Johan Wilhelm Karl Wahlbom 1810-1857. En konsthistorisk studie

Johan Wilhelm Karl Wahlbom 1810-1857. En konsthistorisk studie

SVERIGES ALLMÄNNA KONSTFÖRENINGS

ALBUM IXJOHAN WILHELM KARL WAHLBOM

1810-1857

EN KONSTHISTORISK STUDIE

AF

KARL WÅHLIN

MED 42 BILDERREDAKTION (FÖR URVALET AF BILDER):

G. VON ROSEN.

CARL LARSSON. ALF WALLANDER.

KARL WÅHLIN.

STOCKHOLM

TRYCKT Å IDUNS KUNGL. HOFBOKTRYCKERI

1901

AUTOTYPIERNA UTFÖRDA Å IDUNS KEMIGRAFISKA ANSTALT

{+AUTOTYTIERNA UTKÖRDA X IDUNS KEMIGRAFISKA ANSTALT+}STARKODDERS FALL. Etsning. Till trettonde sängen af Lings Asarne. 1834.

INLEDNING.

1.

Å Sverige efter Finlands förlust och Gustaf IV Adolfs afsättning fick

sitt nya statsskick och därmed den period inleddes, i hvilken vi nu

lefva, jäste och sjöd det af unga krafter i vår vitterhet. Det

naturliga behofvet af kamratlig gemenskap i arbetet ledde till bildandet af

frändskapsgrupper, förenade omkring olika tidskrifter, af hvilka de

förnämsta voro »Phosphoros», organet för de från Tyskland inspirerade romantiska

sträfvandena, och »Iduna», som skulle verka för Götiska förbundets ändamål »att

upp-lifva minnet af göternas bedrifter och att återvinna den kraftfulla redlighet, som var

förfäderna egen».

De förnämste af götiska förbundets skalder voro Tegnér, Geijer och Ling. Den

fornnordiska ämneskretsen var gemensam för dem, äfvensom det didaktiska

framhållandet af gammaldags kraft och enkelhet i motsats mot samtidens veklighet och flärd.

Tegnérs »Svea», Geijers fornnordiska dikter i första häftet af »Iduna» och Lings

»Gylfe» vunno genklang i mångas hjärtan, och ett behof började göra sig gällande

att äfven i den bildande konsten se den urnordiska fantasiens skapelser framträda.

{+7+}Den ifrigaste förkämpen för denna sträfvan blef Per Henrik Ling. Genom

helgjutenheten och högheten i sin sträfvan tilltvang han sig samtidens

uppmärksamhet. Uppfylld af ett patriotiskt-etiskt patos och af beundran öfver förfädernas

bedrifter, förbisåg han i huru hög grad en tiderna igenom fortgående idealisering

danat de begrepp om nordens forntid, som nått till hans tid. Han ville återföra

samtidens föreställningar till dem som voro rådande i vår forntid, och han trodde

på möjligheten att genomföra detta program.

»Om Ling hyste tillgifvenhet för den klassiska forntiden», yttrar en af hans

minnestecknare, »omfattade han däremot med ett slags passionerad kärlek vår egen

forntid. 1 den såg han typen för manlighet, allvar, naturlig bildning och alla dygder,

och i dess mytologi det skönaste och renaste af alla religionssystem, öfverträffande

de grekiska och romerska och närmande sig kristendomens sublima begrepp. Han

ville därför återställa den nordiska mytologien i dess förlorade rätt till aktning och

anseende, höll föreläsningar, hvari han sökte bevisa hennes djupt filosofiska betydelse,

skönheten och sinnrikheten i hennes myter, och utvecklade henne till ett system, lika

grundligt, skarpt beräknadt och i sina detaljer fulländadt, som hans gymnastik och

fäktkonst voro. Hon förtjänte, enligt hans tanke, att uttränga den klassiska

mytologien, och den bildande konsten borde ej hämta sina ämnen och former från annat

än henne.» Tegnér sammanfattade sitt omdöme om Ling i orden: »Han är själf

ett götiskt förbund, kraftigare och verksammare än vi alla.»

På uppdrag af »Sällskapet för konststudium», stiftadt af de unga konstnärerna

J. G. Sandberg, B. E. Fogelberg och J. von Breda, höll Ling åren 1814—17 en

serie talrikt besökta föreläsningar öfver de nordiska myterna såsom ämnen för

samtidens bildande konst. Härom skref J. Adlerbeth (1815) till Tegnér: »Från januari

månads slut till påsk höll Ling härstädes för ett högst talrikt auditorium

föreläsningar öfver nordiska mytologien, af verkligt stor förtjänst. Verkningarne af de

senaste årens bemödanden för nordiska myternas införande äro omisskänneliga.

Nästan alla våra unga, skickligaste målare och skulptörer hafva redan börjat att från

denna mytologi hämta ämnen för sina framställningar». Den nya riktning, som

sålunda på rent litterär väg uppagiterades och som för första gången framträdde på

en år 1818 af Götiska förbundet anordnad utställning, för att sedan fortlefva under

större delen af 1800-talet, hade sin största betydelse såsom en brytning med det i

vårt dåtida Sverige föga motiverade måleriet i nyklassisk stil och den urvattnade

akademiska eklekticismen. Om också de konstnärliga resultaten i början ej voro

betydande, så hade det dock öppnats nya områden för fantasibegåfvade konstnärer,

där de, åtminstone skenbart, icke voro tyngda af någon öfvermäktig tradition utan

manade att taga sin fantasi och sin uppfinningsförmåga i anspråk i högre grad än

vanligen plägade vara fallet.

Att förutsättningarna för bildandet af en själfständig nordisk stil ännu icke voro

för handen såg den lugnare och mera klarskådande Geijer redan från början. Så

{+8+}varm vän han än var af den fornnordiska rörelsen, förstod han väl, att en

djupgående epok i den bildande konsten icke uppkommer genom skalders och patrioters

debatter. Hans ypperliga afhandling »De nordiska myternas användande i skön

konst» (1817) innehåller på 25 sidor det kärnfullaste och sundaste, som under det

gångna århundradet i vårt land skrifvits om bildande konst. Under det att Ling i

sin oreflekterade hänförelse ansåg allt vara vunnet, endast konstnärernas håg riktades

på de fornnordiska myternas ämnen, varsnade Geijer med kritisk skarpblick alla de

ofullkomligheter, halfheter och misstag, som nästan med nödvändighet måste framgå

ur premisserna för den eftersträfvade nya riktningen. Hans afsikt var att från de

bildande konsternas möjliga försök å denna bana aflägsna de misstag, hvartill ett

godtyckligt och ytligt mytologiserande med de nordiska myterna förer». Den konstnärliga

traditionens ok kunde ej med ens afkastas, och det skulle sannolikt endast bli fråga

om en lätt omklädnad af de grekiska gestalterna och nya namn på dem. Men »den

ur hvars skapande fantasi himmelska gestalter kvälla, dens minsta omsorg är det i

sanning, med hvad namn de också må nämnas». Ett af hans hufvudargument är

detta: »Hvad är det som den bildande konsten först och främst måste ge dessa

gestalter, om den ibland dem valde sina ämnen? Den sinnliga bestämdheten, utan

tvifvel. Men med denna kommer man nu ungefär tusen år för sent, och i allmänhet för

sent, så snart myten mistat sitt lefvande underlag i den nationela inbillningskraft och tro,

där den först rann opp och äfven hade sin sinnliga friskhet». — »Man gör ej mytologier

på fri hand, och man gör dem ej heller baklänges». Han uppvisade därtill, hurusom den

nordiska mytologiens personligheter »mer bestämmas genom sina handlingar för

tanken än genom sin gestalt för ögat». — »Men all handling förmänskligar . — »1

den mån gudarne endast såsom handlande kunna framställas, bli de människor, man

må för öfrigt benämna dem med hvad namn som behagas». De dragas därigenom

inom hjältesagans område, och den götiska stammens sagokretsar erbjuda de

härligaste ämnen, i synnerhet för målaren. Men farorna ligga också nära till hands,

»ty den nordiska hjältesagan är redan i sig själf så kolossal, att den lockar till

öfverdrift i framställningen». Allt beror på att konstnären »söker storheten i mått,

ej i omått». Författaren erinrar samtidigt därom att uttrycket af den ande, som

lefver i de nordiska myterna, eller af den nordiska anden i allmänhet, alldeles ej är

bundet vid dessa former. »Ingen form hör som sådan till poetisk salighet, men väl

det som ger alla former lif och anda.» Konklusionen af betraktelserna är denna:

»Endast så vida är en återgång till det gamla lofvärd och nyttig, som man med

detsamma alltid återgår till sig själf.»

Ling kunde ej erkänna, att verkligheten skulle på något sätt missgynna hans

drömmar, och tog Geijers uttalanden så illa vid sig, att han utträdde ur Götiska

förbundet, dock under bibehållen vänskap med sin snillrike motståndare. Någon

polemik i anledning af Geijers afhandling uppkom icke.

I »Eddornas sinnebildslära > framlade Ling ett par år senare sin uppfattning af

{+9+}de nordiska myterna, i hvilka han åtminstone vid denna tid såg idel allegoriska

om-klådnader af intellektuela begrepp. Denna skrift följdes af ett bihang, afsedt för de

konstnärer, som ville ur de nordiska myterna taga ämnen för sina framställningar.

Ling beskref däri hvar och en af mytologiens namngifna gestalter med uppräknande

af alla de egenskaper och attribut, som i Eddorna tillskrefvos dem.

Medan de sålunda utsådda fröna till en konstriktning, hvars ämne skulle vara

den fornnordiska diktens och hjältesagans händelser och gestalter, mognade i

konstnärernas sinnen, medan Fogelberg i Rom grubblade öfver asagudarna och efter långt

sökande fann typen för Odin (1828), Tor och Balder (1859), medan Sandberg

upptog ämnen ur Sveriges historia och på detta område fann en flitig och alsterrik

lärjunge i tecknaren Johan Holmbergson, dog den götiska riktningen inom

litteraturen ut, sedan >Frithiofs saga» (afslutad 1823) gifvit det djupast trängande poetiska

uttrycket för hvad den hade att skänka samtiden, och Ling stod ensam kvar, »den af

sin samtid i allt missförstådde författaren», såsom han själf kallar sig, med en bitter

och halsstarrig envishet fullföljande den uppgift-han utstakat för sig.

Lings fanatism har ett sublimt drag, då han i ett slags poetisk yrsel nedskrifver

eller dikterar sitt stora epos »Asarne >, hvari all vår forntids visdom, hjältekraft och

ädelhet skulle stå fram till lärdom och väckelse för ett förvekligadt släkte. Redan

1816 hade de sju första sångerna utkommit, men först 1833 förelåg denna jättedikt

fullbordad i trettio sånger. Den är i sitt slag den omfångsrikaste dikten i hela vår

litteratur och fyller i skaldens samlade skrifter öfver 900 sidor. Af samtiden

mottogs den med aktningsfull tystnad, och det erkännande, som i enstaka fall gafs

författaren af framstående skriftställare, däribland Tegnér, var säkerligen i främsta

rummet ägnadt åt hans imponerande personlighet och det vördnadsbjudande allvaret i

hans syften. »Att Ling», yttrar Tegnér 1818 i bref till J. Adlerbeth, »i

synnerhet i »Gylfe» utsträckt mytens bruk långt öfver hvad den kan och bör vara, att han

begått ett poetiskt misstag, detta vet en hvar, i synnerhet han själf; men något

öfverseende torde dock ett misstag förtjäna, hvarpå så mycket geni, så mycken

konst, så mycket allvar blifvit användt. Mig åtminstone synas Lings själfva

förvillelser oändligt mer värda än den lumpna, alldagliga regelbundenheten, som man

lärt i skolan, eller den ännu sämre, moderna och likaledes öfverlästa regellösheten

hos våra beklagansvärda kraftgenier, som hvarken ha kraft eller geni.» Den vördnad,

hvarom detta omdöme vittnar, delades äfven af ett yngre släkte, och mest af dem,

som stodo den gamle närmast.

2.

Den tradition, som med en naturlig utvecklings långsamma och organiska

omvandlingar bibehållit sig inom den europeiska konstalstringen ända från den

italienska ungrenässansens och den äldre holländska skolans tid, allt jämt byggande vidarepå det nedärfdas och inlärdas grund, hade i det adertonde århundradet lupit linan

ut. Arfvet af renässansens kraft och gestaltningsförmåga hade mer och mer förtärts.

Synkretsen hade blifvit allt trängre, idealen allt konventionelare och disharmonien

emellan den vekligt epikureiska konsten samt litteraturens och politikens vidgade och

fördjupade syn på de samhälleliga förhållandena allt större. Rococokonsten speglade

vackert som en skimrande såpbubbla den utsökta krets, som dansade omkring den,

— och brast så lätt som en såpbubbla, utan att någon rörde vid den. Det var

legitimitetens fall på konstens område, lika naturligt och oundvikligt som störtandet

af samhällets ancien régime. Terrorismen hade här intet motstånd att öfvervinna.

Den enda svårigheten var att fylla den tomma platsen. Men hvad hjälpte det att

man ropade efter en ny konst! Hvad hjälpte det att man trodde sig äga en sådan!

En hel ny civilisation var i antågande, men den bildande konsten befann sig

åtminstone icke bland förtrupperna, öfverallt timrades nya samhällsbyggnader, öfverallt

förstod man, huru föga som vunnits och huru mycket som återstod att önska,

friktionerna mellan samhällets olika lager fortsattes och blefvo allt starkare. Samtidigt

fylldes vetandets olika områden af nya problem, hvilkas lösning måste medföra

förändringar i äldre lifsåskådningar. Men för grubbel och oro äro ord och toner bättre

uttrycksmedel än marmor, brons och regnbågens färgspel, och århundradet blef på

fantasiens område Goethes och Beethovens, senare Balsacs och Wagners; det finns

intet samtidigt namn på en målare eller bildhuggare att ställa i jämnbredd med dessa.

De mäktiga, ännu svårförklarliga krafter, som släckt elden på konsthärdarna,

hade nått äfven till Sverige, som under Gustaf lll:s tid sett ett frodigt inhemskt konst

lif uppspira. Den antikiserande riktningen hade tagit i besittning den tomma tron,

från hvilken rococokonsten hade flytt, men förmådde icke häfda sin rätt till

densamma. Den konstart, som jämförelsevis bäst höll sin prestige uppe, var

skulpturen, på en gång bunden och upprätthållen af de antikiserande principerna; men

Byström och Göthe efter Sergel — det var ändå bönder på en adelsman. I målarkonsten

var det fullständigt table rase. Ingenting kan bättre belysa den sorgliga dekadensen

än Per Krafft d. y:s utveckling. Vid tjugu års ålder hade han målat förträffliga

porträtt, genom hvilka han framstod såsom ett af sin tids mest lofvande

konstnärs-ämnen. Han reste ut och blef elev af David — för att efter återkomsten mer och

mer stelna i ett hårdt och uttryckslöst manér och utveckla ett fabriksaktigt

snabbmåleri, vare sig det gällde porträtt eller »Haupt- und Staats-actionen» ur samtidens

historia. Äfven Westin hörde till de från början talangfulla konstnärer, hvilkas

möjligheter gingo förlorade under dyrkandet af tidens konventionela ideal. Limnell,

liksom Westin elev af Masreliez, hade af naturen vida mindre förutsättningar än de

båda nyssnämda men gick samma jämna lunk som de och med alldeles likartadt

resultat. En ljusning börjar man däremot varsna i Sandbergs och Fahlcrantz’ konst.

Båda voro starkt påverkade af de nyare litterära strömningarna och hade deltagit i

göternas utställning 1818. Fahlcrantz var under denna period vår ende landskaps-målare af betydenhet och har i sina bättre arbeten gifvit vackra uttryck åt

romantikens natursvärmeri. Sandberg upptog nationela historiska ämnen och utförde (i

Gustavianska grafkoret i Uppsala) de första freskomålningarna i vårt land. Hans

historiska kompositioner lida af bristande karakteristik af gestalterna samt en

tungrodd stelhet i rörelserna och torftighet i kompositionen. Som porträttör

öfverträf-fade han betydligt både Krafft och Westin. Såsom undervisare hade han i sin krafts

dagar ett godt inflytande och hyllades af sina elever vid konstakademien såsom deras

»mest älskade lärare».

Dessa konstnärer voro de verksammaste vid utdanandet af den unga

generationen inom akademien i slutet af 1820- och början af 185o-talet. Hurudan var

då akademien såsom institution, och hurudan var den undervisning som där

meddelades? Det är ingen ljus bild som möter den som söker upplysning härom.

Författaren af akademiens historia, L. Looström, yttrar: Hela perioden (1815-— 56)

förefaller att vara en medelmåttans triumf. Konsten befinner sig tydligtvis på ett

sluttande plan; man sträfvar nog och arbetar på att hålla den uppe, men det vill

icke gå. Det är svårt att säga, om detta var en följd af den kraftnedsättning, som

olyckorna i århundradets början medförde för hela nationen, eller om det hade sin

rot i den torra och själlösa ämbetsmannaton, som under dessa år var dominerande

i de akademiska fädernas rådslag, och hvilket återverkade på undervisningen. »

G. Nordensvan anför* en mängd utdrag ur bref från konstnärer, som åtnjutit

akademiens undervisning, innehållande de mest ampra omdömen om densamma. Jag

citerar endast följande. Fogelberg 1825 från Rom till Fahlcrantz: »Jag, som flere af

mina kamrater, har gjort mina studier under ledare utan all talang som konstnärer i

dessa ofvan nämda konstgrenar (skulptur och måleri); utan jugement på att kunna

hänvisa oss på det rätta. Odugligheten, okunnigheten och egenkärleken, förenade

med det mest pestifierande smicker, har gjort oss till maniererade, okunniga och

egenkära gossar om $0 år och däröfver; utrustade med dessa egenskaper vid en ålder, då

ungdomen redan är passerad, lifligheten i aftagande, och stadda på en falsk väg,

skämmas vi att inträda bland skolgossar, som vid 14 å 15 år veta mera än vi vid

J4». Sandberg 1828 (samma år som han själf blef professor) från Stockholm till

Fogelberg: »Det är med vår akademi som med en sjuk, det är bara palliativer att

uppehålla lifvet, och våra statuter äro så gammalmodiga, skråmässiga och i flera

afseenden numera oanvändbara, att däruti fordras en total reform enligt tidens kraf.

Så litet eller intet samband konstnärerna emellan, att hvar och en nu bara söker,

som ordspråket säger, klara eld(en) under sin gryta. Forssell och Fahlcrantz äro

de enda, för hvilka man äger personell aktning, både i afseende som konstnärer och

som människor.» Qvarnström (elev samtidigt med Wahlbom, akademiens stipendiat

då brefvet skrefs) 1859 tiH akademiens sekreterare Gerss: »Så länge den manie-

I Svensk konst och svenska konstnärer i I9:e århundradetrerade smak, som nu härskar hemma, inte blir i grund utrotad, så kan där inga

konstnärer bildas, och de få, som äro så lyckliga att i tid komma ut, måste nu

beklagligen använda de tre eller fyra första åren för att om möjligt söka glömma

det lilla de en gång lärt hemma. Detta är en erfarenhet, som jag och alla mina nu

utrikes vistande kamrater redan gjort». I själfva verket finnas, så vidt jag vet, inga

vittnesbörd till akademiens fördel, som kunde motväga dessa och många andra hårda

omdömen, om icke man vill taga sekreteraren Silfverstolpes oratoriska

blomstermålningar vid festliga tillfällen i akademien för god vara, ty enligt dessa rådde i alla

afseenden de utmärktaste förhållanden.

Väl icke drägligare men åtminstone mera humoristiskt te sig denna tids

förhållanden inom vår konst i följande skildring från 1854 Egron Lundgren, hvilken

han offentliggjorde under sitt sista lefnadsår men långt tidigare hade nedskrifvit*:

»Utom öfverintendenten i sitt tal på målareakademiens högtidsdag fanns väl

knappt någon som vågade påstå, att skön konst i vårt land på den tiden var särdeles

blomstrande, ehuru det ändå skulle varit öfverdrifvet att säga, att allt slags

konstverksamhet hade upphört. Lifligheten var som sagdt icke stor, men i lugn förväntan på

bättre dagar tröstade man sig med att allt i naturen behöfver hvilostunder, man

erinrade sig hur skogens monark själf tröttnar och lägger sig i ide, och man kom i

håg, hur den fågel, som är själfva vishetens symbol, till och med sofver midt på

ljusa dagen för att därefter kunna se så mycket klarare i mörkret.

Våra mästare åtminstone voro alla sysselsatta. Hofmtendenten Westin

repeterade den kongl. familjens porträtter och hade därvid lyckats upptäcka ett nytt

färgstoft, som snart kom i allmänt bruk icke allenast i mytologiska oljefärgstaflor, med

genier och gudinnor, dygder och laster, utan lika bra äfven på skåp, dragkistor,

dörrposter, till och med plank, och gick i världshandeln under namn af professor

Westins människofärg. Han hade därjämte äfven under händer ett monumentalt

arbete, som föreställde H. M. konung Karl XIV Johan på en hvitmålad häst

framför lifdragonerna på Ladugårdsgärdet, en komposition som, ehuru icke egentligen

jämförlig med yttersta domen i Sixtinska kapellet, likväl sades äga mycket, som i

detta namnkunniga mästerverk saknas. Professor Sandberg preparerade väggarne

för freskomålningarne i Uppsala domkyrka och handledde Ekman att måla

skinn-pelsar och dalallmoge; Byström var i Rom med beställning på en ny Venus, under

det Fahlcrantz svärmade i sina ekskogar, bar titel af »medhjälpare i Kongl.

Akademiens rådslag» och gick en eftervärld till mötes med jättesteg, såsom baron Boye

träffande anmärkte i sitt underhållande målarelexikon; professor Krafft hade att syssla

på någon uthusbyggnad vid sin egendom icke långt från Galgbacken och Skanstull.

Men såsom den mest rörlige på sitt sätt finna vi dock kaptenen m. m. Gerss,

akademiens ständige sekreterare, som förde den in- och utländska korrespondensen så

• I »Konsthistoriska bidrags. Svensk tidskrift 1875.

nofta han kunde göra sig ledig från ömmare och angelägnare plikter i

Amaranter-orden, Redlige Svenskar eller vid glada maskeradtillställningar i f. d. Kirsteinska

huset.

Rosendals slott var uppfördt på Kongl. Djurgården. I enkel stil, ty den gamle

republikanske hjältekonungen sades icke älska prakt, och detta lustslott var ämnadt

endast till kongl. hof-tépavillon. En del af allmänheten trodde byggnaden vore

flyttbar, men detta bestriddes bestämdt af andra. Professor Limnell, denne Farnesinas

Raphael, målade där plafonder och arabesker, fullkomligt värdiga ändamålet och

mästaren. Rummen pryddes dessutom med upphängda förgyllda ramar, somliga med

oljefärgstaflor uti, — men de bättre med spegelglas, och när den stora Elfdals

por-fyrvasen uppställdes, kändes af åtskilliga lyriska poeter på bara backen utanför

liksom en fläkt från Augusti tidehvarf. Kronprinsen Oscar, grefve Gustaf Bonde på

Säfstaholm och förste expeditionssekreteraren herr Pär Ulmgren köpte taflor, ja det

gick rykte, att äfven andra bemedlade och välmående personer hyste varmt intresse

för konst. Som emellertid något direkt inflytande af detta varma intresse för konst

och konstnärer allt jämt fortfor att förblifva omärkbart, må det icke förtänkas, att

sådana mecenaters verkliga tillvaro här i lifvet uppenbart betviflades af mången fattig

artist, som ändå fullt och fast trodde på hvita frun.

Man skulle nästan kunna säga, att det kändes liksom ett slags solförmörkelse

i den inhemska konstvärlden. Det behöfdes inga sotade glas för att se det, men att

gräma sig däröfver hade varit både vanvettigt och gagnlöst. Visserligen kunde det

kännas ömmande för känslofulla själar, att det fortfarande skulle anses vara så

skamligt att befatta sig med skön konst, eller att de, som kallade sig dess idkare, så

oförsynt betraktades endast såsom en sämre art af lindansare eller konstberidare och

merendels blefvo ansedda för (hvad de visst ändå mången gång voro) kringstrykande

försvarslösa personer, men hvem kan bekämpa ödet, det järnhårda ödet?

