Jernbäraren. Skådespel i 3 akter och 6 tablåer (1847)
THEATERSTYCKEN
af
A. BLANCHE.
——
IX.
Jernbäraren.
————
STOCKHOLM.
Pris 16 sk. B:ko.
| SKÅDESPEL I 3 AKTER OCH 6 TABLÅER | AUG. BLANCHE. | ——— | STOCHHOLM. |
| PERSONERNE. | | JÄGER, Häradshöfding. | DAHL, Brukspatron. | AXELSON, Jernbärare. | ANNA, hbans dotter. | FRU STRÖMQVIST, Krögerska. | EN SMEDSGESÄLL. | EN ÅKARE. | EN BRYGGAREDRÄNG. | EN KUSK. | EN DALKARL. | EN VINDRAGARE. | EN POLISBETJENT. | EN BONDE. | EN BONDGUMMA. | EN BETJENT. | EN SOTARPOJKE. | BONDFOLK. KROGGÄSTER. | ——— | |
| STOCKHOLM. |
Första Akten.
Theatern föreställer näringstället Blåa Duken. En
dörr i fonden och en på sidan med ruta på.
På andra sidan en disk, fullsatt med flaskor,
muggar, fat och talrikar med matvaror: Bakom disken
en hylla med tillbehör, såsom dricksfat,
bränvinsankare, ölbuteljer, flaskor med färgadt bränvin uti,
med mera. Brunmålade bord och stolar vid väggarne.
På disken och på några af borden smala talgljus
i låga bleckstakar.
Första Scenen.
FRU STRÖMQVIST (innanför disken.) En
SMEDSGESÄLL och en KUSK (vid ett bord.) En ÅKARDRÄNG
och en gammal VINDRAGARE (vid ett annat.) En
DALKARL och en BRYGGARDRÄNG (spelande domino vid ett
tredje.) En SOTARPOJKE (vid disken.) En
UPPASSERSKA. ÖFRIGE KROGGÄSTER dels vid disken och dels vid
borden.
FRU STRÖMQVIST (under det hon utminuterar
diverse mat och driksvaror.) Sex skilling, din
solvarg! hugger jag till, sa’ du? — me si nu — en stor
bläcka starkt, två strömmingar, ett qvarter svagdricka
— sju skilling var det — tyckte du sex var för
mycket du? — — tag tillbaka den der hackan — orden:
”Skall varda hängd” ä’ borta — — hur mår hustru
din, Malmqvist? — rask och kry, kan jag se på
dina ögon — hvad de ä* sönderklösta! — lägg bäck
på så drar det — kors, Stenberg, att hustru din går
med hatti — tycker du hon ser bättre ut för det?
— har du sett något svart lysa i mörkret? — stå
fadder? — kan inte ha den äran — ä’ fadder förut
åt ett tjog — — bläcklasse, hvad har du med
tassarne i fläskfatet att göra? — ja så, du har
inte pengar — (tager mössan af sotargossm) hit med
mössan — ja ja, bliga bäst du vill, der sitter den
ändå (fäster mössan på en spik i hyllan.)
SOTARGOSSEN. Söta lilla fru! ge mig igen
mössan, annars får jag så rysligt med stryk af mästarn,
när jag kommer hem.
FRU STRÖMQVIST. Skadar inte — gör godt i
dej. Det snögar uté, gå ut på gatan, så får du
dej en mössa så hvit, att du ska’ se ut som en
ljusens engel.
Bryggardrängen (ropande från sitt bordj]Fru
Strömqvist, langa åt gossen hans mössa, för annars
blir det skorstenseld i er näsa, innan ni somnar i
q väll.
FRU STRÖMQVIST (till Bryggardrängen.) Säger
han det, kära Haglund! Langa hit i stället
riks-dalern han ä’ skyldig, annars låter jag patron klämta
med daggen på hans rygg.
DALKARLN (till bryggardrängen.) Hvad har du
att göra till i morgon bittida du?
BRYGGARDRÄNGEN. Hvad jag] har att göra?
jag ska1 bort med hästarna till sme’n, laga brand-stegen och köpa en tunna tjära---skulle tro det
hinner till det.
DALKARLN. Jo jo men, du har mycket i ditt
hufyud du — du har hästarna, brandstegen och en
tunna tjära.
ÅKARDRÄNGEN (till vindragam.") Hur är det
med dig gamla, Vindragar Olle? jag tror du sitter och
vattlägger sillbiten med tårar?
VINDRAGARN. Ödet har alltid varit min lott, ödet
kastar terningar med menniskorna — jag fick en
zinkadus på min del------men hur ska’ jag väl
kunna gråta, när korpgluggarne ä’ igenkittade — jag
ä’"blind, har en grå atare påhvarderaögat, men inte
kan jag hänga mej för det — jag ser inte hvar
spiken sitter.
Smedsgesällen (tm kuskenj Såg du
tunnbindarn som gick till döden i morse? «
KUSKEN. Nej! jag hade två körningar i förmiddags.
Först körde jag en aktris till teatern och sedan en
grefve till Riddarhuset. *
SMEDSGESÄLLEN. Vet du hvad tunnbindarn sa’
tiJJ presten, när processionen och hela rukan kom
till tulln?
KUSKEN. Hvad sa’ han?
SMEDSGESÄLLEN. Det är förfaseligt yrväder,
herr pastor, sa’ han.
KUSKEN. Nå, hvad svarade presten på det?
SMEDSGESÄLLEN. Jo så här svarade han, visst
ä* det ruskigt, min vän, men lycklig du som slipper
gå tillbaka.KUSKEN. Men såg han inte ledsen ut i alla fall?
Smedsgesällen. Hur fan kan man vara
ledsen, när man så der storståtligt får färdas fram på
gatorna och när alla gapa på en, liksom man vore
en förfaseligt förnäm person, och när man ä’ så
tvärsäker på sin salighet se’n, som presten säger.
Andra Seenen.
DE FÖRRE. JAGER och DAHL (ifrån fonden.)
DAHL (klädd såsom färgargesäll^) Så äro vi då sent
omsider här, men det är första och sista gången
jag följer dig på dina folkvandringar. Det fördömda
förklät snärjer in benen på mig och kölden är
förfärlig.
JÄGER. En färgargesäll, som du, får inte
klaga öfver köld. Föreställ dig, att du ligger på knä
vid en isvak och sköljer ^arn och lärftsstycken, sedan
du nyss förut stekt dig vid kypern.
DAHL. Jag blir ej färgargesäll en gång till, jag
älskar ingen lyx i kulörer — jag vill inte vara %n
vandrande regnbåge i tjugu graders köld. Sjelfva
himmelen har inte en sådan och jag vill inte vara
för mer än den.
JÄGER. Gifve Gud, att våra mödrar, i stället
för att insvepa sina barn i skinn från hufvud till fot,
hade rullat oss i snödrifvan hvar vintermorgon, så
hade vi inte, såsom barn, behöft plågas af frossa
och skarlakansfebrar, och sedan, såsom män, miss-
handlas af obarmhertiga skräddare för våra dyrbara
tulubbers skull.
DAHL. Men om* någon skulle igenkänna oss i
de här vackra kostymerna, kunde man tro, att \\
börjat fly till finkeln, sedan vi ledsnat på champagnen ?
JÄGER. Det är alltid smickrande att spela en
annan roll än sin egen. Jag känner gamla
hoffrök-nar, som skryta öfver att de vid tjugu år spelt
bondflickor så naturligt, att hela verlden trott att de i
alla sin dar mjölkat kor och gått i vall med
få-ten. För öfrigt riskerar jag mer än du. Den som
är arftagare till två stor^ jernbruk iår klanderfritt
göra hvad han vill; men jag miste bestämdt min
fi-skalstjenst i Hofrätten, om man dér kom underfund
med min kärlek för folklifvet.
DAHL. Nå hvad får man lära för charmanta
saker här?
JÄGER. Den som vill studera menniskan, har
snart fulländat sin kurs inom salongerna. Alla
begagna der lika mask och det så länge, till dess den
slutligen växer fast både vid opsigtet och själen.
DAHL. Nå, får jag den äran göra bekantskap
med din förträffliga Jernbärare?
JÄGER. Jag ser inte till honom här, men vi
kunna sätta oss vid det här bordet så länge (sätter
sig vid ett ledigt bord).
DAHL (följer honom och"tager plats). Min sann,
luktar det icke stekt fläsk! jag älskar blommornas
doft, jag tjuses af rosenångan från qvinliga läppar;
men ingenting öfvergår lukten af stekt fläsk. Bror!
jag böljar försona mig med ditt Eden.SMESDGESÄLLEN (■närmar sig Jägers och Dahls
bord). Ju längre på aftonen, dess vackrare folk!
Herrn ä’ smed, det ser jag på huden, och hofslagare
tillika, det ser jag på märkena efter sömhufvuna i
förskinnet.
JÄGER. Jo jo men, så kniper det till.
SMEDSGESÄLLEN. Fan så krystyljöst, att vi
inte känner hvarandra — jag arbetar hos Berlin på
söder — hvar arbetar herrn?
JÄGER. Hos Löfgren på norr.
SMEDSGESÄLLEN. Och hvad skäller de herrn för?
JÄGER. Jag heter *Tunman och kom för några
dar se’n från Götheborg, der jag lärt ut — jag
tänker nu förena mig med herrar gesäller i Stockholm.
SMEDSGESÄLLEFN. Filman är mitt namn, mig
till heder och ingen till skam. Jag tror vi ta oss
en pinne tillsammans — hör hit —■ tre supar med
tilltugg och en gång öl — men inga
sirapskaramel-ler, utan tre stycken groffilar, fru Strömqvist. (Dm
begärda anrättningen framställes.)
