: — Kanske kan det komma mig

att glömma britsen.

Avrättningsdagen rann upp, kall och klar, med en

bitande vind, som skar igenom kläder och muskler

ända in till benen. För första gången på månader

stod Dennin på fötter. Hans muskler hade varit

overksamma så länge, och han var så ovan att stå i upprat

ställning, att hans ben nekade att bära honom. Han

Kärlek till livet —12 •■ nnraglade fram och tillbaka, vacklade och grep med

sina bundna händer fast i Edith för att finna stöd.

— Minsann går det inte runt i skallen på mig!

sade han och skrattade trött.

Och ett ögonblick senare sade han:

— Åh, jag är glad över att det snart är förbi. Den

förbannade britsen skulle i alla fall ha blivit min död,

det är jag säker på.

Då Edith gav honom hans pälsmössa och ville dra

ned klaff ärna över öronen skrattade han och sade:

— Varför gör du det?

— Det är bitande kallt ute, svarade hon.

— Och om tio minuter, vad betyder då ett fruset

öra mer eller mindre för stackars Michael Dennin?

frågade han.

Hon hade kämpat en hård strid med sig själv för

att få kraft till denna sista tunga prövning, och hans

anmärkning var som ett slag i ansiktet på hennes

självbehärskning. Hittills hade det förefallit henne så

underlig spöklikt, liksom en dröm, men den brutala

sanning som låg i hans ord, öppnade hennes ögon för

vad det verkligen var, som skulle äga rum. Irländaren

kunde inte undgå att lägga märke till hennes

sinnesrörelse.

— Ni ska inte vara ledsen för min dumma

anmärkning! sade han ångerköpt. Jag menade inte något med

178den. Det är en stor dag i dag för Michael Dennin,

och han är glad som en lärka.

Han började att vissla, men den muntra melodin

blev snart sorglig, och till sist upphörde den alldeles.

— Jag skulle önskat, att här vore en präst, sade

han tankfullt, men så tillade han hastigt: — Nå,

Michael Dennin är alltför gammal i tjänsten för att

gråta över de behagliga saker, han måste avstå ifrån,

när han beger sig på vandring.

Han var så ovan att gå, att han åter höll på att falla,

då dörren öppnades och han kom ut i den friska luften.

Edith och Hans gick på var sin sida om honom och

stödde honom, medan han sade den ena roligheten

efter den andra för att hålla modet uppe hos dem,

och endast en gång avbröt han sig för att berätta för

dem, hur de skulle bära sig åt för att skicka hans

andel av guldet hem till häris mor i Irland.

De arbetade sig uppför en liten kulle och nådde snart

en öppen plats mellan träden. Här var uppställd en

tunna i snön, och omkring den stod i en högtidlig krets

Negook och Hadikwan och alla Siwashindianema, ned

till dibarnen och hundarna, och alla hade de kommit

för att se hur den vite mannen skipade lag. Tätt

bredvid fanns en öppen grav, som Hans hade bränt ned i

den frusna jorden.

179Dennrn lät, praktisk som alltid, blicken glida över

de olika förberedelserna och gav akt på graven, repets

tjocklek och den gren, över vilket repet var lagd.

— Minsann om jag kunnat göra det bättre själv,

om det hade varit för dig, Hans!

Han skrattade högt åt sin egen kvickhet, men Hans"

ansikte var dödsblekt och stelt som is, så att

ingenting annat än möjligtvis domedagstrumpeten skulle

kunna förändra det. Han kände sig också kroppsligt

sjuk. Han hade inte gjort klart för sig, vilken

förfärlig sak det var att sända en människa tit ur denna

världen. Edith däremot hade nog klargjort det för

sig, men det gjorde inte det tunga värvet lättare. Hon

tvivlade starkt på att hon skulle kunna hålla sig uppe

så länge, tills det var gjort. Hon kände ett behov av

att skrika högt, att sjunka samman i snön, att hålla

händerna för ögonen och vända öm och blint rusa in

i skogen, likgiltigt varthän, bara hon slapp bort. Det

var endast genom en kolossal viljeansträngning, som

det lyckades henne att hålla sig upprat och fortsätta

med det arbete, hon hade föresatt sig att göra. Och

mitt under allt detta var hon mycket tacksam mot

Dennin för det sätt, varpå han hjälpte henne.

— Ge mig ett handtag, sade han till Hans, och

lyckades med dennes hjälp komma upp på tunnan.

Han böjde sig fram, så att Edith kunde komma åt

180att lägga repet tillrätta om hans hals. Sedan reste han

sig och Hans sträckte repet om grenen ovanför honom.

— Michael Dennin, har du något att säga? frågade

Edith högt och tydligt, men hur mycket hon än

ansträngde sig, skälvde hennes stämma likväl en liten

smula.

Dennin skrapade med fötterna på tunnan, såg

ge-herad ned på henne, som en man, vilken skall hålla sitt

jungfrutal och harklade sig.

— Jag är glad att det över! sade han. Ni har

behandlat mig som en kristen människa, och jag tackar

er hjärtligt för er godhet.

— Då må Gud mottaga dig som en botfärdig

syndare, sade Edith.

— Ja, svarade han, och han upprepade med sin

djupa stämma de knappt hörbara ord hon hade

uttalat: — Må Gud mottaga mig som en botfärdig

syndare!

— Farväl, Michael, ropade hon, och hennes röst lät

alldeles förtvivlad.

Hon kastade sig med hela sin tyngd mot tunnan,

men den ville inte vältas.

— Hans, skynda dig! Hjälp mig! ropade hon med

svag röst.

Hon kunde känna, hur hennes sista krafter höll på

att försvinna, och tunnan ville inte lyda henne. Hans

181skyndade sig bort till henne, och tunnan gled bort

under Michael Dennin.

Hon vände ryggen till och stack fingrarna i öronen.

Så började hon att skratta, ett skorrande, hårt,

metalliskt skratt, och Hans blev helt förargad, så

förargad, som han inte varit under hela det sorgliga

uppträdet. Edith Nelsons viljestyrka var nu fullständigt

bruten. Även mitt under sin hysteriska upphetsning

visste hon att så var, och hon var glad över att hon

hade varit i stånd till att hålla sig uppe, tills det hela

var över. Hon vacklade fram till Hans.

— Följ mig tillbaka, Hans! fick hon slutligen

framstammat.

—- Och låt mig vila! tillade hon. Bara vila, vila,

vila!

Hans lade armen om hennes liv, och de gick bort

över snön, under det han till hälften bár henne och till

hälften ledde hennes vacklande steg. Men indianerna

stod kvar, högtidliga och förundrade av detta

handhavande av den vite mannens lag, som tvang en man

till att dansa i luften.

*

Vargungarnas färd

Sitka Charley rökte sin pipa och såg tankfullt på

en bild ur ”Police Gazette”, som var uppspikad på

väggen. Under en halv timmes tid hade han suttit och

betraktat det oavvänt, och under en halv timme hade

jag i hemlighet gett akt på honom. Det försiggick

något i hans hjärna, och vad det än var, så visste jag,

att det var väl värt att veta. Han hade levat livet och

sett många ting, och han hade utfört detta under över

alla under — nämligen att vända ryggen till sitt eget

folk och bli en vit man till och med i sin tankegång,

så långt det är möjligt för en indian. Som han själv

uttryckte det: han hade kommit in i värmen, satt bland

oss vid våra eldar och hade blivit en av oss. Han

hade aldrig lärt att läsa och skriva, men hans ordförråd

var förbluffande, och ännu mera förbluffande var

det sätt, på vilket han helt och hållet hade tillägnat

sig den vite mannens synpunkter, den vite mannens

livsåskådning.

Vi hade träffats på denna övergivna stuga efter en

dags ansträngande slädfärd. Hundarna hade blivit

fodrade, kvällsdisken undanstökad, britsarna ordnade

för natten, och vi njöt nu den härliga stund på dagen,

som under färder i Alaska kommer en gång om dagen,

och endast en gång om dagen, den timme, när allt

som skiljer den trötta kroppen från sängen är

kvällspipan som skall rökas. En av stugans tidigare

invånare hade prytt väggarna med illustrationer ur

tidskrifter och tidningar, och det var dessa bilder som

fängslat Sitka Charleys uppmärksamhet från det

ögonblick, då vi två timmar tidigare hade kommit till

stugan. Han hade studerat dem med stor

uppmärksamhet, hade sett från den ena till den andra och

tillbaka igen, och jag kunde se, att det fanns osäkerhet

och oreda i hans tankar.

— Nå, vad säger du? avbröt jag till sist tystnaden.

Han tog pipan ur munnen och sade:

— Jag förstår det inte.

Han fortsatte att röka, och åter tog han pipan ur

munnen och pekade med den på bilden ur Police

Ga-zette.

— Den bilden — vad betyder den? Jag förstår

det inte.

Jag såg på bilden. En man med ett otroligt elakt

ansikte och den högra handen dramatiskt tryckt mot

184bröstet höll på att falla baklänges till golvet. Mitt

emot honom stod en man — ett mellanting mellan

en hämnande ängel och en Adonis — med en rykande

pistol i handen.

— En man, som dödar en annan, sade jag, med en

tydlig förnimmelse av att där också var oreda i mina

tankar och att jag inte var i stånd att ge en

tillfyllestgörande förklaring.

— Varför? frågade Sitka Charley.

— Det vet jag inte, erkände jag.

— Den bilden föreställer endast slutet, sade han.

Den har ingen början.

— Det är livet, sade jag.

— Livet har en början, invände han.

Jag satt ett ögonblick utan att finna på något att

säga, under det hans blick vandrade till en annan bild

vid sidan om den första, en fotografisk reproduktion

av "Leda och svanen" efter en eller annan konstnär,

jag kommer inte ihåg vilken.

— Den bilden, sade han, har ingen början. Den

har inget slut. Jag förstår inte bilder.

— Se på den där! sade jag och pekade på en

tredje bild. Den betyder något. Säg mig, vad den

betyder för dig?

Han studerade den i flera minuter.

185— Den lilla flickan är sjuk, sade han omsider. Det

är doktorn, som sitter och ser på henne. De har varit

uppe hela natten ... se, oljan i lampan har brunnit

ned, och det första morgonljuset silar in genom

fönstret. Det är en allvarlig sjukdom: kanske dör hon,

och det är därför doktorn ser så sträng ut. Det där

är modern. Det är en allvarlig sjukdom, ty modern

har böjt sitt huvud ned mot bordet, och hon gråter.

— Hur vet du, att hon gråter? avbröt jag honom.