Undergifvet och med tålamod hoppades man på andra och bättre tider och

försökte hämta tröst af rosenbusken, som lärer huru det först måste skjuta ut många

hvassa taggar, innan den härliga, fulla blomman slår ut i all sin fägring.»

När formelväsende och slentrian synas hafva utrotat allt initiativ, tagit alla

tillgängliga krafter i besittning, trampat ut banade stigar och makligt breda ut sig i

maktens och ärans ro, — då brukar förnyelsen vara nära. Den uppmärksamme

betraktaren skall då kunna varseblifva det späda skottet af den rosenbuske, om

hvilken Egron Lundgren talar. Föga aktad af trädgårdsmästarne, som icke hafva

planterat den, växer den upp utanför den hägnade konstens park. I bästa fall lämnas den

i fred att sköta sig själf bäst den gitter. Den kämpar för mark att sänka rötterna

i, för luft att breda grenarna i, på det att den måtte få välsigna nejden med sin

doft och sin fägring. Törnena komma, de äro vissa. Slutligen randas kanske en

dag, då knopparna brista och då människorna samlas i förundran öfver de nya

blommor, som slagit ut där de minst väntade det.

{+"4+}Så kom det ock en dag en ny vår och en nya flora i den svenska konsten.

Det var under uppväxt ett släktled, som bragte utvecklingen ett stycke längre fram

och af gladt hjärta och varm öfvertygelse gaf hvad det var i stånd att gifva. Dess

tid är förbi, till och med inflytelserna från denna tid äro undanträngda af andra och

nyare. Men vi hafva allt skäl att tacksamt minnas de män, som på 183 o-talet

beträdde konstnärsbanan i vårt land, och däribland icke minst den, hvars öden jag

nu går att skildra.

LOKE OCH SIGYN. Pennteckning. I Nationalmuseum.

{+15+}i 4:1

VID ÄTTESTUPAN. Blyertsteckning. / Nationalmuseum.KARL XII:s DÖD. Handteckning. I Nationalmuseum. Återgifven i etsning i Magazin för konst, nyheter och moder 1829.

JOHAN WILHELM KARL WAHLBOM.

1.

ruksägaren Johan Wahlbom innehade i början af frihetstiden Gryts

bruk i Nerike, senare gården Apelrum vid Kalmar, där han berättas

hafva utöfvat läkareverksamhet. I sitt äktenskap med Anna

Margareta Ryning hade han sonen Johan Gustaf, som blef en af Lin-

O

nés mest framstående lärjungar. Återkommen från en studieresa

till Tyskland blef denne 1753 provinsialmedikus i Kalmar och kvarstannade på

denna post till sin död 1808. Det heter om honom, att han »var en man af

grundlig lärdom och vidsträckta kunskaper, hade ett lätt och muntert lynne,

mycken kvickhet och skarpsinnighet och ett välgörande hjärta». I sitt gifte med

Elisabet Kristina Björnstjerna, yngsta dottern till biskopen i Kalmar, sedermera

ärkebiskopen Magnus Beronius, hade han sonen Karl Adolf (född 1766). Hos honom

kämpade den fäderneärfda hågen för naturvetenskaperna med böjelsen för den

klassiska filologien. Det blef inom det senare området som han afslutade sina

akademiska studier, hvilka 1789 förskaffade-honom en anställning som vikarierande lektor

vid Kalmar gymnasium. Men han glömde dock icke bort naturvetenskaperna, och

{+‘7+}under en resa till Holland och England 1791 gaf honom sir Josef Banks berömda

naturaliekabinett i London under flera månader ämnen till studier. Följande år

besökte han universiteten i Oxford och Cambridge. Ar 1795 blef han ordinarie

lektor vid Kalmar läroverk »i vältalighet och poesi», såsom lektorerna i de klassiska

språken på den tiden benämdes, hvilken befattning han skötte »oafbrutet samt med

utmärkt gagn för den studerande ungdomen», ända tills han 1822 erhöll Ljungby

pastorat i Kalmar stift. Professors titel hade han erhållit 1801 och teologie

doktors värdighet 1818. Större delen af hans utgifna skrifter äro författade på latin

och behandla ämnen ur den klassiska filologien.

Först vid 48 års ålder ingick han äktenskap. Hans hustru hette Beata

Fredrika Ljungfeldt (född 1792) och var dotter af krigsrådet H. W. Ljungfeldt och Maria

Elisabet Roos af Hjelmsäter — af samma släkt som den bekante etsaren L. H. Roos.

Af de sex barn, som föddes i detta äktenskap, var det äldsta sonen Johan Vilhelm

Karl, född den 16 oktober 1810, hvilken skulle foga konstnärliga lagrar till dem

som hans fader och farfader skördat inom vetenskaperna.

Anlagen yttrade sig redan i den späda barnaåldern. Den lille gossens käraste

leksak var ett stycke krita eller en blyertspenna. Han ritade af hjärtans lust hästar,

hundar, hjul och andra märkvärdigheter, mer och mindre begripliga för utomstående.

Än mer: han var skoningslöst kritisk mot sig själf och utplånade ofta sina

teckningar med orden: »Det var inte bra . Han tog tydligen sin sak på allvar ifrån

början. Detta väckte nog en viss uppmärksamhet i familjekretsen, att döma däraf

att en hans numera aflidna syster på sin ålderdom berättat mig detta lilla drag

såsom ett barndomsminne. »Wahlboms konstnärskallelse», yttrar Scholander, »och

arten af hans skaplynne visar sig redan i de utkast, som finnas kvar från

barnaåren, då den äfventyrliga riddartiden lekte i gossens håg. »

Då han redan vid fjorton års ålder lämnade sitt föräldrahem, var det dock, så

vidt man vet, utan någon tanke, vare sig å föräldrarnas sida eller å hans egen, på

att han skulle gå den konstnärliga vägen. Antagligen var det af fri vilja som han

valde den militära banan, som för ynglingar vid denna ålder plägar ha så stor

lockelse. Han inträdde som kadett på Karlberg 1824 och blef här, såsom hans

vän C. A. Adlersparre berättar*, »snart allas vän och sina lärares gunstling; detta

senare mindre genom just något träget umgänge med läroböckerna än genom den alltid

framstående ädelheten i sin karaktär och öfverlägsenheten i förståndsgåfvor». Han var

»liten men axelbred och knuten till växten, med rosiga kinder och höghvälfd panna,

öppna och reguliera anletsdrag, kastanjebrunt, något lockigt hår samt stora och ljusblå

ögon». Bland kamraterna bildades ett litterärt förbund, hvilket utgaf en

handskrif-ven tidning, som »med häntydning på det efemera och på all snillets blixt och åska

tomma innehållet » kallades Kornblixt. C. A. Ridderstad skötte textafdelningen under

• I »Anteckningar om bortgångne samtidaI. Stockholm 1859.

{+18+}medverkan af Adlersparre och andra, och Wahlbom »bestod en särdeles lyckad

vig-nett och interfolierade den ömsevis prosaiska och poetiska spaltfyllnaden med pikanta

och smakfulla teckningar».

Wahlbom befann sig, såsom han själf snart förstod, på en bana som föga

öfver-ensstämde med hans smak och naturanlag. I allmänhet ägnade han icke

lärokurserna stor uppmärksamhet. Endast då han fann ett vackert examensbetyg vara af

nöden, »grep han till boken, slukade innehållet och vann — alltid med heder —

sin afsikt. Men med stor lust och framgång ägnade han sig åt gymnastik och

fäktning», blef personligen bekant med Ling »och vann den färdighet i idrotter, som

längre fram skulle föranleda hans anställning vid gymnastiska centralinstitutet. Hans

käraste sysselsättning var dock att öfva sig i teckning, och vid sidan härom studerade

han estetik, konsthistoria och anatomi eller ock märkliga vittra arbeten».

Adlersparre nämner bland dessa Ossians sånger, Tassos Befriade Jerusalem och de gamla

isländska sagorna. Scholander omtalar, att Wahlbom på Karlberg äfven gjorde

bekantskap med Lings arbeten och »hänrycktes af dessa och deras grund, de

skandinaviska fornsagorna, till den grad, att medeltiden helt och hållet öfvergafs, innan

han hunnit intränga i dess detaljstudier, och han kallade numera till lif endast asar,

jotar och vikingar».

Det första vittnesbördet om Wahlboms konststudier under Karlbergstiden är en

af honom 1827 egenhändigt skrifven öfversättning af Preisslers proportionslära,

något som gifver en föreställning om, med hvilket allvar han ända från början tog

studiet af människogestålten till sin uppgift. Ty värr var den handledning, som i

denna bok bestods honom, af skralaste slag. Jag citerar därur följande: »Sedan vi

hafva beskrifvit människans längd i dess riktiga proportion, så skulle vi egenteligen

tala om dess och dess delars bredd. Men det låter sig ej göra här, emedan

längden af en kropp kan nog vara i sin behöriga proportion, men bredden måste rättas

efter personens beskaffenhet». Författaren har lagt märke till att »Apollo tecknas

helt olika Mars, och ännu mera åtskiljas Hercules och Mercurius». — »Men

förnämligast bör denna åtskillnad märkas på kvinnliga figurer, ty på dem böra inga

muskler tecknas, ännu mindre några kantiga knotor eller leder, utan alla konturer

måste vara lena och runda». Enligt författarens metod ritas en människofigur på

följande sätt: »Först göres hufvudet med dess cirklar och bågar af hvad storlek som

helst; sedan drages från midten af halsen en linje till halsgropen, vid hvilken lifvets

båglinje sitter och som fortgår därifrån till slutet af underlifvet; därifrån drages en

linje på tvären från den öfre ändan af lårpipan till den andra, och på samma sätt

vid axlarna. Vid dessa begge linjer sättas nu de öfrige delarna, armar och ben i

deras behörige proportioner. Kring dessa medellinjer tecknas konturerna, hvarvid

man noga måste gifva akt på hvarje del, hvar den är bredast eller smalast; både i

afseende på honom själf och de öfriga delarne». Det är konstundervisningens Cajsa

Warg, denna receptbok om hur man med mätningar och bestick lagar till den mänsk-

{+"9+}liga gestalten i dess rätta fulländning. Man måste förlåta att det målades sådana

taflor som flertalet af dem vi äga kvar från 1820-talet, om undervisningen verkligen

i allmänhet var af denna art, och det är med blicken fästad på dylika grundläggande

läror som man måste mäta betydenheten af Wahlboms insats i vår konstutveckling.

Den 6 oktober 1828 afled doktor Wahlbom. Det ligger nära till hands att

antaga, att föräldrarna med oro förnummit sonens växande håg för artistbanan och ej

velat gifva sitt samtycke till en öfvergång till denna. I alla händelser dröjde det ej

länge efter faderns död, innan den unge Karl tagit steget fullt ut. Vid

konstakademiens högtidsdag i februari 1829 erhöll den nittonårige kadetten en jetton för en

tuschteckning öfver årets prisämne » Epaminondas’ död». Det tilläts honom att

deltaga i Akademiens utställning med 5 tuschteckningar af egen komposition, hvilket

visar att vederbörande voro honom vid första bekantskapen väl bevågna. Ämnena

voro, utom det ofvannämda, Aeneas bärande sin fader från Troja», »Lucretia»,

»Josua» och »Slaget på Fyrisvall». Man ser i valet af dessa inflytandet af den

antikiserande riktningen, i hvars anda äfven de bibliska motiven plägade behandlas,

men också den vaknade hågen för de fornnordiska ämnena. Samma år finna vi för

första gången en etsning af Wahlbom i det af kammarherren baron Boye utgifna

»Magasin för konst, nyheter och moder . Den föreställer Karl Xll:s död vid

Fred-rikshall och är stelt och otympligt utförd i det på denna tid gängse oaccentuerade

konturmaneret. Utgifvaren framhöll i texten, att Wahlbom, som endast var

»naturens elev», ägde ovanlig naturlig fallenhet för komposition och teckning, och tillade:

»Med så lyckliga anlag, ett så skarpt öga för formernas korrekthet och

underhandledning af en i den högre kompositionen invigd artist, äger man med skäl de största

förhoppningar, hvarom alla de försök Red. haft tillfälle att se gifva ovedersägliga

bevis». Nästa år inflöt i samma tidskrift en serie af sju etsningar af Wahlboms

hand till Walter Scotts »Sjöfröken», äfven dessa signerade 1829. Dikten hade

genom Lars Anells öfversättning nyligen vunnit en talrik svensk läsekrets. De ömma

och sentimentala situationerna äro genomgående konventionelt behandlade, men i

bilden af enviget emellan Fitz James och Rodrik, där den senare stupar, måste man

beundra den utomordentliga kraftutvecklingen i de båda kämpandes gestalter,

inbegripna i en rasande strid på lif och död. Detta är första gången som konstnären

riktigt visar klorna. Den välvillige utgifvaren underlät ej heller denna gång att

påpeka »denna unga mannens lyckliga naturanlag för teckning och komposition», hvilka

redan voro läsarne bekanta genom bilden af Karl XU:s död, och tillade: »Då

dessa (anlag) allt mera utvecklade sig hos honom, och, liksom all annan verklig

fallenhet för en sak, icke kunde undertryckas, för att göra honom till annat än

hvartill han af naturen tycktes danad, har han numera öfvergifvit sin tillämnade

militäriska bana och beträdt konstnärens». På hösten samma år skref Boye till

sin vän majoren och bataljmålaren Wetterling: »Ett nytt ämne i teckningsväg har

uppstått, som icke allenast lofvar att bli mästare men redan tecknar förvånande

{+20+}korrekt och i synnerhet nakna figurer med den yttersta sanning i muskelspelet,

så att Westin baxnat, när han först fick se dem, och denne yngling har lärt sig

själf hvad han kan. Han heter Wahlbom, hans far har varit prost. Gossen är

17 eller 18 år, var kadett men har nu af håg och lust för konsten gått därifrån,

bor och äter fritt hos Westins syster, fru Lund, och handledes af Westin på

dennes atelier. Han komponerar därjämte ganska bra och vet redan att gruppera sina

figurer så att det är en glädje att se; är för öfrigt allvarsam och trygg, säger icke

mycket.»

Wahlbom omtalas i konstakademiens handlingar såsom elev första gången i

januari 1830, då han tillerkändes den fjärde eller Meijerska medaljen för uppvisade

egna kompositioner, ritade med penna, hvarjämte han uppmuntrades med jetton för

perspektivritningar. Han hade vid inträdet befunnits så långt hunnen, att han

befriades från undervisningen i principskolan och fick börja sina studier i den högre

afdelningen. Ett år senare erhöll han ett Gahmiskt stipendium af 50 riksdaler

banko för ett antal historiska kompositioner, ritade med penna, och jetton för

arbeten i modellskolan. Det Gahmiska stipendiet förnyades följande år.

Det var i afsikt att utbilda sig till målare som Wahlbom började sina studier.

Men de första försöken utföllo icke lyckligt, han blef nedstämd och osäker på sig

själf och trodde sig slutligen ha upptäckt, att han saknade färgsinne. Olyckligtvis

instämde Westin allt för hastigt i detta omdöme. Med Wahlboms öfverdrifna

själf-kritik sammanhängde hans foglighet att följa andras råd, och resultatet blef att han

lade penslarne å sido och öfvergick till skulpturstudier. Byström hade 1829

åter-vändt från Italien, stannade i Stockholm till 1832 och skötte under denna tid sin

befattning såsom vice professor, sedermera ordinarie professor i skulptur vid

konstakademien. Han hyste ett lifligt intresse för Wahlbom och torde hafva varit den

bland lärarne, som mest tog sig af honom. Men därjämte hade Wahlbom vid

skulpturstudiet mycken nytta af den verksamhet, som han erhöll vid gymnastiska

centralinstitutet och till hvilken jag i annat sammanhang skall återkomma. En af

Wahlboms närmaste vänner, sedermera professorn L. G. Branting, har i bref till Adlersparre

härom yttrat: »Det var där han sattes i tillfälle att taga intryck af en stor mängd

växlande kroppsrörelser, så väl med som utan beklädnad, hvilka blefvo från den

organiska sidan honom förklarade; det var såsom boende i institutets lokal han

genom fleråriga dissektioner å människo- och djurkroppar förvärfvade en vidsträckt

kännedom i den topografiska anatomien; där som han uppmärksamgjordes å

exteriörens skiljaktliga förändringar under olika muskelkontraktioner vid såväl mobila som

passiva rörelse-akter; där som han hörde den genialiske Ling framlägga sina

estetiska, skarpsinniga grunder öfver det mentala och fysiska lifvets inbildning inom

hvarderas gränser; där hvarest han genom sin egen kroppsutveckling blef i

erfarenhet om rapporten emellan människonaturens inre och yttre krafter,

sammanlänkningen mellan dem båda, deras, med hvarandra inbördes, ömsesidiga frid och strid,beverkad genom lika eller olika jämnviktsförhållanden. Lings varma sinne och

upprymda sinne för plastiken öfverflyttades på Wahlbom och gjorde att hans känsla för

skulpturen så tidigt, så kraftigt och så hastigt upptändes. — Märkligt var den

korta tid, som åtgick för att i leran skapa de själfulla bilderna. — Med en

ovanlig snabbhet och lefvande inre åskådning fattade han och kvarhöll den tankebild,

han inom sig skapat, hvarför blott en med några drag upptecknad esquisse på

en liten pappersbit var tillfyllest att leda honom vid utförandet af större skulpturarbeten

som ock vid hans gravering, oaktadt de på plåten förekommande mest rika och djärfva

figurgrupper. Man kan säga, att han förkroppsligade den kroppslösa tanken med lika

lätthet, styrka och sanning uppå duken och i kopparn som genom formandet af leran,

den han uppkallade från sin dödsdvala för att härma det fria ovanskliga lifvet.»

Af Wahlboms skulpturarbeten är, så vidt jag vet, endast ett bevaradt, nämligen

en i Nationalmuseum befintlig statyettgrupp i lera, förmodligen samme »Bacchus som

barn», som Adlersparre »tillhandlade sig för en ringa köpeskilling». Branting

omtalar de >lika sannt tänkta som mästerligt utförda* statyerna »Uller» och »en ute

på kärleksvärf bevingad Amor, besinnande sig öfver följderna af sin begångna list».

Mot den förra statyn gjorde Branting »åtskilliga anmärkningar, som, visserligen

mindre befogade, utföllo så illa, att Wahlbom med anledning däraf nedbröt sin

förtjänstfulla Uller», hvilket Branting högeligen förebrådde honom. 1833 hade

Wahlbom behandlat akademiens prisämne »Kains ånger» i bas-relief och erhöll därför »ett

högre skulpturstipendium af 60 riksdaler». Konstföreningen inköpte 1836 »Drucken

faun», staty i gips, för 66 riksdaler 32 sk. samt 1837 *^n flygande Amor», staty

i gips, för 100 riksdaler. 1 konstföreningen utställde Wahlbom 1838 två statyer i

gips, »En fängslad Amor» och »En sofvande Amor». Kort efter det att Wahlbom

1838 lämnat Sverige omtalade han i bref till Wetterling två statyer, en Amor —

kanske en af de redan nämda — och en Bacchus, hvilka erbjudits konstföreningen

men ej blifvit inköpta. »Att konstföreningen ej köpte den s. k. Amor», heter det,

»undrar jag ej mycket på; den är ej för vacker; men den andra lilla figuren kunde

de så gärna ha tagit som de köpt af mig andra förut; torsen på Bacchus är det

bästa jag modellerat. 1 det hela taget är det likväl likgiltigt. > Dessa äro de

skulpturarbeten af Wahlbom, som jag funnit omtalade. Till atelier fick han med Lings

tillåtelse använda centralinstitutets fäktsal.

Påfallande är, att någon kvinnlig figur ej förekommer bland Wahlboms

skulpturarbeten. Anledningen härtill är lätt att förklara. Något studium efter kvinnlig

modell förekom vid denna tid icke inom akademien. Först 1839 beslöts det på

förslag af Gillberg, att de äldre och med högre priser belönade eleverna skulle en

vecka i hvarannan månad få afteckna en kvinnokropp, »helst en dylik åtgärd skall

numera vara införd vid de flesta och största konstakademier i Europa». Några

kvinnliga yrkesmodeller funnos väl knappast i Stockholm före denna tid, och äfven

om så varit, skulle Wahlbom ej haft tillfälle att depensera något på dem.

{+22+}Att af ett enda litet och skisseradt arbete draga några slutsatser om Wahlboms

stil och betydenhet såsom skulptör låter sig naturligtvis icke göra. Det måste

emellertid erkännas, att skissen »Bacchus som barn» är friskt och karaktärfullt utförd

och påfallande litet påverkad af vare sig äldre eller samtida förebilder.

Skulpturen hade sålunda blifvit Wahlboms hufvudstudium vid akademien. Men

med sin lättrörliga inbillningskraft kunde han icke stanna uteslutande inom en

konstart, som fordrade både kyligt tålamod i arbetet och stark begränsning i motivet.

Han sjöd af lust att framställa figurrika, passionerade, vilda uppträden, allt sådant

BACCHUS SOM BARN. Skiss i lera. I Nationalmuseum.

hvaraf de stränga plastiska lagarna sprängas, och af ett slags själfbevarelseinstinkt

sökte han sig tillbaka till ytans konst. Om hans färgsinne hade tvifvel uppstått,

om hans kompositionsförmåga och hans sällsynta formsinne i teckningen kunde ingen

tvekan råda hvarken hos honom själf eller andra. Sällan har vår konstakademi

haft den förmånen att mottaga en lärjunge, som i denna riktning varit tacksammare

att handleda och utbilda — och sällan har akademien med så stör likgiltighet

öfver-lämnat åt sig själf en snillrik lärjunge, i största behof af dess omhuldande och

understöd.

{+2?+}Detta berodde icke på bristande flit å Wahlboms sida. Hjalmar Ling - -en son till

P. H. Ling och fortsättare af faderns verksamhet på det gymnastiska området — har

vitsordat att Wahlbom, fast hans tjänstebefattning vid centralinstitutet var ganska ansträngande

och upptog mycken tid, däraf ej lät hindra sig att med rastlös ifver arbeta på

ledighets-stunderna, som användes till att studera anatomi, perspektiv- och färglära, att göra sig

förtrogen med antiken samt att komponera i större skala. »Han idkade sina studier dels

vid målareakademien, dels vid centralinstitutet, antingen under form af ritningar till de

elementarställningar och tillämpade rörelser, som Ling uppgaf efter

organiskt-meka-niska grunder och sedan granskade, eller i sammanhang med de mest trägna

dissektioner och studier af den s. k. »ytterläran», hvilket arbete ofta utsträcktes till långt

in på nätterna vid ett eländigt talgljus och ådrog honom mindre lyckligt utrustade

kamraters gyckel.»

Icke heller kan den kyliga stämningen inom akademien förklaras däraf att

Wahlboms riktning föreföll lärarne vådlig eller obegriplig. Han sträfvade från början

efter att blifva historiemålare, såsom Holmbergson, Samuelsson, Dahlström och

många andra af hans samtida, han ville just fortsätta i en riktning, som redan fanns

och som hyllades af alla akademikerna. Han ansågs till och med vara denna

härskande riktnings förnämsta framtidshopp. »På en tid», skrifver Boye, »då man

öfverallt från alla målareakademier hör en klagan, att de unge artisterna åsidosätta

den sannt historiska stilen, grundad på studium af antiken och använd på folkslagens

äldre historie och endast sysslosätta sig med behandlingen af scéner ur

hvardags-lifvet, är det dubbelt tillfredsställande för oss, att en ung konstnär uppträder, som

gjort detta studium till sitt uteslutande enda föremål och hvars snille förstått

inför-lifva sina åsikter med historieskrifvarens och skaldens, genom ett genialiskt

uppfattande af ämnet i förening med en ganska korrekt teckning. Herr Wahlboms

kompositioner och teckningar uppfylla i hög grad de fordringar man gör i den

äldre historiska stilen, de kunna utan öfverdrift kallas förträffliga».