DAHL (till Jäger). Det blir ju superbt det här.
Det kommer att kosta dig en butelj champagne
efteråt.
JÄGER (till Dahl). Håll god min och jag
bjuder dig på två.
Smedsgesällen (supande tm). Schål gubbar
och bröder! (klingar med dem båda och super ut,
hvarefter han fattar Jägers hand). Du har ju
fingrar som en mamsell, bror lilla.JÄGER. Jag har nyligen haft nervfeber, ser du.
SMEDS GESÄLLEN. Hvad är kamraten din för
en juvel?
DAHL. Färgare till lif och själ!
Smedsgesällen. Färgare! Schål på den
saken! (skakar hans hand). Har äfven du haft
nervfeber? Hör du, Tunman du, hur många söm
smider du af en och samma hets?
JÄGER. Tre, min bror!
SMEDSGSÄLLEN. Bara tre, din armaanka! jag
smider sex, utan att ens dra andan deremettam -Bur
många hästar har du sömstuckit i dina dar?
JÄGER. Ungefär så många, som du åkt efter.
SMEDSGESÄLLEN. Jag tror du smider bättre
med tungan, än med hammaren. Ser du den här
gropen midt i flinten på mig ? vet du hur jag fått den?
—• när jag var i läran hos Ekeberg — du känner
ju Ekeberg i Lilla Wattugränd — gaf han mej
med hammaren det här slaget; men hårdt mot
hårdt, sa’ kärngen, stötte hufvudet mot väggen, den
hammaren är inte härdad som spränger min skalle
(till Dahl}. Kan du dra fingerkrok, gosse lilla?
(knyter sitt finger om Dahls och drager upp honom på
golfvet}. Liten, men naggande god, eller hur sa’du?
DAHL. Släpp mitt finger, karl.
" SMEDSGESÄLLEN. Nå hvad bjuder du på?
JÄGER (uppstiger). Se så bror Filman, låt bli
med de der barnlekarna och låt oss i stället ta oss
något till bästa.
SMEDSGESÄLLEN (dragande med fingret Dahl med
sig). Vill du känna på far din du? hör du färga-re, medger du inte ändå, att den svarta färgen är
den vackraste?
DAHL (sliter sig los"). Jag skulle vilja färga dig
brun och blå.
KUSKEN (som närmat sig dem)+ Töcken kruka.
SMEDS GESÄLLEN. Nå, smågossar, hvem var
det af er som skulle bestå nu. ,
JÄGER (till Dahl). Det är väl sällan en simpel
smed så der får handskas med en brukspatron! (högt)
Fru Strömqvistl finns det några ärtmjöls-pannkakor
i afton ?
Fru STRÖMQVIST (framträdande). Finns, och
varma som hejdundrande! Det var längesen herrn
var på Blåa Duken.
SMEDSGESÄLLEN. Längese’n? han köm ju för
några dar se*n från Götheborg och har ju aldrig varit
i Stockholm förr?
JÄGER. Fru Strömqvist! sätt fram det bästa
frun har. Bror Filman och jag ha mycket att
språka om. (Fru Strömqvist sätter fram diverse
dricks-och matvaror).
Smedsgesällen (un Dahl). Arbetar du hos
Hieslejters du? det ska* vara ett godt ställe det —
också ser du ut som en gödd kalkon.
Färgaregesäller ä’ alltid sturska af sig; men, ser du, allt som
lyder under Hallrätten duger inte, begriper du det?
(itill Jäg er). Hör du, du sa’ ju att du för några dar
se’n kom ifrån Götheborg?
Hyrkusken (au Åkaren). Nå, har ni tagit
lif-vet af Storfux än?ÅKAREN. En åkare tar inte lifVet af sina
hastar — han härdar dem bara.
KUSKEN. Skada på Storfux! — Först köptes
han af Ryska Ministern för tusen Riksdaler.
Gref-vinnor och Friherrinnor klappade honom med
silkesvantar och matade honom med sockergryn.
Efter många ombyten såldes han slutligen till en
åkare för tjugo, och nu lär det väl vara slut med
silkesvantarna och sockergrynen.
ÅKAREN. Det växer inte sockergryn på
tagelsnärtar.
KUSKEN (ropande till Smedsgesällen). Hör du,
Filn^n du, vill du spela mariage om en portion lax?
SMESDGESÄLLEN (uppstigande"). Hvasa! (till [-Kusken.}-] {+Ku-
sken.}+} Spela mariage med den der Åkardrängen,
du ä’ i sällskap med! Nej, vi håller oss, bror lilla!
en rättskaffens gesäll umgås bara med bättre folk,
förstår du det.
KUSKEN. Han ska’ bli sin egen du, han ska’
gifta sej med enkan du; hon har tre kor och en
trädkåk vid Danto-bom du.
SMEDS GESÄLLEN. Skay han gifta sej med
Pet-terssonskan? fan i den —■ det måtte vara en bra
karl! — kanske man kan få låna schaber af honom
du (går, åtföljd af Kusken, till åkarens bord}.
DALKARLN (går till Jager). Hör du, mäster
du, vill du ha* en pris snus du? (räcker fram sm
näf-v er do sa.)
JÄGER (lager en pris}. Tack ska’ du ha, min gubbe t
DAHL. Nå, vill du inte bjuda mej på en pris
också?DALKARL. Åjo men — när det ena djuret fär
något, så böler alltid det andra.
JÄGER. Du är ifrån Mora, ser jag. Hvar
ligger prestgården der nånstans?
DALKARLN. Bredvid kyrkan, må du veta.
DAHL. Nå hvar ligger kyrkan då?
DALKARLN. I grannskapet af prestgården, kan
du fäla förstå.
DAHL (till Jäger). Jag disputerade häromdagen
med någon, som påstod att man i Dalarne säger dog
i stället för dödde. (Till Dalkarlen). Hör du, min
gossel Säger man i Dalarne; jag dog, eller:
jagdöd-de?. *
DALKARLN. Hos oss brukar man inte säga
något, när man är död, ser du.
Tredje Scenen.
DE FÖRRE. EN POLISRETJENT.
POLISBETJENTEN (träder in med mössan på
huf-vudet och ser sig länge omkring % rummet). Fru
Ström-qvist!
FRU STRÖMQYIST (skyndar till honom). Förlåt,
ätt jag inte, straxt obsalverade —
POLISBETJENTEN (straft). Vi ha lördagsafton
och klockan är öfver tie (tager upp ett papper och
skrifver derpå). Frun parerar polisen nästa måndag
klockan elfva förmiddagen.
FRU STRÖMQYIST. Är hon tie redan? min
klocka måtte helt visst gå efter — får jag inte lof att
bjuda på en liten qvällsup? (vinkar åt pigan, som
genast framkommer med en bricka, försedd med flaska, glas
och några asjetter). Jag har de raraste köttbullar
*att bjuda på.
Polisbetjenten (tager en sup och en köttbuiu).
Det är oförsigtigt af frun, att inte ställa sin klocka
— rätt goda köttbullar — det gör mig" ondt, fru
Strömqvist, men pligten går framför allt och--
FRU STRÖMQVIST. Ett glas porter kanhända
— skynda dig, Karin, efter porterbuteljen.
POLISBETJENTEN. Ett glas porter är inte så
illa — det är ett fasligt yrväder, må frun tro —
(dricker ut porter glaset). Som sagt är, det smärtar
mig, men den allmänna ordningen fordrar —
FRU STRÖMQYIST. Ett glas punsch, om jag
fär lof.
POLISBETJENTEN. Ett glas punsch har inte ondt
gjort. Fruns ställe är verkligen ett af de bästa
ställen i Stockholm, (dricker ur glaset) ypperlig vara -—
smakar efter mer — (tager ett glas till och dricker).
Frun behöfver inte sjelf gå upp om måndag, utan bara
skicka upp pligten, så —
FRU STRÖMQVIST (visar honom en sedet). Herr
gevaljer, men skulle det inte vara möjligt, att
klockan i Katarina går för fort?
POLISBETJENTEN. Det är väl möjligt,
attRåd-stuklockan inte slagit än (tager sedeln). God natt,
frua lilla (går).
Fjerde Scenen.
DE FÖRRE utom POLISBETJENTEN.
JAGER (till Dahl). Klockan är elfva —* låt oss
nu gå hem.
KUSKEN (titt Smedsgesällen). Har du Varit
länge bekant med dem der som sitta vid bordet der
borta? (pekande på bordet, dervid Jäg er o ch Dahl sitta) .
SMEDSGESÄLLEN. Med dem der? jag har
mina tankar jag, för ser du — kom med mej, så ska
vi känna på varan och se på tyngden (går till
bordet jemte Kusken). Jag tror ni sitter och torkar,
smågossar! — schål gubbar! («wjwr dem till). (Jäger
och Dahl klinga med honom och supa9 men Dahl slår
ut bränvinet bakom bordet).
SMEDSGESÄLLEN. Hvad gjorde du,
dinfärgar-själ! du skålkar igen! hjerta i min talg, tror jag
icke du med flit spillde bränvinet bakom bordet! —
der har du en halskaka för omaket! [ger Dahl ett slag
öfver halsen. Kusken och några andra skratta och
klappa händerna).
DAHL (uppspringande fattar Smedsgesällen i
kragen). Din usling! tror ni er ha en af edra likar
framför er, ert pack!
JÄGER (skyndande efter Dahl för att tiUbakah&lla
honom). Adolf! hvad tänker du på?
SMEDSGESÄLLEN (och de Ofriga trängande kring
Jäger och Dahl). Kast ut honom! kast ut hbnom.
