Kärlek till livet

Kärlek till livet

KARLEK TILL LIVET

AV

JACK LONDON

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING

av M. DRANGEL

FJÄRDE UPPLAGAN

STOCKHOLM

B O H L I N & Co. STOCKHOLM

19 18

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRI AKTI EBOLAO

KÄRLEK TILL LIVET.

»Så mycket står likväl kvar,

att de levat och sett rätt mycket av världen.

Den vinsten man alltid har,

fastän guldet som vanns gått förlorat på färden.»

De linkade mödosamt utför strandbanken, och en

gång snubblade den främste av de bägge männen över

de spridda stora stenarna. De voro trötta och

kraftlösa och deras ansikten hade det uttryck av dåsigt

tålamod, som kommer sig av länge uthärdade

vedermödor. De voro tungt lastade med packor insvepta

i filtar, fastspända över axlarna och kvarliållna med

spännremmar som gingo omkring pannan. Bägge

voro försedda med bössor, och de gingo framåtlutade

med sänkta axlar och huvudet ännu mera böjt.

Ögonen stirrade mot marken.

»Jag önskar vi hade ett par av de där patronerna

som ligga där borta i vårt förrådsrum», sade den som

kom efter.

Hans röst var bedrövligt uttryckslös. Han talade

utan entusiasm, och den som gick före och just nu steg

ned bland stenarna i strömmens mjölkvita skum

bevärdigade honom icke med något svar.

Den andre följde honom tätt i hälarna De togo

icke av sina fotbeklädnader, fastän vattnet var isande

3

kallt — så kallt, att det värkte i deras fotleder och

fotterna styvnade. På somliga ställen slog vattnet

upp till deras knän, ocli de sökte stapplande efter

fotfäste.

Den som gick efter halkade på ett glatt klippst}Tcke

och var nära att falla, men med våldsam ansträngning

höll han sig uppe, ehuru han samtidigt uppgav ett

gällt utrop av smärta. Det såg ut som han vore gripen

av yrsel, ty då han vacklade, sträckte han ut sin lediga

hand som om han famlade efter stöd i luften. Sedan

han hade återfått jämvikten, gick han vidare, men

stapplade på nytt och höll på att falla. Så stod han

stilla och såg efter den andre, som icke ens vände på

huvudet.

Han stod där en hel minut, som om han överläde

med sig själv. Sedan ropade han:

»Hör du, Bill! Jag har vrickat foten.»

Bill stretade framåt i det vitskummande vattnet.

Han såg sig icke om. Den andre såg honom gå, och

hans ansikte var lika uttryckslöst som förut, men

ögonen påminde om ett sårat rådjurs.

Den förste klättrade mödosamt uppför den motsatta

strandbanken och fortsatte sedan rakt fram utan att

se sig tillbaka. Mannen därnere i strömmen följde

honom med ögonen. Hans läppar darrade en smula,

så att de stripiga bruna skäggtofsarna som dolde dem

kommo i rörelse, och han sträckte till och med ut

tungan för att fukta dem.

»Bill!» skrek han.

Det var en kraftig stämmas bönfallande nödrop,

men Bill vände icke på huvudet. Och den andre såg

4efter honom, medan han framåtböjd och med löjligt

snubblande och stapplande steg begav sig uppför den

långsträckta höjningen på andra sidan mot krönet av

den låga kullen. Han såg honom nå kullens topp och

gå över den och försvinna. Och sedan vände han

blicken åt annat håll och lät den långsamt irra omkring

den del av världen som nu återstod för honom, sedan

Bill var borta.

Nära horisonten glimmade solen matt, nästan gömd

bakom formlösa dimmor och dunster, som gjorde

intryck av täta massor utan konturer eller fasthet.

Mannen tog fram sitt ur och vilade hela sin tyngd på

det ena benet. Klockan var fyra, och det led mot

den sista dagen i juli eller den första i augusti —• han

hade under de två senaste veckorna icke varit fullt

säker på datum — och han visste, att solen där borta

på ett ungefär markerade nordväst. Han riktade nu

blicken åt söder och sade till sig själv, att någonstädes

bortom de där kala höjderna var Stora Björnsjön

belägen. Han visste också i vilken riktning polcirkelns

hämmande väg var skuren över Canadas ödemarker.

Strömmen vari han stod var ett tillflöde till

Copper-mine River, som i sin tur flöt norrut och föll ut i

Co-ronation Gulf och Ishavet. Han hade aldrig varit

där, men han hade sett det en gång på en karta hos

Hudson Bay-kompaniet.

Han lät ännu en gång sin blick irra omkring den

del av världen som omgav honom. Det var ingenting

uppmuntrande i vad han såg. Mjuka våglinjer utmed

hela horisonten. Låga kullar överallt. Inga träd,

inga buskar, intet gräs —• ingenting annat än en omät-

5lig och förfärande ödslighet, som plötsligt kom fruktan

att gry på djupet av hans ögon.

»Bill!» viskade han hest en eller ett par gånger.

»Bill!»

Han kröp ihop där han stod midt i det vitskummande

vattnet, som om ödsligheten trängde sig in på honom

med överväldigande styrka och ville oemotståndligt

krossa honom med sin hemska stillhet. Han började

skälva som i frosskakningar, tills bössan föll ur hans

hand ner i vattnet med ett plaskande ljud. Detta

väckte honom till besinning. Han kämpade mot sin

fruktan, uppbjöd alla sina krafter, sträckte ner handen

i vattnet och tog upp bössan. Han jämkade sin

packning längre åt vänstra axeln för att lätta bördan för

den skadade foten. Och så fortsatte han långsamt

och försiktigt sin väg mot andra stranden, jämrande

av smärta.

Han gjorde intet uppehåll. Med en förtvivlan som

nästan var vanvett, och utan att fråga efter smärtan i

foten, strävade han uppför höjden till kullens krön,

där kamraten hade försvunnit — med vida mera

löjligt snubblande och stapplande steg än den

försvunne. När han kom dit upp, såg han framför sig

en flack dal, där intet liv fanns. Han kämpade

ånyo med sin fruktan, övervann den, jämkade

packningen ännu längre åt vänster och fortsatte nedåt

dalen.

Dalbottnen var genomdränkt av vatten, vilket av

den tjocka mossan hölls tätt intill ytan som av en

svamp. Vid varje steg fylldes spåren efter honom med

vatten, och så snart han lyfte en fot, hördes ett sugande

ljud, som om den våta mossan motvilligt släppte sitt

6tag. Han strävade framåt från den ena tuvan till

den andra, följande den andre mannens spår utefter

och över de klipprev, som likt öar stucko upp i

moss-havet.

Fastän han var ensam, var han likväl icke förtvivlad.

Han visste, att han längre bort skulle komma till ett

ställe, där döda granar och furor, mycket små och

förkrympta, stodo kring stranden av en liten sjö, som

kallades Titchinnichilie på landets språk — »de små

telningarnas land». Och i denna sjö flöt en liten ström

ut, vars vatten icke var vitaktigt. Det fanns säv

utmed den där strömmen —- det kom han mycket väl

ihåg —• men ingen skog, och han skulle följa den ända

till dess första lilla ursprung vid en bergsrygg. Så

skulle han gå över bergsryggen och finna upprinnelsen

till en annan ström, som flöt västerut, och den skulle

han sedan följa till dess utlopp i floden Dease, där han

skulle finna ett förråd under en upp- och nedvänd

kanot, gömd under en mängd uppstaplade stenar.

Och i detta förrådsrum fanns det ammunition för hans

bössa, metkrokar och linor och ett litet nät — allt som

fordrades för att snärja och döda vad han behövde till

sitt uppehälle. Han visste också att där skulle finnas

mjöl — fastän icke mycket — och ett stycke fläsk och

litet bönor.

Bill skulle naturligtvis invänta honom där, och så

skulle de ro söderut utför Dease till Stora Björnsjön.

Varefter de skulle bege sig söderut över sjön, ständigt

söderut, tills de kommo till Mackenzie. Vidare söderut,

fortfarande söderut, medan vintern förgäves jagade

efter dem och lugnt vatten täcktes med is och dagarna

blevo frostiga och kalla — söderut till någon av Hudson

7Bay-kompaniets varma stationer, där det växte höga

och talrika träd och fanns livsmedel i överflöd.

Sådana voro mannens tankar medan han strävade

framåt. Han ansträngde sin kropp till det yttersta

och ansträngde icke mindre själ och sinne under sitt

bemödande att föreställa sig, att Bill icke hade

övergivit honom att Bill alldeles säkert skulle vänta på

honom, vid förrådet. Han var tvungen att fasthålla

den tanken, ty i annat fall skulle det icke tjäna till

någonting att anstränga sig alls, då skulle han ha lagt

sig ned och dött. Och då solens dimhöljda skiva

långsamt sjönk i nordväst, tillryggalade han i tankarna

om och om igen varenda tum av sin och Bills flykt

söderut undan den annalkande vintern. Han

inspekterade gång på gång matförrådet vid gömstället och

livsmedlen vid Hudson Bay-kompaniets station. På

två dagar hade han icke ätit någonting och under ännu

längre tid hade han icke haft så mycket att äta som

han behövde. Ofta lutade han sig ned och plockade

bleka muskegbär, stoppade dem i munnen, tuggade

och sväljde dem. Ett sådant bär innehåller ett litet

frö, omgivet av litet vatten. I munnen smälter

vattnet bort och det söndertuggade fröet har en skarp och

bitter smak. Mannen visste att det icke fanns någon

näring i dessa bär, men han tuggade dem likväl tåligt

med en förhoppning oberoende av allt vetande, all

erfarenhet.

Vid niotiden stötte han sina tår mot en klippavsats

— och av ren utmattning och kraftlöshet stapplade

han och föll. Han låg en stund på sidan utan att röra

sig. Sedan befriade han sig från spännremmarna och

lyckades småningom sätta sig upp. Det var ännu

8icke mörkt, och han trevade omkring sig i skymningen

efter torr mossa. Sedan han hade repat en hop sådan,

tände han upp eld — en pyrande och rykande eld — över

vilken han satte ett bleckkärl med vatten för att koka.

Han öppnade sin packning och det första han gjorde

var att räkna sina tändstickor. De voro sextiosju.

Han räknade dem tre gånger för att vara riktigt säker.

Han delade dem i flera portioner, som han svepte in i

oljat papper. Ett av dessa paket lade han i sin tomma

tobakspung, ett annat stack han innanför fodret i sin

slitna hatt, ett tredje stoppade han på sig innanför

skjortan. När detta var gjort, greps han av ett anfall

av förskräckelse — och han vecklade upp alla paketen

och räknade tändstickorna på nytt. De voro

fortfarande sextiosju.

Han torkade sin våta fotbeklädnad framför elden.

Mockasinerna voro ingenting annat än genomdränkta

trasor. Filtsockorna voro genomskurna på åtskilliga

ställen, och hans fötter hade fått skavsår och blödde.

Det dunkade i hans skadade fotled, och han

undersökte den. Fotleden hade svällt upp så att den var

lika tjock som hans knä. Han slet av en lång remsa

från den ena av sina filtar och lindade den hårdt

omkring fotleden. Han slet också av flera remsor och

lindade dem omkring sina fötter som ersättning för

mockasiner och sockor. Därpå drack han det ångande

heta vattnet, drog upp sin klccka c ch kröp in mellan

sina filtar.

Han sov som en död. Det korta mörkret omkring

midnatt kom och gick. Solen steg upp i nordost —

eller åtminstone dagades det därborta, ty solen var

gömd bakom gråa moln.

9 Han vaknade klockan sex, där han låg utsträckt på

ryggen. Han stirrade rakt upp i den gråa himlen och

kände att han var hungrig. Då han vände sig om på

armbågen, spratt han till, han hörde ett högljudt

fnysande. Och nu såg han en ren, som stod och

betraktade honom med vaksam nyfikenhet. Djuret befann

sig på knappa femtio fots avstånd, och för mannens

fantasi hägrade ögonblickligen den härliga synen och

doften av renstek fräsande och sjudande över elden.

Mekaniskt sträckte han sig efter sin oladdade bössa,

spände hanen och drog på trycket. Renen fnös och

rusade sin väg, slagen av hans hovar mot klipporna

framkallade ett skrällande ljud.

Mannen uppgav en svordom och slängde den

oladdade bössan ifrån sig. När han försökte resa sig,

jämrade han sig högt. Det var ett omständligt och

ansträngande företag. Hans leder liknade rostiga

gångjärn. De rörde sig motvilligt i sina gängor, och

för att böja eller räta ut dem måste han använda hela

sin viljekraft. Då han slutligen kom på fötter, drog

det om en god stund innan han förmådde räta upp sig

och stå rak som en människa.

Han kravlade sig upp på en liten klippa och tog

en överblick av omgivningen. Där fanns inga träd,

inga buskar, ingenting annat än ett grått hav av

mossa, där gråa stenblock, gråa små gölar och gråa

bäckar knappast bildade någon omväxling. Himlen

var grå. Ingen sol eller ens en aning om var den fanns.

Han hade ingen idé om var han kunde ha norr, och

han hade glömt vilken väg han gått för att komma dit

i går kväll. Men han var ändå icke vilsekommen.

Det visste han. Snart skulle han komma till »de små

10telningarnas land». Han visste, att det låg

någonstans åt väster, icke långt borta — möjligen strax

bakom nästa låga kulle.

Han gick tillbaka för att göra sin packning i

ordning till färden. Han förvissade sig om att de tre

tändstickspaketen funnos på sina olika platser, men

han uppehöll sig icke med att räkna stickorna. Bn

kort och tjock skinnpåse tycktes däremot vålla honom

ett visst huvudbry. Den var icke stor. Han kunde

täcka den med sina händer. Men han visste att den

vägde femton skålpund — lika mycket som hela den

övriga packningen —• och detta gjorde honom

bekymmer. Till slut lade han den åt sidan och började rulla

ihop packningen, men hejdade sig och såg på

skinnpåsen. Så tog han hastigt upp den och såg sig trotsigt

omkring, som om ödemarken ville röva den ifrån

honom, och när han steg upp för att stappla vidare,

var påsen inpackad bland det övriga på hans rygg.

Han strävade framåt åt vänster och stannade då

och då för att äta bär. Fotleden hade styvnat, han

linkade värre än förut, men den smärtan var ingenting

i jämförelse med pinan i hans mage. Han plågades av

en förfärlig hunger. Den gnagde så häftigt att han

icke förmådde hålla sina tankar stadigt fästade vid den

riktning han måste följa för att komma till »de små

telningarnas land». Bären stillade icke gnagningen;

hans tunga och gom blevo såriga av deras bittra

skärpa.

Han kom till en dal, där klippripor höjde sig på

virvlande vingar från tuvor och klippor med ett

kur-rande läte. Han kastade stenar efter dem, men

träffade icke. Han satte ner sin packning på marken

iioch smög efter dem som en katt smyger sig på en sparv.

De skarpa stenkanterna skuro igenom damaskerna,

så att han lämnade blodspår efter sig, men smärtan

av dessa sår överröstades av hungerns kval. Han

kröp över den våta mossan, blötte igenom sina kläder

och utsatte sin kropp för förkylning, men i sin

feberhunger efter föda lade han icke märke därtill. Och

ständigt virvlade riporna upp framför honom, och

deras kurrande ljöd som ett hån i hans öron —• och

han svor över dem och härmade ilsket deras skri med

full hals.

En gång kom han rakt på en ripa, som måste ha

sovit. Han såg henne icke förrän hon flög upp rakt

i ansiktet på honom från sin viloplats. Han grep efter

henne lika häftigt som hon flög upp och fick tre av

hennes stjärtfjädrar i handen. Då han såg henne flyga

sin väg, kände han ett hat mot henne, som om hon

hade tillfogat honom någon förfärlig oförrätt. Så

vände han tillbaka och spände åter på sig packningen.

Under dagens lopp kom han till dalar eller sänkor,

där det fanns mera godt om villebråd. En hel

renhjord sprang förbi honom, mer än tjugu djur, alla inom

bösshåll. Han kände ett vildt begär att rusa efter

dem, var viss om att kunna trötta ut dem . . . En

svart räv kom emot honom med en ripa i munnen.

Mannen uppgav ett gällt skrik. Det var ett

ohyggligt skrik, och räven rusade skrämd sin väg med vilda

hopp, men ripan släppte han ej.

Sent på eftermiddagen vandrade han utmed en ström

med kalkaktigt vatten, som flöt mellan spridda ruggar

av säv. Han grep ett kraftigt tag i en av dessa ruggar

nära roten och drog upp någonting liknande en lök,

12föga större än ett spikhuvud. Iyöken kändes mjuk

och hans tänder skuro igenom den med en lätthet,

som lovade en härlig njutning. Men lökens fibrer

voro sega. Den bestod av seniga trådar

genom-dränkta av vatten, alldeles som bären, och gav icke

den minsta näring. Men han kastade av sig

packningen och kröp på händer och knän in bland säven,

mumsande och tuggande som ett nötkreatur.

Han var mycket trött och längtade ofta efter att få

vila, att lägga sig ned och sova. Men han drevs

oavbrutet framåt — icke i så hög grad av sin längtan att

uppnå »de små telningarnas land» som av sin hunger.

Han genomforskade små vattensamlingar för att finna

grodor och grävde upp jord med naglarna efter maskar,

fastän han mycket väl visste att det varken finns

grodor eller maskar så långt i norr.

Han stirrade förgäves ner i varenda vattenpöl, tills

han slutligen under den långa skymningen upptäckte

en ensam fisk, stor som en äling, i en dylik pöl. Han

stack ner sin arm i vattnet ända upp till axeln, men

fisken gled undan. Han sträckte sig efter den med

bägge händerna och rörde upp den mjölkfärgade

gyttjan på bottnen. I sin iver föll han framstupa och

blev genomvåt ända till midjan. Och nu var vattnet

för dyigt för att han skulle kunna urskilja fisken; han

var tvungen att vänta tills bottensatsen hade lagt sig.

Försöket förnyades tills vattnet grumlades upp på

nytt. Men han var ur stånd att vänta. Han lösgjorde

ett av sina kokkärl och började ösa vattnet ur pölen.

I början öste han alldeles vildt, spillde på sig och slängde

ut vattnet på så nära håll, att det rann tillbaka i pölen

igen. Men sedan han lugnat sig något, arbetade han

13 med mera omsorg, fastän hjärtat dunkade i hans bröst

och hans händer darrade. Efter en halvtimmes

förlopp var pölen nästan torr. Där återstod knappast

en bägare vatten. Men där fanns ingen fisk.

Mellan stenarna upptäckte han en rämna, varigenom fisken

naturligtvis hade givit sig av till en närbelägen större

vattensamling — en pöl som icke kunde ösas läns på

ett helt dygn. Hade han vetat om den där rämnan,

så kunde han ha stängt till den med en sten från börj an,

och fisken hade varit hans.

Detta var vad han tänkte då han kramade vattnet

ur sina kläder och sjönk ned på den våta jorden. I

början grät han sakta för sig själv, sedan gav han

hög-ljudt luft åt sin sorg inför den obarmhärtiga ödsligheten

omkring honom, och en lång stund skakades han av

häftiga snyftningar.

Han tände upp eld och värmde sig genom att dricka

hett vatten, och sedan redde han sig ett läger på en

klippavsats, på samma sätt som han hade gjort kvällen

förut. Det sista han gjorde var att dra upp klockan

och se till att tändstickorna voro torra. Filtama voro

våta och råkalla. Det pulserade smärtsamt i fotleden.

Men han kände ingenting annat än att han var hungrig,

och under sin oroliga sömn drömde han om festliga

banketter och om mat som serverades och utdelades på alla

upptänkliga sätt.

Han vaknade frusen och sjuk. Ingen sol syntes till.

Det gråa töcknet över himmel och jord hade blivit

tätare och djupare. Det blåste kallt och rått, och de

första snöflingorna höljde kullarnas toppar med vitt.

Luften omkring honom tätnade och blev vit, medan

han tände upp eld och kokade vatten. Snön vätte,

*4den var blandad med regn och flingorna voro stora och

blöta. Först smälte de så snart de kommo i beröring med

jorden, men de föllo oavbrutet, täckte marken, släckte

elden och förstörde hans förråd av torrt mossbränsle.

Detta var en maning till honom att spänna på sin

packning och fortsätta vandringen — vart hade han

icke klart för sig. Han bekymrade sig varken om de

små telningarnas land eller om Bill och förrådet under

den upp- och nedvända kanoten vid floden Dease. Han

regerades av verbet »äta». Han var vanvettig av

hunger. Han frågade icke efter åt vilket håll han gick,

så länge hans steg förde honom genom dalsänkorna.

Han trevade sig fram i den våta snön till tuvor där bären

växte och slet mekaniskt upp säv med rötterna. Men

det smakade ingenting och stillade icke magens krav.

Han fann också en växt som smakade surt, och han åt

av den så mycket han kom över, men det blev icke

mycket, ty den var en krypväxt som lätt doldes under

den flera tum djupa snön.

Den kvällen hade han ingen eld och intet hett vatten,

och han kröp ihop mellan sina filtar för att sova den

hungrandes oroliga sömn. Snöfallet övergick till kallt

regn, och han vaknade många gånger vid att känna

dropparna falla på sitt uppåtvända ansikte. Dagen

kom — grå och utan sol. Det hade upphört att regna.

Det ohyggliga gnagandet av hunger hade upphört. För

så vidt det gällde trängtan efter föda hade hans känsel

domnat. Han var medveten om en dov och ihållande

värk i sin mage, men den plågade honom icke så mycket.

Hans förnuft hade klarnat, och han kände på nytt

intresse för »de små telningarnas land» och för förrådet

vid floden Dease.

15 Han rev återstoden av en av filtarna i långa remsor

och lindade dem om sina blödande fötter. Han skötte

också om den vrickade fotleden och beredde sig till en

ny dagsresa. Då han gjorde i ordning sin packning,

stod han länge och funderade över den tjocka

skinnpåsen, men till sist tog han den med sig.

Snön hade smält i regnet, det var endast kullarnas

toppar som lyste vita. Solen kom fram, och han

lyckades förvissa sig om väderstrecken, men nu visste han

också att han hade gått vilse. Under de föregående

dagarnas vandringar hade han kanske hållit sig för

mycket åt vänster. Och nu styrde han kurs åt höger för

att rätta denna möjliga avvikelse från rätta vägen.

Hungern var visserligen icke längre så outhärdlig,

men han insåg att hans krafter voro nästan uttömda.

Han måste ofta stanna för att vila, medan han plockade

bär och ryckte upp säv. Tungan låg torr och stor i

hans mun, och det kändes som den vore luden. En

bitter smak i munnen lämnade honom ej. Och hjärtat

plågade honom också. När han hade vandrat i några

minuter, började det ett obarmhärtigt dunkande —

dunk, dunk, dunk —• varefter det tog ett hopp och

gjorde en massa virvelslag som voro nära att kväva

honom och gjorde honom alldeles yr i huvudet.

Midt på dagen fann han två älingar i en stor pöl.

Det var omöjligt att ösa pölen läns, men han var lugnare

nu och lyckades fånga dem i sin vattenpyts. Fiskarna

voro icke längre än hans lillfinger, men han var icke

så synnerligt hungrig. Den dova värken i hans mage

hade blivit mera svag och matt. Det var nästan som

om hans mage vore domnad. Han åt fisken rå och

tuggade den omsorgsfullt — ätandet var för honom en ren

16förnuftssak. Han kände intet begär efter mat, men

han visste att han måste äta för att leva.

Mot kvällen fångade han tre älingar till, åt upp två

och gömde den tredje till nästa dags frukost. Spridda

fläckar av mossan hade torkat i solskenet, och han kunde

nu få värma upp sig med hett vatten. Den dagen hade

han icke vandrat mer än tio mil*, och den följande, då

han måste göra långa uppehåll för sitt bråkiga hjärta,

tillryggalade han icke mer än fem. Men hans mage

vållade honom icke det minsta obehag. Den hade

fallit i sömn. Nu befann han sig också i en annan trakt,

där renar voro talrikare och likaså vargarna. Ofta

hördes deras tjut över de ödsliga vidderna, och en gång

såg han tre stycken tassa framför sig.

Så kom ännu en natt. Och på morgonen drevs han

av sitt klarnade förnuft att lossa remmen, som tillslöt

öppningen på den tjocka skinnpåsen. Ur denna

öppning framkvällde en gul flod av grovt guldstoft och

guld-klimpar. Han delade innehållet i två delar Sedan

han först hade svept in guldet i ett stycke filt, gömde han

den ena hälften under en framspringande klipphäll, som

genom sin form lätt kunde skiljas från de övriga, och

lade den andra hälften tillbaka i påsen. Den

återstående filten måste nu också användas till lindor

omkring hans fötter. Men bössan behöll han, det fanns

ju patroner i det där gömstället vid Dease.

Dagen var dimmig — och samma dag vaknade

hungern hos honom på nytt. Han var mycket kraftlös

och hade anfall av yrsel, som emellanåt rent förblindade

honom. Det var nu ingenting ovanligt att han

stapplade och föll, och en gång föll han rakt i ett ripnäste.

* Engelska.

17

K år lek till livet. 2.Där fanns fyra nykläckta ungar, kanske en dag gamla

—små smulor pulserande liv, vardera lagom till en

munsbit — och han åt dem glupskt, stoppade dem

levande i munnen och krossade dem som äggskal mellan

sina tänder. Ripmodern flaxade omkring honom under

gälla skrik. Han ville använda bösskolven som klubba

för att slå henne, men hon höll sig försiktigt utom

räckhåll. Då kastade han stenar efter henne, och ett kast

träffade så att hennes ena vinge blev bruten. Varefter

hon springande flydde sin väg, flaxande med ena

vingen och släpande den andra efter sig. Mannen följde

efter.

De små munsbitarna hade endast retat hans aptit.

Han stapplade och linkade klumpigt framåt med sin

skadade fotled, under det att han då och då kastade

stenar och uppgav gälla rop. Långa stunder

stapplade och linkade han också under tystnad och kravlade

sig tåligt upp med butter min när han föll, eller också

gnuggade han sina ögon när yrseln hotade att bli honom

övermäktig.

Denna jakt förde honom över den sumpiga marken på

dalens botten, och i den våta mossan råkade han på

fotspår efter en människa. Det var icke hans egna,

det såg han. Det måste vara Bills. Men han kunde

icke stanna, ty ripan sprang ju vidare. Först skulle

han fånga henne, sedan skulle han vända om och göra

efterspaningar.

Han tröttade ut ripan; men han hade också tröttat ut

sig själv. Hon låg flämtande på ena sidan. Ungefär

tolv steg därifrån låg han flämtande på sin ena sida, ur

stånd att kunna kravla sig fram till henne. Och när

han hade hämtat sig, hade hon också gjort det, så att

18hon flaxade utom räckhåll, när hans hand girigt grep

efter henne. Jakten började på nytt. Natten föll på

och ripan kom undan. Av idel kraftlöshet stapplade

han och föll framstupa med packningen på ryggen; i

fallet sårade han sin ena kind. Han rörde sig icke på

en lång stund. Men så vände han sig om på sidan,

drog upp sin klocka och låg där tills det blev morgon.

Återigen en dimmig dag. Hälften av hans sista filt

hade nu gått åt till fotlindor. Han lyckades ej

återfinna Bills fotspår och den väg han tagit. Nå, det

betydde ingenting. Hungern regerade honom alltför

enväldigt — men —■ men han undrade bara, om Bill också

hade kommit vilse. Vid middagstiden kändes trycket

av hans börda för svårt. Han delade återigen guldet i

två hälfter, och den gången lät han den ena hälften

falla på marken. Fram på eftermiddagen kastade han

bort det återstående, så att nu hade han endast den

halva filten, vattenpytsen och bössan att bära.

En hallucination fick makt med honom. Han kände

sig övertygad om att han hade en patron kvar. Den

låg på sin plats i bössan och han hade förbisett den.

Men å andra sidan visste han hela tiden att kammaren

var tom. Hallucinationen fortfor emellertid. Han

kämpade emot den i timtal, tills han slutligen såg efter

i bössan och fann den tom. Känslan av missräkning

var lika bitter som om han verkligen hade väntat att

finna en patron i den.

Han stretade framåt en halvtimme, och så kom

hallucinationen igen. Han kämpade mot den på nytt,

men den höll i sig som förut, tills han för att finna

lättnad öppnade bössan om igen och övertygade sig om att

den var tom. Emellanåt irrade hans tankar ännu längre

19bort och han knogade framåt automatiskt, medan

underliga förnimmelser och fantastiska inbillningar frätte

som maskar på hans hjärna. Men dessa utflykter

bortom verkligheten voro endast av kort varaktighet,

emedan hungerns skarpa bett oupphörligt kallade

honom tillbaka. En gång slungades han plötsligt tillbaka

från en sådan utflykt genom en syn som var nära att

beröva honom sansen. Han vacklade av och an och

fäktade som en drucken för att icke falla. Framför

lionom stod — en häst. En häst! Han kunde icke

tro sina ögon. De fördunklades av en tät dimma

genomträngd av gnistrande ljuspunkter. Han gned dem

alldeles vildt för att klara sin syn — och se, där stod

icke en häst, utan en stor brun björn, som betraktade

honom med fientlig nyfikenhet.

Mannen hade lyft sin bössa halvvägs mot axeln innan

han hade sin belägenhet klar för sig. Men då sänkte

han den och drog sin jaktkniv ur slidan vid bältet.

Framför sig hade han föda och liv! Han prövade med

tummen eggen på sin kniv. Den var skarp. Och

spetsen var vass. Han skulle kasta sig över björnen

och döda den. Men nu började hans hjärta sitt

varnande dunk, dunk, dunk. Och så kom dess vilda

rus-ning uppåt, de virvlande slagen, det järnhårda trycket

över pannan och yrseln som smög sig över hans hj ärna...

Hans förtvivlade mod dränktes i ett väldigt vågsvall

av fruktan. Om nu djuret skulle anfalla honom, svag

som han var? Han rätade upp sig så imponerande han

förmådde, grep hårdt tag om kniven och stirrade

oav-vändt på björnen. Denne tog klumpigt ett par steg

framåt, reste sig och lät höra ett förberedande

brummande. Hade mannen sprungit, skulle han ha sprungit

20efter honom, men mannen sprang icke. Han var i

denna stund livad av det mod som fruktan skänker.

Också han uppgav ett vildt brummande, gav luft åt

den fruktan som är livets nära frände och ligger slingrad

omkring dess djupaste rötter.

Björnen vek åt sidan under ett hotfullt brummande,

förfärad för denna märkvärdiga varelse som stod däi

så högrest och oförskräckt. Mannen rörde sig icke.

Han stod rak som en staty tills faran var över, men då

sjönk han skälvande ned på den våta mossan.

Han gjorde emellertid våld på sig och fortsatte

vandringen gripen av ett nytt slags rädsla. Det var icke

fruktan för att han av brist på föda skulle dö en stilla

död, utan för att han kunde bli våldsamt bragt om livet

innan hungern hade frätt bort den sista atom hos honom,

som kunde ge näring åt ett bemödande att kämpa föi

tillvaron. Där fanns ju vargar! Då och då ljöd deras

tjut över de ödsliga vidderna, förvandlande själva

luften till en hotfull massa så påtaglig, att han sträckte ut

armarna för att hålla den ifrån sig —• alldeles som man

bemödar sig att hindra trycket från en tältvägg när

stormen ligger på.

Då och då korsade vargar hans väg, två eller tre i

sänder. Men de gingo ur vägen för honom. De voro

icke tillräckligt många, och för övrigt voro de på jakt

efter renar — djur som icke brukade slåss —• varemot

den där märkvärdiga varelsen kanske kunde både

klösas och bitas.

Sent på eftermiddagen råkade han på en mängd

kringspridda ben —• på ett ställe där vargar hade dödat

ett byte. Det som nu låg där hade för en timme sedan

suttit i en renkalvs kropp, som sprang omkring och

21fröjdade sig åt livet. Mannen betraktade de avgnagda

blanka benen, ännu ljusröda av det cellernas liv, som

icke hunnit dö. Kunde det vara möjligt, att han skulle

ha undergått samma öde innan dagen var till ända? Ja,

vad var livet? Btt fåfängligt och flyktigt ting. Och

det var endast livet som gav smärta. I döden fanns

ingen sådan. Att dö var detsamma somattsova. Det var

stillhet och vila. Men varför var han då icke nöjd att dö?

Han resonerade dock icke länge. Han satt snart

nedhukad i mossan med ett av de funna benen i sin

mun, sugande de rester av liv som ännu färgade dem

svagt ljusröda. Den färska köttsmaken, ehuru svag

och försvinnande nästan som ett minne, gjorde honom

utom sig. Han bet ihop tänderna om benen och bet

hårdt gång på gång. Än var det de som gingo sönder

och än var det hans tänder. Så fann han på att krossa

benen mellan stenar — han dunkade sönder dem till en

massa och sväljde den. I brådskan dunkade han också

på sina fingrar, och ändå hade han rum för ett

ögonblicks förvåning över att det just icke gjorde så ondt,

när de träffades av den väldiga stenen.

Så kommo fruktansvärda dagar med snö och regn.

Han visste icke vid vilken tid han slog läger eller när

han bröt upp. Han färdades nattetid lika mycket som

om dagen. Han vilade var han föll, och han kravlade

sig vidare när den döende livslågan inom honom

fladdrade upp och brann mindre svagt. Han strävade icke

längre som människa. Det var livet inom honom som

drev honom framåt, ovilligt att dö. Han kände inga

plågor. Hans nerver voro stelnade och domnade, och

hans sinne var fyllt av underliga syner och ljuvliga

drömmar.

22 Men ständigt sög och tuggade han på de krossade

benen efter renkalven, vars sista lämningar han hade

samlat ihop och tagit med sig. Han gick icke över

flera kullar eller bergsryggar, utan följde automatiskt

loppet av en stor ström, som flöt genom en vidsträckt

dalsänka. Han såg varken strömmen eller dalen. Han

såg ingenting annat än fantastiska syner. Själ och

kropp vandrade eller kanske snarare krälade sida vid

sida, men skilda åt, så skör var den tråd som höll dem

samman.

Han vaknade fullt redig, liggande på rygg på en

stenhäll. Solen sken klart och värmande. Från fjärran

hördes renkalvars skri. Han hade en förnimmelse av

obestämda hågkomster av regn och blåst och snö, men

antingen han hade piskats av stormen i två dagar eller

två veckor — det visste han icke.

En stund låg han stilla utan att röra sig. Det

livgivande solskenet strömmade ner över honom och

genomträngde hans eländiga kropp med sin värme. »En

vacker dag», sade han till sig själv. Kanske han skulle

kunna se efter var han befann sig. Med en mödosam

ansträngning vände han sig på sidan. Nedanför

klippan där han låg flöt en bred och gyttjig flod. Den

föreföll honom så obekant, att det förvirrade honom.

Långsamt följde han med ögonen flodens lopp, där den

slingrade sig i vidlyftiga krökar mellan kala, nakna

kullar — kalare och naknare och lägre än några han

dittills hade sett. Långsamt och lugnt, utan den minsta

sinnesrörelse eller mer än det mest flyktiga intresse följ de

hans blick den obekanta flodens lopp bortåt horisonten

och såg, att den tömde sitt vatten i ett klart glänsande

hav. Han var fortfarande lika oberörd. Det var en

23högst ovanlig synvilla eller kanske en hägring, tänkte

han — antagligast en synvilla framkallad av oredan i

hans sinne. Denna övertygelse styrktes därav att

han såg ett fartyg ligga förankrat midt på den

glänsande havsytan. Han slöt sina ögon en stund och

öppnade dem igen. Märkvärdigt vad den där synvillan

höll i sig! Men egentligen var det inte så märkvärdigt.

Han visste ju i alla fall, att det varken fanns hav

eller fartyg midt inne i ödemarkerna — alldeles som

han hade vetat att det inte fanns någon laddning i hans

bössa.

Så hörde han ett snörvlande bakom sig, ett

halvkvävt flåsande och ett slags hosta. Hans

kraftlöshet och styvheten i hans leder tillät honom endast

att mycket långsamt välva sig över åt andra sidan.

Han kunde icke upptäcka någonting i sin närmaste

närhet, men han väntade tåligt. Återigen hördes det

där snörvlandet och hostan, och mellan två spetsiga

stenblock på mindre än tjugu fots avstånd såg han

konturerna av en vargs gråa huvud. Vargen höll icke

öronen så spända som mannen hade sett andra vargar

göra, hans ögon voro skumma och blodsprängda och

han hängde ömkligt med huvudet och blinkade

oupphörligt i solskenet. Djuret måste vara sjukt. Och

medan mannen betraktade det, snörvlade och hostade

det på nytt.

Detta var åtminstone verklighet tänkte mannen, och

han vände sig nu åter åt andra sidan, för att han skulle

få se den verkliga beskaffenheten af det område, som

förut hade varit dolt för honom bakom en synvilla.

Men där lyste havet fortfarande i fjärran och fartyget

kunde tydligt urskiljas. Var det verklighet, när allt

24kom omkring? Han slöt sina ögon en lång stund och

funderade, och så gick ett ljus app för honom. Han

hade gått åt nordost, avlägsnat sig från Dease och

kommit in i Copperminedalen. Den breda, gyttjiga

floden var Coppermine. Och det glänsande havet var

Ishavet. Fartyget var en valfångare som förirrat sig

österut, långt österut från Mackenzies mynning, och

det låg förankrat i. Coronation Gulf. Han kom ihåg

Hudson Bay-kompaniets karta, som han hade sett för

länge sedan, och alltsammans föreföll honom tydligt

och klart.

Han satte sig upp och började fundera över vad som

nu låg närmast till hands. Filtlindorna kring hans

fötter voro utslitna och fotterna flådda och uppsvällda.

Hans sista filt var förbrukad. Bössan och kniven voro

borta. Hatten hade han tappat någonstädes, och

med den tändstickspaketet innanför fodret, men de

stickor han bar på bröstet lågo i torrt och godt förvar i

oljat papper i hans tobakspung. Han tog fram sitt ur.

Det visade på elva och var i gång. Han hade således

dragit upp det.

Mannen var lugn och sansad. Han var ytterligt

svag, men han kände inga plågor. Han var icke

hungrig. Tanken på föda föreföll honom icke ens lockande,

och allt vad han gjorde dikterades uteslutande av hans

förnuft. Han slet av sina benkläder nedanför knäna och

lindade de avslitna styckena om sina fötter. På ett

eller annat sätt hade han råkat behålla sitt kokkärl.

Och nu skulle han skaffa sig litet hett vatten att dricka

innan han började sin vandring bortåt fartyget, vilken

han förutsåg skulle bli förskräckligt mödosam.

Han rörde sig långsamt. Han darrade som en gikt-

25bruten. När han ville ge sig ut för att samla torr mossa,

fann han att han icke förmådde resa sig på fotterna.

Han gjorde upprepade försök, men måste nöja sig med

att krypa omkring på händer och knän. En gång kom

han i närheten av den sjuka vargen. Djuret drog sig

långsamt ur vägen för honom och slickade sig om käften

med matt tunga, som nästan var oförmögen att röra sig.

Mannen såg, att tungan icke hade den vanliga friska

röda färgen. Den var gulbrun och tycktes överdragen

med tjockt, halvt förtorkat slem.