Den verkliga anledningen till den likgiltighet eller afvoghet, som uppstod mot

Wahlbom inom akademien, finner man lättare i hvad Branting berättat om honom

i ett bref till Adlersparre. »Det var såsom tecknare», skrifver Branting, »han

likaledes innehade en hög grad af skicklighet och därföre alltid till sin känsla led vid

betraktandet af förfuskade ritningar. Jag påminner mig ännu, huru han gemenligen

efter bevistade anatomiska lektioner på Kungsholmen vämjdes vid en viss lärares

uppritade, vanställda figurer, som föranledde flera oss emellan nöjsamma samtal; huru

han till följd af sina grundliga studier i rörelseläran, i förklaringen öfver

muskelaktionen, berättade rätt sällsamma historietter öfver undervisarens förlägenhet och

misstag vidkommande sammansatta rörelseverkningar samt huru äfven vissa å

målareakademien hållna föredrag i dessa ämnen» (af A. J. Retzius?) »lika mycket vittnade

om obekantskapen med rörelseläran som brist på sinne i skön konst. Läraren, efter

all anledning uppmärksam blifven därå, sökte å akademiens modellrum att blottställa

{+24+}Wahlbom och föreläde honom att rita den då för eleverna stående lefvande modellen

såsom écorché eller utan hudbeklädnad. Wahlbom, redan van vid att i centralinstitutet

afteckna så väl döda som nakna lefvande kroppar, verkställde detta med lätthet och

utan allt bemödande, hvilket väckte alla de närvarandes uppmärksamhet och förvåning. *

— Wahlbom hade med sin stora begåfning och sitt intensiva arbete på några år lärt

sig själf långt mera än hans lärare hade kunnat meddela honom. Det är icke

antagligt, att han förhäfde sig häröfver, ty sådant var främmande för hans

fordrings-lösa karaktär och jämna lynne, men han kunde ju icke dölja det hvarken för sig

själf eller för andra, och det fanns måhända en viss trygg medvetenhet i hans sätt,

ELLIOT. WAHLBOM. BRANT1NG. L1NG.

CENTRALINSTITUTETS GYMNASTIKSAL. Akvarellerad pennteckning af Egron Lundgren. 1831.

I Nationalmuseum.

som irriterade de undermålige lärarne. »Inställsamhet var icke hans svaga sida»,

säger en af de konstnärer, som personligen känt honom (W. Wohlfarth), »han

utvecklade en sällsynt karaktärsfasthet och förstod icke böja rygg hvarken för lyckan,

makten eller gunsten.»

Med sin fasta föresats att bryta sig en bana som konstnär och i känslan af

sina växande krafter härtill hade Wahlbom afsagt sig sin andel i det lilla

fäderne-arfvet till förmån för sin moder och sina yngre syskon. Äfven understödet af Westin

torde icke hafva räckt länge. Redan i början af akademitiden stod han blottställd,

och den hårda och lifslånga existenskampen vidtog på fullt allvar. Han kom då på

den tanken att söka en anställning som underlärare vid gymnastiska centralinstitutet,

{+25+}som stod under Lings ledning. Denne mottog honom med faderlig välvilja, och

Wahlbom erhöll den begärda anställningen, fick en liten aflöning och fri bostad i

institutet. »Han fick där ett litet fuktigt rum», omtalar Hjalmar Ling, »hade ofta

ej något ljus om kvällarna, åt vanligen ett bröd till frukost, stundom med mjölk, och

jag har all anledning att tro att han led nöd. »

»Uppe vid hörnet af Klara Bergsgatan och Beridarbansgatan», berättar Wohlfarth,

»se vi trenne gamla förfallna byggnader med höga gaflar, utgörande det s. k.

gymnastiska centralinstitutet. 1 denna triangel var fader Ling själf liksidigheten; de tre

punkterna bildade hans guldgossar: Branting, Georgii och Wahlbom. Inne på

gården är själfva gymnastikhuset, det forna s. k. Meyerska gjuthuset, där malmen i

glödande strömmar danat de gustavianska hjältestoder, som nu pryda Stockholms torg.

Åt Klara Bergsgatan ligger ett lågt stenhus med små fönsterrutor, där många

förbi-vandrande i den ensliga natten då varsnade ett dunkelt sken: där satt Wahlbom

med stelfrusna fingrar och dissekerade, det var anatomisalen. En portlänga skiljer

denna byggnad från själfva bostället, i hvars hvassa hörn på nedra botten fanns ett

litet kyffe till kammare, lagom för en anspråkslös portvakt, i många år Karl

Wahlboms bostad och atelier, jämte gymnastiken och anatomisalen hans valplats; hans

värd var Lingen, och tillgång ingen.»

En liten episod från denna tid berättas af samme sagesman. Den förtjänar anföras

såsom ett äldre motstycke till »Röda rummets» drastiska skildringar af

akademielevernas lif på 1870-talet. »En bister vinterdag satt konstnären i sin oftast oeldade

kammare, vid etsplåten; magen bullrade af förtrytelse, men hufvudet var fullt af

öfver-sälla drottar, de där kring kämpasalens festliga bord kredensades af yndiga

valky-rior, hvilkas väna blickar skarpt kontrasterade med den hvassa käringprofil, som nu

satte in näsan genom den på glänt hållna dörren och gällt frågade: Ska’ det inte

hämtas något i dag heller? — Bortbjuden, mumlade Wahlbom och tog sig en pris;

adjös, änglamadam! Ett kvarter mjölk i afton! Så fullbordades den stora Asafesten

och sattes under etsning klockan 8 på aftonen. Då inträdde en kamrat; de gingo

ned till torget, och Wahlbom inbjöds jämte denne af en s. k. wohlthäter till farbror,

en af dessa trindhylta, rundgattade nobismän, som på kvällskvisten den tiden alltid

höllo stadig kurs på Kastenhoff, med Krafft i spetsen. Men Wahlbom, som hatade

spetsning, förtärde endast en biffstek och ett glas öl, efter hvilken traktering han

nu svimmade — orsaken kände ingen af de jovialiska bröderne. Går väl öfver som

mycket annat, sade Wahlbom och tog sig en pris ur näfverdosan, Asarnes gästabud

kännes efter.»

Vi hafva sett Wahlbom vid inträdet i akademien utställa egna kompositioner i

tuschritning. Han hyllade vid denna tid en sats, som han jämte mycket annat lärt

sig i Preislers proportionslära, den att »den största skönheten består i nätta och

goda konturer». I hans tidigaste teckningar finner man icke spår af belysningar

med motsvarande skuggor och klärobskyr, och länge nöjde han sig med lätta antyd-

{+26+}ningar af kontrasterna mellan ljus och skugga. Hans formgifning röjer ännu studier

af skulpturverk snarare än af den mänskliga formen, och hans skiljer sig vid denna

tid från sina samtida egentligen genom gedigenheten i detta andrahandsstudium och

genom liffullheten i sin komposition.

1 ett torftigt och nyktert konturmanér utförde han sina tidigaste etsningar. Hvem

som lärde honom etsningskonsten, kan jag ej bestämdt uppgifva. Man vore mest

böjd att antaga, att akademiens vice professor i teckning, kopparstickaren K. D.

Forssell, gifvit honom den första handledningen, i synnerhet som Wahlbom ansluter

sig till tekniken hos de Forssells elever, hvilka deltogo i arbetet på planschverket

»Ett år i Sverige» (1825—33). Men i sådant fall skulle han med ovanlig lätthet hafva

inhämtat de tekniska grunderna, ty de förut omtalade etsningarna i Boyes Magasin

utfördes, då Wahlbom »ännu blott i några veckor varit elev af de fria konsters akademi,

hvadan dessa hans arbeten», enligt Boyes ord, »således böra bedömas såsom foster

af hans naturanlag och ej såsom konstens, ehuru de visserligen lofva ett ernående

af dess högre fullkomlighet. » Jag anser ej osannolikt, att han af Boye, som själf

förde etsnålen, inhämtat så mycket af konsten som behöfdes för att få debutera i

»Magasin för konst, nyheter och moder».

Den unge konstnären-gymnasten erhöll sina bestämmande intryck icke

uteslutande eller ens företrädesvis inom akademien utan på »jemnastigen», såsom han

skämtsamt benämde sin andra arbetslokal, under förtroligt umgänge med sin vördade

lärare, till hvilken han såg upp med obegränsad beundran. Vi hafva Brantings

vittnesbörd om att Ling å sin sida högt uppskattade Wahlbom »för hans naturgåfvor,

för hans friska fantasilif, liksom för hans redbara, allvarliga och sanningsfuila

karaktär». C. F. Ridderstad, som redan under sin kadettid genom Wahlboms

förmedling gjort Lings bekantskap, har i sina skildringar af honom gifvit oss lifliga

intryck af hans förhållande till det yngre släktet. »Välkommen när som helst»,

yttrade Ling till Ridderstad vid deras första sammanträffande; »väl har jag ofta

rätt mycket folk hos mig, men jag skall försöka, då herrn kommer, att göra mig

dem kvitt så fort som möjligt, på det vi må ensamma få språka med hvarandra.

Men kom ihåg, att herrn bör alltid anse mig som en svensk gubbe, som ej förstår

sig på smicker; men därjämte som en klok gubbe, som alltid skall tala sanning.

Låt ingen emellertid gifva sig lagar; för författaren finnes blott en, och det är den

som är inneboende inom honom själf. Har herrn ingen där, kan ingen heller

dit-ympa någon. Författaren bör likna trädet: egen rot och egen stam.» Man behöfver

blott i stället för »författaren» sätta »konstnären», och man har en bild af Lings

förhållande till Wahlbom och en förklaring på det starka och välgörande inflytande

han öfvade på honom. Sådana ord äro som lifsluft för en ung begåfvad man, och

han gömmer i tacksamt minne den som uttalat dem.

En sommardag — året onämndt — voro Ridderstad, Wahlbom och

»Stockholmspostens» utgifvare Anders Lindeberg gäster hos Ling på hans villa Anelund vid

{+27+}vägen emellan Haga och Ulriksdal. Vid middagen bjöds på kalfstek, enligt Lings

teorier tillredd »på våra äldsta förfäders vis» — d. v. s. såsom rostbiff. Såsom

dryck förekom endast »mjöd», — »utmärkt i sitt slag». Efter denna middag,

under hvilken Ling med stort allvar ordat om förfädernas företräde framför oss äfven

på det kulinariska området, tilldrog sig en episod, som i detta sammanhang förtjänar

att anföras.

»Ling förde oss», berättar Ridderstad, »till ett litet, mycket litet rum till

vänster om själfva ingången till byggnaden, det var hans arbetsrum. Han införde oss

likväl dit på ett sätt liksom ville han öfverraska oss med en stor hemlighet. Han

ENVIG PÅ SAMSÖ MELLAN HJALMAR OCH ANGANTYR.

Pennteckning. I iWitionjlmuseum.

öfverraskade oss verkligen äfven. Sedan vi slagit oss ned därinne, framtog han

nämligen manuskriptet till det digra skaldestycket »Asarne». Under det han själf

uppläste åtskilliga till och med ganska långa stycken därur, lät han oss äfven

erfara sitt omdöme därom, och att det icke utföll till författarens nackdel får man väl

ej förundra sig öfver. Man har sagt att han var egenkär. Ja och nej! Det bifall

han skänkte sitt arbete uttryckte väl, att han var nöjd med hvad han skrifvit,

hvilket, omedelbart sprunget ur hans inre, ju alltid måste återgifva hvad han bäst tänkt,

återljuda af hans hjärtas heligaste rörelser, vara ett eko af det ögonblickligt

skönaste inom honom. 1 det sätt, hvarpå han egnade sitt eget författarskap — låt vara

{+2»+}— sin beundran, låg det något så barnsligt godt, anspråkslöst och enkelt, att han

därigenom snarare drog åhöraren kärleksfullt till sig än på något slags oangenämt

sätt aflägsnade honom.»

Här se vi sålunda Wahlbom under det direkta inflytandet af sin lärare och vän,

hvars diktning han redan under Karlbergstiden lärt känna och beundra. Med

beundran förenade sig tacksamheten, och Wahlbom beslöt att ägna sina konstnärliga krafter

åt att i bilder tolka asabardens syner. Härtill ägde han stora förutsättningar. Han

hade en flödande improvisationsgåfva, i släkt med Lings egen. Han njöt i likhet

med Ling af den kraftiga manhaftigheten i handgemäng och våldsamma äfventyr.

ORVAR ODD HÖCLÄGGER DE SLAGNE PÅ SAMSÖ.

Pennteckning. I Nationalmuseum.

Han var redan nu en sällsynt kännare af människogestalten i de häftigaste, mest

oförutsedda och ögonblickliga rörelser. Tyvärr hade äfven de svaga sidorna hos

Ling sina motsvarigheter hos Wahlbom. Han ägde nu och framgent uttryck endast

för kraften, icke för behaget. I likhet med Björn i Frithiofs saga kände han väl

Oden och Tor men icke den himmelska Freja. Trots både begåfning och

ansträngningar nådde han lika litet som Ling upp till det enkelt sublima eller ned

till det genomarbetadt karaktäristiska.

Det var Wahlboms plan att utföra trettio stora etsningar till »Asarne», en till

hvarje sång i dikten. Af dessa blefvo endast aderton fullbordade. De etsades alla

{+29+}under åren 1853 och 1834. De bästa bladen äro de som framställa strider och

brottningar. Grupperingen är här stundom mästerlig, rörelserna liffullt ögonblickliga.

Men något nordiskt drag har man svårt för att finna i dessa bilder. Natursceneriet

är knappast antydt, ansiktstyperna äro enformiga och utan deciderad karaktär,

uttrycket hos de personer, som befinna sig i någon spännande situation, forvrides

allt för ofta till grimaser. Med hiskligt rullande ögon och vrålande munnar störta

kämparne emot^ hvarandra. Kvinnorna, med slätkammadt hår, blygt skick och

nedslagna ögon, synas vara af ett helt annat folkslag — alldeles som i Lings dikt

— och röja tydligt nog de bristande naturstudierna. Egendomligt är att se de

nordiska kämparna till den grad härdade mot klimatets oblidhet, att de ofta icke

äro klädda i annat än romerska hjälmar, på sin höjd i ett åtsittande lifplagg, under

hvilket hela muskulaturen framträder, och en fritt fladdrande mantel. De hafva

tydligen kommit raka vägen från söderns heroiska epos. 1 de teckningar (nu i kongl.

biblioteket), som Wahlbom utförde såsom förstudier till etsningarna, finner man att

åtskilliga remissiscenser smugit sig på honom. Sålunda är den sofvande Sigurlam,

som väckes af Lofn, ögonskenligen danad efter Endymions beläte, och Sergels

Otryades är lätt upptäckt i Tors dödsskjutne son Skade, som igenkännes af sin

fader. 1 själfva etsningarna äro dessa motiv mera själfständigt behandlade. —

Säkerligen anade hvarken Wahlbom eller Ling, i huru hög grad dessa bilder gåfvo

berättigande och bekräftelse åt de tvifvel, som Geijer många år tidigare uttalat. Och

likväl — med alla sina svagheter stå Wahlboms teckningar och etsningar inom

denna ämnesgrupp, jämte Fogelbergs asagestalter, i främsta ledet af hvad den

fornnordiska riktningen i vår konst framkallat.

Från samma tid, under hvilken »Asarne» etsades, finnas flera sviter af

teckningar öfver fornnordiska sagoämnen. Redan 1830 hade Wahlblom utfört en cykel

teckningar till Tegnérs »Frithiofs saga», af hvilka en kommit till Nationalmusei

samlingar. Där finnas äfven sju teckningar till Hjalmars och Ingeborgs saga, hvilka

1833 inköptes af den 1832 stiftade konstföreningen för 20 kronor, och sju teckningar

till Herauds och Boses saga, hvilka konstföreningen 1834 förvärfvade för 30 kronor*

Äfven fristående kompositioner öfver fornnordiska ämnen äro bevarade. Sålunda

innesluta Nationalmusei samlingar »Loke och Sigyn > (sign. 1833), »Lokeoch Höder»

samt den största kända af Wahlboms teckningar, den figurrika »Slaget på Fyrisvall».

Dessa teckningar, liksom äfven de båda sagosviterna från 1833 och 1834, utmärka

sig för det synnerligen omsorgsfulla studiet af de mänskliga gestalterna samt i

allmänhet äfven för en ädelhet i hållningen, hvilken gifver dem företräde framför

flertalet af asa-etsningarna.

* En anekdot, som Adlersparre anför, att Byström vid något tillfälle gjort konstföreningens styrelse föreställningar

i anledning af den alltför knussliga betalningen för Wahlboms teckningar samt utverkat att han efteråt fick påökning

af det öfverenskomna priset, får här lämnas åt sitt värde, då jag ej kunnat finna bekräftelse härpå i föreningens

handlingar.SLAGET PÅ FYRISVALL. STRIDEN FÖRSTA DAGEN. Pennteckning. / Nationalmuseum.Då konstakademiens elever 1833 utgåfvo ett album af etsningar och litografier

— en föregångare till senare tiders »Palettskrap» — bidrog Wahlbom med en

etsning föreställande Brage hin gamle, som sitter tankfullt stödd mot sin harpa, medan

hans drömmar uppenbara sig som kämpande skaror i skyarna bakom honom. Bil

den är hållen, heter det i Aftonbladet, »i denne unge artists vanliga djärfva men

tillika säkra och behagliga manér», men figuren förefaller recensenten »för vår tid

något mycket senfull».

Bland etsningarna från denna tid finnas äfven några återgifvande skulpturverk

af Byström och den norske bildhuggaren Hans Michelsen. Den senare vistades

på 1830-talet i Stockholm för att utföra statyer af apostlarna för Skeppsholmskyrkan

och modellerade då äfven Lings byst (i marmor i Nationalmuseum). Man kan lätt

sluta sig till att de personliga förbindelserna med de båda konstnärerna föranledt dessa

arbeten. Om Wahlboms bekantskap med Michelsen vittnar ytterligare den

omständigheten, att denne var ägare till de konturteckningar till Lings »Asarne», som

Wahlbom utförde före sin etsningsserie till denna dikt.

Wahlbom fann snart, att etsningen blef honom mera dyrbar än hans tillgångar

medgåfvo, och sökte få understöd af konstföreningen för att kunna fortsätta med

densamma. Föreningens stadgar innehöllo nämligen en bestämmelse, som ännu står

kvar, om att dess medel skulle användas, utom till inköp af lefvande inhemska

konstnärers arbeten, äfven »till underlättande af företag i konstväg». Wahlbom

tillkänna-gaf, att han ämnade utgifva »en följd af kompositioner öfver Sveriges äldsta

urkunder och sagor, ritade i etsmanér och graverade i koppar» samt framlämnade

såsom prof på dessa ett häfte teckningar, hvilka blefvo mottagna med allmänt bifall.

Han hemställde om ett understöd af 400 riksdaler banko för att därmed sätta sin

plan i verket och erbjöd sig att återgälda beloppet antingen kontant eller i ett

lämpligt antal exemplar af det tillämnade arbetet. Föreningens inköpsnämd »tog detta

allt i öfvervägande men ansåg sig icke annorlunda kunna åt den af herr Wahlbom

framställda begäran lämna bifall än att, då ritningarne till det ifrågavarande verket

vore fullkomligen färdige och till föreningen hembjudne, desamma skulle inköpas till

det pris, som då af nämnden kunde fastställas och hvarvid ett särskildt afseende

skulle fästas å det af herr Wahlbom med desse ritningar åsyftade företag».

Wahlbom synes å sin sida icke hafva fäst något särskildt afseende vid de möjligheter,

som kunde ligga fördolda i nämdens något sväfvande förespeglingar, ty saken kom

icke mera på tal, och den tillämnade etsningscykeln blef aldrig utförd. Den serie

teckningar ur svenska historien, som 1835 såldes till konstföreningen för 70

riksdaler, tillhörde måhända dem som konstnären drömt om att mångfaldiga med sin

etsnål. Men krediten på Hasselgrens koppartryckeri vid Klara norra kyrkogata räckte

väl ej längre, och förmodligen skulle Wahlboms verksamhet som etsare redan nu hafva

upphört, om icke hans vän pastor G. H. Mellin, en af den tidens flitigaste

litteratörer, blifvit redaktör för det af boktryckaren N. H. Thomson utgifna »Museum förnaturvetenskap, konst och historia». För detta häftesverk, som utkom under åren

1835 — 37, utförde Wahlbom en serie af omkring 90 etsningar, hvilka betalades med

10, 15 eller 20 riksdaler för hvarje plåt. »Vid detta låga pris», berättar Blanche,

»kom Wahlboms utmärkta säkerhet i teckning honom väl till pass, och ref. har

mer än en gång sett honom öfverdraga sin kopparplåt med etsgrund och omedelbart

därefter, utan föregången uppdragning med crayon, genast med nålen utföra

teckningen, som efter en eller annan timma var färdig». Man finner i »Museum»

utmärkta prof på Wahlboms öfverlägsna figurkonst, så snart han får framställa

kämpar, envigen 0. d. Det yppersta bladet af alla visar oss tre män som hålla på att

Trots det tunna manéret har det en

episk fläkt öfver sig. Bland andra

bilder förtjäna särskildt att framhållas

två, som föreställa tvekamp mellan

romerska gladiatorer. De flesta af

dessa etsningar äro emellertid

slarf-viga hastverk, som icke motsvara

hvad man kunnat vänta af Wahlboms

förmåga. Men så fick han också

på redaktörens order ställa sin

etsnål till förfogande hvad det än gällde.

Än måste han afbilda statyer från

antiken, än Sergels, Byströms eller

Fogelbergs arbeten; än var uppgiften

scener ur de grekiska tragedierna,

än jämförande studier af äldre och

nyare fruntimmersmoder. Efter att

hafva behandlat historiska situationer

ur den grekiska och romerska

antiken sändes han ut på världsomsegling i fantasien och fick i öfverensstämmelse med

texten framställa seder och bruk i alla fem världsdelarna. Det är förlåtligt att han ej

tog dessa uppdrag på fullt allvar. En kritiker i Aftonbladet hade med hänsyftning på

det hafsiga maneret i bilderna titulerat Wahlbom van Schlurfs». Denne upptog genast

vedernamnet och satte det såsom signatur på alla de etsningar, som han tyckte

förtjänade det — medan herr Thomson, »som var långt ifrån att förstå, att om än snillets

ära ingalunda ligger uti att vårdslösa, det likväl kan ligga snille uti en vårdslösad

teckning, gjorde gudar och människor till vittnen af sin jämmer öfver Wahlboms

"fula taflor’». —

Mellin och Wahlbom hade kännt hvarandra åtminstone från 1830 —de besökte

detta år i sällskap Johan Holmbergsson, enligt hvad denne omtalar i sin dagbok.

Genom den umgängsamme, af alla uppburne Mellin gjorde Wahlbom sina flesta be-

med stor kraftansträngning resa en runsten.

O. P. STURZEN BECKER. Blyertsteckning.

Hkantskaper inom den litterära världen. »Hans talenter», säger Scholander, »hans

trofasta, torroliga väsende, som förskaffade honom tillnamnet Olof Tryggvason, hans

flärdlöshet och bildning närmade till honom alla den tidens utmärktare män i

åtskilliga brancher». Wahlbom var en af medlemmarne i det lilla litterärt-artistiska

sällskapet »Plejadema». De öfriga voro Nicander, Wetterling, Mellin, kemisten d:r

J. F. Bahr, litografen Johan Cardon och den numera förgätne romanförfattaren

friherre T. G. Rudbeck. Den sistnämde omtalar*, att sammanträden höllos hvarje

lördag, om vintern hos ledamöterna i tur och ordning, om sommaren på

Liljeholmen eller något annat utvärdshus, hvarvid till en början förekom uppläsning af

något otryckt litterärt alster af en af de skrifvande medlemmarne eller betraktande

JOHAN CARDON. Svartkritsteckningar. 1837. Tillhöra fröken Kerstin Cardon,

och bedömande af handteckningar eller litografier af någon af sällskapets artistiska

medlemmar. Sålunda föredrog Mellin första delen af sin roman Johannes Fjellman,

Nicander uppläste flera af sina italienska noveller, »Lejonet i öknen» m. m. Inom

denna krets gaf Wahlboms fingerade resa kring jorden anledning till mycket gyckel,

men den slagfärdige Wahlbom fick skrattarne på sin sida genom den drastiska parodi,

bestående af ett tjugutal blad, som han själf 1835 ritade öfver resan och förärade

Nicander. Den bär titeln »Om de undransvärda faror och äfventyr, hvilka herrar

Langemann och Kleinzeichner utstodo på deras resa omkring jorden» och förvaras

* I »Femtiofyra minnen från en femtiofyraårig lefnad». Stockholm 1864.