FRU STRÖMQVIST (trängande sig fram). Hvad ä"
det om? hyad ä’ det för spektakel?
Smedsgesällen. Han ä’ s tursk! Han slog ut
bränvinet bakom bordet
FRU STRÖMQVIST. Jaså! går det inte i honom
kantänka? — bättre folk än han har smakat det. Ar
det någoh af herrarne som haft något att klaga på
mitt bränvin?
Smedsgesällen och de öfriga. Nej! nej!
FRU STRÖMQVIST. Ha inte mina varor alltid
varit herrarne till lags? och är inte Blåa duken,
skam till sägandes, det bästa näringsstället i hela
Stadsgåln?
Smedsgesällen och de sfriga. Jo! jo!
JÄGER (bedjande"). Fru Strömqvist-----
DAHL (kastande en sedel åt frun). Tag den här
hackan, menniska, och låt oss gå!
-FRU STRÖMQVIST. Jag behöfver inte vara
menniska för en hacka! — jag har varit enka i tio år,
ska’ jag säga er, jag har betalt mina konterbutioner
— jag hade en man som söp och var oregerlig, fast
han var Sergeant vid Stadsvakten, ska5 jag säga er
— jag har sex barn så när som på två som dog i
kikhostan på tredje året, ska jag säga er — här gå
bitti och sent réelt och gentilt folk och till och med
vaktmästare vid kunglig Sjötulln, ska’ jag säga er
— men ingen har ännu kallat mig för menniska,
ska9 jag säga er — och inte för det, men ändå så —
SMEDSGESÄLLEN. Två förklädda spioner!
KUSKEN. Rymmare från Landskrona kanhända!
ALLA (fattande uti Jäger och Dahl,
sönderrifvan-de deras kläder). Kast ut dem! slå ner dem! hacka
sönder dem!
Femte Scenen.
DE FÖRRE. AXELSON (från sidorummet).
AXELSON (störtande mellan de stridande, i det
han kastar de anfallande åt sidorna"). Gör rum, era
pickelhäringar eller gör jag rent hus, så att inte så
mycket som en becktråd ska’ finnas qvar en gång!
— Jag har varit i kammarn derinne och sött hur
hela rukan har kastat sig öfver två fredliga
menni-skor. Ä’ ni svenskar ni, erakallbräcktasatar! (slår
näfven i bordet, så att fötterna derunder brista och
falla mot golfvet).
——
TABLÅ.
Ett mindre och fattigt möbleradt rum med en
sidodörr, nära hvilken står en tarflig säng. Det är
mörkt.
Sjette Scenen.
AXELSON. JAGER. DAHL (straxt derefter).
AXELSON (inträdande först). Stig in! här bor
jag, sa" Solna klockare. Inte tar jag gerna någon
hem med mig, ska9 jag säga; men innan ni hunnit
halfvägs till norr, har ni frusit ihjel, så
handtverks-gesäller ni änä’ — men hvart tog kamraten vägen?
DAHL (häftigt inkommande). Hvad var det för
ett rum i farstun jag råkade på? ... jag kom att
öppna en dörr och då såg jag vid månskenet en
likkista.
AXELSON. Det hade ni för titta. När man för
första gången går in i ett hus och stöter på en
likkista, så bådar det inte godt.
JÄGER. Hvem är död?
" AXELSON. Madam Nyberg, tvätterska i
lifsti-den. De som omgåfvo hennes vagga, kunde inte ana,
att hon skulle dö vägg i vägg med en jernbärare.
Hon var vacker och rik och gifte sig med en
betydande man, som spelte bort hennes fyra hus och
jagade hustrun en vinterafton ut på gatan." Det lär
inte vara så sällsynt det, bland de bättre klasserna.
Jag var den ende som numera kände hvad hon
varit; jag blir ocjtså den ende, som i morgon följer
henne till grafven. — Det är ljust i Annas
kammare, ser jag (går till sidodörren). Är duoppe, Anna,
så kom ut med ljus — jag har främmande med mig.
ANNA (utanför). Strax pappal
AXELSON. Gå varligt i mörkret, go herrar,
för annars kan ni stöta emot nånstans — ja ja,
inte för möblernas skull, men det förefaller mig som
hade ni tunnare skinn än andra arbetare.
Sjunde Scenen.
DE FÖRRE. ANNA (med eti ljus i handen från
sidorummet).
ANNA (ställer ljuset på bordet och springer sedan
mot sin far för att omfamna honom). Hvad du varit
länge! Gud i himmelen! ditt ansigte blöder! hvem!
har slagit dig? —
AXELSON. Se så, din trollunge, låt bli mig —
ser du inte jag har främmande? — en färgare och
en smed, två duktiga arbetare, må du tro — det
här är Anna, dotter min — en rask flicka, men
rädd som en backhare y när det händer hennes far
något. Liknar mor sin som ett bär — såg inte
heller så illa ut, salig gumman min — hon var rätt
vacker ännu när hon stod lik i rummet här — man
ska’vara jernbärare som jag, för att kunna bära en
sådan förlust-------var snäll nu, Ånna, och sätt
fram tvättvatten åt oss — se efter se’n i skåpet, om
vi har något att bjuda våra gäster på. £Anna går
och sysslar kring rummet). Ni ser inte för vackra Ut,
go herrar — ja, ja, det vankas skråmor på blåa
duken — folket är rent af förbannadt när det råkat
få för mycket i hufvudet--------det var inte, för för-
sta gången jag sett, hur alla kasta sig på en enda,
liksom bromsarne på en häst.
JÄGER. Om jag vetat, att du varit bredvid i
kammaren, så hade vi gått in dit — jag har inte
sett dig på så länge, och vi gick enkom till Blåa
duken i afton för att träffa dig.
# AXELSON. Tack för det! ... då var det
också billigt att jag hjelpte er ur klämman — jag satt
derinne och läste tidningarna, — se här tag och blöt
på ansigtet litet (doppar handduken i tvättfatet, som
Anna räcker fram, och lemnar den till Jaget".)
JÄGER (tvättar sitt ansigte). Tack, Axelson!AXELSON/ Det var nu fan med Pohlen,
herre! ... om jag varit der, nog skulle jag ha lappat
en och annan, det är tvärsäkert det. Tacka vet
jag gossarne i Frankrike! de låta inte huttla med
sej de, och det gör de förbannadt rätt uti.
DAHL (till Anna, som håller tvättfatet framför
honom). Och du heter Anna du, min gudomliga
flicka? Vet du, jag skulle hvar afton vilja g& på Blåa
duken och skaffa mig några skråmor, om jag vore
säker på att efteråt få en sådan uppenbarelse som
i afton.
AXELSON (som närmat sig Dahl och lägger
handen på hans skuldra). Hur var det? — Granna
färger, de hör till er profession, herre, men granna
ord, det tror jag vi håller inne med —• —■ och för
resten är flickan min hemväfd vara och ullfärgad,
behöfver derföre inte läggas i kitteln, ser herrn —•
kan inte bli något mästerstycke för dig, min gubbe
lilla. (Till Anna) nå hur går det med qvällsvar*n,
Anna? —> har du några bitar bergslagskorf, så langa
hit dem. (Till Jäger och Dahl). Sedan ska" vi se
efter, hur det står till med garderoben — herrar
gesäller ä’ väl inte för goda att svepa in sig i
enjern-bärares rockar? — men ni vet kanske inte att
jern-bäraren är ett slags ijensteman i staten, har fullmagt
af Drätsel-Commission, gubevars — men vi
ä’alls-inte högmodiga för det — se så, bordet ärdukadt,
ser jag —• håll till godo — skam den som bjuder
på bättre än han har (knäpper ihop händerna och
beder tyst, hvorefter hany Jäger och Dahl sätta sig
vid bordet).DAHL. Hur mycket kan en arbetare förtjena
om da’n?
AXELSON. Då farleden är öppen, kan man
dreja in cirka två r:dr på dan utom sportler för
skålverkningen. En frisk och ordentlig karl kan således
berga sig ganska godt och ändå ha en vacker
besparing för gamla dagar. Jag har känt brukspatroner
jag som förtjent femtio riksdaler om dagen, men
ändå inte haft något sparadt för ålderdomen. De
ligga sin mesta tid i Stockholm, roa sig och sköta
affärerna på afstånd, ska’ jag säga. Se’n klaga de
öfver dålig afsättning på jernet; men yrket måste
vä! inte vara så dåligt heller, ty aldrig har jag hört
någon bruksinspektör klaga.
JÄ.GER (till Dahl). Förstår du piken?
DAHL. Nä, hvad sysselsätter ni er med om
vintern?
AXELSON. Med hvaijehanda. När jag var ung
och ogift, ty, ser ni, jag har i tjugu år varit
jern-bärare, tog jag om vintern fjenst hos bryggare, men
se’n blef jag strumpväfvare tillika. Jag skrattar åt
mig sjelf, när jag sitter i väfstoln och svänger
skottapolen med en hand, van att handskas med
jern-s tången.
JÄGER. Nä, får du tid att läsa något?
AXELSON. Klent med den saken, Gudnås!
Och det är ju bra det? — jag såg häromsistens i
bladet, hurusom de bättre klasserna alltid grumsa
öfver att sämre folk skola lära. sig läsa. Hvarför
grumsa de? Ä’ de rädda för att bli slagna på
fing-rarne af oss? i sådant fall vore det inte rådligt att
lära en jembärare läsa.DAHL. Nå hvad läser ni för böcker?