Sedan mannen hade druckit ett mått hett vatten

fann han att han var i stånd att resa sig och stå på sina

fötter. Han kunde till och med gå — så som man

kan föreställa sig att en döende skulle kunna stappla

sig fram. Ungefär en gång i minuten måste han stanna

och vila. Hans steg voro matta och osäkra, alldeles

som vargens, vilken med lika matta och osäkra steg

tassade efter honom. Och när det glänsande havet

doldes för hans syn av nattens mörker, visste han att

han ej hade kommit mer än fyra mil närmare

detsamma.

Hela natten hörde han den sjuke vargens hosta,

och allt emellanåt trängde renkalvars skri till hans öron.

Där fanns liv överallt omkring honom — kraftigt liv,

friskt och hurtigt liv — men han visste att den sjuke

vargen följde i den sjuke mannens spår i hopp att

mannen skulle dö först. När han på morgonen slog

upp sina ögon, såg han vargen stå där och stirra på

honom med hungrig och längtansfull uppsyn. Djuret

stod hopkrupet och med svansen mellan benen, som

en ynklig och eländig hund; det ryste av köld i den

kalla blåsten och grimaserade modfällt när mannen

26tilltalade det med en röst, som ej förmådde

åstadkomma något annat än en hes viskning.

Solen höjde sig strålande klar, och hela förmiddagen

stapplade och föll mannen oavbrutet i riktning mot

fartyget på det glänsande havet. Vädret var

utomordentligt vackert. Det var de nordliga luftstreckens

korta indiansommar. Den kunde räcka en vecka.

Den kunde också vara förbi i morgon eller övermorgon.

På eftermiddagen träffade mannen på ett spår.

Det var t}^dligen efter en man som icke hade gått, utan

släpat sig fram på alla fyra. Mannen tänkte, att det

kunde ha varit Bill, men han tänkte det på ett slött

och ointresserat sätt. Han kände ingen nyfikenhet.

Allt vad sinnesrörelse hette hade domnat inom honom.

Han var icke längre mottaglig för smärta. Både

mage och nerver hade gått till vila. Men livslågan

inom honom drev honom framåt. Han var mycket

trött, men den vägrade att dö. Och det var därför

att den vägrade att dö som han fortfarande åt

muskeg-bär och älingar, drack sitt heta vatten och höll ett

vaksamt öga på den sjuke vargen.

Han följde nu spåren efter den andre mannen som

hade släpat sig framåt på samma sätt, och han nådde

snart slutpunkten —• en massa nyss avgnagda ben på

den mjuka mossan, som bar spår efter en hel hop

vargar. Han såg en kort och tjock skinnpåse, make till

hans egen, och som hade blivit illa tilltygad av vassa

tänder. Han tog upp den, fastän dess tyngd nästan

var för stor för hans svaga fingrar. Bill hade burit

den med sig till det sista. Ha ha ha! Han skulle

således bli den som triumferade över Bill. Han skulle

behålla livet och bära påsen vidare till fartyget där-

27borta på det glänsande havet. Hans skratt var hest

och spöklikt som en korps kraxande, och den sjuke

vargen instämde med ett dystert tjut. Mannen tyst

nade plötsligt. Hur skulle han kunna triumfera över

Bill, om det där vore Bill —• om de avgnagda rödvita

benen voro Bill?

Han vände sig bort. Nå, Bill hade övergivit honom

— men han skulle icke ta hans guld och icke suga på

hans ben . . . Fastän Bill nog skulle ha gjort det,

om det hade varit han som kommit efter, tänkte han

medan han stapplade framåt.

Så kom han till en vattenpöl. Då han lutade sig

över den för att speja efter älingar, ryckte han

huvudet tillbaka som om han hade blivit stungen. Han

hade sett sitt ansikte återspeglat i vattnet. Och

det var så hemskt, att hans känsel vaknade upp

tillräckligt länge för att göra honom förskräckt. Det

fanns tre älingar i pölen, men den var för stor att

kunna ösas läns, och efter flera gagnlösa försök att

fånga älingarna i vattenpytsen avstod han från

alltsammans. Han var rädd att hans stora kraftlöshet

skulle komma honom att falla i och drunkna. Av

samma skäl vågade han sig icke ut på floden gränsle

på någon av de många drivande trädstammarna invid

stränderna.

Den dagen minskades avståndet mellan honom och

fartyget med tre mil och dagen därpå med två. Ty

han krälade nu framåt på samma sätt som Bill hade

gjort. Och vid den femte dagens slut var fartyget

ännu på sju mils avstånd, och han var ur stånd att

fortskaffa sig en enda mil per dag. Men

indiansommaren höll i sig, och han fortfor att ömsom krypa

28framåt och ömsom ligga avsvimmad, att vrida och

vända sig. Och den sjuke vargen hostade och flåsade

ständigt tätt bakom honom. Hans knän voro nu lika

flådda som hans fötter, och ehuru han lindade om dem

med trasor, som han slitit från ryggen på sin skjorta,

lämnade han röda spår efter sig på mossa och stenar.

En gång, då han vände på huvudet, såg han vargen

girigt slicka dessa blodspår, och han insåg tydligt

vad hans eget slut skulle bli, såvida — ja, såvida han

icke kunde vinna seger över vargen. Och nu började

ett av de grymmaste sorgespel, som väl någonsin

uppförts här i livet — en sjuk människa krälande

framåt och en sjuk varg linkande efter, bägge släpande

sina döende kroppar genom ödemarker och på jakt

efter varandras liv.

Hade det varit en frisk varg, skulle mannen icke

ha frågat efter det så mycket. Men tanken att han

skulle tjäna till bukfyllnad åt detta vedervärdiga

och nästan döda djur var honom motbjudande. Han

var en smula nogräknad. Hans hjärna började åter

bli oredig och lida av hallucinationer, och hans ljusa

mellanstunder blevo sällsyntare och kortare.

En gång väcktes han ur ett anfall av medvetslöshet

genom ett fnysande tätt invid hans öra. Vargen tog

mödosamt ett hopp tillbaka, förlorade fotfästet och

föll omkull i sin svaghet. Det såg löjligt ut, men

mannen kände sig alls icke road. Han blev icke heller

rädd. Det hade gått för långt med honom för att

han skulle kunna bli det. Men för ögonblicket var

han fullkomligt redig, och han. låg där och funderade.

Fartyget var ej mera än fyra mil avlägset. Han kunde

se det fullkomligt tydligt när han gned dimman ur

29sina ögon; han kunde till och med se det vita seglet

på en liten båt, som skar igenom vattnet på det

glänsande havet. Men han skulle aldrig kunna

tillrygga-lägga de fyra milen. Han visste det och tänkte på

det med stort lugn. Han visste, att han icke skulle

kunna kräla framåt en halv mil till. Och ändå törstade

han efter att få leva. Det var oresonligt att han

skulle dö efter allt vad han hade genomgått. Ödet

begärde för mycket av honom. Och döende som han

var, vägrade han att dö. Det var kanhända ett vildt

vanvett, men i själva dödens klor opponerade han sig

mot döden och vägrade att underkasta sig.

Han slöt ögonen och samlade sina sinnen med

oändlig ansträngning. Han försökte stålsätta sig mot den

förlamande slapphet, som likt ett stigande tidvatten

sköljde över hans livsandar. Den liknade ett hav,

denna dödliga slapphet, som steg och steg och bit för

bit dränkte hans medvetande. Ibland var han

alldeles överväldigad av den och drev med de ilande

vågorna utåt den stora förgätenheten; men genom

någon själens underbara alkemi fick han tillbaka en

smula viljekraft och tog upp den tysta kampen på

nytt.

Utan att röra sig låg han utsträckt på ryggen, och

han hörde den sjuke vargens andedrag komma allt

närmare och närmare. De nalkades mer och mer

under en ändlig tidrymd, och han rörde sig ej. Han

hörde dem tätt invid sitt öra. Djurets sträva och

torra tunga skrapade som sandpapper mot hans kind.

Hans händer gjorde ett häftigt grepp — åtminstone

ville han sträcka ut dem. Fingrarna voro krökta som

rovfågelsklor, men de slöto sig om tomma luften.

30Ett snabbt och säkert grepp fordrar styrka, och

mannen hade inga krafter.

Vargens tåliga väntan var ohygglig. Och mannens

var icke mindre förfärlig. En halv dag låg han där

orörlig, kämpande mot medvetslösheten och väntade

på den som skulle släcka sin hunger på honom och som

han önskade nära sig med. Emellanåt stego

slapphetens vågor mycket högt och han drömde långa

drömmar, men under allt detta, vakande eller

drömmande, väntade han på de snörvlande andedragen

och på den sträva tungans slickande . . .

Han hörde icke andedragen, och han vaknade

långsamt ur en dröm då han kände vargtungans skrapande

över sin hand. Han rörde sig ej. Vargens tänder

trycktes sakta mot hans hud. Tryckningen blev

hårdare —• vargen uppbjöd sina sista krafter till ett

bemödande att borra sina tänder i den föda han väntat

så länge på. Men mannen hade också väntat länge,

och hans sargade hand slöt sig om vargens käk.

Iyång-samt —■ medan vargen matt kämpade emot och handen

matt behöll sitt tag —• sträcktes den andra handen ut

till ett grepp. Fem minuter senare låg hela tyngden

av mannens kropp ovanpå vargen. De matta

händerna hade icke kraft att strypa djuret, men mannens

ansikte var tryckt intill dess strupe och hans mun var

full av hår. Efter en halvtimmes förlopp fick mannen

förnimmelse av att någonting varmt sipprade ner i

hans hals. Det var icke behagligt. Det var som om

smält bly pressades ner i hans mage, och det var

uteslutande hans vilja som tvingade det dit. Efter en

stund låg mannen åter på rygg och föll i sömn.

&

31 Det fanns några deltagare i en vetenskaplig expedition

ombord på valfångaren Bedford. Från fartygets däck

upptäckte de ett besynnerligt föremål på stranden.

Det rörde sig i riktning mot vattnet. De voro ur

stånd att klassificera detta föremål, och eftersom de

voro vetenskapsmän, stego de i fångstbåten och begåvo

sig i land för att se efter vad det kunde vara. Och

där sågo de någonting som var vid liv, men som

knappast kunde kallas för en människa. Det tycktes vara

blindt och utan egentligt medvetande och krälade

fram på marken som en kolossal mask. De flesta av

dess rörelser voro gagnlösa, men det var ihärdigt, och

det vred och vände sig och arbetade sig på detta sätt

framåt ungefär tjugu fot i timmen.

Tre veckor därefter låg mannen i en koj ombord på

valfångaren Bedford och berättade vem han var och

vad han hade genomgått, under det att tårarna

flödade utför hans infallna kinder. Han sluddrade också

åtskilliga osammanhängande ord om sin mor, om det

soliga Södra Californien och om ett hem bland

apelsinträd och blommor.

Efter detta dröjde det icke många dagar innan han

satt till bords med vetenskapsmännen och fartygets

befäl. Han betraktade girigt den myckna maten och

såg med ängslan hur den försvann i andras mun.

Varje munsbit som sväljdes av dem framkallade ett

uttryck av djup saknad i hans ögon. Han var

fullkomligt klok, men under måltiderna hatade han dessa

andra ätare. Han led av en ständig fruktan för att

livsmedlen ej skulle räcka till. Han frågade kocken,

uppassaren och kaptenen om förrådet av proviant.

De lugnade honom otaliga gånger, men han trodde

32dem ej, utan smög listigt omkring förrådsrummet för

att få se med egna ögon.

Man lade märke till att mannen höll på att bli fet.

Han blev tjockare dag för dag. Vetenskapsmännen

skakade på huvudet och höllo konsultationer. De

minskade mannens dagsportioner, men han fortfor

att bli allt tjockare om livet och skjortan pöste upp

på alla håll.

Besättningen flinade i mjugg. De visste hur det

förhöll sig. Och när vetenskapsmännen företogo sig

att oförmärkt övervaka mannen, fingo de också veta

det. De sågo honom efter frukosten loma i väg bortåt

fören och sträcka ut handen som en tiggare mot en av

besättningen. Sjömannen fnittrade och gav honom

en bit av en skeppsskorpa. Mannen tog den begärligt,

såg på den så som girigbuken betraktar guld, och

stoppade den innanför skjortan. Alla de andra flinande

sjömännen begåvade honom på samma sätt.

Vetenskapsmännen voro hänsynsfulla. De läto

honom vara i fred. Men de undersökte i hemlighet

hans koj. Den var proppad med skeppsbröd.

Madrassen var späckad med skeppsbröd, varenda vinkel

och vrå var upptagen av skeppsbröd. Men ändå var

mannen fullkomligt klok. Han tog sina

försigtighets-mått mot en möjligen inträffande ny hungersnöd,

det var alltsammans. Han skulle så småningom bli

botad för sin ängslan, sade vetenskapsmännen — och

det var han också redan innan Bedford kastade ankar

i San Franciscoviken.

WOLF.

För det dagg våta gräsets skull hade hon dröjt efter

för att sätta på sina galoscher, och när hon kom ut ur

deras bostad, fann hon sin väntande herre och man

försjunken i betraktande av den bristande knoppen

till en mandelblomma. Hon sände ut en sökande

blick över det höga gräset och mellan träden i

fruktträdgården.

»Var är Wolf?» frågade hon.

»Han var här alldeles nyss.» Walt Irvine slet sig

med ansträngning lös från det metafysiska och poetiska

i blomningens organiska mirakel och såg sig omkring.

»Det sista jag såg av honom var att han rusade i väg

efter en kanin.»

»Wolf! Wolf! Så kom nu, Wolf!» ropade hon, då

de vände ryggen åt den avröjda platsen och togo av

inåt stigen, som förde genom den med vaxvita

klock-blommor översållade manzinitajungeln ner till

landsvägen.

Irvine stack bägge lillfingrama mellan läpparna och

understödde hennes bemödanden med en gäll vissling.

Hon satte hastigt händerna för öronen och gjorde

en ful grimas.

»Bevare oss! För att vara poet och upphovsman

till välklingande vers och mera sådant kan du verk-

34

ligen föra ett ohyggligt oljud. Mina örhinnor måste

bestämt vara spräckta. Du visslar gällare än ...»

»Än Orfevs?»

»Jag tänkte säga: än en kringvandrande arabisk

krämare», förklarade hon strängt.

»Skaldskap behöver visst inte hindra en människa

från att vara praktisk — åtminstone lägger det intet

hinder i vägen för mig. J ag är inte nog fåfäng att tro

mig vara för genialisk att gå omkring och sälja juveler

på gatorna.»

Han antog en min av skämtsam nonchalans och

fortsatte:

»Jag är ingen attisk sångare, ingen sångfågel för

balsalongerna. Och varför inte? Därför att jag är

praktisk. Mina dikter äro alla sådana att de genom

ett lämpligt utbyte av värden kunna förvandlas till

— låt oss säga en blomsteromslingrad hydda, en

ljuvlig äng bland bergen, en rödträdsdunge, en trädgård

med trettiosju fruktträd, en lång häck med björnhallon

och två mindre smultronplanteringar, för att nu inte

tala om en sorlande bäck en fjärdedels mil lång. Jag

gör affärer med det som är vackert, min dyra Madge.

Jag säljer poesi och tillhandlar mig det som är nyttigt.

Jag skriver en dikt, och tack vare tidskrifternas

förläggare utbyter jag den mot västan vindens sus bland

rödträden, mot vattnets brus över mossiga stenar —

och det sjunger för mig en annan sång än min egen,

men är ändå densamma, på ett underbart sätt — hm

— förvandlad.»

»Om bara alla dina sångförvandlingar vore krönta

av samma framgång!» sade hon skrattande.

»Kan du nämna en enda som inte har varit det?»

35 »A, tänk på de två vackra sonetterna som du

förvandlade till den där kon, som var känd för att vara

den sämsta mjölkkon i orten.»

»Hon var ju så vacker ...» började Irvine.

»Men hon gav ingen mjölk», avbröt Madge.

»Men vacker var hon i alla fall, eller hur?» envisades

han.

»Det sköna och det nyttiga dra inte alltid ense»,

blev hennes svar. »Men se där ha vi Wolf!»

Från den snårklädda sidan av höjden hördes

knakandet av bräckta grenar och kvistar, och ungefär

fyrtio fot ovanför dem syntes en vargs huvud och

framdel vid randen av den tvärbranta klippväggen.

Med sina framtassar hade djuret rubbat en sten från

dess plats, och med spända öron och skarpt spejande

ögon följde det stenens fall tills den slog i marken vid

deras fötter. Då släppte han målet för sin blick,

öppnade gapet och tycktes skratta åt de bägge därnere.

»Kom Wolf!» och »Du välsignade rara Wolf!»

ropades till honom av dem bägge på en gång.

Vid dessa ord lade djuret öronen tillbaka tätt utmed

huvudet och vred på nacken som under en smekning

av en osynlig hand.

De sågo honom dra sig tillbaka in i snåret, sedan

fortsatte de sin väg. Flera minuter efteråt kommo

de till en krökning av stigen där branten var mindre

lodrät, och där kom Wolf farande ner till dem i ett

formligt litet skred av jord och lossnade stenar. Han

var icke fallen för att ge vidlyftiga uttryck åt sina

känslor. En klapp på huvudet och en gnidning om

öronen av mannen och en mera långvarig smekning

av kvinnan — och så for han iväg nedåt stigen framfördem och gled utan ansträngning fram över marken på

äkta vargmanér.

Till skapnad och hud och svans var han en stor

skogsvarg, men färgen och teckningen bestredo honom

rätten att tillhöra detta släkte. Där visade det sig

utan gensägelse att Wolf var en hund. Aldrig har man

sett en varg med sådana färger. Ty Wolf var brun

— mörkbrun och rödbrun, en hel orgie i brunt.

Ryggen och skuldrorna hade en varm, brun färg, somnedåt

sidorna och under buken övergick till ett slags gult,

som var grumligt därför att det var uppblandat med

brunt. Det vita på strupen, tassarna och fläckarna

över ögonen orenades också av detta envisa och

outplånliga bruna, och ögonen lyste som guldbruna

to-paser.

Både mannen och kvinnan voro mycket fästade

vid Wolf, måhända därför att de haft så mycket besvär

med att vinna hans tillgivenhet. Det hade icke varit

någon lätt sak detta, då han så hemlighetsfullt kom

drivande —• ingen visste varifrån -— till deras lilla

bergshydda. Ömfotad och utsvulten hade han dödat

en kanin midt för deras ögon och alldeles nedanför

deras fönster, och sedan linkade han bort och lade sig

att sova vid källan utmed björnhallonhäcken. När

Walt Irvine gick dit för att se närmare på inkräktaren,

möttes han av en ilsken morrning till tack för sin

möda, och Madge blev icke bättre mottagen då hon

kom till honom med en stor bunke mjölk och bröd som

fredsoffer.

Han visade sig vara en högst otillgänglig hund.

Alla deras försök att närma sig väckte hans vrede;

han tillät dem icke att röra honom med ett finger, utan

37avvisade dem med rest ragg och blottade huggtänder.

Det oaktat stannade han kvar, sov och vilade ut vid

källan och åt upp maten som de gåvo honom, sedan

de först hade ställt den ifrån sig på behörigt avstånd

och gått sin väg. Hans eländiga fysiska kondition

var förklaringen på varför han stannade, och sedan

han efter flera dagars vistelse på platsen hade

återvunnit sina krafter, försvann han.

Och detta skulle väl ha varit avslutningen. på hans

bekantskap med Irvine och hans hustru, om icke

Irvine just vid den tiden hade blivit anmodad att

företaga en resa till statens nordliga del. Medan han

satt på tåget mellan Californien och Oregon, råkade

han händelsevis titta ut genom fönstret och fick se

sin otillgänglige gäst löpa utmed järnvägsbanken,

brun och varglik, trött men outtröttlig, dammig och

smutsig efter en färd på tvåhundra mil.

Irvine var en impulsiv människa, han var ju poet.

Han steg av vid nästa station, köpte ett stycke kött

i en slaktarbod och fångade kringstrykaren i stadens

utkanter. Återresan fick Wolf göra i bagagevagn

och kom på detta sätt för andra gången till

bergshyddan. Där fick han nu vara bunden en vecka och

kurtiserades av både mannen och hustrun. Men det

måste ske med stor försiktighet. Han föreföll så

främmande och fientlig som om han hade förirrat sig

dit från en annan planet, och allt deras milda och

kärleksfulla tilltal bemöttes med ilsket morrande. Han

skällde aldrig. Under all den tid de hade honom hos

sig hörde de honom aldrig skälla.

Att vinna honom blev ett problem för dem. Irvine

tyckte om att syssla med problem. Han lät göra en

38metallplatta, på vilken det stod inristat: »Återsän-

des till Walt Irvine, Glen Ellen, Sonoma County,

California.» Och denna platta fästes vid ett

halsband, som knäpptes omkring hundens nacke. Sedan

släpptes han lös och var genast försvunnen. Dagen

därpå kom ett telegram från Mendocino County.

Inom tjugu timmar hade hunden sprungit hundra

mil norrut och var fortfarande i språng när han

infångades.

Han kom tillbaka med Wells Fargo Express, hölls

bunden tre dagar, släpptes lös den fjärde och försvann.

Den gången hann han till södra Oregon innan han blev

fångad och återsänd. Han rymde alltid, så snart

han återfick friheten, och alltid styrde han kosan åt

norr. Han var besatt av en okuvlig instinkt, som

drev honom åt norr. »Hemkänslans instinkt» kallade

Irvine det, sedan han hade användt priset för en sonett

till hundens återresa från norra Oregon.

En annan gång hade den brune kringstrykaren

lyckats komma igenom Californiens halva längd, hela

Oregon och den drygaste delen av Washington innan

han blev fasttagen och återskickad. Märkvärdig var

den snabbhet varmed han färdades. Sedan han

återfått krafterna genom mat och vila, satte han in hela

sin energi på att rusa i väg, så snart han blev lös. Man

visste, att han den första dagen hade kommit upp

ända till hundrafemtio mil, varefter han i medeltal

brukade tillryggalägga hundra mil om dagen tills han

blev fångad. Han kom ständigt tillbaka utmagrad,

utsvulten och ilsken och rymde ständigt, sedan han

hämtat krafter, mot norden, driven av någon instinkt

som ingen kunde förstå.

39 Men efter ett års oupphörliga fåfänga

rymningsför-sök fann han sig i det oundvikliga och stannade vid

hyddan, där han först hade dödat kaninen och sovit

vid källan. Till och med då dröjde det emellertid

ganska länge innan vare sig mannen eller kvinnan

kommo därhän att få klappa honom. De ansågo

det för en stor seger, då han äntligen tillät det, ty

ingen annan fick röra honom. Han var ofantligt

exklusiv, och det fyckades aldrig någon gäst i hyddan

att få komma honom nära. Han mötte varje försök

till närmande med ett dovt mullrande nere i strupen,

och om någon det oaktat var nog djärv att nalkas,

lyftes hans läppflikar, huggtänderna blottades och

mullrandet övergick till en morming så ilsken och

hotfull, att den skrämde de modigaste människor,

liksom den höll alla farmares hundar på avstånd,

emedan dessa endast voro vana vid sina likars

morrande och aldrig förr hört någon morra som en varg.

Wolf var utan all föregående historia. Hans

krönika började med hans ankomst till Walt och Madge.

Han hade kommit söderifrån, men de kunde omöjligt

finna någon lösning på frågan vem den forne ägaren

varit, från vilken han tydligen hade rymt. Deras

närmaste granne mrs Johnson, som försåg dem med

mjölk, förklarade bestämt att han var från Klondyke.

Hennes bror höll på att gräva efter fyndigheter i den

frusna marken däruppe, och därför ansåg hon sig för

auktoritet i allt som rörde det ämnet.

Men de disputerade icke med henne. Spetsarna på

Wolfs öron tycktes en gång i tiden ha varit så hårdt

kylda, att de aldrig mera kunde bli riktigt bra. Och

för resten var han alldeles lik de fotografier av Alaska-

40hundar, som de sågo i tidningar och tidskrifter. De

resonerade ofta om hans förflutna och försökte på

grund av vad de hade läst och hört föreställa sig

hu-rudant hans nordlandsliv hade varit. Att norden

fortfarande lockade honom visste de; ty ibland om

nätterna kunde de höra honom sucka och gnälla,

och när det blåste nordanvind och låg frost i luften,

kom en rastlöshet över honom och han lät höra en

dyster klagan, vilken var ingenting annat än vargens

långdragna tjut, det förstodo de. Men skällde gjorde

han aldrig. Det fanns ingenting som kunde locka

honom till detta hundens vanliga sätt att uttrycka

sina känslor.

Under den tid de arbetade så oförtrutet på att

vinna hans tillgivenhet hade de långa diskussioner om

vem av dem han egentligen tillhörde. Bägge gjorde

anspråk på att kalla honom sin, och bägge skröto av

minsta favör han hade visat. Mannen stod därvidlag

främst från början, huvudsakligast därför att han

var man. Det var tydligt och klart, att Wolf icke

hade haft att göra med kvinnor förut. Han förstod

sig icke alls på kvinnor. Den kvinnliga klädedräkten

var någonting som han aldrig kunde riktigt förlika

sig med. Prasslet av Madges kjolar var tillräcklig

anledning för honom att misstänksamt spetsa öronen;

och blåsiga dagar kunde hon icke närma sig honom

alls.

Men å andra sidan var det Madge som gav honom

mat. Det var också hon som regerade över köket,

och det var endast på grund av hennes ynnest som han

fick tillträde till detta heliga område. Det var av dessa

anledningar hon lyckades utjämna chanserna, trots

41sina kläder. Men då började Walt särskilt bemöda

sig att vinna Wolfs ynnest. Han tog för vana att ha

honom liggande vid sina fötter medan han skrev, och

han tog mycken tid från sitt arbete för att prata och

kela med hunden. Slutligen blev Walt den segrande

parten, och hans seger kunde antagligen förnämligast

tillskrivas den omständigheten att han var man, fastän

Madge försäkrade, att de bestämt skulle ha kunnat

fått en fjärdedels mil sorlande bäck till och minst två

nya västanvindars sus bland rödträden, om Walt som

sig borde ägnat sin energi åt sångförvandlingar och

låtit Wolf i fred få ut\eckla sin naturliga smak och

sitt opartiska omdöme.

»Det kan vara på tiden att jag får höra något om de

avsända poemen», sade Walt, sedan de en stund hade

vandrat nedåt vägen. »Jag tänker jag har en check

i utbyte mot dem på postkontoret — och den kommer

sedan att förvandlas till vackert bovetemjöl,

lönnsirap och ett par nya galoscher åt dig.»

»Och till härlig mjölk från mrs Johnsons vackra

ko», ifyllde Madge. »Vi ha ny månad i morgon, som

du vet.»

Walt fick omedvetet en misslynt min. Men så

klarnade han upp igen och förde handen till sin bröstficka.

»Nå, det betyder ingenting. Här har jag något som

kan förvandlas till en rar och vacker ny ko — den bästa

mjölkko i hela Californien.»

»När har du skrivit det?» frågade hon ivrigt och

tilläde förebrående: »Och det har du inte låtit mig

se!»

»Jag har sparat det för att få läsa det för dig på

vägen till postkontoret, på en plats märkvärdigt lik

42 den här», svarade han och gjorde en inbjudande gest

mot en kullfallen trädstam, där de kunde sätta sig.

En liten bäck flöt fram ur ett tätt ormbunksnår,

sipprade över en mossig sten och rann tvärs över vägen

vid deras fötter. Från dalen hördes ängslärkans

mjuka toner och stora, gula fjärilar fladdrade av och

an omkring dem i solsken och skugga.

Men nedifrån vägen kom ett annat ljud, som

blandade sig med Walts lågmälda uppläsning av sitt

manuskript. Det var ett knastrande ljud av tunga steg,

då och då ackompanjerat av bullret från rullande

småsten, som rubbats ur sitt läge. Just när Walt

slutade läsa och såg på sin hustru för att uppfånga

hennes gillande blick, kom en vandrare i sikte vid en

kr ökning av vägen. Han var barhuvad och svettig.

I ena handen höll han en näsduk, med vilken han

torkade sitt ansikte, i den andra bar han en ny hatt

och en skrynklad stärkkrage, som han hade tagit av

sig. Han var välväxt och starkt byggd, och hans

muskler tycktes ha lust att spränga den generande nya

svarta dräkten, som tydligen var köpt färdiggjord.

»Varm dag», sade Walt och hälsade. Walt hyllade

lantlig demokrati och lät aldrig ett tillfälle gå förlorat

att omsätta sina åsikter i praktik.

Mannen stannade och nickade.

»Jag är just inte mycket van vid värme», sade han i

halvt -ursäktande ton. »Mera van vid väder ander

noll.»

»Det träffar ni då inte på här i dessa bygder»,

genmälde Walt skrattande.

»Tänker så med», svarade mannen. »Och inte har

jag kommit för att leta efter det heller. Jag försöker

43få rätt på min syster. Kanske ni vet var hon bor.

Hon heter Johnson — mrs William Johnson.»

»Då är ni kanske hennes bror från Klondyke?»

Madges ögon lyste av intresse. »Vi ha hört henne

tala så mycket om honom.»

»Ja, det är jag, det», svarade han anspråkslöst.

»I\Iitt namn är Miller, Skiff Miller. Och jag hade

tänkt komma och överraska henne.»

»Ni är alldeles på rätta vägar, fastän ni har kommit

in på gångstigen här.» Madge steg upp för att utpeka

riktningen för honom och visade ett stycke uppåt

passet. »Ni ser det där förtorkade rödträdet? Följ

den lilla stigen som viker av där åt höger. Det är en

genväg till hennes hem. Ni kan omöjligt gå vilse.»

»Jag tackar så mycket», sade han.

Och han gjorde ett försök att fortsätta, men blev

tafatt stående där han var. Han såg på Madge med

en oförställd beundran, om vilken han var fullkomligt

omedveten, och som tillika med honom själv

drunknade i den stigande flod av förlägenhet, vari han stod

fast.

»Vi skulle gärna vilja höra er berätta om Klondyke»,

sade Madge. »Kunde vi inte få komma över till er

någon dag, medan ni är hos er syster? Eller också

— det vore ju ännu bättre — vill ni inte komma och

äta middag hos oss en av dagarna?»

»Jo, jag tackar så mycket», mumlade han mekaniskt.

Men så sansade han sig och tilläde: »Jag stannar

inte länge. Jag får lov att ge mig av åt norden igen.

Jag reser med tåget i kväll. Jag har gjort upp

kontrakt med styrelsen om postföring, ser ni.»

Madge sade, att det var mycket ledsamt, och så skulle

44mannen återigen till att gå. Men han tycktes icke

kunna slita sin blick från hennes ansikte. Han glömde

till och med sin förlägenhet för sin stora beundran,

och nu blev det hennes tur att rodna och känna sig

besvärad.

Walt hade just kommit till den slutsatsen, att det

nu var tiden på att han sade någonting för att göra

slut på den otrevliga situationen, då Wolf, som förut

hade strövat vida omkring i snåret, närmade sig med

sitt varglika trav.

Nu blev det slut med Skiff Millers distraktion. Den

vackra kvinnan framför honom försvann ur hans

synkrets. Han hade icke ögon för någonting annat än

hunden, och ett uttryck av stor förvåning spred sig

över hans ansikte.

»Nå, det var då själva tusan —!» sade han långsamt

och högtidligt.

Han satte sig med fundersam min på trädstammen

och lät Madge stå. Vid ljudet av hans röst hade Wolf

lagt öronen tillbaka mot huvudet och öppnat munnen

till ett vänligt grin.

Han begav sig långsamt fram till främlingen, nosade

på hans händer och började sedan slicka dem.

Skiff Miller klappade hunden på huvudet och

upprepade långsamt och högtidligt:

»Ja, det var då själva tusan . . . Ursäkta mig»,

sade han strax därefter till Madge, »men jag blev en

smula överraskad, det var alltsammans.»

»Det blev vi också», svarade hon gladt. »Vi ha

aldrig förr sett Wolf visa sig vänlig mot någon

främmande. »

45 »Jaså, Wolf — är det så ni kalla honom?» frågade

mannen.

Madge nickade.

»Men jag kan inte förstå hans vänlighet mot er —

såvida den inte kommer sig av att ni är från Klondyke.

Ty det är han också, ser ni.»

»Ja visst», sade Miller i frånvarande ton. Han lyfte

upp Wolfs ena framben och undersökte hans fotdynor,

tryckte och klämde på dem med tummen. »De ä’

rätt mjuka nu», sade han. »Han har inte varit ute

på färdvägar på länge.»

»Det är märkvärdigt så han låter hantera sig av er»,

inföll Walt.

Skiff Miller steg upp. Han var icke längre fördjupad

i beundran av Madge, och han frågade kort och

affärsmässigt:

»Hur länge ha ni haft honom?»

Men just då öppnade Wolf — som hela tiden hade

hållit sig intill Miller och gnidit sig mot hans ben —

sin mun och skällde till. Det var ett explosivt skall,

kort och gladt, men i alla fall ett skall.

»Det var någonting nytt för mig», sade Skiff Miller.

Walt och Madge stirrade på varandra. Det hade

händt ett underverk! Wolf hade skällt.

»Det är första gången man någonsin hört honom

skälla», sade Madge.

»Ja, inte har jag hört honom göra det förut», instämde

Miller.

Madge drog på munnen. Främlingen var tydligen

humorist.

»Helt naturligt», sade hon, »eftersom ni bara har

sett honom i fem minuter.»

46 Skiff Miller betraktade henne skarpt, letande i

hennes drag efter den svekfullhet, som hennes ord hade

föranledt honom att misstänka.

»Jag trodde ni förstod’et», sade han långsamt.

»Trodde ni begrep’et när ni såg hans sätt mot mig.

Det är min hund. Han heter inte Wolf. Han heter

Brown.»

»Å, Walt!» utbrast Madge och vände sig

instinktmässigt till sin man.

Och Walt var genast färdig till försvar.

»Hur kan ni veta att hunden är er?» frågade han.

»Därför att det är så», blev svaret.

»Obevisat påstående!» förklarade Walt i skarp ton.

Skiff Miller såg på honom på sitt långsamma och

fundersamma sätt och frågade med en nick mot Madge:

»Hur kan ni veta att hon är er hustru? Ni svarar:

"För att hon är det’, och då kan jag också säga, att det

är ett obevisat påstående. Hunden är min. Jag har

uppfödt och fostrat honom, så nog bör jag vara säker

på min sak. Se på nu! Jag ska’ ge er ett bevis.»

Skiff Miller vände sig till hunden. »Brown!» ropade

han befallande och hunden lade öronen tillbaka som

om han väntade en smekning. »Hej!» Hunden gjorde

en sväng åt höger. »Framåt!» Och hunden hejdade

tvärt sin svängande rörelse och satte av i rak riktning

framåt, varefter han lika hörsamt stannade på

befallning.

»Jag kan också kommendera honom bara med att

vissla», förklarade Skiff Miller stolt. »Han var ledare

för mitt spann.»

»Men nu tänker ni väl inte ta honom med er?»

frågade Madge oroligt.

47 Mannen nickade.

»Tillbaka till Klond37ke med dess förskräckliga

lidanden? »

Han nickade om igen och sade:

»Å, där är inte så fasligt illa ändå. Se på mig.

Frisk och stark, eller hur.?»

»Men hundarna! De få utstå förskräckliga

vedermödor — ohyggliga ansträngningar, hunger och köld!

Å, jag har läst om det och jag vet det allt...»

»Jag var nära att äta upp honom en gång på LÅttle

Fish River», sade Miller bistert. »Hade jag inte fått

tag i en älg den dagen, så — det var det som blev hans

räddning.»

»Förr skulle jag ha dött!» utropade Madge.

»Saker och ting ä’ annorlunda härnere», förklarade

Miller. »Ni behöver inte äta hundar. Och ni kan

inte tänka er hur det känns att vara så illa ute. Ni

har aldrig varit det, så ni vet ingenting om ’et.»

»Nå, se där ha vi det!» utbrast Madge ivrigt. »Man

äter inte hundar i Californien. Varför inte då lämna

honom här? Här har han det godt. Han kommer

aldrig att sakna föda här, det vet ni. Och han behöver

inte lida av köld, inte släpa och träla. Här är allting

mildt och blidt. Både naturen och människorna.

Han behöver aldrig mer få ett piskslag. Och vad

vädret beträffar, så — här snöar ju aldrig.»

»Men förbannat hett är här om sommaren, det får

ni ursäkta, att jag säger.» Skiff Miller skrattade.

»Ni svarar mig inte», fortfor Madge häftigt. »Vad

har ni att bjuda honom under ett liv i nordlandet?»

»Föda, när jag har nå’n, och det har jag för det

mesta», blev svaret.

48 »Men när det inte finns?»

»Då får han vara utan.»

»Och så arbete?»

»Ja då, fasligt med arbete», svarade Miller otåligt.

»Arbete utan all ände och hungersnöd och köld och

allt annat elände — det är va’ han får, om han följer

med mig. Men han tycker om det. Han är van vid

det. Han känner till det där livet. Han är född och

uppfostrad till’et. Och ni vet ingenting alls om’et.

Ni känner inte till det ni talar om. Det är dit hunden

hör, och där kommer han att bli bäst belåten.»

»Hunden kommer inte dit», tillkännagav Walt i

beslutsam ton. »Så det tjänar ingenting till att

resonera om den saken vidare.»

»Vad vill det säga?» frågade Skiff Miller med rynkad

panna, medan färgen steg i hans ansikte.

»Jag sade, att hunden inte kommer dit, och därmed

är den saken avgjord. Jag tror inte att hunden är

er. Ni kan ha sett honom förut. Ni har kanske kört

honom någon gång åt hans ägare. Men att han lyder

de vanliga alaskanska kommandoropen är intet bevis

för att han tillhör er. Varenda hund i Alaska skulle

lyda er på samma sätt. För övrigt är han utan tvivel

en värdefull hund, så som hundar uppskattas i Alaska,

och det utgör en tillräcklig förklaring på er önskan

att få honom i er ägo. I alla händelser måste ni först

bevisa er äganderätt.»

Skiff Miller stod där lugn och sansad, oavsett den

stigande färgen i ansiktet. Hans muskler svällde

som förut under den svarta rocken, och han betraktade

poeten noga från topp till tå, som om han ville bedöma

den smärta gestaltens styrka.

49

Kärlek till livet. 4. Klondykemannens uppsyn hade ett uttryck av

grundligt förakt, då han slutligen sade:

»Jag antar, att det inte finns någonting här som

hindrar mig från att ta hunden med mig när som

helst.»

Walt blev röd och musklerna i hans armar och

axlar spändes och liöllos styva. Hans hustru trädde

oroligt emellan.

»Kanske mr Miller har rätt», sade hon. »Jag

fruktar verkligen att han har det. Wolf tycks känna igen

honom, och han lydde tydligen namnet Brown. Han

var genast vänlig mot mr Miller, och du vet att det

har han aldrig förut varit mot någon. Tänk också

på hur han skällde! Han var färdig att krevera av

glädje. Över vad? Utan tvivel över att återse mr

Miller.»