{+35+}i kongl. biblioteket. Där finner man äfven en ur artistisk synpunkt

anmärkningsvärd serie teckningar af Wahlbom till Vitalis’ parodiska dikt om Kung David och

Batseba, hvilken efter all sannolikhet tillkommit för att höja stämningen vid något

af »Plejadernas» gillen. Dessa improvisationer, ärnade blott för några muntra

kvick-hufvudens förtroliga aftonsamkväm vid bålen, få visserligen ej dömas allt för rigoröst,

men det kan ej nekas att de ofta röja en vulgär ringaktning för all

anständighetskänsla, som tyvärr ej sällan framträdde i den del af Wahlboms produktion, som icke

var afsedd för offentligheten. Om Mellins fosterfader biskop Franzén kännt till dessa

tidsfördrif, skulle han säkerligen i ännu starkare ord hafva förebrått sin skyddsling

DET BLÅ TORNET.

Litografi. Ur »Fosterländska bilder*. 1857, 38.

hans vana »att tillbringa sin tid på ställen, där politiserande och satyriserande herrar

samlas, och förnämligast med dem umgås».

Den nyssnämde Johan Cardon hade i tio år varit gravörelev på Forssells atelier,

då han 1829 af akademien erhöll ett resestipendium för att studera litografiens teknik

så väl i MUnchen, den nya konstartens vagga, som i Paris. Efter sin återkomst 1854

upprättade han en litografisk atelier och tog sin yngre broder Oskar till medarbetare.

Det dröjde ej länge, innan Wahlbom hos dem lärt sig den litografiska tekniken. Hans

första litografier äro studieartade blad. En liten samling bilder till Fredmans epistlar

(aldrig utgifven) visar, huru föga han förstod af det skalkaktigt ömma, det känsligt vekaoch fina, det brännande eldiga, allt facettartadt skiftande i Karl Mikaels gudomliga sång,

och de karrikerade krogtyper han tecknat uppnå icke ens den groteska humor, som

åsyftats. Maneret är hårdt och omåleriskt. Ett 1836 utgifvet häfte litografiska

teckningar af blandadt innehåll äro hufvudsakligen af tekniskt intresse; det visar sträfvandet

efter mjukare, fylligare effekter och mera pittoresk behandling. Wahlboms största

litografiska verk blef den samling af tjugufyra bilder till Sveriges historia från och med

Gustaf Vasa till och med Gustaf 11 Adolf, som han under åren 1837 och 1838

utgaf med text af Nicander. Konstnären har här fallit för en frestelse, som för en

framställare af historiska scener ligger nära till hands, att i anletsdrag och yttre

LUTHERANER OCH KATOLIKER I STOCKHOLM UNDER SIGISMUND.

Litografi. Ur >Fosterländska bilden. 1857, 3

åthäfvor alltför klart låta framträda, hvilka af de handlande personerna som böra ha

åskådarens medhåll och hvilka som böra utlämnas åt hans förakt. Det studium af

människonaturen, som i vårt århundrade drifvits af både skönlitteraturens och den

historiska vetenskapens främsta män, gör det allt svårare för oss att se vare sig de

kända historiska gestalterna eller de okända bipersonerna så enkelt och kategoriskt

som de utan tvifvel tedde sig för flertalet på den tid, då dessa bilder tecknades, och

däribland äfven för textförfattaren, af hvars uppfattning Wahlbom naturligtvis känt

sig starkt bunden. Lägger man härtill de för oss mycket tydligt framträdande

bristerna i allt hvad som hör till historisk tidsfärg, så är det ej underligt att denna

{+57+}bildserie ter sig tämligen föråldrad för vår tid. I Wahlboms utveckling spelar den

emellertid en icke oviktig roll. Han har lämnat det fornnordiska området bakom

sig och beträdt den egentliga s. k. historiemålningens mark. Han har börjat intressera

sig för den klädda figuren, för dräkter och accessoarer — han befinner sig på den

väg, på hvilken målarkonsten slutligen å nyo hann fram till skildringen af samtidens

lif och dess karakteristiska yttringar. 1 öfverensstämmelse härmed står ett af den

litografiska tekniken betingadt studium af ljus och skugga, af toner och valörer. Det

är det måleriska sättet att se som ändtligen börjar arbeta sig fram. Med förkärlek

uppsöker konstnären fortfarande våldsamma motiv, strider och tumult eller händelser, i

hvilka affekterna äro i högsta grad stegrade. När han någon gång, såsom i »Gustaf

Adolf och Ebba Brahe», försöker sig inom det idylliska området, blir han otroligt

fadd och uttryckslös. Det var stormen, ej västanvädret, som var hans rätta område.

Det var Wahlboms afsikt att fortsätta sin framställning af de svenska häfderna

med en serie bilder ur medeltidens historia, från folkungarnes tid fram till Gustaf

Vasas befrielsekrig. Ett antal teckningar till denna svit, påbörjade med ytterlig

omsorg men till större delen ofullbordade, finnas i kungliga biblioteket. Emellertid

blefvo de aldrig utförda i litografi. Den tid hade kommit, då den samvetsgrant

arbetande konstnären blef satt i stånd att göra den studieresa, som för den vidare

utvecklingen af hans rika anlag länge hade varit önskvärd.

Det härför nödvändiga understödet kom dock icke från konstakademien. Ända

sedan 1833 hafva akademiens handlingar ingenting att förmäla om Wahlboms

studier. 1 dessa hade ett flerårigt afbrott ägt rum, under hvilket Wahlbom varit

upptagen af sin verksamhet vid gymnastiken och vid sidan därom idkat studier

på egen hand. Först 1838 förekommer hans namn åter i akademiens handlingar,

då det antecknas, att han för en ecorchéfigur, ritad efter naturen, erhållit ett

stipendium af 50 riksd. banko — detta efter ett uttalande till protokollet af

läraren i anatomi, professor A. Retzius, som af sina elever tror sig »särskildt böra

inför kongl. akademien nämna herr Wahlbom, såsom den, hvilken bragt sina

studier i den exteriöra anatomien till en fullkomlighet, som förtjänar de högsta

lof-ord». Samma år hade professor Sandberg »med tagen kännedom af ordalydelsen uti

Ribbingska donationshandlingen numera afsagt sig fortfarandet af samma

stipendie-inkomst». Till erhållande af stipendiet, som skulle sätta innehafvaren i tillfälle att

studera i utlandet, föreslog Sandberg antingen Wickenberg eller Wahlbom. Ling

sökte göra sitt inflytande gällande till den senares förmån, men förgäfves, hvilket

gick honom djupt till sinnes. Till den sammankomst, då saken skulle afgöras, hade

sekreteraren uppsatt en jämförande lista öfver de belöningar, som de båda eleverna

erhållit. Denna utföll till Wickenbergs fördel, och det blef också han som med alla

de närvarandes röster tillerkändes stipendiet.

Medtäflaren var ju så framstående, att någon orättvisa icke kunde sägas hafva

blifvit begången. Men för Wahlbom var detta ett hårdt slag. Ett nytt tillfälle till

{+53+}understöd af akademien skulle kanske dröja flera år ännu. Då trädde några

vänner af konstnärens talang fram — man vet ej med visshet hvilka — och

skänkte honom ett insamladt belopp af 700 riksdaler i reseunderstöd, och med

denna summa på fickan kunde han på sommaren 1838 anträda den efterlängtade

studieresan.

Det berättas, att Wahlbom någon gång i ett bref från utlandet till en af sina

vänner i Stockholm sände en vänlig hälsning till — pumpen på Centralinstitutets

gårdsplan. »Hälsa Pumpen», skref han, »ty den hedersmannen är den ende

mæcenat jag känner i Sverige». Detta kärnfulla epigram är lustigt nog, om man så

vill, men för den som reflekterar närmare öfver saken blir allvaret öfvervägande.

Det föll ej den stolte och förbehållsamme Wahlbom in att beklaga sig, men det

undfaller honom i dessa ord nästan ofrivilligt en bitter bekännelse om de många hårda

erfarenheter och svikna förhoppningar, som de första tio åren af hans

konstnärsbana hade medfört.

KARL WAHLBOM.

Litografi af Oscar Cardon. Efter oljemålning af K. P. Mazér. 1836.

{+39+}[--]{+2.+}

Wahlbom styrde kosan till Paris och återsåg åtskilliga af sina kamrater vid

akademien, som tidigare hittat vägen dit. Där funnos Berger och Plagemann, Bill-

„ mark och Leffler, Wickenberg och Ek-

man. Samtidigt med Wahlbom anlände

Stäck, som också fått ett stipendium,

och under de närmast följande åren

till-kommo Scholander (1841) och Egron

Lundgren (1843). Bland de kvarvarande

vännerna i Sverige var Wetterling den

med hvilken han flitigast brefväxlade.

Anledningen därtill var, att Wetterling

åtagit sig att sköta hans affärer i

Sverige. Wahlbom titulerar honom

ömsom "hedersfader och vän», ömsom »min

hederliga och trefliga broder i kajutan»,

och sig själf kallar han »din tillgifne,

egne gosse» eller »din stackars korpunge

härute». Vänskapsbandet dem emellan

hade, som vi sett, knutits i

»Plejader-nas» glada krets. Wahlbom hade säkert

ofta gästat den jovialiske kaptenen i den

lilla entresolvåning, han såsom vice värd

bebodde i Byströms nybyggda hus vid

Rännarebanan, och där låtit sitt skämt

flöda lika obesväradt som sedermera i

brefven från Paris, och på gymnastiken,

där Wetterling liksom Wahlbom var en

väldig bjässe, hade de väl äfven korsat sina klingor.

Wahlboms första intryck af Paris voro, som man lätt kan tänka sig,

öfverväl-digande. »Talang ha artisterna här så att man kan bli grå i synen», skrifver han

till Wetterling, »och jag är nyfiken med alla mina ögon. Hvad det är ynkligt att

vara fattig på pengar, på talang, på esprit att taga sig fram; den som hade

fran-sosernas savoir faire! Mitt spel vore då vunnet; nu beror allt helt och hållet på

lyckan, och hon har på allvar vändt mig ryggen.» Han varden ende af konstnärs-

, i": >" •

- V ■. " , *

Y

\ ’i.

..\;j

) 7

M

\4

j > 1/* (•»*/

* < O ■ /,•/,

/b työ

R. W. EKMAN. Blyertsteckning. 1840.

{+40+}kamraterna som ej kunde räkna på understöd eller inkomster från Sverige, men han

tröstar sig: »Lycka har jag nu en gång för alla ej, man måste således lägga

huf-vudet på sned och ge med sig, men i alla fall är olyckan ej så fasligt stor.»

Likväl kommer det en hård bitterhet i tonen, när han tänker tillbaka på förhållandena

i hemlandet. »Det är svenskarnas egen dumhet», säger han, »att afguda allt som

kommer från utländingen och misstro och förakta allt hvad de själfva göra, som

hindrar någonting att från början komma upp och sedan fortgå och utbilda sig ibland

dem. Det är rent af dumhet att ej med mildhet kunna se en sak i början och

understödja dess utveckling; Paris vore ej en smul bättre än Stockholm, om ej fransoserna

hade nog själfkänsla att värdera sig själfva. Ingenting hindrar oss att ha goda

konstnärer hemma mer än det snart sagdt

förakt och misstroende som svenskarne

lägga på dem, därför att de ej äro

utländska. Eller böra vi undertrycka det

vi ha, därför att det ej liknar fransosen

eller tysken eller italienaren etc. etc.

Tvärtom, vi böra låta det fortgå och

utveckla sig, så få vi någonting eget.

Eller måhända Vår Herre gifvit

privilegium åt alla andra nationer på snille

och känsla, oss endast undantagna???

Så illa är det väl ej; vi stå efter, det är

sannt, men vi ha precis samma medel

att komma fram med som de andra.» —

Ännu leker skulpturen honom i hågen —

och naturligtvis äfven hoppet om ett

stipendium från akademien. »Du säger»,

skrifver han, »att professor Byström

ämnar resa till Italien; det är förbannadt

illa för mig; han är den ende som har nog inflytande såväl öfver gubbarne vid

akademien som öfver vederbörande å högre ort för att skaffa mig ett stipendium;

jag kommer således aldrig att få något och får då i Guds namn hamra skulptören

ur hufvudet på mig.» Därpå följer en liten skämtsam apoteosering af hans båda

gynnare Byström och Wetterling: »Jo, jag har visst en Fidias och en Raphael, som

föra mig vid armarne på konstens kullersteniga bana.»

Något återupptagande af skulptörverksamheten blef ej af, hvarken nu eller

framdeles, och stipendiet lät fortfarande vänta på sig. Under tiden började Wahlbom

öfva sig i akvarellmåleri, hvilket gick så till, att han hyrde akvareller hos en

konsthandlare och kopierade dem. Samtidigt vaknade intresset för det omgifvande lifvet,

och han tecknade flitigt skisser efter naturen i hopp att kunna förtjäna sitt bröd

J. M. STÄCK I KOSTYM FRÅN 1600-TALET.

Pennteckning. 1841. / Nationalmuseum.

{+4»+}såsom tecknare åt någon förläggare. Han kom också att göra bekantskap med en

sådan, monsieur Charles Philippont, som i välvilligt beskyddande stämning höll

följande lilla tal till den unge konstnären: »Ni har kommit hit för att arbeta och lefva

här som artist, och den närmaste vägen är den som kommersen erbjuder — men

för att kunna nå den måste man avant tout känna Paris; det är Paris som ni måste

LIKPLUNDRARE.

Lavering i sepia. Tillhör hofrattsradet m. m. grefve Gustaf von Rosen.

studera! Uppehåll er här ett år bortåt, lef med öfverallt, observera som artist och

gör slutligen edra eskisser, jag lofvar er att taga dem; hvad ritsättet angår har ni

mer än som behöfs för att ingå i mina planer; ni behöfver hvarken akademi eller

maitre du dessin; sök blott att känna den art, i hvilken ni vill verka; eh bien» —

han slog honom vänligt på axeln - »dröj någon tid, allons, marchons, travaillons,

och ni skall få se att det går bra.» Det vackra och uppmuntrande talet gjorde ett

{+42+}djupt intryck på Wahlbom, ehuru icke just det som den gode herr Philippont åsyftat.

Arbeta i Paris på framtidsförhoppningar i ett helt år och lefva med öfverallt! Han

gjorde ett hastigt öfverslag öfver sina tillgångar och tänkte resigneradt: »Att lefva

här med i strömmen och titta in i alla hål, därtill räcker ej min kassa i sex veckor.»

Han förstod mer än väl, att det med hans obetydliga tillgångar skulle blifva omöjligt

FIENDER.

Akvarell. Tillhör kammarherren m. m. grefve Georg von Rosen.

att slå sig igenom: »På det sättet jag lefver», heter det i hans bref, »lär man ej

känna Parislifvet hastigt och som artist, ty artisten måste se och vara med; känna

väl för att kunna göra väl.» I dessa ord ligger ett alldeles nytt program uttaladt.

Det är den moderne konstnärens intresse för sin egen tid och sin närmaste

omgif-ning som här bryter fram under påverkan af de omgifvande förhållandena, och om

kassan räckt bättre till skulle Wahlbom kanske med stöd af Philipponts företag-

{+4?+}samhet vunnit ett namn bland den tidens franska sedeskildrare. Så blef emellertid

ej fallet. De 700 riksdaler, med hvilka han sommaren 1838 anträdt sin resa,

hade redan i januari 1839 smält så mycket ihop, att han med oro måste tänka

på den dag, då penningarna ej ens skulle räcka till en återresa till Sverige — och

innan detta blef fallet ville han ge sig af hem igen. Förgäfves föreställde honom

Wetterling, huru oklokt ett sådant steg skulle vara, förgäfves erbjöd honom hans

vän Branting en penningeförsträckning för den närmaste framtiden. Wahlbom hade

fått en pinsam erfarenhet af huru litet han skulle vara hjälpt med tillfälliga

understöd och smålån, och då Scholander vid en något senare tidpunkt af Parisvistelsen

erbjöd honom att ställa sin kassa till hans förfogande, afspisade honom Wahlbom

kärft med orden: »Låna mig 100,000 francs — eller lämna mig i fred.» En sista

möjlighet syntes det Wahlbom vara, om han kunde af någon förläggare få beställningar

på små vignetter och kompositioner att rita på trä och själf gravera — en färdighet

som han med sin föregående öfning i de andra grafiska konsterna lätt nog trodde

sig kunna vinna. Då äfven detta slog fel, fattade Wahlbom sitt beslut att fara hem

igen och återtaga sin lärarebefattning vid centralinstitutet, och han hade redan utsatt

resdagen till den 1 eller 2 april — då en gynnsam vändning af hans öde satte

honom i tillfälle att stanna kvar.

Sveriges minister i Paris var ända sedan 1818 excellensen grefve Gustaf

Löwen-hjelm, om hvilken T. G. Rudbeck säger att »han var såsom svensk den sista

lämningen af Gustaf III:s ridderliga hof, såsom minister i Paris en nationaliserad

fransman till så väl yttre som lynne, och dock verklig svensk till hjärtat, ty ingen kunde

högre än han älska sitt fädernesland och dess ära». Den gamle origenele

excellensen med det ungdomligt lifliga väsendet hyste både vittra och konstnärliga intressen

och plägade öppna sitt gästfria hem för de unga svenska konstnärerna. Wahlbom hörde

till dem som han inbjöd och intresserade sig för. Det är sannolikt, att det var i

Löwenhjelms salonger som Wahlbom gjorde bekantskap med den sedermera såsom de

svenska järnvägarnas främste förkämpe så ryktbare grefve Adolf Eugéne von Rosen.

Denne hade hört talas om Wahlboms blottställda belägenhet. Han fick se några af

hans teckningar och kände sig på det lifligaste manad att göra något för räddningen

af så rika anlag. Med möda förmådde han Wahlbom att åtminstone uppskjuta sin

afresa, till dess grefve von Rosen återkommit från en kort resa till England, där

han ville söka skaffa honom en lämplig beställning. 1 London visade von Rosen ett

urval af Wahlboms handteckningar och akvareller för konsthandlaren och

konstkännaren Colnaghie och utbad sig dennes råd angående konstnärens framtid. Colnaghie

gaf konstnären de största loford samt köpte en teckning och en akvarell. Något

råd om hvilket område Wahlbom borde välja kunde han icke gifva, ty, sade han,

»jag är öfvertygad att får artisten lefva, kommer han att excellera i hvilken genre

som helst, enär han tyckes hafva snart sagdt lika stora anlag för allting». Vigtigare

för Wahlbom blef emellertid en stor beställning, som genom grefve von Rosens

{+44+}KRIGARLIF. Lavering i sepia. Tillhör kammarherren m. nu grefve Georg von Rosen.energi kom till stånd. Denne vånde sig till förläggaren Orr i London, med hvilken

han förut var bekant, och föreslog honom att utgifva Gustaf II Adolfs historia af

Fryxell med teckningar af Wahlbom. Det lyckades honom att uppnå en

öfverens-kommelse härom, och han återkom till Paris med denna goda nyhet. Wahlboms

belägenhet var härigenom helt och hållet förändrad och all tungsinthet med detsamma

bortblåst. Inom få dagar kunde han anträda en studieresa till Tyskland. Han styrde

kosan till Ntlrnberg, Augsburg, Mtinchen, Salzburg, Wien — med ett ord alla de

ställen, där porträtt af Gustaf Adolf och hans samtida, byggnader, vapen och andra

föremål från trettioåriga krigets tid funnos att afteckna. Efter några månader var

HJÄLP I FARANS STUND.

Akvarell. I Uppsala universitets konstsamlingar.

han tillbaka i Paris, medförande en rik samling af skisser, och utan dröjsmål grep han

sig an med beställningen. Grefve von Rosen var då ännu kvar och följde med

största intresse konstnärens arbete. Förtjust öfver resultatet, lagade han att ett

par af akvarellerna blefvo utställda hos konsthandlaren Suse. Hos denne infann sig

en herre, som efterfrågade Wahlboms adress och uppsökte honom. Det var en rik

fransk konstsamlare, som erbjöd sig att köpa så många akvareller af Wahlbom,

som denne ville måla — förmodligen den herr Dubois, som omtalas af T. G.

Rudbeck. Enda förbehållet var, att ämnena skulle vara hämtade ur svenska historien,

och priset bestämdes till ioo frcs för kvartblad och 200 för halfark. En sådan

{+47+}akvarell, äfven af den större sorten, kunde Wahlbom komponera och utföra på åtta

dagar eller mindre, och på den summa han därmed förtjänade hade han sitt

uppehälle i en månads tid och kunde, så länge den räckte, öfverlämna sig åt studier,

besöka muséer och kopiera de gamle mästarne i Louvre.

Således fullt upp med arbete, tillräckliga inkomster, känslan af att gå framåt

som konstnär. Lifvet log en kort tid mot honom — och så kom slaget. En

finansiel kris hade uppstått, som sträckte sina verkningar äfven till

bokhandelsvärlden, och firman Orr måste förklara sig insolvent. Det arbete, som kanske skulle

gjort Wahlbom till en europeiskt ryktbar illustratör eller åtminstone gifvit honom

en fast grund för fortsatta sträfvanden, kunde icke utkomma. Det stod nu ingen

vid hans sida, som kunde taga sig af hans sak, och i missmod och penningenöd

lät han en spekulant — herr Dubois eller någon annan — få köpa allt hvad som

fanns fullbordadt af den stora illustrationsserien.

Från Stockholm skref Boye 1841 till landskapsmålaren G. W. Palm: »Wahlbom

har skickat oss pennritningar och lavier som äro riktiga mästerstycken. Han

hörer äfven till dem som med en stor talang förföljas af ödet att beständigt vara

nödsakad arbeta för sin existens utan att blifva riktigt understödd genom publika

medel. Det är evig synd och skada för en så utmärkt skicklig artist.»

Af Wickenberg finnes ett litet karakteristiskt yttrande från samma tidpunkt,

äfvenledes i bref till Palm: »Wahlbom börjar få sälja några af sina teckningar, är

sig för öfrigt lik, är filosof och nyttjar en rock, som kostar blott 15 fr. ny.» Själf

sålde Wickenberg vid denna tid för höga pris så många taflor han kunde hinna

måla, hade en våning med tre rum och atelier vid Rue de la Bienfaisance och gick

förmodligen som en parisisk celebritet klädd efter sista modjournalen.

Vid denna tid fick Wahlbom besök af en af vännerna i »Plejaderna», friherre

Rudbeck. Han bodde då, jämte några andra svenskar, mest artister, ej långt från

Palais Royal, i det lilla Hotel Beauvais, hvilket namn gästerna, »för dess mindre

goda beskaffenhet», i dagligt tal ändrade till Mauvais. Under table d’hoten (som kostade

35 sous) lade Rudbeck märke till en liten man med intelligent utseende, som satt

snedt emot dem, och frågade Wahlbom, hvem det var. »Det är en synnerligen

lofvande yngling», svarade denne. »Han kommer nyligen från Spanien och medför

präktiga etyder». Medan svenskarne efter middagen drucko kaffe och ett »petit

verre > på en balkong, presenterades Rudbeck för Egrön Lundgren — det var honom

som samtalet vid bordet hade gällt — och inbjöds att bese Lundgrens atelier —

ett helt litet rum med ett stort fönster. Bland de många taflor och etyder, som

prydde väggarna, fäste sig Rudbeck i synnerhet vid ett kraftigt utfördt munkhufvud.

Medan han betraktade det, blinkade Wahlbom åt honom och yttrade halfhögt endast:

»Nå, hvad sade jag!»

Egron Lundgren var den af konstnärskamraterna, som närmast slöt sig till

Wahlbom. Det heter i ett af Lundgrens bref till hemmet (juli 1841): »Wahlbom

{+48+}DEN FUNNA SKATTEN. Lavering i sepia. Tillhör kammarherren m. m. grefve Georg von Rosen.och jag äro beständigt tillsamman. Vi förstå hvarann men äro temmeligen olika,

så att det disputeras rätt friskt. Jag tycker om att på det sättet bli litet het

emellanåt; men skrattar så mycket hjärtligare dagen efter och är ännu mera förtrolig

än förr. Vi tala många gånger om hur roligt det skall bli att en gång komma

tillbaka till Sverige ifrån allt fladderlif ute, och jag bekänner att jag skulle vara bra

olycklig, om jag icke hoppades att Sverige vore målet för min resa äfven när jag

vänder kosan därifrån och längre söder ut.»

