Jesu Lif

JESU LIF

Af Dr F.W. FARRAR.

• SKOTTORPS • BOKSAMLING •

D:r F. W. FARRAR.

JESU LIF

AF

Dr F. W. FARRAR

ÖFVERSÄTTNING OCH BEARBETNING

AF

FREDRIK FEHR

MED FÖRORD AF DOMPROSTEN D:r H. M. MELIN

Med 311 illustrationer samt en karta öfver Palestina på Jesu tid

STOCKHOLM

FAHLCRANTZ & C:o

STOCKHOLM, IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1878.

INNEHÅLL.

Kap. I.

Födelsen.

Spalt.

»Angelus ad Pastores.» — Herdarne ute på

marken. — En österländsk klian. — Josefs och

Marias resa från Nazareth till Bethlehem. —

»Dem var icke rum i Herberget.» — Jesu

födelse. — Krubba och palats. — Herdarnes

tillbedjan. — Fantasi och verklighet. —

Motsättningen emellan de bibliska berättelsernas

enkelhet och de apokryfiska evangeliernas

vidunderligheter. —. Evangelisten Lucas" berättelse om

Jesu födelse med mera, som dermed står i

sammanhang .................................................."aasi

Kap. II.

"Frambärandet i templet.

Pyra tilldragelser från vår frälsares

barndom. — Tidsföljden de olika händelserna

emellan. — Omskärelsen. — Namnet Jesus. —

Frambärandet i templet. — Simeon. — Hanna..... 21

Kap. III.

De vise männens besök.

Kristi första uppenbarelse för hedningarne.

— Herodes den Store. — »Magoi» (mager). —

Arfsägner rörande de vise männens antal, namn

och utseende. — Anledningen till deras resa. —

Stjernan i österlandet, — Beslägtade

astronomiska iakttagelser under senare tider. — De

vise männens håfvor.................................. 29

Kap. IV.

Flykten till Egypten och barnamordet i

Bethlehem.

De vise männens afresa från Bethlehem. —

Legender om Jesu föräldrars flykt till Egypten.

— Barnamordet i Bethlehem. — Inom romerska

rikets historia framträdande motstycken härtill.

— Herodes den Stores karakter. — Josephi

tystnad och orsakerna till den samma. —

Herodes den stores död och begrafning. — Det

hero-dianska väldets trollkraft bruten. — Archelaus

rådande i judiska landet i sin fader Herodes"

ställe. — Jesu föräldrars bosättning i Galileen 37

Kap. V.

Jesu barndom.

Spalt.

Det heliga landets geografiska förhållanden.

— Galileen. — Nazareth. — Evangelisternas

ytterst sparsamma meddelanden angående den

delen af vår frälsares lif, som tillhör tiden före

hans offentliga verksamhet. — Apokryfiska

legender om Jesu barndom. — Det nutida lifvet

i den galileiska landsbygden. —

Medeltidskonstens framställningar i deras förhållande till den

historiskt gifna verkligheten. — »Han skall

kallas en nazareer» .................................. 53

Kap. VI.

Jesus i templet.

Jesus tolf år gammal. — Resa från

Nazareth till Jerusalem. — Orter, som berördes

under vägen. — Antalet af påskpilgrimer. — Jesus

saknad i karavanen af återvändande pilgrimer.

— Sökandet efter honom. — Lärarne i templet.

— »Hörande dem och frågande dem.» — »Hvi

sökten I mig?» — »De törstodo icke.» — »Han

var dem underdånig» ................................ 73

Kap. VII.

Hemmet i Nazareth.

»Är icke denne timmermannen?» —

Fattigdomens ära. — Arbetets välsignelse. — De

flestes lott här i verlden. —r Lärdomen af Gud

och menniskors lärdom. — Kristi evangelium

icke ett ©sjelfständigt lån från den tidens vise

och lärare utan en ny Guds uppenbarelse. —

Det språk, som talados af vår frälsare. — Guds

skola. — Den tysta striden. — Jesus i sitt

föräldrahem. — »Herrens bröder.» — Kärlek till

ensamheten. — Utsigten från toppen af den

bergshöjd, på hvilken Nazareth var bygdt. —

Esdraelons slätt. — Palestinas centrala läge

bland jordens länder.................................. 91

Kap. VIH.

Johannes" döpelse.

Allmän karakteristik af tidsåldern. —Mörkret

djupast omedelbart före daggryningen. — Aske-vn

INNEHÅLL.

VIII

tism. — Johannes Döparen. — Hans karakter.

— Hans undervisning. — Skådeplatsen för hans

verksamhet. — Hans yttre skick och lefnadssätt.

— Bättringens predikan. — »Himmelriket, som

var kommet hårdt när.» — Johannes" ställning

till "Jesus personligen. — Hvarför vår frälsare

mottog dopet af sin tjenares hand. —

Gudsrösten vid Jesu dop ................................. 119

Kap. IX.

Frestelsen.

Quarantana. — »Han var ined vilddjuren.»

— »Fyrtio dagar.» — Utmattningens ögonblick.

— Jesu frestelse en verklighet, icke blott en

allegorisk bild. — »Frestad i allting likasom

vi.» — Hunger efter fyrtio dagars fastande. —

Lapides judaici. — Den första frestelsen. —

»Menniskan lefver icke allenast af bröd.» —

Likheten emellan denna Kristi första frestelse

och det hånande tilltal, hans fiender rigtade till

honom på korset. — Ordningen de olika

frestelserna emellan. — Tinnarne af templet. —

Frestarens sätt att anföra skriften. — »Denna

verldens konungariken och deras herlighet.» — Den

romerske kejsaren. — Kristi seger ............... 139

Kap. X.

De förste apostlarne.

Det fjerde evangeliet. — »Guds lam, som

borttager verldens synder.» — Andreas och

Johannes. — Simon. — Vår frälsares utseende och

den äldsta kyrkans ställning till frågan härom.

— Filippus. — Nathanael. — »Kom och se!»

— »Under fikonträdet.» — Hänryckningens

stunder, under hvilka själen träder i omedelbar

gemenskap med Gud........-....................... 165

Kap. XI.

Det första undret.

»På tredje dagen.» — Österländska

bröllops-ceremonier. — »De hafva intet vin.» — »Qvinna,

hvad hafver jag med dig?» — »Hvad han säger

eder, det gören!» — Underverket. — Allmänna

betraktelser öfver detta och andra Jesu

underverk ...................................................... 189

Kap. XII.

Skådeplatsen för Kristi offentliga verksamhet.

Den olika karakteren af det landskap, der

Johannes Döparen predikade, och det, hvilket

vår frälsare valde till utgångspunkt för sin

verksamhet, — Genezarethsdalens skönhet. — Dess

nu varande förfall och forna herlighet. —

Jesajas profetia. — De många vägarne, som stodo

i förbindelse med sjön Genezareths stränder. —

Kristi vistelse i Kapernaum. — Denna stads

läge ..................................................... 207

Kap. XIII.

Jesus vid påskhögtiden.

Jesu besök i Jerusalem. — Keningen af

templet. — Köpandet och säljandet i hedningarnes

förgård. — Jesu förtrytelse. — Hvarför den här ,

församlade mängden af köpare och säljare icke

vågade göra motstånd emot honom. — De

magt-hafvandes begäran. — »Slån ned detta tempel!»

— Det intryck, som framkallades af dessa Jesu

ord. — Deras djupa betydelse. — »Många trodde

på hans namn, när de sågo de tecken, hvilka

han gjorde» .............................................. 221

Kap. XIV.

Kikodemus.

Nikodemi karakter. — Hans samtal med vår

frälsare. — Jesus lemnar Jerusalem och

begifver sig till »judiska landet». — Johannes

Döparens fortsatta verksamhet. — jEnon i

Samarien. — Johannes" lärjungars klagan. —

Johannes Döparens högsinnade svar................. 241

Kap. XV.

Den samaritiska qvinnan.

Vår frälsare drager sig åter tillbaka till

Galileen. — Vandringen genom Samarien. —

Ankomsten till Sichar. — »Gif mig att dricka!»

— Samtalet med qvinnan. — Jerusalem och

Ga-rizim. — »Jag, som talar med dig, är den

samme.» — Lärjungarnes återkomst. —

»Be-skäden fälten, huru de redan hvitna till skörd.»

— Samariternes beredvillighet för evangelii

mottagande...................................................... 253

Kap. XVI.

Förkastad af nazareerne.

Svårigheten att bestämma tidsföljden de

särskilda evangeliska berättelserna emellan samt

omöjligheten att åvägabringa en fullständig

öfverensstämmelse mellan de olika evangelisternas

kronologiska uppgifter. — En profet icke aktad

i sitt fädernesland. — En judisk synagoga. —

Gudstjenstordningen i en sådan. — Vår

frälsares utläggning af ett bekant ställe hos

profeten Jesaja (kap. 61). — Allas ögon i

synagogan fästa på honom. — Judarnes missnöje, efterIX

INNEHÅLL.

hand stegradt till ursinnig förbittring. — »Han

gick midt igenom dem sin väg.» — Afskedet

från Nazareth............................................. 273

Kap. XVII.

Början af Jesu galileiska verksamhet.

Ankomsten till Kana. —Konungsmannens

begäran. — Hans tro. — Hans sons tillfrisknande.

— Kronologiska svårigheter. — Johannes och

synoptikerne. — Vår frälsares bosättning i

Kapernaum. — Hans första sabbat i denna stad.

— Predikan i synagogan. — Den besatte. —

Petri svärmoder. — Vår frälsare om aftonen

omgifven af en stor hop folk, som sökte hans

hjelp. — Icke ens nattens ro beskäres den af

dagens mödor uttröttade. — Jesus lär folket

ifrån båten. — Eikt fiskafänge. — »Gack ifrån

mig, Herre, ty jag är en syndig menniska.» —

Förnjrad apostlakallelse. — Publikanernas

ställning och rykte. — Publikanen Mattheus......... 291

Kap. XVIII.

De tolf apostlarne och bergspredikan.

En natt under bön. — Kum HatVtn. — De

tolf apostlarnes utkorelse. — Desse apostlars

namn, samhällsställning och

lefnadsförhållanden. — Jakob, Johannes och Petrus. —

Kontrasten mellan å ena sidan Jesu bergspredikan

och dess hållande på saligheternas berg och å

den andra det gamla förbundets lag och dess

utgifvande på Sinai berg. — En ny

uppenbarelse af salighetens begrepp. — Kort

framställning af hufvudinnehållet i bergspredikan. —

»Icke såsom de skriftlärde.» — Enkelheten,

skönheten och den målande åskådligheten i vår

frälsares tal. — Karl Geroks dikt

»Prediko-berget»..................................."............... 317

Kap. XIX.

Ytterligare underverk.

En man, full af spetelska. — Kränkning af

lagens bokstaf. — Hvarför ålade Kristus så väl

vid detta som vid många andra liknande

tillfällen dem, på hvilka han bevisade sina under,

en tystnad, den de dock så sällan iakttogo? —

En deputation af judarnes äldste. — Andre

utskickade frän höfvitsmannen, hvars tjenare låg

dödssjuk. — Dennes helbrägdagörande. — Vår

frälsares behof af hvila. — Hans närmaste

anförvandter fåvitska försök att tvinga honom -»

till overksamhet och stillhet....................... 347

Kap. XX.

Jesua i Kain.

Nains läge. — En likbegängelse. — »Unge

man, statt upp!» — Beslägtade tilldragelser

från profeterna Elias och Elisas historia. —

Johannes Döparens budskap. — Orsakerna till

denne Kristi förelöpares nedslagenhet och

förstämning. — Fästningen Machaerus. — Gud

pröfvar de sina. — Vår frälsares svar till

Johannes Döparens utskickade. — Kristi

vittnesbörd om gudsrikets store härold. — »Vi hafva

spelat för eder, och I hafven icke dansat; vi

hafva sjungit sorgesånger för eder, och I

hafven icke gråtit.»..........................................

Kap. XXI.

Synderskan och fariseen.

Ett gästabud hos fariseen Simon. — Judiska

seder och bruk vid måltider. — Den gråtande

synderskan. — Fariseen Simons förtrytelse. —

Jesu liknelse om de två gäldenärerna. — »Dina

synder äro dig förlåtna.» — Var denna

synderska Maria af Magdala? ..........................

Kap. XXII.

Lifvet i Galileen.

En blick på de väntande skaror, som

utbredde sig på den lilla slätten el-Buttauf mellan

Sebulons och Nafthalis höjder. — Tame, tame!

— Malka meschichah, mall-a meschichah! —

Jesus omgifven af sina apostlar och öfriga

följeslagare. — Hans drägt. — Hans utseende. —

Hans lifs fattigdom — enkelhet — möda och

arbete — helsa — sorg och på samma gång

öfverflödande glädje ........;..........................

Kap. XXHI.

En stor dag i Jesu lif.

»Sen till, huru I hören!» — Liknelsen om

såningsmannen. — Andra liknelser. —

Trängande behof af hvila. — Den östra stranden af

sjön Genezareth. — En skriftlärd, som erbjuder

sig att blifva Jesu lärjunge. — »Låt de döda

begrafva sina döda!» — »Ingen, som sätter sin

hand till plogen och ser tillbaka, är beqväm till

Guds rike.» — Jesus och hans lärjungar

begynna ändtligen öfverfarten till andra (östra)

stranden. — Mästaren insomnar i bakstammen

af båten. — En hastigt uppväxande storm. —

»Tig och var stilla!» — »Gergesenernes

landsändar.» — Den nakne besatte från Wady

Se-makhs klippgrafvar. — »Hvad är ditt namn?»Xl

INNEHÅLL.

XII

— Svinhjordens störtande i hafvet och denna

tilldragelses sammanhang med den besattes

Lel-bregdagörande. — De kristnes frihet gent emot

en trångbröstad och utmanande dogmatism, som

fördömer alla från den en gång traditionela

afvikande uppfattningar. — Gadareners och

Gera-seners oro. — Deras begäran, att Jesus måtte

lemna deras landsändar. — Den helbregdagjorde,

som i sin tacksamhet erbjuder sig att följa Jesus,

får sig ålagdt att öppet för vänner och fränder

och landsmän förtälja Herrens underbara verk 411

Kap. XXIV.

Matthei gästabuds dag.

Återkomsten till Kapernaum. — Den

bort-tagnes nedhissande genom taket på det hus,

der Jesus var. — »Dina synder äro dig

förlåtna.» — Matthei afskedsfest för sina vänner.

— »Hvarför äter eder mästare med publikaner

och syndare?» — Frågan om nyttan och

nödvändigheten af fastande. — Det gamla vinet och

det nya.................................................... 435

Kap. XXV.

Matthei gästabuds dag (fortsättning).

Jairus. — En qvinna, som hade lidit

blodgång i tolf år. — »Hvem rörde vid mina

kläder?» — Budskapet till Jairus: »din dotter är

död». — Legda gråterskor. — »lalithakumi.»

— Tvenne blinde. — »Sen till, att ingen får

veta det!» — De helbregdagjordes olydnad...... 447

Kap. XXVI.

Ett besök i .Jerusalem.

Förändrade förhållanden. — De tolf

apost-larnes utsändande. — Åt dem gifna föreskrifter.

— Begreppet scheluckim. — De olika

lärjunga-paren. — Den icke namngifna högtiden i Joh. %flt

5: 1. — Purimfestens karakter. — Hvarför vår

frälsare vid denna tid gick upp till Jerusalem 459

Kap. XXVII.

Underverket vid Bethesda.

Dammen Bethesda. — Vattnets underbara

rörelse. — Den lame mannens botande. —

Lagens misstänksamme väktare. — Sabbatsbudets

öfverträdande. — Följderna af detta vår

frälsares barmhertighetsverk. — Jesu tal i Joh. 5:te

kapitel. — Den dubbla orsaken till de judiske

magthafvandes förbittring ........................... 471

Sp.

Kap. XXVIII.

Johannes Döparens halshuggning.

Jesus återvänder till Galileen. — Herodes

Antipas. — Herodias. — Följderna af Herodes"

och Herodias brottsliga förening. — Tetrarken

kallar Johannes Döparen, inför sig. — »Dig är

icke lofligt att hafva henne.» — Det prunkande

gästabudet på fästningen Machaerus. — Salome,

Herodias" dotter, uppträder såsom danserska. —

Han svor henne en ed. — Hennes begäran. —

Johannes Döparens halshuggning. — Herodes"

samvetsqval och vidskepliga farhågor. — Hans

afsättning och landsförvisning ..................... 491

Kap. XXIX.

Jesus spisar fem tusen män och går på vattnet.

Bethsaida Julias. —I Folkskarornas hunger.

— Underverket med de fem bröden och de två

fiskarne. — »Ar icke denne den profeten, som

komma skulle i verlden?» — Jesus bjuder sina

lärjungar att stiga i båten och begifva sig öfver

sjön. — Sjelf går han upp på den närbelägna

bergshöjden att der få vara allena och bedja.

— Lärjungarne kämpande med stormen på sjön.

— »Det är jag, våren icke förfärade.» — Petri

gång på vattnet. — Vanmägtiga försök att

bortförklara det underbara i den evangeliska

berättelsen. — »Frukta icke, allenast tro.»...... 513

Kap. XXX.

Talet i Kapernaum.

»Eabbi, när kom du hit?» — Den låga

egennyttans och fåvitska nyfikenhetens ögontjenst.

— »Hvad tecken gör du då?» — Jesu svar. —

Lifvets bröd. — Judarnes knorrande. — »Anden

är den, som gör lefvande.» — Mästarens fråga

till de tolf: »viljen ock I gå bort?» — Petri

svar. — Hänsyftning på förrädaren Judas...... 527

Kap. XXXI.

Tilltagande motstånd.

Gensägelsens och hatets sig hopande moln.

— 1. »Dina synder äro dig förlåtna.» — 2. En

»frassare och vindrinkare». — 3. Jesu

förhållande till publikaner och syndare. — 4. Brott

emot sabbatsbudet. — Detta buds många

omständliga föreskrifter. - - Aböth och toledoth.

— Jesus går med sina lärjungar på en sabbat

genom sädesfälten. — »Hafven 1 aldrig läst,

hvad David gjorde?» — Intet sabbatsbud

gällande i templet. - - Ett i codex Bezae

canta-origiensis befintligt märkligt tillägg till Luc. 6:5.XIII

INNEHÅLL.

XIV

- Mannen med den borttvinade handen. — Att

göra godt nå, sabbaten eller att göra ondt. —

Fariséernas och hero cl i an cm as rådslag emot vår

frälsare. - - 5. »Hvarför bryta dina lärjungar

emot de äldstes stadgar och äta bröd med

otvagna händer?» • - Judiska tvagningar. —

»Edra stadgar.» — »Intet går utifrån in i

menniskan, som kan ohelga henne; men det, som

går ut i Iran henne, detta är det, som ohelgar

menniskan.»................................................ 543

Kap. XXXII.

Ytterligare motsägelser.

Jesus beder och lär sina lärjungar bedja.

»Herrens bön.» — Huru en rätt enträgenhet

till slut öfvervinner en menniskas sjelfviskhet.

— En blind man, som tillika var stum och

vansinnig. — Jesu magt jemförd med de dåtida

talrika besvärjarnes. — »Han hafver Beelzebul,

och med den öfverste djefvulen drifver han

djeflar ut.» — Jesu svar. — Varning för lögnaktiga

och fåfängliga yttranden. — Hvilka förtjena att

i sanning prisas saliga? — »Mästare, vi vilja

se ett tecken af dig.» — Jonas, profetens, tecken.

— »Hvilken är min moder, och hvilka äro mina

bröder?» .................................................. 573

Kap. XXXIII.

Sammandrabbningens dag.

Jesus inbjuden att äta en måltid i en farisés

hus. — »Då fariseen såg, att Jesus icke tvådde

sig före måltiden, förundrade han sig.» — »Ve

eder fariséer!» — Den lagklokes inkast. — Jesu

svar: »ve ock eder, I lagkloke!» — Öppen

brytning. — Vår frälsare lemnar sina fienders

samqväm och går ut till sina lärjungar och det

församlade folket, hvilka han varnar för

fariséernas skrymteri. — Ett vädjande till vår

frälsare i en arfskiftesfråga. — Liknelsen om den

rike dåren, hvilken lefde, såsom om ingen död

hade funnits till. — Lifvet mer än maten, och

kroppen mer än kläderna. - ■ Petri fråga. —

Vår frälsares själ upprörd af en djup bedröfvelse 587

Kap. XXXIV.

Bland hedningarne.

Tyri och Sidons" områden. —■ Den

syro-feni-ciska qvinnan. — Vår frälsares skenbara köld.

- En tro, som af intet låter sig afskräcka. —

Denna tros seger. — Dekapolis. — Den döfve

och dumbe. — »Éffatha!» — Jesus gör de sjuke

ibland folket helbregda. — Bespisandet af fyra

tusen män .......................................... 597

Sp.

Kap. XXXV.

Den stora bekännelsen.

Det mottagande vår frälsare röner vid sin

återkomst till Galileen. — Ett ödesdigert

förbund emot honom. — Man begär tecken af

himmelen. — Men en sådan begäran uppfylles

ej. — Jesu djupa bedröfvelse. — Öfverfarten

till Bethsaida Julias. — Profetiska verop. —

Fariséernas och sadducéernas surdeg. —

Apost-larnes misstydning af deras mästares ord. —

Helandet af en blind man i Bethsaida Julias.

— På vägen till Cesarea Filippi. — Denna stads

läge och historia. — Betydelsefulla frågor. —

»Du är Kristus, lefvande Guds son.» —

Klippan. — Den kristna kyrkans fasta grundval.

— Vår frälsares förutsägelser om sitt lidande

och sin död. — Petri blinda, oförsynta ifver.—

»Gack bort ifrån mig, satan!» — Huru själens

skada icke kan uppvägas ens genom hela

verldens vinnande. — »Menniskans sons rike.»...... 613

Kap. XXXVI.

Förklaringen.

Det berg, som här är" i fråga, icke Tabor

utan Hermon. — Kristi strålande klarhet. —

Moses och Elia. — Petri bevingade ord. —

Rösten af himmelen. — Den herliga

uppenbarelsen försvunnen. — Den nye Elia ................ 635

Kap. XXXVII.

Jesus botar en månadsrasande.

Slående kontrast.—Lärjungarne och de

skriftlärde. — Jesu ankomst. — Den månadsrasande

ynglingen. — »O du otrogna och vrånga slägte!»

— Den olycklige faderns ångest. — Jesus

näpser den orene anden. — Lärjungarnes bristande

tro. — Den sanna trons förmåga att försätta

berg. — Jesu utsagor om sitt förestående lidande

och död opåaktade eller missförstådda af hans

lärjungar. — Desses disputerande sinsemellan

om företrädet. — Ödmjukhetens pris. — Ett

litet barn. — Johannes1 fråga. — Vådan af att

förarga någon af de små. — Hndanrödjandet .

af alla stötestenar och tillegnandet af

sjelfpröf-ningens och sjelfförsakelsens renande salt. —

Huru ofta man skall förlåta sin broder. —

Liknelsen om tjenaren, som var skyldig sin herre

tio tusen pund ......................................... 645

Kap. XXXVIII.

En kort hvila i Kapernaum.

Tempelskatten. —Afgiftsuppsamlarne komma

till Petrus. — Dennes raska svar. — Frågans

rätta belysning. — Dess slutliga lösning ...... 655innehåll.

Sp.

Kap. XXXIX.

Jesus rid löfhyddohögtiden.

Löfhyddohögtidens anordningar. — Jesu

närmaste anhöriges uppförande. — »Jag går icke

upp till denna högtiden.» — »Mycket mummel

ibland folket om honom.» — Jesus uppträder i

templet. — Hans förebrående fråga. — »Du är

besatt.» — Vädjande till Kristi verk. —

San-hedristernes förtrytelse. — Den sista dagen i

högtiden. — »Vattenösningens glädje.» —

»Hvilken som tror på mig, af hans lif skola flyta

strömmar af lefvande vatten.» — Delade

meningar. — »Aldrig har någon menniska talat så

som denne mannen.» — Nikodemi skygga

inkast. — »Ransaka och se, att ifrån Galileen är

ingen profet uppkommen.» ........................... 661

Kap. XL.

Äktenskapsbryterskan.

Frågan om denna berättelsesiikthet. — Jesus

på Oljoberget. — Återvänder i dagbräckningen

till templet. — Äktenskapsbryterskan förd inför

vår frälsare. — »Hvad säger du?» — Den

skickligt utlagda snaran. — Jesus blyges öfver sitt

folk och sitt slägtes barn. — »Hvilken af eder,

som är utan synd, han kaste första stenen på

henne.» — Frågans öfverflyttande från den yttre

lagens domstol till samvetets. — »Gack och

synda icke härefter.» — Åttonde dagen af

högtiden eller den derpå följande. — Jetteljusstakar.

— »Jag är verldens ljus.» — Disputerande med

judarne. — »Förr än Abraham var född, är jag.»

— Ett utbrott af raseri. — Jesus lemnar templet 679

Kap. XLI.

Den blindfödde.

filand judarne rådande föreställningar om

sammanhanget mellan en menniskas lidande och

hennes synd. — »Hvilken har syndat, denne

eller hans föräldrar?» — »Gack bort och två dig

i dammen Siloah.» — Fariséerna förtörnas öfver,

att vår frälsare helat denne blindfödde på en

sabbat. — Mannen och hans föräldrar förhörda

inför sanhedristeme. — »Vi veta, att han är en

syndare.» — Den helbregdagjordes rättframma

ärlighet, som hvarken kunde nedtystas eller

mutas. — Uteslutningen från synagogan. —

»Till en dom är jag kommen i denna verlden.»

— Liknelsen om den gode herden och den legde 693

Kap. XLII.

Afskedet från Galileen.

Tilldragelser emellan löfhyddohögtiden och

tempelinvigningsfesten. — En särskild episod i

Lucas" evangelium. — Jesus återvänder från

Jerusalem till Galileen. — De sjuttios

utsändande. — Budskapet om galileer, »hvilkas blod

Pilatus hade blandat med deras offer». —

Lärdomar, som anknöto sig till denna tilldragelse.

— »Om I icke bättren eder, skolen I alle

sammalunda förgås.» — Liknelsen om det ofruktbara

fikonträdet. — Fariséernas listiga anslag för

att blifva den förhatlige qvitt. — »Gån och

sägen den räfven.» — Jesus stannar i Galileen,

till dess hans tid att begifva sig derifrån var

kommen. — Afskedet från Galileen. — Det öde,

som snart öfvergick detta land och dess folk.

— Jesus fröjdar sig i anden. — »Kommen till

mig I alle, som arbeten och ären betungade,

och jag vill vederqvicka eder.» — Den

outsägliga glädje, som utmärkte vår frälsares lif......

Kap. XLIII.

Tilldragelser under vandringen.

Hvilken väg Jesus tog, då han lemnade

Gene-zareth. — Den lilla byn En Gannira. —

Sama-riternes ogästränlighet. — Zebedeisönernas

häftiga förtrytelse. — »I veten icke, hvilken andas

barn I ären.» — Hvad Jesu rätte lärjungar

kunde hafva att vänta sig på jorden. — Pereen.

— Tio spetelske män. — Otacksamhet. — »Hvar

äro de nio?» .............................................

Kap. XLIV.

Lärdomar under Tagen.

Tvister angående sabbatens betydelse. — En

qvinna, som under aderton är haft en

krankhetens ande. — Hennes helbregdagörande.

-Synagogföreståndarens förtrytelse. — Vår

frälsares "svar. — Trälaktig sabbatsdyrkan. — Sann

gudsfruktan och sjelftagen andlighet. — En

man, som led af vattensot. — Jesu fråga. —

Betydelsefull tystnad. — Den sjuke mannens

helande. — Strider om företrädet. — Triclinia.

— Den sanna ödmjukhetens storhet och

välsignelse. — Fördömande af skryt och prål. —

En platt anmärkning. — Liknelsen om den

stora nattvarden. — Den otrogne gårdsfogden.

— Fariséernas girighet. — Deras förhållande

till Herodes Antipas. — Den rike mannen och

Lazarus. — »Äro de få, som varda salige?» —

Den lagklokes fråga: »hvad skall jag göra, att

jag måtte få evinnerligt lif?» — Liknelsen om

den barmhertige samariten. — De sjuttios

återkomst. — Liknelser om enkan och den

orättfärdige domaren, om farisecn och publikanen i

templet, om det borttappade fåret, den

borttappade penningen och den förlorade sonen. —

»När skall Guds rike komma?» — »Hvar, Herre?»

— Åtelen och örnarne.............XVII

INNEHÅLL.

XVIII

Sp.

Kap. XLV.

Tempeliuvigningshögtiden.

Familjen i Bethanien. — Martha och Maria.

— »Den goda delen.» —

Tempelinvigningshögtiden. — Salomos pelargång. — Jesus

plötsligt omringad och ansatt med frågor. — »Om

du är Kristus, så säg oss det fritt ut.» — »Jag

och Fadern äro ett.» — De taga upp stenar

för att stena honom. — »Ar det icke skrifvet i

eder lag: jag sade: I ären gudar?» — Jesu

vädjande till sina ord och verk. — Han drager

sig tillbaka till det på andra sidan Jordan

belägna Bethanien......................................... 757

Kap. XLVI.

Den sista vistelsen i Pereen.

»Ar det lofligt att skilja sig vid sin hustru

för hvilken orsak som helst?» — Moses1

bestämmelser. — Ervath dalar. — Hillel och Schammai

och deras olika skolor. — Vår frälsares lösning

af frågan. — Moses1 tillstädjelse att gifva

skiljobref betingad af då varande tidsförhållanden.

— Det gifta och det ogifta ståndet. — Jesus

välsignar barnen. — »Gode mästare, hvad skall

jag göra, att jag må fa evinnerligt lif?» — En

betydelsefull uppfordran, som dock icke

hörsammades. — »Huru svårligen kunna de rike komma

inuti Guds rike?» — Hundrafaldig andlig

välsignelse. — Liknelsen om arbetarne i vingården 769

Kap. XLVII.

Lazari uppväckelse.

Budskapet om Lazari sjukdom. — Två

dagars dröjsmål. — »Låtom oss gå med, att vi

må dö med honom.» — Vandringen till

Bethanien i Judeen. — Martha går vår frälsare till

mötes. — »Jag är uppståndelsen och lifvet.» —

Marias sorg. — Jesus upprörd i sin ande. —

Grafven, hvaruti den döde var lagd. —

»Lazarus, kom ut!» — Synoptikernes tystnad. —

San-hedrins sammankomst i Kaifas1 hus. — Jesus

drager sig tillbaka till Efraim .................... 779

Kap. XLVIII.

Jericlio och Bethanien.

Jesus sluter sig till de galileiske

pilgrimernas tag. — Jesus och hans lärjungar på vägen.

— Zebedei söners moder. — Kalken och dopet.

— Tjenandets storhet. — Jericlio. — Den blinde

Bartimeus. — Zacheus, en öfverste för

publikanerna. — Hans ånger. — Liknelsen om de

tio punden. — Historiska tilldragelser, på hvilka

denna liknelse tyckes syfta. — Liknelsens

lärdomar. — Vår frälsares ankomst till Bethanien.

— Simon, den spetälske. — Marias offer. —

Judas Iskarioths förtrytelse. — Jesus tager sig

an Marias sak. — »Mig till en begrafning.» —

Förrädarens underhandling med de öfverste

presterna......................................■............ 795

Kap. XLIX.

Palmsöndagen.

Jesus begifver sig från Bethanien till

Jerusalem. — Två af hans lärjungar sändas till

Bethfage. — Åsninnan och fålen. — Ett

anspråkslöst intåg. — Hosianna. — Jesus gråter

öfver Jerusalem. — Profetians hemska

uppfyllelse. — Fariséernas förtrytelse. — »Hvem är

denne?» — Jesus rensar ännu en gång templet.

— Barnens hosiannarop. — Greker, som begära

att se Jesus. — Abgarus V. — Vår frälsares

bön till sin himmelske fader. — En röst från

himmelen. — Breda skuggor öfver triumfdagens

afton. — Jesus tillbringar natten med de sina

på Oljoberget............................................. 813

Kap. L.

Måndagen i passionsveckan.

Jesus känner sig hungrig. — Det grönskande

och dock ofruktbara fikonträdet. — Jesus dömer

det att vissna bort. — De rätta synpunkterna

för betraktandet af detta under. — »Af hvilken

magt gör du detta, och hvem har gifvit dig

denna magten?» — »Äfven jag vill spörja eder

ett ord.» — Öfverste presternas, de skriftlärdes

och äldstes förlägenhet. — Liknelsen om de två

sönerna. — Liknelsen om de upproriske

vingårdsmännen. — Den af byggningsmännen

förkastade hörnstenen. — Liknelsen om konungen,

som gjorde bröllop åt sin son. — De i raseri

bragte fariséernas stämplingar ................... 829

Kap. LI.

Den sista dagen af Jesu offentliga verksamhet.

Det förtorkade fikonträdet. — Trons magt.

— Försonlighetens oafvisliga nödvändighet för

en Kristi lärjunge. — Herodianernes och

fari-seernes gemensamma försök att bringa vår

frälsare på fall. — Det af dem framställda

spörsmålets vansklighet - Skattepenningen. — »Så

gifven då kejsaren, det kejsaren tillhör, och Gud,

det Gud tillhör.» — Sadducéernas angrepp. —

Qvinnan, som hade haft sju män. —

Fariséernas lösning af detta spörsmål. — Jesu svar.

—-»Gud är icke de dödes utan de lefvandes Gad.» 841

uXIX

INNEHÅLL.

XX

Sp.

KAP. LII.

Den stora anklagelsen.

Sadducéer och fariséer öfvervnnna af Jesu

svar. — »Mästare, hvilket är det yppersta budet

i lagen?» — De rabbinska skolornas svar. —

Jesu svar. — »Du är icke långt ifrån Guds rike.»

— Jesu fråga till de skriftlärde. — Davids son

och Davids herre. — »Ingen kunde svara

honom ett ord.» — Den slutliga brytningen. —

»Ve eder, skriftlärde och fariséer, I skrymtare!»

— »Jerusalem, Jerusalem, du som dräper

profeterna!» — Hotelsens, berättigande. —

Hotelsens uppfyllelse .......................................... 851

Kap. LIII.

Afskedet från templet.

En ljus punkt i den mörka taflan. — Den

fattiga enkan. — En rätt offergåfva. — Den

praktfulla tempelbyggnaden. — »Sten skall icke

lemnas på sten, som icke varder nedbruten.» —

Jesus på Oljobergets höjd. — »När skall detta

ske, och hvad skall vara tecknet för din

tillkommelse och verldens ände?» — Jesu stora

eskatologiska taL — »Två dagar härefter.» —

Sista vandringen till Bethanien..................... 865

Kap. LIV.

Början af slntet.

Jesu fienders sammanträde i Kaifas" palats.

— De tvenne beslut, som der fattades. — Judas

Iskarioth infinner sig bland de rådplägande. —

De trettio" silfversiklarne. — Judas"

bevekelsegrunder. — Han hade icke alltid varit, hvad

han nu var. — Onsdagen tillbragt af Jesus i

djupaste enslighet. — Vår frälsare går för sista

gången till hvila på jorden........................... 881

Kap. LV.

Den sista måltiden.

Skärtorsdagen. — Förberedelser för måltiden.

— Den »stora salen». — TricUnia. — Tvist om

företrädet. — Jesus tvår lärjungarnes fötter. —

»Herre, skall du två mina fötter?» — »Aldrig

i evighet skall du två mina fötter.» — »Herre,

icke allenast mina fötter, utan äfven mina

händer och mitt hufvud.» — »I ären rene — dock

icke alle.» — Undervisning om ödmjukhetens

betydelse. — Jesus bedröfvad i sin ande.

»En af eder skall förråda mig.» — »Herre, är

det jag?» — Petrus gifver ett tecken åt

Johannes. — Det indoppade brödet. — »Rabbi, är det

jag?» - - Han gick ut, och det var natt. —

Det bland judarne öfliga sättet för firandet af

påskalamsmåltiden. - - Nattvardens instiftelse.

— »De ord, jag talar till eder, äro ande och

äro lif.» ................................................ °89

Kap. LVI.

Det sista samtalet.

»Nu är menniskans son förherligad, och Gud

är förherligad uti honom.» — »Barn.» — Det

nya budet. — »Herre, hvart går du?» — Den

åt Petrus gifna varningen. — »När du omvänd

är, så styrk dina bröder.» — »Herre, se här äro

två svärd.» — Tröstande tal till lärjungarne.

— »Huru kunna vi veta vägen ?» — »Herre, låt

oss se Fadern, så hafva vi nog.» — Det

vanskliga i en sådan lärjungarnes bön. — Judas

Lebbei invändning. — Jesu och hans lärjungars

lofsång. — Det sanna vinträdet. — I

sammanhang härmed framställda lärdomar. —

Lärjungarnes tysta undran. — Nya varningars

uttalande. — Jesu öfverstepresterliga förbön......... 911

Kap. LVII.

I Gethsemane.

Jesu och hans Lärjungars vandring till

Gethsemane. — Mästarens sista varning till

lärjungarne i allmänhet och Petrus i synnerhet.

-Gethsemane. — Vår frälsares behof att vara

ensam med sin Gud, på samma gång han dock

icke ville undvara de sinas deltagande. —

Outsäglig ängslan och bedröfvelse. — Engelen ifrån

himmelen, som styrkte honom. —■ »Simon,

sofver du?» — Förnyad själskamp å vår frälsares

sida, förnyad sömnaktighet å lärjungarnes.

-Den tredje själskampen och slutliga segern. —

»Ja, sofven nu och hvilen eder.» — Allmän

återblick öfver Jesu kamp i Gethsemane.

-Hög tid att göra uppbrott. — Judas Iskarioth

och hans följe. — »Min vän.» — Förrädarens

kyss. — »Hvem söken I?» — »Jag är det.» —

Bestörtning och räddhåga. — Försök att

förklara denna plötsligt påkomna häpenhet. —

Petrus drager sitt svärd, — Jesus helar öfverste

prestens tjenare. — Jesus i sina fienders våld.

— Den okände unge mannen. - • Vår frälsare

förd till Jerusalem till öfverste prestens palats 929

Kap. LVIII.

Jesus inför de öfverste presterna och sanhedrin.

Ett sexdubbelt förhör. - ■ De förde Jesus

först till Hannas. — Hannas öfverste prest de

jura. — Hans karakter. - - Hans ansvarighet

för utgången at hela denna undersökning.XXI

ihäbhIll.

XXII

Sp.

Sanhedrin en skugga af hvad det fordom varit.

— Fariséer och sadducéer. — Orsaken till de

senares synnerligt stora förbittring. — Jesus

af böj er att inlåta sig på något svaromål inför

Hannas. — »Skall du så svara öfverste presten?»

— Stilla tålamod. — Ransakningens andra

skede. — Domaren as egen vanskliga ställning.

— »De sökte falskt vittnesbörd.» — Vittnenas

utsaga om templets nedbrytande. — Den

anklagades tystnad. — Kaifas" förtviflan. — »Jag

besvär dig vid lefvande Gud, att du säger oss,

om du är Kristus, Guds son.» — Jesu svar. —

Hädelse. — »Isch maveth.».......................... 961

Kap. LIX.

Ett uppehåll mellan förhören. Jesus ännu en

gång inför sanhedrin.

Jesus släpas öfver borggården till

vaktrummet. — »Nedanför på gården.» — Petrus

kommer genom Johannes" bemedling in i det

öfverste-presterliga palatset. — Det första förnekandet.