Walts spända muskler slappades och hans axlar

tycktes sänka sig hopplöst.

»Du har rätt, Madge», sade han. »Wolf heter inte

Wolf, utan Brown, och lian måste tillhöra mr Miller.»

»Kanske mr Miller vill sälja honom», framkastade

Madge. »Vi kunna ju köpa honom.»

Skiff Miller skakade på huvudet, men icke längre

med fientlig uppsyn, utan med vänlig, färdig att möta

lika med lika.

»Jag hade fem hundar», sade han, sökande efter

bästa sättet att mildra sitt avslag. >;Och han var

spännets ledare. Det var det bästa spännet i hela

Alaska. Ingenting bekom dem det allra minsta. Ar

1898 vägrade jag att ta femtusen dollars för allihop.

Hundar stodo högt i pris då, men det var inte det som

gjord’et. Det var spännets förträfflighet. Och Brown

50var den bäste bland dem. Den vintern bjöd man mig

tolv hundra för’en.

»Men jag såld’en inte då, och jag säljer’n inte nu heller.

För resten är jag mycket fästad vid den hunden. Jag

har sökt efter’n i tre års tid. Jag blev riktigt sjuk när

jag upptäckte att han var stulen —• inte för

penningvärdets skull, utan — ja, jag tyckte alldeles förbaskat

mycket om honom, ni får ursäkta att jag säger så. Och

när jag fick se’n här, trodde jag knappt mina ögon.

Jag trodde rent av att jag drömde. Det var för

glädjande att vara sant. Ni ska veta, att jag har födt

opp’n se’n han var så godt som nyfödd. Jag la"n i en

varm bädd varenda kväll. Modern dog, och jag födde

opp’en med kondenserad mjölk till två dollars flaskan,

fast jag inte hade nånting att hälla i mitt eget kaffe.

Han visste inte om nå’n ann mor än mig. Han brukade

ständigt suga på mitt finger, den lilla krabaten — just

det här fingret!»

Skiff Miller var för upprörd att kunna fortsätta, han

höll upp fingret för att de skulle få se.

»Just det här fingret», lyckades han upprepa, som

om det vore ett slående bevis på hans äganderätt och

på det band av tillgivenhet som fanns mellan honom

och Brown.

Han betraktade fortfarande sitt utsträckta finger då

Madge började tala.

»Men hunden då», sade hon. »Ni tar inte hänsyn till

honom.»

Skiff Miller såg konfunderad ut.

»Har ni också tänkt på honom?» frågade hon.

»Vet inte vad ni menar», svarade han.

»Kanhända hunden också borde få ha någonting att

5isäga i saken», fortsatte Madge. »Han har kanske sina

tycken och önskningar, han också. Men ni har inte

tagit någon hänsyn till honom. Ni ger honom intet

val. Det har aldrig fallit er in, att han möjligen

föredrar Californien framför Alaska. Ni tänker bara på

vad ni själv vill. Ni behandlar honom som han vore

en säck potatis eller en bal hö.»

Det var nu ett nytt sätt att se saken, och Miller

var tydligen berörd av det, medan han funderade över

hennes ord. Madge drog fördel av hans synbara

obeslutsamhet.

»Om ni verkligen håller så mycket av honom, så

borde hans lycka också vara lycka för er», sade hon.

utmanande.

Skiff Miller fortfor att överlägga med sig själv,

och Madge kastade i smyg en förtjust blick på sin

man, som besvarade den med ett varmt gillande

ögonkast.

»Nå, vad tror ni?» frågade mannen från Klondyke

plötsligt.

Nu var det hennes tur att bli konfunderad.

»Vad menar ni?» frågade hon.

»Tror ni, att han skulle hellre stanna i Californien?»

Hon nickade med bestämd min.

»Det är jag alldeles säker på.»

Skiff Miller överläde återigen med sig själv, men

denna gång skedde det högt, och under tiden

betraktade han med en domares min det omtvistade djuret.

»Han var en bra arbetare. Han har utfört en massa

arbete åt mig. Han hade aldrig lust att lata sig och han

var en baddare till att hålla ett bråkigt spann i tukt.

Han har förstånd, den där hunden. Han kan vad som

52helst, utom tala. Han förstår vad man säger till’en.

Se på’n nu! Han vet, att det är om honom vi tala.»

Hunden låg vid Skiff Millers fötter med huvudet

vilande på framtassarna och öronen spända för att lyssna.

Med ögonen fulla av iver uppfångade han ljudet av de

ord, som gingo över först den enes och sedan den andres

läppar.

»Och han är ännu fullt arbetsduglig. Han kan göra

nytta för sej i åratal. Och jag tycker om honom. Jag

tycker fan så mycket om’en.»

Skiff Miller tystnade, öppnade så ett par gånger sin

mun för att tala, men slöt den igen. Slutligen sade

han:

»Jag ska’ säja er vad jag vill göra. Det där ni sa’,

missis kan nog ha sin betydelse. Hunden har arbetat

strängt, han har kanske förtjänt att få ett bättre, så

han kan ha rätt att välja. Och nu ska vi lämna

saken åt honom. Vad han bestämmer sig för må gälla.

Ni bägge sitta kvar här. Jag säjer adjö åt er och går

stillsamt min väg. Vill han stanna, så kan han stanna.

Vill han följa med mig, så låter ni honom gå. Jag ska’

inte kalla honom till mig och ni kalla honom inte

tillbaka. »

Han såg med en plötslig misstanke på Madge och

tilläde:

»Men det får lov att vara ärligt spel. Inga

övertalningar, se’n jag har vändt ryggen till.»

»Naturligtvis spela vi ärligt . . .», började Madge,

men Skiff Miller avbröt henne.

»Jag känner till kvinnorna», förklarade han. »De ä’

så ömhjärtade. Och när hjärtat är med i spelet, kan

de mycket väl blanda om korten, titta i botten på leken

53och ljuga som hin håle själv — ber så mycket om ursäkt,

missis. Jag talar bara om kvinnfolk i allmänhet.»

»Tack så mycket», sade Madge och darrade på rösten.

»Ingen anledning», svarade Miller. »Brown har inte

avgjort saken än. Ni säger väl ingenting om att jag

går långsamt härifrån? Det är inte mer än rätt, efter

som jag i alla fall kommer ur synhåll innan jag har gått

hundra yards.»

Madge samtyckte och tilläde:

»Jag lovar på heder och tro, att vi inte ska" göra

någonting för att inverka på honom.»

»Nå, då kan det vara så godt att jag ger mig av nu»,

sade Skiff Miller i vanlig avskedston.

Vid denna förändring i hans röst lyfte Wolf hastigt

på huvudet och kom ännu hastigare på fötter, då han

såg honom skaka hand med kvinnan. Han reste sig på

bakbenen, vilade framtassarna mot hennes höft och

slickade samtidigt Skiff Millers hand. När Miller

skakade hand med Walt, upprepade Wolf sitt beteende,

stödde sig mot Walt och slickade bägge männens händer.

»Det är inget nöje för mig det här, det kan jagsäga er»,

lydde Klondykemannens sista ord, då han vände sig

om och långsamt vandrade uppåt stigen.

Medan han gick de första tio stegen, såg Wolf efter

honom med ivrig förväntan, och som om han trodde att

mannen skulle vända om och komma tillbaka. Sedan

sprang han efter med ett hastigt tyst gnäll, hann upp

honom, tog med varsam ömhet hans hand mellan sina

tänder och försökte med mildt våld förmå honom att

stanna.

När detta misslyckades, rusade Wolf tillbaka till den

plats där Walt Irvine satt, högg med tänderna tag i

54 hans rockärm och bemödade sig förgäves att dra honom

med sig efter den bortgående.

Wolfs förvirring tilltog. Han önskade att han

kun-* nat vara allestädes närvarande. Han ville samtidigt

vara på två ställen —• hos sin gamle husbonde och hos

den nye — och avståndet mellan dem ökades allt mer

och mer. Han sprang oroligt omkring, gjorde små

nervösa hopp och svängningar, än mot den ene och än mot

den andre, i pinsam obeslutsamhet, utan att veta vad

han ville, med ett begär att få vara hos bägge och ur

stånd att välja, och han uppgav ett plötsligt och skarp

tjut och började flämta.

Så satte han sig på bakdelen, körde upp nosen och

öppnade och slöt ömsevis sitt gap med häftiga rörelser,

varvid gapet för varje gång blev allt mera vidöppet.

Dessa rörelser stodo i förbindelse med upprepade spasmer

i hans strupe, som för varje gång blevo häftigare och

mera ihållande. I samband med allt detta började

struphuvudet vibrera, först helt tyst, medan luft

strömmade ut ur lungorna, sedan frambringande det

en låg, djup ton, den lägsta i det mänskliga örats

register. Alltsammans nervernas och musklernas

förberedelser till ett tjut.

Men just då tjutet var i begrepp att bana sig fram ur

halsen slöts det vidöppna gapet, paroxysmerna

upphörde, och han såg länge och stadigt efter den bortgående.

Så vände han plötsligt på huvudet och såg sig om lika

stadigt på Walt. Men hans vädjan blev obesvarad.

Icke med ett ord eller ett tecken fick hunden någon

anvisning om hur han skulle bete sig.

En blick uppåt vägen, där hans gamle husbonde

nalkades kröken, väckte hans oro på nytt. Han sprang

55upp med ett gnällande läte, och driven av en ny

ingivelse vände han sin uppmärksamhet till Madge.

Hittills hade han icke frågat efter henne, men nu, sedan

bägge hans husbönder hade svikit honom, hade han ingen

annan att hålla sig till. Han gick fram till henne, lade

sitt huvud i hennes knä och stötte med nosen mot

hennes arm —hans vanliga knep, då han ville tigga om

något ynnestbevis. Så drog han sig några steg

baklänges och började lekfullt vrida och vända sig, hoppa

och dansa, stegra sig och sedan åter slå med

framtas-sarna mot jorden, strävande att med hela sin kropp —

från och med de inställsamma ögonen och de bakåt

lagda öronen till och med den viftande svansen —

ge uttryck åt den tanke som bodde inom honom och

som han ej kunde uttala i ord.

Men även detta försök övergav han snart. Han blev

nedslagen av den kallsinnighet som han mötte hos dessa

människor, som aldrig hade varit sådana förut. Han

kunde icke avlocka dem det minsta tillmötesgående,

de lämnade honom intet bistånd. De fäste icke alls

någon uppmärksamhet vid honom. De voro som döda.

Han vände sig om och såg under tystnad efter sin

gamle husbonde. Skiff Miller befann sig nu uppe i

kröken. Inom ett ögonblick skulle han försvinna ur

sikte. Men han vände icke på huvudet, utan vandrade

rakt framåt, med jämna och långsamma steg, som om

han ej hade det ringaste intresse för det som tilldrog sig

bakom hans rygg.

Och på det sättet försvann han ur sikte. Wolf

väntade tydligen att han skulle visa sig på nytt. Han

väntade en dryg minut, tyst, stilla, utan en rörelse, som

om han vore förvandlad till sten — men en sten skäl-

56vande av oro och begär. Han skällde till en gång, och

så väntade han igen. Sedan vände han sig om och gick

tillbaka till Walt Irvine. Han nosade på hans hand

och föll sedan tungt ned vid hans fötter, med blicken

riktad mot den ödsliga vägkröken däruppe.

Sorlet från bäcken, som flöt över den mossiga stenen,

tycktes plötsligt tilltaga i styrka. Förutom

ängslär-kornas sång hördes intet annat ljud. De stora, gula

fjärilarna fladdrade tyst över solbelysta platser och

för-svunno bland sömntyngda skuggor. Madge såg

triumferande på sin man.

Ett par minuter därefter steg Wolf upp. Hans

rörelser vittnade om beslutsamhet och lugn överläggning.

Han såg varken på mannen eller kvinnan. Hans blick

var som fastnitad vid vägen. Han hade fattat sitt

beslut. De förstodo det. Och de förstodo också, att

för dem hade prövningen just nu tagit sin början.

Wolf föll in i trav och Madge spetsade munnen för

att ge luft åt det smekande ljud hon ville frambringa.

Men det smekande ljudet kom aldrig. Hon kände sig

manad att se på sin man och såg att han gav akt på

henne med ett strängt uttryck i sitt ansikte. De

spetsade läpparna återtogo sin vanliga form och hon drog

en ohörbar suck.

Wolfs trav övergick snart till fullt språng. lyängre

och längre blevo hans hopp. Icke en enda gång vände

han på huvudet och vargsvansen stod rakt ut bakom

honom. Han tog en genväg tvärs över kröken däruppe

och var försvunnen.

ETT SAMMANTRÄFFANDE.

»Det var den vildaste rusning jag nånsin sett. Väl tusen

hundspann jagade över isin. En kunde inte räkna dem för rök.

Tre vita män, däribland en svensk, frös ihjäl den natten, och

det var nog ett dussin som fick sina lungor förkylda. Men hade

jag inte med egna ögon sett bottnen vid vattenhålet? Den lyste

så gul av guld, så den såg ut som senapsplåster. Det var

därför jag staka ut en inmutning vid Yukon. Och det var det som

var anledningen till den där rusningen. Men så var det i alla

fall ingenting mer än som syntes. Alldeles som jag säger —

det var ingenting mer. Och jag kan inte begripa det än i denna

dag.» Shortys berättelse.

John Messner grep med sin ena vantbeklädda hand

tag i den girande styrstången och höll släden i rätt

spår. Med den andra gned han kinder och näsa. Han

gned sina kinder och sin näsa allt emellanåt.

Egentligen upphörde han mycket sällan att gnida dem, och

ibland, då stelheten i dem tilltog, gned han häftigare än

förut. Hans panna täcktes av skärmen på pälsmössan

och öronen av mössans öronlappar. Den övriga delen

av hans ansikte skyddades av ett tjockt skägg, som

lyste gulbrunt under lagret av rimfrost.

Bakom honom krängde en tungt lastad Yukonsläde,

och framför honom knogade ett spann av fem hundar.

Linan, varmed de drogo släden, gned oupphörligt mot

Messners ben, och när hundarna svängde om någon

58

krök av vägen, steg han över linan. Det var godt om

krökningar och han var tvungen att stiga över den

ganska ofta. Ibland snubblade han över linan och rörde

sig hela tiden med en tafatthet, som visade att han var

trött, så trött att släden allt som oftast stötte honom på

hälarna.

När han kom till ett rakt stycke väg, där släden en

stund kunde glida framåt utan att styras, släppte han

styrstången och dunkade med handen gång på gång mot

dess hårda trä. Han hade svårt att hålla

blodcirkulationen vid makt i den handen. Men medan han på

detta sätt skötte om sin ena hand, upphörde han icke

att gnida näsa och kinder med den andra.

»Det är för kallt att färdas nu», sade han, och han

talade högt, så som människor bruka, vilka äro mycket

för sig själva. »Det är rent av vanvettigt att resa vid

en sådan temperatur. Om det inte är åttio grader

under noll, så är det åtminstone sjuttionio.»

Han tog fram sitt ur, och efter en stunds fubblande

lyckades han förpassa det tillbaka i bröstfickan på sin

tjocka kavaj. Sedan såg han uppåt rymden och lät sin

blick irra utmed horisontens vita rand i söder.

»Tolv», mumlade han. »Klart, och ingen sol.»

Han knogade framåt under tystnad i tio minuter,

och sedan tilläde han, som om det icke hade varit något

avbrott i hans tal:

»Och inte ha vi hunnit någon vart att tala om —

och så skall det nu också vara för kallt att resa!»

Plötsligt ropade han: »Håll!» till hundarna och de

stannade. Han tycktes vara alldeles förfärad över sin

högra hand och hamrade ursinnigt med den mot

styrstången.

59 »Ni — stackars — satar!» sade han till hundarna,

som hade kastat sig tungt ned på isen för att vila.

Orden kommo stötvis på grund av den häftighet varmed

han hamrade med sin stelfrusna hand mot träet. »Vad

ha ni egentligen gjort för ondt, för att etttvåbent annat

slags djur skulle komma och tvinga er till att gå i seltyg,

kuva alla edra naturliga böjelser och göra er till

trä-lande lastdragare?»

Han gned sin näsa, icke begrundande, utan

alldeles ursinnigt för att få blodet i omlopp —■ och så drev

han åter sina hundar till arbete. Han färdades över

den stora flodens frusna yta. Bakom honom låg en

flera mil lång flodkrök som förlorade sig i ett

fantastiskt virrvarr av snötäckta, ödsliga berg. Framför

honom delade sig floden i en mängd sund, som omslöto

öarna, vilka den bar på sitt bröst. Dessa öar lyste

vita och på dem rådde en tystnad som varken stördes

av vilddjur eller surrande insekter. Inga fåglar

uppe-höllo sig i den kalla luften. Iyika litet hördes där något

ljud av människor, ej heller syntes ett spår av

människoverk. Världen där låg i sömn, en sömn som liknade

dödens.

John Messner tycktes hålla på att duka mider för

den apati som låg över det hela. Kölden verkade

förlamande på hans livsandar. Han knogade framåt med

böjt huvud och utan att se sig om, mekaniskt gnidande

näsa och kinder och dunkande med sin högra hand mot

styrstången då han befann sig på raka vägsträckor.

Men hundarna voro mera uppmärksamma på

omgivningen och de stannade tvärt, vände på huvudena och

betraktade sin husbonde med längtande och frågande

uppsyn. Deras ögonhår voro vita av frost och deras

60nos likaså — de hade en säregen prägel av ålderdom

och orkeslöshet, överdragna av rimfrost och utmattade

av färden.

Mannen ämnade driva dem vidare, men så hejdade

han sig, rätade upp sig med ansträngning och såg sig

omkring. Hundarna hade stannat bredvid ett

vattenhål — icke en rärnna i isen, utan ett hål gjort av

människohand, mödosamt upphugget med yxa genom

tre och en halv fot tjock is. Ett ganska tjockt lager

av ny is tydde på att det icke hade blivit användt på

någon tid. Messner såg sig omkring. Hundarna visade

redan vägen — varenda rimfrostig nos var längtansfullt

vänd mot den otydliga snöstigen, som tog av från

färdvägen och ledde uppför öns strand.

»Nåja, ni stackars ömfotade kräk», sade han. »Jag

skall undersöka hur där ser ut. Ni kan inte vara

ivrigare att få afbryta färden än jag.»

Han begav sig uppför strandbanken och försvann.

Hundarna lade sig icke utan stodo stilla och avvaktade

ivrigt hans återkomst. Så kom han tillbaka till dem,

tog fram en draglina från släden och lade den över sina

axlar. Sedan styrde han hundarna åt höger och drev

dem i en fart mot stranden. Det var ett styvt arbete

för dem, men det såg ut som om deras trötthet vore

försvunnen, då de gnällande av iver och glädje ansträngde

sina krafter till det yttersta och stretade uppför

banken. Om någon av dem halkade eller stapplade,

nafsades han i bakdelen av den som kom efter. Mannen

uppgav än uppmuntrande och än hotfulla rop och

kastade sig med hela sin tyngd mot draglinan.

De klarade strandbanken med fart, svängde av åt

vänster och rusade upp till en liten stockhydda. Den

61stod där öde och tom och bestod av ett enda rum,

åtta fot långt och tio fot bredt. Messner spände ifrån

hundarna, lastade ur släden och tog hyddan i besittning.

Den senaste tillfälliga gästen på platsen hade lämnat

litet bränsle efter sig. Messner satte upp sin lätta

järnplåtkamin och gjorde upp eld. Han lade in fem

stycken soltorkade laxar i ugnen att tina upp åt hundarna

och hämtade vatten från vattenhålet till kaffepannan

och det andra kokkärlet.

Medan han väntade på att vattnet skulle koka, höll

han ansiktet lutat över kaminen. Fuktigheten från

hans andedräkt hade samlats i hans skägg och frusit

till is, som han bemödade sig att tina upp. När isen

smälte och droppade ner på kaminen, hördes ett

fräsande ljud och imma steg upp omkring honom. Han

underhjälpte processen genom att med fingrarna lösgöra

små isbitar, som föllo smattrande mot golvet.

Ett ursinnigt oväsen bland hundarna utanför kom

honom icke att avbryta sitt förehavande. Han hörde

det varglika morrandet och gläfset av främmande

hundar och ljudet av människoröster. Det knackade på

dörren.

»Stig in!» ropade Messner. Hans röst dämpades av

att han just då höll på att suga löst ett stycke is från

dess ankarplats på hans överläpp.

Dörren öppnades, och när Messner såg ditåt från sitt

omgivande moln av ånga, urskilde han en man och en

kvinna som stannat på tröskeln.

»Kom in!» sade han i bestämd ton, »och stäng

dörren! »

Genom imman kunde han endast otydligt uppfatta

deras utseende. Kvinnans huvud och ansikte var så

62ombyltat, att allt som syntes av hennes drag var ett

par svarta ögon. Mannen var mörkögd och slätrakad

utom på överläppen, vars mustascher voro så isiga att

de dolde hans mun.

»Vi skulle vilja veta om här finns någon annan hydda

i närheten», sade mannen med en hastig blick över det

omöblerade rummet. »Vi trodde först att den här

hyddan var oupptagen.»

»Den hör inte mig till», svarade Messner. »Jag

upptäckte den för några minuter sedan. Stig på och slå

er ned här. Utrymmet räcker till, och ni behöver inte

sätta upp er kamin. Ni kan begagna min.»

Vid ljudet av hans röst riktades kvinnans blick på

honom med plötslig nyfikenhet.

»Ivägg av dig ytterkläderna», sade hennes reskamrat

till henne, »så skall jag spänna ifrån och hämta vatten.

Vi behöva någonting varmt.»

Messner tog den upptinade fisken och gick ut och gav

sina hundar mat. Han måste vaka över att de

nykomna hundarna icke togo ifrån dem deras föda, och

när han kom tillbaka in i hyddan, hade den andre

mannen packat upp och hämtat vatten. Messners

höll på att koka upp. Han lade i kaffe, klarade det

med en halv kopp kallt vatten och tog sedan bort

pannan från kaminen. Därpå tinade han upp några

sur-degsskorpor i ugnen och värmde samtidigtupp en panna

bönor, som han hade kokat kvällen förut och fört med

sig frusna i släden.

Sedan han tagit bort sina kokkärl från kaminen för

att lämna plats åt de nykomna för deras matlagning

började han förtära sin måltid, som han placerat på

lådan som innehöll hans matförråd. Själv satt han på

63sina hoprullade sovfiltar. Mellan varje munsbit

talade han 0111 vägar och hundar med den andre mannen,

som nu stod lutad över kaminen för att tina upp sina

mustascher. I hyddan fanns två britsar, och på den

ena av dem kastade den sistkomne sin filtpacke, sedan

han hade slutat syssla med mustascherna.

»Här kunna vi sova», sade han, »såvida ni inte

föredrar den britsen. Ni var den förste på platsen och

har således rätt att välja.»

»Det gör mig detsamma», svarade Messner. »Den

ena britsen är lika bra som den andra.»

Han bäddade åt sig på den andra britsen och satte

sig sedan på dess kant. Den andre ställde en liten

resväska för läkare under sina filtar vid britsens ena

ända, för att den skulle tjäna till huvudkudde.

»Är ni doktor?» frågade Messner.

»Ja», blev svaret, »men jag har inte kommit till

Klondyke för att praktisera i det yrket, det kan jag

försäkra er.»

Kvinnan sysslade med matlagningen, och mannen

skar fläsk och fyrade på i kaminen. Dagern i hyddan

var mycket sparsam. Den silade in genom ett litet

fönster av tjockt skrivpapper genomdränkt med

fläskflott, och John Messner kunde icke vidare tydligt se

hur kvinnan såg ut. Och han försökte det icke heller.

Han tycktes icke hysa det minsta intresse för henne.

Men hon stirrade gång på gång nyfiket bort till det

mörka hörnet där han satt.

»Å, det är ett storslaget liv man för häruppe»,

förklarade doktorn med hänförelse och gjorde ett uppehåll

i att vässa sin kniv mot kaminröret. »Vad jag i

synnerhet känner mig tilltalad av är kampen — ansträngnin-

64gen med egna händer — det helas primitivitet — dess

realitet».

»Ja, temperaturen här är då verkligen en realitet

som känns», sade Messner skrattande.

»Vet ni hur kallt vi nu ha?» frågade doktorn.

Den andre skakade på huvudet.

»Nå, då ska jag säga er det. Sprittermometern på

släden visar sjuttiofyra under noll.

»Det vill säga etthundrasex under fryspunkten —

för kallt att färdas i, eller hur?»

»Odisputabelt detsamma som självmord», förklarade

doktorn. »Man anstränger sig, ser ni — andas tungt

— drar in kölden i lungorna. Man förkyler dem, det

yttersta av vävnaden förf ryser. Så får man en torr

hackhosta när den döda vävnaden faller bort — och

följande sommar dör man av lunginflammation utan

att kunna begripa hur man har fått den. Nej — jag

stannar här i en vecka, såvida inte termometern stiger

till minst femtio under noll.»

•»

»Vad säger du, Tess», sade han strax därefter, »tror

du inte att kaffet kan vara kokt nu?»

Då han nämnde sin följeslagerskas namn, blev John

Messner plötsligt uppmärksam. Han fäste hastigt

blicken på henne och över hans ansikte flög ett uttryck av

pina — som om ett begravt lidande plötsligt ville slå

upp igen. Men i nästa sekund hade gengångaren bragts

till ro genom hans viljekraft. Hans ansikte var lika

lugnt som förut, men han var fortfarande uppmärksam,

otillfredsställd med vad den svaga dagern hade låtit

honom se av kvinnans ansikte.

Hennes första handling hade varit att automatiskt

lyfta av kaffepannan. Det var icke förrän detta var

65

K år lek till livet. 5.gjort som hon såg på Messner. Men då hade han redan

fått makt med sig själv. Hon såg endast en man som

satt på kanten av britsen och likgiltigt betraktade

tåspetsarna av sina mockasiner. Lien då hon strax

därefter liksom händelsevis vände sig om för att syssla med

matlagningen, kastade han återigen en hastig blick på

henne, och då hon i detsamma lika hastigt såg sig

tillbaka möttes deras ögon. Han lät sin blick irra förbi

henne till doktorn, men en skymt av ett småleende

krusade hans läppar då han märkte hur hon narrat

honom.

Hon tog fram ett ljus ur deras packlåda och tände det.

En enda blick på hennes av ljusskenet belysta ansikte

var tillräcklig för Messner. I denna lilla hydda var det

största avståndet endast några steg, och i nästa

ögonblick befann hon sig så godt som bredvid honom. Hon

höll med flit sitt ljus tätt intill hans ansikte och

stirrade på honom med ögonen vidgade av fruktan och

igenkännande. Han mötte hennes blick med ett

lugnt leende.

»Vad letar du efter, Tess?» ropade doktorn.

»Hårnålar», svarade hon i det hon gick vidare och

började riva om i klädsäcken på deras brits.

De dukade upp sin måltid på sin matlåda och intogo

den sittande på Messners i hans omedelbara närhet.

Han hade sträckt ut sig på britsen för att vila och låg

på ena sidan med armen under huvudet. Det var

nästan som om de alla tre hörde till samma bordssällskap.

»Vilken trakt av staterna kommer ni ifrån?» frågade

Messner.

»San Francisco», svarade doktorn. »Men jag har

varit här i två år.»

66 »Jag är också från Californien», förklarade Messner.

Kvinnan såg bönfallande på honom, men han smålog

och tilläde:

»Från Berkerley.»

Den andre blev intresserad.

»Vid universitetet?» frågade han.

»Ja — tillhörde 1886 års klass.»

»Jag menade som professor», förklarade doktorn.

»Ni påminner om den typen.»

»I^edsamt att ni tycker det!» Messner smålog emot

honom. »Jag skulle hellre vilja bli tagen för

guldsökare eller hunddrivare.»

»Jag tycker inte att han ser mera ut som professor

än du ser ut som doktor», inföll kvinnan.

»Tack!» sade Messner. Och därefter vände han sig

till hennes följeslagare. »Apropå, doktor, vad heter

ni, om jag får fråga?»

»Haythorne, om ni vill tro mig på mitt ord.

Visitkort har jag inte haft sedan jag vände ryggen åt

civilisationen. »

»Och mrs Haythorne.» Messner bugade sig

småleende.

Hon gav honom ett ögonkast, som var mera vredgat

än bedjande.

Haythorne ville nu fråga efter den andres namn.

Han hade redan öppnat munnen för att uttala denna

fråga, då Messner förekom honom.

»Jag kommer just nu att tänka på en sak, doktor.

Ni kan möjligen tillfredsställa min nyfikenhet. Det

inträffade ett slags skandal inom de vetenskapliga

kretsarna därborta för två eller tre år sedan. Hustrun till

en av de engelska professorerna — hm, ni ursäktar väl

67mrs Haythorne — rymde sin väg med en läkare från

San Francisco, vill jag minnas, fastän jag för

ögonblicket inte kan erinra mig hans namn. Kommer ni ihåg

den där tilldragelsen?»

Haythorne nickade.

»Väckte ett förskräckligt uppseende när det hände.

Hans namn var Womble — Graham Womble. Han

hade en kolossal praktik. Jag kände honom något.»

»Nå, vad jag nu egentligen ville veta var vad det

kan ha blivit av de där bägge rymda. Jag undrar om

ni kan ha hört det. De lämnade visst inte det ringaste

spår efter sig.»

»Han sopade igen dem mycket slugt.» Haythorne

harklade. »Men det gick ju ett rykte att de skulle ha

begivit sig ombord på ett handelsfartyg destinerat till

Söderhavsöama och förgåtts under en virvelstorm eller

någonting i den vägen.»

»Det har jag aldrig hört förut», sade Messner. »Ni

kommer kanske också ihåg den där tilldragelsen, mrs

Haythorne?»

»Mycket väl», svarade hon. Den väl behärskade

rösten stod i förvånande kontrast till hennes av vrede _

flammande ansikte, som hon vände åt sidan så att

Haythorne icke kunde se det.

Doktorn var nu åter färdig att fråga Messner efter

hans namn, då denne sade:

»Jag hörde sägas att den där doktor Womble lär ha

varit en mycket vacker karl och — hm — att han

ständigt, så att säga, haft stor tur hos damerna.»

»Nå, om så var, så gjorde han då slut på det genom

den där affären», brummade Haythorne.

»Och damen i fråga var ju en riktig ragata — åtmin-

68stone har man sagt mig det. I Berkeley påstods det

allmänt att hon gjorde livet — hm — inte så riktigt

behagligt för sin man.»

»Det har jag aldrig hört», svarade Haythorne. »I

San Francisco hade ryktet alldeles motsatta saker att

förkunna.»

»Aha! Där gjordes hon till en martyr, kan jag tro?

Fastnaglad på äktenskapets kors?»

Doktorn nickade. Messners gråa ögon hade ett

uttryck av blid nyfikenhet då han fortsatte:

»Det var ju vad man kunde vänta — en sköld har

alltid två sidor. Jag, som bodde i Berkeley, hade endast

kännedom om den ena sidan. Hon tycks ha varit

ganska mycket i San Francisco.»

»Ge mig litet mera kaffe!» sade Haythorne.

Kvinnan fyllde hans mugg på nytt, och medan hon

gjorde det, brast hon i skratt.

»Ni pladdra ju som ett par riktiga skvallerkäringar»,

bannade hon.

»Det är ett så intressant ämne.» Messner smålog

mot henne och vände sig sedan på nytt till doktorn.

»Den äkta mannen tycks således inte ha varit så

synnerligt väl omtalad i San Francisco?»

»Tvärtom! Han var en högst moralisk och därför

prisnosig herre», utbrast Haythorne med synbart

otillbörlig hetta. »Kn liten pedantisk puttefnask utan

en enda droppe rödt blod i sina ådror.»

»Kände ni honom?»

»Har aldrig sett honom. Jag umgicks inte med

uni-versitetsherrarna.»

»Den ena sidan av skölden än en gång», sade Messner

med en min som om han noga övervägde saken. »Det

69var kanske inte så mycket med honom i fråga om

kroppsliga företräden, det är sant — men så eländig som ni nyss

lät påskina vill jag ändå inte påstå att han var Han

deltog med livligt intresse i den studerande ungdomens

sportövningar. Och han hade en viss begåvning. Han

skrev en gång ett juldrama som han skördade ganska

mycket beröm för. Jag har dessutom hört sägas, att

han var utsedd till dekanus för sin fakultet, men så

inträffade skandalen och han tog avsked och reste. Det

tycks som om hans bana bröts genom den där händelsen.

På vår sida om skölden ansågs det åtminstone att det

var ett mördande slag för honom. Det påstods att han

var mycket fästad vid sin hustru.»

Haythorne drack ur sitt kaffe, brummade ointresserat

och tände sin pipa.

»Det var ju lyckligt att de inte hade barn», fortsatte

Messner.

Haythorne kastade en blick på kaminen och satte

på sig mössa och vantar.

»Jag skall gå ut efter litet mera ved», sade han.

»Sedan kan jag ta av mockasinerna och ha det

bekvämt. »

Dörren slog igen efter honom. I en dryg minut rådde

oavbruten tystnad i rummet. Mannen behöll sin plats

på britsen. Kvinnan satt midt emot honom på

matlådan.

»Nå, vad ämnar ni göra?» frågade hon häftigt.

Messner såg på henne med dåsig obeslutsamhet.

»Vad tänker ni att jag borde göra? Ingenting

dramatiskt, hoppas jag. Ni ser att jag är trött och styv i mina

leder, och jag vilar så skönt här på britsen.»

Hon bet sig i underläppen och fnös av förargelse.

7 o »Men ...» började hon häftigt — och så knöt hon

sina händer och hejdade sig.

»Jag hoppas att ni inte vill att jag skall döda mr —

hm — mr Haythorne», sade han mildt, nästan

bönfallande. »Det skulle vara alldeles förskräckligt ledsamt

—• och jag försäkrar er att det verkligen också skulle

vara totalt onödigt.»

»Men ni måste göra någonting!» utropade hon.

»Tvärtom — det är ju helt naturligt, att jag inte gör

det allra ringaste.»

»Ni tänker kanske stanna här?»

Han nickade.

Hon såg sig förtvivlad omkring i hyddan och hennes

blick stannade på bädden på den andra britsen.

»Natten kommer —• och ni kan inte stanna här. Ni kan

det inte! Jag säger er, att det helt enkelt är

omöjligt! »

»Naturligtvis kan j ag stanna! Jag ber att få påminna

er om, att jag var den förste på platsen, och att ni

således måste anses som gäster hos mig.»

Hennes blick irrade återigen omkring i rummet, och

ögonen fylldes av förskräckelse vid åsynen av den andra

britsen.

»Då måste vi ge oss av härifrån», förklarade hon

beslutsamt.

»Omöjligt! Ni är ju redan besvärad av torr

hack-hosta — just av den sorten som mr — hm —Haythorne

så träffande beskrev för en stund sedan. Ni har

förkylt edra lungor. Och han är läkare och förstår det.

Han skulle adrig tillåta er att fortsätta färden i denna

kyla.»

»Nå, men vad ämnar ni då göra?» frågade hon om-

7iigen med ett spänt och stilla lugn som förebådade ett

häftigt utbrott.

Messner betraktade henne på ett sätt, som nästan

föreföll faderligt genom det djupa medlidande och det

oändliga tålamod, varunder han lyckades dölja sin

verkliga sinnesstämning.

»Min kära Theresa, jag har ju redan förut sagt att

jag inte vet det. Jag har verkligen inte tänkt över

den saken.»

»Å, ni driver mig från förståndet!» Hon rusade upp

och vred sina händer i vanmäktig vrede. »Så där

brukade ni aldrig vara förr i tiden.»

»Nej, jag brukade vara idel mildhet och saktmod»,

medgav han. »Var det därför ni övergav mig?»

»Ni är så annorlunda nu, så ohyggligt lugn. Och

det skrämmer mig. Jag känner på mig att ni har

någonting förskräckligt i sinnet. Men vad ni än gör —• gör

ingenting förhastat. Akta er för att bli upprörd ...»

»Å, jag blir aldrig upprörd numera», avbröt han.

»Inte sedan ni lämnade mig.»

»Ni har gått framåt — på ett märkvärdigt sätt»,

förklarade hon.

Han smålog medgivande.

»Medan jag tänker över vad jag skall göra, vill jag

säga er vad ni har att göra. Ni måste säga mr — hm —■

Haythorne vem jag är. Det skall göra vårt

kvarstan-nande här i hyddan mera —• mera förtroligt, om j ag så

får säga.»

»Varför har ni följt efter mig till det här

förskräckliga landet?» frågade hon plötsligt. ^

»Tro inte att jag har kommit hit för att söka efter er,

Theresa. Med den falska föreställningen får ni inte

72smeka er fåfänga. Vårt sammanträffande här är helt

och hållet slumpens verk. Jag lämnade min

akademiska anställning och skulle välja annan vistelseort.

För att vara uppriktig kom jag till Klondyke, därför

att jag ansåg det landet för ett område där det var

minst troligt att jag skulle träffa er.»

Det hördes ett fubblande med dörrklinkan, dörren

svängde inåt och Haythorne kom in med ett fång

bränsle på armen. Redan vid det första varnande

ljudet hade Theresa börjat ta bort kopparna efter måltiden.

Haythorne gick ut igen efter mera ved.

»Varför presenterade ni oss inte för varandra?»

frågade Messner.

»Jag skall säga honom vem ni är», svarade hon med

en kastning på huvudet. »Tro inte att jag är rädd.»

»Jag har just aldrig sett er vara synnerligt rädd för

någonting.»

»Och jag är inte rädd för att bikta mig heller», sade

hon med veknande min och röst.

»Jag fruktar att vad er beträffar måste bikten vara

ett exploaterande av krokvägar, av list — av

självupp-höjelse på Vår Herres bekostnad.»

»Kom inte med litterära finesser», sade hon med

tyckmycken min, men med ännu mera mildhet i rösten.

»Jag har aldrig tyckt om tillspetsade diskussioner.

För resten är jag inte rädd för att be er om förlåtelse.»

»Det finns ingenting att förlåta, Theresa. Jag borde

verkligen tacka er i stället. Det är visserligen sant att

jag led — i början. Men sedan gick det med en

vårljusnings hela behag upp för mig, att jag var lycklig

i stället, mycket lycklig. Det var en högst förvånande

upptäckt.»

73 »Men om jag så skulle vända tillbaka till er?»frågade

hon.

»Då skulle jag» — han gav henne en underlig blick

— »bli i hög grad störd i mitt lugn.»

»Jag är er lagliga hustru. Ni har ju aldrig begärt

skilsmässa.»

»Jag inser nu, att jag handlat vårdslöst», sade han

tankfullt. »Men det skall bli ett av mina första

företag att reparera det.»

Hon gick fram till honom och lade sin hand på hans

arm.

»Du vill således inte veta av mig, John?» Hennes

röst var mild och smekande och handen låg kvar som

en frestelse. »Om jag sade dig, att jag har begått ett

misstag? Om jag sade dig, att jag är mycket olycklig?

Och det är jag — jag har begått ett misstag.»