Detta dröjde ej länge. Två månader därefter afreste Lundgren till Rom, och

Wahlbom fick öfvertaga hans atelier och rum. »Jag tror likväl därför icke att han

önskar mig därifrån», heter det i ett af Lundgrens bref. Och att han icke gjorde

det, bekräftas af ett bref till Lundgren i januari 1842*, i hvilket Wahlbom uttalar

en förhoppning om att återse honom i Rom. »Själf är jag nu så ledsen på akva-

FRÅN MAGDEBURGS FÖRSTÖRING.

Pennteckning med akvarellunderlag. I Nationalmuseum.

reller som ? jag kan bli», skrifver han, »men fortfar ändå kan du tänka — målar

efter naturen allt emellanåt och blir allt mer och mer kär i den sysselsättningen».

Konstföreningen inköpte 1841 femton och 1842 sex handteckningar af

Wahlbom. De förra betingade 250 riksdaler, de senare 126 rdr 32 sk. Ämnena voro

sådana som Soldater i hvila, Bataljscen, Gossar som brottas, Fäktande krigsmän,

Soldater i kvarter, Plundrande soldater 0. s. v., omväxlande med Dansande nymfer

och fauner, Kärleksscener, Flicka som fångar en fjäril m. m. Boye skref 1842 i

sitt Magasin, att Wahlbom »genom allvarsamma studier utvecklat sin stora fallenhet

och framgått med stora steg till en hög grad af konstnärsskicklighet» och att han

»nu genom de snart i Konstföreningen bortlottade teckningar, utförda i nästan alla

ritningsmanér, bevisat sitt mästerskap», och en recensent i Nya Dagligt Allehanda

• Benäget meddeladt af bankkamreraren F. Carlson.

{+5+}yttrade, att »dessa teckningar alla vittna om den rikedom i inbillningskraften och

den snillrika, någon gång öfverdrifvet djärfva uppfattning af ämnet, som vi hos denne

förhoppningsfulle konstnär länge varit vane att finna, men nu i förening med en vida

större säkerhet och artistisk hållning» samt uttalade den meningen att Wahlbom för

närvarande vore den mest genialiske och tekniskt skickligaste tecknare Sverige ägde.

Till Wetterling hade Wahlbom på sommaren 1840 afsändt åtta »i akvarell

laverade original-handritningar, de flesta utur svenska historien valde genre-ämnen.»

De blefvo genom excellensen Löwenhjelms försorg visade för konungen och

kronprinsen, och i augusti följande år företeddes de i akademien. De tillhörde då drottningen.

De vittnade enligt akademiens protokoll om »rikedom på uppfinningsförmåga, god

teckning och säkerhet i klärobskyren» och »beskådades af akademien med särdeles nöje».

Detta är hvad man känner om Wahlboms verksamhet som akvarellist — ty de

s. k. handteckningarna voro i själfva verket akvareller eller laveringar i sepia. Det

stora flertalet utfördes och afyttrades i Paris, såsom af det föregående framgått. De

som kommo till Sverige lära väl till stor del ännu finnas kvar i privat ägo, men

att uppspåra dem hos de nuvarande ägarna är ingen lätt sak. Jag känner af dem

endast några stycken, som tillhöra kammarherren m. m. grefve Georg von Rosen och

hofrättsrådet m. m. grefve Gustaf von Rosen, vidare en liflig plundringsscen från

trettioåriga kriget, i Uppsala universitets konstsamlingar, ett litet mästerligt blad, Scen

från Magdeburgs förstöring, i Nationalmuseum, samt en rätt obetydlig kärleksscen

därsammastädes. Denna lilla bråkdel af en rik, till större delen räddningslöst

skingrad konstnärlig alstring sätter oss dock i stånd att förstå den utveckling, som

konstnären genomgått. Intrycken af den samtida konsten hade hastigt gått honom i

blodet. öfvergången till det måleriska sättet att se, hvars första yttringar voro

litografierna från de sista åren i Sverige, hade fullbordats. Det var ej längre

pennan eller blyertsen utan den flytande färgen som var hans naturliga

uttrycksmedel. I sammanhang härmed står ett uppvaknande af det koloristiska sinnet. Ofta

verka färgerna, såsom i den lilla Magdeburg-bilden, blott såsom en diskret underton

i förhållande till det svarta och hvita; i andra bilder blossa de starkare, i lifliga,

stundom hårdt brokiga sammanställningar. När konstnären har fritt ämnesval,

framställer han icke bestämda historiska tilldragelser, och det öfverspändt patetiska, det

öfverdrifvet karakteristiska har gifvit vika för en mera omedelbar iakttagelse af lifvets

mångfaldiga nyanser. Det är den historiska genren med dess skarpa iakttagelse af

verkligheten som sysselsätter Wahlbom, och när man ser hans stridsscener i deras

upprörda liffullhet, framstår ovillkorligen minnet af ett franskt konstverk från samma

tid, den unge Meissoniers första uppseendeväckande målning Duellen. I själfva

verket är Meissonier den af de samtida konstnärerna som både vid denna tidpunkt

och framdeles erbjuder de mest osökta jämförelsepunkterna med Wahlbom.

Bland de svenska konstnärer, som före Wahlbom befunno sig i Paris, var äfven

porträttmålaren J. O. Södermark. Denne mot unga konstnärer alltid välvilligt stämde

{+52+}hedersman kom en dag upp till Wahlbom och bad att få se på hans akvareller. Efter

en stunds bläddrande i dem utbrast han: »Men för tusan d—r, hvarför gör herrn icke

allt detta i olja?» Wahlbom ursäktade sig med att han trodde sig sakna färgsinne.

»Prat, dumheter», yttrade Södermark och tillade: »Tag akvarellerna och kom till mig

i morgon, så följas vi åt till en person, med hvilken jag vill göra eder bekant.»

Dagen därpå gick Wahlbom i Södermarks sällskap till den europeiskt ryktbare

målaren Franz Winterhalter — den konstnär som öfvat det största inflytandet på

NYA VÄNNER.

Lavering. Tillhör kammarherren m. m. grefve Georg von Rosen.

Södermarks egen produktion, alla samtida suveräners och den högaristokratiska

världens elegante porträttör och en af den parisiska konstnärsvärldens främsta celebriteter.

Södermark framlade för honom Wahlboms akvareller och utbad sig hans

omdöme. Winterhalter betraktade dem uppmärksamt, påpekade ett och annat fel men

lofordade det hela, upprepade den fråga, som Södermark gjort dagen förut, och fick

samma svar. »Ni misstager er, min herre», afbröt Winterhalter leende. »Tro mig,

som har någon erfarenhet, den, som så behandlar vattenfärgerna, kan äfven, och med

samma framgång, begagna sig af oljefärgerna.» Och han erbjöd på stående fot

Wahlbom att få begagna sig af hans atelier och att få arbeta under hans ledning. Det

{+5 5+}säger sig själf, att Wahlbom med tacksamhet mottog ett så generöst och förmånligt

anbud.

Hvilken omfattning Winterhalters undervisning fick och huru länge den räckte,

därom finnes ingen uppgift. Den gaf emellertid Wahlbom det moraliska stöd han

behöfde för att öfvervinna sin klenmodighet och börja sin verksamhet på det

konstområde, till hvilket hans håg från början stått och åt hvilket hela hans följande

verksamhet blef ägnad.

Genom Wetterling höll sig Wahlbom noga underrättad om utsikterna till ett

stipendium af akademien, och då det antogs, att den resepension, som C. G.

Pla-gemann i fem år uppburit, skulle blifva ledig, skickade Wahlbom i juli 1840 en

ansökan till akademien att blifva hågkommen vid dess utdelande. Det heter i samma:

»Då jag söker kongl. Akademiens reseunderstöd såsom dessinatör och gravör på trä,

sker det i den öfvertygelsen, att kongl. Akademien torde fästa någon uppmärksamhet

på denna del af konsten, förut okänd inom Sverige.» Wahlbom tänkte sålunda

fortfarande på att fresta ännu en ny konstart, den tredje i ordningen af de grafiska

konsterna. Förmodligen stannade det vid blotta tanken. Jag har åtminstone icke

funnit något uttalande, hvarken af WahUbom själf eller någon annan, som vittnat om

att han verkligen sysselsatt sig med xylografi.

O

A ansökningen hade excellensen Löwenhjelm skrifvit följande ord:

»Undertecknad, som äger fullständig kännedom om herr Wahlboms nit för sin konst, om hans

flit och om hans på allt sätt utmärkta redbarhet och äfven om det synnerliga värde

utländska stora artister (på sätt af herr Winterhalters närlagda skrifvelse bevittnas)

tillägga denne unge konstnär, anhåller att få honom på det varmaste till kongl.

Akademiens ynnest rekommendera.» Samtidigt mottog akademiens præses professorn i

byggnadskonst öfverste F. Blom följande privatbref från Löwenhjelm: »Till herr

öfversten själf anhåller jag få specielt rekommendera Wahlbom. Jag slösar ej med

förord; men denne unge man skall sannerligen löna fosterländska konsten för den

ynnest honom påkostas och hvilken jag skall anse såsom mig själf bevisad.»

Den omtalade bilagda rekommendationen af Winterhalter var af följande lydelse:

»Ich håbe mehreren Male Zeichnungen von Herrn Wahlbom gesehen und glaube dass

in ihnen Fähigkeiten liegen, die besonders verdienten ausgebildet zu werden. Eine

schwungvolle Auffassungsgabe und ausserordentliche Leichtigkeit för Composition,

und man kann nur wönschen dass diese glöckliche Anlagen ausgebildet und

unter-stutzt werden.»

Emellertid hade Plagemann ansökt om förlängning af sitt stipendium, och

oak-tadt akademien afstyrkte ansökningen, förlängde Kongl. Maj:t hans stipendium på

ett år. Wahlbom fick vänta och se tiden an. Han gjorde sig ånyo påmind följande

år. Denna gång var Plagemanns tid ute. Men »i betraktande af den långa tid som

förflutit sedan någon arkitekt innehaft utrikes reseunderstödet» fann akademien, »att

hon vid detta tillfälle borde fästa sitt åseende vid denna konstgrens uppmuntrande»,

{+54+}och de sökande arkitekterna, Hawermann och Scholander, tillerkändes på grund

häraf principielt företräde framför de öfriga sökande. Stipendiets innehafvare blef

Scholander.

Man måtte emellertid inom akademien hafva funnit, att något erkännande borde

gifvas Wahlbom, ty i mars 1842 beslöt akademien på förslag af dess direktör major

Gillberg med 12 röster mot 5 att kalla Wahlbom till agrée »på grund af den

skicklighet uti den historiska Compositionen, hvaraf hr Wahlbom gjort sig känd». 1

denna sin nya värdighet framträdde han några månader senare å nyo såsom sökande

till ett stipendium, äfven denna gång med stödet af Löwenhjelms varma förord. Det

heter i dennes bref till sekreteraren: »I dag ingår jag till H. K. H. Academiens

Cantzler med min enständigaste underdåniga rekommendation af hr Wahlbom till

erhållande af ett bland de nu ledigblifvande stipendierna och med mitt lika varma

LEKANDE BARN.

Akvarell. Tillhör kammarherren m. m. gr ef ve Georg von Rosen.

som sannfärdiga intyg af det utmärkta anseende han njuter i härvarande konstvärlden

samt af den med framgång krönta ifver, hvarmed han fortfar att studera konsten.»

Wahlbom hade hemsändt några af sina förstlingsarbeten i oljemålning, hvilka väckt

»ett stort och välförtjänt uppseende». Denna gång uppnådde han verkligen sent

omsider akademiens förord hos Kongl. Maj:t, hvilket föranledde en af hans

med-sökande, konduktören H. T. Lundh, en systerson till Westin, att anföra

underdåniga besvär, under åberopande af det större antal belöningar han såsom elev erhållit.

I akademiens förklaring heter det: »Om än ett högre antal inom akademien

und-fångne uppmuntransmedaljer kan anses vittna om flit och arbetsamhet under en lång

elementar studering, så bör dock akademien i underdånighet erinra att det mindre

är ett sådant mångårigt elementarstudium än en högre grad af konstutbildning och

till utveckling mognande konstnärssnille som vid en fråga som denna bort i främstarummet påkalla akademiens uppmärksamhet och leda dess i ämnet fattade beslut.»

Detta var så mycket mera befogadt, som Wahlbom vida kortare tid än Lundh varit

elev och således ej kunnat samla motsvarande antal meriter. Westin var af afvikande

mening och kunde »ej gilla akademiens yttrande om en högre grad af konstutbildning

och till utveckling mognande konstnärssnille, ty då akademien icke lärer hafva till Lundh

utdelat den större mängd med priser och belöningar han framför sina medsökande

äger, utan att han verkligen däraf gjort sig förtjänt, så måste ock häraf följa, att

han äfven i konstutbildning etc. (Westin utskref försiktigt nog icke fortsättningen)

icke är sina medsökande underlägsen.» Kongl. Maj:t biföll emellertid hvad

akademien hemställt, och i september 1842 tillerkändes Wahlbom ett treårigt stipendium

på 500 riksdaler banko årligen.

3.

Då T. G. Rudbeck 1841 besökte

Wahlbom i Paris, såg han i hans atelier

två små oljemålningar, »de första hvarpå

han försökte sig i denna genre». — »Som

dock alltid en djupare tanke låg till grund

för hans arbeten, så hade han här velat

roa sig att ge ett par bilder ur

holländska skolan, förnämligast i van Ostades

och Teniers’ maner. Han hade därför på

ena taflan framställt en bonde med slokig

hatt rökande sin pipa och på den andra

samma bonde färdig att föra den fradgande

ölstånkan till munnen, holländska

landtman-nens båda förnämsta njutningar.»—Ett par

små oljemålningar köptes 1842 af

konstföreningen för 30 rdr stycket.

Följande år blifva några större arbeten

i oljemålning synliga i Sverige. Det var »En

Oljemålning. I Göteborgs museum.

gammal man med sin dotter, som läser för

honom i en stor. bok», hvilken målning i Paris inköpts af baron Reutersköld, det var

vidare »Maria Eleonora i kyrkan i Weissenfels vid sin gemåls likkista» och »Karin

Månsdotters och hennes sons möte i Reval». De båda sistnämnda inköptes af

konstföreningen för resp. 260 och 200 rdr. Sandberg omtalar detta år i ett bref till Fogelberg,

att Wahlbom hemsändt »trenne rätt vackra taflor i den historiska genren, hvaruti jag

tror att han kommer att lyckas, då han framdeles får mera studera det sköna i Rom».

Till denna grupp af målningar hör äfven »Malin Sture och Erik Stenbock», som 1844

{+56+}PÅ VÄRDSHUSET.

Oljemålning. Tillhör fröken Alba Wahlbom i Stockholm.köptes af konstföreningen för 300 rdr. Endast en af dem har jag varit i tillfälle att se,

nämligen Maria Eleonora-bilden. Den påminner både i målningssätt och komposition

om Paul Delaroche, hvilkens rykte vid denna tid stod på sin höjdpunkt och till

hvilken de unga historiemålarne sågo upp med beundran. Wahlbom hade likväl ej

förebildens förmåga att genom ansiktenas känsligt uttrycksfulla behandling gjuta

poesi öfver bilden, och intrycket är tämligen konventionelt.

Wahlbom var glad att få sin kassa förstärkt, ty i likhet med Scholander stod

han på våren 1843 i begrepp att bryta upp till Italien. Han ämnade sig först till

Florens, där han under juni och juli månader ville arbeta flitigt i muséerna och

ETT RESEÄFVENTYR.

Blyertsteckning. Tillhör bankdirektören R. Gagge i Västerås.

hvarifrån han måhända skulle göra en afstickare till Venedig för att titta på Tizian

och Paolo Veronese, och i slutet af augusti eller början af september ämnade han

inträffa i Rom.

Den första underrättelse jag funnit om Wahlboms vistelse i Rom äro följande

ord, som Fogelberg i september 1844 skref till akademien: »Våra här vanligen

vistande 4 pensionärer arta sig väl, så i anseende till arbetsamhet som god konduit, och

af deras senast hemsända arbeten bedömas nogsamt de framsteg de gjort. Så väl

Wahlbom som Lundgren omfatta deras yrke med värma. Den förre äger i hög

grad sinne för en naiv uppfattning af historiska ämnen.» — »Akademien

mottog», heter det i protokollet, »med så mycket större nöje och tillfredsställelse detta

{+■>9+}omdöme, som det var utgånget från en fullt kompetent domare och gaf ny styrka

åt de förhoppningar, som akademien grundat på de ifrågavarande unge konstnärernas

redan ådagalagda utmärkta flit och goda anlag.»

Då tiden närmade sig för stipendiets upphörande, inkom Wahlbom i januari

1845 med en underdånig ansökan om dess prolongerande i ytterligare tre år »på

grund af den stora nytta han anser sig redan haft af sin pensionstid och af det

fördelaktiga inflytande på hans konststudier, som ett fortsatt vistande utrikes och

synnerligen i Italien skulle medföra.» Vid ansökningen var fogadt ett intyg af

Fogelberg och Södermark, hvaruti dessa vitsordade, »så väl att Wahlbom med all

den drift och kärlek för sitt yrke, som tillhörer en sann konstnär, beflitat sig om

att förkofra sin talang, som att han för närvarande var sysselsatt med ett större

arbete föreställande en krigisk scen ur konung Gustaf II Adolfs historia och hvilken

fordrar en längre tid att fullända samt vittnar om betydande framsteg».

Akademien, »som genom flera af Wahlbom sistlidet år hemsända arbeten kommit

i erfarenhet af det allvar samt den flit och omsorg, hvarmed Wahlbom förkofrat de

lyckliga anlag, som honom städse utmärkt», tillstyrkte stipendiets förlängning i två år,

hvilket af Kongl. Maj:t bifölls.

I sitt tacksägelsebref till sekreteraren, professor Nyström, uttryckte Wahlbom

den förhoppningen, att akademien framdeles ej måtte finna honom ha missbrukat sin

tid och de medel, som blifvit honom lämnade till framskridande i hans studier. Det

låter som om han haft en aning om hvad som komma skulle.

Det af Fogelberg och Södermark åsyftade större arbetet var oljemålningen

»Gustaf II Adolf vid Stuhm» — nu tillhörande herr Olof Wijk i Göteborg. Den

anlände senare på året till Stockholm och företeddes i akademien. Taflan mottogs

med mycket blandade känslor, och ett särskildt granskningsutskott tillsattes,

bestående af Sandberg, numera akademiens direktör, samt Fahlcrantz och Westin, för att

upprätta förslag till ett utlåtande af akademien öfver densamma.

Sandberg afgaf härvid en skriftlig kritik, i hvilken det heter bl. a.: »Herr

Wahlboms tafla har förtjänster synnerligast i målningen och klärobskyren, likväl är den

historiska sanningen ej så strängt iakttagen» (härefter följa åtskilliga

detaljanmärkningar). »Det vore allt af nytta att herr Wahlbom ägnade sina studier mera på

antiken och de gamle mästarnes sätt att se naturen från den vackra sidan och vakta

sig för öfverdrift i komposition och rörelse. Emellertid är i taflan goda saker och

en rask och djärf pensel. — Förkortningar böra så mycket som möjligt undvikas,

emedan föremålen därigenom merendels synas för små.»

Det var således numera Sandbergs ståndpunkt. Den forne entusiasten från

1810-talet för en nationel nordisk konst, elevernas enligt deras egen utsago »mest

älskade lärare» på i8jo-talet visar sig här såsom en lika god mandarin som någon

af hans kolleger. Jag har ej kunnat bilda mig något eget omdöme om

detaljanmärkningarna, men säkert är, att den som ogillade en konstnär på Wahlboms dåvarande

{+60+}ståndpunkt, därför att hans målning ej visade studier af antiken och »de gamle

mästarne», måste hafva stått fullkomligt främmande för hela den rörelse mot större

sanning och skarpare naturiakttagelse, i hvilken den samtida lifskraftiga konsten

befann sig och hvari Wahlbom hade sin gifna plats.

I den akademiska nekrologen öfver Wahlbom (af Nyström) heter det: »De

arbeten, som från denna tid hemkommo, för det mesta med ämnen ur vår egen

historia, visade stora och mycket lofvande framsteg och ådagalade, att hans

konståsikter allt mera närmade sig naturen.» Och det var nog däri som det egentliga

felet låg, sedt från Sandbergs ståndpunkt.

Sandberg hade själf en gång (1822) behandlat samma ämne i en målning, som

nu finnes i Nationalmuseum, och man har där det bästa tillfälle att se huru en

stridsscen tager sig ut, i hvilken öfverdrift i komposition och rörelse samt

förkortningar så mycket som möjligt undvikits.

SKISSBOKSBLAD.

Pennteckning. Tillhör professorskan Carin Scholander.

Akademiens uttalande visade också dess tydliga misshag. Det börjar med följande

vackra erkännande: »Åt historiemålaren Wahlbom lämnar akademien med nöje det

vitsord att han på den korta tid han med målarekonsten sysselsatt sig, däruti gjort

mycket berömvärda framsteg, så väl i färgernas val och harmoni som i penselns

behandling.» Men verkan af detta allmänna omdöme minskas betydligt genom

fortsättningen: »I afseende på kompositionen af hans tafla Gustaf Adolf i slaget vid

Stuhm anmärker akademien, att däruti saknas ädelhet och sanning, äfvensom

akademien varnar konstnären för en hos honom icke sällan förekommande öfverdrift i

rörelserna. I utförandet finnas betydliga teckningsfel, hvilka hos akademien föranledt

önskan att i hr Wahlboms tillkommande arbeten finna frukterna af ett flitigare

naturstudium.» Samtidigt fick Egron Lundgren en skarp bakläxa för ett insändt arbete,

och akademien ålade dem båda att under loppet af följande år insända hvardera

åtminstone sex modellfigurer, hälften ritade, hälften målade efter naturen, äfvensom en

etyd eller ett hufvud måladt i full storlek efter naturen. Endast därest detta åläg-

{+6l+}gande uppfylldes ämnade akademien

föreslå den till ytterligare prolongation af

stipendiet.

Vi äga i Wahlboms arbeten både

från föregående och efterföljande tid,

däribland de utmärkta anatomiska

studieteckningarna i Nationalmuseum från hans

elevtid, i kännedomen om hans sällsynt

samvetsgranna och grundliga arbetssätt

och i den harm, hvarmed akademiens

förolämpande misstroendevotum omtalas

af flere samtida, tillräckligt många

anledningar att beteckna denna episod

såsom för akademien föga hedrande- Enligt Wohlfarth hade Gillberg privat yttrat,

att man borde »lägga kapson på en sådan käckhet >. »Samme i lifvet oförgätlige

major», fortsätter han, »som skådade allt med förstoringsglaset (miniatyrmålare tillika)

hade lika hård pensel som han å andra sidan älskade mjukhet i elevernas ryggar.

Bland de bockare (och Wahlbom gjorde ej sådana) kommo samtidigt några upp i

smöret, och en lärareplats skaffades företrädesvis, med andra förmåner, åt den

djupaste underdånighetsdyrkaren, medan en annan genius, numera välbeställd krögare,

fick mention för sin oförgätligt dramatiska och ömt rörande compost »En far vid

sin makas graf», däri hans höge gynnare fann (nb. med förstoringsglas) en hos den

knäböjande fadern "starkt prononcerad känsla i vaden’.»

Den saktmodige Wahlbom kände sig på det djupaste kränkt, — »rasade och

hånade», skrifver Scholander. Emellertid böjde han sig under den akademiska färlan,

och i juli 1846 förelågo de begärda studierna och modellfigurerna till akademiens

bedömande. Bedömandet visar allt för väl, huru litet Wahlboms uppfattning och

målningssätt numera kunde vinna akademiens erkännande. Sandberg och Westin

uppsatte ett yttrande, enligt hvilket de inlämnade arbetena »så i anseende till teckning

som färg och proportioner kunnat vara med större noggrannhet utförda, men

hvar-till då bort användas mer tid, somliga af dessa kunna snarare anses för hastigt gjorda

ébaucher än utförda studier efter naturen. — Att hr Wahlbom äger anatomiska

kunskaper det veta vi, men något större och mer utförda än de hemsända ritningarna

hade vi önskat se, äfvensom de hufvudsakliga proportionerna bättre iakttagna.»

Akademiens eget uttalande blef dock icke så enbart nedgörande. »Akademien har»,

heter det däri, »med nöje funnit de framsteg, historiemålaren herr Wahlbom gör i

penselns behandling och huru hans utmärkt väl organiserade färgsinne för hvarje

nytt prof utvecklar sig. Det målade hufvudet bär därom vittnesbörd och utmärker

sig dessutom genom ett särdeles djärft, originelt och snillrikt utförande.» Men

därefter vänder sig bladet. »Akademien har icke funnit sig lika tillfredsställd af de

SKISSBOKSBLAD.

