Karl X Gustafs polska krig [1655-1657] och öfvergången till det 2 -dra Sundskriget

Karl X Gustafs polska krig [1655-1657] och öfvergången till det 2 -dra Sundskriget

KA

L X GUSTAFS

*KA KRIG 1655-1657

V ÖFVERGÅNGEN TILL DET DANSK/X

Svaret he/a/aa

^>CH UTE I PROVINSERNA.

GUSTAF WRANGEL.

KARTA OCH BATALJPLANER.

AF

Ds L. CARLBO/A.OM

KARL X GUSTAFS POLSKA KRIG

OCH

ÖFVERGÅNGEN TILL

DET 2DRA SUNDSKRIGET

KARL GUSTAF WRANGEL.

* 1654—58. *

KRIGSMAKTEN TILL LANDS OCH SJÖS.

FÖRSVARET HEMMA OCH UTE I PROVINSERNA.

MED KARTA OCH BATALJTECKNINGAR.

I.

AF

J. LEVIN CARLBOM

Filosofie Doktor.

GÖTEBORG.

CENTRALTRYCKERIET, OSCAR ERICSON,

1905.Kammarherren

Kommendören af K. V. O-, R. K. S. O.

m. m.

Välborne Herr

Henri c E. A. Rosencrantz

till GÅRSNAS

med djupaste vördnad och vänskap

tillägnan.INLEDNING.

KARL X GUSTAFS polska krig 1655 — 57 har blifvit behandladt här efter såväl förut begagnadt

som en del hittills ej nyttjadt arkivmaterial; men ej som en hufvuduppgift. Denna har varit

att beskrifva öfvergången från detta kriget till Karl X:s första danska eller 2:dra Sundskriget och

därmed fylla en lucka af betydelse i vår historia. Hit höra de vidlyftiga beredelserna för det danska

kriget tiU försvar hemma i Sverige och å den tyska sidan såväl till lands som sjös, hvilka på allvar

begynte redan våren och sommaren 1656, vidare de olika planerna för ett krig med Danmark nu,

äfvensom själfva tåget 1657 och den krigsmakt, som medföljde ur Polen och Preussen genom

Pommern, Mecklenburg etc. Karl Gustaf Wrangels andel i beredelserna å den tyska sidan och i

detta kriget med Danmark är sä öfvermåttan stor, att en särskild uppmärksamhet har måst ägnas

åt honom, för sammanhangets skull äfven åt hans användning och ställning i det nämda polska

kriget samt hans verksamhet med och för den svenska örlogsflottan. En lucka blir härmed ock

fylld i denne mans biografi under några ovanligt händelserika år. Vid gränsen mellan Mecklenburg

och Holstein, vid Mölln den 20 Juli — eller bättre, mellan byn Panten och Trittou den 22 — gå vi med den

samlade svenska hären under konungen själf in på holsteinskt område; men vi följa krigshändelserna

här än en tid, föga eller intet dock berörande dem på Skandinaviska halfön. Vi följa Karl Gustaf

Wrangel och gå med ända till Lilla Bält och intill de sista dagarne af januari 1658. Det är här

som denne fräjdade hjälte från det 30-åriga kriget och från drottning Kristinas danska krig — det

första Sundskriget — hastigt lyfter sig till den mest bemärkta platsen närmast konungen själf och

sedan behåller den, äfven i det följande kriget med Danmark, det 3:dje och sista Sundskriget.

En särskild och detaljerad uppmärksamhet har ägnats åt den svenska krigsmakten tiU lands

liksom till sjös dessa år och försök gjorts att vid vissa tillfällen ge en samlad bild af densamma,

särskildt vid böljan af det polska kriget 1655 och vid öfvergången till det danska 1657.Använda källor äro: i Riksarkivet: riksregistraturen 1654—58, åtskilliga utgångna kungl.

skrifvelser i orig., (i olika samlingar befintliga), såsom till riksrådet, krigs- och amiralitetskollegierna,

till M. G. Dela Gardie, G. O. Stenbock, K. G. Wrangel, P. Brahe, hertig Adolf Johan, Erik Oxenstierna

m. fl., myndigheters och personers skrifvelser till rådet, vidare skrifvelser till Kongl. Maj. 1654—

58 (se förteckning af arkivarien Dr Per Sondén) från furstar, ämbetsmän och enskilda personer, från

riksrådet, krigs- och amiralitetskollegierna, bremiska, pommerska och wismarska regeringarna,

diplomatiska kommissioner; ytterligare protokoll, relationer o. d. om förhållandet till främ. makter,

handlingar rörande flottan och expeditioner under amiraler, styrkebesked öfver krigsmakten

till lands, samlingen Biographica, handlingar rörande polska, ryska och danska krigen, en del

fördrag och traktater med främmande makter i orig. el. kopior, rådsprotokoll, rådets registratur,

riks-staterna, i skoklostersamlingen hufvudsakligast Per Brahes och K. G. Wrangels brefväxlingar,

Magnus Gabriel Dela Gardies brefväxling (1655 — 57) i Dela Gardieska samlingen, hertig Adolf Johans

brefväxling i Stegeborgssamlingen, ett och annat ur Oxenstiernska samlingen m. m.; ur

Krigsarkivet: handlingar om Karl X Gustafs krig 1655—8, regementsarkiv 1654—8, inkomna och utgångna

skrifvelser dessa år, Erik Dahlbergs och en del andra bataljuppställningar (hvari vi dock tillåtit

oss rätta några påtagliga misstag); från Flottans arkiv: registratur på inkomna och utgångna

skrifvelser 1655 — 57, order, journaler o. d.; från Kammararkivet: en del styrkebesked samt tull-och

licenträkningar.

Bidrag ha ock bekommits ur några enskildt förvarade familjearkiv: såsom grefve Corfitz

Beck-Friis (med bibliotek) på Börringe Kloster, det friherrliga Kurckska från Rynge samt det Dela

Gardieska i Lunds Univ.-bibl.; ändtligen ock från några utländska arkivt näml. Rigsarkivet i

Köpenhamn, statsarkiven i Berlin, Danzig, Stettin, Schwerin. Tryckta arbeten — på Kongl.

biblioteket i Stockholm liksom äfven Riksarkivets och Krigsarkivets bibi., Lunds Univ. bibliotek, Stadsbiblioteket

i Göteborg, Det Store Kongl. Bibi. och Universitetsbiblioteket i Köpenhamn, Trolleholms bibi.

(med en del manuskr.) tillhör, grefve Carl J. Trolle-Bonde — ha användts dels för hämtande af

enstaka uppgifter, dels till jämförelse, näml. af Pufendorf, Kochowski, Rudawski, samtidiga

beskrif-ningar öfver Polen af Martin Cromer, Simon Starovilscius, Martin Zeiller, Andr. Cellarius,

Abraham Golnitius, Augustin. Gudiccanus Borussus, Marinius, Sprenger, Friedrich m. fl., samt en del

gamla kartor, vidare äldre och yngre arbeten af Walewskiego, Lengnich, Lelewel, Skjoldebrand, F.

F. Carlson, Droysen, Fridericia, Mankell, Fryxells berättelser, Weibull, Ignatius, Schybergson, v.

Bonsdorf, Fries, Wieselgren, Nordman, Seraphim, Pribram, Hermann, Haumont, P. O. Bäckström, H. D.

Lind, J. G. Tuxen, Zettersten, Petrelli, Nordensvan, Ridderstad, Cederström, Planting-Gyllenbåga, Prytz,

Kongl. Bibl.rs samling af samtidiga handlingar och beskrifningar, Anrep, en del akad. afhandlingar såsom

af Heimer, vidare arbeten af Gardiner, Whitelocke, van Kampen, Arend, Blok, Köhler, Riese, Ur

kunden u. Actenstiicke m. fl.; äfvenledes ha användts här författarens egna utgifna skrifter.

Ett vördsamt tack hembäres härmed till de arkiv och bibliotek, hvilka beredvilligt lämnat

ut material till detta arbete.

Särskildt må nämnas arkivarierna P. Sondén, Ag. Hammarskjöld, grefve Ad. Lewenhaupt,

amanuenserna Almqvist, Edelfelt, Höijer, arkivarierna Thiset och Laursen i Köpenhamn.Kap. 1. Anfallet på Polen 1655. Tablå öfver krigsmakten till lands. Den svenska

örlogsflottan och dess uppgifter i Östersjön 1655.

U^^FALZGREFVEN Johan Kasimirs och Karl IX:s dotter Katarinas son, Karl X Gustaf, besteg

JJJ juni 1654 Sveriges tron, vasarnes, Gustaf II Adolfs och senast drottning Kristinas tron.

Hp" Han var född svensk och svensk till själ och hjärta. Han hade sett fosterlandets storhet

grundas och tagit verksam del därvid, både i kriget och de diplomatiska förhandlingarna; han ville

ej blott bevara utan höja den nya maktställningen, med begagnande af samma medel hvarmed den

vunnits; och konjunkturerna inbjödo om ej lockade därtill. I början af 1655 redan var kriget en

besluten sak. Stora rustningar till lands och sjös gjordes de följande månaderna. De gamla

svenska och finska regementena till häst och fot mönstrades i de olika landsändarne, och där utvaldes

hvad som skulle med på härnaden; en ringa kontingent lämnades kvar hemma. En del af den

svenska krigsmakten låg sen föregående år i de tyska provinserna och något af den finska i

Östersjöprovinserna. På olika tider och från olika håll fördes krigsfolket ut till bestämmelseorten,

inalles 1655 till Polen

Från Sverige: rytteri 64komp.T6,184man, fotfolk 108 komp:r 14,351 man. S:ma 172 komp:r 20,535 man.

jFinl.o.IAvL: » 46 » 5,168 » » 103 » 11,419 » » 149 » 16,587 »

Summa:....... » 110 » 11,352 » » 211 » 25,770 » » 321 » 37,122 >

Hela svenska och finska armén för året 1655 utgjorde enligt en annan lista (med inberäkning af

1441 man af Dela Gardierna värfvade och 800 nyskrifna i Finland) 44,075 man till häst och fot;

häraf stannade i Sverige 6,077 man, hvaraf 1,539 man i garnison. Den finska armén bestod i

14 regementen samt de 2 kom:r 200 man adelsfanan och artilleri, kanske något mer.

Om således den nationela krigsstyrkan, som kunde medtagas i fölt, till numerären var

tämligen begränsad, så borde den genom anställda värfningar i utlandet, i Tyskland, Frankrike,

England, Skottland, Nederländerna, Schweiz, Sveriges egna transmarina besittningar, från kejsaren

och i några hans arfland äfvensom i det bekrigade landet själft uppbragta stiga hart när till det

oberäkneliga. Sveriges namn klingade godt i utlandet, och många krigare som stått under dess

fanor lefde ännu kvar här och där samt lyssnade beredvilligt,* då nu fältropet från höga norden

ljöd igen. Ära och krigisk utmärkelse, byte, någon gång politiska syften och den religiösa

gemensamheten, ja, äfven släktförbindelser lockade, öfvertalade. Karl X lät i jan 1655 redan skrifvelser

utgå till flera tyska furstar och ständer, mest i Nordtyskland, med begäran att de ville gynna de

värfningar till häst och fot, som nu skulle anställas där i synnerhet af guvernören i Bremen H. C.

Königsmarck, och samtidigt till svärfadern hertig Fredrik III af Holstein-Gottorp att tala väl för

desamma; hos Englands protektor Oliver Cromwell anhöll han genom sina sändebud om tillåtelse

att värfva ett uppgifvet betydande antal fotfolk samt lät, mest på enskild väg, uppköpa hästar och

stora mängder krut, liksom i Holland och sökte köpa eller hyra örlogsskepp och sjöfolk, helst från

England.

Konungen gjorde i sällskap med en del af sina krigare den 22 jan.—21 febr. en hastig

resa till häst genom landet — liknande en eriksgata efter hyllningen i Upsala — öfver Åby,

Nyköping, Skenas, Vadstena, Jönköping, Halmstad, Göteborg, Höjentorp och Hofva åter till

Stockholm, bl. a. besiktigande lastningarna här och där. Var det grannen Danmark det beslutade krigetgällde? Nej, men ett sädant krig hade varit på tal vid rådsöfverläggningama i dec. 1654, och

möjligheten för det var ingalunda ännu utesluten; i Danmark höll man sig ock beredd på dylikt. Nu

gick det förnämsta syftet ut på forsvar gent emot detta rike. Äfven med Ryssland, grannen i öster,

hade ju krig varit på tal, men blef uppgifvet. Polen, hvars konung Johan Kasimir sen 1648, son

till den i Sverige afsatte konung Sigismund, ej ville erkänna pfalzaren såsom Sveriges rättmätige

konung eller genom en slutlig fred afstå sina anspråk på Livland, var det utsedda målet nu för de

svenska eröfringsplanerna. Det svenska Pommern blef å ena sidan bestämmelseorten för den samlade

krigsmakten och Livland med Riga å det andra hållet. Från dessa tvänne sidor skulle nämligen

Polen anfallas till lands, från den senare af riksmarsken Gustaf Horn. Det gällde här att förekomma

ryssarne, hviika jämte kossackerna lågo i krig med Polen sedan 1 år och hade stora framgångar;

det gällde att försäkra sjökanten och under ett tåg in i Litthauen vinna landsträckor för den svenska

kronan så långt bort i öster och söder som möjligt. Af fast och värfvadt krigsfolk i Finland och

Östersjöprovinserna bildades, sen något lämnats till fästningarnas besättning och landets försvar,

inalles i Finland, Estland och Livland 7,850 man kvar, den livländska armén, hvilken i juli—aug. 1655

räknade 7,230 man (den hade beräknats skola bli en 10,000 man, hälften ungefär bekommen

genom värfning) och på hösten verkställde tåget från Duna genom Litthauen till Preussen (se

kartan!) Vi lämna ur sikte den närmare specifikationen på denna krigsmakt från Finland och

Östersjöprovinserna till ett följande tillfälle * *) och medtaga i räkningen här endast de regementen och

kårer, hviika antingen fördes direkt öfver till Tyskland och sen till den polska krigsskådeplatsen

eller gingo med den livländska armén och sen stannade vid hufvudarmén här under konungen själf samt äfven

följde med emot Danmark några år efter. På våren 1655 gingo efter konungens befallning flera

regementen och trupper från Finland på isen öfver Finska viken i stället för landvägen genom

Ingermanland.

Från pommerska sidan skulle anfallet ske med 2:ne härar efter hvarandra, den ena under

ståthållaren i Pommern Arvid Wittenberg, fältmarskalk d. 20 april 1655, den andra under konungen

själf, som kom med örlogsflottan från Stockholmsskären. Det i Bremen samlade krigsfolket, sen

åtskilligt tågat därifrån vid jultiden 1654 och början af 1655, hitfördes dels af generalmajor Paul

Wirtz (i st. f. af den först påtänkte rikstygmästaren Gustaf Otto Stenbock) i mediet af juni, nämligen

en 8,000 man värfvade, dels af Lorenz von der Linde i juli. 2) Wittenberg lämnade Stockholm vid den 4

maj och anlände till Stettin den 14. Han fick först order den 14 och 21 april att ha allt folket

å pommerska sidan färdigt till uppbrott, hufvudsakligen bestående af det i Tyskland värfvade samt

ett ansenligt artilleri med 1,580 hästar; men han skulle stanna här till konungens ankomst, flitigt

korrespondera med Gustaf Horn i Livland och till stor del rätta sina åtgöranden efter hans. Det

tyska rikets ständer skulle han lugna bl. a. med att framhålla, det de vid det närvarande

vidtutse-ende tillståndet och krigslågan i öster, hvilken alltmer närmade sig, hade bättre trygghet af Karl X:s

krigsmakt i Tyskland och dess grannskap mot all oförmodelig händelse, samt visa hvad nytta de

kunde ha af detta krigsföretaget. I fall Horn bröte lös och hade framgång samt eljest

konjunkturerna i Litthauen, Preussen och Brandenburg voro gynnsamma, kunde han ock gå i fält, fatta posto

i Posen, Polens äldsta hufvudstad af de 3, vid Warta förmånligt belägen, och här hålla sig i ett

helt år med en hel armé uti ett retrancheradt läger, så att Karl X sen kunde ha de trakterna till

sin spiskammare samt nyttja Schlesien med värfningar och annan tillförsel. Wittenberg skulle, sen

Posen tagits, ock bemäktiga sig någon ort vid Netze att där utbreda kvarteren, och sen gå defensive

tillväga, tills konungen komme; han skulle vidare ha sitt öga på sjökanten isynnerhet Putzig,

hvaraf hela Kassuben hängde och hvarifrån Danzig lättare kunde tillses, och i hast taga det så

att konungen sen kunde komma till den viken och där landstiga, om han ville. — Man ser hur det

förnämsta afseendet var fäst på sjökanten, Warta- och Netzeområdet samt mellre Weichsellandet.

Stor-Polen med Posen och trakterna omkring ville konungen ha till operationsbasis, främst en ekonomisk;

en annan var och blef Preussen naturligtvis. — Enligt order d. 23 juni kunde Wittenberg nu bege

sig åstad, fatta posto vid Weichseln och försvara den samt besöka polska Preussen, härunder

korrespondera med kurfursten af Brandenburg, från hvilken något motstånd befarades liksom af de

kejserliga trupperna i Schlesien, och ha ett vakande öga äfven på Danzig. Han skulle alltid tillse,

att vägen var öppen för konungen att förena sig. med honom. Karl X säger sig likväl kunna bege

sig till Putzigviken och Kassuben som Pommern. Båda hade de emellertid att handla efter hvad

1) I ett snart åtkommande häfte skola kriget och diplomatien 1656 och 1656 på detta hållet något utförligare skildras.

*) Stenbock blef fältmarskalk den 20 apr., Linde generallöjtnant af infanteriet d. 14 apr. 1656. Den senare förde blott

några regementen ooh trupper till Pommern. Stenbock fick rikstygmäetarefullmakt den 14 april, Wittenberg fullmakt att

▼ara ståthållare i Pommern den 16 april.krigsreson kräfde — det var och blef dock alltid hufvudsumman. — Sådan var krigsplanen ursprungligen,

sammansatt af flera särskilda operationer. En kombinerad anfallsplan är alltid mera riskabel än en

enkel, äfven om grunddragen af densamma fasthåilas, efter den ger de tillfälliga konjunkturerna vida

mer spelrum, så att dessa kunna delvis hindra eller försvåra företagets lyckliga utförande. Men den

litthauiska marschen var ju både af politiska och strategiska skäl nödvändig och kunde, väl utförd,

ha blifvit af oberäkneligt gagn. — I Pommern lämnades Johan Oxenstierna att förestå verket och

Erik Stenbock att hjälpa till vid styrelsen samt kammarpresidenten Gert. Ant. Renschiöld. Man

var från början något rädd för att Pommern blottades efter allt folkets aftåg och tänkte på fara

dels från Brandenburg, dels från Schlesien. —

Se här nu en tablå öfver den svenska, finska och värfvade in- som utländska krigsmakten

till lands — med den nämda begränsningen beträffande den livländska armén —, hvilken

krigsmakt sammanbragtes 1655 till utförande af detta kriget; enheterna äro: regemente, vanligast 8 k:r,

och skvadron (l. brigad för fotfolket), 4—5 komprr. En tablå öfver örlogsflottan kommer sen. Af

det utländska värfvade folket kom en del senare, en del till mindre antal än i kapitulationerna

bestämts, en del kom ej alls — till ej ringa missräkning för eröfraren. Af artilleri fanns 1

regemente under 1 öfverste Simon Grundel Helmfeldt, och fördeladt på de fasta orterna i Sverige,

Finland och provinserna. En del tillvärfvades nu, t. ex. i Bremen och Pommern, och efter infallet

i Polen bekommos stora mängder artilleri här. Hvad beträffar åldern bland de uttågande krigarne,

så visa mönsterrullorna för det svenska och finska nationalfolket, att ungefar hälften eller mer af

de gemena voro utskrifna 1653—55, resten äldre. De värfvade torde likaså till flertalet varit ungt

folk. En stor del af de gemena liksom det högsta befälet samt öfver- och underofficerare i

allmänhet voro krigaie från Gustaf II Adolfs och 30-åriga krigets tider.

Adelns russtjänst: 4 komp:r 300 man (o. möjl. 1 k. från Livland); öfvl. Joh. Printzenskiöld

Drottningens lifreg. till häst (gard.): 4 k:r 400 m. (185 Upplandsryttare, 210 i Sverige

värfvade); major Georg Lybecker (här omtalas ock “grefve Gustafs44 värfvade frän

Bremen 440 man, kanske G. O. Stenbocks, se hans rytterireg. nedan).

Öfverste Gustaf

Adam Joh:son

Banér

UtfirJis: | Marscbiraäi:

m. örl.-fL o.]4 k:rm. kon.

fr Väster- I 4 k:r m.

vik i juni; | Wittenb.;

d. ,i/h 55 hos “Wittenb.

b k:r 800 man.

Garde du corps l drabantegard: 1 k. adelsmän 145 m. (“alla gardesbussar"), öfve Klas Tott; utfördes trol. i maj 1655. el.medörl.-fi.| med kon.

Konungens gard. till häst: 2 k:r 400 m., öfvl:r Hans Georg Mörner o. O. W. v. Fersen; värfvadt i Pommern. d. u/s2k:rhoskon.

Upplands rytterireg. med 1 k. Söderman 1. och 120 m. eller mer värfvade i Pom ; 8 k:r 745 m.*); öfve

generalmajor Johan Mauritz Wrangel, öfvl. Erik Planting, major Erik Nilsson Drakenberg.

P«*?1™1! 4 ferm.

ira^anfei kon ""/•ho®

juni, en del w_ 8 k;r

m örl.-fl.

Östgöta rytterireg. (med 2 k:r västgötar): 8 k:r 745 m. öfve Ludvig Weirik Leijonhufvud, öfvl. Anders

Persson Biörnfelt Clöös.

Smålands rytterireg.: 8 k:r 735 m.1); öfve Erik Oxenstierna Carlsson (stannade hemma), öfvl. Staffan v.

Kling8por (följde med, äfven) major Lars Lindorm.

Västgöta rytterireg.: 8 k:r 745 m.*), öfve Lars Kruus, öfvl. Per Hiärta (bl. ryttmästarne märkas Tord och

och Karl Bonde). Kruus + d. *>/4 1656 i Polen.

öfverste Israel Ridderhielms rytterireg.: 198 gemena af Smålands ryttare, flertalet var värfvadt 1655 i

Småland och Södermanland, något i Tyskland, 8- 9 k:r, en 600 m.J)

öfverste Per Hammarskölds rytterireg.: värfvadt i Sverige, troligen 7-8 k:r, en 600 m.j), major Axel Spens;

2 k:r blefvo något efter i Pom. och medföljde H. Horn.

Öfverste David Sinelers rytterireg.: 120 Östgöta ryttare, flertalet värfvadt i västra Sverige; 8 k:r 507—550

m.; öfvl. Klas Ekeblad, major Krister Lillie; en del gick med Wittenberg och en del med kon.

Öfverste Jakob v. Yskulls ( Yxels) rytterireg.: 160 Östgötar och 20 västg. i Pom. o. Bremen 6en 1654, flertalet

värfvadt i Bremen 1. Pom., 1 k. i Livland af majoren Johan v. Bosen; 8 k:r, en 400 m., troligen utom

de 180 öst- o. västg:r. Y. var i Rewal och erbjöd sig d. ^/a hos rikskansl. att gå i svensk

krigs-tjenst, var i maj i Pom. och värfvade. Beg. var med d. ®/9 vid Opoczno; en del af reg. åtminstone

lades i K rako w, resten var visst med i fält. Yxkull var dels i Krakow, dels ute i fält.

Upplands fotreg : förut voro i Tyskland 4 k:r en 425 m., från Sverige gingo nu 6 k:r 800 m., i Pom.

lämnades 2 k:r kvar; i fält 8 k:r 1,000 m.; öfve Axel Leijonhufvud, öfvl. Berent Taube (v. der Isen).

! Skenas,

Stegeborg

juni

kon., •»/■ 8

k:r hos kon.

Kalmar d.

2 juni

Wittenberg

•»/• 8 k:r

hos W.

I kon.,

Stegeborg i**/» hos kon.

8 k:r

Kalmar

*/• 5 k:r

Wittenberg

91 !• hos W.

8 k:r

! troligen fr.

Kalmar 1.

Nyköp. och

efter

örl.-flottan

4—5 k:r fr.

Pom. till

Stenbock

Wittenberg

fr. Väster- o. kon.

vik **/«. Sl/8 hos kon.

8 komp.

gick med

Wittenb..

.«/• 8 komp.

örL-fl. | kon.

*>/• vid Damm 8 k*

999 m.

1 Enligt en konungens förteckning den *|s 1655 fördes till Pommern från Sverige 8 komp. 640 gemena och officerare

af hvart af dessa rytterireg., 5 komp. 850 m. af Kiddorhiolms och 4 komp. 280 m. af Hammarskölds reg.Utförta lareckiridi

nid: ntd:

| kon., i

örl.-flottan ! ilh 8 k:r

| 641 m.

| 4 k:r med /

Wittenbergl

örl.-flottan 4k:rm. kon.<

8l/g hos kon. 1

I 8 komp. \

Södermanlands fotreg.: förut voro i Pom. 4 k:r en 425 m., från Sverige fördes nu 6 k:r 600 m., i fält 8 k:r

en 850 m., i Pom. kvar 2 k:r af dem fr. Sverige, Öfve Johan v. Vietinghoff, öfvl. Krister Jönsson

Svinhufvud, major Nils Hufvudfelt.

Östgöta fotregförut voro i Pom. 4 k:r 425 m., från Sverige fördes nu 4 k:r en 722 m., alla 8 k:r i fält,

ena skvadronen 4 k:r 514 m. mönstrades vid Damm d. a,/7; öfve Salomon v. Östen gen. Säcken, öfvl.

Ludvig Svanestiema.

foro örl.-fl.

4 komp. m.|

Wittenberg

s,/8 hos W. "

4 komp. 1

Västmanlands fotreg.: från Sverige fördes nu ut 4 k:r 425 m. och stannade i Pom. med öfven William Philp,

förut voro här 4 k:r en 525 m. och gingo i fält under öfvl. Börje Nilsson Drakenberg.

Dalregementet fot: 8 k:r 950 m. fördes fr. Sverige, 2 k:r 215 m. lämnades kvar i Pom., i fält gingo 8 k:r

710 m. (mönstr. vid Damm 8,/7); Öfve Johan Bourdon, öfvl. Nils Posse.

Värmlands och Närikes fotreg., i Bremen voro sen 1654 8 k:r, fördes till Pom. och gingo med i fält 1,047

fore orl.-fl.JWittonbergj m.; från Sverige fördes nu 1 k. 170 m. och stanuade jämte 1 k. en 110 m. här; öfve Johan v. Essen

( m (v. Osten zu Delmenhorst), öfvl. Hans Löffeling.

till Riga | j Älfsborgs fotreg.: Öfve Bengt Lilliehöök; 6 k:r 722 m. från Sverige våren 1655 till Riga.

kon.

örl.-flottan s,/h hos kon,

] 8 komp,

föro örl.-fl.

Wittenbergl Skaraborgs och Dals fotreg.: i Bremen sen 1651 voro 4 k:r en 550 m. och fördes jan. 1655 till Pom., från

#,/s hos W. J Sverige utfördes nu 327 m. att förstärka denna skvadron, som gick 4 k:r stark i fäit under öfvl.

4 komp. | Karol v. Scheiding; öfven Johan Stake stannade hemma.

! Skaraborgs fotreg.: öfve Johan Nairn; från Sverige utfördes 6 k:r 722 m. till Pommern; vid Damm

mönstrades d. 8l/7 6 k:r 719 m. och gingo i fält; var med till Warschau, i sept. hos Stenbock, dec. i

Preussen; kapten o. sen major Lennart Bock.

Kalmar i

juni

kon.

a,/7 vid

Damm 8

k:r 786 m.

utom befäl

Jönköpings fotreg: 4 k:r 583 m. voro förut i Bremen och gingo nu till Wismar och Pom., fråu Sverige

utfördes 2 k:r 350 m. (jämte 1 k. 148 m. af Kronobergs reg.), öfve Adolf Herm. Wrangel (f &/3 1656),

öfvl. Nils Kagg.

från

Kalmar i

juni

från

Kalmar *•/«

Wittenberel Kronobergs fotreg.: i Wismar voro förut 3 k:r 304 m. under majoren (senare öfvl.) Vilh. Muschcampe, från

o. kon. ) Sverige fördes nu 4 k:r en 485 m.; allt i fält; öfve Håkan Nilsson Skytte stannade hemma; öfvl.

3,/7 8 komp. i Karl L:son Sparre. Sparres 4 k:r gingo med kon. och voro 3l/« hos Wittenb.; Muschcampes 4 k:r

786 m* v gingo med Wittenberg och lades i Krakow; häribiand voro de 148 man som utfördes med Jönköp. regem.

Wittonbergt Kalmar fotreg.: i Bremen voro sen 1654 8 k:r 1,063 m. under öfven Alexander Irving och gingo i dec. till

,Ä> 8 komp. | Pom., fr. Sverige fördes 1 k. 145 m.; i fält 8 k:r, i Wismar 1 k.; öfvl. Gustaf Kruus, major, sen öfvl.

887 m* ( Joen Torsson Lejonram.

4 komp. mJ

örJ.-flottan ,

ond.m. kon.

4 komp. m.

Wittenberg"

31/* hos \V.

8 komp.

Hälsinge fotreg.: Öfve Gustaf Oxenstierna, hans skv. 4 k:r var förut i Bremen och fördes nu till Pom.,

räknade i juni 578 m., af hvilka 531 m. gingo m. Wittenberg; från Sverige utfördes med örlogsflottan

4 k:r 750 m., troligen utom befäl, de gingo med Karl X. a,/7 vid Damm mönstrades 4 k:r 939 man,

öfvl, Peter Granate(n)felt. Då O. i aug. blef artill.-öfve och G. i okt. tog afsked, blef Karl Sparre

öfve och M. Törnsköld öfvl.

örl.-flottan

1. förut

kon.

V* 6 komp.

712 man.

Västerbottens fotregapril 1655 mönstrades i Pom. 8 k:r 953 m., af hvilka 2 k:r 210 man blefvo kvar, 6 k:r

gingo i fält och mönstrades d. 3t/7 vid Damm 701 man; från Sverige fördes 2 k:r och stannade i

Wismar 212 man; öfve Didrik v. Cappellen, öfvl. Erik Sölfversparre.

örl.-flottan

kon.

8I/" v.Damm

8 komp.

721 man

Ångermanlands och Jämtlands fotreg.: från Sverige fördes en 950 man, på Ösel Jades 120 m.; i Pom. voro

vid aftåget 8 k:r en 80J m. säkerligen (jan. 1656 räknades i Thorn 8 k:r 786 m.); Öfve Tomas

Ger-felt, öfvl. Vassilius Butturlin.

( Öfverste Giinter Rosenskans skvadron till föt: 1 k. 162 man af Skaraborgs o. Dals reg., 4 k:r 487 mau af

örl.-flottan | örl.-flottan J Hälsinge o. Jämtlands reg:n (i Wolgast 18/7 voro de 4 k:r 500 man), inalles 5 k:r en 660 m.; major

( Jakob Hamilton; skvadronen var med flottan till Danzig och åter till Pom. i nov. 1655.

en dol med

örl.-floitan

kon.

8,/m 8 komp.

hos kon.

Wittonberg

**/* 8 komp.

Liv).

armén

Kongl. Maj:ts lifgard 1 konungens lifreg. till fot: öfve K. K. Schlippenbach; Öfvl. Bartel Nilsson Skytte;

vid Dalarön mönstrades 4/7 4 k:r 522 m. (kaptenerna Andreas Szöges, Svante Baners, Jakob Spens

och Klas Ugglas komp:r) och fördes ut1); i Pom. och Tyskland värfvades 4—5 k:r, 560—700 m.

(eller kanske mer); allt skulle bli 10 k:r; 8 k:r gingo med i fält; d. 8,/7 vid Damm mönstrades 8 k:r

963 man.

J}rottningens lifgard l. lifreg. till fot: i Bremen voro förut 6 k:r, hvilka 1655 blefvo detta reg. med Bengt

Horn till öfverste oen Per L:son Sparre öfvl., en 800 m. d. och skulle ökas genom värfningoch

bli 8 k:r; det gick till Pom. cch med i fält; febr. 1656 voro 8 k:r i Preussen; major Wilhelm zur

Briiggen.

Åbo låns rgtterireg.: fick jan. 1655 order att bryta upp från Finland, gick med livländska armén, räknade

okt vid Willeny 8 k:r 839 gemena (en del ofnc.) närvar; var aec. i Preussen och stannade kvar i

Polen; Öfve Gustaf Kurck, öfvl. Karl Bäck. (Se följ.); Kureks liksom Henr. Horns finnar omtalas

sen mycket i striderna, bådas reg. voro ock med till Danmark.

*) Enligt konungens förteckning d. */• fördes från Sverige 4 komp. gard 600 gemena ochoffic. till Pommern (588 gemena)

och fr&n Livland 1 komp. 200 man gard.Tavastehus rytterireg.: 1655 utgick reg. från Finland 813 man starkt; marscherade med livl. armén och JL

var d. 3/h i lägret vid Kockenhusen 8 k:r 800 man (stannade ej i Polen vid hufvudarmén); enligt

order d. 17/s och ,3/4 var öfven och generalmajor Henrik Horn öfver i Finland och bildade af här

hemmavarande ryttare och officerare af sitt reg. och af Gust. Kurcks reg. ett nytt reg. å 8 k:r samt

begaf sig, efter mönstr. i Helsingfors af 8 k:r 462 gemena ryttare härmed (6 k:r 565 m.), d. *°/6 från

Helsingfors samt med J. J. Taubes 4 k:r ryttare, Fabian Berndes 4 k:r dragoner 553 man samt 2

k:r 280—300 gemena ryttare af Erik Kruses reg. sjöledes till Pom., var sept. vid Bromberg i

Preussen. Det “unga Hornska reg.“, också kalladt Nylands ryttare 1. dragoner räknade i nov. i

Pome-rellen 441 man tjänstdagliga; öfvl. Johan Galle, major Klas Uggla.

Viborgs rytteri: öfverste Erik Kruse; 280 gemena ryttare gingo med Henr. Horn och lades till J. J. Taubes

reg. (se detta!)

Fabian Berends finska dragoner: order ^/a 1655 för öfvl. Albrekt Ritter att med 1 sk v. (4 k:r) en 500 man \4 komp. m.

gå till Livland; han gick sen med Livl. armén och var i Preussen i dec. samt stannade i Polen; f mén?r

aen andra skv, (4 k:r) en 500 m. gick med Henr. Horn d. ^/e från Helsingfors till Pom., äfvenså isi/H hos kon.

Berends själf o. majoren; sept. i Preussen; maior Fabian Jakob Wulff. ’ 5 komp.

Öfve Bcrent Taubes dragoner: omtalas i Polen och Preussen, mest 1656. Berent Taube v. Maydell d. ä.

var öfve för estländska riddarfanan och värfvade något, var gammal och stannade mest hemma i

Estland och Livland, men lät sina söner gå i fält, den nämde Berent Taube d. y., som blef

kommendant i Stralsund d. 27/7 Henrik Johan, Otto Reinhold, Ludvig, de båda sista vid livl. armén;

Vilhelm blef öfverste marskalk; Jak. Joh. Taube var dessas kusin.

Österbottens fotreg.: våren 1655 var en del i Visby och i Borgholm, något i Stettin; från Finland gingo i

maj 3 k:r 537 man till Ingermanland etc., där en del var sen 1654; under öfv:en Nils Bååt gingo 8

kr 700 m. (1. 6 k:r 594 m) med Livl. armén; reg. var en kort tid i Preussen, Bååt och reg.

medföljde M. G. De la Gardie åter till Riga. Öfvl. Anders Munck.

Björneborgs fotreg.; det mesta medföljde livl. armén under Öfvren Johan Pleitner, som dec. 1655 var i

Preussen med sitt reg.; 912 1656 voro 6 k:r 565 m. i Marienburg här.

Tavastehus fotreg.: öfve Berendt Mellin (Malin), öfvl. Henrik v. Vicken, major Karl Svinhufvud; order i jan.

1655 att bryta upp till Livland; reg. gick med livl. armén, juni—juli vid Kockenhusen voro 6 k:r

689 m., dec. var Mellin med sitt reg. i Preussen o. följ. tid.

Livl.

armén

Livl.

armén

Livl.

armén

Västra Nulands fotreg. (Tavastehus): öfve Herman v. Cappellen, major Ph. Sasse; febr. voro i garnisoner i

Livland 708 m., 1l"z voro i Riga 5 k:r 677 m., gick med livl. armén, var blott en kort tid i Preussen;

förväxlas ibland med Didr. v. Cappellen och hans reg., till och med i kungl. order.

Livl.

armén

Savolax fotreg. (Viborgs):

livl. armén, var dec., jan

öfve Bernhard v. Gertten, order M/s att med sitt reg. gå till Livland, medföljde 1 Livl.

armars etc. 1656 i Preussen, 8 k:r (1. 6 k:r 500 m.) / mén

Öfve Jakob Johan Taubes (af Kuddinge) rytterireg.: en del fördes öfver från Estland 1. Livland till Pommern

sommaren 1655, en del", 4 k:r med H. Horn från Helsingfors; något tillvärfvades i Bremen; varmed

d. 6/o vid Opoczno; öfvl. Frans v. Brobergen. Han f medio 1656; reg. gafs 22/8 1656 åt öfvl. Johan

Printzenskiöld, som visst var med i slaget vid Lyk och sen reste hem; i sept. s. å. gafs hvad som

återstod af reg. åt furst B. Radziwill med Erik Drake till öfvl.

Öfve Berent Taubes (v. Maydell d. y.) fotreg.: 1U 1655 patent att i Tyskland värfva 1 fotreg., 8 k:r 100

gemena hvart, samlas i Pommern och Bremen; 27/7 att värfva 1 reg. fot 8 kr; aug.—nov. voro 2 kr

i Pom. i garnison; öfvl. brodern Henr. Joh. Taube.

Grefve Jakob Kasimir De la Gardies fotreg.: bestod af en del af konungens lifreg. i Riga som getts åt

M. G. De la Gardie1), och af aenne tillvärfvadt folk; 8 kr 722 m., förestods af Henr. v. Delwig,

gick med livl. armén, var i Preussen dec., jan.—mars 1656 (W. Larive var en kort tid från nov.

1655 öfvl. i st. f. Delwig).

kon.

8,/h 6 komp.

Livl.

armén

Öf versten grefve Pontus De la Gardies rytterireg.: värfvadt i Bremen af svärfadern K. C. Königsmarcks skulle

bli 9 k:r å 100 ryttare hvart (1. 12 k:r 75 m.), mönstrades d. 14/e 9 kr 762 m. och skulle kompletteras

efter hand; öfvl. Georg Forgell; var nov. 1655 vid Krakow; reg. blef ramponeradt i slutet af aug.

men upphjälptes delvis af gr. Pontus medelst det af honom till Pom. i sept. medförda M. G. Dela

Gardies lifk. Pontus medföljde 1656 sin bror till Livland och fick ett nytt reg.

.Wittenberg

»V« 8 komp.

Öf versten grefve C. C. Königsmarcks rytterireg.: värfvadt i Bremen, skulle bli 9 k:r ä 100 ryttare hvart (1. 12 J

kr ä 75 m.), fördes till Pom. liksom andra reg:n, räknade i maj 680 m.; skulle kompletteras efter J

hand. \ Inp‘

Fältm. H. C. Königsmarcks lifreg. Ull häst: öfvl. Jobst Kaspar v. Reitzenstein (en kursaxare); värfvadt i

Bremen, skufle bli 9 k:r ä 100 ryttare hvart (1. 12 kr ä 75 m.); bröt 24/3 1656 upp från Stade till

Posen, 9 k:r 740 in.; 1 lifk. skulle komma efter.

Fältmarskalken H. C. Königsmarcks lifreg. Ull fot: öfvl. Wenzel Pillar v. Pilchu; rärfvades i Bremen sen

våren 1655, skulle bli 12 k:r 1,000 m.; (var dec. 1655 721 m.)

Fältmarsk. H. C. Königsmarcks lifreg. dragoner: Öfve Seb. Schmidt; 24/2 1655 order att värfva 1 dragonreg. 8

k:r ä 100 m. hvart, de förutvarande 6 k:r skulle bli kvar i Bremen; Schmidts skv. 6 k:r en 400 m.

var i Bremen 2413 1656, 2 kr skulle tillvärfvas; regrt gick med det föreg.

J) Han värfvade utom i Svorige och Östersjöprovinserna till häst och fot äfven i Tyskland och lät föra till Pommern.

Han fick våren 1665 konungens lifreg. till fot 8 komp., som var fördt till Riga, utom lifkompaniet under kapten Szöge å Rigas

slott; detta lifreg. skulle nu delas i 2:ne och båda kompletteras genom varfniug till 8 komp. hvart; det ena behöll M. O. De

la Gardie, det andra fick brodern Johan Kasimir. Szöges litk. förstärktes genom värfning på 250—900 mau.Nanckmti

■ri:

Wittenberg

*»/• hos W.

4 komp

Wittenberg

Wittenberg

Öfverste Diederich v. Dilrings fotreg.: 10/s 1655. säges att Diiring skall värfra 1 fotreg. och bli kommendant

i Stade; 8,/b 1656 funnos i Bremen 8 k:r 502 m.; sept. s. å. 8 k:r 572 m., 4 k:r skulle stanna, 4 k:r

utfördes med det föreg., räknades till H. C. Kbnigsmarcks reg:n.

Hertig Frans Erdtmanns af Saxen Lauenburg rytterireg.: 80/b 1655 att värfva 1 reg. till häst, 8 k:r k 75

gemena livart; reg. var 2°;8 vid Kolo, i nov. hos Miiller i Stor-Polen, kompletterades, öfvl. Nic.

Bau-mann o. J. Knausten.

Hertig Frans Erdtmanns fotreg.: ®°/8 1655 att värfva 1 reg. till fot, 8 k:r å 100 gemena hvart; var i Posen,

okt. ej öfver 200 m., sen i Krakow etc., skulle kompletteras, öfvl. Elias Wolfgang v. Braun; han

kom d. s2/1*2 m. 150 m. till Krakow; hertigen var öfverste till fot och generalmajor.

Öfvl Rutger v. Aschébergs rytterireg.: patent d. 14/4 1655 att värfva i Tyskland 1 reg. t. häst, 8 kr ä 70

gemena hvart, dröjde med värfn., skulle lö/e bli 6 k:r ä 60 m., var "na på marsch, ^jia i Preussen

6 komp. I mars 1656 var Douglas nyss blifven öfve för detta reg.

Markgrefven Karl Magnus af Baden rytterireg.: 24 / 3 skrefs att han värfvat och ville g& i fransk tjänst, gick

nu i svensk med sitt folk; värfn. fortsattes; patent 12/6: 16/s 1 reg. 8 k:r ä 50 gemena hvart; 961to

talas om hans 120 ryttare i Polen, 15/ia att öfrigt hans folk var i Pom., 7/a 1656 mönstrades i Thorn

7 k:r 892 m., tyskar och polackar, öfvl. var en grefve af Hohenlohe hans svåger, bl. offic. var hertig

Martialis af Wiirtemberg, som d. n/i 1656 nyss kommit med en del af reg:t till Bremen.

Markgrefven Fredriks af Baden fotreg.: (öfvl. Niklas v. Damm); patent d. xte 1655 att värfva 1 fotreg., l®/s

bli 8 k:r ä 100 gemena hvart; något folk var redan kommet; 25/8 voro 2 k:r på väg till Polen, resten

skulle följa, ^/n bröto 238 m. t. häst och fot upp från Bremen genom Pom. till Polen under öfvl:n; ®/9

lofvar kon. hon. (event.) Sesemans reg., Siechell 1. Bose kunde bli öfvl.

Samuel Bosa 1. Bose, rytterireg.: 19 8 1655 att värfva 1 skv. 4 k:r till häst; 1 skv. till, bli 1 reg.

8 k:r; Bosa var i nov. vid Schlochow mot Weynrarne, var ®/i 1656 ej klar än med sin värfn.; reg.

blef ruineradt vid Warka mars 1656 o. öfvl. Kostner fången.

el. Öfve Georg Bose 1. Böse tänkte gå i spansk krigstjänst, men var i början af aug. 1655 hos H. C.

Kö nigs marek och tog svensk; 9/u att värfva 1 rytterireg. i Tyskland, 8 k:r ä 70 gemena hvart.

Karberg: 8Ib 1655 värfva 1 skv. 4 k:r ä 70 gemena hvart till häst i Bremen eller mer; 8,l3 4 k:r a 70

gemena; ai/4 bli 1 rytterireg.", 11 <8 var K. hos G. O. Stenbock.

Öfx

ve

Öfvl

Öfvl

. / Öfve Hans Beådékers (introd. v. Böddeker) rytterireafebr. 1655 värfva 1 rytterireg. i Bremen; 271* att B.

hos wf< vill värfva 4 k:r t 100 ryttare, om han får de andra 4 k:r af någon annan; *03 patent; Königsmarck

4 komp. J kapitulerade 81Ib om 1 skv. 280 ryttare; 12ls 8 k:r i Pom.; B. blef generalmajor d. 9i 11656; öfvl. Braun

* .. (Brun).

Öfve Hans v. Alefeldts rytterireg.: juli 1655 värfva 1 rytterireg. 8 k:r ä 50 gemena hvart, slutet af sept. gick

han med 150 ryttare till Polen, var i nov. ute emot Weyhrarne vid Schlochow, kompletterade reg:t;

det ruinerades vid Warka mars 1656.

Wittenberg

»Va hos W.

-8 komp.

Wittenberg

Generalmajor grefve Waldemar Kristians af Slesvig o. Holstein rytterireg.: 30i4, 1655 att värfva 1 rytteri-

reg. och atsk. hundra man till fot; patent ^/e för 1 rytterireg. 9 k:r ä 70 gemena hvart; V11 var

reg. 8 k:r 450—600 m. i Bremen, 7/12 P» marsch från Tyskland, nov. 491 enspännare, n/i2 i Preussen,

värfn. fortsattes; öfvl. Johan v. Born. Grefve W. var Korf. Ulfelds svåger och naturlig son till

Kristian IV med Kristina Munk och hade varit i kejserl. tjänst; f i Polen febr. 1. mars 1656.

Grefve Waldemars fotreg.: patent ®°/4 1655 att värfva 1 fotreg. 9 k:r å 70 gemena hvart, han kapitulerade i

juni med H. C. Königsmarck; men värfn. gick sakta, blef visst blott 1 skv ad ron (4 k:r).

Grefve Johans af Waldeck 0. Pyrmont rytterireg.: han erbjöd sig den 12,5 1655 hos H. C. Königsmarck att

värfva 1 rytterireg., 2°j7 talas om kapit. af J rytterireg. å 9 k:r ä 60 gemena hvart; mönstrades i

Bremen d. 8,/ia 8 k:r 642 m.; bröt upp d. n/i 1656, var 8l/i i Preussen mindre än enl. kapit.; öfvl.

Lambert Rosskamp, fången vid Warka mars 1656. Waldeck själf var i London och Tyskland.

Hertig Johan Georgs af Anhalt-Dessau rytterireaöfvl. Berent v. Schierstedt; 17/s 1655 säges att denne

värf-vade för hertigen 1 rytterireg. å 8 k:r a 60 gemena hvart, åtminstone 1 skv. å 400 ryttare; dec. var

det i Preussen och kallades K. M:ts lifreg., men ej färdigt, värfn. fortsattes 1656 dels här, dels i

Tyskland af hertigen, som d. 18/a reste dit; (patent d. *yi 1656 för 1 nytt rytterireg. 8 k;r ä 50

gemena hvart).

Öf verste Kristian v. Pretlachs (Bretlach) rytterireg.: han var Dohnas öfvl.; 21/i 1655 säges att han vill upprätta 1

rytterireg. å 8 k:r ä 150 m. hvart och bli öfve samt själf värfva 4—5 k:r; att H. C. Königsmarck

förmått öfvl. Jobst Pust att värfva 4 k:r ä 100 ryttare hvart; i mars sammanslås dessa med B:s;

2I/4 order att 9 k:r ä 100 ryttare föras till Pom. och bli 12 k:r ä 75 m. hvart samt kompletteras

efterhand; i maj hade P. 506 m. i Bremen.