Messner började bli rädd. Han kände att han

vek-nade under den lätt vilande handens tryck. Väldet

över situationen höll på att glida ifrån honom, allt hans

härliga lugn var på väg att ge sig av. Hon såg på

honom med försmältande värme i sin blick, och han

tycktes redan befinna sig i upptinande tillstånd. Han kände

sig som vid randen av en avgrund och utan styrka att

stå emot den makt, som drog honom dit.

»Jag vänder tillbaka till dig, John. Jag gör det i

dag — nu i denna stund.»

Som i en mardröm vred han sig under hennes hand.

Medan hon talade, tyckte han sig höra ett svagt

genljud av Loreleis sång. Det var som om ett piano spelat

någonstädes och dessa toner trängt till hans örhinnor.

Plötsligt rusade han upp, stötte henne ifrån sig, just

då hon försökte slå sina armar omkring honom, och gick

74baklänges mot dörren. Han var i ett tillstånd av panisk

förskräckelse.

»Då skulle jag ta mig för någonting förtvivlat»,

utropade han.

»Jag varnade er ju för att bli upprörd!» Hon

skrattade med gäckande min och började syssla med

diskningen. »Men var lugn, det är ingen som vill er

någonting. Jag lekte med er nyss. Jag är lyckligare som

jag har det.»

Men Messner trodde henne icke. Han tänkte på hur

lätt hon alltid hade haft att skifta uppsyn och väsen.

Hon var van vid krokvägar. Hon var icke lycklig med

den andre. Hon hade upptäckt att hon misstagit sig.

Hans självbevarelsedrift blossade upp vid denna tanke.

Hon ville tillbaka till honom, men detta var vad han

framför allt annat icke ville. Hans hand famlade

mekaniskt efter dörrklinkan.

»Spring inte er väg!» sade hon skrattande. »Jag

tänker inte bita er.»

»Jag springer inte min väg», svarade han med

barnsligt trots, under det att han drog på sina vantar. »Jag

tänker bara gå efter vatten.»

Han samlade ihop de tomma vattenkärlen och

öppnade dörren. Sedan såg han tillbaka på henne.

»Glöm inte, att ni skall upplysa mr — hm —

Haythorne om vem jag är.»

Messner krossade isen, som under den senaste

timmen hade lagt sig över vattenhålet, och fyllde sedan

sina kärl. Men han återvände icke genast till hyddan.

Han lämnade vattenkärlen stående på vägen och gick

hastigt av och an för att icke bli stel av köld, ty frosten

brände hans hud som eld. Skägget var vitt av hans

75frusna andedräkt innan hans panna jämnades och

ansiktets upprörda och missnöjda uttryck gav vika för

en min av beslutsamhet. Nu hade han gjort upp med

sig själv hur han skulle handla, och vid tanken därpå

spred sig ett leende över hans frusna läppar och kinder.

Det hade redan bildats is på vattnet i spannen, när

han lyfte upp dem och begav sig till hyddan.

Då han kom in, fann han den andra mannen stående

i närheten av kaminen och såg att en viss tafatt-het och

osäkerhet hade kommit över honom. Messner ställde

ned sina vattenspann.

»Gläder mig att göra er bekantskap, Graham

Womble», sade han i ceremoniös ton, liksom till svar på en

presentation.

Messner sträckte icke fram sin hand. Womble rörde

på sig nervöst; han kände för den andre det hat som

man är böjd att känna för den man har förfördelat.

»Så — det var således ni!» sade Messner med

förundrad ton. »Så, så! Vet ni, jag är verkligen glad

att ha träffat er. Jag har varit — hm — en smula

nyfiken på vad Theresa egentligen hade funnit hos er.

Vari — om jag så får säga — frestelsen låg. Så, så!»

Han betraktade den andre från topp till tå, så som

man skulle syna en häst.

»Jag förstår vad ni måste känna gentemot mig»,

började Womble.

»Tala inte om det», avbröt Messner med överdriven

hjärtlighet i ton och sätt. »Det är ingenting att tala

om. Vad jag skulle vilja veta är hur ni har funnit

er med henne? Har hon motsvarat edra förväntningar?

Uppfört sig väl? Har livet sedan bara varit som en

lycklig dröm för er hela tiden?»

76 »Var nu inte enfaldig!» inföll Theresa.

»Det kan inte hjälpas — är så min natur», sade

Messner i beklagande ton.

»Men ni kan åtminstone på samma gång vara rådig

och praktisk», inföll Womble skarpt. »Och vad vi

vilja veta är vad ni ämnar göra?»

Messner gjorde en lyckad åtbörd av hjälplöshet.

»Det vet jag verkligen inte. Vi befinna oss i en

av dessa omöjliga situationer som ingen kan bereda

sig på i förväg.»

»Vi alla tre kunna omöjligt stanna över natten här

i hyddan.»

Messner gjorde en bekräftande nick.

»Således måste någon av oss gå sin väg.»

»Även det är ovedersägligt», medgav Messner. »När

tre icke kunna samtidigt uppehålla sig på samma

plats, måste en av dem avlägsna sig.»

»Och det är er som detta tillkommer», förklarade

W^omble buttert. »Det är tio mil till nästa läger, men

den vägen kan ni färdas utan svårighet.»

»Där ha vi den första bristen i ert resonemang»,

invände Messner. »Varför skulle jag nödvändigt vara

den som lämnar rum? Jag var den förste på platsen

här.»

»Men Tess kan inte färdas vidare idag», förklarade

Womble. »Hon liar redan ådragit sig en lätt

förkylning. »

»Det har ni rätt i. Hon skulle aldrig kunna våga

sig ut på en tiomilsfärd i sådan köld. Hon måste i

alla händelser stanna här.»

»Nå, då blir det ju som jag har sagt», tillkännagav

Womble i avgörande ton.

77 Messner harklade.

»Edra lungor ä’ ju fullkomligt friska, eller hur?»

»Ja, men vad har det med saken att göra?»

Den andre harklade omigen och sade sedan med

juridiskt omständlig långsamhet:

»Å, jag medger det, ingenting alls egentligen —

med undantag av att det enligt ert eget resonemang

i så fall inte finns någonting som skulle hindra er från

att gå härifrån och så att säga trotsa kölden under

en tiomilsfärd. Ni kan göra det utan svårighet.»

Womble kastade en hastig och misstänksam blick

på Theresa och uppfångade en glimt av överraskning

och belåtenhet i hennes ögon.

»Nåå?» sade han frågande till henne.

Hon dröjde tveksamt med svaret. Wombles

ansikte mörknade av vrede. Han vände sig mot Messner.

»Nog nu om detta! Ni kan inte stanna här.»

»Jo, det kan jag visst.»

»Jag kommer inte att tillåta det.» Han rätade

upp sig. »Jag är situationen vuxen.»

»Jag stannar i alla fall», framhärdade den andre.

»Jag kastar ut er.»

»Men jag kommer igen.»

Womble teg ett par ögonblick för att göra sin röst

stadig och kunna behålla väldet över sig själv. Sedan

sade han långsamt, med låg och behärskad röst:

»Hör på, Messner — om ni vägrar att avlägsna er

härifrån, så klår jag upp er. Vi ä’ inte i Californien nu.

Jag skall slå er sönder och samman med mina bägge

knytnävar.»

Messner ryckte på axlama.

»Om ni gör det, sammankallar jag ett miners’ mee-

78ting, och så blir ni hängd i närmaste träd. Ni har

rätt i att vi inte ä’ i Californien nu. Guldgrävarna

här ä’ enkla och naturliga människor, och allt vad jag

behöver göra är att visa dem märkena efter slagen,

berätta er historia för dem och göra anspråk på min

hustru.»

Kvinnan försökte säga någonting, men Womble

vände sig häftigt emot henne.

»Du håller dig utom det här, förstår du!» röt han.

En märklig kontrast mot detta utrop var Messners:

»Var god och avbryt oss inte, Theresa.»

Antagligen var det av vrede och förkvävda känslor

som hennes lungor retades till ett anfall av den torra

hackhostan. Purpurröd i ansiktet och med ena

handen hårdt tryckt mot sitt bröst väntade hon att

paroxys-men skulle gå över.

Womble såg på henne med dyster min, medan han

lyssnade till hennes hosta.

»Någonting måste göras», sade han.

»Henneslungor få inte utsättas för kölden. Pion kan inte

fortsätta resan förrän temperaturen stiger. Och jag

tänker inte avstå från henne.»

Messner harklade sig, ville tala, men hejdade sig,

harklade om igen halvt urskuldande och sade sedan:

»Jag kunde behöva litet pengar.»

Wombles ansikte fick ögonblickligen ett uttryck av

förakt. Äntligen hade den andre sjunkit under honom

i låghet!

»Ni har en välförsedd påse med guldstoft», fortsatte

Messner. »Jag såg när ni tog den ur släden.»

»Hur mycket vill ni ha?» frågade Womble. Hans

79röst uttr}rckte nu ett lika djupt förakt som hans

ansikte.

»Jag gjorde ett överslag av vad påsen kunde väga,

och jag tror — ja, jag tror säkert att den väger

omkring tjugu skålpund. Vad säger ni om det, i fall vi

skulle kalla det för fyra tusen?»

»Men det är allt vad jag har funnit, människa!»

skrek Womble.

»Ni har ju fått henne», sade den andre lugnande.

»Och fyra tusen måtte hon väl vara värd! Betänk

vad jag avstår ifrån. Priset är bestämt inte

oresonligt. »

»Nå, så låt gå!» Womble rusade tvärs över rummet

bort till stoftpåsen. »Kan inte få tillräckligt fort

slut på det här — ni slingrande mask där!»

»Nu misstar ni er», gav Messner småleende till svar.

»Enligt etiken måtte väl den som ger mutor vara lika

dålig som den som tar dem? Ni vet ju att den som

tar emot tjuvgods är lika usel som tjuven själv? Och

i fråga om den här lilla affären kan ni ingalunda trösta

er med inbillad moralisk överlägsenhet.»

»Åt helvete med er etik!» fräste den andre. »Kom

hit och se på medan jag väger upp guldstoftet. Jag

skulle ju kunna lura er!»

Och nu fick kvinnan, som i vanmäktigt raseri stödde

sig mot britsen, bevittna hur hennes värde vägdes ut i

guldstoft och guldklimpar i vågskålarna, som ställdes

på matlådan. Skålarna voro små och måste fyllas

många gånger, och Messner inspekterade noggrant

varje ny vägning.

»Det är för mycket silver i det», anmärkte han,

medan han knöt ihop påsen. »Jag tror aldrig att det

80ger fullt sexton per uns. Ni förtjänar bestämt litet

på mig, Womble.»

Han handskades mycket försiktigt med påsen och

bar den ut till sin släde med tydlig uppskattning av

dess värde. Så kom han tillbaka, samlade ihop sina

kokkärl, packade sin låda och rullade ihop sin bädd.

När allt var fastsurrat på släden och de motvilliga

hundarna blivit förspända, gick han in i hyddan igen efter

sina vantar.

»Farväl, Tess!» sade han, där han stod i den öppna

dörren.

Hon vände sig emot honom och försökte tala, men

var för ursinnig att kunna kläda sin lågande vrede i

ord.

»Farväl, Tess!» upprepade han sakta.

»Odjur!» lyckades hon flämtande få över sina

läppar.

Hon vände sig om och kastade sig framstupa över

britsen, snyftande:

»Å — ni eländiga odjur! Ni eländiga odjur!»

John Messner stängde sakta dörren efter sig, och då

han satte sina hundar i gång, såg han tillbaka på

hyddan med ett uttryck av obeskrivlig lättnad i sitt

ansikte. Nedanför strandbanken, invid vattenhålet,

höll han in hundarna och släden stannade. Han

drog fram påsen med guldstoftet mellan surrtågen

och bar den till vattenhålet. Ytan var redan betäckt

av ny is. Han krossade den med sin knutna hand.

Sedan drog han upp den tillknutna remmen med

tillhjälp av sina tänder och tömde påsens innehåll i

vattnet. Floden var grund på detta ställe, och två fot

under ytan såg han dess botten lysa mörkgul i det

avtagande dagsljuset. Vid denna syn spottade han ner

i hålet.

Han satte hundarna i gång utåt vägen. De gnällde

nedslaget och voro tydligen motvilliga att återtaga sitt

arbete. Skötande styrstången med sin högra hand

och med den vänstra gnidande näsa och kinder

stapplade han över draglinan då hundarna svängde om en

krökning av floden.

»Framåt, ni stackars ömfotade djur!» ropade han.

»Just så lyder vår lösen — framåt!»

VIT MANS SKICK OCH SED.

»För att koka vid er eld och sova under ert tak i

natt», hade jag anmält mig, då jag steg in i gamle

Ebbits hydda, och till svar hade han givit mig en tom

blick ur sina sura ögon, medan Zilla bestod mig en sur

min och en föraktfull grymtning. Zilla var Ebbits’

hustru, och det fanns helt visst ingen gammal squaw

med vassare tunga och oförsonligare sinne vid hela

Yukon. Jag skulle aldrig ha stannat där, om mina

hundar varit mindre trötta eller det hade funnits flera

invånare i byn. Lien Ebbits’ hydda var den enda jag

fann bebodd, och därför var jag nödsakad att ta min

tillflykt hos dem.

Gamle Ebbits samlade då och då sina förvirrade

själsförmögenheter och glimtar av intelligens lyste

och försvunno i hans ögon. Flera gånger under det

min aftonmåltid tillreddes försökte han till och med

göra gästvänliga förfrågningar om min hälsa, 0111 mina

hundars befinnande och antal, och om hur långt jag

hade färdats den dagen. Och för varje gång såg Zilla

surare ut än någonsin och grymtade mera föraktfullt.

J ag måste för övrigt medge, att det å deras sida icke

kunde finnas någon synnerlig anledning till glädje.

Där sutto de nedhukade vid elden, bägge vid livets

slut, gamla, vissnade och hjälplösa, plågade av reuma-

83

tism, tärda av hunger och lidande Tantali kval genom

den härliga doften från min fräsande stek. De vaggade

slött och hopplöst fram och tillbaka, och regelbundet

var femte minut lät Ebbits höra en långdragen

jämrande suck. Hans jämmer kom sig icke så mycket

av lidande som av trötthet på lidande. Han stönade

under tyngden och plågan av det ting som kallas livet,

och han pinades ännu mer av fruktan för döden. Han

erbjöd det ständigt återkommande sorgliga skådespelet

av en åldring, för vilken livets glädje är förgången och

längtan att dö ännu icke har kommit.

Medan min älgstek ljudligt fräste i pannan, såg jag

gamle Ebbits’ näsborrar vidgas och skälva, då han insöp

doften. Han upphörde för en stund att vagga fram

och tillbaka, glömde sin jämmer, och en viss prägel

av intelligens tycktes sprida sig över hans ansikte.

Zilla däremot vaggade häftigare än förut, och nu först

gav hon genom ett emellanåt upprepat gällt gnällande

luft åt sina kval. Det slog mig med ens, att de betedde

sig som hungriga hundar, och i betraktande av hela

deras väsen skulle det knappast ha förvånat mig, om

Zilla helt plötsligt hade visat sig vara försedd med

svans och börjat dunka med den i golvet på äkta

hund-manér. Ebbits grymtade smått och upphörde mycket

ofta med vaggandet för att luta sig fram och föra sin

skälvande nos närmare ursprungskällan till den

retande doften.

När jag gav dem var sin portion av det stekta köttet,

förtärde de det glupskt och med ett högljudt

smackande, knastrade med tänderna och flåsade,

oupphörligt sluddrande och mumlande. Men då jag efteråt

gav dem var sin mugg sjudhett té, tystnade de. Ett

84uttryck av belåtenhet och förnöjelse spred sig över

deras ansikten. Det sura draget kring Zillas mun gav

med sig tillräckligt länge för att hon skulle hinna

uppge en suck av tillfredsställelse. Ingendera vaggade

längre, de tycktes ha försjunkit i stilla begrundan.

Men så blevo Ebbits’ ögon fuktiga, och jag förstod att

han kände självbeklagandets smärta. Den tid de

behövde för att söka rätt på sina pipor visade tydligt

att de länge hade varit utan tobak, och den gamle

mannens häftiga begär efter det narkotiska medlet

gjorde honom så darrande och hjälplös att jag måste

tända pipan åt honom.

»Varför ä’ ni alldeles ensamma i byn?» frågade jag.

»Ha -alla de andra dött? Har här rasat någon svår

sjukdom? Ha ni ensamma förblivit vid liv?»

Gamle Ebbits skakade på huvudet och svarade:

»Nej, här icke varit stor sjukdom. Byn borta för

att jaga kött. Men vi vara för gamla, våra ben icke

vara starka, och våra ryggar icke kunna bära bördor

längre. Därför vi stanna här och undra när unga

män komma igen med kött.»

»Än se’n? Om också unga män komma igen med

kött?» frågade Zilla skarpt.

»De kanske komma med mycket kött», sade Ebbits

hoppfullt med dallrande röst.

»Än se’n? Om också med mycket kött?» fortsatte

Zilla i ännu skarpare ton. »Vad det vara till för

nytta för dig och mig? Några ben att gnaga på för

våra tandlösa gamla munnar! Men det feta köttet,

njurar och tungor — detta gå i andra gommar än din

och min, gamle Ebbits.»

Ebbits nickade och föll i sakta gråt.

85 »Det icke finnas någon som jaga kött åt oss», sade

Zilla ilsket och vände sig häftigt mot mig.

Det låg anklagelse i hennes röst och uppsyn, och

jag ryckte på axlama till tecken att jag var oskyldig

till den okända förbrytelse som tillvitades mig.

»Vet, o vite man, att det bero på ditt släkte — på

de vita — att min man och jag vara utan kött på vår

ålderdom och sitta utan tobak i kölden.»

»Nej», sade Ebbits allvarligt och med mera känsla

för rättvisa. »Orätt begången mot oss, det vara sant.

Men så icke vara vita mäns mening.»

»Nå, var vara Moklan?» frågade Zilla. »Var vara

din kraftfulle son Moklan — och fisken, som han

ständigt vara villig skaffa åt dig att äta?»

Den gamle mannen skakade på huvudet.

»Och var vara din starke son Bidarshik? Han

ständigt vara väldig jägare och ständigt giva dig det

goda ryggfettet och de välsmakande torra tungorna

av älg och ren. Nu jag se intet ryggfett och inga

välsmakande torra tungor. Din mage vara full av

tomhet alla dagar, och det vara en man av uselt och

lögnaktigt folk som giva dig äta.»

»Nej», invände gamle Ebbits vänligt, »vit mans

folk icke vara lögnaktigt. Vit man tala sanning.

Vit man ständigt tala sanning.» Han gjorde ett

uppehåll, varunder han t}^dligen sökte efter ord, som

kunde mildra strängheten i det han ämnade säga.

»Men vit man tala sanning på olika sätt. I dag han

tala sanning på ett sätt, i morgon han tala sanning

på annat sätt, och det icke vara möjligt begripa honom

och hans sätt.»

»I dag tala sanning på ett sätt, i morgon tala sanning

86på annat sätt — vara detsamma som ljuga»,

förklarade Zilla.

»Det icke vara möjligt begripa vit man», upprepade

Ebbits egensinnigt.

Köttet, téet och tobaken tycktes ha återuppväckt

hans livsandar, och bakom hans åldriga sura ögon

blevo tankarna redigare och mera i hans våld. Han

liksom rätade upp sig. Rösten förlorade den ängsliga

och jämmerliga tonen och blev stark och bestämd.

Han vände sig emot mig med värdighet och talade till

mig som till en jämlike.

»Den vite mannens ögon icke vara slutna», började

han, »vit man se allting och tänka mycket och vara

mycket vis. Men vit man från en dag icke vara vit

man från nästa dag, och det icke vara möjligt förstå

honom. Han icke ständigt göra saker på samma sätt.

Och vilket sätt vara hans nästa sätt man aldrig kunna

veta. Indian ständigt göra en sak på ett och samma

sätt. Älg ständigt komma ner från höga bergen när

vinter vara här. Lax ständigt kommo om våren när

isen vara gången från floden. Allting göra alltid på

samma sätt, och det indian veta och förstå. Men vit

man icke göra allting på samma sätt, och indian icke

veta eller förstå.

»Tobak vara mycket godt. Vara föda för hungrig

man. Göra stark man starkare och komma vredgad

man glömma han vara vred. Tobak också vara

värdefull. Den vara av mycket stort värde. Indian giva

stor lax för ett enda blad tobak, och han tugga denna

tobak lång tid. Det vara saften av tobak som vara

god. När den gå genom hans strupe, han känna sig

god inombords. Men vad göra vit man? När hans

87mun vara full av tobakssaft — vad han göra då?

Denna saft, denna saft av högt värde han spotta ut i

snön och den gå förlorad. Om vit man tycka om tobak?

Jag icke veta det. Men om han tycka om tobak,

varför han då spotta ut dess värdefullaste och

förspilla det i snön? Det vara stor dårskap och omöjligt

att begripa.»

Han tystnade och sög på sin pipa, men fann att den

hade slocknat och räckte den till Zilla, som lät sitt

hånfulla leende åt »vit man» försvinna för att knipa

ihop läpparna omkring pipskaftet. Ebbits tycktes

hålla på att sjunka tillbaka i sin ålderdomsskröplighet

utan att ha berättat sin historia, och jag frågade:

»Nå, hur var det med dina söner Moklan och

Bi-darshik? Och hur kommer det sig, att du och din

gamla hustru äro utan kött medan det lider till er

levnads slut?»

Han vaknade upp som ur en sömn och samlade

mödosamt sina tankar.

»Det icke vara godt att stjäla», sade han. »När en

hund taga ert kött, ni slå hunden med klubba. Så

vara lagen. Det vara lag som människan giva hunden,

och hunden vara tvungen efterkomma denna lag, han

i annat fall smaka klubban. När en man taga ert

kött eller er kanot eller er hustru, ni döda denne man.

Det vara lagen, och det vara god lag. Det icke vara

godt att stjäla, och därför vara lag att den som stjäl

måste dö. Var och en som bryta mot lag måste lida

ondt. Det vara stort ondt att dö.»

»Men om ni dödar en man för stöld, varför dödar

ni då inte hunden för samma förbrytelse?» frågade jag.

Gamle Ebbits såg på mig med barnslig förvåning..

88men Zilla hånskrattade oförtäckt åt min oförnuftiga

fråga.

»Det vara vit mans sätt», mumlade Ebbits med

resignerad uppsyn.

»Det vara vit mans enfald», fräste Zilla.

»Må då gamle Ebbits lära den vite mannen mera

visdom», sade jag mil dt.

»Hund icke bliva dödad därför att den måste draga

mans släde. Ingen man draga annan mans släde.

Men man måste dö.»

»Å — så!» mumlade jag.

»Detta vara lagen», fortsatte gamle Ebbits. »Lyssna

nu, o vite man, och jag vilja berätta om stor dårskap.

Här var en indian. Hans namn vara Mobits. Från

vit man han stjäla två skålpund mjöl. Vad göra vit

man då? Han slå Mobits? Nej. Han döda Mobits?

Nej. Vad han då göra åt Mobits? Jag vilja berätta

det, o vite man! Han hava ett hus. Han föra Mobits

in i detta hus. Taket vara fast. Väggarna vara

tjocka. Han göra upp eld, så att Mobits få vara varm.

Han giva Mobits mycken föda. Det vara god föda.

Det vara fläsk och bröd och bönor i överflöd. Mobits

hava det mycket godt.

»Det vara stort lås för dörr, så att Mobits icke kunna

fly därifrån. Detta också vara stor dårskap. Mobits

alls icke vilja därifrån. Alltjämt där vara godt om

mat och varma filtar och god eld. Vara mycket

enfaldig vilja därifrån. Och Mobits icke vara enfaldig.

Han få stanna tre månader där han var. Han hava

stulit två skålpund mjöl. För detta vit man taga väl

vård om honom. Mobits där äta upp många skålpund

mjöl, många skålpund socker, fläsk och bönor i över-

89flöd. Mobits också dricka mycket te. Efter tre

månader vit man öppna dörr och säga Mobits måste gå.

Men Mobits icke vilja gå. Han vara som en hund, som

länge hava föda på samma plats. Han vilja stanna

där, och vit man nödgas driva Mobits bort med våld.

Så Mobits komma tillbaka till sin by och vara mycket

fet. Detta vara vit mans sed och vara omöjligt att

förstå. Det vara dårskap, stor dårskap.»

»Lien dina söner?» envisades jag. »Dina kraftfulla

söner och hungern på din ålderdom?»

»Ja, Moklan», begynte Ebbits.

»Stark man», avbröt modern. »Han kunna ro hela

dag och natt och icke behöva stanna för att vila. Han

också vara vis i allt som röra laxens och vattnets skick

och sed. Han vara mycket vis.»

»Moklan», upprepade Ebbits utan att fästa sig vid

avbrottet. »Om våren han fara nedåt Yukon med

andra unga män för att handla vid Cambell Fort. Där

vara station full med vit mans varor och köpman med

namn Jones. Där också finnas vit mans medicinman,

som vit man kalla missionär. Det vara ondt vatten

vid Cambell Fort, där Yukon gå spenslig som en ungmö,

och vattnet löpa fort, och strömdrag rusa hitåt och ditåt

och löpa samman, och där vara virvlar och sugvatten

och ständigt skifta strömmar och vattnets yta förändras

så den aldrig vara sig lik. Moklan vara min son och

därför modig man ...»

»Kanske min fader icke vara modig man?» frågade

Zilla.

»Din fader vara modig man, erkände Ebbits med

den uppsyn en man har, då han till varje pris vill

bevara husfriden. »Moklan vara din och min son, och

90därför han vara modig man. Måhända därför att din

far vara så mycket modig Moklan hava blivit alltför

modig. Det vara som när för mycket vatten hälles i

ett kärl, då vatten spillas över. På samma sätt för

mycket mannamod samlats hos Moklan, så det flöda

över.

»De andra unga männen hysa stor fruktan för onda

vattnet vid Cambell Fort. Men Moklan icke vara rädd.

Han skratta högt — ha ha ha! —■ och han ge sig ut på

onda vattnet. Men där strömdragen mötas hans

kanot stjälpa 0111. Virvel gripa tag i Moklans ben,

och han gå rundt, rundt och längre och längre ned och

aldrig synas mer.»

»Oj, oj!» jämrade Zilla. »Han vara rådig och vis och

vara min förstfödde!»

»Jag vara Moklans fader», fortsatte Ebbits, sedan han

tåligt givit hustrun tid att jämra ut sin sorg. »Och

jag gå i kanot och fara ner till Cambell Fort för att

indriva skulden.»

»Skulden!», avbröt jag. »Vilken skuld?»

»Skulden som köpmannen Jones hava fått till mig»,

blev svaret. »Så vara lagen här för färd i främmande

land.»

Jag skakade på huvudet till tecken att jag icke

förstod. Ebbits betraktade mig medlidsamt, och Zilla

bevärdigade mig med sin vanliga föraktfulla fnysning.

»Ivyssna, o vite man!» sade Ebbits. »I ditt läger

vara en hund som bits. Om denna hund bita en man

du giva mannen gåva, därför att du vara ledsen och det

vara din hund. Du giva ersättning. Icke så? Och om

du i ditt land hava onda djur eller ondt vatten, du

vara tvungen att böta för det onda de åstadkomma.Det vara rättvist. Det vara lagen. Var det icke så,

att min faders broder fordom gå över in i Tananaland

och bliva dödad av björn? Och betalade icke

Tanana-stammen därför många filtar och vackra pälsskinn till

min fader? Det vara rättvist. Det hava händt genom

ondt djur, och Tananafolket betala för mannens död.

»Så jag, Ebbits, begiva mig ner till Cambell Fort

för att driva in skuld. Men Jones, köpmannen, bara

se på mig och skratta. Han skratta högt och länge och

icke vilja giva ersättning. Jag då gå till medicinman,

som vit man kalla missionär, och jag tala länge för

honom om onda vattnet och om ersättningen, som skulle

vara min. Och missionär tala om andra ting Han

tala om vart Moklan hade gått nu sedan han vara död.

Det vara stora eldar där, säga missionär, och om han

tala sant, jag vara säker Moklan aldrig kunna frysa mer.

Missionär också tala om vart jag gå när jag vara död.

Och han säga onda ting. Han säga jag vara blind.

Men detta vara lögn. Och jag säga, att dag komma

och natt komma för var och en på samma sätt, och att

i min by inte vara mera mörker än vid Cambell Fort.

Och jag också säga, att mörker och ljus och vart vi gå

när vi vara döda vara helt annan sak än betalning av

rättvis fordran för ondt vatten. Och då missionär

bliva mycket vred och kalla mig fula namn och säga åt

mig att gå. Och så jag komma tillbaka från Cambell

Fort och ej hava fått någon betalning, och Moklan

vara död och j ag vara utan fisk och kött i min ålders

dagar.»

»För vit mans skull», sade Zilla.

»För vit mans skull», instämde Ebbits. »Och likaså

annat för vit mans skull. Där var ju också Bidarshik.

92På ett sätt vit man handla mot honom, och på helt

annat sätt vit man för samma sak handla mot Yamikan.

Och först måste jag tala för er om Yamikan, som vara

ung man här i byn och råka döda en vit man. Det

icke vara bra döda man av annat folk. Alltid bliva

stort oväsen. Det icke vara Yamikans fel att han

döda vit man. Yamikan alltid tala milda ord och springa

för ofrid som hund för käpp. Men den vite mannen

dricka mycket whisky och komma om natten till

Yamikans hus och ställa till mycket bråk. Yamikan icke

komma åt att springa sin väg, och vit man söka döda

honom. Men Yamikan icke tycka om att dö, så han

i stället döda vit man.

»Hela byn vara i stor ängslan. Vi vara mycket rädda

få lov ge stor betalning till vit mans folk, och vi hava

stor brådska gömma undan våra filtar och pälsskinn

och allt som vara vårt, så det se ut som vi vara fattigt

folk och ej kunna betala mer än litet. Kfter lång tid

komma vita män. De kalla sig soldater och taga

Yamikan med. Hans moder jämra överljudt och strö aska i

sitt hår, ty hon veta Yamikan nu vara död. Och hela

byn veta Yamikan vara död, och byn vara glad vita män

ej fordrat någon betalning.

»Detta vara på våren när isen vara gången på floden.

Ett år gå förbi, två år gå förbi. Vår vara kommen på

nytt och isen vara gången. Och då få vi se Yamikan,

som skulle vara död, komma tillbaka till oss, och han

icke vara död, utan mycket fet, och vi få veta att han

hava sovit i värme och haft fullt upp att äta. Och han

hava mycket fina kläder och vara nästan alldeles som

vit man och hava samlat stor visdom, så han mycket

snart bliva hövding i byn.

93 »Och han hava underliga ting att berätta om vit

mans skick och sed, för han hava sett mycket av vit

mans levnadssätt och gjort lång resa i vit mans land.

Först vit mans soldater taga honom med lång väg

utför floden. De taga honom med hela vägen utför

floden till dess slut, där den rinna ut i sjö som vara större

än allt landet och större än himlavalv. Jag icke veta

Yukon vara så stor flod, men Yamikan hava sett det

med egna ögon. Jag aldrig tänka det finnas sjö som

vara större än allt landet och större än himlavalv, men

Yamikan hava sett det. Han också hava sagt mig

vattnet i den sjön vara salt, vilket vara underliga ting,

som gå över mans förstånd.

»Lien vit man känna allt detta underliga förut, så

jag icke vilja trötta honom med tal därom. Jag bara

vilja berätta vad som hava händt Yamikan. Vit man

giva Yamikan mycket god föda. Yamikan äta

ständigt och jämt, och hela tiden där finnas mycket mera

föda. Vit man leva midt under solen, säga Yamikan,

och där vara mycket varmt, och där inga djur hava

tjocka pälsar, utan bara tunt hår, och gröna saker

växa höga, tjocka och giva mjöl och bönor och potatis.

Och där aldrig vara hungersnöd. Där ständigt vara

godt om föda. Jag icke veta. Yamikan hava sagt

det.

»Och det vara underliga ting som hända Yamikan.

Vit man aldrig göra honom ondt. Bara giva honom

varm bädd till natten och överflöd av god mat. Taga

honom med över salt sjö så stor som himlavalv. Han

fara på vit mans eldbåt, sådan som ni kalla ångbåt,

men han fara på båt, som kanske vara tjugu gånger

större än ångbåt på Yukon. Och denna båt vara gjord

94av järn, men ändå inte sjunka. Jag icke kunna förstå

det, men Yamikan hava sagt: ’ Jag hava rest lång väg på

järnbåt — och se, jag ännu vara vid liv!’» Det vara vit

mans soldatbåt med många krigsmän ombord.

»Efter många sovtider under lång, lång resa Yamikan

komma till land där aldrig vara snö. Detta jag icke

kunna tro. Det icke vara efter tingens ordning att

icke vara snö när det vara vinter. Men Yamikan hava

sett det. Jag också hava frågat vita män, och de hava

svarat: nej, där icke finnas snö i det landet. Men jag

ändå icke kunna tro, och nu fråga jag er, om snö aldrig

falla i det landet. Jag också gärna vilj a höra det

landets namn. Jag hava hört det förut, men jag gärna vilja

höra det igen, om det kunna vara samma. Därigenom

jag kunna veta, om jag förut hava hört lögn eller

sanning. »

Gamle Ebbits betraktade mig förväntansfullt. Han

ville till varje pris veta sanningen, ehuru hans innersta

önskan var att få behålla tron på ett under, som han

aldrig hade sett med egna ögon.

»Det är sanning man har sagt er», svarade jag. »Det

finns ingen snö i det landet, och dess namn är

Califor-nien.»

»Cal-i-fom-i-jen», mumlade han ett par tre gånger,

ivrigt lyssnande till varje stavelse, som gick över hans

läppar. Han nickade till bekräftelse. »Ja, det vara

samma land som Yamikan hava sett.»

Jag antog att Yamikans upplevelser hade ägt rum

under den första tiden sedan Förenta staterna hade tagit

Alaska i besittning. Om ett mord hade begåtts där

innan territoriala lagar och ämbetsmän hunnit

konstitueras och installeras, kunde den brottslige mycket väl

95ha blivit förd till Förenta staterna för att rannsakas

inför förbundsdomstol.

»Då Yamikan vara där i land utan snö», fortsatte

gamle Ebbits, »han bliva förd till stort hus, där många

män hålla mycket tal. Och män tala lång tid. De

också göra Yamikan många frågor. Sedan de säga

till Yamikan han icke behöva lida mera. Yamikan

icke alls förstå, då han aldrig hava känt lidande. Hela

tiden de hava givit honom varm plats att sova på och

fullt upp att äta.

»Men efter detta Yamikan få ännu mycket bättre

mat, och de giva honom pengar och föra honom till

många platser i vit mans land, och han se många

märkvärdiga ting, som övergå gamle Ebbits’ förstånd,

ty Ebbits vara gammal man och icke hava färdats långt.

Efter två år Yamikan komma igen till sin by och bliva

hövding och vara mycket vis intill sin död.

»Men innan han bliva död han många gånger sitta vid

min eld och tala om allt det märkvärdiga han hava sett.

Och Bidarshik, min son, sitta också bredvid eld och höra

på; och hans ögon vara mycket stora av undran över

de ting han höra Yamikan berätta. En kväll, sedan

Yamikan vara gången, Bidarshik resa sig upp så lång

som så, och han slå sig för bröstet med knuten hand

och säga: "När jag bliva man, jag fara långt bort till

land utan snö och se med egna ögon.’»

»Bidarshik också ständigt fara till avlägsna orter»,

avbröt Zilla med stolthet.

»Det vara sant», medgav Ebbits allvarligt. »Och han

ständigt komma igen och sitta vid eld och hungra efter

andra och obekanta avlägsna orter.»

»Och han ständigt tänka på salt sjö så stor som rym-

96den och landet under solen där icke vara snö», sade

Zilla.

»Och han säga ständigt och jämt: ’När jag hava mans

hela styrka, j ag vil j a gå och sj älv se om Yamikans tal vara

sanning’», sade Ebbits.

»Men där finnas ingen väg att gå till vit mans land»,

inföll Zilla.

»Var det icke så, att han komma ända till salt sjö

så stor som rymden?» frågade Ebbits.

»Men där icke finnas väg för honom över salta sjö»,

sade Zilla.

»Förutom på vit mans eldbåt, som vara av järn och

större än tjugu ångbåtar på Yukon», sade Ebbits.

Han rynkade pannan åt Zilla, vars vissnade läppar

åter tycktes vilja avbryta hans tal, och detta tvingade

henne till tystnad. »Men vit man icke vilja låta

honom färdas över salta sjö på eldbåten, och han vända

tillbaka hit och sitta vid eld och hungra efter landet

under solen där icke vara snö.»

»Men på salta sjö han i alla fall hava sett eldbåt av

järn som icke sjunka», utropade den obetvingliga Zilla.

»Han hava sett det», sade Ebbits, »och han se, att

Yamikan tala sant om ting han hava sett. Men det

icke finnas väg för Bidarshik att resa till vit mans land

under solen, och han bliva sjuk och fårad som gammal

man och icke vilja lämna sin plats framför eld. Han

icke längre gå ut och jaga kött ...»

»Och han icke längre äta kött som ställas för honom»,

inföll Zilla. »Han skaka huvud och säga: ’Enda jag

fråga efter vara äta vit mans föda och bliva fet som

Yamikan!’»

»Och han icke äta köttet», fortsatte Ebbits. »Och

Kärlek till livet. 7.

97Bidarshiks sjukdom bliva stort ondt, så jag vara rädd

han kunna dö. Det icke vara sjukdom i hans kropp,

utan i hans huvud. Han täras bort av sitt begär.

Och jag, Ebbits, hans fader, tänka mycket och länge.

Jag icke hava flera söner, och jag icke vilja Bidarshik

dö. Det vara sjukt i hans huvud och det icke finnas

mer än en bot. Bidarshik måste resa över salt sjö så

stor som himlavalv till land där icke vara snö, han

eljest bliva död. Jag tänka mycket, mycket länge, och

så jag finna väg för Bidarshik att komma dit.

»Och så en kväll, när han sitta mycket sjuk vid eld

och hänga huvud, jag säga till honom: ’Min son, jag

hava funnit väg för dig till vit mans land’. Han se

på mig, och hans ansikte vara gladt. ’Gå samma väg

som Yamikan hava gått’, jag säga. Men Bidarshik vara

sjuk och icke kunna förstå. Och jag säga: ’Du gå

ut och söka upp vit man och döda honom, så som

Yamikan hava gjort. Då vit mans soldater hämta dig, och

som det gå Yamikan, så också gå dig — de taga dig

med över salta sjö till vit mans land. Och sedan du,

som Yamikan, komma igen mycket fet, med ögon

fulla av ting du då hava sett och huvudet fullt av visdom.

»Och Bidarshik vara på fötter mycket fort och hans

hand sträckas ut efter bössa. "Vart du vilja gå?’

jag fråga. "Döda vit man’, vara hans svar. Och jag

se mina ord hava varit goda i Bidarshiks öron och han

snart bliva frisk igen. Jag också veta mina ord varit

visa.

»En vit man vara kommen till byn. Han varken

vilja ha guld från jorden eller pälsskinn från skogen.

Hela tid han bara söka löss och flugor. Han icke äta

löss och flugor, varför han då söka dem? Jag icke veta.