Du kan ju inte se hennes ansikte. Hon kanske sover.

Sitka Charley såg på mig med en snabb, överraskad

blick och såg sedan tillbaka på bilden. Det var tydligt,

att han inte hade försökt att analysera sitt intryck.

— Ja, kanske sover hon, återtog han. Han

studerade henne noga. Nej, hon sover inte. Man kan

se på skuldrorna på en kvinna som grät. Modern

gråter. Det är en mycket svår sjukdom.

— Nu förstår du alltså bilden! utbrast jag.

Han skakade på huvudet och frågade:

— Den lilla flickan ... dör hon?

Nu var det min tur att vara tyst.

— Dör hon? återtog han. Du är själv målareman.

Kanske vet du det?

— Nej, jag vet det inte, erkände jag.

— Detta är inte livet, förklarade han. I livet dör

den lilla flickan, eller också blir hon frisk. Det händer

186något i livet. På bilden händer ingenting. Nej, jag

förstår inte bilder.

Hans missräkning var uppenbar. Det var hans högsta

önskan att förstå allt, som vita män förstod, och på

denna punkt misslyckades han. Jag kände också, att

det fanns något utmanande i hans hållning. Han var

fast besluten att tvinga mig till att klargöra för honom

den visdom som låg i bilderna. Dessutom hade han en

sällsynt förmåga att göra tingen levande — det hade

jag för längesedan förstått. Han gjorde allt levande.

Han såg livet i bilder, kände livet i bilder, och

förkroppsligade livet i bilder, och ändå förstod han dem

inte, när han skulle se dem med andra mäns ögon och

tolkade av dessa människor i färger och streck på

duken.

— Bilder är brottstycken av livet, sade jag. Vi

målar livet som vi ser det. Tänk dig Charley, att du

kommer körande framåt slädspåret. Det är kväll. Du

ser en stuga. Det lyser från fönstret. Du kikar in

genom fönstret, en eller två sekunder, du ser något,

och drar vidare. Kanhända ser du en man som sitter

och skriver brev. Du ser något som är utan början

och slut. Där händer ingenting. Och dock är det ett

brottstycke ur livet, som du har sett. Du minns det

efteråt. Det är liksom en tavla i ditt minne. Fönstret

är ramen om bilden.

187Jag kunde se att han var intresserad, och jag visste

att under det jag talat hade han sett in genom fönstret

och sett mannen skriva brevet.

— Det finns en tavla som du har målat och som

jag förstår, sade han. Det är en sann bild. Där är

mening i den. Den hänger i din stuga i Dawson. Det

är ett spelbord, männen spelar farao. Det är ett högt

spel. De spelar med obegränsad insats.

— Hur kan du veta det? föll jag honom i talet,

ty här fanns en möjlighet att få mitt arbete bedömt

av en opartisk domare, som endast kände livet och inte

konsten och som var en fullblodsrealist. Och vidare

var jag mycket stolt över detta arbete. Jag hade kallat

det "Sista omgången", och jag tyckte själv, att det var

en av de bästa saker jag hade utfört.

— Det finns inga marker på bordet, förklarade

Sitka Charley. Männe^ spelar med sedlar. Det

betyder att de spelar med obegränsad insats. En man

spelar med gula sedlar, kanhända är en sedel värd

tusen dollars, kanske tvåtusen dollars. En spelar med

röda. Kanske är de värda femtusen dollars, kanske

ettusen dollars. Det är ett mycket högt spel. Alla

spelar högt — ända upp till taket. Hur jag vet det?

Du har gjort mannen som ger en smula röd i ansiktet.

(Jag var förtjust.) Förhanden, honom låter du luta

sig fram i stolen. Varför lutar han sig framåt? Varför

188är hans ansikte så lugnt? Varför är hans ögon så

mycket klara. Varför har han som ger en liten smula

blod i kinderna? Varför är alla människor mycket

stilla — mannen med de gula sedlarna, mannen med

de vita sedlarna. Mannen med de röda sedlarna.

Varför talar ingen av dem. Därför att det gäller många

pengar. Därför att det är den sista omgången.

— Hur vet du, att det är den sista omgången?

frågade jag.

— De håller alla på sjuan mot kungen, svarade

han. Det finns ingen, som håller på de andra korten.

Alla de andra korten är borta. Allesammans har en

tanke. Alla spelar på att kungen ska förlora och sjuan

vinna. Kanhända förlorar banken tjugotusen dollars,

kanske vinner banken. Ja, den bilden förstår jag.

— Och ändå känner du inte slutet! avbröt jag

honom triumferande. Det är sista omgången men ännu

är inte korten upplagda. Ingen kommer någonsin att

veta, vem som vinner eller vem som förlorar.

— Och männen kommer att sitta där och aldrig

säga ett enda ord! sade han, och det kom ett uttryck

av förundran och vördnad i häris ansikte. — Och

förhanden kommer att böja sig framåt och blodet att vara

varmt i ansiktet på honom som ger. Det är någonting

förunderligt. Alltid ska de sitta där, och korten

kommer aldrig att bli upplagda.

189— Det är en tavla, sade jag. Det är livet. Du har

själv sett liknande saker.

Han såg begrundande på mig och sade mycket

långsamt:

— Nej, som du säger finns det inget slut på det.

Ingen kommer nånsin att få veta vad slutet blir. Och

ändå är det sant. Jag har sett det. Det är livet.

En lång stund rökte han under tystnad, medan han

vägde den vite mannens visdom, när den ger sig

uttryck i bildande konst, och försökte att finna

bekräftelse på den i det verkliga livet och vad därtill hörde.

Han nickade ett par gånger, och en eller ett par gånger

utstötte han en grymtning. Sedan knackade han ur

sin pipa, stoppade den åter med omsorg, och efter att

en stund ha suttit försjunken i djupa tankar tände

han den på nytt.

— Då har jag också sett många bilder ur livet,

började han. Bilder som inte är målade, men som

jag har sett med egna ögon. Jag har sett på dem,

som jag genom fönstret såg på den mannen, som skrev

brevet. Jag har sett många brottstycken ur livet, utan

början, utan slut och utan sammanhang.

Han ändrade plötsligt ställning, vände sitt ansikte

mot mig och betraktade mig eftertänksamt.

— Se här! sade han. Du är själv målareman. Hur

skulle du måla det jag har sett, en tavla utan början,

190vars slut jag inte förstår, ett brottstycke ur livet,

belyst av norrskenet och med Alaska som ram?

— Det är en stor duk, mumlade jag.

Men han brydde sig inte om mig, ty den tavla han

hade i tankarna stod alldeles klar för hans blick, och

han såg den.

— Denna tavla har många namn, sade han. Men i

tavlan finns det många vargar, och jag kan kalla den

"Vargungarnas färd". Det var länge sen, för sju år

sen, hösten 1897, som jag första gången såg kvinnan*

Vid Lake Linderman hade jag en kanot, en mycket bra

Peterboroughkanot. Jag hade kommit över Chilcoot

Pass med tvåtusen brev till Dawson. Jag var

postkörare. Alla störtade till Klondike den tiden, och där

fanns mycket folk på slädspåret. Många av dem fällde

träd och byggde båtar. Sista öppna vatten, snö i

luften, snö på marken, is på sjön, is på strömvirvlarna

i floden. Varje dag mer snö, mer is. Kanske en dag,

kanske tre dagar, kanske sex dagar, när som helst kan

isen frysa till, då inte mera öppet vatten, endast is

överallt. Dawson sexhundra miles borta, lång tur.

Charles kanot mycket snabb. Alla vilja med den

kanot. Alla säga: "Charley, vill du ta mig med i din

kanot för tvåhundra dollars, Charley, tre hundra

dollars? Charley, fyrahundra dollars?" — Jag säger nej,

jag säger hela tiden nej. Jag är postkörare.

191På morgonen kommer jag till Linderman. Jag har

rest hela natten och är mycket trött. Jag lagar frukost,

jag äter, och så sover jag på stranden i tre timmar.

Jag vaknar upp, klockan är tio. Snön faller. Det är

vind, mycket vind, en frisk, kall vind. Där är också

en kvinna, som sitter i snön vid sidan av mig. Hon

är en vit kvinna, hon är ung, mycket vacker, kanske

är hon tjugo år gammal, kanske tjugofem. Hon ser

på mig. Jag ser på henne. Hon är mycket trött. Hon

är ingen danskvinna. Det ser jag strax. Hon är en

god kvinna, och hon är mycket trött.

"Du är Sitka Charley!" säger hon. Jag reser mig

snabbt och rullar filtarna tillsamman, så att där inte

ska komma snö i dem. "Jag ska till Dawson," säger

hon. Jag vill segla med dig i din kanot ... hur

mycket?"

Jag vill inte ha någon i min kanot. Jag inte tycka

om att säga nej. Därför säger jag: "Ettusen dollars.""

Jag säger det bara på skämt, så att kvinnan inte kan

komma med mig — mycket bättre än att säga nej.

Hon ser mycket skarpt på mig, och så säger hon: "När

seglar du?" Jag säger: "med detsamma." Så säger

hon: "Det är bra." — Hon vill ge mig ettusen dollars.

Vad kan jag säga? Jag vill inte ha kvinnan med,

och dock har jag givit mitt ord, att hon kan komma

med för tusen dollars. Jag är mycket förvånad. Kan-

192ske hon vill hålla mig för narr, så jag säger: "Låt

mig se ettusen dollars." Och denna kvinna, denna

unga kvinna, som står ensam i snön, mitt på

slädspåret, hon tar fram ettusen dollars, i sedlar, och

lägger dem i min hand. Jag ser på pengarna. Jag

ser på henne. Vad kan jag säga? Jag säger: "Nej,

min kanot är mycket liten. Där finns inte plats för

utrustning." Hon småler och säger: "Jag är van att

resa. Här är min utrustning." Hon sparkar till ett

litet bylte som ligger på snön. Det är två sovsäckar

av skinn, segelduk utvändigt, några kvinnokläder

invändigt. Jag tar upp dem. Kanske vikten är

trettiofem pund. Jag är mycket förvånad. Hon tar dem

från mig. Hon säger: "Kom låt oss gå." Hon bär

packningen ned i kanoten. Vad kan jag säga? Jag

lägger mina filtar i kanoten. Vi ge oss iväg.

Och på detta sättet såg jag kvinnan första gången.

Vinden var god. Jag hissade det lilla seglet. Kanoten

gick mycket snabbt, den flög som en fågel Över de

höga vågorna. Kvinnan var mycket rädd. "Varför ni

komma till Klondike — mycket rädd?" frågade jag.