Öfve Hans Sesemans rytterireg.: ^/s 1655 att han vårfvar 1 skv. 1. 1 reg. till häst; patent 3,/3 för 8 k;r å 70

gemena hvart, i Bremen; bröt upp d. ll/io med 293 m. innan allt var färdigt, w/12 vid Graudenz;

aå var kapit. i allt efterföljd; reg. skulle kompletteras; major Brocksdorf.

Öfve Daniel v. Arenisens rytterireg.: erbjöd sig våren 1655 att värfva 1 rytterireg., antogs ^/ö; ,6/s att det

blir 8 k:r å 50 gemena hvart, i Bremen; jan.— febr. 1656 voro 2 k:r 124 m. på marsch i Pom.

Öfve Hans Henrik Engells rytterireg.: 8/a 1655 att han vårfvar 1 skv. 4 k:r ä 70 gemena hvart, sen mer, i

Bremen, mönstras i Pom., 2,/4 blir 1 rytterireg.; han hade kapitulerat med H. C. Königsmarck i mars;

»/7 adlad; var i Posen; var bror till följ.

Öfve Joakim Engells rytterireg.: kapitulerade med H. C. Königsmarck i Stade d. 8/4 1655 att värfva i

Tyskland 1 skv. 4 k:r ä 70 gemena hvart, klart medio maj i Pom.; u

reg.; båda bröderna Engell voro från Bremen, voro med sina reg. ^/s o. följ. tid i Posen; jan. 1656

hade den ene i Preussen 10 k:r, den andre 8 k:r, deras öfvl. var Tomas Schmidt.

Landtgrefven Fredriks af Hessen— Eschweae rytterireg.: 8/a 1655 att han skall med sitt värfvade folk gå i

svensk tjänst; var svåger med Karl X, var sept. på resa till denne; blef skjuten vid Kosten d.

general.Landtgrefven Fredriks af Hessen—Homburg rytterir eg.: 17/s 1655 att han värfvar 2 k:r till häst a 70 man

hvart eller mer, hvartill konungen vill lägga 400 ryttare; han ville uppsätta 1 rytterireg.; bröt fl/ö

upp frän Bremen till Polen med 2 k:r, omtalas ™/i2 i Preussen hos Stenbock; patent d. 6/ia att till

de 2 k:r värfva 10 k;r ä 60 ryttare hvart; öfvl. Wussow.

Landtgrefven Fredriks af H-Homburg fotreg.: 28j* 1655 en konungens skrifvelse att han skall värfva 1 reg.

till fot.

Fälttn. Arvid Wiltenbergs rytterireg.: öfvl. Peter v. Kiesell; jan. 1655 att Kiesell värfvar i Pom. ryttare; 7!4

beställes här kvarter for 9 k:r a 100 man hvart; 2l/4 W:s reg. bli 12 kr å 75 ryttare hvart och

kompletteras efter hand.

öfve H. B. von BUlows rytterireg.: d. 14/s 1655 skref Biilow att han ville tjäna Karl X vidare och skaffa

offic.; 34/s säges att B. kapitulerat med H. C. Königsraarck att värfva 1 rytterireg.; d, 7/4 o. lö/ö skref

konungen om samma värfn.

Öfversten grefve Otto v. Styrums rytterireg..* d. 1655 säger en kungl. skrif v. att han och hans bror värfva

hvar sitt reg., den ene till häst, den andre till fot; H. Ö. Königsmarck kapitulerade med Otto

om 1 rytterireg. å 9 k:r 70 gemena hvart i Tyskland, klart inom 2 månader; patent d. 3°/4; ur

Bremen fördes i juli något och gick med konungen; värf ningen fortsattes i Bremen; d. 3ö/8 mönstrades

9 k:r 643 m., blott 99 felades, och Styrum bröt upp då eller i sep t. med sitt folk härifrån, var d.

»/io i Bromberg: d. M/i 1656 vill han ur Karl X:s tjänst och resa hem till Nederland; reg. var

rui-neradt; hans öfvl. (I. öfve) var Cluth (Cluidt). Det kvarvar. stacks in i 1—2 andra reg.

Grefve Styrums fotreg.: d. a/e 1655 talas om Styrums värf vade fotreg. 8 k:r. Om det blef något häraf, så

var kanske detta fotfolk detsamma som Peter v. Zylls och blef senare instucket i annat reg.

Generalmajoren grefve Johan Weyckhardt v. Wrzesowitz u. Neuschloss rytterireg.; patent d. 2217 1655 att värfva

1 rytterireg. å 10 ktr ä 100 ryttare hvart; 18,9 säges att han skall upprätta 2:e reg:n, men han hade ej

gjort mycket än. 1*2 var hans rytterireg. i Stor-Polen, något däraf omtalas äfven i Preuss. d. 11/ia.

W. var kejserlig vasall och undersåte, gick i Karl X:s tjänst, tyckte sig högeligen förorättad af

konungen och kronan Polen samt ville hämnas. Han var svåger med K. G. Wrangel.

Grefve v. Wrzesowitz fotreg.: patent d. 33/7 1655 att värfva 1 fotreg. 10 k:r ä 1E0 m. hvart, aug.—sept. hade

han alla offic. kompl. så till häst som fot, kom från Stettin med öfver 100 m. till häst o. 100 m.

till fot, ville lämna Karl X 2 reg. af tyska nationen, 2,500 soldatar, hade medio okt. nngef. 1,000 m.

hos sig och vann något af J oh. Kasimirs krigsfolk, verkställde Stor-Polens eröfring jämte Mtiller, lofvade

nästa vår uppbringa en armé här ä 8.000 m.; båda hans reg:n ledo skada nu o. upphjälptes sen; det

ena kallades dragonreg.

Hertig Karls af Mecklenburg-Schwerin rytterireg.: patent d. lö/s 1655 att värfva 1 rytterireg., han kapitulerade

med Kari X d. 18/ö om 1 rytterireg. 8 k:r ä 50 gemena, kompl. med offic. 500 m.; något af reg.

var visst i Preuss. den n/i2; eljest beordrades d. 15/i*2 reg. kvar i Pom. f. dess försvar; var juni 1666 i

Preuss. med sitt reg., intet felades; öfvl. Brehmer.

Ro. Douglas rytterireg.: öfvl. Johan Pringell; patent d. 31/7 1655 för Pringeil att värfva 1 skv. ryttare; le/8

1 rytterireg. 8 k:r å 50 gemena hvaxt; 17Is att Karl X gett Douglas detta reg.; P. var jan.—febr.

1656 i Stor-Polen.

Tvänne bröder öfvlr. Heinrich v. Siegel och Melchior Siekéll samt den senares son ryttm. 1. major Melchior

Siekell (alla 3 skrif vas mest Siekel el. Siechel) värf vade till häst 1655; den förre var i hertigl. braunschweigsk

tjänst och hade förut varit i svensk krigstjänst under H. C. Königsmarck, erbjöd sig juni 1655 åter därtill

och att värfva 1 rytterireg. inom 3—4 månader, hvilket ock omtalas t. ex. 1656—7 i Polen o.

Preussen; den senare hade gods i Pom. och var väl redan sv. undersåte, upprättade med hjälp af sonen

1 skvadron 4 kr dragoner, hvilka ock omtalas i kriget; han själf togs i arrest o. var ur Karl X:s

tjänst på våren 1657; den unge M. Siekell värfvade våren 1655 åt generalissimi reg. 2 kr titt häst

och sen 3—4 k:r till häst för sig själf samt var våren 1657 f; endera öfvl. S. var med sitt folk, kommet

från Pom., i nov. 1655 ute mot Ludvig.Weyher vid Biitow i Pomerellen.

Major el. öfvl. Kampar Kleist: hade 1655 nyvärfvadt folk till häst; 10 säges, atfc han snart hade sina värfvade

k:r till häst färdiga; han var i nov. ute mot Weyhrarne vid Schlochow i Pomerellen; vid Warka

mars 1656 blef 1 kornett fången af Kleists skvadron.

öfvl. Ernst v. Séherr gen. Thost, värfvade rytteri 1655; sept.—okt. förenade sig S. med grefve Wrzesowitz

i Stor-Polen och medhade 100 ryttare o. 120 dragoner (och 100 m. fotfolk) samt stannade här en

tid; S:s rytteri omtalas i Preussen d. ll/ia, han säges ha värfvat till generalissimi reg. 1 skv. 280

m. till häst, som utgjorde hälften af det reg.; hade ock 1 k. dragoner; S. blef fången i ett

snapp-haneslag vid Kosten april 1656 och senare åter fri.

Generalissimi reg. till häst: värfning skedde af flere 1655 ff., Seherr, Siekell, Wopersnow, Lindorm, blef 8

k:r ä 70 gemena hvart (560 m.); öfvl. (öfve) Andreas Probst, hvilken ock synes värfvat folk; namnet

på reg. möter, sen i jan. 1656 hert. Adolf Johan blifvit generalissimus.

G. O. Stenbocks rytterireg.: ^/a 1655 talar en kungl. skrif velse för honom om att värfva 440 m. till häst (på \

3 sv. rytterireg.); en annan d. 21U om att föra grefve Gustafs 4 k:r östgötar från Bremen till Pom., f

n/i2 talas i Polen om öfvl. Adam Henrik v. Wussow vid G. O. Stenbocks värfvade reg. till häst; i

W. var med Wittenberg. Febr. 1656 var öfvl. W. ute mot Danzigarne med detsamma. "

G. O. Stenbocks fotreg.: redan i jan. 1655 värfvade Stenbock tyskt folk, skulle ha 1 kompl. reg. 8 k:r, läm- \

nas i Pom.; 21/4 att S. far själf afgöra om hans reg. skall gå med Wittenb. S. t. fick han Berent I

Taubes värfvade knektar, då denne för tillfället afstått från att bilda ett reg.; ^/e att värfn. fortsättes; j

okt.—nov. låg hela reg. i Stor-Polen (på ett ställe 250 m.); dec. var det i Preussen, ej än kompl.,]

förstärktes med tyska knektar bekomna här vid eröf ringen; sen lades visst 4 kr i Preussen, 4 k:r"

uppe i Polen. (Kallas ock Peter v. Kiesels eget reg.)

laruharadt

■ld:

Wittenberg

»V* hos W.

8 komp.

En del med

kon.

WittenbergWit tonberg

Wittenberg

Wittonber^

Wittenberg

Wittenberg

81> hos W. <

6 komp.

Wittenberg

Wittenberg"

J> hos W.

8 komp. |

Grefve Erik Stenbocks rytteri o. fotfolk: d. 5/s 1655 en kungl. skrif velse för honom att var fea 1 skv. 4 k:r

till häst å 50 gemena hvart; s. d. att värfva 1 skv. 4 k:r till fot a 100 gemena hvart; S.

värf-vade ock vid midten af 1656 båda skvadronerna.

Pfalzgrefven Filips af Sulzbach dragoner: patent d. 13/3 1655 för öfvl. Nieman (troligen öfvl. Alexander

Martin Neudorf gen. Neumann) att i Tyskland värfva 1 skv. dragoner 4 k:r k 100 gemena hvart; härtill

kom ytterligare 1 k., inalles 6—8 k:r, samlas i Pom.; öfve Wulff; d. l6/io omtalas 4 k:r S:s dragoner

å 100 gemena hvart nyvärfvade i Piotrikow (Stor-Polen), 1656 i Kujavien.

Öfver8te Joachim v» Badekes ryttare o* dragoner: 14 o 1655 patent att värfva 2 k:r till häst; B. var kommendant

i Lowicz o. hade där 1 k. 83 ryttare; var J/i 1656 kompl. med ryttarne o. hade gjort början med

dragonerna; hade sen 4 k;r dragoner.

Öfverste Johan Gorries v» Gorgas dragonreg.: var febr. 1655 öfvl. vid Wirtz fotreg. i Bremen, 24/s 1655 att

han skall värfva; var i polska kriget generalkvartermästare.

Öfve Adam t\ Weyhers dragonreg-: patent d. 5.h 1655 att värfva 1 reg. dragoner 8 k:r å 100 gemena hvart;

reg:t omtalas okt. i Stor-Polen, 6/ia i Meseritz har; W. beordrades d. tø/ia att med sitt nyvärfvade

reg. dragoner gå från Polen till Pom. för dess försvar; d. 23/1 1656 får reg. gå från Stett in till

Polen igen; det var d. 6/i ej än färdigt men skulle snart bli; öfvl. Ludvig Boger (Bober), omtalas

dec. 1655 med sina dragoner i Polen; major Wolf Fredr. v. Bomsdorf.

Öfve Ad» v. Weyhers fotfolk: patent d. 81 a 1655 att värfva i Tyskland 2 k:r till fot k 100 gemena hvart,

kvarter i Pom.; 9;5 omtalas W. med 2 k:r fotf. vilja till Pom.; 9/s W. kommendant i Stettin, l8isvar

han kommendant i Meseritz.

Öfvl» Ertman Wenzelmans dragonskvadron; patent juni 1655 att värfva; hade redan i sept. sin skv. på benen,

4 k:r; W. var okt.—nov. i Pomerellen med sitt folk mot Weyhrame, men 6kv. var ^/io än ej färdig,

300 ryttare voro dec. i Preuss. o. följ. tid.

i Öfvl» Lorenz Naumans dragoner: 1 skvadron: v. Damm d. •/ 7 1655; d. 81;io voro i Kalisz 145 m., N. var

[ kommendant här; 4 k;r skulle visst tillvärfvas.

Öfve Johan Naims dragoner: 13/a 1655 att Johan Nairn värfvar 1 skvadron 4 k:r å 100 gemena hvart; "/«

värfpatent; öfvl. blir kapten Wulffen.

Öfve Alexander v. Weissensteins dragonreg.: mars 1655 vill W. gå i sv. tjänst; var aug. i Bromberg och fick

ett fotreg., hvilket han ville skulle kallas dragonreg.; skulle bli 8 k:r; d. 7,3 1656 mönstrades i Thom

7 k:r 343 m. tyskt o. polskt folk.

(Rikskansläms rytterireg.: öfvl. (ofvej Johan v. Bosen; reg. omtalas ha varit med hos Wittenberg vid Usz

d. 15/7 1655; men först d. 22 12 finnes en kungl. skrifvelse till Joh. v. Bosen att värfva 1 reg. tyska

lyttare att stå under rikskansläms befäl; både reg. och Bosen nämnas i Polen sen, 1656 (se ofvan

Jak. v. Yxkulls reg.)

Pfalzgrefven Filips af Sulzbach rytterireg.: d. 3 3 1655 patent att värfva i Tyskland 1 rytterireg. 9 k:r k 70—

80 m. hvart, mönstras i Pom.; i Wolgast mönstrades d. 9;0 7 k:r 261 gemena; offic. af regtt voro

beordrade att gå med kon., pfalzgrefven själf med det förhanden varande värfvade gick med Wittenberg

och var vid Usz d. 15j7; d. 81 is omtalas reg. 8 k:r hos kon.; 2°/10 gåfvos order att värfva än några

k:r; d. 9i 12 var reg. mycket svagt i Preussen; kallades konungens lifreg.

Karl Gustaf Wrangels lifreg» till häst : 2®/9 1655 patent att värfva 1 rytterireg., kvarter i Pom. efter 3 mån.,

8 k:r 400 gemena, 93 offic.; reg. låg redan från jan. 1656 i kvarter i Brcest Kuj., var då illa

medfaret och förstärktes med (1 skv. af) Stvrums reg., skulle rekryteras ock genom värfning; öfvl. Anders

Planting (adlad d. 18/4 1655) Bergloo; han hade 2 k:r till häst värfvade i Pom. maj—juni 1655; major Johan

Persson Lindorm.

Öfverste Posses (Poses) rytterireg.: i shitet af aug. o. följ. tid 1655 talas om underhållet af öfve Posses reg.,

i okt. om hans reg. 8 k:r i Polen, s. t. 4 k:r ryttare i Bromberg, 4 k:r i Posen, nyvärfvade ryttare;

likaså 1656 omtalas han och hans reg. i Polen; hösten 1656, då Posse var f, fick öfve v. Letmatz hans

5 efterlämnade k:r; den döde P:s öfvl. Klas Bredtholtz förde reg. då till Dirschau.

Generalmajor C» D. v. Dohnas fotreg•: var jan. 1655 i Bremen och det värfvades 9 k:r; i mars blef Kristoffer

Duderstadt öfvl., Joh. zur Brtigge major; i april order att med Wittenberg skall gå hvad färdigt var af

800 m, resten tillvärfvas, i allt bli 8 k:r; d. 9j6 funnos 6 k:r 535 m.; Duderstadt hlef kommendant

i Posen och förestod reg., som här räknade i okt. 8 k:r 689 m. (däraf 124 sjuka), nov.—dec. 719 m.

(124 sj.), febr. 1656 effektive 574 m., 251 m. hade dött.

Öfve Fabian v. Fersens fotreg.: öfvl. grefve v. Wittgenstein (d. y.); dec. 1654 funnos i Bremen 5 k:r 736 m.,

(det förra Hornska reg.); jan 1655 säges att det skall kompletteras genom värfning till 8—9 k:r; 21/4 order

att af reg. 8 k:r skall gå med Wittenberg hvad färdigt var af 800 m.; maj 6 k:r 662 m.; 6/e 6 k:r

718 m.; wi"8 6 k:r 539 m., afgång sedan af marschen 42 m.; bl. majorer o. kaptener nämnas Stuart,

Piron, Stahl; reg. var sen okt. i Krakow förlagdt.

[ Konrad Mardefelts fotreg.: apr. 1655 vill konungen ha honom med i fält; patent d. 12 5 att värfva 1 fotreg.

I 8 k:r ä 80 gemena hvart; något fanns i aug. redan och gick med Wittenberg; i dec. var reg. i

| Preussen men säkerligen ej komplett; M. var generalkvartermästare, blef d. 18Oo generalmajor af

l infanteriet o. öfverkommendant i Thorn; hans öfvl. var Johan Pucher (PUchert).

[ Generalmajor Paul Wirtz fotregreg. var jan. 1655 i Bremen, febr. säges att det skall kompletteras; det var det förra

\ Forbesska fotreg. 6 k:r 325 m.; 21U order att med Wittenberg skall gå hvad af 8 k:r 800 m. var

1 färdigt, resten tillvärfvas; i maj voro i Bremen 896 m; W. blef 18no kommendant 0. guvernör i

< Krakow med sitt reg, och annat folk till besättning.

Öfve Georg Städingks fotregöfvl. Albert Sporman; patent d. 12,’a 1655 att värfva i Tyskland 1 fotreg. 8

k:r a 100 gemena hvart o. offic. härtill, skulle mönstras i Pom., färdigt medio maj; 1 k. ä 100 gemena,

värfvas af öfvl. och samlas i Halland, hvilket också sen fördes sjöledes i juni från Halmstad jämte ett parti

hästar till Stettin; 13.s var St. kommendant i Nakel; lVia var reg. 6 k:r 380 m., bestående af svenskar,

danskar, tyskar och hälften nästan af polskt folk; i dec. fängslades Städingk af Stenbock och reg. gick

under öfvl. i början af 1656 till Warscnau etc.Öfve Simon de Bolscys fotfolk: 1655 patent att värfva 1 fotreg.; 18/r tre fotreg. 3,000 m. under 3 Öfver-

star, 12 k:r hvart reg.; ännu i sept. väntade man, att B. skulle föra 3 fotreg. till Bremen; ^/n voro

400 m. i Bremen och skulle till Pom. och sen till Polen; l5/i2 var en del på marsch, 280 m. under

öfvl., men blott 100 m. kommo fram till Stettin; något mera folk kom sen. B. värfvade i Holland,

hade sina offic. ute i Brabant, Flandern, öfverallt i landet, men prov. Holland och särskildt staden

Amsterdam hindrade utskeppningen, lade beslag på det samlade folket och skingrade det; B. klagade,

Appelboom understödde, begärde och fick General staternas tillstånd d. °/n att föra folket ut till lands

under vintern; öfvl. Roger Johnson.

Öfve Sebastian Ludolf v. Eitzen var en af Bolscys öfverstar, kapitulerade med honom i okt. 1655 att värfva

1 reg. till fot 8 k:r, for till Holland ocli begynte värfningen och hade snart 200 m. samt offic.

tillsamman, men hindrades (se ofvan). E. hade ett reg. i Bremen bestående dels af eget värfvadt folk,

dels af andra reg. (kvarlämnadt folk af Fersens, Homs, Duderstadts, Wirtz, rikskanslärns, Sachs) en 120

m. till fot; 7/i 1656 voro i Stettin af Boisevs folk 91 m.; öfvl. Gisbert te Tent v. Wordenburg.

Öfve Peter r. Zylls fotreg.: juli 1655 skrifver Karl X, att Z. värfvar 1 fotreg.; Z. omtalas nov. 1655 i Polen;

i sept. s. å. omtalas han död; om reg. namnes intet. Han var rekommenderad af Stymm.

Öfve Kristian Ludvig v. Kalksteins fotregöfvl. Filip Hegstereich; reg., värfvadt, omtalas 1655 i Polen8k:r

607 m.; 1 skv. var i Preuss. 1656 med öfvl. 356 m.

Öfve Henrik v. Hattens dragonreg.: 24/3 1655 utgick en kungl. skrifve) se att H. värfvar 1 skv. till fot 1. 1

reg. och blir öfve, ^io att han värfvar 1 reg. dragoner 6 k:r 80 m. hvart och sänder till Polen, när

50—100 man voro färdiga; i dec. kapitulerades med hon. i Bremen om 6 k:r å 60 man hvart; 1656 sände

han 230 dragoner, en del låg i garnison; var vid slutet af 1656 f.

Öfve William Cranstoris skottar, till fot: i början af 1655 begärdes af Englands protoktor tillstånd att

värfva i Skottland 6—8 tusen m. till fot, sen blott 5—6 tusen och i juli 2,000 m. endast; ogynnsamma

politiska omständigheter och holländska intriger voro i vägen; i slutet af sepfc. erhöllo Coyet o. Bonde

tillåtelse att genom Cranston värfva och öfverföra 2,000 m.; i april 1656 kommo de första värfvade

skottar till Bremen.

Öfve William VavasourS värfvade engelsmän (o. skottar), fot: George Fleetvood sen juni 1655 i England skulle

här söka få värfoa 4,000 m. till fot o. öfverföra; han erhöll löfte om 2,000 m.

Öfve Jakob Sincler: fick d. i29iö 1655 uppdraget af Karl X att värfva i Skottland 1 reg. till fot och bli öfve;

s. d. fullmakt såsom öfve; patent s. d. om 10 k:r ä 100 gemena hvart, klart inom 3 månader; S.

hade 6 år varit i sv. tjänst; (hans reg. omtalas i Preussen nov. 1657 och år 1658).

Öfvl- Sax, dragonen okt. 1655 voro hans nyvärfvade dragoner, 100 m., i StorPolen (4 k:r) det talas ock om hans

reg.;, var i nov. i Pomerellen ute mot Weyhrarne; 8. var sen kommendant i Kosten en tid.

Öfve Johan Plntners fotreg.: d. ,5/t2 1655 en kungl. skrifvelse att han värfvar i Preuss. 1 fotreg. och några

k:r till häst; patent d. 17/i 1656 att värfva 1 reg. tvskt fotf.

Öfve Wenzel Sadofskij, rytterireg.: S. var kejserl. undersåte, hade gods i Bohmen, var af evangel. religion

liksom hans anförvanter, exulant, hade tjänat sv. kronan i 20 år och var apr. 1655 i Pom, reg.,

värfvadt, var sept. i Stor-Polen o. följ. tid; jan. 1656 voro en 200 m. här, något å annan ort; senare

omtalas 400 m. till häst; major, sen öfvl. Stefan v. Langnau.

Öfvl. Otto Wilhelm v. Berlebsch: var en brandenburgare, lofvade 1655 att bringa 1,000 ryttare från den kejserl.

öfven Heister; han skulle bli öfve för 1 reg. till häst.

Öfve Jaroslaw v. Kynskj u. T ett au, rytteri o. fotf" han erbjöd sig i maj 1655 att värfva 1 rytterireg. inom

6 veckor och d. 19 i5 finnes en kungl. skrifv. härom; d. ®/s patent för 1 skv.; den äldre Kynskj

vistades i Hamburg och hade en öfvl.; den unge K. var katolik, värfvade dec. 1 rytterireg. men ville

ändra det till ett fotreg., åtminstone delvis; d. ,2/i 1656 säges att han lofvar med första upprätta 1

fotreg. å 8 k:r 640 man; deras värfning gick sakta; d. 4io 1656 voro 4 k:r i Kosten; d. 5/ä 1656 voro

8 k:r i Polen, säges det; den yngre K. var i Piotrikow mars 1656; deras folk brukades att förstärka

andra regementen, så Pringells hösten 1656. De voro båda böhmare.

Major, sen öfve Hans Henrik Gau, rytteri; d. 12ls 1655 en kungl. skrifv. att han värfvar 4 k:r till häst; d. 80 <5

att öiverste Gau väntas till Pom. med 1 värfvadt reg.; 16/e att hans folk går med Wittenberg från

Pom. 1. stannar; blef kanske hopslaget med annat folk.

Långa förhandlingar om villkoren kunde åtfölja dessa Öfverenskommelser om värfning af trupper,

såsom bl. a. kan ses af historien om hertig Adolf Wilhelms af Saxen-Weimar svenska krigstjänst ifrån

medlet af 1656 x). — Det torde vara möjligt att 2:e regementen här eller nedan nämda någon gång

befinnas vid närmare efterseende vara ett och samma (såsom Yxkulls och rikskanslärns rytterireg.) eller att en

skvadron (e. brigad) är del af något anfördt reg.

Måndags morgonen den 9 juli 1655, då vinden var gången i nordost, gaf konungen tecken

och lopp den svenska örlogsflottan ut kl. 8—9 f. m. från Dalahamn i Stockholmsskären, 40

ör-logsskepp stark och delad i 3 skvadroner, såsom bruket, kommet från Holland, den tiden var. Den

första skvadronen förde konung Karl X själf å skeppet Scepter, den andra riksviceamiralen Karl

Gustaf Wrangel på skeppet Tre Lejon och den tredje amiralen Åke Hansson Ulfsparre å skeppet

Hercules. Skeppet Örnen blef kvar vid afseglingen, men följde efter. Skepp, bestyckning och besättning: *)

*) Joh. Trt/fU: Die Schwedischen Kriegsdienste vi. Reisen des Herzog Adolf Wilhelm von Sachsen-Weimar.ha skvdr. under konungen själf, 1 amiral, 1 viceamiral och 1 schoutbynacht:

Scepter ......... 2434pwi, 24l2puid, 410pwii, 164 pund.

Cæsar............ 2224, 20*3 2>o, 6«; ...........

Nyckeln.......... 4^, 412 6“ 16io, 6*;...........

Maria............ 4*, 12« 84» 12°; ..............

Mars ............ 624. 8i3 14^ 6.................

Mercurius ....... 424, 18*4, 18«; ...............

Västervik ....... 4«, 1814, 2™, 10«; ............

Örnen............ 612, 18m, 8«;..................

Fides ........... 224, 412, 12u 2rø io«;.........

Hjorten ......... 2013, 26;......................

Phænix .......... 2012, 8G;......................

Jägaren.......... 1810, 2°;...................

Förgyllda Lejonet.. 212, 414, 16«;

100 soldater

70 M

60 W

40 J»

50 1»

40 ?»

40 »

40 jf

40 ??

30 n

25 rt

20 »

2:dra skvad. under K. G. Wrangel, 1 amini, 1 vice amiral, 1 schoutbynacht:

Kronan ....

Tre Lejon..

Svärdet ...

Amirant ..

Månen .....

Andromeda

Leoparden..

Falken ....

Svanen ....

Sal vat or.

Höken......

Kronfisken..

Näktergalen

242 2» 2024, 2413, 814, 1010, 4«;

4», 142°, 2012, 2i°, 84; .............

224, 14M 1014, 210, 16«;..............

424, 1814, 18«; ......................

424, 1014, 18«; ......................

424, 1814, 20«; ......................

224, 412 1214, 16«; ..................

20*3. 21«, 16«; ......................

2012, 10°; ...........................

8»2, 814, 6«; ........................

18i°, 2«;.............................

613, 614, 8>«; .......................

412, 610, 121«; ......................

100 soldater

70 „

50 „

40 *

40 „

40 soldater

40 „

30 „

30 „

30 „

30

1»

n

3:e skvad. under Åke Hansson Ulfsparre, 1 amiral, 1 vice amiral och 1 schoutbynacht:

Hercules .... 2434, Lo», 2»°, 8«; 70 soldater

Carolus .... 2634; 2012; 21«, 6°; 70 >»

Oldenburg .... 834, 1412 1214 610, 40. 60 »»

Wismar .... 424, 1212, 1214, 1410; 40 n

Simson .... 4^ 412, 1414, S»«, 4«; 50 i»

Apollo .... 424," 412 414, 20«;".....: .... 212 2214, 12«; 40 n

Raphael 40 11

Recompens .... 812; 1214; 10«; 4C ??

Fortuna .... 1212, 414, 6«; 30 n

Hafsfrun .... 812,1014; 6«; 30

Neptunus .... 412; 1414, 4«; 25 H

Farna Postryttaren .... 612 1214, 4o; .... 610, io«; ; 20 n

Dessutom finnas 3:ne örlogsskepp omnämda men ej insatta i någon skvad.: Tv& Lejon, 813,414,8°;

Nettelblatt, 812, 814, 6«, hvilka ej vidare omtalas, samt Äpplet, som är med 1656; vidare en hop

lastdragare. Inalles 1394 kanoner, besättningen dels dessa 1585 landsoldater, dels sjö- och artillerifolket (& 34

skepp och 3 bojortar vid Greifswaldsön) utom 2 amiraler af riksrådet och 2 amirallöjtnanter, 3

skepps-majorer, 29 skeppskaptener och 1 artillerikapten etc., inalles 224 officerare, 34 konstapelmått, 39

högbåtsman, 38 högbåtsmänsmått, 109 skeppmän, vintervakt, hemkallsfolket (bestående af 0O8 bösseskyttar och

2212 båtsmän) etc., inalles 3762 man. Nio regementen fotfolk, 8—9 tusen man, utfördes med

örlogs-flottan. Höken och Jägaren hade sen april varit ute pa kryss söderut.

Seglatsorderna s. d. ålade bl. a. samtliga amiraler och officerare att, därest så skulle hända,

hvilket man dock ej ville förmoda, att någon i sjön fientligt anfölle flottan, på det högsta låta sig

angeläget vara att manligen strida och göra sin plikt. Sent på aftonen passerades Landsort; den

15 juli efter en kvick och god öfverresa — blott 1 förmiddags vindstilla — fälldes ankar och

de-barkerades liksom följande dag krigsfolket vid Wolgast i svenska Pommern. Flottan var i godt stånd,

blott några å hvart skepp voro sjuka och några få döda. Konungen mönstrade vid Damm, där

rendez-vouz var utsatt, krigsfolket till häst och fot, lifvad af de bästa förhoppningar. Från

livländ-ska sidan var kriget redan begynt, då i slutet af juni fältmarskalken Gustaf Adolf Lewenhaupt gick

med den livländska armén åt Diinaburg i polska Livland och tog det den 1 juli, hvarpå han gick

tillbaka och lade armén vid Kockenhusen. Magnus Gabriel Dela Gardie efterträdde Gustaf Horn,

som reste hem, och bragte under loppet af månaden genom skickligt förda underhandlingar

Samo-gitien och Litthauens ständer med de mäktiga furstarne Radziwill under Sveriges beskydd undan

ryssarnes, samt anträdde ändtligen det så länge motsedda tåget från Diina. Hans bror Jakob Kasimir

tog stiftet Piltyn, och hertig Jakob af Kurland svåger med Fredrik Wilhelm den statskloke kurfursten

aV Brandenburg, måste förmedelst de underhandlingar, som här fördes af Bengt Skytte och M. G.Dela Gardie, utlämna Birsen, förmur åt Riga och viktig länk i förbindelsen mellan Livland genom

Litthauen med Polen samt förband sig (fördrag i Poswol d. 10 sept.) att ej ingå förbund med andra,

skadliga för Sverige, ej skada utan gagna Sverige, ej antaga Rysslands beskydd, att tillåta svenska

värfningar i sitt land och ge kontribution, ej vara emot inkvarteringar af krigsfolk; Bauske skulle

ha svensk garnison och fick det. Frågorna om neutralitet och beskydd hänskötos till Karl X:s

vidare åtgörande, men genom livländska arméns närvaro och dess marsch in i Litthauen, genom

besättningarna rundtomkring var det svenska beskyddet faktiskt lör hertig Jakob.

Hvilket fält för svenska krigare och statsmän att vinna nya lagrar var ej nu öppnadt!

Detta polska krig var utan tvifvel det mest storslagna och fosterländska företag, som Karl X Gustaf,

de protestantiske vasames arftagare, kunde utföra. Med snillets djärfhet och initiativ anlade han

det vida större och omfångsrikare än dessa. Ej kustområdena blott vid Östersjön samt mer eller

mindre af Warta- och Netzeområdet och Weichsellandet, men det allra mesta af Jagellonemas,

den i Sverige afsatte Sigismunds och hans söners stolta välde var det från början meningen att

under en eller annan titel lägga under den svenska kronan och förena med hvad den förut ägde.

Karl X ville dela Polen med Ryssland och tillerkänna detsamma blott det af Polen längst bort

i öster belägna, såsom ses af den hemliga instruktionen d. 3 juli 1655 för de tre svenska

ambassadörerna, hvilka foro till Moskva för att bekräfta med Czaren Alexei Mikaelowitsch den evigvarande

freden i Stolbowa 1617 och möjligen äfven sluta ett förbund med honom mot Polen. (Se gränslinien i öster

på kartan!) Det var att på det mest lysande sätt utsträcka den gräns morbrodern Gustaf II Adolf satt och

ryssen ej fick öfverhoppa. Ryssland, Sveriges blifvande farligaste motståndare, skulle han såmedels

tränga fjärran bort i öster och för alltid utestänga från Östersjön, detta innanhaf som så mången

svensk patriot älskade och betrakta som en svensk insjö och på sin höjd ville dela med Danmark;

Österrike undanryckte han ett godt stöd i dessa trakter och stängde äfven från hafvet; den

bran-denburgske kurfursten skilde han från katolikerna och förenade med sig; Tyskland, jämte det han

stärkte sin och Sveriges ställning där, gaf han en bättre förmur mot österns barbariska folk än det

i Polen förut ägde; han stäckte Hollands besvärliga öfvermakt i den nordiska politiken och handeln

och kunde gifva åt dess medtäflare England hvad han ej behöll för sig; Danmark komme att sitta

emellan och dess betydelse oförmärkt nedbringas ännu mer; protestantismens välde, ännu hotadt,

gaf han, för alltid den fastaste grundval — om han lyckades, det nordiska lejonet, med sitt

jätteföretag. —

Karl X ville främst veta nu, hvar Johan Kasimir var med sin armé och hvart han vände

sig vid dessa förhållanden; han hade hört, att han var i Warschau eller vid Thcrn med sin krigs-

makt och skref — före afresan från Sverige — till fältmarskalken Wittenberg, att de skulle båda

förenas och gå tillsammans och, om Johan Kasimir var vid Thorn med sin krigsmakt, rätta sin

marsch efter omständigheterna, men troligast gå att utföra den förut gifna planen, nämligen åt och

i Preussen; om han var vid Warschau eller längre söderut, skulle de genast båda gå efter honom

och sen fullfölja den förra planen.

Fältmarskalken Wittenberg bröt den 5 juli upp från Damm med 17,000 man och kom

till Uscz (se bataljplan n:o 1) vid Netze den 14, där följande dag Posen och Kalisz palatinaten gåfvo sig,

fortsatte sin marsch och kom den 21 juli till Posen, men stannade ej utan gick vidare, sen han försett orten,

som hade vidsträckta förstäder, med en garnison under öfverstelöjtnant Duderstadt, till Scroda, där

han låg i ett befäst läger från den 25 juli till deh 7 aug., då han bröt upp för att förmå Sieradz

palatinatet att ge sig, samt kom till Kbnin den 9, 180 km. in i Polen. Här inväntade han konungens

ankomst. Polske underkanslärn H. Radzieiowsky hade varit sänd i förväg med några tusen man

att vinna landskap. Karl X erhöll före sitt uppbrott, som skedde från Damm den 31 juli med en

17,000 man (alltså båda tillsammans 34,000 man; se bataljpl. n:o 2), nyheten om Wittenbergs stora

framgång, tog den 4 aug. sitt första nattläger å polskt område och gick den 5 med största delen af rytteriet

vidare, passerade Netze den 6 aug., Gnesen den 11 och kom till Ronin den 14 (med 3,000 ryttare);

följande dag redan gingo båda härifrån öfver Warta till Kolo, där G. O. Stenbock inväntades.

Denne hade den 27 juli brutit upp något före konungen med artilleri och några åtföljande trupper,

men upphanns visst snart af honom, ty den 5 aug. sände Karl X honom med artilleriet och en del

fotfolk samt något rytteri å vänster hand åt Uscz; han skulle ha gått rakt på Nakel vid Netze

mot vojvoden Weyher, enligt första planen; men det sändes sen andra i stället. Konungen gaf

Stenbock d. 12 aug. order att, som fienden gick åt Bromberg, låta Karl Leljonhufvud gå med allt

rytteri Stenbock hade hos sig — Gustaf Banérs hela reg. med Printzenskiöld, Yxkulls, Sinclers,

Taubes med Brobergen och Hammarskölds — gä till Nakel (trol. ock öfvl. Karberg). Stenbock,som af fotfolk hade en 900 knektar, näml. af konungens lifreg., Östgöta och Hälsinge reg., följde

mest Wittenbergs marsch, passerade Warta vid Konin den 18 aug. och marscherade sen till Kolo.

Öfverstarne Städingk och Weissenstein gingo åt Nakel och togo det, den senare ock till

Brom-berg. Diplomatien från Karl X:s läger var i full verksamhet: skrifvelser utgingo till flera af Europas

hof och till hans sändebud där för att lugna, vinna, höra sig för och forma den stora politiken

efter hans önskan och Sveriges bästa, så till England, Holland, Danmark, kejsaren, Frankrike, tyska

furstar m. fl. Härifrån bröt hela den samlade svenska armén (45 skv. till häst och 30 skv:r el.

brigader till fot) upp den 20 aug. och kom till Sobota den 22, där fienden stod vid Piontek. Den

28 delade konungen sin armé.

Karl X:s anfallsplan hade småningom något ändrats. G. O. Stenbock fick nu uppdraget

att gå åt Preussen och skulle, enligt ett memorial sannolikt gifvet i Kolo, söka inbekomma Thorn,

formera magasin där att armén kunde provianteras på 2 år, ha öga på de kurfurstlige och söka

komma öfver Weichseln in i kungliga Preussen, underhandla med de preussiska ständerna om att

gifva sig, men hemställa villkoren till konungen. Till Henrik Horn, som hade konungens order af

den 7 aug. att bege sig efter åt Netze och Flehn samt Posen till Stenbock, sändes nu order, af

den 21 aug., att med sitt folk gå till Nakel och Bromberg, sätta sig där vid preussiska gränsen

och ha akt på Weyhers förehafvande, och den 30 fick Stenbock befallning förstärka sin armé med

Horns och Styrums folk samt gå till den bestämda orten i Preussen, förena sig med Magnus Gabriel

Dela Gardie till en corps volant i Warschau eller Nowi Dwor, om denne nalkades. Wittenberg

med hufvudarmén fortsatte åt Krakau och skulle, enligt order den 27 aug., fatta posto här, ifall

Johan Kasimir ginge öfver gränsen ur sitt rike; konungen åter begaf sig den 28 aug. (med en

3,200 man) åt Warschau, som gaf sig, och var den 31 aug. i lustslottet Wiasdowa tätt invid.

Stenbock, som något efter bröt upp med ett starkt corpo att taga konungens intresse neråt Preussen

i okt., var den 2 sept. i lägret vid Warschau (med några rytterireg., 9 fotbrigader och allt artilleri) och

stannade där några dagar, hvarunder generalkvartersmästaren Mardefelt retencherade sig vid Bugfloden. Den 5

aug. sände Karl X också öfverstelöjtnanten Planting att intaga Bromberg, ett fördelaktigt pass ur öfre Polen

till Preussen, hvilket äfven väl lyckades; orten besattes. Konungen bröt redan den 1 sept. upp från

Warschau-trakten, gick den 4 genom Opoczno, — med Sulzbachs, Sinclers, Taubes reg. till häst, sina 2 lifkomp., 5

k:r Berndes dragoner — där Wittenberg inträffade, och båda kommo den 6 till Czarnowa, där den

polska armén under Johan Kasimir vardt slagen. (Se bataljplan n:r 3). Följande dag fortsatte den

svenska armén sin marsch och kom den 15 sept. till Polens gamla hufvudstad Krakau. Stenbock

gick öfver Weichseln genom Warschau och till Bug samt kom den 13 sept. till Nowi Dwor, gick

öfver floden och slog de här församlade masurerna 15,000 man den 20 sept. (se bataljpl. 4). Härmed var

vägen öppen mellan honom vid Weichseln och den från Riga genom Litthauen antågande Dela Gardie,

som ännu ej var kommen till Memeln. Ingen underrättelse hade man om honom, icke

heller om Henrik Horn och grefve Styrum och en del annat krigsfolk, hvilket väntades. Stenbock

var i böljan af okt. åt Pultusk vid Narew och tog det. (Se kartan! De i texten här angifna data

torde gälla i st. f. med linier utprickade tåg.) Henrik Horn, som afseglade från Helsingfors den

30 juni, ankom till Pommern efter konungen och fortsatte sin marsch med sina 3 regementen och

något mer folk, efterblifvet, en 2,200 man till häst, ankom till Bromberg den 10 sept. men fortsatte

vidare och medtog äfven en del annat krigsfolk i trakten. Han var chef för militien i Bromberg

och Pomerellen, eröfrade flere orter här, Tauchel, Konitz, Schwetz, och skulle förstärka Stenbock

med sin styrka samt båda förenas med M. G. Dela Gardie.f

Konungens broder hertig Adolf Johan, som återkommit från en utländsk resa till Italien

och Österrike, begaf sig jämte rikskanslärn Erik Oxenstierna från Pommern till Posen att träffa

Karl X; medan den senare som det säkraste reste till Warschau, var hertigen djärf nog att taga

sin kurs på Krakau; han var sin kunglige broder mycket tillgifven och undergifven samt hade en

synnerlig lust att utmärka sig i rikets tjänst, följde honom ock på krigståget nu en tid och blef

rätt mycket använd, medan en del andra ej voro närvarande för att brukas. Han hade här vid

Krakau ej ännu engagerat sig i verklig krigstjänst, men bad konungen, som sändt en del krigsfolk mot

förstaden Kasimir, att få göra angreppet mot det; och han lyckades bra, intog på ljusa dagen

förstaden, bemäktigade sig bron öfver Weichseln till Krakau och salvagarderade hvad han kunde.

Karl X följde snart efter dit och begynte blockaden. Koniecpolski tänkte undsätta Krakau; men

konungen lämnade en del af armén till häst och fot kvar under Wittenberg, Helmfelt och Wirtz

att innesluta staden och gick med resten, åtgöljd af hertigen, emot Koniecpolski, som med sin

armé af kvartianer, 8,000 man stod i batalj vid Donajek. Karl X beslöt med sina få trupper

angripa; de polska husarerna anföllo honom, som i egen person anförde Smålands rytteriregementeoch oförskräckt mötte dem, så att de flydde jämte hela det fientliga lägret den 20 sept. Svenskarne

förföljde åtskilliga mil. Johan Kasimir var i Sandec och begaf sig ur riket genom Ungarn till

Oppeln i Schlesien. Sen återvände man till Krakau och ändrade blockaden till belägring.

Czar-necki, som förde befälet, gaf sig genom ackord och uttågade den 9 okt; Karl X besatte det med

sitt folk, 2,500 man till fot och 600 ryttare (se bihang och bataljpl. n:r 5) gjorde Paul Wirtz till guvernör och

kommendant samt öfverste Fabian v. Fersen till hans löjtnant. De polska arméerna under Potocki,

Koniecpolski och Landskoronski, hvilka blifvit nyss slagna af ryssarne och kosackerna i Ukraina,

gåfvo sig, de senare här vid Krakau den 14 okt. samt mönstrades den 16 och svuro Karl X

trohetsed, Potocki m. fl. den 26 med inalles 10—11,000 man kvartianer. Robert Douglas hade varit

och tagit det starka bergfästet Landscron den 24 sept. Markgrefven Karl Magnus af Baden blef

den 18 okt. generallöjtnant af kavalleriet vid armén och samtidigt Filip af Sulzbach generalmajor,

Miiller generallöjtnant, båda af kavalleriet, Mardefelt och Helmfelt generalmajorer af infanteriet.

Man kunde, såsom Radzieiowsky skref från Warschau redan den 12 sept., lyckönska Karl X Gustaf

för hans segerrika vapen, om hvilka såsom med Cæsar i sanning kunde sägas: Veni, vidi, vici!

(jag kom, såg, segrade); och den 13: Europa skall förvånas!

I Stor-Polen hade generalmajoren grefve Wrzesowitz lämnats kvar. Kring honom samlade sig flere

missnöjde polackar. Han var i juli i Berlin och såg den bestörtning som där rådde, samt varnade

Karl X att lita på kurfursten af Brandenburg och tillrådde honom att något försöka med den

Otto-maniska Porten, furst Rakocy af Siebenburgen, furstarne af Moldau och Wallackiet samt hålla båda

dessa i tygeln. I början af sept. träffade och talade han med den kejserlige utskickade Fr. Paul v.

Lisola och kunde väl förstå, sade han, att denne liksom hans herre, kejsaren, hörde om svenskarnes

framgångar i Polen lika gärna som om sin egen död. Lisola hade sport honom, hvad man väl trodde,

att turken skulle tycka om att få Karl X till granne, hvad ryssarne att deras religionsförvanter

kosackerna komme under svenskarne. Hans ärende uppfattades vara att göra sig väl underrättad

om allt och rapportera hem, så att de i Wien kunde därefter fatta sina beslut. Den 15 sept. var

Wrzesowitz i Posen.

Från Kalisz berättades, att den svenske öfverstelöjtnanten här belägrades af polska

rebeller: de som först svurit Karl X Gustaf trohet, i synnerhet palatinema af Posen och Kalisz, hade

kallnat; i Stor-Polen gjorde katolikerna mycket ondt och skada för de främmande eröfrarne. Med

en del folk till häst och fot samt artilleri bröt Wrzesowitz den 1 okt. upp från Posen till Kalisz,

hvarunder mer svenskt folk stötte till honom, och sen till slottet och staden Adelnau en half mil

från schlesiska gränsen; härifrån begaf han sig åter åt norr till Lissa och Kosten; öfverallt vann

eller eröfrade han åt Karl X; men härjämte såg han, hur upp rors rörelsen dagligen tilltog i dessa

nejder. Han hade ungefar 1,000 man och ville ha mer, men kunde med möda få något. Det

värf-vade ur Bremen dröjde, men skulle varit mycket behöfligt här just nu, något nyvärfvadt folk stod

i Meseritz, men ville ej lyda honom. Sen gick Wrzesowitz söder ut med det han hade och var vid

slutet af okt. vid Wielun, som ock gaf sig; fem mil härifrån, vid schlesiska gränsen, vid Praszka stod

generalmajor Döhnhoff med allt Johan Kasimirs värfvade tyska folk; denne slog han, tog Döhnhoff

till fånga jämte en del af hans folk och fick dem i Karl X:s tjänst och trohet. Han hoppades till

våren kunna här uppbringa och ställa till Karl X:s tjänst en 8,000 man. På vägen till Czenstochowa

förenade han sig med generallöjtnant Burchard Miiller v. der Liihnen, hvilken af Karl X sändes

från Krakow med folk till häst och fot — Frans Erdtmans rytterireg., Böddekers, Engells, Sadofskijs

kvartianreg. och 150 dragoner — för att nedslå upproret och fullända eröfringen af Stor-Polen samt

sen sätta sig i någon bekväm ort här och hålla landet i lydnad. De lågo båda till efter midten

af dec. vid Czenstochowa, ett berömdt kloster och polackarnes heliga vallfartsort, men kunde ej

intaga det utan tågade därifrån; de hade därmed liksom gripit i polackarnes själ och gjutit ny olja

på elden. Muller önskade, att han aldrig ryckt därför; han tågade något af och an mellan

Kalisz, Posen, Piotrikow, Wielun och höll sig sen i Posen. Wrzesowitz stannade i Wielun en tid

och underordnade sig Muller, som nu tagit öfverbefälet här. Wrzesowitz hade med sitt ringa folk

tagit 16 orter och eröfrat 2 palatinat, slagit fienden 5 gånger och bekommit 52 kanoner från honom

samt äfven stillat 2 palatinat, hvilka redan begynt röra på sig. En tablå öfver orterna i Stor-Polen

och hvad nyvärfvadt folk Karl X väntade till dem under 1655 och början af 1656 visar en

totalsumma af 19,340 man till häst och fot; men häraf kommo i tid blott en mindre del (jfr tablåerna),

till missräkning och skada för eröfraren. Upproret hindrade ock, öfverallt, de svenska värfningarna

och rekryteringarna betydligt.