Pennteckning. Tillhör professorskan Carin Scholander.

{+62+}målade modellfigurerna, hvarå icke i proportionernas och konturernas studium blifvit

nedlagd den omsorg, som kunnat göra sysselsättningen med dessa studier egentligen

fruktbärande för konstnären. De äro snarare flyktigt och med talent utförda

ébau-cher, och akademien kan ej undertrycka den önskan att framdeles från hr

Wahlboms hand få emottaga arbeten efter naturen, hvilka på en gång visa sig hafva

medfört nytta för konstnären och uppfylla akademiens billiga anspråk på

pensionärens flit och noggrannhet i sina studier. De med blyerts ritade små etuderna efter

naturen äro hvarken såsom val af form, studium eller utförande värdiga en konstnär,

som befinner sig på herr Wahlboms utvecklingsgrad.»

Wahlboms enda motiv till hans tillmötesgående af akademiens fordringar hade

väl varit att icke kasta bort möjligheten till en prolongation af stipendiet. Han

inlämnade ansökan härom, och ärendet förekom i maj 1847 i akademien. Meningarna

voro delade, heter det. Emot Wahlboms framställning anfördes, att han, efter att

ha idkat sin konst utomlands i nio år och under de fem senaste ha åtnjutit

stipendium, »numera vore att anse såsom utbildad konstnär och att hans ansökning så

mycket mindre borde vinna akademiens förord, som han, efter hvad inom akademien

vore kändt och hans senast hemsända, nu i akademien företedda arbete äfven

vitsordade, helt och hållet öfvergått till djur- och genremålningen, för hvilken konstgren

fem års utrikes studier vore i allmänhet tillräckliga.» Bland hans medsökande var

landskapsmålaren G. W. Palm den mest förordade, och vid voteringen erhöll Palm

10 och Wahlbom 5 röster. Hans stipendietid hade sålunda gått till ända.

Om Wahlboms stämning mot akademien vittna ganska tydligt några ord i ett

bref till Wetterling efter underrättelsen om afslaget på hans ansökan. De röja mera

missaktning i allmänhet för institutionen än missräkning öfver hans felslagna

förhoppningar. »Hvad akademien beträffar», heter det, »så Gud välsigne den. Den är

oskyldig till allt både godt och ondt, som sker här i världen. O, du oskyldigaste af

alla akademier! Jag hade väl kanske bort skrifva till akademien och tacka för

pension, men som akademien utan

tvifvel anser mig som ett

enfant perdu, af hvilket intet

godt mer är att vänta, och

jag dessutom ogärna vill röra

vid akademiens egna dumheter

(hvilket vore svårt att

undvika, då jag anser mig ha

fordringar på akademien, så väl

som akademien kan ha sådana

på mig) så vill jag till

undvikande af vargars utrotande icke

befatta mig därmed; ordspråket

SKISSBOKSBLAD.

Pennteckning. Tillhör professorskan Carin Scholander.passar bra här; må de i all osämja och otrefnad rifva hvarann nu och framdeles!!

— Professor Nyström skref mig till, men som han ej nämner ett ord om akademien

och dess skäl till afslag på min ansökan utan blott nämner, att kungen (stackars

kung) ej funnit skäl etc. och således ej ger mig någon anledning till svar, så

förmodar jag att han intet sådant vill ha.»

Wahlbom hade redan i Paris börjat studera hästar med samma energi, hvarmed

han tidigare egnat sig åt människofiguren. . Adlersparre har upptecknat en af

Scho-lander berättad anekdot, som är belysande härför: »Wahlbom mötte en dag i Champs

Elysées en jockey ridande en apelgrå hingst i den aldra vildaste fart. Om en stund

passerade ryttaren igen. Dagen efter vid samma tid samma möte. Wahlbom tog då

en croquisbok, passade på timman och fästade, i det ögonblick hästen sprängde förbi,

A A

HÄSTSTUDIE.

Oljemålning. Tillhör hamnfogden G. Knöppel i Stockholm.

uppmärksamheten vid en enda punkt, en detalj, samt fortfor sålunda från kreaturets

örsnibbar till hofvarne, ritande hvarje dags gjorda frappanta upptäckt med några lätta

konturer, och då han så under flera veckor fortfarit, sammansatte han med hjälp af

sitt utomordentliga minne den framflygande bucephalen.» Det berättas något liknande

om Meissonnier. Han lät anlägga en liten spårväg, enkom afsedd att underlätta hans

studium af hästar i rörelse. Medan hans vagn ilade fram på densamma, leddes eller

reds vid sidan om densamma en häst, som konstnären sålunda kunde afteckna hel

och hållen i springande rörelse. Anekdoten är mycket belysande äfven för skillnaden

i de resurser, som stodo de båda konstnärerna till buds. En häststudie, sådan som

den, för hvilken Wahlbom behöfde flera veckor, kunde Meisonnier med sina

hjälpmedel bekvämt göra på en timmas tid eller mindre.

{+64+}ITALIENSK BONDGOSSE PLÖJANDE MED OXAR. Oljemålning. Tillhör fru Ada Berg i Kalmar.Häststudierna fortsatte Wahlbom i Italien och hade användning för dem i »Slaget

vid Stuhm». Akademiens dom öfver denna målning betog honom lusten för att

vidare försöka sig i historiemålning, och han öfvergick till att uteslutande måla

folk-lifs- och hästtaflor, något som, såsom jag nyss nämnt, i akademien anfördes som

skäl emot förlängning af stipendiet. Wohlfarth omtalar en samtidig förändring i

Wahlboms målningssätt, föranledd af den akademiska kritiken. »Det orättvisa

klander Soopska taflan rönte förargade Wahlbom till den grad, att han kastade om och

öfvergick till ett mera finpensladt, nästan emaljartadt måleri i den Wouwermanska

silfvertonen. Och i denna finesse låg alltid samma djärfhet och säkerhet i touchen

i den obetydligaste detalj, som det i allt var helgjutenhet och harmoni.» Denna

knapphändiga notis är af vikt för uppfattningen af Wahlboms konstnärliga

utveckling. När man sett med hvilken bred och saftig pensel han behandlade

vattenfärgerna, förvånas man öfver den hårda skärpan i hans oljemålningar. Han hade

således haft ett tidigare manér, det var detta som hans lärare funnit slarfvigt och

håll-ningslöst och som han därför med full afsikt arbetade bort. Jag har trott mig hafva

återfunnit det i den lilla odaterade målning på papp, som föreställer en italiensk gosse

plöjande med ett par oxar. Ingen af de dukar af Wahlbom jag sett kan i målerisk

must ställas vid sidan om den lilla skissartade pannån med dess strålande friskhet:

hvarje penseldrag synes hafva tillkommit i lek och njutning, de båda dragarne äro

bredt och verkningsfullt modellerade och uppfattade med öfverlägset fin blick, och

det hela bäres af en sällsynt form- och linieskönhet. Här skymtar något af den

genialitet fram, som i grunden fanns hos Wahlbom men som aldrig nådde till full

mognad, och man måste tänka på, huru mycket friare och käckare hans konst skulle

utvecklat sig, om han kunnat helt och hållet lämna å sido tanken på den svenska

konstareopagens domar och den konstälskande publikens tycken.

Konstföreningen inköpte 1847 * Scen i romerska kampagnan» för 300 rdr och

1848 »Två riddare i medeltidskostym» samt »En dam till häst» för resp. 200 rdr

och 133: 16. Efter denna tid målar Wahlbom nästan uteslutande hästtaflor, oftast

i förening med figurframställning men stundom också utan.

Wahlbom lämnade Rom i april 1847 och begaf sig till Paris för att få se salongen.

»Jag väntar mig så mycket mera nytta däraf», skref han till Wetterling, »som jag på senare

tiden börjat måla hästar och djur, och man bör i Paris finna goda mönster därutinnan. Här

i Rom är denna genre föga eller intet behandlad.» Hans afsikt var att återvända till Rom,

i händelse stipendiet blefve förlängdt, men då detta ej skedde, stannade han kvar i Paris.

Bland de gamla vänner, som där återsågo honom, var äfven Adlersparre.*

»Wahlboms anseende som artist», berättar denne, »hade nu vunnit terrain, som man säger. Af

Frankrikes yppersta målare erkändes hans talang, hvilket bäst kan synas däraf att då

landskapsmålaren Palm någon tid därefter aflämnade i Rom bekomna rekommendationsbref till

• Adlersparre misstager sig betydligt om årtalet, som han gissningsvis uppger till 1839 eller 1840. Af

sammanhanget framgår, att det ej kan vara fråga om annat än Wahlboms andra vistelse i Paris, 1847—4&-

{+67+}Ary Scheffer och Horace Vernet, frågade båda med synbart intresse efter Wahlbom, och

den sistnämde yttrade därvid särskildt: att Sverige i Wahlbom ägde en utmärkt konstnär.»

Återseendet var å Adlersparres sida förenadt med ett dystert intryck. »Min

glädje att återse barndomsvännen», säger han, »skulle ej få vara oblandad af en viss

oro att hvad jag så innerligt älskade och högt aktade skulle borttagas i sina halfva

dagar, till stor förlust för fäderneslandet. Jag tyckte mig läsa i Wahlboms hela

beteende, att något var sönderbrustet i djupet hos honom. Hans blickar, förr så

glada och spelande, voro nu ofta stillastående och förmörkade; hans förr så frimodiga

\

lynne hade lämnat rum åt en envis dysterhet. Emellanåt lät han till hälften förstå,

att han var hemsökt af ett kroppsligt lidande; han beklagade sig ej öfver själfva

smärtan, men väl att den betog honom arbetslusten. Ofta satt jag hos honom, då

han gjorde sina utkast, under hvilken sysselsättning han vid mer än ett tillfälle

yttrade till mig, att det numera ej var honom som förr. För att förströ hans mörka

tankar föreslog jag, att vi skulle besöka promenadställen och teatrar. Denna

rekreation upplifvade honom för en stund, men af kort varaktighet.»

Det första utbrottet af den sjukdom, som från denna tid allt mera förmörkade

Wahlboms lif, hade inträffat i slutet af vistelsen i Rom. Själf låtsades han

bagatellisera den. Till Wetterling skref han: »Du vet att fan i Rom har velat stäcka

vingfjädrarna på mig, fast han ej har kunnat mer än snudda bort litet af stjärtplumagen,

som dessutom nog skall växa sig hel igen.» Men dystra aningar rörde sig hos

honom, i kapp med dem växte hans hemlängtan, och i slutet af 1848 befann han sig

efter sina tio vandringsår i främmande land åter i Stockholm.

/

PROMENADRIDT. Blyertsteckning. Tillhör fru Ada Berg i Kalmar.

{+68+}SJÄLFPORTRÄTT.

Oljemålning. I Kongl. Akademien för de fria konsterna.[-Wahlbom-]{+4.

Wahlbom+} möttes vid hemkomsten af en utmärkelse, som måste hafva förekommit

#

honom ganska oväntad efter hvad som förut passerat. Jämte den samtidigt

åter-komne Stäck kallades han i november 1848 enhälligt till ledamot af konstakademien.

I sitt tal på högtidsdagen 1849 framhöll præses, öfverintendenten Anckarsvärd,

hurusom konstnärskretsen 1 Stockholm genom de båda stipendiaternas hemkomst vunnit

en anmärkningsvärd tillväxt, och det var honom en synnerlig tillfredsställelse att

kunna säga, att desse förtjänte unge konstnärer icke allenast blifvit emottagna och

omfattade med all den vänskap och högaktning, hvartill deras personligheter och

talanger berättigade dem, men att de jämväl blifvit uppburna på ett sätt, som läte

förmoda, att de för alltid skulle vara fästa vid fäderneslandet och det fosterländska

konstsamhället.

Detta var också Wahlboms egen lifligaste önskan. Den hänförelse för vår

forntid, hvaraf hans ungdom varit uppfylld, hade vuxit upp ur en fosterlandskärlek, som

den långa vistelsen i utlandet ingalunda hade dämpat. Wahlbom erinrade sig ännu

tacksamt den märklige man, som mer än någon annan påverkat honom i denna

riktning. År 1839 hade han i Paris mottagit underrättelsen om Lings bortgång. Ett

af hans första besök i Stockholm gällde dennes enka. Om Wahlboms trofasta

karaktär vittna de ord han ställde till henne: »Om det så är att fru Ling önskar något,

så är det min skyldighet och högsta tillfredsställelse att få dela med mig af hvad

jag har.» Han ägde dock själf hvarken då eller eljest mera än det nödvändigaste.

Vid det besök å Anelund, hvarom tidigare berättats, hade Ling fört sina gäster

upp på en tallbevuxen sandås utmed vattnet och omtalat för dem, att de stode på

hans blifvande grafhög. En tankfull tystnad uppstod, som Ling afbröt med orden:

»Lofven mig en sak! Lofven mig att I, då jag lämnat detta jordiska och för alltid

stigit ned i min hög, någon gång begifven er hit, vänligt erinrande er mig. Lyssnen

då till våg och vind! Min stämma skall tala till eder genom dem.» Säkerligen

försummade Wahlbom icke att efterkomma den dödes önskan. Men medan han stod

på Lings grafhög, försänkt i tankar på förgängelsen, måste han hafva frågat sig

själf, huru länge det väl skulle dröja, innan äfven hans timma vore slagen.

Om Wahlboms utseende och väsende redan i Paris röjt en öfverhandtagande

sjuklighet, var detta ännu mera fallet efter återkomsten till Stockholm. Hans vänner

hade svårt att igenkänna honom. Han hade låtit sitt rödaktiga skägg växa och bar

enligt en läkareordination vid tinningarna zinkplåtar insydda i svart siden och

liknande skygglappar, för att motverka den tic , hvaraf han ständigt plågades.

Nu som alltid förde Wahlbom ett tillbakadraget och ytterst regelbundet

lefnads-sätt. Han hade sin atelier i Brunkebergs hotell, åt sina middagar på Hotel de Suéde

{+7"+}och syntes sällan ute i sällskapslifvet. Bland målningar, som han under

Stockholmsvistelsen utförde, må nämnas »Ryttare på marsch» och »Ryttare som rasta», köpta

af konstföreningen för 166 rdr 52 sk. hvardera, »Ryttartrupp på afmarsch till ett

ströftåg», beställd af konung Oscar I, samt »Grupp af unga hästar», som såldes till

konsul Michaelsson.

Icke nog med att akademien kallat den återkomne Wahlbom till ledamot —

det dröjde icke länge innan den önskade taga honom i anspråk såsom lärare. Vid ett

sammanträde i februari 1849 fäste Sandberg akademiens uppmärksamhet på behofvet

af ökadt biträde vid undervisningen i modell- och antikskolan samt föreslog till denna

plats Wahlbom, »hvars skicklighet vore enligt herr direktörens tanke af en sådan

utmärkelse fullkomligen förtjänt >. Limnell och Retzius understödde förslaget, och

med 8 röster mot 1 kallades Wahlbom till vice professor. I något öfver ett år

skötte han denna befattning.

Qvarnström, som under Fogelbergs frånvaro bestridt dennes tjänst såsom

professor i teckning, ansökte i maj 1850 om tjänstledighet i två års tid, och med

anledning häraf öfverflyttades Wahlbom till denna tjänst, för hvilken han skulle uppbära

en årlig lön af 450 rdr b:o. Men redan på hösten såg han sig nödsakad att på grund

af tilltagande sjuklighet anhålla att i den mån han vore otjänstbar få såsom biträde

begagna sig af den återkomne stipendiaten statybildhuggaren J. P. Molin, hvilket af

akademien bifölls.

Under vintern försämrades Wahlboms tillstånd så mycket, att han måste söka

bot i en brunnskur i Aachen, och i början af sommaren 1850 lämnade han för andra

gången Sverige — för att aldrig mera återkomma.

5.

På utresan passerade Wahlbom Hamburg och besåg konstsamlingarna där. Bland

sevärdheterna nämner han — i bref till akademisekreteraren, hofintendenten Nyström

— i främsta rummet Paul Delaroches lilla oljemålning »Cromwell vid Karl Il:s lik»

— »manu sua propria» tillägger han beundrande. I Aachen fanns, utom domkyrkan

och rådhuset, föga i konstväg att se. I Köln pågick en exposition, men trots det

korta afståndet medgaf badbehandlingen icke något besök på densamma. — Någon

förbättring i Wahlboms befinnande inträdde väl i följd af badkuren, men på

återvändande till Sverige var ej att tänka. Läkaren tillrådde en vintersejour i Italien, men

då Wahlbom för sitt uppehälle var hänvisad till inkomsterna af sitt arbete, såg han

sig nödsakad att slå sig ned på någon plats med lättare kommunikationer med

Sverige och valde med läkarens samtycke Brössel, hvars vinterklimat ansågs lämpligt

och där i nödfall god läkarevård stod att få. »Detta», säger han, »är hvad jag nu

tror mig böra göra, och det är så mycket viktigare, som ett återfall i denna somobotlig ansedda sjukdom kanske skulle

för alltid döma mig till overksamhet och

— elände. " Han beklagar den

förlägenhet, hvari han genom sitt uteblifvande

möjligen försätter akademien; »men jag

rår ej här», tillägger han bittert lakoniskt.

En bidragande orsak till valet af

vistelseort var hans lust att få se

konstutställningen i BrUssel.

öfverintendenten Anckarsvärd hade

åtagit sig att sköta Wahlboms

konstnärliga affärer i Stockholm, och detta bl. a.

gaf anledning till brefväxling dem emellan.

»Jag hoppas gå framåt i målning»,

skrif-ver Wahlbom från Brössel i september

1851, »med hvarje tafla om möjligt,

åtminstone vill jag sträfva därhän, och jag

vet att herr öfverintendenten då ännu

mindre gör något afseende på besväret

att ta mina arma barn under armarna;

i fall de arta sig väl, så var dem huld. — Min hälsa är osäker; i Aachen var jag

betydligt bättre; efter återkomsten hit återföll jag helt hastigt och var en 10 å 12

dagar verkligen dålig; men nu är jag åter litet bättre; och under sådana dagar målar

jag — med så mycket mera kärlek som jag är helt och hållet osäker om huru

många ögonblick jag för sjukdomens skull kan få använda till arbete.»

»Min hälsa går tämligen», heter det en månad senare i ett bref till Nyström;

»min läkare (professor Gluge, bekant med Retzius) säger mig, att jag skall bli frisk,

men sjukdomen har så många gånger narrat mig, att jag ingenting vågar tro; —

kanske likväl med tiden. Emellertid arbetar jag på några smärre taflor; den större

till kungen har jag ej vågat börja, innan jag kan anse mig säker om så långt

andrum för mitt onda, att jag kan sluta den.»

Utställningen gaf honom stoff till en utförlig revy, ur hvilken ett och annat

förtjänar att anföras, då därutaf kunna dragas icke oviktiga slutsatser om Wahlboms

konståskådning. Det som gaf den dess förnämsta intresse var att den genom

sammanförandet af så många olika skolors konst klart ådagalade »det olika inflytandet

af nationallynnet och af de olika länders natur på konstnärssinnet». De förnämsta

skolorna voro den belgiska, den franska och den dtlsseldorfska. Den belgiska var

i Wahlboms tycke >den svagaste. »Dusseldorferskolan utmärker sig både genom en

säkrare teckning och trognare naturstudium i allmänhet än den belgiska. Dusseldorfs

landskapsmålare äro i synnerhet utmärkta, och någonting mera studeradt och sannt

HÄSTSTUDIE.

Oljemålning pä papp. Tillhör fru Ada Berg i Kalmar.

{+7]+}och på samma gång lått och med full artistisk färdighet utfördt än Achenbachs norska

landskap är svårt att finna. — De franska målarne hafva nästan uteslutande skickat

smärre taflor; likväl äro de särdeles vackra och såsom alltid utmärkta i görningen.

Ett syriskt (eller Mindre-asiatiskt) landskap af Decamps har väckt min största

uppmärksamhet, ehuru jag, som ej sett Syrien, ej kan bedöma, huruvida den lokala

sanningen är observerad; den måste likväl vara det. Det är en liten tafla målad med

en förvånande kraft och klarhet i färg, med den finaste hållning och med en pensel

så bred, så djärf och åpre som Rembrandt; man nästan stöter sig i början öfver en

tafla i liten skala, målad med en sådan rudesse; men man inser snart, eller

åtminstone gissar, att blott därigenom var möjligt att komma till en sådan ofantlig kraft

i dagrarne; — och när man ser huru utfördt allting ändå är, blir ett sådant

mål-ningssätt nästan underbart.»

Decamps var en af de konstnärer i århundradets midt, som inledde utvecklingen

mot ett bredare målningssätt, en djärfvare, omedelbarare naturuppfattning. Hans namn

hör till dem som i den franska konsthistorien beteckna den moderna realismens

första framträdande. Ingenting kan bättre belysa Wahlboms konstnärliga åskådning

under senare delen af hans lif än detta uttalande. Ingenstädes har han eljest yttrat

sig med sådan värme och så personligt känd beundran om någon annan konstnär.

Af de olika konstarterna finner han landskapsmålningen stå högst och uppräknar

åtskilliga utmärkta belgiska och dUsseldorfska konstnärer i detta fack. »öfverallt»,

heter det, »framlyser studium efter naturen och sökandet efter sanning.»

Bland franska genremålare omtalas Meissonnier, Roqueplan, »kolorist i hög grad ,

Isabey, »manierad men vacker», Diaz, Rousseau — >alla ägande i hög grad

förmågan att göra utan att därför på något sätt likna hvarann».

Som den främste historiemålaren nämner han Léon Cogniet, »hvars vackra tafla

Tintoretto både som komposition och som tafla står främst bland de utställda», och

näst honom Gallait, hvars »Egmont och Horn», är om man så vill ett

mästerstycke i målning men missförstådd i komposition och anordning». De bibliska

ämnena voro i allmänhet illa behandlade; »här finnes ej ett enda kristligt Kristushufvud,

oaktadt flere målare sysselsatt sig med heliga ämnen.»

Till sist ursäktar sig Wahlbom för det slarfviga och osammanhängande i brefvet;

»det bär spår af mitt lynne, som ibland genom sjukdomen sjunker, att jag förlorar

all lust att med klarhet fasthålla mig vid ett ämne.

Vintern gick utan någon förbättring. I mars 1852 omtalar Wahlbom i bref till

Nyström, att han för det mesta var ensam i anseende till den svårighet han hade

för att tala. »Min hälsa», säger han, >är fortfarande osäker, och sjukdomen är

kvar, mer eller mindre stark; — en sak har jag likväl vunnit, nämligen större

förmåga att bära mitt onda, och jag hoppas att kunna tillkämpa mig allt mer och mer

sinnesstyrka, så att jag oaktadt mitt lidande skall kunna vara verksam; — väl ej

som en frisk person men dock så att jag ej för alltid nödgas lägga händerna i

{+74+}kors.» I maj ämnade han skicka hem hvad han förmått måla under vintern, —

tre, kanske fyra taflor. »Jag inbillar mig själf emellanåt att jag gjort framsteg; få

se hvad ni hemma sägen! — Jag hoppas i synnerhet att man ej skall kunna se på

min målning, att den är frambragt under vånda och pina.» Ännu trodde han, att

han snart skulle kunna återvända till Sverige. Vid midsommartiden ämnade han

bevista en systers bröllop i Kalmar, och i början af juli ville han vara i Stockholm

och ställa sig till akademiens disposition. Af brist på medel afstod han från det

HÄST SOM RYKTAS. (Studie.)

Oljemålning på papp. Tillhör professorskan Karin Schöländer.

lockande tillfället att fara till Paris och se konstutställningen där. Hans arbete kunde

ej gå fort, han måste därför undvika att depensera fort. Han gjorde sig underrättad

om, huruvida alla konstnärerna hemma ämnade stanna i Sverige öfver sommaren eller

voro »på vägen, en eller flera, att fara utanvärtes». Han intresserade sig för den

frågan, ty, säger han, »jag är af den tanken att ju flera vi äro hemma, dess mera

lif och anda bör uppstå i vår lilla konstvärld. De utrikes resorna äro bra, men

jag tror, att vi svenska konstnärer, på det trappsteg af talang vi i allmänhet stå,

kunna verka mera och närmare till något godt hemma än vi kunna ute.»