Hon skrattar åt mig, ett hårt skratt, men hon är

likväl mycket rädd. Hon är också mycket trött. Jag

förde kanoten genom forsarna till Lake Bennet.

Vattnet mycket dåligt, och kvinnan skriker högt, därför

att hon är rädd. Vi seglar nedåt Bennet — snö, is,

Kärlek till livet —13 © iqqnästan storm, men kvinnan är mycket trött och faller

i sömn.

Den kvällen reser vi tältet vid Windy Arm. Kvinnan

sitter vid elden och äter kvällsmat. Jag ser på henne.

Hön är vacker. Hon kammar sitt hår. Det är mycket

hår, och det är brunt; emellanåt lyser det liksom guld

i skenet från elden, när hon vänder på huvudet — så

här — och det glimmar liksom guldflammor. Ögonen

är stora och bruna, ibland varma som ett ljus bakom

en gardin, ibland mycket hårda och klara som isbitar,

när solen lyser på dem. När hon småler — ja, hur

ska jag kunna förklara det? — när hon småler, vet

jag, att vit man får lust att kyssa henne — ja, precis

— när hon småler. Hon har aldrig utfört hårt arbete.

Hennes händer är mjuka, liksom ett litet barns händer.

Hon är mjuk överallt, liksom ett litet barn. Hon är

inte tunn, utan rund som barn, hennes armar, hennes

ben, hennes muskler är mjuka och runda liksom små

barns. Hon är smal om livet, och när hon står eller

när hon går eller rör sitt huvud eller sina armar, så

är det — jag vet inte ordet — men det är vackert att

se på ... Jag kan kanske förklara det med, att

hon har samma linjer som en god kanot, ja, som en

god kanot, och när hon rör sig, så är det samma

rörelser som hos en god kanot, som glider genom

stilla vatten eller hoppar på böljorna, när de rusari väg vita och vredgade. Det är mycket vackert att

se på.

Varför hon kom till Klondike alldeles ensam med

massor av pengar? Jag vet det inte. Nästa dag frågar

jag henne. Hon skrattar och säger: "Sitka Charley,

det skall du inte bry dig om. Jag ger dig tusen

dollars för att ta mig med till Dawson. Det är det enda

som du skall bry dig om!" Nästa dag frågar jag,

vad hon heter. Hon skrattar igen och så säger hon:

"Mary Jones heter jag." Jag känner inte hennes namn,

och jag vet hela tiden, att Mary Jones inte ar hennes

namn.

Det är mycket kallt i kanoten, och därför att det

är kallt, är hon ibland inte riktigt kry. Ibland mår

hon bra, då sjunger hon. Hennes röst är som en

silverklocka, och jag känner mig så god, liksom när jag

går i kyrkan vid Holy Cross Mission, och när hon

sjunger, känner jag mig så stark, och jag brukar åran

av bara fanken. Så skrattar hön och säger: "Charley,

tror du att vi kommer till Dawson, innan vattnet

fryser till." Emellanåt sitter hon i kanoten, och hennes

tankar är långt borta, och hennes ögon är så ...

alldeles uttryckslösa. Hon ser inte Sitka Charley eller

isen eller snön. Hon är långt borta. Hon är mycket

ofta sådan, med tankarna långt borta. Ibland, då

hennes tankar är långt borta är hennes ansikte inte gott

195att se på. Det ser ut som ett vredgat ansikte, som

ansiktet på en man, när han har lust att slå ihjäl en

annan man.

Sista dagen till Dawson var mycket svår. Isskorpor

på alla strömvirvlarna, grötis ute i strömmen. Jag

kan inte använda åran. Kanoten fryser till is. Jag

kan inte komma in till stranden. Där är stor fara.

Hela tiden gå vi nedåt Yukon med isen. Den natten

är där mycket buller från isen. Sedan stannar isen,

kanoten stannar, allting stannar. "Låt oss gå in till

land," säger kvinnan. Jag säger: "Nej, hellre vänta."

Sedan börjar allt att gå nedåt strömmen igen. Det är

mycket snö. Jag kan inte se. Klockan elva på kvällen

— allting stannar. Kanoten blir krossad som ett

äggskal, men den ligger ovanpå isen och kan inte sjunka.

Jag hör hundarna tjuta. Vi väntar. Vi sover. Så blir ■•

det morron, det snöar inte längre. Floden har frusit

till, och där är Dawson. Kanoten krossad och stoppad

mitt framför Dawson. Sitka Charley har kommit in

med tvåtusen brev på allra sista öppna vatten.

Kvinnan hyr en stuga på höjden, och under en vecka

ser jag henne inte. En dag kommer hon till mig.

"Charley," säger hon, "vad säger du om att arbeta för

mig? Du ska köra mina hundar, göra allt arbete i

tältet och resa med mig." Jag säger, att jag tjänar

för många pengar med att köra med breven. Hon

196säger: "Charley, jag skall betala dig mera." Jag

berättar henne, att män, som arbetar med hacka och

spade i gruvorna får femton dollars om dagen. Hon

säger: "Det är fyrahundrafemti dollars i månaden."

Och jag säger: "Sitka Charley hör inte till dem som

arbetar med hacka och spade." Så säger hon: "Jag

förstår dig, Charley, och jag ger dig sjuhundrafemti

dollars i månaden." Det är ett gott pris, och jag börjar

att arbeta för henne . Jag köper hundar och släde till

henne. Vi reSer upp förbi Klondike, Bonanza och

Eldorado, över till Indian River, till Sulphur Creek, till

Dominion och så tillbaka över bergskedjan till Gold

Bottom och Too Much Gold och tillbaka till Dawson,

och under hela tiden söker hon efter något, jag vet

inte vad. Jag vet inte, vad jag skall tro. "Vad söker

du efter?" frågar jag. Hon skrattar och säger: "Det

ska du inte bry dig om Charley." Och efter det frågar

jag aldrig mer.

Hon har en liten revolver, som hon bär i sitt bälte.

Ibland övar hon sig att skjuta med den. Jag skrattar.

"Varför skrattar du, Charley?" frågar hon. "Varför

leker du med den?" säger jag. "Den duger inte. Den

är för liten. Den är till ett barn — en liten leksak."

Då vi kom tillbaka till Dawson ber hon mig köpa en

god revolver till sig. Jag köper en Colt 44. Den är

mycket tung, men hon bär den hela tiden i sitt bälte.

197I Dawson kommer mannen. Vilken väg han

kommer, vet jag inte. Jag vet bara, att han är en chechaquo

— vad ni kallar gröngöling. Hans händer är lika

mjuka som hennes. Han har aldrig arbetat hårt. Han

är mjuk överallt. I början trodde jag att det var

hennes man. Men han är för ung. Och de gör två

bäddar om natten. Han är kanske tjugo år gammal.

Hans ögon är blå, hans hår är gult, han har en liten

mustasch, som också är gul. Hans namn är John

Jones. Kanske han är hennes bror. Jag vet det inte.

Jag frågar inte mer. Jag tror bara inte att hans namn

är John Jones. Andra mänskor kallar honom mr

Girvan. Jag tror inte att det är hans namn. Jag tror

inte att hon heter miss Girvan, som andra folk kallar

henne. Jag tror inte att det finns någon som vet, deras

namn.

En natt ligger jag och sover i Dawson. Han väcker

mig. Han säger: "Spänn för hundarna, vi ska iväg."

Jag frågar inte mer och därför gör jag hundarna i

ordning och vi far. Vi kör nedåt Yukon. Det är natt,

det är oktober, och det är mycket kallt — sextifem

grader under fryspunkten. Hon är ovan vid kölden.

Han är ovan vid kölden, och den biter. De blir trötta,

de gråter helt sakta för sig själva. Till sist säger jag,

att vi må hellre göra halt och resa tält. Men de säger,

att de ska vidare. Tre gånger säger jag, att vi hellre

198göra uppehåll och vila, men varje gång säger de, att

vi ska vidare. Efter detta säger jag ingenting. Hela

tiden, dag efter dag, går det på samma sätt. Deras

kroppar är mycket mjuka. De blir styva och ömma.

De förstå inte mockasiner, och deras fötter gör mycket

ont. De haltar, de raglar omkring som druckna, de

gråter i smyg, men hela tiden säger de: "Vidare,

vidare! Vi måste vidare!"

De är alldeles galna. Hela tiden fortsätter de att

gå och gå. Varför fortsätter de att gå? Jag vet det

inte. Jag vet bara, att de går och går. Vad är det

de söker? Jag vet det inte. Det är inte guld de söker.

Det är inte någon kapplöpning. Dessutom använder

de en massa pengar. Men jag gör inga fler frågor.

Också jag går och går, därför att jag är en uthållig

man på slädfärder och därför att jag har bra

betalt.

Vi kommer till Circle City. Det som de söker är

inte d$r. Nu tror jag att vi ska vila, att vi kan låta

hundarna vila. Men vi vilar inte — inte en enda dag.

"Kom," säger kvinnan till mannen, "vi ska vidare."

Och vi fortsätter. Vi lämnar Yukon. Vi stiger över

bergskedjan åt väster och kommer ned på

Tanana-landet. Där har det nyligen funnits guld. Men det

de söker efter är inte där, och vi vänder tillbaka till

Circle City.

199Det är en mödosam färd. December är nästan förbi.

Dagarna är korta. Det är mycket kallt. En morgon

är det sjutti grader under noll. "Det är bättre att vi

inte reser i dag," säger jag, "luften är for kall att

andas in, och kommer den in i lungorna, så får vi ,

en svår hosta och nästa vår blir det lungsot." Men

de är chechaquos. De förstår inte vad slädfärder vill

säga. De är som döda, så trötta är de, men de säger:

"Vi ska vidare." Vi går vidare. Kylan kommer in

i deras lungor, och de får den torra hostan. De hostar,

tills tårarna rinner nedför deras kinder. När fläsket

steker, måste de springa bort från elden och hosta en

halv timme i snön. De förfryser kinderna en liten

smula, så att huden blir svart, och det gör mycket ont.

Och mannen förfryser sin tumme, så att det ser ut

som om ändan skulle falla av, och han måste ha en

vante med stor tumme för att hålla den varm. Och

ibland, när kölden är riktigt svår och tummen är

mycket kall, måste han ta vanten av sig och hålla

handen mellan bägge benen, närmast intill huden, så

att tummen kan bli varm igen.