Johan Kasimir hade sökt hjälp hos kejsar Ferdinand III mot Karl X, och han var ej

obenägen att hjälpa honom. Karl X hade nu, midten af okt., bekommit fasta orter och stora styckenaf Polen från Duna i norr och till ungerska gränsen i söder; hetmanen Chmielnicki med de

sa-porogiske kosackerna sökte hans skydd och försvar samt hade öfvergifvit belägringen af Kamjeniec

och de andra polska fästningarna där bort åt och dragit sig in i Lemberg för att ha öppen förbindelse

med honom, Siebenbiirgen erbjöd honom sin tjänst, ryssarne respekterade honom och höllo freden,

fast de gingo jämsides med Magnus Gabriel Dela Gardie och gjorde eröfringar i Litthauen ända

intill Memelströmmen och Dunas biflod söder ifrån, Swieta, samt ville längre västerut; slitningar

mellan bådas krigsfolk förekommo tätt vid gränslinien mellan dem. I sydost ville Karl X ha sin

gräns intill kosackernas kvarter med undanträngande af ryssarne. Öfverste Otto Vellingk ingick i

slutet af året ett fördrag med ryssarne, och sedan gjorde de intet ondt utan höllo sig stilla, skref

han från Wilkiä vid Memel den 18 dec. Det ansågs emellertid ej troligt, att kejsaren skulle nu

ge sig in i detta verket, upptagen som han var också på andra håll. Karl X erbjöd honom

återigen sin vänskap och fortsatt fredstillstånd. Hertig Adolf Johan hade haft order att på återvägen

från Italien besöka Wien i sådant syfte, och från Wolgast hade Karl X dels tillskrifvit kejsaren om

orsakerna till detta kriget, dels affärdat riksrådet Sten Bielke som ambassadör, alltjämt också

uttryckande sin föresats att oryggligt hålla den 1648 slutna westfaliska freden. Från Tyskland eller

kejsaren ville han ej veta af någon inblandning däri.

Hufvudverket stod sen åt Preussen och sjökanten. Här låg örlogsflottan. Med den hade

Karl Gustaf Wrangel fått ett befäl, som kunde från början skänkt honom, den handlingskraftige,

praktiske några de skönaste lagrar, törstade som han gjorde efter sådana. Hvad kunde vara den

svenska örlogsflottans uppgifter nu? Den politiska ställningen i allmänhet och i detalj bestämde dem.

Om i Polen själft man måste ha främst öga på kejsaren och ryssarne samt brandenburgaren, så

borde med flottan i Östersjön största afseendet hållas västerut på Danmark, ägaren af inloppen hit,

sen ålders den påpasslige medtäflaren och opålitlige grannen, med sitt ailianssystem i grund och

botten intagande en motsatt sida till Sverige; vidare Holland, Danmarks bäste vän sen 1649 och

1653 års förbundsfördrag, med sina lifsintressen bundet oupplösligt vid den fria sjöfarten på

Östersjön och handeln med dess alster — därför lika påpassligt hvad från Sverige företogs vid dess

stränder; österut Preussen, som skulle vinnas ju förr ju hellre, ju fullständigare dess bättre, det kungliga

med den viktiga, starkt befästa protestantiska staden Danzig, det hertigliga under kurfursten af

Brandenburg, Polens vasall och ägaren af en stark, slagfärdig armé. England, Sveriges vän och

förbundne, var ej men skulle bli dess bästa och verksammaste stöd vid behof, och dess intressen

måste skonas. Frankrike stod af tradition på Sveriges sida och var jämte det garant af freden i

Tyska Riket.

I orderna för flottan har Karl X uppenbarat sina tankar. Det komplicerade i krigsplanen

och de växlande konjunkturernas mångfald ge sig tydligen tillkänna. Före afmarschen frän Damm

gaf han Wrangel, jämte öfverkommendot och ledningen af örlogsflottan, 3:e särskilda order, af den

28, 29 ooh 31 juli. Han befallde honom först att gå med densamma till Kassubiska kusten och

oförtöfvadt under Heela och Danzigerredden, dels till att ge sakerna på den orten mera respekt,

dels att divertera fiendens makt, att all lasten icke måtte komma konungen på halsen. Förrän

han afreste, skulle han afskicka 2:e väl beseglade skepp att kryssa på denna sidan om Sundet, af

hvilka det ena kunde söka kunskap, om holländske amiralen Tromp ginge in i Östersjön och huru

stark, det andra om någon flotta ifrån Danmark komme efter, allt till den ändan att Wrangel och

genom honom konungen måtte i tid veta, hvad ifrån den danska sidan var att förvänta eller

befara. — De tvenne skeppen blefvo Höken och Jägaren, dem Wrangel lät gå att kryssa mellan Möen

och Falsterbo. — Komme någon flotta från Danmark, som ville sätta sig bredvid den svenska,

skulle Wrangel, ifall han förut intagit de 2:e skansarne å Danziger Nehruug och därmed skaffat sig

fast fot i land, söka hålla sig kvar i Putzigviken; kunde han ej det, skulle han med flottan löpa

till svensk hamn, antingen Gottland eller de svenska skären och således afböja all vidlyftighet med

Danmark. Men komme någon holländsk eller annan flotta och betedde sig fientligt och han fann

sig stark nog däremot, skulle han anfalla densamma med all makt och köra henne därifrån; vore

den åter för stark, skulle batalj undvikas och svenska flottan löpa till hamn, såsom ofvan nämdt.

Efter Generalstaterna slutit allians med kurfursten af Brandenburg, nämligen d. 17 juli 1655,

till skada för konungen och kronan Sverige, så att konungen ej behöfde på dem bära den respekt,

som han eljest väl hade gjort, så skulle Wrangel, så snart han kom fram, lägga några skepp

framför Danzig att taga tull af alla utgående varor och likaså af inkommande, undantagandes dem från

England och den republikens undersåtar tillhöriga. Ifall kurfursten af Brandenburg ej

ackommo-derade sig med konungen, skulle Wrangel låta lägga ett antal örlogsskepp för Pillau både att taga

tull där och hindra kurfursten föra krigsfolk till vatten dithän. Wrangel skulle vidare genom kom-missarien Johan Koch i Danzig höra sig för, hvad hopp som kunde finnas om stadens

ackommode-ment med konungen och underrätta borgmästare och råd, det han var kommen" med flottan ej att

hindra handeln och sjöfarten, ej besvära köpmän med plackerier, utan efter det var en polsk hamn

taga tull, intill dess staden förenade sig med konungen af Sverige, samt söka stifta söndring där

emellan magistraten och folket. Också skulle tillses, det inga krigskontrabandsvaror fördes till

Danzig, Sveriges fiende till hjälp, nämligen stycken, granater, fyrmörsare, musköter, muskötkulor,

gafflar, svärd, bandulärer, soldater och ryttare, harnesk, krut, salpeter och hvad helst som under

namnet kontraband plägar inbegripas. De 2:e nämda skansarne, Kasimirs och Wladislaws, äf/en

om de voro besatta med polskt folk, skulle han bemäktiga sig, ifall utan synnerligt besvär och

manspillan det kunde ske, men lämna dem orörda, om från Danzig krigsfolk komme dem till

undsättning, samt i allmänhet ej röra vid hvad Danzig å land tillhörde. Men Oliva kloster med

kring-liggande byar skulle han lägga i kontribution till desto bättre underhåll af flottan och söka vinna

folkets tillgifvenhet där sammastädes; eljest ej befatta sig med något vidare, till dess han finge se,

huru det gick med krigsexpeditionerna i Polen och att konungen kunde hålla vägen vid sjökanten

öppen. En galiot skulle Wrangel låta regelbundet löpa till Peenemiinde med bref och underrättelser

till konungen om flottans tillstånd etc.; likaså skulle en galiot regelb. löpa från Riga till

Peene-munde med underrättelser hvad på det hållet och vid den livländska armén passerade. — Det blef

bojorten Jägaren som gick mellan flottan och Stralsund med post. I Wolgast uppköptes en galiot

för 934 rdr af tullen i Danzig, döpt till Förgyllda Flundran och hvilken lopp med brefven från

den svenske underhandlaren i Köpenhamn Magnus Dureel till Wrangel och till konungen. —

Frampå hösten, då flottan borde i hamn, kunde Wrangel låta 12—14 örlogsskepp ligga

kvar i Putzigvik öfver vintern under Åke Hansson Ulfsparres befäl, låta Bielkenstierna med de

öfriga gå hem till Sverige samt bege sig själf till konungen; om hvilket allt dock han skulle invänta

ytterligare order från denne.

I biinstruktionen den 31 Juli ålägger Karl X Wrangel att ligga kvar med flottan utanför

Peenemiinde intill vidare order, och det af flera skäl, såsom att man ej ännu var riktig med

kurfursten af Brandenburg eller viss på hvad från Holland var att förvänta eller hur England var

sin-nadt. Komme här några flottor och satte sig bredvid den svenska och Wrangel ej vore stark nog

emot dem, skulle han bege sig till Wismar eller Gottland att bringa sin flotta i säkerhet.

Dessa blefvo således nu den samlade svenska flottans uppgifter under Wrangels befäl: att

bevaka Östersjön mot andra flottor, särskildt den holländska, och hindra dem uträtta något till men

för krigsexpeditionen i Polen, vika för danskarne samt således bidraga att främja det goda

förhållandet till Danmark och underhandlingen i Köpenhamn om fortsatt vänskap och allians till

Östersjöns försvar, vidare uppehålla förbindelsen mellan Sverige och dess besittningar, verksamt deltaga

i kriget, utom event, mot holländska flottan, endast genom sin närvaro vid preussiska kusten, genom

vinnande af Danzig med godo och ockupering af några orter och skansar därinvid, men ej gå

vidare än så länge, ändtligen genom upptagande af en måttlig tull och någon kontribution skaffa

underhåll åt sig och något därutöfver. Senare tillkom ytterligare att brukas mot kurfursten af

Brandenburg, ifall han ej ackommoderade sig, utan gjorde motstånd.

Emellertid hade Karl X ock lämnat efter sig en senare order, af d. 3 aug., enligt hvilken

K. G. Wrangel skulle jämte några officerare genast gå med 9 örlogsskepp till Putzigviken samt

lämna Ulfsparre med de öfriga kvar så länge. Men stark ström hindrade. Man låg ännu den 23

aug. kvar; då amiralerna denna dag voro ombord hos honom å Tre Lejon samt rådslogo, hur man

skulle förhålla sig med de skepp, som lämnades kvar i så fall, om låta dem vara i Wolgast eller

föra dem till Wismar för större säkerhets skull eller till Stockholm, beslöts blott att ännu några dar

vänta på ytterligare order från konungen. Strax därpå ankommo s. d. nya order af den 8 och 13

aug* Dessa innehöllo att, ehuru Karl X af åtskilliga hänsyn stått an, om man skulle så snart låta

taga tull vid Danzig, nu sedan han i underhandlingen med kurfursten af Brandenburg kommit så

långt, att han hoppades visst bli med honom riktig, äfven emedan flottan ej låg säker vid

Peene-munde, önskade det Wrangel ginge med hela flottan att intaga Putzigviken och började tulltäkten.

Mot Danzig skulle han icke öfva någon fientlighet, men söka förmå staden sända fullmäktige att

underhandla med konungen. Komme den holländska flottan, upprepades i ordern d. 13, och

Wrangel vore stark nog, skulle han köra henne från sig; om de danske vore med, skulle han ej befatta

sig med dem, utan söka sin säkerhet. »Vid närvarande tillstånd vill jag icke hafva att göra medDanmark, fast om man kunde hafva någon avantage». Mycket rädd om sin flotta var Karl X

alltid *).

Wrangel begaf sig kl. S e. m. åstad2) med 14—15 örlogsskepp längs landet af

Hinter-Pommern, gick den 25 under Danziger Nehrung och satte sig där samt låg för ankar vid pass l1/s

mil från land på 28 famarns berggrund öfver natten, sökte den 26 lovera sig in i Putzigviken,

men kunde ej vinna mer än att han vid solens nedgång måste gå till ankars utanför

Danzigerred-den, sände sen i land att rekognoscera, gick den 27 åter till segels och avancerade med västlig

vind så långt, att han fällde ankar där vid pass kl. 2 e. m. helt nära sandbankame. Wrangel

sände ut sin jakt Morianen efter skutor under landet och besatte dem alla med soldater och

båtsmän. En del folk utsändes att utleta och med tunnor väl bepricka grunden i hamnen. Åke

Hansson Ulfsparre, som med resten af flottan följde kort efter Wrangel, sågs före middagen d. 28 aug.

passera Heela, gå in i Putzigvik och kasta ankar där; han sökte på e. m. lovera sig in i viken

till de öfriga skeppen, men lyckades ej utan måste i mörkret fålla ankar under landet mellan

Dan-zigerredden och Putzigviken; följande dag kom han med sina skepp till de andra och fällde ankar

i viken. (Se kartan!)

Den 27 aug. kom kommissarien i Danzig Johan Koch ombord och konfererade med

Wrangel, for följande dag åter till Danzig med notifikation såsom ofvan nämts. Öfverlicentinspektorn i

Pommern Filip Rothlieb tog upp tullen vid redden enligt order och föreskrifter af konungen själf

honom gifna. Den 28 aug. instruerade ock Wrangel skeppsmajor Daniel Jönsson Strussflycht att

med några skepp lägga sig bredvid och vara en handräckning åt Rothlieb vid tulltäkten samt ha ett

vakande öga att därmed försiktigt umgicks och de främmande dels med all höflighet behandlades,

dels om de bråkade med allvar tillhöllos att underkasta sig föreskrifterna. De 5 skeppen vid redden

liggande voro Mars, Rafael, Leoparden, Fortuna, Salvator.

Inom 6 timmar skulle enhvar skeppare eller köpman anmäla sig hos den kongl. svenska

licentkammaren; alla från sjön kommande skepp skulle vid ankomsten stryka sina mastsegel och

lägga sig till ankars sjöwarts om licentkammarskeppet, de från Danzig kommande åter landwarts om

detsamma, mellan licentskeppet och vakten. Hvarje skeppare skulle efter erlagd licent vid

inseg-lingen till Danzig visa sitt mottagna pass på vaktskeppet. Enhvar måste naturligen riktigt uppge

allt sitt innehafvande gods till vikt, mått, antal, värde etc. och enligt honom därpå gifven räkning

erlägga licentpenningarna i goda riksdlr spec. å alla slags varor och å alla slags farkoster enligt

särskild licentordning.. Äfven innehafvande penningar skulle enhvar uppge och däraf, vare sig

penningsumman var stor eller liten, erlägga 5 groschen till de fattiga, likaså 6 gr. af hvarje 100 rdr

varuvärde. Straff voro åsatta för brott mot dessa föreskrifter; alla förtegna varor och pengar

konfiskerades. Vid förlust af skepp och gods var det förbjudet besöka ovanliga hamnplatser, fara fram

och tillbaka vid kusten. Äfven andra afgifter än de nämda skulle af skepp och gods erläggas,

såsom last-, ankar-, roder-, segel-, skrif- pch mastpenningar enligt den kungl. förordningen.

Skeppet som Wrangel den 27 aug. sändt ut till Heela att höra, om staden ville underkasta

sig, kom den 29 på morgonen tillbaka med bref från borgmästare och råd, att den gifvit sig under

konungen af Sverige och begäran om salvagarde samt om ett öppet bref, hvilket dem ock liksom

andra landets inbyggare där omkring meddelades. Wladislai skans var för några år sedan, Kasimirs

skans sistlidne vår raserad. Till den senare begaf sig Wrangel vid middagen den 29 aug. med

soldater att reparera och upphygga den och därifrån inemot staden Putzig, hvilken lär haft en

garnison af 100 man, sköt åtskilliga gånger med kanoner däremot och hälsades igen med kanonskott;

följande dag likaså. Wrangel sökte intaga Putzig, men storm och oväder hindrade några dar; staden

erhöll ock en hjälpkår å 100 man. Torsdags afton den 30 aug. ankom vojvoden i Marienburg

Jakob Weyher dit med något folk till häst, men hur stark fienden i det hela var, visste man å

svenska sidan inte.

Den 31 aug. blef allt ombord varande folk med en 600 båtsmän satt i land. Häribiand

var en skvadron fotfolk å 5 komp:r, en 660 man, under öfverste Giinter Rosenskans. (Se tablån

ofvan!) Den 1 sept. begaf sig Karl Gustaf Wrangel med en 300 man i land att rekognoscera och

erfara fiendens författning, fann för sig ett polskt parti å ryttare och dragoner, hvilka bortdrefvos

från sin post, Johan Weyhershof vid Ritzow, där Wrangel förut inlagt till salvagarde en fransk

*) Sa skr ef han den 22 aug. till Wrangel; Nu såsom bem<e flotta tjänar för allting att försäkras, alltså och hvar I

med störate delen icke kunna blifva uti Putzigviken säkert liggande, hafva I densamma att salvers till någon af våra hamnar

oeh låta allenast så många skepp blifva på redden för Danzig som tulltäkten och visitationen af ut- och ingående skepp

kunna erfordra.

*) Några gamla skepp hemsände Wrangel den 9 aug.kapten Roland. I nejden stod ock vojvoden Weyher med en hop ryttare och dragoner att bistå

Putzig, hvarför Wrangel samma afton återvände. På skansen fortsattes arbetet, på det man vid

hvarje händelse måtte ha en säker fot på landet; där inlades en stark besättning. Förbi Wladislaws skans

landvägen sände Wrangel den 3 sept. öfverste Giinter Rosenskans med 300 man och 2 fältstycken.

Dessa anträffade en skara ryttare, 100 man ungefär, hvilka retirerade vid angreppet och förlorade

några man.

Med en del af folket gjorde sen Wrangel då och då expeditioner mot fienden, men det

uträttades ej mycket, emedan denne var för stark och Wrangel för svag; han begärde ock några gånger

från konungen förstärkning, 1,500—2,000 man till häst och några dragoner; med dem hade han

varit i stånd att bemäktiga sig landet omkring Putzig; äfven hade han därmed haft något att ställa

emot det kurfurstliga krigsfolket. Men konungen ville väl ej således dela sin krigsmakt, äfven om

Wrangel kunnat finna uppehälle för en större makt hos sig.

Den 7 sept. lät Wrangel på espingarne, hvar försedd med en kanon och nödiga båtsmän,

samt öfverste Rosenskans och så många soldater som däri kunde rymmas, gå öfver på andra sidan

mellan nämda herrehof och staden Putzig, och själf följde han med på sin jakt Morianen; likaså

medvoro fregatten Förgyllda Lejonet, bojortarne Gripen och Postryttaren, besatta med soldater.

Wrangel sökte med dem få fienden ur sin ställning i en småskog ut på släta marken för att erfara,

huru stark han var. Efter han var tämligen stark till häst och fot samt försedd med kanoner —

600—700 ryttare och dragoner, däribland något tyskt värfvadt folk samt den kassubiska pospoliten,

70—80 man fotfolk —, så skärmytslades hårdt i öfver 2 timmar, hvarpå Wrangel begaf sig

därifrån på andra sidan om stadan, men möttes ock af samme fiende, hvilken gått genom staden, så

att åter en hård skärmytsel där förelopp. Sen återvände Wrangel.

Flera dylika fäktningar ägde den följande tiden rum, nämligen den 10, 11 och 17 sept.,

vidare okt. den 7, 18 och 21. Landet omkring blef lagdt i kontribution. Staden Putzig kunde

- dock ej tagas. Wrangels salvagarde å Weyhers hof vid Ritzow förde Weyher med sig till

Marien-burg kort efter.

Danzigame fann Wrangel från början tämligen styfva samt något perplexa och altererade,

såsom han skref den 2 sept., bl. a. för tullens skull ute på redden, hvilken kom dem något

främmande före. En räkning anger licent- och tilläggspengar uppburna vid Danzig d. 29 aug.—3 sept.

till 2,760 rdr 5 gr. af 15 fartyg, däraf 7 holländska; 1 fartyg af dessa fick erlägga ensamt 715

rdr 15 gr. Det första visiterade var en holsteinare. Johan Koch berättade snart, d. 5 sept., från

Danzig, att magistraten stängt pundkammaren och förbjudit — nu som på Gustaf II Adolfs tid

1624 — skeppsfarten ut och in detta året utom för skepp och skutor, hvilka kunde utgå med

ballast, på det till kronan Sverige ej måtte erläggas den ringaste penning eller umgäld, än mindre

tull af varor, samt att den låtit märka det den ärnade häri framhärda, ehuru stor skada staden

däraf komme att taga. Härmed hade Danzig intagit sin ställning i kriget som fiende till Sverige,

hvilken det ock hårdnackadt behöll, samt beslutit vara troget sin ed till Johan Kasimir, Polens

konung; härmed voro de af Sverige sökta nnderhandlingarna om ackommodement till utgången

gifna. Staden närmade sig kurfursten af Brandenburg, som med sin krigsmakt och sina

underhandlingar sökte försäkra det kungl. Preussen. Rådet i Danzig, enligt Kochs bref till Wrangel,

preciserade sin politik i början af okt. sålunda: 1. oförsvarligt var att traktera med fienden;. 2. omöjligt

allena strida med honom; 3. rådsammast bjuda honom spetsen i förening med någon annan.

Svenska flottan skördade heller icke guld vid Danzigerredden, ej heller några lagrar det

året mer, ehuru Wrangel och som det synes äfven konungen själf hade hoppats att få en dust

med holländarne. Köpmansskeppen gingo i stället till Pillau och andra orter trots förbudet. Snart,

slutet af sept., visade sig ock brist på flottan, hvilken ökades som tiden gick. »Här finnes [-sannerligen-] {+san-

nerligen+} inga medel för handen, sedan tulltäkten helt och hållet ligger nere«, skref Wrangel den 4

okt.; och den 8 okt.: »Rothlieb har ej bekommit den ringaste penning, sen staden slöts«. Inga

skepp, holländska eller andra, kommo ut och inga in. Medellöshet var också en grund till att

flottan fick gå härifrån. I böijan af nov. fördes det kvarvarande folket ombord å de kvarliggande

skeppen. En stor del hade redan fått bege sig hem i vinterkvarter. Hamnen här hade vid

undersökning befunnits tjänlig nog för små och lätta skepp och säker för stormar, men något för

grund att hysa stora och svåra. Båda skansarne voro reparerade och hade intagit starka

besättningar, så att man med en så pass fast fot på land var tillräckligt försäkrad för allt fientligt anfall.

Karl X, som framför allt bekymrade sig för att flottan förvarades väl, hade redan den 22

aug. tillskrifvit Wrangel, att om han med största delen af skeppen icke kunde blifva i Putzigvik säkert

liggande, föra dem i säkerhet till någon svensk hamn och allenast låta så många bli kvar på redden, somfordrades för tulltäkten och visitation af ut- och ingående, samt öfverlämnade några veckor senare

till honom själf att bestämma, hvilka skepp som således borde sändas till Stockholm, hvarjämte han

lade honom på hjärtat, att af de öfriga ej ett enda måtte skiljas från flottan för holländarnes skull.

Den 12 okt., då han hört sägas, att till de holländska örlogsskeppen i Sundet under Tromp

väntades 16 andra, gaf han Wrangel order att föra de ej hemsända skeppen af örlogsflottan till sådan

ort, såsom Wismar, där de kunde vara säkra för storm, oväder och fientlig antastning, och ej i en

strid särskildt med den holländska flottan ilfventyra den svenska eller en del däraf. För sin person

skulle Wrangel sen stiga i land och bege sig åt Warschau, där han skulle få veta, hur bäst han

kunde bli använd. Knappt 14 dar senare, den 23 okt., från en ort mellan Krakow och Pilza,

till-skref han Wrangel egenhändigt om flottans löpande i säker hamn, Wismar eller Gottland, ifall den

öfver vintern skulle bli ute, då likvisst större medel behöfdes för hennes underhåll och reparation

till nästa vår. Han kunde ej rätt bedöma hvad som för flottan vore tjänligast, emedan han ej

kände afsikterna hos sina grannar och nabor, då han på 4 veckors tid inga bref bekommit, alltså

ej visste hvad Holland och Danmark drefve, och gaf Wrangel att handla efter eget skön.

Karl X stannade vid och i Krakow till den 20 okt., då han bröt upp med de polska

kvartianema under Koniecpolski och 4,000 af hans egna ryttare och gaf Stenbock order d. 14 att

med sitt folk bege sig till dennes möte till Pilzafloden. Stenbock, som s. d. sände från Novi Dwor

generalmajor Karl Mauritz Lewenhaupt, hvilken senare med utmärkelse deltagit i slaget mot

Masu-rerna, till det af upproriska polackar belägrade Lenczica och till Lowicz med mesta delen af sitt

rytteri, 700 man och 200 dragoner, begaf sig själf åstad, sen han lämnat kvar de svåraste styckena

och besatt den nybyggda skansen med 200 man under öfverstelöjtnant Alex. Andersson, med resten

d. 23 okt., gick öfver Weichseln och genom Warschau samt förenade sig d. 24 vid Piaczno med

Lewenhaupt, hvilken lyckats väl i sitt företag och utdrifvit rebellerna, samt fortsatte jämte denne till Chinnof,

där han d. 28 erhöll konungens order af d. 20 och gick tillbaka genom Warschau öfver Weichseln

d. 5 nov. samt sen fortsatte förbi Nowi Dwor till Czerwenski d. 9 nov., där han inväntade konungen.

Båda voro alltså på väg neråt Preussen, Stenbock före och Karl X efter. Karl X hade dröjt något

i Krakow, emedan Wittenberg var sjuk; denne lämnades nu kvar här med order att behålla

herraväldet öfver Weichseln, besätta den väl, proviantera de fasta orterna vid den, isynnerhet Sandomir,

trötta fienden med kavalkader, om den rotade sig samman, ackordera med adeln och söija för

orterna som gett sig att de behållas, vid behof draga ihop trupperna i södra Polen i hast och sätta

sig å någon annan ort vid Weichseln eller vid Piotrikow närmare Schlesien; Karl X ville i fall af

nöd komma honom till hjälp, och förbindelsen skulle hållas öppen mellan dem; nya regementen till

häst och fot skulle värfvas i Polen; Wittenberg fick ock gå emot tatarerna, om de skulle komma.

Sandomir — i grenen mellan Weichseln och San — ville konungen besätta med det mesta

infanteriet, men lägga rytteriet i de fasta med murar försedda orterna omkring, det polska folket å de

andliga godsen. Ryssarne trängde på österifrån, men floden Bug ville han de skulle lämna honom

fri och öppen. Robert Douglas lät han d. 28 okt. gå till Sandomir med 5 rytteriregementen —

Wittenbergs, Königsmarcks, Yxkulls, Sinclers, Pretlachs — och 5 fotregementen — Västgöta,

Smålands, Västmanlands, Närikes och Värmlands samt Hälsinge — och en del artilleri (inalles

6,000 man till häst och fot) och befallde honom (d. 24) att besätta den orten och Zawichost

vid Weichseln och proviantera dem väl, ha sina trupper här omkring ej långt skilda, hålla god

vänskap med ryssarne och kosackerna, hålla förbindelsen öppen med rikskanslärn i Warschau att

både få hjälp därifrån och sända dit vid behof, besätta en del orter österut; ifall Lemberg kunde

tagas, skulle Simon Gr. Helmfelt sändas dit som kommendant och sköta om sakerna här bortåt,

ty Lublin — här stod en tid Wiofsky med 80,000 man, hälften ryssar och hälften kosacker

— Jaroslaw, Zamoisce skulle äfven tagas och togos liksom Lemberg; förbindelsen mellan orterna utefter

hela Weichseln måste framför allt hållas tät och kraftig liksom med orterna västerut och österut;

Douglas skulle sålunda stå i förbindelse med Muller och med några regementen gå till Stor-Polen

i fall af behof, se upp hur vid schlesiska gränsen det förhöll sig med Johan Kasimirs planer; ifall

denne komme och blockerade Krakow, skulle Douglas vara beredd komma det till hjälp, gå att

skingra sammanrotad adel; behöfde han gå ända till Jaroslaw, så borde Pontus De la Gardies folk

vara med liksom åt Lemberg; Potockis armé förlädes öster om Weichseln såsom en utpost mot

ryssarne; honom och Landscoronski skulle han hålla noga skilda ifrån hvarandra, båda ifrån Johan

Kasimir, om han återkomme; Warschau bief ock väl besatt med mer folk; här fick rikskanslärn

Erik Oxenstierna öfverstyrelsen tills vidare såsom kunglig plenipotentiarius legatus i dessa kvarteren

och med fullmakt att handla med utländska makter och hålla god vänskap och korrespondens med

tatarerna och furst Rakoczy af Siebenbiirgen. Karl X hade ju således förutsett och sörjt för allt;men krigsmakten han disponerade öfver var, ehuru stor, dock för ringa, och behöfligt nytt var ej så

lätt att bekomma inom Polen; han förbjöd dock insolen tier upprepade gånger emot invånarne; det

i Tyskland värfvade och nu väntade kom för sent samt till för ringa antal. Styrums, Waldemars,

Waldecks, Sesemans, Aschebergs, Arentsens, Hessen-Homburgs regementen och flera trupper ur

Bremen skulle kommit förr och voro de, som man främst väntade att komma. Den 19 okt. skref

Karl X också åter till H. C. Königsmarck om uppbrottet från Bremen af det värfvade folket till

Polen: »det är på det högsta angeläget, att det folket med första möjliga fortsätter sin marsch hit».

Det gjorde väl ock ej litet till att Wittenberg låg’ sjuk, H. C. Königsmarck ej kom med i fält och

K. G. Wrangel uppehölls i Pommern samt på resan till Warschau till fram på följande år. »Allt

härtill går det ännu väl», skref han till Wrangel den 23 okt.; »Gud gifve vidare lycka och att

detta verket måtte en gång rätt sätta sigi«

Karl X själf fortsatte, nu med en mindre styrka, till Warschau, där Erik Oxenstierna var

och jämte några andra fick mottaga de polska palatinatens underkastelse och enas om villkoren,

gick härifrån d. 9 nov. neråt på högra Weichselstranden och förenade sig med Stenbock samt var

den 24 nov. i Thorn, som togs, och vidare till Elbing, som gaf sig. Han fann sig nu behöfva

omedelbart bistånd af örlogsflottan i Preussen, alltsom han, efter att ha passerat Warschau, nalkades

hit neråt och kom närmare det motstådd, han befarade möta af kurfursten Fredrik Wilhelm, samt

i ovissheten om hvar svågern M. G. Dela Gardie befann sig. Han sände Wrangel flera order, den

9 nov. från Warschau: vi såge väl om några skepp kunde blifva där längre beliggande intill dess

man kan se, hvart ut hela detta verket vill, och d. 12, 21, 27 nov. äfvenledes att stanna i

Putzig-viken med flottan eller den del däraf, som han hade hos sig, och invänta konungens ankomst, ja,

den 21 gaf han honom ock löfte om fotfolk att intaga Putzig. Men dessa order nådde ej Karl

Gustaf Wrangel före afresan härifrån. De la Gardie passerade Memel vid Wileny d. 19 okt. och

begaf sig härifrån d. 21, följande tätt utmed den preussiska gränsen, var i Wirballen, därifrån

Lewen-haupt återvände, den 28—31 okt., tog i Augustowo 4 dagars rast d. 9—12 nov. och ställde

härifrån marschen till Lomza och Pultusk vid Narew. I Raygrod stannade Janus Radziwill, som

medföljt med 1,500 man; han dog i dec. 1655; i Nowogrod fördes de grofva styckena och de sjuka

samt något rytteri som konvoj jämte musketerare på Narew till Warschau. Den 21 nov. gick De la

Gardie förbi Ostrolenka; marschen, som förut varit ställd på Warschau, ändrades i Rozan, som

passerades d. 22 nov., enligt inkomna order och gick nu på Strassburg i Preussen. Bog. Radziwill

begaf sig i Mazowien med blott 400 ryttare till Karl X. Från Strassburg, 4 dec., gick De la Gardie

i förväg med rytteriet till konungen, men sände Pleitners och Mellins fotregin med 200 ryttare som

konvoj till Graudenz till G. O. Stenbock. Omkring Saalfeld, där man inträffade 7—8 dec., lades

folket i kvarter. Den livländska armén, som vid Wileny räknade en 8,000 man, utgjorde vid tåget

från Augustowo, sen en del orter besatts såsom Tykoczyn, af effektive 4,000 man till häst (4

reg:n och 2 skv:r landsåtar samt 2 skvir dragoner) och 3,000 man till fot (7 fotreg:n) inalles

7,000 man med officerare och godt nyskrifvet manskap. En corps volant å 2,000 man under

Henr. v. Thum var kvar i Litthauen, jämte garnisoner i flere orter som intagits.

Karl X tänkte sända 4 regementen från Preussen till Polen och skref d. 24 nov. till Doug-

las att mottaga och förse dem. Konrad Mardefelt blef kommendant i Thorn med uppdrag att hålla

förbindelsen öppen neråt Preussen och andra garnisoner samt främst med hufvudarmén, hvar den

befann sig. Lorenz v. der Linde blef i dec. öfverkommendant för konungens fästningar och

garnisoner i Preussen och Pomerellen samt höll sig i Elbing mest; rikskanslärn Erik Oxenstierna blef

den 30 dec. generalguvernör öfver de 3 vojvodskapen i Preussen. Kejsarens hållning, mest i

anledning af hans krigsstyrka i Schlesien, väckte något bekymmer, och generalerna i Stor-Polen

er-höllo order den 9 nov. att ha ett skarpt öga på schlesiska gränsen, att inrätta proviantmagasin, väl

besätta orterna, isynnerhet Piotrikow.

Hvad nu åter flottan beträffar, så hemsändes i början af sept. örlogsskeppen Hjorten, som

fört Er. Oxenstierna till Pommern, och Amirant, som fört M. G. Dela Gardie öfver till Livland

och i aug. Gust. Horn därifrån, för att repareras och återkommo d. 17. Att repareras hemsändes

vidare efter hållet krigsråd d. 12 sept. 7 gamla bristfälliga skepp, Scepter, Tre Lejon, Nyckeln,

Svärdet, Kronfisken, Neptunus, Recompens, med amiralen Klas Bielkenstierna, hvilken den 13

sept. lyfte ankar och gick till segels; de kommo samtliga lyckligt framjitom Kronfisken, mycket

gammal och läck, hvilket blef borta. 26 voro då kvar, mestadels goda och fasta skepp,

besatta med friskt folk, ehuru några gamla däribland funnos. Fram i midten af okt., efter årsens

tid var långt framskriden och holländarne antogos ej komma det året, lät Wrangel de 13 svåraste

skeppen med Ulfsparre resa hem, Oldenburg, Västervik, Farna, Cæsar, Hercules, Carolus, Mars,Simson, Maria, Salvator, Rafael, Leoparden, Fides, af hvilka Oldenburg, Västervik och Fama

gingo litet grand i förväg, de andra gingo d. 15 okt. Kvar hos Wrangel i Putzigviken voro då

de 13 smärsta och lättaste skeppen, Amirant, Månen, Andromedd, Wismar, Apollo, Mercurius,

Falken, Fortuna, Ömen, Svanen, Phænix, Jägaren, Höken samt 7 små farkoster: Förgyllda

Lejonet, Postryttaren, Ugglan, Gripen, Jägaren, Förgyllda Flundran, Morianen, och en del

bojortar. Dessa tänkte han sända med Gustaf Wrangel till Wismar och låta 4 skepp stanna

vid redden samt öfverste Rosenskans med skvadrpnen, men själf bege sig via Pommern till

konungen. »Det är mig ledt, att jag måste här ligga och förnöta tiden och icke kan något verkeligt

uträtta på denna orten, särdeles mot staden Putzig», skref Wrangel om sin vistelse här till

konungen 3 dar senare. Mestadels hade vädret varit stilla och godt; men i början af nov. begynte

de våldsamma stormarne. Giinters skvadron var i dåligt skick, 160 sjuka. Nu var då tid med de

andra skeppen att bege sig härifrån och vid afresan förstöra allt som gjorts vid de 2 skansarne.

Karl Gustaf Wrangel gick d. 9 nov. ur Putzigviken och kom till Danzigerredden, där Rothlieb med

4 skepp skulle kvarlämnas så länge. Den 10 nov. gick bojorten Jägaren till Sverige, Ugglan till

Wolgast. Den 12 nov. lyfte Wrangel åter ankar och gick till segels, men måste följande dag

återvända för vädrets skull och gjorde den 19 en expedition, den sista, under Oliva kloster. Den 21

nov. var provianten i det närmaste slut, folket sjuknade hpptals och medel saknades att förse folket

å främmande ort; därför ansågs bäst gå till Sverige, hvarigenom penningar och kronans kostnad

betydligt sparades. Den 22 nov. fick då amiralen Gustaf Wrangel gå med 8 skepp hem till

Stockholm, Månen, Mercurius, Andromeda, Wismar, Fortuna, Örnen, Falken, Svärdet, af hvilka

Andromeda förliste d. 26 nov. vid Ölands södra udde inne i Kalmar sund, där det stötte på grund

och alldeles bräcktes; tackel, tåg o. d. bärgades samt fördes till Göteborg och användes till ett

nybyggdt skepp där; folket bärgades och kanonerna upptogos genom landshöfdingens försorg. Tre

dar senare, d. 25 nov., gick K. G. Wrangel med de kvarvarande 5 skeppen, Amirant, Apollo,

Phænix, Jägaren, Höken samt några farkoster till segels och fällde ankar vid Wolgastredden

under Greifswalds-ön d. 28 samt väntade sen närmare order från konungen om sin person. Amirant

och Apollo fingo d. 2 dec. resa hem till Sverige, och den 30 nov. gingo Phænix, Höken och

Jägaren åt Stralsund samt med dem skeppsmajor Strussflycht och den nämda skvadronen fotfolk. Här

reparerades de och stannade till fram på den följande våren; d$n(25 mars 1656 var Strussflycht

anländ med dem till Kalmar. Besättningen blef förlagd i staden Stralsund och fotfolket skulle

fördelas på de garnisoner i Pommern, hvilka voro svagast besatta. Hafsfrun, utsänd i sept., låg öfver

vintern i Reval och återkom till Stockholm d. 5 april. Kaseborg, beläget på Usedom sydost om

Swinemiinde, var enligt Wrangels utsago den endaste orten, däromkring tjänligt virke den tiden togs

till skeppsbyggeriet här; 30 man sände han hit från flottan och drog sen mycken omsorg för det

härvarande sjö- och arbetsfolkets underhåll — 60 man under kapten Peter Castens vid

skeppsbyggeriet. — Karl X, som på sitt tåg i Preussen, nu förenad med den livländska armén

(se vidare bataljplan n:r 6), kommit till Königsberg den 17 nov. och öfver Mottenhagen

till Friedland, där armén lades i vinterkvarter under Stenbock, dref ifriga underhandlingar med

Fredrik Wilhelm, om hvad ställning denne skulle intaga med sitt hertigdöme och sin krigsstyrka

samt skref härunder i dec. bref på bref till Karl Gustaf Wrangel att komma. Denne var nu i

Pommern och för att kunna resa väntade på säker konvoj, nödvändig under dessa ovissa

konjunkturerna, innan fördraget med kurfursten var slutet. Så skref Karl X ett d. 14 dec. till honom,

uttryckande sin önskan, det han vore med gref Waldemar och dennes trupper, samt att han måtte

skynda till Königsberg med dem så fort som möjligt eller resa försiktigt efter dem, »emedan vi

gärna vilja snart ha Er person hos oss». Det var kritiska veckor dessa. Konungen befarade till

och med, att kurfursten kunde undkomma från Königsberg, och förordnade den 12 dec., att passen

öfver Weichseln måtte väl besättas och förvaras och vissa regementen sändas dit; han befallde

Stenbock d. 13 att, om de kejserliga trupperna i Schlesien skulle vilja hjälpa kurfursten, genast

gå med sina trupper till Kalisz och förena sig med Wittenberg eller Douglas, draga till sig Mullers

alla regementen, sätta sig å en lämplig ort och gå emot dem, framför allt hindra de kejserlige att

komma och fatta fast fot vid Weichseln i Preussen, samt vidare att intaga alla orter i kungliga

Preussen utom Danzig, men taga särskildt Putzig i dess närhet. Han befarade ock, att kurfursten

kunde vilja göra honom en diversion i svenska Pommern och befallde Stenbock d. 14 dec. att i

fall af behof gå i förening med Mliller till Pommern och förena sig där med Erik Stenbock samt

de under honom stående trupperna, och Wittenberg att gå till Stor-Polen, draga ihop alla trupperna

där och med dem gå mot de kejserlige. Samtidigt förordnade han ock åtskilligt annat folk till

Pommern för dess sålunda hotade säkerhet, att russtjänsten där hölles i beredskap; en del folk frånBremen på marsch, såsom markgrefven Fredriks af Baden, öfverste Bolscys, fick stanna i garnison

i Pommern, öfverste Adam Weyhers dragoner gingo dit från Stor-Polen, hertig Karls af Mecklenburg

värfvade folk fick stanna där, och han gaf pommerska regeringen tillåtelse att draga till sig folk ur

Bremen; Johan Oxenstierna beordrades ock dit. Ur Pommern fick nu ej heller föras folk till

Polen, på en tid, i mindre afdelningar än 1 reg.; vidare befarades, alt kurfursten genom Holland

ställde till någon diversion åt Bremen eller Pommern, och H. C. Königsmarck fick order d. 15

dec. att med all Jtraft fortsätta värfningarna, se sig väl för och ha akt på holländarne och

grannskapet, och s. d. fältmarskalken G. A. Lewenhaupt, hvilken af M. G. De la Gardie sändts

åter till Riga, att draga ihop folk i Livland och gå in i Preussen förut med 1,000—

1,200 ryltare till konungen samt låta det öfriga gå till Tilsit och bli kvar där. Douglas gaf han

d. 16 dec. order att under ovissheten med kurfursten förlägga infanteriet till orterna omkring

Piotri-kow i Stor-Polen närmare den schlesiska gränsen, men rytteriet i kvarter där han var, samt ha öga

på Pommern. Eljest fick Douglas ock order den 21 dec. att, ifall han för tatarernas skull ej kunde

hålla sig i Sandomir, då hellre draga sig i tid tillbaka med rytteriet till Muller och lämna orten

besatt med infanteriet, med något rytteri samt artilleriet; »jag fruktar de kejserlige sticka med i

spelet, och måste man hafva så väl akt uppå den ena som den andra». Han hade ock nu

kunskap om att kvartianema och adeln i åtskilliga palatinat i Stor- och Lill-Polen höllo förbindelser

med Johan Kasimir och voro sinnade att, om tatarerna komme tågande från andra sidan emot

svenskarne, med alla polackarne åter stå upp och samtidigt gå till angrepp. Åt alla håll hade han

ock sändt och sände order till befälhafvarne att kväsa upprorslågan samt lofvade själf komma till

hjälp vid behof. Men elden blef svenskame för öfvermäktig. Han sökte förgäfves hålla Potocki

kvar vid sig; Warschau framför allt ville han dock behålla. Lubomirski och andra store samlade

redan folk vid Karpaterna; d. 19 dec. ingicks i Tyscowice konfederationen af polackarne mot Karl

X. Johan Kasimir begaf sig i slutet af 1655 genom Zipserland i Ungarn till dem för att sen

vidare fortsätta till Potocki och tatarerna. Douglas bröt vid blotta ryktet om tatarernas ankomst d.

8 dec. upp till Warschau och Lowicz. Potocki och Landskoronski — af inbillad fruktan för Douglas —

gingo ur sina kvarter söderut åt Röd-Ryssland.

Emellertid slöts förbundet med kurfursten d. 7 jan. 1656 och denne blef svensk vasall

för sitt hertigdöme Preussen med Ermeland, men efter utslocknandet af hans manliga atkomma

skulle Karl X eller hans efterträdare tillträda det, han afsade sig alla förbund ingångna till Sveriges

skada och lofvade för vissa fall ställa 1,500 man till sin nye öfverherres disposition samt gaf denne

del af tullen i Pillau och direktionen af densamma; Wittenberg i Krakow fick genast order att stanna

med sitt folk; Stenbock gick ej heller någonstädes nu, öfverste Weyher fick gå med sina dragoner

från Pommern, m. fl. dyl. kontraorder. Grefve Waldemar, som under tiden anländt, fick i dec.

1655 gå att blockera Schlochow i Pomerellen och medtaga sitt, Ahlefelds, Boses, Wenzelmans och

andra regementen och trupper, samt sen förena sig med Stenbock i Preussen.

Sedan K, G. Wrangel nu gjort behöriga anstalter för de 3:ne i Stralsund liggande

örlogs-skeppens reparation samt sändt några i skeppsbyggeri forfarne officerare till Kurland att taga i

ögonsikte hertigens 4 på stapeln stående örlogsskepp, dem Karl X ville afköpa honom, begaf han

sig ändtligen åstad, kom till Stettin den 2 febr. och for, konvojerad af Arentsens trupper 124 man

till häst, därifrån den 9 — grefve Waldemar var med sina trupper redan gången —, for öfver

Broinberg till Thorn, hvarifrån han med konvoj af Mardefelt for direkt till Warschau och inträffade

här den siste, d. v. s. "29 febr. På väg till Posen något efter och marscherande till höger om honom

var det grefliga Waldeckska regementet, kommande från Bremen. Konungen var ej nöjd med det

långa dröjsmålet och lät honom veta det. I Warschau mottog han efter 2:ne veckors vistelse af

konungen d. 14 mars ett maktpåliggande befäl. Han hade vid ankomsten redan varit betänkt på

att fortsätta resan till honom. Han satte sig genast in i situationen och ville nu ingripa i den.

Hur förändrad var den icke dål

Först hade Karl X tänkt sända sin bror hertig Adolf Johan med några regementen till

Douglas och ännu något folk, såsom grefve Waldemar med hans, därpå att Stenbock ginge frän

Preussen uppåt och att Douglas förenade sig med honom vid Plock, där båda skulle fatta posto.

Men efter fördraget i Königsberg och vid sammanträffandet med kurfursten i midten af jan. 1656

ändrade han sig, lät Stenbock stanna och ville att Adolf Johan med några regementen till häst

stötte till Douglas samt båda begåfve sig till Sandomir igen med sitt folk. Den 24 jan. tillskref

Karl X Wittenberg att, nu frisk igen, resa från Krakow och komma till hans möte, för han tänkte

nu själf gå emot konung Johan Kasimir och bege sig med armén in i Polen. Det hade nämligen

bud ingått till honom om dennes återkomst till sitt land »och att därpå följt uppstöt på några or-ter». Samma dag bröt armén upp från Thorn, där trupperna samlat sig, och gick till Lowicz,

där den förenade sig med trupperna under Douglas och Koniecpolskis kvartianer. Adolf Johan var

också här. Karl X själf for från Schippenbeil öfver Wartenburg, Soldau, Szrensk, Wyschigrod och

inträffade i Lowicz en af de sista dagarne i jan. Hvad beträffar M. G. De la Gardie och den

livländ-ska armén, så tog han afsked i Schippenbeil d. 20 jan. och begaf sig, enligt Karl X:s order strax

efter Königsbergsfördraget, till Livland igen, mötte i Insterburg trupperna, som nu skulle med

tillbaka, nämligen blott något rytteri och Bååts fotreg., passerade Memel vid Ragnit och gick in i Szamaiten,

lade trupperna här i kvarter, först vid Kroze och sen vid Szawly, och var med sin konvoj i Riga d. 9 febr.

— Hvilket välde hade nu ej Karl X Gustaf under sig här i öster! Det sträckte sig från Norra

Ishafvets närhet, Finlands nordgräns, till ungerska gränsen i söder, öfver 20 breddgrader, 2,200 km.