AXEF"ON. I början läste jag några gudliga
böcker; meuvJe lärde gjorde Gud fader så krånglig, att
jag på deras beskrifning hade svårt för att känna
i-gen honom. Lyckligtvis behöfver han inga höglärde
målsmän. Jag har honom som daglig gäst i mitt
hus, ty han uppenbarar sig i den frid och
välsignelse, som råda i min boning. Som sagdt är, inte har
jag läst mycket, men så gör jag inte heller mycket
väsen af mig Hör du Anna, bestyr omatt (hviskar
henne några ord i örat, hvorefter Anna skyndar in i
sidorummet.")
Åttonde Scenen.
DE FÖRRE utom ANNA.
JÄGER. Denna flicka är ditt enda barn?
AXELSON. Ja, och min enda återstående
glädje -----en far bör inte skryta med sitt barn, men
god är hon, det ska’ Gud veta — aldrig har hon
gjort mig minsta förargelse. Der inne har hon sin
lilla kammare och härute ligger jag och vakar, som
en pudel, vid mitt barns dörr.
DAHL.* De goda englar hålla nog vakt vid
o-skuldens läger.
AXELSON. Såå — men det händer ibland, att
de gode englar försofva sig.
JÄGER. Ger du henne någon uppfostran? det
förefaller mig, som hon förtjente ett bättre öde, än
att slafva som piga i alla sina dar, eller gifta sig med
någon, som inte förstår värdera henne.
AXELSON. Herrn har rätt, och nog har jag
skrapt ihop så mycket, att jag kunde kosta på
henne. Det enda som oroar mig är att jag då måste
skiljas ifrån henne, att jag inte mer får vaka öfver
henne. Ett vackert ansigte är qvinnans prydnad,
men kan också bli hennes olycka — — fan plockar
helst de vackraste blomstren — mången natt har jag
legat och funderat på densaken — — ja, vidGhristus
och hans dyra blod, den som mördade mitt barns
oskuld, den skulle jag strypa, utan att unna honom
läsa sitt fader vår en gång.
Åttonde Scenen.
DE FÖRRE. ANNA (bärande tvenne rockar, en hatt och
två par stöflor).
AXELSON. Se här två rockar och skodon,
tillräckliga att rymma en hel smedja, ja till och med
ett färgen, åtminstone af det slaget, som herrarne
arbeta i \ (till Dahl, i det han räcker honom hatten) herrn,
som miste sin mössa, kan taga den här — jag har
blott begagnat den en enda gång, och det var på
min salig hustrus begrafning —• jag höll den för
ansigtet och många tårar föllo i den hattén — derför
törs jag inte nyttja den mer, ty den trycker mitt
hufvud — herr kurtisörens hufvud trycks visst, inte
af så’na småsaker. (Till Anna). Anna du, kom med
och skaffa oss ljus i lyktan (går in med Anna i
sidokammaren).
Nionde Scenen.
JÄGER och DAHL (under det de pådraga sig rockama
och stöflorna).
JAGER. Hvilken förträfflig man! denna kärlek
för «sin hustrus minne — denna ömhet för sitt
barn!
DAHL. Har du sett någon gudomligare varelse?
hvilka ögon! hvilken hals!
JÄGER. Jernbärarens?
DAHL. Hans dotters, för fan i våld! —du såg
hennes händer, men du såg kanske inte hennes
fotter. Jag svor öfver dig, för du narrade mig in på
blåa duken, «— men nu prisar jag dig. Hädanefter
skall jag med passion älska folklifvet.
JÄGER. Nu förstår jag hvarföre han så ogerna
tog oss hem till sig. Han känner oss bättre, än vi
honom.
DAHL. Vi få väl se, vi få väl se!
JÄGER. Akta dig, Dahl! kom ihåg hvad han
sade. Han ser mig ut för att kunna hålla sitt löfte.
DAHL. Ja, ja, han är inte att leka med, den
besten.
JÄGER. Han bör inte heller lekas med.
Tionde Scenen.
DE FÖRRE. AXELSON. ANNA.
AXELSON (med en liten lykta, den han ger
åtJä-ger). Tag den här lyktan med er, den kan
behöf-vas när ni klifver utför sista styfverns trappor. Gå
nu in och lägg dig, Anna — god natt, lilla knyte!
— vackert liten — är snart lika lång som jag—-nig
för herrarne nu — god natt med dig! — (Anno
niger och går in i sitt rum).
JÄGER. När jag i morgon återsänder de här
sakerna, blir du då missnöjd, om jag skickar med
några tjenliga böcker till din Anna?
AXELSON (skakar Jäg ers hand). Heder och tack
för det! — jag tycker om herrn — något fantast
eller hvad det kallas, men hederlig karl i alla fall —
jag har fint väderkorn, ska’ jag säga----men låt
bli så"na der maskerader — nog fan ser jag, att
herrarne inte ä’ af samma skrot och korn, som jag
och andra med mig----------vill man lära känna "ar-
betsklassen rätt, bör man inte söka den på krogar-
ne-------den svenska arbetaren är tålig, arbetar som
en häst och för ett enda mildt ord kan han springa
i elden för en; men en sup för mycket förvandlar
honom till ett svin, med respekt till sägandes.
DAHL. Axelson har rätt, och derföre vore det
mera skäl att helsa på det goda folket hemma.
AXEL-
AXELSON. Tycker herrn det, men då"bör det
inte finnas någon vacker dotter i huset.
Jagserhel-dre hin håle i mitt rum, än en Stockholmssprätt —
den förre kan jag köra bort med Guds hjelp; men
den sednare fruktar hvarken Gud eller menniskor.
De förnäma herrarne anse oss för pack; menj>ackets
döttrar försmå de inte.
JÄGER. Hur ska vi kunna tacka dig för de
tjen-ster du gjort oss denna afton?
AXELSON. Jo derigenom, att ni inte besöker
mej mer — — hör ni det, herr kurtisör och
färgare — jag såg nog hur han spände ögona i
flickungen — jag vill lysa er utför trappan — god natt!
(följer Jäger och Dahl ut, men återvänder straxt med
mycken häftighet). Hvad var det! — såg jag i syne,
eller — — besynnerligt! — Madam Nybergs dörr
stod öppen — men när jag tittade in i rummet,
tyckte jag det var min salig hustrus ansigte, som
såg på mej ur kistan — — bah! — (går till Anna,t
dörr och titta genom nyckelhålet). Ljuset är släckt —
hon sofver — (knäpper ihop händerna och bedjermed
rörd stämma). Gud bevare min snälla beskedliga
flicka!
*
Andra Akten.
Ett mindre rum hos Jäger. På ena sidan ett bord
med skrifdon, böcker och stora pappersluntor på.
Första Scenen.
JÄGER (vid skrifbordet skrifvande). Alltså och i
förmågo af 24:de kapitlet, l:sta §.
Missgernings-Balken, dömes han att halshuggas; dock varder detta
Utslag Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hof-Rätt un-
derstäldt — och så vidare ja----Det är nu jemt
den tionde dödsdomen jag går att afkunna och ändå
uppröres denna gången min själ lika mycket som vid
den första. Arma mensklighet! När skola en gång
dina strider och olyckor slutas! Om jordens mäktige,
innan de, af kärlek för rättvisan, uppreste fängelser
och smidde bilor åt jordens vanlottade barn, om de,
af kärlek för menskligheten, först hade visat dem
medlen till själens bildning och hjertats förädling,
monne då så många brott befläckat jorden! — Att
låta den svaga telningen uppväxa Vild och utan stöd,
för att sedan, genom dess afhuggande, få skryta med
sin rättvisa på jorden, hur himmelsskriande måste
det ej vara för den store domaren i höjden! Jag
vet statsmän, som ösa ut guld med båda händer för
„ byggandet af fängelser, men som pruta på hackan,
när det gäller den obetydligaste folkskola. Men så-
dan är veriden. Fängelsepalatset med sina många
våningar och källare ser storståtsligare ut än den
simpla skolbyggnaden; skramlet af bojor låter
pompösare än sorlet af läsande bam (lutar hufvudet mot
armen grubbandé).
Andra Scenen.
JÄGER. AXELSON (inträdande från fonden,
närmar sig Jäger med blekt, men beslutsamt ansigte.)
JÄGER (vänder efter en stund hufvudet åt sidan).
Hvem är det? (springer upp och fattar Axelsons hand.)
— Är det du, fader Axelson? lefver du än? — det
var inte i går jag såg dig; men tänkt på dig, det
har jag gjort många gånger. Hur är det med dig
nu för tiden?
AXELSON. Ondt krut förgås inte så lätt; men
en gång stryker det med ändå.
JÄGER. Låt mig eftertänka nu. Det är jemt
åtta månader sedan vi sist råkades — det var den der
äfventyrliga natten, då jag äfven lärde värdera dina
jernarmar — jag spelte ju inte så illa
hofslagarege-säll, fast du, ditt falköga, såg igenom sotet och
förskinnet — hur står det till på Blåa Duken nu för
tiden? —- fortfar fru Strömqvist att grädda
ärtmjöls-pannkakor ännu? — vet du, jag har haft sedan dess
helt annat att göra, än studera folklifvet------jag
har haft många bittra sorger sedan vi sist sågo
hvarandra; men sätt dig då —• stå inte der rak
som en jernstång — inte orkar jag bära dig till
stolen.
AXELSON. Tack, herr häradshöfding, jag
orkar nog stå en så kort stund — får så mycket
längre hvila sedan.
JÄGER. Hur mår din Anna? är hon gift än?
eller ligger du ännu som en pudel vid hennes
tröskel, din lurifax?
AXELSON (vild och skälfvande i odla leder).
Herre!
JÄGER [studsande). Hvad går åt dig! — du .är^
blek! är du sjuk? — jag känner inte mer igen dig.