— Det andra förnekandet. — Det tredje

förnekandet. — »Herren vände sig om och såg på

Petrus.» — Petri ånger. — Tjenstefolkets råa

grymhet. — Lischkath haggazith eller chanvjöth.

— Judiska fabler angående Kristi död. —Höga

rådets sammanträde. — Herodes och Jesus,

tvenne olika anklagade. — Vår frälsare afbryter .

sin tystnad. — Domsutslaget. — Judas

Iskarioths förtviflan och död.............................. 987

Kap. LX.

Jesus inför Pilatus.

»Pint under Pontius Pilatus.» — Kort

teckning af Pilati historia. — Herodes den Stores

palats. — Jesus föres till Pilatus. — Pilatus

går ut till judarne. — »Hvad klagomål fören I

emot denne mannen?» — Obestämd och

sväfvande anklagelse. — »Ar thi judarnes konung?»

— »Hvad är sanning?» — Det första

frikännandet. — Jesu fienders raseri. — Den

anklagade skickas till Herodes Antipas. — Dennes

lättsinniga bekymmerslöshet och hånande gyckel.

— Det andra frikännandet. — Det sista skedet

af ransakningen. — Pilatus erbjuder sig att

»näpsa» Jesus. — Den hedniske domarens oro.

— Hans gemåls dröm. — Hans egen fruktan

för judarne. — Jesus eller Bar-Abbas. —

»Korsfäst honom!» — Jesus gisslas. — Förnyadt

gäckeri. — Purpurmanteln och törnekronan. —

»Se menniskan!» — »Guds son.» — »Se eder

stl . 8p"

konung!» — »Vi hafva ingen konung utan

kejsaren.» — Pilatus tvår sina händer. — »Hans

blod komme öfver oss och öfver våra barn.» —

" »Ibis ad crueem.» — Guds dom i historien. —

Sammanfattning af hela ransakningens förlopp 1013

Kap. LXI.

Korsfästelsen.

»I, miles, expedi crueem.» — Tvenne

missdådare. — Korset. — Tåget till Golgatha. —

Simon af Cyrene. — Jerusalems gråtande döttrar.

— »Om de så göra med det friska trädet, hvad

skall då ske på det torra?» — Golgathas

belägenhet. — Den döfvande drycken. — Sättet för

sjelfva korsfåstelseakten. — »Fader, förlåt dem,

ty de veta icke, hvad de göra.» —

Korsfästelsens qval. — Öfverskriften på korset —

Judarnes vrede och förbittring. — Soldaternas vakt

— Delningen af den korsfästes kläder. — De

skådelystnes uppförande. — De båda

missdådarne. — Jesu tystnad. — Den botfärdige

röfvaren. — »I dag skall du vara med mig i

paradiset.» — De galileiska qvinnorna. — »Qvinna,

se din son!» — Solen vänder sig i mörker. —

»Eli, Eli, lama sabachtanit» — »Mig törstar.»

— »Fader, i dina händer befaller jag min anda.» •

— »Det är fullkomnadt.» — Centurionens

bekännelse. — Kristendomens verldsomdanande

magt. — Crurifragmm. — Blod och vatten... 1075

Kap. LXII.

Uppståndelsen.

De mörka Utsigterna för Jesu lärjungar. —

Svagheten förbytt till styrka. — Josef af

Ari-mathia. — Nikodemus. — Örtagården och

klipp-grafven. — Qvinnorna vid grafven. —

Sanbe-dristerne anhålla om grafvens bevakande. —

Påskmorgonen. — Qvinnornas häpenhet och

bäfvan. — Petrus och Johannes besöka grafven.

— »Kristus var sannerligen uppstånden.» —

1. Den uppståndne uppenbarar sig för Maria

Magdalena. — 2. Uppenbarelse för de andra

qvinnorna. — Bland judarne gängse sägen. —

3. Uppenbarelse för Petras. -— 4. Lärjungarne

på vägen till Emmåns. — 5. De församlade

apostlarne. — 6. Apostlarne och Thomas. —

7. Vid det Galileiska Hafvet — Jesus och Petrus.

— »Föd mina lam.» — »Huru skall det då gå

med denne?» — 8. De mer än fem hundrade

på berget. — 9. »Derefter vardt han sedd af

Jakob.» — 10. Himmelsfärden. — Kristus när

de sina alla dagar intill verldens ände ......... 1128xxhi

INNEHÅLL.

XXIV

B i ha n g.

Spalt.

I.

Jesu födelseår .............. 1169

li.

Kristus och de kristne i talinud ... 1173

in.

Jesus och Hillel............. 1175

IV.

Grekisk Yisdoin ............... 1189

V.

Talmud och den rabbinska traditionen 1191

VI.

Vår frälsares utseende, sådant detta beskrifves

af traditionen .............. 1201

Spalt.

VII.

Judisk angelologi och demonologi 1203

VIII.

Den icke namngifna högtiden i Joh. 5: 1

och längden af vår frälsares offentliga

verksamhet ..................... 1209

IX.

Var vår frälsares sista måltid med sina lärjungar

en verklig judisk påskmåltid? ... 1215

I X.

Exempel på talmudiska paralleler till ny-

testamentliga skriftställen ...... 1225

XI.

Fariséer och sadducéer ......... 1227

XII.

Yttranden, som af traditionen tillskrifvas

vår frälsare .................. 1239ILLUSTRATIONER.

1. Österländsk khan ..................... sp. 5—6

2. Kapellet »Angelus ad pastores»... » 7—8

3. Bethlehem med utsigt öfver

klosterbyggnaderna .......................... » 9—10

4. Gata i Nazäreth....................... » 13—14

5. Kristi födelses kloster i Bethlehem » 15—16

6. Det inre af Kristi födelses kapell » 17—18

7. Mynt från Herodes den Stores tid » 20

8. Stjernan i österlandet............... » 21—22

9. Frambärande af turturdufvor...... » 25—26

10. De vise männens besök ............ » 29—30

11. Gammal medalj preglad öfver de

vise männen .......................... » 32

12. Mynt slaget af Bar Kocheba ...... » 35—36

13. Utsigt öfver Jerichos slätt ... .... » 37—38

14. Eachels graf ......................... » 39-40

15. Hus i Bethlehem ..................... » 41—42

16. Gyllene porten i Jerusalem......... » 49—50

17. Moabs berg.............................. » 53—54

18. Utsigt öfver Jezreels slätt ......... » 55—56

19. Blåkråkan (Coracias garrula)...... » 57—58

20. Qvinnor från Nazäreth............... » 63—64

21. En timmermans verkstad i

Nazäreth ....................:.................. » 69—70

22. Galileens slätter...................... » 73—74

23. Floden Kison.......................... » 77—78

24. »Det nakna och dagglösa Gilboa» » 79—80

25. Ett stycke af Jerusalems murar... » 81—82

26. En olivlund............................ » 87—88

27. Mynt slagna af Archelaus ........ » 89—90

28. Nazareths kullar ................... » 91—92

29. Nazäreth från sydvest............... » 95—96

30. Tidig grekisk skrift (1 Mos. 14:

17 ff.) frän ett gammalt

manuskript, som anses hafva tillhört

Origenes ................................ » 101—2

31. Källa i Palestina ..................... » 103-4

32. Utsigt öfver Nazäreth ............... » 105—6

33. Jerusalem, sedt från vägen till Be-

thanien.................................... » lii—12

34. Hermon ................................ » 113^-14

35. Kloster på toppen af Karmel...... » 115—16

36. Jezreels slätt ......................... » »

37. Vid Jordan.............................. » 119—20

38. Jordandalen.............................. » 121—2

39. Juda öken ............................. » 129—30

40. Österländsk tröskplats............. » 135—6

41. Quarantana............................ sp. 139—40

~J8. Vid Döda Hafvet..................... b 143-4

43. Brödlikt fossil (Septarium)......... » 151—2

44. Stycke af tempelmuren (»Judarnes

klagoplats»)............................. » 153—4

45. Kejsar Tiberii hufvud. (I förstorad

skala efter ett mynt.) .............. » 161—2

46. Jordans vadställen.................. » 165—6

47. Kristusbild. (Enligt legenden sänd

af Kristus sjelf till Abgarus,

konung af Edessa.) ..................... » 169—70

48. Gammal Kristusbild. (Från en

medalj, som skänktes påfven Inno-

centius VITI af sultan Bajazet.) .. » 175—6

49. Vid Galileiska Hafvet............... » 177-8

50. Österländskt fikonträd ............... » 185—6

51. Österländska vattenkrukor ......... » 189—90

52. Österländska bröllopsceremonier... » 193—4

53. Euiner af Kefr Kenna ..........; .. » 201—2

54. Döda Hafvet .......................... » 207-8

55. Palestinensiska palmer och frakter » 209—10

56. Kapernaums läge ................... » 217—18

57. Fönster på den heliga grafvens

•kyrka....................................... » 221—2

58. Den heliga grafvens kyrka....... ». 225—6

59. Kolonnkapitäl i Jerusalem ........ » 231—2

60. Skulpterad bågfris i Jerusalem .. » 233—4

61. Judisk sikel............................. » 239-40

62. Jordans bankar ....................... » 241—2

63. Berget Garizim ........................ » 253—4

64. Jakobs brunn......................... » 255—6

65. Berget Ebal.................... .. » 257—8

66. Ruiner af Manasses tempel i

Samaria ................................... » 263—4

67. Sichar.................................. » 265—6

68. Jezreels slätt (Jfr sp. 115—16.)... b 273-4

69. Pentateuch rulle i Sichem, hvilken

påstås vara skrifven af Eleazar,

Aarons son ..... .................... » 279—80

70. Bergklint bakom Nazareth .... » 281—2

71. Kana i Galileen....................... » 291—2

72. Södra ändan af det Galileiska

Hafvet......il............................. » 297-8

73. Utsigt öfver det Galileiska Hafvet » 303—4

74. Fisk från det Galileiska Hafvet

(Clarias Macracanthus)............... » 305—6

75. Kurn Hättan* (Saligheternas berg) » 3l7—18XXVII

ILLUSTBATIONEK.

XXVIII

76. Fiskare vid det Galileiska Hafvet sp. 321—2

77. Fisk från det Galileiska Hafvet

(Capoeta Damascina)................. | 327—8

78. Båt på det Galileiska Hafvet...... | 329-30

79. Lilja från stranden af det

Galileiska Hafvet........................... » 335

80. Eödsippan .......................... » 337—8

81. Tiberias ................................. » 347—8

82. Ruiner vid Tell Hum ............... » 351—2

83. Romersk centurion (»höfvitsmän») » 353

84. Nain (med berget Tabor på

afstånd) .................................... » 361-2

85. I klippan uthuggna grafvar ..... » 361—8

86. Berget Tabor ........................... » 369-70

87. Mynt slaget af Herodes Antipas » 373

88. Det Döda Hafvet vid månsken ... » 375—6

89. Palestinensisk säf (Arundo Donax) » 377

90. Magdala och det Galileiska Hafvet » 381—2

91. Jesus till bords i fariseens hus ...» 383

92. Gammalt måltidsbord .............. » 384

93. Nardusväxten (Nardostachys Jata-

mansi)................................... » 385—6

94. Det Galileiska Hafvet och Kurn

Hättan................................. » 395-6

95. Fylakterier (»tänkeskrifter») ...... » 399—400

96. Österländsk drägt................... » 401

97. Didrakm från Rhodus ............... » 405

98. En österländsk såningsman......... » 411—12

99. Det Galileiska Hafvet ............... » 415—16

100. Blommor från det Galileiska

Hafvets stränder ......................... » 417—18

101. Klippbildningar på stranden af det

Galileiska Hafvet .......... ......... » 423—4

102. Ruiner af Gerasa .................. » 431—2

103. Parti af Nazareth. Det yttre af

husen ................................... » 435—6

104. Den borttagnes botande ........... » 437—8

105. Vid stranden af det Galileiska

Hafvet................................. » 441—2

106. Vinlägel ......."........................ » 443

107. Uppväckandet af Jairi dotter...... » 447—8

108. En fången jude ........................ » 449

109. österländska med tofsar försedda

klädesplagg............................. » 451—2

110. Österländsk flöjtblåsare .......... » 453

lii. Österländsk likbår..................... » 455—6

112. Parti af Jerusalem..................... » 459—60

113. Österländska sandaler ............. » 463—4

114. Grupp af österländske pilgrimer... » 465—6

115. Martyrskap ............................ » 469—70

116. Jaffaporten i Jerusalem ............ » 471—2

117. Dammen Bethesda.................... » 473

118. Den lame vid Bethesda ........... » 477

119. Borgen Antonia....................... » 479—80

120. Plan af templet ...................... » 48I__2

121. Kristushufvud efter Veronicatypen » 487—8

122. Ruiner af Machaerus.................. sp. 491—2

123. Mynt slaget af Herodes Antipas » 495—6

124. Petra...................................... » 497—8

125. Danserska................................. » 503—4

126. Tiberias och det Galileiska Hafvet » 505—6

127. Mynt slaget af Caligula ............ » 509—10

128. Jesus går på vattnet................ » 513—14

129. Denar slagen af Tiberius............ » 519—20

130. Fiskar från det Galileiska Hafvet » 521—2

131. Ruiner vid Tell Hum .............. » 527—8

132. Ruiner af en judisk synagoga..... » 529—30

133. Apostlakallelsen ....................... » 537-8

134. Ärtskidor af Johamiisbrödträdet

(Ceratonia Siliqua)................... » 543—4

135. Plan af Jerusalem på Jesu och

apostlarnes tid ........................ » 545—6

136. Ruiner af synagogan i Irbid ...... » 551—2

137. Påskbröd ................................. » 553—4

138. Egyptiskt korn ...................... » 555—6

139. Skådebrödsbordet .................... » 557

140. Skådebrödsbordet.(FrånTititriumf- .

båge.) .................................... » 559—60

141. Gata i Jerusalem ..................... » 561—2

142. Handtvagning i Österlandet ...... » 567—8

143. Den gyllene ljusastaken. (Från

Titi triumfbåge.) .................... » 569—70

144. Österländsk vattenkanna och

vattenfat ................................... » 571—2

145. Stycke af Jerusalems murar ...... » 573—4

146. Österländingar förrättande sin bön » 575—6

147. Adelsten med utskärningar afbil-

dande profeten Jonas historia..... » 583—4

148. Grafvar i Josafats dal.............. » 587—8

149. Ruiner vid Tyrus .................... >- 597—8

150. Mynt slaget i Tyrus................. » 599—600

151. Sidon..................................... » 601—2

152. »Dock äta hundarne af de smulor,

som falla från deras herrars bord.» » 603—4

153. Floden Jabbok ..................... » 605—6

154. Ruiner vid Gerasa................... » 607—8

155. Jesus välsignar brödet och fiskarne » 609—10

156. Ruiner vid Gerasa..................... » »

157. Kullar med utsigt öfver det

Galileiska Hafvet .......................... » 613—14

158. Ruiner af Chorazin .................. » 615—16

159. Ruiner vid Cesarea Filippi......... » 617—18

160. Grotta vid Banias..................... » 623—4

161. Mynt slaget af tetravken Filippus » 631—2

162. Berget Hormon ........................ » 635—6

163. Ruiner vid Cesarea Filippi......... » 639—40

164. Förklaringen .......................... » 641—2

165. Safed och det Galileiska Hafvet » 645—6

166. Lemningar af ett gammalt hvalf

i Jerusalem............................. » 655—6

167. Tetradrakm slagen i Antioohia . » 667—8

168. 8:t Peters fisk (Chromis Simonis) » 669—60XXIX

ILI1USTRA.TIONHSB.

xxx

169. Vittnesbördets tabernakel ......... sp. 661—2

170. Lulab och citron .................... » 663

171. Olika slags löfhyddor ............... » 665—6

172. Tempeltrumpeter .................... » 669—70

173. Dammen Siloah........................ » 671—2

174. Kapitäl infattad i Haråm-muren i

Jerusalem................................. » 673—4

175. Galileens kullar .... ............... » 675—6

176. Sanhedrin................................ » 679—80

177. Plan af templet...................... » 681—2

178. Oljoberget .............................. » 685—6

179. Jetteljusstake ........................ » 687

180. Levit....................................... » 689—90

181. Omars moské ......................... » 693—4

182. Den gyllene porten .................. » 697—8

183. Ädelstenar ined utskärningar af-

bildande den gode herden ......... » 701—2

184. Det Galileiska Hafvet ............... | 703-4

185. Byn Siloam (Silwän)................ » 705—6

186. Ruiner af Nineve ..................... » 709—10

187. Ruiner af Chorazin ................. » 711—12

188. Romerskt skepp........................ » 713—14

189. Bröstbild af Vespasianus............ » 715—16

190. Bronsmynt slaget af Vespasianus » 719—20

191. Byn Djenin (En Gannim) ........... » 721—2

192. Jordandalen.............................. » 725—6

193. Berget Garizim och staden

Samaria .................................... » 727—8

194. Ruiner af en synagoga i Meiron » 731—2

195. Grupp af samariter .................. » 733—4

196. Romerskt triclinium .................. » 737—8

197. »Den rike mannens hus» i

Jerusalem .................................... » 743—4

198. Stycke af vägen från Jerusalem

till Jericho .......................... » 745—6

199. Röfvarbeduiner ....................... » 751—2

200. Utsigt öfver Bethanien............ » 757—8

201. Bethanien................................ » 761—2

202. Absaloms graf i Josafats dal...... » 763—4

203. Kristusbild, sannolikt förskrifvande

sig från det sjette århundradet... » 765—6

204. Gileads höjder ........................ » 769—70

205. Gammal lagrulle ................... » 773—4

206. Stycke af vägen till Bethanien ... » 779-80

207. Skulpterad graf vid Jerusalem ... » 785—6

208. Öfversteprest ........................... » 789—90

209. Jerusalem från onda rådets berg » 791—2

210. Ädelsten med kristna symboler ... » 793—4

211. Jordhög vid Jericho .................. » 795—6

212. Qvistar af fikon-, palm- och

balsamträd.........,.............................. » 799—800

213. Ruiner af Jericho ................... » 801—2

214. Ruin vid Jericho ................... » 807—8

215. Bethanien................................. » 809—10

216. Onda rådets berg ..................... » 813—14

217. Bethfage ............................... » 815—16

218. Åsnor i Österlandet.................. sp. 817—18

219. Bildstod af Titus ..................... » 821—2

220. Bäcken Kidron ........................ » 823-4

221. Intåget i Jerusalem .................. » 825—6

222. Stycke af Jerusalems murar ...... » 829—30

223. Jerusalem från Oljoberget ......... » 833—4-

224. Judisk prest ........................... » 837—8

225. Bergen omkring Jerusalem........ » 841—2

226. Källan En Rogel med Jerusalem

i bakgrunden .......................... » 845—6

227. Judiska mynt.......................... » 847—8

228. Judiska mynt.........i................ » 849—50

229. Bronsmynt slaget af Titus ......... » »

230. Bild af Titus ........................... » 851—2

231. Davids graf i Jerusalem ............ » 855—6

232. Titi triumfbåge ........................ » 857—8

233. Romerske soldater anfallande en

stad ...................................... » 861—2

234. Romerska mynt slagna till

åminnelse af Juda rikes eröfring ...... » 865—6

235. Gethsemanes örtagård ............... » 867—8

236. Jerusalem från Oljobergets höjd » 869—70

237. Romerskt fälttecken .................. » 871—2

238. Österländska lampor.................. 2> 873—4

239. Oljoberget från Jerusalem ......... » 875—6

240. Titi apoteosering ..................... » »

241. Palestinensiska gräs................. s 877-^8

242. Damaskusporten i Jerusalem ...... » 881—2

243. Sikel...................................... » 883-4

244. »Hezekias dam» i Jerusalem ...... » 885—6

245. Kristushufvud. (Från S:t Calixti

kyrkogård i Rom.).................... » 889—90

246. Triclinia ................................. » 895—6

247. Österländingar intagande en måltid » 897—8

248. Österländska sandaler ............. » 903—4

249. Toppen af berget Garizim ....... » 905—6

250. Pelarkapitäl i Jerusalem............ » 909—10

251. Jerusalem under morgonbelysning » 911—12

252. Gethsemanes örtagård ............... » 921—2

253. S:t Stefansporten .................... » 929—30

254. Kidrondalen från S:t Stefansporten » 933—4

255. Gethsemanes örtagård och

sluttningarna af Oljoberget.............. » 935—6

256. Jerusalem under månbelysning ... » 937—8

257. Oliver, granatäpplen etc............. » 941—2

258. Oljepress ................................. » 943—4

259. Österländsk lampa..................... » 945—6

260. S:t Helenas graf........................ » 953—4

261. Kidrondalen.....,........................ » 957-8

262. Kidrondalens sluttningar............ » 961—2

263. Romersk soldat ........................ » 967—8

264. Judisk öfversteprest |................. » 975—6

265. Stycke at" en gammal grundmur i

Jerusalem................................. » 977—8

266. Foten af en pelare från Robinsons,

båge i Jerusalem ................... » 983—4289. Myrrha.................................. sp. 1105

290. Isop .................................... » 1106

291. Romersk centurion................... » 1111—12

292. Olika slags kors...................... » 1113—14

293. Romerske soldater.................... » 1119—20

294. Sarltofag från Jerusalem .......... b 1121—2

295. Gammal vas, funnen i Jerusalem b 1127—8

296. S-t Johannes och fåren.............. » 1129-30

297. Scener ur Kristi lidandes

historia .................................... » 1135—6

298. Vandringen till Emmaus............ » 1137—8

299. Emmaus ............................. » 1145—6

300. Karta öfver det Galileiska

Hafvet......................................... » 1153—4

301. Det underbara fiskafänget ......... » 1159—60

302. Bethanien med dess omnejd ...... » 1161—2

303. Antiochenskt mynt från kejsar

Neros regering ........................ » 1175—6

304. Mynt slaget af Vespasianus......... b 1191—2

305. Kejsarens penning.................. » 1205—6

306. Mynt slaget i Panias ............... » 1209—10

307. Adelsten med utskärning,

föreställande ett skepp ....................... » 1213—14

308. Adelsten med kristna symboler frän

det fjerde århundradet.............. b 1223—4

309. Apollohufvud........................ » 1225—a

310. Gammal bronstafla.................... » 1239—40

311. Gammal bronslampa.................. » 1243—4

» ♦ >

267. Norra ändan af detGalileiska Hafvet sp. 987—8

268. Scener ur Kristi lidandes historia.

En elfenbensutskärning frän det

tolfte århundradet..................... » 991—2

269. Akeldama................................ » 1000-1

270. »Salomos dammar» ................ » 1013—14

271. Romerska dolkar ................... » 1015—16

272. Byn Siloam (Silwån)................ » 1017—18

273. Ruiner vid Cesarea Pilippi......... b 1023—4

274. Pilatus tvår sina händer.......... » 1025—6

275. Romersk embetsstol .................. » 1031—2

276. Plagellura (gissel) .................... » 1033—4

277. Nubkträdet............................ » 1039-40

278. Palestinensiska törnen....... ....... » 1041—2

279. Romersk praktbänk ............ ..... » 1047-8

280. »Ecce-homoB-bågen i Jerusalem... » 1049—50

281. Mynt slagna af Pontius Pilatus... » 1055—6

282. Romersk slungraaskin ............... » 1057—8

283. Gissling ............................... » 1065—6

284. Det inre af S:t Stefansporten i

Jerusalem............................... b 1075—6

285. Romerska segerbyten................. » 1079—80

286. Via Dolorosa ......................... » 1081—2

287. Några af de äldsta afbildningarna

af korsfästelsen ....................... » 1087—8

288. Gammal sarkofag med basreliefer

afbildande scener från Kristi

lidandes historia ........................ » 1097—8

Förord.

Den af Dr. F. W. Farrar i London författade boken »Life of Christ»

har i sitt hemland rönt en så oerhörd framgång, att den på temligen kort

tid utgått i mer än tjugu upplagor och af Englands måhända förnämsta

literära tidskrift »The Quarterly Review» erhållit det vitsord, att »Dr.

Farrar må lyckönskas till en literär framgång, hvartill den engelska teologiens

historia icke har att uppvisa något motstycke». Härvid påtränger sig helt

naturligt den frågan, huruvida en så exempellös framgång må anses fullt

berättigad. Undertecknad, som med sjelfva det höga ämnet är från

gammalt väl förtrogen, vågar för sin del med ett obetingadt ja besvara denna

fråga: och enhvar, som med öppen blick och lefvande kärlek till sanningen

läser denna ypperliga bok, skall icke ett ögonblick tveka att instämma i

samma omdöme och känna en liflig tillfredsställelse deröfver att ett så

betydande arbete, af skicklig hand öfversatt på svenska språket, kan blifva

till sann och varaktig fördel äfven för det stora flertalet af ett i ändelig

odling så långt framskridet folk som det svenska, hvilket icke plägar vara

bland de sista att tacksamt emottaga det verkligt goda, som på literaturens

område från eget land eller utifrån erbjudes.

Men den »engelska teologien», torde man kunna invända, har ju namn

för att gå mera på bredden än på djupet och att vara behäftad med en

viss stel dogmatismus, der det heliga ord, som är ande och lif, mer än

tillbörligt nedtynges af den dödande bokstafven. Detta kan måhända

stundom vara sant nog, men att denne författare är af en helt annan art, framgår

redan af hans egen bestämda förklaring, att »reformationens och äfven

kyrkofädernas teologi var friare, manligare, mindre grumlad af falska

inspirationsteorier och mindre rädd för okunnig kritik, än hvad som gör anspråk

på att vara den enda ortodoxa teologien i närvarande tid». Är det så, att

den äkta sanningen gör fri, så kan man i denna sant evangeliska skrift

få se det lefvande beviset deruppå. Man får se, huru helt annorlunda det

tager sig ut, när det menskliga talets, innehåll öses omedelbart ur den

evigt friska gudomliga lifskällan, än när det upphemtas från de slammiga

träsken af fariseisk skriftlärdom, sådan som den i Talmud hopgyttrade,

hvilken Dr. Farrar så träffande beskrifver under rubriken: »Icke såsom de

skriftlärde». Och hvad angår rädslan för den kritik, som med eller utan

medvetande af sin egen okunnighet träder störande i vägen, visar sig förf.

vara fullkomligt i besittning af den evangeliska frihet, som förjagar

räddhågan och gör honom skicklig att med det rätta sinnet bruka de rätta

vapnen vare sig till höger eller till venster. Det slags vensterkritik, som

under de sist förflutna 30 åren och deröfver gjort det mesta bullret af sig,

är den som uppbjudit alla sina krafter för att vända upp och ned på den

evangeliska historien genom förnekandet af det fjerde evangeliets äkthet.

Emot denna falska kritik har förf. med segrande bevisning ådagalagt, att,

äfven oafsedt de yttre vittnesbörden från urkristendomens tid, de inre

grunderna för det fjerde evangeliets äkthet äro rent af öfverväldigande, och

osannolikheterna i det motsatta påståendet så omätliga, att det är knappt

för mycket sagdt, att vi skulle hafva igenkänt aposteln Johannes som

författaren till detta evangelium, äfven om det hade kommit till oss anonymt,

eller under något annat namn. Efter att hafva anfört, huru karakteren och

innehållet af detta stora evangelium föra med sig en inre evidens, som

tillfredsställt äfven en sådan filolog som Ewald och äfven en sådan kritiker

som Renan, uttalar förf. såsom det oemotsägliga och enda möjliga slutordet

i denna fråga den öfver allt tvifvel upphöjda öfvertygelsen, att

svårigheterna för evangeliets erkännande äro oändligt små emot de oändligt

stora som ligga i dess förkastande.

Om något skulle kunna anses förhöja värdet af ett arbete, hvilket

såsom Dr. Farrars »Life of Christ» i lika mån tillfredsställer det religiösa

och det vetenskapliga intresset, så är det den omständigheten, att det är

försedt med illustrationer, hvilka den engelska förlagsfirman åstadkommit

genom att i det heliga landet låta taga afbildningar af utsigter och hvarjehanda

föremål, som tjena till belysning af den evangeliska historien.

Men först och sist talar detta arbete genom sin egen gedigna beskaffenhet

och ädla anda bäst för sig sjelf, och säkert skall ingen, hvilken

mensklighetens högsta angelägenheter ligga om hjertat, kunna annat än

känna inom sig den renaste glädje deröfver, att det ännu finnes så mycken

sanning och trohet i denna oroliga och sönderslitna verld, att så beskaffade

trosvittnen kunna uppkomma och i så vida kretsar göra sin stämma hörd

bland menniskor, som äro af sanningen och derföre villigt lyssna till

sanningens röst.

Lund i Augusti 1877. H. M. Melin.

1. Österländsk khan.

JESU LIF.

I.

Födelsen.

På en liten slätt en qvarts

timmes väg från Bethlehem står

bland grönskande oliver ett

tämligen oansenligt och

vanvårdadt kapell, kändt under

namnet »Angelus ad Pastores»

(herdarnes engel). Det

är bygdt öfver den plats, der enligt

traditionen »herdarne höllo vård om natten öfver

sin hjord», då — för att vidare tala på

evangelisten Lucas" herliga språk — »Herrens

engel stod när dem, och Herrens klarhet

kringsken dem», och deras lyckliga öron

förnummo det goda budskapet om den stora

glädje, som dem och all verlden nu skulle

vederfaras, i det att dem i den dagen i

Davids stad var född en frälsare, som var

Kristus, Herren.

I allmänhet utmärker sig allt, som står

i sammanhang med vår frälsares födelse, för

sin ringhet och oansenlighet; den nyfödde

omgafs knappast af annat än häntydningar

på fattigdom och möda. I den natten

visserligen var det, som om himlarne sjelfva

måst öppna sig att låta ljuda öfver verlden

hans lof, som då blifvit född; och stjernorna

och de betande hjordarne och ljuset och

rösterna i mörkret och stillheten och hänförelsen,

som bemägtigade sig troende hjertan,

det ena med det andra tyckes det icke

förena sig om att teckna för våra ögon en tafla,

med himmelska färger målad? Och dock,

den englasång, om hvilken evangelisten

förtäljer, den hördes af ingen utom af några

fattige herdar, som vakade natten öfver på

fältet, att icke vilddjur eller röfvare måtte

göra deras hjordar någon skada. Och sjelfva

den mark, der desse herdar höllo till,

återkallade i minnet bilder af fattigdom och

ringhet. På dessa fält var det, som Ruth en

gång med sorgen i hjertat plockat ax på den

främmandes åker, här var det ock, som

David, den oansedde och yngste sonen af en

talrik familj, gått vall med de däggande fåren.

»Och plötsligt», så tillägger den ende

evangelist, som har gifvit oss en utförligare

skildring af hvad som tilldrog sig under denna

minnesvärda natt, då Jesus föddes, »plötsligt

vardt med engelen ett stort tal af den

himmelska härskaran, de der lofvade Gud och

sade: Ära vare Gud i höjden, och frid på

jorden, och menniskorna en god vilje» (Luc.

2: 13. 14).

2. Kapellet »Angelus ad Pastores».

Man skulle kunna hafva väntat, att de

kristne af helt naturlig ömhet om allt, till

hvilket heliga minnen från deras herres och

mästares lif på jorden anknutit sig, hade

utmärkt denna plats genom herliga

minnesmärken, genom en praktfull kyrka till

exempel, under hvars tak herdarnes torftiga grotta

blifvit infattad i marmor och mosaik. Men

så har ej skett. Det kapell, som här står,

är rätt och slätt en konstlös kryptaD. ä. ett under jorden beläget kapell. ;

vandringsmannen, som från olivlunden der uppe

i det fria på de förfallna trappstegen

begifver sig ned till den mörka, undangömda

salen, har nästan svårt att förstå, att det

verkligen är en helgedom, i hvilken han

träder in. Så alldeles utan yttre utmärkelsetecken

är detta rum. Och likväl vill det

förefalla oss, som om här en halft omedveten

aning, om hvad som borde eller icke borde

vara, träffat det rigtiga. Så förträffligt

stämmer kapellets armod öfverens med ringheten

hos dem, hvilkas heliga vision det är egnadt

att föra oss till minnes.

»Kommen nu, låtom oss gå till Bethlehem

och se det, som vi hafve hört skett vara,

det Herren oss hafver uppenbarat», sade

herdarne, när dessa englasånger hade tystnat

i den stilla natten. Deras väg skulle föra

dem uppför den i terrasser gående kullen

och genom Bethlehems trädgårdar, innan de

nådde toppen af den gråa bergsrygg, på

hvilken den lilla staden är byggd. Der uppe på

höjden stod bygästgifvargården. Khanen (eller

gästgifvargården) i en syrisk by vid den tid,

hvarom här är fråga, hade efter all

sannolikhet enahanda utseende och inrättning med

dem, hvilka ännu finnas i våra dagars

Palestina. De äro låga, af ohuggna stenar

uppförda byggnader af i allmänhet blott en

3. Bethlehem med utsigt öfver klosterbyggnaderna.

vånings höjd. De bestå mestadels af en

fyrkantig gård, dit boskapen drifves in öfver

natten, och en under hvalfbågar hvilande

tillflyktsort för de resande sjelfva. Det

stenlagda golfvet under dessa hvalfbågar — det

heter på infödingarnes språk leevan — är

upphöjdt en fot eller två öfver den öppna

gårdsplanen. En stor khan, sådan som den

till exempel, af hvilken ännu ruiner äro att

se vid Khan Minjeh på stranden af sjön

Genezareth, kunde innehålla en hel rad af

dylika för de resande afsedda tillflyktsorter,

hvilka i sjelfva verket utgjordes af låga små

rum utan någon mur på framsidan. Hvad

som derföre i dessa rum förehafves, är

synligt för en hvar, som uppehåller sig i

khanen. De äro också fullkomligt utan äfven

de mest vanliga möbler. Den resande får

medföra sin egen matta för att sitta på om

dagen och ligga på om natten. Likaså hör

det till ordningen, att han medför sin mat,

sjelf sköter om sin boskap och hemtar det

vatten, han behöfver, från en närgränsande

brunn. Han får hvarken vänta eller begära

någon hjelp, men behöfver också endast

betala en obetydlighet för skydd, säkerhet och

ett golf att ligga på. Men skulle han komma

så sent, att alla platser der inne redan äro

upptagna af andra gäster, då får han nöja

sig med att bo på den yttre gården och der

uppsöka för sig och sin familj en så pass snygg

plats, som möjligen kan komma i fråga, då

den skall delas med hästar, mulåsnor och

kameler. De många obehagen af trängsel,

elak lukt af de tätt sammanpackade

kreaturen, sällskapandet med de från dylika

ställen oskiljaktiga hundarne och sluskiga

vägfarandena, kunna endast fattas af dem, som

sjelfva försökt sig på att resa i österlandet.

Det händer icke sällan i Palestina, att

hela khanen, eller åtminstone den del deraf,

som är afsedd för kreaturen, utgöres af en

af dessa otaliga hålor, af hvilka bergens

kalkstensklippor öfverflöda. Detta synes hafva

varit fallet i den lilla staden Bethlehem-Ephrata

i Juda land. Apologeten Justinus

Martyr, hvilken, såsom sjelf född i Sichem,

var förtrogen med Palestinas natur, och som

lefde i början af det andra århundradet efter

Kristus, antager, att vår frälsares födelse

försiggick i en grotta. Detta är också den

gamla och allmänt gängse traditionen både

i öster- och vesterländska kyrkan, en tradition

som, ehuru icke omnämd i den evangeliska

berättelsen, dock har stor sannolikhet

för sig. Öfver denna grotta äro uppförda

Kristi födelses kyrka och kloster, och det var

i en grotta der bredvid, som den store

Hieronymus, en af kyrkans lärdaste och

vältaligaste fäder, den samme, hvilken vi hafva att

tacka för den inom den katolska kyrkan

antagna latinska öfversättningen af bibeln,

tillbragte sina sista trettio lefnadsår i studier,

fasta och bön.

Ifrån sitt nordliga hem i Nazareth i Sebulons

bergsbygd begaf sig timmermannen Josef

å stad på sin vinterresa med Maria, sin

trolofvade hustru, hvilken hafvande var. Ehuru

de voro båda af Davids hus och slägt, voro

de dock fattiga och fingo till fots göra en

fjorton mils lång resa till den by, der denne

deras store stamfader såsom herdegosse hade

betat sina får på de ensliga kullarne.

Ändamålet med denna resa, hvilken nödvändigt

måste kännas besvärlig för dem, som voro

vanda vid det orörliga lifvet i österlandet,

uppgifves af evangelisten Lucas hafva varit

att låta skattskriva sig enligt ett påbud af

kejsar Augustus.

Om man i våra dagar endast långsamt

kommer fram, då man reser i österlandet,

så var väl detta i ännu högre grad

händelsen vid den tid, hvarom här är fråga, då

landet var ett rof för politiska förvecklingar.

Beeroth, som ligger på icke fullt 3 mils

afstånd från Bethlehem, eller kanske Jerusalem,

som ligger endast en mil derifrån, har

förmodligen varit Josefs och Marias sista

rastställe, innan de hunno målet för sin resa.

Men som den långa resans mödor och

besvärligheter säkerligen tröttade och fördröjde

den jungfruliga modren, kommo andra

resande, som färdades i samma ändamål, dem

lätt i förväg. När de derföre slutligen

anlände till khanen — förmodligen den, som

för flere århundraden sedan var bekant under

namn af Chimhams herberge (Jerem. 41: 17;

2 Sam. 19: 37, 38) och, om så var, just byggd

på samma plats, der i förgångna tider en

Boaz, Jesse och David haft sitt hem — voro

alla dess för gäster afsedda rum upptagna.

För skattskrifningens skull hade så många

resande anländt till den lilla staden, att »dem

var icke rum i herberget». Alltså i en

kalkstensgrotta, som användes till stall, bland

hö och strå, som var utströdt för kreaturen,

omgifven af främmande menniskor, fjerran

från hemmet och uttröttad af den långa resan,

i den kyliga vinternatten — med ett ord

under förhållanden, så vidt skilda från all

beqvämlighet och yttre glans — födde Maria

Kristus. Efter all sannolikhet skedde detta

i slutet af år 5 eller i början af år 4 före

vår dionysianska tideräkningDenna vår nu gängse tideräkning, kallad den dionysianska efter dess stiftare, den romerske abboten

Dionysios Exiguus, som lefde i det 6:te århundradet e. Kr., fastställde, ehuru origtigt, Kristi födelse till år

754 efter Roms grundläggning..

4. Gata i Nazareth.

5. Kristi födelses kloster i Bethlehem.

Omkring en mil härifrån öfverst på den

enstaka stående kulle, som nu kallas

Dschebel Fureidîs eller »det lilla paradisberget»,

reste sig den Store Herodes" befästade

palats. Långs kullens fot lågo tätt bredvid

hvarandra de praktfulla hus, som tillhörde

hans vänner och hofmän. Den ringe vandraren,

som färdades förbi, kunde höra ljudet

af den vällustiga musik, som förekom på

deras fester, eller de larmande ropen från

de råe legosoldater, som utkräfde lydnad för

sin despotiske herres befallningar. Men den

sanne judarnes konung, hela verldens

rättmätige herre, vardt icke funnen i palats eller

fästen. De som bära lenkläder, äro i

konungahusen. Det ringa herberget var en mera

passande plats att födas i för honom, som

var kommen att kungöra, att i Guds ögon

den störste och mägtigaste monarks själ icke

har mera värde än den ringaste dagakarls;

en födelse i ett sådant armod egnade sig

väl för honom, som sedan icke hade, hvad

han kunde luta sitt hufvud till, för honom,

som från förbannelsens kors skulle fatta

spiran öfver verlden.