Det gällde under det nu ingångna året att försvara det mot fienders anfall, ja, försvara allt hvad

som hörde till hans krona, hela det svenska Östersjöväldet och själfva Sverige med Finland.

Hvilken krigsmakt till lands och sjös behöfdes ej härför!

Till sist en tablå öfver tillkommet värfvadt krigsfolk, utgörande en fortsättning af den

föregående!

Generalmajor, riks- och bigsråd Karl Mauritz Lewenhaupts rytterireg•: jan. 1655 gafs en kungl. skrifvelse att han

värfvar 1 reg. tyska ryttare å 8k:r, som föras till Pom.; den en dylik skrifv., att ryttmästare Antoni

Meyer värfvar 200 ryttare åt L., ännu 100 ryttare omtalas s. t. L. var hos Stenbock i Warschau o. vid

Bug och sändes på en expedition åt Lowicz, Lenczica i okt.; han var blott tidtals & krigsskådeplatsen i

Polen, var bror med Gustaf Adolf L. "

Landtgrefvar af Hessen-Darmstadt, rytteri: d. 9/o 1655 säger en kungl. skrifvelse, att landtgr. Georg värfvar

1 fotreg. & 8 k:r 400 man; s. d. patent; d. talas om hertig Adolfs 3 värfvade k:r i Polen. Öfvl.

Horn berg.

Landtgrefven Georg af Hessen-Darmstadt, fotfolk: d. °/o 1655 säger en kungl. skrifvelse, att han värfvar 1

fotreg. å 8 k:r 800 gemena; s. d. patent; landtgrefven var våren 1655 i Pom., våren 1656 i Polen

såsom Öfve för 1 fotreg.

Öfvl Wilhelm Sneittem, rytteri: han erbjöd sig i nov. 1655 att värfva 6 k:r till häst och bli öfvl.; V12 kapit.

för 1 skv. å 6 k:r och 50 enspännare hvart, folk från Westfalen och kejserligt folk.

Generalmajor Georg Niemirycz (kvartianer): han var visst en af furstarne Radziwills polackar, som gåfvosig

under Karl X i juli 1655; han var från Kiow palat.; han begärde i slutet af 1655 att med sina kvartianer ga

i svensk krigstjänst, af fruktan; i dec. lades hans reg. i kvarter vid Warschau; i nov. var han i Warschau

och erbjöd sig att värfva och fick en kongl. order d. 3/n att värfva i Polen 2 regrn till fot och 8

k:r till häst å 100 gemena hvart; jan. 1656 låg han i Lowicz med sitt folk.

Öfvl. Henrik Jochim Cometko r. Bawin, rytteri: han var amtman i Bremen; d. 5/n 1655 säges, att han skall

värfva 2 k:r till häst å 60 gemena hvart; d. 1ii 1656, att han värfvade 2 k:r till (i skvadron); senare

1656 omtalas hans reg. i Polen.

Öfvl. Alexander Praczkij, rytteri: den 4/io 1655 säger en kunglig skrifvelse, att han värfvar polska ryttare,

kvartianer.

Öfvl. Cronacker: han får d. »/u 1655 de 4 k:r i Piotrikow, som gå i svensk tjänst.

Generalmajoren öfve Johan Dähnhoff: han hade 1 reg. kvartianer, gick i dec. 1655 i Karl X:s tjänst.

Kvartianöfven Kristoff Korycki: han var i nov. 1655 med sitt reg. i Stor-Polen, skulle värfva 8 k:r.

Öfve Kristoff Copius (Copie): han var först i polske konungens tjänst; den a,/i2 1655 säger en Karl X:s

skrifvelse, att han värfvar 1 reg. tyskt fotfolk; kapit. i slutet af året 1. början af 1656; d. 17/t patent.

Öfve Wolf: han var 1655 bland de värfvade hos Joh. Kasimir, gick i sv. tjänst; hans reg. till fot 8 k:r 700

man låg vid Krakow, åtm. 2 k:r gingo öfver i sv. tjänst; de andra 6 k:r togos af Sadowskij på väg

till Storpolen; han fick visst sen värfva 1 reg.; det Wolf ska kvartianreg. lades i dec. i Piotrikow.

Öfve Jan Dzialynski, kvartianer: 1 reg. var med vid Golombi d. 8/2 1656.

Furstame Kadziwills krigsfolk: några tusen man, tatarer, kossacker, dragoner, fotfolk och rytteri.

Prins Ludvig af Nassau-DiUenburg, rytteri (o. fotf.): patent d. l/io 1655 att värfva 2 rytterireg:n å 8 k:r

400 gemena hvart och bli generalmajor; jan. 1656 säges, att det ena reg. må bli till fots.

Öfve Marquart Ernst Bengtzen (Pentzen), rytteri: d. 15/ia 1655 säger en kungl. skrifvelse, att han skall värfva

1 reg. till häst i Pom. till dess försvar; fången vid Warka april 1656 blef 1 ryttm. af öfve Pentz reg.

Öfve Danckwart-LQlieströmg fotreg.: den 20/$ o. ö/io 1655 säger en Tkungl. skrifv., att han skall värfva 1

fotreg.; reg. omtalas i Polen sept. 1656 vara 8 k:r 386 mt; öfvl. Jakob Pirkas.

öfve Henrik v. der Osten gen. Socken, fotreg.: d. V9 1655 säger en kungl. skrifv., att han skall värfva 1

fotreg. å 8 k:r 100 gemena hvart; s. d. beställning som öfverste; 9/u blef han kommendant i Warschau

med uppdrag igen att värfva 1 fotreg.

Öfvl Claus Anders Oldenburg, rytteri: d. 4

50 man hvart; och d. 4/6 1656 var O. med 1 skv. t. häst förlagd i Kosten; han var en mecklenburgare.

Fältm. Wittenbergs dragoner: öfvl. Wolff, trol. 1 skv. värfvad; omtalades d. 18/a 1656 vara i godt skick i

Krakau och uppsattes väl där af W.; dragonerna omtalas d. 3 5 i Kosten.

Ro. Douglas reg. dragoner: d. ^/s 1656 patent att värfva 1 reg. dragoner, 7 komp.; värfningspengar

utbetalades.

Generalissimi fotreg.: år 1656 omtalas det reg. till fot, som förut furst Radziwill haft och sen hertig Adolf

Johan, 600 man; d. 1656 säger en kungl. skrifvelse, att Adolf Johans fotreg., som skulle vara

hos Radziwill, återkallas till Warschau och användes där; det var väl ett värfvadt reg.Öfve Kristoffer v* Steinäckers fotreg.: d. ^/o 1655 order om att värfva krigsf.; d. l5/is en kungi. skrifv. att värfva

1 fotreg. å 8 k:r 1000 man i Pom. till dess försvar; d. 17/a 1666 upprepas detta. Öfvl. Otto v. Pfuel.

Lorenz v* der Linde, lifreg* till fot: d. 12/ia 1656 patent att värfva 1 fotreg. tyskt folk i Preussen 8k:r; reg.

var jan. 1656 (o. följ. tid) i Elbing, 725 man; i ang. 1656 var det färdigvärfvadt. Öfvl. Wilhelm zur

Briiggen.

Öfve Martin v. Wallenroth, rytteri: den *°/n 1655 patent att värfva 1 rytterireg. & 8 k:r 60 gemena hvart,

något senare ock 1 k. dragoner 60 man; han kapitulerade genom Sulzbach; snart efter omtalas i

Polen bådadera; öfvl. Sig. Henr. v, Vippach.

öfve Bartold Bierman, rytteri: d. ufia 1655 att värfva 6 k:r å 60 gemena tyska ryttare hvart; i okt. hade

B. erbjudit sig att värfva 1 skv. 6 ler å 60 gemena hvart och bli öfvl.; han var från Magdeburg;

major, sen öfvl. Kaspar Kleist hjälpte till vid värfn.

Öfve Samuel i\ Rosen: vårfvade 1655 4 k:r rytteri i Polen.

Öfve Martin Unger, rytteri: d. ^/la 1655 säges, att U. värfoar 1,000 ryttare; den 17/i 1656 en kungl. skrifv. att

värfva 1 reg. 10 k:r. U. medförde till Polen något folk från de kejserlige; idec. 1655 omtalas

generaladjutant unger kommen från Piccolomini till Karl X; han var en böhmare.

Öfvl Hans Albrecht r. Westerhagen, rytteri: han erbjöd sig nov. 1655 att värfva 1 skv. till häst och bli öfvl.;

d. ^/l 1656 en kungl. skrifvelse för honom att värfva 1 reg. 8 k:r å 60 gemena ryttare hvart i

Bremen och bli öfve; den 8/c hade han fått patent och kapitulerat ang. 1 reg.

Öfve Abraham v* Briineck (BrUningh), rytteri: d. 12/i2 1655 patent att värfva 1 reg. tyska ryttare.

Öfve Herman Hul, rytterir eg*: han kom den ^/l 1656 till Polen med 1 rytterireg.; d. u/2 patent att värfva

1 reg. till häst å 8 k:r (dets.); öfvl. Lang.

Öfve Jean Otto de Wahl (“Duwall1% rytterireg*: d. u/i2 1655 säges, att Muller kapitulerat med honom om 1

rytt.-reg., 8 k:r, det hade i jan. 1656 fått kvarter i Fraustadt; han var en rik schlesisk godsägare och

uppsatte 1655—56 ett godt reg., 800 enspännare med kompl. offic.; var i april med i snapphaneslag

vid Kosten; öfvl. Kothlenski.

Öfve Kasper Bomeman (Bomman), rytterireg.: d. 15/a 1655 säges, att B., en tysk undersåte; går i svensk

krigstjänst; d. 6/s 1656 säges. att hans (äldre) reg. kom alltmer af sig, lämnades till landtgr. af

Hes.-Darmstadt. B. värfvade sen ett nytt reg.

Klas Totts rytteriregdet var 1656 en 200—300 man i 6 k:r, låg i Krakow, trol. upprättadt i slutet af

1655 el. början af 1656; jan. 1656 säges att Mullers major Stedingk värfvar 1 skvadron; öfvl. Joakim

Fredrik Stedingk.

Öfve Abraham v* Brun, fotfolk: patent d. lft/ia 1655 att värfva 1 reg. tyska knektar.

Grefven af Solms, fotfolk: a. Vio 1655 säger en kungl. skrifv., att han skall värfva 1 fotreg.; det blef visst intet

af; han blef sen öfve för 1 rytterireg.; S. kom hösten 1655 till Polen rekommenderad af C. D. v.

Dohna att gå i svensk tjänst; var svåger med hertigen af Hessen-Darmstadt.

Öfve Ernst v. Stolzenberg, rytterireg*: d. ,0/al656 fick han beställning som öfverste till häst och d. 17/a patent att

värfva tyska ryttare 8 k:r a 60 gemena hvart, samlas i Bremen; Öfve S. sändes i mars 1656 af Karl

X från Sandomir till Warschau.

Öfve Kristoffer v, Overbeck, rytterireg*: d. ^/a 1656 en kungl. skrifvelse for honom att värfva 1 reg. till häst

å 8 k:r 60—70 gemena hvart; han var Möllers förre öfvl.

Öfve Georg Forgell, &ne rytterireg:n: d. 6/io 1655 patent att värfva 1 rytterireg. 8 k:r; ännu 1 rytterireg. 8

k:r 50 gemena hvart (han var Pontus De la Gardies öfvl.); F. var i Krakow, d. 18/a 1656 säges här, att

Forgells dragoner voro ruinerade; han var ofta ute mot rebellerna i bergen här; d. 6/s talas om Forgells

nyvärfvade.

Öfve Didrik v. Rosen, rytterireg*: d. 12/i o. l7/i 1656 en kungl. skrifvelse att major D. v. B. blir öfverste och

värfvar 1 reg. tyska ryttare; i juni omtalas han med sitt rytterireg. i Polen; han blef senare

kommendant i Tykoczin.

Öfvl* Johan Noch tigal, rytteriskvadron: d. n/a 1656 patent att värfva 1 skv. ryttare; 5/5 var den 4 k:r stark i

Polen; så ock följ. tid. N. f april 1657.

Öfve Ludwig Fritze, dragoner: i jan. 1656 i Strassbcirg i Preussen säges, att han värfvar 1 reg. dragoner enligt

gifven kommission. 6 k:r å 80 gemena hvart; han blef kommendant i Strassburg, sen i Bromberg;

här voro d. 12/e 188 m. i 6 k:r.

Öfve Hans Jörg v. WUrzburg, rytterireg.: han var i jan. 1656 i Preussen och skulle värfva 1 rytteri reg., hade här

i mars 8 k:r 787 man; öfve W. sändes af Mardefelt mot fienden vid Tliorn 3:dje dag Påsk 1656;

han blef senare generalmajor.

Öfve Karl Sparre, var i början af 1656 hos Karl X med 600 dragoner; S. var med på tåget till Jaroslaw

våren 16J56 och har beskrifvit det.

Öfversten C* C. Königsmarck, fotreg*: d. ^/a 1656 patent att värfva 8 k:r å 100 man hvart till fot.

Guvernören i Bremen H. C. von Königsmarck intager utan gensägelse den förnämsta platsen bland

dem, som genom värfnlng ökade den svenska armén, under la/4 år. Han uppsatte för egen räkning flera

regementen. Med en del personer, ej of van nämda, skedde uppgörelse om värfning utan att sedan något

vidare nämnes härom; i några fall torde heller intet blifvit af, men af de flesta har väl värfning skett

och mer eller mindre krigsfolk uppsatts, som kanske, utfördt till krigsskådeplatsen, fått fylla luckorna i andra

regementen eller tillsammans bildat ett nytt med nytt namn. Dessa äro för 1655 och jan.-febr. 1656 följande: d.

7/a 1655, säges att Stefan Gambrotius verkar för värfning af 1 reg. dragoner i Bremen; u/&, gen.-major Kr.

Hammerstein skulle åter i svensk tjänst och värfva 1 rytterireg., ^/s, öfvl. Josef i staden Bremens tjänst förde

dess värfvade 400 ryttare till biskopen i Miinster och skulle förmås gå i svensk tjänst med dem; 81/8, öfve

Scheiding skulle uppsätta 1 fotreg. 7 k:r å 100 gemena hvart; u/< öfve Dela Porte, D’Avaugours förre

öfvl., erhöll en kungl. skrifvelse att värfva 1 reg. till häst å 9 k:r ä 100 gemena hvart och erbjöd sig d.l0/s att värfva 1 rytterireg. 8 k:r & 70 gemena hvart; 10/s öfve Riesengriin erbjuder sig att värfva 1

rytteri-reg.; 2/ø öfve Meyers förre öfvl. Hans Adelhöpt vill värfva 1 reg.; 9/e öfve Henr. v. Uffeln vill bli

generalmajor och borde värfva 1 fotreg.; en öfvl. Angel och en Öfvl. Michell, kommendant i Flehn, ha vi6st ock

sysslat med värfning; d. 12/s, 4/» patent för Öfve Anders Biörenfelt Clöös, kommendant i Kruschewitz, att

värfva 1 i eg. till fot eller dragoner å 8 k:r k 80 gemena hvart; 21/s öfve ▼. Enden vill värfva i Bremen;

6/io öfve Georg v. Römer värfvar några k:r till häst; "/n patent för öfvl. Bartold Bojerman att värfva 6

k:r tyska ryttare; 12/ia order att Koniecpolskis 1,600 kvartianer dela i 2 regin; ^/is skrifver konungen om

kapitulation med sina svågrar hertigarne af Holstein-Gottorp om värfning af 2:ne regin till häst, 1 & 12

k:r, 1 & 10 k:r; på hösten 1655 sökte han förmå den litthauiske generalen Slotorenka att lämna Rysslands tjänst

ocn med sina 10,000 man öfvergå i svensk; detta anfördes sen af Czaren som en af anledningarna till det

iyska kriget 1656; 8/i 1656säges, att grefve Werben vill i svensk tjänst igen och upprätta några regementen;

^/atalas igen om öfve. v. Uffelns värfning af 1 fotreg.; d. ^/a patent för öfve v. Enden att värfva 8 k:r å

60 man hvart; ^/a patent för Öfve Plettenberg att värfva 8 k:r å 60 man hvart; 20/i patent för Öfve Reichard

att värfva 1 rytterireg.; ml4.säges, att hertigen af Holst.-Gottorp upprättar 1 rytterireg. för sin äldste son.

Kossackgeneralen Slotorenka, som kommenderade kossackernas armé i Litthauen och i aug.-sept. 1655

gick med ett parti genom Grodno, fick bud från Radzieiowsky att gå bort och ej hindra svenskarnes

framgångar här. Han sände åter bud till R., hälsande fr&n sin herre, hetmanen, som var Karl X tillgifven; ja,

han öf versände till honom vissa “punkter*, dem R. i ok t. skickade till Karl X. Äfven Erik Oxenstierna

skref d. 19 okt. om denne kossackgeneralen, att han stod vid Pinsk och väntade, hvart Karl X ville

befalla honom att gå. Konungen, som en tid hoppades vinna en stor krigsmakt, tillskref (troligen) honom

d. IL jan. 1656 om hur han af hans bref till konungen och af andras berättelser hört, det han omfattade

hans sak och tänkte gå Öfver med sitt folk. Han kom dock ej.

Blott få regementen voro vid af marschen fullt färaiga, hvarför komplettering genom värfning

alltjämt fortsattes. Den 11 okt. 1656 befallde Karl X krigskolleg. att anställa utskrifning i Sverige och

tillse adelns russtjänst bl. a. för att förstärka vissa regin ute, näml. Gustaf Baners, Taubes,

Ridderhjelms, Yxkulls, Hammarskölds. Ang. artilleriet, se bihang. Likaså uppgifter på hela den 6venska

krigsmakten till lands, vid slutet af 1655, i Sverige, Finland och provinserna.

Kap. II. Kriget i Polen 1656. uEtt bland de märkligaste fälttågen i den svenska

krigshistorien".

Det stora “ovädret* våren 1656. Stefan Czarnecki, den djärfve snapphanehöfdingen. Slaget vid

Golombi den 8 febr. Paul Sapieha Witebski. Bog. Radziwill i Podlachien. Undsättningshistorien. Hur

Karl X, krigsherren, kastar sina trupper som pjäserna på ett schackbord och sätter hela det eröfrade

väldet i rörelse! G. O. Stenbock. Hertig Adolf Johan generalissimus. Filip af Sulzbach. Karl Gustaf

Wran-gels andel; hans nya befäl, ett guvernement i hjärtat af Polen; spridda snapphanehopar och bragder.

Markgrefvarne af Baden. Warka affären. Karl X vid Sandomir; hans krigsstratagema. Återtåget till

War-schau. (Se kartan!)

Upproret i Polen hade slagit ut i full låga. Johan Kasimir var återkommen och hans

undersåtar, drifna af omtanke för sin religion, sitt land, sina hem, allt som sätter ett folk i rörelse,

reste sig i hundratals och tusentals mot svenskarne som sina förtryckare till hans fördel. Munkar

togo fanor ur kyrkorna, signade och gåfvo rebellerna; Johan Kasimir hade i hemlighet utgifvit

uni-versalier, dem de spredo i landet; jesuiterna hetsade upp emot svenskarne, allt hvad de kunde.

Karl X fick öfverallt, själf eller genom andra, att göra med att försvara sina gjorda eröfringar. Midt

i vintern, början af febr., hastade han från Lowicz med en del af sin armé, en observationscorps eller

corps volant å 7—8,000 man, söderut att uppsöka Johan Kasimir och efter generalen Stefan Czarnecki,

hvilken hade en hop, 10,000 man, »kvartianer, husarer och annat sammanrotadt folk och adelsmän». Sen med

denna skara den djärfve snapphanehöfdingen passerat Weichseln på isen vid Kasimiez, blef han kort

efter upphunnen af Karl X, som ock vid Kasimiez passerade floden med sitt folk. Han hade den 8

febr. haft en lång marsch på 5 mil, då han hastigt grep tillfallet och gick att möta denne fiende

vid Golombi, i vinkeln mellan floderna Weichsel och Wiprez. När regementena defilerade genom

Kasimirs, hade det gått något långsamt till. I Wlosowitz, där konungen hade tänkt ha kvarter med

trupperna, inkom underrättelsen genom några fångar, att Czarnecki stod blott 1 V2 mil därifrån, då

Karl X åter genast steg till häst och gick med den först till hands varande vänstra flygeln, som

generalmajor Henrik Horn fört och utgjorde avantgardet, åstad mot fienden så fort som möjligt,

befallande grefve Waldemar med den högra flygeln att följa efter så godt han kunde. Då kan komfram och fick se den fientliga armén uppställd i full batalj, studsade han och dröjde, tills de andra

regementena kunde hinna fram också. De 2:ne medförda regementena kvartianer och generalmajor

Niemirycz folk samt öfverste Kurcks regemente befallde han att engagera sig med fienden och

uppehålla honom, tills han själf med sin corps kunde avancera och följa efter. Under tiden ställde han

upp det hos sig hafvande, väl ej allt men det mesta, rytteriet i bataljordning. Medan han ordnade

den vänstra flygeln, inställde sig nämligen de öfriga regementena det ena efter det andra. På det

sättet gaf fienden honom lyckligtvis tid till att formera hela sin bataljordning, hvilken kunde bestå

af knappa 5,000 man till häst och fot, 3,000 ryttare och 2,000 kvartianer (polackar), ty af den

starka marschen isynnerhet den dagen hade mycket folk blifvit efter. Fiendens styrka uppges till

80 kompanier å 100 man minst. Byn Golombi hade svenska armén å vänster hand; denna hade

fått passera öfver frusna moras.

Men så hände att, medan han ordnade skvadronema, han sände sin bror hertig Adolf

Johan till högra flygeln att föra den i striden och att denne, i det han vilie jaga till regementena,

möttes af en trupp ryttare och däribland stötfe mot en finnes pistolhölster, hvaraf högra knäskalet

skadades. Hertigen deltog ej sen verksamt i striden. Robert Douglas förde befälet å vänstra

flygeln och Arvid Wittenberg å den högra. (Se bataljplan n:r 7.)

När allt var färdigt, avancerade konungen så sakteligen mot fienden under pukors och

trumpeters ljud, hvilket denne ock gjorde. Emedan den svenska vänstra flygeln var fienden något

närmare, kom den förr att träffa än den högra. När då Karl X såg, att fienden vände och drog

sig till lians högra hand samt sökte taga flanken af den svenska högra flygeln *) och att därigenom

denna flygel vardt förorsakad något ändra sin front, så ändrade han äfven den vänstra flygelns

front och beordrade så Douglas från vänster hand att göra första angreppet och falla fienden med de

kommenderade ryttare i flanken och genast sen följa med den vänstra flygeln. Då fienden märkte

detta, gick han med tapper beslutsamhet till mötes. Fiendens högra flygel under Czarnecki själf

gick med största furie lös på den svenska vänstra, slog sig igenom den första träffningen eller

linen, äfvenså reserven eller 2:dra linien. Men som den flygeln var väl försedd med svenska och

finska regementen såväl som kvartianer, hvilka den gången gjorde mycket godt arbete å vår sida,

blef han, då han skulle tillbaka, så mottagen att han måste vända ryggen och taga till flykten. Då den

fientliga vänstra flygeln såg, att den högra var flyktig, höll densamma ej heller länge stånd, utan bildade

en halfmåne, med den konvexa sidan åt svenskarne (se planschen hos Puf.) (demie lune) och i detsamma den

svängde, gaf den en salva och vände ryggen till, hvarpå de våra förföljde intill mörka natten, 2 mil, och jagade

fienden in mellan de bägge strömmarne Weichseln och Wiprz, där öfver 400 kvartianer drunknade; många

blefvo under förföljandet nedhuggna och tillfångatagna, bland de senare Czarneckis nästkommenderande.

En halfdmine före mörkningen stod slaget, utmärkt af skickliga taktiska grepp å svenska sidan, delvis

att parera Czarneckis, och slutande med en lätt och vacker seger öfver en betydligt starkare fiende.

Om ej natten inbrutit, hade hela den fientliga armén ruinerats. Karl X stod i fält hela natten.

Själf beskref han några dar senare slaget sålunda: »jag måste bekänna, att den kombatt som jag

haf-ver haft med Czarnecki d. 8 febr., var tämligen skarp, och var det min största lycka, att jag hade

just hos mig uti första drabbande mina fyra bästa regementen, svenska och Kurcks finnar, som jag

satte uppå vänstra flygeln. Emedan de så i konfusion kommo efter mig rännandes, formerade jag

dem så uti hastighet, såsom de kunde, och tog Douglas till mig, attackerande först fiendens högra

flygel, så att vi stucko länge ute hvarandra med fienden, förr än som han ville gå. Utaf en skvadron

af Kurcks regemente, hvilka allra först gingo å la charge och måste drabba 3 gånger uppå rad,

äro 46 ryttare allena sargade och kväste. Gud stå mig vidare bi och hjälpe mig att utföra detta

påbegynta verket!« Den 10 bröt han upp härifrån och skyndade »att raska efter de sällar« åt

Röd-Ryssland samt förföljde Czarnecki öfver Lublin, Zamoisce ända till Jaroslaw vid öfversta San,

dit han kom d. 28 febr. Natten till den 14 lämnade Koniecpolski hans läger med en stor del

kvartianer. Det var den näst sydligaste punkt han uppnådde. Ställningen blef härunder alltmera

kritisk och hans egen närvaro öfverallt, särskildt i Preussen, alltmer behöflig. »Jag ville önska jag

kunde vara både här och där«, skref han från sistnämda ort d. 6 mars, »men det är omöjligt att

jag så snart kan släppa’t här«. G. O, Stenbock, som legat en tid sjuk i Thorn och den 2 febr.

begaf sig till Marienburg, där Linde, Sulzbach, Dohna, Jak. Kasimir Dela Gardie med de

sammandragna trupperna ur Kassubens och Pomerellens kvarter mottogo honom, och sen till Stibelow nära

Danzig, där han låg i läger med en del regementen ifrån d. 15 mars, var kvar här i Preussen med

>) Troligtvis har väl Czarnecki & sin högra flygel först nu märkt, att don svenska högra var åfier don andra ,/)ch ej sä

fort ordnad som denna och velat däraf sålunda begagna sig. men i rätt tid hindrats häri af den påpasslige Wittenberg.en ansenlig krigsmakt. Han hade redan den 7 och 8 febr. fått befallning att ge akt på palatinen

af Witebsk Paul Sapieha öster om Weichseln, på ryssarnes företagande och andras i grannskapet

samt det polska kronfolkets förehafvande.

Hela Podlachien var upprorisk. Witebski marscherade på östra Weichselsidan till och från

efter behag. Han hade 9,000 man, adeln ej inberäknad, hvilken strömmade till honom från alla

håll, och bönderna som från åtskilliga skogar infunno sig hos honom samt voro sä goda skyttar.

De ville alla åt den döde Vilnavojvoden Janus Radziwills kvarlåtenskap och gå till Warschau. Det

sades ock, att Johan Kasimir ärnade sig hit till dem, hvarför Radzieiowski redan den 1 febr. rådde

Karl X att med sin armé taga vägen på den sidan. Konungen befarade ock, att just genom

Sapie-has uppviglingar hela Masuren och Podlachien kunde råka i uppror. Witebski var i Bielsk och gick

rakt på Tykoczin, som han höll belägradt i några veckor. Det var besatt med 1,000 tyska

knektar. Karl X skref d. 3 febr. till garnisonen och till kommendanten att försvara sig till det

yttersta och något senare till Bog. Radziwill att undsätta orten. Den största fara hotade sålunda från

Podlachien med dess och Masurens talrika adel. Johan Kasimir hade sändebud hos den ryske

cza-ren och hos kurfursten af Brandenburg. Från Radziwill, den korade höfdingen OGh

generalguvernören, afföll folket till Witebski; han hade en 2,000 man blott och begärde hjälp, Själf behöfde

konungen på sitt håll undsättning emot sin fiende. Härmed begynner den för situationen så

målande undsättningshistorien, af hvilken bl. a. kan ses, att Karl X, som stegvis leddes till

företagande af detta tåg, ej följde någon för detsamma uppgjord plan. Växlande anordningar och order

åt olika håll ge en bild af trångmålet och resurserna.

Stenbock erhöll den 8 febr. en förteckning på det hos sig i de preussiska kvarteren

liggande folket, 8 k:r Sulzbachs reg. 400 man, 8 k:r Anhalts (4) och Ahlefelds (4) 400 man, 8 k:r

Uppländingar 500 man, 8 k:r markgref. af Baden, en del, 300 man, 4 k:r Posses reg. 200

man, 4 k:r Siechels reg. 200 man, 2 k:r Kleist 120 man, 1 k. Wopersnow 60 man, 4 k:r

Israel Ridderhidm 200 man, 3 k:r af Taube 100 man, 3k:r af Adolf Johans 250 man,

Weissen-steins dragoner och Engélls folk, möjligen 4 k:r Erik Stenbock 150 man, alla 8 lc:ma

Ahlefelds 300 man, hvilket han skulle med första låta bryta upp och gå till Szrensk, Plock eller

Wyshcigrod — öster om Weichseln — och där vänta vidare order från Warschau angående sin

fortsatta marsch till konungens möte, nämligen en 3,000 man eller något mer under pfalzgrefven Filips

af Sulzbach befål. Tre veckor senare, den 29 febr., erhöll han befallning att sända de

kommenderade af svenska och finska regementena, 500 ryttare, via Lowicz — väster om Weichseln —

direkt till Sandomir; och öfverste Israel Ridderhielm liksom öfverstelöjtnant von Rosen fingo den 6

mars order att jämte de andra gå dit med sitt folk. Hertig Adolf Johan, som den 3 jan. gjordes

till generalissimus öfver trupperna i Polen och Preussen, var nu i Warschau, Masurens hufvudstad,

dit han från Golombi den 16 febr. lyckligen återvändt; och till Warschau direkt beordrades nu i

början af febr. ock särskildt en del annat krigsfolk, såsom Taube med sitt reg., hertig Karls af

Mecklenburg reg. och grefve Königsmarcks från Pommern, markgref. Fredriks af Baden och öfverste Bolscy’s reg.;

likaså Waldecks reg. att från Rawa och Lowicz-trakten gå till Sulzbach, men d. 6 mars till

Sandomir. Hertigen hade uppdraget att ge de ena som de andra närmare order för deras marsch, hvart

och hur de skulle gå, samt noga utforska fiendernas förehafvande. De från Preussen kommande

trupper skulle således af honom ha order, på hvilken sida af Weichseln de hade att taga sin marsch;

på den östra öfver Lublin kunde varit bäst, om man kunnat .sätta tillit till det Koniecpolskiska och

det Sapiehaska folket; därför befanns säkrast på den västra. Följande trupper var det, som

hertigen ju förr ju hellre och genaste vägen skulle sända till Sandomir: 8 k:r af Waldeckska reg., 8

k:r af Ahlefeltska reg., 8 k:r af markgrefl. reg., 4 k:r af Siechells skvadron, 3 k:r af

general-issimi reg., 4 Posses möjligen, 8 k:r Weissensteins dragoner, 2 k:r af Meijers dito, 4 k:r af

Siechells dito, 4 k:r af Fabian Berndes dito, 8 k:r af Brandenburgarne till häst, möjl.,

inalles 61 (53) kompanier till häst, däraf 18 dragoner. I Sandomir skulle de få vidare order,

eftersom konungen tillskref hertigen den 1 mars. Genaste vägen till Warschau att gå och taga sitt

uppehälle intill Liw och Bugfloden beordrades följande, enär konungen nu var sinnad snart vara

hos dem och tillfoga Witebski något och hindra fiendens värfning och förstärkning i Masuren och

Podlachien, näml. 8k:r Sulzbachs reg., 8k:r Anhaltska reg. (de båda lifreg.na), 8 k:r Uppländingar ne, 8

k:r Israel Ridderhielms, 6 k:r J. J. Taubes, 4 k:r Posses, 3 k:r Kleists och Wopersnows, inalles 45

(53) kompanier. Men som mera folk behöfdes ditupp och mera folk i Warschau att där stå tillsammans

mot hvaije anfall på staden och hålla Mazovien i lydnad, ändrade han snart anordningarna något

och föreskref d. 6 och 7 mars, att i Warschau skulle stanna, om de ej voro gångna, de båda

lif-regementena, uppländingarne, möjligen ock brandenburgarne — 500 man rytteri af dem kurfurstenlofvat enligt fördraget — samt markgrefvens fotreg. och Bolscys nyankomna knektar och öfver dem

Sulzbach ha befalet, hålla masurema i lydnad och ha ett vakande öga på hvad adeln företoge sig

samt skingra den, så snart den rotade sig samman, efter K. G. Wrangel ensam väl ej kunde påtaga

sig det, men ej närma sig Sapieha, ty han var för stark. Äfven Lovicz och Radom väster om

Weichseln försågos på liknande sätt, ty där ock hade en hop sällar sammanrotat sig, spridda här

och hvar. Men 86 kompanier, af specific. regementen, näml. 3 k:r generalissimi reg., 8 kr

Ridder-hielms reg., 6 k:r Taubes reg., 4 kr Posses reg., 2 k:r Kleisis reg., 1 k. Wopersnows reg., 8

k:r markgrefvens reg., 8 kr Ahlefdds reg., 8 k:r Waldecks reg., 4 kr Siechells reg., 8 kr

Brandenburgarne, möjl. 8 k:r de kommenderade svenska och finska ryttare, 600 man, 4 k:r

Fab. Berns9 dragoner, 8 kr Weissensteins dito, 4 kr Siechells dito, 2 kr Meijers dito,

skulle marschera ju förr ju hellre till Sandomir. Om markgrefven Fredrik af Baden var hos

hertigen, skulle han föra dem, därest hertigen ej själf ginge med; vore markgrefven ej närvarande,

skulle Israel Ridderhielm föra dem till konungen.

Efter den 8 febr. i Warschau hållet råd fick Fab. Berns gå till Radziwill öfver Bug. Bychow

vid Dnjepr och Sluck, Mir, Njeswicz väster om Beresina voro besatta med hans och Niemirycz folk samt sä

till vida också i Karl X:s händer, likaså en del andra litthauiska orter. Radziwill gick i förra

hälften af febr. öfver Bug, jagade undan på vägen och förstörde en del fientliga kompanier samt

inträdde med sitt folk utan vidare motstånd i hufvudstaden Tykoczin d. 16 febr. och försåg det på

nytt; han alarmerade sen och slog de konfedererade öfverallt, återvann Bug och tog en del byte.

Radziwill medhade blott sitt reg. dragoner, 1 fotreg. och 3 k:r polskt folk. Därpå hade han ihop

med Berns en lycklig renkonter vid Kameniec i Litthauen vid Bug och ränsade provinsen ock från

ryssar. I slutet af månaden var han vid Nur och begärde sig tillsända från Adolf Johan 12 k:r

ryttare och 6 k:r dragoner. Polackarne togo Brcesc Litowski. Karl X var ock tidigt betänkt på

att låta den livländska armén från Riga komma Radziwill till undsättning. Så gaf han den 3 febr.

Magnus Gabriel Dela Gardie order att undsätta Tykoczin och skref den 7 mars till Dela Gardie

igen att skynda sin marsch till Willeny för att hindra Sapiehas framgångar och hålla Podlachien i

huden samt på all händelse ej vara långt borta. Åt Adolf Johan, hvilken äfven hade att hålla

Sapieha i styr, öfverlämnades nu d. 7 mars att afgöra, huru mycket af det till konungen bestämda

folket som borde afsändas hit. Tillräckligt ansåg han vara, om ett parti under Sulzbach ginge till

Pultusk eller Bugfloden uppföre, då Sapieha nog skulle bege sig tillbaka och adeln, pospolite

rus-zenie, skiljas, men lämna några regementen kvar i och vid Warschau. I värsta tall var konungen

själf betänkt på att från södra Polen göra en diversion till Radziwills hjälp med ett starkt parti eller

på ännu något annat sätt bispringa honom.

Det var honom godt under dessa förhållanden veta, att Karl Gustaf Wrangel nu var

anländ till Warschau. Åt honom uppdrog han i bref också från Jaroslaw den 7 mars att med första

sammandraga de af hertig Adolf Johan i Warschau lämnade trupper och med dem företaga

krigs-expeditioner i de Massoviska, Podlachiska och Lublinska palatinaten och distrikten, tills konungen

kunde se, hur det ginge med sin egen expedition och han kunde lämna honom förstärkning, ja,

med första komma själf uti den nejden och draga med sig största delen af infanteriet dit. I

Mas-sovien väntade han sig »ett stort stormväder». I Warschau skulle Wrangel eljest uppehålla sig och

ha ett vakande öga isynnerhet på palatinen af Witebsk med litthauerna. Wrangel korresponderade

härifrån ock med furst Bogisl. Radziwill om fiendens företag. Området för hans befäl och

krigs-expeditioner var mycket stort, sträckande sig öster om Weichseln till Preussen norrut, bortom

Tykoczin och till Litthauen — M. G. Dela Gardies generalguvernement — österut, bortom Sandomir

i söder och innefattade äfven ett stycke land väster om Weichseln kring hufvudstaden Warschau.

(Se kartan).

Wrangel hade kort efter ankomsten till .Warschau velat gå med de Waldeckska trupperna

samt Schlippenbach och en del officerare, som ändå skulle till konungen, och på vägen skingra

ett tusental sammanrotade bönder i Stor-Polen mellan Warka och Radom. Han hade fördenskull

den 14 mars redan utsändt ett parti å 100 musketerare att kunskapa och skulie den 16 begett sig

åstad. Men den kungliga ordern, som anlände den 14, ändrade denna plan. Wrangel omfattade

med glädje det nya uppdraget och framställde ett förslag att realisera det. Paul Sapieha hade

återgått öfver Bug med de konfedererade, sen han i Brcesc lämnat 3,000 hästar, och ärnade sig åt

Zamoisce och Lemberg att förena sig med Johan Kasimir. Vägen låg honom öppen. I enlighet

med Radziwills senaste begäran om suckurs ville nu Wrangel, att man skulle begagna sig af denna

lägenhet till att söka bringa Brcesc under den svenske konungens lydnad liksom ock hela floden

Bug, vid hvilken nämda ort är belägen, efter därigenom ej blott Podlachiska och Lublinska pala-tinaten och distrikten kunde vederbörligen hållas i tygeln, utan ock fienden betagas en stor fördel,

hvilket företag kunde lämpligast bringas i verket med hjälp af och i förening med furst Radziwill,

hvartill ock denne befanns benägen. Eljest framställde han ock det förslaget, att han, fursten och

hertig Adolf Johan skulle någonstädes träffas att rådgöra, helst i Warschau, om för fiendens skull

det kunde gå för sig, och Radziwill för sitt folks skull kunde komma dit. Några dar efter tänkte

han ock ensam med några regementen bege sig till Liw vid Bug, 12 inil från Warschau, att

därifrån korrespondera med furst Radziwill och ha ett vakande öga på palatinen af Witebsk.

Markgrefven Fredrik d. y. af Baden-Durlach, son till den regerande markgrefven Fredrik

V och äldre bror till markgrefvarne Karl Magnus och Gustaf Adolf var gift med Karl X:s äldre

syster Kristina Magdalena och således svåger med konungen och hertig Adolf Johan. Alla tre

bröderna gingo i svensk krigstjänst samt deltogo i polska kriget, de två yngre ock i danska.

Markgrefven Fredrik begaf sig, sen han i sept 1655 lyckligen slutat sin värfning och sen han fått

meddelande om sin utnämning d. 28 juli till generallöjtnant öfver det tyska rytteriet och öfverste till

häst och fot, i förra delen af dec. från Karlsburg på väg till Polen och till konungen, om hvars

framgångar han hört och hvilka han hade velat vara med om; han var den 5 och 6 febr. i

Bromberg och den 26 i Warschau, kort före Karl Gustaf Wrangel, för att nu verkligen utöfva sin

höga krigscharge, såsom han säger. Han ock hade tänkt att genast fortsätta till konungen, men

beslöt vänta, tills de Sulzbachska trupperna kommo. Något efter honom kom åter Karl Magnus,

som den 27 juli blifvit generalmajor till häst med rang som generallöjtnant af kavalleriet;

markgref-vinnan Kristina Magdalena var på vägen följaktig sin gemål till Pommern eller Preussen.

Filip af Sulzbach hade till d. 7 mars utsatt rendez-vous vid rl horn med trupperna från

Preussen, men väntade ännu några komma; inalles trodde han först det skola bli en 5,000 man,

sen 4,000 man; intet hördes af brandenburgame och nu ansåg han det ej bli öfver 3,400 man.

Den 9 mars tör han begett sig åstad med det folk han hade och följde i det närmaste Karl

X:s marsch öfver Lowicz. Han hade generalissimi order att skynda. Den 16 kom han till Sochac-

zewo, hvilade här öfver 1 dag och gick sen öfver Blonie (d. 18), där han skulle förena sig med

Siechels skv. igen och 2 stycken; s. d. till Warschau. Han medhade: 8 k:r Sulzbachs 200 man,

8 Anhalts 230, 8 uppländ.r 400, 8 markgrefvens 345, 4 Boses 191, 6 Ahlefelds 200, 2 Kleists

118, 7 Weissensteins dragoner 223, härtill Siechells rytteriskv. och dragoner, samt 2:e andra

regementen, småländingarne och västgötar. Waldeck fick d. 6 mars af hertigen befallning att

förena sig med pfalzgrefven, och öfverste Bolscy den 14 att gå till Warschau med sina knektar.

Den 12 mars, då Sulzbach liksom det Waldeckska regementet troddes vara i närheten af Warschau,

gaf hertigen honom order att taga till sig följande trupper: 3 k:r af generalissimi reg., 8 k:r

af markgrefvens reg., 8 k:r af Ahlefeldts reg., 4 k:r af Siechells reg., 8 k:r af

Weissensteins dragoner, 1 k:r af Siechells drag., 2 k:r af Meijers drag., inalles 37 kompanier, däraf

14 dragoner, och följa efter Karl Gustaf Wrangel, som med det Waldeckska reg. ärnade sig till

Warka, såsom afvan nämts, förena sig där med honom och tillsammans gå till konungen. Men

följande trupper, 16 k:r båda lifregementena, 8 k:r uppländingarne, 4 k:r Posses, 2 k:r Kleists,

1 k. Wopersnows, skulle Sulzbach beordra med snaraste draga sig samman och sätta sig mellan

Warschau och Nowi Dwor samt därför låta uppsöka ett godt antal båtar och en bekväm ort att

sätta folket öfver floden till högra sidan; vore Rosens regemente i närheten och komplett, skulle

det gå med till Sandomir och markgrefvens då gå med öfver Weichseln. Dessa trupper skulle sen

taga sin väg till Liw vid Bug, dock invänta order dessförinnan, troligtvis bl. a. för att få en

be-fälhafvare, kanske den nyss anlände Fredrik af Baden. Hertigen ärnade på så sätt göra den om*

nämda diversionen åt det hållet med en 33 komp. Om denna order utförts, skulle den bekanta

undsättningen till konungen vid Sandomir bestått af 45 komp. under Karl Gustaf Wrangel och Filip

af Sulzbach.

Men konungens nya order den 6 och 7 mars, hvarom hertigen genast underrättade

Stenbock i Preussen, gjorde en ändring och Sulzbach erhöll ny order af hertigen d. 14 mars att låta

de 500 brandenburgame, om de voro i närheten, gå till Warschau att jämte de båda lifregementena

och uppländingarne uppehålla sig där och Sulzbach själf stanna i Warschau och föra befälet öfver

dem samt således hålla Masuren och andra orter omkring i lydnad; äfven 8 k:r markgrefvens

fotregemente och Bolscys ankommande knektar skulle marschera dit. Wrangel hölls kvar här af

det omnämda nya befälet. Listan på folket till Sandomir upptog de ofvannämda 86 k:rna med

det undantaget att 4 k:r Rosens voro i stället för 4 k:r Posses. Öfverste Jakob Johan Taube erhöll ock

hertigens order d. 15 mars att med första draga ihop sina här och hvar liggande ryttare och förena

sig med markgrefven Fredrik. Han stod i Plock och alla hans 6 k:r utgjorde knappt 100 ryttare,sen många utkommenderats, såsom en del till Fab. Berns. På Radziwills första begäran om hjälp

från Warschau svarades den 26 febr., att man ej kunde sända honom någon, innan Sulzbach

ankommit. Öfverste Fabian Berends var därför befalld att stanna med dragoner och ryttare i Liw

tillsvidare och i allt lyda Radziwills order; vore ändå fara för fursten, kunde denne draga sig till

Liw. Den 2 mars fick han, om så behöfdes, tillstånd af hertig Adolf Johan att draga Fabian

Bemdes till sig.

Hertigen hade önskat veta, hur stark fienden var för att därefter anpassa hjälphären till

Podlachien samt var i början af mars, den 9, besluten sända en ansenlig sådan och att göra

fienden i Masuren och Sapieha en diversion, men till en början, innan Sulzbach kunde komma, sända

dels 200 ryttare af Sulzbachs folk, dels de väntade 500 brandenburgare, äfvenså kanoner som

Rad-ziwill begärt.

Så kommo konungens ofvan omförmälda order. Hertigen skref härom s. d., d. 14 mars,

till Radziwill och om uppdraget för K. G. Wrangel, hvilken ju skulle operera i förening med

honom samt uttryckte sin förhoppning att han var nöjd därmed, helst ju man förmenade det

kunskapen om Sulzbachs ankomst och närvaro snart skulle förmå Sapieha att bege sig tillbaka och

adeln att snarast skingras, samt att några regementen alltså borde vara nog att här i nejden hålla

fienden i tygeln. Den 21 mars omtalas trupperna komna, som voro bestämda till Radziwills hjälp,

men den 23 mars bad hertig Adolf Johan honom att komma till Warschau för att konferera med

Wrangel, och den 24, i följd af situationen som kräfde mer folk till Warschau, då Gonsiewski gick

däråt, och enligt kungliga order, bad han honom att bryta upp med sina trupper och gå till Warschau,

hvilket ju ock skedde, ehuru med mycket äfventyr; Fabian Bemdes med sina skulle ock bryta upp

dit och Israel Ridderhielm från sitt håll beordrades äfvenledes nu till Warschau med sitt krigsfolk.

De kommo allesamman Ltt sen stöta till och förstärka konungens armé vid dennes efter

mångahanda äfventyr lyckliga återkomst till den polska hufvudstaden. För Radziwill i Podlachiens

huf-vudstad blef alltså ingen undsättning af, ehuru mycket talats därom, icke heller af någon

diversion åt det hållet eller i Masuren. — Vi lämnade Karl X i Jaroslaw. Han gjorde en expedition

söderut, i det han sände till Przemysl, 6 mil därifrån, först Hammarskjöld, grefve Waldemar och

öf-verstlöjtnant Braun med sina regementen, sen Gorgas och Ascheberg med mer rytteri och 400

dragoner, därpå Douglas med mer infanteri och 2 stycken; orten gaf sig med ackord; Wittenberg var

ock här; konungen själf gick med rytteriet äfven däråt samt hann några dagsresor på vägen.

Här var den sydligaste punkt han med sitt krigsfolk uppnådde. Man återvände snart till Jaroslaw

och erbjöd Czarnecki strid, förgäfves.

Emellertid kunde Karl X inse, att så högt bland bergen och vid denna årstid intet

särdeles fördelaktigt stod att företaga, ej heller armén så lugnt njuta kvarteren som han väl hade tänkt, idet

fienden ej blott genom de talrika rebellerna och det affälliga Potockiska folket alltmer förstärktes

och hämtade mod utan ock af Koniecpolskis och Sapiehas kvartianer, medan däremot han ej annat

kunde förutse än att hans egen armé genom ständiga strapasserier, den elaka årstiden och dåliga

vägar äfvensom sjukdomar mer och mer skulle försvagas, något som naturligen lätt gåfve de äpnu

trogna kvartianerna anledning till affallet, då han således kunde riskera bekomma hela svärmen af

fiender på halsen här; ej heller hade han ännu någon kunskap om, huruvida Lubomirski med dem

ur Stor-Polen och pospoliten ginge emot honom. Och så hade man bekommit underrättelse om

att öfverste Sincler med konvojen och en större post penningar var i antågande från Sandomir samt

att fienden tänkte söka kasta sig emellan. Litthauiska armén under Witebski med åtskilliga tusen

man var i antåg. Under sådana förhållanden ändrade Karl X sin marsch, beslöt att gå åt

Stor-Polen, närma sig Weichseln igen både för att bättre tillse sina preussiska garnisoner, draga till sig

undsättning under Adolf Johan och gå den ankommande Sincler till mötes.