Vi linkar in i Gircle City, och även jag, Sitka

Charley, är trött. Det är julafton. Jag dansar, dricker och

roar mig, ty i morgon är det juldagen, och vi ska vila

oss. Men nej, klockan är fem om morronen —

juldagsmorron. Jag har sovit i två timmar. Mannen

200står vid min säng. "Kom Charley!" säger han. "Spänn

hundarna för släden. Vi ska i väg."

Har jag inte sagt att jag inte kom med fler frågor?

De betalar mig sjuhundraf emti dollars i månaden. De

är mina herrar. Jag har att lyda. Om de säger:

"Charley, kom, låt oss resa till helvetet!" så spänner

jag hundarna för släden och smäller med piskan och

far till helvetet. Alltså spänner jag hundarna för

släden, och vi kör nedåt Yukon. Vart ska vi fara? Det

säger de inte. De säger bara: "Vidare, vidare! Vi

ska vidare."

De är mycket trötta. De har rest många hundra

miles, och de vet inte, hur man ska inrätta sig på

slädfärder. Dessutom är deras hosta mycket svår —

denna torrhosta, som får starka män till att svärja och

svaga män till att gråta. Men de fortsätter att gå, och

aldrig låter de hundarna vila. Alltid köper de nya

hundar. Varje gång vi ligger över, vid varenda

handelsstation, i vartenda indianläger, gör de sig av med

de trötta hundarna och skaffar sig nya. Är de

förryckta? Ibland tror jag att det finns en ond ande

inom dem, som driver dem framåt och åter framåt,

alltid framåt. Vad är det de söker? Det är inte guld.

De gräver aldrig i jorden. Jag tänker länge. Så tänker

jag, att det är en man de vill försöka att finna. Men

vad är det för en man? Aldrig ser vi den mannen.

201Och ändå är de som vargar, som förföljer ett levande

byte. Men de är några ovanliga vargar, mjuka vargar,

vargungar, som inte förstår att inrätta sig på

slädfärder. De gråter högt i sömnen om natten. De stönar

och klagar i sömnen, så trötta är de. Och om dagen,

när de vacklar åstad vid sidan av släden, gråter de

sakta. Jo, det är några sköna vargar!

Vi passerar Fort Yukon. Vi passerar Fort

Hamilton. Vi passera Minook. Januari har kommit och

nästan nått sitt slut. Dagarna är mycket korta. Klockan

nio blir det ljust. Klockan tre faller mörkret på. Och

det är kallt. Till och med jag, Sitka Charley, är trött.

Ska de hålla på så här i det oändliga? Jag vet det

inte. Men alltid ser jag mig om efter det som de vill

försöka att finna. Det är endast få människor på

slädspåret. Ibland reser vi hundra miles och ser inte

ett enda tecken på liv. Det är mycket tyst. Inte ett

ljud hörs. Ibland snöar det, och vi är som vandrande

vålnader. Ibland är det klart, och vid middagstiden

tittar solen ett ögonblick fram på oss över bergen i

söder. Norrskenen flammar på himlen, och

solvargarna dansar, och luften är full av kringflygande

rimfrost.

Jag är Sitka Charley, en stark man. Jag är född

på slädspåret, och jag har tillbragt hela mitt liv på

slädspåret. Och likväl har de bägge vargungarna tröt-

202tat ut mig. Jag är mager som en utsvulten katt, och

jag är glad åt min bädd om kvällarna, och på

morronen är jag mycket trött. Och likväl drar vi vidare

genom mörkret, innan dagen bryter fram, och vi går

fortfarande när kvällens mörker faller på. Åh, dessa

två vargungar! Om jag är mager som en utsvulten katt,

så är de lika magra som kattor, som aldrig har fått

något att äta och dött av svält. Deras ögon ligger

långt inne i huvudet, ibland lysa de som i feber, och

ibland är de matta och dunkla som döda mänskors

ögon. Deras kinder är håliga som bergshålor och

svarta och hudlösa .av många förfrysningar. Ibland

är det kvinnan som om morronen säger: "Jag kan inte

stiga upp. Jag kan inte röra mig. Låt mig få dö!"

Och då är det mannen som står vid sidan av henne

och säger: "Kom, vi ska vidare." Och de går vidare.

Men ibland är det mannen, som inte kan stiga upp,

och kvinnan som säger: "Kom, vi ska vidare." Och

det är det enda, som de alltid fortsätter att göra, att

gå vidare. Alltid går de vidare.

Ibland vid handelsstationerna, får mannen och

kvinnan brev. Jag vet inte vad där står i breven. Men

det är ett spår de följer, och breven de får är spåret.

En gång ger en indian dem ett brev. Jag talar i

enrum med honom. Han säger, att det är en man med

ett öga, som gett honom brevet, en man, som färdas

203snabbt nedåt Yukon. Det är allt. Men jag vet, att

vargungarna reser efter mannen med det ena ögat.

Det är februari, och vi har kört femtonhundra miles.

Vi närmar oss Berings hav. Det är stormväder och

snöfog, och släden går mycket tungt. Vi kommer till

Anvig. Jag vet inte, men jag tror säkert, att de får

brev i Anvig, för de är mycket upphetsade, och de

säger: "Kom, låt oss skynda på, låt oss komma iväg!"

Men jag säger, att vi måste köpa proviant, och de

säger, att vi måste resa med lätt packning och snabbt.

Och de säger också, att vi kan få proviant i Charley

McKeans stuga. Då förstår jag att de ska ta den

stora genvägen, för det är där Charley McKean bor,

på det ställe, där den stora svarta klippan reser sig

vid slädspåret.

Innan vi far, talar jag kanske två minuter med

den katolske prästen i Anvig. Jo, det är en man med

ett öga, som har farit förbi och som färdas mycket

snabbbt. Och jag vet, att de söker mannen med det

ena ögat. Vi reser från Anvig med mycket lite

proviant och med lätt packning och fort. Vi har köpt

tre nya hundar i Anvig, så vi kör mycket raskt.

Mannen och kvinnan är alldeles galna. Vi ger oss iväg

tidigare på morronen och kör längre om kvällarna.

Ibland väntar jag på att de ska dö, bägge vargungarna,

men de vill inte dö. De bara går och går. När torr-

204hostan riktigt ansätter dem, så håller de händerna

för magen och kryper samman i snön och hostar och

hostar och hostar. De kan inte gå, de kan inte tala.

De hostar kanske i tio minuter, kanske en halvtimme,

och sedan rätar de på sig, och med tårarna frusna

fast på kinderna säger de bara, som de alltid brukar:

"Vidare! Vidare!"

Även jag, Sitka Charley, är mycket trött, och jag

tycker, att sjuhundrafemti dollars är ett ringa pris för

det arbete jag gör. Vi tar den stora genvägen, och

spåret är ganska färskt. Vargungarna springer med

näsan nere vid spåret och de säger: "Skynda dig!"

Hela tiden säger de: "Skynda dig! Fortare! Fortare!"

Det är strängt för hundarna. Vi har inte mycket

proviant, och vi kan inte ge dem nog att äta, och de blir

utmattade. De måste arbeta hårt. Kvinnan är ledsen

över det, och hon har ofta tårarna i ögonen för deras

skull. Men den onde ande som finns inom henne och

som driver henne framåt, vill inte tillåta henne att

stanna, så att hundarna kan vila.

Och så kommer vi fram till mannen med det ena

ögat. Han ligger i snön vid sidan om slädspåret, och

hans ben är brutet. Därför att hans ben är brutet har

han inte kunnat inrätta sig riktigt, och han har legat

i sina filtar i tre hela dar och hållit eldeji vid liv.

Då vi finner honom ligger han och svär. Han svär

205av bara fan. Aldrig har jag hört någon svära som

den mannen. Jag är glad. Nu hade de funnit vad

de sökte och vi skulle kunna vila. Men kvinnan säger:

"Låt oss komma iväg. Skynda dig!"

Jag är mycket förvånad. Men mannen med det ena

ögat säger: "Ni ska inte bry er om mig. Ge mig er

proviant. Ni kan få mer proviant i McKeans stuga i

morron. Skicka McKean tillbaka efter mig. Men

fortsätt ni!" Det var också en varg, men en gammal varg,

och också han har bara tanken på att komma vidare.

Och vi ger honom vår proviant, vilket inte är mycket,

och vi hugger ved till hans eld och vi tar hans

starkaste hundar och drar vidare. Vi lämnade mannen

med det ena ögat kvar i snön, och han dog där i snön,

för McKean kom aldrig tillbaka för att hämta honom.

Och vem denne man var och varför han företog denna

färd det vet jag inte. Men jag tror, att han liksom

jag, blev bra betald av mannen och kvinnan för att

arbeta för dem.

Den dagen och natten fick vi ingenting att äta, och

hela nästa dag färdades vi så snabbt vi kunde, och vi

var alldeles utmattade av hunger. Så kom vi till den

svarta klippan som reste sig femhundra fot över

slädspåret. Det var sent på dagen; mörkret höll på att

falla, och vi kunde inte finna McKeans stuga. Vi gick

hungriga till vila, och på morronen såg vi efter stugan.

206Den fanns där inte, och det var märkvärdigt, ty hela

världen visste, att McKean bodde i en stuga vid den

svarta klippan. Vi var nära kusten, där vinden blåser

hårt och där det är mycket snö. Överallt låg stora

drivor, som blåsten hade tornat upp. Jag fick en idé

och jag gräver i en och annan av drivorna. Snart

finner jag väggarna på stugan och gräver mig ned till

dörren. Jag går in. McKean är död. Kanske har han

varit död i två, tre veckor. Han hade angripits av

någon sjukdom, så att han inte har kunnat lämna

stugan. Vinden och snön har täckt över stugan. Han har

ätit sin mat och lagt sig att dö. Jag såg efter i hans

förråd, men där fanns ingen mat.

— Låt oss gå vidare! sade kvinnan. Hennes ögon

var hungriga, och hon pressade handen in mot bröstet,

som om något gjorde ont där inne. Hon vajade fram

och tillbaka liksom ett träd i vinden, där hon stod.

"Ja, låt oss gå vidare!" sade mannen. Hans röst lät

dov, som en gammal korps kraxande, och han var

alldeles utom sig av hunger. Hans ögon var som

glödande kol och liksom hans kropp vacklade fram och

tillbaka, på samma sätt vacklade också hans själ fram

och tillbaka. Men också jag sade: "Låt oss gå vidare!"

Ty denna enda tanke, som träffat mig som en

pisksnärt varenda mile av de femhundra, vi hade

tillryggalagt, hade bränt sig in i min själ, och jag tror att

207också jag var galen. Och förresten måste vi fortsätta,

för det fanns ingen mat. Och vi gick vidare, utan att

tänka på den enögde mannen i snön.