Ledde af skenet från den lampa, som

hängde midt för ingången till khanen, kommo

herdarne till herberget i Bethlehem och funno

Josef och Maria och barnet, nedlagdt i en

krubba. Skalder och målare hafva älskat

att föreställa sig denna scen omstrålad af

herlighet och glans. De hafva sjungit om

ljusa, skinande englar, som sväfvat deröfver,

och om stjernor, som, dröjande öfver sin tid,

spridt sin glans öfver det späda barnet. De

hafva målat en strålglans, som, utgående

från krubban, spridt sitt sken vida omkring,

så att de, som stodo der när, måste skugga

för sina ögon att icke bländas af denna

himmelska herlighet. Men allt detta är långt

ifrån verkliga förhållandet. Den herlighet,

hvilken de enfaldige herdarne sågo, kan

endast te sig för trons blick, då de deremot

med sina lekamliga ögon endast sågo en

timmerman från Galileen, som icke längre

var ung, med en ung moder, om hvilken de

icke kunde veta, att hon var hans trolofvade

hustru, och ett spädt barn, som hon af brist

på hjelp sjelf hade måst svepa i lindakläder.

Det ljus, som sken i mörkret, var intet

lekamligt ljus utan ett andligt, och uppgången af

höjden, som nu besökte menniskorna, grydde

endast i några få troende och ödmjuka

hjertan.

6. Det inre af Kristi födelses kapell.

Evangelierna berätta oss denna historia

på sitt sanna och enkla sätt utan några

förklaringar. Hvad de förtälja, är lika fjerran

från det öfverflöd på under och mysterier,

hvilket lika mycket utmärker judarnes

föreställningar om deras kommande messias som

de apokryfiska berättelserna om Kristusbarnet.

Det finnes ingen säkrare borgen för

den bibliska berättelsens trovärdighet än

denna skarpa och bestämda motsats mot alla

de första århundradenas oäkta evangelier

med deras många fantastiska legender. Vore

våra evangelier oautentiskaD. ä. icke författade af dem, af hvilka, eller på den tid, på hvilken de gifva sig ut för att vara författade., de hade utan

allt tvifvel haft sin del af det, som utan

undantag utmärker hvarje dessa äldsta tiders

på fri hand gjorda framställning af vår

frälsares lif. För en fantasi, som icke låtit sig

tuktas af Guds ande, kunde det visserligen

synas otroligt, att den mest underbara

händelse, verldshistorien vet att omtala, skulle

egt rum utan några omstörtningar i naturen

och märkligare yttre tilldragelser. I St. Jakobs

evangelium förekommer ett i detta afseende

i hög grad anmärkningsvärdt kapitel, som

beskrifver, huru just i det ögonblick, då

Kristus föddes, jorden stod stilla, foglarne

upphörde att flyga, och arbetarne, som lågo

utsträckta på jorden och höllo skålar i sina

händer, »de som höllo dem, voro såsom om

de icke hölle dem, och de som togo dem,

kunde icke lemna dem ifrån sig, och de som

förde dem till sina läppar, kommo dock icke

vid dem med sina läppar, utan allas

ansigten skådade uppåt; och jag såg fåren

förskingrade, och fåren stodo stilla, och herden

lyftade sin hand för att slå, och handen

förblef upplyftad; och jag såg flodens vatten,

och kiden böjde sig ned för att dricka, men

de drucko icke; och allt, hvad som ville

framåt, hölls tillbaka». Men af denna plötsliga

stillhet och tystnad i en bäfvande natur,

af vädersolarne och den hemlighetsfulla glans,

som sken öfver en stor del af verlden, af

denna barnafödelse utan smärta, af denna

fortfarande jungfrudom, af denna tillbedjan,

som egnades barnet i krubban af knäböjande

oxar och åsnor, af denna röst, hvarmed

barnet straxt efter sin födelse underrättade sin

moder, att han var Guds son, af dessa och

många andra under, som rotfäst sig i den

äldsta traditionen, finnes intet spår

någonstädes i nya testamentet. Menniskofunder

äro vidt skilda från Guds uppenbarelser. I

hans verk är der intet hastande, intet

rastande, ingen trötthet, intet afbrott; allt,

hvad han gör, sker under högtidlig tystnad

och kan endast ses vid skenet af det ljus,

som lyster stilla i mörkret, och »som visar,

huru allt går långsamt och efter hand till

mognad». »De omätliga djupen i Guds

rådslut», har någon sagt, »rördes; det stora

djupets källor utbrusto; folkens salighet

flödade fram; men på ytan af det menskliga

samhället syntes endast det sakta droppande

vattnet; de menskliga tingen gingo sin jemna

gång, och hvar och en skötte sina egna små

bestyr.»

Huru länge den jungfruliga modren och

hennes heliga barn stannade qvar i denna

grotta eller kreatursinhägnad, kunna vi icke

säga, men förmodligen var det icke så länge.

Det ord, som återgifves med »krubba» i

Luc. 2: 7, är af en mycket obestämd mening;

med visshet kunna vi blott säga, att dermed

förstås en plats, der kreatur fodrades. Det

är antagligt, att trängseln i khanen icke

fortfor så länge, och att allmän mensklig

välvilja snart nog anskaffat en mera passande

tillflyktsort för moder och barn. De vise

männen, såsom vi se af framställningen hos

Mattheus, besökte Maria »i huset» (Matth.

2: 11). Men vid dessa obetydliga biomständigheter

lägga evangelierna föga vigt. Lucas

är den ende, som i fråga om slika ting, är

mera fullständig, och den egendomliga

ljuflighet, det nästan idylliska behag och den

lugna ton af ädelt förtigande, som utmärker

hans berättelse, synes tydligen gifva vid

handen, att han, om ock blott delvis, hört, hvad

han förtäljer, af Marias egna läppar. Det

är i sanning svårt att föreställa sig, från

hvem det annars skulle hafva kommit, ty

mödrar äro de, som naturligast kunna

beskrifva, hvad som rör den tidigaste

barnaåldern; och det är egendomligt att finna i

sjelfva stilen den »färgläggning af en qvinnas

minne och en qvinnas uppfattningssätt»

framträda, hvilken vi just i skildringen af

dessa förhållanden finna så naturlig. För

den, som gifvit fria tyglar åt sin fantasi,

skulle de minsta tilldragelser hafva kräft en

beskrifning; för Maria åter skulle de hafva

synts platta och utan betydelse. Andra

kunde uti dessa ting se något underbart,

men hos henne hade all undran upphört för

den ena stora öfverväldigande uppenbarelsen,

det ena allt genomgripande medvetandet.

Om sådana ting kunde hon icke lätteligen

tala; »hon behöll alla dessa ting, betraktande

dem i sitt hjerta» (Luc. 2: 19).

7. Mynt från Herodes den Stores tid.

*

8. Stjernan i österlandet.

II.

Frambärandet i templet.

Endast fyra tilldragelser från

vår frälsares barndom

omtalas i evangelierna,

nämligen omskärelsen,

frambärandet i templet, besöket af de

vise männen och flykten till

Egypten. Af dessa

återfinnas de båda första endast hos Lucas, de

båda sista endast hos Mattheus. Likväl kan

ingen enda punkt uppvisas, i hvilken dessa

båda berättare bestämdt motsäga hvarandra.

Om vi på andra grunder hafva fulla skäl att

antaga evangelisternas vittnesbörd såsom

vittnesbörd, afgifna af sagesman med omutlig

ärlighet, så hafva vi också all rätt att

antaga, att dessa berättelser, som förekomma

än hos den ene och än den andre, blott tjena

till att ömsesidigt fullständiga hvarandra.

Det är lika oädelt att utan noggrannare

undersökning påstå tillvaron af oförenliga

motsägelser, som det är att vilja bibringa

antagandet af öfverensstämmelse, der en sådan

dock icke är möjlig. En bestämd och

följdrigtig ordning i en lefvernesbeskrifning från

de tidigaste åren var en helt och hållet

okänd sak hos judarne och lika främmande

för deras skrifsätt som för deras lynne.

Anekdoter om barn, händelser från barnaåldern,

redan i gosseåren framträdande tecken till

blifvande storhet, allt detta är en ganska

sällsynt företeelse i den gamla literaturen.

Det är först i och genom kristendomens

daggryning, som barndomen blifvit omstrålad af

ett skönare ljus.

I hvilken ordning de händelser följde

på hvarandra, som tilldrogo sig före

återvändandet till Nazareth, derom kan endast

blifva en gissning. Så mycket veta vi, att

omskärelsen skedde på åttonde dagen efter

födelsen (Luc. 1: 59; 2: 21), att Marias

reningstid utgick med den trettiotredje dagen

efter omskärelsen (3 Mos. 12: 4), att besöket

af de vise männen skedde, »när Jesus var

född i Bethlehem» (Matth. 2: 1), och flykten

till Egypten straxt efter de vise männens

afresa. Den förmodan, att frambärandet i

templet skulle skett först efter den heliga

familjens återkomst från Egypten, är, ehuru icke

alldeles omöjlig, dock högst osannolik. För

att icke säga någonting om det faktum, att

ett sådant dröjsmål skulle varit en

kränkning, låt vara af omständigheterna betingad,

af den levitiska lagen (3 Mos. 12: 1—8), så

innefattar ett sådant antagande tillika, att

reningen blifvit en längre tid uppskjuten,

hvilket åter motsäges af det tvenne gånger

upprepade uttrycket hos Lucas (2: 22. 39),

eller ock förutsättes, att fyrtio dagar varit

tillräckliga både för de vise männens resa

från »österlandet» och för flykten till och

från Egypten. Än mer, det innebär den

ytterliga osannolikheten, att den heliga familjen

skulle återvändt till Jerusalem — en stad

som blott låg en enda mil aflägsen från

Bethlehem.— endast några få dagar efter

en så förfärlig tilldragelse som det af

Herodes föröfvade barnamordet. Ehuru intet

antagande kan vara fullkomligt tryggadt för

invändningar, hvilka härröra från vår

okunnighet om de närmare omständigheterna,

synes det likväl tämligen säkert, att flykten

till Egypten, och hvad dermed sammanhänger,

skett först efter frambärandet i templet.

Under fyrtio dagar fick således den heliga

familjen i stilla tillbakadragenhet vistas i

Bethlehem, denna ort, som var så minnesrik,

och till hvilken så många af deras egen

slägts traditioner anknutit sig.

Om omskärelsen hafva de apokryfiska

evangelierna intet att förtälja, om man

undantager en mycket osmaklig dikt i det arabiska

evangeliet om Kristi barndom. Detta var

icke heller en tilldragelse, som kunde vara

af intresse för sådane, som ville inlägga sina

egna inbillade lärosatser i den heliga

historien. Men för de kristne har den sin

egendomliga höga betydelse. Den visar, att

Kristus icke var kommen till att upplossa lagen

utan till att fullborda den. Så höfdes det

honom att uppfylla all rättfärdighet (Matth.

3: 15). På detta sätt led han redan såsom

barn smärta för vår skull för att lära oss

den andliga omskärelsen, hjertats omskärelse,

öfvervinnandet af alla våra köttsliga

begärelser. Likasom solnedgången i vester

sprider ett återsken ända till himlaranden i öster,

så är Bethlehem ett förspel till Golgatha, och

det är, som om barnets krubba blifvit färgad

röd genom ett återsken från försonarens kors.

Detta var också den dag, på hvilken Kristus

först offentligen emottog det namnet Jesus,

med hvilket engelen Gabriel redan förut hade

förkunnat att han skulle varda nämd. »Jesus»

är den svenska formen af den grekiska

omskrifningen af det gammaltestamentliga

»Josua», hvilket namn betyder »Jehova är

frälsning». På denna tid var det ett ytterst

vanligt namn hos judarne. Det var dem kärt,

derföre att det burits af honom, som förde

dem till den segerrika besittningen af det

förlofvade landet, och af den öfversteprest,

som anförde de landsförvista, då de

återvände hem från Babylon. Men härefter var

det ämnadt att icke allenast för judarne

utan för hela verlden ega en oändligt högre

betydelse såsom det namn, Guds son bar

här på jorden. Det hebreiska »Messias» och

det grekiska »Kristus» voro namn, hvilka

utmärkte hans embete såsom den smorde

profeten, öfverstepresten och konungen; men

»Jesus» var det personliga namnet, hvilket

han bar såsom den der »förnedrade sig sjelf»

för att blifva ibland syndiga menniskor en

menniska utan synd.

På fyrtionde dagen efter födelsen, före

hvilken tid hans moder icke fick lemna huset,

framställde sig jungfrun med sitt barn i och

för reningen i Jerusalems tempel. »Då»,

säger Bonaventura, »förde de templets Herre

till Herrens tempel». Det vanliga offret vid

ett sådant tillfälle var ett årsgammalt lam

till brännoffer och en ung dufva eller en

turturdufva till syndoffer (Luc. 2: 22; 3 Mos.

12: 1—8; 4 Mos. 18: 16); men med den

sköna ömsinthet, som är ett utmärkande drag

för den mosaiska lagstiftningen, var det

tillåtet dem, som voro för fattiga till ett

jemförelsevis så kostsamt offer, att i stället

frambära två turturdufvor eller två unga dufvor

(3 Mos. 12: 6—8). Med detta ringa, oansenliga

offer framställde sig Maria för presten.

På samma gång blef Jesus såsom en förstfödd

son framburen inför Gud och i enlighet

med lagen befriad ifrån tempeltjensten

genom det vanliga erläggandet af fem siklar

efter helgedomens siklar (4 Mos. 18: 15, 16),

motsvarande omkring femton kronor. Om

kyrkogången och frambärandet i templet hafva

vi inga närmare underrättelser, men detta

tempelbesök har för oss blifvit minnesvärdt

äfven derföre, att den gamle Simeon och

Hanna, profetissan, i det späda barnet

igenkände frälsaren.

9. Frambärande af turturdufvor.

Om Simeon veta vi endast, att han var

en rättfärdig och gudfruktig israelit, utrustad

med gåfvan att profetera, och att han, som

fått löftet att icke se döden, förrän han hade

sett Messias, af andans tillskyndelse kom i

templet, der han, igenkännande det heliga

barnet, slöt det i sina annar och utbrast i

den lofsång — denna berömda »Nunc dimittis»

(»Nu låter du din tjenare fara i frid»)

— som nu i aderton hundra år varit så

dyrbar för de kristtrognas hjertan. Profetian,

att detta barn skulle blifva »ett ljus till

hedningarnes upplysning», i förening med de

underbara omständigheter, som åtföljde den,

kunde icke annat än väcka förundran hos

barnets föräldrar. Den gamle profeten dolde

icke heller för dem de sorger, som de gingo

till mötes, i det han särskildt underrättade

modren både om det häftiga motstånd, som

det gudomliga barnet var bestämdt att röna,

som ock om de för hela Israel gemensamma

faror, som den kommande tiden skulle

medföra.

Legenden har haft mycket att göra med

Simeons namn. Enligt det arabiska

evangeliet om Kristi barndom igenkänner Simeon

Jesus, emedan han ser honom skina såsom

en ljuspelare i hans moders armar.

Nicephorus säger om Simeon, att han, då han läste

Skriften, särskildt fäste sig vid den versen:

»Se, en jungfru skall varda hafvande och

föda en son» (Jes. 7: 14), och i den stunden

fick förvissningen derom, att han icke skulle

dö, förrän han sett denna profetia gå i

fullbordan. Alla försök att närmare bestämma

denne Simeons person hafva misslyckats.

Hade han varit en öfversteprest eller

president i det höga rådet (sanhedrin), skulle

icke Lucas hafva omtalat honom såsom rätt

och slätt »en man i Jerusalem, hvars namn

var Simeon». Den uppgift, man finner på

ett annat ställe, att han skulle hafva varit

113 år gammal, är helt och hållet godtycklig;

och att på räkningen af hans böjelse för

kristendomen skrifva den omständigheten, att

talmud med tystnad förbigår honom, är lika

godtyckligt. Han kan icke heller hafva varit

Rabban Simeon, Hillels son och Gamaliels

fader, hvilken icke kunde hafva varit så

gammal vid den tiden. Ännu mindre kan han

hafva varit Simeon med tillnamnet den

rättfärdige, hvilken tros hafva förutsagt

Jerusalems förstöring och var den sista

medlemmen af det stora sanhedrin; ty denne

tillhörde en ännu äldre tid. Det är egendomligt,

att vi fått veta så litet om denne

Simeons person, då deremot icke så litet af

betydelse meddelas oss om profetissan Hanna,

såsom bland annat att hon var af Assers

stam — ett beaktansvärdt bevis derpå, att

medvetandet om den gamla stamindelningen

ännu vid denna tid fortlefde hos folket.

*

10. De vise männens besökFrån en bas-relief på en sarkofag i katedralen i Ravenna, tillhörande det sjunde århundradet e. Kr..

III.

De vise männens besök.

Den korta berättelsen om de

vise männen ifrån österlandet,

som förekommer i Matthei

andra kapitel, är af stor

betydelse för kristendomens

historia. Den beskrifver

nämligen epifanian eller Kristi

första uppenbarelse för hedningarne. Det

historiska sammanhanget är här följande.

Herodes den Store hade bakom sig ett

långt lif af lysande elände och brottsliga

framgångar, då han, nu på sin ålderdom

misstänksam och skröplig, mottog i sitt nya

palats på Zion besöket af de vise männen

från österlandet. Redan förut till hälften

vansinnig af de brott, han begått under sitt

föregående lif, fick han ett nytt anfall af

ångest och förskräckelse, då han af desse

främlingar erhöll den sällsamma underrättelsen,

att de sett en nyfödd judakonungs

stjerna i österlandet, hvilken konung de nu

voro komne att tillbedja.

Herodes, den idumeiske inkräktaren, den

öfverbevisade affällingen, den afskydde

tyrannen, som begått helgerån genom att plundra

Davids graf — Herodes, en afkomling af den

föraktade Ismael och den hatade Esau,

emottog dessa underrättelser med en förskräckelse

och harm, som han hade svårt att dölja.

Sonson, enligt hvad man allmänt antog, af

rätt och slätt en tempelslaf i Askalon, visste

han allt för väl, huru fruktlöst det var för

honom att göra några rättsliga anspråk

gällande till en tron, på hvilken han endast

tack vare en mängd äfventyrliga företag, som

krönts med framgång, lyckats svinga sig upp.

Men hans list var lika stor som hans

grymhet, och då han såg, att hela Jerusalem

delade hans oro, lät han kalla till sig alla de

förnämsta prester och skriftlärda bland

judarne — må hända återstoden af det

sanhedrin, som han för länge sedan förvandlat

till en föraktlig skugga — för att utfråga

af dem, hvar Messias skulle födas. Han erhöll

då det tillförlitliga svaret, att Bethlehem var

den stad, hvilken denna ära skulle

vederfaras enligt Michas profetia (5: 2; jfr Joh.

7: 42). Fördöljande sitt onda uppsåt,

affärdade han så de vise männen till Bethlehem,

bedjande dem låta honom få veta om

barnet, så snart de hade funnit det, på det han

ock måtte komma och tillbedja det.

Men innan vi fortsätta vår berättelse,

låtom oss stanna och undersöka, hvilka dessa

vandrare från österlandet voro, och hvad

som kan vara oss bekant om deras

hemlighetsfulla resa.

Namnet »magoi», med hvilket de nämnas

i den grekiska texten af evangelisten

Mattheus, är af en mycket sväfvande betydelse.

Dermed betecknades ursprungligen en sekt

af mediske och persiske lärde; det kom sedan

med tiden att nyttjas om föregifne astrologer

eller orientaliske spåmän (jfr Apostlag. 13: 6).

Sådana personer voro allmänt kända i

forntiden under namn af kaldeer, och deras

besök ingalunda ovanliga äfven för vesterns

folk. Diogenes Laertius förtäljer oss en

historia efter Aristoteles om en syrisk mager,

som skulle hafva förutsagt Sokrates, att han

skulle komma att dö en våldsam död; och

Seneca berättar om mager, som hade besökt

Platos graf och der offrat rökelse åt honom

såsom åt en gudomlig varelse. Det finnes

endast en massa orediga och hvarandra

motsägande traditioner om desse vise mäns rang,

fädernesland, antal och namn. Den tradition,

som gör dem till konungar, stöder sig

troligen på Jesajas profetia (60: 3): »Och

hedningarne skola vandra i ditt ljus, och

konungar uti skenet, som uppgår öfver dig». Den

förmodan åter, att de voro araber, torde

hafva uppkommit deraf, att myrrha och

»rökelse» (ett slags välluktande gummi) finnas

i Arabien, och vunnit ytterligare stöd af det

bekanta stället i den 72:dra psalmen (v. 10):

»Konungarne vid hafvet och på öarne skola

bära fram skänker; konungarne af Arabien

och Saba skola tillföra gåfvor.»

11. Gammal medalj preglad öfver de vise männen.

Angående deras antal finnes en dubbel

tradition. Augustinus och Chrysostomus säga,

att de voro tolf, men den gängse tron,

härledande sig må hända från de tre slagen af

gåfvor, är, att de voro endast tre. Beda den

Vördnadsvärde säger oss både deras namn,

deras fädernesland och deras utseende.

Melchior var en gammal man med hvitt hår

och långt skägg; Kaspar en rödlett och

skägglös yngling; Balthasar en svart medelålders

man. Traditionen upplyser oss vidare om,

att Melchior var en afkomling af Sem,

Kaspar af Ham och Balthasar af Jafeth. På

sådant sätt representera de alla lifvets åldrar

och alla jordens folk; och huru värdelösa

dessa dikter än må synas i rent historiskt

afseende, ega de dock sitt intresse genom

den mängd af ämnen, hvarmed de försett

framställningarne af religiös bildande konst.

Vi öfvergå emellertid till hvad som

ligger oss närmare, eller att söka redogöra för

anledningen till deras minnesvärda resa

Vi få då veta genom Tacitus, Suetonius

och Josephus, att i hela österlandet vid denna

tid den öfvertygelsen herskade, att en

mägtig monark skulle uppstå i Juda land,

hvilken skulle vinna herravälde öfver hela

verlden. Man har visserligen framkastat den

förmodan, att de romerske historieskrifvarne

endast rätt och slätt eftersagt ett påstående,

hvartill Josephus varit deras ende sagesman;

men om vi äfven antaga denna ovissa

förmodan, finnas der likväl andra bevis, både

i judiska och hedniska skrifter, att der

genom en skuldbelastad och öfvergifven verld

gått en längtansfull om ock dunkel aning

om en kommande förlossare. »Välsignelsens

dagg faller icke på oss, och våra frukter

hafva ingen smak», utropar rabban Simeon,

Gamaliels fader; och uttrycket passar väl in

på en tid, hvilken, såsom Niebuhr säger, var

»ofruktbar genom myckenhet af brott». Den

anslående framtidsskildringen i det fjerde

herdeqvädet af Vergilius visar djupet af denna

känsla och har länge blifvit räknad bland

»hedendomens omedvetna profetior».

Det ligger derföre ingenting

utomordentligt i det faktum, att desse vise män ifrån

österlandet just styrde sina steg till

Jerusalem, i synnerhet om der fans några särskilda

omständigheter, som gåfvo stöd åt den

öfvertygelsen, att den öfver allt spridda längtan

efter en förlossare var nära sin uppfyllelse. Om

de varit lärjungar af ZoroasterDen persiske religionsstiftaren, som antog tillvaron af tvenne lika eviga urväsen, Ormuzd, ljusets och

det godas, Ahriman, mörkrets och det ondas., torde de i

det kungliga barnet hafva sett en framtida

besegrare af Ahriman, och den der var

bestämd att blifva hela verldens herre.

Berättelsen om deras resa har visserligen med

högdragen sjelfklokhet blifvit stämplad såsom

endast en poetisk myt; men ehuru dess

verkliga historiska sanning hvilar på

evangelistens vittnesbörd allena, så finnes dock mer

än ett faktum, som sätter oss i stånd att i

denna berättelse hvarken se något omöjligt

eller ens något osannolikt.

Mattheus berättar oss, att orsaken till

deras resa var, att de hade sett messias"

stjerna i österlandet, och att de nu voro

komne för att uppsöka honom.

Att något tecken i stjernorna skulle

förebåda den väntade konungens ankomst, var

alldeles i enlighet med den tidens

föreställningssätt. En sådan mening hade kanske

kommit till stånd genom den bekanta profetian

af Bileam, den hedniske spåmannen, en

profetia hvilken både genom sin rytm och

rikedomen af sina bilder var egnad att vinna

vidsträckt spridning bland österns folk. Nära

ett århundrade derefter under kejsar Hadriani

regering erhöll den då uppträdande falske

messias af den ryktbare rabbi Akiba

tillnamnet Bar-Kocheba eller »stjernans son»,

likasom han ock preglade en stjerna på de

mynt, dem han lät slå. Omkring sex hundra

år senare säges Muhammed hafva visat på

en komet såsom ett lysande järtecken,

hvilket bekräftade hans sändning. Äfven hos

greker och romare ansågs himlakropparnes

framträdande och försvinnande bebåda store

mäns födelse och död, och denna samma tro

har bibehållit sig ända in i jemförelsevis

nyare tider. Den snart försvinnande stjerna,

som blef synlig på Tycho Brahes tid, och

som af honom observerades den 11 november

1572, troddes beteckna den korta men

lysande banan af någon krigare från norden

och blef följaktligen ställd i sammanhang

med Gustaf Adolfs uppträdande. Nu

inträffade det så, att under loppet af de år, inom

hvilka man efter Skriftens vittnesbörd med

visshet kan sluta till, att Kristus måste hafva

blifvit född, der utan allt tvifvel visade sig

på himmelen en ovanlig företeelse, som

omöjligen kunde undgå ett på astrologiska

undersökningar begifvet folk. Man har väl på senare

tider allmänt insett det orimliga uti att

omedelbart häriföra nyss antydda företeelse inom

stjerneverlden till ifrågavarande evangeliska

berättelse; men i hvad fall som helst har

nämda iakttagelse en stor betydelse såsom

utgörande en af de omständigheter, som först

ledde till den upptäckten, att vår antagna

dionysianska tideräkning bestämmer Kristi

födelse tre eller fyra år för sent. Att

närmare inlåta oss på en undersökning af dessa

förhållanden skulle dock föra oss för långt

från vårt egentliga ämne.

De vise männen kommo till Bethlehem

och egnade det späda barnet i dess ringhet

och fattigdom en sådan hyllning, som de,

så vidt vi veta, aldrig visade den

idumeiske usurpatorn i hans lysande palats.

»Och de uppläto sina håfvor och skänkte

honom guld, rökelse och myrrha.» De första

kristne hafva i hvar och en af dessa gåfvor

sett en särskild betydelse; så skulle myrrhan

vara en gärd åt den menskliga naturen,

guldet åt honom, som var född en konung, och

rökelsen åt hans gudomliga natur; eller

skulle guldet afse Sems stam, myrrhan Hams,

rökelsen Jafeths — allt oskyldiga fantasier,

knappast nämnvärda om icke för deras

betydelse såsom legender och för det inflytande,

de haft på den kristna poesien och konsten.

12. Mynt slaget af Bar Kocheba.

13. Utsigt öfver Jerichos slätt.

IV.

Flykten till Egypten och barnamordet

i Bethlehem.

När de vise männen hade

framburit sina gåfvor, skulle

de hafva återvändt till

Herodes, men de blefvo

varnade af Gud i en dröm

och återvände en annan

väg hem till sitt land igen.

Hvarken i Skriften, ej heller i annan

trovärdig historisk framställning, icke ens i

tidigare apokryfiska traditioner finna vi några

vidare spår af deras tillvaro; men detta

besök, de gjorde Kristusbarnet i Bethlehem,

hade dock ganska minnesvärda följder.

Den dröm, genom hvilken de blefvo

varnade för faran, som hotade, var sannolikt

blott en stadfästelse af deras eget misstroende

till den grymme och listige tyrann, som hade

uttryckt den skrymtaktiga åstundan att

komma och tillbedja den nyfödde konungen.

Och om, såsom man lätt kan tänka sig, de

till Josef yttrat något om detta misstroende,

blef han derigenom förberedd för den

varning, han likaledes fick i en dröm, att fly

till Egypten och derigenom rädda det späda

barnet från Herodes" afundsamhet.

Egypten har i alla tider varit den

naturliga tillflyktsorten för en hvar, som af elände,

förföljelse eller missnöje blifvit drifven från

Palestina. Rhinokolura, gränsfloden mot

Egypten, kunde flyktingarne hinna på tre dagar,

och en gång väl komna på andra stranden,

voro de utom Herodes" välde. Det har

blifvit förbehållet åt den apokryfiska

legendbildningen, den af italiensk konst

odödliggjorda, att berätta oss, huru under vägen

drakar kommo och bugade sig för honom,

lejon och leoparder tillbådo honom, Jerichos

rosor blommade i hans fjät, huru palmträden

på hans befallning böjde sig och räckte

flyktingarne sina frukter, huru röfvare höllos i

fruktan af hans majestät, och huru resan

blef genom underverk förkortad. De förtälja

oss vidare, huru vid hans intågande i landet

Egyptens afgudabilder med väldigt dån

nedstörtade från sina fotställningar och lågo

kringströdda och sönderbrutna på sina

ansigten, och huru på hans ord ett stort antal

spetelske och af onda andar besatte blefvo

helbregda. Hela denna slösande rikedom på

öfverflödiga, ändamålslösa och intetsägande

underverk — härrörande till en del blott

och bart från sinnenas lystenhet efter

öfvernaturliga tilldragelser och till en del från

en fantastisk tillämpning af

gammaltestamentliga profetior — utgör en stark motsats mot

den sanna enkelheten i den evangeliska

berättelsen. Mattheus säger oss hvarken, hvar

den heliga familjen uppehöll sig i Egypten,

ej heller huru länge deras landsflykt varade;

men gamla legender upplysa oss om, att de

voro två år borta ifrån Palestina och bodde

i den icke långt nordost om Kairo belägna

staden Matareeh (må hända det gamla On

eller Heliopolis), der man länge visade en

källa, hvars vatten Jesus skulle hafva gjort

välsmakande, och en gammal sykomor, under

hvars skugga Josef hvilade med de sina.

Evangelisten åter gör endast en antydan om

orsaken till deras flykt så väl som till deras

återvändande, i hvilken senare han finner

en ny och djupare uppfyllelse af det ordet

hos profeten Hosea: »Af Egypten hafver jag

kallat min son» (Hos. 11: 1).

14. Rachels graf.

I sammanhang med flykten till Egypten

står en annan icke mindre anmärkningsvärd

tilldragelse från Kristi barndom. Då

Herodes såg, att de vise männen icke återvände

till honom, kände hans oro och hemska

afundsamhet inga gränser. Han hade inga

medel i sin hand för att komma till

kunskap om, hvar det kungliga barnet af Davids

säd uppehöll sig, och minst af allt kunde

han väl tänka på att söka detta barn i

kreatursinhägnaden i ett byherberge. Det

blott visste han af de vise männens besök,

att detta barn, i hvilket han såg en blifvande

farlig medtäflare till sig och sitt hus, ännu

endast var ett spenabarn; och då i

österlandet mödrarne vanligen ammade sina barn

i två år, lät han den befallningen utgå, att

man skulle förgöra alla gossebarn i

Bethlehem och dess granskap »från tu år och der

under». På hvad sätt denna befallning

utfördes, veta vi icke. Det är möjligt, att

barnen hemligen och efter hand på olika sätt

blifvit dödade; möjligt ock, att mordet på

dem, efter hvad man vanligen antager, skett

hastigt och på en gång. Påbud af sådane

tyranner som Herodes äro vanligen insvepta

i ett ogenomträngligt dunkel; de försätta

verlden i ett tillstånd af skräck, i hvilket

man knappast törs annat än hviska. Men

det vilda ångestskri, som upphäfdes af de

mödrar, som så grymt blifvit beröfvade sina

späda barn, kunde icke nedtystas, och de

som hörde det, kunde väl föreställa sig, att

Rachel, deras folks stammoder, hvars graf

stod vid vägen ett litet stycke från

Bethlehem, ännu en gång — enligt profetens

rörande bild — blandade sin röst med deras

klagan och sorg, som begreto sina barn och

icke ville låta hugsvala sig (Jerem. 31: 15).

15. Hus i Bethlehem.

För oss synes det ligga något ofattligt i

ett så skändligt brott; men också har vårt

sätt att tänka väl icke förgäfves mottagit

intryck af aderton århundradens kristendom,

och sådana grymma dåd som det

ifrågavarande sakna ingalunda sina motstycken

inom hedniske despoters historia från gamla

tider. Barnamord, vida ohyggligare än det

Herodes anställde, var ett brott, som på ett

förfärande sätt tilltagit under kejsardömets

dagar, och barnamordet i Bethlehem, så väl

som anledningen dertill, kan mycket väl få

en förklarande belysning af åtskilliga drag

ur historien från denna tid. Suetonius i sin

lefvernesbeskrifning öfver Augustus anför efter

Julius Marathus, att der kort före denne

kejsares födelse blifvit förutsagdt i Rom, att ett

barn skulle födas, ämnadt att blifva konung

öfver romerska folket. För att förebygga den

fara, som derigenom hotade republiken, lät

senaten utgå ett påbud, att alla gossebarn,

som föddes i det året, skulle utsättas eller

dödas; men de senatorer, hvilkas hustrur

voro hafvande, funno medel att hindra

påbudets verkställande, emedan hvar och en af

dem hoppades, att förutsägelsen kunde gälla

hans eget barn. Lika så anför den kristne

kyrkohistorikern Eusebius efter Hegesippus,

huru kejsar Domitianus, oroad af det

inflytande, som Kristi namn allt mer vann, lät

utgå en befallning att förgöra alla dem, som

härstammade från Davids hus. Tvenne

barnabarn af Judas — »Herrens broder» — voro

då ännu lefvande och bekanta under namnet

Desposyni. De blefvo angifne för kejsaren

af en viss Jocatus och andre nazareiske

kättare, och fördes fram för kejsaren; men när

Domitianus såg, att de endast voro fattige

landtmän, och att deras händer buro spår

af hårdt arbete, betraktade han dem med

en blandning af medlidande och förakt och

skänkte dem friheten.

Ehuru tvifvel hafva blifvit framkastade

angående denna berättelse om barnamordet

i Bethlehem, stämmer den dock fullkomligt

öfver ens med allt, hvad vi känna om

Herodes" karakter. Hufvudpassionerna hos denne

rikt utrustade men samvetslöse furste voro

en obegränsad äregirighet och den mest

tärande afundsamhet. Hela hans bana var

färgad af blod. Han mördade prester och

ädlingar; han anställde stor förödelse bland

sanhedrins medlemmar; han föranledde, att

öfverstepresten, hans egen svåger, den unge,

ädle Aristobulus, drunknade midt för hans

ögon under en låtsad lek; han lät strypa sin

favorithustru, den sköna hasmoneiska

furstedottern Mariamme, ehuru hon synes hafva

varit den enda menskliga varelse, han

verkligen älskade. Alexander, Aristobulus och

Antipater, hans söner, Josef, hans farbror,

Antigonus och Alexander, hans hustrus

farbror, och fader, Alexandra, hans svärmor,

Cortobanus, hans slägtinge, Dositheus och

Gadias, hans vänner, voro endast ett fåtal

bland de många, som föllo offer för hans

blodtörstiga, misstänksamma och brottsliga

fruktan. Hans broder Pheroras och hans

son Archelaus undsluppo med knapp nöd

att dödas på hans befallning. Hvarken

Aristobuli blomstrande ungdom eller konung

Hyrcani gråa hår kunde skydda dem för

hans förrädiska och smygande raseri. De

många dödssätten att strypa, att bränna, att

slita i stycken, att hemligen förgifta, likasom

den ohyggliga tortyr, som användes för att

framtvinga bekännelser, äro alle samman

utmärkande drag för en regering, hvilken var

så grym, att de judiske sändebuden hos

kejsar Augustus på sitt kraftiga språk om den

kunde säga, att »de, som lemnades lefvande

under Herodes" dagar voro mera

beklagansvärda än de, hvilka blefvo dödade». Och

såsom förhållandet var med den engelske

konungen Henrik VIII, så var det ock med

Herodes. Ju mera hans lif nalkades sitt slut,

desto mera tilltogo hans mörka och vilda

lidelser i styrka och kraft. Förföljd af sin

mördade hustrus, sina mördade söners

skuggor, kastad emellan de båda furierna af

gnagande samvetsagg och törst efter blod, greps

detta obarmhertiga vidunder, såsom Josephus

kallar honom, på sina gamla dagar af en

hemsk och bitter vildsinthet, som bröt ut

emot alla, med hvilka han kom i beröring.

Det ligger ingenting otroligt deruti, att en

sådan rå natur, hvilken endast hade en yttre

anstrykning af bildning, kunde handla så,

som Mattheus om honom berättar; icke heller

saknas der andra omständigheter, som tala

för denna berättelses trovärdighet. Så

förtäljer Macrobius, att »när Augustus blef

underrättad, att bland de gossebarn under

två år, hvilka Herodes lät döda i Syrien,

äfven fans hans egen son», han med en

ordlek hade svarat: »Det är bättre att vara ett

Herodes" svin (på grekiska hys) än att vara

en hans son (på grekiska hyos).» Ehuru

Macrohius, som skref på en senare tid —

han lefde nämligen omkring år 400 e. Kr. —

begår det misstaget att antaga, att Herodes"

son Antipater, som dödades ungefär

samtidigt med barnamordet i Bethlehem, också

omkommit i detta samma blodbad, bevisar

dock det sätt, hvarpå han anför Augusti nyss

nämda betecknande yttrande, att han haft

ett dunkelt minne af detta grymma

nidingsdåd.

Men hvarföre, har man frågat, nämner

då Josephus icke ett ord om en sådan

skändlig grymhet? Må hända derföre, att det skett

så hemligt, att han ingenting vetat derom.

Må hända ock derföre, att mordet på en

hop barn, utfördt på grund af en snart

öfvergående misstanke, blifvit ansedt såsom

någonting allt för obetydligt för att uppföras på

listan af Herodes" ogerningar. Möjligt är

ock, att denna tilldragelse förbigåtts med

tystnad af Josephi sagesman Nikolaus

Damascenus, hvilken i fullaste öfverensstämmelse

med desse helleniske hofmän, som ville göra

en politisk messias af den usle och

blodbestänkte usurpatorn, upphöjde alla sin herres

storverk, men fördolde eller ursäktade alla

hans brott. Mera sannolikt är dock, att

Josephus, hvilken vi i trots af den ofantliga

skuld, i hvilken vi stå till honom såsom

skriftställare, icke kunna anse annat än såsom en

affälling och lycksökare, med flit undvikit

att omnämna alla sådana förhållanden, som

stodo om också blott i det aflägsnaste

sammanhang med Jesu lif. Det enda ställe, der

han gör en hänsyftning på vår frälsare, är

nämligen förfalskadt genom senare tiders

inflickningar om icke helt och hållet oäkta;

och intet tvifvel kan råda derom, att ju den

tystnad, som han iakttager i fråga om allt,

som rör kristendomen, var lika mycket

öfverlagd som oädelEmellertid förekommer ett och annat yttrande hos denne författare, i hvilket man icke desto mindre

velat finna en antydan om ifrågavarande barnamord. Så, när han på ett ställe berättar, att Herodes lät

dräpa ett antal fariséer och andre, emedan de hade förkunnat, att »Gud beslutat upphörandet af Herodes"

herravälde, hvilket icke skulle öfvergå till hans efterkommande». Lika så när det på ett annat ställe heter,

att klagorop hade höjts emot tyrannen af »mödrarne till dem, hvilka han låtit dräpa»..