Solen här i söder, så långt på vårsidan, töade upp den frusna marken, de leriga vägame,

fulla af snövatten, blefvo så djupa att hästarne sjönko ned ända till buken och vagnarne ända till

axlarne, och sådane voro vägame hela sträckan till Sandomir. Detta område af Polen är ock

framför andra morasigt. Innan han d. 12 mars bröt upp från Jaroslaw, lät han därför artillerimajoren

Krister Karlsson Lillienberg med det tunga artilleriet på 8 stora båtar gå floden San utföre och tog

själf med infanteriet och kavalleriet raka vägen till Sandomir. Tåget gick ej så fort. Czarnecki

följde efter helt nära på vänstra handen, oroade nästan stundeligen den svenska hären i fronten,

flanken och arriergardet, men blef alltid tappert afslagen. Konungen erbjöd honom förgäfves

den 14 mars batalj. Här kom öfverste Sincler lyckligen till armén med 400 hästar efter att ha

konvojerat hertig Adolf Johan till Warschau; det var till allmän och särskildt konungens stora

beundran och mot förhoppning, emedan man ansåg som omöjligt att han skulle kunna slå sig igenomunder den stora uppresningen. Öfverste Engell kom ock samtidigt med sitt folk; inalles erhöll

armén härmed förstärkning af 1,000 ryttare. Dagen förut var artilleriöfversten Gustaf Gabrielsson

Oxenstierna sänd med en del ryttare och dragoner att slå en bro öfver floden Wisloch, där hären

den 14 tågade öfver och igenom det svåra passet. Hungern plågade. En stor del af de

medförda vagnarne hade lämnats eller förstörts. Den 18 mars lät Karl X armén intaga en fördelaktig

ställning i läger vid den lilla staden Niskow 3 mil från Sandomir. Mot aftonen, trots alla

försiktighetsmått och sedan den största delen gått ut på furagering och andra regementen afsuttit, bröt

Czamecki med hast och med åtskilliga tusen adelsmän fram från en närbelägen skog, öfverraskade

den svenska förvakten å 50 man vid lägret, gick sen på hufvudvakten och dref båda ända fram

till lägret. Konungen, som var en bland de första att märka detta, skyndade till, aflossade med

egen hand 2:e kanonskott och befallde slå larm, förde sen i egen person hufvudvakten till fots och

andra fotregementen som kommo tillstädes samt tvang fienden att studsa, medan öfverste Gustaf

Kurcks (sedermera Fabian Berndes) samt (troligen) Henrik Horas regementen finnar kunde sitta upp

och rycka fram, hvilka Karl X ock, så snart han vardt dem varse, också själf tappert förde i elden

mot det så oförmodeliga anloppet, så att fienden vände om, just som Robert Douglas med några

andra regementen kom honom till hjälp i fullt sporrsträck; Karl X förföljde och beordrade Wittenberg

att med resten af regementena följa efter, hvilka efter hand, alarmerade af skotten, inställde sig i

lägret. Konungen hade haft för afsikt att alldeles ruinera Czamecki, då denne defilerade genom

ett pass; men han räddade sig därigenom att de förföljande, som togo 2,000 af Czamecki

i en skog uppställda bönder för fiendens hufvudstyrka, uppehöllos här medan han lyckades

komma igenom passet. Douglas intog skogen och anföll dessa bönder, nedgjorde en 1,200 samt

förföljde resten. Konungen tog blott några fanor, som gåfvo sig. Af svenskarne stupade 200 de

bästa ryttare, en del togs till fånga och en stor mängd forage togs af fienden. Sen man återvändt

till lägret, höll man skarpare vakt än förut och höil sig mer beredd mot plötsliga anfall, så

mycket mer som man förstod det Czarneckis afsikt varit, att Polubinski, hvilken med 3,000 man också

var i antåg s. d., skulle anfalla och intränga i lägret bakifrån, medan han själf med sina ryttare

gjorde det framifrån. Men då Polubinski, som troligen för vägarnes skull kom två timmar för sent,

hörde alarmskotten, stannade han.

Af försiktighet lät sen Karl X något folk gå ett par mil i förväg såsom avantgarde samt

också mottaga den första stöten, nämligen Johan Sapieha med kvartianerna. Den 18 mars afsändes

denne till staden Plawa l"/s mil därifrån och skulle stanna här till konungens ankomst d. 19.

Natten mellan den 18 och 19 mars gick han emellertid med 3,000 kvartianer öfver till Czamecki,

förtviflande om svenska arméns räddning. På andra sidan San hade palatinen af Witebsk

förskan-sat sig med litthauema, 8,000 man. Karl X var först något betänkt på att gå till Krakau och

sätta sig där samt hämta luft i hopp att fienderna, då de ej hade så lätt att bekomma underhåll

i det ruinerade landet, talrika som de voro, skulle skiljas, hvilken plan emellertid han förmodade

att Joh. Sapieha bl. a. upptäckte för Czamecki. Med 4 fiender hade Karl X samtidigt att kämpa

i grenen mellan de bägge strömmarne: Witebski och vattnet framför sig, hunger i härens midt,

Czamecki bakom sig. Denne lämnade nu den svenska hären, och Karl X kom d. 20 mars utan

något hinder till spetsen af grenen mellan San och Weichseln, mil från Sandomir.

Kronmar-skalken Lubomirski var redan anländ från Storpolen, major Lillienberg var en 5 dagar förut

ankommen hit efter nära 36 mils fard till vatten. Fienden hade gått igenom passet och stod på

andra sidan. Konungen tänkte att passera det och gå öfver Weichseln, men befarade att fienden

ärnadc sig öfver floden och kasta sig mellan honom och det ankommande undsättningsfolket samt

oroa det. Hvar detta fanns, visste han ej, om markgrefven därmed begett sig åstad eller ej. Var

markgrefven gången — skref han d. 20 till Adolf Johan, till K. G. Wrangel och för säkerhets

skull till den officer som kommenderade undsättningen och likaså till grefve Waldeck — men ännu

långt från Sandomir, skulle han med sitt medförda krigsfolk stanna och fatta posto vid någon ort,

Ilza, Radom eller någon annan, tills konungen komme öfver; var han i Sandomirs närhet, skulle

han rycka in där och bli kvar till konungens öfverkomst. Seende sig behöfva mer folk och med

större säkerhet verklig undsättning, tillskref han d. 21 mars sin broder igen liksom K. G. Wrangel.

De skulle draga försorg därom, att folket i Preussen marscherade hit, och de skulle i saken

rådföra sig med G. O. Stenbock. Af det i Preussen sig befinnande folket skulle denne, sedan

fästningarnas garnisoner där först väl besatts och försetts med något rytteri till att möta Danzigarnes

ströffcåg, draga till sig så mycket som var marschdugligt, därmed bege sig åstad och söka på sätt

och ort han funne lämpligast för fiendens skull gå och förena sig med konungen. Stenbock kom

nog i väg med sitt folk, men ej dit Karl X väl nu tänkte sig; hur långt skola vi senare se. K.G, Wrangel fick göra anstalt, att de andra senast med Sulzbach från Preussen kommande

truppernas förening med konungen ej måtte hindras af fienden.

Karl X hade sina trupper i ett läger vid Sandomir. Här hörde han, att Czarnecki gått

öfver Weichseln dels på båtar dels låtande hästarne simma öfver med ryttarne, och antog att denne

väl ginge å vänstra sidan af floden uppför till Krakow för att fortfarande oroa den svenska armén

under dess eventuela marsch dit upp, hvilken var ohindrad ändå. Finnande det svårt, äfven om

Weichselbron blefve färdig, att själf med sin här ock gå öfver och bestiga den här höga och branta

flodstranden samt passera de branta och smala vägarne, därtill under defileringen angripa en i

positur stående stark fiende, samt vidare i ändamål att lura den förenade fienden å vänstra

Weichselstranden, ändrade Karl X sin plan och beslöt i stället gå öfver San, i hopp att Czarnecki,

hvilken i så fall väl skulle söka komma honom i vägen äfven här, ej så snart dock skulle hinna

öfver floden igen. Fort måste det sålunda ske, att ej fienderna allesamman förenade sig. Vägarne

å vänstra Weichselsidan voro ock dåligare än på den högra och trakterna däromkring mer

uppätna af de öfverallt svärmande fienderna.

Han tänkte sen taga sin marsch på floden Wiprez o$h orten Stetiza norr därom samt

befallde Wrangel den 23 mars att med de trupper, som voro i Warschau, skynda sig till hans möte,

att därför gå öfver Weichseln vid Warschau och taga sin marsch på Stecyca och Wieprz; för

säkerhets skull tillskref han sin bror detsamma också och att sammandraga all force ur Preussen till

sig och låta gå till konungen ju förr ju hellre: periculum in moral och sände budet med öfverste Weyer.

Kronmarskalken Lubomirski och Czarnecki besköto slottet i Sandomir, hvilket dock höll

sig, tack vare den svenska besättningen där, men denna blef jämte en mängd krut på båtar förd

öfver. Nära 300 centner krut och ett stort antal fyllda granater måste dock lämnas kvar, hvilka

förvarades i hvalfvet. Artillerilöjtnanten Gabriel Anastasius med 30 musketerare dröjde längst i slottet; han

lade nämligen en brinnande lunta i hvalfvet och stängde till de 3 järndörrarne, hvilka ledde dit, med

stora riglar och låsar, som det varit en dyrbar skatt han ville gömma, men uppehölls häraf något,

så att han ej hann till de andra som hunnit i båtarne vid stranden, utan öfverraskades af den

framrusande fienden, sårades, togs till fånga och bortfördes; de 30 musketerarne nedhöggos. Vid

middagen ungefär V2 timme efter antändes de 300 tunnorna krut af luntan och exploderade de fyllda

granaterna, åtskilliga hundra stora och 4,000 små, och sprängde de stormande i luften. Likaså

blefvo 3—4 hundra man, »som hafva stått inunder slottet och sjungit triumphum, förrän de hade

erhållit viktorien» ihjälslagne. Inalles lära på denna kupp den 23 mars omkommit ej fullt 1,000

fiender.

För att verkställa San-öfvergången hade Karl X Gustaf uttänkt den djärfvaste och

snillrikaste krigslist, hvilken ock lyckades och genomfördes, alldeles som han planlade den. Han

lyckades bedraga fienden genom skenrörelser och fullkomligt insöfva honom i säkerhet och sen

öfver-rumpla honom med en ringa makt; villervallan, som häraf framkallades, blef under mörkret

fullständig liksom segern för den svenske konungen."

Han planterade den 25 mars nästan hela artilleriet, 50 kanoner, vid Sanstranden bredvid

hvarandra och sen främst hela infanteriet samt bakom detta rytteriet i bataljordning, alldeles som

om intet vatten skilde den svenska arméen och den midt emot stående litthauiska under Sapieha

Witebski. Sanstranden var å den fientliga sidan låg. Litthauerna åsågo detta med förvåning och

höllo för fullkomligt omöjligt för den svenske konungen att stridande passera floden i fiendens åsyn

samt därpå ytterligare stridande bryta sig väg genom den litthauiska armén och dess läger. Men

detta var dock den enda väg och det enda sätt, hvarpå de väntade honom; och det kunde icke

annat än medföra hans ruin. Att bron, som påbegynts öfven San, ej var färdig visste de.

Öfverstame Gustaf Kruse och Didrik Cappellen erhöllo befallning att, sen kanonerna

begynt spela, trummor och trumpeter att skalla, gå med de 3:ne Weichselbåtar, som funnos till hands,

besatta med 300 ur regementena utvalda musketerare, öfver från en holme i floden till den

fientliga stranden, bemäktiga sig fiendens verk, fatta posto och hålla sig där, kosta hvad det ville, och

sen sända åter båtarne för att hämta mer folk. Då mörkret inträdde aftonen den 25 mars,

började kanonerna dundra och tappert skjuta på det litthauiska lägret, den ene efter den andre, och

insvepte allt i rök, samtidigt med att det vilda i skådespelet förhöjdes af trummornas smattrande

och trumpeternas ljud. Då gick ock Karl X själf med hela infanteriet under flygande fanor och

klingande spel till bron och öfver den till holmen färdiga delen samt vidare öfver holmen och på

den å andra sidan härom befintliga brodelen, samtidigt därmed att de bägge öfverstame kommo

fram till den motsatta stranden och fattade posto, såsom nämts, tagande fördel af ett buskage; men

båtarne kommo de ej i tillfälle att återsända.Litthauerna, högeligen öfverraskade, gingo i vapen, men ville ej tro att infanteriet var öfver

på ön, ja, nära deras egen strand och en del redan i deras läger. De kunde ej besluta sig för

något i mörkret, och i ovissheten kunde de ej ställa upp sig i god ordning, utan läto från alla

poster, hvilka voro väl och starkt besatta, med stycken och musköter ideligen skjuta och spy eld,

så att stranden deras syntes som öfverdragen med eld, hvarigenom de gjorde det annalkande svenska

fotfolket ej ringa skada. En kanonkula gick emellan konungens båda ben, till största förskräckelse för

de närvarande, dock lyckligtvis utan att skada. Då nu fienden, som sagdt, måste finna, att

svenskarne voro mästare af en del skansar och fattat posto samt ej annat tänkte, än att konungen af

Sverige med hela sin krigsmakt vore honom in på lifvet, bröt Witebski upp med hela sin armé i

största hast och villervalla, med förlust af åtskilliga hundra, och lämnade lägret med allt samt

begaf sig på flykten.

Karl X kommenderade genast mer fotfolk öfver till den andra sidan med några därifrån

djärft hämtade båtar, och samma afton öfversattes 200 ryttare för att rekognoscera, hvart fienden

vändt sig. Konungen själf stannade en del af natten kvar på holmen, lät fortsätta bron och föra

öfver folk. Den 26 kl. 10 f. m. stod han med hela sin armé på andra sidan San och lät den förfriska

sig i litthauernas rikt försedda läger samt bröt den 27 åter upp åt Warschau och lät å 3 de bästa

Weichselbåtyrne, hvar besatta med 200 musketerare, embarkera en del af trossen och artilleriet samt

ammunitionen, med order att gå floden utföre dit, men gick själf med det öfriga infanteriet och

hela kavalleriet landvägen, den 28 till Opole Zawichost förbi, den 29 mars gick marschen till

Kasi-mirs (Kasmierz).

Om Karl X gått öfver Weichseln vid Sandomir, hade han tänkt fortsätta åt norr å

vänstra sidan, sedan mellan Janowice och Kasimirs gå öfver densamma igen och så åt norr till Warschau.

Allra först hade hans afsikt varit, ifall såsom förmodades, Czarnecki gick söderut, följa honom åt

det hållet. I hela Preussen och Polen, på alla orter var det mäkta osäkert; sedan det skriet utkom,

att Karl X och hans armé voro slagna, rebellerades på alla orter.

I stället för K. G. Wrangel och Sulzbach blef det nu markgrefven Fredrik af Baden, som

kom att leda den till Sandomir bestämda undsättningen, hvilken vid Warka led, på återtåget, ett

kännbart nederlag.

Sedan nämligen hertig Adolf Johan hållit en militärkonferens om dessa truppernas marsch

till öfre Polen och sättet hur bekvämast den kunde ske samt enligt konungens sist anlända order

beslutit ge markgrefven Fredrik af Baden kommandot öfver dem, så utfärdade han d. 17 mars

instruktion och fullmakt för denne. Markgrefven skulle draga till sig det Waldeckska regementet och

med det bege sig åstad så fort som möjligt samt under marschen draga till sig major Bocks 100

knektar och härmed gå att skingra de sammanrotade rebellerna, adel och bönder, vid Warka på

sätt han fann bäst och kunde komma dem inpå lifvet. Öfverste Israel Ridderhielm, som nyss var

kommen till Radom, skulle han om möjligt ock taga med eller beordra komma efter. Sedan

rebellerna skingrats, skulle han sända i förväg till Kasimirs vid Weichseln major Bock med sina 100

knektar samt generalproviantmästaren och möjligen äfven det Waldeckska regementet till att där

inlasta så mycket proviant i skutor, som de å stället kunde komma öfver, och föra det på floden

till Warschau. Medan inlastnjngen skedde, skulle majoren för sin säkerhets skull bemäktiga sig

slottet och med knektarne sätta sig där, sedan följa med skutorna. Följande trupper skulle samla

sig efter hand och strax komma efter markgrefven med de 8 komp. Waldccks reg., nämligen 8

komp. markgrefvens, 4 komp. Posses (l. Posens), 6 komp. Ahlefelds,2 komp. Kleists, 7 komp.

Weissensteins reg., dem Sulzbach redan hade samlade och vid handen; markgrefven skulle under

marschen ständigt skicka order till dessa efterkommande trupper och efter rebellernas skingrande

uppehålla sig så mycket, att han kunde förena sig med dem. Men om markgrefven ej ville låta

uppehålla sig, så kunde han med det Waldeckska regementet gä förut till konungen, och då vore

nödvändigt att uppdraga befälet öfver dessa trupper åt öfverste Israel Ridderhielm. Hertigen ville

se till, huruvida han efter inkomna underrättelser om förhållandena skulle med öfverste Taubes

regemente och Siechells kompanier följa efter de nämda. Vid ankomsten till Sandomir skulle markgrefven

notificera konungen om sin ankomst och få vidare order om sin marsch.

Öfverste Ahlefeld fick hertigens order den 18 mars att föra befälet öfver de trupper, som

Sulzbach hittills fört och med dem skynda till Warka efter markgrefven af Baden, hvilken då gått

i förväg med det Waldeckska regementet. Kommendanten i Janowiec, kapten Georg Tunden, som

skrifvit till hertigen att mellan Stecyca och Ryczywol 8,000 bönder rotat sig samman och ville

hämnas på honom, emedan han för mord afrättat en del bönder, fick s. d. denna order att sesig väl före, bättra på slottet och sätta det i försvarsskick samt skaffa lifsmedel; markgrefven skulle

skaffa honom luntor och annan ammunition.

Den 17 mars begaf sig markgrefven af Baden åstad, men låg den 18 stilla, emedan det

Waldeckska regementet gick miste. Han fortsatte sen, å vänstra Weichselstranden, och förrättade

hvad han skulle samt fick trupper sig efterskickade. Sulzbach hade gjort anstalt för konvoj åt

Pöttingen och Lisola under öfverstlöjtnant Peter v. Kieseli af Wittenbergs reg., om de velat följa

med nu; och den konvojen kom nog fram efter, fast sändebuden ej voro med.

I Ryczywol erhöll markgrefven underrättelse om de 8,000 rebellerna; deras anförare

Cosso-nowski med bönder från en 30 byar uppehöll sig i Siecikof. Han tog genast Waldecks regemente

och sin bror Karl Magni samt 1 komp. dragoner och gick vid midnatt åstad, passerade vid dagens

inbrott vattnet vid Siecikof, men alarmerade därvid fiendens vakt till häst. Ett 40-tal ryttare och

grefven af Hohenlohe gingo först och genast därpå markgrefven själf med resten emot fienden, som

vek dels ner i moras vid Weichseln, af hvilka en 100 man nedskötos, déls och till största delen in

i en närbelägen skog; de andra räddade sig öfver Weichseln. En myckenhet byte togs. Härifrån

begaf sig markgrefven till Janowiec, ville hämta dit Ridderhielm från Radom och tillskref honom med

order därom. Denne var i Rawa den 22—8 mars, samlade ihop sitt reg. och skulle om en vecka

till Radom, men erhöll den 28 mars order att bege sig till Warschau. Han var sen i Lowicz och

kom därifrån den 8 april till hufvudarmén.

Ännu den 21 mars skref hertig Adolf Johan att han, nu frisk, ärnade snart bryta upp och

marschera till hufvudarmén under konungen; men däraf blef intet, som vi veta. Han hade nog att

göra med rebellerna på andra håll.

Vid Rawa hade ock adel och bönder rotat sig samman, och generallöjtnant Muller var af

hertigen beordrad att bistå kommendanten med råd ech dåd, framför allt förse garnisonen med

proviant och äfven den i Piotrikow, där adel och bönder likaledes samlade sig och hvars

kommendant var en major B. de Piron, samt skingra rebellerna å båda orterna och bringa dem till lydnad;

kommendanten i Lowicz skulle hjälpa till å den senare orten. För öfrigt fann hertigen sin närvaro

behöfligare i Warschau, dit flera trupper skulle dragas att bilda ett ansenligt corpo mot en

påträngande fiende, hvilken gått öfver Weichseln och närmade sig ditåt. Ridderhielm fick ock af hertigen

order af den 25 att med sina ryttare komma till Warschau, Radziwill och Fabian Berndes af den 28,

såsom ofvan sagts. Äfven den aftågade markgrefven af Baden fann hertigen godt skyndsamt

återkalla den 24 mars med alla sina trupper till Warschau och att under återmarschen utsända ett parti

för att rekognoscera efter fienden samt om möjligt inbringa något af den hos sig hafvande

ammunitionen i Radom, Ilza och de andra besatta orterna.

Sen markgrefven af Baden hunnit till Janowiec vid Weichseln midt emot Kasimirs, mottog

han den 25 mars konungens ofvannämda order från Sandomir och vände om. Czamecki, som

följde efter, var vid Warka 2 mil bakom, vid Ryczywol, och sökte oroa honom. Kl. 1 på natten

härom underrättad genom en salvagard därifrån, skref han genast till sin svåger hertigen och bad

honom beordra de i Warschau stående trupperna att skyndsamt draga sig samman och låta dem

marschera honom till mötes, på det han i fall af nöd kunde vara Czarnecki desto bättre vuxen —

således att undsätta det utskickade undsättningsfolket. Själf ville han hålla sig på god vakt.

Han hade nog kommit lyckligen undan, om han genast fortsatt; men han dröjde något för

att invänta öfverstlöjtnant Ritter med 1 skvadron af Berndes dragonregemente, hvilken hade hans

order att stöta till honom från Radom — den utgjordes här i febr. af 255 man, de flesta dock

sjuka — den 27 på aftonen, men ej inställde sig med sitt folk förrän följande dag på morgonen,

och äfven ville han rädda sin alltför stora tross, en 1,000 vagnar. Det säges ock, att han velat

efter order draga sig tillbaka, men att andra, isynnerhet Schlippenbach rådt emot och att ej vika för

polackame, innan man sett dem. De medhafda trupperna utgjordes enligt K. G. Wrangel af brodern

Karl Magni reg., Waldecks och Ahlefelds, Weissensteins dragoner, 1 skvadron af öfverstlöjtnant Peter

v. Kiesells, Ritters skv. af Berndes reg. (60 man), enligt en annan uppgift ock af 60 man af

öfverstlöjtnant Rosens skv. och enligt förteckning på fångame vidare mer eller mindre folk äfven af Boses

reg., af Kleists skvadron, af öfverste Pentz reg., af Siechells skv., af Aschebergs och Gerfelts reg.;

kanske med Kieseli var Siechells och Kleists folk m. m. (Någon förväxling tycks förefinnas mellan

Posse, Bose och Rosen). Blott 24 standarer ryttare och 10 komp. dragoner hade markgrefven hos

sig, säger Karl X några månader senare. Antalet torde uppskattas tryggt till en 2,200 man.

Kort efter det markgrefven morgonen den 28 mars brutit upp från Warka, kom fienden

mycket hastigt efter svenskame och högg in. Bron öfver Pilica hade dessa hastigt kastat upp, menborgarne i Warka gjorde den genast om igen; men denna ock skulle man kastat upp. Fienden

gick på flera ställen öfver floden; markgrefven hade ej annat att göra än sätta sig vid närmaste by

norr om staden, där han tog plats vid ett pass i hopp att kunna försvara sig och uppehålla den

påträngande fienden. Här stred han tappert i 2 timmar; hans folk bragtes i oordning af den

5-dubbelt starkare fienden och led tämligen skada. Grefve Schlippenbach, hvilken dock ej anförde

något folk, kämpade ifrigt och fick hästen skjuten under sig. Det mesta var nyantaget och

oexer-ceradt folk. Trossen föll till största delen i fiendens händer; dragonerna blefvo ock lämnade i

sticket; markgrefven tvangs att retirera med dem som voro hos honom — många lämnade platsen

och gingo åt olika håll, såsom Warschau — samt begaf sig, följande konungens order att sätta sig

å någon säker ort, till det nya slottet Czersk, knappa 2 mil från Warschau. Det af trossen som

undkom räddade sig till Warschau. Czarnecki följde efter och höll svenskarne inneslutna i slottet

Czersk till den 29 på e. m., då han vid underrättelsen om konungens marsch öfver San och segern

öfver litthauerna i hast bröt upp och drog sig tillbaka till Lowicz.

Hertigen och Wrangel, som med i Warschau varande trupper hållit sig färdiga att gå ut

och förena sig med markgrefven, sände ut ett parti, hvilket dock återkom utan att medföra någon

kunskap om vare sig svenskarne eller fienden. När så markgrefvens nämda skrifvelse kom den 28

mars på dagen, gafs af Wrangel genast order till trupperna att sitta upp, och allesamman ryckte ut

till hans hjälp men för sent. På vägen då och då mötte dem af markgrefvens folk i tämlig

konfusion och berättade hvad som händt. Det var nu illa ställdt i Warschau; här fanns intet fotfolk.

Wrangel, att ej hazardera trupperna och äfven att åstadkomma förening med Radziwill, beslöt föra

dem öfver skeppsbron och ställa dem hän emot Thiergarten utanför förstaden, jämte åtskilliga stycken

och musketerare samt således invänta fienden, om han ville tränga på dem, och så stodo de hela

den dagen (28 mars), väntande förgäfves, och äfven följande dagar. Då och då framkommo de från

Warka retirerande och skingrade.

Tidigt på morgonen den 30 mars inkommo till Warschau markgrefven Fredrik och hans

bror, grefve Schlippenbach, den unge Waldeck, öfverstarne Pentz och Weyer, öfverstlöjtnant Peter

v. Kieseli med fru, Stefan Gambrotius och sekret. Philippson, de slagna trupperna samt flera fångar,

tagna från fienden. Förlusten var icke så stor som först troddes och uppgafs; den skattades inalles

till en 400 man utom trossen; olyckan bör tillskrifvas äfven andra än den som kommenderade.

Betydelsen af Warkaaflären låg förnämligast däruti, att Czarnecki undkom helskinnad med sitt folk och

fortsatte in i Stor-Polen samt att ryktena fingo näring och upprorsrörelsen ytterligare kunde tilltaga.

Markgrefvens svåger, hertigen, tillika med Karl Gustaf Wrangel godtgjorde ock det skedda jämt en månad

senare den 27 april, vid Gnesen, där de togo hämd på Czarnecki för Warka.

Redan den 29 mars hade hertigen skrifvit och dagen förut K. G. Wrangel till G. O.

Stenbock, underrättat honom om Warkaaflären och samtidigt gett honom order att med första samla

ihop sina trupper och gå på Thorn, dit generallöjtnant Muller ock var beordrad liksom nu äfven Israel

Ridderhielm från Rawa, efter han ej kunde komma till Warschau.

Den 30 mars erhöll Wrangel Karl X:s sistnämda order, men fann det svårt att verkställa

det gifna uppdraget med de till hands varande trupperna, uppländingame, de båda lifregementena,

öfverste Taubes reg. och 1 skvadron af öfverste Siechells regemente; dragoner och fotfolk funnos där

ej heller. Det befanns således illa ställdt här fortfarande. På regementena hos markgrefven var ej att

räkna numera, emedan de voro alla tämligen medfarna, dock ej värre än att de snart kunde gå

med i fält igen; ej heller visste man, hvart litthauiska armén under Sapieha tagit vägen; han hade

natten till den 30 varit ända invid förstaden Praga med en 5—6 hundra ryttare, men drefs bort af

vakten, som var tämligen stark. Wrangel väntade därför ytterligare order från konungen; äfvenså

tänkte man förstärka sig med furst Radziwills hitbeordrade trupper och så gå åt Wieprz.

Karl X passerade den 29 mars Kasimirs med sina trupper och hade i tankame att gå öfver

Weichseln mellan Kasimirs och Warschau samt in i Stor-Polen, men fortsatte sin väg med kavalleriet

och lät det öfriga infanteriet i Kasimirs embarkera på båtar och till vatten gå Weichseln utföre till

Warschau, tillsammans med det andra, efter han marscherade starkt. Palmsöndag den 30 kom han

till Wiprezfloden och skref till Sulzbach, hvilken han trodde enligt förra order ha gått med sitt

reg., Anhalts och Wrangelska reg:n uppför Bug, att stöta till honom mellan Warschau och Stecyca, likaså

till Radziwill att samla alla sina trupper och med snaraste förena sig med honom; han visste ej,

hvilka regementen som voro med markgrefven, ehuru han hade hört ryktesvis att han anfallits af

fienden och hans trupper alldeles ruinerats; han beklagade, att man ej följt hans order och med

dem blifvit stående på andra sidan Pilica, antingen i Radom eller någon annan ort, då denna olycka

ej händt. Hertig Adolf Johan urskuldade sig ock samt beklagade det skedda; han hade likvälerinrat markgrefven om dessa konungens order, ja, till och med sändt dessa efter honom in 2:o och

3:o efter hållet råd med Wrangel och andra närvarande. Karl X befallde åter sin broder —

liksom Wrangel — att med ali krigsmakt, han kunde draga ihop, bege sig från Warschau till hans

möte på samma sida om Weichseln, som han själf befann sig; han befarade väl Czarnecki gå öfver

floden, men ansåg sig med de ankommande vara honom vuxen.

Den 3 april bekom Stenbock i sitt förskansade läger nära Danzig hertigens och Wrangels

ofvannämda bref och order att med de trupper han kunde medtaga, sedan garnisonerna försetts,

genom natt och dag fortskynda sin marsch åt Thorn, sätta sig där och invänta generallöjtnant

Muller med hans trupper liksom ock Wrangels eget regemente, det grefve von Styrum dittills haft.

G. O. Stenbock begaf sig alltså den 4 april åstad från Stibelow, till Dirschau att börja med. Af fotfolket

kunde han icke medtaga mer än 5 regementen, hvilka ock voro helt svaga för grasserande sjukdom —

ungefar 1,000 brukliga soldater —, blott litet rytteri — en 700 man —, äfvenså några nyvärfvade,

hvilka länge varit i kvarteren, samt önskade medtaga ock de 300 kommenderade hästar utom de

sjuka; af artilleri medtogos 412 och 68 stycken. Han lämnade kvar de öfriga nyvärfvade till

häst att därmed hålla danzigame inne. Brandenburgame kommo ej alla nu heller. Den 7 april

var han på sitt undsättningståg kommen förbi Neuenburg till Gruppe å vänstra Weichselstranden, den

8 till färjan gent öfver Graudeuz, där han ärnade gå öfver, så vidt han ej innan morgondagen fick

kunskap om Miiller att för hans skull gå öfver längre upp mot Bromberg. Men rebellerna intogo

denna ort och däraf hindrades Muller gå till Stenbock.

Den 31 mars passerade Karl X Wieprz på en skeppsbro vid Skoki och ställde sin marsch

på Stecyca, bekom den 1 april i Macieiowice något norr härom det sist omtalade svaret från båda,

Wrangel och hertigen, och befallde dem s. d. härifrån att stanna kvar i Warschau, emedan man

förnummit det en del af fienden gick på Warschau och den andra på Lowicz, att bevaka

skeppsbron och flitigt iakttaga hvad som passerade på sträckan längs Weichseln mellan Warschau och

Wilga medelst utsända små partier, och vidare hålla ett vakande öga på pospolite ruszenie bortåt

Minski i nordost och Nowi Dwor norrut, om den droge sig samman där, och hvart palatinen af

Witebsk rättade sin marsch, om åt Brzesc Lit. eller om han hölle sig vid Tykoczin.

Wrangel och hertigen, som jämte Sulzbach, markgrefven, Schlippenbach emellertid

begett sig på marschen den i april med de därvarande regementena samt de nämda

markgref-liga, hvilka hunnit rekonstrueras och samlas, inalles 4,000 ryttare, hade den 2 hunnit 4 mil,

till Karcschew, och erhöllo denna order, då de återvände till Praga samma dags e. m. igen.

Här mottog Wrangel den 3 april en ny order från Wilga att oförtöfvadt sända ut 2:e löpande

partier att söka reda på, hvar fienden var, det ena åt Lowicz, det andra åt Warka och

därifrån till Inowlatz, hvilket han ock gjorde, likaså åt ännu ett håll, Czersk, att kunskapa.

Hertig Adolf Johan, markgrefven af Baden och hertigen af Groy gingo att möta

konungen litet utanför Warschau, men Wrangel och Filip af Sulzbach stannade hos

trupperna i Praga.

Den 3 april, skärtorsdagen, kom konungen själf med sin hofstat i godt tillstånd till

Praga, välkomnades af kanonerna från slottet samt tog sitt högkvarter i Radcieiowskis palats,

rytteriet kom långfredagen den 41) och infanteriet den 5. Han hade således för sin person

lyckligt undgått farorna och räddat sin medförda här undan det värsta trångmål, han någonsin

varit uti. Det var i sanning ett äfventyrligt tåg, påminnande om Karl XII:s ströfverier; och

undsättningshistorien satte hela hans i Polen och Preussen varande krigsmakt i rörelse, snart

sagdt, och kom hela hans nyss eröfrade välde att darra, det han ock sökte härunder på diplomatisk

väg att skydda och bevara. Ordern till M. G. De la Gardie kom nog fram, men denne hade

ingen nyckel till chiffern, och då han något senare kunde lösa den, var det för sent att gå

till Willeny. Han sammandrog trupperna och var dock på väg samt kom till Mitau. Hans

närvaro behöfdes i Livlands närhet nu.

I Lowicz inföll finden och slog något svenskt folk där liggande samt anföll äfven

oförseende och gjorde någon skada vid öfverste Israel Ridderhielms regemente, hvilket stod 7*

mil därifrån, ehuru de fleste lyckades rädda sig under slottet. Konin hölls i april flera

veckor blockeradt; det var fullt af snapphanar här liksom vid Slupca, Kasimierz, Fletzowo.

Från Nowi Dwor, strax norr om Warschau, ingingo till Karl Gustaf

Wrangel från öfverstlöjtn. Alexander Andersson klagomål öfver masurema, att man ej kunde lita på

*) Båda dessa data för konungens och arméns ankomst äro enligt uppgifter dels af hertig Adolf

Johan, dels af K. G. Wrangel.dem, helst adeln, och det berättades att 3,000 polacker visat sig där d. 2 april med flygande

fanor och att, då han som ärlig soldat mötte dem, de fråntogo honom hästar, kreatur samt

folket, som vaktade dem, och vidare annat allt hans eget och höllo orten med dess garnison

liksom blockerad, så att ej en människa kunde skickas på landet. Alla dar samlade sig

rebellerna å en ort på vägen till Pultusk och oroade det fredliga folket, sägande sig vilja samlas

så starkt som de svärmande flugorna. Wrangel skref och kunde ej annat än ålägga honom

att vidtaga nödiga anordningar mot allt detta.

Kap, IIL Kriget i Polen 16j6, Hertig Adolf Johans och K G. Wrangels öfverbefäl.

Karl X och utlandet; nya uppslag i den svenska utrikespolitiken under och i anledning af det

äfventyrliga fälttåget 1656. Kur Brandenburg. Katolikerna och påfven. England. Kejsaren och de

kejserliga sändebuden. Holland; Danmark; de politiska följderna af flottans vistelse och tulltäkten vid

Danzig 1655. Ryssland; kosackerna, Bogdan Chmielnicki. Kejsarens medlingsanbud. Furst Georg

II Rakoczy af SiebenbUrgen. — Hertig Adolf Johans och K. G. Wrangels öfverbefäl för den förenade

svenska hufvudarmén. Slaget vid Gnesen den 27 april; Wrangels förtjänst. Ett snapphaneslag vid

Kosten. Affären vid Ekzin; Wrangels andel. Lägret vid Nowi Dwor juni—juli; K. G. Wrangel.

Tre-dagars-slaget vid Warschau d. 18, 19, 20 juli.

KARL X hade under det äfventyrliga tåget ej glömt sin gemål, hvilken skulle hämtas

ut till Preussen på våren med de i Stralsund befintliga och för det ändamålet till Kalmar

hemvändande örlogsskeppen, nu reparerade. Några andra örlogsskepp jämte dessa befunnos

nödiga för den resan och medföljde äfven, när hon sen for. Karl X hade sålunda från Lowicz

före uppbrottet tillskrifvit sitt »liebes Herz» om öfverresan hennes, och från Kasimierz den 8

febr. om segern vid Golombo, samma dag han vann den, dels ock tillskrifvit andra om

anstalter för hennes resa, såsom Klas Bielkenstiema och öfverstemarskalken Wilhelm Taube att

föra drottningen till Pillau. Han ville att hon efter öfverkomsten skulle stanna i Preussen,

såsom varande där i bättre säkerhet, »intill dess detta oväder blåser undan». Lifligt kände han

bristen på sin krigsmakt i Polen och skref t. ex. den 29 febr. till H. C. Königsmarck om

uppbrottet af det värfvade folket med det första från Bremen, såsom hans reg. dragoner, hans

rytterireg. under Reitzenstein och grefve Waldemars fotfolk.

De utrikes förhållandena spelte naturligtvis mäktigt in i de skildrade inom polska,

närmast med den nye allierade kurfursten Fredrik Wilhelm af Brandenburg. De tjäna i

betydlig mån att fullständiga bilden af det stora ovädret i Polen våren 1656 och af det nyss

skildrade krigsläget under konungen samt skola för oss tjäna till utgångs- och

anknytningspunkter för de nödvändiga politiska öfversiktema å lämpliga ställen i det löljande.

Karl X bad kurfursten före aftåget från Lowicz att med första sända de enligt

fördraget lofvade 500 ryttare och 1,000 man fotfolk; och ännu den 31 jan. från samma ort sände

han rikskanslären E. Oxenstierna ett memorial angående ett nytt alliansfördrag. Kurfursten

hade i januari gjort hemställan om en deklaration, som skulle utgöra hans påminnelser till den

ene eller andre punkten i Königsbergsfördraget, samt om en off- och defensiv allians contra

quoseunque, hvilken Karl X hittills afböjt, efter den skulle under för handen varande tillstånd i

Polen uppväcka fiender i otid och nya svårigheter för det svenska väldet. Men nu sändes

rikskskanslärn fullmakt att sluta denna alliansen på följande villkor: till inbördes försvar ville

Karl X ha den och till konservation af de land, provinser och städer, som han hittills bragt

under sig i Polen och Litthauen, liksom af kurfurstens i Preussen. Härför skulle denne hålla

i fält till konungens tjänst 4,000 man; desse skulle stå i Preussen och där ha sina kvarter,

som konungen dem anvisade. I fall kurfursten ville utsträcka denna alliansen till Romerska

Riket, skulle Oxenstierna ställa målet på garantien och handhafvandet af Osnabriicksfreden,

inseglet på protestanternas seger mot katolikerna i det 30-åriga kriget, och befordran af hvad

enligt den ännu återstod outfördt, så att båda kontrahenterna enligt densamma förbundos

drifva på den s. k. exekutionen; men eljest af böja hvad som kurfursten kunde komma att

föreslå angående det tyska verket; ville han då ej handla om alliansen, hade Oxenstierna att sökaförmå honom att ställa en del af sitt krigsfolk, helst det till fots, åt konungens disposition

mot betalning i dennes andel af Pillautullen eller land i öfre Polen, kurfursten väl belägna.

De 1,500 man åter ville han nu ha såsom första profvet på kurfurstens vänskap enligt det

förra fördraget. Karl X, befarande att kurfursten kunde vackla i denna vänskap, ålade sin

kanslär särskildt att se till, det han ej droges åt annat håll, nämligen Polen först och främst,

Österrikes väl ock. Men sen Karl X mera insett farans hela vidd och betänkte vidare, hur

nödvändigt det var under närvarande uppresning att betrygga det eröfrade och skaffa sig

vänner, hvilkas intresse han kunde inveckla i sitt eget och hvilket spratt Fredrik Wilhelm kunde

spela honom, om han velat, skref han samma dag han vann den hittills vackraste och

skarpaste segern, den 8 febr., om att engagera honom i vidlyftigare planer och lät erbjuda honom

delar af Posen och Kalisz palatinaten mellan Warta och Schlesien, med bibehållande för

Sverige af hvad som ligger mellan denna flod och Netze samt åt Preussen till, eller ock stycken i

Litthauen som belöning, om han ville träda i vapen med Sverige. (Se kartan). Då han något

senare såg Koniecpolski och hans kvatianer vackla i sin trohet, tillskref han åter d. 12 febr.

Erik Oxenstierna att fullfölja allianstraktaten med kurfursten, förmå honom genast gå in i

Podlachien och ruinera Sapiehas armé samt framställde ett helt nytt förslag, ifall det

föregående ej skulle ha verkan. Litthauen ville Karl X ändtligen behålla för sig själf. Han föreslog

nu ett byte således, att Fredrik Wilhelm emot den delen af hans Preussen hitom floden

Passarge finge de 4 palatinaten Posen, Kalisz, Lenczica, Sieradz såsom konung af Posen, med

bibehållande åt Sverige af Netze och alla orter där bredvid på båda sidor och allt som

därifrån vetter åt Pomerellen samt ock Pillau och Memel med Nehrung fullständigt. Antalet

krigsfolk enligt alliansen borde nu bli 8,000 man att sändas till konungen och alldeles bero

af honom i hans krigsoperationer, intill dess i Polen bljfvit lugnt, hvaremot till ömsesidig hjälp

Karl X ville bispringa kurfursten vid fara i Preussen med samma antal, då Fredrik Wilhelm

hade ledningen af krigsföretagen. De kurfurstlige underhandlarne tyckte han kunde genast

komma till honom i öfre Polen. De 1,500 man enligt fördraget ville han genast ha, däraf

de 120 ryttare att genast gå med Filip af Sulzbach uppföre. Redan följande dag hade han

emellertid uttänkt ett nytt förslag i stället för bytet och tillskref rikskanslärn d. 13 febr., att

han hellre såge, om kurfursten ville tillvinna sig ett stort land, blott man kunde få honom

med i detta kriget. Fredrik Wilhelm skulle tillvälla sig och taga i ersättning områden honom

tjänligast belägna, såsom palatinatet Podolien med dess 3:e territorier Kamjeniec, Trembowla

och Laticzowice, vidare allt land mellan Goryn, Bug och Dnjester, det konungen ej genom

traktat cederade åt kossackerna af palatinatet Braclaw, ja, han skulle väl ändtligen unna

kurfursten äfven palatinatet Wolhynien utom hvad af detsamma han cederade till kosackerna; men

Fredrik Wilhelm skulle själf söka intaga Kamjeniec, hvilket var den enda ort, som allena

kunde göra motstånd. Titeln kunde bli storfurste eller konung och kurfursten härmed bli för

Karl X en förmur emot barbarerna. Karl X var mycket enträgen att Fredrik Wilhelm måtte

antaga detta förslag och att han gåfve en ansenlig hjälp. Memel, Pillau etc. skulle konungen

ha såsom enligt föregående förslag och äfven allt det öfriga Polen till sin disposition. Sen

Koniec-polskis affall skett, skref han d. 14 febr. igen till Erik Oxenstierna att »ju förr ju hellre söka

att traktera med kurfursten, att jag måtte kunna få honom genast med uti aktion». Än följde

under den fortsatta marschen ytterligare bref på bref, i hast skrifna egenhändiga, till rikskanslärn om

dessa ämnen. Denne skulle ock underhandla med staden Danzig och hade i memorialet d. 31

jan. fått föreskrifter äfven härom. Karl X kände nu lifligare än någonsin behofvet att ha

ryggen säker, hvilket ej var möjligt så länge han ej kunde lita på danzigarne, på kurfursten

och då Weyhrarne fortforo med sitt motstånd. Den 1 mars påminte han åter om traktaten med

kurfursten af Brandenburg, att denne måtte bli intresserad i Sveriges sak och dragas ifrån andra;

den 7 mars lättade han på villkoren för Danzigs underkastelse; den 8, sen han hört att Johan

Kasimir sändt en Podledoisky till kurfursten, ber han Oxenstierna att taga reda på hans värf,

öfverbjuda honom och göra kurfursten fördelaktigare anbud samt att underhandla med

Weyh-rame liksom med Danzig; d. 14 mars, efter han med all makt vill söka behålla sina

eröfrin-gar, befalles Oxenstierna anmoda kurfursten, till lättnad för de preussiska kvarteren, att också

sända de fördragsenliga 1,000 man till fots till Warschau, där de skulle få vidare order, hvar

de skulle brukas. Fredrik Wilhelm befinnes ock ha gett det löftet d. 29 mars att sända 1,500

man »af kurtoasi», ej plikt.

Katolikerna med påfven i spetsen reste sitt hufvud mot protestanterna, bl. a.

förskräckta öfver svenskames framgångar i det katolska Polen 1655, och sökte isynnerhet senslutet af året få till stånd en liga emot protestanterna. Den 5 jan. 1655 dog den gamle påfven

Innocenz X och d. 7 april 1655 valdes genom Frankrikes inflytande den nye, Alexander VII.

Protestantismens förnämsta stöd i Europa då för tiden var England, hvilket nyligen genomgått en revolution,

som skakat öriket i dess grundvalar. En under inbördeskriget lycklig general hade samlat makten

i sina händer samt länkade nu, under titeln af lordprotektor öfver England, Skottland och Irland, i

förening med sina krigskamrater den mäktiga sjöstatens öden. Han förde England åter ut att

intaga den plats bland Europas stater, som på den fräjdade drottning Elisabets tid det haft och

dess läge och naturliga hjälpkällor anvisade åt detsamma. Karl X hade öga för det stora och

nya i denna ställning och hade från början hoppats mycket för sig från England, som var så

rikt och starkt till lands och isynnerhet till sjös. Han skickade det ena sändebudet efter det

andra dit att underhandla med protektorn Oliver Cromwell, Sveriges nye vän och

bundsförvant, om närmare förbund — till Östersjöns försvar—och om subsidier. Således d. 25 okt. 1655

vände han sig genom sin ambassadör Krister Bonde till honom och kom honom till mötes uti

farhågorna för katolikerna samt i önskan om en allians sins emellan emot desamma, förenade.

Cromwell skickade på sommaren 1655 ett sändebud till Karl X i Polen. Ehuru konungens

förhoppningar hade synts en tid vilja falla i brunnen, befallde han nu på nyåret 1656 d. 6jan. Bonde

att likväl stanna så länge och söka förmå Cromwell till ett försvarsförbund contra quoscunque,

mest till upprätthållande af Osnabriicksfreden, efter Österrike hotade med fredsbrott, samt

begära en hop subsidier i penningar. Bonde begärde 900,000 rdr. årligen.

Kejsar Ferdinand III, som beseglat westfaliska freden, var trött på krig, behöfde och

önskade freden; han ville iakttaga neutralitet i det svensk-polska kriget samt upptog förslaget att

genom medling mellan Sverige och Polen söka afvända krigslågan, hvilken hotade också hans

egna tämligen försvarslösa arfländer liksom äfven det tyska riket. Han hade redan sen

hösten 1655 en politisk kunskapare under egenskap af resident hos Karl X på krigsskådeplatsen,

den beryktade diplomaten Frans Paul von Lisola, och sände i slutet af året grefve Pöttingen

dit som fredsmedlare. Den 30 dec. gafs Pöttingen pass att resa till konungen i Friedland.

Båda voro i Elbing. Här konfererade rikskanslärn med Lisola om »de torter» som vederforos

konungen af Sverige ur Schlesien och begärde deras afhjälpande. »Hvad E. M:t nu emot löper,

härrör ur de kejserliga gesandternas hus», skref han. De underblåste i hemlighet upprorsrörelsen.

Karl Gustaf var emot hvarje medling, begaf sig åstad på vinterfälttåget åt öfre Polen utan att

de kejserliga sändebuden fått tillåtelse framföra ärendet. Han hade låtit säga Pöttingen att

resa till Thorn och få vidare besked samt befallde, då han själf tog vägen öfver Soldau och

Wyschigrod, Mardefelt tillsäga honom att resa till Warschau och därifrån sända bud till

konungen vid armén, då denne ville se till, hvar bäst Pöttingen kunde komma till honom.

Eljest önskade han att lefva i fred med kejsaren, ehuru anledningar till motsatser nog funnos

och misstanken å ömse sidor var vaken, samt gaf honom upprepade gånger försäkringar om

vänskap, liksom han ock mottog sådana tillbaka. Lisola och Pöttingen, som följt efter till

Thorn, kommo d. 10 febr. till Warschau, hvarifrån den förre tillskref konungen med förfrågan

om medlingsärendets framförande.