98Jag bara veta lian vara underlig vit man. Han också

söka fågelägg. Han icke äta dem. Allt inuti dem han

taga ut och bara gömma skal. Äggskal icke goda att

äta. Och han icke heller äta äggskal, utan lägga in

dem i mjuka lådor, där de icke gå sönder. Han fånga

många små fåglar. Men han icke äta dem. Han

endast taga deras skinn och lägga i lådor. Ben han också

vilja ha. Men ben icke goda att äta. Och underlig

vit man tycka bäst om urgamla ben, som han gräva upp

ur jorden.

»Men han icke vara våldsam vit man, och jag veta

han dö mycket lätt, så jag säga till Bidarshik: "Min son,

där du hava vit man att döda.’ Och Bidarshik säga,

att mitt tal vara vist. Sedan han gå till en plats, där han

veta många ben vara liggande i jorden. Han gräva

upp många av dem och bära dem till underlig vit mans

läger. Vit man bliva mycket glad. Hans ansikte

lysa som sol, och han småle med mycken glädje, då

han se på de många ben. Han luta ned sitt huvud och

betrakta dem noga, och då Bidarshik passa på och slå

hårdt med yxa i hans huvud — så — och underlig vit

man bara sparka en gång och så vara död.

»’Nu\ jag säga till Bidarshik, ’ snart komma vita

soldater och föra dig till land under solen, där du äta

mycket och bliva fet.’ Och Bidarshik vara lycklig. Hans

sjukdom redan hava vikit ifrån honom, och han sitta

vid eld och vänta på vit mans soldater.

»Hur jag kunna veta, att vit mans skick och sed

aldrig vara samma ena gång som andra?» utbrast den

gamle mannen och vände sig häftigt emot mig. »Hur

jag kunna veta, att det vit man göra i går han icke skola

göra i dag, och att det han göra i dag han icke skola

99göra i morgon?» Ebbits skakade sorgset på huvudet.

»Det vara omöjligt begripa vit man. I går han taga

Yamikan med till land under sol och göra honom fet

med mycken föda. I dag han taga Bidarshik och —

vad han göra med Bidarshik? Jag nu vilja berätta

vad han göra åt Bidarshik.

»Jag, Ebbits, hans fader, vilja säga det. Han taga

Bidarshik till Cambell Fort och knyta rep om hans

nacke — och när Bidarshiks fötter icke längre nå

marken, han vara död.»

»Oj, oj!»jämrade Zilla. »Och han aldrig komma över

sjö stor som himlavalv och få se det land där aldrig

vara snö.»

»Och därför», sade Ebbits med allvarlig värdighet,

»det nu icke vara någon som jaga kött åt mig på min

ålderdom, och jag sitta hungrig vid min eld och berätta

mina öden för vit man, som hava givit mig föda och

starkt te och tobak i min pipa.»

»Allt vara det usla och lögnaktiga vita folkets fel,»

förklarade Zilla med gäll röst.

" »Nej», sade den gamle mannen med mild bestämdhet,

»Det vara beroende av vit mans skick och sed, som vara

omöjlig att förstå och aldrig vara samma ena gång som

andra.»

HISTORIEN OM KEESH.

Keesh levde för långa tider tillbaka vid Ishavets

rand, han var hövding för sin by under många

lyckosamma år och dog hedrad av alla och omtalad med

största berömmelse. Det är så länge sedan han levde,

att endast de gamla nu komma ihåg hans namn och

hans historia, vilken de ha hört av gamla före dem och

som av kommande tiders gamla skall berättas för barn

och barnbarn intill tidens slut. Och under

vintermörkret, när nordanstormen gör långa svep över isen

och luften är full av flygande vitt och ingen människa

kan våga sig ut, är just den rätta tiden att berätta om

hur Keesh från den fattigaste igloo i byn steg till makt

och ära och blev hövding för alla.

Han var en klok pojke, säger historien, frisk och

stark och hade sett tretton somrar — hans landsmäns

sätt att räkna tiden. Ty varje vinter lämnar solen

landet i mörker och nästa år kommer ny sol igen och värmer

upp människorna och låter dem se varandras ansikten.

Keesh’s far var en mycket oförskräckt man, men han

hade träffats av döden under en hungertid, då han

ville rädda sitt folks liv genom att döda en väldig

isbjörn. I sin iver råkade han i för närgången brottning

med björnen och fick benen i sin kropp krossade; men

det var mycket kött på björnen och folket räddades

101

från hungersdöden. Keesh var sin fars ende son, och efter

faderns död levde han och hans mor allena. Men folk

har lätt för att glömma, och faderns bedrift var snart

förgäten. Och eftersom Keesh bara var en pojke och

modern bara en kvinna, ble vo också de snart förgätna

och kommo inom kort att bo i den eländigaste av byns

alla igloos.

Det var en kväll under en rådplägning i den stora

igloo, som tillhörde byns hövding Klosh-Kwan, som

Keesh visade vad slags blod som rann i hans ådror

och hur manlighet fyllde hans bröst. Med en

fullmogens mans stolta värdighet reste han sig upp och

väntade att alla de sorlande rösterna skulle tystna.

»Det är sant att kött har tilldelats mig och min mor»,

sade han sedan, »men köttet är ofta gammalt och segt

och av de benigaste styckena.»

Alla jägarna, såväl de gamla och grånade som de

unga och raska, voro stumma av häpnad. Någonting

dylikt hade man aldrig hört talas om förut. Ett barn

som upphävde sin röst som en vuxen man och sade

dem skarpa saker midt i ansiktet!

Men Keesh fortsatte med stadig och allvarlig stämma.

»Jag vet att min fader, Bok, var en stor jägare och

det är därför jag nu talar. Det säges, att Bok förde

hem mera kött än någon av de två bästa jägarna här,

att han med egna händer deltog i styckningen och med

egna ögon såg till, att ringaste gamla kvinna och siste

gamle man fingo sin rundliga del.»

»Å! Å!» ropade männen. »Ut med barnet!» —

»Skicka honom till sängs!» — »Han är väl ingen man

ännu, och ändå vill han hålla tal till vuxna män och

gråskägg!»

102 Keesh väntade lugnt tills deras oväsen hade lagt sig.

»Du har en hustru, Ugh-Gluk», sade han, »och du

för hennes talan. Och du, Massuk, har både hustru

och mor, du talar för dem bägge. Min mor har ingen

mer än mig, och därför höjer jag min röst. Och jag

vill nu säga er, att sedan Bok har funnit döden under för

ivrig jakt, vore det rättvist, att jag, som är hans son,

och Ikeega, som är min mor och var hans hustru, skulle

ha tillräckligt med kött så länge stammen kan glädja

sig åt riklig tillgång på kött. Jag, Keesh, Boks son,

har talat.»

Han satte sig ned och höll öronen spända för att

uppfatta den störtflod av harmfulla protester, som. hans

ord hade framkallat.

»En pojke hålla tal vid en rådplägning!» mumlade

gamle Ugh-Gluk. »Skola småbarn säga oss vad vi böra

göra?» frågade Massuk högljudt. »Är jag man för att

bli hållen för gäck av vartenda barn som skriker efter

kött?»

Vreden kokade allt högre. Man befallde Keesh att

gå och lägga sig, hotade honom med att han icke skulle

få något kött alls och lovade honom stryk för sin

förmätenhet. Gossens ögon började blixtra och blodet

pulserade häftigt under hans hud. Midt under deras

häftiga utgjutelser sprang han upp igen.

»Hören nu vad jag vill säga er, I män!» ropade han.

»Aldrig mer skall jag öppna min mun vid er rådplägning

— aldrig förrän ni komma till mig och säga: ’Det vore

godt om du ville tala, Keesh, och det är vår önskan att

du måtte göra det.’ Och nu mån I lyssna till mitt

sista ord här. Min fader, Bok, var en väldig jägare.

Jag, hans son, skall nu gå ut och jaga det kött jag äter.

103Och må det nu också blivit känt, att delningen av vad

jag dödar skall bli ärlig. Ingen änka och ingen av de

svaga skall behöva gråta om natten efter kött,

medan kraftiga män vrida sig i plågor för att de ha ätit

för mycket. Och under dagar som komma skall det

bli till skam för kraftfulla män, om de ha ätit för mycket.

Det är jag, Keesh, som har sagt det.»

Hånfulla miner och föraktfullt skratt följde honom

ut från hövdingens igloo, men han höll sin mun fast

sluten och gick sin väg utan att se till höger eller

vänster.

Dagen därpå gick han ut längs stranden, där landet

och isen mötas. De som sågo honom gå lade märke

till att han medförde sin båge jämte ett rikt förråd av

pilar med benspets, samt att han bar sin fars stora j

aktspjut över axeln. Och detta framkallade mycket

skratt och mycket prat. Aldrig förr hade någonting

liknande inträffat. Aldrig hade en gosse vid hans

ålder gått ut för att jaga, och än mindre för att göra det

ensam. Där förekommo också många betänksamma

skakningar på huvudena och frammumlade

förutsägelser, och kvinnorna sågo medlidsamt på Ikeega,

och hennes ansikte var allvarligt och sorgset.

»Han kommer snart tillbaka», sade de uppmuntrande.

»Låt honom gå — det skall bli honom en god läxa»,

sade jägarna. »Han kommer snart tillbaka, och

sedan blir han ödmjuk och mild i sitt tal under kommande

dagar.»

Men dagen förgick och den följande, och den tredje

dagen blåste ursinnig nordan, men ingen Keesh syntes

till. Ikeega slet sitt hår och smorde sitt ansikte med

sältran till tecken av sin sorg, och kvinnorna anföllo

104männen med bittra ord för att de hade behandlat gossen

illa och drivit honom i döden. Och männen gå vo intet

svar, men beredde sig att gå ut och söka den döde, sedan

stormen hade lagt sig.

Men tidigt följande morgon kom Keesh tillbaka till

byn. Och han kom icke med skam. Över sina axlar

bar han en börda av nyss dödat kött. Han gick med

fasta steg, och det låg övermod i hans röst.

»Gå män, tag hundar och slädar med, och följ sedan

mina spår under en dryg halv dagsled!» sade han.

»Det ligger mycket kött därute på isen — en

björnhona och två lialvväxta ungar.»

Ikeega var utom sig av glädje, men han tog emot

hennes glädjeyttringar som en man och sade:

»Kom, Ikeega, låt oss laga att vi få äta! Och sedan

vill jag sova, ty jag är trött.»

Och han gick in i deras igloo och åt ett grundligt mål,

varefter han sov tjugu timmar i sträck.

Det blev mycken tvivlande undran i början och

mycket resonerande. Att döda en isbjörn är mycket

farligt och det är tre och tre gånger så farligt att döda

en björninna och hennes ungar. Männen kunde icke

förmå sig att tro, att gossen Keesh skulle ensam ha

kunnat utföra ett så stort underverk. Men kvinnorna

talade om det nyslaktade köttet han hade burit hem

på sina axlar, och detta var ett överväldigande

argument gentemot deras misstro. Slutligen gå vo de sig

av under högljudt knot över att om det verkligen vore

så som han sagt, så hade han naturligtvis försummat

att skära upp djuren. Och däruppe i norden är det

högst nödvändigt att detta blir gjort så snart djuret

är dödat. Sker det icke, så fryser köttet så hårdt, att

105det trotsar eggen på den vassaste kniv, och en

stelfrusen björn om trehundra skålpunds vikt är ingalunda

lätt att få upp på en släde, som sedan skall dragas fram

över skrovlig is. Men när de kommo till ort och ställe,

funno de icke allenast j aktbytet, vilket de hade betvivlat,

utan även att Keesh hade på äkta jägarmanér styckat

djuren i fjärdedelar och tagit bort inälvorna.

Detta var begynnelsen till den trettonårige gossens

hemlighetsfulla jakter, och mysteriet blev allt dunklare

och dunklare under dagarnas lopp. Under sin nästa

jaktfärd dödade han en ung, nästan fullväxt björn,

och gången därpå en väldig björnhane och hans hona.

Vanligen var han borta tre eller fyra dagar, ehuru det

icke heller var ovanligt att han stannade en hel vecka

ute på isfältet. Ständigt avslog han alla tillbud om

sällskap på sina utflykter, och folket undrade. »Hur

bär han sig åt?» frågade de varandra. »Aldrig ser

man honom, ta hund med sig, och ändå äro hundar

till så god hjälp.»

»Varför jagar du aldrig annat än björn?» frågade en

gång hövdingen Klosh-Kwan.

Och Keesh gav ett lämpligt svar.

»Det är allmänt bekant, att björnen har det mesta

köttet», sade han.

Lien det pratades också om trolldom i byn.

»Han jagar med onda andars hjälp», sade somliga,

»och därför lyckas han så väl. Hur skulle det annars

gå till, om han inte hade onda andar till hjälp?»

»Kanske andarna äro goda i stället för onda», sade

andra. »Det är väl bekant, att hans far var en väldig

jägare. Måhända är det han som jagar tillsammans

106med honom, för att Keesh skall vinna skicklighet,

tålamod och insikter. Vem vet?»

Emellertid fortfor gossens jaktlycka, och de mindre

skickliga jägarna voro ofta upptagna av att dra hem

hans kött. Vid delningen var han ständigt rättvis.

Så som hans far hade gjort före honom, såg även han

till att ringaste gamla kvinna och siste gamle man

fingo sin rättvisa del, och aldrig behöll han mera för

egen del än han behövde. Så väl på grund av detta

som sina meriter som jägare betraktade man honom

med aktning, nästan med vördnad, och det började

talas om att han borde bli byns hövding efter gamle

Klosh-Kwan. Efter allt vad han nu hade gjort såg

man sig om efter honom vid rådplägningarna, men han

infann sig icke, och man blygdes att be honom komma.

»Jag har i sinnet att bygga mig en igloo», sade han

en dag till Klosh-Kwan och några av jägarna. »Det

skall bli en stor igloo, där Ikeega och jag kunna ha det

bekvämt.»

»Ja, ja», nickade de andra med allvarlig uppsyn.

»Men jag har ingen tid. Jakt är min ständiga

sysselsättning, och den tar all min tid. Så det vore

rättvist, att byns män och kvinnor, som äta mitt kött,

byggde mig en igloo.»

Och en igloo blev byggd åt Keesh och gjordes så stor

och bekväm, att den till och med överträffade

Klosh-Kwans bostad. Keesh och hans mor flyttade dit,

och nu kommo de första välmaktsdagar hon haft sedan

Boks död. Och det var icke allenast materiell

framgång hon fick njuta. Ty för hennes märkvärdige sons

skull och för den ställning han givit henne blev hon

småningom ansedd för den förnämsta kvinnan i byn.

107Och de andra kvinnorna togo sig för att besöka henne

och be om råd och åberopa hennes visdomsord, när det

uppstod dispyter mellan dem eller med männen.

Lien mysteriet angående Keesh’s underbara jakter

var likväl det som framför allt annat sysselsatte allas

undrande tankar. Och en dag sade Ugh-Gluk honom

midt i ansiktet, att man trodde honom öva trolldom.

»Det påstås», sade Ugh-Gluk i olycksbådande ton,

»att du umgås med onda andar, och att det ar därför

du ständigt har tur.»

»Är köttet icke godt?» svarade Keesh. »Har någon

enda i byn blivit sjuk av att förtära det? Hur kan

du veta att det är trolldom med i spelet? Eller gissar

du det på måfå, därför att avunden gnager dig?»

Och Ugh-Gluk gick nedslagen sin väg, och kvinnorna

skrattade åt honom när han gick. Men en kväll under

rådplägningen beslöts det efter lång överläggning, att

man skulle skicka spejare efter Keesh, när han begav

sig på jakt, så att man skulle riktigt få reda på hans

sätt att jaga. Vid hans nästa jakttur följde fåledes

två unga män, Bim och Bawn, de listigaste av jägarna,

efter honom, och de aktade sig väl för att bli

upptäckta. Efter fem dagar kommo de tillbaka med vidt

uppspärrade ögon och med tungorna skälvande av

begär att förtälja vad de hade upptäckt.

Rådsförsamlingen sammankallades hastigt i Klosh-Kwans

bostad och Bim började berätta.

»Bröder! Vi följde Keesh i spåren, så som vi voro

anbefallda, och vi färdades med stor försiktighet för

att han icke skulle upptäcka oss. Vid midten av den

första dagen stötte han på en stor björnhane. Det var

ett väldigt .stort djur.»

108 »Kan icke finnas större», bekräftade Bawn och

fortsatte sedan: »Men björnen tycktes icke vara benägen

för strid, han vände sig bort och tassade långsamt sin

väg över isen. Detta sågo vi från klipporna vid

stranden, och björnen styrde kurs åt vårt håll, och efter

honom kom Keesh, alldeles oförfärad. Och han skrek

onda ord åt björnen och fäktade med armarna och

väsnades. Och då blev björnen arg och reste sig på

bakbenen och brummade. Men Keesh gick rakt emot

honom.»

»Ja», högg Bim in, »Keesh gick rakt emot björnen.

Och björnen måttade efter Keesh med sin ena tass och

Keesh sprang undan. Men när han sprang, släppte

han en liten rund boll på isen. Och björnen stannade

och luktade på den, och så sväljde han den. Keesh

fortfor att springa undan och släppa ned små runda

bollar och björnen åt upp dem alla.»

Nu höjdes en mängd tvivlande rop, och Ugh-Gluk

förklarade rent ut sin misstro.

»Vi sågo det med egna ögon», försäkrade Bim.

Och Bawn tilläde:

»Ja, med våra egna ögon. Och detta fortgick tills

björnen plötsligt reste sig upp på bakbenen och skrek

himmelshögt i plågor och slog ursinnigt framför sig

med framtassarna. Keesh gick vidare över isen och

höll sig på tryggt avstånd. Men björnen brydde sig

nu icke alls om honom, utan var uteslutande upptagen

av det onda, som de små runda bollarna hade ställt

till i hans inälvor.»

»Ja, i hans inälvor», avbröt Bim. »För han klöste

sig själv och gjorde höga skutt på isen som en lekfull

björnunge, men det sätt varpå han skrek och tjöt

109visade tydligt att han icke skuttade på lek, utan av

smärta. Aldrig förr har jag sett en sådan syn!»

»Nej, aldrig kan man ha sett en sådan syn», tog

Bawn ordet, »och så var det också en så väldigt stor

björn.»

»Trolldom!» inföll Ugh-Gluk.

»Det vet jag inte», svarade Bawn. »Jag berättar

endast vad jag såg. Och efter en stund måste björnen

ha blivit trött och matt, ty han var mycket tung och

hade skuttat omkring alldeles förskräckligt, och så

tassade han i väg utmed strandisen, slängde huvudet

långsamt av och an och allt emellanåt satte han sig

ned för att jämra och skrika. Och Keesh följde efter

björnen, och vi följde efter Keesh, och så höllo vi på

hela den dagen och tre dagar därtill. Björnen blev

matt och svag och upphörde aldrig med sitt skrik.»

»Det var trolldom!» utropade Ugh-Gluk. »Det

måste vara trolldom.»

»Det är möjligt.»

Och Bim avlöste Bawn.

»Björnen vandrade än åt ett håll och än åt ett annat,

tassade fram och tillbaka och i kretsgång, så att han

till slut var nära den plats där Keesh först hade råkat

på honom. Och nu var björnen riktigt sjuk, så att

han förmådde icke kravla sig fram längre, och då gick

Keesh fram och stack ihjäl honom med sitt spjut.»

»Och sedan?» frågade Klosh-Kwan.

»Sedan började Keesh ta skinnet av björnen, och vi

vände om och skyndade hit för att hemligheten måtte

bli uppenbarad.»

Och på eftermiddagen samma dag var det kvinnorna

som drogo hem björnens kött, medan männen voro

nosamlade till rådplägning. Då Keesh kom tillbaka

från jakten, skickades en budbärare till honom med

inbjudning att komma till rådplägningen. Men han

gav till svar, att han var hungrig och trött, samt att

hans igloo var stor och bekväm och kunde rymma

många män.

Och männens nyfikenhet var så stor, att hela

rådsförsamlingen med Klosh-Kwan i spetsen steg upp och

begav sig till Keesh’s igloo. Han höll på att äta, men

han tog emot sina gäster med vederbörlig aktning och

anvisade dem plats efter deras rang. Ikeega var

ömsom stolt och förlägen, men Keesh var fullkomligt

lugn.

Klosh-Kwan upprepade vad Bim och Bawn hade

berättat och tilläde sedan med sträng röst:

»Och nu fordra vi förklaring på ditt sätt att jaga,

o Keesh! Ar det häxeri med i spelet?»

Keesh såg upp och smålog.

»Nej, o Klosh-Kwan. Det tillkommer icke en

yngling att veta någonting om häxor, och om dem vet

jag icke heller någonting. Jag har endast utfunderat

ett sätt att med lätthet döda isbjörnar, det är

alltsammans. Det är förnuftets verk och intet häxeri.»

»Och vem som helst kan göra detsamma?»

»Vem som helst.»

Det blev en lång tystnad. Männen sågo på varandra

och Keesh fortfor att äta.

»Och — och —■ och vill du säga oss hur det går till,

o Keesh?» frågade slutligen Klosh-Kwan med darrande

röst.

»Ja, jag vill säga dig det.» Keesh slutade suga ur

inett märgben och steg sedan upp. »Det är mycket

enkelt. Se hit!»

Han tog upp en tunn flisa valfiskben och visade den

för dem. Dess bägge ändar voro vassa som nålspetsar.

Så rullade han omsorgsfullt ihop denna strimla tills

den nästan försvann i hans hand. Men så snart han

släppte den sprang den upp igen som en fjäder och

blev rak som från början. Så tog han ett stycke

val-fiskspäck.

»Man tar ett litet stycke späck — så här — och gör

en fördjupning i det. Så lägger man in det väl

hoprullade valfiskbenet i håligheten och trycker fast ett

annat stycke späck över benet. Därefter lägger man

ut den lilla runda bollen, så att den får frysa och bli

hård. Björnen sväljer den lilla runda bollen, ?päcket

smälter, valfiskbenet med dess vassa spetsar rätar ut

sig, björnen blir sjuk — och när björnen är mycket

sjuk, dödar man honom med ett spjut. Det är mycket

enkelt.»

Och Ugh-Gluk sade »Åh!» och Klosh-Kwan sade

»Ali!» och var och en sade någonting efter sitt eget

manér, och alla hade förstått.

Och detta är historien oni Keesh, som för långa tider

tillbaka levde vid Ishavets rand. Därför att han

använde sitt förnuft och inga trollkonster, steg han från

byns uslaste igloo upp till hedersplatsen som hövding

för sin by. Och det berättas att lycka och medgång

följde hans stam under hela hans levnad, och att

varken änkor eller kraftlösa människor då behövde gråta

om nätterna efter kött.

DET OVÄNTADE.

Det är en enkel sak att ge akt på det påtagliga och

göra vad man är beredd på. Det individuella livets

tendens är att vara snarare statisk än dynamisk,

snarare leva i ro än öva självverksamhet. Och denna

tendens underblåses av civilisationen, där endast det

påtagliga väcker uppmärksamhet och det oväntade

sällan inträffar. Men när så det oväntade inträffar

och är av tillräckligt allvarlig beskaffenhet, gå de icke

dugande under. De se icke det som icke är påtagligt,

de äro ur stånd att göra det oväntade, oförmögna att

från egna givna banor slå in i andra främmande

hjulspår. Kort sagt, när det blir slut på det vanliga i

deras liv, äro de förlorade.

Å andra sidan finns det individer som äro skapade

att kämpa med svårigheter — de dugande, som icke

böja sig under det väntades och det påtagligas välde,

utan kunna lämpa sitt liv efter vilka främmande

förhållanden som helst, dit de ha förirrat sig eller tvingats

av omständigheterna. En sådan individ var Edith

Whittlesey. Hon var född i en engelsk landsbygd

där livet förflyter i snörrät enformighet och det

oväntade är till den grad oväntat, att det rent av anses för

omoraliskt när det inträffar. Edith kom tidigt i

tjänst, och hon var ännu i sin första ungdom då hon i

113

Kärlek till livet. 8.

enlighet med given slentrian avancerade till

kammarjungfru.

En verkan av civilisationen är att den påtrycker

omgivningen sina lagar tills det hela blir

maskin-mässigt i sin regelbundenhet. Det misshagliga

utplånas, det oundvikliga förutses. Lian behöver icke

ens bli våt i regn eller frysa i köld — och i stället för

att smyga omkring grym och försåtlig blir döden ett

på förhand arrangerat praktfullt offentligt skådespel,

som efter en färd i omsorgsfullt jämnade hjulspår

avlämnar den döde i familjens gravvalv, där dammet

oupphörligt sopas bort och gångjärnen hindras från

att rosta.

Sådan var den omgivning där Edith Whittlesey

levde. Ingenting hände. Det kunde knappast kallas

en tilldragelse, då hon vid tjugufem års ålder fick följa

sin matmor på en liten tur till Förenta staterna.

Hjulspåret gick endast i ändrad riktning. Det var

fortfarande samma spår och lika omsorgsfullt jämnat.

Och i enlighet därmed gick färden över Atlanten lugnt

och stilla — skeppet, som förde dem, var icke av dem

som vräkas hit och dit ute på oceanen, utan snarare

ett rymligt hotell med många korridorer och snabb

och stilla gång. Havets vågor tuktades till

undergivenhet av den stora kolossen, så att havet föreföll

enformigt och stilla som en kvarndamm. Och de väl

jämnade hjulspåren fortsatte även på andra sidan

havet — aktningsvärda, välordnade spår med hotell

vid varje uppehållsplats och hotell på hjul mellan

uppe-hållsplatserna.

I Chicago, där matmodern såg en fas av

samhällslivet, såg Edith Whittlesey en annan, och när hon

114lämnade sin förnäma matmors tjänst och blev Edith

Nelson, förrådde hon måhända en skymt av sin förmåga

att brottas med det oväntade och bemästra det. Hans

Nelson var immigrant, svensk till börden och

timmerman till yrket, och inom honom bodde den germaniska

oro, som ständigt driver denna ras västerut för att

söka äventyr. Han var storväxt och trögtänkt, ägde

föga inbillningskraft, men en ofantlig tilltagsenhet

och var för övrigt lika trofast och tillgiven som han

var stor och stark.

»När jag har arbetat strängt och sparat lite pengar,

skall jag ge mig av till Colorado», hade han sagt till

Edith dagen efter deras giftermål. Ett år senare

voro de i Colorado, och där såg Hans Nelson gruvarbete

för första gången och blev gripen av guldfebern. Hans

undersökningar förde honom genom Dakota, Idaho

och östra Oregon samt vidare inåt bergen i Brittiska

Columbia. På färdväg och i läger var Edith ständigt

med honom, delade hans framgångar, hans vedermödor

och hans arbete. Hon gick nu ej längre med den

inomhus sysslande kvinnans korta steg, utan med

långsträckta, som en bergsbo. Hon lärde sig att betrakta

faror med oförvillad blick och uppfattning, och hon

gjorde sig därigenom för alltid fri från den paniska

förskräckelse, som härrör från okunnighet och vidlåder

människor som uppfostrats i städerna — och som är

orsaken till att de bete sig lika dumt som enfaldiga

hästar, så att de antingen avvakta sitt öde stela av

fasa i stället för att kämpa emot det, eller också rusa i

väg i blind, sj älvfördärvande förskräckelse, som gör

att vägen belamras med förolyckade kadaver.

Edith Nelson möttes av det oväntade vid varjekrökning av vägen, och hon tränade sina ögon till att

icke endast se det påtagliga, utan också det fördolda

hos det landskap som omgav henne. Hon, som aldrig

hade lagat mat förut i hela sitt liv, lärde sig att baka

bröd utan tillsats av jäst eller jästpulver, att grädda

det först på ena sidan och sedan på den andra i

stekpannan vid öppen eld. Och när det sista mjölet var

förtärt och den sista fläsksvålen var slut, var hon i

stånd att bjuda omständigheterna spetsen, och av

mockasiner och mjukare läderbitar i bagaget tillreda

ett surrogat för livsmedel, som förmådde hålla en

människas själ kvar i hennes kropp och sätta henne i stånd

att gå vidare. Hon lärde sig lasta en häst lika bra

som en man kunde göra det — ett arbete, som skulle

kunna göra varje stadsbo förtvivlad och tillintetgöra

all hans stolthet — och hon visste hur varje särskild

packa skulle insurras. För övrigt kunde hon också

göra upp eld i surt bränsle under hällande regn utan

att förlora sitt goda humör. Med ett ord, hon behärskade

det oväntade i alla dess uppenbarelser. Men »Det

stora Oväntade» skulle också komma i hennes väg

och pröva hennes krafter.

Guldsökareströmmen flöt mot norr inåt Alaska,

och det var oundvikligt att Hans Nelson och hans

hustru skulle dragas in i den och sopas med mot

Klondyke. Hösten 1897 befunno de sig i Dyea, men utan

pengar att kunna få sin utrustning buren över

Chil-coot Pass och forslad ner till Dawson. Varför Hans

Nelson den vintern arbetade i sitt yrke och hjälpte

till att bygga den hastigt uppförda ekiperingsstaden

Skaguay.

Han höll noga reda på vad som hände, och under

116hela vintern tyckte han sig höra Alaska kalla honom

till sig. Men Latuya Bay kallade högljuddast, och

sommaren 1898 voro han och hans hustru i sjuttio fot

långa siwashkanoter på färd utmed den av otaliga

klippor sönderskurna kusten. De åtföljdes av indianer

och även av tre andra män. Indianerna landsatte

dem och deras tillhörigheter i en enslig liten vik

ungefär hundra mil bortom Latuya Bay och återvände sedan

till Skaguay, men de tre andra männen stannade också

på platsen, ty de voro alla medlemmar av det

organiserade sällskapet. Var och en hade satt in en lika

stor summa i utrustningen och vinsten skulle delas i

lika stora delar. Edith Nelson hade åtagit sig

matlagningen för sällskapet, och till lön därför skulle hon få

lika stor andel i vinsten som männen.

Först och främst fälldes granar, och av dem byggdes

en hydda med tre rum. Att hålla hyddan i ordning

tillkom Edith Nelson. Männens åliggande var att

söka efter guld, vilket de gjorde, och att finna guld,

vilket de också gjorde. Men det var inga

häpnadsväckande fynd, utan endast obetydligt lönande.

Långa timmars strängt arbete kunde inbringa varje

man femton å tjugu dollars per dag. Alaskas korta

sommar förlängdes emellertid utöver den vanliga

tiden, och de drogo fördel av denna tillfällighet och

sköto upp återfärden till Skaguay till sista ögonblicket.

Och då var det för sent. Man hade kommit överens

med dussintals indianer från trakten att följa med

dem vid deras sedvanliga affärsresa nedåt kusten på

hösten. Och indianerna hade väntat på de vita ända

in i elfte timmen, men sedan givit sig av. Det fonns

ingen annan utväg för sällskapet än att invänta till-

117fällig möjlighet till transport. Under tiden rensades

inmutningen och bränsle samlades i stora förråd.

Indiansommarn låg där och drömde och drömde,

men så kom vintern plötsligt så skarp och skärande

som en valthornsstöt. Den kom på en enda natt,

och våra guldsökare vaknade på morgonen vid tjutande

blåst, yrande snö och frysande vatten. Snöstorm

följde på snöstorm, och däremellan rådde en tystnad,

som endast bröts av bränningarnas dova slag mot den

ödsliga stranden, där det salta skummet slog upp och

klädde den med is.

Allt stod emellertid väl till i hyddan. Det funna

guldstoftet hade vägts upp och befunnits motsvara

ungefär åtta tusen dollars, och man kunde icke vara

annat än nöjd. Männen förfärdigade snöskor, jagade

för att skaffa färskt kött till förrådet, och spelade

ändlösa partier whist och pedro under de långa kvällarna.

Nu, sedan guldsökandet hade upphört, överlämnade

Edith Nelson eldning och diskning åt männen, varemot

hon till gengäld stoppade deras strumpor och lagade

deras kläder.

Det förekom varken gnabb eller kiv eller gräl i den

lilla hyddan, och dess samtliga innevånare lyckönskade

ofta varandra för att man trivdes så väl tillsammans.

Kans Nelson var som alltid trögtänkt och

lätthanterlig, och Edith hade för länge sedan vunnit hans

obegränsade beundran för sin förmåga att umgås med folk.

Harkey — en lång och mager karl från Texas — var

ovanligt vänlig för att ha ett buttert temperament,

och så länge man icke utmanade hans teori att »guldet

växte», var han rätt trevlig. Den fjärde medlemmen

av sällskapet, Michael Dennin, bidrog genom sina ir-

118ländska kvickheter att hålla munterheten vid makt i

hyddan. Han var storväxt och stark, kunde lätt brusa

upp över småsaker, men visade ett orubbligt godt

humör när det gällde större prövningar och

ansträngningar. Den femte och siste medlemmen, Dutchy, var

sällskapets frivilliga skottavla. Han kunde nästan göra

vad som helst för att väcka skratt på sin egen

bekostnad och därigenom roa de övriga. Hans förnämsta

syfte i livet tycktes vara att framkalla skratt. Intet

allvarsamt gräl hade stört friden i hyddan, och nu,

då var och en av sällskapet hade sextonhundra dollars

i behåll för en kort sommars arbete, rådde där en anda

av välfödd belåtenhet.

Och så — inträffade det oväntade. Man hade nyss

slagit sig ned vid frukostbordet. Fastän klockan

redan var åtta — upphörandet af arbetet i inmutningen

hade naturligtvis medfört ändring i måltidstimmarna

— brann ett ljus i halsen på en butelj och lyste över

bordet. Edith och Hans sutto vid var sin ända av

bordet. Vid ena långsidan sutto Harkey och Dutchy

med ryggarna vända åt dörren. Den andra långsidan

var oupptagen. Dennin hade ännu icke infunnit sig.

Hans Nelson såg på den tomma stolen, skakade

långsamt på huvudet och sade med ett klumpigt försök att

vara lustig:

»Brukar annars alltid vara den förste att hugga för

sig. Det är märkvärdigt. Kan han vara sjuk?»

»Var är Michael?» frågade Edith.

»Steg upp en liten stund före oss och gick ut»,

svarade Harkey.

Dutchy gjorde putslustiga grimaser. Han låtsade

sig ha kunskap om orsaken till Dennins frånvaro och

119antog en hemlighetsfull min, då de ivrigt uppmanade

honom att säga vad han visste. Edith gick och såg

efter i männens sovrum och kom sedan tillbaka. Han

såg på henne, och hon skakade på huvudet.

»Han har aldrig förr kommit för sent till någon

måltid», anmärkte hon.

»Kan inte begripa det», sade Hans. »Han brukar

alltid vara vid god aptit — äta som en häst.»

»Det är verkligen för illa», sade ändtligen Dutchy

med en bedrövad skakning på huvudet.

Han tycktes vilja göra sig lustig över kamratens

uteblivande.

»Det är stor synd!» fortsatte Dutchy.

»Vad då?» frågade de övriga i korus.

»Stackars Michael!» ljöd svaret i sorgsen ton.

»Nå, vad står på med Michael?» frågade Harkey.

»Han är inte hungrig längre», klagade Dutchy.

»Han har mist aptiten. Han tycker inte om maten

här.»

»Så ser det då inte ut — han brukar stoppa i sig

ända upp till öronen», sade Harkey.

»Det gör han bara för att vara artig mot mrs Nelson»,

svarade Dutchy hastigt. »Jag vet det så väl, så väl —

och det är ju fasligt ledsamt. Varför är han inte här?

För att han har gått ut. Varför har han gått ut? För

att få bättre aptit? Hur bär han sig åt för att få bättre

aptit? Han går barfota i snön. Ack, ack — som om

jag inte visste det! Just på det sättet brukar rikt folk

söka efter aptiten, när den är försvunnen eller håller

på att ge sig av. Och Michael har sextonhundra

dollars. Han är rikt folk nu. Och han har ingen aptit.

Därför förty och emedan — är han på jakt efter apti-

120ten. Om ni öppnar dörren, så får ni nog se spåren

efter hans nakna fötter i snön. Men ni får inte se

aptiten. Det är just det som är hans bekymmer. För

så snart han får tag i aptiten igen, så kommer han nog

till frukosten.»

De brusto i högljudt skratt åt Dutchys tomma prat.

Och skrattet hade knappt dött bort, då dörren

öppnades och Dennin kom in. Alla vände sig om för att se

på honom. Han höll en bössa i handen. Just då de

fäste sina blickar på honom, lyfte han bössan till axeln

och sköt två skott. Vid det första sjönk Dutchy ned

över bordet, varvid hans mugg med kaffet stöttes

omkull och hans gula lugg doppades i tallriken med

vällingen. Pannan låg tryckt mot tallrikskanten, så att

tallriken reste sig upp mot hans hår i fyrtiofem graders

vinkel. Harkey rusade redan upp från sin plats när

det andra skottet smällde, men i samma ögonblick föll

han framstupa på golvet, och hans utrop: »Gud i

himlen! » dog bort i ett gurglande ljud.

Det var det oväntade som hade inträffat. Hans

och Edith voro som bedövade. De sutto vid bordet

med varje nerv i spänning och med ögonen som

förhäxade fästade på mördaren. De sågo honom otydligt

genom krutröken, och tystnaden som rådde stördes

endast av dropparna från Dutchys utspillda kaffe, som föll

ned på golvet. Men så öppnade Dennin sin bössa och

tog ut de tomma patronhylsorna. Han höll bössan med

ena handen och stack den andra i fickan för att ta fram

ny ammunition.

Han stoppade just in nya patroner i bössan, då Edith

Nelson vaknade till aktivitet. Det var tydligt att

Dennin hade för avsikt att även döda Hans och henne.

121Under en tidrymd av möjligen tre sekunder hade hon

varit förvirrad och lamslagen av den ohyggliga och

ofattbara form, vari det oväntade denna gång hade

uppenbarat sig. Men nu reste hon sig till kamp emot det.

Hon brottades med det rent handgripligt — hon gjorde

ett kattlikt språng mot mördaren och grep med sina

bägge händer tag i hans halsduk. Den knuff han fick

av hennes kropp förmådde honom att stapplande ta

flera steg tillbaka. Han försökte skaka henne ifrån

sig utan att släppa sitt tag i bössan. Det var kinkigt

nog, ty hennes fasta kropp var smidig som en katts.

Hon kastade sig åt ena sidan, och genom sitt grepp vid

hans strupe var hon nära att rycka honom till golvet.

Men han rätade upp sig och svängde hastigt rundt.

Alltjämt fasthållande sitt grepp följde hon med under

hans svängningar, så att hennes fötter lyftes från

golvet och hon virvlade om i luften med hans hals till

hållpunkt för sina händer. Kringvirvlandet

kulminerade i en sammanstötning med en stol, och både

mannen och kvinnan störtade i ursinnig brottning till

golvet, och där de lågo belamrade de halva längden av

rummet.