{+75+}Någon hemresa blef ej af. På våren uppsöktes han af den unge hästmålaren

löjtnant John Arsenius, som under Wahlboms vistelse i Stockholm tagit lektioner af

honom. Så vidt denne kunde förstå, hade Wahlbom i BrUssel ingen annan bekant

än föreståndaren för ett ridinstitut, där han dagligen infann sig dels för att taga

motion, dels för att studera sina kära hästar. Troligtvis blef ensamheten honom för

tung, ty sedan Arsenius kommit till Paris, öfverraskades han af Wahlbom, som nu

ville stanna där. De båda konstnärerna hyrde sig tillsamman en liten våning vid Quai

des grands Augustins, bestående af en gemensam sal i midten, som begagnades till

atelier, samt ett sofrum på hvardera sidan. Wahlboms dagordning var mycket

regelbunden. Han steg upp kl. half 7 och promenerade till kl. 9, då han intog sin

kaffefrukost, i regel på det lilla Café Danemarc vid Rue S:t Honoré. Därefter arbetade

han till kl. 4 eller 5, då han åt sin middag för 1 fr. 50 c. på en tarflig

restaurant. Han gick aldrig ut i sällskap med Arsenius på eftermiddagarna, och kl. 9

gick han till sängs. I samma hus bodde målarinnan Amalia Lindegren. Henne besökte

han någon gång, likaså målaren L. A. Lindholm, som i likhet med Wahlbom var en

sjuklig ensling. Med Höckert, som var umgängesvän till Arsenius, sympatiserade

han icke och hade ej heller stort förtroende till honom som konstnär men blef

synbart öfverraskad, då han vid sitt enda besök på Höckerts atelier fick se > Monaldescis

mord» nära färdig. Sin ekonomi skötte Wahlbom med skrupulös noggrannhet,

förvarade sina penningar i bottnen på sin koffert, tog ut för hvarje dag precis hvad

han beräknade skulle behöfvas och betaide alltid sin hyra kl. half 7 på morgonen

af förfallodagen.

Under denna tid inträffade Louis Napoléons statskupp. Wahlbom var politiskt

indifferent, och förändringen i styrelsesättet intresserade honom hufvudsakligen ur

den synpunkten att den syntes komma att främja konstverksamheten.

Den gamle köparen af Wahlboms akvareller, herr Dubois, fick reda på hans

återkomst och infann sig samt erbjöd sig att fortfarande köpa hvad Wahlbom ville

måla åt honom — i akvarell. Men Wahlbom var lika omöjlig att förmå till att

återvända till vattenfärgerna som herr Dubois till att köpa oljemålningar af honom, och

de gamla vännerna skildes åt utan att någon uppgörelse kom till stånd. Wahlboms

förnämsta arbete under denna tid var »Hästar som vattnas», en stor målning som

öfverlämnades som receptionsstycke till konstakademien och nu tillhör dess samling.

Han rönte den motgången att denna målning, som han själf ansåg »ingalunda vara

bland .hans sämsta», icke mottogs till utställande å salongen. Ytterligare tre taflor

målade han och hemsände på våren. En af dessa — »Hästar på en äng» — var

genom Anckarsvärds bemedling beställd af generalkonsul Michaelsson.

Då vintern i början af februari blef strängare än vanligt, hemsöktes Wahlbom

å nyo af ett sjukdomsfall. Professor Huss, som då befann sig i Paris, rådde honom

att tillbringa nästa vinter i Italien. Wahlbom beklagade sig bittert i bref till

Anckar-svärd öfver sin stora olycka att icke kunna deltaga i de sträfvanden framåt inom

{+76+}HÄSTAR SOM VATTNAS. Oljemålning. Receptionsstycke i K. Akademien för de fria konsterna.konstens område, som pågingo i Sverige. Men han hade intet val, och på hösten

1853 for han för andra gången från Paris till Rom.

Hår vaknade ånyo lusten för svenska historiska ämnen, hvilken akademiens

rigorösa kritik så länge hade hämmat; ja, Wahlbom återkom till just samma ämne,

hvarmed han då ansågs hafva så grundligt misslyckats, och det nya »Slaget vid

Stuhm» blef vinterns förnämsta arbete. Gruppen af de fyra i handgemäng inbegripna

ryttarne är på en gång konstrikt komponerad och liffull, hästarna äro förträffligt

tecknade, stoffmålningen vårdad och fin utan att för mycket draga

uppmärksamheten till sig, och äfven i koloristiskt afseende äger detta arbete goda egenskaper.

Vid denna tid såg Wohlfarth ofta Wahlbom i Rom och har därom antecknat

följande: »På Monte Pincio i Rom, i den växlande trafiken af ryttare och eleganta

främmande ekipager, satt han på en bänk och gjorde sina fragmentariska iakttagelser

i skissboken, hvilka vid hemkomsten alltid utfördes. Långa mellantider overksam af

gikt, älskade han, utom fäderneslandet som hemma, det ensliga och kontemplativa

lifvet, och hans atelier vid Via purificatione, det bekanta modellkvarteret, där dylika

samlas från alla trakter af landsbygden, gaf honom rikt stoff för sina kompositioner

ur folklifvet.»

Wohlfarth omtalar, utan att fixera tidpunkten, en större teckning, som Wahlbom

under denna vistelse i Rom utförde på beställning af storfurstinnan Helena af

Ryssland. Det gällde återgifvandet af konstnärernas Cervara-fest i Egeriadalen, hvilken

bevistades af storfurstinnan jämte drottning Kristina af Spanien med döttrar,

prinsessorna Borghese, Colonna, Pamfili-Doria, Grazioli m. fl. höga personer. Då

Wahlbom varit närvarande vid detta tillfälle, torde beskrifningen på festen här få återgifvas

såsom ett bidrag till kännedomen om det dåtida artistlifvet i Rom. »Här gåfvos»,

heter det, »antika bacchanaliska föreställningar, ett offer med augurer och bacchanter,

revue af Alte Fritz, med alla Grosse Vaterlands småfurstar på åsnor m. m.

Storfurstinnan Helena var särdeles road, och då hennes hof. sökte få henne att retirera

vid bacchanalens uppförande, sade- hon skrattande: Ach nein, das sind Sachen, was

°

man nicht alle Tage sieht. Återtåget var verkligen bacchanaliskt olympiskt, och

halfva Roms befolkning följde tåget.»

Eljest såg man Wahlbom i konstnärslag endast vid julgillena. Vid sina

promenader höll han sig på aflägsna trottoarer, alltid sluten och fåordig.

Vintern förlopp gynnsammare än man kunnat vänta. På våren kom ett nytt

sjuk-domsanfall, likväl lindrigare än de föregående. Under den följande sommaren gjorde

Wahlbom en utflykt till Sabinerbergen. »Ehuru visst icke frisk», skrifver

Qvarn-ström, »befinner han sig dock på det hela ojämförligt bättre än förut.» Han

omtalar, att Wahlbom var sysselsatt med målningen »Gustaf II Adolfs lik återfinnes

vid Lutzen», hvilken lofvade att blifva utmärkt vacker. I mars 1855 utställdes

den jämte tre andra målningar af honom på expositionen vid Piazza del popolo och

vann, enligt samme sagesman, erkännande såsom det förnämsta arbetet på utställ-

{+79+}ningen. Hans följande arbete blef den största och mest bekanta af hans målningar,

»Gustaf II Adolfs död vid Ltttzen.» Den framträdde på nästa års utställning jämte

två andra framstående arbeten, en »Hästdrift på romerska campagnan», som köptes

af grefve Moltke i Köpenhamn, samt den »Grupp af tre hästar», som nu finnes i

Göteborgs museum*. Wahlboms deltagande i utställningen väckte stor uppmärksamhet

inom de konstnärliga kretsarna i Rom, och en deputation från Académia delle belle

arte infann sig hos honom och lyckönskade honom till att hafva åstadkommit ett sådant

verk som »Gustaf II Adolfs död». Wahlbom erhöll i Rom två anbud om köp af

denna målning, men hans önskan var att få sälja den till svenska staten. Han

hem-sände den och öfverlät åt inköpsnämden att bestämma priset. Resultatet blef, att

målningen vid voteringen erhöll alla afgifna röster och inköptes för 1,800 rdr b:o

— ett vida högre belopp än konstnären erhållit för något föregående arbete.

Det är i synnerhet genom den sistnämnda målningen som Wahlbom i våra

dagar är känd af den konstälskande allmänheten. Genast hälsad såsom ett verk af

sällsynt förtjänst, har den i bortåt femtio år behållit sin dragningskraft och hör ännu

till de taflor i »den svenska skolan», vid hvilka det stora antalet af de besökande

stannar. Detta kan delvis bero på annat än bildens konstnärliga förtjänster. Det

finns icke i hela vår historia ett mera dramatiskt verkningsfullt och på samma gång

mera ideelt upplyftande ämne. Men Wahlbom har förmått ati gifva detta ämne en

gestaltning, som gräft sig djupt in i svenskarnes sinnen. Det är nästan omöjligt

att tänka på Gustaf II Adolfs död utan att på samma gång denna tafla framträder

för minnet, och detta skulle icke vara fallet, om det icke i densamma funnes ett

starkt grepp på ämnet. Stridens hetta och tumult äro skildrade med ovanlig

liflig-het och styrka.. Å andra sidan har konstnären velat gifva ett intryck af något

fridfullt upphöjdt i hjältekonungens död genom dennes ljusa dräkt, lugnt hvilande

ställning och smärtfria uttryck — en anordning som dock förefaller mig något för

mycket arrangerad med tanke på den vackra effekten. Hästarna, i lifliga, pittoreska

attityder, äro utförda med Wahlboms vanliga mästerskap. Den koloristiska hållningen

är ty värr orolig, splittrad och utan sträng hållning, och det kyligt utpenslade i det

måleriska föredraget står i en underlig kontrast till den upprörda vildheten i

sceneriet. Taflan är väl Wahlboms största konstnärliga ansats men ingalunda hans i sin

helhet mest tillfredsställande arbete. Långt mera herre öfver ämnet var han i den

samtidigt utställdå hästmålningen med dess pittoreska och verkningsfulla kolorit och

liffulla : skildring af de ädla djuren, som utkomna ur stallet med välbehag inandas

morgonluften —. i det hela en af konstnärens lyckligaste ingifvelser.

Då det . på nyåret 1855 spordes, att Westin ämnade taga afsked från sin

professur, kom naturligtvis frågan om hans efterträdare på tal. Qyarnström skref genast

till Nyström, att han tog för afgjordt, att akademiens val skulle falla på Wahlbom.

* Äfven taflor hafva sina öden. Denna skänkte Wahlbom, enligt Wohlfarth, före afresan från Rom åt sin sjuk

vaktare, som sålde den för 30 scudi. Med en herr Kullgren kom den till Sverige.

{+80+}GUSTAF 11 ADOLF VID STUHM.

Oljimälning. Tillhör statens konstsamlingar. Deponerad i landshöfdmgeresidenset i Göteborg.Han ansåg denna uppmärksamhet af akademien vara en plikt emot »vår för närvarande

främste målare». Nyströms svar innehöll åtskilliga ganska berättigade invändningar

mot att anförtro en lärarebefattning åt en till hälsan så bruten man som Wahlbom.

Qvarnström skyndade att vederlägga Nyströms uppfattning af dennes hälsotillstånd.

Detta, upplyste han, har sedan begynnelsen af hans vistande i Italien »i så betydlig

mån förbättrats, att alla hans härvarande vänner hafva de bästa förhoppningar att

åtminstone om ett par år se honom fullkomligt återställd och i det skick att han

utan fara för klimatet bör kunna återvända till Sverige, hvilket dessutom är hans

lifligaste önskan, emedan han tror sig kunna bedrifva den art af studier han behöfver

GRUPP AF TRE HÄSTAR.

Oljemålning. / Göteborgs museum.

bättre hemma än här, äfvensom han i Sverige kan inrätta sig med mera comfort,

hvarpå han sätter mycket värde.» Qvarnström förfäktade den satsen, att de

ordinarie platserna borde besättas med landets främsta konstnärer, på det att icke

akademiens anseende skulle »sjunka till en nullitet». Han förutsåg, att Wahlboms

förbigående skulle blifva föremål för strängt klander bland en stor del konstnärer och

förklarade öppet, att han skulle komma att högljudt instämma häri. »Antagom att

Wahlbom — som är all anledning att hoppas — om ett par år återkommer till

Sverige, då äro de ordinarie platserna upptagna, han är utestängd från

undervisningen, och akademien kan ej draga någon fördel hvarken af hans öfverlägsna talang

eller af hans utmärkta egenskaper som tänkande konstnär och i besittning af en

{+85+}ovanlig både konstnärlig och allmän bildning, hvilka göra honom kvalificerad att

med utmärkelse bekläda en professorsplats.» Han upprepar, att Wahlbom var

»landets utmärktaste målare». Det läte sig ej försvaras att förbigå honom, just

då akademien vore i största behof af en skicklig målare. Slutligen tillägger han:

»Jag har rörande denna sak icke meddelat mig med Wahlbom, emedan jag är

öfvertygad att om han erfar, att någon tvekan äger rum om lämpligheten af hans

utnämnande, så afsäger han sig säkert att blifva ihågkommen, men på andra sidan

är det lika säkert, att ett sådant förbigående kommer att djupt såra honom. Han

behöfver dessutom någon uppmuntran, emedan han tror sig i Sverige vara föga

uppburen i följd af den likgiltighet, hvarmed på senare tider hans arbeten där blifvit

mottagna*

Medtäflare till professuren var Olof Wallgren, som Wahlbom själf

rekommenderat till att vikariera för honom under hans frånvaro. Enligt Scljolanders omdöme

var Wallgren den ende af akademiens lärare som skötte undervisningen ordentligt.

Som konstnär hade han icke någon nämnvärd betydelse.

Innan ärendet afgjorts, hade Qvarnström blifvit utnämd till kongl.

statybildhuggare och återvändt till Stockholm samt fått intaga platsen som akademiens direktör.

Här hade han tillfälle att ännu kraftigare göra sitt inflytande gällande till Wahlboms

förmån. Genom Qvarnström hade denne underrättats om de betänkligheter mot

hans val, som inom akademien framkommit, och tillskref i anledning häraf Nyström.

Han fann de anförda skälen så viktiga, att han ej kunde anse sig förbigången, i

fall akademien valde någon annan. »Jag önskar ej», skref han, »befattningen för

titelns skull utan för den möjliga nytta jag skulle kunna göra andra, en

tillfredsställelse som jag nu nästan helt och hållet saknar, då jag endast lefver för mitt eget

gagn, och jag skall således anse mig förpliktad att taga afsked, i fall min sjukdom

obotligen återkomme; med få ord sagdt: om jag önskar tjänsten, så är det endast i

den mening och det hopp att kunna hemkomma och bestrida den: i motsatt fall,

och detta kan du med säkerhet tro mig om, är saken mig fullkomligt likgiltig. Jag

kan blott ej fastställa en bestämd tid för min återkomst. Min hälsa har hela denna

vinter varit utmärkt god; blir våren, som är den svåra årstiden för mig, beskedlig,

anser jag mig vara på en säker bättringsväg och återvänder då nästa år, och skulle,

par miracle (ty mirakler kunna inträffa med en så nyckfull sjukdom som min) jag

under denna vår förblifva lika frisk som i vinter, hade jag den största lust att under

sommaren hemkomma. Se där hvad jag med godt samvete kan säga; må Vår Herre

och kongl. akademien sörja för resten.» Ungefär det samma skref han samtidigt till

Qvarnström. .

Akademien fick del af Wahlboms skrifvelser, och valet utföll så att han erhöll

12 röster, Wallgren endast 2, hvadan Wahlbom erhöll kongl. fullmakt såsom »pro-

* Detta skrefs i mars 185;. Inköpet af :Gustaf II Adolfs död> gjordes i juli följande är.

{+84+}GUSTAF II ADOLFS DÖD VID LOTZEN. Oljemålning. I Nationalmuseum.ifessor för teckningen» (1856). Han sökte genast och erhöll ett års tjänstledighet

för hälsans vårdande.

Efter Westin hade äfven en »historiemålarelön» på 500 rdr b:o blifvit ledig,

och då Wahlboms hemsända arbeten, tre till antalet, utvisade, att han numera »med

utmärkt framgång sysselsatte sig med historiemålning», blef detta arvode honom

till-erkändt.

Den hårda kamp för uppehället, som Wahlbom dittills måst föra, hade således

mist sin udd, framtiden syntes betryggad, och möjligheten af en konstnärlig

verksamhet under gynnsammare förhållanden än förut var uppnådd — fast ty värr

för sent.

1 april 1856 arbetade Wahlbom på två målningar, »Erik XIV i fängelse med

Karin Månsdotter» och en rytterifäktning. Den senare, ämnad att utgöra pendant till

den tidigare till konungen sålda målningen, hoppades han skulle af konungen inköpas.

Denna tafla var måhända densamma som den af Wohlfarth omtalade »Slaget på hvita

berget», som ofullbordad kvarlämnades i Rom och sedan upphängdes i skandinaviska

biblioteket därstädes. Den sista tafla Wahlbom målade i Rom var af en för honom

alldeles ny art. Den föreställde, säger Wohlfarth, »Vällusten drömmande jämte le

diable qui ne dort jamais och som här sitter grensle och grinar — en effektfull

allegori i Giulio Romanos stil och med alldeles ypperlig kolorit». Den såldes i en

konsthandel vid via Condotti och kom till Ryssland.

På våren 1856 upphörde Wahlboms plågsamma ansiktsvärk. Själf ansåg han

detta vara ett symptom till tillfrisknande, men läkaren förmodade motsatsen, och han

fick rätt. »Som vanligt begaf sig Wahlbom vid sommarens annalkande från Rom»,

berättar Edvard Bergh i bref till Adlersparre, »och for till en liten stad i

Sabiner-bergen, Genzano, där han tog rum på en af konstnärer vanligen besökt locanda;

några danskar bodde där äfven. En dag infann han sig ej vid det gemensamma

middagsbordet, och då dörren till hans rum befanns läst, ansåg man att han gått ut.

Emellertid hördes han ej af den dagen; men då uteblifvandet äfven följande dag

fortfor, började värdfolket blifva oroliga, och vid närmare undersökning befanns hans

dörr läst innanför och nyckeln sittande i låset. Detta väckte misstankar att någon

olycka händt honom, och man beslöt att bryta upp dörren. Den syn, som då visade

sig, var förfärlig: Wahlbom låg utsträckt på golfvet, utan förmåga att röra en lem

eller yttra ett ord; endast ögonens hemska blickar tillkännagåfvo, att han ännu var

vid lif.» Nedbäddad i en trälåda, som gaf honom en liflig försmak af den sista

boningen, fördes han i detta hjälplösa tillstånd till Rom och låg i nio månader på det

protestantiska sjukhuset på Capitolium. Lynnet var dock ej alldeles brutet. »Då

han bars till och från sängen», berättar Wohlfarth, »kunde han ofta berätta historier

och träffande infall.» Den 1 december skref han t. 0. m. till Nyström, att han, efter

att hafva genomgått galvanisk behandling hos en läkare i Kaustadt i Wurtemberg,

kunde motse sitt tillfrisknande, fastän detta skulle taga lång tid. Svensk-norske

{+87+}konsuln J. Bravo tillfogade härvid i ett postskriptum, att Wahlbom hade en alldeles

för sangvinisk uppfattning af sin belägenhet; i själfva verket var tillståndet högst

kritiskt. På julaftonen, då Edvard Bergh besökte Wahlbom, gret denne som ett

barn och bad till Gud att allt snart måtte vara slut. På våren inträdde någon

förbättring. Hans gamle vän professor Georgii, vid denna tid innehafvare af ett

gymnastikinstitut i London, hade genom en notis i Aftonbladet fått kännedom om hans

sorgliga belägenhet och uppmanade honom att försöka elektrisk behandling hos en

läkare Beckersteiner i Lyon. Georgii var då okunnig om karaktären af Wahlboms

sjukdom och skulle afrådt hvarje försök till sådan behandling, om han haft aning

om hans tillstånd.

Den tillämnade kuren i Kaustadt uppgafs, och i maj kunde Wahlbom anträda

resan till Lyon. En tysk vårdare från sjukhuset i Rom åtföljde honom och

blef hans trogne följeslagare till hans sista stund. Efter ett par veckors behandling

i Lyon kunde Wahlbom fortsätta resan till London. »Jag skall aldrig glömma min

känsla vid vårt möte», skrifver Georgii, då Wahlbom inbars i min gymnastiklokal,

och med svårighet igenkände jag min vän i denna hoptorkade gubbgestalt, oförmögen

till någon frivillig rörelse, förutom i de stora ögonen, där ännu uttryck af

flärd-frihet och godhet fortlefde. Det är mig ett under, att han haft mod och än mera

uthållighet till en så lång färd. Också var hans första ord: Min Gud, en sådan resa!»

Egron Lundgren befann sig vid Wahlboms ankomst i London, och de gamla

ungdomsvännerna återsågo hvarandra ännu en gång. »Stackars Wahlbom», skref

Lundgren till Anckarsvärd från Madrid, dit han i augusti afreste, »jag kan icke

beskrifva, huru grufligt bedröfligt hans tillstånd förefaller mig och huru jag förargat

mig att gatorna i London äro så långa som landsvägar och att jag därför icke har

kunnat vara hos honom så ofta som jag önskat. Jag besökte honom dock minst

en gång i veckan och försökte muntra honom så godt jag kunde. När jag reste,

var han kanhända en hårsmån bättre, och det tycktes verkligen som om

elektriciteten gjort honom godt, ehuru han säger sig själf knappt märka någon förändring.

— En stor lycka i Wahlboms olycka är att han funnit en så förträfflig uppassare,

en beskedlig tysk, som varit sjukvaktare på hospitalet i Rom och nu tyckes hafva

attacherat sig till Wahlbom som en amma till sitt skötebarn. Utan denne Friedrich

vet jag icke huru Wahlbom skulle kunna existera en timma, ty af egna krafter

förmår han själf icke en gång vända sig i sängen. Friedrich är stor och stark,

alltid vid godt humör, tillräckligt pratsam, hushållsaktig, nykter, med ett ord jag

har icke kunnat upptäcka mer än en svaghet hos honom — hans passionerade

kärlek till sina mustascher, som äro frodiga och långa, tvinnade liksom styfva becktrådar

med äkta kejserlig blanksmörja uti. Det roar honom kan jag tänka, och efter allt

är det ett nöje han väl må kunna förunnas — så länge han icke intenterar någon

coup d’état i Wahlboms regeringsform.» Detta porträtt, tecknadt med den glade

Egrons alltid lekande penna, förtjänar väl en plats i Wahlboms biografi.

{+88+}Under inflytande af den vackra årstiden inträdde ännu en gång en svag

förbättring. Till öfverintendenten Anckarsvärd skref Wahlbom i juli härom: »Jag är

lycklig nog att kunna säga, att min hälsa verkligen kryper framåt, och möjligen

kommer jag att kunna undvara kryckor, fast jag väl alltid blir halt; men ett tålamod

och ett mod fordras för att genomgå hela persen, innan jag kan komma så långt

att jag åter kan bruka mina fötter, att jag ibland känner stor lust att vända ryggen

till och fly alltihop, om jag kunde; men jag får väl lof att hålla lunken ut, så godt

jag kan. Vår Herre hjälper mig nog på slutet, det gör han nog!»

Under större delen af augusti, då Georgii var på besök i Sverige, begagnade

Wahlbom hafsbaden i Brighton, utan att däraf erfara någon förbättring. Till

Anckarsvärd skref han i september: »Jag förmodar att jag måste bli stationär eller sedentär

här i London för hela vintern och skall ej vara ledsen däröfver, om jag blott kan

komma så långt att jag kan se mig omkring litet friare än hittills, ty här finns utan

tvifvel mycket att lära och se, London är den största och mest imponerande stad

jag någonsin besökt, och jag har ännu ej på långt när sett hälften (sic) af hvad den

innesluter men får väl ändå småningom tillfälle att se härligheten stycke för stycke.

— Så vida ej det visserligen möjliga underverket skulle inträffa, att min doktor helt

och hållet misstager sig, hoppas jag kunna vara hemma nästa sommar i hjälpligt

tjänstbart skick och längtar uppriktigt efter att om möjligt kunna aftjäna något af

den stora skuld, i hvilken jag står till min goda moder Svea för den hjälp hon

under min långa sjukdom alldeles oförtjänt tilldelat mig.»