Det engelska sändebudet, Mr Rolt, en nära släkting till protektorn, hvilken sen böljan

af nov. förra året följt med på krigståget till Preussen, skulle nu resa hem samt hade sin

afskedsaudiens i Wartenburg kort efter medlet af jan. månad, då mycket taltes om förtroligheten

och vänskapen mellan de båda härskame och förhoppningar uttrycktes om god utgång af ett

närmare förbund dem emellan. Något senare erhöll ock Karl X direkt från Bonde i London

underrättelser i samma väg och var ej sen att bruka tillfället med anpassning till de

närvarande förhållandena.

Från en ort mellan Zamoisce och Jaroslaw den 20 febr. skref han alltså till Krister

Bonde och bad honom föreslå och handla med protektorn om en närmare allians till försvar

af det i Polen eröfrade, något som ju lände katolikerna till afbräck och protestantismen till

gagn; alliansen skulle ock gälla säkerheten till sjös för båda, ty mot enhvar som komme för

att anfäkta konungen af Sverige i Östersjön eller annanstädes, skulle den vara riktad, och

protektorn skulle förmås att uppträda till konungen och kronan Sveriges skydd mot dem,

hvilka ville på detta innanhaf tillfoga något ondt.

Det var Danmark och Holland Karl X härvid fortfarande tänkte på såsom störare af

hans verk i Polen och välde i Östersjön, och han önskade dem således nämda i alliansen,

hvilken ock skulle såsom förut vara en garanti för Osnabriicksfredens upprätthållande och

riktad emot Österrike, om kejsaren bröte freden. England ville dock ej afsluta denna allians medSverige; det ville ej stöta Holland och ej således skilja sig från det och från Danmark, båda

protestanter, och fann sig ej heller ha något direkt intresse i Osnabriicksfredens

upprätthållande. Genom Rolt och eljest underrättad om den nya äfventyrliga ställningen lör Karl X

och behjärtande densamma, föreslog Cromwell, själf i sin ställning allvarsamt hotad, sen den

airättade konungens son Karl Stuart ingått en allians om hjälp i penningar och folk för en

invasion i England med konung Filip IV af Spanien, med hvilken protektorn låg i krig sen

föregående år, vid denna tid, senare delen af april, ett försvarsförbund med Karl X mot samme

Karl Stuatt och mot konungen i Polen Johan Kasimir samt huset Österrike. Detta viktiga

förslag vidhöll man sen länge, således 1657 och 1658, i England såsom en hörnsten för

alliansverket med kronan Sverige; det blef ock alltjämt ett af hindren för ett förbunds afslutande, vid

de förslag och anbud Karl X då och då gjorde.

Med Holland, den mäktiga handelsrepubliken vid Nordsjön, nu styrd af den utmärkte

statsmannen Jean de Witt i spetsen för det aristokratiska partiet, hade väl Sverige förbund;

men Holland och Danmark stodo dock i intimare förbindelser med hvarandra och hade

viktigare gemensamma intressen, helst mot Sverige och dess eröfringsbegär vid Östersjön. Karl

X fruktade mycket deras närmare sammanslutning och med Polen samt hade begärt och äfven

fått redan vid krigets början Fredrik III:s försäkran, både muntlig och skriftlig, att han under

detsamma hvarken själf skulle bispringa konungen i Polen eller tillständiga någon krigsmakt

vare sig till lands eller sjös föras genom hans område till dennes hjälp, äfvensom att iakttaga

de bestående fördragen af 1570 och 1645; och med alliansen, som Karl X sen midten af 1655

i Köpenhamn underhandlade om genom en af sina duktiga diplomater, den i danska förhållanden

synnerligen hemmastadde Magnus Dureel, sökte han så godt han kunde skilja Danmark från

Holland. Han ville sålunda, att Danmark skulle liksom Sverige lofva att ej ingå någon

allians med andra angående Östersjön till bundsförvantens skada och att, om någon sådan vore

gjord, upphäfva den, samt vidare att Danmark skulle såsom 1653—54 det gjorde med

England, stänga inloppen till Östersjön för holländska örlogsflottan. Denna allians var ock till

försvar af hvarandras land.

Men danskarne visade sig ej snara att vilja gå in på dessa fordringar, utan vordo

alltmer betänkta på att göra en närmare anslutning till sin vän vid Nordsjön, Holland.

Köpmännen i Amsterdam, uppskrämda af den svenske konungens stora och snabba framgångar

1655 och öfver tulltäkten vid Danzig, danskame likaså, isynnerhet konung Fredrik III själf,

för höghetens skull på Östersjön — dominium maris Baltici — åstadkommo dels att en stor

ambassad det följande året afgick till Köpenhamn liksom en annan något senare till Karl X i

Preussen, dels ock att en stor örlogsflotta på nära 50 skepp skulle utrustas för att jämte

danska örlogsskepp gå till Danzig och bevaka bådas intressen. Den 4 febr. 1656 kommo de tre

holländska ambassadörerna, däribland Konrad van Beuningen, den svenska storhetens

oförsonligaste motståndare, till den danska hufvudstaden efter att under vägen, i Hamburg, fått

underrättelsen om Königsbergsfördraget, hvilket för dem liksom för holländarne i allmänhet

var som att bita i ett surt äpple. De ville ock draga England in i förbundet, som de nu

ämade sluta med Danmark.

Hur olägligt kom ej denna nyhet för Karl X under den allmänna uppståndelsen i

Polen! En tröst för honom var hoppet, det holländarne i följd af hans nyligen gjorda fördrag

med kurfursten af Brandenburg dock måtte hejda sig något och bli moderatare i sina planer

tillsammans med hans . danske granne. Sin resident i Haag Harald Appelboom tillskref han

den 7 mars att skaffa sig en kopia af den nya instruktionen för generalstatemas ambassadörer i

Köpenhamn, hvilken kunde föranledas af Königsbergsfördraget, och den 6 mars, likaså från

Jaroslaw, gaf han Magnus Dureel i uppdrag att söka efterforska och hindra, hvad tillprejudis

för Sverige nu förehades i Köpenhamn, samt lade honom på hjärtat den fordran i hans om

händer hafvande förbund med Danmark, att detta senare i och med detsamma liksom han själf

upphäfde sina med andra ingångna fördrag rörande Östersjön, och påminte honom på samma

gång om några andra sina fordringar för samma allians, såsom att den ej måtte utsträckas till

Nordsjön och ej heller innesluta andra makter till försvar af Östersjön, såsom England och

Holland, dem danskarne ville ha in där till sitt stöd och garanti mot Sverige.

Om dessa alliansförhandlingar i Köpenhamn i febr. under holländskt inflytande på

dan-skame kunde Karl X för osäkerhetens skull och på det hastiga tåget ej bekomma några

underrättelser alls samt skref ännu d. 6 april från Warschau till Dureel med upprepande af detsamma

som d. 6 mars. I Danmark stegrades vid underrättelserna från krigsskådeplatsen i Polen påvåren den antisvenska stämningen till rätt aggressiv i hop med Holland, dit upprepade

anma-ningar sändes om snart ingripande förmedelst en stark örlogsflottas afsändande till Östersjön

till att hindra, det cn gjorde sig till öfverherre i norden, och man visade Dureel tänderna

rätt betydligt.

Det olyckliga Polen var i krig ock med Ryssland samt kosackerna sen 1654, i hvilket

ryssarne gjorde stora eröfringar och i Litthauen kommo svenskarne för nära uti de af Magnus

Gabriel de la Gardie i besittning tagna områdena samt ock å andra ställen i Polen förekommo

svenskarne. Kriget mellan Sverige och Ryssland hängde som på ett hår allt härunder,

skär-mytslingar mellan ryssar och svenskar och ingrepp af de förra på de senares område skedde

här och hvar.

Czar Alexei ville ut till Östersjön och gjorde väldiga ansatser därför. Karl X ville

ha fred och förbund med Ryssland och genom en delning af Polen med honom utsträcka sitt

väldes gränser ända bort till kosackernas kvarter i sydost och till Beresina eller åtminstone

intill Memeln samt medsände sina ambassadörer ett memorial i juli 1655 med några

förslag till gränsskillnad jämte uppdraget att ge och få bekräftelse på Stolbowafördraget samt

förebringa och få afhjälpta en hop besvär, mest rörande handeln. I början af 1656 hade de

nätt och jämt hunnit i Moskwa framföra sina ärenden och träffa czaren, hvilken själf varit ute

med i kriget. En interimsgräns mellan båda potentaternas krigshärar hade man ock önskat, att

deras generaler kunnat bringa till stånd. Det mesta Karl X tillmätte sig vid en delning af

Polen med Ryssland var enligt memorialet d. 3 juli 1655 en gränsskillnad från Kamjeniec i

Podolien nära Dnjester åt Staro Konstantinow i norr härom vid Siucz (biflod till Goryn) och hela

floden Slucz samt sen Goryn (biflod till Pripjet) intill Grudok vid Pripjet (biflod till Dnjeper) och

sedan hela furstendömet Sluck, så att gränsen gick utmed dess ostsida åt Borissow vid Beresina

och åt Susza samt Polock vid Diina — en något buktig linie i öster från söder till norr,

nämligen från 440 20" ö. 1. 48° 40" nordlig bredd, åt norr öfver 7 breddgrader men blott 2

längdgrader östligare, eller till 46° 40" ö. 1. och 550 40" n. hr., från Dnjester till Dtina, men

till Kurlands nordspets 570 20" n. br., en 900 km. längd, från Östersjön var det kortaste afståndet

Riga—Polock 150 km. (Se kartan!)

Från Schippenheil hade Karl X den 16 jan. själf skrifvit till czar Alexei och bedt

honom med första sända någon till honom i Polen att handla om gränsskillnaden; och dagarae

före uppbrottet från Lowicz eller den 30 jan. till den förnämste af de tre ambassadörerna i

Moskwa, Gustaf Bielke, att som han framför allt önskade komma ur den ovisshet med ryssen

han en tid varit uti, så mycket mer som katolikerna sökte med makt uppvigla honom och

eljest ansätta andra fiender emot Sverige, han skulle på den orten uppgöra gränsen med

Ryssland, i värsta fall med något mindre område för Sverige än förut fordrats, lämnande till

storfurstens behag, om den skulle bli ad interim eller beständig och äfven att, ifall af den

först-nämda, få den afgjord genom båda sidornas generaler. Därpå skulle han låta storfursten

veta, det konungen af Sverige ej vore obenägen för en defensiv allians till försvar af de land,

som den ene och den andre af dem hade intagit i detta kriget och nu mellan dem delades.

Sen hade Karl X hört, att Johan Kasimir skulle sändt till storfursten att underhandla

om fred på hvad villkor som helst och utan tvifvel uppvigla honom mot Sverige. Att nu häri

förekomma så den ene som den andre skref Karl X återigen till Gustaf Bielke under det

äf-ventyrliga tåget den 19 febr. öch lade honom enträget på hjärtat att så mycket mera lägga

sig vinn om att komma med ryssen uti gränsskillnaden till ett fullkomligt slut efter de sist

gifna order och grader samt att därvid söka komma underfund med hvad Joh. Kasimir gjorde

där och jämväl förebygga skadliga inflytanden af Danmark.

Det mesta nu Karl X fordrade var en gränsskillnad från floden Obola, som norr

ifrån faller in i Dtina, till Dokschyze vid Beresina, denna flod utföre till Dnjeper och

sen kossackernas kvarter; det minsta var en gräns från floden Disna, som faller i

Dtina öster om Dtinaburg, till Swieta och den bifloden utföre till Memeln, sen utmed eller i

det närmaste utmed denna flod från Kowno till Grodno och därpå stora stycken österut bortåt

Beresina och Dnjeper intill kosackernas kvarter, hvilka ej fingo beröras.

Äfven Bogdan Chmielnicki, kosackhetmanen, hvilken 1654 underkastat sig Ryssland

och tidigt närmat sig och stått i diplomatiska förbindelser med Karl X, befarades nu kunna

dragas öfver till fienden, konungen af Polen, och Karl Gustaf tillskref honom några dar efter

Golombosegern, underrättade honom om denna samt att han nu nalkades de zaporogiske

kosackernas trakter, hvilket han hoppades skulle vara bäst för hetmanen och hans krigshär att höra;konungen hade redan under sitt uppehåll i Preussen önskat vara dem närmare för

kommunikationens skull. Nu ville han snart sända honom sina gesandter att handla med honom

angående sitt, hetmanens och hans krigshärs säkerhet. Konungen kände väl till, hur Johan

Ka-simir och hans anhängare sökte draga kosackerna till sitt parti, men hur föga polackarne voro

att lita på, kunde bl. a. ses af den allmänna uppresningen i Polen nu. Mot dem borde

härunder den svenske konungen och kosackerna ha gemensamt intresse och hålla ihop; det tjänte

till deras gemensamma välfärd, och Karl X hoppades, det hetmanen ej förenade sig med

någon däremot. Med tatarerna och andra borde Chmielnicki ock odla vänskap.

Knappt 14 dar senare, den 23 febr., fann Karl X nödigt påminna honom igen om

deras gemensamma bästa och lofvade honom ett svenskt gesandtskap med första; och kort därpå

fann han nödigt att särskildt skrifva till generalen vid kosackhären Johan Wegowski att bruka

sitt inflytande hos Chmielnicki till konungen och kronan Sveriges bästa samt understödja de

afgångna gesandterna och ej tro Johan Kasimirs förespeglingar.

Karl X hade ej heller glömt de kejserliga sändebuden och deras ärende. Grefve

Pöt-tingen hade i Warschau vändt sig till guvernören Bengt Oxenstierna och förfrågat sig, om

han skulle resa efter eller blifva där kvar längre, hvarom denne den 11 febr. underrättade

konungen. Från Sidliska den 19 febr. skref Karl X tillbaka, att det kunde ställas i

Pöttin-gens skön att fara med regementena från Preussen, ehuru han helst såge om han inställde sin

resa, efter det blefve honom långt att upphinna konungen. Men från Jaroslaw, närmare den

österrikiska gränsen, fann han bäst låta Pöttingen komma till sig och utföra sitt uppdrag för

att sen låta honom fara härifrån hem till sitt land igen, och tillskref Matthias Biörnklo den 9

mars härom samt att själf också följa med de första trupper, som gingo åstad uppåt Polen,

och handlägga ärendet med Pöttingen. Karl X ville på så sätt behändigt göra sig kvitt den

kejserliga medlingen. Lisola, hvilken trodde att i anledning af de växande svårigheterna

under detta oväder medlingen skulle kännas för Kail X som en utkomst till räddning, misstog

sig således nu såsom vanligtvis Emellertid stannade Pöttingen kvar, sen från kejsaren

kommit befallning att ej visa sig för mycket angelägen. Bengt Oxenstierna hade ock förstått

oför-märkt inge honom att ej resa: det var så osäkert och obekvämt att färdas och en lång väg.

Först vid Karl X:s återkomst till Warschau erhöllo de österrikiska sändebuden den så länge

efterlängtade audiensen, långfredagen d. 4 (eller kanske d. 5) april i Radzieiowskis palats och i närvaro

af alla furstame, senatorer och generaler, men ej alls framgång för medlingen. Det skylldes på att

detta ärende måste först föredragas för rådet och vidare att en hop gravamina mellan

Sverige och kejsaren måste först afgöras, samt ändtligen på tidens korthet, då konungen åter

genast måste bort härifrån igen efter fienden. Tänker man något efter, är också lätt att finna,

det Karl X icke gärna kunde på så sätt nu nedlägga det polska kriget utan att inhämta rådets

tankar, konstitutionel som han ju alltid var. I slutet af juni blef som bekant den kejserliga

medlingen formligen afböjd, och med det beskedet fick Pöttingen — den 2 juli från Thom —

resa hem, med missräkning och förargelse. Karl X hade då inhämtat några af rådets mening

här ute skriftligen. Lisola åter stannade kvar som resident; och — delvis genom hans

till-skyndan — tillspetsades under den följande tiden det förut rätt vänliga, åtminstone drägliga

förhållandet mellan Sverige och Österrike betänkligt nog samt närmade sig stegvis en brytning,

utan dock att en sådan blef öppen.

I Preussen gjorde under det äfventyrliga tåget Frankrikes sändebud d’Avaugour

upprepade hemställningar till rikskanslärn om dess fredsmedling för nedläggande af polska kriget;

Karl X, härom underättad, befallde den 19 april Oxenstierna att afböja sådana förslag, om de

vidare skulle göras. Johan Kasimir ville ju ej ännu fred, »konjunkturerna äro sådana», skref

han, »att vi billigt anstå inlåta oss i traktat med honom, helst det synes» att man vill skrämma

de våra och dem som hålla med oss».

Fursten af Siebenbtirgen, Georg II Rakoczy, var en annan af den svenske

konungens vänner, hvilken haft sändebud hos honom. Dessa fingo nu, början af febr., återvända.

Honom ville Karl X ock intressera på samma sätt som den brandenburgske kurfursten i det

polska väsendet för att hjälpa till att betrygga det han ville behålla, och därför låta honom

bekomma landområden i Polen, hvarom han tänkte handla med honom, så snart han kom hans

gränser närmare. Han lär gjort honom ungefär liknande förslag som till brandenburgaren.

Ryktena om härens förolyckande mellan San och Weichseln och konungens död

spredos i hast till Europas aflägsnaste hörn och verkade öfverallt menligt i utlandet.

* *

♦Sen i Warschau man fått kunskap om att fienden den 4 eller 5 april från Lowicz

gått vidare åt Thorn, så begaf sig konungen, efter hållet krigsråd, annandag påsk, den 7 april

med armén åstad efter denne. Karl Gustaf Wrangel och hertig Adolf Johan voro med. Fabian

Berns var d. 4 april kallad till Warschau. Furst Radziwill, som den 5 april var i närheten

och väntades komma med 2,000 man, följde på aftonen d. 7 efter tåget med sitt rytteri, men

hans fotreg, som for på Bug neråt, omringades af bönderna och måste få hjälp från

Warschau genom öfverste Forgell samt framkom först den 15 hit, sen dess tross blifvit förstörd.

Den mesta trossen lämnades kvar af svenska armén, och de flesta musketerare gjordes till

dragoner för att man skulle vara så lätt som möjligt gent emot den bekanta rörligheten hos

fienden, som icke hade tross eller tung rustning eller infanteri och för det mesta undvek öp-

pen strid, men istället sökte på alla sätt med partier och öfverfall oroa och skada sin

motståndare. Wittenberg och andra lämnades kvar i Warschau med en 800 man. Den 23—8

april anfölls han från Wiasdowa mycket häftigt af rebellerna, 18 k:r till fot och 2,000 man

till häst, och försvarade sig tappert, hvarunder Chronlod, hjälten från Sandomir, stupade.

Den 8 april hade fienden stått vid Thorn och skärmytslat med de våra samt äfven

fyrat med kanoner på dem. Samma dag kom Karl X med hufvudarmén till Plonie och s. d.

kom Ridderhielm till armén från Lowicz, hvaremot konungen i stället lade i Lowicz

Wentzel-mans och Sesemans reg:n; den 9 april gick marschen till St. Rawa, hvarifrån han skref till

Muller och Wrzesowitz att med sina och andra trupper gå till armén, den 13 Lenczica förbi och

den 14 till Kladowa samt den 18—19 till Pakosch vid Netze, 6 mil från Thorn. Marschen

hade tagits mellan Weichseln och Stor-Polen för att kunna observera fienden på båda sidor,

vare sig han ville sätta sig någonstädes i Stor-Polen eller på Weichselns högra sida, och tillse

det han ej vunne sin afsikt utan batalj på ett eller annat vis. Generallöjtnant Mtiller, som

den 14 april begaf sig på väg från Posen till Kalisz, kom d. 16 till Lenczica och stötte jämte

Wrzesowitz, som efter att i 6 dar varit liksom blockerad i Lenczsica och därifrån gått

med sitt folk till Muller i Kalisz, till hufvudarmén vid den 18 april med 1,930 man till

häst och fot af 13 olika regementen och mer, tagna ur de mindre orterna; ännu återstodo att

hämta ur sådana i Stor-Polen 700 ryttare och 200 dragoner, hvilket ock skedde senare. G. O.

Stenbock, som fortsatt sin marsch, hade d. 10—12 gått öfver Weichseln vid Graudenz, d. 13

kommit till Culmsee och kom den 15 april till Thorn. Af brandenburgame sades d. 17 april 230 man

anlända till 3 mil nära Thorn, de öfriga väntades och kommo äfven. Polske öfversten Kassowskij

sades med 18 fanor kvartianer och några hundra man af pospoliten ha gått till Kruschwitz, där en

Karl X:s kapten stod, och för 4 dar sen bestormat samma ort men blifvit afslagen, hvarpå

han i förgår begett sig hastigt därifrån. Vid den svenska arméns ankomst till Pakosch

berättades, att Kassowskij några timmar förut med sitt folk gått igenom där åt Snin till

Char-necki. Bron öfver Netze hade fienden förstört efter sig, den svenskarne därför först måste

reparera; annars hade de genast gått öfver floden och upphunnit Kassowskij.

Konungen för sin del gick den 20 april härifrån åter till Thorn och Preussen, enär

han ej hade ryggen fri, dels för Danzigarnes skull, dels kurfurstens, men lämnade hertig Adolf

Johan och fältmarskalken K. G. Wrangel på någon tid under sin frånvaro öfverbefälet för

armén, biträdd af generalen Robert Douglas, med order att med första söka fienden.

Memorialet för dem båda den 20 april innehöll bl. a. vidare, att de skålle söka tvinga fienden lämna

Stor-Polen, för hvilket ändamål de efter godtfinnande hade att angripa eller förfölja honom,

men bruka försiktighet och t. ex. sätta sig på en ort, där de kunde få kunskap om honom.

Vid Usz sades han för tillfallet stå och att han sändt från sig en kavalkad antingen till

Danzig eller för att därifrån draga till sig något fotfolk och ruinera de svenska från Pommern

kommande regementena. Sin armé skulle hertigen och Wrangel ytterligare förstärka med rytteri, taget

ur de mindre viktiga orterna, men på det bästa befästa Lowicz och ha ett vakande öga på

det. Fältmarskalken Wittenberg förmodade konungen ock stöta till dem under den fortsatta

marschen, då konungen ville ge Wrangel särskilda order om att med vissa regementen bege

sig till anvisad plats och så komma till konungen. Äfven efter afresan från Pakosch fortsatte

Karl X korrespondensen med båda, så t. ex. från Thorn den 23 redan och befallde dem att,

som fienden vore borta, laga så att armén kunde få någon ro i goda kvarter. Själf ville han

bege sig till Bromberg, taga det och såmedelst försäkra korrespondenslinien med hären. Han

lät ock omringa det, rtien lämnade det, då han hastade till Preussen. Och den 25 april

befallde- han dem att, om fienden begåfve sig neråt Danzig, följa honom med armén. Konungen

och Stenbock foro den 23 april från Thorn på Weichseln till Graudenz och Marienburg, derastrupper följde efter till lands och satte vid Montauer Spitze öfver Weichseln, hvarpå Stenbock

infann sig och ryckte d. io—12 maj till Dirschan och sen till Grebin, som gaf sig; d. 19

gick han öfver Weicliseln till Haupt och formerade ett läger, hvari han sen höll sig intill

början af sept.

På vägen erhöll Karl X den glada nyheten, att Dirschau öfvergifvits af danzigarne.

Han fortsatte till Elbing, där han hade glädjen den 28 hälsa sin drottning Hedvig Eleonora af

Holstein-Gottorp, hvilken rest hit från Kalmar öfver till Preussen (landsteg d. 26 i Pillau), och

här välkomnades af kurfursten Fredrik Wilhelm af Brandenburg i egen person. Man önskade

nu Karl X välkommen från »Jaroslawski-marschen».

Armén fortsatte redan den 21 april under hertigen och Wrangel sin marsch till Znin,

den 23 till ett fast slott, som intogs, den 27 genom Klecko öfver passet där fienden satt sig.

(Se kartan). Czamecki, hvilken emellertid förstärkt sin armé med pospolite ruszenie,

hade ställt upp sig i full batalj ej långt från Gnesen. Den svenska armén var öfver 4,000

man till häst och 1,000 man till fot samt artilleri, enligt hertigens uppgift.

Samuel Pufendorff — den bekante häfdatecknaren — har beskrifvit slagets detaljer i

bok III: 16. (Se bataljplan n:o 9 och planschen hos Puf). Häraf och af Adolf Johans eget vitsord till

konungen framgår det, att Karl Gustaf Wrangel, hvilken i slaget vid Gnesen anförde vänstra flygeln,

genom sin sinnesnärvaro den gången i första hand räddade den svenska krigaräran och segern åt de

svenska fanorna. Hertigen, som i egenskap af generalissimus ägde högsta befälet, förde

högra flygeln, men kom i följd af uppställningen att vid framryckandet bli nödsakad gå, ej

såsom beslutet var i hållet krigsråd, vid sidan af utan bakom den vänstra flygeln, hvilken först

kom i elden och ensam fick en stund uppbära fiendens anfall. Då fienden stannade och intog

en fördelaktig ställning och sedan svenskarne fått tid, medan på en höjd uppförda kanoner

spelade bland densamma, att bilda front igen, begynte striden på allvar, då polackarne med

stor furie åtskilliga gånger tappert anföllo, brytande in på, ja, igenom de svenska

skvadro-nema, men drefvos bort, somliga en god mil därifrån. Slaget varade från kl. 3 till omkring

7 e. m. den 27 april och slutade därmed att fienden, en 15,000 man stark, enligt uppgift från

svenskt håll, i tämlig konfusion drog sig tillbaka till Gnesen.

Czarnecki sökte alltid genom manövrer bringa de svenska flyglarna i oordning samt

genombryta dem och härmed i ryggen eller flanken tillfoga dem skada. Därför hade hertigen

sorgfälligt undvikit att inlåta sig i strid med honom utan att ha sitt infanteri och fältartilleri

med i närheten. Särskildt denna dag vid Gnesen försågo generalerna och andra officerare

skvadronema mer än vanligt starkt härmed; dessa hade ock alltjämt gått i mycket tätt sluten

ordning emot fienden. Det ena som det andra tillskref hertigen framgången jämte den

andel K. G. Wrangel tog. »Aprés tout, monseigneur, on est heureux d’étre accompagné d’un

cavalier de tel mérite», tillägger han i sitt bref till Karl X. Fångarne påstodo ock, att det

svenska artilleriet och .musköterna gjort mycken skada bland dem. Förlusten för fienden var

mest i sårade. Hade natten ej inbrutit, så hade fienden lidit mer. För svenskarne var

största skadan hos förtrupperna under öfverste Hans Engell, hvilka före slaget sändes att taga

fångar, men kommo den fientliga hufvudarmén för nära och drefvos af densamma i

oordning tillbaka.

Gnesen-slaget, den vackra revanchen för Warka, gaf fienden andra tankar om

sven-skame och Karl X Gustaf. Polackarne hade alltsen tåget från Jaroslaw trott, att det var

förbi med dem och deras krigslycka, och upproret hade här under alltjämt tilltagit. De

vildaste rykten gingo ju, men härmed aftogo de, ehuru väl hos en och annan de höllo sig länge

än, ja, öfver ett år somlig städes, såsom i Hamburg, där först Karl X:s ankomst och egen

närvaro i början af aug. 1657 verkade tillräckligt öfvertygande.

öfverste Giinter Rosenskans medföljde från Pommern till polska krigsskådeplatsen 1656

och kom i mars till Flehn med 5 kr 600 man samt var en tid kommendant i Posen (med 492

man, hvilka alltmer minskades), där ett ansenligt artilleri fanns bevaradt, hvaraf ses hvilken

betydelse denna plats alltjämt ägde i kriget GUnter berättade om ett snapphaneslag vid

Kosten, en bit sydväst om Posen, d. 28 april; de polska snapphaname hade uppehållit sig härsen

d. 21, för att taga det och ville ha orten till sedes belli samt alltmer förstärka sig här.

Kommendanten öfverstelöjtnant Knausten el. Knust (adlad Knaustdorf), höll sig tappert med en

ringa styrka. Från Posen kom undsättningen under de Wahl m. fl. Slaget stod å östra sidan

om Kosten; fienden var 1,000 hästar stark och mer, å svenska sidan stodo åtminstone 700

ryttare, hvilka väl segrade men ej fullt slogo fienden Så kom från västra sidan en hop bond-och fotfolk, manstarkare än de förre, och ville gå förbi samt vid ett pass afskära de våra

återtåget. Här vardt då ett tämligt handgemäng, därvid flere å svenska sidan blefvo på

platsen, öfverstelöjtnant Seherr, kallad Thost, blef fången, resten drog sig till en skog och kom

gruppvis d. 29 och följande dagar åter till Posen. Af fienden blefvo åtskilliga på platsen,

däribland flera förnäma. Sen vände han sig åter mot Kosten och dess kommendant, förgäfves,

och aftågade d. 1 maj åt Lissa. Inalles förlorade rebellerna här 400 man och en mängd

be-lägringsredskap m. m. samt sägas ha varit 4,000 man inalles till häst och fot. — Dagen efter

Gnesen-slaget fortsatte den svenska hufvudarmén sin marsch, kom d. 30 till Scroda och var

7—13 maj i Pizdri. Den 1 maj hade hertigen gjort en kavalkad med rytteriet på 7 mil åt

Thorn efter fienden, medan Wrangel med fotfolket och styckena var på sitt håll; de

förenades snart igen och armén gick till Struda, där fienden stod, i hopp att få ett slag igen på

det vida fältet däromkring; förgäfves. Fienden, som dagligen förstärktes, förmodades då vilja

gå mellan svenska armén och konungen samt afskära förbindelsen dem emellan samt möjligen

förena sig med Weyher och den litthauiska armén under Witebski, hvarför svenskame drogo

sig något tillbaka åt Pakosch, där de den 15 gingo öfver Netze, och följande dag till

Brom-berg, som i april gett sig åt polackarne men nu jämte slottet, hvilket erhöll svensk besättning,

intogs af Wrangel. Man ville ej blott iakttaga fiendens planer, utan ock tillse säkerheten af

förbindelsen med konungen i Preussen. I Bromberg stötte Konrad Mardefelt till med trupper

från G. O. Stenbock. Den 18 maj hölls här krigsråd och det ansågs bäst att göra en

diversion åt Warschau.

Då, Karl X hörde att fienden var vid Bromberg, for han till armén igen och kom d.

21 maj dit samt tog själf öfverbefälet för några dagar. I hållet krigsråd beslöts söka fienden

igen och sen gå att undsätta Warschau. Den 22 maj bröt han upp och kom vid

middagstiden till passet Brommen, som var något trångt, så att hären först vid kl. 3 e. m. var gången

därigenom. Det mesta af den medförda trossen lämnade han kvar vid passet för att desto

bättre kunna eftersätta fienden; så fortsatte han marschen och passerade en skog 2 mil lång

mellan passet och Stora Szina. På andra sidan skogen stod Czamecki vid* Exin med hela

sin armé. Karl Gustaf Wrangel begaf sig genast med några trupper åstad emot honom; men

innan han uppnått skogens slut, stötte åtskilliga fiendens trupper på den svenska arméns

förtrupper, och de begynte beskjuta hvarandra i skogsbrynet. Wrangel kom genast med de hos

sig hafvande trupper till hjälp och slog de fientliga tillbaka, så att de genast vände om till

sin armé, hvilken stod en liten Qärdingsväg från skogen mellan 2:e byar på en höjd. Under

tiden följde konungen med resten af armén efter. Wrangel med sina trupper begaf sig under

höjden och avancerade genast på. Konungen med högra flygeln tog vänstra handen längs

höjden för att falla fienden i sidan mot dennes vänstra flygel, hvilken emellertid gått öfver ett

pass och ställt sig på en annan höjd och gjorde min af att hålla stånd. Wrangel åter med

förtrupperna och vänstra flygeln — liksom den högra bestående af rytteri — drog sig genom

ett annat pass emot fienden, nämligen hans högra flygel. Då denne såg sig således trängd in på lifvet,

skyndade han sig därifrån och rymde i stor hast fältet. Under tiden bröt natten in och vardt

det mörkt. Konungen befallde dock Wrangel med en del kommenderade skvadroner af vänstra

flygeln att följa efter.

Hade ej nattens mörker och skogens tjockhet varit polackarne till fördel att gömma

sig, kunde det blifvit hett här. Wrangel förföljde fienden, som satte sig 8 gånger till motvärn

under reträtten och höll skarpa renkontrer; 2l/% mil varade dessa skärmytsler, intill efter midnatt

och inemot dagen. Ett moras var i vägen. En del af fienden, som ej kunde komma öfver

det, sökte flyende retirera, de öfriga räddade sig med flykten öfver detsamma. I moraset

er-tappades ock åtskilliga samt nedgjordes en 300 man, däribland många förnäma herrar och

staroster, en del gjordes till fångar.

Detta var affären vid Exin den 22 maj 1656 — återigen en revanche för Warka.

Den svenska hufvudarmén begaf sig dagen efter att förena sig med trossen; den 25

maj beslöts att undsätta Warschau och därför gå öfver Weichseln åt Masuren, där det var

bättre om lifsmedel och fritt för fiender, och på det, vid ovissheten med Ryssland, armén skulle

på alla händelser, särskildt ryssames fredsbrott, vara närmare den livländska gränsen. Härpå

fortsatte armén sin marsch och gick den 27 maj under hertig Adolf Johans och K. G.

Wran-gels befäl genom Thorn, där Karl X lämnade den och gick neråt Preussen emot danzigarne;

Muller och Wrzesowitz sändes med några regementen till Stor-Polen mot fienden där (se bihang).

Douglas blef skickad med ett parti till Pultusk, och armén gick uppåt å högra weichsel-stranden i Kujavien till Dobrzyn eller dess närhet. Här hölls krigsråd; man hade hört att vid Warschau

låge 70000 man, och det ansågs orådiigt att anfalla dessa. Alla generalerna rådde att i stället gå till

Preussen, men hertig Adolf Johan allenast satte sig emot reträtten med bestämdhet och afrådde den,

af följande skäl: Douglas skulle ej i tid få kunskap härom, utan i Masuren gå förlorad, när

fiendernas öfvermakt fölle öfver honom, den svenska armén skulle modfällas och bringas i villervalla

af en hastig reträtt — ty hastig blefve den —, kvarteren i Preussen skulle ruineras; fienden åter

skulle ingifvas mod och följa svenskarne på hälarne efter, den pågående traktaten med

kurfursten kunde därigenom fullständigt afbrytas, hvilket vore det värsta, då därmed möjligheten

afskures att upphjälpa den svåra ställningen, helst ock den så talrika fienden komme efter och

ruinerade svenskarne här. I egenskap af generalissimus och i enlighet med konungens order

beslöt alltså hertigen, emot generalernas råd, att låta armén avancera till Zachroczyn och Bug,

där skansen i floden 2 mil från Warschau, som blockerades af polackar, masurer och litthauer,

intogs. Den 3—4 juni intog armén sin ställning här vid Nowi Dwor. Douglas återkallades.

Lägret retrencherades och gjordes säkert. Några gånger i juni månad kommo order från

konungen att möjligen gå till Warschau, i fall de belägrade svenskame i längden ej kunde

motstå fienden, och att ge akt på densamma samt ej försumma att angripa honom vid tillfälle. Johan

Kasimir var från böljan betänkt på att från Warschau gå neråt Preussen, om han segrade

emot svenskarne, och hade redan d. 8 juni beslutit att vid Warschau hålla stånd, ifall desse komme —

för att strida. Adolf Johan i Nowi Dwor tyckte sig emellertid stå allt för nära fiendens läger

och ville vid den 12 juni gå med hela armén till Pultusk, så snart det ute varande partiet

anlände. Den 13 kom Douglas; från fiendens läger hade man nu bättre underrättelser om styrkan,

hvilken utgjordes af en 42000 man, nämligen 8000 hos Johan Kasimir själf, 12000 hos Lubomirski,

13000 hos Czarnecki, hos Sapieha 6000 och Zamoiski 3000 man. Från Preussen var markgrefven Karl

Magnus af Baden med folk i antåg; d. 19 juni beslöts i Nowi Dwor att stanna och behålla

floderna Narew och Bug. Kortare ströftåg hade emellertid företagits härifrån mot fientliga

partier, därvid äfven K. G. Wrangel deltog några gånger med utmärkelse som vanligt. En

fientlig afdelning hade vid den 15 juni infallit vid Zachroczin, satt det i brand och eljest gjort

någon skada, hvarför Wrangel i daggryningen d. 16 red jämte Douglas och högra flygeln dit,

påträffade fienden här och förföljde honom 7 mil åt Narew samt tog fångar och nedgjorde en

stor del. Eljest hade ock Wrangel särskildt att göra med några brobyggnader, såsom en öfver

Weichseln vid Zachroczyn, och att försäkra den öfver Bug vid Novi Dwor. I lägret här

försvagades dock armén alltmer och inga förstärkningar kommo, hvarför uppdraget att gå åt

Warschau ej kunde utföras. Den 21 juni föll Warschau. Af besättningen kommo i juli till

Thom en 840 man, mest af Scheidings, Essens, Cappellens, Naims, Gust. Kruus, Nisbeths, Sparres

regementen. Vid hållet krigsråd i Nowi Dwor beslöts invänta både Karl Magnus, som var

kommen till Golup, och konungen med nya trupper; man väntade sen fienden neråt Preussen,

och hertigen blef då något betänkt på att dock återgå till Thom och här invänta både

markgrefven och konungen; men så kom öfvérste Karl Sparre från den senare med underrättelsen, att

han efter sluten traktat med kurfursten beger sig till Nowi Dwor; regementena voro redan i

marsch neråt, men nu återkallade Adolf Johan dem och fattade åter posto i lägret vid

Nowi Dwor; brobyggnaderna fortsattes. Hade konungen för traktaten med kurfursten kunnat

vara vid sin armé, aldrig skulle det ha händt med Warschau, sade han själf. Den 23 kom

markgrefven. Under våren och på försommaren hade några gånger en del regementen eller

skvadroner (brigader), som varit mycket med i fält, fått gå i kvarter och hvila ut, men andra

togos därifrån och gingo till armén i fält. Fördraget i Marienburg slöts d. 15 juni och

innehöll, att Fredrik Wilhelm af Brandenburg fick 4 palatinat i Stor-Polen, med villkor att ställa

4000 man till Karl X:s förfogande, och enligt en hemlig artikel, med hela sin makt bistå honom

under det löpande året. Den 17 juni träffades de i Pr. Holland och konfererade om sina

arméers förening. Den kurfurstliga skulle samlas bort vid Szrensk, 6 mil från Nowi Dwor, till

den ändan att om fienden anfölle svenskarne och tvingade dem till reträtt, de skulle kunna

bege sig öfver till det kurfurstliga krigsfolket. Karl X kom d. 28 juni till Nowi Dwor med

nytt folk. Den 30 juni kommenderades Douglas och Radziwill med några regementen att

undsätta Tykoczin, som hårdt belägrades af »adel, bönder och annan kanalje» till en 10,000

eller kanske 18,000 man sen 9—10 veckor tillbaka, och lyckades d. 3 juli att göra det. K. G.

Wrangel, markgrefven Karl Magnus, Filip af Sulzbach och generalmajor Klas Tott kommenderades

d. 13 juli med en del af rytteriet, en 8,000 man, på ett parti att söka fienden, hvilken skulle

setts öfver Narew bortåt Ostrolenka med några tusen man. Det var Gonsiewski, hvilken gåttöfver Bug och troddes vilja öfverfalla Douglas på dennes återmarsch från Tykoczin. K. G.

Wrangel ankom enligt sina order af konungen d. 15 juli till den kurfurstliga armén vid

Plonsk, där densamma stod i batalj, hvari den befunnit sig sen gårdagens afton öfver natten

efter genom Douglas åt Waldeck meddelad notifikation om fienden. Kurfursten sände ett

rekognosceringsparti åt Rozan, Wrangel ett till Pultusk och ämnade stanna just till dess

återkomst. Den 15 juli gick Karl X själf, sen han hört att Gonsiewski gått att belägra Pultusk,

på en kavalkad med resten af rytteriet, lämnande i lägret kvar 1 skvadron till häst, allt

infanteri och artilleri under Blilow och Sparre, åt Plonsk och till Pultusk, som han besatte och

begynte fortificera, passerade här d. 16 Narew för att träffa Gonsiewski, som redan lämnat

Pultusk; men förgäfves; strax efter kom Wrangel med den andra delen af rytteriet och grefven

af Waldeck med 8 skvadroner rytteri och 1 reg. dragoner kurfurstligt folk. Samma afton gick

konungen med hela partiet halfvägs till lägret vid Nowi Dwor igen och d. 17 juli på morgonen dit.

Senare på dagen kom kurfursten med hela sin armé, efter middagen hölls krigsråd; på aftonen

begynte uppbrottet och följande dag gingo arméerna, tillsammans 18,000 man, öfver Bug åt

Warschau. Man ville anfalla litthauerna före polackamas ankomst och tågade fram.

Johan Kasimir hade beslutit att, sen tatarerna anländt, gå öfver Bugfloden; den 18

juli sändes alltså den litthauiska hären och tatarerna mot Bug, och den polska hären vid Warschau

gick öfver Weichseln på bron samt ställde sig å den plats, där litthauiska amén stått. Man

såg härifrån den svenk-brandenburgska armén nalkas i hast till det ställe, där den polska

armén stannat, 1 timme före aftonen, och att den ville bemäktiga sig bron. Karl X med sitt

gene-ralitet, som innehade avantgardet, trängde nämligen häftigt på fienden och körde honom utmed

Weichseln ända till lägret vid Praga. Svenskarne, ehuru ej i ordentlig batalj ordnade, satte

sig under fiendens retrenchement. Polackame från sitt håll gingo tappert på emot dem och

slogo de påträngande något tillbaka med artilleriet. Så streds en stund till nattens inbrott.

Båda sidornas krigshärar stodo under natten i vapen och slagordning. Till den polska

anlände några tusen tatarer. Den förenade svensk-brandenburgska armén hade råkat i ett svårt

trångmål mellan skogen Biallalenka och floden Weichsel och det gällde att komma ur detta,

ut på slätten och utveckla sin krigsmakt i en fördelaktig ställning. Krigsråd hölls och trakten

rekognoscerades. Karl X:s storhet som krigare strålar högst, då han plötsligt står inför

svårigheter, som för andra synas oöfvervinneliga, och med det öfverlägsna snillets skarpblick finner

utvägen till räddning och seger. Så här. Han fick med den förenade krigsmakten stå ostörd

intill följande morgon, d. 19 juli, en lördag. Då formerades en ordentlig batalj; det var emot

generalernas råd han beslöt striden. Rytteriet stod på flyglame. Det intog allt större del i

hans slagordningar, då värfningama mest gåfvo det och infanteriet minskades. (Se bataljplan n:o 1 o och

bihang). Svenskarne intogo den högra flygeln under Karl X själf, Adolf Johan, Karl Magnus

af Baden, Bog. Radziwill och Filip af Sulzbach samt i mellre linien Klas Tott, brandenburgame

den vänstra jämte 5 skvadroner svenskt rytteri, under kurfursten, som till sin hjälp fick Karl

Gustaf Wrangel, och under honom Fredr. af Waldeck, generalfälttygmästaren Sparr samt

i mellre linien Böddeker; midten intogs af fotfolket under Jakob Kasimir De la Gardie, och där

framför stod artilleriet, kommenderadt af Gustaf Oxenstierna; på hvardera flygeln voro 2

brigader fotfolk, nämligen afsuttna dragoner; den brandenburgska midten intogs af 5 fotbrigader

och artilleriet. Hela slaktordningen var delad i 3:e treffen eller linier bakom hvarandra såsom

vanligt, och båda flyglama voro gjorda lika starka, den högra med 31 rytteriskvadroner, den

vänstra med 32; kurfursten hade ett mycket godt artilleri och likaså infanteri; i midten stodo

inalles 11 fotbrigader, däraf 6 svenska och de 5 brandenburgska. Tredje linien eller

treffen, som var ganska stark, stod å högra flygeln under Fabian Berens och Henrik Hom, i

midten under BUlow, å vänstra flygeln under hertigen af Mecklenburg och Kannenberg.

Krigsråd hölls och det öfverenskoms, att de kurfurstlige skulle hålla sig å vänstra

sidan vid skogen midt emot Weichseln, där de posterat sig; Karl X åter ville bege

sig bakom dem genom skogen ut på fältet och alltså lämna kurfursten att behålla högra flygeln.

Efter krigsrådet lämnade konungen åt hertig Adolf Johan oändrad fronten af rytteriet i i:sta

treffen, på det fienden ej måtte märka, hvad af den svenska armén bakom dennes i:a linie

skulle afmarschera. Allt lyckades väl; och den svenska arméij kom sålunda ur trångmålet,

hvari den råkat första dagen, genom skogen under betäckning af den i:a linien ut på fältet.

Med synnerlig ordning behölls härunder uppställningen, ehuru fienden gjorde åtskilliga attacken

Sen retirerade flygeln under Adolf Johan uti lika god ordning och följde något efter den

öfriga svenska armén. Detta sökte väl fienden, så snart han blef det varse, hindra genom anfallaf tatarerna, hvilka under marschen inföll o på flygeln under hertigen, men möttes af några

en buskad lagda dragoner och drefvos med förlust tillbaka. Ändtligen var hela den svenska

armén framkommen och föreningen skedde med den brandenburgska. Karl X kommenderade

den svenska armén att marschei a fram i god ordning, intaga fältet framför och således angripa

de fientliga retrenchementen bakifrån, efter de ej voro tillslutna. — Från polsk sida beskrifves

det skedda sålunda, af grefve Lesno, ögonvittne: Den 19 juli kom den litthauiska armén

— den fördés af Gonsiewski, sen Sapieha brutit sitt ena ben dagen före svenskames ankomst —,

och sen tidigt båda sidornas härar ordnats, ville de gå till strids, men svenskarne ville ej; från

båda hållen sköts med kanoner. De våra gjorde esomoftast anfall i den fientliga högra flygeln,

och tatarerna oroade fienden bakifrån; men den hade fördel af en skog och höll sig fast där;

emellertid intog han en ställning lik en halfmåne och förde ur skogen sin slagordning med

mycket artilleri och gjorde ett starkt anfall mot vår högra flygel, där Czamecki stod och förde

befälet. — Det var Karl X själf som mötte honom här liksom på sin tid Gustaf II Adolf

Pap-penheim. — Nu följde den hetaste striden på eftermiddagen. Mot den svenska, numera vänstra

flygeln, den polackarne togo för brandenburgame, rusade den polska armén, och för att

genombryta den främst husarerna, hvilka ock bragte de anfallna i oordning med sina lansar,

nämligen Anhalts och Upplands rytteriregementen; men hertig Adolf Johan, som i tid märkte denna

polackames plan med en husargenombrytning, hindrade densamma såväl medelst kanonskjutande

som användande af de i flanken på svenska armén placerade afsuttna dragonerna; polackama

måste lämna husarerna i sticket och förlorade dem till största delen, en 600 man. — Där streds

ungefär 1 timme, säger Lesno, men de våra kunde ej genombryta den väl uppställda

slagordningen. — Vid husaranfallet hade konungen att parera tatarerna. Han kommenderade armén att

stå stilla i god ordning så länge, att han kunde hämta generalmajor Henrik Horn och draga

den 3:e rytteriträffningen under honom till sig. Och så var denna treffen under hela tiden

kommenderad emot dem. Emellertid kommo konungen och Hom snart tillbaka, men följdes af tatarerna.

Att gå på dessa, befallde då Karl X sin bror Adolf Johan med Mecklenburgska regementet en

400 ryttare, J. J. Taubes reg. en 200 och öfverste Pretlachs reg. 200 ryttare. Med dessa

800 man till häst begaf sig hertigen åstad att strida med de ungefär 4,000 tatarerna, slog dem

på flykten och jagade dem ner i ett moras, hvarvid flera af dem stupade. Men som ryttarne

ej ville sitta af, sände konungen på hertigens begäran dit en del dragoner att fullständigt

nedgöra tatarerna. Det var nu som Karl X i närvaro af prins Radziwill och flera tackade Adolf

Johan och glädtigt yttrade, att han denna dag behållit kronan på hufvudet och att han hade

att tillskrifva det sin broders tappra arm. Härefter samlade sig armén åter och natten inbröt.

Den stod allt härunder i en god ställning.