Det är inte många, som färdas den stora genvägen.

Ibland går det två, tre månader, utan att någon

kommer den vägen. Snön hade täckt slädspåret, och

ingenting fanns som tydde på att mänskor nånsin kommit

den vägen. Hela dagen blåste det, och det snöade, och

hela dagen fortsatte vi att köra, under det hungern

slet i våra inälvor och våra kroppar blev allt svagare

för varje steg vi tog. Nu börjar kvinnan att gång efter

annan falla omkull och därefter mannen. Jag föll

inte, men min fötter var tunga och jag snubblade

många gånger.

Det var den sista kvällen i februari. Jag skjuter

tre ripor med kvinnans revolver, och vi få lite mera

krafter. Men hundarna får inte något att äta. De

försöker att äta sina selar, som är av läder och

val-rosskinn, och jag måste driva dem undan med en käpp

och hänga upp selarna på en gren. Och hela natten

tjuter och slåss de omkring trädet. Men det gör oss

ingenting. Vi sover som döda, och på morronen stiga

vi upp som de döda ur sina gravar och fortsätter

längs slädspåret.

Den raorronen är det den första mars, och den

morronen ser jag de första tecknet av det som vargungar-

2Q8na söker efter. Det är klart och kallt väder. Solen

stannar längre kvar på himlen, och där är solvargar

på båda sidor om slädspåret, och luften är full av

rimfrost. * Snön faller inte mer på slädspåret, och jag

ser färska spår av hundar och släde. Det finns en

man på den släden, och jag ser på snön, att han inte

är stark — också han har för lite att äta.

Vargungarna ser också de nya spåren och de äro alldeles utom

sig. "Skynda dig!" säger de. Alltjämt säger de:

"Skynda dig, Charley, fortare, Charley fortare!"

Men vi skyndar mycket långsamt. Oupphörligt

faller mannen och kvinnan omkull. När de försöker att

åka på släden, är hundarna för svaga, och hundarna

faller omkull. Dessutom är det så kallt, att de skulle

förfrysa, om de åkte på släden. En hungrig mänska

förfryser mycket lätt. När kvinnan faller omkull,

hjälper mannen upp henne. Ibland hjälper kvinnan

upp mannen. Så faller de båda två och kan inte resa

sig, och jag måste hjälpa dem, hela tiden måste jag

hjälpa dem, annars kommer de inte upp och skulle ,

ligga och dö där i snön. Detta är ett mycket strängt

arbete, för jag är mycket trött, och jag måste också

driva på hundarna, och mannen och kvinnan är mycket

tunga, och det finns ingen kraft kvar i deras kroppar.

Så småningom faller också jag omkull i snön, och

där finns ingen som, kan hjälpa upp mig. Jag måste

Kärlek till livet —14 o/\q/

komma på fötter med egen hjälp, och jag hjälper upp

dem och får hundarna till att springa vidare.

Den kvällen får jag en ripa, och vi är mycket

hungriga. Och den kvällen säger mannen till mig:

"Vid vilken tid startar vi i morron, Charley?" Det

är som om ett spöke talade. Jag säger: "Vi bryter ju

alltid upp klockan fem." — "I morron startar vi

klockan tre," säger han. Jag skrattar bistert och säger:

"Ni är en död man mycket snart." Och han säger: "I

morron startar vi klockan tre."

Och vi startade klockan tre, ty de var mina herrar,

och vad de befaller mig att göra det gör jag. Det är

klart och kallt och ingen vind. När dagsljuset

kommer, kan vi se långt omkring. Och det är mycket tyst.

Vi kan inte höra något annat ljud än våra hjärtans

bultande, och i tystnaden är det ett mycket starkt ljud.

Vi är som Sömngångare, och vi vandrar som i

drömmar, tills vi faller omkull, och då vet vi, att vi måste

resa oss, och vi ser åter slädspåret och hör våra hjärtan

slå. Ibland, när jag på detta sätt vandrar i drömmar,

får jag underliga tankar. Varför lever Sitka Charley?

frågar jag mig själv. Varför sliter Sitka Charley och

svälter och lider så mycket ont? För sjuhundrafemti

dollars i månaden, svarar jag, och jag vet, att det är

ett dåraktigt svar. Men det är också ett sant svar.

Och hädanefter bryr jag mig aldrig mer om pengar.

.210Ty den dagen föddes en stor visdom inom mig. Det

kom ett starkt ljus, och jag såg klart, och jag förstod,

att det inte var för pengar, en man skulle leva, utan

för den lycka, som ingen mänska kan skänka eller

sälja eller köpa och som är mer värd än alla de

pengar som finns i världen.

På morronen kom vi till det ställe, där mannen, som

är före oss, har sovit om natten. Det var en sorglig

syn, och så bär endast den man sig åt, som är trött

och kraftlös. I snön ligger bitar av filtar och

segelduk, och jag förstår, vad som inträffat. Hans hundar

har ätit upp selarna, och han har gjort nya av sina

filtar. Mannen och kvinnan stirrar stelt på resterna,

och medan jag ser på dem, känner jag en kyla längs

ryggraden, som när en kall vind blåser över en. Deras

ögon är vilcla av umbäranden och hunger och bränner

som eld djupt inne i huvudet. Deras ansikten se ut,

som om de hade dött av svält, och deras kinder är

svarta av det döda köttet efter förfrysningarna. "Vi

måste vidare!" säger mannen. Men kvinnan hostar och

faller omkull i snön. Det är torrhostan från de

frost-bitna lungorna. Länge hostar hon, och så kommer

hon äntligen på fötter liksom en kvinna, som kravlar

ut ur graven. Tårarna har frusit till is på hennes

kinder och andningen är rosslande, när den kommer och

går, och hon säger: "Vidare!"

211Vi går vidare. Och som i en dröm går vi genom

tystnaden. Hela tiden, under det vi går, är det som

en dröm, och vi känner inga smärtor; och varje gång

vi faller, vaknar vi upp, och vi ser snön och bergen

och det färska spåret av den man som är framför oss,

och våra plågor börjar på nytt. Vi kommer till ett

ställe, varifrån vi kan se långt ut över snön, och det

som de söka är rakt framför dem. En mile längre bort

är där svarta fläckar i snön. De svarta fläckarna rör

sig. Där är en dimma för mina ögon, och jag måste

anstränga min själ för att kunna se. Och jag ser

en man med hundar och släde. Vargungarna ser det

också. De kan inte längre tala, men de viskar:

"Vidare, vidare. Raska på!"

Och de faller omkull, men kommer på fötter igen.

Mannen, som är framför oss — hans seltyg, som är

gjorda av filtar, går ofta i sönder, och han måste

stanna för att laga dem. Våra selar är i gott stånd, för

jag har varje natt hängt upp dem i träden. Klockan

elva är mannen en halv mile framför oss. Klockan

ett är han en kvarts mile framför oss. Han är mycket

svag. Vi ser honom flera gånger falla omkull i snön.

En av hans hundar kan inte gå längre, och han skär

selen av honom och låter den bli efter. Men han

dödar den inte. Jag dödar den med yxan, då jag går

212förbi, liksom jag dödar en av mina egna hundar, när

de faller omkull och inte kan gå längre.

Nu är vi trehundra yards från mannen. Vi går

mycket långsamt. Vi faller oupphörligt omkull. Vi

reser oss och vacklar ett par steg framåt, kanske tre

steg, och så faller vi igen. Och hela tiden måste jag

hjälpa mannen och kvinnan på fötter. Ibland reser

de sig på knäna och faller framstupa kanske fyra eller

fem gånger, innan de åter kan komma på fötter och

vackla två, tre steg framåt och så falla igen. Men

de faller alltid framåt. Stående eller på knäna faller

de alltid framåt, och vinner på så sätt ett vägstycke

nästan lika långt som kroppen varje gång.

Ibland kryper de på händer och fötter, liksom

skogens djur. Vi färdas som sniglar, som sniglar, som

håller på att dö, lika långsamt förflyttar vi oss. Och

likväl färdas vi fortare än den man, som är framför

oss. Ty också han faller hela tiden, och där finns

ingen Sitka Charley som kan hjälpa upp honom. Nu

är han tvåhundra yards framför oss. Efter en lång

stund är han etthundra yards framför oss.

Det är en skrattretande syn. Jag tycker, att jag

skulle vilja skratta högt, ha! ha! — alldeles så där —

så komiskt är det. Det är en kapplöpning mellan döda

män och döda hundar. Det är som när man i

drömmen rides av maran och skyndar sig att springa av

213alla krafter för att rädda livet och det går mycket

långsamt. Mannen som är med mig är galen.

Kvinnan är galen. Jag är galen. Hela världen är galen,

och jag vill bara skratta åt det — så komiskt är det.

Den främmande mannen, som är framför oss,

lämnar hundarna bakom sig och går ensam vidare över

snön. Efter en lång stund kommer vi till hundarna.

De ligger hjälplösa i snön, med sina seltyg av filtar

och segelduk och släden bakom sig, och när vi färdas

förbi dem, gnäller de efter oss och klagar som små

barn, som är hungriga.

Sedan lämnar vi också våra hundar och går

ensamma över snön. Mannen och kvinnan kan nästan inte

mer, och de klagar och stönar och gråter, men de

fortsätter att gå. Också jag fortsätter att gå. Jag har

blott en enda tanke. Och den är att hinna upp

främlingen. Sedan kan jag vila, och förr får jag inte vila,

och det förefaller mig, som om jag måste lägga mig

ned och sova i tusen år, så trött är jag.

Främlingen är femti yards framför oss, ensam i

den vita snön. Han snubblar och kryper, han vacklar

och faller och kryper vidare. Han är som ett svårt

sårat djur, som vill försöka att springa bort från

jägaren. Till sist kryper han på händer och fötter. Han

går inte längre upprat. Och mannen och kvinnan kan

inte heller stå. Också de kryper på händer och fötter

214efter honom. Men jag går upprat. Ibland faller jag,

men jag reser mig alltid upp igen.

Det är en underlig syn. På alla sidor ligger snön

och tystnaden, och genom den kryper mannen och

kvinnan och den främmande mannen, som är främst.

På båda sidor om solen är där solvargar, så att det

är tre solar på himlen. Rimfrosten är som

diamantstoft, och hela luften är mättad av det. Nu hostar

kvinnan, och hon ligger stilla i snön, tills anfallet är

över, och då kryper hon vidare. Nu ser mannen framåt

spåret, och hans blick är omtöcknad som av ålder, och

han måste gnugga sig i ögonen för att kunna se den

främmande mannen. Och nu ser främlingen sig

tillbaka över axeln. Och Sitka Charley, som ännu står

upprat, faller kanske omkull och reser sig igen.