Men fastän Josephus icke uttryckligen

omnämner denna händelse, så bidrager dock

allt, hvad han berättar om denna sista

period af Herodes" lif, att göra den sannolik.

Vid denna samma tid hade tvenne vältalige

judiske lärare, Judas och Matthias,

uppviglat sina lärjungar att rifva ned den gyllene

örn, som Herodes låtit uppsätta öfver den

stora porten till templet i Jerusalem.

Josephus ställer detta djerfva tilltag i

sammanhang med i förtid utspridda rykten om

Herodes" död; dock är det icke heller omöjligt,

att, såsom ock någon förmodat, desse ifrare

låtit sig påverkas af det messianska hoppet,

som just då erhållit ny näring genom de

vise männens besök. Men hela saken tog

ett snöpligt slut, och Judas och Matthias

med fyrtio af deras lärjungar blefvo lefvande

brände. Med sådana brott som dessa för

sina ögon på hvarje sida, har väl Josephus

kunnat förbigå det hemliga mordet på några

dibarn i en liten by. Deras blod var blott

en droppe i den ström af blod, i hvilken

Herodes var sänkt ända till läpparne.

Det måste hafva varit kort efter

barnamordet i Bethlehem, som Herodes dog.

Endast fem dagar före sin död gjorde han ett

förtvifladt försök till sjelfmord, på samma

gång som han hade befallt att låta döda

sin äldste son Antipater. Hans dödsbädd,

som äfvenledes påminner om Henrik VIII:s,

kännetecknades af de förfärligaste

omständigheter. Det har blifvit anmärkt, att den

rysliga sjukdom, i hvilken han dog, aldrig i

historien omnämnes om andra än sådane,

som gjort sig förhatliga genom mord och rån

af skändligaste slag. Der låg han nu

utsträckt på sin plågobädd i det praktfulla

och lysande palatset, som han låtit bygga

åt sig under Jerichos palmer, uppsvälld af

sjukdomen och förtärd af en brännande törst,

uppfrätt af sår utvärtes och plågad af en

»sakta smygande eld» invärtes, omgifven af

stämplande söner och plundrande slafvar,

afskyende alla och afskydd af alla, längtande

efter döden såsom en förlossning ifrån sina

qval, men tillika fruktande den såsom början

till något ännu värre, gripen af samvetsagg

och dock lysten efter mera blod, en fasa för

alla, som omgåfvo honom, men likväl en

större fasa för sig sjelf genom sitt

skuldbelastade samvete, hemfallen genom en redan

inträdande förruttnelse åt en för tidig graf,

uppäten af maskar och derigenom likasom

synbarligen vidrörd af Guds vredes finger

efter sjuttio års framgångsrik nedrighet —

der låg den gamle grymme mannen, som af

menniskor kallades den store, och väntade

i vild galenskap på sin sista stund. Som

han väl visste, att ingen för hans skull skulle

gjuta en enda tår, beslöt han, att de i stället

skulle få gjuta så många flera för deras

egen skull, och utfärdade derföre den

befallningen, och det under sjelfva dödsnöden, att

de förnämsta familjerna i riket och

Stammarnes äldste skulle komma till Jericho. De

kommo; — och då, sedan han låtit stänga in

dem i rännarebanan, befallde han hemligen

sin syster Salome att i samma stund, han

dog, låta döda dem alla. Sålunda besudlad

med blod och påbjudande mord ända in i det

yttersta, nedsteg Herodes" själ i dödens natt.

I purpurmantel med krona och spira och

dyrbara stenar sveptes liket och lades på

sin präktiga likbår och fördes derefter med

militärisk pomp och ståt och brinnande

rökelse till sin graf i Herodium icke långt ifrån

det ställe, der Kristus blef född. Men det

herodianska väldets trollkraft var också nu

bruten, och folket insåg, huru bedräglig dess

glänsande herlighet varit. Herodes" dödsdag

blef, såsom han hade förutsett, firad såsom

en högtidsdag. Hans testamente blef

omtvistadt, hans rike splittradt, hans sista

befallning icke åtlydd; de flesta af hans söner

dogo i landsflykt och vanära; Guds

förbannelse hvilade öfver hans hus, så att, ehuru

han af tio hustrur och många frillor synes

hafva haft nio söner och fem döttrar, hade

dock efter hundra år tempelslafvens i

Ascalon ättlingar förgåtts af sjukdom och olyckor,

och der fans ingen qvar, som kunde

fortplanta hans namn.

Om Josef omedelbart efter Herodes" död

fått någon hemlig vink derom, så torde

vistandet i Egypten hafva varit alldeles för

kort för att på något sätt hafva kunnat

inverka på vår frälsares menskliga utveckling.

Detta är må hända orsaken dertill, att Lucas

med tystnad förbigår hela denna resa.

Det synes hafva varit Josefs första tanke

att bosätta sig i Bethlehem. Här hade hans

förfäder bott, och denna stad var helig för

honom genom sina många sköna och ärorika

minnen. Det skulle varit lätt att finna sin

bergning der genom ett handtverk, som hvar

som helst kunde hafva inbragt nog för att

tillgodose ett anspråkslöst landtfolks små

behof. Det är väl sant, att en österländing

icke gerna lemnar sin hembygd, men har

han af omständigheterna nödgats härtill,

finner han sig jemförelsevis lätt i att bosätta

sig på hvilket ställe som helst När Josef

16. Gyllene porten i Jerusalem.

en gång blifvit kallad till Bethlehem, kände

han säkert en stor dragningskraft dit på

grund af den lilla stadens nära granskap

med Jerusalem, och detta ändå mera efter

de der senast inträffade minnesvärda

tilldragelserna. Men på vägen dit möttes han af

den underrättelsen, att Archelaus var rådande

i judiska landet i sin fader Herodes" ställe

(Matth. 2: 22). Folket hade gerna varit qvitt

hela den idumeiska slägten, och i värsta fall

skulle de, hade det berott på dem,

föredragit Antipas framför Archelaus. Men

Augustus hade oförmodadt förklarat sig till

förmån för Archelaus, hvilken, ehuru yngre än

Antipas, i fadrens sista testamente blifvit

utsedd till arfvinge. Archelaus å sin sida,

likasom hade han velat visa, att han var en

äkta son af en sådan fader, lät, innan hans

arfsrättigheter blifvit stadfästade af de

romerska myndigheterna, »gifva», såsom

Josephus hånfullt anmärker, »sina undersåtar

ett prof på sin framtida dygd genom att

inom sjelfva tempelområdet låta nedslagta

3000 af sina egna landsmän». Det var klart,

att det under en sådan regering hvarken

kunde finnas skydd eller säkerhet, och Josef

uppsökte derföre, aktgifvande på en ny vink

af Gud, ännu en gång sitt och Marias

ursprungliga hem »och for in i Galileens

landsändar» (Matth. 2: 22). Här lefde den

heliga familjen i stilla tillbakadragenhet,

skyddad genom sin fattigdom och ringhet, i ro

och fred under en annan son af Herodes,

den lika samvetslöse men mera liknöjde och

tröge Antipas.

*

17. Moabs berg.

V.

Jesu barndom.

Redan Palestinas fysiska

geografi är i hög grad

anmärkningsvärd. Långs

stranden af Medelhafvet

sträcker sig låglandet

Schefela med dess fortsättning,

som endast afbrytes af

berget Karmels stolta höjder; parallelt med

denna hafskust går en lång rad af kullar,

till mesta delen afrundade och af obestämda

former; åt öster sänka sig dessa kullar i den

djupa Jordandalen, El Ghôr; på andra sidan

om den åter löper den oafbrutna kedjan af

Moabs och Gileads högresta berg. På detta

sätt kan landskapets beskaffenhet

åskådliggöras, om man tänker sig fyra från norr till

söder parallelt med hvarandra dragna linier,

som skulle beteckna kuststräckan, det inre

höglandet, Jordandalen och den på andra

sidan Jordan belägna bergstrakten.

Det högland, som sålunda ligger emellan

den låga hafsslätten och den djupa

Jordandalen sönderfaller i två stora afdelningar, i

det att den låga bergskedjan på midten

afbrytes af Jezreels slätt. Den södra massan

af dessa kalkstensberg bildade landet Judeen,

den norra landet Galileen.

Galîl heter på hebreiska »en krets», och

namnet användes ursprungligen om de tjugu

städer, som lågo inom området af

Kadesch-Nafthali, hvilket land Salomo gaf åt Hiram

för de tjenster, denne visat honom genom

att sända timmer till tempelbyggnaden, men

hvilket Hiram i sin ytterliga harm öfver

gåfvans ringhet med en förvrängning af namnet

kallade Kabuls land (eller det ofruktbara

landet). Sålunda synes det alltid hafva varit

Galileens lott att blifva föraktadt; och detta

förakt hade tillika erhållit näring deraf, att

det ända från äldsta tider beboddes af en

blandad befolkning, hvarföre det ock

utmärktes med namnet »hedningarnes Galileen»Jfr Dom. 4: 2 »hedningarnes Haroseth» och Jes. 9: 1 med Matth. 4: 15..

Der bodde icke allenast många fenicier och

araber i Galileens städer, utan på vår

frälsares tid vistades der också så många

greker, att det grekiska språket både talades

och förstods obehindradt.

18. Utsigt öfver Jezreéls slätt.

Kullarne, som bilda den nordliga

gränsen af Jezreels slätt, gå nästan i rak linie

från öster till vester från Jordandalen till

Medelhafvet; deras sydliga sluttningar voro

anvisade till boningsplats åt Sebulons stam.

Nästan i midten af denna bergskedja

är der en egendomlig klyfta, som bildar

ingången till en liten dal. Vandraren, som

lemnar slätten, färdas uppför en brant och

trång gångstig, kantad med gräs och

blommor, genom ett landskap, som väl icke är

öfverväldigande storartadt men oändligt

vackert och pittoreskt. Under våra fötter på

höger hand vidgar sig dalgången så

småningom till en icke oansenlig bredd.

Dalbottnen är genom kaktushäckar delad i

fält och trädgårdar, hvilka vid regntiden

förete en obeskrifligt leende anblick och lysa

af den rikaste grönska. Bredvid den trånga

gångstigen träffar man på icke långt afstånd

från hvarandra tvenne källor, och de

qvinnor, som hemta vatten der, och de

rödblommiga, klarögda herdegossar, som i sin ljusa

orientaliska drägt sitta och leka vid dessa

källor, tillhöra ett vackrare och lyckligare

slägte, än den resande kanske på något annat

ställe får se. Efter hand öppnar sig i dalen

en liten af naturliga kullar bildad

amfiteater, hvilken en och annan förmodat vara

kratern af en slocknad vulkan; och här,

stödjande sig mot en några hundra fot hög

kulle, framträda de platta taken och trånga

gatorna af en liten österländsk stad. Man

ser en liten kyrka, en stor klosterbyggnad,

den resliga minareten af en moské, en klar

vattenrik källa, hus byggda af hvit sten och

omgifna af trädgårdar, öfverskuggade af fikon

och oliver och prunkande med röda och hvita

blommor af oranger och granatäpplen. I

synnerhet om våren har allt här ett obeskrifligt

herligt och skönt utseende; dufvor kuttra i

träden; härfogeln fladdrar omkring i oaflåtlig

verksamhet; blåkråkan, Palestinas

vanligaste och täckaste fogel, sprider lik en lefvande

safir ett klart skimmer öfver fälten, der de

stå prydda med sina oräkneliga blommor.

Och denna lilla stad är En Nûzirah,

Nazareth, der Guds son, menniskoslägtets

frälsare, tillbragte nära trettio år af sitt

jordiska lif. Detta var i sjelfva verket hans

fädernesstad, det hem, der han på tre eller

fyra år när vistades under hela den tid, han

tillbragte på jorden; det var också den stad,

som lånade sitt föraktade namn till den

hånfulla öfverskriften på hans kors; den stad

slutligen, efter hvilken han icke förmådde

att nämna sig, då han i en syn talade med

den förföljande Saul (Luc. 2: 51; Joh. 19: 19;

Apostlag. 22: 8). Och på den trånga

gångstigen, hvilken vi nyss beskrifvit, torde

hans fötter ofta hafva trampat, ty ingen

annan väg fans, hvilken han kunde gå, då

han återvände från Jerusalem till sin

barndoms, ungdoms och mannaålders hem.

19. Blåkråkan (Coraeias garrula.).

Men huru gestaltade sig då hans lif under

dessa trettio år? Det är en fråga, som äfven

utan att vara framkallad af någon

otillbörlig nyfikenhet helt naturligt tränger sig på

en kristen; dock de ord, hvilka evangelisterne

gifva till svar på en sådan fråga, äro enkla

och få.

Af de fyra evangelisterna förbigå

Johannes, den lärjungen som Jesus älskade, och

Marcus, apostelen Petri vän och »son»»Marcus, min son» (1 Petr. 5: 13).

,

dessa trettio år med fullkomlig tystnad.

Mattheus egnar ett kapitel åt de vise männens

besök och flykten till Egypten och

fortskrider derefter till redogörelsen för Johannes

Döparens predikan. Ensamt Lucas har, sedan

han beskrifvit, hvad som tilldrog sig vid vår

frälsares frambärande i templet, förvarat

åt oss ett ovärderligt drag ifrån vår

frälsares barndom. Han har nämligen i en enda

men innehållsrik vers beskrifvit, huru Jesus

växte till och utvecklades, intill dess han

var tolf år gammal. Dock, denna vers

innehåller ingenting, som kan tillfredsställa vår

nyfikenhet; den är långt ifrån att förse oss

med några enskildheter af hans lif, med

några mer eller mindre äfventyrliga

tilldragelser; den endast säger oss, huru under en

oskuldsfull och helig barndom »barnet växte

upp och stärktes i anden och uppfylldes med

vishet, och Guds nåd var med honom» (Luc.

2: 40). Till denna period af hans lif få vi

också hänföra en följande vers, så lydande:

»Och Jesus växte till i visdom, ålder och

nåd för Gud och menniskor» (vers 52). Hans

utveckling var en verklig mensklig

utveckling. Han kom icke till verlden utrustad

med ett oändligt mått af vetande, utan,

såsom Lucas säger, »han växte till i visdom».

Han var icke iklädd en oändlig magt utan

fick erfara den menskliga barnaålderns

svagheter och ofullkomligheter. Han växte,

såsom andra barn växa, fastän hans barndom

var ren och utan synd — han växte »såsom

en ros om våren och såsom liljorna vid

vattnen»Jfr Jesus Syrach 39: 17—19: »Hören mig I heliga barn och växen såsom rosor vid bäckar planterade

och gifven en söt lukt ifrån eder såsom rökelse; blomstren såsom liljor och lukten väl och sjungen lofsång!».

Det råder således på det hela taget en

djup tystnad hos evangelisterne om denna

tid af vår frälsares lif; men huru mycken

vältalighet ligger icke förborgad i sjelfva

denna tystnad! Finna vi icke i detta

förtigande ett större djup af visdom och

upplysning, än många stora böcker, fulla af

beskrifningar öfver en mängd oväsentliga

tilldragelser, skulle kunna ega!

För det första kunna vi i denna

evangelisternas tystnad se ett säkert och slående

bevis för deras sannfärdighet. Vi kunna lära

häraf, huru angelägna de voro att endast

förtälja sanningen och afhålla sig från hvarje

godtyckligt hopsättande af berättelser, som

skulle tjenat att väcka häpnad eller vinna

bifall. Att Kristus skulle hafva tillbragt trettio

år af sitt korta lif i en undangömd

provinsstad; att han skulle växt upp icke blott i

ett underkufvadt land utan äfven i detta

lands mest föraktade provins; icke blott i

en föraktad provins utan äfven i dess mest

oansedda dal; att under alla dessa trettio

år hans gudomliga naturs outsägliga klarhet

obemärkt och okänd skulle hafva bott ibland

oss »i en boning lik våra och gjord af samma

ämne»; att under hela denna långa tid

ingenting, som häntydt på något utomordentligt,

skulle hafva framskymtat, att intet drag af

hans undergörande förmåga trädt i dagen,

att inga väldiga hallelujah-körer, intet

samstämmigt harpospel bebådat, uppenbarat och

förherligat den kommande konungen — detta

är icke, hvad vi skulle hafva förmodat, icke

hvad någon enda af oss af sig sjelf skulle

varit i stånd att uttänka och föreställa sig.

Vi skulle icke hafva väntat det, men det

var så, och derföre framställa evangelisterna

det så. Just denna fullkomliga motsättning

mot allt, hvad vi af oss sjelfva skulle hafva

föreställt oss, är ett ytterligare bevis, att

det ock måste hafva förhållit sig så. Ett

ytterligare bevis säga vi, ty evangelisterne

måste utan tvifvel hafva varit – såsom vi

ock af andra omständigheter veta, att de i

sjelfva verket voro — påverkade af samma

förutfattade meningar som vi sjelfva; derföre,

hade der funnits några lysande tilldragelser,

som utmärkt vår frälsares barndom, skulle

de såsom ärliga vittnen icke försummat att

förtälja oss dem, och hade de å andra sidan

icke varit ärliga vittnen, skulle de — der

några sådana tilldragelser icke förefunnits i

verkligheten — helt säkert uppdiktat dem.

Men Guds vägar äro icke såsom menniskors

vägar, och emedan den sanning, hvilken

evangelisterna genom sjelfva sin tystnad vilja

meddela oss, är en uppenbarelse af Guds

vägar och icke af menniskors, råkar, hvad

vi här få inhemta, i strid med hvad vi af

oss sjelfva skulle hafva föreställt oss; vi

känna oss missräknade i afseende på våra

önskningar, för så vidt vi icke ställt oss

under inflytandet af en högre upplysning.

Men å andra sidan se vi dock här

uppfyllelsen af den gamla profetians ord: »Han

rinner upp för honom såsom en vidja och

såsom en rot utur torr jord» (Jes. 53: 2);

det blifver vid hvad apostelen betygar: »Han

förnedrade sig sjelf, tagande på sig en

tjenares skepelse, och vardt likasom en annan

menniska och i åthäfvor funnen som en

menniska» (Filipp. 2: 7).

Vi behöfva endast vända oss till de

apokryfiska evangelierna för att finna, huru vidt

skilda de menskliga föreställningssätten äro

från den gudomliga verkligheten. Der få vi

se, huru kristendomens fabeldiktare, så väl

de heretiske (irrlärige) som de ortodoxe

(renlärige), i det de följa sin naturliga och

oandliga böjelse, omgifva Kristi barndom med ett

skimmer af underverk, som gör den

häpnadsväckande, skräckingifvande, onaturlig och

frånstötande. Att våra fyra evangelister voro

ledde af Guds ande, i det de berätta oss,

huru han lefde, i hvilken Gud uppenbarade

sig för menniskorna, derpå hafva vi utan all

fråga ett talande bevis i den omständigheten,

att ingen med ohelig hand eller bristande

vördnad, jngen, som gifvit fria tyglar åt sin

inbillningskraft, kunnat vidröra denna

gudomliga och fullkomliga bild utan att försämra

och vanställa den. Vare sig de apokryfiska

skriftställarne menade, att deras legender

skulle anses såsom skildringar af verkliga

förhållandet eller såsom dikter, ett är

åtminstone visst, att de i de flesta fall trott sig

fläta en ärekrans kring Kristi panna. Och

likväl, huru tjena icke deras berättelser

endast att förminska, vanhedra och misstyda

honom! Huru oändligt upphöjd är den ädla

enkelhet, som utmärker den evangeliska

tystnaden, framför alla dessa teatraliska

beskrifningar på en barnslig och meningslös

allmagt, af hvilka de apokryfiska

framställningarne öfverflöda! De menade sig ära Kristus,

men inga menskliga hugskott kunna ära

honom; den, som uppdiktar något om honom,

förminskar endast hans storhet; han

sammanblandar de svaga, ofullkomliga och irrande

menskliga hugskotten med Guds majestätiska

och outransakliga vägar. Pilten Jesus, sådan

han i evangelierna skildras, är okonstlad,

mild, lydig och ödmjuk; han är underdånig

sina föräldrar; han är endast upptagen af

de sysselsättningar, som tilllhöra hans ålder

och lefnadsställning; kärleksfull emot alla,

är han ock älskad af alla. Han känner redan

tidigt Gud såsom sin fader, och öfver honom

hvilar Guds välbehag såsom solljuset om

morgonen och såsom himmelens dagg.

Men huru olika framställes icke barnet

Kristus i det apokryfiska nya testamentet!

Han skildras der såsom lidelsefull, retlig,

framfusig och hämndlysten. En del af de

under, som der berättas om honom, äro rätt

och slätt ändamålslösa och barnsliga, såsom

när han bär vatten i sin mantel utan att

spilla ut det; eller då han ger ett bräde,

som blifvit afsågadt för kort, dess

erforderliga längd; eller då han formar sparfvar af

lera och genom att klappa i händerna gör

dem lefvande och låter dem flyga; eller då

hau till en färgares stora förtrytelse kastar

allehanda klädesplagg, som skulle färgas

olika, i en och samma färgkittel men drager

dem ut derifrån hvart och ett med dess

rätta färg. Andra under deremot äro helt

och hållet osmakliga och opassande, såsom

när han förargar, utskämmer och nedtystar

dem, som vilja undervisa honom, eller när

han bannar Josef, eller när han förvandlar

sina lekkamrater i killingar. Åter andra

slutligen måste anses rent af grymma och

hädiska, såsom när han förbannar och dödar

gossar, som förolämpat eller råkat att stöta

omkull honom, till dess han slutligen genom

sitt sätt att vara uppväcker bland folket

emot sig en sådan storm af ovilja, att Maria,

hans modor, icke mera vågar låta honom

lemna huset. Vid en granskning af alla dessa

tvungna, osmakliga för att icke säga

ovärdiga apokryfiska berättelser hafva vi icke

funnit mer än en enda, om hvilken man kan

säga, att den möjligen har någon sannolikhet

för sig. Som den för öfrigt är helt och hållet

oskadlig, må den här anföras. Den

förekommer i det arabiska evangeliet om Kristi

barndom (kap. 41) och har följande lydelse:

20. Qvinnor från Nazareth

»I månaden adar (d. ä. mars) församlade

Jesus några gossar omkring sig, såsom om

han varit deras konung; de utbredde sina

kläder på marken, och han satte sig på dem.

Derefter satte de på hans hufvud en krona,

flätad af blommor, och, likasom uppvaktande

en konung, omgåfvo de honom på hans högra

och venstra sida. Och der någre drogo

väggen fram förbi dem, togo gossarne fatt i dem

och ropade: "Kommen hit och tillbedjen

konungen; sedan kunnen I fortsätta eder väg."»

Likväl kan det vara tvifvel underkastadt,

huru vida ej ändå äfven en så oskyldig

fantasi som denna verkar störande i den heliga

tystnad, som evangelierna iakttaga i fråga

om Kristi ungdom. Det var ju i sjelfva

verket i en fullkomlig stillhet, under bön till

Gud och under det lugna utöfvandet af de

dagliga pligterna — såsom Moses i öknen,

såsom David bland de däggande fåren,

såsom Elias bland beduinernas tält, såsom

Jeremia i sitt lugna hem i Anathoth och

Amos i Thekoas sykomorlundar — som

Jesusbarnet i en helig tillbakadragenhet skulle

göras skicklig att utföra sitt stora verk på

jorden. Hans yttre lif var likt alla andras

lif, som voro af hans ålder och

samhällsställning. Han tillbragte sin tid på samma

sätt som andra barn, hvilka voro födda af

ringa föräldrar i den lilla staden, tillbragte

den och delvis ännu tillbringa den. Den

som har sett barnen i Nazareth i deras röda

kaftaner och ljusa silkes- eller klädestuniker

omgjordade med i många färger skiftande

skärp och ofta iklädda hvita eller blå löst

påsatta jackor; den som har betraktat deras

glada lekar och hört deras klingande skratt,

när de ströfva omkring långs kullarne i deras

hembygds dal eller leka till samman vid

källornas rand, han kan också bilda sig en

ungefärlig föreställning om, huru Jesus hade

det, och huru han lekte med sina jemnåriga,

då han var ett barn. Och en hvar resande,

som följt något af dessa barn hem till dess

anspråkslösa bostad och sett det tarfliga

husgerådet, sett den enkla men välsmakande

och helsosamma föda, som der bjudes, den

som bevittnat det på händelser fattiga och

dock så lyckliga patriarkaliska lif, man der

för, han har i och med det samma fått en

inblick i de yttre förhållanden, under hvilka

vår frälsare växte upp. Ingenting kan vara

anspråkslösare inrättadt än dessa af

grönskande vinrankor omgifna hus, på hvilkas

hvita tak dufvor bruka sitta och sola sig.

Mattorna äro löst pålagda långs väggarne;

skor och sandaler tager den inträdande af

sig vid tröskeln; i taket hänger lampan,

som i sjelfva verket utgör rummets enda

prydnad; i någon nisch i väggen är anbragt

en i ljusa färger målad trähylla, på hvilken

familjens böcker och öfriga tillhörigheter äro

uppställda; på en bred list, som löper rundt

omkring väggen, men som icke är högre, än

att man med lätthet räcker upp till den,

ligga nätt upprullade de ljusröda lacken,

som tjena till bäddar, och på samma list

äro ock uppställda de i dagligt bruk varande

lerkärlen; nära dörren står den stora för

hela husets behof afsedda vattenkrukan af

röd lera med några qvistar och gröna löf

— ofta af välluktande buskar — instuckna

för att hålla vattnet friskt Vid måltiderna

ställes en målad trästol midt i rummet, på

den en stor bricka, och midt på brickan ett

fat med ris och kött eller stufvad frukt;

deraf får sedan hvar och en sjelf taga för

sig efter behag. Både före och efter

måltiden sker handtvagningen, hvilken

verkställes på det sätt, att tjenaren eller familjens

yngste medlem ur en tvättkanna af koppar

öfver ett handfat af samma ämne begjuter

med vatten de närvarandes händer. Så allt

igenom enkelt gestaltade sig familjens i

Nazareth yttre lif.

Men helt annan är den tafla, som

medeltidens rika fantasi i den katolska fromhetens

tjenst vetat att frambringa. Så har en

Giottos och Fra Angelicos präktiga penslar målat

den heliga jungfrun och hennes barn sittande

på ståtliga troner på golf med glänsande

mosaikinläggning under tronhimlar af blått

och guld; de hafva klädt dem i drägter som

en sommardags skiftningar så färgrika och

som vårens blommor så fina; än mer, de

hafva kantat deras drägter med

guldbroderier och häktat dem samman med kostbara

juveler. Men detta var långt ifrån verkliga

förhållandet. Då Josef återvände till

Nazareth, visste han väl, att om de också der

voro i säkerhet, de dock måste hålla sig

undangömda, han visste, att Marias och

barnets lif icke skulle komma att förflyta i ära

och rikedom utan under försakelse,

fattigdom och mödosamt arbete.

Likväl var Josefs och Marias fattigdom

icke liktydig med elände; den hade

ingenting uti sig af det låga och tryckande, som

så ofta kännetecknar de utfattiga klasserna

i våra stora städer; deras ringhet var tvärt

om en sådan, som var stilla, anspråkslös,

förnöjd, lycklig, ja, till och med full af glädje.

Maria torde i likhet med andra i hennes

ställning hafva spunnit, lagat mat, köpt frukt

och hemtat vatten morgon och afton ur en

källa, som ännu efter henne kallas »den

heliga jungfruns källa»; säkerligen har hon

såsom de andra burit hem det i en lerkruka

på sina axlar eller på sitt hufvud. Jesus

åter har väl lekt, gått i skola, hjelpt sina

föräldrar i hvad de haft för händer och om

sabbatsdagarne besökt synagogan. »Det är

skrifvet», säger Luther, »att det var en gång

en from, gudfruktig biskop, som ofta

allvarligt bad till Gud, att det måtte blifva

honom uppenbaradt, hvad Jesus hade

sysselsatt sig med i sin ungdom. En gång drömde

ock biskopen sålunda. Han såg en

timmerman arbeta i sin verkstad, och bredvid

honom stod en liten gosse, som samlade upp

spånerna. Sedan kom der in en jungfru i

grön klädning och bad dem båda komma

och äta och satte fram soppa för dem. Allt

detta tyckte biskopen sig se i drömmen,

under det han sjelf stod bakom en dörr, så

att man icke skulle kunna se honom. Men

då utbrast den lille gossen och sade:

»Hvarföre står den der mannen der? Skall icke

också han komma och äta med oss?»

Härvid blef biskopen så förskräckt, att han

vaknade.» — »Detta må nu», tillägger Luther,

»vara en sann berättelse eller en fabel, så

tror jag icke desto mindre fullt och fast, att

Kristus i sin barndom och ungdom både såg

ut och förhöll sig såsom andra barn, endast

att han var utan synd.»

Evangelisten Mattheus säger oss, att då

den heliga familjen bosatte sig i Nazareth,

det uppfylldes, som var sagdt af profeterna:

»Han skall kallas en nazareer» (Matth. 2: 23).

Nu förekommer, såsom bekant är, intet

sådant ställe hos någon af våra profeter. Om

detta namn betecknade någonting föraktligt

— såsom man skulle kunna sluta till af

Nathanaels fråga: »Kan något godt komma

af Nazareth?» — så torde Mattheus uti detta

uttryck hafva sammanfattat de olika, af hans

folk så litet förstådda profetior, hvilka

betecknade messias såsom en lidandenas man.

Och sannerligen, ända till den dag i dag är

har namnet »nazareer» fortfarit att vara ett

uttryck för förakt; Talmudisterne, då de

tala om Jesus, nämna honom alltid

»hanozeri»; Julianus har, så påstås det,

utfärdat den bestämda förordningen, att de kristne

icke längre skulle kallas kristne utan

nämnas med det mindre hedrande namnet

galileer; och ännu i denna dag äro de kristne

i Palestina icke kände under något annat

namn än »nusâra». Emellertid synes den

förklaringen, som hänför det hos Mattheus

förekommande uttrycket till de ställen hos

profeterne, på hvilka Kristus kallas

»telningen» (nêtser), hafva vida större sannolikhet

för sig. Staden har kanske fått detta namn

rätt och slätt på grund af sin löfrika

omgifning; men gamla testamentet är fullt af

bevis derpå, att hebreerne fäste en ofantlig

vigt vid och sågo en mystisk betydelse i

sjelfva den yttre likheten i ljud orden

emellan. Mattheus, en hebré af hebreerne, torde

derföre utan tvekan hafva sett en uppfyllelse

af profetian i den omständigheten, att

Kristus bodde just i denna stad i Galileen, som

genom sitt blotta namn återkallade i minnet

det uttryck, som användes om honom hos

profeten Jesaja (Jes. 11, 1)Tsemach, det uttryck som förekommer Jerem. 23: 5; Sach. 3: 8 etc, betyder äfven »telning»..

21. En timmermans verkstad i Nazareth.

»Skall Kristus komma af Galileen?»

frågade det undrande folket. »Ransaka och se»,

sade rabbinerne till Nikodemus, »att af

Galileen är ingen profet uppkommen» (Joh. 7:

41. 52). Det skulle icke hafva behöfts någon

synnerligt djup forskning, icke några vidt

gående undersökningar för att finna, att de,

som så talade, antingen voro illa

underrättade eller med- flit förhöllo sanningen; ty

för att icke tala om Balak, befriaren, och

Elon, domaren, och Hanna, profetissan, så

hade ju tre om icke fyra af profeterna —

och det dertill profeter af det högsta

anseende, Jona, Elias, Hosea och Nahum —

blifvit födda eller utöfvat en stor del af sin

verksamhet inom Galileens områdeJona var ifrån Gath-hefer (2 Kon. 14: 25), en stad i Sebulons stam (Josua 19: 10. 13); Hosea säges

hafva varit af Isaschars stam och var en det norra rikets profet; Elkosch, Nahums födelseort, var sannolikt

beläget i Galileen (Hieron. till Nahum 1: 1); Elias hade sin hufvudsakliga verksamhet i Galileen; Elisa var

ifrån Abel-melohah i Jordandalen.. Och i

trots af det högdragna förakt, hvarmed den

lilla staden Nazareth betraktades, var den

dock på grund af sitt sunda läge i en

afskild dal, som ändå icke var allt för

aflägsen från stora rikens gränser, midt ibland

en blandad befolkning i hög grad egnad att

blifva den hembygd, der vår frälsare skulle

tillbringa sin barndom, den plats, der han

skulle växa till »i visdom, ålder och nåd för

Gud och menniskor» (Luc. 2: 52. Jfr

Ordspr. 3: 4; Ps. 111: 10; 1 Sam. 2: 26).

*

22. Galileens slätter.

VI.

Jesus i templet.

Om en stor del af vår

frälsares lif hafva vi endast

en högst ringa kännedom.

Men det lilla, vi derom

veta, är dock af en sådan

art, att det hjelper oss att

få en föreställning om det

hela. Vi syfta härvid på den evangeliska

berättelse, som vi med ett uttryck, lånadt

från våra nu varande förhållanden, skulle

kunna kalla framställningen af vår frälsares

konfirmation.

Det tolfte året utgjorde ett betydelsefullt

skede i en judisk gosses utveckling. Det var

den ålder, vid hvilken enligt den judiska

arfsägnen Moses hade lemnat faraos dotters

hus, och Samuel hade hört den gudomliga

rösten, som kallade honom till det profetiska

embetet, och Salomo hade fällt den dom,

som först uppenbarade den visdom, af hvilken

han var i besittning, och Josia först

hade drömt om den stora reform, han skulle

komma att utföra. Vid denna ålder var

ock en hvar gosse, af hvad stånd och vilkor

han än var, i enlighet med seden hos sitt

folk och på grund af rabbinernas befallning

nödsakad att lära sig ett handtverk för att

dermed kunna förvärfva sitt uppehälle. Vid

denna ålder var han så pass fri från den

faderliga myndigheten, att hans föräldrar

icke mer kunde sälja honom såsom slaf.

Vid denna ålder blef han en ben hat-tôra

eller »lagens son». Intill denna tid hade

han blifvit kallad katôn eller »liten»;

hädanefter hette han gadôl eller »uppvuxen» och

blef behandlad mera såsom en man; ifrån

nu begynte han tillika att bära de bekanta

tefillîn eller »fylakterierna»D. ä. ett slags mindre kapslar, innehållande pergamentremsor med bibelspråk (2 Mos. 13: 1—10; 13:

11-16; 5 Mos. 6: 4-9; 11: 13-21). Dessa kapslar voro till antalet två, af hvilka den ena fastbands vid

venstra öfverarmen, den andra på pannan under hårfästet. I var gamla svenska bibelöfversättning kallas de

»tänkeskrifter» (Matth. 23:5). och blef af sin

fader framställd i synagogan på en sabbat,

hvilken just af denna anledning kallades

schabbath tefillîn. Ja än mer, enligt en

rabbinsk traktat skulle en gosse ända till denna

tidpunkt endast ega nefesch eller animaliskt

lif och först derefter begynna få ruach eller

ande, hvilken sedan, om han beflitade sig

om ett dygdigt lif, skulle, då han blef tjugu

år, utveckla sig till nischema eller förnuftig

själ.

Denna tidpunkt alltså — det tolfte året

— bildade en afgörande vändpunkt i en

judisk gosses uppfostran. Enligt Juda ben

Tema, den judiske skriftlärde, skulle en gosse

vid fem års ålder begynna att studera den

heliga skrift (mikra), vid tio års ålder mischua

(samlingen af fädernas stadgar), vid tretton

års ålder talmud (den fastställda utläggningen

af dessa senare); vid aderton år skulle

han gifta sig, vid tjugu förvärfva rikedomar,

vid trettio styrka, vid fyrtio klokhet och så

allt fort. Dock få vi vid denna berättelse

icke förgäta, att hebreerne och de

österländska folken i allmänhet utvecklas med

en brådmognad, som är helt och hållet

främmande för oss, så att gossar vid tolf års

ålder — såsom vi läsa hos Josephus —

både kunde deltaga och verkligen också

deltogo i slagtningar, äfvensom att denna ålder

ännu i dag, och det till stor skada för slägtet,

bland Palestinas och Mindre Asiens judar

anses såsom den passande för ingående af

äktenskap.

Vår frälsares föräldrar hade för sed att

hvarje år vid påskhögtiden besöka

Jerusalem. Visserligen omnämnas icke qvinnorna

i den lag, som föreskref, att männen årligen

skulle infinna sig i den heliga staden vid de

tre stora högtiderna: påsk, pingst och

lövhyddohögtiden; men Maria, fromt iakttagande

en af Hillel anbefalld föreskrift, åtföljde sin

man hvarje år, och vid detta tillfälle togo

de också pilten Jesus med sig, då han nu

var i den ålder, att han enligt lagen var

ansvarig för sig sjelf. Vi kunna lätt

föreställa oss, hvilket mägtigt inflytande på hans

menskliga utveckling detta afbrott i hans

stilla, afskilda lif skulle utöfva, denna blick

in i den stora yttre verlden, denna resa

genom ett land, i hvilket vid hvarje kulle,

hvarje by heliga minnen voro fästa, detta

första besök i hans faders herliga tempel,

som var så nära förbundet med de stora

händelser, dem historien berättar om

konungarne, hans förfäder, och profeterne, hans

föregångare.

Nazareth är beläget på omkring 13 mils

afstånd från Jerusalem, och i trots af den

häftiga och afundsamma fiendtlighet, som

rådde mellan judarne och samariterne, är

det dock sannolikt, att den stora karavanen

af galileiska pilgrimer på sin färd till

Jerusalem till högtiden valde den kortaste och

minst farliga vägen, som gick genom de

områden, hvilka af ålder tillhört stammarne

Efraim och ManasseTvå andra vägar voro öppna för dem. Den ena gick långs sjökusten öfver Karmel och Cesarea till

Joppe och derifrån tvärs öfver slätten till Jerusalem; den andra till Tiberias och vidare på andra sidan Jordan

till Betbabaras vadställen. Men båda dessa vägar voro längre och mera utsatta för anfall af röfvarband,

följaktligen äfven mindre besökta.. Sedan de lemnat

bakom sig den krans af kullar, som omgaf

den lilla staden, gingo de nedåt den trånga,

med blommor kantade gångstigen till den

stora slätten Jezreel. Som påsk infaller i

slutet af mars eller början af april, står

landskapet då i sin allra skönaste och mest

intagande fägring, och de vidsträckta

sädesfälten på ömse sidor om vägen öfver hela

den stora slätten se ut, som vore de,

såsom öfversteprestens klädnad, väfda i blått

och purpur och skarlakan af oräkneliga

blommor. De gingo så öfver den gamla

flodens, floden Kisons, strömfåra, kommo

derefter till Sunem, den på Lilla Hermons

sluttningar belägna orten, som är bekant från

profeten Elisas historia, derefter till det

kungliga Jezreel, om hvars svunna herlighet

nu endast några med skulpturarbeten

försedda sarkofager aflägga vittnesbörd,

derefter till det nakna och dagglösa Gilboa med

dess egendomligt pittoreska läge, derefter till

det sandiga Taanach, som återkallar i

minnet Siseras och Baraks dagar, derefter till

Megiddo, der han, den tolfårige, först torde

hafva blifvit varse de romerska legionernas

hjelmar, svärd och örnar, till dess de

slutligen hunno En-Gannîm, som genom sina

källor och lummiga, täcka trädgårdar,

sådana ännu i dag här finnas, synnerligen väl

egnade sig till rastställe under färden. Här

gjorde de ock efter all sannolikhet halt för

att hvila öfver den första natten. Nästa dag

hade de att bestiga Manasses berg och slå

in på vägen genom de rika fikongårdar och

olivlundar, som fylla dalarne rundt omkring

El-JîbVäl att skilja från det i den heliga skrift omnämda Gibeon.. De lemnade på höger hand de

kullar, hvilka i sin herliga- skönhet bildade

den »stolthets krona», öfver hvilken Samaria

bröstade sig, men hvilken, såsom profeten

förutsade, skulle blifva en »vissnande blomma».