AXELSON (fattar sig). Jo jo men, man
förändras allt med tiden. Jag hade något att be
Härads-höfdingen om, ty fast vi inte varit så mycket
tillsammans, så känner jag er för en hederlig man.
JÄGER. Du kommer något olägligt, min vän;
ty jag håller ting i morgon på Ensta och har nu
fullt upp att göra med afslutandet af min expedition;
men är det mycket angeläget, så sofver jag gerna
en timma mindre på natten, för att tjena en så
gammal bekant -r- du bar en gång ett sönderslaget
an-sigte för min skull — tro mig, jag har inte glömt det.
AXELSON (framtager ett större paket). Detta
paket innehåller en summa penningar — den utgör
sparpenningen efter tjugu års träget arbete —
betydlig nog för en sådan som jag — mycket har jag
svettats derför — ack! jag gjorde det så gerna! —
denna summa lemnar jag i ert förvar, herre!JAGER. I mitt förvar! har du intet något
säkrare ställe för dina pengar? — en fattig skrifvare,
som jag, arbetar hälften af dagen för att betala
gamla skulder, och återstående hälften, för att inte
svälta ihjel. — Jag sökte i går ett lån i
Bankodiskonten, men fick lång näsa. Deraf kan du döma tiU
min »kredit.
AXELSON. Om ni också gick och tiggde,- skulle
jag heldre lemna mina fyrkar till er, än till
någon annan; ingen annan skulle"kunna fatta meningen
med dessa pengar.
JÄGER. Hvad för mening? — Hvad skall jag
göra med dessa pengar?
AXELSON. De ska’ användas till understöd åt
min stackars Anna, som snart nog blir i behof
deraf.
JÄGER. Din Anna ja —- jag frågade nyss, hur
det var med henne, men du svarade inte.
AXELSON (fattar Jäg ers hand). Svär vid er själs
salighet, herre, att, hvad än må hända, ty mycket,
som ni ej anat, har händt och skall hända; — svär,
att vara hennes stöd och råd — när jag inte mera
är till!
JÄGER. Du förvånar mig, Axelson — jag
förstår dig inte — men dina läppar darra — du mår
illa — (lägger sin kand på hans panna) din panna
är iskall, men stora svettdroppar tillra deröfver.
AXELSON (stryker sig med armen öfver pannan).
Ah nej! —• det är regndroppar bara —
Oktober-qvällen är ruskig — det är ju så naturligt det —
den har åska och storm i faggorna.JÄGER [söker dragå honom till en stol). Du
måste åtminstone sitta ner en stund — vill du ha ett
glas vatten, eller vin kanhända?
AXELSON (stretar emot). Hjertlig tack för er
välmening; men hvarken vin eller vatten släcker min
törst — —• (fattar ånyo Jägers hand), svär vid er
mors minne, om hon var er kär — en mor är dock
mycket här i verlden — hvad är en far? —■ en far
kan inte en gång beskydda sitt enda barn, om han
också vore så stark, att han kunde bära jorden på
sina skuldror. — Ja, svär att beskydda mitt arma
(störtar till Jägers knän och omfattar dem) mitt
olyckliga barn — henne och kanske äfven en annan, som
mindre förtjent sin olycka, än hon.
JÄGER (söker fruktlöst uppresa Axelson, i det han
mottager paketet). Axelson! vid min själs salighet, vid
min mors minne, svär jag, att göra hvad du vill,
men —
AXELSON (uppstigande). Lofvad vare Gud! —
ni har svurit! — en djefvul dödades dervid i mitt
sargade bröst!
JÄGER. Menniska! du blir förfärlig! du måste
upplysa mig om —
AXELSON. Upplysa er! — innan morgondagens
slut vet ni allt — gå till Anna — säg henne — nej
säg henne ingenting---------- Hon bor qvar på samma
ställe — ni mins ju den der natten —■ ha, ha! —
förbannelse öfver den natten! — många djeflar
släpptes lösa då! — herre! ni har svurit! hvad behöfver
jag mer! — och vare sedan Gud med er i alla era
lifsdagar! (går med stora steg till dörren, men vänderhastigt ovn, till Jäger , fattar hans båda händer och
trycker dem våldsamt till sina läppar, hvorefter han
skyndar ut.)
JÄGER (stirrande efter honom). Hvad betyder
det här! — hvarföre störtade han ut så der! —
hvarför förbannade han den der natten! (slår sig for
pannan.) Ha! Skulle det vara möjligt! (fattar sin hatt
och springer ut.)
Förändring till ett större, ly sande rum hos Dahl med
ingång från fonden och en dörr på sidan,
diva-ner på"hvardera sidan af fonddörren, ett större
modemt bord försedt med gravyrer och böcker i
granna band. Of vanom bordet från taket
nedhänger ett klocksnöre med forgyldt handtag. Vid
samma vägg står en värja.
Tredje Scenen.
DAHL. EN BETJENT.
DAHL (från fonden, i stor rundskuren slängkappa
och med hatt på hufvudet). Fördbmdt väder! — sätt
in hästarne i stallet, men sela inte af dem — om
en timma skall jag ut igen — det bär af till
friherrinnans — jag ska’ följa min fästmö och svärmor
till konserten å Stora Börssalen.
BETJENTEN (tager af Dahl kappan). Befaller
herr Brukspatron sin morgonrock?
DAHL (kastande sig i en fåtölj). Nej! — det
böljar bli skumt — tänd ljusen och sedan en cigarr.
— Är Aftonbladet kommet än?
BETJENTEN (tändande ljusen). Ja herr
Brukspatron (räcker fram Aftonbladet och några cigarrer på
en liten silfverbricka),
DAHL (tänder cigarren och fattar tidningen). Nå,
livad tyckte min gunstig herre om midda’n, som
mina vänner gåfvo mig i dag? — du fick väl något
med af slefven, kan jag väl tro.
BETJENTEN. Gentilt var det, men flickorna på
Blå porten sa", att det var ingenting mot när herr
brukspatron sjelf ställer till något, för alla andra ä’
så fattiga på drickspengar, sa9 de.
DAHL. Så har jag då i dag tagit afsked
afung-karlslifvet! — det flöt bort i floder af champagne
och Chateaux margeau; men jag hoppas att inte
heller det äkta ståndet ska behöfva stå på torra landet.
BETJENTEN. När grefven proponerade skålen
för herr brukspatron och* höll det der granna talet
om att herr brukspatron nu skulle lemna
ungkarlarnes glada ring, för att böja sig under hymens
rosenbojor, fackla eller hvad det heter, så gräto alla
värdshusflickorna.
DAHL (skrattande). Gjorde de det, de tokorna?
— jag ska väl inte glömma bort dem för det. —
Nå du, de hade väl också sina glåpord om min
fästmö, kan jag förmoda. Gq hit morgonrocken.
BETJENTEN (sätter på honom morgonrocken)* Ajo,
desa% att fröken visst var vacker, och att hon var
rik med, men att hon såg något gråtmild ut, sa* de.
(Askan höres mullra på af stånd).
\DAHL. Det börjar åska, hör jag — tänk om
du glömt spänna upp suffletten, ditt nöt! Skynda
dig ner och kom upp när jag ringer.
(Betjenten går).
Fjerde Scenen.
DAHL* (allena). Gråtmild! — kan väl vara! —
men de begripa inte, de hvardagsmenniskorna, att
just deri ligger det pikanta af saken. En skön
qvin-nas blick lyfter oss till himmeln; men tåren i
hennes öga höjer oss till sjunde himmeln (reser sig upp
från stolen och går af och an). Så går jag då att bli
en stadig man. När en ungkarl njutit sig mätt på
lifvet, hvad annat har han väl att göra, än gå stad
och gifta sig? — och när man får en hustru, som
är ung, skön och af hög börd, och dessutom har
ett vackert säteri i ridikyln, så har man väl inte
spelt sina kort så illa heller. — Min söta Adelalde
ska bli lycklig, det förljenar hon (stannar
grubblande). Stackars Jäger! —■ det gör mig ondt om dig!
— jag skulle nästan häldre sett att det varit någon
annan, som jag slagit ur brädet — men hvem kan
hjelpa det? — när man, som du, ingenting har, bör
man väl inte sträcka sina anspråk så högt heller —
— (sätter sig). Dqt kostade mig något besvär i
alla fall, men ju större motståndet, desto skönare
segren! (Det knackar på fonddörren). Hvem är det?
stig in! — hvad är det för tassande på dörrn? —
det är visst någon af mina halfdruckna vänner frän
Djurgården, som fått väderkorn på mitt Syrakusa-
vin, som jag fått hem i dag. [Stigerupp oeh går till
dörren). Nå, kan du inte stiga in, din galningl
(Åskan höres starkare).
Sjette Scenen.
DAHL. AXELSON (inträdande , stannar vid dörren
DAHL (viker några steg tillbaka). Hvad vill du!
AXELSON (med låg stämma"). Har jag den äran
vara igenkänd?
DAHL (något förlägen). Ja jag tror väl — ah
det var sant det — Axelson — min vän Axelson —
välkommen — tack för si£t — det var — det var
langese’n vi råkades.
AXELSON. Ja det var längese’n vi råkades.
DAHL. Hur står det till, min hedersvän? —
hvad sysselsätter du dig med i höst? har du böljat
med din strumpväfhad än? — men det var sant —
hur mår — hur mår —
AXELSON. Anna, menar ni, jo det är just för
hennes skull jag nu besöker er, herr brukspatron
(skjuter regeln för dörren och närmar sig Dahl). Anna
bekände i går — allt -— förstår ni, herre? — allt!