Efter en lång stunds förlopp kryper den främmande

mannen inte mera. Han reser sig långsamt och vaggar

fram och tillbaka. Han tar av ena vanten och väntar

med revolvern i handen, och han vaggar fram och

tillbaka, medan han väntar. Hans ansikte är bara skinn

och ben och alldeles svart av förfrysning. Det är ett

hungrigt ansikte. Ögonen ligger djupt inne i huvudet,

och munnen grinar mordlystet. Också mannen och

kvinnan reser sig och gå mycket långsamt emot honom.

Och runt omkring är snön och tystnaden. Och på

himlen stå tre solar, och luften skimrar av diamantstoft.

215Och sålunda kom det sig, att jag, Sitka Charley,

fick se de två vargungarna dräpa sitt byte. Där blev

icke yttrat ett enda ord. Den främmande bara morrar,

och hela tiden är där ett hungrigt uttryck i hans

ansikte. Och han vaggar fram och tillbaka med lutande

axlar, krokiga knän och benen långt ifrån varandra,

för att han inte ska falla omkull. Mannen och

kvinnan stannar på kanske femti fots avstånd från honom.

De står också med benen långt isär, för att inte falla

omkull, och de vaggar fram och tillbaka. Den

främmande mannen är mycket svag. Hans arm skakar,

och då han skjuter på mannen, träffar kulan snön.

Mannen kan inte ta av vanten. Främlingen skjuter på

honom igen, och denna gång går kulan förbi i luften.

Då tar mannen sin vante mellan tänderna och drar av

den. Men hans hand är förfrusen, och han kan inte

hålla revolvern, utan den faller ned i snön. Jag ser

på kvinnan. Hon har tagit av sin vante och håller

den stora revolvern i handen. Tre gånger skjuter hon,

snabbt — så här. Det är samma morrande uttryck i

den främmandes hungriga ansikte, då han faller

framstupa i snön.

De ser inte på den döde mannen. "Låt oss gå

vidare!" säger de. Och vi fortsätter. Men nu, då de

funnit den de sökte, är de som döda. Deras sista

krafter är utnyttjade. De kan inte längre stå på benen.

216De vill inte krypa — de vill bara sluta ögonen och

sova. Inte långt därifrån ser jag ett ställe, där vi kan

resa vårt tält. Jag sparkar till dem. Jag har min

hundpiska, och jag ger dem ett rapp med den. De

gråter högt, men de måste krypa. Och de kryper också

fram till det ställe, där jag kan resa tältet. Jag gör

upp eld, så att de inte ska frysa. Så går jag tillbaka

efter släden. Också den främmande mannens hundar

dödar jag, så att vi kan få mat och slippa att dö. Jag

lägger mannen och kvinnan i filtarna, och de sover.

Ibland väcker jag dem och ger dem lite att äta. De

är inte vakna, då de äter. Kvinnan sover en och en

halv dag. Då vaknar hon upp och faller i sömn igen.

Därefter drar vi ned till kusten vid St. Michael. Och

då isen försvinner från Behrings hav far mannen och

kvinnan bort på en ångbåt. Men först betalar de mig

sjuhundra dollars för varje månad. Och de ger mig

också en gåva av ettusen dollars. Och det var det året,

som Sitka Charley gav många pengar till

missionshuset i Holy Cross. —

— Men varför dödade de mannen? frågade jag.

Sitka Charley dröjde med svaret, tills han hade tänt

sin pipa. Han såg på bilden ur Pouce Gazette och

nickade vänskapligt mot den. Så sade han, långsamt

och tankfullt:

— Jag har tänkt mycket. Jag vet det inte. Någon-

217ting hade hänt. Det är en tavla som jag kommer ihåg.

Det är liksom att titta in genom fönstret och se

mannen skriva ett brev. De kom in i mitt liv, och de

försvann igen, och tavlan är, som jag sagt, utan början

och slutet utan mening.

— Du har målat många tavlor, medan du berättade

din historia, sade jag.

Han nickade.

— Ja, men de var utan början och utan slut.

— Den allra sista tavlan hade ett slut.

— Ja, svarade han. Men vilket slut?

— Det var ett avsnitt ur livet, sade jag.

— Ja, svarade han, det var ett avsnitt ur livet.

*

Den fege Negore

Han hade i elva dagar följt sitt flyende folks spår,

och hans färd hade samtidigt varit en flykt, ty han

visste mycket väl, att han bakom sig hade de

fruktade ryssarna, som arbetade sig fram genom de

sumpiga låglanden och över de branta bergskedjorna, och

vad de hade i sinnet var ingenting mindre än den

fullständiga förintelsen av hela hans folk. Han

färdades med lätt packning. En sovsäck av kaninskinn,

en bössa och ett par pund soltorkad lax utgjorde hela

hans utrustning. Han skulle ha undrat över att ett helt

folk, kvinnor, barn och gamla män och gamla kvinnor,

kunde färdas så snabbt, om han inte hadet vetat, vad

det var för en fruktan som drev dem åstad.

Det var i den gamla tiden, då ryssarna tog Alaska

i besittning — det nittonde århundradet hade endast

tillryggalagt hälften av sitt lopp — som Negore

förföljde sin flyende stams spår och upphann den en

sommarkväll vid Peelats utlopp. Ehuru

midnattstimman var nära, var det full dager då han kom in bland

den trötta stammens tält. Många såg honom, alla

kände honom, men endast några få hälsade honom,

och då med köld.

— Den fege Negore! hörde han Illiha, en ung

kvinna, säga, och hon skrattade, och Sun-ne, hans

systerdotter, skrattade med.

En mörk vrede gnagde hans hjärta, men han lät

inte märka något och fortsatte att bana sig väg mellan

lägerbålen tills han kom till ett ställe, där det satt

en gammal man. En kvinna masserade med övade

fingrar de trötta musklerna på hans ben. Han lyfte

sitt blinda ansikte och lyssnade uppmärksamt då

Negore trampade på en torr gren så den knäcktes.

— Vem är det som kommer? frågade han med svag

skälvande röst.

— Negore, sade den unga kvinnan, men hon såg

knappt upp från sitt arbete.

Negores ansikte var fullkomligt uttryckslöst. I flera

minuter stod han och väntade. Den gamle mannens

huvud hade sjunkit ned på hans bröst. Den unga

kvinnan forsatte att gnida och knåda de trötta musklerna,

och hon stödde sin kropp mot knäna, medan hennes

nedböjda huvud doldes i en sky av svart hår. Negore

betraktade den smidiga kroppen med dess svängning

220vid höfterna, slank som ett ungt rovdjur, böjlig som

en ung vidja och ändå stark, med den styrka som

ungdomen ger. Han såg på henne, och en mäktig

längtan kom över honom, en längtan, som nästan var

som en fysisk hunger. Till sist började han tala, och

han sade:

— Har ni ingen välkomsthälsning till Negore, som

har varit så länge borta och nu har vänt tillbaka?

Hon såg upp på honom med en kall blick. Den

gamle mannen satt och smålog för sig själv, som gamla

brukar.

— Du är min kvinna, Oona, sade Negore, och det

fanns en myndig, nästan hotande klang i hans röst.

Hon reste sig med kattlik smidighet och snabbhet;

hennes ögon flammade och näsborrarna darrade som

på ett rådjur.

— Jag har lovat att vara din kvinna, Negore, men

du är en feg stackare. Gamle Kinoos dotter vill inte

ha en ynkrygg till man.

Hon tystade ned honom med en befallande

handrörelse då han försökte tala.

— Gamle Kinoos och jag kom till er från ett

främmande land. Ditt folk gav oss en plats vid sin eld,

så att vi kunde bli varma, och de frågade inte

varifrån vi kom eller varför vi vandrade. De tänkte, att

gamle Kinoos hade mist sin syn på grund av sin ålder-

221dom, och gamle Kinoos sade inte emot dem, och det

gjorde inte heller jag, hans dotter. Gamle Kinoos är

en tapper man, men gamle Kinoos har aldrig skrutit

över sin tapperhet. Och nu, när jag berättar dig, hur

han blev blind, så ska du utan minsta tvivel förstå,

att Kinoos dotter inte kan sätta barn till världen med

en man, som är en så stor kruka som du, Negore.

Åter gjorde han min att vilja säga något, och åter

tvingade hon honom till tystnad.

— Vet då,.Negore, att om resa lades till resa av

alla dina resor i detta land, så skulle det inte föra

dig till det okända Sitka vid det Stora Salta Havet.

På denna plats fanns det många ryssar, och de

härskade med hård hand. Och från Sitka flydde gamle

Kinoos, som då var unge Kinoos, med mig, ett spätt

barn, i sina armar, längs öarna mitt ute i havet. Min

döda mor berättade historien om den orätt som

begåtts mot honom; och en död ryss med ett spjut genom

bröst och rygg vittnar om Kinoos hämnd.

Men vart vi kom och hur långt vi flydde, fann vi

alltid det hatade ryska folket. Kinoos var inte rädd,

men åsynen av dem var en vederstygglighet i hans

ögon, och därför flydde vi längre och längre bort, tills

vi kom till det Stora Dimmiga Havet, Negore, som du

har hört talas om, men som du aldrig har sett. Vi

levde bland många mänskor, och jag blev en vuxen

222kvinna, men Kinoos, som började bli gammal tog sig

ingen ny hustru, och jag tog mig ingen man.

Till sist kom vi då till Pastolik, det ställe, där

Yukon dränker sig i det Stora Dimmiga Havet. Här

levde vi länge vid havets rand, bland ett folk, som

hatade ryssarna, men ibland kom dessa ryssar med

stora skepp, och de lät folket vid Pastolik visa vägen

mellan de otaliga öarna vid Yukons många utlopp.

Ibland kom männen, som de tog med sig, aldrig

tillbaka, och folket blev uppretat och uttänkte en stor

plan.

När det därför kom ett skepp, trädde gamle Kinoos

fram och sa, att han skulle visa vägen. Han var då

en gammal man, och hans hår var vitt, men han kände

inte till fruktan. Och han var listig — han förde

skeppet till det ställe, där havet suger in mot land

och där vågorna slåss vita mot det berg, som heter

Romanoff. Havet sög skeppet in till det ställe, där

• vågorna brytas och bli vita, och det maldes mot

klipporna och sprängdes mitt itu. Då kom allt folket från

Pastolik — ty det var planen — med sina krigsspjut

och pilar och ett par bössor. Men först tog ryssarna

ut ögonen på gamle Kinoos, för att han aldrig mer

skulle kunna visa väg, och sedan slogs de med folket

från Pastolik på det ställe, där vågorna piskas vita.