Deras andra lägerplats torde sannolikt hafva

varit i närheten af Jakobs brunn i den sköna

och fruktbara dalen emellan Ebal och

Garizim icke långt från det gamla Sichem. En

tredje dagsresa förde dem förbi Silo och

Sauls Gibea och Bethel till Beeroth; och

från de ljufliga källor, vid hvilka de der

lägrade sig, skulle de efter en kort och

behaglig fortsättning af sin färd få Jerusalems

torn i sigte. Väl öfverskuggades redan nu

den heliga staden af den profana romerska

örnens vingpar; men öfver stadens murar reste

sig likväl i herlig glans det stora templet

med sitt förgyllda tak och sina

marmorkolonnader, och ännu var det samma gamla

Jerusalem, om hvilket konung David sjöng,

och efter hvilket de fångne vid elfverna i

Babylon längtade med sin själs hela

outsägliga trånad, och till hvars åminnelse de sjöngo

sina klagande sånger, i det de sorgsne togo

ned sina harpor från pilträden, i hvilka de

låtit dem hänga. Hvem fattar väl djupet af

den underbara rörelse, med hvilken pilten

Jesus lät blicken hvila på denna

minnesvärda, evigt oförgätliga stad?

23. Floden Kison.

24. »Det nakna och dagglösa Gilboa».

Antalet af dem, som från olika trakter

af österlandet strömmade till samman till

Jerusalem till påskhögtiden, kunde räknas i

tiotusendenJosephus kallar dera »en oräknelig mängd»; och på ett annat ställe omnämner han det

anmärkningsvärda faktum, att Cestius i afsigt att gifva Nero en ungefärlig föreställning om stadens magt låtit genom

de förnämsta presterna räkna antalet af påsklam, som slagtades under festen, hvarvid befans, att de utgjorde

icke mindre än 256,500! Då man nu besinnar, att vanligen mer än tio personer — understundom ända till

tjugu — förenade sig om ett och samma lam, skulle på sådant sätt de i Jerusalem vid högtiden närvarande

hafva uppgått till mer än två och en half million, och dock voro inga främlingar eller levitiskt orene

inberäknade i denna summa. En annan uppgift, enligt hvilken konung Agrippa genom att låta räkna offerlammens

njurar fått ett antal af ända till tolf millioner högtidsfirande, hör till de vanliga rabbinska öfverdriftena.. Der funnos vida flera, än

stadens hus rimligtvis kunde rymma; derföre

— såsom ock nu här sker vid påsktiden —

uppförde stora skaror af pilgrimer åt sig

små sukkôth, d. ä. hyddor gjorda af

videqvistar, mattor och inflätadt löfverk, som

försågo dem med det tak öfver

hufvudet, hvaraf de voro i behof. Högtiden

varade en vecka, och rik var utan all

fråga denna vecka på djupa religiösa

intryck och öfversvinnelig lycka; efter

dess förlopp drog den stora karavanen med

sina åsnor och mulåsnor och hästar och

kameler å stad igen för att begifva sig på

hemvägen. Musik och sång kommo

pilgrimerna att glömma resans besvärligheter.

Ofta gjorde de under sin färd smärre raster

för att förfriska sig med dadlar, meloner eller

gurkor och friskt vatten, som de i läglar och

vattenkrukor upphemtade från hvarje källa

eller bäck, som kom i deras väg. Det var

vanligt, att qvinnorna och de äldre männen

sutto till häst eller på åsnorna, medan deras

söner eller bröder med långa stafvar i sina

händer gingo till fots och drefvo på

lastdragarne. Barnen åter brukade springa och

leka vid sidan om sina föräldrar; men blefvo

de trötta, lyftes de upp på ryggen af en häst

eller mulåsna, till dess de hunnit hvila ut

sig. Deremot finnes intet stöd för det

antagandet, som af någre blifvit gjordt, att

qvinnorna, barnen och männen bildade trenne

särskilda afdelningar af karavanen; så är

åtminstone icke bruket i nyare tider. Men

i hvad fall som helst, huru lätt kunde det

icke gå att i ett sådant haf af menniskor

förlora en liten pilt!Sådant händer ännu i dag icke sällan under de årliga pilgrimsfärderna till Jordans badställen.

25. Ett stycke af Jerusalems murar.

Den apokryfiska legenden berättar, att

under resan från Jerusalem pilten Jesus

lemnade karavanen och återvände till den

heliga staden. Vida enklare är det då, och

långt större sannolikhet har det för sig, att

med evangelisten Lucas antaga, att han,

öfverväldigad af de många nya och gripande

intryck, han här erfor, »blef qvar i

Jerusalem». En dag förgick, innan hans föräldrar

upptäckte sin förlust; det kunde de först

göra när de om aftonen anlände till den

plats, der de skulle öfvernatta, och hela

dagen voro de derföre fria från all ängslan, i

det de antogo, att pilten, som de saknade,

var med någon annan grupp af vänner eller

fränder i den långa karavanen. Men när

aftonen kom och de oaktadt alla sina ifriga

efterforskningar icke funno honom, måste

de slutligen öfvertyga sig om den bittra

sanningen, att han, den de sökte, helt och hållet

saknades bland skaran af återvändande

pilgrimer. Nästa dag fulla af oro och ängslan

— kanske ock förebrående sig sjelfva, att

de icke så, som sig bort, vårdat sig om

honom, som blifvit dem anförtrodd — styrde

de sina steg tillbaka till Jerusalem. Landet

var vid denna tid i ett vildt

upplösningstillstånd. Ethnarken (folkfursten) Archelaus

hade efter tio års regering, utmärkt genom

sina hårda och hänsynslösa åtgärder,

nyligen blifvit afsatt af kejsaren och landsförvist

till Vienna i Gallien. Romarne hade tagit i

besittning den provins, öfver hvilken han

hade herskat, och införandet af deras

beskattningssystem under Coponius, den förste

prokuratorn (»landshöfdingen»), hade

uppväckt en storm af ovilja i hela landet, der

nu tvenne män, Judas af Gamala och

fariseen Sadok, med ett stort tillopp af

anhängare svängde upprorsfacklanDetta uppror uppblossade år 6 e. Kr., alltså endast två år före den tilldragelse, vi här skildra.. Under

sådana osäkra tider, då landets politiska

ställning var så äfventyrlig, var det icke blott

med fara förenadt för deras egen resa att

lemna det skydd, som den stora karavanen

erbjöd, utan deras fruktan var ock helt

naturligt så mycket större, att i detta

ögonblick, då så många fiendtliga nationaliteter

voro samlade omkring Jerusalems murar,

något ondt kunde hafva träffat deras son.

I den dagen, full af bäfvande oro, gick väl

ett svärd genom Jesu moders själ!

Nära tre dagar sökte de honom

förgäfves, till dess de slutligen funno honom på

det ställe, der de besynnerligt nog sist

tyckas hafva sökt honom, nämligen i templet

»sittande midt ibland lärarne, hörande dem

och frågande dem; och alle, de honom hörde,

förundrade sig öfver hans förstånd och svar».

Detta sista uttryck, likasom hela

sammanhanget af texten och hvad vi för öfrigt veta

om Jesu karakter, visar oss, att Jesus var

der för att fråga och inhemta kunskap och

icke — såsom det arabiska evangeliet om

Kristi barndom framställer saken — för att

anställa någon slags examen med lärarne

»hvar och en i sin tur», icke för att

redogöra för himlakropparnes antal och deras

väsen och förrättningar, ännu mindre för att

utveckla några storartade teorier i »fysik

och metafysik, hyperfysik och hypofysik».

Allt detta är blott påfunnet af sådane, som

föredragit sina egna fantasier framför den

enkla sanningen, enligt hvilken evangelisten

låter oss se Jesus likasom andra barn, i

samma mån han blef större, äfven tilltaga

i kunskap, alldeles i öfverensstämmelse med

lagarne för en naturlig mensklig utveckling.

Han var der, såsom Lucas berättar oss, i

all ödmjukhet och uppfylld af den vördnad,

som höfves den unge gent emot dem, som

äro äldre än han; han var der såsom en

ifrig och begåfvad lärjunge, hvars entusiasm

uppväckte hans lärares beundran, och hvars

uppförande vann deras aktning och kärlek.

Hvarje anstrykning af inbilskhet och

framfusighet var fjerran från honom, som ända

från sin spädaste barndom och sedan allt

fort var mild och ödmjuk af hjertat. Bland

de då närvarande var må hända den gamle,

väl nära hundraårige Hillel, en af stiftarne

af den s. k. masoran (en samling af kritiska

anmärkningar till den hebreiska bibeln) och

af judarne vördad nästan såsom en andre

Moses; vidare hans son Rabban Simeon, som

tänkte så högt om tystnaden; och hans

sonson, den finbildade och liberale Gamaliel;

och Schammai, Hillels store medtäflare,

hvilken såsom lärare räknade ett mycket större

antal lärjungar än denne; och Hanan eller

Hannas, Seths son, Kristi tillkommande

domare; och Boethus, Herodes" svärfar; och

Baba Ben Buta, hvars ögon Herodes låtit

utsticka; och Nechanja Ben Hiskana, som

var så berömd för sina segrande böner; och

Jochanan Ben Zakkai, som förutsade templets

förstöring; och den rike Josef af Arimathia;

och den försagde men allvarlige Nikodemus;

och den ungdomlige Jonathan Ben Uzziel,

som sedermera författade den ryktbara

kaldeiska parafrasen eller omskrifvande

öfversättningen af gamla testamentets profeter, och

som åtnjöt ett oerhördt anseende hos sina

samtida. Men ehuru ingen af alla dessa,

som då efter all sannolikhet omgåfvo honom,

torde hafva förstått, hvem det var, de hade

inför sig, och ehuru ingen af dem heller, så

vidt vi veta, i framtiden kom att tro på

honom, men deremot mer än en att göra

honom motstånd, så fans väl nu ingen af

dem alla, som icke var uppfylld af förvåning

och beundran öfver en så ovanlig pilt, som

i så tidiga år och utan att hafva blifvit lärd

i rabbinernas skolor visade en så förunderlig

visdom och en så djup kunskap i gudomliga

ting.

Här således — kanske i den ryktbara

lischkath haggazzith eller

»qvaderstenshallen»Lischkath haggazzith var en af huggen qvadersten uppförd basilika (byggd år 110 f. Er. af Simon Ben

Schetach), der det höga rådet brukade träda till samman, innan de härför utvalde chanujôth. Till nämda

basilika hade man tillträde både från presternas förgård och från hedningarnes., kanske i chanujôth eller

»saluhallarne» eller möjligen i någon af dessa

andra rymliga salar, som voro afsedda för

undervisningen och som stodo i förbindelse

med hedningarnes förgård — funno Josef

och Maria honom, efter hvilken de sökte,

sittande på det mångfärgade mosaikgolfvet

vid lärarenas fötter. Uppfyllda som de voro

af en nästan till tillbedjan gränsande

vördnad för sina prester och religionslärare —

något som var ett utmärkande drag för den

tidens fromme och enfaldige galileer — blefvo

Jesu föräldrar slagna med icke liten

häpnad, när de sågo honom lugn och utan

fruktan i en sådan vördnadsbjudande och

lysande samling af män. De borde visserligen

hafva vetat, att han var lärdare än sina

lärare och oändligt mycket större än de;

men hittills hade de i honom endast sett det

milda, tysta och lydiga barnet, och den

oupphörliga befattningen med det dagliga lifvets

mångahanda bestyr hade må hända hos dem

utplånat känslan af hvad de erfarit vid hans

födelse. Maria är det ock nu, icke Josef,

som ensam vågar rigta till honom några

mildt förebrående ord. »Mitt barn, hvi gjorde

du oss detta? Se, din fader och jag hafva

sökt efter dig sörjande» (Luc. 2: 48). Och

derefter följer hans svar, ett svar så rörande

i sin oskuldsfulla enkelhet, så oförlikneligt

skönt genom den djupa samvetsgrannhet, det

förråder, så oändligt betydelsefullt, såsom

utgörande de första ord, som blifvit åt oss

bevarade af vår frälsares mun.

26. En olivlund

Så säger han: »Hvi sökten I mig? Vissten

I icke, att i det min fader tillhörer, måste

jag vara?»

Detta svar, så gudomligt naturligt, så

ädelt och högsinnadt som det är, innebär i

sig sjelft det tillförlitliga beviset för sin

äkthet. De olika tankar det innehåller, den

halft förtrytsamma förvåning det uttrycker

deröfver, att de så litet förstodo honom, den

förening af värdighet och ödmjukhet det låter

framträda, utesluter det ena med det andra

— så synes oss — hvarje möjlighet, att här

något skulle vara uppdiktadt. Det

öfverensstämmer ock på det närmaste med andra

yttranden af honom, såsom när han sade

till frestaren: »Menniskan lefver icke allenast

af bröd utan af hvart och ett ord, som går

af Guds mun», eller när han med lugnt

allvar betygade för sina lärjungar vid

brunnen i Samarien: »Min mat är det, att jag

gör hans verk, som mig hafver sändt, och

fullbordar hans verk.» Maria hade sagt

till honom »din fader» (om Josef), men i

sitt svar erkänner Jesus ingen annan för sin

fader än honom, som är hans fader i

himmelen. I det han säger: »Vissten I icke»,

påminner han dem med mildhet derom, att

detta var något, som de kunnat och bort

veta; och i uttrycket »jag måste» angifver

han den sjelfförsakelsens väg, hvilken han

hade att vandra hela sitt lif igenom ända

till döden på korset.

»Och de förstodo icke det ord, han talade

till dem.» Icke heller de — hvarken den

gamle mannen, som hade tagit vård om hans

barndom, eller modren, som blifvit

bevärdigad att föda honom — icke heller de

förstodo den djupare betydelsen af sonens enkla

ord. Förunderliga mottagande, som detta

Jesu första uttalande sålunda rönte, och det

ehuru det var rigtadt till dem, som stodo

honom närmast och voro honom dyrbarast

på jorden! Det var likasom en sällsam och

ödesdiger profetia om hela hans lif. »I

verlden var han, och genom honom är verlden

gjord, och verlden kände honom icke. Han

kom till sitt eget, och hans egne anammade

honom icke» (Joh. 1: 10. 11).

Och likväl, ehuru han visste med sig,

att han var Guds son, ehuru en stråle af

hans förborgade herlighet hade på ett

omisskänneligt sätt skymtat fram, följde han i all

stillhet och ödmjukhet sina föräldrar till

deras hembygd igen. »Han for ned med dem

och kom till Nazareth och var dem

underdånig.»

27. Mynt slagna af Arehelaus.

*

28. Nazareths kullar.

VII.

Hemmet i Nazareth.

Om vi från de tolf första åren

af vår frälsares lif endast

ega upptecknad en enda

tilldragelse, så inskränker

sig hvad vi veta om de

aderton derpå följande åren

till ett enda uttryck.

I fråga varande uttryck förekommer Marci

6: 3 och lyder så: »Är icke denne

timmermannen?»

Vi må väl vara tacksamme för, att detta

ord icke blifvit utplånadt ut vår bibel, ty

det har en djup betydelse och har utöfvat

en välsignelserik och förädlande inverkan på

menniskoslägtet. Det har gifvit tröst och

styrka åt de fattige och helgat deras stånd;

det har uppmuntrat till pligttroget arbete;

det har höjt hela vår uppfattning af

menniskans betydelse genom att visa, att hon

såsom menniska, oberoende af alla yttre

förhållanden, eger ett oändligt värde i Guds

ögon.

1. Det kungör oss bland annat, att vår

frälsare icke allenast under de trenne sista

åren, då han uppträdde såsom lärare, utan

hela sitt lif igenom var fattig. I de större

städerna voro visserligen timmermännen

greker och skicklige handtverkare, hvarföre de

ock här kunde ega en tämligen riklig

bergning, men i de mindre provinsstäderna, der

de väl hvarken voro synnerligen skickligeEnligt traditionen skall icke heller Josef hafva varit synnerligt förfaren i sitt yrke.

ej heller åtnjöto särdeles stort anseende,

torde deras yttre vilkor varit allt annat än

lysande. Det har i alla tider funnits ett

öfverdrifvet begär efter rikedom, en

öfverdrifven beundran för dem, som ega den, och

en öfverdrifven tro på dess förmåga att skapa

och föröka lifvets lycka; från denna

villfarelse har oändligt mycket ondt härflutit,

som förödt menniskornas lif, såsom tärande

omsorger, afundsamhet och låghet af alla

slag. Derföre valde Jesus frivilligt de

fattiges låga stånd, dock — väl till märkandes

— icke en förnedrande, allt uppslukande, i

trasor klädd fattigdom, som lyckligtvis är

sällsynt och så godt som aldrig tvingar sig

på någon, utan den hederliga fattigdom, som

är så mångas lott här i verlden, och som,

ehuru den gör försakelser och umbäranden

af mångahanda slag nödvändiga, dock aldrig

låter oss behöfva sakna vårt torftiga

uppehälle. Den idumeiska dynasti, som hade

inkräktat Davids tron, kunde för sin del lägga

i dagen en förderfvad hellenisms lysande

laster och utveckla det glittrande prålet af

en i nedgång stadd civilisation; men han,

som kom att vara allas vän och frälsare på

samma gång som allas konung, han upptog

och gaf sin stadfästelse åt sitt folks bättre,

renare och enklare traditioner och seder,

han valde den lefnadsställning, i hvilken den

ojemförligt större delen af menskligheten

alltid har och alltid skall lefva.

2. I menniskans naturliga, oupplysta sinne

har der alltid funnits en viss kärlek till

sysslolöshet, en benägenhet att anse den såsom en

högborenhetens företrädesrätt, ett begär att

låta arbetet endast vara en de ringes och

läges sak för att sedan stämpla det såsom

något underordnadt och föraktligt. Men vår

frälsare har velat visa oss, att arbetet är

någonting ädelt och godt, att det är lifvets

salt, att det är manhaftighetens gördel, att

det är välgörande för både kropp och själ.

Derföre arbetade Kristus, verkande med sina

egna händer, i det han förfärdigade plogar

och ok åt dem, som voro i behof af sådana.

Just det, som väckte försmädelsens åtlöje

hos en Celsius, eller att han, som kom att

frälsa verlden, skulle vara en timmerman,

har varit verlden till outsäglig välsignelse;

ty huru älskligt, huru väl passande var icke

ett sådant exempel af ödmjukhet hos honom,

som var kommen att omskapa

samhällsförhållandena och göra alla ting nya.

3. Och än mer, af denna långa tystnad,

af denna stilla tillbakadragenhet, af detta

enformiga och på yttre händelser så fattiga

lif skulle vi lära oss att se bort från allt

yttre, af hvad slag och namn det vara månde,

då det gäller att bedöma en menniskas

egentliga ställning till Herren Gud. Verlden för

sin del fäster knappast afseende vid något

annat lif än det, som förts af dess hjeltar

och välgörare, dess store lärde eller lysande

härförare. Men sådane kunna dock aldrig

utgöra annat än ett ringa fåtal bland

menniskorna. Deremot måste de fleste ibland

oss likna sitt lif vid en af dessa oräkneliga

regndroppar, som falla på heden, i öknen,

eller på berget, eller vid en af dessa

oräkneliga snöflingor, som smälta i hafvet De dö,

och knappast hafva de dött, förrän de äro

förgätna; några få år förgå, och namnen

börja utplånas på deras grafstenar, och om

ock bokstäfverna ännu äro läsliga, skola dessa

dock icke sällan hafva svårt att återkalla de

döde i deras minne, som stå på deras

grafvar. Äfven ganska vanliga och medelmåttiga

menniskor äro benägna att tro sig sjelfva

hafva icke litet att betyda eller vara rent af

oumbärliga, ändock icke ens den störste man

kan anses så nödvändig, att icke verlden

skulle gå sin jemna gång äfven honom

förutan; ja, efter en ganska kort tid är ju det

enda, som återstår äfven af den störste, rätt

och slätt en grönskande kulle på hans graf.

4. Jemförelsevis obetydlig är och måste

den lott vara, som är bestämd för de allra

flesta ibland oss, och mången skulle deraf

kunna frestas att tänka, att då han i sjelfva

verket så litet betyder och så föga förmår

uträtta, han intet bättre skulle kunna göra

än äta och dricka för att sedan dö. Men

Kristus kom för att öfvertyga oss, att hvad

som, jemfördt med annat, kan förefalla

obetydligt nog, dock i sig sjelft kan ega en

oändligt stor betydelse. Han kom för att lära

oss, att en rastlös verksamhet, utmärkta

förtjenster och lysande framgångar ingalunda

utgöra de väsentliga grunddragen af ett sant

och ädelt lif, och att tusentals af dem, som

äro Guds älsklingar, finnas bland de

obetydliga och ringa, om hvilkas bana verlden

är okunnig.

29. Nazareth från sydvest.

Att en inre samling under yttre

tillbakadragenhet från verlden är ett

oeftergifligt vilkor för den, som vill bringa

gudslifvet till utveckling inom sig, det är den

trösterika, uppmuntrande och förädlande

lärdom, vi hemta af dessa vår frälsares i

tystnad insvepta år. Den lugnaste och mest

obemärkta lott är ofta den lyckligaste, och

vi kunna med säkerhet antaga, att de år,

dem vår frälsare tillbragte i timmermannens

hem och verkstad i Nazareth, voro de

lyckligaste af hans lif. Ofta äfven under hans

sista år höra vi visserligen ord af hans mun,

som vittna derom, huru han fröjdade sig

i anden, huru han egde en öfverflödande

glädje. Men huru mycket större måste dock

icke hans glädje hafva varit under hans

tidigare år, innan ännu hans fridfulla själ

hunnit blifva upprörd af rättfärdighetens vredes

stormar, innan ännu hans hjerta upptändts

af nitälskans eld emot all menniskornas

ondska och skrymteri! Och då det är visst,

att en sann lycka endast kan njutas af ett

oskyldigt sinne, huru stor måste icke den

lycka hafva varit, hvilken njöts af detta barn,

som var utan synd! »Ungdomen», säger den

poetiske predikaren, »dansar lätt och glad

såsom en bubbla och skiner såsom en

dufvas hals; den är lik regnbågen, som icke

eger någon verklighet, och hvars färger

endast äro ett flygtigt skimmel?.» Och om denna

beskrifning äfven passar in på en yrande

och obetänksam ungdom, i huru mycket

djupare mening skall den då icke kunna

användas om honom, den oskyldige, som af ingen

synd visste! I otaliga fall — och detta icke

minst i fråga om dem, som blifvit kallade

till något stort i Guds rike — har en

stormig och bekymmerfull mannaålder föregåtts

af en lycklig och glad ungdomsvår.

5. Men om än dessa år till större delen

upptogos af kroppsligt arbete, så

försummades dock icke för den skull förståndets

utbildning. Väl kunna vi icke fästa något

afseende vid de apokryfiska evangeliernas

otympliga berättelser, men möjligt är dock i alla

händelser, att de unga nazareerne åtnjöto

undervisning i religionsläran med flera

vigtigare ämnen af soferîm eller andra

synagogans tjenare; och i sådant fall har kanske

ock vår frälsare, som i allting velat vara oss

lik, i likhet med andra barn inhemtat af

lärare de första grunderna af mensklig

kunskap. Dock är må hända mera troligt, att

Jesus erhöll sin första undervisning hemma

hos sin fader i enlighet med lagens

föreskrifter (5 Mos. 11: 19). I hvad fall som

helst torde han ofta vid de dagliga bönerna

i synagogan hafva fått höra, hvad de äldste

der på platsen hade att meddela beträffande

lagen och profeterna. Att han aldrig varit

i Jerusalem för att blifva undervisad i

rabbinernas skolor, framgår med bestämdhet af

de hånfulla frågor, som ställdes till honom

af hans afundsamme fiender: »Hvarifrån

hafver denne detta?» (Marc. 6: 2), »Huru kan

denne förstå skrifterna, efter han är icke

lärd?» (Joh. 7:15). Dessa frågor lägga

tydligen i dagen det högdragna förakt,

rabbinerna hyste för denne am-haaretz eller olärde

lekman. Det var icke heller så lätt för en

nation, som blifvit uppfostrad till ett

noggrant iakttagande af den fäderneärfda lagens

alla yttre hud och stadgar, att kunna

uppfatta och värdera den gudomliga

originaliteten i den visdom, som allena läres af Gud.

Hade Jesus tillegnat sig rabbinernas

älsklingsteorier, skulle han derigenom blifvit blott

mindre, icke mera, rustad att kullslå deras

trångbröstade lärdom.

6. Detta Jesu fienders vittnesbörd förser

oss med ett öfvertygande och dyrbart bevis

derför, att hans lärdom icke, såsom några

vilja låta förstå, var blott och bart ett lånadt

urval från den tidens olika sekter och lärare.

Det är alldeles visst, att han aldrig varit en

lärjunge till desse skriftlärde, som gjorde till

sin hufvuduppgift att undervisa folket i

fädernas stadgar. Väl funnos vid denna tid i de

större städerna skolor — de hade blifvit

grundade åttio år förut af en viss Simon

Ben Schetach — men Nazareth i Galileen

var säkerligen för ringa och för föraktadt

för att hafva någon. Och från hvem eller

hvilka kunde väl Jesus hafva lärt den

visdom, han förkunnade? — Månne från

österländske gymnosofister eller grekiske filosofer?

Ingen i våra dagar vågar ens framkomma

med ett så orimligt påstående. — Månne

från fariseerna? Men grundvalen för hela

deras lärosystem, sjelfva deras

religionsbegrepp, bildade den fullständigaste motsats

mot det evangelium, Kristus förkunnade. —

Eller månne från sadduceerna? Men deras

epikureiska sorglöshet, deras »fyndiga»

politik, deras grunda rationalism, deras

verldsmannatröghet i fråga om andliga ting, var

lika mycket, ja, än mer motbjudande för den

sanna kristendomen än till och med för den

rättrogna judendomen. — Eller månne från

esseerna? De utgjorde ett strängt asketiskt

och från den öfriga verlden afsöndradt

samfund, med hvars nedsättande af äktenskapet

och overksamma lif evangelierna icke hysa

några sympatier, och på hvilket vår frälsare

i sina tal heller aldrig häntydde, om icke

på de ställen, der han tadlar, att någre

afhålla sig från att smörja sina ansigten,

när de fasta, eller att somlige sätta sitt ljus

under en skäppa. — Eller månne från Philo

och de alexandrinske judarne? Philo var

visserligen en god man och stor tänkare och

en samtida med KristusPhilo föddes sannolikt år 20 f. Kr. och dog omkring år 50 e. Kr. Man har sig bekant om honom, att

han en gång besökte Jerusalem, hvarföre det är möjligt, att han kan hafva sett Jesus., men äfven om

hans namn varit kändt — hvilket är i hög

grad tvifvelaktigt — i en så aflägsen

landsbygd som Galileen, skulle det vara hardt

när omöjligt att bland verldens alla

filosofiska system finna något, som med Jesu lära

mindre öfverensstämde än den mystiska

teosofi, det allegoriserande öfverdåd, som

utmärker i fråga varande alexandrinske vises

skrifter. — Eller månne slutligen från Hillel

och Schammai? Man skulle kanske kunna

vara benägen att sluta dertill af den

omständigheten, att på ett par ställen i

evangelierna tämligen klara häntydningar göras

på tvistefrågor, som afhandlades i desses

skolor, eller på grundsatser, som af dem

förfäktades. Men förgätas må icke, dels att de

bästa af dessa grundsatser tillhörde sådana

allmänna sanningar, om hvilka Guds ande i

alla tider undervisat menniskorna, dels att,

så vidt vi rätt känna Hillel och Schammai,

de i allt väsentligt stodo på fariseisk

ståndpunkt, yrkande i likhet med desse på den

levitiska ceremoniallagens stränga efterlefnad

och derigenom bevisande sig vara en helt

annan andas barn, än Jesus var. Den skola,

i hvilken vår frälsare blef undervisad, var

icke någon af de skriftlärdes skolor utan

en skola, der han lärde sig helig lydnad,

stilla förnöjsamhet, obefläckad renhet och

lust till oförtrutet arbete. Den visdom, han

inhemtade, var icke rabbinismens, som är

rik på barnsliga fantasier men fattig på

stora, fruktbärande tankar, utan Guds egen,

som fans utom honom i bibeln, i naturen

och i lifvet, och som fans inom honom,

skrifven på hjertats taflor af kött.

Den uppfostran, som kom en judisk gosse

af de fattigare samhällsklasserna till del, var

hufvudsakligen inskränkt till studiet af den

heliga skrift och inhemtandet af sedelärans

föreskrifterI Jesus Syrachs bok (38: 24 ff.) framställes den slående kontrasten mellan de fattiges begränsade studier

och de rikes många tillfällen att förvärfva kunskaper. »Vishet och lärdom vinnes blott genom passande

sysselsättning, och lärd kan endast den blifva, som är fri från alla yttre bestyr. Huru skulle den kunna blifva

lärd, som är herre till plogen eller stoltserar med oxpiken, som kör oxar och sysselsätter sig med deras

arbeten, och som talar blott om kalfvar? Han har att tänka på, huru han skall lägga fårorna; och måste

vaka både bittida och sent för att gifva qvigorna foder. Så ock alle timmerman och byggmästare, som arbeta

dag och natt..... Alle desse sätta sin lit till sina händer..... Men i folkförsamlingen öfverraska de oss ej;

på domarsätet få de ej plats..... Och med tänkespråk beträder man dem icke..... utan de begära blott

att få sköta sitt yrke.», och hans föräldrar voro enligt

regeln hans enda lärare. Vi kunna svårligen

betvifla, att barnet Jesus af Josef och Maria

fick lära sig att läsa »schema» (5 Mos. 6: 4)

och »hallel» (Ps. 114-118) och de

lättfattligare delarne af dessa heliga böcker,

öfver hvilka hans gudomliga visdom sedan

skulle sprida ett så klart och herligt ljus.

Men Jesu kunskap omfattade tydligen

mera än detta.

Skrifkonsten var ingalunda allmän den

tiden i österlandet, likasom den icke heller

ännu här är det, men af den häntydning på de

hebreiska bokstäfvernas form, som förekommer

hos evangelisten Mattheus (5: 18), äfvensom

af den omständigheten, att det berättas

om vår frälsare, att han böjde sig ned och

skref med sitt finger på jorden (Joh. 8: 6),

kunna vi förstå, att han kunde skrifva. —

Att hans kunskap i de heliga skrifterna var

djup och omfattande, att han i sjelfva verket

måste hafva kunnat dem nästan utantill,

framgår icke allenast af de ställen, der han

direkt anför dem, utan äfven af hans talrika

hänsyftningar till lagen och hagiograferna

så väl som till Jesaja, Jeremia, Daniel, Joel,

Hosea, Micha, Sacharja, Malachi och framför

allt till Psaltaren. Det är dessutom troligt, om

än icke alldeles säkert, att han äfven varit

bekant med de okanoniska judiska böckernaJfr Matth. 11: 28 ff: med Jesus Syrach 51: 31 ff. och Luc. 14: 28 med 2 Makk. 2: 29. 30. Hvarje

bergad familj egde åtminstone någon del af de heliga böckerna..

30. Tidig grekisk skrift (1 Mos. 14: 17 ff.) från ett gammalt manuskript, som anses hafva tillhört Origenes.

Denna djupa och ständigt till hands varande

kunskap i de heliga skrifterna gaf så

mycket mera eftertryck åt hans så ofta

upprepade, halft förebrående fråga: »Hafven I

icke läst?» — Det språk, vår frälsare

vanligen talade, var arameiskan, ty hebreiskan

var vid denna tid ett fullkomligt dödt språk,

som endast de mera bildade klasserna

förstodo, och hvars inhemtande kräfde mycken

tid och möda; likväl är det tydligt, att

Jesus var bekant med det, ty några af hans

citatMarc. 12: 29. 30. Luc. 22: 37. Matth. 27: 46. ur gamla testamentets böcker

hänvisa direkt till det hebreiska originalet.

Äfven måste han hafva kunnat grekiska, ty

detta språk talades allmänt i städer så nära

hans hembygd som Sepphoris, Cesarea och

Tiberias. Grekiskan var ju i sjelfva verket det

språk, medelst hvilket man vid denna tid

kunde göra sig förstådd öfver allt i den

gamla verlden, och utan att vara mägtig

detta språk skulle Jesus icke hafva kunnat

meddela sig med de många främlingar, med

hvilka han enligt den evangeliska berättelsen

trädde i beröring; vi påminna om

höfvitsmannen, hvars tjenare han botade (Matth.

8: 5—9), om Pilatus (Matth. 27: 11) samt

om de greker, som under den sista veckan

af hans lefnad önskade träffa samman med

honom (Joh. 12: 20. 21). Några af hans

citat äro — för så vidt vi få anse, att

evangelisterna troget återgifvit sjelfva den

ordalydelse, de egde, då de uttalades af Jesu

munHvilket vi visserligen icke kunna antaga på alla ställen. Ty ehuru evangelisterne varit ledde af Guds

anda att kungöra oss allt det, som är oss väsentligt att veta för vissheten om vår frälsning i Kristus, så

visa dock de här och der förekommande afvikelserna i deras olika framställningar, att den ingifvelse, som

kom dem till del, icke sträckt sig till sjelfva uttryckssätten, något som ock hade varit lika öfvernaturligt

som obehöfligt. — tagna direkt från den grekiska

öfversättningen af gamla testamentet, den

så kallade septuaginta, äfven der denna

afviker från den hebreiska grundtexten (jfr

Matth. 4: 7; 13: 14. 15).

31. Källa i Palestina.

Huru vida han

deremot var bekant med latinet, är mera

tvifvelaktigt, ehuru icke alldeles omöjligt.

Romarne måste vid denna tid hafva varit

ganska talrika i Judeen, och inskrifterna på

de gängse mynten (jfr Matth. 22: 19 ff.)

voro på latin. Men hans kunskap i dessa

språk må hafva varit hvilken som helst, klart

är, att de dock icke kunna hafva utöfvat

något synnerligt, om ens öfver hufvud något

inflytande på hans menskliga utveckling,

likasom der icke heller finnes i hans lära det

ringaste, som påminner om grekisk eller romersk

filosofi eller literatur. Och att Jesus

vanligen talade och lärde på det arameiska språk,

som var hans modersmål, kan man med

tämligen stor sannolikhet bland annat sluta deraf,

att der i evangelium möta oss häntydningar

på en och annan ordlek, som gått förlorad

för den grekiska texten, men som, uttryckt

på det arameiska grundspråket, torde

förlänat större eftertryck och skönhet åt några

af vår frälsares yttranden.

32. Utsigt öfver Nazareth.

7. Men hvad än pilten Jesus må hafva lärt

i sin moders hus eller i skolan, det veta vi

dock, att sin bästa lärdom hade han af den

omedelbara insigt, han egde i sin himmelske

faders vilja. Den Guds röst, som talade med

vår stamfader under paradisets palmer, när

aftonen svalkades, talade — endast mycket

tydligare — med honom, den andre Adam,

i djupet af hans innersta. Han förnam denna

röst i naturen, i lifvets skickelser, i

ensamhetens stilla begrundan. Hela hans lif hvälfde

sig likasom omkring denna enda tanke, som

heter: Gud. Det ordet fann han skrifvet i

sitt eget innersta, i sitt lifs hvardagligaste

erfarenheter, i solens strålar och i

stjernornas glans, ja, öfver allt läste han detta

samma sin faders namn. Den lugna afskilda

dalen med sina gröna fält och storartade

omgifningar egnade sig i hög grad för

befordrandet af ett andligt umgänge med Gud,

och vi veta, huru vår frälsare från snart

sagdt allt, hvad der var att se, från snart

sagdt hvarje der timad händelse — från de

oskyldiga barnens lekarMatth. 11: 16 ff., från köpandet och

säljandet på dess lilla torg, från dess friska

källors ständigt flödande vatten, från dess

på bergen växande liljors skönhet, från dess

nakna korpungars hesa skriande i deras

blåsiga näste — hemtade ämnen för sina

lärorika liknelser och tal

Icke få vi heller förgäta, att det var under

dessa år, om hvilka ingenting är oss

berättadt, som vår frälsare fullbordade en icke

ringa del af sitt verk på jorden. Han icke

blott »band sitt svärd vid sidan», han svängde

det ock i en allvarlig strid. Denna tysta strid,

der man icke hör något vapengny, men der

fienderna icke äro mindre fruktansvärde

derföre, att de äro osynlige, den förde han

under alla dessa år, dem han tillbragte i

lydnad och obrottslig trohet emot sin

himmelske fader. Under dessa år begynte han

att verka, långt innan han begynte att lära

(Apostlag. 1: 1). Hans syndfria

barndoms, ungdoms och mannaålders dagar förflöto

under ödmjukhet, arbete, tillbakadragenhet,

undergifvenhet, förnöjsamhet och bön; han

ville härigenom för alla tider gifva oss

menniskor ett föredöme, på hvilket vi hafva att

rigta våra blickar. Vi kunna väl icke

efterlikna honom i hans lärareverksamhet, icke

heller få vi väl göra erfarenheter ens i

aflägsnaste mån liknande dem, han gjorde

under de trenne sista ödesdigra åren af sitt

lif. Men de allra flesta ibland oss äro genom

Guds skickelse satta i en obemärkt

lefnadsställning, som mycket nära liknar dessa trettio

årens, som föregingo vår frälsares

offentliga framträdande, och det är under sådana

förhållanden vi hafva att se på och lära af

hans exempel. »Man gifve här akt uppå»,

säger den helige Bonaventura, »att det, att

han icke gör något underbart, är i sig sjelft

ett slags under. Ty hela hans lif är ett

mysterium; och likasom der låg en magt i

hans handlingar, så låg der ock en magt i

hans tystnad, i hans overksamhet och i hans

tillbakadragenhet. Denne höge mästare, som

var kommen att lära oss alla dygder och

visa oss den väg, vi hafva att gå genom lifvet,

helgade sig sjelf för oss ända från sin

tidigaste barndom genom utöfvandet af dessa

samma dygder, ehuru på ett underbart,

ofattligt och ända dittills oerhördt sätt.»

Hans blotta närvaro måste hafva gjort

hans barndomshem lyckligt. Den tid, då för

hans skull svärden skulle blixtra och

striderna uppblossa, då han för många i Israel

skulle blifva till fall och upprättelse, då

många menniskors hjertans tankar skulle

varda uppenbarade, och då himmelriket skulle

lida våld, och de väldige rifva det till sig,

den tiden var ännu icke kommen. Det är

ju i allmänhet så i hvarje familj, att om der

blott finnes en enda kärleksfull och älsklig

natur, är denna tillräcklig för att sprida

omkring sig öfver hela sitt hem ett obeskrifligt

lugn; dess inflytande är likt solens, som lyser

och värmer, är likt daggens, som stilla och

omärkligt sänker sig befruktande ned öfver

den grönskande marken. Ingenting finnes,

som icke måste böja sig för dess allt

öfvervinnande kraft. Jesu hem var för öfrigt intet

vanligt hem. Det måste hafva företett

bilden af en sann fromhet, en englalik renhet

och en nästan fullkomlig frid. Den kristna

kyrkans gamla legender berätta oss, att natt

och dag, vare sig Jesus var uppe eller sof,

en ljus sky omskyggde honom. Och så var

det ock. Men ljuset var icke en synlig

»schechîna», en yttre uppenbarelse af Guds

majestät; det var helighetens inre glans, det

var Guds frid.