— hon ville det inte, ty midt j djupet af sitt elän-
de ömmar ännu deq arma qvinnan för sin bödel —
men hon måste det — ja, herre, hon har bekännt
allt! —
DAHL (tänder orolig sin cigarr på ljuset). Nå, ef-
ter du nu vet allt, min vän, så låt oss tala öppet
och utan omvägar med hvarandra — — hvad for-
drar du jag skall göra för din dotter? —hvad skall
jag göra för Anna? —
AXELSON. Ingenting.
DAHL. Ingenting, min vän?
AXELSON. Ni frågade mig nyss* hvad jag nu
sysselsätter mig med. Jag har, som ni vet, varit
jernbärare om sommaren och strumpväfvare om vin-
tren. Nu har jag lagt bort dessa båda yrken, för
att välja mig ett annat.
DAHL. Ett annat yrke? — nå så mycket bät-
tre — kan jag på något vis vara dig till tjenst så
— hvad är det för yrke du tänker välja? —
AXELSON (går närmare Dahl). Jo, herre, jag
tänker bli — mördare! —
DAHL (förskräckt). Ha! (rusar tiU klocksträngen,
fattar i ringen, hvarvid densamma jemte snöret faller
mot golfvet).
AXELSON (hånskrattande). Ha, ha! — den kloc-
ka, som härnäst ljuder för er skull, finnes inte i
detta hus--------- den hänger i Clara kyrkotorn! —
DAHL. Menniska! är du från dina sinnen! (skyn-
dar till sidan, der värjan står, och drager den).
AXELSON (sliter värjan ur hans hand och bryter
itu den). Det biter .inte jern och stål på en jernbä-
rare, när hans armar höjas af en förtviflad far! (Aa-
star stumpame på golfvet).
DAHL (skälfvande). Olycklige! — hvad är din
afsigt?
AXELSON. Ätt hålla_mitt löfte! — att strypa
dig, eländige! ^
DAHL (rusande till fönstret"). Hjelp! räddning 1
AXELSON (fattar uti Dahl och kastar honom mot
bordet, hvarvid ljusen falla omkull och släckas, så att
det blir mörkt i rummet). Ingén räddning, om ocksä
himlen eller afgrunden ställde sig mellan oss bäda!
DAHL (flyende in i sidorummet). Hjelp! hjelp!
— mördare! mördare! —•
(Axelson skyndar efter honom in i rummet. Buller, lik-
som äf tvenne brottande, höres från rummet. Det
blixtrar och åskar starkt. Efter en kort stund, blir
det tyst i rummet, hvar efter Axelson utkommer, blo-
dig om ansigtet och händerna, och går med stadiga
steg till dörren, den han öppnar).
Femte Scenen.
AXELSON. JÄGER (inskyndande).
JÄGER (håller qvar Axelson). Hyar är brukspa-
tron Dahl!
AXELSON (pekande på sidodörren). Derinne.
JAGER. Hvad har skett? — himmel! — du är
blodig!
AXELSON (hånskrattande). Det är rosten af litet
kallbräckt jern som jag kasserat (sliter sig lös och
skyndar ut).
JÄGER (skyndar in i rummet, men utkommer straxt
med för stör dt utseende). Rättfärdige Gud! hvad har
jag icke upplefvat!
*
Tredje Akten.
En trakt invid Danderyds pr est gärd. Scenen är ett
nyss skuret rågfält, fullt med höga sädesskylar,
hvarvid liar och refsor äro uppställda. På ena si-
dan nära avant-scen en lada med en dörr.
Första Scenen.
BONDFOLK AF BÅDA KÖNEN (sittande efter stutaät ar-
bete dels på trädstubbar och dels på stenarf ätande
qvållsvard ur hvar sin matsäck. Några barn tumla
omkring på marken. Ljudet af koskällor höres under
hela denna scen).
CHÖR.
(Mel. Jag helsar dig fredliga flagga etc.)
När aftonens timmar framila,
Hur ljufligt och tacksamt att hvila
I skuggan af björk och af al,
Bland landtligt oskyldiga nöjen —
Bland barnsliga lekar och löjen,
Från mödan i skog och i dal!
EN BONDE. Nästa måndag, om vi lefirer och
har hälsan ooh vädret ä’ som nu, så ska’ vi väl kö-
ra in rågen. Prostgåls gör en god skörd i år . . .
Vårsäden ser inte heller så dålig ut, och här i Dan-
deryd ä’ det vackert öfverallt, Gud ske lof! — Hur
ä’ det? har mjölkbudet kommit hem från stan’ än?
EN BONDGUMMA. På de här lördagsaftnarna
gör det sig icke så brådtom.
BONDEN. Mjölken betalar sig väL bra, kan jag
fäla tro?
GUMMAN. Ska fäla det, när arrendatorerna på
Nora och Djursholm kan betala femti riksdaler och
det i banko för hvar ko på året.
BONDEN. Åjo, när en har tillgång på drank,
så kan en fäla komma ut me’t.
GUMMAN. Och tillgång på källvatten se’n —
för när en slår mjölk i grädden och vatten i mjöl-
ken, så bli flaskorna snart fulla.
Bonden. Det gårnogiStockholmsboarna, mor!
— Vi få dricka bara vattnet vi.
GUMMAN. Men ä’ det inte underligt att en ska
behöfva köpa säd på de här stora egendomarna?
BONDEN. Allt går åt i brännerierna, ser j mor;
men om det blir brist på brödfödan, så skaffar oss
di förnäma herrarne undsättning af kronan.
GUMMAN, ]^en som vi få betala i andra eller
tredje hand — det märks nog på. utmätningsauk-
tionerna det.
BONDEN. Har mamsell Anna på prostgåln setts
till i dag?
GUMMAN. Hon gick nyss öfver gärdet derbor-
ta — hon såg inte för goliker ut, stackars flicka!
Bonden. Hur länge har hon varit på prost.
gåln.
Gumman. Tidigt i våras kom hon hit ut, för
att dricka mjölkbrunn, för si hon ä’ så ynklig, stac-
kars liten; men god ä’ hon9 som guld, för när dot-
ter min, Brita, som j vet, far, för första gången
gick fram till Herrans heliga nattvard i somras, så
gaf hon henne en splitter ny klädning af svart ängla-
skinn, så blank att maq kunde spegla sig utfn —
det gjorde hon det.
BONDEN. Men hvarför ä9 hon så sjuklig? —.
allri ä’ det annat med Stockholms-mamsellerna —
de måtte inte ha annat att göra de.
GUMMAN. Hon har fäla sina hjertsorger, efter
hvad jag hört — säkert ä’ hon kär, stackars barn.
BONDEN. Ska en gå och hänga läpp för det
hela Guds långa dan — inte ä9 di kära på tocke sätt
här på landet, vet jag.
GUMMAN. Dä9 fela med det som med nässel-
kåln. När en plockar den, så bränner en fingrarna
på sig, fast den smakar bra när den ä’ väl lagad,
ser j far, och för resten, så har hon ju hela tiden
gått i djupa sorgen efter far sin eller mor sin eller
hvad det är. Aldrig går hon ut nånstans, och den
enda som far till henne ibland, ä9 häradshöfdingen.
BONDEN. Häcken häradshöfding?
GUMMAN. Han, som håller tingena med Skepps-
laget, vet jag.
BONDEN. Han? — det ä* en réel karl det —
nog känner jag honom alltid—jag hade ett mål vid
vintertinget. Si det var på det sättet, att (n$an hör
SmedsgesHllen sjunga utom scenen). Hvem ä9 det som
kommer der?
Andra Scenen.
DE FÖRRE. SMEDSGESÄLLEN (med en liten ränselpå
ryggen, vaxdukshätt, en pak i ena handen och ett par
stö flor i den andra, inkommande i strumplästen i något
drucken).
GESÄLLEN. Morjens, moijens, godt folk! —
jag tror ni sitter och mojar er! —
BONDEN. Ä’ det morgon nu? — vi tycka det
ä9 qväll vi.
Gesällen. Ä’ det qväll? — då måtte det va-
ra sent på dagen — hur står till?
BONDEN. Tack som frågar! — det rifver af en
dag i sender — hvart barkar det i väg för mästarn
nånstans?
GESÄLLEN. Jag ä* ute och vandrar — om som-
rarne ä’ jag alltid ute och ser mig omkring, för att
sköta min hälsa — nu tänker jag hälsa på i prest-
gåln — herrar gesäller ä" alltid välkomna på prest-
gålarna — i synnerhet smeder — för si prestens
hästars ä’ alltid illa skodda, för si det ska9 han ko-
sta -på sjelf, ser ni, och derföre så —
GUMMAN. Tänker han dröja der öfver natten
då?
GESÄLLEN. Öfver natten? nej tack, jungfru
lilla!
GUMMAN (småskrattande). Jungfru lillaj —. ser
han inte, att han har en gammal käring framför sig.
GESÄLLEN. Jo nog ser jag det alltid, men man
kan väl vara jungfru för det — gifta eller ogifta —
ä’ detsamma — flickor eller kämgar «— di ä" lika-
dana allihop.
BONDEN. Nå, han kan ju stanna qvar på prest-
gåln — herrskapet ä’ ett så godt och gästfritt folk.
GESÄLLEN. Det må fan stanna qvar här på
trakten! —• här spökar ju i hvar buske, så man kan
bli galen!
GUMMAN med flere (trängande kring gesällen). Spö-
kar det?
GESÄLLEN. Ja visst spökar det — jag kan in-
te gå två steg utan att stöta på det. Hvar gång
fiar jag blifvit nykter som en spicken sill —? så har
jag varit tvungen att ta min skada igen — och så
har jag fått se spöket igen och blifvit nykter igen
det kostar pengar att se spöken, må ni tro.