Hans Nelson var en halv sekund efter sin hustru i

att resa sig mot det oväntade. Hans sinnen och

nerver arbetade långsammare än hennes. Hans

organism var grövre, och han behövde en halv sekund längre

för att uppfatta, besluta sig och handla. Hon hade

redan störtat sig över Dennin och gripit tag i hans

halsduk, när Hans rusade upp. Men han hade icke samma

besinning som hon. Han var gripen av ett blindt

ursinne, av berserkaraseri. I det ögonblick han rusade

upp från sin stol, öppnades hans mun och gav ifrån sig

122ett ljud som var halvt ett rytande och halvt ett tjut. De

bägge framför honom hade redan börjat virvla rundt,

och under ett ihållande rytande och tjut förföljde han

dem nedåt rummet och upphann dem just då de

störtade till golvet.

Hans kastade sig över den fallne mördaren och

bearbetade honom ursinnigt med knytnävarna. Det var

slag som av en slägga, och när Edith kände att Dennins

kropp blev slak, släppte hon sitt grepp och vältade åt

sidan. Hon låg flämtande på golvet och såg vad som

försiggick. De ursinniga slagen regnade fortfarande

över Dennin. Men han tycktes icke fråga efter dem.

Han rörde icke ett finger. Och nu förstod hon, att

han måste vara medvetslös. Hon ropade till Hans att

han skulle upphöra att slå. Hon ropade det om igen.

Men han fäste intet avseende vid hennes uppmaning.

Då grep hon honom i armen, men detta hejdade endast

obetydligt hans vilda slag.

Det var ingen överlagd impuls som drev Edith att

göra vad hon nu gjorde. Icke heller skedde det av

medlidande eller av hörsamhet mot religionens »Du

skall icke». Det var snarare en känsla av laglydighet,

av en etik som tillhörde hennes ras och hennes tidigare

omgivning, som nu tvingade henne att lägga sin egen

kropp emellan sin man och den hjälplöse mördaren.

Det var icke förrän Hans upptäckte att slagen

träffade hustrun som han upphörde med dem. Och nu

lät han sig skjutas undan av henne ungefär på samma

sätt som en ilsken men lydig hund låter sig fösas undan

av sin husbonde. Denna likhet gick ännu längre.

Djupt nere i hans hals mullrade fortfarande ursinnet

alldeles som hos ett djur, och det såg flera gånger ut

123som om han ville på nytt överfalla sitt byte, men

hustrun avhöll honom därifrån genom att skyndsamt lägga

sig emellan.

Allt längre och längre sköt Edith sin man tillbaka.

Hon hade aldrig förr sett honom sådan som nu, och hon

kände sig mera skrämd av honom än hon hade varit

av Dennin midt under deras hetaste strid. Hon

kunde knappast tro, att detta rasande odjur var hennes

Hans, och med förskräckelse blev hon plötsligt

medveten om en instinktmässig fruktan, att han skulle

hugga sina tänder i hennes hand som ett vildt djur.

Ovillig att göra henne illa, men gäckad i sitt begär att

återvända till attacken, slingrade Hans sig av och an.

Men Edith följde beslutsamt varje hans rörelse, tills

de första glimtarna av förnuft återvände och han gav

efter.

Bägge kravlade sig med ansträngning upp på sina

fötter. Hans stapplade tillbaka mot väggen och

stödde sig mot den; det ryckte i hans ansikte, och i

hans strupe hördes fortfarande det djupa åskmullret,

som nu likväl småningom upphörde. Reaktionens

stund hade kommit. Edith stod midt på golvet och

vred händerna — stönande, flämtande och våldsamt

skakande i hela sin kropp.

Hans fäste icke ögonen på någonting, men Edith

stirrade med fasa på den ena detaljen efter den andra,

som vittnade om det som tilldragit sig. Dennin låg

orörlig. Den omkullslagna stolen, som slungats

framåt under den ursinniga brottningen, låg i hans närhet.

Till en del under honom låg bössan, fortfarande öppen

vid bakstycket. Nedanför hans högra hand lågo de

bägge patronerna, vilka han ej hade hunnit passa in,

124men hållit kvar i sin knutna hand tills han blev

medvetslös. Harkey låg framstupa på golvet där han hade

fallit, och Dutchy låg med huvudet över bordet och sin

gula lugg begravd i vällingstallriken, som fortfarande

stod rest i fyrtiofem graders vinkel. Den där uppresta

tallriken övade nästan ett slags förtrollning på Edith.

Varför föll den inte? Det var ju löjligt. Inte var det

någon naturlag att en vällingstallrik skulle resa sig på

bordet, om också en människa hade blivit dödad . . .

Hon såg återigen på Dennin, men hennes ögon drogos

ovillkorligt tillbaka till den lutande tallriken. Den

var då för löjlig! Hon kände ett hysteriskt begär att

skratta. I detsamma lade hon märke till tystnaden

och glömde tallriken för en ivrig önskan att någonting

skulle hända. Det regelbundna droppandet av kaffet

gjorde endast tystnaden och stillheten så mycket

påtagligare. Varför kunde inte Hans göra någonting?

Eller säga någonting? Hon såg på honom och ville

tala, men upptäckte då att hennes tunga vägrade göra

tjänst. Det värkte så underligt i hennes hals och

munnen kändes torr och sträv. Hon kunde endast se på

Hans — och han såg på henne . . .

Plötsligt bröts tystnaden genom en skarp skräll av

metall. Edith skrek till och hennes blick gled tillbaka

till bordet. Tallriken hade fallit ner. Hans drog en

djup suck, som om han vaknade ur en sömn.

Skräl-len från tallriken hade väckt dem till liv i en ny värld.

Hyddan visade i sammandrag den nya värld, där de

härefter måste leva och röra sig. Den forna hyddan var

borta för alltid. Livets horisont hade blivit alldeles

ny och obekant för dem. Det oväntade hade med sin

trollmakt sopat fram över ytan av tingen, ändrat per-

125spektiv, kastat om världen och rört samman det

verkliga och det overkliga i ett häpnadsväckande kaos.

»Å, Herre Gud, Hans!» var det första Edith sade.

Han svarade ej, stirrade endast på henne med fasa.

Sedan såg han sig långsamt omkring i rummet,

granskade det för första gången i alla dess detaljer. Så

satte han på sig mössan och gick mot dörren.

»Vart skall du gå?» frågade Edith ångestfullt.

Han höll redan handen på klinkan och vände sig till

hälften om, då han svarade:

»Jag skall gräva gravar.»

»Gå inte ifrån mig, Hans . . . Lämna mig inte ensam

med» — hennes blick flög över rummet — »med det

här.»

»Gravarna måste grävas», sade han.

»Men du vet ju inte hur många som behövs», invände

hon förtvivlad. Då hon såg, att han nu blev

obeslutsam, tilläde hon: »Och för resten vill jag gå med och

hjälpa till.»

Hans gick tillbaka till bordet och snoppade ljuset

mekaniskt. Sedan företogo de bägge makarna en

undersökning. Både Harkey och Dutchy voro döda, hade

fått mördande skott från så nära håll som möjligt.

Hans vägrade emellertid att gå fram till Dennin, och

Edith var tvungen att utföra denna del av

undersökningen på egen hand.

»Han är inte död», ropade hon till Hans.

Nu gick han dit och såg på mördaren.

»Vad var det du sade?» frågade Edith. Hon hade

uppfattat ljudet av några otydliga ord, som

frammumlats av hennes man.

126 »Jag sa’, att det är en förbannad skam att han inte

är död», blev svaret.

Edith lutade sig över den medvetslöse.

»Låt honom vara», kommenderade Hans barskt,

och hans röst ljöd främmande och besynnerlig.

Hon såg på honom med plötslig oro. Han hade

tagit upp Dennins bössa och höll på att sticka in

patronerna.

»Vad tänker du göra?» skrek hon och reste sig hastigt

från sin nedlutade ställning.

Hans gav intet svar, men hon såg bössan höjas till

hans axel. Hon grep hastigt om pipan med handen

och stötte den uppåt.

»Låt mig vara i fred!» skrek han hest.

Han försökte rycka bössan lös från hennes grepp,

men hon kom närmare och klängde sig fast vid honom.

»Hans! Hans! Sansa dig!» skrek hon. »Var inte

vansinnig!»

»Han har dödat Dutchy och Harkey!» ljöd hennes

mans svar. »Och nu tänker jag döda honom.»

»Men det är orätt, Hans», invände hon. »Kom ihåg

vad lagen säger.»

Han visade genom ett hånfullt leende sin vantro

gentemot lagens vikt och betydenhet i dessa regioner,

men han upprepade endast stilla och egensinnigt:

»Han har dödat Dutchy och Harkey.»

Hon resonerade länge med honom om saken, det vill

säga, hon gjorde det ensam, ty Hans nöjde sig med att

oupphörligt upprepa: »Han har dödat Dutchy och

Harkey. » Men hon kunde icke göra sig fri från de lärdomar

hon fått i sin barndom, eller från den uppfattning hon

hade i arv från sina fäder. Hon hyste en nedärvd

127vördnad för lagen, och enligt hennes åsikt var ett

rättrådigt handlingssätt detsamma som att fylla lagens

fordran. Hon kunde icke se att det fanns någon annan

rätt väg att följa. Att Hans ville på egen hand straffa

Dennin för hans brott vore lika väl en förbrytelse mot

lagen som Dennins eget dåd. Två lagbrott kunde

omöjligt godtgöra att ett hade blivit begånget, ansåg

hon. Det fanns blott ett enda sätt att straffa Dennin,

och det var att det skulle ske lagligt, så som. samhället

hade förordnat. Till sist gav Hans med sig.

»Nåja, sköt det som du vill då», sade han. »Och

i morgon eller övermorgon får du se, att han tar livet

av både dig och mig.»

Hon skakade på huvudet och räckte ut handen efter

bössan. Han ämnade lämna den ifrån sig, men

hejdade sig.

»Vore bättre jag finge skjuta honom», sade han

bedjande.

Hon skakade återigen på huvudet, och han skulle

just lämna henne bössan, då dörren öppnades och en

indian kom in utan föregående knackning. Med honom

följde en häftig vindpust och yrsnö. De vände sig

om emot honom, Hans ännu med bössan i handen.

Den objudne gästen såg sig om utan att förråda den

minsta sinnesrörelse. Med en enda blick uppfattade

han tillståndet i hyddan. Men hans ansikte uttryckte

varken överraskning eller nyfikenhet. Harkey låg

alldeles vid hans fötter, men han tycktes icke ens märka

det. För honom fanns tydligen Harkeys döda kropp

icke till.

»Stark blåst», sade indianen som hälsning. »Allt

väl här? Mycket väl?»

128 Där Hans stod med bössan i sin hand, kände han

sig säker om att indianen trodde honom om att ha

dödat de tre andra. Han gav sin hustru en bönfallande

blick.

»God dag, Negook», fick hon med möda fram.

»Nej, här är inte allt väl. Stor ofrid.»

»Adjö — jag hava mycket brådt, nu vara tvungen gå

igen», sade indianen. Och utan synbar brådska

gjorde han en omväg för att undvika en blodpöl på

golvet, öppnade dörren och gick.

Hans och Edit sågo på varandra.

»Han tror att det är vi som ha gjort det», flämtade

Hans. »Att det är jag som har gjort det.»

Edith teg några ögonblick. Sedan sade hon helt

kort och affärsmässigt:

»Det gör detsamma vad han tror. Det få vi tänka

på sedan. Nu ha vi två gravar att gräva. Men först

och främst måste vi binda Dennin, så att han inte kan

komma undan.»

Hans vägrade att röra vid Dennin, men Edith band

honom fast och säkert till händer och fötter med rep.

Sedan gingo Hans och hon ut i snön. Marken var

frusen och omöjlig att bryta igenom med hacka. Först

samlade de ihop bränsle, sedan skrapade de undan

snön på ett stycke av marken och tände upp eld på den

frusna ytan. Då elden hade brunnit en timmes tid,

hade åtskilliga tum av jorden tinat upp. Det

upptinade skövlades bort och ny eld tändes. På detta

sätt grävde de sig ned ungefär två eller tre tum i

timmen.

Det var ett hårdt och svårt arbete. Yrsnön hindrade

nästan elden från att brinna, blåsten trängde igenom de-

Kärlek till livet. 9.

129ras kläder och kom dem att skälva av köld. De talade

icke mycket. Blåsten hindrade dem. Sedan de hade

uttalat sin undran över vad som kunde ha varit

anledningen till Dennins illgärning, tego de, tyngda under

sin fasa för det ohyggliga som händt. Vid ett-tiden

kastade Hans en blick bortåt hyddan och förklarade

att han var hungrig.

»Nej, inte nu, Hans», svarade Edith. »Jag skalle

inte kunna gå ensam tillbaka dit, så som där nu är, och

laga mat.»

En timme senare erbjöd Hans sig att följa med henne

in, men hon höll honom till att fortfara med arbetet,

och klockan iyra voro bägge gravarna färdiga. De

voro visserligen icke djupa, men de skulle motsvara

sitt ändamål. Mörkret kom. Han skaffade fram

släden, och de bägge döda släpades i storm och mörker

till sina frusna gravar. Processionen var långt ifrån

ståtlig. Släden sjönk djupt ned i drivorna och var

tung att draga. Hans och Edith hade icke ätit sedan

föregående dag och voro utmattade av hunger och

ansträngning. De hade icke kraft att stå emot blåsten,

och många gånger slungade stormilarna dem till

marken. Vid flera tillfällen välte släden, och de måste

lasta den på nytt med den dystra bördan. Den sista

hundra fot långa sträckan fram till gravarna gick

uppför en brant höjd, och den vägen måste de

tillrygga-lägga gående på alla fyra som slädhundar,

användande armarna som ben och stödjande sig på händerna

i snön. Det oaktat drogos de två gånger tillbaka av

slädens tyngd, halkade och föllo utför sluttningen — de

levande och de döda, draglinor och släde —

alltsammans i en hemsk sammangyttring.

130 »I morgon skall jag sätta upp märken med deras

namn», sade Hans, när gravarna voro igenfyllda.

Editli snyftade. Några brutna satser hade varit

allt vad hon kom ut med av begravningsformuläret,

och nu måste hennes man så godt som bära henne

tillbaka till hyddan.

Emellertid hade Dennin återfått medvetandet. Han

hade rullat sig av och an på golvet under fåfänga

bemödanden att göra sig fri. Han såg på Hans och Edit

med glimmande ögon, men gjorde intet försök att tala.

Hans vägrade fortfarande att röra vid mördaren och

såg surmulen på, medan Edith släpade honom över

golvet och in i männens sovrum. Men hur hon än

ansträngde sig, förmådde hon icke lyfta honom från golvet och

upp i hans brits.

»Vore bättre jag finge skjuta honom, så hade vi

inga bekymmer för honom se’n», vädjade Hans till

Edith ännu en gång.

Edith skakade på huvudet och börj ade sina

ansträngningar på nytt. Till hennes stora förvåning gick det

nu mycket lätt att lyfta upp Dennin, och i samma

ögonblick förstod hon att Hans hade veknat och var

henne behjälplig. Sedan kom rengöringen av köket.

Men golvet vittnade fortfarande tydligt om det

sorgespel som uppförts, ända tills Hans hyvlade av de

fläckade plankorna och brände upp spånorna.

Dagarna kommo och gingo. Där rådde mörker och

en tystnad som endast bröts av stormens tjut och de

isblandade bränningarnas dånande slag mot stranden.

Hans lydde Ediths minsta tillsägelse. All hans kraftiga

tilltagsenhet var försvunnen. Hon hade valt att

131behandla Dennin på sitt sätt, och han lämnade hela

saken i hennes händer.

Mördaren var en ständig hotelse för deras säkerhet.

De kunde alltjämt frukta att han skulle göra sig fri

från sina band, och de voro nödsakade att bevaka

honom både dag och natt. Antingen mannen eller

kvinnan satt ständigt bredvid honom med laddad bössa

i handen. Först försökte Edith dela upp vakttiden

med ombyte efter åtta timmar, men den långa

själs-spänningen blev för ansträngande, så att hon och Hans

i stället avlöste varandra efter fyra timmars vakt.

De måste ju också sova, och eftersom bevakningen

måste försiggå dygnet om, tillbragte de nästan hela

sin vakna tid med att bevaka Dennin. De hade

knappast tid övrig för matlagning och anskaffande av

bränsle.

Efter ISTegooks olägliga besök hade indianerna

undvikit hyddan. Edith skickade Hans för att förmå

dem att forsla Dennin i kanot nedåt kusten till

närmaste handelsstation eller koloni för vita, men hans

försök var lönlöst. Då gick Edith själv och besökte

Negook. Han var den lilla byns hövding, hade en hög

tanke om sitt ansvar och framlade tydligt sin politik

i några få ord.

»Detta vara vit mans ofred», sade han, »icke angå

siwashfolket. Om mitt folk vara er till hjälp, ofred

också sträcka sig till oss. Och om vit mans ofred och

siwashfolkets ofred komma tillsammans och bliva en

ofred, så bliva detta mycket stor ofred, över allt

förstånd och utan ända. Ofred ingenting godt. Mitt

folk icke hava gjort någonting ondt. Varför då hjälpa

er och få ofred?»

132 Och Edith Nelson vände tillbaka till den hemska

hyddan med dess skiftande fyratimmarsbevakning.

Ibland när det var hennes tur och hon satt hos fången

med den laddade bössan i sitt knä, ville hennes

ögonlock falla ihop och hon var nära att slumra in. Men

alltid spratt hon häftigt upp igen, grep tag i bössan och

kastade en hastig blick på Dennin. Dessa sprittningar

voro avgjort nervösa och deras verkan var icke

förmånlig för henne. Hennes fruktan för den fångne var

så stor, att till och med om hon var klarvaken, behövde

han endast göra en rörelse under filtarna för att hon

skulle spritta till på samma sätt och hastigt gripa tag

i bössan.

Hon höll på att i grund förstöra sina nerver, och hon

kände det. Först började ögongloberna dallra, så att

hon måste sluta till ögonlocken för att få någon ro och

lättnad. Sedan kommo nervösa ryckningar i ögonen,

som hon ej kunde bemästra. Dessutom kunde hon

icke få det ohyggliga sorgespelet ur sina tankar. Hon

såg det ständigt framför sig lika fasansfullt som den

första morgonen, när det oväntade så plötsligt

uppenbarade sig och tog hyddan i besittning. Under sina

dagliga omsorger för fången måste hon med

sammanbitna tänder söka stålsätta sig både till själ och kropp.

Hans var angripen på ett helt annat sätt. Han

var besatt av den fixa idén, att det var hans plikt att

döda Dennin, och när det var hans tur att passa upp

på den fängslade eller bevaka honom, hemsöktes Edith

av fruktan att Hans skulle öka hyddans fasor genom

ett tredje blodsdåd. Han svor alltid ursinnigt över

Dennin och behandlade honom hårdhändt. Men han

försökte dölja sin fixa idé och sade emellanåt till sin

133hustru: »Med tiden kommer du allt och vill att jag

skall döda honom, men då vill jag inte göra det. För

det skulle göra mig sjuk.» Men mer än en gång, när

Edith var fri från sin vakt, kunde hon överraska de

bägge männen stirrande på varandra så ursinnigt som

ett par vilda djur. Hans’ ansikte lyste av mordlust,

och i Dennins ögon glödde samma vilda raseri som hos

en fången råtta. »Hans!» ropade hon då. »Sansa

dig!» Och han kom åter till sina sinnen, häpen och

skamsen, men icke ångerfull.

Så hade nu också Hans blivit en faktor i det problem,

som det oväntade hade givit Edith Nelson att lösa.

Från början hade det endast varit en fråga angående

rätta sättet att behandla Dennin, och enligt hennes

uppfattning var det rättast att hålla honom fängslad

tills han kunde överlämnas till rannsakning inför

lämplig domstol. Men nu kom Hans med, och hon

insåg, att hans förnuft och hans välfärd voro i fara.

Det dröjde icke heller länge innan hon upptäckte,

att hennes egen styrka och förmåga att uthärda måste

tagas med i beräkningen. Hon höll på att duka under.

Hennes ena arm spratt ofta ofrivilligt till och skakade

häftigt. Hon spillde maten ur sin sked och kunde

icke alls lita på den oberäkneliga armen. Hon antog,

att det var ett anfall av spasmer och fruktade att det

onda kunde tilltaga. Om hon alldeles dukade under?

Och tanken på den möjligheten, att hyddan i en

framtid skulle endast hysa Dennin och Hans, ökade hennes

fasa.

Efter den tredje dagen hade Dennin börjat tala.

Hans första fråga hade varit: »Nå, vad tänker ni göra

med mig?» Och samma fråga upprepade han sedan

T34dagligen och många gånger om dagen. Och Edith

gav ständigt samma svar — att han naturligtvis skulle

bli behandlad enligt lagens bud. Hon ställde i sin tur

varje dag en fråga till honom. »Varför gjorde ni det?»

Men på den frågan gav han icke något svar. Han

bemötte den endast med utbrott av den ursinnigaste

vrede, varunder han rasande ryckte och slet i

läderremmarna, som fängslade hans händer, och gav luft

åt de rysligaste hotelser om vad han skulle göra henne

när han blev lös igen, vilket han var övertygad om

skulle ske förr eller senare. I sådana stunder spände

hon bägge hanarna på bössan, färdig att skjuta ned

honom i fall han skulle slita sig lös, allt under det hon

själv darrade och flämtade och kände sig alldeles yr

av sj älsspänning och fasa . . .

Men med tiden blev Dennin fogligare. Det föreföll

Edith som om han tröttnat på att ständigt ligga.

Han började tigga och be att bli frigjord. Han gav

de otroligaste löften. Han skulle visst inte göra dem

något ondt. Han skulle självmant ge sig av nedåt

kusten och lämna sig i lagens våld. Han skulle ge

dem sin andel av guldet. Han skulle bege sig ända

in i den vildaste vildmarken och aldrig mera visa sig

på civilisationens områden. Han skulle ta sitt eget

liv, om hon bara ville släppa honom lös. Och hans

böner kulminerade vanligen i häftiga utbrott av raseri,

så att det föreföll henne som om han vore nära att få

konvulsioner. Men hon skakade bara på huvudet

och nekade honom friheten, för vars skull han hetsat

upp sig till en sådan grad.

Veckor gingo, och Dennin fortfor att bli allt

rned-görligare. Det framgick av allt att han var uttröttad.

135»Å, jag är så trött, så trött», brukade han mumla och

slängde sitt huvud av och an på kudden som ett

kinkigt barn. Längre fram började han lidelsefullt tigga

och be att de skulle döda honom. Han bad Edith

ge honom döden, han bad Hans befria honom från hans

eländiga liv, så att han åtminstone kunde få vila i ro.

Deras belägenhet var nästan outhärdlig. Ediths

nervositet var i tilltagande och hon kände med sig,

att kraschen en gång måste komma. Hon kunde icke

ens njuta den vila hon behövde, ty hon hemsöktes av

en ständig fruktan, att Hans skulle ge vika för sin fixa

idé och döda Dennin medan han sov. Och man var

visserligen redan i januari, men månaden skulle gå

innan man kunde vänta att något handelsfartyg skulle

visa sig i viken. För övrigt hade de aldrig tänkt sig

att behöva övervintra i hyddan, och deras förråd av

livsmedel var icke stort. Hans kunde icke heller öka

det genom jakt; de voro fastkedjade vid hyddan

genom nödvändigheten att bevaka sin fånge.

Någonting måste göras, och Edith visste det. Hon

tvingade sig till att på nytt genomtänka problemet.

Hon kunde icke skaka av sig den arvslott som åtföljde

hennes ras — den vördnad för lagen som. låg henne i

blodet och ytterligare inpräglats hos henne genom

uppfostran. Hon visste, att vad hon än gjorde måste hon

göra det enligt lagens bud, och medan hon satt där i

långa timmars vaka med bössan i sitt knä, under det

mördaren rastlöst kastade sig av och an på britsen

bredvid henne och stormen tjöt därutanför, företog

hon självständiga sociologiska forskningar och

utfunderade på egen hand hur lagen hade utvecklats. Och

så kom hon till den slutsatsen, att lagen icke var nå-

136gonting annat än en grupp människors vilja och dom.

Och det betydde ingenting hur stor gruppen var.

Det fanns ju små grupper, resonerade hon, som t. ex.

Schweiz, och det fanns stora, som t. ex. Förenta

staterna. Således betydde det icke heller någonting hur

liten gruppen var, resonerade hon. Det kunde ju

finnas ett land, som ej hade mer än tiotusen innevånare,

men deras kollektiva vilja och dom skulle i alla fall

vara det landets lag. Skulle då icke också bara ett

tusen människor kunna utgöra en sådan grupp? frågade

hon sig själv. Och om så vore —• varför icke ett

hundra? Varför icke femtio? Varför icke fem?

Varför icke — två?»

Hon blev skrämd av sin egen slutledning, och hon

talade om sina funderingar för Hans. I början förstod

han henne icke, men när han slutligen gjorde det,

framdrog han övertygande exempel. Han talade om

»miners’ meetings», då alla männen på en plats kommo

tillsammans, stiftade lag och ombesörjde dess

tillämpning. Om där också bara vore tio eller femton

tillstädes, sade han, så blev likväl flertalets vilja lag för

alla dessa tio eller femton, och den som bröt mot den

måste bli straffad.

Äntligen såg Edith vägen klar framför sig. Dennin

skulle hängas. Och Hans instämde med henne. De

bägge utgjorde ensamma den lagstiftande gruppen.

Och det var gruppens vilja att Dennin skulle bli hängd.

I fråga om tillämpningen av denna vilja bemödade

sig Edith allvarligt att iakttaga de sedvanliga formerna,

men gruppens fåtalighet gjorde, att Hans och hon

måste tjänstgöra både som vittnen, jury, domare —

och bödlar. Hon uppläste en formlig anklagelse mot

*37Michael Dennin för mord på Dutchy och Harkey, och

fången låg på britsen och avhörde vittnesmålen som

avgåvos först av Hans och sedan av Edith. Kan

vägrade att förklara sig skyldig eller icke skyldig och

förblev ty^st när hon frågade, om han hade någonting

att anföra till sitt försvar. Utan att lämna sina

platser uttalade hon och Hans i egenskap av jury sitt

»skyldig». Varefter Edith som domare avkunnade

domen. Hennes röst skälvde, det ryckte i hennes

ögonlock och hennes vänstra arm skalv, men hon

gjorde vad hon skulle.

»Michael Dennin! Inom tre dagar härefter skall ni

ljuta döden genom hängning.»

Så lydde domen. Dennin drog omedvetet en suck

av lättnad, skrattade sedan trotsigt och sade:

»Se’n tänker jag den fördömda britsen inte skall

skaffa mig ryggvärk längre, och det är alltid en tröst.»

Efter domens avkunnande tycktes en känsla av

lättnad ha kommit över dem alla. Det märktes i

synnerhet på Dennin. Allt hans trots och hans

sur-mulenhet voro som bortblåsta, han talade helt

sällskapligt med sina vaktare, lät till och med höra en och

annan av sina forna kvickheter. Det beredde honom

också mycken tillfredsställelse att Edith läste högt

för honom ur bibeln. Hon läste stycken ur Nya

testamentet, och han visade sig djupt intresserad av den

förlorade sonen och rövaren på korset.

Dagen före avrättningen frågade Edith återigen

som vanligt:

»Varför gjorde ni det?»

Och nu svarade Dennin:

»Å, det var helt enkelt därför att jag tänkte att ...»

138 Men hon tystade honom och bad honom vänta litet

och skyndade att väcka Hans. Det var hans sovtid

och han vaknade knotande och gnuggade sig i ögonen.

»Gå och hämta hit Negook, och någon av de andra

indianerna», sade hon till honom. »Michael vill

bekänna. Laga äntligen att du får dem med. Tag

bössan med och för hit dem med våld, om det inte går

på annat sätt.»

En halvtimme därefter föstes Negook och hans

farbror Hadikwan in i den livdömdes rum. De infunno

sig motvilligt. Hans hade drivit dem dit med bössan

i hand.

»Detta kommer inte att medföra någon ofrid för er

och ert folk, Negook», sade Edith. »Ni behöva inte

göra någonting annat än höra noga på och uppfatta

vad som säges.»

Och på detta sätt avgav nu den till döden dömde

Michael Dennin en offentlig bekännelse om sitt brott.

Medan han talade, nedskrev Edith hans ord, indianerna

hörde på och Hans stod på vakt vid dörren, för att

vittnena ej skulle komma åt att springa sin väg.

Dennin hade icke varit hemma i det gamla landet

på femton år, förklarade han, och det hade alltid varit

hans mening att komma tillbaka dit med en hel hop

pengar och laga att hans gamla mor finge det bra under

sina återstående dagar.

»Men hur skulle jag kunna göra det med bara sexton

hundra?» frågade han. »Vad jag behövde var allt

guldet, alla de åtta tusen. Med det kunde jag fara

hem så ståtligt som helst. Och så tänkte jag för mig

själv, att ingenting kunde väl vara lättare än ta livet

av er allihop, säga till i Skaguay att indianerna hade

139överfallit oss och så kila i väg till Irland! Nå, så gick

jag och ville ta livet av er, men — som Harkey brukade

säga — jag gapa’ över för mycket och miste därför

hela stycket. Och det här är min bikt. Jag lydde

djävulen förut, och nu, om Gud vill, skall jag göra min

plikt mot Honom.»

»Negook och Hadikwan — ni ha hört den vite

mannens ord» sade Edith till indianerna. »De stå nu

uppskrivna här på papperet, och det tillkommer er

att sätta ett tecken på papperet, så här, så att andra

vita män som se det efteråt kunna veta, att ni ha hört

alltsammans.»

De bägge indianerna ritade kors bredvid sina namn,

mottogo kallelse att följande morgon infinna sig med

hela sin stam för att bevittna vad som vidare skulle

ske och erhöllo sedan tillåtelse att avlägsna sig.

Dennins händer lösgjordes för så lång stund som

han behövde att underskriva bekännelsen. Och så

blev det tyst i rummet. Han tycktes vara utan ro

och Edith kände sig dyster till mods. Dennin låg

utsträckt på r}Tgg och stirrade rakt upp i det med

mossa tätade taket.

»Och nu skall jag göra min plikt mot Gud»,

mumlade han sakta. Han vände huvudet mot Edith.

»Läs för mig — ur boken», sade han. Och han tilläde

med en glimt av skämtsamhet: »Det skall kanske

hjälpa mig att glömma britsen.»

Avrättningsdagen kom, klar och kall.

Termometern visade tjugufem grader under noll, och den isande

blåsten trängde genom märg och ben. För första

gången på veckotal stod Dennin på sina fötter. Hans

muskler hade så länge varit dömda till overksamhet

140och han hade så kommit ur vanan att hålla sig i

upprätt ställning, att han knappt kunde stå. Han

vaggade fram och tillbaka, stapplade och grep efter Edith

med sina bundna händer för att få stöd.

»Fasligt vad jag är yr i skallen», sade han med ett

lätt skratt.

Ett par ögonblick senare tilläde han:

»Och jag är riktigt glad åt att det snart är över med

alltihop. För den fördömda britsen skulle i alla fall ha

tagit livet av mig.»

När Edith satte pälsmössan på honom och drog ned

lapparna över hans öron, skrattade han och sade:

»Vad gör ni så där för?»

»Det är en bister köld ute», svarade hon.

»Och vad betyder förfrusna öron för stackars Michael

Dennin tio minuter härefter?» frågade han.

Hon hade stålsatt sig för att kunna uthärda denna

sista och svåraste prövning, och hans anmärkning

verkade som en stöt mot hennes självbehärskning. Hittills

hade det hela nästan förefallit henne spöklikt som i en

dröm, men den brutala sanningen i hans ord öppnade

hennes ögon på vid gavel för verkligheten av det som

pågick. Irländaren märkte hennes plötsliga

förstämning.

»Beklagar att jag gjort er ledsen med mitt dumma

prat», sade han ångerfullt. »Men jag mente ingenting

med’et. Det är en stor dag för Michael Dennin i dag,

och han är så glad som en lärka.»

Han började vissla en munter melodi, men den blev

snart melankolisk och dog bort.

»Jag önskar här funnes en präst», sade han

tankfullt, men tilläde hastigt: »Nåja — Michael Dennin

141är för gammal veteran att känna saknad efter lyx,

när han är ute på färdvägar.»

Han var så kraftlös och ovan att gå, att när dörren

öppnades och han kom ut i fria luften, var det nära att

blåsten hade vräkt omkull honom. Edith och Hans

stödde honom, på var sin sida. Han skämtade

oupphörligt och försökte hålla dem vid godt humör —

avbröt dessa bemödanden blott en enda gång för att

be dem sända hans andel av guldet till hans mor i

Irland.

De gingo uppför en liten höjd och kommo ut på en

öppen plats bland träden. Där stod en tunna

upprest i snön, och kring den var en allvarlig krets samlad

—• där var Negook och Hadikwan och alla indianerna

ända ned till småbarnen och hundarna. Alla hade

kommit för att se tillämpningen av den vite mannens

lag. Nära därintill var en öppen grav, som Hans

med eldens hjälp hade grävt i den frusna marken.

Dennin granskade anordningarna med kritiska ögon.

Han såg på graven och på tunnan, mätte med ögonen

repets tjocklek och trädgrenens, över vilket det var

draget.

»Kunde inte ha gjort’et bättre själv, om det hade

varit åt dig i stället, Hans.»

Han skrattade högt åt sitt skämt, men Hans’ ansikte

hade fått en min av butter dysterhet, som såg ut att

icke kunna rubbas av någonting mindre än

domsbasu-nens ljud. Han kände sig riktigt sjuk. Han hade

icke gjort sig reda för det ohyggliga i företaget att

förpassa en medmänniska ur världen. Det hade Edith

däremot gjort; men att hon hade det klart för sig gjorde

icke företaget lättare. Hon tvivlade på att hon skulle

142kunna hålla sig uppe tillräckligt länge för att fullborda

sitt åtagna värv. Hon kände sig oupphörligt frestad

att skrika ut sin jämmer och sjunka ned i snön eller

att sätta händerna för ögonen och vända sig bort och

rusa blindt därifrån — in i skogen, vart som helst,

bara bort! Det var med den allra yttersta

själsan-strängning hon förmådde hålla sig upprätt och gå och

göra det hon hade att göra. Och under allt detta var

hon tacksam mot Dennin för det sätt varpå han hj älpte

henne.

»Ge mig en handräckning», sade han till Hans, och

Hans hjälpte honom upp på tunnan.

Han lutade sig ned, så att Edith kunde lägga snaran

om hans hals. Sedan stod han upprätt, medan Hans

stramade till repet över trädgrenen.

»Michael Dennin, har ni ingenting att säga?» frågade

Edith med klar stämma, som hon bjöd till att göra

stadig.

Dennin hasade med fotterna på tunnan och såg ned

med förlägen uppsyn, likt en som för första gången

talar offentligt. Och Dennin klarade sin strupe.

»Jag är glad att det snart är över», sade han. »Ni

har behandlat mig som en kristen, och jag tackar er

så hjärtligt för er vänlighet.»

»Så må Gud ta emot er, ångerfulle syndare!» sade

hon.

»Ja», svarade hans djupa stämma hennes svaga

och tunna, »må Gud ta emot mig, ångerfulle syndare!»

»Farväl, Michael!» ropade hon, och hennes röst lät

förtvivlad.

Hon kastade sig med hela sin tyngd mot tunnan,

men den stjälpte icke omkull.

143 »Hans! Fort! Hjälp mig!» flämtade hon knappast

hörbart.

Hon kände att hennes sista krafter sveko, och tunnan

rörde sig ej. Men Hans skyndade fram, och i nästa

ögonblick föll tunnan under Michael Dennin.

Edith vände sig bort och stoppade fingrarna i

öronen. Och så började hon skratta — ett skarpt,

skärande, metallklingande skratt. Och Hans kände en

förfäran djupare än han dittills hade erfarit under

hela det hemska skådespelets gång. Edith Nelsons

krafter voro slut. Midt under sitt hysteriska anfall

var hon medveten om detta, och hon kände sig glad

över att hon hade förmått uthärda ansträngningen

tills allt var fullbordat. Hon stödde sig vacklande

mot Hans.

»Led mig till hyddan», pekades hon framstamma.

»Och låt mig sedan få vila», tilläde hon efter ett par

ögonblick. »Låt mig bara få vila — och vila — och

vila ...»

Omsluten av Hans’ arm, som höll henne uppe och

ledde hennes hjälplösa steg, vacklade hon därifrån

över snön. Men indianerna stannade kvar och

bevittnade med allvarlig uppsyn tillämpningen av den

vite mannens lag, som tvingar människor att dingla i

luften.

VÄDERSOLARNA.

Sitka Charley rökte sin pipa och betraktade tankfullt

illustrationerna ur Police Gazette, som sutto på

väggen. Hans ögon hade oavbrutet varit fästade på dem

en dryg halvtimme, och under denna halvtimme hade

jag förstulet givit akt på honom. Någonting rörde

sig inom hans själ, och vad detta än månde vara, så

visste jag att det vore väl värdt att ta reda på. Han

hade levat ett rikhaltigt liv och sett mångt och mycket,

och han hade utfört ett under framför alla under —■

han hade nämligen vändt ryggen åt sitt eget folk och

— för så vidt det kunde vara möjligt för en indian —

blivit en vit mans like till och med i fråga om sj

älsverk-samhet För att begagna hans egna uttryck hade han

»kommit till värme, satt sig bland oss vid vår eld och

blivit en av oss». Han hade aldrig lärt sig läsa eller

skriva, men hans ordförråd var märkvärdigt

omfattande, och ännu märkvärdigare var den fullständighet,

varmed han hade tillägnat sig den vite mannens

synpunkter och omdömen om saker och ting.

Efter en mödosam resdag hade vi träffat på den öde

hyddan. Hundarna hade fått mat, diskningen efter

vår aftonmåltid var överstökad, vi hade bäddat åt oss

och njöto nu av den härliga stund, som kommer efter

varje dag under färderna i Alaska — men blott en enda

Kårlek till livet. io.

145

gång om dagen —■ jag menar den stund, då ingenting

mer än aftonpipan står emellan den uttröttade

kroppen och vilan för natten. Någon föregående gäst i

hyddan hade dekorerat väggarna med illustrationer

ur tidningar och tidskrifter, och det var dessa

illustrationer som så uteslutande hade lagt beslag på Sitka

Charleys uppmärksamhet från och med vår ditkomst

för ett par timmar sedan. Han studerade dem

ihärdigt i tur och ordning, den ena efter den andra, och

gick så tillbaka igen, och jag såg mycket väl, att han

icke var på det klara med sina tankar, utan kämpade

med ovisshet och bryderi.

»Nåå?» sade jag slutligen till honom.

Han tog pipan ur munnen och sade enkelt och

uppriktigt:

»Jag begriper det inte.»

Han drog återigen några bloss och tog på nytt pipan

ur munnen, varefter han pekade med den på

illustrationen ur Police Gazette.

»Den där tavlan — vad skall den betyda? Jag

begriper den inte.»

Jag såg på illustrationen. En man med orimligt

elak uppsyn och högra handen dramatiskt tryckt mot

hjärtat höll på att falla baklänges till golvet.

Framför honom stod en man, vars anletsdrag kunde tillhöra

halvt en Adonis och halvt en förödelsens ängel — och

han höll en rykande revolver i handen.