8. Vi läsa hos evangelisten Marcus, huru

vid ett tillfälle många af judarne, som

förundrade sig öfver Jesu visdom, bland annat

utbrusto: Ȁr icke denne timmermannen,

Marias son, broder till Jakob och Joses och

Judas och Simon, och äro icke hans systrar

här när oss?» (Marc. 6: 3). Äfven på andra

ställen i nya testamentet talas om »Herrens

bröder». Man har nu länge tvistat derom, huru

vida vi under detta uttryck skulle hafva att

förstå verkliga bröder eller blott halfbroder

— Josefs söner i ett föregående gifte —

eller till och med kusiner — söner till en

viss Maria, Jesu moders syster, och den

Kleofas eller Alfeus, hvilken är bekant såsom

fader till apostelen Jakob den yngre. Men

huru vidlyftiga undersökningar än härom

blifvit förda, kunna de dock icke anses hafva

ledt till något bestämdt resultat. Emellertid

synes enklast och bäst att uppfatta

uttrycket efter ordalydelsen och här tänka på

verkliga bröder, Josefs och Marias barn.

Enligt denna åsigt skulle Jesus vara äldst

bland sina - syskon, hvarföre han ock efter

Josefs död, hvilken — om vi få tro

traditionen — skulle hafva inträffat, då Jesus

var nitton år, blef hufvud- och styresman

för den faderlösa familjen. I hvad fall som

helst stod vår frälsare således under sin

uppväxttid icke allena utan var omgifven af

jemnåriga fränder eller bröder, med hvilka

han, när han ville, kunde meddela sig. De

voro efter alla tecken, att döma allvarlige

män med ett enkelt och strängt, nästan

asketiskt lefnadssätt, fulle af nitälskan för Israels

väl och brinnande af längtan efter det

messianska hoppets uppfyllelse. Men det var

icke bland dem, som Jesus, medan han

vandrade på jorden, vann sina trognaste

efterföljare, sina mest älskade lärjungar. De

hade för mycket uti sig af det judiska

lynnets egensinnighet och hårdhet för att en

lång tid bortåt kunna annat än misskänna

honom, som med mildhet och saktmod och

lydnad intill döden ville grundlägga sitt

gudsrike på jorden. Petrus, den alltid

hängifne och ädle om än lidelsefulle och med

stor svaghet behäftade, Jakob, Zebedei son,

den lugne och vaksamme, tystlåtne och sanne,

och framför allt Johannes, hvars häftighet låg

innesluten i en själ, full af himmelsk mildhet,

desse tre voro Jesu hjerta långt kärare än hans

bröder eller fränder efter köttet. En hård,

angripande sedlighet går alldeles icke upp

emot en hängifven och tillbedjande kärlek.

9. Huru vida dessa små skyar af

missförstånd i någon mån kommit att fördunkla

Kristi barndoms klara himmel, kunna vi icke

säga. Det är möjligt, att desse bröder

arbetat med Herren i samma ringa verkstad

och bott med honom under samma låga tak.

Men om ock så varit fallet, kunna vi dock

vara förvissade, att han ofta varit allena.

Ensamheten torde för honom i högre mening

än för någon annan menniska hafva varit

så att säga »Guds mottagningsrum». Utan

tvifvel sökte han denna ensamhet på bergen,

eller på fälten under fikon- och olivträden;

han sökte den under middagens hetta och

nattens stillhet. Ingen själ kan bevara det

finaste och ädlaste af sitt väsen utan stilla

betraktelse och tyst bön, och ju större och

rikare begåfvad en själ är, desto större är

ock hos henne detta behof. Det hände

mången gång under vår frälsares offentliga

verksamhet, att han från de ensliga ställen, dem

han uppsökt, bortskickade sina mest älskade

och förtrogne lärjungar för att få vara ändå

mer ensam.

83. Jerusalem, sedt från vägen till

Bethanien.

10. Man har anmärkt, att det endast

finnes tvenne ställen i Palestina, om hvilka

man med bestämd visshet kan påstå, att de

hafva trampats af Kristi fötter, nämligen dels

platsen vid Sichems brann dels den krökning

af vägen från Bethanien öfver Oljoberget, der

man först får Jerusalem i sigte. Men till

dessa båda ställen skulle man utan stor

tvekan kunna lägga ett tredje, eller toppen af

den bergshöjd, på hvilken Nazareth är bygdt.

Det fans säkerligen vid denna tid icke något

enda tio års barn i Nazareth, det må hafva

varit aldrig så trögt och oemottagligt för

intryck, som icke ofta vandrat dit upp för

att derifrån låta blicken ströfva ut öfver

den omgifvande nejden. Berget reser sig

sex hundra fot öfver hafsytan. Fyra eller

fem hundra fot lägre ligger den lyckliga

dalen. Utsigten från denna plats skulle af

hvem som helst anses utomordentligt storartad

och skön, men för oss får den tillika en

särskild betydelse derföre, att Jesus, härifrån i

barnslig oskuld betraktat all denna naturens

öfverflödande prakt. Huru förtrogen månde

han icke hafva varit med hvarje fält och

trädgård, hvarje palm och fikonträd, hvarje

hus och synagoga; med hvilket välbehag

månde icke framför allt hans ögon hafva

hvilat på den anspråkslösa boning, som

tillhörde timmermannen Josef! Nedanför berget

åt norr låg den trånga och bördiga slätten

Asochis, nu El Buttauf kallad, öfver hvilken

höjde sig Nafthalis skogkrönta höjder; på

andra sidan om dessa långt bort i fjerran

reste sig det stolta Hermon. At öster syntes

på ganska nära håll den gröna och

afrundade toppen af Tabor, som var rikt bevuxen

med ek och terebint. Åt vester kunde man,

då luften var klar, varsna det i purpur

skiftande Karmel, bland hvars skogar en gång

profeten Elias hade funnit ett hem; åt detta

håll såg man ock vid Chaifa och Akko en

skymt af Medelhafvets vågor, på hvilka der

och hvar »Chittims skepps» hvita segel glänste.

84. Hermon.

Åt söder, endast afbruten af det Lilla

Hermons och Gilboas höjder, låg slätten

Esdraelon, som är så minnesrik icke blott i

Palestinas utan i hela verldens historia. Öfver

denna slätt gick en gångstig åt söder.

Gångstigen ledde till den stad, som af gammalt

var känd såsom en profeternas mördarinna.

Kanske har ock redan nu Jesus vid tanken

på denna stad i kraft af den profetiska blick,

som var honom egen, förutsett ångsten i

örtagården,

bespottelserna, hudflängningen, korset och törnekronan.

35. Kloster på toppen af Karmel.

36. Jezreols slätt.

Det landskap, som här låg utbredt inför

den unge Jesus, intog en ganska central

ställning inom den verld, hvilken han var

kommen att frälsa. Det var beläget i hjertat

af Israels land och ändå ganska nära

Fenicien, Syrien, Arabien, Babylonien och

Egypten, från hvilka länder det endast var skildt

genom några gränsbildande berg och floder.

Hedningarnes öar och Europas alla herliga

nejder tycktes hägra i fjerran på andra sidan

vesterhafvets vågor. Roms fälttecken voro

planterade på slätten framför honom;

grekernas tungomål talades i städerna nedanför.

Men huru fredliga dessa ängder än

understundom kunde synas vara med sin rika,

lifliga grönska, hade de dock under långa

århundraden utgjort skådeplatsen för väldiga

strider folken emellan. Faraoner och

ptolemeer, emîrer och arsacider, domare och

konsuler hade alla kämpat om herraväldet öfver

denna leende nejd. Den hade glimmat af

amalekiternas lansar; den hade darrat under

Sesostris" vagnshjul; den hade hört

Sennacheribs bågsträngar hvina; den hade blifvit

trampad af Macedoniens falanger; den hade

lyssnat till vapengnyet af Roms legioner;

den var bestämd att i en kommande tid

genljuda af korsfararnes stridsrop och af

dånet från Englands och Frankrikes kanoner.

Det var, som om på denna Jezreels slätt

Europa och Asien, judendom och hedendom,

barbari och civilisation, det gamla förbundet

och det nya, det förflutnas historia och det

närvarandes förhoppningar alla till samman

hade stämt möte. Knappast var någon annan

punkt på jorden i högre grad än denna

förtjent af att fängsla den unge frälsarens blickar.

*

37. Vid Jordan.

VIII.

Johannes" döpelse.

Sålunda hade Jesu barndom

och ungdom och tidigaste

mannaålder förflutit under

anspråkslöst arbete och stilla

tillbakadragenhet. Han var

nu trettio år, och stunden

för honom var inne att

offentligen framträda inför folket och gripa sig an

med sitt stora återlösningsverk.

Redan hade der ock höjt sig »en

ropandes röst i öknen» med sitt till hjertans djup

trängande: »Gören bättring, himmelriket är

kommet hardt när.»

Den tid, med hvilken vi här hafva att

sysselsätta oss, var en öfvergångstid, full af

ovisshet och tvifvel. I det öfverhandtagande

allmänna förderfvet, i de heliga

institutionernas förfall, i de tunga moln, som mer

och mer drogo sig samman och förmörkade

den politiska horisonten, kunde det för

mången from jude se ut, som om det stora

djupets källor å nyo hade öppnat sig. Redan

var spiran tagen från Juda stam; redan

hade den öfverstepresterliga värdigheten utan

försyn blifvit bortskänkt åt dertill

oberättigade af idumeiske tetrarker och romerske

prokuratorer; redan hade högsta inseendet

öfver det förnedrade sanhedrin blifvit lagdt

i händerne på smidige herodianer eller

trolöse sadduceer. Det tycktes för dessa dagars

fromme judar ingen annan tröst vara öfrig

än att ännu trognare hålla sig till de

mosaiska stadgarne och ännu fastare omfatta

det länge närda hoppet om messias. Vid

en så bekymmersam och orolig tidpunkt —

när det gamla med snabba steg gick sin kos,

38. Jordandalen.

utan att derföre något nytt syntes vilja träda

i stället — kunde det väl vara ursäktligt

nog, om en farisé såg sig om efter något

gynsamt tillfälle till en revolution, och ännu

mera ursäktligt, om en essé drog sig undan

från sina medmenniskors umgänge för att

egna sig åt eremitlifvet. Det var en allmän

bidan efter den »tillkommande vreden»,

hvilken skulle blifva likasom födslovåndan för

det kommande himmelriket — det djupa

mörkret, som omedelbart föregår

daggryningen. Verlden hade åldrats, och dårskapen

i dess hedendom kännetecknades af

ohyggliga excesser. Ateismen i folkets tro följdes

i spåren, såsom detta ju alltid plägar vara

fallet, af sedernas förfall i lefvernet.

Ondskan hade stigit till en förfärande höjd.

Filosofiens lärdomar voro endast tillgängliga för

några få utvalde. Synder och brott voro

allmänna, och intet botemedel var kändt för

den nöd och förstöring, de anstiftade i

tusendens hjertan. Samvetets röst hade nästan

upphört att tala, och menniskorna gingo

såsom i en förtviflans fördomning. Der var

en sådan hjertats hårdhet, en sådan

förstening af all moralisk känsla rådande, att

äfven de, hvilka sjelfva lefde under intrycket

af den, funno den sällsam och olycksbådande.

Äfven hednaverlden kände, att »tidens

fullhet» hade kommit.

Under sådana förhållanden vaknade hos

mången ett starkt begär till ett undangömdt,

asketiskt lif. Att hafva umgänge med Gud

i ensamheten, omgifven af en vild och ödslig

natur, syntes mycket bättre än att kastas

omkring i hvirfveln af en sjunken verlds

oroliga spekulationer. Den ödslighet och

stillhet, som den tysta, likgiltiga naturen

erbjuder, kändes såsom en ljuf tillflykt undan

menniskornas larmande oro och undan deras

låghet och ondska. Banus, fariseen, som

drog sig undan i vildmarken, der han lefde

såsom eremit, var endast en af de många,

som vid denna tid följde sitt hjertas böjelse

att afsöndra sig från verlden. Josephus, som

tre år lefvat till samman med honom i hans

bergshåla, beskrifver hans af hårda

umbäranden och sträng sjelfförsakelse uppfyllda lif;

huru hans kläder bestodo af hopflätade löf,

och hans föda af de rötter, dem han

tillfälligtvis kunde finna på marken; huru han

både dag och natt brukade doppa sig i kallt

vatten för att hålla sin kropp ren och sitt

hjerta obefläckade.

Men ett asketiskt lefnadssätt kan

uppkomma af en mängd olika bevekelsegrunder.

Ibland härrör det från cynikerns inbilskhet,

som önskar att stå långt i fjerran från alla

menniskor; ibland från epikureerns

öfvermättnad, som gerna skulle vilja finna en

tillflyktsort, der han, om möjligt vore,

kunde blifva äfven sig sjelf qvitt; ibland

slutligen är det en frukt af fanatikerns

skuggrädsla, som i sin sjelfviskhet endast

bekymrar sig om sin egen frälsning. Huru långt

skild från alla dylika oädla

bevekelsegrunder var icke den stränga enkelhet, den hårda

sjelfförsakelse, som utmärkte Johannes

Döparens lif! Det är ingalunda en tom

inbillning allenast, som kommit medeltidens

målare att framställa honom såsom afmagrad

af ett strängt försakande lif. Böjelsen för

ett sådant lif hade redan tidigt visat sig

hos den unge gudskämpen; men hos honom

var den framkallad af medvetandet om en

herlig och hög kallelse, af begäret att

uppfylla en bestämmelse, som utgjorde föremålet

för hans trånande hopp. Johannes Döparen

vistades i öknen endast och allenast för att

genom en sådan vistelse skickliggöras att

varda den Högstes profet. Ljuset, som fans

inom honom, skulle upplåga till en flamma,

hvilken — om så vore nödvändigt — fick

förtära honom sjelf, dock icke till hans eget

förherligande utan till att lysa vägen för den

kommande konungen.

Johannes Döparens natur var full af

häftighet och eld. Den långa strid, han hade

genomgått, genom hvilken han vunnit en så

oinskränkt magt öfver sig sjelf — som gjort

honom nöjd med att för egen del träda

tillbaka i sin Herres närvaro — som ingifvit

honom mod, då han stod faran ansigte mot

ansigte, och ödmjukhet, då bifallets röster

omgåfvo honom på alla sidor — denna strid,

hade satt sin pregel af strängt allvar på

hela hans karakter, tänkesätt och predikan.

Om han hade vunnit frid genom sina

brinnande böner och ihärdiga botöfningar i öknen,

så var det icke den frid, som njutes af en

stilla och af lifvets stormar och pröfningar

jemförelsevis oberörd själ. Den seger, han

hade vunnit, bar ännu spår efter striden;

och lugnet, han njöt, genljöd ännu af den

aflägsna stormens dån. Sjelfva hans

predikan hade ett visst slägttycke med den

vildmark, i hvilken predikaren lefde; bilderna,

som förekommo i hans tal, voro så godt som

alle samman hemtade från ökenlandskapet.

»I sitt uppträdande och sin verksamhet»,

har någon sagt, »var han lik en brinnande

fackla; hans offentliga lif var att förlikna

vid en jordbäfning, hela hans person var en

predikan; han hade all orsak att kalla sig

sjelf en röst, en ropandes röst i öknen:

Bereden Herrens väg!»

Nästan ända från gosseåren hade

Johannes varit en frivillig eremit. I ensamheten

hade han lärt sig outsägliga ting; der hade

den osynliga verlden blifvit en verklighet för

honom; der hade hans ande fått eldsdppet.

Meddelande sig med sitt eget hjertas innersta

trängtan, begrundande de höga tankar, som

uttalats af den långa rad af profeter, som

före honom blifvit sända till ett gensträvigt

och ohörsamt folk, och aktgifvande på de

röster, som talade till honom i naturen från

berg och sjö, hade han lärt en djupare

visdom än den, han någonsin skulle kunnat

inhemta vid Hillels eller Schammais fötter.

Vandrande under middagens hetta i den

djupa Jordandalen, der luften tycktes

likasom uppfylld af genomskinliga, dallrande

lågor, eller under den långa natten lyssnande

till de vilda djurens rytande vid stjernornas

sken, eller vandrande längs stränderna af

den öde, af Guds förbannelse hemsökta sjön

med dess tunga, grumliga vatten, hvars

uppstigande saltdunster egnade sig väl att för

en rörlig fantasi kalla till lif en mängd

sällsamma, gripande bilder, hade Johannes lärt

ett språk och mottagit en uppenbarelse, som

ingalunda meddelas hvem som helst, som

icke heller inhemtas i rabbinernas skolor,

utan endast och allenast i ensamhetens, i

Guds.

Sådane lärare höfdes sådana tider. Det

fans nog och öfvernog af desse sjelftagne,

vördige lärare af alldagligt slag, som förde

ljufligt tal på tungan och profeterade lögn.

En vanlig skriftlärd eller farisé, maklig och

beqväm genom goda dagar och högdragen i

följd af det allmänna anseende han åtnjöt,

kunde, iklädd sina breda fylakterier och sin

granna mantel, gå upp i synagogan och kanske

tala uppbyggligt nog för en församling, som

nu en gång för alla tycktes hafva beslutat

att låta sig nöja med hans långsläpiga

midrasch med dess hårklyfvande

förklaringar och utslitna fraser; men blotta åsynen

af Johannes Döparen borde hafva öfvertygat

en hvar, att de här i honom hade inför sig

en lärare af ett helt annat skaplynne. Ja,

innan ännu ens det första ljudet af

predikarens af vrede och förtrytelse darrande röst

inträngde i deras öron, kunde de redan af

den mörka hyn, det oklippta håret, de hårdt

sammanpressade läpparne, lädergördeln och

manteln af kamelhårJfr 2 Kon. 1: 8; Sach. 13: 4; Hebr. 11: 37. sluta till, att de här

hade inför sig en verklig man i hela hans

naturliga storhet och kraft, en man, som lik

den stränge profeten, hvilken var hans

motbild, skulle stå utan häfvan inför en

purpurklädd Achab och afgudisk, otuktig Isebel.

Och alla kände för öfrigt hans lif. Det var

bekant, att hans dryck var flodens vatten

och hans mat gräshopporJfr 3 Mos. 11: 22. och vild honungJfr 1 Sam. 14: 25; Ps. 81: 17..

Man märkte hos honom denna

öfverlägsenhet, som alltid är frukten af en fullkomlig

sjelfförnekelse. Den som kan sätta sig öfver

menniskors vanliga äregirighet, han kan ock

sätta sig öfver deras vanliga räddhåga. Om

han har litet att hoppas af sina

medmenniskors gunst, har han ock litet att frukta

af deras misshag; han har ingenting att

vinna genom att förnedra sig till krypande

smicker, men också ingenting att förlora

genom att fritt gifva luft åt en rättmätig

harm. En sådan man är hufvudet högre än

sina bröder; han står likasom på en

solbelyst höjd, der luften andas idel frid och

renhet; hans ögon skymmas ej af de

dimmor, som omtöckna de andras blickar; hans

lugn störes ej af de små omsorger, som oroa

deras lif.

Icke underligt, att en sådan man snart

nog skulle blifva känd såsom en magt i

folket. Hastigt utspriddes också vida omkring

ryktet derom, att det i Juda öken lefde en

man, hvars glödande vältalighet var väl värd

att höra, en man, som i sina uttryckssätt,

påminde om profeten JesajaJfr Jes. 59: 5 med Mattli. 3: 7; Jes. 4: 4 och 44: 3 med Matth. 3: 11; Jes. 40: 3 med Luc. 3: 4; Jes,

52: 10 med Luc. 3: 6 etc. och i sitt lif

om profeten Elias. En Tiberius befläckade

vid denna tid kejsarkronan med sina

nedrigheter; en Pontius Pilatus bragte genom sina

oförsyntheter, grymheter, utpressningar och

blodbad ett fanatiskt folk i harnesk emot

sig; Herodes Antipas föregick sina lätt ledde

undersåtar med det föga efterföljansvärda

exemplet af beräknad trolöshet och otyglad

lusta; Kaifas och Hannas delade sinsemellan

de högsta förrättningarne inom ett

prestadome, som de vanhedrade. Men ryktet om

den nye profeten stod dock icke i något

sammanhang med politiska förhållanden

sådana som dessa; de lärdomar, han hade att

meddela, voro af ett djupare och

allmängiltigare innehåll, de rörde nämligen

ingenting mindre än menniskans rätta ställning

till Gud och bröderna. För alla dem, som

kommo till honom, de må nu hafva tillhört

hvilken samhällsklass som helst, var hans

predikan praktiskt undervisande, på samma

gång den gick dem oförskräckt på lifvet och

icke skydde att blotta svaghet och synd. Så

kom sig, att fariseer och sadduceer,

skriftlärde och soldater, prester och publikaner,

alle trängdes omkring honom för att lyssna

till hans ordMen fariscerne »läto sig icke döpa af honom» (Luc. 7: 30). Och döparen döljer icke sin stora förvåning

öfver att se dem (Matth. 3: 7). Deras till en tid visade beredvillighet att lyssna till honom efterträddes för

öfrigt ganska snart af en obetingad förkastelsedom, i det de sade: »Han hafver djefvulen» (Matth. 11: 18)..

Platsen, der han predikade, var den vilda,

ogästvänliga ödemark, som sträcker sig söder

om Jericho och öfvergångsställena öfver

Jordan till det Döda Hafvets stränder. Denna

trakt stod af gammalt icke i synnerligt godt

39. Juda öken.

rykte. Bergen och klyftorna, som omgåfvo

vägen, som ledde från Jerusalem till Jericho,

voro tillhåll för farlige röfvare; icke heller

voro de vilda djuren och krokodilerna ännu

utdöda i de af Jordans öfversvämningar

bildade sumpmarkerna; men likväl strömmade

folket hit från alla landsändar — från det

presterliga Hebron, från det heliga

Jerusalem, från det leende Galileen — de

strömmade hit för att uppfånga orden från denne

sällsamme predikares mun. De orden voro

såsom en hammare, mägtig nog att kunna

krossa det hårdaste hjerta, de voro såsom

en eld, stark nog att kunna genomtränga

de mest förborgade tankar. Utan hvarje

spår till ängslan eller tvekan och försmående

alla förskönande omskrifningar förebrådde

han öppet och ärligt skatteindrifvarne deras

orättrådiga vinningslystnad och hårdhet,

krigsmännen deras råhet, oredlighet och

oförnöjsamhet, de verldslige sadduceerna och de

egenrättfärdige fariseerna deras formväsen

och hyckleri, som gjorde dem till huggormars

afföda. Hela folket varnade han att utan

bättring trygga sig vid de till fäderna gifna

löftena och tro sig endast och allenast på

grund af sina företräden såsom judar vara

skyddade från den tillkommande vreden.

De bröstade sig öfver sin höga härkomst, men

han sade dem, att Gud, som skapat Adam

af jordens stoft, kunde äfven så väl af dessa

stenar vid Jordan uppväcka barn åt

Abraham. De lyssnade med förkrossade hjertan

och med samveten, som gåfvo predikaren rätt i

hans ord; och då han hade valt dopet till

en botfärdighetens och reningens sinnebild,

»läto de döpa sig af honom i Jordan,

bekännande sina synder». Men äfven de, som

icke läto sig döpa af honom, ville dock »en

tid lång fröjdas i hans ljus».

Ty se, ännu ett annat budskap hade han

att förkunna, ett budskap, som icke var

mindre allvarligt, men som var mera rikt

på hugsvalelse och tröst. Sjelf gjorde han

icke anspråk på att gälla för annat än en

förelöpare till honom, som skulle komma

efter honom, och som var större än han;

sin egen döpelse tillskref han ingen annan

betydelse än den att vara en förberedelse

till det »himmelrike, som var kommet hardt

när». När de utskickade från det höga rådet

i Jerusalem frågade honom, hvem han var

— när helo folket undrade i sina hjertan,

om han vore Kristus eller ej — tvekade han

icke ett ögonblick att bekänna, att han icke

var Kristus, icke heller Elias, icke heller

profetenD. ä. den bestämde profeten, som väntades af folket såsom en förelöpare till messias, och på hvilken,

särskildt syftas 5 Mos. 18: 15. 18. Jfr Apostlag. 3: 22; 7: 37.. Han var »en ropandes röst i

öknen» och ingenting mer; men efter honom

— och det var detta budskap, som allra

mest vållade undran och häpnad i sinnena

— efter honom skulle der komma en man,

som tillika varit före honom, »ty han var

förr än han» — en man, hvars skorem han

icke var värdig att upplösa — en man, som

ock sjelf skulle döpa, men icke med vatten

utan med den helige ande och med eld —

en man, som hade sin kastskofvel i sin hand,

och som skulle grundligen rensa sin loge

för att församla hvetet i sin lada men

uppbränna agnarne i evinnerlig eld. Den stund,

som sedan lång tid tillbaka var folket

utlofvad, den stund, då deras länge bidade

messias skulle framträda, var sålunda nu

plötsligt för handen. Han, som var deras

messias, stod redan midt ibland dem, men

de kände honom icke.

Om tvenne ting var det alltså, som

Johannes först och sist talade: om bättringens

nödvändighet och det himmelska rikets

annalkande; de voro de båda hufvudpunkter,

kring hvilka hela hans predikan rörde sig.

Han stöddo icke sina utsagors trovärdighet

på något enda underverk; äfven utan sådana

tvekade han icke att i kraft af sin

gudomliga kallelse uttala både hotelser och löften.

Han hotade skrymtarne och de obotfärdige

med död och fördömelse; han utlofvade

förlåtelse åt de botfärdige, han utlofvade

upptagande i himmelriket åt de renhjertade

och fromme. Hela det gamla förbundets

innehåll fans så att säga sammanfattadt i

Johannes" predikan; ty här fans både lag och

profetia, både syndernas förkunnande och

löfte om syndernas förlåtelse, både den eld,

som bränner och förtär, och det ljus, som

upplyser och hugsvalar.

Till denna predikan, till denna döpelse

kom också Jesus, när han var trettio år

gammal. Johannes var en slägting till

honom, men förhållandena hade hittills fört

dem åt alldeles olika håll. Johannes hade

vuxit upp i Juda stam (jfr Luc. 1: 39), må

hända, såsom man af gammalt har

antagit, i preststaden Jutta långt bort i söder

nära Hebron; Jesus åter hade lefvat djupt

undangömd i timmermannens verkstad i

Galileen. När derföre han först kom till

Jordans stränder, kände honom ej hans egen

store förelöpare, såsom denne två gånger

uttryckligen betygar. Och likväl, ehuru Jesus

ännu icke uppenbarat sig för honom såsom

messias, var der dock någonting i hans blick,

någonting i hela hans heliga umgängelse,

som på en gång öfverväldigade och intog

med oemotståndlig magt den stränge

botpredikaren i öknen. Denne store professorn

utan räddhåga vågade förehålla konungar

deras synder och afslöja fariseernas

skrymteri, förlorar här plötsligt modet, då

nazareern nalkas honom. Likasom när någon

okänd fruktan stäcker örnens djerfva flygt

och gör, att han med sänkta vingar närmar

sig jorden, så blef ock inför Kristi syndfria

företeelse öknens vilde profet undergifven och

ödmjuk som ett barn. Den kämpakraft, som

ingen härsmagt i verlden kunde göra

försagd, det höga mod, som kom hierarker att

darra och furstar att blekna, böjer sig inför

och tillbeder den inre kraft, som här döljer

sig under den yttre ringhetens skepnad.

Johannes ödmjukar sig för den obefläckade

mensklighet, som träder honom till mötes i

nazareerns person, innan han ännu kommit

till insigt om den personens i allra högsta

mening gudomliga sändning. Han nekar till

en början på fullaste allvar att villfara Jesu

begäran att blifva döpt. Han, som hade

mottagit alla andras bekännelser, gör nu,

genomträngd af vördnad och ödmjukhet, sin

egen. »Jag behöfver varda döpt af dig, och

du kommer till mig.»

Det svar, Jesus här gifver, innehåller det

andra i ordningen af de yttranden, vi hafva

oss förvarade af hans mun, och det första,

som är oss bekant efter tillträdandet af hans

offentliga lärarekall. Så läsa vi: »Då

svarade Jesus och sade till honom: Låt nu så

ske, ty det höfves oss att så uppfylla all

rättfärdighet.»

»Jag skall stänka öfver eder rent vatten,

och I skolen rene varda» (Hez. 36: 25) —

det tyckes hafva varit det ständigt

återkommande ordet i Johannes" budskap till de

syndare, som voro upprigtigt botfärdiga

40. Österländsk tröskplats.

Men i sådant fall, hvarföre har då

Kristus mottagit dopet af sin tjenares hand?

Hans eget ord säger oss det; det var för att

uppfylla allt, hvad som tycktes vara Guds

vilja (jfr Ps. 40: 8. 9). Han mottog icke

dopet såsom en bekräftelse på en

förutgången bekännelse, ty han var utan synd;

derföre lät också Johannes, äfven innan han

kände honom såsom Kristus, klart och

tydligt förstå, att dopet icke hade samma

betydelse för honom som för de andra. Vår

frälsare mottog dopet för att derigenom gifva

en stadfästelse åt sin store förelöpares

mission — hans, som var det gamla förbundets

siste och störste son och det nya förbundets

härold; han mottog det såsom en

betecknande bild af den andliga reningen och

såsom en högtidlig invigning af en verksamhet,

som icke skulle gå ut på att upplösa lagen

utan att fullborda den. Hans egna ord

förebygga här hvarje missförstånd. Han

säger icke: »Jag måste», utan: »Det höfves

oss så.» Han säger icke: »Jag behöfver varda

döpt af dig», ej heller säger han: »Du

behöfver icke varda döpt af mig», utan han

säger blott: »Låt det nu så ske!» Den

döpelse, om hvilken här var fråga, var

visserligen endast en döpelse till bättring, men

den kunde dock tjena till en förebild af

»den nya födelsens bad» (Tit. 3: 5).

Så nedsteg då Jesus i Jordans vatten,

och der skedde det stora tecknet, som

tillkännagaf, att i sanning »han var den, som

komma skulle». Från den öppna himmelen

sväfvade Guds ande i dufvoliknelse ned och

blef öfver honom, och en röst vardt hörd —

en bath kôl, såsom judarne på sitt språk

skulle hafva kallat den — hörd, väl icke

af oomskurna öron, ty de förnummo endast

ett oredigt ljud såsom af ett tordön, men

af Johannes, den lyssnande gudstjenaren.

Och rösten var denna: »Denne är min käre

son, i hvilken jag hafver ett godt behag.»

*

41. Quarantana.

IX.

Frestelsen.

»Ideo tentatus est Christus, no vincatur a Tentatore Christianus.»»För den skull vardt Kristus frestad, att en kristen icke må besegras af frestaren.»

Augustinus.

Uppfylld af öfverväldigande

rörelse uppsökte Jesus

nu ensamheten för att

allena inför Gud

öfvertänka sitt stora verk.

Då han gick ifrån

Jordan, blef han förd —

eller, enligt det mera betecknande uttrycket

hos Marcus, »drifven» — af anden i öknen

(Marc. 1: 12. Jfr Rom. 8: 14; Hez. 3: 14).

En tradition, som dock icke anses gå

tillbaka längre än till korstågens tid,

förlägger scenen för Kristi frestelse till ett söder

om Jericho beläget berg, hvilket just af denna

orsak fått namnet Quarantana. Naket och

kalt, likt ett förbannelsens berg, reser det

sig nästan lodrätt öfver den omgifvande

ödsliga och ofruktbara slätten. Det har utsigt

öfver Sodomssjöns asfalthaltiga, grumliga

vatten — bildande sålunda en slående

motsättning emot den leende anblicken af

»saligheternas berg» och sjön Genezareths

kristallklara våg — och har för sitt vilda,

frånstötande utseendes skull af folkens fantasi

ansetts såsom en passande tillhållsort för

onda andar, en plats der, för att nyttja

profeternas språk, ugglorna dväljas och gastarne

dansa.

Och här var det, som Jesus — enligt

hvad vi läsa hos den andre evangelisten

(Marc. 1: 13) — »var med vilddjuren». De

gjorde honom intet ondt. »På lejon och

huggormar skall du gå och trampa uppå

det unga lejonet och draken.» Så hade Guds

röst talat i forna dagar (Ps. 91: 13)Jfr ock Hiob 5: 23 (»Med markens vilddjur skall du hafva fred»)., och

på Kristus så väl som på mer än en af hans

lärjungar har det löftet gått i fullbordan.

Men derföre behöfva icke de, hvilkas skygga

tro bäfvar tillbaka för allt, som tyder på

underverk, här blifva bestörte. Ty det

ligger ingenting onaturligt deruti — det

bekräftas ock af en myckenhet exempel från

både äldre och nyare tider — att de vilda

djuren kunna draga sig tillbaka och tämja

sitt vilda lynne inför en mensklig

öfverlägsenhet, som full af allvar och dock på

ett mildt och saktmodigt sätt träder dem

till mötes. De första århundradenas kristne

betyga med en mun, att den thebanska

öknens vilda djur aldrig gjorde de fromme

eremiterna, som fast mer fritt och otvunget

vistades ibland dem, någon skada; och vi

hafva ingen orsak att betvifla dylika utsagors

sanningsenlighet. Huru mycket mer skulle

då icke han, hvilken såsom ingen annan var

helig och obesmittad och fri ifrån synd,

genom sin blotta personlighets magt kunna

hålla på afstånd från sig eller lägga till sina

fötter markens blodtörstiga djur! Ja, såsom

i katakomberna och på andra den äldsta

tidens kristna minnesmärken vår frälsare

framställes under bilden af Orfeus, som med

sin tjusande sång betvingar hela naturen,

så har ock allt, hvad som var sant och skönt

i den gamla hedniska sagan, funnit sin

härligaste uppfyllelse i Kristi lif och verk.

Och han var uti öknen i fyrtio dagar.

Detta talet fyrtio förekommer på upprepade

ställen i den heliga skrift och synes alltid

stå i sammanhang med berättelsen om någon

frestelse eller anfäktning. Det är också

tydligen ett heligt och betecknande tal. Fyrtio

dagar var det, som Moses dröjde på berget

Sinai, fyrtio dagar var det ock, som Elias

vistades i öknen, andra exempel att

förtiga. Under ögonblick af stor rörelse och

själsspänning är det, som om kroppens

vanliga behof trädde sjelfmant tillbaka eller

rent af upphörde att finnas till; derföre,

äfven om vi icke ha att alldeles efter

bokstafven uppfatta Lucas" ord: »Han åt

ingenting.», kunna vi dock antaga, att Jesus dessa

dagar hade nog för sitt uppehälle af de ringa

frukter, som funnos i öknen; »men då de

dagarne ändade voro, hungrade honom». Då

var frestarens stund kommen. Hela den

föregående tiden hade varit en enda

oafbrutet fortgående inre strid. Hvem vet icke

af egen erfarenhet eller af andras utsagor,

att under afgörande stunder af ovanligt

spännande art den menskliga naturen kan

stå ut med otroliga mödor och

ansträngningar; soldater kunna ju fäkta en hel lång

dags strid till slut icke vetande om eller

glömmande sina sår. Men när entusiasmen

är förbi, när själsspänningen gifver vika, när

den inre elden brunnit ut, när naturen, trött

och öfveransträngd, återkräfver små

rättigheter — med ett ord, när en kraftig

reaktion inträder, som lemnar menniskan

nedslagen, modlös och uttröttad — då är en

tid af yttersta fara för handen, och det har

händt mer än en, att han i ett sådant

ödesdigert ögonblick fallit ett offer för förrädiska

lockelser eller djerfva angrepp. Det var i

ett sådant ögonblick, som vår frälsare

utkämpade och vann sin stora strid emot

mörkrets magter.

42. Vid Döda Hafvet

Att denna strid varit något verkligt och

icke blott en allegorisk bild, är alldeles

påtagligt. Men att närmare söka göra sig reda

för de yttre omständingheterna vid denna

frestelse må väl anses vara på en gång

onödigt och förmätet; onödigt, emedan det

är en sak, i hvilken det aldrig är oss

möjligt att komma till någon bestämd klarhet;

förmätet, emedan hvad evangelisterna här

berätta, det berätta de just så, som de hört

det af Jesu egna läppar eller af deras, åt

hvilka han ensam kunde hafva meddelat det,

och han visste nog att gifva skildringen af

sin frestelse den form, som var egnad att

göra det djupaste intrycket och inskärpa de

nyttigaste lärdomarne. Nästan hvar enda

olika utläggare har sökt göra en särskild

åsigt gällande angående det verkliga

förloppet, yttre eller inre, af hela denna

tilldragelse. Från Origenes ända ned till

Schleiermacher hafva någre betraktat den

såsom rätt och slätt en vision eller en

allegori — den bildliga framställningen af en

rent inre strid; och äfven en så

bokstafstrogen och ortodox kommentator som Calvin

har anslutit sig till denna åsigt. I denna

punkt, som ju alltid är af jemförelsevis

ringare betydelse, må hvar och en fasthålla

den föreställning, som synes honom bäst

öfverensstämma med sanna förhållandet,

allenast han aldrig förgäter, hvad som i hela

denna sak är det enda väsentliga, att

nämligen striden i fråga var allvarlig, personlig

och i ordets högsta mening verklig — med

ett ord, att Kristus för vår skull mötte och

öfvervann frestarens djerfvaste angrepp.

Den frågan, huru vida Kristus var eller

icke var i stånd att synda, hör till dem,

som aldrig uppstå i ett enfaldigt och till

Guds andes röst ödmjukt lyssnande sinne.

Vi tro och veta, att vår välsignade herre

och frälsare var utan synd — Guds lam

utan vank och brist. Hvad tänkbar nytta

eller uppbyggelse kunna vi väl hafva af

skolastiska funderingar sådana som de, huru

vida denna hans syndfrihet berodde derpå,

att han kunde icke synda, eller att han

icke kunde synda? Någre hafva i ett

oförståndigt och öfverdrifvet nit tillskrifvit honom

icke allenast en verklig syndfrihet utan äfven

en natur, som saknade hvarje förutsättning

och möjlighet för att begå någon synd. Men

hvad skola vi säga härom? Om Kristi stora

strid var blott en bedräglig synvilla, var

blott en låtsad strid, hvad gagn kunna vi

då hafva af berättelsen om den? Om vi

hafva att öfvervinna frestelser och farligheter

af allehanda slag, endast iklädde den

vapenrustning, som heter den meskliga fria viljan,

hvilken dessutom i så månget hänseende

blifvit beröfvad våra fäder och oss genom

dem, hvad tröst kunna vi väl då hemta deraf,

att vår store föregångare slagit sig segerrikt

igenom, då dock för honom ingen verklig

fara var för handen, att han kommit oskadd

ur striden, då han dock icke egde någon

möjlighet att blifva sårad? Eller pröfvas

väl då månne krigarens mod, när han vet,

att det är blott för en låtsad strid emot en

inbillad fiende han drager ut? Tager man

icke på detta sätt under det gäckande skenet

af from tillbedjan ifrån oss honom, om

hvilken det betygas, att han, »ehuru han var son,

af det han led, lärde lydnad» (Hebr. 5: 8)?