GUMMAN. Hur såg det ut? Är det inte en li-
ten tjock karl med gult hår och röda ögon och ett
rep om halsen? mor Stina i grindstugan har sett det
flera gånger.
GESÄLLEN. Hvad för slag? har det rödt hår
och gula ögon? nej min sköna! det ä’ så långt som
fyra på hvarandra hopsvessade bönder.
GUMMAN. Han måtte sett galet, för gårdsrät-
taren på Nora, som hängde sig i fjol, var én kort
och ijock karl.
Gesällen. Hvasa? — brukar rättare och drän-
gar hänga sej !* — jag trodde det bara var bättre folk
som brukade det.
BONDEN. Det kunde ju vara ett annat spöke.
GUMMAN. Berätta oss hur det såg ut — kän-
de han det?
FLERE. Berätta oss!
GESÄLLEN. Ja visst kände jag det, och d’ä* just
det som kontenanserar mej, för se när det der spö-
ket var i lifvet, så tog jag många rispar i sällskap
med det.
GUMMAN med flere. Hvem var det då? — hvad
hette han?
i
GESÄLLEN. Har ni inte hört talas om Jernbä-
raren, han som i fjo\ höstas slog ihjel en Brukspa-
tron med jernstången.
BONDENi Slog ihjel honom! Gjorde han det
nied flit.
GESÄLLEN. Nej, med jernstången, sa ja ju. —
Det var en mycket stark karl, den starkaste jag sett
— näst mej, det förstås, för hjerta i min lilla sved-
da halfankare, den som tar i mej en gång, tar inte
i mej för andra gången (visar händerna). Lukta på
den och smaka på den!
BONDEN. Nå, han gick väl till döden?
GESÄLLEN. Nej, det gjorde han inte — han
gick bara och dränkte sej. För strax efter mordet,
så gick han ner till Rosenbad — dä’ ä’ ett mycket
beqvämt ställe för den som vill ta lifvet af sej, och
äfven för den som inte vill — d*ä enkom bygdt för
den orsaken skull, inga jernstänger som ä’ en i vä-
gen och en särskildt trappa, så man inte behöfver
kasta sig utför och bryta halsen af sig.
Gumman (otåligt). Nå, nå, än se’n då? —
nå, nå!
GESÄLLEN. Bryt inte af mig, madam, förden
kurn duger inte! — som sagt är, han gick och kastade
sej i der, för hela jernbärareuniformen låg qyar om
morgonen, när folk kom dit, för att hemta vatten.
GUMMAN. Nå, än spöket då?
GESÄLLEN. I natt lade jag mig att sofva på
Sjöbergs egor, ty om sommaren är det hus i hvar
buske; men när jag vaknade i morse, hörde jag tätt
bredvid mej ett stånkande. Jag trodde det var nå-
gon kärng som va’ ute och stal rofvor; men när jag
slog opp ögonen och reste på mej, hvem såg jag?
— Jo, min kära Axelsop —? så hette Jernbäraren
— ansigte mot ansigte.
BONDEN med flere. Herre min Gud!
GUMMAN. Att ni inte dog af förskräckelse!
GESÄLLEN. Nej det gjorde jag inte, men jag föll
som en pannkaka mot jorden och funderade efter hvad
jag skulle säga honom, men när jag titta opp igen,
för att tilltala honom, så var han putsveck sin väg.
GUMMAN. Hvad hade ni tänkt säga honom för
slag?
GESÄLLEN. Hvad jag tänkt säga honom? —
jo —? åhjo — jo — jag hade tänkt fråga honom, om
— om han blef mycket våt, när han kastade sej i
sjön. Längre fram på dagen då jag gick igenom
skogen, såg jag honom igen.
BONDEN. Nå talte ni vid honom då?
GESÄLLEN. Det må fan göra! jag sprang min
väg — jag har väl annat att göra än gå och prata
bort min tid med spöken — hvad har jag för otalt
med honom! — hade han slagit ihjel mig, så skulle
han fått se på andra ruter.
Gumman. Spökar han i Stockholm också? "
GESÄLLEN. Det har jag inte hört — det lår
han väl akta sig för, ty polisen kan nog Jaga efter
spöken den.
" BONDEN. Men hvarför gär han så här på bygden?
GESÄLLEN. Känner’t inte — kanske han har
sållt jern åt någon honde och inte fått betalt.
GUMMAN. Ja så går det när man gör något
ondt här i verlden — man trifs inte en gång i sin graf.
GESÄLLEN. Trifs inte! —• hvem kan trifvas, att
ligga dernere bland strömmingarne och norsen dag
ut och dag in?
BONDEN. Men om ni inte varit så rädd, så —
GESÄLLEN. Rädd! — Filman var aldrig rädd,
nej aldrig i tiden, det ska" jag säga er", era bond-
bassar! — men när man träffar såna der passagerare
från helfvetet, så,— jag ska säga er----* der sam-
manpackas de alla i ett och samma rum, och hvad
den ena djefvulen inte vet, får han lära sej af den
andra, och så blir det itter värre, alldeles som i
våra fängelser och korrektionsanstalter.
BONDEN. Det var en ryslig historia det der.
GUMMAN. Ja det Yet jag visst, att inte kan jag
sofva på hela natten, för det der otäcktyget.
GESÄLLEN. Bönder ska* inte sofva — det gör
dem bara feta och oförmögna till arbete. Magra ska’
di vara — magra som spindlar vintertiden.
BONDEN. Men har han inga roliga saker att
berätta oss? — Ska’ det vara en sup och litet skarp-
ost? — tag, d’ä’ honom väl undt.
GESÄLLEN (tager för sig). Ro hit med hvad
ni har — jag ä’ allsinte stolt af mej, — schål, era
torndyflar.
GUMMAN. Kan han inga roliga visor? jag tyc-
ker s& omenskligt mycket om musik.
GESÄLLEN. Ä’ ni musikalisk, mor lilla? dS ä’
ni väl musikalisk, som en spik pä ett plank. Kän-
ner ni Gesällvisan?
ALLA. Ack, sjung den för oss!
GESÄLLEN. Nå, så spetsa örsnibbarna då.
KUPLETTER.
1.
Gesälln kring verlden vandrar uti sitt yrke lärd.
Den som kring verlden vandrar, han ä" en man af verld.
2,
Och allramjuka tjenare, min lilla såta vän!
Hur står det till med helsan? — oqji se’n med kärleken?
3.
Och nu ä’ visan aller; men hvem har skrifvit den?
Jo, det ha två gesäller, som bo i Stakens gränn.
4.
Den ena hette Linqvist; den andra Sunnerlund.
Den ena han va’ qvicker; den andra han va* dum.
5.
Men .båda kunde sjunga, och det af hjertans grund,
Den ena kunde sjunga; den andra han va" stum.
Den ena hette Anders; den andra Samuel.
Och båda hade systrar —? den ena va’ mamsell.
7.
Och nu ä’ visan sluter, ty nu ä’ visan slut.
Om jag ej får ert hjerta, så langa hit en sup.
" BONDEN (tittande uti kulisen). Se der kommer
en båt på Edsviken — den ä’ visst från Ulriksdal,
för det sitter en invalid och ror.--------Nu lägger
den till.
GUMMAN (skådande Utåt). DY Häradshöfding
Jäger — se der springer mamsell Anna emot honom.
BONDEN. Ä’ det lagman? — det var bra —
jag har något att tala me(l honom om (går).
GUMMAN. Låt oss följa med och ta emot ho-
nom (går femte det öfriga bondfolket%
Tredje Scenen.
GESÄLLEN (ser efter dem). Di lergökarne! —
narrar mej att sjunga och se’n går di utan att bjuda
på något mer — en annan gång ska" jag väl ta allt-
sammans i förskott — man bör alltid vara knipslug
som en hoftång (gäspar) Jag ä* som jag hade ett
kistlock öfver ögonen. — DY brist på sömn bara, för
bladdis är jag inte det minsta, gudnåsl — jag.har
lust att ta mej en liten snarkare derinne i ladan"—
— hvarföre har man lador och hö i ladorna, om
inte för att folk ska9 lägga sej deri — bara det inte
finns några ormar, för ormar och jag9 d’ä’ som man
och hustru — vi kan aldrig komma öfverens — —
(går gäspande till ladan) den som bara hade sej ett
litet trefligt sällskap ändå (går in » ladan, men utkom-
mer strax skrikande och med händerna öfver ansigtet,
skyndar ut på motsatt sida).
Fjerde Scenen.
JÄGER. ANNA.
JÄGER (ledande Anna vid armen). Anna, hur är
det med dig? — prostinnan gjorde mig så orolig!
ANNA (klädd i blus af sorgkattun, och i schäfer-
hatt med svarta band). Hvad jag är lycklig som än-
nu en gång får träffa er.
JÄGER.* Gläder det dig verkligen? —• för några
dar se’n trodde jag annorlunda, men jag kunde inte
motstå begäret att se och tala med dig.
ANNA (lösgör sig från hans arm). Säg mig,
har jag i mitt bref yttrat något sårande, något otack-
samt, ty ni är ju mitt enda stöd, min enda vän på
jorden? — jag mins inte hvad jag skref —mitthuf-
vud är så oredigt — ofta vet jag hvarken hvad jag
talar.eller skrifver!
JÄGER. Låt oss inte mera tala om den saken
— låt oss nu endast tala om dig (dörren till ladan
öppnas inifrån). ^
ANNA. Nej, just om det vill jag tala (betraktar
honom en stund med hopknäppta händer). Har ni då
inte redan gjort mer än tillräckligt för mig? — Skul-
le nu äfven detta komma dertill!