Dessa rader förekomma i det sista bref af Wahlboms hand, som finnes förvaradt

i konstakademiens handlingar. Brefvet slutar med ett med darrande hand utfördt

karrikeradt själfporträtt med slokhatt, glasögon och långt ovårdadt skägg och med

underskriften: »Ritratto d’un pittore paralisato — fatto da lui stesso.»

Om det följande hafva vi Georgii berättelse: »Förbättringen fortgick småningom

till början på nyåret (1857), då han kunde, med tillhjälp af käpp och stödd på en

tjänare, gå omkring kortare stycken, detta dock med motvilja. Så yppade sig symptomer,

som häntydde på ett långt framskridet njurlidande, och hos honom själf en bäfvande

aning för den annalkande våren, då han alltid som värst brukade vara plågad af

ansiktssmärta (tic douloureux), hvaraf han redan sedan flere år, synnerligen vårtiden,

ansattes. Den inställde sig ock nu, ehuru ej till någon särdeles betydlig grad, under

loppet af mars månad. Han sof mycket på dagen, och jag fann honom ofta afklädd

och sofvande kl. 6 på e. m., men han steg upp i stället kl. 5 på morgonen. Vid

denna tid klagade han ofta öfver tomhet och ledsnad och började utfästa tiden och

vidtaga arrangementer för sin hemresa samt med sin broder i Kalmar underhandla

om anställning för sin trogne tjänare, en hetsig men beskedlig tysk, medtagen från

Rom. Denne hade han i sitt testamente insatt som arftagare af all hans lösa

kvar-låtenskap och emottog tillbaka en ytterst noggrann skötsel. — Helt oförmodadt den

18 april kom budskap att ett slaganfall hade uppträdt med hotande symptomer, och

{+89+}jag fann Wahlbom vid min ankomst mållös och i konvulsiviska ryckningar. Tvenne

läkare tillkallades och med den följd att han ett par dagar därefter kunde besöka

mitt etablissement, hvilket dock företogs af honom själfvilligt. Detta var sista gången

han var ute. Den 2 3 april på morgonen afsomnade han lugnt, efter att dagen förut

haft tvenne nya slagattacker. Han var fullt redig till på aftonen den 22, ehuru han

kunde endast med svårighet uttrycka sig. Plågorna hade redan utrasat, och lifslågan

utbrann under natten, så att på morgonen emellan 6—7 vid mitt besök de sista

lifstecknen så oförmärkt upphörde.» Wahlboms lifslängd blef endast fyrtiosex och

ett halft år.

Begrafningen ägde rum den 29 april på Woking kyrkogård. Svenska

sändebudet grefve von Plåten och några få landsmän bevistade den sorgliga akten, som

förrättades af pastor Carlsson, hvilken, enligt Posttidningen, »gjorde en särdeles

vacker teckning af den aflidne och hans verksamhet som konstnär . En enkel

minnesvård »i götisk stil* utvisar, hvar stoftet hvilar.

Så hade då Karl Wahlbom lidit sina plågors mått och fyllt sina dagars tal.

Af de ljusa sidorna i lifvet hade han icke fått stor erfarenhet. Från det han vid

fjorton års ålder lämnade sitt föräldrahem stod

6.

han ensam i lifvet, utan anhörigas omhuldande

och stöd, utan någon kvinnas kärlek och i

utöf-ningen af sin konst hämmad och nedtryckt af

upprepade motgångar och ständig fattigdom. Men

genom alla bittra öden bevarade han sin karaktär

obefläckad. Den sinnesstyrka, hvarmed han bar

sin tunga lott, vittnar om en djup manlighet utan

fruktan och tadel. Motgångarna stäfjade icke hans

konstnärshåg, och medvetandet om hans rika

be-gåfning urartade aldrig till artistfåfänga. Det

ligger också en varm ton af beundran öfver hans

samtidas uttalanden om hans personlighet. Så

yttrar t. ex. Crusenstolpe om honom: »Hjärtats och

skaplynnets egenskaper voro hos honom lika

värderika, lika älskliga som hufvudets. Anspråkslös, som

det höfves en stor talang, blid och skämtsam i sitt

umgänge, redbar i sitt väsende och i sina

förhållanden, förvärfvade han öfverallt vänner och

bibehöll dem genom sin trofasthet. Som människa lef-

HÄSTSTUDIE.

Blyertsteckning. Tillhör fru Ada Berg

i Kalmar.

{+90+}ver han hos dem i kär hågkomst.» I den akademiska nekrologen (af Nyström) heter

det: »Såsom människa var Wahlbom högt uppskattad af alla, som med honom stått i

närmare beröring. Han var en trygg, allvarlig, vänfast man af ett bildadt, angenämt

umgänge och, oansedt detta allvar, vän och idkare af ett gladt och godt skämt,

hvilket de plågsammaste sjukdomsfall aldrig hos honom förmådde nedslå.»

Adler-sparre gifver följande bidrag till hans karaktäristik: »Det nöje, som tycktes mest

lifva honom, var att samspråka med några få, förtroliga vänner. Han talade med

lätthet, helst i allvarsamma ämnen, och hans reflexioner vittnade om ett mångsidigt

och öfverlägset förstånd. Att braska med stora ord och hålla fram sig själf var

honom vidrigt. Uti allt hvad han yttrade låg sanning, enkelhet och djup.

Tvingades han af omständigheterna att vidröra sin egen verksamhet, skedde det med

föga skonsamhet. Om andras arbeten utlät han sig med mycken försiktighet. —

Hans kunskapsförråd var ganska vidsträckt. Inom flera främmande språk rörde han

sig med lätthet, och uti flera vetenskapsgrenar förvånade han med sina insikter män

af facket. Hans observationsförmåga var ganska liflig och skarp; han lämnade sällan

ett tillfälle obegagnadt att tillegna sig hvad som frapperade eller innebar något i

hans ögon värdt att lägga märke till.» Det är ej underligt, att en tilltagande

dysterhet med tiden framträdde i hans lynne. »Någon klagan öfver sin ovissa

ställning lät Wahlbom aldrig förnimma», säger Scholander, »dock är otvifvelaktigt att

han ju, blifven man, länge sörjde och bittert kände sig vara utan fotfäste.» Ett

särskildt drag framhäfver Wohlfahrt: »Uti Wahlboms hela väsende liksom i hans

konst låg, troligen en följd af Iefnadsförhållanden och hårda försakelser i

ungdomsåren, én bitter ironi, som återspeglade sig i allt hvad han framställde och yttrade,

särdeles mot mera främmande. Bland vänner kunde han däremot vara i hög grad

vänlig, om än lakonisk och torrolig.»

Vi hafva följt förloppet af Wahlboms konstnärliga utveckling. Det återstår mig

blott att i några reflexioner sammanfatta betydelsen af hans konstnärsverksamhet.

Wahlbom hör utan tvifvel till våra mest produktiva konstnärer, liksom till de

mest mångsidiga. Det är anmärkningsvärdt litet af denna produktion som numera

är känd. Fullständigast bekanta äro af lätt insedda skäl de etsade och

iito-grafierade kompositionerna. Hvad skulpturerna beträffar har jag kunnat påvisa

endast en skiss i liten skala. Hvad som finnes kvar af af hans arbeten från

ungdomstiden i Stockholm är i det hela taget endast en ringa del. »Mot sina egna

verk», yttrar Adlersparre, »visade han ett styffaderligt sinne och tycktes hafva en

fröjd uti att förstöra dem.» Hjalmar Ling berättar: »Wahlbom rönte en besynnerlig

leda vid allt hvad han färdiggjort. Om hans lätta alstringsförmåga är svårt att göra

sig ett begrepp. Hans tid vid Centralinstitutet tillbragtes med att rita och rifva sönder,

modellera och slå i bitar; intet räddades, om det ej af bekanta och vänner

undanrycktes. Vid sin utresa yrkade han, att Ling skulle uppbränna den ofantliga samling

af gymnastiska föreställningar o. a., som han ritat under dennes ledning.» Ling

{+91+}nekade att göra detta och behöll teckningarna för att rädda dem, men då Wahlbom

1848 återkom, begick Hjalmar Ling af öfverdrifven samvetsgrannhet det misstaget

att återställa hela samlingen till konstnären, med undantag af några få teckningar.

Den har spårlöst försvunnit, säkerligen förstörd af Wahlbom själf.

1 jämförelse med de i Paris för herr Dubois och firman Orr utförda

handtecknings- och akvarellserierna torde de alster inom dessa konstarter, som

kommit till Sverige, utgöra ett fåtal. Nitton sådana arbeten inköptes 1841 och 1842

af konstföreningen. De utlottades i vanlig ordning och hafva väl sedan dess

mer än en gång bytt ägare, hvarför det blefve ganska svårt att numera

uppsöka dem.

Af Wahlboms oljemålningar afyttrades de flesta i Sverige. De viktigaste äro

nämda i det föregående. Ensamt af konstföreningen inköptes under åren 1842—55

25 stycken. Men få af dem hafva kommit till våra offentliga samlingar, de flesta

finnas i enskild ägo, och äfven här gäller det, att uppletandet af dem numera erbjuder

icke ringa svårigheter.

År 1889 anordnade Sveriges allmänna konstförening en utställning af Wahlboms

arbeten, som dock icke blef så fullständig som önskvärdt varit. Intrycken af

densamma hafva naturligtvis i hög grad bleknat under de år som förgått, och jag måste

därför här lämna ur räkningen de på densamma förekommande arbeten, som jag icke

sedan dess återsett. Om sålunda min kännedom om Wahlboms konstnärliga alstring

är ganska ofullständig, tror jag den dock vara tillräcklig för att på densamma grunda

ett allmänt omdöme om hans konstnärliga betydelse.

Utan tvifvel hör Wahlbom till de rikast utrustade konstnärer, som funnits i vårt

land under det förflutna århundradet. Men lika obestridligt är, att hans begåfning

icke åt något håll blef fullt utvecklad till hvad den under gynnsammare

omständigheter skulle kunnat blifva. Detta berodde icke ensamt på de ogynnsamma

betingelserna för utdanandet af hans gryende konstnärsanlag, på de många yttre

motgångarna i hans lif och på hans tidigt brutna hälsa. En medverkande orsak var äfven

hans egen brist på själfförtroende, hans underskattande af sin begåfning och af sina

arbeten och den härmed sammanhängande benägenheten att följa impulser utifrån.

Det område, som Wahlbom såsom konstnär först fullt behärskade och för hvilket

han af naturen var danad, var framställningen af människan i hennes rent fysiska

vitalitet. Huru ofta grep han icke efter en tragisk verkan, sökte höja sig till att

åskådliggöra den stora kraften i kämpande viljors och mörka lidelsers brottning —

och huru stannade han icke i det i och för sig våldsamt kraftiga anloppet vid

framställningen af blindt, onyanseradt raseri och vid atletiska musklers elementära

kraftutveckling! Han har inom detta område två stora egenskaper, den ena den, om jag

så får säga, impressionistiska blicken för det ögonblickliga momentet, grundad på den

noggrannaste observation af rörelsen ut i dess yttersta konsekvenser, den andra ett

vaket sinne för det stolta och liniesköna, som åt hans kompositioner stundom gifver

{+92+}en fläkt af verkligt patos. Hans detaljstudium af människokroppen är

beundrans-värdt i sin fasta hållning och skarpa iakttagelse, oaktadt han i formgifningen

förbiser de karakteristiskt individuela dragen och oaktadt en viss öfverdrift stundom

kommer hans figurer att se ut som flådda. Med dissektionsöfningarna i minnet ser

han musklernas läge och spel under huden äfven där de under de gifna

omständigheterna alls icke kunna ses utan endast genom teoretiska slutsatser konstateras.

Wahlbom kom i början af sin bana under två olika inflytanden. Den ena, som

blott verkade hämmande, utgick från den akademiska antikiserande manierismen,

som i det längsta ville lägga beslag på honom — se akademiens utlåtande om

»Slaget vid Stuhm»! Hela Wahlboms utveckling utgör en sträfvan mot frigörelse från

den konst, som har annan konst till norm och regel. Det andra, motvägande

inflytandet utgick från Ling. Hos honom fann han den lifgifvande impuls, som han

be-höfde. Den egendomliga tillfälligheten, att denne fantastiske skald kunde gifva

Wahlbom till daglig sysselsättning åskådningen af den mänskliga kroppen, ej uppställd i

hvilande och beräknad pose på modellbordet utan spänd af ansträngning, behärskad

af vilja och utvecklad till skönhet i gymnastik och idrott, blef af den största

betydelse för hans utdaning till konstnär, ty därigenom erhöll han i ett enastående

allvarligt naturstudium den nödiga balansen mot sin mottaglighet för alla de

fantasi-eggelser, som lågo i luften. Sedan han kommit till Paris och var i tillfälle att följa

med den samtida konsten i dess mera betydande yttringar, utvecklades hans

konståskådning i den realistiska riktning, som vid denna tid började vinna terräng.

Han framställde den på detta stadium i samtal med Adlersparre så, att »hans sätt

numera vore att taga naturen sådan den är, han fann det icke tjäna till något att

söka pyramidformer och massor i komposition, utan konstens uppgift borde just vara

återgifvandet af naturens så att säga oöfverlagda momenter». Karakteristiskt för

honom är hans omdöme från samma tid om den stora franska skådespelerskan

Rachel: »Hos henne är mera konst än natur; hennes talang går på styltor.» Han

föredrog att gå till Palais Royal-teatern och njuta af den snillrika comediennen

Déjazets glada konst, i hvilken den osökta naturen förhärskade.

Wahlboms förändrade riktning uppfattades af hans vänner i Sverige såsom

skattande åt ett farligt utländskt manér, och Wetterling rådde honom allvarligt att

bevara den nordiska hållningen i sin konst. Wahlboms svar till sin »älskade fader»

är fogligt men visar tydligt nog, huru kritiskt han numera (1841) var stämd mot

den fornnordiska riktningen och huru riktigt han uppfattade bristerna i densamma.

»Tack för dina goda råd», skrifver han, »jag inser nog att ej svenska ämnen böra

behandlas på fransyska sättet; men utom det att den, som i Paris studerar konsten,

gärna måste insupa något af den fransyska dräggen och således svårligen kan

undvika att synas något fransysk, helst om han är en ung konstnär och ännu

mottaglig af ombildning och förändring i karaktären, så kunde man äfven säga, att i

allmänhet våra förfäders vanor, deras klädsel, deras sätt att se och förstå världen, med

{+93+}få ord sagdt deras moraliska och kroppsliga utseende är så föga studeradt och så

litet kändt, att få eller kanske ingen vet huru de riktigt voro; man vet förr huru

de ej voro; hvar och en nästan kan säga om en staty: den har ej en nordisk

karaktär; men hvem gör en figur sådan att vi alla erkänna att den ensamt och [-uteslutande-] {+ute-

slutande+} tillhör norden och att ingen del af den är lånad från annat håll? Jag

vill härmed ej hafva sagt, att jag ej tror det någonting rent nordiskt skulle

kunna frambringas i konst, — men därtill fordras antingen en stor omskapning

därhemma hos oss eller också att en utmärkt duktig och ypperlig målare upp-

träder på tapeten; jag lägger ödmjukt mina vattenfärgspenslar i kors och

bockar mig. >

Liksom Westins stränga omdöme om Wahlboms första försök i oljemålningen

hejdat honom på hans väg, så blef det Winterhalters uppmuntran som å nyo ledde

honom öfver till det område, till hvilket han först känt sig dragen och på hvilket han

till slut koncentrerade sin kraft. Men den riktning som hans konst tog under den första

vistelsen i Rom, då han öfvergick till att blifva företrädesvis hästmålare, kom utan någon

tillskyndelse utifrån, annat än möjligen den indirekta, som låg i akademiens stränga

omdöme om hans historiemålning. Han fann här ett nytt område, där han kunde

ytterligare utveckla sitt uppöfvade sinne för vitalt lif, för rörelse och muskelspel. Och då

allt hvad som här skulle framställas låg inom Wahlboms räckvidd — hvilket icke var

fallet i hans människoframställningar —, så blef han på detta område mest färdig och

mogen konstnär, vuxen sin begåfning. Hans elev J. Arsenius har i ett bref fällt följande

omdöme om Wahlbom såsom hästmålare: Min åsikt är den, att ingen hästmålare i

hela världen förstått att så anatomiskt riktigt och i de mest invecklade ställningar

teckna hästen som Wahlbom. A. de Dreux var mera kavallerist än Wahlbom och

gjorde mera anslående hästar, men säkerligen fanns det knappt en linje i hans

teckning, som ej Wahlbom skulle kunnat korrigera. Likaså är förhållandet med alla de

senare franska målarna i hästväg med undantag af Meissonnier, som på de senare

tiotalen* kommit till en fulländning i den vägen, som sannolikt aldrig kommer att

öfverträffas, men jag tror att äfven han skulle bryta halsen af sig, om han ville

göra sådana invecklade ställningar, som Wahlbom med lätthet behandlade.» Här

vid-röres en sida af Wahlboms konstnärsskap, som icke utan skäl klandrats. Det är

tydligt, att eggelsen för honom mången gång legat i lusten att lösa svåra

rörelseproblem. Visserligen gjorde han det förträffligt, men hvad han därigenom uppnådde

kommer i alla fall något vid sidan om hvad som borde vara hufvudsaken i ett

konstverk just enligt hans egen teori, nämligen återgifvandet af naturens så att säga

oöfverlagda momenter». Detta åter står i sammanhang med den hufvudsakliga bristen

i Wahlboms väsende som konstnär. Man söker i den fåfängt uttryck af någon

djupare känsla för naturen såsom helhet. Hans landskap äro ingenting annat än bak-

* Detta skrefs 1889.

{+94+}grunder för människo- eller djurframställningar. De äro hårdt, stämningslöst, ofta

konventionelt målade. Naturligtvis vill jag icke göra Wahlbom den orättvisan att

jämföra honom med konstnärer utvecklade under senare inflytelser. Men låt oss se

honom tillsammans med ett par samtida svenskar! Hvilken öm älskvärdhet, hvilken

kontemplativ njutning möta vi icke i Wickenbergs sätt att behandla såväl

landskaps-som figurmotiv! Och hvilken sprittande gratie, hvilken fröjd öfver ögonblickets vision

bodde icke i den trollkamera, som Egron Lundgren hade i sina ögon! Jämförd med

sådan konst blir Wahlboms icke blott efter i virtuosaktig lätthet och flytande

föredrag, den blir också kall och utan djupare perspektiv, och man finner lätt anledningen

HÄSTSTUDIER.

Blyertsteckning.* Tillhör fru Ada Berg i Kalmar.

till att han numera hör till de nästan glömda, under det att hans båda

konstnärs-kamrater lefva i liflig hågkomst.

Å andra sidan har vår konst under det förflutna århundradet knappast haft en mera

lidelsefull formdyrkare än Wahlbom. Såsom knappast någon annan efter Sergel har

han sett formen i lefvande rörelse och gjutit den lefvande rörelsen i fast form. Om

färgernas värld aldrig röjde sina djupare hemligheter för honom, så fanns det knappast

något fördoldt för honom inom den lefvande formvärlden. Och i hans utveckling

ser man i åskådligt sammandrag hela den rörelse framåt från dogmatisk

formefter-bildning till omedelbar naturiakttagelse, som i stort sedt kännetecknar gången af

vårt århundrades konstutveckling så väl i vårt land som annorstädes.

{+95+}Lange hade den svenska konsten blott varit en återspegling af främmande

konstriktningar. Det första steget till dess själfständighet blef återgången till

svenska ämnen, särskildt ur vår saga och historia, och på detta område blef Wahlbom

en af de främste. Men han blef det i synnerhet därigenom att han ställde stora

fordringar på sig själf. Det kom en tid, då han såg sin konstnärliga uppgift

bredare, mindre program mässigt; men att han äfven då varmt kände sin fosterländska

uppgift, därpå hafva vi bevis icke minst i hans under sjukdomstiden så ofta

upprepade önskan att få krafter att verka för konstodlingen i Sverige. Han visste bäst

själf, huru väl det behöfdes. Om också denna hans åstundan blef ouppfylld, har

han uträttat tillräckligt genom sitt i vissa afseenden oöfverträffade konstnärsskap

och genom föredömet af sin i alla pröfningar orubbliga hängifvenhet åt det

konstnärliga lifskallet för att alltid räknas till de betydande personligheterna i den

svenska konstens historia.

Hvarje människolif, som lefvats rikt och fullt, i lycka eller olycka, men i

hängifvenhet för en uppgift, som fyllt det med sitt innehåll, har något djupt individuelt,

som skiljer det från alla andra; så äfven Wahlboms. Men det hindrar ej att det

på samma gång kan ha en allmängiltig sida, och huru ofta har det icke stått

för mig, medan jag skrifvit dessa sidor, att historien om Wahlboms lif är ett

typiskt svenskt konstnärsöde! Det är omöjligt att räkna, hiiru många geniala

svenskar som hejdats på sin bana och förkrympts i sin utveckling af den misstrogenhet,

det oförstånd eller den likgiltighet, hvarmed fri konst mötts i vårt land, af det armod,

som undandragit sig uppmärksamheten, och af den byråkratiska uppmuntran, som

haft samma anspråk på hörsamhet, vare sig det gällt genier, talanger eller

medelmåttor. I detta fall ligga fakta tillräckligt långt tillbaka för att de sorgliga

missförhållanden, om hvilka de vittna, utan stor meningsskiljaktighet skola erkännas.

Men om också ännu i våra dagar icke allt är som det borde vara, äro

framstegen vid en jämförelse mycket påfallande. Det är otänkbart, att en konstnär

af Wahlboms betydelse numera skulle framträda hos oss utan att snart blifva både

uppmärksammad och omhuldad. Den reflexverkan emellan konstnärer och allmänhet,

som är förutsättningen för ett frodigt konstlif, håller på att uppspira. Jag skulle

önskat att kunna säga: emellan konstnärerna och folket. Det är ditåt vägen går.

När det målet är nådt, då hafva vi fullbordat den »återgång till oss själfva», hvarom

Geijer i framsynta ord talat. Vi äga då en nationel konst i vida mera omfattande

betydelse än hvad Lings agitation åsyftade.EFTERSKRIFT.

I den studie öfver K. Wahlbom, som här foreligger, har jag sökt sammanfatta

hvad. de tryckta källorna om honom hafva att förmäla. Därjämte har jag begagnat

mig af skriftliga källor, i främsta rummet af K. Akademiens för de fria konsterna

handlingar men äfven, i den utsträckning hvartill tillfälle gifvits, af enskilda bref.

Den tid, som åtgått för detta arbete, har väsentligt öfverstigit hvad jag på

förhand beräknat, hvadan Konstföreningens ledamöter tyvärr allt för länge fått

vänta på detsamma. Det oaktadt har jag, för att ej ytterligare fördröja utgifvandet,

måst afstå från att utsträcka mina studier i ämnet så långt som jag hade önskat.

En brefsamling, som lär innehålla viktiga bidrag till Wahlboms biografi, nämligen

den Ridderstadska i Linköping, är tyvärr icke för närvarande tillgänglig för forskare

och jag har därför måst lämna den ur räkningen. Emellertid förmodar jag, att äfven

på andra håll ännu icke begagnade källor stå att finna. Framför allt är ett närmare

studium af Wahlboms produktion, särskildt under den senare delen af hans Iif,

önskvärdt för hans historia. För underrättelser om af mig icke begagnade källor

äfvensom om befintliga arbeten af Wahlbom, med angifvande af nuvarande ägare,

blir jag meddelaren tacksam. I händelse sålunda erhållna nya underrättelser visa

sig vara af intresse, hoppas jag framdeles kunna offentliggöra dem.

De af mig använda tryckta källorna äro i regeln citerade eller framgå lätt af

sammanhanget. Tilläggas bör, att C. F. Ridderstads meddelanden om Ling äro

hämtade ur denne författares memoarverk -Regnbågen», i:a delen (Linköping 1882).

För litteraturhänvisningar står jag i tacksam förbindelse till skriftställaren Birger

Schöldström samt kammarherren m. m. grefve F. U. Wrangel. För skriftliga

meddelanden om Wahlbom har jag öfverstelöjtnanten m. m. J. Arsenius att tacka, för

muntliga underrättelser kammarherren m. m. grefve G. von Rosen. Bref från

Wahlbom hafva benäget ställts till mitt förfogande af f. d. kaptenen J. Hagdahl och

konsthandlaren C. U. Palm.

Stockholm i mars 1901.

FÖRFATTAREN.