»Det är ju en man som dödar en annan», sade jag,

medveten om en viss oklarhet i min egen uppfattning

jämte oförmåga att förklara någonting vidare.

»Men varför?» frågade Sitka Charley.

»Det vet jag inte», erkände jag.

146 »Tavlan liar bara ett slut», sade han. »Den har

ingen början.»

»Den framställer livet sådant det kan vara», sade

jag-

»Ivivet har begynnelse», invände han.

J ag var tystad för ögonblicket, och nu flyttades hans

blick till nästa dekoration, en fotografisk reproduktion

av någon konstnär »L,eda och svanen».

»Den där tavlan», sade han, »har ingen början.

Och inte heller något slut. Jag förstår mig inte på

tavlor.»

»Se på den där!» uppmanade jag och pekade på den

tredje i ordningen. »Den har i alla fall en betydelse.

Säg mig hur ni uppfattar den!»

Han betraktade den i flera minuter.

»Den lilla flickan är sjuk», sade han slutligen.

»Det där är doktorn som ser på henne. De ha varit

uppe hela natten — se, oljan är snart slut i lampan

och den första morgondagern tränger in genom fönstret.

Det är en svår sjukdom; hon skall kanske dö, därför

betraktar doktorn henne så skarpt. Det där är

flickans mor. Det är en svår sjukdom, ty modern sitter

med huvudet lutat mot bordet och gråter.»

»Hur vet ni att hon gråter?» inföll jag. »Ni kan

inte se hennes ansikte. Hon sover kanske.»

Sitka Charley såg på mig med plötslig överraskning,

sedan fäste han återigen blicken på illustrationen.

Det var tydligt att han icke hade resonerat sig till det

int^ck han fått.

»Kanske hon sover», upprepade han. Och han

betraktade bilden närmare. »Nej, hon sover inte.

Jag ser på hennes axlar att hon inte sover. Jag har

147 givit akt på en kvinnas axlar då hon grät. Modem

gråter. Det är en m}Tcket svår sjukdom.»

»Och nu förstår ni ju den där tavlan», utbrast jag.

Han skakade på huvudet och frågade:

»Den lilla flickan — dör hon?»

Jag hade intet svar att ge.

»Dör hon?» upprepade han. »Ni är ju också målare.

Kanske ni vet hur det går?»

»Nej, det vet jag inte», bekände jag uppriktigt.

»Det där återger inte livet», förklarade han bestämt.

»I det verkliga livet skulle flickan dö eller bli frisk.

I livet händer någonting. På tavlor händer ingenting.

Nej, jag kan inte förstå tavlor.»

Det var tydligen en grundlig missräkning för honom.

Det var hans själs önskan att kunna förstå allt vad de

vita förstå, men här hade han nu kommit till korta.

Jag märkte också, att hans sätt var utmanande. Han

tycktes vara benägen att tvinga mig till att ge honom

del av den visdom, som ligger förborgad hos tavlor.

För övrigt hade han en märkvärdig förmåga att

frammana bilder för sin inre syn. Det hade jag upptäckt

för länge sedan. Han såg livet i bilder, han kände

livet genom sådana bilder, och han bedömde livet efter

dem. Och likväl kunde han icke förstå bilder sedda

med andra mäns ögon och återgivna av dem i färger

på duk.

»Tavlor äro bilder ur livet» sade jag. »Vi

framställa livet så som det ter sig för våra ögon. Så till

exempel, Charley — ni är ute på resa. Det är en mörk

kväll. Ni ser en hydda. Fönstret är upplyst. Ni

tittar in genom fönstret en sekund eller två, ni ser

någonting och går sedan vidare. Ni såg kanske en

148man, som satt där och skrev ett brev. Ni såg

någonting utan begynnelse eller slut. Ingenting hände.

Men det var ändå en bild ur livet ni såg. Ni kommer

ihåg den där synen efteråt. Den står för ert minne

som en tavla med fönstret till ram.»

Jag såg att han var intresserad och jag visste, att

han under det jag talade hade tyckt sig se in genom

fönstret och sett mannen skriva sitt brev.

»Det är en tavla ni har målat som jag förstår»,

förklarade han. »Det är en verklighetstrogen tavla.

Den har mycken betydelse. Den finns i er bostad i

Dawson. Det är ett faraobord. Och där sitta män

och spela. Det är ett högt spel. Beten obegränsad.»

»Hur vet ni det?» avbröt jag ivrigt. Ty i denna

stund skulle mitt arbete bli bedömt av en opartisk

domare, som endast kände till livet men icke konsten

och var en fullkomlig mästare i att söka verklighet i

allt. Och jag var mycket stolt över detta mitt arbete.

Jag hade kallat det »Sista Omgången», och jag trodde

det var bland det bästa jag någonsin hade målat.

»Det finns inga pengar på bordet», förklarade Sitka

Charley. »Männen spela med marker. Och det

betyder att beten går upp i taket. En av männen spelar

med gula marker — kanske är en av dessa gula marker

värd tusen dollars, kanske också två tusen. En annan

man spelar med röda. Kanske ä’ de värda fem hundra

dollars, kanske också tusen. Det är ett mycket högt

spel. Var och en sätter ut stora summor, ända uppåt

taket. Hur jag kan veta det? Ni har målat den som

ger med en hög färg som visar, att han har blodet åt

huvudet.» (Jag var alldeles förtjust.) »Och den där

som lutar sig framåt i stolen och ser på — varför lutar

149han sig framåt? Varför är hans ansikte så stelnat i

lugn? Varför lysa hans ögon så skarpt? Varför är

den som ger röd i ansiktet? Varför äro alla de spelande

så märkvärdigt tysta? Mannen med de gula

markerna — mannen med de vita markerna — och mannen

med de röda? Varför tala de inte med varandra?

Därför att det gäller massor av pengar. Och därför

att det är sista omgången som går.»

»Hur kan ni veta att det är sista omgången?»frågade j ag.

»Kungen är belagd, sjuan ligger öppen», svarade

han. »Ingen håller på andra kort. Alla de andra

korten gångna. Varenda en vet det. Varenda en

håller på att kungen skall förlora och sjuan vinna.

Det kan häada att banken förlorar tjugu tusen dollars,

det kan också hända att banken vinner. Ja, den

tavlan kan jag förstå.»

»Men ni vet ju inte heller slutet därvidlag!» utropade

jag triumferande. »Det är sista omgången, men

korten ha inte blivit uppvända ännu. De bli aldrig

uppvända där på tavlan. Ingen skall någonsin få

veta vem som vinner eller förlorar.»

»Och männen skola sitta där ständigt och aldrig säga

ett ord», sade Sitka Charley, och ett uttryck av undran

och bävan spred sig över hans ansikte. »Och den

ivrige åskådaren skall sitta där framåtlutad och färgen

skall vara hög i dens ansikte som ger. Det är

besynnerligt. Alltid skola de sitta där, alltid —• och korten

skola aldrig bli uppvända.»

»Det är en bild ur livet», sade jag. »Ni har själv

sett sådana saker.»

Han såg på mig och funderade, sedan sade han

mycket långsamt:

150 »Nej, det är som ni sade — där finns intet slut.

Ingen skall någonsin få veta hur det slutar. Men det

är ändå sanning. Jag har sett sådant. Det är en

målning ur livet.»

En lång stund satt han tyst och rökte, begrundande

den vite mannens visdom i fråga om målning och

bekräftande den inför sig själv medelst fakta ur livet.

Han nickade allt emellanåt och grymtade litet ett par

gånger. Sedan knackade han omsorgsfullt askan ur

sin pipa, fyllde den på nytt och tände den slutligen

efter en tankediger paus.

»Då har jag också sett många bilder ur livet»,

började han långsamt, »icke målade tavlor, utan sådant

som framstått levande inför mina ögon. Jag har sett

dem så som jag genom fönstret såg den brevskrivande

mannen. Jag har sett mycket i livet som varit utan

begynnelse, utan slut, och som övergått allt förstånd.»

Han bytte hastigt om ställning, riktade blicken helt

och fullt på mig och betraktade mig tankfullt.

»Ni är målare», sade han. »Hur skulle ni väl återge

det jag en gång såg — en livsbild utan begynnelse och

vars slut jag icke förstår — en livsbild med norrskenet

till befysning och Alaska till ram!»

»Det bleve en kolossal duk», mumlade jag.

Men han hörde icke på mig, ty den bild han tänkte

på hade han nu framför sin inre syn och betraktade

den.

»Det kunde finnas många benämningar på den

tavlan», sade han. »Lien för den glittrande frostens

skull och ljusfläckarna i solens närhet faller det mig in

att kalla den "Vädersolarna’. Det är länge sedan nu,

hela sju år, då jag hösten 1897 såg henne — kvinnan

151— för första gången. Vid Lake Linderman hade jag

en kanot, en mycket välbyggd Peterboroughkanot.

Jag kom över Chilcoot Pass med två tnsen brev till

Dawson. Jag var postförare, ser ni. Det var den

tiden, då alla människor rusade i väg till Klondyke.

Mycket folk ute på färdväg. Mycket folk högg ned

träd och byggde båtar. Sista öppet vatten, snö i

luften, snö på marken, is på sjön, is på lugn vattnet

på floden. För varenda dag mera snö och mera is.

Skulle kanhända dröja en dag, kanhända tre dagar

eller sex — men när som helst kunde frosten komma,

och då skulle icke längre finnas öppet vatten alls, bara

is överallt, alla människor skulle få gå till fots —- och

Dawson låg sex hundra mil bort, således lång tid att

gå. Båtar gå mycket fort. Alla ville ha båt. Alla

sade: "Charley —• ni får två hundra dollars, om ni tar

mig med i er kanot’ — ’Tre hundra dollars, Charley’

— ’Fyra hundra dollars, Charley!’ Men jag sade nej,

hela tiden bara nej. Jag var postförare, ser ni.

»Jag kom en morgon till Lake Linderman. Hade

gått hela natten och var mycket trött. Jag lagade

till frukost, åt och sov sedan tre timmar vid stranden.

Så vaknade jag. Klockan var tio. Det snöade. Och

det blåste också, blåste ganska skarpt. Och nu satt

där också en kvinna i min närhet i snön. Det var en

vit kvinna, hon var ung, mycket vacker, kanhända

tjugu år, kanhända tjugufem. Hon såg på mig. Jag

såg på henne. Hon var mycket trött. Det var ingen

danserska. Det såg jag mycket väl. Det var en bra

kvinna, och hon var mycket trött.

»’Ni är Sitka Charley’, sade hon. Jag steg raskt

upp och rullade ihop mina filtar för att ej få snö inuti

152dem. "Jag är på väg till Dawson", fortsatte hon, ’och

jag följer med i er kanot. Vad kostar det?’»

»Jag ville inte ha någon med i kanoten. Men jag

tyckte inte 0111 att säga nej. Och därför svarade jag:

’Tusen dollars’. Sade det bara på narri, för att

kvinnan inte skulle kunna följa med; ansåg det för mycket

bättre än att säga nej. Hon såg på mig mycket skarpt

och sade: ’När ger ni er av?’ Jag svarade: ’Nu genast.’

Då sade hon, att det var bra, och att hon skulle ge mig

tusen dollars.

»Vad kunde jag säga? Jag ville inte ha kvinnan

med, men jag hade givit henne mitt ord på att hon

kunde komma med för tusen dollars. Jag var mycket

överraskad. Men kanske också hon hade sagt det på

narri, så att jag sade: "Låt mig se edra tusen dollars!’

Och denna kvinna, denna unga kvinna, som var ensam

ute på färdvägar där i snön, hon tog upp tusen dollars

i sedlar och lade dem i min hand. Jag såg på pengarna,

jag såg på henne. Vad kunde jag säga? Jag sade:

’Nej, min kanot är mycket liten. Där finns intet rum

för packning.’ Hon skrattade. Och hon sade: ’Jag

är en van resenär. Det här är mitt bagage.’ Hon

stötte med foten till en liten packe, som låg i snön.

Den var insvept i säckväv och kunde väl innehålla

litet fruntimmerskläder. Jag lyfte upp den. Vägde

kanske trettiofem skålpund. Jag var förvånad. Hon

tog byltet ifrån mig. Och hon sade: ’Kom nu och

låt oss ge oss av!’ Hon bar byltet ner till kanoten.

Vad kunde jag säga? Jag lade mina filtar i kanoten.

Och vi begåvo oss av.

»På det sättet träffade jag samman med henne

första gången. Vinden var god. Jag satte upp ett

153litet segel. Kanoten gick mycket raskt, den flög som

en fågel över de höga vågorna. Kvinnan var mycket

rädd. ’Vad kommer ni till Klondyke för, om ni är

så räddhågad?’ frågade jag. Hon skrattade åt mig

— ett hårdt skratt — men hon var fortfarande mycket

rädd. Och hon var också mycket trött. Jag lät

kanoten gå genom strömmen till Lake Bermett. Där

var mycket ondt vatten, och kvinnan skrek för att

hon var rädd. Så färdades vi utför Lake Bennett —

där var snö, is, blåst som liknade storm, men kvinnan

var mycket trött och lade sig att sova.

»Den natten slogo vi läger vid Windy Arm.

Kvinnan satt vid elden och åt sin aftonmåltid. Jag såg på

henne. Hon var vacker. Så satte hon upp sitt hår.

Kade mycket hår och det var brunt, kunde också

glimma som guld ibland i eldskenet, när hon vände på

huvudet, och då såg det ut som om guldgnistor vore

strödda över det. Hennes ögon voro stora och bruna

— emellanåt hade de ett mildt uttryck, som då man

sätter ett ljus bakom ett förhänge, men andra stunder

voro de mycket hårda och skarpt lysande, liknade då

krossad is som solen lyser på. När hon smålog — ja,

vad kan jag säga om det? — jo, när hon smålog, förstod

jag att vit man skulle gärna vilja kyssa henne, just så

var det. Hon hade aldrig gjort något hårdt arbete.

Hennes händer voro så mjuka som ett barns. Hela

hennes varelse var så mjuk som ett barns. Hon var

inte mager, utan knubbig som ett barn. Hennes

armar, hennes ben, hennes muskler — allt var mjukt

och rundt som på ett barn. Hennes midja var smärt,

och när hon reste sig upp, när hon gick eller rörde på

huvud eller armar, var det — jag vet inte vad ni kallardet — men det var vackert att se på . . . Kanske

jag kan säga att hon var lika välformad som en

välbyggd kanot — ja, alldeles så — och när hon rörde

sig, liknade hon också i sina rörelser en bra kanot, som

glider fram över stilla vatten och hoppar fram genom

vatten som är vitskummande och häftigt och uppretat.

Det är en vacker syn för ögat.

»Varför hon hade kommit till Klondyke så ensam

och med så mycket pengar? Det vet jag inte. Dagen

därpå frågade jag henne om det. Men hon skrattade

och sade: ’Det har ni inte med att göra, Sitka Charley.

Jag ger er tusen dollars för att ni tar mig med till

Dawson. Det är det enda som angår er.’ Nästa dag

frågade jag henne vad hon hette. Hon skrattade först

och sade sedan: ’Å, mitt namn är Mary Jones.’ Jag

vet inte hennes namn, men jag förstod hela tiden att

hon icke hette Mary Jones.

»Det var mycket kallt i kanoten, och kölden gjorde

att hon emellanåt icke kände sig väl till mods. Men

ibland gjorde hon det, och då sjöng hon. Hennes

röst klingade som en silverklocka, och jag kände det

godt alltigenom — alldeles som när jag går i kyrkan

vid Holy Cross Mission — och jag kände mig stark

också när hon sjöng, och jag rodde som om den lede

hade varit efter oss. Och då skrattade hon och sade:

’Ni tänker nog att vi ska hinna till Dawson innan det

fryser till, Charley?’ Ibland satt hon där i kanoten

med sina tankar långt borta och ögonen alldeles tomma.

Hon såg då varken Sitka Charley eller isen eller snön.

Hon var långt därifrån. Det var mycket ofta som hon

på det sättet tänkte sig långt borta. Ibland, när hon

var så långt borta i sina tankar, var hennes ansikte

155icke mildt att skåda. Det var som en uppretad

människas ansikte — som en mans, då han vill ta en annan

mans liv.

»Sista dagen innan vi kommo till Dawson var

mycket svår. Allt lugn vatten fruset invid stränderna

och grötis ute i strömmen. Jag kunde icke paddla

vidare. Kanoten frös till is. Jag kunde icke komma

till stranden. Det var stor fara å färde. Hela tiden

fördes vi utför Yukon inneslutna av is. Den natten

hördes stort buller av is. Och så stod isen stilla,

kanoten stod stilla, allting stod stilla. ’Ivåt oss gå

över till stranden’, sade kvinnan. Men jag sade nej,

det vore bättre att vänta. Så småningom kom allting

i drift utför strömmen igen. Det föll mycket snö.

Jag kunde icke se. Klockan elva på kvällen stod

återigen allting stilla. Efter ett par timmar voro vi åter

i drift. Klockan tre allting stilla på nytt. Kanoten

krossad som ett äggskal, men var uppe på isen och

kunde icke sjunka. Jag hörde hundar tjuta. Vi

väntade. Vi sovo. Och så småningom kom morgonen.

Det snöade icke längre. Det hade frusit till, och

framför oss låg Dawson. Kanoten hade krossats och

stannat alldeles utanför Dawson. Sitka Charley hade

kommit in med två tusen brev på sista öppet vatten.

»Kvinnan hyrde sig bostad uppe på kullen, och jag

såg henne icke på en veckas tid. Men så sökte hon upp

mig en dag. ’Charley’, sade hon, Vad skulle ni tycka

om att arbeta för mig? Ni skulle köra hundar, slå

läger och resa tillsammans med mig.’ Jag svarade,

att jag förtjänade mycket pengar på postföring. Hon

sade: ’Jag skall ge er mer än så, Charley.’ Jag sade,

att en vanlig grovarbetare hade femton dollars om

156dagen vid gruvorna. Hon sade: "Det gör fyrahundra-

femtio dollars i månaden.’ Och jag sade: "Men

Sitka Charley är ingen grovarbetare.’ Hon sade:

’Jag förstår er, Charley. Jag ger er sjuhundrafemtio

dollars i månaden.’ Det var en god lön, och jag åtog

mig att arbeta för henne. Jag köpte hundar och släde

åt henne. Vi färdades uppåt Klondyke, uppåt Bonanza

och Eldorado, över till Indian River, till Sulphur

Creek, till Dominion, och sedan tillbaka över

bergskedjan till Gold Bottom, Too Much Gold och till

Dawson. Och hela tiden sökte hon efter någonting,

jag visste icke vad. Jag undrade. ’Vad är det för

något ni söker?’ frågade jag. Hon skrattade. %etar

ni efter guld?’ frågade jag. Hon skrattade om igen.

Och sedan sade hon: ’Detta är någonting som ni inte

har med att göra, Charley.’ Och efter den stunden

frågade jag inte mer.

»Hon hade en liten revolver, som hon bar vid sitt

bälte. Emellanåt under färden övade hon sig att

skjuta med den. Jag skrattade åt henne. ’Vad

skrattar ni för, Charley?’ frågade hon. "Varför leker

ni med den där?’ sade jag. ’Den är inte god vara.

Den är för liten. Lagom till leksak åt ett barn.’ När

vi sedan komma tillbaka till Dawson, bad hon mig

köpa en fullt duglig revolver åt henne. Jag köpte en

Colts 44. Den var mycket tung, men hon bar den

ständigt vid bältet.

»I Dawson kom en man med. Vilken väg han hade

kommit vet jag inte. Vet endast att han var en

checha-quo, eller vad ni kallar för nybörjare. Hans

händer voro mjuka som hennes. Han hade aldrig

användt dem i hårdt arbete. Också han var mjuk och

157fin alltigenom. I början tänkte jag, att han kanske

var hennes man. Lien han var för ung till det. Och

de so vo i var sin bädd om natten. Han var väl

knappast tjugu år. Ögonen blåa, håret gult och små gula

mustascher. Hans namn var John Jones. Kanhända

han var hennes bror. Jag vet det inte. Och jag

gjorde inga frågor vidare. Men jag tänker, att hans

namn icke var John Jones. Annat folk kallade honom

mr Girvan. Jag tror icke heller att det är hans namn,

lika litet som jag tror att hon heter miss Girvan, som

annat folk kallar henne. Jag tänker, att ingen vet

deras rätta namn.

»En natt låg jag och sov i Dawson. Då kom han

och väckte mig. Han sade: "Gör hundarna i ordning,

vi ska’ resa.’ Jag gjorde inga frågor vidare, så att

jag gjorde bara hundarna i ordning och vi begå vo oss

av. Vi färdades utför Yukon. Det var natt, det var

november, och det var mycket kallt — sextiofem under

noll. Hon hade fint skinn. Han hade fint skinn.

Och kölden var bitande. De blevo trötta. De gräto

i tysthet. Efter en stund sade jag, att det vore bättie

vi stannade och slogo läger. Men de sade, att de ville

fortsätta. Tre gånger sade jag, att det vore bättre att

slå läger och vila, men de svarade varje gång att de

ville fortsätta. Efter detta sade jag ingenting mer.

Och hela tiden, dag efter dag, var det på samma sätt.

Deras hud var mycket fin och mjuk. Men den blev

stel och sprack sönder. De förstodo sig icke på

mocka-siner, och deras fötter foro mycket illa. De linkade,

de stapplade som druckna människor, de gräto i

tysthet — och hela tiden sade de: "Vidare, vidare! Vi

vilja gå vidare!’

158 »De voro som vanvettiga. Hela tiden bara framåt

och framåt. Varför ville de vidare? Jag visste det

icke. Men de fortsatte ständigt. Vad jagade de

efter? Det visste jag icke. De voro icke ute för att

söka guld. Det var ingen rusning å färde. Och för

övrigt hade de rikligt med pengar att ge ut. Men jag

gjorde inga frågor vidare. Och jag färdades också

vidare och vidare, därför att jag var härdad och stark

och fick god betalning.

»Vi kommo till Circle City. Det de sökte fanns icke

där. Jag tänkte, att nu skulle vi få vila oss, och även

hundarna. Men det blev ingen vila, icke en enda dag.

"Kom, låt oss fortsätta’, sade kvinnan till mannen.

Och vi fortsatte. Vi lämnade Yukon. Vi färdades

över bergsryggen åt väster och drogo nedåt

Tanana-landet. Där hade man företagit nya grävningar.

Men det de sökte fanns icke där, och så vände vi om

igen till Circle City.

»Det var en svår resa. December var till största

delen förbi. Dagarna voro korta. Det var mycket

kallt. En morgon var det sjuttio under noll. ’Bäst

att vi inte ge oss ut i dag’, sade jag, ’ty i annat fall

tinar inte frosten upp i andedräkten och edra lungspetsar

bli kylda. Och efter detta får man en svår hosta och

nästa vår kanske också lunginflammation.’ Men de

voro checha-qous, och de förstodo icke vägens faror.

De voro nästan som döda, de voro så trötta, men de

sade ändå: ’Iyåt oss gå vidare.’ Och vi gingo vidare.

Frosten fyllde deras lungor och de fingo torrhosta.

De hostade tills tårarna runno utför deras kinder.

När fläsket skulle stekas, måste de rusa bort från elden

och hosta en halvtimme i snön. De förfröso sina kinder

159fläckvis, så att huden svartnade och blev sårig.

Mannen kylde dessutom även sin tumme, så att det såg ut,

som om spetsen ville falla av, och han måste ha

någonting lindat ovanpå vanten för att hålla tummen varm.

Och emellanåt, när frosten var mycket bitande och

tummen var mycket kall, måste han ta av sig vanten

och sticka tummen intill sitt bara skinn under

benkläderna för att få den varm igen.

»Så kommo vi linkande till Circle City, och till och

med jag, Sitka Charley, var trött. Det var julafton.

Jag dansade, drack och gjorde mig glad i gladt sällskap,

ty dagen därpå var juldag, och då skulle vi väl få vila.

Men visst icke. Klockan var fem på morgonen —

juldagens morgon. Jag hade sovit i två timmar.

Och nu stod mannen vid min bädd. ’Kom och sela

på hundarna, Charley’, sade han. ’Vi ska’ genast ge

oss av.’

»Jag har ju sagt, att jag icke gjorde några frågor

vidare. De betalade mig sjuhundrafemtio dollars i

månaden. De voro mina husbönder. Jag var deras

tjänare. Om de hade sagt: ’Kom, Charley, nu ska’

vi bege oss till helvetet!’ så hade det hört mig till att

sela på hundarna och klatscha med piskan och sätta i

gång för att fara dit. Så att jag selade på hundarna

och vi gåvo oss av nedåt Yukon. Vart skulle vi?

Det sade de inte. De sade ingenting annat än: "Vi-

dare, vidare! Vi vilja vidare!’»

»De voro förskräckligt trötta. De hade färdats

många hundra mil, och de hade inte förstånd om vad

dylika färder fordra. Deras hosta var mycket svår

— den där torrhostan, som kommer kraftiga män att

svära och de veka att gråta. Men de färdades stän-

160digt vidare. För varenda dag fortsatte de sin färd.

Aldrig fingo deras hundar vila. Och oupphörligt

köpte de nya hundar. Vid varje guldgrävarläger,

varje station, varje indianby skildes de trötta hundarna

ifrån och ersattes med nya. De hade mycket pengar,

pengar utan all ände, och de ödslade med dem som med

vatten. Voro de vansinniga? Ibland trodde jag det,

ty de tycktes vara besatta av en ond ande, som drev

dem framåt, ständigt framåt. Vad var det de sökte

efter? Det var icke guld. De grävde aldrig i jorden.

Jag funderade över det länge. Så kom jag på den

tanken, att det måste vara en man de jagade efter.

Men vilken man? Aldrig sågo vi till den mannen.

Men de liknade vargar på spår efter ett byte.

Underliga vargar — fina och mjuka vargar, barnsliga vargar,

som icke hade förstånd om vad en vinterresa kräver.

Om nätterna gräto de högt under sömnen. Medan

de sovo jämrade de sig högt av smärta över sin

trötthet. Och om dagarna gräto de i tysthet, under det de

stapplade framåt efter släden. I sanning underliga

vargar.

»Vi färdades förbi Fort Yukon. Förbi Fort

Hamil-ton. Förbi Minook. Januari hade kommit och var

nära sitt slut. Dagarna voro mycket korta. Klockan

nio på morgonen blev det dager. Klockan tre blev

det mörkt. Och det var kallt. Och till och med jag,

Sitka Charley, var trött. Skulle vi hålla på som vi

gjorde i det oändliga? Vem kunde veta det? Men

ständigt höll jag utkik under färden efter det de ville

finna. Det var få människor ute. Ibland färdades

vi hundra mil utan att se ett enda tecken till liv. Det

var mycket stilla omkring oss. Där hördes inga ljud.

161

Kårlek Ull livet. ii.Emellanåt föll snö, och vi sågo ut som vandrande

spöken. Ibland var luften klar, och då kom solen fram

vid middagstiden för några ögonblick bortom

höjderna i söder. Norrskenet flammade över himlen

och ljusfläckar virvlade rundt, och luften var full av

frost.

»Jag, Sitka Charley, är en kraftig man. Jag föddes

på resa, och alla mina dagar hade jag framlevat på

resa. Men ändå hade dessa bägge vargbarn gjort mig

mycket trött. Jag var mager som en utsvulten katt,

och jag var glad att få gå till vila om kvällarna, och på

rnornarna kände jag mig mycket, mycket trött. Men

ständigt begåvo vi oss ut i mörkret innan dagningen,

och kvällens mörker fann oss ständigt ännu på vägen.

Och de bägge vargbarnen! Om jag var mager som en

utsvulten katt, så voro de magra som kattor, vilka

aldrig ha fått någon föda och dött av brist på mat.

Deras ögon hade sjunkit långt in i deras huvuden och

kunde emellanåt lysa med feberaktig glans, men voro

eljest dimmiga och höljda av töcken som de dödas.

Deras kinder voro urhålkade som klipphålor och

dessutom svartnade och såriga efter att mångfaldiga gånger

ha varit kylda. Ibland var det kvinnan som sade när

morgonen nalkades: "Jag förmår inte resa mig. Jag

kan inte röra mig. Låt mig dö här!’ Och då var det

mannen som stod bredvid henne och sade: ’Kom,

låt oss fortsätta!’ Och de fortsatte. En annan gång

var det mannen som icke förmådde resa sig, och då

sade hon: ’Kom, låt oss gå vidare!’ Det enda de

gjorde, och gjorde beständigt, var att gå vidare.

Alltid gå vidare.

»Ibland hade mannen och kvinnan brev sig till

162mötes vid handelsstationerna. Jag vet icke vad breven

kunde innehålla. Men det var spåret de följde, breven

själva tjänade till spår. En gång kom en indian och

gav dem ett brev. Jag talade enskilt med honom.

Han sade, att en man med ett öga hade givit honom

brevet —• en man, som färdades raskt utför Yukon.

Det var alltsammans. Men jag visste nu, att mina

vargbarn voro på jakt efter mannen med det enda

ögat.

»Det var nu februari och vi hade färdats

femtonhundra mil. Vi nalkades Behrings hav och där var

stormigt och kallt. Färden var svår. Vi kommo till

An vig. Jag vet det icke, men jag tror säkert att de

fingo ett brev i Anvig, ty de voro mycket upprörda

och sade: "Kom, skynda på, låt oss gå vidare.’ Men

jag sade, att vi måste köpa livsmedel, och de sade, att

vi måste ha lätt packning för att kunna färdas fort.

De sade också, att vi kunde få livsmedel vid Charley

Mc Keons hydda. Då visste jag, att de ville färdas

den stora omvägen, ty det är där som Charley Mc

Keon har sin bostad. Just där Black Rock reser sig

invid vägen.

»Innan vi begå vo oss av, talade jag kanske i ett par

minuter med prästen i Anvig. Ja, där hade en man

med ett öga färdats förbi, och hans reste mycket fort.

Och nu visste jag alldeles säkert, att vad de sökte var

mannen med det enda ögat. Vi lämnade Anvig med

föga livsmedel och färdades lätt och fort. Vi hade

köpt tre nya hundar i Anvig och resan gick mycket

raskt. Mannen och kvinnan voro som vanvettiga.

Vi begåva oss ut tidigare på rnornarna och färdades

längre om kvällarna. Jag betraktade dem emellanåt,

163ty jag trodde mig få se dem dö, de bägge vargbarnen,

men de ville icke dö. De fortforo att färdas framåt.

När torrhostan ansatte dem mycket svårt, tryckte de

händerna mot bröstet och sjönko ihop över snön och

bara hostade och hostade och hostade. De kunde

icke gå, de förmådde icke tala. De hostade kanhända

tio minuter, kanhända också en halvtimme, men sedan

rätade de upp sig igen, med tårarna, som hostan

framkallat, frusna på sina kinder, och deras första ord voro:

"Kom, låt oss gå vidare!’

»Till och med jag, Sitka Charley, var förskräckligt

trött, och jag tyckte att sjuhundrafemtio dollars i

månaden var billigt pris för det arbete jag hade. Vi

togo av inåt den stora omvägen, och där var vägen

mera obanad. Men vargbarnen tittade framåt vägen

och sade: "Skynda!’ Och oupphörligt sade de:

’Skynda på! Fortare! Fortare!’ Det var hårdt för

hundarna. Vi hade icke mycken föda och kunde icke

ge dem tillräckligt att äta, och deras krafter sjönko.

Och ändå måste de träla så hårdt. Kvinnan riktigt

sörjde för deras skull, och jag såg ofta i hennes ögon

tårar av bedrövelse över dem. Men den onde anden

inom henne tillät henne icke att stanna så att hundarna

fingo vila.

»Och så träffade vi på mannen med det enda ögat.

Han låg i snön invid vägen och hans ena- ben var brutet.

För benbrottets skull hade han endast kunnat skaffa

sig ett dåligt läger, och han hade legat där på sina

filtar i tre dagar och hållit sin eld brinnande. När vi

träffade på honom, låg han och svor. Han svor som

den lede själv. Aldrig har jag hört någon svära så

som den mannen. Jag blev glad. Nu, sedan de hade

164funnit det de sökte, skulle vi äntligen få vila. Men

kvinnan sade: ’Låt oss färdas vidare. Skynda på!’

»Jag var förvånad. Men mannen med det enda

ögat sade: ’Bry er inte om mig! Men ge mig edra

livsmedel! Ni få mera i morgon hos Mc Keon. Skicka

Mc Keon hit efter mig. Men skynda er vidare!’ Här

var således en varg till, en gammal varg, och även han

hade blott en enda tanke — att gå vidare. Så gåvo

vi honom vårt matförråd, vilket icke var stort, och vi

höggo bränsle till hans eld och togo hans kraftigaste

hundar och fortsatte. Vi lämnade mannen med det

enda ögat där i snön, och han dog där i snön, ty Mc

Keon kom aldrig dit efter honom. Och vem den

mannen var och varför han hade kommit dit, det visste

jag inte, men jag tänker att han, som jag, hade fått

stor betalning av mannen och kvinnan för att arbeta

för dem.

»Den dagen och den kvällen hade vi ingenting att

äta, och hela den följande dagen färdades vi raskt,

ehuru vi voro utmattade av hunger. Så kommo vi

då till Black Rock, som reser sig femhundra fot över

vägen. Det var vid dagens slut. Mörkret sänkte sig

mer och mer och vi kunde icke finna Mc Keons hydda.

Vi somnade hungriga, och på morgonen sågo vi oss

om efter hyddan. Den fanns där icke, och det var

underligt, ty var och en visste att Mc Keon bodde i en

hydda vid Black Rock. Vi voro nära kusten, det

blåste skarpt och var mycket snö. Överallt hade

blåsten drivit ihop hela kullar av snö. Jag fick en

tanke och började gräva i några av snökullarna. Jag

stötte snart emot hyddans väggar, och jag grävde mig

ned till dörren. Jag gick in. Mc Keon var död.

165Hade kanhända varit död två eller tre veckor. En

sjukdom hade kommit över honom, så att han icke

hade kunnat lämna sin bostad. Blåsten hade hjälpt

snön att begrava hyddan. Han hade förtärt de

livsmedel han hade och sedan dött. Jag såg efter i hans

förrådsrum, men där fanns ingenting.

»’L,åt oss fortsätta’, sade kvinnan. Hennes ögon

vittnade om hunger och hon höll handen mot hjärtat,

som om det gjorde ondt därinne. Hon vajade hit

och dit som ett träd för blåsten, där hon stod. ’Ja,

låt oss fortsätta’, sade mannen. Hans röst var ihålig

som en gammal kraxande korps, och han var så godt

som vanvettig av hunger. Hans ögon lyste som

eldkol, och liksom hans kropp sviktade hit och dit, så

sviktade också själen inom honom. Och jag sade nu

också: ’Iyåt oss fortsätta!’ Ty denna enda tanke,

som ständigt träffat mig som ett piskslag för åtminstone

varje mil av de femtonhundra, hade bränt sig in i min

själ, och jag tror att också jag var från mina sinnen.

För övrigt kunde vi ej göra annat än fortsätta, ty där

fanns ju inga livsmedel. Och så fortsatte vi vår färd

utan en tanke på mannen med det enda ögat, som låg

där borta i snön.

»Det är icke många som färdas den stora omvägen.

Två månader, tre månader kunna förgå utan att någon

far den vägen. Snön hade täckt över den och det syntes

inga tecken till att människor någonsin hade kommit

eller gått där. Hela dagen blåste det och snön föll,

och hela dagen fortsatte vi framåt, medan våra magar

gnagdes av hungerkval och våra krafter sjönko med

varje steg vi togo. Så började kvinnan falla emellanåt.

Och sedan mannen. Jag föll icke, men mina fötter

166kändes tunga, och jag lyfte dem med möda och

stapplade många gånger.

»Den kvällen var det slut på februari. Jag dödade

en ripa med kvinnans revolver, och våra krafter blevo

något ökade. Men hundarna hade ingenting att äta.

De försökte äta sina seltyg, som äro av läder och

val-rosshud, och jag måste driva undan dem med en påk

och hänga upp alla seltygen i ett träd. Och hela

natten tjöto de och slogos omkring trädet. Men vi

frågade icke efter det. Vi somnade och sovo som döda,

och på morgonen reste vi oss som döda ur sina gravar

och fortsatte vår färd.

»Den dagen var den första mars, och samma morgon

såg jag första spåret efter det som vargbarnen voro på

jakt efter. Det var klart och kallt. Solen var nu

längre uppe och ljusfläckar flammade på bägge sidor

om henne, och luften glittrade av frost. Snö föll icke

längre, och jag såg friska spår efter hundar och släde

på vägen. En enda man hade åtföljt detta fordon,

och jag såg i snön att han icke var kraftig. Icke heller

han hade tillräckligt att äta. Vargbarnen sågo också

de friska spåren och blevo mycket upprörda. "Skynda!’

sade de. Och oupphörligt upprepade de: "Skynda!

Fortare, Charley, fortare!’

»Vi skyndade mycket långsamt. Mannen och

kvinnan föllo oupphörligt. När de försökte åka på släden,

voro hundarna för kraftlösa att dra dem och föllo

omkull. För övrigt var det så kallt, att om de hade

åkt, skulle de ha förfrusit. Det går mycket lätt för

en hungrig att förfrysa. När kvinnan föll, hjälpte

mannen upp henne. Andra gånger hjälpte hon upp

honom. Ibland föllo de bägge och kunde icke resa

167sig, och jag måste då alltid hjälpa dem upp igen, ty

eljest skulle de icke ha kunnat komma upp utan hade

legat och dött i snön. Det var ett svårt arbete, ty jag

var mycket utmattad och måste ju också driva på

hundarna, och mannen och kvinnan kändes tunga och

hade inga krafter att hjälpa till själva. Så småningom

började nu också jag falla omkull i snön, och det fanns

ingen som kunde hjälpa mig upp, utan jag måste resa

mig utan hjälp. Och alltid gjorde jag det och hjälpte

också upp de andra och drev hundarna framåt.

»På kvällen sköt jag en ripa, och vi voro mycket

hungriga. Och samma kväll sade mannen till mig:

’Hur dags kunna vi ge oss av i morgon bittida, Charley?’

Hans röst var som en gengångares. Jag sade: ’Ni

har hela tiden velat ut klockan fem.’ — ’I morgon’,

sade han, ’ge vi oss av klockan tre.’ Jag skrattade

bittert och sade: ’Då är ni snart en död man.’ Och

han sade: ’I morgon ge vi oss av klockan tre.’

»Och vi gå vo oss av klockan tre, ty jag var ju deras

tjänare, och vad de tillsade mig att göra, det gjorde

jag. Det var klart och kallt och ingen blåst. När

dagsljuset kom, kunde vi se en lång vägsträcka framför

oss. Och det var alldeles lugnt. Vi kunde icke höra

något annat ljud än dunket av våra hjärtan, och då

allt omkring en är tyst, ljuda dessa slag mycket högt.