Gör man icke på detta sätt under

ortodoxiens täckmantel spe med vår tro, att vi

hafva en öfversteprest, som kan varkunna

sig öfver vår svaghet, »efter han varit

frestad i allting likasom vi, dock utan synd»

(Hebr. 4: 15)? De som på detta sätt vilja

ära honom, de beröfva oss vår lefvande

Kristus, hvilken var sann menniska icke mindre

än sann Gud, och gifva oss i stället en

ofattlig tankebild, hvarken menniska eller

Gud, hvilken lika litet förmår framkalla vår

tillbedjan som vår kärlek.

Derföre af hvad orsak det än vara må

— vare sig det kommer af en falsk ortodoxis

fariseiska nitälskan, som öfver allt tror sig

kunna uppspåra och ständigt är till hands

med att fördöma förment kätterska

meningar, eller det kommer af en öfverdrifven och

missrigtad vördnad, som urartat till en

räddhågans och träldomens ande — låtom oss

väl taga oss till vara att stöta oss på och

motsäga den heliga skrifts bestämda uttryck

genom det antagandet, att Kristus icke kunde

frestas. Ty han var verkligen icke blott

skenbart utan på fullaste allvar utsatt för

frestelsen; ja, hans frestelse måste dertill hafva

varit så mycket svårare än andra

menniskors, som hans natur var så oändligt

mycket både starkare och renare än deras. I

den mån någon har sträfvat hela sitt lif

igenom att i likhet med det stora föredöme,

han eger i sin frälsare, vara helig, oskyldig,

obefläckad och skild ifrån syndare, i samma

mån får han ock inom sig erfara något af

det, som Kristus kände, då han vardt

frestad; han får pröfva något af denna strid,

denna ångest och qväljande motvilja, som

måste bemägtiga sig hvarje ädlare natur,

då den af inre eller yttre frestelser blifvit

förd, om också endast mera skenbart, öfver

gränsen till det ondas område. Det finnes

få ställen i Kristens Resa, som äro

kraftigare och mera genomträngda af djup insigt

i det menskliga hjertats hemligheter än det,

der Kristen i dödsskuggans dal finner sitt

sinne uppfyldt af upproriska bilder och

hädiska ord, hvilka utan hans åtgörande eller

ens medgifvande blifvit hviskade honom i

örat af en ond ande, men hvilka han i sin

stora förvirring icke kan skilja från de

tankar, som med hans eget samtycke

uppkommit och fått rotfästa sig i hans själ. Hos

Kristus var nu visserligen, såsom vi väl kunna

förstå, hvarje sådan sammanblandning eller

förvexling omöjlig, utan att vi dock derföre

här behöfva taga vår tillflykt till någon hans

inneboende gudomlighet, någon naturernas

gemenskap, någon »communicatio idiomatum»

såsom teologerna på sitt språk hafva tänkt

sig saken; den var omöjlig redan derföre,

att Kristus aldrig hade gjort någon synd,

ty om dylika andliga synvillor gäller det,

att de alltid hos menniskorna stå mer eller

mindre i sammanhang med förgångna

synders minne. De äro så att säga

framskymtande vålnader af förgätna och oförgätna

synder; de äro dimmor, uppstigande från de

orena platser i hjertats nedersta djup, som

ännu icke blifvit fullkomligt rensade. Ja, oss

plågar derföre ofta denna oförmåga att icke

kunna skilja hvad som kommer inifrån från

hvad som utifrån tränger sig på oss, att icke

kunna skilja mellan det, som vi i vår

svaghet verkligen samtyckt till eller åtminstone

till hälften låtit vinna insteg hos oss, och

det, med hvilket vi visserligen kunna finna

oss ställda i omedelbar beröring, men

hvilket vi dock afsky med hela styrkan af vår

inre moraliska kraft. Men för Kristus fans

icke denna oförmåga. Och dock frestades

han. Ty det måste vara ett inskränkt eller

missrigtadt förstånd, som föreställer sig, att

menniskan endast i den mån blifver bekant

med frestelsen, som hon övervinnes och

befläckas af den; som är ur stånd att skilja

mellan en mägtig frestelses allvar och en

brottslig tankes skuld, ändock det är en

gammal sanning, hvilken aldrig låter förneka

sig, att det är ett att varda frestad, ett

annat att falla i frestelsen.

Kristus blef alltså frestad. »Vår

salighets höfding» blef »genom lidanden gjord

fullkomnad» (Hebr. 2: 10). »Derigenom att

han sjelf har lidit, i det han blifvit frestad,

kan han hjelpa dem, som frestas» (Hebr

2: 18). Öknen vid Jericho och Gethsemanes

örtagård — dessa ställen voro vittnen till

hans tvenne svåraste strider, på dessa ställen

var det, som han vann en fullständig seger

öfver själafiendens häftigaste och mest

afgörande anfall; men på ingen tid af sitt

jordiska lif var han helt fritagen från

frestelser, han skulle i sådant fall icke hafva varit

en sann menniska, ej heller så som nu

kunnat gifva oss ett föredöme, att vi skulle

efterfölja hans fotspår. Detta hafva redan Guds

män i forna tider fulleligen insett. »Många

andra voro de tillfällen», säger St.

Bonaventura, »vid hvilka Kristus hade att lida

frestelser.» »De», säger St. Bernhard, »hvilka

anse, att vår frälsares frestelser varit endast

trenne, förråda derigenom sin bristande

insigt i Skriften.» Han hänvisar för detta

ändamål bland annat till Hebr. 4: 15, men han

kunde med ännu större skäl hafva hänvisat

till evangelisten Lucas" egen berättelse, der

det uttryckligen betygas, att när frestelsen

i öknen var öfverstånden, den afvisade

frestaren visserligen lemnade Kristus, men dock

blott »till en tid» (Luc. 4: 13), eller —

såsom orden må hända kunde återgifvas —

»till dess ett nytt tillfälle yppade sig». Och

dock kunna vi väl vara öfvertygade, att när

Jesus såsom den segerkrönte menniskans son

hade lemnat ödemarken bakom sig med alla

de mörka, förrädiska tankar, som der lupit

till storms emot honom, de följande

frestelserna ända till den sista, lika lätt drogo förbi

hans rena och syndfria själ, som en

sommardags sky sväfvar fram öfver den klarblåa

himmelen utan att knappast för några

försvinnande ögonblick förmå skymma dess glans.

1. Utmattningen efter ett långvarigt

fastande gjorde sig med så mycket större magt

gällande hos Jesus, som han alldeles icke

var van vid ett sådant lif. Ty det var så

Guds goda och nådiga vilja, att han, som

skulle blifva menniskors frälsare, icke skulle

lefva ett afskildt, asketiskt lif i sjelftagna

mödor och försakelser, utan ett lif, sådant

menniskor i allmänhet föra det i beröringen

och umgänget med andra menniskor. Kristus

påbjuder derföre icke heller fastande såsom

en oeftergiflig pligt, om han än på ett par

ställen framhåller dess betydelse såsom en

nyttig och god hjelp i lifvets mångahanda

pröfningar (Matth. 6: 16—18; 9: 15)Matth. 17: 21 (»Men detta slaget går icke ut utan med bön och fasta»), af hvilket ställe man velat

sluta, att Kristus sjelf skulle hafva plägat fasta, är af textkritiska skäl utelemnadt af Tischendorf.. För

öfrigt veta vi ock af hans egna ord, att han

»åt och drack», att han väl iakttog

måttlighet i men icke afhållsamhet från allt, och att

han deltog i vänners oskyldiga gästabud och

samqväm, så att hans fiender dristade sig

taga anledning att säga om honom: »Se,

hvilken fråssare och vindrinkare är den

mannen», likasom de af alldeles motsatt orsak

trott sig kunna säga om Johannes

Döparen, att han »hade djefvulen». Derföre blef

ock den hunger, som öfverföll honom efter

de fyrtio dagarnes fastande, hvarunder han

blifvit uppehållen af en öfvernaturlig kraft,

så mycket häftigare. Och det var då

frestaren framträdde. I hvilken gestalt han

kom — vare sig såsom en mörkrets ande

eller såsom en ljusets engel, vare sig under

en yttre mensklig förklädnad eller i en tyst,

osynlig ingifvelse — vi veta det icke och

tilltro oss icke heller att någonsin kunna

komma till full och afgörande visshet i denna

sak. Vi nöja oss med att steg för steg följa

den enkla evangeliska berättelsen, upptagande

dess uttryckssätt; vi inlåta oss icke på den

frågan, huru vida dessa äro att förstå efter

bokstafven eller mer eller mindre allegoriskt;

vårt syfte är fast hellre att påpeka de

lärdomar för vårt lif, som vi kunna hemta af

denna berättelse; om dem kunna lyckligtvis

bland en sund bibeltolknings målsmän inga

väsentligen skiljaktiga meningar uppstå.

43. Brödlikt fossil (Septarium)

»Är du Guds son, så säg, att dessa stenar

varda bröd.» Så talade frestaren först. Jesus

var hungrig, och »dessa stenar» voro kan

hända sådana kiselbildningar, der och hvar

kända under namn af lapides judaici, hvilka

till sin skapnad hafva en förvillande likhet

med små bröd, och hvilka i legenden gå och

gälla för att vara petrificeringar af frukter

från »slättens städer». Hungern kännes alltid

svårare, när den eggas genom intrycken af

en liflig inbillningskrafts föreställningar, och

om det nämda antagandet om stenarnes

utseende eger någon grund, torde väl åsynen

af dessa stenar hafva gifvit en ökad styrka

åt frestelsen.

Det kan icke gifvas något säkrare bevis

på denna berättelses äkthet och gudomliga

ursprung än den djupa sanning och typiska

allmängiltighet, som här utmärker hvarje

frestelse. Icke allenast äro de fullkomligt

olika alla andra berättelser om frestelser,

som skulle hafva vederfarits framstående

helgon, utan det finnes i den evangeliska

berättelsen nedlagd en sådan hög vishet, och

uppfattningens originalitet är så stor, att

hvarje möjlighet att här tänka på ett den

menskliga diktande fantasiens verk synes

afskuren.

Den första frestelsen gällde de kroppsliga

sinnena — behofvet af mat — den lägre

natur, som menniskan har gemensam med

djuren. Men långt ifrån att komma i någon

grof eller oförtäckt på de yttre sinnena

verkande form, framträdde den tvärt om dold

bakom tusen af de finaste trådar väfda slöjor.

Israel hade ju också till sin förödmjukelse

lidit hunger i öknen, men der i sin stora nöd

blifvit spisad af Gud med manna, hvilket

44. Stycke af tempelmuren (»Judarnes klagoplats»).

var såsom englaföda och bröd ifrån

himmelen. Hvarföre skulle då icke Guds egen

son få förse sig med rätter i öknen för att

stilla sin hunger? Han kunde göra det, om

han ville, hvarföre skulle han då tveka?

För Hagar, då hon var nära att försmäkta

af brännande törst, hade en engel upptäckt

källan Beer-lachai-roï, och vid den

uthungrade Elias hade en engel rört och visat

honom, hvar han skulle finna föda — dock

han, som var Kristus, Guds son, behöfde ju

icke ens invänta englarnes tjenst, den han

så väl kunde undvara, men den de så gerna

ville gifva honom, om han blott ville hafva

den.

Hvilket djup af visdom ligger ej i de ord,

frestaren nu får höra! Hänvisande till den

lärdom, som bespisandet af öknens manna

varit ämnadt att gifva, och anförande ett af

de herligaste ställena i hela gamla

testamentet svarade vår frälsare: »Menniskan

lefver icke allenast af bröd utan af hvart

och ett ord, som går af Guds mun» (5 Mos.

8: 3). Och hvilken lärdom ligger icke häruti

för oss — en lärdom bestyrkt genom ett så

stort exempel — att vi icke skola låta oss

ledas af vår lägre naturs drifter; att vi icke

skola missbruka denna lägre natur till medel

för befordrande af njutningar och vällefnad;

att vi icke äro våra egne eller få göra hvad

vi vilja med hvad vi inbilla oss vara vårt

eget; att icke alla ting, som kunna synas

tillåtna, för den skull äro nyttiga; att

menniskan har högre uppgifter här i lifvet än

att sörja för sitt lekamliga uppehälle,

likasom hon har en tillvaro, som är för mer än

hennes förgängligheten underkastade

kroppsliga. Den som anser, att vi lefva allenast

af bröd, han gör helt naturligt den timliga

bergningen till målet för sitt lifs sträfvanden

— söker den framför allt annat och för hvad

pris som helst — blifver både öfver sig gifven

och knotande, om han, låt vara också blott

för en kort tid, beröfvas den, på samma

gång han ändå midt under allt yttre

öfverflöd oundvikligen lider hunger till sin själ,

så att han till och med kan dö i denna

hunger, derest han icke, medan ännu är tid,

söker en andlig och himmelsk föda. Men

den som vet, att menniskan icke lefver

allenast af bröd, skall icke på sådant sätt blott

för att uppehålla det lekamliga lifvet

förspilla allt, som gör lifvet dyrbart — skall

tvärt om först söka Guds rike och hans

rättfärdighet, väl vetande, att hvad som göres

honom behof af det jordiska, det faller

honom då ock till — ja, han skall främst af

allt söka det brödet, som nederkommer af

himmelen, och det lefvande vatten, efter hvars

drickande man icke varder törstig igen.

Det finnes en ganska stor likhet emellan

denna Kristi första frestelse och det sista

hånande tilltal, hans fiender rigtade till

honom, då han redan hängde döende på korset.

Vi mena detta: »Om du är Guds son, så

stig ned af korset.» »Om» — ja, så är det.

Ty emedan tro och förtröstan utgöra den

innersta lifgifvande kraften i all mensklig

helighet, är frestaren alltid ifrigast att i

deras ställe söka ingifva oss tvifvel, han är

genast redo att vädja till vår fria vilja och

sjelfständighet såsom menniskor. »Du får,

du kan — hvarföre gör du det icke då?»

På korset svarade vår frälsare intet; här

åter svarade han endast för att uttala en

evigt gällande grundsats. Han säger icke:

»Jag är Guds son»; i sin djupa förnedring,

i sin stora sjelfuppoffring »räknade han icke

för rof att vara jemlik Gud, utan förnedrade

sig sjelf» (Filipp. 2: 6. 7). Han öfvervinner

frestaren, men icke såsom sann Gud utan

såsom sann menniska.

2. Ordningen de tre frestelserna emellan

uppgifves af Mattheus och Lucas olika, i det

Mattheus i andra rummet sätter den, der

scenen är förlagd till tinnarne af templet,

då deremot Lucas här i stället talar om

synen från det höga berget, hvarifrån

frestaren visade Kristus all verldens riken och

deras herlighet. Hos endera evangelisten

måste ordningen vara origtigt uppgifven.

Kanske har Lucas för sin framställning af

förloppet låtit sig påverkas af den tanken,

att en frestelse till andligt högmod och

opåkalladt utöfvande af en undergörande kraft

var listigare anlagd och mindre

genomskinlig, följaktligen äfven farligare än frestelsen

att falla ned och tillbedja mörkrets magt.

Men de orden: »Gack bort, satan», som af

båda evangelisterna anföras vid denna sist

nämda frestelse (Luc. 4: 8; Matth. 4: 10),

vidare den omständigheten, att Mattheus

ensam genom sjelfva uttrycken i sin

framställning angifver en bestämd ordningsföljd

mellan de olika frestelserna — de inledas

nämligen af honom genom ett »då», »åter» —

samt slutligen Matthei egenskap att vara en

af apostlarne, hvarföre han ock, som

sannolikt hört denna berättelse af Kristus sjelf,

måste anses för en mera trovärdig

sagesman — detta allt gör, det ena med det

andra, att vi måste gifva företrädet åt den

af vår förste evangelist angifna

ordningsföljden.

Jesus hade öfvervunnit och afvisat den

första frestelsen genom sin fasta och

orubbliga förtröstan till Gud. Skickligt

anslutande sig till denna egenskap hos vår

frälsare, rigtade derföre frestaren med utsökt

list sitt nästa angrepp emot en punkt i vår

frälsares själ, som han just på grund deraf

ansåg för sårbar. Han vädjade till denna

gudsförtröstan sjelf: han begärde ett

ögonskenligt bevis i handling, att denna tillit

verkligen fans till. Det var här icke längre

såsom nyss fråga om att tillfredsställa ett

kroppens oafvisliga behof efter föda; det

gällde fast mer denna gång att söka

räddning undan en öfverhängande fara. »Då

tog djefvulen honom med sig till den

heliga staden och ställde honom på tinnarne

af templet.» Några välbekanta tinnar af

denna välbekanta byggnad måste här menas;

kanske taket af stoa basiliké, den på

templets södra sida belägna kungliga pelargången,

som reste sig i svindlande höjd öfver den

rakt nedanför belägna Kidrondalen; kanske

Salomos pelargång, stoa anatoliké, den i

öster belägna, från hvilken enligt traditionen

Jakob, Herrens broder, längre fram i tiden

skall hafva blifvit nedstörtad.

»Om» — åter detta tvifvel för att

derigenom väcka en högmodsande, som icke förr

skulle blifva tillfredsställd, än det underbara

skådespel kommit till utförande, hvarom här

var fråga — »om du är Guds son, så kasta

dig här utföre!» »Du är i en fara, du icke

sjelf vållat dig, rädda dig ur den, såsom du

bör och kan, och bevisa derigenom din

gudomliga natur och magt. Är det icke

skrifvet, att englarne skola bära dig? (Ps. 91:

11. 12.) Skulle icke detta vara ett lysande

bevis på din förtröstan till Gud?» Sålunda

var denna frestelse både djup och listig, och

sedan Jesus en gång hade vädjat till

Skriften, aktade också djefvulen skäligt att

»anföra Skriften för sitt ändamål». Der fans

ju ingenting i vanlig mening sjelfviskt eller

sinligt i denna frestelse. Den innebar ett

vädjande icke till naturliga drifter utan till

förvända andliga instinkter. Se vi icke af

historien om sekter, partier, kyrkor och män,

som vilja gå och gälla för att vara i

religiöst hänseende rikt begåfvade och långt

hunna, se vi icke, att tusenden, som icke

skulle kunnat sjunka ned i sinlighetens dy,

likväl, fulle af obrutet öfvermod, onödigtvis

kastat sig i faror, hvarföre de ock plötsligt

från det andliga högmodets tinnar blifvit

störtade ned i namnlöst eländes djup!

Men vår frälsare, huru stilla och dock

på samma gång allvarligt menande svarar

han icke: »Det är ock skrifvet: Herren din

Gud skall du icke fresta!» I grundspråket

har detta uttryck, som är återgifvet med

»du skall icke fresta» (Matth. 4: 7; jfr 5 Mos;

6: 16), en ännu starkare och mera

betecknande betydelse. Det borde återgifvas

ungefär så: »Du skall icke till det yttersta

fresta»; du skall icke för egen räkning vilja

göra anspråk på allt, hvad Herren din Gud

kan uträtta för sina tjenare; du skall icke

taga det såsom en afgjord sak, att Gud skall

göra några underverk för din skull, eller att

han skall träda emellan och rädda dig undan

följderna af ditt eget öfverdåd, din egen

dårskap; du skall icke utmana hans magt till

det yttersta. När du är stadd på pligtens

väg, så förlita dig på Herren af allt ditt

hjerta och med fullaste förtroende, men lyssna

icke till de stolta, förföriska röster, som hviska

till dig: »I skolen vara såsom gudar», och

låt der icke insmyga sig någon egenvillig

och pockande vanvördnad i din bön om hjelp.

Då — för att tillägga de ord, dem frestaren

så listigt utelemnade — »skall du blifva

bevarad på alla dina vägar» (Ps. 91: 11. 12).

Se, Jesus nämner icke ens ett ord om den

ögonskenliga fara, som hotade honom.

Oförvållad fara är säkerhet. Frestarens egna

ord voro en bekännelse om hans vanmagt

— »kasta dig sjelf här utföre!» Äfven ifrån

denna svindlande höjd hade han ingen magt

att störta honom, hvilken Gud bevarade.

Skriften, som han hade anfört, var sann,

men han hade förvrängt den. Ingen frestelse

är någonsin så svår, att den verkligen nödgar

oss till synd. Vid hvarje frestelse ställer

Gud det så, att vi kunna komma den väl

igenom, han »gör på frestelsen en ände, så att

vi kunna draga den».

3. Då frestaren blifvit öfvervunnen i sina

båda första anfall, dem han måttat emot det

naturliga begäret efter föda och andens

begär att tillfredsställa sin inneboende stolthet,

samlar han hela sin styrka för att anfalla

med sin tredje och sista frestelse. Hvad som

här fattas af finhet och takt i sättet tror han

sig kunna ersätta genom den tingens prakt,

som här utgör frestelsens innehåll. Från ett

högt berg visar han Jesus alla

konungariken i verlden och deras herlighet; såsom

»denna verldens furste» erbjuder han dem

alla åt timmermannens son från Nazareth,

blott denne ville falla ned och tillbedja

honom. (Jfr Joh. 12: 31; Efes. 2: 2; 2 Kor. 4: 4.)

»Denna verldens konungariken och deras

herlighet!» — »De finnas, som påstå"», har

någon sagt, »att vi aldrig blifva frestade

med konungariken. Det kan väl vara, men

det behöfves icke heller, då vi hafva nog af

hvad mindre är. Kristus ensam frestades

på detta sätt; hans sinne var för högt och

för stort anlagdt för att i detta afseende

kunna mottaga intryck af ringare ting. Men

med oss är det annorlunda; ty vi uppskatta

vårt personliga värde lägre. Vi sälja oss

med allt, hvad vi hafva, ofta för en ganska

ringa penning; frestaren kan så att säga

köpa oss för ett röfvarpris. Han behöfver

aldrig föra oss så högt upp som på ett berg.

Tinnarne äro höga nog, ja, den lägsta

klockstapel i hela staden kan göra till fyllest.

Eller låt honom blott föra oss upp på taket

till det hus, der vi bo, låt honom blott ställa

oss i dess fönster eller dörrar, vill han bjuda

oss allt, hvad vi derifrån kunna se, så är

nog frestelsen för oss tillräckligt stark; vi

skola taga emot det och tacka honom till.

— — — — En half krona eller några ören,

ett par skor eller någon dylik obetydlighet

skall förmå mången att böja knä för

djefvulen.»

45. Kejsar Tiberii hufvud. (I förstorad skala efter ett mynt.)

Men Kristus lärde oss: »Hvad hjelper

det menniskan, om hon vunne hela verlden

och toge skada till sin själ?»

Det fans verkligen vid denna tid en

menniska, som i en viss mening kunde sägas

ega hela verlden. Det var den då regerande

romerske kejsaren Tiberius. Han var utan

all fråga den mägtigaste af alla lefvande

menniskor, den erkände och afgudade

enväldige herskaren öfver allt, hvad stort och

herligt var i denna verldens riken. Hans

magt och myndighet visste icke af någon

kontroll, hans rikedomar kände ingen gräns,

hans nöjen och njutningar ingen tygel. Och

för att ännu mera hejdlöst och ostördt få

öfverlemna sig åt sina lustars

tillfredsställande valde han icke långt efter denna tid

åt sig en bostad på en den skönaste plats

under skuggan af en slumrande vulkan; han

slog sig ned på en förtjusande ö med det

ljufligaste och mildaste klimat i verlden.

Men hvad vann han med allt detta? Han

var, såsom Plinius uttrycker sig, »tristissimus

ut constat hominum» — »den erkändt

svårmodigaste af menniskors slägte». Och der

från detta hem, som var förtroget med hans

många dolda brott, från denna ö, der han

likasom gjort till sin uppgift att pröfva, huru

mycken lycka stod att vinna genom att tvinga

allt, det största med det minsta, allt det

myckna, öfver hvilket han såsom verldens

herre hade att förfoga, att träda i ett allt

igenom sjelfviskt lifs tjenst, der skref han

till sin servila och korrumperade senat

följande betecknande ord: »Om jag vet, hvad

jag skall skrifva till eder, I församlade fäder,

eller huru jag skall skrifva, eller hvad jag

icke skall skrifva, må då alla gudar och

gudinnor sönderslita mig värre, än jag

känner, att de dagligen göra.» Sällan har

verlden fått bevittna ett mera slående bevis

derpå, att hennes rikaste gåfvor endast äro

»förtrolladt guld, som förvandlas till stoft

och mull», och att hennes mest resliga

byggnader af personlig glans och storhet i sig

sjelfva knappast bättre förmå hålla stånd

emot en bitter olyckas förhärjande

verkningar, än det lilla barnets sandhögar på

oceanens strand förmå att hejda det svällande

tidvattnets böljor.

Men han, som är himmelrikets arfvinge,

är herre öfver upphöjdare och ovanskligare

verldar än dessa, som omfattas af tiden och

rummet; han är oändligt lycklig, emedan han

är oändligt ren. Men öfver ett rike af detta

slag har satan ingen magt. Ty det riket är

Guds. Och då ingen kan af satan vinna

ens någon den minsta af hans förderfliga

gåfvor, utan att själen gifver sig åt honom,

så bör vårt svar på alla hans frestelser vara

detta samma, som Kristus en gång gaf: »Gack

bort satan, ty det är skrifvet: Herren din

Gud skall du tillbedja och honom allena

skall du tjena» (5 Mos. 6: 13).

Så vann då Kristus seger. Han vann

den genom sjelfförsakelse, utan hvilken heller

ingen kan vinnas. Sådana stunder af med

seger krönta, ärligt utkämpade strider äro

de skönaste och lyckligaste i en menniskas

lif. De föra med sig en känsla af salighet,

så innerlig och upphöjd, att menskligt

tungomål knappast eger ord för att beskrifva den.

»Då öfvergaf djefvulen honom» — »till en

tid», tillägger Lucas — »och se, englar gingo

fram och tjenade honom.»

*

46. Jordans vadställen.

X.

De förste apostlarne.

»Nisi babuisset et in vultu quiddam oculisque sidereum, numquam eum statim secuti fuissent

apostoli, nec qui ad comprehendendum cum venerant corruissent.»»Om han icke äfven i sitt utseende och sina ögon hade haft något af stjernornas glans, skulle aldrig

apostlarne ögonblickligen hafva följt honom, ej heller de, som kommit för att gripa honom, hafva fallit till

jorden.» Hieronymus.

Efter att hafva segerrikt bestått

i dessa frestelser, efter att

lyckligen och oskadd hafva

genomgått sitt eldprof

lemnade vår frälsare öknen och

återvände till Jordans

vadställen.

De tre första evangelierna, de så kallade

synoptikerna, hvilka hufvudsakligen

uppehålla sig vid Jesu verksamhet i Galileen,

hvars begynnelse de datera från den tid, då

Johannes Döparen blef kastad i fängelse,

förtiga helt och hållet alla mellanliggande

händelser och omnämna endast, att Jesus

drog sig tillbaka till Nazareth (Matth. 4: 12.

Marc. 1: 14. Luc. 4: 14). Det är den fjerde

evangelisten vi hafva att tacka för den sköna

berättelsen om hvad som följde omedelbart

efter vår frälsares frestelse i öknen. Af

honom skjutes Jesu vistelse i Judeen i

förgrunden. Han synes hafva gjort till sin

uppgift att icke berätta annat än sådant, som

han sjelf personligen upplefvat och bevittnat;

och en och annan omständighet tyckes

häntyda derpå, att han af någon särskild

anledning var nödsakad att uppehålla

Jerusalem. (Jfr Joh. 19: 27; 18: 16.) Till sitt

stånd var Johannes en fiskare, och som ifrån

Galileiska hafvet stora qvantiteter fisk

brukade föras till Jerusalem, är det icke

omöjligt, att han i sammanhang med dessa

fisksändningar vissa tider af året vistades i denna

stad på uppdrag af sin fader och sin broder,

hvilka såsom egare af en egen båt och

husbönder öfver legde tjenare tydligen innehade

en någorlunda betydande ställning. Men vare

härmed huru som helst, visst är emellertid,

att Johannes är den ende, som berättar oss

om de förste apostlarnes kallelse, och det

med en noggrannhet i enskildheterna och

en liflighet i färgläggningen, som förråda en

man, hvars både hjerta och minne af hvarje

tilldragelse mottagit ett outplånligt intryck.

Sauhedrins utskickade, som omnämnas

Joh. 1: 19—28, och om hvilka vi ofvan hafva

talat, torde hafva inträffat dagen före vår

frälsares återkomst ifrån öknen; och när

Johannes den följande dagenJoh. 1: 29—34. Med uttrycket »jag kände honom icke» (v. 31) menas, att Döparen icke igenkände Jesus

såsom messias, till dess han hade sett det himmelska tecknet. såg Jesus komma

gående, afgaf han ett offentligt och

eftertryckligt vittnesbörd, att denne i sanning

var messias, hvilken i denna sin värdighet

blifvit uppenbarad för honom genom ett

tecken af himmelen, och att »han var Guds

lam, som borttager verldens synder». Huru

vida Johannes här närmast tänkte på

påskalammet eller på det lam, som frambars vid

det dagliga morgon- och aftonoffret; huru

»verlden» (kosmos) var det verkliga

uttryck, han nyttjade, eller det endast är en

grekisk öfversättning af det

gammaltestamentliga uttrycket för »folket» (am); huru vida

han sjelf var fullt medveten om djupet och

vidden af sitt eget yttrande, eller han endast

talade efter som anden i den profetiska

ingifvelsens stund bjöd honom att tala; det

är för oss svårt att afgöra. Så mycket är

dock klart, att då hela hans predikans

bildrikedom, framför allt de uttryck han

använder, då han talar om sin egen kallelse och

ställning, äro, såsom vi redan hafva sett,

lånade från den så kallade evangeliske

profeten (Jes. 40—66), han äfven måste hafva

begagnat nämda uttryck om »Guds lam» med

bestämd hänsyftning på den framställning

af gudomligt tålamod och ställföreträdande

lidande, som förekommer i det 53:dje

kapitlet, 7:de och följande verser hos profeten

Jesaja. (Jfr ock Jer. 11: 19.) Hans ord kunde

icke gerna betyda något mindre än det, att

den milde och syndfrie man, på hvilken han

visade, skulle blifva en lidandets man, och

att detta lidande skulle blifva till frälsning

för hans folk, att icke säga för hela

menniskoslägtet. Och huru än hans åhörare

uppfattade hans ord, kunde de dock icke

undgå att i dem finna en antydan om hans

syndfrihet, hans lidande och hans

återlösningsverk.

Och likväl, så minnesvärdt detta

vittnesbörd än var, synes det dock den första dagen

icke hafva gjort något djupare intryck på

åhörarnes sinnen. Men dagen derefter, då

Johannes stod med två af sina lärjungar,

kom Jesus åter gående, och då Döparen fick

se honom, fäste han sin allvarliga och

genomträngande blick på honom och utropade för

andra gången, gripen af ofrivillig helig

vördnad och beundran: »Se, Guds lam!»

47. Kristusbild.

(Enligt legenden sänd af Kristus sjelf till Abgarus, konung af Edessa.)

Dessa ord hade allt för mycket att

betyda för att åter blifva opåaktade, och de

två galileiske ynglingar, som hörde dem,

följde efter Jesus, när han bortgick. Jesus

märkte, att de följde honom; han hörde

ljudet af deras skygga steg; och han vände

sig om och såg på dem; och då de kommit

närmare, frågade han dem mildt: »Hvad

söken I?»

Kristi offentliga verksamhet skulle just

nu begynna; ännu kunde icke desse galileiske

ynglingar i honom se allt, hvad han varÄfven om, såsom någre antaga, evangelisten Johannes var Kristi kusin. Denna åsigt, som håller före,

att Salome, Zebedei hustru, var en syster till jungfru Maria, stöder sig på en jemförelse mellan Marc. 15: 40

och Joh. 19: 25, på hvilket senare ställe fyra qvinnor nämnas. Johannes med sin vanliga grannlaga

tystlåtenhet nämner icke sin egen moders namn.;

ännu hade de icke hört de nådefulla ord,

som utgingo från hans läppar; de hade svårt

att göra sig reda för, hvad det var, som i

den stunden innerst dref dem att söka

honom, om det verkligen var något annat än

en snart öfvergående nyfikenhet; de skulle

derföre pröfva sig sjelfva, huru de menade det.

»Hvad söken I?» — Huru djup och

betydelsefull är icke denna fråga, och huru väl

höfves det icke alla dem, som nalkas sin

frälsare, att allvarligt betänka den! St.

Bernhard, en af den katolska kyrkans frommaste

män, brukade städse ställa till sig sjelf denna

fråga: »Bernhard, ad quid venisti?»,

»Bernhard, för hvad orsak är du här?»

Sjelfpröfningen kunde icke antaga någon mera

ransakande form; men allt, hvad denna St.

Bernhards fråga innebär, ligger

sammanträngdt i de lugnt pröfvande orden: »Hvad

söken I?»

Detta var mer, än de båda unge

galileiske männen genast kunde besvara, kanske

mer, än de ens kunde förstå och begripa,

och dock visar deras svar, att de på fullaste

allvar kände sig dragne till honom. »Rabbi»,

sade de — och denna titel, som vittnade

om vördnad och innebar en hedersbetygelse,

lade i dagen, huru djupt intryck hans

personlighet gjort på dem — »hvar vistas du?»

Hvar det var, veta vi icke. Kanske var

det i någon af dessa tillfälligt uppförda

succôth eller hyddor af hopflätade palm- och

terebintgrenar, hvilka ensamma torde hafva

beredt tak öfver hufvudet åt de

hundradetals menniskor, som strömmade ut till

Johannes i öknen för att låta sig döpa af

honom. »Han sade till dem: Kommen och

sen!» Åter ord, som i sig sjelfva äro helt

enkla och nära till hands liggande, och som

icke tyckas säga så synnerligen mycket, ehuru

de förekomma i den heliga skrift på

åtskilliga ganska betydelsefulla ställen (jfr Joh.

11: 34; Ps. 66: 5 o. s. v.). Men aldrig

frambragte de väl en mera gripande verkan än

nu. De unge männen kommo och sågo, hvar

Jesus vistades, och som klockan redan var

fyra på eftermiddagenDen tionde timmen; man räknade nämligen timmarne från klockan sex på morgonen., stannade de der

den dagen och förmodligen äfven den

följande natten; men innan de lade sig att

sofva, hade de väl i sitt innersta hjerta känt

och förstått, att himmelriket var kommet,

att långa århundradens hopp ändtligen gått

i fullbordan, att de hade stått inför honom,

efter hvilken alla folk längtansfullt väntat.

De hade sett honom, som var en större prest

än Aaron, en större profet än Moses och en

större konung än David, honom, som var

den rätta stjernan i Jakob och spiran i

Israel.

Den ene af desse tvenne ynglingar, som

först kommo till Jesus, var Andreas. Den

andres namn förtiges; ty denne andre var

ingen annan än berättaren sjelf, den

lärjungen, som Jesus älskade, evangelisten

Johannes. Icke underligt derföre, att denna

tilldragelses minsta biomständigheter ända till

sjelfva timmen på dagen voro outplånligt

förvarade i hans minne in i hans sena

ålderdom.

Andreas" första omsorg var nu att

uppsöka sin broder Simon och omtala för

honom, hvem han funnit. Han förde honom

till Jesus, och Jesus, fästande på honom sin

genomträngande blick, som kunde skåda in

i hjertats innersta tankar, såg hos den

fattige fiskaren både hans hela svaghet och

hans upphöjda storhet, och i det han såg

honom, gaf han honom ett nytt namn,

hvilket långt efteråt blef ännu högtidligare

stadfästadt. Han sade till honom: »Du är Simon,

Jonas son; du skall heta Kefas», d. ä. »Du

är Simon, den skygga dufvans son; härefter

skall du blifva såsom klippan, i hvilken

dufvan (församlingen) kan finna skydd.»Må hända är dock Jona, namnet på Simons fader, rigtigare att anse såsom en förkortning af Johannes.

Men huru var det möjligt, att desse

galileiske ynglingar, en Johannes med sitt så

eldiga och dock begrundande lynne, en Petrus,

så uppbrusande häftig i sin hängifvenhet och

dock så klenmodig och obeslutsam, kunde

så med ens, så med en enda blick, ett enda

ord, förmås att falla till sin frälsares fötter?

Huru kom det sig, att de så plötsligt likasom

genom en oförmodad ingifvelse kunde i

timmermanssonen från Nazaroth igenkänna

profetians messias, Guds son, verldens

frälsare?

Tvifvelsutan har detta till en del skett

på grund af hvad han talade, och hvad

Johannes Döparen vittnade om honom, men

tvifvelsutan ock till en del på grund af det

underbart tilldragande i hans utseende. I

denna fråga företer traditionen ett högst

anmärkningsvärdt vacklande; men det stora

intresse, saken för oss eger, bjuder oss att

ett ögonblick dröja vid denna punkt.

En hvar, som har studerat kristusbilderna

inom medeltidens konst, torde hafva

iakttagit, att några af dem, synnerligast de i

messböcker förekommande, äro öfver all

beskrifning motbjudande fula, under det att

andra deremot återgifva ett det älskligaste

och mest tilltalande ideal af mensklig

skönhet. Hvarifrån härleder sig denna

egendomliga motsägelse mellan de olika

framställningarne af Kristus?

Den förskrifver sig från det gamla

testamentets profetiska utsagor, som ansågos

teckna en bild så väl af messias" utseende

som af hans lif.

Den äldsta kyrkan, som var van vid den

skönhetens formfulländning, som utmärkte

Olympens yngre gudar inom den hedniska

skulpturen, och som tillika hade öppen blick

för det ödesdigra förderf, som ett sinligt

åskådningssätt för med sig, tycktes finna en

glädje i att fullständigt bryta med denna

den klassiska verldens dyrkan af yttre

personliga företräden för att i stället till sitt

kristusideal välja den bild af en tålig och

plågad lidande Herrens tjenare, som

förekommer hos profeten Jesaja, eller den

gripande beskrifning på »den af menniskor

hånade, af alla föraktade», som vi läsa i

konung Davids 22:dra psalmJes. 52: 14; 53: 4: »Månge häpnade öfver dig, så vanstäldt var hans utseende, icke likt en mans, och

hans skepnad icke lik andra Adams barn. – – – Vi ansågo honom af Gud träffad, slagen och pinad.» —

Ps. 22: 8: »Jag är en mask och icke en menniska, hånad af menniskor, föraktad af alla. Alle, som se mig,

håna mig; de uppspärra munnen, rista hufvudet»; v. 15—18: »Jag är utgjuten såsom vatten, alla mina ben

skiljas åt, mitt hjerta såsom vax smälter i mitt lif. Min kraft är förtorkad såsom en lerskärfva, min tunga

låder vid min gom. – – – Jag kan räkna alla min ben; de beskåda mig, de se sin lust på mig.». Hans skönhet,

säger Clemens af Alexandria, var i hans själ

och i hans handlingar, men till utseendet

var han oansenlig eller rent af frånstötande.

Justinus Martyr beskrifver honom såsom

saknande både skönhet, ryktbarhet och ära.

Hans kropp, säger Origenes, var liten,

vanskaplig och oansenlig. »Hans kropp», säger

Tertullianus, »hade ingen mensklig skönhet,

ännu mindre någon himmelsk glans.» Enligt

hvad vi läsa hos Origenes, skall äfven

hedningen Celsus bland annat i detta Kristus

af traditionen tillskrifna oansenliga och fula

utseende trott sig finna ett stöd för sitt

bestridande af Kristi gudomliga ursprung. Ja,

ännu ett steg längre gick man i denna

rigtning. Vulgata öfversätter Jes. 53: 4: »Nos

putavimus eum quasi leprosum, percussum

a Deo et humiliatum», d. ä. »Vi ansågo

honom likasom spetälsk, slagen af Gud och

förödmjukad»; detta gaf anledning till den

vidt utbredda föreställningen, som går igen

mångfaldiga gånger i dessa äldsta tider, att

han, som helat så många spetelske, sjelf

varit spetelsk.