Och anföraren för ryssarna hette Ivan. Det var han,

223som med båda sina tummar tryckte ut ögonen på

Ki-noos. Det var han, som kämpade sig igenom det vita

vattnet, tillsamman med de två män, som blivit kvar

av alla dem som följt honom, och han drog bort mot

norr längs randen av det Stora Dimmiga Havet.

Ki-noos var en vis man. Han kunde inte se mera och

var hjälplös som ett barn. Och därför flydde han

bort från havet uppåt den stora främmande Yukon,

ända till Nulato, och jag flydde med honom. — Så

handlade min far, Kinoos, en gammal man. Men vad

gjorde den unge mannen, Negore? —

Åter ville han säga något, och åter tystade hon ned

honom.

— Med mina egna ögon såg jag det vid Nulato

framför det stora fortets portar, och det endast för

ett par dar sedan. Jag såg ryssen Ivan, som tryckte

ut min fars ögon, använda sin piska på dig och slå

dig som en hund. Detta såg jag, och jag förstod, att

du var en feg stackare. Men jag såg dig inte den o

natten, då hela ditt folk — ja, även pojkarna, som

ännu inte är jägare — överföll ryssarna och dödade

dem alla.

— Inte Ivan! sade Negore lugnt. Ännu i detta

ögonblick är han i hälarna på oss och med honom

många ryssar, som kommer direkt från havet.

Oona gjorde inte något försök att dölja, hur över-

224raskad och ledsen hon blev över att Ivan inte var död,

men hon fortsatte likväl:

— Om dagen såg jag, att du var en kruka: om

natten då alla männen kämpade, även de pojkar, som

ännu inte var jägare, såg jag dig inte, och jag

förstod, att du i dubbel måtto var en kruka.

— Är du färdig? Alldeles färdig? frågade Negore.

Hon nickade och kastade en snabb sidoblick på

honom, som om hon blev överraskad över att han hade

något att säga.

— Vet då, att Negore inte är feg! sade han, och

han talade mycket lugnt och dämpat. Vet, att då jag var

pojke, reste jag ensam ned till det ställe, där Yukon

dränker sig i det Stora Dimmiga Havet. Ända till

Pastolik färdades jag och ännu längre mot norr, längs

havets rand. Detta gjorde jag då jag var pojke, och

jag var inte feg. Inte hellre var jag feg då jag som

ung man reste ensam uppåt Yukon, längre än någon

mänska nånsin har varit, så långt, att jag kom till ett

annat folk, med vita ansikten, som lever i ett stort

fort och talar på ett annat sätt än ryssarna talar. Jag

dödade också den stora björnen i Tananalandet, där

ingen av mitt folk nånsin har varit. Och jag har kämpat

med Nuklukyeterna och Kaltagerna och Stickerna på

främmande områden — ja, jag, och alldeles ensam.

Dessa bedrifter, som ingen vet om, vittnar jag själv

Kärlek till livet —15 j-om. Låt mitt folk vittna för mig om saker jag har

gjort och som de känner till. De ska inte säga, att

Negore är en kruka.

Han slutade och stod stolt väntande på hennes svar.

— Det är saker som har hänt innan jag kom in i

landet, sade hon, och jag vet inte något om dem. Jag

vet vad jag vet, och jag såg dig bli piskad som en

hund på dagen, och om natten, då det stora fortet

flammade rött och männen dödade och dödade, då

såg jag dig inte. Och ditt folk kallar dig också den

fege Negore. Det är nu ditt namn — den fege Negore.

— Det är inte ett bra namn, sade gamle Kinoos

och skrattade.

— Du förstår det inte, Kinoos, sade Negore sakta.

Men jag ska lära dig att förstå det. Vet då, att jag

var ute på björnjakt med Kamo-tah, min mors son.

Och Kamo-tah kämpade med en stor björn. Vi hade

inte fått något kött på hela tre dar, och Kamo-tah var

inte stark i armen eller snabb på foten. Och den stora

björnen kramade honom, till dess hans ben knäcktes

som torra pinnar. Så fann jag honom mycket sjuk

och stönande på marken. Och det fanns inget kött

och inte heller kunde jag döda något, som den sjuke

mannen kunde äta. Och jag sa: "Jag vill gå till

Nu-lato och hämta mat till dig och starka män till att

bära dig till en tältplats." Och Kamo-tah sa: "Gå du

226till Nulato och hämta mat, men säg inte ett enda ord

om vad som hänt mig. Och när jag har ätit mig frisk

och stark igen, ska jag döda björnen. Då ska jag

med heder vända tillbaka till Nulato, och ingen man

skall kunna skratta åt mig och säga, att Kamo-tah fick

ge vika för en björn."

Och jag lyssnade till min brors ord, och då jag

kom till Nulato och ryssen Ivan använde sin piska

på mig, så förstod jag att jag inte fick slåss. Ty det

fanns ingen som visste något om Kamo-tah, som låg

där, sjuk och stönande och hungrig, och om jag

kämpade med Ivan och dog, så skulle min bror också lida

döden. Och så gick det till, Oona, att du såg mig bli

pryglad som en hund.

Så hörde jag shamanerna och hövdingarna tala om,

att ryssarna hade tillfört vårt folk egendomliga

sjukdomar och stulit våra kvinnor och att landet måste

rensas. Som jag säger, hörde jag detta tal, och jag

förstod, att det var ett sant tal, och jag förstod, att

om natten skulle ryssarna dödas. Men där låg min

bror, Kamo-tah, sjuk och stönande och utan kött, så

jag kunde inte stanna och kämpa samman med

männen och pojkarna, som ännu inte är jägare.

Och jag vandrade bort med kött och fisk och

märkena efter Ivans piska, och då jag fann Kamo-tah,

klagade han inte längre, men var död. Då gick jag

227tillbaka till Nulato, och se, där fanns inget Nulato

— endast förkolnade rester på det ställe där det stora

fortet hade stått, och liken av många män. Och jag

såg ryssarna komma uppåt Yukon i båtar, rakt ute

från havet, många ryssar, och jag såg Ivan smyga sig

fram från sitt gömställe och tala med dem. Och nästa

dag såg jag Ivan föra dem på spåret efter stammen,

ja, i detta ögonblick följer de detta spår, och jag är

här — Negore, men jag är inte feg. —

— Detta är en saga, du berättar mig, sade Oona,

men hennes röst var mildare än förut. Kamo-tah är

död och han kan inte vittna för dig, och jag vet bara

vad jag vet, och jag måste se med mina egna ögon,

att du inte är feg.

Negore gjorde en otålig rörelse.

— Det finns så många sätt, tillade hon. Är du

villig, att göra detsamma som gamle Kinoos gjorde?

Han nickade och väntade.

— Som du har sagt, söker ryssarna efter oss i

denna stund. Visa dem vägen, så att de kommer

oförberedda till det ställe, där vi väntar dem, i ett pass

uppe bland klipporna. Du känner det stället, där

klippväggen är ojämn och hög. Där ska vi förgöra

dem och Ivan också. När de klänger sig mot

klippväggen som flugor och är lika långt från toppen som

botten, ska våra män störta sig över dem ovanifrån

228och från bägge sidor, med spjut, pilar och gevär. Och

kvinnorna och barnen ska stå högt uppe och lossa de

stora klippblocken och kasta dem ned över dem. Det

kommer att bli en stor dag, ty ryssarna ska dödas,

landet bli rensat, och Ivan, även Ivan, själve Ivan, som

rev ut min fars ögon och slog dig med sin hundpiska,

ska bli dödad. Och när striden börjar, blir det din

sak, Negore, att smyga dig bort, obemärkt, så att du

inte blir dödad.

— Det må ske, som du önskar! svarade han.

Negore ska visa dem väg. Och sedan?

— Sedan vill jag vara din kvinna, Negores kvinna,

den tappre mannens kvinna. Och du ska jaga efter

kött till mig och gamle Kinoos, och jag ska tillreda

din mat och sy dig varma och starka parkas och göra

dig mockasiner, på mitt folks sätt, och det sättet är

bättre än det ditt folk använder. Och som jag säger,

vill jag vara din kvinna, Negore, alltid din kvinna.

Och jag ska göra livet ljust för dig, så att alla dina

dagar ska bli sång och skratt, och du ska finna, att

kvinnan Oona är olik alla andra kvinnor, för hon har

färdats vida omkring och bott i främmande land, och

förstår sig på allt som gäller män, och de sätt varpå

man kan glädja män. Och även i din höga ålderdom

vill hon ständigt göra dig glad, och minnet av henne,

som hon var i sin välmakts dagar, ska vara ljuvt, ty

229du ska alltid veta, att hon för dig betydde glädje,

frid och ro och att hon för dig varit mer än alla andra

kvinnor för andra män.

— Det må ske som du önskar! sade Negore, men

längtan efter henne rev och slet i hans hjärta, och han

sträckte ut armarna efter henne, som en hungrig man

sträcker ut armarna efter mat.

— När du har visat vägen, Negore, gäckades hon,

men hennes ögon var milda och varma, och hon såg

på honom som ingen kvinna någonsin förut hade gjort.

— Det är bra! sade han och vände sig resolut om.

Nu ska jag gå och tala med hövdingarna, så att de må

veta, att jag går för att visa ryssarna vägen.

— Ah, Negore, min man, min man! sade hon för

sig själv, då hon såg honom gå, men hon sade det så

tyst, att till och med gamle Kinoos inte hörde det, och

hans hörsel var ändå mycket skarp på grund av hans

blindhet.

Tre dagar senare blev Negore, som med flit hade

gömt sig så illa, att han måste bli funnen, dragen fram

ur sitt gömställe som en råtta och förd fram till Ivan

— "Ivan den förskräcklige", som han kallades av de

män som följde honom. Negore var beväpnad med ett

eländigt spjut med benspets, och han hade svept sin

harskinnspäls tätt omkring sig, och ehuru det var en

230varm dag, skälvde han som i feber. Han skakade på

huvudet för att visa, att han inte förstod vad Ivan

sade till honom, och han lät påskina att han var mycket

trött och sjuk och bara önskade att få sitta ned och

vila, och hela tiden pekade han på sin mage som

tecken på sin svaghet och skakade häftigt som av köld.