Vi voro som sömngångare, och vi gingo i drömmar

tills vi föllo — och då visste vi att vi måste upp igen,

och så sågo vi återigen vägen framför oss och hörde

dunket av våra hjärtan. Emellanåt, när jag på detta

sätt vandrade framåt i drömmar, fick jag underliga

tankar. För vad levde Sitka Charley, frågade jag mig

själv. Varför skulle Sitka Charley träla så hårdt och

168gå hungrig och lida all denna pina? För

sjuhundrafemtio dollars i månaden, gav jag till svar, och jag

visste att det var ett dåraktigt svar. Men det var

också ett sanningsenligt svar. Och efter den stunden

har jag aldrig frågat efter pengar vidare. Ty den

dagen gick en stor visdom upp för min själ. Där blev

ett stort ljus och jag såg klart och förstod, att det icke

är för pengar man skall leva utan för att vinna en

säll-het som ingen människa kan giva eller köpa eller sälja

och som övergår värdet av alla penningar som finnas i

världen.

»På förmiddagen kommo vi till platsen för ett läger,

som användts under natten av mannen som färdades

före oss. Det hade varit ett eländigt läger, ett sådant

som anordnas av en man som är hungrig och utan

krafter. På snön lågo bitar av filt och säckväv, och

jag förstod vad som händt. Hans hundar hade stillat

sin hunger med seltygen, och han hade gjort nya av

sina filtar. Mannen och kvinnan stirrade skarpt på

det som fanns att se där, och när jag såg på dem,

kände jag en kyla i ryggen som om en kall blåst hade

strukit fram över huden. Deras ögon voro djupt

insjunkna och brunno som eld, en vanvettets eld, som

tändts av mödor och hunger. Deras ansikten liknade

människors som dött av hunger, och deras kinder

voro svartnade efter mångfaldiga förf rysningar. "Låt

oss fortsätta’, sade mannen. Men kvinnan fick ett

anfall av hostan och föll omkull i snön — torrhostan,

som man får när lungorna blivit kylda av frosten.

Hon hostade en lång stund, och sedan kravlade hon

sig upp igen som ett lik ur sin grav. Tårarna hade

frusit till is på hennes kinder, och hennes andedräkt

169sorlade dovt, då den drogs in och ut, och hon sade: "Låt

oss fortsätta.’

»Vi fortsatte. Och vi gingo där i drömmar i den

stora tystnaden. Och ständigt, medan vi voro i gång,

höllo drömmar oss fångna och vi kände ingen smärta,

men för varje gång vi föllo vaknade vi upp och sågo

snön och bergen och de friska spåren efter mannen

som färdades före oss, och vi kände alla våra smärtor

igen. Så kommo vi till en plats, där vi kunde se långt

framför oss över snön, och då sågo vi också att det de

sökte var framför dem. På en mils avstånd syntes

mörka fläckar på snön. Och de mörka fläckarna rörde

sig. Mina ögon voro dimmiga och jag måste

anstränga mina sinnen för att se. Och jag såg en man

med hundar och släde. Vargbarnen sågo det också.

De förmådde icke längre tala, men de viskade hest:

"Framåt, framåt! Låt oss skynda!’

»Och de föllo omkull, men de kommo upp igen

och gingo vidare. Filtseltygen brusto ofta sönder för

mannen framför oss, och han måste stanna och laga

dem. Våra seltyg voro goda, ty jag hade varje natt

hängt upp dem i träd. Klockan elva hade vi mannen

på en halv mils avstånd. Klockan ett var han en

fjärdedels mil framför oss. Han var mycket kraftlös.

Vi sågo honom falla många gånger i snön. En av

hans hundar kunde icke gå längre, och han skar sönder

seltyget för att göra honom lös. Men han dödade

honom icke J ag dödade hunden med yxan, när

jag gick förbi honom, och jag dödade också en av våra

hundar, som var för svag i benen att gå längre.

»Så voro vi på trehundra yards avstånd från

mannen. Vi färdades mycket långsamt. Kanhända vi

170på två eller tre timmar tillryggalade en mil. Det

kunde knappast kallas att gå. Ty vi föllo

oupphörligt. Vi kommo upp igen, stapplade framåt ett par

steg, kanske tre, och sedan föllo vi på nytt. Och

hela tiden må te jag ständigt hjälpa upp mannen och

kvinnan. Ibland kunde de resa sig på knä och så

falla framstupa kanske fyra eller fem gånger, innan

de kommo på fötter igen och kunde stappla framåt

två eller tre steg, och sedan föllo de på nytt. Men de

föllo ständigt framåt. Stående eller knäböjande —

ständigt föllo de framåt och vunno vid varje fall en

kroppslängd av vägen.

»Ibland gingo de på händer och knän liksom skogens

djur. Vi färdades som sniglar, gingo långsamt som

döende sniglar. Och ändå färdades vi fortare än

mannen framför oss. Ty även han föll oupphörligt,

och han hade ingen Sitka Charley som hjälpte honom

upp. Nu var han tvåhundra yards framför oss. Och

efter en lång stund var det endast hundra yards mellan

honom och oss.

»Det var en löjlig syn. Jag kände lust att skratta

högt. Hahaha! Just så där. Det var verkligen så

löjligt. En kapplöpning mellan döda människor och

döda hundar. Det var som när man i en mardröm

vill springa för sitt liv och endast kommer fram fot

för fot. Mannen som jag hade med mig var galen.

Kvinnan var galen. Jag var galen. Hela världen

var galen, och jag måste skratta åt det, ty det var

verkligen så löjligt.

»Den främmande mannen framför oss lämnade

hundarna efter sig och fortsatte ensam över snön. Efter

en lång stund kommo vi till hundarna. De lågo hjälp-

171lösa i snön med seltygen av filt och säckväv på sig och

släden bakom sig, och när vi gingo förbi dem, gnällde

de och jämrade som småbarn då de äro hungriga.

»Och nu lämnade också vi våra hundar efter oss och

fortsatte ensamma över snön. Mannen och kvinnan

voro nästan alldeles slut, och de stönade och jämrade

och snyftade, men de gingo vidare. Jag gick också

vidare. Jag hade blott en enda tanke. Det var att

hinna upp den främmande mannen. Ty det var

detsamma som att jag skulle få vila, och förut fanns det

ingen vila till för mig, och jag tyckte, att jag måste

lägga mig ned och sova i tusen år — jag var så trött.

»Den främmande mannen var nu femtio yards ifrån

oss, helt allena i den vita snön. Han föll och krälade

framåt, reste sig, stapplade, föll och krälade på nytt.

Han betedde sig som ett sårat djur, när det bemödar

sig att komma undan för jägare. Så kröp han

oavbrutet på händer och knän. Han reste sig icke upp längre.

Och mannen och kvinnan reste sig icke heller. Men

jag steg upp Jag föll emellanåt, men jag reste mig

alltid igen.

»Det var en underlig syn. Överallt endast snö och

tystnad, och midt i allt detta mannen och kvinnan

krypande efter främlingen som kröp före dem. På

bägge sidor om solen strålade ljusfläckar, så att det

såg ut som om det sutte tre solar på himlen. Frosten

i luften glittrade som diamantstoft, hela rymden

tycktes vara full av lysande damm. Så började kvinnan

hosta ibland, och då låg hon stilla i snön tills anfallet

hade gått över, sedan kröp hon åter vidare. Och så

spejade mannen framför sig emellanåt, och han var

skumögd som en åldring och måste gnugga sig i ögonen,

172så att han kunde se främlingen. Och främlingen såg

sig då och då tillbaka över axeln. Och Sitka Charley

höll sig på sina fötter, föll emellanåt, men reste sig

ständigt igen.

»Efter en lång stund upphörde den främmande

mannen att krypa. Han reste sig långsamt och

sviktade fram och tillbaka där han stod. Han drog av

sin ena vanten och väntade med revolver i handen,

osäkert vaggande hela tiden. Hans ansikte var bara

skinn och ben och svartfrusen hud. Det var ett

hungrigt ansikte, ögonen voro djupt insjukna i huvudet

och läpparna lyftes som till morrning. Mannen och

kvinnan stego nu också upp och närmade sig den

främmande mannen mycket långsamt. Och rundt

omkring var endast snön och tystnaden. Och på

himlen lyste tre solar, och hela luften glittrade av

diamantstoft.

»Och nu blev jag, Sitka Charley, vittne till hur

vargbarnen dödade sitt byte. Icke ett ord uttalades.

Främlingen med det hungriga ansiktet gav endast

ifrån sig ett ilsket morrande. Han stod där sviktande

av och an med hängande skuldror, böjda knän och

benen långt åtskilda för att han icke skulle falla.

Mannen och kvinnan stannade på ungefär femtio fots

avstånd. De stodo också med benen långt åtskilda

för att icke falla, och deras kroppar vaggade som hans.

Den främmande mannen var mycket kraftlös. Hans

arm skakade, och när han sköt på mannen, slog kulan

ner i snön. Mannen kunde icke få av sig vanten.

Den främmande mannen sköt på honom återigen, och

den gången gick kulan förbi honom i luften. Nu tog

mannen sina tänder till hjälp och fick av sig vanten.

173Men hans hand var förfrusen, och han kunde icke hålla

revolvern, och den föll i snön. Jag såg på kvinnan.

Hon hade dragit av sig vanten och höll den stora

Coltrevolvem i sin hand, och hon sköt tre skott efter

varandra, så hastigt som jag nu har sagt det. Den

främmande mannen med det hungriga ansiktet morrade

ännu när han föll framstupa i snön.

»De brydde sig icke om att se på den döde. "Låt

oss fortsätta’, sade de. Och vi fortsatte. Men nu,

sedan de hade funnit det de sökte, voro de som döda.

Deras sista styrka var förbrukad. De förmådde icke

stå på sina fötter. Och de ville icke krypa längre, de

ville endast sluta sina ögon och sova. Jag fick se en

plats som var lämplig för ett läger, ganska nära. Jag

stötte till dem med foten. Jag hade min hundpiska,

och jag lät dem smaka den. De skreko högt, men de

måste krypa framåt. Och de kröpo så långt som till

den utsedda lägerplatsen. Jag gjorde upp eld, så att

de icke skulle förfrysa. Sedan gick jag tillbaka efter

släden. Jag dödade också den främmande mannens

hundar, för att vi skulle få föda och icke dö av svält.

Jag svepte in mannen och kvinnan i filtar och de sovo.

Ibland väckte jag dem och gav dem litet föda. De

vaknade icke riktigt, men de togo emot födan.

Kvinnan sov en dag och hälften av den följande. Så

vaknade hon, men somnade på nytt. Mannen sov i två

dagar och vaknade sedan och somnade om igen. Efteråt

begåvo vi oss av nedåt kusten till St. Michaels. Och

när isen bröt upp på Behrings hav, reste mannen och

kvinnan sin väg på ett ångfartyg. Men först betalade

de mig efter sjuhundrafemtio dollars i månaden. Och

de gå vo mig dessutom en present på tusen dollars.

174Det var det året som Sitka Charley gav mycket pengar

till missionsanstalten vid Holy Cross.»

»Men varför dödade de den där mannen?» frågade

jag.

Sitka Charley dröjde med svaret tills han hade tändt

sin pipa. Han såg på illustrationen ur Police Gazette

och nickade förtroligt åt den. Sedan sade han

långsamt och fundersamt:

»Jag har tänkt mycket över det. Jag vet det inte.

Det var någonting som hände. Det är en tavla som

jag har i minnet. Alldeles som att se in genom fönstret

och se mannen skriva ett brev. De kommo in i mitt

liv och de försvunno ur mitt liv — och tavlan är, som

jag förut har sagt, utan början, och dess slut övergår

allt förstånd.»

»Ni har målat många tavlor under er berättelse»,

sade jag.

»Ja», sade han och nickade. »Men de voro utan

begynnelse och slut.»

»Den sista av dem hade ett slut», sade jag.

»Ja», svarade han. »Men vilket?»

»Det var ett brottstycke ur livet», sade jag.

»Ja», instämde han. »Det var ett brottstycke ur

livet.»

NEGORE, PULTRONEN.

Han hade följt sitt flyende folk i spåren i elva dagar,

och hans egen färd hade också varit en flykt, ty han

visste mer än väl att han bakom sig hade de fruktade

ryssarna, som arbetade sig fram genom träskmarker

och över branta bergsryggar i avsikt att helt och hållet

utrota hela hans folk. Han färdades med lätt

packning. En sovrock av kaninskinn, en reffelbössa och

några skålpund soltorkad lax utgjorde hela hans

utrustning. Han skulle ha förundrat sig över att ett

helt folk — kvinnor, barn och åldringar — kunde färdas

så raskt, om han icke hade vetat vilken förskräckelse

som drev dem framåt.

Det var under den gamla tiden då ryssarna hade

ockuperat Alaska — det nittonde århundradet hade

endast hunnit hälften av sitt lopp — som Negore var

stadd på flykt efter sin flyende stam och råkade på

den en sommarnatt vid Pee-lats övre flöden. Ehuru

midnattstimmen nalkades, var det ännu ljus dager när

han gick igenom de uttröttades läger. Många sågo

honom, alla kände honom, men få och kyliga voro de

hälsningar han fick mottaga.

»Det är ju Negore, pultronen», hörde han en ung

kvinna, Illiha, säga med ett skratt, och hans

systerdotter Sunne instämde i skrattet.

176

Ursinnig harm gnagde honom i hjärtat, men han

förrådde det icke med en min, utan letade sig fram emellan

lägereldarna, tills han kom till en eld där en gammal

man hade sin plats. Framför den gamle låg en ung

kvinna på knä och knådade med skickliga fingrar hans

trötta benmuskler. Gubben lyfte upp sitt ansikte med

de synlösa ögonen och lyssnade ivrigt, då Negores fot

bräckte en förtorkad gren.

»Vem kommer?» frågade han med tunn och darrande

röst.

»Negore», svarade den unga kvinnan. Hon såg

knappast upp från sin sysselsättning.

Negores ansikte var uttryckslöst. I flera minuter

stod han och väntade. Den gamle mannens huvud

hade åter sjunkit ned mot hans bröst. Den unga

kvinnan tryckte och klämde de vissnade musklerna; hon

låg framåtlutad på knä och hennes nedböjda huvud

var liksom gömt under ett moln av det rika svarta

håret. Negores ögon betraktade uppmärksamt den

smidiga gestalten, böjlig som ett lodjurs eller som en

kvist av ungt vide och ändå med ungdomens hela

styrka. Han såg på henne och kände en trånad som

var besläktad med fysisk hunger. Slutligen talade

han och sade:

»Har man här ingen hälsning från Negore, som har

varit länge borta och först nu har kommit tillbaka?»

Hon såg upp på honom med köld i sina ögon. Den

gamle mannen skrattade sakta för sig själv som

åldringar bruka göra.

»Du är min kvinna, Oona», sade Negore. Hans ton

var befallande och innebar en skymt av hotelse.

Hon reste sig plötsligt med kattlik smidighet till sin

177

Kärlek till livet. 12.fulla längd, hennes ögon blixtrade och näsvingarna

skälvde som på ett rådjur.

»Jag skulle ha blivit din kvinna, Negore, men du är

feg, och gamle Kinoos’ dotter kan ej bli hustru åt en feg

man.»

Han ville svara, men hon tystade honom med en

befallande åtbörd.

»Gamle Kinoos och jag kommo hit till er från ett

främmande land», sade hon stolt. »Ditt folk tog oss

in till sina eldar och gåvo oss värme utan att fråga

varifrån eller varför vi kommo. Det var deras tanke

att gamle Kinoos hade förlorat sin syn för sin ålderdoms

skull. Gamle Kinoos är en modig man, men gamle

Kinoos har aldrig skrutit med sina bedrifter. Och

när jag nu berättar dig hur han har blivit blind, skall

du utan vidare frågor förstå, att Kinoos’ dotter ej kan

bli mor till en så feg mans barn som dina, Negore.»

Han ville åter tala, men hon tystade honom på nytt.

»Så vet då, Negore, att om alla de färder lades

tillsammans, som du har företagit i detta land, så skulle

deras längd ändå icke räcka till att föra dig till det för

dig obekanta Sitka vid det stora salta havet. På den

platsen finns det många ryssar, och deras hand är

hård. Och från Sitka flydde en gång gamle Kinoos,

som på den tiden var unge Kinoos, med mig, som då

var ett spädt barn, i sina armar. Hans flykt gick över

öarna ute i havet. Min mors död täljer sagan om den

oförrätt han hade lidit, och att en ryss ljöt döden

genom att ett spjut stungits genom hans bröst och

rygg täljer sagan om Kinoos’ hämnd.

»Men vart vi än flydde och hur långt vi än flydde,

träffade vi ständigt på det hatade ryska folket. Kinoos

178var en oförskräckt man, men deras åsyn gjorde ondt i

hans ögon. Och så flydde vi vidare över vattnen i

åratal, tills vi kommo till det stora dimmiga havet,

som du nog har hört talas om, Negore, men som du

aldrig har sett. Vi vistades bland många folk och jag

växte upp till kvinna; men Kinoos, som småningom

blev gammal, tog icke ny hustru, och jag tog ingen man.

»Slutligen kommo vi till Pastolik, som ligger där

Yukon fördränker sig i det stora dimmiga havet. Där

bodde vi länge vid havets brädd bland ett folk som

hatade ryssarna av hela sin själ. Men emellanåt

kommo dessa ryssar med stora skepp och förmådde

folket i Pastolik att visa dem vägen mellan de

oräkneliga öarna vid den mångmunnade Yukons utflöde.

Och stundom hände att männen som de togo med sig

till vägvisare aldrig kommo tillbaka, och då blev folket

fullt av vrede och gjorde upp en stor plan.

»När det så nästa gång kom ett skepp, steg gamle

Kinoos fram och sade, att han skulle visa dem vägen.

Han var då en gammal man och hans hår var vitt,

men han hade ett oförskräckt sinne. Och han var

en slug man, ty han förde skeppet dit där havet suger

inåt land och vita vågor slå mot ett berg som kallas

Romanoff. Och havet sög skeppet in där vågorna

skummade vita, och det stötte på klipporna och dess

sidor rämnade. Då kom allt folket från Pastolik —

ty det var just deras plan —• med sina krigsspjut och

pilar och några eldvapen. Men först stucko ryssarna

ut ögonen på gamle Kinoos, för att han aldrig mer

skulle kunna visa någon vägen, och sedan kämpade

de med folket från Pastolik där vågorna skummade

vita.

179 »Dessa ryssars anförare hette Ivan. Det var han

som med sina två tummar tryckte ut Kinoos ögon.

Och han kämpade sig igenom det vitskummande

vattnet med två av sina män, de enda som funnos kvar i

livet, och han begav sig utmed det stora dimmiga

havets rand uppåt norden. Kinoos var en vis man.

Han kunde icke längre se och var hjälplös som ett

barn. Och därför flydde han från havets närhet

uppåt den stora mäktiga Yukonfloden ända till Nulato,

och jag följde honom.

»Detta var det dåd min far utförde — Kinoos, som

då var en gammal man. Men hur beter sig den unge

mannen Negore?»

Hon hindrade honom åter från att svara.

»Med mina egna ögon såg jag det för några dagar

sedan vid Nulato, utanför portarna till det stora fortet.

Jag såg hur ryssen Ivan, som stack ut min fars ögon,

höll en hundpiska i sin händ och piskade dig som en

hund. Jag såg detta och visste då att feghet bodde

i din själ. Men jag såg dig icke den natten då hela

ditt folk — ja, till och med gossar som ännu icke voro

dugliga till jägare — överföllo ryssarna och dödade

dem alla.»

»Men icke Ivan», sade Negore lugnt. »Han är nu i

hälarna på oss, följd av ett stort antal ryssar som nyss

ha kommit upp från kusten.»

Oona gjorde intet bemödande att dölja sin

överraskning och sorg över att Ivan icke var död, men hon

fortsatte:

»Den dagen jag nämnde såg jag dig feg. Och den

natten då alla din stams manliga medlemmar

kämpade, till och med gossar som ännu icke voro dugliga

180till jägare, såg jag dig icke och visste därigenom i

dubbelt mått att du är feg.»

»Har du slutat?» frågade Negore. »Helt och hållet?»

Hon böjde jakande på huvudet och gav honom en

sidoblick, som om hon vore förvånad över att han

kunde ha någonting att säga.

»Vet då, att Negore icke är feg», sade han, och hans

tal var mycket lågmält och lugnt. »Vet, att jag som

gosse färdades ensam till den plats, där Yukon dränker

sig i det stora dimmiga havet. Även i Pastolik har

jag varit och ännu längre åt norden utmed havets

brädd. Den färden gjorde jag som gosse, och jag var

då icke feg. Icke heller var jag det, när jag som

yngling helt allena färdades uppåt Yukon längre än

någon förut hade varit, så långt att jag kom till ett

annat folk med vita ansikten, som bo i en stor

befästning, och tala ett annat språk än ryssarna. Jag har

också dödat den stora björnen i Tananalandet, där

ingen annan av mitt folk någonsin har varit. Och

jag har kämpat mot män av Nuklukyets- och

Kaltags-och Sticksfolket i avlägsna trakter, jag ensam. Dessa

dåd, som ingen här känner till, nämner jag själv.

Må mitt eget folk bära vittnesbörd om det de känna

till av mina gärningar. De kunna icke kalla Negore

feg.»

Han slutade med stolt ton och stolt väntade han.

»Detta är saker som hände innan jag kom till ert

land, och jag känner icke till dem», sade Oona. »Jag

vet endast vad jag har sett, och jag vet att jag såg dig

piskas som en hund den dagen jag nämnt, och att jag

icke såg dig den natten, när den stora befästningen

lyste i röda lågor och männen härifrån dödade och

181dödades. Och ditt eget folk kallar dig "Negore,

purtronen’. Så lyder numera ditt namn — "Negore

pultro-nen.’»

»Det är icke något godt namn», förklarade gamle

Kinoos småskrattande som förut.

»Du vet icke hur allt hänger samman, Kinoos»,

sade Negore mildt. »Men jag skall låta dig veta det.

Vet då, att jag var borta på björnjakt med Kamo-tah,

min mors son. Och Kamo-tah kämpade med en stor

björn. Vi hade varit utan kött i tre dagar, och

Kamo-tah var icke stark i sin arm eller snabb i sin fot. Och

den stora björnen klämde honom i sina ramar, så att

benen i hans kropp knäcktes som torra stickor. Så

fann jag honom liggande mycket sjuk och jämrande

på marken. Och vi hade intet kött, och icke heller

kunde jag komma över något byte att döda, så att den

sjuke kunde få äta.

»Och jag sade: ’Jag vill gå till Nulato och skaffa

dig föda och ta med mig starka män, så att vi kunna

bära dig till lägret.’ Och Kamo-tah sade: ’Gå du

till Nulato och skaffa föda, men säg ingenting om det

som har händt mig. Och när jag har ätit och blivit

frisk och stark, skall jag söka upp björnen och döda

honom. Sedan skall jag vända om med heder till

Nulato, och ingen skall kunna skratta åt mig och säga

att Kamo-tah har blivit övermannad av en björn.’

»Jag lade min brors ord på hjärtat. Och när jag

så kom till Nulato och ryssen Ivan slog mig med sin

piska, visste jag, att jag icke kunde få försvara mig.

Ty ingen visste någonting om Kamo-tah, som låg sjuk

och jämrande och hungrig, och om jag hade kämpat

med Ivan och blivit dödad, så skulle min bror också

182dö. Så kom det sig, Oona, att du såg mig piskas som

en hund.

»Sedan hörde jag shamaner och hövdingar tala om

att ryssarna hade fört in underliga sjukdomar bland

vårt lands folk och dödat våra män och stulit våra

kvinnor, och att landet måste rensas från dem. Jag

hörde deras tal, och jag visste att deras tal var godt,

och jag visste också att ryssarna skulle dödas under

den kommande natten. Men min bror Kamo-tah låg

där ju sjuk och jämrande och utan kött, så att jag

kunde icke stanna och kämpa tillsammans med

männen och gossarna, som ännu icke voro dugliga till

jägare.

»Och jag hade så med mig kött och fisk och märkena

efter Ivans piskslag, och när jag kom tillbaka till

Kamo-tah, fann jag honom icke jämrande, utan död.

Då vände jag om till Nulato — och se, där fanns intet

Nulato längre, endast aska där det stora fortet hade

stått, och många mäns döda kroppar. Och jag såg

ryssarna komma uppför Yukon i båtar, många ryssar

som nyss hade anländt över havet, och j ag såg Ivan

krypa fram från det ställe, där han hade legat gömd,

och tala med dem. Och dagen därpå såg jag Ivan

föra dem i stammens spår. I denna stund äro de på

väg efter den, och jag är här. Negore är mitt namn,

men feg är jag icke.»

»Det är en saga jag nu har hört», sade Oona, men

hennes röst var mildare än förut. »Kamo-tah är död

och kan icke vittna för dig, och jag vet endast vad jag

vet — med mina egna ögon måste jag se att du icke är

feg.»

Negore gjorde en otålig åtbörd. »Det finns vägar och utvägar», fortsatte hon. »Är

du villig att göra detsamma som gamle Kinoos en gång

gjorde?»

Han böjde jakande på huvudet och väntade.

»Som du har sagt, de söka efter oss nu i denna stund,

dessa ryssar. Visa dem vägen, Negore, alldeles som

gamle Kinoos en gång visade dem vägen, så att de

oförberedda komma till en plats, där vi vänta på dem i ett

pass uppe i bergen. Du vet var jag menar — där

klippväggen är skrovlig och hög. Där skulle vi kunna

döda dem alla, Ivan med de andra. När de krypa

som flugor uppför branten och ha lika långt till dess

topp som till dess botten, skola våra män överfalla

dem uppifrån och från bägge sidor med spjut, pilar

och eldvapen. Och kvinnor och barn skola lösrycka

stora stenar och slunga ner på dem. Det skall bli en

stor dag, ty ryssarna skola bli dödade, landet blir

rensat, och Ivan — den Ivan som stack ut min fars

ögon och lät dig smaka hundpiskan — skall döden dö.

Han skall bli dödad som en galen hund, hans andedräkt

skall klämmas ur honom under krossande stenar.

Och när striden begynner, tillkommer det dig, Negore,

att hemligt smyga dig imdan, så att du icke blir dödad.»

»Vare det så», svarade han. »Negore skall visa

dem vägen. Och sedan?»

»Och sedan skall jag bli din kvinna, Negores kvinna,

den tappre mannens kvinna. Och du skall jaga kött

åt mig och gamle Kinoos, och jag skall koka din föda

och sy varma och starka parkas åt dig och göra

mocka-siner åt dig på mitt folks sätt, vilket är bättre än ditt

folks. Och som jag sade, Negore, jag skall vara din

kvinna, ständigt din. Och jag skall göra livet gladt

184för dig, så att alla dina dagar skola vara sång och skratt,

och du skall få erfara att kvinnan Oona är olik alla

andra kvinnor, ty iion har färdats vida omkring och

vistats på märkvärdiga platser, och hon äger visdom i

fråga om mäns skick och sed och sättet att göra dem

glada. Och på dina gamla dagar skall hon fortfarande

göra dig glad, och ditt minne av henne från din krafts

dagar skall vara ljuvt, ty du skall alltid få erfara att

hon skänker dig välbehag och frid och vila, och att hon

mer än alla andra kvinnor för andra män har varit en

rättsinnig kvinna för dig.»

»Vare det så», sade Negore, och hungern efter henne

gnagde hans hjärta, och hans armar sträcktes ut efter

henne som en hungrig mans händer efter föda.

»När du har visat dem vägen, Negore!» sade hon

avvisande. Men hennes ögon voro milda och varma,

och han visste att hon såg på honom så som ingen

kvinna någonsin hade sett på honom förut.

»Nå, det är godt», sade han och vände sig

beslutsamt om för att gå. »Jag går nu och talar med våra

hövdingar, så att de få veta att j ag har gått för att visa

ryssarna vägen.»

»O, Negore — min make, min make!» sade hon för

sig själv, medan hon såg honom avlägsna sig. Men

hon sade det så sakta, att icke ens gamle Kinoos hörde

det, och ändå var hans hörsel ovanligt skarp, vilket

kom sig därav att han var blind.

*

Tre dagar därefter blev Negore — som med avsikt

gömt sig på ett ställe som icke var svårt att upptäcka

185— framsläpad som fånge och ställd inför Ivan —■

»Ivan den förskräcklige», som han benämndes av dem

som följde honom. Negore var väpnad med ett dåligt

spjut med benspets, han höll sin skinnrock tätt svept

omkring sig, och fastän det var en varm dag, skälvde

han som i frossa. Han skakade på huvudet till

tecken att han icke förstod vad Ivan sade till honom, och

han låtsades vara mycket trött och sjuk. Hans enda

önskan var tydligen att få sätta sig ned och vila, han

pekade på sin mage för att visa var han hade ondt,

och han skälvde nästan oavbrutet. Men Ivan hade

med sig en man från Pastolik, som talade Negores språk

och många och gagnlösa voro de frågor som ställdes

till honom om hans stam, tills slutligen mannen från

Pastolik, vars namn var Kar duk, sade:

»Det är Ivans befallning, att du skall piskas till

döds, om du icke talar och svarar på våra frågor.

Och du må veta, främmande broder, att när jag säger

dig att Ivans befallning gäller som lag, är jag din vän

och icke Ivans. Ty jag har icke själwilligt kommit

hit från mitt land invid kusten, och jag hyser en stark

önskan att få leva. Därför lyder jag min häiskares

vilja — och så måste du också göra, främmande broder,

om du är vis och vill behålla ditt liv.»

»Lien jag vet icke vilken väg mitt folk har tagit,

främmande broder», svarade Negore, »ty jag var sjak

och de andra flydde så fort, att mina ben gåvo vika

och jag föll och blev efter.»

Negore väntade medan Karduk talade med Ivan.

Och Negore såg att ryssens ansikte mörknade, och han

såg män träda fram på vardera sidan om honom själv

och klatscha med sina piskor. Varpå han visade stor

186fruktan och skrek högljudt, att han var en sjuk man och

visste ingenting, men vad han visste det skulle han

berätta. Och det gjorde han så, att Ivan gav sina män

befallning att marschera vidare, och på vardera sidan

om Negore gingo männen med piskorna, för att han

icke skulle kunna rymma sin väg. Och när han

låtsade sig vara svag genom sin sjukdom och stapplade

och icke gick så fort som de, gå vo de honom det ena

piskslaget efter det andra, tills han skrek av smärta och

ansträngde sig på nytt. Och när Karduk sade till

honom, att allt skulle bli godt för honom när de hade

hunnit upp hans stam, frågade han:

»Får jag då vila och slipper röra mig mer?»

Oupphörligt upprepade han detta:

»Får jag då vila och slipper röra mig mer?»

Och medan han gick där till utseendet sjuk och såg

sig omkring med slöa blickar, gav han noga akt på

stridsstyrkan, som Ivan medförde, och han såg med

belåtenhet, att Ivan icke kände igen honom, ehuru han

för icke länge sedan hade slagit honom utanför

portarna till fortet.

Det var ett underligt följe hans matta ögon sågo.

Där funnos slavoniska jägare med ljus hy och piäktiga

muskler; där funnos kortväxta och satta finnar med

platta näsor och runda ansikten; där funnos sibiriska

halvblod med näsor som liknade örnnäbbar; där

funnos magra, snedögda män, som i sina ådror hade såväl

mongoliskt och tartariskt som slaviskt blod. Vilda

äventyrare voro de allesamman, stråtrövare och

hänsynslösa fördärvare från de fjärran länderna bortom

Behrings hav, vilka härjade den nya och okända

världen med eld och svärd och girigt grepo efter dess rike-

187dom på pälsverk och skinn. Negore betraktade dem

med tillfredsställelse, och för sin inre syn såg han dem

ligga krossade och livlösa i passet uppe bland

klipporna. Och ständigt såg han också Oona med sitt

vackra ansikte och sin smidiga gestalt väntande på

honom däruppe i passet, ständigt hörde han hennes

röst i sina öron och kände den ljuva glöden från hennes

ögon. Lien det oaktat glömde han aldrig att skälva

av frossa, ej heller att stappla där vägen var svår, eller

att skrika högt när piskslagen träffade honom. Han

hyste också en viss rädsla för Karduk, som han icke

ansåg för pålitlig. Karduk hade falska ögon och en

smidig tunga — alltför smidig att vara ärlig, tänkte

Negore.

Hela den dagen fortgick marschen. Och nästa dag,

då Karduk frågade honom därom på Ivans befallning,

sade han, att han tvivlade på att de skulle råka på

hans stam förrän den följande dagen. Men Ivan, som

en gång hade haft gamle Kinoos till vägvisare och

funnit att den vägen ledde genom vitskummande vatten

till mördande strid, var numera misstrogen mot allt.

Och när de så kommo till ett pass uppe bland bergen,

lät han sina fyrtio man göra halt och befallde Karduk

fråga den fångne, om vägen vore klar.

Negore såg sig omkring hastigt och liknöjt. Det var

ett rymligt pass, som gick rakt igenom en klippa och var

tätt beväxt med buskar och krypväxter, bland vilka ett

tjog infödda stammar kunde ha legat väl gömda.

Han skakade på huvudet.

»Nej, där inns ingenting», sade han. »Vägen är

klar.»

Återigen talade Ivan till Karduk, och Kar duk sade:

188 »Vet, främmande broder, att om ditt tal icke är

ärligt och om ditt folk spärrar vägen och överfaller Ivan

och hans män, skall du dö och det utan uppskov.»

»Mitt tal är ärligt», sade Negore. »Vägen är klar.»

Ivan tycktes likväl vara misstrogen, och han gav

befallning åt två av sina slavoniska jägare att ensamma gå

i förväg uppåt passet. Två andra befalldes att stanna

bredvid Negore. De satte mynningen av sina gevär

mot hans bröst och väntade. Alla väntade. Och

Negore visste att om en pil skulle komma flygande

eller ett spjut kastas, så vore han dödens. De bägge

slavoniska jägarna vandrade uppåt passet tills de

före-föllo allt mindre och mindre, och när de kommo till

toppen och svängde med sina huvudbonader till

tecken att allt var klart, sågo de ut som små svarta

fläckar mot den klara luften.

Gevärspiporna sänktes från Negores bröst och Ivan

gav sina män befallning att marschera framåt. Han

själv gick tyst, fördjupad i tankar. I en timmes tid

fortsatte han marschen som grubblande över någonting

han ej kunde förklara, och sedan lät han genom Karduk

säga till Negore:

»Hur kunde du veta att vägen var klar efter att endast

ha kastat en hastig blick uppåt passet?»

Negore tänkte på alla små fåglar som han hade ett

i passet bland buskarna och klipporna, och han smålog

— det var ju så enkelt — men han ryckte på axlarna och

gav intet svar. Ty han tänkte också på ett annat pass

uppe i bergen, dit de snart skulle komma, och där alla

små fåglar skulle vara försvunna. Och han var glad

över att Karduk var från det stora dimmiga havets

kust, där det varken fanns träd eller buskar, och där

189man hämtade visdom från vattnet och icke från mark

och skog.

Tre timmar senare, då solen stod rakt över deras

huvuden, kommo de till ett annat pass uppåt bergen,

och Kar duk sade:

»Se dig nu omkring med skärpta ögon, främmande

broder, och se efter om vägen är klar. Ty denna gång är

Ivan icke sinnad att vänta medan någon sändes upp i

förväg.»

Negore såg sig omkring, och han gjorde det med två

bössmynningar vilande mot sitt bröst. Han såg, att

alla små fåglar hade tagit till flykten ur passet, och en

gång såg han mynningen av en bösspipa glimma till i

solskenet. Och han tänkte på Oona och att hon hade

sagt: »Och när striden begynner, tillkommer det dig,

Negore, att smyga dig undan i hemlighet, så att du

icke blir dödad.»

Han kände bösspipornas tryck mot sitt bröst. Det

var icke så hon hade tänkt sig saken. Här skulle icke

finnas någon möjlighet för honom att smyga sig undan

i hemlighet. Han skulle vara den förste som träffades

av döden när striden begynte. Men han sade — och

hans röst var stadig, och han glömde icke att ge sina

ögon ett uttryck av matthet och att skälva som förut

av sin låtsade sjukdom:

»Vägen är klar.»

Och så sattes tåget i gång. Ivan marscherade uppåt

passet med sina fyrtio män från de fjärran landen bortom

Behrings hav. Och med dem var Karduk, mannen

från Pastolik, och Negore med de bägge bösspiporna

oavbrutet riktade mot sig. Det var en lång och brant

väg, och de kunde icke gå fort. Men det föreföll likväl

190Negore som om de hastigt närmade sig midten av

passet, där det var lika långt till dess topp som till dess

botten.

Så lossades ett skott till höger bland klipporna, och

Negore hörde krigst jutet utstötas av hela sin stam, och

ett ögonblick såg han sitt folk myllra fram bakom

buskar och stenar. I nästa sekund kände han sig

sönderslitas av någonting som trängde med eldens

hetta genom hans kropp, och då han föll till marken,

kände han den skarpa smärtan av livets kamp att

frigöra sig från sitt köttsliga omhölje.

Men han höll livet fast med ett girigt grepp och ville

icke släppa det ifrån sig. Ännu andades han, och det

kändes smärtsamt ljuvt. Och stundtals hörde och såg

han dunkelt — omväxlande med stunder av fullständig

blindhet och dövhet — glimtar av syner och ljud. Han

såg Ivans j ägare falla och dö, han såg sina egna

stamför-vanter i utkanterna av blodbadet, han hörde luften

genljuda av deras stridsrop och vapenbuller —och högt

uppe på klippans rand såg han kvinnor och barn lossa

stora stenar, som sedan störtade ner likt levande ting

och slogo i marken med åsklikt dån.

Solen tycktes dansa över honom på himlen, de

väldiga klippväggarna sviktade och gungade, men ännu

hörde och såg han som genom en dimma. Och när

den mäktige Ivan föll tvärs över hans ben och låg där

livlös och krossad av en nedslungad väldig sten, tänkte

han på gamle Kinoos’ blinda ögon och var glad.

Och så dog bullret småningom bort, och

klippstyckena föllo icke längre till marken med åsklikt buller,

och han såg männen av sin stam komma närmare och

närmare, under vägen genomborrande de sårade med

191sina spjut. Och nära sig hörde han den strid som

utkämpades av en kraftig slavonisk jägare, som ej ville

låta sig övervinnas av döden, utan reste sig till hälften,

men tvingades tillbaka genomborrad av de blodtörstiga

spjuten.

Sedan såg han Oonas ansikte lutat över sig och

kände sig omsluten av Oonas armar. Och ett

ögonblick stannade solen och höll sig stilla, och de väldiga

klippväggarna stodo upprätt och rörde sig-ej.

»Du är en tapper man, Negore», hörde han henne

säga tätt intill hans öra, »du är min man, min make,

Negore.»

Och i detta ögonblick genomlevde han hela det liv

av glädje, av skratt och sång, som hon hade skildrat

för honom, och när solen försvann från himlen över

honom, kände han sig gammal och visste att minnet av

hans älskade var ljuvt. Och så när även minnena

bleknade och dogo bort i det mörket som sänkte sig över

honom, kände han i hennes armar all den frid och den

vila som hon hade lovat honom. Och när nattmörkret

insvepte honom helt och hållet, där han låg med

huvudet vilande mot hennes bröst, kände han hur en stilla

ro smög sig över honom, och han hade en förnimmelse

av många skymningsstunders stillhet och

hemlighetsfulla tystnad.