Icke underligt derföre, att många, som

kände sig frånstötta af slika föreställningar,

i stället höllo före, att der i Jesu menskliga

drag funnits en återspegling af Davids, hans

store stamfaders, skönhet och behag; och

Hieronymus och Augustinus ansågo sig

berättigade att på honom tillämpa dessa ord i

den 45:te psalmen, vers 3: »Du är den

dägeligaste ibland menniskors barn.» Det var

naturligt, att då man saknade hvarje spår

af verkligt bevis för det ena eller för det

andra och uteslutande var hänvisad till sig

sjelf, denna sist nämda åsigt skulle efter hand

för sig vinna djupare sympatier; den gaf

också upphof så väl åt de gängse

beskrifningarne på Kristus som åt dessa

oförlikneligt herliga drag, genomträngda af med

mildhet paradt majestät, som träda oss till mötes

på en Fra Angelicos, Michael Angelos,

Leonardo da Vincis, Raphaels och Titians

mästerverk.

48. Gammal Kristusbild.

(Från en medalj, som skänktes påfven Innocentius VIII af sultan Bajazet.)

Oberoende af all tradition kunna vi väl

på goda grunder hålla före, att der icke kan

hafva funnits något lågt eller frånstötande

— att der tvärt om måste hafva funnits

något himmelskt, »någonting af stjernors

glans», såsom Hieronymus uttrycker sig —

i den gestalt, som uppbar en oändlig

gudomlighet och en oändlig helighet. All sann

skönhet är endast godhetens återspegling;

och ett så obefläckadt samvete, en ande så

full af harmoni, ett lif så rent och ädelt

kunde icke annat än gifva sig ett uttryck

också i det yttre sättet att vara, kunde icke

annat än återspegla sig också i menniskans

sons anlete. Visserligen finna vi icke, det

är sant, någonstädes någon antydan om detta

hans sköna och tilltalande utseende, såsom

vi till exempel finna en sådan i

beskrifningen på den unge öfverstepresten Aristobulus,

som Herodes lät döda; men så finnes det

icke heller å andra sidan något enda ord i

hans fienders utlåtanden om honom, som

skulle kunna gifva vid handen, att hans

utseende varit motbjudande eller föraktligt.

49. Vid Galileiska Hafvet.

Han, om hvilken Johannes vittnade, att han

var Kristus — han, hvilken folket med glädje

skulle varit redo att taga och göra till sin

konung, han, som vid sitt intåg i staden

helsades med fröjderop såsom Davids son —

han, som af qvinnorna betjenades med så

djup och hängifven vördnad, och hvars åsyn

till och med i en dröms orediga

föreställningar kunde väcka intresse och injaga

fruktan hos en förnäm romersk dam — han,

hvars blotta ord kunde förmå en Filippus

och Mattheus och många andra att lemna

allt och följa honom — han, som med en

enda blick kunde böja Petri hjerta till ånger

och bättring — han, inför hvilken de af

onda andar besatte än blefvo upptända till

raseri, än åter bragta till lugn och stillhet

— han, som till och med i ett ögonblick af

den djupaste ringhet och förnedring icke

behöfde mer än uttala det lilla ordet: »Jag

är det»Joh. 18: 6. Jfr ock Luc. 4: 30., för att hans argaste fiender skulle

vika tillrygga och falla till jorden — han,

om hvilken allt detta gällde och mera dertill,

kunde omöjligen annat än i sin person förena

en konungs och en prests majestät. Alla

händelser i hans lif tala på ett öfvertygande

sätt om en styrka, en uthållighet, en

värdighet och ett hänförelsemeddelande inflytande,

hvilka äro otänkbara hos hvar och en, som

icke fått på sin lott ett ganska drygt mått

icke blott af inre och andliga utan äfven af

rent yttre gåfvor och företräden.

»Visserligen», säger Hieronymus, »flammade en eld

och en stjernornas klarhet i hans öga, och

det gudomliga majestätet upplyste hans

ansigte.»

Den tredje dagen efter sin återkomst från

öknen synes Jesus hafva tillbragt i samtal

med sina nye lärjungar. På fjerde dagen

begaf han sig åstad för att återvända till

Galileen, och på vägen påträffade han en

annan ung fiskare vid namn Filippus af

Bethsaida. Filippus var den ende af

apostlarne, som hade ett grekiskt namn. Må

hända var han uppkallad efter tetrarchen

Filippus, då det ju alltid har varit vanligt att

uppkalla barn efter regerande furstarNamnet Andreas var visserligen af grekiskt ursprung, men dock allmänt i bruk hos judarne på denna

tid. Thomas bar väl också det grekiska namnet Didymus, d. ä. »tvilling», men han egde dock tillika sitt

inhemska namn Thomas; Filippus åter hade oss veterligen intet annat namn än detta grekiska.. I

sådant fall måste han vid denna tid ännu

icke hafva varit trettio år gammal. Möjligen

förskrifver sig hans grekiska namn från hans

närmare bekantskap med den grekisktalande

befolkning, som bodde blandade med

galileerne på stränderna af sjön Genezareth.

Något sådant har troligen också varit

orsaken till, att just han var den af apostlarne,

till hvilken desse greker vände sig, som

önskade se vår frälsare under sista veckan af

hans jordiska lif. Ett enda ord — denna

enda eftertryckliga inbjudning: »Följ mig!»

— var tillräckligt för att för alltid vid Jesus

fästa denne saktmodige och okonstlade

galileer, som vår frälsare efter all sannolikhet

redan förut hade känt.

Dagen derefter blef denna lilla hängifvet

fromma och lyckliga krets förökad med ännu

en femte medlem. Ifrig att dela med sig af

den stora upptäckt han gjort, uppsökte

Filippus sin vän Nathanael och bevisade

derigenom denne den största väntjenst någon

i sjelfva verket kan göra en annan, och

hvilken består deruti, att han meddelar honom

af sin erfarenhet i gudomliga ting. I

förteckningen på apostlarne är i allmänhet —

derom råder knappast något tvifvel —

Nathanael en och den samme med

Bartholomeus; ty Bartholomeus är mindre ett

egentligt namn än ett särskildt tillägg till ett

sådant — »Bar-Tolmai», d. ä. »Tolmais son»;

och under det att Nathanael endast på ännu

ett ställe (nämligen Joh. 21: 2) förekommer

nämd med detta namn, finna vi deremot

Bartholomeus, om hvilken vi i annat fall icke

skulle veta det allra ringaste, så godt som

oupphörligen i förteckningen på apostlarne

ställd till samman med Filippus. Som

Nathanaels hem var Kana i Galileen, har han

ganska lätt kunnat blifva bekant med den

unge fiskaren från Genezareth. Och likväl,

så stor var den tillbakadragenhet, i hvilken

Jesus hittills hade framlefvat sitt lif, att

ehuru Tolmais son kände Filippus, kände

han dock ingenting om Kristus. Filippi

okonstlade sinne tyckes också finna ett nöje

uti att framhålla motsättningen mellan

storheten af Kristi embete och ringheten af hans

börd; ty så utbrister han: »Honom, om

hvilken Moses i lagen äfvensom profeterna hafva

skrifvit, hafva vi funnit»; och hvem tror du?

— månne en ung herodiansk prins? —

månne en ung hasmoneisk prest? — månne

något skinande ljus från Schammais eller

Hillels skolor? — eller månne någon ung

fanatisk emir af Judas" af Gamala

följeslagare? — nej, utan »Jesus, Josefs son ifrån

Nazareth».

Nathanael tyckes hafva uppfattat denna

egendomliga motsättning. Han häpnar, då

han hör Nazareth nämnas. Det är möjligt,

att han, såsom legenden säger, varit en man

af en högre samhällsställning än de andre

apostlarne. I allmänhet har man varit höjd

att antaga, att hans svar endast varit ett

anförande af ett ordspråk; men kanske var

det afsedt att tillika innehålla en flyktig

anspelning på ordet nazora, »föraktlig»;

kanske skulle det ock betyda rätt och slätt

detta: »Nazareth, denna lilla obetydliga och

oansedda stad i sin lilla undangömda dal —

kan då någonting godt komma derifrån?»

Svaret är ordagrant det samma, som det vår

frälsare gaf Johannes och Andreas. Filippus

var en läraktig lärjunge; derföre sade också

han i likhet med sin mästare: »Kom och se!»

Ännu i dag upprepas ofta denna samma

fråga: »Kan något godt komma ifrån

Nazareth?»; och det enda tillfredsställande

svaret — ja, så godt som det enda möjliga

svaret — är i dag, såsom det var då: »Kom

och se!» Då betydde det: Kom och se en

man, som talar, såsom ingen annan

menniska talar; kom och se en man, som, ehuru

han är blott en timmerman från Nazareth,

dock uppfyller med helig bäfvan hvar och

en, som nalkas honom, ty der han är

närvarande, der upptäcker han hjertats

hemliga tankar, på samma gång han äfven

genom sin innerliga kärlek drager med

underlig magt till sig en hvar syndare, äfven

den störste; kom och se en man, som andas

idel syndfri renhet, och öfver hvars hela

väsen der är utgjutet ett oemotståndligt behag

af ett gudomligt lifs oförlikneligt herliga

skönhet. »Kom och se!», sade Filippus,

öfvertygad som han var i sitt sinne af egen

erfarenhet, att det att se Jesus var att känna

honom, det att känna honom att älska

honom, och det att älska honom att tillbedja

honom. Vi kunna visserligen icke nu mera

i alldeles samma mening som då säga: »Kom

och se!» Ty efter de syner, som förunnades

Stefanus och Paulus, har himmelen icke

öppnat sig mer för att visa jordens barn den

upphöjdes förklarade gestalt. Men i en annan

och icke mindre betydelsefull mening kunna

vi dock ännu i dag för att kraftigt gendrifva

alla uppstigande tvifvel uttala dessa samma

ord: »Kom och se!» Kom och se en döende

verld väckt till nytt lif, en utlefvad verld

pånyttfödd, en åldrig verld föryngrad; kom

och se mörkret skingradt och förtviflan

drifven sin kos; kom och se ömhet bevisad den

inspärrade grofve missdådaren i hans cell

och frihet gifven den fjettrade slafven; kom

och se desse fattige och olärde, denna stora

massa af vårt slägtes söner och döttrar, som

för alltid befriats från träldomen under de

rike och lärde, under det lilla fåtalet

lyckligare lottade bröder; kom och se, huru

sjukhus och uppfostringsanstalter, genom

gifmilda gåfvor stiftade, resa sig vid sidan af

de instörtade ruinerna efter kolossala

amfiteatrar, i hvilka en gång menniskoblod flöt

i strömmar; kom och se, huru otaliga

skändliga symboler af en allmän förnedring blifvit

bortstötta med förakt från offentliga och

enskilda platser; kom och se, huru lasternes

och tyranniets tillhåll blifvit förvandlade till

stilla och lyckliga hem, trotsige ateister till

troende kristne, vilde upprorsstiftare till

saktmodiga barn, hedningar till helgon. Ja, kom

och se de majestätiskt storartade akterna af

detta drama, som nu efter Kristi födelse

fortgått under nitton århundraden; och då

du ser, huru de alla, allt efter som de

utvecklat sig, allt tydligare syfta till ett enda

herligt mål, som länge varit förutbestämdt

i den gudomliga viljans rådslag — då du

hör din frälsares röst, hans, som icke skriar

eller ropar, och hvars ord dock genom den

himmelska kärlekens oemotståndliga magt

ransakande genomtränga hjerta och njurar

— kanske skall då ock du så småningom

lära dig att låta det olycksaliga tviflet fara

och omsider i lugn förtröstan utbrista i

likhet med den upprigtige och redlige

Nathanael: »Rabbi, du är Guds son, du är Israels

konung.»

Det stolta motståndet hos Nathanael var

snart brutet Jesus, då han såg honom komma,

igenkände genast på hans panna Guds

insegel och sade om honom: »Se, en rätt israelit,

i hvilken intet svek är!» — »Hvaraf känner

du mig?» frågade Nathanael; och då var det

han fick detta in på lifvet gående svar: »Förr

än Filippus kallade dig, då du var under

fikonträdet, såg jag dig.»

Fromme judar plägade esomoftast — en

sed, som för öfrigt gillas af talmud —

uppsöka ett fikonträd för att under dess grenar

hängifva sig åt stilla andliga betraktelser eller

förrätta sin dagliga andakt; och icke hafva

vi orsak att med en del utläggare se något

särskildt betydelsefullt uti den

omständigheten, att apostelen blef kallad ifrån

skuggan af ett träd, som symboliserade judiska

stadgar och judiska traditioner, men hvilket

vid denna tid redan begynt nedtynga den

mark, hvarifrån det hemtade sin näring.

(Jfr 1 Kon. 4: 25; Mich. 4: 4; Sach. 3: 10;

Matth. 21: 20; Luc. 13: 7.) Ty äfven om

någon sådan tanke här skulle vara

berättigad, hvilket vi betvifla — så gerna vi än

erkänna, att det understundom, der det är på

sin plats, kan vara af både nytta och intresse

att med poetisk blick i de enklaste

företeelser kunna uppspåra en allegorisk betydelse

— så är den dock icke ensam tillräcklig för

att förklara det hängifvet trosvissa och

öfverraskande i Nathanaels svar. Hvar och en

måste vid första påseende häpna öfver den

ringa öfverensstämmelse, som här föreligger

mellan orsak och verkan. Huru skenbart

ringa egnade sig denna lugna hänsyftning på

den stilla, ensamma andakten under

fikonträdet för att framkalla denna ögonblickliga

tillgifvenhet, denna aldrig svikande

lärjungatrohet emot Guds son, Israels konung! Ja,

för att finna en verkligt tillfredsställande

förklaring öfver denna så hastigt verkade

öfvertygelse måste vi skåda djupare; vi skola

då tvifvelsutan också i denna skildring se

ett af dessa oefterhärmliga realistiska drag,

som genomgående utmärka den johanneiska

framställningen, och som för månget

sanningsökande sinne utgjort ett af de mest talande

inre bevisen för det fjerde evangeliets äkthet

Det gifvet stunder, då Guds nåd på ett

mera känbart sätt nalkas en menniskas

hjerta, då själen tycker sig likasom, svinga

sig upp på hoppets och bönens örnvingar

till alla himlars himmel, då det förefaller

oss, såsom vore vi upptagna i Guds

omedelbara närhet, der vi se och höra outsägliga

ting. Sådana stunders erfarenheter kunna gå

upp emot ett helt lifs; ty rörelser af ett

sådant slag upphäfva all tidsförnimmelse; de

»göra evigheten till en timme och timmen

till en evighet». I sådana stunder äro vi

närmare Gud än annars; vi tycka oss känna

honom och vara kände af honom; och om

det i en sådan stund vore möjligt för någon

menniska att se in i våra själar, skulle hon

varsna allt, hvad som är störst och

oförvanskligast i vår varelse.

50. Österländskt fikonträd.

Dock sådant är

icke en vanlig menniska i stånd att se; det

kan endast ses af honom, hvars hand skulle

ledsaga oss, och hvars högra hand skulle

föra oss, äfven om vi toge morgonrodnadens

vingar och blefve ytterst i hafvet. Ett sådant

innerligt umgänge med Gud föreställe vi oss

att den sveklöse israeliten haft, då han satt

der tyst under sitt fikonträd bedjande och

begrundande. Det var till sin kännedom om

hvad som då föregick i Nathanaels hjerta

– en kännedom, som endast han kunde ega,

hvilken ensam bland menniskor det var

gifvet att läsa hjertats mest förborgade

hemligheter — det var till den, vår frälsare

vädjade. Må den, som sjelf haft en liknande

erfarenhet, säga, huru han skulle anse den

menniska, som kunde uppvisa, att hon i en

sådan stund blickat in i hans själ och pejlat

djupet af hans hjertas rörelser. Att sådana

den ensliga begrundningens saliga stunder,

under hvilka redan här i tiden en flik

upplyftes af den förlåt, som skymmer evighetens

dag för våra blickar — sådana

hänryckningens stunder, under hvilka själen, oberörd

af tidens och rummets skrankor, svingar sig

upp till den tredje himmelen för att der

ansigte mot ansigte meddela sig med den

evige och osynlige — sådana himmelska

ljusglimtar, för hvilka i ett ögonblick och för

alltid plötsligt allt, hvad syndigt och orent och

lågt är hos oss, flyr sin kos — att sådana

oförgätliga erfarenheter, sådana

genomgripande vändpunkter verkligen förekomma i

en kristens lif, derpå hafva vi utan all fråga

de tydligaste och mest ojäfaktiga bevis. Och

en hvar, som i sitt lif har någon erfarenhet

af en sådan stund, då själen firar högtid

med sin Gud, en hvar, som sjelf erfarit denna

genomgripande förändring, då det gamla

varder förgånget, och allting varder nytt, han

torde visserligen icke heller vara främmande

för den upplågande sympati, den djupa

rörelse, som vid det tillfälle, hvarom vi här

tala, genomströmmade Nathanaels hjerta och

kom honom att utan tvekan falla ned på

sina knän med denna hänförelsens

bekännelse på sina läppar: »Rabbi, du är Guds

son, du är Israels konung.»

Vi veta knappast någonting mera om

Nathanael. Han synes hafva varit en af

dessa stilla, tillbakadragna, begrundande

naturer, hvilkas rätta hem icke är här, der

storm och oro råda, utan i fridens himmel.

Hans lif var ett sådant, att verlden icke såg

något deraf, emedan det var »förborgadt

med Kristus i Gud». Men derom kunna vi

vara förvissade, att han ända till sin

dödsdag, ja, ännu under dödsångestens marter,

icke kunnat förgäta dessa Herrens ord, som

visade, att hans frälsare hade »utransakat

honom och känt honom och förstått hans

tankar fjerran». Icke en gång allenast utan

många otaliga gånger under den följande

tiden uppfylldes på honom och hans

medbröder det löftet, att de med trons öga skulle

se »himlarne öppnas och Guds englar fara

upp och neder öfver menniskans son»Uttrycket »menniskans son», ben-adam, användes i sin allmänna betydelse om hvilken menniska

som helst (Hiob 25: 6; Ps. 144: 3 etc.), men i särskild mening förekommer det om Hezekiel i det gamla

testamentet och om Kristus i det nya. Ett anmärkningsvärdt förhållande är, att ehuru Hezekiel nyttjar

detta uttryck nära nittio gånger, tillägger han dock icke en enda gång sig sjelf denna titel; och ehuru

uttrycket förekommer omkring åttio gånger om Kristus, användes det dock icke af någon annan än honom

sjelf, med undantag af några ställen, som beskrifva hans upphöjelse (Apostlag. 7: 56; Uppenbarelseb. 1: 13—20;

14: 14). Det nytestamentliga uttrycket med hänsyftningen på Kristus förskrifver sig ytterst från profeten

Daniel (7: 13). Det heter der. på kaldeiska bar-enôsch..

*

51. Österländska vattenkrukor.

XI.

Det första undret.

Då tredje dagen», säger

Johannes (2: 1), »vardt ett

bröllop i Kana i Galileen,

och Jesu moder var der.»

Evangelisten, som så noga

kände till och i så liflig

hågkomst bevarade allt,

från det största till det minsta, som tilldrog

sig under dessa oändligt minnesrika dagar,

angifver här tiden på ett sätt, som om han

förutsatte, att hans läsare hade en lika

noggrann kännedom om dessa förhållanden som

han sjelf. Uttrycket »den tredje dagen» har

derföre uppfattats på många olika sätt;

enklast hafva vi väl härunder att förstå den

tredje dagen, sedan Jesus begifvit sig till

Galileen. Färdades han skyndsamt, hann

han väl den första dagen, förutsatt att han

följde den vanliga vägen, till Silo eller Sichem;

den andra till En Gannim; den tredje kunde

han lätt, sedan han passerat Jezreels slätt,

hinna till NazarethVi hafva ingen orsak att antaga, att Jesus vid detta tillfälle gjorde något längre uppehåll under vägen,

och det är möjligt, att han reste i den bestämda afsigten att vara närvarande vid detta bröllop.

Underrättelsen om ett förestående bröllop sprider sig vanligen med stor hastighet genom en hel österländsk by,

och vi kunna lätt tänka oss, att Jesus hörde talas derom af någon af sina lärjungar eller af någon annan

galileisk pilgrim., derifrån han sedan, då

han såg, att hans moder och bröder icke

voro der, på en eller halfannan timme kunde

uppnå Kana tidigt nog för att der hinna

öfvervara bröllopshögtidligheternaAf detta kapitel kan ses, att vi anse Kefr Kenna, icke det så kallado Kâna el-Djalil, såsom det

verkliga bibliska Kana. Det förra har både traditionen och läget för sig; och att det senares namn bättre tyckes

passa in på detta »Kana i Galileen», har icke så mycket att betyda, då man besinnar, dels att detta namn

alldeles icke är det vanliga på denna by, som tvärt om för det mesta heter Khurbet Kâna, dels att äfven

Kefr Kenna, såsom man uppvisat, understundom nämnes med detta namn Kana el-Djalil..

De österländska bröllopsceremonierna

togo, såsom bekant, sin början vid

skymningens inbrott. Både i Grekland och Palestina

hade man för sed att »hemta bruden från

hennes hem, då dagen rodnande gick ned»,

eller ännu senare, långt in på natten. Hon

var då iklädd sina bästa kläder och

dessutom inhöljd från hufvud till fötter i en vid,

fladdrande slöja, garnerad med blommor.

Hon infördes i sin brudgums hem vid skenet

af facklor och under sång, dans och musik

af trummor och flöjt. Härvid plägade hon

uppvaktas af byns unga flickor, och

brudgummen brukade gå emot henne beledsagad

af ynglingar, som utgjorde hans närmaste

vänner. Legenden säger, att Nathanael varit

den af brudsvennerna, hvilken det tillkom att

eskortera bruden. Men den omständigheten,

att Maria hade lemnat Nazareth för att här

vara närvarande, tyckes gifva vid handen,

att någon af brudparet varit en medlem af

eller på något sätt beslägtad med den heliga

familjen. Jesus var också bjuden och hans

lärjungar, heter det uttryckligen, och

användningen af singularis visar, att de voro bjudne

för hans skull, icke han för deras. Det är

derföre icke sannolikt, att Nathanael, som

först för två dagar sedan hört talas om Jesus,

haft något att skaffa med bröllopet. Att

påstå någonting bestämdt i denna sak är

visserligen vanskligt; men det faktum, att

Maria tydligen intog en styrande ställning i

huset och egde att befalla med en viss

myndighet öfver tjenarne, gör det icke

osannolikt, att det kunnat vara en af hennes

systersöner, en af Alfei söner, eller till och med

en af hennes egna döttrar, »Jesu systrar»

(Matth. 13: 56), hvilka traditionen gifver

namnen Esther och Thamar, som här vid

detta tillfälle firat sitt bröllop. Att Josef

då redan var död, framgår väl med

någorlunda visshet af den fullständiga tystnad,

hvilken hela denna skildring igenom råder

angående honom; i sjelfva verket talas icke

heller allt sedan Jesu första besök vid tolf

års ålder i Jerusalem vidare om Josef i den

evangeliska berättelsenDen uppgiften, att brudgummen skulle varit Simon Kananites, härrör från en fullständig om än ganska

lätt förklarlig missuppfattning af dennes namn. En annan icke mindre osannolik tradition, till hvilken

Hieronymus och Bonaventura anslutit sig, och hvilken upptagits af muhammedanerne, är den, att brudgummen skulle

varit evangelisten Johannes..

Huru vida nu bröllopshögtidligheterna

denna gång räckte sju dagar, såsom seden

var hos dem, som hade råd dertill (jfr Dom.

14: 12; Tob. 11: 18), eller endast en eller

två, såsom det var brukligt bland de

fattigare klasserna, veta vi icke. Men under det

gästabudsdagarne ännu varade, blef det helt

plötsligt slut med vinet (Joh. 2: 3). Ingen

annan än den, som känner till den slösande

gästfrihet, hvars utöfvande anses såsom en

helig pligt i österlandet, kan förstå, hvad

bekymmer denna händelse skulle förorsaka

hos både den ene och andre, huru den hos

alla skulle vålla en förstämning, hvaraf

intrycken icke lätt skulle utplånas, och huru

den särskildt skulle bereda brudparet en

outhärdlig sorg och förödmjukelse. De kände

det säkerligen, såsom det ännu i dag skulle

kännas i österlandet, såsom en bitter och

outplånlig vanära.

52. Österländska bröllopsceremonier.

Det är alldeles icke omöjligt, att det var

Jesu och hans fem lärjungars närvaro, som

varit orsaken till denna oförmodade brist.

Inbjudningen afsåg ju, såsom vi hafva sett,

ursprungligen Jesus allena, och den unge

brudgummen i Kana i Galileen kunde

tydligen icke veta, att Jesus under de fyra sista

dagarne förvärfvat icke mindre än fem

lärjungar, hvilka nu derföre voro honom

följaktlige. Helt visst hade man icke på

förhand försett sig med så stora förråd, att

de räckte till äfven för opåräknade gäster;

vid denna oförmodadt inträdande tillökning

i gästernas antal uppstod derföre nämda brist

i det fattiga hushållet. Ty icke är det väl

sannolikt, att Jesus och hans lärjungar vid

detta tillfälle, då de kommo från en femton

mils lång resa, skulle, äfven om för öfrigt

deras tillgångar medgifvit det, kunnat i

enlighet med den judiska seden sjelfve fört

med sig vin och andra förnödenheter såsom

sitt bidrag till gästernas undfägnande och

höjande af bröllopsfestens glädje.

Under sådana förhållanden hade derföre

Jesu moder ett särskildt skäl, hvarföre hon

sade till sin son: »De hafva intet vin.»

Anmärkningen var tydlig nog, och dess

mening kunde icke missförstås. Ingen visste

såsom Maria, hvem hennes son var, och dock

hade hon nu under trettio långa år förgäfves

tåligt väntat efter en uppenbarelse af hans

herlighet. Hon hade sett honom uppväxa,

såsom andra barn uppväxa, och lefva

visserligen i ödmjukhet, visdom och nåd såsom

en ljuflig planta inför Guds åsyn, men i alla

andra hänseenden lik andra menniskor,

endast att ingen synd fläckade hans själ. Och

nu var han trettio år gammal; den store

profeten, som stod i så högt anseende hos

folket, hade utropat honom för att vara den

utlofvade messias; han uppträdde redan

offentligen, åtföljd af lärjungar, hvilka erkände

honom såsom rabbi och frälsare. Här var

en svårighet att afhjelpa, en kärlekstjenst

att bevisa, en vanära att afvända från

vänner, dem han älskade — en vanära, hvartill

dessutom han och hans lärjungar genom sin

närvaro varit en ofrivillig orsak. Var då

hans stund icke ännu kommen? Hvem kunde

veta, hvad han vore i stånd att göra, om

han blott blef gjord uppmärksam på det

bekymmer, som hotade att göra ett snöpligt

slut på gästabudsdagarnes glädje? Skulle

icke på hans befallning en hop af den

himmelska härskaran, lik den, som bebådade

hans födelse, kunna förvandla denna enkla

bröllopsfest i Kana till en scen af himmelsk

herlighet? Skulle det icke redan nu kunna

ske, att han införde dem i sitt

gästabudshus, der hans banér öfver dem är kärlek?

Hennes tro var stark, hennes

bevekelsegrunder rena, om man må hända undantager

en den möjligast minsta anstrykning af denna

äkta qvinliga, moderliga åstundan, som

kommer hvarje moder att önska, att hon just

må få se sin son ärad i sin närvaro. Och

Marias sons stund var också hardt när

kommen; men det var då också nödvändigt för

denne son att en gång för alla visa sin

moder, att han hädanefter icke så mycket

var Jesus, Marias son, som icke fast mer

Kristus, Guds son. Det var nödvändigt att

visa henne, att när det gällde hans stora

verk och sändning, när det gällde hans eviga

varelse, hade dessa om än i sig sjelfva aldrig

så dyrbara jordiska band dock förlorat sin

betydelse. Hon måste, kosta hvad det ville,

lära sig, att hans tankar icke voro hennes

tankar, hans vägar icke hennes vägarPå lika sätt är i Luc. 2: 49 Josefs faderliga myndighet helt och hållet underordnad den rätte och ende

faderns i himmelen. Samma sanning framhålles ock uttryckligen i Matth. 12: 48—50 och Luc. 11: 27. 28.

Det torde hafva varit Kristi köttslige bröders oförmåga att uppfatta och erkänna denna sanning, som gjorde

dem främmande för Kristi hela messianska sändning, så att han kunde förklara, att en profet icke är

föraktad, utan »i sitt eget hus» (Matth. 13: 57).. Den

lärdomen kunde icke meddelas på ett mera

bestämdt, likasom icke heller på ett mera

kärleksfullt sätt, än han gjorde det här.

»Qvinna, hvad hafver jag med dig?»

Dessa kortfattade ord förefalla vid första

påseendet väl stränga, ja, nästan påfallande

hårda och frånstötande. Men skulden dertill

ligger icke i grundtexten utan endast i vår

öfversättning af den. Kristus kallar henne

icke »moder», ty med afseende på de

förhållanden, om hvilka här var fråga, var hon

icke längre hans moder; och hvad angår

tilltalet »qvinna» (gynai), så var detta så

vördnadsfullt, hon någonsin kunde önska sig;

det nyttjades äfven, då så högt uppsatta

personer som drottningar tilltaladesCleopatra tilltalades så af kejsar Augustus, och i den grekiska tragedien förekommer det icke sällan

såsom tilltalsord för drottningar och prinsessor.; och

att det icke heller fattades detta uttryck

något af kärleksfull ömhet, framgår af andra

ställen i nya testamentet, der det samma

förekommer, såsom i Joh. 20: 15, der Jesus

efter sin uppståndelse säger till Maria

Magdalena i örtagården: »Qvinna, hvi gråter du?

Hvem söker du?», och vers 13 i samma

kapitel, der det äfven lägges englarne i

munnen — att icke tala om Joh. 19: 26, der

Jesus på korset säger till sin moder: »Qvinna,

se din son», vid hvilket tillfälle väl ingen

lär vilja förebrå vår frälsare någon bristande

ömhet och mildhet. Återigen orden: »Hvad

hafver jag med dig?» äro en ordagrann

öfversättning af en ganska vanlig arameisk fras

(mâ lî velâk), som på samma gång den

klipper af alla vidare spörsmål i frågan,

dock är fullkomligt förenlig med den mest

utsökta höflighet och den mest finkänsliga

uppmärksamhetJfr med afseende på användningen af detta uttryck följande ställen, der det förekommer: Josua 22: 24;

Dom. 11: 12; 2 Sam. 16: 10; 19: 22; 1 Kon. 17: 18; 2 Kon. 3: 13..

Icke må vi heller betvifla, att hvad som

kunde förefalla förebrående och strängt i

dessa ord, ytterligare förmildrades genom

den blick och den ton, med hvilken de

uttalades; och en hvar vet, huru mycket i

sådana fall som dessa just kommer an på

blicken och tonen. Och att icke Maria på

ringaste sätt kände sig sårad af dessa

sonens ord, finna vi deraf, att hon omedelbart

derefter med oförminskad tro och förtröstan

sade till tjenarne — öfver hvilka hon, såsom

ofvan är nämdt, tyckes hafva haft befallande

myndighet — »Hvad han säger eder, det

görer!»Jfr med afseende på uttrycket »Min stund är ännu icke kommen» Joh. 7: 6, der Jesus äfvenledes vill

stäfja sina jordiske anförvandters opåkallade ifver att påskynda hans verksamhet..

Det första, man i österlandet företager

sig efter en resa, är, att man tvår sina fötter,

likasom man ock här har för sed att två

sina händer före hvarje måltid; för detta

ändamål stodo der — såsom ännu i dag i

dessa nejder är vanligt — sex stora

stenkrukor fulla med vatten och med qvistar af

gröna löf instuckna i krukornas mynningar

för att hålla vattnet friskt. Hvarje af dessa

krukor innehöll 2 eller 3 metreterDet grekiska uttrycket metretes förekommer i LXX (2 Krön. 4: 5) såsom öfversättning af det hebreiska

bath. En metret skulle då innehålla omkring 15 kannor. Men möjligen motsvarar en metretes här en

romersk amphora; den skulle då innehålla endast omkring 9 kannor. vatten,

och Jesus tillsade tjenarne att genast fylla

dem ända till brädden. De gjorde så, och

derefter befallde han dem att tömma

innehållet i mindre kärl och bära det till den

af gästerna, som enligt seden vid den tidens

gästabud, blifvit utsedd till »styresman för

gästabudet»Denna sed, som ursprungligen torde hafva lånats från grekerne, hade, tyckes det, redan länge varit i

bruk hos judarne. Jfr Jes. Syr. 32: 1—3.. Som han icke visste

någonting om, hvad som hade skett, anmärkte han,

att brudgummen genom att spara det bästa

vinet till sist brutit mot allmänt antagna

gästabudslagar. Detta var Kristi första under;

på detta sätt uppenbarade Kristus sin

herlighet, och hans lärjungar trodde på honom.

Det var hans första under. Sättet, hvarpå

det utfördes, öfverstiger väl vår

fattningsgåfva, men huru utan alla anspråk, alla

storslagna yttre åthäfvor framträdde det icke!

Det afsåg tydligen icke att väcka något

uppseende; det var såsom alla Kristi under

stäldt i den gudomliga kärlekens tjenst. Ty

Kristi under voro ju icke ämnade att

tillfredsställa en kall och tvifvelsjuk nyfikenhet

— äfven om Kristus i likhet med Johannes

Döparen icke hade förrättat ett enda under,

skulle han dock. för oss vara, den han är,

Kristus, Guds son — de ville endast styrka

en ödmjuk och älskande tro. De voro

tecken visserligen — dock endast så att säga

mera tillfälliga tecken — för att bevisa hans

gudomliga sändning; deras närmaste

ändamål var att lindra menskligt elände, att

åskådliggöra heliga sanningar eller, såsom

i detta fall, att föröka en oskyldig glädje.

Icke en ståtlig amfiteater och en lysande

församling, utan en obetydlig by, ett vanligt

bröllop, ett ringa hem och några få fattiga

gäster — se der den omgifning, som fick

bevittna ett af Kristi största under. I detta

afseende framträder en icke ringa

öfverensstämmelse mellan detta första under och de

öfvernaturliga tilldragelser, som timade vid

Kristi födelse. Och i den fullkomliga

frånvaron af all yttre ståt, i denna bestämda

motsats emot allt, hvad vi af oss sjelfva

skulle hafva föreställt oss, hvad den

utsmyckande legenden skulle hafva uppdiktat, med

ett ord i berättelsens hela karakter, se vi

blott en ytterligare bekräftelse derpå, att

hvad vi här läsa är oförfalskad sanning.

Ett under är under, och vi kunna icke

inse, att något vinnes derigenom, att vi söka

göra för oss skenbart begripliga de medel,

genom hvilka det blifvit utfördt. Antaga vi

detta unders verklighet — och i denna fråga

har hvar och en att efter eget bepröfvande

bestämma sig för ett antagande eller ett

förkastande — så antaga vi i och med det samma

förhandenvaron af en kraft, som väl icke

nödvändigt upphäfver men dock är upphöjd

öfver och verkar oberoende af de allmänna

naturlagarne. Hvad vinnes väl — eller i

hvad mån blir undret så att säga mindre

underbart, mindre för förståndet ofattligt –

om vi till exempel med Olshausen antaga,

att vi här endast hafva att göra med en

påskyndad naturprocess, eller med andre

utläggare på annat sätt söka bringa sakens

förlopp närmare vår föreställning. Det blifver

dervid: antingen föreligger här ett under,

och då kan det enligt sakens egen natur icke

heller förklaras, eller kan det förklaras, och

då är det icke längre något under. Må de,

hvilkas förstånd det tilltalar, och hvilka anse

det för sitt andliga lifs förkofran gagneligt,

sysselsätta sig med hypoteser i denna väg;

oss synas dylika försök att förklara dessa

ting icke »rationalistiska» eller »farliga»

eller »vittnande om sidvördnad för det

gudomliga ordet», utan helt enkelt förvirrande

och onödiga. Att stämpla dem såsom ett

tviflande sinnes eftergifter åt tidsandans

otro må anstå en hänsynslös, fariseisk

teologi, men sådant är ovärdigt den, som lärt

sig förstå, att saktmodig mildhet är den kristna

trons skönaste frukt. I allt, hvad trossaker

heter, må det för hvar och en af oss vara

»en ganska ringa ting att varda dömde af

eder eller af en mensklig lag»; Guds röst,

ingen annans, är det, som genom den inre

öfvertygelsens magt i våra hjertan och

samveten skall säga oss, hvad vi böre tro eller

icke tro; Guds dom, och hans allena, är det,

inför hvilken vi stå eller falla. Vi hafva

icke någon rätt att bryta stafven öfver deras

kristendom, som förkasta undren, lika litet

som de å sin sida hafva rätt att beskylla

oss, som tro på undren, för att vara

skrymtare eller enfaldige. Jesus har bjudit alla

menniskor, ehvad de erkänna eller förkasta

honom, att öfva mildhet och afhålla sig från

att döma hvarandra; och hvad bådo den,

som tror på undren, och den, som icke tror

på dem, kan göra, är att lugnt, hofsamt,

ärligt och upprigtigt – väl vetande, hvilken

grannlaga behandling dessa ämnen fordra —

gifva skäl för den tro, som är i honom.

53. Ruiner af Kefr Kenna.

Emellertid om vi blott en gång för alla medgifva,

att ordet natur har liten eller ingen

betydelse, om icke med detta begrepp förknippas

tanken på honom, som är naturens

upphofsman; om vi rätt besinna, hvad det faktum

innebär, som dock all vetenskap ytterst lär

oss, att äfven de mest enkla och elementära

verkningar af naturlagarne vida öfvergå äfven

det skarpaste menniskoförstånds

fattningsgåfva; om vi vidare göra fullt allvar af den

sanningen, att Guds försyn är någonting

annat än ett bleklagdt, på de allmänna

begreppens område sig rörande tankefoster, att

den fast mera innebär en i det verkliga

lifvet ingripande kärleksrik omsorg och

omvårdnad om menniskors barn; om vi

slutligen tro, att Kristus var Guds enfödde son,

ordet af Gud utgånget, som kom att

uppenbara och förklara sin fader för oss

menniskor; då skola vi icke heller finna någon

orsak att stöta oss på de i evangelierna

omtalade undren; då skola vi i stället betrakta

Kristi underverk såsom oskiljaktiga från hans

person och sändning och lika naturliga och

oundvikliga, som de utströmmande

ljusstrålarne äro för solen. De voro, för att begagna

Johannes" älsklingsuttryck, icke blott och

bart »tecken» och under, de voro tillika verk,

helt naturliga och oundvikliga verk af

honom, hvars hela tillvaro var det största af

alla under, och hvars gerningar derföre ofta

icke voro andra menniskors lika. Ty vår

tro är, att han var syndfri, och vi instämma

i den tyske skaldens ord: »Kanske håller

någon före, att alla unders under är att

hafva skapat denna verlden, sådan hon är;

likväl är det ett ännu långt större under

att i denna verld hafva lefvat ett fullkomligt

rent lif.» Den störste af nyare tiders

tänkare har sagt, att det är tvenne ting, som

uppfylla hans själ med häpnad och beundran,

»den stjernbeströdda himmelen öfver oss och

den moraliska lagen inom oss»; men till dessa

herliga ting har blifvit lagd en tredje

verklighet af icke mindre öfverväldigande