Följande dag, den 20 juli, voro härame åter uppställda i ordnad slaktlinie. Det sköts

med kanoner såsom dagame förut; »ty fienden ville ej börja striden», tillägger Lesno; t vi

funno det svårt att genombryta den fientliga slagordningen; vår krigshär aflägsnade sig utan.

batalj». Å den svensk-brandenburgska sidan hölls nämligen tidigt den 20 åter krigsråd, och det

beslöts att fienden, som slutit ett läger och ett retrenchement med en skog vid Praga, skulle

drifvas ur skogen. Kurfursten, hufvudsakligen med sitt artilleri och infanteri, gjorde

angreppet och bemäktigade sig skogen. Då begynte polackarne att vackla i sitt läger och

retrenchement. Fyra skvadroner Brandenburgskt rytteri under Sparr, åtföljd af Adolf Johan, gingo

därpå att intaga några sandhöjder framför sin front, och ifrån dem såg man hela det polska

rytteriet, infanteriet, artilleriet och trossen stadda på flykten; fem polska fotregementen befunno

sig kvar och mot dem gick man lös, men kurfursten själf lät trots uppmaningar till att fullfölja

attacken hålla inne med den, ridande i egen person framför sitt folk, och gaf därigenom det

polska fotfolket tid att retirera till bron samt rädda sig öfver Weichseln. Karl X passerade

öfver Weichseln och tågade åter in i Warschau samt förföljde sen fienden något. Han

skattade honom till 44,000 man, nämligen 40,000 till häst och 4,000 till fots. Slaget var ej

blodigt.

De politiska följderna voro betydande, främst att Danmarks anfall uppsköts.

Utmärkande för Karl X:s politik bli härefter hans sträfvan och försök att få fred med Polen.Kap. IV. Försvaret hemma i Sverige och ute i provinserna iéjj—Karl Gustaf

Wrangel sändes till Pommern.

Efter Warschau slaget; Karl Gustaf Wrangel; flottans angelägenheter; försvaret hemma och ute

i provinserna till lands och sjös, mot Danmark-Norge, mot Ryssland; gränsförsvar, kusterna och skären;

arméns förstärkning och öfning; officerare; fästningarna; proviantmagasin; den svenska örlogsflottan och

dess uppgifter 1656; krigsfrågan mot Danmark inför det hemmavarande rådet; rådsöfverläggningama i

Preussen inför konungen hösten 1656; man skall afvänta Danmarks anfall och fortsätta försvarsanstalterna;

Karl Gustaf Wrangel och undsättningen åt Finland; hans öfvertagande af ståthållaredömet i Pommern och

krigsberedelsema mot Danmark å tyska sidan.

Kossackerna bröto sommaren 1656 lös mot ryssame, togo Mohilew och skickade till Karl

X Gustaf sändebud, hvilka nu voro på vägen. Den 29 juli bröt konungen upp från

Warschaus närhet, Wiasdowa, med allt sitt rytteri, dragoner, något artilleri och en del

brandenburgskt folk till häst efter den flyktade fienden öfver Warka, Radom och kom den 9

aug. åter till Nowe Miasto. Samma dag som konungen gingo ock kurfursten med sin armé

och Karl Gustaf Wrangel med vårt infanteri, kanoner och tross samt voro i början af aug.

några dar i Longonicza vid Pilica, därifrån Wrangel tänkte låta besätta Lowiczs och

Ka-lisz och där han d. 2 aug. bekom kunglig order att tillse fortifikationsarbetena afPultuskvid

Bug och därför ditsända folk af Gerfelts reg. Öfverstlöjtnant Ludvig Bogerr (Bober) skötte

arbetet å Pultusk till fram pä hösten och hade mycket att göra med snapphanarne i nejden.

Karl X fann nämligen nu nödigt att arbeta på en del orters befästande, hvilka tjänade

till svenskames säkerhet i Polen, efter traktaten om fred med Johan Kasimir gick långsamt.

Andra orter lät han åter utrymma och hade nyss sändt partier att låta evakuera de åt

Kra-kow besatta. Plock var en af de orterna som nu ytterligare befästes, och Karl X befallde

d. 19 aug. Henr. Horn att låta Adolf Johans och Wrangels regementen gå dit. Thorn, som

han tänkt blotta på en del stycken, fick nu behålla dem. Mellan Sandomir och Lublin sades

fienden åter samla sig.

Karl X gaf ock Wrangel order d. 5 aug. angående evakueringen af de orter i

Stor-Polen, som kurfursten af Brandenburg skulle ha. Ammunitionen såsom krut, luntor o. d. fick

stanna, men stycken och gevär uttogos; med falttygmästaren Sparr hade Wrangel att aftala,

det å svenska sidan man fick lika mycket igen. I Warschau liksom annanstädes härjade pest,

och Karl X ville undan den rädda garnisonen och samtidigt ställa så, att staden ej vidare

tjänade till faste och försvar åt fienden samt orsakade svenskarne vidare besvär af sådan

anledning.

Hvad Karl X nu ville tör sig behålla af Polen, ses af hans skrit velse d." 2 aug. till sina

sändebud i Siebenburgen; det var ett betydligt minskadt område (se kartan I): hela Kujavien,

af Kalisz och Posen palatinaten det som ej var kurfurstens, kungliga Preussen, Kassuben,

Pomerellen, ifrån Nowi Dwor längs Narew och allt det som vetter åt preussiska sidan af

palatinaten Plock, Mazowien med något å andra sidan Bug åt Warschau 2 mil, hela Podlachien,

Samogitien, öster därom poviaten Kowno, Wielkomierz, Upita, Braslau på den sidan längs Duna

på 2 mil vägs från stranden upp in i landet, Polock- och Witebsk-palatinaten å andra sidan

Diina med en bredd af 2 mil från den floden åt Wilna, Kurland, Semgallen och hela Livland.

Det var en öfverallt bred gördel kring Östersjön, från hvilken ryssarne särskildt långt

aflägsna-des. På 2:ne ställen stack den brandenburgske kurfursten emellan, i Hinter Pommern—Stor

Polen och i hertigd. Preussen, och på det 3:e hertigen af Kurland. Brzesc Litewski vid Bug

var en bland de orter som skulle befästas. Kurfursten och Wrangel hade gått för att med sitt

folk vara i Nowe Miasto vid konungens ankomst. Den 11 aug. bröt denne upp med de 4

svenska regementena och 3 tyska från armén till Rawa och Lowicz och samma dag bröto

likaså kurfursten och Wrangel upp till Blonie. Wrangel erhöll en kort tids hvila från de

offentliga bestyren för att ägna sig åt sina egna angelägenheter och begaf sig d. 13 aug. från

Lowicz neråt Preussen samt kom till Thorn d. 16; här sammanträffade han med sin grefvinna

Anna Margareta född v. Haugwitz och svit, som vid midten af juli kommit till Thorn, hvilket

emellertid var starkt angripet af pesten. Den 21 var han i Graudenz. Men hvilan blef dennagången ej lång. Sen konungen och kurfursten åter sammanträffat i Zadätja d. 15 aug., gick

den förre med 4 regementen förut öfver Sochaczew till Zacroczyn, dit kurfursten ock ankom

d. 17, men tog afsked och begaf sig hem till Königsberg. S. d. kom från Chmieloicki, kos*

sackhetmanen, pater Daniel som sändebud hit. I följd af kossackernas nya politik ändrade

Karl X något sina planer, säger han själf. Han ville begagna dem mot ryssarne. K. G.

Wrangel fick i anledning däraf order af den 16 aug. att resa till armén och öfvertaga

ledningen af den, då konungen fort ville ner till Preussen, där han också var närmare till den

pågående traktaten med holländarne. Han lämnade armén vid Zacroczyn d. 21 aug. och

mötte Wrangel d. 23, som var på vägen hit, och erhöll instr. af den 20 aug. Hvad af

armén som nu fanns kvar här, förde Wrangel till Preussen. Kommendanten i Warschau Hartwig

v. Biilow lät i aug. på order dels af konungen, dels af Wrangel nedrifva murar ne och förstöra

allt af verken, främst det svenskarne uppfört, samt bortföra ammunition, gevär, stycken

spannmål och andra saker af värde. Skeppsbron öfver Weichseln upptogs och de 17 fartygen

fördelades på de kurfurstliga och de svenska artilleribetjänte, hvilka hade att taga hand om

artilleriet, och på kommissarien Pucher, som fick bortföra provianten och saltet.

Artilleriöfver-sten Gustaf Oxenstierna fick utlämna de stycken som kurfursten skulle ha, nämligen de senast

eröfrade. Wrangel hitsände 74 artillerihästar från de utrymda orterna att till lands

transportera en del af de stycken, som konungen behöll. Resten fördes till Sacroczyn och sen vidare

Weichseln utföre till Preussen. Den 18 aug. lämnade Biilow och garnisonen Warschau; han

blef sen kommendant i Thorn, och Konrad Mardefelt, den förre kommendanten här, blef

guvernör i Wismar. —

Skeppsmajor Daniel Jönsson Strussflycht utsände från Pommern i böljan af 1656 fyra

K. G. Wrangels fartyg som kapare, 2:ne åt Falsterbo och Møen, 2:e åt kassubiska kusten.

Det var öfver de förstnämdas tilltag, isynnerhet bojorten Gripens, som danskame klagade så

högt och hvaraf de togo anledning att i alliansen under förhandlingarna i febr. få insatt den

bekanta klausulen, att ingendera af de allierade skulle i Östersjön tentera något till den

andres prejudis. K. G. Wrangels verksamhet och intresse för den svenska örlogsflottan

fortsattes efter ankomsten till Polen. Han förde en vidlyftig brefväxling med amiralitetet i

Stockholm och med dess sekreterare, med riksamiralen Gabriel Bengtsson Oxenstierna m. fl., om

flottan, dess tillstånd och användning, enskilda skepps resor, om reparationer, skeppsbyggande

såsom på Skeppsholmen, vid Kaseborg i Pommern, i Göteborg m. ra., med amiralen Gustaf

Wrangel särskildt bl. a. om dennes expeditioner 1656 och 1657 till de finska skären emot

ryssarne. Riksvicearairalen fick sig regelbundet tillsända amiralitets- och sjöstatema samt

specifikationer på reparationer och nybyggnader, fick också del af hvad genom riksrådet och

amiralen Klas Bielkenstiema uträttades, hvilken var den som dessa åren förde den svenska flottan.

Han gaf sina tankar i ett som annat tillkänna och såg dem efterföljda. Då Wrangel våren

1656 ärnade sig till konungen, var bl. a. hans uppdrag att göra en framställning af

sjöväsendet och få resolution häröfver, huru många och hvilka örlogsskepp, huruvida hela eller halfva

flottan skulle utrustas för att längre fram på våren gå till sjös, samt hvar de eller flottan skulle

brukas till konungens och kronans tjänst. Från amiralitetet i Sverige utsändes ungefar

samtidigt Axel Sparre att till konungen framföra en del dess angelägenheter och erhålla hans

resolution. Då emellertid hvarken Wrangel kom att resa från Warschau i mars ej heller

Schlip-penbach, med hvilken han sände ett memorial rörande flottan och sjöväsendet, kom fram, har

väl detta ärendet af Wrangel vid något tillfälle efter Karl X:s ankomst till Warschau i april

blifvit framställdt och beslut fattats om flottans användning det året. Sparre hade audiens

d. 27 apr. i Marienburg och framförde sitt ärende samt for hem i bötjan af juni. En senare

utskickad från amiralitetet var Bengt Hansson Rhenfelt. Klas Bielkenstiema, som var med

skeppen hvilka förde drottningen till och från Preussen, gjorde i Frauenburg hösten 1656 inför

Wrangel en muntlig relation om flottans tillstånd och sannolikt äfven inför konungen. Sen

riksamiralen, >den gode och om Sveriges krona högt meriterade herre», Gabriel B:son

Oxenstierna dött d. 13 dec. 1656, så var Karl Gustaf Wrangel den svenska amiralitets- och

sjöstatens samt flottans högsta myndighet näst konungen själf; men det dröjde öfver 1 år, innan

han bar den högsta titeln och ämbetet af riksamiral, örlogsflottans betydelse och användning

i Sveriges krig växte under Karl X Gustaf och blef särdeles stor under hans båda sundskrig,

mest det sista, såsom naturligt var. För sin person tog han ock alltmer intresse i flottan och

sjökrigets detaljer. —

Karl Gustaf Wrangel liksom flera andra hugnades af konungen med stora föräringar

under sin vistelse i Polen för sina tjänster, så våren 1656 med vojvoden i Kalisz Grusmskis för-brutna landtgods — han gick i mars öfver till polackarne — i Stor-Polen och annanstädes

samt mobilier, enligt en förskrifning dat. Marienburg den io maj åt Wrangel för

200,000 rdr. Krigskommissarien Weeseman skaffade förteckning på dem och äfven folk till

deras administration. De s. k. Flatowska godsen voro de förnämsta; major Roland — nu lös

igen — var kommendant i Flatow och förestod det hela; såsom amtman i starostien Flatow

att förvalta den och godsen nämnes en Wrangels tjänsteman Valentin Spicker. En del af

lösegendomen togo Czarnecki och hans följe bort för honom. Men han fick annat i stället, till

en 8—io.ooo rdr. värde. Den 25 maj skänkte Karl X Wrangel som belöning för Exin de

af hans åt kassubiska kusten utsända skepp tagna varorna, — Johan Kasimirs tillhörigheter —

som fördes till Stralsund. Hösten 1656 erhöll han mobilierna i jesuitkollegium i Thorn, hvilka

inpackades i kistor och fördes dädan. Den 14 okt. i Frauenburg skänkte Karl X honom för gjorda

tjänster och visad trohet starostien Baldenburg i Pomerellen med allt tillhörande såsom de förra

ägarne besuttit den, byar, verk, åkrar, beten, skogar, jakt, fisken, kvarnar, byggnader,

befintlig boskap såsom hypotek för 30,000 rdr att besittas och förvaltas af Wrangel och hans

manliga arfvingar samt höjas till intraderna, men ej afträdas till annan person. Wrangels högst

betydande brefväxling dessa åren — förvarad en lång tid å Skokloster, tills den nyligen

flyttades till Stockholm — gjorde honom väl underrättad om in- och utländska förhållanden,

sär-skildt genom en mängd militära personer å krigsskådeplatserna, inom tyska riket, hos

sjömakterna och genom Magnus Dureel om naboriket Danmark. Han hade hittills ej fört något

själfständigt befäl i landtkriget i Polen, men hade spelat en framstående roll och med

utmärkelse deltagit däri, särskildt det stora slaget vid Warschau; han hade dock ej kommit till att utföra

bragder af sådan betydelse som en Wittenberg, Magnus Gabriel De la Gardie, G. O. Stenbock,

gene-ralissimus hert. Adolf Johan; uppgiften med örlogsflottan 1655 efter öfverfarten till Pommern blef ju

dock ringa, då densamma ej kom att medverka vid eröfringen af sjökanten eller kunde

vinna Danzig för den svenske konungen. Snart erhöll han med generalgu ve rnementet öfver

Pommern en själfständigare verksamhet, som under de sig utvecklande förhållandena skulle

visa honom som rätte mannen på rätt plats och iöra honom upp till de högsta ärelystnadens

mål.

* *

*

Grannen Danmark drog alltmer uppmärksamheten till sig och dess förehafvande

tillika med den mäktiga handelsrepubliken vid Nordsjön, Holland. Till en del för det fall att

Danmark skul"e vilja företaga något verkligt mot Sverige, begaf sig Karl X, omtalar han

själf för sitt hemmavarande råd, kort efter Warschauslaget till Preussen igen, för att vara

närmare vid handen och göra en diversion samt härifrån bekvämast ha öga på hvad Holland fö

retoge såväl som bättre möta ryssarne, hvilka brutit Stolbowa-lreden och infallit i de svenska

östersjöprovinserna. Försvaret af egna land mot anfallande fiender till lands och sjös var en

hufvuduppgift för den svenska statskonsten nu samtidigt därmed att Karl X inskränkte

området för sina eröfringsplaner i Polen. Till Preussen drogo sig kriget och krigshärarne

småningom för en tid.

Konungen själf hade från bötjan varit mycket angelägen om försvaret hemma i

Sverige emot grannen Danmark-Norge. Därom vittnar hans instr. för rikets råd d. 1 juli 1655,

däri detsamma ålades att uti allt möjligt vinnlägga sig om godt naboskap med Danmark, så

att på vår sida ej måtte gifvas tillfälle till någon ovilja eller missförstånd, då sådant kunde

undvikas; att därför tillhålla och förmana landshöfdingarne på gränserna nere i landet att de

ha ett vakande öga och noga inseende, det icke något sådant måtte förelöpa; vidare tillhålla

landshöfdingarne och hauptmännen på -gränsehusen att flitigt notera allt, hvad där och hos

grannarne passerade. Komme några klagomål från Danmark, skulle rådet upptaga dem

höfli-gen, men öfversända dem till konungen »och med vänligt svar och förtröstan sända budet

tillbaka igen;» mindre frågor fingo landshöfdingarne afgöra. Hotade verklig fara och osäkerhet

för riket, skulle genast konungen underrättas, rådplägning hållas, folket uppfordras, litet eller

mycket, en del eller alltsammans, till den ort som befanns tjänligast, antingen att gå emot

utländsk fara eller stilla inländsk oro; riksmarsken fick då taga Halland och västgötasidan väl

i akt, Lars Kagg bege sig åt Kalmar; adelns russtjänst skulle mönstras och gå med ut.

Örlogsflottan måste alltid hållas i ordning; ifall af något vidrigt från Holland eller Danmark,

skulle rådet värfva kompaniskeppen och andra skepp samt båtsmän härtill.Vidare lämnade han en hemlig instr. för rikets råd och krigskollegium af d. 3 juli

1655 efter sig, angående hur med militien och hvad därtill hörer skulle förhållas vid all

oför-modlig händelse och fientligt infall här i riket. I fall dylikt ur Danmark yppade sig, så skulle

hela rådet med samfalt råd låta uppbåda soldatesken i riket på alla orter, och i hvar provins

ge order att marschera till vissa orter och läggas där i garnison, såsom följer:

Halmstad, Var berg, Laholm:

Upplands rytterireg. 300 man

Östgöta > 300 »

hela russtjänsten från Halland,

Skaraborg fotreg. 4a 5 k682 m.

Jönköpings fotreg. 4 » 479 >

Kronobergs » 1 » 132 »

Jönköping:

Jönköpings fotreg. 3 kr 248 m.

Östgöta » 1 k. 300 »

Göteborg:

Västgöta rytteri 300 m.

Adelsfanan från Uppl., Söderm.,

Västergötl., Närike, Värmland

Södermanks fotreg. I k. 100 m.

Skarabrso. Dals » 4 kr. 555»

Älfsborgs » 4 » 600 »

Värmlands > 4 » 400»

Östgöta » 2 » 200 »

Dalreg. » 1 » 100 »

Kalmar:

Smålands rytteri 300 m.

russtj. från Smål., Östergötl.

Kronobergs fotreg. 4 kr. 899 ra.

finnar till fot 100 »

Kalmar reg. » alla hemmavar.

Gottkmd:

Österbottens fotreg. 160 m.

Jämtlands skans:

Angermanks fotreg. 300 m.

Således skulle den hemmavarande soldatesk till häst och fot, 6,100 man samt adelns russtjänst

inkastas i garnisonerna vid allt ofredligt tillstånd från Danmark för att så mycket bättre

förvaras och fprstärkas. Med partier skulle man söka göra fienden skada och atbräck och

därvid gå allenast försvarsvis tillväga, »tills konungen själf med mera folk kunde komma till

undsättning och understödja verket.» Denna krigsmakt skulle sen ökas och förstärkas dels

genom värfning, dels utskrifningar till ett godt antal och förses med nödiga officerare, så att i

fejdetid både vakterna måtte så mycket bättre beställas och partier kunna utsändas.

Riks-marsken Gustaf Hom och fältm. Lars Kagg fingo aftala sins emellan om öfverkommandot,

således att endera ginge åt Halland eller Göteborg och den andre till Kalmar samt draga det

mesta rytteriet hit, men småländingarne och halfva russtjänsten till Kalmar. Allmogen skulle

tillhållas att föra sina värdesaker till Göteborg och andra större fasta städer. Passen och

sko-garne måste dragas försorg om, så att de i tid besattes genom allmogen och bönderna, som

därför uppbådas och erhålla nödiga officerare. All proviant befintlig här och hvar skulle

bringas i hop till fästningarna att där vara i behåll och förvar, på det att fienden ej måtte

bekomma mycket till underhåll i landet för sig. Särskildt skulle sötjas för lugn och säkerhet

i Stockholm, god vakt och vård hållas bl. a. på därvarande främlingar; utan pass finge inga

främmande personer färdas i riket. Kort efter öfverkomsten till Tyskland tillskref Karl X

redan d. 17 juli rådet om försvaret, särskildt vid västra kusten; han gaf ock order att upprätta

vid Stora Kopparberget af bergsmännen och betjänte ett regemente till fot, hvilket skulle vara

i beredskap om något fientligt inträffade där; något senare gaf han order om flottans

utrustning för tillkommande vår. Den 28 juli skref han åter från Stettin och befallde rådet i

anledning af några illviljandes, isynnerhet holländames farliga stämplingar, att ha ett vakande öga

på gränsfästningarna, mest Göteborg, att det icke genom något oförmodligt anfall måtte kunna

öfverraskas och intagas. Tvenne gånger skref han och befallde mönstring af hela adelns

russtjänst, hvilken skulle ske d. 20 sept., i Jönköping af Axel Lillie och Gustaf Posse för den

från Öster- och Västergörland, Småland, Värmland, Dal, Halland, hvilket sista landskap ej

förut hållit dylik tjänst under Sverige. Under fredstid medgafs enligt privilegiernas punkt 3 half

russtjänst. Rådet i Stockholm hade sammanträden häröfver, så d. 18 aug., och underrättade

guvernören i Göteborg riksrådet P. Ribbing, tillika landshöfding i Älfsborgs län, om detta samt bad

honom, i fall garnisonen var för svag, att skaffa folk till förstärkning från Älfsborgs län, så mycket

som behöfdes till verkens försvar. Den 1 sept. skref rådet till landshöfdingen Gust. Soop om

Vänersborgs befästning och till Harald Stake »i anledning af dessa tiders konjunkturer» och d.

25 aug. till generalguvernören Axel Lillie att, »efter som nogsamt kan aftagas hvad försiktighet

och vigilans denna tids beskaffenhet kan fordra», bege sig till Halland och själf besiktiga ett

som annat och göra behöriga anstalter. Han som Ribbing bletvo ålagda att flitigt brefväxla

me i Dureel i Köpenhamn. Till den 20 sept. uppbådades adelns russtjänst i Sverige och

Finland till mönstringen. Vid rådsmötet d. 23 aug. beslöts upprättandet af ett bergsregemente

och anskaffande af goda officerare därtill. Allt som nu företogs till landets försvar, skulle

göras så tyst och försiktigt, att det ej väckte någon misstanke hos grannarne.I Göteborg och i allmänhet vid västkusten höll man också noggrann vakt på skepp,

som passerade inåt Kattegat och Sundet. Med besättningen här var det slätt beställdt, och

skulle något förefalla, så var Göteborgstrakten dåligt beredd. Af Skaraborgs och Dals

regemente var en skvadron å 3 kr. 405 m., däraf flere sjuka, fördelad sålunda, att i Göteborg lågo

209 gemena, å Kyrkogårdsholmen 30, slottet 36, Billingen 12, Ryssåsen 24, Gullberg 10, i

Vänersborg 18. Nu hämtade Ribbing hit genom öfversten Johan Stake från Dal officerare och

gemena. Af Älsborgs reg. voro 120 man och arbetade på Kyrkogårdsholmen och ungefar

150 m. lågo i länet hemma, hvilka nu kallades hit också; mer fotfolk var ej att tillgå, båda

skvadronerna voro 6—700 man; men ryttare skulle han draga dit. Kyrkogårdsholmen, som

var viktigast, besattes med 100 man och arbetades på hela året, så att den sen var ej så lätt

att öfverrumpla. Generalkvartermästaren Johan Wärnschiöld var den som skötte

befästningsarbetena här och annanstädes. Då vintern kom, inställdes desamma mest, och en del af

folket hemförlofvades. Eljest hade hela sommaren och hösten allt varit politiskt lugnt och stilla

här bortåt. Detsamma berättade landshöfdingen i Kalmar län Georg Sparre från den trakten.

Om danskarne hördes intet annat, än att de voro mycket måna om att visa sin fredskärlek

mot Sverige. Det sades ha blifvit genom kunglig kungörelse påbudet i alla nästgränsande

kyrkor hos grannen, att hvem som ertappades med förande af sådant tal, som syftade åt

o-enighet emellan rikena, skulle drabbas af hårdt straf); och Sparre gjorde sitt bästa att befordra

god vänskap med naboskapet. Efter vapnasynen reste Lillie ner till Halland; soldaterna där

sågo jämmerliga ut med deras slarfviga paltor och sönderrifna vallmarskläder, skref han;

fästningsverken och kronans hus voro ytterst bofälliga, isynnerhet Laholms; medel till

reparationer hade saknats i 3 år. Året 1655 gick öfverallt i Sverige och Finland stilla-till ända liksom

en del af 1656. Hvarken rådet eller krigskollegium gjorde heller något vidare åt försvaret; den

kvar-lämnade militien besteg sig i Sverige och Finland till 25 kr. 4011 man, garnisonerna i Sverige

och Halland 9 kr 1662 man, (enligt en kanske något lågt beräknad uppgift). Fästningarna, öfverallt

mer eller mindre förfallna, fingo vara så, ehuru förbättringar skulle göras och äfven något påböljats,

såsom jämte Göteborg, i Vänersborg och vid Enholmen på Gottland, något i Kalmar, där borgerskapet

böljade bygga på Kvarnholmen. Garnisonen i Kalmar räknade (apr. 1656) 171 man, däraf 80arbetade

pä försvarsverken och höllo vakt natt och dag, så att man alltid stod beredd här i fall något

påkom. Krigskollegium påskyndade i slutet af 1655 utskrifningen i Sverige och Finland, hvilken

bestämdes till jan. 1656, och hade dem under rytteriet som höllo sventjänare att göra i

ordning rustningarna, och tillsade äfven dem som rustade för officerarnes under rytteriet och adelns

russtjänsts fordelsgårdar att mönstra och rusta ånyo för tillkommande år, alltsammans både för

att ersätta brist hos regementena ute och stärka samt förmera militien hemma.

I mars—april 1656 erhöll rådet, sade det, en del ändrade nyheter, så att det nu ej

visste, hvad af grannarne vore att vänta eller hvad att förmoda angående flottrustningarna i

Holland, och det fann nödigt att rikets kuster så å västra som östra sidan på allt fall i tid

försågos, samt skref härom till vederbörande i landsorterna. P. Ribbing berättade i midten af

april 1656 från västgötasidan, hurusom danskar och holländare i trakten förde mycket

politiskt tal och att allestädes på landet det utspreds, att Karl X med sitt folk skulle lidit en

märkelig skada; men allt höll sig fortfarande lugnt, äfven sen den stora holländska

örlogsflot-tan kommit förbi och gått till Sundet; folk göra blott stora ögon däråt, skref han d. 16 juni

och d. 27, att dock någon oro förmärkts där i anledning af de danska och holländska

örlogs-flottomas liggande i Öresund. I Holland gjordes nämligen för att ge diplomatien hos de

nordiska makterna vederbörligt eftertryck samt bevaka handelsintressena hos dem och i

Östersjön stora rustningar af örlogsskepp våren 1656, hvarpå Generalstaterna sände en betydande

örlogsflotta å 42 segel under sina förnämsta sjöhjältar, Ruyter, Tromp, Opdam, till Sundet,

där skeppen lågo från de sista dagarne af maj och till närmare midten af juli.

Underhandlingarna i Köpenhamn mellan den ofvannämda holländska ambassaden och danskarne hade

fortgått under vårmånaderna och fingo nu en lifligare fart, samtidigt därmed att den

ofvannämda forbundstraktaten mellan Sverige och Danmark till inbördes och Östersjöns försvar

vardt, till stor del genom holländarnes inflytande, resultatlös; danskarne framställde fordringar,

dem Karl X ej kunde gå in på, såsom att England och Holland skulle däri inneslutas, och

de ville ej lofva afstå från sina förbund med andra makter ingångna rörande Östersjön, till

skada för Sverige. Dureel hölls i okunnighet om de dansk-holländska förhandlingarna; han

protesterade mot den främmande krigsflottans närvaro i de nordiska farvattnen, men förgäfves.

Med tillstånd af Fredrik III och tvärt emot Karl X Gustafs vilja och bemödanden passeradeden holländska flottan Öresund och lopp d. 13 juli in i Östersjön och vidare till Danzig samt

följdes i slutet af aug. af 9 danska örlogsskepp dit. De tysta förhandlingarna mellan danskar

och holländare resulterade i en försvars- och garantitraktat d. 16 aug. 1656 för staden

Danzig mot svenskarne. Samtidigt ungefar eller d. 17 juli 1656 hade Sverige lyckats i London

genom Kr. Bonde afsluta en vänskaps- och sjöfartstraktat med England, men ej nägot vidare,

intet förbund om bistånd af dess örlogsflotta i Nord- eller Östersjön. I Preussen fördes sen

maj 1656 mellan en ditsänd holländsk ambassad och svenska statsmän, främst rikskanslärn

Erik Oxenstierna underhandlingar om ett förbund, som var ägnadt att bryta udden af

Hollands politik emot oss och försäkra Sverige om dess fortfarande vänskap, och allra helst

af-lägsna Danmark och Holland från hvarandra. Men om dessa misslyckades? — Vid Danzig

kvarlågo den holländska örlogsflottan och de danska krigsskeppen till fram på hösten, då de

återvände hem hvar till sitt.

Karl X skref till det hemmavarande rådet d. 17 maj 1656 att ha vakande öga på allt, på

rikets försvar och tillstod att den svenska militien må bli hemma i landet därför; d. 13 juni till

amiralitetet att sörja för det Axholms slott väl försåges, god vakt hölles i skären och att man

vore beredd mot all oförmodelig händelse; s. d. till riksmarsken att ha god akt på

gränsfast-ningarna, i synnerhet Kalmar, Jönköping, Visby, att Enholmen måtte befästas, avenyerna som

vette åt sjön bevakas; den 18 åter till amiralitetet, att de 6 segelfärdiga örlogsskeppen må

stanna hemma, att man låter jakter och små farkoster kryssa mellan Stockholm och Kalmar

att hålla skären rena och säkra. Beträffande försvarsberedelserna mot Danmark och äfven

Holland från den tyska sidan, så lät Karl X i slutet af maj veta, att Königsmarck väl

be-höfvesi Bremen till dess försvar, och ålade d. 4 juli regeringen i Pommern, emot befaradt

angrepp där, att hålla ett vaksamt öga, reparera befästningarna i Stettin, Stralsund, Anklam,

Demmin, främst garnisonsorterna, lägga nya skansar om behof giordes, proviantera väl, ha

städerna att anskafla fotfolk, ridderskapet att ge kvarter åt de nyvärfvade; i Wismar skulle

befästningsarbetena fortsättas. Den 5 juli tillskref konungen åter rådet i Stockholm angående

gränsfastningarnas och andra orters och äfven avenyers besättning med folk och förordnade,

att det öfriga hemmavarande krigsfolket måste stöta samman under riksmarskens ledning och

formera ett corpo, som sätter sig mellan Jönköping och Göteborg, att desto bättre se upp med

naboskapet och göra motstånd mot fifentligheter vare sig i Västergötland, Småland eller

Halland; fienden torde då ej våga gå förbi detta corpo längre upp i landet. Flottan skulle hålla

sig hemma vid Vaxholm i beredskap, skansar läggas å lämpliga orter vid inloppen i skären,

trånga sund och genomfarter stängas med pålar och bommar till att hindra fientliga anlopp;

landshöfdingärne skulle tillställas bref om utskrifningen och militiens förstärkning. S. d. skref

konungen ock till alla landshöfdingarna om den från grannen hotande faran och att göra

anstalter hvar i sin landsort till att möta den, sammankalla invånarne i länen och ha dem att

ge den utskrifning som eljest skulle gå till vintern, och att den anställes å hvar io;de man

utan åtskillnad, af skattlagdt frälse, krone och skatte, rå och rör, att adelns russtjänst

fördubblas, prästerskapet fördubblar sin bevillning och tillsätter 1 ryttare, borgerskapet strax ger den

utlofvade kontributionen och allmogen råghjälpen. Rådet fick den 6 juli påminnelse om det

ena och det andra, »efter Danmark begynner fläta sig in med andra våra vidrige», och ålades

bl. a. att hålla kompaniskeppen kvar hemma samt ock i beredskap att nyttjas, likaså hålla

båtsfolket vid handen, ej förvänta att danskarne antasta oss; konungen ville å sin ort göra hvad

reson var. »Jag skall taga Gud till hjälp och vigilera uti allt, det jag någon tid vet lända

fäderneslandet till säkerhet, antingen uppå den ena eller andra sidan». Guvernören Volkman i Wismar

fick d. 12 juli order att reparera kastellet Wallfisch och hålla sig i positur, jämte Erik Stenbock taga

fästningarna i ögonsken och berätta, hvad nödigt var i dem att göra; Volkman^ borde värfva 1

regemente till fots att förstärka garnisonen med. Till Erik Stenbock skrefs samtidigt

omgräns-fastningama i Pommern och att värfva 1 skvadron fotfolk. Kort efter erhöll densamme

befallning, d. 15 juli, att resa till Halland såsom guvernör, taga fästningarna där i sikte och

hålla sig i position. Till Pommern beordrades senare mer infanteri. Folket af Upplands,

Västgöta, Smålands, Östgöta regementen, som efter Warschaus fall kom tågande därifrån till Thorn

i juli, befallde han d. 26 att föras hem till Sverige och brukas där.

I Stockholm och trakten omkring liksom hos de regerande väckte den främmande

armadans närvaro stor bestörtning och oro. Öfverläggningar höllos i rådet i

maj och juni om faran. Energiska anstalter vidtogos här till lands och sjös, och

man önskade konungens närvaro i riket. Riksmarsken Gustaf Horn fick resa tillKalmar och öfverlägga med Lars Kagg och till Västergötland och Halland att se till dessa

landsändars värn. Riksamiralen säg till flottans utrustning och fick bli kvar i Stockholm jämte

det öfriga rådet, som ej behöfdes annanstädes. Arvid Forbus, kommendant och chef för

mi-litien i Stockholm, fick sig anförtrodt försvaret af staden och omnejden med dess utanverk,

som nu skulle förfärdigas; särdeles på Södermalm. Då denne förde ledningen i krigskolleg.,

fick Georg Paykull föra stadens krigsmakt och det landtfolk som ditväntades. Fyra befasta

orter funnos här: Landsort, Sandhamn, Dalarön, Vaxholm. Ulfsparre begaf sig till skärgården och

skaffade ut båtsmännen, hvilka exercerades af officerare och höllos beredda till dess försvar.

Eljest var Herm. Fleming utsedd att göra det. Gustaf Banér skulle till Hörningsholm. Erik

Fleming var i Bergslagen och skaffade folk på benen, andra fingo bege sig till västra gränsen

norrut mot infall från Norge. Flerestädes, där den ordinarie militien och utskrifningen ej

räckte till, skulle man ur huse utgå. Gustaf Adolf Leijonhufvud fick sörja för Österbottens

och Finlands försvar mot ryssarne, därtill förordnad af konungen redan i jan. 1656.

Lands-höfdingarne vid sjökanten befalldes uppsätta och bevaka tyrbåkar och vårdkasar såsom i

krigstid; alla landshöfdingar hvar i sin landsort att sammankalla de 4 ständerna och be dem

i ttd vara betänkta på folk och medel till försvaret i denna öfverhängande faran och enligt

konungens ofvannämda order begära utskrifningen nu, adeln att fördubbla sin russtjänst,

prästerskapet sin bevillning och tillsätta en ryttare, borgerskapet genast utge den pålysta

kontri-butionen och allmogen genast ge råghjälpen. På sommaren höllos landskapsmötena.

Efter litet eller intet står till att tro juten, skref konungen hem till rådet irån Nowi

Dwor d. 17 juli, så skulle man där hemma hålla sig på allt tall färdiga och i beredskap och

ej vänta på att han först kommer med armén på gränsen eller måhända intränger i landet,

utan i tid samla ihop folket under riksmarsken Gustaf Horns ledning och med hjälp af de

andra hemmavarande generaler göra anstalter till dess underhåll, skaffa proviant och använda

kronans redaste medel af tull och andra intrader och räntor till rikets försvar och säkerhet.

Instruktionen innehöll för öfrigt flera föreskrifter om försvaret i de olika landsändarna, bl. a. om

goda kommendanter i fästningarna, särskildt på gränserna, om kusterna, att sund och orter

förpålas i skären, där skepp utom rätta farleden kunde löpa, skansar anlades å lämpliga

platser vid de stora farlederna och försågos med järnstyqken, hvarpå allmogen tillhölies att

bevaka dem och därifrån skada och oroa fienden, att den samma fick officerare kunniga härför;

vidare om öfverbefälet samt att en generalkommissarie i kammarkollegium tillsattes, att Erik

Stenbock blir guvernör i Halland; angående flottan föreskrefs, att den ej måtte utlöpa i sin

helhet utan uttryckliga order från konungen; och ändtligen tillses skulle, att ingen af de svenska

undersåtarne lockades eller lopp öfver till fienden.

Riksmarsken Gustaf Horn var på försommaren i Göteborg och mönstrade garnisonerna

och krigsfolket på landet, besåg orternas tillstånd och förordnade Älfsborgs regementes

hemmavarande soldater dit på arbete; häraf voro vid midten af juni 100 man ankomna till

Kyrko-gårdsholmen och 120 till Ryssåsen; dessa jämte garnisonsfolket arbetade dagligen på

fästningsverken. Det fanns dock för litet folk till denna vidlyftiga ortens försvar och desse halfbyggda

skansars besättning, om något fientligt påkomme. Af Älfsborgs och Skaraborgs-Dals

fotknektar voro, sen medio juni, å Kyrkogårdsholmen 200 man, på slottet, Ryssåsen, Vänersborg,

Gull-berg, Billingen en 100 man, i staden Göteborg, med de sjuka, 460 man, och hemma i länen

voro af båda skvadronerna en 200 man. I början af juli voro 6 af stadens skepp hemkomna

med salt, hvaraf en del skulle föras till Jönköpings besättning, och de öfriga väntades; af

desse var meningen bilda en liten flotta till ortens försvar från sjösidan. I midten af aug.

kom-mo 4 komp. värmländingar, hvilka gjorde danskarne många tankar. En Ribbings utskickade

återkom från Norge och berättade, att allt var så lugnt, att man i Bohuslän och gränserna

uppåt helst önskade fortfarande fred, men undrade öfver att ä svenska sidan man rustade

så mycket.

Axel Lillie, som förestod Halland, var hindrad af sjuklighet att sköta hvad som

behöfdes nu och begärde entledigande. Andra personer förordnades så länge att se till försvaret

här jämte Lillie, såsom Börje Nilsson Drakenberg i Halmstad; senare på hösten kom den nye

guvernören Erik Stenbock. I början af aug. voro 4 komp. fotf. och 1 komp. rytteri ankomna

till Halmstad till den förutvarande vanliga garnisonen. Georg Sparre i Kalmar län höll enligt

rådets befallning >ett vakande öga på den orten emot en och annan oförmodelig

händelse, särdeles af den holländska flottan», gjorde anstalter ock på Öland och kusten nere vidSkåne; han hade äfven förordnat gamla officerare, skref han d. 5 juli, att jämte länsmän o. a.

be-tjänte sammanskrifva allmogen i vissa kompanier och anföra den vid behof till försvar.

Han hade haft åtskilliga kunskapare ute i Danmark att höra, hvad som passerade,

men hittills intet fientligt försport af någon betydelse. »Sant är, att här är mer rykte

ut-spridt om Danmarks fientlighet, än som från Danmark själft verkligen törnimmes», skref han.

En kapten var utsänd till Köpenhamn etc. att kunskapa, men medbragte intet nytt.

Försvarsverket pågick emellertid på landet som vid fästningarna. Allmogen var sammanskrifven härad

vid härad utmed sjökanten, vårdbäten voro reparerade oqh upprättade å nödiga orter vid

ham-narne och vissa vakter förordnade vid dem, allmogen med sina förmän å hvar ort fick order

och undervisning angående ortens försvar vid fientlig landgång o. d. De finska knektarne på

Borgholm utbyttes mot de i Kalmar liggande af Scheidings komp., som nu gingo till Öland

igen i garnison, och besättningen på Kalmar ersattes af nyskrifvet folk. Slottet på Öland

var ej synnerligen fast, och utom det fanns intet defensionsverk på ön, ehuru i förra fejdetider

varit åtskilliga forter, helst på östra sidan med hamnar. Skansen vid Färjestaden var helt

förfallen; Nik. Tessin hade konungens order att arbeta på Borgholm En karl och häst af hvar

gård fingo öländame uppsätta att bilda en trupp dragoner och rida på stranden för att

hindra fienden landstiga och fatta fast fot och endast brukas där, officerare och ammunition

gåf-vos dem af staten. Vid Kalmar skulle Kvarnholmen bringas i bättre försvarsskick än den

gamla staden och göras till ett provisionelt försvarsverk efter Wärnschiölds teckning samt bli

färdigt i år. Arbetet verkställdes med det nyligen dit indragna garnisonsfolket, 600 man, af

Kronobergs reg. och 129 man af Kalmar reg. Karl X hade tänkt sig, att en förstad

byggdes till Kvarnholmen och de varande försvarsverken omkring den gamla staden Kalmar,

hvar-ifrån invånarne skulle flytta, behötlos samt att denna slötes kastellevis till förstaden. Slottet

vid Kalmar ansågs ej vara af den betydelse som det borde. Guvernör på Öland men ännu i

aug. ej anländ var Ludvig Fritz; kommendant å Gottland Per Fleming. Konungen hade

anbe-lallt en vidlyftig befästning å ön; vid Slite skulle en skans af trä uppföras. Ingeniör Clarman

skötte verket här, efter Wärnschiöld var fullt upptagen i västra Sverige.

I Södermanlands län var Johan Sparre landshöfding; öfversten Joh. v. Vietinghoff var

sjuklig och dristade ej ensam åtaga sig soldatesken och allmogen på landet; men han kom på

rådets kallelse hit i juli och besiktigade skären och sökte skaffa officerare åt allmogen; det

befanns nödigt reparera skansame och uppbringa kanoner dit för att kunna göra motstånd vid

oförmodeligt fientligt infall. Från Stockholm var, böljan af juli, en del krigsfolk åter anländt

hit, hvilket skulle jämte det här varande och allmogen ut till försvaret. 800—900 man lågo

på vakt vid sjökusten i Stockholmsskären och sändes till DunamUnde på hösten.

Rådet gjorde litet annorlunda än Karl X befallt angående truppernas fördelning i

garnisonerna, i det mer folk drogs till hufvudstadens försvar och flottans besättning. Så blef nu,

skrefs d. 21 juni, Upplands och Östgöta rytteri brukadt ej i Halland utan kring Jönköping,

både till att försäkra passagen och vägen ner till Markaryd och Halland samt vara Halland,

Västergötland och den delen at Småland så mycket närmare, om något päfaller; blott en del

af detta rytteri blef kvar i Östergötland att ge akt på hamnarne och inloppen här och hindra

fientlig landstigning; at östgötarne låg ock något i Halmstad. Riksmarsken var i juli på

Borgholm, i aug. ännu kvar i Kalmar och gjorde försvarsanstalter; sen reste han till Jönköping att

vara emellan Kalmar län och Västergötland och ha ett vakande öga på båda. Han öfverlade

med riksdrotsen Per Brahe och Wärnschiöld, om hur Jönköping kunde bringas i bättre

försvarsskick, gjorde ock anstalter därom samt förordningar rörande Västgöta och Smålands

krigsfolk, gaf öfverstarne i landet vederbörliga order att ej låta finnas brist på motvärn, om

Danmark begynte något. I midten af sept. var han åter i Stockholm för att rådgöra med

riksrådet om försvaret öfver hela riket.

Erik Fleming och Lorenz Creutz voro på sommaren i färd med att uppsätta

bergsregementet, som inom kort blef färdigt på benen att gå emot infallande fiender eller brukas i

garnisonen. Annat folk brukades till att försäkra passagen ur Norge öfver Magnora bro in i

Värmland och till Örebro; den vägen, hvilken mycket begagnades vid handeln, var allestädes

öppen, emedan ingen skans eller det ringaste värn någonstädes fanns, men flera pass. Tvänne

utsknfningar höllos 1656, flera nya kompanier bildades, både till häst och fot. Utskrifningen,

beviljad till hvar io:e på skatte, krono och frälse, företogs på sommaren; officerare voro satta

för den värfvade och utskrifna militien. Tablå öfver den hemmavarande militien till häst cch

fot slutet af sept. 1656;Adelns russtjänst ...4 komp. 600 man Af Jönköpings fotreg. 8 komp. IOOO m

Af Upplands rytterireg. .. . 4 474 1 Kronobergs » 8 > 1200 »

Östgöta » ...4 > 584 » Skaraborgs » 6 8 to 1

Smålands » ....4 311 Skaraborgs och Dals » 5 > 730 >

Hammarskölds » ...2 » IOI Älfsborgs 6 » 950 >

Västgöta » ...4 » 458 » Närikes 0. Värmlands > 6 » 870 >

Dragoner ....5 » 680 x> Dalregementet 2 240

K. M:ts gard till fot ...i » ’3i Hälsinge 4 » 440 >

Upplands fotreg ...6 > 850 > Ångermanlands med 150

Västmanlands » ...2 » 190 % Västerb. * 4 * 560 1

Södermanlands » • 4 450 l Österbottens d:o » 6 800 »

Östgöta » ...6 » 800 » Bergsregementet » 8 » 1400

Kalmar » ...3 290 1 Finnar i Kalmar » I » 80

Slussknektar vid Arboga > I 1 150

Hemtörlofvade j> 3 » 260 »

S:a 27 k:r 3,172 m. till häst, 90 k:r 12,201 m. till fot.

Inalles 117 k:r 15.373 man.

Bland officerare märkas öfverstarne Harald Stake för Västgöta rytteri, Johan Stake

Skaraborgs och Dals reg., Bengt Lilliehöök för Älfsborgs, (kom hem våren 1656), Håkan

Nilsson Skytte för Kronobergs reg., Karl Sparre för Hälsinge, var hemmapå hösten 1656, Alex.

Irving för Kalmar reg., kom hem i febr. 1656, Klas Fleming för Bergsreg., Böije Nilsson Drakenberg

var en korttid kommendant i Halmstad, blef i sept. ötverste för Älfsborgs reg., Joh. v.

Vieting-hoff för Södermanlands fotreg., tog afsked 1656, öfverstlöjtnanterna Gustaf Planting för

Upplands fotreg. och Gustaf Ribbing för östgöta rytteri, majorerna Erik Nilsson Drakenberg vid

Upplands rytteri, J. v. Hargen vid Södermanlands fotreg. och Gustaf Anrep vid Närikes och

Värmlands, kaptenerna Adolf Fredrik Taube vid fotgardet och Jöns Krusloch vid Kronobergs

fotreg. Två komp. 224 man af Hälsinge reg. skeppstego vid Dalarön den 29 juli

på örlogsskeppen Draken, Wismar, Leoparden, Rafael, Hercules, Caesar, Mars,

Månen och Apollo. Ofvanstående krigsmakt blef enligt riksrådets förslag fördelad sålunda: på

garnisonerna följande fotfolk och något rytteri:

Halmstad, Varberg, Laholm 1360 man och

100 man rytteri.

Göteborg med skansarne .... 2,110 m. fött.

Kalmar besättning ........... 530 » »

Gotlands » 180 » »

Jämtlands skans ............. 250 » »

Örlogsflottan o. hufvudstaden 1,200 » »

Nyköping o. Jesslö........... 140 » »

Norrköping o. Vadstena..... 200 » »

Borgholm..................... 240 » »

Morast skans ......... ...... 100 m. fotf.

Uleåborg o. gränsvakt, iösterb. 670 » »

Bergslagen o. Kopparb. med

bergsreg.................. 1,400 » »

Att brukas i fält när så behöfdes: 5>772 man,

nämligen rytteriet o. dragoner 3,072 man;

af fotfolket 2,700 m. (Uppl. reg. 4 k:r 650 m ,

Södermanks 3 kr 310, Jönköp. 4 kr6oo,Värml:s

o. Närikes 6 kr 870, Östgöta 1 k 120,

Slussknektar 1 komp. 50 man.