Men Ivan hade med sig en man från Pastolik, som

talade Negores språk, och många och fruktlösa var

de frågor de gjorde honom om hans stam, till dess

mannen från Pastolik, som hette Karduk, sade:

— Det är Ivans bud, att du skall piskas till döds,

á om du inte talar. Och vet då, främmande broder, att

när jag säger dig, att Ivans ord är lag, så är jag din

vän och inte hans. Ty jag har inte godvilligt lämnat

mitt land vid havet, men jag vill så gärna leva, och

därför lyder jag min herre, liksom du skall lyda

honom, främmande broder, om du är klok och önskar

att behålla livet.

— Nej, främmande broder, svarade Negore, jag vet

inte vilken väg mitt folk har gått, ty jag var sjuk,

och de flydde så fort, att mina ben gav vika under

mig, och jag blev efter.

Negore väntade medan Karduk talade med Ivan.

Då såg Negore hur ryssens ansikte mörknade, och han

såg männen ställa sig på bägge sidor om honom och

smälla med sina piskor. Varpå han låtsade som om

231han blev mycket rädd, och ropade högt, att han var en

sjuk man som ingenting visste, men att han skulle

berätta det lilla han visste. Och resultatet av det han

berättade blev, att Ivan gav order om uppbrott, och

på båda sidor om Negore gick männen med piskorna,

så att han inte skulle kunna springa sin väg. Och då

han låtsade som om han vore mycket svag av

sjukdom och vacklade och inte kunde gå så fort som de,

så gav de honom några rapp av pisksnärten, så att

han skrek högt av smärta och låtsade som om han

ryckte upp sig till förnyad ansträngning. Och då

Karduk talade om för honom, att han skulle få det bra,

när de hade hunnit upp hans stam, frågade han.

— Och då får jag lov att vila mig och behöver inte

röra mig, eller hur?

Ständigt fortsatte han att fråga:

— Och då får jag lov att vila mig och behöver inte

röra mig? Eller hur?

Och under det han tycktes vara mycket sjuk och

såg sig omkring med glanslösa ögon, gav han akt på

stridsdugligheten hos Ivans män och märkte med

tillfredsställelse, att Ivan inte kände igen honom såsom

den man han hade piskat framför portarna till fortet.

Det var ett underligt följe, hans glanslösa ögon såg.

Där fanns jägare av slavisk ras, ljusa i huden och med

väldiga muskler; små undersätsiga finnar med flata

232näsor och runda huvud; sibiriska halvblodsfolk, vilkas

näsor närmast påminde om örnnäbb; och magra

människor med sneda ögon, människor, i vars ådror det

rann mongol- och tatarblod likaväl som slaviskt blod.

Vilda äventyrare var de alla, rövare och plundrare

från fjärran land på andra sidan Berings hav, och de

drog fram över den nya och okända världen med

eld och svärd och grep girigt efter hela dess rikedom

av pälsverk och skinn. Negores blick vilade på dem

med tillfredsställelse, och för sitt inre öga såg han

dem ligga krossade och livlösa mellan klipporna.

Men ständigt såg han framför sig Oonas ansikte och

gestalt, som väntade på honom vid övergången till

passet, och ständigt ljöd hennes röst i hans öron, och

han kände den milda, varma glöden i hennes ögon.

Men han glömde aldrig att skaka av köld eller att

snubbla, där vägen var ojämn, eller att skrika högt

av smärta, när pisksnärten träffade honom. Och han

var också rädd för Karduk, ty han förstod att han

inte var ärlig. Han hade falska ögon och en smidig

tunga — alltför smidig, sade han till sig själv, för

att vara ärlig.

Hela den dagen fortsatte de att marschera. Och

nästa dag, då Karduk på Ivans befallning frågade ut

Negore, sade han, att han tvivlade på att de skulle

möta hans stam förrän nästa dag. Men Ivan, som

233en gång hade haft gamle Kinoos till att visa väg och

hade erfarit, att denna väg förde genom vitt vatten

och kamp på liv och död, trodde inte mera på något.

Och då de kom till en väg uppe bland klipporna,

gjorde han halt med sina femtio män och frågade

genom Karduk, om vägen var fri.

Negore kastade en likgiltig blick ned över den. Det

var en vidsträckt sluttning som avbröt den eljest raka

klippväggen och var översträckt med busksnår och

slingerväxter, där ett tjog stammar makligt kunde ha

legat gömda.

Han skakade på huvudet.

— Nej, det finns ingenting där, sade han, vägen

är fri.

Åter talade Ivan till Karduk, och Karduk sade:

— Vet då, främmande broder, att om du inte talar

sant och om ditt folk faller över Ivan och hans män,

så ska du dö, och det genast.

— Mitt tal är sant, sade Negore. Vägen är fri.

Men Ivan tvivlade fortfarande och gav två av sina

slaviska jägare order att gå ensamma uppför klippan.

Två andra män gav han order att hålla sig vid

Negores sida. De riktade sina gevär mot hans bröst och

väntade, och Negore förstod, att om en enda pil blev

avlossad eller ett enda spjut slungat emot dem, skulle

döden vara honom viss. De bägge männen strävade

234uppåt och blev mindre och mindre, och när de nådde

toppen och viftade med hattarna som tecken på att allt

var i sin ordning, såg de ut som svarta prickar mot

himlen.

Bössorna, som hade varit riktade mot Negores bröst,

sänktes, och Ivan gav sitt folk order att gå framåt. En

timme marscherade han, tyst och försjunken i tankar,

som om han inte visste vad han skulle tro, och sade

sedan genom Karduk tillJMegore:

— Hur kunde du veta, att vägen var fri, när du

endast såg ett ögonblick på den?

Negore tänkte på de små fåglar han sett sitta runt

omkring på klipporna och buskarna, och han log —

det var så enkelt; men han ryckte på axlarna och

svarade inte. Ty han tänkte på ett annat pass uppe

bland bergen, till vilket de snart skulle komma, och

där de små fåglarna skulle vara försvunna. Och han

var glad över att Karduk kom från det Stora Dimmiga

Havet, där det inte finns några träd eller buskar och

där männen måste lära att finna sig till rätta på

vattnet i stället för på land och i skogarna.

Tre timmar senare, då solen stod högt över deras

huvud, kommo de till en ny väg över bergen, och

Karduk sade:

— Använd nu dina ögon, främmande broder, och

se riktigt noga efter, om vägen är fri, ty denna gång

235är Ivan inte sinnad att vänta, medan männen gå i

förväg.

Negore såg sig om, medan de två männen stod vid

hans sida med sina gevär riktade mot hans bröst. Han

såg att alla de små fåglarna var försvunna, och ett

ögonblick såg han solljuset spela på en gevärspipa.

Och han tänkte på Oona och på hennes ord: "Och när

kampen börjar, blir det din sak att smyga dig bort

obemärkt, så att du inte blir ihjälslagen."

Han kände de två bösspiporna trycka mot sitt bröst.

Det var inte på detta sätt, hon hade tänkt sig saken.

Det kunde inte vara tal om att smyga sig bort,

obemärkt. Han skulle bli den förste, som skulle dö, när

striden började. Men då han talade, var hans stämma

fast, fastän han fortfarande låtsade som om hans ögon

vore trötta och matta och som om han skälvde av

svaghet.

— Vägen är fri! sade han.

Och de började att gå uppåt, Ivan och hans femtio

män från de fjärran landen på andra sidan Berings

hav. Och där var Karduk, mannen från Pastolik, och

Negore med de två bösspiporna hela tiden riktade mot

sig. Det var en lång klättring, och de kunde inte gå

fort, men för Negore tycktes de alltför raskt närma

sig den punkt mitt på vägen, där det är lika långt tiU

toppen och till klippans fot.

236Ett gevärsskott hördes mellan klipporna till höger.

Negore hörde sin stams krigstjut, och i ett ögonblick

såg han klippor och buskar bli levande, i det männen

av hans stam myllrade fram. Då kände han, hur han

sönderrevs av en het flamma, som sköt genom hela

hans varelse, och under det han föll, förnam han den

naggande smärta, som känns då livet frigör sig från

kroppen.

Men som en gnidare höll han sig fast vid livet och

ville inte släppa sitt tag. Han inandades ännu luften,

som med smärtsam sötma slet i hans lungor, och han

såg och hörde dunkelt, med övergående anfall av

blindhet och dövhet, de glimtar av ljus och ljud, vari han

såg Ivans jägare falla i döden och hörde sina egna

bröder fylla luften med det förvirrade larmet av deras

rop och vapen, och högt uppe kvinnorna och barnen,

som lossade de stora klippblocken, vilka hoppade som

levande väsen och föll ned med dån och brak över

bergets sida.

Solen dansade över hans huvud, de väldiga

klippväggarna svängde fram och tillbaka, och fortfarande

hörde och såg han dunkelt. Och då den store Ivan

föll tvärs över hans ben, livlös, krossad av ett

nedstörtat klippblock, kom han ihåg Kinoos blinda ögon

och gladde sig.

Ljuden dog bort; klippblocken rullade inte längre

237med dån och brak över bergets sida och han såg folket

av sin egen stam komma närmare och närmare, under

det de genomborrade de sårade med sina spjut. Och

nära intill sig hörde han, hur en jättelik rysk jägare,

som inte ville dö, stred för livet i halvsittande

ställning, men blev kastad tillbaka och omkull av de

blodtörstiga spjuten.

Sedan såg han, Oonas ansikte över sig, och han kände

sig omsluten av Oonas armar, och ett ögonblick

upphörde solen att dansa och stod stilla och klippväggarna

var åter lodräta och rörde sig inte.

— Du är en tapper man, Negore! hörde han henne

viska in i sitt öra. Du är min man, Negore!

Och i detta ögonblick upplevde han hela det liv i

fröjd, som hon hade talat med honom om, med all den

sång och glädje det skulle rymma, och då solen på

himlen utplånades, som förmörkad av ålderdomens

svaghet, visste han, att minnet av henne var mycket

vackert. Och även då minnena blev dunkla och släcktes

i det mörker, som sänkte sig över honom, kände han,

i hennes armar, uppfyllandet av den ro och vila som

hon lovat honom. Och då han gled ut i den mörka

natten, med huvudet vid hennes bröst, kände han, hur

en oändlig frid långsamt smög sig över honom, en stor

skymning och tystnadens hemlighetsfulla gåta.

*

INNEHÅLL

Sid.

Kärlek till livet ...................... 5

Varg ................................... 44

Ett möte ............................... 75

Den vite mannens sed ................... 105

Historien om Keesh ..................... 128

Det oväntade ........................... 143

Vargungarnas färd ...................... 183

Den fege Negore ........................ 219

——————————