JÄGER. Jag har blott verkställt din olycklige
fars testamente — den summa pengar, hanlemnade
mig, gör all enskild uppoffring, å min sida, obe-
höflig. Hvad jag gjort har varit mitt åliggande, så-
som enibetsman ocb menniska.
ANNA. Ingen enskild uppoffring? — Än alla
dessa omsorger då under denna förfärliga tid, hela
detta deltagande ni visat mördarens och sjelfspillingens
brottsliga dotter? (ladans dörr tillslutes häftigt).
JÄGER (fattar hennes hand). Anna! — dagen
före den, då jag skref till dig, stod jag vid ditt
barns vagga. Det smålog så sött mot mig. Mitt
bröst fylldes af outsägligt ljufva känslor, ty englars
leende hade sammansmält i barnets. Jag gaf då ett
heligt löfte, att detta barn skulle blifva mitt; ett löfte,
att hvad en man inom min klass förbrutit, skulle en
man inom samma klass försona! (dörren öppnas igen).
ANNA (med en blick mot höjden). Ack min Gud.
JÄGER. Jag hade en ungdomsvän och en äl-
skarinna. Båda bedrogo mig och sveko sina löften.
Och likväl tillhörde båda ett stånd, som genom sin
uppfostran och sina timliga fördelar voro skyddade
mot de frestelser, den obildades och fattiges dygd har
att bekämpa. Jag säg vid deras sida en annan va-
relse, född och uppfödd under den fattige arbeta-
rens tak; jag såg henne plundrad af den rike på sin
enda egendom; jag såg henne bära de hårdaste li-
danden med en engels tålmodighet och lugn. Mitt
be-
beslut är fattadt. Anna! — vf äro tvenne skepps-
brutne på samma öde strand. Ack! hur mången o-
lycklig fann ej sin hela lycka 1 en annan olyqklig va-
relses famn!
ANNA. Ni ville taga mig till er hustru — —
den fallna, föraktade ville ni göra till er maka! det *
var ju så? —
JÄGER. Hvarföre dessa ord! — ser du grenen,
som linden derborta sträcker emot oss? dess blom-
mor äro borta och dess blad falla snart; men nästa
vår blir denna greb ännu rikare på blad och blom-
mor. Det är din egen bild. Din nya vår har in-
trädt — du är nu rikare på behag och dygder, än
du någonsin varit.
ANNA. Min nya vår! — ja, den skall komma
en gång, men inte här p& jorden, det vet jag —
JÄGER. Anna!
ANNA. En lysande bana väntar er — ja, sä
är det — det är ej tänkbart något annat — er ma-
ka måste följa er---------ni skulle tvingas att blygas
för henne! (dörren tillslutes).
JÄGER. Tanken på ditt och din fars öde över-
väldigar dig, goda flicka! men kan du väl tro, att
verlden ännu tänker derpå? Innan en tragisk händel-
se hunnit fjorton dagars ålder, är den visserligen ett
intressant ämne för konversationen på spisqvarteren,
kafféerna och societeterna. Man vrider anletsdragen i
några deltagande veck: man fabricerar några vackra
fraser om lagstiftningens fel, brottens förökande,
sedlighetens aftagande och så vidare. Men snart
3
kommer ett nytt ämne och undantränger det förra. Det
behöfs bara en lindansare — eller ett konstberidaresäll-
skap, för att jaga den blodigaste tragedi ner i glöm-
skans ilod.
ANNA (med handen på sitt bröst). Men hvad som
• härinne står inristadt, jagas inte neri glömskans flod.
JÄGER. Medvetandet af nya, troget uppfyllda
pligter skulle snart jaga ur ditt bröst de gamla skräck-
bilderna. Det finns blott en blygsel, som är verk-
lig, och det är blygseln öfver ett fel, som ingen ån-
ger begråtit, ingen bättring försonat. Mången helge-
dom har blifvit rånad, men icke förlorat sin heliga
betydelse för det. Anna! jag har fått en domare-
befattning aflägset i de norra orterna af riket. Vi
äro der långt skiljda frän alla de ställen, som endast
påminna oss våra ömsesidiga förluster och lidanden.
ANNA (lutar sig öfverväldigad mot Jäg ers bröst).
Jag är van vid sorgen; men glädjens utbrott kan jag
icke bära! det kunde då finnas en sällhet för mig!
— (dörren öppnas).
JÄGER (lindande sin arm om hennes lif). Le då
än en gång mot lifvet! — Anse det förflutna endast
som en blodig, ryslig dröm!
ANNA (slitande sig lös ur Jägers famn). Nej,
detta paradis kan ej öppnas för mig. Vid dess till-
slutna port står en straffande engel. Men jag vill
följa dig, du ädle, hvart din bana leder. Somfjenare
vill jag följa dig —• troget tjena dig och —* henne,
som den belönande försynen en gång skänker dig.
Mer än barn och mor och maka vill jag vara för dig!
Ckysser hans båda händer) min Gud, mitt allt!-----------
Jag har mycket att försona jag, och aldrig kan jag
det! — Jag har förkrossat det ömmaste fadershjerta!
mörkrets alla andar jagade jag in i den renaste själ!
— Oh! det yar förfärligt!
JÄGER (nalkas henne), Anna!
ANNA (under förtviflan vridande sina händer). Men
hämnden kom! straffet kom! — mord! sjelfmord!
— en moder! som måste lefva skiljd från sitt barn!
------och slutligen en qvinna, som inte en gång
vågar bli lycklig vid en hederlig mans hjerta! —
det är för mycket! för mycket! — Oh! — (dignar
sanslös ned vid Jägers fötter. Dörren skakas våldsamt).
JÄGER (omfattande Anna, söker uppresa henne). Ar-
ma, olyckliga flicka!
CHÖREN (utom scenen på af stånd).
När aftonens stunder framila —
JÄGER (faller på ena knäet och böjer hennes huf-
vud mot sitt brösty i det han stödjer hennes lif med an-
dra handen). Hvad hennes kind är kall!
CHÖREN (utom).
Hur ljufligt och tacksamt att hvila —
JÄGER (ropande utåt). Skynda hit någon! —
skynda!
(Dörren] uppslås häftigt. Några qvinnor inkomma
från sidan, omgifvande Jäger och Anna, sökande åter-
föra den sednare till sans.)
CHÖREN (som förut).
I skuggan af björk och af al
JÄGER (under djupaste oro). För henne hem! —
fort efter hjelp! (bär} biträdd af qvinnoma, bort Anna.)
CHÖREN (på ännu längre af stånd) 0
Bland landtligt oskyldiga nöjen,
Bland barnsliga lekar och löjen,
Från mödan i skog och i dal!
(Sedan Anna och de öfriga försvunnit, framträder
Axelson ur ladan 4 tig g ar dr äg t och med en stor slokig
hatty som döljer större delen af ansigtet. Han tager
några steg och stannar, dragande en djup suchy hvar-
efter han långsamt och med nedböjdt hufvud skrider till
det ställe, der Anna legat afsvimnad* Han visar der
en rörelse af rysning och djup förtviflan samt går sedan
ut med stapplande steg, Chören fortgår derunder och9
ehuru småningom bortdöende, slutar ej förrän tablå för-
häng et fallit.)
——
TABLÅ.
(Danderyds kyrkagård med kyrkans vestra facad, in*
nanföre upplyst, i fonden. Det är qväll och
månljust.)
(Vid tablå-förhängets bortdragande höres slutet af
en likpsalm inifrån kyrkan.
Femte Scenen.
AXELSON fallena lutar sig mot ett kyrkfönster
och skådar deruti, hvorefter han långsamt närmar sig
avantscenen.) Nu föllo de tre mullskoflarna öfver ki-
stan. Klockringning, liksång, jordfästning i kyrka,
det var mycket det för jernbärardottern! — —* Ett
stilla lif under möda och förnöjsamhet unnade man
henne inte! — Stackars Anna! — Den lilla myrten-
kronan på kistlocket, hvad den var vacker! — det
glittrade så underligt från de små gröna bladen —-
det var tårarna af de välvilliga menniskor, som om*
gåfvo din dödsbädd! — Lyckliga Anna! sälla äro de
Som sofva! •— (paus, hvorunder han håller handm öf-
ver ögonm.) Äfven min vandring är slutad! —
jag kunde inte skiljas från lifvet, så länge hon ännu
fanns qvar. Kring de ställen, der hon var, smög
jag dessa långa månader, icke sedd — icke anad af
någon — död för alla, utom för den eviga rätt-
visan, hvars hämnande hand låg tungt på mig! —
Den som tager till svärd skall förgås med svärd,
Säger Skriften. — Ja! (slårsig flera slag för bröstet)
jag har kännt detta straffets svärd genom märg och
ben, genom kropp och själ, — jag har varit vittne
till mitt barns lidanden, dess aftynande gestalt, dess
brustna hjerta, i det ögonblick lyckan för första
gången log emot henne. Jag trodde mig saklöst
kunna straffa honom, som rånade mitt barn, och
jag mördade mitt eget barn. — Se der mitt
straff här på jorden, ty jag ställde inte hämn-
den till honom som rättvist dömer! (betäcker sitt an-
sigts med båda händer, mm spritter till och talar med
beslutsom stämma.) Du skall bli tillfredsställd, häm-
nande rättvisal bort, att på afrättsplatsen försona de
gäckade lagarne (mildt) och bereda mig en mildare
dom i en annan verld ... Men innan dess ännu en
afskedsblick! (skådar in genom kyrkfönstret.)
Välsignelsen läses derinne (faller på knä). Fromma bön! tag
med på din heliga färd den ångerfulle förbrytarens
suckar! (anslag på orgeln, psalmen börjas, hvarunder
ridåen faller).