Det hemmavarande artilleriet var ock ökadt, gevär anskaffade åt allmogen och krut

tillverkadt för behofvet. Folket excercerades. Ännu i senare delen af sept., ehuru från

nabo-skåpet intet fientligt var att förnimma, höll man sig så beredd, att riksmarsken Gustaf Horn

hade sina hästar och rustningar i Örebro stående färdiga, så att han »på allt fall och händelse

i hast kunde vara vid handen, där så sakerna fordrade».

Se här en berättelse på det arbete, som 1656 intill nov. var gjordt vid

gränsfästningarna i Sverige: På Kyrkogårdsholmens hufvudverk voro de 3 bollverken som vetta åt det

södra och stora inloppet uppmurade till fullkomlig höjd och försedda med speranser, skottänger,

och bröstvärn; vidare voro det västra bollverkets speranser jämte den stora åt homverket

vettande porten tillika med ett kruthvalf förfärdigade, och de verken som ännu vöro något

låga och ofullkomliga försågos med provisionela af trä timrade bröstvärn och pallissader;

härtill hade blott 150—160 man användts, hvaribland 56 al ortens garnison. På Ryssås voro

borgens 2 västra och mest angripliga bollverk uppmurade till så stor höjd, att fienden utan

stegar ej kunde öfverraska dem, hvilka ock för ötrigt voro försedda med provisionela bröstvärn.

Den delen af murarne som fienden skulle kunna beskjuta var anlagd på 24 verkfots grundbredd

och förvarad med sträf- och förbindssamt hvalfvis lagdt tegel. På landets högsta klint var ettbatteri med provisionela bröstvärn och skottänger utgjordt, jämväl skansen som f. d. på den

östra och brantaste sidan var alldeles öppen, tillstängd med provisionela bröstvärn och den

gamla skansens öfriga jordverk tillslutna med en pallissad rundtorn. Dessutom var ock en

stor hytta förfärdigad vid skansens västra sida för arbetsknektarne och deras officerare att

logera uti. Allt detta arbete var utfördt af 150 knektar i 10 vcrkor. Vattenverken i Göteborg,

som förut voro öppna emot den ötverraskning som en fiende både vid öppet vatten och då

isen bar kunde anställas, voro förvarade medtlst en provisionel pallissad, och den reale pallissad,

hvilken efter en kungl. resolution skulle utan om nämda vattenverk upprättas i älfven var

påarbetad. Fästningens 2;e portar voro liksom hamngapen försedda med värgrindar,

provisionela pallissader och bommar, några dammar som voro kvarlämnade i fästningens såväl som

ravelinernas graf hade borttagits och grafvarne bragts till större djuphet och bredd. Den stora

bären, som f. d. var gjord på fästningens södra åt Ryssåsen vettande sida hade man begynt

förbättra, men efter arbetet sent begyntes, så hade det för uppkommande frost skull ej alldeles

kunnat fullbordas. Dessutom voro ock åtskilliga vallar och bröstvärn, dammar, slussar och

corps-de-garden dels gjorda till nyes, dels reparerade och satta i bättre skick. Vidare voro en

krutkvarn med 2 hjul och 8 stampar samt ett kruttorkningshus förfärdigade vid fästningens

östra åt Gullberg vettande sida uti bollverket Johannes Rese. Härtill hade användts allenast

en 218 arbetsknektar mestadels ankomna i aug. samt 60—70 man af garnisonen. Vid Kalmar

hade man arbetat på hufvudvallens fodermur samt fastningsporten och bryggan emot landsidan

jämväl försett fästningens åt sjön och holmarne vettande sidor, som förr voro öppna och

värnlösa, med provisionela bröstväin, reparerat den gamla stadens verk och omfattat dem med 2:e

pallissader. Arbetet begyntes i juli; en del af allmogen omkring var inkallad att nedkasta

hornverkens siktlinier och kortiner utanför den gamla staden, enär de obesatta skulle tjänat

fienden till betäckning. Kråkeskärs skans vid Färjestaden på Öland var likaså provisionaliter

och i hast förbättrad med hjälp af allmogen och vallens utankant jämte en del af bröstvärnens

innerkant uppsatta med en stor och kalklös foder mur samt valltorf; vidare var det meningen

att skansen skulle omfattas med en pallissad och med frisiska ryttare samt dubbla grankrakar.

Vid Halmstad voro afsnedets fodermurar till det mesta färdiga och försedda med provisionela

bröstvärn; likaså voro utanverken för portarne och bärarne jämte själfva fästningens och södra

kavaljerens vallar och bröstvärn på åtskilliga ställen förbättrade och några lödiga traverser

anordnade, dels bollverken, dels vallgången och dess gator till att täcka emot bergen.-

Dess-förutom hade man ock med tämligt besvär måst reparera bron öfver Nissan, hvilken föregående

sommar till stor del nedföll. På Varberg voro vallar och bröstvärn samt taken öfver

proviant-och några andra hus förbättrade, men muren och spelbommarne, som på fästningens västra

och norra sida af sjön voro skadade och byggfäliiga, hade man dock ej kunnat reparera. På

Laholm hade man omsider fått tak öfver kruthvalfven samt slottets och utanverkens bröstvärn

upplagdt; bemälte utanverk hade pallissaderats; men den pallissad, som på slottets bröstvärn till

blindo var uppsatt likasom äfven stormpålarne därstädes, voro mestadels afruttna och odugliga.

Likväl hoppades man under innevarande vinter att erhålla verke till att göra nya sådana och äfven

ersätta traverserna i Halmstad med nya samt uppsätta och förbättra segelbommarne vid

Varberg. På Jönköpings slott voro de 2:e bollverken vid Munksjön, som i många år stått

ofullbordade, nu gjorda provisionelt värndugliga medelst fodermurar utan kalk samt timrade

jordkistor och jordbröstvärn; likaså voro de orillioner, flyglar, siktlinier och andra delar, som från

fältet eller staden voro insnedda, betäckta med traverser och bröstvärn. Anordningar voro ock

gjorda att upptaga förborgens verk och försvara dess östra vid kanalen mellan Vättern och

Munksjön belägna sida med ett provisionelt bröstvärn åt staden, vidare omfatta utanverken

med en pallissad och omtäcka den obestrykliga tenaillen samt höga stranden vid Munksjön med

en pallissaderad kontrapproche jämväl att portarne och lönnportarne samt broarna och

kon-traminornas skotthål på sätt som vid denna tid bäst låter göra sig blifva försäkrade. Dessutom

voro anstalter gjorda att stadens östra sida förses med nya provisionela verk,

efter det rysse staket, som förut uppsattes där, var till det mesta odugligt. En del timmer

var redan framfördt till dessa arbeten, det öfriga väntades efter hand. Vänersborgs skans och

dess kontrappocher och hus voro lagade och förbättrade; några nya hus hade här ock

upp-byggts för garnisonen och provianten. Men Vänersborg skulle göras till en befäst stad efter

nyaste mönster; hvartill flera förslag uppgjorts; det bästa var följande. I staden behöfdes 4

(ej 5) reala boll verk på de sidor, som fienden kunde angripa med approcher, hvarigenom en

del byggnads- och garnisons kostnader sparades. Halfva stadsbollverket på kastellets östra sidaskulle jämte det reala bollverket vid gamla skansen komma på tjänligare plats och närmara

Vänern och Vassbotten. Ehuru några kvarter bli efter detta förslag dels utelyckta, dels

sönderskurna, så fick dock staden vid pass 460 tomter, alldenstund i hvart helt kvarter, som enligt

kunglig befallning anlägges på Skräcklan, rymmas 28 tomter, betydligt större än i en befäst

stad var brukligt. Ehuru flera kvarter gingo bort, voro dock kastellet, stadsbollverken samt

kastellets fria plats och vallgatorna af sådan storlek, att en flygande armé skulle jämte den

ordinarie garnisonen därinne kunna rymmas. De reala åt landet vettande bollverkens spetsar

komma 445 och 465 vanliga steg ifrån hvarandra etc.; skyddslinier bli såsom nu i bruk var

kommet. Detta var allt som borde ihågkommas angående kastellet samt stadsverken så vid

sjö- som landsidan.

Till våren skulle alla dessa befästningsverk, dem riksmarsken på sommaren satt i

gång, liksom ock Vänersborgs ytterligare befästande med makt fortsättas, att de en gång måtte

bli fullt färdiga. Garnisonerna skullle öfverallt hållas öfver vintern något förstärkta utöfver det

i fredstid ordin, antalet för att bl. a. göra vinterarbete vid fästningarna. Också underrättades

konungen i jan. 1657 därom, att gränsfästningarna voro icke blott utöfver den ordinarie

garnisonen försedda med manskap utan ock kommendanterna tillvarnade att se upp, så att

hvar-ken genom öfverrumpling eller eljest någon fara vore for dem. Sant var således, hvad Gustaf

Horn i krigskollogium skref d. 21 nov. 1656 till konungen, att man här i Sverige i förleden

tid och ännu var i verket med att göra all möjelig flit och anställning att sätta sakerna i den

författning och skick, att allt fientligt våld skulle på den danska sidan, ifall man där beslöte

sig för fredsbrott, tid- och behörligen varda mött och afvärjdt; och detta skedde under de

»osägeligen stora bekymmer, viktiga affärer och öfverhopade krigslast och besvär», hvari

konungen befann sig å sin ort. Budskickningar gingo då och då mellan myndigheterna hemma

och konungen ute; riksrådet Gustaf Pedersson Banér sändes med krigskollegii bref och memorial

i sept., Svante Banér samtidigt af M. G. De la Gardie till konungen, Scher. Rosenhane var

med flottiljen, som förde drottningen ut, och återvände samtidigt med förhållningsorder.

Örlogsflottan hade naturligtvis ock sin stora roll vid försvaret 1656. I maj befallde

rådet amiralitetet att göra i ordning densamma till att gå ut i sommar, men laga att det

skedde allt så oförmärkt och utan något väsen. Reparationerna hade pågått flitigt; några

ör-logsskepp ansågos omöjliga att repareras till fyllest och man var betänkt på att kassera dem,

såsom Kronan, Scepter, Tre Lejon; Äpplet ansågs knappt värdt ge en reparation, Oldenburg

kunde, färdigt, komma att göra 1—2 resor, Farna och Neptunus några sommarresor, Nyckeln

var det någon fråga om, Recompens blef klart med stor kostnad, Hafsfrun erhöll en grundlig

reparation, Svärdet, Salvator och Fides voro de lindrigast skadade och blefvo färdiga i maj.

Hvad flera af dessa 13 skepp, om de dugde, skulle brukas till, var att gå med transporter,

budskickningar o. d. Några örlogsskepp nybyggdes hemma, däraf 1 större och 1 mindre i

Göteborg. Följande kunde brukas såsom örlogsskepp och vara med i kriget till sjös: Draken,

Cæsar, Carolus, Hercules, Maria, Wismar, Amirant, Mercurius, Månen, Apollo, Leoparden,

Falken, Rafael, Västervik, örnen, Fortuna, Svanen, Hjorten, Phoenix, Jägaren, Höken,

Näktergalen, Mars och Simson, snart äfven Elefanten; alla dessa 25 voro ock färdiga i maj,

äfven-ledes 3 andra och flera skulle bli sen, sades det. Härtill kommo lastdragarne Elefanten och

Ulfsundskrejaren, bojortarne Gripen, Postryttaren, Ugglan, Jägaren, Röde Hanen, Hvita Hunden,

Svarta Hunden, den holländska galioten, inalles 10 farkoster likaledes färdiga i maj. Förgyllda

Flundran och några till voro å preussiska kusten. Vidare räknades till flottan ock Rosgalejan

i Göteborg vid tullen, Danske Prinsen vid tullen ä Dalarön, bojorten Ödlan samt 25 mindre

farkoster, nämligen 7 gaffelstrussar, 9 stora roddjakter, pråmar, skutor, små roddjakter o. d.

Genom P. Ribbing skaffades förteckning på värbara och monterade kompaniskepp att tillgå

vid behof i Göteborg, hvilka voro 19 till antalet med 360 kanoner; i Stockholm hade man

tillgång till 34 sådana med 796 kanoner. Med hertigen af Kurland skulle afslutas köp att öfver*

taga 4 af hans bästa örlogsskepp. Det var förnämligast Ulfsparre jämte andra som en tid

skötte arbetet i amiralitetets kollegium och å Holmen, Martin Thijssen Anckarhielm i Göteborg.

Bestyckningen var ock d. 22 maj gjord å 14 af de skepp som då voro hemma; de andras

arbetades dagligen på; ammunition och proviant sörjdes för så småningom. Alla 3 regementenas

båtsmän och bösseskyttar skulle tillsammans räkna 5021 man, däraf 175 voro i vintervakten,

4846 man hemma i landsorterna; men vid d. 20 juni var allt sjöfolket som hörde till amiralitetet

och sjöstaten uppfordradt, en del redan kommen till Stockholm och resten väntades med första.

I juni månad gingo ock en del örlogsskepp ut i Stockholmsskären och sen andra, allt efter somde blefvo färdiga. Klas Bielkenstierna skulle föra befalet öfver flottan här ute och erhöll af

rådet sin instruktion d. 24 juni, att bevaka inloppen till Tälje, Nyköping, Östgöta och

Små-landsskären, möta våld mot våld och befästa Dalarön och några andra orter; i midten af juli

gingo 310 man soldater och båtsmän att arbeta på skansen där; vice amiralen Gustaf Wrangel

till Adinal sändes d. 28 juni med Jägaren och Näktergalen, Danske prinsen, 2 jakter, 1 cs^ping

och 15 lådjor samt 288 man sjöfolk, 205 man landtfolk, inalles 492 mans besättning til1

finska hären mot ryssarne; hans flottilj och besättningen ökades något i Finland. Fem skepp,

Carolus monteradt till amiralsskepp, Månen, Falken, Apollo, Svanen, gingo till

Preussen och skulle stanna vid Danzigerredden; Gripen, Postryttaren, Ugglan, galioten Förgyllda

Flundran, Jägaren och några till voro redan där; de hade gått vid slutet af april men skulle hem

igen. Röde Hanen skulle gå dit i slutet af maj och än några andra voro annanstädes ute i

kronans tjänst. Verket vid Vaxholm togs i juli i betraktande af riksmarsken, riksrådet Paykull

och Gabriel Oxenstierna, cch man såg efter hvar bekvämligast i skärgården skansar kunde

anläggas. Oxdjupet försänktes ånyo med 2:e gamla skepp m. m. Sex skepp hade på våren

varit ute med drcttningen och återvände efter hvarandra snart nog; fyra af dem skulle ligga

vid Danzigerredden. Hvita Hunden sändes den 28 juni med ammunition till Viborg och Narva,

Draken var ny och Bielkenstiernas amiralsskepp. Sen i juni låg största delen af örlogsflottan å

Strömmen, den 15 juli gick Bielkenstierna med den till skären och därpå till Älgsnabben samt

låg där med 20 örlogsskepp, att vakta och se till det icke någon främmande krigsflotta

oför-modeligen måtte komma och tillfoga någon skada. Besättning landsoldater (23

aug.) å flottan vid Dalarön bestod af $47 man (2 kr Hälsinge 236 m., 2

Gerfelts reg. 216, 1 Dalreg. 89, 6 reg.offic.) Tvänne skepp, Falken och Svanen, voro

ute på kryssning, det förra neråt Gottland och visiterade alla hamnar, det senare åt Öland

och längs östgöta sidan. Den 28 aug. underrättades Bielkenstierna att gå från Älgsnabben

och falla ankar vid den orten där skansen byggdes och låta folket arbeta på densamma. Den

5 sept. rapporterades, att örlogsflottans tillstånd var godt; vid samma tid beslöts, att 6 skepp

eller fler fingo gå under Bielkenstierna att hämta drottningen i Preussen, men resten under

amiralen och tygmästaren Rikard Klerck bege sig hem, att af besättningen på denna flotta kunde

småländingarne, östgötarne och ötändingarne därute få hemlofoch behållas blott så mycket

folk som behöfdes för skeppens hemförande. Den 23 sept. gingo Amirant, Månen, Apollo,

Mercurius, Hjorten och hämtade drottningen. Vid samma tid fingo Phoenix och Höken resa

med ammunition — och 200 soldater — samt krut till Riga och Rewal och sen kryssa mellan

ösel och Kurland; likaså fick kapten Gustaf Sperling resa vid d. 11 sept. med Falken, Svanen,

Salvator att kryssa i de finska farvattnen. I okt.—nov. återkommo de utevarande skeppen,

drottningen den 1 nov.; af de med Gustaf Wrangel utsända återvände blott Jägaren, de öfriga

lågo i Viborg i vinterhamn och reparerades. Den 29 nov. voro alla skepp återkomna till

Stockholm, äfven Appollo och Elefanten. Kort förut hade man Karl X:s order af den 28 och

30 sept. att låta Höken och Phoenix samt tjänliga små farkoster och lådjor gå till DUnamUnde

med materialier —■ och sen hålla sig där, konungen tillhanda och i beredskap och äfven att

Gustaf Sperling beger sig med sina skepp dit. De 2:e förstnämda gingo visst, Sperling med

sina möjligen ock. —

Karl X hade sitt hufvudkvarter i Frauenburg i Preussen sen d. 1 sept. 1656 någon

tid. Det var samma dag som i Elbing fördraget slöts med Holland, hvilket blef ett förnyande

af förra förbund ehuru ej emot Danmark mer. Den politiska ställningen syntes mycket

bekymmersam, och konungen kände behofvet att öfverlägga med de närvarande af rådet om

hvad göra, om lämna Polen och gå mot Ryssland och hur undsätta Riga med Livland, eller

om gå mot Danmark och således börja ett nytt krig, om han därför icke skulle resa hem,

eller ändtligen om möjligen stanna i Polen och fortsätta kriget här; vidare ock att öfverlägga

om förbindelserna med andra utrikes makter, England, Frankrike, Holland, om det nya

fördraget med Brandenburg, om Siebenbiirgen, kossackerna. Till dessa viktiga öfverläggningar

kallades ock Karl Gustaf Wrangel genom kungabref d. 12 och 14 sept.

Wrangel hade den 30 aug. kommit till Danziger Haupt och öfvertagit befälet öfver

trupperna i detta lägret och i närheten tills vidare med uppgift att fortsätta

fortifikationsarbe-tet, samt kommenderade ibland ut afdelningar emot Danzigarne. Han aflöste G. O. Stenbock,

hvilken lämnade d. 2 sept. och nu fick i stället ett annat maktpåliggande befal mot fienden

åt Ostpreussen, hvilket lade nya lagar till dem han förut vunnit i detta kriget. Han fick order

att gå med en del trupper till Memel och sen åt Livland och undsätta det. Han medhade enligtKarl X:s egen uppgift 6,000 man till häst och 2,000 till fot, slog vid Filippowo d. 12 okt.

fienden (se bataljplan n:oli) och befriade Radziwill, hvilken jämte den brandenburgska fältherren

Waldeck lidit ett kännbart nederlag mot Gonsiewski, som enligt Stenbock hade 4,000

polacker och några hundra tatarer, vid Lyk d. 23 sept.

Wrangel skaffade genast folk, så att en 600 bönder kommo och dagligen arbetade vid

Haupt. Bland dem som voro ute med afdelningar emot danzigarne märktes grefve Klas Tott.

På konungens order gjorde Wrangel och Mardefelt en bro öfver Weichseln vid Graudenz.

Den 6 sept. företog den förre med 200 hästar en kavalkad till WeichselmUnde att inhämta

närmare kännedom om de utanför liggande danska och ho"ländska örlogsskeppen samt fann 8

af de förra — 5 goda och 3 mindre — och af de senare 42. Den 17 juli hade de holländska

skeppen kommit för Danzig. Tillståndet i lägret bland soldatesken var dåligt; 2:e nya

rytteriregementen hade ditkommit. För det mesta var allt stilla där och intet eller föga att göra;

pesten härjade; danzigarne sände ut partier isynnerhet åt Dirschau för att rekognoscera, men

äfven åt Haupt. Den IO sept. på morgonen kom således ett parti, natten till den 11 sept.

ett å 400 hästar ända in på svenskarnes läger. Wrangel å sin sida gjorde ej mycket mot dessa

ströftåg, sen han hörde om Elbingerfördraget, hvari det stod staden fritt att låta innesluta sig;

den 11 erhöll han konungens order att i följd af samma traktat ej mera oroa danzigarne

med partier samt härom vederbörligen underrätta dem, blott att möta dem, ifall

de ändå skulle fortsätta med dylikt ströfvande. Ett sådant fall inträffade redan den 13; då

grefven af Nassau vågade sig ett stycke utom lägret, stötte ett parti danzigare på honom i

dimman hvarvid han vardt sårad i armen af ett skott. Wrangel skyndade till och satte efter

partiet ända till MUnde och tog 2 till fånga. I Werder låg en del regementen och af dessa

skulle han vid mediet af sept. draga in 3:e till lägret för att stå där så länge. Sen fick han

befallning att låta 24 komp. af 5 namngifna regementen — Homburgs, Stenbocks, Biermans,

Wittenbergs, generalissimi — samt 1 regem. under Douglas gå att förena sig med G. O.

Stenbock, men andra komp. — af Waldecks, markgrefven Karl Magni, Stenbocks, Biermans,

Wtirz-burgs — förbli i lägret. Vid d. 15 sept. begaf sig Wrangel, sen han helt evakuerat huset

Grebin vid Danzig och förstört dess fästningsverk, till Frauenburg. De viktiga

rådsöfverlägg-ningarna här inför konungen d. 13, 14, 27, 28 sept. och 9 okt. medförde flera resultat. Den

9 okt. ändrade Karl X sin plan att låta G. O. Stenbock gå till Memel eller till Rigas

undsättning, då brandenburgarnes nederlag vid Lyk och de kurfurstliga rådens vack-

lan i det vänskapliga förhållandet till Sverige medförde faran att likasom bli inklämd mellan

ryssarne och polackarne. I stället vardt undsättning för Riga och Livland till sjös till

Ny-miinde så mycket nödvändigare; konungen för sin person beslöt stanna och ej resa hem.

Kriget i Polen fortsattes. Ett hufvudämne för uppmärksamheten var Danmark och det med

denna makt alltmer öiverhängande kriget, vare sig Sverige skulle anfalla först och förekomma

eller vänta dess anfall. En mängd nya försvarsåtgärder hemma och ute å tyska sidan blefvo

i följd häraf nödvändiga samt satta småningom i verket; och härmed följde ock en del nya

utnämningar af militära personer och andra. Den betydelsefullaste var den som föll på K. G.

Wrangels lott, i det han genom kungabref d. 24 sept. 1656 erhöll fullmakt att vara

ståthållare i svenska Pommern. Härmed gafs uppslaget till den stora roll denne man sen från tyska

sidan kom att spela i det 2:dra Sundskriget. Men omedelbart öfverhängande var ju ej detta

kriget med Danmark, helst både Fredrik III och Karl X vid denna tid beslöto sig för

reassum-tion, återupptagande, af forbundstraktaten i Köpenhamn under kurfurstens medling; den hade

sen febr. innevarande år legat nere.

I Riga hade ej blott den nye guvernören Simon Grundel Helmfelt utan ock

generalguvernören Magnus Gabriel De la Gardie satts för en tid ur stånd att sköta sina resp.

befattningar i kriget med ryssarne, och själf kunde konungen med hufvudarmén ej gå däråt, såsom

han något hade varit betänkt på. At den hanlingskraftige K. G. Wrangel gaf han då med

memorialet d. 11 okt. uppdraget att resa till Riga för en tid och sköta försvaret af staden

samt föra kriget med ryssarne. Riga skulle undsättas med en hel del krigsfolk, såsom ur

Tyskland 800 skottar, Sverige 600 man, från Rewal 400 tyskar, Pernau 400 skottar; och Wrangel

skulle medtaga sjöledes det folk, som var bestämdt att gå härifrån. Allt detta folket jämte

hvad Wrangel kunde på stället uppbringa skulle bli en styrka å 3—4 tusen man till häst och

fot under honom att agera mot ryssarne, drifva dem ur utanverken och ruinera deras läger

etc. Jämte Dela Gardie skulle Wrangel taga i akt äfven andra orters försvar så till lands som

sjös och därför ha vid handen en del båtar och farkoster; tillförseln till Riga kunde ske äfvenfrån ösel och från Sverige. Härjämte ärnade Karl X sända landvägen en tämlig hop

infanteri till Livland, såsom 5000 man under Douglas, hvilka kunde förläggas i borgläger, där de

kunde vara i trygghet, t. ex. å ösel, helst om Riga öfvergåfves af ryssarne. Livlands tillstånd

var nämligen för svagt att af ordinarie medel kunna uppehållas. Pernau skulle så mycket som

möjligt repareras och tagas i akt, ty här liksom vid Nymunde skans måste ryssarnes

förmodade afsikt att söka vinna fast fot vid Östersjön hindras med all makt. Högnödigt var ock

att vidare taga Finland med Ingermanland väl i akt, där ryssarne ock förmodades till vintern

göra infall någonstädes. Wrangel lades på hjärtat att dit förordna till försvaret 1000 man till

fot af finskt eller svenskt nationalfolk, sen Riga var utan fara. Han skulle ock se till att

någon ort anvisades de skepp som voro i Rigas farvatten att säkert ligga i kvarter under vintern

för att vid första öppet vatten åter vara till hands. Arensburg på Ösel skulle repareras och

på bästa sättet tillses samt öfriga orter tagas i ögnasken af någon ingeniör. Karl X var ock

betänkt på att bringa Samogitien till lydnad igen med 2000 ryttare och förena dessa med de

livländska trupperna samt anvisa kvarter åt dem under vintern här och i delar af Litthauen.

Hertigen af Kurland behandlades fortfarande med mildhet och tilläts förbli i sin neutralitet.

De 2—4 örlogsskeppen borde afhandlas honom. Ryssarnes strusser på Riga skulle Gust.

Sperling hjälpa till att förstöra. När isen kom, skulle Wrangel låta den svenska flottiljen här

löpa hem till Stockholm igen, någon hamn på Gottland, Slite t. ex. De la Gardie, för hvilken

detta memorialet ock gällde och honom tillsändes, skulle låta hela sin krigsmakt nu ingripa

mot ryssarne. K. G. Wrangels afresa dröjde emellertid; den 23 okt. stod han ännu resefärdig

till Nymunde skans med en galiot; men redan följande dag var det uppdraget återkalladt och

hans omedelbara öivertagande at ståthållarebeställningen i Pommern en afgjord sak. Ryktet

om de tilltänkta undsättningarna lär förmått den ryske storfursten eller bidragit att förmå

honom att upphäfva belägringen och tåga bort, hvilket skedde d. 30 sept. och 5 okt. Sedan

Karl X fått säker kunskap härom, inhiberades de senast påtänkta undsättningarna till Riga;

blott skottarne, som skulle till Pernau, gåfvo sig åstad. De la Gardie och Helmfelt

tillfrisknade. Karl Gustaf Wrangel for sjöledes med örlogsskeppet Apollo från Preussen till Pommern,

där han landade d. 8 nov. å Spicker på Rugen, hvarpå han genast underrättade regeringen i

Stettin och pommerska landtdagen om sin ankomst samt öfvertagande af högsta ledningen af

hertigdömets angelägenheter. Talrika lyckönskningar från olika håll kommo honom till del.

Vid samma tid fördes ock Hier. Radzieiowsky öfver från Polen till Sverige. Han var med

i lägret vid Nowi Dwor juli 1656 och bröt ut i »prejudicerliga diskurser», då Karl X"genom

K. G. Wrangel och Gabriel Oxenstierna lät förehålla honom det och varnade. Men det halp

ej. Han dref vidlyftiga förrädiska planer och blef ändtligen i nov. satt i förvar i Elbing.

Med öfverkomsten till Pommern begynte för Karl Gu9taf Wrangel det nya stadiet i

hans historia. Han blef härifrån med de honom till buds stående stridskrafterna och

försvarsmedlen liksom en utpost för Karl X och den svenska krigsmakten i Polen mot Danmark och

det därifrån öfverhängande kriget och en hjälpande hand för stridskrafterna hemma i Sverige.

Öfverståthållaren i Stockholm riksrådet Schering Rosenhane medförde till rådet ett memorial

från okt. månad med erkännande för de goda anstalter det redan gjort, och det beslutsamma

mod£en hvar lagt i dagen den sistförflutna tiden, jämte en allvarsam uppmaning att i fall af

fredsbrott vara betänkta på alla medel och vägar att göra fienden motstånd och sätta sig i

godt försvar, men eljest inga detaljer. Den 1 sept. hade order getts om Vaxholms befästande

enligt plan, och senare i samma månad skref Karl X till riksmarsken om danskarnes förfarande

med påminnande om ett och annat igen, men särskildt läggande honom på hjärtat att, om de nu

strax skulle något företaga, försäkra den sidan åt Östersjön, medan skären voro tillfrusna, låta

rytteriet, som var bestämdt till Upplands och andra provinsers försvar där uppe, gå till de danska

och norska gränserna, hålla fotregementena i Sverige liksom dem till häst i hvar landsort till

handa och i beredskap under förevändning af fästningarnas reparation; allt måste ske i

tysthet; därför hade Karl X ock skrifvit detta bref till honom särskildt. Han ville äfven nu, att

som mycket af det svenska rytteriet i Preussen dör i pesten, detsamma förstärktes från

Sverige. Riksmarsken fick ock en särskild order d. 26 okt. att ha akt på gränserna och sätta

allt som lände till rikets försvar i sådant skick och lag, att ifall Danmark skulle ändtligen

vilja bryta lös, alla på vår sida måtte vara redo och redobogna att göra sin plikt. Det folk,

som härför skulle sänots från Sverige till Finland, fick han nu befallning att hålla kvar hemma.

Och rådet i dess helhet gaf han den 2 dec. uppmaning att till våren hålla sig på allt fall uti

god beredskap icke allenast med militien utan ock med skeppsflottan, som till första vårdagmåtte vara utrustad, och till amiralitetskollegium särskildt den 12 dec. att flottan till våren

måste blifva till alla delar utredd, enkannerligen där någon fara tillstötte utur naboskapet.

Riksmarsken och Herman Fleming skulle skaffa folk och besättning samt nödiga medel härför.

Den nye guvernören i Halland, Erik Stenbock, broder till den berömde fältmarskalken G. O.

Stenbock, fick den 15 dec. sig ålagdt att hålla ett stadigt vakande öga på Danmark och hålla

sig på allt fall i god beredskap, flitigt korrespondera med Dureel och betjäna sig af hans råd,

laga att fästningarna voro väl försedda med proviant och ammunition; synnerligen måste han

för all ting väl se sig före, att nu i vinter något anslag icke måtte hända.

Från d. 4 dec. finnes en lista på rekryter, som konungen önskade till våren ut från

Sverige, nämligen fotfolk korporaler och gemena: 1 komp. Upplands reg. 200 man, 1 k. Nairns

200, 7* Joh. Stakes till Scheidings skv. 100, 1/t Drakenbergs 100, 1 Jönköp. läns 200, 1

Kronobergs 200, V* Östgötar 120, 1 Värmlands och Närikes 200, inalles 1320 man; rytteri: 8kr

Gustaf Banérs, å 60 gemena och 25 offic. hvart, 680 m., 2 Hammarskiölds--------; till Narva och

Rewal 5520 man till fot; själf tänkte han sända från sig till Livland 2000 till häst, nämligen 8 kr

Henrik Horns, 8 Fab. Berns, 9 Douglas och 2—3 andra regementen, inalles 7,520 man. —

Då Rehnskiöld for från Preussen till Pommern, fick han instr. d. 18 sept. att tala med

kommendanterna om fästningarnas förbättring, som skulle ske i höst, proviantera magasinen, skaffa

artillerifolk och en ingeniör, t. ex. kapten Krause, att tillse fästningarna. Den 29 dec. skref

Karl X till honom angående Danmarks allehanda praktiker, att se upp, om de skulle vilja

försöka något mot Stralsund eller med list få det in. Några värfningar nu företagna skedde till

försvar af tyska provinser. En och annan officerare fick redan under sista delen af 1656 resa

hem till Sverige från Polen enligt konungens löfte med Gustaf Banér i okt., såsom Krister

Svinhufvud jämte andra vid årsskiftet. Under 1657 följde »en hop officerare».

Vederbörande hemma blefvo naturligtvis verksamma att utföra alla dessa anstalter.

Rådet tog genast den högviktiga försvarsfrågan i öfvervägande. Vid rådssammanträde den 8

oktober, — samma tid som i Preussen rådplägningarna inför konungen ägt rum — var den politiska

ställningen före. Den gamle riksmarsken Gustaf Horn framhöll, hur väl det vore om Karl X,

hvilken låtit veta, att han i egen person ärnade sig öfver till Ryssland att själf föra kriget med

denna makt, i förening med sin förnämste bundsförvant, den statskloke kurfursten af

Branden-burg, hvilken disponerade öfver en så förträfflig armé, ginge upp till Pskow och Nowgorod

samt afskure ryssarne passagen från Moskwa åt de svenska Östersjöprovinserna och det

Baltiska hafvet samt toge bra hämd på dem. Men då måste han först dock ha fred med Polen,

och trygghet från Danmark därigenom att den reassumerade forbundstraktaten slötes. Vid ett

följande sammanträde den 18 okt. var försvaret af bergslagen före; denna visade sig själf

mycket mån om sitt försvar mot ett befaradt danskt-norskt infall, hade därför bragt ihop en 1400

man samt erbjudit sig sända 1 komp. till Göteborg att aflösa därvarande krigsfolk, och

begärde nu musköter, hvilka rådet ock beviljade. Den 7 nov. taltes om garnisonerna i

gränsfästningarna, men intet beslöts; den 26 behandlades frågorna om att intet tolk från Sverige

kunde skickas till Finland för Danmarks skull, att Slite skansbefästning på Gottland skulle

fortsättas och allmogen hjälpa till därvid; d. 16 dec. beslöts, att skrifvelser skulle utgå till

landshöfdingarne vid gränserna att anställa officerare, dela ut gevär och hålla sig hvatje

ögonblick beredda för hvatje händelse, på det fienden icke måtte fä tillfälle öfverrumpla landet och

bringa folket i villervalla. Vid lämplig årstid exercerades allmogen å vissa platser i riket, dit

den fick komma. Den 18 dec. återupptogs öfverläggningen om försvaret mot Danmark.

Särdeles i Småland, Västergötland, Dal, där fienden först kunde göra infall, skulle officerare ställas

för allmogen; och marsken påminte, att som kronans medel voro mycket medtagna, städerna

och landet måtte hålla soldatesken med proviant; till landshöfdingarna afgingo bref att hålla allt

i beredskap; dessutom förehades flera förslag om sättet att möta det väntade anfallet från Danmark.

Magasin funnos flerestädes, såsom i Kalmar, Jönköping, Göteborg, Halland. I slutet af nov.

och in i dec. öfverlades om flottans utrustning till nästa vår. Rådet sände den 9 jan. 1657

till amiralen Klas Bielkenstierna påminnelse om skeppsutredning enligt ordern den 5 dec.

Till konungen i Preussen skrefs den 27 nov. och uttalades bl. a. den önskan, att hans

vaksamhet och omsorg för att afvända Danmark ifrån dess onda uppsåt och ifrån att

verkställa något anfall på Sverige måtte ha godt resultat; Holland förenade sig nog ock i fall af

ruptur med Danmark. Rådet hoppades, att Danmark, ehuruväl det som förr nog ville

betjäna sig af konjunkturerna, likväl skulle hafva betänkande att inlåta sig i öppen fejd emot

Karl X Gustaf, som hade en så segerrik armé, så utmärkta generaler och själf vore en så lyck-Hg krigsherre. Men om af otvetydiga tecken det visade sig, att kriget med Danmark vore

oundvikUgt och danskarne stode på sina i sista freden förlorade lands återbekommande och

Brömsebroiredens upphäfvande, begynte värfva något ansenUgt i Tyskland, jämväl förbunde

sig med riksens fiender »och sådant var notorium för världen och utom allt tvifvel», så

instämde rådet med konungen däri, att det var rättvist, lofligt och nödigt att man sökte

förekomma första strecket, »och så snart han begynte se sur ut och draga på värjan, då falla

honom i håret och utdela första slaget». Rådet ville uppmärksamt följa konungens marscher,

och så snart det förnam, att han begynte röra sig på denna vägen hitåt, då söka med det

manskap och de medel, som voro för handen, agera till rikets säkerhet, i hopp att konungen

på sitt håll droge största lasten och med sitt corpo trängde in i hans egna land och [-provinser-] {+provin-

ser+} på den sidan, så att sedes belli från båda hållen förlädes i hans eget land. Det hemma-

varande rådet var således ej absolut emot, att konungen började kriget med Danmark, men

hemställde detta till hans eget afgörande. Hade utskrifningen gett mer, säger Karl X till

drotsen i bref från febr. 1657, så hade man varit vuxen agera något offensive. Isynnerhet

var det ett oförmodeligt och starkt anfall man ville hålla sig beredd för, så att Sverige ej

stode såsom Danmark vid Torstenssons inbrott 1643. Eljest var ett syfte med dessa och

följande beredelser 1657 åfven hemma att skrämma Danmark till att afstå från sina krigstankar

samt lämna Sverige i fred och okvald besittning af hvad det de sista 11 åren eröfrat och

dessutom tillfälle att än mer stärka och utvidga sitt inflytande på kontinenten. »Si vis pacem,

para bellum», tänkte det således gent emot Danmark: om du vill freden, så bered dig för

kriget I Och dessa beredelser fortsattes med ifver undei året 1657.

Ett nytt skede böljar med hösten 1656 också i Karl X:s polska krig, karakteriseradt

af ett lamare förande af kriget och ett märkbart sjunkande af de svenska stridskrafterna här,

af den svenske konungens traktan efter fred och anordningar därför, beredelser för det nya

med Danmark och knytande af tätare förbindelser med Frankrike, dit han enligt memorial i

nov. sände Klas Tott för att förnya förbundet; vidare af Österrikes Ökade betydelse för Karl X:s

politik och närmande till verkligt ingripande i hans krig, ett bättre förhållande till Holland sen

fördraget i Elbing samt af den brandenburgske kurfurstens aflägsnande från hans sida, helst sen med

det nya fördraget i Labiau d. 10 nov. denne fått hvad han så mycket eftersträfvat, suveräniteten

i sitt hertigdöme Preussen. Både Bonde och Coyet reste från England och anlände till Frauenburg

d. 22 okt.; den förre blef kort efter president i kommerskollegium och for hem. I Sveriges förhållande

till England, där nu G. Fleetwood ensam skötte sakerna, föreföll intet af vikt på en tid. Kejsaren

slöt förbundet med Johan Kasimir d. 21 nov. Stillestånd slöts i kriget mellan Ryssland och

Polen i Wilna den 23 okt., därvid kejsaren hade varit medlare. Georg II Rakoczy af SiebenbUrgen

slöt förbund med kossackerna, Karl X med honom d. 6 dec. Därmed gafs uppslaget till hans

sista kavalkad uppåt Polen. Reassumtionen af forbundstraktaten i Köpenhamn kom under

efteråret 1656 ej af stapeln, ehuru kurfursten, hvilken såsom många andra potentater önskade fred i

norden, gjorde genom sin ditsände medlare Ewald v. Kleist sitt bästa. Båda konungarne sporde

upprepade gånger sina råd, om ej skäl dock vore att begynna krig med nabon och förekomma

honom, så konung Fredrik d. to sept. och 22 dec., Karl X första gången d. 17 juli och 13

okt., ej fullt så direkt återigen d. 22 dec. och för fjärde och femte gångerna i april 1657. Men

bådadera fingo afrådande svar, den förre af sitt råd d. 24 sept. och 30 dec., den senare d. 6

sept., 27 nov. 1656 och 10 jan. 1657. På de 2:e sista förfrågningarna af Karl X kunde

intet svar medhinnas.

En del ändringar inom personalen på de högre posterna försiggingo ock efter hand

vid denna tid. Generalguvernören i Bremen och Verden H. C. v. Königsmarck blef på sin resa

från Wismar till Preussen väderdrifven till Danzig och af dess magistrat tagen till fånga (d. 19

okt. 1656) jämte 2:e skepp (d. 18 och 19 okt.) med skotska värfvade soldater, hvilka sen

gingo i stadens tjänst, samt satt i förvar i Weichselmtlnde skans intill freden 1660. De andra

skeppen i följet skildes från dessa af stormen och kommo till Pillau. Redan d. 23 okt. kallades

dittillsvarande kommendanten i Wismar Joachim v. Volckman att taga kommandot öfver militien

i hertigdömena Bremen och Verden och att genast bege sig dit, ha akt på landet och alla där

befintliga orter och garnisoner och fullfölja Königsmarcks värfningar; s. d. utfärdades fullmakt

för honom att ha inspektionen öfver fästningarna där; d. 26 febr. 1657 fick Volckman order

att samverka med K. G. Wrangel. Rutger v. Ascheberg, som i febr. reste till Bremen för

att värfva nytt folk, fick d. 3 mars förständigande att, efter han skulle kommendera de

värfvade i hertigdömet, öfver 600 ryttare, bistå Volckman. Den 21 nov. 1656 var den sistnämdenyss anländ till Stade. Konrad Mardefelt befullmäktigades d. 6 febr. 1657 att vara guvernör

i Wismar och framfor allt se till fortifikationerna; i början af april var han nyss anländ dit.

Öfverstelöjtnant Erik Walentinsson blef d. 10 febr. kommendant i Warnemtinde skans; H. v.

Bttlow blef d. 17 sept. 1656 kommendant i Thorn efter Mardefelt. Erik Stenbock kom på

hösten som guvernör till Halland. Med döden afgingo, utom riksamiralen Oxenstierna,

riks-kansläm Erik Oxenstierna i Preussen d. 23 okt. 1656 och fick ingen efterträdare,

fältmarskalken Gustaf Adolf Lewenhaupt i Finland d. 29 nov, amiralen Martin Thijssen Anckarhielm i

Göteborg d. 21 mars 1657, riksrådet Jttrgen Paykull d. 1 febr. 1657; amiralen Åke Hansson

Ulfsparre var för sjukdom ur tjänstgöring den sista tiden af sitt lif (f 27 juli 1657). Också

säger sig konungen, febr. 1657, vara numera »destituerad på kapable sujetter» och i okt. 1656

efter rikskansläms död, att han hade ingen hos sig som kunde gripa honom under armame.

Per Brahe skref från Skara d. 10 maj 1657, s. d. som riksmarsken Gustaf Horn dog här,

till Karl X och beklagade, att så många af de framstående och dugande männen nu i eu hast

bortfallit. Filip af Sulzbach blef d. 10 nov. 1656 generallöjtnant, s. d. C. D. v. Dohna och

Jak. Kas. De la Gardie generallöjtnanter till fot, Henrik Horn generallöjtnant till häst. Klas

Tott hade d. 17 aug. ock blifvit generallöjtnant och Israel Ridderhielm s. d. befullmäktigats

som generalmajor, men blef tatarernas fånge liksom flere andra i slaget vid Lyk i sept. Furst

Radziwill drog sig efter den olyckan, nedstämd, ur Karl X:s tjänst. Erik Dahlberg hade

begynt sin lysande bana, fick d. 24 sept. fullmakt som generalkvartersmästarelöjtnant; öfversten

vid Skaraborgs reg. Johan Nairn dog vid denna tid och efterträddes af Johan Hård.

Thomas Gerfelt blef kommendant i Stralsund d. 24 sept. Dan. v. Arentsen blef generalmajor

till häst d. 8 jan. 1657, Fabian Berndes likaså och hertig Frans Erdtmann generalmajor till

fot. Gustaf Horn Evertsson fick d. 23 jan. ledningen af den finska militien efter Lewenhaupt,

och d. 31 jan. är kallelse daterad för Erik Gyllenstierna att vara generalguvernör i Finland

och angränsande provinser, men den »gick intet af». Karl v. Scheiding blef vid samma tid

landshöfding i Kexholms län, major Scheldon öfverstelöjtnant i hans ställe. Axel Lillie

kallades d. 20 febr. att vara fältmarskalk samt fick samma dag fullmakten med uppgift särskildt

att bistå riksmarsken i Sverige; och Erik Stenbock kallades d. 4 mars att vara rikstygmästare,

krigsråd och general af artilleriet. Vid s. t., d. 11 mars, blef artilleri öfversten Gust.

Oxenstierna generalmajor till fot hemma och skulle ha det första lediga fotreg., Friedrich v. Rappe

fick fullmakt d. 26 jan. att bli Karl X:s råd med lön på stat. Markgrefven Fredrik af Baden

reste genom Pommern hem till sitt land igen; hertig Adolf Johan återkom från sin holländska

rekreationsresa och öfvertog i mars generaldirektionen öfver de preussiska landen så i civila

som militära ärenden. Jakob Kasimir De la Gardie, något skämtsam, skrifver från Preussen

litet om intriger och privata förhållanden vid hofvet: »penningar veta vi intet här, hvad det

är, och lifsmedlen falla också så knappa, så att man inte vet, hvaraf man skall lefva». I okt.

berättar han, att Karl Måres (Lewenhaupt) hade rest att gifta sig och att han väl ej mer återkommer till

armén; men Lasse Linde var kvar. Ötverste Berent Taube, nyss anländ från Pommern, skulle

resa till Livland. Själf hade han, medan Dohna var sjuk, på sommaren en tid varit såsom

generalmajor under G. O. Stenbocks konduit, hvilken »är en önskelig hjärtans kavaljer och

kommenderar med stor douceur;» han var ock i fullständigt godt förstånd med konungen.

Om rikskanslärn däremot yttrar han d. 1 juni, att denne ej var fullt belåten, emedan Karl X

expedierade många offentliga saker, som han ej visste af; herr Rosenhane sades ock göra sig

bekymmer däröfver. »Gösta Kurck har fått väskötana och grinar mycket åt, det andra hafva

blifvit generalmajorer», nämligen bröderna Krister och Bengt Horn, hvilka skulle resa, den

förre som var guvernör i Riga, till Finland och vara under Gust. Horn Evertsson, den senare

till Rewal och vara i Bengt Skyttes ställe. I Marienburg, där konungen då uppehöll sig, var

eljest ett stort sällskap af furstar, ambassadörer och sändebud; bland de senare nämner han

främst »vår redeliga D’Avaugour». Generalen Ro. Douglas blef fältmarskalk löjnant vid d. 13 juli

1656, då Karl X tänkte sända honom till Livland med folk. Om Filip af Sulzbach yttrar Linde

en gång i början af året: »Den herrn agerar så vackert sin person, så det är en lust åt; han har

gjort sina dispositioner mycket väl». K. G. Wrangel stod högt i gunst hos Karl X. Men hos en del

af de mest framstående var han nog ej alldeles gouterad. Jak. Kas. De la Gardie skrifver till sin

bror Magnus Gabriel d. 27 okt. med anledning af hans förordnande till dennes hjälp i Livland

mot ryssarne, att han ej visste, hvad K. G. Wrangel hade att göra i Riga, och ber brodern

låta honom märka det; kommer han dit, så vore hvad Magnus Gabriel De la Gardies ovänner

härigenom söka anhänga honom, värre än allt annat. Skjortan är en närmare än kläderna,hade konungen sagt vid ryska krigets utbrott, och följaktligen Livland honom mer betydande

än allt annat Hvad i öfrigt beträffar krigsmakten ute, så led den dels genom kriget, ehuru

det ingenstädes var särdeles blodigt, dels och särskildt genom pesten, som begynte på våren

1656 samt på sommaren och hösten härjade mycket, stor minskning så på officerare som

manskap; fotfolket led mest, men äfven rytteriet, så att regementena, både de svenska och finska

och de utländska värfvade, voro vid slutet af året mycket svaga och äfven förblefvo så den

följande tiden. Från Sverige fördes inga rekryter ut, emedan för Danmarks skull allt folket

behöfdes hemma. Värfningarna, som under de äfventyrliga vårmånaderna nästan alldeles legat

nere, begynte igen efter Warschauslaget; och sen i sept.—okt. man beslutit krigets fortsättande,

blefvo de synnerligen talrika och fortforo så hela året 1657. Förra regementen eller

skvadroner sammanslogos eller instuckos i nya. En betydande omsättning i hela krigsmakten ägde

alltså rum särskildt nu en tid, vid öfvergången

En poet, troligtvis danzigare, någöt satirisk, sjung